2

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att 1873 års förordning angående främmande tros-

bekännare och deras religionsövning, den s. k. dissenterlagen, skall upphä­

vas och ersättas med en religionsfrihetslag, som innehåller allmänna prin-

cipsiadganden rörande den religiösa friheten samt närmare regler för med­

lemskapet i svenska kyrkan.

Såsom en grundläggande regel för inträde i svenska kyrkan föreslås att

barn skola följa sina föräldrar och således inträda i kyrkan vid födelsen, om

föräldrarna tillhöra kyrkan. Då endast den ene av föräldrarna tillhör kyr­

kan, anses barnet ha inträtt däri vid födelsen, om föräldrarna icke inom viss

kortare tid anmäla att barnet icke skall tillhöra kyrkan. Barnets fortsatta

tillhörighet till kyrkan utgör en vårdnadsfråga; i allmänhet ankommer det

alltså på föräldrarna att gemensamt bestämma om ändringar av barnets

ställning till kyrkan.

Om någon icke längre vill tillhöra svenska kyrkan, kan han enligt för­

slaget utträda genom en personlig anmälan hos vederbörande pastorsämbete.

Vidare föreslås vissa ändringar i regeringsformen i syfte att ytterligare

vidga möjligheterna att utan hinder av konfession inneha och utöva allmän

tjänst. Den som icke tillhör svenska kyrkan skall, liksom hittills, vara hind­

rad att handlägga vissa frågor rörande kyrkan; i fråga om statsrådets leda­

möter gäller detta hinder dock endast den som är föredragande. För riks­

dagens yttrande framlägges förslag till kungörelse, enligt vilken sökande

till lärartjänst, som medför skyldighet att undervisa i kristendom, skall an­

ses behörig, om han tillhör svenska kyrkan eller viss närmare angiven fri­

kyrklig församling eller sammanslutning eller avgiver en skriftlig förkla­

ring att han icke omfattar en mot evangelisk kristendomsuppfattning stri­

dande åskådning.

Ändringar i giftermålsbalken föreslås i syfte att vidga Kungl. Maj :ts be­

fogenhet att medgiva religiösa samfund rätt att genom sina präster eller

predikanter förrätta vigsel med civilrättslig verkan.

I jordfästningslagen föreslås sådan ändring att någon särskild framställ­

ning icke skall behöva göras för att begravning skall få ske utan jordfäst­

ning i svenska kyrkans ordning. I stället upptages i lagen ett stadgande,

som har till syfte att sörja för att den avlidnes önskan i fråga om jordfäst­

ning blir respekterad.

Kloster, som nu äro ovillkorligen förbjudna, skola få inrättas, om Kungl.

Maj :t lämnar tillstånd.

Den tvångsanslutning till mosaisk församling som nu gäller skall upp­

höra. I samband därmed häves helt den statliga regleringen av de mosaiska

församlingarna.

Frågan om kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna, vilken

fråga behandlades vid 1950 års riksdag, upptages icke till förnyad prövning.

Icke heller behandlas i denna proposition frågan om skyldighet för den som

ej tillhör svenska kyrkan att betala kyrkoskatt; frågan härom kommer att

upptagas av chefen för finansdepartementet i annat sammanhang.

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

(Gällande lydelse.)

som till läkarebefattningar, kalla och

befordra även utländske män och

kvinnor av utmärkt förtjänst, de där

den rena evangeliska läran bekänna.

Likaledes må Konungen kunna uti

militära ämbeten nyttja utlänningar

av sällsynt skicklighet, men icke till

kommendanter i fästningarna. Till

konsul må ock utlänning nämnas,

där lön ej är med befattningen för­

enad.

Till prästerligt ämbete eller till an­

nan tjänst, varmed är förenat ålig­

gande att meddela undervisning i kris­

tendom eller teologisk vetenskap, kan

endast den utnämnas, som bekänner

den rena evangeliska läran. Till alla

övriga ämbeten eller tjänster, med

det undantag i avseende å statsrådets

ledamöter, som i 4 § stadgas, må be-

kännare av annan kristen troslära,

ävensom av den mosaiska, kunna

nämnas; dock må icke någon, som ej

tillhör den rena evangeliska läran,

såsom domare eller innehavare av

annan tjänst deltaga i handläggning

eller avgörande av fråga, som angår

religionsvård, religionsundervisning

eller befordringar inom den svenska

kyrkan.

Kvinna må---------------------------------

Konungen fäste vid alla beford­

ringar avseende endast å de sökan­

des förtjänst och skicklighet, men

icke på deras börd. Varje departe­

mentschef skall föredraga och expe­

diera alla ärenden rörande beford­

ringar, förordnanden, tjänstledighet

och avsked, till och ifrån ämbeten

och tjänster vid de verk och stater,

som under departementet höra.

(Föreslagen lydelse.)

som till läkarebefattningar, kalla och

befordra även utländske män och

kvinnor av utmärkt förtjänst. Lika­

ledes må Konungen kunna uti mili­

tära ämbeten nyttja utlänningar av

sällsynt skicklighet, men icke till

kommendanter i fästningarna. Till

konsul må ock utlänning nämnas, där

lön ej är med befattningen förenad.

Konungen fäste, vid alla beford­

ringar, avseende endast å de sökan­

des förtjänst och skicklighet, men

icke på deras börd. Till prästerlig be­

fattning inom svenska kyrkan må ej

annan utnämnas än den som bekän­

ner kyrkans låra. Medför annan be­

fattning skyldighet att undervisa i

kristendom eller teologisk vetenskap,

skall Konungen taga den hänsyn till

de sökandes trosåskådning, som där­

av påkallas. Befattningshavare, som

ej tillhör svenska kyrkan, må icke

handlägga mål eller ärende, som an­

går kyrkans religionsvård eller reli­

gionsundervisning, utövning av präst­

ämbetet, befordring eller ämbetsan-

svar inom kyrkan. I fråga om stats­

rådets ledamöter skall dock sådant

hinder icke gälla för annan än före­

draganden.

— — 87 § 2 mom. stadgar.

Varje departementschef skall fö­

redraga och expediera alla ärenden

rörande befordringar, förordnanden,

tjänstledighet och avsked, till och

ifrån ämbeten och tjänster vid de

verk och stater, som under departe­

mentet höra.

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

B. Övriga lagförslag.

1) Förslag

till

Religionsfrihetslag.

Härigenom förordnas som följer.

Om religionsfrihet.

1 §•

Till följd av den i regeringsformen förutsatta rätten för envar att fritt

utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller

åstadkommer allmän förargelse, står det var och en fritt att för religiös

gemenskap deltaga i sammankomst och sammansluta sig med andra.

För offentlig gudstjänst gälle ej andra hinder än sådana som i allmänhet

äro stadgade för sammankomst, till vilken allmänheten har tillträde.

2

§.

Ej må någon vara skyldig tillhöra trossamfund. Åtagande i strid mot

denna bestämmelse vare utan verkan.

Med trossamfund förstås, förutom svenska kyrkan, sammanslutning för

religiös verksamhet, vari ingår att anordna gudstjänst.

3 §.

Kloster må inrättas endast med Konungens tillstånd och på de villkor

Konungen föreskriver.

Ej må någon upptagas i kloster, förr än han fyllt tjuguett år.

Asidosättes vid klosterverksamhet lag eller författning eller villkor som

Konungen föreskrivit eller drives klostret uppenbart i strid mot vad som

var förutsatt, då tillståndet gavs, äger Konungen återkalla tillståndet.

Om medlemskap i svenska kyrkan.

4 §•

Endast svensk medborgare eller här i riket bosatt utlänning må vara med­

lem av svenska kyrkan.

5 §.

Barn i äktenskap inträder vid födelsen i svenska kyrkan, om båda för­

äldrarna tillhöra kyrkan.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

eller anmälan för barn som fyllt tolv år må göras endast om barnet själv

samtyckt därtill. Då ansökan om inträde i svenska kyrkan för den som

står under annans vårdnad göres av vårdnadshavaren, skall vad i 8 § andra

stycket stadgas om muntlig försäkran icke äga tillämpning.

Särskilda bestämmelser.

11

§•

I fråga om den som icke är och ej heller skall vara kyrkobokförd i riket

må ansökan eller anmälan som avses i denna lag göras hos pastor i försam­

ling inom riket där han vistas.

Konungen äger uppdraga åt svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman

i främmande stat att handlägga fråga, som enligt denna lag ankommer på

pastor. Ej må sådant uppdrag meddelas annan än den som tillhör svenska

kyrkan.

12

§.

Över pastors beslut eller åtgärd enligt denna lag må klagan föras. Om så­

dan klagan skall, ändå att beslutet eller åtgärden icke angår kyrkobokfö­

ring, vad om klagan i fråga rörande kyrkobokföring är stadgat äga mot­

svarande tillämpning.

13 §.

Med pastor avses i denna lag den som ansvarar för kyrkobokföringen i

församling av svenska kyrkan eller del av sådan församling, som utgör sär­

skilt kyrkobokföringsdistrikt.

Har någon uppdrag att i kyrkobokföringsärenden biträda pastor, skall

uppdraget avse även ärenden enligt denna lag; dock må ej annan än präst

mottaga försäkran som avses i 8 § andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

Den som vid lagens ikraftträdande tillhör svenska kyrkan skall även där­

efter anses tillhöra kyrkan, så länge han fyller de fordringar för tillhörig­

het till kyrkan, som äro angivna i 4 §, och ej i föreskriven ordning anmält

sitt utträde.

Hava i fall som avses i 5 § andra stycket föräldrarna träffat överenskom­

melse med den innebörd som där angives och har överenskommelsen, innan

denna lag trätt i kraft, blivit skriftligen upprättad och före äktenskapets in­

gående uppvisad för vigselförrättaren, skall vad i lagrummet sägs om sådan

överenskommelse äga tillämpning, även om denna icke skett med vittnen.

Vad i lag eller författning är stadgat om främmande trossamfund och

främmande trosbekännare skall, efter denna lags ikraftträdande, avse an­

nat trossamfund än svenska kyrkan och medlemmar i sådant samfund.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

2) Förslag

till

Lag

om ändring i 4 och 14 kap. giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 2, 3, 8 och 9 §§ samt 14 kap. 1 § gifter­

målsbalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

4 kap.

2

§•

Kyrklig vigsel må äga rum:

inom svenska kyrkan, om båda de

trolovade åro medlemmar av kyrkan

eller den ene år medlem därav och

den andre tillhör annat kristet tros­

samfund; och

inom främmande trossamfund, om

Konungen förklarat dess prästerskap

äga att förrätta vigsel samt antingen

båda de trolovade åro medlemmar av

samfundet eller, dår samfundet är

kristet, den ene är medlem därav och

den andre av annat kristet trossam­

fund.

Konungen äger-------------------- svenska kyrkan.

3 §•

Till vigsel---------------------------------- är medlem.

Inom främmande trossamfund för- Inom annat trossamfund förrättas

rättas vigsel av därtill behörig präst vigsel av den som år behörig därtill

inom samfundet.

enligt Konungens förordnande.

8

§.

Vigsel förrättas-------------------- vittnens närvaro.

Vid vigseln---------------------äkta makar.

I övrigt lände till efterrättelse, vid I övrigt lände till efterrättelse, vid

vigsel inom svenska kyrkan föreskrif- vigsel inom svenska kyrkan föreskrif-

Kyrklig vigsel må äga rum:

inom svenska kyrkan, om de trolo­

vade eller en av dem tillhör kyrkan;

och

inom annat trossamfund, om Ko­

nungen medgivit att vigsel må för­

rättas inom samfundet och de tro­

lovade eller en av dem tillhör sam­

fundet.

11

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

terna i kyrkohandboken, vid vigsel

inom främmande trossamfund dess

kyrkobruk och vid borgerlig vigsel de

bestämmelser, som varda av Konung­

en meddelade.

Präst, som förrättat vigsel give

makarna ofördröj ligen bevis därom.

Vad vid borgerlig vigsel förekommit

skall upptagas i särskilt protokoll en­

ligt de närmare föreskrifter Konung­

en meddelar.

9

Vigsel vare utan verkan, om den

ej förrättats av präst, som äger be­

hörighet att viga, eller av borgerlig

vigselförrättare, eller om därvid ej

så tillgått, som i 8 § andra stycket är

föreskrivet; men ej skall vigsel an­

ses ogill, på den grund att eljest icke

så förfarits, som i 8 § är sagt, eller

vigselförrättaren överskridit sin be­

hörighet eller vederbörlig lysning ej

föregått.

terna i kyrkohandboken, vid vigsel

inom annat trossamfund dess kyrko­

bruk och vid borgerlig vigsel de be­

stämmelser, som varda av Konungen

meddelade.

Den som förrättat kyrklig vigsel

give makarna ofördröj ligen bevis

därom. Vad vid borgerlig vigsel före­

kommit skall upptagas i särskilt

protokoll enligt de närmare före­

skrifter Konungen meddelar.

§•

Vigsel vare utan verkan, om den

ej förrättats av någon, som äger be­

hörighet att viga, eller om därvid ej

så tillgått, som i 8 § andra stycket

är föreskrivet; men ej skall vigsel

anses ogill, på den grund att eljest

icke så förfarits, som i 8 § är sagt,

eller vigselförrättaren överskridit sin

behörighet eller vederbörlig lysning

ej föregått.

14 kap.

1 §•

Föreligger fall, som avses i 11 kap.

2 § första stycket, eller uppstår el­

jest söndring mellan makar, eller

uppkommer dem emellan tvist om

underhållsskyldigheten eller angåen­

de fråga, som avses i 8 kap. 6 eller

7 §, äge make påkalla medling av

präst i svensk församling, där ma­

karna eller endera är kyrkobokförd,

eller av präst inom sådan församling

av främmande trosbekännare, som

har rätt till offentlig religionsövning,

och som makarna eller endera till­

hör, eller av någon, som häradshöv-

Föreligger fall, som avses i 11 kap.

2 § första stycket, eller uppstår eljest

söndring mellan makar, eller upp­

kommer dem emellan tvist om un­

derhållsskyldigheten eller angående

fråga, som avses i 8 kap. 6 eller 7 §,

äge make påkalla medling av präst i

församling av svenska kyrkan, där

makarna eller endera är kyrkobok­

förd, eller av behörig vigselförrättare

inom annat trossamfund, som ma­

karna eller endera tillhör, eller av

någon, som häradshövdingen i den

ort eller rättens ordförande i den

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

rGällande lydelse.)

dingen i den ort eller rättens ordfö­

rande i den stad, där makarna eller

endera har sitt hemvist, på begäran

utsett att företaga medlingen, eller

ock av den, som enligt vad i 2 § sägs,

i den kommun, där makarna eller

endera har sitt hemvist, utsetts att

vara medlare i tvister mellan makar.

(Föreslagen lydelse.)

stad, där makarna eller endera har

sitt hemvist, på begäran utsett att

företaga medlingen, eller ock av den,

som enligt vad i 2 § sägs, i den kom­

mun, där makarna eller endera har

sitt hemvist, utsetts att vara medlare

i tvister mellan makar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

4)

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. folkbokföringsförordningen den 28

juni 1946 (nr 469).

Härigenom förordnas, att 10 § 1 mom. folkbokföringsförordningen den

28 juni 1946 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

10

1 mom. I varje församling skola

föras följande kyrkoböcker, näm­

ligen

1. församlingsbok med tillhörande

särskilda förteckningar över utländs­

ka undersåtar och främmande tros-

bekännare samt över blinda, döv­

stumma, sinnessjuka och sinnesslöa;

2. församlingsliggare;

3. bok över obefintliga;

4. inflyttningsbok med tillhörande

minnesanteckningar rörande perso­

ner, beträffande vilka pastor beslu­

tat att de icke skola kyrkobokföras

i församlingen;

5. födelse- och dopbok;

6. konfirmationsbok;

7. lysnings- och vigselbok; samt

8. död- och begravningsbok.

(Föreslagen lydelse.)

§.

1 mom. I varje församling skola

föras följande kyrkoböcker, näm­

ligen

1. församlingsbok med tillhörande

särskilda förteckningar över utländs­

ka undersåtar och personer som icke

tillhöra svenska kyrkan samt över

blinda, dövstumma, sinnessjuka och

sinnesslöa;

2. församlingsliggare;

3. bok över obefintliga;

4. inflyttningsbok med tillhörande

minnesanteckningar rörande perso­

ner, beträffande vilka pastor beslu­

tat att de icke skola kyrkobokföras

i församlingen;

5. födelse- och dopbok;

6. konfirmationsbok;

7. lysnings- och vigselbok; samt

8. död- och begravningsbok.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.

Förteckning över främmande trosbekännare, vilken upplagts före för­

ordningens ikraftträdande, skall därefter anses såsom förteckning över

personer som icke tillhöra svenska kyrkan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

15

5)

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 9 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259)

om församlingsstyrelse.

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

9 §.

Rättighet att deltaga i kyrkostäm­

mas överläggningar och beslut till­

kommer på landet den som äger ut­

öva rösträtt å kommunalstämma och

i stad den som äger utöva rösträtt å

allmän rådstuga.

Sådan rättighet tillkommer dock

icke:

a) främmande religionsbekännare;

eller

b) den som anmält sig till utträ­

de ur svenska kyrkan.

Den som-------------------------- annan församling.

I ärende--------------------- — eller fastighet.

Att den — —----------------andra stycket.

Rättighet att deltaga i kyrkostäm­

mas överläggningar och beslut till­

kommer envar inom församlingen

mantalsskriven person, som är med­

lem av svenska kyrkan och äger ut­

öva rösträtt å kommunalstämma

eller, i stad, å allmän rådstuga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

6) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 6 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om

församlingsstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrel­

se i Stockholm skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

6

§•

Rösträtt vid val av kyrkofullmäk­

tige tillkommer envar, som är man­

talsskriven inom församlingen och

äger utöva rösträtt vid val av stads­

fullmäktige. Varje röstberättigad

äger en röst.

Sådan rättighet tillkommer dock

icke:

a) främmande religionsbekännare;

eller

b) den som anmält sig till utträde

ur svenska kyrkan.

Den som----------------------------- annan församling.

Rösträtt vid val av kyrkofullmäk­

tige tillkommer envar inom försam­

lingen mantalsskriven person, som

är medlem av svenska kyrkan och

äger utöva rösträtt vid val av stads­

fullmäktige. Varje röstberättigad

äger en röst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

17

7) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 13 § lagen den 6 juni 1930 (nr 262) om skolsty­

relse i vissa kommuner.

Härigenom förordnas, att 13 § lagen den 6 juni 1930 om skolstyrelse i

vissa kommuner skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

13 §.

Folkskolestyrelsen må ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften

av ledamöterna äro tillstädes. Dock äger styrelsen att åt särskilda inom

densamma utsedda nämnder överlämna att enligt de närmare föreskrifter,

som meddelas av styrelsen, med dess rätt och befogenhet besluta i följande

ärenden, nämligen:

a) beviljande av tjänstledighet åt och förordnande av vikarie för lärare;

b) tillämpning på enskilda fall av bestämmelser, antagna av styrelsen;

c) åtgärder enligt gällande folkskolestadga mot vanartade skolbarn samt

tredskande föräldrar och målsmän; ävensom

d) mindre ärenden av ekonomisk natur.

Särskild nämnd skall bestå av minst fyra personer. För giltighet av

nämnds beslut fordras, att minst tre av ledamöterna deltagit i beslutet och

varit ense om detsamma. Av sådan nämnd vidtagen åtgärd skall anmälas

för folkskolestyrelsen vid dess nästa sammanträde.

1 överläggning och beslut om ären­

de, som rör kristendomsundervis-

ningen, må icke deltaga främmande

religionsbekännare eller den som an­

mält sig till utträde ur svenska kyr­

kan.

Vid sammanträde med folkskolestyrelsen eller med nämnd, som ovan

sägs, äger kyrkoherden i det pastorat, till vilket kommunen hör, eller, där

kommunen tillhör mer än ett pastorat, den bland kyrkoherdarna i pasto­

raten, som domkapitlet bestämmer, ändå att han icke är ledamot av folk­

skolestyrelsen, att yttra sig och framställa förslag men ej att deltaga i be­

sluten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 100.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

8) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 § kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253).

Härigenom förordnas, att 8 § kommunala vallagen den 6 juni 19301 skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

8

§.

I röstlängden------------------------- och landstingsmän.

Envar sådan------------------------- löpande kalenderår.

Där en vid kommunala beslut och

val, som i första stycket sägs, röstbe­

rättigad person saknar rösträtt å kyr­

kostämma och vid val av kyrkofull­

mäktige på den grund, att han är

främmande religionsbekännare eller

anmält sig till utträde ur svenska

kyrkan eller tillhör icke territoriell

församling, skall om förhållandet gö­

ras anteckning i längden.

Närmare föreskrifter —---------------

Där en vid kommunala beslut och

val, som i första stycket sägs, röstbe­

rättigad person saknar rösträtt å kyr­

kostämma och vid val av kyrkofull­

mäktige på den grund, att han icke

är medlem av svenska kyrkan eller

att han tillhör icke territoriell för­

samling, skall om förhållandet göras

anteckning i längden.

— av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

1 Senaste lydelse se SFS 1945: 250.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

19

9)

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 25 maj 1894 (nr 36 s. 2) angående jordfästning.

Härigenom förordnas, att 4, 5 och 6 §§ lagen den 25 maj 1894 angående

jordfästning skola upphöra att gälla samt att 1, 2, 3, 7, 8 och 9 §§ samma

lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

1

När dödsfall timar inom svenska

kyrkan, skall detsamma vid den hög­

mässogudstjänst, som näst efter

skedd anmälan om dödsfallet inträf­

far i den församling, där den avlidne

var kyrkoskriven, genom kyrkoher­

dens försorg tillkännagivas med

tacksägelse i den ordning kyrko­

handboken föreskriver. Sådant till­

kännagivande må dock ej ske i de

fall, som här nedan i 5 och 6 §§ om-

förmälas.

2

Den avlidne skall utom i fall, var­

om i 8 § 1 mom. förmäles, jordfäs­

tas på sätt i denna lag sågs av präst

i svenska kyrkan. Endast sådan för­

rättning ( jordfästning i svenska kyr­

kans ordning) avses i denna lag med

jordfästning.

§•

När medlem av svenska kyrkan

avlidit, skall dödsfallet vid den hög­

mässogudstjänst, som näst efter

skedd anmälan om dödsfallet in­

träffar i den församling, där den av­

lidne var kyrkoskriven, genom kyr­

koherdens försorg tillkännagivas

i

den ordning kyrkohandboken före­

skriver.

§•

Har den avlidne efter fyllda ader-

ton år på sätt om testamente är

stadgat förordnat, att han skall jord­

fästas i svenska kyrkans ordning el­

ler att sådan jordfästning icke skall

förrättas, lände det till efterrättelse.

I annat fall ankommer det på den

avlidnes närmaste anhöriga eller den

som eljest ombesörjer begravningen

att, med iakttagande av vad den av­

lidne kan antagas hava önskat, be­

stämma om den avlidne skall jord

fästas i svenska kyrkans ordning.

1 Senaste lydelse av 6 § se SFS 1908:151 och av 2, 3, 8 och 9 §§ se SFS 1926: 462.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

3 §•

Jordfästningen skall verkställas

inom sex veckor efter dödsfallet, där

icke giltiga orsaker till längre upp­

skov äro för handen. Den skall äga

rum i den församling, där dödsfallet

timat; dock må den kunna förrättas

i annan församling, om vederböran­

de det åstunda.

Jordfästning verkställes å försam­

lingens kyrkogård eller annan be­

gravningsplats eller ock å rum, som

församlingen för jordfästning anvi­

sat. I kyrka må sådan jordfästning,

varom i 5 och 6 §§ sägs, icke äga

rum.

Huruvida den, som avlidit i fängelse, å sjukhus eller å annat därmed

jämförligt ställe, må därstädes kunna jordfästas, ankommer på Konungens

prövning.

Jordfästningen skall äga rum i den

församling, där dödsfallet timat;

dock må den kunna förrättas i an­

nan församling, om vederbörande

det åstunda. Den verkställes å för­

samlingens kyrkogård eller annan be­

gravningsplats eller ock i kyrka eller

annat rum, som församlingen för

jordfästning anvisat.

* §.

Jordfästning i vanlig ordning eller

så kallad högtidlig jordfästning må

ej förvägras utom i de fall, vilka i 5

och 6 §§ omförmälas.

5 §.

I särskild, mindre högtidlig ord­

ning skola dödfödda barn jordfästas.

6

§

I stillhet skall jordfästas den, som

blivit avrättad eller ljutit döden under

förövande av grovt brott.

7

De särskilda formulär, efter vilka

ovan omförmälda olika slag av jord­

fästning skola förrättas, bestämmas

i kyrkohandboken.

Vid jordfästning i vanlig ordning

må de i svenska kyrkan övliga cere­

monier med klockringning, proces-

§•

Hur jordfästning i svenska kyr­

kans ordning skall förrättas bestäm­

mes i kyrkohandboken.

Vid sådan jordfästning må övliga

ceremonier med klockringning, pro­

cession, sorgmusik och sång brukas,

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

sion, sorgmusik och sång brukas,

ävensom liktal hållas av präst, som

därom anlitas och därtill finnes vil­

lig-

Ej må vid jordfästning, varom i

5 § sägs, klockringning äga rum.

Vid jordfästning i stillhet böra

endast närvara den dödes anhöriga,

om sådana finnas och inställa sig,

samt de personer, vilka är o oumbär­

liga för den dödes jordande. Ej må

vid sådan jordfästning förekomma

klockringning, sorgmusik, sång eller

liktal.

ävensom griftetal hållas av präst,

som därom anlitas och därtill finnes

villig.

1 mom. Har den avlidne efter upp­

nådd ålder, av aderton år skriftligen

förordnat om begravning utan jord­

fästning i svenska kyrkans ordning,

lände det till efterrättelse.

Är sådant förordnande ej givet,

skall den avlidne ändock begravas

utan jordfästning i svenska kyrkans

ordning, där det begäres av den av­

lidnes närmaste anhöriga eller av

dem, som eljest stodo den avlidne nä­

ra; dock icke om den avlidne efter

uppnådd ålder av aderton år skrift­

ligen förordnat om jordfästning i

svenska kyrkans ordning.

Framställning att begravning må

äga rum utan jordfästning i svenska

kyrkans ordning göres hos präst,

som för kyrkoböckerna i den försam­

ling, vilken är rätt inskrivningsort

för dödsfallet.

2 mom. Vid begravning utan jord­

fästning i svenska kyrkans ordning

skall klockringning, om det begäres,

äga rum i vanlig ordning; men ej

må vid sådan begravning kyrka upp-

Då jordfästningen förrättas i an­

nan ordning än svenska kyrkans eller

begravningen sker utan jordfästning,

skall klockringning, om det begäres,

äga rum i vanlig ordning; och må vid

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

låtas, med mindre särskilda skäl där- sådan begravning kyrka kunna upp­

till äro.

låtas, om särskilda skäl därtill äro.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

9

1 mom. Den avlidne må, såvida ej

annat föranledes av stadgandet i 2

mom. av denna paragraf, icke begra­

vas annorstädes än å kyrkogård el­

ler annan plats, som blivit för så­

dant ändamål behörigen invigd. Vid

begravningen må intet förekomma,

som strider mot förrättningens

helgd och allvarliga innebörd.

§•

1 mom. Den avlidne må, såvida ej

annat föranledes av stadgandet i 2

mom. av denna paragraf, icke begra­

vas annorstädes än å kyrkogård eller

annan plats, som blivit för sådant

ändamål behörigen invigd. Vid be­

gravningen må intet förekomma, som

strider mot förrättningens helgd ofch

allvarliga innebörd.

Vad i första stycket sägs gälle även

avliden som icke var medlem av

svenska kyrkan; ej må rätt till läger­

stad å kyrkogård eller annan allmän

begravningsplats vara beroende av

att den avlidne tillhört kyrkan.

2 mom. På Konungens prövning ankommer huruvida och under vilka vill­

kor enskild begravningsplats må anläggas.

3 mom. Kyrkogårdar och andra begravningsplatser skola städse hållas i

ordnat och värdigt skick.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1952.

Genom lagen upphäves 3 § förord­

ningen den 31 oktober 1873 (nr 71

s. 1) angående ändring i vissa delar

av kyrkolagen med därtill hörande

författningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

23

C. Kungörelseförslag, varöver riksdagens yttrande begäres.

1) Förslag

till

Kungörelse

med föreskrifter hur sökande till lärartjänst, som medför skyldighet

att undervisa i kristendomskunskap, äger styrka sin behörighet.

Härigenom förordnas:

Sökande till lärartjänst, som medför skyldighet att i allmän skola under­

visa i kristendomskunskap, skall anses hava en sådan åskådning som ford­

ras för att erhålla tjänsten, om han är medlem av svenska kyrkan eller av

församling eller sammanslutning, som tillhör evangeliska fosterlandsstif­

telsen, frälsningsarmén, metodistkyrkan, missionssällskapet bibeltrogna vän­

ner, missionssällskapet helgelseförbundet, svenska alliansmissionen, svenska

baptistsamfundet, svenska missionsförbundet eller Örebro missionsförening,

eller av annan, därmed jämförlig evangelisk församling eller sammanslut­

ning, eller om han avgiver en skriftlig förklaring att han icke omfattar en

mot evangelisk kristendomsuppfattning stridande åskådning.

Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

2

)

Förslag

till

Kungörelse

om upphävande i vissa delar av de mosaiska församlingarnas, av

Kungl. Maj:t fastställda församlings ordningar.

Härigenom förordnas:

Den av Kungl. Maj :t den 30 juni 1838 fastställda ordningen rörande vad

mosaiska trosbekännare hava att hädanefter iakttaga i avseende på utöv­

ningen av deras religion och bestyret inom deras församling m. m. även­

som de församlingsordningar, som Kungl. Maj :t därefter fastställt för sär­

skilda mosaiska församlingar, skola upphöra att gälla, såvitt de avse skyl­

dighet att tillhöra mosaisk församling, förpliktelse för annan än medlem att

betala avgift till sådan församling, utmätning för utskylder eller böter och

besvär över församlingsstämmas eller församlingsfullmäktiges beslut. Övri­

ga delar av 1838 års ordning, såvitt denna alltjämt kan anses tillämplig, och

av de särskilda församlingsordningarna skola gälla till dess församlingarna

själva antaga nya bestämmelser. Den som vid utgången av år 1951 är med­

lem av mosaisk församling skall anses tillhöra denna, intill dess han utträtt

ur församlingen eller hans medlemskap annorledes upphört.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1952; dock skola äldre

bestämmelser alltjämt äga tillämpning i fråga om utskylder eller avgifter

till mosaisk församling, vilka dessförinnan påförts någon och senast under

år 1952 förfalla till betalning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

25

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 januari 1951.

N är varande:

Statsministern

E^{rlander ,} ministern för utrikes ärendena

U^{ndén ,} statsråden

S^köld, Q^uensel, D^anielson, V^ougt, Z^etterberg, N^ilsson, S^träng,

E^ricsson, M^ossberg, W^eijne, A^ndersson, L^ingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, förslag till religions­

frihetslag m. m. Föredraganden anför följande.

Religionsfrihetens princip är sedan lång tid tillbaka allmänt erkänd i vårt

land. Lagstiftningen har dock på flera punkter ett innehåll, som icke står

i god överensstämmelse med denna princip. Bestämmelserna i förordningen

den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare och deras reli­

gionsövning ha även i andra hänseenden ansetts bristfälliga och föråldrade.

Det är därför ett gammalt önskemål att få till stånd en revision av religions-

frihetslagstiftningen och de lagregler i övrigt som äga samband med denna.

Redan år 1909 hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t att frå­

gan om utträde ur svenska kyrkan måtte utredas och förslag i ämnet fram­

läggas för riksdagen. En år 1918 tillsatt utredning, 1918 års religionsfrihets-

kommitté, vilken fick i uppdrag att utreda denna fråga, behandlade i ett be­

tänkande frågan om s. k. borgerlig begravning (SOU 1923: 23) och i denna

del genomfördes sedermera lagändringar, men i huvudfrågan om utträde

ur kyrkan ledde utredningen icke till något förslag. En för fortsatt behand­

ling av detta spörsmål tillsatt ny utredning, 1925 års religionsfrihetssak-

kunniga, framlade år 1927 ett betänkande med förslag angående vidgad

rätt till utträde ur svenska kyrkan jämte därmed sammanhängande frågor

(SOU 1927: 13). I betänkandet behandlades, förutom frågorna om rätt till

utträde ur svenska kyrkan och inträde däri, bl. a. spörsmålen om barns

ställning i konfessionellt hänseende, om skyldighet att deltaga i skolornas

religionsundervisning, om trosbekännelse såsom villkor för tillträde till äm­

beten och tjänster samt om skattskyldighet för kyrkliga ändamål. Betänkan­

det har icke föranlett någon lagstiftningsåtgärd.

Vid 1929 års kyrkomöte yrkades i en motion (nr 1), den s. k. biskopsmo-

tionen, att kyrkomötet måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om utredning an­

gående vissa i motionen närmare angivna, med frågan om vidgad rätt till

26

utträde ur svenska kyrkan sammanhängande kyrkoorganisatoriska frågor.

I anledning av denna motion anhöll kyrkomötet i skrivelse (nr 30), att

Kungl. Maj :t ville i samband med behandling av 1927 års betänkande låta

med beaktande av vissa i skrivelsen nämnda synpunkter verkställa en all­

sidig utredning angående de i motionen berörda frågorna.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 juni 1935 hemställde frikyrkliga sam-

arbetskommittén — vilken då bestod av representanter för Svenska baptist­

samfundet, Metodistkyrkan och Svenska missionsförbundet -—- att Kungl.

Maj :t måtte föranstalta om utredning såväl av frågan om de inom svenska

kyrkans ram existerande fria trossamfundens rättsliga ställning som av

behövligheten av en ny, förbättrad lagstiftning rörande s. k. främmande

trosbekännare.

I anledning av motioner vid 1938 års riksdag hemställde riksdagen i skri­

velser till Kungl. Maj :t (nr 300 och 323) dels att utredning av frågorna om

de fria religiösa samfundens rättsliga ställning och om en revision av dissen-

terlagstittningen måtte verkställas och dels att åtgärder måtte vidtagas för

att möjliggöra för svenska medborgare av judisk börd att kunna utträda

ur mosaisk församling utan att inträda i svenska kyrkan.

På hemställan av dåvarande chefen för justitiedepartementet, stats­

rådet Bergquist, bemyndigade Kungl. Maj :t den 15 oktober 1943 departe­

mentschefen att tillkalla sakkunniga för att inom justitiedepartementet

verkställa en utredning rörande ny dissenterlagstiftning och därmed sam­

manhängande spörsmål. Med stöd av bemyndigandet tillkallades den 29 ok­

tober 1943 såsom sakkunniga dåvarande t. f. presidenten friherre H. J.

Nordenskjöld, tillika ordförande, samt biskopen numera ärkebiskopen Yngve

Brilioth, ledamoten av riksdagens andra kammare rektorn Gustav Mosesson,

sekreteraren Gunnar Sundqvist och professorn Gunnar Westin. Sedan Bri­

lioth och Sundqvist entledigats från uppdraget, ha såsom sakkunniga i

deras ställe tillkallats, den 21 mars 1944 biskopen Gustaf Ljunggren och den

27 februari 1946 ledamoten av riksdagens andra kammare fattigvårdskonsu-

lenten Verner Hedlund. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4

maj 1945 tillkallades vidare den 5 i samma månad ledamoten av riksdagens

första kammare A. J. Bärg att såsom sakkunnig deltaga i utredningsarbetet,

såvitt detsamma berörde frågor av skatterättslig natur, och samtidigt för­

ordnades kammarrättsrådet Nils Bodin att tjänstgöra såsom sekreterare vid

utredningsarbetet i denna del. Sedan Bärg avlidit, tillkallade departements­

chefen den 11 december 1947 Bodin att, med bibehållande av nyssnämnda

sekreterareförordnande, vara sakkunnig beträffande de skatterättsliga frå­

gorna. Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades, den 29 oktober 1943

stiftssekreteraren Enar Sahlin och den 16 september 1944, sedan Sahlin av­

lidit, assessorn i kammarrätten Telemak Eliseson.

De sakkunniga antogo benämningen dissenterlagskommittén.

Kommittén, som under vissa delar av sitt arbete biträtts av experter samt

överlagt med religiösa organisationer, har den 21 maj 1949 avlämnat be­

tänkande med förslag till religionsfrihetslag jämte tillhörande motiv och

Kungl. Maj:Is proposition nr 100.

27

bilagor (SOU 1949: 20). Förslaget är i huvudsak enhälligt; endast i fråga om

upphävande av det nu gällande förbudet mot ordnar och kloster har en

avvikande mening uttalats av friherre Nordenskjöld.

Infordrade yttranden över dissenterlagskommitténs förslag ha avgivits av

Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, kammarkollegiet, kammarrätten,

statskontoret, statistiska centralbyrån, skolöverstyrelsen, överståtliållaräm-

betet, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och

Bohus, Värmlands, Örebro och Norrbottens län, samtliga domkapitel, kans­

lern för rikets universitet, 1946 års skolkommission, 1949 års folkbokfö-

ringssakkunniga (såvitt angår kyrkobokföring) och 1949 års uppbörds-

sakkunniga (såvitt angår skattefrågor).

Skolöverstyrelsen har jämväl överlämnat yttranden av rektorn vid högre

allmänna läroverket i Linköping, högre allmänna läroverken i Motala, Sköv­

de, Falun, Karlskrona och Eslöv, Hvitfeldtska högre allmänna läroverket i

Göteborg, högre allmänna läroverket i Skellefteå, högre allmänna läroverket

för gossar å Norrmalm, Stockholm, högre allmänna läroverket för flickor å

Södermalm, Stockholm, och högre allmänna läroverket i Bromma, samreal-

skolan och kommunala gymnasiet i Bollnäs, samrealskolorna i Trollhättan

och Herrljunga, samrealskolan och kommunala gymnasiet i Katrineholm,

samrealskolan i Malmköping, samrealskolan och kommunala gymnasiet i

Borlänge, samrealskolorna i Mönsterås och Strömsnäsbruk, realskolan för

gossar i Malmö, samrealskolan och kommunala gymnasiet i Ängelholm, sam­

realskolorna i Hörby, Åstorp och örkelljunga, samrealskolan och kommu­

nala gymnasiet i Karlskoga, ämneskonferensen i kristendomskunskap vid

samrealskolan i Molkom, rektorn vid samrealskolan i Munkfors, samreal­

skolorna i Piteå, Arvidsjaur och Åsele, samrealskolan och kommunala gym­

nasiet i Solna, Katarina realskola, Stockholm, samt rektorn vid S:t Görans

samrealskola och norra kommunala mellanskolan i Stockholm, Djursholms

samskola och Sigtunastiftelsens humanistiska läroverk, kommunala mellan­

skolan och samrealskolan i Gnesta, kommunala mellanskolan i Hultsfred

samt kommunala mellanskolan och samrealskolan i Nordmaling, kommu­

nala flickskolorna i Gävle och Härnösand, ämneskonferensen i kristendom

vid kommunala flickskolan i Karlstad, kommunala flickskolorna i Linkö­

ping, Norrköping och Bromma, Vasastadens kommunala flickskola, Stock­

holm, kommunala flickskolorna i Uppsala och Växjö, folkskoleseminariet

för kvinnliga elever, Stockholm, folkskoleseminariet i Lund, rektorn vid

folkskoleseminariet i Karlstad, folkskoleseminariet i Umeå, småskolesemi-

narierna i Växjö och Landskrona, folkskoleinspektörerna i Nordsmålands

östra, Sydsmålands mellersta, Nordskånes östra, Hallands södra, Skaraborgs

norra, Dalarnas östra och Hälsinglands norra inspektionsområden, Stock­

holms folkskoledirektion och Göteborgs allmänna folkskolestyrclse, kristen-

domslärarnas förening, svenska seminarielärarföreningen samt centralsty­

relsen för flick- och samskolelärarnas riksförbund.

överståthållarämbetet har bifogat yttranden av uppbördsverket och man-

talsdircktören i Stockholm, länsstyrelsen i Malmöhus län yttrande av kyrko-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

28

i ullmäktige i Malmö, domkapitlet i Linköping yttranden av kontraktpros­

ten, kyrkoherden i Säby pastorat J. S. Johansson, kyrkoherden i Ekeby med

tiera församlingars pastorat Harry Alm och komministern i Skönbergs för­

samling Bo Sture Wiking, domkapitlet i Lund yttrande av Lunds stifts

prostkonvent, Stockholms domkapitel yttrande av kyrkobokföringsinspektö-

ren i Stockholms stift samt kanslern för rikets universitet yttranden av

större akademiska konsistorierna vid universiteten i Uppsala och Lund även­

som de teologiska och juridiska fakulteterna vid universiteten.

Vidare ha efter remiss yttranden inkommit från Allmänna svenska präst-

föreningen, Sveriges yngre prästers förbund, Sveriges folkskollärarförbund,

Sveriges folkskollärarinneförbund och Sveriges småskollärarinneförbund,

Läroverkslärarnas riksförbund, Svenska landskommunernas förbund, Sveri­

ges häradsskrivarförening, föreningen Sveriges stadsfogdar, föreningen Sve­

riges kronokamrerare, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, den

apostoliske vikarien och det apostoliska vikariatsrådet i Sverige, Metodist­

kyrkan i Sverige, Franska reformerta församlingen i Stockholm, Anglikan­

ska församlingen i Stockholm, Grekisk-katolska ortodoxa församlingen i

Stockholm, Christian Science trossamfund i Stockholm, Vännernas sam­

fund i Sverige, de mosaiska församlingarna i Stockholm, Göteborg och

Malmö, Frikyrkliga samarbetskommittén, Svenska missionsförbundet, Öre­

bro missionsförening, missionssällskapet Helgelseförbundet, Evangeliska

fosterlandsstiftelsen, missionssällskapet Bibeltrogna vänner, Evangeliska

brödraförsamlingen samt Vakttornets bibel- och traktatsällskap.

Svenska stadsförbundet och Svenska landstingsförbundet, som erhållit till­

fälle att yttra sig, ha förklarat sig avstå därifrån. Förstnämnda förbund har

emellertid överlämnat ett inom förbundsbyrån utarbetat förslag till yttrande

i ämnet.

Katolsk-apostoliska församlingen i Stockholm, Nya kyrkans församling i

Stockholm, Nya kyrkans svenska församling i Stockholm, Nya kyrkans be-

kännares församling i Stockholm, Svenska baptistsamfundet, Fribaptistsam­

fundet, Svenska frälsningsarmén, Frälsningsarmén, Filadelfiaförsamlingen

i Stockholm, Smyrnaförsamlingen i Jönköping, Södermalms fria församling,

Östermalms fria församling, Svenska alliansmissionen och Jesu Kristi kyrka

av de sista dagarnas heliga, vilka erhållit tillfälle att yttra sig, ha icke be­

gagnat sig därav.

Yttranden över förslaget ha slutligen inkommit från riksarkivet, högre

allmänna läroverket i Kalmar, Svenska pastoratens riksförbund och kam­

marrådet Tom Wohlin, som sedan år 1936 varit sakkunnig i ecklesiastik­

departementet med uppgift att biträda vid beredning av ärenden av kyrkligt-

ekonomisk natur.

Vid riksarkivets yttrande äro fogade yttranden av landsarkivarierna i Upp­

sala, Vadstena, Lund, Göteborg och Härnösand, länsarkivarierna i Visby och

Östersund samt stadsarkivarien i Stockholm.

Jag anhåller att nu få upptaga frågan om revision av religionsfrihetslag-

stittningen, dock med undantag av de till ämnet hörande skattefrågorna,

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

vilka komma att i annat sammanhang behandlas av chefen för finansdepar­

tementet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

29

Inledning.

Religionsfriheten har först efter hand under de två senaste århundradena

framträtt såsom en principiell grundval för lagstiftningen. Tidigare gällande

rättsregler byggde på en skyldighet för envar att bekänna sig till den reli­

giösa lära som var den enda i landet tillåtna. Kyrkoreformationen innebar

icke i detta hänseende någon ändring utan endast att nu, i stället för den

katolska kyrkans lära, den evangelisk-lutherska läran blev den enda tillåtna.

I 1686 års kyrkolag stadgades sålunda att inom riket och underlydande

länder alla skulle bekänna sig, endast och allena, till den kristliga lära och

tro som är grundad i bibeln och författad i bekännelseskrifterna. Avfall från

den rätta religionen och utspridande av villfarelse skulle straffas med lands­

förvisning och förlust av arvsrätt inom riket. Undantag gjordes dock för

främmande sändebud och enskilda utlänningar, som voro av annan reli­

gion; dessa ägde utöva sin religion i sina hus men voro förbjudna att hålla

någon gudstjänst för andra eller eljest utsprida sin religion, och för utom­

stående var det förbjudet att besöka deras gudstjänster. Bestämmelserna

om straff för avfall och utspridande av villfarelse inflöto även i missgär-

ningsbalken i 1734 års lag. Förpliktelsen för Konungen att skydda den evan­

gelisk-lutherska läran och att ej bruka någon av annan religion till något

ämbete kom till uttryck i konungaförsälcringar och regeringsformer under

1600- och 1700-talen samt upptogs även i prästerskapets privilegier år 1723.

Lagbestämmelser riktades icke endast mot de inflytelser som kunde komma

från andra länder, där en avvikande religiös uppfattning rådde, utan även

mot inländska rörelser av frikyrklig natur. Enligt 1726 års konventikelpla-

kat var det sålunda förbjudet att anordna och deltaga i enskilda samman­

komster för andakt eller gudstjänst; enskild husandakt var dock tillåten.

