SOU 1967:22

Skatteförvaltningen

Sammanfattning

Landskontorsutredningen tillkom efter framställning av länsförvaltnings- utredningen, som under sina överväganden om den regionala förvaltning- ens lämpliga ordnande fann att frågorna rörande skatte-, uppbörds- och folkbokföringsförvaltningen borde bli föremål för särskild utredning. De båda utredningarnas arbete har, i vad gäller den regionala förvaltningen, bedrivits parallellt, och utredningarnas förslag bör ses som en samlad lös- ning av frågan om den statliga länsförvaltningens framtida organisation. Ett gemensamt mål för utredningarna har varit att organisatoriskt sam- manföra sådana verksamheter, som kräver samordning och samverkan för sin rationella utövning. För länsförvaltningsutredningens del har detta bl. a. resulterat i förslag till fastare former för samarbetet mellan länsstyrelsen och ett flertal andra länsorgan, främst i fråga om den översiktliga sam- hällsplaneringen.

Vad beträffar huvuddelen av landskontoret finns det däremot enligt Iandskontorsutredningens mening inte något utpräglat behov av samver- kan med andra länsorgan eller ens med den andra länsstyrelseavdelningen, landskansliet. Såvitt gäller taxering, upphörd och folkbokföring löper i stället samverkanslinjerna främst vertikalt; uppåt mot centrala myndig- heter, såsom riksskattenämnden och centrala folkbokförings- och uppbörds- nämnden; nedåt mot i första hand de lokala skattemyndigheterna. Utred- ningen har funnit angeläget att en bättre samordning och samverkan kom— mer till stånd även på dessa områden och mellan de olika myndigheterna; en förutsättning härför är enligt utredningen att man får en starkare cen- tral ledning och administration men också en lämpligare regional förvalt— ning än den nuvarande.

Den samverkan som förekommer mellan den till landskontoret förlagda taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförvaltningen, å den ena sidan, och länsstyrelsen i övrigt samt andra länsorgan, å den andra, är sålunda enligt utredningen inte av sådan art eller omfattning att gemensam orga- nisationstillhörighet erfordras. I en länsstyrelse med den funktion som länsförvaltningsutredningen föreslår skulle dessa förvaltningsgrenar tvärt- om bli ett främmande element och en organisatorisk belastning.

I själva verket intar skatteväsendet redan nu en särställning inom läns- styrelsen.

I nuvarande organisation är sålunda betydande områden av landskon- torsverksamheten, helt eller delvis, undandragna landshövdingens inflytan— de. Avdelningschefen, landskamreraren, är visserligen chef för förste taxe-

ringsintendenten och den övriga personalen på taxeringssektionen, men han saknar i princip bestämmanderätt i fråga om arbetet på sektionen. Någon egentlig ledning från centralt håll förekommer inte heller.

Mot denna bakgrund har utredningen funnit bäst överensstämmande med vanliga organisatoriska principer att skatteväsendet utbrytes från läns— styrelsen.

Frågan om skatteförvaltningens framtida ställning har emellertid i främ- sta rummet bedömts med tanke på skatteväsendets egna behov.

Alltsedan mitten av 1950-talet har åtskilliga reformer genomförts inom taxeringsväsendet med sikte framför allt på att åstadkomma bättre effekti- vitet i taxeringskontrollen och bättre rättsskydd för den enskilde. Dessa re- former har haft stor betydelse men har inte kunnat hindra att allvarliga brister kvarstår. Utredningen har fått bekräftat, att underdeklarationen nått sådan omfattning att den inte ens tillnärmelsevis kan bemästras. Bristerna är här så allvarliga att snara motåtgärder är oundgängligen nödvändiga. Men även från rättssäkerhetssynpunkt kan det nuvarande systemet kritise- ras. Man har här pekat på det organisatoriska sambandet mellan befatt- ningshavare med dömande och fiskaliska uppgifter. Även om detta förhål- lande reellt sett inte spelat nämnvärd roll, är det ägnat att minska förtro- endet för skatterättskipningen. Vidare arbetar prövningsnämnderna stun— dom under alltför stark tidspress för att kunna utöva aktiv processledning och åstadkomma grundligt genomtänkta och väl motiverade beslut.

Utredningen har funnit, att dessa brister åtminstone delvis sammanhänger med den nuvarande organisationsformen. För att åstadkomma en verklig förbättring och rationellt utnyttja de ökade resurser som måste tillföras skatteförvaltningen är det enligt utredningens mening en nödvändig förut- sättning att denna förvaltning skiljes från länsstyrelsen.

Utbrytes skatteförvaltningen till självständiga enheter kan statsmakterna skapa en för dess egna behov avvägd fiskalisk organisation under erforder- lig central ledning, på annat sätt än nu anpassa personalens storlek till det vid olika tidpunkter föreliggande behovet, kontinuerligt följa utvecklingen på området, taga hänsyn till uppkommande personalsvårigheter m.m. I förening med en måttlig ökning av resurserna bör denna reform kunna leda till en avsevärd effektivisering av skattekontrollen.

Vid en utbrytning skapas vidare förutsättningar att slutgiltigt göra åt- skillnad mellan judiciella och fiskaliska uppgifter på taxeringsområdet. Även här blir en ökning av resurserna ofrånkomlig. Man kan då, med full- följande av tidigare reformer, omvandla prövningsnämnderna till domsto- lar, vilkas avgöranden alltigenom bör kunna omfattas av samma förtroende som de allmänna domstolarnas. Även för uppbördsmålen skulle en motsva- rande reform vara värdefull.

Utredningen föreslår därför att taxering, upphörd och folkbokföring ut— brytes från länsstyrelserna. På det regionala planet inrättas skatteverk för * administrativa och fiskaliska uppgifter och länsskatterätter för att döma i skattemål.

Varje lån skall få ett skatteverk, som står under ledning av en skatte- direktör och i normalfallet består av en taxeringsavdeln-ing med en allmän ' sektion, en revisionssektion och en varuskattesek-tion samt av en upp— börds— och dataavdelning med en uppbördssektion och en datasektion. Skatteverken bildas i huvudsak av länsstyrelsernas nuvarande taxerings- och uppbördssektioner samt datakontor. En förstärkning föreslås samti- digt av den personal, som sysslar med intendentsgöromål och skattekon- troll. Skatteverket skall dessutom enligt förslaget ha ett kansli för per- sonal- och organisationsfrågor m. m. Kansliet skall också överta länssty- relsens bestyr med arvs- och gåvobeskattningen. De uppgifter rörande taxe- ringsorganisationen i första instans, som nu ankommer på länsstyrelsen, kommer som följd av utbrytningen att överföras till skatteverket. Utred- ningen föreslår emellertid att länsstyrelsen — efter förslag av skatteverket — alltjämt skall förordna taxeringsnämndsordförande och vissa andra taxeringsfunktionärer.

Länsskatterätterna skall ersätta de nuvarande prövmingsnämnderna. Meningen är, att de skall handlägga inte bara taxeringsmål utan även uppbördsmål, folkbokföringsmål, vitesmål m. m. I framtiden kan det bli möjligt att förlägga ytterligare uppgifter till dessa domstolar, såsom av- göranden i arvs- och gåvoskattemål samt vissa socialförsäkringsmål.

Länsskatterätterna skall i alla avseenden ha samma ställning som andra domstolar. De skall i administrativt hänseende lyda under kammarrätten. För att inte bli alltför känsliga för personalstörningar bör de ha minst två domare. Med nuvarande länsindelning innebär detta, att länsskatterätter inte kan inrättas i varje län, utan att två län i vissa fall får bilda dom— krets för en sådan domstol.

För närvarande utses prövningsnämndens ledamöter av Kungl. Maj:t. Utredningen föreslår, att lekmannaledamöterna i de nya domstolarna skall ha ställning av nämndemän och väljas av landstinget. Blir domkretsen vid- sträckt, räknar utredningen med att sammanträden regelmässigt skall hål- las också på annan ort än kansliorten med nämndemän som representerar särskilda delar av domkretsen.

Det föreslås emellertid att länsskatterätten skall kunna besluta utan nämnd i något större utsträckning än prövningsnämnden. Sålunda skall enmansavgörande kunna ske i vissa ärenden, som nu måste avgöras med nämnd. Folkbokförings-, uppbörds- och vitesmål anses i regel också kun- na avgöras utan nämnd. I uppbördsmål, som gäller arbetsgivaransvar för arbetstagares skatt, skall dock nämndens medverkan vara obligatorisk.

För att undvika de arbetstoppar som prövningsnämnderna nu regelmäs-

sigt har på våren och därmed utjämna arbetsbördan och förbättra möjlig— heterna till en noggrann utredning och prövning av målen föreslås att läns- skatterätterna i särskilda fall skall få uppskjuta sitt avgörande till den 31 oktober i stället för nu gällande slutdag den 30 juni.

I syfte att ge unga jurister praktisk utbildning i beskattningsrätt och förvaltning föreslår utredningen att det skall bli möjligt att fullgöra tings- tjänstgöring vid länsskatterätt. Två sådana utbildningsalternativ skall kunna ifrågakomma. Det ena innebär att den redan befintliga möjligheten att fullgöra del av tingstjänstgöringen utanför allmän domstol, nämligen hos åklagare, kronofogde och advokat, utsträckes till att gälla även läns— skatterätt. Tjänstgöringen vid länsskatterätt föreslås därvid kunna om— fatta ett år och ger då i kombination med ett och ett halvt års tingsut- bildning vid allmän underrätt samma kompetens som den nuvarande tings- utbildningen. Det andra alternativet innebär en ren skatterättsutbildning med tingstjänstgöring huvudsakligen hos länsskatterätt. I den samman- lagda utbildningstiden, som även i detta fall blir två och ett halvt år, skall också ingå tjänstgöring på skatteverk högst ett och lägst ett halvt år.

Enligt utredningens mening är det angeläget med växeltjänstgöring mellan skatteverk och länsskatterätter för att främja en allsidig utbild— ning. Personalcirkulation mellan länsskatterätterna och kammarrätten bör också stimuleras. Såvitt gäller de högre tjänsterna bör det dock inte förekomma någon personalväxling mellan skatteverken och domstolarna. Någon motsvarighet till det nu vanliga befordringssteget från förste taxe- ringsintendent till landskamrerare skall sålunda inte komma i fråga i den nya organisationen.

I revisionspersonalens befordringsgång bör enligt utredningen normalt ingå att någon tid inneha tjänst på den allmänna sektionen och därmed få tillfälle att deltaga i det processuella arbetet. Däremot bör den personal, som är tilldelad revisionssektionen, inte syssla med annat än taxeringsrevisioner och andra uppgifter som sammanhänger därmed.

De lokala skattemyndigheterna skall i framtiden lyda under skatteverket i stället för länsstyrelsen. Tanken är att dessa myndigheter skall ha den närmaste kontakten med taxeringsnämnderna och lämna dem råd och annat bistånd. Även vissa andra uppgifter bör efter Skatteverkets bestäm- mande kunna ombesörjas av de lokala skattemyndigheterna, bl. a. viss utbildning av taxeringsfunktionärer, Utredningen räknar med att allmän- heten skall kunna få bättre service från skattemyndigheternas sida. I första hand blir detta en uppgift för de lokala skattemyndigheterna.

Den organisatoriska uppdelningen på dels judiciella, dels administrativa och fiskala myndigheter, som föreslås på det regionala planet, får i försla— get en motsvarighet på riksplanet. Utredningen förordar, att riksskatte-

nämnden skall bestå som en fristående myndighet för de i vidsträckt me- ning dömande uppgifter som nu åvilar nämnden, d. v. s. förhandsbesked, bindande förklaringar, anvisningar rörande den materiella tolkningen av författningsbestämmelser o. dyl. Utredningen föreslår också att riksskatte- nämnden skall fastställa årliga s. k. länsanvisningar till ledning vid taxe— ringen i de skilda länen, en uppgift som nu ankommer på prövningsnämn- derna, var och en för sitt län.

Förslaget innebär även att riksskattenämnden övertar de uppgifter av judiciell natur, som nu ligger på centrala folkbokförings- och uppbörds- nämnden. Det anses vidare lämpligt att beslutanderätten i förhandsbe- skedsärenden rörande punktskatterna överförs från kontrollstyrelsen till riksskattenämnden.

Enligt förslaget skall den mellankommunala prövningsnämnden ersät- tas av en skattedomstol, den mellankommunala skatterätten. Dess kompe— tensområde föreslås bli utsträckt så, att det kommer att omfatta de kon- cerner med verksamhet i olika län, vilkas taxeringar för närvarande inte blir föremål för ett samlat bedömande.

Riksskattenämnden och den mellankommunala skatterätten bör enligt utredningens mening lämpligen ha ett gemensamt kansli.

För ledningen av skatte-, uppbörds- och folkbokföringsförvaltningen i landet föreslår utredningen att ett gemensamt ämbetsverk inrättas. Detta verk, riksskattestyrelsen, blir skatteverkens centralorgan. Till riksskatte— styrelsen överförs riksskattenämndens och centrala folkbokförin-gs- och uppbördsnämndens förvaltande och fiskaliska uppgifter, Det allmänna ombudet hos den nuvarande mellankommunala prövningsnämnden och hans personal bildar en byrå i riksskattestyrelsen. Vidare skall kupongskattekon- toret utbrytas från överståthållarämbetets skatteavdelning och ingå i det nya ämbetsverket. Den taxeringskontrollverksamhet, som nu utövas på riksskattenämndens kontrollbyrå, blir organisatoriskt förstärkt. Det är nämligen meningen att riksskattestyrelsen skall få bättre möjligheter än riksskattenämnden att planera, samordna och leda kontrollverksamheten i landet och även sj älv utöva taxeringskontroll.

Utredningen förordar också att den del av kontrollstyrelsen, som admi- nistrerar och kontrollerar punktskatterna, m. a. o. ämbetsverkets huvud— del, jämte dess distriktsförvaltning infogas i riksskattestyrelsen resp. skat- teverken.

Även om utredningens förslag innebär en genomgripande omdaning av skatteförvaltningen, bygger de i allt väsentligt på organ som redan finns. Enligt utredningens mening bör reformerna därför kunna genomföras smidigt och med begränsade kostnader. De största merkostnaderna föran- leds av de föreslagna förstärkningarna — både region-alt och på riksplanet

—— av den dömande personalen och den personal som sysslar med taxe- ringskontroll. Utredningen betonar emellertid vikten av att lönerna på hit- hörande områden görs mer attraktiva, så att rekryteringen kan förbättras och avgången av kvalificerad personal motverkas. Den sammanlagda ökade lönekostnaden blir då 14——16 miljoner kronor per år efter nuvarande löne- nivå.

Utredningen räknar med att dess förslag skall kunna genomföras den 1 januari 1971. Riksskattestyrelsen bör emellertid träda i funktion redan den 1 juli 1970 för att kunna ta ledningen vid organiserandet av skatte- verken.

Utredningen föreslår omfattande ändringar i det författningskomplex, som berörs av dess förslag. Med hänsyn till de talrika ändringar som skulle erfordras i nu gällande taxeringsförordning, har utredningen valt att i stället utarbeta förslag till ny taxeringsförordning. De bestämmelser om prövningsnämndens verksamhet som finns i nuvarande taxeringsförord- ning och vissa andra bestämmelser saknar motsvarighet i den föreslagna förordningen. Bestämmelser om de nya skatterätternas organisation och om förfarandet i dessa domstolar återfinns i stället i det förslag till lag om skatterätt, som förberetts av särskilda sakkunniga i samråd med utred- ningen.

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Förslag till

taxeringsförordning

Härigenom förordnas som följer.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Inledande stadganden 1 5. (1 å).1

Taxering enligt kommunalskattelagen samt enligt förordningarna om stat- lig inkomstskatt och om statlig förmögenhetsskatt sker i den ordning nedan stadgas. Taxeringarna skola i möjligaste mån göras likformiga och rättvisa.

2 5. (2 5.)

I denna förordning förstås med inkomsttaxering: taxering till kommunal inkomstskatt och till statlig in— komstskatt ;

förmögenhetstaxering: taxering till statlig förmögenhetsskatt;

allmän fastighetstaxering: sådan taxering av fastighet, som enligt 12 5 1 mom. kommunalskattelagen verkställes vart femte år ; samt

särskild fastighets-taxering: taxering av fastighet under år, när allmän fastighetstaxering icke äger rum.

Inkomsttaxering och förmögenhetstaxering samt särskild fastighetstaxe- ring kallas årlig taxering.

Beteckningarna taxeringsår, beskattningsår och hemortskommun ha i denna förordning samma innebörd som i kommunalskattelagen. I fråga om bosättning och stadigvarande vistelse här i riket gälla också stadgan- dena i nämnda lag.

1 Inom parentes anges motsvarande paragraf i gällande taxeringsförordning.

ANDRA AVDELNINGEN

Inkomst- och förmögenhetstaxering

I. Om taxeringsorganisationen

3 5. (4 5.)

I länen skola finnas lokala taxeringsdistrilct och särskilda taxeringsdis- trikt.

Lokalt taxeringsdistrikt skall bestå av kommun eller del av kommun eller, om särskilda skäl därtill äro, av två eller flera kommuner. I sådant distrikt verkställer lokal taxeringsnämnd all taxering, som icke ankommer på an- nan taxeringsnämnd enligt vad nedan sägs.

I fögderi skall finnas minst ett särskilt taxeringsdistrikt, inom vilket sär- skild taxeringsnämnd verkställer taxering av fysiska personer, dödsbon och familjestiftelser, vilkas inkomstförhållanden med hänsyn till förvärvskäl- lans art eller eljest äro av mera invecklad beskaffenhet.

Län eller del av lån utgör särskilt taxeringsdistrikt med särskild taxe- ringsnämnd för taxering av andra skattskyldiga än fysiska personer, döds- bon och familjestiftelser. Sådan nämnd taxerar också, i förekommande fall, ägare, delägare eller innehavare av bolag eller förening jämte make, som skall samtaxeras med honom, och barn under 21 år.

En taxeringsnämnd i Stockholm, som utses därtill av riksskattestyrelsen, den gemensamma taxeringsnämnden, skall, utom annat, gemensamt för riket verkställa taxering till statlig inkomstskatt och statlig förmögenhets- skatt av skattskyldiga, som sakna hemortskommun i riket, och av skatt- skyldiga som avses i 17 5 förordningen om statlig inkomstskatt och som enligt särskilda stadganden skola mantalsskrivas i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm. Nämnden verkställer också taxering till kommunal inkomst- skatt, som skall ske för gemensamt kommunalt ändamål. Taxering enligt detta stycke anses äga rum på särskild ort och i särskilt taxeringsdistrikt.

4 5. (5 5.)

Beslut om indelning av lån i lokala och särskilda taxeringsdistrikt skall avse visst taxeringsår och meddelas senast den 31 oktober året före taxe- ringsåret.

5 ä. (6 5.)

1 mom. Ordförande i taxeringsnämnd samt, om ej taxeringsassistent ut- setts, ytterligare en ledamot, kronoombud, förordnas av länsstyrelsen se- nast den 30 november året före taxeringsåret efter förslag av skatteverket.

Har länsstyrelsen frångått Skatteverkets förslag, må skatteverket föra talan mot beslutet.

2 mom. För att biträda särskild taxeringsnämnd, som avses i 3 & tredje stycket, förordnar skatteverket en eller flera taxeringsassistenter.

3 mom. Val av andra ledamöter i taxeringsnämnd än i 1 mom. sägs verk- ställes under december månad året före taxeringsåret av fullmäktige i ve- derbörande kommun. Till särskild taxeringsnämnd, som avses i 3 & fjärde stycket, väljas dock ledamöterna av landstingskommunens förvaltnings- utskott, om mer än en kommun ingår i taxeringsdistriktet.

Antalet valda ledamöter i taxeringsnämnd skall utgöra minst tre och högst åtta. I särskild taxeringsnämnd, som i 3 & tredje stycket sägs, må dock väljas högst tolv ledamöter. Minst en ledamot i sådan nämnd skall väljas för varje kommun. Antalet ledamöter skall bestämmas av dem på vilka valet ankommer, om icke ledamöterna skola väljas av olika organ.

För varje vald ledamot skall utses en suppleant. Om utgången av val skall den som därvid fört ordet omedelbart under- rätta skatteverket, taxeringsnämndens ordförande och de valda.

4 mom. Besvär över val av ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnd må anföras hos länsstyrelsen inom tre veckor efter valet. Därvid skall i till- lämpliga delar gälla vad i kommunallagen är stadgat om besvär över full- mäktigebeslut. Förordnar länsstyrelsen om nytt val, emedan kännedom som i 10 5 1 mom. sägs om olika grupper av skattskyldiga icke blivit före- trädd, skall länsstyrelsen föreskriva, huru många ledamöter som skola väl- jas för varje grupp. Överklagas det nya valet och kan detsamma icke fast- ställas, utser länsstyrelsen ledamöterna.

Över länsstyrelsens beslut må klagan icke föras.

6 5. (7 5.)

I taxeringsnämnd, som icke biträdes av taxeringsassistent, skall ordföran— den huvudsakligen

1) tillhandahålla allmänheten blanketter, 2) lämna deklarations- eller uppgiftsskyldig nödiga upplysningar, 3) granska deklarationer, uppgifter och andra handlingar, dock att ord- föranden må uppdraga åt kronoombudet att ensam granska deklarationer av enkel beskaffenhet,

4) vidtaga åtgärder för att införskaffa felande deklarationer, uppgifter och andra handlingar,

5) utöva annan kontroll till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxe- ring,

6) leda nämndens arbete och vid sammanträdena föra ordet, 7) vara föredragande i nämnden, 8) ombesörja göromål av expeditionell art som icke ankomma på annan, 9) lämna annan taxeringsmyndighet och lokal skattemyndighet erfor- derliga underrättelser och uppgifter, samt

10) avgiva yttranden i besvärsmål.

18 7 g. (8 5.)

I taxeringsnämnd, som biträdes av taxeringsassistent, skall ordföranden huvudsakligen utföra de åligganden som upptagas i 6 5 vid 4), 6) och 10). Han skall vidare granska deklarationer och andra handlingar i den utsträck— ning som erfordras för en noggrann och tillförlitlig taxering. Han är i den omfattning han finner påkallad föredragande i nämnden.

8 5- (9 5.)

Kronoombudet skall biträda ordföranden vid granskning av deklarationer och andra handlingar och skall därvid, om icke skatteverket medgiver annat, självständigt genomgå alla sådana handlingar.

9 5. (10 5.)

I taxeringsnämnd, som biträdes av taxeringsassistent, skall denne utföra de åligganden som angivas i 6 5 vid 1), 2), 8) och 9).

Han skall därjämte huvudsakligen ]) granska deklarationer, uppgifter och andra handlingar, 2) biträda ordföranden med att införskaffa felande deklarationer, upp- gifter och andra handlingar,

3) utöva annan kontroll till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxe- ring,

4) vara föredragande i taxeringsnämnden, 5) upprätta förslag till taxeringar, samt 6) i övrigt biträda ordföranden.

10 €. (13 5 och 145 1 mom.)

1 mom. Till ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnd skola utses red- liga och allmänt aktade svenska medborgare, som kunna antagas besitta nödig insikt och erfarenhet.

Kommun må till ledamot eller suppleant välja endast den, som är man- talsskriven inom kommunen, och landstingskommuns förvaltningsutskott endast den, som är mantalsskriven inom taxeringsdistriktet.

Vid val av ledamöter och suppleanter i lokal taxeringsnämnd skall till- ses, att kännedom om olika grupper av skattskyldiga inom distriktet och om distriktets olika delar om möjligt kommer att finnas inom nämnden.

Till ledamöter och suppleanter i särskild taxeringsnämnd skola utses personer, som ha särskild insikt och erfarenhet i de taxeringsfrågor, som ankomma på nämnden. Därjämte bör tillses, att kännedom såvitt möjligt kommer att finnas om olika delar av distriktet.

2 mom. Den som uppnått sextio års ålder må avsäga sig uppdrag att vara ledamot eller suppleant. Avsäger sig annan sådant uppdrag, prövas avsä— gelsen av den som utsett honom.

3 mom. Uppdrag såsom ledamot eller suppleant må ej utövas av den, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

Är ledamot eller suppleant icke längre behörig att utöva uppdraget, skall han omedelbart frånträda detsamma.

4 mom. När synnerliga skäl därtill äro, må länsstyrelsen återkalla för- ordnande såsom ordförande eller kronoombud.

Avgår ledamot eller suppleant, innan tjänstgöringstiden är tillända, skall efterträdare till honom för återstående tid utses i den ordning, som gällt beträffande den avgångne.

11 5. (14 5 2 mom.)

Uteblir vald ledamot i taxeringsnämnd från sammanträde och kan icke suppleant komma tillstädes, äga de vid sammanträdet närvarande ledamö- terna inkalla annan som är valbar till ledamot.

12 5. (15 5.)

Efter samråd med den lokala skattemyndigheten äger taxeringsnämnd anlita biträde av sakkunnig vid behandling av taxeringsfråga, som kräver särskild sakkunskap.

13 5. (16 Q.)

1 mom. Lokal skattemyndighet skall 1) sortera deklarationer och andra uppgifter samt därvid utvälja de deklarationer som skola behandlas av särskild taxeringsnämnd,

2) verkställa längdföring, som icke ombesörjes i annan ordning, 3) vaka över att taxeringsassistent, som år stationerad hos myndigheten, och biträden åt sådan assistent fullgöra sina åligganden,

4) vaka över lokal taxeringsnämnds och, i den mån skatteverket det föreskriver, särskild taxeringsnämnds arbete samt vid behov lämna råd, upplysningar och annat bistånd, '

5) tillhandahålla skrivhjälp åt taxeringsnämnd, som avses vid 4), och även i övrigt enligt särskilda föreskrifter medverka vid taxeringsarhetet, samt

6) så långt möjligt tillhandagå allmänheten med upplysningar i taxe- ringsfrågor.

2 mom. Kommun må ställa tjänsteman, som godkännes av skatteverket, till förfogande för taxeringsarhete inom kommunen. Godkännandet må när som helst återkallas.

3 mom. I taxeringsnämnd, som icke biträdes av taxeringsassistent, äger ordföranden anlita skrivbiträde.

14 g". (17 och 109 55.)

I varje län finnes ett skatteverk under ledning av en skattedirektör. Skatteverket skall bevaka det allmännas rätt i taxeringsfrågor och verka för att taxeringarna bli likformiga och rättvisa. Verket skall i erforderlig

omfattning granska taxeringarna och särskilt uppmärksamma ojämnheter mellan olika taxeringsdistrikt. Om taxering skall ske i mer än ett län, skola skatteverken samråda härom.

Skatteverket är chefsmyndighet för de lokala skattemyndigheterna och äger meddela dessa föreskrifter och anvisningar.

Det åligger skatteverket att 1) besluta om indelning enligt 4 5, 2) indela taxeringsassistenterna till tjänstgöring, 3) bestämma antalet ledamöter i taxeringsnämnd, om dessa skola väljas av skilda organ,

4) senast den 31 oktober året före taxeringsåret avgiva förslag till läns- styrelsen rörande ordförande och kronoombud i taxeringsnämnd,

5) senast den 31 oktober året före taxeringsåret avgiva förslag till riks— skattestyrelsen om anvisningar för taxeringen inom länet, samt

6) så långt möjligt tillhandagå allmänheten med upplysningar i taxe- ringsfrågor.

15 g. (11 5.)

Om skatterätterna, kammarrätten och regeringsrätten är särskilt stad- gat. Vad i denna förordning stadgas om länsskatterätt skall i tillämpliga delar avse även den mellankommunala skatterätten.

16 g.

Riksskattestyrelsen är chefsmyndighet för skatteverken samt fullgör i vad angår mål och ärenden som höra till den mellankommunala skatterät- ten de uppgifter som tillkomma skatteverk.

Det åligger riksskattestyrelsen att vaka över att taxeringsverksamheten bedrives ändamålsenligt. Styrelsen äger därvid utfärda anvisningar samt, i vad angår taxeringskontrollen, föreskrifter för skatteverken. Riksskatte- styrels-en äger i fråga om åtgärder för taxeringskontroll samma befogen- heter inom hela riket som skatteverk och skattedirektör inom eget län.

Riksskattestyrelsen skall efter granskning av förslag från skatteverken senast den 10 december året före taxeringsåret föreslå riksskattenämnden anvisningar för taxeringen i olika län.

17 5. (18 och 19 Så.)

Kungl. Maj:t förordnar en för riket gemensam nämnd, riksskattenämn- den, med uppgift att enligt vad därom är stadgat meddela förhandsbesked i taxeringsfrågor, att meddela anvisningar rörande tolkningen av denna för— ordning och skatteförfattningarna samt att senast den 10 januari under taxeringsåret fastställa anvisningar för taxeringen i olika län.

Ordförande, ledamöter och suppleanter skola utses för en tid av fyra år. Ordföranden skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv. Vid tillämpning

av denna förordning och i 1 & angivna skatteförfattningar skola ytterligare sex ledamöter tjänstgöra, av vilka en förordnas till vice ordförande. Av des— sa ledamöter skola tre äga kännedom om förhållandena inom olika områden av förvärvslivet. Suppleanter utses efter samma grunder som ledamöterna, för sistnämnda tre ledamöter sammanlagt sex och i övrigt en för ordföran- den och en för varje ledamot.

Förordnande såsom ledamot eller suppleant kan när som helst återkal- las. Avgår ledamot eller suppleant, skall annan förordnas för den avgång- nes återstående tid.

II. Om skyldighet att föra anteckningar, m. m. 18 5. (20 5.)

Den som skall avgiva deklaration eller annan uppgift till ledning för egen taxering eller ock uppgift till ledning för annans taxering är skyldig att i skälig omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annnat lämp- ligt sätt sörja för att underlag finns för deklarations- eller uppgiftsskyldig— hetens fullgörande och för kontroll därav.

Skyldighet att sörja för att underlag finns och att bevara detta kvarstår under sex år efter utgången av det kalenderår underlaget avser.

Om skyldighet i vissa fall att föra räkenskaper är särskilt stadgat.

19 5. (21 5.)

Har deklaration ej avgivits, skall inkomsten uppskattas efter vad som finnes skäligt med hänsyn till föreliggande omständigheter, såsom verk- samhetens art och omfattning. Samma skall gäll—a, om skattskyldigs inkomst av viss föwrvärvskälla icke kan beräknas tillförlitligt på grund av brister i deklaration eller bristfälligt underlag för deklaration.

III. Om skyldighet att avlämna självdeklaration 20 €. (22 5.)

1 mom. Nedannämnda skattskyldiga äro, om ej annat följer av 3 mom., skyldiga att utan anmaning avlämna självdeklaration till ledning för egen taxering, nämligen:

1) aktiebolag och ekonomisk förening samt stiftelse, fond eller inrättning som har till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss familjs, vissa famil- jers eller bestämda personers ekonomiska intressen,

2) annan juridisk person, om dess bruttointäkter under beskattningsåret uppgått till sammanlagt minst 100 kronor,

3) fysisk person, vilkens bruttointäkter under beskattningsåret uppgått till minst 2 400 kronor eller, om han icke varit här i riket bosatt under hela

beskattningsåret eller om han under denna tid erlagt sjömansskatt, till minst 100 kronor,

4) fysisk eller juridisk person, som vid beskattningsårets utgång haft till- gångar som avses i 3 5 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt till ett värde överstigande 100 000 kronor eller, såvitt angår sådan juridisk person som avses i 6 5 1 mom. b) nämnda förordning, 5 000 kronor, samt

5) fysisk eller juridisk person, för vilken garantibelopp för fastighet skall upptagas såsom skattepliktig inkomst.

Vid tillämpning av punkterna 2)—4) skall hänsyn tagas endast till så- dan inkomst eller förmögenhet, för vilken skattskyldighet föreligger.

Ha makar, som ingått äktenskap före ingången av beskattningsåret och levt tillsammans under större delen därav, var för sig haft inkomst eller förmögenhet, skall vardera makens deklarationsskyldighet bedömas med hänsyn till makarnas och boets sammanlagda inkomst och förmögenhet. Vad nu sagts skall i tillämpliga delar gälla även skattskyldiga som avses i 65 & sista stycket kommunalskattelagen.

Skall skattskyldig enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt taxe- ras för förmögenhet, som tillhör barn eller annan, skall hänsyn därtill tagas vid deklarationsskyldighetens bedömande.

Har svensk medborgare under beskattningsåret tillhört svensk beskick- ning hos utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens el- ler konsulatets betjäning och på grund av sin tjänst varit bosatt utom- lands, anses han- ha varit bosatt här i riket. Detsamma skall gälla hans hustru samt barn under 18 år, om de varit svenska medborgare och bott hos honom. Har någon, som icke varit svensk medborgare, under beskatt— ningsåret tillhört främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning, anses han icke ha varit bosatt här i riket. Detsamma skall gälla hans hustru, barn under 18 år och enskilda tjänare, om de icke varit svenska medborgare och om de bott hos honom.

För oskift dödsbo efter skattskyldig, som avlidit under beskattningsåret, skall tillämpas vad som skolat gälla för den avlidne.

2 mom. Den som icke är skyldig avlämna självdeklaration enligt 1 mom. skall avgiva deklaration, om han anmanas därtill.

3 mom. Lapp är ej skyldig avgiva deklaration för inkomst av renskötsel eller i sådan rörelse nedlagd förmögenhet. Önskar likväl lapp avgiva uppgift om inkomst eller förmögenhet, som nu sagts, må uppgiften lämnas i själv- deklaration eller genom särskild uppgift angående renskötsel enligt 31 5.

21 5. (23 å.)

Självdeklaration skall avgivas på heder och samvete samt avfattas på blankett enligt fastställt formulär. Dock må, om deklaration infordrats jämlikt 20 5 2 mom., erforderliga upplysningar meddelas muntligen till

taxeringsnämndens ordförande eller taxeringsassistent, som skall införa dessa på deklarationsblankett och låta den deklarationsskyldige skriva un- der den.

22 5. (24 å.)

Självdeklaration är allmän eller särskild. Annan än fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse skall avgiva allmän självdeklaration inom det län, där skattskyldighet föreligger till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt. Särskild självdeklara— tion avgives i varje annat län, inom vilket skattskyldighet föreligger till kom- munal inkomstskatt. Särskild självdeklaration skall efter anmaning avgivas också inom län, där allmän självdeklaration avgives, så ock i flera exemplar.

Fysisk person, som är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, skall avgiva allmän självdeklaration i den kommun, där han var mantalsskriven för året före taxeringsåret eller, utan att ha varit mantalsskriven, är skattskyldig till sådan skatt, och särskild själv- deklaration i varje annan kommun, där han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt. Fysisk person som icke är skattskyldig till statlig inkomst- skatt eller statlig förmögenhetsskatt skall avgiva särskild självdeklaration i varje kommun, där han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt.

Bestämmelserna i föregående stycke gälla också oskift dödsbo och familje- stiftelse.

23 5. (25 5.)

Allmän självdeklaration skall upptaga: 1) den skattskyldiges namn och postadress, hemortskommun, om sådan finns, och hemvist samt numret på debetsedel på preliminär skatt för året före taxeringsåret, så ock utlännings nationalitet, det land, där styrelsen för utländsk juridisk person haft sitt säte, samt, om den skattskyldige varit bosatt i riket endast under del av beskattningsåret, uppgift om tiden härför,

2) alla förvärvskällor, för vilka skattskyldighet föreligger för beskatt— ningsåret, varvid särskilt angives i fråga om förvärvskälla, i vilken skatte- pliktig fastighet ingått, beskaffenheten av den skattskyldiges innehav av fastigheten, taxeringsvärdet året före taxeringsåret eller, om sådant värde det året icke åsatts, fastighetens eljest antagliga värde vid taxeringsårets ingång, samt, om icke hela fastigheten ingått i förvärvskällan under hela beskattningsåret, huru lång tid eller till vilken del fastigheten ingått i för- värvskällan,

3) de intäkter och de avdrag, som äro att hänföra till varje förvärvskälla, dock att ersättning, som enligt bestämmelserna i 36 5 1 mom. 1. g) icke behöver upptagas i kontrolluppgift, ej heller behöver upptagas i deklaratio- nen,

4) allmänna avdrag,

5) tillgångar Och skulder vid slutet av beskattningsåret, även om för- mögenheten icke uppgår till skattepliktigt belopp, allt i den mån skattskyl- dighet för förmögenhet föreligger,

6) den preliminära skatt, som erlagts för året före taxeringsåret, så ock 7) garantibelopp för fastighet i hemortskommunen. Allmän självdeklaration skall även innehålla de uppgifter, som för sär- skilda fall föreskrivas i denna förordning eller som erfordras för beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring.

Har skattskyldig varit gift under beskattningsåret, skall han också upp- giva sådan boets eller andra makens inkomst och förmögenhet, över vilken förvaltningen rättsligen tillkommit honom. Åligger skattskyldigheten andra maken, skall uppgiften lämnas på särskild blankett. Då skattskyldig skall taxeras för barns eller annans förmögenhet, skall uppgift lämnas också om denna förmögenhet.

Belopp, som upptagas i självdeklaration, skola utföras i hela krontal, så att överskjutande öretal bortfalla.

24 5. (25 a 5.)

Har vid inkomstberäkningen avdrag gjorts för kostnader för representa- tion och liknande ändamål skall vid självdeklaration fogas uppgift enligt fastställt formulär utvisande huru kostnaderna fördela sig på följande hu- vudgrupper:

1) kostnader för mat, dryck, betjäning, hotellrum, teaterbiljetter o. dyl. i samband med affärsförhandlingar och liknande, med angivande av huru mycket av kostnaderna som belöper på representation i den skattskyldiges eller hos honom anställds hem,

2) kostnader som vid 1) sägs i samband med jubileum för företaget, in- vigning av anläggning för verksamheten, stapelavlöpning och jämförliga händelser, med angivande av huru mycket av kostnaderna som belöper på representation i den skattskyldiges eller hos honom anställds hem,

3) kostnader i form av underhåll, hyra, löner m. m. avseende fastighet, våning och inventarier, som helt eller huvudsakligen nyttjas för representa- tionsändamål och liknande,

4) kostnader för representation mot anställda i samband med personal- fester, informationsmöten o. dyl. och för annan representation som är hän- förlig till personalvård,

5) kostnader för gåvor, som icke äro att hänföra till reklam och som icke upptagits såSOm löneförmån på kontrolluppgift,

6) utgivna representationsersåttningar och representationsbidrag, med an- givande av huru mycket härav som upptagits på kontrolluppgift, samt

7) övriga representationskostnader.

Redovisas inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet enligt bokförings- mässiga grunder och har räkenskaperna avslutats med vinst- och förlust- konto, skall i självdeklaration lämnas:

1) uppgift, såvitt angår rörelse, om storleken av omsättningen, 2) uppgifter om värdesättningen av lager och fordringar, 3) uppgift hur det bokföringsmässiga vinstresultatet justerats till över- ensstämmelse med den skattemässiga inkomstberäkningen,

4) uppgifter om avdrag för värdeminskning, 5) uppgifter om avdrag för avsättningar till pensions— eller andra perso— nalstiftelser eller till fonder eller stiftelser av annat slag,

6) uppgift om vad den skattskyldige i varor, penningar eller annat ut— tagit ur näringsverksamheten eller annorledes använt för levnadskostnader eller eljest för utgifter, som icke utgöra omkostnader i verksamheten, så ock om andra förmåner som den skattskyldige åtnjutit av rörelsen eller jordbruksfastigheten,

7) uppgift om belopp, som avdragits såsom resekostnader, i den mån så- dant belopp icke utgivits till anställda och upptagits på kontrolluppgifter rörande dessa, dock att, om synnerliga svårigheter föreligga, uppgiften efter medgivande av skatteverket i det län, där den skattskyldige skall taxeras till statlig inkomstskatt, må lämnas först efter anmaning,

8) uppgift om kostnader för reklam, som riktar sig till bestämda perso- ner och som har karaktär av gåva av mer än obetydligt värde, samt

9) uppgift om nedskrivningar av värdet på rättigheter till leverans av omsättningstillgångar samt maskiner och andra inventarier.

Redovisas inkomst av rörelse enligt bokföringsmässiga grunder utan att räkenskaperna avslutats med vinst- och förlustkonto, skall vad ovan sägs gälla i tillämpliga delar.

Vad i denna paragraf stadgas skall, såvitt angår livförsäkringsrörelse, iakttagas endast i fråga om värdesättningen på lager och fordringar.

26 5. (27 å.)

Inlåndsk försäkringsanstalt, som är skattskyldig för inkomst av försäk- ringsrörelse, skall i allmän sj älvdeklaration meddela uppgift i de avseenden, som omförmälas i anvisningarna till 30 5 kommunalskattelagen. Motsvaran- de gäller utländsk försåkringsanstalt, såvitt angår livförsäkringsrörelse, som anstalten drivit här i riket.

Med inländsk försäkringsanstalt förstås i denna förordning försäkrings- bolag samt sådan understödsförening, som enligt sina stadgar äger medde- la annan kapitalförsäkring än som omfattar kapitalunderstöd på högst 500 kronor för medlem.

Utländsk försäkringsanstalt, som här i riket drivit försäkringsrörelse, skall i allmän självdeklaration lämna uppgift om premieinkomsten här i

riket, fördelad på dels livförsäkring, dels sjöförsäkring, dels trafikförsäk- ring, dels sjuk-, olycksfalls— och brandförsäkring och dels annan försäk- ring, samt uppgift om den eller de kommuner, där sysslomannen (general- agenten) haft kontor, ävensom, då flera kontor funnits, uppgift om de vid varje kontor influtna premieinkomsterna, fördelade på nämnda olika slag av försäkring. Beträffande annan verksamhet än livförsäkring är utländsk försäkringsanstalt icke skyldig att lämna uppgifter om intäkter och avdrag i förvärvskällan.

27 g. (28 g.)

Särskild självdeklaration skall för den kommun deklarationen avser in- nefatta de uppgifter, som erfordras för taxeringen inom kommunen. Om sådan deklaration skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgats om all- män självdeklaration.

28 5. (29 5.)

Är skattskyldigs inkomst enligt kommunalskattelagens bestämmelser om beskattningsort att hänföra till mer än en kommun, skall i allmän eller sär- skild självdeklaration lämnas de uppgifter som erfordras för tillämpning av 56—59 55 kommunalskattelagen.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning, om skatt- skyldigs inkomst jämlikt 60 & kommunalskattelagen skall fördelas på olika administrativa områden inom samma kommun.

29 5. (30 5.)

1 mom. Har deklarationsskyldig under beskattningsåret varit skyldig att föra räkenskaper eller, utan att sådan skyldighet förelegat, under beskatt- ningsåret fört räkenskaper i rörelse som han drivit, skall han vid själv- deklaration foga bestyrkta avskrifter av balansräkningarna för beskatt— ningsåret och det närmast föregående räkenskapsåret samt av vinst- och förlusträkning för beskattningsåret, om sådan räkning ingått i bokföringen. Om särskilt balanskonto eller vinst- och förlustkonto intagits i bokföringen och sådant konto avviker från räkning som nyss sagts, skall även bestyrkt avskrift av kontot fogas vid deklarationen.

Därjämte skall bifogas uppgifter enligt fastställt formulär för tillämp- ning av bestämmelserna om avdrag för värdeminskning, så ock utdrag av räkenskaperna till styrkande av dessa uppgifter.

För aktiebolag, ekonomisk förening och ömsesidigt försäkringsbolag skall avlämnas bestyrkt avskrift eller tryckt exemplar av förvaltnings- och re- visionsberättelser för beskattningsåret.

För inländsk försäkringsanstalt skall avlämnas bestyrkt avskrift av pro— tokoll eller annan handling, som utvisar, hur vinst- och förlusträkningen samt balansräkningen för beskattningsåret slutgiltigt fastställts och hur vinsten för samma år disponerats. Vad sålunda stadgats skall dock icke gälla försäkringsanstalt, som drivit enbart livförsäkringsrörelse.

27 2 mom. Vill någon bli taxerad för inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder, skall han senast tre månader före det första beskattningsåret göra anmälan härom till skatteverket i det län, där fastig- heten är belägen.

30 5. (31 5.)

1 mom. Envar bör meddela de ytterligare upplysningar, som kunna ha betydelse för hans taxering.

2 mom. Efter anmaning är envar skyldig att lämna ytterligare upplys- ningar för kontroll av sin deklaration eller eljest för sin taxering. Upplys- ningarna skola lämnas skriftligen, om ej annat angives i anmaningen.

Deklarationsskyldig skall tillika efter anmaning förete kontrakt, konto- utdrag, räkning, kvitto eller annan därmed jämförlig handling, som finnes erforderlig för kontroll av deklarationen.

31 5. (32 5.)

Särskild uppgift angående renskötsel skall avfattas på blankett enligt fastställt formulär. Sådan uppgift bör senast den 31 januari avlämnas i den ordning som i 34 g sägs eller till ordningsmannen i lappbyn.

Ordningsman i lappby skall granska de uppgifter som lämnats till ho- nom och på dem anteckna det antal egna renar och skötesrenar, som är upptaget i renlängden för den skattskyldige, samt de övriga upplysningar och erinringar som han finner påkallade. Uppgifterna skola därefter senast den 15 februari eller, om uppgift avlämnas senare, inom en vecka över- sändas till den lokala skattemyndigheten.

32 5. (33 å.)

Särskild uppgift om inkomst och förmögenhet, som på grund av frikal- lelse från skattskyldighet icke deklarerats, skall avgivas av

1) pensionsstiftelse,

2) stiftelse som jämlikt lagen om aktiebolags pensions- och andra perso- nalstiftelser bildats för arbetslöshetsunderstöd, sjukhjälp eller hjälp vid olycksfall,

3) stiftelse som har till huvudsakligt ändamål att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar,

4) stiftelse som har till huvudsakligt ändamål att, utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer, främja vård och upp- fostran av barn eller lämna understöd för att bereda undervisning eller ut- bildning eller utöva hjälpverksamhet bland behövande eller främja veten- skaplig forskning,

5) förening som, utan att den i sin verksamhet tillgodoser medlemmar- nas ekonomiska intressen, huvudsakligen verkar för ändamål av den art, som angives vid 3) eller 4), samt

6) stiftelse och förening, som avses i 53 g 1 mom. andra stycket kom— munalskattelagen eller 7 5 andra stycket förordningen 0111 statlig inkomst- skatt.

Uppgiften skall avfattas på blankett enligt fastställt formulär och upp- taga inkomster och utgifter under räkenskapsår, som slutat närmast före den 1 mars under taxeringsåret, tillgångar och skulder vid räkenskaps- årets början och slut samt grunden för frikallelse från skattskyldighet.

Uppgiften skall avlämnas varje är senast den 31 mars till skatteverket i det län där förvaltningen huvudsakligen utövats.

Stiftelse eller förening, som avses i denna paragraf, skall efter anmaning meddela de ytterligare upplysningar, som kunna erfordras för att bedöma stiftelsens eller föreningens skattskyldighet.

Skatteverket må tills vidare medgiva befrielse från uppgiftsskyldighet enligt denna paragraf. Mot Skatteverkets beslut må talan ej föras.

33 5. (34 ä.)

1 mom. Självdeklaration, som avgives utan anmaning, skall vara avläm- nad senast den 15 februari under taxeringsåret.

Staten, landstingskommun, kommun och annan dylik menighet må dock åtnjuta anstånd till den 31 mars. Samma gäller den som varit skyldig att föra räkenskaper, om räkenskapsåret gått tillända senare än den 31 oktober året före taxeringsåret. Vad sist sagts skall också gälla delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag eller rederi.

2 mom. Visar någon, att hinder på grund av särskilda omständigheter mö- ter att avlämna självdeklaration inom föreskriven tid, må han efter ansö- kan erhålla annan tid för att avlämna deklarationen.

Ansökan göres hos skatteverket i det län, där sökanden är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, eller, om sådan skattskyldighet ej föreligger, i det län där självdeklaration skall avlämnas.

Mot Skatteverkets beslut må talan ej föras. 3 mom. Handlingar, som i 29 5 1 mom. tredje och fjärde styckena sägs, skola fogas vid den eller de självdeklarationer som den skattskyldige av- giver. Möter hinder, skola handlingarna avlämnas inom två veckor efter det de upprättats.

& mom. Självdeklaration och annan uppgift eller upplysning till ledning vid egen taxering, som skall avgivas på grund av anmaning, skall avlämnas inom tid som förelagts i anmaningen, dock icke tidigare än om handlingen skolat avlämnas utan anmaning.

34 5. (35 å.)

Självdeklaration, som avgives utan anmaning, skall, jämte tillhörande handlingar, avlänmas till skatteverket eller till lokal skattemyndighet i det

län, där taxeringen skall äga rum, eller till ordföranden i vederbörande

taxeringsnämnd.

Har kommun vidtagit särskild, av skatteverket i länet godkänd anord- ning för att mottaga deklarationer, må deklaration för taxering inom länet avlämnas i enlighet därmed.

35 g. (36 g.)

Deklarationsskyldig, från vilken självdeklaration icke inkommit inom föreskriven tid, må anmanas att avgiva självdeklaration.

Är självdeklaration icke så upprättad, som i denna förordning föreskri- ves, må den deklarationsskyldige anmanas att inkomma med felande upp- gift eller, om deklarationen är i väsentliga avseenden bristfällig, med ny, på behörigt sätt upprättad deklaration.

Innan anmaning utfärdas, bör den deklarationsskyldige, om detta kan ske utan olägenhet, på lämpligt sätt erinras om deklarationsskyldigheten.

IV. Om kontrolluppgifter och andra uppgifter för annans taxering

36 5. (37 5.)

1 mom. Kontrolluppgifter för föregående kalenderår skola varje år av— lämnas utan anmaning på sätt framgår av följande uppställning:

Uppgiftsskyldig

1. a) Statlig och kom- munal myndighet,

b) aktiebolag, ekono- misk förening, fond, stif- telse och annan juridisk person än dödsbo,

c) fysisk person och dödsbo, som bedrivit rö- relse eller jordbruk, däri inbegripet skogsbruk, i fråga om förmåner, som utgått från sådan förvärvs- källa, samt

d) fysisk person och dödsbo, som innehaft an- nan fastighet, i fråga om förmåner, som utgått från sådan förvärvskälla.

Vem uppgiften skall avse

Den som innehaft an- ställning eller uppdrag hos den uppgiftsskyldige eller utfört tillfälligt ar- bete åt honom eller åtnju- tit pension, livränta eller periodiskt utgående er- sättning av honom, även- som den som åtnjutit för- män från personalstiftelse eller annan stiftelse.

Vad uppgiften skall avse

Avlöning, arvode, an- nan ersättning eller för— män, oavsett huruvida denna utgått kontant eller såsom naturaförmån samt oavsett om densamma ut— gjort ersättning för kost- nader, som mottagaren haft att bestrida. Har mot- tagaren haft att erlägga vederlag för åtnjuten na— turaförmån, skall uppgift om förmånen och veder- laget lämnas.

Undantag:

a) folkpension, när till- läggspension enligt lagen om allmän försäkring icke åtnjutes,

b) ersättning och för- mån i anledning av till- fälligt arbete, om det som mottagaren sammanlagt åtnjutit haft ett lägre

Uppgiftsskyldig

Vem uppgiften skall avse Vad uppgiften skall avse

värde än 100 kronor för hela året,

c) ersättning och för- män till någon i anledning av tillfälligt arbete på an— nan fastighet än jord- bruksfastighet, om vad som sammanlagt utgivits har lägre värde än 300 kronor för hela året och det icke utgör avdragsgill omkostnad i förvärvskäl— lan rörelse,

d) ersättning för till- fälligt arbete, om ersätt- ningen utgör intäkt av rörelse för mottagaren,

e) i tjänst som avses i punkt 4 andra stycket av anvisningarna till 32 & kommunalskattelagen ut— given förmån, som icke utgör skattepliktig intäkt för mottagaren,

f) förmåner i annat än penningar, om det som mottagaren i sådant hän- seende sammanlagt från den uppgiftsskyldige åt— njutit, efter avdrag för vederlag, uppenbarligen haft ett värde icke över- stigande 400 kronor för helt år räknat,

g) ersättning för resa i tjänsten, motsvarande gjorda utlägg som sam- manlagt icke överstiga 500 kronor, och representa- tionsersättning, motsva- rande gjorda utlägg, sam- manlagt icke överstigande 500 kronor, samt därjämte traktamentsersättning vid vistelse i tjänsten utom tjänstgöringsorten, som sammanlagt icke översti- ger 500 kronor eller icke avser mer än 24 dagar för år räknat, om i kontroll-

2. Fysisk person som varit skyldig att verkställa skatteavdrag enligt upp- bördsförordningen.

3. Försäkringsanstalt och understödsförening.

4. Försäkringsanstalt.

5. Den som utbetalt royalty eller periodiskt

Den på vilkens inkomst skatteavdrag skolat verk- ställas.

Den som från anstalten eller föreningen uppburit belopp, ej understigande 200 kronor för hela året, på grund av försäkring av den art att skatteplikt för beloppet föreligger.

Den som bedrivit jord- bruk eller skogsbruk eller innehaft jordbruks- fastighet eller annan fastighet eller bedrivit rörelse samt uppburit er- sättning från anstalten på grund av liden skada.

Den till vilken royaltyn eller avgiften utbetalts.

uppgiften anmärkes, att traktamentsersättning utgått,

h) förmån från stiftel- se, om vad som utgivits uppenbarligen icke utgör skattepliktig intäkt för mottagaren, samt

i) ersättning eller för- mån, för vilken mottaga- ren erlagt sjömansskatt.

Om uppgiftens innehåll skall i tillämpliga delar gälla vad ovan vid 1. sägs.

Utgivet belopp.

Ersättning om minst 1 000 kronor för varje skadefall, på grund av skada på byggnad, inven- tarier och maskiner, pro- dukter från jordbruket eller skogsbruket, växan— de gröda, skog, varulager, varor under tillverkning, förbrukningsartiklar eller andra förnödenheter för produktionen, samt er- sättning om minst 500 kronor för varje skadefall, på grund av skada på le- vande djur. Kontrolluppgift om del- utbetalning av försäk- ringsersättning må läm- nas året efter det då skadan slutreglerats. Undantag: ersättning för personligt lösöre samt annan ersättning på grund av motorfordonsförsäkring än stilleståndsersättning. Det utbetalda beloppet.

Uppgiftsskyldig utgående avgift för rät- tighet av goodwills natur, såsom varumärke, firma- namn o. dyl., eller för ut- nyttjande av patent, möns- ter o. dyl.

6. Den som bedrivit verksamhet, vari ingått inköp av jordbruks- eller trädgårdsprodukter eller husdjur eller från hus- djur erhållna produkter, allt i den mån Kungl. Maj:t därom förordnat.

7. Den som bedrivit verksamhet, vari ingått förvärv av avverkningsrätt eller inköp av virke eller andra skogseffekter, allt i den mån Kungl. Maj:t därom förordnat.

8. Den som bedrivit förmedlingsverksamhet eller annan därmed jäm- förlig verksamhet, allt i den mån Kungl. Maj:t därom förordnat.

9. Redare.

Den från vilken inköp skett.

Den som ägt eller bru- kat fastighet, från vilken upplåtelse av avverknings- rätt eller försäljning av skogseffekter ägt rum.

Den som genom verk- samheten erhållit anställ- ning, uppdrag eller tillfäl- ligt arbete eller ock för- sålt egendom.

Den som erlagt sjömans- skatt enligt sjömansskatte- tabell.

Utgivet vederlag i pen- ningar, naturaprodukter eller annat.

Undantag: vederlag som gottgjorts bokförings- skyldig rörelseidkare.

Vederlag som utgivits eller gottgjorts samt ve- derlag, som enligt avtal skall utgivas under senare år.

Ersättning eller veder- lag som förmedlats eller varom uppgift eljest fin- nes tillgänglig.

Kontant inkomst om- bord samt den tid för vilken mottagaren erlagt sjömansskatt.

2 mom. Vid avlämnande av uppgifter enligt 1 mom. skall iakttagas föl-

jande.

Avser förmån, som i 1 mom. första och andra punkterna sägs, endast del av året, skall upplysning lämnas om den tid, för vilken förmånen utgått.

I kontrolluppgift, som upptager särskild resekostnads- och traktaments- ersättning, skall angivas beloppet av dels resekostnadsersättning och dels traktamentsersättning jämte tid för vilken traktamentsersättning utgått. Därvid skola uppgifter lämnas om traktamentsersättning dels för förrätt— ningar inom riket i enlighet med vad nedan sägs och dels för förrättningar utom riket. I fråga om förrättningar inom riket skola uppgifter lämnas sär— skilt för förrättningar som icke varit förenade med övernattning (endags- förrättningar), förrättningar som varit förenade med övernattning men icke medfört vistelse mer än femton dygn i följd på en och samma ort (korttidsförrättningar) samt övriga resor (långtidsförrättningar). För en- dagsförrättningar uppgives traktamentsersättningen och antalet dagar. Vid

beräkning av antalet dagar för endagsförrättningar medräknas icke sådan förrättning, som varat högst fyra timmar; förrättning som varat mer än fyra men högst tio timmar räknas som halv dag; längre förrättning räknas som hel dag. För korttids- och långtidsförrättningar uppgives traktaments- ersättningen och antalet nätter med övernattning. De första femton dygnen av varje långtidsförrättning uppgivas såsom korttidsförrättning. I kontroll— uppgiften skall i förekommande fall särskilt anmärkas, att arbetsgivaren, utöver traktamentsersättningen, haft utgifter för den anställdes bostad eller uppehälle under förrättningen.

Om avdrag på lön skett för löntagares eller hans efterlevandes pensio— nering, skall i kontrolluppgiften upptagas bruttolön och vad som avdragits.

I kontrolluppgift enligt 1 mom. första, andra eller åttonde punkten skall angivas, huruvida arbetsgivaren skall erlägga avgift enligt 19 kap. 1 5 lagen om allmän försäkring.

I kontrolluppgift skall särskilt för sig upptagas skatteavdrag för prelimi- när A—skatt.

Särskild uppgiftshandling skall lämnas för varje person. Därvid skall fullständigt angivas dennes namn, hemvist och bostadsadress. Därjämte bör uppgift lämnas om hans födelseår och om numret på hans debetsedel på preliminär skatt för året före taxeringsåret.

Kontrolluppgift enligt 1 mom. tredje punkten, som avser pensionsför- säkring tagen annorledes än i samband med tjänst, skall innehålla uppgift om försäkringstagaren eller, i förekommande fall, den som vid försäkrings- tagarens död eller eljest efter denne erhållit förfoganderätten till försäk- ringen. Kontrolluppgift, som avser pensionsförsäkring tagen i samband med tjänst, skall innehålla uppgift om den, som enligt tjänsteavtalet skall åtnjuta pensionsförmånen.

Uppgift skall avfattas på blankett enligt fastställt formulär eller på annan för ändamålet lämpad blankett.

3 mom. Skall annan än statlig eller kommunal myndighet jämlikt 1 mom. första punkten lämna uppgifter till ett antal understigande tjugufem, skall vid uppgifterna fogas särskilt sammandrag över dessa, upptagande namnen samt för envar uppgift angående belopp, som utbetalts, och förmån, som i övrigt åtnj utits.

4 mom. Uppgifterna skola avlämnas senast den 31 januari under taxe- ringsåret i den ordning, som gäller för avlämnande av självdeklaration. Uppgifter enligt 1 mom. punkterna 6—8 skola dock avlämnas till skatte- verket i det län, där uppgiftslämnaren är bosatt. Uppgift enligt 1 mom. punkten 9 skall avlämnas inom tid som gäller för redares arbetsgivarupp- gift enligt förordningen angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. I fall, som avses i 3 mom., skola uppgifterna jämte sammandrag avlämnas till myndighet, hos vilken arbetsgivaren må lämna sin allmänna självdeklaration.

Uppgifterna skola vara ordnade kommunvis eller, om i kommun ingå

flera församlingar, församlingsvis, varvid angives vilken kommun eller för- samling varje grupp av uppgifter avser.

5 mom. Den som skall avlämna kontrolluppgift enligt 1 mom. första, andra eller åttonde punkten skall senast den 31 januari under taxeringsåret översända ett exemplar av uppgiften till inkomsttagaren.

Om skyldighet att foga sådan kontrolluppgift vid arbetsgivaruppgift en- ligt förordningen angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om all- män försäkring, m. m., stadgas i nämnda förordning.

37 5. (38 å.)

Vanligt handelsbolag, kommanditbolag eller rederi för registreringsplik- tigt fartyg skall varje år utan anmaning avlämna

a) för varje kommun, där delägare är skattskyldig till statlig inkomst— skatt: uppgift, särskilt för varje sådan delägare, angående bolaget och rede- riet, avfattad enligt reglerna för allmän sjålvdeklaration och angivande delågarens andel av bolagets eller rederiets inkomst och värdet av hans andel eller lott i bolaget eller rederiet; samt

b) för varje kommun, dit någon bolagets eller rederiets förvårvskälla är att hänföra: motsvarande uppgift med upplysning tillika om den andel av inkomsten, som belöper på varje delägare.

Äro bolagets eller rederiets samtliga delägare skattskyldiga till statlig in- komstskatt i samma kommun, skall dock uppgift enligt b) icke lämnas för den kommunen.

Finnes inom kommun administrativt område, inom vilket menighet äger utöva beskattningsrätt, skola i förekommande fall jämväl lämnas erforder- liga uppgifter för tillämpning av 60 & kommunalskattelagen.

Vid uppgift enligt denna paragraf skola fogas de handlingar som angivas i 29 ä 1 mom. första och andra styckena.

Uppgifterna skola avlämnas i samma tid och ordning som självdeklara— tion.

Denna paragraf gäller i tillämpliga delar även sådant oskiftat dödsbo som vid taxering skall anses som handelsbolag.

38 5. (39 5.) 1 mom. Efter anmaning skola kontrolluppgifter för föregående kalender- år avlämnas på sätt framgår av följande uppställning:

Uppgiftsskyldig Vem uppgiften skall avse Vad uppgiften skall avse 1. Den som enligt 36 5 Den som innehaft an- Åtnjutna förmåner, som 1 mom. första punkten hos den uppgiftsskyldige icke skola upp givas en- är skyldig att utan an- eller utfört tillfälligt ar- ligt 36 5, med upplysning maning avlämna kontroll- bete åt honom. dels, då förmånerna avse uppgift. kortare tid än helt år, om

den tidrymd, för vilken de åtnjutits, och dels huru—

2. Den som för arbets- lag eller liknande grupp i en summa uppburit avlöningsbelopp såsom ackordsöverskott eller dy— likt för att fördelas inom laget eller gruppen.

3. Bankaktiebolag, spar- bank eller annan penning- inrättning.

4. Annan än penning- inrättning, om veder— börande under nästföre- gående år utbetalt gäld- ränta eller haft skuld, och fråga ej är om obliga- tioner, förlagsbevis eller andra för den allmänna rörelsen avsedda för- skrivningar.

5. Fysisk eller juridisk person, som haft fordran.

Medlem av arbetslaget eller gruppen.

Varje borgenär.

8. Försäkringsanstalt eller understödsförening.

7. Den som bedrivit jordbruk, skogsbruk eller rörelse eller innehaft an- nan fastighet än jord- bruksfastighet eller varit innehavare av lägenhet med bostadsrätt.

Namngiven näringsid- kare

Namngiven skattskyldig.

Namngiven skattskyldig.

Namngiven skattskyldig.

vida det åligger arbetsgi— garen att för förmånerna erlägga avgift enligt 19 kap. 1 % lagen om allmän försäkring.

Till medlem utgivet be- lopp med upplysning hu- ruvida det åligger arbets- givaren att för beloppet erlägga avgift enligt 19 kap. 1 5 lagen om allmän försäkring.

Gottgjord ränta samt innestående medel vid viss angiven tidpunkt.

Borgenärens namn och hemvist, gäldräntans be- lopp under föregående år och skulden vid viss angiven tidpunkt.

Ränteinkomst från den skattskyldige och den skattskyldiges skuld vid viss angiven tidpunkt.

Arten av uppgiven för- säkring, beloppet av pre- mie eller annan avgift, tid då sådan mottagits, ut— betalt försäkringsbelopp samt värdet och arten av åtnjutna förmåneri öv— rigt, som icke enligt an- nan föreskrift uppgivits.

Belopp för vilket den uppgiftsskyldige i för- värvskällan under viss angiven tid köpt eller sålt varor eller som han under viss angiven tid utbetalt eller erhållit såsom ersätt— ning för utförda tjänster, allt dock under förutsätt- ning att beloppet i motta- garens eller utgivarens hand är skattepliktig in-

täkt eller avdragsgill ut— gift. Om så begäres skall tillika angivas varuslag och myckenhet samt verk- ställda likvider med upp— gift om tidpunkten härför och betalningssätt även- som arten och omfatt— ningen av utförda arbeten. Undantag: belopp avse- ende inom detaljhandel verkställda köp eller för- säljningar av varor över disk och liknande fall inom detaljhandel, där

uppgiftsskyldigheten uppenbarligen icke kan fullgöras.

8. Den som bedrivit Nanmgiven skattskyldig. Ersättning eller veder— förmedlingsverksamhet lag som förmedlats eller eller därmed jämförlig varom uppgift eljest fin- verksamhet. nes tillgänglig.

9. Redare. Den som erlagt sjömans- Åtnjutna förmåner.

skatt.

2 mom. Den som bedrivit jordbruk, skogsbruk eller rörelse eller inne- haft annan fastighet än jordbruksfastighet eller varit innehavare av lägen- het med bostadsrätt är skyldig att, även om mottagarna icke namngivas i anmaningen, avlämna följande uppgifter:

a) uppgift om belopp, som han under viss angiven tid utbetalt till nä- ringsidkare, i den mån beloppen äro av beskaffenhet att i mottagarens hand utgöra intäkt av jordbruksfastighet eller av rörelse och uppgift därom icke skolat lämnas på grund av annan föreskrift i denna förordning, med upp- lysning tillika om mottagarens namn och adress, samt

b) uppgift om belopp, som han under viss angiven tid av näringsidkare uppburit för försålda varor eller såsom ersättning för utförda tjänster, i den mån beloppen äro av beskaffenhet att i köparens eller utgivarens hand ut— göra avdragsgill utgift, med upplysning tillika om köparens eller utgivarens namn och adress.

Vad i detta moment stadgas om uppgiftsskyldighet skall ej avse i detalj— handel verkställda köp eller försäljningar av varor över disk och liknande fall inom detaljhandel, där uppgiftsskyldigheten uppenbarligen icke kan fullgöras.

3 mom. Bankaktiebolag, sparbank eller annan penninginrättning är skyl- dig att efter anmaning lämna uppgift om namngiven persons insättningar och uttag under viss tid.

4 mom. Har någon enligt denna paragraf anmanats avlämna uppgift och avser uppgiften förhållande, varom han har att iakttaga tystnad, eller anser han att särskilda omständigheter eljest kunna åberopas för att uppgiften ej skall komma till annans kännedom, må länsskatterätten, när synnerliga skäl det föranleda, befria honom från att lämna uppgiften.

