SOU 1967:16
Folkbokföringen
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet
1958 års utredning kyrka-stat har enligt sina direktiv att beakta bl.a. frågor om folkbokföringen och dess eventuella överförande till borgerlig myn- dighet.
Vid fullgörandet av sitt uppdrag i berörda del har utredningen samrått med centrala folkbokförings— och uppbördsnämnden (GFU). Utredningen har vid sin behandling av ämnet ej tagit befattning med frågor av bokfö- ringsteknisk natur, ej heller med spörsmålet, till vilken statlig eller kom— munal myndighet en eventuell överföring av arbetsuppgifterna inom folk- bokföringen bör ske och vilka konsekvenser detta får i kostnadshänseende. Utredningen har utgått från att den fortsatta behandlingen av dessa frågor bör ankomma på CFU.
Det för betänkandet grundläggande arbetet har i vad angår historiken utförts av departementssekreteraren Jan-Mats Lindahl och i övriga delar av prosten David Svenungsson i samråd med kyrkokamreraren Nils G. Hed- quist. I sina överväganden har utredningen även biträtts av kammarrätts- rådet Sten von Otter.
Ledamoten av utredningen pastor primarius Åke Zetterberg, ledamot av riksdagens andra kammare, som i allt väsentligt deltagit i arbetet med be- tänkandet, har på grund av sjukdom ej kunnat närvara vid den slutliga ul— formningen av detta.
Utredningen får härmed vördsamt överlämna sitt betänkande i ämnet.
Stockholm den 30 mars 1967.
Erik Tammelin
Bertil Bolin Olle Engström Ruben Josefson
/K.-G. Lindelöw
KAPITEL 1
Historik
Allmänt angående folkbokföringen i riket1
Kyrkoskrivningens första början i vårt land torde ha varit anteckningar i en dopbok av de döpta barnen. Möjligen har även förteckningar förts över förrättade vigslar och begravningar. Kyrkoordningen av år 1571, den första i vårt land, innehåller dock icke något som tyder på att prästerna förde regelbundna anteckningar om sina församlingsbor. Efter Uppsala möte år 1593 förekommer däremot dels i särskilda framlagda förslag till kyrko- lag och dels i stiftsvis av biskoparna meddelade föreskrifter för försam- lingsvården tydliga bevis på att dylika anteckningar ansetts nödvändiga och åtminstone på många orter redan fördes, innan de genom kyrkolagen av är 1686 blev allmänt anbefallda. Sistnämnda lag, där knapphändiga fö- reskrifter getts i kap. 2 g 10, kap 3 5 12 och kap. 24 5 8, synes även förut- sätta en viss, redan utbildad praxis. I kap. 2 g 10 föreskrevs sålunda för landsbygden, att prästerna skulle hålla vissa längder på alla sina åhörare, hus från hus, gård från gård. Kap. 3 5 12 innehöll, att prästen skulle i kyrkoboken anteckna orten och dagen, var och när ett barn blivit fött, såsom ock, när det blivit döpt, jämväl barnets, dess föräldrars och deras namn, som varit vittnen till döpelsen. I kap. 24 g 8 stadgades, att i kyrko- böckerna, som vid biskopsvisitation borde företes, skulle under vissa blad och titlar införas >>alla brudfolk med deras och föräldrarnas namn samt underrättelse, vadan de voro komna och vad vittnesbörd de hade haft, alla
1 Litteratur: Betänkande avgivet den 2/12 1890 av kommittén för avgivande av förslag till ord— nande av kyrkoskrivningen i riket m.m., s. 51——115. 1936 års uppbördskommittés betänkande med förslag till omorganisation av uppbörds- väsendet och folkbokföringen m.m., SOU 1938z41, s. 211—224. Folkbokföringskommitténs betänkande med förslag till omorganisation av folkbok— föringen, SOU 1944:52, s. 117 — 144 . Särskilda utskottets utlåtande 1945 nr 1, s. 2——4, 8. Arne Forssell: Några bidrag till mantalsskrivningslagstiftningens historia 1723—1812 (Meddelanden från svenska riksarkivet år 1930, s. 112—199). Sune Norrman: Folkbokföring, 1947, s. 7—12. Halvar G. Sundberg: Kyrkorätt, 1948, s. 258—260. Cecil Hammarberg: Folkbokföring och folkbokföringsprocess 1961, s. 14—15. Uppbördsorganisationskommitténs betänkande: Automatisk databehandling inom folk— bokförings- och uppbördsväsendet, SOU 1961:4 .
Centrala folkbokförings- och uppbördsnämndens förslag till ny folkbokföringsförord— ning m.m., SOU 1966: 16.
barns, så äktas som oäktas, med deras föräldrars och faddrars namn, lö- delse- och döpelsedag, så ock orten där de vore födda, de avlidnas namn, som i kyrkan eller på kyrkogården vore begravna, med kort underrättelse om deras lägerställen, stånd, villkor, leverne och ålder, deras namn, som tid efter annan flyttade in uti eller ur församlingen, med efterrättelse, vadan de vore komna, huru de sig förhållit, och vart de fore, ävensom att vid visitationer skulle förevisas skrifteboken eller förteckning på sockne— folket under by och bolag». Dessutom föreskrevs i samma lagrum, att i kyrkoböckerna skulle införas »hvad sälsamt i Sochnen sig tilldragit hafver, bestående af ens eller annans synnerlige gode eller onde bedrift, eller ock thet, som utom Naturens ordentlige skickelse, I Elementerne, eller på quiclit och dödt, sig teer och vij sar, som värdt är att uppteckna».'
Mantalsskrivningens upprinnelse kan ledas tillbaka till de utskrivningar av krigsfolk som redan under medeltiden förekom. Vid Västerås riksdag år 1544 beslöts en allmän uppregistrering av allt befintligt krigsfolk. l fog- deordningen för Finland av år 1556, vilken angetts som den äldsta kända urkund, som kan sägas utgöra grunden till nuvarande mantalsskrivning, ålades fogdarna att låta uppskriva, huru mycket mantal vore i var by och gård, både mankön och kvinnkön, med angivande av ålder. Sedan boskaps- skatten år 1620 och mantalspenningarna år 1634 påbjudits, har årliga man- talsskrivningar förrättats för dessa utskylders utgörande.
Mantalsskrivningen synes redan av ålder ha varit sammanhängande med och beroende av kyrkoskrivningen. Sålunda finner man i en del av de för utskrivning av krigsfolk meddelade instruktionerna föreskrifter om att prästerna skulle upprätta mantalslängder på personer av mankön över 15 och under 60 år. Besväret med mantalsskrivningen för boskapsskattens och mantalspenningarnas utgörande ålades likaledes prästerskapet, som ansågs ha bästa kunskap om sina åhörares lägenhet. Sedan boskapspen- ningarna år 1642 förvandlats till realskatt, återstod endast mantalspen- ningarna såsom föremål för den" årliga skattskrivningen, vilken fortfaran- de verkställdes av prästerskapet intill år 1652, då den överflyttades på sär- skilt för detta ändamål anställda mantalskommissarier, med skyldighet lik— väl för kyrkoherdarna att närvara och med sin underskrift bestyrka läng- derna.
Mantalskommissarietjänsterna indrogs år 1779 och mantalsskrivnings- förrättningarna uppdrogs i stället åt häradsskrivarna. Dessa fick sin nu- varande titel i 1613 års instruktion för Räknekammaren..De var redan då ställda vid kronofogdarnas sida i egenskap av uppbördskontrollanter. Hä- radsskrivarekåren synes emellertid vara äldre än titeln. Det torde vara samma tjänstemän, som i 1594 års kammarordning benämnas »fougdeskri- vare». Häradsskrivarna har alltsedan 1779 tjänstgjort som mantalsskriv- ningsförrättare.
Från skyldighet att närvara vid mantalsskrivningsförrättningarna fri-
',
togs prästerskapet genom 1723 års privilegier för prästerskapet, vars 8 g även'lämnar viss upplysning 0111 skälen till den sålunda medgivna lättna- den." Det heter nämligen i berörda lagrum: »Alldenstund prästerskapet sig 'b'esvärat, att de därigenom icke allenast bliva mycket förhindrade uti sina ämbetens förrättande utan ock ofta råka uti ovänskap och vedervilja med sina åhörare och eljest dessförutan måste under tiden därvid lida hårda och vrångvisa tilltal; fördenskull vele vi hava dem härefter icke allenast ifrån all längdskrivning utan ock ifrån den möda och olägenhet", som dem tillfölje av mantalskommissarieinstruktionen härtill ålegat haver, nåd. fri- kallade, så att dem hädanefter ej skall åligga sig vid mantalsskrivningarna att infinna, längderna upprätta eller dem samma underskriva, utan hava de allenast vid påfordran till mantalskommissariens efterrättelse antingen kyrkoboken eller ett extrakt därur att utgiva.»
Genom prästerskapets medverkan vid mantalsskrivningsförrättningarna hade man avsett att vinna nödig kontroll av att ingen undandrog sig man- talsskrivning, en kontroll som särskilt möjliggjorts genom det allmänna påbudet om husförhörslängders hållande i 1686 års kyrkolag. Men i och med att prästerskapet genom 1723 års privilegier befriades från att närvara vid mantalsskrivningarna och lämna upplysningar ur husförhörsböckerna gick åtskilligt av effektiviteten i denna kontroll förlorat, ty, som prosten greve von Schwerin anförde i adelsståndet vid 1812 års riksdag, förhörsböckerna var icke så beskaffade, att de kunde begagnas utan förklaring. Därför ut- märker sig också lagstiftningen på förevarande område under 1700—talet för ett ihärdigt sökande efter kontrollmöjligheter. I en nådig resolution av år 1727 på besvär av allmogen vid 1726—1727 års riksdag ålades mantals— kommissarien att efter mantalsskrivningen dels för allmogen uppläsa man- talslängden och dels lämna ett exemplar av sagda längd till de vid mantals— skrivningen närvarande sockenombuden, de så kallade sexmännen, för att av dessa tillhandahållas socknens innevånare. Denna föreskrift synes dock så småningom ha fallit i glömska. Det bokstavstrogna sätt, på vilket präster- skapet tillämpade bestämmelsen i 1723 års privilegier, att »kyrkoboken» skulle tillhandahållas >>mantalskommissarierna», uppkallade även Kungl. Maj:t till lagstiftningsåtgärder. Sålunda tillförsäkrades landsfiskalerna ge- nom nådigt brev den 9 januari och 13 mars 1751 till konsistorium i Göte- borg och den 3 oktober 1781 till samtliga konsistorier rätt att att ta del av husförhörs- och kommunionlängderna till säkerhets vinnande om mantals— längdernas riktighet. Mantalskommissariernas tillgång till husförhörs- och kommunionlängderna, vilka av prästerskapet ansetts icke hänförliga till kyrkoböcker i privilegiernas mening, fastställdes genom nådiga cirku- läret till rikets konsistorier den 23 oktober 1752. Ett betydelsefullt försök att lösa kontrollproblemet gjordes 1765 men misslyckades. Den vid 1760— 1762 års riksdag beslutade bevillningen hade nämligen befunnits ge myc— ket mindre än beräknats. Verkställd utredning hade givit vid handen, att
orsaken låg i »mindre aktsamhet, som dels vid mantalsskrivningarna dels ock vid de förrättade taxeringarna förelupit». Detta gav anledning till nå- diga brevet den 18 februari 1765 med föreskrifter om vissa åtgärder till större säkerhets vinnande vid mantalsskrivningarna. De stadgade åtgär— derna kan sammanfattas i tre punkter: 1:o. det ålades mantalskommissa— rierna vid straffhot att tillse, att hela folkmängden, »alla människor, som lif äga», upptogs i längderna; 2:o. prästerskapet skulle tjänstgöra såsom efteråt fungerande kontrollanter på längdernas riktighet; och 310. socken— menigheterna skulle genom sina sexmän medverka vid förarbetena till man- talsskrivningarna.
På besvär vid 1765 års riksdag dels av prästeståndet med instämmande av övriga ständer, därvid prästerskapets privilegier åberopades, dels ock av allmogen, föranleddes emellertid Kungl. Maj:t att återkalla de under punkterna 210 och 3:0 omförmälda bestämmelserna. Härefter kom det att dröja mycket länge, innan någon ny ansats gjordes till ett reformförsök av samma omfattning som författningen av den 18 februari 1765. Frånsett ett år 1811 gjort försök att inom ramen för den bestående ordningen lösa det länge diskuterade kontrollproblemet, var det nämligen först vid 1812 års riksdag, som frågan åter upptogs i hela dess vidd. Inträffade tilldragelser hade vid denna tid riktat både lokala myndigheters, Kungl. Maj:ts och riks- dagens uppmärksamhet på de allvarliga missförhållanden, som alltjämt yppade sig på mantalsskrivningsväsendets område. Omfattande mantals- underslev hade nämligen uppdagats i Jönköpings län. Tusentals personer hade obehörigen blivit befriade från skattskrivning, och mot ämbetsmän och tjänstemän samt kommunala förtroendemän i hundratal förelåg an- ledningar till åtal därför. Även prästerskapet i åtskilliga häraden hotades med ansvar för falska upplysningars lämnande vid ämbetsförrättningar. Det hela artade sig till en skandal. Under trycket av dessa förhållanden uppgav prästeståndet vid 1812 års riksdag sitt nära hundraåriga, på 1723 års privilegier stödda motstånd mot att pastor ålades att närvara vid man- talsskrivningarna och lämna upplysningar ur kyrkoböckerna, därvid stån- det dock förbehöll sig, att jämväl något ombud för landshövdingen måtte vara tillstädes, för att prästerna »icke måtte av menigheten anses såsom fiskaler och åklagare».
Kungl. Maj:t dröjde ej att utnyttja prästerskapets sålunda ådagalagda beredvillighet. I förordningen den 30 september 1812 angående mantals- och skattskriuningarna i riket stadgades _ jämte det Konungens befall— ningshavande ålades att själv eller genom ombud närvara vid mantalsskriv— ningarna — att pastor eller hans ställföreträdare skulle vid mantalsskriv- ning förete fullständig husförhörslängd, och att skattskrivningslängden skulle även av pastor underskrivas samt, sedan renskrift därav delgetts pastor, å allmän sockenstämma prövas och ånyo slutligen förses med pastors och två sockenmäns underskrift.
De följande mantalsskrivningsförordningarna av år 1861 och 1894 inne- håller likaledes stadganden om prästerskapets medverkan till fullständig och riktig mantalsskrivning.
Kyrkobokföringen har sålunda redan tidigt tagits i anspråk för det bor- gerliga samhällets behov av folkregistrering. Bl.a. till följd härav blev det ett intresse för statsmakterna att söka skapa garantier för kyrkoböckernas tillförlitlighet. Redan på 1700-talet, då prästernas befattning med mantals- skrivningen som nämnts inskränkts till skyldigheten att tillhandahålla kyrkoböckerna, utkom talrika författningar i sådant syfte.
En kraftigt bidragande orsak till intresset för kyrkobokföringen torde hava varit, att kyrkoböckerna på 1700-talet börjat anlitas jämväl som källor för befolkningsstatistiken. Statistiken har varit en mäktig drivkraft i kyr- kobokföringens utveckling, av betydelse ej minst för framtvingandet av enhetliga formulär för kyrkoböckerna. Sedan efter Karl XII:s förödande krig folkbristens avhjälpande blivit ett huvudföremål för statsmakternas omtanke, vaknade ett starkt intresse för insamlandet av officiella uppgif- ter rörande folkmängden och dess förändringar. Efter initiativ av biskopen Erik Benzelius vid 1734 års riksdag ålade Kungl. Maj :i 1736 konsistorierna att årligen från prosterierna infordra och till Kungl. Maj:t insända för- teckningar över födda och döda; den första förteckningen skulle omfatta ti- den 1721—1735. Sistnämnda år grundlades även den för befolkningsstatis- tiken betydelsefulla serien av landshövdingarnas riksdagsberättelser under frihetstiden angående länens tillstånd, innebyggarnas till- och avtagande m.m. Skyldighet för konsistorierna att från kyrkoherderna infordra och till landshövdingarna överlämna kvartalsuppgifter å födda och döda fast- ställdes år 1737.
De härigenom vunna erfarenheterna gav idén till det betydelsefulla s.k. tabellverket, vilket genom nådigt cirkulär år 1748 anbefalldes till genom- förande fr.o.m. är 1749. Tabellformulär upprättades för en tid framåt av 25 år, räknat fr.o.m. 1748, och utdelades till kyrkoherderna, prostarna, bis- koparna och landshövdingarna, hos vilka de skulle förvaras och föras, in- bundna i böcker. Kyrkoherdernas tabellböcker skulle årligen insändas till prosten, som hade att med ledning därav göra sammandrag för prosteriet och överlämna sammandraget till biskopen för upprättande av en konsis- torietabell för hela stiftet. Genom landshövdingsämbetets försorg skulle där- efter med ledning av konsistorietabellerna upprättas länssammandrag, vil- ka skulle insändas till kanslikollegium för att där sammanfattas i en ge- neraltabell för riket. Då tabellverket år 1775 uppställdes för nästa 25-års- period, vidtogs den förändringen, att prosteritabellerna direkt lades till grund för generaltabellen; härigenom vanns ökad kontroll över upp- gifternas tillförlitlighet och fullständighet. Tabellverket ägde bestånd till dess genom kungörelsen den 4 november 1859 angående meddelande av
uppgifter till rikets officiella statistik den i stort Sett ännu gällande ord— ningen för statistiska uppgifters insamlande tillkom.
Kanslikollegiets åligganden med avseende å generaltabellerna överflyt- tades år 1756 å den s.k. tabellkommissionen, med vilken vårt land för första gången erhöll ett åt statistiken särskilt ägnat ämbetsverk. Tabell- kommissionens befattning med befolkningsstatistiken övertogs år 1858 av den då inrättade statistiska centralbyrån.
Redan i början av sin Verksamhet insåg tabellkommissionen risken för befolkningsstatistikens otillförlitlighet på grund av bristen på enhetlighet i kyrkoböckernas förande och fäste år 1761 riksdagens uppmärksamhet på behovet av ett gemensamt formulär för husförhörslängderna, d.v.s. den äldre motsvarigheten till nuvarande församlingsböcker.
Kommissionens förslag synes ej då ha-vunnit avseende, men under 1800- talet gjordes upprepade försök att lösa frågan. Först år 1860 blev emeller- tid enhetliga formulär för in— och utflyttnings- samt husförhörslängderna fastställda, och frågan om sådana formulär för övriga kyrkoböcker vann sin slutliga lösning först genom 1894 års kyrkabokföringsförordning. Den- na har sedermera ersatts av först en förordning av den 23 december 1910 och sedan kyrkobokföringsförordningen av den 3 december 19151. Dessa författningar bygger emellertid på samma grundprinciper som den först- nämnda.
Föreskrifter om mantalsskrivningen var, förutom i den ovannämnda för- ordningen av år 1812, intagna i bevillningsförordningarna intill år 1861, då de uteslöts i samband med att 1861 års förordning om mantalsskrivning tillkom. Sistnämnda författning efterträddes den 6 augusti 1894 av en ny mantalsskrivningsförordningl.
1924 års uppbördssakkunniga, vilka den 30 juni 1929 framlade betän- kande angående åtgärder för åvägabringande av en rationell skatteuppbörd och en förbättrad folkbokföring, föreslog att vid sidan av kyrkobokföringen och mantalsskrivningen, vilka skulle bibehållas med vissa förändringar, skulle införas en civil löpande folkbokföring, centraliserad till de av de sakkunniga föreslagna uppbördsmyndigheterna, nämligen i Stockholm över— ståthållarämbetet, i Göteborg och Malmö magistraten—samt i länen i övrigt länsstyrelserna, inom vilka skulle inrättas ett skattekontor för uppbörds- ärendena och ett mantalskontor för folkbokföringens handhavande.
Huvudurkund för den löpande civila bokföringen skulle vara ett i huvud- sak efter mönster från Stockholm inrättat folkregister, bestående av kame— ralt ordnade folkregisterkort.
För tryckning av längder och debetsedlar skulle länsstyrelserna förfoga över adresseringsmaskiner och plåtregister över befolkningen inom länet. Plåtarna skulle med avseende å sin text revideras löpande med ledning av
1 Upphävd genom 1946 års folkbokföringsförordning.
folkregistret, men deras inbördes ordning skulle ändras allenast genom en årlig omsortering. , ' Skriftliga mantalsuppgifter skulle vid mantalsskrivningarna avlämnas av alla och i så god tid insamlas, att de kunde vara pastor tillhanda vid förskrivningen. De sakkunnigas förslag föranledde icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
1936 års uppbördskommitté gjorde i sitt förslag till författning skillnad mellan civil folkbokföring och kyrkobokföring; den sistnämmnda skulle bibehållas allenast som en registrering av kyrkliga förrättningar.
Den civila folkbokföringen indelades i löpande folkbokföring, .mantals- skrivning och folkräkning.