Utvecklingen mot en vidgad religionsfrihet började under förra hälften

av 1700-talet genom att anhängare av den engelska reformerta kyrkan er-

höllo rätt till fri religionsövning. Genom en kungörelse år 1781, det s. k.

toleransediktet, vilket föranletts av ett av ständerna vid 1779 års riksdag

fattat beslut, fingo främmande trosbekännare rätt att bilda egna försam­

lingar, bygga kyrkor och hålla egna religionslärare. Denna rättighet avsåg

dock endast personer som flyttat in till riket och deras avkomlingar. Det

var alltjämt förbjudet för landets lutherska undersåtar att besöka den

främmande gudstjänsten, och avfall skulle liksom tidigare medföra straff

enligt missgärningsbalkens bestämmelser. För mosaiska trosbekännare, på

vilka 1781 års författning icke var tillämplig, utfärdades ett särskilt han-

delsreglemcnte år 1782; detta byggde dock i huvudsak på samma grund­

satser och medgav sålunda utövning av den mosaiska religionen på de plat­

ser där judar fingo bosätta sig.

I 16 § 1809 års regeringsform stadgades: »Konungen bör------------ingens

30

samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utöv­

ning av sin religion, så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller

allmän förargelse åstadkommer.» Den grundsats, som sålunda kom till ut­

tryck i regeringsformen, ledde emellertid icke till någon omedelbar ändring

i den äldre religionslagstiftningen. Det dröjde till år 1858 innan konventikel-

plakatet upphävdes och först år 1860 avskaffades straffet för avfall från den

rena evangeliska läran. Alltjämt gälla vissa särskilda bestämmelser angå­

ende sammankomster för andaktsövningar enligt en förordning den 11 de­

cember 1868, och för utspridande av villfarande lära är ansvar i vissa av­

seenden föreskrivet genom förordningen den 16 november 1869 angående

ansvar för den, som söker förmå annan till avfall från den evangelisk­

lutherska läran.

Genom 1860 års förordning angående främmande trosbekännare och de­

ras religionsövning blev det möjligt att övergå från svenska kyrkan till främ­

mande religionssamfund. Ingen skulle dock anses skild från kyrkan förr än

han upptagits i annat inom riket tillåtet samfund. Sådant samfund fick icke

mottaga någon såsom medlem, förr än denne i föreskriven ordning anmält

sig till utträde ur kyrkan. Främmande trosbekännare fingo endast med Ko­

nungens tillstånd bilda församling och allenast ett sålunda tillåtet trossam­

fund ägde rätt till fri religionsövning. Förordningen gällde endast för krist­

na trosbekännare av annan lära än den rena evangeliska. För mosaiska tros­

bekännare gällde, och gäller med vissa ändringar alltjämt, en år 1838 till­

kommen förordning, vilken ersatt 1782 års reglemente.

Den år 1860 utfärdade förordningen ersattes av förordningen den 31 okto­

ber 1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning,

vilken i allt väsentligt ännu gäller. De bestämmelser på hithörande område

som ansågos vara av kyrkolags natur och därför skulle antagas i den ord­

ning som gäller för sådan lag samlades i en särskild förordning angående

ändring i vissa delar av kyrkolagen med därtill hörande författningar, vil­

ken utfärdades samma dag. De år 1873 antagna bestämmelserna skilja sig

från 1860 års förordning bl. a. däri att Kungl. Maj:ts tillstånd nu icke

längre skulle vara ett nödvändigt villkor för bildande av församling av

främmande trosbekännare. Om de personer som bildade församlingen öns­

kade att den skulle erkännas av staten, kunde de emellertid göra ansökan

härom hos Kungl. Maj:t; en sålunda erkänd församling var tillförsäkrad rätt

till offentlig religionsövning. Medlem av svenska kyrkan, som omfattat främ­

mande kristen lära och därför ville utträda ur kyrkan, ägde möjlighet där­

till. Han skulle vid sin anmälan om utträde uppgiva det trossamfund, till

vilket han ville övergå. Därmed avsågs icke med nödvändighet ett erkänt

trossamfund. Den utträdande ansågs skild från kyrkan, då han gjort före­

skriven anmälan; sålunda upprätthölls icke längre kravet på att han dess­

utom inträtt i annat trossamfund. Ej heller bibehöll förordningen bestäm­

melsen om att sådant trossamfund icke fick mottaga någon som medlem,

förr än denne anmält sitt utträde ur svenska kyrkan.

De bestämmelser som sålunda gällt sedan år 1873 ha lett till att endast

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

31

en mindre del av de religiösa samfund som finnas inom landet sökt er­

kännande av sina församlingar. Erkända församlingar, som bildats enligt

1873 års förordning eller tidigare bestämmelser, äro följande: Franska re­

formerta församlingen i Stockholm, anglikanska församlingar i Stockholm

och Göteborg, romersk-katolska församlingar i Stockholm, Göteborg, Malmö,

Hälsingborg, Norrköping och Gävle, Grekisk-kalolska ortodoxa församling­

en i Stockholm, katolsk-apostoliska församlingar i Stockholm och Norr­

köping, ett stort antal församlingar av Metodistkyrkan, Nya kyrkans svenska

församlingar i Stockholm och Göteborg, Nya kyrkans församling i Stock­

holm, Nya kyrkans samfund i Jönköping, Nya kyrkans bekännares försam­

ling i Stockholm, församlingar i Stockholm, Göteborg, Malmö och Örebro

av Christian Science samt Vännernas samfund i Sverige (Stockholm). Därtill

komma de mosaiska församlingarna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norr­

köping, Kalmar, Karlskrona, Karlstad, Oskarshamn, Växjö och Sundsvall.

Vid sidan om dessa erkända församlingar finnes även ett stort antal fri­

kyrkliga församlingar, vilka anordna egen gudstjänst men icke begärt er­

kännande enligt 1873 års förordning, såsom församlingar tillhörande Svenska

missionsförbundet, Svenska baptistsamfundet och Frälsningsarmén samt

församlingar inom pingströrelsen.

Utvecklingen efter år 1873 har även medfört att åtskilliga personer, som

tillhöra svenska kyrkan, anslutit sig till någon frikyrkorörelse utan att där­

för utgå ur kyrkan. Även erkända församlingar av främmande trosbekän-

nare kunna i vissa fall bland sina medlemmar räkna personer, som alltjämt

tillhöra svenska kyrkan. Sålunda äro ungefär två tredjedelar av Metodist­

kyrkans 11 500 medlemmar samtidigt medlemmar av svenska kyrkan.

Enligt den religionsstatistik som upprättades vid 1930 års folkräkning

uppgick hela antalet personer, som enligt församlingsböckerna tillhörde

svenska kyrkan, till 6 124 366, medan antalet ej tillhörande densamma ut­

gjorde 17 825 eller 0,3 % av hela folkmängden. De personer som vid denna

folkräkning uppgivit sig ha annan religionsutövning än svenska kyrkans

eller vara konfessionslösa utgjorde 257 482 eller 4,2 % av hela folkmängden.

Av dessa tillhörde ungefär 24 500 erkända församlingar av främmande tros-

bekännare och ungefär 212 000 andra religiösa samfund, medan ungefär

21 000 uppgivit sig vara konfessionslösa. Det kan anmärkas att uppgifterna

till statistiken voro ofullständiga rörande barn under 15 år, varför de fri­

kyrkliga torde ha varit något flera än nu angivna siffror utvisa.

Kommittén har i sitt betänkande anknutit till 1927 års utredning i samma

ämne, ytterligare utrett och diskuterat de frågeställningar som voro fram­

lagda i detta betänkande samt därutöver upptagit även vissa andra frågor. I

huvudsak föreslår kommittén att 1873 års förordning angående främman­

de trosbekännare och deras religionsövning skall ersättas med en religions­

frihetslag. I det av kommittén utarbetade förslaget till sådan lag uppta­

gas, förutom vissa allmänna bestämmelser, regler om utträde ur svenska

kyrkan, om barns samfundstillhörighet, om skolundervisningen i kristen­

32

Kungi. Maj. ts proposition nr 100.

dom m. m., om inskränkningar i rätten att innehava vissa tjänster, om

särskilda trossamfund och trossammanslutningar och om kloster. Bestäm­

melser om inträde i svenska kyrkan har kommittén upptagit i ett särskilt

lagförslag, avsett att antagas i den ordning som gäller för kyrkolag. Vidare

föreslår kommittén vissa ändringar i regeringsformen samt åtskilliga för­

fattningsändringar i övrigt, vilka beröra undervisning, vigsel, jordfästning,

folkbokföring och beskattning samt lydelsen av domareden.

Jag övergår nu till att redogöra för det huvudsakliga innehållet i kom­

mitténs förslag och de yttranden som avgivits däröver. Såsom huvudfrå­

gor i förslaget framstå de avsnitt som behandla medlemskapet i svenska

kyrkan och andra religiösa samfunds rättsliga ställning. Därför skall jag

först upptaga dessa huvudfrågor och i samband därmed redovisa även

min inställning till förslaget i stort sett. Övriga delar av förslaget äro icke

av samma grundläggande betydelse som dessa huvudfrågor; de beröra mera

avgränsade spörsmål. De skola därför behandlas var för sig under särskilda

rubriker. Slutligen torde jag i ett sammanhang få redogöra för de lagförslag

som jag, efter detta allmänna ställningstagande till skilda delar av försla­

get, funnit mig böra förorda.

Medlemskapet i svenska kyrkan och andra religiösa samfunds rättsliga

ställning.

Kommittén.

Frågan om medlemskapet i svenska kyrkan har av kommittén upptagits

ur de synpunkter som kunna anläggas på rätten till utträde ur kyrkan, reg­

lerna för inträde i denna samt barns samfundstillhörighet.

Nu gällande bestämmelser i 1873 års förordning om rätt till utträde

ur svenska kyrkan innebära att möjlighet därtill föreligger en­

dast för den som omfattat främmande kristen lära och fördenskull vill

utträda ur kyrkan. Bestämmelserna innehålla vidare att den som vill ut­

träda skall giva sin avsikt till känna för kyrkoherden i den församling han

tillhör och uppgiva det trossamfund, till vilket han vill övergå. Om han

vidhåller sin avsikt, skall han, sedan minst två månader förflutit, göra ytter­

ligare en anmälan vid personlig inställelse hos kyrkoherden.

Föreskriften att den utträdande skall uppgiva det trossamfund, till vil­

ket han vill övergå, har i rättspraxis ansetts uppfylld, även då annat sam­

fund än sådant som vunnit erkännande enligt 1873 års förordning uppgivits.

Å andra sidan har utträde vägrats, då den som önskade utträda icke upp­

givit något trossamfund, till vilket han ville övergå. (SOU 1927: 13 s. 50—

51.) Utträde för övergång till mosaisk församling har icke ansetts tillåtet.

Kommitténs förslag innebär att de hinder för ett fritt utträde ur kyrkan

som föreligga enligt gällande bestämmelser skola borttagas och att således

rätten till utträde icke längre skall vara beroende av en önskan att inträda

i annat trossamfund. I motiveringen anför kommittén härom bl. a. att det

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

33

redan nu förekommer att svenska medborgare icke tillhöra något trossam­

fund. Anledning härtill kan vara att den uppgivna avsikten att efter utträ­

det ur kyrkan inträda i annat samfund icke fullföljts eller att barn, vars

föräldrar icke tillhöra svenska kyrkan, ej erhållit medlemskap i något

trossamfund. En lagändring av den föreslagna innebörden skulle därför,

enligt kommitténs mening, innebära att lagen anknyter till de faktiska för­

hållandena på det religiösa området. Kommittén erinrar om de farhågor

som stundom uttalats för att ändrade lagbestämmelser skulle kunna leda till

ett mera allmänt utträde ur kyrkan och därigenom få betydelse för kyrkans

ställning. Mot denna invändning anför kommittén att, även om ett så stort

antal av kyrkans medlemmar skulle önska skilja sig från denna att kyrkan

skulle förvandlas till ett minoritetssamfund, anledning likväl saknas att med

tvång hindra dem att följa vad deras religiösa uppfattning bjuder.

Vidare framhåller kommittén att det icke låter sig bedömas, i vilken ut­

sträckning rätten till fritt utträde kommer att brukas. Detta är nämligen

beroende av en rad okända faktorer. Av betydelse för frågans bedömande

är bl. a. att kommittéförslaget även innefattar ändrade bestämmelser om

rätten att inneha offentlig tjänst och om lindring i skattskyldigheten till

den kyrkliga kommunen. En jämförelse med förhållandena i Finland och

Norge, i vilka länder fritt utträde ur den evangelisk-lutherska kyrkan är

medgivet, ger dock, enligt kommitténs mening, icke anledning till förmo­

dan att kyrkans ställning skulle komma att väsentligt rubbas. Kommittén

meddelar vissa statistiska uppgifter, vilka utvisa att rätten till fritt utträde

ur de finska och norska evangelisk-lutherska kyrkorna begagnats i mycket

ringa omfattning (bet. s 9—10).

För närvarande finnas icke några lagbestämmelser som reglera frågan

om inträde i svenska kyrkan. Vid kyrkobokföringen redovisas

främmande trosbekännare särskilt; alla andra kyrkobokförda betraktas så­

som tillhörande kyrkan.

Kommittén framhåller att med dess förslag om oinskränkt rätt till ut­

träde ur svenska kyrkan väl vinnes att icke någon behöver kvarstå såsom

medlem mot sin egen önskan, men att religionsfriheten därmed icke är till­

räckligt tillgodosedd, om ej samtidigt bestämmelser givas, som hindra att

någon, utlänning eller annan, upptages som medlem i svenska kyrkan utan

egen önskan. Denna omständighet jämte behovet av klara bestämmelser om

huru den, som uttrycker en önskan att tillhöra svenska kyrkan, skall kunna

vinna medlemskap däri, har föranlett kommittén att avgiva förslag till lag

om inträde i svenska kyrkan. I motiven till denna lag ingår kommittén på

frågan, huruvida icke dop i svenska kyrkans ordning borde grundlägga

medlemskap i kyrkan. Kommittén erinrar om att de flesta kristna samfund

betrakta dopet såsom ett villkor för inträde och anse att den som icke är

döpt ej kan vara medlem av en kristen församling. Svenska kyrkan räknar

emellertid både döpta och odöpta som sina medlemmar. Det är visserligen

ett kyrkligt önskemål, alt kyrkans medlemmar skola vara döpta, och ge­

nom sin förkunnelse och själavård söker kyrkan framhålla dopets bety-

3 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Kr 100.

34

delse, men ingen upphör att räknas som kyrkomedlem, därför att han icke

mottager dopet. Enligt 1930 års folkräkning utgjorde antalet odöpta per­

soner tillhörande kyrkan 2^,05% av hela antalet kyrkomedlemmar.

På grund av angivna förhållanden finner kommittén mest följdriktigt att

icke i lagstiftningen upptaga dopet ens såsom en alternativ möjlighet för

inträde i kyrkan. Kommittén förutsätter emellertid att även utan föreskrift

därom den som kommer att söka inträde i svenska kyrkan och ej förut är

döpt i allmänhet skall låta döpa sig i samband med inträdet.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna innehålla att svensk med­

borgare eller här i riket bosatt utlänning kan vinna inträde i kyrkan genom

ansökan hos pastor i den församling där han är kyrkobokförd. Han skall

därvid avgiva en muntlig försäkran att hans ansökan är grundad på ett all­

varligt uppsåt. En förutsättning för bifall till ansökningen är även att pas­

tor finner sökanden äga nödig insikt i kyrkans lära.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna om barns samfunds-

tillhörighet avse icke endast medlemskapet i svenska kyrkan utan

syfta till att avgöra även barns tillhörighet till andra trossamfund. Såsom

jag i det följande skall närmare angiva bygger kommitténs förslag på en

indelning av de religiösa samfunden i två typer, nämligen särskilda trossam­

fund och trossammanslutningar. Bestämmelserna om barns samfundstill-

hörighet avse enligt kommittéförslaget endast den förra av dessa typer, un­

der det att barns tillhörighet till ett religiöst samfund av den senare typen

icke regleras. Kommittén har härigenom sökt anknyta till de regler som

för närvarande finnas om uppfostran av barn i viss troslära, vilka endast

avse svenska kyrkan och främmande trossamfund.

Bestämmelser om den troslära, i vilken barn skola uppfostras, äro med­

delade i 6 § 1873 års förordning. Stadgandet innebär att föräldrarnas sam-

fundstillhörighet skall vara avgörande. Äro föräldrarna till barn i äkten­

skap vid barnets födelse medlemmar av samma främmande trossamfund,

må barnet uppfostras i dess lära. Tillhöra de skilda främmande trossam­

fund, äga de bestämma, i vilketdera samfundets lära barnet skall upp­

fostras. Om den ene tillhör sådant samfund och den andre svenska kyr­

kan, gäller som regel att barnet skall uppfostras i den evangelisk-lutherska

läran. Ha makarna före äktenskapets ingående träffat skriftligt avtal om

sina barns uppfostran i den evangelisk-lutherska läran eller främmande

troslära, som en av dem bekänner, samt uppvisat avtalet för vigselförrät-

taren, skall avtalet gälla. Stadgandet innehåller även regler för sådana fall

då föräldrarna övergå från ett trossamfund till ett annat eller då endast

en av föräldrarna har vårdnaden om barnet ävensom vissa bestämmelser

om barn utom äktenskap och om adoptivbarn.

Kommittén föreslår att bestämmelserna rörande barns religiösa förhål­

landen icke skola avse barnens uppfostran i viss troslära utan direkt taga

sikte på deras samfundstillhörighet. Härvid skall barn under 15 år i prin­

cip följa föräldrarna. Barn i äktenskap skall sålunda, om föräldrarna äro

medlemmar av samma trossamfund, i regel tillhöra detta, och om föräld­

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

35

rarna äro medlemmar av olika trossamfund, i regel tillhöra något av dessa.

I det sistnämnda fallet har kommittén låtit faderns samfundstillhörighet

vara avgörande för barnets, såvida föräldrarna icke bestämma att barnet

skall tillhöra samma samfund som modern.

Från huvudregeln att föräldrarnas samfundstillhörighet skall vara avgö­

rande för barnets föreslår kommittén vissa undantag. Sålunda finner kom­

mittén ej skäl att upphäva nu gällande rättighet för föräldrar, som tillhöra

annat trossamfund än svenska kyrkan, att bestämma att barnet skall till­

höra denna kyrka.

Beträffande det fall att icke någon av föräldrarna är medlem av ett tros­

samfund framhåller kommittén att man eventuellt i analogi med huvud­

regeln skulle kunna föreskriva att ej heller barnet skall tillhöra något

trossamfund. Kommittén föreslår emellertid att barnet i sådant fall skall

tillhöra svenska kyrkan, såvida föräldrarna icke förordna att ej heller bar­

net skall tillhöra något samfund. Som skäl härför anför kommittén att,

även om föräldrar som stå utanför varje religiös samfundsgemenskap näp­

peligen kunna åläggas att giva sina barn uppfostran i en viss troslära, sam­

hället dock har intresse av att barnen icke undandragas religiös under­

visning och fostran. Detta finner kommittén tala för att barnen icke böra

automatiskt bliva konfessionslösa utan räknas som medlemmar av den

kyrka, med vilken staten är förbunden. Kommittén menar även att det här

icke enbart är fråga om ett samhällsintresse, enär det för barnen själva

kan innebära ett religiöst och moraliskt stöd att tillhöra ett trossamfund.

I enlighet med vad sålunda anförts föreslår kommittén vidare att, när

en av föräldrarna icke tillhör något trossamfund och den andre är med­

lem av svenska kyrkan, barnet skall tillhöra kyrkan. Är den andre med­

lem av särskilt trossamfund skall enligt kommitténs förslag barnet tillhöra

detta samfund, med rätt likväl för föräldrarna att besluta att barnet skall

tillhöra svenska kyrkan. I dessa fall har kommittén icke funnit skäl med­

giva att barnet skall kunna sakna samfundstillhörighet.

Ifall vårdnaden om ett barn tillkommer endast den ene av föräldrarna,

skall enligt kommitténs förslag vårdnadshavaren i överensstämmelse med

vad nu gäller ha bestämmanderätt beträffande barnets samfundstillhörighet.

Sådan rätt skall däremot icke tillkomma annan särskilt förordnad vård­

nadshavare.

Enligt kommitténs uppfattning är det ej erforderligt att avtal om barns

samfundstillhörighet, för att bli bindande, skall träffas före äktenskapets

ingående. Överenskommelse skall kunna träffas såväl före som efter äkten­

skapets ingående genom en skriftlig bevittnad handling, vilken skall upp­

visas för präst som för kyrkoböckerna i församling, där barnet skall vara

kyrkobokfört. Sådan överenskommelse skall kunna avse även barn som icke

är fött. Beslut om barns samfundstillhörighet skall kunna upphävas eller

ändras endast av den eller dem som fattat beslutet.

Beträffande barn utom äktenskap innehåller förslaget vissa motsvarande

regler. Sådant barn skall sålunda i regel följa modern i fråga om samfunds-

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

tillhörighet, dock med rätt för henne att, om barnet enligt denna regel ej

skulle tillhöra svenska kyrkan, besluta att barnet skall vara medlem av kyr­

kan. Om modern icke tillhör något trossamfund, är regeln att barnet skall

tillhöra kyrkan, och det fordras särskilt beslut av modern, därest hon skulle

önska att barnet ej skall tillhöra något trossamfund. 1 fråga om adoptivbarn

upptar förslaget regler som innebära att barnet betraktas som adoptantens,

men det föreligger en möjlighet att i samband med adoptionen bestämma

att barnet skall kvarstanna inom trossamfund som det tillhör.

Vad härefter angår frågan om de religiösa samfundens rätts­

liga ställning behandlas i 1873 års förordning endast de rättigheter

som tillkomma bekännare av annan kristen troslära än den evangelisk­

lutherska. Dessa kunna, om de vilja bilda särskild församling och önska

att densamma erkännes av staten, göra ansökan därom hos Kungl. Maj :t,

därvid de skola uppgiva sin trosbekännelse och församlingsordning. Bi-

falles ansökningen, äger församlingen rätt till offentlig religionsövning.

Vidare stadgas att församling som har sådan rätt — därmed avses även

församling som bildats enligt äldre författningar — för att få utöva den

skall utse en föreståndare och göra anmälan därom till länsstyrelsen. Fö­

reståndaren skall ha tillsyn över att församlingens offentliga gudstjänst

överensstämmer med dess uppgivna trosbekännelse och församlingsord­

ning samt att allmän lag därvid ej överträdes. Avgår föreståndaren från sin

befattning, skall församlingen ofördröj ligen utse ny föreståndare och göra

anmälan därom. Om rättigheten till offentlig religionsövning av församling­

en missbrukas, kan denna rättighet efter Kungl. Maj :ts förordnande upp­

höra. Detsamma gäller om föreståndare icke utses. Föreståndaren kan dö­

mas till ansvar, om han icke fullgör sina åligganden enligt förordningen.

Något erkännande kan enligt förordningen icke komma i fråga, om försam­

lingens trosbekännelse icke är kristen. För mosaiska trosbekännare gälla

dock särskilda bestämmelser, vilka jag skall närmare behandla i det föl­

jande.

För medlemmar av svenska kyrkan gäller förordningen den 11 december

1868 angående särskilda sammankomster för andaktsövning. Bestämmelser­

na i förordningen uppställa icke något principiellt hinder mot att kyrkans

medlemmar sammankomma till gemensamma andaktsövningar utan veder­

börande prästerskaps omedelbara ledning, men sådana sammankomster stäl­

las under en viss kontroll av prästerskapet, kyrkorådet och den offentliga

myndigheten i orten, och förbud kan av kyrkorådet meddelas för enskild

person att vid dylika sammankomster inom församlingen uppträda såsom

lärare med andliga föredrag.

Ehuru sålunda gällande bestämmelser innehålla vissa inskränkningar i

förenings- och mötesfriheten på det religiösa området, torde i praktiken

dessa undantag numera vara utan betydelse. Några praktiska hinder upp­

ställas icke längre mot bildandet av trossamfund eller församlingar eller

mot anordnandet av offentlig gudstjänst. Någon skillnad göres härvid ej

37

mellan medlemmar av svenska kyrkan och dem som stå utanför kyrkan. En­

ligt vad kommittén upplyser har kyrkoråds befogenhet att med stöd av

1868 års förordning meddela förbud mot andliga föredrag sedan åtskillig

tid ej tillämpats.

Kommittén anför att det bör vara i lagen otvetydigt angivet att envar äger

sammansluta sig och sammankomma med andra för religiös gemenskap och

verksamhet och att denna rättighet bör vara utan annan begränsning än

den som är nödvändig för upprätthållande av lag och allmän ordning. I

dessa avseenden böra förhållandena vara lika för dem som icke tillhöra

svenska kyrkan och för kyrkans medlemmar. Beträffande förenings- och

mötesfriheten bör alltså, enligt kommitténs mening, skillnaden mellan sam­

manslutningar av kyrkans medlemmar och sammanslutningar av personer

som icke tillhöra kyrkan undanröjas.

Dock framhåller kommittén att i andra sammanhang, t. ex. i fråga om

kyrkobokföring och beskattning, denna skillnad alltjämt måste upprätthål­

las. Härvid finner kommittén det icke vara lämpligt att för de religiösa

sammanslutningar, vilkas medlemmar icke tillhöra kyrkan, använda beteck­

ningen främmande trossamfund. Kommittén föreslår att sådan sammanslut­

ning i stället kallas särskilt trossamfund och att sammanslutning av perso­

ner, som tillhöra kyrkan, benämnes trossammanslutning.

Kommittén anför vidare att vissa rättsregler måste fastställas beträffande

såväl trossamfund som trossammanslutningar, särskilt som dessa enligt för­

slaget skulle kunna erhålla vissa uppgifter av offentligrättslig natur och åt­

njuta vissa förmåner i beskattningshänseende. De rättsliga frågorna äro

emellertid av likartad beskaffenhet för båda slagen av sammanslutningar.

Kommittén har upprättat förslag till bestämmelser om innehållet i ett sär­

skilt trossamfunds samfundsordning eller en trossammanslutnings stadgar,

om skyldigheten att föra medlemsförteckning, om särskilt trossamfunds och

trossammanslutnings namn, om utträde ur särskilt trossamfund, om med­

lems skyldighet att gälda avgift till särskilt trossamfund eller trossamman­

slutning samt om rätten för särskilt trossamfund eller trossammanslutning

att besitta fast egendom. Rörande dessa bestämmelser anför kommittén att

det icke skall fordras erkännande av de särskilda trossamfunden för att

dessa skola ha rätt till offentlig religionsövning. För samtliga religiösa sam­

manslutningar skall blott gälla att, om samfundsordningen resp. stadgarna

utvisa väsentliga brister eller sammanslutningarna eljest ej ställa sig till

efterrättelse religionsfrihetslagens föreskrifter angående deras organisation,

de icke kunna betraktas såsom trossamfund resp. trossammanslutningar. Med

hänsyn till den frihet som bör tillkomma sammanslutningarna har kom­

mittén icke upptagit några bestämmelser om tillsyn över sammanslutning­

arnas verksamhet och ej heller stadgat straff för befattningshavare inom

sammanslutningen, om denne handlar i strid mot religionsfrihetslagens stad-

ganden.

Enligt kommitténs förslag skall medlemskap i särskilt trossamfund an­

tecknas i kyrkoböckerna ocli anteckningarna härom skola grundas på årliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

38

uppgifter från trossamfunden. Det skall ankomma på Kungl. Maj :t att be­

döma, vilka sammanslutningar som skola betraktas såsom särskilda tros­

samfund och således ha sådan uppgiftsskyldighet. Några bestämmelser om

hur denna prövning skall komma till stånd upptagas icke i förslaget. En­

ligt ett uttalande i motiven förutsätter kommittén att som regel trossam­

funden skola göra framställning till Kungl. Maj.-t och förete de handlingar

som kunna vara av betydelse för frågans avgörande.

Den skillnad kommittén gör mellan trossamfund och trossammanslutning

framträder även däri att icke någon skall med laga verkan kunna tillhöra

mer än ett trossamfund, medan någon motsvarande regel icke uppställes

i fråga om trossammanslutning. Kommittén anför att, såsom en följd av

denna regel, medlemmar i särskilt trossamfund, vilka samtidigt tillhöra

svenska kyrkan, i kyrkobokföringen skola redovisas endast såsom medlem­

mar i kyrkan. Rörande medlemskap i trossammanslutning skola enligt för­

slaget några anteckningar icke upptagas i kyrkobokföringen.

Yttrandena,

I nära nog samtliga de yttranden, i vilka huvudfrågorna i kommitténs för­

slag berörts, har uttalats den uppfattningen att det föreligger behov av

ny lagstiftning. Domkapitlet i Växjö framhåller att ett fullständigare

genomförande av den i 16 § regeringsformen uttryckta religionsfrihetsprin-

cipen alltmer kommit att framstå som ett önskemål såväl ur kyrklig som

ur allmänt borgerlig synpunkt. Domkapitlet i Linköping uttalar sin anslut­

ning till kommitténs strävan att med hänsyn till de rådande faktiska förhål­

landena på det religiösa området söka åstadkomma en lagstiftning, som syf­

tar till att ge uttryck åt samvets- och religionsfrihetens principer. Domka­

pitlet i Uppsala betonar att en sådan lagstiftning ej längre bör ställas på

framtiden. Frikyrkliga samarbetskommittén, som representerar Metodist­

kyrkan, Svenska missionsförbundet, Svenska baptistsamfundet, Örebro mis­

sionsförening, Fribaptistsamfundet, missionssällskapet Helgelseförbundet

och Svenska frälsningsarmén, uttalar tillfredsställelse över att de frikyrk-

ligas gamla önskemål om lagstiftning å berörda område hörsammats.

Av de remissinstanser, som gjort kommitténs förslag till föremål för nå­

got helhetsomdöme, ha de flesta ansett sig i stort sett kunna godtaga

huvudprinciperna i förslaget. Många ha därvid betecknat detta som en god­

tagbar kompromiss. Länsstyrelsen i Stockholms län menar att det är ofrån­

komligt att ett förslag som det förevarande får en prägel av kompromiss, så

länge man vid reformarbetet å området har att utgå från ett i princip oför­

ändrat förhållande mellan stat och kyrka. Enligt länsstyrelsens uppfattning

ha de avvägningar, som kommittén i skilda hänseenden haft att företaga

mellan olika synpunkter och intressen, verkställts på ett i det stora hela

godtagbart sätt. Länsstyrelsen i Örebro län uttalar som sin mening att reli-

gionsfrihetskravet tillgodosetts så långt det är rimligt och möjligt med ett bi­

behållande av den svenska kyrkans nuvarande ställning till staten. Dom ka­

pitlet i Uppsala anser att om förslaget kan sägas, att det strävar efter att

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

39

nå en praktisk lösning, som tager hänsyn såväl till den faktiskt föreliggande

kyrkligt-religiösa situationen i vårt land som till vad ur svenska kyrkans

synpunkt må kunna vara godtagbart. Domkapitlet tillägger att förslaget har

sin förtjänst i denna typ av lösning, men att däri också ligger dess svaghet.

Ehuru domkapitlet på olika punkter, både av mera principiell och av mera

konkret natur, påyrkar ändringar i förslaget, finner domkapitlet sig kunna

förorda att förslaget efter omarbetning lägges till grund för lagstiftning i

ämnet. Samtliga övriga domkapitel ha avgivit uttalanden av samma inne­

börd. Frikyrkliga samarbetskommittén hävdar att religionsfriheten ej kan på

ett tillfredsställande sätt tillgodoses, så länge icke en klar skillnad göres

mellan stat och kyrka, men med utgångspunkt från det nuvarande läget an­

sluter sig samarbetskommittén i stort sett till huvudprinciperna i förslaget

och anser detta ägnat att efter omarbetning läggas till grund för lagstiftning.

Statskontoret uttalar den uppfattningen att ett fullständigt realiserande

av religionsfriheten måste förutsätta ett vida radikalare grepp. En stats­

kyrka, vari man vinner medlemskap genom födelsen, lärer illa rimma med

ett vidsträckt och okomplicerat religionsfrihetsbegrepp. Ett realiserande av

bestämmelserna i 16 § regeringsformen synes ytterst kräva att kyrkan så­

som av staten privilegierad institution upphör. Statskontoret framhåller att

åtgärder av sådan innebörd måste kräva ett mycket omfattande och ingå­

ende förberedelsearbete samt yttrar vidare att under dessa omständigheter

ett begränsat reformprogram av den allmänna innebörd, som kommittén

föreslagit, förtjänar att tagas under övervägande såsom ett provisorium.

En ledamot av Uppsala domkapitel finner förslaget vara så oklart och in-

konsekvent att det icke bör läggas till grund för lagstiftning och förordar

att religionsfrihetsfrågan göres till föremål för förnyad omprövning. Även

missionssällskapet Bibeltrogna vänner avstyrker förslagets genomförande

och uttalar att vårt lands ställning till religionen icke i något hänseende bör

ändras genom ny lagstiftning.

Principiella invändningar mot kommittéförslaget ha gjorts av kammar­

kollegiet, som därvid upptagit frågan om den svenska kyrkans

rättsliga natur. Kollegiet anför att det icke kan anses obestridligt att

kyrkan, såsom kommittén förutsatt, är ett trossamfund. Härom anför kol­

legiet vidare:

De finnas också alltjämt, vilka trots den i gällande lagstiftning om kyr­

kan använda terminologien hålla före, att »svenska kyrkan» icke är något

annat än den gren av statsverksamheten, som sammanfattningsvis kan kal­

las för det svenska kyrkoväsendet. Enligt denna uppfattning är den svenske

medborgarens samhörighet med kyrkan lika litet som exempelvis hans sam­

hörighet med landets skolväsende (»svenska skolan») grundad på något

medlemskap i ett samfund. I såväl ena som andra fallet skulle fråga då ej

kunna vara om »utträdcsrätt» utan om medborgerliga rättigheter och skyl­

digheter, varmed följer att medborgaren kan påfordra, att statsverksamhe­

ten på dessa områden organiseras på ett ändamålsenligt sätt.

Kollegiet framhåller att det icke finnes några författningsbestämmelser

som visa, vari ett medlemskap i svenska kyrkan skulle bestå, hur det upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

40

kommer och hur det är närmare reglerat. Det enda i detta hänseende obe­

stridliga anser kollegiet vara, att enligt 1946 års folkbokföringsförordning

envar i riket bosatt skall kyrkobokföras och att därigenom medlemskap

vinnes i en territoriell församling, d. v. s. en med borgerlig kommun jäm­

ställd kyrklig kommun. Genom kyrkobokföring i denna kommun bli enligt

kollegiets uppfattning alla och således även s. k. främmande trosbekännare,

som enligt 1873 ars förordning »utträtt ur svenska kyrkan», medlemmar av

kommunen. Då även dissenters sålunda skulle bli medlemmar av kommu­

nen, synes det kollegiet icke kunna göras gällande, att med medlemskap

i kommunen obligatoriskt skulle följa även medlemskap i ett trossamfund,

benämnt svenska kyrkan.

Kollegiet åberopar en särskild, av kammarrådet Schalling upprättad pro­

memoria, vari denne efter en utredning av frågan om kyrkans rättsliga ka­

raktär yttrar att, även om svenska kyrkan numera icke i avseende å sitt

medlemsbestånd är identisk med den svenska staten, den fortfarande ad­

ministrativt utgör en statsinstitution; att denna statsinstitution beträffande

själavård och i lärohänseende åtnjuter viss autonomi ändrar ej detta om­

döme.

Härefter anför kollegiet att ett lagfästande av de principer, som kom­

mittén med utgångspunkt från att svenska kyrkan vore ett självständigt

rättssubjekt lagt till grund för sitt lagförslag, skulle leda till ett raserande av

mycket i den ordning, som gäller för det svenska kyrkoväsendet. Kollegiet

avstyrker en sådan lagstiftning. Däremot anser kollegiet det böra tagas

under övervägande, huruvida icke nu gällande författningar i de ämnen,

som varit föremål för kommitténs behandling, böra så ändras att de bättre

än vad som är fallet komma att sammanstämma med sagda ordning. Kol­

legiet anför härutinnan att det bör utredas om icke ändringarna enklast

skulle kunna åstadkommas genom upphävande av 1873 års förordning,

ändring av skattskyldigheten till den kyrkliga kommunen, borttagande ur

lagar och författningar av sådana uttryck som »medlem av svenska kyrkan»,

»utträde ur svenska kyrkan» och »skattskyldighet till svenska kyrkan»

samt utfärdande, därest så anses erforderligt, av föreskrifter dels om sam­

fundsordningar för mosaiska m. fl. trosbekännare, dels om rätt för andra

än de kyrkliga kommunernas präster att förrätta kyrklig vigsel, dels ock

om de villkor, som böra uppställas för inrättande av kloster i landet. Vi­

dare borde övervägas om anledning kunde vara att meddela ändrade be­

stämmelser om behörighetsvillkor för innehav av vissa befattningar i sta­

tens tjänst.

Kommitténs förslag att utträde ur svenska kyrkan skall vara

fritt tillstyrkes av flertalet remissinstanser, som yttrat sig därom. Sålunda

ansluta sig alla domkapitlen till förslaget. Domkapitlet i Linköping fram­

håller att rätten till fritt utträde är ett gammalt kyrkligt önskemål och erin­

rar om 1929 års biskopsmotion.

Den jämförelse med förhållandena i Finland och Norge, som kommittén

gjort i fråga om den fria utträdesrättens antagliga följder för kyrkan, fin­

Kungl. Maj.ts proposition nr J00.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

41

ner domkapitlet i Härnösand icke kunna tillmätas någon större betydelse,

eftersom de historiska förutsättningarna delvis äro annorlunda i Sverige.

Teologiska fakulteten i Uppsala uttalar att, när det genom stadgande om

rätt till utträde ur svenska kyrkan erkännes att tillhörigheten till kyrkan

har en reell innebörd, därav synes följa att kyrkan bör äga rätt att från sig

skilja medlemmar, vilka stå i uppenbart motsatsförhållande till kyrkan.

Juridiska fakulteten i Uppsala anför att det knappast vore rimligt om sven­

ska kyrkan, i motsats till andra trossamfund, skulle vara skyldig att som

medlemmar räkna mot kyrkan i tro, ord och gärningar fientliga personer.

Religionsfrihetens princip kunde icke utvecklas därhän, att någon hade

rättsanspråk på att erhålla inträde i eller kvarstå i kyrkan.

Behovet av bestämmelser om inträde i svenska kyrkan har i

yttrandena i allmänhet icke ifrågasatts. Domkapitlet i Växjö anser behovet

vara uppenbart och teologiska fakulteten i Uppsala hävdar att frågan om

dylika bestämmelser icke kan uppskjutas.

Vad kommittén i sak föreslagit har i stort sett vunnit remissinstansernas

gillande. Domkapitlet i Göteborg har emellertid avvikande mening. Domka­

pitlet anser förslaget helt otillfredsställande och erinrar om att 1948 års

kyrkomöte avvisat en motion om liknande lagstiftning under hänvisning

till de svårigheter, som uppreste sig häremot och som icke kunde bemäst­

ras, förrän förhållandena genom det fria utträdet någorlunda klarnat. Frå­

gan behöver enligt domkapitlets åsikt närmare utredas och lagförslaget

bringas i överensstämmelse med svenska kyrkans bekännelse. Domkapitlet

ifrågasätter om tiden ännu är mogen för en sådan lagstiftning och om icke

under en övergångsperiod frågan kunde regleras enligt de regler, som nu

tillämpas i fråga om dissenters, vilka önska övergå till svenska kyrkan.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån delar kommitténs uppfattning, att dopet

icke bör grundlägga medlemskap i kyrkan i rättsligt hänseende. Domka­

pitlet i Uppsala intar däremot en annan ståndpunkt och anför att det ur

kristen synpunkt måste betraktas såsom otillfredsställande, att vuxna per­

soner skulle vinna inträde i kyrkan utan att förut ha mottagit dop. Med

hänsyn till nuvarande förhållanden, och då det enligt domkapitlets mening

icke kan vara tanke på att ur svenska kyrkan utesluta odöpta personer, som

redan äro medlemmar däri, finner sig domkapitlet emellertid kunna accep­

tera kommitténs förslag om att inträde må vinnas utan dop. Domkapitlet

anser det dock synnerligen önskvärt att i lagtexten på något sätt dopet ut­

tryckligen måtte omnämnas såsom det för tillhörighet till svenska kyrkan

normala villkoret. I samma riktning uttala sig domkapitlen i Linköping,

Strängnäs, Västerås, Växjö, Lund, Härnösand, Luleå, Visby och Stockholm.

Juridiska fakulteten i Uppsala gör gällande att kommitténs förslag icke

överensstämmer med svenska kyrkans lära, enär enligt Augsburgiska be­

kännelsen (art. IX) medlemskap i kyrkan grundlägges genom dop. Evange­

liska fosterlandsstiftelsen erinrar om att enligt kommittéförslaget allvarligt

uppsåt och insikt i svenska kyrkans lära erfordras för inträde i kyrkan

42

Kungi. Maj:ts proposition nr 100.

samt framhåller att denna lära hävdar dopets nödvändighet. På grund härav

uttalar Evangeliska fosterlandsstiftelsen att dop bör vara en ovillkorlig

förutsättning för inträde. Sveriges yngre prästers förbund hyser samma

uppfattning. Förbundet anför att en ny lagstiftning, som medger fritt ut­

träde ur kyrkan, icke bör vara bunden av det förhållandet att kyrkan på

grund av gällande tvångsanslutning för närvarande räknar med odöpta

medlemmar.

De föreslagna reglerna om barns samfundstillhörighet ha

lämnats utan erinran i åtskilliga yttranden. Anmärkningar ha dock riktats

mot att bestämmelser angående barns tillhörighet till andra trossamfund

än svenska kyrkan upptagits i förslaget. Sådana bestämmelser avstyrkas av

Svea hovrätt, statskontoret, domkapitlet i Visby och juridiska fakulteten i

Uppsala, därvid domkapitlet yttrar att det bör ankomma på varje särskilt

trossamfund att bestämma om tillhörigheten till samfundet och fakulteten

framhåller att föreskrifter om tillhörighet till trossamfund kunna givas,

allenast om trossamfunden erhålla offentligrättslig korporationskaraktär

och såsom villkor därför uppställes att de skola iakttaga i lag angivna be­

stämmelser om samfundstillhörighet.

Den för kommittéförslaget grundläggande principen, att föräldrarnas sam­

fundstillhörighet skall vara avgörande för barnens, har i allmänhet godta­

gits i yttrandena. Västerås domkapitel anför dock att enligt kyrkans ord­

ning och bekännelse barndopet är den akt, varigenom en människa normalt

vinner inträde i kyrkan. Ett liknande uttalande göres av Göteborgs domka­

pitel.

Beträffande den närmare regleringen av barnens samfundstillhörighet an­

märker Svea hovrätt att regleringen är invecklad och under vissa omstän­

digheter kan leda till egendomliga resultat. Hovrätten anser den föreslagna

bestämmelsen att barn i blandat äktenskap skall tillhöra faderns trossam­

fund innebära en återgång till ett äldre betraktelsesätt, som särskilt med

hänsyn till de i föräldrabalken införda nya reglerna om föräldrars samför-

myndarskap ter sig omotiverat. Enligt hovrättens mening böra barn i sådana

äktenskap tillhöra svenska kyrkan om ej annat beslutas.

Även länsstyrelsen i Jönköpings lån och juridiska fakulteten i Lund fram­

hålla att den av kommittén föreslagna bestämmelsen strider mot den prin­

cip om full jämställdhet mellan makar, som gäller efter föräldrabalkens

ikraftträdande. Fakulteten ifrågasätter om icke, när i blandade äktenskap

makarna ej gemensamt besluta om sina barns samfundstillhörighet, frågan

därom borde lämnas öppen och det ankomma på barnen att vid mogen ålder

själva fatta ståndpunkt. Därest det likväl anses önskvärt att varje barn

hänföres till visst samfund, böra dessa barn tillhöra svenska kyrkan. Mo­

saiska församlingarna framhålla att i blandade äktenskap makarna kunna

vilja uppskjuta avgörandet av barnets samfundstillhörighet, till dess barnet

fått en egen uppfattning därom.

En ledamot av skolöverstyrelsen uttalar att minderåriga i religionsfrågor

ofta torde stå närmare modern än fadern. Enligt ledamotens mening kunde

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

43

ifrågasättas om icke beträffande blandade äktenskap avtal före vigseln om

barnens religiösa ställning borde vara obligatoriskt.

Mot förslaget att föräldrar som tillhöra annat trossamfund än svenska

kyrkan skola kunna bestämma att deras barn skall tillhöra denna har

domkapitlet i Växjö gjort invändning. Domkapitlet anser att det vore rik­

tigare att här behålla nu gällande regel om föräldrars rätt att bestämma om

barns uppfostran i svenska kyrkans lära. Domkapitlet i Göteborg och Sve­

riges yngre prästers förbund ge uttryck åt samma uppfattning.

Beträffande förslaget att barn till föräldrar som äro konfessionslösa i re­

gel skall tillhöra svenska kyrkan ha olika meningar uttalats. Svea hovrätt

tillstyrker förslaget under framhållande av att barn icke bör sättas i sär­

ställning till andra barn utan föräldrarnas uttryckliga vilja. Domkapitlet

i Härnösand, som även tillstyrker förslaget, betonar att detta överensstäm­

mer med folkkyrkotanken.

Å andra sidan anser länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att det vore

mest konsekvent att stadga att barn till föräldrar, som icke tillhöra trossam­

fund, i regel ej heller skall tillhöra sådant samfund. Domkapitlet i Linkö­

ping finner kommitténs förslag icke stå i överensstämmelse med religions­

frihetens grundsatser. För svenska kyrkan verkade förslaget ej tilltalande.