Mot länsskatterättens beslut må talan ej föras.

39 5. (40 å.)

Bankaktiebolag, sparbank eller annan penninginrättning skall i den om- fattning och ordning riksskattestyrelsen bestämmer lämna uppgift om stor- leken av insättares ränteinkomst under viss angiven tid, beloppet av insät- tares innestående medel vid viss angiven tidpunkt och insättares fullstän- diga namn och senast för inrättningen kända bostadsadress samt, om annan än räkningshavare äger förfoga över räkningen, uppgift om dennes full- ständiga namn och senast för inrättningen kända bostadsadress.

40 5. (41 å.)

Aktiebolag är pliktigt att till ledning vid värdesättning av aktier i bolaget efter anmaning avlämna uppgift enligt fastställt formulär rörande bolagets tillgångar och skulder jämte andra omständigheter av betydelse för värde— sättningen. Motsvarande skyldighet åligger ekonomisk förening.

41 5. (42 5.)

1 mom. Har medlem i bostadsförening eller delägare i bostadsaktie- bolag under hela eller större delen av beskattningsåret helt eller till över- vägande del till annan upplåtit honom i nämnda egenskap tillkommande lägenhet, skall föreningen eller bolaget varje år utan anmaning lämna upp- gift om beloppet av hans inbetalningar och hur mycket därav som utgör kapitaltillskott samt angående värdet av hans andel i föreningens eller bola- gets behållna förmögenhet. Uppgiften avfattas på blankett enligt fastställt formulär och avlämnas senast den 15 februari under taxeringsåret i den ordning som gäller för självdeklaration.

2 mom. Efter anmaning skall bostadsförening eller bostadsaktiebolag även beträffande annan medlem eller delägare än som avses i 1 mom. av- lämna uppgift i den omfattning som i anmaningen angives angående Vär- det av hans andel i föreningens eller bolagets behållna förmögenhet.

3 'mom. Bostadsförening eller bostadsaktiebolag skall senast den 8 feb- ruari under taxeringsåret underrätta medlem eller delägare om värdet av hans andel i föreningens eller bolagets behållna förmögenhet.

I fall som avses i 1 mom. skall medlemmen eller delägaren senast den 8 februari under taxeringsåret erhålla där angivna uppgifter rörande honom.

1 mom. Den som erhållit utdelning på svenska aktier, så ock den som här i riket mottagit

a) utdelning på andelar i svensk ekonomisk förening eller från utländsk juridisk person eller

b) ränta, vilken erlagts mot kupong eller kvitto, på obligation, förlags— bevis eller annan för den allmänna rörelsen avsedd förskrivning,

skall vid mottagandet avgiva särskild uppgift härom. Lyftes beloppet för annans räkning och överlämnas ej därvid vederbörlig uppgift från denne, skall uppgift i stället avgivas av den, som lyfter beloppet. Därvid skall upp- givas namn och hemvist för den, för vars räkning beloppet lyftes. Erhåller någon utdelning eller ränta mot kupong, som han förvärvat utan det värde- papper kupongen tillhör, skall han också uppgiva namn och hemvist för den från vilken kupongen förvärvats.

Uppgiften avfattas enligt fastställt formulär och avlämnas till den som utbetalar utdelning eller ränta. Denne skall tillse att uppgift avlämnas, in- nan betalning sker.

2 mom. Med uppgift, som avgivits enligt 1 mom. och rör utdelning på svenska aktier, skall förfaras på sätt stadgas i förordningen om kupong- skatt.

Övriga enligt 1 mom. avgivna uppgifter, som avse utdelning, skola för varje är senast den 31 januari följande år av den som mottagit uppgifterna avlämnas i samma ordning som kontrolluppgifter enligt 36 g 1 mom. punk— terna 1—5. Har utdelning utbetalats utan att uppgiftsskyldighet vederbör- ligen fullgjorts, skall upplysning härom lämnas vid uppgifternas avlämnan— de.

Enligt 1 mom. avgivna uppgifter, som avse ränta, skola avlämnas i den omfattning och ordning riksskattestyrelsen bestämmer. Uppgifter, som icke infordrats inom fem år, må förstöras.

3 mom. I den omfattning och ordning riksskattestyrelsen bestämmer skall, utöver vad som framgår av 1 mom., svenskt bolag eller svensk ekonomisk förening lämna uppgift rörande utbetald utdelning och utgivare av obliga- tioner, förlagsbevis eller andra för den allmänna rörelsen avsedda förskriv— ningar uppgift rörande utbetald ränta.

4 mom. Riksskattestyrelsen må, om så lämpligen kan ske, medgiva jämk- ning av den i 1 mom. stadgade uppgiftsskyldigheten.

5 mom. Skatteverket äger hos den, som mottagit uppgifter enligt 1 mom., taga del av dessa uppgifter och därvid påfordra erforderligt biträde.

43 5. (44 5.) Har här i riket bosatt person eller här verksamt företag gottgjort någon i utlandet belopp eller förmån, som beträffande mottagare inom riket skulle ha föranlett skyldighet att avlämna kontrolluppgift, skall utgivaren på sätt

och i den omfattning riksskattestyrelsen föreskriver avlämna kontrollupp- gift till ledning vid beloppets eller förmånens beskattning utom riket.

44 5. (45 5.)

Om föreskrivna uppgifter till ledning vid annans taxering icke avlämnats eller icke upprättats enligt föreskrifterna i denna förordning, må den upp- giftspliktige anmanas att avlämna eller fullständiga uppgifterna.

45 5. (46 å.)

Handling eller uppgift, som erfordras för taxering och som icke nämnts i denna förordning, skall, då så begäres för taxeringskontroll, tillhandahållas av statligt eller kommunalt verk, allmän inrättning eller överförmyndare.

Vad nu sagts gäller ej handling, som avses i 1—4 55 samt 31 och 33 55 lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar och som ej må utlämnas till envar.

Är handling, som avses i första stycket, eljest sådan att den enligt vad därom är stadgat ej må utlämnas till envar, eller är uppgift, som där sågs, av beskaffenhet att omfattas av tystnadsplikt, må handlingen eller uppgif- ten tillhandahållas endast efter framställning av riksskattestyrelsen eller skattedirektör. Finnes vid prövning av sådan framställning att handlingens eller uppgiftens tillhandahållande skulle, för det allmänna eller med hän- syn till enskilds befogade intressen, lända till synnerligt men, må framstäl- ningen lämnas utan bifall.

Efter ansökan av riksskattestyrelsen eller skattedirektör må Kungl. Maj :t förordna, att handling eller uppgift skall tillhandahållas utan hinder av vad som stadgas i andra och tredje styckena.

V. Gemensamma bestämmelser om deklarationer och andra uppgifter

46 €. (47 å.)

Skyldighet att avgiva deklaration eller annan uppgift, som avses i denna förordning, skall fullgöras

1) för omyndig av förmyndare eller god man, som förordnats enligt 18 kap. 1 & föräldrabalken, beträffande vad förmyndaren eller gode mannen har under sin förvaltning,

2) för den, åt vilken god man förordnats enligt 18 kap. 3 eller 4 g föräldra- balken, av gode mannen beträffande vad han har under sin förvaltning,

3) för avliden person och hans dödsbo av dödsbodelägare eller ock av testamentsexekutor eller boutredningsman, som förvaltar den dödes egen— dom,

4) för dödsbo, som ej längre består, av den som vid tidpunkten för boets upplösning haft att förvalta dess egendom,

5) för annan deklarations- eller uppgiftsskyldig än enskild person och

dödsbo av vederbörande styrelse, förvaltning, sysslomän, förvaltare eller om— bud, om ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar beträffande staten, landsting, kommun eller annan dylik menighet, samt

6) för deklarations- eller uppgiftsskyldig, som avses vid 5) och som ej längre består, av den som senast haft att förvalta dess angelägenheter.

47 5. (48 5.)

Blanketter till deklarationer och uppgifter, för vilka formulär fastställas, skola kostnadsfritt tillhandahållas i den ordning riksskattestyrelsen före- skriver.

48 5. (49 5.)

Skyldighet att efter anmaning lämna uppgift eller upplysning till ledning vid taxering skall även gälla förhållanden, som avse tid före beskattnings— året och som ha betydelse för taxering eller eftertaxering.

49 g. (50 5.)

1 mom. Sj älvdeklaration må granskas av

domstol samt ämbets- eller tjänsteman, som utför dylik granskning enligt denna förordning eller som eljest utövar taxerings- eller skattekontroll,

ordförande och kronoombud i taxeringsnämnd, samt de ledamöter i taxeringsnämnd, som därtill utses av nämnden. Sakkunnig må granska självdeklaration, för vars behandling han anlitas. Ordningsman i lappby och förste konsulent inom lappväsendet äga var och en inom sitt verksamhetsområde granska lapps självdeklaration.

Biträde, som anlitas vid taxeringsarbete, så ock tjänsteman som avses i 13 5 2 mom. må i erforderlig omfattning taga del av självdeklaration.

För innehållet i självdeklaration må icke inom taxeringsnämnd lämnas vidare redogörelse än som erfordras för taxeringen. Självdeklaration må icke intagas i taxeringsnämnds eller domstols protokoll i vidare mån än som är nödvändigt.

Självdeklaration skall tillhandahållas de myndigheter, vilka i och för sin verksamhet böra erhålla del därav.

Sj älvdeklaration må efter tillstånd av Kungl. Maj :t tillhandahållas för sta- tistisk bearbetning .

Den som skall utföra talan för besvärsberättigad kommun äger taga del av självdeklaration som talan avser.

I övrigt må icke självdeklaration, om ej annat följer av allmän lag, vara för någon tillgänglig, utan att den, som avgivit deklarationen, lämnat skrift- ligt medgivande.

2 mom. Sj älvdeklarationer skola förvaras hos skatteverket eller, efter dess bestämmande, hos lokal skattemyndighet. Sedan sex år förflutit efter taxe- ringsårets utgång, skola deklarationerna förstöras, om ej riksskattestyrel— sen bestämmer annorlunda.

3 mom. Vad i denna paragraf är sagt om sj älvdeklaration gäller i tillämp- liga delar andra uppgifter, som avlämnats till ledning vid taxering, samt handlingar, som upprättats vid taxeringskontroll. Uppgifter enligt 42 5 1 mom. må dock vara tillgängliga även för dem, från vilka utdelning eller ränta erhållits.

VI. Gemensamma bestämmelser rörande anmaning och delgivning

50 5. (51 å.)

Anmaning, som avses i 20 Q 2 mom., 22 5, 30 ä 2 mom., 32 och 35 55, 38 ä 1 mom. samt 44 5, må utfärdas av taxeringsnämnd, skatteverk och skatte- rätt samt, utom i fråga om självdeklaration, av tjänsteman, som verkställer taxeringsrevision.

Anmaning enl-igt 38 g 2 mom. må utfärdas av skattedirektören i det län, där den uppgiftsskyldige är bosatt.

Skatteverk äger göra anmaning enligt 38 5 3 mom., 40 5 samt 41 5 2 mom.

51 5. (52 5.)

Anmaning skall innehålla föreläggande för den anmanade att avlämna självdeklaration, annan uppgift eller upplysning till den, som utfärdat an- maningen, inom viss efter omständigheterna lämpad tid, minst fem dagar efter delfåendet. Härutöver skall anmaningen innehålla uppgift om post- adress för den, som utfärdat anmaningen.

52 &. (53 5.)

I anmaning, som taxeringsnämnd, skatteverk, skattedirektör eller skatte- rätt utfärdar, må vite föreläggas, dock icke i fall som avses i 30 Q 2 mom. andra stycket.

53 5. (54 å.)

Finnes det vara av betydelse att erhålla bevis för att anmaning eller an— nan i denna förordning avsedd handling kommer skattskyldig eller annan tillhanda, må delgivning äga rum i den ordning nedan sägs.

Delgivningen skall, där så kan ske, verkställas genom posten. Om sådan delgivning skall vad i rättegångsbalken stadgas om delgivning genom pos- ten av annan handling än stämning äga motsvarande tillämpning.

Kan delgivning ej ske genom posten, må polismyndighet anlitas för del- givningen.

Rätt att använda delgivning enligt denna paragraf tillkommer taxerings— nämnd, skatteverk och skatterätt.

54 5. (55 5.) Har vite förelagts i anmaning, skall anmaningen delgivas enligt bestäm- melserna i 53 5, om ej delgivningen finnes kunna ske på betryggande sätt i annan ordning.

VII. Om taxeringsrcvision

55 5. (56 5.)

1 mom. För kontroll av att deklarations- och uppgiftsskyldighet enligt denna förordning fullgjorts riktigt och fullständigt eller för att eljest erhålla upplysning till ledning vid taxering eller eftertaxering må taxeringsreuision äga rum hos envar deklarations- eller uppgiftsskyldig. Sådan revision må dock ej äga rum hos myndighet eller annat organ, som avses i 45 &.

Taxeringsrevision må verkställas även hos den som bedriver förmedlings- verksamhet eller annan verksamhet av sådan beskaffenhet, att uppgifter av betydelse för taxeringskontrollen kunna hämtas ur anteckningar eller andra handlingar i verksamheten.

Vid taxeringsrevision må räkenskaper och anteckningar jämte verifika— tioner granskas i erforderlig omfattning, så ock korrespondens, protokoll och andra handlingar rörande verksamheten.

Vid taxeringsrevision må även det löpande årets räkenskaper och band- lingar granskas samt, hos bokföringspliktig skattskyldig, kassa och varu- lager inventeras.

2 mom. Den som verkställer taxeringsrevision må påfordra att i erfor- derlig utsträckning genast få taga del av handlingar som skola granskas.

Vid taxeringsrevision är den, hos vilken revisionen sker, pliktig att lämna erforderliga upplysningar, att lämna tillträde till lokalerna för verksamheten samt att lämna nödigt biträde för granskning av handlingar och varulager.

3 mom. Taxeringsrevision skall såvitt möjligt ske på sådant sätt och på sådan tid att den icke orsakar hinder i den verksamhet granskningen avser.

Skatteverket äger, när det finnes påkallat, bestämma tid och plats för revisionen. Därvid må föreskrivas, att revisionen skall verkställas hos den, vars verksamhet skall granskas. Skall revisionen enligt beslutet äga rum annorstädes, skola räkenskaper och andra handlingar, som skola granskas, på anfordran av den som skall verkställa revisionen mot kvitto överlämnas till denne.

Böcker och andra handlingar, som överlämnats för taxeringsrevision, må ej vara tillgängliga för annan än den som verkställer revisionen samt för— man och biträde till honom. Handlingarna skola återställas så fort ske kan.

Skattskyldig, för vars taxering revision skett, skall snarast erhålla med— delande om resultatet.

4 mom. Den som verkställer taxeringsrevision må taga del av handling- ar av betydelse för revisionen utan hinder av att den, hos vilken revisionen

sker, har att iakttaga tystnad om deras innehåll. Är handlings innehåll av beskaffenhet som nu sagts eller anser den, hos vilken revisionen sker, att särskilda omständigheter eljest kunna åberopas för att handlings innehåll ej skall komma till annans kännedom, må dock skatterätten, när synnerliga skäl det föranleda, besluta att handlingen skall undantagas från revisionen. Mot skatterättens beslut må talan ej föras.

56 5. (57 5.)

Beslut om taxeringsrevision meddelas av skatteverket, i förekommande fall på framställning av skatteverk i annat län eller av taxeringsnämnd.

Taxeringsrevision skall verkställas av tjänsteman i skatteverket eller an- nan i bokföring och taxering sakkunnig, som skatteverket därtill förordnar.

57 5. (58 5.)

Underlåter någon, hos vilken taxeringsrevision skall äga rum, att till- handahålla räkenskaper eller andra handlingar, må skatteverket förelägga honom vite.

VIII. Om taxeringsnämndernas verksamhet m.m.

58 5. (59 5.)

Skatteverket skall med biträde av de lokala skattemyndigheterna vaka över att taxeringsarbetet i första instans inom länet ordnas och bedrives ändamålsenligt.

Skatteverket äger meddela allmänna anvisningar för taxeringsarbetet. Anvisningarna skola ofördröjligen insändas till riksskattestyrelsen.

59 5. (60 5.)

Skatteverket eller, efter dess bestämmande, lokal skattemyndighet må kalla ordföranden och högst två andra ledamöter från varje taxeringsnämnd inom länet eller del därav att sammanträda för överläggningar rörande taxeringsarhetet. Till sådant sammanträde må även kallas särskilda sak- kunniga.

60 5. (61 5.)

1 mom. Ordföranden bestämmer tid och plats för taxeringsnämndens sammanträden. Han skall kalla ledamöterna till sammanträdena samt i god tid underrätta den lokala skattemyndigheten och de skattskyldiga inom taxeringsdistriktet om tid och plats. Får ledamot hinder att infinna sig, skall han kalla sin suppleant och underrätta ordföranden.

Vid sammanträdena föres protokoll i erforderlig omfattning. Protokollet justeras av två ledamöter, som nämnden utser.

2 mom. Taxeringsassistent äger deltaga i taxeringsnämndens överlägg- ningar men icke i dess beslut.

3 mom. I taxeringsdistrikt, där taxering av inkomst av renskötsel ifråga— kommer, böra sammanträden för dylik taxering hållas i god tid före den 15 april. Taxeringsnämndens ordförande skall samråda med förste kon- sulenten inom lappväsendet om tid och plats samt kalla denne och veder- börande ordningsman i lappby till sammanträdena.

Ordningsmännen för lappbyarna, var och en såvitt angår hans by, samt, om så kan ske, förste konsulenten skola vara närvarande vid sådant sam- manträde med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Ord- ningsman skall därvid medföra sitt exemplar av renlängden.

4 mom. Sammanträdena hållas inom slutna dörrar. Skattskyldig må dock företräda inför nämnden för att meddela upplysningar. Om så kan lämp- ligen ske, skall nämnden omedelbart lämna skattskyldig begärd upplysning rörande hans taxering.

5 mom. Befattningshavare vid skatteverk och lokal skattemyndighet äga närvara vid sammanträde med taxeringsnämnd.

61 5. (62 5.)

Ledamot i taxeringsnämnd skall avträda vid taxering som angår: honom själv, hans hustru, föräldrar, barn eller syskon eller oskift dödsbo, vari han äger del,

bolag, förening eller stiftelse, vars styrelse eller förvaltning han tillhör, så ock

någon, för vilken han är förmyndare, god man eller ombud eller vilken han mot ersättning biträtt med att upprätta deklaration, som skall tjäna till ledning vid taxeringen.

Vad nu sagts skall gälla även taxeringsassistent. Är ordföranden enligt första stycket hindrad att deltaga i taxeringsårende, utser nämnden inom sig annan ledamot att därvid föra ordet.

62 5. (63 5.)

Vid beslut om taxering och annat beslut, som innefattar avgörande i sak, är taxeringsnämnd beslutför, om ordföranden och minst två eller, när distriktet omfattar mer än en kommun, minst tre andra ledamöter äro när- varande. Skall ledamot avträda enligt 61 5, må likväl beslut fattas rörande taxeringen i fråga.

Annat nämndens beslut än i första stycket sägs må fattas av ordföranden ensam.

Anser ordföranden eller taxeringsassistent att taxering bort åsättas an- norlunda än taxeringsnämnden beslutat, skall han angiva sin mening på deklaration eller därvid fogad handling samt i protokollet anteckna de fall, i vilka så skett.

Annan ledamot än ordföranden äger, om han deltagit i taxeringsnämn-

dens beslut, anföra reservation mot detta. Reservation skall anmälas innan sammanträdet avslutas samt, om den närmare utvecklas, avfattas skrift- ligen och avgivas sist vid justeringen av protokollet.

Sakkunnig och förste konsulent inom lappväsendet må beträffande taxe- ring, vid vars handläggning de biträtt, i samma ordning anteckna särskild mening till protokollet.

63 5. (64 5.)

Omröstning inom taxeringsnämnd skall vara öppen. Den mening skall gälla, som flertalet biträtt, eller, om rösterna utfallit lika, den som länder till den skattskyldiges förmån. Kan denna grund ej tillämpas, gäller den mening som ordföranden biträder.

64 5. (65 5.)

Förekommer anledning att avvika från självdeklaration, skall den skatt— skyldige få tillfälle att yttra sig, om hinder ej möter. Vad nu sagts skall dock ej gälla i fråga om felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbi- seende eller då yttrande av den skattskyldige eljest uppenbarligen icke er- fordras.

65 5. (66 5.)

Taxeringsnämnden beslutar, utom i fall som avses i 66 5, om taxering till kommunal inkomstskatt, statlig inkomstskatt och statlig förmögen- hetsskatt för varje skattskyldig.

Så snart ske kan och om möjligt före utgången av maj skall nämnden be- sluta om taxeringen till kommunal inkomstskatt för skattskyldiga, som sko- la taxeras till statlig inkomstskatt av annan taxeringsnämnd eller för vilka den mellankommunala skatterätten är andra instans. Vid sådan taxering hör erforderligt samråd äga rum med övriga berörda taxeringsnämnder. För varje skattskyldig skall underrättelse om taxeringen, med angivande av net- tointäkt och uppskattad inkomst för varje förvärvskälla, ofördröjligen av- låtas till dessa nämnder, dock icke om besvär över taxeringen skola prövas av den mellankommunala skatterätten.

Har taxeringsnämnden i skattskyldigs hemortskommun funnit att av— räkning skall ske enligt 46 5 4 mom. eller 50 5 3 mom. andra stycket kom- munalskattelagen, åligger det nämnden att underrätta taxeringsnämnd som skall verkställa avräkningen om det belopp som skall avräknas.

Har taxeringsnämnd i fråga om skattskyldighet för förmögenhet med ägare likställt den som åtnjuter avkastningen av stiftelses förmögenhet, skall, om stiftelsen skall taxeras till statlig förmögenhetsskatt av annan taxeringsnämnd, underrättelse om åtgärden ofördröjligcn avlåtas till denna nämnd.

Omräkning av inkomst på grund av 43 5 1 mom. kommunalskattelagen eller taxering till kommunal inkomstskatt på grund av 57 5 3 mom. samma lag må icke verkställas av taxeringsnämnd. Anser nämnden att sådan åt- gärd bör ske, skall anmälan härom göras hos skatteverket. På detta ankom- mer att göra framställning i frågan hos länsskatterätten eller, i förekom- mande fall, underrätta riksskattestyrelsen för framställning hos den mellan— kommunala skatterätten, varvid skatteverket i annat län, där den skatt- skyldige taxeras till kommunal inkomstskatt, underrättas.

Om handläggning av framställning enligt första stycket och om fullföljd av talan mot beslut i sådan fråga skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat om besvär rörande taxering.

67 5. (68 5.)

För taxeringsnämnd skola föras inkomstlängd och förmögenhetslängd. I inkomstlängden antecknas beträffande statlig inkomstskatt: inkomst av olika förvärvskällor, medgivet avdrag för underskott på förvärvskälla, sammanräknad nettoinkomst, övriga med— givna allmänna avdrag, taxerad och beskattningsbar inkomst och, om det ej eljest framgår, den punkt i 10 5 2 mom. förordningen om statlig inkomst- skatt, enligt vilken skatten skall beräknas,

kommunal inkomstskatt: taxerad och beskattningsbar inkomst, samt skogsvårdsavgift: de värden på skogsmark och växande skog, varå av- giften skall beräknas.

Uppgår den enligt förordningen om statlig inkomstskatt beräknade taxe- rade inkomsten för ensamstående eller för samtaxerade makar gemensamt till minst 2 400 kronor, skall den taxerade inkomsten införas även om be- skattningsbar inkomst icke uppkommer.

I förmögenhetslängden antecknas yrkesbeteckning för den skattskyldige samt den till statlig förmögenhetsskatt skattepliktiga och beskattningsbara förmögenheten.

Taxeringslängd underskrives av ordföranden, de övriga ledamöter, som utsetts att justera nämndens protokoll, samt taxeringsassistent som biträtt nämnden.

68 5. (69 5 1—43 mom.)

1 mom. Har taxeringsnämnd avvikit från självdeklaration, skall denna förses med uppgift och den skattskyldige underrättas om avvikelsen och skälen därför. Vad nu sagts skall även gälla avvikelse från annan uppgift eller upplysning från skattskyldig.

Har skattskyldig som icke avgivit deklaration taxerats för inkomst eller förmögenhet, skall han underrättas om taxeringen, om icke beslutet en—

(last avser taxering till kommunal inkomstskatt för garantibelopp för fastighet och den skattskyldige upptagits som ägare till fastigheten i fastig— hetslängden för året före taxeringsåret.

2 mom. Skall statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt påföras stiftelse såsom familjestiftelse, skall stiftelsen underrättas härom.

3 mom. Har dödsbo gjort framställning om befrielse från skatt, skall underrättelse om taxeringsnämndens beslut sändas till dödsboet.

69 5. (69 5. 4 mom.)

Underrättelse enligt 68 5 skall undertecknas av taxeringsnämndens ord— förande och innehålla upplysning om vad som skall iakttagas vid besvär över taxeringsnämndens beslut.

Underrättelsen skall tillställas den skattskyldige i rekommenderat brev. Återkommer försändelsen såsom obeställbar och finns det anledning an— taga att den skattskyldige kan anträffas, bör underrättelsen, om så lämp— ligen kan ske, delgivas honom i den ordning 53 5 stadgar.

70 5. (70 5.)

Om besvär över taxering skola prövas av den mellankommunala skatte— rätten, skola deklarationer och övriga handlingar rörande den skattskyl- dige, med honom samtaxerad make och hans barn under 21 år efter längd- föringen snarast översändas till riksskattestyrelsen. Vid handlingarna sko- la fogas utdrag av taxeringslängd samt, i förekommande fall, utdrag av taxe- ringsnämndens protokoll.

71 5. (71 5.)

Taxeringsnämndens arbete skall avslutas före utgången av juni månad under taxeringsåret.

72 5. (72 a 5.)

Har taxering för inkomst eller förmögenhet som beslutats av taxerings- nämnd icke införts i taxeringslängd inom föreskriven tid eller har sådan taxering införts för annan än den taxeringen avsett eller eljest uppenbarli- gen införts felaktigt, må den myndighet som ombesörjt längdföringen be- sluta om rättelse av taxeringslängden i denna del.

Har taxering av fysisk person eller dödsbo för inkomst eller förmögen- het som beslutats av taxeringsnämnd blivit oriktig till följd av

1) uppenbar felräkning eller uppenbart felaktig överföring av belopp i deklaration,

2) uppenbar felaktighet i fråga om belopp som angiver fastighets taxe- ringsvärde eller avdrag som medgives skattskyldig utan särskild utredning,

3) uppenbar felaktighet i fråga om allmänt avdrag, vars rätta belopp framgår av debitering, eller avdrag för premier och andra avgifter, som

avses i 46 g 2 mom. första stycket 3) kommunalskattelagen eller 4 5 1 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt eller avdrag enligt 46 5 3 mom. nämnda lag eller 4 5 2 mom. nämnda förordning eller i fråga om ortsavdrag,

må den myndighet som har att ombesörja längdföring av taxeringen, om ej särskilda skäl föranleda att länsskatterätten bör avgöra frågan, besluta om rättelse i denna del, dock icke om rättelsen medför höjning av den be- skattningsbara inkomsten.

Efter utgången av mars månad efter taxeringsåret må rättelse enligt den- na paragraf beslutas endast om anmärkning i fråga om felaktighet av den art som denna paragraf avser dessförinnan gjorts hos den som har att be- sluta om rättelsen.

Innan rättelse beslutas, skall yttrande inhämtas från taxeringsnämndens ordförande, om detta ej är överflödigt.

Beslutas rättelse eller vägras rättelse som den skattskyldige yrkat, skall, om detta ej är uppenbart överflödigt, beslutet inom två veckor tillställas den skattskyldige i den ordning som föreskrives i 69 å andra stycket.

Talan mot beslut i fråga om rättelse enligt denna paragraf må ej föras särskilt. Talan mot taxeringen må även i den del beslutet avser föras hos länsskatterätten i den ordning som föreskrivas i 74, 76, 81 och 82 55.

IX. Om besvär över taxeringsnämnds beslut

73 5. (73 å.)

Talan mot taxeringsnämnds beslut föres genom besvär hos länsskatterät- ten.

Är förvärvskälla i fråga om beskattningsorten att hänföra till mer än en länsskatterätts område, skola dock besvär rörande den skattskyldige, med honom samtaxerad make och hans barn under 21 år prövas av den mellan- kommunala skatterätten. Vad nu sagts skall även gälla, om aktiebolag tillsammans med annat sådant bolag utgör koncernbolag enligt 221 & lagen om aktiebolag och besvär rörande bolagens taxeringar eljest skolat prövas av skilda länsskatterätter, så ock vid tvist inom vilken länsskatterätts om- råde skattskyldig skall taxeras.

74 5. (74 å.)

Skattskyldig äger anföra besvär över taxeringsnämnds beslut om hans taxering och över annat dess beslut som rör honom och innefattar avgöran- de i sak.

Kommun må anföra hesvär i fråga om taxering till kommunal inkomst- skatt.

Skatteverket äger genom besvär framställa yrkande rörande taxeringsåt- gård, som taxeringsnämnd vidtagit eller bort vidtaga. Besvären må avse ändring även till den skattskyldiges förmån.

49 75 g. (75 5.)

Besvären skola ingivas eller insändas till den skatterätt som skall pröva dem. Ha besvären ingivits eller insänts till annan skatterätt, utgör detta dock ej hinder för målets prövning. Handlingarna skola då omedelbart över- sändas till den skatterätt som skall pröva besvären.

76 g. (76 g.)

Besvär av skattskyldig skola ha inkommit senast den 15 augusti under taxeringsåret.

Kommuns besvär skola anföras före utgången av augusti månad under taxeringsåret.

Skatteverket äger anföra besvär intill utgången av april månad året efter taxeringsåret. Verket skall inom samma tid angiva yrkanden och grunder för besvärstalan, om ej, med hänsyn till utredningens vidlyftighet, den skatt— skyldiges uppträdande eller andra synnerliga skäl, skatterätten medgiver anstånd, dock längst intill utgången av juni månad samma år.

Har skatterätten avgjort besvär rörande taxering, må skatteverket icke därefter anföra besvär rörande samma taxering.

X. Om besvär över skatterätts och kammarrättens utslag

77 5. (95 å.)

Över skatterätts utslag och beslut må besvär anföras hos kammarrätten av skatteverket, av skattskyldig såvitt rör honom samt av kommun i fråga om kommunal inkomstskatt,

1) om klaganden anfört besvär hos skatterätten men hans talan icke bi- fallits,

2) Om skatterätten ändrat taxeringsnämnds beslut utan att klaganden yrkat sådan ändring, samt

3) om skatterätten såsom första instans meddelat beslut i taxerings- eller beskattningsfråga.

Besvär till kammarrätten i mål eller ärende, som skatterätt avgjort så- som andra instans, må endast innefatta fullföljande helt eller delvis av yr- kande hos skatterätten. Har denna ändrat taxeringsnämnds beslut utan att klaganden yrkat detta, må besvären icke innefatta längre gående yrkande än att taxeringen skall bestämmas i enlighet med nämndens beslut.

Utan hinder av vad förut sagts äger skatteverket samma behörighet att anföra besvär till den skattskyldiges förmån som tillkommer denne.

78 g. (96 5.)

Besvär till kammarrätten skola ingivas eller insändas till den skatterätt vars avgörande överklagas. Ha besvären inkommit direkt till kammarrätten,

utgör detta dock ej hinder för målets prövning. Handlingarna skola då ome- delbart översändas till skatterätten.

Besvären skola vara inkomna inom två månader från det klaganden er- hållit del av skatterättens avgörande. Besvärstiden för kommun, som icke uppträtt som part inför skatterätten, utgår samtidigt med den tid som gäller för skatteverket.

79 g. (98 g.)

1 mom. Talan mot kammarrättens utslag och beslut föres hos Kungl. Maj :t genom besvär, vilka skola ha inkommit till finansdepartementet in— om två månader efter det klaganden erhållit del av kammarrättens avgö- rande.

2 mom. Talan rörande höjning eller sänkning av taxerad inkomst må ej, utan Kungl. Maj:ts tillstånd därtill, komma under Kungl. Maj:ts prövning, om vad klaganden tappat i kammarrätten uppenbarligen icke uppgår an- tingen till 5 000 kronor eller till en tiondedel av den enligt kammarrättens utslag taxerade inkomsten, i senare fallet dock minst till 500 kronor.

Utan tillstånd av Kungl. Maj :t må ej heller talan rörande höjning eller sänkning av beskattningsbar förmögenhet komma under Kungl. Maj:ts prövning, om vad klaganden tappat i kammarrätten uppenbarligen icke upp- går till 50 000 kronor.

Prövningstillstånd må meddelas endast om det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt, att besvären prövas av Kungl. Maj:t, eller parten visar, att besvärens prövning eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga. Prövningstillstånd skall gälla ut— slaget i dess helhet, såvitt parten anfört besvär däröver. Meddelas ej till- stånd, där sådant erfordras för besvärens prövning, skall utslaget stå fast. Erinran härom skall intagas i Kungl. Maj:ts beslut.

3 mom. Avser vad klaganden tappat i kammarrätten även annat än höj- ning eller sänkning av skattskyldigs taxerade inkomst eller beskattningsba- ra förmögenhet eller kan besvärstalan eljest i något hänseende utan pröv- ningstillstånd komma under Kungl. Maj:ts prövning, skall vad som stadgas i 2 Inom. icke utgöra hinder mot att besvären prövas även i övriga delar.

4 mom. Upptages parts talan till prövning, skola bestämmelserna i 2 mom. icke utgöra hinder mot samtidig prövning av besvär, som anförts av mot- part eller, om samtaxerade makar fullföljt talan, av make.

Återkallas eller förfaller eljest besvärstalan, av vilken prövningen av an- nan talan enligt första stycket är beroende, skall vad där stadgas icke gälla.

5 mom. Bestämmelserna i 2—4 mom. skola ej gälla besvär rörande efter- taxering. Vad där stadgas skall vidare icke avse besvär över att taxering med tillämpning av 86 5 överflyttats på klaganden, ej heller talan om änd- ring i kammarrättens utslag på den grund att taxeringen blivit oriktig i nå- got hänseende, varom förmäles i 81 5 första stycket under 1)—5).

6 mom. Kunna besvär över kammarrättens utslag ej komma under Kungl. Maj:ts prövning med mindre prövningstillstånd meddelats, skall kammar- rätten i samband med underrättelse om besvärs anförande meddela detta. Därvid skall angivas på vilka grunder sådant tillstånd må meddelas, så ock eljest de villkor, under vilka parts besvärstalan må komma under Kungl. Maj:ts prövning.

Anser klagande, att underrättelsen från kammarrätten är oriktig, må han i samband med besvär över utslaget påkalla prövning av frågan.

XI. Om besvär i särskild ordning

80 5. (99 5.)

Har skattskyldig icke erhållit underrättelse enligt 68 och 69 55 senast den 15 juli under taxeringsåret, må han anföra besvär hos skatterätten intill ut- gången av året efter taxeringsåret eller, om han icke under taxeringsåret erhållit debetsedel på slutlig skatt i anledning av taxeringen, inom ett år efter det han erhållit debetsedeln.

81 5. (100 5.)

Skattskyldig må eljest anföra besvär i särskild ordning,

1) om han taxerats för inkomst eller förmögenhet, som icke är av skatte- pliktig natur,

2) om han taxerats för inkomst eller förmögenhet, för vilken han icke är skattskyldig,

3) om han taxerats till kommunal inkomstskatt för garantibelopp för fastighet, vilket icke bort för honom upptagas såsom skattepliktig inkomst,

4) om han taxerats för samma inkomst eller förmögenhet på mer än en ort eller eljest taxerats på orätt ort,

5) om hans taxering blivit oriktig på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende,

6) om han, till följd av underlåtenhet att avgiva deklaration eller annan uppgift eller på grund av felaktighet i deklaration eller i annan uppgift från honOm eller i kontrolluppgift eller i handling som legat till grund för så- dan deklaration eller uppgift, taxerats till väsentligt högre belopp än som svarar mot hans inkomst eller förmögenhet, samt

7) om han eljest kan åberopa omständighet eller bevis som bort föran- leda väsentligt lägre taxering.

I de fall som angivas i första stycket vid 6) och 7) må besvärstalan ej tagas upp till prövning, med mindre den kan grundas på omständighet eller bevis, varom kännedom sakna.-ts vid fastställandet av taxeringen, och det framstår såsom ursäktligt att den skattskyldige icke i annan ordning åbe- ropat omständigheten eller beviset.

Besvär som avses i denna paragraf må anföras inom fem år efter taxe— ringsåret.

82 g. (101 g.)

1 mom. Skatteverket må inom tid, som angives i 81 5, i där avsedda fall anföra besvär till skattskyldigs förmån samt i det vid 5) i första stycket av samma paragraf nämnda fallet besvär till skattskyldigs nackdel.

2 mom. Har genom beslut av sjömansskattenämnden eller genom utslag av kammarrätten eller Kungl. Maj:t bestämts, att sjömansskatt icke skall erläggas för inkomst, för vilken sådan skatt tidigare erlagts, må skattever- ket inom tid, som angives i 81 &, anföra besvär med yrkande om sådan änd— ring i den skattskyldiges taxering, som kan föranledas av beslutet eller ut— slaget.

83 5. (102 5.)

Har fastighets taxeringsvärde legat till grund för inkomsttaxering eller förmögenhetstaxering och sker genom utslag av Kungl. Maj:t eller kam- marrätten eller genom utslag enligt 135, 151 eller 153 5 av skatterätt sådan ändring i fastighetstaxeringen att inkomsttaxeringen eller förmögenhets- taxeringen bör bestämmas till ändrat belopp, må besvär med yrkande om sådan ändring anföras av den skattskyldige, skatteverket och beträffande taxering till kommunal inkomstskatt vederbörande kommun.

Besvären skola anföras av skattskyldig eller kommun inom sex månader och av skatteverket inom åtta månader från den dag, då utslaget rörande fastighetstaxeringen meddelades.

Besvär enligt denna paragraf må ej företagas till avgörande, förrän laga kraftägande utslag rörande fastighetstaxeringen föreligger.

84 5. (103 5.)

Besvär som anförts i särskild ordning prövas, utom i de fall som nedan sågs, av skatterätt, som skolat avgöra besvär över den taxering vari rättelse sökes.

Är taxeringen föremål för prövning av kammarrätten eller har den av- gjorts av skatterätt genom laga kraftvunnet beslut, ankommer det på kam- marrätten att pröva målet. Har taxeringen prövats av kammarrätten eller Kungl. Maj:t, skall målet prövas av Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:t och kammarrätten må, om besvär som anförts i särskild ordning finnas böra upptagas till prövning, förordna att målet skall hand- läggas av skatterätten.

85 5. (104 5.)

Om besvär i särskild ordning anföras hos skatterätt, skall vad i 75 å stad- gas äga motsvarande tillämpning.

Skola besvären anföras hos kammarrätten, gäller i tillämpliga delar vad som stadgas i 78 5 första stycket.

XII. Gemensamma bestämmelser rörande besvär

86 5. (105 5 1 mom.)

Finner kammarrätten eller Kungl. Maj ;t vid prövning av besvär, att taxe- ring verkställts på orätt ort eller underlåtits på rätt ort eller ej skett till riktigt belopp, må, efter vederbörandes hörande, erforderlig rättelse vidtagas i taxeringen på ort som vederbör. Skattskyldigs hela taxering må dock icke höjas utöver vad tidigare bestämts, om icke sådan höjning yrkats i besvä- ren. Ändras taxering av kammarrätten eller Kungl. Maj:t därför att inkomst eller utgift bör hänföras till annat beskattningsår än det som taxeringen avser, må härav föranledd ändring vidtagas i den skattskyldiges taxering för det förstnämnda beskattningsåret. Om någon av kammarrätten eller Kungl. Maj:t befrias från taxering därför att annan person i stället bort taxeras, må taxeringen överflyttas på denne.

Äro makar taxerade var för sig, må kammarrätten eller Kungl. Maj:t vid ändring i den enes taxering även rätta den andres taxering, såvitt angår tillämpning av 52 5 1 mom. kommunalskattelagen eller 11 5 1 mom. förord- ningen om statlig inkomstskatt eller 12 ä 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt.

Ha besvär anförts hos kammarrätten eller Kungl. Maj:t rörande taxe— ring för avliden person eller hans dödsbo och har dödsboet tidigare befriats från att erlägga skatt på grund av taxeringen, skall vid ändring av taxe- ringen även beslutet om skattebefrielse ändras i erforderlig mån.

Vidtager kammarrätten eller Kungl. Maj:t sådan ändring av taxering till kommunal inkomstskatt inom viss kommun att avdrag enligt 46 5 2 mom. kommunalskattelagen eller kommunalt ortsavdrag icke vidare kan helt ut- nyttjas inom samma kommun, skall även utan yrkande därom sådan änd- ring vidtagas i taxering inom annan kommun som kan föranledas av 46 ä 4 mom. eller 50 ä 3 mom. andra stycket nämnda lag.

87 5. (105 g 2 mom.)

Bestämmelserna i 86 5 äga motsvarande tillämpning på skatterätt. Om vid länsskatterätt fråga uppkommer om åtgärd beträffande taxering in- om annan sådan skatterätts område, skall dock målet i hela dess vidd över- lämnas till den mellankommunala skatterätten.

88 5. (106 5.)

Ändras taxering till statlig inkomstskatt, vidtages samtidigt den ändring i taxering till statlig förmögenhetsskatt som må föranledas därav.

54 89 g. (107 5.)

Om fullföljd av talan mot utslag eller beslut på besvär i särskild ordning och i fråga, som avses i 86—88 55, skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat om besvär rörande taxering.

90 å. (108 5.)

Har part anfört besvär över skatterätts eller kammarrättens utslag eller beslut, äger även motpart föra talan mot utslaget eller beslutet, ehuru den för honom stadgade besvärstiden utgått. Sådana besvär skola vara inkomna inom en månad från utgången av den tid inom vilken de först anförda be- svären skolat anföras.

Återkallas eller förfaller eljest den första besvärstalan, är också den se- nare besvärstalan förfallen.

91 5. (110 5.)

I fråga om besvär skall vad som är stadgat om kommun gälla även lands- tingskommun och annan menighet, som har beskattningsrätt.

XIII. Om eftertaxering

92 g. (114 5.)

Har skattskyldig i deklaration eller annan uppgift eller upplysning till ledning vid taxering lämnat oriktigt meddelande och har meddelandet följts eller har det eljest föranlett att den skattskyldige icke blivit taxerad eller att han blivit för lågt taxerad, skall han eftertaxeras för vad som härigenom undgått taxering. Eftertaxering må dock ej åsättas, om vad som undgått taxering är att anse som ringa.

Föreligga sådana omständigheter att eftertaxering skall åsättas och kan med hänsyn härtill och vad i övrigt förekommit antagas att den skattskyl- diges uppgifter icke kunnat läggas till grund för en riktig taxering, skall eftertaxeringen åsättas med tillämpning av 19 5.

Vad förut sagts skall äga motsvarande tillämpning, om skattskyldig icke fullgjort skyldighet att lämna deklaration, uppgift eller upplysning.

93 5. (115 5.)

Eftertaxering må ske endast om fråga därom prövats inom fem år efter det år, då taxeringen rätteligen bort verkställas i första instans.

Har den skattskyldige avlidit, åsättes eftertaxering hans dödsbo. I sådant fall skall dock frågan ha prövats inom två år efter utgången av det kalen- derår, under vilket bouppteckningen ingivits för registrering.

55 94 5. (116 5.)

Fråga om eftertaxering prövas, efter framställning från skatteverket eller, i fråga om kommunal inkomstskatt, från kommun, av den skatterätt, som haft att upptaga besvär rörande den skattskyldiges taxering det år fram- ställningen avser. Sådan framställning skall, med angivande av yrkande och grunder, ha inkommit före utgången av oktober månad det år då fråga om eftertaxering sist må prövas.

Vad i denna förordning är stadgat om mål rörande besvär över taxering skall i tillämpliga delar gälla i fråga om eftertaxering.

XIV. Om straff och viten

95 g. (117 g.)

Innehållet i deklaration eller annan i 49 & avsedd handling må, utom i de fall som angivas i nämnda paragraf, icke yppas för annan än den som själv må taga del av handlingen.

Vad som inhämtats vid taxeringsrevision eller vid granskning av hand— ling, som avses i 42 5 5 mom. eller 45 å, må ej yppas i vidare mån än som erfordras för ändamålet med revisionen eller granskningen eller eljest för skattekontroll.

Ej heller må för obehörig uppenbaras vad som upplysts eller i övrigt ytt— rats vid sammanträde med taxeringsnämnd.

Bryter någon mot vad i denna paragraf är stadgat, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

96 5. (118 5.)

Om ansvar i vissa fall för den, som lämnat oriktig uppgift i deklaration eller därtill hörande handling eller i särskild uppgift angående renskötsel eller i upplysning, som avses i 30 å, stadgas i skattestrafflagen.

Förekommer anledning att någon begått brott som avses i första stycket, skall skatteverket göra anmälan till åklagare. Taxeringsnämndens ordföran- de skall underrätta skatteverket om fall, i vilka sådant brott kan misstän- kas.

97 5. (119 5.)

Har deklarationspliktig till någon, som är skyldig att meddela kontroll- uppgift angående honom, lämnat oriktig upplysning rörande namn eller andra förhållanden och har han därvid haft uppsåt att försvåra uppgifts— skyldighetens fullgörande, straffes med dagsböter, lägst trettio.

98 5. (120 5.)

Har någon, som är skyldig att utan anmaning avgiva självdeklaration, icke behörigen avlämnat deklarationen inom föreskriven tid eller avlämnar

han deklaration med så bristfälligt innehåll att den uppenbarligen icke kan ligga till grund för taxering, straffes med böter, högst trehundra kronor.

Till påföljd, som i första stycket sägs, skall jämväl dömas 1) den som ej fullgör skyldighet att avlämna handlingar eller uppgifter enligt 29 5 1 mom. eller 33 5 3 mom.,

2) den som ej fullgör skyldighet enligt 32 5 att avlämna uppgift röran- de inkomst och förmögenhet, som icke uppgivits till beskattning,

3) den som ej fullgör skyldighet enligt 36 eller 37 5 att utan anmaning avlämna uppgifter till ledning vid annans taxering,

4) den som ej fullgör vad honom åligger på grund av förordnande, som i 39 & sägs,

5) den som ej fullgör skyldighet enligt 41 5 att utan anmaning avlämna särskilda uppgifter från bostadsförening eller bostadsaktiebolag,

6) den som ej fullgör skyldighet enligt 42 5 1 mom., 2 mom. andra och tredje styckena samt 3 mom. att avlämna uppgifter om utdelningar och räntor, samt

7) den som ej fullgör skyldighet enligt 43 5 att lämna uppgift till led- ning vid beskattning utom riket.

Vad i denna paragraf stadgas äger ej tillämpning, om gärningen är be- lagd med straff i brottsbalken.

Finnes försummelse, som avses i denna paragraf, ursäktlig eller eljest ringa, må från straff frias.

99 5. (121 5.)

Har någon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosatt skyldigheten enligt 18 å första och andra styckena att sörja för och bevara underlag och har han därigenom omöjliggjort eller allvarligt försvårat fullgörande av deklarations- eller uppgiftsskyldighet eller kontroll därav, dömes till dags- böter, Föreligga vid uppsåtligt brott synnerligen försvårande omständig- heter, må till fängelse i högst sex månader dömas.

Har någon i deklaration eller i annan uppgift till ledning för taxering uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift rörande för- mögenhet, som skolat upptagas i deklarationen, straffes, om ej gärningen är belagd med straff i skattestrafflagen eller innefattar ämbetsbrott, med böter, högst trehundra kronor.

100 5. (122 €.)

Brott, som avses i 95 &, må, om det ej innefattar ämbetsbrott, av åklagare åtalas endast efter angivelse av målsägande.

Brott, som i 98 och 99 å & sägs, må av åklagare åtalas endast efter anmä— lan av skatteverket.

Vite, som förelägges enligt denna förordning, må ej bestämmas under etthundra kronor eller över femtusen kronor.

Vite må icke föreläggas staten, kommun eller annan menighet, ej heller ämbets- eller tjänsteman i tjänsten.

102 5. (124 €.)

Om uttagande av vite göres anmälan hos skatterätten av skatteverket. Anmälan skall innehålla de uppgifter ur tillgängliga handlingar, som er- fordras för frågans bedömande. Sedan den som anmälan avser erhållit del därav och tillfälle att inom viss tid skriftligen eller muntligen yttra sig, prövar rätten skyndsamt om vitet skall utdömas.

Finnes, då fråga uppkommer om utdömande av vite, ändamålet med vitet ha förfallit, må vitet ej utdömas. Har vitesföreläggande efterkommits först efter det anmälan enligt första stycket inkommit, skall ändamålet med vitet icke anses ha därigenom förfallit,

Prövning av anmälan enligt första stycket må även avse fråga, huruvida och med vilket belopp vitet bort föreläggas.

103 5. (125 5.)

Över beslut, varigenom vite förelagts, må klagan ej föras.

Talan mot skatterätts beslut i fråga om utdömande av vite må föras ge- nom besvär hos kammarrätten av den som förpliktats utgiva vite, så ock av skatteverket. Besvären skola hava inkommit till skatterätten inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. Ha besvären inom angiven tid inkommit direkt till kammarrätten, utgör detta ej hinder för besvärens prövning. Handlingarna skola då omedelbart översändas till skatterätten.

Om klagan över kammarrättens utslag i fråga om utdömande av vite skall vad i 79 5 stadgas äga motsvarande tillämpning. Besvärstiden skall dock vara tre veckor.

XV. Särskilda föreskrifter

104 5. (126 5.)

Vid granskning av statsverkets räkenskaper inom riksrevisionsverket må anmärkning icke framställas beträffande taxering.

105 5. (72, 127 och 128 åå.)

Närmare föreskrifter rörande taxeringsförfarandet, om riksskattenämn- den, om delgivning genom posten och om taxeringslängder meddelas av Kungl. Maj:t, som också äger meddela föreskrifter för tillämpning av över- enskommelse med främmande stat till förekommande av eller lindring i dubbelbeskattning.

Formulär till blanketter och längder enligt denna förordning samt formu- lär till andra blanketter för taxeringsarbetet fastställas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av riksskattestyrelsen.

106 g. (129 g.)

1 mom. Av statsmedel bestridas: 1) ersättning åt ordförande och kronoombud i taxeringsnämnd, 2) bidrag till kostnader, som kommun åtagit sig enligt 13 5 2 mom. eller annorledes, om kommunens åtgärder finnas äga särskilt värde för det all- männa, samt

3) kostnader som avses i 3 och 4 mom. här nedan. 2 mom. Skatteverket skall enligt närmare anvisningar av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, av riksskattestyrelsen meddela be- slut om ersättningar och bidrag enligt 1 mom. vid 1)—2).

3 mom. Sakkunnig erhåller gottgörelse, som enligt särskilda föreskrifter av Kungl. Maj:t bestämmes av skatteverket eller, om den sakkunnige bi- trätt riksskattestyrelsen, av denna.

4 mom. Den som inkallats jämlikt 59 5 samt ordförande och krono- ombud i taxeringsnämnd, som på kallelse av skatteverket inställt sig vid in— struktionssammanträde, äga åtnjuta ersättning av statsmedel enligt bestäm- melser av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande, av riksskatte- styrelsen.

107 5. (130 5.)

Kommun äger besluta att av kommunen vald ledamot i taxeringsnämnd må av kommunens medel åtnjuta arvode, traktamente och resekostnadser— sättning efter de grunder, som enligt kommunallagen gälla för gottgörelse till ledamöter i kommunala nämnder. Ersättning efter samma grunder må av kommunens medel utgå även till ordningsman i lappby för inställelse vid sammanträde enligt 60 5 3 mom.

Vad i första stycket sägs skall i tillämpliga delar gälla ledamot i särskild taxeringsnämnd, som valts av landstingskommunens förvaltningsutskott. Därvid utgår arvode, traktamente och resekostnadsersättning av landstings- kommunens medel enligt de grunder som gälla för landstingsman.

TREDJE AVDELNINGEN

Allmän fastighetstaxering 1. Om taxeringsorganisationen

108 5. (131 5.)

För allmän fastighetstaxering skola i första instans finnas fastighetstaxe— ringsnämnder.

Fastighetstaxeringsnämnds verksamhetsområde är fastighetstaxerings- distrikt.

Fastighetstaxeringsdistrikt skall bestå av kommun eller del av kommun eller, om särskilda skäl äro därtill, av två eller flera kommuner.

Indelning i distrikt verkställes av skatteverket senast den 31 mars året före taxeringsåret.

109 5 (133 5.)

1 mom. Fastighetstaxeringsnämnd består av ordförande samt ytterligare lägst fyra och högst sju ledamöter.

Ordföranden och ytterligare en ledamot förordnas senast den 30 april året före taxeringsåret av länsstyrelsen efter förslag som en månad tidigare av— gives av skatteverket.

Har länsstyrelsen frångått Skatteverkets förslag, må skatteverket föra ta— lan mot beslutet.

I övrigt inträda i nämnden: på landet:

a) en av landstingskommunens förvaltningsutskott vald ledamot,

b) tre av kommunalfullmäktige valda ledamöter; samt i stad: tre av stadsfullmäktige valda ledamöter. Skatteverket må bestämma, att på landet landstingskommunens förvalt- ningsutskott skall välja ytterligare en ledamot och kommunalfullmäktige ytterligare två ledamöter samt att i stad fullmäktige skola välja ytterligare två.

Består fastighetstaxeringsdistrikt av mer än en kommun, skall skattever- ket bestämma hur många ledamöter varje kommun skall välja.

Val av ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd jämte suppleanter, en för varje ledamot, skall förrättas senast den 30 juni året före taxeringsåret. I samband med valet må kommunalfullmäktige utse en ledamot att på kom- munens bekostnad deltaga i sammanträden som avses i 119 5 1 mom. och 120 5.

Om utgången av val skall den som därvid fört ordet omedelbart under- rätta skatteverket, ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden och de valda.

2 mom. Om besvär över val av ledamöter och suppleanter i fastighets- taxeringsnämnd skola bestämmelserna i 5 g 4 mom. äga motsvarande till- lämpning.

110 5. (134 5.)

I länsskatterätt skola för mål om allmän fastighetstaxering utses ytter- ligare femton nämndemän. Dessa utses av länsstyrelsen senast den 15 au- gusti året före taxeringsåret efter förslag av skatteverket före den 15 juli samma år. Fem av dessa nämndemän skola utses bland dem, som efter för- ordnande av länsstyrelsen eller val av landstingskommuns förvaltningsut- skott äro ledamöter i fastighetstaxeringsnämnd, samt fem bland dem, som efter val av kommun äro ledamöter i sådan nämnd. De övriga skola äga sak- kunskap i fastighetsvärdering.

1115. (135 5.)

1 mom. Inom område som skatteverket bestämmer skall finnas fastighets- taxeringsombud med uppgift att samordna arbetet i fastighetstaxerings- nämnderna. Ombuden skola äga sakkunskap i fastighetsvärdering. De utses av länsstyrelsen senast den 30 april året före taxeringsåret efter förslag som en månad tidigare avgives av skatteverket. Fastighetstaxeringsombuds verk— samhetsområde skall omfatta flera fastighetstaxeringsdistrikt. Distrikt må ej uppdelas mellan olika fastighetstaxeringsombud. Ledamot av fastighets- taxeringsnämnd må ej förordnas till ombud.

Fastighetstaxeringsombud skall

a) kalla till sammanträde enligt 120 5 för överläggningar om fastighets- taxeringen,

b) följa arbetet i fastighetstaxeringsnämnderna inom verksamhetsområ- det, deltaga i sammanträden, lämna råd och även i övrigt verka för en jämn och likformig taxering, samt

c) fortlöpande underrätta skatteverket om arbetet. 2 mom. I län, där skatteverket finner det erforderligt, skola finnas två konsulenter för taxering av vattenfallsfastighet för att biträda fastighets- taxeringsnämnderna och länsskatterätten vid taxering av outbyggda vat— tenfall, kraftverk och regleringsdammar. Den ene konsulenten skall företrä— da taxeringsteknisk och den andre vattenfallsteknisk sakkunskap. Konsu- lenterna utses av länsstyrelsen senast den 30 april året före taxeringsåret efter förslag som en månad tidigare avgives av skatteverket.

Konsulenterna skola upprätta liggare över vattenfallsfastigheter, som böra taxeras, kompettera deklarationsmaterialet samt avgiva skriftliga utlåtan- den.

Konsulent äger vid taxering av vattenfallsfastighet närvara vid fastighets- taxeringsnämnds sammanträde med rätt att deltaga i överläggning men ej i beslut.

II. Om allmän fastighetsdeklaration m. m.

112 5. (136 g.)

1 mom. Till ledning vid allmän fastighetstaxering skall för varje fastig— het ägaren utan anmaning avgiva allmän fastighetsdeklaration. Om fastig- het innehaves av någon, som enligt 47 & kommunalskattelagen är att anse såsom ägare eller är i ägares ställe skyldig att erlägga skatt för garantibe- lopp för fastigheten, skall innehavaren i stället avgiva deklarationen. För fastighet som avses i 5 5 2 mom. eller 4 mom. kommunalskattelagen erford- ras icke deklaration.

Allmän fastighetsdeklaration skall avfattas på blankett enligt fastställt formulär.

Deklarationen skall innehålla uppgifter om fastighetens areal av olika ägoslag, användning och byggnader, gällande brandförsäkringsvärde, senast för fastigheten erlagd köpeskilling, hyror och därmed jämförlig avkastning samt till fastigheten hörande särskilda förmåner. Beträffande jordbruks- fastighet skall vidare lämnas uppgifter om åkerjordens dränering, kreaturs- besättningen och skogen. I fråga om annan fastighet lämnas uppgifter om anskaffningsår och anskaffningskostnad för sådana maskiner och liknan- de tillgångar, för vilka särskilt maskinvärde skall angivas. För fastighet med vattenfall uppgives medelvattenföring och bruttofallhöjd vid medelvat- tenföring samt, om så kan ske, magasinsvolym för års- och korttidsregle- ring, som är eller med sannolikhet väntas bli genomförd, ävensom, beträf- fande utbyggt vattenfall, anläggningsår och anskaffningskostnad.

Är jordbruksfastighet upplåten till brukande av annan, skall deklara— tionsskyldigheten i fråga om åkerjordens användning och dess dränering samt om kreatursbesättning åvila brukaren i stället för ägaren eller inne- havaren.

Kungl. Maj :t må föreskriva, att ytterligare uppgifter skola lämnas för statistiskt ändamål.

2 mom. Efter anmaning är ägare eller därmed likställd innehavare av fas— tighet skyldig att lämna ytterligare upplysningar för fastighetens taxe- ring.

113 5. (137 5.)

Allmän fastighetsdeklaration skall avlämnas senast den 15 september året före taxeringsåret till fastighetstaxeringsnämndens ordförande eller till skatteverket eller till lokal skattemyndighet i länet.

Har kommun vidtagit särskild, av skatteverket i länet godkänd anord- ning för att mottaga deklarationer, må deklaration för taxering inom länet avlämnas i enlighet därmed.

Har efter det allmän fastighetsdeklaration avlämnats men före taxerings- årets ingång fastighet eller del därav övergått till ny ägare eller därmed likställd innehavare, äro såväl den förutvarande som den nye ägaren eller innehavaren skyldiga att inom tio dagar därefter göra anmälan därom till fastighetstaxeringsnämndens ordförande eller till skatteverket. Har fastig- heten genom överlåtelse blivit delad, bör överlåtelsehandlingen företes i hu- vudskrift eller bestyrkt avskrift.

115 &. (139 5.)

Lokal skattemyndighet skall avlämna lagfartsförteckningar för tiden från och med den 1 juli året före det, då allmän fastighetstaxering senast ägde rum, till och med den 30 juni året före taxeringsåret.

Hypoteksinrättning skall utan anmaning lämna uppgift om det värde, var- till fastighet blivit uppskattad vid värdering, som för lån i inrättningen blivit godkänd under den i första stycket angivna tiden.

Uppgifterna skola senast den 20 juli året före taxeringsåret ingivas eller insändas till skatteverket i det län där fastigheten är belägen. De skola vara ordnade kommun- eller församlingsvis, varvid angives, vilken kommun eller församling varje grupp av uppgifter avser.

116 5. (140 5.)

Brandförsäkringsanstalt skall efter anmaning avlämna uppgift om för- säkringsvärdet på byggnad, som är försäkrad hos anstalten mot brandskada.

117 g. (141 och 142 55.)

Har fastighetsdeklaration eller annan uppgift till ledning vid allmän fas— tighetstaxering icke inkommit inom föreskriven tid eller är sådan handling icke upprättad på föreskrivet sätt, må den deklarations- eller uppgiftsskyl- dige anmanas att avgiva deklarationen eller uppgiften eller att avhjälpa bristen.

Anmaning må utfärdas av länsskatterätt, skatteverk, ordförande i fastig- hetstaxeringsnämnd samt konsulent för taxering av vattenfallsfastighet. Den sistnämnde må dock icke anmana någon att avgiva allmän fastighets— deklaration.

Vad i 33 ä 4 mom. samt 51 5 är stadgat om anmaning skall i tillämpliga delar gälla anmaning som här avses. Bestämmelserna i 52—54 55 skola äga motsvarande tillämpning i fråga om länsskatterätt, skatteverk och ordfö- rande i fastighetstaxeringsnämnd.

118 g. (143 5.)

Om skyldighet för skogshögskolan att före allmän fastighetstaxering fast- ställa centrala skogstaxeringsanvisningar och till skatteverken avlämna arealuppgifter m. 111. samt för Skogsstyrelsen att före sådan taxering till skatteverken lämna uppgifter rörande virkespriser 111. 111. stadgas i skogs- värderingsinstruktionen.

Skatteverket skall, med biträde av skogssakkunnig, på grundval av anvis- ningar och uppgifter som nu sagts upprätta förslag till lokala skogstaxe- ringsanvisningar enligt skogsvärderingsinstruktionen.

Före sammanträde enligt 119 5 1 mom. skall skatteverket på grundval av uppgifter som i 115 & sägs samt övrig utredning undersöka fastigheternas allmänna saluvärde på länets landsbygd. Härvid må personer med känne- dom om fastighetsvärdena kallas för att tillhandagå med upplysningar.

119 g. (144 g.)

1 mom. Senast den 15 augusti året före taxeringsåret skola, efter kallelse av skatteverket, ordförandena i fastighetstaxeringsnämnderna på länets landsbygd, de ledamöter, som därtill utsetts enligt 109 5 1 mom. sjunde stycket, de av landstingskommunens förvaltningsutskott valda ledamöterna samt fastighetstaxeringsombuden sammanträda inför skatteverket på en eller flera orter för förberedande överläggningar. Skatteverket må även kal- la andra, som äga sakkunskap rörande fastighetsvärdena inom länet eller delar därav eller om värdering av skogsmark och skog.

Vid sammanträdet lämnar skatteverket redogörelse för priserna vid för— säljning av fastigheter inom länet under tiden efter senaste allmänna fas— tighetstaxering och för de slutsatser beträffande fastigheternas allmänna saluvärde, som kunna dragas därav, så ock för övriga omständigheter som kunna påverka nämnda värde. Därjämte framlägger verket förslag enligt 118 5 andra stycket till lokala skogstaxeringsanvisningar samt, om så finnes erforderligt, förslag till särskilda anvisningar även i andra hänseenden, så- som angående redovisningen av olika ägoslag, värdesättning av övrig mark och bete på skogsmark samt enhetliga grunder för taxeringen av annan fas- tighet. Avser överläggningarna del av länet, skola redogörelserna och försla- gen lämpas därefter.

För trakter, där ägoslag och jordens beskaffenhet kunna anses vara vä— sentligen likartade, skola vid överläggningarna föreslås, beträffande jord— bruksfastigheter i skilda storleksgrupper, enhetliga värden för ytenhet mark av olika ägoslag, godhetsklasser och brukningsförhållanden under förutsätt- ning av normalt byggnadsbestånd. Även i fråga om annan fastighet samt skogsmark och växande skog skola övervägas enhetliga grunder för taxe- ringen.

2 mom. Om skatteverket finner det lämpligt, må i stad förberedande sam- manträde hållas inför skatteverket med ordförande och ledamöter i sta- dens fastighetstaxeringsnämnder. Därvid skola stadgandena i 1 inom. ha motsvarande tillämpning.

3 mom. Skatteverket skall senast den 20 augusti året före taxeringsåret till riksskattestyrelsen insända förslag till lokala skogstaxeringsanvisningar och andra anvisningar för fastighetstaxeringen inom länet. Styrelsen skall senast den 15 september samma år översända förslaget till riksskattenämn— den med de ändringar styrelsen finner sig böra förorda. På grundval av för- slagen fastställer riksskattenämnden anvisningar, vilka senast den 30 sep— tember nämnda år skola översändas till styrelsen och skatteverken. De sist- nämnda skola ofördröjligen sända anvisningarna till ordförandena i fastig- hetstaxeringsnämnderna och fastighetstaxeringsombuden.

120 5. (145 5.)

Fastighetstaxeringsombudet skall, efter samråd med skatteverket angåen— de tid och plats, sammankalla ordförande och ledamöter i nämnderna inom sitt verksamhetsområde för överläggningar, av kommunalfullmäktige valda ledamöter dock endast om de därtill utsetts enligt 109 5 1 mom. sjunde styc- ket. Vid överläggningarna böra anvisningarna för fastighetstaxeringen ge- nomgäs och andra åtgärder övervägas för att befordra en likformig taxering. Överläggningarna böra också avse frågor, som kunna Väntas vålla nämn- derna svårigheter.

121 5. (146 5.)

Skatteverket skall senast den 15 september året före taxeringsåret till ordförandena i fastighetstaxeringsnämnderna översända kompletterade jordregisterutdrag, fastighetsdeklarationer och andra uppgifter som avgivits till nästföregående allmänna fastighetstaxering och därefter samt de vid nämnda fastighetstaxering upprättade fastighetslängderna.

Senast den 30 september året före taxeringsåret skall skatteverket till ordförandena översända uppgifter som avlämnats enligt 115 &.

IV. Om fastighetstaxeringsnämndernas verksamhet

122 g. (147 g.)

Fastighetstaxeringsnämndens ordförande skall huvudsakligen: 1) tillhandahålla deklarationsblanketter samt på begäran meddela upp- lysningar om deklarationsskyldighet och sättet för dess fullgörande,

2) ordna och granska deklarationer, uppgifter och andra handlingar, 3) vidtaga åtgärder för att införskaffa felande deklarationer och andra uppgifter,

4) tillse att kända förändringar i äganderättsförhållandena bli iakttagna och införda i fastighetslängden,

5) leda nämndens arbete samt föra ordet vid sammanträdena och vara föredragande,

6) ombesörja göromål av expeditionell alt, samt 7) avgiva yttranden i besvärsmål. Ordföranden biträdes av personal, som anvisas för ändamålet.