Mantalsskrivningen och folkräkningen skulle handhas av samma myndig- heter som tidigare. Den löpande folkbokföringen skulle ombesörjas lokalt av folkregisterförare, regionalt av länsstyrelser och centralt av en föresla— gen riksmyndighet för folkbokföringen (statistiska centralbyrån). Pastor skulle i regel vara folkregisterförare och skulle i sådan egenskap såsom civil tjänsteman lyda under länsstyrelsen. I vissa större kommuner skulle dock efter Konungens förordnande denna befattning kunna uppdras åt helt civil tjänsteman. Folkregisterförarens förvaltningsområde benämndes folk- bokföringsdistrikt.
I förslaget eftersträvades en viss centralisering av folkbokföringen, i det att länsstyrelserna och riksmyndigheten skulle föra vissa centrala register och de förra i regel även skulle löpande delta i den lokala folkbokföringen genom att i varje ärende handlägga ett visst led i förfarandet.
Förslaget avskaffade bl.a. församlings- och obefintlighetsböckerna. Ut— över de fasta böckerna skulle för den löpande folkbokföringen upprättas ett stort antal kortregister. För varje person skulle finnas ett huvudkort, avsett att uppta de anteckningar, som nu föres i församlingsbok.
Beträffande den lokala organisationen för den löpande folkbokföringen anknöt uppbördskommittén till den kommunala organisationen. De med befattningen som folkregisterförare förenade göromålen skulle ingå i präs- terskapets tjänsteåligganden. Erforderligt biträde i arbetet skulle av för- samlingarna tillhandahållas genom kyrkobetjäningen eller särskilt anställd personal. Lokaler och arkivutrymmen skulle alltjämt tillhandahållas å pastorsexpeditioner och kyrkoarkiv. Med hänsyn till statens stora intresse av en effektiv folkbokföring borde staten delta i kostnaderna för de före- slagna nya anordningarna hos de lokala folkbokföringsmyndigheterna. Kort och förvaringsskåp för de lokala registren skulle sålunda bekostas av statsmedel. Övriga kostnader för materiel, bl.a. blanketter till medborgar- kort, samt eljest förekommande expenser skulle däremot bestridas kom- munalt.
Uppbördskommitténs förslag föranledde icke någon Kungl. Maj:ts åt- gård.
En särskild sakkunnigutredning angående folkbokföringen påbörjades år 1941 inom besparingsutredningen. I samband med att beslut fattades om besparingsutredningens upphörande, förordnades, att utredningen om folkbokföringen skulle fullföljas. De sakkunniga, som antog benämningen folkbokföringskommittén, avlämnade i november 1944 sitt betänkande med förslag till omorganisation av folkbokföringen (SOU 1944: 52). Ge- nom proposition till 1945 års riksdag (nr 282) lämnades riksdagen tillfälle att avge yttrande angående huvudgrunderna för en omorganisation av folkbokföringen. Vid 1946 års riksdag framlades genom proposition (nr 255) bl.a. ett inom finansdepartementet utarbetat förslag till folkbokfö- ringsförordning. En sådan förordning trädde i kraft den 1 januari 1947.
Redan när uppbörds— och folkbokföringsreformerna blev beslutade fram- stod det klart, att de nya systemen, sedan de varit i praktisk tillämpning under några år, borde bli föremål för en viss översyn. Denna uppdrogs åt två kommittéer, 1949 års uppbördssakkunniga och 1949 års folkbokförings- sakkunniga. Enligt de meddelade utredningsdirektiven skulle bl.a. under— sökas vilka förbättringar av systemen, som kunde vidtas, varjämte det borde eftersträvas att åstadkomma förenklingar av förfarande och organi- sation.
De uppbördssakkunniga redovisade sitt uppdrag i två betänkanden med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet (SOU 1950: 7 och 1952: 1).
Enligt beslut av Kungl. Maj:t den 29 juni 1951 förordnades, att 1949 års folkbokföringssakkunniga skulle upphöra med sin verksamhet med ut- gången av samma månad. Samtidigt uppdrogs åt statens organisations- nämnd att slutföra det av de folkbokföringssakkunniga påbörjade över- synsarbetet i vad detsamma avsåg organisatoriska frågor inom folkbokfö- ringsväsendet ävensom inkomma med de förslag i övrigt till förenkling av folkbokföringsväsendet, nämnden fann lämpligt. Vidare tillkallades en sakkunnig som inom finansdepartementet skulle slutföra de folkbokförings- sakkunnigas arbete i de delar, som ej omfattades av det åt nämnden givna uppdraget. Med stöd av särskilt bemyndigande påbörjade organisations- nämnden sedermera vid länsstyrelserna vissaorganisationsundersökningar. Nämndens i anledning av de ovannämnda uppdragen utförda undersökning— ar har bl.a. omfattat kyrkobokföringen och mantalsskrivningen, länsbyrås registreringsarbete samt förfarandet vid debitering, uppbörd och redovis- ning av skatt enligt uppbördsförordningen. Resultaten av undersökningarna har framlagts i dels en promemoria (stencilerad) angående kyrkobokföring- en och mantals'skrivningen, vilken överlämnats till Kungl. Maj:t med skri- velse den 4 oktober 1957, dels två promemorior angående hålkortssystem respektive angående elektroniskt databehandlingssystem inom folkbokfö- rings- och uppbördsväsendet samt en promemoria angående medborgarkort,
15 vilka promemorior (stencilerade) överlämnats till Kungl. Maj :t med skrivel- se den 23 juni 1958. I promemoriorna redovisade rationaliseringsförslag innebar i vissa hänseenden betydande förändringar i nuvarande arbets- former och organisation för berörda verksamheter.
I detta sammanhang må även erinras om att kommittén för maskinell databehandling, tillsatt den 27 oktober 1955, hade uppdrag att verkställa utredning rörande statsförvaltningens behov av databehandlingsmaskiner och därmed sammanhängande frågor. I kommitténs direktiv framhölls bl.a., att kommittén, samtidigt som den klarlade databehandlingsmaskinernas allmänna prestationsförmåga, borde göra en närmare undersökning för att utröna inom vilka områden dylika maskiner i vårt land kunde utnyttjas för praktiska uppgifter. Kommittén framlade sitt betänkande, Automatisk databehandling (SOU 1962:32), i juni 1962.
Den 30 oktober 1958 uppdrogs åt Uppbördsorganisationskommittén att verkställa utredning och framlägga förslag rörande eventuell omorganisa— tion inom folkbokförings- och uppbördsväsendet och därmed sammanhän- gande frågor. Kommitténs principbetänkande, Automatisk databehandling inom folkbokförings- och uppbördsväsendet ( SOU 1961:4 ), framlades i december 1960. Ett nytt betänkande, del II, Datamaskiner hos länsstyrel— serna (SOU 1962: 18), framlades i april 1962.
På grundval av dessa betänkanden utarbetades proposition till riks- dagen angående riktlinjer för organisationen av folkbokförings- och upp- bördsväsendet ( Prop. 1963: 32 , SU 41, Rskr. 1963: 101).
Uppbördsorganisationskommittén framlade vidare den 9 september 1963 förslag till organisation för centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (finansdepartementet, stencil 1963:8) och den 30 juni 1964 förslag till organisation för länsstyrelsernas datakontor (finansdepartementet, stencil 1964: 3).
Enligt beslut av 1964 års riksdag (Prop.41964:46, SU 41, Rskr. 128) in- rättades fr.o.m. den 1 juli 1964 centrala folkbokförings- och uppbörds- nämnden. Denna nämnd skulle överta de arbetsuppgifter som åvilade dels centrala uppbördsnämnden och dels statistiska centralbyrån i dess egen- skap av riksbyrå för folkbokföringen samt slutföra de arbetsuppgifter som åvilade uppbördsorganisationskommittén, vilken upphörde med utgången av juni 1964.
Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden framlade den 20 au- gusti 1965 ett betänkande angående uppbördsverkens förstatligande (sten- cil) ooh den 27 oktober 1965 ett betänkande angående lokal skattemyndig- hets arbetsuppgifter och organisation (stencil). På grundval av bl.a. dessa betänkanden har beslut fattats om förstatligande fr.o.m. den 1 januari 1967 av de tidigare kommunala uppbördsverken ( Prop. 1964: 157 , SU 164, Rskr. 342; Prop. 1966:66 , SU 95, Rskr. 221) samt om ny fögderiindel— ning m.m. ( Prop. 1966: 66 , SU 95, Rskr. 221).
Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden har slutligen i januari 1966 framlagt ett betänkande, Ny folkbokföringsförordning m.m. (SOU 1966: 16). En på grundval av detta betänkande utarbetad proposition avses skola föreläggas 1967 års riksdag. Den föreslagna nya folkbokföringsför- ordningen är tänkt att träda i kraft den 1 januari 1968.
Särskilda bestämmelser angående folkbokföringen i Stockholm1
På grund av församlingarnas storlek och framför allt befolkningens rör— lighet är prästerskapet i Stockholms territoriella församlingar av ålder och senast genom uttryckligt stadgande i Kungl. Maj:ts brev till Stock- holms stads konsistoriam den 1 november 1861 befriat från skyldigheten att föra egentliga församlingsböcker (husförhörslängder) och från att för- vara de flyttandes s.k. prästbetyg (flyttningsbetygen), vilka i stället jäm— likt nämnda brev skulle förvaras av betygsinnehavarna själva. Därjämte fastställde Kungl. Maj:t för dessa församlingar utförligare formulär till in- och utflyttningslängder än de, som enligt kungl. cirkulär den 21 april 1860 skulle gälla för landets övriga församlingar.
Avsaknaden av fullständiga husförhörslängder kom med tiden att med— föra kännbara olägenheter. Dessa beaktades icke till en början, utan för- hållandena synes ännu inemot eller in på 1870-talet ha ansetts såsom till- fredsställande.För prästerskapet blev arbetet jämförelsevis föga betungande. Men detta berodde på att vederbörliga anmälningar om flyttningar mellan stadens församlingar till stor del —— på grund av bristande kontrollmöjlig- het — försummades. Den bristfälliga kyrkobokföringens menliga inverkan på mantalsskrivningen ledde emellertid till att Stockholm fick en civil folk— bokföring vid sidan av den kyrkliga, med början i den genom Kungl. brev den 10 november 1876 tillskapade rotemansinstitutionen. Rotemännen skulle vara kommunalt avlönade och föra alla för det borgerliga samhället nödiga anteckningar om befolkningen samt under Stockholms stads mantalsnämnd förrätta mantalsskrivningarna.
Genom rotemännen fick man åter disciplin bland de anmälningsskyldiga. Den arbetslättnad för prästerskapet, som kunde tillskrivas 1861 års be- slut, hade, såsom nämnts, till väsentlig del berott på att flyttningar mellan stadens församlingar ej anmäldes och registrerades; denna arbetslättnad gick nu åter förlorad. Den växande arbetsbördan föranledde år 1879 ett förslag till överståthållarämbetet av Stockholms prästsällskap, innebärande vissa arbetslättnader för prästerskapet. Ingen omedelbar åtgärd blev följ-
1 Litteratur: Betänkande rörande ordnande av mantals— och kyrkoskrivningen i Stockholm, avgivet den 19 juni 1909, s. 5—13. 1936 års uppbördskommittés betänkande, SOU 1938:41, s. 224 — 231 . PM ang. folkbokföringen av byråchefen Alf Olsson. (15 sid.)
den, men den väckta frågan kom att under en mansålder sysselsätta upp— repade utredningar.
Den 27 oktober 1882, i samband med att förordningen angående mantals— och skattskrivningarnas förrättande i Stockholm samma dag utfärdades, uppdrogs åt Stockholms stads konsistorium att inkomma med yttrande jämte erforderligt författningsförslag i frågan, »huruvida icke Stockholms stad borde i kyrkoskrifningsafseende utgöra en enhet och all kyrkoskrif- ning af till staden in— och utflyttande ske på en gemensam kyrkoskrifnings- byrå». De två huvudtankarna i dessa direktiv, staden såsom kyrkobok— föringsenhet och verksamhetens centralisering till ett tjänsteställe, åter- kom i åtskilliga av de följande årens försök till problemlösningar. Att in- rättande av en kyrkoskrivningsbyrå skulle göra rotemännens civilbokfö- ring onödig syntes ej ha avsetts och ej heller ifrågasatts i konsistoriets av- givna utlåtande. Rotemännens verksamhet reglerades närmare i den samma dag som direktiven utfärdade mantalsskrivningsförordningen. Mantalsbok skulle föras rotevis ungefär som en församlingsbok. Därjämte skulle ro- temannen föra in- och utflyttningslängder. Alla flyttningar, även sådana inom en och samma rote, skulle anmälas till vederbörande roteman med företeende av prästbetyg (flyttningsbetyg). Rotemännen hade att under- rätta var sin pastor om flyttningen i de fall, då denna föranledde kyrklig in- eller utskrivning, och därvid bifoga prästbetyget. Från de till statistiska centralbyrån ingående utdragen ur födelse-, vigsel- och dödböckerna skulle inhämtas erforderliga uppgifter till mantalsboken och till de särskilda för- teckningar över födda och döda som rotemannen enligt förordningen hade att föra.
I enlighet med sina direktiv framlade Stockholms stads konsistorium år 1883 ett förslag, enligt vilket en central kyrkoskrivningsbyrå skulle föra ett alfabetiskt »personalkortregister» över stadens kyrkoskrivna befolk- ning jämte in- och utflyttningslängder över dem som flyttade in till eller ut från staden. Uppgifter till anteckningarna i registret skulle kyrkoskriv— ningsbyrån erhålla från pastorsämbetena »eller af annorledes inkomna an- mälningar», motsvarande dem som i församlingar med husförhörsbok av- sågs för anteckningar i denna bok. Förslaget avstyrktes, efter remiss, av huvudstadens flesta territoriella församlingar och av överståthållarämbe— tet. Kungl. Maj:t uppdrog år 1885, med ogillande av konsistoriets förslag, åt överståthållarämbetet att under medverkan av präster och från försam- lingarna utsedda representanter inkomma med nytt förslag. Konsistoriet hade emellertid berikat den följande diskussionen med ytterligare en idé, nämligen lösblads- eller kortsystemet.
Denna idé upptogs dock ej i överståthållarämbetets år 1886 framlagda förslag, ej heller föreslogs en central kyrkobokföringsbyrå. Men den tredje av de hittills omnämnda principerna, staden som en kyrkobokföringsenhet, utvecklades på ett nytt sätt. En »kyrkobok», i huvudsak motsvarande
landsortsförsamlingarnas husförhörsbok, skulle visserligen föras i varje territoriell församling, men staden skulle vara invånarnas gemensamma kyrkobokföringsort på det sättet, att överföringar ej skulle föranledes av flyttningar inom staden, ehuru förslaget likväl förutsatte, att envar skulle vara medlem i den församling, inom vilken han bodde. I den kyrkobok, där någon en gång blivit införd, skulle alla förändringar angående honom in- skrivas, likaså hans barn o.s.v. som sålunda även blev där upptagna och för all framtid, så länge de tillhörde stadens befolkning, skulle där kvarstå. Förslaget lades ej till grund för något Kungl. Maj:ts beslut. Den 7 decem- ber 1888 tillkallades den s.k. kyrkoskrivningskommittén, 1894 års kyrko- bokföringsförordnings förslagsställare.
Den 2 december 1890 avgav kyrkoskrivningskommittén sina två slutbe- tänkanden med förslag till ordnande av kyrkoskrivningen i riket och i Stockholm. Av två provisoriska förslag rörande kyrkobokföringen i Stock- holm, betecknade A—förslaget och B-förslaget, stannade kommittén själv för B-förslaget. Församlingarnas kyrkobokföring enligt B-förslaget påmin— ner mycket om den nuvarande, med en församlingsbok »å lösa blad, kalla- de personkort», ordnade i bokstavsföljd efter huvudpersonernas tillnamn, i församlingsliggarens ställe. In- och utflyttningsböcker skulle föras. Flytt- ningar mellan stadens territoriella församlingar skulle dock ej registreras där utan endast genom anteckning på flyttningsbetyget och personalkortets översändande till inflyttningsförsamlingen. Förslaget förutsätter fortlö- pande civilbokföring hos rotemännen.
Kommitténs förslag kom på grund av remissmyndigheternas motstånd ej till genomförande.
Den svåra fråga som skulle lösas, anförde kyrkoskrivningskommittén i sitt betänkande, vore hur en tillfredsställande bokföring och en minskning i prästerskapets arbete skulle åstadkommas utan att andra krafter för ar- betets utförande vore att påräkna än prästerskapets egna. Med detta ut- talande kan man sammanställa ett nytt uppslag, som år 1896 kom från Kungl. Maj:ts kansli, nämligen huruvida icke kyrkobokföringsbestyret mer eller mindre skulle kunna överföras på rotemännen. Överståthållarämbetet frånträdde år 1896 ett uppdrag att avgiva utlåtande härom, sedan konsis- toriet i inhämtat yttrande förklarat sig icke kunna inse, att sådan över- flyttning ens i inskränktare mån kunde äga rum utan djupgående för— ändringar i gällande lagstiftning. Detta hade till följd att konsistoriet år 1897 anbefalldes inkomma med yttrande, i vilken omfattning den ifråga— satta överflyttningen för konsistoriets del ansågs önskvärd och i vilken mån ändring i lagstiftningen därav påkallades. I utlåtande den 4 maj 1898 framhöll konsistoriet såsom önskvärt, att prästerna befriades från att föra in— och utflyttningslängder; som följd därav borde mantalsboken utökas med två—tre nya kolumner och rotemännen åläggas att utfärda alla så— dana intyg, som grundade sig på den fullständigade mantalsboken, varemot
det alltjämt skulle ankomma på prästerskapet att föra ministerialböckerna och meddela därpå grundade intyg. Utlåtandet föranledde ingen annan Kungl. Maj:ts åtgärd än ett utredningsuppdrag åt sedermera överdirektö- ren Karl Sidenbladh. Såsom bilagor till mantalsboken tillkom böckerna över kyrkobokförda och obefintliga genom 1897 års mantalsskrivnings— förordning för Stockholm.
Sidenbladh framlade år 1903 tre alternativa förslag, A, B och C. Enligt (l-förslaget, som här är av särskilt intresse, skulle, särskilt för varje för— samling, de icke territoriella församlingarna av svenska kyrkan nu inbe— gripna, på en gemensam kyrkoskrivningsbyrå föra alfabetiskt ordnade församlingsböcker jämte in— och utflyttningslängder. I församlingsböckerna skulle bostad ej antecknas och därför ej heller flyttning inom församling men väl däremot flyttning mellan församlingar registreras. På— försam— lingsbok grundade intyg skulle utfärdas på kyrkoskrivningsbyrån. Invå— narna själva skulle fortfarande förvara sina >>p1'ästbetyg»; på grund av inträffade missförstånd skulle benämningen >>flyttningsbetyg>> avlysas och flyttningsbetyg från landsortsförsamling vid inflyttningen omskrivas till » pI'äStbetyg» .
Mantalsnämnden, överståthållarämbetet, statistiska centralbyrån, konsis- toriet och de flesta församlingarna avstyrkte samstämmigt Sidenbladhs tre förslag. Centralbyrån ansåg, att en lösning av kyrkobokföringsfrågan endast stod att vinna på det sättet, att prästerskapet befriades från förande av in- och utflyttningsböcker och därmed församlingsbok och att detta i stället uppdrogs åt de civila registreringsmyndighetcrna, rotemännen.
Hittills hade mantalsskrivningen och civilbokföringen hållits utanför ut- redningarna om kyrkobokföringen i Stockholm. År 1908 beslöt emellertid Kungl. Maj:t att tre sakkunniga skulle tillkallas att biträda inom eckle- siastikdepartementet med förslag till de ändrade bestämmelser, som er- fordrades för att ordna mantals- och kyrkoskrivningen i Stockholm enligt vissa detaljerat angivna grunder. I dessa kom en ny centraliseringstanke, snarare av saklig än geografisk innebörd, till uttryck. I varje församling skulle på en gemensam församlingsexpedition rotemännen med erforderliga hiträden föra en kameralt ordnad församlingsbok, tillika mantalsbok, en- ligt lösbladssystem, en bok över kyrkobokförda, en bok över obefintliga, in- och utflyttningslängd och visst register ävensom utfärda därpå grundade betyg samt pastor med erforderliga hiträden föra ministerialböckerna och en bok för utträde ur svenska kyrkan samt utfärda därpå grundade betyg. Församlingsmedlemmarnas prästbetyg skulle infordras för uppläggnings- arbetet och ej återställas. Därmed hade en av huvudtankarna i 1861 års beslut övergetts, likaså en av huvudtankarna i 1882 års direktiv, nämligen den om staden som en kyrkobokföringsenhet. En av konsistoriet framförd idé om att en utförligare inflyttningsbok skulle kunna ersätta församlings- bok hade ej upptagits. Kungl. Maj:t fullföljde i stället sin egen tanke från
1896, att en del av bokföringsarbetet skulle kunna överföras från prästerna till rotemännen. I princip skilde sig utformningen inte mycket från konsis- toriets förslag i detta avseende år 1898; den väsentligaste nyheten var idén om en gemensam tjänstelokal för den kyrkliga och den civila folkbokfö- ringen.