Ingen garanti funnes för att kyrkan finge tillfälle att träda i förbindelse

med barn till konfessionslösa föräldrar. Domkapitlet i Göteborg framhåller

att förslaget är ägnat att befordra ett fiktivt medlemskap i kyrkan.

Sveriges yngre prästers förbund finner den föreslagna bestämmelsen att

konfessionslösa föräldrar må kunna besluta att deras barn icke skall till­

höra svenska kyrkan icke överensstämma med verklig religionsfrihet. Det

syntes vara ett otillbörligt ingrepp i barnets rätt, om barnet, sedan det blivit

döpt, undandroges den religiösa fostran och vård, som kyrkan beredde alla

sina medlemmar.

Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter om ej Kungl. Maj :t borde ha

befogenhet att på framställning av endera av föräldrarna eller särskild vård­

nadshavare bestämma om barns samfundstillhörighet.

Allmänna svenska prästföreningen anser att, om icke någon av föräld­

rarna har vårdnaden om barnet, förmyndaren för detta bör ha bestämman­

derätten. Domkapitlet i Skara föreslår att i sådant fall ändring i barnets

religiösa status må kunna ske endast efter domstols prövning.

Förslaget att beslut om barns samfundstillhörighet skall kunna upphävas

eller ändras endast av dem eller den som fattat beslutet har rönt kritik av

bl. a. juridiska fakulteten i Lund. Om i samband med hemskillnad eller

äktenskapsskillnad vårdnaden om barnet tillagts den ene av föräldrarna,

bör enligt fakultetens mening denne äga rätt att häva beslutet. Fakulteten

erinrar om att dylika beslut torde ha praktisk betydelse främst vid gifter­

mål mellan en medlem av svenska kyrkan och en katolik. Den katolska

rätten uppställer som villkor för att en katolik skall få ingå äktenskap med

en protestant att den protestantiske kontrahenten uttryckligen förklarar att

kontrahenternas barn skola döpas av den katolska kyrkan och uppfostras

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

i dess lära. Fakulteten anser det icke rimligt att, om ett äktenskap mellan

en katolik och en protestant går i sär och den protestantiske maken erhål­

ler vårdnaden om barnen, denne icke skulle ha frihet att bestämma om bar­

nens samfundstillhörighet. Barnens kvarblivande i den katolska religionen

skulle endast öka deras svårigheter att anpassa sig efter de nya förhållan­

dena. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt domkapitlet i Lin­

köping anse att ett beslut om barns samfundstillhörighet bör kunna hävas

i vissa fall av annan än den eller dem som fattat beslutet och anföra som

exempel på sådant fall att den ene av två makar, som fattat sådant beslut,

avlider.

Vad kommittéförslaget innehåller angående de religiösa samfun­

dens rättsliga ställning har föranlett åtskilliga erinringar i ytt­

randena. Härvid har dock i allmänhet icke behovet av de föreslagna reglerna

tilldragit sig uppmärksamhet. Några yttranden ingå dock även på detta

spörsmål; sålunda har ifrågasatts, om några bestämmelser rörande de reli­

giösa samfundens organisation över huvud taget behöva meddelas. I några

yttranden hävdas å andra sidan att ett statligt erkännande bör bibehållas

för vissa slag av religiösa samfund.

Svea hovrätt anser det vara olämpligt att beträffande det särskilda slag

av ideella föreningar, om vilka nu är fråga, föregripa den allmänna lag­

stiftningen om ideella föreningar. Endast där ett påtagligt behov av en se­

parat reglering gjort sig gällande, borde en sådan genomföras. Juridiska

fakulteten i Lund ifrågasätter, huruvida sådant behov föreligger, samt fram­

håller att tvekan kan uppstå, huruvida ett särskilt trossamfund vinner rätts­

kapacitet endast om de av kommittén föreslagna bestämmelserna om sam­

fundsordning iakttagits. Fakulteten påpekar att de föreslagna villkoren

för rättskapacitet äro avsevärt strängare än de allmänna rättsgrundsatser,

vilka enligt nuvarande praxis anses gälla för ideella föreningar. Domkapit­

let i Visby anför att en allmän reglering av de fria samfundens ställning i

detta sammanhang icke torde vara behövlig och näppeligen kan vara av

intresse för dessa.

Juridiska fakulteten i Uppsala framhåller att frikyrkosamfunden i all­

mänhet icke velat bliva av staten auktoriserade utan önskat bibehålla den

nuvarande ställningen av fria ideella föreningar. Det syntes då föga påkal­

lat att nu antaga någon speciallagstiftning för dessa församlingar. Den le­

gala regleringen av frikyrkornas förhållanden borde, enligt fakultetens me­

ning, givas i samband med en lagstiftning om ideella föreningar. Å andra

sidan utvisade förslaget att särskilda trossamfund skulle kunna fullgöra

offentliga funktioner. Det syntes därför fakulteten naturligt att sådant tros­

samfund, såsom för närvarande, skulle kunna erhålla en offentligrättslig

korporativ natur genom ett statligt erkännande, lämnat av Kungl. Maj :t,

som därvid kunde pröva vilka befogenheter som borde tillerkännas sam­

fundet. Även domkapitlet i Linköping finner det vara ur flera synpunkter

välbetänkt att de särskilda trossamfunden erhålla erkännande av statlig

myndighet och att denna angiver de befogenheter av offentligrättslig art

som kunna komma samfundet till del. Domkapitlet i Göteborg uttalar sam­

ma mening.

Den i yttrandena framkomna kritiken mot kommittéförslaget riktar sig

främst mot uppdelningen av de religiösa samfunden i särskilda trossam­

fund och trossammanslutningar. Samtliga domkapitel och frikyrkliga sam-

arbetskommittén ställa sig avvisande till denna gränsdragning. Bl. a. påvi­

sas att de religiösa organisationer som nu finnas i de flesta fall ha både

medlemmar som tillhöra svenska kyrkan och sådana som stå utanför denna.

Frikyrkliga samarbetskommittén anför att förslaget ger uttryck åt ett allt­

för statiskt betraktelsesätt och framhåller att det ur religiös synpunkt icke

skulle vara någon skillnad mellan särskilda trossamfund och trossamman-

slutningar. Domkapitlen fästa särskilt avseende vid att trossammanslutning-

arna i förslaget förutsättas ha en inomkyrklig karaktär och finna detta

vara en ohållbar konstruktion. Sålunda anför domkapitlet i Visby följande:

»Vid bedömandet av hela detta frågekomplex måste tillbörlig hänsyn ta­

gas till den syn på svenska kyrkan och dess ställning i vårt folk, för vilken

både historiska och principiella grunder kunna åberopas. Den svenska kyr­

kan är ett trossamfund med evangelisk-luthersk bekännelse, som framträder

i en folkkyrkas gestalt. Bekännelsekaraktären innebär icke blott att kyr­

kans förkunnelse och undervisning uppbäras av en viss trosåskådning. Den

måste också sätta sin prägel på dess samfundsordningar och samfundsliv.

Däremot kräver den icke att en personlig bekännelse uppställes som villkor

för'tillhörighet till kyrkan. En sådan gränsdragning, som är självfallen för

en sektkyrka, är omöjlig för en folkkyrka, som i sin principiellt till hela

folket syftande verksamhet lägger tonvikten på det kristna budskapets egen

verkningskraft och måste betrakta de enskildas vinnande för kyrkans inre

gemenskap som en aldrig avslutad uppgift. Det kan därför icke anses oför­

enligt med svenska kyrkans karaktär av trossamfund, om den inom sig

rymmer enskilda, som äga en avvikande trosåskådning, likaväl som sådana,

vilka icke bekänna sig till kristen tro, förutsatt, att de själva önska kvarstå

inom kyrkan såsom lojala medlemmar och ha tillgång till dess tjänster.

Däremot blir det en annan sak, om kyrkan såsom sig tillhöriga skulle nöd­

gas erkänna samfund med egen från kyrkans avvikande bekännelse och

ordning samt egen kult och verksamhet. Därigenom skulle svenska kyrkans

karaktär av ett trossamfund med sin särpräglade bekännelse och samfunds­

ordning fördunklas på ett sätt, som innebure ett otillbörligt intrång.»

Även övriga domkapitel anföra liknande synpunkter och förorda att be­

greppet trossammanslutning utgår ur förslaget. Domkapitlet i Växjö påpe­

kar att detta begrepp kommit till användning för att icke ett massutträde av

frikyrkliga skulle framtvingas. Domkapitlet anser icke heller att någon

grupp, som vill förbliva i kyrkans gemenskap, bör kunna genom lagbestäm­

melser tvingas till utträde; andra vägar borde dock finnas för att tilldela

dessa frikyrkliga de rättigheter, varpå de rimligen kunna göra anspråk.

Ur denna synpunkt ha åtskilliga remissinstanser funnit det av kommittén

föreslagna förbudet att tillhöra mer än ett trossamfund »med laga verkan»

ingiva betänkligheter. Domkapitlet i Visby anför att förbudet är oklart till

sin innebörd och befarar att dess införande, om man såsom domkapitlet för­

ordar icke skall räkna med trossammanslutningar, skulle framtvinga eu icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

45

46

önskvärd brytning mellan kyrkan och vissa andra trossamfund. Förbudet

skulle innebära en större omtanke om samfundens självständighet än hän­

syn till den enskildes religionsfrihet. Domkapitlet anser det emellertid vara

behövligt med en gränsdragning, när det gäller medlemskapet, mellan svens­

ka kyrkan och andra samfund med evangelisk grundåskådning, å ena sidan,

samt samfund med konfessionellt starkt avvikande åskådning, å andra si­

dan. Enligt domkapitlets mening skulle möjligen just begreppet »evangelisk»

kunna användas vid en sådan distinktion, även om uttrycket i det populära

språkbruket har en polemisk udd i viss riktning. Även domkapitlen i Skara,

Västerås, Karlstad och Stockholm ansluta sig till den meningen att medlem

av svenska kyrkan bör kunna tillhöra även evangeliskt frikyrkosamfund.

Domkapitlet i Strängnäs yttrar att ett dubbelt medlemskap icke bör vara

möjligt i andra fall än då det särskilda samfundet i fråga om trosåskåd­

ning och ordning väsentligt överensstämmer med svenska kyrkan. Å andra

sidan uttalar domkapitlet i Göteborg att en ny lagstiftning bör ha till ögon-

märke att reglera förhållandena så, att det blir naturligt för rikets medbor­

gare att även formellt ansluta sig till det samfund, som de genom sin tros­

åskådning och sitt religiösa liv tillhöra, liksom den bör föranleda de fak­

tiskt existerande trossamfunden att även i legalt hänseende framträda så­

som sådana. Vidare framhåller domkapitlet att ett fiktivt medlemskap i gör­

ligaste mån bör motarbetas.

Kommitténs förslag att medlemskap i särskilt trossamfund skall anteck­

nas i kyrkoböckerna har lämnats utan erinran i de flesta yttrandena. Detta

förslag avstyrkes emellertid av folkbokföringssakkunniga på grund av det

ökade arbete detta skulle medföra för pastorsämbetena. De sakkunniga an­

föra härom bl. a. följande:

»De sakkunniga hava funnit att förslaget otvivelaktigt kommer att med­

föra betungande arbete för svenska kyrkans prästerskap. Först och främst

innebär den nödvändiga kontrollen av att för vederbörande angives rätt

samfund åtskilligt besvär. Tillämpningen av bestämmelsen att ingen må

med laga verkan tillhöra mer än ett trossamfund kommer likaledes att tynga

bokföringsarbetet. Om medlemskap i visst samfund skall angivas, har man

vidare att räkna med ökat bokföringsarbete till följd av förändringar i sam-

fundstillhörighet. Särskilt med hänsyn till kommitténs uttalande (s. 114),

att församlingar, hyllande samma trosuppfattning, böra kunna var för sig

bilda särskilda trossamfund, torde man hava att räkna med att flyttningar

mellan olika trossamfund i ej ringa omfattning kunna förekomma. Till-

lämpningen av de föreslagna bestämmelserna i religionsfrihetslagen om

barns medlemskap i trossamfund torde även komma att försvåra kyrkobok-

föringsarbetet genom bl. a. de grannlaga och svårbedömda avgöranden, som

pastor härvid ställes inför. Kommittén förutsätter (s. 180), att pastor vid

avgörande av frågor om medlemskap i trossamfund i vissa fall bör begära

närmare upplysning av vederbörande själv. Vidare anför kommittén, ifråga

om barns samfundstillhörighet, att viss hänsyn bör tagas till att samfundet

måhända först senare avgör frågan om medlemskapet, vilket medför att

pastor sålunda kan se sig nödsakad att i dylika fall ställa frågan om an­

teckning av barnets medlemskap på framtiden och till dess avgörande kan

ske hålla ärendet under bevakning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

47

Allt som allt synes man av det anförda icke kunna undgå att komma till

den uppfattningen, att pastorsämbetenas redan betungande arbetsbörda

kommer att bliva ytterligare utökad till följd av ifrågavarande bestämmel­

ser. De sakkunniga, i vilkas direktiv uttryckligen framhållits angelägenhe­

ten av att åtgärder vidtagas till åvägabringande av en lättnad i pastorsäm­

betenas arbetsbörda, kunna därför icke underlåta att anföra stora betänk­

ligheter mot dessa konsekvenser av kommitténs förslag.

De sakkunniga hava därför ställt sig den frågan, huruvida det icke vore

tillräckligt att för den som tillhör särskilt trossamfund eller icke tillhör

trossamfund anteckna allenast »tillhör ej svenska kyrkan». Härigenom skul­

le enligt de sakkunnigas mening ernås en betydelsefull lättnad i kyrkobok-

föringsarbetet. En dylik anteckning skulle vara tillräcklig för avgörande av

frågan om rätt till skattelindring och om rösträttshinder för vederbörande.»

Statistiska centralbyrån instämmer i folkbokföringssakkunnigas yttrande.

Centralbyrån understryker emellertid att den anser sig kunna eftergiva öns­

kemålet om anteckning av medlemskap i särskilt trossamfund endast under

förutsättning att religionsstatistiken icke skall äga rum fortlöpande utan

allenast vid vissa folkräkningar och att centralbyrån kan påräkna att före­

skrifter meddelas om skyldighet för de frikyrkliga samfunden att till cen­

tralbyrån såsom primärmaterial för religionsstatistiken insända avskrifter

av medlemsmatriklar med angivet innehåll. Även statskontoret anser det

tillfyllest att kyrkoböckerna utvisa, huruvida det föreligger medlemskap

eller ej i svenska kyrkan, samt framhåller att anteckning om tillhörighet

till annat samfund saknar såväl rättslig som praktisk betydelse, sedan rät­

ten till fritt utträde ur kyrkan medgivits.

Departementschefen.

Religionsfrihet hör i ett fritt och demokratiskt rättssamhälle till medbor­

garnas fundamentala rättigheter. Lika väl som medborgaren äger tanke-

och yttrandefrihet i politiska frågor, måste det också stå honom fritt att

själv råda över sin livsåskådning och att själv bedöma, huruvida han vill

vara ansluten till ett religiöst samfund. Ett principiellt uttryck härför är

stadgandet i 16 § regeringsformen, vilket ålägger Konungen att ingens sam­

vete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av

sin religion, såvitt han icke stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän

förargelse.

Den religionsfrihetsprincip, som sålunda kommit till uttryck i grund­

lagen, innebär enligt nutida uppfattning att det skall stå den enskilde fritt

ej blott att bekänna sig till annan religion än den som omfattas av folkets

flertal utan även att ställa sig utanför varje religiös gemenskap. Hans stånd-

punktstagande i sådant hänseende kan icke för honom få medföra förlust

av medborgerliga rättigheter. I religionsfriheten måste vidare inbegripas en

rätt att för religionsövning bilda sammanslutningar och anordna offentliga

sammankomster. Hinder mot offentlig religionsövning, vilka grunda sig på

den religiösa lära som därvid kommer till uttryck eller de religiösa former

som iakttagas, kunna icke förenas med religionsfrihet. Endast kravet på upp­

rätthållande av allmän ordning, i lika mån tillämpligt på varje samman-

48

Kungl. Maj:ts proposition nr iOO.

komst oavsett dess syfte, kan få begränsa rätten till offentlig religions­

övning.

Det torde knappast numera råda några delade meningar om att religions­

friheten, med den nu antagna innebörden av begreppet, bör iakttagas och

skyddas av lagstiftning och rättstillämpning i vårt land. Kommittéförsla­

get innebär att lagbestämmelser som ur denna synpunkt framstå som för­

åldrade skola revideras och anpassas efter nutida uppfattning.

I den allmänna diskussionen har stundom hävdats att en sådan lagrevi­

sion icke vore tillräcklig för att genomföra religionsfrihetens princip. Här­

för skulle också krävas ett upphävande av den särställning som tillkommer

svenska kyrkan i förhållande till andra religiösa samfund. Enligt denna

uppfattning skulle religiös verksamhet icke få betraktas som en samhällets

angelägenhet utan få bedrivas endast av enskilda, i förhållande till de statliga

organen helt självständiga sammanslutningar. En sådan mening framträder

i flera av yttrandena. Sålunda anför t. ex. statskontoret att ett realiserande

av bestämmelserna i regeringsformens § 16 ytterst kräver att kyrkan såsom

en av staten privilegierad institution upphör. I de yttranden som ansluta

sig till denna mening framhålles dock samtidigt att ett upptagande av hithö­

rande spörsmål från sådana utgångspunkter förutsätter utredningar av

en helt annan art och omfattning än dem som innefattas i kommitténs be­

tänkande. Redan av denna anledning kan jag uppenbarligen icke i detta sam­

manhang ingå på frågan om en ändring av kyrkans ställning i administra­

tivt eller ekonomiskt hänseende. Men jag kan ej heller finna att en sådan

ändring skulle vara nödvändig för att tillgodose det här avsedda syftemålet.

Enligt min mening kan det icke med fog hävdas att kyrkans administrativa

och ekonomiska särställning måste hindra religionsfrihetens förverkligande.

Även med bibehållande av kyrkans nuvarande ställning torde det vara möj­

ligt att tillgodose den enskilde medborgarens religiösa frihet och de fria re­

ligiösa samfundens anspråk på att fritt få utöva sin verksamhet. Det måste

i varje fall anses opåkallat att uppskjuta de nu aktuella lagstiftningsfrå­

gorna i avbidan på en utredning om kyrkans ställning i administrativt och

ekonomiskt hänseende.

Behovet av ny lagstiftning har allmänt vitsordats i yttrandena. Det torde

vara otvivelaktigt att författningarna på hithörande område, särskilt 1873 års

förordning om främmande trosbekännare och deras religionsövning, nu­

mera äro föråldrade och att nya bestämmelser behövas. Utredning och för­

slag i ämnet begärdes av riksdagen redan i skrivelse år 1909. Att ny lag­

stiftning även är ett kyrkligt önskemål framgår av den skrivelse som 1929

års kyrkomöte avlät i anledning av den s. k. biskopsmotionen.

Under remissbehandlingen av kommitténs förslag ha åtskilliga erinringar

gjorts mot olika delar av förslaget och delade meningar ha därvid fram­

kommit. I flera yttranden uttalas att förslaget först efter omarbetning bör

läggas till grund för lagstiftning; domkapitlen och frikyrkliga samarbets-

kommittén ha anfört önskemål om en sådan omarbetning. Folkbokförings-

sakkunniga ha påpekat att de föreslagna bestämmelserna i flera hänseenden

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

49

skulle leda till ökat arbete för folkbokföringen, både vid övergången till den

nya ordningen och i fortsättningen, samt av denna anledning uttryckt sina

betänkligheter mot förslaget; vad de sakkunniga anfört berör icke endast de

föreslagna ändringarna i folkbokföringsförfattningarna utan återverkar på

förslaget i dess helhet.

På grund av dessa anmärkningar mot kommittéförslaget har detta omar­

betats i justitiedepartementet, därvid de framförda önskemålen och erin­

ringarna blivit föremål för överväganden. Det inom departementet upprät­

tade förslaget omfattar dock i huvudsak samma spörsmål som kommitté­

förslaget och bygger på samma grundtankar som detta.

Kammarkollegiet har i sitt yttrande upptagit frågan om den svenska

kyrkans rättsliga natur och funnit kommitténs utgångspunkter i

detta hänseende vara oriktiga. I huvudsak innebär kollegiets uppfattning

att kyrkan bör betraktas som en gren av statsverksamheten, en statsinstitu­

tion, och att något särskilt medlemskap i kyrkan icke föreligger.

Till grund för kollegiets uppfattning synes ligga bl. a. den åsikten att

kyrkans självständighet avskaffades genom kyrkoreformationen. Denna in­

nebar väl att påvestolens befogenheter bortföllo och att därigenom den ti­

digare katolska kyrkoprovinsen förvandlades till en nationell kyrka med

Kungl. Maj :t såsom högsta administrativa myndighet. Man kan emellertid

icke bortse från att de lokala kyrkliga enheterna, församlingarna och stif­

ten, icke på samma sätt berördes av reformationen. Ändringar kunna väl

sedermera ha skett både i fråga om verksamhetsformer och de särskilda or­

ganens befogenheter, men enbart hänvisningen till historiska händelser vid

eller efter reformationen torde icke giva tillräckligt stöd åt den meningen

att den lokala kyrkliga organisationen ersatts med en statlig. Frågan om

kyrkans rättsliga natur måste således undersökas och bedömas med ut­

gångspunkt från dess nutida uppgift och verksamhet.

Kollegiet har kunnat hämta ett stöd för sin uppfattning i ett uttalande av

konstitutionsutskottet vid 1920 års riksdag (uti. nr 49). Majoriteten i ut­

skottet anförde att kyrkan är en statsorganisation, att den är »staten orga­

niserad för dess religiösa verksamhet». En minoritet inom utskottet beteck­

nade denna uppfattning som felaktig och menade att kyrkan är ett samfund

av en helt annan art än staten, om ock verksam i mer eller mindre nära för­

bindelse med denna.

Värdet av sådana försök att beskriva kyrkans rättsliga natur bör icke

överskattas. Dylika uttryck äro endast allmänna talesätt, som ungefärligt

och ofullständigt återgiva vissa bakomliggande faktiska förhållanden; dessa

äro nämligen så invecklade och mångtydiga att de icke kunna åskådliggöras

genom sådana definitioner utan en stark förenkling. Huruvida en dylik ka­

rakteristik är riktig, beror alltså på vad som inlägges i uttrycket. Detta

måste också sos i belysning av den rättsfilosofiska åskådning, till vilken det

anknyter. Vill man med beteckningen statsinstitution säga t. ex. att kyrkans

verksamhet regleras genom lagstiftning, utövad av Kungl. Maj: t och riks-

4 Bihfing till riksdagens protokoll l'.K>!. I sam!. Xr 100.

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

dagen i bestämda former och i vissa fall med kyrkomötets medverkan, att

vissa administrativa kyrkliga ärenden avgöras av Kungl. Maj :t eller att den

kyrkliga ekonomien till väsentlig del vilar på beskattning, torde icke något

vara att invända mot uttryckssättet. Det måste dock samtidigt beaktas att

kyrkan icke är en statsinstitution i samma mening som andra sådana, den

har en annan uppgift och en annan karaktär än statsinstitutioner i allmän­

het. Den har icke upprättats såsom ett led i den statliga verksamheten och

dess huvuduppgift är icke att handhava statliga angelägenheter, även om

också sådana kunna vara uppdragna åt kyrkliga myndigheter, t. ex. folk­

bokföring. Kyrkan är en andlig gemenskap, ett trossamfund, som leder sitt

ursprung från de äldsta kristna församlingarna och vars karaktär och verk­

samhet bestämmes av dess bekännelse. I sin centrala, religiösa uppgift ha

de kyrkliga myndigheterna även efter reformationen intagit en självstän­

dig ställning.

Därmed är emellertid intet sagt om kyrkans ställning i andra hänseenden.

Kollegiet synes fästa en viss vikt vid frågan, huruvida kyrkan är ett rätts­

subjekt eller ej. Med rättssubjekt brukar avses en fysisk eller juridisk per­

son, som enligt gällande rättsregler kan vara bärare av rättigheter och skyl­

digheter och som kan föra talan vid domstol eller annan myndighet. Det

råder enighet om att lokala kyrkliga församlingar och anstalter äga rätts-

subjektivitet. Däremot äro meningarna delade, då det gäller frågan, om

också kyrkan i dess helhet är ett rättssubjekt. Den privaträttsliga tvistefrå­

gan, huruvida gemensam kyrklig egendom till ägare har ett rättssubjekt,

kallat svenska kyrkan, eller äges av lokala kyrkliga rättssubjekt med sam­

äganderätt eller, såsom också hävdas, tillhör kronan, kan dock knappast vara

av någon betydelse i förevarande sammanhang. Det är nämligen uppenbart

att den kyrkliga organisationen består och kan fullfölja sina religiösa syften,

oavsett vilket svar som lämnas på detta spörsmål.

Behov av ett från statstillhörigheten skilt medlemskap i kyrkan har upp­

kommit till följd av kyrkans karaktär av trossamfund. Detta behov fram­

trädde redan under 1700-talet, då personer av annan religion inflyttade i

landet, och genom 1781 års toleransedikt gavs ett principiellt uttryck åt att

det förelåg ett särskilt medlemskap i kyrkan. Från denna tidpunkt funnos

svenska medborgare, som voro av annan religion eller anslöto sig till en

annan form av kristendom än den evangelisk-lutherska läran och som allt­

så, såsom uttryckligen sägs i författningen, icke tillhörde den svenska kyr­

kan. Såsom ett principiellt uttryck för samma förhållande kan även reli-

gionsfrihetsstadgandet i 16 § 1809 års regeringsform åberopas. Den senare

rättsutvecklingen på detta område har inneburit vidgade möjligheter till ut­

träde ur kyrkan och bestämmelserna förutsätta således att det finnes ett

från statstillhörigheten skilt medlemskap i kyrkan.

Av vad nu anförts torde framgå att frågan om den svenska kyrkans

rättsliga natur rymmer invecklade och svårlösta problem, som i detta sam­

manhang knappast kunna till hela sin vidd överblickas, och att olika me­

ningar kunna göra sig gällande på detta område. Det synes emellertid icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

51

vara erforderligt att taga någon bestämd ståndpunkt till detta principspörs­

mål. Avgörande torde nämligen i förevarande sammanhang vara, att det

sedan lång tid tillbaka finnes ett rättsligen reglerat medlemskap i kyrkan,

vilket innebär en åtminstone formell anslutning till den kristna religionen,

närmare bestämt till den evangelisk-lutherska form därav som kyrkan före­

träder, samt att detta medlemskap icke sammanfaller med tillhörigheten till

den svenska staten. Vad kammarkollegiet anfört rörande kyrkans rättsliga

natur torde alltså icke utgöra något hinder mot att nya bestämmelser an­

tagas rörande detta medlemskap. Dessa bestämmelser komma att vila på

samma principiella grund som nu gällande regler rörande medlemskap i

kyrkan och detta behåller samma principiella innebörd som det redan äger.

Härefter får jag övergå till att behandla de principer som böra vara be­

stämmande för medlemskapet i svenska kyrkan. Kommittén

har såsom särskilda frågor upptagit rätten till utträde ur kyrkan, reglerna

för inträde i denna samt barns samfundstillhörighet, därvid den sistnämnda

frågan behandlats ur de mera allmänna synpunkter som kunna anläggas på

barns religiösa fostran och resulterat i förslag till regler som avse barns till­

hörighet såväl till svenska kyrkan som till annat trossamfund. Alla de nu

angivna frågorna äro, såvitt de avse medlemskap i den svenska kyrkan,

olika sidor av samma problem. Att de likväl av kommittén upptagits var för

sig sammanhänger med den historiska utvecklingen av hithörande regler.

Därigenom erhålles emellertid icke en samlad överblick över ämnet och en

principiell grund för bestämmelserna. För det syfte som den föreliggande lag­

stiftningen avser att tillgodose, nämligen att bringa gällande bestämmelser i

överensstämmelse med religionsfrihetsprincipen, torde det vara påkallat

att spörsmålet om medlemskapet i den svenska kyrkan upptages till enhet­

lig behandling.

Vilka personer som äro medlemmar i kyrkan beror på de regler som gäl­

la om inträde i denna och utträde därur. En sammanfattning av de regler

härom som för närvarande iakttagas utvisar följande. Den vanligaste for­

men för inträde i kyrkan är inträde vid födelsen. Ett sådant intnäde kom­

mer till uttryck genom kyrkobokföring. Särskilda anteckningar göras näm­

ligen om de barn som icke skola uppfostras i den evangelisk-lutherska lä­

ran och följaktligen ej heller tillhöra kyrkan; alla andra anses som med­

lemmar i kyrkan. Förutsättningarna för inträde i kyrkan vid en mera vuxen

ålder äro icke närmare reglerade. I vissa fall torde dop erfordras; för över­

gång från mosaisk församling till svenska kyrkan har sålunda dop ansetts

vara ett villkor. Inträde i svenska kyrkan kan i vissa fall ske genom bosätt­

ning i riket. Reglerna härom i kyrkobokföringskungörelsen innehålla att

utlänningar skola bokföras såsom tillhörande svenska kyrkan, om de äro av

evangelisk-luthersk trosbekännelse, och såsom främmande trosbekännare,

om de tillhöra främmande trossamfund. För de fall då inflyttade utlänning­

ar varken tillhöra evangeliskt-lutherskt eller något inom landet företrätt

främmande trossamfund finnes icke någon regel. De komma därför även i

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

sådana fall att redovisas såsom medlemmar av svenska kyrkan. Den som

utträtt ur svenska kyrkan och antingen icke fullföljt uppgiven avsikt att in­

träda i främmande trossamfund eller, efter att ha tillhört sådant, utträtt

även ur detta torde genom anmälan kunna återvinna medlemskapet i svens­

ka kyrkan. Enligt 1873 års förordning kan utträde ske genom anmälan, då

någon omfattat främmande kristen lära och uppger sig vilja övergå till

främmande trossamfund. Utträde ur kyrkan torde vidare i regel ske, då

bosättning i riket upphör; hur därmed förhåller sig, då någon utflyttar med

bibehållet svenskt medborgarskap, kan dock vara tveksamt.

De nu gällande bestämmelserna om medlemskap i svenska kyrkan äro

uppenbart ofullständiga och bristfälliga. Tillfälliga omständigheter, i vissa

fall själva tekniken för kyrkoböckernas förande, äro avgörande för vilka

personer som räknas såsom medlemmar av kyrkan. Grundläggande regler

om medlemskapet i kyrkan äro därför erforderliga. Kyrkobokföringen bör

icke principiellt vara avgörande för medlemskapet i kyrkan utan endast in­

nebära en registrering av det föreliggande medlemskapet.

Då det gäller att bestämma innehållet i de sålunda erforderliga rättsreg­

lerna, måste till att börja med tillses att bestämmelserna om medlemskapet

i kyrkan äro förenliga med religionsfrihet. De måste sålunda bereda den en­

skilde frihet att själv bestämma om sin tillhörighet till kyrkan. Nu gällande

inskränkningar i rätten att utträda ur kyrkan kunna därför icke bibehållas.

Vidare måste hänsyn tagas till kyrkans karaktär av trossamfund och

de principer som ur denna synpunkt böra läggas till grund för medlem­

skapet. Den kyrkliga uppfattningen härom har kommit till uttryck i den

skrivelse som 1929 års kyrkomöte avlät till Kungl. Maj :t i anledning av

biskopsmotionen. Kyrkomötet anförde i skrivelsen bl. a. att den svenska

kyrkan bör vara en evangelisk folkkyrka och att den varken bör förvandlas

till en i religiöst avseende obestämd statsfunktion eller till en förening med

trånga och snäva gränser.

Den närmare innebörden av denna ståndpunkt har utvecklats i motionen.

Däri anfördes bl. a. att den fulla tillgången till gemenskap med den kristliga

församlingen utan villkor skall stå öppen för alla redan från deras tidigaste

ålder. Icke heller när det gäller till mogen ålder komna personer bör såsom

villkor för medlemskap uppställas ett visst i konfessionellt, religiöst eller

etiskt hänseende redan uppnått stadium. Under kyrkomötesdebatten yttra­

de biskopen Einar Billing — vilken i främsta rummet torde ha varit motio­

nens upphovsman — att, om kyrkan icke kunde bevaras extensivt såsom

en folkomspännande kyrka, motionärerna dock icke ville kompromissa med

föreningskyrkliga principer, utan ville hålla fast vid att kyrkan av religiösa

skäl skall stå öppen för envar, som på något sätt begär dess tjänst, och på

det närmaste ansluta sig till hela folkets organisation.

Något väsentligt i den organisationsprincip, som kyrkomötet ansett böra

läggas till grund för medlemskapet i kyrkosamfundet, är således att det skall

stå den enskilda människan fritt att, utan hänsyn till ådagalagd personlig

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

53

tro eller några andra religiösa kvalifikationer, tillhöra kyrkan; sådana re­

ligiösa kvalifikationer betraktas, enligt den uppfattning som kyrkan före­

träder, såsom något fördolt som icke kan bli föremål för ett bedömande.

Härav följer att det inom kyrkan måste finnas utrymme för olika stadier

och ståndpunkter i religiöst hänseende och att, å andra sidan, kyrkan får

ökade möjligheter att med sin förkunnelse nå det övervägande flertalet av

det svenska folket.

Alternativet till denna organisationsprincip skulle innebära att vissa vill­

kor uppställdes för medlemskap i kyrkan och att på denna grund den en­

skilda människans religiösa förhållanden underkastades ett bedömande, som

kunde leda till att inträde i kyrkan vägrades henne eller att hon bleve ute­

sluten därur.

Ett ställningstagande till dessa olika principer för reglerande av med­

lemskapet i kyrkan måste ske med beaktande av de förhållanden under vil­

ka kyrkosamfundet framvuxit och de traditioner som utbildats kring detta.

Det synes överhuvud taget vid behandlingen av frågan om grunderna för

medlemskapet i den svenska kyrkan böra vara en avgörande synpunkt att

lagstiftningen icke mer än nödvändigt bör ingripa i personliga religiösa

förhållanden. Vissa lagändringar äro väl erforderliga för att bereda männi­

skorna rörelsefrihet. Men det måste ankomma på de enskilda människorna

att, med brukande av sin frihet, själva taga ställning till kyrkan. Den av

kyrkomötet förordade organisationsprincipen synes —• bortsett från dess

teologiska motivering, vilken icke här kan komma under bedömande — äga

sitt värde framför allt däri att den nära anknyter till den bestående ord­

ningen, icke ingriper omreglerande i människornas hävdvunna förhållande

till kyrkan men väl lämnar dem frihet att själva taga ställning. Detta tor­

de också utgöra en grundval för bestämmelser om medlemskapet i kyrkan

som ur här föreliggande synpunkter bör tillstyrkas. Åtgärder som syfta till

att ändra medlemmarnas förhållande till kyrkan, t. ex. genom att förmå

dem till ett bestämdare religiöst ställningstagande, kunna få genomgripan­

de konsekvenser, som icke kunna överblickas och som ej med säkerhet

skulle stämma väl överens med religionsfriheten.

Frågan om barns förhållande till kyrkan är en av de viktigaste, då det

gäller att fastställa grunderna för medlemskapet. Det stora flertalet av kyr­

kans medlemmar inträder nämligen däri såsom barn och reglerna härom

bli således avgörande för kyrkosamfundets sammansättning och karaktär.

Även med den utgångspunkten att barn kunna vara medlemmar av kyrkan

från deras tidigaste ålder äro olika utvägar möjliga. Detta medlemskap kan

regleras på det sättet att föräldrarnas förhållande till kyrkan principiellt

är avgörande för barnets, eller också kan det för barnets anslutning till kyr­

kan krävas en på barnets vägnar av dess legale ställföreträdare avgiven

viljeförklaring. Tänkbart vore även alt i sistnämnda fall viljeförklaringen

icke direkt leder till inträde i kyrkan utan att härför även fordras att bar­

net blir döpt i kyrkans ordning. Följer barnet utan särskild åtgärd föräld­

rarna, blir resultatet att icke endast den enskilda människan utan även

54

Kungl. Maj:ts proposition nr i00.

generation efter generation kvarstannar i kyrkan, så länge någon positiv

åtgärd för utträde icke vidtages. Fordras däremot en viljeförklaring för

inträde, framtvingas ett ställningstagande till kyrkan.

Kommittéförslaget bygger, liksom gällande rätt, i huvudsak på att för­

äldrarnas förhållande till kyrkan utan någon särskild åtgärd bestämmer

barnets. I yttrandena har den principiella grunden för barns anslutning till

kyrkan i allmänhet icke föranlett någon erinran. Några remissinstanser

hävda emellertid att dop är en nödvändig förutsättning för medlemskap i

kyrkan. En konsekvens av denna uppfattning synes vara att barn icke kun­

na anses inträda i kyrkan redan vid födelsen utan först vid den senare tid­

punkt då dop sker; blir barnet icke döpt kommer det att stå utanför kyr­

kan.

Även i fråga om barns inträde i kyrkan göra sig samma synpunkter gäl­

lande som anförts angående grunderna i allmänhet för medlemskapet i kyr­

kan. Bestämmelserna böra sålunda, såvitt möjligt, bygga på hävdvunna

grundsatser. Självfallet måste även i detta sammanhang beaktas att reli­

gionsfrihetens krav bli tillgodosedda. Ur religionsfrihetssynpunkt kan det

emellertid icke i och för sig vara avgörande, om barn växa upp inom eller

utom kyrkan. Det väsentliga måste vara att den enskilda människan, se­

dan hon uppnått en sådan ålder att hon har förmåga att taga ståndpunkt

i religiösa frågor, icke hindras att ändra sin ställning till kyrkosamfundet.

Vad särskilt angår frågan om dopet såsom grund för medlemskapet, för­

håller det sig visserligen så att det övervägande flertalet av alla barn, vil­

kas föräldrar tillhöra kyrkan, döpes, men om dop i något fall icke kom­

mer till stånd, anses barnet icke för närvarande stå utanför kyrkan. De

regler som nu iakttagas innebära alltså att barnet anses tillhöra kyrkan

redan från födelsen och ej först från den tidpunkt då dopet sker. Tillräck­

lig anledning att frångå denna ståndpunkt torde icke föreligga. Mot ett

alltför starkt betonande av en skillnad mellan döpta och odöpta synas

tvärtom, just då det gäller barn, ganska starka betänkligheter göra sig gäl­

lande. Dopet bör således betraktas som en religiös angelägenhet och icke

utgöra någon ovillkorlig förutsättning för medlemskap i kyrkosamfundet;

de döpta böra icke heller anses som mera kvalificerade medlemmar.

Av vad nu sagts framgår alltså, att enligt min mening barn principiellt

böra följa sina föräldrar i fråga om tillhörigheten till kyrkan. Den praktiska

tillämpningen av denna princip och de spörsmål i övrigt som hänföra sig till

frågan om barns medlemskap i kyrkan skall jag närmare behandla i redo­

görelsen för det inom departementet upprättade förslaget.

Någon uteslutning ur svenska kyrkan bör icke förekomma. Då förvärv

av medlemskap i kyrkan icke förutsätter någon prövning av den enskildes

religiösa kvalifikationer, kan ej heller en uteslutning grundas på en sådan

prövning. Det torde dock över huvud taget icke, och således ej heller på

någon annan grund, böra anordnas någon uteslutning ur kyrkan; i princip

bör alltså endast medlemmens egen begäran kunna medföra hans utträde

ur kyrkan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

55

Ett särskilt spörsmål i detta sammanhang är, i vad mån den som tillhör

svenska kyrkan kan vara delaktig i annan religiös gemenskap. Sådan dub­

beltillhörighet förekommer för närvarande i betydande omfattning. Så­

som framgår av de uppgifter ur religionsstatistiken, vilka jag lämnat i in­

ledningen, tillhör den övervägande delen av medlemmarna i de större fri­

kyrkosamfunden samtidigt svenska kyrkan.

Ett ställningstagande till frågan om dubbeltillhörigheten måste utgå från

rådande förhållanden. Det bör icke komma i fråga att genom lagbestäm­

melser nödga någon, som vill tillhöra kyrkan, att utträda ur denna, liksom

något förbud ej heller bör uppställas för kyrkans medlemmar att deltaga i

annan religiös verksamhet än den av kyrkan utövade. Den enskilde måste

själv få avgöra, hur han i sådant hänseende vill ställa sig. Medlem av svens­

ka kyrkan bör alltså även i fortsättningen vara oförhindrad att ansluta sig

till ett frikyrkosamfund utan att han därför behöver träda ut ur kyrkan.

Ej heller bör medlemskap i sådant samfund utgöra något hinder för in­

träde i kyrkan.

Det ligger dock i sakens natur att för svenska kyrkans medlemmar dub­

beltillhörighet, i varje fall en medveten och eftersträvad sådan, kan tänkas

ifrågakomma endast då det gäller evangeliska frikyrkorörelser. Man kan

icke samtidigt vara kristen och icke kristen. På grund av den historiskt

givna motsättningen mellan den romersk-katolska kyrkan och de prote­

stantiska riktningarna lär det också vara uteslutet att någon skulle kunna

förena en anslutning till denna kyrka med en bibehållen protestantisk

åskådning. En mera formell, av tillfälliga omständigheter orsakad dubbel­

tillhörighet kan dock tänkas uppkomma, även då det gäller svenska kyr­

kan, å ena sidan, och samfund som icke äro kristna eller som eljest icke

äro evangeliska, å den andra. Huruvida bestämmelser böra införas för att

möjliggöra en kontroll att icke heller en sådan formell dubbeltillhörighet

föreligger, sammanhänger med frågan om registrering av dylika samfund

och deras medlemmar. Denna fråga skall jag behandla närmare i redogö­

relsen för förslaget till ändring i folkbokföringsförordningen.

Vid angivandet av de allmänna grundsatserna för medlemskapet i den

svenska kyrkan bör slutligen framhållas att denna kyrka är nationellt be­

stämd. För medlemskap måste således gälla vissa förutsättningar som an­

knyta till det svenska statsområdet. Medborgarskapet synes härvid böra

bilda utgångspunkten. Svensk medborgare bör alltid kunna vara medlem

av kyrkan. Härav följer att även svensk medborgare som icke är kyrko-

bokförd i riket kan tillhöra kyrkan; det torde icke vålla några större svå­

righeter att åstadkomma de tekniska anordningar som erfordras för att

denne skall kunna inträda i eller utträda ur kyrkan. Tveksamt kan vara

om möjligheten att tillhöra kyrkan också bör vara begränsad till svenska

medborgare. Såsom i det föregående anförts ha gällande regler ansetts in­

nebära att även här i riket bosatta utlänningar kunna tillhöra kyrkan. Mot

ett medlemskap i kyrkan för utlänningar kan anföras att det knappast kan

56

komma i fråga att giva utlänning rösträtt vid kyrkliga val och beslut, så­

som ej heller skett i nu gällande lag om församlingsstyrelse. Det kan emel­

lertid icke bortses från att medlemskapet i första hand har en religiös inne­

börd. Utlänning bör icke utestängas från delaktighet i den kyrkliga gemen­

skapen. Förutsättning för utlännings medlemskap bör dock vara att han

är bosatt i riket. Tillräckliga skäl att även bereda utlänning, som icke är

bosatt i riket, möjlighet att vinna inträde i kyrkan eller att kvarstå i denna

torde icke föreligga.

Härefter skall jag övergå till frågan om övriga religiösa sa m-

funds rättsliga ställning. Denna fråga kan ses ur olika syn­

punkter. Ett spörsmål är, under vilka förutsättningar ett religiöst sam­

fund bör äga rätt att anordna offentlig gudstjänst eller eljest bedriva

religiös verksamhet. En helt annan fråga är, vilka krav rättsordningen bör

uppställa för att ett religiöst samfund skall kunna anses som ett rättssub­

jekt. Ett med sistnämnda fråga närbesläktat spörsmål är, vilka särskilda

krav som böra ställas på ett samfund för att åt detta skall kunna anförtros

att fullgöra offentliga funktioner.

För att den enskilda människans frihet att öva sin religion skall kunna

anses skyddad måste också religiösa organisationer äga rätt att fullgöra

sin religiösa verksamhet. Vad som i detta hänseende skall anses vara gäl­

lande rätt är emellertid oklart. Stadgandet i 1873 års förordning att främ­

mande trosbekännares församlingar äga rätt till offentlig religionsövning,

om de blivit av Kungl. Maj :t erkända, synes vila på den förutsättningen att

det är förbjudet för främmande trosbekännare att annorledes än inom så­

dan erkänd församling offentligen öva religion. Erkännandet skulle således

i främsta rummet innebära ett tillstånd till offentlig religionsövning, och

reglerna om ansvarig föreståndare äro avsedda att skapa garantier för att

den religionsövning som kommer till stånd överensstämmer med vad som

förutsattes, då tillståndet gavs.

Den rättsutveckling som ägt rum efter förordningens tillkomst har emel­

lertid lett till att förbudet mot att utan särskilt tillstånd offentligen öva re­

ligion icke upprätthålles. Det skulle också uppenbarligen strida mot nutida

uppfattning att låta rätten till offentlig religionsövning vara beroende på

myndighets prövning av samfundets bekännelse och formerna för dess

gudstjänst. Vad som stadgas härom i 1873 års förordning bör således icke

bibehållas. Vad nu sagts innebär även att förutsättningarna för de bestäm­

melser som äro meddelade i 1868 års förordning angående särskilda sam­

mankomster för andaktsövning icke längre föreligga. Religionsövning bör

principiellt vara tillåten och det bör stå varje enskild person eller religiös

organisation fritt att anordna offentlig gudstjänst. Att likväl allmän ord­

ning icke därigenom får åsidosättas följer av allmänna lagbestämmelser.

