SOU 1966:67

Forskarutbildning och forskarkarriär

N 4-0 (;(

nå (-

_ CDL"

&( 4. IGT?»

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

ArkiVexemplar & U STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1966:67 W % E

Ecklesiaatikdepartemontot

FORSKARUTBILDNING OCH FORSKARKARRIÄR

BETÄNKANDE AVGIVET AV

1963. ÅRS FORSKARUTREDNING

Stockholm 1966

QUHFBNH

(DO—I

11.

13. 14. 15. 16. 17.

13. 19.

20.

21. 22.

28. 24.

27. 28. 80. 31. 32. 38.

84.

. Förenklad

. Handelns arbestskrafts-

STATENS OFFENTLICA UTREDNINGAR 1966

Kronologisk förteckning

. Svensk ekonomi 1966—1970. Esselte. 204 :. Fi. . Export och import 1966—1970. Bilaga 1. Esselte. 92 s.F1.

. Yrkesutbildnången. Håkan Ohlssons boktryckeri,

Lund 586 5. Ny myntseriå Beckman. 87 s. . Internationellt fredsforskningsinstitut i Sverige.

Norstedt & Söner. 61 5. U.

statsbidragsgivning till hälso- och åjäikvården. Håkan Ohlssons boktryckeri. Lund. 5 s S

. Utsökningsrätt IV. Esselte. 147 s. Ju. . Tillgången på arbetskraft 1960—1980. Bilaga 2. Esselte. 67 s. Fi

. Omsorger om spsykiskt utvecklingshlimmade. Esselte. 1373

och investeringsbehov fram till 1970. Esselte. 82 s. Fi. Tygförvaltningens centrala organisation. Svenska Reproduktions AB. 164 s. Fö.

. Renbetesmarkerna. Svenska Reproduktions AB. 273 5. + 1 kartbilaga. Jo.

Utvecklingstendenser inom undervisning, hälso- och sjukvård samt socialvård 1966—1970. Bilaga 6. Esselte 51 s. Fi. Ny hyreslagstiftning. Norstedt & Söner. 478 s. Ju. Undersökning angående hyressplittringen. AB Kopia. 205 s. Ju u. Ny folkbokföringsförordning m. m. Esselte. 241 s. Fi. Arbetspromemorior i författningsfrågan. Esselte. 94 s. Ju u. Strategi i väst och öst. Esselte 178 s. Fö. Svtatligalbetänkanden 1961—1965. Kihlström.

1 0 5. F . Decentralisering av naturalisationsärenden m.m. Norstedt & Söner. 50 s. Ju. Oljebranscnen. Esselte. 71 s. Fi.

Lagstiftning mot radiostörningar. Esselte.

1 5. H. Markfrågan I. Norstedt & Söner. 830 s. Ju. Markfrågan II. Bilagor. Norstedt & Söner. 231 s. Ju. . sallskapsresor. Häggström. m 5. H. . Bostadsarrende m. m. Esselte. 247 s .To

Skeppsholmens framtida användning. Kihlström. 114 s. + 1 utviksblad. Fö. Läkemedelsförmånen. Beckman. 228 s. S . Atomansvarighet III. Norstedt & Söner. 5191 s. Ju.

Den framtida jordbrukspolitiken. Håkan Ohls- sons boktryckeri, Lund. 361 s. Jo.

Den frTamtida jordbrukspolitlken. B. Esselte. 41 s. 0.

Kommunerna och ungdomen. Esselte. 214 s. S. Friluftslivet ] Sverige. Del 111. Anläggningar för det rörliga friluftslivet m. m. Svenska Repro- duktions AB 248 8. K. Luftfartsverkets ekonomi och organisation. Esselte. 134 5. K.

82. 63. 64. 65.

66. 67.

. Militärsjukvården. Esselte. mas Fö. . Vägfraktavtalet I. Norstedt & Söner 197 s. Ju. . De statliga undervisningssjukhusens organisa- tion. Esselte 132 S. . Utsökningsrätt v. Esselte. 91 s. Ju. . Lagstiftning om elektriska anläggningar. Esselte. 153 s. H. . Arbetspsykologisk verksamhet. Baggström. 1165 . FordonEskombinationer. Esselte. 259 s. K Utkommer senare. . Konsumtionskrediter i sverige. Esselte. 274 s. Fi. . Vård utom skola av ungdomsvårdsskoleelever. Kihlström. 85 s. . Bostadspolitiskt kreditstöd. Esselte. 474 5.1. . Aktiv åldringsvård och handikappvård. Esselte 425. s. . Jaktstadgan m.m. Svenska Reproduktions AB 2485. Jo . Ungdomens förenings- och fritidsliv. Esselte. 302 5 E. . Prissamverkan och konkurrens. Esselte. 278 s. H. . Lantbruksnämndernas nya organisation m. m. Svenska Reproduktions AB. 404 s. +utviks- blad. Jo. . Smittskyddslagstiftning. Kihlström. 210 s. S. . Framtidsperspektiv för svensk industri 1965— 1980. Bilaga 4. Esselte. 184 s. Fi . Skoglig forskning. Svenska Reproduktions AB. 132 5. Jo. . VärdesFäkring av trafiklivrlintor. Esselte. 138 s. . Yrkesskadeförsäkring. Esselte. 343 s. s. . skolgång borta och hemma. Kihlström. 390 5. E. . Svensk säkerhetspolitik. Esselte. 158 s. Fö. . Centralt statligt personalutbildningsorgan. Kihl- ström. 112 5. C. . Militärtandvården. Esselte. 115 s. . Remissyttranden över 1965 års lFångtidsutred- nings huvudrapport. Esselte. 253 s. . Offentlighet och sekretess. Berlingska Boktryc- keriet. Lund. Ju Utkommer senare. . Offentlighet och sekretess. Bilagor. Berlingska Boktryckeriet. Lund. 287 s. Ju. Utkommer se- nare. Rikets vapen och flagga. Norstedt & Söner. IV + 106 s. Ju. gastighetsreglstrering. Esselte. 817 s. + 6 s. iu. Statens och kyrkans marköverlåtelser Esselte. 93 s. 1. Luftiörorening, buller och andra immissioner. Esselte. 479 s. Ju. Ungdomsledare. Esselte. 3335 E. Forskarutbildning och forskarkarriiir. Heegg- ström. 408 s. E.

EckIesiastikdepartementet

FORSKARUTBILDNING OCH FORSKARKARRIÄR

BETÄNKANDE AVGIVET AV 1963 ÅRS FORSKARUTREDNING

IVAR msoosrköms TRYCKERI AB STOCKHOLM 1966

' 11.151 itf-.JÄ._;U—-'J Jläxä'dal J

"bälta-ca.! mamma-; La,-?». ;gml

,.

Mainau) )?! av wiiiåöänivlilfr'. |. Ät!—Vi Illumehh':

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet

Den 5 juni 1963 bemyndigade Kungl Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst tio sakkunniga för att verkställa utredning rörande forskarutbild- ningen och forskarkarriären jämte därmed sammanhängande spörsmål. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 17 juni samma år såsom sakkunniga landshövdingen Erik Westerlind, professorn Bertil Agdur, professorn Bengt Borgström, universitetsiektorn Inge Brinck, professorn Alvar Ellegård, docenten Nils Elvander, numera biträdande tekniske direktören i Mo och Domsjö AB Carl Olof Gabrielson, professorn Sven A Nilsson, filosofie magistern Sven-Erik Strand samt numera rektorn Ruth Sävhagen. Tillika uppdrogs åt Westerlind att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. De sakkunniga har antagit namnet 1963 års forskarutredning.

Den 29 juni 1964 tillkallade departementschcfen som ytterligare sakkunnig leda— moten av riksdagens andra kammare, rektorn Stig Alemyr.

Den 16 mars 1966 entledigades Sävhagen på egen begäran från sakkunnigupp- draget.

Såsom utredningens huvudsekreterare har tjänstgjort docenten Staffan Helmfrid under tiden den 15 september 1963—16 augusti 1964, fil lic Bengt Svensson under tiden den 17 augusti 1964—31 augusti 1965 och fil lic Egon Hemlin från och med den 1 september 1965.

Biträdande sekreterare inom utredningen har varit fil mag Olle Orava från och med den 1 september 1963, fil lic Egon Hemlin under tiden den 15 december 1963 ——31 augusti 1965, numera lönesekreteraren Karl-Axel Lindholm från och med den 28 september 1964 och numera byrådirektören Lars Göransson från och med den 15 september 1965.

Utredningen har i sitt arbete kontinuerligt biträtts av experterna, avdelnings- direktören Ulla Åhgren—Lange, docenten Staffan Helmfrid (från och med den 17 augusti 1964) och kanslirådet Jöran Mueller (från och med den 1 oktober 1964). Forskningschefen Bengt Kleman har biträtt utredningen i frågor rörande forskar- utbildning vid vetenskapliga inrättningar utanför universitet och högskolor. Där— utöver har utredningen i speciella frågor biträtts av ytterligare följande experter: professorn Greta Arwidsson, professorn Gunnar Bergman, professorn Per Olof

Bolding, docenten Lars A Carlson, professorn Erik Dahl, docenten Urban Dahllöf, planeringschefen Bengt Erland Fogelberg, professorn Nils Fries, filosofie licentiaten och medicine kandidaten Sven Grevsten, förste bibliotekarien Lennart Grönberg, byrådirektören Folke Hagström, intendenten Hans Hellwig, tryckeriintendenten Ingemar Johansson, professorn Curt Kihlstedt, departementssekreteraren Mac Murray, docenten Arne Palmqvist, professorn Sven Rubarth, professorn Håkan Rydin, professorn Bengt Rånby, professorn Carl Olof Tamm, professorn Henry Wallman, professorn Lars Werkö, förste aktuarien J an-Håkan Wretman, professorn Ewert Åberg. Utredningens kostnadsberäkningar har granskats jämväl av forsk- ningssekreteraren Ursula Wallberg.

Ledamoten Ellegård har vid kontaktresor till Helsingfors, Köpenhamn och Oslo hösten 1964 informerat om utredningens planer och inhämtat upplysningar om motsvarande förhållanden i grannländerna. En delegation av utredningen, bestående av ordföranden, ledamöterna Alemyr, Ellegård och Strand samt sekreteraren Hem- lin, har under tiden den 6—14 december 1965 gjort en resa i Förenta staterna för studier av forskarutbildningen, forskarrekryteringen och forskarkarriären därstädes. En delegation, bestående av ordföranden, ledamöterna Alemyr, Ellegård och El- vander samt sekreteraren Hemlin, har under tiden den 15—19 februari 1966 före— tagit en motsvarande resa till Sovjetunionen. Slutligen har ledamoten Gabrielson inhämtat uppgifter om forskarutbildningen och forskarkarriären i Japan under en resa dit den 4 mars—5 april 1966.

Från eckles—iastikdepartementet har till forskarutredningen följande skrivelser överlämnats att tagas i beaktande vid utredningens arbete:

den 23 april 1964 från universitetskanslersämbetet med handlingar angående den humanistiska forskningens nödlåge,

den 25 november 1965 från universitetskanslersämbetet angående register över licentiatavhandlingar.

Härutöver har utredningen erhållit skrivelser och framställningar från myndig- heter och organisationer.

Utredningen har haft överläggningar med forskningsberedningens sekreterare, professorn Bror Rexed, med representanter för samtliga fakulteter och högskolor, som ej varit företrädda bland de sakkunniga, med företrädare för de statliga forsk— ningsråden för medicin, humaniora, samhällsvetenskap, naturvetenskap, teknik, atomforskning och jordbruksforskning, med forskare anställda av dessa forsknings- råd samt med representanter för Sveriges Förenade Studentkårer och för Univer- sitetslärarförbundet med delorganisationer.

Utredningen har samrått med 1960 års lärarutbildningssakkunniga och 1963 års klinikutredning och med den av universitetskanslersämbetet tillsatta automatikut- redningen.

Den 16 november 1963 har utredningen med skrivelse överlämnat ett förslag till provisoriska förstärkningsanordningar för undervisningen på högstadiet.

Utredningen har avgivit följande remissutlåtanden:

den 7 januari 1964 över fackskoleutredningens betänkande Fackskolan (SOU 1963: 50);

den 7 februari 1964 över 1960 års gymnasieutrednings betänkanden Ett nytt gymnasium (SOU 1963: 42) och Läroplan för gymnasiet (SOU 1963: 43);

den 17 februari 1964 över studiesociala utredningens betänkande Rätt till studie- medel (SOU 1963: 74);

den 28 juli 1964 över veterinärhögskoleutredningens betänkande Veterinärmedi- cinsk forskning och undervisning, del II (SOU 1964: 12);

den 14 oktober 1964 över professorn Kjell Härnqvists utredning Utbildningen av psykologer (stencilerat);

den 26 februari 1965 över farmaceututbildningskommitténs betänkande F arma- ceutisk utbildning och forskning (SOU 1964: 48);

den 11 juni 1965 över 1963 års universitets— och högskolekommittés betänkande Utbyggnaden av universitet och högskolor I jämte specialutredningar (SOU 1965 : 11 och 1965112);

den 20 september 1965 över generaldirektören Harry Wikströms utredning Fis- keristyrelsens laboratorieverksamhet, m m (stencilerat);

den 30 september 1965 över 1960 års lärarutbildningssakkunnigas betänkande Lärarutbildningen (SOU 1965 : 29).

Vidare har utredningen genom en särskild delegation den 25 november 1964 avgivit utlåtande över en framställning från Statens humanistiska forskningsråd an- gående ändring' av bestämmelserna för bidrag till översättning och språkgranskning av doktorsavhandlingar.

1963 års forskarutredning får härmed överlämna sitt betänkande. Utredningen anser sig därmed ha fullgjort sitt uppdrag.

Stockholm den 10 november 1966.

Erik Westerlind

BERTIL AGDUR STIG ALEMYR BENGT BORGSTRÖM INGE BRINCK ALVAR ELLEGÅRD NILS ELVANDER CARL OLOF SVEN A NILSSON SVEN-ERIK STRAND GABRIELSON

Egon Hemlin Olle Orava Lars Göransson

&,vwrrrwg "!?—gl "FiWMI. ?rf'm (__. £'|'l.k”_'

_Bgla' (&!th flänsen rit—ad |; '.'.gnu': |1_/'_|s'*|||'. ;;tr'r- sambal» |'-.|ö FM igen:—dest , ._ - HN""VW. men. '

| J härlig-' ngt”! &()Ql Jn=|_

' till;-[t (;t. "mm mtrl j_,qrrgui.n_ ! JJ,; n.,ctl Muff 1;_!l"r_.+-W)l:'_1*idulglu

_|;

. ', " :- );:r||'_:t||'|_'1u_" :.;.>,_'|'.- '-"|'|m|"_l'

j-'|'g|'y.'f._4'_'__. f'rh'll' !l'" Elin:!" ' ,j,.=,.'_,|1ir 41.1,I|'|3_"Å_ ' _ ' ._ _| |;,| 4.34” "'!' lämnna. (ti? itu—anyibi d,!ii-

aFXy. klthllUrn * ' ,'f'_'||_|_

(_

' .. nu» ngr» _a. |.r|.>tau|—a|mfbwdat alla; __|—!” ' :: . man»: tivt-' E_kin ledtnpao..,_uf" (vi _r. 'i;

_llå'li allrum»; iii; r:.i;_|'_ n m.m.» | _a; iizittå' '|', mer::, ”tagmnbmjtt (ut '- »gn mammut né än; summa

'tnrviiy- 's| | | |||: Ö'Jiu'r .| |_ ,.Jmmu m: '_"Äh'il" .mm»..rf..sp'gn| lam; -, " Hagamannen/lm

'irg ;:jfi nitrat—111341)? _?Jr':

räi:i.'.j.3'i.|? '.»Y'051_t2>'.lit';1uvi Pt.: srthvu'm Saji. :| " ' ' ' ,man: .— mä fluid"? ? ri oärtnhh 'n

»

.:. F ?

,. ..llf'b'?!_ _:vfå n imam peb |||-|| __,- .-..n ; ':» "'un' - » ,,_". t...: ,2, 'i ' ' immuna" 2393 SM? ”nu ___

| fl (V'

. Toa mån: lä' 'att». (ni.;

tv'n"? mm:/f ' n'.

INNEHÅLL

Kapitel 1 . Inledning

1.1. 1.2. 1.3. 1.4.

Utredningsuppdraget .......................................... 11 Avgränsningar i utredningens arbete ............................. 19 Arbetsgrupper inom utredningen ................................ 20 Utförda enkäter .............................................. 20

Kapitel 2. Forskning och högre utbildning

2.1. 2.2.

Forskningsresursernas fördelning ................................ 23 Forskning och undervisning .................................... 25

Kapitel 3. En internationell översikt

3.1. 3.2. 3.3. 3.4.

Inledning ................................................... 28 De vetenskapliga examinas nivå och frekvens ...................... 28 Forskarutbildningen ........................................... 35 Forskarkarriären ............................................. 39

Kapitel 4. Principerna för en ny forskarutbildning

4.1. Bristerna i den nuvarande forskarutbildningen ..................... 42 4.2. Målet för forskarutbildningen ................................... 43 4.3. Utbildningstiden .............................................. 43 4.4. Basexamen .................................................. 44 4.5. Byte av studieriktning ......................................... 50 4.6. Antagning av doktorander ..................................... 52 4.7. Examina .................................................... 53 4. 8. Allmänna synpunkter på forskarutbildningen ...................... 58 4..9 Undervisning och litteraturstudier ............................... 60 4.10. Forskarhandledningen ......................................... 67

Kapitel 5. Forskarutbildningens organisation och förutsättningar

5.1. 5.2. 5.3. 5.4.

Typplanearbetet .............................................. 75 Typplanernas principiella uppbyggnad ............................ 77 Samordning av utbildningsresurserna ............................. 82 Vissa anslag för doktorandernas utbildning ........................ 83

Kapitel 6. Forskarutbildning utanför universitet och högskolor

6.1. 6.2. 6.3. 6.4. 6.5.

Allmänna frågeställningar ...................................... 85 Internationella jämförelser ..................................... 89 Omfattningen av de externa forskarutbildningsresurserna ............ 90 Några typexempel ............................................ 93 Utredningens överväganden och förslag .......................... 104

Kapitel 7. Kunskapskontroll och examination

7.1. 7.2.

7.3. 7.4. 7.5. 7.6.

Nuvarande examensbestämmelser ................................ 108 Tidigare diskussion om reformerad betygsättning av doktorsavhand- lingar ...................................................... 115 Principerna för betygsättning och kunskapskontroll ................ 116 Speciella villkor för rätten att disputera ............................ 121 Handlednings- och studiekontroll ................................ 123 Granskning och bedömning av doktorsavhandlingar ................. 126

Kapitel 8. Avhandlingarnas form och framställningskostnader

8.1. 8.2. 8.3. 8.4. 8.5. 8.6.

De nuvarande doktorsavhandlingarnas tekniska form ................ 129 Bidragen till tryckning av doktorsavhandlingar ..................... 135 Allmänna riktlinjer för den nya avhandlingens omfång och form ...... 136 Alternativa framställningsmetoder ............................... 139 Finansieringen av avhandlingarna ............................... 142 Prövningen av framställningsmetod och kostnader .................. 145

Kapitel 9. Nuvarande former för studiefinansiering

9.1. 9.2. 9.3. 9.4. 9.5.

Stipendier ................................................... 146 Forskarrekryterande tjänster vid universitet och högskolor ............ 147 Studiemedel ................................................. 151 Levnadsstandarden ........................................... 154 Kostnaderna för studiefinansieringen ............................. 156

Kapitel 10. De studerande; sociala förhållanden, rekryteringsproblematik

10.1. 10.2. 10.3. 10.4.

Ålder, civilstånd, antal barn .................................... 159 Skuldsättnin gen .............................................. 160 Förvärvsarbete och studier ..................................... 167 Rekryteringsproblematiken ..................................... 173

Kapitel 11. Nya former för studiefinansiering

11.1. 11.2. 11.3. 11.4. 11.5. 11.6.

Inledning ................................................... 177 Kraven på studiefinansieringssystemet ............................ 179 Stipendier eller lön? ........................................... 180 Tillsättning av tjänst som doktorand, tid för förordnande ............ 182 De avlönade doktorandernas tjänstgöring ......................... 183 Antalet tjänster som doktorand ................................. 184

Kapitel 12. Den nuvarande forskarkarriären

12.1. 12.2. 12.3. 12.4.

Definition av begreppet forskarkarriär ............................ 185 Forskarkarriärens uppbyggnad .................................. 185 Forskarkarriärens dimensionering ............................... 192 Kritik av den nuvarande forskarkarriären ......................... 197

Kapitel 13. Principer för en ny forskarkarriär

13.1. 13.2.

Allmänna krav på forskarkarriären .............................. 201 Karriärstegens uppbyggnad och dimensionering .................... 205

Kapitel 14. Den nya forskarkarriärens konstruktion

14.1. Huvuddragen i den nya karriärens uppbyggnad .................... 212 14.2. Aspiranttjänsterna ........................................... 212 14.3. Den fasta forskarkarriären ..................................... 218 14.4. Forskartj änstreserven ......................................... 221 14.5. Forskarassistenterna ........................................... 224

Kapitel 15. Forskarkarriären vid forskningsråden

15.1. Karakteristik av rådens forskningsstöd ............................ 227 15.2. Rådstjänsternas anpassning till den nya forskarkarriären ............. 228 15.3. Forskningsråden och universitetsorganisationen .................... 230

Kapitel 16. Tillsättning av forskarkarriärens tjänster

16.1. Det nuvarande tillsättningsförfarandet ............................ 233 16.2. Tillsättningsförfarandets principiella utformning ................... 234 16.3. Befordringsgrunderna ......................................... 237 16.4. Tillsättning av professur ....................................... 241 16.5. Tillsättning av biträdande professur .............................. 251 16.6. Tillsättning av aspiranttjänsterna ................................ 252

Kapitel 17. Behovet av biträdespersonal

17.1. Nuvarande regler för tilldelning av biträdesresurser ................. 254 17.2. Den »Fehrmska utredningen» ................................... 255 17.3. Forskarutredningens överväganden ............................... 256

Kapitel 18. Förslag till övergångsbestämmelser

18.1. Övergångsbestämmelsernas omfattning ............................ 259 18.2. Tidpunkten för övergången .................................... 259 18.3. Övergång till den nya forskarutbildningen ........................ 259 18.4. Licentiand— och doktorandstipendierna ............................ 263 18.5. Indragning av vissa forskartjänster ............................... 264 18.6. Övergång till nytt tillsättningsförfarande .......................... 266 18.7. Åtgärder för avveckling av utbildningskön i vissa ämnen ............. 266

Kapitel 19. Sammanfattning

19.1. Bakgrund ................................................... 270 19.2. Sambandet forskning undervisning ............................ 270 19.3. Internationell bakgrund ........................................ 271 19.4. Forskarutbildningen .......................................... 272 19.5. Kunskapskontroll och examination ............................... 275 19.6. Doktorsavhandlingarnas form och framställningskostnader ........... 276 19.7. Studiefinansiering ............................................ 278 19.8. Forskarkarriären ............................................. 279 19.9. Tillsättning av forskarkarriärens tjänster .......................... 281 19.10. Behovet av biträdeshjälp ...................................... 282 19.1 1. Övergångsbestämmelser ........................................ 283

Kapitel 20. Kostnadsberäkningar

20.1. Förutsättningar ............................................... 284 20.2. Beräkning av kostnaderna avseende läsåret 1972/ 73 ................ 285 20.3. Studerandeantal och personalbehov .............................. 287 20.4. Studiefinansiering ............................................. 288 20.5. Vissa anslag för forskarutbildningen .............................. 288 20.6. Sammanfattning .............................................. 289 Författningar

I. Författningsförslag A. Förslag till kungörelse om ändring i universitetsstadgan den 4 juni 1964

(nr 461) .................................................... 291

B. Förslag till stadga för forskarutbildningen vid universiteten och vissa högskolor (forskarutbildningsstadga) .............................. 313 11. Specialmotivering ................................................ 324 Reservationer och särskilda yttranden .................................... 353

Appendix

Utredningens kostnadsberäkningar ..................................... 377

Inledning

1.1. Utredningsuppdraget

1963 års forskarutredning har haft till uppgift att verkställa utredning rörande forskarutbildningen och forskarkarriären jämte därtill hörande spörsmål. I an- förande till statsrådsprotokollet den 5 juni 1963 angav chefen för ecklesiastik- departementet, statsrådet Edenman, följande direktiv för utredningsarbetet.

1955 års universitetsutredning underströk i sitt första betänkande, »Den aka- demiska undervisningen. Forskarrekryteringen» (SOU 1957: 24), behovet av en översyn av forskarutbildningen. Enligt utredningen borde det vara möjligt att ge- nom effektivare handledning och undervisning nedbringa studietiden för licentiat- examen. Vidare borde studiekurser och övriga fordringar för licentiatexamen göras mer enhetliga. Med anledning härav uttalades i propositionen 1958: 104 att de i många fall allför långa studietiderna fram till licentiatexamen måste nedbringas. Dock borde frågan om de högre akademiska lärdomsproven upptagas till förnyad behandling först sedan erfarenheter under några år vunnits av de anvisningar som universitetskanslern i maj 1957 utfärdat i syfte att begränsa studietiderna för filosofie licentiatexamen. I sitt femte betänkande, »Forskningens villkor och behov» (SOU 1958: 32) framhöll universitetsutredningen att det för en framgångsrikt be- driven forskning och forskarutbildning vid universitets- och högskoleinstitutionema i första hand behövdes ett tillräckligt antal högt kvalificerade forskar— och lärar- krafter med goda möjligheter till såväl forskarhandledning som eget forskningsar— bete. För att få till stånd en pyramidformigt uppbyggd forskarkarriär under profes- sors— och docentnivåerna förordade utredningen bla inrättande av tjänster som forskarassistent. I den av riksdagen godkända propositionen 1959: 105 angående ökat stöd åt forskning m m (SU 126, rskr 294) föreslogs med utgångspunkt i ut— redningens förslag förstärkningar av forskningens resurser.

Frågorna om forskarutbildning och forskarkarriär har under senare tid aktuali— serats i skilda sammanhang. I ett av Sveriges socialdemokratiska studentförbund redovisat program förordades bl a en effektiv forskarutbildning meddelad av fast anställda lärare, en förkortning av forskarutbildningen genom sänkning av de kvan- titativa fordringarna för doktorsgraden till den nuvarande licentiatavhandlingens nivå samt avskaffande av licentiatexamen inom de fakulteter där särskild licentiat- avhandling krävs. Vidare förordas ett nytt system för bedömning av doktorsav- handlingar ——- innebärande granskning av manuskriptet före disputationen -— samt avskaffande av betygssättningen. I fråga om forskarkarriären förordar förbundet avskaffande av >)genomgångssystemet>> -— och därmed docentinstitutionen samt införande av en fast forskarkarriär, vilken frånsett en treårig aspiranttjänstgöring

efter disputationen skulle bestå av fasta tjänster som universitetslektor, biträdande professor och professor. Enligt förbundets program bör handläggningen av beford— ringsärenden överflyttas till universitetskanslersämbetet samt ett kallelsesystem in- föras. Slutligen rekommenderar förbundet möjligheter för forskningsråden att in- rätta forskartjänster med icke tidsbestämda förordnanden, avsedda för forskar— begåvningar som inte kan beredas plats i universitetsorganisationen.

Humanistiska fakulteten i Stockholm har i en skrivelse i fjol bl a hemställt om skilda åtgärder i syfte att främja forskarrekryteringen och forskarutbildningen. Universitetslärarförbundet har i en skrivelse om hithörande problem framlagt förslag om bla tillsättande av en särskild utredning rörande forskarutbildningen och forskarkarriären. Sveriges docentförbund har i olika framställningar rekom— menderat anordningar i syfte att skapa tryggare anställningsförhållanden för forskar- docenter. De i studentförbundets och övriga här nämnda framställningar väckta frågorna har remissbehandlats.

Remissinstanserna tillstyrker genomgående förslaget om en utredning av här berörda frågor. Universitets— och högskolemyndigheterna är i huvudsak överens om att forskarutbildningen för närvarande har allvarliga brister. Disputationsförfa- randet anses allmänt kunna förenklas, bl a såvitt gäller betygssättningen. Förslaget om en sänkning av de kvantitativa fordringarna för doktorsgraden möts av ett flertal remissinstanser med krav om att anspråken på doktorsavhandlingamas kva- litet hålles uppe. Beträffande forskarkarriären understryks behovet av tryggare an— ställningsförhållanden för bl a innehavare av docent— och forskardocenttjänster. Vidare framhålles önskvärdheten av differentiering och komplettering av forskar- tjänstema, exempelvis genom att rörliga professurer inrättas och genom att forsk— ningsråden ges förbättrade möjligheter att inrätta tjänster. I fråga om reglerna för tillsättning av professurer mfl akademiska tjänster har vid remissbehandlingen för- ordats en omprövning av bestämmelserna om bl a befordringsgrund och sakkunnig— förfarande.

Såsom redan framgår av de refererade synpunkterna råder inom skilda läger en kritisk inställning till uppläggningen av den nuvarande forskarutbildningen och utformningen av forskarkarriären. En närmare granskning av de skäl som anförts för en mera genomgripande översyn av hela frågekomplexet ger i huvudsak följande vid handen. Forskarutbildningen anses innefatta alltför ringa undervisning och or— ganiserad handledning och bedömes därigenom bli mindre effektiv, vilket i sin tur leder till för långa utbildningstider. De högre vetenskapliga examina med skild licentiatexamen och doktorsgrad anses inte motsvara internationella förhållanden; det svenska systemet synes sålunda leda till alltför omfattande kvantitativa krav, varjämte den historiskt betingade utformningen av disputation och doktorsavhand- ling blivit onödigt komplicerad. Såvitt gäller forskarkarriären anses konstruktionen av tjänsterna medföra alltför lång period av otrygghet i anställningen. Slutligen för— märkes en opinion som önskar en granskning även av det akademiska befordrings- väsendet, där möjligheter till förenkling av bl a professorstillsättningar med be— varande av nuvarande strävan till objektivitet efterlyses.

För egen del hyser jag den uppfattningen, att starka motiv kan anföras för en undersökning av forskarutbildningen och den vetenskapliga karriären i dess skilda faser med syfte att åstadkomma en fast grund för en reform på detta område. Jag vill till en början understryka, att jag med begreppet forskarutbildning här och i det följande avser utbildning —— i form av studier, avhandlingsarbete, undervisning och handledning — inte endast av blivande forskare i egentlig mening utan av alla dem som oavsett yrkesmål — efter en akademisk eller motsvarande grund- examen fortsätter sina studier mot högre examina. Såvitt gäller läkarutbildningen avser jag i detta sammanhang med grundexamen medicine licentiatexamen. Ordet forskarkarriär använder jag i fortsättningen som en sammanfattande beteckning för såväl den gängse universitetslärarbanan med forskning och undervisning i kom- bination som de olika forskarbefattningar, vilka de skilda forskningsråden bekostar.

Vårt universitets— och högskoleväsen genomgår nu en snabb utvidgning. En ef- fektiv vetenskaplig utbildning, anordnad på grundvalen av ett rationellt urval av personer lämpade för vetenskaplig verksamhet, är otvivelaktigt en grundförutsätt— ning för att universitets- och högskoleväsendets egna lärarkadrer under de kom— mande decennierna skall kunna rekryteras på ett tillfredsställande sätt. Inom vik- tiga områden av det allmännas verksamhet råder allvarlig brist på personer med ändamålsenlig vetenskaplig utbildning. Jag vill här som ett exempel peka på den inom vissa ämnesområden mycket kännbara bristen på lektorskompetenta lärare inom skolväsendet. Inom den offentliga sektorn överhuvudtaget synes därtill ett stigande behov av vetenskapligt utbildade personer göra sig gällande. Samtidigt kan emellertid konstateras att det starkt ökande studerandeantalet icke lett till en mot- svarande ökning av frekvensen av vetenskapliga examina inom flera områden, tex samhällsvetenskaperna och övriga humaniora. Vidare bör nämnas, att praktiskt taget alla näringslivets fält och särskilt den expanderande industrien sysselsätter i starkt ökande omfattning personal med vetenskaplig utbildning. Forskarutbild- ningen vid universiteten och fackhögskolorna har sålunda numera att tillgodose ett väsentligt bredare yrkesfält än tidigare. Denna enligt min mening synnerligen vik- tiga omständighet innebär givetvis att nya krav härigenom måste kunna ställas på inriktningen och uppläggningen av denna utbildning. Slutligen vill jag beträffande särskilt forskarkarriären framhålla att de starka specialiseringstendenser, som nu— mera kännetecknar universitetens och högskolornas krav på högre fasta tjänster, rymmer ett principiellt avvägningsproblem av växande betydelse. Enligt min upp- fattning saknas i dag ofta tillräckligt vägledande riktlinjer, när det gäller att taga ställning till om behovet av vissa tjänster bör täckas genom inrättande av perma- nenta universitetstjänster eller på annan väg, exempelvis genom de statliga forsk- ningsrådens försorg. Många omständigheter kan således anföras för att en utredning nu bör tillsättas med uppgift att utforma förslag om en effektiviserad forskarut— bildning och en från olika synpunkter rationellt anordnad vetenskaplig karriär. Jag förordar att en sådan utredning kommer till stånd genom särskilda sakkunniga. Finner de sakkunniga det möjligt att åtgärder kan vidtagas inom ramen för nu- varande organisation med syfte att erhålla en rationalisering och effektivisering av

forskarutbildningen bör de vara oförhindrade att framlägga förslag till provisoriska lösningar. Sådana förslag bör givetvis ej föregripa ställningstagandena i huvud- frågorna.

Det är uppenbart att huvudfrågorna kan lösas efter mycket olika linjer. Enligt min mening finns det skäl som talar för att de sakkunniga i principfrågoma i första hand prövar vissa huvudalternativ, som förekommit i den allmänna diskussionen och som jag i det följande avser att närmare uppehålla mig vid.

Som ett första led i sitt arbete bör de sakkunniga pröva de frågor som samman- hänger med forskarutbildningen. Med internationella förhållanden som jämförelse— material bör undersökas, om nuvarande licentiatexamen och doktorsgrad kan sam- manföras till en gemensam vetenskaplig examen, doktorsgraden. Härigenom skulle i alla fakulteter doktoranden, med utgångspunkt i en akademisk grundexamen, kun- na direkt inrikta sitt arbete mot en av studiekurser och vetenskapligt arbete avhandlingen —— sammansatt slutexamen. Erfarenheter från de medicinska fakul— teterna, som i det väsentliga redan har ett sådant system, torde härvidlag bli av stor betydelse. En strävan bör vara att finna sådana kriterier på resultatet av doktorand- arbetet, att de kvantitativa fordringarna får stå klart tillbaka för de kvalitativa kraven.

I detta sammanhang bör de sakkunniga även undersöka formerna för framläg- gande och granskning av doktorsavhandlingar. Ett incitament till minskning av avhandlingarnas storlek skulle sannolikt åstadkommas om —— såsom föreslagits i debatten den graderade betygssättningen avskaffades. Publicering av avhand- lingar torde även i fortsättningen te sig som en önskvärd anordning. Det bör emel— lertid ingående undersökas, om inte en förhandsgranskning av manuskriptet, med publicering endast vid godkännande och med beaktande därvid av framförd kritik, skulle innebära ett framsteg jämfört med nuvarande system. En möjlighet — som lämpligen kan förenas med principen om förhandsgranskning —— synes vara att in— skränka offentliggörandet av avhandlingsarbetena till sammanfattningar, exempel- vis i forrn av tidskriftsartiklar; det bakomliggande materialet bör därvid givetvis hållas tillgängligt på institution eller bibliotek. En annan möjlighet —— som i väsent- ligt ökad utsträckning borde kunna tagas tillvara —- är att utnyttja s k samman- läggningsavhandlingar, baserade på redan publicerade uppsatser. Sådana avhand- lingar förekommer nu främst inom medicin, naturvetenskap och teknik.

De möjligheter som här skisserats till ändrade former för redovisning av av- handlingsarbetet innebär samtidigt, att förutsättningar skapas för en önskvärd re- ducering av de egentliga framställningskostnaderna. Hithörande spörsmål bör ytterligare belysas av de sakkunniga efter samråd med expertis på området.

Om de sakkunniga stannar för att förorda en ändrad presentation av avhand- lingsarbetet enligt här skisserade riktlinjer, bör de även studera de yttre formerna för den offentliga granskningen av avhandlingen, dvs disputationen.

Uppgiften att framlägga förslag avseende skilda anordningar för den egentliga forskarutbildningen fram till slutexamen blir en första viktig del i de sakkunnigas arbete med utbildningsfrågoma. Det är givetvis angeläget, att de sakkunniga söker

belysa det samband mellan skilda faktorer, som leder till den enskildes val av forskarutbildning. Vad gäller själva utbildningsgången förefaller mig en eller flera studiekurser i enlighet med fordringarna för den nuvarande licentiatexamen utgöra ett betydelsefullt inslag. Mot bakgrund av det i bl a Förenta staterna tillämpade systemet bör de sakkunniga utröna hur dessa studiekurser bör utformas.

Nuvarande kvantitativa krav, sådana de framgår av studieplansbestämmelsema för licentiatexamen i vissa ämnen inom filosofisk fakultet, ger vid handen att — oavsett frågan om en reformering av forskarutbildningen — gällande bestäm- melser på detta område behöver revideras i för den studerande klart liberaliserande riktning. För att hithörande spörsmål skall kunna belysas bör studieplanerna med därtill hörande föreskrifter i några centrala ämnen inom dessa fakulteter analyse- ras ingående. De sakkunniga bör —— i samråd med experter —— på grundval härav framlägga förslag till nya studieplaner för utbildningen efter grundexamen i sådana typämnen.

Särskilt viktigt blir i det sammanhanget att klargöra i vad mån metodiskt in— riktade kurser och övningar blir nödvändiga för en effektiv forskarutbildning. En bedömning torde förutsätta en jämförelse av förhållandena inom skilda discipliner och vid olika universitets— och högskoleenheter. Det kan tänkas, att en gemensam principiell utformning går att förena med ett i sina delar skiljaktigt uppbyggt system vid olika fakulteter eller motsvarande enheter. I vissa fall kan fråga uppkomma om flera forskarutbildningslinjer inom en och samma fakultet; sålunda kan som exempel på en sådan utveckling nämnas möjligheterna av skilda forskarutbildnings— linjer för teoretiker och kliniker vid de medicinska läroanstalterna.

De sakkunniga bör vidare beakta möjligheterna att — såsom universitetsutred- ningen tidigare förordat — låta studerande med grundexamen i vissa ämnen utan alltför omfattande kompletteringar fullfölja sina studier till högre examen i annat ämne eller vid annan läroanstalt. Jag vill här erinra om mitt uttalande i proposi- tionen 1960: 119 om angelägenheten av att åtgärder vidtages i syfte att underlätta integrationen av matematisk-naturvetenskaplig och teknisk utbildning och forsk- ning. Åtgärder av denna natur synes otvivelaktigt _— mot bakgrunden av det sam- spel mellan företrädare för helt skilda discipliner som i dag ofta karakteriserar forskningsarbetet —— kunna främja en adekvat forskarutbildning.

Enligt min mening bör som en riktpunkt för övervägandena i här avsedda del av utredningens frågeställningar gälla, att själva studiekursen, de anslutande mo- menten av kursmässig handledning som jag här kallar doktorandkurser jämte det vetenskapliga arbetet bör för den enskilde doktoranden kunna avpassas så, att det skall vara möjligt att från den akademiska grundexamen nå doktorsgraden inom tre å fyra år under förutsättning att denna tid huvudsakligen ägnas åt dok— torandarbetet.

En fråga som i detta sammanhang blir av stor betydelse gäller hur doktorand- kurser skall infogas i den nuvarande organisationen av institutioner inom fakulteter och högskolor.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas frågan om hur formerna för handledningen

vid de olika institutionerna bör utvecklas. En viktig uppgift blir därvid att åstad- komma lämpliga arrangemang i syfte att ge en planmässig utbildning åt dem som genom anställning som amanuens eller assistent skall inom ramen för sin tjänst- göring bedriva studier med inriktning på en högre slutexamen. Därvid bör förut— sättas att vid en fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet den nu— varande relationen mellan antalet assistenter och tvåbetygsstuderande, särskilt i vissa större laborativa ämnen, genom olika åtgärder — t ex genom införande av en ny tjänstetyp, som i debatten kallats överassistent — kan komma att nedbringas.

Existerande specialisering av de högre lärartjänsterna bör givetvis utnyttjas. Även docent- och forskardocenttjänster — eller deras framtida motsvarigheter — bör stå till förfogande för denna undervisning i specialiserade högstadiekurser och organiserad forskarhandledning. Naturligt synes även vara att till forsknings- råden knutna forskarbefattningar av olika slag tages i anspråk för forskarutbild— ningen; formerna för ett sådant engagemang bör därför närmare övervägas.

Med hänsyn till industriens möjligheter att vid sina forskningslaboratorier ge både specialiserade studiekurser och forskarhandledning bör de sakkunniga under- söka, hur ifrågavarande resurser skall kunna nyttiggöras för utbildningen av fors- kare på i första hand de naturvetenskapliga och tekniska områdena. En motsva— rande extern forskarutbildning bör emellertid kunna tänkas även på andra än nämnda områden. Såvitt gäller det samhällsvetenskapliga fältet synes det allmännas inrättningar kunna i framtiden i högre grad än fn tjäna som institutioner också för väsentliga delar av en forskarutbildning.

Utredningsarbetets andra etapp bör ägnas åt forskarkarriären. Skäl synes tala för att den begynnande vetenskapliga yrkesverksamheten inleds av ett aspirant- stadium, där den som avlagt slutexamen får tillfälle att genom fortsatt veten- skapligt arbete utbilda och meritera sig för fast vetenskaplig anställning. Aspirant- perioden skulle då bli avgörande för urvalet till ett följande steg i forskarkarriären. Väsentligt blir därvid att avgöra hur lång denna period bör vara. I fråga om ställ- ning m m bör de sakkunniga kunna utgå från en jämförelse med nuvarande system, i vilket forskarassistenttjänsten utgör den första egentliga forskarbefattningen. Om en andra förordnandeperiod bedömes från urvalssynpunkt nödvändig, innan ansö— kan till fast tjänst regelmässigt kan ske, bör de olika konsekvenser en dylik anord- ning kan medföra övervägas. De sakkunniga bör —— om tanken på en här disku— terad aspiranttjänst betraktas som ändamålsenlig föreslå sättet för en granskning av ansökan till aspiranttjänst samt den utnämnande instansen. Av stort intresse blir också att avgöra om aspiranttjänster bör vara knutna till viss institution — och i så fall principerna för en sådan anknytning —— eller om de bör vara rörliga inom en fakultets hela område.

Ett karakteristiskt inslag i det nuvarande systemet är förekomsten av en gransk- ning efter ansökan om s k docentkompetens utan samband med särskild tjänst. De sakkunniga bör analysera behovet av en sådan anordning i en framtida reorganise- rad forskarkarriär. Om en dylik kompetensbedömning anses böra förekomma, bör undersökas om den bäst baseras på graderade avhandlingsbetyg eller på en samlad

bedömning av forskarens vetenskapliga meritering, tex efter slutet av en aspirant- period. Formerna för en sådan prövning bör också anges, tex om föreläsningsprov skall avläggas och om av sakkunnig avgivet utlåtande skall erfordras. Tänkbart är att denna granskning kan ske genom en fakultetskommitté. De sakkunniga bör också undersöka om aspiranttjänstgöring behöver vara enda förutsättningen för kompetensprövningen. Därest en motsvarande utbildning och meritering ägt rum utanför universitets- eller högskoleinstitutionen, tex på ett industrilaboratorium, synes skäl kunna anföras för meddelande av kompetens efter sådan tjänstgöring.

Starka skäl har anförts för en begränsning av en sammanlagd aspirantperiod i forskarkarriären till högst en sexårsperiod. Utredningen bör därför undersöka hur en fast forskarkarriär skulle kunna organiseras. En grundläggande uppgift blir därvidlag att granska följderna från rekryteringssynpunkt m m —,— av en dylik genomgripande förändring i Vårt nuvarande system. Speciellt viktigt blir det så- lunda att söka bedöma i stora drag hur strömmen av forskarutbildade personer i ett sådant nytt system kommer att fördela sig samt hur ålderssammansättningen och strukturen i övrigt inom forskarkarriären under sådana förhållanden kommer att te sig på längre sikt. Utgångspunkten härvidlag måste rimligen vara att antalet fasta högre tjänster kommer att bli begränsat och att således forskarkarriären får en pyramidform. Frågan om antalet steg i en här avsedd forskarkarriär blir ett centralt spörsmål. Valet synes naturligen stå mellan två eller tre nivåer. De sak- kunniga bör i detta sammanhang uppmärksamma den anglosaxiska organisationen med tre steg, nämligen tjänster som assistant professor (lecturer), associate profes- sor (reader) och professor. Riktpunkten för övervägandena i denna del av fråge- komplexet bör vara att en fast forskarkarriär måste utformas så att den inte blir ett hinder för en successiv övergång till yrkesverksamhet utanför universitetslärar— karriären.

Om de sakkunniga finner tanken på fasta docenttjänster realistisk, bör de under- söka och föreslå former för tillsättning av sådana tjänster. Väsentliga blir frågorna om till vilka institutioner dylika tjänster skall knytas samt om relationen mellan fria och institutionsbundna docenttjänster inom olika fakulteter. Vid övervägandena om en eventuell förändring av docenttjänstemas karaktär bör ingående undersökas hur dessa tjänster på ett effektivt sätt skall kunna utnyttjas för undervisning och handledning. Därvid blir det en särskilt viktig uppgift att pröva undervisningsskyl- dighetens omfattning.

Universitetslektoraten har visat sig utgöra en värdefull del av institutionernas lärarstab. De sakkunniga bör ange riktlinjer för hur dessa tjänster skall kunna an- passas till en organisation med en fast forskarkarriär. Någon ändring av univer— sitetslektoratens karaktär av undervisningstjänster bör enligt min mening inte kom- ma i fråga.

Det är angeläget att klara principer fastslås som anger kompetenskrav, arbets- uppgifter och tjänsteställning m m såvitt gäller både forskning och undervisning — beträffande forskarkarriärens samtliga olika tjänster. Slutligen bör utredningen taga upp till diskussion frågan om den lämpliga relationen i antal mellan de olika

forskarkarriärtjänsterna inom skilda fakulteter och högskolor. De sakkunniga bör däremot inte framlägga konkreta förslag om inrättande av tjänster vid skilda institutioner.

De sakkunniga bör utgå ifrån att det vid sidan av de reguljära universitets- och högskoletjänsterna kommer att finnas speciella forskartjänster av skilda slag vid de olika institutionerna, i första hand sådana för vilka kostnaderna bestrides med forskningsrådsmedel. Jag vill erinra om att 1955 års universitetsutredning föreslog inrättande av sk rörliga professurer för att tillgodose behovet av specialisering inom nya områden och tillvaratagande av speciella forskarbegåvningar. De sak- kunniga bör undersöka, vilken uppgift en dylik konstruktion skulle kunna ha om en fast forskarkarriär infördes.

De sakkunniga bör vidare uppmärksamma, att de statliga forskningsråden kan efter Kungl Maj:ts medgivande, med anlitande av forskningsanslag, inrätta forskar- befattningar med betydande trygghet i anställningsformen (se härom prop. 1955: 1, bil. 10 s. 679). Jag vill också erinra om det förslag om inrättande vid forsknings- råd av extra ordinarie forskartjänster — bl a en professur som framlagts i pro- position till årets riksdag om den försvarsmedicinska forskningens organisation m m (prop. 1963: 74). De sakkunniga bör undersöka, hur ett utvecklat system av forskartjänster vid forskningsråden, vid ett bibehållande av forskningsrådens hit- tillsvarande ställning i förhållande till universitets— och högskoleorganisationen, skulle kunna anpassas till en fast vetenskaplig karriär vid universitetsinstitutio— nerna. Väsentligt är här att finna den ändamålsenligaste proceduren såvitt gäller inrättande och tillsättning av dylika tjänster. Det är uppenbart, att universiteten och högskolorna liksom huvudmän för andra områden, där forskningsverksamhet är en framträdande uppgift, kan äga intresse av samverkan med respektive forskningsråd i ett sådant förfarande.

En tredje huvuduppgift i utredningsarbetet bör avse att granska formerna för tillsättning av tjänster i den fasta forskarkarriären. Med nu pågående utbyggnad av universitetsväsendet blir engagemanget i tillsättningsproceduren framför allt be— träffande professurer —- många gånger en alltför betungande uppgift för de ut- nämnda professorerna. De sakkunniga bör undersöka hur långt förfarandet kan förenklas utan att vederbörlig objektivitet eftersättes eller den enskildes krav på rättvis behandling kommer i fara. Erfarenheter från de nordiska länderna, särskilt Danmark, bör inhämtas. En viss möjlighet till förenkling ligger i helt eller delvis gemensamt utlåtande från en sakkunnigkommitté. Vetenskapliga ”självdeklaratio— ner” från de sökande skulle måhända ge god hjälp i avgörandet i olika instanser. Utfrågning av de i proceduren kallade sakkunniga inför sittande fakultet är en an- nan möjlighet. Det material rörande hithörande frågor, som 1945 års universitets- beredning redovisade, ävensom synpunkter som framfördes vid remissbehandlingen av beredningens betänkande (SOU 1951: 9) bör beaktas.

19 1.2. Avgränsningar i utredningens arbete

Under arbetet med det i direktiven givna uppdraget har utredningen av olika skäl måst i skilda avseenden begränsa sin arbetsuppgift. För de viktigaste avgränsning— arna skall här en redogörelse lämnas.

Enligt direktiven har problemet med den totala dimensioneringen av forsknings- resurserna i landet och fördelningen av dessa på olika områden legat helt utanför utredningens uppdrag. Denna fråga måste prövas inom ramen för sådana allmänna samhällsekonomiska överväganden som det legat utanför utredningens möjligheter att genomföra. Det bör ankomma på andra organ att framlägga förslag med av- seende på den forskningspolitik som bör bedrivas och att göra prognoser över det framtida behovet av forskarutbildad arbetskraft på olika områden.

De i det följande presenterade förslagen, som i vissa avseenden innebär genom- gripande förändringar vid jämförelse med nuvarande förhållanden, är att uppfatta som principskisser. De bör kunna äga tillämpning vid samtliga universitet och högskolor i riket. Inom ramen för dessa skisser bör det samtidigt finnas utrymme för de variationer som speciella förhållanden kan påkalla.

Vad de särskilda delområdena av utredningsuppdraget beträffar, kan i fråga om forskarkarriären anföras, att utredningen där koncentrerat sig på förhållandena vid de akademiska läroanstalterna. I enlighet med direktiven har för forskningsrå- dens vidkommande endast skisserats, hur där förekommande forskartjänster på lämpligt sätt bör kunna anpassas till forskarkarriären vid universitet och högskolor.

Beträffande forskarutbildningen har utredningen begränsat sitt arbete till den utbildning som direkt syftar till forskarexamina, dvs studierna ovanför grundexa- mensnivån. De studiekurser för grundexamina som för närvarande räknas till hög— stadieutbildningen, dvs tre- och fyrabetygsstudierna (motsvarande), har icke be- handlats.

Genom att lågstadieundervisningen ansetts ligga utanför utredningens uppdrag, har utredningen för sin del icke heller ansett sig böra till särskild behandling ta upp frågan om de sk överassistenttjänsterna. Dessa har nämligen föreslagits bli in— rättade som heltidstjänster för undervisning på det akademiska lågstadiet. I vilken utsträckning dessa tjänster kan komma att inrättas är ännu icke klart, och utred- ningen har av ovan angivna skäl ej tagit ställning därtill. Överassistentproblema- tiken har i detta sammanhang betydelse främst för det förslag till studiefinansiering under forskarutbildningstiden som utredningen presenterar. Kostnadsberäkningarna avseende studiefinansieringen bygger på att det även i framtiden kommer att finnas assistenttjänster med den konstruktion som för närvarande råder. Om å andra sidan det relativa antalet assistenttjänster, såsom förutskickats i utredningens di— rektiv, kommer att nedbringas, bör emellertid dessa kunna ersättas med de stu— diefinansieringsformer av annan typ som utredningen i det följande föreslår.

20 1.3. Arbetsgrupper inom utredningen

Utredningen har för beredning av de olika problemkomplexen inom sig uppdelat arbetet på särskilda delegationer.

Utbildningsdelegationen, vari ingått ledamöterna Elvander (ordförande), Säv— hagen, Borgström, Ellegård och Strand, har haft till uppgift att utarbeta förslag till forskarutbildningens organisation och innehåll.

I detta uppdrag har bla ingått att i samarbete med experter utforma typplaner för forskarutbildningen inom ett antal representativa ämnen i avsikt att närmare illustrera utredningens förslag.

Karriärdelegationen, som bestått av ledamöterna Ellegård (ordförande), Alemyr och Brinck, har haft att behandla frågor rörande forskarkarriärens utformning, såsom antalet steg i karriären, den inbördes relationen i fråga om befattningsha— varnas antal samt de åligganden som bör åvila olika befattningshavare.

Problem rörande avhandlingamas utformning, innehåll och offentliggörande samt frågor rörande examinationsförfarande och tillsättningsförfarande har beretts av procedurdelegationen, i vilken ingått ledamöterna Nilsson (ordförande) och Borgström.

Slutligen har studiefinansieringsdelegationen, bestående av ledamöterna Gabriel- son (ordförande), Alemyr och Strand, sysslat med frågor rörande doktorandernas försörjning under studietiden samt forskarrekryteringen.

1.4. Utförda enkäter

Utredningen har låtit utföra ett antal enkäter i syfte att införskaffa nödvändigt primärmaterial att ha som grund för sina överväganden och slutsatser.

Den första enkäten omfattade samtliga forskarutbildande institutioner vid landets universitet och högskolor. Avsikten var i främsta rummet att få till stånd en kart- läggning av vilka resurser som stod till forskarutbildningens förfogande vid dessa institutioner. Enkäten utfördes av utredningens sekretariat under våren 1964. En redogörelse för enkäten, som i det följande benämnes institutionsenkäten, återfinnes i bilaga 2. I nära anslutning till och delvis på grundval av institutionsenkäten ge- nomfördes vidare en enkät, i fortsättningen benämnd forskarenkäten 1964, som riktade sig till personer som undergått eller undergick forskarutbildning. Syftet med denna enkät var att insamla uppgifter om de studerandes situation med avseende på sociala, ekonomiska och utbildningsmässiga förhållanden. I dessa hänseenden har forskarenkäten 1964 lämnat utredningen ett omfattande och väsentligt primärma- terial berörande ett område som inte tidigare varit föremål för mera ingående un— dersökningar. Enkäten utfördes på utredningens uppdrag av fil kand Bengt Gesser, fil lic Rune Persson och fil kand Bo Viktorsson vid sociologiska institutionen i Lund. Undersökningen, som genomfördes under våren 1964, omfattade förutom

licentiander och doktorander även dem som under 1963 hade avlagt licentiatexa- men eller disputerat. Enkäten presenteras i bilaga 3.

För att närmare kartlägga möjligheterna till forskarutbildning utanför de akade- miska läroanstalterna genomfördes under sommaren 1964 även en enkät bland vissa större företag samt enskilda och statliga forskningsinstitut. Resultatet av den- na enkät, som utfördes av utredningens sekretariat, redovisas i bilaga 5; den be- nämns i det följande företagsenkäten. En liknande enkät, också utförd av utred- ningens sekretariat och omfattande arkiv, bibliotek och museer, utfördes ungefär samtidigt. Den kallas fortsättningsvis lärdaverksenkäten. En redogörelse för denna återfinns i bilaga 6.

Med syfte att ge en bild av licentiaternas och doktorernas arbetsmarknad och karriärförhållanden utfördes under sommaren 1964 slutligen en enkät av utred- ningens expert Mac Murray. Denna benämnes i det följande karriärenkäten. En redovisning av denna återfinns i bilaga 4.

Ifråga om forskarenkäten 1964 vill utredningen redan här göra vissa påpe- kanden. Underlaget för enkäten beträffande licentiander och doktorander ut- gjordes av namnlistor som insamlats från institutionerna i samband med institu- tionsenkäten. En del institutioner besvarade ej institutionsenkäten, och ytterligare ett antal, som visserligen besvarade enkäten, underlät att insända namnlistor. Sam- mantaget kom på detta sätt namnlistor att saknas för 36 institutioner av de 780 som ingick i institutionsenkäten.

Definitionen av begreppen licentiand och doktorand är inte helt entydig. I vissa fall kan det därför för institutionerna ha uppstått svårigheter, när det gällt att avgöra, huruvida en person varit att räkna som licentiand/doktorand eller inte. Här— igenom föreligger säkerligen en viss skönsmässighet beträffande de namn som insti- tutionerna förtecknat i de insända listorna; vissa institutioner kan ha tillämpat en snävare bedömning än andra. Härtill kommer att registreringen av licentianderna och doktoranderna på en del håll sannolikt varit bristfällig. Slutligen kan kvalitén på de insända uppgifterna naturligtvis skifta även av andra skäl än som här an- givits.

De ovan anförda omständigheterna gör, att den population som gjorts till före- mål för undersökningen inte helt överensstämmer med det verkliga antalet licen- tiander och doktorander. Skillnaden mellan dessa olika populationer torde emel- lertid vara ringa.

Enkätformuläret utsändes till totalt omkring 2 600 personer. Från omkring 80 % av dessa inkom svar. Denna svarsprocent är inte helt tillfredsställande. Till detta kommer, att de personer som besvarat enkäten inte alltid lämnat svar på alla frågorna i formuläret. Detta gör, att resultaten beträffande vissa av frågorna i en- käten är helt oanvändbara. I en undersökning av här ifrågavarande slag skiljer sig regelmässigt de person-er som överhuvudtaget ej ingivit svar på ett bestämt sätt från övriga personer i undersökningen. Likaså avviker regelmässigt de personer som underlåtit att besvara endast vissa frågor i undersökningen just i de avseenden frågorna gällt från det >>normala» på visst sätt. Härigenom kan den i enkätsvaren

framkomna bilden bli skev. I den i bilaga 3 lämnade redogörelsen för forskar- enkäten har därför vissa frågor med särskilt låg svarsprocent utelämnats.

Det hade varit önskvärt att söka höja svarsprocenten, men eftersom utredarna arbetade under stark tidspress, kunde detta inte genomföras till den tidpunkt då den första rapporten skulle avlämnas. Senare försök att komplettera enkäten har icke varit möjliga inom den ekonomiska ram utredningen haft till sitt förfogande för undersökningen i fråga. De anförda omständighetema gör, att de uppgifter som lämnats i forskarenkäten måste användas med försiktighet.

23. KAPITEL 2

Forskning och högre utbildning

Forskningen och det tekniska utvecklingsarbetet tillerkännes numera allmänt rollen som en av de mest fundamentala utvecklingsfaktorerna. Det är då också naturligt, att forskningen och forskarna i allt högre grad kommit att stå i centrum för sam- hällsdebatten. Som en följd av den ökade insikten om forskningens betydelse för framåtskridandet har samhället ställt allt större resurser till dess förfogande. Forsk- ningen kan härigenom göra nya landvinningar i accelererad takt, men framstegen föder i sin tur ständigt nya problem och nya forskningsfält. Hur stor del av de real- ekonomiska och statsfinansiella resurserna som forskningen skall få disponera över är en viktig politisk fråga, och denna avvägning måste följaktligen utföras av statsmakterna inom ramen för den totala samhällsekonomiska planeringen.

2.1. Forskningsresursemas fördelning

Ett litet land som Sverige kan inte bedriva forskning i rationell skala inom alla forskningsfält. Detta är idag inte möjligt ens för stormakterna. I diskussionen fram- föres ofta den tanken, att vi borde helt koncentrera våra resurser till några be— gränsade sektorer av vetenskap och teknik och inom övriga fält väsentligen nöja oss med att överta forskningsresultat från andra länder. Problemet är likartat för alla små nationer. Av många skäl synes emellertid en fullständig specialisering inte vara möjlig eller ens önskvärd. Vårt lands begränsade resurser nödvändiggör, så- som antytts, visserligen en bestämd koncentration, när det gäller särskilt resurskrä— vande forskning. Vissa projekt är av en sådan storleksordning, att de kan bedrivas endast i direkt samverkan mellan flera länder. För att vi effektivt skall kunna till- godogöra oss forskningens resultat i andra länder gäller dock som en ofrånkomlig förutsättning, att vi också på icke prioriterade fält har en basorganisation för veten- skaplig forskning och forskarutbildning inom landet. Den kan i vissa delar vara ganska odifferentierad men måste på grund av forskningens dynamiska karaktär öppna möjligheter för en flexibel anpassning till nya områden. Beredskapen för im— port av forskningsresultat är det främsta skälet för en allmän forskningsorgani- sation, som täcker hela det vetenskapliga fältet. En sådan forskningsorganisation utgör emellertid också en förutsättning för att vi skall kunna tillvarataga alla typer av originella forskarbegåvningar och ge dessa möjlighet att göra insatser i det internationella vetenskapliga samarbetet.

Forskning bedrivs huvudsakligen vid universitet och högskolor men under senare årtionden har näringslivet, både industrin och intresseorganisationema, successivt

byggt upp en egen forskningsverksamhet. Också inom den statliga sektorn har från universitetsväsendet fristående forskningsinstitutioner utvecklats. Att forsknings- volymen utanför universitet och högskolor får allt större omfattning innebär inte, att universitetsforskningen skulle minska i betydelse. Detta förhållande bör snarare tolkas som ett tecken på att hela samhällslivet börjar genomsyras av ett veten— skapligt arbetssätt, vilket i sin tur kräver en starkt ökad andel akademiskt utbildad arbetskraft. Ser man till forskningsinnehållet intar universitetsväsendet en domine— rande ställning, när det gäller grundforskning. Däremot är endast en helt obetydlig del av forskningsresursema utanför universitetsväsendet engagerade i grundforsk- ning. Universitet och högskolor erbjuder en koncentrerad forskarmiljö med stora intellektuella och materiella resurser från olika, varandra stödjande, ämnesområ— den lokalt samlade. Här rekryteras forskarna ur den stora skaran studenter på grundexamensnivå, och här ges möjlighet för forskarbegåvningarna att ge sig i kast med egna forskningsidéer. Vidare ger forskningens nära anknytning till under— visning och forskarhandledning universitetsforskarna ständig kontakt såväl med hela ämnets utveckling som med den aktuella forskningsfronten.

Näringslivets, organisationernas och de fristående statliga forskningsinstitutens forskning har i regel en annan inriktning än den vid universitet och högskolor. Forskning utanför universitet och högskolor bedrivs vanligen utan kontakt med studenter under forskarutbildning. En stor del av denna forskning och därtill knu— tet utvecklingsarbete sker i direkt anslutning till industriell produktion. Många av forskningsinrättningarna inom de nämnda sektorerna eftersträvar emellertid en närmare kontakt med universitetsväsendet för att därifrån erhålla forskningsstimu— lans och bredare ämneskontakt. Deras tekniska resurser kan delvis utnyttjas för sådan forskning som doktoranderna utför med sikte på gradualavhandlingen. De— ras forskarpersonal utgör ofta en viktig handledar- och speciallärarreserv, som uni— versitets- och högskoleinstitutionerna borde kunna utnyttja intensivare; detta gäller framför allt branschforskningsinstitutens personal.

Inom vissa vitala områden tenderar behovet av forskarutbildad arbetskraft att kraftigt stiga. Att tillgodose detta behov skapar ett allvarligt problem, som ytterli— gare försvåras av den inom hela samhället rådande allmänna bristen på arbetskraft. Det är under dessa förhållanden nödvändigt, att man genom en effektivisering av utbildningen söker åstadkomma en ökning av antalet högre akademiska examina. Skall detta kunna uppnås, krävs att en betydande del av dem som undergått fors- karutbildning under de närmaste åren stannar kvar vid universiteten för att som lä— rare deltaga i forskarutbildningen. Tillgången på forskarutbildad arbetskraft utan— för universiteten och högskolorna kan härigenom bli än knappare. Denna effekt måste dock accepteras under ett övergångsskede. Utredningen vill emellertid un- derstryka, att dess förslag bör vara ägnade att relativt snabbt förbättra balansen inom denna sektor av arbetsmarknaden.

Det förhållandet, att man i ett övergångsskede låter en jämförelsevis stor andel av de nyexaminerade forskarna engagera sig i forskarutbildning behöver inte nöd— vändigtvis innebära någon stagnation i landets totala produktion av forskning.

Forskarutbildning kan nämligen inte äga rum annat än i samband med aktiv forsk- ning och de forskningsresultat som framkommer i samband med forskarutbild- ningen utgör ett mycket väsentligt bidrag till landets samlade forskningsproduktion.

2.2. Forskning och undervisning

Tillväxten i studerandeantalet vid universiteten och högskolorna har efter andra världskriget varit synnerligen kraftig, vilket ställt dessa läroanstalter i en helt ny situation. Expansionen har medfört, att ett flertal nya typer av universitetslärar- tjänster inrättats. Tidigare hade huvudsakligen professorer och docenter svarat för all undervisning och forskning inom sina tämligen odifferentierade ämnen.

En utförlig diskussion om frågan rörande sambandet mellan forskning och un- dervisning tog universitetsutredningen upp i sitt första betänkande (SOU 1957: 24). Där konstaterades att de ökade kraven på undervisning i framtiden än mindre än i dag skulle kunna tillgodoses uteslutande genom lärarbefattningar, som samtidigt och i lika mån är forskningsbefattningar. »Universit—etens uppgift är vetenskaplig forskning och undervisning, men därmed är ingalunda givet, att denna dubbla upp- gift bäst fylles genom att den i lika mån avspeglas i instruktionen för varje enskild befattning. Det kan i stället mycket väl tänkas, att både forskning och undervis- ning bättre skulle tillgodoses genom en högre grad av arbetsfördelning inom uni— versitetens ram. Å andra sidan är det uppenbart att en stor och mycket betydelse- full del av den akademiska undervisningen endast kan meddelas av aktiva forskare. Universitetsutredningen vill därför. föreslå, att forskningspersonalens främst professoremas -— undervisning i första hand reserveras för handledning på hög- stadiet och för sådan undervisning på magisterstadiet som direkt syftar till att ge eleverna introduktion i vetenskaplig debatt eller handledning i vetenskaplig meto— dik, således främst föreläsningar och proseminarier. I den mån forskningspersona- lens undervisningstimmar icke räcker till för den övriga undervisningen på magis- terstadiet, bör däremot enligt utredningens uppfattning ansvaret för denna under- visning anförtros åt fast anställda akademiska lärare med undervisning som huvud- saklig uppgift.» Universitetsutredningen föreslog därför, att universitetslektorat skulle inrättas. Dessa tjänster infördes också såsom ordinarie befattningar från och med budgetåret 1959/ 60. Tillkomsten av rena undervisningstjänster vid uni— versiteten motsvaras av inrättandet av rena forskningstjänster inom både det stat— liga och det privata området. En betydelsefull nyhet i detta avseende var sålunda inrättandet av de 5 k särskilda forskartjänsterna vid forskningsråden. Denna ut- veckling har emellanåt tolkats så, att det i framtiden som en logisk följd av den fortgående specialiseringen — skulle vara mer ändamålsenligt än förr att vidtaga en separation av forskning och undervisning.

För vissa sektorer av såväl universitetsundervisningen som forskningsverksam- heten kan denna iakttagelse vara riktig. En specialisering som skulle yttra sig i skilsmässa mellan forskning och undervisning måste emellertid, när det gäller

forskarutbildningsorganisationens tjänster, anses orimlig och skulle ganska snart visa sig leda till allvarliga konsekvenser. Visserligen har utvecklingen vid univer- siteten liksom inom samhället i övrigt gått från relativ enhet till differentiering och specialisering. Den fortgående specialisering som kännetecknar allt yrkesliv har satt sin prägel också på det vetenskapliga arbetsfältet. Detta tar sig inom forskar- karriären, såsom utredningen definierat den i kapitel 12, icke uttryck i en uppdel- ning av arbetsfunktionerna utan i en allt trängre ämnesspecialisering. Forskarut- bildningen förblir alltså ett fält, där en förening av forskarhandledning med forsk— ning i samma tjänst framstår som självklar. Detta förhållande motsägs inte av det faktum att det på många håll bedrivs effektiv och framgångsrik forskning utan an— knytning till forskarhandledning, och att vissa moment i den akademiska under- visningen, företrädesvis på lågstadiet, meddelas av befattningshavare som ej själva är aktiva forskare.

Skälen till att forskning och utbildning av forskare bör kombineras i de högre akademiska befattningarna är ej heller svåra att se. Den mest betydelsefulla under- visningsformen i forskarutbildningen är nämligen den individuella handledningen. Varje forskare förvärvar under sin verksamhet vid sidan av de publicerade forskningsresultaten — delvis unika insikter och erfarenheter, som således han ensam kan förmedla till andra människor. En forskares kompetens utnyttjas där— för utomordentligt effektivt i en aktiv forskarhandledning. För alla faser i forskar- handledningen krävs om denna skall bli av god kvalitet -— egen forskning från handledarens sida. Detta gäller alltifrån formuleringen av forskningsuppgifterna till bedömningen av avhandlingarna. Omedelbar forskningskontakt är dessutom en förutsättning för att såväl handledningen som övrig undervisning skall behålla sin aktualitet. Metodiken skall anpassas efter forskningsfrontens frammarsch, och äm- nesområden, vilka ännu inte behandlats i läroböcker, skall presenteras. Undervis- ningen kan vidare ofta vara stimulerande för forskaren själv, därigenom att den hjälper honom att behålla ämnesöverblick och vetenskaplig kontakt över ämnes- gränserna.

Föreningen av forskar- och läraruppgifter i samma tjänst har lång hävd som den karakteristiska formen för att trygga den för både forskningen och undervisningen fördelaktiga växelverkan mellan verksamhetsfälten. Det har icke kunnat visas, att någon annan konstruktion är ur effektivitetssynpunkt överlägsen eller jämbördig med den traditionella vid kvalificerad vetenskaplig verksamhet och utbildning. Ef— tersom forskarnas produktivitet och handledarnas uppslag vanligen varierar i mängd och värde från tid till annan, kan en växling mellan forskning och under- visning inom tjänstens ram möjliggöra ett mer optimalt utnyttjande av denna högt utbildade personalkategori.

De förslag till reformering av forskarutbildningen och forskarkarriären som ut- redningen i det följande presenterar har konstruerats med den här redovisade upp- fattningen som utgångspunkt.

Den flexibilitet i utnyttjandet av den forskande personalen som här framhållits såsom eftersträvansvärd borde enligt utredningens uppfattning med fördel kunna

utsträckas till att gälla hela den akademiska lärarstaben. En vidgning av institutio- nernas befogenheter att fördela arbetsuppgifterna inom en given ram, i likhet med vad fallet är i det amerikanska department-systemet, skulle möjliggöra smidigare anpassning till aktuella behov och möjligheter. Det har emellertid legat utanför forskarutredningens uppgift att framlägga förslag i denna fråga, vilken nu till en del utredes inom den av universitetskanslersämbetet tillsatta automatikutredningen. Forskarutredningen vill dock framhålla som ett starkt önskemål, att denna ange- lägenhet i framtiden blir föremål för en vidare och ingående prövning.

En internationell översikt

3.1. Inledning

I utredningens direktiv framhävdes vikten av att de sakkunniga vid utformningen av sina förslag till reformer av forskarutbildningen och forskarkarriären borde söka tillgodogöra sig erfarenheter från andra länder. Den här presenterade översikten av internationella förhållanden, som omfattar (1) examinas nivå och utformning, (2) forskarutbildningen och (3) forskarkarriären, bygger i betydande utsträckning på studier av tillgänglig litteratur och offentlig statistik. Vad avser Norge, Danmark, Finland, Västtyskland, Frankrike, Storbritannien och Japan har därutöver upp— gifter inhämtats med hjälp av respektive svenska beskickningar. I fråga om USA och Sovjetunionen har utredningen inhämtat upplysningar genom utsänd-a studie- delegationer. Studieresor har vidare företagits av ledamoten Gabrielson till Japan och ledamoten Ellegård till Danmark, Finland och Norge.

Tyngdpunkten i framställningen har i särskild grad lagts vid förhållandena i USA och Sovjetunionen. I all synnerhet har förhållandena i USA studerats grund— ligt, eftersom redan direktiven klart utsade, att särskilt det amerikanska systemet borde beaktas i utredningens arbete. Den jämförande studien över examinas nivå har emellertid utsträckts till att omfatta ett större antal länder.

Den mer ingående undersökningen av forskarutbildningen utanför Sverige do- mineras av en beskrivning av förhållandena i USA. Detta beror _— utöver vad som anförts i direktiven — på att den amerikanska doktorsgraden mer än någon annan blivit mönsterbildande. Vidare är utbildningen i USA mer systematisk och omfattande än på de flesta andra håll. Mycket av vad som på andra ställen disku- teras som möjligheter har i USA förverkligats och prövats.

Upplysningarna i litteraturen om den akademiska forskarkarriären är mycket knapphändiga. I de avsnitt som berör forskarkarriären har framställningen därför företrädesvis fått bygga på de informationer som av utredningen utsända dele- gationer kunnat inhämta vid sina besök i USA och Sovjetunionen.

3.2. De vetenskapliga examinas nivå och frekvens

3.2.1. Nuläget

De doktorsgrader som grundas på lärdomsprov betecknar över hela världen normalt den högsta akademiska examensnivån. I några länder har man emellertid dok- torsgrader på olika nivåer, som ibland skiljs från varandra genom tillägg i titu—

laturen. I Frankrike skiljer man mellan det högre doctorat d'Etat och det lägre doctorat d'Université. Det senare gavs förut huvudsakligen åt utländska studenter men har sedan 1950—talet blivit fastare inordnat i utbildningssystemet. I Tyskland skiljs mellan Dr. habil., för vilken krävs att ha författat och försvarat en Habilita- tionsschrift, och den enklare titeln Dr. phil., som uppnås på grundval av en mindre krävande Inauguraldissertation. Habilitation användes nästan enbart som meri- tering för avancemang i den akademiska forskarkarriären; endast de som siktar till de högsta akademiska befattningarna habiliterar.

Även då doktorsgraden utgör den högsta akademiska graden, kan den beteckna olika nivåer i olika länder, varför det är svårt att anställa internationella jämförelser. Nivån varierar ofta också inom varje land, från ämne till ämne och från universitet till universitet.

Kvalitativa jämförelser av examina i olika länder, tex mellan en svensk licen- tiatexamen och en amerikansk doktorsgrad, är ytterst vanskliga att göra. Vissa ganska allmänt accepterade uppfattningar om relationerna i kvalitetshänseende mellan de vetenskapliga examina i olika länder förekommer dock. Det saknas emellertid fortfarande systematiska komparativa studier, som skulle kunna ge ett sakligt underlag för en dylik kvalitativ gradering. Det synes också uppenbart, att en jämförande studie av detta slag är ett mycket äventyrligt företag, eftersom kvaliteten på en framställning icke kan mätas med helt objektiva metoder.

Ett sätt att grovt skatta prestationsnivån är att jämföra den tid som det tar för doktoranderna att fullborda sina studier till graden. Tillgängliga data i detta av- seende är emellertid osäkra och svåra att tolka. Tiden kan sålunda räknas från de akademiska studiernas början eller från början av studierna ovanför basexamen (licentiand- och doktorandstudier, eng. postgraduate studies). Man kan vidare räkna hela den förflutna tiden eller försöka omvandla denna till heltidsstudier. Slutligen kan man ange levnadsåldern vid examens avläggande. En fullständig och uttöm— mande undersökning av alla dessa förhållanden skulle kräva en betydande arbets- insats som utredningen inte funnit anledning att utföra. I tabell 3:1 ges i stället en sammanställning av vissa tillgängliga uppgifter.

Mätt i den tid som åtgår för examen ligger den svenska licentiatexamen (FL) på en nivå som ungefär motsvarar den amerikanska doktorsgraden, Doctor of Philosophy (Ph. D.), men över den tyska Dr. phil. Däremot tycks den svenska doktorsgraden (FD) ligga under den franska doctorat d7Etat och den sovjetiska doktorsgraden.

I tabell 3:2 lämnas vidare vissa uppgifter om examinas relativa frekvens i olika länder.

3.2.2. Utvecklingstendenser

I Förenta staterna har under den senaste mansåldern inga större förändringar inträffat i fråga om doktorsgradens nivå. Studietiden tycks ha hållit sig ganska konstant (Bernard Berelson: Graduate Education in the United States, New York

Folk- Antal Median Median Ideal tid Land mängd Examen ex levn år efter efter milj (ung.) per år ålder basex basex l 2 3 4 5 6 7 Sverige 7,5 FL 3811 322 64 3 FD 1921 363 105 6 Norge 3,5 FD 3420 4024 1324 624 Danmark 4,5 FD 616 4024 1424 — Västtyskland 54 Dr. Phil. 5 29617 3018 219 — Dr. Habil —— 3519 719 — Frankrike 45 D. Univ. —— —— —— —- D. Etat 55921 — —— — Storbritannien 52 Ph. D. 1 40022 — — —— USA 180 Ph. D. 9 00010 329 87 38 Sovjetunionen 210 Kand. 7 20011 3813 (4)25 315 Dr. 53012 4714 (1 1—12)25 — Finland 4,5 FL 8523 — —- — FD 9023 3524 _ __ Japan 94 Dr. ] 05024 3024 824 524

1 Statistisk Årsbok 1963, tab 361. FL, ej med lic, men inberäknat med dr, odont dr, vet dr. Gäller 1960. 2 1955 års universitetsutredning I, SOU 1957:24, ss 151, 154. Gäller perioden 1951—55. 3 ibid, s 146. Gäller 1946—55. 4 Enligt Arbetsmarknadsinformation S 1/1963, tab 15 är medianen inom mat-nat ämnes- gruppen för tiden 1956—62 ung 4 år, inom bist-fil ämnen 4%—5% år, inom gruppen moderna språk 9 år. 5 ibid, tab 25. Medianen för bruttodoktorandtiden (dvs mellan FL och FD) är inom mat-nat fak 1956—61 4 år, inom hum fak 1956—62 5% år. Att bruttodoktorandtiden är större än skillnaden mellan medianåldem för FL och FD torde bero på att de blivande doktoran- derna i allmänhet avlägger sin FL tidigare än övriga licentiater. 5 Stat Årbog, 1959. Medeltal 1957—59. 7 Berelson, Bernard, Graduate Education in the United States, New York 1960, s 157. Gäller 1956, men tiderna är ungefär desamma som 1963. Lägsta medianen har physical sciences (6), högsta humanities (10) och professional fields (10). 8 Berelson, s 158. Berelson, s 164. I physical sciences 29, i humanities 35. 10 Berelson, s 34. 11 De Witt, Nicholas, Education and Professional Employment in the USSR, Washington, National Science Foundation, 1961, s 402. Medeltal 1951—59. 12 De Witt, s 405. Medeltal 1951—59. Märk att doktorsgraden till största delen innehas av personer som inte först tagit den lägre graden. 13 De Witt, s 408. Gäller 1946—53. 14 De Witt, s 408. Gäller 1947—55. Perioden 1937—46 var medianen 52 år. 15 De Witt, s 381. Dessutom fordras 2 års »praktik» inom ämnet (5 378). 16 De Witt, s 383 f. Graden ges huvudsakligen till aktiva professorer och forskare vid olika institut. ' 17 Statistisches Jahrbuch 1961. Gäller 1958—59. Se även Wissenschaft in Daten, Stifterver- band fiir die Deutsche Wissenschaft, Jahrbuch 1962, s 123. 13 Rucker, ZieIe und Wege des Akademischen Studiums, Schriften des Hofgeismarer Krei— ses, 2, Heidelberg 1960, s 5. Gäller för kemi. 19 Blätter zur Berufskunde, Bd 3, >>Hochschullehrer», s 11. Totaltid vid univ 3—5 år eller

Folk- Antal per milj inv % av åldersgrupp Land mängd .. .. milj basex läge hcågre univ stud basex 1 2 3 4 5 6 7

Sverige 7,5 500 50 26 7,6 4,3 Norge 3,5 310 13 5,7 2,8 Danmark 4,5 260 13 4,2 2,2 Finland 4,5 19 20 Västtyskland 54 340 93 4,1 2,7 Frankrike 45 470 12 9,1 3,4 Storbritannien 52 420 20 4,4 3,4 USA 180 2 150 50 34,4 17 Sovjetunionen 210 1 600 34 2,5 12 8 Japan 94 10

1 Med lägre doktorsexamen avses svensk och finsk licentiatexamen, tysk Dr. phil., brittisk och amerikansk Ph. D. samt sovjetisk kandidatgrad. Anmärkningar till tabellen

kol 4, 5: se föregående tabell. kol 3: OECD, Resources of scientific and technical personnel, 1963, s 55. kol 4: Storbritannien enligt Robbins, s 100.

kol 7: OECD, Resources . . ., s 54.

kol 3, 6, 7: USSR, De Witt, s 322, 339: För Japan enligt uppgifter i reserapport från leda- moten Gabrielson.

1960, s 157), längden på avhandlingen likaså, medan publiceringsformerna något förändrats. Tidigare krävde flera universitet, att en doktorsavhandling skulle tryckas, medan man numera nästan alhnänt nöjer sig med mikrofilmning.

I Tyskland kan man skönja en förändring i riktning mot amerikanska förhål- landen. Efter krigsslutet 1945 avskaffades kravet att presentera en tryckt avhand- ling för Dr. phil. Mikrofilmning eller annat billigt förfarande räcker; på senare tid

mer; efter »Diplompriifung», som normalt innebär 5 års studier, åtgår 1—3 år (se Rucker, Studiendauer und Studienerfolg, Miinchen 1960). 20 Statistisk Årsbog for Norge, 1961. 21 Revue de l'enseignement supérieur 1960:4 s 244 och 19603, s 154. Avtryck av officiella dokument. 22 OECD, Resources of scientific and technical personnel, 1963, s 78. Detta dokuments siffra för Storbritannien måste gälla MA; vår tabells siffra kommer från Higher Education, Report of the Committee... under the Chairmanship of Lord Robbins, 1961—63 (Rob- bins), s 100, där det anges att det produceras 200 Ph. D. per 100000 i åldersgruppen, vilket innebär ungefär 1 400 examina. 23 Statistisk årsbok för Finland. I lic-examen medräknas ej med lic. 24 Enligt uppgifter inhämtade av respektive svenska beskickningar. 25 Detta utgör genomsnittssiffror enligt uppgifter lämnade till den delegation av utredningen som besökte Sovjetunionen i febr 1966.

har dock en tendens mot tryckning i allt större omfattning åter kunnat förmärkas. Vidare tycks de kvantitativa kraven vara på väg att höjas. Både avhandlingarna och studietiden har blivit längre (beträffande studietiden se Rucker, Ziele . . ., s 5). Genom att införa krav på Staatsexamen som villkor för disputation har man inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnena sökt höja doktorsgraden till nivå med de naturvetenskapliga och medicinskt-kliniska ämnena, där det redan tidigare förelegat krav på Diplom före disputation. Vad man åsyftar är tydligen någonting, som motsvarar den amerikanska graden (se Rucker s 27—28).

Även i Frankrike kan man skönja en anpassning av doktorsgradens nivå till internationella förhållanden. Den franska statsgraden ligger uppenbart på en alltför hög prestationsnivå vid jämförelse med de utländska doktorsgraderna. Man införde därför 1954 en helt ny doktorsgrad, doctorat d9Université, med den klart uttalade avsikten att nå en nivå som bättre motsvarar utländska anspråk på doktorsgraden (Revue de l'enseignement supérieur, 1960:3, s 154). Att döma av studietidens längd (två år) och av det faktum att publicering av avhandlingen inte krävs, måste denna nya franska grad sägas ligga under den amerikanska.

I fråga om den sovjetiska kandidatgraden (som närmast motsvarar övriga länders »lägre» doktorat) har klagomål framförts över att doktoranderna i alltför stor omfattning inte fullbordar sin utbildning inom den stipulerade tiden (tre år). För att korrigera detta har man föreslagit både en förlängning av »idealtiden» till fem år, och en effektivisering av undervisningen (De Witt, s 381). Någon förändring av nivån eller anpassning till internationella förhållanden har inte satts i fråga. Av tidsåtgången att döma är nivån lik den amerikanska, vilket bekräftas av vissa andra undersökningar (De Witt, s 374, not). Avhandlingens offentlighet är garan- terad genom ett rigoröst reglerat disputationsförfarande och genom att kopior av densamma före disputationen sändes till ett hundratal olika institutioner, vilka har möjlighet att framföra kritiska synpunkter.

I Storbritannien har doktorsgraden länge haft mindre betydelse än på konti- nenten. Vid de äldre universiteten har graden tidigare huvudsakligen varit en heders-titel. Det är signifikativt, att de amerikanska universiteten, som ju i de flesta stycken bevarar den brittiska traditionen, har hämtat just doktorsinstitutionen från Tyskland. Den nuvarande brittiska doktorsgraden är i sin tur i hög grad påverkad av den amerikanska. Studietiden och avhandlingens längd är ungefär desamma, men kraven på publicering är mindre stränga. I allmänhet räcker det med att en kopia av avhandlingen deponeras i universitetsbiblioteket, där den i princip är tillgäng- lig för andra forskare.

Den brittiska doktorsproduktionen har ännu inte nått den amerikanska nivån kvantitativt sett, vilket mest torde bero på att graden i Storbritannien — till skillnad från USA — inte är en förutsättning för anställning i den högre universitets- karriären. I Storbritannien har mindre än hälften av alla universitetslärare doktors- grad; bland humanisterna är proportionen bara 1:4 (Robbins, App. III, s 20). Proportionen tycks dock vara i stigande (ibid, s 21).

Den japanska doktorsgraden synes i stort sett motsvara den amerikanska. Som

mellanstation mellan basexamen och doktorsgraden finns en obligatorisk mas- tergrad, som vanligen avläggs efter två år. Studierna till doktorsgraden tar därefter i idealfallet ytterligare tre år. Kurssystemet liknar det amerikanska liksom även proceduren vid disputationen.

Den akademiska arbetsmarknaden undergår en allt starkare internationalisering. Detta leder till en naturlig utveckling mot likvärdighet mellan de olika ländernas doktorsgrader, varvid förhållandena i USA synes utöva stort inflytande. Skälen härtill är flera; doktorsproduktionen är större i USA än i något annat land, USA drar till sig forskare och studenter i stort antal från Europa, publiceringsförfaran- det gör det möjligt för alla och envar att utröna den amerikanska avhandlingens kvalitet, och dess nivå någonstans mitt emellan de högsta och de lägsta europeiska doktoratens gör den till en naturlig riktpunkt.

Vad de svenska graderna beträffar ligger som nämnts den nuvarande licentiat- examen på en nivå, som motsvarar den »normala» internationella doktorsgraden. Den svenska doktorsgraden har däremot med undantag för de nordiska länderna inga nära paralleller. Den tyska Dr. habil. ligger visserligen på liknande prestations— nivå, men medan en svensk doktorsavhandling normalt är en utveckling av licen— tiatavhandlingen, måste avhandlingarna för Dr. phil. och Dr. habil. vara helt skilda. De franska och sovjetiska högre doktoraten ligger på en högre nivå än den svenska doktorsgraden. I de länder där man har två skilda doktorsgrader är tydligen distan- sen mellan dessa i regel större både tidsmässigt och innehållsmässigt än distansen mellan licentiat Och doktor i Sverige.

3.2.3. Doktorsgraden (Ph. D.) i USA

En allsidig belysning av den amerikanska doktorsgraden ges i Berelsons tidigare anförda arbete. Berelsons uppgifter.var på alla väsentliga punkter fortfarande gil- tiga vid den förut nämnda studiedelegationens besök i december 1965. Delegatio— nens amerikanska sagesmän underströk vederhäftigheten och korrektheten i de av Berelson meddelade informationerna.

År 1958 utdelades 8 942 doktorsgrader vid 175 olika universitet och högskolor i USA. Alla dessa 175 institutioner är givetvis inte av samma standard, och inte heller har de doktorsgrader som förlänas av dem samma prestige. På det hela taget är det emellertid de bättre universiteten, som utexaminerar de flesta doktorerna. De 39 institutioner som 1958 tillhörde Association of American Universities produ— cerade 70 % av doktorerna (Berelson, ss 94, 126); de tolv främsta universiteten i Berelsons rangordning producerade 34 %. Dessa ranguniversitet är normgivande för de övriga både genom sin prestige och genom antalet doktorer som utgår därifrån. Det faktum att så gott som alla universitet kräver, att doktorsavhandlingen skall publiceras i mikrofilm eller på annat sätt hjälper till att hålla standarden jämn (Berelson, s 177).

Beträffande tidsåtgången för den amerikanska graden har i tabell 3:1 Berelsons angivelse citerats, att doktorsgraden vanligen uppnås omkring åtta år efter grund—

examen, artium baccalaureatus (-la) (AB). Siffran är sex år för naturvetare, tio år för humanister. Om man i stället mäter tiden från början av doktorandstudierna till gradueringen, får man lägre värden: 4,5 respektive 6 år. Slutligen har Berelson bett de nyblivna doktorerna uppskatta sin arbetsinsats i heltidsstudietid, och får då siffran 3,5 år för naturvetarna, 3,3 år för humanisterna. Dessa senare siffror är givetvis osäkra, bl a därför att det är oklart vad som avses med heltidsstudier på denna nivå. Framför allt kan man inte utgå ifrån att en humanist, som arbetat på sin grad i sex är delvis jämsides med lärararbete, skulle ha kunnat nå graden på 3,5 år, om han hade kunnat ägna sig uteslutande åt sina studier under denna tid. De flesta doktorander medverkar i den lägre undervisningen under sin utbild- ningstid. Detta anses både av lärarna och doktoranderna själva vara ett värdefullt inslag i utbildningen.

Den angivna nettostudietiden stämmer rätt väl överens med den idealtid som brukar anges i universitetens program, nämligen 3—4 år. Av dessa brukar i all— mänhet två år ägnas åt arbete i samband med kurser, avsedda att ge en bred kun- skap om ämnet och om de vetenskapliga metoder och problem som där är aktuella. Den senare delen av studietiden ägnas huvudsakligen åt avhandlingen.

Vid ett av de tolv toppuniversiteten i Berelsons rangordning, Princeton, försöker man göra en treårig studiegång till regel; detsamma gäller statsuniversitetet i Texas. Vid Harvard har man i stället vid sidan om den reguljära, fyraåriga Studiegången påbörjat försök med en stipendierad, femårig studiegång från AB, nämligen två års heltids kursläsning, två års lärartjänst vid universitetet och deltids- studier kring avhandlingsärnnet, och slutligen ett års heltids avhandlingsskrivande. Vid Columbia överväger man att införa samma ordning. Detta tidsschema kan förefalla snävt. Som ovan nämnts anses emellertid medverkan i undervisningen i måttligt omfång _ motsvarande upp till en fjärdedels tjänst — verka stimu- lerande på doktorandernas egen utbildning. Det bör vidare anmärkas, att de stu— denter som får tillfälle att följa en sådan studiegång vid några av USA:s mest eftersökta universitet tillhör den absoluta eliten. Dessutom är den arbetsinsats som fordras av dem under deras studietid mycket stor. Det är sannolikt, att den genom- snittliga reella heltidsstudietiden för den amerikanska doktorsgraden från grund- examen är omkring fyra år.

Som bas för Studiegången till doktorsexamen ligger en AB. Denna har regel— mässigt en fyraårig studiegång. Under de två första åren ges en ganska bred allmänbildning, medan de två sista årens studier brukar koncentreras till ett huvud- ämne. När så sker motsvarar den standard som nås någorlunda svensk trebetygs— standard i jämförbara ämnen. Men medan en amerikansk AB vanligen bara har ett ämne på denna standard, har ju en svensk FM ofta två eller tre. Någon central universitetsmyndighet finns inte i USA. De enskilda universiteten bestämmer själva (i fråga om statsuniversiteten efter sanktion från respektive delstatsregering) över undervisningens uppläggning och examinas utformning. Trots detta råder beträf— fande doktorsexamen en tämligen stor likformighet. Detta beror främst på den stora rörligheten inom den amerikanska akademiska världen. Det är regel, att en

amerikansk forskare är anställd vid åtminstone ett par olika universitet innan han blir professor. I den öppna konkurrensen om anställningar inom och utom universiteten avslöjas snart, om något universitet håller avsevärt lägre standard än andra. Alltför höga prestationskrav gör det å andra sidan svårt för universi— tetet i fråga att värva studenter. Dessa söker sig då i stället till andra lärosäten.

Vidare finns en organisation, Association of Graduate Schools (AGS, en del— organisation i Association of American Universities), vilken tjänar som infoma— tionskanal mellan universiteten i frågor rörande studiernas uppläggning. Trots detta finns givetvis kvalitetsskillnader mellan universiteten, men dessa beror ofta mindre på en medveten politik från universitetens sida än på den skiktning som uppstår, då redan etablerade toppinstitutioner lyckas dra till sig både de bästa studenterna och de bästa lärarna (Berelson, s 109 ff).