123 5. (148 5.)

Ordföranden bestämmer tid och plats för fastighetstaxeringsnämndens sammanträden. Han skall kalla ledamöterna till sammanträdena samt i god tid underrätta den lokala skattemyndigheten och fastighetstaxeringsombu— det om tid och plats. Får ledamot hinder att infinna sig, skall han kalla sin suppleant och underrätta ordföranden.

Vid sammanträdena föres protokoll i erforderlig omfattning. Protokollet justeras av två ledamöter som nämnden utser.

Sammanträdena hållas inom slutna dörrar. Ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet må dock företräda inför nämnden för att med- dela upplysningar.

Fastighetstaxeringsombud samt befattningshavare vid skatteverk och lokal skattemyndighet äga närvara vid sammanträdena.

124 &. (149 5.)

Vid fastighetstaxeringsnämnds första sammanträde skall ordföranden redogöra för fastställda enhetsvärden och övriga värderingsgrunder, köp av jordbruksfastigheter inom distriktet efter senaste allmänna fastighets- taxering och de slutsatser som kunna dragas av därvid tillämpade priser. För taxering av skog lämnas tillika redogörelse för virkes-förrådet i me- deltal per hektar inom länet eller del därav, dess fördelning på trädslags- klasser, förrådsgrupper och trädslag samt rörande innehållet i övrigt av de lokala skogstaxeringsanvisningarna.

125 5. (150 g.)

Fastighetstaxeringsnämnden skall preliminärt åsätta taxeringsvärden och, sedan ägare eller därmed likställd innehavare av skattepliktig fastighet erhållit tillfälle inkomma med erinringar, slutligt fastställa taxeringsvär- dena.

De preliminära besluten skola upptagas i fastighetslängd. De av nämnden följda grunderna för taxeringen av jordbruksfastigheter skola för varje fastighet upptagas i kontrollängd. Längden skall med lämp- liga mellanrum framläggas för nämnden, som i händelse av ojämnhet i taxeringen företar erforderlig jämkning. Längden skall i justerat skick fogas vid protokollet. Senast den 5 februari under taxeringsåret skall sam- mandrag av längden sändas till skatteverket, som inom fem dagar skall insända sammandragen till riksskattestyrelsen.

3—660399

Vad i 61 och 63 55 är stadgat om jäv och omröstning i taxeringsnämnd skall äga motsvarande tillämpning beträffande fastighetstaxeringsnämnd.

Fastighetstaxeringsnämnd är beslutför, om ordföranden och minst två andra ledamöter äro närvarande. Av sistnämnda två ledamöter skola på lan— det en vara vald av landstingskommunens förvaltningsutskott och en vara kommunvald. Skall ledamot avträda på grund av jäv, må likväl beslut fattas rörande taxeringen i fråga.

Ordföranden skall i fastighetslängden angiva det värde han ansett böra föreslås, om nämndens beslut utfallit på annat sätt.

Annan ledamot, som deltagit i nämndens beslut, äger anföra reservation mot detta. Reservation skall anmälas innan sammanträdet avslutas samt, om den närmare utvecklas, avfattas skriftligen och avgivas sist vid juste- ringen av protokollet.

Sakkunnig må beträffande taxering, vid vars handläggning han biträtt, i samma ordning anteckna särskild mening till protokollet.

127 5. (152 5.)

Fastighetstaxeringsnämndens arbete bör, utom i Stockholm, börja senast den 5 oktober året före taxeringsåret. Arbetet skall vara avslutat, i länen senast den 25 mars och i Stockholm senast den 15 juni under taxerings- året.

De preliminära besluten om taxeringsvärdena skola vara färdiga senast den 25 januari under taxeringsåret.

Ordföranden skall senast den 31 i samma månad till ägare eller därmed likställd innehavare av skattepliktig fastighet sända underrättelse om det preliminära taxeringsvärdet. Underrättelsen skall även innehålla upplys- ning om hur erinringar må avgivas samt om att särskild underrättelse om det slutliga beslutet kommer att utsändas endast om erinringar avgivas eller det preliminära taxeringsvärdet ändras. Därjämte skall underrättelsen inne- hålla upplysning om vad som skall iakttagas vid besvär över taxeringen.

Fastighetslängden med däri angivna preliminärt beslutade taxeringsvär- den skall, efter vederbörlig kungörelse som ombesörjes av ordföranden, under tio dagar hållas tillgänglig inom kommunen på kommunal expedi— tion.

Erinringar mot preliminärt taxeringsvärde skola avgivas skriftligen till ordföranden senast den 25 februari under taxeringsåret.

128 5. (153 5.)

Sedan tiden för erinringar utgått, skall fastighetstaxeringsnämnden slut— ligt besluta om taxeringarna. Om erinringar avgivits eller omständighet framkommit, som bör föranleda att i fastighetslängden uppförd fastighet skall uppdelas i flera taxeringsenheter, eller eljest anledning förekommit

att åsätta annat taxeringsvärde än i längden, skall nämnden särskilt besluta härom.

Nämndens beslut skola, om de skilja sig från de preliminära besluten, an- tecknas i fastighetslängden.

Fastighetslängd underskrives, sedan taxeringarna slutligt fastställts, av ordföranden och de övriga ledamöter, som utsetts att justera nämndens protokoll.

129 g.(154 53

1 mom. Har ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet avgi- vit erinringar mot preliminärt åsatt taxeringsvärde eller har fastighets- taxeringsnämnden, utan att erinringar avgivits, beslutat åsätta fastighet annat taxeringsvärde än det preliminära eller eljest frångått det prelimi— nära beslutet, skall ordföranden till ägaren eller innehavaren sända un- derrättelse om det slutligt beslutade taxeringsvärdet. Underrättelsen skall innehålla upplysning om vad som skall iakttagas vid besvär över beslutet.

2 mom. Senast den 31 mars eller, vad angår Stockholm, den 21 juni skall ordföranden insända fastighetsdeklarationer och övriga handlingar samt fastighetstaxeringsnämndens protokoll till skatteverket.

3 mom. Fastighetslängd skall i den ordning Kungl. Maj:t föreskriver offentligen framläggas i kommunen under minst 14 dagar före den 15 maj under taxeringsåret. Vad nu sagts skall dock icke gälla Stockholm.

V. Om fullföljd av talan m.m. 130 5. (158 5.)

Skatteverket skall hos länsskatterätten göra framställningar om de åt- gärder, som verket anser erforderliga för att åstadkomma en med skatte— författningarna överensstämmande, jämn och likformig fastighetstaxering. Om sådan framställning skall i tillämpliga delar gälla vad i denna förord- ning stadgas om besvär av skatteverket.

Skatteverket äger kalla ordförande eller annan ledamot i fastighetstaxe- ringsnämnd eller annan i fastighetsvärdering kunnig och erfaren person för att meddela upplysningar.

131 g.(159 53

Med ledning av de sammandrag, som avlämnats enligt 125 g tredje stycket skall riksskattestyrelsen undersöka, huruvida taxeringen av jord- bruksfastigheter blivit jämn och likformig de olika länen emellan. Resul- tatet av undersökningen skall senast den 30 april under taxeringsåret meddelas skatteverken och länsskatterätterna samt, jämte sammandragen, senast den 1 oktober under taxeringsåret tillhandahållas kammarrätten.

Över beslut av fastighetstaxeringsnämnd må besvär anföras hos läns- skatterätten

1) av ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, såvitt rör fastigheten,

2) av vederbörande kommun. Besvären skola avfattas skriftligen samt ingivas eller insändas till läns- skatterätten.

Besvären skola ha inkommit i länen senast den 15 maj under taxeringsåret och i Stockholm senast den 10 augusti under taxeringsåret. Skatteverket må genom framställning enligt 130 & yrka ändring i fas— tighetstaxeringsnämnds beslut.

133 5. (164 5.)

Ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet samt kommun må hos kammarrätten anföra besvär över länsskatterättens utslag och beslut,

1) om klaganden besvärat sig hos länsskatterätten men hans talan icke bifallits,

2) om länsskatterätten ändrat fastighets taxering utan att ändringen yrkats av honom.

Skatteverket må hos kammarrätten anföra besvär, om länsskatterätten icke bifallit framställning av verket eller efter besvär ändrat fastighets- taxeringsnämnds beslut.

Besvär till kammarrätten må endast innefatta fullföljande helt eller del- vis av yrkande hos länsskatterätten. Har denna ändrat fastighetstaxerings- nämnds beslut utan att klaganden yrkat detta, må besvären icke innefatta längre gående yrkande än att nämndens beslut skall fastställas.

Bestämmelserna i 78 5 skola äga motsvarande tillämpning på besvär över allmän fastighetstaxering.

134 5. (165 5.)

I mål om allmän fastighetstaxering skola i kammarrätten deltaga tre av rättens ledamöter, av vilka en efter Kungl. Maj:ts förordnande för or— det, samt, om icke Kungl. Maj:t beträffande vissa grupper av mål bestämt annorlunda, två särskilda ledamöter. Äro tre ledamöter ense om beslutet, må dock mål avgöras, om endast en av de särskilda ledamöterna deltager.

Kungl. Maj :t utser för högst fem år i sänder minst nio, högst tjugu sär- skilda ledamöter. Dessa skola ha god kännedom om fastighetsförhållandena i allmänhet. Vidare skola minst tre äga sakkunskap om värdering av skogs- mark och växande skog, minst två om värdering av vattenfallsfastighet, minst två om värdering av jordbruksfastighet i övrigt och minst två om

värdering av annan fastighet i övrigt. Avgår särskild ledamot under tid, för vilken han blivit utsedd, förordnar Kungl. Maj:t annan i hans ställe.

Kungl. Maj:t äger meddela närmare föreskrifter om de särskilda leda— möternas tjänstgöring och om kammarrättens arbete med mål om allmän fastighetstaxering.

135 5. (166 5.)

Besvär över allmän fastighetstaxering må anföras i särskild ordning av ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet samt av skatteverket

1) om fastighet uppförts såsom skattepliktig, ehuru den är undantagen från skatteplikt, eller taxering ägt rum av annan egendom än som enligt kommunalskattelagen är att hänföra till fastighet,

2) om fastighet taxerats på mer än en ort eller eljest utan att så bort ske,

3) Om fastighet på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppen— bart förbiseende blivit felaktigt taxerad, samt

4) om underrättelse enligt 127 5 tredje stycket eller 129 5 1 mom., haft felaktigt innehåll.

Besvären anföras hos länsskatterätten eller, om taxeringen prövats av kammarrätten eller länsskatterätten, hos kammarrätten.

Besvären skola ha inkommit före utgången av femte året efter taxe— ringsåret, varvid 75 5 och 78 5 första stycket skola äga motsvarande till- lämpning.

Kammarrätten må, om besvär som anförts i särskild ordning finnes höra upptagas till prövning, förordna att målet skall handläggas av läns— skatterätten.

136 g. (167 5.)

Över kammarrättens utslag i mål om allmän fastighetstaxering må kla- gan icke föras, såvitt rör tillämpning av 6 5 1 mom., 7, 8, 9, 10, 11 eller 12 & kommunalskattelagen.

Den som icke åtnöjes med kammarrättens utslag i mål om allmän fas- tighetstaxering, såvitt angår annan fråga än i första stycket sägs, äger hos Kungl. Maj:t söka ändring genom besvär, som skola ha inkommit till finansdepartementet inom två månader efter det klaganden erhållit del av kammarrättens utslag.

137 5. (168 5.)

Besvärsrätt såsom för ägare eller därmed likställd innehavare av fastig- het tillkommer även annan, för vilken garantibelopp för fastigheten skall upptagas såsom skattepliktig inkomst, så ock arrendator, som jämlikt av— tal, ingånget efter kommunalskattelagens ikraftträdande, gentemot ägaren eller innehavaren skall ansvara för skatt för fastighets garantibelopp.

Vad i 89 och 91 55 är stadgat skall i tillämpliga delar även gälla besvär över allmän fastighetstaxering.

Utslag av kammarrätten eller Kungl. Majt om allmän fastighetstaxering skall, Om länsskatterättens utslag ändrats, tillställas klaganden, den som vid taxeringsårets ingång ägt fastigheten eller varit skyldig att erlägga skatt för garantibelopp för densamma, den kommun, där fastigheten är belägen, skatteverket i länet, samt, om fastighetens ägare eller därmed lik- ställd innehavare vid ingången av taxeringsåret hade sin hemortskommun i annat län, skatteverket i det länet.

Vid utslag, som i 83 5 första stycket sägs, skall fogas underrättelse till den skattskyldige om rätt för honOm att anföra besvär enligt nämnda pa- ragraf och om vad han därvid skall iakttaga.

138 5. (169 g.)

Finner kammarrätten eller Kungl. Maj:t i mål om allmän fastighets- taxering, att taxeringen verkställts på orätt ort eller underlåtits på rätt ort, må, efter vederbörandes hörande, erforderlig rättelse vidtagas på ort som vederbör_ Taxeringen må dock icke höjas utöver vad tidigare bestäms, om icke sådan höjning yrkats i besvären.

Om länsskatterätts befogenhet att vidtaga åtgärd enligt första stycket skall 87 å gälla i tillämpliga delar.

l'I. Gemensamma bestämmelser

139 5. (170 5.) Vad i 95 och 100 55 stadgas om tystnadsplikt och om påföljd för brott mot sådan plikt skall i tillämpliga delar gälla även i fråga om allmän fas-

tighetstaxering. 140 5. (171 5.)

Den som i allmän fastighetsdeklaration eller i uppgift enligt 112 5 2 inom. uppsåtligen eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift ägnad att leda till för låg taxering, skall, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken, dömas till dagsböter.

Fullgör någon ej behörigen uppgiftsskyldighet enligt 115 &, skola 98 5 och 100 5 andra stycket äga motsvarande tillämpning.

141 5. (172 5.)

Följande bestämmelser om taxering för inkomst och förmögenhet skola i tillämpliga delar gälla även allmän fastighetstaxering:

1) 10—17 åå om taxeringsorganisationen, 2) 45 5 om uppgifter från statlig och kommunal myndighet m. m., 3) 46—49 åå med gemensamma bestämmelser om deklarationer och andra uppgifter, dock att samtliga ledamöter av fastighetstaxeringsnämn- den, så ock fastighetstaxeringsombud och konsulent för taxering av vat—

tenfallsfastighet äga granska deklarationer och uppgifter för allmän fastig- hetstaxering,

4) 58 5 om taxeringsnämndernas verksamhet, 5) 101—103 55 om viten, samt 6) 104 och 105 åå med särskilda föreskrifter.

142 g. (173 g.)

1 mom. Bestämmelserna i 106 & skola äga motsvarande tillämpning på kostnader för allmän fastighetstaxering, varvid följande skall iakttagas.

1) Vad i 106 5 1 mom. vid 1) stadgas skall avse ersättning till ordfö- rande och annan av länsstyrelsen förordnad ledamot i fastighetstaxerings- nämnd samt fastighetstaxeringsombud och konsulent för taxering av vat- tenfallsfastighet.

2) Vad i 106 5 4 mom. stadgas skall avse

den som inkallats jämlikt 118 5 tredje stycket, den som särskilt inkallats till sammanträde enligt 119 5 1 eller 2 mom. eller kallats enligt 120 5,

ordförande i fastighetstaxeringsnämnd, som kallats till sammanträde enligt 119 5 1 eller 2 mom. eller enligt 120 5, samt

den som kallats enligt 130 5. 2 mom. Ledamot av länsskatterätt eller kammarrätten, som avses i 110 5 eller 134 å andra stycket, åtnjuter ersättning enligt grunder, som faststäl— las av Kungl. Maj:t.

3 mom. Vad i 107 5 första stycket stadgas skall äga motsvarande till— lämpning på kommunvald ledamot i fastighetstaxeringsnämnd.

För inställelse vid fastighetstaxeringsnämnds sammanträde och samman- träde enligt 119 5 1 mom. och 120 5 äger ledamot, som valts av landstings— kommuns förvaltningsutskott, åtnjuta arvode, dagtraktamente och rese- kostnadsersättning av landstingskommunens medel enligt de grunder som gälla för landstingsman.

FJÄRDE AVDELNINGEN

Särskild fastighetstaxering 143 5. (174 5 första stycket.)

Särskild fastighetstaxering verkställes inom varje lokalt taxeringsdistrikt av den lokala taxeringsnämnden. Skatteverket må dock föreskriva annan indelning än för årlig taxering i övrigt.

144 5. (174 5 andra stycket.)

Om särskild fastighetstaxering skola, i den mån icke nedan annorlunda stadgas, i tillämpliga delar gälla: 1) 16 och 17 55 om riksskattestyrelsen och riksskattenämnden.

2) 45—49 55 med gemensamma bestämmelser om deklarationer och andra uppgifter,

3) 58—72 55 om taxeringsnämndernas verksamhet, 4) 101—103 55 om viten, 5) 104 och 105 55 med särskilda föreskrifter, samt 6) 106 5, 107 5 och 142 5 2 mom. om kostnader för taxeringsarbetet.

145 5. (175 g.)

1 mom. Har vid ingången av år, då allmän fastighetstaxering icke äger rum, förelegat förhållande som jämlikt 12 5 2 mom. kommunalskattelagen bör föranleda att nytt taxeringsvärde åsättes, skall fastighetens ägare eller därmed likställd innehavare utan anmaning till ledning för fastighetens taxering avgiva särskild fastighetsdeklaration.

Om fastighet eller komplex av fastigheter, som vid senaste fastighets- taxering behandlats som taxeringsenhet, därefter uppdelats mellan flera ägare eller innehavare, skola särskilda fastighetsdeklarationer avgivas av samtliga ägare eller innehavare, envar beträffande hans del.

Särskild fastighetsdeklaration skall avfattas på blankett enligt fast- ställt formulär och innehålla upplysning om det förhållande, som föran— leder att nytt taxeringsvärde skall åsättas. Om sådan deklaration skall i övrigt i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat om allmän fastighets- deklaration.

2 mom. Efter anmaning är ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet skyldig avgiva särskild fastighetsdeklaration rörande fastigheten.

3 mom. Ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet skall efter anmaning lämna ytterligare upplysningar för taxeringen.

4 mom. Särskild fastighetsdeklaration, som avgives utan anmaning, skall vara avlämnad senast den 15 februari.

Om plats för avlämnande av särskild fastighetsdeklaration, om anmaning rörande deklaration eller uppgift till ledning vid särskild fastighetstaxering samt om delgivning skola bestämmelserna i 33 5 4 mom., 34 och 35 55 samt 50—54 55 äga motsvarande tillämpning.

146 5. (176 5.)

Brandförsäkringsanstalt skall efter anmaning avlämna uppgift rörande försäkringsvärdet på byggnad, som är försäkrad mot brandskada hos an- stalten.

147 5. (177 g.)

1 mom. Särskild fastighetstaxering verkställes, så snart ske kan. Taxe- ringsnämnden skall därvid för varje fastighet, vilken jämlikt 12 Q 2 mom. kommunalskattelagen skall erhålla nytt taxeringsvärde, besluta det nya

värdet. För övriga fastigheter skola nästföregående års taxeringsvärden upptagas oförändrade.

Taxeringsnämnden skall även pröva framställningar om att särskilt an- giva värden på olika i taxeringsenhet ingående fastigheter eller delar av fastigheter enligt 8 5 sista stycket kommunalskattelagen.

2 mom. För varje lokalt taxeringsdistrikt eller, om distriktet består av mer än en kommun, för varje kommun skall föras fastighetslängd. För varje taxerad fastighet angivas i längden taxeringens belopp och namnet på den som vid taxeringsårets ingång varit ägare till fastigheten.

3 mom. Har taxeringsnämnden åsatt fastighet nytt taxeringsvärde eller ändrat fördelning av taxeringsvärde enligt 8 & sista stycket kommunal- skattelagen på olika i taxeringsenhet ingående fastigheter eller delar av fastigheter, eller har nämnden avslagit framställning om sådan taxerings- åtgärd, skall underrättelse om beslutet sändas till fastighetens ägare eller därmed likställd innehavare samt, om annan skall erlägga skatt för garan— tibelopp för fastigheten, till denne.

Om sådan underrättelse skola bestämmelserna i 69 5 äga motsvarande tillämpning.

& mom. Samtliga ledamöter av taxeringsnämnd må granska särskild fastighetsdeklaration.

148 5. (178 5.)

Taxering, som tillkommit eller ändrats i länsskatterätt, skall antecknas i fastighetslängden.

149 5. (179 5.)

Över beslut av taxeringsnämnd om särskild fastighetstaxering må be- svär anföras hos länsskatterätten

1) av ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet, såvitt rör fastigheten,

2) av vederbörande kommun, samt 3) av skatteverket. Beträffande sådana besvär skola 75 och 76 55 äga motsvarande tillämp— ning.

150 5. (180 5.)

Besvär över länsskatterättens utslag eller beslut om särskild fastighets- taxering må anföras hos kammarrätten av part som i 149 5 sägs

]) om han besvärat sig hos länsskatterätten men hans talan icke bi— fallits,

2) om länsskatterätten ändrat fastighetens taxering utan att sådan änd- ring yrkats av honom.

Besvär till kammarrätten må endast innefatta fullföljande helt eller delvis av yrkande som klaganden framställt hos länsskatterätten. Har denna

ändrat taxeringsnämnds beslut utan att klaganden yrkat detta, må besvä- ren icke innefatta längre gående yrkande än att nämndens beslut skall fast- ställas. Bestämmelserna i 78 och 134 55 skola i tillämpliga delar gälla besvär enligt denna paragraf. 151 5. (181 5.)

Vad i 80 & stadgas skall äga motsvarande tillämpning, om ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet icke erhållit underrättelse enligt 147 g 3 inom. senast den 15 juli under taxeringsåret.

Besvär mä eljest anföras i särskild ordning i de fall, som angivas i 135 g, och med motsvarande tillämpning av bestämmelserna i nämnda pa- ragraf.

152 g. (182 och 183 55.)

Bestämmelserna i 136, 137 och 138 55 skola i tillämpliga delar gälla även i mål om särskild fastighetstaxering.

153 g. (184 5.)

Om fastighets taxeringsvärde efter besvär ändras eller nytt taxerings— värde eljest åsättes fastighet efter taxeringsårets utgång, skall länsskatte- rätten efter anmälan av skatteverket vidtaga däremot svarande åtgärder för efterföljande år under taxeringsperioden, om ej jämlikt 12 g 2 mom. kommunalskattelagen nytt taxeringsvärde skall åsättas.

Sådan anmälan må även göras av fastighetens ägare eller därmed likställd innehavare eller, om besvären anförts av annan, av denne.

154 5. (185 5.)

Vad i 95 och 100 åå stadgas om tystnadsplikt och om påföljd för brott mot sådan plikt skall i tillämpliga delar gälla även i fråga om särskild fastighetstaxering.

155 5. (186 €.)

Den som i särskild fastighetsdeklaration eller i uppgift som i 145 g 3 mom. sägs uppsåtligen eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift, ägnad att leda till för låg taxering, skall, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken, dömas till dagsböter.

Övergångsbestämmelser

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1971, dock att förord— ningens bestämmelser skola gälla redan dessförinnan i avseende på åtgär- der, som erfordras för förordningens tillämpning efter ikraftträdandet.

I samband med ikraftträdandet skall iakttagas följande. 1) Genom förordningen upphäves taxeringsförordningen den 23 novem-

ber 1956 (nr 623), så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning stri— dande mot den nya förordningens bestämmelser.

2) Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest författningsrum, som ersatts genom bestämmelse i denna förord— ning, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

3) Vad i lag eller författning finnes stadgat om taxeringsintendent, förste taxeringsintendent eller länsstyrelse i vad angår dess befattning med taxe- ring för och uppbörd av skatt samt folkbokföring skall, om ej annat fram- går av 4) nedan eller av sammanhanget, avse skatteverket, dock att länssty- relsens uppgifter med avseende på utdömande av vite samt handräckning vid taxeringsrevision m.m. skola ankomma på skatterätten. Stadganden om allmänna ombudet hos den mellankommunala prövningsnämnden skola på samma sätt gälla riksskattestyrelsen. Likaså skall vad som stadgas om pröv- ningsnämnd, dess kansli, fastighetsprövningsnämnd och landskamrerare avse skatterätten.

4) Vid tillämpning av förordningen om kupongskatt skall vad där stad- gas om skattedirektören hos överståthållarämbetet, förste taxeringsintendent och kupongskattekontoret avse riksskattestyrelsen. Åtgärder av länsstyrel- sen enligt 8 & tredje stycket samt 11 och 12 55 samma förordning skola ankomma på skatteverket, medan föreläggande av vite enligt 8 5 andra stycket skall åligga riksskattestyrelsen. Beslut enligt 7 5 förordningen och beslut om uttagande av vite skola meddelas av den mellankommunala skat- terätten. Besvär över sådana av skatteverk fattade beslut, som enligt nämn- da förordning skola meddelas av länsstyrelse och överklagas hos kammar— rätten, skola anföras hos länsskatterätt, vars avgörande må överklagas hos kammarrätten.

5) Skall enligt lag eller annan författning formulär fastställas av riks- skattenämnden, skall det i stället ankomma på riksskattestyrelsen att fast- ställa formuläret.

6) Förberedelserna för 1971 års taxering skola, utom i vad angår de uppgifter som enligt nya taxeringsförordningen ankomma på riksskatte- styrelsen, utföras av de myndigheter och befattningshavare som enligt 1956 års taxeringsförordning skola verkställa sådana förberedelser. Anvisningar som i 93 5 1956 års förordning sägs skola, efter granskning i riksskatte- styrelsen, fastställas av prövningsnämnden och tillställas taxeringsnämn- derna före den 1 januari 1971.

7) Vad i övergångbestämmelserna till 1956 års taxeringsförordning stad- gas om taxeringskonsulent skall alltjämt gälla i tillämpliga delar.

8) Erfordras utöver vad ovan stadgas särskilda bestämmelser i avseen— de på denna förordnings ikraftträdande, äger Kungl. Maj:t meddela dessa.

Förslag till förordning angående ändring i förordningen den 1 december 1959 (nr 507 )

om allmän varuskatt

Härigenom förordnas, att 12 g 2 mom., 16 och 17 55, 18 5 2 mom., 19 5, 20 g, 21 5 1 och 4 mom., 23, 25, 27 och 31—33 55, 35, 37, 39 och 40 55, 41 g 1 och 2 mom., 42—45 55, 47, 48, 51 och 57 55, 60 5 1—3 mom., 65 5, 71 5, 74—79 55, 83 och 84 åå ävensom Överskriften till kap. 15 förordningen den 1 december 1959 om allmän varuskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 80 å samma förordning skall upphöra att

gälla.

(Nuvarande lydelse) 12 &.

2 mom. Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag samt i 53 5 2 mom. kommunalskattelagen avsett rederi och s. k. gruvbolag gäl- ler, att envar delägare i sådant bo- lag eller rederi är skattskyldig i för- hållande till sin andel i bolaget eller rederiet. På ansökan av samtliga delägare äger dock länsstyrelsen be- sluta, att en delägare skall anses som ensam skattskyldig för bolaget eller rederiet.

16 &.

Vederlag enligt 15 & hänföres till den skattepliktiga omsättningen för den redovisningsperiod, varunder vederlaget influtit kontant eller el— jest kommit den skattskyldige till- godo; dock äger länsstyrelsen på framställning av skattskyldig medgi- va, att uppkomna fordringar må in—

(Förcslagen lydelse) 12 5.

2 mom. Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag samt i 53 5 2 mom. kommunalskattelagen avsett rederi och s. k. gruvbolag gäl— ler, att envar delägare i sådant bolag eller rederi är skattskyldig i förhål- lande till sin andel i bolaget eller rederiet. På ansökan av samtliga del- ägare må dock skatteverket medgiva, att en delägare skall anses SOm en- sam skattskyldig för bolaget eller re- deriet.

16 g.

Vederlag enligt 15 & hänföres till den skattepliktiga omsättningen för den redovisningsperiod, varunder vederlaget influtit kontant eller el- jest kommit den skattskyldige till godo; dock äger skatteverket på framställning av skattskyldig med— giva, att uppkomna fordringar må

1 Senaste lydelse se beträffande 12 5 2 mom. samt 19 5 2 och 3 mom. 1965: 157; 21 5 1 och 4 mom. och 23 5 1966: 220; 25 5, 41 51 mom., 445 och 76 5 1965: 756; 42 och 77 55 1961: 3.12; 48 5 1965: 75; samt 60 5 1 mom. 1961: 625.

(Nuvarande lydelse)

räknas i omsättningen enligt bokfö-

ringsmässiga grunder. Saluvärde å — — uttaget skett. (Se vidare anvisningarna.)

17 5.

Vid beräkning av skattepliktig omsättning må, såvida länsstyrelsen på ansökan av den skattskyldige lämnar tillstånd därtill, den skatt- skyldiges försäljning eller uttag av viss vara eller visst slag av varor angivas med ledning av hans inköp av samma varor.

(Se vidare anvisningarna.)

18 g. 2 mom. För rörelse, — —— — skat— tepliktiga omsättningen. Är i — —— — skattepliktiga om—

sättningen.

Efter framställning av skattskyl- dig må länsstyrelsen medgiva att rörelse, som i första eller andra stycket sägs och som bedrives jäm- sides med annan väsentligen art- skild verksamhet, skall anses såsom särskild förvärvskälla.

19 5.

1 mom. Skattskyldig är pliktig att hos länsstyrelsen i det län, där hans hemortskommun är belägen, anmäla sig för registrering.

Anmälan för registrering skall gö- ras skriftligen och innehålla uppgift angående den skattskyldiges full- ständiga namn och postadress, hem- ortskommun och hemvist därstädes, verksamhetens namn, art och belä- genhet, räkenskapsårets omfattning samt tidpunkten för verksamhetens

77 (Föreslagen lydelse)

inräknas i omsättningen enligt bok-

föringsmässiga grunder. Saluvärde å — _ — uttaget skett. (Se vidare anvisningarna.)

17 5.

Vid beräkning av skattepliktig omsättning må, såvida skatteverket på ansökan av den skattskyldige lämnar tillstånd därtill, den skatt— skyldiges försäljning eller uttag av viss vara eller visst slag av varor angivas med ledning av hans inköp av samma varor.

(Se vidare anvisningarna.)

18 g. 2 mom. För rörelse, — — —— skat- tepliktiga omsättningen. Är i — — —— skattepliktiga om-

sättningen.

Efter framställning av skattskyl— dig må skatteverket medgiva att rö— relse, som i första eller andra styc- ket sägs och som bedrives jämsides med annan väsentligen artskild verksamhet, skall anses såsom sär- skild förvärvskälla.

19 5.

1 mom. Skattskyldig är pliktig att anmäla sig för registrering hos skat- teverket i det län, där hans hemorts— kommun är belägen.

Anmälan för registrering skall gö- ras skriftligen och innehålla uppgift angående den skattskyldiges full- ständiga namn och postadress, hem- ortskommun och hemvist därstädes, verksamhetens namn, art och be- lägenhet, räkenskapsårets omfatt- ning samt tidpunkten för verksam-

78 (Nuvarande lydelse)

påbörjande eller övertagande även- som, där så är möjligt, beräknad årsomsättning med fördelning på skattepliktig och icke skattepliktig omsättning. Anmälan skall hava in— kommit till länsstyrelsen senast två veckor före verksamhetens påbör— jande eller övertagande.

För varje — — — registrering göras.

Inträder ändring i förhållande, varom uppgift tidigare lämnats, skall underrättelse om ändringen ingivas till länsstyrelsen senast inom två veckor.

Om verkställd registrering skall länsstyrelsen utfärda särskilt bevis.

2 mom. Länsstyrelsen äger från näringsidkare och därmed jämställ- da, som icke avgivit anmälan enligt 1 mom., infordra de uppgifter som fordras för att bedöma huruvida skattskyldighet föreligger.

3 mom. Den som underlåter att i behörig ordning avlämna anmälan, underrättelse eller uppgift enligt 1 eller 2 mom. må av länsstyrelsen vid vite föreläggas att fullgöra sin skyldighet.

20 %.

Hos länsstyrelsen skall föras re- gister (varuskatteregister), med vars hjälp för envar skattskyldig inom länet kan inhämtas vad som i varu- skattehänseende förekommit röran- de honom.

21 g.

1 mom. Skattskyldig åligger att utan anmaning avgiva uppgift ( de— klaration) rörande sin skattepliktiga

(Föreslagen lydelse )

hetens påbörjande eller övertagande ävensom, där så är möjligt, beräk— nad årsomsättning med fördelning på skattepliktig och icke skatteplik— tig omsättning. Anmälan skall hava inkommit till skatteverket senast två veckor före verksamhetens på— börjande eller övertagande.

För varje — _ — registrering göras.

Inträder ändring i förhållande, varom uppgift tidigare lämnats, skall underrättelse om ändringen ingivas till skatteverket senast inom två vec- kor.

Om verkställd registrering skall skatteverket utfärda särskilt bevis.

2 mom. Skatteverket äger från nä- ringsidkare och därmed jämställda, som icke avgivit anmälan enligt 1 mom., infordra de uppgifter som fordras för att bedöma huruvida skattskyldighet föreligger.

3 mom. Den som underlåter att i behörig ordning avlämna anmälan, underrättelse eller uppgift enligt 1 eller 2 mom. må av skatteverket vid vite föreläggas att fullgöra sin skyl- dighet.

20 5.

Hos skatteverket skall föras regis- ter (varuskatteregister), med vars hjälp för envar skattskyldig inom länet kan inhämtas vad som i varu- skattehänseende förekommit röran- de honom.

21 g.

1 mom. Skattskyldig åligger att utan anmaning avgiva uppgift (de— klaration) rörande sin skattepliktiga

(Nuvarande lydelse)

omsättning och om grunderna för omsättningens beräknande. Deklara- tion skall avse redovisningsperiod om två månader. Redovisningspe- rioderna under ett kalenderår utgö— ras av, den första månaderna janua- ra och februari, den andra månader- na mars och april, den tredje måna- derna maj och juni, den fjärde må- naderna juli och augusti, den femte månaderna september och oktober samt den sjätte månaderna novem— ber och december. Länsstyrelsen äger dock, när särskilda skäl därtill äro, beträffande viss skattskyldig föreskriva att redovisningsperiod skall omfatta fyra eller sex kalen— dermånader eller helt kalenderår el- ler, om den skattskyldiges räken- skapsår icke sammanfaller med ka- lenderåret, räkenskapsår.

Deklaration skall avgivas till läns— styrelsen i det län, där den skatt- skyldiges hemortskommun är belä— gen, och ins—ändas inom tid som i 46 & angives för inbetalning av pre- liminär allmän varuskatt för redo— visningsperioden.

Omfattar redovisningsperiod _ _

_ sådan del.

För varje — _ _ deklaration av- lämnas.

Deklaration skall _ _ _ fast- ställt formulär.

Belopp, som _ _ _ öretal bort- falla.

4 mom. Har efter _ _ _ hela beskattningsåret.

Justeringsuppgiften skall inom den tid, som gäller för avlämnande av den skattskyldiges allmänna självdeklaration för beskattnings—

(Föreslagen lydelse)

omsättning och om grunderna för omsättningens beräknande. Deklara-v tion skall avse redovisningsperiod om två månader. Redovisningsperio- derna under ett kalenderår utgöras av, den första månaderna januari och februari, den andra månaderna mars och april, den tredje månader— na maj och juni, den fjärde måna- derna juli och augusti, den femte månaderna september och oktober samt den sjätte månaderna novem- ber och december. Skatteverket äger dock, när särskilda skäl därtill äro, beträffande viss skattskyldig före— skriva att redovisningsperiod skall omfatta fyra eller sex kalendermå- nader eller helt kalenderår eller, om den skattskyldiges räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderåret, rä- kenskapsår.

Deklaration skall avgivas till skat- teverket i det län, där den skattskyl- diges hemortskommun är belägen, och insändas inom tid som i 46 & angives för inbetalning av preliminär allmän varuskatt för redovisningspe— rioden.

Omfattar redovisningsperiod — — _ sådan del.

För varje _ _ _ deklaration av— lämnas.

Deklaration skall _ _ — fast— ställt formulär.

Belopp, som _ _ _ öretal bort- falla.

4 mom. Har efter — _ _ hela beskattningsåret.

Justeringsuppgiften skall inom den tid, som gäller för avlämnande av den skattskyldiges allmänna självdeklaration för beskattnings-

80 (Nuvarande lydelse) året, eller, om skyldighet att avgiva allmän självdeklaration icke förelig- ger, före utgången av mars månad under taxeringsåret lämnas till läns- styrelsen i det län där den skattskyl- diges hemortskommun är belägen.

I fråga _ — _ motsvarande till- lämpning.

23 5.

Vad i 36 å och 51 55 55 taxe- ringsförordningen stadgas rörande anmaning att a-vgiva deklaration och att fullständiga avgiven deklaration skall äga motsvarande tillämpning å deklaration, tilläggsdeklaration och justeringsuppgift, som ovan i 21 och 22 55 sägs.

25 &.

Förste taxeringsintendenten har att med iakttagande i tillämpliga de- lar av bestämmelserna i 17 & taxe- ringsförordningen bevaka det att- männas rätt i frågor om taxering till allmän varuskatt samt verka för att taxeringarna bliva likformiga och rättvisa.

27 å.

Taxering till allmän varuskatt skall avse den skattepliktiga omsätt- ningen under beskattningsåret och verkställas i samband med den år- liga taxeringen i sådana särskilda taxeringsdistrikt, som i 4 å taxe— ringsförordningen sägs.

Av skattskyldig _ _ _ vederbö- rande taxeringsnämnd.

(Föreslagen lydelse)

året, eller, om skyldighet att avgiva allmän självdeklaration icke före- ligger, före utgången av mars må- nad under taxeringsåret lämnas till skatteverket i det län där den skatt— skyldiges hemortskommun är belä- gen.

I fråga — _ —— motsvarande till- lämpning.

23 g.

Vad i 35 å och 50 54 åå taxe- ringsförordningen stadgas rörande anmaning att avgiva deklaration och att fullständiga avgiven deklaration skall äga motsvarande tillämpning å deklaration, tilläggsdeklaration och justeringsuppgift, som ovan i 21 och 22 åå sägs.

25 %.

Skatteverket har att med iaktta- gande i tillämpliga delar av bestäm- melserna i 11; å taxeringsförordning- en bevaka det allmännas rätt i frå- gor om taxering till allmän varnskatt samt verka för att taxeringarna bli- va likformiga och rättvisa.

27 5.

Taxering till alt-män varuskatt skall avse den skattepliktiga omsätt- ningen under beskattningsåret och verkställas i samband med den år- liga taxeringen i sådana särskilda taxeringsdistrikt, som i 3 & taxe- ringsförordningen sägs.

Av skattskyldig _ _ _ vederbö- rande taxeringsnämnd.

(Nuvarande lydelse) 31 5.

Har taxering åsatts för högre skat- tepliktig omsättning än den skatt— skyldige enligt 21 och 22 55 dekla- rerat eller eljest till länsstyrelsen eller till taxeringsnämnden uppgivit, skall till den skattskyldige sändas underrättelse om avvikelsen och om skälen härför. Har taxering åsatts skattskyldig, som icke avlämnat de- klaration, skall till den skattskyldige sändas underrättelse om taxeringen.

I fråga om underrättelse, som i första stycket sägs, skola bestäm- melserna i 69 ä 4 mom. taxerings— förordningen i tillämpliga delar län- da till efterrättelse.

32 g.

Beträffande besvär över taxering till allmän varuskatt skola taxe- ringsförordningens föreskrifter om besvär över taxering till statlig in— komstskatt gälla i tillämpliga delar med iakttagande av att hesvärsrätt tillkommer den skattskyldige och vederbörande taxeringsintendent samt att bestämmelserna i 98 5 2—6 Inom. taxeringsförordningen icke skola hava avseende ä allmän varu— skatt.

33 5.

Har skattskyldig icke erhållit i 31 & föreskriven underrättelse se— nast den 15 juli under taxeringsåret, må den skattskyldige anföra besvär hos prövningsnämnden intill utgång- en av året efter taxeringsåret eller, om för den skattskyldige utfärdats debetsedel å kvarstående allmän va—

81 (Föreslagen lydelse ) 31 5.

Har taxering åsatts för högre skat- tepliktig omsättning än den skatt- skyldige enligt 21 och 22 55 dekla- rerat eller eljest till skatteverket el- ler till taxeringsnämnden uppgivit, skall till den skattskyldige sändas underrättelse om avvikelsen och om skälen härför. Har taxering åsatts skattskyldig, som icke avlämnat de- klaration, skall till den skattskyldi- ge sändas underrättelse om taxe— ringen.

I fråga om underrättelse, som i första stycket sägs, skota bestämmel- serna i 69 & taxeringsförordningen i tillämpliga delar lända till efterrät— telse.

32 å.

Beträffande besvär över taxering till allmän varuskatt skola taxe— ringsförordningens föreskrifter om besvär över taxering till statlig in- komstskatt gälla i tillämpliga delar med iakttagande av att hesvärsrätt tillkommer den skattskyldige och skatteverket samt att bestämmelser- na i 79 å 2_6 mom. taxeringsföro- ordningen icke skola hava avseende å allmän varuskatt.

33 5.

Har skattskyldig icke erhållit i 31 % föreskriven underrättelse senast den 15 juli under taxeringsåret, må den skattskyldige anföra besvär hos skatterätten intill utgången av året efter taxeringsåret eller, om för den skatt-skyldige utfärdats debetsedel å kvarstående allmän varuskatt i an-

82 (Nuvarande lydelse)

ruskatt i anledning av den taxering varom fråga är och han icke erhål- lit nämnda debetsedel under taxe- ringsåret, inom ett år efter det han erhållit sådan debetsedel.

35 5. Har skattskyldig _ _ _ efter— taxering sker. Föreligga sådana _ _ _ i 29 &. Vad ovan _ _ _ infordrad upp- lysning.

Vid eftertaxering skola, med iakt- tagande av vad ovan i 32 och 34 55 sägs, bestämmelserna i 115 och 116 åå taxeringsförordningen i tillämpli- ga delar lända till efterrättelse.

37 5.

I den mån så finnes erforderligt för kontroll av skatt och för taxe- ring har den som, utan att vara skattskyldig, yrkesmässigt tillverkar, bearbetar eller försäljer skatteplik— tig vara, att, efter anmaning, med angivande av mängd och pris, läm- na uppgift å de varor, som han under viss angiven tid sätt till eller köpt av annan rörelseidkare. Vad i 39 5 4 mom. taxeringsförordningen finnes stadgat om befrielse från uppgiftsskyldighet skall härvid i tillämpliga delar gälla.

39 å.

Rörande fullgörande av skyldighet att avgiva deklaration eller annan uppgift samt om skyldighet att läm- na upplysning om förhållanden, som avse tid före beskattningsåret, skall i tillämpliga delar gälla vad i 47 och 49 55 taxeringsförordningen stadgas.

(Föreslagen lydelse)

ledning av den taxering varom frå— ga är och han icke erhållit nämnda debetsedel under taxeringsåret, inom ett år efter det han erhållit sådan debetsedel.

35 5. Har skattskyldig _ _ — efter- taxering sker. Föreligga sådana _ —-— _ i 29 5. Vad ovan _ _ _ infordrad upp- lysning.

Vid eftertaxering skola, med iakt- tagande av vad ovan i 32 och 34 Så sägs, bestämmelserna i 93 och 94 åå taxeringsförordningen i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

37 &.

I den mån så finnes erforderligt för kontroll av skatt och för taxering har den som, utan att vara skattskyl- dig, yrkesmässigt tillverkar, bearbe- tar eller försäljer skattepliktig vara, att, efter anmaning, med angivande av mängd och pris, lämna uppgift å de varor, som han under viss an- given tid sålt till eller köpt av an— nan rörelseidkare. Vad i 38 g 4 mom. taxeringsförordningen finnes stadgat om befrielse från uppgiftsskyldighet skall härvid i tillämpliga delar gälla.

39 &.

Rörande fullgörande av skyldighet att avgiva deklaration eller annan uppgift samt om skyldighet att läm— na upplysning om förhållanden, som avse tid före beskattningsåret, skall i tillämpliga delar gälla vad i 46 och 48 Så taxeringsförordningen stadgats.

(Nuvarande lydelse) 40 5.

För skattekontroll och taxering erforderlig, i denna förordning icke särskilt omförmäld handling eller uppgift skall, då detta för sagda än- damål begäres, tillhandahållas av statligt eller kommunalt verk eller allmän inrättning. Vad i 46 å taxe- ringsförordningen stadgas skall här- vid äga motsvarande tillämpning.

41 g.

1 mom. Förste taxeringsintenden- ten åligger att övervaka, att skatt- skyldig behörigen avgiver deklara- tion och, på sätt i 46 och 47 55 när- mare angives, inbetalar preliminär allmän varuskatt.

Inkommen deklaration skall av iaxeringsintendent snarast möjligt underkastas förberedande gransk- ning. Befinnes därvid den skattskyl- dige hava inbetalat preliminär skatt med för lågt belopp, äger taxerings- intendenten fastställa den ytterligare preliminära skatt, som den skatt- skyldige har att erlägga.

Har deklaration _ _ — därav fastställas.

I fastställelsebeslut — _ _ skall erläggas.

2 mom. Framkommer på grund av nya omständigheter, att preliminär allmän varuskatt bör utgå med an- nat belopp än meddelat fastställelse- beslut utvisar, äger taxeringsinten- dent till betalning fastställa den yt— terligare skatt, som den skatt-skyldi- ge skall erlägga, eller besluta om nedsättning av det tidigare fastställ- da beloppet.

(Föreslagen lydelse) 40 5.

För skattekontroll och taxering er- forderlig, i denna förordning icke särskilt omförmäld handling eller uppgift skall, då detta för sagda än- damål begäres, tillhandahållas av statligt eller kommunalt verk eller allmän inrättning. Vad i 45 å taxe- ringsförordningen stadgas skall här- vid äga motsvarande tillämpning.

41 g.

1 mom. Skatteverket åligger att övervaka, att skattskyldig behörigen avgiver deklaration och, på sätt i 46 och 47 åå närmare angives, inbeta- lar preliminär allmän varuskatt.

Inkommen deklaration skall inom skatteverket snarast möjligt under- kastas förberedande granskning. Befinnes därvid den skattskyldige hava inbetalat preliminär skatt med för lågt belopp, äger skatteverket fastställa den ytterligare preliminä— ra skatt, som skall erläggas.

Har deklaration _ _ _ därav fastställas.

I fastställelsebeslut _ _ _ skall erläggas.

2 mom. Framkommer på grund av nya omständigheter, att prelimi— när allmän varuskatt bör utgå med annat belopp än meddelat faststäl- lelsebe-slut utvisar, äger skatteverket till betalning fastställa den ytterliga- re skatt, som den skattskyldige skall erlägga, eller besluta om nedsättning av det tidigare fastställda beloppet.

(Nuvarande lydelse) 42 5.

För kontroll _ _ — i 40 &. Granskningen må _ _ _ och handlingar.

I fråga om taxeringsrevision skall i övrigt vad i 56—58 55 taxerings— förordningen stadgas äga motsva- rande tillämpning.

43 g.

Granskning av deklaration må verkställas endast av ämbets- eller tjänsteman, på vilken dylik gransk— ning till följd av bestämmelserna i denna förordning ankommer, även- som ordförande och kronoombud i taxeringsnämnden, de ledamöter i taxeringsnämnden, som därtill ut- ses av nämnden, samt ledamöterna i prövningsnämnden.

Sakkunnig må _ _ — uppdragets fullgörande.

Vid skattekontroll och taxerings- arbete anlitat biträde, så ock tjänste- man, varom i 16 5 2 mom. taxe- ringsförordningen förmäles, må taga de] av deklarationer i den omfatt- ning, som är erforderlig för arbetets utförande.

Den som _ — _ till inkomst- skatt.

I övrigt skall beträffande rätt att taga del av deklarationer, andra för skattekontroll och taxering avläm- nade uppgifter samt av myndighet vid skatte- och taxeringskontroll upprättade handlingar, så ock be- träffande förvaring och förstöring av deklarationer och andra hand— lingar i tillämpliga delar gälla vad i 50 & taxeringsförordningen stadgas.

(Föreslagen lydelse) 42 5.

För kontroll — _ _ i 40 %.

Granskningen må — _ _ och handlingar.

I fråga om taxeringsrevision skall i övrigt vad i 55—57 55 taxerings- förordningen stadgas äga motsva- rande tillämpning.

43 &.

Granskning av deklaration verkställas endast av domstol samt ämbets— eller tjänsteman, på vilken dylik granskning till följd av bestäm- melserna i denna förordning ankom- mer eller som eljest har att utöva taxerings- eller skattekontroll, även- som ordförande och kronoombud i taxeringsnämnden samt de ledamö- ter i nämnden, som därtill utses av denna.

Sakkunnig må _ _ — uppdra- gets fullgörande.

Vid skattekontroll och taxerings- arbete anlitat biträde, så ock tjänste- man, varom i 13 5 2 mom. taxerings- förordningen förmäles, må taga del av deklarationer i den omfattning, som är erforderlig för arbetets utfö- rande.

Den som _ _ _ till inkomst- skatt.

I övrigt skall beträffande rätt att taga del av deklarationer, andra för skattekontroll och taxering avläm- nade uppgifter samt av myndighet vid skatte- och taxeringskontroll upprättade handlingar, så ock be— träffande förvaring och förstöring av deklarationer och andra handling- ar i tillämpliga delar gälla vad i 49 å tzaxeringsförordningen stadgas.

m å

("Nuvarande lydelse) 44 5.

Rätt att utfärda anmaning i fall som avses i 36 g tillkommer taxe- ringsintendent, taxeringsnämnd och prövningsnämnd ävensom, i den mån så erfordras för uppdragets fullgörande, tjänsteman, åt vilken uppdragits att verkställa taxerings- revision.

I de fall som avses i 37 5 må an- maning göras av förste taxeringsin- tendenten.

Beträffande anmaning, som avses i denna paragraf, skall vad i 52 55 åå taxeringsförordningen stadgas i tillämpliga delar lända till efterrät- lelse.

45 &.

Länsstyrelsen ävensom ordföran- de i taxeringsnämnd och taxerings- assistent skola i den utsträckning så kan ske lämna skattskyldig de upplysningar som finnas erforder- liga för fullgörande av honom åvi- lande skyldighet att inbetala skatt och avlämna registreringsanmälan, deklaration eller annan uppgift.

47 5.

Av taxeringsintendent till betal- ning fastställd preliminär allmän varuskatt skall, i förekommande fall jämte stadgad restavgift, inom tid som angives i fastställelsebeslutet inbetalas till statsverket genom in-

0

sättning a särskilt postgirokonto.

48 g.

Debitering av slutlig, kvarstående och tillkommande allmän varuskatt

(Föreslagen lydelse) 44 5.

Anmaning som avses i 36 å må utfärdas av taxeringsnämnd, skatte- verk och skatterätt samt tjänsteman, åt vilken uppdragits att verkställa taxeringsrevision, i den mån så er- fordras för uppdragets fullgörande.

Anmaning enligt 37 & må göras av skattedirektören i det län där den skattskyldige har sin hemorts- kommun.

Beträffande anmaning, som avses i denna paragraf, skola 51_54 åå taxeringsförordningen i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

45 &.

Skatteverket samt ordförande i taxeringsnämnd och taxeringsassis- tent skola i den utsträckning så kan ske lämna skattskyldig de upplys- ningar som finnas erforderliga för fullgörande av honom åvilande skyl- dighet att inbetala skatt och avläm- na registreringsanmälan, deklaration eller annan uppgift.

47 5.

Av skatteverket till betalning fast- ställd preliminär allmän varuskatt skall, i förekommande fall jämte stadgad res—tavgift, inom tid som an— gives i fast-ställelsebeslutet inbetalas till statsverket genom insättning å särskilt postgirokonto.

48 å.

Debitering av slutlig, kvarstående och tillkommande allmän varuskatt

åvilar länsstyrelsen. Vid sådan debi- tering skall skattens belopp angivas i hela krontal, så att överskjutande öretal bortfalla.

51 5.

Tillkommande allmän varuskatt skall inbetalas till statsverket genom insättning å särskilt postgirokonto senast å dag som länsstyrelsen be- stämmer, dock att länsstyrelsen då särskilda skäl därtill äro må med- dela föreskrift om uppdelning av skatten å skilda inbetalningstillfäl- len, högst tre.

57 &.

Beslut om anstånd enligt 54_56 åå meddelas av länsstyrelsen efter framställning av den skattskyldige.

Beträffande anstånd _ _ _ till efterrättelse.

60 5.

1 mom. Överstiger erlagd prelimi- när allmän varuskatt motsvarande slutliga allmänna varuskatt efter av- drag för kostnadsersättning enligt 49 5, skall länsstyrelsen skyndsamt återbetala det överskjutande belop— pet till den skattskyldige. Restitution skall dock icke ske av belopp un— derstigande tio kronor.

2 mom. Framkommer vid förbere- dande granskning varom i 41 5 för- mäles, att skattskyldig inbetalat pre- liminär allmän varuskatt med för högt belopp, eller har skattskyldig inbetalat sådan skatt med högre be- lopp än fastställd debitering utvisar, har länsstyrelsen att till den skatt-

åvilar skatteverket. Vid sådan debi— tering skall skattens belopp angivas i hela krontal, så att överskjutande öretal bortfalla.

51 å.

Tillkommande allmän varuskatt skall inbetalas till statsverket genom insättning å särskilt postgirokonto senast å dag som skatteverket be- stämmer, dock att skatteverket då särskilda skäl därtill äro må med- dela föreskrift om uppdelning av skatten å skilda inbetalningstillfäl- len, högst tre.

57 5.

Beslut om anstånd enligt 54—56 55 meddelas av skatteverket efter fram- ställning av den skattskyldige.

Beträffande anstånd _ — _ till efterrättelse.

60 Q.

1 mom. Överstiger erlagd prelimi- när allmän varuskatt motsvarande slutliga allmänna varuskatt efter av- drag för kostnadsersättning enligt 49 5, skall skatteverket skyndsamt återbetala det överskjutande belop- pet till den skattskyldige. Restitution skall dock icke ske av belopp under- stigande tio kronor.

2 mom. Framkommer vid förbere- dande granskning varom i 41 5 för- mäles, att skattskyldig inbetalat pre- liminär allmän varuskatt med för högt belopp, eller har skattskyldig inbetalat sådan skatt med högre be— lopp än fastställd debitering utvisar, skall skatteverket till den skattskyl-

(Nuvarande lydelse)

skyldige återbetala för mycket inbe- talat belopp.

3 mom. Har riksräkenskapsverket vid granskning av verkställd debite- ring funnit, att anledning föreligger till antagande att slutlig, kvarståen— de eller tillkommande allmän varu- skatt blivit någon påförd obehörigen eller med för högt belopp eller att skattskyldig tillgodoräknats över- skjutande preliminär allmän varu- skatt med för lågt belopp, skall äm- betsverket underrätta vederbörande länsstyrelse härom. Länsstyrelsen har att verkställa den utredning i ärendet, som må finnas erforderlig, och att, därest vederbörande finnes hava erlagt skatt obehörigen eller med för högt belopp eller tillgodo- räknats överskjutande preliminär skatt med för lågt belopp, till honom återbetala vad som för mycket er— lagts. Finner länsstyrelsen eljest att förhållande, som nyss sagts, förelig- ger har länsstyrelsen likaledes att återbetala för mycket erlagt belopp.

Envar, som eljest vinner nedsätt- ning i eller befrielse från honom på- förd slutlig, kvarstående eller till- kommande allmän varuskatt eller berättigas återbekomlma ytterligare överskjutande preliminär allmän varuskatt, äger att genom länsstyrel— sen i det län, där debiteringen skett, återbekomma vad han för mycket er- lagt.

65 5. I fråga _ _ _ till efterrättelse. Taxering till _ _ — ej åsättas. Av taxeringsnämnd — _ _ i in- komstlängden.

87 (Föreslagen lydelse)

dige återbetala för mycket inbetalat belopp.

3 mom. Har riksrevisionsverket vid granskning av verkställd debite- ring funnit, att anledning föreligger till antagande att slutlig, kvarståen- de eller tillkommande allmän varu— skatt blivit någon påförd obehöri- gen eller med för högt belopp eller att skattskyldig tillgodoräknats över- skjutande preliminär allmän varu- skatt med för lågt belopp, skall äm- betsverket underrätta skatteverket härom. Skatteverket skall verkställa den utredning i ärendet, som må fin- nas erforderlig, och, därest vederbö- rande finnes hava erlagt skatt obe- hörigen eller med för högt belopp eller tillgodoräknats överskjutande preliminär skatt med för lågt be- lopp, till honom återbetala vad som för mycket erlagts. Finner skatte- verket eljest att förhållande, som nyss sagts, [föreligger, skall skatte- verket likaledes återbetala för myc- ket erlagt belopp.

Envar, som eljest vinner nedsätt- ning i eller befrielse från honom påförd slutlig, kvarstående eller till- kommande allmän varuskatxt eller berättigas återbekomma ytterligare överskjutande preliminär allmän va- ruskatt, äger att genom skatteverket i det län, där debiteringen skett, åter- bekomma vad han för mycket erlagt

65 5. I fråga _ _ _ till efterrättelse. Taxering till _ _ _ ej åsättas. Av taxeringsnämnd _ _ _ i in-

komstlängden.

88 (Nuvarande lydelse)

I stället för vad som ovan stadgas i 29, 31 och 33 55 skola bestämmel- serna i 21, 69 och 99 55 taxerings- förordningen gälla i tillämpliga de— lar.

(Se vidare anvisningarna.)

Kap. 15. Om riksskattenämnden

71 g.

Det åligger riksskattenämnden att genom rådgivande och vägledande verksamhet främja en riktig och enhetlig tillämpning av denna för- ordning.

74 5.

Vid handläggning av ärenden en- ligt denna förordning skall riks- skattenämnden bestå av ordföran- den och ytterligare sex för en tid av fyra är särskilt utsedda ledamöter, av vilka en skall förordnas till vice ordförande att vid förfall för ord- föranden tjänstgöra i sådan egen- skap.

Vice ordföranden skall vara lag- faren. Av övriga ledamöter skola två vara lagfarna eller hava avlagt exa- men vid handelshögskola. De nu nämnda tre ledamöterna skola till— lika vara erfarna i domarvärv eller i administrativ verksamhet. De tre återstående ledamöterna skola utses

(Föreslagen lydelse)

I stället för 29, 31 och 33 55 ovan skola bestämmelserna i 19, 68, 69 och 80 55 taxeringsförordningen gälla i tillämpliga delar.

(Se vidare anvisningarna.)

Kap. 15. Om riksskattenämnden och riksskattestyrelsen

71 g.

Riksskattestyrelsen skall vaka över taxering, kontroll och uppbörd av allmän varuskatt, varvid bestämmel- serna i 16 & taxeringsförordningen skola gälla i tillämpliga delar.

Riksskattenämnden skall medde- Ia bindande förklaringar och för- handsbesked i fråga om allmän va- ruskatt enligt vad nedan i 72 och 73 55 sägs samt, för att främja en riktig och enhetlig tillämpning av denna förordning, meddela anvis- ningar rörande tolkningen av den— samma.

74 5.

Vid handläggning av ärenden en— ligt denna förordning skall riksskat— tenämnden bestå av ordföranden och ytterligare sex för en tid av fyra är särskilt utsedda ledamöter, av vil- ka en förordnas till vice ordförande. Av de övriga ledamöterna skola tre äga kännedom om förhållandena inom näringslivet, särskilt handeln. Suppleanter utses efter samma grun- der som ledamöterna, för sistnämn- da tre ledamöter sammanlagt sex och i övrigt en för ordföranden och en för varje ledamot.

så att kännedom om förhållandena inom näringslivet, särskilt handeln, kommer att förefinnas inom nämn- den.

För envar ledamot, som skall vara lagfaren eller hava avlagt examen vid handelshögskola, skall utses en suppleant samt för övriga ledamöter sammanlagt sex suppleanter.

Beträffande ledamöter och supp- leanter, så ock i fråga om riksskatte- nämndens verk-samhet i ärenden en- ligt denna förordning skola i övrigt bestämmelserna i 19 å taxeringsför- ordningen gälla i tillämpliga delar.

75 5.

Innehållet i _ _ _ i fråga.

Vad som _ _ _ avsedda ända— målet.

Ej heller må för obehörig uppen- baras vad som upplysts eller i övrigt yttrats vid sammanträde med taxe- ringsnämnd eller sådant samman- träde med prövningsnämnd som icke är offentligt.

Bryter något mot vad ovan ovan i denna paragraf är stadgat, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader, där ej gärningen är belagd med straff i strafflagen.

Brott som _ _ _ av målsägande. 76 5. Om ansvar _ _ — i skattestraff- lagen.

Förekommer anledning att brott, som avses i första stycket, förövats, skall förste taxeringsintendenten gö- ra anmälan till åklagare.

Beträffande ledamöter och sup—p- leanter, så ock i fråga om riksskat- tenämndens verksamhet i ärenden enligt denna förordning skola i öv- rigt bestämmelserna i 17 å taxe— ringsförordningen gälla i tillämpliga delar.

75 &.

Innehållet i _ _ _ i fråga.

Vad som _ _ _ avsedda ända- målet.

Ej heller må för obehörig uppen- baras vad som upplysts eller i övrigt yttrats vid sammanträde med taxe- ringsnämnd.

Bryter någon mot vad ovan i den— na paragraf är stadgat, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader, där ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Brott som _ — _ av målsägande. 76 5. Om ansvar _ _ _ i skattestraff- lagen.

Förekommer anledning att brott, som avses i första stycket, förövats, skall skatteverket göra anmälan till åklagare.

77 &. Har någon, _ — _ trehundra kronor. Har någon _ _ _ månader dö- mas. Finnes försummelse _ — — straff frias.

Brott som avses i denna paragraf må av åklagare åtalas. allenast efter anmälan av taxeringsintendent.

78 5.

I fråga om föreläggande och ut- tagande av vite skall vad i 123 och 124 55 taxeringsförordningen stad- gas äga motsvarande tillämpning.

Över beslut varigenom vite före- lagts, må klagan ej föras.

79 5.

Den som icke åtnöjes med sådant av taxeringsintendent meddelat be- slut, varom i 41 5 förmäles, äger att i beslutet söka ändring hos läns- styrelsen genom besvär, vilka skola hava inkommit till länsstyrelsen in- om tre veckor från den dag, då kla- ganden erhöll del av beslutet.

Mot länsstyrelsens beslut må ta- lan ej lföras.

83 5.

Vid granskning inom riksräken- skapsverket av statsverkets räken- skaper må anmärkning icke fram- ställas med avseende å verkställd taxering till allmän varuskatt.

84 5.

Av taxeringen till allmän varuskatt föranledda särskilda kostnader vid

77 5. Har någon, _ _ _ trehundra kronor. Har någon _ _ _ månader dö— mas. Finnes försummelse _ _ _ straff frias.

Brott som avses i denna paragraf må av åklagare åtalas allenast efter anmälan av skatteverket.

78 5.

I fråga om föreläggande och ut- tagande av vite samt besvär över be- slut om vite skola 101—103 55 taxe- ringsförordningen äga motsvarande tillämpning.

79 %.

Över beslut av skatteverket i frå- ga som avses i 12 5 2 mom., 16 eller 17 g”, 18 5 2 mom., 19 5 1 mom., 21 5 1 mom. eller 41, 51 eller 5/r_56 5 må talan föras hos skatterätten genom besvär, vilka skola hava dit inkom- mit inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.

Mot skatterättens utslag eller be— slut må talan ej föras.

83 5.

Vid granskning inom riksrevi- sionsverket av statsverkets räken- skaper må anmärkning icke fram- ställas med avseende å verkställd taxering till allmän varuskatt.

84 5.

Av taxeringen till allmän varuskatt föranledda särskilda kostnader vid

(Nuvarande lydelse)

taxeringsarbetet bestridas av stats- medel. Bestämmelserna i 129 & taxe- ringsförordningen skola därvid i till- lämpliga delar lända till efterrättelse.

91 (Föreslagen lydelse)

taxeringsarbetet bestridas av stats- medel. Bestämmelsernai 106 5 taxe- ringsförordningen skola därvid i tillämpliga delar lända till efterrät— telse.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1971. Därvid skall i tillämp- liga delar gälla vad som finnes föreskrivet i övergångsbestämmelserna till taxeringsförordningen den

Har länsstyrelse före ikraftträdandet meddelat beslut som avses i 80 5 förordningen om allmän varuskatt och som icke avser vite, skola bestäm- melserna i nämnda paragraf alltjämt gälla i fråga om fullföljd av talan mot sådant beslut.

Förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 2272)

Härigenom förordnas, att 4 5 1, 3 och 4 mom., 8, 11, 18, 23 och 33 55, 43 5 1 mom., 44 5, 49 5 1 mom., 53 5 1 mom., 54 5, 56 5 3 mom., 58 5 2 mom., 61 5 1 mom, 62 och 67 55, 68 5 1_4 mom., 70 5 2 mom., 72, 73, 74, 75, 78, 83, 85 och 86 55 uppbördsförordningen den 5 juni 19531 samt punkt 3 av anvisningarna till 3 5, punkt 5 av anvisningarna till 39 5, punkt 1 av anvis- ningarna till 49 5 ävensom anvisningarna till 85 5 samma förordning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) 4 5.

1 mom. Har lokal skattemyndig- het ej annorledes förordnat, skall, då inkomst av tjänst hänför sig till arbetsanställning som är avsedd att vara kortare tid än en vecka eller då inkomsten eljest avser bestämd tids- period och uppbäres vid regelbun- det återkommande tillfällen, preli— minär A-skatt utgå med belopp, som angivas i skattetabeller. Centrala folkbokförings— och uppbördsnämn- den fastställer, efter samråd med riksskattenämnden, för varje in- komstår sådana tabeller.

Skattetabellerna skola för olika inkomstbelopp, beräknade för vecka eller den längre tid som centrala folkbokförings— och uppbördsnämn- den bestämmer, angiva därå belö- pande preliminär skatt. Tabellerna skola grundas på följande förutsätt— ningar, nämligen

(Föreslagen lydelse) 4 5.

1 mom. Har lokal skattemyndig- het ej annorledes förordnat, skall, då inkomst av tjänst hänför sig till arbetsanställning som är avsedd att vara kortare tid än en vecka eller då inkomsten eljest avser bestämd tidsperiod och uppbäres vid regel- bundet återkommande tillfällen, pre- liminär A-skatt utgå med belopp, som angivas i skattetabeller. Riks- skattestyrelsen fastställer för varje inkomstår sådana tabeller.