Prövning och erkännande enligt 1873 års förordning innefattar emeller­

tid ett ställningstagande icke endast till den främmande församlingens reli­

gionsövning utan även till dess organisation, sådan denna framgår av för-

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

57

samlingsordningen; det förutsättes tydligen att endast församling med mera

fast organisation skall kunna erkännas.

De religiösa samfund som för närvarande finnas i vårt land äro ur den

nu angivna synpunkten av mycket skiftande beskaffenhet. Å ena sidan

finnas församlingar som ingå i världsomspännande organisationer, såsom

den romersk-katolska kyrkan med dess från medeltiden härstammande,

rikt utbildade rättsordning, den kanoniska rätten. A andra sidan finnas

sammanslutningar för religiös verksamhet, vilka äro av mera lokal och

tillfällig karaktär och som ägna mindre uppmärksamhet åt den yttre ord­

ningen och därför kunna sägas icke vara fast organiserade.

Det stora flertalet av de religiösa samfund som finnas i vårt land torde

i privaträttslig mening få betraktas som ideella föreningar. Några allmänna

lagbestämmelser om sådana föreningar finnas icke, men i rättspraxis an­

ses en ideell förening vara ett rättssubjekt, så snart den erhållit eu någor­

lunda fast organisation. I detta hänseende torde krävas att för föreningen

antagits stadgar, utvisande hur beslut skall fattas, samt att styrelse blivit

utsedd. De större frikyrkorörelserna i vårt land bygga på lokala försam­

lingar, vilka i allmänhet torde uppfylla de nu angivna kraven och således

i privaträttslig mening äro att anse som särskilda rättssubjekt. I viss ut­

sträckning äro dessa församlingar förenade till större sammanslutningar.

Enligt en frikyrklig, redan på 1500-talet i England utbildad uppfattning

skola församlingarna betraktas som självständiga och oberoende av varje

överordnad kyrkostyrelse. I den mån de frikyrkliga i vårt land ansluta sig

till denna uppfattning, torde de betrakta de större sammanslutningarna

endast såsom organ för vissa begränsade, gemensamma uppgifter. Det

förekommer att frikyrkoförsamlingar, t. ex. inom pingströrelsen, avvisa

tanken på en större sammanslutning såsom oförenlig med rörelsens grund­

satser.

Ett erkännande, grundat på granskning av samfundsordning eller and­

ra handlingar, vilka utvisa samfundets organisation, innebär ett konsta­

terande att denna fyller vissa krav. Vare sig dessa krav fastställts i en all­

män författning eller endast i praxis iakttagas av prövningsmyndigheten,

är sålunda själva erkännandet ett medel från samhällets sida att upprätt­

hålla bestämda normer för samfundens organisation. Huruvida föreskrifter

böra meddelas om erkännande eller registrering av de religiösa samfunden,

beror alltså på om det är påkallat att genom lagbestämmelser närmare reg­

lera deras organisation.

Uppenbart är att en närmare reglering av de olika typer av religiösa sam­

fund som finnas i vårt land möter svårigheter. Frihet från statligt ingri­

pande ingår i frikyrkorörelsernas grundläggande idéer. Bestämmelser rö­

rande samfundens organisation eller ett krav på att dessa skola registreras

skulle kunna begränsa deras möjligheter att fylla anspråk som de själva anse

vara religiöst motiverade; sådana bestämmelser skulle därför kunna upp­

fattas som ett ingrepp i religionsfriheten.

Kungi. Maj:ts proposition nr 100.

58

För en lagstiftning kunde väl anföras att samfundens religiösa verk­

samhet i allmänhet förutsätter även ekonomisk förvaltning. I vissa fall driva

de en omfattande ekonomisk verksamhet, som berör stora värden och inne­

bär ett betydande ekonomiskt ansvar. Lagregler rörande deras privaträtts­

liga förhållanden skulle därför kunna anses motiverade. Genom en registre­

ring skulle de vinna den fördelen att deras rättskapacitet på ett obestridligt

och enkelt sätt kunde styrkas. Dessa synpunkter gälla emellertid icke endast

religiösa samfund utan kunna anföras i fråga om andra sammanslutningar,

vilkas förhållanden för närvarande icke äro närmare reglerade. Samma syn­

punkter ha tidigare åberopats som motiv för en lagstiftning om ideella för­

eningar. Förslag därom, enligt vilka ideella föreningar skulle registreras, be­

handlades vid 1910 och 1911 års riksdagar, men olägenheterna av en sådan

lagstiftning ansågos överväga fördelarna, och förslagen vunno icke riksda­

gens bifall. Enligt ett år 1949 framlagt betänkande med förslag till lag om

registrerade föreningar in. in. (SOU 1949: 17) skulle ideella föreningar be­

redas möjlighet att vinna registrering på i huvudsak samma villkor som

ekonomiska föreningar. Förslaget utgick från att önskemål att vinna re­

gistrering tunnes endast hos sådana ideella föreningar som förvalta stora

ekonomiska värden och i mera avsevärd utsträckning ingå affärsförbindel­

ser samt att en generell lagstiftning för ideella föreningar icke kunde anses

aktuell. Av skäl som jag närmare utvecklat vid anmälan den 15 september

1950 av förslag till ny lagstiftning om ekonomiska föreningar har jag emel­

lertid icke ansett mig böra tillstyrka förslaget att jämväl ideella föreningar

skulle kunna vinna registrering.

Den omständigheten att särskilda offentligrättsliga befogenheter i vissa

fall kunna anförtros åt religiösa samfund, såsom rätten att genom sitt präs­

terskap förrätta vigsel med civilrättslig verkan, kan väl föranleda att sam-

tundens organisation granskas, då ansökan göres om dylika befogenheter,

och att vissa krav i sådant hänseende upprätthållas för bifall till ansök­

ningen. Däremot synes denna omständighet icke utgöra ett tillräckligt skäl

för en lagstiftning som ålägger alla religiösa samfund att söka erkännande

eller registrering.

Varken ur religiösa eller andra synpunkter är det alltså tillräckligt moti­

verat att genom lagbestämmelser fastställa de religiösa samfundens orga­

nisation. Endast den svenska kyrkan bör ha en i lag reglerad ställning. I

övrigt bör religiös verksamhet få ske i fria former, och de religiösa sam­

fundens förhållanden böra bedömas enligt allmänna, även på andra organi­

sationer tillämpliga rättsregler. Med denna ståndpunkt till huvudfrågan om

de religiösa samfundens rättsliga ställning föreligger ej heller något behov

av att uppdela de religiösa samfunden i olika typer. Därför har jag icke

någon anledning att närmare ingå på kommitténs förslag att göra en upp­

delning mellan särskilda trossamfund och trossammanslutningar. Detta

förslag, som ur flera synpunkter kritiserats i yttrandena, torde alltså få

förfalla. I den mån ett uttryck erfordras för att i lagtexten beteckna religiösa

samfund i allmänhet torde trossamfund kunna användas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

59

Den frihet att själva gestalta sina förhållanden som bör tillkomma de reli­

giösa samfunden kan dock icke få vara så vidsträckt att den gör intrång på

den enskilda människans religiösa frihet. Den enskildes frihet måste vara

det primära och samfundets anspråk måste vika, om de komma i konflikt

därmed. Envar bör äga rätt icke blott att sammansluta sig med andra för

religiösa syften utan även att stå fri från sådan sammanslutning. Någon

skyldighet att tillhöra ett religiöst samfund kan således icke få förekomma.

Icke ens om en medlem själv åtagit sig att kvarstå i samfundet, bör hans

rätt att när som helst utträda ur detta få anses inskränkt.

Det kan ifrågasättas, om det är behövligt att meddela någon särskild be­

stämmelse i lag rörande den nu angivna rätten att fritt utträda ur ett reli­

giöst samfund. Den juridiska fakulteten i Lund har i sitt yttrande fram­

hållit att denna grundsats får anses gälla även utan uttryckligt stadgande

(jämför angående ideella föreningar SOU 1949: 17 s. 110—112). Emellertid

kan det icke bortses från att rätten till fritt utträde ur religiösa samfund är

av väsentlig betydelse för att religionsfrihetsprincipen skall kunna anses

upprätthållen och att därför icke någon tvekan får råda om att en sådan

rätt föreligger. Denna rätt bör därför komma till uttryck i en tvingande

lagregel. I övrigt bör medlemskapet ankomma helt på samfundets egen regle­

ring.

De i kommittéförslaget upptagna bestämmelserna om barns sainfunds-

tillhörighet, vilka i det föregående beröids såvitt de avse svenska kyrkan,

äro avsedda att gälla även barns tillhörighet till vissa andra religiösa sam­

fund, nämligen sådana som kommittén benämner »särskilda trossamfund»;

däremot avse de icke »trossammanslutningar». Kommittén anför att somliga

trossamfund icke medgiva att minderåriga upptagas i deras gemenskap.

Likväl finner kommittén att det icke möter betänkligheter att anse barn

tillhöra trossamfund, till vilket de genom föräldrarna eller en av dem äro

knutna, och kommittén åberopar att barnen »kunna förutsättas vara på ett

särskilt sätt omfattade av alla trossamfunds intresse och verksamhet». I

några yttranden ha invändningar gjorts mot att frågan om barns tillhörig­

het till annat samfund än svenska kyrkan regleras i lag.

Det torde icke föreligga tillräckliga skäl att i fråga om barn göra avsteg

från den nyss angivna grundsatsen att medlemskapet skall ankomma på sam­

fundets egna bestämmelser. Jag kan därför icke förorda att, utöver de stad-

ganden som avse svenska kyrkan, några lagbestämmelser meddelas om

barns samfundstillhörighet. De religiösa samfunden böra äga frihet att även

i detta hänseende själva bestämma förutsättningarna för medlemskap. Nå­

got hinder bör således icke föreligga att samfund såsom medlemmar motta­

ger endast vuxna personer. Å andra sidan synes heller icke någon princi­

piell erinran kunna riktas mot att ett religiöst samfund genom sina regler

om medlemskap låter föräldrarnas förhållande till samfundet vara avgöran­

de även för barnets, utan att den som har vårdnaden om barnet behöver

särskilt begära inträde för detta. Då en sådan regel i fråga om svenska kyr­

kan ansetts förenlig med religionsfrihetsprincipen, under förutsättning alt

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

60

rätten till fritt utträde upprätthålles, måste den, under samma förutsätt­

ning- godtagas då det gäller annat samfund.

Av viss betydelse i detta sammanhang äro reglerna om anteckning av

trosbekännelse i kyrkoböckerna. Dessa regler kunna nämligen i praktiken

återverka på medlemskapet i de särskilda religiösa samfunden. För när­

varande göras anteckningar om främmande trosbekännelse bl. a. i försam-

lingsböckerna och i förteckningar som fogas vid dessa. Uppgifterna torde

i allmänhet grunda sig på muntliga upplysningar, som lämnas i samband

med utträde ur kyrkan eller vid annat tillfälle. Ett visst stöd för anteck-

ningarna erhalles därigenom att föreståndare för erkänd främmande för­

samling årligen lämnar förteckning över församlingens medlemmar i syfte

att dessa skola erhålla lindring i sin skattskyldighet till kyrkan.

Enligt kommittéförslaget skall medlemskapet i annat religiöst samfund

än svenska kyrkan i viss utsträckning antecknas i kyrkoböckerna. Dessa

anteckningar skola avse tillhörigheten till sådant samfund som kommittén

benämnt »särskilt trossamfund»; däremot skall någon anteckning icke gö­

ras om medlemskap i »trossammanslutning», och några säranteckningar

för dem som äro antecknade såsom medlemmar i svenska kyrkan skola

icke förekomma. Det skall enligt förslaget ankomma på Kungl. Maj :t att

avgöra, vilka samfund som ha karaktären av »särskilt trossamfund». Kom­

mittén finner det angeläget att kyrkobokföringens uppgifter angående sam-

fundstillhörighet så långt möjligt överensstämma med de verkliga förhål­

landena och att de icke på grund av underlåtna anmälningar om utträde

ur eller inträde i särskilda trossamfund bliva missvisande. Kommittén an­

ser det icke tillräckligt att härvid förlita sig på att erforderliga uppgifter

lämnas av personerna själva och föreslår därför att de särskilda trossam­

funden årligen skola lämna uppgifter om sina medlemmar till vederböran­

de pastor.

Kyrkoböckernas uppgift är både att bilda grunden för den allmänna folk­

bokföringen och att tjäna svenska kyrkans pastoralvård. De innehålla en

fortlöpande registrering av befolkningen med angivande av varje persons

bosättning. Vissa av de uppgifter som därvid antecknas äro nödvändiga för

varje folkregistrering, såsom fullständigt namn, födelsetid, familjeställ-

n^nS> giftermål och dödsfall, under det att andra anteckningar göras för

speciella ändamål. För kyrkliga syften antecknas religiösa förhållanden,

såsom dop, konfirmation och jordfästning. Av vikt ur kyrklig synpunkt

är vidare att böckerna utvisa, vilka personer som äro medlemmar i svenska

kyrkan och vilka som icke tillhöra denna.

Huruvida kyrkoböckerna böra upptaga även anteckningar om medlem­

skap i andra religiösa samfund måste bero på om sådana anteckningar

fylla ett ändamål av tillräcklig vikt. Det ändamål som härvid i första hand

kommer i fråga är att anteckningarna skulle kunna begagnas för att styrka

medlemskapet, då detta är av rättslig betydelse. En sådan användning av

anteckningarna förutsätter att de innehålla icke endast en mera obestämd

upplysning om trosbekännelse utan med namn angiva det samfund, i vil­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

61

ket medlemskap föreligger, och att de fylla stränga krav i fråga om tillför­

litlighet. Det synes emellertid knappast vara möjligt att åstadkomma an­

teckningar som sålunda kunna tillmätas vitsord. Ett viktigt hinder härför

är att förandet av dylika anteckningar, såsom folkbokföringssakkunniga

påpekat, kräver en betydande arbetsinsats. En annan svårighet är att det

torde vara uteslutet att låta kyrkobokföraren fatta beslut, då skiljaktiga

uppgifter förekomma om medlemskapet i annat religiöst samfund. Upp­

gifter som inkomma från religiösa samfund eller enskilda rörande sådant

medlemskap kunna således oförändrade införas i kyrkoboken men något

ställningstagande till deras riktighet kan icke förekomma. Därav följer

emellertid att anteckningarnas värde såsom bevismedel skulle bli ringa.

Ej heller såsom underlag för religionsstatistik kan anteckningarna i

kyrkoböckerna om tillhörighet till trossamfund tillmätas någon större be­

tydelse. De anteckningar härom som nu föras lämna upplysning endast

om en ringa del av de religiösa riktningar som förekomma. Sålunda redo­

visas icke samtidiga medlemskap i svenska kyrkan och i frikyrkosamfund.

I de hänseenden som kunna vara av vikt för en statistik innebär kommitté-

förslaget icke någon väsentlig förbättring. För erhållande av primärmate­

rial till en religionsstatistik torde det vara nödvändigt att söka andra ut­

vägar än att bygga enbart på kyrkoböckerna.

Anteckningarna i kyrkoböckerna böra alltså utvisa, vilka personer som

tillhöra svenska kyrkan och vilka som stå utanför denna. Några bestäm­

melser om fullständiga anteckningar rörande medlemskap i andra religiösa

samfund böra icke införas. Huruvida de anteckningar om trosbekännelse

som nu förekomma alltjämt böra bibehållas, får bedömas ur praktiska

synpunkter. Något vitsord kan icke tillmätas dessa anteckningar; de

kunna likväl i viss utsträckning tjäna till upplysning. Det får ankomma

på de folkbokföringssakkunniga att vid fullgörandet av de sakkunnigas upp­

drag taga ställning till denna fråga.

Om konfessionella behörighetsvillkor för innehav av ämbete

och tjänst m. m.

Kommittén.

Enligt 4 § regeringsformen skola statsrådets ledamöter vara av den rena

evangeliska läran. Samma behörighetsvillkor uppställes i 28 § andra stycket

regeringsformen beträffande innehavare av prästerligt ämbete eller annan

tjänst, varmed är förenat åliggande att undervisa i kristendom eller teolo­

gisk vetenskap. Alla övriga ämbeten och tjänster må — med vissa undan­

tag beträffande utlänningar — innehavas även av bekännare av annan kris­

ten troslära eller den mosaiska läran. Till sistnämnda bestämmelse ankny­

ter emellertid den jävsregeln att icke någon, som ej tillhör den rena evange­

liska läran, må såsom domare eller innehavare av annan tjänst deltaga i

handläggning eller avgörande av fråga, som angår religionsvård, religions­

undervisning eller befordringar inom den svenska kyrkan.

62

Enligt ordalagen avser 28 § regeringsformen endast ämbeten och tjänster,

som tillsättas av Kungl. Maj:t genom fullmakt. De grundsatser som kommit

till uttryck i paragrafen i fråga om konfessionella villkor för innehav av

tjänst och hinder att deltaga i ärendes handläggning och avgörande torde

dock äga en vidsträcktare giltighet.

I grundlagen begagnas uttryck som angiva att viss befattningshavare skall

»bekänna», »vara av» eller »tillhöra» den rena evangeliska läran. Några

olika grader av bekännelsetrohet kunna icke inläggas i dessa uttryck; de

få anses vara synonyma. Kravet att bekänna den rena evangeliska läran

torde få anses uppfyllt genom medlemskap i svenska kyrkan. Utan sådant

medlemskap — eller i fråga om utlänning tillhörighet till utländskt evange-

liskt-lutherskt kyrkosamfund — kan däremot detta krav icke anses vara

tillgodosett.

Kommittén anför att någon bristande förmåga eller vilja att rätt utöva

en befattning i statens tjänst icke kan förutsättas blott därför att befatt­

ningshavaren i religionsfrågor hyllar en mer eller mindre särpräglad upp­

fattning. De nuvarande konfessionella behörighetsvillkoren äro enligt kom­

mitténs mening skäligen betydelselösa. En icke oväsentlig del av svenska

kyrkans medlemmar har en trosåskådning som icke motsvarar den som kyr­

kan företräder och åtskilliga äro rent negativt inställda till den kristna

läran över huvud. I viss mån likartade förhållanden råda eller kunna kom­

ma att råda inom andra trossamfund.

Kommittén föreslår på grund härav sådan ändring i 4 och 28 §§ rege­

ringsformen att behörigheten att inneha statstjänst skall — med vissa i det

följande angivna undantag, då medlemskap i svenska kyrkan eller annat

kristet trossamfund av särskilda skäl anses påkallat — vara oberoende av

trosbekännelse och samfundstillhörighet.

Enligt förslaget skall det konfessionella behörighetsvillkoret för stat s-

rådets ledamöter upphävas för alla utom chef för departement, till

vilket kyrkolagsärendena, kyrkoärendena eller ärendena angående religions­

undervisningen höra, ävensom statsråd utan departement, som har att före­

draga sådana ärenden. Därmed åsyftas vissa grupper av lagstiftnings- och

förvaltningsärenden som handläggas i justitie- och ecklesiastikdepartemen­

ten. Detta förslag innebär alltså att justitie- och ecklesiastikministrarna

samt särskild enligt 5 § tredje stycket regeringsformen förordnad föredra­

gande av nämnda ärenden skola tillhöra svenska kyrkan.

Kommittén åberopar ett uttalande i 1927 års betänkande, vari bl. a. fram-

hålles att det stora flertalet ärenden, som äro föremål för statsrådens äm­

betsutövning, icke är av den beskaffenhet att det har någon betydelse, vilken

ställning i konfessionellt hänseende ämbetsinnehavaren intar. Det stämde

bäst överens med den allmänna uppfattningen i våra dagar, att ingen till

följd av sin religiösa övertygelse finge utestängas från ett ämbete, för vars

beklädande han i övrigt innehade de nödiga kvalifikationerna. Vid statsråds­

ämbetenas tillsättande måste det även anses betydelsefullt att valet av per­

soner kunde ske inom en så vid krets som möjligt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

63

Emellertid finner kommittén det vara uppenbart att kyrkliga förvaltnings-

och lagstiftningsärenden med hänsyn till svenska kyrkans rättmätiga in­

tressen böra beredas och föredragas endast av statsråd, som tillhöra svenska

kyrkan. Jämväl de ärenden som angå religionsundervisningen inta enligt

kommitténs mening en särställning och detsamma bör därför gälla dessa

ärenden.

I fråga om prästerliga ämbeten anser kommittén att det nuva­

rande kravet på bekännelse till den rena evangeliska läran bör kvarstå.

Kommittén behandlar härefter frågan om konfessionella behörighetsvill­

kor för kristendomslärare, som undervisa i allmänna skolor, och

anför därvid att sådana villkor finnas föreskrivna, förutom i regeringsfor­

men, även i vissa skolstadgor. Enligt läroverksstadgan skall sökande till

lektors- eller adjunktstjänst bekänna sig till den rena evangeliska läran,

därest tjänsten omfattar undervisning i kristendom. Stadgorna för folk-

skoleseminarierna och småskoleseminarierna föreskriva att lektor och ad­

junkt med undervisning i kristendom skall vara medlem av svenska kyr­

kan. Även bestämmelser för kommunala skolor innehålla motsvarande före­

skrifter. I stadgorna för kommunala flickskolor, kommunala mellansko-

lor och högre folkskolor föreskrives att ordinarie ämneslärare skall vara

medlem av svenska kyrkan, om han har undervisning i kristendom. Enligt

folkskolestadgan och stadgan för nomadundervisningen fordras medlem­

skap i svenska kyrkan för anställning såsom folkskollärare, småskollärare,

lärare vid mindre folkskola, biträdande lärare eller nomadlärare. I dessa

fall gäller alltså behörighetskravet alla hithörande lärare, även om de icke

skulle ha undervisning i kristendom.

Kommittén påpekar att dessa föreskrifter äro ett uttryck för det nära

samband mellan kyrka och skola, som under århundraden rått i vårt land.

Det svenska skolväsendet har vuxit fram i kyrkans hägn och i äldre tider

betraktades skolan som en kyrklig angelägenhet. Skolans kristendomsunder-

visning fick sin prägel av detta förhållande och den som hade att meddela

sådan undervisning måste vara medlem av kyrkan. Emellertid har, fram­

håller kommittén, en förskjutning inträtt såväl i det faktiska läget som i

den allmänna uppfattningen. Kristendomsundervisningen har numera icke

den konfessionella prägel, som den tidigare ägde. Den har dock i religiöst

avseende en bestämd innebörd. Undervisningsplaner, metodiska anvisningar

och de läroböcker som godkänts giva vid handen att undervisningen full­

följer en evangelisk linje.

En utförlig analys av frågan om konfessionella behörighetsvillkor för lä­

rare som undervisa i kristendom redovisas i 1927 års betänkande (SOU

1927: 13 s. 156—163). Denna utredning utmynnar i en sammanfattning av

de skäl som tala för eller emot ett bibehållande av kravet på tillhörighet till

svenska kyrkan samt ett förslag till medlingslinje, som skulle kunna undan­

röja hindret för kvalificerade personer, vilka icke tillhöra kyrkan, att un­

dervisa i kristendom och på samma gång behålla de garantier som äro grun­

dade på sakskäl. Härvid konstaterades att det icke vore möjligt att utvidga

64

behörigheten endast sålunda att, utöver medlemmar i svenska kyrkan, även

medlemmar i vissa närstående frikyrkosamfund skulle kunna undervisa i

kristendom. Genom en sådan anknytning av behörigheten till medlemskap

i frikyrkosamfund skulle nämligen lärare som tillhör dylikt samfund men

icke svenska kyrkan förlora säkerheten i sin anställning; han skulle för

rätten att behålla denna bli beroende av sitt medlemskap i samfundet. I

betänkandet föreslogs därför att medlemmar av sådana samfund, som er­

hållit rätt att i skolornas ställe ombesörja barnens religionsundervisning,

skulle vara uteslutna från att undervisa i kristendom i allmän skola men

att i övrigt några inskränkningar icke skulle gälla i behörigheten därtill.

Praktiskt sett väntades detta förslag komma att innebära att endast ro­

mersk-katolska och mosaiska trosbekännare skulle vara uteslutna från att

undervisa i kristendom i allmän skola och därmed också från att vara folk­

skollärare eller småskollärare.

Kommittén uttalar att även beträffande dem som ha att undervisa i kris­

tendom berättigade religionsfrihetskrav böra förverkligas i så vid omfatt­

ning som möjligt. Enligt kommitténs mening böra endast sådana inskränk­

ningar, som äro motiverade av kristendomsundervisningens egen karaktär,

göras i lärarnas frihet i religiöst avseende. Från denna synpunkt finner kom­

mittén att kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna icke bör

lämnas åt lärare, vilka anslutit sig till ett trossamfund, vars trosåskådning

väsentligt avviker från grunderna för skolornas kristendomsundervisning.

Enligt kommitténs uppfattning måste en sådan lärare anses sakna den vä­

sentliga förutsättningen för att kunna undervisa i enlighet med kurspla­

nerna och de metodiska anvisningarna. Kommittén anför att ej heller den

som icke tillhör något trossamfund bör tillåtas meddela kristendomsunder­

visning och anför härom följande:

Ofta nog lärer man ha skäl antaga, att den, som utträder ur svenska kyr­

kan utan att inträda i ett närstående trossamfund, i fråga om religionsåskåd-

ning intager en ståndpunkt, som väsentligt avviker icke blott från svenska

kyrkans åskådning utan även från grunderna för skolornas religionsunder­

visning. Man kan med skäl ifrågasätta om en konfessionslös lärare själv skulle

vilja eller i regel vore lämpad att undervisa i kristendom på det sätt som

gällande föreskrifter förutsätta. Bortsett härifrån skulle konfessionslösa

kristendomslärare sannolikt väcka en, måhända stundom omotiverad, miss­

tro i breda befolkningslager och rubba det lugn, som är en förutsättning för

skolornas arbete. Även om man i allmänhet icke skulle ha rätt att betvivla

en konfessionslös lärares lojalitet mot gällande föreskrifter och undervis-

ningsplaner, skulle säkerligen många föräldrar komma att sakna förtroende

för en av honom meddelad kristendomsundervisning. En tänkbar följd vore

även att ett större antal trossamfund skulle söka att erhålla rätt till reli­

gionsundervisning i skolornas ställe, vilket helt visst icke vore till fromma

för skolväsendets enhet i vårt land.

På grund av dessa överväganden föreslår kommittén att tjänst, med vil­

ken är förenat åliggande att meddela kristendomsundervisning i allmän

skola, ej skall få innehavas av annan än medlem av svenska kyrkan eller

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

65

annat trossamfund med en från grunderna för denna undervisning ej vä­

sentligt avvikande trosåskådning.

I detta sammanhang har kommittén även upptagit frågan, huruvida icke

en ytterligare utvidgning av religionsfriheten skulle kunna vinnas genom en

sådan ämnesfördelning mellan lärare i de allmänna skolorna att vissa lärare

kunde befrias från skyldighet att undervisa i kristendom.

Kommittén framhåller att det vid de högre skolor, som bygga på ett system

av ämneslärartjänster, icke i detta avseende uppkommer något problem. I

sådana skolor omfattar flertalet lärartjänster ämnesgrupper, vari kristen-

domskunskap icke ingår, och dessa tjänster stå sålunda öppna för alla

oavsett deras samfundstillhörighet.

Beträffande folkskolorna är läget annorlunda. Dessa bygga på klasslärar-

systemet och lärarna äro alltid skyldiga att undervisa i kristendom. Med de

principer, som sålunda gälla beträffande undervisningsskyldigheten, skulle

enligt kommitténs ovan angivna förslag den, som tillhör ett trossamfund

med en från grunderna för kristendomsundervisningen väsentligt avvikande

trosåskådning, t. ex. en katolik, eller den, som ej tillhör något trossamfund,

icke kunna bli folkskollärare.

Kommittén anser emellertid att en ämnesfördelning i viss utsträckning

skall kunna ske även i folkskolor — ehuru i begränsad omfattning — så att

vissa folkskollärartjänster icke skulle medföra skyldighet att undervisa i

kristendom. Vid ett stort antal skolor, särskilt på landsbygden, kan en så­

dan anordning icke genomföras. När endast en lärare finnes, måste han

undervisa i kristendom. I större skolor med flera lärare skulle däremot

ämneslärarsystemet kunna praktiseras i vass utsträckning. Ett ämnesutbyte

skulle även kunna komma till stånd genom att småskollärare övertar kris­

tendomsundervisningen på folkskolestadiet.

Däremot finner sig kommittén icke böra förorda ett ämnesutbyte, varige­

nom även småskollärare skulle kunna befrias från skyldigheten att under­

visa i kristendom. På skolans mest elementära stadium, där ämnesgränser­

na ej hållas så klara, bör enligt kommitténs mening undantag från klasslä-

rarsystemet icke göras för kristendomsundervisningen. Kommittén fram­

håller dessutom att de praktiska möjligheterna för ordnandet av ämnes­

utbyte mellan småskollärare inbördes torde vara förhållandevis små.

Kommittén framhåller att folkskollärare, som komma att sakna behörig­

het att undervisa i kristendom, kunna få vidkännas eu viss begränsning i

sina befordringsmöjligheter, då de bli hänvisade att söka tjänster vid större

folkskolor, vid vilka ett ämnesutbyte är möjligt att genomföra. Enligt kom­

mitténs uppfattning skulle dock genom dess förslag om ämnesutbyte reli-

gionsfrihetsintresset tillgodoses så långt de praktiska omständigheterna det

medgiva.

Beträffande de teologiska lärartjänsterna vid universiteten

gäller för närvarande att professorer enligt 28 § regeringsformen skola vara

av den rena evangeliska läran. För docenter, vilka förordnas av universitets­

kanslern, finnes icke någon uttrycklig bestämmelse av motsvarande inne-

5 Bihang till riksdagens protokoll

1 samt. Nr 100.

66

Kungl. Maj ds proposition nr 100.

håll. I praktiken torde dock samma behörighetskrav upprätthållas i fråga

om dem.

Kommittén framhåller att dessa behörighetsvillkor äro motiverade icke

av den forskning dessa lärare bedriva utan av den undervisning de med­

dela. Den teologiska undervisningen avser i främsta rummet utbildning av

präster för den svenska kyrkan. Om de hittillsvarande behörighetsvillkoren

för de teologiska fakulteternas lärare skulle bortfalla, kunde det befaras

att fakulteterna icke längre skulle godtagas såsom utbildningsanstalter för

präster och att en opinion inom kyrkan skulle kräva att andra sådana an­

stalter upprättades. Detta kunde enligt kommitténs mening icke anses önsk­

värt. Kommittén finner det därför icke tillrådligt att dessa lärartjänster

skola få innehavas helt oberoende av samfundstillhörighet.

Vissa trossamfund stå enligt kommitténs mening svenska kyrkan så nära

att det icke kan vara oförenligt med den teologiska undervisningens intres­

sen att även medlemmar av sådana samfund kunna vara lärare vid de teolo­

giska fakulteterna. Dessa ombesörja utbildningen också av kristendomslä­

rare; kommittén uttalar den förmodan att, om kommitténs förslag beträffan­

de behörighetsvillkoren för dessa antagas, medlemmar av kyrkan närstående

trossamfund komma att bedriva teologiska studier i syfte att bli kristen­

domslärare. Kommittén finner det därför rimligt att de som tillhöra så­

dana samfund skola äga behörighet att även inneha befattning som lärare

vid teologisk fakultet. Kommittén förordar därför att behörigheten att inne­

ha lärartjänster vid de teologiska fakulteterna förbehålles — förutom med­

lemmar av svenska kyrkan — medlemmar av andra trossamfund med evan­

gelisk grundåskådning. Denna regel skulle gälla både professorer och do­

center.

Till de teologiska fakulteterna äro knutna särskilda praktisk-teologiska

institut, inom vilka undervisningen bedrives i form av praktiska övnings­

kurser. Enligt Kungl. Maj :ts stadga den 30 mars 1935 angående teologiska

examina skall professorn i praktisk teologi vid den fakultet till vilken in­

stitutet är knutet eller annan ledamot av denna fakultet vara föreståndare

för institutet. Övningskurserna ledas av särskilda lärare. Undervisningen

tager direkt sikte på den praktiska prästutbildningen. Med hänsyn härtill

har kommittén i sitt förslag till religionsfrihetslag upptagit ett stadgande av

innehåll, att föreståndaren för de praktiska övningskurserna och de som vid

dessa kurser meddela teologisk undervisning skola vara medlemmar av

svenska kyrkan.

Den nuvarande jävsbestämmelsen i 28 § andra stycket rege­

ringsformen omfattar handläggning eller avgörande av frågor som angå re-

ligionsvård, religionsundervisning eller befordringar inom svenska kyrkan.

Såvitt regeln angår religionsundervisning avser den enligt kommitténs upp­

fattning icke endast religionsundervisningen inom kyrkan, t. ex. konfirma­

tionsundervisning, utan även religionsundervisningen i de allmänna sko­

lorna. Beträffande denna tolkningsfråga hänvisas till vad som anföres i det

följande vid redogörelsen för de föreslagna ändringarna i 28 § regerings­

formen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

67

Kommittén föreslår att jävsregeln skall ändras på det sättet att medlem­

skap i kyrkan skall fordras för behörighet att handlägga och avgöra fråga

om religionsvård eller befordringar inom kyrkan, under det att handlägg­

ning eller avgörande av fråga som är av synnerlig vikt för de allmänna

skolornas religionsundervisning skall förbehållas medlem av svenska kyr­

kan eller av annat trossamfund med eu från grunderna för denna under­

visning ej väsentligt avvikande trosåskådning. I uttrycket religionsvård in­

nefattar kommittén även religionsundervisningen inom kyrkan. Såsom exem­

pel på frågor av synnerlig vikt för religionsundervisningen i de allmänna sko­

lorna anför kommittén fastställande av undervisningsplaner och godkän­

nande av läroböcker.

Beträffande statsrådets ledamöter föreslår kommittén undantag från jävs­

regeln. Kommittén framhåller att utan ett sådant undantag konflikt kunde

uppstå mellan jävsregeln och bestämmelserna i 6 § tredje stycket, 8 § och

42 § andra stycket regeringsformen om den rätt och plikt att övervara i

statsrådet förekommande ärenden, som tillkommer statsrådets ledamöter.

Kommittén behandlar slutligen frågan om befattningshavares

skiljande från tjänsten av konfessionella skäl. I 15 § 1873 års

förordning stadgas att, om den som anmält sig till utträde ur svenska kyr­

kan innehar offentlig tjänst, han skall skiljas från denna, därest ej tjäns­

ten är av beskaffenhet att han utan avseende å sin trosbekännelse kunnat

utnämnas till densamma samt Kungl. Maj :t eller den myndighet, som äger

att tillsätta tjänsten, finner skäligt att honom därvid bibehålla.

Kommittén finner ofrånkomligt att beträffande tjänster, till vilka enligt

kommitténs förslag ej må utnämnas annan än medlem av svenska kyrkan

eller vissa andra trossamfund, bibehålla en bestämmelse motsvarande den

i 15 § av 1873 års förordning, sålunda att innehavare av tjänst av nämn­

da slag, som utträder ur svenska kyrkan eller upphör att vara medlem i

sitt trossamfund, skall skiljas från sin tjänst. Emellertid föreslår kommit­

tén att, då fråga uppkommer om entledigande av befattningshavare med

åliggande att meddela kristendomsundervisning i allmän skola, det skall

prövas, huruvida icke denne i stället för att entledigas kan förflyttas till

annan tjänst, som icke innefattar undervisningsskyldighet i kristendom.

Prövningen skall enligt kommitténs förslag ankomma på Konungen eller

den myndighet han därtill förordnar.

1 fråga om innehavare av tjänster, vilka medföra deltagande i handlägg­

ning eller avgörande av frågor, som angå religionsvård eller befordringar

inom svenska kyrkan, finner kommittén riktigt att även de skola kunna

skiljas från sina befattningar, om de genom ändrad samfundstillhörighct

mistat sin behörighet att handlägga dylika frågor. Beträffande eu tjänst av

detta slag anser kommittén dock något entledigande ej böra ske, därest del­

tagande i kyrkliga frågors handläggning utgör endast eu ringa del av de till

tjänsten hörande uppgifterna. I sådant fall skulle det enligt kommitténs

uppfattning ej möta några väsentliga svårigheter att befria tjänsteinnehava­

ren därifrån. Med hänsyn härtill föreslår kommittén att entledigande skall

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

kunna ske endast om tjänsten i väsentlig mån medför deltagande i handlägg­

ning eller avgörande av frågor, som angå religionsvård eller befordringar

inom svenska kyrkan, och även i sådant fall skall enligt förslaget Konungen

eller den myndighet han därtill förordnar pröva, huruvida icke i stället för

entledigande kan ordnas med förflyttning till annan tjänst.

Beträffande frågor, som angå kristendomsundervisningen i allmänna sko­

lor, har kommittén såsom framgår av det föregående föreslagit att endast

frågor av synnerlig vikt för denna undervisning ej må handläggas av and­

ra än dem som äro medlemmar av svenska kyrkan eller något närstående

trossamfund. Sådana frågor av synnerlig vikt äro enligt kommitténs me­

ning icke så allmänt förekommande att behörigheten att handlägga dem

skall kunna anses utgöra en betingelse för innehav av en tjänst. Bristande

behörighet att handlägga dylika frågor finner kommittén med hänsyn här­

till icke böra utgöra skäl för en tjänsteinnehavares entledigande.

Bestämmelser av ovan angivet innehåll har kommittén upptagit i för­

slaget till religionsfrihetslag. Kommittén framhåller att fråga väl kunde

uppkomma att även i regeringsformen införa bestämmelser rörande de vill­

kor, under vilka en tjänsteman skall kunna entledigas eller förflyttas på

grund av att hans samfundstillhörighet ändrats. Emellertid har kommit­

tén avstått från att framlägga något sådant förslag, enär utredning av frå­

gan om en revision av de i 35 och 36 §§ regeringsformen meddelade be­

stämmelserna om statstjänstemännens rättsliga ställning pågår.

Yttrandena.

I yttrandena ha i allmänhet icke gjorts några erinringar mot kommitténs

förslag att det nuvarande kompetensvillkoret för statsrådets ledamöter skall

upphävas för alla utom justitie- och ecklesiastikministrarna samt särskild

enligt 5 § tredje stycket regeringsformen förordnad föredragande av kyr-

kolagsärenden, kyrkoärenden och ärenden angående religionsundervisning­

en. Endast missionssällskapet Bibeltrogna vänner och en ledamot av domka­

pitlet i Uppsala ha helt avstyrkt förslaget. Juridiska fakulteten i Uppsala

framhåller att mot förslaget kan invändas att, då Konungen enligt 2 § rege­

ringsformen skall tillhöra svenska kyrkan och dess bekännelse sålunda för-

utsättes skola iakttagas vid riksstyrelsens handb avande, det blir en oform­

lighet att icke uppställa samma troskrav i fråga om Konungens rådgivare

som beträffande Konungen själv. Denna oformlighet bleve desto mera påfal­

lande, som den reella beslutanderätten i regeringsärenden överflyttats från

Konungen till statsrådet. En omöjlig situation uppstode i sådana fall då

statsrådet för regeringen och detta innefattade ett starkt katolskt inslag.

Särskilt bör, enligt fakultetens mening, beaktas att de ekonomiska banden

mellan stat och kyrka under senare år knutits fastare, varigenom kyrkan

ställts i starkare beroende av staten än tidigare, ^ä andra sidan finner fakul­

teten det emellertid uppenbart, att det nuvarande kravet på statsrådens be­

kännelse av den rena evangeliska läran så till vida blivit en död punkt, att

dess reella betydelse ligger icke i dess positiva verkan utan i dess utestäng-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

69

ande av personer, som erkänna andra religiösa auktoriteter än den svenska

kyrkan.

Några remissinstanser ifrågasätta, om det ens är behövligt att justitie-

och ecklesiastikministrarna tillhöra kyrkan. Sålunda anför länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län beträffande justitieministern att antalet kyrlco-

lagsärenden är mycket ringa jämfört med antalet övriga ärenden inom ju­

stitiedepartementet. Länsstyrelsen påpekar vidare att såväl riksdagens som

kyrkomötets samtycke erfordras för stiftande av kyrkolag. Någon risk för

att svenska kyrkan skulle påtvingas en för kyrkan icke önskvärd lag­

stiftning, om till justitieminister kunde utnämnas person som icke tillhörde

kyrkan, syntes därför icke vara att räkna med. Däremot kunde krav på

medlemskap i kyrkan utesluta den vid ett visst tillfälle lämpligaste från äm­

betet. Ej heller ecklesiastikministern skulle enligt länsstyrelsens mening be­

höva tillhöra kyrkan, enär religionsundervisningen borde vara konfessio­

nellt obunden.

Metodistkyrkan framhåller att justitieministern har att förbereda även

lagar, som reglera de fria trossamfundens ställning, och anser att justitie­

ministern i följd därav bör vara fri från kravet att tillhöra kyrkan. Fri­

kyrkliga samarbetskommittén uttalar samma mening men framkastar också

tanken att såsom behörighetsvillkor för justitie- och ecklesiastikministrarna

skulle uppställas tillhörighet till kyrkan eller annat trossamfund med evan­

gelisk grundåskådning. Enligt samarbetskommitténs åsikt vore det dock

riktigast att, så länge kyrkan är bunden vid staten, alla kyrkoärenden be­

handlades i ett kyrkodepartement och att krav på tillhörighet till svenska

kyrkan skulle gälla endast för detta departements chef.

Några remissinstanser uttala att ett upphävande av det nuvarande kon­

fessionella behörighetsvillkoret för statsråden bör ha till följd att, liksom

för övriga ämbetsmän, även för statsråden en jävsbestämmelse stadgas, som

utesluter svenska kyrkan utomstående från att deltaga i beslut, som avser

denna kyrka och dess angelägenheter. Domkapitlet i Uppsala, som är av

denna mening, betonar att det icke kan anses riktigt att för kyrkan väsent­

liga frågor, t. ex. rörande bibelöversättning, kyrkohandbok och psalmbok,

avgöras av statsrådsledamöter, som stå utanför kyrkan. I fråga om tillsätt­

ning av prästerliga ämbeten — framför allt de i framskjuten ställning -—

vore det vidare billigt, att besluten fattades av personer som tillhörde kyr­

kan. Domkapitlet i Västerås, teologiska och juridiska fakulteterna i Upp­

sala, juridiska fakulteten i Lund och hovrätten för Västra Sverige ge uttryck

åt samma uppfattning.

Juridiska fakulteten i Uppsala framhåller att en jävsregel för statsrådets

ledamöter väl skulle stå i strid med bestämmelserna i 6 och 8 §§ regerings­

formen om deras rätt och plikt alt övervara i statsrådet förekommande

ärenden, men finner icke något hinder för att i ifrågavarande lagrum så­

dana ändringar företagas att de anpassas efter jävsregeln. Fakulteten an­

ser det icke otänkbart att införa en särskild ordning för kyrkliga ärenden

och erinrar i detta sammanhang om att, liksom tidigare ministeriella mål,

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

kommandomålen ej föredragas i statsrådet. Juridiska fakulteten i Lund fö­

reslår, med hänsyn till bestämmelsen i 8 § regeringsformen om minsta an­

talet ledamöter som skola vara tillstädes vid beslut i statsrådet, att minst

fyra av statsrådets ledamöter skola tillhöra kyrkan. Hovrätten för Västra

Sverige framställer förslag om att ledamot av statsrådet, vilken ej tillhör

kyrkan, skall tillåtas deltaga i handläggning och avgörande av frågor an­

gående religionsvård och befordringar inom kyrkan endast i den mån be-

slutmässighet eljest ej kan utan oskälig omgång åstadkommas.

Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran kommit­

téns förslag, att behörighet att undervisa i kristendom i de allmänna skolor­

na skall tillkomma icke endast medlem av svenska kyrkan utan även med­

lem av trossamfund med en från grunderna för kristendomsundervisningen

i de allmänna skolorna icke väsentligt avvikande trosåskådning. Sålunda

uttala domkapitlen i Linköping, Skara, Karlstad och Visby samt Metodist­

kyrkan tillfredsställelse över förslaget. Läroverkslärarnas riksförbund och

Kristendomslärarnas förening beteckna den föreslagna reformen som an­

gelägen och självklar med hänsyn till den utformning kristendomsunder­

visningen numera skall ha.

Förslaget biträdes även av skolöverstyrelsen, som anser det nödvändigt

att förhindra att kristendomsundervisningen handhaves av lärare som an­

slutit sig till en åskådning, vilken väsentligt avviker från grunderna för un­

dervisningen i de allmänna skolorna. Erfarenheten i vissa andra länder väckte

nämligen farhågor, att möjlighet till konfessionell propaganda skulle kunna

öppnas genom att man borttoge alla krav på samfundstillhörighet. Det

kompetenskrav som kommittén uppställt utgör enligt skolöverstyrelsens

mening den säkraste borgen för en objektiv och tolerant undervisning. Skol­

överstyrelsen påpekar att styrelsen härvid avviker från den ståndpunkt som

den intagit i yttrande över 1925 års religionsfrihetssakkunnigas förslag. I

detta yttrande tillstyrkte skolöverstyrelsen ett förslag, som gick ut på att

ingen finge utnämnas till kristendomslärare, om han tillhörde trossamfund,

åt vars medlemmar Konungen medgivit rätt att i skolornas ställe ombesörja

religionsundervisningen. Skolöverstyrelsen framhåller nu att vid detta till­

fälle en huvudsynpunkt synes ha varit att bereda möjlighet för de frikyrk­

liga samfundens medlemmar att vara kristendomslärare i de allmänna sko­

lorna, men att därifrån alltjämt utestänga icke-kristna och katoliker. Med

dissenterlagskommitténs förslag finner skolöverstyrelsen samma intresse

tillgodosett.