3.3. Forskarutbildningen

3.3.1. Studiegången

Inom den humanistiska och samhällsvetenskapliga ämneskretsen nås doktorsgraden i USA vanligen via en mellanexamen, Master of Arts (MA), som i flera fall är obligatorisk. Denna examen beräknas kräva minst ett års arbete ovanpå AB (ofta tar det 11/2 eller 2 år) och innebär dels deltagande i kurser, där arbetet betygsätts, dels en slutexamen över hela ämnesområdet, dels ock en mindre avhandling. I vissa fall kan master-graden erhållas utan avhandling.

Master-examen tjänstgör som sållningsinstrument. I de fall då master-graden inte är ett obligatoriskt steg på vägen till Ph. D. krävs ofta någon annan liknande allmän tentamen (qualifying eller comprehensive examination), där kandidatens lämplighet för fortsatta doktorsstudier bedöms.

Även efter master-graden krävs normalt ytterligare deltagande i betygsatta kurser inom olika delar av ämnesområdet. Vidare följer ytterligare en skriftlig och/ eller muntlig tentamen över hela ämnesområdet (final examination eller doctor's oral). Denna avses ske i slutet av det första året efter MA, vanligare dock någon eller ett par terminer senare. Kuggningsprocenten i doctor”s oral är betydande, men det är möjligt för studenten att försöka en andra gång, vanligen efter ytterligare ett års förlopp.

Området för avhandlingen bestäms oftast före den omtalade sluttentamen. Ett avsnitt i denna prövar kunskaperna inom det område som kandidaten särsk'dt vill specialisera sig på, och som givetvis i regel också är det område inom vilket han tänker skriva sin avhandling. I vissa fall fordras att studenten före sin sluttentamen lämnar en detaljerad, av en avhandlingskommitté godkänd plan för sin avhandling. I andra fall anses det dock bättre, att arbetet på avhandlingen helt och hållet anstår till efter sluttentamen. Kursarbetet och den allmänna beläsenheten i ämnet ställer så stora krav, att doktoranden får tid för specialiseringen kring avhandlingsämnet, först sedan det omfattande kunskapsstoffet inhämtats och redovisats.

Beträffande kurserna är valfriheten ganska stor. Vid en stor institution kanske ett femtiotal kurser erbjuds, av vilka den blivande doktorn bara behöver ta ett dussin. Oftast kan en del av kurserna absolveras inom andra institutioner vid samma universitet.

I jämförelse med den svenska licentiatexamen innebär den amerikanska graden en starkare betoning på allsidig utbildning i ämnet. Härtill bidrar dels de talrika, regelrätta kurserna med deltentamina inom ämnets olika delar dels de två ganska krävande, sammanfattande tentamina, som doktoranderna får genomgå. Möjligen ställs å andra sidan kraven på originalitet och självständighet i avhandlingsarbetet ofta lägre än i Sverige. Detta har väl delvis sin grund i att den svenska licentiat— avhandlingen fortfarande oftast anses som ett förstadium till en doktorsavhandling, medan den amerikanska avhandlingen mer ses som ett gesällprov. Denna generali- sering är emellertid mycket osäker; förhållandena växlar i Sverige från ämne till ämne i USA även från universitet till universitet. Disputationen, defense of the dissertation, är betydligt mindre krävande än den svenska doktorsdisputationen och är vanligen mindre fruktad än den stora doctoris oral.

Det är svårt att jämföra förhållandena i Sovjetunionen med dem i övriga länder, främst beroende på att man där genomgående mycket energiskt strävar efter att smälta samman praktisk och teoretisk utbildning. Mellan gymnasiet och universi- tetsstudierna är det exempelvis vanligt med ett eller två års förvärvsarbete, vilket ända till nyligen haft formen av tjänsteplikt. Efter sin första universitetsexamen anställs de studerande oftast 'i industri eller i skolor, och studierna till doktors— graden (kandidatura) påbörjas i regel efter det att vederbörande under minst två år på något sätt praktiserat inom det område han vill doktorera i (De Witt, s 379). Under en treårsperiod (aspirantura) stipendieras han sedan för heltidsstudier. Studierna omfattar både kunskapsinhämtande och forskningsarbete för en av- handling. Huvudvikten lägges vid avhandlingen. Studierna är individuellt upplagda under ledning av en huvudhandledare. Kursläsning och gruppundervisning enligt amerikansk modell förekommer inte (De Witt, s 382). Effektiviteten anses dock inte vara hög, och reformer har diskuterats men ännu ej genomförts (De Witt, s 381). Å andra sidan bör nämnas, att de representanter för Moskvauniversitetet, som den av utredningen utsända delegationen träffade under sin resa till Sovjet— unionen, sade sig vara tillfredsställda med den utformning forskarutbildningen för närvarande har.

3.3.2. Undervisningen

Att man i USA ger mer undervisning på doktorandstadiet än man gör på andra håll synes klart. Förhållandena i Sovjetunionen har behandlats ovan. I England ges vid de flesta universitet ingen systematisk undervisning på denna nivå; däremot förekommer givetvis personlig handledning och seminarier. På senare tid har emel- lertid allt starkare krafter börjat verka för en reform i amerikansk riktning (se

Robbins, s 102). Utvecklingen i Frankrike synes gå i samma riktning. För den gamla, höga doktorsgraden (doctorat d”Etat) krävs två dissertationer, som försvaras offentligt, men någon kunskapsprövning i övrigt företas inte. För den nya, lägre doktorsgraden (doctorat dlUniversité) krävs dels en dissertation dels en kunskaps- prövning dels att ha varit inskriven vid universitetet under minst två år (Revue de Penseignement supérieur, 1960:4, s 227; s 246 ff beträffande humanistiska fakulte- ten; s 220 beträffande naturvetenskapliga). Utan tvivel kan man räkna med att ett större mått av kursbunden undervisning härigenom kommer att skapas. Förhållan- dena i Japan synes vara i stort sett likartade med dem i USA.

Stommen i ett universitetsutbildningsprogram i USA är de poäng— och betygsatta kurserna. Poängsiffran (credits) anger kursens omfång, betygen (grades, vanligen A—F) anger kvaliteten på det presterade arbetet. En kurs sträcker sig vanligen över en termin och omfattar oftast en tre timmars undervisningssession per vecka, till vilken bör läggas 6—10 timmars hemarbete per vecka.

För master-graden krävs i regel sex till åtta kurser av detta slag; för Ph. D. vanligen ytterligare lika många.

Med tre—fyra kurser per termin kan kurserna för master-graden klaras av på ett år och Ph. D.-kursern-a på ytterligare ett. Resultatet blir emellertid, att doktoran- dens tid intecknas så hårt, att mycket litet av den kan ägnas åt den kunskapsin- hämtning som krävs för de två allmänna tentamina (den ena för MA, den andra, huvudtentamen för Ph. D., doctor's oral). Detta leder till att de flesta doktoranderna behöver ytterligare en eller ett par terminer för sina förberedelser för tentamina. Först sedan tentamina är klara, börjar det verkliga avhandlingsarbetet.

Arbetet i kurserna betygsätts på grundval av hemuppsatser, föredragningar och/eller prov. Ett visst minimibetyg fordras för att studierna skall kunna fort- sättas. Detta betyg är dock inte alltför svårt att uppnå, eftersom i regel 4/5 av kursdeltagarna erhåller det. Huvudtentamina är mer krävande och är i regel helt oberoende av kurstentamina. Det föreligger dock vanligen en hög korrelation mellan resultaten på kurstentamina och prestationerna i huvudtentamina. Huvudtentamen täcker dels hela ämnesområdet dels ett vidare fält än summan av de enskilda kurserna. På vissa håll ersätts dock huvudtentamina helt av kurstentamina.

Normalt har en Ph. D.-kandidat genomgått sammanlagt tolv terminskurser efter sin AB. På de flesta håll är godkända kurser ett formellt krav. Där kravet inte är formellt fastslaget, följs ändå mönstret i praktiken. Inom den så givna kvantitativa ramen har doktoranden emellertid ganska stor frihet att i samråd med sina lärare, främst då huvudhandledaren, välja bland de kurser som erbjuds. Oftast finns det möjligheter att även välja kurser utanför den institution (department) dit studierna i övrigt är förlagda.

Antalet kurser som erbjuds beror bl a på institutionens storlek. Som exempel kan nämnas att Department of English i Columbia årligen erbjuder ett 70-tal kurser; motsvarande siffra vid Harvard är ett SO-tal, vid Chicago ett 100-tal. Dokto-

randen har alltså ofta fem gånger fler kurser att välja bland än han behöver ta. Därtill kommer att man i vissa fall har möjlighet att också tillgodoräkna sig kurser i andra ämnen.

3.3.3. A vhandlingsarbetet

Medan det ovan beskrivna kurssystemet är väl utbyggt, är seminarier av den typ där avsnitt av ännu icke färdiga avhandlingar ventileras mer sällsynta. I viss mån kompenseras detta av att doktoranderna i kurserna och specialseminarierna får sig tilldelade uppgifter, som kan vara fröet till en senare större avhandling. Ett helt allmänt avhandlingsseminarium nämns emellertid ofta som ett önskemål.

Handledningen för avhandlingen ombesörjs normalt av en kommitté. En av institutionens ordinarie professorer (full professor eller associate professor) är huvudhandledare. Som generell regel gäller att en professor inte åläggs huvud— handledarskap för mer än fem avhandlingar samtidigt. Här lagar man dock i hög grad efter läglighet och tar individuella hänsyn. Kompensation för olika arbets- börda i dessa avseenden ordnas inom institutionens ram och från fall till fall. Strikta regler finns inte.

Avhandlingskommittén sammansätts olika på olika universitet. Proceduren är något varierande vid olika lärosäten, men ett någorlunda typiskt exempel är pro- ceduren vid Departement of English vid University of California, som beskrivs nedan.

1. Doktoranden diskuterar ett lämpligt avhandlingsämne med den professor som han avser att arbeta under.

2. Sedan professorn accepterat doktoranden och ämnet, skriver doktoranden ut en detaljerad plan för avhandlingen, en redogörelse för litteraturen inom ämnet och en argumentering, som visar att ämnet inte förut behandlats på samma sätt.

3. Denna detaljerade plan presenteras för Chairman of Graduate Studies, som sammankallar en kommitté, där han själv sitter ordförande. Dessutom ingår i kommittén den ovannämnde huvudhandledaren samt två andra medlemmar av Graduate Faculty, av vilka åtminstone den ene måste tillhöra det depart- ment inom vilket doktoranden arbetar. Kommittén diskuterar ämnet med dok— toranden och fastställer planen.

4. Om ämnet godkänns registreras det, en kopia av avhandlingsplanen arkiveras, och en kommitté på tre ledamöter tillsätts, bestående av huvudhandledare, ytterligare en medlem av doktorandens department och en från ett annat depart- ment; det kan förekomma att samtliga dessa tre har ingått i den i punkt 3 omtalade kommittén. Avhandlingskommittén har till uppgift att »leda och bedöma» dissertationen. Dess medlemmar sitter sedan normalt med i den större fakultetskommitté som fungerar som betygsnämnd vid defense of the dissertation.

39 3.4. Forskarkarriären

Att ge en samlad bild av strukturen hos den akademiska forskarkarriären i andra länder stöter på betydande svårigheter, eftersom litteratur i ämnet nästan helt sak— nas. Dessutom förekommer vanligen ansenliga lokala variationer i karriärens uppbyggnad. Vissa gemensamma huvuddrag kan dock givetvis urskiljas, och i det följande skall ett försök göras att teckna de väsentliga linjerna i karriärsystemens konstruktion i Förenta staterna och Sovjetunionen.

3.4.1. F orskarkarriärens uppbyggnad

I Förenta staterna består karriären i regel av tre steg: assistant professor, associate professor och full professor. Tjänsten som assistant professor är tidsbegränsad. Förordnandet gäller vanligen för fem år. Vid förordnandetidens utgång är gall- ringen tämligen hård med avseende på intagningen till nästa steg i karriären de fasta tjänsterna. De övriga tjänsterna i karriären befattningarna som asso- ciate och full professor är nämligen inte tidsbegränsade. I avvaktan på att erhålla tjänst som assistant professor kan en nybliven doktor ibland inneha tjänst som instructor eller lecturer. Dessa tjänstetyper ingår dock vanligen ej som regul— jära steg i forskarkarriären, och på många håll är de nu på väg att avvecklas.

Tillsättningen av professorer sker i Förenta staterna betydligt mer informellt än hos oss. Vid tillsättningen av en professur tas där i regel stor hänsyn till det aktuella behovet av lärare och forskare vid ifrågavarande institution. Om behovet av en skicklig undervisare är särskilt starkt, kan en sökande med goda pedagogiska meriter få företräde till tjänsten; om kravet på en kvalificerad forskare är särskilt kännbart, kan i stället forskningskapaciteten bli den viktigaste befordringsgrunden. Vanligen är universitetet tillsättningsmyndighet, och det kan då lätt tillgodose sina egna önskemål i fråga om personalens kvalifikationer. Anpassbarheten beträffande forskarbefattningarna gäller också antalet tjänster. Vid beh-ov har ett universitet vanligen möjlighet att tämligen snabbt bereda anställning åt de goda forskarbe— gåvningar som det av någon anledning vill knyta till sig och därmed ge tillfälle till fortsatt vetenskaplig verksamhet. Detta kan ske, även om det budgeterade antalet lärarbefattningar vid en institution därigenom tillfälligt skulle överskridas. Över- skott och underskott måste dock någorlunda jämna ut sig över en tidsperiod.

Rörligheten i den amerikanska forskarkarriären kommer också till uttryck däri, att en nyexaminerad doktor sällan erhåller sin första befattning vid det universitet där han disputerat. Det är snarare regel att han i stället vinner anställning vid ett annat universitet. Därefter brukar vederbörande redan efter ett fåtal år ånyo byta anställning för att på så sätt samla erfarenheter om forskningens villkor och orga- nisation från skilda lärosäten.

De olika befattningarna i forskarkarriären i Sovjetunionen är assistenter, över— lärare, docenter och professorer. För ingen av dessa tjänster finns någon tidsbe- gränsning. Också i Sovjetunionen har systemet en betydande rörlighet. Vid behov

kan alltid en lovande forskare beredas anställning. Vid tjänstetillsättningar kan skiftande önskemål tillgodoses i fråga om forskningsinriktning och pedagogiska meriter. Professorerna utnämnes vanligen av det vetenskapliga rådet, dvs veten— skapsmännen, vid det institut eller den fakultet där tjänsten är ledigförklarad.

3.4.2. De akademiska befattningshavarnas tjänsteåligganden

I Förenta staterna har samtliga professorer till uppgift att undervisa, forska och forskarhandleda. Det anses vara mycket angeläget, att samtliga akademiska lärare sysslar med vetenskaplig forskning. Några tjänster för befattningshavare, vilka skall ägna sig åt enbart undervisning, förekommer följaktligen inte. Däremot finns rena forskartjänster, vilkas innehavare formellt icke har någon undervisningsskyldighet; dessa forskare medverkar emellertid oftast frivilligt i undervisningen.

Uppfattningen att samtliga akademiska lärare _skall ägna sig åt både undervis- ning, forskning och forskarhandledning härskar även i Sovjetunionen. Också där förekommer emellertid rena forskartjänster. Liksom i Förenta staterna medverkar innehavare av sådana befattningar vanligen frivilligt i den akademiska undervis- ningen i betydande utsträckning. Detta gäller exempelvis flertalet forskare vid Vetenskapsakademin, vilka i regel har ringa eller ingen undervisningsskyldighet.

Icke heller förekommer vare sig i Förenta staterna eller i Sovjetunionen någon uppdelning på lågstadie— och högstadielärare. Alla lärare medverkar i undervis- ningen på samtliga stadier. Någon motsvarighet till den svenska universitetslektors- kategorien finns alltså inte. Den amerikanska professorskadern och den sovjetiska professor/docentkadern omfattar i allmänhet samtliga de akademiska befattnings- havare som i Sverige benämnes professorer, laboratorer (motsvarande), docenter och universitetslektorer. Begreppet professor har därför ett annat innehåll än i Sverige. I Förenta staterna anses det vara värdefullt, att de mer erfarna forskarna och akademiska lärarna även åtager sig ren nybörjarundervisning. Däremot kan gi- vetvis de mest avancerade undervisningsmomenten vanligen icke tagas om hand av nyblivna assistant professors.

I Förenta staterna sker fördelningen av undervisningsuppgifterna inom varje department, varvid undervisningen vägs mot andra arbetsuppgifter. Vid fast- ställandet av und-ervisningsskyldigheten för ett läsår tas hänsyn till den administra- tiva arbetsbördan och forskarhandledningens omfattning. Även undervisningsupp- gifternas svårighetsgrad spelar in. En professor som ger mer undervisning på graduate-nivån kan sålunda få en lägre undervisningsskyldighet än den som före- trädesvis har undergraduate—kurser; en professor som har att förbereda en ny kurs kan få lägre undervisningsskyldighet än den som tidigare givit samma kurs vid upp— repade tillfällen. Lärarna inom ett department måste gemensamt tillse, att all erforderlig undervisning ges; fördelningen av undervisningsuppgifterna på de skilda befattningshavarna regleras däremot ej av några bestämmelser från överordnade myndigheter. Det amerikanska systemet, med fördelning av undervisningsupp— gifterna inom en bred och ganska enhetlig professorskader, är således betydligt mer

flexibelt än det svenska, där professorns respektive universitetslektorns tjänstgöring är mycket strikt definierad. Den amerikanske professor som huvudsakligen med- delar undervisning av en typ motsvarande den svenska lektorsundervisningen har i regel en undervisningsskyldighet, vars omfattning motsvarar en svensk universitets— lektors, medan en professor som är institutionsföreståndare, handleder flera doktor- ander och har undervisning huvudsakligen på graduate-nivån kan komma ned i en undervisningsskyldighet, som vid många universitet till och med understiger den svenska professorskategorins. Den genomsnittliga undervisningsskyldigheten för den amerikanska professorskadern som helhet ligger därför mellan undervisnings— skyldigheten för en svensk professor och en svensk universitetslektor.

I Sovjetunionen har undervisningsskyldigheten ett helt annat innehåll. Där är professorns och docentens arbetsdag, som beräknas till sex timmar, i princip uppdelad i två hälfter, av vilka den ena skall ägnas åt pedagogiska uppgifter och den andra åt forskning. Detsamma gäller övriga lärarkategorier; den genomsnittliga undervisningsskyldigheten för dessa är dock något högre. I de pedagogiska upp- gifterna inräknas all slags undervisning samt forskarhandledning och examination. Undervisningsförberedelsema skall klaras av på den tid som formellt är anslagen åt forskning. Även i Sovjetunionen förekommer dock inom de angivna ramarna betydande skillnader i undervisningsåligganden mellan olika befattningshavare. Dessa skillnader betingas dels av omfattningen i deras forskningsinsatser dels av vidden i deras forskarhandledning. Under 1965 utfärdades från ministeriet för högre undervisning en kungörelse, vari meddelades, att de skickligare forskarna skulle åtnjuta lättnader i sin undervisningsbörda. Som tidigare nämnts har befatt- ningshavarna vid Vetenskapsakademin, där många av de mera framstående fors- karna finns, i allmänhet en undervisningsskyldighet betydligt under den som gäller för professorerna i övrigt; flera av befattningshavarna är som nämnts helt befriade från undervisningsåligganden.

Principerna för en ny forskarutbildning

4.1. Bristerna i den nuvarande utbildningen

I utredningens direktiv ges inledningsvis ett kort referat av de senaste årens dis- kussion om behovet av en reform på forskarutbildningens område. Den uttalade kritik av det rådande systemet som där återges kan sammanfattas på följande sätt: långa utbildningstider till följd av en dåligt organiserad utbildning med alltför ringa undervisning och handledning och på grund av alltför omfattande kvantitativa fordringar i examina.

Mätt med internationella mått är studietiderna till de svenska forskarexamina såsom visats i föregående kapitel — i en del fall förhållandevis långa. Detta beror i viss utsträckning på att en mycket stor del av licentianderna och doktoranderna har förvärvsarbete vid sidan om studierna; enligt de av utredningen företagna en- käterna är endast omkring en tredjedel av dem att beteckna som heltidsstuderande. En annan bidragande orsak är — vilket också framgår av enkäterna — att under— visningen och handledningen i regel är mycket ringa. En majoritet av licentianderna önskar sig undervisning och handledning i betydligt större utsträckning än de för närvarande får. De medicinska och matematisk-naturvetenskapliga ämnena har i allmänhet mer omfattande och differentierad undervisning och mer intensiv handledning än ämnena inom övriga fakulteter och högskolor; där är också studie- tiderna i regel jämförelsevis korta.

Studietiderna är också beroende av studiekursernas kvantitativa omfattning. Såväl litteraturkursens omfång som avhandlingsämnenas karaktär är av be- tydelse. Som framgår av institutionsenkäten har examensämnena inom de teologiska, humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna genomsnittligt de största litte— raturkurserna. Vid dessa fakulteter är studietiderna också relativt långa. Skift- ningama i avhandlingsämnenas karaktär är svårare att belysa. Det har ofta hävdats, att avhandlingsämnena inom många ämnesområden i medicin, naturvetenskap och teknik vanligen är klarare avgränsade och till omfattningen måttligare forsknings— uppgifter än exempelvis i de teologiska, humanistiska och samhällsvetenskapliga examensämnena. Att avhandlingarna i de senare ämnena ofta blir omfångsrikare ligger i sakens natur; kraven på noggrann materialredovisning, ingående källkritisk diskussion och utförlig argumentation för de presenterade resultaten leder i regel till att avhandlingarna i icke-experimentella ämnen blir betydligt större.

Enligt utredningens direktiv bör studietiderna i en reformerad forskarutbildning avpassas så, »att det skall vara möjligt att från den akademiska grundexamen nå doktorsgraden inom tre å fyra år under förutsättning att denna tid huvudsakligen

ägnas åt doktorandarbetet». Med denna tidsram som utgångspunkt har utredningen haft att söka konstruera en effektiv forskarutbildning. I sitt arbete har utredningen beaktat den kritik som framförts mot den nuvarande forskarutbildningens upp- läggning och strävat efter att uppnå förbättringar företrädesvis genom en kraftig utbyggnad av systemet med metodiskt inriktade kurser och övningar samt en betydande förstärkning av forskarhandledningen. För att uppnå en önskad spe- cialisering och differentiering av forskarutbildningen har särskild uppmärksamhet ägnats åt frågan om samverkan över ämnes— och fakultetsgränserna.

4.2. Målet för forskarutbildningen

Som forskarutbildning har utredningen i överensstämmelse med direktiven be- traktat all »utbildning i form av studier, avhandlingsarbete, undervisning och handledning inte endast av blivande forskare i egentlig mening utan alla dem som—oavsett yrkesmål—efter en akademisk eller motsvarande grundexa- men fortsätter sina studier mot högre examina». Forskarutbildningen har till ändamål att ge de studerande kunskaper om och erfarenheter av vetenskaplig forskning. Avhandlingen, som är det viktigaste momentet i en doktorands utbildning, skall baseras på ett självständigt forskningsarbete och vara av betydelse för forskningen inom den aktuella vetenskapsgrenen. Av en forskare måste man emellertid också kunna fordra, att han efter genomgången utbild- ning skall ha goda insikter i forskningsmetodik och vara orienterad i för forsk— ningen aktuella problemställningar inom ett vidare fält i sitt ämne än det mer specialiserade, där han utarbetat sin avhandling. Huvudkraven på forskar- utbildningen k-an därför sägas vara följande två: dels skall den blivande forskaren erhålla en bred metodisk skolning och orientering om forskningsfronten inom sitt ämnesområde, dels skall han genom utbildningen bibringas kunskaper och färdig- heter som gör det möjligt för honom att inom den föreskrivna tiden författa en god doktorsavhandling. Dessa båda krav kan emellertid bli svåra att förena inom en begränsad tidsram. För att uppfylla det förstnämnda måste utbildningen näm— ligen ges en vid och allmän inriktning, för att motsvara det senare bör den också innehålla starkt specialiserade kurser. Bägge kraven måste dock tillåtas influera på forskarutbildningens innehåll.

4.3. Utbildningstiden

Vid övervägandena om lämplig utbildningstid från grundexamen till den doktors- examen som utredningen föreslår skall vara målet för den framtida forskarutbild- ningen har utredningen — med beaktande av uttalandena i direktiven och efter internationella jämförelser — kommit att stanna för fyra år. På kortare tid kan enligt utredningens bedömning en ändamålsenlig forskarutbildning av internatio-

nellt godtagbar standard ej hinna meddelas. En så komprimerad studiegång förut— sätter —— för att doktorsexamen även i fortsättningen skall uppfylla kvalitativt höga anspråk en samtidig kraftig ökning av insatserna såväl i fråga om under- visning och handledning som av institutionella resurser. Hur utredningen tänkt sig en reformerad forskarutbildning uppbyggd framgår mer detaljerat av de typplaner som presenteras i bilaga 1 och kommenteras i kapitel 5. Av typplanerna framgår också, att forskarutbildningen inom den angivna tidsramen kan ges en utformning, som varierar betydligt från ämne till ämne och från en studieriktning till en annan.

Den studietid på fyra år som utredningen föreslår bör uppfattas som en normal— studietid. En doktorand, som på heltid ägnar sig åt sina studier, skall kunna av- lägga sin doktorsexamen inom denna tid. Med omkring fyra års studier till grund— examen och en därpå följande fyraårig forskarutbildning får sålunda en framtida doktor en total studietid vid universitetet eller högskolan på ungefär åtta år. Dok- torsexamen bör normalt kunna avläggas vid en levnadsålder av cirka 27—28 år. Klart är emellertid att individuella variationer från normalstudietiden -— såväl uppåt som nedåt —— kommer att inträffa, exempelvis beroende på den enskilde doktorandens forskarbegåvning och studieintensitet eller på avhandlingsämnets karaktär.

Den fyraåriga studiegången skall gälla för doktorander som ägnar sig åt sin utbildning på heltid. I direktiven har åt utredningen också uppdragits »att åstad- komma lämpliga arrangemang i syfte att ge en planmässig utbildning åt dem som genom anställning som amanuens eller assistent skall inom ramen för sin tjänst- göring bedriva studier med inriktning på en högre slutexamen». Detta spörsmål kommer att behandlas utförligare i kapitel 5. Här skall endast nämnas, att ut- redningen i princip försökt att ge denna fråga en sådan lösning, att de nämnda studerandekategorierna skall ha möjlighet att avlägga doktorsexamen fem år efter grundexamen. De skulle alltså erhålla en studietidsförlängning på ett år. Av typ- planerna framgår att denna femåriga studiegång i ett flertal s k tillämpade ämnen uppenbarligen kommer att bli ett huvudalternativ, bl a därför att doktoranderna för sitt forskningsarbete nödvändigtvis måste skaffa sig erforderlig praktik genom assistenttjänstgöring.

4.4. Basexamen

För den framtida forskarutbildningens innehåll och utformning är det givetvis av väsentlig betydelse, vilken grund den skall bygga på. Inom vissa fakulteter kan icke varje grundexamen oavsett dess konstruktion —— utgöra bas för forskar— utbildning. På en sådan examen, varifrån forskarutbildningen skall starta, måste nämligen speciella krav ställas. Utredningen har valt att för en dylik grundexamen använda begreppet basexamen.

Vid sina överväganden om basexamens utseende inom skilda studieriktningar har utredningen haft som utgångspunkt, att den reformerade forskarutbildning som

föreslås i det följande kommer att öka kraven på både kvalitet och enhetlighet i de blivande doktorandernas grundkunskaper. Eftersom utbildningen göres mer kurs- bunden och forcerad, måste doktorandernas kunskapsbas i ämnet ligga på en mer likartad nivå än hittills. Om alltför stora variationer i förkunskaperna skulle tillåtas, riskerar hela utbildningsschemat att spricka, och doktorandernas möjligheter att avlägga sin examen inom föreskriven tid blir avsevärt mindre. Av samma skäl ökar fordringarna på förkunskapernas kvalitet. Det är önskvärt, att de studerande redan inom basexamens ram får tillfälle att självständigt lösa någon mindre forsknings— uppgift eller annat kvalificerat prov (examensarbete, uppsats etc.), då det vanligen är studiemoment av denna karaktär som ger det säkraste underlaget för ett urval av studerande till forskarutbildning.

4.4.1. De teologiska och filosofiska fakulteterna

Mot bakgrund av vad som ovan anförts har utredningen funnit, att basexamen vid de teologiska och filosofiska fakulteterna skall vara en akademisk grundexamen med tre betyg (eller motsvarande kunskaper) i det examensämne, där forskarut- bildningen skall bedrivas. Detta innebär en skärpning gentemot nuläget. För när— varande krävs nämligen ej formellt tre betyg för tillträde till högre, vetenskapliga studier inom de nämnda fakulteterna. Oavsett de formella kraven utgör dock i rea- liteten tre betyg den nivå, från vilken den egentliga forskarutbildningen licentiat— studierna —— vanligen startas. Ej sällan förekommer det emellertid, att forskarut- bildningen påbörjas från tvåbetygsnivå. Då ingår oftast trebetygsstudierna som ett förberedande led i licentiatutbildningen. Undantagsvis tycks det rentav hända, att studier för licentiatexamen påbörjas från ett betyg i grundexamen.

Grunden för forskarutbildningen inom de filosofiska fakulteterna kan emellertid inom en snar framtid väntas bli i viss omfattning förändrad dels genom den före— stående lärarutbildningsreformen dels genom införandet av fast studiegång till fler grundexamina inom de filosofiska fakulteterna, vilket är en fråga som för när- varande utredes av en inom universitetskanslersämbetet tillsatt kommitté. Forskar- utredningen har haft gemensamma överläggningar med 1960 års lärarutbildnings— sakkunniga i den förstnämnda frågan. En särskild svårighet var därvid lärarutbild— ningen i de s k sammanläggningsämnena, dvs de läroämnen i skolan som motsvaras av två eller flera examensämnen vid universitetet. Med den av lärarutbildnings- sakkunniga föreslagna studiegången skulle den nuvarande trebetygsnivån ej kunna uppnås i något enskilt examensämne inom sammanläggningsämnets ram. Som exempel kan läroämnena religionskunskap, samhällskunskap och biologi tjäna. Enligt förslaget till lärarutbildning i samhällskunskap skulle utrymme beredas för en termins fördjupningsstudier, varför forskarutredningen ansåg sig kunna accep— tera gymnasieadjunktskompetens i samhällskunskap som bas för forskar— och lek- torsutbildning. I biologi skulle motsvarande fördjupningslinje icke kunna åstad— kommas; detsamma gällde ämnet religionskunskap.

I sådana ämnen, där trebetygsnivån inte uppnås i studierna till grundexamen,

eller där studiemoment av »trebetygsmässig» karaktär saknas, måste vissa komplet- teringsstudier krävas, innan forskarutbildningen kan påbörjas. Studietakten i den reformerade forskarutbildning som utredningen föreslår kan nämligen förutsättas bli så forcerad, att inhämtandet av sådana kunskaper, s0m ingår i studierna för basexamen, knappast kan ske parallellt med forskarutbildningen utan motsvarande förlängning av studietiden.

Det har i vissa sammanhang bland annat inom lärarutbildningssakkunniga och inom den av universitetskanslersämbetet tillsatta automatikutredningen — dis— kuterats att införa ett nytt betygssystem, ett modifierat s k creditsystem. Om ett sådant betygssystem introduceras, får givetvis den av utredningen föreslagna basen för forskarutbildning i ett ämne — tre betyg — översättas till det nya betygssyste- met, något som enligt utredningens mening icke bör vålla några större svårigheter.

4.4.2. De juridiska fakulteterna

Inom de juridiska fakulteterna skall basexamen liksom hittills utgöras av juris kandidatexamen eller juridisk-samhällsvetenskaplig examen. Vissa synpunkter på utformningen av studierna till juris kandidatexamen ges i typplanen för fors-kar- utbildning i juridik i bilaga 1.

4.4.3. De medicinska fakulteterna

Vid de medicinska fakulteterna skall basexamen enligt utredningens direktiv utgöras av medicine licentiatexamen. Det kan emellertid diskuteras, huruvida denna examen är lämplig som grund för forskarutbildning. Medicinarutbildningen är en tvärvetenskaplig utbildning med syfte att ge de blivande läkarna en så bred bas som möjligt inom de olika grundvetenskaperna och kliniska disciplinerna. Däri ges således ej någon djupgående eller i egentlig mening vetenskaplig undervisning inom de olika ämnesområdena.

Vidare är studietiden för medicine licentiatexamen lång. Den teoretiska minimi- tiden för denna examen är nu tretton terminer efter studentexamen. I praktiken är det emellertid — beroende på skilda faktorer — endast ett fåtal som avlägger examen på denna tid. Lärarförordnanden och läkarvikariat förlänger ofta utbild— ningen väsentligt. Man torde kunna räkna med en genomsnittlig studietid av femton terminer för basexamen inom medicinsk fakultet — om denna utgöres av medicine licentiatexamen alltså betydligt längre än för övriga studerandekategorier.

Inom forskarutredningen har därför en framtida omläggning av forskarutbild— ningen i medicin diskuterats med innebörd att en speciell teoretisk-medicinsk linje införes. Enligt nuvarande praxis kan disputationsprov för medicine doktorsgrad avläggas även av studerande som saknar medicine licentiatexamen. De flesta av dessa fullföljer dock senare sina studier till medicine licentiatexamen som en försäkring inför en för närvarande otrygg forskarkarriär. Även om forskarkarriären utbygges för de medicinska teoretikerna och även i övrigt deras avnämarsida ut-

vidgas, synes det angeläget, att de kvarhåller sin särprägel av medicinska forskare och alltså har en viss medicinsk grundskolning. Utredningen föreslår därför, att de medicinska teoretikerna och de senare huvudsakligen kliniskt verksamma läkarna ges en gemensam basexamen med kortare utbildningstid. Man bör härvid sikta på en total utbildningstid till basexamen av åtta terminer. Utbildningen bör, konstru— erad på nuvarande utbildningsschema, omfatta studierna fram till och med andra avdelningen av med lic—studierna och avslutas med slutförhör i medicin och kirurgi. Lämpligen bör den också innefatta kortare översiktskurser i specialiteterna. Denna för teoretiker och kliniker gemensamma basutbildning bör enligt utredningens uppfattning i konformitet med övriga utbildningslinjer avslutas med en examen benämnd medicine kandidatexamen.

Om basutbildningen ges denna konstruktion, bör också —— för att möjliggöra en önskvärd geografisk spridning av de ovanpå den teoretiska utbildningen följande kliniska kurserna en särskild delexamen kunna avläggas av de studerande efter genomförda teoretiska studiemoment. Vidare måste till skillnad från nuvarande för— hållanden deltentamina kunna avläggas i ämnena medicin och kirurgi redan ome- delbart efter det att medicin-kirurgi-året avslutats, så att de blivande medicinskt— teoretiska forskarna kan uppvisa klart dokumenterade kunskaper i dessa discipliner.

På den nämnda basexamen skulle sedan två olika linjer bygga: en forskarlinje ledande direkt till medicine doktorsexamen och en ämbetslinje ledande till ämbets- examen, legitimation och specialistutbildning. För de kliniskt-medicinska forskarna skall basexamen för forskarutbildning emellertid fortfarande vara en fullständig läkarutbildning. Ovanpå denna måste också krävas något års klinisk utbildning. Den kliniske forskaren, som i sina undersökningar är hänvisad till ett patientma- terial, måste nämligen kunna taga sjukvårdsansvar. Den kliniskt-medicinska fors— karutbildningen skall alltså i princip ligga efter avlagd ämbetsexamen. Vissa mo- ment i utbildningen bör dock kunna vara gemensamma med specialistutbildningen och med utbildningen av teoretiskt-medicinska forskare.

Utbildningssystemet bör konstrueras med största möjliga flexibilitet och möjlig- göra för kliniskt utbildade läkare att avlägga medicine doktorsgrad inom en teo- retisk disciplin efter genomgången forskarutbildning och för dem som avlagt doktorsexamen direkt efter basexamen att senare avlägga ämbetsexamen och under- gå specialistutbildning. Dessa senare kombinerade utbildningslinjer måste med nöd- vändighet bli långa tolv år eller mer. Utbildningsgången framgår av tablån på sidan 48.

Enligt förefintlig erfarenhet och på grund av den egentliga medicinska utbild- ningens karaktär av tvärvetenskaplig utbildning samt det relativt ringa antalet dok- torander per ämne synes det även i fortsättningen vara önskvärt att ej alltför strikt förlägga hela forskarutbildningen efter basexamen. I nuvarande system påbörjar den blivande doktoranden sitt vetenskapliga arbete vanligen som lagmedlem inom vid institutionen pågående forskningsarbete — tidigt under utbildningen för basexamen. Därigenom erhåller vederbörande tidigt handledning i vetenskaplig problemlösning, och på så sätt får också den akademiske läraren ett gott underlag

Forskarutbildning inlagd inom nuvarande utbildningsrum med med kand-examen flyttad till efter medicin-kirurgi-året

Termin

__________________ Doktorsexamen (inkl. specialist- utbildning på ett år)

15 |

___—_______. —_————— A'mbetsexamen

12 i 12—13 assistenttjänstgöring

11 10 9—11 kurser i valfri ordning min. 17 mån.

M .K.— examen

8 kirurgi + kurser 7 medicin 6 ] bakteriologi, farmakologi 5 [ patologi + kurser 4 fysiologi 3 kemi

? ) morfologi

för en tidig bedömning av vederbörandes kapacitet, vilket möjliggör urval av för vetenskapligt arbete lämpade individer. Man torde därför för de medicinska teo— retikerna även i fortsättningen böra utforma ett flexibelt system med möjligheter att koncentrera den bundna kursundervisningen för doktorsexamen till en eller högst två terminer under ett tidigare skede av studierna, dvs under utbildningen för bas- examen. Genom dylika uppehåll i studierna för basexamen kommer den totala studietiden till doktorsexamen ej att påverkas. Forskarutbildningen inom de kli— niska disciplinerna bör också på ett ändamålsenligt sätt kunna integreras med specialist- och annan utbildning inom sjukvården.

För översyn av specialist- och läkarutbildningen har medicinalstyrelsen och uni- versitetskanslersämbetet under år 1966 gemensamt tillkallat två sakkunniga, för vilka utredningen presenterat ovanstående förslag till reformering av läkarutbild- nmgen. '

Vid fackhögskolorna skall basexamen vara en sådan akademisk grundexamen som för närvarande berättigar till studier för högre examina. Vid de odontologiska fakulteterna är således tandläkarexamen basexamen, vid handelshögskolorna civil- ekonomexamen, vid den farmaceutiska fakulteten apotekarexamen (farmacie ma- gisterexamen), vid de tekniska fakulteterna civilingenjörsexamen (motsvarande) eller teknisk magisterexamen, vid lantbrukshögskolan agronomexamen (motsva- rande), vid skogshögskolan jägmästarexamen och vid veterinärhögskolan veterinär— examen. Vid fackhögskolorna ställes inga krav på kvalificerade betyg i det enskilda ämnet för tillträde till forskarutbildning. Här föreligger således en skillnad vid jäm— förelse med de filosofiska fakulteterna, vilket troligen kan förklaras med att stu— dierna till grundexamen vid fackhögskolorna vanligen är väl sammanhållna till ett antal förhållandevis näraliggande examensämnen. Någon splittring på ämnen med väsentligt olika inriktning och metodik såsom i filosofiska examina kan därför ej förekomma. Som regel finns emellertid krav på någon speciellt kvalificerad presta— tion (examensarbete eller liknande) i något examensämne inom den sektion eller högskola, där forskarutbildningen skall ske.

Under den tid forskarutredningen arbetat har förslag till reformering av studierna till basexamen framlagts för två av de här aktuella studieriktningarna. Det gäller veterinärutbildningen, som översågs av veterinärhögskoleutredningen, och farma— ceututbildningen, för vilken förslag till en starkt förändrad studieordning framlagts av farmaceututbildningskommittén.

Veterinärhögskoleutredningens förslag beträffande veterinärutbildningen tog främst sikte på att reducera studietiden till veterinärexamen. Några förändringar i studiegången, som påverkar veterinärexamens lämplighet som basexamen för forskarutbildning, företogs däremot inte.

Farmaceututbildningskommitténs förslag innebar däremot djupgående föränd— ringar. Enligt kommitténs förslag, som i sina huvuddrag kommer att genomföras från och med höstterminen 1967, skall apotekarexamen i sin nuvarande utformning försvinna och ersättas med en farmacie magisterexamen. Studietiden för denna examen skall vara åtta terminer. Efter en för alla studerande gemensam farma- ceutisk grundutbildning på fem terminer, som avslutas med en farmacie kandidat- examen, tänktes utbildningen till farmacie magister i kommitténs förslag kunna försiggå på två skilda linjer en farmaceutisk och en medicinsk — av vilka dock endast den förstnämnda skulle utgöra grund för legitimation som apotekare. Beslut har nu fattats om att denna linje skall inrättas. Med den nya utbildningsgången kommer farmaceututbildningen att få en sådan utformning, att den i framtiden bättre kan tjäna som grund för forskarutbildning. Särskilt värdefullt i detta avse— ende är, att det på den farmaceutiska linjen skall lämnas utrymme för fördjupade studier i ett enskilt, valfritt examensämne under den åttonde studieterminen. Då skall den studerande bland annat utföra ett mindre specialarbete, vars resultat skall redovisas skriftligt. Detta studiemoment, som bör ge vederbörande en elementär

kännedom om vetenskaplig metodik och viss insikt i formerna för vetenskapligt arbete, är av stor vikt i en examen, som skall bilda grund för forskarutbildning.

På den av kommittén föreslagna medicinska linjen, vil-kens inrättande uppskjutits i avvaktan på ytterligare utredningar, skall enligt förslaget motsvarande fördjup— ningsstudier uppenbarligen inte förekomma. Det förefaller därför, som om en examen från denna alternativa linje skulle vara mindre lämplig som bas för forskar— utbildning än en examen från den farmaceutiska linjen. Om kommitténs förslag genomföres kan följaktligen en farmacie magister från den medicinska linjen behöva genomföra vissa kompletteringsstudier, innan forskarutbildningen påbörjas.

För de tekniska högskolornas vidkommande har utredningen övervägt, huruvida icke en särskild teknisk kandidatexamen lämpligen bör införas som en alternativ basexamen för forskarutbildning. Denna examen hör till omfattning och kvalitet vara likvärdig med en filosofie kandidatexamen. Studieplanerna för nämnda exa- men kan exempelvis omfatta den ämnesteoretiska utbildningen för teknisk magister— utbildning, tills vidare inom sektionerna för teknisk fysik, maskinteknik och elektro- teknik. Fortsättningsvis bör studieplaner kunna fastställas jämväl för andra ämnes- områden, där så befinnes erforderligt. Vidare bör i denna examen också kunna ingå examensämnen från filosofisk fakultet, liksom på motsvarande sätt tekniska ämnen bör kunna få ingå i en filosofie kandidatexamen. Utredningen föreslår, att frågan om införandet av en teknisk kandidatexamen med ovan skisserade utform— ning blir föremål för en särskild utredning.

Genom införandet av en teknisk kandidatexamen skulle vissa olägenheter med det nuvarande examenssystemet kunna undvikas. För närvarande kan exempelvis inte en person, som skaffat sig kvalificerat betyg i ett naturvetenskapligt ämne samt dessutom fått en kvalificerad utbildning inom tekniska ämnesområden vid en tek— nisk högskola men inte avlagt fullständig civilingenjörsexamen, förvärva en grund— examen och således ej heller påbörja forskarut—bildning utan ytterligare komplet— teringar. Detsamma gäller studerande vid teknisk fakultet, som fullgjort vad som erfordras i fråga om ämnesteoretiska studier för en teknisk magisterexamen; för forskarutbildning krävs nämligen avlagd teknisk magisterexamen, och i denna ingår utöver de ämnesteoretiska studierna ett års pedagogisk utbildning. Det kan dock inte vara rimligt, att studerande, som genomfört de erforderliga ämnesteoretiska studierna, av formella skäl skall hindras från att påbörja sin forskarutbildning och tvingas att vidtaga sakligt sett onödiga kompletteringar. Införes en teknisk kandi— datexamen av här beskrivet slag skulle sådana studerande bli formellt behöriga att erhålla forskarutbildning.

4.5. Byte av studieriktning

Utredningen har i sina direktiv ålagts att beakta möjligheterna att låta studerande med viss grundexamen utan alltför omfattande kompletteringar fullfölja sina studier till högre examen i annat ämne eller vid annan läroanstalt. I viss omfattning

förekommer sådant byte av studieriktning redan nu. Så kan exempelvis en stu- derande vid filosofisk fakultet erhålla hela eller väsentliga delar av sin forskarut- bildning vid en fackhögskola och vice versa. Vanligen hindras dock vederbörande licentiand eller doktorand av formella skäl att avlägga sin licentiatexamen eller doktorsgrad vid den läroanstalt där han i realiteten fått sin forskarutbildning. Enligt nuvarande bestämmelser skall nämligen grundexamen ha avlagts inom samma utbildningslinje som den där disputationer äger rum, eller där licentiat— examen skall erhållas. Vissa avsteg från denna regel har emellertid skett. Det har t ex förekonnnit fall då en person med teknisk grundutbildning disputerat vid medi- cinsk fakultet för medicine doktorsgrad på grundval av forskningsresultat inom gränsområdet mellan medicin och teknik.

Den vetenskapliga verksamheten kan i framtiden förutsättas bli än mer komplex och därmed också i växande grad beroende av erfarenheter och kunskaper från flera områden utanför den egna fakultetsgränsen. Delvis till följd härav kommer det forskarutbildningssystem som föreslås i det följande —— om det skall kunna fungera effektivt att ställa stora krav på samarbete mellan discipliner tillhörande olika utbildningslinjer. Av särskilt stor betydelse blir att doktoranderna ges goda möjligheter att bedriva sitt forskningsarbete vid den läroanstalt som erbjuder de bästa villkoren för forskning inom den aktuella specialiteten. Vid valet av utbild— nings—anstalt bör en doktorand alltså i princip vara obunden av vid vilken fakultet eller högskola den grundläggande utbildningen erhållits, såframt denna utbildning kan bedömas vara tillfredsställande som grund för den önskade forskarutbildningen.

En konsekvens härav blir att även disputationen bör äga rum vid den fakultet som svarat för forskarutbildningen. Från den enskilde doktorandens synpunkt är det nämligen angeläget, att doktorsavhandlingen bedöms av den fakultet som haft ansvaret för hans utbildning, och från vars krets av vetenskapsmän handledaren eller handledarna hämtats. Att för det sista momentet i utbildningen —— bedöm— ningen av avhandlingen och examinationen — överlåta ansvaret på den fakultet eller högskola som meddelat grundutbildningen, men som kanske ej haft någon kontakt med doktoranden under forskarutbildningen måste ses som en både onödig och föga ändamålsenlig formalism.

Med den intensifierade samverkan över ämnes-, fakultets- och högskolegränser som utredningen menar är en viktig förutsättning för den föreslagna forskarutbild— ningsreformen kommer säkerligen frågan om byte av studieriktning för forskar- utbildning att reellt få en självklar och okomplicerad lösning. De formella hindren härför har utredningen velat undanröja i sitt förslag till forskarutbildningsstadga. De kompletteringar av ämneskunskaperna som kan vara erforderliga torde för de viktigaste fallen kunna anges i fastställda studieplaner och måste i övrigt kunna få avgöras av berörda ämnesrepresentanter och handledare.

52 4.6. Antagning av doktorander

All-a studerande som har erforderliga kvalifikationer, dvs har avlagt lämplig bas- examen, skall således vara behöriga att undergå forskarutbildning. Det torde emel— lertid inte kunna undvikas, att antalet kvalificerade sökande till forskarutbildning i ett visst ämne ibland kan komma att överstiga antalet tillgängliga utbildnings- platser. I en sådan situation måste antagningen av doktorander på något sätt reg— leras. En dylik utrymmesspärr kan förorsakas av att exempelvis laboratorieut- rymmen, apparatur eller handledningsresurser icke hunnit utbyggas i en takt, som motsvarar efterfrågan. Att den existerande utbildningskapaciteten blir olika i olika ämnen kan naturligtvis också ha sin grund i medvetna, samhälleliga överväganden, vilka resulterar i att vissa ämnen prioriteras, medan andra får stå tillbaka, därför att behovet av forskning och forskare inom dessa områden bedöms vara mindre.

Om ett ämne behöver spärras, kommer urvalet av de för forskning lämpligaste individerna bland de sökande att bli en komplicerad fråga. Enklast vore om in- tagningen helt kunde baseras på betygen i grundexamen. Ett sådant system skulle måhända kunna fungera vid de utbildningslinjer som har rent kvalitativa betyg. Några fakulteter _- främst de teologiska och filosofiska har emellertid betyg vilka snarare kan karakteriseras som kvantitativa; för högre betyg krävs i regel en större studiekurs. Där skulle problemen följaktligen bli väsentligt större. En viss gradering med hjälp av betygen skulle sannolikt kunna ske, så att de som erhållit s k spets finge företräde. Men detta betygssystem torde under alla omstän- digheter vara ett alltför grovt instrument att utnyttja för en så grannlaga uppgift. Ett nytt betygssystem av den typ som lärarutbildningssakkunniga föreslagit, och som överväges inom automatikutredningen skulle kanske kunna bli ett mer fin- graderat verktyg.

Det avgörande kriteriet vid urvalet bland de sökande till forskarutbildning måste vara deras förmåga att tillgodogöra sig sådan utbildning. Denna förmåga kan emellertid inte bedömas enbart på grundval av betygsmeriterna i basexamen. De egenskaper som konstituerar en god forskare och därmed de faktorer som bör vara utslagsgivande vid antagningen av doktorander varierar sannolikt från ämnes— område till ämnesområde. Urvalsmetoderna måste följaktligen utformas olika i ämnen av olika karaktär. Inom ett ämnesområde kan trebetygsuppsatsen få avgörande betydelse, i andra ämnen måste därtill ådagalagd experimentell färdighet få väga' tungt; i en tredje typ av ämnen kan erfarenhet av industriell eller annan praktisk verksamhet vara av stort värde, i åter andra bör kanske kunskaper i an— gränsande vetenskaper särskilt beaktas. Även mer subjektiva värderingar av de sökandes förmåga måste få spela in, främst i form av personbedömningar av veder- börandes akademiska lärare. Det förtjänar nämnas, att i Förenta staterna person— liga rekommendationer mestadels har en utslagsgivande betydelse vid antagningen av »graduate students».

På grund av ovan antydda svårigheter och med hänsyn till pågående och för— väntade omläggningar av studierna till grundexamen i flera fakulteter har utred-

ningen avstått från att framlägga något förslag till hur gallringen bland de sökande till forskarutbildning i olika ämnen lämpligen bör ske. Enligt utredningens upp- fattning bör det ankomma på universitetskanslersämbetet att i samband med att studieplaner för forskarutbildningen i skilda examensämnen utarbetas söka åstad- komma en viss enhetlighet i urvalsmetoderna inom landet. Det är dock uppenbart, att varje ämnesinstitution måste få en betydande frihet att fatta avgörande beslut rörande antagningen av sina egna doktorander. Utredningen föreslår därför, att prefekten efter samråd med övriga ordinarie lärare vid institutionen skall besluta om antagning av studerande till forskarutbildning.

4.7. Examina

4.7.1 . Doktorsexamen

För närvarande betitlas doktorerna, beroende på vid vilken fakultet de disputerat, som teologie, juris, medicine, filosofie doktor osv. Ursprungligen kan en sådan klassificering av doktorsgraderna efter fakultet ha ägt berättigande för att allmänt ange det vetenskapsområde inom vilket vederbörande doktor specialiserat sig. Med det ökande vetenskapliga samarbetet, vilket ofta sträcker sig över fakultets- gränserna, och tillkomsten av nästan identiska eller nära angränsande discipliner i skilda fakulteter har emellertid en dylik fakultetsbindning av doktorstitulaturen alltmer kommit att framstå som överflödig. I dag är det viktigare att veta, om en person disputerat exempelvis i biokemi eller företagsekonomi, än om disputationen skett vid medicinsk, naturvetenskaplig eller teknisk fakultet respektive samhälls- vetenskaplig eller ekonomisk fakultet (handelshögskola). Den framtida doktors— examen bör därför lämpligen icke benämnas efter den fakultet eller högskola, där disputationen ägt rum. Utredningen föreslår, att den som disputerat i stället får sin specialitet angiven genom att en ämnesbenämning knytes till doktorstiteln. I de ovan nämnda exemplen skulle således den som avlagt doktorsexamen bli »doktor i biokemi» eller »doktor i företagsekonomi». Doktorsexamen skall omfatta endast ett ämne.

Genom en sådan reform kan också ett byte av studieriktning för forskarutbild— ning i 'de fall sådant ter sig önskvärt tänkas bli väsentligt underlättat. Som tidigare nämnts försvåras detta för närvarande huvudsakligen av det formella kravet, att grundexamen skall ha avlagts vid samma fakultet eller högskola som den tillämnade forskarexamen. Detta krav synes i sin tur föranlett av en sammanblandning av de fordringar man bör ställa på en forskarutbildning och dem som bör gälla för en yrkesutbildning. Om man i stället för nuvarande system inför benämningar på forskarexamina av den mer neutrala typ som här föreslagits, bör en lösning av detta problem kunna ske ganska enkelt.

54 4.7.2. Mellanexamen

En utbildningsgång om fyra år från basexamen till doktorsexamen utgör en väsent- lig nedskärning av studietiden jämfört med nuvarande förhållanden. Det motsvarar ungefär den tid som studierna för den nuvarande licentiatexamen i många fall tar i anspråk. Behovet av att i framtiden ha ett särskilt mellansteg på vägen till dok- torsexamen kan därför i första hand synas tveksamt. När utredningen ändå stannat för att föreslå en examen med tvåårig utbildningstid mellan grundexamen och dok- torsexamen, har de arbetsmarknadsmässiga och pedagogiska skälen härför ansetts angelägna och övertygande.

4.7.2.1. Vid övervägande av frågan, huruvida en särskild mellanexamen skall konstrueras, måste den förväntade arbetsmarknadssituationen för personer med en sådan examen ofrånkomligen bli en avgörande faktor. Ett avnämarintresse kan taga sig uttryck antingen som ett klart uttalat kompetensvillkor eller genom en starkt positiv värdering av vetenskaplig utbildning vid tillsättningen av vissa tjänster. Då ett sådant intresse på flera områden otvivelaktigt är för handen, fram- står redan på grund av arbetsmarknadens krav en mellanexamen såsom nödvändig. En betydande avnämare kommer gymnasierna att vara. Vid gemensamma över- läggningar med representanter för lärarutbildningssakkunniga har utredningen nämligen kunnat konstatera, att mellanexamen i den utformning som här föreslås väl kan tjäna som lämplig teoretisk utbildning för blivande lektorer. Detta för- hållande är säkerligen av speciellt intresse för de filosofiska fakulteterna, eftersom ett flertal av de större examensämnena där kommer att vara särskilt engagerade i lärarutbildningen. Vad gäller de filosofiska fakulteterna kommer sannolikt också de lärda verken och liknande inrättningar att efterfråga vetenskapligt utbildad arbetskraft på mellanexamensnivå. Men även inom flera andra fakulteter och högskolor tycks ett visst intresse för en mellanexamen föreligga. Vid samtal som utredningen haft med företrädare för skilda läroanstalter har detta kommit till uttryck. Teoretiska medicinare och farma- ceuter bör efter avlagd mellanexamen vara eftertraktade inom läkemedelsindustrin. För kliniska medicinare kan mellanexamen utgöra lämplig teoretisk meritering för lasarettsläkartjänster vid mindre lasarett. Inom odontologin torde ett visst av- nämarintresse för en mellanexamen föreligga i första hand från de odontologiska fakulteternas sida (kliniska lärare, avdelningstandläkare), men också för en del befattningar inom folktandvården bör en sådan examen vara av värde (tandvårds- inspektörer, länsortodontister, lasarettstandläkare). Ekonomer, tekniker och natur— vetare med mellanexamen kan finna passande anställningar inom industrin. Inom sådana fakulteter, där inget klarlagt arbetsmarknadsbehov av en mellan- examen föreligger, bör inrättandet av denna examen kunna få anstå. Det torde emellertid kunna förutsättas, att »forskningsimporten» (utvärdering, spridning och omsättning i praktisk verksamhet av forskningsresultat från utlandet) liksom överförandet av forskningsresultat från våra egna universitet och högskolor till olika verksamhetsgrenar i samhället inom en nära framtid kommer att ställa

betydligt ökade krav på forskarutbildad arbetskraft på olika nivåer inom de flesta sektorer av arbetsmarknaden. Därigenom kommer sannolikt behovet av personer med en forskarutbildning på mellanexamens nivå att stiga väsentligt även på flera områden inom näringslivet och förvaltningen, där sådan arbetskraft för närvarande efterfrågas endast i mer begränsad utsträckning.

4.7.2.2. Mellanexamen kan vidare tänkas få en forskarrekryterande effekt. För en del doktorander kan en oavbruten studietid om fyra år ovanpå grundexamen för att nå nästa etapp i examensstegen synas oroande lång. Förekomsten av mellan— examen som en anhalt på vägen kan då verka stimulerande på deras benägenhet att ge sig i kast med sin forskarutbildning. Först efter avlagd mellanexamen behöver de i så fall fatta ett definitivt avgörande, om de skall fortsätta sin utbildning till doktorsexamen eller övergå till annan verksamhet. Dessutom bör i samtliga ämnen den mer »yrkesmässiga» forskarutbildningen, vilken ofta kan komma att sluta med mellanexamen, kunna helt integreras med den »egentliga». För många discipliner inte minst gäller detta lektorsutbildningen inom den humanistiska ämnesgruppen — är denna samorganisation av stor vikt från forskarrekryteringssynpunkt, därigenom att den breddar underlaget för selek- tion av forskare till den egentliga forskarkarriären.

4.7 .2.3. För en mellanexamen kan också vissa pedagogiska skäl anföras. Studier- na till mellanexamen har i utredningens förslag tänkts bestå av dels en intensifierad kursmässig undervisning dels forskning och avhandlingsarbete. Ett pedagogiskt skäl skulle då behovet av studiekontroll vara. Under de första terminerna ligger enligt typplanerna tyngdpunkten i forskarutbildningen på undervisning, laboratorie- arbete och litteraturläsning. Först under den tredje och huvudsakligen under den fjärde terminen skall avhandlingsarbetet bedrivas mer intensivt. För att inhämta de första terminernas kurser och föreskriven litteratur ställes krav främst på dok— torandens receptiva kapacitet. I avhandlingsarbetet prövas i stället hans kreativa förmåga.

Då forskning består .i originellt nyskapande är särskilt den senare av dessa komponenter av vikt i en doktorands begåvningsutrustning. En forskarhandledare måste därför på ett inte alltför sent stadium få klarhet om sina elevers forskar- begåvning. Då studerandeantalet på lågstadiet emellertid kan förväntas öka mycket , snabbt i många ämnen, kommer forskarhandledaren sannolikt att framdeles äga betydligt sämre kännedom än för närvarande om sina doktoranders förutsättningar som vetenskapsmän vid början av deras forskarutbildning. Detta beror helt enkelt på att han haft alltför få tillfällen till kontakt med dem under deras studier till basexamen. Exempel på sådana förhållanden finns redan inom flertalet större examensämnen vid de filosofiska fakulteterna. I viss utsträckning kan dessa olägen- heter kompenseras med den intensifierade forskarhandledning som utredningen föreslår. I många fall torde emellertid —- med hänsyn till det måttliga omfång som forskningen för en mellanexamensavhandling skall ha —— handledarens möjligheter att bedöma en doktorands forskarbegåvning komma att begränsas till en gransk-

ning av en delredovisning av hur avhandlingsarbetet fortskrider. En dylik redo— visning, som lämpligen presenteras vid en tidpunkt då mellanexamen kan avläggas, bör kunna antingen ha formen av en uppsats över ett genomarbetat delproblem eller vara en mer allmän, preliminär rapport över utfört arbete och vunna resultat, kombinerad med en plan över det fortsatta avhandlingsarbetets uppläggning med angivande av problemställningar, analys av källmaterialets karaktär, redogörelse för metodiska problem vid uppgiftens genomförande osv. Såväl för doktoranden själv som för handledaren bör en sådan delredovisning av arbetet många gånger kunna vara betydelsefull för kontroll av huruvida den vetenskapliga problemställ- ningen och arbetets allmänna uppläggning ter sig fruktbara.

En mellanexamen kan vidare tänkas få studieeffektiviserande verkningar. Vissa doktorander kan troligen planera sina studier bättre, om dessa inte spänner över en alltför stor tidsrymd. Det gäller framför allt forskningarna för och arbetet med av- handlingen, som ibland kan medföra svåra problem från arbetsplaneringssynpunkt, särskilt om avhandlingsämnet är alltför ambitiöst formulerat. Eftersom doktoran- derna är nybörjare på forskarbanan, bör de då lämpligen få pröva sin förmåga på en mindre omfattande uppgift, så att de redan efter någon termins arbete kan redovisa ett resultat av sina vetenskapliga mödor. Ämnet för denna mer begrän- sade forskningsuppgift bör givetvis helst vara av sådan karaktär, att denna lätt går att utvidga till en gradualavhandling. Också för den akademiske läraren bör en delredovisning av avhandlingsarbetet vara värdefull. Han kan nämligen därigenom lättare få en överblick över vilka problem doktoranden har att brottas med och på så sätt beredas tillfälle att ge en effektivare forskarhandledning.

För en mellanexamen talar vidare det skälet, att en doktorand, som av någon orsak skulle vilja avbryta sin forskarutbildning, ändå kan nå en punkt i utbild- ningsgången, där studieavbrottet inte behöver ha sken av ett misslyckande. Ett betyg över avlagd mellanexamen skulle tvärtom uppfattas positivt. Den studerande beredes sålunda möjlighet att avbryta sina studier genom ett aktivt val, och hans betyg i mellanexamen tjänar som bevis på att han i sin utbildning tillägnat sig viss förtrogenhet med vetenskaplig metod. Möjligheten att avlägga mellanexamen måste vara av stort värde även för sådana doktorander som av något skäl önskar avbryta sin forskarutbildning under det tredje eller fjärde studieåret.

4.7.2.4. En viktig fråga är, om mellanexamen skall vara obligatorisk eller fri— villig. Vid sin bedömning av denna fråga har utredningen funnit skälen för en frivillig mellanexamen väga tyngst. Härvid har framför allt riskerna för en generell studietidsförlängning som följd av en obligatorisk mellanexamen beaktats. För vissa doktorander kan behovet av studiekontroll vara mindre starkt. För dem kan en mellanexamen, i vilken det ingår att författa en skriftlig redogörelse för vunna arbetsresultat, inverka störande på den långsiktiga planeringen av arbetet med gradualavhandling-en och därigenom bli stu—dietidsförlängande. Vidare kan det anföras, att risk för förlängning av studietiden erfarenhetsmässigt alltid föreligger, så snart ytterligare ett led införes i examensstegen. Detta gäller särskilt, om man

för examen angiver en uppsats eller avhandling som ovillkorligt krav. Utred- ningen föreslår alltså, att mellanexamen skall vara frivillig.

Studieförhållandena skiftar emellertid kraftigt från ämnesområde till ämnes— område. Inom skilda gebit arbetar doktoranderna under specifika förhållanden med avseende på utbildningens uppläggning, avhandlingsämnenas karaktär m m. Utred- ningen föreslår därför vidare, att sådana fakulteter där mellanexamen på grund av speciella studieförhållanden utan olägenheter kan göras obligatorisk bör kunna få inrätta obligatorisk mellanexamen efter särskilt tillstånd av universitetskanslersäm- betet eller motsvarande myndighet.

4.7.2.5. Mellanexamen är en forskarexamen. För dess avläggande krävs en mindre, vetenskaplig avhandling, vilken betygsättes på sätt som närmare beskrives i kapitel 7. Den vetenskapliga förmågan kan — där ämnets natur så motiverar — få dokumenteras genom annan skriftlig examensprestation. Mellanexamensavhand- lingen bör som förut nämnts kunna omfatta ett delproblem i en planerad doktors— avhandling. Den får emellertid icke vara enbart en avhandlingsplan, i vilken forsk- ningsuppgiften bara skisserats. För att berättiga till examen måste avhandlingen nämligen innehålla en redogörelse för något eller några genomarbetade och lösta problem. Detta är av vikt inte minst med tanke på hur mellanexamen skall komma att bedömas i kompetenshänseende på arbetsmarknaden. Av vikt är också vilken benämning som mellanexamen skall ges. Utredningens val har till sist kommit att stå mellan de båda alternativen magisterexamen och licentiatexamen. För namnet licentiatexamen talar främst att det äger hävd som benämning på vetenskapliga examina i vårt land; i och med den reformerade fors— karutbildningen skulle det eljest icke komma till användning. Det kraftigaste argu- mentet mot namnet licentiat är, att det, därigenom att nuvarande examensbenäm- ningar då skulle bibehållas, sannolikt vore en psykologisk belastning, när det gäller att i enlighet med utredningens förslag minska de kvantitativa kraven i examina och förkorta studietiderna.

För namnet magisterexamen talar i första hand att vi därigenom skulle uppnå en internationalisering av det svenska examenssystemet. Man kan exempelvis jäm- föra med den amerikanska mastergraden. Eftersom det amerikanska systemet så— som tidigare påpekats blivit i hög grad mönsterbildande för forskarutbildningens organisation och forskarexaminas nivå i ett flertal andra länder skulle en identitet mellan den amerikanska och den svenska examensbenämningen otvivelaktigt vara av värde. Mot denna tanke kan i första hand anföras, att magisternamnet nu utnytt- jas för akademiska examina på en lägre nivå. Bruket av magisternamnet för grund— examina har dessutom under den allra senaste tiden ökat. Som exempel kan nämnas teknisk magister, farmacie magister och (enligt lärarutbildningssakkunnigas förslag) pedagogisk magister.

Med beaktande av de anförda synpunkterna vill utredningen föreslå, att mellan- examen benämnes magisterexamen. I konformitet med utredningens förslag be- träffande doktorsexamen bör den som avlägger mellanexamen bli magister i visst

examensämne. I likhet med doktorsexamen skall mellanexamen alltså avläggas i endast ett ämne.

Som en konsekvens av detta förslag vill utredningen vidare förorda, att magis— ternamnet i examina på lägre nivåer i samband med pågående och kommande re— former av studierna på det akademiska lågstadiet ersättes med andra benämningar. Dessa bör — där så är möjligt lämpligen kunna ges en direkt yrkesanknytning.

4.8. Allmänna synpunkter på forskarutbildningen

Såsom tidigare framhållits har utredningen funnit, att normalstudietiden från bas— examen till doktorsexamen bör vara fyra år för heltidsstuderande, fem år för assis- tenter (motsvarande). Det är angeläget, att åtgärder vidtages för att den fastställ— da normalstudietiden skall bli en realitet i framtiden. Studietiden kan givetvis reg— leras med hjälp av stadgebestämmelser, men det har erfarenhetsmässigt visat sig, att sådana bestämmelser inte är tillräckliga. De måste kompletteras med andra, mer konkreta åtgärder i fråga om utbildningens innehåll och organisation.

Det är sålunda uppenbart, att en fastare organiserad och bättre utformad under- visning än den som hittills givits måste vara ett av de viktigaste medlen att effekti- visera och förkorta utbildningen. Detta problem kommer att behandlas utförligare i följande avsnitt av detta kapitel. Undervisningens uppläggning skildras ingående i kapitel 5.

De kurser som skisseras i de typplaner som utredningen låtit utarbeta är dels sådana som är gemensamma för samtliga doktorander i ämnet dels ett antal val- fria. Bland de senare skall doktoranden i samråd med sin akademiske lärare —— helst forskarhandledaren och handledargruppen om avhandlingsämnet är bestämt —utvälja några kurser som är särskilt lämpliga med hänsyn till hans förestående avhandlingsarbete. Detta val bör ske redan vid början av forskarutbildningen. Doktoranden erhåller därigenom ett individuellt kursprogram, som bör underlätta hans planering av studierna betydligt. De valfria kurserna kan naturligtvis komma att variera till antalet för olika doktorander, men de tillåtes inte för någon under— skrida ett bestämt i typplanen angivet antal —— vanligen tre.

Då avhandlingsarbetet även fortsättningsvis skall vara det centrala och mest krä- vande momentet i utbildningen, blir också forskarhandledningens intensitet och av- handlingsuppgiftens utformning av största vikt för en doktorands möjligheter att avsluta sin utbildning inom föreskriven tid. Forskarhandledningen är otvivelaktigt det viktigaste inslaget i forskarutbildningen. I det följande kommer utredningen därför att presentera förslag till en rad åtgärder, genom Vilka forskarhandledningen skall kunna förbättras. En förändrad syn på avhandlingen, vilken i framtiden ej skall utgöra samma kraftödande och omfångsrika lärdomsprov som för närva- rande, kan sannolikt ge en psykologisk motivering för att minska pressen uppåt på studietiderna. I samma riktning verkar förslaget om avskaffande av de graderade avhandlingsbetygen. Av betydelse är också att varje doktorand erhåller en klart

definierad, väl avgränsad och till omfånget rimlig forskningsuppgift som ämne för sin gradualavhandling.

Inom flertalet vetenskaper finns för närvarande en markerad tendens mot lag- forskning. Ett stöd för utvecklingen mot större forskningsprojekt är också den fortlöpande planering av forskningen som forskningsberedningen med forsknings— rådens hjälp har börjat verka för inom skilda ämnesområden. Härigenom kan kan— ske också gränsvetenskaplig forskning få berättigad stimulans.

Större forskningsprojekt har vanligen formen av lag— eller seriearbeten; de kan vara av tvärvetenskaplig natur, dvs utnyttja metodik och forskningsresultat från skilda ämnesområden. Begreppet lagarbete användes här som benämning på sådan lagforskning, där publicering av resultaten sker gemensamt. Med seriearbete menas sådan forskning, där en grupp forskare ägnar sig åt separata studier inom ramen för en större forskningsplan; seriearbetet torde för närvarande vara den för- härskande typen av lagforskning inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga disciplinerna.

Vid medverkan i lag— eller seriearbete ges en doktorand i allmänhet sådana arbetsförhållanden, att han lättare bör hinna utföra ett värdefullt forskningsarbete under den föreskrivna studietiden. Han placeras i en bestämd forskargrupp, vilket betydligt bör underlätta hans anpassning till den vetenskapliga arbetsmiljön. Hand- ledningen kan förväntas bli mer effektiv, genom att fortlöpande diskussioner om vetenskapliga problem inom forskarlaget alltid måste föras. De materiella villko- ren för doktorandens arbete kan i allmänhet också förutsättas bli bättre genom del- aktighet i forskningsprojektet tillkommande anslag.

Även fortsättningsvis kommer givetvis doktorander att ägna sig åt helt indivi- duella uppgifter. Det måste tillses, att doktorander med sådana arbetsuppgifter er- håller lika goda villkor som övriga doktorander för sitt forskningsarbete. Detta gäller framför allt intensiteten i forskarhandledningen. En bristfällig handledning kan nämligen leda till svårigheter att nå examen inom avsedd tid.

Som ett led i sin utbildning bör doktoranderna även kunna i viss utsträckning medverka i den akademiska undervisningen. Internationella erfarenheter ger vid handen, att egen undervisning är ett värdefullt och utvecklande inslag i doktoran— dernas utbildning. Väl avpassad och omsorgsfullt planerad ger sådan medverkan i undervisningen doktoranderna goda tillfällen till sammanfattning och presentation av ett omfattande kunskapsstoff eller en vetenskaplig diskussion — ett viktigt led i en vetenskapsmans intellektuella träning. Undervisningen bör emellertid inte bli särskilt omfattande. Den bör vidare innehålla endast sådana moment och sådan handledning av yngre studerande som ligger i linje med vederbörande doktorands egna studier. Frågan om omfattningen av doktorandernas medverkan i undervis— ningen tas upp till mer ingående behandling i kapitel 11.

I utredningens direktiv har såsom en särskilt viktig punkt framhållits, att det bör klargöras >>i vad mån metodiskt inriktade kurser och övningar blir nödvändiga för en effektiv forskarutbildning». Hur utredningen tänkt sig studiegången i fors— karutbildningen inom olika studieriktningar framgår mer detaljerat av de i bilaga 1 redovisade typplanerna. Här skall en redogörelse för utredningens principiella överväganden rörande utbildningens innehåll och uppläggning lämnas.

4.9.1. Undervisningens innehåll

De allmänna krav som bör ställas på utbildningen av blivande forskare kan sche— matiskt sammanfattas i följande fyra punkter: (a) gedigna ämneskunskaper, (b) en orient-ering om forskningsfronten inom examensämnet, (e) en allsidig information om de olika metodiska problem som skilda forskningsprojekt inom examensämnets gränser kan resa samt (d) träning i vetenskaplig kritik. Utbildningen i de tre senare momenten kommer mestadels att ges i form av kurser, bestående dels av schema- bunden undervisning dels av litteraturstudier. Ämneskunskaperna kommer att in- hämtas dels i samband med den undervisning som ges och den litteratur som studeras därvid dels genom en separat litteraturkurs (läskurs), som diskuteras ut- förligare i ett följande avsnitt.

Orienteringen om forskningsfronten bör syfta till att ge doktoranderna en in— gående kännedom om aktuella problem för den vetenskapliga forskningen inom ifrågavarande ämnesområde. Både nyorienterande vetenskapliga problemställ— ningar och nya landvinningar i metodiskt avseende skall därvid observeras.

Undervisningen i forskningsmetodik avser att ge den blivande forskaren en om- fattande kunskap om de metodiska problemen på vissa viktigare forskningsom— råden inom examensämnet. Varje större delområde kräver ofta sin speciella meto— dik beroende på den vetenskapliga problemställningen, källmaterialets karaktär, tillgången på hjälpmedel osv. Syftet med denna undervisning är alltså att ge dok- toranden en så bred utbildning, att han är förtrogen med den vetenskapliga meto- diken inom hela sitt fack och ej enbart på det begränsade område, inom vilket han utarbetar sin avhandling.

Träning i vetenskaplig kritik ges i ganska stor omfattning redan i den nuvarande forskarutbildningen i form av seminarier, vid vilka vanligen förekommer antingen granskning och diskussion av uppsatser och avhandlingsutkast eller diskussion av speciella frågor efter inledningsanförande av seminariedeltagare eller särskilt in— bjudna gäster. Denna undervisning bör självklart bibehållas också i framtiden.

De undervisningsmoment som här behandlats är viktiga för en effektiv forskar— utbildning. De avser att ge doktoranderna en allmän vetenskaplig utrustning och bör följaktligen vara gemensamma för samtliga. Utredningen har också övervägt, huruvida denna undervisning skall vara obligatorisk. De kunskaper som doktoran— derna härigenom skall bibringas är oundgängliga delar i en reformerad forskarut-

bildning. Därför måste kunskapskontrollen, som mer ingående behandlas i kapitel 7, vara obligatorisk. Det sätt varpå kunskaperna inhämtas kan emellertid anses vara doktorandens ensak. Utredningen har följaktligen icke funnit anledning att göra även undervisningen obligatorisk. Ett skäl för denna ståndpunkt är också, att obligatorisk närvaro i undervisningen onödigtvis skulle kunna hindra doktorander, som bedriver sitt forskningsarbete vid institutioner utanför de akademiska läro— sätena och således kan ha fullt giltiga skäl att utebli från vissa undervisningsmo— ment, att nå examen. Till denna fråga blir det tillfälle att återkomma i kapitel 6. Som ytterligare skäl att göra undervisningen frivillig kan anföras, att vederbörande lärares arbetsprestation förmodligen påverkas gynnsamt, om han är medveten om att hans undervisning genomgående måste ligga på så hög nivå, att doktoranderna finner det vara förenligt med sina intressen att närvara vid undervisningstillfällena. Även om undervisningen enligt utredningens mening alltså i princip bör vara fri- villig, kan den dock i en del fall —— det gäller t ex laborationerna i de naturveten- skapliga ämnena i realiteten komma att te sig som obligatorisk, därför att de kunskaper som ifrågavarande undervisningsmoment ger ej kan inhämtas på annat sätt.

De allmänna och grundläggande undervisningsmoment som här berörts skall tjäna som bas för den fortsatta, mer specialiserade utbildningen. I denna bör tyngd— punkten huvudsakligen läggas på sådana kurser som ger doktoranderna kunskaper av mer direkt nytta för deras avhandlingsarbete. Vad gäller denna senare del av utbildningen måste kraven givetvis variera högst väsentligt. För en forskare syssel- satt med ett helt enskilt avhandlingsämne kan exempelvis anspråken på utbild— ning rimligen icke vara likartade med anspråken från en forskare inbegripen i ett större, tvärvetenskapligt forskningsprojekt. Här kan således i princip ett rikt sortiment av kurser tänkas förekomma, bland vilka varje doktorand i samråd med sin handledare och handledargrupp väljer några som är särskilt passande med tanke på hans speciella forskningsuppgift. Läroanstalten skall således på detta område fylla en servicefunktion gentemot de studerande. Ett så uppbyggt utbildningssystem skulle sannolikt kunna fungera bättre, om våra universitets— och högskoleinstitu— tioner vore större än för närvarande. Den här skisserade forskarutbildningsrefor— men accentuerar kravet på storinstitutioner. Den intensivare kontakt i andra av— seenden, tex beträffande utbyggnad och utnyttjande av materiel- och biblioteks— resurser, som nödvändigtvis måste etableras inom en storinstitution, bör nämligen avsevärt underlätta ett organisatoriskt samarbete även i utbildningsfrågor.

De nämnda kurserna skall företrädesvis omfatta moment, som icke ingår i den gemensamma delen av forskarutbildningen, men de bör jämväl kunna rymma så- dana avsnitt i den tidigare utbildningen, där ytterligare undervisning för vissa dok- torander bedömes vara erforderlig. Stora krav måste ställas på undervisningen. Stoffet i utbildningen skall kontinuerligt förnyas; undervisningen får alltså ej till- låtas bli slentrianmässig.

I verkligheten torde undervisning av detta slag kunna anordnas endast i sådana fall, då undervisningsgrupperna kan garanteras bli av tillräcklig storlek; för dokto—

rander som är engagerade i projektforskning torde detta mestadels ej erbjuda något problem. Eftersom ifrågavarande kurser vanligen blir starkt specialiserade, kom— mer de att ibland kunna anordnas endast vid ett lärosäte. En del kurser kan vara gemensamma för grupper av närbesläktade examensämnen. Andra kurser kan så- kerligen ej anordnas varje termin eller läsår utan endast med längre intervall. Dok— toranderna måste därför räkna med att följa lämpliga kurser i andra examensäm- nen eller vid andra lärosäten än det egna. Med tanke på de rikt varierande öns— kemålen och de nyss nämnda organisatoriska svårigheterna att helt tillfredsställa de enskilda kraven måste också denna undervisning i princip vara frivillig.Varje doktorand bör fritt få välja den kurs (eller del av kurs) som bäst motsvarar hans behov av undervisning. Det förtjänar understrykas, att undervisningen för dokto- rander, vilka deltager i tvärvetenskapliga forskningsprojekt, bland annat bör öka förståelsen för de problem som övriga forskare i forskargruppen kan ställas inför och på så sätt underlätta samarbetet inom denna. Lämpliga Specialkurser över ge- mensamma moment torde kunna ordnas inom projektets ram. Avsikten får emel— lertid inte vara att söka utbilda doktoranderna till »tvärvetenskapliga» forskare i den meningen, att .de skulle sträva efter att personligen behärska samtliga problem — oavsett karaktär — som det aktueHa forskningsprojektet kan erbjuda. Ambitio— nen vid tvärvetenskapligt samarbete måste i stället vara den rakt motsatta. Varje forskare i forskarlaget skall representera sitt eget särskilda ämnesområde som ve- tenskaplig expert; det är just i sin egenskap av specialist som han är värdefull i samarbetet.

Utöver de här nämnda kurserna av forskningsmässig natur kommer otvivelaktigt ett stort behov av kurser av ren stödämneskaraktär att föreligga, dvs kurser med syfte att ge forskarna erforderlig kunskap att hantera de arbetsmetoder och hjälp- medel som kan behövas för att tillfredsställande förmå genomföra olika forsknings— uppgifter. Det kan gälla ämnen som matematik, statistik, intervjuteknik, dokumen— tation, mätteknik m 111. Även om kunskapsbehoven säkerligen skiftar något, torde kurser av detta slag ej sällan kunna göras gemensamma för forskare från skilda amnen.

4.9.2. Litteraturkursen

Doktoranderna måste för att kunna framgångsrikt genomföra sitt forskningsarbete läsa litteratur med anknytning till gradualavhandlingen. Därutöver skall doktoran- derna också för information om problem och metoder på ett vidare fält inom ämnet, än det som avhandlingsämnet representerar, inhämta en litteraturkurs.

Som framgår av institutionsenkäten har litteraturkursen (läskursen) för forskar- examina för närvarande mycket varierande omfång inom skilda ämnesområden. Inom två tredjedelar av ämnena vid teologisk fakultet tar den sålunda för när— varande tre är fyra terminer i anspråk; i inget ämne kan den inhämtas på mindre än två terminer. Vid de filosofiska fakulteterna har ämnena inom de humanistiska

och samhällsvetenskapliga fakulteterna de största litteraturkurserna. Vid den histo— risk-filosofiska sektionen kan litteraturkursen klaras av på mindre än två terminer i knappt en tredjedel av ämnena. Vid den språkvetenskapliga sektionen är motsva— rande siffra knappt en sjättedel; inom denna sektion tar litteraturkursen däremot i uppemot hälften av ämnena över fyra terminer i anspråk. Bland fackhögskolorna tycks handelshögskolorna ha de största litteraturkurserna; inläsningstiden förefaller där ligga mellan två och fyra terminer.

Betydligt mindre litteraturkurser redovisas av de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, de tekniska högskolorna, farmaceutiska institutet samt skogshögsko- lan och lantbrukshögskolan. Inom dessa studieriktningar tar litteraturkursen i det övervägande antalet ämnen högst två terminer i anspråk. Vid några utbildnings— vägar förekommer överhuvudtaget ingen litteraturkurs. Detta gäller de juridiska och medicinska fakulteterna samt veterinärhögskolan.

Mot bakgrunden av rådande förhållanden framstår det som ovedersägligt, att lit— teraturkursen i en reformerad forskarutbildning i många ämnen inom de teologiska, humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna bör kunna reduceras högst väsentligt. Den inriktning och uppläggning av litteraturkursen som nedan rekom— menderas accentuerar kravet på att den icke bör vara alltför omfångsrik. De utta— landen om litteraturkursens storlek som återfinnes i typplanerna har emellertid av naturliga skäl måst utformas som ganska allmänna anvisningar. Det kan emellertid inte råda något tvivel om att en reduktion av litteraturkursen i många ämnen er- bjuder en av de bästa utvägarna att förkorta studietiderna. Å andra sidan förefaller det vara tydligt, att litteraturkursen i vissa ämnen, främst vid de juridiska, medi- cinska, naturvetenskapliga och tekniska fakulteterna, lämpligen bör utvidgas eller introduceras för att ge de gedigna ämneskunskaper, vilka såsom förut framhållits bör utgöra ett viktigt led i forskarutbildningen.

Hittills har litteraturkursen i många ämnen i betydande utsträckning innehållit arbeten, vilkas viktigaste syfte har varit att ge licentianderna och doktoranderna en större beläsenhet och ökade faktakunskaper i ämnet. Givetvis bör även i fortsätt— ningen böcker av detta slag finna utrymme i litteraturkursen. Men litteraturkursens tyngdpunkt bör mer förskjutas mot arbeten, som har betydande värde ur metodisk :synvinkel eller på grund av nyorienterande ämnesval. På så sätt anknyter litteratur- kursen i huvudsak till de allmänna riktlinjer för forskarutbildningen som här tidi— gare skisserats. Så sammansatt kan den därför också fungera som arbetsmaterial i den grundläggande undervisningen i forskarutbildningen.

Litteraturkursen bör inhämtas parallellt med den undervisning som ges. Detta innebär emellertid icke, att den i alla delar skall bli föremål för en systematisk, kommenterande undervisning. Doktoranderna bör i stället genom självständiga stu- Adier stimuleras att på egen hand analysera och bedöma olika framställningar. Det .är vidare önskvärt, att litteraturkursen ej göres alltför standardiserad -— möjligen ;med undantag för klart yrkesinriktade utbildningslinjer; den enskilde doktoranden .bör inom vissa generella gränser ha möjlighet att själv välja passande arbeten.

De lämpliga undervisningsformerna i forskarutbildningen varierar naturligtvis från ämne till ämne. Men i huvudsak synes de gängse undervisningsformerna vara ända— målsenliga också i en reformerad forskarutbildning.

I naturvetenskapliga ämnen av laborativ eller experimentell karaktär, liksom i medicinska och tekniska ämnen, ställer utbildningen speciella krav på experimen— tell färdighet. Doktorander inom dessa fack måste med nödvändighet äga stor er- farenhet av arbete i laboratorium och god kännedom om förefintlig apparatur för att med utsikt till framgång kunna ägna sig åt sina forskningsuppgifter. Utbildning— en måste därför innefatta ett avsevärt mått av laborationer. Dessa är centrala mo- ment i utbildningen i de nämnda ämnena. I realiteten kommer laborationerna att ha i det närmaste obligatorisk karaktär, eftersom detta oumbärliga inslag i utbild- ningen vanligen inte kan inhämtas på annat sätt. Likartade problem kan för övrigt finnas även inom andra filosofiska fakulteter, t ex i vissa beteendevetenskapliga och arkeologiska ämnen. I vissa experimentella ämnen, där forskningen kräver en sär- skilt dyrbar och komplicerad apparatur, är det sannolikt ofrånkomligt att redan vid forskarutbildningens början ge en koncentrerad kurs med information om hur den- na apparatur skall handhavas. En sådan kurs är nödvändig för att göra doktoran- derna fullt kapabla att deltaga i en forskargrupps arbete eller att självständigt utföra vissa undersökningar. Den torde lämpligast ges i form av grupp- eller lektions— undervisning.

För undervisning i övriga utbildningsmoment lär sannolikt vetenskapliga före- läsningar och seminarier bli de dominerande undervisningsformerna. De kommer att utgöra en betydande andel av undervisningen inom de experimentella studierikt- ningarna; i de flesta övriga discipliner torde de rentav tillsammans med de ne- dan behandlade specialseminariema —- bli de enda förekommande undervisnings- formerna. Vid seminariediskussionerna bör, såsom nämnts i föregående avsnitt, verk ur den förekommande litteraturkursen kunna tjäna som arbetsmaterial.

Seminarieundervisning i traditionell mening har uppenbarligen sin begränsning. Vad som avhandlas vid sammanträdena kan ofta bero på rena tillfälligheter, tex vilka uppsatser som föreligger till ventilering, och undervisningen kan därför lätt få en osystematisk prägel. Undervisningsformen har dock sitt givna värde genom den allmänna träning i vetenskaplig kritik som doktoranderna erhåller under se— minariediskussionerna.

Vissa metodproblem kan emellertid kräva en mer sammanhängande och över- skådlig framställning i form av bestämda kurser. Metodkurserna kan, såsom fram- går av flertalet typplaner, lämpligen uppdelas i allmänna och speciella. Sådana kurser är särskilt av värde för doktorander, som söker sig utanför de traditionella forskningsområdena i exempelvis .gränsvetenskapliga undersökningar; de erhåller vanligen föga hjälp i den nuvarande utbildningen. Även i metodkurserna torde un- dervisningen bedrivas effektivast, om den sker i seminariemässiga former, dvs dis- kussioner över distribuerat vetenskapligt material vid sammanträden i mindre grup-

per. Det är främst för denna undervisning som den i typplanerna införda under- visningsformen specialseminarier skall utnyttjas. Dessa specialseminarier, som bör utgöra ett värdefullt inslag i utbildningen, är den enda i organisationsplaneteknisk mening nya undervisningsform som utredningen vill introducera.

Avsikten med specialseminarierna är, att doktorander, som är engagerade i sam— ma forskarlag eller eljest har att brottas med besläktade metodiska problem, eller vilkas avhandlingsämnen berör angränsande frågeställningar, skall beredas tillfälle att under en erfaren lärares ledning och i en trängre krets diskutera spörsmål av gemensamt intresse. Av avgörande betydelse för effektiviteten i denna undervis- ningsform blir sammanträdesgruppens storlek. Vid de tal för delning av seminarie- grupper som nu gäller för ämnen vid filosofisk fakultet blir grupperna om an- talet elever i gruppen är maximalt — avgjort för stora för att ge möjlighet till önskad intensitet i utbildningen. Med tanke på denna undervisningsforms speciella karaktär bör betydande frihet lämnas åt den enskilda institutionen att komponera lämpliga seminariegrupper utan att vara bunden av alltför snäva regler om under- visningsgruppens storlek. Av hänsyn till utbildningens effektivitet bör enligt utred- ningens mening antalet deltagare i gruppen som regel dock ej överstiga 15. Genom den höggradiga integration i utbildningen som utredningen föreslår, och som beröres mer utförligt i kapitel 5, kan man å andra sidan åtminstone i vissa ämnen sannolikt undvika, att undervisningsgrupperna i forskarutbildningen blir alltför små.

Föreläsningarnas roll i den akademiska undervisningen har under senare år av— tagit betydligt. För speciella moment i forskarutbildningen torde föreläsningarna dock alltjämt kunna fylla en viktig funktion. Sålunda kan viss metodundervisning med anknytning till den aktuella forskningsfronten, såsom orientering om nya na- tionella eller internationella forskningsprojekt av intresse i fråga om ämnesval eller metodik, lämpligen meddelas i form av föreläsningar; dessa skall ges av ämnets aktiva forskare. Detsamma kan gälla viktiga forskningsområden, där kurslitteratu- ren av någon orsak är svårtillgänglig eller helt saknas. I experimentella ämnen kan föreläsningar med demonstrationer, vilket särskilt framgår av typplanen i kemi, vara ett utmärkt komplement till seminarierna och laborationerna.

4.9.4. Undervisningens uppläggning och omfattning

Vad beträffar de olika undervisningsmomentens tidsmässiga inplacering i studie— gången, kan följande sägas. Det är självklart, att de introducerande kurserna i de experimentellt inriktade ämnena skall förläggas till början av utbildningen. Skäl talar för att även de undervisningsmoment som innefattar den metodiska skol— ningen och orienteringen om forskningsfronten, liksom inhämtandet av läskursen, koncentreras till utbildningens början. Viss information om forskningsfrontens för- ändringar — kanske lämpligen i föreläsningsform — bör dock ske fortlöpande un— der hela utbildningstiden. Likaså bör de 3 k avhandlings- eller forskningssemina- rierna på samma sätt som för närvarande äga rum kontinuerligt under hela utbild- ningen. Senare delen av utbildningstiden måste dock huvudsakligen kunna ägnas åt

forskningsarbete och avhandlingsförfattande, vilket kräver en koncentrerad arbets- insats. Under de två sista åren bör doktorandernas arbetstid därför icke splittras av alltför mycket undervisning. Antalet schemabundna undervisningstimmar skall vara störst under det första året för att sedan successivt minska till förmån för forsk- ning och avhandlingsarbete samt förberedelserna härför.

Med denna uppläggning av studiegången kommer huvuddelen av undervisningen att förläggas till tiden före mellanexamen. Utrymmet för koncentrerat arbete med mellanexamensavhandlingen inskränker sig därför i allmänhet till ungefär en ter- min. De båda åren efter mellanexamen bör undervisningen som nyss framhållits vara tämligen begränsad och företrädesvis omfatta seminarier av skilda slag. I en del ämnen kan det emellertid föreligga behov av ytterligare metodisk skolning un- der detta senare skede av utbildningen. I så fall bör kursundervisning i lämplig om- fattning kunna arrangeras även efter mellanexamen.

Såsom framgår av forskarenkäten utvisar medianvärdet av licentiandernas önske— mål, att den schemabundna undervisningen lämpligen bör uppgå till totalt cirka 3,5 timmar per vecka, vilka tänkes fördelade på ungefär 1,5 timmar seminarier och 2 timmar övrig undervisning. Den undervisningsvolym som föreslås i typplanerna kan synas vara avsevärt större genom att undervisningen mestadels koncentreras till den tidigare delen av utbildningen. Schemabelastningen för doktoranderna blir under denna tid i vissa fall ganska kraftig. Under den senare delen av utbildningen är den i gengäld av betydligt mindre omfattning, varför den genomsnittliga under— visningsvolymen inte alltför mycket överskrider den av licentianderna önskade. Utredningen vill också betona, att den föreslagna undervisningsvolymen är av väsentligt mindre omfattning än den som är regel i den amerikanska forskarut- bildningen.