De sakkunnigas betänkande den 19 juni 1909 innehöll förslag till dels förordning angående kyrklig och civil bokföring av Stockholms befolkning, dels förordning angående mantalsskrivning i Stockholm. Förslaget avvek i vissa hänseenden från direktiven. Ej församlingsboken utan en kameralt ordnad fastighetslängd föreslogs skola vara mantalsbok; församlingsboken skulle ej föras kameralt utan alfabetiskt och ej utgöras av löstagbara blad i liggare utan av kortregister. Den största avvikelsen från direktiven bestod emellertid i ett förslag att — i stället för den dittillsvarande roteindel- ningen av församlingarna, rotemansinstitutionen och mantalsnämnden — varje territoriell församling skulle vara mantalsskrivningsdistrikt med en mantalskommissarie såsom ansvarig för mantalsskrivningen och försam— lingsbokens förande samt biträdd av mantalsskrivare, där sådana anställts, och lydande direkt under överståthållarämbetet. I betänkandet kritisera- des systemet med prästbetygen i församlingsmedlemmars eget förvar.
Konsistoriet förklarade sig i yttrande över förslaget icke kunna god- känna något som helst förslag, som vore fotat på förutsättning av samarbete mellan den kyrkliga och civila myndigheten i ett och samma ämbetsrum. Att mantalskommissarierna skulle lyda under överståthållarämbetet, fastän deras bokföring till stor del skulle vara kyrklig, kritiserades också. Kon- sistoriets inställning blev avgörande.
År 1911 tillkallade Kungl. Maj:t fyra sakkunniga att biträda med bered- ning av kyrkobokföringsfrågan, nu omfattande även Göteborg. De sakkun- niga föreslog församlingsbokens återinförande på pastorsexpeditioncrna. Ett Kungl. brev i anslutning till 1915 års kyrkobokföringsförordning medgav endast för år 1916, att flyttningsbetygen skulle få bli kvar i innehavarnas förvar.
Förslaget innebar vidare, att personalen på varje mantalskontor, ett för varje territoriell församling, skulle utgöras av en mantalskommissarie och, i större församlingar, en eller flera mantalsskrivare, alla med var sitt man- talsskrivningsdistrikt, vari församlingen i förekommande fall skulle indelas, samt därjämte biträden; chefsmyndighet skulle vara överståthållarämbetet. På lokalt grannskap mellan mantalskontor och pastorsexpedition ställdes ej längre krav, men närbelägenheten sades vara önskvärd.
På pastorsexpeditionen skulle enligt förslaget föras samma kyrkoböcker som enligt 1915 års kyrkobokföringsförordning, dock med två undantag. I församlingsboken, för vilken föreslogs kortsystem, skulle de obefintligas Zkort stå kvar med anteckning om obefintligheten; bok över obefintliga skulle sålunda ej ingå bland kyrkoböckerna. Inflyttningsbok skulle ej föras; väl
däremot utflyttningsbok, dock endast över flyttningar från staden. Flytt— ning till annan stockholmsförsamling skulle registreras endast genom att den flyttandes >>personalblad>> togs ut ur församlingsboken och översändes, på vägen passerande de berörda mantalskontoren för registrering i deras mantalsböcker. Flyttningar inom församling skulle ej registreras på pas- torsexpeditionen.
I remissyttrandena över förslaget fick kritiken mot prästbetygen i för- samlingmedlemmarnas eget förvar ej gensvar. Ej blott Stockholms stads konsistorium, vars sympatier för dessa betyg omnämnts i betänkandet, utan även mantalsnämnden motsatte sig den föreslagna indragningen av dem. Konsistoriet och mantalsnämnden var på samma linje även i sin kritik av den föreslagna församlingsboken. Därjämte påtalades de ständiga luckor i redovisningen, som kom att bli en följd av personalbladens insändande till mantalskontoret för delgivning av anteckningar. Konsistoriet uttalade även farhågor för att försändelser av personalblad kunde förkomma. Med anledning av denna och annan kritik blev förslaget ej bifallet.
Det nionde förslaget -— mantalsnämndens av år 1907 medräknat — un- der mer än 35 års utredningsarbete hade därmed fallit. Ett par Kungl. för- fattningar den 6 oktober 1916 med detaljbestämmelser i anslutning till den bestående ordningen, bl.a. om att Stockholms invånare alltjämt skulle få själva förvara sina flyttningsbetyg, innebar i själva verket en vilandeför- klaring av stadens kyrkobokföringsfråga. Först med 1924 års uppbördssak- kunniga blir kyrkobokföringsfrågan —— och då ej enbart Stockholms —— åter föremål för statlig utredning. Under tiden arbetade två av Stockholms stad tillsatta kommittéer efter varandra med frågan om den civila folkbokfö- ringen, 1920 års uppbördskommitté, vars förslag förkastades av stadsfull- mäktige, och rotemanskommittén, vars år 1923 framlagda förslag efter överarbetning resulterade i förordningen den 18 december 1925 (nr 481) om civil folkbokföring och mantalsskrivning i Stockholm. Rotemanskommittén befattade sig ej med kyrkobokföringsfrågan, men dess betänkande röjer att i all stillhet en utveckling ägt rum på detta område. Kommittén ansåg nämligen prästerskapets arbete med kyrkobokföringen dåmera vara så ord- nat, att från prästerskapets sida krav på ändring ej vore att förvänta, samt antecknade, att i ett under behandling varande förslag till delning av för- samlingar i Stockholm icke i något fall såsom skäl för delning anförts svårighet att hinna med kyrkobokföringsarbetet.
En del av förklaringen till sistnämnda förhållande kan man ana sig till av ett uttalande i 1909 års betänkande, som dessutom belyser hur frågan om lindring i prästerskapets skrivgöromål i från början måttligt stora för- samlingar — efter vår tids mått — kunde bli till ett svårlöst problem. La- gar och förordningar ansågs nämligen förutsätta, att prästerskapet skulle självt ombesörja hela arbetet på pastorsexpeditionen, och då likväl »nöden fört till den anordningen», att biträdeshjälp redan då anlitades i mycket
stor utsträckning, var detta strängt taget olagligt. Att modernare tänke- sätt på detta område slagit igenom i början av 1920-talet synes så mycket mer troligt, som redan 1909 års betänkande i anslutning till nämnda utta- lande gjort vissa medgivanden i den riktningen. Med erforderlig tillgång till arbetskraft kunde pastor vidare komplettera kyrkobokföringen med de hjälpregister han ansåg erforderliga.
Rotemanskommitténs förslag var i korthet följande. Mantalsnämnden och rotemansinstitutionen skulle upphöra. Mantalsskrivningen skulle för- läggas till taxeringskontoren och förrättas av taxeringskommissarierna. För den civila löpande folkbokföringen skulle inrättas ett för hela staden gemensamt mantalskontor, lydande under överståthållarämbetets avdel- ning för uppbördsärenden. Mantalshöcker skulle ej längre föras utan ersät- tas av ett hela stadens befolkning omfattande mantalsregister, fört på man- talskontoret enligt kortsystem och ordnat församlingsvis efter kvarter och tomtnummer samt, för varje hus i bokstavsföljd, efter familjenamn. Därtill skulle mantalskontoret, föra dels ett alfabetiskt adressregister, dels ett ar- kivregister, där de från mantalsregistret överförda korten för utflyttade, döda och obefintliga skulle förvaras i alfabetisk nanmordning. Såsom fasta böcker skulle föras dels en inflyttningslängd över personer som flyttade in till staden, dels en födelsebok. Som inflyttningsbok i övrigt, utflyttnings- bok, dödbok och bok över obefintliga skulle adress- och arkivregistren an- ses tillfyllest. Alla flyttningar skulle anmälas på mantalskontoret, som skul- le ombesörja pastorsämbetenas underrättande medelst flyttningsbetygens översändande.
I 1925 års ovannämnda förordning bibehölls mantalsnämnden. Benäm- ningen folkregistret infördes i stället för den föreslagna benämningen man- talsregistret. Till arkivregister skulle endast överföras folkregisterkorten för utflyttade och döda samt för kvinnor, som vid giftermål uppförts på mannens kort; de obefintligas kort skulle samlas i ett särskilt register över obefintliga. Jämte den föreslagna inflyttningslängden skulle föras särskilda längder över utflyttade, döda och födda samt därjämte ett hjälpkortre— gister, upptagande ett kort för varje fastighet och på detta alla som under någon del av året varit folkregisterförda på fastigheten men inte blivit mantalsskrivna där. I övrigt utformades förordningen i överensstämmelse med rotemanskommitténs förslag.
I sitt är 1929 avgivna betänkande uttalade 1924 års uppbördssakkunniga, att det torde råda enighet om att den nya ordningen för den civila folkbok- föringen i Stockholm fungerade fullt tillfredsställande; kostnaderna syn- tes ej heller anmärkningsvärt höga. De sakkunniga föreslog ingen ändring däri, utan hävdade tvärtom, att samma system skulle genomföras i hela riket med mantalskontor på länsstyrelserna, dock att städerna Göteborg och Malmö skulle utgöra egna registreringsområden. Ingen ändring före- slogs i 1915 års kyrkohokföringsförordning. Förslaget blev ej ens till någon del genomfört.
Genom kungörelse den 13 augusti 1936 (nr 493) undergick 1925 års stockholmsförordning förändringar, varigenom mantalskontoret inordnades i överståthållarämbetets avdelning för skatteärenden såsom en särskild mantalsavdelning med en mantalsintendent som föreståndare och mantals- skrivningsförrättare för hela staden. År 1936 tillfördes mantalskontoret en adressmaskinanläggning med tryckande register. Den i det föregående om- nämnda 1936 års uppbördskommittés utredningsuppdrag omfattade även folkbokföringen i Stockholm. I sitt den 31 oktober 1938 avlämnade betän- kande tog kommittén inte ställning till hur Stockholm och Göteborg skulle inordnas i det av kommittén föreslagna nya systemet utan förutsatte yt- terligare utredning under medverkan av representanter för dessa städer, sedan städerna yttrat sig över det framlagda förslaget. Detta kom emeller- lid ej till genomförande.
Enligt 31, 55 och 56 55 folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469) äger Kungl. Maj:t meddela särskilda föreskrifter om folkbokföringen i Stockholm. Den 13 februari 1946 tillkallades sakkunniga för utredning av frågan angående folkbokföringens ordnande i Stockholm och Göteborg. Som resultat av denna utredning tillkom bl.a. kungörelsen den 19 decem- ber 1947 (nr 944) angående folkbokföringen i Stockholm (ändrad bl.a. ge- nom kungörelse den 27 maj 1960 och publicerad i SFS 1960: 527).
År 1948 blev mantalskontoret utbrutet ur överståthållarämbetet och om- organiserades till ett Stockholms stads mantalsverk med en mantalsdirek- tör som chef. Mantalsverket sammanslogs år 1958 med stadens uppbörds- verk. Det sålunda ombildade Stockholms stads uppbördsverk erhöll en upp- bördsdirektör som chef. Efter förstatligandet av de kommunala uppbörds- verken utgöres uppbördsverkets motsvarighet i Stockholm av den lokala skattemyndigheten i Stockholms fögderi, vilket som chef har en fögderi- direktör.
Särskilda bestämmelser angående folkbokföringen i Göteborg1
Genom Kungl. Maj:ts brev den 18 juni 1861 fastställdes för Göteborgs stads församlingar ett särskilt formulär till husförhörslängd, men i förordningen den 14 december 1883 om mantals- och skattskrivning samt kyrkoskrivning i Göteborg anbefalldes även för dessa församlingar det formulär till hus- förhörsbok, som genom nådiga brevet den 27 april 1860 fastställts för rikets övriga församlingar utom Stockholm. Därefter har i Göteborg förts och förs alltjämt församlingsbok enligt de allmänna bestämmelserna för riket.
Vid sidan av den kyrkliga bokföringen införde 1883 års förordning en
1 Litteratur: 1936 års uppbördskommittés betänkande, SOU 1938:41, s. 230—231.
fortlöpande civil registrering av stadens befolkning, anordnad efter rikt- linjer, som i stora drag ännu följs.
Enligt förordningen fördes församlingsboken kronologiskt efter tiden för personernas inflyttning eller nya familjers bildande med tillägg av en särskild fastighetslängd, anordnad efter bostad, i vilken under varje fastig- het infördes där boende familjers eller hushålls huvudpersoner och för sig själva boende personer med hänvisning till uppslag i församlingsboken ävensom med samma hänvisning tjänare samt deras barn, om ej tjänarna var i församlingsboken införda under husbönderna.
Mantalsskrivningen skulle enligt 1883 års förordning förrättas under januari och februari månader för det löpande året. Mantalslängden skulle avslutas å dag före mars månads utgång, som av magistraten bestämdes. Dessa tider hade införts genom författningar beträffande mantalsskriv- ningens förrättande den 12 september 1921 och beträffande mantalsläng- dens avslutande den 16 maj 1924.
1833 års författning upphävdes genom förordningen den 17 november 1905 angående mantalsskrivning i Göteborg. En fortlöpande bokföring av stadens invånare verkställdes å mantalskontoret i staden av mantalsskrivare, vilka tjänstgjorde envar för visst distrikt, omfattande en församling, eller, där så fanns lämpligt, viss del av sådan församling. Chefsskapet över mantals- kontoret utövades av mantalsdirektören utan inskränkning i magistratens befogenheter och åligganden med avseende å mantalsskrivningen och debi— teringen av utskylder m.m.
För varje distrikt fördes av mantalsskrivaren en efter rote och kvarter, fasta egendomar och hushåll ordnad mantalsbok, i vilken infördes alla inom distriktet boende personer, som icke blott tillfälligtvis uppehöll sig där. Dessutom fördes enligt kortsystem ett för hela staden gemensamt, å anteckningarna i mantalsboken grundat alfabetiskt register, upptagande samtliga i staden mantals- och kyrkoskrivna personer, vilka under kalen- deråret uppnått eller uppnår 16 års ålder, ävensom barn under denna ål- der, vilka icke var mantalsskrivna hos sina föräldrar eller endera av dem.
Vid inflyttning till Göteborg skulle den inflyttande inom fjorton dagar å mantalskontoret anmäla inflyttning samt avlämna vederbörligt flytt- ningsbetyg från utflyttningsorten angående sig själv och sitt husfolk. Se— dan anteckning om inflyttningen införts i mantalsboken, överlämnades flyttningsbetyget jämte uppgift om den inflyttades bostad genom veder- börande mantalsskrivares försorg till pastor i den församling, där den in- flyttande borde kyrkobokföras.
De är 1911 tillkallade sakkunniga för utredning av Stockholms folkbok- föringsfrågor hade motsvarande uppdrag för Göteborgs vidkommande. De väsentligaste nyheterna i deras förslag rörande Göteborg, vilket avgavs den 22 juni 1916, var följande. Församlingshoken och boken över obefintliga skulle föras på lösa kort, kallade personalblad och ordnade i den förra efter bostad och i den senare kronologiskt efter tiden för överförandet till sist-
nämnda bok. Inflyttningsboken skulle tillika utgöra personförteckning över alla i församlingen bokförda personer. Den skulle föras dels kronologiskt och dels familjevis, så att exempelvis familjemedlem, som inflyttade senare än familjen i övrigt, skulle antecknas såväl i rum, motsvarande inflytt— ningens tidsföljd, som ock i samma rum som övriga familjemedlemmar. För nybildade familjer skulle nytt rum uppläggas i tidsföljd efter upp- läggandets dag. I en särskild dagbok skulle införas sådana till församlings— boken hörande anteckningar, för vilka erforderligt utrymme saknades å personalbladet. Vid flyttningar inom staden skulle i stället för flyttnings- betyg den flyttandes personalblad översändas till inflyttningsförsamlingen. Inflyttning till staden skulle anmälas inom en månad, eller om den ägt rum i december, inom åtta dagar. Flyttningar inom staden skulle anmälas inom november månads utgång eller, om de ägt rum mellan den 23 november och årets slut, inom åtta dagar.
Förslaget vann ej Kungl. Maj:ts bifall. Enligt förslag av 1936 års uppbördskommitté borde, därest kommitténs förslag till folkbokföringens ordnande lades till grund för en ny lagstiftning, erfordras särskilda bestämmelser beträffande Stockholm och Göteborg. Gi- vetvis bord-e folkbokföringen i dessa städer regleras enligt samma mate- riella bestämmelser, som gällde för riket i övrigt. Då det av kommittén fö- reslagna systemet byggde på att vissa av de för folkbokföringsarbetet vik— tigaste urkunderna skulle utgöras av kort, vilka allt eftersom personerna flyttade mellan olika orter, skulle kunna överflyttas från ett register till ett annat, borde samma urkunder som för riket i övrigt komma till använd- ning vid folkbokföringen i nämnda två städer. Däremot borde givetvis hinder ej möta att i sagda städer vid sidan därav för särskilda ändamål föra andra urkunder. Likaledes borde, om så skulle befinnas nödvändigt, delvis andra regler än de i folkbokföringsförordningen föreslagna kunna stadgas angående det tekniska förfarandet vid folkbokföringen och befolkningens medverkan därvid. Förslaget föranledde icke något Kungl. Maj:ts ställ- ningstagande.
För Göteborgs vidkommande gäller för närvarande kungörelsen den 30 juni 1948 angående folkbokföringen i Göteborg. De tidigare på mantalskon- toret (1nantalsdirektören) ankommande arbetsuppgifterna åvilade enligt denna kungörelse den lokala skattemyndigheten (kronokamreraren) i sta- den. Efter förstatligandet av bl.a. det kommunala uppbördsverket i Göteborg bär chefen för den lokala skattemyndigheten i Göteborgs fögderi tjänste- titeln fögderidirektör.
KAPITEL 2
Gällande bestämmelser m.m.
Inledning
Som framgår av historiken genomfördes under mitten av 1940—talet en om- fattande reform inom folkbokföringsväsendet. Det då införda systemet har bestått i allt väsentligt oförändrat intill nu. Det beräknas dock vid 1968 års ingång komma att avlösas av ett i vissa hänseenden nytt system, vilket främst skiljer sig från det nuvarande däri, att de maskinella hjälpmedel som f.n. används i registreringsarbetet kommer att ersättas med moderna sådana, datamaskiner. Den folkbokföringsförordning (FBF) som antogs år 1946 torde komma att upphöra att gälla med utgången av år 1967 liksom också olika med stöd av nämnda förordning utfärdade administrativa för- fattningar. En ny folkbokföringsförordning avses skola träda i kraft den 1 januari 1968.
Folkbokföringen i riket sker, såväl enligt gällande FBF som enligt för- slaget till ny FBF genom kyrkobokföring och mantalsskrivning samt genom registrering hos länsstyrelserna och hos centrala folkbokförings- och upp- bördsnämnden. Det föreslagna folkbokföringssystemet skiljer sig från gäl— lande system främst däri, att mantalsskrivningen enligt det nya systemet skall ske utan användande av mantalsuppgifter och att de i samband med 1946 års reform införda adressmaskinanläggningarna ersätts av datamaskin- anläggningar. Författningtekniskt sett skiljer sig den föreslagna FBF från gällande FBF bl.a. i det avseendet att den föreslagna förordningen icke i lika hög grad som den gällande kommer att reglera detaljförfarandet inom folkbokföringssystemet. En motsvarighet till åtskilliga av de bestäm- melser som nu återfinns i FBF avses skola inflyta i författningar, som ut- färdas i administrativ ordning.
Med hänsyn till att den föreslagna reformen avses skola genomföras först omkring årsskiftet 1967/68 skall i det följande först lämnas en redogörelse för det nu tillämpade systemet och därefter belysas skillnaden mellan detta och det föreslagna.
Folkbokföring enligt gällande F BF
De grundläggande bestämmelserna för befolkningsregistreringen finns i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469), kyrkobokförings- kungörelsen den 30 december 1946 (nr 801) samt mantalsskrivningskun— görelsen den 25 augusti 1947 (nr 654). För folkbokföringen i Stockholm och Göteborg gäller i vissa avseenden särskilda bestämmelser enligt kungörel- serna den 19 december 1947 (nr 944, ändrad och omtryckt i SFS 1960: 527) resp. den 30 juni 1948 (nr 621). I författningar rörande ett flertal andra verksamheter förekommer även föreskrifter, vilka angår folkbok- föringsväsendet, såsom om skyldighet för olika myndigheter m.fl., däri- bland bl.a. folkbokföringsmyndighet, att lämna uppgifter till resp. från folkbokföringen. Det må nämnas, att i folkbokföringsförordningen med- delade bestämmelser angående medborgarkort och främlingskort samt centralt sökregister för rikets befolkning aldrig trätt i kraft.
Pastorsämbetena ombesörjer kyrkobokföringen som innefattar en fort- löpande lokal registrering av befolkningen. Kyrkobokföringen sker försam— lingsvis; dock förekommer i mindre utsträckning att del av församling ut- gör eget kyrkobokföringsdistrikt med självständig kyrkobokföring. Kyr- kobokföringen är förlagd till vederbörande pastorsexpedition, som kan vara gemensam för två eller flera församlingar. Antalet församlingar i riket är 2 568, därav 5 icke territoriella församlingar (uppgifterna avser förhållan- dena den 1 januari 1966). Antalet pastorsexpeditioner uppgår till drygt 1800. I Stockholm och Göteborg handhas kyrkobokföringen av pastors- ämbetena och de lokala skattemyndigheterna i resp. städer.