Åtskilliga remissinstanser, som icke i princip ha något att invända mot

kommitténs förslag angående behörighetsvillkor för kristendomslärare, kri­

tisera emellertid det av kommittén använda uttrycket »en från grunderna

för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna väsentligt avvikan­

de trosåskådning». Domkapitlen i Uppsala och Växjö samt teologiska fakul­

teten i Uppsala framhålla att denna formulering är alltför vag och att den

därför skulle erbjuda tillämpningssvårigheter. Juridiska fakulteten i Upp­

71

sala anser den enda praktiska utvägen vara att låta Kungl. Maj :t på fram­

ställning av vederbörande trossamfund pröva om dess medlemmar skola

ha behörighet att vara kristendomslärare. Skolöverstyrelsen uttalar sig i

samma riktning. Teologiska fakulteten i Lund menar att bestämmelsen äi

ologisk. Fakulteten framhåller att enligt gällande undervisningsplaner un­

dervisningen i kristendom är avsedd att vara objektiv och icke konfessionellt

bestämd. Det skulle därför vara inadekvat att tala om en till grunderna för

denna undervisning hörande trosåskådning och följaktligen vilade bestäm­

melsen på en obefintlig förutsättning.

Skolkommissionen betecknar det som anmärkningsvärt att dissenterlags-

kommittén icke redovisat en olägenhet, som är förenad med dess förslag

och som 1925 års religionsfrihetssakkunniga i sitt år 1927 framlagda be­

tänkande starkt understrukit. I detta betänkande påpekades att lärare,

som för sin kompetens åberopade tillhörighet till annat samfund än svenska

kyrkan, skulle komma att sakna den säkerhet i anställningen som eljest är

honom tillförsäkrad. Om han uteslötes ur samfundet, skulle han förlora

behörigheten. Denna omständighet ansågs i betänkandet utesluta tanken på

att anknyta behörigheten till medlemskap i trossamfund av visst slag. Ga­

rantier för undervisningen borde sökas mera i utbildning, formerna för till­

sättning, kontroll över tjänstgöring och fastställande av läroböcker än i det

formella kravet på lärarens samfundstillhörighet. Enligt 1927 års förslag-

skulle därför endast den som tillhörde samfund med rätt till egen religions­

undervisning vara obehörig som kristendomslärare, men icke den som stode

utanför varje samfund. Skolkommissionen ger uttryck åt samma uppfatt­

ning och föreslår att endast medlem av trossamfund med en från evange­

lisk trosåskådning väsentligt avvikande trosuppfattning skall utestängas

från behörighet att vara kristendomslärare.

Vännernas samfund anser att behörighetskravet för kristendomslärare

icke bör anknytas vare sig positivt eller negativt till samfundstillhörighet.

Kristendomslärarbefattning borde kunna innehavas av den som äger en

evangelisk grundåskådning, oberoende av om han tillhör något samfund.

Missionssällskapet Bibelirogna vänner motsätter sig en ändring av nu­

varande bestämmelser att kristendomslärare skall tillhöra svenska kyrkan.

Kommitténs förslag kunde medföra att föräldrar bli tvingade att låta sina

barn undervisas i kristendom av person, som är medlem av ett främmande

trossamfund. Föräldrar tillhörande svenska kyrkan skulle sålunda icke ha

samma rätt som dissenters att få sina barn undervisade av medlemmar av

det egna samfundet.

Å andra sidan håller statskontoret före att, enär kristendomsundervis-

ningens konfessionella karaktär bör bringas att helt upphöra, icke några

som helst konfessionsvillkor böra uppställas för kristendomslärare.

I yttrandena äro meningarna delade om kommitténs förslag att icke upp­

ställa konfessionskrav för alla folkskollärare utan endast för dem som un­

dervisa i kristendom. Domkapitlen i Uppsala och Visby, Sveriges yngre präs­

ters förbund, Sveriges folkskollärarförbund och Sveriges småskollårarinne-

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

72

förbund godtaga förslaget. liristendomslärarnas förening anser detta vara

en för alla parter gagnelig reform. Häri instämmer Läroverkslärarnas riks­

förbund. Länsstyrelsen i Jönköpings lön menar att en konsekvens av den

av kommittén hävdade samvetsfriheten borde vara att det lagfästes en rätt

för lärare att åtnjuta befrielse från skyldighet att undervisa i kristendom. I

Danmark funnes en sådan rätt.

Många remissinstanser ifrågasätta emellertid starkt, huruvida kommitténs

förslag att genom ämnesfördelning skapa folkskollärartjänster utan under-

visningsskyldighet i kristendom är i någon större utsträckning genomför­

bart; särskilt tänker man därvid på de mindre folkskolorna på landet med

endast en lärare. Skolöverstyrelsen uttalar en sådan mening och finner att

det redan av detta skolorganisatoriska skäl under överblickbar tid är ute­

slutet att för folkskollärare göra undantag från regeln att de skola vara be­

höriga att undervisa i kristendom. Även skolkommissionen avstyrker försla­

get. Den betonar i likhet med skolöverstyrelsen svårigheterna att genomföra

en ämnesfördelning och framhåller att olägenheterna med en sådan fördel­

ning dessutom i praktiken äro mycket stora. Bland annat anföres att en lä­

rare på folkskollärarstadiet, som måste lämna undervisningen i kristendoms-

kunskap åt en medlärare, skulle få en mycket svår ställning gentemot ele­

verna och deras föräldrar. Vidare understrykes att en lärare utan kompetens

att undervisa i kristendom skulle ha mindre möjlighet än andra att erhålla

anställning som folkskollärare.

Stockholms domkapitel anför i stort sett samma skäl mot kommittéförsla­

get som skolöverstyrelsen och skolkommissionen. Domkapitlet tillägger att

undervisningen även i andra ämnen i folkskolan än kristendomskunskap i

många fall måste ställa stora krav på en lärares lojalitet och saklighet, t. ex.

på en katolik om han skulle meddela historieundervisning om reformationen.

Slutligen framkastar domkapitlet frågan, hur morgonandakten skall ordnas

i en klass, vars lärare är befriad från att handha kristendomsundervisningen.

Domkapitlet i Karlstad anlägger samma synpunkter som Stockholms dom­

kapitel.

Mot kommitténs förslag att småskollärarna utan undantag skola uppfylla

samma konfessionskrav som ämneslärare i kristendom göras i yttrandena

icke några invändningar.

Beträffande förslaget att lärarna vid de teologiska fakulteterna skola till­

höra svenska kyrkan eller annat trossamfund med evangelisk grundåskåd­

ning uttalas i yttrandena olika meningar. Statskontoret och domkapitlet i

Skara tillstyrka förslaget. Domkapitlet i Uppsala anser väl att goda skäl

tala för bibehållande av det nuvarande kravet att teologie professor skall till­

höra svenska kyrkan, men anser någon större risk icke föreligga om den

föreslagna vidgade behörigheten skulle genomföras. Även kanslern för rikets

universitet biträder förslaget. Kanslern ifrågasätter dock om icke för inne­

hav av professuren i praktisk teologi bör uppställas villkor om medlemskap

i svenska kyrkan. Eljest funnes icke någon garanti för att åtminstone en

professor i teologisk fakultet vore medlem av kyrkan och sålunda kunde i

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

73

överensstämmelse med kommitténs förslag förordnas som föreståndare för

de praktisk-teologiska övningskurserna. Domkapitlet i Lund förordar att de

föreslagna behörighetsvillkoren skola gälla endast för innehavare av ordina­

rie tjänst, således icke för docenter. Vännernas samfund hävdar — i likhet

med vad samfundet gjort beträffande kristendomslärarna — att teologisk

lärarbefattning bör kunna innehavas av den som äger en evangelisk grund­

åskådning, oberoende av om han tillhör något trossamfund.

Några remissinstanser — däribland domkapitlen i Växjö och Härnösand

— göra gällande att begreppet evangelisk grundåskådning skulle behöva när­

mare bestämmas. Juridiska fakulteten i Uppsala förordar — i enlighet med

sitt förslag beträffande kristendomslärarna — att Kungl. Maj:t på fram­

ställning av vederbörande trossamfund skall avgöra om dess medlemmar

skola ha befordringsrätt inom teologisk fakultet.

Under framhållande av att en väsentlig uppgift för de teologiska fakulte­

terna är att utbilda blivande präster inom svenska kyrkan motsätta sig teo­

logiska fakulteten i Uppsala, domkapitlen i Linköping och Härnösand, kyrko­

fullmäktige i Malmö samt missionssällskapet Bibeltrogna vänner en ändring

i nu gällande behörighetsvillkor för de teologiska fakulteternas lärare. Teolo­

giska fakulteten i Uppsala anser att dessa behörighetsvillkor icke utgjort hin­

der för den teologiska forskningens frihet. Domkapitlet i Linköping fram­

håller att en ändring av behörighetsvillkoren kan leda till att kyrkan kom­

mer att resa krav på att få upprätta särskilda prästutbildningsanstalter, en

utveckling som domkapitlet finner icke önskvärd. Kyrkofullmäktige i Malmö

uttalar sainma farhåga och erinrar om att utvecklingen i Norge lett till an­

ordnandet av en »bekännelsefakultet». Domkapitlet i Härnösand påpekar att

i Danmark ansetts självfallet att endast medlemmar av danska kyrkan skola

kunna vara professorer vid de teologiska fakulteterna.

I yttrande av teologiska fakulteten i Lund framhålles att professorerna vid

teologisk fakultet icke blott ha till uppgift vetenskaplig undervisning och

forskning utan därjämte tillsammans utgöra en valkorporation vid vissa

biskopsval och för val av ledamöter i domkapitel och ombud vid kyrkomöte.

På grund härav finner teologiska fakulteten i Lund det vara ofrånkomligt

att till ordinarie professor skall kunna utses endast medlem av svenska kyr­

kan. Fakulteten anser att de teologiska fakulteternas fasta anknytning till

universiteten utgör en garanti för den teologiska forskningens och under­

visningens frihet. Beträffande de teologie docenterna avstyrker fakulteten

bestämmelser om konfessionella behörighetsvillkor.

Domkapitlet i Växjö finner det önskvärt att medlemmar av andra kristna

samfund än svenska kyrkan må kunna befordras till professorer vid teolo­

gisk fakultet men föredrager att detta ordnas genom inrättande av rörliga

professurer.

Juridiska fakulteten i Lund anser det naturligt att lärare, vilkas åliggande

huvudsakligen avser utbildning av präster, skola tillhöra svenska kyrkan el­

ler trossamfund med evangelisk grundåskådning, men för övriga tjänsteinne­

havare, vilkas verksamhet kan betecknas såsom huvudsakligen av objektiv

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

vetenskaplig art, finner fakulteten detta villkor obehövligt och ur vetenskap­

lig synpunkt hinderligt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön uttalar

sig i samma riktning och menar att det beträffande t. ex. professurerna i

religionshistoria och gamla testamentets exegetik knappast är motiverat att

uppställa något konfessionellt behörighetskrav. En ledamot av domkapitlet i

Göteborg och två ledamöter av teologiska fakulteten i Uppsala hävda av

samma skäl att sådant krav icke bör uppställas beträffande någon lärare

vid teologisk fakultet.

Mot de av kommittén föreslagna jävsreglerna beträffande frågor angående

religionsvård, religionsundervisning eller befordran inom svenska kyrkan ha

i yttrandena i allmänhet icke framställts invändningar av principiell natur.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar dock att förekomsten av en

jävsregel i praktiken måste leda till ett visst religionstvång för innehavare

av vissa befattningar inom administrationen. En del befattningar skulle av

praktiska skäl icke kunna innehavas av personer, som drabbas av jävsre-

geln. Att på så sätt i realiteten inskränka myndigheternas val vid tillsättan­

de av tjänster finner länsstyrelsen varken lämpligt eller förenligt med reli­

gionsfrihetens princip. Juridiska fakulteten i Uppsala anmärker att den av

kommittén föreslagna jävsregeln — vilken å ena sidan icke omfattar med­

lem av trossamfund med en från grunderna för de allmänna skolornas

religionsundervisning »ej väsentligt avvikande trosåskådning», å den andra

gäller allenast fråga, som är »av synnerlig vikt för sagda undervisning» —

är i dubbelt hänseende vag. Så tänjbara uttryck som »ej väsentligt avvi­

kande trosåskådning» och »av synnerlig vikt för sagda undervisning» äro,

framhåller fakulteten, alltid olämpliga i en grundlagstext och bli det sär­

skilt, när tillämpningen ankommer på eu mångfald befattningshavare och

myndigheter.

Kommitténs förslag angående tjänsteinnehavares skiljande från tjänsten

vid ändrad ställning i konfessionellt hänseende har endast i några yttran­

den mött invändningar. Juridiska fakulteten i Uppsala anser att, om sam-

fundstillhörighet skall vara ett behörighetsvillkor för innehav av tjänst,

förlust av denna tillhörighet måste medföra entledigande från tjänsten eller

förflyttning till annan tjänst. Emellertid framhåller fakulteten — liksom

i fråga om jävsregeln — att uttrycket »annat trossamfund med en från

grunderna för kristendoinsundervisningen i de allmänna skolorna ej vä­

sentligt avvikande trosåskådning» är alltför vagt för att kunna läggas till

grund för en prövning av befattningshavarnas rättsställning. Olägenheterna

skulle bli särskilt framträdande, om prövningen komme att läggas i hän­

derna på underordnad myndighet eller hänskjutas till domstol. Juridiska

fakulteten i Lund avstyrker förslaget under framhållande av att detta stode

i strid med 36 § regeringsformen, enligt vilken ingen domare eller annan

ämbets- eller tjänsteman — med undantag för de i 35 § nämnda — må

utan rannsakning eller dom avsättas från sin syssla eller utan egen an­

sökning förflyttas till annan tjänst. Teologiska fakulteten i Lund anlägger

delvis samma synpunkter som juridiska fakulteterna i Uppsala och Lund.

75

Sveriges småskollärarinneförbund finner förslaget angående lärarnas rätts­

liga ställning otillfredsställande och anser att det icke bör läggas till grund

för lagstiftning.

Departementschefen.

Den i regeringsformen angivna allmänna principen för tjänstetillsättning­

ar innebär att hänsyn får tagas endast till förtjänst och skicklighet. Konfes­

sionella behörighetsvillkor utgöra undantag från denna huvudregel och kun­

na således medföra att sökande uteslutes från befattning, ehuru han i fråga

om förtjänst och skicklighet är den mest meriterade. Ursprungligen gällde

enligt 1809 års regeringsform att alla civila ämbetsmän skulle vara av den

rena evangeliska läran. De nu gällande bestämmelserna, vilka tillkommo ge­

nom en ändring i regeringsformen år 1870, avsågo att öppna ett friare till­

träde till allmänna befattningar. Att likväl en viss inskränkning bibehölls i

den allmänna regeln, enligt vilken allmänna befattningar förbehållas be-

kännare av kristen eller mosaisk troslära, motiverades med att andra icke

kristna trosbekännare borde uteslutas, emedan åtskilliga bland dem, t. ex.

mormonerna, omfattat läror som vore oförenliga med våra medborgerliga

förhållanden.

Denna motivering kan numera icke anses bärande. Befattningshavare i

allmän tjänst böra icke, i förhållande till övriga medborgare, sättas i någon

undantagsställning. Det stora flertalet befattningshavare ha icke sådana

uppgifter att deras personliga konfession är av någon betydelse. De böra åt­

njuta samma frihet som andra medborgare att själva taga ställning till sin

livsåskådning och denna bör icke inverka på deras behörighet att inneha

och utöva befattningen.

Endast i två hänseenden synes det påkallat att överväga undantag från

den nu angivna grundsatsen, nämligen då det gäller handläggning av ären­

den rörande den svenska kyrkans religiösa förhållanden och undervisning

i kristendom eller teologisk vetenskap. Härvid bortser jag från svenska kyr­

kans prästerskap, som självfallet måste både tillhöra kyrkan och bekänna

dess lära.

Mellan den statliga och kyrkliga förvaltningen finnes ett samband på

sådant sätt att statlig myndighet, ehuru den i allmänhet icke har några

kyrkliga uppgifter, i undantagsfall kan komma att handlägga även kyrk­

liga ärenden. Även religiösa frågor, t. ex. fastställande av kyrkohandbok

eller psalmbok, kunna härigenom komma under myndighetens bedömande.

Sådana frågor ha emellertid, på grund av den skillnad som föreligger mellan

medborgarskap och tillhörighet till kyrkan, icke karaktären av allmänna

angelägenheter utan beröra endast kyrkans medlemmar. Den som icke till­

hör kyrkan bör icke deltaga i handläggning därav.

De synpunkter som nu angivits tillgodoses för närvarande genom eu jävs-

bestäminelse, vilken från befattning med dylika ärenden utesluter den som

icke tillhör kyrkan. Denna jävsbestämmelse bör alltså bibehållas; de jämk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

76

ningar i fråga om dess räckvidd som kunna komma i fråga skall jag beröra

i redogörelsen för departementsförslaget.

I fråga om statsrådets ledamöter gälla för närvarande strängare konfes-

sionsband än för befattningshavare i allmänhet. Enligt regeringsformen

skall nämligen statsrådet i dess helhet vara av den rena evangeliska

läran. Detta stadgande bibehölls oförändrat vid 1870 års reform av hithö­

rande bestämmelser och konstitutionsutskottet hänvisade därvid till att

Konungen vore svenska kyrkans överhuvud och att Konungens makt och

myndighet vid vissa tillfällen kunde utövas av statsrådet samt framhöll

att det vid sådana förhållanden icke vore lämpligt att detta skulle kunna

utgöras av andra troslärors bekännare.

Statsrådets ledamöter intaga icke i det hänseende som nu behandlas någon

särställning. Det måste tvärtom anses vara av stor vikt att valet av rege­

ringsledamöter icke hindras av några speciella villkor, som skulle kunna

utesluta den för sådant uppdrag lämpligaste. Å andra sidan kan även på

Kungl. Maj :t ankomma att handlägga ärenden rörande religiösa angelägen­

heter inom kyrkan. Den nyss angivna synpunkten att sådana ärenden icke

böra handläggas av dem som stå utanför denna kyrka kan alltså äga sin

tillämpning även på regeringsärendena. Visserligen finnas, då det gäller

dessa ärenden, även andra garantier för att de kyrkliga intressena iaktta­

gas. En viktig garanti består däri att i vissa lagstiftningsärenden kyrko­

mötets medverkan erfordras. Det i praktiken viktigaste skyddet för kyr­

kan ligger emellertid i det demokratiska styrelseskicket. Regeringens poli­

tiska ansvar inför folkmajoriteten och dess representanter medför att, all­

dels oavsett vilken konfessionell inställning den enskilde statsrådsledamo-

ten har, några beslut icke kunna förekomma till skada för en kyrka som

folkets övervägande flertal tillhör och önskar se upprätthållen. Häremot kan

naturligtvis anmärkas att den garanti, som sålunda det fria statsskicket ut­

gör, fungerar när det gäller väsentliga frågor, vilka kunna tillmätas någon

politisk betydelse, men knappast på samma sätt inverkar i mera rutinmäs­

siga ärenden. Det torde alltså vara av vikt att den nyss angivna jävsbestäm-

melsen är tillämplig även i regeringsärenden. Svårigheter uppstå dock, om

bestämmelsen gives en sådan räckvidd att ledamot av statsrådet, som icke

tillhör svenska kyrkan, blir förhindrad att deltaga vid ärendets företagande

i konselj. Ledamot av statsrådet är nämligen enligt regeringsformen berät­

tigad och, i viss utsträckning, också skyldig att deltaga i regeringsärendenas

behandling. Från denna, för vårt regeringssätt väsentliga regel kan något

undantag uppenbarligen icke göras. Det är därför nödvändigt att, då det

gäller statsrådets ledamöter, begränsa jävsbestämmelsens tillämplighet. Det­

ta synes lämpligen kunna ske på det sättet att bestämmelsen kommer att

omfatta endast den befattning med ärendet som ligger i dess föredragning.

Däri innefattas också det närmaste ansvaret för ärendets beredning och till­

komsten av beslut. Genom en sådan bestämmelse vinnes i huvudsak samma

resultat som kommittén eftersträvat. Den skillnaden föreligger dock att en­

ligt kommittéförslaget vissa departementschefer skulle vara bundna av ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

77

konfessionskrav, även om skyldigheten att föredraga hithörande ärenden

överflyttats på annan ledamot av statsrådet; skäl härför torde icke före­

ligga.

Vad nu sagts har avseende på de normala fall, då Konungen för rege­

ringen. Det torde emellertid knappast vara tillräckligt motiverat att upp­

ställa några strängare krav av hänsyn till de fall då riksstyrelsen ankommer

på statsrådet i dess helhet, vilka fall åsyftades i konstitutionsutskottets nyss

återgivna yttrande. Det är naturligt att Konungen skall vara den främste

ledamoten av den kyrka, till vilken folkets flertal ansluter sig; i detta hän­

seende har någon ändring icke ifrågasatts. De fall då statsrådet i dess hel­

het kan föra regeringen i Konungens ställe äro rena undantagsfall, som äro

avsedda att bli av kort varaktighet; genom ändringar i regeringsformen år

1949 ha möjligheterna till att sådant fall skall inträffa ytterligare in­

skränkts. Då enligt 43 § regeringsformen tillförordnad regering är tillsatt,

torde vad jag anfört om föredragande komma att gälla den ledamot av re­

geringen som förestår det departement till vilket ärendet hör.

Nu gällande konfessionella behörighetsvillkor för tjänster som medföra

skyldighet att i allmän skola undervisa i kristendom ansågos vid sin till­

komst år 1870, i samband med upphävandet av äldre mera generella bestäm­

melser, icke behöva närmare motiveras. Skälet till att främmande trosbekän-

nare icke tillätos förvärva sådana tjänster låg tydligen däri, att bekännelse

till den rena evangeliska läran betraktades som en garanti för att undervis­

ningen bevarade sin evangelisk-lutherska karaktär. Även då det nu gäller

att taga ställning till dessa behörighetsvillkor måste hänsyn till undervis­

ningen vara det avgörande. Någon annan anledning att sätta dessa tjänster i

en särställning föreligger icke.

Kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna har efter tillkomsten

av grundlagsbestämmelsen avsevärt ändrats. Såsom kommittén närmare ut­

vecklar (s. 53) har denna undervisning både i folkskolan och i högre skol­

former förlorat den dogmatiska och konfessionella prägel som den tidigare

haft. Numera lägges huvudvikten vid en objektiv framställning av kristen­

domens uppkomst, innehåll och utveckling samt vid den etiska fostran som

kan anknytas därtill. Kommittén framhåller att undervisningen fullföljer en

evangelisk linje. Det är avsett att kristendomsundervisningen även efter skol­

reformen skall få i huvudsak samma karaktär som för närvarande. I propo­

sitionen till 1950 års riksdag angående riktlinjer för det svenska skolväsen­

dets utveckling har chefen för ecklesiastikdepartementet framhållit såsom en

väsentlig uppgift för kristendomsundervisningen att till våra efterkomman­

de förmedla det arv av värderingar och levnadsnormer, som skapats före vår

tid och bildar grunden för vårt arbete. Med den uppfattning av undervis­

ningens ändamål, som chefen för ecklesiastikdepartementet sålunda angivit,

följer att denna måste bygga på traditionen i vårt land och på just den form

av kristendom som här sedan gammalt omfattas. Denna kristendomsupp-

fattning är väl icke alldeles enhetlig; skilda riktningar förekomma. Därför

bär man också eftersträvat att ur skolornas undervisning avlägsna sådant

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

78

Kungl. Maj:Is proposition nr 100.

som skiijer dessa riktningar och att skapa en kristendomsundervisning, som

ar ägnad att tillfredsställa det stora flertalet av vårt folk. Detta har visat sig

möjligt därför att svenska kyrkan och de större frikvrkoriktningarna ha en

gemensam, evangelisk grundåskådning.

Uppgiften att undervisa barn i våra allmänna skolor ställer över huvud

taget stora krav på den som vill ägna sig däråt. Lärarens personliga egenska­

per äro av den största betydelse, i synnerhet för en undervisning som är av­

sedd att vara icke blott ett meddelande av kunskaper utan även en karak-

tärsfostran. Genom utbildning av lärare och urval vid tillsättningen söker

man få lärare som besitta icke blott de erforderliga teoretiska insikterna utan

även de karaktärsegenskaper och den förmåga att leda barn som äro nödvän­

diga. Såsom garantier för att undervisningen bedrives på det sätt som är

åsyftat tjäna kursplaner och anvisningar samt kontroll över undervisningen

och däri använda läroböcker. Dessa mera allmänna garantier för undervis­

ningens kvalitet fungera på samma sätt, oavsett vilket läroämne undervis­

ningen avser. Frågan gäller nu, om därutöver några särskilda krav böra

ställas på den som undervisar i kristendom.

Vid ett ställningstagande till denna fråga bör beaktas att, även utan be­

stämmelser härom, ett visst urval av lärare kommer till stånd. Det ligger

nämligen redan i sakens natur att icke någon utbildar sig för en lärargär­

ning, om däri ingår att undervisa i en religion, som strider mot hans över­

tygelse. Det är alltså undervisningsskyldigheten — och icke det formella be­

hörighetskravet — som i första hand verkar avhållande på dem som ha en

främmande religionsuppfattning. På samma sätt förhåller det sig om någon,

som redan innehar lärartjänst, kommer till en uppfattning i religiösa frågor

som strider mot anvisningarna för den undervisning han meddelar. Hans

ändrade personliga uppfattning medför icke någon rätt att avvika från an­

visningarna; ett åsidosättande av dessa kan innefatta tjänstefel. För honom

uppkommer därför problemet, om han kan förena undervisningsskyldighe­

ten med sin nya övertygelse. Är denna av så genomgripande betydelse för

hans personlighet att han icke längre kan fullgöra undervisningen, nödgas

han söka sig en annan verksamhet.

Ehuru man sålunda kan utgå från att även utan särskilda bestämmelser,

som begränsa behörigheten att undervisa i kristendom, denna undervisning

i allmänhet kommer att bedrivas endast av personer som ha en positiv in­

ställning till sitt undervisningsämne, torde dock särskilda behörighetsvill­

kor kunna vara av värde i vissa situationer. Sådana villkor öppna en möj­

lighet för skolmyndigheterna att sörja för att den som står helt främmande

för undervisningen icke anförtros lärartjänst. Det synes således, på grund

av kristendomsundervisningens särskilda karaktär, vid tillsättning av lärare,

som skall utöva sådan undervisning, böra tillses att denne icke har en upp­

fattning som strider mot en evangelisk åskådning. Härvid torde dock, liksom

för närvarande, den som är medlem av svenska kyrkan få antagas fylla

detta krav; att införa något sakligt bedömande i dessa fall, som utgöra

flertalet, kan icke komma i fråga. Sökande som icke tillhör svenska kyrkan

bör kunna såsom bevis om sin inställning åberopa medlemskap i frikyrko­

79

samfund. Däremot kan sådant medlemskap, såsom påpekats i 1927 års be­

tänkande, icke göras till en ovillkorlig förutsättning för rätten att inneha

tjänsten. Det måste därför föreligga också en möjlighet att på annat sätt

styrka att läraren fyller angivna krav i fråga om sin åskådning.

Genom bestämmelser av det innehåll som nu angivits kan salunda tillses

att endast personer som tillhöra svenska kyrkan eller eljest ha en åskåd­

ning som är förenlig med undervisningen vinna anställning såsom kristen­

domslärare. Fråga uppkommer då, om sådan lärare, därest förutsättningen

sedermera brister, bör vara skyldig att frånträda tjänsten. Uppenbart är att

lärarens skiljande från tjänsten på grund av hans konfessionella förhållan­

den innebär ett mycket allvarligare ingripande i den religiösa friheten än en

kontroll vid tillsättning av lärare, som skola undervisa i kristendom. Det

måste föreligga mycket starka skäl för att den som visat sig kunna utan

anmärkning utöva en lärartjänst sedermera skall kunna skiljas från tjäns­

ten. Redan däri att behörigheten, såsom nyss angivits, anknytes till lärarens

ådagalagda inställning till sitt undervisningsämne ligger, att det i allmänhet

icke är möjligt konstatera att någon ändring däri skett annat än genom det

sätt, på vilket han sköter sin undervisning. Men även om det i undantags­

fall skulle kunna visas, t. ex. att lärare inträtt såsom medlem i ett samfund

som icke kan betecknas som evangeliskt, kan det icke anses motiverat att

ett ingripande mot läraren skulle kunna ske med åsidosättande av de regler

som gälla för hans anställning. Huruvida han på grund av ådagalagd religiös

inställning skall kunna skiljas från tjänsten, bör således bero på anställ­

ningsformen. Är han anställd på sådana villkor att han kan uppsägas från

tjänsten, bör således dylik åtgärd kunna tillgripas. En ordinarie lärare bör

däremot icke kunna skiljas från tjänsten annat än på grund av tjänstefel

och i den administrativa eller judiciella ordning som gäller för bestämmande

av påföljd härför.

Kommittén har upptagit frågan om en sådan ämnesfördelning inom folk­

skolan att lärare i större omfattning än för närvarande kunde fritagas från

skyldigheten att undervisa i kristendom, varigenom sådana lärartjänster

skulle stå öppna även för dem som icke fylla villkoren för att bli kristen­

domslärare. Vad kommittén föreslagit i denna del har rönt kritik i flera ytt­

randen. Jag skall icke närmare ingå på denna skolorganisatoriska fråga. Det

bör dock framhållas att de skäl som föranleda konfessionella begränsningar

i behörigheten att vara lärare hänföra sig allenast till undervisningen i kris­

tendom. Endast då det gäller sådan undervisning få enligt regeringsformen

särskilda villkor för utnämning förekomma. Härav följer alltså att, i den

män en lärare är fri från skyldighet att undervisa i kristendom, något kon-

fcssionsband icke gäller för tjänsten, oavsett vid vilken skolform denna är

inrättad.

Kommittén framhåller att konfessionella behörighetsvillkor för de teo­

logiska fakulteternas professorer icke äro motiverade av den forskning des­

sa bedriva men väl av den undervisning de ha att meddela samt hänvisar

till alt dessa fakulteter utbilda präster för svenska kyrkan. Därför finner

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO.

80

kommittén att sådana lärarbefattningar icke böra kunna innehavas helt

oberoende av samfundstillhörighet men att behörigheten därtill bör kunna

utvidgas till medlemmar i vissa kyrkan närstående trossamfund, nämligen

sådana som ha en evangelisk grundåskådning.

Den teologiska undervisningen kan icke på samma sätt som undervis­

ningen i de allmänna skolorna vara bunden av kursplaner och anvisningar;

den måste bygga på en fri vetenskaplig forskning och det ankommer på var­

je professor att inom ramen för sitt ämne giva undervisningen dess inne­

håll. Det är emellertid ofrånkomligt att denna undervisning, om den skall

kunna tillgodose prästutbildningen för svenska kyrkan, måste äga en evan­

gelisk-luthersk inriktning. Härvid är det självfallet icke fråga om någon

inskränkning i den vetenskapliga friheten eller något hinder för den en­

skilde forskaren att hysa och i sin undervisning giva uttryck åt personliga

meningar i skilda frågor. Men en forskning som utgår från helt andra för­

utsättningar än dem som sedan gammalt bestämt den evangelisk-lutherska

teologien vid våra universitet ägnar sig icke väl såsom underlag för präst­

utbildningen. Det torde sålunda vara uppenbart att den som skall utöva

en för prästutbildningen så central undervisning som den i praktisk teo­

logi måste tillhöra kyrkan och att någon, som i sitt vetenskapliga arbete

företräder en annan religiös riktning eller eljest tagit avstånd från kyrkans

lära, icke kan komma i fråga till en sådan lärostol. I huvudsak torde sam­

ma förhållande gälla flertalet av de övriga ämnena inom de teologiska fa­

kulteterna. Såsom kommittén framhållit förekomma dock frikyrkliga rikt­

ningar, vilka stå kyrkan så nära att forskare som anslutit sig till någon av

dem böra kunna utöva teologisk undervisning vid fakulteterna. Ä andra

sidan kunna inom de teologiska fakulteterna förekomma undervisningsäm­

nen, som icke äga en särskild evangelisk-luthersk prägel, och lärostolar i

dessa ämnen böra därför stå öppna för varje kompetent forskare, oavsett

dennes konfessionella inställning. Så torde förhålla sig med undervisningen

i allmän religionshistoria. Om det, såsom stundom diskuterats, skulle in­

rättas en filologisk undervisning inom de teologiska fakulteterna, saknas

uppenbarligen varje anledning att uppställa något konfessionellt krav på

utövarna av denna undervisning. Vid utnämning till teologisk lärartjänst

bör således, i den omfattning som nu angivits, fordras att sökanden tillhör

svenska kyrkan eller, i varje fall, icke har en trosåskådning som strider

mot evangelisk kristendomsuppfattning.

I detta sammanhang bör dock även beaktas att professorerna i teologi

icke endast ha forsknings- och undervisningsuppgifter. De utöva dessutom

vissa särskilda kyrkliga funktioner, nämligen att inom sig utse represen­

tanter i domkapitel och kyrkomöte samt att deltaga i biskopsval. Av lagen

om domkapitel och av kvrkomötesförordningen framgår att endast den

som tillhör svenska kyrkan kan vara ledamot i domkapitel eller kyrkans

ombud vid kyrkomöte. Några särskilda bestämmelser finnas icke som an­

giva, hur valet av fakultetens representanter skal! tillgå. Uppenbart är dock

att den som icke själv äger vara representant icke heller äger deltaga i va­

let av sådan. Att den som icke tillhör svenska kyrkan ej äger deltaga i

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

81

biskopsval följer omedelbart av regeringsformens bestämmelser. Det skul­

le visserligen rent teoretiskt kunna anmärkas, att om icke några formella

garantier uppställas för att ett tillräckligt antal av fakulteternas medlem­

mar tillhör kyrkan, fakulteterna skulle kunna bli oförmögna att fullgöra

dessa kyrkliga funktioner. En sådan utveckling är emellertid så osannolik

att den tills vidare kan lämnas ur räkningen.

Vad slutligen angår frågan om befattningshavares skiljande från tjänsten

på grund av konfessionella skäl torde det vara uppenbart att det nu gällan­

de stadgandet i 1873 års förordning, enligt vilket befattningshavare som

utträder ur svenska kyrkan saknar all rätt att vara bibehållen vid sin tjänst

utan är härför helt beroende av myndighets goda vilja, utgör ett allvarligt

och betänkligt ingrepp i religionsfriheten. I fråga om lärartjänsterna har jag

redan angivit att några särbestämmelser om skyldighet att frånträda tjäns­

ten icke böra förekomma. Ej heller i något annat av nu behandlade fall torde

någon sådan skyldighet böra bibehållas. Endast präst i svenska kyrkan bör,

om han övergiver kyrkans lära, vara skyldig frånträda befattningen; härom

finnas redan bestämmelser i en år 1948 antagen lag.

Om kyrklig vigsel.

Kommittén.

Enligt 4 kap. 1 § giftermålsbalken ingås äktenskap med kyrklig eller bor­

gerlig vigsel. Kyrklig vigsel må enligt 4 kap. 2 § förrättas antingen av präst

i svenska kyrkan eller av präst i främmande trossamfund, vars prästerskap

av Kungl. Maj :t förklarats äga rätt att förrätta vigsel. Innan präst inom så­

dant samfund må utöva rättighet att viga skall, enligt kungörelsen den 6 au­

gusti 1894, i Stockholm hos överståthållarämbetet och annorstädes i riket hos

länsstyrelse styrkas, dels att samfundets prästerskap äger rättighet att med

laga verkan förrätta vigsel, dels att den person, varom är fråga, är präst i

samfundet och jämväl enligt samfundets regler är behörig att viga.

De kristna trossamfund, vilkas prästerskap ha rätt att viga med laga ver­

kan, äro Metodistkyrkans församlingar, Romersk-katolska kyrkan, de angli­

kanska församlingarna i Stockholm och Göteborg, Franska reformerta för­

samlingen i Stockholm, Nya kyrkans svenska församling i Stockholm, Nya

kyrkans församling i Stockholm och Nya kyrkans samfund i Jönköping. Be­

hörighet att viga har vidare tillagts rabbiner och vikarierande rabbiner vid

de mosaiska församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Sistnämnda

vigselförrättare äro undantagna från skyldigheten att styrka sin behörighet

inför överståthållarämbetet eller länsstyrelse.

Svenska missionsförbundet, Svenska baptistsamfundets missionsstyrelse,

Örebro missionsförening, Adventistsamfundct, Frälningsarmén och Filadel-

fiaförsamlingen i Stockholm ha i skrivelser till kommittén hemställt att så­

dana bestämmelser införas att dessa organisationer kunna erhålla behörighet

att anordna vigsel med civilrättslig verkan. I ett par av skrivelserna hävdas

emellertid att den mest tillfredsställande lösningen av vigselfrågan vore att

(! Iiihang till riksdagens protokoll

1 samt. Nr 100.

82

obligatoriskt civiläktenskap infördes, eller att sålunda giftermål med rättslig

verkan skulle ingås inför borgerlig myndighet. Efter äktenskapets ingående

kunde var och en i överensstämmelse med sin religiösa uppfattning söka den

kyrkliga välsignelse eller bekräftelse av giftermålet, som han önskade.

Kommittén anser det icke finnas anledning att i vårt land göra den bor­

gerliga vigseln till den enda legala formen för giftermål. Enligt statistiska

uppgifter för åren 1925, 1935 och 1945 utgjorde de kyrkliga vigslarna resp.

93,5, 92,7 och 94,2 % av samtliga vigslar. Kommittén yttrar att dessa siffror

tyda på att den kyrkliga vigseln har en så stark förankring i folket, att det

skulle vara ett alltför radikalt ingrepp att genom införandet av obligatoriskt

civiläktenskap fråntaga den kyrkliga vigseln dess rättsverkningar. För den

stora majoritet, som fasthåller vid kyrklig vigsel, skulle det betyda en onö­

dig omgång, om civiläktenskapet bleve obligatoriskt. Enligt kommitténs upp­

fattning måste vidare det religiösa momentet vid vigseln anses bidraga till

att bevara helgden kring äktenskapets ingående och att stärka den äkten­

skapliga gemenskapen.

Kommittén finner det vara rätt och billigt att trossammanslutningars med­

lemmar likaväl som de främmande trossamfundens finge vigas av sina egna

religionslärare. Trossammanslutningarnas verksamhet har i allmänhet ge­

staltats på liknande sätt som de främmande trossamfundens, i relativt fast

organiserade församlingar och mestadels med egen sakramentsförvaltning.

Det borde kunna anförtros åt en trossammanslutning med tillbörlig organi­

satorisk fasthet att ha egna vigselförrättare. Emellertid anser sig kommittén

icke kunna förorda att alla befattningshavare med själavårdande uppgifter

inom en sådan sammanslutning skola få förrätta vigsel. Utbildningen av des­

sa befattningshavare är mycket olika inom olika sammanslutningar. En vig­

selförrättare måste besitta erforderliga kvalifikationer för uppdraget. Kom­

mittén finner det därför böra särskilt prövas, vilka personer som skola äga

behörighet att förrätta vigsel. Vidare anser kommittén att hänsyn måste ta­

gas till behovet av vigselförrättare inom trossammanslutningarna. Efter en

närmare utredning av denna fråga (bet. s. 134—137) beräknar kommittén detta

behov till inemot 500 vigselförrättare. Kommitténs förslag innebär sålunda

att Kungl. Maj :t på förslag av trossammanslutningarna och efter prövning

av de föreslagnas kvalifikationer och behovet av vigselförrättare skulle kun­

na meddela förordnande för personer inom sammanslutningarna att förrätta

vigsel.

Med hänsyn till önskvärdheten av överensstämmelse mellan de regler

som gälla för trossammanslutningar och för särskilda trossamfund föreslår

kommittén att vigselförrättare inom trossamfund, som icke redan nu har

vigselrätt, skall förordnas på samma sätt som vigselförrättare inom tros­

sammanslutning. Ett trossamfund skulle alltså icke längre erhålla generellt

medgivande för sitt prästerskap att förrätta vigsel, överståthållarämbetets

och länsstyrelsernas befattning med ifrågavarande ärenden skulle upphöra

och ersättas av ett prövningsförfarande hos Kungl. Maj :t.

De trossamfund, vilkas prästerskap redan nu har behörighet att viga med

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

83

laga verkan, skulle emellertid — med undantag för de mosaiska försam­

lingarna — få behålla denna behörighet. Enligt vad kommittén inhämtat

föreligger behov av flera vigselförrättare för de mosaiska trosbekännarna

med hänsyn till att antalet vigslar under senare år ökat i antal — beroende

på den stora inflyttningen av utländska judar — och att vigsel stundom

sker på orter, långt avlägsna från Stockholm, Göteborg och Malmö. Det

synes kommittén också vara en brist att det icke förekommer någon officiell

registrering av dem som äro behöriga att förrätta mosaisk vigsel. På grund

härav föreslår kommittén att beträffande förordnande av mosaiska vigsel­

förrättare skall gälla vad nu föreslagits beträffande vigselförrättare inom

trossammanslutningar.

I 4 kap. 2 § giftermålsbalken stadgas att kyrklig vigsel må äga rum inom

svenska kyrkan, om båda de trolovade äro medlemmar av kyrkan eller den

ene är medlem därav och den andre tillhör annat kristet trossamfund. Be­

träffande vigsel inom främmande trossamfund, vars prästerskap är behö­

rigt att förrätta vigsel, gäller att vigsel må äga rum, om båda de trolovade

äro medlemmar av samfundet eller, där samfundet är kristet, den ene är

medlem därav och den andre av annat kristet trossamfund. I paragrafen

stadgas vidare att Kungl. Maj:t äger förordna att medlem av utländskt

evangeliskt-lutherskt trossamfund skall ha samma rätt till kyrklig vigsel

som medlem av svenska kyrkan. Sådant förordnande har meddelats' i fråga

om medlemmar av danska folkkyrkan, norska statskyrkan, Finlands evan­

gelisk-lutherska kyrka och evangelisk-lutherska Augustanasynoden i Ame­

rika. Enligt 4 § i samma kapitel gäller att äktenskap må ingås med borger­

lig vigsel, evad de trolovade kunna erhålla kyrklig vigsel eller ej.

Kommittén framhåller att på grund av den vidgade rätten till utträde ur

svenska kyrkan anledning finnes att överväga, om äktenskap skall få ingås

med vigsel inom svenska kyrkan, när den andra kontrahenten ej tillhör nå­

got trossamfund. Enligt kommitténs mening bör någon ovillkorlig rätt till

sådan vigsel icke medgivas, men det bör vara prästen förbehållet att avgöra,

huruvida han finner skäl förrätta vigseln. Kommittén anför härom:

Den kyrkliga vigseln är en handling inom den kristna församlingen och

det förefaller icke rimligt att de som icke tillhöra något kristet samfund

skulle tillerkännas rättighet att vid vigseln bli betjänade av kyrkan, sär­

skilt som man icke beträffande dem kan presumera en rätt förståelse för

den religiöst bestämda vigselakten. Att för sådana fall medgiva en ovill­

korlig rätt till vigsel inom svenska kyrkan, så snart den andra kontrahen­

ten tillhör kyrkan, skulle på cn ingalunda betydelselös punkt innebära ett

avsteg från hittills gällande principer. Ett dylikt avsteg kan icke motiveras

endast med en hänvisning till religionsfrihetens krav.

Det nuvarande ovillkorliga hindret att förrätta kyrklig vigsel i här av­

sedda fall anser kommittén dock böra bortfalla. Den som icke tillhör något

trossamfund kan vara döpt och ha erhållit kristen undervisning eller på

annat sätt ha en positiv relation till den kristna religionen och kyrkan. Ur

kyrklig synpunkt kan det många gånger icke vara något att invända emot

att en sådan person erhåller kyrklig vigsel. Likaledes synes i detta sam­

manhang höra beaktas, att det ibland kan vara ovisst huruvida en person

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

84

verkligen tillhör ett trossamfund. Förhållandena under senare år ha visat

att denna fråga kan vara svår att avgöra beträffande utlänningar, som vis­

tas i Sverige. Kommittén har ock i kapitlet om kyrkobokföringen framhål­

lit, att någon fullständig redovisning i kyrkoböckerna av medlemskap i

trossamfund av olika skäl ej bör förutsättas. Jämväl med hänsyn härtill

finner kommittén lämpligt att lätta på kravet att, när en av kontrahenterna

icke tillhör svenska kyrkan, denne dock skall tillhöra ett kristet trossam­

fund.

Enligt kommitténs förslag skall sålunda vigsel inom svenska kyrkan kun­

na förekomma i sådana fall då den ene av kontrahenterna tillhör kyrkan

och den andre icke tillhör något trossamfund; dock skulle präst icke vara

skyldig viga, därest någon av de trolovade icke tillhör något trossamfund.

Samma regler finner kommittén böra gälla vigsel inom annat kristet tros­

samfund. Något förbehåll att vigselförrättaren icke är skyldig viga, om en

av kontrahenterna ej tillhör något trossamfund, är emellertid i detta fall

icke erforderligt, då vigselförrättare inom annat trossamfund icke har nå­

gon i lag föreskriven skyldighet att förrätta vigsel.

Vigsel inom trossammanslutning skall enligt kommitténs mening kunna

äga rum under samma förutsättningar som vigsel inom svenska kyrkan;

dock skall åtminstone en av kontrahenterna tillhöra icke blott kyrkan utan

även trossammanslutningen.