Av typplanerna kan utläsas, att variationerna i undervisningsvolymen är mycket stora mellan olika ämnen. I vissa experimentella ämnen, tex kemi, föreslås under- visningen under de första terminerna vara omfattande för att bibringa doktorander- na erforderliga tekniska färdigheter, så att de förmår utföra nödvändiga försök för sina forskningar. I dessa ämnen, där försöken vanligen utföres i laboratorier, kan tillika forskningarna för avhandlingen med fördel koncentreras till utbildningens senare hälft. I exempelvis de biologiska ämnena måste doktorandernas forsknings- arbete däremot ofta utsträckas över en längre tidsperiod, därför att experimenten och undersökningarna är beroende av årstidernas växlingar. I de humanistiskt orienterade vetenskaperna tar materialinsamlingen och materialbearbetningen ej sällan avsevärd tid. I ämnen tillhörande de sistnämnda kategorierna är därför un- dervisningstiden enligt typplanerna även under de båda inledande åren av mer blygsamt omfång, varför avhandlingsarbetet bör kunna inledas redan under det första studieåret.

Den i typplaneförslagen upptagna undervisningen har fixerats efter ingående diskussioner mellan utredningen och typplaneförfattarna. Riktpunkten har därvid från utredningens sida varit att komma fram till en pedagogiskt sett optimal under- visningsvolym. Det är emellertid uppenbart att bedömningen härav måste vara

subjektiv. En fastare grund för bedömningen får man först sedan erfarenheter vun— nits av hur systemet verkar i praktiken.

Utredningen är väl medveten om att starka pedagogiska skäl kan anföras för restriktivitet beträffande undervisningens volym och förutsätter att man i det fram— tida organisations- och studieplanearbetet tar hänsyn härtill.

4.9.5. Lärarkategorier

Utbildningen av doktorander måste —— särskilt vad gäller forskarhandledningen —— i huvudsak meddelas av sådana akademiska lärare, som i sin tjänst förenar både undervisning och forskning. I den nya forskarkarriären omfattar dessa lärarkate- gorier företrädesvis professorer och biträdande professorer. Även forskaraspiran— terna (docenterna) avses böra medverka i forskarutbildningen i viss omfattning. Genom att också regelbundet återkommande och vetenskapligt mindre krävande undervisningsmoment i många fall föreslås ingå i doktorsutbildningen, bör dock även andra lärarkategorier, främst universitetslektorer, kunna medverka. För mer elementär och färdighetsbetonad undervisning, exempelvis i samband med labora- tionsövningar, kan även assistenter komma att utnyttjas.

I viss utsträckning kan också forskarpersonal vid vetenskapliga inrättningar utanför de akademiska lärosätena tagas i anspråk för undervisning och forskar— handledning av doktorander. Inte minst inom industrin finns personer med mång- årig erfarenhet av kvalificerat vetenskapligt arbete och dokumenterad skicklighet som forskningsledare, vilkas kapacitet det naturligtvis är angeläget att i möjligaste mån söka utnyttja i forskarutbildningen. Detta spörsmål behandlas utförligare i ka- pite16.

4.10. Forskarhandledningen

Såsom tidigare framhållits kommer avhandlingsarbetet och forskningarna i sam— band därmed att intaga den centrala platsen även i en reformerad forskarutbild- ning. Därför bör redan undervisningen under de första terminerna i betydande ut— sträckning inriktas på att underlätta det efterföljande vetenskapliga arbetet. Ännu viktigare är emellertid att forskarhandledningen blir föremål för en genomgripande upprustning. Detta är en grundläggande förutsättning för att en effektivisering av forskarutbildningen skall komma till stånd. En fast forskarhandledning blir näm— ligen oundgänglig, om de förkortade studietiderna i det nya utbildningssystemet skall kunna hållas.

4.10.1. Nuläget

Skiftningarna i forskarhandledningens omfattning och intensitet är för närvarande betydande. Enligt de beräkningar som gjorts inom utredningen på grundval av ma- terial från institutionsenkäten är såväl storleken av handledningsgrupperna som

omfattningen av handledningen i timmar per licentiand eller doktorand mycket va— rierande. De ojämförligt största handledningsgrupperna förekommer inom de teo— logiska, de humanistiska och de samhällsvetenskapliga fakulteterna. Bland fack- högskolorna redovisar handelshögskolorna de högsta talen i detta avseende.

Handledningstiden för den enskilde licentianden och doktoranden är inom de medicinska och naturvetenskapliga fakulteterna liksom vid nästan samtliga fack- högskolor betydligt mer omfattande än vid de teologiska, juridiska, humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna. Bakom de i enkätredogörelsen framräk- nade genomsnittssiffrorna döljer sig emellertid en rikt facetterad verklighet, där variationerna i handledningens omfattning ofta är avsevärt kraftigare mellan olika ämnen inom en och samma fakultet eller högskola än mellan olika fakulteter och läroanstalter inbördes.

Den kvalitet och intensitet som handledningen kan ges i olika ämnen är i bety- dande utsträckning beroende på i vilken omfattning skilda lärarkategorier engage- ras i därmed sammanhängande arbetsuppgifter. Av institutionsenkäten framgår exempelvis att docenterna medverkar i forskarhandledningen såsom huvudhand- ledare i avsevärt mycket högre grad i medicinska, naturvetenskapliga och samhälls— vetenskapliga ämnen än i discipliner inom övriga fakulteter och läroanstalter. Detta förhållande torde i betydande mån bidraga till att handledningen inom åtminstone de båda förstnämnda av dessa ämnesområden genomsnittligt när ett ovanligt stort omfång, och att handledningsgrupperna — trots det betydande studerandeantalet — kan hållas vid en måttlig storlek.

4.102. Innebörden av begreppet forskarhandledning

Innan diskussionen av forskarhandledningen föres vidare, skall här ett försök göras att åstadkomma en bestämning av innebörden i nämnda begrepp. I institutions— enkäten definierades forskarhandledningen som sådan icke schemabunden under- visning som en akademisk lärare ger sina forskaradepter med avseende på deras avhandlingsarbete. Denna definition är dock mycket snäv. I den inrymmes sålunda ej något mått av förberedelse- eller efterarbete, såsom inläsning av viss för hand— ledningen erforderlig litteratur eller genomläsning av avhandlingsutkast, uppsatser och manuskript. I vidaste bemärkelse kan en god handledning sägas innefatta åt- minstone tre moment, nämligen (a) initiering med ett väl formulerat forsknings— problem, (b) kontroll av arbetets fortskridande med täta intervall och i samband därmed konstruktiv kritik samt slutligen (e) en bedömning av det vetenskapliga arbetets resultat och rådgivning, då detta skall sammanfattas i en avhandling eller uppsatser. De här antydda arbetsuppgifterna kan i den ideala forskarhandledningen specificeras ytterligare på följande sätt.

(a) Handledaren föreslår en lämplig forskningsuppgift, som är vetenskapligt me— ningsfull med hänsyn till forskningsfrontens läge. Detta erfordrar ingående förbe- redelser från hans sida genom litteraturstudium samt egen aktiv forskning och undervisning. Handledaren bör pröva forskningsuppgiftens genomförbarhet vad be—

träffar material, forskningsresurser m m. Detta förutsätter i sin tur, att handledaren tillsammans med eleven fördjupar sig i problematiken och organiserar uppgiften, som om han själv skulle gripa sig an med den. Handledaren kan lämpligen hjälpa eleven in i uppgiften genom att låta denne ställa hypoteser, vilka sedan diskuteras med honom. Detta kräver, att handledaren är beredd att dela med sig av sina idéer, vilket å andra sidan förutsätter, att handledaren har tillräcklig trygghet för att icke ständigt behöva snegla på sin egen meritering i form av eget tryck; goda elevarbeten bör utgöra meritering också för handledaren. Handledaren måste på förhand kunna ange lämplig avgränsning av uppgiften, vilket kräver stor erfaren- het av forskning.

(b) Handledaren skall kontinuerligt följa forskningsarbetets framåtskridande ge- nom att låta eleven redogöra för sitt arbete och genom att fortlöpande hjälpa ho- nom till kontakter med experter, material eller litteratur. Detta måste dock ske utan att elevens självverksamhet riskerar att kvävas. Handledaren skall också i tid ob- servera och inskrida, om eleven tenderar att fastna på perifera problem. Detta mo- ment i handledningen får dock ej utformas så, att originella insatser från elevens sida förhindras. En så upplagd handledning är ett mycket grannlaga och maktpå- liggande arbete, som kräver att handledaren också arbetar sig in i problematiken under arbetets gång. Det är personlig handledning, som icke kan ersättas av grupp— undervisning. Kravet på kvalitet i arbetsprestationen omöjliggör handledning av mer än en handfull elever på detta stadium, förutsatt att elevema har individuella uppgifter.

(c) Handledaren måste under arbetets gång kritiskt granska manuskript till ka- pitel och avsnitt, diskutera dem samt ge råd till omarbetning och avgränsning. Detta måste ske i en sådan anda, att arbetet kan föras fram till slutet utan avbrott i elevens insats. En mycket stor del av avbrotten och långrotningen i avhandlings- arbetet för närvarande har sitt ursprung i en bristande kontakt mellan lärare och elev. Eleven får med tiden allt svårare att draga upp hela problematiken, om han icke gjort det kontinuerligt från avhandlingsarbetets början. Ej sällan mister han också känslan för var arbetet bör kunna avslutas. Eleven kan också mot slutet av sitt avhandlingsarbete förlora tron på resultatens värde och avhandlingens kvalitet, vilket i sin tur kan fördröja examen och således verka studietidsförlängande. Här behövs effektivt stöd.

4.10.3. Handledningens omfattning

Behovet av handledning varierar sannolikt med stora amplituder från avhandlings- ämne till avhandlingsämne, från individ till individ och kanske framför allt från tidpunkt till tidpunkt under den enskilde doktorandens forskningsarbete. Att finna några enhetliga normer för beräkning av handledningens omfattning är därför mycket svårt. Visserligen torde handledningen något underlättas, om den i forskar- utbildningen ingående undervisningen bygges ut och förbättras, men ingen undervis— ning kan ersätta den omedelbara, individuellt bedrivna handledningen. Forskar-

handledningen måste nämligen, såsom inledningsvis framhållits, anses vara den främsta studieeffektiviserande åtgärden.

Vid ett försök att bedöma forskarhandledningens lämpliga omfattning bör först övervägas, huruvida normerna för beräkning av handledningen skall vara desamma inom skilda ämnesgrupper. Är exempelvis behovet av handledning lika stort inom humanistisk som inom matematisk-naturvetenskaplig fakultet, vid en handelshög- skola som vid en teknisk högskola? Såsom framgått av institutionsenkäten varierar handledningen för närvarande mycket mellan olika studieriktningar liksom mellan skilda ämnen inom samma studieriktning. Men detta förhållande kan sannolikt inte tolkas som ett bevis på att behovet av forskarhandledning skulle vara mindre vid vissa utbildningslinjer än vid andra. Det bör snarare ses som ett utslag av de föreliggande skillnaderna i relationen lärare-elever mellan olika fakulteter och läro- säten. Kravet på en upprustning av handledningen kan följaktligen antagas vara mest accentuerat i ämnen, där handledningsgrupperna nu är otillfredsställande stora. De flesta sådana ämnen synes för närvarande finnas inom humaniora och samhällsvetenskap.

I vissa discipliner väljes avhandlingsämnena nu ej sällan mycket slumpmässigt. Handledaren ger kanske eleven en vag anvisning om ett lämpligt och intressant om— råde för en avhandling, och denne rekommenderas att studera viss litteratur för att närmare informera sig om den aktuella diskussionen och relevanta problemställ- ningar på området i fråga. Han anmodas så att komma tillbaka om någon tid -— en period som ibland kan utsträckas över flera veckor för att ytterligare disku- tera det eventuella avhandlingsämnet med sin handledare. I stället borde handleda— ren själv från början sätta sig in i problemet, som om han vore i elevens situation. Detta är erforderligt för att en meningsfull handledning skall kunna äga rum redan från avhandlingsarbetets start. Därmed ställes också stora krav på handledaren vid avhandlingens initiering.

Studietiderna är för närvarande genomsnittligt längre inom de humanistiska och jämförliga fakulteterna; licentiatexamen och doktorsgrad avlägges där i allmänhet vid betydligt högre levnadsålder än vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulte- terna. En effektiviserad utbildning, i vilken en betydligt förbättrad forskarhand— ledning utgör ett viktigt led, skulle sannolikt kunna reducera studietiderna högst väsentligt. Med beaktande av nuvarande studietider är effektiviseringen av forskar- handledningen således mest angelägen inom humaniora och metodiskt likartade vetenskaper.

Någon rationell motivering att ha mindre forskarhandledning i humanistiskt orienterade vetenskaper än i naturvetenskapliga synes alltså ej föreligga. Såväl hänsynen till handledningsgruppernas nuvarande storlek som till svårigheterna vid avhandlingens initiering och till studietiderna talar för att forskarhandledningen inom de förstnämnda ämnesområdena bör föras upp till en nivå, som är jäm- förbar med den som gäller inom de senare. Denna iakttagelse gäller förmodligen generellt; ej heller i övrigt torde något klart motiv kunna presenteras, varför

forskarhandledningen vid några fakulteter och högskolor skulle behöva vara mer omfattande än vid vissa andra.

Hur stor skall då forskarhandledningen vara? Några fixa normer för handled- ningen per doktorand är svåra att fastställa med hänsyn till de stora individuella och tidsmässiga variationerna i behovet av forskarhandledning. Allmänt kan dock sägas att handledningen vanligen bör vara mest intensiv i avhandlingsarbetets in- ledningsskede för att senare successivt minska.

Den totala handledningsvolymen, uttryckt i timmar per doktorand, är beroende av om handledningen ges enskilt eller i grupp. Vid handledning gruppvis beredes ett antal doktorander, som sysslar med angränsande avhandlingsuppgifter — van— ligen i lag- eller seriearbeten tillfälle att samlas för gemensamma överläggningar med sina handledare. Om handledningen ges denna form, kan den givetvis bli mer omfattande än om den meddelas enskilt.

4.10.4. Handledningsgruppernas storlek

Nära förbunden med problemet om hur en kvalitativt och kvantitativt tillfredsstäl— lande handledning skall kunna garanteras för framtiden är frågan om spärr eller automatik vid forskarutbildningens dimensionering. Automatik skulle inne- bära, att lärarstaben tillåtes växa proportionellt mot en ökande elevtillströmning. Dimensioneringen av högstadiet är emellertid en utomordentligt svårlöst fråga, som rymmer flera komplicerade delproblem. En automatisk tillväxt av högstadiet och dess lärarresurser ter sig knappast realistisk. Om forskarhandledningen skall vara kvalitativt fullgod, är det ett centralt krav, att den så långt möjligt meddelas av akademiska lärare, som innehar fasta tjänster och själva är aktiva forskare. Den på lågstadiet inom de filosofiska fakulteterna tillämpade automatiken ger för när- varande endast extra tjänster och s k »lösa» timmar. Då antalet extra tjänster och »lösa» timmar har en tendens att växla från år till år, är otryggheten i anställningen stor för de befattningshavare som förordnats på sådana tjänster eller timmar. Det är därför i regel svårt att rekrytera kvalificerade innehav-are till dessa befattningar. Vid en automatik av detta slag kan följaktligen osäkerheten i handledarnas ställ— ning väntas medföra en bristande kontinuitet i handledningen; detta är i sin tur till stort förfång för dess kvalitet.

På grund härav synes intagningen till forskarutbildningen behöv-a på något sätt regleras. En möjlighet kunde tänkas vara, att hålla undervisningen öppen för alla här skulle i så fall en fullständig automatik vid tilldelningen av lärarkrafter kun— na tillämpas — men låta handledningen bli spärrad. Med tanke på de svårigheter ett sådant arrangemang skulle skapa i form av förlängda studietider och andra komplikationer för dem som ej kan garanteras handledning under den senare delen av utbildningen måste ett sådant alternativ dock avvisas. Regleringen av intag- ningen bör gälla forskarutbildningen i dess helhet.

En sådan reglering måste ske med hänsyn till antalet fasta tjänster i ämnet för lämpliga handledare. Ett system med en reglerad intagning innebär internationellt

sett ingen nyhet. Det förekomer också i andra länder. Bland annat tillämpas ett sådant förfaringssätt i Förenta staterna, där dock effekten av den reglerade intag- ningen något mildras, genom att en studerande, som inte blivit intagen vid ett av de mer ryktbara universiten, senare kan söka inträde vid en mindre välkänd läro— anstalt.

Den begränsande faktorn i forskarutbildningen utgöres ofta av handledningsre— surserna. Vilket skall då det lämpliga antalet elever per handledare anses vara? Vid sina överväganden av detta spörsmål har utredningen stannat för att föreslå 5 a 6 elever per handledare; vid valet av denna norm har ingen hänsyn tagits till hand- ledningen av tre— och fyrabetygsstuderande. Internationella erfarenheter talar för att en siffra av denna storleksordning är väl avvägd, om handledningen skall bli ef— fektiv. Uppgifterna från institutionsenkäten visar, att den också är fullt realistisk i det alldeles övervägande antalet ämnen i vårt land. Det bör vidare observeras, 'att den anförda normen gäller för antalet heltidsstuderande doktorander. Om handled— ningen omfattar halvtids- eller deltidsstuderande bör antalet elever per handledare kunna ökas i motsvarande mån. Detsamma kan kanske gälla, om doktoranderna arbetar med sådana forskningsuppgifter, att handledningen mestadels kan ske gruppvis. Även assistent— och amanuensgruppen erbjuder här särskild-a problem; regler för hur assistenter och amanuenser i detta avseende skall behandlas bör ut- formas av universitetskanslersämbetet. Alltför stora kan handledningsgrupperna dock inte göras. Den begränsande faktorn härvidlag utgöres i första hand av hand- ledarens idérikedom, dvs hans förmåga att utdela fruktbara avhandlingsämnen samt att ge intensiv och meningsfull handledning under forskningsarbetet och vid avhand— lingarnas utarbetande. Handledaren kan därför inte under samma period taga an— svaret för mer än en tämligen begränsad skara doktorander.

Den storlek på handledningsgrupperna som här föreslagits skall enligt utred— ningens uppfattning öppna goda möjligheter att ge en effektiv handledning. Av skäl som tidigare anförts har utredningen ej funnit anledning att göra någon skill— nad i fråga om resurserna för forskarhandledning mellan skilda ämnesgrupper. Normerna för antalet doktorander per handledare bör följaktligen vara desamma för samtliga studieriktningar.

Enligt de kalkyler som utredningen redovisar i kapitel 20 kommer antalet hand- ledare inom universiteten som helhet att vara stort nog för att den angivna nor- men i regel icke skall behöva överskridas. Det genomsnittliga antalet handledda per handledare kommer att hålla sig kring 3—4, om de personalresurser ställs till för- fogande, som krävs för att genomföra utredningens undervisningsprogram. Då handledarresursema emellertid är ojämnt fördelade mellan ämnena, kommer det inom vissa ämnen att inträffa, att under en övergångstid antalet handledare inte räcker till. Frågan uppstår då, om handledarnormen skall av institutionen kunna åberopas för att spärra intaget till forskarutbildningen.

Utredningen anser, att den enskilda institutionen alltid måste få ha ett stort inflytande på antagningen av sina doktorander. Eftersom det aldrig kan vara en önskan att på detta område ersätta kvalitet med kvantitet, måste institutionen stän-

digt bevaka, att de doktorander som antages kan ges en kvalitativt godtagbar ut? bildning. Utbildningens standard är beroende av en mängd speciella förhållanden, som den forskande personalen vid den aktuella institutionen ensam har överblick över. Det kan exempelvis gälla den rådande tillgången på fruktbara avhandlings- ämnen vid institutionen i fråga eller tillgången till kompetenta forskarhandledare, andra undervisare och materiella resurser.

Emellertid måste tillgripandet av spärr anses vara en så allvarlig fråga för de studerande, att den bör avgöras på högre nivå. Utredningen föreslår därför, att en institution som fyllt normen 5 år 6 handledda per handledare omedelbart skall anmäla detta förhållande till universitetskanslersämbetet och samtidigt inkomma med motiverad ansökan att antingen spärra intaget till forskarutbildningen eller att överskrida handledarnormen i särskild, angiven utsträckning. Vid behandlingen av denna ansökan har universitetskanslersämbetet att ta hänsyn till de personella och materiella utbildningsresursema icke blott vid vederbörande institution utan också vid andra institutioner i ämnet inom riket. För den händelse universitets- kanslersämbetets beslut innebär, att institutionen får överskrida handledarnormen, skall ämbetet i samband med beslutet också meddela institutionen den ytterligare lärartilldelning som kan erfordras för att ge samtliga intagna studenter den under— visning som förutsättes i institutionens organisationsplan.

Detta överskridande av handledarnormen måste givetvis bli tillfälligt. Det förutsättes därför, att institutionen i sina petitaäskanden inkommer med förslag till inrättande av de ytterligare tjänster som erfordras för att ge de intagna studenterna en tillfredsställande utbildning.

En begränsning i antagningen av doktorander måste utformas olika i olika äm- nen. I exempelvis vissa naturvetenskapliga liksom i tekniska och medicinska äm- nen förekommer redan en s k utrymmesspärr; denna typ av spärr har allmänt ac— cepterats. Inom humaniora och likartade vetenskaper finns i regel ej någon mot- svarighet.

Den begränsade intagningen torde där mer få karaktären av en kvalitetsspärr. Inom ramen för de resurser statsmakterna ställer till ett visst ämnes förfogande garanteras ett bestämt antal doktorander, som utväljes bland de mest kvalificerade sökandena, en god utbildning. En spärr av denna utformning bör helst kombineras med en fortlöpande och grundlig prognosverksamhet med avseende på arbetsmark- nadens behov av forskarutbildad arbetskraft på olika områden.

Vidare kommer sannolikt det studiefinansieringssystem som utredningen före- slår för studerande under forskarutbildning att i praktiken verka reglerande, däri- genom att antalet assistenttjänster och studielöner icke i alla ämnen kan komma att uppgå till en nivå motsvarande den maximala utbildningskapaciteten, beräknad ef- ter normen fem å sex elever per handledare. Studiefinansieringssystemet kommer dock aldrig att verka som en spärr, eftersom det givetvis står de presumtiva dok- toranderna fritt att _— oavsett om de erhåller studiestöd eller ej —— påbörja sin forskarutbildning, såvida övriga villkor härför är uppfyllda.

För närvarande har en licentiand eller doktorand möjlighet att utarbeta sin av-

handling på annan ort än studieorten. Ofta är vederbörande då hänvisad till en annan verksamhetsort på grund av förvärvsarbete. Det är givetvis av vikt, att så— dana forskare även i framtiden bereds tillfälle att avlägga akademiska examina. Ingen bör naturligtvis hindras från att på egen bekostnad bedriva sådan vetenskap— lig verksamhet som leder fram till en vetenskaplig grad. I vissa naturvetenskapliga ämnen, där vanligen en betydande och kostnadskrävande apparatur —— vilken lig- ger helt utanför den enskildes ekonomiska möjligheter -— är ofrånkomlig för att genomföra den erforderliga forskningsuppgiften, kan dock denna fråga av statsfi— nansiella skäl måhända behöva bedömas på annat sätt. Forskarutbildningen har i utredningens förslag medvetet utformats så, att ifrågavarande forskare skall kunna tillgodoses; undervisningen skall exempelvis såsom tidigare påpekats i prin- cip vara frivillig. Det största problemet kommer sannolikt forskarhandledningen att erbjuda. Om dessa doktorander främst handledes av sin akademiske lärare, skall de givetvis inräknas i den normala handledningsgruppen; om de får största delen av sin handledning från forskare utanför lärosätet, bör de däremot kunna an— tagas utöver denna. Utredningen har emellertid inte funnit denna fråga vara av sådan räckvidd, att den motiverar förslag om speciella åtgärder.

Vid dimensioneringen av forskarutbildningen i olika examensämnen är det vidare av utomordentlig betydelse, att i framtiden tillgängliga resurser utanför de akademiska lärosätena beaktas och utnyttjas intensivare och mer rationellt än hit— tills. Undervisningen måste av lättförklarliga skäl huvudsakligen förläggas till uni- versiteten och högskolorna, men för forskningen i samband med avhandlingsarbete kan otvivelaktigt flera institutioner utanför de akademiska läroanstalterna (t ex företagslaboratorier, forskningsinstitut, lärda verk mfl) utnyttjas i betydligt större omfattning än för närvarande. Vid dessa inrättningar kan handledning ges av kvali— ficerad personal. Detta problem blir föremål för ytterligare behandling i kapitel 6. I detta sammanhang bör även forskningsrådstjänsterna så långt möjligt beak- tas, bla med hänsyn till önskvärdheten av att dessa befattningshavare beredes till— fälle att deltaga i forskarutbildning för att därigenom rekrytera elever till sina spe- ciella discipliner. Denna fråga diskuteras utförligare i kapitel 15.

4.105. Handledningens organisation

Den främst ansvarige för forskarhandledningen skall vara doktorandens huvud- handledare. Det är emellertid uppenbart, att en doktorand ofta — kanske framför allt om han sysslar med tvärvetenskapliga eller gränsvetenskapliga problem — kan ha behov av mer än en handledare. Ibland kan det även av andra skäl, tex vid förment orättvis behandling från huvudhandledarens sida, vara av värde för dok- toranden att ha någon ytterligare person med formellt ansvar för hans utbildning att vända sig till. Också för huvudhandledaren bör det vara en fördel att emellanåt kunna få samråda med kolleger i olika frågor rörande handledningen av sina dok- torander. Utredningen har därför -— efter amerikansk förebild föreslagit, att huvudhandledaren skall biträdas av en särskild handledargrupp. Tillsättningen av handledargmppen, dess sammansättning och uppgifter behandlas i kapitel 7.

Forskarutbildningens organisation och förutsättningar

5.1. Typplanearbetet

I utredningens direktiv har framhållits att innebörden av de reformer på forskar- utbildningens område som utredningen ämnar föreslå bör åskådliggöras —— åtmin- stone vad gäller de filosofiska fakulteterna — med förslag till studieplaner i några s k typämnen. Under arbetets gång har det emellertid blivit uppenbart, att förhål- landena i många för forskarutbildningen centrala frågor skiftar väsentligt mellan olika ämnen, fakulteter och högskolor. Utredningen har därför funnit det vara än— damålsenligt för att belysa hur en gemensam principiell utformning av forskar— utbildningen går att förena med ett i sina delar skiljaktigt uppbyggt systern vid olika fakulteter och högskolor att utarbeta liknande planer också för ett antal ämnen och studieriktningar utanför de filosofiska fakulteterna.

Dessa s k typplaner presenteras i bilaga 1. Utredningen vill starkt understryka, att de typplaner som utarbetats endast är att betrakta som exempel på hur en re- formerad forskarutbildning kan tänkas bli gestaltad. De avses alltså icke utgöra —— ens i de utvalda ämnena — några normerande föreskrifter om hur utbildningen i detalj skall vara uppbyggd, och vilket innehåll den skall ha. Enligt utredningens uppfattning måste det nämligen få ankomma på universitetskanslersämbetet att på förslag från berörda fakulteter utarbeta respektive fastställa organisationspla— ner och studieplaner för forskarutbildningen i varje enskilt ämne efter de riktlinjer som föreslagits i typplanerna. Av de skisserade kurserna måste vissa, som behandlar särskilt centrala och grundläggande moment i utbildningen, sannolikt ges vid samtliga de universitet och högskolor där ämnet i fråga är representerat och även vara tämligen enhetligt ut- formade. Uppbyggnaden av de mer specialiserade, valfria kurserna kommer i högre grad att vara beroende av den inriktning som forskningen vid den aktuella institutionen har. Eftersom en av grundvalarna för forskarutbildningen såsom tidi- gare framhållits bör vara, att all undervisning så långt möjligt ges av specialister, blir det ofrånkomligt, att dess utformning och innehåll skiftar från lärosäte till lärosäte, allt eftersom forskningen dem emellan är differentierad. De i typpla- nerna angivna specialkurserna omfattar därför företrädesvis sådana områden, inom vilka aktiva forskare är engagerade i aktuell forskning vid det lärosäte där den av utredningen anlitade typplaneförfattaren är verksam. Den erforderliga bredden och differentieringen i forskarutbildningen kan uppnås genom att till följd av en ökad samverkan i utbildningen mellan skilda vetenskapliga institutioner dok- toranderna beredes tillfälle att bevista kurser även i andra ämnen och vid andra

lärosäten än det egna. De praktiska konsekvenserna härav kommer att diskuteras i senare avsnitt av detta kapitel.

Utredningen har valt att upprätta typplaner för följande ämnen inom de filoso— fiska fakulteterna: nordisk och jämförande fornkunskap, engelska språket, stats— kunskap, kemi, botanik och zoologi. Dessa ämnen har valts så, att de skilda förhål— landena inom olika fakulteter och sektioner skulle kunna i någon mån återspeglas. Nordisk fornkunskap får således sägas representera de medelstora och mindre ämnena inom den humanistiska fakulteten, engelska språket de större språkliga ämnena. Statskunskapen bör uppfattas som representant inte bara för övriga äm- nen inom den samhällsvetenskapliga fakulteten utan också för de större ämnena inom den historisk—filosofiska sektionen. Kemi företräder de experimentella äm— nena. Botanik och zoologi har medtagits, främst därför att i dessa ämnen proble- men med anknytningen till det reformerade lågstadiet i lärarutbildningen enl-igt lä— rarutbildningssakkunnigas förslag tett sig akuta.

För att ge underlag för en säkrare kostnadsberäkning av utredningens förslag har därutöver mer summariska typplaner upprättats i ämnena historia, teoretisk filosofi, latinska språket, psykologi och matematik. Dessa planer presenteras dock inte i bilaga 1.

Inom de medicinska fakulteterna har typplaner utarbetats i ämnena medicinsk kemi och intern medicin, varav det förra ämnet representerar de teoretiska disci- plinerna, det senare de kliniska. Också för de tekniska högskolorna har skilda typ— planer upprättats. Typplanen i kemi för de naturvetenskapliga fakulteterna kan gälla för ämnet kemi även vid de tekniska högskolorna och därigenom ge ett exem— pel på forskarutbildningens innehåll och uppläggning i de grundläggande ämnena vid dessa högskolor. De tillämpade ämnena representeras av mikrovågsteknik. Framför allt de kliniskt-medicinska och tillämpade tekniska ämnena arbetar under något speciella förhållanden, därför att forskarutbildningen i sådana ämnen alltid måste ske i nära kontakt med praktisk verksamhet.

Även för skogshögskolan och lantbrukshögskolan har typplaner utarbetats i till— lämpade ämnen, skogsskötsel respektive växtodling. För de tillämpade ämnena vid dessa båda högskolor föreligger särskilda problem, därigenom att de för av- handlingsarbetet nödvändiga försöken icke kan utföras i laboratorium utan måste ske ute på fältet. Avhandlingsarbetet blir till följd därav till sin rytm bundet vid årstidernas växlingar och växternas vegetationsperioder. De teoretiska ämnena vid dessa högskolor har däremot tänkts kunna anpassa sin forskarutbildning efter modell från de teoretiska disciplinerna inom andra studieriktningar.

För veterinärhögskolan har typplan utarbetats i ämnet patologi. För de mindre fakulteterna —— de teologiska, juridiska, odontologiska och far— maceutiska har med smärre variationer typplaner för forskarutbildningen inom fakulteten i dess helhet konstruerats. Detta har sin grund däri, att det totala antalet doktorander vid dessa fakulteter är så ringa, att det endast mera sällan torde kunna bli fråga om särskild undervisning för doktoranderna i ett enskilt ämne. Inom ett par av dessa studieriktningar har därtill de olika disciplinerna så nära relationer till

varandra, att ett intensivt samarbete i forskarutbildningen dem emellan ter sig både naturligt och ändamålsenligt. Det jämförelsevis ringa antalet lärostolar vid ifråga- varande fakulteter och högskolor begränsar vidare möjligheterna att där åstadkomma en tillräckligt differentierad forskarutbildning. För vissa specialiserade moment torde därför doktoranderna i de flesta ämnen inom dessa studieriktningar vara hänvisade till att utnyttja befintliga resurser vid andra fakulteter och läroanstalter.

5.2. Typplanernas principiella uppbyggnad

Som framgått av kapitel 4 föreslår utredningen med ledning av direktiven, att forskarutbildningen för heltidsstuderande doktorander skall omfattaen tid av fyra år efter basexamen. En viktig uppgift för utredningen har varit att inom den angivna tidsramen avpassa de olika studiemomenten undervisning, litteraturkurs, forskning och avhandlingsarbete — så, att utbildningen får en ändamålsenlig och effektiv utformning.

5.2.1. Undervisningens omfattning

I så gott som samtliga typplaner har undervisningen i större eller mindre grad koncentrerats till de två eller tre första terminerna. I regel 'avtager undervisningen successivt under detta första skede av utbildningen, så att efter hand allt mer tid lämnas fri för forskning och avhandlingsarbete. Det antal veckotimmar som un- dervisningen omfattar skiftar emellertid betydligt från ämne till ämne. Dessa olikheter är motiverade av ämnenas karaktär. I kemi, som är ett experimentellt ämne, har typplaneförfattaren förutsatt att undervisningen under det första läsåret kan uppgå till omkring femton veckotimmar. Ett så högt timtal har ansetts erfor- derligt, därför att utbildningen måste innehålla ett betydande mått av laborationer. I ett humanistiskt ämne däremot, tex engelska språket, behöver undervisningen enligt typplaneförfattaren inte ha ens hälften så stor omfattning. I typplanen för nämnda ämne tänkes undervisningen under de båda inledande terminerna ej bli större än sex timmar per vecka. Inom humaniora kan nämligen kunskaperna i väsentligt större utsträckning inhämtas genom självstudier, företrädesvis i form av en litteraturkurs. Från och med den fjärde terminen, dvs den tidpunkt då av- handlingsarbetet skall bli det klart dominerande utbildningsmomentet, är antalet undervisningstimmar per vecka i allmänhet endast två å tre.

I vissa ämnen kan emellertid det här skisserade mönstret för undervisningens omfattning i olika skeden av utbildningen vara mindre lämpligt. Ämnet växt- odling vid lantbrukshögskolan må tjäna som exempel härpå. De för avhandlings— arbetet erforderliga experimenten måste där, som ovan påpekats, utföras i fält och är helt beroende av växternas vegetationsperioder och årstidernas växlingar. Vanligen måste resultat från minst tre försöksperioder säkras, för att ett tillfreds— ställande underlag för en vetenskaplig behandling av materialet skall erhållas.

Eftersom ett misslyckat försök under sådana förhållanden kan leda till en studie- tidsförlängning, måste det vetenskapliga arbetet noggrant förberedas och planeras redan under det första studieåret. Detta leder i sin tur till att undervisningen under denna period ej kan vara så omfattande som förutsättes vara lämpligt i övriga äm- nen. I typplanen förlägges tyngdpunkten i undervisningen därför i stället till det andra läsåret. Det säger sig självt, att liknande avvikelser från de generella rikt— linjer som tidigare dragits upp för undervisningens omfattning under olika terminer måste få förekomma även i andra ämnen, där speciella utbildningsförhållanden så påkallar.

För undervisningens totala omfattning är givetvis också läsårets längd av be- tydelse. Vid konstruktionen av typplanerna har utredningen utgått från att under- visningsläsåret — vad avser forskarutbildningen bör omfatta tjugoåtta veckor, fördelade på en höst— och en vårtermin om vardera fjorton veckor.

Av vikt är också med vilka intervall varje undervisningsmoment skall upprepas. Med hänsyn till det begränsade elevantalet på detta stadium inom de flesta ämnen synes man beroende på knappheten på kvalificerade lärare ej kunna ställa an— språken högre än att kurserna skall ges en gång per läsår. Detta gäller företrädesvis de centrala kurserna inom olika ämnesområden. Flera av de mer höggradigt specialiserade kurserna kommer sannolikt att kunna arrangeras endast mera sporadiskt, därför att efterfrågan på sådan undervisning kan förutsättas vara be— tydligt mindre. Utredningen räknar med att en kurs inte kommer att starta med mindre än att tre deltagare anmäler sig. Kurser i små ämnen med litet antal stude- rande ersättes av handledning.

5.2.2. Kursernas organisation och karaktär

Kurserna är av två väsentligt olika slag. Några är gemensamma för samtliga doktor- ander. Sådana kurser kan till exempel de allmänna metodkurserna vara. Andra kurser däremot och detta gäller det större antalet -— är valfria. Bland dessa har doktoranden att i samråd med sin handledare och handledargrupp välja ut dem som ter sig lämpliga för honom. Obligatoriskt skall han i allmänhet redovisa kunskaper motsvarande åtminstone tre sådana kurser.

Kurserna skiljer sig emellertid också åt genom sitt olika omfång. En del centrala kurser kan kanske sträcka sig över en termin, medan andra, mer specialiserade kurser måhända löper enbart över några veckor. Vissa doktorander kan emellertid vara betjänta av endast en del av det kunskapsstoff som en kurs innehåller. För dem är det angeläget, att i varje fall de större kurserna erhåller en sådan utform- ning, att de ej behöver följa hela kursen för att få del av för dem relevanta kun- skaper eller färdigheter. Därför bör kurserna så långt möjligt byggas upp av mindre byggstenar i form av successiva delmoment, så att de lockar till deltagande. Eljest kan nämligen lätt den situationen inträffa, att en doktorand hellre helt avstår från att följa en kurs, som innehåller några för honom viktiga avsnitt, därför att den tar för lång tid att genomföra. Om han däremot kan få deltaga i endast de

moment som intresserar honom, kan han bättre utnyttja den undervisning som läroanstalten erbjuder.

Deltagande i undervisningen skall, såsom framhållits redan i kapitel 4, vara frivilligt.

5.2.3. Studiegången för assistenter och amanuenser

Utredningen har i direktiven också fått i uppdrag att skissera en planmässig utbild- ning för »dem som genom anställning som amanuens eller assistent skall inom ramen för sin tjänstgöring bedriva studier med inriktning på en högre slutexamen». Enligt utredningens bedömning kommer — även med beaktande av de aviserade överassistenterna assistenter och amanuenser att också i framtiden utgöra en betydande studerandekategori, särskilt inom den medicinsk-teknisk-naturveten- skapliga sektorn. I de flesta ämnen tillhörande denna grupp torde det — om en tillfredsställande rekrytering av doktorander skall kunna säkerställas av studie- finansieringsskäl 'bli nödvändigt att erbjuda de studerande assistentbefattningar. Detta problem tas upp till behandling i kapitlen 9—11. Vidare kan i en del till- lämpade ämnen, såsom framgår av typplanen i mikrovågsteknik, forskningen vara så upplagd, att doktoranderna bör engageras i någon form av praktisk verksamhet med anknytning till utbildningen och parallellt med denna för att kunna prestera en meningsfull doktorsavhandling. Denna praktiska erfarenhet kan lämpligen inhämtas under assistenttjänstgöring vid universitets- eller högskoleinstitutionen i fråga. Att en doktorand tjänstgör som assistent kan således inom denna ämnessfär ibland te sig närmast oundgängligt av rena utbildningsskäl. Där torde följaktligen denna alternativa Studieväg komma att bli allmänt utnyttjad.

Inom de humanistiskt orienterade vetenskaperna blir denna variant däremot med största sannolikhet mindre vanligt förekommande. Eftersom assistenter också framdeles kommer att finnas för forskning och institutionsarbete i dessa ämnen och även torde behövas för medverkan i undervisningen och handledning av yngre studenter, kan det dock inte råda något tvivel om att assistenttjänsterna i mån av tillgång kommer att utnyttjas flitigt inom alla studieriktningar. Inter- nationella erfarenheter ger också vid handen, såsom tidigare påpekats, att en omsorgsfullt planerad medverkan i undervisningen mestadels är utomordentligt värdefull för doktorandernas egen utbildning.

Det är givet, att utbildningstiden för assistenter och amanuenser måste bli längre än för heltidsstuderande doktorander. Vid sina överväganden om den rimliga omfattningen av denna studietidsförlängning har utredningen ansett skäl tala för att studietiden för en doktorand som under sin forskarutbildning upprätthåller tjänst som assistent knappast skall behöva öka med mer än ungefär ett år. För närvarande förefaller det vara så, att assistenterna ej har längre studietider till sina forskarexamina än övriga licentiander och doktorander. Värdet för framtiden av denna iakttagelse rörande det nuvarande forskarutbildningssystemet skall emel- lertid inte överskattas. Även de senare kategorierna har nämligen i dagens situation,

såsom forskarenkäten visar, förvärvsarbete vid sidan av studierna i betydande omfattning. Vidare påverkas denna jämförelse av att assistenterna nu förmodligen utgör ett positivt urval bland licentianderna och doktoranderna, varför deras studie- prestationer kan antas ligga över genomsnittet. I en reformerad forskarutbildning med ett nytt studiefinansieringssystem kan rekryteringen till assistenttjänster kanske förändras. För det tredje är det sannolikt, att det pressade studieschemat i en forskarutbildning enligt utredningens förslag icke på samma sätt som rådande system lämnar utrymme för andra sysselsättningar jämsides med studierna utan risk för allvarliga rubbningar i studieeffektiviteten. Enligt utredningens uppfattning bör studietidsförlängningen för assistenterna med en noggrant planerad utbildnings— gång dock kunna inskränkas till ett år. Även här talar internationella erfarenheter. främst från Förenta staterna, för utredningens ståndpunkt. I USA anses nämligen en graduate student under sådana förutsättningar kunna fullgöra egen undervisning upp till en fjärdedels tjänst, utan att detta fördröjer honom i studierna.

En doktorand tillhörande assistentkategorin bör alltså kunna nå sin examen på cirka fem år. Studietidsförlängningen torde då huvudsakligen komma att drabba utbildningen fram till mellanexamen. Det lär nämligen, särskilt i ämnen med stor schemabelastning, bli svårt att jämsides med assistenttjänstgöringen få tillfälle att passa de anvisade kurserna, inhämta läskursen och förbereda forskningsarbete enligt det program som gjorts upp för de heltidsstuderande doktoranderna. Tiden för studierna till mellanexamen kan för assistentkategorin följaktligen antagas bli omkring tre år. Under den senare hälften av utbildningen, dvs tiden efter mellan- examen, bör problemen vara avsevärt mindre. Då utgör avhandlingsarbetet det centrala utbildningsmomentet, och studierna kan försiggå i friare och mer själv- ständiga former. Då bör också doktoranderna-assistenterna betydligt lättare kunna hålla studietakten. Detta gäller i all synnerhet om de i framtiden, såsom utred- ningen menar, i allt större utsträckning skall få forska och författa sin avhandling som medlemmar i forskarlag, vilka bearbetar större forskningsprojekt. Planering och administration av dessa förutsättes då åtminstone delvis ske vid den institution där doktoranderna är verksamma som assistenter. De kan därvid beredas möjlighet att inom ramen för sin tjänstgöring utföra en mängd arbetsuppgifter, som äger direkt anknytning till deras forskningsuppgifter och som följaktligen underlättar deras eget arbete för doktorsavhandlingen.

Om de här angivna utbildningstidema för assistenter skall kunna hållas, måste emellertid assistenttjänsterna i flera ämnen i praktiken ändra karaktär. I många fall ålägges assistenterna i dag en mängd sysslor av rent rutinadministrativ natur, vilka mer rationellt skulle kunna omhänderhas av biträdespersonal. Assistentemas arbetsuppgifter bör i stället äga anknytning till vederbörande institutions forsknings— verksamhet och pedagogiska funktioner och vara av jämförelsevis kvalificerad art. Vidare förekommer det vid ej så få institutioner, att assistenterna i praktiken arbetar för institutionen i en sådan omfattning, att det betydligt överskrider, vad som kan rymmas inom ramen för deras tjänstgöringsskyldighet. Den tid som assistenterna har till förfogande för sin egen utbildning blir därigenom väsentligt

kortare än vad som egentligen avsetts. Ej heller detta tillstånd kan få fortsätta, om studietiderna i den reformerade forskarutbildningen skall kunna hållas.

Det skall dock framhållas, att den här beskrivna arbetssituationen för assisten- terna måste ses som en följd av den katastrofala bristen på biträdespersonal vid de flesta vetenskapliga institutionerna vid våra akademiska lärosäten. En prefekt tvingas därför ofta att fördela även enkla administrativa göromål bland institutionens lärare och forskare, ej sällan till förfång för utövandet av deras primära tjänste— åligganden; detta drabbar alltså ej enbart assistenterna. En viktig förutsättning för att den reform av forskarutbildningen som utredningen föreslår skall kunna genom- föras är således, att institutionernas biträdesresurser liksom de materiella re— surserna avsevärt upprustas. Denna fråga diskuteras ytterligare i kapitel 17.

5.2.4. Praktik

I vissa ämnen måste forskarutbildning förutsätta eller inkludera viss praktik. Skälen härtill kan vara skiftande. Forskningen i s k tillämpade ämnen vid tekniska högskolor och handelshögskolor kräver exempelvis, att forskaren är väl orienterad om tekniska och ekonomiska förhållanden i den miljö, där hans forskningsresultat skall omsättas i praktisk verksamhet. I sådan forskning är nämligen tekniska och ekonomiska aspekter av största betydelse. En kliniskt-medicinsk forskare måste äga erfarenhet av sjukvårdsarbete. Det är nämligen viktigt, att han kan taga sjuk- vårdsansvar, eftersom hans forskningar ofta utföres med ett patientmaterial som underlag. En forskare inom den juridiska ämnessfären bör lämpligen äga kännedom om den praktiska rättstillämpningen. En arkeolog måste ha förvärvat goda kun- skaper i utgrävningsteknik genom att deltaga i arkeologiskt fältarbete.

Ibland kan den erforderliga praktiken bäst inhämtas genom assistenttjänstgöring på institutionen parallellt med forskarutbildningen, såsom framgår av typplanen för mikrovågsteknik. I andra ämnen, exempelvis nordisk fornkunskap, kan prak- tiken ges under studierna till grundexamen. I många fall — kanske de allra flesta torde emellertid doktoranderna vara hänvisade till att skaffa sig nödvändigt praktiskt kunnande helt vid sidan av studierna. Exempel härpå lämnar de juridiska och kliniskt-medicinska disciplinerna. Ibland kan förmodligen de tre här skisserade utvägarna komma att utgöra alternativa möjligheter. Även kombinationer av dem är tänkbara, så att viss del av praktiken inhämtas på ett sätt, en annan del på ett annat. .

Tiden för praktiken skall enligt utredningens mening vanligen ligga utanför de fyra år som forskarutbildningen beräknas omfatta. Doktorander i här berörda ämnen kommer följaktligen — i Sverige liksom i utlandet att få sin examen fördröjd med den tid som praktiken tar i anspråk. Eftersom såväl tiden som for- merna för denna kan variera högst betydligt, har praktikfrågan ej gjorts till föremål för någon utförlig behandling i typplanerna. Men det är givetvis av vikt, att kraven på praktik ej stegras över en rimlig nivå, och att sådana krav ej införes i ämnen, där det ej är oundgängligen nödvändigt.

5.3. Samordning av utbildningsresursema

Om en forskarutbildning av det slag som utredningen föreslår skall kunna fullt ut förverkligas, måste en organiserad samordning av utbildningsresursema i landet ske. Ett system med höggradigt specialiserade kurser, vilka i sin tur utgör själva grund— valen för att utbildningen skall ligga på en kvalitativt hög nivå, förutsätter nämligen,. att varje forskare tillhandahåller doktoranderna utbildning inom just den särskilda sektor, som är hans egen forskningsspecialitet. Det är emellertid ett uppenbart orimligt krav, att alla existerande forskningsspecialiteter i ett ämne skall vara representerade vid samtliga de akademiska läroanstalter i riket där ämnet i fråga förekommer. En viss differentiering av forskningens inriktning måste äga rum. Till följd härav måste en specialkurs vid ett bestämt lärosäte ställas till förfogande för samtliga de doktorander i landet, oavsett studieriktning, som anser sig ha behov av denna utbildning.

En integration i utbildningen av här antytt slag bör följaktligen komma till stånd över ämnes-, fakultets— och högskolegränser. I en del ämnen torde den också med? fördel kunna göras internordisk; ett närmare samarbete av detta slag bör lämpligen kunna utredas av nordiska kulturkommissionen. För att möjliggöra en intensifierad forskarutbildning måste hela utbildningssystemet på denna nivå vara väsentligt mycket mer flexibelt än för närvarande, och såväl formella som reella hinder för doktoranderna att utnyttja för dem värdefulla utbildningsmoment, var dessa än bju- des, bör avlägsnas. Denna flexibilitet skall gälla även medelstilldelningen för lärar- krafter. I föregående kapitel har utredningen som sin uppfattning uttalat, att lärar- tilldelningen för forskarutbildningen skall utformas så, att samtliga studerande som antagits till forskarutbildning garanteras önskad undervisning. Intaget till forskar- utbildningen måste förutsättas bli på ett eller annat sätt begränsat. Om ett ämne tar emot fler studerande på denna nivå än vad resurserna är dimensionerade för, skall det dock beviljas ökade lärarkrafter inom ramen för vad den fastställda organisa- tionsplanen medger. Med den föreslagna uppbyggnaden av forskarutbildningen bör en liknande anpassning av lärarresurserna komma till stånd, om en kurs, som visat sig vara väsentlig och attraktiv, lockar till sig ett betydande antal doktorander från andra ämnen

I detta sammanhang måste också möjligheterna att utnyttja forskningsinrättningar utanför de akademiska läroanstalterna observeras. Dessa kan, såsom utvecklas mera utförligt i kapitel 6, i en del fall tillhandahålla såväl kvalificerade lärare och forskarhandledare som materiella resurser för forskarutbildning.

Möjligheterna till samverkan i forskarutbildningen torde variera från ämnes- område till ämnesområde. Störst synes de vara inom det medicinskt-tekniskt-natur— vetenskapliga fältet. Där sysslar i många fall redan nu forskare från skilda ämnen och fakulteter med mycket likartade problem. Inom den humanistiska ämnessfären tycks möjligheterna däremot för närvarande vara mindre. Men givetvis förekommer det i denna fråga markanta skillnader också inom skilda fakulteter. På den huma- nistiska sidan föreligger det sålunda av allt att döma större möjligheter till inte—

gration i utbildningen inom de språkvetenskapliga disciplinerna än inom de histo- risk-filosofiska.

Då i typplanearbetet de kemiska och biologiska ämnena kommit att bli jämförel- sevis rikt representerade, har utredningen studerat integrationsaspekten speciellt i dessa ämnen. Inom den kemiska ämnesgruppen kan samarbetet i forskarutbild- ningen av allt att döma ofta bli mycket långtgående. Så kan exempelvis utbildningen av forskare i biokemi och medicinsk kemi uppenbarligen till större delen göras gemensam. Doktoranderna vid flera av de mindre fakulteterna och högskolorna, t ex farmaceutiska fakulteten och lantbrukshögskolan, torde i hög grad bli beroende av de större fakulteternas och högskolornas resurser, om deras utbildning skall kunna göras tillfredsställande differentierad. I gengäld kan kemiinstitutionema där erbjuda doktoranderna från större fakulteter och högskolor ett antal specialkurser. Vissa kurser inom de biologiska ämnena, särskilt de fysiologiska avsnitten, kan vara av värde för några doktorander i kemi, liksom vissa kurser i kemi kan ha intresse för doktorander i de biologiska disciplinerna. Här kan kursutbytet dock i någon mån kompliceras av det förhållandet, att doktorander från ett främmande ämne ibland ej äger tillräckliga förkunskaper för att kunna tillgodogöra sig en aktuell kurs på ett tillfredsställande sätt. I mån av behov måste därför speciella kurser avsedda för doktorander från andra ämnen ibland anordnas.

Att ens approximativt ange vilka ekonomiska fördelar den här behandlade sam— verkan i forskarutbildningen kan komma att ge ställer sig dock utomordentligt svårt utan en ingående analys av forskarutbildningen i ett betydande antal angrän- sande ämnen, varvid dessa möjligheter beaktas. Att besparingarna kan bli avsevärda, framför allt i ämnen med speciellt kostnadskrävande apparatur, förefaller dock uppenbart. De siffror rörande detta problem som användes i kostnadsberäkningarna i kapitel 20 har dock närmast karaktären av övervägda gissningar.

Om ett så rikt differentierat system, som det av utredningen föreslagna, med specialkurser spridda över olika lärosäten i hela landet, skall bringas att fungera på bästa sätt, bör vidare de kurser som arrangeras vid skilda institutioner inrap- porteras till någon central instans vid varje lärosäte. Där kan sedan en doktorand erhålla upplysning om vilka kurser som kan vara av speciellt intresse för honom. Eventuellt bör detta samordnande organ också genom cirkulärskrivelser till skilda institutioner sprida kännedom om det kursprogram som under ett följande läsår kommer att bjudas på olika orter.

5.4. Vissa anslag för doktorandernas utbildning

5.4.1. Anslag för deltagande i kurser på annan ort

En uppbyggnad av forskarutbildningen i enlighet med utredningens förslag kräver såsom framgått, att doktoranderna har möjlighet att för viss tid förflytta sig till och bevista undervisning vid annat lärosäte eller på annan ort. En hämmande

faktor kan härvid bostadsfrågan utgöra. Enligt utredningens uppfattning kommer dock de kurser som doktoranderna kan tvingas att genomgå på främmande ort vanligen att vara starkt koncentrerade och ej sträckas ut över längre tid. I så fall bör ej heller inkvarteringsproblemet vara särskilt svårlöst.

Ett annat och viktigare spörsmål utgör då de ekonomiska villkor under vilka doktoranderna kan beredas tillfälle att bedriva studier på annan plats än hemorten. Den under vissa förutsättningar billigaste och mest praktiska lösningen, åtminstone när det gäller större kurser, måste givetvis vara, att ej doktoranderna behöver resa, utan att i stället forskaren-läraren under viss tid förflyttar sig för att ge en kurs vid annat lärosäte.

Men många kurser kan eller bör ej ges på mer än en plats och vid ett tillfälle under ett läsår. Det kan exempelvis röra sig om kurser med ett ganska obetydligt deltagarantal, vilka det skulle bli onödigt kostsamt att dubblera. Det kan vidare vara kurser som är lokalt bundna, därigenom att erforderlig, dyrbar apparatur finns vid endast en institution i landet. Av dessa och andra skäl kan det därför bli ofrånkomligt att i stället låta doktoranderna under viss tid byta studieort. Det bör då självfallet inte föreligga några ekonomiska hinder för dem att göra så och i full utsträckning utnyttja den undervisning som ställes till förfogande. De bör därför komma i åtnjutande av bidrag till resor och uppehälle.

Utredningen föreslår, att doktoranderna vid sådana tillfällen erhåller ersättning enligt bestämmelserna i statens allmänna resereglemente. Utredningen har försökt att beräkna storleken av det anslag som skulle bli erforderligt för detta ändamål. ' Resultatet av beräkningarna redovisas i kapitel 20.

5.4.2. Anslaget till främjande av ograduerade forskares vetenskapliga verksamhet

Sedan några år disponerar de akademiska läroanstalterna efter förslag från 1955 års universitetsutredning vissa medel till främjande av ograduerade forskares veten— skapliga verksamhet. Ur dessa medel kan licentiander och doktorander erhålla anslag till utgifter i samband med sina forskningar och sitt avhandlingsarbete, så— som arkivresor, materielanskaffning och biträdeshjälp. De medel som har ställts till lärosätenas förfogande har emellertid varit klart otillräckliga, och många an- slagsansökningar har därför måst avslås eller nedprutas. Bland annat genom att medel Ofta kvarstått outtagna vid redovisningsårets slut -—— vanligen därför att de, fastän de anslagits till speciella ändamål, ej hunnit förbrukas har emellertid ingivna äskanden om uppräkning av anslaget hittills lämnats obeaktade.

Om doktoranderna i framtiden skall kunna hålla den avsedda studietakten och alltså avlägga doktorsexamen efter fyra års studier, är det nödvändigt att de lämnas all den hjälp, personellt och materiellt, som de behöver för att genomföra sitt arbete. Utredningen vill följaktligen med hänvisning till vad som anförts föreslå, att de anslag som för detta ändamål ställes till läroanstalternas förfogande avväges med hänsyn till antalet elever under forskarutbildning. Utredningens beräkningar och förslag presenteras i kapitel 20.

F orskarutbildning utanför universitet och högskolor

6.1. Allmänna frågeställningar

Utredningens förslag bildar grundvalen för en reformering och effektivisering av den vetenskapliga utbildningen i vårt land. Den period under vilken reformen skall genomföras sammanfaller i tiden med en förväntad stark expansion av den högre utbildningen. Det är mot den bakgrunden uppenbart, att de personella och materiella resurserna för akademisk undervisning och forskning i det rådande samhällsekonomiska läget knappast kan utbyggas i en takt som är önskvärd. För att åstadkomma en rationellt uppbyggd, tillräckligt differentierad och speciali— serad forskarutbildning är det därför ytterst angeläget att tillvarataga och i ökad utsträckning öppna möjligheterna för samverkan mellan de akademiska läroanstal- terna och forskningsinrättningarna utanför dessa.

I denna fråga har departementschefen i utredningens direktiv anfört följande: >>Med hänsyn till industriens möjligheter att vid sina forskningslaboratorier ge både specialiserade studiekurser och forskarhandledning bör de sakkunniga under— söka, hur ifrågavarande resurser skall kunna nyttiggöras för utbildningen av fors- kare på i första hand de naturvetenskapliga och tekniska områdena. En mot— svarande extern forskarutbildning bör emellertid kunna tänkas även på andra än nämnda områden. Såvitt gäller det samhällsvetenskapliga fältet synes det allmännas inrättningar kunna i framtiden i högre grad än f n tjäna som institutioner också för väsentliga delar av en forskarutbildning.»

Ett utvidgat och systematiserat samarbete mellan skilda inrättningar i vårt land där forskning bedrives är synnerligen angeläget och skulle otvivelaktigt ge stora fördelar för alla parter. Ett sådant samarbete, vilket bör omfatta både forskning och forskarutbildning, är av särskild vikt inom ämnesområden, där resurserna för dessa aktiviteter redan nu är knappa.

För att ett gott forskningsutbyte skall kunna erhållas, krävs i våra dagar i regel en stark koncentration av personella och materiella resurser till klart av— gränsade forskningsområden. Täckning av ett större område kan i allmänhet ske endast genom samarbete mellan ett flertal institutioner. Som ett belysande exempel härpå kan bioteknologin nämnas. Detta är en vetenskap, som bedöms vara av cen- tral betydelse för det moderna samhällets utveckling. Den är uppbyggd av element från bl a psykologi, sociologi, biologi, medicin, matematisk statistik, fysik och olika tekniska grenar. Problem inom ett så komplext område kan inte angripas med fram- gång, utan att det föreligger ett systematiskt samarbete mellan de forskningsinstitu— tioner som företräder de involverade vetenskapliga och tekniska specialiteterna.

En vetenskaplig institution, som för att vidareutveckla sin egen forskning be— höver kunskap och forskningsresultat, vilka är främmande för den egna insti- tutionens verksamhet, bör därför beredas möjlighet att tämligen enkelt kunna införskaffa detta från annat håll. En möjlighet härför erbjuder samverkan om gemensamma forskningsprojekt mellan olika institutioner eller mellan forskare från skilda fält. En annan möjlighet, vilken blir av större betydelse när den veten- skapliga problemställningen är begränsad till ett speciellt område, är utläggning av uppdrag mot betalning för kompletterande forsknings- och utvecklingsarbete vid lämplig institution. Att uppdrag av denna karaktär placeras ut vid ett för önskad typ av forskning inrättat institut eller företag förekommer i dag ganska allmänt inom industrin och inom försvarsförvaltningen. Däremot torde denna företeelse vara mer sällsynt vid universitets- och högskoleinstitutionerna, vilka vanligen sak- nar medel för ett sådant engagemang.

Att genom utlagda uppdrag skaffa sig det kunskapsunderlag som behövs för att bredda och effektivisera den egna forskningsverksamheten har givna fördelar. Många forskningsuppgifter inrymmer delproblem, som ofta löses bättre av fors— kare i angränsande vetenskaper. Enligt utredningens mening är det därför ange— läget, att även universitets— och högskoleinstitutionerna i utvidgad omfattning be- redes möjlighet att vid behov lägga ut forskningsuppgifter på lämpliga institutioner för att därigenom höja effektiviteten i sin egen forskning. Likaså bör läroanstal— terna för egen del kunna få utföra forskningsuppgifter på uppdrag från externa inrättningar. Samarbete i en sådan begränsad och konkret form bör kunna utgöra inkörsporten till en betydligt mer intensifierad och utvidgad samverkan än för närvarande. .

Ett förbättrat samarbete på forskningens område utgör en grundval för sam- verkan också i forskarutbildningen. En effektiviserad forskarutbildning måste vara värdefull för alla avnämare av forskarutbildad arbetskraft. Det är således en angelägenhet av vikt lika väl för företag och forskningsinstitut som för univer— siteten och högskolorna. För de förstnämndas vidkommande kan bland annat följande fördelar framhållas.

Forskningsinstitutioner har i allmänhet ett behov av att fortbilda sin personal. Olika institut, branschföreningar och fackorganisationer anordnar därför ej säl— lan reguljära fortbildningskurser för sin personal. Då företagslaboratorier och forskningsinstitut i motsats till universitets— och högskoleinstitutionerna vanligen har skilda personalkategorier med en mycket heterogen utbildningsbakgrund, kom— mer också uppläggningen av kurserna att präglas av detta. De mest avancerade kurserna ges i regel för sådan personal som tämligen regelbundet ställs inför nya och krävande uppgifter. Behovet av sådana kurser är mest markant inom nyut- vecklade områden och områden av gränsvetenskaplig natur. På dessa fält ges ofta kurser av sådan karaktär, att de i den akademiska utbildningen skulle ingå som specialiserade studiemoment på högstadiet. Det är givet, att om sådana kurser skall kunna utnyttjas som led i en effektiviserad forskarutbildning, bör de erhålla fastare och mer ändamålsenliga former. En sådan förbättrad stadga och planmäs-

sighet i kursernas uppläggning bör vara av värde även med tanke på deras ur— sprungliga syfte. Viktigast är emellertid att vederbörande forskningsinrättning på detta sätt bidrager att trygga försörjningen med väl utbildade forskare inom de specialiteter den själv är intresserad av.

En anknytning av de berörda fortbildnings- och vidareutbildningskurserna till den akademiska forskarutbildningen skulle också underlätta för den personal vid företagen (motsvarande) som så önskar att genomföra en utbildning för högre aka— demiska examina. Redan nu fortsätter en del personer med akademisk grundexa- men på så sätt sin utbildning. De genomför härvid ofta de för vederbörlig examen erforderliga forskningsuppgifterna inom den ordinarie verksamhetens ram. För vissa företag och forskningsinstitut utgör dessa möjligheter för personalen till fort- satt utbildning för högre examina en rekryteringsgrund, utan vilken de skulle ha svårigheter att hävda sig i konkurrensen om den akademiska arbetskraften.

En samverkan med universiteten och högskolorna om forskarutbildning öppnar också bättre möjligheter för företagen och forskningsinstituten att rekrytera och behålla kvalificerade forskningsledare. Dessa känner nämligen ofta en personlig önskan och ett ansvar att aktivt medverka vid utformningen av utbildningen inom sina specialområden. I de fall då den reella kompetensen och erfarenheten inom vissa områden finns bland forskningsledare vid företag och fristående insti— tutioner, torde det vara naturligt, att dessa engageras i forskarutbildningen och har inflytande över hur denna bedrivs. De företräder ju på dessa områden sakkunskapen inom landet.

Också på ett vidare plan bör en förbättrad kontakt med de akademiska läro- sätena vara betydelsefull. Den bör sålunda leda till en säkrare överblick av forsk- ningsutvecklingen inom egna och angränsande verksamhetsområden och därigenom ge stimulans åt forskningsarbetet inom företaget.

Det förtjänar framhållas, att man inom vissa sektorer redan bedriver ett ganska intimt vetenskapligt samarbete mellan näringslivet och universheten/högskolorna i sk branschforskningsinstitut, vilka alltså kan sägas utgöra ett embryo till mer intensiv samverkan. Utredningen vill emellertid i detta sammanhang också betona den skillnad som föreligger mellan skilda slag av vetenskapliga inrättningar. Vissa är rena forskningsinstitutioner, medan andra mer har karaktär av forsknings- serviceorgan. Den senare kategorin måste givetvis förutsättas ha väsentligt mind- re möjlighet att bidraga till den egentliga forskarutbildningen. Dessa institutioner, främst bibliotek, arkiv och museer, torde i stället kunna göra sina främsta insatser till stöd för forskarutbildningen genom att samla, ordna, bearbeta och publicera forskningsmaterial. Utredningen vill kraftigt understryka vikten av att de lärda verken — icke minst som ett led i en rationalisering av forskarutbildningen ges goda möjligheter att fullgöra dessa aktiviteter på ett tillfredsställande sätt.

För de akademiska läroanstalterna skulle ett bättre utnyttjande av de externa utbildningsresursema medföra icke bara en kvantitativ utan i flera fall också en kvalitativ förbättring av forskarutbildningen. Inom vissa specialiteter, som ej är företrädda vid universitet och högskolor har en del externa laboratorier näm—

ligen tillgång till både kompetenta forskare och förnämlig utrustning i betydande omfattning.

De externa inrättningarnas medverkan i forskarutbildningen behöver givet— vis icke enba:t ske i den formen, att vissa specialiserade kurser förlägges dit. På många områden kan de i stället bidraga med experter, vilka åtager sig att med— dela bestämdr moment i forskningsundervisningen och därvid på ett eller annat sätt knytes som lärare till vederbörande universitet eller högskola.

Stora fördelar synes även stå att vinna med avseende på forskarhandledningen. Ett betydande antal doktorander bör sålunda kunna både utföra det för avhand- lingen erforderliga forskningsarbetet vid de externa forskningsenheterna och få sin handledning av där verksamma forskare. Utredningen är dock medveten om att vissa komplikationer kan uppstå i fråga om avhandlingar av detta slag, därigenom att material och forskningsresultat från exempelvis enskilda företags verksamhet blir sekretessbelagt. Dessa problem kan förmodas bli särdeles akuta inom tilläm- pade forskningsområden. Problemen accentueras därigenom, att disputationen skall vara offentlig. varför avhandlingen knappast kan innehålla information som avsetts förbli hemlig.

Utredningen vill emellertid understryka, att de här berörda svårigheterna inte får överdimensioneras. För företagen är de nämnda problemen vanligen inte sär— skilt stora, så snart patentansökan hunnit inges. Det är vidare utredningens upp- fattning, att forskningen i princip bör vara öppen och vunna resultat tillgängliga för alla intresserade, givetvis med undantag för sådan projekt som av speciell anledning behöver vara skyddade för insyn, exempelvis forskning för försvaret och forsk— ning som ett företag ej hunnit gardera genom patentansökan. Som forsknings- enheter är de enskilda företagen (motsvarande) i allmänhet små. Ett fritt utbyte av forskningserfarenheter torde därför ofta förbättra möjligheterna för dem att optimalt utnyttja sina resurser. Disputation på avhandlingar som innehåller konfi- dentiella uppgifter kan antagas i stort sett bli en undantagsföreteelse. I den mån sekretessbelagt material likväl skulle förekomma i någon avhandling, synes upp— komna svårigheter erfarenhetsmässigt kunna få en smidig lösning.

Medverkan i forskarutbildningen på sätt som här beskrivits bör enligt utred- ningens uppfattning kunna lämnas av större företag, statliga ämbetsverk, lärda verk samt statliga och privata forskningsinstitut. Mer konkreta och detaljerade föreskrifter rörande samarbetets utformning och den ekonomiska uppgörelsen i varje enskilt fall måste regleras genom en särskild överenskommelse. För att ett samarbete överhuvudtaget skall aktualiseras måste dock gälla, att en utvidgning eller differentiering av forskarutbildningen på detta sätt blir billigare och personellt mindre krävande än andra utbyggnadsalternativ. Det måste därför bli fråga om att i huvudsak utnyttja redan befintliga resurser. Krav på täckning av vissa kostnads- stegringar kan dock komma att resas av de samverkande externa inrättningarna. Dessa kostnader, som mestadels torde vara av marginell natur, kan exempelvis omfatta driften av laboratorierna, anställning av särskild biträdespersonal, viss tjänstledighet för den forskande och forskningsledande personalen och lokalhyra.

89 6.2. Internationella jämförelser Vid de studieresor till Förenta staterna och Sovjetunionen som delegationer av utredningen företagit berördes också frågan om den externa forskarutbildningen. De resurser som i dessa länder kan ställas till förfogande för forskning och fors- karutbildning vid de akademiska läroanstalterna är emellertid så rikt differen— tierade och kraftigt dimensionerade, att problematiken där synes ha få berörings- punkter med samma frågeställning i vårt land. Vid flera av de mest framstående universiteten i USA, exempelvis MIT (Massachusetts Institute of Technology), avstår man således medvetet från att förlägga moment i forskarutbildningen utanför läroanstalten. Enligt utredningens uppfattning bör i stället jämförelser med ett mindre land med en mer likartad utbildningssituation vara av större intresse. Utred- ningen accepterade därför ett erbjudande att genom en studiegrupp från tekniska fakultetsberedningen, som i februari 1966 företog en resa i bl a Nederländerna, få en del frågor rörande den externa forskarutbildningen besvarade. Nedan återges i sammandrag den information som nämnda studiegrupp inhämtade till belysning av denna fråga.

Samarbetet mellan tekniska högskolor och industrier är mycket väl utvecklat i Nederländerna. Till landet har åtskilligt mer forskning lokaliserats än som motiveras av landets egen industriella produktion och konsumtion. Världsomspän— nande industrigiganter som Shell, Unilever, Philips och AKU (Algemeene Kunst— zidje Unie) har i Nederländerna placerat stora centrala laboratorier och utveck- lingsavdelningar, vilket gör att den industriella forskningsvolymen där är omkring sex gånger så stor som i grannlandet Belgien.

En ofta använd samarbetsform mellan industrierna och de tekniska högskolorna är kontraktsforskning. Samarbetet sker också bl a genom e o professorer och ibland ordinarie professorer. De senare är ofta konsulter till industriföretag. Konsult- verksamheten, för vilken erfordras tillstånd från vederbörande högskolas styrelse, begränsas till att motsvara någon dag per vecka. Om den externa verksamheten blir alltför omfattande, kan det förekomma, att professorn övergår till att bli e o professor. Professorn får principiellt icke utnyttja högskolans resurser i sin konsult— verksamhet.

Eo professor tillsätts vanligen i specialämnen, som ej är så omfattande, att de fordrar en full professorstjänst. Sådana professurer inrättas liksom de ordi- narie professurerna genom regerings- och parlamentsbeslut.

Eo professor är deltidsanställd och har tjänstgöring motsvarande tex en dag i veckan eller eventuellt mera, beroende på omfattningen av den undervisning och forskning som högskolan behöver i hans ämne. Tjänsteinnehavarna är van— ligen industritekniker, som genom att de behåller sin dagliga gärning vid industrin, ständigt har praktisk erfarenhet och kontakt, som tillgodogörs högskolan och dess studenter. Kvalifikationsgrund för e o professor är vetenskaplig skicklighet och tillsättningsförfarandet är precis detsamma som för ordinarie professor. Eo professor förordnas för en treårsperiod; förlängning av förordnandet förekommer vanligen, ofta till pensionsåldern. Han har icke rösträtt men rådgivande funk—

tion i senat (fakultet) och avdelningskollegium (sektion). Han har full examina- tionsrätt, handleder doktorander, bedömer avhandlingar etc. Lönen varierar i pro- portion till tjänstgöringen vid högskolan.

Även viss forskarutbildning sker i samarbete med industriföretag, varvid en av professorerna, ordinarie eller eo, fungerar som ledare. Generellt sett är berörda företag positivt inställda till sådan verksamhet. En ingenjör kan mycket väl göra sitt doktorsarbete inom industrin utan att stå under professors omedelbara över- inseende. Han har rätt att begära att få bli doktor på ett sådant arbete.

Kurser som ges inom industriföretagen är i allmänhet avsedda för företagets egna medarbetare. Om kurserna av någon professor bedömes vara av värde för ingenjörsutbildningen kan högskolan få förfoga över ett begränsat antal platser. Någon gång kan högskolan betala ersättning härför.

6.3. Omfattningen av de externa forskarutbildningsresursema

Det samarbete som för närvarande förekommer i fråga om forskarutbildning mellan universitet och högskolor å ena sidan och företagslaboratorier samt en- skilda och statliga forskningsinstitut å den andra är oftast av oorganiserad och sporadisk karaktär. Det är därför svårt att få en helt klar bild av den omfattning och betydelse som den nuvarande externa forskarutbildningen har. En grundlig inventering av de externa forskningsinstitutionernas antal, forskningspotential och attityd till ett samarbete av ifrågavarande slag måste ske, innan omfattningen av en forskarutbildning utanför universiteten och högskolorna i dess helhet kan bedömas.

Forskningsresurserna i Sverige är väsentligen fördelade inom följande tre sfärer: universitet och högskolor, statliga och enskilda forskningsinstitut samt industrin och näringslivet i övrigt. Den formella forskarutbildningen är huvudsakligen för- lagd till den förstnämnda gruppen. Från de båda andra kategorierna kan dock viktiga bidrag till forskarutbildningen förekomma. Exempel härpå är framför allt branschforskningsinstituten, som ofta är lokalmässigt anknutna till de tekniska högskolorna. Föreståndaren samt annan personal vid den tjänstgör i många fall som akademiska lärare. Instituten kan i sina stadgar ibland inrymma föreskrifter för personalen att medverka i utbildningen inom sina respektive ämnesområden. Även vissa av Vetenskapsakademiens forskningsinstitutioner medverkar i fors— karutbildningen. En del fristående forskningsinrättningar, såsom Sveriges meteoro- logisk—hydrologiska institut, Sveriges geologiska undersökning, Försvarets forsk— ningsanstalt och AB Atomenergi, har inom sina specialområden överenskommelser med universiteten och högskolorna om viss medverkan i forskarutbildningen.

Några undersökningar, som ådagalägger hur stora de resurser är som industrin och fristående forskningsinstitut kan ställa till den akademiska forskarutbildning— ens disposition, är icke gjorda. Frågan är ej heller lätt att belysa. En kartlägg— ning av de kvantitativa tillgångarna inom ifrågavarande sektorer —— såväl med avseende på antalet forskare som i fråga om den materiella utrustningen —— låter

sig kanske göra utan alltför stora svårigheter. Ett företags eller forskningsinstituts möjlighet eller benägenhet att ställa sina resurser till förfogande för universi- tetens och högskolornas forskarutbildning kan dock tänkas variera mycket kraf- tigt, och därför ger en sådan kapacitetsinventering ingen klar bild av läget. Här skall med hjälp av tillgängligt material ett försök till beskrivning av den rådande situationen göras.

Vad gäller forsknings- och utvecklingsverksamheten inom industrisektorn kan en del uppgifter hämtas ur en undersökning, utförd av statistiska centralbyrån och publicerad under titeln »Forskningsstatistik I» i Statistiska meddelanden V 1965: 21. Denna undersökning är den första i en planerad serie med syfte att skapa underlag för en fortlöpande statistisk belysning av insatserna för forsk- ning och utvecklingsarbete i Sverige. Den omfattar teknisk och naturvetenskaplig forskning vid företag. Siffermaterialet hänför sig till år 1963.

Industrins kostnader, dvs drifts- och kapitalkostnader, för sådan forskning och utvecklingsverksamhet som bedrevs med egen personal uppgick år 1963 enligt undersökningen till i runt tal 700 miljoner kronor. Investeringsutgifterna uppgick till omkring 80 miljoner kronor. Härtill korn cirka 50 miljoner kronor för sådan forskning som lagts ut som särskilda uppdrag till inrättningar utanför den svenska industrin. Denna forskning hade till något mindre än hälften förlagts till utlandet. Av de här angivna totala kostnaderna för forskning och utvecklingsarbete hade ungefär en tredjedel täckts genom beställningar. Den främste beställaren var svenska militära myndigheter.

Det är vidare påfallande, att forskning och utvecklingsarbete i någon större omfattning bedrivs endast av de största företagen. Det gäller dock inte alla av dessa. Ett femtiotal stora företag med mer än ettusen anställda svarade år 1963 för ungefär tre fjärdedelar av industrins totala forskningskostnader.

Av de totala kostnaderna för forskning och utvecklingsarbete inom industrin gick 12 % till forskning (grundforskning och tillämpad forskning) och så mycket som 88 % till utvecklingsarbete. I fördelningen av den andel av driftskostna- derna som hänförde sig till egentlig forskning (76 miljoner) dominerade de tek- niska forskningsområdena; dessa svarade för närmare tre fjärdedelar av kost- naderna. Resten delades jämnt mellan medicin och naturvetenskap, medan övriga ämnesområden var av negligerbar betydelse.

Sambandet mellan forskningsdisciplin och branschtillhörighet för ett företag är komplext. De branscher som enligt centralbyråns undersökning hade den största andelen av industrins kostnader för forskning och utvecklingsarbete var de mekaniska verkstäderna och gjuterierna med 47 % samt den elektrotekniska industrin med 23 %. Därnäst följde i storleksordning kemisk och kemisk-teknisk industri, järn-, stål— och andra metallverk, skogs- och träindustri, annan och kombinerad metallindustri samt bruksföretag och liknande, vilka branscher sva— rade för andelar mellan 7,5 % och 2,5 %.

Också mätt efter kostnaderna för forskning och utvecklingsarbete i procent av bruttointäkterna var mekaniska verkstäder och gjuterier samt den elektrotekniska

industrin de ledande branscherna. För dem uppgick dessa kostnader till 3,5 % respektive 4,5 % av bruttointäkterna. Sådana kostnader motsvarande 1% och mera av bruttointäkten hade också branscherna kemisk och kemisk-teknisk in- dustri; järn-, stål- och andra metallverk, annan och kombinerad metallindustri samt jord— och stenindustri. Genomsnittet för samtliga branscher var 1,4 %.

Antalet personer med akademisk utbildning som år 1963 var sysselsatta med forskning och utvecklingsverksamhet var inom hela industrin omkring 3 000. Av dessa var 2 300 civilingenjörer och 200 teknologie licentiater och doktorer, medan 400 hade annan akademisk utbildning.

En äldre redogörelse för forskningsresursema inom de här behandlade sekto- rerna återfinns i universitetsutredningens undersökning rörande forskningens om- fattning och kostnader år 1955, vilken publicerades som bihang till nämnda ut- rednings betänkande »Forskningens villkor och behov» (SOU 1958: 32). Enligt denna undersökning, vars uppgifter nu är något föråldrade, fanns vid branschforsk- ningsinstituten och några liknande inrättningar totalt 152 forskare, av vilka 34 (22 %) hade doktorsgrad.

Antalet forskande akademiker vid vissa statliga och statsunderstödda inrätt- ningar utanför universiteten och högskolorna uppgick totalt till 843, av vilka 693 angavs ha forskning som huvuduppgift. 372 hade en teknisk examen, 274 en filosofisk, 54 en medicinsk, 6 en juridisk, medan 137 angavs ha annan akade— misk examen. De för forskningsändamål förbrukade medlen vid dessa forsknings- institutioner beräknades för år 1955 till något över 55 miljoner kronor.

Den akademiska personal som hade forskning till huvudsaklig uppgift var inom industrins tekniska och naturvetenskapliga forskning något över 700. Av dessa hade omkring 450 examen från teknisk högskola i Sverige och över 100 utländsk teknisk eller naturvetenskaplig examen. Något över 100 individer hade examen från filosofisk fakultet. De totala utgifterna för forskningsändamål angavs av de i enkäten deltagande företagen till något över 60 miljoner kronor.

En tredje undersökning är den enkät bland företag och forskningsinstitut ( före- tagsenkäten) som utredningen under 1964 genomförde. Denna var ej så ambitiöst upplagd som de båda nyss nämnda undersökningarna. Avsikten med enkäten var icke att täcka hela det berörda området. Av skäl som förut redovisats måste ändå frågan om den externa forskarutbildningen behandlas av universitetsmyn- digheterna inom ramen för en långsiktig planering av forskarutbildningens resur- ser. Kvantitativt avsåg enkäten därför endast att ge vissa indikationer på resur- serna inom skilda branscher och ämnesområden. Kvalitativt skulle den också ge anvisningar om benägenheten hos olika inrättningar att deltaga i forskarutbild- ning och om vilka svårigheter som ett sådant engagemang kunde väntas medföra samt synpunkter på hur dessa lämpligen skulle kunna lösas.

Resultatet av företagsenkäten redovisas i bilaga 5. En kort sammanfattning skall emellertid lämnas här.

Av enkäten framgår att det vid de fristående forskningsinstituten, såväl statliga som enskilda (häri inräknas även AB Atomenergi), förekommer en ganska om-

fattande utbildning av licentiander och doktorander, främst inom naturveten— skapliga och tekniska ämnen. Instituten uppgav, att den vetenskapliga handled- ningen till den del av personalen som avlägger högre examina huvudsakligen sker vid vederbörande institut. Det finns vid dessa fristående forskningsinstitut en betydande potential av forskningsledare och forskare, som skulle kunna utnyttjas i forskarutbildningen både för kursundervisning och forskarhandledning. Instituten är i allmänhet positivt inställda till ett samarbete med universitet och högskolor i fråga om forskarutbildning.

Vidare framgår — vid en jämförelse med de fristående forskningsinstituten -—— att högre examina avlägges i mindre utsträckning av personer med anställning vid företag. Företagen redovisar också lägre siffror för sådan personal, vilken skulle kunna tänkas medverka i forskarutbildningen. En positiv inställning till samarbete i denna fråga redovisas framför allt av företag inom läkemedelsbranschen samt av en del större företag inom verkstadsindustrin. En mera negativ inställning har gruv- och skogsbolag samt några av de största mekaniska företagen inom verkstads- industrin. I enkäten förekom också en fråga om hur företagen (motsvarande) ser på möjligheterna att ge kvalificerade forskare tjänstledighet för att någon eller några terminer anställas som lärare och handledare vid universitet och högskolor. En annan fråga berörde inställningen till att bevilja sådan tjänstledighet för att låta personal vidareutbilda eller forskarutbilda sig vid universitet och högskolor. I all- mänhet restes inga principiella invändningar på någon av dessa punkter. Däremot var synen negativ vad gäller möjligheterna att förverkliga dem. Härvid hänvisades framför allt till svårigheterna för företagen (motsvarande) att avvara sina kvali- ficerade forskare under någon längre tidsperiod. De ekonomiska problemen fram- hölls också. Det förutsattes vanligen, att statsmakterna i sådana fall skulle stå för hela kostnaden.

Bland de spontana synpunkter på samarbete i fråga om forskarutbildningen som framkom i enkätsvaren kan nämnas, att flera svarande önskade bättre kon- takter mellan de akademiska läroanstalterna och de externa forskningsinrättningarna. Som en åtgärd att förbättra dessa föreslogs, att speciella samarbetsorgan inrättas. Andra ansåg, att ökade statliga forskningsanslag till industriföretagen, tex via forskningsråden, behövs. Åter andra påpekade, att förbättrade möjligheter för de akademiska lärarna att företaga tjänsteresor skulle bidraga till att utvidga de erforderliga kontakterna.

6.4. Några typexempel

Till belysning av problemen har utredningen speciellt studerat förutsättningarna och formerna för ett samarbete med universitet och högskolor på forskarutbild- ningens område för några olika kategorier av inrättningar, såsom (3) större och särpräglade forskningsinstitutioner av typen Atomenergi och Försvarets forsknings- anstalt (FOA), (b) större företag, (c) lärda verk, (d) andra statliga ämbetsverk och »(e) statliga och privata forskningsinstitut. De synpunkter som presenteras i det föl-

jande är avsedda som en inventering av föreliggande problem. Till sina egna över— väganden och förslag återkommer utredningen i nästa avsnitt.

(a) Den forskningsstation som AB Atomenergi har i Studsvik är av mycket stor betydelse för den nationella forskningen och utvecklingsarbetet inom kärn- krafttekniken och en del angränsande områden. Många av de kvalificerade och dyrbara forskningsanläggningarna är unika inom vårt land, och man kan inte räkna med att motsvarande instrumentering kommer att tillföras universitet och högskolor. Till Studsvik har för forskning inom kärnkrafttekniken och angrän— sande områden koncentrerats dyrbar och »tung» utrustning, såsom forsknings- reaktorer och olika specialutrustade laboratorier. I anslutning till dessa anlägg— ningar har Forskningsrådens laboratorium inrättats, huvudsakligen för forsk— ning, som kräver användning av högfluxreaktorn R2.

Forskningen inom AB Atomenergi är till stor del av tillämpad karaktär. Över- siktsmässigt har utveckling och forskning följande procentuella fördelning: ut- veckling 50 % , tillämpad forskning 40 % och målanknuten grundforskning 10 % . Utvecklingsarbetet har sin tyngdpunkt i bolagets anläggningar i Stockholm och forskningen sin i Studsvik, där dessutom grundforskning bedrives på forsknings- rådsanslag vid Forskningsrådens laboratorium.

Antalet personer med akademisk utbildning sysselsatta i Studsvik uppgår till cirka 160, varav omkring 20 är knutna till Forskningsrådens laboratorium. Utöver personalen i Studsvik finns inom AB Atomenergi en akademisk arbetskraft, till största delen placerad i Stockholm, som uppgår till ungefär 110 personer.

Atomenergi beräknar, att antalet kompetenta forskningsledare inom bolaget och Forskningsrådens laboratorium är cirka 70. Av dessa är cirka 50 placerade i Studsvik. Något formellt sakkunnigförfarande vid tillsättning av högre tjänster motsvarande professurer eller FOA:s forskningschefs- och överingenjörsbefatt- ningar finnes ej inom bolaget. Ett tiotal forskningsledare, huvudsakligen verk— samma inom grundläggande forskning, har dock i andra sammanhang förklarats professorskompetenta.

Lokalt saknar Studsvik naturlig anknytning till någon speciell högre läroanstalt. Samtliga universitet och tekniska högskolor kan draga nytta av anläggningarna i Studsvik.

En forskarutbildning av betydelse finns redan i nuläget inom Atomenergi. Enligt uppgifter arbetar för närvarande -— huvudsakligen i Studsvik — ett fyrtiotal licentiander och ett tjugotal doktorander inom bolaget. Fem doktorander dispu— terade för doktorsgrad våren 1966. Dessutom finns för närvarande tio licentian- der från universitets— och högskoleinstitutioner, som arbetar inom Atomenergis om- råde under gemensam ledning från vederbörande institution och Atomenergi samt avlönas genom forskningskontrakt från Atomenergi till dessa institutioner. Även personalen vid Forskningsrådens laboratorium utgörs till stor del av licentiander och doktorander (för närvarande ett tjugotal).

Bland övriga aktiviteter av betydelse för forskarutbildningen kan nämnas anord- nande av kurser, konferenser och seminarier, behandlande olika vetenskapliga

områden inom bolagets intressesfär. En speciell licentiandkurs i reaktorfysik anordnades i Studsvik 1964.

Omfattande tvärkontakter mellan de mer grundläggande och de direkt till— lämpade delarna av varje ämnesområde förekommer inom Atomenergi på ett koor- dinerat sätt. Tvärkontakter av detta slag brukar anses värdefulla för den tek- niska och vetenskapliga utvecklingen. Atomenergi kan i detta avseende erbjuda en utbildningsmiljö inom sitt område, som knappast har någon motsvarighet vid universitet och högskolor. De omfattande materiella och personella forsknings- resursema i Studsvik innebär en från forskarutbildningssynpunkt ofullständigt utnyttjad potential.

Försvarets forskningsanstalt (FOA) har enligt sin instruktion till uppgift att omhänderha naturvetenskaplig, teknisk-vetenskaplig och medicinsk forskning för försvarsändamål. I anslutning härtill är stadgat att det åligger FOA att inom de områden som är eller förutses bli av betydelse för rikets försvar bedriva forsk- ning, följa den vetenskapliga utvecklingen, inhämta kännedom om den forsk- ningsverksamhet som bedrives inom riket samt samordna och främja denna verk- samhet.

Forskningen vid FOA är till större delen tillämpad men har väsentliga inslag av grundforskning. Forskningen är uppdelad på cirka 100 olika forskningsområ- den inom ämnesgruppema kemi, medicin, fysik och teleteknik.

FOA:s driftsbudget för 1965/ 66 uppgick till cirka 68 miljoner kronor, varav ungefär 10 % användes till forskningsuppdrag, som utlagts på universitets- och högskoleinstitutioner, industrier och andra inrättningar. FOA förfogar över stora laboratorieanläggningar i Stockholmsområdet och mindre specialenheter på olika håll i landet.

FOA:s personal uppgår för närvarande till närmare 1 600 anställda. I svaret på utredningens enkät uppgavs för 1964 att 358 av dessa hade akademisk grund— examen, 46 licentiatexamen och 22 doktorsgrad.

Den högsta vetenskapliga och tekniska kompetensen inom FOA representeras av forskningschefer och överingenjörer. För närvarande har anstalten 15 forsk- ningschefs- och 27 överingenjörstjänster. För forskningschefstjänsterna gäller mot- svarande kompetenskrav och tillsättningsförfarande som för professur vid univer- sitet och högskolor. Dessutom finns ett antal kontraktsanställda forskare med hög kompetens samt cirka 60 forskare med tjänstetiteln laborator.

FOA:s nuvarande kontakter med universitets- och högskoleinstitutioner är vä- sentligen uppbyggd kring utlagda forskningsuppdrag, utbyte av forskningsresultat -och deltagande av FOA-forskare i seminarier och konferenser vid universitet och högskolor. Detta kontaktsystem bör utgöra en god grund för en utbyggnad av samarbetet till mera systematiska former med avsikt att främja forskarutbild- ningen inom för FOA väsentliga ämnesområden.

FOA har i sin verksamhet kontakt med ett mycket stort antal tekniska, natur- vetenskapliga och medicinska institutioner vid skilda universitet och högskolor. 'Tyngdpunkten i kontaktsystemet är av naturliga skäl förlagd till institutioner i

Stockholmsområdet. Man torde få förutsätta, att detta förhållande kommer att gälla även om samarbete med avseende på forskarutbildning förstärkes. Det skall emellertid betonas, att en fullständig koncentration till Stockholms universitet och högskolor enligt FOA:s uppfattning inte kan eller bör göras. De förutsätt— ningar som i övrigt bestämmer det vetenskapliga samarbetet institutioner emellan, dvs gemenskap ifråga om intresseinriktning, förekomst av personella och mate- riella resurser osv, måste följas.

I sitt svar på företagsenkäten beräknade FOA, att 3 a 4 miljoner kronor av den summa som årligen ges ut på utlagda forskningsuppdrag placeras vid univer— sitets- och högskoleinstitutioner. Den praxis som FOA härvid i allmänhet följer är, att uppdraget lägges på vederbörande institution, varefter institutionschefen avgör den vidare fördelningen av medlen. Detta torde även ur universitets- och högskoleinstitutionernas synvinkel vara en önskvärd uppläggning. Överblick sak- nas emellertid härigenom av i vilken utsträckning forskarutbildningen stöds genom avlöning av licentiander och doktorander, som deltar i projektet.

Inom FOA förekommer en relativt betydande egen utbildningsverksamhet, främst som vidareutbildning av den forskande personalen dels i direkt anslut- ning till arbetsuppgifterna dels i form av centralt anordnade kurser och semina— rier.

De forskningsområden inom vilka resurser för forskarutbildning finnes vid Atomenergi och FOA är i vissa fall höggradigt specialiserade. Inom Atomenergi föreligger de väsentliga resurserna på följande områden:

Fysik: neutronfysik, reaktorfysik, direkt konversion, strålskärmfysik, fasta till- ståndets fysik. Materialforskning: aktiv metallurgi, fysikalisk metallurgi, reaktormateriallära, me- tallografi. Kemi: reaktorkemi, kärnkemi, strålningskemi, kemisk analys och aktiveringsanalys, isotopteknik. Reaktorteknologi: Värmeteknik, regleringsteknik, mätteknik, instrumentering, ven- tilationsteknik. Strålskyddsfrågor: radiofysik, strålningsbiologi, limnologi.

För FOA är följande forskningsområden de mest aktuella: Kemi med tillämpningar: organisk (farmaceutisk) kemi, pulverkemi, pyroteknik, aerosolforskning, explosivämneskemi, kolloid- och ytkemi, analytisk kemi,. kärnkemi, polymerkemi, förbrännings— (och strömnings-)lära. Medicin: toxikologi, radiobiologi, experimentell farmakologi. Fysik med tillämpningar: akustik (spec hydroakustik), fysikalisk optik, laserfysik, infrarödteknik, högtryck- och högtemperaturfysik, elektronfysik, elektromagne— tisk strålning, plasmafysik, metallfysik (teoretisk och experimentell), fasta till— ståndets fysik (strålningspåverkan och excitation), neutronfysik, radiofysik, reg- leringsteknik, detonik, dynamiska belastningar (snabba förlopp), radiovågors. utbredning, jonosfärfysik.

Tillämpad elektronik: radarteknik, elektrisk mätteknik (speciellt för mikrovågor), datatransmissionsteknik, datamaskinteknik, teletransmissionsteori, antennteori och -teknik. Tillämpad matematik: optimeringslära, systemteori, matematisk statistik, data— maskinsimulering, informationsbehandling, (i en framtid även planerings— och prognosteori, kostnads- och effektanalys).