Skattetabellerna skola för olika inkomstbelopp, beräknade för vecka eller den längre tid som riksskatte- styrelsen bestämmer, angiva dårå belöpande preliminär skatt. Tabel- lerna skola grundas på följande för- utsättningar, nämligen

1 Senaste lydelse se beträffande 4 5 1 mom. 1964: 354 och 1965: 80; 4 5 3 och 4 mom., 8, 11, 18, 23 och 33 55, 43 5 1 mom. och 72 5 samt punkt 3 av anvisningarna till 3 5, punkt 5 av anvis— ningarna till 39 5 ävensom anvisningarna till 85 5 1964: 354; 44 5, 53 5 1 mom., 56 5 3 mom. 68 g 1 mom., 73, 74 och 83 55 1966: 243; 49 5 1 mom. 1962: 194; 62 5 1965: 851; 68 5 2 mom., 70 5 2 mom. och 86 5 1961: 314; samt beträffande 68 5 4 mom. 1957: 70.

Tabellerna skola ___ antal kronor.

3 mom. Skattetabellerna skola an— giva den preliminära skatten under förutsättning att statlig inkomstskatt beräknas med tillämpning av det procenttal av grundbeloppet, som be- stämts för inkomståret, att sjukför- säkringsavgift beräknas i enlighet med vad riksförsäkringsverket be— stämmer för inkomståret samt att det sammanlagda beloppet av kom— munal inkomstskatt, landstingsme— del och tingshusmedel beräknas för skattekrona och skatteöre till vissa i hela krontal bestämda belopp, vil- ka av centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden fastställas för varje inkomstår.

Oaktat vad i nästföregående styc- ke sägs, mä centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden beträffande Stockholm, Göteborg eller Malmö, ef— ter framställning av vederbörande stad, upprätta särskild tabell för in- om staden skattskyldiga, avseende en utdebitering för kommunalt än- damål i femtiotal ören, samt med- dela de närmare föreskrifter, som må erfordras för tillämpning av ta- bellen. Den merkostnad, som kan uppkomma för upprättandet av så- dan tabell, skall gäldas av vederbö— rande stad.

!; mom. I Skattetabellerna skall därjämte intagas en särskild ko- lumn, vari angives det belopp var- med preliminär A-skatt skall beräk- nas å inkomst för dag av sådan an— ställning som är avsedd vara korta- re tid än en vecka. För samtliga skat- tetabeller skola enahanda belopp au—

93 (Föreslagen lydelse)

Tabellerna skola ___ antal kronor.

3 mom. Skattetabellerna skola an- giva den preliminära skatten under förutsättning att statlig inkomst- skatt beräknas med tillämpning av det procenttal av grundbeloppet, som bestämts för inkomståret, att sj ukförsäkringsavgift beräknas i en— lighet med vad riksförsäkringsver- ket bestämmer för inkomståret samt att det sammanlagda beloppet av kommunal inkomstskatt, landstings— medel och tingshusmedel beräknas för skattekrona och skatteöre till vis— sa i hela krontal bestämda belopp, vilka riksskattestyrelsen fastställer för varje inkomstår.

Riksskattestyrelsen må dock be- träffande Stockholm, Göteborg eller Malmö, efter framställning av veder- börande stad, upprätta särskild ta- bell för inom staden skattskyldiga, avseende en utdebitering för kom- munalt ändamål i femtiotal ören, samt meddela de närmare föreskrif- ter, som må erfordras för tillämp— ning av tabellen. Den merkostnad, som kan uppkomma för upprättan- det av sådan tabell, skall gäldas av vederbörande stad.

4 mom. I Skattetabellerna skall därjämte intagas en särskild ko- lumn, vari angives det belopp var- med preliminär A-skatt skall beräk- nas å inkomst för dag av sådan an- ställning som är avsedd vara korta- re tid än en vecka. För samtliga skattetabeller skola enahanda be-

94 (Nuvarande lydelse)

givas i den särskilda kolumnen att tillämpas oberoende av arbetstaga— rens civilstånd och annan i 2 mom. angiven omständighet. Skattebelop- pen skola beräknas på grundval av beräknelig genomsnittlig sysselsätt- ning under året och av den utdebite- ring till kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel samt med tillämpning av det ortsav- drag, som centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden för varje år bestämmer. Den särskilda skatteko- lumnen skall avse en lägsta dagsin- komst av tio kronor. I övrigt skall vad ovan i denna paragraf sägs i till- lämpliga delar gälla vid skattebe- loppens beräkning.

85.

Åtnjuter skattskyldig _ _ _ sammanlagda värde.

Centrala folkbokförings- och upp- bördsnämnden fastställer, i samråd med riksskattenämnden, de värden, som i första stycket angivna natura— förmåner skola anses äga genom- snittligt inom riket vid tillämpning av denna förordning. Nämnda vär- den skola angivas i Skattetabellerna.

11 g.

Preliminär A-skatt ___ ge- nom försäkring.

Till andra vid taxering medgivna avdrag för kostnader för fullgöran— de av tjänst än ovan sagts må hän- syn tagas vid beräkning av prelimi- när A—skatt allenast där centrala folkbokförings- och uppbördsnämn- den förklarat att så må ske.

(Föreslagen lydelse)

lopp angivas i den särskilda ko- lumnen att tillämpas oberoende av arbetstagarens civilstånd och annan i 2 mom. angiven omständighet. Skattebeloppen skola beräknas på grundval av beräknelig genomsnitt- lig sysselsättning under året och av den utdebitering till kommunal in- komstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel och det ortsavdrag, som riksskattestyrelsen bestämmer för varje år. Den särskilda skatte- kolumnen skall avse en lägsta dags- inkomst av tio kronor. I övrigt skall vad ovan i denna paragraf sägs i tillämpliga delar gälla vid skatte- beloppens beräkning.

85.

Åtnjuter skattskyldig _ _ _ sammanlagda värde.

Riksskattestyrelsen fastställer de värden, som i första stycket angiv- na naturaförmåner skola anses äga genomsnittligt inom riket vid till- lämpning av denna förordning. Nämnda värden skola angivas i skat- tetabellerna.

11 5.

Preliminär A-skatt ___ ge- nom försäkring.

Till andra vid taxering medgivna avdrag för kostnader för fullgörande av tjänst än ovan sagts må hänsyn tagas vid beräkning av preliminär A-skatt endast om riksskattestyrel— sen förklarat att så må ske.

(Nuvarande lydelse) 18 5.

Preliminär självdeklaration avfattas å blankett enligt av skattenämnden efter samråd med centrala folkbokförings- och upp- bördsnämnden fastställt formulär.

Preliminär självdeklaration __ _ sådan kännedom.

Preliminär självdeklaration __ _ före inkomståret.

Preliminär självdeklaration __ _ 22 5 sägs.

skall riks—

23 5.

Skatt skall ___ under upp— bördstermin.

Uppbördsterminerna under __ —_ mån förskjutas.

Centrala folkbokförings- och upp- bördsnämnden må om särskilda om- ständigheter därtill föranleda, efter generalpoststyrelsens hörande, före- skriva att uppbördstermin under viss månad skall infalla under annan tid än nyss sagts.

33 5. För skattskyldig ___ av skatt. Vid debetsedel, ___ i fråga. Debetsedel med tillhörande skatte- anvisningar och skattekort skall upprättas i enlighet med av centrala folkbokförings- och uppbördsnämn- den fastställt formulär.

43 5.

1 mom. Arbetsgivare skall _ _ _ skatteavdraget angivits.

Efter utgången _ _ _ skall er- läggas.

Har debetsedel _ _ — kvarståen- de skatten.

(Föreslagen lydelse) 18 5.

Preliminär självdeklaration skall avfattas å blankett enligt formulär, som riksskattestyrelsen fastställer.

Preliminär självdeklaration __ _ sådan kännedom.

Preliminär självdeklaration __ _ före inkomståret.

Preliminär självdeklaration __ _ 22 5 sägs.

23 5.

Skatt skall ___ under upp- bördstermin.

Uppbördsterminerna under __ _ mån förskjutas.

Riksskattestyrelsen må om sär- skilda omständigheter därtill föran- leda, efter poststyrelsens hörande, föreskriva att uppbördstermin under viss månad skall infalla under an— nan tid än nyss sagts.

33 5. För skattskyldig _ _ _ av skatt. Vid debetsedel, ___ i fråga. Debetsedel med tillhörande skatte— anvisningar och skattekort skall upprättas i enlighet med formulär, som riksskattestyrelsen fastställer.

43 g.

1 mom. Arbetsgivare skall—_— skatteavdraget angivits.

Efter utgången _ _ — skall er- läggas. Har debetsedel — _ _ kvarstå-

ende skatten.

Det ankommer på centrala folk- bokförings- och uppbördsnämnden att fastställa formulär till erforder— liga blanketter för uppgiftsskyldig- het som i detta moment sägs. Blan- ketterna skola genom statsverkets försorg kostnadsfritt tillhandahållas arbetsgivare.

44 5.

Länsstyrelsen skall övervaka, att arbetsgivare behörigen fullgör sina skyldigheter enligt bestämmelserna i 39—43 55.

Det åligger lokal skattemyndighet att biträda länsstyrelsen vid fullgö— rande av ovannämnda övervakning.

På begäran ——_ 39—43 55.

49 5.

1 mom. Skattskyldig, som anfört besvär över taxeringsnämnds, pröv- ningsnämnds eller skattedomstols beslut rörande taxering, må beviljas anstånd med inbetalning av skatt på grund av taxeringen, därest vederbö- rande taxeringsintendent i yttrande över den skattskyldiges framställ- ning om anstånd förklarat sig icke hava något att erinra mot bifall, helt eller delvis, till densamma. Under enahanda förutsättning må skatt- skyldig, som hos prövningsnämnd gjort ansökan om skatteberäkning för ackumulerad inkomst eller som anfört besvär över prövningsnämnds eller skattedomstols beslut angåen- de dylik skatteberäkning, beviljas anstånd med inbetalning av skatt på grund av taxering, varigenom den ackumulerade inkomsten tages till beskattning. Anstånd må avse skatt

Riksskattestyrelsen fastställer for- mulär till blanketter för uppgifter enligt detta moment. Blanketterna skola kostnadsfritt tillhandahållas arbetsgivare.

44 5.

Skatteverket skall övervaka, att arbetsgivare behörigen fullgör sina skyldigheter enligt 39—43 55.

Lokal skattemyndighet skall bi- träda vid övervakningen.

På begäran _ _ _ 39—43 55.

49 g.

1 mom. Skattskyldig, som anfört * besvär rörande taxering, må erhålla anstånd med inbetalning av skatt i på grund av taxeringen, i den mån 1 skatteverket i yttrande över fram- 5 ställning om anstånd tillstyrkt den- samma helt eller delvis. Under sam- ma förutsättning må skattskyldig, som gjort ansökan om skatteberäk- ning för ackumulerad inkomst eller I som anfört besvär rörande dylik | skatteberäkning, erhålla anstånd med inbetalning av skatt på grund ! av taxering som är i fråga. Anstånd ) må avse skatt till belopp som be- tingas av skatteverkets yttrande.

till belopp, som betingas av taxe- ringsintendentens yttrande.

Har skattskyldig — — — i fråga.

Anståndet skall gälla till dess två månader förflutit från dagen för prövningsnämndens eller vederbö- rande skattedomstols beslut i anled— ning av besvär eller ansökan som i första stycket avses.

53 5.

1 mom. Debiterad skatt ——— 52 & sägs.

lnbetalning, (lag.

Arbetsgivare med minst två ar- betstagare så ock annan arbetsgiva- re, beträffande vilken den lokala skattemyndigheten så förordnat, skall inbetala under uppbördster— min förfallande skatt, som innehål- lits å arbetstagares lön, sålunda, att det sammanlagda skattebeloppet me- delst inbetalningskort eller girokort inbetalas eller överföres till postgi— rokontot för skatteavdelningen vid postkontoret i residensstaden. Sam- tidigt skola skatteanvisningar jämte summerad förteckning över de olika skattebeloppen insändas till skatte- avdelningen. Dock äger statlig myn- dighet efter anmälan till skatteavdel- ningen vid postkontoret i residens- staden, så ock annan arbetsgivare, om han har minst etthundra arbets- tagare, efter tillstånd av vederböran- de Iänsstyrelse insända skatteanvis— ningar avseende preliminär A-skatt jämte summerad förteckning över de olika, vid varje uppbördstermin till skatteavdelningen inbetalda skat- tebeloppen allenast en gång om året

som ——— sista

Har skattskyldig — — — i fråga.

Anståndet skall gälla till dess två månader förflutit efter det besvären eller ansökningen avgjorts.

53 g.

1 mom. Debiterad skatt — — — 52 5 sägs..

Inbetalning, som — — — sista dag.

Arbetsgivare med minst två ar- betstagare så ock annan arbetsgi- vare, beträffande vilken den lokala skattemyndigheten så förordnat, skall inbetala, under uppbördstermin förfallande skatt, som innehållits å arbetstagares lön, sålunda, att det sammanlagda skattebeloppet medelst inbetalningskort eller girokort inbe- talas eller överföres till postgirokon- tot för skatteavdelningen vid post- kontoret i residensstaden. Samtidigt skola skatteanvisningar jämte sum- merad förteckning över de olika Skattebeloppen insändas till skatte- avdelningen. Dock äger statlig myn- dighet efter anmälan till skatteav- delningen vid postkontoret i resi- densstaden, så ock annan arbetsgi- vare, om han har minst etthundra arbetstagare, efter tillstånd av skat- teverket insända skatteanvisningar avseende preliminär A-skatt jämte summerad förteckning över de oli- ka, vid varje' uppbördstermin till skatteavdelningen inbetalda skatte- beloppen allenast en gång om året i

i samband med inbetalning av skatt förfallande till betalning under upp- bördsterminen i januari månad. I sist avsett fall skall arbetsgivaren för varje arbetstagare. insända alle- nast en skatteanvisning på vilken upptagits sammanlagda beloppet av de för arbetstagaren gjorda skatte- avdragen. Arbetsgivare, varom i det- ta stycke förmäles, må samtidigt med inbetalning av arbetstagares skatt inbetala jämväl arbetsgivaren själv påförd preliminär och kvarstå- ende skatt. För att inbetalning skall anses verkställd under uppbördster- minen, skall inbetalningskortet eller girokortet ävensom i förekommande fall försändelsen hava inkommit till postanstalt senast den 18 i den må- nad, under vilken terminen infaller.

Vid inbetalning ——— avräknas härå. 54 5.

Har skattskyldig —— — hundra— tal kronor.

Oavsett om — —-— etthundra kronor.

Inbetalas skatt ——— särskilda avgiften.

Då särskilda omständigheter där- till föranleda, må länsstyrelse för- ordna om återbetalning, helt eller delvis, av avgift, som erlagts enligt bestämmelserna i denna paragraf.

56 5.

3 mom. Beträffande inbetalning ——— följande gälla. .

Avser inbetalningen skatt, som innehållits för arbetstagare, vars an- ställning upphört före ingången av

samband med inbetalning av skatt förfallande till betalning under upp— bördsterminen i januari månad. I sist avsett fall skall arbetsgivaren för varje arbetstagare insända alle- nast en skatteanvisning på vilken upptagits sammanlagda beloppet av de för arbetstagaren gjorda skatte- avdragen. Arbetsgivare, varom i det- ta styckc förmäles, må samtidigt med inbetalning av arbetstagares skatt inbetala jämväl arbetsgivaren själv påförd preliminär och kvar— stående skatt. För att inbetalning skall anses verkställd under upp- bördsterminen, skall inbetalnings- kortet eller girokortet ävensom i fö- rekommande fall försändelsen hava inkommit till postanstalt senast den 18 i den månad, under vilken ter- minen infaller.

Vid inbetalning — — — avräknas

härå. 54 å.

Har skattskyldig — — — hundra- tal kronor.

Oavsett om — — — etthundra kronor.

Inbetalas skatt — — — särskil- da avgiften.

När särskilda omständigheter det föranleda, må skatteverket förord— na om återbetalning, helt eller del— vis, av avgift, som erlagts enligt denna paragraf.

56 g.

3 mom. Beträffande inbetalning ---— — — följande gälla.

Avser inbetalningen skatt, som in- nehållits för arbetstagare, vars an- ställning upphört före ingången av

månad, varunder nästföljande upp— bördstermin inträffar, skall inbetal- ningen göras inom fjorton dagar från det anställningen upphörde, dock att annan arbetsgivare än som avses i 53 g 1 mom. tredje stycket icke må verkställa inbetalningen se- nare än å nämnda uppbördstermin. Länsstyrelsen må medgiva anstånd med inbetalningen till uppbördster- minens sista dag eller, beträffande arbetsgivare som avses i 53 5 1 mom. tredje stycket, till den 18 i den må- nad under vilken terminen infaller.

I annat — — — terminen infal- ler.

58 g.

2 mom. Då särskilda omständig- heter därtill föranleda, må befrielse från skyldighet att erlägga restav- gift meddelas av länsstyrelse.

Riksräkenskapsverket äger att, i den mån så påkallas, meddela sär- skilda föreskrifter i fråga om be- frielse från skyldighet att erlägga restavgift.

61 g.

1 mom. Därest skattskyldig, som häftar för restförd skatt, enligt vun— nen upplysning vistas å känd ort utom riket och skatten vid under— sökning inom riket icke kunnat ut- tagas, skall utmätningsmannen, där ej stadgandet i 2 mom. till annat föranleder, därom göra anmälan hos länsstyrelsen, som såvitt ske kan vidtager åtgärd för att den skattskyl- dige genom vederbörande beskick— ning eller konsulat erhåller anma- ning att till beskickningen eller kon-

månad, varunder nästföljande upp- bördstermin inträffar, skall inbetal- ningen göras inom fjorton dagar från det anställningen upphörde, dock att annan arbetsgivare än som avses i 53 5 1 mom. tredje stycket icke må verkställa inbetalningen se— nare än å nämnda uppbördstermin. Skatteverket må medgiva anstånd med inbetalningen till uppbördster- minens sista dag eller, beträffande arbetsgivare som avses i 53 5 1 mom. tredje stycket, till den 18 i den må- nad under vilken terminen infaller.

I annat — — — terminen infal- ler.

58 5.

2 mom. När särskilda omständig— heter det föranleda, må befrielse från restavgift medgivas av skatteverket.

Riksrevisionsverket må meddela särskilda föreskrifter i fråga om så- dan befrielse.

61 5.

1 mom. Om skattskyldig, som häftar för restförd skatt, enligt vun- nen upplysning vistas å känd ort utom riket och skatten vid under- sökning inom riket icke kunnat ut- tagas, skall utmätningsmannen, där ej stadgandet i 2 mom. till annat föranleder, därom göra anmälan hos skatteverket, som såvitt ske kan Vidtager åtgärd för att den skattskyl— dige genom vederbörande beskick— ning eller konsulat erhåller anma- ning att till beskickningen eller kon—

sulatet erlägga skatten. Sådan an- mälan skall, därest särskilda skäl icke föreligga, göras allenast om det restförda beloppet uppgår till minst tvåhundra kronor.

62 &.

Finner länsstyrelsen efter anmä- lan av utmätningsman eller eljest sådana omständigheter föreligga, att skattskyldig eller arbetsgivare, som jämlikt denna förordning är an- svarig för arbetstagares skatt, bör försättas i konkurs här i riket för utfående av skatt, skall länsstyrelsen förordna, att utmätningsmannen skall göra framställning därom; dock att, då skattebelopp, för vilket den skattskyldige eller arbetsgivaren häftar, understiger etthundra kro- nor, sådan framställning ej må ske, med mindre i det föreliggande fallet synnerliga skäl därtill äro.

Länsstyrelsen må, där så finnes med hänsyn till föreliggande om- ständigheter böra ske, uppdraga åt utmätningsman att själv avgöra hu- ruvida framställning, som i föregå- ende stycke sägs, bör göras.

Bjuder skattskyldig eller arbets- givare, som enligt denna förordning är ansvarig för arbetstagares skatt, ackord som rör skatt, må länssty- relsen antaga ackordsförslaget i den- na del, om det kan anses vara till fördel för det allmänna. Ackords- förslag, som icke framställes i kon- kurs eller enligt lagen om ackords- förhandling utan konkurs, må dock antagas endast på villkor att även övriga borgenärer som ackordet an— går godkänna detta.

sulatet erlägga skatten. Sådan an— mälan skall, därest särskilda skäl icke föreligga, göras allenast om det restförda beloppet uppgår till minst tvåhundra kronor.

62 %.

Finner skatteverket efter anmä- lan av utmätningsman eller eljest sådana omständigheter föreligga, att skattskyldig eller arbetsgivare, som jämlikt denna förordning är an- svarig för arbetstagares skatt, bör försättas i konkurs här i riket för utfående av skatt, skall skatteverket förordna, att utmätningsmannen skall göra framställning därom; dock att, då skattebelopp, för vilket den skattskyldige eller arbetsgivaren häftar, understiger etthundra kro— nor, sådan framställning ej må ske, med mindre i det föreliggande fallet synnerliga skäl därtill äro.

Skatteverket må, där så finnes med hänsyn till föreliggande om- ständigheter böra ske, uppdraga åt utmätningsman att själv avgöra hu- ruvida framställning, som i föregå— ende stycke sägs, bör göras.

Bjuder skattskyldig eller arbets- givare, som enligt denna förordning är ansvarig för arbetstagares skatt, ackord som rör skatt, må skattever- ket antaga ackordsförslaget i den- na del, om det kan anses vara till fördel för det allmänna. Ackords- förslag, som icke framställes i kon— kurs eller enligt lagen om ackords- förhandling utan konkurs, må dock antagas endast på villkor att även övriga borgenärer som ackordet an— går godkänna detta.

(Nnvarande lydelse) 67 &.

Länsstyrelsen skall pröva fråga om avkortning eller avskrivning av skatt och, där stadgade förutsätt- ningar härför föreligga, förordna om skattens avkortning eller av- skrivning.

Har avskrivning —— —— — arbets- givarens betalningsskyldighet.

68 5.

1 mom. Överstiger erlagd preli— minär skatt motsvarande slutliga skatt eller har genom skatteavdrag enligt 40 5 tredje stycket innehållits mer än som svarar mot den skatt- skyldige påförd kvarstående skatt, skall länsstyrelsen i det län, där skatten debiterats, skyndsamt om- besörja att det överskjutande belop— pet återbetalas till den skattskyldige utan kostnad för denne. Restitution skall dock icke ske av belopp under- stigande fem kronor.

Sedan beslut, som i 45 5 2 mom. avses, inkommit till länsstyrelsen, skall länsstyrelsen utan kostnad för den skattskyldige till denne återbe— tala det belopp, som han enligt be- slutet äger återbekomma.

Finner Kungl. Maj:t sådan åter- betalning av skatt som i första styc- ket sägs böra verkställas av annan än länsstyrelse, må Kungl. Maj:t därom förordna.

2 mom. Har vid granskning hos riksrevisionsverket av verkställd de- bitering befunnits, att anledning fö- religger till antagande att slutlig, kvarstående eller tillkommande skatt blivit någon påförd obehörigen eller med för högt belopp eller att skatt-

(Föreslagen lydelse) 67 &.

Skatteverket skall pröva fråga om avkortning eller avskrivning av skatt och, där stadgade förutsätt- ningar härför föreligga, förordna om skattens avkortning eller av— skrivning.

Har avskrivning — — — arbets— givarens betalningsskyldighet.

68 5.

1 mom. Överstiger erlagd preli- minär skatt motsvarande slutliga skatt eller har genom skatteavdrag enligt 40 5 tredje stycket innehållits mer än som svarar mot den skatt- skyldige påförd kvarstående skatt, skall skatteverket i det län, där skatten debiterats, skyndsamt åter- betala det överskjutande beloppet till den skattskyldige utan kostnad för denne. Restitution skall dock icke ske av belopp understigande fem kronor.

Sedan beslut, som i 45 5 2 mom. avses, inkommit till skatteverket, skall verket utan kostnad för den skattskyldige till denne återbetala det belopp, som han enligt beslutet äger återbekomma.

Finner Kungl. Maj:t sådan åter- betalning av skatt som i första styc- ket sägs böra verkställas av annan än skatteverk, må Kungl. Maj:t för- ordna därom.

2 mom. Har vid granskning hos riksrevisionsverket av verkställd de- bitering befunnits, att anledning fö- religger till antagande att slutlig, kvarstående eller tillkommande skatt blivit någon påförd obehörigen eller med för högt belopp eller att skatt-

skyldig tillgodoräknats överskjutan- de preliminär skatt med för lågt be- lopp, skall vederbörande länsstyrel- se underrättas härom. Länsstyrelsen liar att verkställa den utredning i ärendet, som må finnas erforderlig, och att, om förhållande som nyss sagts finnes föreligga, återbetala vad som för mycket erlagts.

Finner länsstyrelsen eljest sådant förhållande vara för handen, skall länsstyrelsen likaledes återbetala för mycket erlagt belopp.

Envar, som eljest vinner nedsätt- ning i eller befrielse från honom på- förd slutlig, kvarstående eller till- kommande skatt eller berättigas återbekomma ytterligare överskju- tande preliminär skatt, äger att genom länsstyrelsen i det län, där debiteringen skett, kostnadfritt åter- bekomma vad han för mycket er- lagt.

3 mom. Skall den, som jämlikt stadgandet i 2 mom. är berättigad återbekomma skatt, som debiteras å en ort för visst är, i stället utgöra skatt, som debiterats eller bör de- biteras å samma ort men i annan ordning eller å annan ort eller för annat år, och är sistnämnda skatt vid meddelandet av beslut i restitu- tionsärendet ej gulden, äger den skattskyldige utfå allenast den del av det för mycket erlagda beloppet, som överstiger det belopp vilket han sålunda rätteligen har att utgöra. Återstoden av det erlagda beloppet skall gottskrivas den skattskyldige till gäldande av sistnämnda skatt och i förekommande fall skyndsamt

skyldig tillgodoräknats överskjutan- de preliminär skatt med för lågt be— lopp, skall skatteverket underrättas härom. Verket skall göra den ut- redning i ärendet, som må finnas erforderlig, och, om förhållande som nyss sagts finnes föreligga, återbe- tala vad som erlagts för mycket.

Finner skatteverket eljest sådant förhållande vara för handen, skall verket likaledes återbetala för myc- ket erlagt belopp.

Envar, som eljest vinner nedsätt- ning i eller befrielse från honom på- förd slutlig, kvarstående eller till— kommande skatt eller berättigas återbekomma ytterligare överskju— tande preliminär skatt, äger att av skatteverket i det län, där debite- ringen skett, kostnadsfritt återbe- komma vad han erlagt för mycket.

3 mom. Skall den, som jämlikt stadgandet i 2 mom. är berättigad återbekomma skatt, som debiteras å en ort för visst är, i stället utgöra skatt, som debiterats eller bör de- biteras å samma ort men i annan ordning eller å annan ort eller för annat år, och är sistnämnda skatt vid meddelandet av beslut i restitu- tionsärendet ej gulden, äger den skattskyldige utfå allenast den del av det för mycket erlagda beloppet, som överstiger det belopp vilket han sålunda rätteligen har att utgöra. Återstoden av det erlagda beloppet skall gottskrivas den skattskyldige till gäldande av sistnämnda skatt och i förekommande fall skyndsamt

tillställas länsstyrelsen i det lån, inom vilket den ort är belägen, där skatten debiterats eller bör debi— teras.

4 Inom. Häftar den, som enligt 1 eller 2 mom. är berättigad återbe- komma erlagt skattebelopp eller som är berättigad till ränta enligt 69 5 1 mom., för restförd skatt, äger han utfå allenast vad som överstiger det oguldna beloppet jämte dårå belö- pande restavgift. Återstoden skall gottskrivas honom till gäldande av den oguldna skatten jämte restav- gift och i förekommande fall till- ställas annan länsstyrelse med mot- svarande tillämpning av bestämmel- serna i 3 mom.

Vad i föregående stycke stadgas skall äga motsvarande tillämpning då skattskyldig, vilken enligt 1 mom. är berättigad återbekomma erlagd preliminär skatt, har att gälda till- kommande skatt, som debiterats på grund av taxering för inkomst för det år vartill den preliminära skat- ten hänför sig. Har, då återbetal- ning enligt 1 mom. skall ske, den tillkommande skatten icke påförts men kan med fog antagas, att så- dan skatt kommer att påföras på grund av beslut av prövningsnämnd om höjd taxering eller om eftertaxe- ring eller av länsstyrelse om höjd debitering, må den preliminära skat- ten innehållas i avbidan på att till- kommande skatt påföres.

70 5.

2 mom. Har vid granskning hos riksrevisionsverket av verkställd de- bitering befunnits, att skatt blivit

tillställas skatteverket i det län, där skatten debiterats eller bör debiteras.

4 mom. Häftar den, som enligt 1 eller 2 mom. är berättigad återbe- komma erlagt skattebelopp eller som är berättigad till ränta enligt 69 5 1 mom., för restförd skatt, äger han utfå allenast vad som överstiger det oguldna beloppet jämte dårå belö- pande restavgift. Återstoden skall gottskrivas honom till gäldande av den oguldna skatten jämte restav— gift och i förekommande fall till- ställas annat skatteverk med mot— svarande tillämpning av bestämmel- serna i 3 mom.

Vad i föregående stycke stadgas skall äga motsvarande tillämpning då skattskyldig, vilken enligt 1 mom. är berättigad återbekomma erlagd preliminär skatt, har att gälda till— kommande skatt, som debiterats på grund av taxering för inkomst för det år vartill den preliminära skat- ten hänför sig. Har, då återbetal- ning enligt 1 mom. skall ske, den tillkommande skatten icke påförts men kan med fog antagas, att så- dan skatt kommer att påföras på grund av utslag av skatterätt om höjd taxering eller om eftertaxering eller beslut av skatteverk om höjd debitering, må den preliminära skat- ten innehållas i avbidan på att till— kommande skatt påföres.

70 5.

2 mom. Har vid granskning hos riksrevisionsverket av verkställd de- bitering befunnits, att skatt blivit

från debitering obehörigen utesluten eller till för ringa belopp påförd el- ler att preliminär skatt blivit gott— skriven med för högt belopp, skall vederbörande länsstyrelse underrät- tas härom. Länsstyrelsen har att verkställa den utredning i ärendet, som må finnas erforderlig, och att, om förhållande, som nyss sagts, fin- nes föreligga, efter hörande av den skattskyldige fastställa det belopp denne har att gälda.

Finner länsstyrelsen efter anmä- lan av lokal skattemyndighet eller eljest sådant förhållande vara för handen, skall länsstyrelsen likaledes, efter hörande av den skattskyldige, fastställa det belopp denne har att erlägga.

72 5.

Centrala folkbokförings- och upp— bördsnämnden skall handlägga cen- trala uppgifter inom och utöva till— syn över uppbördsväsendet i riket såvitt avser debitering och uppbörd av skatt enligt bestämmelserna i denna förordning.

Det åligger nämnden att efter framställning från länsstyrelse, lo- kal skattemyndighet, arbetsgivare eller när anledning därtill eljest upp- kommer, meddela bindande förkla— ring beträffande frägor om sättet för uttagande av preliminär skatt samt om verkställande av skatteavdrag.

Närmare föreskrifter angående nämndens organisation och åliggan- den meddelas av Konungen.

från debitering obehörigen utesluten eller till för ringa belopp påförd el- ler att preliminär skatt blivit gott- skriven med för högt belopp, skall skatteverket underrättas härom. Verket skall göra den utredning i ärendet, som må finnas erforderlig, och, om förhållande, som nyss sagts, finnes föreligga, efter hörande av den skattskyldige fastställa det be- lopp denne har att gälda.

Finner skatteverket efter anmälan av lokal skattemyndighet eller eljest sådant förhållande vara för handen, skall verket likaledes, efter hörande av den skattskyldige, fastställa det belopp denne har att erlägga.

72 5.

Centrala uppgifter inom och till— syn över uppbördsväsendet enligt denna förordning tillkommer riks— skattestyrelsen.

Riksskattenämnden skall efter framställning från riksskattestyrel- sen, skatteverk, lokal skattemyndig- het eller arbetsgivare meddela bin— dande förklaring beträffande sättet att uttaga preliminär skatt och om skatteavdrags verkställande.

Nämnden skall vid handläggning av ärenden enligt denna förordning bestå av ordföranden och ytterligare av Kungl. Maj:t för en tid av fyra är särskilt utsedda ledamöter, minst sex, av vilka en förordnas till vice

(Nuvarande lydelse)

73 g.

Tjänsteman hos länsstyrelse eller lokal skattemyndighet, ordförande och ledamöter i centrala folkbokfö- rings- och uppbördsnämnden, hos nämnden anställda tjänstemän samt sakkunnig, som biträder nämnden, ävensom, med motsvarande tillämp— ning av bestämmelserna i 50 5 1 mom. första, andra, tredje och fjär- de styckena taxeringsförordningen, taxeringsnämnd och prövnings— nämnd äga taga del av preliminär självdeklaration eller annan uppgift eller handling, som avlämnats eller tillhandahållits enligt bestämmelse i denna förordning. Sj älvdeklaration, uppgift eller handling som nyss sagts skall jämväl tillhandahållas andra myndigheter än de förut nämnda, därest dessa i och för sin verksam- het höra erhålla del därav.

Den som _ —— _ ledning vid är- lig taxering.

Sj älvdeklaration, uppgift _ — _ självdeklaration vid årlig taxering.

Vad i 50 5 1 mom. femte, sjunde, nionde och tionde styckena samt 3 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande självdeklaration, uppgift eller handling som avlämnats till led- ning vid taxering, skall i tillämp-

( Föreslagen lydelse)

ordförande. För ledamöterna utses i samma ordning suppleanter till det antal Kungl. Maj:t bestämmer. Be— träffande ledamöter och suppleanter, så ock i fråga om riksskattenämn— dens verksamhet i ärenden enligt denna förordning skola i övrigt be- stämmelserna i 17 5 taxeringsför- ordningen gälla i tillämpliga delar.

73 å. Lokal skattemyndighet, skatte- verk, domstol, riksskattestyrelsen,

riksskattenämnden och av dessa an- litade sakkunniga samt, med mot- svarande tillämpning av 49 ä' 1 mom. taxeringsförordningen, taxerings- nämnd, åga taga del av preliminär självdeklaration eller annan upp- gift eller handling, som avlämnats eller tillhandahållits enligt denna förordning. Självdeklaration, upp- gift eller handling som nyss sagts skall jämväl tillhandahållas ämbets— eller tjänsteman, som enligt taxe— ringsförordningen eller eljest skall utöva taxerings- eller skattekontroll, så ock andra myndigheter, om de i och för sin verksamhet böra erhålla del därav.

Den som _ _ _ ledning vid är- lig taxering.

Självdeklaration, uppgift _ _ _ självdeklaration vid årlig taxering.

Vad i 49 5 1 mom. femte, sjunde och nionde styckena samt 3 inom. taxeringsförordningen stadgas skall i tillämpliga delar gälla även i fråga om självdeklaration, uppgift eller handling som avses i första stycket.

106 (Nuvarande lydelse)

liga delar gälla även i fråga om självdeklaration, uppgift eller hand- ling som i första stycket avses.

74 g.

Underlåter lokal skattemyndighet eller utmätningsman att inom före- skriven tid fullgöra sina åligganden enligt denna förordning, skall läns- styrelsen, när det blivit känt, ome- delbart vidtaga de åtgärder, som för- hållandena kunna föranleda.

75 &. Underlåter arbetsgivare _ _ _ i fråga. Efterkommer arbetsgivaren _ _ _ må beviljas.

Arbetsgivare eller _ — _erlägga rest-avgift.

Har lokal _ _ _ ansvarighet föreligga.

Därest arbetsgivare efter besvär över lokal skattemyndighets beslut funnits icke vara ansvarig för arbets- tagares skatt, skall länsstyrelsen till arbetsgivaren återbetala skatt, som denne erlagt för arbetstagaren, jämte erlagd restavgift ävensom rän- ta efter fem procent för år.

Har arbetstagares _ _ _ å in- drivningskvittot.

78 5.

1 mom. Arbetsgivare, som _ _ _ utfärdad debetsedel.

Jämväl annan _ _ _ nyss sagts.

Efter anmaning av vederbörande föredragande i uppbördsärenden hos länsstyrelsen eller av lokal skatte- myndighet åligger det sådan arbets- givare, som iförsta stycket avses, att

(Föreslagen lydelse

74 g.

Underlåter lokal skattemyndighet eller utmätningsman att inom före— skriven tid fullgöra sina åligganden enligt denna förordning, skall skat— teverket, när det blivit känt, ome— delbart vidtaga de åtgärder, som för- hållandena kunna föranleda.

75 5. Underlåter arbetsgivare _ _ _ i fråga. Efterkommer arbetsgivaren _ _ _ må beviljas.

Arbetsgivare eller _ _ _ erlägga restavgift.

Har lokal _ _ _ ansvarighet föreligga.

Om arbetsgivare efter besvär över lokal skattemyndighets beslut fun- nits icke vara ansvarig för arbetsta- gares skatt, skall skatteverket till arbetsgivaren återbetala skatt, som denne erlagt för arbetstagaren, jäm- te erlagd restavgift ävensom ränta efter fem procent för år.

Har arbetstagares _ _ _ å in- drivningskvittot. 78 5. 1 mom. Arbetsgivare, som _ _ -_ utfärdad debetsedel. Jämväl annan _ _ _ nyss sagts.

Efter anmaning av lokal skatte- myndighet, skatteverk eller riksskat- testyrelsen skall arbetsgivare, som avses i första stycket, tillhandahålla sin bokföring med därtill hörande

(Nuvarande lydelse;

tillhandahålla sin bokföring med därtill hörande handlingar för kon- troll å verkställandet av skatteav- drag, och sådan arbetsgivare, varom i andra stycket sägs, att tillhanda- hålla där angivna anteckningar för dylik kontroll.

Här avsedd kontroll skall såvitt möjligt ske på sådant sätt och på så- dan tid, att den icke förorsakar hin- der i verksamheten för den som är föremål för kontrollen. Där arbets- givaren så begär och detta lämpligen kan ske, skall kontrollen verkställas hos honom. Hava handelsböcker el- ler andra handlingar överlämnats för kontroll, skola de så snart ske kan återställas. Meddelande om resultatet av kontrollen skall snarast lämnas arbetsgivaren.

2 mom. Det åligger envar arbets- givare att efter anmaning av veder- börande föredragande i uppbörds- ärenden hos länsstyrelsen eller av lokal skattemyndighet lämna upp- gift om anställda arbetstagare, utbe- talda löner och beloppet av verk- ställda skatteavdrag.

83 5.

Hörsammar icke _ _ _ skatt, eller

äger länsstyrelsen förelägga den försumlige lämpligt vite.

Om uttagande av förelagt vite för— ordnar länsstyrelsen efter anmälan av vederbörande föredragande i uppbördsärenden hos länsstyrelsen eller av lokal skattemyndighet.

107 (Föreslagen lydelse)

handlingar för kontroll av skatteav- drags verkställande samt arbetsgi— vare, som i andra stycket sägs, till- handahålla där angivna anteckning- ar för sådan kontroll.

Om kontrollen skola taxeringsför- ordningens bestämmelser om taxe- ringsrevision gälla i tillämpliga de- lar.

2 mom. Arbetsgivare skall efter anmaning av lokal skattemyndighet, skatteverk eller riksskattestyrelsen lämna uppgift om anställda arbets- tagare, utbetalda löner och beloppet av verkställda skatteavdrag.

83 5.

Hörsammar icke _ _ _ skatt, eller

äger skatteverket förelägga den försumlige vite.

Om uttagande av vite förordnar länsskatterätten efter anmälan av skatteverket eller lokal skattemyn- dighet. Härvid skola 102 och 103 55 taxeringsförordningen gälla i till- lämpliga delar.

108 (Nuvarande lydelse)

85 5.

1 mom. Den, Som icke åtnöjes med beslut enligt denna förordning av lo- kal skattemyndighet, äger i beslutet söka ändring hos länsstyrelsen ge- nom besvär, vilka skola hava inkom- mit till länsstyrelsen inom en månad från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.

2 mom. Har skattskyldig enligt 27 g 3 mom. påförts ränta å kvarstå- ende skatt och beror den kvarståen- de skatten av förhållande, varöver den skattskyldige icke skäligen kun- nat råda, äger länsstyrelsen i det län, där räntan påförts, efter ansökan he- fria den skattskyldige från att helt eller delvis gälda sådan ränta.

Har endera av äkta makar, vilka taxerats enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, att gälda ränta å kvarstående skatt och skulle, därest ränteberäkningen gjorts för makarna gemensamt, sådan ränta icke hava påförts eller hava påförts med lägre belopp än som skett, må länsstyrelse som i första stycket sägs efter ansökan meddela befrielse, helt eller delvis, från erläggande av räntan.

Ansökan, som i detta moment sägs, skall hava inkommit till läns- styrelsen före utgången av året näst efter taxeringsåret.

(Se vidare anvisningarna)

86 %.

Över länsstyrelsens beslut enligt denna förordning må besvär anföras hos kammarrätten, dock att klagan icke må föras över länsstyrelses be-

(Föreslagen lydelse) 85 g.

1 mom. Över beslut enligt denna förordning av lokal skattemyndig- het eller skatteverk må besvär anfö- ras hos länsskatterätten. Besvären skola hava inkommit till länsskatte- rätten inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.

2 mom. Har skattskyldig enligt 27 5 3 mom. påförts ränta å kvar- stående skatt och beror den kvarstå- ende skatten av förhållande, varöver den skattskyldige icke skäligen kun— nat råda, äger skatteverket i det län, där räntan påförts, efter ansökan befria den skattskyldige från att helt eller delvis gälda sådan ränta.

Har endera av äkta makar, vilka taxerats enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, att gälda ränta å kvarstående skatt och skulle, därest ränteberäkningen gjorts för makarna gemensamt, sådan ränta icke hava påförts eller hava påförts med lägre belopp än som skett, må skatteverket efter ansökan meddela befrielse, helt eller delvis, från er- läggande av räntan.

Ansökan enligt detta moment skall vara inkommen före utgången av året efter taxeringsåret.

(Se vidare anvisningarna)

86 &.

Mot länsskatterättens utslag eller beslut rörande preliminär taxering, sättet för uttagande av preliminär skatt, debitering eller jämkning av

(Nuvarande lydelse)

slut rörande preliminär taxering, sättet för uttagande av preliminär skatt, debitering eller jämkning av sådan skatt, verkställande av skatte— avdrag eller anstånd med inbetal- ning av skatt. Besvären skola hava inkommit till länsstyrelsen inom en månad från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet, vid påföljd, om den tid försittes, att besvären icke upptages till prövning. Ej må den omständigheten, att besvären i stället för till länsstyrelsen ingivits till kammarrätten, utgöra hinder för deras upptagande till prövning, där- est besvären till kammarrätten in- kommit före utgången av nyss stad- gade besvärstid. I sådant fall skola besvären av kammarrätten omedel- bart överlämnas till vederbörande länsstyrelse.

Besvärsrätt tillkommer beslutet avser, så ock, när frågan är om beslut enligt 68 5 2 mom. eller 70 5 2 mom. i anledning av under- rättelse från riksrevisionsverket, ve- derbörande revisor.

Sedan besvären inkommit till länsstyrelsen, har länsstyrelsen att infordra förklaringar och, där för- klaringarna därtill föranleda, på- minnelser från vederbörande samt därefter skyndsamt överlämna hand- lingarna till kammarrätten med det yttrande, vartill omständigheterna giva anledning.

Över kammarrättens utslag må klagan föras hos Kungl. Maj :t ge— nom besvär, vilka tillika med bevis om dagen för utslagets delfående skola hava inkommit till finansde- partementet inom två månader från

den som

109 (Föreslagen lydelse)

sådan skatt, verkställande av skat- teavdrag eller anstånd med inbetal- ning av skatt måtalan ej föras.

Över annat länsskatterättens ut- slag eller beslut må talan föras ge- nom besvär, vilka skola hava inkom- mit till länsskatterätten inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. Hava besvä- ren ingivits eller insänts direkt till kammarrätten, utgör detta dock ej hinder för målets prövning. Hand— lingarna skola då omedelbart över— sändas till skatterätten.

Besvärsrätt tillkommer den som beslutet avser, skatteverket, så ock, när fråga är om beslut enligt 68 g 2 mom. eller 70" 5 2 mom. i anled— ning av underrättelse från riksrevi- sionsverket, vederbörande revisor.

Över kammarrättens utslag eller beslut mä klagan föras hos Kungl. Maj:t genom besvär, vilka skola ha— va inkommit till finansdepartemen— tet inom tre veckor från den dag, då klaganden erhöll del av utslaget.

110 (Nuvarande lydelse)

den dag, då klaganden erhöll del av utslaget, vid påföljd, om den tid försittes, att besvären icke upptagas till prövning.

Vid prövning av besvär över ut- dömande av vite må jämväl frågan, huruvida vitet bort föreläggas, kom- ma under bedömande.

Anvisningar till 3 5.

3. Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden skall, då så fin- nes påkallat, meddela bindande för- klaringar beträffande frågor om sät— tet för uttagande av preliminär skatt.

anwa

5. Det ankommer på centrala folkbokförings- och uppbördsnämn- den att i den omfattning behov där— av föreligger meddela bindande be- sked rörande tillämpningen av be- stämmelserna om när skatteavdrag skall göras. Därjämte må nämnden, då fråga är om anställning som är avsedd att vara kortare tid än en vecka, föreskriva att skatteavdrag ej skall verkställas, därest sådant av- drag skulle medföra avsevärda olä— genheter eller om särskilda skäl el- jest föreligga. Även i andra fall må nämnden, där detta med hänsyn till skattskyldigs inkomst eller anställ- ningsförhållanden finnes påkallat, förklara att skatteavdrag ej skall verkställas.

tmwg

1. Lokal skattemyndighets beslut i anledning av framställning om an— stånd enligt 49 5 1 mom. första styc-

Om besvär rörande viten är stad— gat i 83 5.

Anvisningar till 3 g.

3. Riksskattenämnden skall, då så finnes påkallat, meddela bindande förklaringar beträffande frågor om sättet för uttagande av preliminär skatt.

anwa

5. Det ankommer på riksskatte— nämnden att i den omfattning behov därav föreligger meddela bindande besked rörande tillämpningen av be- stämmelserna om när skatteavdrag skall göras. Därjämte må nämnden, då fråga är om anställning som är avsedd att vara kortare tid än en vecka, föreskriva att skatteavdrag ej skall verkställas, därest sådant av- drag skulle medföra avsevärda olä- genheter eller om särskilda skäl el— jest föreligga. Även i andra fall må nämnden, där detta med hänsyn till skattskyldigs inkomst eller anställ- ningsförhållanden finnes påkallat, förklara att skatteavdrag ej skall verkställas.

mums

1. Lokal skattemyndighets beslut i anledning av framställning om an- stånd enligt 49 5 1 mom. första styc-

(Nuvarande lydelse)

ke': skall grundas på det yttrande över framställningen, som det ålig- ger taxeringsintendent att avgiva. Denne skall, därest detta med hän— syn till föreliggande omständigheter är möjligt, i yttrandet tillkännagiva sitt ställningstagande till de över taxeringen anförda besvären. Är ut— redningen i besvärshänsecndet icke avslutad och anser sig taxeringsin- tendenten med hänsyn härtill eller av annat skäl icke kunna göra något uttalande rörande sitt framtida ställ- ningstagande till besvären, skall detta meddelas den lokala skatte- myndigheten, som i sådant fall har att avslå framställningen om an- stånd med skattens erläggande.

till 85 5.

Som exempel på förhållande, var- över den skattskyldige icke skäligen kunnat råda, må nämnas att arbets— givaren felaktigt uträknat den skatt- skyldiges preliminära skatt eller att skattskyldig, som påförts ränta å kvarstående skatt i en kommun, i annan kommun erlagt för hög preli- minär skatt. Vidare må nämnas det fall, att den kvarstående skatten be- ror på att beskattningsnämnd från- gått den skattskyldiges deklaration; befrielse från räntebetalning må dock i dylikt fall icke medgivas, där- est omständigheterna äro sådana att den skattskyldige bort förstå att be- skattningsnämnderna skulle komma att frångå deklarationen.

Centrala folkbokförings- och upp- bördsnämnden äger lämna anvis— ningar i frågor rörande räntebefriel- se.

111 (Föreslagen lydelse)

ket skall grundas på det yttrande över framställningen, som skattever— ket avgiver. Verket skall, om så kan ske, tillkännagiva sitt ställningsta- gande till besvären över taxeringen. Är utredningen i besvärsärendet icke avslutad och anser sig skatteverket icke kunna göra något uttalande om sitt framtida ställningstagande till besvären, skall detta meddelas den lokala skattemyndigheten, som i så- dant fall skall avslå framställningen.

till 85 5.

Som exempel på förhållande, var— över den skattskyldige icke skäligen kunnat råda, må nämnas att arbets- givaren felaktigt uträknat den skatt- skyldiges preliminära skatt eller att skattskyldig, som påförts ränta å kvarstående skatt i en kommun, i annan kommun erlagt för hög pre- liminär skatt. Vidare må nämnas det fall, att den kvarstående skatten beror på att självdeklaration från- gåtts; befrielse från räntebetalning må dock i dylikt fall icke medgivas, därest omständigheterna äro sådana att den skattskyldige bort förstå att deklarationen skulle komma att frångås.

Riksskattestyrelsen äger meddela anvisningar i frågor om räntebefri- else.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1971. Därvid skall i till- låmpliga delar gälla vad som finnes föreskrivet i övergångsbestämmelserna till taxeringsförordningen den .Vid besvär över beslut eller ut— slag, som meddelats före den 1 januari 1971, må dock klaganden åtnjuta den längre besvärstid, som förut varit gällande. Skatteverket må ej anföra besvär över sådant beslut eller utslag.

Förslag till förordning om beskattningsmyndighet för gåvoskatt m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 g. (44 m.fl gg AGF.)

Beskattningsmyndighet för gåvoskatt enligt förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt är skatteverket i det län, där den skattskyldige var mantalsskriven, när skattskyldigheten inträdde, eller, om han då ej var mantalsskriven inom riket, där han var bosatt eller sta- digvarande vistades.

I fråga om juridisk person är beskattningsmyndighet skatteverket i det län, där styrelsen eller förvaltningen hade sitt säte, när skattskyldigheten inträdde.

Finnes ej behörig beskattningsmyndighet efter vad nu sagts, upptages skatteårendet av skatteverket i Stockholm.

Vad i förordningen om arvsskatt och gåvoskatt är stadgat om länssty- relsen skall, med nedan i 2 5 angivet undantag, avse skatteverket i länet.

2 5.

Vad i 22 5 2 inom. och 26 å andra stycket förordningen om arvsskatt och gåvoskatt stadgas om länsstyrelsen skall i stället avse länsskatterät— ten.

3 5.

Bevis som avses i 26 5 tredje stycket förordningen om arvsskatt och gåvoskatt skall utfärdas av skatteverket i länet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1971, varvid övergångs- bestämmelserna till taxeringsförordningen den skola gälla i tillämpliga delar. Genom förordningen upphäves vad däremot finnes stri- dande i lag eller annan författning.

Förslag till förordning om beskattningsmyndighet vid viss konsumtionsbeskattning

Härigenom förordnas, att vad i lag eller annan författning finnes stad- gat om kontrollstyrelsen såsom beskattningsmyndighet i stället skall avse riksskattestyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1971, varvid övergångs- bestämmelserna till taxeringsförordningen den skola gälla i tillämpliga delar.

Förslag till förordning angående ändring i förordningen den 3 april 1959 (nr 92) om

förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning

Härigenom förordnas, att 9, 12, 24, 32, 33, 39, 40, 44, 49 och 50 55 för- ordningen den 3 april 1959 om förfarandet vid viss konsumtionsbeskatt- ning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

9 &. Skattskyldig skall, —- _ _ nö- digt biträde. Granskningen skall _ _ —— den skattskyldige.

Den som verkställer granskning— en må taga del av handlingar av betydelse för granskningen utan hinder därav att den skattskyldige har att iakttaga tystnad om deras innehåll. Är handlings innehåll av beskaffenhet som nu sagts eller an- ser den skattskyldige att särskilda omständigheter eljest kunna åbero- pas för att handlingens innehåll ej kommer till annans kännedom, må dock länsstyrelsen i det län där den skattskyldige är bosatt, på fram- ställning au honom, när synnerliga skäl föranleda det, förordna att handlingen skall undantagas från granskningen. Mot länsstyrelsens he- slut må talan ej föras.

12 g.

Förelägger beskattningsmyndighe- ten — — —— femtusen kronor.

Försuttet vite utdömes av beskatt- ningsmyndigheten.

(Föreslagen lydelse)

9 &. Skattskyldig skall, — _ —— nö- digt biträde. Granskningen skall — _ —— den skattskyldige.

Den som verkställer granskning- en må taga del av handlingar av betydelse för granskningen utan hinder därav att den skattskyldige har att iakttaga tystnad om deras innehåll. Är handlings innehåll av beskaffenhet som nu sagts eller an- ser den skattskyldige att särskilda omständigheter eljest kunna åbero- pas för att handlingens innehåll ej skall komma till annans kännedom, må dock länsskatterätten i det län där den skattskyldige är bosatt, när synnerliga skäl föranleda det, för- ordna att handlingen skall undan- tagas från granskningen. Mot läns- skatterättens beslut må talan ej fö— ras.

12 5.

F örelägger beskattningsmyndighe- ten — —— _— femtusen kronor.

Försuttet vite utdömes. efter an- mälan från allmänna ombudet hos

116 (Nuvarande lydelse)

24 5.

Beslut, som beskattningsmyndig— heten meddelat med stöd av bestäm- melse i detta kapitel, skall, såvitt det icke avser utdömande av vite, län- da till omedelbar efterrättelse.

Om erläggande _ _ _ i 3 kap.

32 5.

På ansökan av den som driver el- ler ämnar driva verksamhet, i vil- ken skattskyldighet ifrågakommer, skall beskattningsmyndigheten, där- est tillgänglig utredning det medgi— ver, meddela förhandsbesked huru- vida vara är skattepliktig ävensom efter vilken skattesats skatten, då sådan skall utgöras, är att bestäm- ma. Beskedet skall utfärdas för sö— kanden och gälla för beskattnings- period som ännu icke utgått, eller senare period, dock att beskedet icke må avse längre tid än ett år.

33 g.

Förhandsbesked sökes _ _ _ till buds.

Är den i ärendet förebragta ut- redningen otillräcklig, må beskatt- ningsmyndigheten anmana sökan— den att i angivet hänseende fullstän- diga denna vid äventyr att förhands— besked eljest icke meddelas.

(Föreslagen lydelse)

beskattningsmyndigheten, av läns- skatterätten i det län där den skatt— skyldige är bosatt. Därvid skola 102 och 103 59” taxeringsförordningen äga motsvarande tillämpning.

24 5.

Beslut, som beskattningsmyndig— heten meddelat med stöd av bestäm— melse i detta kapitel, skall lända till omedelbar efterrättelse.

Om erläggande _ _ _ i 3 kap. 32 5.

På ansökan av den som driver el- ler ämnar driva verksamhet, i vil— ken skattskyldighet ifrågakommer, skall riksskattenämnden, om till- gänglig utredning det medgiver, meddela förhandsbesked huruvida vara är skattepliktig ävensom efter vilken skattesats skatten, då sådan skall utgöras, är att bestämma. Be- skedet skall utfärdas för sökanden och gälla för beskattningsperiod som ännu icke utgått, eller senare period, dock att beskedet icke må avse läng— re tid än ett år.

33 &.

Förhandsbesked sökes _ _ _ till buds.

Är den i ärendet förebragta ut— redningen otillräcklig, må riksskat— tenämnden anmana sökanden att i angivet hänseende fullständiga den— na vid äventyr att förhandsbesked eljest icke meddelas.

I övrigt skall vad som stadgas i 74 5 förordningen om allmän varu- skatt samt 3, 5 och 12 55 förord—

(Nuvarande lydelse)

39 g.

Mot slutligt beslut om fastställan- de av skatt samt mot meddelat för- handsbesked må talan föras av den skattskyldige och allmänt ombud, så ock av annan, om beslutet länder honom till väsentlig skada eller för-

lust. Skattskyldig och allmänt om—

bud må ock föra talan mot beslut i frågor som avses i 20, 22, 26, 27 och 29 55.

Beslut om utdömande av vite må överklagas av den som förpliktats utgiva vitet samt av allmänt ombud.

40 5.

Den som vill anföra besvär över beskattningsmyndighets beslut skall inom två månader eller såvitt avser förhandsbesked eller beslut om ut- dömande av vite, inom tre veckor till beskattningsmyndigheten inkom— ma med besvärsinlaga. För skatt— skyldig, sä ock för den som förplik- tas utgiva vite skall besvärstiden räknas från det han erhållit del av överklagade beslutet, för annan kla- gande från beslutets dag. I fall som avses i 19 å andra stycket skall dock

117 (Föreslagen lydelse)

ningen om rätt att av riksskatte- nämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor gälla i tillämpliga delar, dock att vad där säges om skatteverket skall avse allmänna om- budet hos beskattningsmyndigheten samt att denna myndighet, om det icke finnes obehövligt, själv skall av- giva yttrande över ansökan om för- handsbesked och besvär över riks- skattenämndens beslut.

39 &.

Mot slutligt beslut om fastställan— de av skatt må talan föras av den skattskyldige och allmänt ombud, så ock av annan, om beslutet länder honom till väsentlig skada eller för- lust. Skattskyldig och allmänt om- bud må ock föra talan mot beslut i frågor som avses i 20, 22, 26, 27 och 29 gg.

40 5.

Den som vill anföra besvär över beskattningsmyndighets beslut skall inom två månader till denna inkom- ma med besvärsinlaga. För skatt— skyldig skall besvärstiden räknas från det han erhållit del av överkla- gade beslutet, för annan klagande från beslutets dag. I fall som avses i 19 5 andra stycket skall dock ti- den även för skattskyldig räknas från där angiven dag.

118 (Nuvarande lydelse)

tiden även för skattskyldig räknas från där angiven dag.

44 g.

Mot kammarrättens utslag må ta- lan av part föras genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Utslag, som innebär ändring i överklagat beslut om fastställande av skatt eller om förhandsbesked och som därigenom länder någon till väsentlig skada eller förlust, äger denne överklaga, ändå att han icke är part.

Besvären skola vara inkomna till vederbörande statsdepartement in- om två månader från det klaganden erhöll del av kammarrättens utslag eller, om klaganden icke varit part i kammarrätten, inom samma tid från utslagets dag. I mål om för— handsbesked och om utdömande av vite skall dock besvärstiden vara tre veckor.

Om innehållet _ _ _ i 41 5.

49 5.

Vad som inhämtats vid skattekon- troll enligt denna förordning må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det med kontrollen avsedda ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter el- ler fängelse i högst sex månader, där ej gärningen är belagd med straff i strafflagen.

Brott som _ _ _ av målsägande.

(Föreslagen lydelse)

44 g.

Mot kammarrättens utslag eller beslut, så ock mot riksskattenämn— dens beslut om förhandsbesked må talan av part föras genom besvär hos Kungl. Maj:t.

Utslag av kammarrätten, som in- nebär ändring i överklagat beslut om fastställande av skatt och som därigenom länder någon till väsent- lig skada eller förlust, äger denne överklaga, ändå att han icke är part. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning på beslut om förhands- besked, om detta länder till sådan skada eller förlust.

Besvären skola vara inkomna till vederbörande statsdepartement in- om två månader eller, beträffande beslut om förhandsbesked, inom tre veckor från det klaganden erhöll del av utslaget eller beslutet eller, om klaganden icke varit part i kammar— rätten eller hos riksskattenämnden, inom samma tid från utslagets el- ler beslutets dag.

Om innehållet _ _ _ i 41 5.

49 5.

Vad som inhämtats vid skattekon- troll enligt denna förordning må ej yppas i vidare mån än som erfordras för det med kontrollen avsedda än- damålet eller eljest för skattekon- troll. Bryter någon häremot, straf- fes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader, där ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Brott som _ _ _ av målsägande.

(Nuvarande lydelse) 50 5.

Vid granskning av statsverkets rä— kenskaper inom riksräkenskapsver- ket må med avseende ä fastställan- de och uppbörd av skatt anmärk- ning icke framställas.

(Föreslagen lydelse) 50 &.

Vid granskning av statsverkets rä— kenskaper inom riksrevisionsver- ket må med avseende å fastställan- de och uppbörd av skatt anmärk- ning icke framställas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1971, varvid övergångs- bestämmelserna till taxeringsförordningen den skola gälla i tillämpliga delar.

KAPITEL 1 Utredningsuppdraget

Inom ramen för den av ålder bestämda indelningen av länsstyrelsen i lands— kansli och landskontor har, särskilt under de senaste tre decennierna, ge— nomgripande organisatoriska förändringar ägt rum. Bland reformerna på landskontorsområdet må först nämnas 1943 års organisationsreform, som bl. a. innebar att landskamreraren inträdde som ordförande i prövnings- nämnden i stället för landshövdingen och att uppgiften att vara allmänt ombud i taxeringsmål överfördes från landskamreraren till chefen för den nyinrättade taxeringsavdelningen, taxeringsintendenten. Ett par år senare omorganiserades uppbörds— och folkbokföringsväsendet, varvid landskon- toren fick omfattande nya arbetsuppgifter. Viktiga steg i riktning mot bättre effektivitet och rättssäkerhet togs genom 1956 års taxeringsreform, varigenom bl. a. prövningsnämndskanslierna och taxeringsassistentorgani- sationen tillkom. För att administrera den år 1959 införda allmänna varu— skatten utbyggdes landskontorens taxeringssektioner med varuskattekon- tor. En ytterligare förstärkning av organisationen för taxeringskontroll be- slöts år 1961. Slutligen har, helt nyligen, landskontoren fått datakontor, som i första hand skall handha arbetet med ADB-behandlingen inom taxe- rings-, folkbokförings- och uppbördsområdena.

I direktiven till den år 1961 tillsatta länsförvaltningsutredningen berör- des inte landskontorsproblematiken närmare. Utredningen skulle emeller- tid syfta till att förutsättningslöst granska och framlägga förslag rörande principerna för den statliga länsförvaltningens ordnande för framtiden. Efter någon tid aktualiserades inom länsförvaltningsutredningen frågan om inte taxeringsverksamheten samt uppbörds- och folkbokföringsverksamhe— ten lämpligen borde utbrytas ur länsstyrelsen till fristående regionala myn- digheter. Länsförvaltningsutredningen fann att denna fråga borde bli före- mål för särskild utredning och hemställde i skrivelse den 26 juni 1963 till departementschefen att en sådan måtte komma till stånd. I skrivelsen an- fördes bl.a. följande.

Den verksamhet, som de skilda länsmyndigheterna utövar, avser ett stort antal olika ämnesområden. Många av dessa har ett större eller mindre inbördes sam- manhang. Inom åtskilliga är flera länsorgan verksamma vid sidan av varandra. Andra ämnesområden åter framstår som mera isolerade och utan direkt samband med annan av länsmyndigheter utövad förvaltning.

De 5. k. länsstyrelseexperterna samt länsnämnder av olika slag har, allmänt sett, var för sig ett begränsat och ensartat arbetsfält, som emellertid till dels är

gemensamt med eller knyter an till annan experts eller nämnds arbetsområde eller någon gren av länsstyrelsens verksamhet.

Vad så länsstyrelsen beträffar, är densamma den länsmyndighet, som har de mest mångskiftande arbetsuppgift-erna, och därför också den av dessa myndig- heter, som har det största behovet av samarbete med andra länsorgan. De vik- tigaste, för flera olika länsorgan gemensamma sektorerna av länsförvaltningen torde vara de i direktiven nämnda: samhällsplaneringen och byggnadsväsendet, socialvården och den allmänna hälsovården med vattenvärden. Vid sina över- väganden beträffande länsförv-altningens framtida organisation _ och då spe- ciellt frågan, hur kravet på en rationell och effektivt arbetande organisation av förvaltningen inom de nyss berörda gemensamma sektorerna skall kunna tillgodo- ses _ har länsförvaltningsutredningen funnit angeläget, att en närmare under- sökning göres rörande möjligheterna att från länsstyrelsen utskilja sådana större arbetsområden eller ärendegrupper, som icke har det samband med länsförvalt- ningen i övrigt, att för deras del några egentliga samordnings- och samverkans— behov på länsplanet synes föreligga. För länsförvaltningsutredningen framstår det dessutom som en påtaglig fördel, om länsstyrelsen i personellt hänseende kan minskas, då detta bör vara ägnat att öka möjligheterna till samordning på läns- planet inom sådana arbetsområden och ärendegrupper, där samordningsbehovet är stort.

Med hänsyn härtill synes det, som om skäl kan föreligga att från landskon- toret avskilja taxeringsverksamheten samt uppbörds- och folkhokföringsverksam- heterna, d. v. s. taxeringssektionen och uppbördssektionen, resp. blivande data- kontor för att av dem bilda ett fristående verk på det regionala planet.

Enligt länsförvaltningsutredningen lade dess direktiv i och för sig icke hinder i vägen för att uppta denna fråga till behandling. Det syntes emeller- tid utredningen uppenbart, att frågan i så väsentlig grad berörde också den centrala organisationen på området och även i övrigt bildade ett pro- blemkomplex av den omfattning och art, att en särskild utredning härav borde verkställas.

I direktiven för landskontorsutredningen, vilka innefattas i yttrande till statsrådsprotokollet den 28 februari 1964, åberopade chefen för inrikesde- partementet, statsrådet Johansson, vad länsförvaltningsutredningen sålunda anfört och föreslog att en särskild utredning måtte komma till stånd rö- rande frågan om att utbryta taxeringsverksamheten samt uppbörds- och folkbokföringsverksamheten ur länsstyrelserna och tillskapa en särskild organisation härför.

Efter att ha erinrat om att denna fråga tidigare berörts av 1948 års läns— styrelseutredning, 1950 års skattelagssakkunniga och 1955 års taxerings- sakkunniga anförde departementschefen följande.

Vid överväganden om en utbrytning ur länsstyrelsen av taxerings- och upp- bördssektionerna samt datakontoren till fristående länsmyndigheter måste största vikt fästas vid att organisationen på länsplanet blir så effektiv som möjligt. För utredningen bör i övrigt följande synpunkter vara vägledande.

Självfallet aktualiserar frågan om utbrytande av taxerings- och uppbördssek— tionerna samt datakontoren en rad speciella problem. I första hand uppkommer

frågan, huruvida prövningsnämndens kansli bör utbrytas ur eller kvarstå i läns- styrelsen. I båda fallen måste kansliets ställning och organisation närmare över- vägas. I samband härmed aktualiseras även frågan om landskamrerarens ställ- ning. Prövningsnämndernas ställning som besvärsinstans och kravet på rättssä— kerhet vid taxeringsförfarandet måste härvid beaktas.

En annan fråga är vilken betydelse en utbrytning skulle kunna få för tjänste- männens nuvarande s. k. saxande befordringsgång, d. v. s. växelvisa tjänstgöring på landskontorets olika sektioner, vilken möjliggjort en allsidig utbildning av såväl jurist- som landskanslistpersonalen.