I fråga om vigsel inom mosaisk församling framhåller kommittén att så­

dan vigsel enligt nu gällande bestämmelser anses kunna ske mellan mo­

saiska trosbekännare, även om dessa icke tillhöra mosaisk församling i Sve­

rige. Under senare år har ett stort antal utländska mosaiska trosbekännare

inkommit i landet och dessa tillhöra icke de mosaiska församlingarna, vil­

ka bestå endast av svenska medborgare. Vigsel bland dessa utlänningar för­

rättas av de mosaiska församlingarnas rabbiner. Behov av mosaisk vigsel

mellan personer som icke tillhöra mosaisk församling skulle kunna upp­

komma även i andra fall, om rätt till fritt utträde ur sådan församling in­

föres. Enligt kommitténs förslag skall därför mosaisk vigsel kunna äga rum,

om båda de trolovade äro mosaiska trosbekännare.

Präst inom svenska kyrkan har enligt gällande bestämmelser icke någon

rätt att vägra vigsel av den anledningen att någon av de trolovade är från­

skild. Frågan om kyrklig vigsel av frånskilda har alltsedan 1868 vid många

tillfällen behandlats i kyrkomötet och i riksdagen, dock utan att leda till

ändrad lagstiftning. Sålunda förekom denna fråga vid 1908 års riksdag i

samband med att den borgerliga formen för äktenskaps ingående utan in­

skränkning gjordes tillgänglig för alla. Ett av lagutskottet framlagt för­

slag om rätt för präst att vägra frånskild kyrklig vigsel blev dock ej bifal­

let av riksdagen. Samma fråga upptogs åter, då riksdagen och kyrkomötet

1915 behandlade lagstiftningen angående äktenskaps ingående och upplös­

ning. Justitieministern Hasselrot utvecklade vid detta tillfälle i kyrkomötet

skälen till att han icke kunde gå med på en bestämmelse, som befriade präst

från vigselskyldigheten i dylika fall. Kyrkomötet antog lagförslaget men

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

85

beslöt även skrivelse angående vigselskyldigheten. Skrivelsen föranledde

icke någon åtgärd. Även senare (1929 och 1936) har frågan behandlats i

kyrkomötet utan att leda till något positivt beslut. År 1946 beslöt kyrko­

mötet begära att frågan skulle upptagas av dissenterlagskommittén och

skrivelsen härom har Kungl. Maj:t överlämnat till kommittén.

Kommittén föreslår att i 4 kap. 3 § giftermålsbalken skall intagas ett

stadgande, enligt vilket präst i svenska kyrkan icke skall vara skyldig att

viga, därest någon av de trolovade är frånskild och andra maken i tidigare

äktenskap lever.

Såsom motiv för förslaget anför kommittén bland annat följande:

Ett icke obetydligt antal präster känner otvivelaktigt allvarliga samvets­

betänkligheter att viga frånskilda, medan andra präster ha eu annan upp­

fattning av den kyrkliga vigseln och anse sig kunna förrätta sådan utan in­

skränkningar. Det synes rimligt att skälig hänsyn tages till prästens sam­

vete, om detta icke medför att samhällets intresse eller annans rätt därige­

nom kränkes.

Hela frågan kommer också i ett delvis nytt läge, därest i enlighet med dis-

senterlagskommitténs förslag vigsel förrättad inom vissa trossammanslut-

ningar tillerkännes laga verkan. Trossammanslutningarnas vigselförrättare

synas icke rimligen böra i lag åläggas skyldighet utan endast givas rättig­

het att viga. Dessa vigselforrättares eventuella skyldigheter härutinnan

kunna endast bestämmas av vad sammanslutningarna själva föreskriva.

Det är anledning att förmoda att föreskrifterna härom eller den praxis som

kan utvecklas bli sådana, att vigsel av frånskilda aldrig eller i mycket be­

gränsad utsträckning förekommer. Under sådana förhållanden kan svenska

kyrkan i den kristna opinionen framstå som ett samfund med mindre etiskt

allvar och med mindre utvecklat sinne för äktenskapets helgd än de inom­

kyrkliga trossammanslutningarna. Det förefaller uppenbart att en kyrka,

som undantagslöst och okritiskt meddelar vigsel åt frånskilda, därigenom

lätt kan motverka sin egen förkunnelse om äktenskapsförbundets hclgd och

orygglighet. Visserligen innebär inte den kyrkliga vigselakten ett konsta­

terande av att den förbindelse, som ingås, är etiskt och kristet fullvärdig, och

i detta avseende behöver därför icke någon väsentlig skillnad föreligga mel­

lan vigsel av kontrahenter, som ej förut varit gifta, och vigsel av frånskilda;

kyrkans vigselritual torde utan osanning kunna användas även vid vigsel

av frånskilda. Men trots detta kvarstår det förhållandet att, då äktenskap

ingås mellan personer, av vilka endera eller båda ha genom skilsmässa upp­

löst äktenskap bakom sig, de tidigare vid en vigselakt uttalat trohetslöften

och velat ha sitt äktenskap betraktat som ett oupplösligt kristligt äkta för­

bund. Det kan inträffa fall då den kyrkliga vigseln av frånskilda så uppen­

bart skadar kyrkans anseende och auktoritet och står i strid mot hennes

egen förkunnelse om äktenskapet, att prästen av sitt samvete och i trohet

mot den kyrka han tjänar skulle känna sig förpliktad att vägra vigsel, om

rättighet härtill förelåge. Så länge skyldigheten består, föres prästen in i en

många gånger mycket allvarlig samvetsnöd.

I den förda diskussionen ha två vägar anvisats till lösningen av denna

fråga. Antingen skall kyrklig vigsel över huvud icke få förekomma, då någon

av kontrahenterna är frånskild, eller också skall prästen medgivas rätt att

under vissa förutsättningar vägra sin medverkan till vigsel i detta fall. Den

första linjen har den fördelen att den objektivt fastställer, när kyrklig vig­

sel ej får äga rum, och förhindrar subjektivt godtycke. Å andra sidan ute­

slutas därigenom från kyrklig vigsel också de fall, då någon religiöst motive-

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

råd invändning mot kyrklig vigsel icke finnes. Den lidande parten i ett

upplöst äktenskap skulle genom en sådan lagbestämmelse hindras att få ett

nytt äktenskap bekräftat genom den kyrkliga vigselakten. Av dessa och

andra skäl torde ett generellt förbud mot vigsel av frånskilda ej vara till­

fredsställande. Många, icke blott bland prästerna, skulle anse en sådan lag­

bestämmelse vara stridande mot den kristna kärleken och mot den evange­

liska kristendomstolkning, som den svenska kyrkan företräder. Den all­

männa uppfattningen inom svenska kyrkan är icke heller att alla frånskilda

böra förvägras kyrkans medverkan vid ingåendet av nytt äktenskap. Men det

torde vara omöjligt att i en lagbestämmelse formulera de skäl, som böra för­

anleda en vägran att förrätta kyrklig vigsel. Avgörandet torde därför böra

överlåtas till den enskilde prästen.

Kommittén anför att Finlands kyrkomöte år 1948 antog en bestämmelse,

enligt vilken frånskild person, vars förre make vore i livet, icke finge vigas

till kyrkligt äktenskap och ej heller hans borgerligt ingångna äktenskap

välsignas, såvida icke präst ansåge synnerliga skäl därtill förefinnas. Detta

beslut av kyrkomötet har sedermera icke blivit godkänt av republikens pre­

sident. Av det utskottsbetänkande som låg till grund för kyrkomötets be­

slut framgick emellertid, hur det var avsett att bestämmelsen skulle till-

lämpas, och ur betänkandet må därför följande här anföras:

Ehuru det är synnerligen svårt, ja, till och med omöjligt att giva detal­

jerade och i alla avsenden hållbara anvisningar rörande de fall, då äkten­

skapsskillnad icke kan från kristlig synpunkt ovillkorligen fördömas, vill

utskottet dock hänvisa till några orsaker till äktenskapsskillnad, vilka kun­

de anses vara motiverade. Sådana orsaker, vilka även nämnas i äktenskaps­

lagen, äro äktenskapsbrott från den andra makens sida, könssjukdom, grov

misshandel, långvarigt frihetsstraff, svårt missbruk av berusningsmedel,

obotlig sinnessjukdom eller sinnesslöhet, försvinnande i obekanta öden eller

med dem jämförbar omständighet. Däremot har utskottet icke velat i denna

förteckning upptaga vanlig brytning i förhållandet mellan makarna, eme­

dan denna kan bliva en mycket lättvindig orsak till skillnad. Vad här an­

förts skulle enligt utskottets åsikt tjäna vederbörande präst till ledning,

men ankomme det på prästen själv att, på grund av sin kännedom om den,

som anhåller om vigsel, träffa sitt avgörande. Härvid borde naturligtvis av­

seende fästas icke enbart vid den egentliga orsaken till skillnaden i äkten­

skapet utan också vid personens andliga och sedliga tillstånd.

Kommittén framhåller att enligt dansk och norsk lag präst kan neka att

viga frånskild samt att någon olägenhet av denna ordning icke försports.

Vidare påpekar kommittén att den borgerliga vigseln under alla förhållan­

den står till kontrahenternas förfogande och att, även om det ojämförligt

största antalet äktenskap ingås genom kyrklig vigsel, den borgerliga vig­

seln numera har en sådan ställning i det allmänna medvetandet att en hän­

visning till denna vigselform icke kan betraktas som nedsättande.

Yttrandena.

Beträffande kommitténs förslag om kyrklig vigsel uttalas i ytt­

randena delade meningar. Vad till en början angår frågan om obligatoriskt

civiläktenskap avvisar domkapitlet i Härnösand i likhet med kommittén

87

tanken därpå. Domkapitlet håller före att införandet av ett sådant äkten­

skap skulle påskynda samhällets sekularisering och bidraga till undermine­

rande av äktenskapets helgd. Domkapitlen i Karlstad och Lund samt Sve­

riges yngre prästers förbund uttala samma mening.

Juridiska fakulteten i Uppsala hävdar däremot att det principiellt riktiga

vore att helt särhålla det civilrättsliga äktenskapet från det kyrkliga, så att

det förra tillerkändes civilrättsliga verkningar men det kyrkliga äktenska­

pets rättsverkningar finge bero av varje trossamfunds inre rätt. Det bor­

gerliga äktenskapets ingående borde göras till en registreringsakt av rent

civil natur utan kyrklig medverkan.

I några yttranden göres gällande att frågan om rätt för frikyrkoförsam­

lingar att anordna kyrklig vigsel med civilrättslig verkan icke äger något

nödvändigt sammanhang med religionsfrihetsspörsmålet. Möjligheten att

efter borgerlig vigsel anordna en religiös akt funnes alltid. Denna åsikt ut­

talas av domkapitlen i Uppsala, Strängnäs, Västerås och Karlstad, juri­

diska fakulteten i Uppsala och Sveriges yngre prästers förbund.

Förslaget att utvidga frikyrkoförsamlingarnas vigselrätt tillstyrkes eller

lämnas utan erinran av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, domkapit­

len i Linköping, Strängnäs, Växjö, Lund, Härnösand och Luleå, Metodist­

kyrkan och Frikyrkliga samarbetskommittén. Samarbetskommittén finner

dock den föreslagna begränsningen av antalet vigselförrättare icke vara till­

räckligt motiverad. Vid förordnande av vigselförrättare borde större bety­

delse tillmätas personliga kvalifikationer än teoretisk utbildning. Domkapit­

let i Uppsala uttalar betänkligheter mot den föreslagna utvidgningen av vig­

selrätten, huvudsakligen av det skälet att det förelåge svårigheter att göra

gällande ämbetsmannaansvar för vigselförättare inom trossammanslutning.

Därest de statliga myndigheterna skulle anse tillfredsställande garantier fin­

nas för utkrävande av sådant ansvar, vill domkapitlet dock icke motsätta sig

förslaget.

Åtskilliga remissinstanser avstyrka emellertid förslaget. Sålunda finner

domkapitlet i Västerås det orimligt att en trossammanslutning inom svenska

kyrkan skall göra anspråk på samma vigselrätt som tillkommer kyrkans

präster. Domkapitlet förordar att enskilda personer inom kyrkan skola

kunna av Kungl. Maj :t meddelas samma rätt att förrätta vigsel som präs­

terskapet. Därigenom skulle enligt domkapitlets mening berättigade önske­

mål från de inom kyrkan kvarstående frikyrkogrupperna kunna tillgodo­

ses. Domkapitlet i Göteborg, Sveriges yngre prästers förbund och missions-

sällskapet Bibeltrogna vänner motsätta sig förslaget på i huvudsak samma

grund som domkapitlet i Västerås. Sveriges yngre prästers förbund anser

att det i praktiken skulle bli svårt att draga nödiga gränser beträffande vig-

selförrättares kvalifikationer och de krav som skulle ställas på ett rätt

handhavande av uppdraget. Enligt förbundets mening skulle det icke heller

bli lätt att genomföra den prövning av frikyrkoförsamlingarnas organisa­

tion och verksamhet, som förutsättes skola ske genom Kungl. Maj:t. För­

bundet anmärker vidare alt det icke synes tillräckligt utrett huruvida upp­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

draget att vara vigselförrättare bör vara personligt under alla förhållanden

eller om uppdraget bör vara lokalt begränsat så att det upphör att gälla om

vigselförrättaren flyttar från en ort till en annan. Teologiska fakulteten i

Uppsala understryker likaledes svårigheterna i förslagets tillämpning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län avstyrker förslaget under framhållande

bland annat att tillräckliga garantier icke lämnats för att de personer, som

skulle kunna förordnas till vigelseförrättare inom trossammanslutning,

komme att besitta erforderlig kompetens för uppdraget. Stundom kunde en

vigselförrättare ställas inför vanskliga spörsmål, t. ex. om någon önskar vig­

sel utan föregående lysning eller fråga uppkommer om internationella äk-

tenskapsförhållanden. Domkapitlet i Karlstad befarar att vigselförrättare

inom trossammanslutning icke skulle intaga den ställning och åtnjuta den

auktoritet, som för äktenskapsinstitutionens egen skull måste fordras.

I de yttranden som avgivits av domkapitlen i Uppsala och Karlstad samt

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhålles att förslagets genomfö­

rande skulle kunna tillskapa en klasskillnad inom frikyrkoförsamlingarnas

predikantkår mellan pastorer med och pastorer utan behörighet att förrätta

vigsel med civilrättslig verkan. Det ifrågasättes om ej detta förhållande

skulle komma att väcka irritation inom församlingarna och särskilt bland

pastorerna. Länsstyrelsen anser att Kungl. Maj:t bör ha frihet att meddela

behörighet att förrätta vigsel antingen åt en frikyrkoförsamlings predikan­

ter i gemen eller åt vissa individuellt bestämda predikanter.

Teologiska fakulteten i Lund anser att trossammanslutningar och tros­

samfund borde av Kungl. Maj :t kunna erhålla rätt att själva bestämma,

vilka till dem hörande personer som skola äga behörighet att viga.

Länsstyrelsen i Örebro län gör gällande att den föreslagna ordningen för

vigselförrättares förordnande är onödigt krånglig och finner förslaget att er­

sätta länsstyrelsernas prövning av behörigheten att viga med ett ansöknings-

förfarande hos Kungl. Maj :t strida mot de decentraliseringssträvanden, som

nu äro rådande.

De föreslagna bestämmelserna om förutsättningarna för att kyrklig vig­

sel skall få äga rum ha i några yttranden mött kritik. Sålunda anför Fri­

kyrkliga samarbetskommittén att bestämmelserna i olika situationer leda

till egendomliga resultat. Samarbetskommittén förordar därför att den som

är förordnad till vigselförrättare skall ha rätt att med laga verkan viga alla

som hos honom begära vigsel. I varje fall borde vigselförrättaren alltid

har rätt att viga om en av kontrahenterna tillhörde hans församling. Även

Stockholms domkapitel, teologiska fakulteten i Lund och Metodistkyrkan

förorda att legal vigselförrättare skall ha rätt att viga personer oberoende

av deras samfundstillhörighet. Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar att

legal vigselförrättare borde utan olägenhet kunna tilläggas befogenhet att

förrätta vigsel även i andra fall än kommittén föreslagit. Domkapitlet i

Härnösand menar å andra sidan att frågan, huruvida de fria samfundens

vigselförrättare böra ha rätt att viga oberoende av kontrahenternas sam­

fundstillhörighet, faller utanför religionsfrihetens ram.

89

Juridiska fakulteten i Uppsala anser att förslaget beträffande vigsel av

mosaiska trosbekännare innebär en opåkallad inkonsekvens i förhållande

till övriga vigselbestämmelser, dels enär för mosaisk vigsel ingendera

kontrahenten behöver vara medlem av mosaisk församling, dels enär mosaisk

vigsel ej medgives när ena kontrahenten är konfessionslös.

Domkapitlet i Lund anser det riktigt att präst skall kunna vägra vigsel,

när den ena kontrahenten är konfessionslös, och framhåller härutinnan att

kyrklig vigsel ofta önskas icke på grund av vigselns kristna karaktär utan

på grund av de högtidliga yttre former, som kyrkans rum och ritual er­

bjuda. Domkapitlet i Strängnäs ifrågasätter däremot huruvida en präst bör

kunna vägra vigsel i förevarande fall. Teologiska fakulteten i Lund anför

att legal vigselförättare i normala fall bör vara skyldig viga, när en av

kontrahenterna tillhör hans församling. Sveriges yngre prästers förbund

uttalar att kommitténs förslag innebär större religionsfrihet för frikyrko­

församlingarna än för svenska kyrkan, enär beträffande frikyrkoförsamling­

arna talas om rätt att viga under det att svenska kyrkans prästerskap i fler­

talet fall komme att ha skyldighet att förrätta vigsel.

I yttrandena äro meningarna delade om kommitténs förslag att präst skall

kunna vägra att förrätta vigsel av frånskilda.

Domkapitlen i Växjö och Härnösand samt missionssällskapet Bibeltrogna

vänner uttrycka tillfredsställelse över förslaget. Även domkapitlet i Luleå

tillstyrker detta, ehuru domkapitlet helst skulle se att kyrklig vigsel över

huvud taget icke finge förekomma beträffande frånskilda under andra ma­

kens livstid. Domkapitlet i Uppsala säger sig föredraga gällande bestäm­

melser men vill ej motsätta sig förslaget, därest de frikyrkliga få vigsel­

rätt.

Övcrståthållarämbetet förordar en mera begränsad rätt att vägra vigsel

än kommittén föreslagit. Sålunda skulle präst äga rätt att vägra vigsel

endast därest den frånskildes make lever och prästen på grund av sin kän­

nedom om orsaken till skilsmässan finner det strida mot sitt samvete att

förrätta vigsel.

I några yttranden hävdas att avgörandet om vigsel skall ske icke bör till­

komma den enskilde prästen. Sveriges yngre prästers förbund anser att den

föreslagna bestämmelsen i många fall skulle komma att medföra lika all­

varlig samvetsnöd hos prästen som gällande regler. Förbundet framhåller

vidare att kyrkans anseende icke gagnas genom att avgörandet överlämnas

åt enskilda präster. Det vore icke lyckligt om kyrkans präster komme att

klassificeras efter deras villighet eller ovillighet att viga frånskilda. Kyr­

kan borde meddela bestämmelser om när vigsel av frånskilda finge ske; det

vore icke den enskildes uppgift att formulera vad som är kyrkans lära. Dom­

kapitlet i Lund anlägger i huvudsak samma synpunkter. Juridiska fakul­

teten i Uppsala anför att prövningen om vigsel skall ske bör bero av kyrkans

bekännelse, icke av varje särskild prästs personliga uppfattning.

Förslaget avstyrkes även av domkapitlet i Västerås, två ledamöter av dom­

Kungl. Mnj.ts proposition nr 100.

90

kapitlet i Uppsala, länsstyrelserna i Jönköpings och Örebro län samt stats­

kontoret. Av domkapitlet i Västerås framhålles att en präst vid tillämpning

av den föreslagna bestämmelsen skulle kunna råka i ytterst vanskliga kon­

flikter. Därtill komme att präst med hänsyn till kontrahenternas inställning

till äktenskapet kan finna en kyrklig vigsel minst lika motbjudande även i

fall där skilsmässa icke föreligger. Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar

samma uppfattning. Länsstyrelsen i Örebro län betonar att förslaget skulle

leda till ojämnhet i tillämpningen. Statskontoret anför att prästerna äro an­

ställda i statens tjänst och lika litet som andra statstjänstemän böra få

själva avgöra, vilka uppgifter som tillhöra tjänsten.

Departementschefen.

Nu gällande bestämmelser om äktenskaps ingående innebära att vigsel

utgör en nödvändig förutsättning för att ett äktenskap skall komma till

stånd, men att det står kontrahenterna fritt att välja kyrklig eller borger­

lig form för vigseln. Rättsutvecklingen har först efter hand nått fram till

denna ståndpunkt.

Den kyrkliga vigseln finnes nämnd redan i landskapslagarna vid sidan

om äldre inhemska former för äktenskaps ingående. Först genom 1734 års

lag kom dock vigseln att betraktas som det avgörande momentet, vid vilket

äktenskapets rättsverkningar voro knutna och utan vilket ett äktenskap i

allmänhet icke förelåg. Med vigsel avsågs härvid en av präst i svenska

kyrkan utförd kyrklig akt. Den religionsfrihet som år 1781 medgavs främ­

mande trosbekännare innefattade rätt för dem att vigas av sina egna präs­

ter och med sina egna ceremonier, varigenom alltså en sådan vigsel fick

samma civilrättsliga verkan som vigsel inom svenska kyrkan. Detsamma

torde ha gällt om mosaiska former för äktenskaps ingående enligt de be­

stämmelser som år 1782 meddelades om mosaiska trosbekännare. Rätten att

med laga verkan förrätta vigsel inom främmande trossamfund gjordes ge­

nom 1873 års förordning beroende på Kungl. Maj :ts medgivande.

En borgerlig form, äktenskaps ingående inför magistrat eller kronofogde,

uppkom under senare hälften av 1800-talet genom flera särskilda författ­

ningar. Denna var avsedd för sådana fall då kyrklig vigsel av en eller an­

nan anledning icke kunde komma i fråga; endast i undantagsfall hade kon­

trahenterna möjlighet att välja formen för sitt giftermål. I detta hänseende

inträdde en ändring genom 1908 års lag om äktenskaps ingående. Denna

innebar nämligen att den borgerliga formen skulle stå öppen för alla och

att kontrahenterna i det övervägande flertalet fall skulle kunna välja mel­

lan denna och kyrklig vigsel. Lagberedningen uttalade i ett år 1913 avgivet

betänkande sin principiella anslutning till den reglering frågan fått genom

1908 ars lag samt framhöll betydelsen av att staten beredde sina medlem­

mar frihet att välja den av de båda historiskt givna formerna för äkten­

skaps ingående som kontrahenterna i varje fall funne mest tilltalande. På

grundval av beredningens utredning antogos nya bestämmelser i ämnet år

1915 — båda formerna för äktenskaps ingående kallades nu vigsel — och

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

91

dessa bestämmelser ha sedan, i sak oförändrade, överflyttats till den gäl­

lande giftermålsbalken.

Valfrihet i fråga om formen för äktenskaps ingående är således den prin­

cip, på vilken gällande lagstadganden bygga. Denna grundsats har ansetts

innebära icke blott att medlem av svenska kyrkan skall kunna välja mellan

vigsel inom denna kyrka och borgerlig vigsel utan även att medlem av an­

nat erkänt religiöst samfund i princip skall äga motsvarande valrätt. Frå­

gan härom prövades av riksdagen i samband med tillkomsten av 1908 års

lag. Kungl. Maj:t har nämligen i sin proposition föreslagit att vigsel inom

främmande trossamfund skulle upphöra och att främmande trosbekännare

således skulle vara hänvisade att ingå sina äktenskap i borgerlig form. Detta

förslag underkändes av riksdagen, som anförde bl. a. att därigenom skulle

skapas en konfessionell olikställighet som icke funnits förut. Även lagbered­

ningen uttalade i 1913 års betänkande att det bäst överensstämde med

grundsatsen om valfrihet att kyrklig vigsel vore tillgänglig för alla med

allenast det förbehållet att vigsel icke kunde godkännas inom annat kyrko­

samfund än sådant, vars organisation erbjöd nödiga garantier för att lagens

föreskrifter om vigsel och därmed sammanhängande åtgärder iakttogos.

Tidigare ha önskemål framförts att, efter utländsk förebild, endast för­

rättning inför borgerlig myndighet skulle betraktas som äktenskapsstif-

tande och att således den kyrkliga vigseln skulle frånkännas rättslig bety­

delse. Denna fråga om s. k. obligatoriskt civiläktenskap behandlades och av­

visades under förarbetena till 1915 års lag. Kommittén har med statistik

från tiden efter år 1915 visat att den kyrkliga vigseln kommer till använd­

ning i mer än 9 fall på 10. Av yttrandena synes också framgå att frågan

om obligatoriskt civiläktenskap numera i huvudsak blott har teoretiskt in­

tresse. Praktiskt sett begränsar sig därför det föreliggande spörsmålet till

frågan, i vad mån det är möjligt att i vidgad omfattning förverkliga den

konfessionella likställigheten mellan medlemmar av svenska kyrkan och

medlemmar i andra trossamfund.

För närvarande har Kungl. Maj :t möjlighet att medgiva vigselrätt en­

dast åt de erkända trossamfundens prästerskap. Giftermålsbalken anknyter

alltså i detta hänseende till 1873 års förordning, enligt vilken endast sam­

fund med en annan kristen troslära än den evangelisk-lutherska kan vinna

erkännande såsom främmande trossamfund. Samma begränsning till sam­

fund med annan kristen troslära kommer således att gälla även i fråga om

möjligheten att vinna vigselrätt; härvid bortser jag dock från de mosaiska

församlingarna, av vilka de större sedan gammalt äga vigselrätt. Uppenbarli­

gen saknas numera varje anledning att bibehålla en dylik, pa samfundens

troslära grundad indelning av samfunden i sådana som kunna få vigselrätt

och sådana som äro uteslutna därifrån. Å andra sidan kan något anspråk

på rätt att viga med laga verkan icke härledas ur rätten att åtnjuta reli­

gionsfrihet. Varje religiöst samfund är oförhindrat att, på det sätt samfun­

det finner lämpligt, omgärda sina medlemmars äktenskap med religiös

helgd. Men frågan, huruvida de ceremonier samfunden anordna härför och-

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO.

92

så kunna bilda utgångspunkt för äktenskapets borgerliga rättsverkningar, är

ett praktiskt spörsmål. Vid dess avgörande måste hänsyn tagas icke endast

till kravet på likställighet utan även till behovet av garantier för ett riktigt

uppfyllande av lagens bestämmelser om vigsel.

Av vad nu anförts följer att ur principiell synpunkt något hinder icke

bör föreligga att medgiva vigselrätt åt de frikyrkosamfund som nu icke

äro erkända enligt 1873 års förordning och därför hittills icke kunnat få

sådan rätt. Huruvida så bör ske måste dock bero på praktiska överväganden

i varje särskilt fall. Vissa frikyrkliga organisationer bestå av ett mycket

stort antal, över hela landet spridda mindre församlingar och, om samt­

liga dessa skola få vigselrätt, blir det antal vigselförrättare som skulle till­

komma förhållandevis stort. En annan svårighet ligger däri att frikyrko­

församlingarna icke alltid äga en från församlingens övriga medlemmar

fast avgränsad präst- eller predikantbefattning. Frikyrkorörelserna ha näm-

ligen utvecklats ur enskilda sammanslutningar för gemensam andaktsöv-

nmg under ledning endast av lekmän. I stort sett ha de alltjämt en dylik

karaktär, men i vissa fall ha de efter hand vunnit en fastare organisation

och särskilda predikanter ha anställts. Inom flera av de större frikyrko­

rörelserna anordnas en grundlig predikantutbildning, och stränga krav

ställas på dem som önska anställning som predikant, under det att andra

religiösa samfund för predikantuppgifter anlita lämpliga lekmän, som icke

fått nagon särskild utbildning för detta ändamål.

Kommittéförslaget söker komma till rätta med nu angivna svårigheter

genom att införa ett nytt system för meddelande av vigselbehörighet, enligt

vilket Kungl. Maj .t efter bedömande av behovet och individuell prövning av

de sökandes personliga kvalifikationer skulle förordna frikyrkliga vigsel­

förrättare. Denna utväg skulle emellertid kräva en vidlyftig administrativ

apparat. Det torde heller icke vara lämpligt att Kungl. Maj :t genom att för­

ordna endast vissa predikanter och avvisa andra, i och för sig lika kom­

petenta personer söker hålla ned antalet vigselförrättare. Ett medgivande

av vigselrätt måste visserligen grundas på att det kan antagas att ett till­

räckligt behov föreligger. Men det bör lämpligen ankomma på de frikyrko­

samfund som begära vigselrätt att själva, med hänsyn till behovet och öv­

riga omständigheter, avgränsa de befattningar som skola beklädas med vig­

selbehörighet och att uppställa sådana utbildnings- och kompetenskrav att

dessa befattningar kunna bilda underlag för ett mera generellt medgivande.

Det kan visserligen förhålla sig så att dessa förutsättningar icke för närva­

rande föreligga. Vissa samfund ha nämligen icke givit sina predikantbefatt­

ningar en sådan innebörd att dessa lämpa sig för de nya uppgifterna. I så­

dana fall kan uppenbarligen en framställning om vigselrätt icke bifallas,

förrän samfundet i nu angivet hänseende skapat de nödvändiga förutsätt­

ningarna härför.

På grund av vad nu anförts bör det alltså ankomma på Kungl. Maj :t att,

efter utredning av omständigheterna i varje särskilt fall, avgöra, om de

religiösa samfundens präster eller predikanter skola få viga med rättslig

Kungi. Maj.ts proposition nr 100.

93

verkan. I undantagsfall bör det icke vara något hinder att, om förutsätt­

ningar för ett mera generellt medgivande saknas, endast ett personligt för­

ordnande meddelas, liksom Kungl. Maj :t även i övrigt bör vara oförhind­

rad att begränsa sitt medgivande. Närmare bestämmelser, som kunna er­

fordras bl. a. för att vigselförrättare skall kunna styrka sin behörighet, torde

få utfärdas av Kungl. Maj :t i administrativ ordning.

Enligt nu gällande regler är det en förutsättning för att vigsel skall få ske

inom svenska kyrkan, att båda de trolovade äro medlemmar av kyrkan

eller den ene är medlem därav och den andre tillhör annat kristet samfund.

Motsvarande regler gälla för vigsel inom främmande kristet trossamfund.

Mosaisk vigsel får ske endast om båda de trolovade äro av mosaisk tros­

bekännelse. Kommittén har föreslagit detaljerade regler, vilka i huvudsak

ansluta till de nuvarande bestämmelserna. Under remissbehandlingen har

påvisats att de av kommittén föreslagna reglerna i vissa situationer leda

till egendomliga resultat. I flera yttranden har föreslagits att vigselförrät­

tare skall vara behörig att viga oberoende av de trolovades samfundstill-

hörighet.

De begränsningar i rätten till kyrklig vigsel som nu gälla grunda sig på

ett uttalande av lagberedningen under förarbetena till 1915 års lagstiftning

om äktenskaps ingående och upplösning. Lagberedningen anförde nämligen

att det av hänsyn till god ordning är påkallat att vigsel ej må ske vare sig

inom svenska kyrkan eller annat trossamfund, där ej åtminstone den ene

av kontrahenterna tillhör samfundet, och att kyrklig vigsel ej heller tillätes

om den ene av kontrahenterna men ej den andre tillhör kristet samfund.

Det kan ifrågasättas, om det är nödvändigt att bibehålla en dylik bestäm­

melse; det skulle kunna överlämnas åt de trolovade själva att avgöra, vil­

ken vigselförrättare de önska anlita. Man kan dock icke helt bortse från

att en så vidsträckt behörighet skulle kunna utnyttjas på ett sätt som ver­

kade stötande. Därför synes det motiverat att kräva att åtminstone den ene

av de trolovade skall tillhöra vigselförrättarens samfund för att denne skall

vara behörig. Å andra sidan synes det icke behövligt att uppställa några

särskilda krav i fråga om den andre av de trolovade. Vad den nuvarande

lagbestämmelsen innehåller om att denne, då vigsel sker inom kristet tros­

samfund, åtminstone skall tillhöra annat kristet samfund synes vara en

kvarleva från en tid, då de religiösa motsättningarna voro betydligt star­

kare än vad de numera äro i vårt land. Ej heller då den andre av de tro­

lovade icke tillhör något trossamfund finnes anledning att föreskriva några

särskilda regler.

Frågan, huruvida präst i svenska kyrkan bör vara skyldig att viga, då nå­

gon av de trolovade är frånskild, har diskuterats sedan lång tid tillbaka, och

delade meningar ha därvid kommit till uttryck bl. a. i de debatter därom

som vid åtskilliga tillfällen förekommit i kyrkomötet. Det synes förhålla

sig så att ett mindre antal bland prästerna känner samvetsbetänkligheter

mot att, åtminstone i vissa fall, viga frånskild, under det att det stora fler-

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

talet anser att den kyrkliga välsignelsen icke bör vägras någon som begär

denna.

Av viss betydelse i detta sammanhang är, hur man skall uppfatta vigsel­

förrättarens medverkan vid äktenskapets ingående. Enligt äldre såväl kyrk­

lig som världslig rätt, vilken alltjämt kommer till uttryck i vårt nu gällande

kyrkliga vigselformulär, tänkas kontrahenterna själva inför vigselförrätta-

ren och i närvaro av församling eller vittnen träffa en överenskommelse om

äktenskap. Den rättsliga innebörden av vigselförrättarens uppgift är således

att offentligen konstatera att överenskommelsen föreligger; till hans förkla­

ring härom, stadfästelsen, anknyta rättsverkningarna. Därefter har han att,

vid det viktiga steg kontrahenterna tagit, giva dem den kyrkliga välsignel­

sen. Kyrkans medverkan vid vigseln innefattar således, enligt den nu an­

givna uppfattningen, icke något bedömande av det tillämnade äktenskapet

ur religiösa eller etiska synpunkter; det ankommer på kontrahenterna själva

att i sådant hänseende taga ståndpunkt till sitt äktenskap. Att kyrklig väl­

signelse gives till den som begär den, utan att därvid hans värdighet att mot­

taga denna närmare prövas, torde överensstämma med vedertagna principer

för kyrkans verksamhet; förhoppningen att den kyrkliga välsignelsen, oav­

sett vad de yttre omständigheterna kunna utvisa, kan gagna honom torde

därvid anses avgörande.

Innan jag närmare behandlar innehållet i kommitténs förslag, vill jag

framhålla att kommittén såsom ett huvudskäl för lagändring anfört att

frågan om prästs vigselskyldighet skulle komma i ett annat läge, därest

frikyrkosamfund erhålla vigselrätt. Denna vigselrätt skulle nämligen icke

vara förenad med någon vigselskyldighet och de frikyrkliga vigselförrät-

tarna skulle därför kunna underlåta att viga frånskilda, medan präst i

svenska kyrkan icke äger vägra. Den jämförelse med frikyrkosamfunds

vigselrätt som kommittén sålunda gjort synes emellertid icke vara berätti­

gad. Frågan, i vilken utsträckning en frikyrkomedlem har rätt till vigsel

av en hos samfundet anställd funktionär, är en sida av medlemskapet i

detta samfund. Denna fråga bör icke, lika litet som medlemskapets inne­

börd i andra hänseenden, regleras i lag utan ankomma på samfundets egna

bestämmelser. Svenska kyrkan däremot har en i lag reglerad ställning, och

därför bör också den vigselsskyldighet som åligger präst inom denna kyrka

vara angiven i lag; den kan icke såsom den frikyrklige vigselförrättarens

skyldigheter lämnas oreglerad.

En bestämmelse som har till syfte att befria präst från skyldighet att

viga frånskilda, eller vissa sådana, kan antingen gå ut på att den åsyftade

gruppen av trolovade helt uteslutes från att vigas kyrkligt eller, utan en

sådan principiell uteslutning från kyrklig vigsel, lämna prästen möjlighet

att från fall till fall bedöma, huruvida han vill medverka till den begärda

vigseln. Kommitténs förslag följer det senare av dessa alternativ och inne­

håller att präst icke skall vara skyldig att viga, då någon av de trolovade

är frånskild och den andre maken i tidigare äktenskap lever. I motivering­

en till detta förslag utgår kommittén från att fall kunna inträffa, då kyrk­

95

lig vigsel av frånskild »uppenbart skadar kyrkans anseende och auktori­

tet och står i strid mot hennes egen förkunnelse om äktenskapet». Försla­

get innebär icke att den kyrkliga vigseln skall vägras alla frånskilda. Väg­

ran anses motiverad endast i vissa fall, men kommittén finner det vara

omöjligt att i en lagbestämmelse formulera de skäl, som böra föranleda en

vägran att förrätta kyrklig vigsel, och har därför velat överlåta avgörandet

till den enskilde prästen.

Av ordalagen i den föreslagna lagbestämmelsen framgår endast att präs­

ten skulle äga en fri prövningsrätt i de angivna fallen. Han skulle alltså

äga frihet att, alltefter sin personliga inställning, antingen vägra att viga

alla frånskilda eller icke i något fall ställa sig avvisande till vigsel av från­

skild. Mellan dessa ytterlighetsståndpunkter skulle kunna finnas obegrän­

sade möjligheter att med större eller mindre konsekvens tillämpa en per­

sonlig ståndpunkt, som tillåter vigsel av vissa frånskilda och avvisar and­

ra. Kommitténs motivering synes emellertid utvisa att det icke varit kom­

mitténs mening att giva den enskilde prästen en så stor frihet, utan att

dennes ställningstagande i det enskilda fallet skulle vara ett uttryck för

en mera allmänt vedertagen, ehuru icke i lag närmare angiven, kyrklig

uppfattning, enligt vilken den kyrkliga vigseln bör vägras vissa frånskilda,

men icke alla. I enlighet härmed skulle alltså varje präst vara skyldig att,

då någon av de trolovade är frånskild, ingå på ett bedömande av förhållan­

dena i det tidigare äktenskapet och taga ståndpunkt till om upplösningen

av detta äktenskap är förenlig med en kyrklig uppfattning om äktenskapet.

Mot en sådan bestämmelse som den av kommittén föreslagna kunna er­

inringar göras, vare sig man tolkar denna på det ena eller andra av de nu

angivna sätten. Det kan icke gärna överlåtas åt varje enskild präst att en­

dast på grund av sin egen personliga mening avgöra, om han skall viga

frånskild. Men även om man utgår från att prästen vid sin prövning har att

tillämpa vissa allmänt vedertagna prövningsgrunder, måste det betecknas

som en allvarlig brist i den föreslagna bestämmelsen att dessa icke äro

ens antydda i lagen. En väsentlig invändning mot förslaget är även att detta

icke lämnar prästen någon anvisning, hur han skall få tillgång till en ob­

jektiv och tillförlitlig kunskap om de faktiska förhållanden, på vilka pröv­

ningen skall grundas. Härtill kommer att den prövning man sålunda vill

pålägga prästerskapet är synnerligen ömtålig. Den rör intima personliga

angelägenheter och prästen kan, just därför att han saknar en säker kun­

skap om verkliga förhållandena, lätt göra de trolovade orätt. Enligt min me­

ning kan det icke vara riktigt att pålägga prästerna en sådan prövningsskyl-

dighet, som måste vålla dem allvarliga svårigheter och samvetskonflikter

och som kan leda till att de trolovade med orätt finna sitt tillämnade äkten­

skap utpekat såsom oförenligt med en kristen uppfattning. En sådan lag­

stiftning kan jag icke tillstyrka.

Det torde således icke vara möjligt att låta de trolovades rätt till kyrklig

vigsel vara beroende på en prövning i varje särskilt fall. Om en inskränk­

ning av denna rätt skall komma i fråga, måste den avse vissa, i lagen

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

96

noga angivna och i praktiken objektivt konstaterbara fall. En lösning, som

i och för sig tillfredsställer dessa krav, vore att samtliga frånskilda hänvi­

sades till den borgerliga vigselformen. Kommittén har ansett att en sådan

lösning icke bör komma i fråga, emedan det i åtskilliga fall skulle strida

mot den kristna kärleken att vägra de trolovade den kyrkliga vigseln. En­

ligt min mening är detta ett starkt skäl mot en sådan lö&ning. Men även

ur andra synpunkter inställa sig betänkligheter mot att genombryta den

nu gällande grundsatsen om kontrahenternas rätt att välja mellan kyrklig

och borgerlig vigsel. Dessa former böra i princip vara jämställda. Vad som i

det ena fallet anses som ett otillbörligt äktenskap bör icke gärna godtagas

i det andra.

Vidare vill jag framhålla att de skäl som anförts för att vissa frånskilda

icke skulle få kyrklig vigsel, synas vara tillämpliga även i andra fall, då

det skulle kunna antagas att de trolovade ha en inställning till äktenska­

pet, som är oförenlig med kyrklig uppfattning. Det skulle alltså kunna

göras gällande att även dessa fall skola utestängas från kyrklig vigsel. Ett

hävande av rätten till kyrklig vigsel i vissa fall, vare sig dessa begränsas

till frånskilda eller erhålla en vidare omfattning, måste dock förutsätta

att den borgerliga vigseln gives en starkare ställning, bl. a. genom att an­

talet borgerliga vigselförrättare ökas, särskilt på landsbygden. Det är up­

penbart att, så länge den kyrkliga vigseln anlitas för så stor del av samt-

liga giftermål som för närvarande sker, även äktenskap som kunna synas

mindre väl förenliga med kyrklig uppfattning ingås i denna form.

Slutligen vill jag anmärka att de krav på befrielse för präst att viga från­

skild, vilka tidigare framkommit, delvis utgått från att det för prästen

kändes stötande att, då någon av de trolovade var frånskild, uttala vissa

partier i vigselformuläret. Detta har emellertid omarbetats i den nya, år

1942 antagna kyrkohandboken, därvid denna synpunkt beaktats.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

Om jordfästning in. in.

Kommittén.

I 1894 års lag om jordfästning, vilken ersatt äldre, i kyrkolagen upptagna

bestämmelser och därför endast avser sådana fall då den avlidne tillhörde

svenska kyrkan, stadgades ursprungligen att den avlidne skulle jordfästas

inom sex veckor från dödsfallet, om ej giltiga orsaker till längre uppskov

voro för handen. Jordfästningen skulle förrättas av präst i svenska kyrkan

enligt kyrkohandbokens föreskrifter. Detta ovillkorliga jordfästningstvång

har sedermera inskränkts genom lagändringar år 1926. Därvid bibehölls vis­

serligen kravet på kyrklig jordfästning såsom en huvudregel, men undantag

gjordes för att möjliggöra att den avlidne skulle kunna jordfästas i annan

ordning eller begravas utan någon religiös akt. Bestämmelserna härom inne­

bära att den avlidne skall begravas utan jordfästning i svenska kyrkans ord­

ning i två fall, nämligen dels då den avlidne skriftligen förordnat därom och

dels då det begäres av den avlidnes närmaste anhöriga eller av dem, som

Kungl. Mcij:ts proposition nr 100.

97

eljest stodo den avlidne nära; i sistnämnda fall dock ej, om den avlidne gjort

skriftligt förordnande av motsatt innebörd. Framställningen om att sådan be­

gravning må äga rum skall göras hos präst, som för kyrkoböckerna i den

församling där dödsfallet skall inskrivas.

Gällande bestämmelser innebära sålunda att prästen icke skall sakligt

pröva, om jordfästning i svenska kyrkans ordning bör förekomma eller ej.

Hans uppgift begränsar sig till en mera formell handläggning av ärendet;

lian skall, då fråga uppkommer om begravning utan jordfästning i kyrkans

ordning, tillse att det föreligger skriftligt förordnande från den avlidne eller

begäran av efterlevande som äro behöriga att göra sådan framställning. Det

har nämligen ansetts böra ankomma på de efterlevande att bestämma for­

men för begravning, då den avlidne icke själv förordnat därom. Kunna de

anhöriga icke enas och framkomma därför stridiga önskemål, skall jordfäst­

ning ske i svenska kyrkans ordning.

Kommittén anför att svårigheter visat sig vid tillämpningen av bestäm­

melserna. Dessa bottna däri att prästen, då en framställning om begravning

utan jordfästning i svenska kyrkans ordning göres, icke kan veta om denna

kan komma att bestridas av annan som är lika nära eller närmare anhörig

till den avlidne. Stundom begäres därför en förklaring från andra anhöriga.

Därigenom motverkas syftet med bestämmelsen att icke endast anhöriga

utan även andra närstående skola kunna begära begravning utan jordfäst­

ning i svenska kyrkans ordning.

Tillämpningssvårigheterna sammanhänga, enligt kommitténs mening, bl. a.

med att lagen formulerats så att i verkligheten de efterlevandes och fram­

för allt de anhörigas önskemål bli avgörande, även om dessa icke överens­

stämma med den avlidnes vilja. Kommittén anser det sannolikt att ett

starkare hävdande av att den avlidnes önskan bör vara bestämmande för

begravningssättet — även om den avlidne ej skriftligen förordnat därom

— skulle föranleda att det mindre ofta bleve anledning till diskussion, hu­

ruvida jordfästning i svenska kyrkans ordning skall ske eller icke. Om de

anhöriga ofta för egen del kunna ha olika önskningar beträffande jordfäst­

ning och begravning, torde likväl mera sällan delade meningar kunna råda

om vad som med hänsyn till den avlidnes inställning kan vara rätta formen

för hans jordande.

På grund härav föreslår kommittén att — frånsett de fall då den avlidne

lämnat skriftligt förordnande — begravning utan jordfästning i svenska

kyrkans ordning skall kunna begäras av anhörig eller av person, som eljest

stått den avlidne nära. Sökanden skall därvid förete skriftlig förklaring att

enligt hans mening sådan begravning icke skulle strida mot den avlidnes öns­

kan och framställningen skall bifallas, om icke annan anhörig eller när­

stående inom skälig tid inkommer med förklaring av motsatt innehåll. Om

stridiga förklaringar avgivas, skall enligt kommitténs förslag prästen pröva

vad som kan antagas bäst överensstämma med den avlidnes önskan.