Frågor rörande forskarutbildning inom Atomenergi behandlas för närvarande av en intern forskningskommitte'. För administrativa frågor anlitas Atomenergis utbildningssektion. Vid en utvidgad forskarutbildning är det enligt Atomenergi önskvärt, att den interna forskningskommittén vid behandling av med forskar- utbildningen sammanhängande frågor utökas med representation även från de högre läroanstalterna. De nya medlemmarna i ett sådant utbildningsråd bör väljas bland utomstående institutionschefer, som nu utnyttjar eller planerar att utnyttja Studsvik. Härvid bör också eftersträvas att få representation från var och en av universitetens matematisk—naturvetenskapliga fakulteter och från vardera av de tekniska högskolorna.

Också från FOA har den meningen uttalats, att ett effektivare samarbete i forskarutbildningsfrågor skulle underlättas, om ett liknande organ inrättades. Ut- bildningsrådet bör främst ha förslagsställande och rådgivande uppgifter. Det bör vidare initiera samarbete, följa utvecklingen av verksamheten och verka för ett effektivt utnyttjande av resurserna.

Till Studsvik bör enligt Atomenergis mening — liksom fallet varit hittills och så långt den nuvarande målsättningen för verksamheten där tillåter vissa kur— ser inom forskarutbildningen kunna förläggas. FOA har däremot funnit en för- läggning av bundna kursmoment till forskningsanstalten vara svårare att förena med målsättningen för dennas verksamhet. I vissa specialfall anses dock en sådan förläggning böra undersökas. Detta gäller framför allt sådana fall, då man vid FOA byggt upp resurser inom något område, till vilka motsvarighet saknas vid universitet och högskolor.

FOA finner det också angeläget att undersöka, i vilken utsträckning kurs- och seminarieverksamheten för forskarutbildning av den egna personalen kan an- passas till den reguljära utbildningen vid de högre läroanstalterna. I en del fall borde det enligt FOA:s bedömning vara möjligt att genom samarbete med univer- sitets— och högskoleinstitutioner ge kurserna en sådan utformning, att de kan ingå som moment i den reguljära forskarutbildningen. En värdefull åtgärd vore vidare att koordinera seminarieverksamhet, inbjudningar av gästföreläsare och liknande med motsvarande aktiviteter vid de lokala universitets- och högskole— institutionerna.

Samarbete i den formen, att doktorander ges tillfälle att utföra sina forsk- ningar i samband med avhandlingsarbetet vid den externa institutionen och få sin handledning av där verksamma forskare, förekommer redan i betydande om- fattning vad gäller såväl Atomenergi som FOA. Enligt båda är det dock ange-

läget, att denna möjlighet utnyttjas än flitigare. Som ett starkt önskemål i sam- band därmed har framhållits, att de externa forskarhandledamas ställning stärkes och att de fastare knytes till vederbörande universitets— eller högskoleinstitution, så att deras kontaktmöjligheter med de akademiska läroanstalterna förbättras.

Enligt FOA är det vidare angeläget, att speciallärarsystemet utbygges och ges en fastare form. För närvarande finns 17 speciallärare med anställning vid FOA, vilka i huvudsak är knutna till Tekniska högskolan i Stockholm. Speciallärarsyste- met är emellertid nu utbyggt väsentligen för undervisning inom ramen för grund- examina. För FOA:s del vore det önskvärt, att det utsträcktes att i högre grad omfatta även forskarutbildningen.

Enligt Atomenergi bör också frågan om möjligheterna för en universitets- eller högskolelärare att få fullgöra viss del av sin undervisningsskyldighet vid en extern inrättning i kombination med att han har sin forskning temporärt förlagd dit kunna prövas. En mera regelmässig föreläsningsverksamhet på högstadiet skulle sålunda utan tvekan vara av stort värde vid utformningen av en lämplig miljö för en utbyggd forskarutbildning i Studsvik.

De ekonomiska anspråk som kan resas för deras medverkan i forskarutbild- ning anses av både Atomenergi och FOA vara av marginell natur. De gäller i första hand lärararvoden och viss komplettering av den materiella utrustningen. Från båda håll uttalas också — även om doktorandernas ekonomiska problem kan mildras genom exempelvis olika former av extraanställning —- en önskan om åtgärder för att underlätta deras försörjning under tiden för arbetet vid den externa inrättningen.

(b) Som illustration av läget vid företag med större forskningslaboratorier pre— senteras här synpunkter från M0 och Domsjö AB på möjligheterna att utnyttja det företaget tillhöriga forskningslaboratoriet i Örnsköldsvik för forskarutbildning. Synpunkterna är ett diskussionsförslag, till vilket bolagsledningen ännu ej tagit slutlig ställning. Enligt uppgift torde en förutsättning för att bolaget skall åtaga sig forskarutbildning vara, att ersättning för kostnaderna erhålles av statsmedel. Förslag till budget för verksamheten har ännu ej uppgjorts.

Vid MODO skulle kunna ges vissa kurser, motsvarande nuvarande licentiand- kurser. Förslagsvis skulle kemistuderande vid Umeå universitet kunna få en del av sin forskarutbildning vid MODO. Också de studerande som önskar göra dok- torsarbeten inom de specialiteter som företräds av MODO-anställda forskare kan tänkas utföra arbetena vid MODO.

Genom tillkomsten av en regelbunden akademisk undervisning vid MODO:s forskningslaboratorium skulle bolaget få möjlighet att anställa fler kvalificerade forskare, som tillsammans med en del av dem som redan har anställning svarar för undervisningen och forskarhandledningen på halvtid. Den andra hälften av arbetstiden ägnas åt forskningsuppgifter av intresse för bolaget. Härigenom breddas bolagets forskningskapacitet. För dem som önskar göra sitt avhand- lingsarbete vid MODO bör handledarna kunna välja forskningsuppgifter av poten- tiellt intresse för bolaget.

Undervisningsuppgifterna och forskarhandledningen liksom kontakten med stu- derande under forskarutbildning kan väntas verka allmänt stimulerande på den engagerade MODO-personalen. Den som undervisar på denna nivå tvingas att kontinuerligt modernisera sina kunskaper. En lämplig form för anknytning av forskarna vid MODO till de studerandes moderinstitutioner vid Umeå universitet vore speciallärarförordnanden. De mest kvalificerade forskarna skulle måhända kunna förordnas till extra professorer på sätt som utredningen i det följande före- slår.

Vissa problem finns att lösa. Det torde bli nödvändigt, att de studerande som arbetar vid MODO:s forskningslaboratorium undertecknar något slag av sekre— tessförbindelse, så att ej information om utvecklingsarbete, som göres på labo- ratoriet, kan läcka till utomstående. Vidare torde fordras något slag av ansvars- försäkring för att skydda de studerande vid olycksfall. De risker som bolaget löper, tex genom inträffade explosioner eller eldsvådor, torde täckas av den ordinarie brandförsäkringen. Denna fråga måste dock kontrolleras genom kon- takt med försäkringsbolag.

Med nuvarande personuppsättning på MODO:s forskningslaboratorium kan kurser och handledning vid doktorsarbeten tänkas ske inom följande specialom- råden: epoxidföreningars kemi, elektrokemiska processer i vattenlösningar, kor— rosion, heterogen katalys, cellulosaderivat, makromolekyler i vattenlösningar, kol- hydratkemi — speciellt cellulosa, accessoriska beståndsdelar i ved, fibermorfo- logi. Troligen kommer dessa kurser att kunna ges vartannat läsår.

De kurser som MODO skulle kunna erbjuda på de nämnda områdena bör lämpligen vara av tio veckors längd. En förutsättning är, att minst tre studerande deltar i varje kurs, och att totalt minst tio studerande deltar per termin. Maximi— antalet samtidigt studerande torde ligga vid tjugo. I överensstämmelse med typ- planen i kemi skulle varje laborationskurs då lämpligen omfatta 100 timmar och vara kombinerad med 15 timmar föreläsningar och 4 seminarier under kursen. Härtill kommer tentamina på kursen.

(c) Vad gäller medverkan i forskarutbildningen från de lärda verken bör ob- serveras, att det alldeles övervägande antalet av dessa utgör vad som i det före- gående benämnts forskningsserviceorgan. Genom att tillhandahålla forskarna skilda slag av forskningsmaterial fyller de, såsom tidigare påpekats, en utom- ordentligt viktig funktion i forskarutbildningen. Verkens gällande instruktioner ger emellertid inget eller ytterst blygsamt utrymme för egen forsknings- verksamhet. Vissa undantag härifrån finnes dock, såsom Naturhistoriska riks- museet, där enligt praxis hälften av arbetstiden kan avsättas för rent vetenskap- liga arbetsuppgifter, Landsmålsarkivet i Lund, Landsmåls- och folkminnesarkivet samt Ortnamnsarkivet i Uppsala, vilka mer har karaktär av forskningsinstitut.

Det nämnda förhållandet reducerar givetvis de lärda verkens möjligheter att bidraga till forskarutbildningen. Vad gäller museerna har vidare en betydande förskjutning av verksamhetens inriktning signalerats. I 1966 års statsverkspropo- sition bilaga 10 (sid 78—118) har departementschefen framlagt förslag med inne-

börd, att vissa museer med hänsyn till sin allmänna betydelse för folkbildningen behöver öka sin public relationverksamhet. Med denna inriktningsförändring som utgångspunkt har föreslagits nya chefstjänster vid museerna, museidirektörstjänster, för vilka den vetenskapliga meriteringen icke kommer att bli den viktigaste. Ett full— följande av den här beskrivna förändringen kan självklart komma att inverka på museernas möjligheter att medverka i forskarutbildningen.

I svaren på lärdaverksenkäten (bilaga 6) har de flesta lärda verken emellertid uttalat stort intresse för medverkan i forskarutbildningen. Tyvärr har uppgifts- lämnarna i flera fall inte klart hållit isär sådana inslag i den akademiska utbild- ningen som avser forskarutbildning från dem som ingår i lågstadieundervisningen. Endast få svar ger bestämda upplysningar om vad slags undervisning på forskar- utbildningsnivå inom de olika akademiska examensämnenas ram som skulle kunna förläggas till respektive verk eller meddelas vid universiteten av experter från ver— ken.

Inom ramen för de resurser som existerar vid de lärda verken eller i fram- tiden kan förväntas bli ställda till dessas förfogande bör dock medverkan i fors- karutbildningen kunna komma i fråga företrädesvis i följande former. Sådana avancerade kurser som redan nu ges inom vissa lärda verk för utbildning av deras egna aspiranter samordnas så långt möjligt med liknande inslag i universi- tetens forskarutbildning till gemensamma utbildningsmoment. Härvid bör spe- cialister vid de lärda verken kunna utnyttjas som lärare. Överhuvudtaget bör vidgade möjligheter öppnas för framstående experter vid de lärda verken, som genom sin utbildning eller sin yrkesverksamhet kan bedömas vara lämpliga som akademiska lärare, att få förordnanden som speciallärare eller extra profes- sorer vid universitet och högskolor. Förordnanden av speciallärare förekommer som nämnts redan nu men avser i regel undervisning på lågstadiet. De bör kunna omfatta även forskarutbildningen. Experterna är själva vanligen mycket intres- serade av att medverka i forskarutbildningen. För att speciallärarsystemet skall komma mer intensivt i bruk krävs dock att existerande hinder på olika håll, så- som otympliga bestämmelser vid universiteten i fråga om ersättningar mm och svårigheterna för de lärda verkens personal att få räkna undervisning och hand- ledning av forskare såsom tjänsteåliggande, i görligaste mån undanröjes. Samma sak bör observeras, när det gäller möjligheterna att utnyttja experter från de lärda verken som lärare, förordnade på lösa timmar.

Vad gäller de lärda verkens möjligheter att bidraga till forskarhandledningen kan följande sägas. För de lärda verk som närmast är att betrakta som utpräg- lade forskningsinstitutioner kan problemen sannolikt lösas på likartat sätt som för övriga externa forskningsinrättningar. För de lärda verk som här rubricerats som forskningsserviceorgan är bilden mer komplicerad. Verken har ej till uppgift att bedriva vetenskaplig forskning, annat än i den mån så kräves för att de ordi- narie arbetsuppgifterna skall kunna fullgöras på ett tillfredsställande sätt. Denna typ av forskning är i regel strängt specialiserad och torde endast mera undan- tagsvis kunna utnyttjas för forskarutbildningsändamål. Den forskning som före-

kommit och förekommer vid dessa verk har till största delen framsprungit ur enskil- da tjänstemäns meriteringsbehov eller önskan att bedriva vetenskaplig verksamhet. Den har i huvudsak bedrivits utanför tjänsten och vanligen utan ekonomisk ersätt- ning. Svaren på lärdaverksenkäten gav också närmast vid handen, att forskarhandled— ningen hittills meddelats och bör meddelas av universitetslärare och endast i mer - begränsad omfattning av experter inom de lärda verken. Att genom en förändring av gällande instruktioner ge tjänstemännen vid de lärda verken ökade tillfällen att forska och medverka i forskarhandledningen inom tjänstens ram skulle uppen- barligen nödvändiggöra en motsvarande personalförstärkning för andra uppgifter vid verken.

Vad som här sagts får naturligtvis inte undanskymma det faktum, att många tjänstemän framför allt vid de centrala lärda verken —— äger hög vetenskaplig kompetens och på sin fritid aktivt bedriver forskning. Så långt möjligt bör givetvis dessa forskare beredas tillfälle att bidraga med forskarhandledning inom sina specialområden. Utsiktema till ett effektivt utnyttjande av dessa handledarresurser skulle sannolikt öka, om en för de lärda verken och universitetens forsknings- institutioner gemensam långsiktig planering av väsentliga forskningsuppgifter kunde komma till stånd. Önskemål om en sådan har uttryckts av vissa lärda verk och anses också kunna vara till nytta för arbetsprogrammen vid verken.

(d) För belysning av situationen vid vissa andra statliga ämbetsverk har Rikets allmänna kartverk valts som exempel. Kartverket har en mångskiftande teknisk verksamhet som medför behov av utvecklingsarbete inom ämnesområdena geodesi, fotogrammetri och kartografi. Kartverket åligger därutöver instruktionsenligt att utföra vetenskapliga geodetiska och astronomiska arbeten med inriktning också på det internationella samarbetet inom dessa områden. Detta åliggande medför verksamhet inom tillämpad forskning samt i begränsad omfattning inom grund- forskning.

Beträffande det allmänna utvecklingsarbetet har kartverket för närvarande icke tillgång till särskilda tjänster, utan detta arbete bedrivs vid sidan av annan tjänst- göring av för uppgiften lämpade tjänstemän. Det speciella geodetiska forsknings- arbetet leds av överingenjören på den geodetiska byrån, och innehavet av denna tjänst förutsätter professorskompetens. För övrigt finns två speciella forskar- tjänster, observatorstjänster, inrättade, för vilka gäller licentiatexamen som kom- petenskrav, och som för närvarande innehas av en fil dr och en fil lic. Även övriga tjänstemän på den geodetiska byrån deltar i Viss omfattning i det veten- skapliga arbetet.

Före år 1956 fanns i Sverige ingen universitetsutbildning i geodesi men väl examination för licentiatexamen, varför kartverkets geodetiska byrå informellt förmedlade såväl grundläggande utbildning som forskarutbildning. En rad doktors- och licentiatavhandlingar inom geodesi har baserats på forskningsresultat från verksamhet vid kartverkets geodetiska byrå. Numera har förhållandena ändrats, såtillvida att licentiatutbildning i geodesi bedrivs såväl vid Uppsala universitet som vid Tekniska högskolan i Stockholm. Geodesin som vetenskap bygger emellertid

i hög grad på geografiskt utsträckta arbeten av en art som i vårt land handhas av kartverket. Utbildningen vid en universitetsinstitution måste därför i huvudsak bli teoretisk. Ett samarbete i utbildningsfrågor och speciellt vad gäller fors- karutbildningen mellan högskoleinstitutionerna och kartverket syns därför mycket angeläget. Det bedrivs för närvarande främst på sådant sätt, att tjänstemän vid kartverket medverkar i undervisningen vid Tekniska högskolan. Sålunda inne- har professorn vid kartverket en speciallärartjänst vid högskolan varjämte ett flertal tjänstemän innehar olika assistentbefattningar. Beträffande forskarutbild— ningen framstår det som rationellt, att en tidsenlig organisation beträffande kon- takterna mellan verket och universitetsinstitutionerna kommer till stånd, samt att en utvidgning av de ekonomiska möjligheterna att till kartverket förlägga viss forskarutbildning sker.

Beträffande den fotogrammetriska verksamheten är situationen i fråga om orga— nisation av forskning och utvecklingsarbete likartad med den inom geodesin.

Ända sedan fotogrammetriska byråns tillkomst 1937 har ett intensivt samarbete ägt rum mellan byrån och professorerna i fotogrammetri och fotografi vid Tek- niska högskolan i Stockholm för att lösa problem inom ämnesområdet. Två dok- torander och en licentiat har baserat sina doktors- respektive licentiatavhandlingar vid högskolan på arbeten utförda vid eller i samband med deras anställning på fotogrammetriska byrån. En av dessa är nuvarande professorn i fotogrammetri. Personal vid byrån har också i betydande omfattning utnyttjats som assistenter inom ämnet fotogrammetri.

Av den vid byrån anställda personalen, totalt cirka 150 tjänstemän, har en teknisk licentiatexamen i fotografi och fotogrammetri samt åtta civilingenjörsexa— men eller motsvarande.

Det mycket stora behovet av målforskning och utvecklingsarbete i anslutning till den hastiga utvecklingen av fotogrammetrin och anslutande delar av data- behandlingsteknik mm måste tillgodoses, för att kartverket skall på ett rationellt sätt kunna fullgöra sina uppgifter.

I fråga om kartografi är problemet såtillvida annorlunda som detta viktiga ämnesområde överhuvudtaget icke är representerat vid något svenskt universitet eller högskola, vilket framstår som en kännbar brist. Den forskning som bedrivs inom detta område är därför helt hänvisad till de organisationer som bedriver praktiskt kartografiskt arbete. Det vore synnerligen värdefullt, om forskarutbild- ning på detta område utan dröjsmål kunde på lämpligt sätt organiseras.

Det synes från de ovan anförda synpunkterna vara önskvärt, att kartverket medverkar i en organiserad forskarutbildning inom såväl geodesi som fotogrammetri och kartografi. Kartverket har framfört uppfattningen, att en lämplig form skulle vara att vid verket placera forskarassistentbefattningar. Detta skulle möjliggöra en breddning av den forskarutbildning som bedrivs vid universitet och högskolor inom de mer teoretiska delarna av ämnena geodesi och fotogrammetri och tillika underlätta för vissa yngre forskare att på ett smidigare sätt än för närvarande

kunna välja mellan en bana som forskare eller som ledare och experter inom den tekniska produktionen.

(e) Industriens utredningsinstitut (IUI) har utvalts att representera kategorin statliga och privata forskningsinstitut. Det är ett fristående forskningsinstitut, som enligt sina stadgar skall utföra ekonomiska och sociala undersökningar av allmänt intresse för den svenska industrin. Forskningen vid IUI skall således företrädesvis omfatta samhällsvetenskapliga problem; i institutets hittillsvarande verksamhet har en markant koncentration på ekonomiska ämnen förekommit. Ämnesmässigt domi- nerar nationalekonomin, men även andra samhällsvetenskaper exempelvis före- tagsekonomi, geografi och sociologi —— är representerade. Undersökningarna har mestadels haft empirisk karaktär, vilket med hänsyn till institutets ställning varit naturligt. Institutet kan dessutom sägas äga osedvanligt goda resurser för denna typ av vetenskapliga undersökningar. Framför allt gäller detta kanske tillgången på biträdespersonal; för de enkäter och liknande vilka ofta ingår som ett viktigt led i forskningar av detta slag är nämligen en extensiv hjälp av biträdespersonal mesta- dels oundgänglig.

Traditionellt bedrivs verksamheten vid IUI i nära samarbete med de akade- miska läroanstalterna. De goda relationerna till dessa kan måhända främst föras tillbaka dels på det förhållandet att flera akademiska lärare inom de aktuella ämnes- områdena fått en stor del av sin forskarutbildning vid IUI, dels därpå att IUI i sin verksamhet tämligen regelbundet engagerar forskare från universiteten och hög- skolorna för att utföra vissa specialundersökningar.

Institutets årsbudget belöper sig på omkring 1,5 miljoner kronor. De forskare på olika nivåer som IUI behöver för sina forskningsprogram be- redes i allmänhet anställning vid institutet. Många av dem är i nuläget licentian- der och doktorander, varför institutets forskning kommit att i hög grad kombineras med forskarutbildning. Nyanställningen av forskare varierar efter behovet från tid till annan men torde genomsnittligt kunna anges till tre är fyra per år.

Det anses angeläget, att forskarna har sin verksamhet förlagd till institutets loka- ler. Där kan de dagligen sammanträffa med andra till institutet knutna forskare, re- presenterande andra samhällsvetenskaper. Genom denna tvärvetenskapliga kontakt skapas en forskningsmiljö, som erfarenhetsmässigt visat sig vara mycket värde- full. Tillstånd för institutets forskare att utföra sitt arbete på annan ort, exempelvis vid en universitetsinstitution, ges därför endast i undantagsfall; detta gäller själv- fallet inte de kvalificerade forskare som emellanåt anlitas för specialundersök- ningar. Av nämnda skäl har IUI:s kontakter kommit att företrädesvis inriktas på de geografiskt närbelägna universiteten och högskolorna i Stockholm och Uppsala.

Anställningsförhållandena för de skilda forskarna skiftar betydligt beroende på deras kvalifikationer. Lönesättningen är individuell, och lönerna ges en mark- nadsmässig anpassning.

Det bistånd i sitt arbete som forskarna vid IUI erhåller av institutet utgöres —- förutom av materiellt stöd och hjälp av biträdespersonal i betydligt högre grad än vad som i allmänhet kan ges vid universitets- och högskoleinstitutionerna

företrädesvis av handledning i seminarieform. Det antal seminarier vid vilka varje avhandlingsförfattare kan få egna promemorior och avhandlingsutkast dis- kuterade överstiger i regel avsevärt det som brukar stå till buds vid de akade- miska lärosätena. Vanligen föreligger också större möjligheter vid IUI att till seminarierna kalla specialister på avhandlingsförfattarens ämnesområde än vad som är fallet i den mer reguljära forskarutbildningen.

Från IUI har framhållits att institutets medverkan i forskarutbildningen även iframtiden bäst torde ske i samma former som hittills. Inom pågående forsknings— projekt vid institutet kan doktoranderna ges avhandlingsämnen. Institutet anstäl— ler vederbörande i första hand för den tid som forskningsuppgiften i fråga kräver och ansvarar följaktligen för dennes försörjning under studietiden. Institutet ger också den huvudsakliga handledningen.

Kontakten med universitetsinstitutionerna anses av IUI vara mycket värde— full, bla därför att forskarna vid institutet rekryteras därifrån. Redan i dag är flera av institutets forskare engagerade i universitetsundervisningen, företrädes- vis på lösa timmar. För dem anses medverkan i den akademiska undervisningen vara stimulerande. Deras engagemang får enligt IUI dock inte bli så omfattande, att det väsentligt inkräktar på deras verksamhet vid institutet. I vissa fall bör utöver undervisning på lösa timmar de till institutet knutna forskarna kunna anlitas som speciallärare vid universitetsinstitutionerna. Forskarutbildningen kan härigenom tillföras ett antal specialister, vilkas medverkan kan bidra till en breddning eller differentiering av den utbildning som universitets- och högskoleinstitutionernas or- dinarie lärarstab kan förväntas meddela.

Däremot kan IUI enligt vad som uppgivits knappast åtaga sig någon form av kursundervisning vid institutet. Detta ligger i varje fall utanför institutets nu— varande åligganden. Möjligen skulle någon form av specialseminarier kunna arran- geras.

Examination av de vid IUI anställda doktoranderna torde liksom hittills få om— händerhas av de reguljära akademiska lärarna.

6.5. Utredningens överväganden och förslag

De externa resurserna för forskarutbildning är av betydande omfattning och bör kunna ge utrymme för en avsevärd utbyggnad av forskarutbildningen inom vissa ämnesområden. Det är också obestridligt, att stora samhälleliga fördelar skulle stå att vinna, om man kunde finna former för att tillvarataga de externa resurserna effektivt i den mån behov därav föreligger i enlighet med den av statsmakterna be- slutade inriktningen och omfattningen av forskarutbildningen. Fältet är emeller- tid för närvarande svårt att överblicka, och mera precisa ställningstaganden till den externa forskarutbildningens dimensionering måste föregås av en grundlig inventering av tillgångarna i personellt och materiellt avseende. I initialskedet bör en sådan inventering enligt utredningens uppfattning företagas genom fakultets-

beredningarnas försorg. Den bör inledas snarast och om möjligt avslutas i sam- band med utarbetandet av de organisations- och studieplaner som oundgäng- ligen krävs för den nya forskarutbildningen.

Även fortsättningsvis bör fakultetsberedningarna spela en central roll i denna planering, men efter hand torde initiativet i betydande grad få skjutas över på de enskilda universitets— och högskoleinstitutionerna eller de externa inrättningarna och på forskare vid dessa. För detta syfte bör speciella samarbetsorgan instiftas. Ett sådant samarbetsorgan bör finnas för varje engagerad extern inrättning, i den mån forskarutbildningen är av större omfattning. I detsamma skall representanter för aktuella forskningsområden vid universitet och högskolor ingå. För att uppnå öns- kad fasthet bör samarbetet regleras genom någon form av överenskommelse mellan de berörda parterna. I överenskommelsen bör den konkreta utformningen av och förutsättningarna för samarbetet anges. Denna bör också innehålla den ekonomiska uppgörelsen. Överenskommelsen med den externa inrättningen, som bör vara tids— begränsad, träffas — efter Kungl. Maj:ts bemyndigande lämpligen på institu- ti0nsnivå och underställs vederbörande rektorsämbete för stadfästelse före ikraft- trädandet.

Utredningen finner det vidare angeläget att påpeka, att ett intimt samarbete mellan de externa inrättningarna och vederbörande lärosäte bör komma till stånd redan vid utarbetandet av utbildningsplanerna. Vid ett sådant samråd kan också den mest ändamålsenliga placeringen av forskningsprojekten —— vid institutioner eller vid den externa inrättningen övervägas. Som utredningen tidigare fram- hållit bör universitetsinstitutionerna erhålla väsentligt större möjligheter än för närvarande att förlägga forskningsprojekt till inrättningar utanför lärosätena.

Bidrag till forskarutbildningen kan av de externa inrättningarna ges genom medverkan i undervisningen och då kanske framför allt i forskarhandledningen. Av kurserna kan en del med stor fördel förläggas till den externa inrättningen, andra arrangeras vid universitets— eller högskoleinstitutionen med lärare utifrån. Den förstnämnda typen av kurser kan utgöras av bl a sådana fortbildnings- cller vidareutbildningskurser som redan ges vid de externa inrättningarna. I så fall bör, som tidigare påpekats, dessa kurser erhålla en fastare och mer ändamåls— enlig form än för närvarande. De väsentliga svårigheterna för kursernas inpla— cering i den akademiska forskarutbildningen torde dock ej vara förknippade med deras lokala placering utan med lärarnas ställning. Utredningen vill understryka, att huvudansvaret för forskarutbildningen även framgent måste ligga på de akade- miska läroanstaltema, vilka har att ange riktlinjerna för hur denna skall bedrivas samt omhänderha eller övervaka kunskapskontroll och bedömning av avhand- lingar även för de externa eleverna. De externa organen förutsätts således inte självständigt få taga hand om forskarutbildningen, hur väl utrustad inrättningen i fråga än är.

Formerna för anställning av utomstående specialister som lärare vid universitet och högskolor varierar för närvarande från fakultet till fakultet. Vid de filoso—

fiska fakulteterna förordnas dessa vanligen på sk lösa timmar, vid de tek- niska fakulteterna är speciallärarförordnande den vanligaste formen. Enligt ut- redningens uppfattning måste de traditionella anställningsformerna för de externa lärarna utbyggas. Vid de filosofiska fakulteterna bör sålunda förordnande av speciallärare mot särskilt arvode komma till mer allmänt bruk. Vid bestämningen av speciallärarnas arvoden liksom vid förordnande på lösa timmar av dessa ex- terna specialister bör någon formell anknytning till gällande kompetensbestäm- melser för övriga befattningshavare ej nödvändigt komma i fråga. Eftersom be- rörda experter knytes till lärosätena just på grund av sin utmärkta skicklighet bör för deras vidkommande ett mer marknadsmässigt betraktelsesätt kunna till- låtas. Ett gott samarbete kräver vidare, att den externe läraren har god kontakt med universitets- eller högskoleinstitutionens reguljära lärarkader. Han bör där- för enligt utredningens mening ingå i institutionskollegiet.

Också den externe handledaren måste på ett fast sätt knytas till lärosätet. Han skall sålunda självklart ingå i handledargruppen. (Handledargruppens sam- mansättning och funktion beskrives i kapitel 7.) Den externe handledaren bör vidare adjungeras även till institutionskollegiet.

För de särskilt skickliga bland de externa lärarna och handledarna föreslår utredningen efter utländsk förebild, att förordnanden som extra professor införes, om uppdragets omfattning och karaktär så motiverar. Extra professors arvode bör regleras i särskilt avtal. Han skall under förordnandetiden adjungeras till institu- tionskollegiet med de funktioner och skyldigheter som gäller för innehavarna av professurer och biträdande professurer. Vederbörande äger professors namn endast under förordnandetiden.

Utredningen har här föreslagit en anknytning av de externa lärarna till en be- stämd fakultet eller läroanstalt. Den externe lärarens huvudengagemang hör av- göra hans fakultetstillhörighet. Detta innebär, att studerande vid andra utbild- ningslinjer, som vill komma i åtnjutande av vederbörandes undervisning, under Viss tid formellt måste förlägga sin utbildning till den fakultet eller det lärosäte som den externe läraren tillhör. Med den uppläggning av forskarutbildningen som utredningen föreslagit bör detta förhållande dock icke leda till några komplika- tioner i annan utsträckning än utnyttjande av de reguljära akademiska lärarnas undervisning inom annan fakultet kan tänkas göra.

Utredningen har ställt sig avvisande till tanken att placera särskilda forskarutbild- ningstjänster, såsom forskarassistenttjänster, vid de externa inrättningarna. Enligt utredningens uppfattning bör det vara möjligt för doktorander att inom ramen för sin utbildning och med stöd av föreslagna studiefinansieringskällor, såsom assistenter eller innehavare av studielönetjänst, förlägga viss del av sin utbildning till en extern inrättning. I den mån en framstående forskare vid en extern inrättning förordnas till extra professor enligt utredningens förslag, bör veder- börande i likhet med övriga professorer kunna förses med assistenthjälp i lämplig omfattning. I så fall erhåller den externa inrättningen härigenom egna utbildnings- platser.

Som en viktig punkt i förbättringen av möjligheterna att utnyttja de externa lärarresurserna har också både i enkätsvar och vid andra tillfällen —- fram- hållits önskvärdheten av en liberalare tillämpning av bestämmelserna för rese- ersättning och traktamentsförmåner. Utredningen föreslår med anledning därav, att en tjänsteman som åtager sig ett uppdrag som lärare vid ett lärosäte på annan plats än sin bostads- eller tjänstgöringsort skall åtnjuta reskostnadsersätt- ning och traktamenten enligt bestämmelserna i statens allmänna resereglemente. Av vikt för att ett samarbete på forskarutbildningens område skall etableras är även, att en koordination av målen för forskning och forskarutbildning mellan de etxerna forskningsinrättningarna och universiteten/högskoloma äger rum. För att detta skall uppnås, bör professorerna ges förbättrade möjlig- heter att besöka externa forskningsinrättningar för studier av forskningen där- städes och diskussioner om förutsättningarna för eventuellt samarbete. Av detta skäl bör enligt utredningens uppfattning professorernas rättigheter att företaga tjänsteresor utvidgas betydligt från nuläget. För det tredje föreslår utredningen, att även doktoranderna vid de tillfällen då de temporärt förlägger sin utbildning till en extern inrättning skall komma i åtnjutande av resekostnadsersättning och traktamenten.

Avslutningsvis vill utredningen ånyo inskärpa vikten av att de lärda verk arkiv, bibliotek och museer _ vilkas viktigaste uppgift är att bearbeta samt att anvisa och tillhandahålla forskarna forskningsmaterial ges fullgoda resurser att utföra dessa för en effektiv forskning och forskarutbildning betydelsefulla insat- ser. Från de synpunkter utredningen haft att företräda är det vidare angeläget att påpeka, att en ökad medverkan i forskarutbildningen från de lärda verkens sida bör eftersträvas. Utredningen är medveten om att de flesta lärda verken i så fall måste erhålla både en förändrad organisation och betydligt utbyggda re- surser.

Kunskapskontroll och examination

7.1. Nuvarande examensbestämmelser

7.1.1. F orskarexamina

Kunskapskontrollen och examinationen inom den nuvarande forskarutbildningens ram regleras av dels universitetsstadgan, dels särskilda examensstadgor. I detta avsnitt skall kunskapskontrollens former redovisas i fråga om sådana examina eller prov som leder fram till vetenskapliga examina. Med den urvalsgrunden kommer medicine licentiatexamen att falla utanför detta avsnitts ram. Vad juris licentiat- examen beträffar kan den betecknas som en »pro forma»-examen. Den avlägges nämligen normalt som ett led i avhandlingsarbetet för doktorsgraden och torde i flertalet fall icke kräva någon självständig kurs. Avhandlingen för juris licentiat— examen utgörs oftast av en del av den då i regel nästan färdiga doktorsavhand— lingen.

7.1.2. Licentiatexamina

7.1.2.1. Villkoren för erhållande av licentiatexamen är i princip desamma oavsett utbildningslinje. Sålunda erfordras att den studerande vid tentamen erhållit minst betyget Med beröm godkänd i ett av de fastställda examensämnena samt i detta författat en vetenskaplig avhandling som av examinator bedömts med minst samma betyg. Avhandlingsbetyget anmäles till fakultet/sektion varvid ledamot kan anmäla avvikande mening. Betyg över avlagd licentiatexamen utgöres i huvudämnet av endera graderna Med beröm godkänd, Med utmärkt beröm godkänd eller Berömlig. En något annorlunda utformning har kraven för teknisk licentiatexamen erhållit. I teknisk licentiatexamen skall ingå dels ett första ämne (huvudämne), vari en vetenskaplig avhandling skall avfattas och godkännas (graderade vitsord ges ej på avhandlingen), dels ett andra ämne. För examen erfordras tentamina för minst betyget Med beröm godkänd i huvudämnet och minst betyget Godkänd i det andra ämnet. Uppdelningen av betygsättningen i ett examensbetyg och ett avhandlingsbetyg är väsenligen en fiktion inom de utbildningslinjer och fakulteter, där man inte uppställt några kunskapskrav utöver vad som redovisas i samband med avhand- lingsförfattandet. Inom främst de filosofiska fakulteterna ingår emellertid i flertalet änmen krav på s k läskurs av varierande omfång samt i en del ämnen, främst de experimentella, krav på att vissa licentiatkurser skall genomgås. I dessa fall kommer

följaktligen uppdelningen av betygsättningen att motsvaras av skilda reella kun- skapsprov.

Kunskapskontrollen på läskurser och särskilda kurser har utformats något olika mellan ämnena. Ämnen med relativt omfattande läskurs har i allmänhet infört någon form av delredovisningar eller deltentamina _ i vissa fall delstudiekurser i examensstadgans mening medan man i andra ämnen valt att hålla samman hela kursen i en enda sluttentamen. Några allmängiltiga regler har dock ej utfärdats.

Fram till början av 1950-talet var granskningen och bedömningen av licentiat- avhandlingarna förbehållen ämnesföreträdaren ensam. Med den ökade betydelse som har tillmätts licentiatexamen sedan dess, bl a genom att den blivit behörig- hetskrav för lektorer inom skolväsendet, har reglerna för examens avläggande skärpts. I 1953 års examensstadga för de filosofiska fakulteterna bestämmes så- ledes, att avhandling för licentiatexamen skall under viss tid hållas tillgänglig för granskning av övriga ämnesrepresentanter vid rikets universitet samt för den egna fakultetens medlemmar. Vidare skall ett exemplar av avhandlingen efter betyg- sättningen arkiveras på vederbörande institution.

För licentiatavhaudlingar föreligger inget publiceringstvång. Inom de natur- vetenskapliga och tekniska ämnesområdena publiceras emellertid en betydande del av licentiatarbetena i form av uppsatser eller referat i olika vetenskapliga tidskrifter.

7.1.2.2. För att få ett begrepp om hur betygsskalan för licentiatexamina har utnyttjats redovisas här fördelningen mellan betygsgraderna (A, a och AB) för licentiatexamina avlagda vid de filosofiska fakulteterna under perioden ht 1959— vt 1963. På grund av brister i det använda materialet, statistiska centralbyråns examenslistor, har endast det egentliga examensbetyget kunnat användas. Av- handlingsbetygen har endast undantagsvis meddelats till centralbyrån, måhända beroende på att de som regel torde sammanfalla med examensbetygen. I några fall har varken examensbetyg eller avhandlingsbetyg meddelats. Totalsiffrorna mot- svarar av denna anledning ej helt den officiella statistikens uppgifter över antalet avlagda examina. Av tabellerna framgår att bedömningen av licentiatexamina oftast resulterar i att högsta betyget utdelas. Man kan därför hävda att betyget Berömlig är normal— betyg i denna examen. Det är givet att examensbetygen med en sådan koncentration till den allra högsta graden måste få ringa värde vid kommande konkurrenssitua- tioner. Det högsta vitsordet har som regel inte reserverats för de mest framstående prestationerna utan i stället har de två lägre betygsgraderna kommit att användas för att markera prestationer som ligger under genomsnittet. Betygsfördelningen uppvisar emellertid även variationer såväl mellan fakulteter och sektioner inom skilda ämnesområden som mellan fakulteter och sektioner inom samma ämnessfär. Man kan tex notera att Stockholms universitets historisk-filo- sofiska sektion och matematisk-naturvetenskapliga fakultet synes ha ådagalagt relativ stränghet vid bedömningen av examensproven. Rent allmänt kan man om

Tabell 7:1. Betyg över avlagda licentiatexamina vid filosofisk fakultet under perioden 1 959/ 60—1 962 / 63.

a) Historisk-filosofisk sektion

Absolut fördelning Relativ fördelning Universitet A a AB Summa A | a I AB | Summa Uppsala ...... 102 26 4 132 77 20 3 100 Lund ......... 77 10 4 91 85 11 4 100 Göteborg ..... 23 9 2 34 68 26 6 100 Stockholm 56 39 8 103 54 38 8 100 Totalt 258 84 18 360 72 23 5 100 b) Språkvetenskaplig sektion Absolut fördelning Relativ fördelning Universitet A a AB Summa A 3 AB Summa Uppsala ...... 37 6 4 47 79 13 8 100 Lund ......... 21 3 1 25 84 12 4 100 Göteborg ..... 14 3 — 17 82 18 -— 100 Stockholm 24 2 — 26 92 8 — 100 Totalt 96 14 5 1 15 84 12 4 100 c) Matematisk-naturvetenskaplig fakultet Absolut fördelning Relativ fördelning Universitet A a AB Summa A | a I AB | Summa Uppsala ...... 176 13 13 202 87 6,5 6,5 100 Lund ......... 106 1 114 93 6 1 100 Göteborg ..... 11 1 —— 12 92 8 —— 100 Stockholm 81 30 15 126 64 24 12 100 Totalt 374 51 29 454 82 11 7 100

dylika olikheter i värdeskalorna säga att skillnader mellan fakulteter som repre- senterar helt skilda vetenskapsområden är mindre väsentliga i vart fall från de studerandes synpunkt, eftersom dessa som regel ej riskerar att behöva konkurrera med varandra. Skillnader i bedömningen inom samma fakultetsområde vid skilda lärosäten kan däremot medföra vissa orättvisor.

111 7.1.3. Doktorsgraden 7.1.3.1. I examenssystemet intar disputationen för doktorsgraden en särställning så tillvida som den inte är en examen i egentlig mening. Doktorsgraden kan snarare betecknas som en värdighet som förlänats vetenskapsmannen efter det denne på grundval av en offentligt ventilerad avhandling ådagalagt en viss vetenskaplig skicklighet. Några ytterligare kunskapsprov erfordras i allmänhet ej.

Rätt att vid universitet eller högskola utge och försvara avhandling för doktors- grad tillkommer dem vilka avlagt licentiatexamen eller tandläkarexamen eller mot- svarande examen i annat nordiskt land, eller som av universitetskanslersämbetet erhållit dispens från detta krav.

Betygsättningen av doktorsavhandling sker efter en sexgradig betygsskala (Icke godkänd, Godkänd, Icke utan beröm godkänd, Med beröm godkänd, Med utmärkt beröm godkänd och Berömlig). Avhandlingsbetygen bestäms av vederbörande fakultet eller sektion efter förslag av en betygsnämnd. Betygsnämnden utgöres dels av två av fakulteten eller sektionen för viss period utsedda ledamöter, dels av vederbörande ämnesföreträdare, varutöver ytterligare ledamöter kan utses i sär- skilda fall. Tanken bakom fakultetsrepresentationen i betygsnämnden är att åstad- komma viss enhetlighet beträffande de kvalitativa kraven både över ämnesgränser- na och över en längre tidsperiod.

På betygsättningen av doktorsavhandlingarna grundar sig oftast frågan om docentkompetens. För utnämning till docent kräves att ha styrkt erforderlig skick— lighet som vetenskapsidkare och lärare, vilket i fråga om den vetenskapliga meri- teringen i allmänhet har uppfattats som krav på minst betyget Med beröm godkänd på disputationsprovet. Någon klar gräns härvidlag kan emellertid ej konstateras. Kraven för utnämning till docent har därför till stor del blivit beroende på praxis inom den enskilda fakulteten eller sektionen. Ansökan om docentutnämning prövas av fakulteten eller sektionen, ibland efter beredning av en särskild sk docent- nämnd. Vid prövningen tas hänsyn icke endast till doktorsavhandlingens kvalité utan även till annan vetenskaplig produktion. Docentkompetensen kan emellertid befinnas styrkt enbart på grundval av doktorsavhandlingen. Inom vissa fakulteter tenderar man dock att i sådana fall kräva minst betyget Med utmärkt beröm god— känd på avhandlingen. Inom andra fakulteter åter har man slagit in på en linje som innebär, att det av fakultetens beslut i betygsfrågan skall framgå om de redo- visade resultaten motsvarar de krav som uppställts för utnämning till docent. Den skiftande praxis som utvecklats har emellertid vid tillämpningen i en del fall lett till viss osäkerhet.

Den offentliga granskningen av doktorsavhandlingarna har till följd dels att av- handlingen skall vara utgiven av trycket, dels att granskningsproceduren har ut— formats så att envar har möjlighet att vid den offentliga disputationsakten framföra synpunkter på de redovisade resultaten. I syfte att garantera en ingående och sak— kunnig granskning stadgas vidare, att fakulteten eller sektionen skall utse särskild opponent, fakultetsopponent, vilken mot arvode eller ersättning i annan form skall granska avhandlingen.

1 12 Tabell 7:2. Betyg på disputationsprov

a) Teologisk fakultet 1952/53—1962/63

Absolut fördelning Relativ fördelning Lärosäte A a AB Ba | B Uk S:a A a AB Ba B | Uk] S:a Uppsala .. 1 5 16 5 3 -— 30 3 17 53 17 10 —- 100 Lund —— 9 18 5 4 —— 36 —— 25 30 14 11 —— 100 Totalt 1 14 34 10 7 66 1 21 52 15 11 — 100

b) Juridisk fakultet 1952/53—1962/63

Absolut fördelning Relativ fördelning Lärosäte A a AB Ba B Uk 8121 A a AB Ba B Uk S:a Uppsala . . -— 2 7 2 2 —— 13 — 15 54 15 15 -— 100 Lund . . . . — 6 —— —— — 8 — 25 75 —— —— 100 Stockholm — 1 6 2 -— — 9 — 1 1 67 22 -— -— 100 Totalt — 5 19 4 2 — 30 —— 17 63 13 7 —— 100

c) Medicinsk fakultet 1952/53—1962/63 jämte Karolinska institutet 1953/54—1962/63

Absolut fördelning Relativ fördelning Lärosäte A a ABIBaIB Uk S:a AIaIAB Ba|B|Uk|Sza Uppsala .. 18 47 28 8 1 1 103 17 46 27 8 1 1 100 Lund . . . . 20 86 25 13 4 148 14 58 16 9 3 — 100 Göteborg 2 5 3 29 6 3 _ 93 2 57 31 7 3 -— 100 Karol inst 47 118 77 14 5 2 263 18 45 29 5 2 100 Totalt 87 304 159 41 13 3 607 14 50 26 7 2 1 100 d) Humanistisk fakultet 1952153—1962/63 Absolut fördelning Relativ fördelning Lärosäte A a AB Ba B Uk S:a A a AB Ba B Uk S:a Uppsala . . 5 43 75 15 3 —— 141 3 31 53 11 2 100 Lund .... 2 33 53 13 2 1 104 2 32 51 12 2 1 100 Göteborg1 — 11 28 8 1 1 49 23 57 16 2 2 100 Stockholm 1 25 64 22 1 _ 113 1 22 57 19 1 100 Totalt 8 1 12 220 58 7 2 407 2 ' 27 54 14 2 1 100

1 Omfattar såväl hum som naturvetenskapl disp. Antalet nat vet avhandlingar under perioden uppgick till 5.

Absolut fördelning Relativ fördelning Lärosäte A | a |AB Ba| B ]Uk| S:a A 3 AB Ba B Uk S:a Uppsala .. 26 77 39 7 1 —— 150 17 51 26 5 1 100 Lund 6 50 41 14 2 113 5 44 36 13 2 — 100 Stockholm 15 67 35 9 2 —— 128 12 52 27 7 2 -— 100 Totalt 47 194 115 30 5 391 12 50 29 8 1 -— 100 f) Tekniska högskolan 1955/56—1961/62. Lantbrukshögskolan 1952/53—1962/63 Absolut fördelning Relativ fördelning

Lärosäte

AaABBaBUkS:aAaABBaBUkS:a

KTH . . .. 10 23 14 11 2 — 60 17 38 23 18 3 — 99 Lantbr högsk . . .. 2 14 11 5 2 —— 34 6 41 32 15 6 _— 100

Innehavare av ordinarie eller extra ordinarie lärartjänst vid vederbörande läro- säte är skyldig åtaga sig uppdrag som fakultetsopponent. Samma skyldighet före— ligger också för sk oavlönad docent. Forskardocent är skyldig mottaga dylikt uppdrag endast om han är särskilt sakkunnig inom avhandlingens ämnesområde.

Ersättning för opponentuppdrag kan antingen utgöras av nedsättning i befatt— ningshavarens undervisningsskyldighet motsvarande tre veckors undervisning eller utgå i form av ett arvode mellan 600 och 1 000 kronor. I speciella fall kan er- sättning för opponentskap utgå i form av ersättning för mistade löneförmåner under maximalt 21 dagar.

Förutom fakultetsopponenten brukar i allmänhet en andre opponent och icke sällan även en tredje opponent uppträda vid disputationerna. Dessa båda opponen— ter utses av författaren.

7.1.3.2.

I tabell 712 redovisas vissa uppgifter angående betygsfördelningen på disputa- tionsprov avlagda vid universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm samt Lantbrukshögskolan under perioden 1952/ 53—1962/ 63, vid Karolinska institutet perioden 1953/54—1962/63 samt vid Tekniska högskolan tiden 1955/56— 1961 / 62. För undersökningen har använts tillgängligt material vid statistiska cen— tralbyrån.

För perioden före 1956, då skilda betyg meddelades dels på avhandlingens innehåll, dels på disputan-dens försvar, har endast det förstnämnda betyget tagits

med i sammanställningen. I det sammanhanget kan för övrigt konstateras att inne— hålls— och försvarsbetyg under den tidigare perioden i allmänhet sammanföll. Skilda betyg på innehåll och försvar förekom i huvudsak endast just kring gränsen till docentkompetensen.

Undersökningen visar klart, att den graderade betygsskalan icke lett till samma relativa fördelning av vitsorden mellan skilda fakulteter och utbildningslinjer. Me— dan medianbetyget vid medicinsk och matematisk-naturvetenskaplig fakultet samt Tekniska högskolan var Med utmärkt beröm godkänd utgjordes medianbetyget vid teologisk, juridisk och humanistisk fakultet av betygsgraden Med beröm godkänd. Särskilt vid medicinsk och matematisk-naturvetenskaplig fakultet är koncentratio- nen till de båda högsta betygsgraderna markant. Vid båda dessa fakulteter utdelas således vitsordet Berömlig eller Med utmärkt beröm godkänd vid närmare två tredjedelar av disputationerna, medan endast cirka 10 % av disputationsproven erhåller lägre betyg än Med beröm godkänd. När det gäller den medicinska fakul— teten ligger det nära till hands att anta, att disputationsbetygens fördelning äger ett visst samband med det i praktiken tillämpade kvalifikationskravet _ docentkom- petens — för överläkarbefattningar vid större sjukhus.

Vid de humanistiska fakulteterna har betygen till ungefär 80 % samlats på nivån kring och strax över den som erfordras för docentur, men här kan man i gengäld notera att det högsta vitsordet utdelats endast i ett mycket litet antal fall. Den högsta andelen 25-30 % — betyg lägre än Med beröm godkänd synes av det begränsade materialet att döma föreligga vid de teologiska och juridiska fakul- tetema.

Antalet underkända disputationsprov är — som man kanske kunde ha väntat sig mycket ringa. Med det system som hittills tillämpats för erhållande av dok- torsgraden är det närmast mera anmärkningsvärt att överhuvudtaget några disputa— tioner underkännes.

Icke oväsentliga skillnader kan således iakttas i fråga om betygsskalans tillämp- ning mellan fakulteter representerande skilda forsknings— och utbildningslinjer. Som tidigare påpekats är dock ett sådant förhållande ägnat att inge mindre betänklig- heter än när skillnaderna uppstår inom samma ämnesområden. Undersökningen visar emellertid att även skillnader i sistnämnda avseende föreligger. Särskilt mar— kant därvidlag är den relativa stränghet med vilken såväl medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet som matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet bedömt doktorsavhandlingarna. För den förstnämnda fakultetens del har detta väsentligen tagit sig uttryck i en i förhållande till övriga systerfakulteter markerad försiktighet med att utdela det högsta vitsordet. Matematisk-naturveten— skapliga fakulteten i Lund har, förutom att tillämpa samma försiktighet som me- dicinska fakulteten i Göteborg, också i högre grad än andra matematisk-natur— vetenskapliga fakulteter utnyttjat betygsgraderna under docentnivån.

7.2. Tidigare diskussion om reformerad betygsättning av doktorsavhandlingar

Den nuvarande utformningen av betygsättningen av doktorsavhandlingar utgör en kompromiss grundad på förslag och kritik som framfördes i samband med revi- sionen av universitetsstatuterna år 1956. Enligt de dittills gällande bestämmelserna skulle betyg över disputation för doktorsgraden avges såväl på avhandlingens innehåll som på försvaret vid disputationen. I båda fallen skulle den sexgradiga betygsskalan användas. Detta system bedömdes emellertid på många håll vara onödigt komplicerat. Dessutom kunde man konstatera, att det 3 k försvarsbetyget ganska allmänt hade kommit att användas som ett instrument för en ännu längre driven fingradering av det egentliga avhandlingsbetyget.

Kritiken riktades dock icke endast mot oklarheten till följd av den dubbla betyg— sättningen. Särskilt från de medicinska fakulteternas och Karolinska institutets sida framfördes kraftiga erinringar mot de graderade avhandlingsbetygen över- huvudtaget. Doktorsavhandlingen borde enligt dessa instansers åsikt endast be- dömas med betygen Godkänd eller Icke godkänd. Någon särskild hänsyn borde vidare ej tas till disputandens verbala förmåga att försvara sina teser. De kritiska synpunkterna på lämpligheten att använda den graderade betygsskalan grundades väsentligen på observerade skillnader mellan olika instansers sätt att utnyttja graderingen. Man tyckte sig av dessa diskrepanser kunna sluta, att en likformig och jämförbar betygsskala svårligen torde kunna upprätthållas. Dessutom framhölls, att den inflationstendens som de högre betygsgraderna syntes vara utsatta för måste leda till att betygens värde som kvalitetsskiljande instrument helt eller nästan helt bleve upphävt. »Ett betygssystem, som icke fungerar och icke kan fungera rättvist, saknar existensberättigande» framhöll tex Karolinska institutets lärar— kollegium i samband med arbetet på statutrevisionen.

I sitt förslag till nya statuter anslöt sig också kansler till de medicinska läro- anstalternas kritik av de graderade avhandlingsbetygen. Kanslers förslag innebar dock att fakulteten utöver angivande av betyget Godkänd eller Icke godkänd också i det förra fallet skulle göra anteckning i sitt protokoll huruvida disputationsprovet ansågs utvisa att författaren ådagalagt det för docentur uppställda kravet på veten- skaplig skicklighet. Vidare pekade kansler på den betydelse som förslaget kunde beräknas få på studietiderna fram till doktorsgraden. Den graderade skalans avskaf- fande torde enligt kanslers mening vara ett av de verksammaste medlen för att åstadkomma en begränsning av avhandlingarnas omfång och därmed att väsentligt förkorta studietiden.

Att kanslers förslag inte genomfördes vid den slutliga statutändringen torde till väsentlig del har sin grund i den skarpa remisskritiken från främst de filosofiska fakulteternas sida. Om kvalitetsgraderingen slopades skulle, hävdade man, den omedelbara följden bli en sänkning av den internationellt erkända, höga standarden på den svenska doktorsgraden. De studerande skulle med ett sådant system sakna incitament att ägna lika stor omsorg på att överarbeta sina alster som dittills varit fallet. De graderade betygens avskaffande skulle vidare leda till betydande svårig-

heter och eventuellt också orättvisor när doktorerna i en framtida konkurrens— situation skulle jämföras mot varandra. För att avnämarna av den högst utbildade vetenskapliga arbetskraften skulle kunna göra en avvägning mellan olika sökande med hänsyn till deras vetenskapliga förmåga syntes ett system med enbart betyget Godkänd nödvändigtvis komma att bli kompletterat med en varierande flora av personliga rekommendationer från respektive doktors handledare och professor. Risken för att sådana intyg lätt bleve präglade av vederbörande intygslämnares personliga språkbruk och grad av benägenhet för värderande omdömen syntes enligt kritikerna vara mycket påtaglig och i hög grad ägnad att försvåra varje försök till rättvis jämförelse mellan konkurrenterna.

Endast i några få fall höjdes röster till försvar för det av kansler föreslagna systemet även från de filosofiska fakulteterna. Skälen för reformen var då i stort sett desamma som medicinarna tidigare framfört. Men därutöver framfördes tanken, att bedömningen av doktorsavhandlingarnas vetenskapliga värde rätteligen ej borde ske förrän resultaten hunnit prövas och värderas av en större krets av sakkunniga än vad som i regel var möjligt att uppbringa vid disputationstillfället. I många vetenskaper kunde de nya resultatens intresse för forskningen rättvist bedömas först sedan de utsatts för internationell kritik och användning.

Utan tvivel har inställningen till de graderade avhandlingsbetygen visst samband med den praxis beträffande utnyttjandet av betygsskalan som utvecklats inom skilda fakulteter. Med tanke på den relativt sett höga uppskattning som kommit de medi- cinska avhandlingarna till del när det gäller betygen, ligger det nära till hands att förutsätta att betygens kvalitetsskiljande effekter så gott som helt uteblivit. Betyg- sättningen blir då centrerad kring frågan huruvida avhandlingen skall anses ge docentkompetens eller ej. För det överväldigande flertalet avhandlingar i medicin utfaller denna prövning positivt. Problemet blir givetvis annorlunda om betygs— skalan, som fallet är vid de teologiska, juridiska och humanistiska fakulteterna, utnyttjas mera differentierat. För de båda fakulteterna med den kvantitativt största produktionen av doktorer de medicinska och matematisk-naturvetenskapliga har emellertid betygsskalan i praktiken reducerats att omfatta ett mindre antal grader än vad som framgår av de formella bestämmelserna.

7.3. Principerna för betygsättning och kunskapskontroll

7.3.1. Konsekvenser av forskarutbildningsreformen

Förslaget till ny utformning av forskarutbildningen kommer givetvis också att få vissa konsekvenser beträffande formerna för kunskapskontroll och examination. Den utbildningsgång som föreslagits innebär, att studierna fram till den nya doktors— graden mera kommer att få karaktären av regelrätt yrkesutbildning för forskning än vad som hittills varit fallet med avhandlingsarbetet för disputationen. I utbild— ningen kommer bla att ingå ett bestämt mått av gemensam kursmässig utbildning och i varierande utsträckning därutöver frivilliga kurser. Detta leder jämte det

vetenskapliga arbetet med avhandlingen till det samlade slutresultatet —— doktors- examen. Därutöver finns i utbildningsgången en i princip frivillig examen, mellan- examen, för vilken särskilda regler för kunskapskontroll och examination måste uppställas. För båda dessa examina gäller till skillnad från den nuvarande doktors- graden att det inte enbart är avhandlingens resultat som skall bedömas och värde- ras. Godkända resultat måste uppnås också på en rad andra prov för att examen skall kunna avläggas.

Utredningens förslag om en fyraårig studiegång efter basexamen fram till dok— torsexamen ställer vidare krav på att examinationen anordnas på ett sådant sätt att studietiden effektivt kan tillvaratas. Kunskapskontrollen får med andra ord inte utformas så att onödig tid går förlorad på tentamensförberedelser.

7.3.2. Tentamina på kurser och litteratur

Enligt utredningens förslag skall undervisningen i princip vara frivillig. Dokto— randerna skall tillåtas att inhämta motsvarande kunskaper även på annat sätt än genom att följa kursundervisningen. Det mått av kunskaper som motsvaras av de gemensamma kurserna och det stipulerade antalet valfria kurser skall dock redo— visas innan examensbeviset utdelas.

När det gäller kunskapskontrollen på den kursmässiga delen av forskarutbild— ningen kan i princip två lösningar diskuteras. Antingen kan redovisningen av dessa kunskaper ske i en eller ett par större tentamina såsom fallet ofta är i forskarut— bildningen i Förenta Staterna eller också kan man välja att dela upp redovisningen i ett något större antal mindre deltentamina. Det senare alternativet har i vårt land införts i betydande omfattning på grundexamensnivån och har då främst motiverats med den studieeffektivitetshöjande verkan som mindre delredovisningar ansetts ha.

Systemet med större, sammanhållna tentamina kan lätt få till resultat att eleverna tvingas lägga ned stor möda och dyrbar tid på tentamensförberedelser. Det läro— stoff som skall vara present vid prövningstillfället blir med en sådan utformning av examinationen särskilt på den nivå det här är fråga om — omfattande och kanske också tämligen disparat. Av erfarenheter som vunnits av det amerikanska systemet kan man också dra slutsatsen, att stora tentamina tenderar att resultera i förseningar i studierna och ofta också relativt hög bortfallsprocent.

Utredningen har således funnit det vara mest ändamålsenligt att ge kunskaps- kontrollen även på forskarutbildningsstadiet formen av deltentamina i anslutning till kurserna på de områden där undervisning tillhandahålles. Utredningen har ej kunnat finna att systemet med större tentamina skulle erbjuda några väsentliga fördelar som inte lika väl kan erhållas med ett deltentamenssystem. Sådana partier av litteraturkursen som ej behandlas i undervisningen måste dock redovisas i en särskild tentamen. Om denna litteratur i vissa ämnen skulle vara mycket omfångs- rik bör emellertid kunskapskontrollen även på dessa avsnitt kunna uppdelas i del- tentamina.

I anslutning till frågan om kunskapskontrollens uppläggning förtjänar särskilt observeras att utredningen förutsätter att samarbete i möjligaste mån skall etableras mellan olika lärosäten och skilda examensämnen när det gäller att anordna kurser för forskarutbildningen. Inom många ämnesområden finns det för övrigt anledning utgå från att ett ekonomiskt försvarbart utnyttjande av resurserna endast kan åstadkommas under förutsättning att ifrågavarande undervisning efterfrågas även av doktorander inom angränsande vetenskapsgrenar. I ämnen med litet antal doktorander blir underlaget för mera specialiserade undervisningsmoment alltför ringa. Man måste då söka sig fram via samarbete med motsvarande ämnesinsti— tutioner vid ett annat lärosäte eller ett annat ämne med samma undervisningsbehov vid den egna läroanstalten. Ett sådant system reser emellertid krav på att kursten- tamina som avlagts vid ett annat lärosäte skall kunna tillgodoräknas i examen. Tentamina för forskarexamina bör alltså —- liksom fallet är beträffande tentamina på delstudiekurser på grundexamensnivå vara riksgiltiga. Det förhållandet att doktorander efter påbörjad forskarutbildning önskar byta studieort, t ex för att er- hålla bättre betingelser för det planerade avhandlings- och forskningsarbetet, talar för att i vart fall tentamina på de gemensamma kurserna bör vara giltiga oavsett vid vilket lärosäte de avlagts. Annorlunda ställer sig problemet i de fall doktoranden helt önskar byta studieinriktning. Det bör då ankomma på den i det följande föreslagna handledargruppen att bedöma i vilken mån redan genomgångna prov skall kunna tillgodoräknas i den nya utbildningen.

För tentamina på kurser och litteratur har utredningen ej funnit det motiverat att tillämpa en betygsskala med kvalificerade betyg. Vitsorden Godkänd och Icke godkänd torde vara fullt tillräckliga för att ange huruvida doktoranden inhämtat det föreskrivna kunskapsstoffet eller uppnått den erforderliga skickligheten.

7.3.3. Betygsättning av avhandling för mellanexamen

Avhandlingen eller motsvarande skriftliga prov för mellanexamen skall för att kunna godtagas som examensberättigande prestation behandla ett genomarbetat vetenskapligt problem. Med en sådan utformning av avhandlingskravet kommer denna del av examenskvalifikationema att kunna uppfyllas dels av de studerande som redan från början endast inriktat sig på att avlägga mellanexamen, dels av de doktorander som efter eget val eller på anmodan av sin handledare lägger fram en genomarbetad del av den forskningsuppgift som de valt för sin doktorsavhand- ling. För den senare kategorin kan avhandlingen för mellanexamen t ex utgöras av en av de uppsatser, vilka senare sammanställes till en doktorsavhandling av sam- manläggningstyp.

Avhandlingsarbetet för mellanexamen får emellertid inte bli av sådan omfattning att studietiden för mellanexamen blir längre än de föreslagna två åren. Det är givet att valet av avhandlingsämne därvid kommer att vara av den allra största betydelse. Vid sidan av detta spelar emellertid också själva bedömningsproceduren en betydande roll.

Ett system som ger möjlighet att erhålla kvalificerade betyg på avhandlingarna leder erfarenhetsmässigt till en strävan hos alla att söka få högsta möjliga vitsord, samtidigt som det kvalificerade betyget direkt eller indirekt kommer att uppställas som krav för att vederbörande skall få fortsätta mot en högre nivå. På så sätt skapas ett mycket kraftigt incitament för de studerande att utvidga och finslipa sina alster, oavsett om avsikten är att vinna tillträde till nästa stadium eller endast att avlägga ifrågavarande examen. En förlängning av studietiden blir då oundviklig.

Avhandlingsuppgiften för mellanexamen skall främst syfta till att pröva den studerandes förmåga till vetenskapligt arbete. I centrum för bedömningen bör alltså stå icke de vetenskapliga resultaten i sig utan den grad av skicklighet varmed undersökningen genomförts. Avhandlingsarbetet för mellanexamen bör därför ej bedömas efter principiellt andra linjer än vad som gäller för bedömningen av de övriga examensprestationerna.

Mot bakgrund av det anförda föreslår utredningen att avhandlingarna för mel— lanexamen icke blir föremål för graderad betygsättning. Dessa avhandlingar bör endast bedömas med vitsorden Godkänd eller Icke godkänd. Betyg på mellanexa- mensavhandling sättes av vederbörande examinator liksom fallet nu är med licen- tiatavhandling.

Utredningen har ej tagit ställning till reglerna för mellanexamensavhandlingens offentlighet. Denna fråga bör enligt utredningens mening prövas i samband med ställningstagandet till offentlighetskommitténs betänkande.

7.3.4. Betygsättning av doktorsavhandling

De graderade avhandlingsbetygen belyser i dagens läge egentligen två ting. Vits- ordet utgör icke endast ett mått på forskningsresultatens vetenskapliga värde utan är även uttryck för en uppfattning av författarens personliga kapacitet och utveck- lingsmöjligheter som vetenskapsman. Disputationsbetyget kommer därför ofta att vara utslagsgivande i fråga om forskarens utsikter att göra en akademisk karriär. Det största intresset kommer då naturligen att koncentreras kring den betygsnivå som erfordras för att erhålla docentur. Eftersom gränsen mellan docentmässiga och icke docentmässigaavhandlingar vid de flesta fakulteterna går mitt igenom betygsgraden Med beröm godkänd, har därför denna betygsgrad kommit att få en mycket vid tillämpning. Man kan också hävda, att betygsskalan i fråga om intag- ningen till den akademiska karriären är av huvudsakligt intresse endast för gräns— dragningen docentkompetens eller ej.

Disputation har emellertid i växlande omfattning uppställts som kompetenskrav även för vissa befattningar utanför universitet och högskolor. Den största gruppen härvidlag utgjordes tidigare av lektoraten inom skolväsendet. Vidare har doktors- graden räknats som merit inom flera andra verksamhetsområden utan att utgöra ett formellt kompetenskrav. I de fall då doktorer konkurrerat om tjänster utanför den akademiska karriären har otvivelaktigt de graderade avhandlingsbetygen varit värdefulla som instrument för en bedömning av de sökandes förtjänst. De forma-

liserade betygen har då varit att föredra framför de individuella intyg från veder- börandes professor som man eljest befarat skulle ha kommit att ersätta den gra- derade betygsskalan. Förekomsten av disputation som kompetenskrav på arbets- marknaden utanför universitetsorganisationen har emellertid minskat i omfattning.

Förutsättningen för att de graderade betygen skall fylla kvarstående behov inom områden där doktorsgrad alltfort kommer att tillgodoräknas är att betygen kan hävdas vara rättvisande och jämförbara. Som framgått av tidigare avsnitt är detta ej alltid fallet. Därtill måste tendensen till anhopning av betygen inom vissa ut— bildningslinjer till en snävt begränsad nivå beaktas. Betygens betydelse som sär- skiljande värdeomdömen måste givetvis minska avsevärt vid en dylik tillämpning av betygsskalan.

Den reformering som nu föreslås av forskarutbildningen och forskarkarriären leder till att såväl möjligheterna som behovet av att bibehålla de graderade av— handlingsbetygen kommer i ett nytt läge. Utbildningsmålet kommer att undergå en viss förskjutning. Urvalet till den akademiska karriären föreslås som framgår av senare kapitel —- få en utformning som i väsentliga avseenden avviker från dagens situation. I det nya utbildningssystemet kommer avhandlingen icke att vara den enda prestation som krävs för doktorsexamen. Avhandlingsarbetet skall vid sidan av kurser, seminarieövningar och litteraturstudier utgöra ett led i utbild— ningen. Eftersom kravet att forskningsarbetet skall utmynna i vetenskapligt origi- nella resultat givetvis icke får åsidosättas i den nya examen kommer emellertid av- handlingen även i fortsättningen att kunna bli föremål för en differentierad bedöm- ning av resultatens vetenskapliga värde. Utbildningssituationen i sig med den kraf- tigt intensifierade handledningen och den ökande tendensen till grupparbeten för- svårar dock en entydig utvärdering av disputandens egen vetenskapliga skicklighet, självständighet och originalitet. Därvidlag intar de nuvarande doktorsavhand- lingarna en helt annan ställning, som i sin tur också kan ha ansetts motivera det relativt stora anta-let gradationer i betygsskalan och den utslagsgivande roll av- handlingsbetyget hittills haft för den fortsatta karriären.

Av utomordentligt stor betydelse för valet av betygssystem är slutligen den effekt på utbildningssituationen som skilda betygssystem kan förväntas få. Det torde i allmänhet förhålla sig så, att varje form av graderade betyg i större eller mindre grad resulterar i en förlängning av studietiden. Dels lockar möjligheten att erhålla ett kvalificerat vitsord _ och därmed oftast indirekt ett förord till fortsatt karriär lätt doktoranden att ge sig i kast med alltför omfattande problem, dels bidrar ett sådant system till en successiv höjning av ambitionsnivån även när det gäller arbetets formella fulländning.

Utredningen har således funnit, att den hittills tillämpade graderingen av av— handlingsbetygen varken är lämplig eller nödvändig att bibehålla i den nya forskar- utbildningen. -

Utredningen föreslår därför, att avhandlingarna för den nya doktorsexamen skall bedömas endast med vitsorden Godkänd eller Icke godkänd.

7.4.1. Grundläggande utbildning och examina

Inledningsvis påpekades, att rätt att disputera för doktorsgrad föreligger för dem som avlagt licentiatexamen, tandläkarexamen eller veterinärexamen inom den fakultet eller högskola där disputationen skall ske. För licentiatexamen krävs i sin tur avlagd grundexamen. Examensstegen är således uppbyggd med successiva obligatoriska examina. Denna konstruktion fanns för övrigt redan innan licentiat- examina genom 1870 års examensstadga infördes som ett led mellan dåvarande grundexamina och doktorsgraden. Principen om obligatorisk examen överfördes då direkt att gälla även licentiatexamen. Det ursprungliga syftet med denna kon- struktion var att skapa viss garanti för att personer som erövrat den högsta lärdoms- graden ej skulle vara alltför ensidigt specialiserade inom det ofta ganska snäva område som tagits upp till behandling i doktorsavhandlingen. Genom kravet på avlagd grundexamen uppnåddes att disputanden skaffat sig kunskaper även inom andra ämnesområden. Det kan noteras att licentiatexamen ursprungligen var konstruerad med hänsyn till önskemålet om en viss vidgning av ämnesområdet. Licentiatexamen skulle nämligen från början omfatta tre, senare två ämnen. Först i 1907 års stadga för filosofiska examina ändrades reglerna så att licentiatexamen kunde avläggas i endast ett examensämne. Vid de tekniska högskolorna tillämpas dock systemet med två ämnen i licentiatexamen.

Vad gäller licentiatexamina vid bl a filosofisk fakultet har emellertid den succes- siva begränsningen av antalet ämnen i examen jämsides med en, särskilt inom vissa områden, mycket uttalad specialisering redan på licentiatnivån lett till att det ursprungliga syftet med att kräva avlagd licentiatexamen för rätten att disputera skjutits i bakgrunden.

Beträffande medicine licentiatexamen och tandläkarexamen är förhållandena annorlunda, eftersom dessa examina till sitt innehåll är klart fixerade och syftar till att ge adekvat utbildning för ett visst yrke. Det för yrkesutövningen erforderliga måttet av kunskaper inom skilda ämnesområden behöver icke sammanfalla med kunskapsbehovet för vetenskaplig verksamhet inom ett speciellt begränsat fält. Snarare torde det ofta förhålla sig så att behovet av ämneskunskaper är väsentligt olika för de båda typerna av verksamhet. Konsekvensen bör då rimligen vara att medicine licentiatexamen eller tandläkarexamen icke skall uppställas som villkor för avläggande av doktorsexamen. För disputation vid medicinsk fakultet har detta villkor för övrigt redan uppluckrats, då dispens från kravet på avlagd grundexamen alltid meddelas i förekommande fall.

Reformeringen av forskarutbildningen nödvändiggör vissa förändringar av de aktuella bestämmelserna. I den nya utbildningsstegen finns ingen motsvarighet till nuvarande licentiatexamen. Mellanexamen är i princip frivillig och kan därför inte uppställas som villkor för disputation. Kvar står då endast de olika grundexamina. Därvidlag innebär den nyligen beslutade omläggningen av den farmaceutiska utbild-

ningen en principiell nyhet i det att yrkesutbildning och forskarutbildning sker efter två skilda utbildningslinjer med utgångspunkt från en gemensam grundläg— gande examen. Med det i kapitel 4 framförda förslaget om ny medicine kandidat- examen erhålles en motsvarande konstruktion vid de medicinska fakulteterna.

För tillträde till den framtida forskarutbildningen måste vissa krav ställas på såväl bredd som djup i den föregående utbildningen. Den för en meningsfull forskar- utbildning erforderliga bredden i ämneskunskaperna torde i allmänhet innebära krav på studier i ett så pass stort antal ämnen, som erfordras för avläggande av grundexamen, medan den nödvändiga fördjupningen uppnås med tre betyg eller motsvarande i grundexamen i det examensämne som närmast motsvarar forskar— utbildningsämnet. Mot den bakgrunden synes kravet på avlagd grundexamen i princip böra upprätthållas även för den nya doktorsexamen. Med ett dylikt villkor undviker man en alltför ensidig specialisering på ett mycket tidigt stadium i utbild— ningen, samtidigt som grundexamen i sig erbjuder en grundval för selektionen till forskarutbildningen. Utredningen föreslår på anförda grunder att avlagd grund— examen stipuleras som villkor för doktorsexamen.

7.4.2. Disputation på gemensam avhandling

Utredningen har i olika sammanhang betonat värdet av att doktorandernas forsk- ningsarbete kan ske i form av lagarbete kring större vetenskapliga projekt. I den mån den problemställning som undersökts av olika doktorander utifrån skilda aspekter anses behöva redovisas samlat kan emellertid vissa problem från examina— tionssynpunkt uppstå. Enligt nuvarande bestämmelser får nämligen samma avhand- ling icke användas som disputationsprov mer än en gång. Universitetsförfattningar— na lämnar ej heller möjlighet till gemensam disputation på en och samma avhand- ling. Med en vidgad användning av lagarbetet är det rimligt att tänka sig, att redo— visningen av gemensamma forskningsresultat oftare än för närvarande av rent ve- tenskapliga skäl bör ske i ett samlat arbete. Samtidigt leder givetvis en sådan anord- ning till svårigheter om arbetet skall utgöra examensprov för mer än en individ. För bedömningen av prestationen måste nämligen krävas, att de individuella in— satserna skall kunna särskiljas.

Utredningen har emellertid bedömt det vara betydelsefullt på grund av såväl vetenskapliga som utbildningsorganisatoriska skäl att under särskilda betingelser tillåta en gemensam disputation på samma arbete. Därvid måste dock som ett absolut villkor uppställas att respektive författares insatser klart kan särskiljas, vilket bör redovisas i avhandlingens förord.

123 7.5. Handlednings- och studiekontroll

7.5.1. Behov av ett rådgivande och övervakande organ

Reformeringen av forskarutbildningen innebär att utbildningen i framtiden kommer att ges under fastare former. Detta oaktat föreligger enligt utredningens upp- fattning behov av organ, som kan tjäna som hjälp och stöd för den enskilde doktor— anden. Doktoranderna i det nuvarande utbildningssystemet kan nämligen i många avseenden sägas ha arbetat i ett vakuum där garantier för handledning och mate- riellt stöd för forskningsarbetet alltför ofta varit beroende på arbetsförhållandena vid institutionen.

Det nya utbildningssystemet kommer, jämfört med vad som nu är möjligt, att innebära en ökning i valfriheten vid sammansättningen av kurser och litteratur. Valmöjligheterna ställer emellertid stora anspråk på kunskap om vilka kombina— tioner som är lämpliga i det enskilda fallet. En dylik orientering inom det vetenskap- liga fältet torde doktoranderna i början av sin utbildning besitta endast i undan— tagsfall. Här föreligger således ett uppenbart behov av någon form av rådgivande instans med vetenskaplig kompetens. Att lägga detta ansvar helt på den som utsetts till handledare finner utredningen vara mindre lämpligt. Utbildningsbehovet kan ofta vara sådant att råd och erfarenhet från andra forskare och andra ämnen måste beaktas. Inom det rådgivande organet måste en mera differentierad sakkunskap fin-nas representerad än vad en enskild forskare rimligen kan besitta.

Ett par av de grundläggande förutsättningarna för att den föreslagna tidsramen på fyra år skall kunna hållas är dels att de individuella forskningsuppgifterna avpassas med tanke på den korta tid som står till förfogande, dels att forsknings- arbetet kontinuerligt kan följas upp och vid behov ges en inriktning på mera frukt— bara problemställningar. Också för dessa uppgifter erfordras en grupp eller kom- mitté med vetenskaplig kompetens. Den kontrollverksamhet som en sådan grupp skulle fullgöra innebär oundvikligen samtidigt en indirekt prövning av frågan när forskningsarbetet och därvid vunna resultat skall anses motsvara fordringarna för doktorsexamen. I viss mån kommer därför ansvaret för utbildningens effektivitet på handledarsidan att åvila detta organ.

Utredningen vill i detta sammanhang erinra om den handledningskommitté med motsvarande funktioner som återfinns i det amerikanska doktorsutbildningspro— grammet. I USA har detta system rönt stor uppskattning från såväl lärarnas som doktorandernas sida. Utredningen är övertygad om att ett liknande system skulle fylla ett behov i forskarutbildningen även i vårt land.

7.5.2. Handledargruppens inrättande och sammansättning

Mot bakgrund av de anförda principiella och praktiska argumenten finner utred- ningen det angeläget att systemet med handledargrupper införes. I princip bör en dylik grupp finnas för varje doktorand. Gruppen bör bestå av tre personer med

vetenskaplig kompetens inom det eller de områden som utbildningen omfattar eller berör. Doktorandens huvudhandledare skall givetvis alltid ingå. Till medlem av handledargrupp bör vid behov kunna utses även vetenskapsmän utanför den egna institutionen eller fakulteten. I speciella fall tex då handledningen huvudsakli- gen fullgöres av tjänsteman vid vetenskaplig inrättning utanför universitet eller hög- skola — bör det vara möjligt att till gruppen knyta personer utan anställning inom universitets- eller högskoleorganisationen.

Handledargruppens sammansättning kan emellertid icke fixeras förrän området för den blivande doktorsavhandlingen är någorlunda bestämt och handledaren har utsetts. Dessa förutsättningar kan med den uppläggning som givits utbildnings— gången i regel inte beräknas föreligga förrän i början av det andra studieåret. Den enskilde doktoranden torde dock redan från början av sina studier vara betjänt av råd och anvisningar beträffande kursval mm. Samtidigt måste institutionens vetenskapliga ledning på grundval av doktorandernas mera preliminära intresse för ett visst avhandlingsområde kunna göra en bedömning av de disponibla perso— nella, ekonomiska och materiella resurserna. Utredningen föreslår därför, att hand- ledare, intill dess att forskningsuppgiftens inriktning preliminärt fastställts och hu- vudhandledare utsetts, formellt utgöres av institutionens prefekt. Det förutsättes att prefekten därvid samråder med de ordinarie lärare vid institutionen som är enga— gerade i forskarutbildningen.

När doktorandens plats i institutionens vetenskapliga verksamhet har klarlagts skall prefekten efter samråd med doktoranden och institutionens forskarhandledare upprätta och till vederbörande fakultet eller sektion inge förslag till handledar— grupp. Där så är lämpligt med hänsyn till de individuella forskningsuppgifterna kan ett begränsat antal doktorander med fördel ledas av en och samma handledar— grupp. En sådan konstruktion kan t ex visa sig vara rationell när det är fråga om ett forskningsprojekt, vari flera doktorander medverkar.

7.5.3. Handledargruppens uppgifter

Handledargruppen skall i första hand fungera som ett rådgivande organ men också som en instans för vetenskaplig bedömning. Båda aspekterna på verksam- heten aktualiseras redan när gruppen skall pröva ämnet för avhandlingen, antingen det då är fråga om ett mindre arbete avsett som examenskvalifikation för mellan— examen eller en mera omfattande vetenskaplig undersökning som grund för ett disputationsprov. Som tidigare nämnts erfordras en vetenskaplig bedömning även när gruppen skall ge doktoranden råd i fråga om lämpliga valfria kurser i utbild- ningen.

Handledargruppen skall ansvara för att doktoranden erhåller handledning av expertis inom det tilltänkta forskningsområdet. Vidare måste rimliga garantier lämnas för att doktoranden får tillgång till materiel, apparatur, arbetsplats och biträdeshjälp i den utsträckning som krävs för att uppgiften skall kunna lösas inom den givna tidsramen. Särskilt inom experimentella discipliner kommer således

doktorandens forskningsarbete att medföra betydande kostnader som institutionen på ett eller annat sätt måste kunna ikläda sig.

Utredningen är medveten om att det kan vara vanskligt att på ett tidigt stadium i forskningsarbetet precisera uppgiftens innehåll. Under arbetets gång kan man också nödgas frångå den ursprungliga problemställningen och i stället söka sig fram på nya banor. För att handledargruppen skall kunna avkrävas ansvar för dok- torandens utbildning, har utredningen emellertid bedömt det vara nödvändigt, att den ålägges att företa en reell prövning av forskningsuppgiften och de resurser som kan ställas till förfogande inom den ram som tilldelats institutionen eller forsk- ningsprojektet. I och med att gruppen accepterat ämnet för avhandlingen har den uttalat att doktoranden, såvitt angår de vetenskapliga förutsättningarna, bör kunna uppnå tillfredsställande resultat inom utbildningstidens ram.

Handledargruppens ställningstagande till forskningsuppgiften skall anmälas till- fakulteten eller sektionen för registrering. I anmälan skall även ingå uppgift om vem som utsetts till huvudhandledare.

Sedan ämnet har bestämts och huvudhandledare har utsetts kommer denne att ansvara för den direkta ledningen av doktorandens arbete. Under större delen av studietiden skall således handledargruppen endast finnas till i bakgrunden för att övervaka att utbildningen fortgår utan störningar. Såväl doktoranden som hand- ledaren skall dock ha möjlighet att fästa ledamöternas uppmärksamhet på upp- dykande problem och anhålla att gruppen tar ställning till dessa.

I handledargruppens uppdrag skall ingå att biträda examinator vid betygsätt- ningen av avhandling för mellanexamen. Vidare åligger det handledargrupp att pröva eventuella önskemål om gemensam doktorsdisputation. Slutligen bör i uppdraget ingå att pröva vissa frågor i samband med framställningen av avhand— lingen. Uppgifterna i det sistnämnda avseendet behandlas närmare i kapitel 8.

De uppgifter som föreslagits åvila handledargruppen kan synas vara av om- fattande karaktär och ägnade att ytterligare belasta akademiska lärare, som redan är hårt tyngda av andra arbetsuppgifter. Utredningen har emellertid bedömt den föreslagna organisationen vara av så stor betydelse för att förverkliga reformeringen av doktorsutbildningen, att ett visst merarbete av denna art för de närmast an— svariga lärarna måste accepteras. Det bör också framhållas, att handledargruppen i sin helhet normalt endast skall behöva sammankallas vid ett fåtal tillfällen under doktorandens utbildningstid. Den dagliga, informella kontakten vid institutionen och den intensifierade handledningen torde i allmänhet göra det möjligt att snabbt och utan formella besvär finna lösningar på flertalet problem utan att handledar— gruppen som sådan behöver kallas in.

7.6.1. Offentlighetsprincipen

Den offentliga granskningen av doktorsavhandlingarna utgör ett karaktäristiskt inslag i vårt nuvarande examinationssystem. Principen om allmänhetens rätt till insyn i forskningsresultaten liksom i själva granskningsproceduren har garanterats omsorgsfullt. Offentlighetsprincipen i samband med akademiska disputationer har tillgodosetts dels genom föreskriften att avhandlingarna i tryckt form senast en viss tid före disputationen skall vara tillgängliga för envar intresserad, dels genom att allmänheten givits rätt att övervara och delta i ventileringen av avhandlingarna.

Den offentliga granskningen är av obestridligt värde genom att den indirekt utgör ett mycket verkningsfullt medel mot olika utslag av bristande vetenskaplig ärlighet, tex plagiat eller idéstöld, som eljest skulle vara synnerligen svåra att beivra. Den offentliga granskningen innebär också en garanti för att den enskilde disputandens forskningsresultat skall erhålla en så objektiv bedömning som möjligt. Stundom brukar som en ytterligare fördel med nuvarande disputationsform framhållas, att vetskapen om den efterföljande ingående granskningen leder till att en hög kvalitativ nivå på avhandlingarna upprätthålles. Varken elev eller lärare kan vara intresserade av att framställa tvivelaktiga rön till offentlig granskning och värdering.

De syften som tillgodoses genom principen om offentlig granskning är av central betydelse. Det torde för övrigt vara svårt att med något annat system tillgodose de behov som offentlighetsprincipen i detta sammanhang fyller — och som måste beaktas även i den framtida, reformerade forskarutbildningen. Utvecklingen mot ökad forskningsintensitet i gränsområden mellan olika ämnen och fakulteter lik- som strävan till vidgat tvärvetenskapligt samarbete förstärker kravet på att gransk- ningen av avhandlingarna bör ske vid en för alla intresserade öppen förrättning. Utredningen finner det därför nödvändigt, att disputation för den nya doktors- examen sker under sådana former att offentlighetsprincipen upprätthålles.

7.6.2. Disputationsakten och betygsättningen

Den ritual som utvecklats kring disputationsakten synes i någon mån utgöra ett hinder mot en fri och otvungen diskussion kring avhandlingens vetenskapliga proble- matik. Disputationen är oftast endast en dialog mellan opponenten eller opponen- terna och författaren. S k extra opposition förekommer sällan och väcker därför ett visst uppseende. Disputationens vetenskapliga värde torde generellt sett kunna höjas om en mindre bunden debattordning införes. Den typ av vetenskaplig för- handling som det därvid ligger närmast till hands att jämföra med är det veten- skapliga seminariet. Avsikten med de mera detaljartade föreskrifter som utred- ningen föreslår i det följande är att åstadkomma en sådan förändring av disputatio— nens karaktär utan att därför kravet på offentlighet åsidosättes.

Vid disputationsakten, för vilken tid och plats skall anges på avhandlingens

försättsblad och anslås på lärosätets anslagstavla, skall således envar intresserad äga rätt att närvara och lägga fram synpunkter på forskningsresultaten. Disputa- tionen bör ledas av en ordförande med skyldighet att upprätthålla ordning och med befogenhet att avgöra när disputationsförhandlingen skall avslutas.

Disputationen måste emellertid genomföras under sådana former att en ingående granskning av avhandlingen kan garanteras. Att helt förlita sig på deltagarnas i regel mera slumpmässigt valda synpunkter synes ej tillräckligt. Utredningen föreslår därför att fakulteten eller sektionen även fortsättningsvis skall utse särskild oppo- nent för varje disputation. Ordinarie och extra ordinarie lärare vid lärosätet skall som nu vara skyldiga att mottaga uppdrag som fakultetsopponent.

Inom vissa ämnesområden, tex experimentellt inriktade ämnen, förekommer emellertid avhandlingar där problemställningen behandlats från såväl teoretiska som experimentella utgångspunkter. Det har ibland visat sig vara förenat med be- tydande besvär att till fakultetsopponent kunna finna en person som kan åta sig hela opponentskapet på en dylik avhandling. Liknande problem kan också lätt uppkomma som en följd av utredningens förslag att under vissa betingelser öppna möjligheten till gemensam disputation. Utredningen förordar därför, att fakulteten beredes möjlighet att i särskilda fall utse två opponenter. Enligt utredningens me— ning bör vidare fakulteten eller sektionen ges vidgade möjligheter att när så prövas angeläget med hänsyn till avhandlingens ämnesområde och tillgången på inhemsk sakkunskap kunna utse utländsk —— företrädesvis nordisk vetenskapsman till fakultetsopponent.

I debatten har ibland framförts krav på att fakultetsopponenten som regel skall tillhöra en annan institution än den där avhandlingsförfattaren utfört sitt forsk— ningsarbete. Utredningen är för sin del ej beredd att ansluta sig till ett sådant förslag. Härvid behöver endast erinras om att vissa ämnen endast finns företrädda vid ett enda lärosäte. Dessutom är det relativt vanligt att en viss specialitet inom ett ämne endast förekommer vid ett lärosäte. I sådana fall kan det vara direkt olämpligt att behöva välja en mindre sakkunnig opponent från en annan institution när den egna institutionen tillhandahåller den främsta expertisen. Till fakultets— opponent synes man dock böra undvika att utse någon som tillhör samma forskar- lag som disputanden.

Slutligen vill utredningen något beröra de tidsmässiga reglerna för disputationen. För närvarande äger dekanus eller dennes ställföreträdare sedan disputationen pågått fyra timmar besluta om tidsbegränsning eller låta avsluta disputationen. Inom fyratimmarsmarginalen finns emellertid inga regler för hur lång tid olika op- ponenter får ta i anspråk. Utredningen föreslår, att disputationen tidsbegränsas till högst fyra timmar och att ordföranden ges rätt att begränsa den tid som ställes till skilda opponenters förfogande. Ordföranden skall dock tillse att alla som så önskar får tillfälle att yttra sig.

Liksom hittills bör det slutgiltiga betyget på disputationsprovet fastställas av fakul— tet eller sektion. På så sätt skapar man en viss garanti för att normerna för ett godkänt disputationsprov blir enhetliga mellan olika ämnen och tidpunkter. Utredningen föreslår därför, att systemet med en betygsnämnd som fungerar som fakultetens eller sektionens beredande organ i dessa frågor bibehålles. Den enklaste och bästa lösningen torde bestå i att disputandens handledargrupp, kompletterad med två för viss tid utsedda representanter för fakulteten eller sektionen konstituerar betygsnämnd. Betygsnämnden utser inom sig ordförande för disputationen. Vid disputationen skall nämndens samtliga ledamöter närvara.

Till grund för betygsnämndens förslag till betygsättning skall förutom leda- möternas egen bedönming av avhandlingen och disputationen ligga ett skriftligt utlåtande från fakultetsopponenten. Opponentens utlåtande skall belysa dels av— handlingens förtjänster, dels de brister som påvisats vid granskningen. Nämndens förslag torde ej behöva vara motiverat annat än i det fall då förslaget avviker från den uppfattning opponenten framfört i sitt utlåtande. Vidare skall enskild ledamot av betygsnämnd äga rätt att i förekommande fall få avvikande mening antecknad till nämndens protokoll.

Avhandlingamas form och framställningskostnader

8.1. De nuvarande doktorsavhandlingarna tekniska form

8.1.1. Avhandlingarnas form och spridning Avhandlingar som framlägges som specimen för vår nuvarande doktorsgrad kan utgöras av antingen ett större arbete, en s k monografiavhandling, eller ett vari- erande antal mindre arbeten som vanligen publiceras successivt i facktidskrifter och andra vetenskapliga periodica och vilkas resultat sammanfattas i en skrift av rela- tivt begränsat omfång. I det senare fallet utgöres doktorsavhandlingen i egentlig mening av denna sammanfattning. Den senare avhand-lingstypen benämns vanligen sammanläggningsavhandling. I båda fallen gäller att avhandlingen skall vara ut- given av trycket. Av upplagan skall 330 sk pliktexemplar levereras till veder— börande universitetsbibliotek eller motsvarande institution. I fråga om samman— läggningsavhandling skall särtryck av uppsatser som ingår i avhandlingen inlämnas till biblioteket till ett antal av 60 exemplar av varje uppsats. Beträffande s k pre-prints av tidskriftsuppsa-tse-r har bestämmelserna om leverans- pliktens omfattning tidigare varit föremål för skilda tolkningar vid olika lärosäten. Numera har dock universitetskanslersämbetet rekommenderat att leveransplikten i dessa fall skall omfatta 150 exemplar. I fråga om sammanläggningsavhandlingarna har spridningen av de i uppsatsform publicerade resultaten ombesörjts genom publikationsseriens egen distribution. Distributionen av sammanfattningen är oftast av mera blygsam omfattning. Vissa unversitetsbibliotek har emellertid på senare tid låtit sammanfattningarna bilda särskilda vetenskapliga serier på vilka efterfrågan från utlandet visat sig vara stor. För monografiavhandlingarnas del har spridningen av arbetena framförallt skett genom vederbörande universitetsbiblioteks försorg inom ramen av pliktupplagan på. 330 exemplar. Pliktleveransen skall i första hand avse att garantera den offentliga granskningen av disputationsprovet. För detta ändamål distribueras omedelbart en. betydande del av pliktupplagan. I nuläget brukar, enligt stickprovsundersökningar som utredningen företagit, 60—150 exemplar av de tryckta avhandlingarna distri- bueras inom Sverige före disputationen. Den största andelen, 30—70 exemplar, går till det egna lärosätet, medan 6—12 exemplar sänds till övriga universitetsbiblio— tek inom landet, och ströexemplar till andra bibliotek och institutioner som bedöms vara intresserade av avhandlingen. Universitetsbiblioteken håller i regel minst ett exemplar tillgängligt för läsesalslån, medan övriga exemplar distribueras till personer som bedöms ha intresse för av- handlingen. I första hand går de till professorer och i mån av tillgång till docenter

som representerar avhandlingens ämnesområde. Vid det egna lärosätet får samtliga ämnesföreträdare inom den betygsättande fakulteten eller sektionen ett eget exemplar. Före disputationen distribueras också avhandlingen till vetenskapliga bibliotek i de övriga nordiska länderna. Denna del av distributionen måste, särskilt inom vissa ämnesområden, sägas vara väl så betydelsefull för den sakkunniga granskningen av avhandlingsresultaten som delar av distributionen inom landet. Resten av pliktupplagan användes successivt för bytesverksamhet med utländska bibliotek och forskningsinstitutioner. Av uppgifter som utredningen inhämtat fram- går, att redan inom loppet av ett år efter disputationen har i regel mer än två tred- jedelar av pliktupplagan förbrukats.