Även de lokala skattemyndigheterna beröres av en utbrytning av taxerings- och uppbördssektionerna ur länsstyrelsen. Det kan ifrågasättas, huruvida dessa myn- digheter kan och bör kvarstå oförändrade eller om man bör, helt eller delvis, inordna dem i en ny organisation för skatte- och uppbördsväsendet.

Departementschefen kom härefter in på frågan om den centrala led— ningen —— under Kungl. Maj:t -—— av den regionala skatteorganisationen. Han erinrade därvid om att frågan om att tillskapa en central ledningsmyn— dighet för taxeringsverksamheten livligt diskuterats under senare år. Så- lunda hänvisades till 1950 års skattelagssakkunnigas och 1955 års taxe- ringssakkunnigas förslag om att ombilda riksskattenämnden till ett centralt ämbetsverk, vilka förslag ställdes på framtiden i propositionen 1956: 150. Vidare erinrades om att frågan aktualiserats av 1958 års riksdagsrevisorer. Departementschefen berörde så inrättandet av centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden och anförde i anslutning härtill följande.

Vid ett utbrytande ur länsstyrelserna av taxerings-, folkbokförings- och upp- bördsverksamheten torde frågan om dessa verksamheters centrala ledning få helt nya aspekter. I detta sammanhang synes sålunda få övervägas om centrala folk— bokförings- och uppbördsnämnden samt riksskattenämndens och kupongskatte— nämndens uppgifter helt eller delvis kan sammanföras till ett gemensamt cen- tralorgan för beskattning, uppbörd och folkbokföring.

Även åtskilliga andra spörsmål på detta område torde kunna uppkomma och bör, i den mån de faller inom ramen för utredningens allmänna syfte, närmare övervägas. Särskilt bör undersökas i vad mån ärenden, som nu ankommer på Kungl. Maj:t, kan överföras till underordnade organ.

Enligt direktiven borde utredningen vara förutsättningslös och ta form av en principutredning. Företrädesvis borde skälen för och emot en organi- satorisk reform av förut antytt slag belysas. Vidare föreskrevs, att samar- bete skulle etableras med 1ånsförvaltningsutredningen och att samråd skulle ske med andra utredningar, vilkas arbete kunde beröra eller belysa de här aktuella problemställningarna, likaså med de centrala myndigheter, som berördes av utredningsarbetet, samt statskontoret. Därjämte borde länssty- relserna beredas tillfälle att framföra sina synpunkter. Departementschefen förklarade slutligen att han, beroende på utredningens resultat, avsåg att senare uppdraga åt statskontoret att granska det framlagda förslaget ur ekonomiska och andra synpunkter.

Utredningsarhetet påbörjades i juni 1964. En inledande åtgärd var att inhämta länsstyrelsernas uppfattning om sambandet mellan taxering, upp- börd och folkbokföring, å den ena, och länsförvaltningsverksamheten i öv- rigt, å den andra sidan. Samtidigt lämnade vi länsstyrelserna tillfälle att framföra sina synpunkter på den problematik som utredningsuppdraget kunde aktualisera. Sedermera har vi under utredningsarbetets gång besökt flertalet länsstyrelser och därvid fått ytterligare informationer och syn- punkter på de spörsmål vi haft att överväga.

I enlighet med direktiven har vi vidare samrått med de centrala myndig- heter, som berörs av utredningsuppdraget, och med de utredningar, som haft att behandla näraliggande frågor.

Härvid må bland de centrala myndigheterna särskilt nämnas kammar- rätten, riksskattenämnden, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden, kontrollstyrelsen och statskontoret samt, bland utredningarna, länsförvalt— ningsutredningen, länsindelningsutredningen, förvaltningsdomstolskommit- tén och särskilda, inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga för översyn av förfarandet i prövningsnämnderna.

Vid särskilda sammankomster har vi fått tillfälle att ta del av menings- yttringar från representanter för de av den föreslagna omorganisationen närmast berörda personalorganisationerna.

Remissyttranden har avgivits över, dels en inom finansdepartementets rättsavdelning upprättad P. M. med förslag till bestämmelser i syfte att för— enkla förfarandet vid rättelse av vissa felaktigheter i taxering, dels upp— bördsorganisationskommitténs förslag till organisation för länsstyrelsernas datakontor (Fi stencil 1964z3), dels 1961 års storstadsutrednings betän- kande Organisations- och samarbetsfrågor i Stockholmsområdet (SOU 1964: 56), dels centrala folkbokförings- och uppbördsnämndens den 27 ok— tober 1965 dagtecknade betänkande angående lokal skattemyndighets ar- betsuppgifter och organisation, dels en inom inrikesdepartementet upprät- tad P. M. angående en gemensam länsadministration för Stockholms stad. och län (ln stencil 1966:7) och dels riksrevisionsverkets principförslag beträffande omorganisation av den statliga redovisnings- och revisionsverk— samheten.

Vad som i författning meddelats eller eljest förekommit efter den 31 december 1966 har i allmänhet icke kunnat beaktas i betänkandet.

KAPITEL [1 Inledning

Några drag i landskontorets utveckling

Tiden före år 1944

Genom 1634 års regeringsform tillskapades den lokalvförvaltning under en landshövdings ledning och med länet som förvaltningsområde, vilken ännu består. Vid denna tid intog länsstyrelsen ställningen som en lantregering, och landshövdingen representerade inom sitt län i stort sett konunga- makteu, vars befogenheter i hög grad var delegerade till honom, såvitt gällde länets inre angelägenheter. Beträffande förvaltningens organisa— tion fanns i nämnda regeringsform ingen annan bestämmelse än att lands- hövdingen skulle till sitt biträde ha en bokhållare och en handskrivare.

I 1687 års landshövdingeinstruktion omnämndes första gången lands- kansli och landskontor såsom olika avdelningar, men någon fördelning av ärenden dem emellan föreskrevs ej. 1 skilda instruktioner hade emellertid bokhållaren dessförinnan fått vissa bestäm-da arbetsuppgifter. Huvudupp— giften var att föra jor-deboken och landsboken. Genom instruktion år 1662 ålades bokhållaren vidare att ha uppsikt över kronans egendom och att utöva viss kontroll över uppbördsmännen.

I 1734 års landshövdingeinstruktion fick bokhållaren titeln landskam- rerare. Han hade då som biträde en skrivare, efterhand benämnd lands- kontorist. Behov av tjänstemän med större kvalifikationer än dem lands- kontoristen vanligen ägde gjorde sig dock gällande, och vid mitten av 1700-talet anställdes i flera län en länsbokhållare med uppgift att biträda landskamreraren.

År 1752 fastställde Kungl. Maj:t en fördelning av ärenden mellan lands- kansli och landskontor, som i huvudsak stod i överensstämmelse med gäl- lande praxis. Till landskontorets (landskam-rerarens) handläggning hänför- des därvid i huvudsak kamerala ärenden, anordningar, inventeringar hos fogdar och häradsskrivare, ärenden angående kronoförpantningar, krono- upphandlingar och kronomagasin, saköres- och häradskistemedel, kyrkors, hospitals samt barnhus' medel och inkomster ävensom försvarsväsendet med undantag av värvning och rekrytering. Övriga länsstyrelseärenden handlades på landskansliet.

Vissa av landskontorets uppgifter övertogs efterhan-d av länsbokhålla- ren, som enligt en år 1780 utfärdad instruktion främst skulle revidera alla

till landsboken hörande räkningar och verifikationcr. Vidare skulle han granska till landskontoret inkommande räkenskaper från uppbördsmän och redogörare samt därvid framställa eventuella anmärkningar. Därjäm- te hade han till uppgift att jämte landskamreraren avsluta och underskriva landsboken.

Länsstyrelsens befattning med taxeringsväsendet var intill senare delen av 1700-talet obetydlig. Genom Kungl. brev år 1763 anbefalldes emellertid överståthållaren och landshövdingarna att noga granska taxeringslängder- nia för att efterse, huruvida bevillningsförordningen blivit riktigt efter— följd. Denna granskning handhades på lan—dskontoret under landskamre- rarens ledning.

Genom 1789 års bevillningsförordning fick skattskyldig rätt att hos länsstyrelsen anföra besvär över honom åsatt taxering, och några år senare erhöll även kronans ombud hesvärsrätt.

År 1812 inrättades en prövningskommitté i varje län med uppgift att avgöra besvär och granska åsatta taxeringar. Landshövdingen var ordfö- rande i denna kommitté och ägde rätt att deltaga i besluten. Landskamrera- ren skulle också närvara vid dess sammanträden men saknade rösträtt. Denna ordning med landshövdingen som ordförande i prövningskommittén _ från år 1883 kallad prövningsnämnd _ och med landskamreraren som närvarande i egenskap av kronans ombud kom att bli bestående ända till år 1944. Landshövdingens rätt att deltaga i besluten upphävdes dock är 1861.

Före år 1909 omhänderhades vissa av länens kamerala uppgifter av lantränteriet, för vilket lantränvtmästaren var chef. I samband med att lanträntmästartjänzsterna indrogs skedde en ökning av landskontorens or- dinarie personal. Personalökningen framtvingades också av den genom sam- hällsutvecklingen fortgående ansvällningen av antalet ärenden och icke minst genom den ökning av taxeringsmaterialet, som blev en följd av den år 1902 införda deklarationsplikten. För att lätta den arbetsbörda, som åvilade landskamrerarna, inrättades år 1917 tjänster som länsassessorer i alla län utom Gotlands.

I övrigt tillgodosågs behovet av erforderlig arbetskraft väsentligen genom att extra personal anlitades och genom att personalen på överti-d mot sär- skild ersättning sysselsattes med taxeringsarbete. Även andra provisoris— ka åtgärder tillgreps, såsom att bevilja landskamreraren partiell tjänstle- dighet för prövningsnämndsarbetet.

Bristen på kvalificerad person—al för taxeringsarbetet blev undan för undan alltmer besvärande, speciellt med avseende på kontrollen av rörel- seidkare. I 1928 års taxeringsförordning ålades länsstyrelserna att träffa avtal med erforderligt antal bokföringssakkunniga personer, vilka skulle lämna biträde åt såväl beskattningsnämnderna som länsstyrelsen. Först genom beslut av 1935 års riksdag erhöll länsstyrelserna emellertid möjlig- het att efter Kungl. Maj:ts bemyndigande mot arvode anställa bokförings-

sakkunniga _ taxeringsrevisorer — för att året om biträda med taxerings- arbete.

Länsstyrelscns karaktär av lantregering försvagades efter hand. Särskilt under 1800-talets senare del och under 1900-talet har utvecklingen gått mot, relativt sett, minskat inflytande för länsstyrelserna. Det ena förvaltnings- området efter det andra har sålunda utbrutits från länsstyrelserna och lagts direkt under vederbörande cen-trala myndighet, i allmänhet dock med en chefstjänsteman för den regionala verksamheten inom varje område (län eller motsvarande). Som exempel på omfattande och betydelsefulla områ- den, vilka etappvis frångått länsstyrelserna, må här nämnas skogs- och domänväsendet, lantmäteriväsendet och det ecklesiastika boställsväsendet. Senare har också nya statliga verksamhetsgrenar tillkommit, för vilka i stor utsträckning tillskapats speciella länsorgan vid sidan av länsstyrelsen.

Tiden från och med år 1944

Landskontorets utveckling under tiden från och med år 1944 kännetecknas av genomgripande organisatoriska förändringar, väsentligen föranledda av nya eller ändrade arbetsuppgifter.

Den sedan början av 1800-talet bestående ordningen med landshöv— dingen som ordförande i prövningsnämnden visade sig med tiden alltmer olämplig. Landshövdingarnas av andra viktiga göromål upptagna tid och deras i allmänhet bristande kännedOm om skatteförfattningarnas innehåll och tillämpning hindrade dem i regel från att i prövningsnämnden utöva en verklig processledning. Taxeringsmaterialets successiva ökning och de alltmer komplicerade taxeringsfrågorna markerade även behovet av en förbättrad taxeringsorganisation.

På grundval av ett av beskattningsorganisationssakkunniga framlagt för- slag (SOU 1942: 49) beslöts år 1943 en taxeringsreform, som trädde i kraft den 1 januari 1944. Denna innebar bland annat att landskamreraren blev ordförande i prövningsnämnden och att hans fiskaliska uppgifter överflyt- tades till chefen för den nyinrättade taxeringsavdelningen, taxeringsinten- denten. Taxeringsavdelningarna tillfördes nya tjänster som taxeringsin- spektörer, taxeringsrevisorer och taxeringsassistenter, sistnämnda båda be- fattningar avsedda för tjänstemän med examen från handelshögskola.

I anslutning till taxeringsreformen inskränktes landskamrerarens av- delningschefsuppgifter såtillvida att det ålades taxeringsintendenten att närmast under landshövdingen ansvara för att taxeringsarbetet ordnades och bedrevs på ett ändamålsenligt sätt.

Redan i början av 1920-talet aktualiserades frågan om en rationalisering

. av skatteuppbörden med införande av obligatorisk förskottsavsättning till * skatteän'damål i stället för då gällande uppbördsordning, vilken innebar att

en avsevärd tid förflöt mellan inkomstens förvärvande och uttagandet av den på inkomsten belöpande skatten. Vidare riktades kritik mot systemet

att upphörd av krono- och kommunalutskylder verkställdes av skilda myn- digheter och att dessa utskylder upptogs på skilda debetsedlar. Bristerna i uppbördssystemet blev emellertid i allt väsentligt bestående ända till år 1947, då nu gällande uppbördsordning me-d den s.k. »källskatten» började tillämpas. Uppbördsreformen grundades på 1944 års uppbördsberednings förslag (SOU 1945:27).

I samband med uppbördsreformen genomfördes också en omorganisa- tion av folkbokföringen på grundval av ett av folkbokföringskommitte'n framlagt betänkande (SOU 1944: 52).

Uppbörds- och folkbokföringsreformerna ledde till stora organisatoris- ka förändringar inom landsstaten.

Genom uppbördsreformen erhöll häradsskrivarna sålunda nya omfattan- de göromål, såsom taxering, debitering och jämkning av preliminär skatt samt kontroll av arbetsgivarnas avdrag för de anställdas skatter och redo— visning av innehållna skattemedel. Härigenom nödvändiggjordes en bety— dande personalökning på häradsskrivarkontoren och en ändrad fögderiin- delning med ett ökat antal fögderier.

Även länsstyrelserna fick nya och ändrade arbetsuppgifter genom det nya uppbördssystemet. Folkbokföringsreformen gav vidare länsstyrelserna till uppgift att som länzsbyråer för folkbokföringen föra tryckande register bestående av adressplåtar över befolkningen och de juridiska personerna samt fastigheterna inom länet. I samband härmed erhöll länsstyrelserna ett stort antal nya tjänster till uppbörds- och folkbokföringsavdelningarna. För de mera kvalificera-de göromålen inrättades i varje län en tjänst som länsassessor med uppgift att vara före-dragande i folkbokförings- och upp- , bördsärenden. *

I och med tillkomsten av taxeringsavdelningarna samt uppbörds- och ? folkbokföringsavdelningarna hade en viss sektionsbildning kommit till stånd j på landskontoren. Länsstyrelsens och då främst landskansliets organisa- J tion ansågs emellertid otidsenlig, och frågan härom blev föremål för utred- ! ning. Det betänkande i ämnet, sem avgavs av 1948 års länsstyrelseutred— ' ning (SOU 1950: 28), innehöll förslag till en genomgripande omorganisa- [ tion. Förslaget befanns emellertid vara alltför vittgående och en mer be- ] gränsad omorganisation kom till stånd genom 1953 års länsstyrelseinstruk— tion. ]

För landskontorets del innebar den ändrade organisationen en indel— ? ning i tre sektioner, kameralsektion, taxeringssektion och upp-bördssektion. Syftet att åstadkomma en inre decentralisering i arbetet tillgodosågs genom , vidgad möjlighet för avdelningsche—ferna att i stället för landshövdingen . avgöra förekommande ärenden (avdelningschefsärenden) och genom den ; nya föreskriften att sektionschef eller annan föredragande ägde att på före- dragning av eller eljest i närvaro av annan befattningshavare meddela he- '

slut i vissa ärenden (sektionsärenden). I samma syfte verkade föreskriften om att förste landskanslist och landskanslist regelmässigt kunde anförtros föredragning.

I samband med länsstyrelsereformen genomfördes vissa titeländring- ar; de gamla titlarna länsbokhållare och landskontorist ändrades till läns- notarie och landskanslist eller samma tjänstebenämningar som för lands- kansliets motsvarande befattningshavare.

Kraven på åtgärder i syfte att vinna en förbättring av deklarationskon- trollen och en effektivisering av taxeringsarbetet samt att, såsom närmare behandlas i det följande, åstadkomma ökat rättsskydd för de skattskyldiga har på senare år tillgodosetts genom nya författningsbestämmelser —— främst 1956 års taxeringsförordning _ och genom en omfattande omorga- nisation inom länsstyrelserna.

I 1950 års skattelagssakkunnigas betänkande med förslag till effektivare taxering (SOU 1954: 24) föreslogs i organisatoriskt hänseende bland an- nat, att det egentliga taxeringsarbetet i första instans skulle utföras av heltidsanställd arbetskraft, knuten till länsstyrelserna, att taxeringssektio- nen skulle ombildas till en från land-skontoret fristående taxeringsavdel- ning samt att en central taxeringsstyrelse skulle inrättas, under vilken taxe- ringsavdelningarna skulle lyda. Såsom framgår av en närmare redogörelse i det följande riktades emellertid starka invändningar mot förslaget i denna del, och frågan gjordes till föremål för ny utredning av 1955 års taxerings- sakkunniga. På grundval av deras betänkande (SOU 1955: 51) fattades år 1956 beslut om en ändrad taxeringsorganisation.

Genom denna reform tillkom organisationen av taxeringsassistenter _ tjänstemän i landskanslistkarriären — med uppgift att biträda de särskilda taxeringsnämnderna vid granskning av de deklarationer, som ankommer på dessa nämnder, dvs. deklarationer från rörelseidkare, jordbrukare med bokföringsmässig redovisning, fria näringsutövare och andra skattskyldiga, beträffande vilka en mer ingående deklarationsgranskning är påkallad. Taxeringsassistenterna, som är tjänstemän vid länsstyrelserna, placerades till en början hos de lokala skattemyndigheter, inom vilkas områden assis- tenterna skulle arbeta.

För att ytterligare vidga möjligheterna till kvalificerat kontrollarbete sked—de vidare förstärkningar på länsstyrelsernas taxeringssektion-er, främst bland revisionspersonalen.

Taxeringsreformen tillgodosåg emellertid såsom nyss antytts ej endast effektivitetskraven utan även kraven på ökad rättssäkerhet. I syfte att åstadkomma en åtskillnad mellan den dömande och den fiskaliska verk- samheten inrättades inom länsstyrelsernas kameralsektioner ett prövnings- nämndens kansli med en jurist som föreståndare.

I samband med införandet av den allmänna varuskatten den 1 januari

5—660399

1960 tillkom varnskattekontor som detaljer inorn taxeringssektionerna. Som föreståndare för varuskattekontoren anställdes i varje län _ utom Gotlands län — en biträdande taxeringsintendent. I detta sammanhang skedde också en utökning av personalen på länsstyrelsernas revisionsde- taljer.

En ytterligare utbyggnad av revisionsdetaljerna beslöts år 1961, omfat- tande både akademiskt utbildad personal och —— i synnerhet — lands- kanslist- och biträdespersonal. Beslutet härom grundades på taxerings- kontrollutredningens betänkande (SOU 1960: 36). Samtidigt bestämdes att taxeringsassistenterna skulle sammanföras till större arbetsgrupper på länsstyrelserna och ett mindre antal orter lltOlll residensstäderna. Taxe- ringsassistenternas placering i de enskilda fallen skulle därvid bestämmas av Kungl. Maj:t efter förslag av länsstyrelserna.

Den beslutade uppbyggnaden av taxeringsassistentorganisationen är ännu inte fullt genomförd.

1945 års reformer inom uppbörds- och folkbokvföringsväsendet byggde i väsentlig grad på anlitandet av för dåtida förhållanden moderna tekniska hjälpmedel. Utvecklingen ledde emellertid till att dessa snart blev föräld- rade. Sedan frågan om att utnyttja mer avancerade maskiner varit föremål för omfattande utredningar, har statsmakterna nu beslutat att registrering inom folkbokföringen och arbetet med uppbörd och redovisning av direkta skatter skall utföras med hj älp av automatiska datamaskiner.

Det nya systemet kommer att uppbyggas successivt och avses i sina hu- vuddrag skola tillämpas fr. o. m. den 1 januari 1968.

Reformen innebär i organisatoriskt hänseende bland annat, att ett da— takontor inrättats vid varje länsstyrelse och att detta kontor i de län som erhållit datamaskinanläggningar bildar en särskild sektion, medan data- kontoren i övriga län ingår som en detalj i uppbördssektionen.

Den nya organisationen beräknas medföra en betydande minskning av de personalkrävande rutinuppgifterna hos de lokala skattemyn-digheterna men kräver å andra sidan en viss personalökning hos länsstyrelserna.

Den statliga länsförvaltningen i övrigt

Medan utvecklingen inom taxeringsväsen'det samt folkbokförings- och upp- bördsväsendet medfört en förstärkning och konsolidering av landskonto- rets ställning, har utvecklingen inom länsstyrelsens övriga verksamhetsom— råden gått i motsatt riktning. Såsom nyss antytts i den historiska översikten har sålunda den regionala förvaltningen i vidsträckt mening, från att ur- sprungligen ha varit samlad i länsstyrelsen, efterhand splittrats.

Vidare har samhällsutvecklingen lett till att staten fått nya verksam—

hetsområden. Den regionala förvaltningen av dessa har ofta anförtrotts speciella länsorgan, som tillskapats vid sidan av länsstyrelserna. Denna tendens var särskilt påtaglig under 1940-talet, då bl. a. vägförvaltningarna, länsarbetsnämnderna, lantbruksnämnderna och länsbostadsnämnderna in— rättades. Dessa organ liksom de år 1958 tillskapade länsskolnämnderna lyder under skilda centrala ämbetsverk. Detsamma är förhållandet med flertalet s. k. Iänsstyrelseexperter, till vilka brukar räknas —— förutom chefs- tjänstemännen hos nyssnämda organ _ bland andra länsarkitekten, läns- ingenjören för vatten- och avloppsfrågor, länsläkaren, länsveterinären och socialvärdskonsulenten. Andra länsstyrelseexperter är emellertid länssty- relsens tjänstemän; så t. ex. länspolischefen, barnavårdskonsulenten och länsplaneraren.

Länsstyrelsen har såsom det centrala länsorganet ålagts att verka för samordning av den statliga verksamheten inom sådana områden, med vilka länsstyrelsen har att ta befattning. De betydande samordningsproblem, som splittringen på flera ]änsorgan åstadkommit, har man sökt komma till rätta med på olika sätt. Sålunda är landshövdingen i regel ordförande i flertalet länsnämnder, dock ej i länsskolnämnden, där emellertid läns- styrelsen äger utse en ledamot. Av länsstyrelseexperterna är vägdirektören obligatoriskt föredragande i länsstyrelsen och flera av de andra experterna kan få länsstyrelsens uppdrag att vara föredragande. Vidare åligger det varje länsstyrelseexpert, vare sig han har föredragningsskyldighet eller ej, att enligt länsstyrelsens bestämmande delta i handläggningen av visst ären- de eller vissa slag av ärenden.

Emellertid saknas en fast form för samordning och samverkan inom länsförvaltningen. I flertalet län har man sökt minska olägenheterna med den organisatoriska splittringen genOm att skapa organ för samarbete mellan länsmyndigheterna. Sådana organ förekommer med olika samman- sättningar och under skilda benämningar, t. ex. länsråd, vanligen med landshövdingen som ordförande. Dessa organs verksamhet är dock icke författningsmässigt reglerad, och de saknar följaktligen beslutanderätt.

I olika sammanhang har framhållits angelägenh'eten av att knyta lek- män till länsstyrelsen. De förslag härom, som tid' efter annan varit ak- tuella, har emellertid inte blivit genomförda. På ett begränsat område har man dock infört en form för lekmannamedverkan genom att inrätta plane— ringsråd i varje län från och med den 1 juli 1965. Planeringsrådets uppgift är att som rådgivande organ deltaga i länsstyrelsens handläggning av så- dana ärenden om samhällsplanering eller kommunal, administrativ eller judiciell indelning eller näringslivets lokalisering, som är av allmän bety- delse eller av större vikt. Rådet saknar sålunda beslutanderätt.

Planeringsrådens tillkomst innebär ett provisoriurn för att de mest träng- ande samordningsproblemen tills vidare skall kunna bemästras. Det är en

huvuduppgift för länsförvaltningsutredningen att söka finna fastare former för den regionala förvaltningen, i främsta rummet i samhällsplanerings— frågor och andra frågor av större vikt för länet.

Den utveckling, som här i korthet antytts, har endast i ringa mån be- rört landskontoret och där huvudsakligen det kamerala arbetet. Däremot har verksamheten på landskansliet i allt högre grad kommit att präglas av de utåtriktade uppgifter, som sammanhänger med länsstyrelsens ställ- ning som centralt och samordnande länsorgan samt med dess skyldighet att ta initiativ och sörja för planering på en mångfald viktiga samhälls- områden.

Som framgår av det föregående har utvecklingen sålunda lett till att landskansli och landskontor med hänsyn till arbetsuppgifterna och deras fullgörande fått olika ställning. Landskansliet har vitt skilda uppgifter, vil- ka i stor utsträckning fullgörs i samverkan med andra regionala organ och myndigheter, medan landskontoret har ett mera ensartat arbetsområde, som normalt inte kräver någon sådan samverkan.

Centrala organ inom beskattningsväsendet m. m.

Tanken på att tillskapa ett centralt organ i syfte att vinna enhetlighet på den direkta beskattningens område är av gammalt datum. Redan i skatteregleringskommitténs år 1881 avgivna betänkande föreslogs inrät- tandet av en överskattenämnd, som inte blott skulle vara sista instans i taxeringsmål utan även skulle utöva viss annan verksamhet för att åstad- komma likformighet och rättvisa i beskattningen. Detta förslag föranled- de dock icke någon åtgärd.

Frågan om ett centralt organ för taxeringsarbetet aktualiserades seder- mera i skilda sammanhang men ledde icke till något statsmakternas beslut förrän år 1951, då riksskattenämnden inrättades. I det följande kommer att lämnas en närmare redogörelse för de överväganden, som föregick riksskattenämndens tillkomst, och för de förslag, som sedermera Ifram- lagts om en utbyggnad av nämnden till ett centralt ämbetsverk. Här må endas-t erinras om att riksskattenämnden i samband med införandet av den allmänna varuska'tten år 1960 erhöll funktionen som centralt organ även i frågor rörande sådan skatt.

I samband med uppbördsreformen tillskapades i enlighet med beslut vid 1945 års riksdag centrala uppbördsnämnden såsom centralt organ för uppbördsverksamheten med uppgift bl. a. att meddela bindande förkla- ring beträffande frågor om sättet för uttagande av preliminär skatt samt om verkställandet av skatteavdrag ävensom att lämna anvisningar i frågor rörande uppbördsförfarandet. Genom folkbokföringsreformen fick såsom förut nämnts länsstyrelserna till uppgift att vara länsbyråer för folkbokfö-

ringen, medan det tillkom statistiska centralbyrån att i egenskap av riks- byrå utöva den centrala ledningen av och tillsynen över folkbokföringen i riket. Fr. o. m. den 1 juli 1964 har de centrala uppgifterna inom folkbok- förings- och uppbördsväsendet övertagits av ett nyinrättat organ, centrala folkbokförings_ och uppbördsnämnden.

Ännu vid slutet av 1800-talet fick staten sina huvudsakligaste inkomster genom indirekt beskattning i form av tullar och speciella konsumtions- skattcr. Tullarnas statsfinansiella betydelse har härefter successivt mins- kats, medan konsumtionsbeskattningens tyngd på senare tid förskjutits från s. k. punktskatter på vissa varor eller nyttigheter till den mera gene- rellt verkande beskattningsform, som den allmänna varuskatten utgör.

Kontrollstyrelsen är beskattningsmyndighet för flertalet punktskatter. Styrelsen härleder sig från en är 1855 i civildepartementet inrättad byrå för kontroll av brännvinsförfattningarnas tillämpning. År 1874 överfördes dess verksamhet till finansdepartementet som en byrå för kontroll av till- verkningsavgifter m. m. Sedan byrån är 1908 utbrutits till ett centralt äm- betsverk, har dess verksamhet alltmer inriktats på området för den indi— rekta beskattningen. Kontrollstyrelsens nuvarande organisation på detta område är uppdelad på en central och en lokal förvaltning, den senare organiserad i fyra distrikt med kontor i Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall.

Tullverket ombesörjer uppbörd av tull men har dessutom till uppgift att fastställa och uttaga indirekta skatter — punktskatter såväl som all- män varuskatt — i samband med införsel till riket av skattepliktig vara. Fastställande och uppbörd av nämnda skatter åvilar de lokala tullmyn- digheterna.

Inom beskattningsväsendet finns ytterligare organ med centrala eller för riket gemensamma uppgifter. Hit hör mellankommunala prövnings- nämnden, kupongskattenämnden och kupongskattekontoret samt sjömans— skattenämnden och sjömansskattekontoret.

Mellankommunala prövningsnämnden inrättades vid 1928 års lagstift- ning med syfte att ernå enhetlig taxering i sådana fall, då inkomsterna av en förvärvskälla skall fördelas till beskattning mellan kommuner i skilda län. Nämnden har ett särskilt kansli, som står under ledning av allmänna ombudet, vilken har samma uppgifter som inom länen ankom— mer på förste taxeringsintendenten. Till skillnad mot förhållandet vid läns- styrelserna har nämndens kansli emellertid dels att utföra rena kansligöro- mål för nämnden, dels att biträda allmänna ombudet vid fullgörandet av hans uppgift att bevaka det allmännas rätt.

Bestämmelser om kupongskatt för vissa aktieutdelningar infördes år 1943. Ärenden rörande sådan skatt handlägges på kupongskattekontoret, som är ett under överståthållarämbetet lydande organ. Beslutanderätten i kupongskattefrågor utövas av kupongskattenämnden, vars huvudsakliga

verksamhet består i prövning av ansökningar om restitution av dylik skatt. Tillkomsten av ett stort antal nya eller ändrade dubbelbeskattningsavtal har efterhand lett till en stark ökning av arbetsuppgifterna inom detta område.

År 1958 infördes sjömansskatten, vilken utgör en form av definitiv källskatt för flertalet sjömän. Sjömansskatten administreras av sjömans- skattekontoret, vilket sorterar under länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, och beslut i hithörande frågor meddelas av sjömansskattenämnden.

KAPITEL 111 Tidigare utredningar och uttalanden i landskontorsfrågan

Den fråga utredningen i första hand har att ta ställning till, nämligen frå— gan om att utbryta taxeringsverksamheten samt uppbörds- och folkbok— föringsverksamheten ur länsstyrelserna och tillskapa en särskild organisa- tion härför, har tidigare behandlats i skilda sammanhang.

1948 års länsstyrelseutredning erinrade i sitt betänkande om att särskilt de nya och utökade uppgifterna på skatteväsendets område medfört en be- tydande ansvällning av landskontoren och en konsolidering av deras ställ— ning samt att även folkbokförings- och uppbördsreformerna tillfört lands- kontoren betydande uppgifter. Härefter anförde utredningen följ ande.

I och för sig äro dessa uppgifter tillsammantagna troligen i allmänhet av den storleksordning, att de skulle kunna utgöra tillräckligt underlag för ett själv- ständigt verk i länsinstansen. Som ytterligare skäl för utbrytande av dessa upp- gifter från länsstyrelsen skulle kunna anföras att landshövdingen reellt och i vissa avseenden även formellt icke har stora möjligheter att deltaga i dessa ärenden eller i nämnvärd män kan utöva inflytande på deras behandling. Å andra sidan skulle inrättande av ett dylikt nytt verk i länsinstansen strida mot de principer, som utredningen anser böra vara bärande vid den statliga länsförvaltningens ut- formning. Exempelvis skulle tillkomsten av ett sådant verk medföra en ofrånkom— lig splittring av den kamerala verksamheten, av vilken bl. a. hela den med skat- teväsendet sammanhängande skulle ankomma på det nya verket, medan en ganska avsevärd del av återstoden skulle kvarstanna inom länsstyrelsen. Den nu- varande relativt smidiga personaldispositionen för prövningsnämndsarbetet samt för uppbördsorganisationen skulle försvåras, och det torde för övrigt vara osäkert om arbetsuppgifterna för ett sådant verks chef skulle bli tillräckligt stora.

Utredningen fann emellertid icke skäl att gå närmare in på denna fråga, då en omorganisation i länsinstansen efter dessa linjer ansågs draga ökade kostnader och kräva mera personal samt då tillskapandet av ett nytt verk knappast heller kunde antagas i och för sig medföra ökad effektivitet.

Såsom tidigare nämnts framlade 1950 års skattclagssakkunniga ett för- slag till taxeringsorganisation, som bland annat innebar att det egentliga taxeringsarbetet i första instans skulle utföras av tjänstemän, knutna till länsstyrelsen. För att möjliggöra en rationell organisation av detta arbete och av taxeringskontrollen borde enligt de sakkunnigas mening taxerings— sektionerna ombildas till särskilda från landskontoret fristående taxerings- avdelningar inom länsstyrelsen. Vidare uttalade de sakkunniga följande.

En sådan ombildning kan anses motiverad redan vid nuvarande organisation med hänsyn till skillnaden i fråga om arbetsuppgifter mellan å ena sidan taxe- ringssektionerna och å andra sidan landskontoret i övrigt och till de olägenheter, som är oundvikliga vid nuvarande organisation. Om taxeringsarbetet i första in- stans skall kunna genomföras på sätt som föreslagits synes det vara nödvändigt att ha taxeringsavdelningarna organiserade såsom självständiga avdelningar. En sådan anordning torde vidare vara påkallad för att den samordning av de olika taxeringsavdelningarnas arbete genom särskilt centralt organ, som i annat sam— manhang föreslås, skall kunna genomföras.

De sakkunniga framhöll även som sin mening att taxeringsintendenten icke hade den självständiga tjänsteställning, som motsvarade de honom ålagda uppgifterna och som torde vara en oundgänglig förutsättning för dessa uppgifters behöriga fullgörande. Därefter anfördes.

Sålunda ingår taxeringssektionen i landskontoret, för vilket landskamreraren är chef. Landskamreraren är därmed chef såväl för taxeringsintendenten som för övrig personal å taxeringssektionen, som har att syssla med taxeringskontroll och bevakande av det allmännas intresse i taxeringsfrågor. Lämpligheten av detta chefsskap kan ifrågasättas med hänsyn till landskamrerarens självskrivna ordfö- randeskap i prövningsnämnden. Visserligen torde landskamrerarens chefsskap för landskontoret och därmed jämväl för taxeringsintendenten och taxeringssektio- nen icke inrymma befogenhet för landskamreraren att exempelvis i särskilda ärenden ge intendenten direktiv hur det allmännas talan skall bevakas, men landskamreraren har dock genom sitt allmänna chefsskap för landskontoret jämte därav följande inflytande på personal- och anslagsdispositioncr enligt länssty- relseinstruktionen så mycken bestämmanderätt jämväl i fråga om taxeringssektio- nens personal, att ansvaret för denna sektions arbete måste anses åvila honom i avseenden, som är av väsentlig betydelse för arbetet å sektionen. önskemålen att ordföranden i prövningsnämnden skall vara helt fri från engagement i taxe- ringsarbetet i övrigt är sålunda för närvarande icke helt tillgodosedda.

Skattelagssakkunnigas förslag till ombildning av taxeringssektionerna till särskilda taxeringsavdelningar inom länsstyrelserna avstyrktes av flertalet remissinstanser, som yttrade sig i frågan, däribland samtliga länsstyrelser utom länsstyrelsen i Västerbottens län. I åtskilliga län anmälde emellertid taxeringsintendenterna reservationer till förmån för de sakkunnigas för— slag.

Bland de remissinstanser som tillstyrkte eller lämnade utan erinran de sakkunnigas förslag i denna del kan nämnas Föreningen Sveriges Taxe— ringsintendenter, som anförde följ ande.

Föreningen måste konstatera, att den nuvarande organisationen icke fungerat helt tillfredsställande. Att taxeringsintendenten dels skall vara ledare för taxe- ringsarbetet i länet, dels skall vara underställd landskamreraren har medfört vissa olägenheter av praktisk art.

Taxeringsintendenten är visserligen icke underställd landskamreraren, exem- pelvis när det gäller att avgöra, huruvida en granskningsaktion skall företagas. Hans möjligheter att genomföra granskningsåtgärd-er äro emellertid väsentligen beroende av tillgången på personal. Denna personal är underställd landskamre- raren såsom personalchef. Personalen utnämnes på landskamrerarens förslag och

lyder under honom. Biträdespersonalen är enligt regleringsbreven icke- fördelad mellan taxeringssektionen och landskontoret i övrigt, vilket ytterligare markerar taxeringssektionens beroende av landskamreraren. Att taxeringssektionen i an- slagsfrågor lyder under landskamreraren medför vidare, att avdelningens medels— behov skall prövas av denne. Avdelningens möjligheter till aktivt handlande i granskningsfrågor blir härigenom i icke ringa grad beroende av landskamrera— rens inställning till detta arbete.

Föreningen är väl medveten om att den nuvarande ordningen även företer po- sitiva drag. Att personalen vid behov kan dirigeras om mellan taxeringssektionen och uppbördssektionen är till fördel för arbetsplaneringen inom landskontoret. Att en sådan omdirigering även kan vara till nackdel för den sektion, som måste avstå personal, ligger dock i sakens natur.

En viktig fråga är på vad sätt en utbrytning av taxeringssektionen från lands- kontoret kommer att påverka befordringsgången för olika grupper av befattnings- havare. En vägledande synpunkt hör av naturliga skäl vara, att tjänstemännen inom taxeringssektionen skola bliva verkliga specialister på taxeringsfrågor. Å andra sidan kan det vara till fördel för befattningshavarnas allsidiga utbildning att juristerna under någon del av sin karriär få uppehålla tjänst inom annan del av landskontoret än taxeringssektionen. En sådan växlande befordringsgång torde, om löneställningen för de olika befattningarna på lämpligt sätt avväges, kunna förekomma även om taxeringssektionen utbrytes ur landskontoret och göres till en särskild avdelning inom länsstyrelsen. Men föreningen vill starkt understryka att detta icke får hindra att personer med särskild fallenhet för taxeringsarbete eller för kameralt arbete skola befordras inom en och samma avdelning. Om den ena eller den andra linjen i det särskilda fallet skall väljas är alltså till sist en av- vägningsfråga.

Några länsstyrelser fann det riktigare att helt bryta ut taxeringssektionen ur länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalade sig sålunda.

Landskamreraren är på grund av sin ställning som prövningsnämndens ord- förande bortkopplad från ledningen av taxeringsarbetet och det ankommer på taxeringsintendenten att »närmast under landshövdingen tillse att taxeringsarbe— tet i länet ordnas och bedrives på ett ändamålsenligt sätt» (18 5 första stycket länsstyrelseinstruktionen). Detta stadgande lärer i praktiken innebära att taxe- ringsintendenten underrättar landshövdingen om vilka grupper skattskyldiga, som han avser ägna särskild uppmärksamhet, samt bringar till hans kännedom ett eller annat mera anmärkningsvärt taxeringsfall. Landshövdingen torde i allmän- het varken besitta erforderlig sakkunskap eller över huvud hava möjlighet att hålla hand över taxeringsarbetets bedrivande. Den nuvarande föreskriften i vad avser landshövdingen torde knappast kunna efterlevas och det är ett vid flera tillfällen tidigare framfört önskemål, att en ändring härutinnan kommer till stånd. Tillsynen över taxeringsarbetets bedrivande bör vara en uteslutande på taxerings- intendenten ankommande uppgift.

Med hänsyn till den ställning den tilltänkta taxeringsstyrelsen skulle få gente— mot taxeringsavdelningarna och i betraktande av att taxeringsarbetet faktiskt bedrives fristående från och oberoende av länsstyrelsens verksamhet i övrigt synes förslaget att inrätta särskilda taxkeringsavdelningar inom länsstyrelsens ram föga tilltalande. Mera konsekvent vore, att taxeringssektionerna utbrötes ur läns— styrelseorganisationen och gjordes till självständiga taxeringskontor, ett i varje län, sorterande under taxeringsstyrelsen. Då de sakkunniga synas förmena att taxeringsarbetet skall bedrivas kontinuerligt hela året och taxeringsavdelningarna

bli självförsörjande i fråga om personal, bortfaller behovet att för arbetstoppar inom taxeringsavdelningarna låna arbetskrafter från landskontorets övriga sek- tioner.

Det sålunda antydda uppslaget bör _— därest en taxeringsstyrelse anses böra komma till stånd _ närmare övervägas. Med hänsyn till sambandet mellan taxe- ring och uppbörd torde därvid frågan om uppbördsförvaltningarnas ställning inom den nya organisationen icke kunna lämnas helt å sido. Frånskiljande från länsstyrelserna av såväl taxeringssektionerna som uppbördssektionerna för bil- dande tillsammans av lokala skatteverk under överinseende av ett centralt organ, som därvid kan benämnas skattestyrelse, är därför även ett spörsmål som skulle kunna övervägas. Dessa organisationsfrågor ha emellertid stor räckvidd och kunna givetvis icke närmare bedömas utan särskild utredning.

Liknande synpunkter framfördes av länsstyrelsen i Örebro län, som an- förde följande.

Vad angår organisationen på länsstadiet kan det ifrågasättas om inte det rik- tigaste vore att helt bryta ut taxeringssektionen ur länsstyrelsen och göra den till ett fristående länsorgan, direkt underställt en central taxeringsmyndighet. Taxe- ringsverksamheten förefaller numera vara något främmande för länsstyrelsens naturliga administrativa uppgifter, och den bedrives redan nu mycket självstän- digt i förhållande till den övriga länsstyrelsen. I varje fall finns ingen möjlighet för landshövdingen att utöva den tillsyn som förutsättes i 18 % länsstyrelsein- struktionen.

Mot en sådan utbrytning kunna förvisso också skäl anföras. Dit hör svårigheten att på kort sikt ordna lokalfrågorna. Även det samband, som finnes mellan taxe- rings— och uppbördsavdelningarna, talar mot en sådan ändring. Vidare torde det, åtminstone på en del håll, vara så att man med nuvarande ordning kan bättre utnyttja viss personal, där den för tillfället bäst behövs.

Flera andra länsstyrelser framhöll det nära sambandet mellan taxerings— och uppbördsarbetet. Länsstyrelsen i Stockholms län underströk behovet av organisatorisk samordning mellan taxerings- och uppbördsuppgifterna och kom i anslutning härtill in på frågan om den s. k. saxande befordrings— gången. Länsstyrelsen yttrade sig härvidlag sålunda.

Utbildningen av tjänstemän å de olika avdelningarna har hittills varit gemen- sam beträffande stora grupper. Vad först angår landskanslistgruppeu, har hit- tills fordrats tjänstgöring inom alla landskontorets avdelningar. De erfarenheter. som härvid aspiranten kunnat vinna, kan svårligen överskattas. Utan erfarenhet av taxeringsarbete blir uppbördsmannen klent utbildad, utan erfarenhet av upp— hördsarbete kommer taxeringsmannen att stå främmande för stora områden av beskattningsväsendet. De lärdomar, som inhämtas under tjänstgöring å den ka- merala avdelningen, tillför aspiranten allmän administrativ kunskap av stort värde, vare sig han hamnar å taxeringssektionen eller uppbördssektionen.

På samma sätt förhåller det sig med aspiranten å juristtjänst. Om denne kan sägas, att han icke utan olägenhet kan undvara den allmänna administrativa skolning, som tjänstgöring å kameralsektionen bör kunna medföra.

Civilekonomerna har hittills endast utbildats å taxeringsavdelningen. Detta är en brist, som borde avhjälpas. Befattningshavare med sådan utbildning borde icke förmenas allmän administrativ skolning. De befattningshavare, som enligt försla- get skulle tjänstgöra som ordförande i taxeringsnämnd, bör erhålla erfarenhet av taxeringsarbete genom någon tids tjänstgöring ä taxeringssektionen.

Viss kritik har stundom riktats mot den s. k. saxade befordringsgången. I många fall har denna befordringsgång icke kunnat följas. Kritiken kan äga ett visst berättigande i det att täta ombyten av verksamhetsfält icke är tillfreds— ställande. Men å andra sidan är en allmän administrativ utbildning för taxerings- tjänstemännen i hög grad önskvärd. Denna utbildning bör läggas i botten av kar- riären, men den kan inte lämpligen undvaras utan men för arbetet och även för de skattskyldiga.

Skulle nu taxeringsavdelningarna som de sakkunniga föreslår bilda särskilda avdelningar inom länsstyrelsen vid sidan av landskansli och landskontor, skulle med all sannolikhet det nödvändiga samarbetet mellan taxeringsfolket och upp- bördsfolket om icke omedelbart så dock ganska snart uttunnas och försvåras. Sam— ordnandet finge ankomma på landshövdingen i stället för som nu på landskam— reraren.

Föreningen Sveriges Taxeringsrevisorer hade en annan uppfattning i frågan om den saxande befordringsgången. Föreningen uttalade.

Med hänsyn till taxeringsarbetcts natur måste det ställas mycket höga krav på en taxeringstjänstemans kunskaper och erfarenhet. Man måste fordra, att han är specialist på sitt område. Härför erfordras en grundlig utbildning samt lång erfarenhet av arbetet inom taxeringsväsendet. Det nuvarande förhållandet, som tillåter »hoppande» mellan å ena sidan taxeringssektionen och å andra sidan landskontorets övriga sektioner, främjar icke en effektiv taxering. En utbrytning av taxeringssektionen från landskontoret skulle eliminera dessa olägenheter. För- eningen vill därför understryka vikten av att en sådan omorganisation kommer till stånd.

Vad skattelagssakkunniga anfört beträffande landskamrerarens chet'skap över taxeringsintendenten bemöttes av bl. a. länsstyrelsen i Östergötlands län, som anförde.

Vad särskilt angår det förhållandet att landskamreraren är chef för landskon- toret i dess helhet kan länsstyrelsen icke finna annat än att detsamma medfört väsentliga fördelar icke minst för taxeringssektionen, som utan tvekan är den mest personalkrävande. Sålunda har särskilt vid toppbelastning å taxeringssek- tionen arbetskraft kunnat överföras från andra sektioner av landskontoret. Å andra sidan har det också hänt — ehuru inte så ofta —— att arbetskraft kunnat lösgöras från taxeringssektionen och tilldelas annan sektion av landskontoret, där arbetsanhopning tillfälligtvis uppstått. En viss smidighet och fasthet i organisa- tionen har sålunda skapats. Att så kunnat ske, har emellertid i väsentlig grad berott på att landskontorets olika sektioner stått under ledning av en gemensam chef. Den fördel, som härigenom vunnits, skulle emellertid förloras, om taxerings— sektionen ombildades till en fristående avdelning.

Några länsstyrelser framlade förslag till andra organisationsformer för att tillgodose syftet med de sakkunnigas förslag. Länsstyrelsen i Malmöhus län förklarade sig vara medveten om att det kunde föreligga skäl för att utåt markera att den personal, som huvudsakligen avsåges för taxerings- kontroll, icke i tjänsten intoge subordination i förhållande till prövnings— nämnden eller dess ordförande. I anslutning härtill yttrade länsstyrelsen vidare.

Taxeringsintendenten och särskilda för taxeringskontroll avsedda tjänstemän kan måhända förordnas såsom tjänstemän å länsstyrelsen utan att ingå i lands- kontorets personal. Innebörden härav är närmast att taxeringsintendenten får en ställning som påminner om en advokatfiskals, givetvis utan jämförelse i övrigt med avseende å arbetsuppgifterna. Länsstyrelsen får därmed liksom för närva- rande odelat ansvar för prövningsnämndsarhetet, varvid den nuvarande taxerings- sektionen blir ett kansli för förvaring av taxeringsmaterial och för handhavande av taxeringsgöromål, som ej utgör led i den egentliga taxeringskontrollen. Å denna sektion verkställes inregistrering, beredning och expedition av taxeringsmål och alla övriga göromål, som icke sammanhänger med taxeringsintendentens ställning som det allmännas partsombud. Vid sidan av denna taxeringssektion kan inrättas en taxeringsintendentens expedition, fristående från landskontoret. Å denna expe- dition tjänstgör, förutom taxeringsintendenten, av länsstyrelsen förordnade all- männa ombud och revisionspersonal.

Frågan om taxeringssektionerna borde ombildas till fristående taxerings- avdelningar inom länsstyrelserna eller om de i princip borde bibehållas var föremål för ingående överväganden av 1955 års taxeringssakkunniga. I sitt betänkande med förslag till ändrad taxeringsorganisation framhöll taxe- ringssakkunniga att ytterligare alternativ i denna fråga förelåg. Ett sådant vore att helt utbryta taxeringsorganisationen ur länsstyrelsen och skapa ett fristående taxeringsverk. Härom anförde de sakkunniga följ ande.

Med det naturliga samband som råder mellan folkbokföring, tax-ering och upp— börd synes dock en sådan organisation knappast tänkbar om inte samtidigt läns- styrelsens uppbördssektion och häradsskrivarorganisationen utbröts ur länsför- valtningen och tillsammans med taxeringssektionen fick bilda ett fristående skatteverk. Att enbart utbryta taxeringssektionen synes nämligen föga rationellt och skulle försvåra det samarbete, som nu råder och ej bör uppges, samt föran- leda åtskillig omgång i fråga om många arbetsuppgifter. En omorganisation av det vidsträckta slag som nu antytts torde emellertid vara ett spörsmål, som faller utom ramen för vårt utredningsuppdrag.

Efter att ha granskat de skäl, som av skattelagssakkunniga anförts för en utbrytning, övergick taxeringssakkunniga till att behandla skälen för att bibehålla gällande organisation och framhöll till en början att denna, de an— märkta bristerna till trots, visat sig funktionsduglig och vunnit en viss hävd. De sakkunniga underströk att man, när det gällde att bedöma värdet av organisationen, främst borde se till under vilka villkor den fått fungera och erinrade om att den organisation, som tillkom genom 1943 års reform, utsatts för en stark påfrestning bland annat genom den utomordentliga livaktigheten på beskattningsväsendets område, genom 1945 års folkbok- förings- och uppbördsreformer och genom den även av andra orsaker starka ansvällningen av arbetsbördan. De brister, som uppenbarats, hänförde de sakkunniga i huvudsak till att organisationen i förhållande till arbetsupp— gifterna var för knappt tilltagen samt — i någon utsträckning — till brister i den principiella uppbyggnaden av organisationen. De sakkunniga föreslog vissa åtgärder till avhjälpande av dessa brister.

Taxeringssakkunniga uttalade vidare följande.

Ett andra skäl att inte utbryta taxeringssektionen ur landskontoret ligger i de uppenbara fördelar som vinnes genom att vid behov arbetskraft kan dirigeras från en sektion till en annan. Åtminstone hittills har det regelmässigt varit taxe— ringssektionen, som dragit nytta härav. Något utnyttjande av personal på taxe- ringssektionen till annat än taxeringsuppgifter torde —— om man bortser från hä- radsskrivarvikariat _ knappast ha förekommit. Det kan ifrågasättas om icke denna omständighet starkt bidragit till att arbetsuppgifterna under den hårda pressen under 1940- och 1950-talen någorlunda kunnat bemästras. Utbrytes taxe- ringssektionen lär den smidiga form för tillfällig förstärkning av arbetskraften, som hittills tillämpats, inte längre komma ifråga. Ett tillfälligt överförande av personal från den ena avdelningen till den andra skulle förutsätta landshövding- ens medverkan.

Efter att åter ha erinrat om sambandet mellan taxerings- och uppbörds- väsendet behandlade de sakkunniga frågan om den s. k. saxande beford- ringsgången. Härvidlag framhölls att de taxeringstjänstemän, som hade examen från handelshögskola, i stor utsträckning saknade allmän admi- nistrativ erfarenhet och uttalades såsom önskvärt att de någon tid finge tjänstgöra vid de övriga sektionerna, något som knappast vore möjligt om taxeringssektionerna utbröts ur landskontoret.

De sakkunniga ansåg emellertid juristernas utbildningsprohlem allvar- ligare och anförde härom bl. a.

En jurist börjar efter tingstjänstgöring nästan undantagslöst som aspirant å tjänst som länsnotarie vid kameral- eller uppbördssektionen för att efter några år övergå till taxeringssektionen som taxeringsinspektör. Han passerar härefter en befordringsgång på tjänster ä kameralsektionen, uppbördssektionen och taxerings- sektionen för att så småningom, om han därtill visar sig lämpad, bli taxerings- intendent och landskamrerare. Under tider, då han inte är anställd å taxerings— sektionen, har han genom taxeringsuppdrag eller genom tillfälliga förordnanden å denna sektion möjlighet att i viss utsträckning hålla sig åt jour med utvecklingen i fråga om taxering. Som en utbildning för de högsta posterna inom landskon- toret, taxeringsintendent och landskamrerare, torde denna »saxande» beford- ringsgång — ursprungligen rekommenderad av beskattningsorganisationssakkun- niga _— vara ytterst värdefull, dels därför att den tillåter vederbörande vinna erfarenhet inom hela det ämnesområde, som landskontorets uppgifter omfattar _ något som med hänsyn till bl. a. det intima sambandet mellan folkbokföring, taxering och uppbörd torde vara i hög grad önskvärt _ dels därför att den all— mänt administrativa skolning, som härigenom erhålles, på ett värdefullt sätt kom- pletterar de erfarenheter, som vunnits vid tjänstgöringen på taxeringssektionen. Det förtjänar f. ö. framhållas, att landskanslisternas utbildningsproblem i allmän- het torde ha lösts efter ungefärligen motsvarande linjer, vilket framför allt inne- burit att häradsskrivarna, som i sin verksamhet har att handlägga ärenden, till- hörande alla tre sektionerna, kunnat ges en tillräckligt allsidig utbildning.

Sammanfattningsvis uttalade taxeringssakkunniga att vad som anförts beträffande den nuvarande organisationens funktionsduglighet, möjlighe- terna att smidigt utnyttja personal på hela landskontoret för taxeringsupp- gifter, sambandet mellan folkbokföring, taxering och uppbörd samt utbild— ningen av framför allt juristpersonalen, bibringat dem den uppfattningen att taxeringssektionerna alltjämt borde ingå som sektioner i landskontoren.

Taxeringssakkunnigas uppfattning i denna fråga delades av flertalet re- missinstanser och biträddes även av departementschefen.

Vid frågans behandling i riksdagen yrkades i en motion, att en utbryt- ning av taxeringssektionen måtte komma till stånd. Motionären framhöll därvid bl. a., att åtskillnad borde göras mellan den personal som hade att som allmänt ombud handlägga taxeringsmål och den som hade att bedöma desamma. Vidare erinrade motionären om att rekryteringen till landskam- rerare skedde bland taxeringsintendenterna och uttalade i anslutning här— till att det inte kunde vara lämpligt att till landskamrerare med uppgift att vara föredragande och opartisk ordförande i prövningsnämnd utsåges per— son med mångårig tjänst som taxeringsintendent. Ett förhindrande av en sådan befordringsgång skulle utan tvivel leda till ett ökat förtroende för prövningsnämnden.

Bevillningsutskoftet avstyrkte emellertid detta yrkande och anförde där- vid följande.

Det föreligger ett så nära samband mellan arbetet på taxeringssektionen och på uppbördssektionen att ett utbrytande av den förra skulle bli till nackdel för båda verksamhetsgrenarna. Vidare torde det vara av värde för utbildningen, att tjänstemännen på de olika sektionerna får någon tids erfarenhet av arbetet å de andra sektionerna inom landskontoret. Ett sådant utbyte skulle förmodligen inte komma till stånd, om taxeringssektionen utbrytes. Utskottet vill slutligen erinra om att, därest förslaget om inrättande av prövningsnämndens kansli genomföres, en klar gräns dras mellan arbetet inom taxeringssektionen och arbetet med att bereda mål till prövningsnämnden. Därigenom liksom genom de föreslagna åt— gärderna för stärkande av taxeringsintendentens ställning kan enligt utskottets uppfattning inte längre samma kritik som tidigare riktas mot att landskamreraren på en gång är ordförande i prövningsnämnden och chef för landskontoret.

Motionärens yrkande vann ej heller bifall i riksdagen.

Frågan om att förbättra den enskildes rättsskydd i skatteårenden har under senare år vid flera tillfällen motionsvägen bragts under riksdagens prövning. Här må erinras om de förslag som väckts om att vid länsstyrel- serna anställa en speciell befattningshavare för att _ gentemot taxerings- intendenten — tillvarataga de skattskyldigas intressen i taxeringsproce— duren, att stärka beskattningsmyndigheternas möjligheter att sprida sak— lig upplysning och meddela praktiska råd i deklarationsfrågor samt att för— stärka J O—ämbetet med en biträdande ombudsman med huvudsaklig uppgift att öva tillsyn över skatteområdet. Sistnämnda förslag _ jämte andra mo- tioner _ låg till grund för 1963 års riksdagsbeslut att hos Kungl. Maj:t anhålla om den utredning angående ombudsmannaämhetena, som 1963 års J O—utredning numera verkställt.

Övriga här nämnda motionsyrkanden föranledde däremot icke någon riksdagens åtgärd.

Med anledning av yrkanden i dessa frågor i motioner vid 1964 års riksdag

|

erinrade bevillningsutskottet om att ett flertal reformer genomförts under senare år i syfte att effektivisera taxeringsarbetet men också att tillgodose de skattskyldigas befogade krav på rättssäkerhet, såsom inrättandet av riksskattenämnden, 1956 års reform av taxeringsväsendet och införandet av den nya stadgan för kammarrätten. Utskottet framhöll vidare att, även om de vidtagna åtgärderna varit ägnade att i hög grad förbättra den en- skildes rättsskydd i taxeringsprocessen, reformarbetet långt ifrån kunde betraktas som avslutat. I detta sammanhang lämnade utskottet en redogö- relse för pågående eller nyligen avslutade utredningar, berörande dessa frågor, och uttalade därvid bl. a. att resultatet av landskontorsutredningens överväganden rörande taxerings- och uppbördsorganisationen liksom över- gången till automatisk databehandling inom uppbördsväsendet torde kom- ma att medföra betydande förbättringar från effektivitets- och rättssäker- hetssynpunkt inom taxeringsväsendet.

Beträffande förslaget om att tillsätta en särskild befattningshavare med uppgift att bevaka de skattskyldigas rätt gentemot taxeringsintendenten anförde utskottet.

Enligt 1 & taxeringsförordningen skall taxeringarna för inkomst och förmögen- het ske i överensstämmelse med skatteförfattningarna och så att de blir i möj- ligaste måtto likformiga och rättvisa. Det åligger taxeringsnämndsordförandena och taxeringsassistenterna att utöva kontroll till ledning för en noggrann och till— förlitlig taxering. För att ytterligare markera taxeringsnämndens och dess leda- möters i princip opartiska ställning vidtogs i samband med genomförandet av 1956 års taxeringsreform den ändringen i fråga om kronoombudets uppgifter att den tidigare särskilt inskrivna skyldigheten för honom att tillvarata kronans rätt utgick. Riksdagens revisorer har i sin berättelse till årets riksdag konstaterat, att de lokala taxeringsnämnderna ändrar deklarationerna inte endast till fördel för det allmänna utan även i betydande utsträckning till de skattskyldigas förmån, vilket revisorerna anser utgöra belägg för att de synpunkter, som varit avgö- rande vid tillkomsten av gällande taxeringsförordning även beaktas i det prak— tiska taxeringsarbetet. Även taxeringsintendenten har enligt bestämmelserna i 17 % taxeringsförordningen att verka för att taxeringarna blir likformiga och rättvisa, och enligt 101 & äger han i vissa fall anföra besvär till den skattskyldiges förmån. Vidare må erinras om att enligt 86 % taxeringsförordningen prövningsnämnden äger rätt att åsätta en lägre taxering än som yrkats av någondera parten.

Utskottet ansåg det således kunna konstateras att granskningen av dekla- rationerna och prövningen av besvär skulle ske objektivt och med beaktan- de av såväl de skattskyldigas som det allmännas intressen. Enligt utskottets mening gav nuvarande bestämmelser de skattskyldiga tillräckliga garantier från rättsskyddssynpunkt. Utskottet fann därför inte skäl förorda tillsät- tandet av särskilda befattningshavare för att bevaka de skattskyldigas rätt.

Förslaget om ökade möjligheter för allmänheten att erhålla råd och an- visningar i skattefrågor föranledde bevillningsutskottet till följande utta- lande.

Det är givetvis angeläget att de skattskyldiga äger insikter i deklarationsförfa— randet och åtminstone känner till det elementära innehållet i skattelagstiftningen. Detta förutsätter att en generell upplysningsverksamhet äger rum. För detta torde vara tämligen väl sörjt genom den verksamhet, som olika taxeringsmyndigheter, näringsorganisationer, tidningar, banker m. fl. bedriver. Härutöver föreligger be- hov av individuell vägledning. I taxeringsnämndsordförandenas skyldigheter in- går enligt 7 g taxeringsförordningen att lämna deklarations- eller uppgiftsskyldig de upplysningar, som är erforderliga för deklarations- eller uppgiftsskyldighetens fullgörande. Vidare brukar de skattskyldiga erhålla råd och upplysningar av personal på länsstyrelser, häradsskrivarkontor m. m. Den som önskar förhands- besked i någon fråga har enligt 18 & taxeringsförordningen möjlighet att erhålla sådant efter hänvändelse till riksskattenämnden. Enligt utskottets uppfattning er— håller allmänheten redan nu upplysningar och vägledning i den omfattning, som rimligen kan begäras.

Utskottet fann därför inte anledning tillstyrka bifall till detta yrkande, som ej heller bifölls av riksdagen.

Frågorna om rättssäkerhet i taxeringsarbetet m. in. har motionsvägen varit föremål för riksdagens behandling även åren 1965 och 1966. Motio- nerna har emellertid inte föranlett några åtgärder från riksdagens sida.

KAPITEL IV

Landskontorets nuvarande organisation och arbetsuppgifter

Länsstyrelsen består av två avdelningar, landskansliet och landskontoret, samt, utom i Gotlands län, en länspolischefsexpedition. Landskamreraren är chef för landskontoret och som sådan landshövdingens ställföreträdare för denna avdelning.

Landskontoret är indelat i en kameralsektion, en taxeringssektion och en uppbördssektion. Därjämte finns ett datakontor, vilket utgör en sär- skild sektion utom i Uppsala, Gotlands, Blekinge, Hallands och Jämtlands län, där kontoret ingår i uppbördssektionen. Till kameralsektionen hör prövningsnämndens kansli och till taxeringssektionen ett varuskattekon- tor. Vid landskontoret i Göteborgs och Bohus län finns därjämte en sär- skild sektion för sjömansskatteärenden (sjömansskattekontoret).

Sektionschefer är, för taxeringssektionen en förste taxeringsintendent samt för kameralsektionen och uppbördssektionen vardera en förste läns- assessor. På landskontoret i Gotlands län är emellertid landskamreraren chef för kameralsektionen. Sjömansskattekontoret i Göteborgs och Bohus län förestås av en kontorsföreståndare.

På kameralsektionerna tjänstgör _ förutom sektionschefen _ läns- assessorer, förste länsnotarier och länsnotarier, landskanslistpersonal (läns- assistenter, förste landskanslister och landskanslister) och biträdesperso- nal i olika grader. Föreståndare för prövningsnämndens kansli är en länsassessor i samtliga län utom Gotlands län.

Taxeringssektionerna kan anses vara indelade i tre arbetsenheter, nämli- gen »allmän detalj», »revisionsdetalj» och >>varuskattedetalj>> (varuskatte— kontor). På de allmänna detaljerna tjänstgör taxeringsintendenter, biträ- dande taxeringsintendenter, förste taxeringsinspektörer och vissa länsno- tarier, samt på revisionsdetaljerna revisionsintendenter, länsrevisorer, bi- trädande länsrevisorer, förste taxeringsrevisorer och taxeringsrevisorer. Va— ruskattekontoren förestås av en taxeringsintendent eller en biträdande taxe- ringsintendent i samtliga län utom Gotlands län, där förste taxeringsinten- denten även fungerar som föreståndare för varuskattekontoret. Vidare tjänstgör landskanslist— och biträdespersonal på de olika detaljerna. Till taxeringssektionerna hör också taxeringsassistenterna och deras biträdes- personal.

Uppbördssektionerna sysselsätter _ förutom sektionschefen och, i Stock- holms län, en länsnotarie _ landskanslist— och biträdespersonal. Datakon-

toren har i de län, där kontoren bildar särskilda sektioner, en byrådirektör som sektionschef och som övrig personal en förste byråinspektör, en lands- kanslist (i vissa län), assistenter och biträdespersonal.

Antalet befattningshavare av olika slag enligt landskontorets personal— plan framgår av bilaga 1. Utöver tjänsterna på personalplanen har varje länsstyrelse ett växlande antal extra eller tillfälligt anställda. Dessutom finns viss personal (expeditionsvakter, telefonister etc.) upptagen på den för landskansliet och landskontoret gemensamma personalplanen.

Enligt 28 5 1 mom. länsstyrelseinstruktioncn är tjänsteman skyldig att handlägga ärenden som tillhör annan sektion inom avdelningen än den som han tjänstgör på. Länsstyrelsen kan också besluta att tjänsteman vid den ena av länsstyrelsens båda avdelningar tillfälligt skall utföra göromål på den andra avdelningen eller på länspolischefsexpeditionen. Dessa be- stämmelser gäller -dock inte förste taxeringsintendenten.

Vidare åligger det enligt 27 5 1 mom. länsstyrelseinstruktionen varje tjänsteman på landskontoret att lämna landskamreraren och, om länssty- relsen inte bestämmer annat, förste taxeringsintendenten det biträde, som erfordras vid fullgörande av de uppgifter som åligger dem enligt skatte- och taxeringsförfattningarna. Förste taxeringsintendenten får dock inte au- litas att biträda landskamreraren, om inte länsstyrelsen förordnar härom.

Landskamreraren har såsom avdelningschef befogenhet att göra de till- fälliga ändringar i tjänstgöringen på sektioner, som erfordras med hänsyn till arbetets behöriga gång, eller motsvarande ändringar i arbetsfördel- ningen. Sådana ändringar äger han emellertid inte vidtaga såvitt angår förste taxeringsintendenten eller denne underställd personal.