Inom folkbokföringsväsendet förekommer vidare kommunala roteombud med uppgift att biträda pastorsämbetena och mantalsskrivningsförrättare. Roteombuden utses av vederbörande kommun för en tid av fyra år. I varje församling skall finnas minst ett roteombud. I fråga om stad, köping eller annat samhälle äger länsstyrelsen emellertid bestämma att roteombud icke skall utses.
De lokala skattemyndigheternal verkställer mantalsskrivningen. Denna förrättas årligen inom varje kommun. Den innebär en med ledning av läm- nade mantalsuppgifter ärlig registrering av fysiska personer och fastighe— ter, bl.a. för kontroll av kyrkobokföringen och registreringen hos länssty- relserna. Antalet lokala skattemyndigheter är numera 122.
Länsstyrelse är enligt 56 å FBF länsbyrå för folkbokföringen.? Hos varje länsstyrelse är numera inrättat ett datakontor. Vid detta sker viss registre- ring av fastigheterna, befolkningen och de juridiska personerna inom länet,
1 Fr.o.m den 1 januari 1967 benämns lokal skattemyndighets chef i mindre och me— delstora fögderier häradsskrivare och i större fögderier fögderidirektör (jfr kk den 3 juni 1966, nr 246, angående rikets indelning i fögderier och Kungl. Maj:ts instruktion den 21 oktober 1966, nr 557, för lokal skattemyndighet). 2 Benämningen länsbyrå avses enligt SOU 1966:16 skola försvinna.
i huvudsak på grundval av uppgifter från pastorsämbetena och de lokala skattemyndigheterna inom länet. Som hjälpmedel i registreringsarhetet har hittills använts adressmaskinanläggningar med därtill hörande tryckande register. En avveckling av dessa anläggningar pågår och de ersätts efter hand med datamaskinanläggningar. Efter genomförd omorganisation avses 20 länsstyrelser (inklusive överStåthållarämbetet) skola vara försedda med såväl datamaskiner som stansutrustning och 5 länsstyrelser med endast stansutrustning.
Länsstyrelse är besvärsinstans för klagan över beslut om mantalsskriv- ning samt om rätt kyrkobokföringsort och -fastighet.
Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden ( GFU ) utövar såsom så- dan den centrala ledningen av och tillsynen över folkbokföringen i riket. Hos CFU föres centralt för hela riket vissa register. Dödregistret föres dock hos statistiska centralbyrån enligt kungörelsen den 29 maj 1964 (nr 355) om överflyttande på CFU av uppgifter, som tillkommer statistiska centralbyrån i egenskap av riksbyrå för folkbokföringen och centrala upp- bördsnämnden m.m.
Domkapitlen är tillsynsmyndigheter och besvärsinstanser i andra kyrko- bokföringsfrägor än sådana som gäller rått kyrkobokföringsort och -fastighet. Domkapitlen biträds av kyrkobokföringsinspektörer. Dessa, vilka är präster, förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av fem år. Antalet kyrkobokförings- inspektörer är f.n. 23.
Kammarrätten är sista besvärsinstans såvitt gäller frågor om rätt kyrko- bokförings- och mantalsskrivningsort.
Regeringsrätten utgör sista besvärsinstans såvitt avser andra kyrkobok- föringsfrågor än de som avser rätt kyrkobokföringsort.
F alkbokföringsorganens verksamhet
1. Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (GFU) Såsom i det föregående omnämnts, utövar CFU den centrala ledningen av och tillsynen över folkbokföringen samt handhar viss central registrering inom folkbokföringssystemet. Denna registrering omfattar i huvudsak föl- jande register:
a) register över obefintliga och emigrantregister, bestående av från pastorsämbetena överlämnade p'ersonakter för obefintliga och utvandrare;
b) dubblettaktregister, bestående av personakter, vilka på grund av skada eller nötning ersatts med nya;
c) kortregister, ordnade efter personers födelsetid och födelsenummer för dels i bok över obefintliga upptagna personer, dels personer som sedan 1947 invandrat, utvandrat eller återförts från bok över obefintliga, dels även personer som tilldelats nytt födelsenummer.
Det ankommer på GFU bl.a. att utfärda föreskrifter, råd och anvisningar beträffande tillämpningen av gällande folkbokföringsförfattningar samt att fastställa formulär till prästbevis m.fl. formulär på folkbokföringsväsendets område;
att fastställa födelsenummer bl.a. för personer, vilka kyrkobokförts som invandrade eller överförda från bok över obefintliga eller vilka icke kunnat tilldelas födelsenummer av länsbyrå, ävensom för personer, vilkas födelse- nummer måste ändras på grund av fel;
att utfärda personakter för befolkningen utom för nyfödda; att handlägga ärenden avseende rättelse eller ändring av uppgifter om födelsetid m.fl. kyrkobokföringsuppgifter;
att granska insända prästbevis rörande utlännings födelse, vigsel eller dödsfall och vidarebefordra bevisen till vederbörande ambassad eller kon- sulat.
2. Pastorsämbetcnz
Den på pastorsämbetena ankommande registreringen inom folkbokförings— systemet sker i ett flertal olika kyrkoböcker och register. Enligt 10 5 1 mom. FBF förs sålunda i varje församling följande kyrkoböcker, nämligen
a) församlingsbok med tillhörande särskilda förteckningar över utländska undersåtar, personer, som icke tillhör Svenska kyrkan, blinda, dövstumma, sinnessjuka och sinnesslöa;
b) församlingsliggare;
c) bok över obefintliga;
d) inflyttningsbok med tillhörande minnesanteckningar rörande perso- ner, beträffande vilka pastor beslutat, att de icke skall kyrkobokföras i församlingen;
e) födelse- och dopbok;
f) konfirmationsbok;
g) lysnings- och vigselbok;
h) död— och begravningshok. Enligt 10 5 2 mom. FBF skall vidare i varje församling föras
i) församlingsregister, bestående av avtryckskort;
j) avgångsregister, bestående av avtryckskort;
k) minnesanteckningar över anmaningar och förelägganden enligt 27 & FBF.
Under j) ovan angivet avgångsregister skall vart tjugonde år eller, om med hänsyn till församlingens storlek eller befolkningens rörlighet så erfordras, oftare genom pastors försorg avskrivas i en avgångslängd.
Enligt 11 & kyrkobokföringskungörelsen skall pastor även särskilt för- teckna omyndigförklarade.
Enligt 14 5 kyrkobokföringskungörelsen skall vidare föras ett alfabetiskt
register över fastigheterna i församlingen, såvida ej fastigheterna i försam- lingsboken eller församlingsliggaren förekommer i en ordning, som gör ett sådant register överflödigt.
Utöver ovannämnda obligatoriska kyrkoböcker och register äger pastor enligt 10 5 3 mom. FBF föra fastighetslängd, som då anses utgöra en avdel- ning av församlingsboken, utflyttningsbok, "som då räknas till kyrkoböcker- na, samt de andra längder, förteckningar eller register han i övrigt finner behövliga för församlingsarbetet eller kyrkobokföringen.
Kyrkobokföringen sker fortlöpande med ledning av anmälningar och underrättelser, som pastor emottager från allmänheten, andra folkbok- föringsmyndigheter ävensom från vissa myndigheter m.fl. Det åligger pastor att i samband med bokföring av vissa förhållanden i kyrkoböckerna därom underrätta andra folkbokföringsmyndigheter, främst vederbörande läns- byrå, ävensom vissa andra myndigheter m.fl. Därjämte förekommer period- vis avisering om vissa förhållanden. Pastors arbetsuppgifter i övrigt avser i huvudsak
att utfärda prästbevis för olika ändamål på begäran av enskilda personer, myndigheter m.fl.;
att tillhandahålla statistiska centralbyrån vissa statistiska uppgifter, bl.a. en årlig summarisk folkmängdsredogörelse ;
att såsom en förberedelse för mantalsskrivningen årligen förrätta för- skrivning av befolkningen inom församlingen, innebärande en kontroll av de i kyrkoböckerna redovisade uppgifterna om de kyrkobokförda perso- nernas bostadsfastighet, namn och födelsetid mot avlämnade mantalsupp- gifter, samt
att närvara vid den årliga mantalsskrivningsförrättningen i den utsträck- ning som erfordras för förrättningens behöriga verkställande.
För kyrkoböckernas förande ansvarar pastor, dock må även annan i för- samlingen tjänstgörande präst på eget ansvar utfärda prästbevis.
I icke ringa omfattning torde kyrkobokföringen och därmed samman- hängande göromål i sin helhet utföras av pastor personligen, i andra fall av pastor med biträde av annan präst inom församlingen ävensom av annan, icke prästerlig arbetskraft.
En betydande del av folkbokföringsarbetet faller på samarbete med andra myndigheter samt enskilda organisationer och personer. Följande samman— ställning utgör en exemplifiering av de aviseringar och anmälningar m.m. som sker till pastorsämbetena eller från dessa.
Aviseringar och anmälningar till pastorsämbete från Namnbyrån (patent- och registreringsverkets namnbyrå) ang. namnbyte.
Enskild person om antagande av släktnamn: Olika varianter beträffande personer under och över 18 år, anmälan av hustru om tilläggsnamn, tagande av mannens släktnamn, anmälan av kvinna i upplöst äktenskap om återtagande av namn som ogift.
Justitiedepartementet eller länsstyrelse om förvärv av svenskt medborgarskap. J ustitiedepartementet om förlust av svenskt medborgarskap. Sjömanshus om inskrivning i eller avförande ur sjömansregister. Domstol ang. omyndigförklaring. Domstol om återvunnen myndighet. Läkare ang. utskrivning från mentalsjukhus. Läkare att sinnessjuk eller sinnesslö person tillfrisknat. Enskild person om inflyttning eller invandring, utflyttning och utvandring. CFU att i bok över obefintliga upptagen person är bosatt i utlandet eller kyrko- bokförts i annan församling. Sjukhus eller barnmorska om födelse. Enskild om namngivning. Präst om dop. Namnbyrån om ändring eller tillägg av förnamn. Sjukhus om dödfött barn. Barnavårdsman m.fl. om faderskap till barn utom äktenskap, arvsrättsförklaring, medgivande att antaga faderns släktnamn, egenskap av trolovningsbarn. Domstol om beslut ang. avsaknad av äktenskaplig börd. Domstol ang. adoption. Vigselförrättare om vigsel; i följd därav i vissa fall legitimation av barn utom äktenskap. Statistiska centralbyrån om äktenskapsskillnad eller återgång av äktenskap. Enskild person eller myndighet om dödsfall. Domstol om dödförklaring. Annat pastorsämbete om i annan församling kyrkobokförd makes dödsfall . Främmande präst om jordfästning, gravsättning. Krematorieföreståndare ang. eldhegängelse. Länsstyrelse ang. tillstånd till flyttning av stoft eller aska. Enskild person om införande i riket av stoft eller—aska efter utomlands avliden. Tullmyndighet om utförande ur riket av stoftet eller askan efter här i riket av- liden person.
Uppgifter av skilda slag som begärs från pastorsämbete av Åklagare ang. brottsmisstänkta. Släktutredare.
Inkassobyråer.
Vetenskapliga utredningar (speciellt medicinska och sociologiska) beträffande undersökningsgrupper och kontrollgrupper. Krigsplanerande myndigheter (beträffande vissa yrkeskategorier). Vissa fackförbund ang. kontroll av data beträffande utländska medlemmar. Socialförsäkringsorgan.
Avisering från pastorsämbete till länsstyrelse (datakontoret)
Makars förvärv av släktnamn. Ensamförvärv av släktnamn enligt namnbyråns beslut. Persons antagande av släktnamn genom anmälan hos pastor. Hustrus antagande under äktenskap av mannens släktnamn genom anmälan hos pastor. Hustru, som förvärvat mannens släktnamn, återförvärvar henne tidigare tillkom- mande släktnamn. Kvinna i upplöst äktenskap, som förvärvat mannens släktnamn, återtager sitt
släktnamn som ogift genom anmälan hos pastor. Förvärv av svenskt medborgarskap. Förlust av svenskt medborgarskap genom preskription. Förlust av svenskt medborgarskap genom Kungl. Maj:ts beslut. Förvärv av utländskt medborgarskap med åtföljande förlust av svenskt. Inskrivning i sjömanshus. Avförande från sjömanshus. Utflyttning till annan församling. Flyttning inom församlingen. Utvandring. Anmälan om stadigvarande bosättning å utrikes ort, eller upplysning därom vid två på varandra följande mantalsskrivningar. Födelseanmälan med/utan namngivning (ej dop). Namngivning efter födelseanmälan och före dop. Dop utan föregående namngivning. Dop varvid förnamn tillägges. Ändring eller tillägg av förnamn. Domstols beslut om avsaknad av äktenskaplig börd. Domstols beslut om adoption. Vigsel. Legitimation. Äktenskapsskillnad eller återgång av äktenskap. Ogiltigförklarande av vigsel. Dödsfall. Utträde ur kyrkan. Inträde i kyrkan.
Avisering till försvarsstabens personalavdelning Begravning av utländsk krigsman eller utländsk sjöman på kyrkogård inom riket skall anmälas till försvarsstabens personalavdelning.
Avisering till statistiska centralbyrån Födelseanmälan beträffande dödfött barn. Personakt för avliden person insändes till statistiska centralbyrån.
Avisering till patent- och registreringsverkets namnbyrå Persons antagande av släktnamn genom anmälan till pastor. Hustrus antagande under äktenskapet av mannens släktnamn genom anmälan hos pastor.
Hustrus, som förvärvat mannens släktnamn, återförvärv av henne tidigare till- kommande släktnamn. Kvinnas i upplöst äktenskap, varunder hon förvärvat mannens släktnamn, åter- tagande av sitt släktnamn som ogift genom anmälan hos pastor. Förvärv av svenskt medborgarskap, varvid vederbörandes efternamn skall an- mälas till namnbyrån. Om till följd av domstols beslut om avsaknad av äktenskaplig börd barn, som är svensk medborgare, genom beslutet förvärvar utländskt nanm, skall under— rättelse göras till namnbyrån.
Om vid vigsel kvinnan eller eventuellt barn är svensk medborgare och till följd av vigseln förvärvar utländskt namn skall anmälan ske till namnbyrån. Därest barn som är svensk medborgare genom legitimation förvärvar utländskt namn skall namnmyndigheten meddelas.
Därest kvinna, som är svensk medborgare, genom äktenskapsskillnad eller åter- gång av äktenskap förvärvar utländskt namn, skall namnmyndigheten meddelas. Därest kvinna eller eventuellt barn, som är svensk medborgare, genom ogiltig- förklaring av vigsel förvärvar utländskt namn, skall namnet meddelas till namn- myndigheten.
Avisering till barnavårdsnämnd Utflyttning av barn som ej fyllt 16 år. Utvandring av barn som ej fyllt 16 år. Anmälan av födelse till barnbidragsregistret. Anmälan av födelse av barn utom äktenskap. Födelseanmälan beträffande dödfött barn utom äktenskap. Dödsfallsanmälan beträffande barn under 16 år.
Avisering till GFU Rekvisition av personakt för inflyttad person som är upptagen i bok över obe- fintliga för annan församling.
Rekvisition av personakt för invandrad person. Personakt för utvandrad person översändes till CFU. Personakt för person, som överförts till bok över obefintliga, översändes till CFU. Anmälan att i bok över obefintliga upptagen person är bosatt å utrikes ort eller kyrkobokförts i annan församling meddelas CFU. Personakt för dödförklarad person, som återkommer, rekvireras från CFU. Underrättelse om utländskt barns födelse och förnamn. Om barn genom domstols beslut om avsaknad av äktenskaplig börd blir ut- ländsk medborgare underrättas CFU.
Utlännings vigsel i Sverige meddelas CFU. Utlännings dödsfall i Sverige meddelas CFU. Dödsfallsanmälan beträffande i bok över obefintliga upptagen person meddelas CFU. Underrättelse ang. dödförklaring meddelas CFU.
Avisering till domstol Om änkling eller änka ingår nytt äktenskap skall rätten i den ort, där den avlidne maken var bokförd vid det tidigare äktenskapets upplösning, aviseras. Varje dödsfall skall aviseras rätten.
Avisering till hälsovårdsnämnd Dödsfall i tuberkulos skall då av läkare utfärdad dö—dsattest icke företes anmälas till hälsovårdsnämnden.
Avisering till sjömanshus (beträffande där inskriven person) Förvärv av nytt släktnamn enligt namnbyråns beslut. Antagande av nytt släktnamn genom anmälan hos pastor. Under äktenskapet (hustru) genom anmälan hos pastor antaget släktnamn. Hustrus återförvärv av henne tidigare tillkommande släktnamn. Flyttning från annan församling eller inom församling. Utvandring. Ändrad födelsetid och/eller födelsenummer. Adoption och därvid erhållet nytt namn. Förvärv av nytt namn genom vigsel, legitimation, äktenskapsskillnad, återgång av äktenskap eller ogiltigförklaring av vigsel. Dödsfall.
Avisering till annan församling Rekvisition av personakt för inflyttad. Översändande av personakt för utflyttad. Varje emottagen anmälan eller underrättelse och verkställd anteckning i kyrko- bok om förhållande som skall antecknas i personakt, skall om den i vars per- sonakt anteckningen skall ske, utflyttat till annan församling, aviseras pastor i inflyttningsorten. Sådana anmälningar är ändringar av civilståndet, fast- ställande av faderskap för trolovningsbarn, faders till barn utom äktenskapet medgivande att bära hans släktnamn, arvsrättsförklaring.
3. Roteombud Roteombuden (5 & FBF) har till uppgift att tillhandagå pastor och mantals- skrivningsförrättare med upplysningar i folkbokföringsärenden samt att i samråd med dessa myndigheter vaka över att allmänheten ställer sig med- delade föreskrifter angående folkbokföringen till efterrättelse. I sin verksamhet har roteombud bl.a.
att uppmärksamt följa förändringarna i rotens befolkning; att närvara vid för-skrivning och mantalsskrivningsförrättning, samt att tillhandahålla blanketter för uppgifter till mantalsskrivningen samt att mottaga, granska och ordna dylika uppgifter.
4. De lokala skattemyndigheterna Såsom folkbokföringsmyndighet har varje lokal skattemyndighet att år- ligen förrätta mantalsskrivning samt att handlägga därav föranledda skrift- växlingsärenden med annan mantalsskrivningsförrättare ävensom att avge yttrande över besvär i mantalsskrivningsärenden.
På lokal skattemyndighet ankommer vidare att föra avtryckskortregister över de fysiska personerna och fastigheterna inom tjänsteområdet;
att i anledning av underrättelser från inskrivningsdomare och överlant- mätare (fastighetsregisterförare) om lagfarter resp. förändringar i fastig- hetsindelningen m.m. därom underrätta länsbyrå samt — vad avser för- ändringar i fastighetsindelningen m.m. —— jämväl vederbörande pastors- ämbete, samt
att på begäran utfärda mantalsskrivningsbevis ävensom att lämna polis- myndighet intyg rörande fysisk persons mantalsskrivningsförhållanden.
Lokal skattemyndighet har därjämte att årligen upprätta röstlängd och kontrollera densamma mot mantalslängd. För ändamålet tillhandahålls myndigheten en genom länsbyrås försorg upprättad stomme till röstlängd i två exemplar ävensom från pastorsämbete vissa uppgifter till ledning för anteckning om rösträttshinder och för fullständigande av röstlängderna.
5. Länsstyrelserna För sin verksamhet såsom länsbyrå för folkbokföringen (56 & FBF) för- fogar länsstyrelse över adresseringsmaskiner och tryckande register.1
Utöver de tryckande registren, bestående av adressplåtar över de fysiska personerna, de juridiska personerna och fastigheterna inom länet, föres två avtryckskortregister över de fysiska personerna, det ena ordnat alfa- betiskt efter personernas namn samt det andra efter födelsetid, ävensom vissa andra hjälpregister, likaledes bestående av avtryckskort.
Det tryckande registret över de fysiska personerna användes för följande ändamål:
a) fortlöpande avisering om ändringar i registreringen till pastorsäm- beten, lokala skattemyndigheter samt vissa andra myndigheter m.fl.;
b) periodvis avisering om vissa registrerade uppgifter till vissa myndig- heter m.fl.;
c) framställning av de inom folkbokförings- och uppbördsväsendet före- kommande årliga längderna (roteförteckning, stomme till mantalslängd, mantalslängd samt stomme till röstlängd, inkomst- och debiteringslängd) samt av debetsedlar m.m.
Till länsstyrelses folkbokföringsuppgifter hör vidare att fastställa födelsenummer för nyfödda med födelsehemort inom länet; att bestämma tid och plats för de årliga mantalsskrivningsförrättningar- na;
att handlägga vissa ärenden rörande roteombuden, samt att handlägga ärenden rörande besvär och underställning i mantalsskriv- ningsfrågor och frågor rörande rätt kyrkobokföringsort och -fastighet.