8.1.2. Fördelning mellan monografi- och sammanläggningsavhandlingar

Sammanläggningsavhandlingen är av relativt ungt datum. Den har kommit till användning i större utsträckning först under den senaste efterkrigsperioden och har främst vunnit insteg inom de medicinska, naturvetenskapliga och tekniska ämnes- områdena. Vid de humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna har mono- grafiavhandlingen varit helt dominerande. Först under de senaste åren har samman- läggningsavhandlingar överhuvud förekommit inom dessa fakulteter. För de teo- logiska och juridiska avhandlingarna har monografiformen varit allenarådande.

För perioden 1958/59—1964/65 skall här ges vissa uppgifter avsedda att belysa den aktuella fördehiingen mellan monografiavhandlingar och sammanlägg— ningsavhandlingar inom särskilda ämnesområden.

I tabell 8: 1 redovisas fördelningen inom de matematisk-naturvetenskapliga fa- kulteternas områden. Till denna tabell har även avhandlingarna vid lantbruks- och skogshögskolorna förts, eftersom ämnesområdet för dessa ofta överensstämmer med avhandlingarna inom den botanisk-zoologiska ämnesgruppen.

Sammanläggningsavhandlingen är helt dominerande inom de matematisk—fysiska och kemiska sektionerna medan den biologisk-geografiska sektionen uppvisar en betydligt jämnare fördelning mellan avhandlingsformerna. Fördelningen för lant-

Tabell 8:l. Fördelning mellan monografi- och sammanläggningsavhandlingar vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet samt lantbruks— och skogshögskolorna

1958/59—1964/65

S Monografier Sammanl avh

Sektion ö skola umma lh g ”11 Abs Rel Abs Rel Matematisk-fysisk sektion .......... 135 19 14 % 116 86 % Kemisk sektion ................... 68 9 13 % 59 87 % Biologisk-geografisk sektion ........ 115 46 40 % 69 60 % Lantbruks- och skogshögskolorna . . . 29 21 72 % 8 28 %

bruks— och skogshögskolornas del avviker väsentligt från motsvarande siffror för den ämnesmässigt näraliggande biologisk-geografiska sektionen.

För de medicinska och odontologiska utbildningsanstalterna liksom för veteri- närhögskolan redovisas fördelningen mellan monografier och sammanläggningsav- handlingar i tabell 8: 2.

Tabell 8:2. Fördelning mellan monografi- och sammanläggningsavhandlingar vid medicinsk och odontologisk fakultet samt veterinärhögskolan 1958/59—1964/65

Monografier Sammanl avh

Fakultet/ högskolan Sumlrlna Abs Rel Abs Rel Medicinsk fakultet ................ 526 294 56 % 232 44 % Odontologisk fakultet ............. 29 21 72 % 8 28 % Veterinärhögskolan ............... 35 20 57 % 15 43 %

Den relativa andelen sammanläggningsavhandlingar är för de medicinska fakul— teterna sammantaget lägre än vid de matemarisk-naturvetenskapliga fakulteterna. Inom medicinens olika fält är dock skillnaderna i detta avseende förhållandevis stor. Generellt sett är andelen sammanläggningsavhandlingar väsentligt större inom de teoretiska disciplinerna än inom de kliniska.

Inom det odontologiska forskningsfältet framläggs det helt övervägande antalet doktorsavhandlingar i monografiform, medan avhandlingarna vid veterinärhögsko- lan uppvisar i stort sett samma fördelning mellan monografier och sammanlägg- ningsavhandlingar som vid de medicinska fakulteterna. Denna skillnad kan till viss del bero på att disputationema i Odontologi oftast sker på grundval av kliniskt inriktade undersökningar, medan doktorandernas arbeten vid veterinärhögskolan är mera jämnt fördelade mellan teoretiska och kliniska forskningsprojekt.

I tabell 8: 3 redovisas slutligen fördelningen mellan monografier och samman-. läggningsavhandlingar vid Tekniska högskolan och Chalmers tekniska högskola.

Tabell 8:3. Fördelning mellan monografi— och sammanläggningsavhandlingar vid tekniska högskolorna 1958/59—1964/65

Monografier Sammanl avh

Högskola Stamina Abs Rel Abs Rel Kungl Tekniska Högskolan ......... 74 20 27 % 54 73 % Chalmers Tekniska Högskola ....... 31 15 48 % 16 52 % Summa 105 35 33 % 70 67 %

Vid Tekniska högskolan är fördelningen i stort sett densamma som vid de ma- tematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. Däremot är andelen sammanläggnings- avhandlingar förvånande låg vid Chalmers.

Vid de nuvarande humanistiska fakulteterna framlades under den här under- sökta perioden endast sex avhandlingar av sammanläggningstyp. Inom de samhälls— vetenskapliga ämnena var samman]äggningsavhandlingarna under samma period sju till antalet. Uttryckt i procent svarade denna avhandlingsform för endast 4 respektive 7 % av hela antalet avhandlingar inom de aktuella ämnesområdena.

Noteras bör också att vid sidan av det traditionella boktrycket en ny framställ— ningsmetod har introducerats i och med att ett mindre antal avhandlingar lagts fram i offsettryckt form. Detta har kunnat ske utan att avsteg har behövt göras från bestämmelsen att avhandling skall vara utgiven av trycket, eftersom offsettryck enligt gällande bestämmelser definierats som tryck i egentlig mening. Därmed har en framställningsmetod, som vid mindre upplagor i allmänhet ställer sig billigare än boktryck, vunnit insteg på avhandlingsområdet.

8 . 1 .3. Doktorsavhandlingarnas omfång

I debatten brukar ibland framhållas att avhandlingarna för den nuvarande doktors— graden tenderar att bli alltför omfattande. Själva författandet av avhandlingarna skulle därmed komma att kräva en oproportionerligt stor del av studietiden. Vid olika tillfällen har också diskuterats lämpliga åtgärder för att åstadkomma en ned- skärning av omfånget.

För att få utgångspunkter för den efterföljande diskussionen har utredningen låtit sammanställa uppgifter om avhandlingarnas omfång inom skilda fakulteter och utbildningslinjer för perioden 1958/59—1964/65. I tabell 8:4 redovisas resultaten för de teologiska, juridiska, humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteternas vidkommande.

Vid sammanställningen av materialet har illustrations- och tabellmaterial i form av bilagor icke räknats in i omfånget. Detta material kan i vissa fall vara relativt omfattande. Däremot har käll— och litteraturförteckningar genomgående medräk- nats. Dessa senare avsnitt kan — speciellt vad gäller humanistiska avhandlingar — ofta kräva ett tämligen stort antal sidor, vilket har till följd att dylika avhandlingar vid en jämförelse med andra omfattar fler sidor utöver den egentliga avhandlingen än vad som eljest är vanligt.

Tabellen visar, att avhandlingarnas omfång varierar starkt från ämnesområde till ämnesområde, men också inom ett och samma examensämne. Avhandlingar i teologi och juridik samt i ämnen tillhörande den historisk-filosofiska sektionen har ungefär samma medianomfång. Värt att observera är emellertid, att det främst är avhandlingarna i historia och litteraturhistoria som förorsakar det höga median- värdet för den historisk-filosofiska sektionen. Av avhandlingarna i historia och lit— teraturhistoria faller ungefär 70 % över medianen för sektionen i dess helhet. Om man exkluderar de historiska och litteraturhistoriska avhandlingarna sjunker median-

Tabell 8:4. Monografiavhandlingarnas omfång vid teologisk, juridisk, humanis- tisk och samhällsvetenskaplig fakultet 1958/59—1964/65

Gruppindelning efter sidantal, varvid grupp 1_ 51—100 sidor; 2: 101—150; 3— _ 151—200; 2:01—250; 5— _ 251—300; 6: 301—350; 7: 351—400; 8— _ 401—450; 9: 451—500; 10—— _ 501—700, 11— _ 701 och däröver.

Fakultet/ sektion Antal ”h inom grupp S'a Median- Amne 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 ' omfång Teologisk fakultet .......... — — 2 5 7 9 10 3 5 4 1 46 350/360 Juridisk fakultet ........... — ] — 4 4 3 5 —— 4 — 23 367/384 Historisk-filosofisk sektion . . — 3 4 11 19 19 18 18 14 14 2 112 350/353 Historia, idé- o lärdomshis- toria .................. — — — 3 5 3 7 4 10 7 1 40 425/438 Konsthistoria ............ — — 1 2 6 1 l —— — 1 — 12 275/283 Litteraturhistoria ........ —— —- — 1 3 7 9 4 4 5 —— 33 383 Övriga ämnen .......... _ 3 3 5 5 8 1 — — 1 1 27 280 Språkvetenskaplig sektion . . . 2 4 11 20 10 14 7 2 — — — 70 245/248 Engelska ................ — -— — 3 l 5 l —— -— — —— 10 310/320 Nordiska språk .......... 1 1 2 2 3 2 4 — — — —— 15 283 Grekiska/latin .......... — 1 6 5 4 — 1 — —— — — 17 220 Övriga ämnen .......... 1 2 3 10 2 7 1 2 —— — — 28 240/250 Samhällsvetenskaplig fakultet . 2 11 14 17 10 10 12 2 3 7 -— 88 250/255 Geografi ................ _ 1 2 3 2 — 4 1 _ —— — 13 275 Nationalekonomi ........ — — 2 2 3 3 — —— _ 2 — 12 283/300 Psykologi/Pedagogik . . . . — 5 9 9 4 3 l l — 3 35 222 Statskunskap ............ — — — 2 1 2 5 — l 2 13 370 Övriga ämnen .......... 2 5 1 1 —— 2 2 — 2 —— —— 15 200

omfånget för sektionen till cirka 275 sidor. Den språkvetenskapliga sektionens av- handlingar uppvisar däremot både ett lägre medianvärde för omfånget och en mindre variation mellan de enskilda ämnena. Inom den samhällsvetenskapliga fakulteten är återigen spridningen såväl inom skilda ämnen som inom fakulteten betydande. Detta beror givetvis på att fakulteten innefattar dels examensämnen som i fråga om vetenskaplig dokumentation står de historiska disciplinerna nära, dels examens— ämnen som gränsar nära till vissa av den matematisk-fysiska sektionens ämnen.

Helt annorlunda siffror på avhandlingarnas omfång finner man inom de me- dicinska och matematiskanaturvetenskapliga fakulteterna samt flertalet fackhög- skolor. Som framgår av tabell 8: 5 uppgår monografiavhandlingarna inom dessa områden oftast endast till mellan 50 och 150 sidor. Variationen inom skilda änmes— grupper är dock relativt stor.

I tabell 8: 6 redovisas sammanläggningsavhandlingarnas omfång. I omfånget för varje enskild avhandling ingår såväl antalet sidor publicerade som tidskriftsuppsat- ser som den egentliga avhandlingens omfång.

Tabell 8:5. Monografiavhandlingarnas omfång vid medicinsk, odontologisk och matematisk-naturvetenskaplig fakultet, tekniska högskolor och jordbrukets hög- skolor ] 95 8 / 5 9—1 964 / 65

Gruppindelning efter sidantal, varvid grupp 1 : 1—50; 2 : 51—100; 3 : 101—150; 4 = 151 —200; 5 : 201—250; 6 : 251—300; 7 : 301—400; 8 = 401 och däröver.

Fakultet, sektion eller Antal th inom grupp _ Median- högskola ] 2 3 4 5 6 7 8 S.a omfång Medicinsk fakultet ......... 12 141 94 35 8 3 1 — 294 98 Odontologisk fakultet ...... 1 2 8 1 —- 1 — —— 21 100 Matematisk-naturvetenskap]ig fakultet ................ Matematisk-fysisk och ke- misk sektion .......... 6 16 4 1 l — — — 28 75/78 Biologisk-geografisk sektion 3 5 12 12 6 3 4 1 46 163/176 Teknisk högskola .......... 3 8 10 9 4 -— — 1 35 135 Lantbruks— och skogshögskola — 3 5 7 3 2 1 _ 21 171 Veterinärhögskolan ........ 1 ]2 5 1 — — 1 20 88/92

En jämförelse mellan tabellerna 8: 5 och 8: 6 visar att skillnaden i omfång mel- lan monografiavhandlingar och sammanläggningsavhandlingar i regel är obetydlig. Generellt kan därför hävdas, att Isammanläggningsformen inom de här undersökta

Tabell 8:6. Summanläggningsavhandlingarnas omfång vid medicinsk, odontolo- gisk och matematisk-naturvetenskaplig fakultet, tekniska högskolor och jordbrukets högskolor ] 95 8 / 5 9—1 964 / 65

Gruppindelning efter sidantal, varvid grupp 1 : 1—50 sidor; 2 : 51—100; 3 : 101—150; 4 : 151—200; 5 : 201—250; 6 : 251—300; 7 : 301—400; 8 = 401 och däröver.

Antal avh inom grupp

Fakultet, sektion eller S'a Median- högskola ] 2 3 4 5 6 7 8 ' omfång Medicinsk fakultet ......... 7 120 67 30 5 2 — 1 232 95 Odontologisk fakultet ...... —— 2 4 1 — — 1 —— 8 — - Matematisk-naturvetenskaplig fakultet ................ Matematisk-fysisk och ke- misk sektion .......... 20 81 48 18 7 — —— 1 175 92 Biologisk-geografisk sektion — 17 20 10 5 7 9 1 69 145 Teknisk högskola .......... 2 24 20 10 10 2 l 1 70 123/126 Lantbruks- och skogshögskola —— 2 2 1 3 —- -— — 8 -- Veterinärhögskolan ........ 1 5 7 l l — —— — 1 5 l 1 4

områdena icke medför någon väsentlig nedskärning av avhandlingarnas omfång. I och för sig är dock detta förhållande inte särskilt anmärkningsvärt, eftersom dok— toranden under forskningsarbetets gång inte säkert kan veta vilka uppsatser eller uppsatsavsnitt som senare kommer att ingå i avhandlingen eller innehålla för de slutliga forskningsresultaten betydelsefulla moment. Därtill kommer att vissa upp- repningar, tex av problemställningen, inte kan undvikas från uppsats till uppsats i all synnerhet om dessa ej genomgående publiceras i samma periodiska skrift. Får däremot publiceringen av delresultaten anstå tills hela forskningsprojektet slutförts bör givetvis möjligheterna till koncentration vara vida bättre. Tidskriftsredaktioner- nas ibland mycket restriktiva inställning till i deras mening alltför omfattande upp— satser är dock en faktor som i varierande utsträckning kan ha verkat återhållande på sammanläggningsavhandlingarnas totala omfång.

I de fall sammanläggni-ngsformen kommit till användning inom humaniora kan däremot konstateras att avhandlingarnas omfång kunnat begränsas i betydande om— fattning jämfört med monografiavhandlingar inom samma ämnesområden.

8.2. Bidragen till tryckning av doktorsavhandlingar

De kostnader den enskilde doktoranden ådrar sig för att offentliggöra sina forsk- ningsresultat som specimen för doktorsgraden varierar i hög grad beroende på dels vilken publiceringsform som används, dels på arbetets omfång och art. Väljer doktoranden att offentliggöra sina resultat i form av uppsatser avsedda att ingå i en sammanläggningsavhandling inskränker sig de egna publiceringskostnaderna till den egentliga avhandlingen, dVS sammanfattningen, medan tidskriften i fråga nor— malt bekostar tryckning och distribution av uppsatsema. Framställning av särtryck och s k pre-prints får dock ofta, särskilt när publiceringen sker i utländska tidskrif- ter, bekostas av författaren. Dessa kostnader är emellertid i allmänhet relativt be- gränsade. Om avhandlingen däremot framställs i monografiform blir de kostnader som åvilar doktoranden ofta mycket höga. För att lätta detta ekonomiska tryck utgår sedan lång tid tillbaka bidrag från samhällets sida. Bidragen fördelas av det forskningsråd till vars område avhandlingen är att hänföra. För budgetåret 1966/ 67 är för dessa ändamål upptaget ett förslagsanslag på 1,5 milj kronor. För att bidrag skall utgå krävs att avhandlingen erhållit minst betyget Godkänd.

8.2.1. Det egentliga tryckningsbidraget

Efter förslag av 1945 års universitetsberedning infördes 1948 bestämmelsen, att författaren skulle erhålla bidrag med 75 % av kostnaderna för tryckning av 500 exemplar av avhandlingen. Tidigare hade ersättning endast utgått för s k fortsätt- ningstryck av pliktexemplaren samt ett mindre från tid till annan varierande bidrag till de egentliga sättnings— och tryckningskostnaderna. 1948 års reform innebar en avsevärd förbättring för doktoranderna jämfört med förhållandena under den ti-

digare perioden då bidraget endast hade täckt en mycket blygsam del av de verk- liga utgifterna.

Fram till 1960 var bidraget enligt gällande författningar icke begränsat till ett visst högsta antal tryckark eller sidor. Från nämnda år har emellertid bidragsgränsen fastställts till 320 sidor exklusive källförteckningar rn m i fråga om monografiav- handling och till 48 sidor i fråga om sammanläggningsavhandling. De bidragsbevil- jande myndigheterna har emellertid haft möjlighet att bevilja bidrag utöver de första 320 sidorna under förutsättning att avhandlingsarbetet påbörjats före maxi- meringens införande. Av uppgifter som insamlats från de humanistiska och sam- hällsvetenskapliga forskningsråden — inom vilkas områden huvuddelen av de mera omfångsrika avhandlingarna faller — framgår, att bidragsgivningen i dessa fall blivit alltmer restriktiv under de senaste åren, vilket också i sin tur har resul- terat i en sjunkande tendens beträffande antalet överskjutande sidor.

Det bör noteras att de medicinska och tekniska forskningsråden ytterligare begränsat tryckningsbidraget för monografiavhandling till atti regel ej utgå för mera än 128 sidor, vilket också svarar mot avhandlingarnas normala omfång inom de aktuella områdena. För naturvetenskapliga ämnen gäHer däremot maximiregeln 320 sidor trots att endast ett fåtal avhandlingar når upp till dessa dimensioner.

8.2.2. Övriga bidrag För översättning eller språkgranskning har bidrag tidigare endast utgått för den resumé på något av världsspråken som erfordras i de fall avhandlingen avfattats på svenska. Bidragen har begränsats till 50 % av kostnad-erna för översättning. alternativt 75 % av kostnaderna för språkgranskning. Vidare har krävts att resu- mén inte fått överstiga 10 % av avhandlingens omfång. Från och med budgetåret 1965 / 66 har dessa bestämmelser ändrats så, att bidrag för översättning eller språk- granskning av hela avhandlingen nu kan erhållas. Begränsningen till 50 respektive 75 % av kostnaderna kvarstår dock. För sammanläggningsavhandling kan i vissa fall ersättning utgå med högst 75 % av förekommande kostnader i samband med publiceringen av de i avhandlingen in— gående tidskriftsuppsatserna. Denna regel gäller bl a i de fall då författaren fått vidkännas särskilda utgifter för framställning av erforderligt antal särtryck av ti- digare publicerade uppsatser.

8.3. Allmänna riktlinjer för den nya avhandlingens omfång och form

8 . 3 . 1 . Doktorsavhandlingamas omfång

Utbildningstiden fram till doktorsexamen skall med utredningens förslag begränsas till fyra år. Av denna tid är tre år i huvudsak avsedda bli utnyttjade för det forsk- ningsarbete som skall utgöra grunden för doktorsavhandlingen. Den ökade hjälp och det intensivare stöd som kommer doktoranden till del i det nya systemet torde

göra det möjligt att bibehålla de kvalitativa kraven på gradualproven. Doktorsav- handlingen bör alltså även framdeles vara frukten av originella vetenskapliga in- satser. Doktorsarbetet skall däremot icke — som nu ofta är fallet — ses som ett livsverk utan som ett kvalificerat vetenskapligt examensprov i regel tillkommet ef- ter samverkan mellan elev och handledare. Mot den bakgrunden är en kvantitativ begränsning rimlig. Tidigare har visats, att avhandlingarna främst inom de huma— nistiska, men icke sällan även inom andra ämnesområden, tenderat att uppgå till inemot 400 sidor eller mera. Det är uppenbart, 'att avhandlingar av sådan storleks— ordning ej går att förena med det nya utbildningsprogrammet med mindre än att studietiderna avsevärt förlängs.

Av avgörande betydelse för möjligheterna att åstadkomma en önskvärd kvanti— tativ reducering är givetvis handledarens eller doktorandens egen förmåga att välja forskningsuppgifter, som ej är orimligt omfattande eller medför krav på alltför ut- förlig dokumentation eller argumentation. I det sistnämnda avseendet är naturligen kraven mycket skiftande inte endast mellan olika vetenskapsgrenar utan i lika hög grad inom enskilda discipliner. En mera planmässig projektering av institutio- nernas forskningsinsatser, tex i form av lagarbete kring större problemkomplex, torde dock kunna leda till en säkrare bedömning även av dessa problem. Av bety- delse för begränsningen av omfånget är givetvis också handledarens förmåga att få eleven att eftersträva nödig koncentrering vid själva författandet. Därvidlag kom— mer den intensivare kontakten mellan handledare och elev att vara betydelsefull.

Den kanske kraftigaste effekten på omfånget torde emellertid uppnås genom maximering av det antal sidor för vilka framställningskostnaderna helt eller delvis avses bli täckta genom offentliga anslag. Förslag härom framläggs i avsnitt 8.5.

Utifrån dessa överväganden har utredningen funnit ett rimligt mål vara att söka pressa ned monografiavhandlingarnas omfång med ungefär 50 % från nuvarande maximigräns för statligt tryckningsbidrag, vilket skulle innebära en sänkning till omkring 160 sidor eller drygt 50 000 ord. Som tidigare nämnts intar de medicinska och tekniska forskningsråden redan i praktiken en mycket restriktiv hållning i fråga om monografiavhandlingarnas omfång genom att vid tillämpningen av bidragskun- görelsen sätta det maximala omfånget så lågt som 128 sidor. Då flertalet mono- grafiavhandlingar inom dessa ämnesområden faktiskt ligger under denna nivå, bör dock målet även här vara att söka uppnå en ytterligare nedskärning. Hur långt man bör gå därvidlag synes dock böra få ankomma på respektive forskningsråd att föreslå.

När det gäller sammanläggningsavhandlingarna, vilka, som framgått av det redo— visade materialet, icke genomgående är särskilt mindre omfångsrika än monogra- fierna, ställer sig problemet med en önskvärd begränsning av omfånget annorlunda. Det torde ofta vara ogörligt att redan i samband med publiceringen av de enskilda uppsatserna kunna avgöra vad som är centralt eller ej i förhållande till den färdiga avhandlingen. Dessa svårigheter utesluter dock ej att samma strävan till be- gränsning av omfånget bör gälla för sammanläggningsavhandlingarna som för mo- nografiema.

138 8.3.2. T ryckningstvånget

Enligt nu gällande bestämmelser skall doktorsavhandling vara utgiven av trycket. Denna föreskrift har sin grund i att man så långt det varit möjligt velat skapa garanti för att den offentliga granskningen av avhandlingsresultaten skall vara en realitet, men också i att man ansett det önskvärt att forskningsresultat på denna nivå erhåller en så stor nationell och internationell spridning som möjligt.

Internationellt sett föreligger tryckningstvång för doktorsavhandlingar bl a i de nordiska grannländerna med undantag av Norge, där det nyligen har slopats. I Frankrike trycks likaså alltid avhandlingarna för den högre doktorsgraden. För de lägre doktorsgradema, den amerikanska och engelska PhD, den franska Doctorat d”Université och den tyska inauguraldissertationen föreligger däremot nuförtiden i regel inget tryckningstvång. I USA tillämpas nästan allmänt systemet att endast ett fåtal maskinskrivna exemplar av avhandlingen inlämnas för granskningsproceduren. Dessa exemplar är huvudsakligen avsedda för avhandlingskommitténs bruk. Efter disputationen omhänderhas mikrofilmning av avhandlingarna av en central institu- tion, som också distribuerar ett av författaren skrivet kort sammandrag i en tryckt periodisk publikation, Dissertation Abstracts. Denna publikation tjänar både som bibliografi och som katalog över de otryckta avhandlingarna. Dissertation Abstracts sprids över hela världen; upplagan anges för närvarande vara ungefär 1 700 exem— plar. Kopior av de otryckta avhandlingarna kan erhållas antingen som mikrofilm eller som därav framställd papperskopia i bokform. I Västtyskland upphävdes under och strax efter krigstiden det tidigare gällande tryckningstvånget. För närvarande framställs avhandlingarna såväl i tryck som i stencil och vanlig maskinskrift. Enligt vad utredningen erfarit anses dock den sistnämnda formen vara mindre lämplig och därför stadd på retur allt medan andelen tryckta avhandlingar ökar.

Önskemålet att ge forskningsresultaten en större spridning än vad som betingas av offentlighetsregeln vid disputationen ligger i den saudade vetenskapens in- tresse. Behovet och omfattningen av en sådan spridning bör därför i första hand grundas på en bedömning av resultatens vetenskapliga värde och intresse för en större publik. Ett system liknande det amerikanska tillgodoser således i många fall rimliga krav på offentlighet efter disputationen. För en disputation som den svenska är emellertid den offentlighet som med den amerikanska metoden erhålles före disputationen klart otillräcklig.

För att den offentliga granskningen skall kunna bli en realitet vid disputationema för den nya doktorsexamen måste avhandlingen framställas i en viss minimiupp— Iaga före disputationen. Upplagans storlek måste emellertid tillåtas variera beroen- de på den betygsättande församlingens storlek och spridningsbehovet utanför det egna lärosätet redan i samband med disputationen. Utredningen föreslår, att mini— miupplagan fastställes till 40 exemplar utöver det antal exemplar som motsvaras av antalet i betygsfrågan röstberättigade fakultets- eller sektionsledamöter. Uppla- gans storlek skall beslutas av fakulteten eller sektionen. Vid behov skall minimi— upplagan kunna överskridas.

Då den från examinationssynpunkt erforderliga upplagan av doktorsavhand- lingen således är tämligen begränsad föreslår utredningen, att tryckningstvånget för dessa avhandlingar upphäves. Kraven på upplagans storlek kommer emellertid att vara mycket differentierade såväl mellan skilda ämnesområden som mellan skilda alster inom samma fack. I vissa fall kan det därför vara önskvärt att kunna framställa en avsevärt större upplaga än vad som betingas av examinationsproce- duren. För att tillgodose de skiftande önskemålen föreslår utredningen, att viss valfrihet skall tillåtas mellan olika framställningsmetoder som visar sig ekonomiskt och tekniskt tillfredsställande och samtidigt tillgodoser det vetenskapligt motiverade spridningsbehovet.

En faktor av stor betydelse för valet av framställningsmetod är också den tids— vinst som ett enklare förfarande många gånger kan ge. Framställning i tryck — an- tingen i form av en monografi eller en tidskriftsuppsats — kräver ofta ganska lång tid antingen av rent tekniska skäl eller på grund av långa väntetider. I fråga om tidskriftspublicering är det relativt stora antalet pre-prints inom vissa områden en direkt följd av de ibland mycket långa väntetiderna. Att dylika förhållanden, som ju inte har något samband med det vetenskapliga arbetet eller med själva författandet, verkar försenande måste givetvis betecknas som olyckligt, allrahelst som de lätt kan avhjälpas genom en liberalisering av tryckningsföreskriften. Sär- skilt angelägen synes en sådan åtgärd vara i det nya, tidsmässigt hårt pressade ut- bildningsprogrammet.

Från den internationella vetenskapens synpunkt är det emellertid väsentligt, att alla avhandlingar som kan förväntas röna stor efterfrågan blir publicerade i tryckt form. Detta gäller givetvis även i de fall då själva disputationen sker på otryckt av— handling. Utredningen räknar med att många av dessa avhandlingar efter disputa- tionen kommer att publiceras i tryckt version. Från USA uppges nämligen att ma- joriteten av doktorsavhandlingarna senare blir tryckta i mer eller mindre omredi- gerat skick. Genom denna procedur blir det möjligt att dels ta hänsyn till kritik och kompletteringsförslag som gjorts vid disputationen, dels företa sådana stilis- tiska omredigeringar som publicering i bok— eller artikelform kan föranleda.

8.4. Alternativa framställningsmetoder

8.4.1. Tryckta avhandlingar

Utredningen förutsätter, att de hittills tillämpade formerna — monografi— och sammanläggningsavhandling — även fortsättningsvis skall komma till användning. Inom områden där forskningen till sin karaktär är internationellt inriktad torde sam- manläggningsformen vara en mycket rationell metod för att snabbt sprida kännedom om nya resultat till vetenskapsmän som arbetar inom samma eller angränsande om— råden. Främst inom dylika forskningsfält bör det därför vara en angelägen strävan att i möjligaste mån utnyttja denna form för publicering även av doktorandernas

forskningsresultat. I fråga om forskningsresultat som uppnås i ämnen av mer lokalt intresse kan däremot monografiformen många gånger vara att föredra. Detta gäller i synnerhet när tillgången på publiceringsutrymme i tidskrifter med en tillräcklig och lämplig spridning är begränsad. Meningen med tidskriftspubliceringen är att resultaten snabbt skall komma till fackmännens kännedom. Men om författaren av utrymmesskäl tvingas anlita även tidskrifter som väsentligen sprids till en helt annan kategori av vetenskapsmän är vinsten med denna publiceringsform genast mera diskutabel. Tillgängliga möjligheter att utnyttja systemet med sammanlägg— ningsavhandling har dock ej tillvaratagits. Den ensidiga inriktningen på monografi— formen inom samhällsvetenskap och humaniora kan svårligen bero på några för dessa fakulteter specifika faktorer och knappast heller — som framgår av nedan refererade synpunkter från tidskriftsredaktionerna — på bristande tillgång på lämp- liga tidskriftspublikationer.

För att få ett begrepp om vilka möjligheter doktorander inom de teologiska, ju— ridiska, humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna har att få sina forsk- ningsresultat offentliggjorda i form av sammanläggningsavhandlingar har utred— ningen inhämtat vissa upplysningar från svenska och skandinaviska tidskrifter inom dessa områden. Det har härvid framgått, att tidskrifternas antal och fördelning på olika ämnesområden får anses vara så tillfredsställande, att alternativet med sam— manläggningsformen bör kunna utnyttjas vid de berörda fakulteterna. Samtliga tid- skriftsredaktioner — med några få undantag — har också ställt sig positiva till tan- ken att publicera uppsatser av den aktuella typen.

Av särskilt intresse har varit att undersöka i vilken mån de tillfrågade tidskrif— terna utan ytterligare bidrag från forskningsråd eller dylikt kan publicera ifråga- kommande uppsatser. Därvid har framkommit, att ett begränsat antal tidskrifter redan med nuvarande resurser torde kunna publicera väsentliga delar av de forsk- ningsresultat som presteras på doktorandnivån. Inom flertalet ämnesområden er- fordras emellertid ytterligare bidrag från forskningsråd eller liknande om ansprå- ken på publiceringsutrymme skall kunna fyllas. De cirka 30—50 sidor per årgång som några tidskrifter redan nu kan ställa till förfogande täcker endast en liten del av behovet inom ifrågavarande publikationers områden. Ett betydande antal tid— skrifter ansåg sig överhuvudtaget ej ha möjlighet att åtaga sig publicering av av- handlingsuppsatser utan att erhålla ökat offentligt understöd. De kostnader tidskrif- terna beräknade behöva täcka med höjda bidrag uppgick i fråga om löpande text till i medeltal 800 kronor per tryckark, varav huvuddelen föll på egentliga tryck- ningskostnader och en mindre del på redaktionsarvoden och liknande. Publicering av mera omfattande tabellariskt material, planscher eller annat illustrationsma— terial medför givetvis att kostnaderna stiger något.

Om sammanläggningsformen för doktorsavhandlingar skall kunna ökas i någon nämnvärd omfattning inom de här aktuella ämnesområdena erfordras således att forskningsråden erhåller ökade resurser att stödja tidskrifterna. Utrymme för en sådan förstärkning av anslagen bör kunna uppstå genom den minskade belastning på avhandlingsanslaget som utredningens förslag i övrigt kan förväntas resultera i.

Dels kommer en del avhandlingar överhuvudtaget ej att tryckas, dels föreslås be— tydligt restriktivare bestämmelser beträffande avhandlingarnas omfång. Effekten av dessa förslag från kostnadssynpunkt kommer visserligen att i någon mån mot— verkas av en total ökning av antalet disputationer. Sammanfattningsvis torde man emellertid kunna hävda, att tekniska och ekonomiska resurser föreligger för en väsentlig ökning av sammanläggningsavhandlingarnas antal inom de teologiska, juridiska, humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna.

Inom forskningsområden där sammanläggningsavhandlingen är väl inarbetad kan måhända en ytterligare ökning av dess andel av doktorsavhandlingarna visa sig vara svår att uppnå. Sammanläggningsformen utnyttjas främst inom de experimen- tellt inriktade ämnena medan monografin i större utsträckning kommer till an— vändning när det gäller övriga ämnen. Sammanläggningsavhandlingen torde därför redan vara utnyttjad så långt det är möjligt med hänsyn till avhandlingsämnenas karaktär. Inom dessa områden — främst de medicinska och naturvetenskapliga disciplinerna — är det emellertid av vikt att åstadkomma ett sådant system att dis— putationen icke fördröjs till följd av konkurrensen om publiceringsutrymmet och därmed uppkomna väntetider.

8.4.2. Otryckta avhandlingar

Den av utredningen föreslagna storleken på minimiupplagan av doktorsavhand- lingar medför, att de tekniska metoder som — vid sidan av bok- och offsettryck — skulle kunna komma i fråga i huvudsak begränsas till olika former av stencilering. Eftersom utvecklingen inom reproduktionstekniken för närvarande går snabbt framåt bör man dock inte nu binda sig för någon viss metod. I detta sammanhang bör också noteras att man inom statskontoret startat en omfattande teknisk och ekonomisk utredning om just dessa problem. Först när dessa undersökningar slut- förts kan man säkrare bedöma olika metoders lämplighet bland annat för mångfal- digande av otryckta doktorsavhandlingar.

Stencilering eller liknande skall jämväl kunna tillgripas för uppsatser som avses ingå i sammanläggningsavhandling i de fall då disputationen riskerar bli onödigt fördröjd i väntan på publiceringsutrymme i lämplig tidskrift. I allmänhet torde det dock vara möjligt att undvika dylika förseningar genom att framställa pre-prints av uppsatsen. De extra kostnaderna för pre-prints är också som regel lägre än kostnad-erna för att framställa en särskild stencilupplaga av uppsatsen.

Avhandlingar som vid disputationen presenteras i otryckt version kräver emel- lertid särskild uppmärksamhet från informations- och arkivsynpunkt. I de fall då de senare blir tryckta kommer givetvis huvudsakligen den tryckta versionen att efterfrågas även om den är mer eller mindre omredigerad. De arbeten åter som inte blir tryckta kan på det hela taget förutsättas vara sådana som endast intresse- rar ett fåtal specialister. För att garantera en eventuellt uppkommande efterfrågan synes det amerikanska systemet med obligatorisk mikrofilmning av alla vid dis— putationen otryckta avhandlingar erbjuda en rationell lösning. Under alla om—

ständigheter måste det förutsättas att kännedomen om de tillgängliga avhand- lingarna sprids med hjälp av en periodisk bibliografi av samma karaktär som den amerikanska Dissertation Abstracts. Önskvärt vore att en sådan bibliografi med jämna mellanrum kompletterades med upplysning om vilka av de där förtecknade avhandlingarna som senare utkommit i tryck. Utredningen har emellertid endast velat antyda frågeställningarna i dessa avseenden. Ställningstagandet till detta in- formationsproblem bör lämpligen anstå till dess berörda instanser givits tillfälle inkomma med förslag till åtgärder.

8.5. Finansieringen av avhandlingarna

8.5.1. Kostnader för tryckt avhandling

Förslaget att upphäva den obligatoriska tryckningsföreskriften för doktorsavhand- lingar kommer självklart icke att medföra att alla disputationer kommer att ske på otryckta avhandlingar. I själva verket torde det i många fall visa sig förmånligast att redan till disputationen låta framställa avhandlingen i tryck. För detta ändamål bör systemet med statliga bidrag till tryckning av doktorsavhandlingar finnas kvar även efter reformeringen av forskarutbildningen. Utredningen har dock funnit det befogat att föreslå vissa ändringar i de nuvarande bestämmelserna för detta bidrag.

Upphävandet av tryckningstvånget har till följd, att bedömningen av frågan huru- vida doktorsavhandlingen i det enskilda fallet bör tryckas eller ej kommer att grundas på dels tekniska och tidsmässiga överväganden, dels en vetenskaplig pröv- ning av forskningsresultatens intresse för en större publik och därav följande krav på upplagans storlek och rationell distribution. Framställningen i tryck är alltså en fråga som helt ligger i vetenskapens eget intresse men som däremot ej utgör något villkor för att den enskilde doktoranden skall godkännas i sin examen. Utredningen har därför funnit det motiverat att slopa bestämmelsen om maximering av tryck— ningsbidraget till 75 % av kostnaderna. För denna ståndpunkt kan även anföras den för anna-n akademisk utbildning godtagna principen att utbildningen skall vara kostnadsfri för den enskilde eleven. Motiveringen att viss del av kostnaden för tryckningen bör åvila författaren »med hänsyn till avhandlingens värde för för- fattaren ur meritsynpunkt» (1945 års universitetsberedning II, SOU 1946: 81, s 192) kan rimligen inte förenas med en sådan princip.

Under förutsättning att handledargruppen godkänt avhandlingen för tryckning bör sådana kostnader som med nuvarande regler kan betecknas som skäliga för tryckning av doktorsavhandling helt täckas med allmänna medel. Kostnaderna skall dock i enlighet med rekommendationen om viss begränsning av avhand- lingarnas omfång endast täckas för maximalt 160 sidor i fråga om monografiav- handlingar inom teologi, juridik, humaniora, samhällsvetenskap och naturveten- skap. Limiteringen för monografiavhandlingar inom medicin och teknik torde få

beslutas efter förslag från berörda forskningsråd i samband med remissbehand- lingen av utredningens betänkande. I den mån sammanfattningen av tidskriftsupp— satserna, dvs sammanläggningsavhandlingen i egentlig mening, blir föremål för tryckning bör motsvarande kostnader täckas för maximalt 48 sidor. Utredningen för- utsätter emellertid att denna sammanfattning i regel endast mångfaldigas genom stencilförfarande eller liknande, eftersom de vetenskapligt intressanta forsknings- resultaten kan förutsättas redan ha blivit offentliggjorda i en eller flera facktid— skrifter. Vid beräkningen av det nuvarande tryckningsbidraget utgår man i regel från kostnaderna för en normalupplaga på 500 exemplar. Då utredningen nu före- slår att hela tryckningskostnaden skall ersättas med allmänna medel bör utgångs- punkten vara, att i första hand kostnaderna för den obligatoriska pliktleveransen skall täckas. Därutöver har utredningen funnit det rimligt och önskvärt att förfat- taren för egen del utan kostnad erhåller ett antal exemplar. Dessa exemplar kan nämligen antas vara av väsentlig betydelse för spridningen av forskningsresultaten. Genom författarens egen distribution till kolleger i in— och utlandet sprids informa- tionen snabbt och direkt till de närmast berörda fackmännen. Utredningen före- slår därför, att skäliga tryckningskostnader i fortsättningen helt skall täckas för en upplaga på 500 exemplar.

Även fortsättningsvis bör 330 exemplar av den tryckta avhandlingen överlämnas till vederbörande universitetsbibliotek. Den del av pliktupplagan som ej åtgår för att garantera disputationens offentliga karaktär användes huvudsakligen för in— ternationell bytesverksamhet, varigenom de vetenskapliga biblioteken erhåller ett mycket omfattande såväl vetenskapligt som ekonomiskt utbyte. Skulle detta system ersättas med direkta anslag för inköp av motsvarande mängd utländsk vetenskap- lig litteratur skulle anslagsbehoven med säkerhet väsentligt överstiga statsverkets kostnader för framställning av pliktexemplaren av doktorsavhandlingen.

8.5.2. Kostnader för otryckt avhandling

Framställning av otryckt avhandling skall ske på sådana villkor att den enskilde doktoranden icke belastas med någon del av kostnaden. Även renskrift av ma- nuskript bör —— oavsett om avhandlingen skall tryckas eller mångfaldigas på annat sätt —— bekostas av allmänna medel.

Man torde kunna utgå från att den oftast anlitade metoden för mångfaldigande av avhandlingar kommer att bli vanlig stencilering. De flesta institutioner eller institutionsgrupper har i dagens läge tillgång till därför erforderlig apparatur, me— dan utrustningen för elektrostencilering eller olika former av fotokopiering är mindre jämnt fördelad. Därtill kommer att Stencilering av avhandlingsavsnitt redan nu förekommer i relativt stor omfattning i samband med seminarieundervisningen. De extra materielkostnader, som möjligheten att disputera på otryckt avhandling kommer att medföra, kan på dessa grunder antas bli relativt begränsade. Däremot torde basorganisationen beträffande skrivhjälp vid många institutioner behöva vä- sentligt förstärkas om alternativet med otryckt avhandling skall kunna realiseras.

Kan inte en sådan upprustning av biträdessidan åstadkommas måste konsekvensen bli, att vederbörande institution eller institutionsgrupp i stället beviljas medel för att vid behov kunna köpa skrivhjälp på öppna marknaden.

I princip bör kostnaderna för framställning av doktorsavhandlingar _— oavsett framställningsmetod —— bestridas från ett och samma anslag. För de tryckta av- handlingarna har ovan föreslagits att medel liksom nu skall utgå från det särskilda anslaget till tryckning av doktorsavhandlingar. Från samma anslag bör enligt utred— ningens mening även institutioner eller enskilda doktorander kunna få ersättning för kostnaderna för produktion av de otryckta avhandlingarna. För att uppnå detta erfordras endast mindre ändringar i bestämmelserna för utnyttjandet av detta anslag.

Ett speciellt problem uppstår då disputationen sker på otryckt avhandling ute- slutande på grund av tidsskäl, medan det vetenskapliga intresset talar för att av— handlingen borde tryckas. Om dessa avhandlingar icke skulle kunna komma i fråga för tryckningsbidrag är risken stor att antingen den tidsmässiga aspekten helt för— lorar sin betydelse eller att synnerligen värdefulla forskningsresultat förblir otryckta. Utredningen föreslår därför, att tryckningskostnadema även i dessa fall skall ersättas av statsmedel efter samma regler som föreslagits gälla, då avhand— lingen tryckes före disputationen. Kostnaderna härför bör bestridas från avhand- lingsanslaget.

8.5.3. Översättnings- och språkgranskningsbidragen

Avhandling för doktorsgrad skall enligt nuvarande bestämmelser avfattas på svenska, engelska, franska eller tyska. För framställning på annat språk erfordras särskilt medgivande av fakultet eller sektion. Motsvarande regler har tillämpats i fråga om det språk på vilket avhandlingen försvarats.

Enligt utredningens mening bör med hänsyn till strävandena till nordiskt samarbete bland de 3 k dispensfria språken även ingå danska och norska. Mot- svarande bör då givetvis också gälla de språk varpå avhandlingen försvaras.

Som tidigare nämnts kan alltsedan budgetåret 1965/66 översättnings- eller språkgransk—ningsbidrag utgå för överföring till främmande språk av hela avhand- lingen. Bidragen har dock maximerats till 50 respektive 75 % av de faktiska kostnaderna. Den lösning som översättningsfrågan därmed fått är emellertid icke helt tillfredsställande. Eftersom översättning till ett internationellt gångbart språk är ett allmänt intresse mera än den enskilde doktorandens intresse bör konsekven- sen vara, att kostnaderna för översättning eller språkgranskning ej till någon del skall belasta doktoranden. Önskemål om att göra forskningsresultaten tillgängliga för en internationell publik måste grundas på en bedömning av det aktuella forsk- ningsfältets intresse för vetenskapsmän utanför de nordiska länderna samt en vär— dering av de uppnådda resultatens nyhetsvärde. I detta sammanhang bör noteras att de medicinska, naturvetenskapliga och tekniska forskningsråden i anledning av nu gällande bidragskungörelse deklarerat, att avhandlingar avfattade på svenska

språket »icke utgör en rationell form för offentliggörande av doktorsarbetets resul- tat med undantag för de fall, då dessa resultat enbart ha ett lokalt svenskt eller skandinaviskt intresse».

Den enda rimliga och riktiga lösningen av detta problem är att hela kostnaden för överföring till främmande språk av doktorsavhandling skall bestridas av all- männa medel då en sådan överföring är vetenskapligt motiverad. Trots en dylik förbättring av de ekonomiska villkoren för översättning av hela avhandlingen bör dock kravet på sammanfattning på något av engelska, tyska eller franska språken kvarstå för de fall avhandlingen avfattas på svenska, danska eller norska. För sådan sammanfattning bör givetvis samma ersättningsregler gälla som för översätt- ning eller språkgranskning av hela avhandlingen.

8.6. Prövningen av framställningsmetod och kostnader

De förslag utredningen framfört i detta kapitel kräver på flera punkter en veten- skapligt sakkunnig prövning. Detta gäller såväl frågan huruvida avhandlingen överhuvudtaget bör tryckas som frågan om lämplig språkdräkt för framställningen. Det organ som enligt utredningens mening synes vara bäst lämpat för att handha dessa frågor är den i föregående kapitel föreslagna handledargruppen. Vetenskaps- männen i denna grupp står i direkt kontakt med doktoranden och besitter den för dessa problemställningar nödiga vetenskapliga överblicken. Utredningen föreslår därför, att i handledargruppens uppdrag skall ingå att pröva huruvida avhand— lingen bör föreslås till tryckning före disputationen eller senare — eller mång- faldigas på annat sätt. I samband därmed skall gruppen även uttala sig om önsk- värdheten av att överföra avhandlingen till främmande språk. Om handledargrup— pen förordar tryckning bör den eller doktoranden själv infordra anbud, vilka som hittills överlämnas för tryckeriteknisk granskning hos statskontoret. Betalning av trycknings- och eventuella översättnings- eller språkgranskningskostnader förutsät- tes dock ske först sedan vederbörande forskningsråd genom sin attest godkänt åt- gärderna.

Nuvarande former för studiefinansiering

9.1. Stipendier

För främjande av högre vetenskapliga studier utgår licentiand- och doktorandsti- pendier. Licentiandstipendium utgår med 6 500 kronor/år och doktorandstipendium med 9 500 kronor/år. Beloppet är avsett för nio månaders studier. Sedan budget- året 1964/65 har man efter förslag från forskarutredningen möjlighet att er— hålla sådana stipendier även under sommarmånaderna och det årliga beloppet blir i sådant fall för licentiandstipendium 8 667 kronor och för doktorandstipendium 12 667 kronor. Antalet sommarstipendier är dock avsevärt mindre än antalet sti- pendier avsedda för det normala läsåret.

Licentiandstipendium kan innehas i högst 2 år och doktorandstipendium i högst 3 år utom vid juridisk och medicinsk fakultet samt vid veterinärhögskolan, där maximitiden är 4 år till följd av att särskilt licentiandstipendium saknas.

Med innehav av stipendium får förenas viss begränsad tjänstgöring under förut- sättning att denna av den stipendieutdelande myndigheten inte bedöms i avsevärd grad hindra det vetenskapliga arbetet. Sådan tjänstgöring bör enligt anvisningarna som regel inte överskrida 10 schematimmars lärartjänstgöring per vecka eller 15 timmars annat arbete per vecka. Tjänstgöring vid läroanstalten bör inte motsvara mer än en tjänst som tredje amanuens. Dessa anvisningar synes dock kunna tänjas tämligen kraftigt vid tillämpningen-. Sålunda kan nämnas, att den matematisk-natur— vetenskapliga fakulteten i Uppsala generellt tillåter en stipendiat att inneha upp till 100 lektionstimmar per år eller att med tjänst som tredje amanuens förena 25 lektorstimmar per år. Inom den humanistiska fakulteten förekommer det att en stipendiat får inneha 4 lektorstimmar i veckan, vilket motsvarar 110—120 timmar per år.

Huvuddelen av det belopp som årligen anslås till stipendier fördelas i reglerings— brev såväl på licentiand- och doktorandstipendier som på läroanstalt och fakultet. Ett betydande belopp står emellertid även till universitetskanslersämbetets dispo— sition för att som en rörlig reserv användas för kompletterande stipendiering.

De årliga anslagen till stipendier åt licentiander och doktorander vid läroan- stalter som sorterar under universitetskanslersämbetet har under senare år inte ökats i mera betydande utsträckning. Ett undantag utgör dock budgetåret 1964/65, då som ovan nämnts möjlighet att erhålla tilläggsstipendium även för sommarmå- naderna gavs, vilket medförde en anslagsökning med 1,4 miljoner kronor. Sedan nänmda budgetår har anslaget varit drygt 8 miljoner kronor. Läroanstalterna och universitetskanslersämbetet har begärt betydande ökningar av anslaget under hän-

visning till det ökande antalet studerande, men dessa äskanden har inte bifallits, bl a med hänvisning till att betydande reservationer uppstått. Sålunda förefanns vid utgången av budgetåret 1964/65 en kassamässig behållning om i runt tal 850 000 kronor.

Det förefaller som om reservationerna inte skulle ha uppkommit på grund av att det vid de olika läroanstalterna inte skulle finnas ett tillräckligt antal kompetenta sökande till Stipendierna. Tvärtom synes läroanstalterna alltid ha kunnat dela ut så stort antal stipendier som tilldelats dem genom föreskrift i regleringsbrev. Det är också känt, att vid vissa utbildningslinjer, särskilt teologisk och humanistisk fakul- tet, antalet sökande till Stipendierna är mycket stort och att man därför ofta inte kan räkna med att erhålla stipendium förrän man under ett par år bedrivit fram- gångsrika licentiand— respektive doktorandstadier. De uppkomna reservationerna synes i stället ha orsakats av att Stipendiaterna av olika skäl avstår från sti- pendiet under pågående läsår — tex till följd av att de erhållit erbjudande om förmånlig anställning av en omfattning som ej går att förena med stipendie- innehavet och att därefter ny innehavare ej hinner utses för hela den återstående stipendietiden. Reservationerna kan alltså snarare ses som ett tecken på att sti- pendiesystemet inte fungerar helt tillfredsställande i administrativt avseende än på att behovet av stipender skulle vara obetydligt.

9.2. Forskarrekryterande tjänster vid universitet och högskolor

9.2.1. Assistenter och amanuenser

De lägsta forskarrekryterande tjänsterna är assistent- och amanuensbefattningar. Dessa tjänster är konstruerade på sådant sätt, att en del av tjänstgöringsskyldighe— ten tas ut i form av arbete av olika slag inom vederbörande institution, medan res- terande del skall fullgöras i form av egna studier eller egen forskning. Assistent- tjänsten är en heltidsbefattning. Av tjänstgöringsskyldigheten skall 1000 timmar per år fullgöras vid institutionen. För tjänsten gäller reglerad befordringsgång. As- sistent som avlagt akademisk grundexamen erhåller under de första tre terminerna lön enligt lönegrad Ag (Af) 17, varefter han under fyra terminer placeras i Ae (Ag) 19 och därefter sker befordran till lönegrad Ae (Ag) 21.1

Tjänst som förste amanuens är en halvtidsbefattning. 600 timmar per år av tjänstgöringsskyldigheten skall fullgöras vid institutionen. Befordringsgången är densamma som för assistent, men lönen utgår med halva beloppet.

Tjänster som andre och tredje amanuens är arvodesbefattningar på deltid. Tjänstgöringsskyldigheten vid institutionen är för båda typerna av befattningsha- vare 400 timmar per år. Arvodet för andre amanuens är 1/3 och för tredje ama- nuens % av lönen i löneklass A 17.

1 Efter den 1 juli 1966 vidtagna förändringar beträffande lönegradsplaceringar och lönebelOpp har ej beaktats.

Vad beträffar odontologisk fakultet gäller den särskilda bestämmelsen, att assis- tenttjänst och tjänst som förste amanuens räknas som 2/3-befattningar. Tjänstgö— ringsskyldigheten vid institutionen omfattar 675 timmar per år.

Vid beräkning av tjänstgöringsskyldigheten för assistenter och amanuenser jäm— ställes en undervisningstimme med två tjänstgöringstimmar av annat slag. Inom vissa ämnen förekommer emellertid andra evalveringsregler.

Assistent- och amanuenstjänsterna vid universiteten och högskolorna har kon— struerats med hänsyn tagen till att de skall både verka forskarrekryterande däri- genom att de erbjuder en gynnsam möjlighet att förena förvärvsarbete med studier och fylla en funktion i den akademiska undervisningen. När man skall beräkna samhällets kostnader för finansieringen av högre akademiska studier måste alltså dessa tjänster tas med i bilden.

Det är emellertid inte lätt att ange hur stor del av lönen till en assistent som skall anses utgöra studiestöd och hur stor del som skall betraktas som ersättning för det arbete han utfört vid institutionen. En assistent skall som nyss nämnts tjänstgöra 1000 timmar vid läroanstalten. Tjänsten är emellertid en heltidsbefattning, och den totala tjänstgöringsskyldigheten bör då motsvara omkring 1 800 timmar. För— fattningsenligt skall den del av tjänstgöringen som inte fullgöres vid institutionen ägnas åt befattningshavarens egen utbildning och forskning. Denna senare del av tjänstgöringen bör då alltså anses omfatta omkring 800 timma-r.

Emellertid förutsätts assistenten för sin utbildning ha nytta även av den del av tjänstgöringen som fullgöres vid institutionen. 1955 års universitetsutredning före— slog sålunda att varje enskild assistent —— just med hänsyn till sin egen utbildning —— skulle syssla såväl med undervisning och forskning åt institutionen som med all- mänt institutionsarbete. Om universitetsutredningens rekommendation följs av institutionerna innebär detta tydligtvis att assistenten av utbildningsskäl erhåller rikt varierande arbetsuppgifter, men det kan också tänkas att en sådan uppsplitt- ring av arbetet kan inverka negativt på arbetseffektiviteten.

Vidare är inom vissa ämnen omsättningen av befattningshavare på assistenttjäns- terna snabb. Detta förhållande är knappast ofördelaktigt ur utbildningssynpunkt; tjänsteåliggandena är ofta sådana att tjänsteinnehavaren ganska snabbt torde ab- sorbera det som är av intresse från utbildningssynpunkt. Däremot kan en snabb omsättning vara mindre fördelaktig från institutionens synpunkt; när en assistent har uppnått god rutin slutar han, och en ny person måste läras upp.

Det förekommer emellertid också, att assistenter sitter kvar på sina tjänster under mycket lång tid. Visserligen kan detta innebära fördelar för institutionerna, som då får tillgång till rutinerad personal för fullgörande av delar av lågstadieun- dervisningen och administrativa göromål, men det medför också den nackdelen, att studenter som kanske har bättre förutsättningar att bli goda forskare inte kan re— kryteras till forskarutbildningen då de ej kan erbjudas dessa tjänster.

1955 års universitetsutredning pläderade mycket starkt för att man borde öka antalet assistenttjänster för att trygga en bred forskarrekrytering. I enlighet med universitetsutredningens förslag regleras antalet assistenttjänster vid en institution

på två olika sätt. En del tjänster är avsedda för att biträda professorer och labora- torer med deras forskning och administrativa göromål; antalet dylika tjänster be- stämmes av Kungl Maj:t. De övriga tjänsterna och dessa utgör flertalet är avsedda för undervisning på lågstadiet; antalet dylika tjänster regleras av den s k universitetsautomatiken och är beroende av antalet studerande på lågstadiet. Så- som nyss påpekats avsåg emellertid universitetsutredningen, att varje enskild assis— tent skulle syssla med samtliga de uppgifter som skulle åvila assistentgruppen —— således borde exempelvis ingen assistent enbart syssla med undervisning.

Ehuru assistenttjänsterna konstruerats så att de skulle möjliggöra för tjänstem— nehavaren att bedriva egna studier har sålunda antalet assistenttjänster i ett enskilt ämne bestämts på andra grunder än behovet av forskarrekrytering i ämnet. Detta kan medföra, att ett ämne kan få ett för stort antal assistenttjänster med hänsyn till behovet av försörjningsmöjligheter för personer som genomgår forskarutbildning, medan ett annat ämne med hänsyn till samma behov kan få ett för litet antal tjänster.

Assistenttjänsternas utformning och reglerna för tilldelning av sådana tjänster utgör resultatet av en kompromiss mellan två krav: tjänsterna skall tillgodose både ett undervisningsbehov på lågstadiet och ett rekryteringsbehov till högstadiet. Hur förtjänstfull denna kompromiss än varit, har det inte kunnat undvikas, att vissa nackdelar så småningom visat sig.

Vad beträffar assistenternas befattning me—d undervisningen på ett— och två- betygsstadierna bör observeras, att 1963 års universitets- och högskolekommitté i sitt betänkande (SOU 1965:11) föreslagit, att en ny typ av assistenttjänst för undervisning på heltid skall inrättas. Den föreslagna assistentkategorin, som av— setts huvudsakligen för de blivande universitetsfilialerna, har av departements- chefen i en av riksdagen antagen proposition (Kungl Maj:ts prop 1965: 141) för- klarats böra införas även vid universiteten och högskolorna.

Hur man vill bedöma de olika aspekterna på assistenttjänsterna är i hög grad en avvägningsfråga. Utredningen har för sin del funnit det rimligt att beteckna lönerna till de nuvarande assistenterna som till halva beloppet en kostnad för studiefinan- srermg.

9.2.2. F orskarassistenter och biträdande lärare

Forskarassistenttjänsterna har redan från början varit tänkta som forskarrekryte- rande tjänster. Tjänstgöringsskyldigheten --— 800 timmar per år — understiger tjänstgöringsskyldigheten för assistent. Om hela tjänstgöringsskyldigheten fullgöres i form av undervisning skall den utgöra 198 lektorstimmar, vilket motsvarar en halv universitetslektorstjänst. Utredningen finner, att även beträffande forskarassisten- terna hälften av lönen bör betecknas som en kostnad för studiefinansiering.

Biträdande lärare har en tjänstgöringsskyldighet om 198 lektorstimmar. Ur studiefinansieringssynpunkt är denna tjänst därför helt jämförbar med tjänst som forskarassistent.

Vid universitetens filosofiska fakulteter, där lärartilldelningen vanligen sker på grundval av fastställda organisationsplaner, erhåller varje ämne utöver de ordi- narie lärartjänsterna årligen ett visst antal 5 k »lösa» timmar för professors— och lektorsundervisning.

Om ett ämne på detta sätt erhåller 396 lektorstimmar, kan konsistoriet besluta att med dessa timmar som underlag inrätta en tjänst som extra universitetslektor. I den mån de »lösa» lektorstimmarna understiger eller överskrider det antal som är erforderligt för en hel tjänst, måste de emellertid totalt eller till resterande antal disponeras som s k »lösa» timmar. Det förekommer också inom vissa ämnen, att man, trots att ett tillräckligt antal timmar finns tillgängliga för inrättande av extra universitetslektorat, av olika skäl behåller samtliga timmar som »lösa» timmar.

På de »lösa» lektorstimmarna förordnas exempelvis docenter som inte innehar extra ordinarie tjänst. Mycket vanligt är emellertid, att timmarna tilldelas licen- tiander eller doktorander. På detta sätt kommer de »lösa» timmarna att utgöra en viktig möjlighet till försörjning under pågående forskarutbildning. Såsom angivits ovan under 9.2. kan man också efter särskilda regler få förena »lösa» timmar med innehav av licentiand— och doktorandstipendier. Den biinkomst som de »lösa» timmarna kan ge en innehavare av licentiand- eller doktorandstipendium är be- tydande. Vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala, där en stipendiat kan få inneha upp till 100 lektorstimmar per år, kan exempelvis inkomsten av dessa timmar uppgå till 7 000 kronor.

Under budgetåret 1964/65 fanns vid de filosofiska fakulteterna 37 542 »lösa» lektorstimmar. Arvodet per timme var 70 kronor för den som ej disputerat. Om samtliga timmar hade innehafts av personer som ej disputerat skulle kostnaden så- lunda ha varit 2 627 940 kronor. Dock saknas exakt uppgift om i vilken utsträck- ning licentiander och doktorander varit förordnade på de »lösa» timmarna. Man har emellertid anledning förmoda, att dessa kategorier innehaft den absolut över- vägande delen härav. Emedan de »lösa» lektorstimmarna ofta används på ett så— dant sätt att de bidrager till licentiandernas och doktorandernas studiefinansiering, kunde det finnas skäl att beakta även dessa timmar vid beräkningen av samhällets kostnader för studiefinansieringen på denna nivå. Emellertid är arvodet för en lek- torstimme dimensionerat så, att det skall ge ersättning enbart för den gjorda arbetsinsatsen. Vid bestämningen av arvodets storlek har ingen hänsyn tagits till studiefinansieringsaspekter. Som jämförelse kan nämnas, att en forskarassistent i löneklass 23 vars tjänst skall ge utrymme för en parallell forskarutbildning —— som fullgör hela sin tjänst i form av lektorstimmar, erhåller ett belopp om ca 170 kronor per timme. Utredningen har därför inte ansett sig böra beteckna ersättning— arna för »lösa» lektorstimmar såsom till någon del utgörande kostnader för studie- finansiering.

15 1 9.3. Studiemedel

Den som undergår forskarutbildning har liksom alla andra studerande vid univer- sitetet och högskolor möjlighet att erhålla studiemedel.

Studiemedlen är indexreglerade och utgår årligen med 140 % av basbeloppet enligt lagen om allmän pensionsförsäkring. Basbeloppet är för närvarande (höst- terminen 1966) 5 500 kronor, och studiemedelsbeloppet är alltså 7 700 kronor i dagens penningvärde. Av studiemedlen utgår i 750 kronor per år som bidrag. Bi- dragsbeloppet är inte indexreglerat och följer således ej penningvärdets förändringar. Resterande del av studiemedlen utgöres av lån och är således återbetalningspliktig.

Om den studerande har försörjningsbörda gentemot barn utgår barntillägg med 1 375 kronor per år och barn (25 % av basbeloppet). Barntillägget är återbetal— ningspliktigt.

Studiemedlen reduceras efter särskilda regler beroende på den sökandes och makens ekonomiska förhållanden. De gränser där reduceringsreglerna börjar träda i funktion är uttryckta i basbelopp. Denna gräns är beträffande den sökandes inkomst — med inkomst avses bruttoinkomst, och häri inkluderas även stipendier och eventuella bidrag från föräldrar o d —— för närvarande 4 400 kronor per år (80 % av basbeloppet); detta belopp utgör alltså fribelopp för egen inkomst. Om inkomsten överstiger fribeloppet reduceras studiemedlen med 2/3 av det över- skjutande beloppet. Till följd härav utgår studiemedel inte alls om den sökandes egen inkomst överstiger 15 200 kronor per år.

Fribeloppet för makes inkomst är 15 400 kronor per år (280 % av basbeloppet). Vid större inkomst sker en reduktion av studiemedlen med 1/3 av det överskjutande beloppet, och maken får inte ha högre inkomst än 37 000 kronor per år för att studiemedel alls skall kunna utgå.

Fribeloppet för sökandes egen eller makes nettoförmögenhet är 33 000 kronor (6 basbelopp) och vid större förmögenhet reduceras studiemedlen med 1/5 av det överskjutande beloppet, vilket innebär att studiemedel upphör att utgå om för- mögenheten är större än 51 000 kronor.

Enligt studiemedelsförordningen skall studiemedel inte utgå om den studerande fyllt 40 år eller om han tidigare erhållit studiemedel i 16 terminer, såvida inte »särskilda skäl» föreligger för ett undantag. Vid tillämpningen av dessa bestämmel- ser synes myndigheterna betrakta lovande licentiand- och doktorandstudier som »särskilda skäl». Man kan räkna med att studiemedel även i fortsättningen kom- mer att beviljas den som antagits till forskarutbildning även om han skulle ha överskridit åldersgränsen eller maximitiden för innehav av studiemedel.

Som framgår av utredningens forskarenkät har en mycket stor majoritet av dem som undergår forskarutbildning inkomster i form av lön och olika bidrag, som i flertalet fall överstiger den gräns där studiemedel överhuvudtaget kan utgå. Med anledning härav har det funnits anledning förmoda, att en jämförelsevis obetydlig del av licentianderna och doktoranderna skulle ha möjlighet erhålla studiemedel.

Tabell 9: 1. Antalet studiemedelstagare vid studiemedelsnämndema i Stockholm och Uppsala ht 1965, födda den I och 15 varje månad, samt andelen licentiander och doktorander därav

Antal studiemedelstagare därav licentiander och doktorander Studiemedelsnäm nd Totalt antal procent Stockholm ......................... 1 513 101 0,66 Uppsala ........................... 807 11 1,36 Totalt 2 320 211 0,91

* Varav 1 doktorand.

Det har tyvärr varit omöjligt att av vederbörande myndigheter erhålla upp— gifter om i vilken utsträckning studiemedel utgår till licentiander och doktorander till följd av att vid registrering av studiemedelsanvisningar någon notering ej göres beträffande i vilket ämne eller på vilken nivå studiemedelstagaren bedriver studier. Forskarutredningen har därför varit hänvisad till att göra en egen undersökning för att få fram uppgifter om i vilken utsträckning de personer som undergår fors- karutbildning utnyttjar studiemedelssystemet och för att göra beräkningar avseende de utgående studiemedelsbeloppen till dessa kategorier.

Den av utredningen utförda undersökningen omfattar de studerande som erhöll studiemedel under höstterminen 1965. Som primärmaterial har utnyttjats de an- sökningar som finns arkiverade vid vederbörande studiemedelsnämnder. På grund av det stora antalet studiemedelstagare har det varit nödvändigt att begränsa under- sökningen till att omfatta endast ett urval av dem som beviljats studiemedel under nämnda termin. Sålunda har undersökningen begränsats till att omfatta studie— medelsnämnderna i Stockholm och Uppsala, vilka båda nämnder tillsammans emottar drygt hälften av samtliga studiemedelsansökningar i landet, samt till att avse personer födda den 1 och 15 varje månad.

Av tabell 9:1 framgår, att andelen licentiander och doktorander bland de under— sökta studiemedelstagarna var 0,91 %, samt att andelen för nämnden i Uppsala var mer än dubbelt så hög som i Stockholm. Sistnämnda förhållande torde kunna förklaras med att personer under forskarutbildning främst återfinns vid universi- teten, och att universitetet dominerar bland de skolor som sorterar under studie— medelsnämnden i Uppsala på ett helt annat sätt än i Stockholm. Vad beträffar de universitetsorter som ej varit föremål för undersökning kan Lund antas närmast vara att jämföra med Uppsala, medan Göteborg och Umeå torde förete större lik- het med Stockholm. Man bör kunna räkna med att i hela riket något under en procent av studiemedelstagarna består av licentinder och doktorander.

Tabell 9: 2. Genomsnittliga studiemedelsbelopp ( totalbelopp, bidragsdel och åter- betalningsdel) för licentiander och doktorander som erhållit studiemedel ht 1965 i Stockholm och Uppsala

_ __ __ Genomsnittligt studiemedelsbelopp l . .. Antal observa- Studlemedelsnamnd tioner . . Återbetal- Totalbelopp Bidrag nin gsdel

Stockholm ................. 10 2 779 838 1 941

Uppsala .................... 11 2 613 651 1 962 Totalt 21 2 692 740 1 952 |

Till följd av det ringa antalet observationer kan man inte räkna med att de i tabell 9:2 återgivna siffrorna är särskilt representativa. Emellertid bör man —— bl a med hänsyn till forskarenkätens uppgifter om licentiandernas och doktorandernas inkomster kunna räkna med att studerande på nivåer ovanför akademisk grund- examen får vidkännas kraftigare reduktioner av studiemedelsbeloppen än övriga studerande. Reduktionen kan lättast avläsas på de utgående bidragsbeloppen. Maximibeloppet för en termin är 875 kronor. Genomsnittligt bidragsbelopp för samtliga studiemedelstagare kan beräknas till knappt 860 kronor. Tabellens siffra, 740 kronor, ter sig då fullt rimlig.

Det totala antalet studiemedelstagare under höstterminen 1965 var ungefär 67 000. Med ledning av uppgifterna 1 tabell 9:1 kan antalet licentiander och dok- torander bland studiemedelstagarna beräknas till omkring 600. Med användande av de i tabell 9:2 framräknade genomsnittliga studiemedelsbeloppen kan det be- räknas, att licentianderna och doktoranderna i studiemedel under budgetåret 1965/ 66 erhöll totalt omkring 3,3 miljoner kronor, varav 0,9 milj kronor utgjorde bidrag och 2,4 miljoner kronor återbetalningspliktiga medel.

Antalet aktiva licentiander och doktorander under höstterminen 1965 kan be— räknas till knappt 6 000. I den gjorda undersökningen beräknas, att omkring 600. dvs något över 10 % av licentianderna och doktoranderna erhöll studiemedel nämnda termin. Av de 21 personer under forskarutbildning som sållades fram i undersökningen var 1 doktorand och resterande 20 licentiander. Samtliga bedrev studier vid filosofisk fakultet och med påfallande koncentration till humanistisk och samhällsvetenskaplig fakultet.

Sammanfattningsvis kan man konstatera —— med vederbörligt hänsynstagande till felkällorna i den gjorda undersökningen —— att studiemedlen spelar en relativt obetydlig roll som inkomstkälla för dem som bedriver studier på nivåer ovanför akademisk grundexamen.

Som framgått av de tidigare avsnitten av kapitlet kan den som undergår forskar- utbildning erhålla medel för sina studier från många olika källor. Ändock har inte medtagits sådana förvärvs- och bidragskällor som donationsfonder, forsknings— anslag från olika myndigheter och institutioner eller förvärvsarbete utanför univer- sitetet. De starkt differentierade försörjningsmöjligheterna försvårar i hög grad beräkningar över vad som kan anses vara normal standard för en licentiand eller doktorand i dagens läge.

I utredningens forskarenkät (bilaga 3) ställdes frågor beträffande de studerandes inkomster under år 1963. Svarsprocenten på dessa frågor var hög (98 % av de inkomna bearbetningsbara svarsformulären), och enkätens resultat kan därför här anses vara jämförelsevis tillförlitliga.

Av licentianderna hade 92 % haft inkomster och motsvarande siffra för doktor— anderna var 96 %. Medianinkomsten för licentiander som uppgivit sig ha haft inkomster var 21 000 kronor. Doktorandernas medianinkomst var 29 000 kronor. Det bör observeras, att de här angivna siffrorna avser alla studerande, alltså även dem som under 1963 innehaft arbete på hel- eller halvtid. Av den redovisade enkäten erhåller man således inga upplysningar om tex hur stor andel av dem som uppgivit sig bedriva studier på heltid som haft inkomst, eller hur stor in- komsten varit för denna grupp. I de här angivna siffrorna ingår inte heller even- tuella stipendier eller andra bidrag. Dessa inkomstkällor har redovisats för sig.

30 % av såväl licentiander som doktorander erhöll någon form av stipendium eller bidrag under 1963. Det mediana beloppet för dem som haft sådan inkomst utgjorde för licentiander 4 000 kronor och för doktorander 6 250 kronor. Tidigare har visats, att en mycken liten del av licentianderna och doktoranderna inte har inkomst av förvärvsarbete. Det är mycket sannolikt, att nästan samtliga individer i denna lilla grupp innehar licentiand— eller doktorandstipendium. Det är också sannolikt, att en stor del av de individer som redovisar en förvärvsinkomst under medianvärdet i stor utsträckning är stipendiater.

Man kan därför antaga att licentianderna och doktoranderna till praktiskt taget 100 % har haft antingen stipendium eller inkomst av förvärvsarbete eller bådadera. Den grupp som i dag är helt hänvisad till att försörja sig på studiemedel eller lån torde vara liten, och detta bestyrks av den i avsnitt 9.1. redovisade undersökningen.

Som tidigare angivits kan innehavare av licentiand— eller doktorandstipendium få åtaga sig endast en begränsad tjänstgöring, motsvarande 15 timmar per vecka eller, om det är en lärartjänst, 10 veckotimmar schemabunden undervisning. I tabell 9:3 ges några exempel på hur innehav av stipendium kan förenas med in— komst av anställning eller innehav av studiemedel.

Innehavare av licentiandstipendium, som dessutom erhåller studiemedel, uppnår ungefär samma konsumtionsnivå som en befattningshavare i löneklass A 9, dvs den vanliga lönen för en kontorist. Därvid måste emellertid noteras, att 4 500 kronor

Tabell 9: 3. Exempel på kombinationer av stipendium, inkomst av tjänst och studiemedel; inkomstnivåer efter skatt i jämförelse med vissa löneklasser, vårter- minen 1966

A : Bruttoinkomst av tjänst; B : Nettoinkomst av tjänst; C : Stipendium; D : Totalbelopp i studiemedel; E = Del av studiemedelsbeloppet som utgör bidrag; F : Summan av kolum- nerna B, C och D (= totalt studiestöd); G : Löneklass, varav nettoinkomsten ungefärligen mot— svarar beloppet i kolumn F.

A B C D E F G

Licentiander: Stipendium + studiemedel ........... — 6 500 5 920 1 398 12 420 A 9 Stipendium med sommartillägg + studie-

medel .......................... —— — 8667 4520 1066 13 187 AIO Stipendium med sommartillägg + studie-

medel, 1 barntillägg ............... —— — 8 667 5 846 1 380 14 513 A 12 Stipendium med sommartillägg + 3.

amanuenstjänst + 25 lekttim ....... 7 723 6 859 8 667 — 15 526 A 14 Stipendium med sommartillägg + 10

veckotim undervisning ............. 9 955 8 497 8 667 — —— 17 036 A 16 Doktorander: Stipendium + studiemedel ........... _ 9 500 3920 926 13420 A 10 Stipendium med sommartillägg + studie-

medel .......................... — 12667 1 820 430 14 487 A 12 Stipendium med sommartillägg + 10

veckotirn undervisning ............ 9 955 8 497 12 667 -— — 21 164 A 22

Anm. Inkomstberäkningarna avser 1965 års löner, ortsgrupp 4. Skatt har beräknats för gift person, vars make saknar egen inkomst, enda avdrag ortsavdrag. Kommunal utdebitering 17 kr.

av de ca 6 000 kronor som utgår i studiemedel är ett lån som senare skall åter- betalas.

Den doktorand som erhåller stipendium även under somrarna, och som vidare innehar maximalt tillåtet antal timmar lektorsundervisning eller annan undervis— ning kommer upp i en konsumtionsnivå som ungefär motsvarar löneklass A 22, dvs en normal lärarbefattning eller rekryteringstjänst inom statsförvaltningen.

Exemplen illustrerar tydligt det förhållandet, att Stipendiaterna, som en följd av att stipendiema är skattefria, får behålla en relativt betydande del av sina in- komster. Den låga skatten på extrainkomstema kan antas verka stimulerande på benägenheten att inom ramen för vad som är tillåtet kombinera förvärvsarbete med stipendieinnehav.

Trots att här endast angivits vilken inkomst som uppnås, om stipendiaten i maximal utsträckning åtar sig undervisning vid universitet eller inom skolväsendet i övrigt, ger exemplen likväl en klar antydan om ett annat väsentligt förhållande.

Den som innehar licentiand- eller doktorandstipendium har, även om han förenar tjänstgöring med stipendieinnehavet, en inkomst som ligger under den mediana inkomsten för samtliga licentiander respektive doktorander. Enligt forskarenkäten var år 1963 medianinkomsten exklusive stipendier för en licentiand 21 000 kronor. vilket med dåvarande löneläge i ortsgrupp 4 motsvarade bruttolönen i löneklass 16. En licentiand, som uppbär stipendium även under sommaren, och som uppehåller högsta tillåtna antal lärartimmar, skulle år 1965 haft en nettoinkomst om ca 17 000 kronor, vilket även detta närmast motsvarar lönen (nettolönen) i löneklass 16, orts— grupp 4. Det bör observeras, att det här är fråga om en maximiinkomst. Den mediana inkomsten för stipendiaterna ligger säkerligen betydligt lägre.

Man kan då dra den slutsatsen, att innehavare av licentiand- och doktorand- stipendium har en lägre inkomststandard än övriga studerande på denna nivå. Därför kan man antaga, att licentianderna och doktoranderna i första hand söker erhålla en lämplig tjänst och söker stipendiema först i andra hand. Mot denna bakgrund är det inte någon egendomlighet, att det årligen uppstår betydande reser— vationer på stipendieanslagen.

9.5. Kostnaderna för studiefinansieringen

Den stora splittringen av de statliga insatserna för att underlätta försörjningen för dem som undergår forskarutbildning försvårar i hög grad möjligheterna att göra beräkningar beträffande de verkliga kostnaderna på detta område. Splittringen bör därtill rimligen försvåra för myndigheterna att fördela stödet på ett planmässigt sätt liksom den för de studerande skapar svårigheter att överblicka försörjnings— möjligheterna.

I tabell 9:4 återfinns en sammanställning av antalet licentiand- och doktorand- stipendier samt av antalet forskarrekryterande tjänster vid olika fakultet-er och högskolor. I det i tabellen redovisade antalet tjänster ingår ej tjänster som inrättats genom anslag från forskningsråd eller annan utanför universitetet stående myn— dighet eller organisation. Inom de kliniska ämnena vid medicinsk fakultet torde en betydande del av doktoranderna försörja sig på underläkartjänster; ej heller sådana tjänster har medtagits i tabellen. En jämförelse av kolumnerna F och G i tabellen ger vid handen, att de åtgärder som vidtagits för att stimulera forskar- rekryteringen och för att bereda de studerande som undergår forskarutbildning försörjningsmöjligheter "skiftar i mycket hög grad mellan olika fakulteter och högskolor. Vid teologisk, humanistisk och samhällsvetenskaplig fakultet kan en jämförelsevis liten del av de studerande erhålla stipendium eller forskarrekryterande tjänst. Inom andra områden, såsom juridik, teknologi, Odontologi, farmaci, lant- bruks- och skogsvetenskap, synes det vara möjligt att bereda samtliga licentiander och doktorander försörjning genom stipendier eller tjänster. Det synes med andra

Tabell 9: 4. Antal doktorand— och licentiandstipendier, antal forskarrekryterande tjänster samt antalet licentiander och doktorander 1964/65

A : Licentiandstipendier; B : Doktorandstipendier; C : Tjänster som biträdande lärare; D : Tjänster som forskarassistenter; E .: Assistenttjänster (l OOO-timmarstjänster); F : Sti- pendier och tjänster sammantagna (av assistenttjänsterna har schablonmässigt 1/ 3 antagits upp- delade på tjänster som förste amanuens); G : Aktivt studerande doktorander och licentiander; H : Licentiander; I : Doktorander.

Fakultet/högskola A B C D E F G H I Teologisk fakultet ....... 14 12 — — 6 34 113 83 30 Juridisk fakultet ......... — 18 1 3 13 39 31 6 25 Medicinsk fakultet ...... — 84 9 43 222 432 698 — 698 Humanistisk fakultet . . . . 148 101 2 — 135 431 1 127 855 272 Samhällsvetenskaplig fakul-

tet .................. 72 45 13 14 238 461 866 683 183 Matematisk-naturveten-

skaplig fakultet ....... 99 63 26 18 686 1 121 1 476 1 085 391 Teknisk högskola ....... 53 5 3 13 601 875 742 634 108 Handelshögskola ........ l 1 5 16 7 15 59 73 63 10 Odontologisk fakultet . . . . — 10 5 3 131 193 35 — 35 Farmaceutiska institutet .. 1 1 — 2 22 33 23 21 2 Veterinärhögskolan ..... — 4 — — 7 l 3 28 _ 28 Lantbrukshögskolan ..... 9 3 — 21 43 90 75 43 32 Skogshögskolan ......... 4 2 — 20 26 61 28 1 8 10

Summa 411 353 75 144 2145 3 842 5 315 3 491 1 824 _— 764 Till UKÄ:s disposition . . . 100 ca 864

Anm. Uppgifterna i kolumn E avser hela assistenttjänster om 1 000 tim/år. I verkligheten kan assistenttimmarna fördelas på olika slag av amanuenstjänster, varvid 500 assistenttimmar mot- svarar tjänst som förste amanuens, 300 timmar tjänst som andre amanuens och 225 timmar tjänst som tredje amanuens. Ett försök till uppskattning har gjorts av i vilken mån assistenttim- marna använts för inrättande av amanuenstjänster. Uppgifterna är osäkra, men approximativt 1/ 3 av assistenttimmarna synes användas för amanuenstjänster. Kolumn F i tabellen avser att visa hur många »forskarrekryteringsplatser» som finns vid olika fakulteter i form av stipendier och forskarrekryterande tjänster, och i denna kolumn har schablonmässigt antagits, att 1/ 3 av assistenttimmarna använts för inrättande av tjänster som förste amanuens.

ord inte föreligga någon god överensstämmelse mellan de rekryteringsstimulerande åtgärder som vidtagits inom olika områden i förhållande till den faktiska rekryte- ringen. Inom de fakulteter, där antalet stipendier och forskarrekryterande tjänster understiger antalet aktivt studerande saknar sammantaget närmare 1 900 av de studerande möjlighet att erhålla stipendium eller tjänst.

I tabell 9:5 redovisas kostnaderna för olika former av studiefinansiering. Den to— tala kostnaden för detta ändamål under budgetåret 1964/65 var drygt 41,5 miljoner kronor. Av detta belopp kom drygt 8 miljoner kronor (dvs 20 %) på licentiand— och doktorandsstipendier, medan 32 miljoner kronor (dvs 78 %) utgjordes av

Licentiand- och doktorandstipendier ............ 8 326 Löner: Bitr lärare (lkl 24) .................... 1 326 Forskarass (lkl 24) .................... 2 512 Assistenter (lkl 19) .................... 28 572 32 410 Studiebidrag enligt studiemedelsförordn ca ....... 900

Summa 41 636

Anm. Lönerna avser 1965 års löneläge i ortsgrupp 4. I tabellen är endast hälften av de totala lönerna uppförda emedan tjänsterna till lika delar ansetts vara avsedda för forskarrekrytering och för att fylla ett personalbehov vid vederbörande institutioner. I gruppen assistenter ingår även amanuenser.

löner till assistenter m fl. 900 000 kronor (dvs 2 %) utgjordes av i studiemedel. ingående bidrag. .

Mest frappant i redovisningen är att samhällets kostnader för finansiering av licentianders och doktoranders studier till helt övervägande del utgöres av assistent— löner. '

De studerande; sociala förhållanden, rekryteringsproblematik

10.1. Ålder, civilstånd, antal barn

Enligt Forskarenkäten 1964 är medianåldem för dem som undergår forskarut- bildning på licentiandnivå 29,5 år. Åldersskillnaderna mellan olika studieinrikt- ningar är dock påtagliga. Den lägsta medianåldem återfinns i de matematisk— fysiska ämnena inom matematisk-naturvetenskaplig fakultet, där den är blott 26,8 år, samt vid de tekniska högskolorna, där den är 28,4 år. Den högsta medianåldem uppvisar teologerna med 32,9 år, och därnäst följer biologer-geografer vid mate- matisk-naturvetenskaplig fakultet med 31,3 år. Spännvidden mellan den högsta och lägsta medianåldem inom skilda studielinjer är alltså inte mindre än 6,1 år.

Beträffande doktoranderna finner man än större åldersskillnader. De båda extremvärdena återfinns inom de medicinska fakulteterna, där doktoranderna i de kliniska ämnena har en medianålder om 37 år medan doktoranderna i de teoretiska ämnena har en medianålder om bara 28 år. Denna skillnad kan förklaras av att klinikerna som regel innehar läkartjänst innan de börjar doktorera och sedan ofta fördröjs i studierna av att de jämsides med avhandlingsarbetet innehar underlä- kartjänst. Teoretikema däremot påbörjar oftast sin forskarutbildning redan innan de avlagt licentiatexamen. Låg medianålder har också doktoranderna vid de tek- niska högskolorna (31,8 år) och i de matematisk-fysiska ämnena vid matematisk- naturvetenskaplig fakultet (32,4 år). Förutom klinikerna bland medicinarna uppvisar även doktoranderna inom samhällsvetenskaplig fakultet (med undantag för ämnena pedagogik och psykologi) en hög medianålder (36,8 år) och detsamma gäller språkvetenskaplig sektion inom humanistisk fakultet (36,4 år).

Vid licentiatexamen är medianåldem för samtliga 30,9 år och vid disputations- tillfället 35,7 år. Variationerna mellan olika studieinriktningar överensstämmer för såväl licentiater som doktorer i stort sett med vad som ovan refererats med avse— ende på förhållandena under utbildningstiden.

I forskarenkäten har också de studerandes civilstånd och antal barn undersökts. Av licentianderna är omkring två tredjedelar gifta. Vid tidpunkten för examen har andelen gifta stigit till drygt 80 %. Bland doktoranderna är andelen gifta personer också något över 80 %, men vid disputationstillfället har andelen gifta stigit ytter- ligare, nämligen till nästan 95 %.

Över 40 % av licentianderna har minst ett barn. För grupperna licentiater, doktorander och doktorer är motsvarande siffror 65 %, 70 % respektive 80 %.

Tabell 10: 1. Andelen bruttoskuldsatta och de genomsnittliga skuldbeloppen för några examensgrupper (Källa: SOU 1963:44, s 29.)

A : Andelen bruttoskuldsatta; B : Genomsnittlig bruttoskuld för samtliga examinerade; C : Genomsnittlig bruttoskuld för de skuldsatta.

Examensgrupp A B C Medellång studietid, fria fakulteter ............. 74,6 9 780 13 120 Medellång studietid, övriga ................... 82,9 14 450 17 420 Lång studietid .............................. 84,6 19 890 23 510

10.2. Skuldsättningen

10.2.1. Studiesociala utredningens undersökningar

Studiesociala utredningen publicerade i sitt tredje betänka-nde »Akademikernas skuldsättning» (SOU 1963:44) ett mycket omfattande statistiskt material avseende de personer som avlade akademisk grundexamen 1959/ 60. Avsikten var att belysa sambandet mellan skuldsättning, studietider, de studerandes sociala ursprung m m. Denna undersökning omfattade inte personer som avlagt licentiatexamen eller som disputerat, men den saknar i alla fall inte intresse i förevarande sammanhang; den belyser nämligen situationen för sådana studerande som befinner sig alldeles i början av sin forskarutbildning eller som står inför valet att påbörja sådan ut- bildning.

I studiesociala utredningens undersökning indelades individerna i fyra grupper efter studietidens längd för olika grundexamina. De personer som avlagt gymnastik- direktörs— och socionomexamen hänfördes till gruppen »kort studietid». Från denna grupp kan bortses i detta sammanhang då dessa examina inte aVSes kunna utgöra grundval för forskarutbildning. Gruppen »medellång studietid, fria fakulteter» om- fattar de personer som avlagt grundexamen vid teologisk, juridisk, humanistisk och naturvetenskaplig fakultet, gruppen »medellång studietid, övriga» omfattar dem som avlagt civilingenjörs-, civilekonom-, tandläkar—, apotekar-, jägmästar— eller agronomexamen och gruppen »lång studietid» omfattar dem som avlagt medicine licentiat- eller veterinärexamina.

Av dem som 1959/ 60 avlade akademiska grundexamina var, såsom framgår av tabell 10:1, omkring tre fjärdedelar bruttoskuldsatta med en variation mellan 75 och 85 procent för de olika examensgrupperna.

Studiesociala utredningen fann det emellertid för sina fortsatta undersökningar vara mera ändamålsenligt att i stället beakta de examinerades nettoskuldsättning, varmed man avsåg den skuld som återstod sedan dels eventuella tillgångar dels skulder till föräldrar avdragits. Bruttoskuldsättningen fann man vara av mindre intresse i detta sammanhang då det var oklart »hur man skulle tolka en skuld- sättning som kombineras med tillgångar, som skulle kunna användas för studiernas

Tabell 10: 2. Examinerade läsåret ] 959/ 60 efter relativa andelen nettoskuldsatta (exklusive föräldralån) samt genomsnittlig skuldsättning (Källa: SOU 1963: 44, s 35)

A : Relativa andelen nettoskuldsatta; B : Genomsnittlig nettoskuldsättning för samtliga exa— minerade; C : Genomsnittlig nettoskuldsättning för de skuldsatta.

Examen A B C Teol kand .................................. 78 9 900 12 700 Jur kand .................................. 50 7 500 14 900 Med lic .................................... 61 10 300 17 000 Fil kand ................................... 56 5 600 9 900 Fil mag ................................... 64 7 000 10 900 Pol mag ................................... 52 5 400 10 400 Civilingenjör ............................... 66 8 000 12 100 Civilekonom ............................... 55 5 300 9 600 Tandläkare ................................. 84 18 100 21 700 Apotekare ................................. (45) (5 100) ( 11 300) Jägmästare ................................. 84 12 700 15 100 Agronom .................................. 67 8 000 11 900 Veterinär .................................. 67 16 400 24 700

finansiering i stället för att den studerande skuldsätter sig». Beträffande lån från föräldrar fann man det tveksamt om dessa skulle ses som verkliga län eller snarare som bidrag. Även om de under studietiden betecknades som lån torde det vara vanligt att de efter examen efterskänktes helt eller delvis.

Som synes av tabell 1012 är den genomsnittliga nettostudieskulden högst bland veterinärer, tandläkare och läkare och lägst bland civilekonomer och filosofie kandidater. En trolig förklaring till observerade skillnader i fråga om skuldsätt— ningsfrekvens och skuldbelopp mellan olika examina är studiernas olika längd. Vidare är inträdet till många av studiebanorna spärrat, vilket medför att åtskilliga studerande vid sådana fakulteter och högskolor först har bedrivit kompletterings— studier vid tex filosofisk fakultet och sålunda ådragit sig skulder redan före in— trädet vid den läroanstalt där examen avlagts. Slutligen sammanhänger skillnaderna också med konstaterade olikheter i den sociala rekryteringen till de olika utbild— ningslinjerna; andelen skuldsatta var nämligen minst i socialgrupp I och störst i socialgrupp III.

När studiesociala utredningens material här används för att belysa de studerandes skuldsättning vid början av licentiand- och doktorandstudierna måste vissa reserva- tioner göras.

Studiesociala utredningens siffror avser samtliga personer som avlagt grund— examen. Det finns skäl att antaga, att de personer som efter grundexamen fort- sätter sina studier genomsnittligen har varit bättre utrustade såväl vad avser be— gåvning som studiemotivation än vad som gäller för genomsnittet av samtliga

examinerade. Man kan därför räkna med att de studerande som övergår till forskarutbildning genomsnittligen har haft kortare studietider än övriga, och det finns också skäl att antaga, att frekvensen komplettander för inträde vid läro- anstalten varit något lägre i den grupp som senare övergår'till forskarutbildning. Denna omständighet gör, att man får antaga, att licentianderna och doktoranderna vid tidpunkten för grundexamen har haft en lägre grad av skuldsättning än övriga individer. En annan omständighet som pekar i samma riktning är, att i de fall amanuens— och assistenttjänster ges åt studerande utan grundexamen, torde i första hand sådana studerande komma i fråga som bedöms ha förutsättningar att senare genomgå forskarutbildning i vederbörande ämne.

10.2.2. Utvecklingen under senare år

Studiesociala utredningens material omfattar, som tidigare angivits, personer som avlade grundexamen läsåret 1959/ 60. Det kan därför anmärkas, att siffrorna nu är något föråldrade. Dock måste man räkna med att åtskilliga individer ur nämnda examensårgång som övergått till forskarutbildning fortfarande bedriver studier, och i varje fall var detta förhållandet vid den tidpunkt, då forskarutredningen lät genomföra sin forskarenkät. Ändock bör det påpekas, att viktiga förändringar inträffat sedan undersökningens population avlade sina examina.

För det första kunde man redan under de sista åren av det gamla studiesociala systemets existens konstatera en högst väsentlig stegring såväl i fråga om frekvensen personer som erhöll statliga lån som beträffande lånebeloppens storlek. Den vik— tigaste orsaken härtill torde ha varit den avskrivning med 25 % av alla statliga studielån som genomfördes från och med budgetåret 1961/62. Även bortsett från denna avskrivning tyckte man sig kunna skönja en viss ökad benägenhet att finan- siera studier med lån.

För det andra har med verkan från budgetåret 1964/65 en omfattande reform genomförts beträffande det studiesociala stödet på alla nivåer ovanför den obliga- toriska skolan. På gymnasiestadiet har en kraftig utbyggnad av studiehjälpen skett. Förutom de ökade bidragen har eleverna vid gymnasier och motsvarande skol— former även erhållit utökade möjligheter att erhålla statliga studielån. Inom centrala studiehjälpsnämnden har man noterat en mycket markant ökning av antalet låne— sökande. Detta innebär, att man för framtiden får räkna med att många studerande redan före inträdet vid universitetet eller högskolan kan ha en relativt betydande skuldsättning. Vidare bör man beakta, att studiemedelssystemets införande kommer att få vissa konsekvenser för skuldsättningens utveckling under studierna vid uni- versitet och högskolor. Forskarutredningen tänker här framför allt på att den av föräldrarnas ekonomiska förhållanden beroende behovsprövningen helt avskaffats. Härigenom har betydande grupper, som tidigare väsentligen var hänvisade till att erhålla medel för sina studier från föräldrar eller genom borgenslån, nu beretts tillfälle att erhålla statliga studielån. Av betydelse för skuldsättningens utveckling är

säkerligen också de försäkringsliknande anordningar i studiemedelssystemet, vilka skyddar mot alltför betungande återbetalningsbörda.