Inom ramen för i länsstyrelseinstruktionen eller eljest av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter skall länsstyrelsen i arbetsordning eller annorledes bestämma hur beslutanderätten i skilda ärenden skall utövas. Med avseen- de härpå kan landskontorsärendena indelas i följande grupper, nämligen:

landshövdingeärenden, i vilka landshövdingen efter föredragning ensam fattar beslut;

avdelningschefsärenden, som avgörs av landskamreraren efter föredrag- ning av annan befattningshavare;

sektionsärenden, i vilka sektionschef eller annan föredragande likaledes efter föredragning av eller i närvaro av annan befattningshavare utövar beslutanderätten; samt

enmansärenden, där föredraganden beslutar ensam. Indelningen av olika ärenden i dessa grupper växlar betydligt mellan länen, beroende på länens storlek, lokala förhållanden och andra skäl. Be- träffande landskontorets verksamhetsområde torde dock allmänt kunna sägas att föredragning inför landshövdingen förekommer i relativt begrän- sad omfattning. Till landshövdingens avgörande hänskjuts emellertid bl. a. personalärenden av större vikt, såSOm tillsättning av och avsked för per-

sona], som films upptagen på personalplanen, utfärdande av tjänstgörings- betyg samt ärenden rörande fel och försummelse i tjänsten. Viktigare remisser i frågor, som berör landskontorets område, föredras också re— gelmässigt för landshövdingen. På grund av bestämmelsen i 18 & länssty- relseinstruktionen, enligt vilken förste taxeringsintendenten skall närmast under landshövdingen tillse att taxeringsarbetet i första instans ordnas och bedrives på ett ändamålsenligt sätt, har landshövdingen vidare att på föredragning av förste taxeringsintendenten besluta i hithörande ärenden. Dessutom fastställer landshövdingen likaledes på förste taxeringsintenden- tens föredragning sådana allmänna föreskrifter angående taxeringsmålens fördelning på olika befattningshavare, som avses i 21 5 1 mom. länsstyrelse- instruktionen.

Som avdelningschef deltar landskamreraren i handläggningen av ärende, som annan befattningshavare på landskontoret föredrar för landshövding— en, om inte särskilda skäl föranleder annat. Han får emellertid inte deltaga i handläggningen av ärenden rörande taxeringsarbetet i första instans eller vid fastställandet av nyssnämnda allmänna föreskrifter. I detta samman- hang kan även nämnas att, om landskamrerare och förste taxeringsinten- dent har olika meningar i avdelningschefsärende, i vars handläggning förste taxeringsintendenten skall deltaga, ärendet underställes landshövdingens avgörande.

Vid sidan av de egentliga uppgifterna som avdelningschef ankommer på landskamreraren att vara ordförande i prövningsnämnd och fastig— hetsprövningsnämnd. I denna egenskap har landskamreraren även att upp— rätta förslag till anvisningar för nästkommande års taxering samt att, sedan förslaget underställts riksskattenämnden, förelägga prövningsnämn- den förslaget jämte de erinringar mot detsamma, som riksskattenämnden funnit anledning framställa, varefter prövningsnämnden skall fastställa anvisningar för taxeringen. I-nför allmän fastighetstaxering åligger det landskamreraren att vidtaga förberedande åtgärder, vilka utmynnar i för- slag till anvisningar för fastighetstaxeringen inom länet, däri inbegripet lokala skogstaxeringsanvisningar. Även dessa anvisningar skall insändas till riksskattenämnden för granskning, varefter de jämte eventuella erin— ringar skall föreläggas fastighetsprövningsnämnden för fastställelse.

Antalet prövningsnämndsmål i olika län och antalet besvär till skatte- domstolarna framgår av bilagorna 2, 3 a, 3 b och 4.

Med särskild hänsyn till prövningsnämndsarbetets omfattning finns fr. o. m. den 1 juli 1962 inrättade tjänster som förste länsassessor med uppgift att vara landskamrerarens ställföreträdare i de tre mest arbets- tyngda länen, Stockholms län, Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län.

De ärenden, SOm handlägges på landskontoret, anges i 10 5 2 mom.

länsstyrelseinstruktionen och grunden för ärendenas fördelning på sek- tionerna i 12 & instruktionen. Den närmare fördelningen på grundval av sistnämnda stadgande sker enligt av Kungl. Maj:t fastställda diarie- planer.

Till handläggning inom kameralsektionen hänföres huvudparten av de i nyssnämnda författningsrum angivna ärendegrupperna. Under den sam- manfattande beteckningen »andra allmänt ekonomiska eller till kameral— förvaltningen hörande eller därav direkt härflytande frågor» inbegripes kassarörelsen samt en omfattande anordnings- och bokföringsverksamhet.

En betydande ären-degrupp utgör personal- och löneärenden. Hit hör ärenden som angår tillsättning, tjänstledighet, vikariat och avsked, fel och försunnnelse i tjänsten samt andra personalfrågor rörande tjänstemän på landskontoret, för länsstyrelsen gemensam personal samt tjänstemän inom fögderiorganisationen och den lokala exekutionsorganisationen även— som ärenden rörande pensioner och löneklassuppflyttningar för tjänstemän vid landsstaten samt förande av tjänstematrikel för landsstaten. Vidare utbetalar kameralsektionen löner och andra ersättningar —— förutom till landsstatens befattningshavare -—— till personal vid länsskolnänmden och länsarkitektorganisationen, samt handlägger frågor rörande reseersättning— ar, expenser med mera beträffande andra områden av den statliga verk— samheten i länet, bl. a. civilförsvaret.

Kameralsektionen svarar vidare för inkomst- och utgiftsbokföring av skatter o. dyl. Sålunda bokföres där de skattemedel, som efter utgången av varje uppbördstermin redovisas till länsstyrelsen av postens skatteav— delning i residensstaden, och de medel, som månatligen inlevereras av exekutionsmyndigheterna eller som eljest inbetalas till länsstyrelsen, även— som influtna bilskatter, allmän varuskatt och diverse andra allmänna medel. Restitutioner av skatter o. dyl. liksom utbetalning av kommunerna tillkommande skattemedel och skatteutjämningsbidrag ombesörjes även av kameralsektionen.

En ärendegrupp, som särskilt på senare år fått en betydande omfatt- ning, är tillsynen över stiftelser samt permutationsfrågor. Arbetsuppgif— terna inom detta område avser bl. a., att i den mån anmälningsplikt för stiftelsen föreligger mottaga anmälan om grundad stiftelse, att där så be- gäres fastställa stadgar för stiftelse, som finnes främja ett allmännyttigt ändamål, att öva tillsyn över sådan stiftelse —— innebärande bl. a. årlig kontroll av dess förvaltning och av det räkenskapsutdrag, stiftelsen är skyldig lämna — samt att föra förteckning över anmälda stiftelser och granskningsliggare.

Kameralsektionen — här bortses i. V. från det i denna sektion inordnade prövningsnämndens kansli —— handhar även vissa uppgifter inom beskatt— ningsväsendet, nämligen dels ärenden rörande gåvoskatt och arvsskatt, dels

vissa frågor beträffande taxeringsorganisationen. I gävoskatteärenden, där länsstyrelsen är beskattningsmyndighet, ankommer på kameralsektionen bl. a. att granska inkomna gåvoskattedeklarationer, att fastställa gåvoskatt och tillse att denna inbetalas inom föreskriven tid samt att förordna om uttagande av felande belopp i den ordning, som enligt uppbördsförordning— en gäller för indrivning av restförd skatt.

Fr. o. m. den 1 januari 1965 är länsstyrelsen även uppbördsmyndighet i fråga om arvsskatt. På länsstyrelsen härvidlag ankommande uppgifter ombesörjes i allmänhet på kameralsektionen, som också skall värda och bevaka sådana skuldförbindelser och säkerheter, vilka lämnats i ärenden rörande anstånd med erläggande av arvs- och gåvoskatt.

Följande ärenden inom taxeringsområdet handlägges på kameralsektio— nen, nämligen:

indelning av länet i taxeringsdistrikt och fastighetstaxeringsdistrikt; bestämmande av de särskilda taxeringsnämndernas verksamhetsområ— den;

förordnande av ordförande och kronoombud i taxeringsnämnd samt — vid allmän fastighetstaxering _— ordförande och en ledamot i fastighets- taxeringsnämnd, ävensom fastighetstaxeringsombud och konsulenter för taxering av vattenfallsfastighet;

förordnande av taxeringsassistent att biträda särskild taxeringsnämnd; utseende av vissa ledamöter och suppleanter i fastighetsprövningsnämnd; upprättande av förslag till ledamöter och suppleanter i prövningsnämnd; bestämmande av ersättningar för taxeringsarbetet; samt besvär över val av ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnd eller fastighetstaxeringsnämnd.

Kameralsektionen handlägger vidare ärenden rörande utdömande av vite. Hit hör främst viten, som förelagts enligt taxeringsförordningen, varuskat- teförordningen och uppbördsförordningen. Antalet diarieförda vitesären- den framgår av bilaga 5.

Prövningsnämndens kansli har främst till uppgift, att ombesörja dia- rieföring av besvär och framställningar till prövningsnämnden och kam- marrätten, att vidtaga åtgärder för komplettering av besvär och framställ— ningar med deklarationer och taxeringslängdsut-drag, att föranstalta om erforderlig kommunicering mellan parterna —— såväl i prövningsnämnds- processen som i mål rörande besvär hos skattedomstolarna —— och om den utredning, som erfordras för måls eller ärendes avgörande och som inte förebringas av part, att upprätta föredragningspromemorior och pro— tokoll, att ombesörja expedition av prövningsnämndens beslut samt kam- marrättens och Kungl. Maj:ts utslag, samt att i övrigt biträda prövnings- nämnden och dess ordförande bl. a. med att utarbeta förslag till sådana

anvisningar för taxeringen, som enligt vad förut sagts landskamreraren skall upprätta.

Om genom prövningsnämndens beslut taxering tillkommit eller ändrats, skall underrättelse härom genom kansliets försorg tillställas lokal skatte- myndighet för på denna myndighet ankommande åtgärder. Vidare åligger det den tjänsteman inom prövningsnämndens kansli, som därtill förord- nas, att i vissa fall i taxeringslängden verkställa anteckningar om änd- ringar eller tillägg i taxeringarna.

På prövningsnämndens kansli handlägges därjämte regelmässigt vissa ärenden, som inte direkt sammanhänger med prövningsnämndens verk- samhet. Genom att kansliet i allmänhet omhänderhar länsstyrelsens dekla- rationsarkiv, ankommer sålunda på kansliet att avgöra frågor om utläm- ning av deklarationer och andra deklarationsären-den.

Av taxeringsintendent meddelat beslut om fastställelse av preliminär all— män varuskatt kan enligt 79 å varuskatteförordningen överklagas hos länsstyrelsen. Sådana besvärsärenden handlägges på prövningsnämndens kansli. Detsamma gäller framställningar enligt 39 5 4 mom. taxeringsför- ordningen om befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift. I des- sa båda ärendegrupper må talan mot länsstyrelsens beslut ej föras.

Prövningsnämndens kansli har därjämte att ta befattning med ärenden rörande beslut om handräckning vid taxeringsrevision samt framställning om handlings undantagande från taxeringsrevision.

På taxeringssektionen handlägges skatte- och taxeringsfrågor, i den mån de inte hör till annan sektion. I 34 5 länsstyrelseinstruktionen föreskrives därjämte, att förste taxeringsintendenten, även om han ej är föredragan- de, skall deltaga i handläggningen av ärenden, vilka enligt gällande taxe- ringsförfattningar handlägges av länsstyrelsen. Hit hör flera av de åren- den, som enligt vad förut sagts, avgöres på kameralsektionen, såsom länets indelning i taxeringsdistrikt och fastighetstaxeringsdistrikt, förordnande av taxeringsfunktionärer samt bestämmande av taxeringsarvoden. Förste taxeringsintendenten äger emellertid icke deltaga i handläggningen av vis- sa dylika länsstyrelseärenden, nämligen sådana som avser upprättande av förslag till ledamöter i prövningsnämnd, utseende av ledamöter i fas- tighetsprövningsnämnd eller av föredragande enligt 78 & taxeringsförord- ningen, förordnande av befattningshavare jämlikt 85 å taxeringsförord- ningen, uttagande av vite enligt bestämmelserna i taxeringsförfattningarna, handräckning jämlikt 2 g lagen om handräckning vid taxeringsrevision eller undantagande av handling från taxeringsrevision enligt 7 5 nämnda lag eller 56 5 4 mom. taxeringsförordningen.

En annan länsstyrelsens uppgift är enligt 59 & taxeringsförordningen att vaka över att taxeringsarbetet i första instans inom länet ordnas och bedrives ändamålsenligt. Såsom förut nämnts ankommer det på förste

taxeringsintendenten att närmast under landshövdingen tillse att så blir fallet, medan landskamreraren inte får ta befattning med hithörande ären— den. I detta hänseende åligger det förste taxeringsintendenten att övervaka taxeringsnänmdernas arbete samt att vid behov lämna råd, upplysningar och annat bistånd. Om förste taxeringsintendenten lämnar allmänna anvis- ningar föwr taxeringsarbetets bedrivande, skall han insända dessa till riks- skattenämnden.

I anslutning härtill må även erinras om den verksamhet, som med av- seende på taxeringsarbetet i första instans mera direkt rör de skattskyldiga i länet, såsom förste taxeringsintendentens befogenhet att medge anstånd med självdeklarations avlämnande samt att infordra kontrolluppgifter och andra handlingar för taxeringsnämndernas arbete. Taxeringssektionerna utövar även viss 'serviceverksamhet gentemot allmänheten genom att till- handahålla deklarationsblanketter m. m. och genom att besvara för— frågningar från de skattskyldiga i deklarations- och andra taxeringsfrågor.

På taxeringssektionen handlägges vidare nägra ärendegrupper, som kan hänföras till området för länsstyrelseförvaltningen. Hit hör utfärdande av vederhäftighetsintyg och medellöshetsintyg samt åsättande av särskilt värde på fast egendom enligt förordningen om arvsskatt och gåvoskatt.

Förste taxeringsintendenten har såSOm sektionschef _ förutom att 'full- göra vad som enligt 19 5 1 mom. länsstyrelseinstruktionen åligger varje sektionschef _ tillagts befogenhet att i enlighet med tidigare berörda, av länsstyrelsen fastställda allmänna föreskrifter lämna närmare anvisningar angående delegering till olika befattningshavare av taxeringsmål, taxerings- revisionsarbetets bedrivande och taxeringsassistenternas arbetsuppgifter under tid, då taxeringsarbetet i taxeringsnämnderna ej pågår. I hans upp- gift som sektionschef inrymmes också att öva tillsyn över de lokala skatte- myndigheterna i vad avser deras medverkan i taxeringsarbetet.

Den helt övervägande delen av arbetsbördan på taxeringssektionen ankny— ter till de åligganden, som enligt 17 5 taxeringsförordningen åvilar förste taxeringsintendenten. Denne skall enligt vad som stadgas i denna para- graf, med iakttagande av bestämmelserna i förordningen, bevaka det all- männas rätt i taxeringsfrågor samt, verka för att taxeringarna blir lik-for- miga och rättvisa. Han skall därvid i erforderlig omfattning granska verk- ställda taxeringar samt särskilt uppmärksamma ojämnheter mellan taxe- ringar i olika taxeringsdistrikt. Förste taxeringsintendentens uppgifter i dessa hänseenden är dels »defensiva», d. v. s. hänförliga till hans ställ- ning som motpart till skattskyldig, som själv anför besvär, dels »offen- siva», dä taxeringsintendenten själv anför besvär med yrkande om änd- ring — höjning eller sänkning — i skattskyldigs taxering.

Uppgiften att föra det allmännas talan i taxeringsmål delegeras regel— mässigt i betydande utsträckning till annan kvalificerad personal, främst

på den allmänna detaljen. I viss grad brukar dock sådan delegation även meddelas revisionspersonal, i första hand revisionsinten—denten, särskilt beträffande sådana mål, i vilka taxeringsrevision förekommer, samt taxe— ringsintendenten på varuskattekontoret, speciellt i mål rörande allmän varuskatt.

Med förste taxeringsintendentens processuella verksamhet sammanhänger hans åliggande enligt 49 å uppbördsförordningen att avge yttrande över skattskyldigs framställning till lokal skattemyndighet om anstånd med inbetalning av skatt.

Andra uppgifter som åvilar förste taxeringsintendenten är hans skyldig— het att till åklagare göra anmälan vid deklarationsförsummelser och under- låtenhet att avge kontrolluppgifter 111. m. samt då anledning förekommer att brott mot skattestrafflagen förövats, ävensom att göra anmälan till läns- styrelsen om uttagande av vite, som förelagts enligt föreskrifterna i taxe- ringsförordningen eller förordningen om allmän varuskatt. Anmälan som avser brott mot s.kattestrafflagen skall göras av förste taxeringsintenden— ten, medan övriga här nämnda uppgifter får fullgöras av annan, som mot- tagit uppdrag att utföra på taxeringsintendenten ankommande göromål. Det åligger förste taxeringsintendenten att på sätt stadgas i 57 5 2 mom. första stycket taxeringskungörelsen föra viss statistik i förevarande hän- seenden, av vilken statistik sammandrag varje år skall tillställas riksskatte- nämnden.

Vid revisionsdetaljen är den huvudsakliga arbetsuppgiften att utföra taxeringsrevisioner. Beslut härom får meddelas endast av förste taxerings- intendenten. Även taxeringsrevisionerna kan indelas i defensiva och offen- siva, varvid de defensiva avser bokföringsgranskning, som företas i an- ledning av skattskyldigs besvär, medan de offensiva revisionerna sker av andra skäl, såsom t. ex. på grund av anmälningar från taxeringsnämnder- na. Till den offensiva revisionsverksamheten hör den taxeringskontroll- verksamhet, ofta i form av riksomfattande kategorigranskningar, som kommer till stånd på initiativ av riksskattenämnden. Förste taxeringsin- tendenten är skyldig att fortlöpande ge riksskattenämnden del av resulta- tet och fortgången av sådan av nämnden initierad kontrollverksamhet. Vi— dare har förste taxeringsintendenten att årligen till riksskattenämnden in- sända redogörelse för taxeringsrevisionsarbetet inom länet. På grundval av dessa redogörelser har upprättats statistik över revisionsarbetet i länen på sätt framgår av bilagorna 6 a—d.

På revisionsdetaljerna ombesörjes vidare arbetet med att utarbeta för- slag till värden på icke börsnoterade aktier. Där brukar också utföras aktua— lisering av det kortregister över aktiebolag, som länsstyrelsen skall ha upp— upprättat i och för tillämpning av utskiftningsskatteförordningen.

Revisionsintendenten har att enligt länsstyrelsens föreskrifter och förste

taxeringsintendentens närmare anvisningar leda och fördela arbetet inom revisionsdetaljen. Denna uppgift såsom arbetsledare gäller också i för- hållande till taxeringsassistenterna, dock endast under tid, då taxerings- arbetet i taxeringsnämnderna ej pågår.

Länsstyrelsen har att utöva ledningen i fråga om taxering och uppbörd av allmän varuskatt inom länen. Det åligger sålunda länsstyrelsen att föra varuskatteregister, att mottaga varuskattedeklarationer samt att svara för debitering av slutlig, kvarstående och tillkommande allmän varuskatt. Det ankommer emellertid på förste taxeringsintendenten att övervaka, .att skattskyldig behörigen avgiver deklaration och inbetalar preliminär allmän varuskatt. Förste taxeringsintendenten har vidare —— i likhet med vad som gäller beträffande inkomsttaxeringen — ålagts att bevaka det allmännas rätt i frågor om taxering till allmän varuskatt samt verka för att varuskat- tetaxeringarna blir likformiga och rättvisa.

Samtliga ifrågavarande uppgifter handlägges inom uaruskattekontoret, vilket, som tidigare nämnts, i samtliga län utom Gotlands län förestås av en taxeringsintendent.

Varuskattekontoret har sålunda att tillse att rörelseidkare, som är s.katt- skyldiga till allmän varuskatt, blir registrerade och att de erlägger pre- liminär allmän varuskatt i fastställd ordning, i regel för redovisningsperiod omfattande två månader. Skatten betalas av de skattskyldiga till ett centralt postgirokonto med användande av särskilda inbetalningskort. En avskilj- bar del av dessa utgör deklaration till preliminär allmän varuskatt. Skatte— redovisningen handhas med hjälp av hålkortsmaskiner av postgirokonto- ret, som efter redovisningsperiodens slut tillställer länsstyrelserna dekla- rationerna jämte uppbördslistor. På varuskattekontoren granskas deklara— tionerna, och den som underlåtit att deklarera erinras om deklarations- skyldigheten eller anmanas —— eventuellt mot vite — att lämna deklara- tion. I de fall, där skönstaxering måste tillgripas, liksom eljest då skatt ej inbetalats eller erlagts med för lågt belopp, skall varuskatteintendenten ge- nom fastställelsebeslut bestämma den preliminära skatt, som den skatt— skyldige har att erlägga. Genom fastställelsebeslut bestämd skatt, i före- kommande fall jämte restavgift, skall inbetalas till ett särskilt postgiro- konto för varje länsstyrelse. Betalas ej sådan skatt i föreskriven tid och ordning, överlämnas fastställelsebeslutet till uppbördssektionen för upp- debitering och indrivning.

Den årliga taxeringen till allmän varuskatt av rörelseidkare verkställes av de särskilda taxeringsnämnderna i samband med inkomsttaxeringen. Taxeringsmaterialet _ främst de preliminära varuskattedeklarationerna — tillhandahålles taxeringsnämnderna samlat och sammanställt för varje skattskyldig och förvärvskälla.

Debiteringen av slutlig allmän varuskatt utföres av postgirokontoret med hålkortsmaskiner. Då ansvaret för debiteringen åvilar länsstyrelsen, an-

kommer på varuskattekontoret att kontrollera densamma. I samband här- med undersökes genom indrivningsmyndigheternas försorg, huruvida skatt- skyldiga som är berättigade till överskjutande skatt häftar för restförda skatter eller ej.

Arbetsuppgifterna på uppbördssektionen kan i huvudsak hänföras till tre områden: uppbörd, indrivning och folkbokföring.

Inom uppbördsväsendet gäller för närvarande att arbetet med debitering av sådana skatter och avgifter, som nämns i 1 5 uppbördsförordningen, ut- föres av lokal skattemyndighet, medan skattekrediteringen i huvudsak om- besörjes av postens skatteavdelning i residensstäderna. Den slutliga upp- bördsredovisningen ankommer på länsstyrelsen.

Länsstyrelsen har att utöva kontroll över de lokala skattemyndigheterna samt att minst en gång årligen förrätta inventering hos dessa. Vidare prö- var länsstyrelsen besvär över lokal skattemyndighets beslut rörande debi- tering, tillämpning av bestämmelserna om existensminimum, jämkning av preliminär skatt, anstånd med inbetalning av skatt samt ansvarighet för arbetstagares skatt. Länsstyrelsen fungerar härvidlag som sista instans i ärenden, som avser preliminär taxering, sättet för uttagande av preliminär skatt, debitering eller jämkning av sådan skatt, verkställande av skatte- avdrag och anstånd med inbetalning av skatt. Antalet besvär i uppbörds- mål framgår av bilaga 7.

Arbetet med uträkning av skatterestitutioner utföres inom uppbörds- sektionen, s-om även brukar uträkna ränta på de medel som skall restitue- ras, innan restitutionsbeslutet överlämnas till kameralsektionen för utan— ordning. På uppbördssektionen handlägges vidare ärenden rörande av- kortning och avskrivning av skatter samt rörande befrielse från ränta på kvarstående skatt eller från restavgift. Hit hör också frågor rörande tillämp- ning av förordningen med bestämmelser Om begränsning av skatt i vissa fall (den s. k. 80 procent-regeln).

På uppbördssektionen finns reg-ister i form av kreditkort över de skatt- skyldiga. Kreditkorten översändes efter rekvisition till postens skatteav- delning, som för varje uppbördstermin antecknar inbetald skatt på dessa samt upprättar och till länsstyrelsen insänder restlängder över debiterad s.katt, som inte erlagts i föreskriven ordning. Skatteavdelningen har även att efter utgången av varje uppbördstermin tillställa länsstyrelsen avräk- ning och uppbördslistor.

Det ankommer också på uppbördssektionen att handlägga ärenden rö- rande bevillningsavgifter och att ombesörja avräkningar beträffande kom- munerna tillkommande skattemedel.

I fråga om uppbördssektionens befattning med indrivningsverksamheten må nämnas följande.

Länsstyrelsen översänder till kronofogdemyndigheterna för verkställighet restlängder på ogulden skatt, saköreslängder och andra exekutionsurkun— (ler. Indrivningen följes kontinuerligt och kontrolleras särskilt vid de in- venteringar, som länsstyrelsen skall förrätta varje år. I samband med dy— lika inventeringar verkställer vederbörande förrättningsman vanligtvis även sådan inspektion hos nämnda myndigheter, som länsstyrelsen har att ut- föra i egenskap av överexekutor. Till inventeringsförrättare brukar även förordnas befattningshavare från andra sektioner än uppbördssektionen.

Kronofogdemyndighet har att månatligen till länsstyrelsen redovisa de allmänna medel som influtit under redovisningsperioden och insänder i samband därmed kopior av kassajournalen med flera handlingar för kon- troll ävensom månadsräkning. Uppbördssektionen gör härefter en avstäm- ning mot kameralsektionens bokföring av redovisade medel.

Vidare åligger det kronofogdemyndighet att varje månad göra anmäl- ningar till länsstyrelsen om avkortning och avskrivning av restförd skatt 111. m. Efter granskning av anmälningarna fattar länsstyrelsen beslut i dessa frågor.

Om så befinnes erforderligt för utfående av skatt, förordnar länsstyrelsen vederbörande utmätningsman att göra framställning om skattskyldigs för- sättande i konkurs.

I egenskap av uppbördsredogörare åligger det länsstyrelsen att upprätta månadsräkning. På grundval av länsstyrelsens och kronofogdemyndighe- ternas månadsräkningar upprättar uppbördssektionen debiteringsrapport samt uppbörds- och bötesredogörelser, vilka handlingar tillställes riksre- visionsverket.

Som tidigare nämnts har länsstyrelsen att som länsbyrå för folkbok- ringen föra tryckande register över befolkningen och de juridiska perso- nerna samt fastigheterna inom länet. Detta register används bl. a. för fram- ställning av stommar till diverse längder, debetsedlar m. m. Registret ut- nyttjas också för serviceuppgifter åt olika statliga och kommunala myndig- heter med flera. Som exempel må här endast nämnas tryckning av röstkort till kommunerna och röstlängdsavskrifter till de politiska partierna. Även internt inom länsstyrelsen kommer registret till användning för olika än- damål, såsom zfö'r tryckning av personuppgifter m. m. till bl. a. varuskatte- kontoret, bildetaljen och civilförsvarssektionen.

Inom uppbördssektionens folkbokföringsdetalj handlägges vidare i all- mänhet ärenden rörande förordnande av mantalsskrivningsförrättare samt tid och plats för mantalsskrivningsförrättningar ävensom besvär över man- talsskrivning och kyrkobokföring. Antalet sådana besvär framgår av bi- laga 8.

Datareformen kommer att medföra genomgripande förändringar inom uppbördssektionerna. De nuvarande folkbokföringsdetaljerna skall sålunda

avvecklas och deras uppgift att föra register över befolkningen och fas— tigheter inom länen m. In. kommer att överflyttas på datakontoren, vilka som förut nämnts, bildar särskilda sektioner i de län, som förses med data- maskiner och eljest ingår som detaljer inom uppbördssektionerna. Avgö- randen i materiella frågor, såsom t. ex. handläggning av besvär och under- ställningar i folkbokförings- och uppbördsärenden, skall dock alltjämt ske på uppbördssektionen. Åtskilliga av de uppgifter, som för närvarande an- kommer på lokal skattemyndighet, skall efter reformens genomförande om- besörjas av datakontoret eller uppbördssektionen.

Postens skatteavdelningar i länen skall likaledes upphöra. Deras upp- gifter mcd uppbörd och redovisning av skatt samt arbetsgivarregistrering ävensom dess upplysnings- och serviceverksamhet gentemot skattskyldiga och arbetsgivare skall övertagas av länsstyrelsen. Det huvudsakliga arbetet med uppbördsredovisningen avses härvid skola förläggas till datakontoret, medan arbetsgivarregistreringen samt upplysnings- och servicearbetet be- räknas ankomma på uppbördssektionen.

Avsikten är att datakontoret skall få karaktär av en serviceanläggning. Frågan om i vilken omfattning datamaskinerna skall kunna utnyttjas för andra ändamål än dem, som sammanhänger med taxering, uppbörd och folkbokföring, har emellertid tills vidare lämnats öppen.

Den regionala förvaltningen i Stockholms stad avviker sedan gammalt från länens. Länsstyrelsen motsvaras där av överståthållarämbetet, som är organiserat i tre avdelningar, nämligen första och andra kansliavdel- ningarna samt skatteavdelningen.

I likhet med landskontoret är skatteavdelningen indelad i en kameralsek— tion, en taxeringssektion och en uppbördssektion samt numera också en datasektion. Liksom i länen hör prövningsnämndens kansli till kameral- sektionen. Skatteavdelningens chef, skattedirektören, har i princip samma uppgifter som landskamreraren, och verksamheten på avdelningen motsva- rar i huvudsak den på ett landskontor. Emellertid finns åtskilliga olikhe- ter i fråga om både arbetsuppgifter och organisation.

Kameralsektionen hos överståthållarämbetet har sålunda avsevärt mer begränsade uppgifter än landskontorens kameralsektioner, och ämbetets medelsförvaltning handhas av kameralsektionen huvudsakligen såvitt an- går skatteavdelningens, kronofogdemyndighetens i Stockholm och den 10- kala skattemyndighetens i Stockholm verksamhetsområden men eljest av allmänna sektionen på första kansliavdelningen.

Inom uppbörds- och folkbokföringsväsendet har fördelningen av arbets— uppgifterna mellan överståthållarämbetet och uppbördsverket i Stockholm i flera hänseenden skett efter andra grunder än i länen. Uppbördsverket i Stockholm har sålunda haft åtskilliga uppgifter, som i länen inte ävilat de lokala skattemyndigheterna annat än i något eller några fall. I detta

sammanhang må nämnas att uppbördsverket i Stockholm varit länsbyrå för folkbokföringen i Stockholms stad. Å andra sidan har överståthållar- ämbetet hal't att hestyra vissa göromål, som i länen handhafts av de lokala skattemyndigheterna; så har bl. a. varit fallet med ATP-arbetet, vilket i Stockholm ombesörjts inom ämbetets taxeringssektion. Dessa olikheter för— svinner emellertid till stor del i och med uppbördsverkens förstatligande och genomförandet av datareformen.

Taxeringssektionen hos överståthållarämbetet motsvarar i princip läns- styrelsernas taxeringssektioner. Det omfattande taxeringsmaterialet och de säruppgifter, som åvilar ämbetets taxeringssektion, har emellertid föran— lett en från länsstyrelsernas taxeringssektioner avvikande organisation. Äm— betets taxeringssektion är sålunda uppdelad på ett revisionskontor, ett bo— lagstaxeringskontor, tre lokala taxeringskontor och ett varuskattekontor. Vidare finns på skatteavdelningen ett kontor för kupongskatteärenden, ku- pongskattekontoret.

På motsvarande sätt som är fallet i de tre största länen har avdelnings- chefen en särskild ställföreträdare med titeln förste assessor.

Sektionschefer på skatteavdelningen är, för taxeringssektionen en förste taxeringsintendent, för kameralsektionen och uppbördssektionen vardera en förste assessor samt, för datasektionen, en avdelningsdirektör. Vart och ett av bolagstaxeringskontoret, de tre lokala taxeringskontoren och varu- skattekontoret förestås av en taxeringsintendent samt revisionskontoret av en revisionsintendent.

Vi kommer i det följande inte att närmare gå in på de speciella förhål- landen som råder i Stockholm. När vi i fortsättningen använder beteck- ningarna länsstyrelse och landskontor gäller därför detta, om inte annat framgår av sammanhanget, även överståthållarämbetet resp. skatteavdel- ningen. På samma sätt inbegriper vi i de för länsstyrelsernas befattnings- havare gällande tjänstebenämningarna också motsvarande befattningsha- vare hos ämbetet.

Nämnas må emellertid att det numera föreligger ett förslag om en ge- mensam länsadministration för Stockholms stad och län. Enligt förslaget, som upprättats inom inrikesdepartementet av en särskild utredningsman, skall i en blivande länsstyrelse för detta område landskontorsuppgifterna uppdelas på fyra avdelningar, nämligen en prövningsnämndsavdelning, en taxeringsavdelning, en uppbörds— och dataavdelning samt en kameralavdel- ning. Vi har i remissyttrande i princip tillstyrkt detta förslag.

KAPITEL V

Länsstyrelsernas synpunkter

Landskontorsutredningen har tillkommit på begäran av länsförvaltnings- utredningen, som i skrivelse den 26 juni 1963 till inrikesministern fram- höll såsom angeläget, »att en närmare undersökning göres rörande möj— ligheterna att från länsstyrelsen utskilja sådana större arbetsområden eller ärendegrupper, som icke har det samband med länsförvaltningen i övrigt, att för deras del några egentliga samordnings- och samverkansbehov på länsplanet synes föreligga». Enligt länsförvaltningsutredningens mening syntes det »som om skäl kan föreligga att från landskontoret avskilja taxe- ringsvenksamheten samt uppbörds- och folkbokföringsverksamheten, d. v. s. taxeringssektionen och uppbördssektionen, resp. blivande datakontor för att av dem bilda ett fristående verk på det regionala planet».

Till ätlydnad av i utredningsdirektiven meddelad föreskrift om att låta länsstyrelserna framföra sina synpunkter tillställde vi i utredningsarbetets inledningsskede samtliga länsstyrelser en skrivelse, vari vi med hänvis— ning till vad länsförvaltningsutredningen sålunda anfört anhöll om läns- styrelsernas synpunkter i denna fråga samt upplysning om i vilken ut- sträckning och i vilka ärendcgrupper behov av samverkan eller kontakt eventuellt ansågs föreligga mellan å ena sidan taxeringsverksamheten samt uppbörds- och folkbokföringsverksamheten och å andra sidan länsstyrelsen i övrigt och andra länsförvaltningsmyndigheter. Därjämte lämnades läns- styrelserna tillfälle att i anslutning till uttalanden i direktiven och mot bak- grund av övriga förhållanden, som kunde vara eller bli aktuella, framföra sina synpunkter på den problematik, som måste beaktas vid utrednings— uppdragets fullgörande.

I frågan om behovet av samverkan eller kontakt mellan å ena sidan taxeringsverksamheten samt uppbörds- och folkbokföringsverksamheten och å andra sidan länsstyrelsen i övrigt och andra länsförvaltningsmyndig- heter kan länsstyrelsernas synpunkter sammanfattas på följande sätt.

I vissa ärenden föreligger behov av samverkan som en direkt följd av den nuvarande organisationsformen, såsom i lokalfrågor, avlönings- och andra personalfrågor samt beträffande anslagsäsk-anden. I detta samman- hang kan också nämnas remissärenden inom taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsområdena samt de uppgifter inom taxeringsväsendet som ankommer på landshövdingen, nämligen att tillse att taxeringsarbetet i

första instans i länet ordnas och bedrives på ett ändamålsenligt sätt samt att fastställa sådana allmänna föreskrifter rörande det interna arbetet på taxeringssektionen, som anges i 21 5 1 inom. länsstyrelseinstruktionen.

Flera länsstyrelser understryker särskilt behovet av samarbete mellan uppbördssektionen och kameralsektionen. Härvid åberopas främst sam- spelet mellan dessa båda sektioner vid »kassabokföringen och uppbördsbok- föringen samt upprättandet av debiterings- och kassarapporter, vid restitu— tioner av skatter o. dyl. samt vid utbetalning av kommunerna tillkomman- de skattemedel och skatteutjämningsbidrag. Vidare hänvisas till uppbörds- sektionens kontroll av utmätningsmännens månadsräkningar mot kameral- sektionens bokföring.

Mellan taxeringssektionen och kameralsektionen (utom prövningsnämn- dens kansli) förekommer samarbete bl. a. i frågor rörande länets indel- ning i taxeringsdistrikt, förordnande av taxeringsfunktionärer och ersätt— ningar till dessa samt vid utdömande av viten som förelagts enligt taxe- ringsförordningen och varuskatteförordningen. Dessutom brukar stundom samråd äga rum mellan dessa sek-tioner i gåvoskatteären—den samt frågor som anknyter till kameralsektionens tillsyn över stiftelser.

Från-sett det samarbete, som förekommer inom ramen för taxerings- processen, samverkar taxeringssektionen och prövningsnämndens kansli i ärenden angående handräckning vid taxeringsrevision och handlings un- dantagande från taxeringsrevision samt besvär över preliminärt påförd all— män varuskatt och framställningar enligt 39 Q 4 mom. taxeringsförord- ningen. Vidare erinras om att taxeringssektionen och prövningsnämndens kansli har gemensamt arkiv för deklarationer och taxeringslångder.

I överexekutorsärenden sker stundom samråd mellan tjänstemän på landskansliet och uppbördssektionen. Sådan inspektion hos utmätnings- män, som överexekutor skall förrätta, brukar ofta verkställas av länsasses- som på uppbördssektionen eller av annan tjänsteman på landskontoret i samband med inventering enligt medelsförvaltningskungörelsen. Uppbörds- sektionens uppbördsdetalj samarbetar vidare med landskansliets bilre- gisterdetalj i ärenden rörande uppbörd och indrivning av fordonsskatt. Sektionens folkbokföringsdetalj biträder landskansliets socialsektion eller socialdetalj med barnbidragskontroll och tillhandahåller dessutom lands- kansliets olika sektioner namn- och adressuppgifter m. m. för skilda än- damål, såsom beträffande personer, som skall redovisas i länsstyrelsens personalbe-redskapsregister, samt ifråga om personer, upptagna i körkorts- registret.

Vad beträffar behovet av samverkan med övriga länsmyndigheter näm- nes främst det omfattande samarbete, som förekommer mellan uppbörds- sektionen och utmätningsmännen beträffande indrivningen av skatter, bö-

ter m. m. och kontrollen därav. Ärenden rörande åtal mot skattskyldiga för deklarations'försummelser eller brott mot skattestrafflagen kräver kontakt och samråd mellan taxeringssektionen och åklagarmyndigheterna. Vidare samarbetar den allmänna försäkringskassan dels med folkbokföringsde- taljen, som har att tillhandahålla aktuella personuppgifter angående de för- säkrade inom kassans verksamhetsområde, dels ock med de lokala skatte— myndigheterna vid debiteringen av socialförsäkringsavgifter och bestäm— mandet av storleken av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om all- män försäkring. Slutligen erinras om att vissa länsexperter brukar anlitas som sakkunniga vid inkomst- och fastighetstaxeringar.

Det övervägande flertalet länsstyrelser har även uttalat sig i fråga om den problematik, utredningen har att beakta. Flera länsstyrelser har därvid anfört skäl både för och emot den ifrågasatta utbrytningen. Frågorna om landskamrerarens och prövningsnämndskansliets ställning samt om de 10- kala skattemyndigheterna och centralorganen har också i allmänhet berörts i yttrandena.

Här skall ikorthet lämn-as en redogörelse för länsstyrelsernas synpunkter i de olika frågorna.

Några länsstyrelser anser att en utbrytning skulle försvaga länsstyrelsens ställning som centralt länsförvaltningsorgan och därmed också dess ställ- ning som remissmyndighet. En utbrytning skulle, hävdas det, stå i strid med strävandena att samla den statliga förvaltningen på länsplanet. Vidare uttalas att förekomsten inom länsstyrelsen av de båda avdelningarna lands— kansli och landskontor förlänat en bredd och balans åt länsstyrelsen, som varit till nytta i dess verksamhet. En länsstyrelse har den uppfattningen, att ett större verk med följaktligen större personalresurser allmänt sett har avgjorda fördelar framför en splittring på mindre enheter.

Anknytningen till länsstyrelsen av taxeringssektionen har enligt flera länsstyrelsers mening medfört att taxeringsverksamheten fått del av det förtroende, som länsstyrelsen traditionsenligt åtnjuter. I ett yttrande fram- hålls att det i allmänhetens ögon kan vara en garanti för en rättvis och till— börlig behandling i skatteärenden att vederbörande tjänstemän är under- ordnade landshövdingen. På sina håll befarar man att en utbrytning av taxeringsverksamheten till ett från länsstyrelsen fristående skatteverk kan försvåra kontakten mellan beskattningsmyndigheterna och de skattskyl— diga, då ett sådant skatteverk kan komma att uppfattas som enbart fiskalt inriktat.

Såsom allmänna skäl för en utbrytning åberopas å andra sidan, att taxeringssektionens arbetsuppgifter är klart avgränsade från länsstyrelsens övriga uppgifter, att de även till sin natur är så specifika att de har föga eller intet samband med andra länsstyrelsegöromål, att landshövdingens möjligheter att ingripa i hithörande ärenden är mycket små och att hans

befattning med denna verksamhet i huvudsak blivit rent formell. Vidare anföres att länsstyrelseorganisationen nu i fråga om både arbetsuppgifter- nas omfattning och antalet befattningshavare i de flesta län vuxit ut till sådan storlek att svårigheter föreligger att under en mans ledning sam- manhålla organisationen. En länsstyrelse framhåller att en utbrytning skul- le medföra den fördelen att länschefens personliga insatser skulle kunna koncentreras på frågor, som i hög-re grad än beskattningsväsendet kräver hans medverkan. En annan länsstyrelse framför den synpunkten, att läns- styrelsen i första hand bör koncentrera sina intressen på frågor, där länets utveckling i ekonomiskt, socialt och administrativt hänseende träder i för- grunden.

Flera länsstyrelser gör gällande att den nuvarande ordningen fungerat tillfredsställande och uttalar farhågor för att den ifrågasatta omorganisa- tionen skulle medföra rekryteringssvårigheter och administrativa olägen- heter i personal- och lönefrågor m. m. samt kräva ökade kostnader. Vidare ifrågasättes, huruvida en ny organisation skulle bli mera effektiv. Andra länsstyrelser åter menar, att gällande organisation är bristfällig i olika hän- seenden, varom förmäles i det följande, och räknar med att man genom en omorganisation kan avhjälpa sådana brister och vinna fördelar från rättssäkerhets- och effektivitetssynpunkter.

Gentemot tanken på att utbryta uppbördssektionen åberopas dess behov av samverkan med fram-för allt kameralsektionen. Några länsstyrelser an— ser detta samverkansbehov så starkt, att uppbördssektionen inte bör om- fattas av en eventuell utbrytning. I allmänhet synes länsstyrelserna dock ha den uppfattningen, att utaxerings- och uppbördsse'ktionerna bör tillhöra samma organisation. En länsstyrelse framhåller att taxerings- och upp- bördsfrågorna hänger intimt samman och utgör endast olika led i ett och samma för-farande, beskattningens verkställande och exekverande. Att en- dast bryta ut taxeringssektionen _ fortsätter länsstyrelsen _ synes där- för ur denna synpunkt föga rationellt och skulle i betydande grad försvåra det samarbete, som nu råder, och förorsaka omgång i fråga om åtskilliga arbetsuppgifter. Vidare anföres att chefen för uppbördssektionen intar en dubbelställning, i det han är den främste företrädaren för och övervakaren av den fiskala verksamheten inom sin sektion, dvs. har tillsyn över att skatter och avgifter blir vederbörligen debiterade, indrivna och redovisade, samtidigt som han är föredragande inför länsstyrelsen i ärenden rörande besvär över de lokala skattemyndigheternas beslut. Denna ordning beteck- nas som otillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt.

Några länsstyrelser ifrågasätter det lämpliga i att de blivande datakon- toren utbrytes. Man hänvisar härvidlag till att ADB-anläggningarna torde komma att få en betydande reservkapacitet, som kan komma till använd— ning för hela den statliga länsförvaltningen och att datakontoren torde få karaktär av serviceanläggning för olika samhällsviktiga områden.

6—660399

I frågan hur prövningsnämndens kansli skall vara inrättat, om taxerings- sektionen avskiljes från länsstyrelsen, har mycket skiftande uppfattningar framförts. Ett par länsstyrelser anser att prövningsnämndens kansli bör ingå i ett från (länsstyrelsen uthrutet skatteverk, som då bör stå under landskamrerarens ledning. Andra menar att prövningsnämndens kansli bör kvarstå i länsstyrelsen som en särskild sektion, vilken tillsammans med kameralsektionen skulle bilda landskontoret. Flera länsstyrelser har den uppfattningen att en utbrytning av taxeringsverksamheten bör leda till att prövningsnämndens kansli ombildas till en från länsstyrelsen och taxe- ringsorganisationen fristående skattedomstol. Denna domstols kompetens- område bör enligt några förslag inte vara begränsat till beskattningsom- rådet utan utsträckas till att omfatta prövning av besvär i uppbördsmål samt kyrkobok'förings- och mantalsskrivningsmål. Eventuellt kunde man _ anser en länsstyrelse — gå ett steg längre och göra dessa domstolar till regionala allmänna förvaltningsdomstolar. Slutligen framkastar en läns- styrelse tanken att enbart prövningsnämnden och dess kansli skulle ut- brytas ur länsstyrelsen, medan taxerings- och Uppbördssektionerna skulle bli kvar inom länsstyrelsen.

Landshövdingens uppgifter inom de här aktuella områdena har i regel endast berörts med allmänna uttalanden, för vilka redogör—else lämnats tidi- gare. Några länsstyrelser understryker värdet av landshövdingens med- verkan vid tillsättande av taxeringsfunktionärer och upprättande av förslag till ledamöter i prövningsnämnd. Vidare anses det på sina håll vara bety- delsefullt att landshövdingen har möjlighet att besluta i indrivningsärenden, speciellt frågor om konkursframställningar. En länsstyrelse uttalar, att er— farenheterna givit vid handen, att näringspolitiska och arbetsmarknadsmäs- siga bedömanden ofta är ofrånkomliga vid sidan av de rent indrivningsmäs- siga i dylika fall.

I fråga om taxeringsverksamheten påpekas att landshövdingen i prak- tiken har små möjligheter att inverka på taxeringsarbetet. Det kan hävdas _ uttalar en länsstyrelse —- att taxeringsintendenten i sin verksamhet, som i mycket liknar en åklagares, bör vara obunden av landshövdingen. En annan länsstyrelse betecknar förhållandet att taxeringsintendenten är underställd landshövdingen som en orealistisk ordning.

Landskamrerarens ställning är föremål för mycket skiftande uttalanden. En länsstyrelse framhåller som sin uppfattning, att det nuvarande sys- temet att ordförandeskapet i prövningsnämnden är förenat med lands- kamrerar'tjänsten är ägnat att hos de skattskyldiga giva ökad tilltro till riktigheten i prövningsnämndens avgöranden. I allmänhet har länsstyrel- serna dock en annan —— många gånger helt motsatt — mening härutinnan. Flera länsstyrelser finner det otillfredsställande att prövningsnämndens ord—

förande tillika är chef för landskontoret, där även de fiskala göromålen handläggs. På sina håll anses dock att de härmed förknippade olägenheterna är av i huvudsak principiell art och att den nuvarande ordningen i stort sett fungerat väl. En länsstyrelse finner emellertid det ej vara lyckligt, att landskamreraren, som är prövningsnämndens ordförande och tillika chef för landskontoret, i sin sistnämnda egenskap ej kan undgå att få visst in- flytande på omfattningen och inriktningen av den fiskala verksamhet, som bedrives inom taxeringssektionen. En annan länsstyrelse menar, att den väsentligaste vinsten av att bryta ut prövningsnämndens kansli från läns— styrelsen skulle vara att prövningsnämnden i allmänhetens ögon mer än nu skulle framstå såsom en lokal skattedomstol, frikopplad från andra statliga intressen än dem som går ut på att tvister mellan det allmänna och de skatt- skyldiga skall bedömas objektivt. Även andra länsstyrelser uttalar liknande uppfattningar.

Några länsstyrelser framhåller att landskamrerarens arbetsbörda är svår att bemästra. Ordförandeskapet i prövningsnämnden har -— anför en läns- styrelse — tenderat att bliva alltmer betungande och arbetskrävande till förlfång för landskamrerarens övriga uppgifter. Från annat håll betonas önskvärdheten av att landskamreraren befrias från en del av sina nuvaran- de arbetsuppgifter för att därigenom beredas erforderlig tid att mer ingående sätta sig in i mål och ärenden i prövningsnämnden och att i samband där- med utöva en aktiv processledning.

I flera yttranden framhålles att förste taxeringsintendenten och taxerings- sektionen intar en relativt självständig ställning gentemot landshövdingen och landskamreraren. Detta förhållande åberopas i några fall som skäl mot en utbrytning men anses på andra håll tala för att ett avskiljande av taxe- ringssektionen från länsstyrelsen skulle te sig naturligt och kunna ske utan större svårigheter. En länsstyrelse framhåller att den ställning taxe- ringsintendenten intar som tjänsteman inom landskontoret medför att den rättssökande allmänheten ofta ej får klart begrepp om skillnaden mellan landskamrerarens och taxeringsintendentens befogenheter i taxeringspro- cessen. I andra yttranden understryks också betydelsen av att taxeringsin- tendenten erhåller en ställning, som utåt markerar hans oberoende. En förste taxeringsintendent har i särskilt yttrande anfört att det karakteris- tiska för den nuvarande organisationen kan sägas vara att taxeringsinten— denten med övrig personal på taxeringssektionen är underordnad lands- kamreraren men i sakfrågor skall intaga en fri och obunden ställning gent— emot denne. Det är, enligt denne taxeringsintendent, naturligt att en sådan organisation av många bland allmänheten betraktas med en viss skepsis och att den skapar ett grannlaga förhållande mellan landskamreraren och taxeringssektionens personal.

Den 3. k. saxande befordringsgången, d. v. 5. den växelvisa tjänstgö- ringen på landskontorets olika sektioner och sektionernas olika detaljer, anses av många länsstyrelser vara av värde. Det framhålles, att befattnings- havarna genom sådan tjänstgöring erhåller en allsidig och allmänt admi- nistrativ skolning och får lära sig att se en och samma fråga från olika synpunkter. Å andra sidan påpekas också vissa nackdelar med denna be- fordringsgång. En länsstyrelse anför att juristen i karriären måste vara förtrogen med två var för sig mäktiga ämnesområden. Han måste följa rättsutvecklingeu och författningsändringarna inom beskattningsområ- det och samtidigt hålla sig förtrogen med de vittomfattande verksamhets- områden, som tillkommer landskontoret i övrigt. Länsstyrelsen anser att detta, med den arbetsbelastning som föreligger på länsstyrelserna, fordrar en anspänning, som i längden kan medföra att det ej aktuella arbetsområdet i viss mån kan bli eftersatt. Från andra håll framhålles även att den saxande befordringsgången försvårar möjligheterna att utbilda tjänstemännen till specialister särskilt på beskattningsområdet. Härvidlag erinras om att civil- ekonomerna icke omfattas av denna befordringsgång. I ett yttrande behand- las frågan från kameralsektionens synpunkt. Det framhålles därvid att taxeringsväsendets kraftiga utbyggande inneburit stora möjligheter till be- fordran för personalen på kameralsektionen, vilket kan ha förbättrat rekry- teringsmöjligheterna. Å andra sidan — anför länsstyrelsen _— har genom den gemensamma karriären befattningshavare, som ej ägt intresse eller lämplighet för taxeringsarbete, ansett sig nödsakade att söka över till taxe- ringssektionen för att få befordran. För kameralsektionerna har, menar man, den alltför snabba omsättningen av personal inneburit enbart nackde- lar. Helt skilda befordringsvägar torde därför ha vissa fördelar enligt läns- styrelsens uppfattning.

Som en fördel med den nuvarande ordningen betecknas ibland möjlig- heten att snabbt omflytta personal mellan olika sektioner för att härigenom kunna fylla vakanser och bemästra tillfälliga arbetstoppar. Även denna s. k. elastiska personalpolitik har emellertid kritiserats. Det göres sålunda gällande, att taxeringssektionen och främst då revisionsverksamheten bll— vit lidande på dessa omflyttningar. Från intendentshåll understryks att den av statsmakterna angivna målsättningen för taxeringskontrollen icke kan förverkligas, så länge som taxeringssektionens arbetsuppgifter be- traktas som elastiska och personalen på denna sektion får utgöra persu- nalreserv för andra sektioner.

I några yttranden behandlas rekryterings- och befordringsproblemen. På sina håll befarar man att en utbrytning skulle leda till svårigheter i dessa hänseenden. Man ställer bland annat frågan vilka personer, som skall

utses till ordförande i prövningsnämnden och till ställföreträdare för denne samt hur man skall rekrytera personal till prövningsnämndens kansli. Det framhålles, att befordringsbasen ej skulle bli tillräckligt bred, om rekryte- ringen endast ägde rum inom kansliet. En länsstyrelse finner uppenbart att något utbyte i utbildningssyfte av tjänstemän mellan ett regionalt skat- teverk och en regional skattedomstol icke skulle få förekomma. Andra länsstyrelser anser att saxning mellan dessa organ lämpligen kan ske i början av karriären. I ett yttrande uttalas att saxning inte torde böra ske regelmässigt sedan en tjänsteman under en längre tid haft delegation att handlägga ärenden som tillkommer taxeringsintendenten. Några läns— styrelser föreslår utbyte av tjänstemän mellan kammarrätten och regionala skattedomstolar. Man har även ifrågasatt en organisatorisk anknytning till kammarrätten av de regionala organen, varigenom en motsvarighet till förhållandet hovrätt _ allmänna underrätter skulle ernås. Andra läns— styrelser betecknar emellertid tanken på en rekrytering från kammar- rätten som orealistisk eller finner en sådan rekrytering olämplig. Härom anför en länsstyrelse, att kammarrättens befattningshavare ofta icke torde ha så stor och allsidig erfarenhet av praktiskt taxeringsarbete som de nu- varande landskamrerarna.

I flera yttranden har frågan om det lämpliga verksamhetsområdet för en fristående regional skattedomstol behandlats. Härvidlag menar man i all- mänhet att de minsta länen är för små för att erhålla dylika domstolar och att domstolarna kan betjäna större områden än ett län. En länsstyrelse näm— ner i detta sammanhang 4 000 mål och ärenden såsom en rimlig arbetsbelast— ning för ett medelstort prövningsnämndskansli. Ett annat förslag anknyter till befolkningsstorleken, varvid 300 000 invånare anges som en lägsta gräns för att ett län bör få en skattedomstol.

Såsom framgår av det föregående har länsstyrelserna delade meningar i fråga om vad en eventuell utbrytning skall omfatta. Sammanfattningsvis kan de olika alternativen anges sålunda:

1) Taxeringssektionen skiljes Ifrån landskontoret för att bilda en av- delning inom länsstyrelsen vid sidan av landskansliet och landskontoret.

2) Taxeringssektionen, uppbördssektionen och datakontoret utsöndras till en avdelning inom länsstyrelsen.

3) Enbart prövningsnämndens kansli utbrytes till en fristående skat— tedomstol.

4) Enbart taxeringssektionen utbrytes till ett fristående skatteverk. 5) Taxerings- och uppbördssektionerna samt datakontoret bildar ett fristående skatteverk och prövningsnämnd-en en fristående skattedomstol.

6) Samma som alternativ 5) med undantag av att data-kontoret kvar- står inom länsstyrelsen.

7) Taxeringssektionen, uppbördssektionen och datakontoret samt pröv- ningsnämndens kansli utbrytes ur länsstyrelsen för att tillsammans bilda ett skatteverk.

Vad beträffar de lokala skattemyndigheterna synes länsstyrelserna all— mänt ha den åsikten att dessa bör följa uppbördssektionen, vare sig den- na utbrytes ur eller kvarblir inom länsstyrelsen. En länsstyrelse framhål— ler dock att det bör beaktas, att den beslutade övergången till automatisk databehandling på uppbördsväsendets område samt ifrågasatt reformering av källbes-kattningen genom införande av s. k. definitiv källskatt kan tän- kas medföra att de lokala skattemyndigheternas arbetsuppgifter blir så intimt sammanbundna med beskattningsförfarandet i första instans att en organisatorisk anknytning mellan de lokala skattemyndigheterna och taxeringsorganen kommer att te sig oundgänglig. Från flera andra håll betonas också vikten av att de lokala skattemyndigheterna i samband med datareformens genomförande erhåller ökade uppgifter inom be- skattningsområdet. Med erinran om att dessa myndigheters verksamhet anknyter till både taxeringssektionen och uppbördssektionen förordar en länsstyrelse att de lokala skattemyndigheterna vid en utbrytning inte blir underställda någon sektionschef utan får lyda direkt under chefen för det nya organet.

I frågan hur den centrala ledningen för taxeringsverksamheten samt uppbörds- och folkbokföringsverksamheten skall anordnas har skilda me— ningar kommit till uttryck. En länsstyrelse finner det ofrånkomligt att förefintliga eller planerade centrala organ för taxering, uppbörd, folkbok- föring och indrivning samman-föres till ett centralt verk. I olika samman- hang har _ hävdar länsstyrelsen —— märkts olyckliga konsekvenser av förefintlig splittring av ledningen för hithörande arbetsuppgifter på olika centrala nämnder. De länsstyrelser, som förordar att en utbrytning skall omfatta såväl taxeringsväsendet som folkbokförings- och uppbördsväsen— det, uttalar sig i allmänhet för att den centrala ledningen på dessa om- råden anförtros ett enda verk, en riksskattestyrelse. Man framhåller bland annat betydelsen av att ledningen för de regionala skatteverken utövas av ett verk med större resurser än vad riksskattenämnden för närvarande besitter. I några yttranden anföres att den centrala myndigheten ej bör få befogenhet att dirigera verksamheten inom de regionala organen. Ett auktoritativt centralt organ bör —— framhåller en länsstyrelse —— ha till- räckliga möjligheter att följa och påverka utvecklingen på skatteområdet, även om det inte intar en formellt överordnad ställning och även om dess anvisningar ej är bindande för dessa. Från annat håll ställs frågan, hu- ruvida ett verk, bildat genom sammanslagning av riksskattenämnden samt centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden, skall lämna bindande förhandsbesked i skattefrågor.

Några länsstyrelser ställer sig avvisande eller är tveksamma inför tan- ken på att bilda ett centralt verk för ifrågavarande verksamhetsområden. Man hänvisar främst till faran för en alltför långt gående centraldirige- ring. En länsstyrelse finner intet som talar för en central ledning av taxe- ringsväsendet utan anser att riksskattenämndens verksamhet bör fortgå i oförändrad form. Från annat håll föreslås som ett alternativ till en riksskattestyrelse en sådan förstärkning av riksskattenämnden att den kan effektivt fullgöra erforderliga samordnande uppgifter, varjämte den bör ges en med hänsyn till de nya verkens ämnesområde breddad samman- sättning och organisation.

KAPITEL VI

Länsstyrelserna och skatteförvaltningen —— utbrytning eller ej

Inledning Vårt utredningsarbete utgör ett led i den stora omdaning av länsförvalt- ningen som nu förberedes och som i första hand anförtrotts länsförvalt- ningsutredningen. Nämnda utredning har också tagit initiativet till vårt uppdrag, och det är en lika självklar som nödvändig förutsättning för vårt arbete, att länsförvaltningsutredningens förslag om en till länsstyrelsen koncentrerad, bättre samordnad samhällsplanering inom länen leder till beslut av statsmakterna, liksom nämnda utrednings förslag till en moder— niserad förvaltning i övrigt på de områden som av ålder tillkommit lands— kanslierna.

Det ligger emellertid i sakens natur, att vi icke kunnat inskränka oss till att för taxering, uppbörd och folkbokföring draga de organisatoriska konsekvenserna av läns-förvaltningsutredningens förslag. Den regionala skatteförvaltningens framtida organisation måste i främsta rummet bedö- mas med ledning av dess egna behov, och det har varit vår strävan att å ena sidan bevara de positiva dragen i den nuvarande organisationen och å and- ra sidan försöka avhjälpa de brister som nu föreligger. Vi skall i det följan— de närmare utveckla vår syn på dessa frågor. Redan här vill vi på grund- val av verkställda undersökningar och andra erfarenheter uttala, att skat— teförvaltningen inom länsstyrelsernas landskontor i betraktande av till- gängliga resurser står på ett högt plan. Likväl måste vi konstatera, att avsevärda brister förefinnes. Den målsättning, innefattande förbättrad rättssäkerhet för de skattskyldiga och ökad effektivitet i skattekontrollen som uppställts för de senaste årens taxeringsreformer, har icke tillfullo kunnat tillgodoses. Särskilt på kontrollsidan är bristerna alltjämt avse- värda med påföljd att förhållandevis mycket stora belopp undandrages det allmänna och att medborgarna icke kan känna förtroende för att för- delningen av skattebördan blir den av statsmakterna avsedda. Dessa bris- ter beror enligt vår bedömning både på otillräckliga resurser och svagheter i den organisatoriska uppbyggnaden. Vi har funnit, att med rådande höga skattetryck den nuvarande organisationen icke i längden kan ens tillnär- melsevis fylla sina uppgifter. Vi framlägger därför förslag till genomgri- pande, delvis ganska kostnadskrävande förändringar. Det har vid dessas utformning visat sig, att vad som är tjänligast från skatteväsendets egna utgångspunkter också står bäst i överensstämmelse med de linjer för om—

organisation av länsförvaltningen i övrigt som framlägges av länsförvalt- ningsutredningen.

Vårt utredningsarbete har, såsom naturligt är, i främsta rummet avsett den regionala skatteförvaltningen, organisationen på länsplanet. Den första taxeringsinstansen, taxeringsnämnderna, har legat utanför vårt uppdrag. Vissa av förslagen, främst de som angår de lokala skattemyndigheterna, bör dock vara ägnade att åstadkomma förbättringar även för taxeringsnämn- dernas vidkommande. I enlighet med våra direktiv har vi närmare ingått på frågan om en förbättrad samordning av skatteförvaltningen på rikspla- net. En förbättring härvidlag har också visat sig vara en nödvändig kon- sekvens av de förslag som vi utarbetat beträffande skatteförvaltningen inom länen.

Bakgrunden till utredningen. Behovet av samverkan I sina direktiv till länsförvaltningsutredningen framhöll departementsche- fen, att största vikt måste fästas vid frågan om samordning både inom de olika verksamhetsområdena i länsförvaltningen och mellan dessa verk- samhetsområden. Departementschefen erinrade om rådande splittring i organisatoriskt avseende inom länsförvaltningen på vissa betydelsefulla områden, bland vilka nämndes samhällsplaneringen och byggnadsväsendet liksom socialvården i vidsträckt mening samt den allmänna hälsovården med vattenvärden. För att förbättra samordningen måste en sådan orga— nisation eftersträvas som tillgodosåge både det allmännas nytta och kom- munernas och allmänhetens intresse av en fullgod service. Vidare fram- hölls i direktiven att, även om angivna önskemål i flera fall med fördel kunde tillgodoses genom anknytning till länsstyrelsen, en sådan lösning i andra fall torde framstå som mindre önskvärd eller obehövlig, bl. a. med hänsyn till verksamhetens art. Avgörande för organisationsfrågans lös- ning vore i främsta rummet arbetsuppgifternas beskaffenhet och omfatt- ning samt det därav betingade, ur effektivitets- och rättssäkerhetssyn- punkter mest lämpade förfarandet vid arbetsuppgifternas utförande. Länsförvaltningsutredningen har sålunda haft till uppgift bl. a. att skapa en mer ändamålsenlig och rationell organisation för de delar av länsför- valtningen, som kräver samordning och koncentration. Strävandena att uppnå bättre koncentration har givit utredningen anledning undersöka möjligheterna att från länsstyrelsen utskilja sådana ärendegrupper, som utan olägenhet kan handläggas av andra statliga eller kommunala myn- digheter. Från dessa utgångspunkter är det naturligt att även frågan om landskontorets ställning kommit under övervägande. Såsom länsförvalt- ningsutredningen konstaterat i den skrivelse, som ledde till att lands- kontorsutredningen tillkom, är nämligen verksamheten på landskontoret betydligt mer ensartad än verksamheten på landskansliet, vartill kom— mer att kontakterna utanför landskontoret, såvitt avser taxerings- och

upphördssektionerna, huvudsakligen riktar sig mot de centrala och endast i mindre grad mot de regionala myndigheterna.

Svaren på vår tidigare refererade enkätskrivelse till länsstyrelserna ger vid handen, att den samverkan eller kontakt, som förekommer mellan å ena sidan taxeringsverksamheten samt uppbörds— och folkbokföringsverk- samheten och å andra sidan länsstyrelsen i övrigt och andra länsförvalt- ningsmyndigheter, inte är av sådan art att den påkallar gemensam orga- nisationstillhörighet utan att erforderligt eller önskvärt samarbete efter en utbrytning kan ske på det sätt som är vanligt olika myndigheter emel- lan. Flertalet länsstyrelser, även bland dem som av andra skäl ställer sig kritiska till en ändrad organisation, har också bekräftat det nu sagda såväl i enkätsvaren som vid de överläggningar vi haft i olika län.

Den samverkan, som nu förekommer mellan den till landskontoret för- lagda regionala skatteadministrationen och länsstyrelsen i övrigt, sam- manhänger till stor del med att de för närvarande är sammanförda till en organisatorisk enhet. Sådan av organisationsgemenskapen betingad samverkan måste givetvis till stor del uppges vid ett åtskiljande, men detta behöver inte utesluta att viss verksamhet _— vi tänker i första hand på den kamerala verksamheten — alltjämt blir samordnad. De praktiska olägenheterna av en utbrytning är i övrigt begränsade. Vi återkommer i det följande till hithörande frågor.

Då vi sålunda anser oss kunna konstatera, att det från samverkans- synpunkt inte möter några hinder att utbryta taxeringsverksamheten samt uppbörds- och folkbokföringsverksamheten från länsstyrelsen, följer där- av enligt vår mening tillika att allmänt vedertagna organisatoriska princi- per talar för att en utbrytning bör ske. Vi menar nämligen —— och i vår uppfattning anser vi oss ha stöd i de direktiv sem meddelats oss och länsförvaltningsutredningen — att en ny länsstyrelseorganisation för en samlad länsförvaltning, som väsentligen avses skola bygga på samver- kan och inre organisatoriskt samband i arbetsuppgifterna, inte lämpligen bör innesluta verksamhetsområden, som saknar eller har ringa samband med länsförvaltningen i övrigt. De här aktuella verksamhetsområdena är dessutom av sådan omfattning att de, inte minst i personalhänseende, måste bilda en dominerande del av länsstyrelsen, om de alltjämt kvar- blev inom denna. De skulle därför i viss mån överskugga länsstyrelsens samordnings- och planeringsverksamhet och —— om samhörigheten med länsstyrelsen inte skall bli av rent formell natur —— begränsa landshöv- dingens möjligheter att mer odelat ägna sig åt därmed sammanhängande frågor. Härtill kommer att samverkansbehoven med central instans kom- mer att göra sig gällande med särskild styrka inom landskontorsområdet, främst såvitt gäller taxeringskontrollen och dataverksamheten. I en läns- styrelse, sådan den föreslås gestaltad i länsförvaltningsutredningens betän-

171 kande, måste därför taxerings- och uppbördsväsendet framstå som ett främ- mande element och utgöra en organisatorisk belastning.