6. Domkapitlen Domkapitlen har inseende över kyrkobokföringen. Därjämte ankommer det på domkapitel att handlägga ärenden rörande besvär och underställning i vissa kyrko- bokföringsfrågor, samt att avge yttrande i ärenden som avser ändring av uppgifter om födelse- tid m.m. Kyrkobokföringsinspektör åligger bl.a. att tid efter annan besöka pastors- ämbetena i och för granskning och lämnande av råd och anvisningar röran- de kyrkobokföringen. För kyrkobokföringsinspektörerna finns särskild in— struktion (SFS 594/1946).
7. Folkbokföringeu i Stockholm, Göteborg och Malmö Folkbokföringen i dessa städer skiljer sig i vissa avseenden från folkbok- föringssystemet för landet i övrigt (jfr kap. 1).
1 Ang. avvecklingen av adressmaskinanläggningarna, se detta kapitel under Inledning.
I Stockholm ombesörjs folkbokföringen av pastorsämbetena och av den lokala skattemyndigheten i staden (före den 1 jan. 1967 stadens uppbörds- verk). Såsom rådgivande samarbetsorgan i gemensamma kyrkobokförings- frågor finns en folkbokföringsdelegation, bestående av den lokala skatte— myndighetens chef samt två av domkapitlet utsedda präster.
Vid pastorsämbetena förs samma kyrkoböcker och register som vid öv- riga pastorsämbeten i riket. Dock är pastorsämbetena befriade från skyl- dighet att föra församlingsbok, bok över obefintliga, inflyttningsbok, min- nesanteckningar över anmaningar och förelägganden samt avgångsregister.
I övrigt sker kyrkobokföringen genom registrering (eentralbokföring) hos den lokala skattemyndigheten. Ho's denna förs bl.a. folkregister, som i huvudsak motsvarar den av pastorsämbetena utom Stockholm förda för- samlingsboken.
Pastorsämbetenas och den lokala skattemyndighetens böcker och re- gister aktualiseras med ledning av från allmänheten och olika myndigheter inkommande uppgifter. Uppgift om födelser, dödsfall, vigslar och rent kyrkliga förhållanden mottages härvid av vederbörande pastorsämbete, som underrättar den lokala skattemyndigheten. Övriga uppgifter inkommer direkt till nämnda myndighet, som i sin tur underrättar pastorsämbetena.
Till i Stockholm kyrkobokförda personer är f.n. utlämnade särskilda flyttningsbetyg, vilka används som hjälpmedel bl.a. vid flyttningsanmälan.
Den lokala skattemyndigheten handlägger vidare vissa kyrkobokförings- ärenden, bl.a. vad avser frågor om rätt kyrkobokföringsort och -fastighet samt frågor rörande anteckning av nationalitet i kyrkobok eller i folk- register.
På myndigheten ankommer i övrigt huvudsakligen samma arbetsupp- gifter som eljest fullgörs av länsstyrelse i egenskap av länsbyrå. Myndig- heten förfogar för ändamålet över tryckande register över fysiska och juridiska personer och fastigheter inom Stockholm. För verksamheten an- vänds även en datamaskinanläggning hos överståthållarämbetet.
Vad gäller mantalsskrivningen föregås mantalsskrivningsförrättningen icke av någon särskild för-skrivning. Roteombud förekommer icke i Stock- holm.
I Göteborg ombesörjs folkbokföringen av pastorsämbetena och den lokala skattemyndigheten i staden. Såsom rådgivande "samarbetsorgan finnes en särskild folkbokföringsdelegation, bestående av chefen för den lokala skatte- myndigheten och två präster. Folkbokföringssystemet är i huvudsak ordnat på samma sätt som i Stockholm. Vissa olikheter förekommer emellertid. Vid pastorsämbetena för's sålunda även församlingsbok, vilket ej är fallet i Stockholm. Den lokala skattemyndighetens centralbokföring omfattar icke något särskilt flyttningsregister. I Göteborg förekommer ej några särskilda till den kyrkobokförda befolkningen utlämnade flyttningsbetyg såsom hjälpmedel vid folkbokföringsarbetet.
Fördelningen av förekommande folkbokföringsarbeten mellan pastors- ämbetena och den lokala skattemyndigheten är i allt väsentligt densamma som gäller mellan pastorsämbetena och den lokala skattemyndigheten i Stockholm.
Den årliga mantalsskrivningsförrättningen föregås ej av någon för—skriv- ning. Roteombud förekommer ej heller i Göteborg.
I Malmö handhas folkbokföringen av pastorsämbetena och den lokala skattemyndigheten i staden.
Hos pastorsämbetena förs i folkbokföringsförordningen föreskrivna kyrko- böcker och register, och arbetsuppgifterna med avseende å kyrkobokföring— en är desamma som åvilar övriga pastorsämbeten i riket (Stockholm och Göteborg undantagna), dock ombesörjer pastorsämbetena icke någon avise- ring till barnavårdsnämnd för dess barnbidrag'sverksamhet, utan fullgörs denna avisering av den lokala skattemyndigheten.
Den lokala skattemyndighetens arbetsuppgifter motsvarar eljest de som fullgörs av länsstyrelse i egenskap av länsbyrå.
Ej heller i Malmö förekommer någon för-skrivning vid den årliga mantals- skrivningen. Roteombud finns icke i staden.
De löpande kostnaderna för den på pastorsämbete ankommande delen av den lokala folkbokföringen (personal, lokaler, inventarier, material) be- strides av pastoratet.
F olkboquöringen enligt förslag av CF U (SOU 1966:16)
När gällande folkbokföringsförordning (FBF) utformades, kom den av sär— skilda skäl att uppta åtskilliga föreskrifter av sådan natur som inte i och för sig föranledde att de måste bli föremål för beslut av riksdagen. Vissa föreskrifter, som tidigare utfärdats av Kungl. Maj:t i administrativ ordning, blev införda i FBF. Vid den företagna revisionen av FBF har en strävan varit att till området för den administrativa lagstiftningen så långt möjligt hänföra sådant som tidigare reglerats i motsvarande ordning eller eljest har karaktär av tillämpningsföreskrifter. Genom förslaget till ny folkbokförings- förordning (Försl. FBF) fastläggs således principerna för folkbokförings- systemet. Erforderliga tillämpningsföreskrifter avses skola meddelas av Kungl. Maj:t och av centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden.
I enlighet härmed har i Först. FBF icke medtagits bestämmelser mot- svarande bl.a. dem som återfinns i 10—12 åå (Kyrkoböcker och register) och i 56—61 55 FBF (Länsbyråerna för folkbokföringen samt Riksbyrån för folkbokföringen).
En omarbetning av FBF blev påkallad även genom den beslutade och delvis
redan genomförda omorganisationen inom folkhokförings- och uppbörds— väsendet samt den beslutade övergången till användning av datamaskiner som tekniskt hjälpmedel inom dessa verksamhetsområden. Omorganisatio- nen och övergången till användning av nya tekniska hjälpmedel kommer dock endast i ringa mån till uttryck i Försl. FBF. De bestämmelser i FBF som påverkas därav har nämligen ansetts i allt väsentligt vara av den art att de kan och bör utfärdas i administrativ ordning.
Under utredningsarbetet har särskild uppmärksamhet ägnats frågan om mantalsskrivningssystemets utformning. Det hittills gällande systemet före- slås bli ersatt med en i avsevärt förenklad form bedriven mantalsskriv— ning utan mantalsuppgifter. Grundprincipen att man skall mantalsskrivas där man rätteligen skall vara kyrkobokförd den 1 november har ansetts böra bibehållas, främst med hänsyn till de rättsverkningar som i vårt land är förknippade med mantalsskrivningen. I första hand avses dock mantals- skrivningen skola bygga på den faktiska kyrkobokföringen den dagen (man- talsdagen), såvida omprövning ej påyrkas. Ingens rätt anses kunna trädas för när, om kyrkobokföringen presumeras vara riktig, där varken den kyrkobokförde eller vederbörande kommun framställt någon invändning. De flyttande, för vilka stadgad anmälningstid om 14 dagar utlöper först den 15 november, garderas genom en särskild bestämmelse. I övrigt skall den lokala skattemyndigheten vara skyldig att ompröva mantalsdagens kyrkobokföring endast om särskild anledning därtill föreligger. Kommuner och enskilda, vilkas rätt berörs av att den enskilde blir rätt mantalsskriven, skall hos lokal skattemyndighet framställa yrkande rörande mantalsskriv— ningen senast den 5 februari mantalsåret. Under februari månad skall myndigheten pröva framställda yrkanden.
Mot bakgrunden av att, som ovan nämnts, Försl. FBF ansetts böra inne- hålla endast sådana bestämmelser som förutsätter beslut av riksdagen, inne- håller författningen ingen detaljreglering av mantalsskrivningsförfarandet.
Omläggningen av mantalsskrivningssystemet har bidragit till att nu- varande anordning med roteombud ansetts böra slopas.
Den nuvarande »mantalsskrivningen av fastigheter» föreslås slopad d.v.s. de i FBF förekommande bestämmelserna om uppförande i mantalslängd av fastigheterna saknar motsvarighet i Försl. FBF.
Vid utformningen av Försl. FBF har en utgångspunkt varit att pastors- ämbetena tills vidare — i avvaktan på kommande ställningstaganden i frå- gan om relationerna mellan kyrka och stat —— skall bibehållas som lokala folkbokföringsmyndigheter och ha hand om kyrkobokföringen som en lö- pande folkbokföring. Folkbokföringsmyndigheter i övrigt skall vara de lokala skattemyndigheterna, länsstyrelserna och centrala folkbokförings- och upp— bördsnämnden.
I fråga om allmänhetens anmälningsskyldighet till kyrkobokföringen föreslås vissa förenklingar. Anmälan skall kunna göras muntligen vid
inställelse eller skriftligen, personligen eller genom behörigt och i saken kunnigt ombud; myndigheterna skall kunna godta telefonanmälningar men äga påfordra skriftlig bekräftelse. Skyldigheten att anmäla barns födelse har inskränkts till sådana fall, då underrättelse därom ej är att påräkna från sjukhus eller barnmorska. Skyldigheten att vid flyttning inom landet anmäla denna i utflyttningsförsamlingen föreslås slopad. Som följd härav föreslås de nuvarande flyttningsbetygen skola avskaffas. Anmälan om flytt- ning inom landet avses skola göras endast i inflyttningsförsamlingen, liksom nu inom fjorton dagar efter flyttningen.
Bestämmelserna om rätt kyrkobokföringsort är i stort sett oförändrade både i form och i sak i avvaktan på en avsedd mera genomgripande över- arbetning framdeles.
De romersk-katolska församlingarnas nuvarande begränsade rätt till egen kyrkobokföring föreslås slopad.
Den föreslagna nya förordningen, som utformats på sådant sätt att den ansetts kunna gälla även för Stockholm och Göteborg, föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1968, men mantalsskrivningen på hösten 1967 har tänkts skola ske enligt 5 kap. i den nya förordningen.
I det följande skall lämnas en på CFUzs förslag (SOU 1966:16) grundad redogörelse för de ur kyrkobokföringssynpunkt mera väsentliga skillnader- na mellan gällande folkbokföringssystem och det föreslagna nya system, som i princip skulle tillämpas från ingången av år 1968.
Datasystemet: Övergången till användning av datamaskiner kommer att för pastorsämbetenas del märkas främst därigenom, att registerkorten i församlingsregistret, motsvarigheten till nuvarande avtryckskört, får annat utseende och innehåll.
Den aviseringsskyldighet gentemot andra myndigheter än folkbokförings- myndigheterna som alltjämt åvilar pastor avses i största möjliga utsträck- ning skola överflyttas på datakontoren.
Pastors ansvar för kyrkobokföringen. Pastorsexpeditionerna (SOU 1966:16 s. 66—71)
Pastor anses alltjämt skola ha ansvaret för arbetet på pastorsexpeditio- nen. Emellertid anses att det på varje pastorsexpedition, som är av sådan storleksordning att biträdespersonal finns där anställd, bör finnas en be- fattningshavare, vilken under pastors överinseende ansvarar för kyrko— bokföringen. Kvalificerad biträdespersonal bör kunna på eget ansvar ut- färda de flesta förekommande prästbevisen.
Antalet pastorsexpeditioner som är av den ringa storleksordning att där inte kan sysselsättas kvalificerad biträdespersonal bör nedbringas. Detta anses kunna ske genom att gemensam pastorsexpedition inrättas för två eller flera församlingar inom ett pastorat.
Inledningsvis har berörts att vissa förenklingar i fråga om sättet för full— görande av anmälan till kyrkobokföringen föreslås bli genomförda. Som allmän princip skall gälla att anmälan må fullgöras muntligen — vid in- ställelse eller per telefon — eller skriftligen.
Vissa särskilda åtgärder avses skola vidtas i syfte att nå en större effek— tivitet i anmälningssystemet.
Mantalsskrivningen (SOU 1966:16 s. 97—121)
Mantalsskrivningen föreslås i fortsättningen skola ske utan användande av mantalsuppgifter. Någon för-skrivning skall inte förekomma. Å andra sidan avses pastor skola en gång årligen göra en avstämning av befolknings- läget i församlingen enligt kyrkoböckerna mot en av länsstyrelsen maski- nellt framställd befolkningslängd.
Roteombuden ( SOU 1966:16 s. 131 — 135 ) Någon motsvarighet till de nuvarande roteombuden är inte avsedd att finnas i fortsättningen.
De romersk—katolska församlingarnas rätt till egen kyrkobokföring ( SOU 1966:16 s. 135 — 140 )
Dessa församlingars rätt till egen kyrkobokföring föreslås skola upphöra med utgången av år 1967.
KAPITEL 3
Internationella förhållanden
Den svenska folkbokföringen har, såsom tidigare angivits, sitt ursprung i de ministeriella anteckningar om kyrkliga förrättningar samt register som började föras på 1600-talet och som fick sin reglering genom 1686 års kyrkolag. Likartat är förhållandet i andra europeiska länder (de nordiska länderna, England och Skottland, Frankrike bl.a.), där den kyrkliga registre- ringen varit utgångspunkt för folkbokföringen och länge bildat dess under- lag. Men medan alltjämt kyrkliga organ i Sverige och Finland är legala folkbokföringsmyndigheter, har i andra länder borgerliga organ övertagit handhavandet av civilbokföringen.
I enskildheter växlar förhållandena mellan olika europeiska länder, men i regel föres lokala, kommunala mivilregister» med central överbyggnad. I vissa fall förekommer kyrklig medverkan på det sättet att fortlöpande uppgifter lämnas civilregistret från kyrkoförsamlingarnas ministerialböc— ker.
Rent allmänt kan sägas, att folkbokföringen på kontinenten vanligen ut- görs av dels befolkningsregister, dels civilståndsregister, vilka i regel föres av skilda myndigheter. De kontinentala civilståndsregistren motsvarar när- mast de skandinaviska ministerialböckerna. Det specifika i svensk och — mutatis mutandis — finländsk folkbokföring är att samtliga uppgifter be- träffande en person kan erhållas hos det organ, som svarar för själva pri- märregistreringen. I de övriga nordiska länderna sköter kyrkan civilstånds- registret och den borgerliga kommunen befolkningsregistret.
I det följande lämnas en summarisk redogörelse för förhållandena i de nordiska länderna samt i England och Skottland, Frankrike och Västtysk- land.1 Framställningen avser icke att ge besked om folkbokföringens tek- niska utformning utan begränsas till frågor av mera allmänt intresse.
Finland, som fick sina första folkbokföringsstadganden genom den svenska kyrkolagen av år 1686, har haft en med Sverige i stora drag parallell ut- veckling.
1 Redogörelsen bygger på uppgifter i en av FN gjord sammanställning om folkbok- föringen i vissa länder, en uppsats av byråsekreteraren vid CFU, teol. kand. Per-Ola Larsson om folkbokföringen i några europeiska länder samt upplysningar inhämtade från kyrkoherdarna i svenska församlingarna i de länder som behandlas i framställ— ningen.
"En väsentlig skillnad är dock att i Finland varje av staten legaliserut religionssamfund har egen, officiell bokföring. Antalet sådana registrerade samfund är 21. Legaliserat samfund kan — i undantagsfall — befrias från denna skyldighet. Samfunden i fråga har alltså legal funktion och utfärdar »ämbetsbevis» för sina medlemmar med officiell giltighet. »Anvisningar för Finlands evangelisk-lutherska kyrkas nya folkbokföring, fastställda av Biskopsmötet 5. 4. 1961» reglerar den lutherska kyrkans folkbokföring. För personer som icke tillhör religionssamfund som självt handhar folkbok- föringen sker registreringen genom det 1917 inrättade civilregistret. I detta förs f.n. ca 5,5 % av befolkningen.
Enligt gällande lag kan flera församlingar på samma ort ha ett gemensamt register, s.k. centralregister, såsom fallet är bl.a. för de evangelisk-lutherska församlingarna i Helsingfors. De enskilda församlingarnas folkbokföring blir i sådant fall en annan än i församling med självständig bokföring.
Danmark. Befolkningsregistreringen ombesörjs av Folkeregistret i varje kommun, vilket är ett borgerligt organ. Två eller flera kommuner kan dock ha gemensamt folkeregister. Folkeregistret, som upprättades 1924, har till uppgift att sammanställa uppgifter om befolkningen till myndig- heternas och de enskilda medborgarnas tjänst.
Trots att särskilt borgerligt organ finns inrättat för folkbokföringen, fullgörs viktiga funktioner av prästerskapet. Det åligger sålunda prästerna i Folkekirken att föra ministerialböcker, och uppgifter ur dessa skall av- giftsfritt lämnas folkeregistret. Alla födelser inom folkkyrkan skall av sjukhus m.fl. uppgiftsskyldiga anmälas till vederbörande pastorsexpedition (kirkekontor), som i sin tur aviserar till folkeregistret. Liknande före- skrifter gäller också för de av staten godkända religionssamfunden. Vid äktenskaps ingående företas hindersrannsakan av den borgerliga myndig- heten (lysnings— och bryllupskontoret eller giftefogeden), och prästen skall till denna myndighet anmäla när lysning skett. Prästen skall vidare lämna uppgift om vigslar till folkeregistret i den eller de kommuner där kontra- henterna är bosatt. I fråga om dödsfall gäller att sjukhuset gör anmälan till församlingens kyrkokontor och till bouppteckningsrätten, som skickar avi till folkeregistret.
Ministerialböckerna är det väsentliga underlaget för prästens kännedom om församlingsborna, och egentligt medlemsregister saknas.
Karakteristiskt för Danmark är att varje medlem av folkkyrkan i sam- band med dopet får en »daabsattest» med uppgift om födelsetid och -ort, föräldrar samt dopdag och dopförrättare. Denna handling, som har officiell giltighet, används som identitetsbandling. Övriga danska medborgare er- håller i stället av folkeregistret en »navneattest».
Island. Ett nationalregister upprättades 1952 och förs på grundval aviupp-
gifter från församlingsprästerna och kommunerna. Här liksom i Danmark åligger det prästerna att till nationalregistret lämna uppgifter ur ministe— rialböckerna.
Norge. Civilbokföringen är en kommunal angelägenhet och handhas av Folkeregistret, som 1946 blev obligatoriskt för varje kommun. Utländska medborgare förs i särskilt Fremmedregister hos polismyndigheten. Statis- tisk sentralbyrå fungerar som centralkontor för folkregistreringen. Prästen är skyldig att föra födelseregister över samtliga i församlingen födda barn, således även över dem som icke kommer att tillhöra Norges kyrka. Upp- gifter från födelseregistret samt från ministerialböckerna, vigselbok och dödbok skall utan särskild ersättning lämnas till det kommunala folkere- gistret.
Kyrkan kan utan avgift få ta del av folkeregistrets mantalslängder för att på det sättet erhålla upplysning om in- och utflyttade. Enligt uppgift från pastor i svenska församlingen i Oslo föreligger emellertid vissa svårig- heter för kyrkan att, särskilt i de större städerna med stor befolknings- rörlighet, erhålla erforderliga upplysningar om flyttningar m.m.
England. Lokala register (sedan 1837 »register of birth, marriage och death», från 1927 även adopterade och dödfödda) förs av särskilda registerförare (registrars) och står under tillsyn av General Register Office i Somerset House i London. Anteckningarna grundar sig på uppgiftslämnarnas egna uppgifter. Sammanfattande befolkningsregister finns icke.
Präster inom Church of England, som har vigselrätt och därvid fungerar som statliga »registrars», skall till det lokala registret avgiftsfritt lämna uppgift om företagen vigsel. Detta är den enda förekommande uppgifts- skyldigheten från kyrklig sida.
Ministerialböckerna och »Electoral Rolls» (längder för kyrkliga val) bil- dar underlag för lokalförsamlingarnas medlemsregister. I strikt mening förekommer knappast sådana.