Kommittén yttrar alt vederbörligt hänsynstagande till den avlidnes vilja

visserligen skulle kunna anses fordra att, då framställning göres om begrav-

7 Bihang till riksdagens protokoll Wöi. 1 sanil. .Yr 100.

98

Kungl. Mctj.ts proposition nr 100.

ning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, framställningen borde

stödjas av ett positivt vitsordande av dess överensstämmelse med den av­

lidnes önskan. Att uppställa en dylik fordran finner kommittén emellertid

varken vara lämpligt eller erforderligt. Mången gång kan förhållandet vara

att den avlidne ej haft någon bestämd önskan i viss riktning. Men även om

så skulle vara fallet, kan säker kännedom därom saknas hos de efterlevan­

de, ehuru de ha goda anledningar antaga, att ett visst förfarande ej skulle

strida mot den avlidnes mening. Under sådana omständigheter skulle det

nämnda kravets upprätthållande kunna beröva de efterlevande det inflytan­

de på frågans avgörande, som i ett sådant läge bör tillkomma dem, eller på­

verka dem till att avge förklaringar, som äro mera vittgående än de i grun­

den vilja. Önskvärdheten av att, såvitt möjligt, förhindra meningsskiljak­

tigheter rörande den avlidnes jordande torde enligt kommitténs uppfattning

dessutom tillräckligt tillgodoses, även om på förklaringen ej ställes större

anspråk än att dess syfte icke får strida mot den avlidnes önskan. Därige­

nom vinnes också — framhåller kommittén — ett visst utrymme för de ef-

terlevandes egna önskningar, en synpunkt, som ej alldeles borde förbises,

ehuru den i detta sammanhang ej vore avgörande.

Kommittén anför alt den prövning som enligt förslaget skulle åligga präst,

därest mot varandra stridande förklaringar avgåves, kunde bli svår, men

menar att dylika fall icke skulle bli ofta förekommande. I valet mellan att

pålägga prästerna denna prövning eller att föreskriva att jordfästning i så­

dan situation ovillkorligen skall ske i svenska kyrkans ordning, finner kom­

mittén det första alternativet vara att föredraga.

En annan fråga som kommittén behandlar är förutsättningen för jord­

fästning i svenska kyrkans ordning av någon som icke tillhört kyrkan. Gäl­

lande lag innehåller icke något härom. Sedan gammalt har emellertid an­

setts att präst väl icke är skyldig men dock oförhindrad att tillmötesgå en

begäran om jordfästning, då den avlidne icke tillhörde kyrkan. Vid 1926 års

lagändringar hade föreslagits en uttrycklig bestämmelse härom. Förslaget

avvisades emellertid av departementschefen, som ansåg att det icke förelåg

tillräckliga skäl att i 1894 års lag, som ej har avseende å kyrkan utomstå­

ende avlidna, inblanda andra bestämmelser i ämnet.

Kommittén menar nu att denna fråga delvis kommit i ett nytt läge genom

den vidgade rätten att utträda ur kyrkan. Därför föreslår kommittén att ett

stadgande skall införas i 1894 års lag, enligt vilket avliden, som icke till­

hörde kyrkan, må kunna jordfästas i kyrkans ordning. Förutsättning är en­

ligt förslaget att det göres framställning av anhörig eller person, som stått

den avlidne nära, och att det kan antagas att sådan jordfästning icke skulle

strida mot den avlidnes önskan.

Slutligen behandlar kommittén även frågan om upplåtande av kyrka vid

begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning. Detta var den

främsta tvistefrågan, då 1926 års lagändringar tillkommo. I proposition till

1925 års riksdag och i riksdagens beslut samma år upptogs icke någon be­

stämmelse i detta ämne. Men 1925 års kyrkomöte tillfogade ett stadgande,

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

99

enligt vilket kyrka icke skulle få upplåtas för dylik begravning. På grund

härav förelågo icke sammanstämmande beslut. Frågan upptogs på nytt i

proposition till 1926 års riksdag och därvid föreslogs bestämmelsen »och må

vid sådan begravning kyrka upplåtas, när särskilda skäl därtill äro». Lag­

rådet hade emellertid gjort anmärkning mot denna formulering och föror­

dat uttryckssättet »men ej må vid sådan begravning kyrka upplåtas, med

mindre särskilda skäl därtill äro». Riksdagen antog stadgandet i den av­

fattning lagrådet förordat och detta blev också lagens innehåll.

Kommittén anför att den funnit en modifiering av ordalagen i bestäm­

melsen önskvärd. Enligt vad kommittén erfarit ha nämligen många präster

på grund av bestämmelsens negativa utformning känt sig förhindrade att

tillmötesgå framställningar om kyrkas upplåtande även i fall då det kunde

ha varit motiverat. Då samtidigt bestämmelsen av andra präster tolkas i en

väsentligt generösare anda, har stor olikhet i praxis uppkommit. Kommittén

framhåller vidare att kyrkans gudstjänstrum i princip bör vara reserverat

för kulthandlingar och endast i undantagsfall bör få upplåtas för andra

ändamål, men att det därvid på grund av kyrkans evangeliska väsen och

ekumeniska syftning icke bör förfaras alltför restriktivt.

På grund av dessa överväganden föreslår kommittén att bestämmelsen

skall erhålla den lydelsen att vid begravning utan jordfästning i svenska

kyrkans ordning kyrka må kunna upplåtas, om särskilda skäl därtill äro.

Yttrandena.

Av de remissinstanser, som yttrat sig om kommitténs förslag angående

jordfästning, ha de flesta icke haft något att erinra mot principen att

det skall ankomma på den avlidnes anhöriga och andra honom närstå­

ende att bestämma, huruvida begravning skall ske utan jordfästning i

svenska kyrkans ordning. Denna ståndpunkt intages av bl. a. Svea hovrätt,

domkapitlen i Uppsala, Skara, Växjö och Luleå, teologiska och juridiska

fakulteterna i Uppsala samt Frikyrkliga samarbetskommittén.

Några remissinstanser anse däremot att medlem av svenska kyrkan icke

skall få begravas utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, såvida han

ej själv förordnat därom. Sålunda menar Sveriges yngre prästers förbund

att, sedan fritt utträde ur kyrkan medgivits, medlemskap i denna kan anses

innebära att den avlidne föredragit kyrklig jordfästning framför begrav­

ning i annan ordning. Den avlidnes rätt kunde trädas för nära, därest av­

görandet om begravningssättet skulle träffas av efterlevande, som hade

en annan uppfattning. Länsstyrelsen i Malmöhus län, domkapitlet i Linkö­

ping och Allmänna svenska prästföreningen uttala sig i samma riktning.

Domkapitlet i Göteborg finner ifrågavarande lagstiftning om begravnings­

sättet helt överflödig efter införandet av rätt till fritt utträde ur kyrkan.

Därefter borde begravningens karaktär uteslutande vara beroende på den av­

lidnes samfundstillhörigbet.

Beträffande den förklaring som enligt kommitténs förslag skall avgivas

vid framställning om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ord­

100

Kungl. Maj.ts proposition nr J00.

ning yttrar domkapitlet i Uppsala att förklaringen bör innehålla att sådan

begravning överensstämmer med den avlidnes önskan — icke, såsom kom­

mittén föreslagit, att den ej skulle strida däremot. Domkapitlet anför att

om den avlidne icke uttryckt någon önskan det synes riktigast att anta att

han önskat jordfästning i sedvanlig kyrklig ordning. Samma mening uttalas

av teologiska och juridiska fakulteterna i Uppsala.

I några yttranden ha erinringar gjorts mot kommitténs förslag att präst

skall avgöra frågan om begravningssättet, när olika meningar yppats därom.

Domkapitlet i Uppsala framhåller att prästen vid avgörande av vad som kan

antagas bäst överensstämma med den avlidnes önskan lätt komme att be­

traktas som part. Eftersom jordfästning i svenska kyrkans ordning är den

utan jämförelse vanligaste begravningsformen och därför väckei minst upp­

seende, ifrågasätter domkapitlet huruvida icke begravning bör ske i denna

ordning, när olika meningar yppats angående begravningssättet. Domka­

pitlet i Luleå finner det icke tillfredsställande eller ens alltid möjligt att

lägga avgörandet i prästens hand. Sveriges yngre prästers förbund fram­

håller att en präst i en stor församling eller eu präst, som är nykommen

i en församling, icke kan äga den personkännedom, som är en nödvändig

förutsättning för ett dylikt avgörande.

Domkapitlen i Uppsala och Skara ha i huvudsak icke något att erinra mot

kommitténs förslag att person som icke tillhört svenska kyrkan må jord­

fästas i kyrkans ordning efter framställning därom, såvida det kan antagas

att sådan jordfästning icke skulle strida mot den avlidnes önskan.

Juridiska fakulteten i Uppsala yttrar däremot att jordfästning i svenska

kyrkans ordning av den som ej tillhört kyrkan bör betraktas såsom ett

posthumt inträde i kyrkan och följaktligen äga rum allenast när anledning

föreligger till antagande att kyrklig begravning är i överensstämmelse med

den avlidnes önskan.

Domkapitlet i Växjö och Allmänna svenska prästföreningen förorda att

den som icke tillhört kyrkan skall få jordfästas i kyrkans ordning allenast

om särskilda skäl därtill äro.

I fråga om upplåtandet av kyrka för begravning utan jordfästning i svens­

ka kyrkans ordning ha delade meningar kommit till uttryck. Några yttran­

den ansluta sig till kommitténs förslag att bestämmelsen skall ha en positiv

formulering: att kyrka må kunna upplåtas om särskilda skäl därtill äro.

Andra åter förorda behållande av den nuvarande, negativa formuleringen:

att kyrka ej må upplåtas med mindre särskilda skäl därtill äro.

Svea hovrätt finner kommitténs skäl för en lagändring välgrundade men

ifrågasätter, huruvida av den föreslagna lagtexten framgår att kyrka skulle

få upplåtas i den vidgade omfattning, som kommittén avsett. Länsstyrelsen

i Jönköpings län anser att förslagets avfattning föranleder det antagandet,

att avslag på framställd begäran om kyrkas upplåtande för borgerlig be­

gravning avsetts skola vara det normala. Länsstyrelsen håller emellertid

före att så icke hör vara fallet. Med hänsyn härtill föreslår länsstyrelsen att

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

101

bestämmelsen får den lydelsen att kyrka må upplåtas vid begravning, därest

icke särskilda skäl däremot äro. Juridiska fakulteten i Lund förordar en

bestämmelse av ungefär samma lydelse.

Domkapitlet i Uppsala anser att den nuvarande bestämmelsen är mera

ändamålsenlig vid lagtillämpningen men medger att den genom sin negativa

karaktär på sina håll verkat irriterande. Domkapitlet motsätter sig därför

icke den föreslagna positiva formuleringen, dock endast under förutsätt­

ning att ingen ändring i stadgandets sakliga innebörd däri inneslutes. Dom­

kapitlen i Strängnäs, Västerås, Luleå och Visby uttala i huvudsak samma

uppfattning.

I de yttranden, som avgivits av domkapitlen i Linköping, Lund, Göteborg

och Karlstad, teologiska fakulteten i Uppsala och Svenska pastoratens riks­

förbund, avstyrkes den föreslagna formuleringen. Domkapitlet i Göteborg

anser att denna är vida mer ägnad att skapa osäkerhet i tillämpningen än

den nuvarande. Teologiska fakulteten i Uppsala anför att vad som fram­

kommit vid riksdagsbehandlingen av förevarande fråga under senare år icke

synes giva vid handen att gällande bestämmelse skulle vara olämplig eller

ha tillämpats på ett icke önskvärt sätt. Svenska pastoratens riksförbund be­

farar att en vidgad rätt att använda kyrkorna för förrättningar av utom-

kyrklig art skulle kunna medföra för kyrkomedlemmarna stötande inter­

mezzon i kyrkorna.

Några remissinstanser uttala sig för ett direkt förbud mot att kyrka upp-

låtes för icke kristliga begravningar. Sålunda anför domkapitlet i Härnösand

att bestämmelsen om kyrkas upplåtande kan ställa vederbörande pastor i en

prekär situation, därest framställning göres om upplåtande för icke kristlig

begravning. Med anledning härav ifrågasätter domkapitlet, om icke ett för­

bud mot upplåtande för sådan begravning skulle vara ett stöd för pastors

handlande. Juridiska fakulteten i Uppsala yttrar att en borgerlig begrav­

ning i egentlig mening innebär en negation av och en protest mot kyrkans

bekännelse och att därför en kyrkas upplåtande för dylik begravning utgör

en kränkning av kyrkorummets helgd och för åtskilliga kyrkomedlemmar

framstår såsom förargelseväckade. Fakulteten anser därför att möjligheten

av kyrkas upplåtande för begravningsakter bör begränsas till kristliga be­

gravningar. Domkapitlen i Strängnäs och Västerås samt Sveriges yngre präs­

ters förbund ge uttryck åt samma uppfattning.

t en del yttranden förordas att fråga om kyrkas upplåtande skall kunna

hänskjutas till biskops avgörande. Domkapitlet i Härnösand anser att, om

förbud mot kyrkas upplåtande för icke kristlig begravning ej meddelas i

lagen, möjlighet till sådant hänskjutande bör finnas. Länsstyrelsen i Jön­

köpings län och juridiska fakulteten i Lund föreslå att, om pastor vägrat

upplåta kyrka, frågan skall kunna underställas biskop eller domkapitel.

Departementschefen.

De former som iakttagas, då en död människa begraves, ha djupa rötter i

folkliga och religiösa föreställningar. I äldre tider ha väl begravningsforiner-

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

na främst haft en magisk innebörd, som nu fallit i glömska eller i varje fall

saknar all betydelse för nutida människor. En nära anhörigs bortgång väc­

ker alltid känslor av allvar och en helt naturlig önskan att ordna den dödes

sista färd på ett värdigt och pietetsfullt sätt. Och härvid följas gamla, hävd­

vunna former. Sedvänjorna på detta område upprätthållas därför av en myc­

ket stark tradition. Numera är, sedan år 1926, den kyrkliga jordfästningen

icke obligatorisk. Sådan jordfästning skall väl i regel förrättas, då den av­

lidne tillhörde kyrkan, men möjlighet finnes att på särskild begäran få be­

frielse från den kyrkliga jordfästningen. I praktiken begagnas denna möj­

lighet till befrielse endast i ringa omfattning. Då befrielse begäres, torde det

i de flesta fall bero på att man önskar en frikyrklig jordfästning. Endast i

mera sällsynta undantagsfall torde jordfästning enligt någon bestämd, reli­

giös ritual underlåtas. Men även i sådana fall torde dock alltid, såsom en

ersättning för jordfästningen, något slag av högtidlig samling förekomma.

Värdiga och pietetsfulla begravningsformer bruka alltså iakttagas även

utan några lagbestämmelser därom. Att härutöver fordra också att begrav­

ning skall ske i en bestämd, religiös form kan icke anses motiverat. Tvärtom

torde stadganden som i princip påbjuda kyrklig jordfästning icke stå i god

överensstämmelse med religionsfriheten, även om möjlighet till befrielse fin­

nes. Den kyrkliga jordfästningen bör, liksom andra religiösa handlingar,

finnas att tillgå för kyrkans medlemmar, men någon principiell skyldighet

att låta utföra denna bör icke föreligga.

Även under förarbetena till 1926 års lagändringar anfördes liknande syn­

punkter. Sålunda framhölls i 1923 års betänkande, vilket ligger till grund

för lagändringarna, att kyrkans kulthandlingar icke borde påtvingas någon

utan endast bjudas dem som önska bli delaktiga därav och att det med ut­

gångspunkt därifrån kunde synas riktigast att jordfästning i kyrkans ord­

ning förekom endast när begäran därom blivit framställd (SOU 1923: 23

s. 33). Att likväl det principiella kravet på jordfästning i kyrkans ordning

bibehölls såsom huvudregel i lagen, berodde på att man önskade säkerställa

förverkligandet av den avlidnes vilja i fråga om jordfästning; det ansågs

nämligen kunna antagas såsom regel att denne önskat den kyrkliga jord­

fästningen.

Även enligt min mening bör den avlidnes vilja respekteras i fråga om

begravningens konfessionella karaktär. Det kan betraktas som ett led i den

enskilda människans religiösa frihet, att hon har möjlighet att under sin

livstid försäkra sig om att hennes begravning kommer att ske i överensstäm­

melse med hennes religiösa övertygelse. Rättsreglerna böra alltså ha ett så­

dant innehåll att, om den avlidne givit uttryck åt en önskan i detta hänseen­

de, denna i princip skall uppfyllas. Frågan, hur den avlidnes vilja skall kun­

na sålunda säkerställas, sammanhänger emellertid med vad som i allmänhet

gäller om verkan av föreskrifter som den avlidne meddelat. Det torde därför

vara erforderligt att jag, innan jag närmare ingår på det nu föreliggande

spörsmålet, lämnar en redogörelse för vad som gäller i detta hänseende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

103

I 1930 års lag om testamente och 1933 års lag om boutredning och arv­

skifte finnas regler om verkan av föreskrifter som den avlidne meddelat rö­

rande sin egendom. Härom gäller i princip att den avlidnes förfoganden för

dödsfalls skull över sin egendom äro bindande, om de skett i form av testa­

mente. Med testamente avses ett förordnande som, på närmare angivet sätt,

upprättats skriftligen med vittnen; även ett muntligt förordnande eller en

egenhändigt skriven och undertecknad, men obevittnad handling kan i vissa

undantagsfall vara att anse som testamente. Den vanliga innebörden i testa­

mente är ett förfogande över egendom till förmån för viss person, testa-

mentstagare. Ett testamentariskt förordnande kan dock även bestå i en än­

damålsbestämmelse, varmed avses en på dödsboet eller på någon succes-

sionsberättigad lagd skyldighet alt fullgöra en prestation med avseende å

kvarlåtenskapen eller någon del därav, utan att denna prestation motsva­

ras av någon rätt för visst rättsubjekt. I fråga om en ändamålsbestäm­

melse finnes alltså icke någon testamcntstagare. Såsom ändamålsbetäm-

melse betraktas t. ex. en föreskrift om uppsättande av en gravvård. Även

andra föreskrifter än de nu angivna kunna vara att betrakta som testamen­

te. Tidigare har visserligen den uppfattningen kommit till uttryck inom

rättsvetenskapen att ett testamente icke kan avse annat än testators för­

mögenhet och att andra föreskrifter, t. ex. om begravning, icke äro bindan­

de. I det betänkande som ligger till grund för testamentslagen har emeller­

tid lagberedningen anfört att testamente — utöver universella förordnanden,

legat och ändamålsbestämmelser — även kan avse ordningen för dödsboets

avveckling, kvarlåtenskapens fördelning eller över huvud verkställande av

den avlidnes yttersta vilja; beredningen uttalar att den icke ansett nödvän­

digt och lämpligt att i lagtexten intaga någon uttömmande redogörelse för

vad ett testamente kan innehålla (SOU 1929: 22 s. 69). Det står alltså i viss

män Öppet, vilka förordnanden som enligt svensk rätt äro att anse som

testamenten.

Den närmare innebörden av att ett testamentariskt förordnande sålunda

betecknas som bindande är att detta i princip kan läggas till grund för

rättsliga åtgärder. Initiativ till sådana åtgärder betraktas dock i allmänhet

icke som en samhällsangelägenhet utan ankommer på den enskilde. För att

ändamålsbestämmelser i allmänhet skola iakttagas ha särskilda anordning­

ar vidtagits i lagen. Sålunda gäller att, om någon underlåter vad honom ålig­

ger för att verkställa en ändamålsbestämmelse, talan därom kan föras vid

domstol av testators arvinge, evad han äger del i boet eller ej, efterlevande

make, arvinges avkomling, universell testamentstagare, så ock av boutred­

ningsman eller testamentsexekutör. Härigenom bar alltså en viss krets av

personer, vilken icke helt sammanfaller med dem som äga del i boet och

därför omhänderha dess förvaltning, erhållit möjlighet att i vissa fall ingripa

för att framtvinga ett genomförande av den avlidnes, i testamente uttryckta

vilja. Av betydelse för ett testamentes förverkligande är också att tcstator

kan förordna testamentsexekutör alt, i dödsbodelägarnas ställe, helt eller

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

delvis utföra boutredningen. Det kan i detta sammanhang framhållas att

testamentslagens bestämmelser om bevakning av testamente och om viss tid

för klandertalan endast avse testamentstagares rätt. De gälla icke ändamåls­

bestämmelse eller annan föreskrift, som icke avser testamentstagare. Testa­

mente kan således, i de delar det innehåller sådana bestämmelser eller före­

skrifter, vara tillämpligt, ehuru det i fråga om förfogande över egendom

ännu icke är ståndande.

Om man nu, efter denna översikt över vad som i allmänhet gäller om

testamentariska förordnanden, återgår till det föreliggande spörsmålet rö­

rande verkan av föreskrifter om begravningens konfessionella karaktär, tor­

de det till eu början kunna fastslås att sådana föreskrifter icke kunna be­

traktas som ändamålsbestämmelser. De hänföra sig nämligen icke till kvar-

låtenskapen. Såsom framgår av lagberedningens nyss återgivna yttrande

är det emellertid icke uteslutet att även vissa andra föreskrifter än förfo­

ganden över egendom följa reglerna om testamentariska förordnanden.

Praktiska skäl tala för att förordnande rörande begravningenss konfessio­

nella karaktär behandlas såsom testamentariska förordnanden. Det synes

nämligen i fråga om giltigheten knappast böra göras någon skillnad mel­

lan dessa förordnanden och andra föreskrifter rörande begravningen,

vilka innebära en disposition över egendom. Samma skäl som i allmänhet

tala för att testamente skall upprättas i viss form torde vara tillämpliga även

i fråga om de föreskrifter som nu avses. Dessa böra alltså anses bindande,

om de upprättats i form av testamente. Då innebörden av gällande bestäm­

melser i detta hänseende kan anses tveksam, torde ett uttryckligt stadgande

böra införas i jordfästningslagen, såvitt angår frågan om jordfästning i

svenska kyrkans ordning.

Även då den avlidnes önskan beträffande begravningens konfessionella

karaktär kommit till uttryck på annat sätt än genom ett testamentariskt

förordnande, såsom då denne eljest efterlämnat något skriftligt förordnan­

de eller gjort något muntligt uttalande eller då det på grund av hans all­

männa inställning måste tagas för visst att han haft eu hestämd önskan i

sådant hänseende, bör den avlidnes vilja respekteras. I dylikt fall får det

ankomma på de efterlevande att uppfylla den avlidnes önskan.

Det kan råda en viss tvekan om vilka efterlevande som äro behöriga att

avgöra sådan fråga som nu avses. Några bestämmelser härom finnas icke;

vad jordfästningslagen innehåller i detta hänseende giver icke säker led­

ning. Ej heller finnas bestämmelser om hur beslut skall åstadkommas, då de

efterlevande äro oense. Det kan icke antagas att reglerna om dödsboförvalt­

ningen i dylika hänseenden alltid äro tillämpliga. Sålunda måste anses t. ex.

att efterlevande make i regel är närmast att besluta därom, även om han

icke har del i kvarlåtenskapen. Några bestämda regler för hur beslut skall

fattas i frågor rörande begravningen och vilka som äro behöriga att deltaga

däri torde knappast kunna uppställas. Vad som ligger i sakens natur får

vara avgörande. Men å andra sidan böra icke några särbestämmelser gälla

105

rörande frågan om begravningens konfessionella karaktär. Beslut härom bör

ankomma på den som i övrigt ombesörjer begravningen, vare sig detta utfö-

res av de närmaste anhöriga, av någon som eljest stått den avlidne nära eller

av annan.

På grund av vad nu anförts torde de bestämmelser som nu finnas i jord­

fästningslagen om särskild framställning till pastor rörande befrielse från

den kyrkliga jordfästningen böra upphävas.

Kommittén har även upptagit frågan om förutsättningarna för jordfäst­

ning i svenska kyrkans ordning, då den avlidne icke tillhört kyrkan. Frågan

härom behandlades i samband med 1926 års ändringar i jordfästningslagen.

Någon uttrycklig bestämmelse ansågs då icke böra upptagas i lagen. Denna

fråga torde därefter icke ha kommit i något ändrat läge. Det lär även utan

någon särskild bestämmelse vara klart att präst är oförhindrad att förrätta

en sådan jordfästning. Ett stadgande av det innehåll kommittén föreslagit

synes kunna alltför mycket begränsa möjligheterna att förrätta en jordfäst­

ning som kan anses motiverad, t. ex. då okänd, som omkommit på havet,

anträffas på svenskt område. Det bör liksom hittills kunna överlämnas åt

prästen att avgöra, om han vill förrätta jordfästning, då den avlidne icke

tillhörde kyrkan.

Vad slutligen angår frågan om upplåtande av kyrka för begravning, vid

vilken jordfästning icke förrättas i svenska kyrkans ordning, innebär kom­

mitténs förslag att det nu gällande stadgandet skulle erhålla en ändrad for­

mulering. I sak har det föreslagna stadgandet samma betydelse som det nu

gällande. Avgörande för om kyrkan skall få upplåtas är sålunda såväl enligt

nu gällande stadgande som enligt kommitténs förslag att pastor finner sär­

skilda skäl föreligga. Såsom kommittén anfört torde det dock vara lämp­

ligare och mindre ägnat att framkalla missförstånd, om denna regel ut-

tryckes i en positiv form. Ett stadgande härom avser naturligtvis, liksom

förut, endast frågan om kyrkans upplåtande för begravning i de fall lagen

åsyftar, och det har icke, vare sig direkt eller indirekt, något avseende på

upplåtelser av kyrka i andra fall. I vissa yttranden har föreslagits att en

särskild strängare bestämmelse skulle införas för sådana fall, då den till-

ämnade begravningsakten icke skall följa någon bestämd religiös ritual. Ett

sådant förslag kan jag emellertid icke biträda; att betrakta en dylik be­

gravningsakt såsom en kränkning av kyrkorummet, även då den sker på

ett värdigt och allvarligt sätt, är uppenbart oriktigt. Däremot böra natur­

ligtvis förrättningar, som gå ut på ett förlöjligande av kyrkliga seder och

bruk eller eljest äro förargelseväckande, icke få förekomma i kyrka.

Frågan om rätten att överklaga beslut rörande upplåtelse av kyrka torde

icke böra upptagas i detta sammanhang; det torde vara tillräckligt att hän­

visa till vad som förekom härom vid 1950 års riksdag i anledning av motio­

ner angående bestämmelser om rätt att hos domkapitel överklaga pastors

beslut om kyrkors upplåtande. T första lagutskottets utlåtande över dessa

Kungl. Mnj.ts proposition nr 100.

106

motioner (uti. nr 16) anfördes bl. a. att de åsyftade besluten redan nu kun­

de överklagas enligt de regler som gälla för administrativa besvär i allmän­

het samt att utskottet icke fann något omedelbart behov av lagstiftning

föreligga.

Kungl. Maj ris proposition nr 100.

Om ordnar ocli kloster.

Kommittén.

De kloster som tidigare funnos i vårt land avvecklades i samband med

reformationen och det sista av dem, klostret i Vadstena, nedlades år 1595

efter beslut av riksdagen i Söderköping. Sedan dess ha kloster icke varit till-

låtna i landet. Då en mera allmän frihet medgavs främmande trosbekän-

nare genom 1781 års kungörelse, stadgades sålunda att kloster icke finge

inrättas och munkar ej tillåtas, av vad religion och sekt de vara må. Den

nu gällande bestämmelsen härom i 1873 års förordning innehåller att munk-

eller nunneorden eller kloster icke må i riket inrättas.

Rörande orsakerna till att klostren försvunno i vårt land i samband med

reformationen har kommittén anfört följande:

Vid Uppsala möte år 1593 blev den augsburgska trosbekännelsen antagen

som grundläggande bekännelse för den svenska kyrkan, och i denna förkla­

rades att munklöftena tillhörde de kyrkliga missbruk, vilka de evangelisk­

lutherska bekännarna avskaffat. Det är i detta sammanhang icke nödvän­

digt att närmare ingå på den kritik, som med utgångspunkt i den evange­

lisk-lutherska åskådningen riktades mot klosterväsendet. De missförhållan­

den, som tidvis rått inom klostren, och den stora förmögenhetsanhopningen

inom ordnarna gav givetvis åt kritiken en särskild skärpa. De avgörande

invändningarna voro emellertid av principiell art, då klosterväsendet såsom

sådant ansags oförenligt med en sann kristen tro. Klosterväsendet upp­

fattades nämligen såsom motiverat av tanken att den kristna fullkomlig­

heten blott kunde förverkligas i lydnad för de krav, som munk- och nunne-

ordnarnas medlemmar voro underkastade, vilken tanke innebar att livet

i samhällets vanliga ordning nedvärderades. Därjämte ansågs oåterkalle­

ligheten i de avlagda klosterlöftena strida mot den samvetsfrihet, som den

evengelisk-lutherska åskådningen på sitt sätt ville slå vakt om.

Den apostoliske vikarien och det apostoliska vikariatsrådet ha i skri­

velse till kommittén hemställt att förbudet mot kloster och ordenssamfund

bär i riket måtte upphävas, liksom det bortfallit i andra länder där det

förut varit gällande. I skrivelsen har även framhållits bl. a. att, om förbu­

det anses böra upprätthållas, det vore angeläget att innebörden av begrep­

pen kloster och ordenssamfund definieras i lagen, så att därav framgår

vilka katolska institutioner och sammanslutningar som få vara verksamma

i landet.

Kommittén har redogjort för innehållet i den kanoniska rätten rörande

ordnar och kloster, särskilt för att klargöra skillnaden mellan ordnar

och kongregationer. Härom anför kommittén följande:

107

Enligt uppgifter, som lämnats kommittén av apostoliske vikarien, fin­

^{nas i} Sverige följande kongregationer — vilka bedriva skolverksamhet eller

socialt arbete, såsom sjukvård och fattigvård — representerade, nämligen

Elisabetsystrarna (sedan 1864), Josefsystrarna (sedan 1866), Birgittasyst-

ravna (sedan 1923), de polska Mariasystrarna (sedan 1928), Dominikaner-

systrarna och Skolsystrar av Vår Fru (sedan 1931) samt Salesianerfäderna

(sedan 1930). Vissa av dessa äro tertiarier (d. v. s. sällskap, vilkas medlem­

mar utan att lämna sin borgerliga sysselsättning förklara sig vilja leva efter

vissa löften), men då de i Sverige verksamma tertiarierna ha liknande löften

som kongregationerna, äro de i praktiken likställda med dessa och deras

medlemmar ägna sig åt sina sammanslutningars verksamhet på samma sätt

som medlemmarna i de egentliga kongregationerna. Även medlemmar av or-

denssamfund i egentlig mening finnas här, ehuru i obetydligt antal, och äro

verksamma som församlingspräster. De bilda dock intet kloster.

Ordenssamfund äro i den kanoniska rätten definierade som av romersk­

katolska kyrkan erkända sammanslutningar av personer, tillhörande sam­

ma kön, vilka genom offentliga löften förbinda sig till ett gemensamt liv

(vita communis), reglerat av en för sammanslutningen gällande konstitu­

tion (regula, constitutio), i syfte att eftersträva kristlig fullkomlighet ge­

nom tillämpandet av de evangeliska råden om fattigdom, kyskhet och lyd­

nad. Ordenssamfunden äro av två slag, egentliga ordnar och kongregatio­

ner, vilka skilja sig från varandra genom arten av de löften, som fordras

för inträde, och de därmed förknippade villkoren för utträde. Den kano­

niska lagen skiljer mellan högtidliga löften (vota solemnia) och enkla löf­

ten i vo ta simplieia). Skillnaden mellan dessa löften ligger icke i den större

eller mindre högtidligheten vid deras avgivande utan i det sätt på vilket

löftesgivaren bindes och i de rättsverkningar, som den kanoniska lagen

tillägger löftena.

Vota solemnia avgivas blott inom sådana sammanslutningar, som av på­

vestolen erkänts såsom ordnar i egentlig mening, och de grundlägga ett

för båda parter i princip oupplösbart band 7nellan löftesgivaren och orden.

Enligt den kanoniska rätten är en handling, som företages i strid mot dessa

högtidliga löften, vilka anses såsom åt Gud givna, att betrakta som en nulli-

tet. Skulle exempelvis äktenskap ingås av en katolik, som genom vota so­

lemnia är bunden vid eu orden, är detta ur romersk-katolsk synpunkt ogil­

tigt. Påvlig dispens är dock möjlig. Vota simplieia, avgivna vid upptagandet

i en kongregation, binda icke på samma sätt löftesgivaren. Mot dessa löften

stridande handlingar äro visserligen otillåtna men sakna icke därför giltig­

het. Därest en medlem av en kongregation ingår äktenskap, är detta ett

brott mot kyrkans lag och kongregationens regler, men äktenskapet är där­

för ingen nullitet. Dessa vota simplieia äro av två slag, i det att de inom

vissa kongregationer avgivas för viss tid (enkla tidsbegränsade löften),

medan de i andra gälla för hela livet (enkla eviga löften).

Som allmän regel gäller alltså att ordnarna, som alltid måste vara av

påven erkända, ha vota solemnia, medan kongregationerna, för vilka ett

pävligt erkännande icke är erforderligt men dock ofta föreligger, ha vota

simplieia, tidsbegränsade eller eviga. Att märka är dock att påven i vissa

fall kan tillägga vota simplieia samma verkan som vota solemnia. Så har

skett inom orden Jesu sällskap (jesuitorden). Å andra sidan kan en orden

erhålla påvligt tillstånd att blott använda vota simplieia. Så är förhållandet

l. ex. i en del kvinnoordnar i Frankrike, Belgien och Amerikas förenta

stater.

Medlemmarna av en orden eller en kongregation tillhöra vanligen ett bo-

Kungl. Muj.ts proposition nr 100.

108

stumt kloster, men mun kun vuru kunden vid cn orden eller kongregation

även utun klostertillhörighet. Helt allmänt kan kloster (monasterium, do-

mus) sägas vara cn sluten, gemensam bostad för medlemmar av ett ordens-

samfund, i vilket vissa för ordenssamfundet gällande regler iakttagas. Klos­

ter i egentlig mening brukar en sådan inrättning icke kallas, såvida den

icke har minst tolv medlemmar. Dock är gränsen mellan kloster i egentlig

mening och en klosterliknande inrättning svår att draga. Den kanoniska

rätten bestämmer redan en inrättning med sex medlemmar (i de prästerliga

ordnarna fyra) som »domus formata», d. v. s. ett till kloster gestaltat eller

utvecklat »hem», i vilket ordenssamfundets regler iakttagas.

För att bliva upptagen i ett kloster fordras att först som novis undergå

en prövningstid av minst ett år, föregången av en förberedelsetid på sex

månader, benämnd postulat. För att antagas som novis fordras romersk­

katolsk trosbekännelse, en ålder av minst femton år och frivillighet i be­

slutet. Innan någon inträder som novis i ett kvinnokloster med vota solem-

nia måste överlämnandet av eller åtminstone det civilrättsliga säkerställan­

det av en »hemgift» (dos) ske, vilken tillfaller orden (klostret) först vid vc-

derbörandes död och återlämnas vid eventuellt utträde. Dock kan biskop

eller påven dispensera från denna bestämmelse om hemgift. I kloster med

vota simplicia kan en sådan hemgift avkrävas, men en i den kanoniska lagen

grundad skyldighet därtill föreligger icke.

Under novistiden och vid dess utgång finnes möjlighet till utträde ur

klostret, liksom detsamma givetvis har rätt att vägra novisen att avlägga

de löften, som fordras för att bli munk eller nunna. De löften, som avgivas

efter noyistidens utgång, ha karaktären av tidsbegränsade vota simplicia och

binda löftesgivaren vid klostret för en tid av tre år. Efter denna treårspe­

riods utgång föreligger återigen möjlighet till utträde. I en del ordnar upp­

repas denna treårsperiod två gånger. Först därefter följa eviga löften i de

egentliga ordnarna — deras vota solemnia äro alltid eviga — och i de kon-

gregationer, som ha enkla eviga löften. För att få avlägga tidsbegränsade löf­

ten måste vederbörande vara minst sexton år. De eviga löftena förutsätta cn

ålder av minst tjuguett år.

Innan novisen avger sina löften skall förvaltningen av förmögenheten för

löftestiden överlämnas till tredje man, som novisen kan utse efter eget val.

Förut har omnämnts i vilka fall hemgift före inträdet i ett kvinnokloster

skall lämnas. I ordnarna måste man inom 60 dagar före de högtidliga löf­

tenas avgivande befria sig från sin förmögenhet. Enligt uppgift sker detla

genom testamente till förmån för vem det vara månde. Varje förvärv av

egendom därefter tillfaller klostret eller orden eller, beträffande tiggarord-

narna, påvestolen. I kongregationer med enkla löften kan den enskilde äga

och förvärva egendom. Han får dock icke utan medgivande av överordnad

göra ändring i ett före löftenas avgivande upprättat testamente eller under

livstiden avhända sig sin förmögenhet eller del därav. Vad han genom egen

verksamhet förvärvar tillfaller kongregationen. Dock kan, enligt uppgift,

överordnad tillåta annan användning.

I det föregående har även omnämnts löftenas verkningar med avseende

på äktenskap. Ytterligare må här anföras, alt vota solemnia upplösa elt

ingånget men cj genom äktenskaplig samlevnad fullbordat äktenskap (ma-

trimonium ratum sed non consummatum). Att ingå äktenskap, även civil­

äktenskap, efter avläggandet av enkla eviga eller högtidliga löften medför

automatiskt uteslutning från kyrkans sakrament och övriga förmåner.

För att skydda kyslchetslöftet har klausuren införts, d. v. s. förbud för

utomstående att beträda kloster (utom kyrka, gäst- och samtalsrum) och,

Kuiujl. Mnj.ts proposition nr 100.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

109

för klostermedlemmarna att lämna detsamma. Munk- och nunneordnarna

ha s. k. påvlig klausur, vilken för upphävande kräver påvlig dispens. Munk­

klostren få ej beträdas av andra kvinnor än statsöverhuvudets gemål med

uppvaktning. Munkarna få ej utan tillåtelse av klostrets föreståndare lämna

klostret. För nunnekloster gäller, att ingen, oberoende av kön, utan påvligt

eller i vissa fall biskopligt tillstånd får beträda klausurområdet. Undantag

göres för visiterande biskop eller annan överordnad, statsöverhuvudet med

gemål och uppvaktning, kardinaler, biktfäder vid sjukdom och dödsfara,

läkare och hantverkare. Förutom i de i konstitutionerna angivna fallen eller

utan särskild påvlig dispens får ingen nunna lämna sitt kloster utom vid

yttersta fara. I kloster, tillhörande en kongregation med mindre sträng, s. k.

hiskoplig klausur, kan biskop, utöver i konstitutionerna angivna fall, lämna

dispens för tillträde till eller utträde ur klausurområdet.

Har ett tidsbegränsat löfte avlagts kan, såsom ovan nämnts, utträde ske,

men först när löftestiden gått till ända. Den som avlagt vota solemnia kan

endast av påven lösas från sina löften. I de kongregationer, som icke äro

rättsligen erkända av och underställda påvestolen, beviljas utträde av därtill

berättigad biskop. Utträde kan beviljas antingen för viss tid (indultum

exclaustrationis), i vilket fall löftesförpliktelserna förbli bestående, eller för

alltid (indultum saecularisationis).

För samtliga ordnar och flertalet kongregationer är påven överhuvud. Sin

makt utövar han i de flesta fall ej direkt utan genom biskopar och andra

kyrkliga myndigheter. Dock kunna såväl ordnar som kongregationer genom

s. k. exemtion direkt underställas den påvliga jurisdiktionen och därigenom

göras oberoende av de lokala kyrkliga myndigheterna. Medlemmar av ordnar

och kongregationer äro i kraft av lydnadslöftet skyldiga att lyda påven som

den högsta myndigheten. I detta sammanhang må framhållas, att påven sam­

tidigt är världslig suverän. Dock förklarar den kanoniska lagen, att medlem­

marna i ordenssamfund genom sina lydnadslöften icke förbundit sig till så­

dant som kan strida mot den allmänna moralens eller statens rättmätiga

lagar.

Tydligen beror det förhållandet, att religiösa kongregationer och enskilda

munkar, tillhörande de egentliga ordnarna, tillåtits vara verksamma i Sve­

rige, på att tolkningen av förbudet i 1873 års förordning påverkats av den

kanoniska rättens definitioner av ordnar, kongregationer och kloster. För­

budet torde i nuvarande läge betyda endast att kloster i egentlig mening

icke få inrättas.

Till jämförelse med förhållandena i Sverige kan nämnas, att i Schweiz —

där det ej är tillåtet att inrätta nya eller återställa en gång upphävda kloster

eller religiösa ordnar — begreppen kloster och orden av förbundsrådet givits

en definition, som starkt avviker från den kanoniska lagen, i det alt även

ordensliknande kongregationer betraktas som ordnar samt hus eller anstalt,

där en ordensregel iakttages, anses som kloster oavsett antalet medlemmar.

I Danmark saknas bestämmelser angående kloster och ordnar. Kloster ha

där inrättats. I norsk lag finnes endast förbud för jesuiter att vistas i riket.

Andra ordnar och kongregationer kunna därför vara verksamma i Norge och

ha frihet att anlägga kloster. I finsk lagstiftning förbjudes inrättandet av

munk- eller nunneorden och kloster. Viss hänsyn har emellertid måst tagas

till de grekisk-ortodoxa kloster, som sedan länge funnits i landet. Förbudet

bär därför i religionsfrihetslagen den It) november 1922 erhållit följande ly­

delse: »Munk- eller nunneorden eller nytt kloster må ej inrättas och må

icke till medlemmar eller noviser i förut i landet befintligt kloster upptagas

andra än finska medborgare.» 1941 tillfogades eu bestämmelse, att förut i

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

landet befintligt kloster icke må utan statsrådets tillstånd förflyttas till an­

nan ort i landet. Denna bestämmelse föranleddes av att genom krigshändel­

ser en förflyttning blivit nödvändig.

Kommittén framhåller att förbudet mot religiösa ordnar är av ganska for­

mell art. Då en strängare tolkning av detta förbud, vilken skulle hindra den

verksamhet som sedan lång tid tillbaka bedrives i vårt land av vissa romersk-

katolska kongregationer, icke kan förordas, anser kommittén att detta för­

bud bör upphävas.

Beträffande förbudet mot kloster anför kommittén att detta gäller alla

kloster, vilken religion eller kristen kyrka de än tillhöra, men att man ej

har anledning att räkna med andra kloster än dem som tillhöra ordnar och

kongregationer inom den romersk-katolska kyrkan. Klosterväsendet utgör

ett väsentligt moment i denna kyrkas liv och den måste därför i klosterför­

budet se en inskränkning i sin religiösa frihet. Kommittén, som påpekar att

klostrens medlemmar ofta göra en allmännyttig insats, anför att, om reli­

gionsfrihetens princip skall innebära icke blott rätt för den enskilde till fri

utövning av sin religion utan även möjlighet för ett trossamfund att för sina

medlemmar ordna de religiösa förhållandena på ett sätt som överensstäm­

mer med samfundets åskådning, klosterförbudet i dess nuvarande ovillkor­

liga form bör upphävas. Emellertid vore det knappast ett religionsfrihetsin-

tresse att bereda möjlighet för inrättande i vårt land av kloster för utländska

medborgare av romersk-katolsk trosbekännelse. Kloster borde få inrättas

endast för de svenska romerska katolikernas behov och sålunda såsom med­

lemmar ha i huvudsak endast svenska medborgare. Kommittén föreslår

därför att kloster skall få inrättas endast med Kungl. Maj :ts tillstånd och på

de villkor som därvid föreskrivas. Innehållet i dessa villkor kan icke gene­

rellt angivas. De böra emellertid avse bl. a. att icke någon före fyllda 18 år

skall få upptagas i kloster eller avlägga klosterlöfte samt att sådana regler

för utträde ur kloster skola tillämpas att den som ångrat sitt klosterlöfte och

vill utträda ur klosterlivet skall kunna göra detta utan svårighet. Enligt för­

slaget skall tillstånd att inrätta kloster kunna återkallas, när omständighe­

terna det föranleda.

Om förhållandet mellan allmän lag och den kanoniska lagens bestäm­

melser eller de särskilda klosterreglerna anför kommittén följande:

Bestämmelserna i den kanoniska lagen och de särskilda klostrens regler

om kommunikationen mellan kloster och yttervärld få naturligtvis till-

lämpas endast i den utsträckning de icke komma i strid med svensk lag och

samhällets intressen. Då tillstånd till inrättande av ett kloster gives, torde

därför böra angivas, att offentlig myndighet förbehålles den rätt till insyn

och kontroll, som kan anses erforderlig, liksom de institutioner i fostrande

och socialvårdande syfte, vilka kunna drivas av ordnar och kongregationer

med anknytning till visst kloster, måste vara underställda de regler, som

gälla för sådana institutioners verksamhet i allmänhet. Ej heller bör den

s. k. klausuren kunna hindra offentlig myndighet att träda i direkt kontakt

med dem som leva inom klostrets murar.

in

Kommitténs ordförande, friherre Nordenskjöld, är skiljaktig och anser på

närmare angivna skäl (bet. s. 375—376) att tillstånd bör fordras icke endast

för kloster utan även för ordnar, kongregationer och därmed likartade reli­

giösa sammanslutningar samt att de i betänkandet särskilt nämnda villko­

ren, nämligen att icke någon före viss ålder skulle få upptagas i kloster eller

avlägga klosterlöfte och att den som önskade utträda ur kloster skulle kun­

na så göra, oberoende av den tid löftena avse och utan att hinder däremot re­

sas, böra inflyta i lagen och göras tillämpliga på samtliga här avsedda orga­

nisationer och hos dem brukade löften.