Om sålunda de organisatoriska synpunkterna talar för en utbrytning från länsstyrelsen av taxerings- och uppbördsverksamheten, återstår att avgöra om skäl av annan art kan anföras mot en åtskillnad eller om lämpligheten av en sådan ytterligare markeras av andra förhållanden.

Landshövdingen och landskontoret I inledningskapitlet har antytts att utvecklingen på landskansliet och landskontoret gått i olika riktningar. Landskontoret hade länge huvudsak- ligen kamerala funktioner, och ända in på 1940-talet utfördes taxerings— arbetet till väsentlig del av personal med kamerala huvuduppgifter. Landshövdingen var tidigare i stor omfattning engagerad inom lands- kontorets arbetsfält. Under 1800-talet ansågs uppgiften som ordförande i prövningsnämnden vara ett av hans viktigaste ämbetsåligganden. För- hållanden, för vilka tidigare redogjorts, ledde emellertid till att taxerings- verksamheten efterhand kom att bli dominerande på landskontoret och till att uppgiften som ordförande i prövningsnämnden blev alltför tids- krävande för att kunna bemästras av landshövdingen. 1943 års reform, varigenom taxeringsavdelningarna inrättades och landskamreraren blev ordförande i prövningsnämnden i stället för landshövdingen, kan sägas vara den första organisationsreform, som gav uttryck för den sedan länge pågående utvecklingen att fjärma landshövdingen från landskontorsom- rådet. Denna utveckling har sedermera fortgått som en naturlig följd av landskontorets starka expansion under senare tid och genom struktur- omvandlingen inom länsförvaltningen i övrigt. Här må erinras om upp- börds- och folkbokföringsreformerna, taxeringsorganisationens successiva utbyggnad, tillkomsten av taxeringsassistentorganisationen, prövnings— nämndskanslierna och varuskattekontoren. Samtidigt med denna utbygg- nad och omdaning av landskontoren har för landskansliets del de mer utåtriktade uppgifterna trätt i förgrunden. Speciellt samhällsplanerings- frågorna har blivit alltmer omfattande och betydelsefulla. Då landshöv- dingen i särskilt hög grad måste ägna sig åt att lösa sådana frågor och att —— bland annat som ordförande i skilda länsorgan — söka åstadkom- ma samordning inom länsförvaltningen, har hans möjligheter att taga befattning med lands-kontorsverksamheten blivit alltmer beskurna. Så torde i ännu högre grad bli fallet, om länsförvaltningsutredningens för- slag genomföres.

Vissa av landskontorets ämnesområden är för övrigt numera undan- dragna landshövdingens inflytande. Landshövdingen har sålunda inte längre rätt att närvara vid prövningsnämndens sammanträden eller att på annat sätt ingripa i prövningsnämndsarbetet. Landshövdingen får inte

heller besluta i ärenden, som enligt skatte- och taxeringsförfattningarna ankommer på taxeringsintendent, d. v. s. huvudparten av arbetsuppgif- terna på taxeringssektionen. Detta innebär att landskamreraren och taxe— ringsintendenten ej är subordinerade landshövdingen i vad gäller deras mest omfattande ämbetsåligganden.

Som tidigare nämnts är emellertid landshövdingen ytterst ansvarig för att taxeringsarbetet i första instans ordnas och bedrives ändamålsenligt. Vidare har han att på föredragning av förste taxeringsintendenten fast- ställa allmänna föreskrifter rörande fördelningen av taxeringsintendents- funktionerna och ledningen av taxeringsrevisionsverksamheten. Det lig- ger dock i sakens natur att de uppgifter inom taxeringsväsendet, som så- lunda åligger landshövdingen, inte ger honom några reella möjligheter att öva inflytande på taxeringsverksamheten. De har därför mestadels fått en formell karaktär, vilket är helt naturligt även med hänsyn till taxe- ringsarbetets särart och omfattningen av landshövdingens övriga uppgif- ter.

Frågan om att befria landshövdingen även från det formella ansvaret för taxeringsarbetet har diskuterats vid olika tillfällen, och från lands- hövdingehåll har i skilda sammanhang uttalats önskemål i denna rikt- ning. Vi kan för vår del —— mot bakgrund av den utveckling som skett och som alltjämt pågår inom taxerings— och beskattningsväsendet —— icke finna lämpligt eller rimligt att ansvaret för taxeringsverksamheten kvar- ligger på landshövdingen, vilken i praktiken saknar egentliga möjligheter att utöva den tillsyn som detta bör kräva. Från organisatorisk synpunkt måste också betecknas som otillfredsställande och inkonsekvent att i en or— ganisationsenhet innesluta stora och betydelsefulla ämnesområden, på vilka verkschefen inte kan utöva något reellt inflytande.

Vi finner följaktligen angeläget att en ändring kommer till stånd med avseende på ansvaret för taxeringsverksamheten. En sådan ändring lär dock inom ramen för nuvarande organisation icke kunna ske på annat sätt än att ansvaret överföres från länsstyrelsen till förste taxeringsinten- denten, eftersom det är uteslutet att landskamreraren kan kombinera härmed sammanhängande uppgifter med ordförandeskapet i prövnings- nämnden. Emellertid måste starkt ifrågasättas, om överförandet av en så maktpåliggande *uppgift till förste taxeringsintendenten låter sig förena med dennes ställning som sektionschef. Förste taxeringsintendenten intar visserligen redan nu _ såsom närmare utvecklas i det följande — en ut- präglad särställning bland länsstyrelsens sektionschefer, men med vidgade ansvarsfulla uppgifter och därmed följande ökade befogenheter skulle denna särställning bli så markerad att den knappast kunde inpassas i nu— varande eller blivande länsstyrelseorganisation.

Frågan om ansvaret för taxeringsverksamheten skulle få en mer natur- lig lösning, om taxeringssektionen utbröts från länsstyrelsen. Chefen för

173 ett fristående regionalt skatteverk skulle som ansvarig för denna verk- samhet ha helt andra möjligheter än landshövdingen att ta egna initiativ och eljest både formellt och reellt leda verksamheten. Med ett skatteverk skulle också de på detta område angelägna samordningsuppgifterna, inte minst beträffande kontrollen av taxeringar, skatter och socialförsäkrings— avgifter, kunna få en huvudman inom länet.

Även inom uppbörds- och folkbokföringsväsendet är arbetsuppgifterna av så speciell beskaffenhet, att landshövdingen vanligtvis saknar anledning ta befattning med dem. I några län förekommer visserligen att ärenden på uppbördssektionen föredras inför landshövdingen, bl. a. viktigare indriv- ningsärenden och framförallt frågor om skattskyldigs försättande i kon— kurs. Dylika ärenden, som i första hand måste avgöras med sikte på vad som är erforderligt för utfående av skatt, handläggs emellertid på flertalet länsstyrelser helt som avdelningschefsärenden.

Fördelar med landskontorets anknytning till länsstyrelsen Några länsstyrelser har i sina svar på vår enkätskrivelse understrukit de fördelar för länsstyrelsen, som den nuvarande organisationen anses in- nebära. Dessa synpunkter skall här upptas till granskning.

Vi anser oss kunna utgå från att farhågorna för att länsstyrelsens ställ- ning som centralt läns-förvaltningsorgan skulle försvagas vid en utbryt— ning av landskontoret blir undanröjda genom de förslag, som länsför- valtningsutredningen framlägger och som syftar till en förstärkning av länsstyrelsens ställning. Personalstyrkan i en sådan länsstyrelse blir gi— vetvis, om huvuddelen av lands-kontoret utsöndras, mindre än den nuva- rande personaluppsåttningen på landskansli och landskontor sammantag- na, men länsstyrelsens ställning utåt lär knappast påverkas menligt av att antalet befattningshavare minskar. Bredden av kompetensområdet och länsstyrelsens möjligheter och förmåga att på ett avgörande sätt hantera eller påverka de för länets utveckling och förhållanden centrala frågorna är härvidlag vida vitalare. En stor personalstyrka på ett verk är visserli- gen av värde, om personalen kan användas på ett elastiskt sätt, så att ar- betstoppar lätt kan elimineras, men personalutbytet mellan landskansli och landskontor torde regelmässigt vara så obetydligt, att man från nu anlagd synpunkt helt kan bortse därifrån. Mer betydelsefulla är frågorna om personalens elasticitet inom landskontoret och den s. k. saxande be- fordringsgången där. Dessa spörsmål kommer vi att behandla senare.

För länsstyrelsens allmänna verksamhet är det stundom av värde att ha tillgång till den allmänekonomiska sakkunskap samt den taxerings— oeh revisionstekniska expertis, som finns inom landskontoret. På sina håll anser man det innebära en betydande nackdel, om länsstyrelsen skulle

mista denna expertis. En eventuell utbrytning av delar av landskontoret — kameralsektionens kamerala detalj med den ekonomiska sakkunskap som där finns företrädd förutsätts därvid bli kvar i länsstyrelsen — be- höver emellertid inte och bör inte heller leda till att länsstyrelsen avskärs från möjligheten att anlita nämnda expertis. Tvärtom bör det åligga de länsorgan, som skapas genom en utbrytning, att vid behov biträda läns- styrelsen.

En mer allmän invändning mot en utbrytning är synpunkten att före— komsten av de båda avdelningarna landskansli och landskontor förlänat länsstyrelsen en bredd och balans, som varit till nytta i länsstyrelsens verk- samhet. Denna synpunkt torde i och för sig vara beaktansvärd utifrån hit- tills gällande förutsättningar. Med en länsstyrelseorganisation, sådan den föreslås utformad av länsförvaltningsutredningen, blir emellertid situatio- nen en annan. Det ter sig då, av skäl som tidigare berörts, mera naturligt att breddningen av länsstyrelsens arbetsfält göres inom samhällsplaneringen och inom andra områden, där behov av gemensam planläggning, samstäm— mighet i åtgärder och beslut och annan form av samverkan anmäler sig med särskild styrka.

Några länsstyrelser har uttalat farhågor för att länsstyrelsens ställning som remissmyndighet skulle bli försämrad, om huvuddelen av landskon- toret utbröts. För vår del finner vi önskvärt att länsstyrelsen efter en utbrytning alltjämt skall förbli remissinstans i beskattningsfrågor 0. dyl. av mer allmän räckvidd och betydelse. Däremot bör remisser i dylika frågor av teknisk eller speciell natur efter en sådan utbrytning inte belasta länsstyrelserna. För remissväsendet som sådant skulle det innebära en stor fördel om remisser i större frågor på beskattningsområdet behandla- des dels av länsstyrelsen i dess föreslagna nya gestaltning med den bety- dande sakkunskap på skilda samhällsområden, som den kommer att in- rymma, och dels av regionala skatteorgan, representerande dömande re— spektive fiskal verksamhet. Remissfrågorna måste genom en sådan ord— ning förutsättas bli mer allsidigt belysta än nu.

Ett annat argument mot en utbrytning är uppfattningen, att en organi- sation med länsstyrelsens hävd har ett egenvärde som bör bevaras. I prin- cip kan vi också ansluta oss till denna uppfattning. En organisation med länsstyrelsens mer än 300-åriga traditioner har otvivelaktigt ett värde, som inte utan starka skäl bör spolieras. Såsom framgår av den tidigare redo- görelsen har emellertid länsstyrelseorganisationen inte undgått att i hög grad påverkas av samhällsutvecklingen. För landskontorets vidkommande har utvecklingen speciellt under de tre senaste decennierna varit genom- gripande, och det :förr naturliga sambandet mellan landshövdingen och landskontorets huvudområden —— taxerings- och prövningsnämndsverksam- heten —— har nu till stor del förlorats. Enbart omdaningen av landskonto— rets verksamhet under denna relativt korta period är därför skäl nog att

överväga en genomgripande organisationsändring. Beaktar man även den utveckling, som länsförvaltningen i övrigt undergått och som sedan länge ansetts påkalla en organisatorisk reform av länsstyrelsen, framstår för oss klart att frågan inte gäller, om länsstyrelseorganisationen skall ändras, utan hur ändringen lämpligen bör ske. Även om man härvidlag enligt vår mening inte bör väja för omfattande reformer, måste likväl en naturlig målsättning bli att i görligaste mån söka bibehålla den förvaltningstradi- tion, som uppbyggts inom den nuvarande organisationen, och de värden den inrymmer i övrigt.

Taxerings- och uppbördsväsendets bibehållande i länsstyrelsen anses ock- så medföra fördelar från landskontorets synpunkt. I detta sammanhang skall behandlas de allmänna fördelar, som denna anknytning anses ge, me- dan de mer speciella synpunkterna härvidlag diskuteras senare.

Allmänt omvittnas, att länsstyrelserna åtnjuter stort förtroende bland länsbefolkningen. Detta förtroende, som till en del bygger på respekten för själva landshövdingeämbetet och dettas innehavare, har måhända i viss mån kommit även taxerings— och uppbördsväsendet till del. Det kan sålunda —— som en länsstyrelse uttryckt saken —— i allmänhetens ögon vara en garanti för en rättvis och tillbörlig behandling i skatteärenden att vederbörande tjänstemän är underordnade landshövdingen. Emellertid bör uppfattningen, att landshövdingens chefsskap ger taxeringsväsendet del av det allmänna förtroende, som länsstyrelsen åtnjuter, inte undanskymma det faktum att organisationen inte medger landshövdingen befogenhet att ingripa i sakbe- handlingen av enskilda beskattningsårenden. Allmänhetens uppfattning om landshövdingens inflytande på detta område är alltså i verkligheten en fik- tion och tordc grunda sig på bristande kännedom om hur organisationen fungerar.

Allmänt sett omfattas taxeringsverksamheten knappast heller av den väl- vilja bland allmänheten, som kommer länsstyrelsearbetet i övrigt till del. Det saknas inte ens uttryck för den uppfattningen, att taxeringsväsendets anknytning till länsstyrelsen skulle utgöra en belastning för länsstyrelsens anseende. Hur härmed än må förhålla sig, är likväl uppenbart att den en- skildes inställning till taxerings- och uppbördsorganen icke sällan är nega- tivt präglad. Denna syn är väl stundom ett oreflekterat och känslomässigt uttryck för den ovilja, som sedan urminnes tider och i alla länder mött det allmännas skatteanspråk, en ovilja som ofta nog avleds till de organ eller befattningshavare, vilka sysslar med hithörande uppgifter. Allmänhe- tens kritiska inställning ligger emellertid inte blott på det känslomässiga planet, utan kritiken riktar sig också mot själva organisations-formen. I oli- ka sammanhang har sålunda anmärkts på att landskamreraren fungerar som ordförande i prövningsnämnden men samtidigt är chef för landskon- toret, där även de fiskala uppgifterna handläggs. Detta spörsmål skall be—

handlas senare utifrån andra synpunkter. Här må endast framhållas att anordningen med dömande och fiskala uppgifter samlade i en avdelning kan vara ägnad att bibringa de skattskyldiga den i och för sig oriktiga uppfattningen, att en objektiv prövning i skattemål erhålles först i skatte- domstolarna. Denna uppfattning torde vara svår att undanröja, så länge landskontorets nuvarande organisation bibehålles.

Rättssäkerhet och effektivitet i taxeringsarbetet En annan anledning till det bristande förtroendet för taxeringsverksamhe- ten är föreställningen att taxeringsmyndigheterna uteslutande företräder fiskala intressen. Även denna uppfattning är oriktig. För taxeringsmyndig- heterna är det en grundläggande skyldighet — uttryckt i 1 5 taxeringsförord- ningen — att tillse, att taxeringarna blir överensstämmande med skatte- författningarna samt i möjligaste mån likformiga och rättvisa. Vikten av denna regel understryks av att den jämte vissa andra bestämmelser skall uppläsas vid första sammanträdet med taxeringsnämnd och fastighetstaxe- ringsnämnd. Det kan invändas, att betydelsen av denna föreskrift helt är beroende av att den i verkligheten efterlevs. För vår del har vi under våra besök hos länsstyrelserna funnit särskilt angeläget att försöka bilda oss en uppfattning i denna fråga. Va-d därvid framkommit har, vid sidan av andra erfarenheter, gett oss klart belägg för att man inom taxeringssek— tionerna samvetsgrant försöker iaktta den nämnda bestämmelsen. Fram- hållas kan också, att riksdagens revisorer i sin berättelse till 1964 års riksdag har redovisat en utredning, varav framgår att de lokala taxerings- nämnderna i betydande utsträckning ändrar deklarationerna till de skatt- skyldigas förmån. Revisorerna understryker, att utredningens resultat på sitt sätt kan utgöra ett belägg för att de synpunkter, som varit avgörande vid tillkomsten av gällande taxeringsförordning, även beaktas i det prak- tiska taxeringsarbetet.

Förste taxeringsintendenten har visserligen till uppgift att som motpart till skattskyldig bevaka det allmännas rätt i taxeringsfrågor, men samtidigt åligger det honom att verka för att taxeringarna blir likformiga och rätt- visa (17 5 taxeringsförordningen). Sistnämnda uppgift fullgöres dels genom upplysnings- och rådgivningsverksamhct före och under taxeringsperioder- na — utfärdande av arbetsanvisningar för taxeringsnämnderna, besök hos dessa osv. —— och dels genom eftergranskning av taxeringarna, varvid det åligger förste taxeringsintendenten att särskilt uppmärksamma ojämn- heter mellan taxeringar i olika taxeringsdistrikt.

Taxeringsintendentens verksamhet resulterar mycket ofta i yrkanden eller andra åtgärder, som länder till de skattskyldigas fördel. Antalet inten- dentsbesvär till de skattskyldigas favör är givetvis växlande, bl.a. beroende på de varierande möjligheterna till eftergranskning av deklarationsmateria- let och taxeringsnämn-dsordförandenas skiftande kompetens, men i flera

län har antalet sådana besvär angivits till cirka en tredjedel av totalantalet intendentsbesvär. Mycket vanligt är att taxeringsintendent _ ofta efter omfattande utredning, som klarlägger det berättigade i vederbörande skatt— skyldigs kanske diffusa yrkanden —- helt eller delvis biträder besvär, som anföres av skattskyldig, och ingalunda sällsynt är, att intendent i anslut- ning till besvär från skattskyldig, framställer yrkande, som innebär lägre taxering än den skattskyldige begärt. Då taxeringsintendenten får känne- dom om att en skattskyldig förbisett att lägga fram ett yrkande eller göra en framställning, som intendenten ej har möjlighet att själv ta initiativ till, t.ex. ansökan om tillämpning av förordningen om ackumulerad in- komst, torde han regelmässigt göra den skattskyldige uppmärksam här- på. Även i övrigt brukar intendenterna och andra tjänstemän på länssty— relsen på olika sätt hjälpa skattskyldiga, som anfört besvär eller eljest ut- talar missnöje med åsatt taxering eller som önskar råd eller upplysningar i beskattningsfrågor. Dessa förhållanden kan vara värda att uppmärk- samma. De ger en helt annan bild av verkligheten än den populära upp- fattning om taxeringssektionernas ensidigt fiskala inriktning, som på många håll förekommer.

Med vad vi här anfört har vi inte velat göra gällande, att taxeringsverk- samheten skulle fungera anmärkningsfritt, vare sig från rättssäkerhets- eller effektivitetssynpunkter, utan endast att verksamheten utövas på ett sätt, som med hänsyn till resurserna måste betecknas som tillfredsställande. De brister, som otvivelaktigt finns, är såvitt vi kunnat finna i allt väsentligt av organisatorisk art.

Den enskildes krav på rättssäkerhet i beskattningen innefattar givetvis i första hand att de taxeringar, som äsätts honom, blir materiellt riktiga och att inga obehöriga avvikelser sker från hans deklarationsuppgifter. Men detta är endast en sida av saken. Rättssäkerhet vid taxeringen innebär ock- så att skattebördan blir rättvist fördelad mellan olika skattskyldiga, d.v.s. att ingen har möjlighet att obehörigen undandraga sig sin lagstadgade skattskyldighet. Den enskilde reagerar ofta mycket starkt mot vad han _— med rätt eller orätt _ uppfattar som bristande likformighet i beskatt— ningen.

Varken kravet på materiellt riktiga taxeringar i det enskilda fallet eller kravet på rättvisa och likformiga taxeringar överhuvudtaget kan emeller- tid tillgodoses utan att taxeringsmyndigheterna har en effektiv utrednings- och kontrollapparat. Effektivitetskravet står därför inte _ såsom ibland antytts — i motsats till anspråket på rättssäkerhet i taxeringsarbetet utan är tvärtom en förutsättning för att detta anspråk skall kunna tillfreds- ställas, vare sig man ser frågan från den enskildes eller från en mer allmän synpunkt. För den enskilde är det av vikt, att taxeringsarbetet i i första instans blir så riktigt och effektivt som möjligt _ vilket bl. a.

förutsätter en betydande arbetsinsats för [upplysning och rådgivning från taxeringsintendentens och hans medarbetares sida — men därjämte att taxeringsnämndernas arbete blir eftergranskat, så att trots allt oundvik- liga felaktigheter och olik-formigheter kan rättas och utjämnas. Som tidi- gare nämnts leder också sådan eftergranskning i stor utsträckning till yr- kanden om nedsatta taxeringar. Detsamma är för övrigt förhållandet även med revisionsverksamheten. I flera län har man emellertid av brist på per- sonal nödgats eftersätta eftergranskningsverksamheten, ehuru behovet där- av ansetts starkt framträdande. På andra håll har man ansett sig böra använda taxeringsassistenter till detta arbete, något som medfört att dessa tjänstemän endast i begränsad omfattning kunnat tas i anspråk för taxe- ringsrevisioner i enlighet med statsmakternas intentioner.

Revisionsverksamheten har överhuvud taget i flertalet län av olika skäl inte varit så omfattande som man haft anledning räkna med. Sålunda motsvarade åren 1963 och 1964 antalet med taxeringsrevisioner sysselsatta årsarbetskrafter läns- och taxeringsrevisorer inte fullt halva antalet sådana tjänster enligt personalplanen. Detta förhållande kan visserligen delvis förklaras med rådande personalsvårigheter, rekryteringsproblem, vakan- ser etc., vilka i flera län varit mycket besvärande och som medfört att den faktiskt disponibla revisionspersonalen varit betydligt mindre än enligt personalplanen, men revisionspersonal har också — på flera håll i stor omfattning _ använts för andra göromål än revisioner, särskilt för processföring. Detta beror i sin tur främst på att förste taxeringsinten- denten nödgats använda revisorer till uppgifter, som inte kunnat bemäst- ras av personalen på taxeringssektionens allmänna detalj, vare sig detta berott på vakanser eller andra skäl. Arbetet med processföringen är näm- ligen i huvudsak tidsbundet, medan revisionsverksamheten _ speciellt de 5. k. offensiva revisionerna _ utgör en initiativverksamhet som ofta kan se- nareläggas och, i nödfall, eftersättas. Den omständigheten, att uppgifterna på revisionsdetaljen sålunda i viss män kan betraktas som elastiska, har på många håll inneburit att revisionspersonalen _ inbegripet taxerings- assistenterna — blivit något av en yttersta personalreserv för hela lands- kontoret. Denna personal har sålunda utnyttjats, då taxeringssektionens ju- rister och landskanslister anlitats för arbete på andra sektioner såsom vi- karier eller eljest, eller då sådana tjänstemän erhållit tjänster på annat håll och rutinerade ersättare för dem ej stått till förfogande. Den maskerade personalbrist, som finns på flertalet landskontor och som har sin grund, inte främst i otillräckliga personalstater utan i tidigare nämnda personal- svårigheter av olika slag, går sålunda ofta främst ut över taxeringskon- trollen.

För frågan hur man skall kunna åstadkomma en ordning, som bättre tillgodoser rättssäkerhet och effektivitet i taxeringsarbetet, är det av

grundläggande betydelse att taxeringarna i första instans blir så riktiga som möjligt. I flera län har man för närvarande stora svårigheter att få lämpliga taxeringsnämndsordförande, och den snabba omsättningen av taxeringsfunktionärer är ett genomgående problem för länsstyrelserna. Bristande rutin och kunnighet hos taxeringsfunktionärerna leder ofrån- komligen till att taxeringarna stundom blir oriktiga. Förste taxeringsinten- denten har självfallet ingen möjlighet att vid sidan av sina övriga omfat- tande uppgifter övervaka varje taxeringsnämnds arbete, och —— av tidi- gare anförda skäl —— kan vanligen inte heller taxeringsnämndernas arbete eftergranskas i den utsträckning, som är motiverad och önskvärd.

Den vid 1966 års riksdag beslutade omorganisationen av de lokala skat- temyndigheterna innebär bl. a., att dessa s-kall biträda de lokala taxe- ringsnämnderna och även medverka vid eftergranskningen av taxering- arna. Reformen bygger på ett av centrala folkbokförings- och uppbörds- nämnden framlagt förslag, vilket utarbetats efter samråd med oss i här berörda frågor. Vi kommer att behandla detta ämne närmare i kapitel VIII.

De lokala skattemyndigheternas arbete med eftergranskning torde hu- vudsakligen komma att gälla enklare taxeringsfrågor, medan den mer kvalificerade eftergranskningen bör äga rum på taxeringssektionens all— männa detalj eller dess motsvarighet i en ny organisation. Dessa detal- jer torde i flera län kräva en personell upprustning, inte blott för efter- granskningsuppgifter utan också för att utredningarna i besvärsmål m.m., vilka utredningar bl. a. av tidsskäl stundom är bristfälliga, skall bli helt godtagbara även i ett förfarande av mer domstolsmässig beskaffenhet än det nuvarande prövningsnämndsförfarandet.

Om de allmänna detaljerna upprustas personellt så att inte personal- brist där går ut över revisionsverksamheten och under förutsättning till- lika att man kan lösa de besvärliga vakansproblem som för närvarande finns på sina håll, finns det anledning räkna med att man enbart härigenom kan åstadkomma en betydande ökning av revisionsverksamheten. Vi åter- kommeri det följ ande till hithörande frågor.

I 14 & taxeringskungörelsen föreskrives, att förste taxeringsintendenten skall verka för att taxeringsrevisionsverksamheten samordnas med annan av statlig myndighet eller tjänsteman bedriven verksamhet, som avser granskning av deklarations- eller uppgiftsskyldigs räkenskaper och an- teckningar. Samråd bör därvid ske med bland annat myndighet, som är ansvarig för arbetsgivarkontroll vid uppbörd av skatt och socialförsäk- ringsavgifter. Betydelsen av att en sådan samordning verkligen sker är redan nu stor, och de efterhand kraftigt ökande arbetsgivaravgifterna på socialförsäkringsområdet gör det än mer angeläget att samordningskravet inte åsidosättes. Möjligheterna att åstadkomma en effektiv samordning försvåras emellertid i hög grad av att befogenheten att föranstalta om

kontrollåtgärder utövas av skilda myndigheter och befattningshavare. Så— lunda skall taxeringsrevision enligt taxeringsförordningen Och förordningen om allmän varuskatt beslutas av förste taxeringsintendenten, medan bok- föringsgranskning för kontroll av arbetsgivarnas verkställande av skat— teavdrag får beslutas av vederbörande föredragande på länsstyrelsens upp- bördssektion eller av lokal skattemyndighet. Motsvarande befogenheter i fråga om kontrollen av socialförsäkringsavgifterna tillkommer riksförsäk- ringsverket, lokal skattemyndighet och föreståndaren för sjömansskatte- kontoret. Slutligen handhar kontrollstyrelsen kontrollen beträffande sär- skild varuskatt och vissa andra skatter.

Vi finner det uppenbart att samordningen av granskningsverksamheten inte kan bli särskilt effektiv, så länge som den nu nämnda splittringen består. Åliggan-det för förste taxeringsintendenten att verka för samord- ning kan med nu gällande ordning inte innebära en skyldighet för honom att ansvara för samordningen. Det synes också vara otänkbart att med förste taxeringsintendentens nuvarande ställning som chef för taxerings- sektionen förbinda en rätt och skyldighet att utöva befogenheter, som lig- ger utanför ramen för taxeringssektionens verksamhet. Däremot erbju- der sig möjligheten att få till stånd en dylik samordning inom ett från länsstyrelsen utbrutet skatteverk, som omfattar taxerings- och uppbörds- sektionerna samt har de lokala skattemyndigheterna som representanter ute i orterna.

I detta sammanhang vill vi beröra den av några länsstyrelser väckta frågan, huruvida ett från länsstyrelsen fristående skatteverk skulle bli eller uppfattas som ett uteslutande fiskalt organ. Till en början må där- vid fastslås, att ett sådant verk givetvis alltjämt skulle ha till åliggande att verka för likformig och rättvis taxering. Eftersom förste taxeringsinten- denten i detta hänseende redan nu intar en självständig ställning i förhål- lande till länsstyrelsen, saknas anledning till antagande att den verksamhet han nu utövar till de skattskyldigas fördel efter en utbrytning skulle inskränkas eller att taxeringsarbetet eljest skulle få en mer fiskal prä— gel. Vi räknar också med att det centrala organ, som vi i det följande före- slår inrättat, möjliggör att olikformigheterna mellan skilda län i beskatt— ningsfrågor lättare än nu utjämnas och att detta organ även i övrigt uppmärksamt skall följa skatteverkens allmänna verksamhet. Härigenom samt genom de ökade möjligheter till eftergranskning och annan taxe- ringskontroll samt till samordning av olika kontrollaktioner, som vårt förslag innebär, skapas förutsättningar för att bättre tillgodose likformig- hets- och rättvisekraven.

Om sålunda — objektivt sett ——- en utbrytning inte kan antagas leda till att taxeringsverksamheten får en mer fiskalisk prägel, kvarstår likväl frågan hur allmänheten skulle uppfatta ett fristående skatteverk. Något

entydigt svar på denna fråga lär knappast kunna lämnas. Redan omdö— l mena om den nuvarande organisationen skiftar nämligen avsevärt, och, som tidigare nämnts, är allmänhetens inställning till den ofta negativt präg— lad. Möjligt är väl att »skatteverk» eller liknande benämning kan ge asso- ciationer till en mer fiskal inrättning än vad som i allmänhet förknippas med det mer neutrala begreppet »länsstyrelse». Vi anser emellertid att man inte bör fästa större avseende vid sådana synpunkter, som huvud— sakligen har sin grund i invanda föreställningar. På sikt torde nämligen en utbrytning av taxeringsväsendet och i samband därmed en åtskillnad mellan fiskala och dömande uppgifter vara ägnad att öka allmänhetens tilltro till både taxeringsverksamheten och alldeles särskilt den dömande verksamheten. Ytterst torde allmänhetens uppfattning av en organisation vara beroende av hur myndigheten fullgör sina uppgifter och hur den framträder gentemot den enskilde. Vi finner från denna och andra syn— punkter angeläget att man Vidtager åtgärder för att förbättra förhållan- det mellan taxeringsmyndigheterna och de skattskyldiga. Som ett led i denna strävan föreslår vi, på sätt närmare kommer att beskrivas i det följande, att allmänhetens möjligheter att få upplysningar och bistånd i skattefrågor skall förbättras. Genom sådan biståndsverksamhet och de or- ganisatoriska förändringar, som ovan antytts, anser vi oss ha grundad anledning räkna med att den misstro, som nu ofta kännetecknar allmän- hetens inställning, i framtiden skall kunna förbytas till en mer positiv uppfattning om skatteförvaltningen.

Sammanfattningsvis får vi på grundval av de nu gjorda övervägandena uttala, att den nuvarande till länsstyrelserna knutna skatteförvaltningen har åtskilliga brister från rättssäkerhets- och effektivitetssynpunkter. Des- sa brister är enligt vår mening huvudsakligen av organisatorisk art och framträder främst i sammanblandningen av dömande och fiskala upp— gifter på landskontoren samt i en genom länsstyrelsetillhörigheten maske- rad personalbrist och i otillräckliga möjligheter att på lämpligt sätt sam- ordna kontrollverksamheten. Vi har också funnit, att en utbrytning av taxe- ringsverksamheten från länsstyrelserna samt tillskapandet av regionala skatteverk och skattedomstolar skulle göra det möjligt att avhjälpa dessa brister och därmed öka förtroendet för skatteväsendet som helhet be- traktat.

Landskamrerarens och förste taxeringsintendentens ställning De olägenheter, som sammanhänger med att landskontoret medverkar i både fiskala och dömande funktioner, har man sökt begränsa på olika sätt, bland annat genom åtgärder i syfte att ge taxeringsintendenten en självständig ställning i förhållande till landskamreraren. Dessa åtgärder

har lett till att förste taxeringsintendenten intar en särställning bland länsstyrelsens sektionschefer, en särställning som delvis utgör en åter- spegling av inskränkningar i landskamrerarens befogenheter som avdel- ningschef. Såsom tidigare nämnts, får sålunda landskamreraren inte del- taga i handläggningen av ärenden, som gäller länsstyrelsens övervakning av att taxeringsarbetet i första instans ordnas och bedrives ändamålsenligt, ej heller vid fastställandet av allmänna föreskrifter rörande fördelningen av taxeringsintendentsfunktionerna och ledningen av taxeringsrevisions- verksamheten. Avdelningschefernas rätt enligt 14 5 3 mom. länsstyrelse- instruktionen att göra tillfälliga ändringar i tjänstgöringen på sektioner eller tillfälliga ändringar i arbetsfördelningen är vidare inskränkt såtill— vida att landskamreraren inte får vidta sådana ändringar såvitt angår förste taxeringsintendenten eller denne underställd personal.

Nämnda bestämmelser kan i förstone uppfattas så att landskamreraren skulle vara generellt förhindrad att disponera taxeringssektionens perso- nal. Så är emellertid inte förhållandet. Enligt 27 5 1 mom. länsstyrelse- instruktionen är nämligen varje tjänsteman på landskontoret skyldig att lämna landskamreraren biträde för fullgörande av de uppgifter, som ålig- ger honom enligt skatte- och taxeringsförfattningarna. Förste taxerings- intendenten får dock ej anlitas att biträda landskamreraren, såvida inte länsstyrelsen förordnar härom. Genom dessa förskri-fter ges landskamrera- ren möjlighet att använda taxeringssektionens personal, ej blott till biträde vid arbetet med anvisningar för årlig taxering och för allmän fastighets- taxering utan även till hjälp i prövningsnämndsarbetet såsom en uppgift som enligt taxeringsförordningen åligger landskamreraren i egenskap av prövningsnämndens ordförande.

Landskamrerarens möjlighet att disponera taxeringssektionens perso- nal på sätt sistnämnda bestämmelse anvisar eller hans rätt att vidta andra personaldispositioner, som kan ankomma på honom som avdelningschef, t. ex. att meddela vikariatsförordnanden och att anställa tillfällig personal, begränsas emellertid i sin tur, såvitt gäller taxeringssektionen, av be- stämmelsen i 29 5 2 mom. tredje stycket länsstyrelseinstruktionen. Där stadgas nämligen att, om landskamrerare och förste taxeringsintendent har olika meningar i avdelningschefsärende, vari intendenten skall delta, skall ärendet underställas landshövdingens avgörande.

Taxeringsintendentens självständighet markeras främst därigenom att varken landshövdingen eller landskamreraren har befogenhet att ta be- fattning med de uppgifter, som ankommer på intendenten som det all- männas företrädare i taxeringsmål eller som enligt skatte- och taxerings- författningarna eljest åligger taxeringsintendent. Dylika uppgifter betrak- tas nämligen inte som länsstyrelseuppgifter i vanlig mening, fastän

de utförs av länsstyrelsens personal. Länsstyrelsen såsom sådan saknar därför beslutanderätt i hithörande ärenden och äger inte heller rätt att på annat sätt ingripa inom det område, som är förbehållet taxe- ringsintendenten. Det ankommer sålunda uteslutande på taxeringsintendent att besluta, om besvär skall anföras rörande viss skattskyldigs taxering, om taxeringsrevision skall ske, om viss anmaning skall utfärdas, om anmälan till åtal enligt skattestrafflagen m. fl. författningar skall göras etc.

Taxeringsintendentens beslutanderätt är i vissa fall författningsenligt förbehållen taxeringssektionens chef och kan då inte delegeras till andra tjänstemän. Till de uppgifter, som får fullgöras av andra befattningsha- vare, hör rätten att föra det allmännas talan. Trots att denna uppgift inte anses som en länsstyrelsens angelägenhet, är det likväl länsstyrelsen (lands- hövdingen), som på förste taxeringsintendentens föredragning skall fast- ställa allmänna föreskrifter beträffande målens fördelning på olika be- fattningshavare. Förste taxeringsintendenten får emellertid meddela när- mare anvisningar inom ramen för dessa föreskrifter. På förste taxerings- intendentens prövning beror också, om mål skall fullföljas i kammarrätten eller hos Kungl. Maj:t.

Förste taxeringsintendentens särställning framträder emellertid även på andra sätt. I motsats till andra sektionschefer skall han sålunda, på sätt tidigare nämnts, enligt 34 & tredje stycket länsstyrelseinstruktionen deltaga i handläggningen av vissa länsstyrelseärenden, vilka avgörs på annan sektion.

Som framgår av redogörelsen här ovan har landskamreraren begrän- sade möjligheter att använda taxeringssektionens personal för arbete på annan sektion. Förste taxeringsintendenten har därmed fått större möj- ligheter än länsstyrelsens övriga sektionschefer att råda över sin personal. Han har till och med rätt att anlita varje tjänsteman på landskontoret för att fullgöra sina åligganden enligt skatte- och taxeringsförfattning- arna, alltså i princip samma befogenhet, som tillkommer landskamrera- ren, dock med den viktiga inskränkningen att förste taxeringsintenden- tens rätt till sådana personaldispositioner endast kan utövas i den mån länsstyrelsen ej förordnar annorlunda. I praktiken har denna bestämmel- se inte nämnvärd betydelse, då taxeringsintendentens möjlighet att an- vända personal från andra sektioner torde förutsätta landskamrerarens samtycke. Den får emellertid ändock uppfattas som ett uttryck för den speciella ställning förste taxeringsintendenten intar i länsstyrelseorgani- sationen.

Vidare har förste taxeringsintendenten undantagits från länsstyrelse- tjånstemännens allmänna åliggande att handlägga ärenden som tillhör annan sektion inom avdelningen än den, på vilken han tjänstgör, och att utföra göromål på den andra avdelningen eller på länspolischefens expe—

dition (28 5 1 mom. länsstyrelseinstruktionen). Länsstyrelsen får såle- des inte ålägga förste taxeringsintendenten att utföra andra göromål än sådana SOm handläggs på taxeringssektionen.

Förste taxeringsintendenten har också vissa speciella befogenheter. Han får sålunda, såsom ende sektionschef, förordna tjänsteman på sin sektion att företa tjänsteresa (26 å andra stycket länsstyrelseinstruktio- nen). Han har vidare rätt att anlita sakkunnig för utredning av taxerings- fråga som kräver särskild sakkunskap ( 17 å andra stycket taxeringsför- ordningen). Länsstyrelsen heslutar dock enligt 129 5 3 mom. taxerings— förordningen om ersättning till sådan sakkunnig.

I det föregående har vi kritiserat ordningen med landshövdingen som formellt ansvarig för att taxeringsarbetet i första instans ordnas och be- drives ändamålsenligt. Det synes inte heller rationellt att landshövdingen på förste taxeringsintendentens föredragning skall meddela föreskrifter rörande det interna arbetet på taxeringssektionen, eftersom landshövdingen inte kan ta del i detta arbete eller annat än rent formellt ha uppsikt där- över. Dessutom måste betecknas som principiellt oriktigt att det skall vara landshövdingens sak att bestämma om intendentsgöromålens fördel- ning på olika befattningshavare, då dessa göromål, såsom förut nämnts, inte har karaktär av länsstyrelseuppgifter.

Den naturliga slutsatsen härav blir, såsom förut antytts, att lands- hövdingen bör helt befrias från ansvaret för taxeringsgöromålen. Härav bör i sin tur följa, att taxeringsintendenten bör vara helt självständig i förhållande till landshövdingen.

Förhållandet landskamrerare-taxeringsintendent har både praktiska och principiella aspekter. Som nämnts får landskamreraren inte taga del i de uppgifter, som enligt skatte- och taxeringsförfattningarna ankommer på taxeringsintendent, eller i nyssberörda länsstyrelseärenden. Däremot har landskamreraren ställning som personalchef för förste taxeringsintenden- ten och taxeringssektionens personal i övrigt, låt vara att hans befogen- heter härvidlag i betydande mån inskränkts genom de bestämmelser, för vilka nyss redogjorts. Som avdelningschef har landskamreraren också ett avsevärt inflytande vid tjänstetillsättningar på landskontoret och där- med också taxeringssektionen. Befordringar av personal sker ofta genom 5. k. saxning mellan landskontorets sektioner och detaljer. Helt naturligt måste landskamrerarens uppfattning med den samlade överblick han har över hela landskontoret väga tungt i sådana frågor.

I andra sammanhang har övervägts att fråntaga landskamreraren all dispositionsrätt över taxeringssektionens personal. Man har emellertid stannat vid åtgärder, som på sätt här beskrivits stärkt förste taxerings- intendentens ställning. Det lär för övrigt i realiteten icke heller vara möj-

ligt att inom ramen för nuvarande organisation gå nämnvärt längre i detta syfte. Om man fråntog landskamreraren rätten att disponera taxe- ringssektionens personal, torde detta nämligen innebära en sådan ytter- ligare inskränkning i hans befogenheter som avdelningschef att knappast något skäl längre kvarstod att bibehålla hans chefsskap över taxerings- sektionen. Den finvägning av befogenheterna å ömse sidor som ansetts nöd- vändig och de invecklade bestämmelser som införts i syfte att åstad- komma denna finvägning är emellertid enligt vår mening ett oförtydbart tecken på de principiella svagheterna i den nuvarande organisationen.

Som argument för den nuvarande ordningen har från några länssty- relser åberopats de fördelar, som ligger i möjligheten att snabbt kunna omflytta personal mellan olika sektioner för att fylla vakanser och be- mästra tillfälliga arbetstoppar. Såsom framgår av vad som tidigare an- förts har emellertid denna s. k. elastiska personalpolitik mången gång blivit ensidig och därvid ytterst drabbat revisionsverksamheten. Den har också ofta inneburit en prioritet för prövningsnämndsarbetet, bl. a. be- roende pä att detta arbete är tidsbundet och arbetsbördan därför tidvis är speciellt stor. På sina håll har detta lett till att jurist- eller landskanslist- personal tillfälligt överförts från taxeringssektionen till prövningsnänm- dens kansli. Även om vi från utbildningssynpunkt finner att en saxning mel- lan taxeringssektionen och prövningsnämndens kansli i och för sig kan vara lämplig och önskvärd, kan vi inte finna tilltalande från rättssäkerhets— synpunkt att en till taxeringssektionen knuten befattningshavare tillfälligt deltar i förberedelsearbetet för prövningsnämndens domsverksamhet för att efter en kort tid återgå till fiskala göromål. En sådan lösning är inte heller särskilt rationell. Vi kommer i det följande att föreslå åtgärder, som bl. a. syftar till en jämnare fördelning under året av prövningsnämnds- arbetet, vilket skulle minska behovet av att göra tillfälliga personalomflytt- ningar.

De skäl, som anförts mot att låta förste taxeringsintendenten helt dispo- nera personalen på taxeringssektionen, således utan reell möjlighet till in- flytande från landskamreraren, är enligt vår mening inte bärande. Redan från praktiska synpunkter finner vi övervägande skäl tala för en ändring härvidlag. Än tyngre väger dock de invändningar av principiell natur, som kan resas mot den nuvarande ordningen med dömande och fiskala upp- gifter i samma organisation under chefen för det dömande organet.

Den omständigheten att landskamrerarna är taxeringsintendenternas över- ordnade och därmed har stora möjligheter att inverka på deras befordran, anses ägnat att minska intendenternas självständighet. Det torde inte vara behövligt att här försöka bedöma i vad mån farhågorna härför är berät- tigade. Någon större roll kan det påtalade förhållandet i vart fall inte spela. Man kan å andra sidan inte helt bortse från det faktum, att farhågor av antytt slag framförts från olika håll. En organisatorisk åtskillnad mellan

landskamrerare och taxeringsintendent skulle bringa detta problem ur världen.

Vidare har man framhållit, att en person, som under lång tid varit verksam som det allmännas representant, knappast kan frigöra sig från fiskala tankar och värderingar och därför inte lämpar sig för uppgiften att som domare objektivt pröva besvärsmål. Enligt vår mening är denna uppfattning inte riktig. Den torde sammanhänga med missuppfattningen att taxeringsintendenten uteslutande är fiskalt verksam. Man förbiser att han i främsta rummet har att arbeta med sikte på rättvis och likfor- mig taxering. Redan det förhållandet att en sådan föreställning finns är emellertid ett skäl att genom en ny organisationsform överge det nu nor- mala befordringssteget från förste taxeringsintendent till landskamrerare. Varje misstanke om bristande objektivitet hos prövningsnämndens ord- förande bör nämligen undanröjas.

De allvarligaste betänkligheterna från principiella utgångspunkter rik- tar sig emellertid mot landskamrerarens dubbelställning som ordförande i prövningsnämnden och tillika chef för den ena parten i taxeringspro- cessen. Utåt kan landskamrerarens nu nämnda båda funktioner lätt ge de skattskyldiga intrycket att han genom sin dagliga kontakt med taxe- ringsintendenten kan påverkas i fiskalisk riktning. Ofrånkomligt är att dessa och liknande synpunkter, som tid efter annan återkommer i den allmänna debatten, utövar en psykologisk e-ffekt på de skattskyldiga och motverkar strävandena att ge prövningsnämnden det förtroende, som bör tillkomma den.

Med 1956 års taxeringsreform avsågs att så långt då var möjligt åstad- komma en boskillnad mellan dömande och fiskala funktioner på läns- planet. Nyss anförda betänkligheter, som även ett flertal länsstyrelser givit uttryck åt, utgör enligt vår mening starka argument för att fullfölja denna reform och helt åtskilja nämnda funktioner. Därmed undanröjes den grund för misstroende som den nuvarande organisationen kan inne- bära. Betänkligheterna kan inte heller avfärdas med hänvisning till att gällande ordning skulle ha fördelar från organisatorisk synpunkt. Tvärt- om medför, som framgår av vad som förut anförts, landskamrerarens dub- belställning även organisatoriskt sett övervägande nackdelar, och den särställning, som givits förste taxeringsintendenten i åtskilliga hänseen- den, visar på sitt sätt hur svårt det är att inpassa honom redan i gällande länsstyrelseorganisation.

Prövningsnämndsarbetet Före 1956 års taxeringsreform utfördes arbetet med beredning av besvär hos prövningsnämnden huvudsakligen inom taxeringssektionen, medan uppgiften att vara protokollförare åt nämnden i allmänhet ålåg jurister

på kameralsektionen. Dessa göromål övertogs vid reformens genomfö— rande av prövningsnämndens kansli, som då inrättades och som organi- satoriskt knöts som en detalj till kameralsektionen. Denna anknytning får dock betraktas som en provisorisk lösning. I praktiken har också sambandet mellan kansliet och kameralsektionens kamerala del varit ohe- tydligt. Arbetsuppgifterna på dessa enheter har nämligen få berörings- punkter, och tillfälliga omdispositioner av personal mellan de båda de- taljerna torde inte förekomma i någon större utsträckning, vilket bl. a. sammanhänger med att den tid, då kansliet vanligtvis har som mest att göra, nämligen månaderna maj och juni, sammanfaller med en även för kameralsektionen i övrigt arbetstyngd period. I praktiken fungerar pröv- ningsnämndens kansli numera regelmässigt som en särskild sektion, och kameralsektionens medverkan inom kansliets område torde _ bortsett givetvis från rent kamerala uppgifter _ många gånger vara begränsad till att kameralassessorn i egenskap av sektionschef formellt deltar i handläggningen av kansliets personalärenden o. dyl. En organisatorisk åtskillnad mellan kameralsektionen och prövningsnämndens kansli er- bjuder därför knappast några problem utan innebär blott att man faststäl- ler ett i praktiken redan existerande förhållande.

Erfarenheterna av prövningsnämndsarbetet efter 1956 års reform är övervägande goda. Målen bereds nu med större omsorg än den gamla ordningen medgav, och prövningsnämndens beslut, som tidigare vanligtvis var mycket summariska och ofta återföll på vad taxeringsintendenten an- fört, har i allmänhet fått en betydligt bättre utformning och motivering. De brister, som otvivelaktigt alltjämt finns, måste tillskrivas dels det förhållandet, att prövningsnämndskanslierna, trots de förstärkningar som tillförts dem efterhand, på många håll är kvantitativt och kvalitativt un- derdimensionerade, dels — och framför allt —— det faktum, att landskam- rerarna i vart fall under det hårt ansträngda tidsskedet i maj och juni saknar möjlighet att vid sidan av sina uppgifter som avdelningschef ägna målen all den tid, som krävs för en noggrann genomgång av handlingarna, en sorgfällig prövning och ett väl motiverat beslut. Landskamrerarna har också begränsad möjlighet att ägna sig åt aktiv processledning.

Antalet prövningsnämndsmål uppgår i de medelstora länen till cirka 4000, vilket innebär att landskamreraren i ett sådant län har att ta ställning till i genomsnitt drygt 15 mål per arbetsdag. I många län är arbetsvolymen än större. Vid sidan härav har landskamreraren omfattan- de uppgifter som avdelningschef, och särskilt handläggningen av perso- nalfrågor är mycket tidskrävande.

Prövningsnämndsmålen har givetvis högst växlande svårighetsgrad; i mer än halva antalet mål torde parterna vara ense eller utgången eljest given. Emellertid förekommer också i varje län ett stort antal mål av kvalificerad och svårbedömd natur, vilkas handläggning, om den skall bli

tillfredsställande, bl. a. förutsätter omfattande studier av rättsfall och facklitteratur. Målen rör dessutom många gånger betydande belopp, och utgången är därför ofta av största vikt för de skattskyldiga. Den tid, som kan anslås för dessa viktiga mål, är likväl ojämförligt mycket mer be- gränsad än den tid, som vid allmän domstol plägar ägnas mål av långt mindre betydelse för den enskilde.

Vi finner det vara ett angeläget rättssäkerhetskrav att prövningsnämn- dens ordförande inte belastas med fler mål och andra uppgifter än att målen kan prövas med samma noggrannhet som mål vid de allmänna domstolarna. Vi måste konstatera att landskamrerarna i allmänhet är så arbetstyngda att detta krav för närvarande inte kan till fullo upprätthål- las.

Flera länsstyrelser har också uttalat önskemål om en lättnad i lands- kamrerarens arbetsbörda. Inom ramen för nuvarande organisation, där uppgiften som ordförande i prövningsnämnden är sammankopplad med ställningen som avdelningschef för landskontoret, erbjuder det emeller- tid svårigheter att åstadkomma en dylik lättnad. Om taxerings- och upp- bördssektionerna samt datakontoret utbröts från landskontoret, skulle landskamrerarens arbetsbörda såtillvida lätta att han befriades från ett flertal personalfrågor och andra uppgifter, som nu faller på honom i egen- skap av avdelningschef.

Vidare är det en allmän önskan att arbetsbördan i prövningsnämnden skall bli jämnare fördelad under året. För närvarande gäller enligt 89 & taxeringsförordningen att besvär av skattskyldig eller kommun rörande visst års taxering, som inkommit under taxeringsåret, liksom besvär av taxeringsintendent rörande samma års taxering, som inkommit före ut- gången av därpå följande april månad, skall vara avgjorda senast den 30 juni året efter taxeringsåret. Denna bestämmelse har lett till att de svåra målen i stor utsträckning handläggs under vårmånaderna, främst maj och juni, medan de enkla målen i huvudsak avklaras redan på hösten under taxeringsåret. Förskjutningen av de svåra målen till slutet av ar- betsåret är i och för sig naturlig, eftersom mål av komplicerad beskaffen- het regelmässigt kräver omfattande och tidsödande utredningar på taxe- ringssektionen, vilket vanligtvis hindrar att de handläggs på ett tidigt stadium. Lika naturligt är att man söker handlägga den stora massan enkla mål i så god tid på hösten, att ändringar i taxeringarna i största möjliga utsträckning kan beaktas av lokal skattemyndighet, innan debet- sedlarna å slutlig skatt tillställs de skattskyldiga.

De ojämnheter i arbetsbördan, som den nuvarande ordningen leder till, är emellertid, såsom tidigare berörts, otillfredsställande från organisato- riska synpunkter. Ännu mer betänkligt är dock att ansamlingen av svåra mål till några månader i slutet av arbetsåret ofta medför brister av olika slag i handläggningen av dessa mål. Med tanke framför allt på

allmänhetens berättigade krav på att få målen noggrant prövade föreslår vi — på sätt närmare framgår av det följande —— för vissa fall en senare slutdag för prövningsnämndens arbete och vissa föreskrifter beträffande taxeringsintendentens skyldighet att inkomma med yttrande i till honom remitterade besvär m.m. Härigenom åstadkommes även den fördelen, att prövningsnämndens arbetsbörda blir jämnare fördelad under året. Inom ramen för den organisatoriska reform som vi föreslår kan en sådan för- ändring genomföras utan olägenhet.

Ett problem som sammanhänger med den nuvarande organisations- formen gäller vem som skall tjänstgöra som ordförande i prövningsnänm- den vid förfall för landskamreraren. Frågan har lösts vid överståthållar— ämbetet och de tre största länsstyrelserna på så sätt att där inrättats sär- skilda ställföreträdarbefattningar.

I övriga län torde vanligtvis kameralassessorn eller uppbördsassessorn inträda som vikarie för landskamreraren. Emellertid bereder det ofta des— sa befattningshavare, vilka i sin tjänst sysslar med andra göromål än taxe— ringsfrågor, svårigheter att på ett tillfredsställande sätt fullgöra uppgiften som ordförande i prövningsnämnden. Denna uppgift kräver nämligen att de håller sig å jour med skattelagstiftningen och rättstillämpningen lik- som att de anpassar sig till prövningsnämndens sedvanliga arbetsmetoder och praxis. Vidare är det givetvis för dem — i än högre grad än för landskamreraren —- mycket tidsödande och krävande att, stundom med kort varsel, läsa in de mål, som skall handläggas vid det prövningsnämnds- sammanträde de skall leda. I allmänhet är det också ofrånkomligt, att denna uppgift inkräktar på deras ordinarie göromål.

I några län har man i stället förfarit på det sättet, att prövningsnämnds— assessorn förordnas som vikarie, då landskamreraren är förhindrad tjänst- göra som ordförande i prövningsnämnden. Denna lösning har den prak- tiska fördelen, att prövningsnämndsassessorn regelmässigt är insatt i må- let redan på det förberedande stadiet. Dessutom känner han till prövnings- nämndsrutinen och har vanligen god erfarenhet i skattefrågor. Emellertid har denna utväg också bestämda nackdelar. Organisatoriskt sett innebär det en ganska säregen ordning att till vikarie för avdelningschefen för- ordna prövningsnämndsassessorn, vilken i sin tjänst är underställd ka- meralassessorn i dennes egenskap av chef för det till kameralsektionen knutna prövningsnämndskansliet. Därjämte kan också prövningsnämnds- assessorn —— som följd av tjänstens karaktär av passagetjänst till befatt- ningar som sektionschef eller taxeringsintendent — sakna nödig aukto- ritet för uppgiften att vara ordförande i prövningsnämnden.

Av det sagda framgår att vikariefrågan, utom vid överståthållarämbetet och de tre största länsstyrelserna, inte kunnat vinna en tillfredsställande lösning inom nuvarande organisationsform.

Även om en utbrytning av huvuddelen av landskontoret och en ändring

av 89 & taxeringsförordningen skulle underlätta och utjämna landskam- rerarens arbetsbörda, måste en från rättssäkerhetssynpunkt helt godtagbar handläggning av skattemålen på prövningsnämndsstadiet förutsätta en bättre organisation. De betydande brister, som alltjämt finns härvidlag, sammanhänger med att prövningsnämndsverksamheten väl bedrivs under domstolsliknande former men utan en domstols arbetskraftsresurser. Vi finner det vara en angelägenhet av största vikt att man avhjälper dessa brister, och en naturlig åtgärd bör därvid vara, att prövningsnämnden i alla hänseenden ges ställning som domstol. En sådan reform innebär ett fullföljande av den utveckling, som påbörjades år 1943 och tog ett bety— delsefullt steg framåt år 1956. Den framstår också som den enda naturli— ga. Prövningsnämndens uppgifter är ju uteslutande att avgöra rättstvister, och dessa rättstvister är genomsnittligt av väl så stor ekonomisk betydelse för den enskilde som de ekonomiska tvister, som drages inför de all- männa domstolarna.

De olika vägar, som kan komma i fråga, diskuteras senare i detta kapitel. Vi vill emellertid redan här framhålla, att det skulle vara orealistiskt att slopa den mellaninstans i skattemål, som prövningsnämnden nu bildar, och att låta kammarrätten avgöra besvär över taxeringsnämndens beslut. Redan en hänvisning till det förhållandet, att mer än 90 procent av de sammanlagt över 100 000 taxeringsmålen varje år för närvarande stannar i prövnings— nämnderna, ger belägg för att en sådan ändring inte är praktiskt möjlig att genomföra.

Uppbörds- och folkbokföringsverksamheten Som tidigare nämnts anser några länsstyrelser att en eventuell utbryt- ning av taxeringssektionen inte bör leda till att även uppbördssektionen ut- brytes. Man gör därvid gällande, att sambandet mellan uppbördssektionen och kameralsektionen organisatoriskt sett är starkare än sambandet mel- lan uppbördssektionen och taxeringssektionen.

I kapitel III har vi redogjort för de förslag och överväganden, som här- utinnan redovisats av 1950 års skattelagssakkunniga och 1955 års taxerings- sakkunniga, samt för däröver avgivna remissyttranden. Av redogörelsen framgår att man redan i dessa yttranden ganska allmänt intagit den mot— satta ståndpunkten. Sålunda har man från länsstyrelsehåll ansett sam— bandet taxering—uppbörd utgöra ett avgörande hinder t.o.m. mot en så relativt begränsad reform som att ombilda taxeringssektionen till en avdel- ning inom länsstyrelsen.

När det gäller att bedöma huruvida en utbrytning skall omfatta även uppbördssektionen, kan man inte enbart beakta det interna arbetet inom landskontoret; man måste också uppmärksamma de vertikala sambands- linjerna, nedåt mellan länsstyrelsen och de lokal-a skattemyndigheterna samt uppåt mellan länsstyrelsen och de centrala organen, riksskattenämn- den och centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden.

Härvid är att märka att de lokala skattemyndigheterna, från att tidigare ha varit renodlade uppbördsorgan, på senare år fått allt flera och allt mer omfattande uppgifter på taxeringsområdet. Sålunda har arbetet med sortering av deklarationsmaterialet och längdföring överförts från taxe- ringsnämnderna till dessa myndigheter, och häradsskrivarna har tilldelats uppgiften att i vissa hänseenden vara förmån för de taxeringsassistenter, som placerats i anslutning till häradsskrivarkontoren. Vidare har de loka- la skattemyndigheterna fått befogenhet att rätta vissa felaktigheter i de taxeringar, som beslutats av taxeringsnämnd. I anslutning till datarefor- mens genomförande får de också ökade uppgifter inom taxeringsväsen- det. Om en definitiv källskatt införes i framtiden torde sambandet mellan taxerings- och uppbördsorganen befästas än starkare.

En utbrytning av enbart taxeringssektionen till ett från länsstyrelsen fristående skatteverk, varvid uppbördssektionen alltjämt skulle ingå i länsstyrelsen, måste leda till att de lokala skattemyndigheterna finge lyda under skatteverket i taxeringsårenden och under länsstyrelsen i uppbörds- ärcnwden. En sådan ordning skulle vara föga rationell och ofrånkomligen föranleda konfliktsituationer av olika slag.

Sambandet taxering-uppbörd framträder emellertid också på andra om- råden. Vi vill sålunda erinra om att länsstyrelsernas varuskattekontor fun- gerar som både taxerings- och uppbördsorgan och att datakontorens hu- vuduppgifter kommer att ligga —— förutom på folkbokföringsområdet —— på både taxerings- och uppbördsområdena. Tidigare i detta kapitel har också behandlats behovet av bättre samordning av kontrollen över taxe- ringar, skatter och arbetsgivaravgifter. Möjligheterna till en sådan sam— ordning måste bli avsevärt försvårade om taxerings- och uppbördsväsen- det organisatoriskt skiljs åt.

En utbrytning torde böra leda till att det regionala organ, som därvid bildas, inordnas unde-r en central myndighet. Vi finner det naturligt att, på sätt närmare beskrives senare, en sådan central myndighet övertar ett flertal av de uppgifter, som nu ligger på riksskattnämnden och centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden. Härvid skulle man kunna förverk- liga den vid flera tillfällen framförda tanken på en riksskattestyrelse. Om emellertid enbart taxeringssektionen skulle utbrytas från länsstyrel- sen, finge detta till följd att det centrala organet skulle bli överordnad myndighet till de regionala skatteverken i taxeringsfrågor medan det, i de hos länsstyrelsen kvarliggande uppbörds- och folkbokföringsfrågorna, skulle komma att sakna ett direkt underordnat organ. Med det samband, som finns mellan taxering och uppbö-rd, vore detta uppenbarligen olämpligt.

Som skäl mot en utbrytning av uppbördssektionen åberopas främst sektionens samverkan med kameralsektionen, speciellt med avseende på uppbör-dsbokföringen och kassabokföringen. En utbrytning måste givet- vis leda till nya rutiner för denna samverkan, men de problem, man där— vid står inför, väger lätt mot de olägenheter av skilda slag, som en orga-

nisatorisk åtskillnad mellan taxeringsväsendet och uppbördsväsendet skulle förorsaka.

I likhet med flertalet länsstyrelser, som yttrat sig i denna fråga, anser vi således att en eventuell utbrytning bör omfatta både taxeringssektionen och uppbördssektionen. Vi delar också uppfattningen, att det från allmän- hetens synpunkt är till fördel att ha taxerings- och uppbördsorganen sam- lade under ett verk.

Som förut nämnts har länsstyrelsernas datakontor i första hand inrät— tats för att utföra arbeten inom uppbörds-, folkbokförings- och taxerings- områdena. Avsikten är emellertid, att de skall få karaktär av servicean— läggningar och såsom sådana utnyttjas även för andra ändamål, i första hand för att tillhandagå länsstyrelsen i dess samhällsplaneringsverksam- het. I vilken utsträckning sådant utnyttjande kan ske är dock ännu en öppen fråga, och full klarhet härutinnan lär inte kunna vinnas, förrän anläggningarna varit i bruk någon tid. Vi finner emellertid naturligt att anläggningarnas primära uppgifter bör vara avgörande för var de skall placeras och anser följaktligen att en utbrytning av taxerings— och upp- bördssektionerna även bör inbegripa datakontoret. Detta ter sig uppen- bart även av den anledningen att den ledande personalen på datakon- toren bör ha kunskaper i uppbörd, folkbokföring och taxering.

Dataanläggningarnas reservkapacitet bör såsom antytts främst komma den övriga läns-förvaltningen tillgodo. Vi finner det självklart att länssty- relsen ges prioritet, när det gäller utnyttjandet av denna reservkapacitet.

I sådana uppbördsmål, där beslut i första instans meddelas av lokal skattemyndighet, utgör länsstyrelsen andra instans och, när det gäller be- slut beträffande den preliminära taxeringen, tillika sista installs. I and— ra uppbördsfrågor fungerar länsstyrelsen som första instans. Bland dessa må i detta sammanhang nämnas ärenden som avser befrielse från ränta och restavgift å kvarstående skatt.

Chefen för uppbördssektionen är regelmässigt föredragande eller ensam beslutande i uppbördsmålen. Samtidigt har han emellertid till uppgift att företräda det allmänna och övervaka de fiskala uppgifterna på sin sektion, dvs. att skatter och avgifter blir vederbörligen debiterade, indrivna och re- dovisade. Han intar med andra ord en dubbelställning, som måste beteck- nas som mindre tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.

En annan brist i den nuvarande ordningen är att bestämmelser saknas om vem som skall föra det allmännas talan i uppbördsmål. Behovet av allmänt ombud har särskilt framträtt i mål, som gäller arbetsgivares an- svarighet för arbetstagares skatt. Det är här ofta fråga om betydande belopp, och avgörandet huruvida ett arbetsgivare-arbetstagareförhållande föreligger i det enskilda fallet innefattar inte sällan besvärliga bedöman-

den. Uppbördsutredningen har i sitt betänkande (SOU 1965: 23 sid. 50— 62) framlagt förslag till en lösning av frågan om företrädare för det all- männa i uppbördsmål. Förslaget innebär, att Kungl. Maj :i på förslag av länsstyrelsen skall utse en befattningshavare att föra det allmännas talan i uppbördsmål i länet. Enligt uppbördsutredningens mening bör därvid gälla, att tjänstemän, som på myndighetens vägnar avgör uppbördsärende eller såsom föredragande deltar i handläggningen av sådant ärende, inte skall ifrågakomma som företrädare för det allmänna. Tanken är att om- budet alltid skall fungera som part, när en uppbördsfråga prövas i kam- marrätten eller regeringsrätten, medan han inte skall ha partsställning vid uppbördsmåls handläggning i länsstyrelsen. Dock bör det enligt utred- ningens mening vara länsstyrelsen obetaget att höra det allmänna om- budet, när så synes önskvärt.

Den föreslagna anordningen torde i och för sig vara den lämpligaste som kan ernås inom ramen för nuvarande organisation. Likväl är det uppenbart att den inte i allo motsvarar de önskemål som kan ställas i sammanhanget.

Om uppbördssektionen utbrytes från länsstyrelsen för att ingå i ett regionalt skatteverk, bör detta verk inte handha dömandet i uppbördsmål liksom inte heller i mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsmål utan en- dast utföra de fiskala och förvaltande uppgifterna på hithörande områden. Härmed skulle även i detta fall dubbelställningen för den ansvariga myn— digheten försvinna, samtidigt som frågan om allmänt ombud i dylika mål skulle få en naturlig och till den nya organisationen väl anpassad lösning. Man fick då även här en åtskillnad mellan fiskal och dömande verksamhet och ett partsförhållande av samma slag som i taxeringsprocessen. Detta skulle innebära en fördel från rättssäkerhetssynpunkt men också en vin- ning från fiskala synpunkter. Allmänt sett vore det också ändamålsenligt att ha ett likformigt processuellt förfarande i taxerings- och uppbörds— målen.

Den saxande befordringsgången I beskattningsorganisationssakkunnigas tidigare omnämnda betänkande av år 1942 behandlades även frågan om landskontorsjuristens befordrings- gång. I normala fall borde enligt de sakkunnigas mening denna bliva sådan, att den unge juristen började sin anställning som icke-ordinarie länsbok- hållare, därefter befordrades till ordinarie länsbokhållare eller taxerings— inspektör, sedan till länsassessor, därefter till taxeringsintendent och slut- ligen till landskamrerare. Härigenom vann man den allsidiga utbildning och erfarenhet i fråga om llandskontorsgöromålen, som en landskamrerare bor— de äga.