Skottland. Civilregister infördes 1855, och landet är indelat i »1'egistration districts» med en eller flera »registrars» för varje distrikt. Befolknings- registren, som hålls aktuella, förs i två exemplar, varav det ena årligen skall insändas till »The Registrai General's Office». Präst, som förrättar vigsel, skall till registerförarna återsända den »Marriage Schedule» som av honom försetts med påteckning om skedd vigsel.
De skotska kyrkosamfunden har ingen officiell funktion i civilbokföring- ens sammanhang, men informativa kontakter förekommer mellan den 10- kale registerföraren och församlingsprästerna, som för församlingsändamål för egna register.
Frankrike. Intill 1792 ombesörjdes civilståndsregistreringen uteslutande av prästerna. Dock tillerkändes endast de av katolska präster förda kyrko— böckerna officiell giltighet, Sedan det nantesiska ediktet av 1685 upphävts. Först 1787 infördes en fakultativ borgerlig registrering för medborgare som icke ville anlita kyrkan. År 1792 förbjöds den kyrkliga civilregistreringen, kyrkoböckerna beslagtogs och överfördes till de kommunala myndigheterna.
Den franska folkbokföringen handhas av civilregistret (Registre de l'etat civil). Den »acte de naissance» som innehåller födelseregistrets uppgifter om medborgaren är en betydelsefull handling. En person får i regel en »hemortskommun» som han sedan tillhör i folkbokföringsavseende, oav- sett senare hosättning. Centraliserad befolkningsregistrering saknas. Upp- giftsskyldighet från eller till kyrkan förekommer icke.
Västtyskland. Civilståndsmyndighet är det lokala »Stande'samt», som för en »Familjenbuch» med uppgift om namn, födelsetid och -ort, hemvist, yrke, trosbekännelse, vigseldag samt barnens namn och födelsetid. Oftast utfär— dar Standesamt en »Familienstammhuch» vid äktenskaps ingående, och denna kompletteras sedan vid inträffande förändringar.
Kyrkan har icke någon uppgiftsskyldighet till civilregistret. Från »Ein- wohnermeldeamt» kan däremot kyrkoförsamlingarna utan avgift få upp- gift om inflyttade över 14 år. Församlingskartoteken grundar sig på upp- gifter som kan erhållas från civilregistret och på ministerialböckerna. För- hållandena varierar emellertid i vissa avseenden mellan de olika delstaterna.
KAPITEL 4
Undersökning angående kyrkans medverkan i folkbokföringen
Inledning
Enligt direktiven har utredningen att bl.a. beakta frågan om att på annan myndighet överflytta den del av arbetet med folkbokföringen som f.n. åvilar prästerskapet. Frågan om en sådan överflyttning har tidigare förts på tal i olika sammanhang. 1936 års uppbördskommitté (SOU 1938:41 s. 325—326) gjorde i sitt förslag till folkbokföringsförordning skillnad mellan civil folkbokföring och kyrkobokföring. Den sistnämnda skulle bibehållas allenast som en registrering av kyrkliga förrättningar. Kommitténs förslag avstyrktes i flertalet remissyttranden. Folkbokföringskommittén (SOU 1944: 52), som erinrade om innehållet i yttrandena över uppbördskommitténs förslag (5. 136), föreslog att den lokala löpande folkbokföringen alltjämt skulle handhas av prästerskapet (s. 161).
Föredragande departementschefen, som vid sin anmälan av den propo- sition angående omorganisation av folkbokföringen, vilken förelades 1945 års riksdag (Prop. 1945:282 5. 82—83), ingående berörde frågan om civil eller kyrklig folkbokföring, anförde, att han —— med hänsyn till de syn- punkter som framförts och under särskilt beaktande av att frågan om den då aktuella folkbokföringsreformen inte borde med hänsyn till den samtidigt väntade uppbördsreformen bli ytterligare förhalad —— ansåg sig höra till- styrka, att den lokala löpande folkbokföringen alltjämt skulle ankomma på prästerskapet.
U ppbördsorganisationskommittén framlade i sina betänkanden (SOU 1961: 4 och 1962:18) vissa förslag rörande de lokala skattemyndigheternas fram- tida organisation och verksamhet. I den proposition angående riktlinjer för organisationen av folkbokförings- och uppbördsväsendet som förelades 1963 års riksdag (Prop. 1963z32) framhöll föredragande departements- chefen (s. 90), att några remissinstanser i sina yttranden över kommitténs förslag ifrågasatt om man inte i samband med omorganisationen borde aktualisera frågan om en överflyttning till de lokala skattemyndigheterna av den på pastorsämbetena ankommande delen av folkbokföringen. Depar- tementschefen uttalade (s. 91), att den frågan syntes böra prövas i sam- råd med 1958 års utredning kyrka-stat.
Kyrka-statutredningen berörde problemet i den skrivelse, varmed utred- ningen till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet överlämnade sitt betänkande Religionsfrihet (SOU 1964:13 s. XVIII) och anförde där.
På det lokala planet har utvecklingen under det senaste seklet präglats av att borgerlig och kyrklig verksamhet i allt större utsträckning skilts ät. Ur den gamla socknen har utvecklats särskilda borgerliga och kyrkliga kommuner med skilda uppgifter och egna organ. En skilsmässa mellan borgerligt och kyrkligt kan nu sägas vara i väsentliga delar genomförd på lokalplanet. Ekonomiskt är den borgerliga kommunen och församlingen särskilda enheter med beskattnings- rätt var för sig. Alltjämt handhar emellertid församlingen vissa väsentligen bor- gerliga uppgifter, främst folkbokföringen och begravningsväsendet. Vigsel kan ske genom såväl borgerligt som kyrkligt organ.
Vad gäller folkbokföringen har utredningen att behandla frågan, om den på det lokala planet skall bibehållas hos kyrkan eller överföras till borgerligt organ. Om församlingarna i stort sett bibehåller sin nuvarande medlemsstock nödvändig- gör medlemsregistrering och anteckning av olika kyrkliga handlingar en om- fattande bokföring, och det har för sådant fall hävdats att ett överförande av folkbokföringen skulle medföra betydande dubbelarbete. Om kyrkan skall ha kvar folkbokföringen uppkommer frågan om detta, med upphävande av beskatt— ningsrätten gentemot utträdda, kan ske mot särskild ersättning till kyrkan av allmänna medel. överföres folkbokföringen till borgerligt organ fär bedömas, om befintliga enheter och organ lämpligen bör övertaga den, eller om särskilda folkbokföringsområden med egna organ skall tillskapas. Spörsmål uppkommer här bl.a. om enheternas storlek och organisation samt huruvida borgerliga organ kan lämna service åt församlingarna.
Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden utgår i sitt betänkande med förslag till ny folkbokföringsförordning ( SOU 1966:16 s. 64 ) från att den lokala fortlöpande folkbokföringen även fortsättningsvis —— i avvaktan på att ställning tas i frågan om relationerna kyrka-stat — skall ombesörjas av pastorsämbetena.
Mot bakgrund av vad som förekommit i denna fråga har kyrka-statutred- ningen funnit sig böra bedöma frågan om en eventuell överflyttning av folkbokföringen frän prästerskapet till annan myndighet inte bara med ut- gångspunkt i de lägen, där ett samband mellan kyrkan och staten inte längre finns, utan även i ett läge, där förhållandet kyrka-Stat är i stort sett oförändrat.
Pastoratsindelningssakkunniga gjorde på sin tid vissa undersökningar i syfte att klarlägga bl. a. hur stor del av prästernas arbetsinsats som ägna- des åt folkbokföringen resp. åt den församlingsvårdande och själavårdande verksamheten och vad därmed sammanhänger. Som följd av bl.a. struk- turförändringarna i samhället under de senaste årtiondena kan enligt ut- redningens uppfattning vissa förskjutningar ha skett i fråga om arbets- tidens fördelning mellan det med folkbokföringen förenade expeditionsarbe- tet och övrigt arbete. För utredningen har det tett sig naturligt och önskvärt att söka få en ungefärlig uppfattning om arbetsvolymen då det gäller folk-
!
bokföringsarbetet på pastorsexpeditionerna, hur detta fördelas mellan präs- ter och annan personal och om skillnader som i fråga om arbetets omfatt- ning och personalbehovet kan föreligga mellan enheter av olika storleks— ordning och befolkningsstruktur.
Vid planeringen av den undersökning som ansågs vara behövlig för att utredningen skulle kunna få ett underlag för nya bedömanden togs kon- takt med CFU och med statistiska centralbyråns utredningsinstitut. Där- vid diskuterades å ena sidan möjligheten och lämpligheten av att genom en ingående och omfattande undersökning, baserad på moderna statistiska metoder, få ett underlag för sådana bedömanden som kunde behöva göras först inom utredningen och sedermera inom CFU, och å andra sidan möj- ligheten att genom en mera begränsad undersökning få ett från kyrka-stat- utredningens synpunkt tillräckligt omfattande material.
Kyrka-statutredningen ansåg för sin del en begränsad undersökning till— räcklig för dess uppgift att belysa mera principiella frågor om kyrkans hand- havande av den lokala folkbokföringen. Man gjorde också den bedömningen att, om en omfattande och ingående undersökning nu gjordes, resultatet av denna kanske inte skulle vara till någon nämnvärd ledning vid en fram- tida tidpunkt då — sedan ställning tagits beträffande relationerna mellan kyrkan och staten — frågan om ett eventuellt överförande av folkbokförings— arbetet från pastorsexpeditionerna till annan myndighet kunde aktualise- ras på allvar. Från bl.a. CFU:s sida hävdades att i ett sådant läge ingående metod— och organisationsundersökningar måste göras.
Sedan utredningen erfarit, att en omfattande undersökning, genomförd under medverkan av statistiska centralbyråns utredningsinstitut, skulle bli mycket tids- och kostnadskrävande, beslöt utredningen efter att ha haft underhandskontakt med Ecklesiastikdepartementet, att en stickprovsunder— sökning skulle göras. Syftet med denna skulle vara att ge utredningen en ungefärlig bild av omfattningen av kyrkans medverkan i folkbokförings- arbetet.
Stickprovsundersökningen
I fråga om sättet för undersökningens bedrivande beslöts följande: Beträffande varje stift skulle genom domkapitlets förmedling inhämtas uppgifter från 15 s.k. kyrkobokföringsenheter. Som en kyrkoboksförings- enhet skulle därvid anses församling med egen pastorsexpedition, särskilt kyrkobokföringsdistrikt, resp. i förekommande fall två eller flera försam- lingar med gemensam pastorsexpedition. Från Visby stift skulle dock in- hämtas uppgift endast beträffande 5 enheter.
Urvalet av enheter skulle ske med ledning av den indelning i struktur- grupper, som tillämpats vid folkräkningar (jfr Folkräkningen den 1 novem-
ber 1960, Sveriges officiella statistik, del VI, tab. 1). På så sätt skulle erhållas fem strukturgrupper nämligen:
I. enheter med befolkningsmässigt övervägande agrar struktur och gles- bygd med mindre än 2 000 invånare;
II. enheter av enahanda struktur med mer än 2 000 invånare; III. enheter med befolkningsmässigt blandad karaktär (minst 50 % tät- ort);
IV. enheter av huvudsakligen tätortskaraktär med mindre än 10 000 in- vånare;
V. enheter av huvudsakligen tätortskaraktär med mer än 10 000 invå- nare.
Varje domkapitel skulle utvälja tre kyrkobokföringsenheter för varje strukturgrupp. För Visby stift skulle dock utväljas en enhet inom varje grupp; inom strukturgrupp II befanns någon sådan enhet inte förekomma i stiftet, varför inom detta stift endast fyra enheter berördes av undersök— ningen.
Antalet här nämnda s.k. kyrkobokföringsenheter i riket utgör drygt 1 800, varav 184 beröres av föreliggande undersökning. I dessa ingår 3 kyrkobok- föringsdistrikt (del av församling). Av övriga 181 enheter utgöres 127 av en församling och 54 av två eller flera församlingar. Undersökningen berör sammanlagt 273 församlingar.
För undersökningen utarbetades efter överläggningar med representanter för CFU två frågeformulär, vilka tillställdes samtliga uppgiftslämnare. På det ena, kallat huvudhlankett (bil. 1 s. 66), har pastor i resp. kyrkobok— föringsenhet besvarat frågor angående arbetsvolym samt personal- Och lokaltillgång samt redovisat allmänna synpunkter på folkbokföringsarbetet. På det andra frågeformuläret, kallat statistikblankett (bil. 2 s. 68), har be- fattningshavarna på pastorsexpeditionen lämnat specificerade uppgifter om sitt arbete med folkbokföringsgöromålen. Det erhållna materialet har sammanställts i ett antal tabeller, vilka redovisas i det följande.
Vid den nu företagna undersökningen har inte inhämtats några uppgifter rörande de kostnader som den på prästerskapet belöpande delen av folk- bokföringen kan beräknas dra. Skälet härtill har varit att, på det stadium utredningsarbetet f.n. befinner sig, kostnadssidan bedömts vara av relativt underordnad betydelse, eftersom utredningen närmast har att belysa folk- bokföringsfrågan med utgångspunkt i problemet rörande relationerna mel- lan kyrkan och staten. Härtill kommer att, för den händelse man slutligen kommer i ett läge där frågan om kostnadernas storlek kan få betydelse vid ett avgörande huruvida kyrkan i fortsättningen skall handha viss del av folkbokföringen eller icke, helt andra kostnadsberäkningar måste göras. Kostnadsberäkningar får nämligen då ske på ett sådant sätt att en jäm— förelse kan göras mellan å ena sidan ett rationellt uppbyggt moderniserat folkbokföringssystem, i vilket kyrkan fullgör ungefär samma funktioner
som nu, och å andra sidan ett system där borgerlig myndighet handhar folk- bokföringen i dess helhet dock med beaktande även av de kostnader som kan föranledas av att kyrkan jämväl kan behöva viss registrering.
Undersökningen har förlagts till en tidpunkt av året, mars månad, då folkbokföringsärenden av löpande natur på pastorsexpeditionerna förekom- mit i en omfattning som kan antas vara ungefärligen genomsnittlig för året. Vid vissa andra tider på året förekommer regelmässigt en större arbetsbelast- ning, t.ex. under tiden för mantalsskrivningen, vilken medför en påtaglig ökning av folkbokföringsarbetet.
Det må vidare erinras om att CFU i det ovan nämnda betänkandet ( SOU 1966:16 ) föreslagit bl.a., att mantalsuppgifterna skall slopas. Blir detta förslag genomfört, torde den nu förekommande arbetsanhopningen under hösten, vilken föranleds av mantalsskrivningen, komma att minska. Denna minskning torde dock komma att i viss mån uppvägas av ökat arbete under året i dess helhet. Enligt förslaget skall nämligen pastorsexpeditionerna i större utsträckning än som f.n. är fallet fortlöpande under året söka tillse att allmänheten fullgör sin skyldighet att göra anmälan om flyttning.
Tab. 1. Invånarantal i de undersökta enheterna
I syfte att nå ett ur såväl struktur- som folkmängdssynpunkt godtagbart riksgenomsnitt vid valet av undersökningsenheter har inom varje stift utvalts femton enheter (inom Gotlands stift fyra enheter). Enheterna har på sätt framgår av inledningen ovan hänförts till strukturgrupper (I—V). I denna tabell redovisas antalet enheter inom varje strukturgrupp med angivande av dels totala antalet och dels genomsnittliga antalet invånare inom resp. strukturgrupper.
. Sammanlagda antalet Genomsnittligt Struktur- Alm? invånare i enheterna antal invånare glupp e" le " 31.12.1965 1 enheterna I 37 51 832 1 401 II][ 36 100 921 2 803 III 37 202 433 5 471 IV 37 247 351 6 685 V 37 899 864 24 321
Genomsnitt Summa 184 1 502 401 8 165
1 Visby stift är ej representerat i denna strukturgrupp. Kyrkobokföringsenhet i struk- turgrupp II saknas i stiftet. Tab. 2. Pastorsexpeditionens belägenhet och utrymmesstandard
Utredningen har ansett det värdefullt att få en belysning av pastorsexpedi- tionernas belägenhet och utrymmesstandard. Besvarandet av frågan i fråge— formuläret om utrymmesstandarden vilar, enär fixerade grunder härför
icke finns, naturligen på subjektiv bedömning. Dock är att beakta att frå- gan regelmässigt upptas, t.ex. vid visitation av biskop och kontraktsprost samt inspektion av kyrkobokföringsinspektör.
Struktur- Belagenhet Utrymmesstandard. Förekomst ru präst— församlings- . ,. . icke av g PP gård hus separat tillracklig tillräcklig samtalsrum I 37 —— — 32 5 8 II 34 — 2 30 6 16 III 25 2 10 27 10 22 IV 22 13 2 20 17 24 V 6 15 16 21 16 28
Det kan sålunda konstateras, att i de mindre kyrkobokföringsenheterna pastorsexpeditionen är inrymd i prästgården. Utrymmesstandarden synes vara bäst i de mindre enheterna, medan lokalbehovet i de större, expande- rande enheterna anses vara mindre väl tillgodosett. I de fall där samtals- rum saknas synes beträffande de mindre enheterna behovet vara ringa, och i allmänhet kan sägas, att i de flesta fall andra lokaliteter står till buds för enskilda samtal.
Tab. 3. Folkbokföringspersonal
I efterföljande tabell ges en redovisning av antalet präster och anställd kontorspersonal inom enheterna i de olika strukturgrupperna.
Präster Kontorspersonal Struktur- påslag—ls Deltidsanst. Summa r ' . H lt'ds- ' T tala [; upp exp. fotalt Per exp. inåt. 18 tim. Mlprdrc n:talet ”Ch mer 18 tim. I 37 37 1,0 —— 1 3 4 41 II 36 47 1,3 3 6 12 21 68 III 37 67 1,8 10 13 12 35 102 IV 37 77 2,1 16 14 12 42 119 V 37 161 4,4 108 20 3 131 292 Summa 184 380 2,1 137 54 42 233 622
Strukturgrupp V (enheter av huvudsakligen tätortskaraktär med mer än 10000 invånare; det genomsnittliga antalet invånare uppgår f.ö. till drygt 24 300 per enhet) skiljer sig markant både vad angår antalet präster och antalet anställd kontorspersonal från de övriga strukturgrupperna. An— talet kontorsanställda företer av naturliga skäl de största skillnaderna med mycket få anställda i enheterna inom strukturgrupp I till i runt tal — om
viss hänsyn därvid även tas till deltidsanställd personal — fyra heltids— anställda per enhet i strukturgrupp V.
Tab. ll. Pastorsexpeditionernas arbetsvolym (tab. 4a, b, c)
Såsom inledningsvis omnämnts har vederbörande pastorsexpeditioner till- ställts statistikblanketter, på vilka de löpande göromålen under mars månad 1966 redovisats.
I tabell 4a återfinns uppgifter angående det totala antalet aviserings- och utredningsärenden vid de med utredningens undersökning berörda folkbokföringsenheterna (sammanlagt 184). (Se närmare härom noterna till tabell 4a.) _— Det bör understrykas —— liksom beträffande siffrorna i tabell 4 b _ att ett ärende kan ha redovisats mer än en gång genom att det behandlats både av pastor och av biträde på pastorsexpeditionen. Varje befattningshavare har nämligen redovisat det antal ärenden av olika slag som vederbörande handhaft under månaden.
I tabell 4b görs en mera fullständig uppdelning i ärenden av olika slag som förekommer i folkbokföringsarbetet.
I tabell 4 c slutligen redovisas totalfrekvensen av besök och inkommande telefonsamtal. Härigenom avses att belysa i vilken utsträckning allmänheten för folkbokföringsändamål besöker eller ringer pastorsexpedition och huru— vida detta sker på officiell öppethållningstid för allmänheten (expeditions- tid) eller på annan tid.
Tab. 4a. Antal ärenden redovisade 1' ärendegrupper, summa och medeltal för kyrkobokföringsenheterna inom resp. strukturgrupp under en månad samt antal ärenden per 1 000 invånare inom de olika strukturgrupperna.
Struktur- Aviseringsärenden1 Utredningsärendeng Totalt ägerrlitdlån
grupp per Summa Medeltal Summa Medeltal Summa Medeltal 1 000 inv.
I 3 218 87,0 309 8,3 3 527 95,3 68,0 11 5 557 154,3 394 10,9 5 951 165,2 59,0 111 15 654 423,1 1 387 37,5 17 041 460,6 84,2 IV 17 738 479,4 1 187 32,1 18 925 511,5 76,5
V 68 527 1 852,0 3 332 90,0 71 859 1 942,0 79,9
1 Antalet födda, döda, inflyttade och utflyttade personer (en tolftedel av det totala antalet för år 1965 enligt de summariska folkmängdsredogörelserna) samt uppgifterna 1—21 i statistikblanketten (bilaga 2 till betänkandet). 2 Uppgifterna 22—26 i statistikblanketten (bilaga 2).
Tab. 4 b. Specifikation av folkbokföringsärenden Siffrorna för de olika strukturgrupperna avser det totala antalet ärenden för de 37 kyrkobokföringsenheterna (i strukturgrupp II 36) inom resp. strukturgrupp under en månad.