En ytterligare omständighet som kan tänkas ha betydelse för skuldsättningens utveckling är det förhållandet, att statsmakterna alltmera medvetet strävar efter att effektivisera studierna. En effekt av detta bör rimligen bli, att studietiderna förkortas. Detta bör i sin tur leda till minskad skuldsättning. En annan effekt bör bli, att de studerande i framtiden i allt större utsträckning kommer att ägna sig åt studier på heltid och att det då uppenbarligen blir minskat utrymme för för- värvsarbete jämsides med studierna. Detta bör innebära, att en relativt större del av studierna får finansieras med lån.

Slutligen skall också påpekas, att ett av syftena med de studiesociala reformerna var att åstadkomma en jämnare social rekrytering till högre studier. Om denna målsättning uppnås, innebär det, att man åstadkommer en relativ ökning av antalet studerande ur socialgrupp III. Studiesociala utredningens undersökningar visar, att det främst är studerande ur denna socialgrupp som behövt finansiera sina studier med lån. Samtidigt bör man räkna med att skuldbeloppen för de enskilda indivi— derna ur socialgrupp III kommer att öka på grund av att dessa individer i det tidi- gare studiesociala systemet var särskilt gynnade därigenom att de kunde erhålla naturastipendier. Motsvarande differentiering av förmånerna förekommer inte i studiemedelssystemet, eftersom någon behovsprövning grundad på föräldrarnas ekonomiska förhållanden ej sker. Den samlade effekten av de förändringar som in- träffat på det studiesociala fältet under senare år synes bli en viss ökning vad avser såväl frekvensen skuldsatta som de genomsnittliga skuldbeloppens storlek.

10.2.3. Forskarenkäten 1964

Följande avsnitt bygger i allt väsentligt på uppgifter hämtade ur den på utred— ningens uppdrag utförda forskarenkäten.

Enkäten avser att belysa förhållandena för personer som genomgår eller som full- bordat en forskarutbildning, dvs personer som befinner sig på en högre studienivå än dem som ingick i studiesociala utredningens undersökningar. I forskarenkäten presenteras emellertid materialet på ett något annat sätt än som skedde i studie— sociala utredningens undersökningar, vilket försvårar en direkt jämförelse i syfte-. att undersöka skillnader på de olika nivåerna. I enkäten har man gjort en finare fördelning på olika studieinriktningar, och vidare har man i enkäten enbart redo-- visat bruttoskuldsättningen, medan studiesociala utredningen i huvudsak uppehöll sig vid nettoskuldsättningen.

Av licentiaterna var omkring 70 % bruttoskuldsatta. Den största skuldfrekven— sen uppvisar samhällsvetarna med 88 %. En jämförelse med tabell 10:1 beträf- fande bruttoskuldsättningen för dem som avlagt akademisk grundexamen synes peka på att den relativa andelen skuldsatta sjunkit något. Eftersom klassindelningen i de två tabellerna är olika, är det dock svårt att närmare ange, hur stor sänkningen har varit.

Tabell 10: 3. Bruttoskuldsättning för personer som avlagt licentiatexamen eller disputerat 1963

1 : Relativa andelen bruttoskuldsatta; 2 : Skuldbelopp (median) för de skuldsatta.

Licentiater Doktorer Studieinriktning 1 2 1 2

Teologisk fakultet .............. 67 . . Juridisk fakultet ............... — .. Medicinsk fakultet ............. "riff—å

kliniska ämnen ............... _ _ 84 47 500

teoretiska ämnen ............. —- _ 72 29 000 Humanistisk fakultet [*

samhällsv. ämnen ............ 88 30 000 psykologi, pedagogik ......... 67 12 500 språk ...................... 74 10 000 övriga ämnen ............... 63 15 000

genomsnitt ................ 71 I 4 000 64 22 500

Matematisk—naturvetenskaplig fakultet

matematisk-fysisk-kemiska

ämnen ..................... 69 6 500 biologisk-geografiska ämnen . . . . 78 9 500

genomsnitt ................ 70 8 000 65 9 5 00

Tekniska högskolor ............. 68 9 500 Övriga fackhögskolor ........... 80 17 500 Samtliga ...................... 71 I I 000 67 24 5 00

Anm. Medianen för skuldbeloppet har medtagits endast då den beräknats på minst 10 individer.

Beträffande bruttoskuldbeloppens storlek är det än svårare att göra jämförelser med förhållandena vid tidpunkten för grundexamen på grund av skillnaderna i klassindelning. Dock synes man inte kunna utläsa någon entydig tendens i riktning mot vare sig en ökning eller minskning av skuldbeloppen under den tidrymd som ligger mellan grundexamen och licentiatexamen. Mellan licentiatexamen (även för medicinare) och disputationen kan man dock notera en kraftig ökning av skuld- beloppen.

I forskar-enkäten har man även undersökt förändringarna av de enskilda indivi— dernas bruttoskuldsumma. Slutsatserna i detta avseende mås-te emellertid bli mycket osäkra på grund av att svarsbortfallet varit stort, i vissa fall mycket stort. Undersökningen tycks dock ge vid handen, att omkring en tredjedel av licentiaterna redovisar en ökad skuldsättning jämfört med tidpunkten för avläggande av grund— examen. Av doktorerna redovisar närmare hälften en ökning av bruttoskulden.

Medeltalet för skuldökningen för dem som redovisar ökning är' för licentia- terna 9 000 kronor och för doktorerna över 17 500 kronor.

Inför dessa förhållandevis betydande siffror måste man emellertid hålla i minnet att det rör sig om bruttoskulder. Av tabell 10:5 framgår, att flertalet av licentian— derna och doktoranderna redovisar förhållandevis betydande tillgångar. Dessutom bör man hålla i minnet, att flertalet av licentianderna och doktoranderna har in— komster, som ofta är ganska betydande. Detta beror bla på att man tydligen i dagens läge mycket ofta bedriver studier för forskarexamen som bisyssla. I andra fall har individerna efter sin grundexamen respektive licentiatexamen haft förvärvs- arbete under några år, innan de påbörjat sina egentliga licentiatstudier eller sin doktorsavhandling. Dessa omständigheter, tillsammans med det förhållandet att de flesta licentianderna och doktoranderna i regel bör kunna räkna med förhål- landevis goda inkomster efter utbildningens slut, torde ge förutsättningar för en situation, där individen åtminstone delvis väljer konsumtionsnivå mindre med hänsyn till aktuella än till förväntade inkomster. Han kan då acceptera att ådraga sig skulder som inte har ett direkt samband med studierna, för tex inköp av villa, lägenhet eller bil. Ett starkt incitament till skuldsättning för sådana ändamål är givetvis, att många licentiander och doktorander har familj att försörja. Då det gäller personer som tidigare förvärvsarbetat, är det vidare troligt, att de särskilt om de har familj — varken vill eller förmår anpassa sin levnadsstandard till en nivå, vars höjd skulle betingas uteslutande av de inkomster eller övriga medel som står till buds för en heltidsstuderande. Bruttoskuldsättningen kan följaktligen till betydande del ha ökat på grund av behov som saknar direkt anknytning till stu— dierna, men som ändå måste tillgodoses, såvida ifrågavarande personer skall kunna förmås ge sig i kast med en forskarutbildning.

En omständighet som heller inte kan förbises i sammanhanget är licentiandernas och doktorandernas sociala härkomst. Också detta förhållande har undersökts i forskarenkäten. I en normalpopulation brukar andelen individer tillhörande socialgrupp III uppskattas till 50 %. När det gäller högre akademiska studier är förhållandena helt annorlunda, vilket framgår av tabell 10: 4.

Tabell 10: 4. Social bakgrundsmiljö bland licentiander, licentiater, doktorander och doktorer

Socialgrupp Licentiander Licentiater Doktorander Doktorer I ................ 46 % 43 % 49 % 59 % II ................ 40 % 45 % 42 % 37 % III ................ 13 % 12 % 9 % 4 %

Anm. Svarsprocenten omkring 80 % av urvalet. Det kan därför hända att siffrorna inte exakt återspeglar det faktiska förhållandet.

Tabell 10: 5. Egna tillgångar och socialgrupp

1 : Procentandel med egna tillgångar; 2 : Medianbelopp för egna tillgångar för dem som har sådana.

1 2 Socialgrupp Licentiater Doktorer Licentiater Doktorer I ................ 83 83 18 000 24 000 11 ................ 85 92 15 000 24 000 III ................ 88 . . 12 000 . .

Tabell 10: 4 visar på det förhållandet — känt från åtskilliga andra undersök- ningar att socialgrupp I är starkt överrepresenterad vid våra universitet och högskolor och att andelen studerande från socialgrupp III sjunker i förhållande till längden av ifrågavarande utbildning.

Det torde vidare förhålla sig så, att studerande från socialgrupp I och delvis även från socialgrupp II jämfört med övriga studerande — beroende på en eko- nomiskt mera stabil föräldrabakgrund både har möjlighet och benägenhet att genomföra omfattande ekonomiska transaktioner, såsom t ex ett villaköp.

De statistiska data man erhåller vid en undersökning av licentiaters och doktorers ekonomiska förhållanden konstitueras sålunda inte bara av omständigheter som äger direkt samband med utbildningssituationen som sådan. Av betydelse är även de omständigheter som äger samband med socialgruppsfördelningen. Det är mot denna bakgrund man bör se vissa andra data som framkommit genom forskar- enkäten.

Sålunda kan man konstatera, att 10-15 % av licentiaterna och doktorerna enligt forskarenkäten redovisar en minskning av bruttoskulden i jämförelse med den tidpunkt då licentiand- respektive doktorandstudierna påbörjades.

De forskarutbildade personerna har vid examenstillfället en hög medianålder. För licentiater är medianåldem 31 år och för doktorer 36 år. I dessa åldersskikt kan det knappast vara en ovanlig företeelse att föräldrarna avlidit, och att individerna således erhållit arv. Även med hänsyn härtill är överrepresentationen för social- grupp I av betydelse.

Av uppgifterna i tabell 10:5 att döma tycks det emellertid inte föreligga några större skillnader mellan socialgrupperna i fråga om andelen individer med egna tillgångar. Däremot kan man i fråga om licentiaterna tydligt märka att tillgångarna är störst i socialgrupp I och lägst inom socialgrupp III. Skillnaderna härvidlag är emellertid inte så stora som man kanske haft anledning förvänta.

Allmänt kan sägas att såväl andelen individer med egna tillgångar som median- beloppen för de egna tillgångarna ligger oväntat högt. Ställer man uppgifterna i tabell 105 mot uppgifterna i tabell 10:3 finner man, att det är ett större antal individer som redovisar tillgångar än som redovisar skulder.

Redan i föregående kapitel har förekomsten av förvärvsarbete bland dem som be- driver licentiand- eller doktorandstudier behandlats relativt utförligt. Den aspekt ur vilken förvärvsarbetet då behandlades var vilken levnadsstandard som de fors- karrekryterande tjänsterna och Stipendierna kunde ge.

Enligt forskarenkäten hade 92 % av licentianderna och 96 % av doktoranderna haft inkomst av förvärvsarbete. Medianvärdena för dem som hade haft inkomst var för respektive grupp 21000 kronor och 29 000 kronor. Till detta kom att 30 % av individerna i båda grupperna hade haft stipendier med ett medianbelopp för licentianderna om 4 000 kronor och för doktoranderna 6 250 kronor. Fördel- ningen på olika studieinriktningar framgår av tabell 1026.

Andelen personer med inkomst av förvärvsarbete varierar inte nämnvärt mellan olika studieinriktningar den lägsta siffran återfinns hos licentianderna bland »humanister, övriga» med 83 %. Som en allmän tendens finner man dock att an- delen inkomsttagare är minst vid universitetens fria fakulteter.

Däremot konstaterar man betydande skillnader i materialet, då det gäller stor- leken av inkomsterna inom olika studieinriktningar. Även här kan man notera, att universitetens fria fakulteter ligger lägst. Det tycks sålunda finnas ett samband mellan andelen förvärvsarbetande och storleken av de inkomster som kan erhållas. Detta är naturligt: ju större inkomst man kan förvänta, desto större bör benägen- heten att förvärvsarbeta vara.

Betydelsen och omfattningen av förvärvsarbete jämsides med studierna belyses ytterligare i forskarenkäten. Man har nämligen också undersökt, under hur många terminer individerna förvärvsarbetat, och av vilken omfattning förvärvsarbetet varit.

De undersökta personerna har angivit vilka terminer de bedrivit studier på heltid (förvärvsarbete högst 9 tim/vecka), förvärvsarbetat på halvtid (förvärvs— arbete 10—24 tim/vecka) eller förvärvsarbetat på heltid (förvärvsarbete 25 tim/ vecka eller mera). Grunderna för denna indelning redovisas närmare i bilaga 2, Institutionsenkäten.

Med utgångspunkt från de uppgifter som redovisas i tabell 3: 23 i forskarenkäten har i tabell 10:7 gjorts ett försök att uppskatta, hur stor del av bruttostudietiden som kunnat ägnas åt studier (dvs nettostudietiden), samt hur stor del som har ut- gjorts av förvärvsarbete. Denna uppskattning har gjorts enligt en metod som i stort sett överensstämmer med statistiska centralbyråns sätt att framräkna nettostudie— tiden för grundexamina. Då man innehaft heltidsarbete har man antagits kunna ägna % av tiden åt studier, och då man innehaft halvtidsarbete, har man antagits kunna ägna % av tiden åt studier. Man bör emellertid observera, att svarsbort- fallet var stort på denna punkt i forskarenkäten, omkring 25 %, varför siffrorna i tabell 10: 7 måste behandlas med stor försiktighet.

Vad som främst faller i ögonen är, att de personer som undergår forskarutbild- ning inte synes ha ägnat mer än knappt % av tiden efter de egentliga studiernas början åt aktiva studier. Licentianderna och doktoranderna har sålunda i mycket

Tabell 10: 6. Inkomst av förvärvsarbete samt stipendier och bidrag

]: Andel med inkomst av förvärvsarbete; 2 = Medianinkomst för dem som har inkomst, kronor; 3 : Andel som erhåller stipendier eller bidrag; 4 : Medianbelopp för stipendier eller bidrag för dem som erhåller sådana, kronor.

Licentiander Doktorander Studieinriktning 1 2 3 4 1 2 3 4 Teologisk fakultet ............ 85 18 000 41 . . 95 15 500 51 Juridisk fakultet .............. — —— — 87 24 500 55 Medicinsk fakultet kliniska ämnen ............. — # —— — ICO 38 000 teoretiska ämnen ........... _ —— 93 23 500 genomsnitt ............... —— —- — —— 97 34 000 3] Humanistisk fakultet samhällsvetenskap] ämnen . . . 86 20 000 96 31 500 pedagogik, psykologi ........ 91 19 500 87 34 000 språk ..................... 93 15 000 90 30 000 övriga ämnen .............. 83 13 000 93 14 500 genomsnitt ............... 88 15 500 39 . . 92 30 000 36 Matematisk-namrvetenskapl fakultet matematisk-fysisk-kemiska ämnen .................... 94 20 500 98 29 500 biologisk-geografiska ämnen . . 92 18 000 100 29 000 genomsnitt ............... 93 20 000 28 . . 99 29 000 22 Tekniska högskolor ........... 97 25 550 14 . . 97 35 500 19 Tandläkarhögskolor ........... — — — 100 41 500 20 Övriga högskolor ............. 95 25 000 30 . . 97 31500 30 Samtliga .................. 92 21 000 30 4 000 96 29 000 30 6 250

betydande omfattning förvärvsarbete jämsides med studierna. I den mån detta förvärvsarbete inte äger samband med forskningen måste man räkna med att det har en starkt studietidsförlängande effekt. Denna fråga skall ytterligare belysas i det följande. '

Först skall uppmärksamheten emellertid riktas mot en annan intressant om- ständighet i materialet. Bla-nd humanisterna kan man notera, att doktorerna, dvs de som avslutat sina studier, uppgett sig ha ägnat en avsevärt högre andel av brutto- studietiden åt enbart studier (83 %) än doktoranderna, dvs de som fortfarande be— finner sig under utbildning (63 %). Bland t ex naturvetare och studerande vid tek— niska högskolor är förhållandena de motsatta; där visar det sig, att de som dispu- terat uppgett sig ha ägnat en lägre andel av bruttostudietiden å studier än dokto-

Tabell 10: 7. Procentandel av bruttostudietiden som ägnats enbart åt studier (nettostudietid)

Studieinriktning Licentiander Licentiater Doktorander Doktorer

Teologisk fakultet .............. 63 . . 82 Juridisk fakultet ............... —— 67 Medicinsk fakultet .............

kliniska ämnen .............. 49 47

teoretiska ämnen ............. — — 76 83 Humanistisk fakultet

samhällsvetenskapl ämnen ..... 71 62 53 pedagogik, psykologi ......... 59 73 59 språk ...................... 73 64 57 övriga ...................... 72 81 76

genomsnitt ................ 69 74 63 83

Matematisk-naturvetenskaplig fakultet

matematisk—fysisk-kemiska

ämnen ..................... 66 67 55 51 biologisk-geografiska ämnen . . . . 66 75 67 67

genomsnitt ................ 66 67 61 ' 52

Tekniska högskolor ............. 62 54 64 40 Tandläkarhögskolor ............ _ 54 Övriga högskolor .............. 58 44 48 . . Samtliga ...................... 66 65 60 53

ränderna. Beträffande licentiater och licentiander vid samma fakulteter är siffrorna likartade även om bilden där är mera splittrad.

Man torde kunna anföra flera möjliga förklaringar till detta fenomen. Sålunda kan man tänka sig, att humanisterna i flertalet fall innehar förvärvsarbete under de första studieterminerna, medan naturvetare och tekniker skulle ha sitt förvärvs— arbete förlagt huvudsakligen till slutet av studietiden. Tyvärr saknas undersök- ningar som belyser just detta problem, och som sålunda kan styrka denna teori.

En annan och kanske troligare förklaring är, att humanisterna kan ha svårare att erhålla förvärvsarbete, som utan olägenhet kan kombineras med en forskarutbildning än vad som är fallet för naturvetare och tekniker. Detta innebär med andra ord, att en humanist som tar förvärvsarbete vanligen kommer att bli i hög grad hindrad av detta i sina studier. Svårigheterna kan då slutligen bli så stora, att han finner sig föranledd att helt avbryta studierna. Med denna förklaring skulle tabellen kunna tolkas så, att bland de humanister som fortfarande betecknas som aktivt studerande befinner sig åtskilliga personer som jämsides med studierna har ett omfattande förvärvsarbete, men att av dessa många aldrig kommer att disputera. De personer som lyckats i sina studier uppvisar nämligen en väsentligt lägre grad

Tabell 10: 8. Medianålder och graden av förvärvsarbete

Under undersökningsterminen sysselsatta med A : Enbart studier; B : Förvärvsarbete på halvtid vid sidan av studierna; C : Förvärvsarbete på heltid vid sidan av studierna; D : Okänd grad av förvärvsarbete.

Kategori A B C D Licentiander .................. 28,7 28,6 3 3 ,4 29,2 Doktorander .................. 33,4 33,5 36,6 34,2

av förvärvsarbete. Man kan också tänka sig den situationen, att en doktorand har fastnat i sitt avhandlingsarbete, och att han behöver koppla av det under någon tid för att överväga sin situation. I ett sådant fall leder övervägandena säkert ofta till ett definitivt studieavbrott, men personen kan dessförinnan trots sitt förvärvs- arbete under några terminer ha varit registrerad som studerande. Här är förvärvs- arbetet snarare en följd av misslyckade studier än orsaken till misslyckandet.

Vid de naturvetenskapliga fakulteterna och vid fackhögskolorna torde det finnas helt andra möjligheter att förena studierna med lämpliga tjänster, såsom assistent- tjänster eller särskilda forskartjänster. Det förhållandet, att de som fortfarande bedrev studier visade sig ha ägnat en mindre del av sin bruttostudietid åt förvärvs— arbete än de som avlagt licentiatexamen eller disputerat, är likväl svårförklarligt. Möjligen kan orsaken vara den, att forskningsarbete inom dessa områden ofta kan utföras självständigt ute i arbetslivet. Under avhandlingsarbetet kanske veder- börande inte registreras vid sin institution; detta sker först vid den tidpunkt, då han framlägger avhandlingen. Personer med denna höggradiga förvärvsverksamhet finns således inte representerade i undersökningen som licentiander eller dokto- rander men väl inom den kategori som avlagt examen eller disputerat.

Frågan om förvärvsarbetets betydelse erhåller ytterligare relief, om man sam— manställer medianåldem bland licentiander och doktorander med graden av för- värvsarbete. I tabell 10: 8 anges medianåldem bland de licentiander och dokto- rander som vårterminen 1964 studerade på heltid, hade halvtidsarbete respektive förvärvsarbetade på heltid.

Det föreligger ingen skillnad med avseende på medianåldem mellan dem som bedrev studier på heltid och dem som hade förvärvsarbete på halvtid jämsides md studierna. Tabellens uppgifter tycks tyda på att förvärvsarbete i måttlig om- fattning inte skulle ha någon negativ inverkan på studietakten. Erfarenheter från USA tyder på att förvärvsarbete motsvarande upp till omkring en kvarts tjänst inte skulle ha några studietidsförlängande effekter. Man bör också observera, att den nedre gränsen för att man skall räknas som förvärvsarbetande på halvtid satts så lågt som till 10 veckotimmar.

Man kan emellertid tänka sig även andra förklaringar. Tabellen anger endast medianåldem för de personer som under ifrågavarande termin hade viss form av huvudsysselsättning. Personer som under denna speciella termin förvärvsarbetade

på halvtid kan därför mycket väl under föregående termin ha bedrivit studier på heltid. De personer som i tabellen klassificerats som heltidsstuderande eller halv- tidsarbetande kan följaktligen i verkligheten utgöra en ganska enhetlig grupp, som så att säga oscillerar mellan heltidsstudier och halvtidsstudier från termin till termin.

Ytterligare en tänkbar förklaring kan vara, att huvuddelen av de halvtidsstu- derande skulle utgöras av assistenter och amanuenser och att dessa tjänster som regel besätts med personer som äger studieförutsättningar utöver genomsnittet.

De personer som under den aktuella terminen innehade förvärsarbete på heltid skiljer sig däremot avsevärt från de övriga kategorierna därigenom att de har en betydligt högre medianålder än övriga, för licentianderna närmare 5 år och för doktoranderna drygt 3 år. Här föreligger således ett positivt —— och förväntat —— samband mellan graden av förvärvsarbete jämsides med studierna och median- åldern hos de studerande.

Forskarenkäten omfattade även en undersökning av vilken huvudsaklig syssel- sättning licentiandema och doktoranderna haft under den tid de ägnat sig åt annat än studier. Också på denna punkt var bortfallsprocenten tyvärr ganska hög, varför även dessa uppgifter måste behandlas med stor varsamhet.

Arten av sysselsättning har förts under tre rubriker: utrednings— och forsknings- arbete, undervisning samt annat arbete. Man kan antaga, att utrednings— och forsk- ningsarbete mycket ofta har bestått i eller åtminstone legat i linje med individernas eget avhandlingsarbete; i flertalet fall kan man därför förmoda, att sådant arbete inte behövt medföra några förseningar i den egna utbildningen.

Effekterna i detta avseende av den undervisning licentiand-erna och doktoran— derna själva har bedrivit är svårare att bedöma. Ibland kan givetvis undervisningen ha haft ett samband med individens eget avhandlingsarbete därigenom att den behandlat områden eller problemställningar, som han på grund av sina forskningar eller specialstudier i samband med avhandlingsarbetet fått särskild förtrogenhet med. I sådana fall kan man kanske räkna med att undervisningen varit till viss hjälp i avhandlingsarbetet. Det är emellertid knappast troligt, att undervisningen, ens i de fall den ägt rum vid universitet eller högskola, särskilt ofta kunnat ha något mera ingående samband med den egna forskningen. I den mån undervisningen då varit av större omfattning, bör den snarast ha utgjort ett hinder för avhandlings- arbetet. Å andra sidan kan det naturligtvis från andra utgångspunkter hävdas, att undervisningserfarenhet alltid bör betraktas som ett värdefullt led i den blivande forskarens utbildning. I den mån han fortsätter sin karriär inom universitetet eller högskolan eller undervisningsväsendet i övrigt torde han nämligen ha god nytta av att äga undervisningsvana även inom områden som faller något utanför hans egen specialitet.

I kategorin annat arbete slutligen ingår allt sådant arbete som inte kan rubriceras som vare sig forskning, utredning eller undervisning. I regel måste dylikt arbete antas ha utgjort ett rent studiehinder. Detta utesluter dock inte helt, att det för vissa grupper kan äga samband med avhandlingsarbetet. Så torde t ex klinikerna

bland medicinarna ofta kunna dra nytta av erfarenheterna från underläkartjänster för sitt avhandlingsarbete.

Av undersökningen framgår att undervisning är den sysselsättning som för fler- talet av licentianderna och doktoranderna utgjort det huvudsakliga förvärvsarbetet. I synnerhet gäller detta förvärvsarbete på halvtid. Av de licentiander som redovisar förvärvsarbete på heltid hade något över hälften huvudsakligen sysslat med under- visning. Motsvarande siffra för halvtidsarbete var närmare 80 %. För doktoranderna var procentsiffrorna lägre, men även här framstod undervisningen som det vanligaste huvudsakliga förvärvsarbetet.

Utrednings— och forskningsarbete var den sysselsättning som i det minsta an- talet fall utgjorde det huvudsakliga förvärvsarbetet. Bland licentianderna utgjorde det i knappt 20 % av fallen huvudsakligt förvärvsarbete på heltid och i fråga om halvtidsarbete blott i knappt 10 % av fallen. Vad beträffar doktoranderna låg procenttalen obetydligt högre. Här kan man dock konstatera anmärkningsvärda skillnader mellan olika studieinriktningar. Vad beträffar licentianderna vid uni- versiteten synes andelen personer med utrednings— och forskningsarbete genom— gående vara mycket låg, och särskilt gäller detta teologer (0 %) och humanister (under 10 %). Bland naturvetarna ligger ämnesgruppen matematik—fysik-kemi högst med ca 15 %. Dessa siffror kontrasterar bjärt mot fackhögskolornas, där omkring 40 % av de licentiander som redovisat arbete på heltid och ca 15 % av dem som redovisat arbete på halvtid huvudsakligen ägnat sig åt utrednings- och forskningsarbete. Även på doktorandnivå märks samma dominans för fackhög- skolorna (dock ej vid tandläkarhögskolorna). Även inom de medicinska fakul— teternas teoretiska ämnen utgör utrednings- och forskningsarbete den jämförelsevis klart viktigaste sysselsättningen för doktoranderna.

Annat arbete dominerar som huvudsysselsättning bland teologer och jurister samt bland klinikerna vid de medicinska fakulteterna. Inom den sistnämnda grup- pen hänföres inte mindre än drygt 90 % av dem som redovisat förvärvsarbete på heltid till denna kategori.

Tabellen 10:7 synes ge vid handen, att det föreligger en vis-s korrelation mellan graden av förvärvsarbete och den typ av förvärvsarbete som kan erhållas. Vid de utbildningslinjer där det går att erhålla förvärvsarbete med anknytning till av- handlingsarbetet —— och detta gäller främst den kategori som sysslat med forsk- nings- och utredningsarbete — har en mindre andel av bruttostudietiden ägnats åt enbart studier. Inom universiteten uppvisar naturvetarna en större andel förvärvs- arbete än teologer och humanister, och studerande vid fackhögskolor uppvisar genomgående en större andel förvärvsarbete än universitetsstuderande.

Det dominerande intrycket blir emellertid, att huvuddelen av det förvärvsarbete som innehafts av licentianderna och doktoranderna ej varit av värde för studierna. Tvärtom måste man räkna med att förvärvsarbetet i flertalet fall minskar studie— effektiviteten och sålunda bidrager till att förlänga studietiderna. Den viktigaste orsaken till den höga andelen förvärvsarbete torde i stället vara, att licentianderna och doktoranderna finner den levnadsstandard de kan nå med det »reguljära»

statliga studiestödet klart otillfredsställande. Den nödlösning som härvid tillgripes är förvärvsarbete jämsides med studierna eller alternering mellan förvärvsarbete och studier. Med hänsyn till den omfattning förvärvsarbete har bland dessa studerande- kategorier måste detta anses vara ett allvarligt problem. Även om man givetvis inte bör betrakta förvärvsarbetet enbart som en studietidsförlängande faktor utan också bör beakta att den arbetsinsats som gjorts och göres av licentiander och doktorander naturligtvis är produktiv och inom vissa institutioner rentav varit nöd- vändig för att tillgodose den lägre undervisningens behov, måste det dock framstå som ett väsentligt önskemål, att de berörda personernas aktiva tid som färdiga fors— kare blir så lång som möjligt.

10.4. Rekryteringsproblematiken

Rekryteringen till forskarutbildningen och forskarkarriären inom olika ämnen och utbildningslinjer påverkas av en rad disparata och delvis svårfångade faktorer.

Från avnämarsynpunkt måste naturligtvis de huvudsakliga syftena med rekry- teringsbefrämjande åtgärder vara dels att anpassa tillgången på forskarutbildade personer till forskningens och arbetsmarknadens behov inom olika områden, dels att så långt det är möjligt åstadkomma att de för forskning mest lämpade studen- terna väljer forskarbanan. En framgångsrik rekryteringspolitik måste emellertid också utformas med beaktande av de olika faktorer som kan tänkas påverka de enskilda individer som står inför valet att fortsätta sina studier med en forskar— utbildning.

I första hand torde de arbetsmarknadsmässiga faktorerna vara avgörande för rekryteringen till forskarutbildningen. Man får antaga, att en person som efter grundexamen står inför valet att omedelbart övergå till yrkesarbete eller att fort- sätta sina studier fram till en licentiatexamen eller doktorsgrad fäster mycket stort avseende vid de ekonomiska förhållanden och framtidsutsikter i karriärhänseende som är knutna till de båda alternativen. Den lön och den sociala trygghet som en omedelbar övergång till yrkesarbete kan ge får därvid vägas dels mot de förmåner som kan erhållas under den tid forskarutbildningen pågår dels mot de förväntade förbättringarna i löne— och anställningsvillkor efter genomförd utbildning. I dessa arbetsmarknadsbetonade överväganden ingår säkerligen inte bara rent numeriska skattningar av den ekonomiska förmånsnivån vid olika alternativ. Sådana omstän- digheter som förbättrad social status vid högre utbildning kan också spela in.

På basis av uppgifter hämtade ur 1960 års folkräkning redovisades i studie— sociala utredningens slutbetänkande en undersökning rörande olika akademiker- gruppers inkomster under 1960, varvid det använda inkomstbegreppet var den till kommunal skatt taxerade inkomsten 1961. Ur denna undersökning har uppgifterna i tabell 10:9 hämtats.

Endast i två åldersgrupper, nämligen den omfattande personer mellan 50 och 60 år samt den omfattande personer mellan 40 och 50 år, var inkomsterna större för

Tabell 10: 9. Genomsnittlig årsinkomst 1960 för män med akademisk grund- examen samt med licentiatexamen och doktorsgrad (Källa SOU 1963: 74, bil 3, s 281)

Födelseår Antal Utbildningsnivå observa- —-1899 1900—09 1910—19 1920—29 1930— tioner

Akademisk grundexamen1 . . 36 590 40 120 41 650 33 840 19 470 1 749 Licentiatexamen och doktors- grad .................. 35 480 41 720 53 650 32 890 17 120 292

* Inkl med lic-examen.

de personer som avlagt licentiatexamen eller disputerat än för dem som enbart avlagt grundexamen. Med hänsyn till att studietiden för licentiatexamen är 4—5 år efter grundexamen och för doktorsgrad ytterligare omkring 4 år är detta en mycket anmärkningsvärd uppgift, om utbildningen betraktas som en investering, som skall göras lönsam.

De längre studietiderna på den högre utbildningsnivån medför »att personerna på denna nivå kommer uti yrkeskarriären på ett senare stadium. Detta slår igenom i tabellens siffror; inom de två yngsta åldersgrupperna har licentiater och doktorer lägre inkomster än personer med enbart grundexamen.

På båda utbildningsnivåerna har den yngsta åldersgruppen påfallande mycket lägre inkomst än övriga åldersgrupper. Förklaringen härtill torde vara att finna i att inom denna åldersgrupp många av dem som avlagt grundexamen bedriver studier för att nå upp till den högre utbildningsnivån, och att på den högre utbild- ningsnivån åtskilliga licentiater är sysselsatta med avhandlingsarbete.

Man måste emellertid vara mycket varsam, då man söker tolka tabellen. Särskilt gäller detta, om man vill söka dra några slutsatser beträffande räntabiliteten av en forskarutbildning i något enskilt ämne i dagens läge.

Uppgifterna avser år 1960, och inkomstrelationerna mellan personer med enbart akademisk grundexamen och personer med forskarutbildning kan sedan dess ha undergått förändringar. Tabellen kan således avspegla ett äldre arbets- marknadsläge.

Den väsenligaste orsaken till tveksamheten om Siffrornas värde är emellertid, att skillnad inte göres mellan olika fakulteter och högskolor. Bland akademikerna beror olikheter i lönehänseende inte enbart på utbildningsnivån, dvs om de avlagt grundexamen eller licentiatexamen eller om de disputerat. De största skillnaderna torde i stället bero på inom vilken utbildningslinje man tagit sin examen. Det torde sålunda vara allmänt bekant, att de som examinerats från fackhögskolorna och de medicinska fakulteterna som regel har avsevärt högre inkomster än vad som är normalt för dem som avlagt examen vid universitetens fria fakulteter. Detta

Tabell 10: 10. Yrkesverksamma akademiker (män), födda 1910—29, efter ut- bildningslinje och inkomster (Källa SOU 1963: 74, bil 3, s 280)

Utbildningslinje Medelinkomst obseévnåfigner Agronomutbildning ............................... 37 620 30 Civilingenjörsutbildning ............................ 40 070 310 Civilekonomutbildning ............................. 42 900 116 Juridisk utbildning ................................ 34 910 135 Samhällsvetenskaplig utbildning ..................... 35 730 33 Läkarutbildning .................................. 50 110 147 Tandläkarutbildning ............................... 39 320 54 Apotekarutbildning ................................ 34 170 9 Veterinärutbildning ............................... 26 840 16 Naturvetenskaplig utbildning ........................ 30 340 87 Humanistisk utbildning ............................ 25 610 128 Teologisk utbildning .............................. 25 400 32

framgår klart av tabell 10: 10, där fördelningen av materialet gjorts efter utbild- ningslinje i stället för utbildningsnivå.

Det är alltså uppenbart, att en redovisning av den art som återfinns i tabell 10: 9 kan ge upphov till felaktiga slutsatser i fråga om skillnader i inkomsthänseende mellan de olika utbildningsnivåerna. Det förhåller sig nämligen så, att övergången till licentiand- och doktorandstudier är jämförelsevis liten vid en rad fackhögskolor, vid vilka redan grundexamen brukar resultera i höga inkomster. Det är också viktigt att ta hänsyn till att möjligheten att avlägga licentiatexamen eller disputera är ganska ny vid flertalet av fackhögskolorna. Vidare måste beaktas, att man sedan flera år kunnat notera en relativ minskning av licentiatexamens— och dis— putationsfrekvensen bland humanister och teologer medan disputationsfrekvensen bland medicinarna ökat kraftigt. Detta innebär, särskilt beträffande de äldre är- gångarna, att personer med sådan utbildning, som normalt ger höga inkomster, är underrepresenterade bland dem som avlagt licentiatexamina eller disputerat, vilket i tabellen konnner att återspeglas i låga inkomstuppgifter för dem som genomgått forskarutbildning.

En annan undersökning av stort intresse i sammanhanget är Sveriges Akade- mikers Centralorganisations beräkningar beträffande medelinkomster och medel- livsinkomster för inkomsttagare på olika utbildningsnivåer (Utredningsmeddelande nr 6, 1965). SACO:s undersökning, som emellertid likaledes bygger på 1960 års folkräkning, synes tyda på att skillnaderna i livsinkomst mellan dem som avlagt enbart akademisk grundexamen och dem som avlagt licentiatexamen eller disputerat är obetydlig.

Med det sifferunderlag som föreligger är det utomordentligt svårt att draga

några säkra slutsatser beträffande forskarutbildningens »lönsamhet» för den en- skilde individens del. Även om trots allt övervägande skäl synes tala för att en sådan utbildning vanligen är räntabel, blir den väsentligaste slutsatsen dock, att man för närvarande vet mycket litet om vilket utbyte, som en forskarutbildning i ekonomiskt avseende kan ge i jämförelse med en grundexamen. Detta måste bedömas som en osäkerhetsfaktor för en person som står inför valet att påbörja sin forskarutbildning. I en sådan situation är det säkerligen ytterst betydelsefullt att de ekonomiska villkor som erbjudes under forskarutbildningen blir acceptabla.

Det vore emellertid inte riktigt att se benägenheten att ge sig i kast med en forskarutbildning som en renodlad fråga om löner. De personliga egenskaperna hos den enskilde akademikern som står inför valet av levnadsbana spelar också stor roll. Många lockas av den intellektuella stimulans som vetenskaplig verksam- het innebär. Sådana ting som personliga egenskaper och förutsättningar för att med framgång genomgå en forskarutbildning kan emellertid knappast påverkas av sam- hälleliga åtgärder. Vad samhället däremot kan göra är att eliminera svårigheter av främst ekonomisk natur, som hindrar personer med håg och lämplighet för forsk- ning från att välja denna levnadsbana. I dagens läge torde i flertalet fall i den per- sonliga utrustningen hos den som väljer forskarbanan få ingå ett visst mått av risk— villighet beträffande den egna levnadsstandarden — måttet varierar naturligtvis bl a beroende på vederbörandes sociala förhållanden, såsom ekonomi, försörjningsbörda etc — och betydelsen av denna egenskap kan reduceras till förmån för andra egen— skaper som äger större relevans för en presumtiv forskare.

Nya former för studiefinansiering

11.1. Inledning

Rekryteringssituationen ifråga om den lägre akademiska utbildningen å ena sidan och forskarutbildningen å den andra är helt olikartad.

Huvuddelen av våra studenter kommer från de allmänbildande gymnasierna. De har inte fått någon yrkesutbildning, utan gymnasiestudierna har i huvudsak av— setts ligga till grund för fortsatta studier vid universitet och fackhögskolor. För de nyblivna studenterna föreligger alltså ett utomordentligt starkt incitament till att övergå till någon form av postgymnasial utbildning, som skall ge den för arbets- marknaden erforderliga yrkesutbildningen.

Den person som står inför valet att övergå till forskarutbildning befinner sig i en helt annan situation. Han har avlagt en akademisk grundexamen och kan på grund av denna räkna med en god ekonomisk och social ställning, och han kan omedelbart övergå till yrkesverksamhet. Redan skillnaderna i utbildningsnivå gör därför att benägenheten att övergå till fortsatta, högre studier bör vara större bland personer som enbart avlagt studentexamen än bland dem som avlagt en akademisk grundexamen. Denna skillnad torde vara särskilt framträdande ifråga om dem som avlagt examen vid juridisk, samhällsvetenskaplig, ekonomisk och teknisk fakultet och i vissa ämnen inom naturvetenskaplig fakultet.

Att man ger sig i kast med en forskarutbildning innebär, att man försenas i sitt inträde på arbetsmarknaden, och att man får sin yrkesverksamma period förkortad. Under nu rådande förhållanden måste den som genomgår forskarutbildning räkna m—ed att under själva studietiden erhålla avsevärt sämre ekonomiska villkor än om han omedelbart gått över till förvärvsarbete. Det statliga bidraget till studiefinan- sieringen består för närvarande främst av licentiand- och doktorandstipendier samt av olika slag av assistenttjänster. Inom flera studieinriktningar är detta bidrag otillräckligt dimensionerat redan i den meningen, att det inte räcker till samtliga studerande. Av tabell 9:4 framgår, att av de 5 300 aktiva doktorander och licen— tiander som fanns höstterminen 1964 kunde omkring 1 900 inte erhålla vare sig stipendium eller något slag av forskarrekryterande tjänst.

Beloppet för licentiandstipendium är 6 500 kronor och för doktorandstipendium 9 500 kronor per år. Numera kan man även erhålla stipendium under de tre sommarmånaderna, och det totala årliga beloppet blir då för licentiandstipendium 8 667 kronor och för doktorandstipendium 12 667 kronor. Det synes uppenbart, att dessa belopp är för låga för att Stipendierna skall ha någon nämnvärd rekry— teringseffekt. En studerande som söker klara sitt uppehälle enbart med hjälp av

stipendium under vissa år, får finna sig i att hålla avsevärt mycket lägre levnads—- standard än som är normalt för personer på motsvarande utbildningsnivå. Dessutom» är en majoritet av dem som bedriver högre studier gifta och har barn; för dessa studerande, som har försörjningsbörda, torde det vara i det närmaste omöjligt. att klara sig enbart på stipendiet.

Såsom framgått av tidigare kapitel har de studerande i flertalet fall ådragit sig, betydande studieskulder vid den tidpunkt då de avlägger grundexamen. En dylik skuldbörda skapar lätt otrygghetskänslor och den kan utgöra ett ytterligare incita- ment till en omedelbar övergång till förvärvsarbete. Detta kan i särskild grad för— modas vara fallet om den studerande befarar att för sin forskarutbildning få ådraga sig ytterligare skuldsättning.

Av stor betydelse för forskarrekryteringen är forskarutbildningens effektivitet. I nuläget kräver en licentiatexamen omkring fyra års studier och en doktorsgrad ytterligare tre till fyra års studier. Dessa siffror är emellertid endast statistiska genomsnitt, och vid studiernas början har den blivande forskaren ingen garanti för att han själv skall lyckas avlägga sin examen inom den tidsrymd som är normal för ämnet. I själva verket kan den som påbörjar en forskarutbildning inte ens med någon större säkerhet räkna med att de framförliggande studieåren skall resultera i någon examen. Tyvärr saknas tillförlitligt statistiskt material som belyser avbrotts- frekvensen i de högre studierna, men det är tydligt att denna är mycket hög inom åtskilliga studieinriktningar.

Eftersom den studerande får finna sig i att göra ofta betydande uppoffringar i ekonomiskt avseende under den tid forskarutbildningen pågår i jämförelse med dem som omedelbart efter sin grundexamen börjat förvärvsarbeta måste osäkerheten om hans egna utsikter att avlägga sin examen och att i så fall göra det på rimlig tid förutsättas ha en kraftigt avskräckande effekt på rekryteringen. Detta måste i särskilt hög grad vara fallet om den studerande har försörjningsbörda.

I det här berörda avseendet räknar utredningen med att dess förslag beträffande utbildningens organisation skall få en starkt positiv effekt. Införandet av mera kursundervisning och en förbättrad handledning bör inte endast få till resultat, att personer som påbörjat en forskarutbildning framgångsrikt kommer att kunna avsluta densamma inom den föreskrivna tiden, dvs två år för mellanexamen och fyra år för doktorsexamen, utan bör också leda till att fler individer lockas till utbildningen.

En följd av de föreslagna förändringarna på utbildningssidan är samtidigt, att varje närvarande studerande kommer att draga avsevärt större undervisnings— kostnader per studieår än nu. Kursundervisningen på den nivå varom här är fråga måste omhänderhas av kvalificerade specialister. Vidare förutsätts, att de stude- rande under sitt avhandlingsarbete skall erhålla en i hög grad intensifierad hand- ledning. För varje aktivt studerande kommer det vid sidan av huvudhandledaren att finnas en särskild handledargrupp, som skall följa hans studier och vid behov ge råd och vägledning. Mot bakgrund av den insats av personella och andra resurser som görs för varje studerande blir det ytterst väsentligt, att han lyckas fullfölja sina

studier inom den förutsedda tidsramen. Man bör därför, så långt det är möjligt, söka eliminera orsakerna till studieförseningar. I detta sammanhang spelar studie- finansieringen en viktig roll. Det gäller att stimulera den studerande att ägna sig åt sina studier på heltid och förhindra att han bedriver förvärvsarbete jämsides med studierna eller gör periodvisa avbrott i studierna för förvärvsarbete.

Studiefinansieringssysternet bör alltså utformas med tanke på att det skall bi- draga till att säkerställa de effektivitetsvinster som återfinns i andra delar av ut- redningens förslag.

Härvid måste man beakta, att den nuvarande normala inkomstnivån för licen— tiander och doktorander har bestämts av de studerande själva. De har valt att för- värvsarbeta jämsides med studierna, trots att detta för dem själva medfört den nackdelen att de försenats i studierna.

Omvänt hade de studerande själva kunnat nedbringa studietiden genom att minska sitt förvärvsarbete. Detta förhållande gör, att man i viss mening måste betrakta den idag faktiskt föreliggande inkomstnivån som nödvändig för att man skall kunna förmå en person att ägna sig åt forskarutbildning.

Av tabell 1016 framgick att den mediana inkomsten (exklusive bidrag och stipen- dier) för licentiander var 21000 kronor år 1963. Denna summa motsvarade ungefär lönen i lägsta karriärsteget för en assistent med akademisk grundexamen. För doktoranden var den mediana inkomsten 29 000 kronor. Denna lön mot- svarade i sin tur inkomsten för en forskarassistent. Genom den förkortning av utbildningstiden som utredningens förslag innebär kommer en doktorsexamen i framtiden att avläggas på samma tid som för närvarande åtgår för en licentiat- examen, ibland ändå snabbare. I den fortsatta diskussionen av s—tudiefinansierings- frågorna bör man därför lämpligen kunna göra jämförelserna utifrån de förhållan- den som för närvarande gäller för licentianderna.

11.2. Kraven på studiefinansieringssystemet

De krav som enligt utredningens mening bör kunna ställas på ett studiefinansie- ringssystem på forskarutbildningsnivå kan sammanfattas i följande punkter.

1. Den kvantitativa rekryteringen till forskarutbildningen bör bringas till en nivå som möjliggör att de tillgängliga utbildningsresursema utnyttjas på bästa sätt och att samtidigt arbetsmarknadens och forskningens behov av kvalificerad personal tillgodoses.

2. Rekryteringen till forskarutbildningen bör ske genom ett positivt urval bland dem som avlagt akademisk grundexamen. Detta innebär dels att den som har håg och fallenhet för utbildningen inte av ekonomiska skäl skall tvingas avstå från den, dels att de ekonomiska förhållandena under den tid utbildningen pågår inte får vara alltför påtagligt oförmånliga i jämförelse med övergång till förvärvsarbete direkt efter grundexamen. — Kravet på att rekrytera ett positivt urval får dock inte tolkas så, att de ekonomiska förhållandena under utbild-

ningstiden måste vara likvärdiga med eller bättre än vad som kan erhållas vid en direkt övergång till förvärvsarbete.

3. De personer som undergår forskarutbildning bör — utan att detta skall inne— bära några nämnvärda uppoffringar i fråga om sänkt inkomststandard och utan att de skall behöva ådraga sig ytterligare studieskulder — kunna bedriva sina studier på heltid, såsom förutses i Studieplanerna.

Såsom tidigare påpekats syn-es de nuvarande assistenttjänsterna lönemässigt befinna sig på en nivå, där de ovan framställda kraven i stort sett kan anses till— godosedda. Som stöd härför kan bl a andragas, att den faktiska lönenivån för de nuvarande licentianderna enligt forskarenkäten kommit att motsvara en assistent— lön. En utgångspunkt för utredningens diskussioner kring studiefinansieringen har därmed naturligen blivit, att de personer som undergår forskarutbildning på hel— tid måste erbjudas ekonomiska förmåner på en nivå i närheten av de nuvarande assistentlönerna.

Utredningen förordar, att de doktorander som bedriver heltidsstudier för finan— sieringen av dessa skall erhålla medel med ett belopp som ligger något under lönen till en assistent. Det exakta beloppet får naturligtvis på sedvanligt sätt avgöras genom avtal. I sina kostnadsberäkningar har utredningen utgått från löneklass A 15, dvs två löneklasser under den nuvarande begynnelselönen för en assistent med akademisk grundexamen.

Orsaken till att utredningen ej ansett att samma ersättning bör utgå till de hel- tidsstuderande som till assistenterna är att de senare, förutom att bedriva egna studier, gör en värdefull arbetsinsats i form av undervisning och annat institutions— arbete. Härigenom beräknas studietiderna bli förlängda med ett år. Av betydelse för utredningens ställningstagande har därför varit, att man befarat att svårigheter skulle kunna uppstå att erhålla sökande till assistenttjänsterna, om löneförmånerna vore helt jämförbara med de ekonomiska villkoren för dem som bedriver heltids- studier.

Vidare finner utredningen, att det föreslagna studiestödet bör utgå under hela den tid som beräknas åtgå för erhållande av respektive examen, dvs två år för mellanexamen och ytterligare två år för doktorsexamen. I gengäld skall den stu— derande kontinuerligt kunna redovisa sådana studieresultat, att det kan hållas för sannolikt., att han verkligen kommer att kunna genomföra sina studier inom den föreskrivna tiden.

11.3. Stipendier eller lön?

De förbättringar på studiefinansieringens område som föreslås av utredningen avser endast sådana doktorander som ej innehar assistenttjänst under forskarutbildnings— tiden. Reformerna kommer således att företrädesvis beröra de kategorier som för närvarande har licentiand- och doktorandstipendier.

Det kunde då ligga nära till hands att inskränka reformerna till en utbyggnad av stipendiesystemet, så att dels stipendiebeloppen ökar, dels tiden för stipendie— innehavet kommer att motsvara de faktiska studietiderna, dels ock antalet sti— pendier ökas. Som grund för beräkningen av stipendiebeloppets storlek kunde man utgå från att det bör motsvara nettoinkomsten i löneklass 15. För att undvika, att stipendiebeloppen i framtiden urholkas genom penningvärdesförsämring skulle man vidare kunna tänka sig en indexreglering av beloppen med metoder som ansluter till de i studiemedelssystemet tillämpade.

Utredningen har emellertid inte kunnat finna några särskilt starka skäl för att den ekonomiska ersättningen till dem som undergår forskarutbildning skall utgå just i form av stipendier. Från allmänn-a utgångspunkter ter det sig snarare olyck— ligt, om dessa inkomsttagare betraktas och behandlas på annat sätt än övriga in— komsttagare. Utredningen föreslår, att de personer som genomgår forskarutbild— ning i stället skall erhålla extra ordinarie tjänst och sålunda också erhålla skatte- pliktig lön. Utöver principiella argument kan också en rad praktiska skäl anföras som talar till förmån för lönealternativet.

Genom att den som undergår forskarutbildning erhåller lön, löser man flera sociala trygghetsproblem. Den studerande inordnas på så sätt under de sjuklöne- och sjukvårdsbestämmelser som gäller för statstjänstemän. Vidare kommer de statliga pensionsbestämmelserna liksom bestämmelserna om grupplivförsäkring att gälla, vilket är särskilt betydelsefullt med hänsyn till att så stor andel av de studerande på dessa nivåer är gifta och har barn. Den studerande kommer också att få tillgodoräkna sig ATP-poäng, vilket är av värde särskilt för den som efter fullbordad utbildning övergår till kommunal eller privat verksamhet.

Även andra frågor får en smidig lösning genom lönealternativet. De hittills— varande licentiand- och doktorandstipendierna har utgått utan prövning av den studerandes ekonomiska förhållanden. Det skulle också vara onödigt komplicerat, om den medelsbeviljande myndigheten skulle taga hänsyn till sådana förhållanden som den sökandes civilstånd, försörjningsbörda, förmögenhetsförhållanden och makes inkomst. Icke desto mindre är dylika omständigheter sannolikt av stor betydelse för om den studerande skall välja att ge sig i kast med en forskarutbild— ning eller ej, liksom för om den som redan påbörjat sin utbildning skall kunna förmås att fullfölja den. Någon differentiering av de ekonomiska förmånerna syns därför önskvärd. En familjeförsörjare utan förmögenhet kan sålunda förmodas ställa högre krav på studiefinansieringssystemet än den som är ogift och har be— tydande egna tillgångar. Genom gällande skatteregler leder lönealternativet auto— matiskt till en viss differentiering mellan olika sådana studerandekategorier.

En annan omständighet som bör vinna beaktande är, att en stipendiat kan vara benägen att söka skaffa sig sidoarbete därigenom att inkomsterna av detta — på grund av att Stipendierna är skattefria — ej kommer så högt på skatteskalan. Ett av syftena med förbättringarna på studiefinansieringens område bör som nämnts just vara att stimulera till heltidsstudier så att studietiderna kan förkortas. Även i detta avseende bör lönealternativet ge mer gynnsamma effekter än stipendie-

systemet. Likaså kan det av skattetekniska skäl vara förmånligt för en stipendiat att tidvis avbryta studierna helt för att ägna sig åt förvärvsarbete. För en rationell planering av utbildningen och effektiviteten 1 studierna skulle dylika tidvisa avbrott vara synnerligen besvärande.

Utredningen vill också nämna, att det i debatten på senare år framförts skäl som talar för att man bör betrakta forskarutbildningen som produktiv verksamhet. Man har därvid hänvisat till att den studerande genom sin avhandling ger ett bidrag till landets samlade forskningsproduktion och att han därigenom utför en nyttig och värdefull samhällsinsats. Därför bör doktoranden uppbära lön. Vidare har man hänvisat till att det på flera områden förekommer, att löner utbetalas till personer som efter akademisk grundexamen fortsätter sin utbildning. Detta är fallet bl a vid lärarhögskolornas ämneslärarlinjer och gäller även lärare som erhåller B-avdrag för vidareutbildning. Ett annat exempel är den statliga inomverksutbildningen. De anförda argumenten utgör ytterligare skäl för att studiestödet till dem som undergår forskarutbildning i framtiden bör utgå i form av lön. Slutligen vill utred- ningen också nämna, att man i Danmark — visserligen i begränsad skala — infört ett system med studielöner, som i viss mån liknar det system som utredningen nu föreslår.

11.4. Tillsättning av tjänst som doktorand, tid för förordnande

Tjänst som doktorand bör tillsättas av vederbörande fakultet eller sektion efter förslag av prefekten efter samråd med övriga ordinarie lärare. Tjänsterna tillsätts för ett år i sänder. För att omförordnande skall kunna ske, måste dokto- randen ha gjort sådana framsteg i studierna, att han kan förmodas avlägga den åsyftade examen inom den fastställda tiden. Det bör ankomma på doktorandens handledargrupp att avge yttrande över hans studier.

Den maximala tiden för innehav av avlönad utbildningsplats skall för mellan- examen vara två år och för doktorsexamen fyra år.

I vissa undantagsfall skall det dock vara möjligt att erhålla förlängning av för- ordnandet utöver denna maximitid, nämligen då doktoranden under längre perioder varit sjukledig. Några närmare föreskrifter om den minsta sjukledighetsperiod som skall föreligga för att dylik förlängning av förordnandet skall ifrågakomma torde ej böra lämnas. Som en allmän riktlinje synes det dock lämpligt att förlängning av förordnandet ej skall ske med mindre doktoranden haft en sammanhängande sjukdomsperiod om minst två månader och att han under denna tid varit urstånd— satt att ägna sig åt sina studier. — Man kan även tänka sig vissa andra undantags- fall då det är rimligt att förlänga förordnandet utöver den normala maximigränsen, nämligen då omständigheter varöver doktoranden inte kunnat råda lagt hinder i vägen för hans avhandlingsarbete, tex att klimatiska förhållanden omöjliggjort genomförandet av observationsserier eller att en annan avhandling råkar bli publi— cerad inom såmma specialområde som doktoranden sysslar med. Den samman—

lagda tillåtna förlängningen av förordnandet utöver maximitiden bör dock icke utan särskilda skäl överstiga ett år.

Det kan antagas, att ett system med studielöner inom vissa ämnen kommer att skapa en konkurrenssituation i fråga om de avlönade tjänsterna i likhet med vad som nu är förhållandet med stipendiema. Inom framför allt universitetens fria fakulteter har den situationen uppstått, att man vanligen inte kan räkna med att erhålla t ex licentiandstipendium förrän man bedrivit något års framgångsrika stu— dier på licentiandstadiet. Under den tid man väntar på stipendiet, tvingas man för- sörja sig på annat sätt, t ex genom deltidsarbete vid sidan av studierna. Härigenom uppstår förseningar i studiegången. Genom att en kö till stipendiema uppstår tvingas även senare årgångar av studerande till förvärvsarbete innan de i sin tur kan komma i fråga för ett stipendium.

Den nämnda situationen måste undvikas vad avser tillsättningen av tjänsterna som doktorand. Vid en konkurrens om tjänsterna skall i första hand den studeran- des förmåga att tillgodogöra sig forskarutbildningen vara avgörande, och vid be- dömningen av denna förmåga får man ställa de studieresultat och övriga meriter som åberopas i ansökan om tjänst i relation till den tid som åtgått för att erhålla dem. Detta innebär, att bland dem som endast avlagt grundexamen inte automa- tiskt den med de flesta betygen äger företräde, utan den som på grundval av de erhållna studieresultaten bäst ådagalagt sina förutsättningar att på avsedd tid fram— gångsrikt genomföra en forskarutbildning. På samma sätt skall den som påbörjat sin forskarutbildning utan att inneha studielön inte äga företräde framför den som enbart avlagt grundexamen. De resultat som den förre önskar åberopa skall lika— ledes ställas i relation till den tid som åtgått. Dessutom är det rimligt, att den som önskar åberopa studieresultat t ex motsvarande ett års dokorandstudier inte skall kunna erhålla mer än sammanlagt tre års förordnande fram till doktorsexamen.

11.5. De avlönade doktorandernas tjänstgöring

För den som erhåller studielön skall det vara ett åliggande att bedriva studierna på ett sådant sätt att han kan bli färdig med sin utbildning inom den föreskrivna tiden av två år för mellanexamen eller fyra år för doktorsexamen. Handledargrup- pen skall lägga upp en studieplan för den studerande samt tillse att denna plan följs. Den pressade studietiden medför, att den studerande måste räkna med att ha studierna som heltidssysselsättning. Han förutsätts sålunda inte kunna inneha annan anställning eller i nämnvärd utsträckning kunna utföra arbete åt annan upp- dragsgivare vid sidan av studierna. I den mån den studerande överväger att åtaga sig uppdrag vid sidan av sin tjänst som doktorand skall han samråda med sin handledare. En förutsättning för att denne inte skall avråda från förvärvsarbete bör därvid vara, att doktoranden ändock bedöms kunna bli klar med sin examen inom föreskriven tid. En ytterligare förutsättning bör vara, att det påtänkta arbetet skall kunna anses vara av värde för den utbildning doktoranden undergår. — Ett

kraftigt incitament för den studerande att följa handledarens råd i fråga om för— värvsarbete vid sidan av studierna bör vara, att han inte kan räkna med att få för- nyat förordnande på tjänsten som doktorand, om han inte kan hålla den före— skrivna studietakten.

Som ett led i doktorandens utbildning bör ingå, att han skall fullgöra viss under— visning. Erfarenheter från framför allt USA — och delvis även av de nuvarande assistenttjänsterna — synes ge vid handen, att en viss begränsad undervisning inte behöver medföra någon sänkning av effektiviteten i vederbörandes egen utbild- ning. Tvärtom kan en viss undervisning — på moment i linje med doktorandens egen forskning och noggran—t övervakad — innebära en träning för doktoranden, då det gäller att sammanfatta och presentera sådant material som vederbörande arbetar med i sin utbildning. Flertalet av dem som utbildas till forskare kommer vidare under sin yrkesverksamma tid att ha nytta av en viss pedagogisk träning.

Som nämnts skall den undervisning som meddelas av doktoranden ha till syfte att underlätta och förbättra hans utbildning. Undervisningsuppgifterna får under inga förhållanden utformas så att de utgör ett hinder i studierna. Undervisningen bör endast förläggas till perioder som är lämpliga med hänsyn till planläggningen av den egna forskningen, och den bör då ej överstiga två timmar per vecka. Om doktoranden till följd av sjukdom eller andra omständigheter hindrats i sina stu- dier, så att risk föreligger för att han inte i vederbörlig tid skall hinna avsluta sin utbildning, bör det ej förekomma att han ger undervisning.

11.6. Antalet tjänster som doktorand

Utredningen har, som tidigare framgått, funnit att antalet studerande per handle- dare bör vara 5 a 6. Denna dimensionering av handledningsgrupperna har varit be- tingad av pedagogiska skäl. Då det gäller att avgöra hur många avlönade utbild— ningsplatser samhället skall ställa till förfogande måste självfallet även andra be- dömningar göras. Av central betydelse måste sålunda bli hur stort behov av fors— karutbildade personer som kan beräknas föreligga inom olika ämnesområden. Det ligger dock utanför forskarutredningens uppdrag att söka göra dylika bedömningar av hur stort antal doktorander som krävs inom olika ämnen med hänsyn till arbets- marknadens framtida behov.

Utredningen förutsätter, att riksdagen kommer att besluta om det totala antalet avlönade utbildningsplatser medan det bör ankomma på Kungl Maj:t att efter förslag av universitetskanslersämbetet — i fråga om jordbrukets högskolor dock efter förslag från respektive högskola — besluta om hur dessa utbildningsplatser bör fördelas på olika lärosäten och ämnen eller ämnesgrupper.

I den mån reservationer uppstår å de medel som anslagits till studielöner bör dessa reservationer vid budgetårets slut ställas till universitetskanslersämbetets dis— position. Med dessa inbesparade medel som grund bör ämbetet kunna inrätta ytter- ligare tjänster för doktorander under det följande budgetåret.

Den nuvarande forskarkarriären

12.1. Definition av begreppet forskarkarriär

Utredningen har i detta sammanhang givit begreppet forskarkarriär en något be- gränsad tolkning. Med forskarkarriär avses sålunda enbart de tjänster vid universi— teten och högskolorna och inom de statliga forskningsråden för vilka forskning är ett tjänsteåliggande.

Med denna definition kommer alltså tjänster utanför de akademiska lärosätena och forskningsråden att utelämnas i förevarande behandling av forskarkarriären. Detta gäller exempelvis olika forskartjänster inom näringslivet. Detsamma gäller även vissa tjänster vid universiteten och högskolorna, såsom assistent— och ama- nuensbefattningarna samt universitetslektoraten. Assistenterna och amanuensema skall visserligen bedriva forskning, men de befinner sig fortfarande under utbild- ning. Därför har ifrågavarande tjänster i stället behandlats i kapitlen om studie- finansiering och forskarrekrytering. Universitetslektoraten är undervisningstjänster, och tjänsteinnehavarna är således icke ålagda att i tjänsten bedriva vetenskaplig forskning. Genom direktiven har utredningen fått i uppdrag att ange riktlinjer för hur dessa tjänster skall kunna anpassas till en organisation med fast forskarkarriär, utan att deras karaktär av undervisningstjänster förändras. Med hänsyn härtill har universitetsl-ektoraten ej lämnats helt utanför en diskussion av forskarkarriären. Att de behandlas i detta sammanhang motiveras även av att befattningshavarna i många ämnen — framför allt inom den humanistiska fakulteten — rekryteras ur docentkåren, och att de på grund härav ej sällan omhänderhar både professors- undervisning och viss forskarhandledning.

12.2. Forskarkarriärens uppbyggnad

Forskarkarriären i Sverige bygger traditionellt på ett genomströmningssystem. Re— lativt få fasta topptjänster utgör målet för en förhållandevis lång meritering. Slut— tjänsterna är professurer och laboraturer (motsvarande). Vägen till dessa går vanligen via skilda tidsbegränsade tjänster — i första hand de reguljära docent— tjänsterna men även forskarassistent- och forskardocenttjänsterna eller särskilda forskartjänster vid forskningsråden.

Samtliga befattningshavare i karriären vid universiteten och högskolorna har både forskning och undervisning som tjänsteåligganden. Sådana forskare, som

innehar anställning på forskningsrådstjänster, har däremot som regel ingen undervisningsskyldighet. Dessa tjänster är således rena forskningstjänster.

Här nedan skall en kortfattad beskrivning av de olika tjänsterna i forskarkarriären lämnas.

12.2.1. Professurer och laboraturer (motsvarande)

Dessa tjänster är karriärens topptjänster och de enda fasta universitets- och hög- skoletjänster i vilka både undervisning och forskning ingår som tjänsteåligganden. Utöver de båda nämnda skyldigheterna har befattningshavarna också att dels meddela forskarhandledning dels omhänderha examina-tion och administration.

Undervisningsskyldigheten för professorer, laboratorer och andra befattnings- havare på motsvarande nivå uppgår för närvarande i praktiken till 116 timmar per läsår, dvs 4 timmar per vecka under 29 veckor; i de kliniska ämnena inom medicinsk fakultet är undervisningsskyldigheten dock 130 timmar och vid de tekniska högskolorna 112 timmar. Efter särskild prövning kan emellertid veder- börande myndighet medge enskild professor eller laborator (motsvarande) ned- sättning i undervisningsskyldigheten med högst 29 timmar för betungande forskar- handledning och administration samt med högst 16 timmar för omfattande exa- mination, dvs med totalt 45 timmar allt räknat per läsår. Enligt beräkningar, som utredningen gjort, uppgick den genomsnittliga nedsättningen i professoremas undervisningsskyldighet under läsåret 1964/ 65 till mellan 11 och 12 timmar per år och tjänst. För laboratorernas del har nedsättning beviljats endast i två fall.

Därutöver kan professor eller laborator (motsvarande) erhålla partiell tjänste- befrielse om sammanlagt högst en termin, 5 k sabbatstermin, under varje period om fem år för att utföra visst forskningsarbete. Härvid befrias vederbörande befattningshavare från övriga tjänsteåligganden för att beredas tillfälle att helt kon- centrera sig på sin forskning.

Utredningen har låtit beräkna i vilken omfattning rätten att erhålla sabbats- termin utnyttjas av landets professorer och laboratorer (motsvarande). Den genom— snittliga utnyttjandegraden av tillgängliga sabbatsterminer var under perioden 1959/60—1963/64 vid de teologiska, juridiska, medicinska, filosofiska, ekono— miska och odontologiska fakulteterna 58 %. Variationerna mellan skilda fakulteter och lärosäten var dock betydande; bland de fullt utbyggda fakulteterna markerade den medicinska fakulteten i Lund den ena ytterligheten med något över 25 % och den humanistiska fakulteten i Stockholm den andra ytterligheten med 93 %.

Vidare ges viss möjlighet till tjänstebefrielse för professor och laborator (mot- svarande) även vid planering och utförande av ny- eller ombyggnad av institution samt för utarbetande av kompendier eller läroböcker.

Den typ av undervisning som professorerna och laboratorerna (motsvarande) ger skiftar starkt från ämnesområde till ämnesområde. Vid de tekniska högskolorna och de medicinska fakulteterna är den exempelvis väsentligen förlagd till låg—

stadiet, medan den särskilt vid de filosofiska fakulteterna i många ämnen är starkt koncentrerad till högstadiet. Med gällande normer för lärartilldelningen har denna tendens vid de filosofiska fakulteterna höggradigt accentuerats till följd av den kraftigt ökade studenttillströmningen. 1963 års universitets- och högskole- kommitté (U 63) har i sitt betänkande »Utbyggnaden av universitet och högskolor» (SOU 1965:11) genom vissa beräkningar (sid 148 ff) påvisat, hur professorsunder- visningen (antalet professorstimmar) på lågstadiet har relativt minskat.

Vid de filosofiska fakulteterna, där sedan ett antal år ett speciellt system för medelstilldelningen för lärarkrafter, den s k automatiken, användes, skall professor och laborator (motsvarande) fullgöra sådan undervisning som i organisations- eller petitaplan betecknas som professorsundervisning. Om de ger 5 k lektorsunder- visning, räknas varje sådan undervisningstimme för närvarande som en halv timme professorsundervisning.

Tillsättning av professur och laboratur (motsvarande) sker efter särskild, in- gående sakkunnigprövning av de sökandes kompetens.

12.2.2. Docenttjänster

Docenttjänsterna är extra ordinarie befattningar, på vilka innehavarn-a förordnas för en period av tre år. Förlängning av förordnandet ges dock vanligen för ytter- ligare en treårsperiod. Den sammanlagda tiden för innehav av docentbefattning kan emellertid inte överstiga sex år, såvida ej särskilda skäl föreligger.

Innehavare av docenttjänst är i första hand skyldig att idka vetenskaplig forsk— ning. Tjänsterna ger innehavarna möjlighet att speciminera för professur eller laboratur (motsvarande). Undervisningsskyldigheten är därför begränsad till 75 timmar per läsår. Docenterna skall då ge 5 k professorsundervisning. Om de med— delar lektorsundervisning, tillämpas samma evalveringsregler som för professor och laborator (motsvarande).

För docent föreligger möjlighet att få en del av eller hela sin undervisnings- skyldighet omvandlad till forskarhandledning, varvid tre handledningstimmar jämställes med en undervisningstimme. Vidare kan docent erhålla nedsättning med högst en tredjedel av undervisningsskyldigheten för examination. Slutligen kan även docent erhålla partiell tjänstebefrielse (sabbatstermin) för att ägna sig åt visst uppgivet, vetenskapligt arbete. Sådan partiell tjänstebefrielse kan omfatta en termin —- eller undantagsvis två terminer —- för varje period av tre år, som veder- börande innehar docenttjänst.

Enligt gjorda beräkningar utnyttjar e o docenterna möjligheterna till sabbats- termin i mindre utsträckning än professorerna och laboratorerna (motsvarande). Den genomsnittliga utnyttjandegraden av tillgängliga sabbatsterminer är för eo docenterna endast 25 %. De extrema värdena redovisas här å ena sidan av tand— läkarhögskolan i Malmö med 0 % och å den andra av juridiska fakulteten i Lund med 37 %.

För att erhålla docentur skall vederbörande ha ådagalagt vetenskaplig skicklig-

het, vilket i realiteten vanligen innebär, att han måste ha fått ett kvalificerat betyg på sin gradualavhandling.

12 .2 .3. F orskardocentt iänsler

Forskardocenttjänstema är i likhet med de nyssnämnda docenttjänsterna —— extra ordinarie befattningar, vilka kan innehas under två treårsperioder. Forskar- docenterna skall likaså i första hand idka vetenskaplig forskning. Deras undervis— ningsskyldighet är 25 timmar per läsår. Vad beträffar undervisningens karaktär, evalveringsregler m m gäller samma bestämmelser som för innehavare av vanlig docenttjänst. Universitetsstadgan innehåller ingen bestämmelse om sk sabbats— termin för forskardocent; dock kan vederbörande konsistorium, om särskilda skäl därtill föreligger, för viss tid befria innehavare av tjänst som forskardocent från undervisningsskyldighet. Enligt utredningens undersökningar utnyttjas dock denna möjlighet i ytterst obetydlig omfattning. Forskardocenttjänst tillsättes efter särskild sakkun-nigbedömning.

12.2.4. Forskarassistenttjänster

För forskarassistenttjänst kräves licentiatexamen eller motsvarande vetenskaplig kompetens. Denna tjänstetyp inrättades ursprungligen med syfte att stimulera forskarrekryteringen. Forskarassistentbefattningama ligger följaktligen på en nivå, som egentligen placerar dem utanför den forskarkarriär som behandlas här. Ej sällan förordnas emellertid docentkompetenta forskare på forskarassistent- tjänster, varför en presentation av befattningarna även i detta sammanhang är motiverad.

De första forskarassistenttjänsterna inrättades år 1959 efter förslag av 1955 års universitetsutredning. Tjänsterna är extra ordinarie. Docentkompetent forskar- assistent åtnjuter lön motsvarande den som vederbörande skulle ha erhållit, därest han fått förordnande som extra ordinarie docent. Övriga forskarassistenter är nu- mera placerade i lönegrad 23.1

Forskarassistent förordnas tills vidare, dock för en period av högst tre år i sänder. Förordnandet kan efter hand förlängas till en sammanlagd tid av maximalt nio år. Tjänstgöringsskyldigheten utgör 800 timmar per år, då den fullgöres i form av enbart institutionsarbete, och 198 timmar, då den fullgöres i form av enbart under— visning. Undervisningen skall då utgöras av lektorstimmar. Den bör såvitt möjligt fullgöras på högstadiet.

12.2.5. Biträdande lärartjänster

Biträdande lärartjänsterna är extra ordinarie. Tjänsterna innehas vanligen av licentiater, trots att det ej föreligger något formellt behörighetskrav på licentiat— examen eller motsvarande vetenskaplig kompetens. Befattningar som biträdande

* Efter den 1 juli 1966 vidtagna förändringar i fråga om lönegradsplaceringar och lönebelopp m ni har ej beaktats.

lärare beklädes emellertid i icke obetydlig utsträckning även av personer med docentkompetens.

Befattning som biträdande lärare tillsättes med förordnande tills vidare, dock för en tid av högst tre år. Den maximala sammanlagda tiden för innehav av sådan befattning uppgår till nio år; docent må dock inneha tjänst som biträdande lärare vid filosofisk fakultet under högst tre år. Docentkompetent biträdande lärare åtnju- ter samma löneförmåner som extra ordinarie docent. Övriga biträdande lärare är frånsett vissa undantag inom medicinsk fakultet —— placerade i lönegrad 23. Undervisningsskyldigheten för biträdande lärare är 198 timmar per år. Under— visningen fullgöres då som lektorstimmar. Om docentkompetent biträdande lärare bestrider professorsundervisning, sker evalvering av undervisningstimmarna på vanligt sätt.

Biträdande lärartjänsterna är efter beslut av 1958 års riksdag under avveckling. I vissa ämnen, där lärarrekryteringsproblemen är särskilt svårbemästrade, har de dock bevarats. Så kan exempelvis extra universitetslektorat, som ej går att besätta, få uppdelas på tjänster som biträdande lärare. Dessa befattningar är arvodestjänster.

12.2.6. Universitetslektorat

Universitetslektoraten är akademiska lärartjänster med undervisning som huvud- saklig uppgift. De faller därigenom såsom inledningsvis påpekades utanför en översikt *av denegentliga forskarkarriären. Dessa tjänster har fungerat som slut— tjänster för många docenter. Inom flera ämnesområden — framför allt inom den humanistiska fakulteten —— är de ordinarie 'universi-tetslektorerna till övervägande delen docentkompetenta.

Ett antal u-niversitetslektorat är ordinarie. Många av dem är emellertid extra tjänster. Enligt en inom ecklesi—astikdepartementet utarbetad sammanställning av statistiska data, betitlad »Högre utbildning och forskning i Sverige», farms läsåret 1965/66 totalt i landet —— exklusive socialhögskolorna och journalistinstituten 283 ordinarie och 302 extra tjänster som universitetslektor. Inom de filosofiska fakulteterna, där de ojämförligt flesta extra universitetslektoraten förekommer, var antalet ordinarie tjänster 154, medan antalet extra tjänster var så högt som 299.

Extra universitetslektor förordnas tills vidare, dock för en tid av högst tre år i sänder. Vid de filosofiska fakulteterna, där som nämnts huvuddelen av de extra universitetslektoraten återfinnes, torde i realiteten de flesta befattningshavarna till- hörande denna kategori vara tillsatta medelst ettårsförordnanden. Detta har sin grund i det rådande systemet för lärarkraftstilldelningen.

Det teoretiska 'kompetenskravet för ordinarie universitetslektorat är doktorsgrad; därutöver krävs dokumenterad pedagogisk skicklighet. Tjänstgöringsskyldigheten är definierad som 396 timmars undervisning per år. Undervisningen är beräknad i lektorstimmar. Universitetslektor kan erhålla ned-sättning i undervisningsskyldig— heten för betungande examination med högst 132 timmar per år samt för läro- boksförfattande och, i laborationsämnen, för organisation, administration och ut-

vecklingsarbete i samband med laborationsundervisningen. Vidare kan viss ned- sättning i undervisningsskyldigheten beviljas univers-itetslektor som förordnats som studierektor vid sin institution.

Docentkompetent universitetslektor kan förordnas att meddela professorsunder— visning, varvid han erhåller nedsättning i undervisningsskylidgheten med mot- svarande antal timmar.

I viss utsträckning förekommer även att extra universitetslektorat, då det före— ligger svårigheter att anskaffa lärare, uppdelas på s k »lösa» timmar.

12.2.7. Forskningsrådstjänster

Forskartjänsterna vid forskningsråden kan indelas i fyra principiellt skilda grupper med avseende på hur de finansieras, och hur anställningsförhållandena och löne- ställningen är utformade.

De olika tjänstetyperna är (1) de s k särskilda forskartjänsterna i lönegrad A 27, (2) forskarbefattningar i lönegrad A 25 eller högre samt (3) befattningar i löne- grader lägre än A 25. Den sistnämnda kategorin faller — i likhet med forskar- assistenter mfl utanför den här behandlade forskarkarriären. Däremot bör här en principiellt helt ny typ av forskarbefattningar, (4) e o professurer och labora- turer, observeras, vilka först inrättades vid medicinska forskningsrådets försvars- medicinska sektion.

12.2.7.l. De vanligaste tjänsterna är de särskilda forskartjänsterna, vilka enklast kan karakteriseras som till forskningsråden knutna forskardocenttjänster. Medel till avlöningar för dessa tjänster utgår från ett särskilt anslag under åttonde huvud— titeln, vilket fördelas mellan de under ecklesiastikdepartementet lydande forsk— ningsråden. Vederbörande forskningsråd äger att avgöra ämnesområdet för sina respektive befattningar. Tjänsterna utlyses, såvida ingen av rådets ledamöter före— slagit kallelse av viss vetenskapsidkare och rådet biträtt förslaget. Vid utlysnings- förfarandet sker sakkunnigprövning av de sökande, vilka enligt bestämmelserna skall besitta minst docentkompetens för att kunna komma ifråga.

Tjänsterna tillsättes av universitetskanslersämbetet. Förordnandet gäller för en tid av tre år men kan förlängas med ytterligare högst tre år.

Vissa av forskningsråden har i petita under senare år föreslagit, att organisa- tionen med särskilda forskartjänster bör byggas ut att omfatta även befattningar på professors— och laboratorsnivå. En sådan komplettering av forskartjänsterna skulle ge möjlighet till differentiering mellan forskare så att dessa kan erhålla den löneställning och status som deras vetenskapliga meriter motiverar. Inom vissa områden har det visat sig vara omöjligt att starta ny forskning med mindre råden kunnat erbjuda väsentligt bättre villkor än vad de hittillsvarande särskilda forskar- tjänsterna erbjudit. Råden har därför i ett betydande antal fall sett sig nödsakade att ge personliga löneanslag till belopp motsvarande professors eller laborators

lön för att kunna friställa kvalificerade vetenskapsmän för vissa angelägna forsk- ningsuppgifter.

För de föreslagna särskilda professors- och laboratorstjäns—terna borde enligt rådens mening föreskrivas samma kompetensvillkor som för motsvarande befatt- ningar i den reguljära karriären. Innehavama skulle tillsättas av Kungl Maj:t efter förslag av vederbörande forskningsråd och yttrande av universitetskanslersämbetet. Förordnandetiden borde vara sex år med möjlighet till omförordnande för ytter- ligare högst sex år. Tidigare innehav av särskild forskartjänst i lägre lönegrad skulle ej verka inskränkande på möjligheten att erhålla sådant förordnande som professor eller laborator. Hittills har forskningsrådens förslag i dessa avseenden icke vunnit gehör.

12.2.7.2. En annan typ av befattningar vid forskningsråden utgör de speciella forskarbefattningama i lönegrad A 25 eller högre. Dessa är mycket oenhetliga till sin karaktär. Forskningsråden har sålunda — i växlande omfattning — tillskapat sådana befattningar för att inom särskilda ämnesområden kunna anlita kvalificerade vetenskapsmän som forskningsledare. Denna konstruktion har vidare använts för att garantera framstående forskare, som ej kunnat beredas ordinarie anställning vid universitet eller högskola, möjligheter till fortsatt forskning. Därutöver har det inträffat — åtminstone inom det medicinska forskningsrådet att denna utväg valts för att ge en innehavare av särskild forskartjänst, vilken vid utgången av det andra treårsförordnandet icke erhållit fast befattning, tillfälle att fortsätta sin forskningsverksamhet. Några generella regler för inrättandet av dess-a befattningar synes ej finnas. Snarare förefaller forskningsråden härvidlag ha låtit en kombination av olika faktorer vara avgörande. Härigenom har också befattningarna kommit att utformas något olika mellan de skilda forskningsråden. De medicinska och naturvetenskapliga forskningsråden har vanligen givit befattningarna för treårsperioder medan det tekniska forskningsrådet -— motiverat av att rådets egna anslag löper för endast ett budgetår i sänder —-— i princip begränsat sig till ett år. Av samma anledning kan givetvis de övriga rådens befattningar löpa över tre år endast und-er förut- sättning att vederbörande råd under den aktuella perioden beviljas erforderliga anslag. Utgående löner till befattningshavarna på dessa tjänster har vanligen formen av personliga anslag motsvarande viss lönegrad. För tillsättningen av befattningarna existerar inga fastställda regler. Vid natur- vetenskapliga forskningsrådet, där dock ett enhetligt system tillämpas, sker tillsätt- ningen — sedan ämnesområde och anknytning till lärosäte klarlagts efter sakkunnigprövning. De sakkunniga är tre, varav högst en skall vara ledamot av rådet. '

12.213. Den tredje huvudtypen av forskare vid forskningsråden är placerade Agpå befattningar i lönegrad lägre än A 25. Detta är en tämligen heterogen grupp,

vilken med avseende på löneställning och anställningsform närmast kan jämföras med assistenterna och forskarassistenterna vid de akademiska lärosätena. Ifråga— varande befattningar ligger således på en nivå under den här behandlade egentliga forskarkarriären och" utelämnas därför i den fortsatta framställningen.

12.2.7.4. Slutligen skall här uppmärksamheten riktas på den nya typ av forskar- befattningar, eo professurer och laboraturer, som inledningsvis berördes. Denna tjänstetyp som existerat från och med budgetåret 1963/64 avviker nämligen prin- cipiellt från de tidigare nämnda. Medicinska forskningsrådet upprättade sagda år till följd av en förändring i den försvarsmedicinska forskningens organisation två forskargrupper, vilka skall vara permanenta. Till dessa knöts en extra ordinarie professur och två extra ordinarie laboraturer jämte erforderlig biträdespersonal. Lönemedlen till tjänsterna utgår icke från rådets anslag till medicinsk forskning utan från dess förvaltnings-anslag. Organisationen med permanenta forskargrupper har sedermera utbyggts. Antalet grupper är inom medicinska forskningsrådet budgetåret 1966/ 67 sammanlagt tio, sex försvarsmedicinska och fyra allmänmedicinska. Samtidigt har antalet högre befattningshavare i extra ordinarie ställning ökat och utgöres nu av sju professorer och fyra laboratorer. Även inom naturvetenskapliga forskningsrådet har nu dylika befattningar inrättats.

12.3. F orskarkarriärens dimensionering

12.3.1. Karriären vid universitet och högskolor

Antalet tjänster i forskarkarriären vid landets universitet och högskolor under läsåret 1963/ 64 framgår av tabell 12: 1 nedan. Tabellsammanställningen är gjord, vad avser de ordinarie tjänsterna samt docent-, forskardocent- och forskarassistent— tjänsterna, på grundval av uppgifter i Statsliggaren och, vad gäller de övriga i tabel- len upptagna tjänsterna, på grundval av uppgifter som inhämtats från de akade- miska kanslierna.

Som framgår av tabellen varierar relationen mellan antalet docenttjänster å ena sidan och professurer, laboraturer (motsvarande) å den andra högst väsentligt från en sektion, fakultet eller högskola till en annan. Vid universitetens teologiska och filosofiska fakulteter finns det i stort sett en docentbefattning per professur och laboratur (motsvarande), medan förhållandet mellan dessa tjänster vid de juridiska fakulteterna är cirka l:2,5 och vid de medicinska fakulteterna 1:3,5. Det bör också noteras, att laboraturer (motsvarande) förekommer i mycket ringa utsträckning vid de humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna. Vid fackhögskolorna är förhållandena mycket annorlunda. De odontologiska fakul- teterna har exempelvis endast två docenttjänster på närmare fyrtiotalet ordinarie forskarbefattningar. Vid de tekniska högskolorna är antalet docenttjänster tretton,

medan antalet professurer och laboraturer är så stort som 180. Också vid jord- brukets högskolor är antalet professurer och laboraturer mycket stort i förhållande till antalet docenttjänster.

Ett studium av enbart de angivna relationstalen mellan olika tjänster ger dock en ofullständig bild av läget. Vid fackhögskolorna rekryteras nämligen ej sällan professorer och befattningshavare på övriga fasta forskartjänster i de teoretiska ämnena från universitetsfakulteternas docentkader; vad beträffar de tillämpade ämnena sker rekryteringen också bland forskare utanför den reguljära universitets- och högskol-ekarriä-ren. En del av dessa har aldrig innehaft docentur.

Det bör i detta sammanhang noteras, att 1955 års universitetsutredning framhöll, att det av naturvetenskapliga forskningskommittén år 1945 ursprungligen fram- förda förslaget om en docenttjänst (docentstipendium) per professur och laboratur alltfort skulle kunna gälla som en minimiprincip (Forskningens villkor och behov, SOU 1958:32, sid 78). I många ämnen borde man dock med hänsyn till behovet av forskning och forskarrekrytering gå utöver denna miniminorm. Å andra sidan ansågs inom vissa områden, tex för de kliniskt-medicinska ämnena och för fack- högskolorna, av speciella skäl ej ens relationen lzl kunna förverkligas.

Beträffande forskardocenttjänsterna angav universitetsutredningen som en rimlig riktpunkt, »att mot var femte e o docentbefattning bör svara en forskardocentbe- fattning». I den av betänkandet föranledda propositionen ansåg departements— chefen det av statsfinansiella skäl emellertid icke vara möjligt att helt acceptera utredningens förslag (Kungl Maj:ts prop 19592105, sid 115 f). Utan ställnings- tagande till de framförd-a principiella norm-erna förslogs dock en viss ökning av såväl docent- som forskardocentbefattningarnas antal. De av universitetsutredningen ut— talade principerna har dock ännu icke helt förverkligats.

Ambitionen att uppnå ovannämnda dimensionering av docent- och forskar- docentbefattningarna har dikterats huvudsakligen av en vilja att sörja för forsk— ningen och forskarrekryteringen på ett tillfredsställande sätt. Hur ter sig då denna dimensionering, om man i stället ser till den enskilde forskarens befordringsmöj— ligheter och trygghet i anställningen? Vilka möjligheter har med andra ord en innehavare av docentbefattning att för närvarande erhålla en ordinarie forskar- tjänst? Det är givet, att förhållandena i realiteten skiftar mycket kraftigt från ämnes— område till ämnesområde. De genomsnittliga utsikterna till befordran kan dock approximativt beräknas.

För sådana expektansberäkningar synes det vara rimligt att antaga, att en gra— duerad person, som erhållit en extra ordinarie docentbefattning, vanligen behåller sin tjänst under maximal tid, dvs i sex år. Om vidare en professor eller laborator (motsvarande) beräknas genomsnittligt inneha sin befattning i 25 a 30 år, skulle det om man vill ge samtliga innehavare av docentbefattning möjlighet att senare få ordinarie forskartjänst — i ett statiskt system krävas fyra å fem gånger så många professurer och laboraturer (motsvarande) som docenttjänster. Som fram— går av de i tabell 12: 1 presenterade siffrorna förekommer dessa relationstal icke

Tabell 12:1. Antalet inrättade forskartjänster och universitetslektorat vid rikets universitet och högskolor under läsåret I 963/ 64.

1 : Professorer; 2 : Laboratorer (motsvarande); 3: E 0 docenter; 4 : Forskardocenter; 5 : Forskarassistenter; 6 : Biträdande lärare; 7 : Ordinarie universitetslektorer.

Fakultet/sektion eller högskola 1 2x 3 4” 5 63 7 Teologiska fakulteterna ........ 16 — 14 2 -— 1 —— Juridiska fakulteterna ......... 31 13 16 3 3 2 1” Medicinska fakulteterna ....... 162* 76" 67 14 35 9 GCI ........................ l —— 1”) —— -— — — Historisk-filosofiska sektionerna . 885 1'0 74 11 14 44 44

därav samhällsvetenskapliga ämnen .............. 435 1” 33 13 41 35 » övriga ämnen ......... 457 — 41 l 3 9 Språkvetenskapliga sektionerna . 42 1 49 6 — 2 24 Matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna .................. 828 329 84 13 20 54 32

därav matematisk-fysiska

ämnen .............. 26 189 27 12 28 19 » kemiska ämnen ....... 19 3 13 1 17 2 : geografisk-biologiska ämnen .............. 37 11 44 7 9 11 Lärarhögskolorna ............. 2 l — —— —

Socialhögskolorna ............ — — -— — — 16 Tandläkarhögskolorna ......... 20 18 2 3 5 l Tekniska högskolorna ......... 1500 30 13 3 9 52 Handelshögskolorna .......... 20 10 —— 7 5 10 Farmaceutiska institutet ....... 4 511 — 1 -— Lantbrukshögskolan ........... 21 21 ” 8 2 20 —— 2 Skogshögskolan .............. 16 9 5 1 18 _ 2ll Veterinärhögskolan ........... 1 2 l 6 5 1 — — Institutet i Alnarp ............. 3 415 —- — —— — ——

1 Två laboratorstjänster _— precepturen i ekonomisk historia vid Göteborgs universitet och labo— raturen i cytologi vid Lunds universitet skall hållas obesatta, så länge de å övergångsstat upp— förda professorerna i respektive ämne kvarstår i tjänst. 2 Antalet forskardocenter avser läsåret 1964/65. Från detta budgetår fördelas dessa tjänster på fakulteterna. Tidigare hade de varit gemensamma för hela lärosäten. Antalet tjänster ökade med två båda vid de filosofiska fakulteterna —- från 1963/ 64 till 1964/65. ” Ett betydande antal av dessa tjänster torde stå obesatta. ' 10 av dessa tjänster är personliga. ' 9 av dessa tjänster är personliga. " 4 av dessa tjänster är personliga. " 5 av dessa tjänster är personliga. 3 av dessa tjänster är personliga. 1 av dessa tjänster är personlig. *" Personlig tjänst. Extra ordinarie tjänst. 1 tjänst på övergångsstat.

”1 arvodesanställd befattningshavare.

vid någon av universitetens fakulteter. Vid fackhögskolorna synes utsikterna för en innehavare av docentbefattning att få ordinarie forskartjänst för närvarande vara betydligt ljusare.

För en konkret belysning av förhållandena kan den rådande situationen inom de humanistiska fakulteterna tagas som exempel. Enligt uppgifterna i tabell 12:1 fanns där 1963/64 totalt 131 tjänster i den fasta karriären (130 professurer och 1 preceptur) och 138 tidsbegränsade tjänst-er (123 e o docenttjänster och 15 forskar- docenttjänster). Med ovan angivna antaganden skulle då det årliga rekryterings— behovet till den fasta karriären vara 4 a 5 personer. Avgången från docenttjänsterna kan däremot beräknas till 23 personer per år. Således skulle i ett statiskt system endast omkring var femte docent vid humanistisk fakultet kunna räkna med att få tjänst i den fasta karriären.

Emellertid förbättras docenternas befordringsmöjligheter, därigenom att forskar— karriären för närvarande befinner sig under successiv expansion. Under perioden 1955—63 ökade antalet tjänster i professors—laboratorsklass-en vid de filosofiska fakulteterna från 198 till 241 enligt uppgifter i Statistisk årsbok. Detta motsvarar en genomsnittlig årlig ökning på ungefär 21/2 %; inom de humanistiska och sam- hällsvetenskapliga områdena var ökningen knappt 11/2 %, inom de matematisk— naturvetenskapliga ämnena närmare 4 %. Vid de medicinska fakulteterna och de tekniska högskolorna var den genomsnittliga årliga ökningen under motsvarande tidsperiod strax över 6 % respektive omkring 6% %. Inom universitets— och högskoleväsendet totalt höll sig ökningen i genomsnitt under samma tid vid om- kring 4% % årligen; i absoluta tal ökade antalet tjänster från 615 till 891 under perioden.

I det ovan anförda räkneexemplet beträffande de humanistiska fakulteterna ger en tänkt årlig expansion på tre procent till resultat, att den fasta karriären ökar med ungefär fyra tjänster per år. Det årliga nyrekryteringsbehovet till den fasta karriären skulle i så fall komma att uppgå till 8 år 9 personer (4 som ersättning för avgående befattningshavare och 4 som en följd av karriärens expansion). Detta skulle i räkneexemplet gälla även vid slutet av en e o docents maximala förordnandeperiod. I realiteten skulle alltså två docenter av fem kunna påräkna en ordinarie forskar— tjänst vid utgången av sitt docentförordnande.