Yttrandena.

I yttrande över kommitténs förslag angående ordnar och kloster ha dom­

kapitlet i Uppsala och teologiska fakulteten i Uppsala framhållit att termen

kloster behöver definieras i lagtexten för att förebygga ej avsedda tolkningar.

Enligt fakultetens mening böra bestämmelser om kloster tillämpas på varje

sluten, gemensam bostad för medlemmar av en orden eller en klosterkongre-

gation, varest medlemmarna efter avläggande av klosterlöften leva enligt en

gemensam regel.

Den apostoliske vikarien och det apostoliska vikariatsrådet anföra att till—

ståndsförfarandet beträffande kloster icke är av behovet påkallat, utan att

inrättandet av kloster bör utan vidare kunna medgivas liksom i andra län­

der. Vidare anföres i yttrandet bl. a. att kloster icke kan grundas utan ut­

ländsk medverkan och att frågan om utlännings rätt att vistas i svenska

kloster är ett spörsmål som mera tillhör utlänningslagstiftningens än reli-

gionsfrihetslagstiftningens område. Mot villkoret att ingen före 18 års ålder

skall få upptagas i kloster eller avlägga klosterlöfte göres ej någon erinran.

Det framhålles dock att detta villkor kan upptagas i lagen. I fråga om vill­

koret rörande utträde ur kloster anföres att klosterlöftena äro konstitutiva

för klosterlivet och att de icke kunna enligt kanonisk rätt av löftesgiva-

ren utan vidare och helt ensidigt ryggas. En klostermedlem som önskar

utträda visas emellertid tillmötesgående, men överenskommelsen bör re­

spekteras så pass att tillfälle gives båda parterna att i vederbörlig ordning

befrias från sina förpliktelser. Vidare påpekas den ekonomiska osäkerhet

som skulle uppkomma för klostren, om Kungl. Maj :t när som helst kunde

återkalla meddelat tillstånd.

I övriga yttranden ha delade meningar kommit till uttryck. De flesta re­

missinstanserna ansluta sig i huvudsak till den av kommitténs ordförande

uttalade särskilda meningen att tillstånd bör fordras icke endast för kloster

utan även för ordnar, kongregationer och därmed likartade religiösa sam­

manslutningar samt att villkoren om ålder vid inträde och om reglerna för

utträde böra inflyta i lagen. Bland dessa instanser återfinnas Svea hovrätt,

hovrätten för Västra Sverige, skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Jönkö­

pings, Malmöhus och Värmlands län, domkapitlen i Uppsala, Linköping,

Skara, Växjö, Lund, Härnösand, Luleå, Visby och Stockholm, juridiska fa-

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

kultetcn i Lund, Allmänna svenska prästföreningen och Frikyrkliga sam-

arbetskommittén. I några yttranden förordas eu högre ålder än den före­

slagna, 18 år, för inträde i kloster eller avläggande av klosterlöfte. Sålunda

föreslå skolöverstyrelsen och länsstyrelsen i Jönköpings län att ålders­

gränsen sättes till 21 år. Stockholms domkapitel anser att eviga löften ej

höra 1a avgivas av den som är under 25 år. Domkapitlet i Uppsala utta­

lar att det bör vara angivet i lagen att eviga löften enligt svensk rättsupp­

fattning icke få anses obetingat giltiga för all framtid och att klostren äro

förbjudna att utan Kungl. Maj :ts medgivande mottaga större förmögenheter

genom donationer eller testamenten. Teologiska fakulteten i Uppsala fram­

håller att de eviga löftena innebära att egendom som ordensmedlem er­

håller efter avgivande av sådant löfte skall tillfalla klostret och föreslår att

Kungl. Maj :t skall stipulera uttryckligt förbud mot avgivande av sådan

förhandsförbindelse. Fakulteten anför att det både från enskild och allmän

synpunkt ligger något icke helt tilltalande i tanken, att svenska million-

förmögenheter automatiskt på grund av antydda klosterföreskrift skulle

kunna övergå i klosters ägo.

Upphävande av det ovillkorliga klosterförbudet avstyrkes helt av över-

ståthållarämbetct, länsstyrelsen i Örebro län, Evangeliska fosterlandsstiftel­

sen, missionssällskapet Bibeltrogna vänner samt reservanter inom juridiska

fakulteten och större akademiska konsistoriet i Lund. Av överståthållaräm-

betet framhålles att isoleringen i kloster och klostermedlemmarnas lydnads­

plikt hindra fritt meningsutbyte och att på grund därav medlemmarna icke

danas med sådan förmåga till självständigt tänkande som är förutsättningen

för en utvecklad demokrati. Överståthållarämbetet befarar vidare att Kungl.

Maj :ts tillståndsprövning skulle medföra slitningar i förhållande till främ­

mande religionsbekännares kyrkliga myndigheter. Länsstyrelsen i Örebro län

och Evangeliska fosterlandsstiftelsen anse att klosterväsendet ej är fören­

ligt med religionsfrihetens idé. Missionssällskapet Bibeltrogna vänner yttrar

att klostren skulle bli högborgar för romersk-katolsk agitation. Reservan­

terna i juridiska fakulteten i Lund framhålla att i Schweiz, där man har ett

rikhaltigare material för bedömande av klosterfrågan än i vårt land, nya

kloster ej må inrättas och en gång nedlagda ej må återställas.

Juridiska fakulteten i Uppsala erinrar om att gällande bestämmelser ej

utgöra hinder för ordensmedlemmar att här i Sverige vara verksamma och

föra ett gemensamt liv utan endast ett hinder för den rättsliga avspärr­

ningen från samhället. Fakulteten ifrågasätter därför om klosterförbudets

upphävande kan betraktas som ett grundat religionsfrihetskrav. Att Kungl.

Maj :t skulle giva tillstånd till inrättande av kloster harmonierade illa med

2 § regeringsformen. Det vore ur den rena evangeliska lärans synpunkt

omöjligt att göra dylikt tillstånd beroende av en beliovsprövning. Enligt

fakultetens mening bör kloster av lagstiftningen antingen tillåtas eller för­

bjudas. Den kanoniska rättens bestämmelser angående ordnar och kloster

kunde icke förlikas med den fria utträdesprincip, på vilken kommittéför­

slaget bygger. Fakulteten uttalar slutligen att de nuvarande förbuden synas

113

vara så djupt grundade i svensk rättsuppfattning att det kan ifrågasättas,

om det är välbetänkt att så att säga till hälften upphäva dem.

Departementschefen.

Avskaffandet av klostren i vårt land i samband med reformationen torde,

såsom kommittén framhåller, väsentligen ha berott på att dessa ansågos

oförenliga med den evangelisk-lutherska läran. Klosterväsendet bygger näm­

ligen på tanken att den enskilda människan lättare kan vinna religiös full-

komning genom att draga sig tillbaka från umgänget med andra människor

i samhället och rätta sin livsföring efter bestämda regler. Den protestan­

tiska uppfattningen var däremot, enligt den augsburgska bekännelsen, att

den kristliga fullkomligheten, som bestod i gudsfruktan och tro, ej främja­

des av ett övergivande av de borgerliga uppgifterna och att klosterlöften vore

onyttiga och stridande mot evangeliet.

På sådana överväganden, vilka alltså innebära en värdering av klosterli­

vet ur religiösa synpunkter, kan något förbud mot kloster icke grundas.

Ett sådant religiöst motiverat förbud förutsätter nämligen att endast den

evangelisk-lutherska läran är tillåten i landet, och denna förutsättning be­

står icke längre. Tvärtom torde hänsyn till religionsfriheten medföra att

klosterverksamhet bör tillåtas, därest icke ur andra synpunkter tillräckligt

starka skäl kunna anföras för bibehållandet av ett förbud. Främst kommer

härvid i fråga att undersöka, i vad mån ett klosterväsen är förenligt med

kravet på personlig frihet för den enskilde medborgaren och med de grund­

satser i övrigt, som äro bestämmande för gestaltningen av vårt nutida sam­

hälle.

Ett visst band på den enskildes frihet skapas redan genom att denne av­

lägger löften att följa vissa levnadsregler. Betänkligheter mot en verksam­

het som bygger på löften torde dock uppkomma, endast om dessa medföra

att löftesgivarens frihet mera väsentligt inskränkes. En sådan verkan av

löftena kan tydligen i första hand föreligga, om löftesgivaren genom sitt

löfte blir oförmögen att företaga vissa rättshandlingar. Det är av vikt att

undersöka, hur härmed förhåller sig.

I den kanoniska lagen och i vissa katolska länders borgerliga lagstiftning

finnas bestämmelser om civilrättslig verkan av klosterlöften. Sålunda kan

t. ex. ett fattigdomslöfte medföra att den som avlagt detta blir oförmögen

att förvärva egendom eller att disponera över vad han äger, och ett kysk-

hetslöfte kan utgöra äktenskapshinder. Svensk rätt erkänner i allmänhet

icke några sådana verkningar av ett klosterlöfte. Då svensk lag är tillämp­

lig saknar ett dylikt löfte för närvarande betydelse. Det kan emellertid

förekomma att, på grund av våra internationellt privaträttsliga regler, en

rättslig fråga skall i vårt land avgöras enligt utländsk lag, och därigenom

öppnas en möjlighet att klosterlöfte kan erhålla en viss verkan även i vårt

land. Även i sådana fall kan dock tillämpningen av den främmande lagens

bestämmelser vara begränsad av hänsyn till den svenska rättsordningen.

Sålunda gäller t. ex. enligt 1937 års lag om internationella rättsförhållanden

8 Iiihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 100.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

114

rörande dödsbon att frågan, huruvida någon överhuvud äger behörighet att

taga arv eller testamente, skall prövas enligt lagen i det land, i vilket han

är medborgare, men att bestämmelse i utländsk lag, som uppenbarligen

är oförenlig med grunderna för rättsordningen här i riket, icke må här vinna

tillämpning. Internationella rättsförhållanden rörande äktenskap regleras

bl. a. av 1904 års lag i detta ämne och enligt denna lag skall i allmänhet

talan om återgång av äktenskap mellan utländska undersåtar prövas enligt

lagen i den stat, som makarna tillhörde vid äktenskapets ingående. Ett i

den utländska lagen upptaget äktenskapsförbud, som grundar sig på präs­

terligt kall eller på löfte att förbliva ogift, får dock icke i något fall föran­

leda återgång av äktenskap här i riket. Även då det gäller att avgöra, huru­

vida utländsk undersåte, som vill träda i äktenskap inför svensk myndighet,

äger rätt att ingå äktenskapet, skall frågan i allmänhet prövas enligt lagen

i den stat han tillhör. För sådant fall finnes dock icke något motsvarande

undantag, som utesluter tillämpningen av äktenskapshinder på grund av

klosterlöfte.

Den ståndpunkt svensk rätt sålunda intager till frågan om klosterlöftes

civilrättsliga verkan har emellertid icke något omedelbart samband med

förbudet att här i riket upprätta kloster eller religiös orden. Ett hävande av

detta förbud kan tydligen ske, utan att det rättsliga bedömandet av kloster­

löfte ändras. Några särskilda lagregler, varigenom klosterlöfte tillerkännes

civilrättslig verkan, anser jag icke kunna komma i fråga. Det kan sålunda

enligt min mening icke anses motiverat att, även om klosterförbudet häves,

göra några speciella inskränkningar i den förmåga att besitta egendom

eller disponera däröver, som tillkommer varje människa, eller att uppställa

några äktenskapshinder, grundade på löfte att icke ingå äktenskap.

Även i andra sammanhang torde ett klosterlöfte sakna rättslig betydelse

i vårt land. Ett sådant löfte innebär väl att den som avgiver detta frivilligt

underkastar sig de frihetsinskränkningar som vistelsen i kloster medför.

Endast så länge han vidhåller sitt löfte kan han dock anses samtycka till

sådana inskränkningar i sin frihet; klosterlöftet medför icke någon begräns­

ning av det skydd för den personliga friheten som följer av strafflagen och

den därpå grundade rättsskipningen. Uppenbarligen föreligger icke, även

om en klosterverksamhet skulle tillåtas i landet, någon anledning att i

fråga om detta personliga rättsskydd göra någon skillnad mellan kloster­

medlem och annan medborgare. Såsom närmare utvecklas i kommitténs

redogörelse för romersk-katolska bestämmelser om kloster kan ett sådant

äga ett klausurområde, vilket icke får beträdas av utomstående. Bestäm­

melserna härom ha till syfte att, genom klostermedlemmarnas avskiljande

från yttervärlden, giva stöd åt klosterlöftena. Det torde emellertid icke kun­

na komma i fråga att i vårt land införa några särskilda bestämmelser som,

utöver vad som gäller om hemfrid, avse att skydda ett klosters klausur­

område.

Av vad nu anförts framgår att, om en klosterverksamhet skulle tillåtas i

vårt land, denna skulle komma att vara underkastad redan gällande, all­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

115

männa lagbestämmelser, som äro ägnade att i viktiga hänseenden skydda

den enskildes frihet. Då sålunda klostermedlemmen skulle åtnjuta samma

rättsskydd som varje annan medborgare, synes knappast omsorgen om en­

skilds personliga frihet utgöra ett tillräckligt skäl för att bibehålla ett ovill­

korligt förbud mot en verksamhet, som bygger på religiösa löften.

Det bör emellertid också beaktas att kloster icke funnits här i landet se­

dan århundraden tillbaka och att till följd härav klosterväsendet, med dess

speciella levnadsideal och dess avskildhet från yttervärlden, måste för våra

förhållanden framstå såsom en i flera hänseenden främmande företeelse.

Med hänsyn härtill torde en viss varsamhet få anses vara av omständig­

heterna påkallad, då det gäller att åstadkomma en reformerad lagstiftning

på förevarande område. Om en mera begränsad klosterverksamhet tillätes,

lärer detta icke vara ägnat att ingiva betänklighet, men en helt okontrollerad

religiös verksamhet, som förutsätter avskildhet från yttervärlden, synes icke

böra möjliggöras.

På grund av vad nu anförts böra således kloster tillåtas, men endast i

sådana fall då Kungl. Maj :t efter prövning av omständigheterna lämnar

medgivande därtill och på de villkor Kungl. Maj :t föreskriver. Därest så­

dana villkor åsidosättas eller verksamheten eljest bedrives på annat sätt än

som förutsattes vid tillståndets meddelande, torde det stå Kungl. Maj :t öp­

pet att återkalla tillståndet.

Kommittén har i sitt betänkande närmare utvecklat de synpunkter som,

enligt kommitténs mening, böra anläggas vid Kungl. Maj :ts prövning av

fråga om tillstånd att inrätta kloster. Av de därvid anförda spörsmålen tor­

de frågan om utlänningars vistelse i kloster inom landet kunna förbigås;

för utlänningskontrollen finnas andra lagbestämmelser. Den av kommittén

behandlade frågan om minimiålder för inträde i kloster anser jag däremot

vara av stor vikt. Kommittén föreslår att såsom villkor för upprättande av

kloster bör föreskrivas att ingen i ålder under aderton år må upptagas i

kloster eller avlägga löften. I vissa yttranden förordas i detta hänseende

en högre ålder. Enligt min mening böra kloster vara avsedda för mera mog­

na människor, som äro i stånd att självständigt bedöma, huruvida de ha er­

forderliga förutsättningar att finna sig till rätta med denna livsform. Det bör

däremot icke förekomma att omogna ungdomar indragas däri och kanske

endast genom exemplets makt förmås att avlägga löften, som senare kunna

vålla dem samvetssvårigheter. Därför synes det motiverat att kräva en högre

minimiålder än kommittén föreslagit. Lämpligen bör det, såsom villkor för

tillstånd att anlägga kloster, föreskrivas att den som inträder i kloster skall

ha uppnått 21 års ålder och att icke någon, innan han fyllt 25 år, får avlägga

löften som icke äro tidsbegränsade.

Vad slutligen angår frågan om möjligheterna för den som ångrar ett av­

lagt löfte att vinna befrielse från detta, följer av den lagstiftning som nu be­

handlas att han alltid är berättigad att utträda ur sitt trossamfund, varige­

nom han kan befria sig från sina förpliktelser gentemot samfundet och dess

klosterinstitutioner. Huruvida han skall äga att, utan sådant utträde, från-

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

falla sitt löfte, är en fråga om skyldighet för trossamfundet att bibehålla

honom vid hans rättigheter såsom medlem, ehuru han icke uppfyllt sina

åtaganden mot samfundet. I detta hänseende torde några föreskrifter icke

kunna meddelas. Den som avlagt ett löfte och ångrar detta men likväl vill

även i fortsättningen tillhöra sitt trossamfund, får finna sig i att begära

befrielse från löftet i den ordning som gäller enligt samfundets egna be­

stämmelser. Emellertid bör vid Kungl. Maj:ts prövning av ärende om till­

stånd att inrätta kloster eller om återkallelse av sådant tillstånd avseende

fästas vid bestämmelser som samfundet har om sådan befrielse och den be­

handling framställningar om befrielse bruka röna hos överordnade myn­

digheter inom samfundet.

Då sålunda enligt min mening Kungl. Maj :ts tillstånd bör krävas för an­

läggande av egentliga kloster men icke för andra religiösa institutioner, tor­

de det vara av vikt att jag närmare utvecklar vad jag åsyftat med begrep­

pet kloster. Redan av det föregående framgår att därmed avsetts en insti­

tution, vars medlemmar avlägga löften att iakttaga bestämda levnadsregler.

Vidare förutsättes att medlemmarna leva tillsammans i avskildhet från ytter­

världen. En institution, som icl^e uppfyller detta krav, t. ex. ett gemensamt

hem för personer som ägna sig åt församlingsarbete, sjukvård eller dylik

verksamhet bland andra människor, är således icke något kloster. I begrep­

pet kloster måste dessutom inläggas att fråga är om en institution av en

viss storlek. De skäl jag i det föregående anfört för en kontroll över kloster­

verksamheten gälla huvudsakligen endast då fråga är om en institution med

ett större antal medlemmar. Enligt den kanoniska lagen fordras sex medlem­

mar för att en ordnad romersk-katolsk klosterinrättning, ett »domus formata»,

skall föreligga. Detta stadgande synes innehålla ett lämpligt mått att efter­

likna, även då det gäller att bestämma den minsta storleken av en inrätt­

ning, som enligt svensk lag skall kunna betraktas såsom kloster. Huruvida

den organisation som upprättar eller driver inrättningen kallar sig orden

eller kongregation, torde i detta sammanhang vara utan betydelse.

Om de mosaiska församlingarna.

Kommittén.

Den första judiska bosättningen i vårt land skedde under 1770-talet, då

några judiska familjer inflyttade efter särskilt tillstånd och den mosaiska

församlingen i Stockholm grundades, snart följd av församlingar bl. a. i Göte­

borg, Norrköping och Karlskrona. Ett särskilt reglemente utfärdades år 1782,

varigenom judarnas förhållanden i olika hänseenden närmare reglerades.

Detta reglemente innehöll att bosättningen fick ske endast i vissa angivna

städer samt upptog utförliga regler om den rätt att driva näring som skulle

tillkomma judarna. Beträffande deras rätt till religionsövning gällde att de

i varje stad, där de ägde slå sig ned, fingo inrätta en synagoga och hålla en

rabbin med erforderlig betjäning samt anordna en särskild begravningsplats.

117

Judarna fingo här i landet ingå giftermål blott med sina religionsförvanter

men ej med några andra. Över deras giftermål, födda och döda skulle årligen

till magistraten avlämnas tabeller enligt fastställt formulär. Alla arvstvister

skulle vid judarnas egen rabbinrätt och ej annorstädes upptagas och avgöras.

Skatt till stat och kommun erlade judarna efter samma grunder som borger-

skapet. Magistraten inlämnade till Konungens befallningshavande uppgifter

angående de enskilda judarnas rörelse och inkomster, varefter befallnings-

havanden, sedan »judesällskapet» blivit hört, bestämde totalsumman, vilken

judarna sedan skulle fördela sinsemellan. Varje husfader eller husbonde an­

svarade för de sinas andelar.

Detta reglemente gällde till 1838, då det ersattes av en förordning angåen­

de mosaiska trosbekännares skyldigheter och rättigheter här i riket. I denna

förordning stadgades att mosaiska trosbekännare, som fötts i Sverige eller

upptagits till svenska undersåtar, skulle åtnjuta samma rättigheter och skyl­

digheter som andra svenska undersåtar. Vissa inskränkningar skulle dock

gälla. Mosaiska trosbekännare ägde icke utan Konungens tillstånd köpa fast

egendom å landet. Ej heller ägde de välja eller kalla präst eller kyrkobetjä-

ning inom de svenska församlingarna, vara ledamot i direktioner eller kom­

missioner, som hade befattning med kyrkoärenden eller undervisningsverket,

eller deltaga i val till sådana befattningar eller i överläggningar och beslut

om dylika ämnen. De hade att själva underhålla sina fattiga utan att därför

åtnjuta lindring i fråga om bidrag till kommunens allmänna fattigvård.

På grund av det motstånd förordningen mötte utfärdades senare samma

år även en kungörelse angående förordningens tillämpning. Därigenom åter­

togs den rätt till fri bosättning som förordningen inneburit; bosättning annor­

städes än i Stockholm, Göteborg, Norrköping eller Karlskrona skulle näm­

ligen kräva särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t och judar, som icke voro

svenska undersåtar utan endast tillsvidare vistades i riket, skulle få bo alle­

nast i någon av nämnda fyra städer.

Inskränkningarna i de svenska judarnas bosättningsfrihet och rätt att för­

värva fast egendom upphävdes år 1860. För utländska judar gällde alltjämt

att de fingo bosätta sig endast i vissa städer; denna föreskrift upphävdes

år 1873. Skyldigheten för judarna att själva underhålla sina fattiga upp­

hörde år 1899.

Samtidigt med utfärdandet av nyssnämnda förordning fastställde Kungl.

Maj :t även den 30 juni 1838 en ordning rörande vad mosaiska trosbekän­

nare hava att hädanefter iakttaga i avseende på utövningen av deras reli­

gion och bestyret inom deras församling m. m. Av denna ordning framgår

att judar äro skyldiga att tillhöra mosaisk församling. Sålunda stadgas att,

om i stad finnas bosatta ett större antal personer, som bekänna sig till den

mosaiska trosläran, de skola utgöra särskild församling. Om antalet cj

är så stort att de lämpligen kunna utgöra egen församling, skola de tillhöra

närmaste mosaiska församling. Ordningen innehåller bestämmelser bl. a. om

tillsättande av vissa föreståndare för församlingen och föreståndarnas ålig­

ganden, om årlig uttaxering inom församlingen genom särskilda deputerade

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

118

och om allmänna sammankomster med församlingens röstägande ledamö­

ter. Vidare stadgas att, om någon av församlingens ledamöter vägrar eller

avhåller sig från att erlägga påförda avgifter, föreståndarna äga att därtill

begära handräckning, i Stockholm hos överståthållarämbetet och i lands­

orterna hos magistraten i staden. Sådan avgift kan genast utmätas, så snart

den stöder sig på den av föreståndare och deputerade upprättade och av dem

underskrivna taxeringslängden. Även böter i ordningsmål kunna på före­

ståndarnas anmälan exekutivt uttagas. Mosaisk trosbekännare från främ­

mande ort, som ett år uppehållit sig i stad där mosaisk församling finnes,

skall vara underkastad de avgifter till församlingen, som av deputerade

och föreståndare honom påföras.

I detta sammanhang må nämnas, att regeringsrätten år 1917 (RÅ 1917

ref. 7) förklarat avgift till Stockholms mosaiska församling utgöra utskyld,

för vilken avdrag vid taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt finge äga

rum. Numera har emellertid denna avdragsrätt upphört; regeringsrätten

har nämligen i ett mål år 1950 (RÅ 1950 ref. 7) funnit rätt till avdrag för

avgifter till mosaisk församling icke föreligga enligt nu gällande, år 1947

tillkomna förordning om statlig inkomstskatt.

Såsom ovan nämnts grundades de mosaiska församlingarna i Stockholm,

Göteborg, Norrköping och Karlskrona redan i slutet av 1700-talet, varjämte

vid nämnda tid bildades en mosaisk församling i Marstrand, vilken emeller­

tid i början av 1800-talet har upphört. Mosaiska församlingar ha seder­

mera grundats, en i Malmö år 1873, en i Kalmar år 1888, en i Oskars­

hamn år 1889, en i Växjö år 1901, en i Halmstad år 1902, en i Sundsvall år

1903 och en i Karlstad år 1919. Den mosaiska församlingen i Halmstad har

dock numera upplösts. Det sammanlagda antalet mosaiska församlingar i

riket skulle sålunda för närvarande utgöra tio. Enligt uppgift förekommer

icke någon församlingsverksamhet i Växjö och Oskarshamn. Antalet mo­

saiska trosbekännare uppgick vid 1930 års folkräkning till 6 700 personer.

Av dessa bodde 3 400 i Stockholms stad, 900 i Göteborg och 500 i Malmö.

Till församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka utöver de nu

angivna räkna även ett antal personer i kringliggande delar av landet, hörde

sålunda flertalet av de svenska judarna. Övriga församlingar omfattade en­

dast mindre grupper. Det kan anmärkas att under krigsåren inkommit ett

antal judiska flyktingar, vilka ej räknas som medlemmar av församlingarna

förr än de förvärvat svenskt medborgarskap men likväl ha en viss anknyt­

ning till församlingarna.

I april 1880 anhöllo föreståndarna för de mosaiska församlingarna i

Stockholm, Göteborg och Norrköping hos Kungl. Maj:t, att varje svensk

mosaisk församling i riket skulle vara berättigad att antaga sin särskilda

församlingsordning och underställa densamma Kungl. Maj :ts fastställelse.

För då befintlig mosaisk församling, som icke begagnade sig av denna rätt,

skulle 1838 års ordning fortfarande gälla. Med ansökningen åsyftades att

undanröja de hinder, som genom nämnda ordning ansågos möta för ord­

nandet på ett tidsenligt sätt av de mosaiska församlingarnas inre angelägen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

119

heter. Såsom ordningens största brist framhölls att den icke tydligt an-

gåve, vilka personer som skulle vara medlemmar av församlingen, i följd

varav säker ledning saknades för bedömande av personers behörighet att

taga del i församlingens angelägenheter, varjämte svårigheter uppstode vid

taxering, kyrkoböckers förande och föreskrivna statistiska uppgifters med­

delande. Vidare påpekades, att intet bestämt stadgande funnes angående röst­

rätt i andra angelägenheter än dem som rörde val av elektorer för utseende

av föreståndare. Av ordningen framginge icke, hur den som ansåge sig för­

närmad av församlingens beslut skulle kunna vinna ändring hos högre myn­

dighet. Församlingsledamot hade ej heller tillerkänts besvärsrätt i avseen­

de å föreståndarnas och taxeringsmännens åtgärder. Då förhållandena inom

församlingarna icke voro så enahanda, att en församlingsordning passade för

dem alla, hade det synts sökandena lämpligast, att församlingarna bereddes

möjlighet att få sina angelägenheter ordnade efter varje församlings sär­

skilda behov. Genom beslut den 30 april 1880 fann Kungl. Maj :t att hinder

icke skulle möta att hos Kungl. Maj :t göra den framställning i det av sö­

kandena omförmälda syftet, vartill någon kunde finna sig föranlåten.

Särskilda församlingsordningar ha därefter av Kungl. Maj :t fastställts

för församlingarna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Karlstad och Norrkö­

ping. För de övriga mosaiska församlingarna, nämligen de i Kalmar, Karls­

krona, Oskarshamn, Växjö och Sundsvall, har någon församlingsordning

icke fastställts och 1838 års ordning är sålunda fortfarande tillämplig på

dem. Om innehållet i dessa fastställda församlingsordningar må nämnas

följande. En allmän bestämmelse angående församlingarnas än­

damål finnes endast för församlingarna i Malmö och Norrköping. En­

ligt denna har församlingen till ändamål »att vårda judisk religion samt

judiska traditioner och föreskrifter». Samtliga församlingsordningar inne­

hålla bestämmelser om medlemskapet i församlingen. Dessa

bestämmelser äro för alla de fem församlingarna till sitt sakliga innehåll

överensstämmande i så måtto, att medlem i församlingen är envar till mo­

saiska trosbekännelsen (läran) hörande svensk medborgare, som är man­

talsskriven i den stad, där församlingen finnes, eller på annan svensk ort,

belägen närmare till denna stad än till någon av de övriga orter i Sverige,

där mosaisk församling finnes. Därjämte innehålla församlingsordningar-

na för församlingarna i Göteborg, Norrköping och Karlstad ett tillägg, en­

ligt vilket medlemskap tillkommer även utländsk undersåte, som då för-

samlingsordningen trätt i kraft redan tillhör församlingen. Försam­

lingens beslutanderätt utövas i alla församlingarna — utom

Stockholmsförsamlingen —- vid församlingsstämma enligt i ordningen giv­

na föreskrifter. I Stockholm utövas församlingens beslutanderätt av för-

samlingsf ull mäktige, vilka skola vara 25 till antalet och väljas av försam­

lingens röstberättigade medlemmar. Församlingarnas medlemmar äro un­

derkastade beskattning enligt närmare bestämmelser i församlings-

ordningarna. Skyldighet att betala avgifter till församlingarna i Malmö och

Norrköping har emellertid därutöver föreskrivits även för annan mosaisk

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

trosbekännare än församlingsmedlem. Sålunda stadgas att mosaisk tros-

bekännare, som icke är medlem av församlingen och minst ett år varit bo­

satt å svensk ort, belägen närmare Malmö (Norrköping) än någon av de

övriga orter i Sverige, där mosaisk församling finnes, skall vara under­

kastad avgiftsplikt till församlingen. Bestämmelserna rörande u t s k y 1-

ders påförande och erläggande äro i församlingsordning-

arna något olika. I samtliga fall grunda de sig dock på en taxering, som

efter klagan kan omprövas. Dessutom stadgas att förfallna utskylder äro

utmätningsgilla, därest de stödja sig på laga kraftvunnen taxeringslängd,

underskriven av dem som deltagit i taxeringen, eller på längd, fastställd

och underskriven av dem som deltagit i prövningen av anmärkningar

över påförd taxering. Därjämte finnas i samtliga församlingsordning-

ar bestämmelser om besvär över församlingsstämmas (i

Stockholm församlingsfullmäktiges) beslut. Sådana besvär kunna grun­

das på att beslutet kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar

på orättvis grund, att det icke i laga ordning tillkommit, att det står i

strid med allmän lag eller författning eller att det överskrider deras be­

fogenhet, som beslutet fattat. Besvären föras hos länsstyrelsen. I försam-

lingsordningarna för församlingarna i Malmö och Norrköping finnes en

bestämmelse rörande villkoren för ändring av försam-

lingsordningen. Det sägs sålunda att beslut om ändring av ordning­

en ej är giltigt, med mindre det fattats å två på varandra följande försam-

lingsstämmor och å båda biträtts av minst två tredjedelar av de röstande.

En sådan bestämmelse saknas däremot i de övriga församlingsordningarna.

Det kan anmärkas att högsta domstolen i ett år 1937 avgjort mål (NJA

1937:247) på talan av en person, som skriftligen till mosaisk församling

anmält att han utträdde ur församlingen och hade för avsikt att ingå i

statskyrkan, funnit att denne, vilken sedan födelsen varit medlem av för­

samlingen, icke övergått till kristet trossamfund och ej heller eljest visat

någon omständighet på grund varav hans medlemskap i församlingen upp­

hört. Av detta rättsfall torde sålunda framgå att det i allmänhet icke är

möjligt att utträda ur mosaisk församling på annat sätt än genom över­

gång till kristet trossamfund, och härför torde dop anses nödvändigt.

Riksdagen har i skrivelse år 1938 (nr 323) hemställt att åtgärder måtte

vidtagas för att möjliggöra för svenska medborgare av judisk börd att

kunna utträda ur mosaisk församling utan att inträda i svenska kyrkan. I

det utskottsutlåtande som låg till grund för skrivelsen anfördes bl. a. att

det, såvitt utskottet kunnat finna, förelåge den skillnaden mellan en med­

lems av svenska kyrkan rätt till utträde ur denna kyrka och en medlems

av mosaisk församling rätt till utträde ur denna församling, att medlem

av svenska kyrkan endast behövde anmäla att han ämnade övergå till an­

nat erkänt kristet religionssamfund, medan däremot medlem av mosaisk

församling måste inträda i svenska kyrkan. Judarna intoge alltså i viss

mån en särställning. Det syntes utskottet önskligt, om full likställighet i

detta hänseende kunde åvägabringas mellan alla medborgare. Om och när

121

frågan om fritt utträde ur svenska kyrkan bleve reglerad, förutsatte ut­

skottet, att jämväl frågan om fritt utträde ur mosaisk församling samtidigt

ordnades på enahanda sätt.

Kommittén anför att gällande bestämmelser rörande de mosaiska för­

samlingarna äro annorlunda utformade än motsvarande föreskrifter i frå­

ga om de nuvarande erkända församlingarna av främmande kristna tros-

bekännare. De senare ha icke såsom de mosaiska församlingarna några av

Kungl. Maj :t fastställda församlingsordningar. Medlemskapet i de mosaiska

församlingarna är grundat på tvångstillhörighet; någon rätt till utträde

finnes icke. Annorlunda förhåller det sig med övriga församlingar av främ­

mande trosbekännare. Stundom finnas här i församlingsordningen intagna

uttryckliga regler, enligt vilka medlem äger efter anmälan till församling­

ens pastor utträda ur församlingen. Detta är exempelvis fallet enligt Meto­

distkyrkans kyrkoordning. Å andra sidan förekommer att några särskilda

bestämmelser angående utträdet icke finnas intagna i församlingsordningen.

Ett exempel härpå är församlingsordningen för de romersk-katolska för­

samlingarna i Sverige, enligt vilken medlemmar i vederbörande församling

äro alla inom församlingens område bosatta katolska trosbekännare, oavsett

deras nationalitet. Emellertid erfordras enligt vad för kommittén uppgivits

för vinnande av utträde ur en katolsk församling i praktiken endast en en-

gångsanmälan till kyrkoherden i vederbörande katolska församling. Såvitt

kommittén kunnat finna, anses ej heller hos övriga nu erkända församlingar

av främmande trosbekännare hinder möta mot att utträde erhålles endast

efter anmälan.

En annan olikhet mellan de mosaiska församlingarna och övriga främ­

mande trosbekännares församlingar är, att de mosaiska församlingarna —

oavsett huruvida de ha en särskild församlingsordning eller 1838 års ord­

ning är å dem tillämplig — ha tillerkänts beskattningsrätt gentemot sina

medlemmar, och härmed är förenad rätt till indrivning genom de exeku­

tiva myndigheternas försorg. Andra främmande trosbekännares försam­

lingar ha däremot icke beskattningsrätt gentemot medlemmarna. De mo­

saiska församlingarna kunna sålunda anses i högre grad än de övriga för­

samlingarna intaga en offentligrättslig ställning. För de mosaiska försam­

lingarna gällande föreskrifter i organisatoriskt hänseende äro för övrigt i

stor utsträckning likartade med motsvarande bestämmelser i kommunalför­

fattningarna. Den nuvarande regleringen av de mosaiska församlingarnas

förhållanden kan, enligt kommitténs mening, sägas innebära, att dessa för­

samlingar i viss mån jämställts med kommuner.

Härefter anför kommittén att rätten till fritt utträde, om religionsfrihe­

tens krav skola tillgodoses, måste gälla även de mosaiska församlingarna.

Härav följer att det icke kan förmenas de ur församlingen utträdda att

bilda en egen församling och att således några inskränkningar i rätten att

bilda nya mosaiska församlingar icke kunna förekomma. Beträffande reg­

leringen av de mosaiska församlingarnas organisation och verksamhet an­

för kommittén vidare alt 1838 års förordning angående mosaiska Irosbe-

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

122

kännares skyldigheter och rättigheter här i riket bör upphävas. Kommit­

tén finner det vara uppenbart att 1838 års ordning nu måste anses föråld­

rad och att densamma under alla förhållanden bör upphävas, därvid dock

det spörsmålet inställer sig, om den bör ersättas med någon annan författ­

ning eller om några särskilda anordningar eljest böra vidtagas med avse­

ende å de mosaiska församlingarna. Även de särskilda församlingsord-

ningarna innehålla enligt kommitténs mening bestämmelser som måste an­

ses föråldrade; i varje fall gäller detta andra församlingsordningar än Stock-

holmsförsamlingens. Frågan, huruvida de mosaiska församlingarnas för­

samlingsordningar fortfarande böra vara underkastade Kungl. Maj :ts pröv­

ning och fastställelse, har, enligt vad kommittén anför, nära sammanhang

med spörsmålet om dessa församlingars beskattningsrätt. Kommittén, som

närmare utvecklar sin ståndpunkt till denna fråga (bet. s. 250—253), fin­

ner anledning saknas att bibehålla en särskild reglering av de mosaiska för­

samlingarna. Deras beskattningsrätt och rätten till indrivning av medlem­

marna påförda utskylder skola alltså enligt kommitténs förslag upphöra.

De mosaiska trosbekännarna bli, anför kommittén, likställda med andra

trosbekännare, och de mosaiska församlingarna komma att intaga samma

ställning som andra trosbekännares församlingar. Beträffande den när­

mare innebörden härav anför kommittén följande:

De mosaiska församlingarna komma att äga full frihet vid avfattningen

av sina församlingsordningar, dock med iakttagande av bestämmelserna i

den föreslagna religionsfrihetslagen. Någon statlig fastställelse av dessa för­

samlingsordningar erfordras ej. Beträffande de församlingar, som för närva­

rande ha en av Kungl. Maj :t fastställd församlingsordning, möter efter ge­

nomförandet av kommitténs förslag intet hinder för att denna fortfarande

tillämpas, i den mån den icke innebär en offentligrättslig ställning för för­

samlingen eller är stridande mot religionsfrihetslagen. De församlingar,

som icke ha en egen församlingsordning utan tillämpa den i 1838 års ord­

ning intagna, torde kunna förväntas komma att beredas erforderligt rådrum

för antagande av en samfundsordning.

Enligt kommittéförslaget skola sålunda både 1838 års förordning och

1838 års ordning upphöra att gälla. Såsom en övergångsbestämmelse föreslås

dock att, beträffande sådan avgift till mosaisk församling som före lagens

ikraftträdande i vederbörlig ordning påförts, äldre bestämmelser fortfa­

rande skola gälla.

Yttrandena.

Beträffande de överläggningar som under kommitténs arbete förekommit

med de mosaiska församlingarna och de önskemål dessa därvid framställt

vill jag hänvisa till betänkandet (s. 221—233).

I gemensamt yttrande över betänkandet ha de mosaiska församlingarna i

Stockholm, Göteborg och Malmö förklarat sig dela kommitténs uppfattning

att någon särlagstiftning för de mosaiska församlingarna icke är påkallad.

Endast i några punkter ha församlingarna funnit anledning till erinran mot

kommitténs förslag. Sålunda anföra församlingarna bl. a. att enligt förslaget

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

123

avgifter till mosaisk församling icke skulle ha karaktären av skatt och att

därför betalda sådana avgifter icke såsom hittills skulle få avdragas vid

taxering till statlig inkomstskatt. Församlingarna framhålla att denna för­

ändring skulle medföra en ökad ekonomisk belastning för församlingarnas

medlemmar och därmed också ökade svårigheter för församlingarna att ut­

taga nödvändiga avgifter. Församlingarna hemställde därför att deras med­

lemmar skulle få behålla denna avdragsrätt, såvitt avgifterna avsågo när­

mare preciserade ändamål, motsvarande lokal kyrklig verksamhet. Därvid

förutsatte församlingarna att även andra särskilda trossamfund, som så

önskade, skulle kunna erhålla samma rätt under samma förutsättningar.

I det föregående har jag påpekat att regeringsrätten — efter det att för­

samlingarna avgivit detta yttrande — bedömt frågan, huruvida sådan av­

dragsrätt gäller för närvarande, och därvid funnit att så icke är förhål­

landet.

Övriga yttranden ha i allmänhet icke berört frågan om de mosaiska för­

samlingarnas ställning. Tillstyrkanden av kommittéförslaget i denna del

förekomma dock i de yttranden som avgivits av statskontoret, länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län, juridiska fakulteten i Lund och Sveriges yngre

prästers förening. Däremot har juridiska fakulteten i Uppsala anfört att

olägenheterna av kommitténs förslag att upphäva de erkända kyrkosamfun­

dens offentligrättsliga ställning särskilt visade sig i fråga om de mosaiska

församlingarna. Dessa hade, framför allt de större, under hägnet av den

nuvarande ordningen i avsevärd omfattning kunnat bygga upp och vidmakt­

hålla församlingsinstitutioner samt åtaga sig därmed sammanhängande för­

pliktelser. Redan ur rättssäkerhetssynpunkt syntes det sålunda påkallat att

ej väsentligen rubba församlingarnas ställning, i den mån detta icke föran­

leddes av religionsfrihetskravet. Däremot borde det vara riktigt att be­

gränsa församlingarnas kompetens till religiösa ändamål. Ett anlitande av

beskattningsrätten för kulturella angelägenheter utan religiös natur skulle

ställa de mosaiska församlingarna i en särställning, som icke vore påkallad

av religionsfrihetsskäl, och borde därför icke vidare medgivas. Likställighet

med andra särskilda trossamfund borde vinnas därigenom att även dessa

finge beskattningsrätt. Fakulteten — som, i fråga om svenska kyrkans för­

samlingar, anfört att åtskilliga säkerligen med stöd av nuvarande bestäm­

melser upptagit lån och iklätt sig andra förpliktelser för framtiden, från

vilka de icke kunna omedelbart frigöra sig, och att det följaktligen vore ett

välgrundat rättssäkerhetskrav, att de av staten erhålla en sådan ersättning,

att övergångstidens svårigheter utjämnas och församlingarna erhålla möjlig­

het att anpassa sin ekonomi efter det förändrade lägets fordringar — har

ansett det följa av sig självt att motsvarande ersättningsrätt borde tillerkän­

nas de mosaiska församlingarna.

Departementschefen.

Bestämmelserna i 1838 års förordning angående mosaiska trosbckännares

skyldigheter och rättigheter här i riket avsågo att tillförsäkra de svenska ju­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

124

darna samma ställning som andra medborgare, dock med vissa angivna un­

dantag. Denna författning måste ses i belysning av att judarna tidigare, på

grund av det motstånd deras inflyttning mötte främst från representanter

för rådande skråväsen, fått intaga en särställning. Förordningen utgjorde ett

steg på vägen mot en friare uppfattning. Det kan ifrågasättas, om den icke

bör anses vara i huvudsak upphävd redan genom införandet år 1858 av ett

stadgande i regeringsformen om naturaliserad utlännings rättigheter och för­

måner (28 § 2 mom., se numera 33 §). I varje fall är den nu föråldrad. Nu­

mera råder den uppfattningen att samhälleliga rättigheter och skyldigheter,

i den mån de icke skola tillkomma envar, kunna anknyta till medborgarskap

men icke till någon annan omständighet, såsom trosbekännelse. Vilka som ha

medborgarskap beror av särskild lagstiftning. De i förordningen angivna

undantagen från vanlig medborgerlig ställning, vilka skulle gälla för judar­

na, äro antingen för länge sedan upphävda eller, såvitt angår inflytande på

kyrkliga ärenden och undervisning, reglerade i annan ordning och från en

vidare utgångspunkt. Förordningen saknar således betydelse och torde

böra upphävas.

De mosaiska församlingarna intaga, i jämförelse med andra religiösa

samfund, en särställning; de ha en av Kungl. Maj :t fastställd organisation.

Bestämmelserna härom innebära bl. a. följande. Medlemskapet i försam­

lingarna bygger på tvångstillhörighet. Församlingarna äga beskatta sina

medlemmar och få dessa skatter indrivna på samma sätt som gäller om

allmänna skatter. Några av församlingarna ha även berättigats att uttaga

avgifter av andra än sina medlemmar. Församlingarnas verksamhet är så­

tillvida ställd under statsuppsikt att vissa församlingsbeslut kunna över­

klagas hos statlig myndighet, i likhet med vad som enligt kommunallagarna

gäller om kommunala beslut. Församlingarna kunna således betecknas som

ett slags specialkommuner.

Uppenbart är att denna organisation icke kan bibehållas oförändrad.

Tvångsanslutningen är icke förenlig med religionsfrihet; medlemmarna

måste beredas frihet att träda ut ur församlingarna. Kommitténs förslag

innebär emellertid en mera genomgripande ändring än vad som sålunda

betingas av religionsfriheten. Förslaget går ut på att helt upphäva de mo­

saiska församlingarnas reglerade, och därigenom också auktoriserade, ka­

raktär.

I det föregående har jag utvecklat skälen för att jag icke velat föreslå

någon närmare reglering av religiösa organisationer i allmänhet. Dessa

skäl gälla också de mosaiska församlingarna. Det är icke sakligt motiverat

att dessa skola intaga någon särställning. Att likväl en viss tvekan kan in­

ställa sig, då det gäller att upphäva de nuvarande bestämmelserna om mo­

saiska församlingar, beror på att förslaget i fråga om dem innebär en större

förändring än beträffande något annat trossamfund, svenska kyrkan icke

undantagen. Praktiskt sett torde dock härvid tvångstillhörighetens upp­

hörande ha den största betydelsen. Övriga ändringar torde, ehuru princi­

piellt väsentliga, icke praktiskt spela lika stor roll. Skatteindrivning genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 100.