Aviserings— Struktur— Struktur- Struktur— Struktur- Struktur— S
ärenden1 grupp I grupp II grupp III grupp IV grupp V umma A. 52 113 311 349 1316 2141 B. 215 483 1 684 1847 7 055 11284 C. 58 116 147 208 622 1 151 D. 258 516 1213 1463 6119 9 569
1. 7 5 36 17 76 141
2. 21 27 106 84 431 669
3. 213 453 871 583 3 883 6 003
4. 82 244 674 1 578 2 853 5 431
5. 10 13 89 37 76 225
6. 104 140 511 571 1898 3 224
7. — 2 6 5 17 30
8. 17 12 60 37 128 254
9. 62 126 259 273 924 1 644 10. 2 2 5 9 44 62 11. 14 18 63 68 212 375 12. 7 3 10 7 23 50 13. 1439 2 482 6 436 6 899 28 984 46 240 14. 31 15 76 135 346 603 15. 8 24 67 56 248 403 16. 5 7 61 45 165 283 17. 560 752 2 681 3185 12120 19 298 18. 15 25 94 89 345 568 19. 27 24 107 115 283 556 20. _ 3 6 5 24 38 21. 10 12 82 73 343 520
Utrednings— ärenden2
22. 16 17 32 123 92 280 23. 100 119 390 400 1 445 2 454 24. 35 60 244 167 873 1 379 25. 18 23 67 80 287 475 26. 127 175 651 417 935 2 305
1 Uppgifterna betecknade A—D avser antalet ärenden angående, A födda, B inflyttade, C döda och D utflyttade. — Uppgifter om antalet sådana ärenden i kyrkobokförings— enheterna har framräknats med ledning av uppgifter i summariska folkmängdsredo- görelser för 1965, som lämnats från pastorsämbetena ifråga. Det totala antalet för 1965 har delats med 12, så att en genomsnittlig siffra för en månad erhållits. Uppgifterna betecknade 1—21 avser antalet ärenden i de olika strukturgrupperna under mars 1966 enligt uppgifter på statistikblankett (se bilaga 2) från befattnings- 'havarna på pastorsexpeditionerna. Uppgifterna under 1. avser sålunda antalet adaptioner, '2. faderskap, 3. antal personer som berörs av ändringar beträffande fastighetsbeteck— ning och gatuadress, 4. flyttningar inom församling (kyrkobokföringsdistrikt), 5. ändring .av födelsenummer, 6. anmälan av förnamn, 7. förnamnsändring genom myndighets be- slut, 8. legitimation, 9. lysning och vigsel, 10. lyte, 11. ändring av medborgarskap (antal personer), 12. omyndigförklaring eller hävande därav, 13. utfärdade prästbevis, 14. åren— den angående inskrivna vid sjömanshus, 15. ändring av släktnamn, 16. inträde i eller utträde ur kyrkan, 17. telefonförfrägningar, 18. mottagna anmälningar ang. vigsel, 19. anmälan om ändring av yrke, 20. äktenskapscertifikat Och 21. äktenskapsskillnad. 2 Uppgifterna betecknade 22—26 avser antalet ärenden i de olika strukturgrupperna under mars 1966 enligt uppgifter på statistikblankett (se bilaga 2) från befattnings- havarna på pastorsexpeditionerna. Uppgifterna under 22. avser sålunda antalet yttranden i besvärsärenden, 23. förelägganden eller anmaningar om flyttningsanmälan, 24. an- maningar att anmäla förnamn, 25. underrättelser till annan församling om att någon bör där kyrkobokföras och 26. övriga utredningsärenden, såsom förfrågningar från eller till CFU, kyrkobokföringsinspektör etc.
Tab. 4 0. Besök och inkommande telefonsamtal, totalfrekvens (statistikblanketten, uppgifterna nr 27 och 28)
Besök Telefonsamtal Totalt Struktur- & d' _ _, d' _ M d 1 l gru P a expe 1— a annan a expe l- a annan . e e ta p tionstid tid- tionstid tid Summ'l per enhet
I 410 462 1 122 1 971 3 965 107,2 11 685 436 1 411 2 397 4 929 136,9 Ill 2 871 1 089 4194 3 764 11918 322,1 IV 4 912 1 401 4 987 4 614 15 914 430,1 19 646 2 233 19 423 13 351 54 653 1 477,1
Fördelningen av besök och telefonsamtal påverkas bl.a. av expeditionstidens längd (= officiell öppethållningstid för allmänheten). En sammanställning av uppgifterna därom visar, att denna i enheterna i de olika strukturgrup- perna i avrundade timmar genomsnittligt uppgår till per vecka, för struk- turgrupp I 3,5 tim. (lägst 2 och högst 7 tim.), för 11 5 tim. (lägst 2 och högst 12 tim.), för III 7 tim. (lägst 2 och högst 17 tim.), för IV 8 tim,, (lägst 4 och högst 16 tim.) och för strukturgrupp V genomsnittligt 11 tim. (lägst 6 och högst 17 tim.).
Beträffande besök, särskilt på annan tid än expeditionstid, är det dock troligt, att en del av dessa besök icke avser folkbokföringsärenden utan kan antas t.ex. ha avsett överenskommelser om förrättningar, avseende t.ex. tid för dop, vigsel, begravning, och göromål av servicekaraktär.
Tab. 5. Arbetstid (tab. äa, b)
I två tabeller redovisas, på grundval av fortlöpande anteckningar under mars månad 1966, det antal veckotimmar som prästerna och kontorsper- sonalen var för sig ägnat åt folkbokföringsarbetet.
Tab. 5a. Arbetstid per vecka, medeltal för kyrkobokföringsenhet inom resp. strukturgrupp
Strukturgrupp I I II | III IV V
Prästernas arbetstid med folkbokfö- ringen, tim./vecka .............. 14 17 18,4 18,8 30,4
Kontorspcrsonalens arbetstid med folkbokföringen, tim./vecka ...... 7,8 19,7 27,2 111,1
Summa arbetstid per vecka ........
liontorspersonalens sysselsättning med andra arbetsuppgifter, tim./
Tab. 5 b. Omfattningen av prästernas folkbokföringsarbete: antal präster, medel- tal veckotimmar (vt) per församling och präst inom resp. strukturgrupp
Strukturgrupp I II ' III | .lV V Folkbokf.arb. medeltal vt per enhet 14 17 18,4 18,8 30,4 Antal präster medeltal per enhet . . . . 1 1,3 1,8 2,1 4,4 folkbokf.arb. medeltal vt per präst1 14 13,1 10,2 9,0 7,0
1 Totala antalet arbetstimmar inom resp. grupp, delat med antalet präster inom gruppen.
Tabellerna 5a och 5b visar, att prästernas proportionella andel i folk- bokföringsarbetet minskar i relation till enheternas storlek. Medan medel- timantalet per präst och enhet i strukturgrupp I uppgår till 14 är medel- timantalet i strukturgrupp V endast 7. I de större enheterna övertar kontorspersonalen folkbokföringsgöromålen i större utsträckning. En ge- nomgång av det föreliggande materialet ger vid handen, att i de befolknings- mässigt mindre strukturgrupperna prästerna på grund av brist på skriv- hjälp i förhållandevis stor utsträckning binds vid kontorsarbetet. Dock torde prästerna i de mindre enheterna icke 'så sällan också utföra serviceupp- gifter av annan art för församlingsbor, som besöker pastorsexpeditionen i folkbokföringsärende.
Det kan vidare konstateras att kontorspersonal finns anställd huvudsak- ligen i enheterna i de största strukturgrupperna och väsentligen är syssel— satt med folkbokföringsarbetet samt i förhållandevis liten utsträckning sysslar med uppgifter av annat slag.
Tab. 6. Attitydfrågor
Prästerna i resp. enheter har anmodats att redovisa vissa allmänna synpunk- ter på folkbokföringen och dess relation till det församlingsvårdande arbetet. Någon direkt undersökning av allmänhetens attityd har icke företagits.
Av de 184 uppgiftslämnarna har (se tab. 6) 148 eller omkring % ansett att folkbokföringen har väsentlig betydelse för prästens kontakt med för- samlingsborna. 36 uppgiftslämnare eller omkring 1/5 har hävdat att arbetet med folkbokföringen inte har någon väsentlig betydelse för arbetet i för- samlingsvården. Förmodligen i konsekvens härmed har i det senare fallet 23 uppgiftslämnare ansett att folkbokföringen bör överlämnas till annan myndighet, medan 160 föredrar bibehållande av nuvarande ordning. Att närmare 9/10 av de tillfrågade företrätt sistnämnda ståndpunkt beror bl.a. också på hänvisning till de kostnader som, enligt deras uppfattning, en överflyttning av folkbokföringen till civil myndighet skulle medföra. Man
Struktur- Struktur- Struktur- Struktur— Struktur- Summa grupp I grupp IIl grupp III grupp IV grupp V Folkbokföringen har vä- sentlig kontaktskapande betydelse ............ 30 27 28 31 32 148 Folkbokföringen har icke väsentlig kontaktska— pande betydelse ...... 7 9 9 6 5 36 Folkbokföringen bör över— flyttas till annan myn- dighet ................ 5 32 7 6 2 23 Folkbokföringcn bör icke överflyttas till annan myndighet ............ 32 322 30 31 35 160
1 Visby stift är ej representerat i denna strukturgrupp. 2 I ett fall har varken positivt eller negativt svar lämnats.
har också framhållit, att kyrkan vid en sådan omläggning av folkbok- föringen skulle behöva vissa register, varigenom ett dubbelarbete skulle bli följden.
Folkbokföringens kontaktskapande betydelse understryks av majorite- ten bland de tillfrågade. Motiveringarna visar ganska obetydliga variatio- ner. Man framhåller, att pastorsexpeditionen ger mindre formell och mera personlig service, att den är tillgänglig »alla timmar på dygnet», att en centralisering av folkbokföringen, som skulle bli en följd av ett överflyt- tande till borgerliga organ, skulle försämra servicen särskilt på lands- bygden. Arbetet med folkbokföringen ger också tillfällen till församlings— och själavård, och människor kan vid besök på pastorsexpeditionen också komma in på mera personliga angelägenheter. Två uppgiftslämnare betrak- tar folkbokföringsarbetet som en nyttig annorlunda sysselsättning.
Dock framhålls i ett par fall att man i de större församlingarna har >>passerat kontaktgränsen». Det stora antalet besökare utgör ett hinder för en mera allmän personlig kontakt.
I många fall —- i de mindre enheterna —— understryks behovet av skriv- hjälp på pastorsexpeditionen.
De, som anser att folkbokföringsarbetet icke är av i varje fall »väsentlig» kontaktskapande betydelse, framhåller att »kontorsgöromålen» är ett hin- der för det pastorala arbetet, »splittrar tiden» och endast ger flyktiga kon— takter. Man påpekar också att många ärenden uträttas per telefon eller brev och sålunda inte har någon direkt kontaktskapande effekt. Hembesök och sjukbesök ger fruktbarare kontakter.
På det hela taget visar det sig, att uppgiftslämnarna i de minsta (I) och största (IV och V) församlingarna har mer positiv erfarenhet av folkbok- föringens kontaktskapande betydelse.
På frågeformulärets fråga nr 10 angående eventuellt framförda synpunk- ter från allmänhetens sida har så få svar lämnats att de inte kan tjäna till ledning för något bedömande.
KAPITEL 5
Utredningens synpunkter och slutsatser
Vid behandlingen av relationerna mellan Svenska kyrkan och staten aktualiseras, oavsett om en ändring av det organisatoriska sambandet mellan kyrkan och staten kommer att äga rum eller icke, spörsmålet om kyrkans och kyrkliga myndigheters befattning med civila förvaltningsupp— gifter, däribland folkbokföringen. Då det gäller kyrkans befattning med folkbokföringen, får ställning tas till om de uppgifter, som för närvarande ankommer på kyrkan, bör bibehållas hos denna eller överflyttas till andra organ. Olika skäl av traditionell, principiell och praktisk-ekonomisk karak- tär kan anföras för ställningstaganden i den ena eller andra riktningen på detta område.
Folkbokföringen var, såsom angivits i det föregående, ursprungligen en kyrklig angelägenhet och bestod i anteckningar om församlingsborna, huvudsakligen i anslutning till kyrkliga förrättningar. Tidigt uppkom dock ett borgerligt behov av befolkningsuppgifter för utskrivning av krigsfolk, för uttagande av skatt och av andra orsaker. För mantalsskrivningen, som infördes för att tillgodose statens behov av uppgifter rörande befolkningen, fick den kyrkliga bokföringen, som i praktiken omfattade alla personer i landet, tjäna som underlag.
Samhällets utveckling under senare tid har medfört ökade anspråk på folkbokföringen och dess organ. Den primärregistrering som nu på lokal- planet alltjämt sker genom kyrkliga organ fyller såväl ett borgerligt som ett kyrkligt behov.
Under en följd av år har vid upprepade tillfällen företagits genomgripande förändringar av folkbokföringen i tekniskt avseende. Dessa förändringar har emellertid icke berört frågan, om folkbokföringen skall handhas av borgerliga eller kyrkliga befattningshavare. Inte heller planerade eller eljest tänkbara framtida tekniska ändringar — betingade av övergången till data— system eller påkallade av andra skäl — torde vara av det slag att de kan ha nämnvärd betydelse för relationerna kyrka-stat i folkbokföringsavseende. Anledning synes därför icke finnas för utredningen att ingå på frågan hur folkbokföringen tekniskt skall vara ordnad. Utredningen har inte heller funnit anledning att företa undersökning om kostnaderna för den del av den lokala folkbokföring, som nu åvilar kyrkan, liksom inte heller rörande kostnader, organisation m.m. i ett läge, där primärregistreringen överförts till borgerligt organ (jfr s. 48 f.).
Utredningen har ansett det ankomma på sig att belysa frågan om refor- mer beträffande folkbokföringen ur mera allmänna synpunkter mot bak- grund av relationen mellan kyrkan och staten. Därvid har utredningen, lik- som på andra ämnesområden, att beakta skilda alternativ även ur de as— pekter, som föranleds av de olika av utredningen uppställda hypotetiska lägena.
Beträffande dessa må erinras om att A—läget innebär ett bibehållande av det organisatoriska sambandet mellan kyrkan och staten samt de hypo— tetiska B-, C- och D-lägena ett upplösande av detta samband. De förutsätt- ningar, från vilka utredningen utgår i sistnämnda tre lägen med en från staten i organisatoriskt avseende friställd kyrka, är i B-läget att kyrkan bibehålles vid beskattningsrätt eller liknande förmån samt vid rätten till den kyrkliga jorden, i C-läget att kyrkan saknar beskattningsrätt men äger rätt till den kyrkliga jorden och i D-läget att kyrkan icke har kvar någon av nu angivna rättigheter.
Här må först en del allmänna synpunkter behandlas. Den översikt som i det föregående lämnats om folkbokföringen i andra länder ger vid handen, att det svenska systemet är på så sätt unikt att dels ett visst trossamfund handhar primärregistreringen dels ock på det lokala planet en myndighet —— pastorsämbetena _ svarar för den fullständiga registreringen av befolkningen. Att pastorsämbetena är folkbokföringsmyn- dighet har sin historiska grund i det förhållandet att den kyrkliga enheten, socknen, var kongruent med den så småningom framväxande borgerliga lokala enheten, kommunen, varigenom folkbokföringens primärmaterial kom att i regel omfatta kommunens befolkning. Pa'storsämbetena kunde vidare genom fortlöpande aviseringar sinsemellan fournera sig själva med uppgifter för folkbokföringen, vartill även kom uppgifter från borgerliga organ om inträdda ändringar i olika avseenden, såsom adoption, äkten- skapsskillnad m.m. Rätt till egen kyrkobokföring _ i begränsad omfatt- ning — förekommer endast inom vissa romersk-katolska församlingar. I betänkande avgivet den 24 januari 1966 av centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (SOU 1966: 16, s. 140) föreslås denna rätt skola upp- höra.
Det förhållandet att Svenska kyrkan ensam ombesörjer primärregistre- ringen har kritiserats bl.a. med utgångspunkt i principen om religionsfrihet.
I samband med förarbetena till 1951 års religionsfrihetslag hemställdes sålunda från romerskt—katolskt håll i skrivelse till dissenterlagskommittén att de romersk—katolska församlingarna skulle i fråga om kyrkobokföring fullt ut likställas med Svenska kyrkans församlingar. Det gjordes därvid gäl- lande, att begränsningen av de romersk—katolska församlingarnas rätt till kyrkobokföring försvårade eller omintetgjorde den katolska pastoralvården och medförde svårigheter då katoliker ingick äktenskap. Beroendet av Svens- ka kyrkans prästerskap i kyrkobokförings- och äktenskapsfrågor uppfattades
:! 4 .Vr _. .——_r——_ ..
av den romersk-katolska kyrkan såsom icke förenligt med allmänt erkända principer för religiös frihet.
I propositionen till religionsfrihetslagen (Prop. 1951: 100, s. 131) hänvi- sade departementschefen till att varje trossamfund var oförhindrat att föra böcker över sina medlemmar samt framhöll, att det således endast vore fråga om huruvida staten skulle stadga en straffsanktionerad skyldighet för för— samlingsmedlemmar att göra erforderliga anmälningar till församlingen. En sådan uppgiftsskyldighet ansåg departementschefen ej motiverad av religionsfrihetsskäl.
Kyrka-statutredningen finner det icke med fog kunna hävdas, att av den i vårt samhälle godtagna religionsfrihetsprincipen 'skulle följa, att varje tros- samfund bör äga ombesörja den allmänna folkbokföringen beträffande sina medlemmar. De fria evangeliska trossamfunden i Sverige lärer icke kräva att själva få ombesörja folkbokföringen för sina medlemmar. Därest varje trossamfund skulle svara för folkbokföringen beträffande sina medlemmar, måste dessutom förutsättas att — efter finskt mönster — ett särskilt folk- bokföringsregister upprättas för personer som icke tillhör något bokförings- berättigat samfund. Därtill kommer att icke territoriella församlingar skapar problem i folkbokföringsavseende.
Under alla förhållanden gäller att samhällets krav på ett enhetligt folkbok- föringssystem bör tillgodoses. Detta måste i sin tur av praktiska skäl medföra att en enhetlig organisation får svara för folkbokföringen. Valet synes därför komma att stå mellan, å ena sidan, att för framtiden i huvud- sak bibehålla kyrkan med dess territoriella organisation vid dess nuvarande uppgifter beträffande folkbokföringen och, å andra sidan, att överföra dessa uppgifter till borgerlig myndighet. Det finska systemet med omkring 20 bokföringsberättigade samfund och ett civilregister skulle, enligt utred— ningens mening, genom sin bristande enhetlighet bereda betydande olägen— heter såväl för samhället som för den enskilde och för organisationer m.fl. Möjligen skulle en sådan modifiering kunna göras, att — efter mönster från det finska systemet — Svenska kyrkan handhade bokföringen för egna medlemmar och att övriga personer, oavsett om dessa tillhör ett fritt tros- samfund eller icke, fördes i ett civilregister. Utredningen anser det emeller— tid vara orealistiskt att tänka sig införande av en sådan ordning i vårt land.
I det föregående har, i anslutning till redovisningen för gällande bestäm- melser, redogjorts för de olika folkbokföringsorganens verksamhet. Av gäl- lande författningar och tillämpningsföreskrifter framgår emellertid icke helt den verkliga omfattningen av bokföringsuppgifterna. Utöver de direkt legala göromålen —— registerföring, aviseringar och utfärdande av föreskrivna bevis — förekommer i betydande utsträckning t.ex. svar på förfrågningar från enskilda i inkassoärenden (närmast undersökning av aktuell adress) och rörande släktforskning m.m. samt andra ärenden av servicekaraktär. På grund av samhällets allt större åtaganden, framför allt på socialförsäk-
ringens område, har ett ökat behov av uppgifter från folkbokföringen upp— kommit. —— Begäran om åldersbetyg för olika ändamål, såsom för pass, kör- kort, legitimationskort m.m. och för sökande av tjänster m.m. har stor om- fattning. Som exempel kan nämnas att i en expanderande förortsförsamling till Stockholm med omkring 40 000 invånare antalet utskrivna åldersbetyg under ett år uppgår till omkring 10 000.
Om folkbokföringen avses skola överföras till borgerligt organ, får dess- förinnan bedömas, om befintliga enheter och organ lämpligen kan över- ta uppgifterna, eller om särskilda folkbokföringsområden med egna organ skall tillskapas. Spörsmål uppkommer härvid bl.a. vilket organ i samhället som bör handha folkbokföringen. Vid ett överförande av folkbokföringen torde det territoriella och personella underlaget för de lokala registrerings- organen i de flesta fall bli större än nu; bl.a. saknas borgerligt organ med så ringa underlag som för pastorsexpeditionerna i de mindre enheterna.
Det är att beakta att det ur allmänhetens synpunkt är angeläget, att be- hovet av lokal service tillgodoses. Dock får därvid hänsyn tas till våra dagars förbättrade kommunikationer och till möjligheten att per post och telefon erhålla bevis och uppgifter, varigenom denna service underlättas.