Docenternas utsikter att nå en fast forskartjänst underlättas också av den avgång som äger rum ur karriären, därigenom att vissa docenter söker sig till befattningar utanför universitets— och högskoleväsendet, tex näringslivet, undervisningsväsen- det och förvaltningen. Såsom framgår av karriärenkäten (bilaga 4) varierar denna utströmning av forskare från fakultet till fakultet. Bland medicinarna tycks sålunda —— om undervisningssjukhusen hänföres till universitets- och högskoleväsendet knappt hälften av de forskarutbildade ha lämnat universitetet eller högskolan och övergått till andra verksamhetsfält åtta år efter examen. För samhällsvetare är motsvarande siffra något över 70 %, för humanister mer än 75 %, för naturvetare cirka 60 % och för tekniker närmare 80 %. Det bör naturligtvis hållas i minnet,

att övergång till annan verksamhet ingalunda alltid är följden av ett aktivt val från forskarens egen sida utan i många fall får ses som en direkt konsekvens av det rådande överskottet på docenter. Som förut nämnts motverkas vidare den här beskrivna tendensen till avhopp från forskarkarriären i viss mån av en parallell inström-ning till de akademiska lärostolarna av forskare utifrån.

' Av intresse vid en bedömning av den existerande reguljära forskarkarriären är också, i vilken utsträckning personer med forskarutbildning, dvs licentiater och doktor-er, kan beredas plats inom densamma. Av karriärenkäten framgår att det är endast cirka en fjärdedel av samtliga licentiater (inom medicin, Odontologi och ve- terinärmedicin gäller siffrorna doktorer), som tretton till sjutton år efter avlagd examen funnit anställning i forskarkarriären vid universitet och högskolor eller vid de statliga forskningsråden. Övriga har av skilda anledningar övergått till annan verksamhet. Detta förhållande behöver dock inte alltid innebära, att de upphört att vara engagerade i forskning. Många av dem ägnar sig nämligen i stor utsträckning åt forskning och utvecklingsarbete inom andra verksamhetsfält, såsom enskilda forskningsinstitut, företagslaboratorier, sjukhus och lärda verk.

12.3 .2. F orskningsrådst jänsterna

Inledningsvis skall nämnas att de forskningsråd som beaktas i detta sammanhang endast är de sju stora statliga råden, nämligen statens medicinska forskningsråd, statens humanistiska forskningsråd, statens råd för samhällsforskning, statens natur- vetenskapliga forskningsråd, statens råd för atomforskning, jordbrukets forsknings- råd och statens tekniska forskningsråd.

De medel som statsmakterna ställt till forskningsrådens och olika forsknings- fonders disposition har under senare år ökat kraftigt. Någon större relativ ökning av dess-a anslag i förhållande till de samlade statliga utgifterna för forskningsända- mål har dock kunnat konstateras först under den allra senaste perioden. (Uppgifter härom finns i Kungl Maj:ts prop 1964:69.)

Vad gäller antalet befattningar kan sägas att de särskilda forskartjänstema enligt statsliggaren under budgetåret 1965/66 fördelar sig mellan de olika forsknings— råden på sätt som framgår av tabell 122. Det bör observeras, att jordbrukets forskningsråd och tekniska forskningsrådet icke disponerar några sådana tjänster.

Övriga forskartjänster vid forskningsråden finns ej förtecknade i Statsliggaren. Uppgifter härom har därför av utredningen inhämtats från respektive forsknings— råds sekretariat. Antalet befattningar av detta slag i skilda lönegrader från A 25 och uppåt under budgetåret 1965 / 66 redovisas likaledes i tabell 1222. Både huma- nistiska forskningsrådet och jordbrukets forskningsråd saknade helt sådana befatt— ningar.

I fråga om de befattningar i lönegrader lägre än A 25 som inrättats av forsk— ningsråden kan anföras, att den dominerande delen av dessa finnes inom natur- vetenskapliga forskningsrådet och rådet för atomforskning. Dessa båda forsknings—

Tabell 1222. Fördelningen av de särskilda forskartjänsterna och övriga forskar— befattningar i lönegrad A 25 och högre mellan de olika forskningsråden budgetåret ] 965 / 66

Särsk Övr forskarbef i lgr Forskningsråd forsk- S:a tj B 3 B 1 A 27 A 25

Medicinska forskningsrådet ........ 23 2 5 1 31 Humanistiska forskningsrådet ...... 2 —- 2 Rådet för samhällsforskning ....... 6 1 4 _— 11 Naturvetenskapliga forskningsrådet . 17 — 12 2 3 34 Rådet för atomforskning .......... 5 -— 4 1 —— 10 Tekniska forskningsrådet .......... -— l 2 _— 3 Summa1 53 3 24 7 4 91

* Utöver här angivna befattningar finansieras ytterligare en tjänst i B 3 och en i A 25 gemensamt av vissa forskningsråd.

råd svarar tillsammans för över 80 % av samtliga dessa befattningar. Även inom medicinska forskningsrådet, humanistiska forskningsrådet, rådet för samhällsforsk- ning och tekniska forskningsrådet förekommer sådana befattningar men i mycket mer blygsam omfattning.

12.4. Kritik av den nuvarande forskarkarriären

Kritiken mot den nuvarande forskarkarriären vid universitet och högskolor har huvudsakligen skjutit in sig på den rådande otryggheten. Den existerande karriär- stegen har i stort sett vuxit fram ur ett stipendieringssystem, och dess viktigaste funktion kan sägas vara att trygga en tillfredsställande rekrytering till topptjänster- na, dvs professurerna och laboraturerna (motsvarande). Dessa utgör såsom förut påpekats karriärens enda fasta forskartjänster. Att en viss selektion förekommer vid tillsättningen av karriärens topptjänster är naturligt. Med den relation mellan antalet docenttjänster å ena sidan och antalet professurer och laboraturer (mot— svarande) å den andra för vilken tidigare redogjorts har emellertid urvalet i många fall oundgängligen blivit mycket strängt. De docenter och forskardocenter mfl som ej erhåller fast forskartjänst tvingas vid den sista förordnandeperiodens utgång söka sig över till annan verksamhet. I det nuvarande systemet sker vidare denna ofrivilliga avgång ur forskarkarriären i regel vid alldeles för hög levnadsålder. Docenterna hinner nu ej sällan nå upp i medelåldern, innan deras övergång till ett nytt verksamhetsområde kan bli ofrånkomlig. Detta förhållande får naturligtvis till en del också tillskrivas de rådande långa utbildningstiderna.

Det är uppenbart, att en forskarkarriär, där otryggheten i anställningen i så hög grad utgör ett karakteristiskt drag, är en anomali i vårt samhälle, där strävan efter anställningstrygghet eljest är ett fundamentalt inslag. Det har visserligen hävdats, att dimensionerna på detta problem i den akademiska forskarkarriären numera ter sig något mindre än förr dels genom karriärens fortgående expansion dels genom forskningsrådens ingripande. Det kvarstår emellertid ännu markant inom vissa sektorer. Den enskilde individen kan ofta uppleva det som en personlig tragedi att efter en mycket lång och meriterande utbildning och efter flera års höggradigt specialiserad yrkesverksamhet bli tvingad att ägna sig åt en sysselsättning, för vilken hans utbildning och yrkeserfarenhet kanske är mindre adekvata, och för vil— ken han har ringa håg eller fallenhet. Men även för samhället är det otillfredsstäl— lande, om en så högt utbildad och ofta väl kvalificerad yrkesman inte kan utnyttjas på det arbetsfält, där han genom utbildning och yrkeserfarenhet kan förväntas göra den största insatsen. Docenterna har nämligen en utomordentlig betydelse för forsk- ningsvolymen i landet. Dels är deras tjänster konstruerade med en jämförelsevis begränsad undervisningsskyldighet för att möjliggöra vetenskaplig forskning, dels —— och det är kanske viktigast — befinner de sig i allmänhet i en ovanligt forsk- ningsproduktiv ålder.

Med otryggheten i forskarkarriären följer emellertid också vissa icke önskade konsekvenser i fråga om forskarrekryteringen. Inom betydande sektorer av universi- tets- och =högskoleväsendet — främst de samhällsvetenskapliga och tekniska om- rådena — har genomgångstjänsterna fått allt mindre konkurrenskraft. Eftersom det brukar framhållas som ett av det nuvarande systemets allra största förtjänster, att det erbjuder relativt många personer tillfälle att under någon tid bedriva forsk- ning och undervisning vid en akademisk läroanstalt, varigenom underlaget för selektion av forskarbegåvningar till de fasta topptjänsterna breddas, är detta ett allvarligt problem.

Genom den stora otrygghet-en inom den nuvarande forskarkarriären har vidare -—— enligt vad som ibland hävdats — inom vissa ämnen och fakulteter meriterings- hänsynen kommit att prägla en förhållandevis stor del av den vetenskapliga pro- duktionen. Av rädsla att icke vinna erkännande vid en kommande sakkunnigpröv- ning eller att icke i tid hinna fullborda en påbörjad vetenskaplig undersökning har en ung forskare kanske tvekat att ge sig i kast med nya problem eller pröva nya arbetsformer och metoder och hellre valt att arbeta inom redan accepterade forskningsfält och med etablerade metoder. Forskarens m-eriteringssituation kan också leda till att långsiktiga eller svåra uppgifter får stå tillbaka för problem av mer begränsad natur. Av samma skäl synes handböcker, översikter och diskussions- inlägg traditionth ha ganska liten plats i vår vetenskapliga produktion.

Otryggheten i forskarnas anställning ger negativa effekter även på den akade— miska undervisningen. I all synnerhet forskarhandledningen blir lidande på ett system med ofta växlande befattningshavare. Denna fråga har utförligare berörts i kapitel 4. Men påpekandet gäller även övrig undervisning. En universitetslärare med tidsbegränsat förordnande saknar ofta tillräcklig motivation att utarbeta

undervisningsmateriel, kompendier mm, som kräver en betydande arbetsinsats, men som han själv kan ha nytta av endast under en kort tjänstetid.

I debatten har ibland den synpunkten framförts, att otryggheten i den rådande forskarkarriären skulle kunna elimineras, om ett obegränsat antal omförordna'nden på sexårsperioder skulle tillåtas för docenterna. Endast en docent, som visar uppenbar försumlighet, skulle kunna skiljas från sin tjänst. En sådan förändring av den nuvarande karriären skulle enligt utredningens mening emellertid inte lösa några problem. För den enskilde docenten skulle anställningstryggheten knappast öka, eftersom han vid en prövning av vad han presterat vid varje sexårsför— ordnandes utgång alltid löper risken att skiljas från sin tjänst. Skulle å andra sidan denna prövning utformas som en ren formalitet, och prolongering av förordnandet ske närmast automatiskt, kommer i stället en blockering i karriärflödet att äga rum, så att efterkommande forskargenerationers möjligheter att erhålla meriterings— tjänster blir avsevärt sämre. Utredningen har därför avvisat den-na tanke och sökt sig fram till en mer genomgripande omkonstruktion av hela forskarkarriären.

Också mot konstruktionen av de olika i forskarkarriären ingående tjänsterna har kritik rikta-ts. Tjänsteåliggandena för befattningshavarna på de olika tjänsterna und-er professors-laboratorsnivån synes vara väl avväg-da. Däremot har professorer— nas och laboratorernas tjänsgöringsförhållanden under senare år till följd av det akademiska utbildningsväsendets snabba expansion i många ämnen kraftigt för— ändrats, och i samband härmed ha-r också dessa befattningshavares tjänsteåliggan— den blivit föremål för livlig diskussion.

Utöver forskning och en i timmar fixerad undervisningsskyldighet skall profes- sorer och laboratorer (motsvarande) ägna sig åt forskarhandledning och administ- ration. Då de nuvarande bestämmelserna tillkom, betraktad-es de båda sistnämnda åliggandena som smärre uppgifter, vilka kunde medföra viss nedsättning i under— visningsskyldigheten, för den händelse att de bleve särskilt betungande. Genom den utomordentligt starka tillväxten i studerandeantalet i många ämnen något som också gäller högstadiet liksom av institutionernas personal har emellertid proportionerna i arbetsuppgifterna på senare tid förskjutits radikalt. Forskarhand- ledningen omfattar i många fall ett alltför stort antal elever för att kunna bli meningsfull. Det administrativa arbetet har, särskilt för de professorer och labo- ratorer (motsvarande) som är institutionsprefekter, i flera fall blivit synnerligen omfattande och krävande. En möjlighet till lättnad i professorernas/laboratorernas administrativa åligganden öppnar den nya universitetsstadgan, som ger möjlighet att förordna även annan ordinarie befattningshavare vid institutionen till prefekt. Många göromål, främst med anknytning till forskningen och forskarhandledningen, kan emellertid ofta ej delegeras. De administrativa ärendena är mestadels av sådan natur, att de oundvikligen måste fullgöras, om verksamheten vid den vetenskapliga institutionen överhuvudtaget skall kunna fortgå. Undervisningsskyldigheten är som nyss nämnts fixerad till ett bestämt antal timmar. De arbetsuppgifter som mest har fått ge vika är därför den egna forskningen och forskarhandledningen. I kapitel 13, som ägnas principerna för den nya forskarkarriären, kommer därför också

olika åtgärder med syfte att åstadkomma en bättre balans mellan professorernas/ laboratorernas (motsvarande) olika arbetsuppgifter att diskuteras.

Tjänsterna vid forskningsråden skiljer sig som förut framhållits väsentligt från tjänsterna i den reguljära forskarkarriären vid universitet och högskolor. De är rena forskningstjänster. Befattningshavarna har mycket begränsade administrativa åligganden. De har ej heller någon undervisningsskyldighet. Ibland tycks det tvärtom ha visat sig vara svårt för innehavare av forskningsrådstjänster att ens efter särskild framställning till rådet få tillstånd att medverka i den akademiska undervisningen. Vid överläggningar som utredningen har haft med ett antal råds— forskare har det framkommit, att dessa på grund av att de vanligen är utestängda från medverkan i undervisningen upplever sin ställning som ganska isolera-d. Deras möjlighet till en aktiv forskarrekrytering i sin speciella vetenskap försvåras exem- pelvis därigenom. Det är ju främst genom personlig kontakt och påverkan vid skilda undervisningstillfällen, som de akademiska lärarna äger möjlighet att stimulera studenterna till vetenskaplig verksamhet inom ett visst område.

På längre sikt är detta givetvis en mycket allvarlig fråga. Forskningsråden ger ofta tjänster åt sådana förtjänta forskare, vilka har sin verksamhet förlagd till något vetenskapligt specialområde. De forskningar som dessa vetenskapsmän utför kan ofta ha rent banbrytande karaktär. Det är just därför en angelägenhet av särskild vikt, att sådana forskare får tillfälle att utbilda elever, som kan fortsätta och vidareutveckla de forskningar deras lärare en gång initierat. En förändring i fråga om rådsforskarnas möjligheter att medverka i den akademiska undervis- ningen och forskarutbildningen är därför mycket önskvärd.

Rådsforskarnas ställning blir isolerad också därigenom att de i regel har mycket begränsade möjligheter att föra sina vetenskapers talan inom universitetens admi— nistrativa organ. Även här finns således ett 'anknytningsproblem som bör beaktas.

Principer för en ny forskarkarriär

13.1. Allmänna krav på forskarkarriären

Då en reformerad forskarkarriär skall konstrueras, måste givetvis den i föregående kapitel redovisade kritiken av den nuvarande forskarkarriären beaktas. Samtidigt måste på flera punkter en avvägning mellan samhällets och den enskilde forskarens krav äga rum. En realistisk uppbyggnad av forskarkarriären måste vidare _ även om den är principiell och skall vara tillämplig på längre sikt — taga hänsyn till de realekonomiska resurser som kan väntas föreligga under den närmaste fram— tiden. Begreppet forskarkarriär användes här i den betydelse som det givits i in- ledningen till kapitel 12.

För den enskilde forskaren är givetvis kravet på trygghet i anställningen av stor betydelse. Från denna utgångspunkt borde följaktligen den mest ändamålsenliga konstruktionen av forskarkarriären vara sådan, att en nyexaminerad doktor, som en gång antagits i karriären med säkerhet kan påräkna en tryggad framtid i sitt yrke.

Från andra utgångspunkter ter det sig emellertid knappast rimligt att låta trygg- hetsaspekten få ett så avgörande inflytande på forskarkarriärens konstruktion. Utredningen föreslår, såsom framgått av kapitlen 4 och 5, en väsentlig förkortning av den framtida forskarutbildningen. Förslaget innebär samtidigt en betydande effektivisering av utbildningen. Just på grund av att undervisningen och handled— ningen därvid intensifieras, lämnas den enskilde doktoranden ett mindre utrymme än för närvarande till att ge självständiga prov på sin skicklighet som vetenskaps— man. Urvalet av lämpliga kandidater till en fast forskarkarriär kan därför ej grundas enbart på prestationerna i doktorsexamen. Utredningen har med hänsyn härtill valt att låta inträdet i den fasta forskarkarriären föregås av ett aspirantstadium, vilket således blir forskarkarriärens första steg. En lösning efter dessa riktlinjer berördes redan i utredningens direktiv.

Ett aspirantstadium motiveras —— utöver dess funktion att ge ett rekryterings— underlag för den fasta karriären av behovet av forskning vid universitet och högskolor. Ett urval av de mest begåvade doktorerna ges därigenom till- fälle att fortsätta sin forskningsverksamhet från doktorandåren. Detta är av värde även för den enskilde individen. Vederbörandes kompetens för högre befattningar inom ett flertal arbetsområden kan antagas ha ökat betydligt efter fullgjord aspi- ranttjänstgöring. Under aspiranttiden skall forskarna beredas tillfälle att ytterligare meritera sig för tjänst i den fasta karriären. Svårigheterna att tillfredsställande för- utse en nyexaminerad doktors framtida kapacitet som vetenskapsman är uppenbara.

Det torde därför vara oundvikligt, att vissa felbedömningar kommer att ske vid an- tagningen av aspiranter. Som en konsekvens härav följer, att aspirantstadiet bör dimensioneras så, att den årliga avgången av aspiranter efter förordnandetidens slut väsentligt överstiger nyrekryteringsbehovet till den fasta karriärens tjänster. Detta är nödvändigt, för att ett kvalitativt bättre rekryteringsunderlag till de senare befatt- ningarna skall erhållas.

En överdimensionering av aspirantstadiet är också motiverad som gardering för den naturliga avgång från forskarkarriären som kan väntas. En viss andel forskare kan nämligen förutsättas komma att lämna universiteten och högskolorna till följd av anbud från arbetsmarknaden utanför de akademiska lärosätena. Denna utströmning kan sannolikt aldrig helt kompenseras av en motsvarande inström- ning av forskare från andra verksamhetsområden till de akademiska lärarbefatt- ningarna.

Utredningen vill vidare hävda, att en viss överdimensionering av det första steget i forskarkarriären är av värde för forskningsintensiteten. Konkurrensen om tjänsterna i den fasta karriären innebär givetvis stimulans till ökad forsknings— aktivitet. Av samma skäl bör för övrigt konkurrensen om de högre befattningarna sätta sin prägel även på den fasta forskarkarriärens uppbyggnad.

Häremot kan givetvis samma kritik framföras, som tidigare återgivits med avseende på de nuvarande extra ordinarie docenternas situation. Meriteringsför- hållandena kan sätta sin prägel på forskningens inriktning såväl ämnesmässigt som metodiskt. I utredningens förslag finns dock vissa korrektiv mot en sådan utveckling inbyggda. För det första föreslår utredningen en mera differentierad meritvärdering än för närvarande vid tillsättning av de fasta, högre tjänsterna i forskarkarriären, varigenom den egna forskningsinsatsen ej kommer att spela samma dominerande roll som nu; förmågan att leda vetenskapliga undersökningar, att ge forskarhandledning, att skapa en god forskningsmiljö och att stimulera ele- vernas arbete liksom skickligheten som akademisk lärare skall också utgöra viktiga kvalifikationer. För det andra förutsätter utredningen — såväl på grund av den moderna forskningens stigande krav på omfattande personella och materiella resur— ser som av utbildningshänsyn —— att forskningsinsatserna vid universitets- och hög- skoleinstitutionerna i väsentligt större omfattning än för närvarande kommer att koncentreras på gemensamma projekt.

Av vad som ovan sagts framgår att den trygghet i anställningen som en refor- merad forskarkarriär kan erbjuda sina befattningshavare icke gäller aspirantstadiet. En betydande utgallring av aspiranter måste ske före inträdet i den fasta forskar- karriären. Vad som vinnes är, att denna selektion äger rum på ett tidigt skede i karriärstegen.

Frågan om anställningstryggheten är viktig för den enskilde individen. Den bör emellertid vara essentiell även för samhället. Genom en ökad trygghet i forskar- karriären kan nämligen rekryteringen till de akademiskalärar/forskartjänsterna san- nolikt förbättras, vilket är betydelsefullt i den allt hårdare konkurrensen om den högt utbildade arbetskraften.

Av betydelse för att öka forskarkarriärens attraktivitet och konkurrenskraft är vidare, att dimensioneringen av de olika stegen i karriären sker med beaktande av att en tillfredsställande genomströmning i systemet skall erhållas. Relationen mellan tjänsterna på skilda nivåer måste med andra ord vara sådan, att de forskare som befinner sig i början av karriären med rimlig sannolikhet kan påräkna att nå de högre befattningarna.

Såväl för den enskilde forskaren som för samhället är det också av centralt in- tresse vilka tjänsteåligganden som förekrives för de olika befattningshavarna i kar- riären samt omfattningen av och avvägningen mellan dem. Dessa frågor kommer senare att bli föremål för en mer utförlig behandling. Redan här skall dock på- pekas, att det bör vara ett för båda parter gemensamt mål att befria forskarna från en mängd administrativa göromål av ren rutinkaraktär.

Ett förslag till ny forskarkarriär måste vidare prövas med avseende på den forskningsvolym, de forskarhandledningsresurser och den undervisningskapacitet som den föreslagna karriären ger. Utredningen vill i detta sammanhang under- stryka, att karriärens funktionsduglighet måste bedömas inte enbart med en kvan- titativ måttstock utan också från kvalitativa utgångspunkter. Karriärsystemet måste konstrueras så, att det dels ger utrymme för en forskningsvolym och ett antal undervisningstimmar av tillräcklig omfattning dels öppnar möjlighet att hålla forsk- ningsresultaten och doktorernas utbildning på en tillfredsställande kvalitativ nivå.

En bedömning av ett nytt karriärsystem med avseende på undervisningskapa— citeten måste ske utifrån kravet, att det antal undervisningstimmar som den nya karriären tillhandahåller skall vara tillräckligt för att —- utöver den nuvarande undervisningsvolymen ge utrymme för den av utredningen föreslagna forskar- utbildningsreformen. Som en allmän riktpunkt bör enligt utredningens uppfattning gälla, att varje forskare såväl inom universitets- och högskolekarriären som inom forskningsrådskarriären —— skall medverka i undervisningen. Skälen till denna stånd- punkt har närmare redovisats i kapitel 4. Olägenhetema med att icke ianspråk- taga vissa forskare för undervisning, vilket främst gäller rådsforskarna, har berörts även i kapitel 12. Det är naturligt, att forskarna också skall vara undervisare, eftersom den bästa forskarutbildningen utan tvivel meddelas av personer, som själva är aktiva forskare. Undervisningsuppgifterna bör fördelas på olika befatt- ningshavare också av det skälet, att en fullgod forskarutbildning kräver tillgång till ett stort antal specialister för att bli tillräckligt rikt differentierad. Forskarnas undervisning bör även omfatta vissa kursmoment i studierna för grundexamen; detta förekommer redan nu i betydande utsträckning vid flertalet fackhögskolor, men framför allt vid de filosofiska fakulteterna har såsom tidigare påpekats en ten- dens mot koncentration av forskarnas undervisning till högstadiet kunnat förmär- kas. Undervisning på lågstadiet av forskare är viktig, inte minst med hänsyn till forskarrekryteringen.

Resurserna för forskarhandledning måste också vara tillräckliga. I kapitel 4 har utredningen med hänvisning till institutionsenkäten visat, att situationen för forskarhandledningen i vissa ämnen —- särskilt inom de filosofiska fakulteterna

för närvarande är mycket otillfredsställande. Utredningen har samtidigt framhållit, att en kraftig upprustning av forskarhandledningen är det viktigaste medlet att åstadkomma en effektivisering av forskarutbildningen, och att antalet doktorander per handledare därför lämpligen icke bör överstiga fem är sex. Tillgången på fors- karhandledare måste i många fall öka kraftigt för att antalet elever per handledare skall kunna hållas på en sådan nivå. Men ökningen av antalet forskarhandledare är viktig inte endast ur denna kvantitativa synvinkel. Frågan har också en kvalitativ aspekt. Forskning är en höggradigt specialiserad verksamhet. Ett avhandlings- arbete —- även över ett mycket snävt avgränsat ämne — tangerar ofta problem för vilkas lösning företrädare för närliggande vetenskaper behöver anlitas. Om forskarhandledningen skall göras förstklassig, måste den därför ofta differentieras, så att varje doktorand får tillfälle att komma i åtnjutande av handledning från ett flertal experter, representerande skilda specialiteter. Av nämnda skäl är det mycket angeläget, att varje forskare så långt möjligt utnyttjas också för forskar— handledning.

Universiteten och högskolorna är inte bara utbildningsanstalter; de är också huvudcentra för den vetenskapliga forskningen i landet. Detta förhållande bör enligt utredningens mening bestå. Med tanke härpå torde en framtida ökning av de akademiska läroanstalternas forskningspotential bli ofrånkomlig.

I den aktuella debatten om forskning och forskningspolitik har ibland förslag med den innebörden presenterats, att forskningen vid universitetets- och högskole- institutionerna bör undergå en relativ minskning. I stället bör ökningen i forsk- ningsvolymen koncentreras till forskningsråden, vilkas resurser då måste för- stärkas högst väsentligt. Sådana förslag har vanligen också givit uttryck åt tanken att de akademiska lärosätena mera bör ägna sig åt utbildning, och att forskning bedrives effektivare i forskningsrådens regi. Detta synsätt bygger uppenbarligen på en felaktig föreställning om hur forskningsråden fungerar i dagens situation. Den ojämförligt största andelen av rådens medel åtgår i dag till att stimulera och finansiera forskning vid universiteten och högskolorna. Endast en mindre andel tages i anspråk för rådens egna forskartjänster och även befattningshavarna på dessa tjänster har i regel sin arbetsplats förlagd till lämplig universitets- eller högskoleinstitution. Forskningsråden måste därför snarare ses som ett komplement än som en konkurrent till de akademiska lärosätena. Även deras anslag måste följaktligen bli föremål för en välmotiverad förstärkning.

Forskningen vid universiteten och högskolorna spelar en betydelsefull roll inte bara för den totala forskningspotentialen i landet utan också med avseende på forskarutbildningen. Det har nyss framhållits, att forskarutbildningen bör om— händerhas av aktiva forskare. I kapitel 4 har utredningen vidare poängterat för— delarna med att doktoranderna får utföra sitt avhandlingsarbete som medlemmar i ett forskarlag. Men även om de ägnar sig åt helt fristående avhandlingsarbeten, är de beroende av den forskarmiljö som deras universitets- eller högskoleinstitu— tion har att erbjuda. Förutsättningarna för en doktorand att framgångsrikt genom— föra sitt avhandlingsarbete kan nämligen antagas bli försämrade i den mån inten—

siteten i forskningen och den vetenskapliga debatten på vederbörandes institution avtar. Detta är således ytterligare ett skäl till att forskning och undervisning måste förekomma som starkt integrerade funktioner vid de akademiska läroanstalterna.

Konklusionen av de krav som här anförts blir, att samtliga tjänster i en refor— merad forskarkarriär, vilken alltså skall erbjuda befattningshavarna större trygg- het i anställningen, bör utformas så, att de kan omfatta såväl undervisning och forskarhandledning som forskning. Genom ett tryggat tjänsteinnehav kan den akademiske läraren förväntas få större intresse för en långsiktig och grundlig planering av undervisningen. Han får därigenom även mer påtaglig anledning att exempelvis skriva läroböcker. Forskarhandledningen kan genom en fast forskar- karriär vilket påvisats i tidigare kapitel ges större kontinuitet och därigenom förbättras kvalitativt. Genom att meriteringssituationen förändras kan forskaren dessutom antagas vara betydligt villigare än för närvarande att ge sig i kast med forskningsuppgifter av mer långsiktig eller nyskapande karaktär. Genom kon- kurrens om de högre befattningarna i karriären kan forskningen också ges en såväl kvalitativ som kvantitativ stimulans.

13.2. Karriärstegens uppbyggnad och dimensionering

För att reducera den nuvarande otryggheten på forskarbanan föreslår utredningen, att forskarkarriärens tjänster i framtiden så långt möjligt blir ordinarie. Införandet av en forskarkarriär med fasta. tjänster för dock med sig konsekvenser, vilka delvis är av djupgående art. Stezget från den nya, reformerade doktorsgraden till en tjänst i den fasta forskarkarlriären är långt och motiverar som tidigare fram- hållits en viss förberedelsetid ett aspirantstadium.

Under viss tid efter avlagd doktorsexamen bör ett antal av de mest kvalificerade doktorerna beredas tillfälle att meritera sig ytterligare, så att ett säkrare underlag för ett slutligt urval av de för fortsatt avancemang i forskarkarriären mest lämpliga kan erhållas. Med hänsyn till aspiranttidens syfte är det viktigt, att forskarna under denna tid medverkar i alla sådana aktiviteter, som de sedan skall utöva i egenskap av befattningshavare i den fasta karriären. De bör sålunda självständigt bedriva forskning, deltaga i planering och ledning av olika forskningsprojekt samt med- verka i forskarhandledning och undervisning. Prestationerna under aspirantåren bör då ge en säkrare grund för urvalet till de följande stegen i forskarkarriären.

Det skall emellertid här framhållas att genomgången aspiranttjänstgöring enligt utredningens uppfattning ingalunda är avsedd att utgöra ett behörighetsvillkor för tillträde till den fasta forskarkarriären. Aspirantstadiets funktion är såsom anförts att ge de unga forskarna tillfälle till ytterligare meritering, så att ett säkrare under— lag för bedömning av deras kvalifikationer skall erhållas vid tillsättning av den fasta forskarkarriärens tjänster. Meritering för dessa tjänster skall dock kunna ske också på annat sätt, exempelvis genom forskning vid företagslaboratorier, utredningsinstitut eller andra forskningsinstitutioner utanför de akademiska läro—

sätena. Det skall likaledes stå en aspirant fritt, att när som helst under sin aspi- ranttid söka en befattning i den fasta karriären. Avgörande vid tillsättningen av tjänster i den fasta karriären skall givetvis vara de sökandes kompetens för upp- giften; sättet varpå de erforderliga kvalifikationerna skaffats är egalt.

] 3.2.1 . A spiranttjänsterna

En central fråga i samband med aspirantstadiets konstruktion är, hur lång tid det skall omfatta. Kravet på att få ett tillräckligt underlag för bedömning av aspiran- terna vid urvalet till den fasta forskarkarriären talar för att aspirantperioden inte bör göras alltför kort. Aspiranterna måste ges tid att i skilda avseenden utveckla och dokumentera sina kvalifikationer för tjänst i den fasta karriären. Med tanke på den vetenskapliga forskningens varierande inriktning och karaktär inom olika gebit kan den erforderliga tiden för att genomföra en fullständig och vederhäftig undersökning skifta betydligt från ämne till ämne. I vissa fack, där forskningen bedrives individuellt och över omfattande avhandlingsämnen, presenteras forsk- ningsresultaten till övervägande delen i form av monografier, medan inom andra, där lagarbetet är mera utbrett, korta uppsatser och tidskriftsartiklar blivit domi- nerande. I det senare fallet kan då en given tid vara tillräcklig för att genomföra två eller flera forskningsuppgifter, medan samma tidrymd visar sig vara helt otillräcklig för en enda undersökning i det förra fallet. En förhållandevis lång aspirantperiod kan motiveras även av omtanken om forskningspotentialen vid de akademiska läroanstalterna, vilken vid ett givet årligt intag av aspiranter varierar i proportion till förordnandetidens längd. Aspiranterna bör med hänsyn härtill ges rimliga möjligheter att fullborda påbörjade forskningsuppgifter före förordnande- periodens slut. Detta är en fråga av vikt, ty aspiranttjänsterna kommer sannolikt att bli av stor betydelse för den totala forskningsvolymen i landet.

Däremot utgör den eftersträvade tryggheten i karriären ett argument för att aspiranttiden skall vara så kort som möjligt. Det ofrånkomliga och slutliga urval bland aspiranterna som skall ske vid förordnandetidens utgång, och som inne- bär, att ett visst antal aspiranter tvingas lämna forskarkarriären, måste äga rum, innan de ännu hunnit uppnå alltför hög levnadsålder. För en kort aspiranttid kan också realekonomiska skäl åberopas. Det kan knappast anses samhällsekonomiskt förståndigt att i en tid med rådande och förväntad brist på forskarutbildad ar— betskraft binda denna vid universiteten och högskolorna alltför länge.

Ett annat huvudproblem beträffande aspirantstadiets konstruktion är dimensio- neringen. Vissa skäl talar för att aspirantstadiet bör vara liberalt dimensionerat i förhållande till tillgången på tjänster i den fasta karriären. Det förhållandet, att prestationerna under aspiranttiden skall vara en väsentlig grund för urvalet av forskare till den fasta karriärens tjänster, utgör sålunda ett viktigt argument för en frikostig dimensionering av aspiranttjänsterna. Det är nämligen uppenbart, att möjligheterna att finna de bästa forskarbegåvningarna blir bättre, ju större den krets av aspiranter är, ur vilken urvalet skall göras. Såsom redan tidigare fram-

hållits, blir dessutom den forskningsstimulerande effekten starkare bland aspiran— terna, ju hårdare konkurrensen om den fasta karriärens tjänster är. Även detta förhållande kan således åberopas till stöd för ett tämligen stort aspirantstadium. För det tredje måste, såsom nyss påpekats, aspiranternas forskningsinsatser betrak- tas som en mycket betydelsefull del av universitetens och högskolornas vetenskap- liga produktion. Antalet tjänstcr på aspirantnivå blir följaktligen av stor vikt för den forskningspotential som det nya karriärsystemet tillhandahåller. För det fjärde kan anföras, att aspiranttjänstgöring givetvis måste vara av värde för den enskilde individen.

För en snävare antagning av aspiranter kan i första hand samma motiveringar anföras, som tidigare åberopats för en kort aspiranttid, dvs behovet av trygghet i karriären samt statsfinansiella och realekonomiska bevekelsegrunder. Ur aspiran— ternas synvinkel kan det knappast vara acceptabelt, att man antager så många doktorer som aspiranter, att utsikterna att senare erhålla befattning i den fasta forskarkarriären blir närmast obefintliga för en mycket stor andel av dem. Med tanke på aspirantstadiets syfte — att vara en förberedelsetid före inträdet i den fasta forskarkarriären måste en sådan konstruktion även från andra utgångs- punkter betraktas med stor tveksamhet.

Vidare råder det knapphet på forskarutbildad arbetskraft _— en situation som vi av allt att döma kommer att ha kvar inom överblickbar framtid och det är vik- tikt, att även områden utanför universiteten och högskolorna blir försörjda med sådan arbetskraft.

Ett annat betydelsefullt spörsmål i fråga om aspirantstadiets dimensionering är, huruvida antalet tjänster på aspirantnivå skall relateras till antalet tjänster i den fasta karriären eller till antalet avlagda doktorsexamina. Om aspiranttjänsterna dimensioneras i förhållande till doktorsexamina vinnes, att möjligheterna till fort- satt vetenskaplig verksamhet under några år och till meritering för tjänst i den fasta forskarkarriären blir jämförliga för alla nyexaminerade doktorer, oberoende av förekommande variationer i antalet doktorsexamina mellan olika ämnen och olika år. Samtidigt måste emellertid den nödvändiga avgången av forskare efter avslutad aspiranttjänst oundgängligen komma att skifta i motsvarande mån. Efter- som det här tidigare har framhållits som ett grundläggande krav att flödet genom den reformerade forskarkarriären skall vara tillfredsställande, och eftersom aspi- rantstadiet är avsett att utgöra det första steget i denna karriär, kan enligt utred- ningens mening dirnensioneringen av aspirantstadiet icke relateras till antalet av- lagda doktorsexamina. För att garantera en tillfredsställande genomströmning genom karriären måste aspirantstadiet i stället dimensioneras i förhållande till antalet tjänster i den fasta forskarkarriären. På så sätt kan man också lättare bevara en sådan fördelning av de tillgängliga forskningsresursema mellan olika ämnen, som statsmakterna utifrån andra utgångspunkter beslutat, än om dimen- sioneringen skulle ske på grundval av doktorsexaminationens omfattning.

Det har varit ett mål i utredningens arbete att låta den ofrånkomliga utgall- ringen av forskare från de akademiska lärosätena ske så tidigt som möjligt. Med

den princip för aspirantstadiets dimensionering som utredningen valt kommer _ under förutsättning av samma doktorsproduktion —— den ojämförligt största av— gången av forskare från universiteten och högskolorna att inom många områden ske omedelbart efter doktorsexamen. Avgången efter aspirantperioden blir då betydligt mindre.

Om dimensioneringen av aspirantstadiet saknar anknytning till doktorsproduk— tionen, lär det dock ej kunna undvikas, att speciella svårigheter kommer att upp— stå i vissa ämnen, där forskningsintensiteten och därmed även examinationen av kvalificerade doktorer av något skäl är ovanligt hög. I sådana fall kan nämligen ett antal doktorer, vilkas kvalifikationer gör dem väl förtjänta av att erhålla aspiranttjänst, tänkas bli utestängda från fortsatt vetenskaplig verksamhet vid uni- versitet eller högskola, helt enkelt till följd av att de aspiranttjänster som tilldelats ifrågavarande ämne redan besatts med andra innehavare. För att i sådana situa- tioner kunna bereda goda forskarbegåvningar tillfälle till fortsatt forskning, bör det enligt utredningens mening finnas möjlighet att i ett ämne antaga något fler aspiranter, än vad det ursprungligen fastställda antalet tjänster ger utrymme för. En sådan åtgärd är värdefull inte enbart för de enskilda forskarna. Det måste nämligen anses vara ett betydande samhällsintresse att den grupp av begåvade forskare som efter avlagd doktorsexamen beredes möjlighet att fortsätta sin forsk— ningsverksamhet ej blir för liten.

Dimensioneringen av aspirantstadiet kan för skilda fakulteter emellertid behöva påverkas av den konkurrens i efterfrågan på aspiranter som universiteten och högskolorna har att vänta från den övriga arbetsmarknaden. För aspiranter från exempelvis de medicinska och tekniska fakulteterna är sålunda den tänkbara arbets— marknaden väsentligt större och mer skiftande än för de flesta andra. Dimensione— ringen kan också behöva påverkas av en kraftigare expansion än den genomsnittliga av den reguljära universitets- och högskolekarriären. Så har exempelvis under det senaste decenniet, såsom visades i kapitel 12, den årliga expansionen av denna karriär varit betydligt större för tekniker och medicinare än för övriga grupper.

Av dessa skäl bör aspirantstadiet dimensioneras med en betydande flexibilitet. Aspiranttjänsternas antal måste självfallet varje år bli föremål för en budgetmässig prövning. Därvid kan eventuella ojämnheter i behovet av tjänster beaktas. För att möjliggöra ett rationellt utnyttjande av de tillgängliga befattningarna bör vidare ett visst antal av dessa hållas som en rörlig reserv. Detta kan vara av värde för att exempelvis ge möjlighet till fortsatt anställning åt lovande forskarbegåvningar i ämnen, där forskningsintensiteten är särskilt stark och antalet doktorsexamina till följd därav osedvanligt stort. En dylik tjänstereserv kan också vara av utom— ordentligt stor betydelse för rekryteringen till nya, angelägna ämnesområden, dit samhället finner det vara speciellt påkallat att koncentrera forskningsresursema. Denna rörliga andel tjänster bör därutöver kunna utgöra grund för rekrytering av forskningsrådens vetenskapliga befattningar.

Frågan om dimensioneringen av denna rörliga tjänsteandel behandlas i ka— pitel 14.

209 13.22. Den fasta forskarkarriären

De tjänster som följer efter aspirantstadiet i forskarkarriären skall vara ordinarie. En forskare som erhållit en sådan tjänst skall alltså icke riskera att behöva lämna forskarkarriären annat än på egen önskan eller i den ordning som gäller för ent- ledigande av statstjänstemän i allmänhet. Den otrygghet som för närvarande råder långt upp i levnadsåren bland befattningshavare i forskarkarriären elimineras alltså.

Tidigare har framhållits att den fasta forskarkarriären bör innehålla mer än ett steg. Möjligheterna till befordran inom karriären kan förutsättas ha en stimule- rande inverkan på befattningshavarnas forskningsintensitet i både kvalitativt och kvantitativ avseende. För att uppnå den avsedda forskningsstimulansen måste tjänsterna sökas i konkurrens. De bör därför ledigförklaras och tillsättas efter väg— ning av de sökandes meriter. Någon anciennitetsbefordran skall alltså icke komma ifråga. En så uppbyggd fast forskarkarriär ger möjlighet att premiera de skick- ligaste personerna i karriären med de högsta tjänsterna. Tillsättningsförfarandet behandlas utförligare i kapitel 16.

Å andra sidan kan forskarkarriären inte utan bestämda olägenheter innehålla alltför många steg. Med alltför många olika tjänster i den fasta karriären torde det nämligen vara svårt att på ett meningsfullt sätt differentiera tjänsteåligganden och kompetenskrav dem emellarn. Som exempel härpå kan lämpligen de små skill- naderna i dessa avseenden melllan professurerna och laboraturerna i den nuva- rande karriären tjäna.

Befordran till en högre tjänst; innebär ofta, att en forskare samtidigt måste byta lärosäte. Då tvingas han också att särskilt inom de experimentella ämnesom- rådena lämna en dyrbar och komplicerad apparatutrustning, som han bland annat med hjälp av lärosätets utrustningsanslag anskaffat för att kunna bedriva sin forskning. Denna utrustning kan ofta vara specifik för den typ av forskning som vederbörande ägnar sig åt. Efter sin förflyttning måste han då för att även fortsättningsvis kunna idka sin specialitet troligen bygga upp en delvis ny bas- organisation, vilket i regel är både dyrbart och tidskrävande. För att effektivt kunna utföra sin gärning som forskare och forskarhandledare är den akademiske läraren ofta också mycket beroende av specialutbildad biträdespersonal. Även detta leder till komplikationer vid en förflyttning.

Om en forskare flyttar till ett annat lärosäte, torde han vidare endast i be— gränsad omfattning komma att åtföljas av sina licentiander och doktorander. Dessa kan därför komma att bli ställda utan handledare inom de forskningsom- råden, där de arbetar, eller i varje fall få sitt samarbete med denne betydligt för- svårat. Behovet av kontinuitet inom forskarhandledningen, vilket utredningen tidigare starkt betonat, talar således också starkt mot alltför många steg inom den fasta forskarkarriären.

I samma riktning verkar också det förhållandet, att tillsättningsförfarandet för

forskartjänster vid universitet och högskolor även efter de reformer som utred- ningen föreslår kommer att vara tämligen komplicerat och kostnadskrävande. Varje tillsättningsärende kommer att kräva några forskares medverkan som sak- kunniga. Om befordringsärendenas antal blir alltför stort, kommer därigenom en betydande del av forskarnas arbetskapacitet att bindas i sakkunniguppdrag.

Med dessa överväganden som bakgrund vill utredningen föreslå, att den fasta forskarkarriären skall omfatta två steg. De båda tjänsterna skall vara åtskilda i fråga om lönesättning och kompetenskrav. För båda tjänsterna skall krävas doku- menterad vetenskaplig skicklighet och undervisningsskicklighet. Befordringsgrun- derna preciseras utförligare i kapitel 16. Den högre tjänsten skall benämnas profes— sur, den lägre biträdande professur.

De krav som från forskningens och forskarutbildningens synpunkt kan ställas på den fasta forskarkarriärens dimensionering har tidigare berörts. Oavsett efter vilka normer denna dimensionering sker, kan man dock knappast undgå, att det uppstår problem.

Det torde sålunda bli ofrånkomligt, att det tid efter annan uppstår momentana stockningar vid antagningen till den fasta karriären. Allt emellanåt kan exceptio- nellt dugliga forskarbegåvningar uppträda, vilka ej kan beredas plats i den fasta karriären efter aspiranttidens slut av den orsaken att någon ordinarie befattning i denna ej finns ledig eller ens kan beräknas bli ledig inom en nära framtid. I denna situation kan forskaren tvingas att för längre eller kortare tid avbryta sitt vetenskapliga arbete vid universitet eller högskola för att söka sin utkomst inom andra verksamhetsområden. Om utsikterna till en akademisk karriär ter sig allför avlägsna blir kanske resultatet, att den lovande forskarbegåvningen helt överger forskningen. För den enskilde medför redan en viss tids avbrott i forskningsverk- samheten vanligen stora svårigheter. Kontakten med den aktuella forskningen blir allvarligt hotad och kan i sin tur leda till ett sämre utgångsläge i en kom- mande konkurrens om plats i den fasta forskarkarriären. Det bör därför många gånger vara ett samhällsintresse att dylika forskarbegåvningar bereds möjlighet att utan avbrott fortsätta sin vetenskapliga gärning även om för tillfället ingen tjänst i den reguljära karriären finns ledig.

Det kan vidare förekomma, att man inom ett specialområde, där inget behov av ytterligare forskning än vad som representeras av befintliga fasta tjänster åtminstone för en tid — synes föreligga, likväl har tillgång till en utomordentligt skicklig forskare. I ett sådant fall kan det vara angeläget, exempelvis av hänsyn till den internationella forskningen inom det aktuella området, att man har möj- lighet att erbjuda denne specielle forskare en anställning, så att hans forsknings- arbete kan fortgå. Motivet skulle i ett sådant fall i stort vara identiskt med vad som nu åberopas vid inrättande av personliga tjänster som professor eller laborator.

De här nämnda problemen finns berörda redan i utredningens direktiv. Där anförde departementschefen med hänvisning till ett förslag av 1955 års universi- tetsutredning, att forskarutredningen borde pröva en konstruktion med s k rörliga

professurer för att tillgodose behovet av specialisering inom nya områden och till- varatagande av speciella forskarbegåvningar.

Det faktum att det inom vissa ämnesområden kan förekomma en koncentration av dugliga forskare som ej kan beredas plats i den fasta karriären utgör ofta ett tecken på att man har att emotse en väsentlig expansion inom vederbörande om- råde. Tjänsterna i den fasta karriären torde komma att inrättas först sedan behovet av undervisning på olika nivåer under någon tid klart dokumenterats; dynamiken i forskningens utveckling på skilda områden gör, att den fasta karriä- rens dimensionering inte alltid hinner anpassas till att motsvara forskningens ak- tuella behov. Även av denna anledning kan det vara ett väsentligt samhälls- intresse att bereda särskilt dugliga forskare möjligheter till fortsatt arbete vid universitetet trots att de ej kunnat beredas plats i den reguljära karriären. När de ordinarie tjänsterna sedan inrättas, har man då omedelbart tillgång till kvalice- rade sökande.

Det synes således vara klart ådagalagt, att den fasta forskarkarriär som ut- redningen föreslår i vissa avseenden behöver kompletteras med anordningar som verkar utjämnande, och som syftar till att möta speciella behov. Redan nu fullgör forskningsråden väsentliga insatser på detta område genom att erbjuda olika slag av forskarbefattningar till särskilt framstående forskare som eljest riskerat behöva lämna forskningen. En nackdel har dock ansetts vara, att forskningsrådens resurser därmed låses i betydande utsträckning. En från alla synpunkter bättre lösning vore att låta dessa anställningsfrågor lösas av de akademiska lärosätena själva. Med en sådan konstruktion erhålles också, att forskningsrådens anslag i större utsträckning helt kan användas för direkta forskningsändamål i stället för att som nu i viss utsträckning även användas för att avlöna forskare. Med hänsyn till de anförda behoven föreslår utredningen, att det vid universitet och högskolor skall finnas en speciell forskartjänstreserv.

Denna är således avsedd att fylla samma behov som de i direktiven berörda rörliga professurerna, dvs främst utnyttjas för att tillvarataga särskilt fram- stående forskarbegåvningar.

Den nya forskarkarriärens konstruktion

14.1. Huvuddragen i den nya karriärens uppbyggnad

Såsom framgått redan av kapitel 13 föreslår utredningen, att den nya forskarkar- riären skall omfatta dels ett inledande aspirantskede, under vilket de mest lovande forskarbegåvningarna bland doktorerna skall beredas tillfälle att ytterligare meri— tera sig för fortsatt anställning i forskarkarriären, och efter vilket en slutlig selek- tion av de för vidare avancemang i karriärstegen mest lämpade aspiranterna skall företagas, dels en därpå följande fast forskarkarriär med ordinarie tjänster, inne- hållande två steg —— en biträdande professur och en professur. Införandet av en sådan forskarkarriär innebär samtidigt, att samtliga nuvarande tjänster i den egent- liga forskarkarriären vid universitet och högskolor —— med undantag av professu- rerna —— kommer att upphöra. Detta gäller således docenttjänster, forskardocent- tjänster och laboraturer (motsvarande). Däremot bör enligt utredningens uppfatt- ning forskarassistenttjänstema bevaras även i det nya systemet. Skälen härtill kom- mer att utvecklas längre fram i detta kapitel.

Med denna konstruktion av forskarkarriären bortfaller behovet att meddela sär— skild s k docentkompetens. Något skäl för en motsvarande kompetensprövning idet nya systemet föreligger enligt utredningens mening inte.

I direktiven har utredningen anmodats ange riktlinjer för hur universitetslekto- raten skall kunna anpassas till en organisation med fast forskarkarriär. Eftersom utredningen inte företagit någon ändring i universitetslektoratens ställning eller karaktär av undervisningstjänster, erfordras inga särskilda åtgärder i detta syfte.

Den akademiska verksamheten är emellertid så komplicerad och rikt varierad, att det knappast är möjligt att skapa ett karriärsystem, som i varje situation mot- svarar de anspråk som kan ställas från skilda discipliner och fakulteter. Utred— ningen är således medveten om att den dimensionering av forskarkarriären som föreslås i det följande inom vissa områden kan behöva modifieras.

14.2. Aspiranttjänsterna

14.2.1. Aspiranttidens längd

Med hänsyn till tidigare anförda argument har utredningen funnit, att aspirantsta- diet lämpligen bör omfatta tre år. Under denna tid bör aspiranterna hinna full— borde en eller ett par vetenskapliga uppgifter. Då särskilda skäl därtill förelig— ger, bör emellertid enligt utredningens uppfattning aspirantförordnandet kunna

förlängas på högst ett år. Sådana särskilda skäl kan exempelvis vara sjukdom, vikariat på professorstjänst eller vilket dock bör ifrågakomma endast i undan- tagsfall pågående forskningsarbete, som aspiranten på grund av oförutsedda omständigheter ej hunnit avsluta, men som bedömes vara av synnerlig betydelse för forskningen i ämnet, varför han bör beredas möjlighet att slutföra detsamma. Förlängt förordnande må dock beviljas endast efter dispens av universitetskanslers- ämbetet. Förlängningen bör vidare beviljas endast för en termin i taget. Om dok- torsexamen, såsom utredningen föreslår, vanligen avlägges vid 28—29 års ålder, kan den slutliga selektionen för tillträde till den fasta forskarkarriären i så fall ske vid en tidpunkt, när aspiranterna ej är äldre än 31 a 32 år. De har således ej hun- nit att vid aspiranttidens slut uppnå en levnadsålder, som är besvärande hög vid eventuell övergång till andra verksamhetsfält utanför universitet och högskolor.

14.2.2. Aspirantstadiets dimensionering

Aspirantstadiets dimensionering bör såsom framhållits i föregående kapitel i första hand relateras till den beräknade tillgången på ordinarie tjänster i den fasta forskarkarriären. Vid dimensioneringen måste både omsättningen av befattnings- havare på tjänsterna dvs flödet genom karriären —- och förväntad framtida expansion av den fasta karriären beaktas. Vidare bör aspirantstadiet ges sådan omfattning, att den årliga antagningen av aspiranter betydligt överstiger det förvän- tade årliga intaget i den fasta karriären vid aspirantperiodens slut. Aspiranttjänster— na är nämligen meriteringstjänster, och endast de dugligaste aspiranterna skall antagas i den fasta karriären.

Efter vägning av de i kapitel 13 anförda synpunkterna vill utredningen såsom norm föreslå, att aspirantstadiet i riket dimensioneras så, att däri intages dubbelt så många doktorer, som senare kan förväntas få plats i den fasta karriären. Om- kring hälften av aspiranterna kan alltså beräknas bli tvungna att lämna univer- sitets- och högskolekarriären efter aspiranttidens slut. Vid dimensioneringen bör emellertid hänsyn därutöver tagas till den starka utströmning från forskarkarri- ären som inom vissa områden kan äga rum till den övriga arbetsmarknaden.

Aspiranttjänsterna bör -— så långt det är möjligt fördelas på institutioner, så att varje institution, som har ett tillräckligt antal fasta tjänster, erhåller ett där— emot avpassat antal aspiranttjänster. Institutioner, som är för små för att få egna aspiranttjänster, bör vid behov kunna tillföras tjänster, som disponeras av den in- stitutionsgrupp som examensämnet i fråga tillhör. För den händelse ej heller denna lösning skulle te sig ändamålsenlig, bör institutionen kunna erhålla en aspiranttjänst av de för fakulteten gemensamma rörliga tjänsterna, som behandlas nedan. För att underlätta rekryteringen till forskarkarriären vid små (1- och 2-professors—)institu- tioner inom områden som bedömes såsom viktiga och där en livaktig forskning be- drives skall en större andel aspiranttjänster än eljest kunna tilldelas.

Aspirantstadiet måste utformas med största möjliga flexibilitet. Därför bör det inom varje fakultet också finnas en fond av rörliga tjänster. Den lämpliga storle-

Tabell 14: 1. Fördelning av aspiranttjänster på institutionsbundna och rörliga

A = antal tjänster på vilka antalet aspiranttjänster beräknats; B = antal institutionsfördelade tjänster gemensamt för flera institutioner; C = antal institutionsfördelade tjänster gemensamt för enskilda institutioner; D : summa institutionsfördelade tjänster; E : rörliga tjänster; F : summa tjänster.

Fakultet A B C D E F Teologisk fakultet ....... 26 —— 9 9 1 10 Juridisk fakultet ........ 43 — 16 16 2 18 Humanistisk fakultet . . . . 176 51 54 59 11 70 Samhällsvetenskaplig- 90 32 24 27 9 36

ekonomisk fakultet . . . . Matematisk-naturveten- 183 23 61 63 10 73 skaplig fakultet ....... Teknisk fakultet ........ 195 37* 30 67 11 78 Medicinsk fakultet ...... 288 455 54 99 16 115 Odontologisk fakultet . . . . 35 85 4 12 2 14 Farmaceutisk fakultet . .. 9 2,5 2,5 1 3,5 Summa 1 045 100 254,5 354,5 63 417,5

* 2 tjänster gemensamma för 5 institutioner i Göteborg, d:o i Stockholm, 1 tjänst för 3 institu- tioner i Uppsala. 22 tjänster gemensamma för 5 institutioner i Göteborg, 1 tjänst för 2 institutioner i Stock- holm. a1 tjänst gemensam för 3 institutioner i Uppsala, 1 tjänst för 2 institutioner i Stockholm. *20 tjänster gemensamma för 52 institutioner vid KTH, 12 tjänster för 35 institutioner vid CTH, 5 tjänster för 13 institutioner vid LTH. ' 7 tjänster gemensamma för 21 institutioner i Uppsala, d:o i Göteborg, 9 tjänster för 25 insti- tutioner i Lund, 6 tjänster för 17 institutioner i Umeå, 16 tjänster för 46 institutioner vid Karolinska institutet. "3 tjänster gemensamma för 7 resp 8 institutioner i Lund och Stockholm, 2 tjänster för 5 institutioner i Umeå.

ken av en dylik rörlig tjänsteandel är naturligtvis svår att exakt ange. Enligt utred- ningens mening bör dess omfattning kunna variera något för att anpassas till före- kommande behov. Förslagsvis bör den kunna omfatta cirka 10 % av det totala an- talet aspiranttjänster.

Som ovan nämnts bör dessa rörliga tjänster disponeras av fakulteterna, vilka skall äga att inom sitt område fördela tjänsterna på lämpliga innehavare oberoende av ämnestillhörighet.

Den tänkta fördelningen av aspiranttjänster på institutioner, institutionsgrupper och fakulteter illustreras av följande räkneexempel (tabell 14: 1), för vilket föl— jande förutsättningar gällt:

a) Förordnande på aspiranttjänst sker normalt för tre år.

b) Dimensioneringen av aspirantstadiet sker i förhållande till dubbla antalet be—

räknade professors— och biträdande professorstillsättningar (100 % överdi-

mensionering av aspirantstadiet i förhållande till rekryteringsbehovet). Be— räkningen görs med antalet professurer och laboraturer (motsvarande) år 1964/ 65 som utgångspunkt. Därtill läggs e o docentjänster med företrädesrätt för visst ämne, vilka betraktas som biträdande professurer. Tillväxttakten för de högre tjänsterna antas uppgå till 3 % per år. I anslutning till vad som sades i kapitel 13 bör dock framhållas att expansionen i realiteten kan vara mycket olika inom olika fakulteter.

c) 90 % av de enligt b beräknade aspiranttjänsterna knyts till institutioner med minst 2 professorer eller till grupper av 1—professorsinstitutioner, 10 % av aspiranttjänsterna skall vara rörliga inom varje fakultet. Endast hela och halva tjänster skall användas vid beräkningen.

För att få underlag för en korrekt totaldimensionering av forskaraspirantstadiet måste det sammanlagda antalet professorstjänster (professurer och biträdande pro- fessurer) framräknas. För samtliga fakulteter vilka omfattas av Kungl Maj:ts in- stitutionsindelning — teologisk, juridisk, humanistisk, samhällsvetenskaplig och ekonomisk, matematisk-naturvetenskaplig, teknisk, medicinsk, odontologisk och farmaceutisk fakultet uppgick år 1964/ 65 antalet till institutioner knutna pro— fessurer, laboraturer och e o docenttjänster till 1 045. (Motsvarande antal tjänster vid jordbrukets högskolor uppgick till 108.) Med ovan gjorda antaganden erford— ras härför 418 aspiranttjänster. 10 % av dessa bör vara rörliga inom vederbörande fakultet och återstoden fördelas på institutioner eller grupper av institutioner.

För att finna enhetliga normer för fördelning av aspiranttjänster på institutioner eller grupper av institutioner, vilka så nära som möjligt överensstämmer med 90 % av dubbla rekryteringsbehovet, erfordras en översikt av hur institutionerna fördelar sig på kategorierna l—professorsinstitution, 2-professorsinstitution osv. En sådan undersökning ger vid handen att 279 av 513 institutioner, dvs drygt hälften av samtliga, är 1—professorsinstitutioner.

För fördelningen av aspiranttjänsterna på institutioner har följande beräknings— norm använts:

Institutions- Antal aspirant- kategori tjänster 2 prof 0,5 3 prof 1,0 4 prof 1,5 5 prof 2,0 6 prof 2,5 7 prof 3,0 8 prof 3,5 9 prof 4,0 10 prof 4,5 11—15 prof 5,0

16—20 prof 6,0

Vid en tillämpning av denna beräkningsnorm på samtliga institutioner visar det sig — som väntat — att den leder till ett något för lågt antal institutionsbundna tjänster, bland annat därför att enstaka 1-professorsinstitutioner vid en lokal fakul- tet ej kunnat beaktas (rekryteringsbehovet understiger 0,5 tjänst). De icke institu- tionsbundna aspiranttjänsternas andel utgör då ungefär 15 % av det totala antalet aspiranttjänster.

14.2.3. Antagning av aspiranter

För antagning som aspirant skall krävas godkänd doktorsexamen. Antagningen av aspiranter bör enligt utredningens mening ske lokalt. En tillfredsställande bedöm- ning av en nyexaminerad doktors kapacitet kan såsom förut påpekats inte äga rum enbart på grundval av hans prestationer i examen. Antagningen måste alltså vila på en bredare bedömning av vederbörandes forskarpersonlighet, och de bästa förutsättningarna att företaga en rättvisande sådan bedömning har onekligen det lärosäte där vederbörande avlagt sin examen. Genom den intensifierade forskar— handledningen i en reformerad forskarutbildning kan nämligen en doktorands handledare förväntas fram till disputationen hinna bilda sig en ganska klar uppfatt— ning om dennes forskarbegåvning. För en lokal antagning talar också rent prak- tiska skäl. På riksnivå finns nämligen för närvarande ej inom alla områden något organ med kompetens att handlägga sådana vetenskapliga bedömningsfrågor som det här är fråga om. Tjänsterna bör emellertid offentligt ledigförklaras och stå öppna även för sökande från andra lärosäten. Tillsättningsmyndigheten skall där- vid inskaffa upplysningar om de sökande från berörda ämnesrepresentanter och handledare. Ett sådant tillsättningsförfarande är angeläget också av det skälet, att det bör underlätta en från andra synpunkter önskvärd ökning i den interakade- miska rörligheten i vårt land. Formerna för antagning av aspiranter behandlas i kapitel 16.

14.24 Aspiranternas tjänsteåligganden

Aspiranttjänsten skall huvudsakligen vara en forskartjänst. Införandet av aspirant- tjänsterna kan därför komma att medföra behov av forskningsanslag, framför allt i de laborativa ämnena. De nuvarande särskilda forskningsanslagen för e o docenter kommer att försvinna. Utredningen har dock i sina kostnadsberäkningar ej be- aktat materielanslagen.

Utredningen vill framhålla betydelsen av att aspiranterna —— om så är lämp- ligt ges tillfälle att deltaga i och leda forskning, vilken bedriVs som lagarbete. Det är nämligen värdefullt, att de får erfarenhet av vetenskapligt samarbete inför sin fortsatta verksamhet i forskarkarriären. Samtidigt erbjuder lagarbetet goda möjligheter för avvägning av aspiranternas forskningsuppgifter så, att dessa hinner slutföras inom förordnandetidens ram.

Aspiranttiden skall emellertid icke endast tjäna som en prövning av meriterna

och fallenheten i vetenskapligt avseende. Under denna period skall även övriga kvalifikationer för en framtida akademisk lärarverksamhet bedömas. Förutom eget forskningsarbete bör aspiranttjänsten därför även innehålla en begränsad skyl— dighet att meddela undervisning. För att undervisningsskyldigheten icke skall bli alltför betungande men samtidigt av sådan omfattning, att den ger både viss pe- dagogisk träning och underlag för bedömning av undervisningsförmågan, vill ut— redningen föreslå, att aspiranttjänsten förenas med genomsnittligt 3 timmars un— dervisning per vecka eller 99 timmar per läsår. Denna undervisning skall vid redovisningen av tillgängliga lärarkrafter enligt organisationsplanerna inom de fi- losofiska fakulteterna räknas som lektorsundervisning. Om undervisningen om- fattar professorstimmar bör alltså evalvering av timmarna ske på gängse sätt. Ut- redningen vill betona, att den fäster mycket stor vikt vid att undervisningsskyl- digheten fullgöres under så rikt differentierade former som möjligt. Således bör aspiranten meddela såväl lägre som högre undervisning —— både lektions- och gruppundervisning, föreläsningar och seminarier. Det är viktigt, att en allsidig bild av aspirantens förutsättningar och skicklighet som vetenskaplig lärare före- ligger inför en eventuell inplacering i forskarkarriärens fasta tjänstekader.

Eftersom aspiranttjänsten är en tjänst i forskarkarriären bör emellertid aspi— ranternas undervisning —— där så är möjligt i högre grad fullgöras på högstadiet än på lågstadiet. Utredningen förutsätter också, att undervisningsuppgifterna för aspiranterna i största möjliga utsträckning får omfatta sådana områden som an— knyter till deras egna forskningar. Detta måste i särskilt hög grad gälla den fors- karhandledning som aspiranterna kommer att fullgöra. Aspiranternas undervisnings- och handledningsskyldighet får nämligen inte bli så krävande, att den allvarligt inkräktar på deras möjligheter att bedriva egen forskning. I den mån viss del av undervisningsskyldigheten fullgöres i form av handledning bör nuvarande evalverings- normer för docenter kunna tillämpas.

Det är ofta omvittnat, att de svenska vetenskapsmännen visar en lokal bun- denhet, som är ganska unik. Någon nämnvärd cirkulation av forskare mellan skilda lärosäten förekommer inte. Enligt utredningens uppfattning är det emeller- tid både lärorikt och stimulerande för en ung forskare att inhämta erfarenheter av forskning och forskningsorganisation vid andra institutioner än den där han själv fått sin utbildning. För att bereda aspiranterna möjlighet därtill föreslår ut- redningen, att en aspirant efter särskild framställning bör kunna erhålla befrielse från sin undervisningsskyldighet under ett år för att få vistas vid en främmande vetenskaplig. institution inom Sverige eller utomlands.

Utredningen anser det vidare vara lämpligt, att aspiranterna får deltaga i pla— neringen och ledningen av institutionens vetenskapliga verksamhet. Insikter i hand— läggningen av sådana arbetsuppgifter torde nämligen vara av mycket stort värde för en mera självständig verksamhet som forskare och forskarhandledare inom universitetsorganisationen.

Aspiranttjänsten är en genomgångstjänst, på vilken individen skall stanna endast en kort tid. Den bör därför vara extra ordinarie. Förordnandetiden bör omfatta hela tjänstgöringstiden och således vara tre år.

Tjänsten bör liksom övriga befattningar inom den akademiska forskar/lärar- karriären vara förenad med ferier.

Lönegradsplaceringen av tjänsten är en förhandlingsfråga mellan statsmakter— na och vederbörande personalorganisation, varför utredningen icke tagit ställ- ning härtill. I de kostnadsberäkningar av sina förslag som utredningen framlägger i kapitel 20 har tjänsten beräkningsmässigt placerats i lönegrad A 23.

Utredningen föreslår att aspiranterna skall ha tjänstetiteln docent. Detta är moti- verat bland annat av tjänstekonstruktionen. Aspiranttjänsten är en förberedande be- fattning i forskarkarriären. Vidare skall aspiranttjänsten liksom de nuvarande do- centtjänsterna besättas med ett kvalitativt urval bland doktorerna. För det tredje blir docenttiteln, vilken äger hävd som benämning på befattningshavare i den aka- demiska forskarkarriären i vårt land, ledig i det av utredningen föreslagna nya systemet.

14.3. Den fasta forskarkarriären

14.3.1. Den fasta karriärens uppbyggnad

Den fasta forskarkarriären skall i utredningens förslag omfatta två steg. Båda tjänsterna skall vara ordinarie. Den högre av tjänsterna skall benämnas professur, den lägre biträdande professur. Tjänstetiteln bör även för den senare befattnings- havaren vara professor. Tjänsterna skall vara lönemässigt differentierade. Skälen till denna konstruktion har redovisats i kapitel 13.

De båda tjänsterna skall i princip vara förenade med samma tjänsteåligganden. För båda tjänsterna skall tillämpas samma befordringsgrunder. De kvalitativa kraven skall dock i detta avseende vara skilda. Till professurerna skall således de som är de högst kvalificerade vetenskapsmännen och uppvisar de bästa meriterna som akademiska lärare befordras. Formerna för tillsättning av professurer och biträdande professurer liksom befordringsgrunderna för dessa tjänster behandlas i kapitel 16.

Den karriärgång som härmed föreslås är enligt utredningens mening avgjort att föredra framför en karriärstege, som bygger på skillnader i befattningshavarnas arbetsuppgifter. Genom den reformering och reglering av institutionernas upp— byggnad och ledning som nyligen genomförts är det ej heller utan vidare klart, att innehavaren av den högsta tjänsten samtidigt automatiskt _ såsom var fallet fram till den 1 juli 1964 skall utöva ledningen av institutionens samlade verk- samhet. Därmed har formellt sett grunden för en på olika ansvar uppbyggd karriär försvunnit. Den lönemässiga differentieringen mellan professorerna vid en institu-

tion blir med utredningens förslag uteslutande ett uttryck för de olika personernas i konkurrenssituationen föreliggande åtskillnad i kvalifikationer.

Den totala dimensioneringen av de olika tjänsterna i den fasta forskarkarriären är en uppgift, som utredningen enligt sina direktiv icke skall taga ställning till. Denna fråga kommer att avgöras av statsmakterna efter överväganden, som det uttryckligen legat utanför utredningens uppdrag att utföra. Frågan om relationen mellan professurerna och de biträdande professurerna har utredningen dock tagit upp till prövning. Enligt direktiven bör forskarkarriären lämpligen ges en pyramid— form. Med hänsyn till den stora förekomsten av små examensämnen har utred— ningen emellertid inte kunnat uppnå en sådan tjänsterelation. Utredningen har till grund för sina beräkningar antagit en genomsnittlig relation mellan professurer och biträdande professurer på 1:1. Detta är för övrigt i huvudsaklig överensstäm- melse med förhållandena vid amerikanska universitet. I realiteten kommer enligt utredningens uppfattning antalet biträdande professurer vid de större institutioner— na att i regel överstiga antalet professurer; där kan karriären följaktligen väntas få den pyramidformiga uppbyggnad som berörts i direktiven. Å andra sidan bör enligt utredningens mening de befattningshavare som ensamma representerar sitt ämne vara professorer.

I sina beräkningar av kostnaderna för de framförda förslagen, vilka presenteras i kapitel 20, har utredningen utgått från en dimensionering av antalet tjänster i den fasta karriären, som grundats på den ovan angivna tjänsterelationen.

Som inledningsvis framhölls skall professurerna och de biträdande professu— rerna vara lönemässigt differentierade. Lönegradsplaceringen av tjänsterna får av- göras i förhandlingar mellan statsmakterna och vederbörande personalorganisa- tion. Utredningen framlägger följaktligen inga förslag därom. I kostnadsberäk- ningarna i kapitel 20 har för professorerna den före 1 juli 1966 gällande lönegraden B 3 använts, medan de biträdande professurerna beräkningsmässigt placerats i löne- grad A 27.

14.3.2. Tjänsteåligganden m m

Utredningen förutsätter, att båda tjänsterna i den fasta karriären professuren och den biträdande professuren skall vara förenade med skyldighet att bedriva, planera och leda forskning samt meddela undervisning och handledning. Eftersom frågan om professorernas undervisningsskyldighet skall avgöras i särskild ordning, har utredningen avstått från att framlägga konkreta förslag beträffande tjänste- åliggandenas omfattning och deras inbördes relation. Utredningen vill emellertid som sin uppfattning deklarera, att den finner det rimligt, att forskarhandledningen, som onekligen kan betraktas som en form av undervisning, inrymmes i profes- sorernas undervisningsskyldighet och efter lämpliga normer evalveras i undervis- ningstimmar. Detta leder givetvis till en ökning av den i undervisningstimmar fast— ställda undervisningsskyldigheten för professorerna.

I sina kostnadsberäkningar, där emellertid detta inte beaktats, har utredningen för att åskådliggöra konsekvenserna av sina förslag i kvantitativt avseende under olika förutsättningar utfört två räkneexempel över antalet tjänster i den nya fors- karkarriären efter genomförd utbildningsreform. I det ena fallet har antalet under- visningstimmar (exklusive forskarhandledningen) för professorerna antagits vara detsamma som för närvarande, i det andra fallet har undervisningstimmarnas antal ökats med femtio procent.

I fråga om de biträdande professorernas undervisningsskyldighet vill utredningen framföra en speciell synpunkt. Främst med tanke på forskningsvolymen vid de akademiska läroanstalterna men även med hänsyn till den enskilde forskarens meriteringsmöjligheter, har utredningen funnit starka skäl tala för att bereda inne— havarna av biträdande professurer särskilt goda möjligheter att under ett inledande skede mera intensivt ägna sig åt forskning. Detta har ansetts vara så mycket mer motiverat som dessa befattningshavare — i likhet med de nuvarande e o docentema —— vanligen befinner sig i en särskilt forskningsproduktiv ålder. De kan också i många fall antagas under sin aspiranttjänstgöring ha startat forskningar, som det är angeläget för dem att utan onödigt dröjsmål få avsluta. Att utföra krävande forskningar jämsides med en normal undervisningsskyldighet kan under de första tjänsteåren bli svårt, eftersom de biträdande professorerna då ännu saknar större erfarenhet av undervisning och forskarhandledning, och deras förberedelsearbete därför måste bli särskilt betungande.

Utredningen vill med anledning härav föreslå, att de biträdande professorerna under de sex första åren av sin tjänstetid får en lättnad i sin undervisningsskyldig- het. Undervisningsskyldigheten kan då beräkningsmässigt sättas till 75 timmar per läsår. Efter sexårsperiodens slut skall de biträdande professorerna sedan fullgöra undervisning i för befattningen normal utsträckning, dvs ha samma undervisnings- skyldighet som professor.

Professor och laborator (motsvarande) har enligt nu gällande bestämmelser un- der vissa förutsättningar rätt till nedsättning i undervisningsskyldigheten. Sådan nedsättning kan beviljas på grund av betungande examination, omfattande forskar- handledning och/eller administration. Examinationsnedsättningen beräknas ut- ifrån examinationens omfattning på lågstadiet. Utredningen har funnit det vara angeläget, att professorerna även fortsättningsvis i görlig mån förrättar examina- tion på detta stadium, eftersom sådan examination är av stor betydelse med av- seende på forskarrekryteringen. Möjlighet till nedsättning i undervisningsskyldig- heten på denna grund bör därför bibehållas.

I fråga om nedsättningen till följd av omfattande forskarhandledning bör föl— jande observeras. Utredningen har i kapitel 4 föreslagit en norm för det antal doktorander som varje handledare bör vara skyldig att handleda. Med gällande principer för beräkning av professorernas undervisningsskyldighet bör enligt ut— redningens mening nedsättning i undervisningsskyldigheten ej ifrågakomma, om antalet handledda icke överstiger den angivna normen 5—6 doktorander. Med hänsyn till utredningens strävan att skapa ett effektivt fungerande utbildningssys-

tern bör emellertid även fortsättningsvis en betydande, temporär överbelastning i handledningsbördan för den enskilde handledaren kunna kompenseras med en viss nedsättning i undervisningsskyldigheten. I annat fall riskerar man, att produkti- viteten i forskarutbildningen sänks, och att studierna förlängs till följd av att professorerna ej har erforderlig tid till förfogande att göra handledningen effek- tiv.

I det föregående har utredningen som sin uppfattning uttalat, att forskarhand- ledningen bör inrymmas i undervisningsskyldigheten. Även om grunderna för be— räkningen av undervisningsskyldigheten på så sätt förändras bör enligt utredningens mening dock liknande möjligheter kvarstå för professorerna att efter särskild prövning kunna erhålla minskning av det timtal för schemabunden undervisning som eljest gäller, för den händelse de tillfälligtvis åtar sig att handleda ett väsent- ligt större antal elever än den fastställda normen anger.

Nedsättning i undervisningsskyldigheten till följd av betungande administration är för närvarande sammankopplad med nedsättning på grund av omfattande fors- karhandledning. Enligt uppgift från universitetskanslersämbetet har hittills vid pröv- ning av nedsättningens omfattning avseende i första hand fästs vid handledningens omfattning. Utan tvivel har dock särskilt prefekterna vid stora institutioner betung— ande administrativa åligganden, och de kommer dessutom vid ett genomförande av utredningens förslag att få vidgade såväl administrativa som pedagogiska upp- gifter. Det förefaller av den anledningen rimligt att även fortsättningsvis bereda möjlighet till minskning av undervisningsskyldigheten, i den mån de administrati— va uppgifterna kräver en mera väsentlig arbetsinsats. Viktiga administrativa frågor med anknytning till forskningen och undervisningen måste nämligen handläggas av forskarna och lärarna. Å andra sidan vill utredningen starkt understryka, att innehavare av forskarbefattningar skall befrias från sådana administrativa göromål som icke kräver deras kunnande som vetenskapsmän. Detta reser givetvis krav på en upprustning av institutionernas basorganisation. Särskilt angeläget är, att in— stitutionerna får ökad tillgång till kvalificerad biträdespersonal. Detta problem kommer att ytterligare beröras i kapitel 17.

14.4. Forskartjänstreserven

14.4.1. Forskartjänstreservens administration

En viktig fråga beträffande forskartjänstreserven är dess administration. Valet har stått mellan ett centralt och ett lokalt alternativ.

För en centralt administrerad forskartjänstreserv talar, att man därigenom bäst kan garantera, att tjänsterna verkligen tillfaller de mest kvalificerade sökandena. Med en antagning på riksnivå skulle vidare en tjänst kunna placeras vid det läro- säte där den mest förtjänte forskaren är verksam. Denne skulle alltså inte behöva flytta till ett annat lärosäte för att erhålla en tjänst, som händelsevis vore ledig där. Man kan emellertid också om förutsättningarna för forskning inom den

presumtive tjänsteinnehavarens ämnesområde skulle vara väsentligt bättre vid ett annat lärosäte _ placera tjänsten där och anmoda vederbörande att med hänsyn till de speciella omständigheterna flytta dit. Härigenom skulle man också få en möjlighet att indirekt motverka den tidigare berörda starka lokalbundenhet som för närvarande kännetecknar den akademiska karriären. En centralt administrerad forskartjänstreserv skulle slutligen erbjuda möjligheter -— under förutsättning att antalet tjänster icke blir alltför ringa att fördela tjänsterna på relativt små och homogena ämnesgrupper, så att olägenheten att behöva meritmässigt väga fors- kare från alltför vitt skilda forskningsområden mot varandra kan undvikas.

De argument som kan anföras mot en centralt administrerad forskartjänstreserv är företrädesvis av praktisk natur och gäller de svårigheter som i proceduravseende skulle bli följden vid ett sådant alternativ.

Problemen gäller främst att finna en lämplig form för tillsättningsförfarandet. Den centrala myndighet som skulle komma i fråga för forskartjänstreservens ad— ministration är givetvis universitetskanslersämbetet. För att en central antagning skall erbjuda några särskilda fördelar, bör tjänsterna i forskartjänstreserven för- delas på ämnen eller eventuellt ämnesgrupper. De bör Vidare offentligt utlysas till ansökan lediga. De organ som skall upprätta tjänsteförslag eller tillsätta tjänsterna måste i så fall besitta reell sakkunskap för att pröva de sökandes meriter. Inom universitetskanslersämbetet existerar för närvarande ingen sådan instans. Man skulle således tvingas att enbart för detta ändamål inrätta någon form av veten— skaplig sakkunnigförsamling, tex en professorskonferens. Fakultetsberedningarna kan nämligen ej komma i fråga, därför att de inte sammansatts i syfte att avgöra vetenskapliga bedömningsfrågor. En påtaglig risk vore då, att helt andra grunder än vetenskapliga meriter, t ex undervisnings— och/eller handledningsbehovet i de aktualiserade ämnena eller samhällsintresset i vid mening finge vara utslagsgivan— de, men i så fall skulle forskartjänstreserven komma att fylla väsentligen andra uppgifter än vad utredningen avsett.

Det bör vidare noteras, att man vid den senast genomförda reformen av uni— versitetsadministrationen tog sikte på att åstadkomma en funktionsuppdelning mel- lan myndigheterna på så sätt, att kanslersämbetet skulle befrias från vetenskap— liga bedömningsfrågor, vilka i stället decentraliserades till vederbörande fakultet. Lämpligheten av att enbart för ifrågavarande syfte inrätta ett vetenskapligt organ inom universitetskanslersämbetet kan följaktligen även på denna grund starkt ifrå— gasättas.

Ett alternativ som också diskuterats inom utredningen har varit att anknyta forskartjänstreserven till forskningsråden. Detta skulle emellertid sannolikt leda till besvärliga gränsdragningsproblem gentemot forskningsrådens övriga tjänster, speciellt de 5 k särskilda forskartjänsterna i lönegrad A 27. Eftersom forskartjänst— reservens tjänster tillkommit med delvis andra syften än de särskilda forskartjäns- terna och därför bör tillsättas efter helt andra grunder, har utredningen avvisat denna tanke.

Vid sin prövning av de anförda argumenten har utredningen lagt stor vikt vid

de praktiska aspekterna. På grund härav föreslår utredningen, att forskartjänst- reserven skall administreras av de enskilda lärosätena. Där kan redan befintliga organ och procedurer utnyttjas. Utredningen menar också, att de syften som fors- kartjänstreserven är avsedd att tillgodose väl kan uppnås, även om den är lokalt administrerad.

Utredningen föreslår, att tjänsterna i forskartjänstreserven skall stå till ett helt lärosätes disposition utan uppdelning på fakulteter eller sektioner. Skulle tjäns— terna fördelas på fakulteter och sektioner, riskerar man nämligen, att tillfälliga va- riationer i tillgång och behov av tjänster får spela in alltför mycket vid tillsätt- ningen. En välmeriterad forskare vid en fakultet kan då bli utan tjänst, medan en med tämligen mediokra kvalifikationer vid en annan fakultet erhåller tjänst. Om tjänsterna disponeras gemensamt av hela lärosätet, kan man lättare sörja för en önskad och avsedd flexibilitet i forskartjänstreservens utnyttjande. Utredningen är medveten om att ett förfarande av detta slag visserligen kan resultera i en under- förstådd kvotering av tjänsterna mellan olika fakulteter. Vid behov kan dock kvoteringen frångås. På så sätt får man bättre möjligheter att vid varje tillfälle till- varata de bästa forskarna utan att vara bunden av formella bestämmelser rörande deras fakultetstillhörighet.

Ämnesområde för ledig tjänst i forskartjänstreserven skall således beslutas av konsistorium (motsvarande) efter hörande av lärosätets fakulteter och sektioner, varvid hänsyn främst skall tagas till tillgången på kvalificerade aspiranter vid läro- sätet utan möjlighet att erhålla tjänst i den reguljära karriären. Då det är angeläget, att även goda forskare vid andra lärosäten skall kunna konkurrera om dessa tjäns— ter skall tjänsterna offentligt utlysas. Tjänst i forskartjänstreserven skall tillsättas av konsistorium (motsvarande) efter yttrande från vederbörande fakultet eller sek— tion.

14.4.2. F orskartjänstreservens dimensionering

Liksom dimensioneringen av antalet tjänster i den fasta forskarkarriären är dimen— sioneringen av tjänsterna i forskartjänstreserven en fråga, som legat utanför ut— redningens uppgift att framföra konkreta förslag om. Som en allmän riktpunkt för forskartjänstreservens dimensionering vill utredningen dock ange, att den fin— ner det rimligt, om tjänsterna i forskartjänstreserven motsvarar ungefär 10 % av antalet professurer och biträdande professurer i den föreslagna nya forskarkarri— ären. Med de beräkningsgrunder för den fasta karriärens dimensionering som utredningen använt, skulle det totala antalet tjänster i forskartjänstreserven i hela landet komma att bli cirka 120. Av dessa skulle omkring 77 falla på universi- teten, medan fackhögskolorna skulle få disponera sammanlagt ungefär 44 tjänster.

Forskartjänstreserven är i utredningens förslag ett komplement till den fasta fors— karkarriären och skall fungera parallellt med denna. Trygghetskravet måste så- ledes tillgodoses på dessa tjänster lika väl som i den fasta forskarkarriären. I prin— cip skall tjänsterna därför kunna innehas under obegränsad tid. Detta kan för- utom genom ordinariesättning — åstadkommas genom att tjänsterna tillsätts antingen på förordnande tills vidare eller på förordnande för viss tid med möj- lighet till obegränsat antal omförordnanden. För att accentuera tjänsternas karaktär av expektanstjänster föreslår utredningen, att de skall vara extra ordinarie och tillsättas enligt det senare alternativet med förordnandetiden fixerad till tre år.

Forskartjänstreservens syfte är såsom inledningsvis nämndes att tillfälligt bereda anställning åt framstående forskare, som eljest skulle bli tvungna att lämna forskar- karriären. Om den skall kunna fylla detta syfte, måste omsättningen av befattnings— havare vara ganska snabb, så att tjänster efter hand blir tillgängliga för nya gene- rationer av forskare. För att förhindra en blockering av tjänsterna föreslår utred— ningen, att innehavare av tjänst i forskartjänstreserven skall åläggas att vid första tillfälle söka lämplig tjänst i den reguljära karriären. Underlåtes detta, bör ett omförordnande ej utan särskilda skäl beviljas. För den händelse vederbörande ej erhåller den sökta tjänsten, bör ingen förändring i hans rätt till omförordnande in— träffa.

Utredningen är medveten om att den här föreslagna ansökningsskyldigheten i spe— ciella fall kan medföra betydande komplikationer i den mån en förflyttning till ett annat lärosäte skulle innebära att forskaren tvingas överge en mera omfattande och unik forskningsutrustning eller avbryta angelägna forskningsprojekt. I särskilda fall bör det därför vara möjligt att göra avkall på ansökningsskyldigheten. Frågan huruvida tillräckligt starkt skäl förelegat för forskaren att underlåta att söka ledig tjänst bör lämpligen prövas i samband med frågan om fortsatt förordnande på tjänsten i forskartjänstreserven.

Konstruktionen av tjänsterna i forskartjänstreserven bör vara sådan, att tjänste— innehavarna stimuleras att söka sig över till den reguljära karriären. I forskartjänst— reserven skall därför endast förekomma tjänster som biträdande professor. Tjäns— teåligganden m ni skall enligt utredningens åsikt vara desamma som för biträdan— de professorer i den reguljära karriären, men det skall således icke ges möjlighet för tjänsteinnehavarna att göra karriär inom forskartjänstreserven. Vad gäller an— sökan, kompetenskav och sakkunniggranskning föreslås samma regler gälla som för ordinarie tjänst som biträdande professor. Dessa frågor behandlas i kapitel 16.

14.5. Forskarassistenterna

Som inledningsvis berördes har utredningen funnit anledning att även fortsätt- ningsvis behålla forskarassistenttjänsterna. Dessa tjänster inrättades, som påpekats

i kapitel 12, år 1959 efter förslag av 1955 års universitetsutredning och är alltså tämligen nya i universitets— och högskoleorganisationen. Universitetsutredningens syfte med forskarassistenttjänsterna var i första hand att förbättra rekryteringen av doktorander. Enligt gällande bestämmelser kan tjänsterna emellertid innehas även av doktorer och docentkompetenta personer.

De erfarenheter av tjänsterna i deras nuvarande utformning som redovisas från skilda lärosäten tycks vara enbart positiva. Forskarassistenttjänsterna är uppskat- tade främst på grund av sin stora flexibilitet. Dels kan de utnyttjas för befattnings- havare på skilda nivåer, dels kan tjänstgöringsskyldigheten fullgöras antingen som enbart undervisning eller som enbart institutionsarbete eller som en kombination av dessa båda uppgifter.

Antalet forskarassistenttjänster är förhållandevis ringa. Budgetåret 1965 / 66 upp— gick de till totalt 177 vid rikets samtliga akademiska läroanstalter.

Därutöver har på grund av deras användbarhet sådana tjänster också inrättats vid vissa forskningsråd. Av rådet för samhällsforskning bekostades budgetåret 1965/ 66 12 1/2 tjänster som forskarassistent, av humanistiska forskningsrådet 8 och av jordbrukets forskningsråd ett fåtal tjänster. Vid övriga forskningsråd finns ett par hundra tjänster inrättade som endast obetydligt skiljer sig från de reguljära forskarassistenttjänsterna.

Det är forskarassistenttjänsternas flexibilitet som gör det angeläget att behålla dem även vid en reformering av forskarkarriären och av studiefinansieringssyste- met på forskarutbildningsnivå. Tjänsterna är användbara inom alla fakulteter. Också efter en reform av forskarkarriären enligt utredningens förslag kommer be- hov av särskilda och avvikande lösningar för speciella fall sannolikt att föreligga. Det är då fördelaktigt att äga tillgång till tjänster med den anpassbarhet som är utmärkande för forskarassistenttjänsterna. Genom att doktorsexamen ej är kom— petenskrav för tjänsterna kan de utnyttjas också i forskarrekryteringssyfte. Inom vissa ämnesområden, företrädesvis inom de tekniska, medicinska och naturveten— skapliga fakulteterna, kan rekryteringssituationen inom en del sektorer även efter den förbättring av studiefinansieringen under forskarutbildningen som utredningen föreslår komma att bli problematisk. På dessa fält kan det då vara fördelaktigt att ha forskarassistenttjänsterna att tillgå, därigenom att dessa ökar den allmänna flexibiliteten i rekryteringsåtgärderna.

Vissa förändringar i bestämmelserna måste dock vidtagas för att anpassa tjäns- terna till de förändrade villkor för forskarrekrytering och forskarkarriär som kom- mer att råda om utredningens konstruktioner på dessa områden genomföres. Det nuvarande behörighetskravet för tjänsterna, licentiatexamen eller motsvarande kompetens, måste eftersom utredningen föreslår, att licentiatexamen i dess nu- varande utformning skall avskaffas — ersättas med krav på avlagd magisterexamen (mellanexamen) eller motsvarande kompetens enligt den nya studieordningen.

Vidare bör enligt utredningens mening ingen tidsgräns föreligga för innehav av forskarassistentbefattning. Den nuvarande nioårsgränsen bör således avskaffas.

Fördelarna med forskarassistenttjänsterna kan då sammanfattas i följande punk- ter. Tjänsterna spänner över flera kompetensnivåer. De är ej tidsbegränsade. De är anpassbara i fråga om tjänstgöringen; undervisningen är ej fixerad till någon bestämd nivå utan kan fullgöras både som lektors— och professorstimmar. Genom denna flexibilitet kan de lätt anpassas till de växlande behoven vid olika lärosäten och fakulteter.

Forskarkarriären vid forskningsråden

15.1. Karakteristik av rådens forskningsstöd

Det stöd som de olika forskningsråden ger åt forskningen vid universitet och hög- skolor är av mycket stor betydelse. Medan universitetsorganisationen till väsentlig del dimensionerats för att täcka utbildnings— och forskningsbehov av mera penna- nent karaktär har rådens resurser i större utsträckning kunnat användas för att starta forskning inom helt nya områden. Denna allmänna inriktning av forsknings- rådens insatser torde även i fortsättningen komma att bibehållas. Många skäl talar för att forskningsråden bör ha en initierande funktion när det gäller utbyggnaden och specialiseringen av forskningsverksamheten. Härför krävs en kvalificerad be— dömning av såväl forskningsprojekt som forskare. Att råden bör spela en betydelse- full roll vid dessa avvägningar är naturligt med tanke på att råden är de enda organ på riksnivå, som besitter kompetens att utföra dessa bedömningar.

Forskningsrådens stöd till forskningen har för närvarande formen av befattningar på olika nivåer samt anslag till materiel och utrustning. Befattningarna omfattar olika högre forskartjänster, assistenttjänster, teknikertjänster och sekreterartjänster. Fördelningen av dessa befattningar mellan olika forskningsråd varierar av naturliga skäl högst väsentligt. Inom vissa forskningsråd, såsom Statens råd för atom- forskning och Statens tekniska forskningsråd, är antalet assistent— och tekniker- befattningar mycket stort och utgör en betydande del av rådens forskningsstöd. Tilldelningen av medel för inköp av materiel och apparatur sker liksom tilldel- ningen av medel för avlöningar av forskningspersonal vanligen i samband med prövningen av anslagsansökningar för olika forskningsprojekt.

Utredningen har utgått från att det även fortsättningsvis kommer att finnas spe- ciella forskartjänster, vilka även om tjänsteinnehavarna har sina arbetsplatser vid skilda universitets— och högskoleinstitutioner formellt kommer att ligga utan- för universitets— och högskoleorganisationen. I dominerande omfattning torde dessa tjänster liksom hittills komma att inrättas och bekostas av de olika statliga forsk- ningsråden. I kapitel 12 har en mera specificerad redovisning av forskningsrådens nuvarande insatser på detta område givits.

De olika forskartjänsterna fyller en viktig funktion i forskningsrådens verksam— het. De kan utnyttjas för att initiera forskning på nya områden och därigenom kraftigt bidraga till en nödvändig specialisering av forskningen. De kan också an— vändas för att tillvarata framstående forskarbegåvningar som för tillfället icke kun— nat beredas plats i den reguljära forskarkarriären vid universitet eller högskolor,

och som är engagerade i forskningsprojekt, vilka bedöms vara angelägna och vår— defulla. Ofta sammanfaller dessa motiv, när en forskartjänst inrättas.

Gemensamt för så gott som samtliga forskartjänster och -befattningar vid forsk— ningsråden gäller att de i princip är tidsbegränsade. Endast ett begränsat antal tjänster på professors och laborators nivå har överförts på rådens stat som extra ordinarie tjänster med i praktiken obegränsad förordnandetid.

15.2. Rådtjänsternas anpassning till den nya forskarkarriären

15.2.1. Rådstjänsternas principiella konstruktion

I direktiven har uppdragits åt forskarutredningen att undersöka hur ett utvecklat system av forskartjänster vid forskningsråden skulle kunna anpassas till en fast forskarkarriär vid universitetsinstitutionerna.