Vad angår kostnaderna är det uppenbart, att en sådan omläggning av folkbokföringen som innebär ett överflyttande av folkbokföringsuppgif- terna till annat organ medför kostnader i samband med övergången till den nya ordningen. Ett Överflyttande medför sålunda utgifter av engångs— karaktär, bl.a. om inte vissa av kyrkans böcker kan överlämnas, utan ut- drag måste göras ur dessa för den civila befolkningsregistreringen. Om och i vad mån ett överflyttande av folkbokföringsuppgifter från kyrkan till bor- gerligt organ skulle i fortsättningen totalt sett medföra ökning eller minsk- ning av de med verksamheten förenade kostnaderna kan inte bedömas av utredningen.
Såsom ett argument för bibehållande av den nuvarande ordningen har åberopats — här bortses från rationaliseringar och tekniska förbättringar som må anses erforderliga _— att kyrkobokföringen för närvarande i det stora hela fungerat på ett tillfredsställande sätt. Vidare har man anfört följande. Såväl enskilda som myndigheter måste uppenbarligen även fort- sättningsvis ha möjlighet att utan omgång från ett registreringsorgan er- hålla skriftliga bevis och muntliga uppgifter rörande registrerade förhållan- den. De lokala registreringsorganen utgöres för närvarande av det stora antalet pastorsämbeten och därigenom ges önskvärd möjlighet till en nära kontakt mellan dessa organ och allmänheten. I samband med besök på pastorsexpeditionen i folkbokföringsärende kan den enskilde även få andra ärenden uträttade, t.ex. överenskomma om förrättning eller anskaffande av gravplats och erhålla service av olika slag, såsom vissa utdrag ur kyrko- böckerna och intyg. Det bör vidare framhållas, att kyrkans ministeriella anteckningar, såsom av dop, vigsel och jordfästning, har nära anknytning
till civil registrering, nämligen av nanm, äktenskap och begravning. En annan omständighet som kan anses tala för ett bibehållande av kyrkobok- föringen är att Svenska kyrkan, även vid fall av skilsmässa från staten, säkerligen kommer att ha kvar den av folkkyrkosynen motiverade territo- riella organisationen, att kyrkan under alla förhållanden lärer vara i behov av en medlemsregistrering för egen räkning — medlemsregister, ministe- rialböcker och någon form av avisering vid flyttning mellan församlingarna — och att ett överflyttande av kyrkans uppgifter beträffande folkbokfö— ringen därför skulle föranleda viss dubbelbokföring. Under förutsättning att medlemsantalet i kyrkan icke kommer att i nämnvärd grad minska, skulle en sådan dubbelbokföring medföra kostnadsökning för de medborgare som tillhör kyrkan, även om medlemsregistreringen skulle göras mindre om- fattande än den nuvarande kyrkobokföringen. Det må dock framhållas, att även för andra organisationer av en någorlunda stor omfattning kan före— ligga en liknande dubbelbokföring.
Från kyrkans sida kan göras gällande att primärregistreringen av befolk- ningen bör bibehållas hos kyrkan med hänsyn till att registreringen bidrar till att skapa önskvärd kontakt mellan kyrkans befattningshavare och för- samlingsborna. Såsom av det föregående framgår, uttalade vid den av kyrka-statutredningen verkställda undersökningen omkring 4/5 av upp- giftslämnarna, att kyrkobokföringen, enligt deras uppfattning, hade vä- sentlig betydelse i sådant sammanhang (tab. 6, s. 55).
Mot ett bibehållande av den nuvarande ordningen och för ett överförande av folkbokföringen till borgerlig myndighet har bl.a. följande skäl an— förts.
I ett livsåskådningsmässigt och religiöst differentierat samhälle som det svenska medför det nuvarande systemet svårigheter. Att personer, som står utanför alla kyrkor eller tillhör annat trossamfund än Svenska kyrkan, i medborgarärenden skall behöva vända sig till ett trossamfunds präster eller annan dess personal kan upplevas som ej tillfredsställande. Även om betydelsen av detta förhållande ej bör överdrivas, har frågan dock beröring med religionsfrihetsproblemen. Inte minst aktualiseras detta förhållande genom den invandring, som under och efter andra världskriget ägt rum av mosaiska, romersk-katolska och grekisk-ortodoxa trosbekännare.
Ur principiell synpunkt synes det vara oriktigt, att folkbokföringen om- händerhas av ett visst trossamfund, låt vara det utan gensägelse största och över landet jämnast fördelade, eftersom folkbokföringen till sin ka- raktär är av borgerlig natur. Sistnämnda förhållande illustreras bl.a. med den översikt över anvisningar och anmälningar till och från pastorsämbeten, vilken ovan lämnats (s. 30 ff.).
Den översikt som ovan lämnats av folkbokföringen i andra länder visar även, att folkbokföringen med undantag för Sverige och Finland helt eller till största delen omhänderhas av borgerliga organ.
Det förtjänar även att påpekas, att en del präster önskar att folkbok— föringen överföres till borgerligt organ för att frigöra tid till församlings- vårdande arbete (se stickprovsundersökningen ovan s. 55).
En detaljfråga rörande kyrkobokföringen må beröras, som tekniskt kan lösas oberoende av vem som har hand om folkbokföringen. Att vid utträde ur Svenska kyrkan endast utträdet och icke eventuell ny samfundstillhörig— het antecknas å personakten, har på vissa håll betraktats som otillfredsstäl— lande, och Önskemål har framförts om sådan anteckning. Den ökade immi- grationen bl.a. av grekisk-ortodoxa och romersk-katolska trosbekännare som inte inträder i Svenska kyrkan har aktualiserat ett behov av närmare angivande av samfundstillhörighet för att öka möjligheterna för präster m.fl. i sådana kyrkor att få kontakt med dessa invandrare. Det kunde, har man sagt, vara en angelägenhet för samhället att underlätta möjligheterna till andlig omvårdnad om dessa utländska minoriteter. I ett B—läge kan vidare måhända beskattningsrätten komma att utvidgas även till andra trossam— fund än Svenska kyrkan, i vilket fall en registrering av tillhörigheten till samfund med s.k. beskattningsrätt kan komma ifråga.
Vad härefter angår tänkbara reformer på förevarande område i relation till de av utredningen till ledning för sitt arbete uppställda hypotetiska lägena må följande anföras.
I A-låget kan folkbokföringen (den primära befolkningsregistreringen) ligga kvar hos pastorsämbetena eller — med bibehållande hos dessa av kyrklig bokföring — överföras till borgerligt organ. Skulle kyrkan i ett A-läge fortfarande ha hand om folkbokföringen men äga rätt att upptaga avgifter endast av egna medlemmar, aktualiserar detta frågan huruvida kyrkan borde erhålla ersättning av allmänna medel för sitt arbete med bor- gerlig befolkningsregistrering. Uppgift saknas om de nuvarande reella kost- naderna för kyrkobokföringen och kyrkans befattning med begravnings- väsendet, och det kan inte heller anges huru stor del av de 60 procenten av kyrkoskatten från icke-kyrkomedlemmar som avser det ena eller det andra.
Det kan i detta sammanhang övervägas —— eftersom även icke-kyrkomed- lem bör vara skyldig att bidra till församlings kostnader för den lokala befolkningsregistreringen (och begravningsväsendet) _ att åstadkomma en sådan ordning att storleken av icke-kyrkomedlems ekonomiska skyldig- heter gentemot kyrklig församling för de angivna uppgifterna helt fri— göres från beslut av kyrkliga organ och bestämmes av statsmakterna.
Av utredningens stickprovsundersökning framgår, att en icke oväsentlig del av prästens arbetstid åtgår till göromål som gäller folkbokföringen; i vissa fall — i den minsta strukturgruppen — i medeltal en tredjedel av normal arbetstid. Genom vissa rationaliserande åtgärder torde arbetstiden för kyrkobokföringen kunna förkortas. Genomföres av CFU (i betänkandet
SOU 1966: 16) framlagda förslag kan en viss avlastning av prästens arbets- börda på detta område ske genom att en del mindre kvalificerade uppgifter överflyttas till kontorspersonal. Prästen skulle därigenom kunna vinna mera tid för det församlingsvårdande arbetet.
Överflyttas i ett A-läge kyrkans uppgifter med folkbokföringen till bor- gerlig myndighet, får det övervägas i vilken omfattning kyrkan har behov av egen medlemsregistrering. Även i detta läge kan, jämte andra alternativ, tänkas att viss aviseringsskyldighet till borgerlig myndighet kommer att föreligga för kyrkan. Det gäller dels äktenskaps ingående, om kyrkan har kvar vigselrätt, dels åtgärder i samband med jordfästning. Det är tänkbart att även under nu angivna förhållanden ömsesidigt intresse finns av regel- bundna kontakter melian de kyrkliga och de borgerliga bokföringsorganen för underlättande av registreringen. Sådan kontakt skulle främjas, om det kyrkliga bokföringsorganet fortlöpande från länsstyrelsen erhåller avisering om inträffade förändringar i form av avtryckskort (folkbokföringsavi). Därigenom skulle kyrkan tillhandahållas både medlemsregister och avise- ringar.
En bortflyttning från kyrkan av folkbokföringsuppgifterna kan i A-läget även komma att aktualisera en översyn av den församlingsprästerliga or- ganisationen. En minskning av antalet prästerliga tjänster kan med hän- syn till bortfallet av arbetsuppgifterna med folkbokföringen komma att anses påkallad. Dock bör rimligen, om en minskning anses böra ske, denna inte bli proportionsvis lika stor som ett strikt hänsynstagande till bort- fallet av arbetsuppgifterna ifråga skulle motivera.
Skulle kyrkan i B-, C- och D-lägena, där kyrkan förutsättes vara i or- ganisatoriskt avseende friställd från staten, komma att anförtros upp- gifter i samband med folkbokföringen, vilket måhända icke är uteslutet, uppkommer frågan om ersättning till kyrkan för detta arbete. I ett B-läge, där kyrkan förutsättes ha beskattningsrätt eller därmed jämförlig förmån, ligger det närmare till hands än i de övriga fria lägena att kyrkan biträder med folkbokföring.
S a 111 m a n f a t t nin g 5 vis må följande anföras beträffande frågan om den del av folkbokföringsarbetet, som för närvarande ankommer på Svenska kyrkan, bör bibehållas hos denna eller överflyttas till borgerliga organ. Vid ett slutligt ställningstagande till denna fråga är att beakta, att folk- bokföringen, såsom i det föregående framhållits, är en borgerlig ange- lägenhet, ehuru den av historiska och traditionella skäl på det lokala planet i regel handhas av befattningshavare inom kyrkan. Med hänsyn till folkbokföringens nämnda karaktär kan det från principiell synpunkt ligga närmast till hands, att verksamheten i fråga i dess helhet handhas av bor- gerliga organ. Andra synpunkter, vilka i varje fall har ett visst samband med
tillämpningen av den i vårt samhälle godtagna religionsfrihetsprincipen, måste anses tala för att Svenska kyrkans befattning med folkbokförings- arbetet icke bibehålles. Härmed åsyftas det på vissa håll framförda argu- mentet om mindre tillfredsställande konsekvenser av att primärregistrering— en av befolkningen på det lokala planet handhas av befattningshavare inom ett visst trossamfund även då fråga är om medlemmar i andra sådana samfund och personer utan medlemskap i något trossamfund.
Med hänsyn bl.a. till angivna principiella synpunkter synes ett bibehål- lande av kyrkans medverkan vid primärregistreringen vara beroende av om vägande skäl av främst praktisk art — ekonomiska, tekniska, organisa- toriska _ för en sådan ordning kan anföras. I detta avseende bör bl.a. övervägas vilket alternativ som ter sig lämpligast dels ur samhällsekono- misk synpunkt, dels med hänsyn till allmänhetens berättigade krav på att bekvämt kunna få kontakt med de lokala registreringsorganen. En annan fråga av praktisk art att taga hänsyn till är hur stor vikt man tillmäter det vid kyrka-statutredningens stickprovsundersökning berörda spörsmålet, i vilken utsträckning det kyrkliga folkbokföringsarbetet kan anses ha be- tydelse för skapande av kontakt mellan kyrkans befattningshavare och för- samlingsborna.
Vad till en början angår de samhällsekonomiska synpunkterna har ut— redningen, såsom nämnts, icke funnit anledning att i utredningsarbetets nu- varande skede företaga någon undersökning beträffande kostnadsfrågan. I denna del erforderligt material för ett bedömande av nu ifrågavarande spörsmål får således införskaffas genom särskild utredning. I fråga om önskvärdheten av att organisationen för folkbokföringen är uppbyggd på sådant sätt att de lokala registreringsorganen så bekvämt som möjligt kan nås av allmänheten, förutsätter utredningen att detta önskemål kommer att tillgodoses även vid ett överflyttande av kyrkans befattning med folkbok- föringsarbetet till borgerligt organ. Utredningen har icke på grundval av den företagna stickprovsundersökningen kunnat bilda sig någon bestämd uppfattning om hur betydelsefullt folkbokföringsarbetet på pastorsexpedi- tionerna skall anses vara, när det gäller att befrämja kontakten mellan kyrkans befattningshavare och församlingsborna. Man torde dock knappast i det sammanhanget tillmäta nämnda arbete så stor betydelse, att en önskan att bibehålla detsamma hos kyrkan skulle kunna betraktas som ett vägande argument mot en överflyttning av verksamheten i fråga till borgerlig myn— dighet.
De nu framförda synpunkterna torde vara relevanta i ett A-läge. I de fria lägena lärer förutsättningarna för att kyrkan skall bibehållas vid folk- bokföringsarbetet vara mindre än i A-läget.
Utredningen tar i enlighet med sina direktiv icke ställning till valet mellan tänkbara alternativ på ifrågavarande område. Det slutliga bedö- mandet får, såsom förut berörts, ske i annat sammanhang efter ytterligare
65 undersökningar. Emellertid vill utredningen slutligen framhålla, att refor- mer enbart berörande folkbokföringen uppenbarligen icke i något väsent- ligt avseende skulle förändra de nuvarande relationerna mellan Svenska kyrkan och staten.
5—9258 67
BILAGA 1
H uvudblankett för uppgift från pastor i de med stickprovsunder- sökningen berörda kyrkobokföringsenheterna
Församling(ar), kyrkobokföringsdistrikt: ................................................ Stift: ................................................................................................ Undersökningen avser en »kyrkobokföringsenhet», bestående av en eller flera församlingar, som betjänas av en och samma pastorsexpedition.
Kyrkobokföringsenhetens folkmängd (31/12 1965): .................................... areal: ................................................................................................
Pastorsexpeditionen a) är pastorsexpeditionen belägen i [| prästgård;
» [:| församlingshus;
» |] separat b) byggnadsår: ........................... och ombyggnadsår: ........................... c) är lokalutrymmet [] tillräckligt
[] icke tillräckligt d) finns samtalsrum? [] ja; [j nej. c) öppethållningstider: ........................................................................ f) i vilken utsträckning är pastorsexpeditionen i realiteten tillgänglig för allmänheten även annan tid än som angivits under e) ?
Antal ärenden m.m. enligt bifogade statistikblanketter: antal under I: ............ II: ............
Hur många personer har under undersökningsperioden varit sysselsatta med folkbokföringen ?
a) präster: ............
b) kontorspersonal: ............
Hur lång tid per vecka, i timmar räknat, har anslagits för folkbokföringen, enligt 5. ovan, av
a) kyrkoherden: ............
b) komministern (-rarna): ............
10.
c) adjunkten (-erna): ............ d) kontorspersonalen: ............
Hur många timmar per vecka har kontorspersonalen under undersöknings— perioden varit sysselsatt med annat arbete än sådant som berör folkbokfö— ringen, t.ex. församlingsverksamhet, administration, ekonomisk förvaltning?
Är enligt Eder mening handhavandet av folkbokföringen av väsentlig bety- delse för erhållande av den kontakt med församlingsborna som erfordras för församlingsvården? E] ia; [] nej;
skäl: ............................................................................................. Bör enligt Eder mening arbetet med folkbokföringen överflyttas från pastors- ämbetet till annan myndighet: EI ja; [] nej;
skäl: ............................................................................................. Synpunkter från allmänhetens sida, event. framförda synpunkter i fråga om pastorsexpeditionens läge eller öppethållningstider, i fråga om prästernas handhavande av folkbokföringen, sett från religionsfrihetssynpunkt osv.
kyrkoherde, vice pastor
BILAGA 2
Statistikblankett för uppgifter från samtliga befattningshavare å resp. pastorsexpeditioner
Ämbets- eller tjänstetitel .............................................................................. Lönegrad ........................... [| heltid, [] deltid med ......... timmar per vecka
Folkbokföringsärenden under tiden 1—31 mars 1966:
Varje befattningshavare på pastorsexpeditionen skall ifylla en blankett avseende nedan angivna ärenden, som vederbörande handlagt under månaden. Antalet ärenden markeras lämpligen med streck, vars summa skrivs i kanten efter må- nadens slut. Exempel: Adoption ////// 6. Ett ärende markeras endast en gång även då det omfattar flera arbetsmoment, såsom inskrivning i olika kyrkoböcker och avisering till skilda myndigheter. Adoption exempelvis föranleder bl.a. inskriv- ning i födelse- och dopbok, personakt(er) och församlingsbok samt avisering till länsbyrå och ev. annan församling. Alla dessa arbetsmoment skall upptas som endast ett ärende, d.v.s. första gången ärendet handläggs under månaden.
I. Aviseringsärenden Summa
1. Adoption ........................................................................... 2. Faderskap1 ........................................................................
3. Fastighetsbeteckning; gatuadress; antalet personer som beröras av ändrad sådan .................................................................. Flyttningar inom församlingen (kyrkobokföringsdistriktet) ...... j_ Födelsenummer, ändring av ................................................... _ Förnamn, anmälan av (med eller utan dop) .............................. _ Förnamnsändring genom myndighets beslut ..............................
Legitimation .....................................................................
599071???
Lysning och vigsel, antal inskrivningsrum (jämför punkt 18)
1 Häri innefattas erkännande av faderskap eller barns egenskap av trolovningsbarn, arvsrättsförklaring och som om saknad av äktenskaplig börd.
Summa
10. Lyte ....................................................................................................... 11. Medborgarskap, ändring av (antal personer) .................................................. 12. Omyndigförklaring eller hävande därav ....................................................... 13. Prästbevis som utfärdas på särskild begäran av enskild eller myn- dighet .................................................................................................... 14. Sjömanshus .............................................................................................. 15. Släktnamn, ändring på grund av pastors eller annan myndighets
särskilda beslut ....................................................................................... _ 16. Svenska kyrkan, inträde och utträde ............................................................. 17. Telefonförfrägningar, inkommande för upplysning ur kyrkoböc-
ker och register ........................................................................................ 18. Vigsel, mottagen anmälan efter utfärdat äktenskapsbetyg (49 ä 1
mom KBK) .............................................................................................. 19. Yrke, ändring på grund av anmälan utan samband med annan in-
skrivningsåtgärd i kyrkobok ...................................................................... 20. Äktenskapscertifikat .................................................................................. 21. Äktenskapsskillnad .................................................................................. II. Utredningsärenden 22. Bcsvärsärenden, yttranden i ......................................................................... 23. Flyttningsanmälan, föreläggande eller anmaning ............................................ 24. Förnamn, anmaning att anmäla ................................................................... 25. Underrättelse till annan församling om att någon här där kyrko—
bokföras ................................................................................................. 26. Övrigt (förfrågningar från/till CFU, kyrkobokföringsinspektör
etc.) ....................................................................................................... III. Besök och inkommande telefonsamtal (totalfrekvens) 27. Besök
3) å expeditionstid .....................................................................................
b) å annan tid ........................................................................................... 28. Telefonsamtal
a) å expeditionstid ............................................................
b) å annan tid ...........................................................................................
STATENS OFFENTLICA UTREDNINCAR 1967 ,:
Systematisk förteckning (Siffrorna inom klammer beteckna utredningarna nummer i den kronologiska förteckningen» ,
J ustitiedepartementet
Allmänna arvsfonden. [2] Utsökningsrätt VI. [3] Ny domkretsindelning för underrätterna. [4]
*.:r
Försvarsdepartementet .. Tjänsteställning inom krigsmakten. [15]
Socialdepartementet lf
Barnstugor. Barnavårdsmannaskap. Barnolycks- ; fall. [8] f/. ..
Finansdepartementet !
Statlig publicering. [5] Finansiella långtidsperspektiv. [6] » Statskontorets programbudgetutredning. 1. Pro- . grambudgetering. Del I. [11] 2. Programbudgete- > ring. Del II — Studier och försök. [12] 3. Program- budgetering. Del 111 — En sammanfattning. [13]
Ecklesiastlkdepartementet
Rikskonserter. [9] ,'- Linköpings högskola. Del I. [10] :
skolans arbetstider. [14] "
1958 års utredning kyrka—stat: VII. Folkbokfö- ringen. [16]
Jordbruksdepartementet Den framtida jordbrukspolitiken. [7]
Inrikesdepartementet Kommunal bostadsförmedling. [1]