Det är utomordentligt angeläget, att råd-en- även i framtiden får disponera egna forskartjänster. Det komplement åt forskningen vid universitet och högskolor som forskningsråden härigenom skapar är av central betydelse för den vetenskapliga aktiviteten i landet. Hittills har detta kanske framförallt gällt de naturvetenskap— liga, medicinska och tekniska områdena.

Frågan om de totala ekonomiska resurser som bör ställas till forskningsrådens disposition liksom frågan om medlens fördelning på olika områden ligger emel— lertid utanför utredningens uppdrag. Utredningen har därför främst uppmärksam- mat vissa problem som sammanhänger med möjligheterna att åstadkomma en an— passning mellan karriären vid forskningsråden och den nya forskarkarriären vid universitet och högskolor. En viktig principfråga är härvidlag rådstjänsternas all- männa utformning i relation till universitetstjänsterna. Det är angeläget att råds— och universitetstjänsterna får en så likartad ställning som möjligt, särskilt med hänsyn till att rådsforskaren- i allmänhet är hänvisad till att verka på universitets— forskarens arbetsplats — universitetsinstitutionen. För den enskilde forskaren eller assistenten, som arbetar inom en forskargrupp, är det svårt att inse varför arbets- förhållanden och anställningsförmåner mer skulle betingas av vem som betalar hans lön än av arbetssituationens krav. Denna likställighet bör där så är till- lämpligt gälla den enskildes allmänna status, möjligheter till forskning och utbild— ning, möjligheter a-tt själv undervisa och utbilda likaväl som möjligheter att föra sitt ämnes eller forskningsområdes talan i olika akademiska instanser. Dessa aktivite— ter är på det plan det här gäller så intimt sammanflätade att det torde vara svårt och föga realistiskt att söka göra några långtgående differentieringar beträffande skyldigheter och rättigheter för personal anställd av råd respektive universitet.

Mot en alltför stark differentiering kan även mera allmänt realekonomiska ar— gument anföras. Då tillgången på goda forskare och forskarhandledare är starkt begränsad, synes det vara mindre lämpligt att konstruera vissa forskartjänster så, att de personella resurserna ej tillvaratas så allsidigt och flexibelt som möjligt. Sär— skilt från forskarutbildningssynpunkt är det angeläget att vid behov kunna utnyttja

de kvalificerade rådsforskarna som handledare. De utgör en mycket betydelse-full marginell handl—edarpotential, eftersom en kvalificerad och differentierad forskar- handledning kräver god tillgång till högt specialiserade forskare. Samtidigt torde goda möjligheter för rådsforskarna till medverkan i forskarutbildning i regel vara ett nödvändigt villkor för en aktiv forskarrekrytering i deras eget ämne. Forskarre- kryteringen är i sin tur viktig för den fortsatta utvecklingen av det aktuella forsk- ningsområdet. Den är särskilt betydelsefull inom nyutvecklade forskningsområden och det är ju ofta inom sådana, som forskningsråden inrättar sina forskartjänster.

Mot den anförda bakgrunden vill utredningen således kraftigt framhålla vikten av att de med rådsmedel avlönade forskarna allt efter de aktuella behoven och önskemålen erhåller en så långt möjligt likartad ställning jämfört med forskarna i den reguljära universitetskarriären. Särskilt vill utredningen betona värdet av att rådsforskarna erbjuds goda möjligheter att medverka i forskarutbildningen och forskarhandledningen.

Den av utredningen föreslagna utformningen av forskarkarriären vid universi- tet och högskolor kännetecknas av en betydande ökning av anställningstryggheten. Det torde vara uteslutet, att karriärgången vid forskningsråden helt skall kunna anpassas efter en sådan modell. Som tidigare nämnts är och bör rådens huvudinrikt- ning vara att stå för den riskbetonade verksamhet som det innebär att stödja nya aktiviteter. Med detta följer också att vissa av dessa verksamheter ibland skall kun- na avvecklas, och att tryggheten för personalen i allmänhet ej kan bli densamma som i universitetskarriären.

15.2.2. Utbyggnad av tjänstekarriären vid forskningsråden

Bortsett från rekryteringstjänsterna på assistent- och forskarassistent-nivån kan tjänstekarriären i egentlig mening vid forskningsråden sägas vara begränsad till de 5 k särskilda forskartjänsterna i lönegrad A 27. Tjänster utöver dessa finns i relativt begränsad omfattning endast vid de medicinska och naturvetenskapliga forsk- ningsrådens permanenta forskargrupper. De särskilda forskartjänsterna tillsätts på förordnande för en tid av sex år och är därför från trygghetssynpunkt jämställda med de nuvarande extra ordinarie docenturerna. Om innehavaren vid förordnan— dets utgång ej erhållit ordinarie tjänst inom universitetsorgansationen, har dock i ett antal fall möjlighet till fortsatt vetenskapligt arbete kunnat erbjudas, genom att vederbörande erhållit ett personligt löneanslag från rådets egentliga forskningsan- slag. En sådan konstruktion leder emellertid till en låsning av rådets anslagsmedel och har därför sin givna begränsning.

För att komma till rätta med detta problem har under senare år forskningsråden inom medicin, naturvetenskap och atomforskning i petita begärt en utbyggnad av tjänstesys—tem-et även med ett mindre antal särskilda forskartjänster med laborators och professors ställning. Även för dessa tjänster skulle gälla viss begränsning av förordnandetiden. En sådan lös-ning skulle göra det möjligt att bibehålla karaktären av genomgångstjänster hos de särskilda forskartjänsterna, samtidigt som man i spe—

ciella fall kan garantera fortsatt forskning inom vitala områden även efter en första sexårsperiod utan att därför minska flexibiliteten i användningen av rådets medel.

De argument som från rådens sida anförts för en utbyggnad av de nuvarande särskilda forskartjänsterna med tjänster även på en högre kvalifikationsnivå finner utredningen vara tungt vägande. En mera differentierad tjänstestruktur vid forsk- ningsråden medför en förbättring av rådsforskarnas karriärvillkor utan att för den skull rådssektoms rörlighet minskas. En sådan komplettering av tjänstesystemet vid forskningsråden bör därför allvarligt övervägas. Därutöver bör givetvis systemet med permanenta forskargrupper under ledning av forskare anställda på forsknings- rådens stat i öka-nde utsträckning kunna komma till användning.

Forskningsråden bör vidare, enligt utredningens mening, ha möjlighet att för begränsad tid anställa forskaraspiranter, som — om deras verksamhet utvecklas på ett gynnsamt sätt — kan överföras till tjänster vid forskningsråden eller uni— versiteten.

15 .2.3. Befattningar bekostade via forskningsanslaget

Beträffande den mycket heterogena kategori av befattningshavare som avlönas från rådens forskningsanslag har utredningen ej ansett sig böra framföra några förslag till förändringar. Denna del av rådens verksamhet synes ej vara av den karaktären att en likformighet mellan skilda forskningsområden fyller något väsent— ligt syfte. Tvärtom möjliggör denna form av anställning den längst gående differen— tieringen från fall till fall. Inom systemet med personliga löneanslag finns plats för forskare på mycket skiftande kvalifikationsnivå. Löneanslaget lämnar vidare möj- lighet att —— när så befinnes önskvärt — kunna tillfälligt frigöra en ordinarie forskare, så att denne kan ägna sig åt speciella projekt. Denna sistnämnda möjlig- het har emellertid hittills utnyttjats endast i ett fåtal fall. Som ett led i den anpass— ning av rådskarriären till karriären vid universitet och högskolor som direktiven re- kommenderar vill utredningen föreslå, att man överväger, huruvida inte detta ar- rangemang bör komma till mer allmänt bruk. Genom den minskning i tjänsteinne- havarens ordinarie, icke forskningsinriktade arbetsuppgifter som härigenom er- hålles kan forskningsarbetet intensifieras och snabbare leda till resultat.

15.3. F orskningsråden och universitetsorganisationen

15.3.1. Samarbete mellan forskningsråd och lärosäte

Inom många områden sker utbyggnaden och specialiseringen av forskningsverk- samheten i betydande utsträckning genom stöd från olika forskningsråd. En ex- pansion genom anslag från forskningsråd torde även i många fall ge den bästa garantin för en livskraftig och ändamålsenlig utbyggnad av universitetens och hög— skolornas forskningsverksamhet. För att råden skall kunna fullgöra sina primära funktioner att initiera forskning inom nya områden, är det emellertid nödvändigt

att en successiv överföring av kostnaderna för personal och materiel kan ske från råden till universiteten. En sådan överföring bör aktualiseras petitavägen i samar- bete mellan vederbörande forskningsråd och universitetsmyndighet och kunna gälla enskilda personer eller hela forskargrupper samt medel för materiel och utrustning. Fördelen med ett sådant arrangemang är från universitetsorganisationens synpunkt att man får överta en väl prövad och etablerad verksamhet.

En närbesläktad situation uppkommer då man från universiteten äskar befatt- ningar inom helt nya områden, och då man exempelvis ej på kortare sikt kan på- räkna professorskompetenta sökande eller endast kan få företrädare för ämnet, om man relativt snabbt kan inrätta en befattning. Sådana äskanden skjuts ej sällan på framtiden för att bereda plats för topptjänster inom mer väletablerade områden, där trycket från undervisning på olika nivåer redan är mycket stort. När universitetens och rådens intresse att få till stånd en verksamhet inom ett nytt område samman- faller och det finns lämpliga personer inom området vore det önskvärt att råden finge vidgade möjligheter att stödja uppbyggnaden av forsknings— och utbildnings— verksamheten. Verksamheten inom ett vitalt område skulle då snabbt kunna komma igång, vilket många gånger är en förutsättning för att framstående forskarbegåv— ningar skall kunna tillvaratas. Om och när en sådan rådsunderstödd forskningS— och utbildningsverksamhet får en sådan omfattning och permanens att det blir aktuth med en mera betydande utbildningsaktivitet skall befattningen som regel kunna överföras till universitetsorganisation'en. Genom samarbete mellan vederbörande forskningsråd och lärosäte vid planläggningen kunde i många fall ökade garantier skapas redan när verksamheten startar för att forskaren inom rimlig tid kan erhålla en fast tjänst i universitetskarriären.

För samordningsfrågor av den art som här diskuterats fordras ett nära och kon— tinuerligt samarbete mellan universitetsorganisationen och forskningsråden. Av största betydelse är att de gemensamma strävandena klarlägges på ett så tidigt sta- dium som möjligt, förslagsvis redan vid uppgörandet av respektive myndighets lång- tidsplanering. På universitetssidan bör denna uppgift kunna lösas inom ram-en för fakultetsberedningarnas normala arbete. Utredningen vill kraftigt förorda att sam— verkan av antydd art snarast kommer till stånd.

15 .3.2. Rådsforskarna och den lokala universitetsadministrationen

För närvarande befinner sig de rådsavlönade forskarna ej sällan i en otillfredsstäl- lande position gentemot den lokala administrationen vid lärosätena. Denna svårig- het vidlåder organisationen på såväl institutionsnivån som fakultetsplanet. De av råden anställda forskarna särskilt i högre tjänsteställningar —— är mycket ofta ensamma företrädare för specifika forskningsområden. Den lokala administrationen tillhandahåller vanligen en viss basservice. Men rådsforskarna upplever i nuläget ofta sina möjligheter att inom den lokala förvaltningen vinna gehör för sina pro- blem och önskemål som ganska begränsade. De anser sig i stort sett vara hänvisade

till vad som kan uppnås genom personliga kontakter med forskarna i den ordinarie karriären.

Mot bakgrund av utredningens tidigare uttalanden till förmån för ett närmande ifråga om undervisnings- och handledningsansvar mellan de rådsanställda veten- skapsmännen och innehavare av tjänster inom universitetsorganisationen, bör man också eftersträva större likformighet beträffande deras möjligheter att i den lokala planeringen tillvarata det egna forskningsområdets intressen. Om rådsforskare i framtiden mera regelmässigt än vad som hittills varit fallet kommer att engageras i utbildningen av doktorander, bör de därför -— om de så önskar beredas samma möjligheter att utforma utbildningsplaner, sammanställa kursprogram och bedöma elevprestationer som sina kolleger i den reguljära forskarkarriären.

I den mån rådsforskarna är verksamma inom en universitets- eller högskoleinsti— tution bör de självfallet erhålla motsvarande möjlighet att medverka i institutions- kollegiernas arbete som i nuläget erbjuds innehavare av docent- eller forskardo- centbefattning. Även på fakultets- eller sektionsplanet kan det många gånger vara ett gemensamt intresse, att rådsforskarna bereds tillfälle att delta vid behandlingen av forsknings- eller utbildningsfrågor, som berör ämnesområden, inom vilka de är aktiva som forskare och handledare. Man bör därför överväga lämpliga former an— tingen för en representation för de berörda personerna eller möjlighet till adjunge- ring av den eller de aktuella rådsforskarna för behandlingen av visst ärende.

Tillsättning av forskarkarriärens tjänster

16.1. Det nuvarande tillsättningsförfarandet

16.1.1. Tillsättning av professurer och laboraturer (motsvarande)

Professurer och laboraturer tillsätts för närvarande enligt ett i huvudsak likartat förfarande. Sedan ansökningarna inkommit efter den offentliga utlysningen in- hämtas förslag till i regel tre sakkunniga från samtliga fakulteter eller sektioner inom landet där ett ämne motsvarande det som tjänsten i fråga omfattar finns repre- senterat. På grundval av dessa förslag utser den av tillsättningsärendet berörda fa— kulteten eller sektionen tre eller — vilket förutsätter universitetskanslersämbetets medgivande — fyra sakkunniga att granska de sökandes meritering. De sakkun- niga har att fullgöra sitt uppdrag inom en tid av sex månader under vilken tjänst- ledighet i allmänhet kan erhållas under högst tre månader. Då tjänsten blivit ledig genom den tidigare innehavarens pensionering vid pensioneringsperiodens övre gräns räknas tiden för sakkunniggranskningen från den dag handlingarna i ärendet avsänts till den sakkunnige. Är tillsättningen däremot aktualiserad genom plötsligt uppkommen vakans eller det gäller en nyinrättad tjänst skall de sökande dessför— innan ha rätt att för slutförande av pågående arbete erhålla s k specimentid, som uppgår till tre månader.

Den sakkunnige skall i sitt individuella utlåtande dels bedöma samtliga sökandes kompetens för befattningen, dels med kortfattad motivering ange placeringen mel- lan de tre enligt hans mening främsta sökandena. För bedömning av viss del av sökandes produktion har de sakkunniga möjlighet begära inkallande av specialsak- kunnig. Specialsakkunnig skall avge utlåtande inom sex veckor från det uppdra- get mottogs. Sakkunnigutlåtandena ligger till grund för fakultetens eller sektionens upprättande av tjänsteförslag, som sedan efter yttrande av universitetskanslersäm- betet överlämnas till Kungl Maj:t för beslut.

Tjänst som professor eller laborator kan emellertid också tillsättas efter kallelse. Förslag om kallelse kan väckas av därtill behörig fakultets- eller sektionsledamot senast två veckor efter ansökningstidens utgång och skall därefter prövas av de sakkunniga. Om specimentid tillämpas avkortas den till fyra veckor från det kallel- seförslaget väckts. Över kallelseförslag skall de sakkunniga avge yttrande inom sex veckor. I övrigt sammanfaller proceduren med vad som gäller för tillsättning efter ansökan. Om kallelseförslag icke leder till att tjänsten blir tillsatt återgår ärendet till de sakkunniga. Ny sakkunnigtid om sex månader skall då räknas samt dessutom i den mån någon av de sökande så påfordrar ny specimen-tid 'om tre månader.

Vid tillsättning av tjänst som professor eller laborator skall avseende enbart fästas vid graden av vetenskaplig skicklighet, vari skall inbegripas skicklighet att meddela vetenskaplig undervisning. Undervisningsskickligheten prövas genom sk lärarprov. Efter framställning från fakultet eller sektion kan dock konsistoriet be— fria sökande från skyldighet att avlägga lärarprov.

16.1.2. Tillsättning av forskardocentur och docentur

Befattning som docent eller forskardocent tillsättes efter ansökan. Behörig sökande är i båda fallen den som utnämnts till docent vid det lärosäte dit tjänsten hör. Till- sättningsmyndighet är lärosätets konsistorium eller motsvarande. Förslag till inne- havare av docent- eller forskardocentbefattning upprättas av vederbörande fakul- tet eller sektion. I fråga om docentbefattning skall, i de fall flera sökande finnes, den utses som prövas vara den vetenskapligt mest meriterade inom det ämne eller den grupp av ämnen som befattningen avser.

Forskardocentur ledigförklaras för sökande inom ett hel-t fakultetsområde. Forskardocenturen är ej till skillnad från-flertalet docenttjänster —— knuten till visst ämne. För varje sökande, som ej uppenbart saknar kompetens, skall fakulteten utse två sakkunniga att pröva den vetenskapliga skickligheten. På grundval 'av de sakkunnigas yttranden, vilka skall avlämnas efter sex veckor, har fakulteten att upprätta tjänsteförslag, som därefter överlämnas till konsistoriet för beslut.

Befordringsgrunden för båda typerna av tjänst skall vara graden av vetenskaplig skicklighet.

16.2. Tillsättningsförfarandets principiella utformning

16.2.1. Kraven på tillsättningsförfarandet

Av den uppmärksamhet som i olika slag av massmedia visas proceduren vid tillsätt- ning av de högsta akademiska tjänsterna —- professurer och laboraturer —— skulle man kunna frestas tro, att flertalet eller åtminstone en mycket betydande del av de akademiska befordringsärendena får ett sensationellt förlopp. I själva verket för- håller det sig så, att antalet tillsättningsärenden där besvär anförs från en eller flera sökande och som därigenom offenligt uppmärksammas utgör en mindre del av hela antalet professors- och laboratorstillsättningar.

Under perioden 1931—48 uppgick, enligt vad 1945 års universitetsbered- ning fann vid sin översyn av befordringsväsendet, andelen besvärsärenden till knappt 20 % av samtliga ärenden rörande tillsättning av professur (SOU 1951: 9). Därmed var emellertid inte sagt att var femte professorstillsättning skulle ha haft ett uppseendeväckande och besvärligt förlopp. Tvärtom fann universitetsberedningen, att benämningen komplicerade tillsättningsärenden endast kunde tillskrivas ca 6 % av professorstillsättningarna. Med komplicerat ärende avsågs då de fall där besvär anförts samt de olika instanserna kommit till skilda uppfattningar i fråga om första

förslagsrummet. Även flertalet besvärsärenden kunde således hänföras till gruppen relativt enkla tillsättningsärenden.

Efter vad forskarutredningen har kunnat finna har den bild universitetsbered— ningen gav av det akademiska befordringsväsendet icke undergått någon nämnvärd förändring under senare tid. Som exempel kan nämnas att andelen besvärsfall vid tillsättning av professur eller laboratur under treårsperioden 1961—63 uppgick till endast ca 15 %. Med användande av den äldre utredningens distinktion föll bara ungefär hälften av dessa ärenden under kategorin komplicerade besvärsmål.

Det är således en mycket begränsad grupp av tillsättningsärenden som på ett olyckligt och föga rättvisande sätt kommit att i den offentliga debatten framstå som typexempel på det akademiska befordringssystemet i allmänhet och professors— tillsättningarna i synnerhet.

I de diskussioner som blossar upp så snart ett akademiskt befordringsärende vi- sar sig bli långdraget brukar kritiken, om den emanerar från de sökandes sida, skjuta in sig på systemets brist på garantier för objektivitet och rättvisa, medan kritiken från administrativa instansers sida snarast tar fasta på att proceduren tar så mycket tid och kraft i anspråk. Frågan ställs också, vilka skäl som talar för att tillsättningen av dessa tjänster, till skillnad från de flesta andra offentliga tjänster i samhället, skall behöva vara så kringgärdad med regler och föreskrifter. Som ett mera tillfredsställande system brukar ej sällan proceduren vid tillsättningen av mot- svarande tjänster i Danmark och Norge framhållas.

Tillsättningen av forskarkarriärens tjänster utgör en specifik grupp av beford— ringsärenden som klart skiljer sig från flertalet övriga befordringsärenden i samhäl- let. Det förhållande som främst konstituerar denna särart är att befordringsgrunden skall vara graden av vetenskaplig skicklighet. Den vetenskapliga meriteringen kan ej omsättas i tjänsteår, betyg eller andra mera direkt mätbara faktorer, som för andra grupper av tillsättningsärenden utgör urvalsgrunderna mellan de sökande. Vetenskaplig kompetens kan endast bedömas och värderas på grundval av ingående granskning av den vetenskapliga produktion som åberopas. Den vetenskapliga spe- cialiseringen har därvidlag lett till att en särskild sakkunniggranskning ofrånkom- ligen måste ingå som ett centralt led i tillsättningsproceduren. Detta grundläggande krav utesluter emellertid ej att olika åtgärder avsedda att förenkla och förkorta till- sättningsproceduren kan vidtagas.

För bedömningen av frågan hur långt man bör och kan gå i fråga om förenk- lingar måste dock syftena med de nuvarande reglerna klarläggas. Kraven på till- sättningsproceduren kan vara något skilda beroende på om man betraktar dem ur den enskilde sökandens eller ur vetenskapens och samhällets synvinkel. I det förra fallet föreligger ett berättigat och i vårt land oftast erkänt intresse för den enskilde att kunna påfordra en objektiv och ingående bedömning så långt detta är möjligt. I det senare fallet är intresset inriktat på att med minsta möjliga tidspillan bland de sökande kunna utse den främste vetenskapsmannen och läraren inom det ak— tuella ämnesområdet. Det senare kravet skulle måhända kunna beaktas med ett mindre bundet system än det nuvarande. Skall emellertid de sökandes krav på

rättssäkerhet och möjlighet att föra sin talan kunna tillgodoses är en viss formali- sering av förfarandet ofrånkomlig. Först och främst måste då krävas att samtliga faser i tillsättningsärendet blir tillgängliga för offentlig insyn. För att den sökande skall ha någon reell möjlighet att föra sin talan erfordras slutligen, a-tt de beredande instanserna klart motiverar sina ställningstaganden.

Tillsättningsförfarandet som det nu fungerar är resultatet av en successiv utveck— ling under en lång tid. Ett av de mera karakteristiska inslagen i utvecklingen har varit, att man sökt finna vägar att undgå otillbörligt hänsynstagande till lokala in— tressen och påverkan från enskilda personers eller gruppers sida. Befordringsären— dena har i allt högre grad kommit att betraktas som gemensamma ärenden för universiteten och högskolorna. Med detta samarbete, främst aktualiserat i sam— band med valet av sakkunniga, har följt ett tämligen detaljerat system av bes-täm- melser och givetvis också en viss ökning av den tid som befordringsärendena tar i anspråk. Sakunniginstitutionen som sådan har däremot icke undergått några större förändringar under senare tid. I de senare stadierna av befordringsärendena har från och med 1 juli 1964 de större konsistorierna kopplats bort från handlägg- ningen av dessa ärenden med undantag för de fall då fakultetens eller sektionens tjänsteförslag har överklagats. Denna förkortning av ärendevägen motiverades av att man ville uppnå en mera strikt fördelning av arbetsuppgifterna vid lärosätena, så att ärenden av vetenskaplig natur till vilka självfallet bedömningen av beford— ringsäre—ndena hör på lokal nivå endast skulle handläggas av fakultet eller sektion.

16.2.2. Utredningens allmänna överväganden

I direktiven har utredningen fått i uppdrag att »undersöka hur långt (tillsättnings-) förfarandet kan förenklas utan att vederbörlig objektivitet eftersättes eller den enskildes krav på rättvis behandling kommer i fara». I anslutning härtill vill utred- ningen först konstatera, att en förenkling inte gärna kan ta sig uttryck i en mins— kad grad av offentlighet och objektivitet. Dessa befordringsärenden är nämligen till sin karaktär klart skilda från övriga utnämningsärenden. Tjänsten som professor uppnås först efter en mycket lång och extremt specialiserad utbildning och därefter ofta mångårig vetenskaplig verksamhet. Den vetenskapliga specialiseringen nöd— vändiggör att man för den inbördes värderingen av de sökandes förtjänst måste an- lita särskild sakkunskap.

Dessa mera allmänna överväganden leder till slutsatsen, att vissa centrala inslag i den nuvarande tillsättningsproceduren måste bestå även framdeles, såframt man fortfarande eftersträvar ett offentligt förfarande med rimliga garantier för objek— tivitet och verkligt sakkunnig bedömning. Enligt utredningens bedömning bör refor- mer i fråga om befordringsproceduren i första hand ta sikte på att nedbringa tiden, som nu onekligen i en del fall tenderar att bli katastrofalt lång.

Som tidigare framhållits utgör befordringsärendena av mera komplicerad och långdragen karaktär endast en mycket liten del av det totala antalet tillsättnings-

ärenden. För det stora flertalet skulle ett enklare förfarande kunna vara tillfyllest utan att man fördenskull åsidosätter vare sig den sökandes eller samhällets intres— sen. Ett uttryck för detta är den möjlighet till tillsättning efter kallelse som före— ligger i nuvarande system. Den fullständiga proceduren för tillsättningsärendenas behandling måste emellertid ta sikte på att lösa även de besvärliga ärendena, vilka också är de som i oproportionerligt hög grad kommit att påverka debatten om det akademiska befordringsväsendet.

Det förslag till utformning av befordringsväsendet som utredningen framlägger tar sikte på att bevara den offentliga karaktären hos tillsättningsärendena, att bibe- hålla och i viss mån förstärka det interaka—demiska samarbetet vid beredningen av ärendena, att precisera befordringsgrunderna och bringa dem i samklang med karriärens allmänna syftemål samt att i väsentlig mån nedbringa tiden. Det sist- nämnda är icke det minst viktiga då man har att utgå från ett ständigt växande antal tillsättningsärenden, som snabbt måste kunna klaras av för att utbildnings— och forskningsv—erksamheten skall kunna hållas i gång. En tidsödande befordrings— procedur innebär —— bortsett från att tjänsten i fråga kan få stå vakant under lång tid _ också väsentliga och särskilt för forskarutbildningen menliga avbräck i den akademiska verksamheten genom att ordinarie tjänsteinnehavares tid tas i anspråk för sakkunniguppdrag.

16.3. Befordringsgrundema

16.3.1. Utbildningsreformens konsekvenser

Som enda befordringsgrund vid tillsättning av tjänst som professor är uppställt »graden av vetenskaplig skicklighet» samt därutöver för vissa tjänster vid teknisk fakultet visad »konstnärlig skicklighet». Som en komponent i den vetenskapliga skickligheten skall räknas skicklighet att meddela vetenskaplig undervisning. För tjänst som laborator erfordras att ha styrkt sig äga vetenskaplig skicklighet utöver vad som krävs för erhållande av docentur.

Undervisningsskickligheten har traditionellt spelat en mycket underordnad roll vid tillsättningen av professurer och laboraturer. Den vetenskapliga meriteringen har helt dominerat vid bedömningen och nästan alltid varit den enda grundvalen för de sakkunnigas ställningstagande. Att så har blivit fallet beror till viss del på att undervisningsskickligheten icke räknats som en särskild befordringsgrund utan förutsatts ingå i den vetenskapliga skickligheten. Effekten av den enskilde lärarens undervisningsinsatser kan inte heller mätas och värderas i samma utsträckning som fallet är med forskningsinsatserna. Möjligheterna att reellt pröva undervisningsför— mågan just i anslutning till befordringsärendet är också av naturliga skäl tämligen begränsade. Det nuvarande lärarprovet har i praxis kommit att ta formen av prov- föreläsningar över eget och/eller förelagt ämne. Med ett sådant prov kan man rim— ligen inte förväntas erhålla en tillförlitlig bild av den sökandes egenskaper som aka—

demisk lärare. Föreläsningsskickligheten säger i och för sig inte mycket om förmå— gan att meddela forskningsundervisnjng, som utgör den mest kvalificerade delen av de högre tjänsteinnehavarnas pedagogiska uppgifter.

Reformeringen av forskarutbildningen kommer att i hög grad skärpa kraven på de akademiska lärarnas skicklighet att ge handledning och specialiserad under— visning på högstadiet. Mot denna bakgrund har utredningen funnit det vara nöd- vändigt att väsentligt större hänsyn än hittills tas till de sökandes pedagogiska me— riter vid tillsättningen av forskarkarriärens tjänster. Utredningen föreslår därför, att undervisningsskickligheten brytes ut ur begreppet vetenskaplig skicklighet och ges rangen av självständig befordringsgrund vid sidan av forskningsmeriteringen.

16.3.2. Vetenskaplig skicklighet

Universitetsstadgans uttryck »vetenskaplig skicklighet» inrymmer — förutom un- dervisningsskickligheten ett stort antal komponenter, om vilkas inbördes värde för graderingen av de söka-nde många skilda uppfattningar framförts. I sakkunnig- utlåtandena väges t ex originalitet, idérikedom, penetrationsförmåga, kritisk skärpa m fl egenskaper liksom omfattningen och sammansättningen av den sökandes veten— skapliga produktion. Klart står dock, att graden av vetenskaplig skicklighet endast skall avse en rent kvalitativ måttstock. Avsaknaden av klara regler och värde— skalor för sammanvägningen av de skilda komponenterna i forskningsskickligheten kan otvivelaktigt leda till en viss osäkerhet särskilt när det gällt att jämföra de sak- kunnigas utlåtanden. För att söka åstadkomma en viss normering därvidlag har i de— batten framförts förslag om att införa någon form av poängvärdering av de skilda egenskaper som konstituerar en forskarpersonlighet samt modeller för en- samman- vägning av de sålunda erhållna värdena. Utredningen är emellertid tveksam inför utsikterna att med ett sådant förfarande åstadkomma någon egentlig förbättring av bedömningen, eftersom man ändå ytterst är beroende av den sakkunniges bedöm— ning av i vilken grad ifrågavarande egenskap är representerad hos den sökande. Dessutom torde det vara omöjligt att finna ett system som vore användbart inom alla områden och rättvisande för olika typer av forskarbegåvningar.

Även om någon direkt formel för uträkning av de sökandes inbördes förtjänst som forskare icke kan åstadkommas, finner utredningen det synnerligen angeläget, att klarare riktlinjer ges till ledning för de sakkunnigas arbete. För sammanväg— ningen av sakkunnigutlåtandena är det av avgörande betydelse, att samtliga sak— kunniga sökt bedöma de sökande från likartade utgångspunkter och klart angivit dessa.

I detta sammanhang vill utredningen särskilt framhålla, att vid granskningen av den vetenskapliga skickligheten hänsyn jämväl skall tagas till visad förmåga att stimulera och planera forskning. Förmågan att inspirera och aktivt ta del i forsk— ningsutvecklingen måste tillmätas stor betydelse inom all modern forskningsverk— samhet. Av vikt vid bedömningen är också förmågan att initiera och leda veten- skapligt samarbete kring gemensamma projekt.

239 16. 3 .3. U ndervisningsskickligheten

Som tidigare nämnts har undervisningsskickligheten hittillsspelat en mycket under- ordnad roll vid tillsättningen av tjänsterna i forskarkarriären trots att undervisning och handledning varit den ena huvuduppgiften vid sidan av den egna forskningen. Karakteristiskt är att graden av undervisningsskicklighet, i de ytterst få fall då den påverkat befordringsärendets utgång, oftast haft en negativt gallrande funk- tion. Någon positiv gradering mellan de sökande på grundval av förmågan att med- dela vetenskaplig undervisning har i regel ej förekommit.

För de fasta tjänsterna i den nya forskarkarriären är det ett ofrånkomligt krav, att undervisningsskickligheten i ökad utsträckning får influera på befordringsären- denas utgång. Med undervisningsskicklighet skall då i främsta rummet avses för- måga att handleda och undervisa studerande som undergår forskarutbildning. Svå- righeten är dock vilket också i någon mån torde vara orsaken till den ringa betydelse som hittills tillmätts meritering av detta slag — att finna former för en objektiv och ingående prövning av handlednings- och undervisningsförmågan. Handledningsskickligheten bör emellertid i viss mån kunna bedömas med ledning av de elevarbeten som vederbörande varit handledare för. Därvid bör avseende bl a fästas vid förmågan att ge väl avvägda och stimulerande forskningsuppgifter.

Självklart måste man räkna med att handledningserfarenheten i regel inte kan antas vara särskilt omfattande när det gäller sökande som endast hunnit passera aspirantstadiet. Vidare måste man beakta, att den schemabundna undervisningen inom många utbildningslinjer utgör en betydelsequ del av tjänstgöringen. Därför måste vid tillsättningarna tillbörlig hänsyn tas till förmågan att meddela vetenskap— lig undervisning även i andra än nyss nämnda former. Det nuvarande lärarprovets ensidiga inriktning på en prövning av den formella föreläsningsskickligheten är emellertid mindre lyckad. Särskilt inom de filosofiska fakulteterna utgör den tra— ditionella föreläsningsverksamheten en allt mindre del av de högre befattningshavar- nas tjänstgöring, samtidigt som framförallt seminarieundervisningen och mera specialiserad och kvalificerad undervisning för mindre grupper av elever har ökat i betydelse. Inom vissa fakulteter och högskolor är dock alltjämt professorernas före- läsningar av central betydelse för utbildningen fram till grundexamen. Med hänsyn till dessa skillnader bör bedömningen av undervisningsskickligheten kunna utfor- mas efter i någon mån skilda linjer vid olika läroanstalter och fakulteter. I de fall där ett föreläsningsprov bedömes vara av intresse för prövningen av de sökande bör denna form av lärarprov kunna behållas medan man inom andra områden bör pröva undervisningsförmågan på annat lämpligt sätt.

Vid sidan av eventuella lärarprov i samband med tillsättningsförfarandet skall bedömningen av undervisningsskickligheten ske på grundval av åberopade tjänst- göringsbetyg. De vitsord över fullgjord undervisning eller upprätthållen tjänst som för närvarande utfärdas vid universiteten och högskolorna är emellertid inte av sådan karaktär, att de kan läggas till grund för en reell bedömning av skickligheten.

Dessa vitsord är av tradition uteslutande berömmande och bygger ej heller på nå- gon verklig insikt om hur vederbörande fullgjort sina undervisningsuppgifter.

Universitetsstadgans bestämmelser om prefektens skyldigheter öppnar emellertid en möjlighet att i viss mån komma till rätta med detta problem. Enligt stadgan skall det nämligen åligga prefekten att »vaka över att utbildningsuppgifterna. . . behö— rigen fullgöres» samt »om ej annat är föreskrivet, tillsammans med övriga ordinarie lärare avgiva yttrande angående tillsättning av ledig tjänst eller befattning vid in— stitutionen». Prefekten har alltså att i princip fullgöra samma övervakande och kontrollerande uppgift som inom skolväsendet åvilar rektorerna. Det är därför rim- ligt, att institutionsprefekten ålägges att kontinuerligt övervaka och bedöma den undervisning som meddelas av institutionens lärare och att vid anfordran avge motiverade utlåtanden över vederbörandes skicklighet att meddela vetenskaplig undervisning.

En betydelsefull om än hittills föga beaktad del av den pedagogiska meriteringen för universitetslärarkarriären är författande-t av läroböcker och kompendier för den högre utbildningens behov. Det bör dock noteras, att denna typ av meritering visserligen får tillgodoräknas redan med nuvarande system men betraktas då som en subsidiär merit. Meriteringstiden har då i första hand använts till att framlägga nya vetenskapliga rön och endast i mycket liten utsträckning till läroboksskrivande. Då undervisningsskickligheten nu föreslås bli utbruten från den vetenskapliga be- fordringsgrunden "bör emellertid i framtiden väsentlig—t större avseende kunna fästas vid den pedagogiska meriteringen i form 'av läroboks- eller kompendi—eför- fattande.

16.3.4. Avgränsning av tjänstens ämnesområde

I universitetsstadgan är uttalat, att ämnesområdet för tjänst som professor eller laborator skall vara klart avgränsat och fastlagt innan proceduren för tjänstens till— sättande påbörjas. I ett antal fall kan man dock konstatera, att betydande menings— skiljaktigheter uppstått om tjänstens omfattning efter det förfarandet inletts. I och för sig är detta förhållande inte särskilt anmärkningsvärt med tanke på den veten- skapliga verksamhetens fortgående differentiering och utveckling. Det sedan gam- malt accepterade ämnesområdet godtas utan egentlig prövning när tjänsten skall återbesättas med påföljd att svårigheter uppstår när det gäller att ta hänsyn till den senare utvecklingen och specialiseringen.

För att undgå den otillfredsställande situation som uppstår såväl för de sökande som för de beredande och beslutande instans-erna när tjänstens område visar sig vara diffust avgränsat, bör det vara angeläget, "att ämnesområdet för ledigblivna tjänster regelmässigt tas upp till prövning och erforderlig precisering innan tillsätt— ningsförfarandet inleds. Detta gäller i särskilt hög grad tjänster, vilkas speciella inriktning angivits med tillägg av typen »särskilt. . .» till den traditionella ämnes— bestämningen. Vid bedömningen av de sökandes kompetens till tjänst av detta slag råder nämligen för närvarande viss oklarhet.

Avgränsningen av ämnesområdet och innebörden i särskilda specialitetsangivel— ser måste ovillkorligen vara klarlagd vid utlysningen. Under befordringsärendets behandling kan någon glidning i uppfattningen av dessa problem ej tillåtas. I det sammanhanget bör särskilt framhållas den skyldighet som enligt den från 1 juli 1966 gällande lydelsen av 69 & universitetsstadgan har ålagts fakultet eller sek- tion. I samband med att tjänst som lärare blir ledig skall nämligen fakulteten eller sektionen avge förslag till universitetskanslersämbetet bl a huruvida tjänsten i fråga bör erhålla ändrat ämnesinnehåll. Detta stadgande torde kunna inrymma även för- slag till precisering av tjänstens ämnesområde. Därutöver vill utredningen emel- lertid föreslå, att de akademiska instanserna ges möjlighet att i likhet med vad som nu sker vid de tekniska högskolorna upprätta program, som noggrant beskriver ämnesområdet och de med tjänsten förenade skyldigheterna. Ett liknande system skulle enligt utredningens bedömning med fördel kunna tillämpas även vid övriga akademiska läroanstalter.

16.4. Tillsättning av professur

16.4.1. Utlysning, ansökan och specimentid

Tjänst som professor skall offentligt ledigförklaras med föreläggande om viss tid för inlämnande av ansökan. Ansökningstiden för professur och laboratur är för när- varande — till skillnad från andra tjänster inom statsförvaltningen -— fastställd till fyra veckor. Utredningen har emellertid icke funnit det vara nödvändigt att i fort— sättningen upprätthålla denna skillnad. Ansökningstiden bör därför även för dessa tjänster bestämmas till tre veckor från dagen för utlysningen i konformitet med för— hållandena inom statsförvaltningen i övrigt.

Den vetenskapliga produktion och övriga vetenskapliga verksamhet som åbero— pas av sökande till professur är ofta mycket omfattande och av mångskiftande ka- raktär. De instanser och personer som i ett befordringsärende är skyldiga att tränga genom hela detta stoff skulle i hög grad vara betjänta av någon form av sortering av materialet både med hänsyn till betydelsen för den sökta tjänsten och som ut- tryck för den sökandes forskarskicklighet och forskningsinriktning. Även för de sakkunniga kan det ibland vara svårt att klart kunna se i vilken riktning den sö— kandes forsk-ningsintresse gått och vilka undersökningar och resultat som bör ges en central ställning vid bedömningen. Frånvaron av sådan vägledning kan vara till nackdel för den sökande själv och samtidigt försvåra arbetet för prövningsinstan- serna.

I syfte att minska dessa olägenheter föreslår utredningen, att ansökan om tjänst som professor bör åtföljas av en deklaration, vari den sökande själv lämnar en kort— fattad redogörelse för sin forskningsverksamhet och försök-er placera in sina arbeten i förhållande till detta. I denna vetenskapliga självdeklaration får vederbörande till- fälle att själv göra en bedömning av vilka arbeten som i högre grad än andr-a bör tas i beaktande vid bedömningen av forskarskickligheten. I deklaration-en skall

anges i vilken utsträckning forskningsresultaten uppnåtts i samarbete med andra forskare och vari den egna insatsen bestått. Vidare bör redogöras i vad mån aktiv del tagits i forskningsplanering och ledning av forskningsprojekt på olika stadier.

I fråga om professur eller laboratur som nyinrättats eller som blivit vakant ge— nom innehavarens avgång på grund av dödsfall eller pensionering vid pensione— ringsperiodens nedre gräns och då kallelseförslag icke väckts är i nuvarande be- fordringssystem föreskrivet, att de sökande skall ha rätt att erhålla s k specimentid. Specimentiden, som avser att ge möjlighet att slutföra pågående forskningsarbete av betydelse för konkurrensen, är maximerad till tre månader från ansökningstidens utgång. Erfarenheten visar, att specimentiden till icke ringa del sammanfaller med den tid som åtgår för att utse sakkunniga för befordringsärendet. Specimentidens längd skall givetvis stå i relation till syftet med institutet. Man kan på denna grund ifrågasätta om specimentiden, som nu ibland sker, egentligen bör utnyttjas för att starta nya undersökningar, som ofta inte hinner slutföras före tidsfristens utgång. Om specimentiden däremot endast skall avse att ge tillfälle att slutföra eller sam— manfatta pågående arbeten, bör den tid som avsättes härför kunna nedbringas i väsentlig mån.

Argumenten för att tillgodoräkna särskild specimentid måste tillmätas avgjort större betydelse i den nuvarande forskarkarriären än i den av utredningen före- slagna nya konstruktionen. I hittillsvarande system sökes professurerna företrädes— vis av personer utan fast befattning, främst docenter med relativt kort förordnande- tid. Med den nya karriärkonstmktionen kan däremot huvuddelen av kandidaterna till professur antagas redan inneha den lägre fasta tjänsten i forskarkarriären. Spe— cimentiden kan för denna kategori inte motiveras med utgångspunkt i bristande an— ställningstrygghet och därav följande press 'att redovisa även tämligen nystartade forskningar.

Då man även i fortsättningen måste utgå från att viss tid måste avsättas för att utse de sakkunniga, bör för övrigt en viss ersättning för specimentiden kunna er— bjud-as inom ramen för det egentliga tillsättningsförfarandet. Utredningen föreslår, att de sökande ges rätt att i efterhand komplettera sina handlingar med arbeten som inte hunnit färdigställas till ansökningstidens utgång under förutsättning att detta anmäles i ansökan. Tiden för sådan komplettering föreslås bli maximerad till fyra veckor räknat från dagen för ansökningstidens utgång.

Rätten att komplettera ansökningshandlingarna bör ej vara begränsad till de fall då specimentid för närvarande får tillgodoräknas utan gälla generellt vid till— sättning av professur.

16.4.2. Sakkunniginstitutionens utformning

För granskning och värdering av den vetenskapliga meriteringen har utred— ningen funnit det vara ofrånkomligt att tillgripa någon form av sakkunnigför— farande. Detta leder givetvis till att sakkunniginstitutionen oavsett valmetod — blir av central betydelse för tillsättningsärendenas beredning, vilket i sin tur moti—

verar att formerna för de sakkunnigas arbete i största möjliga utsträckning tillgodo- ser krav på objektivitet och noggranhet. Innan utredningen går in på dessa problem skall dock frågan om sakkunniginstitutionens principiella utformning med avseende på sättet att utse sakkunniga beröras.

För närvarande utses sakkunniga av den fakultet eller sektion till vilken den le- digförklarade tjänsten är knuten. I debatten har hävdats, att detta system inbjudit till lokala hänsynstaganden vid valet av sakkunniga i syfte att gynna någon viss sökande. Som en alternativ metod har framförts, att de sakkunniga i stället borde utses av till exempel universitetskanslersämbetet antingen efter förslag från samt— liga professorer i det aktuella ämnet eller inom förslag som inlämnats av de berörda fakulteterna eller sektionerna.

Förslag har även framförts om att införa någon form av stående sakkunniginsti— tution bestående av rikets samtliga professorer i ämnet. Sakkunniga skulle då utses inom denna grupp efter någon helt slumpmässig regel, tex ett en gång för alla antaget rotationssystem.

Valet av sakkunniga bör emellertid enligt utredningens bestämda mening inte utlämnas åt slumpen. Grundtanken med hela systemet är att varje sökande skall få sin vetenskapliga meritering ingå—ende bedömd av sakkunniga granskare. Den starka differentiering och individuella specialisering som i allt högre grad känne- tecknar forskningen måste därför beaktas vid sakkunnigvalet. En slumpmässigt vald sakkunniggrupp skulle alltför ofta stå inför situationen att gruppens sakkun- skap inte täcker de sökandes specialisering. Redan för sammansättningen av en för det specifika tillsättningsärendet sakkunnig grupp av bedömare erfordras såle— des en betydande vetenskaplig kompetens. Av denna anledning måste också tan- ken på att överföra valet av sakkunniga till ett huvudsakligen administrativt organ som universitetskanslersämbetet avvisas.

Såvitt utredningen kunnat bedöma återstår då endast att, liksom nu är fallet, låta valet av sakkunniga få avgöras av den egna fakulteten eller sektionen. Redan miss— tanken att otillbörliga hänsyn skulle ha tagits vid detta systems tillämpning i nu— läget gör det emellertid angeläget att söka finna regler, som ytterligare minskar den egna fakultetens valfrihet. Beträffande kompetensen att föreslå en lämpligt sam- mansatt sakkunniggrupp är de av ärendet berörda fakulteterna och sektionerna jämställda. Valet av sakkunniga torde följaktligen utan avkall på kravet att sakkunniggruppens sammansättning skall svara mot de sökandes specialisering —— i regel kunna träffas inom den personkrets som föreslagits från de andra fakulte- terna eller sektionerna. Utredningen föreslår därför, att fakulteten/sektionen skall välja sakkunniga inom de förslag som avgivits.

Inom vissa vetenskapsområden är emellertid antalet fakulteter eller sektioner alltför begränsat för att utredningens förslag skall vara direkt tillämpligt. Detta gäller specialhögskolorna under jordbruksdepartementet, farmaceutiska fakulteten samt de teologiska fakulteterna. I fråga om jordbrukets högskolor kan dock inom de grundläggande naturvetenskapliga och teoretiskt-medicinskt inriktade ämnes- områdena samarbete vid val av sakkunniga med fördel ske med de matematisk—

naturvetenskapliga respektive medicinska fakulteterna. Likartat torde förhållan- det vara för den farmaceutiska fakultetens vidkommande. Beträffande de mera specialiserade, tillämpade ämnesområdena vid jordbrukets högskolor måste man dock gå utanför landets gränser för att finna motsvarande ämnen representerade. I själva verket har vid dessa högskolor ett relativt omfattande samarbete vid pro— fessorstillsättningar sedan länge förekommit med motsvarande utbildningsanstalter i de nordiska grannländerna. Bland de sakkunniga ingår ofta professorer från dessa högskolebildningar. Erfarenheterna av detta samarbete har hittills varit positiva, varför utredningen funnit det motiverat att föreslå, att samarbete av detta slag regelmässigt bör förekomma. Även beträffande de båda teologiska fakulteterna bör motsvarande system införas. Närmare regler för ett nordiskt samarbete i akade— miska befordringsärenden bör snarast utarbetas i samråd mellan de närmast an- svariga myndigheterna.

En allmän undantagsklausul torde emellertid vara nödvändig för de fall, då på förslag uppförda vetenskapsmän anmäler giltigt förfall mot att åta sig sakkunnig- uppdrag. För att inte onödigtvis försena granskningsproceduren med en ny förslags- omgång bör i dessa fall fakulteten respektive sektionen ges rätt att gå utanför den föreslagna personkretsen.

Antalet sakkunniga vid tillsättning av professur bör även fortsättningsvis vara tre. I särskilda fall bör dock liksom hittills universitetskanslersämbetet kunna med— ge att fyra sakkunniga utses.

Frågan om specialsakkunnig för granskning av viss del av sökandes produktion beröres i följande avsnitt.

1 6.4.3. Sakkunniggranskningen

De sakkunnigas uppgift skall vara att granska och bedöma de sökandes vetenskap— liga skicklighet samt att på grundval därav med kortfattad motivering göra en gradering av de sökande i den ordning de med hänsyn till denna befordringsgrund bör komma i fråga till tjänsten. Sakkunnigs bedömning skall sammanfattas i ett individuellt utlåtande.

Det ideala målet för sakkunnigprövningen är att åstadkomma en om möjligt entydig värdering av de sökandes inbördes grad av vetenskaplig skicklighet. De sakkunnigas utlåtande måste bli klart vägledande för de mer eller mindre osakkun— niga instanser som senare har att befatta sig med ärendet. Att de sakkunnigas me- ning i vissa fall kan komma att gå i sär är emellertid ofrånkomligt. Något mått som tillåter en exakt mätning av den vetenskapliga skickligheten existerar ej. Inställ— ningen till de vetenskapliga problem-en måste naturligen skifta mellan de sakkun— niga beroende på deras individuella värdering av vad som är väsentligt eller oväsentligt. Vid mycket jämna konkurrenser måste därför den slutliga samman- vägningen bli influerad av den enskilde sakkunniges subjektiva värdering av olika faktorers betydelse för graden av forskarbegåvning.

I det stora flertalet fall kan man dock konstatera, att de sakkunniga vid samman-

vägningen av de sökandes vetenskapliga meriter kommit till samma uppfattning be- träffande vem som skall placeras i det första förslagsrummet. Meningsskiljakti—ghe- terna mellan de sakkunniga är betydligt vanligare i fråga om placeringarna i övriga förslagsrum.

Delade meningar bland de sakkunniga i fråga om placeringarna i de lägre för- slagsrummen har i allmänhet föga betydelse för ärendets slutgiltiga avgörande annat än i så måtto att besvär över den inbördes graderingen i de lägre förslagsrummen medför en försening av den i övrigt ej ifrågasatta utnämningen. För den stora grupp av tillsättningsärenden, där de sakkunniga är eniga om första förslagsrumm-et och denna mening kan förväntas bli biträdd av övriga instanser, bör ett enklare och framför allt mindre tidskrävande förfarande tillämpas.

Tjänstetillsättningar efter "kallelse tar i nuläget väsentligt kortare tid i anspråk än tillsättningar efter ansökan, främst beroende på att de sakkunniga redan efter sex veckor skall avge utlåtande över huruvida den till kallelse föreslagne är övriga sökande klart överlägsen. Med nuvarande system har emellertid vilken som helst av fakultetens eller sektionens professorer _ oavsett sakkunskap inom det aktuella ämnesområdet rätt att väcka förslag om kallelse. Detta har också erfarenhets— mässigt visat sig kunna leda till komplikationer.

Det förefaller knappast nödvändigt att bibehålla detta system i de fall kallelsen skolat gälla vetenskapsman i tjänst vid universitet eller högskola, vilken rimligen har alla möjligheter att själv söka tjänsten. Däremot finns skäl att även i fortsätt- ningen tillåta att namnförslag framföres i fakultet eller sektion, när man till läro- sätet vill knyta en framstående vetenskapsman som ej innehar tjänst inom univer- sitets- och högskoleorganisationen och som ej har sökt den ledigförklarade tjäns— ten. Enligt vad utredningen inhämtat är det i dylika fall ofta enda utvägen att initiativet tages från lärosätet i fråga; vederbörande kan vara i den ställningen att han inte utan olägenhet på eget initiativ kan söka tjänsten. Utredningen föreslår därför, att därtill berättigad ledamot av fakultet eller sektion inom två veckor från ansökningstidens utgång skall kunna begära, att viss vetenskapsman inbjudes att delta i konkurrensen om den lediga tjänsten. I sådant fall skall fakulteten eller sek- tionen omedelbart utfärda inbjudan. Den får icke inbjudas som innehar tjänst vid universitet eller högskola eller annan statlig inrättning eller som själv sökt tjäns— ten inom föreskriven tid. Den som accepterar dylik inbjudan skall inom två veckor inkomma med de merithandlingar som han eller hon önskar åberopa. Någon ytter- ligare tid för komplettering av ansökan torde ej erfordras i dessa fall. I den fort— satta handläggningen av befordringsärendet skall den som accepterat inbjudan att söka tjänsten räknas som sökande i vanlig mening. Detta innebär, att de särskilda bestämmelser som nu gäller för prövning av kallelseförslag föreslås bli upphävda.

Det har dock synts utredningen angeläget att i annan form bevara den möjlig- het till ett snabbare förfarande som kallelseinstitutet nu medger. Detta åstadkom— mes enligt utredningens mening bäst genom att överflytta förslagsrätten till de sakkunniga. Ett sådant system skulle kunna få en väsentligt vidare tillämpning än det nuvarande kallelseförfarandet genom att ett dylikt förfarande också kan

tillgripas i de fall då de sakkunniga redan på ett tidigt stadium kan enas om vilken av de sökande som besitter den främsta vetenskapliga skickligheten. Ett förenklat sakkunnigförfarande där endast ett namn uppföres på förslag skulle utan tvivel visa sig vara tillämpligt vid det övervägande antalet professorstillsätt— ningar, där i dagens systern tillsättningen antingen sker efter kallelse eller med ledning av en enhällig sakkunnigopinion som följes upp i de övriga instansernas ställningstaganden.

Utredningen föreslår därför, att de sakkunniga ålägges att i första hand pröva om enighet föreligger om någon sökandes företräde med avseende på graden av vetenskaplig skicklighet. Om denna granskning utfaller positivt skall de sakkun- niga, sedan överläggning hållits med den i det följande föreslagna befordringsnämn- den och därvid samstämmighet mellan de sakkunniga och befordringsnämndens majoritet kunnat konstateras, avge förslag omfattande endast ett förslagsrum (en— mansförslag). Med utgångspunkt i reglerna för tillsättning efter kallelse föreslår utredningen, att de sakkunniga skall ha inkommit med sådant förslag senast inom sex veckor räknat från dagen för sakkunniguppdragets påbörjande. Om den före— slagne sökanden återkallar sin ansökan eller av annat skäl bortfaller ur konkurren— sen, skall ärendet —— givetvis under förutsättning att flera sökande finnes —— återgå till de sakkunniga, som då har att inkomma med fullständigt utlåtande enligt vad utredningen föreslår i det följande. Motsvarande regel skall gälla i det fall ett en— mansförslag ej vinner anslutning i fakultet eller sektion. Det bör observeras, att den totala tiden för sakkunniggranskningen i dessa fall skall inkludera även den tid som tagits i anspråk för upprättande av enmansförslaget.

I de fall enighet om att framföra ett enmansförslag ej kan uppnås bland de sakkunniga eller vid samrådet med befordringsnämnden skall de sakkunniga ha möjlighet att fortsätta sitt arbete ytterligare en tid för att därefter avge förslag som omfattar fler än ett förslagsrum. Till samma kategori av tillsättningsärenden torde få räknas de fall då behov visar sig föreligga för särskild granskning genom special— sakkunnig av viss del av någon eller några sökandes produktion. Redan förhål— landet att specialsakkunnig behöver tillkallas talar för att ärendet är av mera kom— plicerad natur. Som ett led i strävandena att begränsa tiden för tillsättningsärende- nas beredning föreslår dock utredningen, att förslag om tillkallande av specialsak— kunnig skall väckas senast fyra i stället för nuvarande. sex veckor efter det sak- kunniggranskningen påbörjats. Specialsakkunnig skall avge sitt utlåtande inom sex veckor från det handlingarna i ärendet erhållits.

För en, enligt utredningens bedömning, mindre del av tillsättningsärendena erfordras således en längre tid för sakkunniggranskningen än vad som föreslagits gälla för avgivade av enmansförslag. Det är emellertid orimligt att i dessa fall ut— sträcka granskningstiden till de för närvarande normalt förekommande sex måna— derna. Att tiden för de sakkunnigas arbete för närvarande är så lång kan vara motiverat med hänsyn till det ofta mycket stora antalet sökande och därav för- anledd volym av vetenskaplig litteratur, som den sakkunnige skall granska och bedöma.

Antalet sökande till professur är emellertid många gånger betingat av andra överväganden än tron på en reell chans att erhålla den sökta tjänsten. Tillsätt- ningsförfarandet erbjuder nämligen tillfälle att få den vetenskapliga produktionen sakkunnigt granskad och den egna konkurrenssituationen belyst. Även möjligheten att erhålla en i andra tjänstesamm—anhang värdefull kompetensförklaring för pro- fessur torde locka många att lämna in ansökan.

Sakkunniginstitutionens nuvarande sekundära funktion som ett offentligt institut för utdelande av kompetensförklaringar till sökanden, som sedan icke prövas besitta sådan grad av skicklighet a—tt de uppföres i förslagsrum, utgör en avsevärd och i förhållande till institutionens primära uppgift tämligen överflödig arbets— belastning. Särskilda utlåtanden över de sökandes kompetens, utöver vad som impliceras i och med att de mest förtjänta sökandena uppföres i förslagsrum, är enligt utredningens mening icke nödvändiga. Med denna förenkling av proceduren bör man kunna utgå från, att antalet sökande och därmed också mängden av vetenskapliga skrifter, som måste granskas, kommer att minska. Mot denna bak- grund har utredningen bedömt en total tid för sakkunniguppdraget på tre månader vara tillräcklig, i synnerhet som de mera framstående sökandenas produktion till väsentliga delar bör kunna förutsättas vara känd av dem som anförtros sakkunnig— uppdraget. För att ge de sakkunniga möjlighet att koncentrerat kunna ägna sig åt sin uppgift bör emellertid sakkunniguppdrag medföra rätt till tjänstledighet under den första sexveckorsperioden av sakkunnigtiden. Om den sakkunnige så föredrar bör självfallet tjänstledigheten liksom för närvarande kunna utbytas mot ersättning i annan form.

De av utredningen föreslagna reglerna för de sakkunnigas arbete har till följd, att de sakkunniga obligatoriskt måste samråda inbördes och med befordringsnämn- den för att konstatera, huruvida enighet föreligger att endast föra fram ett namn innan den första sexveckorstiden utgått. Hinder mot ytterligare samråd bör dock ej föreligga om därmed ärendets fortsatta behandling kan antas bli underlättad.

16.4.4. Bedömningen av undervisningsskickligheten. Beredning av tjänsteförslag

Uppgiften att granska de sökandes förmåga att meddela vetenskaplig undervisning har hittills åvilat de sakkunniga. Redan av principiella skäl är dock en sådan ordning mindre tillfredsställande, eftersom de sakkunniga utvalts med beaktande endast av de sökandes vetenskapliga produktion. Man torde även kunna hävda att de lokala instanserna främst fakulteten eller sektionen — i högre grad än sakkunnigkonstellationen är beroende och intresserade av att tjänsten i fråga till— sättes med en skicklig handledare och undervisare. Utredningens förslag beträf- fande den vikt som fortsättningsvis skall fästas vid denna del av meriteringen medför slutligen ett så pass omfattande arbete, att det med hänsyn till den korta tid som står de sakkunniga till buds är uteslutet att även ålägga dem prövningen av handlednings— och undervisningsskickligheten. Denna del av granskningsproce- duren bör i stället överlåtas på ett lokalt organ. För detta ändamål föreslår utred-

ningen, att fakulteten (sektionen) samtidigt som den utser sakkunniga också utser en nämnd, kallad befordringsnämnd, med uppgift dels att granska de sökandes meritering för akademisk lärartjänst, dels att bereda fakultetens förslag till tillsätt- ning av den aktuella tjänsten.

Befordringsnämnd för ärende rörande professorstillsättning väljes av fakultetens eller sektionens professorer och bör bestå av tre eller fem ledamöter. Ledamöterna skall väljas bland fakultetens eller sektionens ordinarie lärare med hänsyn till deras sakkunskap inom ämnesområdet för den lediga tjänsten. Även biträdande profes— sor eller universitetslektor skall således kunna ingå i befordringsnämnd vid tillsätt- ning av tjänst som professor liksom de redan nu kan utses till sakkunniga. Vid val av befordringsnämnd skall fakulteten/ sektionen emellertid också kunna gå utanför sin egen krets. Om så befinnes motiverat av vetenskapliga skäl skall tex ledamot av annan fakultet eller sektion kunna utses och skall då för behandlingen av till- sättningsärendet ingå som ledamot även av den fakultet eller sektion som ärendet berör. Till ledamot av befordringsnämnd får dock ej den väljas som utsetts till sak- kunnig i tillsättningsärendet.

Befordringsnämnden bör äga rätt att föranstalta om lärarprov för de sökande. Detta kan bli särskilt angeläget i de fall där tjänsten sökes av personer, som tidigare icke varit i tillfälle att skaffa sig pedagogisk meritering av den art som krävs för ifrågavarande tjänst. Lärarprovet skall för varje enskilt ämnesområde kunna anord- nas i den form som bäst anses kunna belysa de sökandes kvalifikationer, varvid i vissa fall även provföreläsning kan vara befogad. Vidare skall befordringsnämnden bedöma de vitsord från tidigare akademisk lärarverksamhet som de sökande åbero- par samt övriga pedagogiska meriter av värde för utövningen av den sökta tjänsten.

Med hänsyn till befordringsnämndens uppgift att bereda fakultetens eller sektio- nens ställningstagande till ärendet i dess helhet har utredningen funnit det befogat att nämnden ges möjlighet att samråda med de sakkunniga. Därigenom kan ökad klarhet vinnas och onödiga missförstånd undvikas. Obligatoriskt skall, som tidigare nämnts, samråd med de sakkunniga hållas innan den första sexveckorsperioden av sakkunniggranskningen gått till ända. Avsikten med denna gemensamma överlägg- ning är att pröva om förutsättningar finns att tillgripa det mindre tidskrävande för— farandet med enmansförslag från de sakkunniga. Om enmansförslag ej framföres eller framföres men ej leder till att tjänsten blir tillsatt bör ytterligare samråd mel— lan de sakkunniga och befordringsnämnden äga rum så snart de sakkunniga är klara med sina preliminära ställningstaganden. Nämnden får genom detta arrange— mang möjlighet att i viss utsträckning bedriva sitt arbete parallellt med de sak— kunniga, varigenom ärendets beredning kan påskyndas i väsentlig utsträckning. Efter detta samråd förutsättes de sakkunniga företa sin slutliga gradering av de sökande och justera sina utlåtanden.

Befordringsnämnd-ens arbete skall utmynna i ett motiverat förslag till tillsättning av tjänsten. Om nämndens utlåtande avges på grundval av ett enmansförslag från de sakkunniga, skall nämnden uttala huruvida den ansluter sig till de sak— kunnigas bedömning eller ej. I nämndens utlåtande skall därutöver ingå ett moti—

verat omdöme om den föreslagne kandidatens kvalifikationer som akademisk lärare och handledare. I tillsättningsärende där fullständiga utlåtanden avgivits av de sakkunniga skall nämnden för samtliga på förslag uppförda avge omdömen beträffande handlednings- och undervisningsskickligheten samt företa en gradering av de tre enligt dess mening mest förtjänta sökandena med avseende på såväl veten- skaplig som pedagogisk meritering. En synnerligen komplicerad problemställning är därvidlag, hur denna sammanvägning av meriterna skall utföras. Utredningen har för sin del inte funnit det vara möjlig att ange klara och generella regler för hur ett försteg inom det ena eller andra verksamhetsområdet skall påverka prövningens utgång. Avvägningar av den arten måste nämligen alltid ske med hänsyn tagen till hur stora differenserna i det ena eller andra avseendet är i varje enskilt fall. En rimlig huvudregel bör dock vara, att forskarskickligheten i allmänhet bör fälla utslaget när skillnaderna i fråga om de samlade meriterna är små.

16.4.5. Tjänsteförslag och utnämning. Bedömningen och sammanvägningen av de sakkunnigas utlåtanden är i högsta grad en vetenskaplig bedömningsfråga, som enligt den för universitetsförvaltningen antagna principen skall ankomma på fakultet eller sektion att pröva. Upprättandet av tjänste- förslag måste därför även i fortsättningen åligga den fakultet eller sektion som berörs av tillsättningsärendet. Med den nya utformningen av tillsättningsförfarandet kom- mer denna procedur att väsentligt underlättas då fakultetens eller sektionens hand- läggning kan grundas på ett förberett förslag från befordringsnämnden, där lärosätets främsta expertis inom de närmast berörda forskningsfälten medverkat. Formerna för den slutliga handläggningen av befordringsärenden i fakultet eller sektion bör i huvudsak kvarstå oförändrade. Vid omröstning om enmansförslag bör emellertid till skillnad från vad som nu gäller om kallelseförslag endast krävas enkel majoritet. Fakultetens/sektionens förslag till tillsättning av professorstjänst skall efter yttrande av universitetskanslersämbetet överlämnas till Kungl Maj:t för beslut.

16.4.6. Tidsåtgången i det nya förfarandet Den av utredningen föreslagna utformningen av tillsättningsförfarandet kommer, som närmare framgår av tabell 16:1, att möjliggöra en mycket väsentlig nedskär- ning av den tid som erfordras för att få en professur tillsatt. Det alternativ som ut- redningen förutsätter kommer att bli det vanligaste —— tillsättning efter enmansför- slag kräver sålunda kortare tid än vad som nu åtgår för tillsättning efter kallelse. Om alternativet med enmansförslag däremot jämföres med det i tabellen skisserade alternativet I, som kan sägas vara huvudvarianten i det nuvarande tillsättningsför- farandet, minskas den tid som erfordras från 38 veckor till 17 veckor; tidsbespa- ringen uppgår i detta fall till drygt 50 %. Även om tillsättningen enligt det nya systemet sker först sedan fullständiga utlåtanden avgivits av de sakkunniga, blir tidsåtgången mycket måttlig. Jämfört med nuläget sker även i dessa fall en reduk- tion av den erforderliga tiden med ca 50 %.

Tabell 16: 1. T idsåtgång fram till avgivande av tjänsteförslag vid hittillsvarande och föreslagen utformning av tillsättningsförfarandet för professur

Antal veckor för . Summa Alternativ __ kallel— val av speci- sakk- bef- fak/ veckor ansokan seförsl sakk mentid granskn nämnd sekt Nuvarande system: Alt I ................. 4 2 4 24 — 4 38 Alt II ................. 4 (2) (4) 12 24 — 4 44 Alt III ................ 4 2 4 —— 6 —— 2 18 Alt IV ................ 4 2 4 — 6 _— 2 +24 _ +4 46 Alt V ................ 4 2 4 _ 6 — 2 +12 +24 -— +4 58 Nytt system: Alt 1 ................. 3 — 4 — 6 2 2 17 Alt 2 ................. 3 — 4 — 12 3 2 24 Alt 3 ................. 3 4 — 6 2 2 + 6 +3 +2 28

Kommentarer till alternativen:

Alt I : tillsättning efter ansökan; kallelseförslag väckes ej, men tiden för väckande av sådant förslag måste utgå, innan proceduren för val av sakkunniga kan påbörjas. Valet av sakkun- niga har i båda systemen schablonmässigt antagits ske inom en tid av fyra veckor efter det denna del av proceduren startats. Alt H : tillsättningsärende där specimentid på tre månader tillgodoräknas de sökande; i övrigt sammanfaller detta alternativ med det föregående. Alt III : tillsättningsärende där kallelseförslag väckes och leder till att tjänsten blir tillsatt; sakkunnigtiden begränsad till sex veckor; för behandling i fakultet eller sektion har beräk- nats endast två veckor. Alt IV : tillsättningsärende där kallelseförslag väckes men ej leder till att tjänsten blir till- satt, varför ny sakkunnigtid på sex månader jämte tid för ny behandling i fakultet eller sektion tillkommer. Alt V : överensstämmer med alternativ IV med tillägget att specimentid på tre månader räknas efter det kallellseförslaget fallit. Alt 1 = tillsättningsärende där enmansförslag framföres; tiden för befordringsnämndens be- redning av ärendet har antagits kunna begränsas till två veckor; för behandlingen i fakultet eller sektion har i samtliga alternativ enligt det nya systemet kalkylerats med endast två veckor, eftersom ärendena varit föremål för ingående beredning i befordringsnämnden. Likaså har komplettering av ansökan respektive inbjudan till någon att delta i konkurrensen förutsatts i tiden kunna sammanfalla med valet av sakkunniga. Alt 2 : tillsättning efter fullständiga yttranden från de sakkunniga; enmansförslag framföres ej; befordringsnämnden har här antagits behöva ta något längre tid i anspråk för sin bered— ning av ärendet än vad som förutsatts i föregående alternativ. Alt 3 : tillsättningsärende där enmansförslag framföres men ej leder till att tjänsten blir till- satt, varför fullständiga utlåtanden måste inhämtas från de sakkunniga och ytterligare tid beräknas för beredning av tjänsteförslaget.

251 16.5. Tillsättning av biträdande professur

16.5.1. Ansökan och specimentid

Även för den nya tjänstetypen — biträdande professur —— skall regeln om offentlig utlysning med tre veckors ansökningstid gälla.

Beträffande specimentid vid oväntade vakanser kan för dessa tjänster hävdas att behovet principiellt sett borde vara större än för professurerna. I regel kommer den biträdande professuren att bli den första fasta tjänsten i karriären. Steget över till den biträdande professuren är det med hänsyn till den personliga anställnings- tryggheten viktiga-ste i karriären. Det är då väsentligt, att man vid bedömningen också kan ta hänsyn till pågående forskningsarbete. Man bör vidare beakta att den biträdande professuren skall kunna sökas även av aspiranter under aspirant- perioden. Denna kategori presumtiva sökanden får i allmänhet förutsättas vara i full gång med någon forskningsuppgift, som ofta är den enda de hunnit ge sig i kast med utöver det forskningsarbete som redovisats i doktorsavhandlingen.

Mot detta resonemang måste emellertid invändas, att man då också bör ha specimentid för professurer i sådana ämnen där biträdande professur inte inrättats. Att göra en sådan särskillnad för de trots allt relativt få fall då specimentid med nuvarande regler skulle komma att tillämpas finner utredningen vara en onödig komplikation. Det bör också påpekas att specimentid för närvarande inte före- kommer i samband med tillsättning av befattningar som docent eller forskardocent. För sökande till biträdande professur bör däremot föreligga motsvarande möjlighet som tidigare föreslagits beträffande sökande till professur att inom en månad från ansökningstidens utgång inkomma med kompletterande handlingar.

Även till ansökan om tjänst som biträdande professor föreslår utredningen, att den sökande ges rätt att foga en deklaration beträffande sina forskningsinsatser och eventuell erfarenhet av forskningsplanering och projektledning.

16.5.2. Sakkunniga för biträdande professur Sökande till biträdande professur kan i allmänhet inte förutsättas ha åstadkommit en lika omfattande vetenskaplig produktion som sökande till professur. Den för bedömningen av den vetenskapliga skickligheten nödvändiga sakkunniggransk- ningen kan för dessa tjänster därför utformas något enklare. Därvidlag bör det system som för närvarande tillämpas vid tillsättning av forskardocenturer kunna tjäna som förebild. Enligt bestämmelserna skall fakulteten för varje behörig sökande till forskardocentur utse två sakkunniga, varav minst en ej får tillhöra fakulteten. På grund av att forskardocenturen vid utlysningen ej är knuten till visst ämne, har man i regel varit nödsakad utse två sakkunniga för varje individuell sökande. Den biträdande professuren skall däremot ledigförklaras inom ett klart angivet ämnesområde, varför endast totalt två sakkunniga behöver utses. Minst en av de sakkunniga skall hämtas utanför lärosätets egen krets av vetenskapsmän. Utredningen föreslår vidare, att tiden för sakkunniggranskning blir högst sex veckor.

Sakkunnig skall i sitt utlåtande med kortfattad motivering uppföra de tre enligt hans mening mest förtjänta sökandena i den ordning de bör komma ifråga för tjäns- ten. Några särskilda yttranden över övriga sökandes kompetens för biträdande pro- fessur skall, i analogi med vad som föreslagits vid professorstillsättning, icke före— komma. Uppdrag som sakkunnig vid tillsättning av biträdande professur bör enligt utredningens mening kunna fullgöras utan tjänstledighet. Nuvarande bestämmelser om särskilt arvode för sakkunniguppdrag vid tillsättning av forskardocentur bör däremot äga motsvarande tillämpning vid tillsättning av tjänst som biträdande professor.

16.5.3. T jänsteförslag och utnämning

Som tidigare framhållits skall undervisningsskickligheten som befordringsgrund tillmätas lika stor betydelse vid tillsättning av biträdande professur som vid tillsätt— ning av professur. Bland annat av detta skäl är det nödvändigt att tillämpa det föreslagna systemet med befordringsnämnd även vid dessa tillsättningsärenden. Lik- som i fråga om professurerna skall nämnden granska de sökandes skicklighet att handleda och meddela vetenskaplig undervisning i annan form samt bereda fakul— tetens eller sektionens förslag till tjänstetillsättning. Befordringsnämnd för tillsätt— ning av biträdande professur väljes av fakultetens eller sektionens professorer och biträdande professorer.

Beslutanderätten vid tillsättning av biträdande professur har utredningen fun-nit böra ankomma på Kungl Maj:t. På senare tid har visserligen en utveckling i riktning mot ökad decentralisering av tillsättningsärenden ägt rum. Befordrings— ärenden inom den ordinarie forskarkarriären utgör emellertid en från andra grupper av tillsättningsärenden avvikande kategori dels genom den särskilda sakkunnig- granskning som föregår tillsättningen, dels genom den höga grad av självständighet och ansvar för verksamheten inom det aktuella vetenskapsfältet som följer med befattningen. Det 'bör nämligen observeras, att den biträdande professorn trots tjänstebenämningen i sin verksamhet som forskare och akademisk lärare icke a priori avses vara underställd professorn i samma ämne.

Vilka aspekter som från förvaltningsmässiga utgångspunkter kan läggas på önskvärdheten att decentralisera beslutanderätten vid biträdande professorstill— sättningar undandrar sig emellertid utredningens bedömning. Utredningen vill dock framhålla, att en decentralisering av dessa ärenden riskerar att av de sökande komma att uppfattas som en mindre tillfredsställande anordning från rättsäker— hetssynpunkt. Följden av decentraliseringen kan därför i ett betydande antal fall bli, att ärendena besvärsvägen i alla fall måste underställas Kungl Maj:ts prövning.

16.6. Tillsättning av aspiranttjänsterna

Enligt utredningens förslag skall huvuddelen av aspiranttjänsterna vara knutna till visst ämne. En mindre del —— ca 10 % — skall vara rörliga tjänster. För båda

typerna av tjänst skall emellertid gälla 'att ämnesområdet skall vara avgjort innan tjänsten utlyses. Detta innebär, 'att fakulteten eller sektionen med ledning av re— kryteringsbehov inom ämnen utan egen aspiranttjänst eller på grundval av tillgång på forskarbegåvningar som bör ges tillfälle genomgå aspirantstadiet först beslutar i vilket ämne den rörliga tjänsten skall ledigförklaras. Aspiranttjänsterna bör inte som de nuvarande docenttjänsterna vara förbehållna sökande från det egna läro- sätet. För att befrämja en ökad grad av rörlighet på den akademiska arbetsmark- naden och skapa ett system, som i ämnen där aspirantbefattningar ledigförklaras med relativt långa intervall ger doktorerna möjlighet att söka motsvarande befatt- ning vid annat lärosäte, föreslår utredningen, att aspiranttjänsterna skall kunna sökas av alla intresserade oavsett lärosäte.

För behörighet till aspiranttjänst skall krävas avlagd doktorsexamen eller därmed jämförbar vetenskaplig meritering. Vid konkurrens om aspiranttjänst skall graden av forskarbegåvning utgöra urvalsgrund. Till ansökan om aspiranttjänst skall fogas de vetenskapliga skrifter som vederbörande önskar åberopa samt i förekommande fall tjänstgöringsbetyg från tidigare anställningar av sådan art, att de kan bedömas vara av betydelse för aspiranttjänstgöringen. Det senare är av särskilt intresse i fråga om sökande, som efter doktorsexamen längre eller kortare tid skaffat sig erfarenhet av vetenskapligt arbete utanför universitetet eller högskolan, t ex genom arbete vid något industrilaboratorium.

Den föreslagna dimensioneringen av aspirantstadiet medför att konkurrensen om tjänsterna som regel kan antas bli måttlig. Vidare kan omfattningen av den åberopade vetenskapliga meriteringen för majoriteten av de sökande beräknas vara begränsad till forskningsarbetet i anslutning till doktorsavhandlingen. Antagningsförfarandet till aspiranttjänsterna kan mot denna bakgrund erhålla en tämligen enkel utformning. Utredningen föreslår, att dessa tjänster tillsättes av lärosätets konsistorium eller motsvarande instans.

Förslag till tjänstetillsättning skall avges av vederbörande fakultet eller sektion. Beredningen av tjänsteförslaget förutsätt-es ske i samråd mellan de ordinarie lärarna vid den institution dit tjänstens ämne räknas.

Behovet av biträdespersonal

17.1. Nuvarande regler för tilldelning av biträdesresurser

De vetenskapliga institutionerna tilldelas för närvarande biträdeshjälp av olika slag efter tämligen schablonartade regler, vilka ursprungligen föreslogs av 1955 års universitetsutredning (»Forskningens villkor och behov», SOU 1958:32) och som i allt väsentligt accepterades i proposition 1959:105. Universitetsutredningen hade vid sin genomgång av de enskilda institutionernas resurser för forskning och undervisning kunnat konstatera, att betydande diskrepanser förelåg mellan samma ämnen vid skilda lärosäten vad avsåg tillgången på teknisk och admi— nistrativ biträdeshjälp. Utredningen fann vidare, att biträde-skadern i mycket stor utsträckning icke var upptagen på lärosäte—nas avlöningsanslag utan avlönades via anslag från forskningsråd, stiftelser och liknande. För att skapa ett system, som i vart fall kunde åstadkomma en utjämning mellan ämnen som på grund av sin forskningskaraktär kunde antagas ha ungefär samma behov av biträdeskrafter, föreslog universitetsutredningen, att de i biträdesavseende sämre ställda ämnena skulle erhålla en upprustning av sina resurser till nivå med dem som vid under- sökningstillfället var bättre rustade. De relationstal som utredningen fann föreligga inom den sistnämnda gruppen av ämnen har sedermera kommit att generellt bilda grundvalen för beräkning av biträdesbehovet, när ordinarie forskartjänster har inrättats. Normerna för dimensioneringen av biträdespersonalen framgår av tabell 17:1.

Utöver de biträdestjänster som erhålles på de relaterade grunderna sker i sär- skilda fall en Viss ytterligare tilldelning av bi-trädesresurser. Biträdeshjälp beräknas emellertid ej för andra forska_re eller lärare vid institutionerna än professorer och laboratorer. Ej heller sker någon tilldelning på grundval av antalet licentiander och doktorander. Detta sammanhänger till viss del med universitetsutredningens förslag, 'att ett särskilt anslag till biträdeshjälp skulle ställas till förfogande för e o docenter. Utredningen ansåg det nämligen olämpligt att dimensionera institutio- nernas biträdeskader till viss del på en typ av tjänst som dels innehades endast under begränsad tid av samma person, dels vid nytillsättning kunde komma att överflyttas till annan institution. För licentiandernas och doktorandernas vid- kommande räknade universitetsutredningen med att behovet av biträdeshjälp skulle kunna tillgodoses genom det föreslagna anslaget till främjande av ogradue— rade forskares vetenskapliga verksamhet.

Tabell 17: 1. Av universitetskanslersämbetet föreskrivna normer för beräkning av biträdesprov att tillämpas vid petitaarbetet

Antal biträ- destjänster Fakultet peiåäfgab Teologisk fakultet ................................................... 0,5 Juridisk fakultet ..................................................... 0,5 Medicinsk, odontologisk och farmaceutisk fakultet teoretiska ämnen .................................................. 3 kliniska ämnen .................................................... 2 Humanistisk fakultet ................................................. 0,5 Samhällsvetenskaplig fakultet (inkl ekonomutbildning) ..................... 1 Matematisk-naturvetenskaplig fakultet matematiska ämnen ................................................ 1 fysik, kemi ....................................................... biologisk-geografiska ämnen ......................................... 2 Teknisk fakultet teoretiska ämnen .................................................. I

övriga ämnen ......... ' ............................................

17.2. Den »Fehrmska utredningen»

Principer för bit-rädeshjälpens dimensionering och sammansättning har senast varit föremål för översyn genom en— av universitetskanslersämbetet tillsatt utredning rörande anslagen till materiel, apparater och biträdespersonal. Utredningen leddes av generaldirektören Martin Fehrm och benämns i fortsättningen »Fehrmska utredningen». I fråga om biträdeshjälpen konstaterade denna utredning, att en mycket kraftig upprustning — såväl kvantitativt som kvalitativt —— av biträdes- resurserna är nödvändig, om forsknings- och utbildningsverksamheten vid de vetenskapliga institutionerna skall kunna bedrivas rationellt och effektivt. Den stora diskrepans som redan universitetsutredningen funnit föreligga mellan biträdes- personal som anställts på lärosätenas avlöningsanslag och det verkliga antalet biträden, dvs inberäknat den mycket stora grupp som avlönas ur forskningsanslag från forskningsråd och genom andra kortfristiga medelstillskott, befanns fortfarande vara mycket stor. Utredningen påpekade, att särskilt den rådsavlönade biträdesper- sonalen i många fall måste användas för arbetsuppgifter som egentligen borde till- godoses genom den reguljära basorganisationen. Man framhöll, att effekten av forskningsbidragen skulle öka om de helt och hållet kund-e sättas in för att stödja speciella forskningsprojekt i stället för att till väsentlig del behöva utnyttjas för att fylla stora luckor i institutionernas basorganisation.

Den »Fehrmska utredningen» var emellertid tveksam inför tanken att vidare- utveckla den av universitetsutredningen introducerade automatiska beräknings- metoden för biträdeshjälpens dimensionering. I stället för automatik förordades en kontinuerlig prövning av behoven. Olika ämnens behov av hjälpresurser måste

enligt denna utrednings mening variera starkt beroende på ämnets karaktär, men även inom institutioner för samma ämnen måste detaljinriktningen tillåtas variera, vilket kan leda till stora skillnader i resursbehovet. Vissa förslag till tumregler vid beräkningen av biträdesbehovet framfördes emellertid. Sålunda fann man det ofrånkomligt, att varje institution skall ha tillgång till ett administrativt biträde. Vidare vore det rimligt, att varje kvalificerad heltidsforskare eller heltidsunder- visande lärare har tillgång till biträdeshjälp av tekniskt eller administrativt slag. Den överslagsberäkning som utredningen gjorde med användande av de i föregå- ende avsnitt redovisade relationstalen gav ett biträdesbehov motsvarande minst 4 000 tjänster, vilket skulle innebära en ökning av den befintliga biträdeskåren (enligt U 63zs beräkning) med cirka 1 400 tjänster. I verkligheten torde emellertid, som utredningen framhållit, bristen vara större beroende på att de befintliga tjäns- terna ofta är placerade i så låga lönegrader, att man i praktiken måste slå samman tjänster för att få dem besatta. Utöver detta behov fann den >>Fehrmska utred— ningen» det vara oekonomiskt, att inte licentiander och doktorander tillförsäkrades viss biträdeshjälp. I sina överslagsberäkningar tog utredningen därför med även ett biträdesbehov för dessa kategorier av forskare beräknat enligt normen ett biträde per fem heltidsassistenter. För alla biträdesresurser borde gälla att de skall kunna flexibelt användas, där behoven så påkallar. Ingen av biträdeskategorierna skall betecknas som »personliga» sekreterare eller tekniker. Vidare framhölls det vara principiellt värdefullt, om möjlighet funnes att >>växla>> personal mot utrustning och vice versa.

Den »Fehrmska utredningen» överlämnades till departementet i samband med ingivandet av petita för budgetåret 1966/67. Sedermera har utredningen överläm- nats till riksrevisionsverket för yttrande.

17.3. [forskarutredningens överväganden

Behovet av biträdespersonal måste ses som en funktion av ett flertal faktorer, bland vilka de viktigaste är forskningens karaktär och den forskande personalens om- fattning, institutionens storlek med avseende på anställda lärare och forskare samt antalet studerande på olika stadier. Metoden för beräkning av biträdesbehovet skall syfta icke till att tillförsäkra den enskilde tjänsteinnehavaren, på vars tjänst biträdesbehovet eventuellt framräknas, en viss personell utrustning utan till att ge vederbörande institution de personella hjälpresurser som erfordras för att forsk- nings— och utbildningsverksamheten skall kunna bedrivas rationellt och effektivt. Biträdeshjälpen skall vara dimensionerad och sammansatt med avseende på arbets— funktioner på ett sådant sätt att de personella tillgångarna på alla nivåer utnyttjas maximalt allt efter utbildning och förmåga.

Den hittills tillämpade metodiken för beräkning av biträdesbehovet har inte visat sig ge ett för verksamheten tillfredsställande resultat. Genom att biträdesbehovet

knutits endast till antalet ordinarie forskare som professor och laborator har till— börlig hänsyn icke kunnat tagas till effekterna av den kraftigt stegrade studerande- tillströmningen. Ökningen i studerandeantal har inte kunnat leda till en lika stor relativ ökning av topptjänsterna. I stället har det växande undervisningsbehovet tillgodosetts genom dels inrättande av ordinarie universitetslektorat för vilka ingen biträdeshjälp beräknas enligt nuvarande schabloner, dels en växande kader av personer som undervisar på s k lösa professors— och lektorstimmar. Större delen av den deltidsundervisande personalen är samtidigt givetvis med individuella skillnader i intensitetsgrad — engagerad i forskningsverksamheten och bidrar på så sätt till en ökning av biträdesbehovet även för forskning.

Om man i likhet med den »Fehrmska utredningen» evalverar forsknings- och undervisningspersonalen till heltidsbefattningar, finner man därför, att biträdestät— heten i takt med den ökade studenttillströmningen har tenderat att bli allt lägre. Bristen på biträden är för närvarande akut inom samtliga fakulteter. En successiv uttunning av biträdesresursema har skett sedan lång tid tillbaka. Alldeles uppenbart är att en kraftig upprustning av denna del av basorganisationen är en ofrånkomlig förutsättning för att den väntade ökningen av utbildningsuppgifterna och forsk— ningsverksamheten skall kunna genomföras med åtminstone bibehållen effektivitet.

Utredningens förslag till reformering och effektivisering av forskarutbildningen reser krav på att de kvalificerade lärarna i ökad utsträckning skall kunna befrias från sådana administrativa uppgifter som med fördel kan handhas av annan perso— nal, och på att institutionernas resurser ifråga om biträdespersonal även skall kunna tillgodose doktorandernas behov av biträdeshjälp.

Även utredningens förslag till ny forskarkarriär gör det nödvändigt med en översyn av de nuvarande reglerna för tilldelning av biträdesresurser för forsk— ningen. De nya personalkategorierna biträdande professorer, innehavare av tjänster i forskartjänstreserven och forskaraspiranter måste erbjudas resurser i form av biträdespersonal.

I forskarutredningens uppdrag har emellertid ej ingått att framlägga förslag till nya eller förändrade regler eller principer för tilldelningen av biträdesresurser. Dessa spörsmål har för övrigt, som framgått av ovanstående, redan varit föremål för särskild utredning. Innan några nya konkreta förslag framlägges bör därför resultaten av den granskning som för närvarande företas av riksrevisionsverket och de ställningstaganden som Kungl Maj:t på grundval därav kan finna befogade avvaktas.

Vilken metod som än väljes för beräkningen av biträdesbehovet —- antingen en schablonberäkning liknande den nuvarande eller någon mera elaborerad bedöm— ning av den faktiska situationen måste utgångspunkten emellertid vara, att insti— tutionens eller ämnets saudade behov av hjälpkrafter med avseende på såväl ut- bildningen som forskningen skall tillgodoses. Fortsättningsvis bör man därför ej dimensionera biträdeshjälpen som en funktion av antalet tjänster. Biträdesbehovet bör i stället beräknas i relation till samtliga uppgifter vid vederbörande institution.

Anställningsformen för institutionens forskande och undervisande personal kan rimligen inte vara avgörande för behovet av biträdeshjälp, eftersom beräknings- metoden inte avser att garantera en enskild person vissa hjälpkrafter. Behovet av biträdeshjälp är i första hand beroende av den totala verksamheten vid institutio— nen. På grund härav finns ej anledning att knyta biträdesbehovet till annat än de olika arbetsuppgifterna inom institutionen.

Förslag till övergångsbestämmelser

18.1. Övergångsbestämmelsernas omfattning

I samband med övergången till det av utredningen föreslagna utbildningssystemet aktualiseras vissa problem beträffande dels överflyttningen av studerande till den nya utbildningsgången, dels avvecklingen av de hittillsvarande examensformerna. Vidare föreslår utredningen en genomgripande förändring av studiefinansieringen på forskarutbildningsnivån, som förutsätter att det nuvarande stipendiesystemet slopas. Reformeringen av forskarkarriären inbegriper avveckling av vissa nu före- kommande tjänstetyper, som ej återfinns i den nya karriären. Slutligen kommer det för en given examination erforderliga antalet studerande under utbildning att väsentligt minska i det nya systemet jämfört med de nuvarande förhållandena. Detta aktualiserar frågan om vilka extra resurser som erfordras under en över- gångsperiod för att snabbt föra fram de inom vissa ämnen för närvarande mycket stora studerandekullarna till en examen, så att högstadiema i dessa ämnen därefter kan erhålla en mera ändamålsenlig dimensionering.

18.2. Tidpunkten för övergången

Utredningen föreslår, att de ändringar som erfordras i universitetsstadgan för att möjliggöra en success-iv övergång till den nya forskarkarriären och tillsättningsför— farandet träder i kraft den 1 juli 1969. Beträffande den nya stadgan för forskarut- bildning har utredningen funnit det angeläget att stadgan utfärdas i så god tid att det mycket omfattande arbetet med upprättande och fastställande av studie— och organisationsplaner snabbt kan påbörjas. Först när detta arbete har slutförts bör forskarutbildningsstadgan träda i kraft. Utredningen föreslår därför, att denna stadga utfärdas senast till den 1 juli 1969 för att träda i kraft den 1 juli 1971. De övergångstider som i det följande föreslås för examinationen enligt det nuvarande systemet och för avvecklingen av licentiand— och doktorandstipendierna skall såle- des räknas från sistnämnda datum.

18.3. Övergång till den nya forskarutbildningen

18.3.1. De studerandes övergång till det nya utbildningssystemet

När den nya forskarutbildningen skall träda i funktion kommer ett stort antal personer att befinna sig under utbildning till nuvarande licentiatexamen och dok-

torsgrad. När det gäller licentianderna — i det följande inbegripet även doktoran- derna i medicin, odontologi och veterinärmedicin bör övergångsreglerna medge en smidig och naturlig överflyttning av flertalet studerande till den nya studie— ordningen. Licentianderna erbjuds vidare möjlighet att relativt snabbt avlägga mellanexamen. Denna examen kommer inom många områden av arbetsmarknaden att ersätta nuvarande licentiatexamen som kompetensvillkor.

Möjligheterna för och intresset av att lägga om studiemålet bör generellt sett vara mindre ju längre studierna enligt den äldre ordningen avancerat. För licenti- ander som påbörjat sina studier ett eller två år innan den nya studieordningen skall börja tillämpas bör övergången däremot kunna ordnas ganska enkelt. Forsknings- arbetet, som då i regel befinner sig på ett inledande stadium, torde relativt lätt kunna inriktas på en avhandling för någon av de föreslagna nya forskarexamina. Erforderliga kompletteringar med den nya utbildningens kurser eller motsvarande kunskapsprov bör kunna fullgöras jämsides med forskningsarbetet. När det gäller kurskompletteringen bör man emellertid lämna viss möjlighet till anpassning från fall till fall. I ämnen där redan nu kurser och litteraturtentamina om än med annat innehåll och annan inriktning än som nu föreslås —— förekommer i licentiat- utbildningen, kan nämligen krav på fullständig komplettering med den nya utbild- ningens olika moment, i de fall då tentamina eller kurser enligt den äldre studie— planen avklarats, leda till orimligt omfattande kunskapsfordringar och betydande förlängningar av studietiden. För att underlätta en smidig övergång till det nya systemet bör därför kompletteringarnas omfattning i varje enskilt fall få bedömas av den studerandes handledargrupp.

I sammanhanget bör emellertid också påpekas, att ett visst utrymme för en successiv anpassning av innehållet i licentiatutbildningen kommer att finnas under själva övergångstiden. Intill dess att den nya forskarutbildningstadgan träder i kraft kan förberedande omläggningar av licentiandkurserna i riktning mot inne- hållet i den nya utbildningen företas. Om denna möjlighet utnyttjas kan övergången till den i vederbörlig ordning fastställda nya Studieplanen från elevens synpunkt i många fall inskränka sig till en formalitet.

18.3.2. Komplettering av licentiatexamen till ny doktorsexamen

Reformeringen av forskarutbildningen kommer under en lång övergångsperiod att leda till att vi samtidigt har fyra olika kompetensbenämningar — magister- examen, licentiatexamen, doktorsexamen och doktorsgrad —— för dem som genom- gått forskarutbildning. Generellt sett kommer differenserna mellan de tre sist— nämnda kompetensgradema att vara synnerligen svårbegripbara, eftersom dessa i viss mån griper in i varandra. I åtskilliga fall kan det bli speciellt besvärligt att göra en rättvisande jämförelse mellan personer med licentiatexamen och de doktorer som examineras efter den nya studieordningen. En jämförelse enbart på grundval av examenstitlarna kan leda till betydande orättvisor. Red