Denna s. k. saxande befordringsgång tillämpas fortfarande, men utveck— lingen inom landskontoret har lett till att den fått en annan innebörd än

den ursprungligen avsedda. Alltjämt gäller som regel att juristen börjar sin landskontorstjänstgöring på kameralsektionen. Vanligen övergår han efter någon tid där till taxeringssektionen eller prövningsnämndens kansli. Härefter inträffar numera ofta att juristen väljer sida, så att den som är intresserad av och har fallenhet för taxering befordras till befattningar som biträdande taxeringsintendent eller prövningsnämndsassessor, medan den kameralt inriktade befordras inom kameralsektionen eller uppbörds- sektionen. Utvecklingen har också lett till att tjänsterna som sektions- chefer på kameralsektionen och uppbördssektionen i stor utsträckning fått karaktär av sluttjänster. Befordran till förste taxeringsintendent sker sålunda numera vanligen ej från sistnämnda tjänster utan i allmänhet från intendentstjänst inom taxeringssektionen. Landskamrerartjänsterna åter rekryteras i allmänhet från taxeringsintendentskåren.

Den saxande befordringsgång, som beskattningsorganisationssakkunniga rekommenderade, byggde på den förutsättningen att de jurister, som syss- lade me-d kameralt arbete, skulle handha protokollföringen vid prövnings- nämndens sammanträden för att inte förlora kontakt-en med taxeringsvä- sendet. Inrättandet av prövningsnämndskanslierna har emellertid lett till att juristerna på kameralsektionen i övrigt vanligen förlorat denna kon- takt med prövningsnämnds- och taxeringsarbetet. Därmed har de också blivit sämre rustade för taxeringstjänstgöring än enligt den äldre ordning- en, något som bidragit till att försvåra saxningen. Omfattningen av de äm- nesområden, som kameralsektionen och taxeringssektionen var för sig omspänner och som i allt högre grad kräver att särskilt de kvalificerade befattningshavarna är specialister inom sitt gebit, är ännu en förklaring till att den saxande befordringsgången alltmer tenderat till att bli delad i två befordringsigångar, en för den kameralt och en för den taxeringsmäs- sigt inriktade juristen.

Värdet av den saxande befordringsgången är tydligtvis till väsentlig del beroende av hur organisationen är utformad. I den nuvarande organisatio- nen är det således av värde att landskamreraren som avdelningschef har en omfattande erfarenhet från landskontorets olika verksamhetsområden. Bryter man ut delar av landskontoret från länsstyrelsen, är det uppenbart att befordringsförhållandena måste ändras radikalt. I de nya organ, som därvid kan komma att bildas, bör dock de positiva dragen i den för lands- kontoren avsedda befordringsgången tillvaratas. Vi finner således ange- läget, att befattningshavarna i dessa organ får en efter myndigheternas verksamhet lämpad administrativ skolning. Tjänstgöringen bör vidare _— särskilt i början av karriären — vara så allsidig som möjligt. Vi kommer att senare behandla dessa spörsmål närmare.

Sammanfattning och förslag Som en. sammanfattning av våra här redovisade överväganden får vi fram- hålla följande.

Utgångspunkten för våra bedömanden har varit att en sådan länsstyrel- seorganisation skapas som i sig innesluter eller handläggningsmässigt kon- trollerar den regionala förvaltningsverksamhet, som förutsätter samord- ning och samverkan för sin rationella utövning. I en sådan organisation skulle taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsväsendet bilda ett främ— mande inslag, eftersom dessa verksamhetsgrenar är väsensskilda från och inte har något egentligt behov av samverkan med den övriga länsförvalt- ningen. För dem är i stället kontakter och samverkan med centrala organ vida väsentligare. Dessutom skulle en sådan länsstyrelseorganisation _ som blir större än det nuvarande landskansliet _ med de nämnda verk- samhetsgrenarna onödigt förstoras och administrativt kompliceras samt förlora den stadga det innebär att organisationen uppbäres av ett inre sammanhang i arbetsuppgifterna. Från denna utgångspunkt finns det så- lunda icke något hinder mot en utbrytning utan tvärtom skäl som talar härför.

Även i övrigt har vi funnit de skäl, som kan anföras för en utbrytning, långt starkare än argumenten för en oförändrad landskontorsorganisation. En utbrytning skulle inte blott innebära organisatoriska fördelar utan ock- så medföra betydande vinningar från rättssäkerhets- och effektivitetssyn- punkter.

I det föregående har vi avvisat förslagen om en mindre omfattande ut- brytning, avseende endera taxeringssektionen enbart eller taxerings- och uppbördssektionerna men inte datakontoren. Några länsstyrelser har även återuppväckt tanken på en organisatorisk uppdelning av landskontoret inom länsstyrelsens ram. Enligt ett förslag skulle taxeringssektionen skiljas. från landskontoret för att bilda en avdelning inom länsstyrelsen; ett an— nat förslag innebär att en ny avdelning skulle bildas av taxerings— och uppbördssektionerna samt datakontoret. En dylik uppdelning av lands- kontorsverksamheten i två avdelningar skulle emellertid ännu mer än nu markera taxerings- och uppbördsväsendets dominerande ställning i läns— styrelsen och därmed stå i strid mot vad som enligt det förut anförda bildar utgångspunkten för vårt arbete. Den skulle därjämte medföra en onö- digt komplicerad och tungrodd organisation och sålunda ur allmänorga- nisatoriska synpunkter te sig diskutabel. Den skulle också försvåra den för taxeringens effektivisering nödvändiga direkta samverkanslinjen mel- lan central och regional instans.

Vi föreslår därför att taxerings- och uppbördssektionerna samt data- kontoren utbryts från länsstyrelserna till fristående regionala skatteverk, ett i varje län.

Tidigare har vi berört spörsmålet om en förbättrad organisation för skattedömandet på prövningsnämndsstadiet och även antytt att dömandet inom landskontorets övriga verksamhetsområden bör omorganiseras. Den fråga, som här i första hand uppställer sig, är om en organisation för detta ändamål kan bildas inom länsstyrelsen genom att den kvarvarande delen av landskontoret, dvs. kameralsektionen med prövningsnämndens kansli, alltjämt får utgöra en avdelning under landskamrerarens ledning. Det torde emellertid vara ofrånkomligt att landskamrerarens ställning som av- delningschef för ett så avsevärt reducerat landskontor endast kan upp— bäras av att han fungerar som ordförande i prövningsnämnden. Då pröv- ningsnämndens verksamhet inte är någon länsstyrelsens uppgift, kan ett sådant landskontor enligt vår mening knappast ha sin plats i den före- slagna nya länsstyrelseorganisationen. Förekomsten inom denna av ifråga- varande avdelning och dess chef skulle motiveras av uppgifter utom läns- styrelsens ansvarsområde, något som från organisatoriska synpunkter inte gärna låter tänka sig. Organisatoriskt sett skulle vidare ett sådant lands- kontor bli föga homogent, eftersom -— såsom tidigare berörts —— arbetet på prövningsnämndens kansli knappast har något gemensamt med verk- samheten på kameralsektionen i övrigt. Vi finner därför uteslutet att man inom ett reducerat landskontor kan åstadkomma en lämplig organisation för dömandet i skattemål o. dyl.

En länsstyrelse har framlagt ett förslag av motsatt innebörd, nämligen att enbart prövningsnämndens kansli skall utbrytas från länsstyrelsen, me— dan landskontoret i övrigt skall vara intakt. Detta förslag tillgodoser vis- serligen önskemålet om en åtskillnad mellan dömande och fiskala upp- gifter. Emellertid kvarstår med en sådan lösning en rad av de olägenheter, som tidigare berörts, bland annat den, att man i den nya länsstyrelse- organisationen därmed skulle få ett väsensfrämmande inslag. Organisato- riskt sett skulle anordningen därjämte innebära en onödig komplikation. Vi kan därför inte biträda detta förslag.

Vi måste också bestämt avvisa tanken på att prövningsnämndens kansli skall ingå i skatteverket. En sådan organisation skulle från rättssäkerhets- synpunkt vara ännu mer diskutabel än den nuvarande organisationen. Frågan om chefskapet för taxeringsverksamheten har dock i gällande or- ganisation fått en lösning —- låt vara bristfällig —— därigenom att lands- hövdingen beklätts med vissa funktioner i syfte att neutralisera olägenhe— terna med den organisatoriska sammanblandningen av dömande och fis- kala göromål. I ett skatteverk, som i sig inneslöt prövningsnämndsverk- samheten, lär spörsmålet om chefskapet inte kunna lösas med mindre man eftergav både rättssäkerhets- och effektivitetskrav. För allmänhetens förtroende för taxeringsverksamheten överhuvud och särskilt rättspröv- ningen av målen skulle detta vara högst olyckligt.

Såsom tidigare framhållits, bör utbrytningen av uppbördssektionen leda till att den dömande verksamhet, som där förekommer, överförs till ett dömande organ. I anslutning härtill har även väckts frågan, om inte all rättsprövning, som nu förekommer i länsstyrelsen, alltså även inom lands- kansliet, kunde tänkas sammanförd till ett organ, en allmän regional förvaltningsdomstol, som antingen skulle vara fristående eller knuten till länsstyrelsen. Detta problem tangerar det område, som förvaltningsdom- stolskommittén haft att undersöka. Vi har därför haft överläggningar med nämnda kommitté i detta ämne.

Länsstyrelsen har inom landskansliets verksamhetsfält omfattande för- valtningsuppgifter, ofta i förening med övervakning och tillsyn, på en mångfald samhällsområden, bland vilka i detta sammanhang må näm- nas byggnads-, trafik-, hälsovårds- och socialvårdsområdena. Den döman— de verksamheten på landskansliet i t. ex. byggnadsmål, körkortsmål och mål om administrativa frihetsberövanden har ett så nära samband med förvaltningsuppgifterna att en utbrytning skulle vara till men för både den förvaltningsmässiga och den dömande verksamheten. Den förvalt- ningsmässiga sidan ger nämligen ett praktiskt och verklighetsbetonat underlag för dömandet, som i sin tur är ägnat att främja rättssäkerheten i förvaltningsverksamheten. En utbrytning av landskansliets rättsprövan- de uppgifter skulle vidare innebära att den bredd, som kombinationen av dömande och förvaltningsmässiga funktioner förlänar länsstyrelsen, skul- le gå förlorad. Härigenom skulle också länsstyrelsens ställning som le- dande organ på länsplanet bli svagare. Vi finner följaktligen helt över- vägande skäl tala mot inrättandet av en särskild regional förvaltningsdom- stol.

Alternativet är att låta en sådan förvaltningsdomstol vara knuten som en avdelning till länsstyrelsen. I en sådan domstol skulle emellertid skill- naden mellan skattemål och övriga mål bli skarpt framträdande, då de förra skulle komma att sakna det samband med länsstyrelsens allmänna förvaltningsverksamhet, som de andra målen har. Domstolens arbetsvolym skulle vidare mycket kraftigt domineras av skattemålen. En specialisering torde bli ofrånkomlig, och skattespecialisterna måste därvid förutsättas bli ganska främmande för länsstyrelsens förvaltningsmässiga verksam- het och omvänt. En dylik specialisering skulle i sin tur ge upphov till rekryterings- och befordringsproblem; att väsensskilda arbetsuppgifter lätt skapar skilda karriärer framgår bl.a. av det faktum att det är ytterst ovanligt att en befattningshavare på den ena länsstyrelseavdelningen över- går till den andra.

En förvaltningsdomstol med dömande i skattemål som huvuduppgift måste därför bli ett främmande element i länsstyrelseorganisationen. Att låta en sådan domstol ingå som en särskild avdelning i länsstyrelsen skulle dessutom innebära att man splittrade en med avseende på arbetsuppgifterna

naturlig organisatorisk enhet. Vi kan därför inte finna en sådan lösning ändamålsenlig.

Enligt vår mening får man den lämpligaste organisationen genom att för prövningsnämndsverksamheten inrätta ett från länsstyrelsen och skat- teverket fristående organ, en regional skattedomstol. Detta medför att landskamreraren och prövningsnämndens kansli också lämnar länsstyrel- sen och att av landskontoret endast kameralsektionens kamerala detalj kvarstår i länsstyrelsen. Vårt förslag innebär vidare att vissa arbetsuppgifter överförs från denna detalj till de nya organen; så t. ex. handläggningen av arvs- och gåvoskatteärenden till skatteverket och avgörandet av vites- mål till skattedomstolen. Sådana rättsavgöranden, som direkt samman- hänger med »den kamerala verksamheten, t. ex. familjebidragsmål, bör dock enligt vår mening kvarligga på länsstyrelsen. Vi skall i det följande närmare behandla de skilda spörsmål, som vårt förslag aktualiserar.

KAPITEL VII Utredningens förslag rörande den regionala skatteförvaltningen

Regionala skatteverk

Arbetsuppgifter Ett skatteverk, bildat av länsstyrelsens taxeringssektion, uppbör-dssektion och datakontor, kommer helt naturligt att överta flertalet av länsstyrelsens arbetsuppgifter på hithörande områden. Verket kommer sålunda att hand- ha taxeringsintendentens och taxeringssektionens verksamhet i alla dess delar, länsstyrelsens nuvarande befattning med uppbörds- och folkbokfö- ringsfrågorna, utom de dömande funktionerna, samt den datamässiga verk- samhet, som skall vara i drift från och med år 1968. Därjämte måste emellertid iflera fall övervägas en överflyttning till skatteverket av upp- gifter, som för närvarande handläggs inom andra enheter på länsstyrelsen. Å andra sidan förekommer det också göromål, som har nära anknytning till skatteförvaltningen men som vid en utbrytning alltjämt synes oss böra handhas av länsstyrelsen.

Beträffande sistberörda spörsmål samt vissa av verkets uppgifter i öv- rigt vill vi framhålla följande.

Till de uppgifter, som bör ankomma på skatteverket, hör åliggandet att vaka över att taxeringsarbetet i första instans inom länet ordnas och bedrives ändamålsenligt. Inom ramen för denna uppgift bör skatteverket vi-d behov lämna taxeringsnämnderna råd, upplysningar och annat bistånd, ett åliggande som nu, jämte skyldigheten att övervaka taxeringsnämnder- nas arbete, enligt 59 5 taxeringsförordningen vilar på förste taxeringsinten- denten. Såsom tidigare berörts är hans möjligheter att övervaka taxerings- nämndernas arbete dock merendels mycket begränsade. Även om den före- slagna omorganisationen i och för sig torde bli ägnad att medföra en för- bättring i detta hänseende, måste det alltjämt bli svårigheter att etablera önskvärd kontakt mellan skatteverket och taxeringsnämnderna i länet, svå- righeter som måste förutsättas öka i den mån länen blir större. Vad nu sagts gäller särskilt möjligheterna för företrädare för skatteverket att göra besök hos taxeringsnämnderna. Sådana besök är av största värde för befrämjan- det av en likformig och rättvis tax—ering, och det är därför angeläget att den- na verksamhet intensifieras. I detta syfte föreslår vi, på sätt närmare be- handlas senare, att de lokala skattemyndigheterna skall biträda skattever- ket i kontaktarbetet med taxeringsnämnderna.

Skatteverket bör vidare —— liksom förste taxeringsintendenten nu brukar

göra — lämna taxeringsnämnderna allmänna anvisningar för taxeringsar- betets bedrivande (arbetsanvisningar, information om ny lagstiftning o. dyl.). Vi förutsätter dock att sådana anvisningar i högre grad än nu är fal— let kommer att utfärdas centralt, d. v. 5. från den av oss föreslagna riks- skattestyrelsen.

Enligt 60 & taxeringsförordningen kan länsstyrelsen kalla ordföranden och högst två andra ledamöter från varje taxeringsnämnd inom länet eller del därav att sammanträda inför landskamreraren för överläggningar rö— rande taxeringsarhetet. Vidare stadgas att uppmärksamhet vid överlägg- ningarna bör ägnas åt åtgärder som befordrar en likformig och rättvis taxe- ring. Dessa sammanträden brukar bl. a. användas till genomgång av de ny— heter i lagstiftningen, som för första gången skall tillämpas vid den aktuella taxeringen.

Vid sidan av nu nämnda möten har länsstyrelsen också möjlighet att kalla taxeringsnämndsordförande och kronoombud till instruktio—nssam- manträden. Deltagarna i sådana sammanträden har enligt 129 g 5 mom. taxeringsförordningen rätt till viss ersättning, men i övrigt saknas när- mare föreskrifter om dessa möten. Vanligt är, att länsstyrelsen endast kallar nytillträdande taxeringsfunktionärer till instruktionssammanträdena och att de leds av förste taxeringsintendenten eller annan befattningshavare vid länsstyrelsen.

Det torde vara en allmän uppfattning att båda dessa slag av samman- träden har en stor och betydelsefull uppgift att fylla. De bör följaktligen bibehållas efter den föreslagna omorganisationen. Den omständigheten, att förstnämnda sammanträden nu äger rum under landskamrerarens led- ning, bör dock inte medföra att den regionala skatte—domstolen skall syssla med hithörande uppgifter. Enligt vår uppfattning bör nämligen skatte— domstolen enbart ägna sig åt dömande verksamhet. Även av principiella skäl bör undvikas att skattedomstolen tar ledande befattning med upp- gifter som rör taxeringsarbetet i första instans. Vi anser därför, att skat- teverket bör anordna och leda sammanträdena med taxeringsfunktionärer. Vi räknar dock med att skatteverket även i denna uppgift skall biträdas av de lokala skattemyndigheterna.

Om vi finner naturligt att skatteverket på sätt här angivits skall vaka över att taxeringsarbetet i taxeringsnämnderna bedrivs ändamålsenligt, följer därav inte att verket också skall förordna ordförande eller andra funktionärer i taxeringsnämnd. Det synes tvärtom angeläget att taxerings- nämndernas självständiga ställning markeras genom att deras funktionä— rer utses av en från taxeringsorganisationen fristående myndighet. Av nyss nämnda skäl bör denna uppgift inte ankomma på skattedomstolen. Den bör i stället kvarligga på länsstyrelsen.

En sådan anordning kan måhända i förstone te sig anmärkningsvärd,

eftersom länsstyrelsen inte i övrigt får någon uppgift med taxeringen. Det är emellertid som nämnts angeläget att taxeringsnämndernas principiellt objektiva ställning i förhållandet det allmänna—den skattskyldige bevaras och att alla som har beslutsfunktion i taxeringsnämnd därför utses på så- dant sätt att varje förhållande som kan rubba uppfattningen om denna ob— jektivitet uteslutes. Ledamöterna i övrigt utses av vederbörande kommun. Statens representanter i nämnden bör då också utses av ett organ som inte sammankopplas med det allmännas fiskala intresse. Länsstyrelsen ligger då, trots allt, närmast till hands, helst som länsstyrelsen _ som ett utflöde av dess allmänna statliga förvaltningsfunktion — också har att i vissa andra fall på statens vägnar förordna personer till uppdrag inom verksamhetsom- råden som länsstyrelsen i övrigt inte har något att skaffa med. Anmärkas må i sammanhanget att länsstyrelsen även eljest kan få ta ställning till frågor om utseende av ledamöter i taxeringsnämnd. Besvär över kommuns beslut om val av sådana ledamöter kommer nämligen också i fortsättningen, såsom varande kommunalbesvär, att få avgöras av länsstyrelsen.

Eftersom skatteverket helt naturligt som regel kommer att ha den bästa kännedomen om vederbörandes kvalifikationer för taxeringsuppdrag, bör det dock åligga verket att lämna länsstyrelsen förslag på lämpliga taxerings- funktionärer i de olika taxeringsdistrikten. Skatteverket bör också ha befo- genhet att i händelse av meningsskiljaktighet underställa besluten i sådana ärenden Kungl. Maj:ts prövning. Möjligheten härtill bör dock begagnas undantagsvis och främst i fall av principiell betydelse.

Vi förordar således, att länsstyrelsen på förslag av skatteverket skall förordna ordförande och kronoombud i taxeringsnämnd samt ordfö- rande och en ledamot i fastighetstaxeringsnämnd ävensom fastighets- taxeringsombud och konsulenter för taxering av vattenfallsfastig- het. Däremot synes det lämpligast att skatteverket skall bestämma om anlitandet av andra sakkunniga, bl. a. skogssakkunniga, då dessa torde komma att biträda både nämnderna och skatteverket. Vidare bör skatte— verket förordna taxeringsassistent att biträda särskild taxeringsnämnd, eftersom assistenterna skall vara Skatteverkets tjänstemän och organise- randet av deras arbete även när det gäller biträdet åt taxeringsnämnderna måste ankomma på verket. Indelningen av länet i taxeringsdistrikt och bestämmandet av de särskilda taxeringsnämndernas verksamhetsområden är beroende av överväganden rörande distriktens lämpliga storlek samt — beträffande de särskilda taxeringsnämnderna —— vilka kategorier av in- komsttagare, som skall taxeras av viss nämnd etc. Skatteverket, som blir mest lämpat att göra dylika överväganden, bör därför besluta i dessa frå- gor. Även bestämmandet av ersättningar till taxeringsfunktionärerna, vil- ket förutsätter kännedom om deras kompetens och om det arbete de lagt ned på uppdragen, torde få ankomma på skatteverket.

Tidigare har vi i kapitel lV något berört bestyret med de 5. k. länsanvis- ningarna för årlig taxering och anvisningarna för den allmänna fastighets— taxeringen. I .de årliga länsanvisningarna intas bl. a. normalvärden för jordbrukarnas bostäder och naturaprodukter, vissa värdeminskningsav- drag, förmånsvärden på fritt vivre, vissa normer för resekostnadsavdrag etc.

Det system, som tillämpas för granskning och fastställelse av anvisning- arna, får anses fungera relativt tillfredsställande, och genom den gransk- ning som landskamrerarnas förslag underkastas inom riksskattenämnden har man otvivelaktigt uppnått en hög grad av likformighet mellan länen. Systemet är dock inte invändningsfritt. Alltjämt kvarstår nämligen vissa divergenser, som inte torde vara motiverade av lokala förhållanden. Till Viss del beror dessa olikformigheter på att prövningsnämnderna inte alltid tagit riksskattenämndens rekommendationer ad notam. Som följd härav har det stundom inträffat, att vederbörande taxeringsintendent ansett er- forderligt att i likformighetssyfte råda taxeringsnämnderna att följa riks- skattenämndens rekommendationer och sålunda lämna prövningsnämn- dens häremot stridande anvisningar obeaktade. De skattskyldiga har å sin sida i dylika fall vanligen önskat följa prövningsnämndens anvisningar, och en del taxeringsnämnder har inte heller ansett sig böra frångå dessa. Detta har i något fall resulterat i ett stort antal taxeringsbesvär från både de skattskyldiga och taxeringsintendenterna. Det har inte heller kunnat undvikas, att sådana olikformigheter skapat irritation hos allmänheten.

Om det sålunda med hänsyn till önskemålet om en i möjligaste mån lik- formig praxis i olika län är av vikt att icke motiverade divergenser i läns- anvisningarna undvikes, bör man å andra sidan inte förbise de skillnader 1 priser m. ni., som alltjämt bör föranleda olika värden i skilda län eller delar av län. Det första kravet lär knappast kunna helt tillgodoses på annat sätt än genom att anvisningarna fastställs centralt; det andra kravet åter förut— sätter regional medverkan i någon form.

Vissa av de i länsanvisningarna upptagna värdena har karaktär av normal- eller genomsnittsvärden. Så t. ex. värdena på bostadsförmåner. I praktiken är det emellertid ofta så, att taxeringsnämnderna genomgå- ende tillämpar dessa normalvärden och inte avviker från dem i vare sig sänkande eller höjande riktning. Har en taxeringsnämnd i ett enskilt fall tillämpat det i prövningsnämndens anvisningar angivna normalvärdet, ställs prövningsnämnden vid ett överklagande inför den grannlaga upp— giften att avgöra, om taxeringsnämnden rätt tolkat dess anvisningar för taxeringen. Avgörandet underlättas inte av att taxeringsnämnden regel- mässigt anser sig ha följt prövningsnämndens anvisningar och ofta i sitt beslut hänvisar till dessa. Den part, som i sådant fall yrkar att det av taxeringsnämnden bestämda värdet skall frångås, torde härigenom många gånger anse sig vara från början försatt i processuellt underläge. Dessa olägenheter lär knappast kunna undanröjas med mindre man låter annat

organ än det som har att döma i dessa frågor fastställa anvisningarna och lämna förslag till sådana.

Våra här redovisade överväganden _ tillika med vår tidigare deklare- rade uppfattning att den regionala skattedomstolen bör syssla med enbart dömande uppgifter _ föranleder oss att föreslå följande ordning för ar- betet med länsanvisningarna.

Efter erforderliga utredningar upprättar det centralorgan för taxerings— väsendet som vi föreslår — riksskattestyrelsen — stommar till sådana an- visningar, vilka stommar tillställs de regionala skatteverken. Dessa bör sam- tidigt på lämpligt sätt få del av de uppgifter riksskattestyrelsen inhäm- tat rörande prisutvecklingen inom de områden anvisningarna berör m. m. Skatteverken övertar landskamrerarnas nuvarande uppgift att upprätta förslag till anvisningar. I förslagen torde endast behöva intagas sådana pri- ser, värden in. m., som förutsätts vara olika i skilda delar av landet. Skat— teverkens förslag översänds därefter till riksskattestyrelsen, som övertar riksskattenämndens nuvarande uppgift att sammanställa förslagen från de olika länen samt att föreslå de jämkningar och kompletteringar, som befinns önskvärda. Det sålunda sammanställda förslaget underställes riksskatte- nämnden — som framgår av vad vi senare föreslår bör denna finnas kvar också i fortsättningen för vissa uppgifter av dömande art. Nämnden fast- ställer efter eventuell ytterligare utredning anvisningar för de olika länen. För att bereda de centrala organen skälig tid att göra erforderliga utred- ningar m.m. torde skatteverkens förslag böra insändas till riksskattestyrel- sen före den 1 november.

De av riksskattenämnden sålunda meddelade länsanvisningarna kan gi— vetvis inte i och för sig ha bindande karaktär; de bör kunna frångås om särskilda skäl i det enskilda fallet talar härför. Vi anser oss emellertid kunna utgå ifrån att, med den föreslagna anordningen för anvisningarnas fastställande, avvikelser i övrigt inte skall behöva befaras.

Samma princip, som föreslagits skola gälla i fråga om de årliga läns- anvisningarna, bör också tillämpas beträffande anvisningarna till ledning för de allmänna fastighetstaxeringarna. De i 144 5 1 mom. taxeringsförord- ningen omförmälda förberedande överläggningarna rörande tillämpningen av de allmänna grunderna vid den allmänna fastighetstaxeringen, vilka sam- manträden nu sker inför landskamreraren, bör i enlighet med vad vi tidi- gare angivit ledas av skatteverket.

Vi har förut understrukit vikten av att man så långt möjligt ger all- mänheten råd och upplysningar i skattefrågor. Den generella upplysnings- verksamheten torde dock numera vara så omfattande, att ytterligare åt- gärder härvidlag knappast är påkallade. Här må erinras om den upplys— ningsbroschyr, som årligen kostnadsfritt tillhandahålles allmänheten ge- nom riksskattenämndens försorg, och om den rådgivning, som framför

allt i deklarationstider lämnas i olika former av banker, tidningar, närings- organisationer rn. fl.

Allmänhetens behov av individuell vägledning i skattefrågor har i viss mån tillgodosetts genom föreskriften i 7 & taxeringsförordningen att taxe- ringsnämndsordföranden skall lämna deklarations- eller uppgiftsskyldig de upplysningar, som erfordras för deklarations- eller uppgiftsskyldighetens fullgörande. Allmänheten behöver emellertid ofta informationer utöver vad taxeringsnämndsordföranden enligt denna föreskrift har att meddela. Inte sällan önskas också uppgifter av olika slag efter det att taxeringsnämnden slutat sitt arbete för året. Det är därför vanligt att de skattskyldiga vänder sig till befattningshavare vid länsstyrelsen eller lokal skattemyndighet med sina skatteproblem. Många torde dock av olika skäl draga sig för att hän- vända sig till skattemyndigheterna med begäran om bistånd. En ändring härutinnan skulle enligt vår mening kunna komma till stånd om skattever- ken och de lokala skattemyndigheterna ålades att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar och dessa upplysningskällor på lämpligt sätt gjordes allmänt bekanta. Härmed torde också en väg kunna öppnas till en mer förtroendefull kontakt mellan allmänheten och skattemyndigheterna.

Vi föreslår därför, att nämnda myndigheter skall vara skyldiga att ge allmänheten råd och upplysningar i skattefrågor. En självklar begränsning ligger givetvis i att endast ett mindre antal befattningshavare normalt kan avdelas för rådgivande verksamhet. En lika självfallen begränsning föran- ledes av att rådgivningen inte får meddelas på sådant sätt att rådet kan uppfattas som bindande för taxeringsnämnden. Föreligger tvekan om hur en fråga skall bedömas, torde rådgivningen böra få formen av en rekommenda- tion till vederbörande att framställa visst yrkande och av vägledning röran— de den utredning som bör förebringas till stöd för yrkandet.

Biståndet kan av naturliga skäl inte heller utsträckas till att avse skyl- dighet för skattemyndigheterna att biträda allmänheten med att anföra taxeringsbesvär. Frågan om rättshjälp i sådana ärenden faller utom ramen för vårt uppdrag och tas därför inte upp till behandling av oss. Vi vill dock erinra om att frågan om kostnad för rättshjälp i den administrativa processen behandlats i besvärssakkunnigas förslag till lag om förvalt— ningsförfarandet (SOU 1964: 27), vari föror-dats bestämmelser om rätt i vissa fall till kostnadsersättning av allmänna medel i förvaltningsären- den.

I många fall torde allmänhetens största problem vid anförandet av taxe- ringsbesvär vara av formell natur och bero på osäkerhet om hur besvärs- inlagan skall vara uppställd och utformad. Dessa problem torde till stor del kunna lösas genom att särskilda blanketter för sådana besvär till- handahålls allmänheten genom skattemyndigheternas försorg. Med lämp- lig utformning av dylika blanketter torde man även kunna emotse bättre utredningar och mera klart precisera-de yrkanden från de skattskyldigas sida.

Inom skatteverket torde höra handläggas personal-, anslags-, lokal- och organisationsfrågor för verket och detta underställda lokala skattemyn— digheter. Såsom närmare behandlas i kapitel XI anser vi emellertid att skatteverket ej bör ha någon kameralförvaltning titan att länsstyrelsen bör handha de kamerala göromålen även på Skatteverkets område.

För närvarande lyder utmätningsmännen och övriga tjänstemän tillhö— rande exekutionsväsendet i administrativt hänseende under länsstyrelsen. Personalärenden avseende denna organisation handläggs på landskonto- rets kameralsektion. Det mest omfattande samarbetet mellan länsstyrelsen och kronofogdemyndigheterna förekommer emellertid — såsom framgår av tidigare lämnad redogörelse — inom uppbördssektionens verksamhets- område. Arbetet med s. k. allmänna mål, (1. v. s. indrivningen av skatter, böter etc. för det allmännas räkning, bildar också den kvantitativt mest omfattande delen av dessa myndigheters verksamhet. Med hänsyn härtill har vi övervägt, huruvida de exekutiva myndigheterna efter en utbrytning alltjämt bör lyda under länsstyrelsen eller om de bör sortera under skat- teverket. Vi är medvetna om att åtskilliga skäl i och för sig kan tala för en anknytning till skatteverket, i första hand de allmänna målens dominans och möjligheten av att i framtiden övergå till automatisk databehandling inom exekutionsväsendet. Å andra sidan kan det invändas att utmätnings- mannen även i fråga om de allmänna målen har ställning av exklusiv verk- ställande myndighet. På grund härav skulle en anknytning av dessa myn- digheter till skatteförvaltningen te sig främmande och utåt sett säkerligen i många fall framstå som olämplig, såväl med hänsyn till Skatteverkets ställ- ning av motpart till den enskilde i de allmänna målen som med avseende på de enskilda målen. Vi anser därför, utan att vi i övrigt prövat exekutions- väsendets ställning i den statliga förvaltningsorganisationen, att exekutions— myndigheterna, i vart fall tills vidare, alltjämt bör lyda under länsstyrelsen, något som också faller sig naturligt genom länsstyrelsens funktion som överexekutor.

Sådana inventeringar hos kronofogdemyndighet, som länsstyrelsen har att föranstalta om enligt 10 & medelsförvaltningskungörelsen, torde efter den föreslagna omorganisationen få ankomma på skatteverket att förrätta. Dessa inventeringar avser nämligen kontroll av kronofogdemyndighetens verksamhet att indriva och förvalta allmänna medel. Skatteverket bör också från länsstyrelsen överta det slutliga ansvaret för redovisningen av sådana medel.

I samband med dylika inventeringar brukar ofta förrättas sådan inspek- tion, som länsstyrelsen årligen har att ombesörja i egenskap av överexeku- tor. I 4 & kungörelsen med vissa bestämmelser om överexekutors verksam- het (SFS 1964 nr 847) föreskrivs att inspektionen bör verkställas i sam— band med förut nämnd inventering, om inte särskilda förhållanden föran-

leder annat. Motsvarande föreskrift fanns i tidigare författning rörande överexekutorsverksamheten.

Den av oss föreslagna omorganisationen aktualiserar frågan om över- exekutorsinspektionen alltjämt bör förrättas i samband med inventering enligt medelsförvaltningskungörelsen. Sammankopplingen av dessa båda kontroller torde ursprungligen ha varit motiverad av praktiska synpunkter, varvid det stora antalet utmätningsmannadistrikt i länen och därmed det stora antalet dylika förrättningar varje år talat för denna ordning. Sedan antalet sådana distrikt i lan-det genom 1964 års omorganisation av exeku— tionsväsendet minskats till mindre än en fjärdedel av det förutvarande antalet, har emellertid de praktiska skäl, som tidig-are motiverade denna sammankoppling, i hög grad förlorat i styrka. Ett annat skäl för en än-d- ring är att överexekutorsinspektionen huvudsakligen avser kontroll av att de enskilda målen blivit behörigen handlagda. Av den, som utför dylik kontroll, bör krävas att han äger god kännedom om och praktisk erfaren- het i exekutionsrätt. Sådan expertis torde normalt inte finnas hos skattever- ket men väl hos länsstyrelsen. Vi finner naturligt att den nuvarande sam— mankopplingen av dessa kontroller upphör och att länsstyrelsen efter en utbrytning föranstaltar om överexekutorsinspektioner.

Såsom tidigare nämnts ankommer det på kameralsektionen att besluta i ärenden avseende gåvoskatt och arvsskatt. I gåvoskatteärenden är läns- styrelsen beskattningsmyndighet och har i den egenskapen både att efter granskning av gåvoskattedeklaration fastställa gåvoskatt och att uppbära densamma. I arvsskatteärenden är underrätt beskattningsmyndighet, me- dan uppbörden av arvsskatten ankommer på länsstyrelsen. Det åligger där- för underrätt att tillställa länsstyrelsen de bouppteckningar, som föranle- der skatt, med därå gjorda debiteringsanteckningar. För uppbörden av arvsskatt och gåvoskatt har varje länsstyrelse ett särskilt postgirokonto. Om skatten inte inbetalas inom föreskriven tid, skall länsstyrelsen föran- stalta om indrivning, och ärendet övergår därmed från kameralsektionen till uppbördssektionen.

Kameralsektionen har som ytterligare uppgifter på detta område att vår- da och bevaka de skuldförbindelser och säkerheter, som kan ha lämnats i ärenden rörande anstånd med inbetalning av arvs- och gåvoskatter, samt att ombesörja restitution av för mycket erlagd skatt.

Gåvobes-kattningen har på olika sätt starkt samband med inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. Som exempel på frågor, där detta samband särskilt framträder, må nämnas ärenden rörande s. k. benefika barnrever- ser och andra benefika eller gåvoliknande transaktioner mellan anför- vanter i syfte att vinna — stundom obefogade _ skattelättnader, samt 5. k. remunatoriska gåvor, där det ofta gäller att avgöra om vederbörande skall beskattas för inkomst eller gåva. I dylika frågor måste krävas att

en enhetlig bedömning kommer till stånd, vilket förutsätter en intim kon- takt mellan dem som handlägger de olika skattefrågorna. Vanligt är vidare, att det vid granskning av inkomstdeklaration eller eljest vid taxerings— kontroll uppdagas att gåva inte deklarerats. I sådana fall måste också sam- arbetet mellan taxeringsmyndigheterna och den som handhar gåvobeskatt— ningen löpa smidigt.

Med hänsyn till nu berört samband och då han-dläggandet av gåvoskat- teärenden nödvändiggör en fiskalisk aktivitet, som torde bli främmande för länsstyrelsens blivande verksamhet, saknas enligt vår mening anled- ning att vid en utbrytning av taxerings- och uppbördsväsendet ha arvs- och gåvobeskattningen knuten till länsstyrelsen. Vi förordar att skattever- ket övertar detta arbete.

Det finns otvivelaktigt starka skäl, som talar för att även uppgiften att vara beskattningsmyndighet på arvsbeskattningens område överförs från underrätterna till skatteverken. Från rent praktiska synpunkter skulle mycket vara att vinna genom en enhetlig organisation för arvs- och gåvo— beskattningen. För en ändring i denna riktning kan också anföras den principiella synpunkten att fiskala och administrativa uppgifter inom be- skattningsväsen-det inte lämpligen bör ankomma på en domstol. Denna fråga ligger emellertid inte inom ramen för vårt utredningsuppdrag.

En annan ärendegrupp, som nu är hänförlig till kameralsektionens verk- samhetsområde men som har viss anknytning till beskattningsväsendet, är tillsynen över stiftelser samt permutationsärenden, d. v. s. ärenden som gäller ändring i stiftelses ändamålsbestämning. Tyngdpunkten i detta ar- bete hänför sig till pensionsstiftelserna. Dessa ärenden föranleder ofta samråd mellan kameralsektionens och taxeringssektionens tjänstemän, bl. a. i frågor huruvida stadgarna för sådan stiftelse fått en från skatte- teknisk synpunkt lämplig utformning. Med tanke på detta samarbete har vi övervägt, om stiftelsetillsynen lämpligen bör överflyttas från länssty— relsen till skatteverket. Vi har emellertid funnit att de skäl, som från sam— verkanssynpunkt kan tala för att skatteverket handhar tillsynen över pen- sionsstiftelserna, inte gör sig gällande i fråga Om andra stiftelser. En till skatteverket förlagd tillsyn över sådana stiftelser, som saknar pensions- stiftelsernas anknytning till beskattningen, torde också i många fall framstå som olämplig. Stiftelsetillsynen och handläggningen av permutationsfrågor kan inte heller —— allmänt sett _— anses vara av den arten att härmed sam- manhängande arbetsuppgifter på ett naturligt sätt låter sig inpassa inom Skatteverkets ämbetsområde. Vi föreslår därför att dessa ärenden allt- jämt skall handläggas inom länsstyrelsen. Vi förutsätter då, att länssty- relsen och skatteverket skall etablera den kontakt i hithörande frågor, som befinns vara erforderlig.

I detta sammanhang må erinras om att pensionsstiftelseutredningen i

sitt huvudbetänkande (SOU 1965:41) föreslår, att de pensionsstiftelser vilkas tillgångar består av fordringar utan säkerhet på arbetsgivaren (s. k. reversstiftelser) skall omvandlas till en särskild skul-dpost i arbetsgivarens balansräkning. Länsstyrelsen kommer därvid endast att ha tillsyn över sådana pensionsstiftelser, vilkas tillgångar utgörs av realtillgångar. Sådana stiftelser torde inte inrättas i någon större omfattning i framtiden. Genom- förs detta förslag, blir det således än mindre anledning att aktualisera en överflyttning av stiftelsetillsynen till skatteverket.

Organisation m. m.

Såsom tidigare nämnts föreslår vi att ett skatteverk inrättas i varje län. Vi utgår därvid från att de organisatoriska ändringar, som våra förslag kan leda till, genomförs i samband med en ändrad länsindelning. Vi vill emellertid understryka, att ett skattverk bör finnas i varje län oberoende av länets storlek men givetvis med en efter förhållandena anpassad orga— nisation. Det förslag till »normalorganisation» som vi framlägger i det föl- jande tar närmast sikte på de nuvarande medelstora länens behov.

Om vi sålunda inte anser lämpligt att sammanföra flera län till ett ge- mensamt skatteverk, kan vi å andra sidan inte heller finna rationellt att ha två eller flera skatteverk i samma län; detta trots att det ligger i sakens natur att skatteverket i ett storlån för exempelvis Stockholm med angrän- sande områden kommer att ge upphov till betydande administrativa pro- blem. Såvitt vi kan finna torde det vara ofrånkomligt att ett dylikt skatte- verk delvis måste bygga på relativt självständiga mindre enh-eter _ när- mast motsvarande taxeringskontoren vid överståthållarämbetets skatteav- delning —— med territoriellt eller funktionellt bestämda arbetsuppgifter. En organisation, uppbyggd efter sådant mönster, kan också bli aktuell att genomföra i andra storlän. Det ligger emellertid utanför vårt uppdrag att närmare gå in på de särskilda organisatoriska problem, som kan uppkomma genom en ändrad länsindelning och som till fullo kan överblickas först se- dan statsmakterna fattat heslut om en indelningsreform.

Enligt vår mening bör skatteverken normalt ha den organisation, som framgår av vidståenvde tablå. Förslaget innebär, att skatteverket under ledning av en verkschef, benämnd skattedirektör, skall vara organiserat på två avdelningar, en taxeringsavdelning samt en uppbörds- och dataav- delning. Därjämte bör finnas ett skattedirektörens kansli.

Fördelningen av arbetsuppgifterna inom verket blir, i den mån ej sår- skilda föreskrifter härutinnan meddelas i administrativ ordning, i huvud- sak en intern arbetsordningsfråga. Detta innebär bl. a., att uppgifter, som enligt taxeringsförordningen och vissa andra författningar nu ankommer på särskild befattningshavare (t. ex. landskamreraren, förste taxeringsin- tendenten etc.) i stället kommer att åvila skatteverket som sådant. Vissa

ärenden är dock av särskilt ömtålig eller vittomfattande natur, nämligen sekretessfrågor enligt 46 & nuvarande taxeringsförordning samt anma— ningar enligt 39 g 2 mom. Beslutanderätten i dessa ärenden bör regelmäs— sigt tillkomma skattedire-ktören.

Skatteverk Chef: skattedirektör * Taxeringsavdelning Skattedirektörens | Uppbörds— och chef: 1:e taxerings— kansli dataavdelning intendent föreståndare: chef: uppbörds— byrådirektör intendent Allmän Revisions- Varuskat- Uppbörds— Data- sektion sektion tesektion sektion sektion chef: av- chef: re- chef: chef: av- chef: delnings- visions— taxerings- delnings- byrå- chefen intendent intendent chefen direktör

Skattedirektörens kansli

På skattedirektörens kansli bör handläggas personal-, anslags-, lokal- och organisationsfrågor rörande skatteverket och de lokala skattemyndigheter— na. Såsom framgår av vad tidigare anförts bör emellertid utbetalningar av löner, expenser, reseersättningar etc. göras av länsstyrelsen. Andra upp- gifter, som lämpligen synes böra handläggas på kansliet, är arvs- och gåvo- skatteärenden, bestyret med förslag till årliga länsanvisningar samt fastig- hetstaxeringsanvisningar och de tidigare nämnda uppgifterna rörande taxe- ri11gsnämndsorganisationen och vad därmed sammanhänger.

Åtskilliga av de uppgifter, som nu åvilar taxeringssektionen-s chef och som bildar en betydande del av dennes arbetsbörda, bör enligt vår mening normalt ankomma på kansliet. Dit hör ärenden rörande anstånd med själv- deklarations avlämnande och anmälningar till åtal enligt skattestrafflagen. Kansliet hör likaledes kunna handha frågor om anmälningar till åtal enligt skatte—, taxerings- och uppbördsförfattningarna samt 'förandet av det all- männas talan i vitesmål. Där kan också utfärdas vederhäftighetsbevis och medellöshetsintyg. Jämlikt 26 å tredje stycket arvsskatteförordningen skall bevis om värdet av icke börsnoterad handling nn meddelas av landskamre— raren. Efter omorganisationen faller det sig — som förut antytts — naturligt att sistnämnda bevis skall utfärdas av skatteverket, där dylika ärenden med fördel torde handläggas på kansliet.

Skattedirektörens kansli föreslås få en föreståndare i byrådirektörs ställ- ning. Med hänsyn till arbetsuppgifternas beskaffenhet bör denne ha juri- disk utbildning. I de större länen torde ytterligare juridisk arbetskraft

erfordras på kansliet, vars personal i övrigt bör bestå av minst en befatt- ningshavare i kanslistkarriären samt biträdespersonal. Personalen på kans- liet bör liksom övriga befattningshavare på skatteverket ha till åliggande att, då så erfordras, arbeta på andra områden inom verket. På sätt senare kommer att närmare behandlas avses också en tids tjänstgöring på kansliet ingå som ett normalt led i utbildningen av Skatteverkets tjänstemän.

Taxeringsavdelningen

Sektionsindelningen

Taxeringsavdelningen föreslås bli indelad i tre sektioner, allmän sektion, revisionssektion och varuskattesektion, d. v. s. i princip samma indelning som nu finns inom länsstyrelsernas taxeringssektioner. Taxeringsavdel- ningens chef, tillika chef för avdelningens allmänna sektion, förste taxe- ringsintendenten, bör enligt vårt förslag därjämte vara skattedirektörens ställföreträdare.

Den nämnda indelningen är i och för sig ingalunda självklar. Vi har också övervägt att exempelvis förlägga handläggningen av rörelsemål och, i huvudsak, varuskattemål till en sektion med främst revisionsutbildad personal samt övriga mål och ärenden till den allmänna sektionen med juristpersonal som processförande. Man skulle härigenom kunna vinna, att de som för talan i skattemålen, blir mer specialiserade på vissa slag av mål. Häremot kan dock invändas, att det allmännas ombud i princip bör vara väl förtrogen med hela beskattningsområdet, bl.a. av det skälet, att skattemålen ofta gäller skilda inkomstslag och taxering till olika slag av skatter. En annan nackdel med den antydda organisationsformen vore, att den revisionsutbildade personalen skulle komma att sysselsättas med ett betydande antal mer eller mindre utpräglade rättstvister och frågor av pro— cessteknisk natur. Sådana förekommer erfarenhetsmässigt i stor utsträck— ning bland rörelsemålen och bör lättare kunna handläggas av juridiskt sko- lade befattningshavare. En uppdelning av den processförande verksamhe— ten på två sektioner skullc därjämte innebära en onödig splittring och där- för även organisatoriskt sett vara mindre lämplig i det »normallän», som vår organisationsskiss bygger på.

Mot det angivna alternativet kan vidare åberopas, att även andra skatt— skyldiga än rörelseidkare kan behöva kontrolleras genom taxeringsrevisio- ner och liknande åtgärder. Här behöver blott erinras om lantbrukare med bokföringsmässig redovisning samt om det förhållandet, att kontroll av ar- betsgivares bokföring redan är och i framtiden i ännu högre grad kan för- väntas bli ett viktigt hjälpmedel vid kontroll av tjänsteinkomster.

Av nu angivna skäl har vi ansett oss böra förorda, att man i stort sett tar den nuvarande indelningen till mönster.

I de största länen, som vid en eventuell ny länsindelning kan väntas bli

mer omfattande än nu, måste man dock med hänsyn till arbetsvolymen räkna med att processföringen får uppdelas på två eller flera sektioner eller andra enheter. Som förut antytts, kan denna uppdelning ske efter territo- riell eller funktionell grund. Det är sålunda tänkbart, att det i dessa län kan visa sig mest ändamålsenligt med en — helt eller delvis genomförd — funk- tionell uppdelning av processföringen. Det bör emellertid få ankomma på vederbörande skatteverk att bestämma härom.

Vi vill i detta sammanhang understryka, att vi anser taxeringsrevisions- verksamheten vara lika viktig och kvalificerad som processföringen. Det är enligt vår mening en av de mest angelägna uppgifterna vid uppbyggandet av en ny organisation att slå vakt om denna verksamhet. Vi återkommer härtill i det följande.

På sätt nyss nämnts bör skattedirektörens kansli kunna överta ett fler- tal av de administrativa uppgifter, som nu åvilar förste taxeringsinten- denten. Därmed får denne betydligt större möjlighet att ägna sig åt pro- cessuella uppgifter samt ledning, övervakning och utbildning av taxerings- avdelningens och de lokala skattemyndigheternas personal.

Såsom vi tidigare framhållit bör de allmänna sektionerna upprustas per- sonellt i jämförelse med de nuvarande allmänna detaljerna på taxerings- sektionerna. En sådan upprustning är en förutsättning för att de skall bli i stånd att bemästra dels det ökade arbetet med utredningar, personliga inställelser etc., som ett mera kvalificerat processuellt förfarande kommer att kräva, dels det större antal mål och mål av högre svårighetsgrad, som samhällsutvecklingen och den utbyggda revisionsverksamheten väntas le- da till och dels en intensifierad eftergranskningsverksamhet. Vidare torde det _ icke minst med tanke på 'de lokala skattemyndigheternas blivande uppgifter inom beskattningsområdet — bli erforderligt att öka elevantalet vid den kursverksamhet för biträdespersonal, som redan nu förekommer i länen men i relativt begränsad omfattning.

Målsättningen vid förstärkningen av de allmänna sektionerna bör vara att de blir så dimensionerade att man inte nödgas disponera revisionsper- sonal för att medhinna det löpande arbetet där. För att nå detta mål krävs också att man tar till vara alla möjligheter till att säkerställa en fullgod rekrytering till tjänsterna och så långt möjligt bibehålla duglig personal inom skatteförvaltningen.

På anförda skäl bedömer vi erforderligt att i samband med omorgani- sationen tillföra taxeringsavdelningens allmänna sektion i ett medelstort län förstärkning i form av en kvalificerad befattningshavare i taxerings- intendents ställning. I flera län torde det bli nödvändigt att förstärka de allmänna sektionerna med ytterligare kvalificerad arbetskraft.

Chefen för revisionssektionen, revisionsintendenten, bör ha till huvud- uppgift att leda revisionsarbetet och att själv utföra särskilt kvalificerade revisioner. Uppgiften att övervaka de särskilda taxeringsnämnderna och

taxeringsassistenterna torde i första hand få ankomma på honom. Inom ramen för av riksskattestyrelsen och skatteverket uppdragna riktlinjer för revisionsverksamheten bör revisionsintendenten äga befogenhet att för- ordna om taxeringsrevision. I sin egenskap av närmaste ledare för revi- sionsverksamheten bör det också regelmässigt vara han som meddelar sådana förordnanden.

Revisionsintendentens verksamhet bör vara helt inriktad på uppgifter inom revisionssektionen och sålunda inte avse processföring eller andra göromål, som ankommer på den allmänna sektionen. Det sagda gäller också revisionssektionens övriga personal, inbegripet taxeringsassistenter- na. För undvikande av missförstånd vill vi understryka, att vår uppfattning är att befattningshavarna på revisionssektionen skall ha samma möjlighe— ter till befordran som juristpersonalen. Med tanke härpå bör de kunna skaf- fa sig en även ur andra synpunkter önskvärd erfarenhet i processföring. Denna erfarenhet bör de emellertid icke förvärva under tjänstgöring på revi- sionssektionen utan genom att erhålla och under några års tid inneha tjänster på den allmänna sektionen. Sålunda bör en saxning mellan revi- sionssektionen och den allmänna sektionen utgöra en naturlig befordrings- gång uför de revisorer, som har intresse och fallenhet för processföring. En tids tjänstgöring på den allmänna sektionen torde också böra bli en för— utsättning för befordran till chef för taxeringsavdelningen och till skatte- direktör.

Ett av de viktigaste kraven på en ny organisation är, såsom redan an- tytts, att taxeringsrevisionsverksamheten och därmed besläktad taxe— ringskontroll intensifieras.

Frågan om taxeringskontrollorganisationen har relativt nyligen prövats av statsmakterna. Av tidigare nämnda skäl har de förväntningar man vid 1961 års beslut ställde på en intensifierad revisionsverksamhet inte blivit infriade. Den tredubbling av antalet taxeringsrevisioner, som från stats— makternas sida uppsatts som mål, har sålunda uteblivit, och, såsom fram- går av bilagorna 6 a—d, har antalet revisioner knappast ökat alls. Däremot kan konstateras en icke oväsentlig ökning av det beloppsmässiga resultatet av de företagna revisionerna, vilket tyder på att dessa på senare år alltmer kommit att inriktas på större företag och därmed blivit mer kvalificerade och tidsödande. Att så förhåller sig har också bekräftats vid våra besök på länsstyrelserna.

Den angelägnaste uppgiften blir under dessa omständigheter att tillse att revisionsverksamheten får möjlighet att fungera såsom avsetts. I första hand erfordras härvid enligt vår mening garantier för att revisionspersona- len i allt väsentligt användes för taxeringskontroll. Det är vidare betydelse- fullt att kontrollverksamheten får en inriktning som från olika synpunkter framstår som rationell.

Revisionsverksamhetens inriktning är emellertid mycket skiftande i de

olika länen. I vissa län är antalet defensiva revisioner dominerande, medan det i andra län finns en klar övervikt för de offensiva revisionerna. Taxe- ringsassistenterna och de revisionsdetaljen tilldelade landskanslisterna an- vänds också i mycket varierande grad för revisioner.

En intensifierad kontrollverksamhet bör främst ta sikte på att öka antalet offensiva taxeringsrevisioner för att därigenom i möjligaste mån minska den omfattande underdeklaration som nu förekommer. För närvarande sker dylika revisioner knappast i den utsträckningen att berörda skattskyldiga räknar med möjligheten av sådan kontroll som en påtaglig realitet. Till följd av de begränsade kontrollmöjligheterna och genom det allt hårdare skattetrycket har frestelserna till underdeklaration för många blivit allt större. Det är därför oundgängligen nödvändigt, att taxeringsrevisioner sker i sådan omfattning att denna tendens brytes.

Det bör emellertid framhållas att underdeklarationerna ingalunda är be- gränsade till de inkomsttagare, hos vilka taxeringsrevision brukar äga rum, dvs. främst rörelseidkare. Underdeklaration förekommer nämligen i stor och växande omfattning också bland löntagare. Särskilt extrainkomster av olika slag undandras i betydande grad beskattning. Ofta förutsätter dock sådant skatteundandragande en överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare. En intensifierad kontrollverksamhet bör därför också inne— fatta ökad kontroll i detta hänseende. Inrättandet av en central myndighet skapar bättre möjligheter att inrikta denna kontroll på lämpligt sätt och att samordna kontrollaktionerna.

Det nu allmänt, ehuru i skiftande utsträckning, praktiserade systemet att låta den för revisionsuppgifter avsedda personalen biträda med uppgif- ter på taxeringssektionens allmänna detalj har _— ehuru oftast ofrån— komligt i nuvarande personalläge —— i hög grad bidragit till att revisions— verksamheten inte fått den avsedda intensiteten och inriktningen. I ett skatteverk, där den allmänna sektionen får en för processföringen till— råcklig personal och där denna personal inte — såsom nu ofta är fallet —— behöver tas i anspråk för arbete på andra sektioner, kan revisionsper- sonalen koncentreras på de uppgifter, för vilka den främst är avsedd och utbildad, d. v. s. för taxeringsrevisioner. Enligt vår mening bör det fram- deles inte förekomma att revisionssektionens personal anlitas för process- föring och andra uppgifter som tillkommer den allmänna sektionen.

En annan förutsättning för att revisionsverksamheten skall kunna fun- gera tillfredsställande är givetvis att vakansproblemet löses. Förutom att beakta lönerna måste man härvid tillse, att arbetsformerna och arbetets innehåll blir lockande för sådan personal som verksamheten kräver.

Genomförs dessa åtgärder torde en avsevärd utökning av taxeringsrevi- sionsverksamheten kunna påräknas. Det är likväl för oss uppenbart, att den inte på långt när kommer att motsvara behovet. En allmän förstärkning av revisionssektlonernas personalkadrar bör därför genomföras så snart det är möjligt.

Hittills har möjligheterna att rekrytera civilekonomer varit begränsade. Fram till år 1960 utgjorde sålunda antalet intagningar till handelshögsko- lorna cirka 350 varje år, och det årliga antalet utexaminerade civilekono- mer understeg 250. Efterfrågan på högskoleutbildade ekonomer har också varit mycket stor, inte minst från näringslivets sida. Under 1960—talet har emellertid ekonomutbildningen vid handelshögskolor och universitet efter- hand ökat kraftigt. Antalet intagna till dylik utbildning torde sålunda kom- ma att överstiga 900 år 1967. Eftersom drygt två tredjedelar av dessa, enligt vad erfarenheterna hittills givit vid handen, kan förutsättas komma att full- följa sina studier, torde åtminstone 600 civilekonomer bli utexaminerade årligen i början av 1970-talet, då vårt förslag beräknas bli genomfört.

Med hänsyn till denna utveckling bör man enligt vår mening inte tveka om att utöka den högskoleutbildade revisionspersonalen i den nya taxe- ringsorganisationen. Utöver den förstärkning, som föreslås komma att ske på det centrala planet, förordar vi därför att de regionala skatteverken får ett så stort antal nya taxeringsrevisorstjänster att man — med de organisa- toriska förbättringar som vårt förslag också innebär —— i vart fall kan nå det av statsmakterna år 1961 uppställda målet för revisionsverksamheten. Vi föreslår att skatteverken tillföres sammanlagt minst 60 sådana tjänster, varav 10 beräknas för den regionala skatteförvaltningen i det nya Storstock- holmslänet.

Varuskattesektionens verksamhet föreslås bli identisk med det nuva— rande varuskattekontorets. Av vad tidigare sagts följer, att de skyldigheter på detta område, som nu ankommer på länsstyrelsen respektive förste taxe- ringsintendenten, avses komma att åvila skatteverket. Det särskilda post- girokonto, som varje länsstyrelse nu har för varuskattemed—el, torde över- föras till skatteverket. Det kan förtjäna påpekas i sammanhanget, att perso- nal på varuskattesektionen — i mån av tid och i samråd med revisionsinten- denten —— bör anlitas för sådana partiella taxeringsrevisioner som åtminsto- ne i huvudsak avser allmän varuskatt.

Vi föreslår i annat sammanhang, att kontrollstyrelsen i allt väsentligt skall uppgå i den nya av oss förordade riksskattestyrelsen. En följd av detta förslag blir, såsom därvid närmare utvecklas, att kontrollstyrelsens distriktsorganisation införlivas med vissa skatteverk, varvid tanken är att personalen i främsta rummet skall stå till riksskattestyrelsens förfo- gande. Sistnämnda omständighet utgör emellertid inte något hinder mot att personalen ingår i revisionssektionerna på vederbörande skatteverk. En sådan anordning synes tvärtom lämplig från både organisatoriska och funktionella utgångspunkter. Erinras kan för övrigt, att även den övriga personalen på revisionssektionerna förutsättes bli i viss utsträckning ta- gen i anspråk för uppgifter, till vilka initiativet tages av riksskattestyrel— sen.

Skatteverkets hesvärsrätt m. m.

Verksamheten på taxeringssektionen bestäms i hög grad av de tider, inom vilka dels prövningsnämnden skall ha avgjort mål och ärenden och dels taxeringsintendenten skall ha anfört besvär. Såsom tidigare antytts och som senare kommer att närmare utvecklas föreslår vi, att de regionala skattedomstolarna skall få möjlighet att handlägga mål senare än nu är fallet. Detta bör också leda till att nu gällande regler rörande taxerings- intendentens hesvärsrätt m. m. ändras och kompletteras.

Enligt 76 5 taxeringsförordningen gäller att taxeringsintendent äger anföra besvär intill utgången av april måna-d efter taxeringsåret. I förar- betena till taxeringsförordningen uttalades, att taxeringsintendenten där- vid borde ange den beloppsmässiga ramen för sin talan och att det borde eftersträvas att även grunderna för besvärstalan redovisades. Någon ut- trycklig bestämmelse av denna innebörd meddelades dock ej i taxerings- förordningen, och taxeringsintendenten har därför ansetts kunna anföra besvär reservationsvis inom angiven tid utan att beloppsmässigt precisera sin talan (RÅ 1962 ref. 34). Enligt vår mening bör dock möjligheten att anföra dylika reservationsbesvär begränsas till rena undantagsfall. Vi före- slår därför, att skatteverket senast den 30 april skall ange sitt yrkande och grunden för sin talan. Finnes det med hänsyn till utredningens vid- lyftighet, den skattskyldiges uppträdande eller andra synnerliga skäl nöd- vändigt, bör dock möjlighet till uppskov härmed längst till den 30 juni finnas efter särskild prövning av skattedomstolen i varje enskilt fall.

I 115 & taxeringsförordningen föreskrivs att eftertaxering inte får ske med mindre fråga därom prövats inom fem år efter det år, då taxeringen rätteligen bort verkställas i första instans. Däremot finns ingen föreskrift om när talan i eftertaxeringsmål skall väckas. Bristen på sådan föreskrift leder stundom till att besvär i eftertaxeringsmål anförs så sent att pröv- ningsnämnden får otillräcklig tid på sig för att kommunicera besvären med den skattskyldige och föranstalta om den ytterligare skriftväxling mellan parterna, som ofta erfordras. Vidare blir det ofta knappt tilltagen tid för prövningen av dessa mål, vilka vanligen är både omfattande och intrikata. För att undvika nämnda olägenheter föreslår vi att skatteverket i eftertaxeringsmål skall ange yrkandet och grunden för sin talan senast den 31 oktober det sista år, då fråga om eftertaxering kan prövas av re- gional skattedomstol.

De bestämmelser, som här föreslagits, bör inte ha karaktär av ord- ningsföreskrifter utan vara av förpliktande natur. Om bestämmelserna i visst fall inte iakttas, bör skatteverket således förlora rätten att föra talan i fallet.

Taxeringsintendent skall enligt 77 & taxeringsförordningen alltid avge yttrande över skattskyldigs eller kommuns besvär. Någon tid, inom vilken

dylikt yttrande skall lämnas, finns dock inte bestämd. I flera län före- kommer att intendenterna långt in i juni månad avger yttrande i åt- skilliga mål, som prövningsnämnden måste avgöra senast den 30 juni. Då de sent redovisade målen också brukar vara besvärliga, bereder detta prövningsnämnden allvarliga olägenheter. Vi finner därför erforderligt, att tidsfrister för intendentsyttrandena bestäms. I huvudsaklig överensstäm— melse med de av oss föreslagna reglerna för intendentsbesvären föreslår vi, att skatteverket senast den 30 april året efter taxeringsåret skall avge ytt- rande över sådana besvär från skattskyldig eller kommun, vilka inkommit under taxeringsåret. Skattedomstolen bör dock på framställning av skatte- verket kunna medge uppskov härmed till den 30 juni, om mål eller ärende är synnerligen vidlyftigt eller andra särskilda skäl föreligger.

U ppbörds- och dalaavdeln ingen

Denna avdelning föreslås bli indelad i två sektioner, uppbördssektionen och datasektionen. Avdelningschefen bör tillika vara chef för uppbörds— sektionen. Med hänsyn till hans uppgifter och för att få en likartad titu- latur inom skatteverket föreslås hans tjänstebenämning bli uppbördsm- tendent. Titeln länsassessor torde böra förbehållas befattningshavare vid länsstyrelsen.

Arbetsuppgifterna på uppbördssektionen kommer i huvudsak att mot- svara dem, som efter datareformens genomförande utförs på länsstyrel- sens uppbördssektion. Såsom förut nämnts föreslås emellertid skattever- ket få ställning som allmänt ombud i upphörda-, mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsmål, medan dömandet på dessa områden skall ankomma på den regionala skattedomstolen. Detta medför självfallet ändringar i ären- denas handläggning. Sådana besvär och framställningar, vilka enligt vad tidigare anförts nu avgörs av länsstyrelsen som första eller andra instans, kommer sålunda att i fortsättningen gå till skattedomstolen för avgörande. Skatteverkets uppgift blir att avge förklaring i till verket remitterade mål och ärenden på liknande sätt som sker i taxeringsprocessen. Motsvarande ordning avses jämväl skola förekomma vid besvär till kammarrätten och regeringsrätten.

Av praktiska skäl bör det ankomma på skatteverket och ej på skatte- domstolen att i förekommande fall inhämta yttrande från lokal skattemyn- dighet och att föranstalta om erforderliga utredningar, vilka ofta är om- fattande, särskilt i mantalsskrivningsmålen.

I olika sammanhang har understrukits vikten av att man anordnar en partsrepresentation för det allmänna, ett allmänt ombud, även i social- försäkringsprocessen. Vi kommer senare att behandla frågan, huruvida de regionala skattedomstolarna bör avgöra de socialförsäkringsmål, som av- ser besvär över lokal skat—temyndighets beslut. Främst gäller detta besvär

angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om all— män försäkring. Låter man i framtiden skattedomstolarna pröva dylika mål, kan frågan om allmänt ombud få sin lösning såvitt gäller dylika be- svär. Det blir nämligen då naturligt att skatteverket fungerar som allmänt ombud även på detta område i mål, som ankommer på skattedomstol att pröva.

Datasektionens arbetsuppgifter påverkas inte av organisationsförslaget. Dess karaktär av serviceanläggning torde således böra bibehållas. Vi har tidigare uttalat, att dataanläggningens reservkapacitet i första hand bör komma den övriga länsförvaltningen — och främst länsstyrelsen —— tillgodo. Närmare föreskrifter rörande datamaskinernas utnyttjande torde liksom nu få meddelas i administrativ ordning.

Regionala skattedomstolar

Inledning Våra överväganden i kap. VI har utmynnat i förslag att huvuddelen av det nuvarande landskontoret skall utbrytas ur länsstyrelsen. Taxeringssek- tionen, uppbördssektionen och datakontoret skall, på sätt nyss behandlats, bilda regionala skatteverk. Prövningsnämnden och dess kansli åter skall ombildas till regionala skattedomstolar, som i alla avseenden blir jämställ- da med andra domstolar.

Vi föreslår, att de nya domstolarna skall benämnas länsskatterätter. Arbetsuppgifterna för skatterätterna har likaledes i stora drag angivits 1 kap. VI. Skatterätterna skall i första hand överta handläggningen av de mål och ärenden, som nu ankommer på prövningsnämnderna, dvs. besvär över taxeringar, mål om eftertaxeringar, framställningar om extra avdrag, om dödsbobefrielser och om beräkning av ackumulerad inkomst, m. m. Där- till kommer uppbördsmål och vissa andra mål, som nu avgöres av länssty- relserna. Alla dessa mål och ärenden benämnes i fortsättningen »skatte- mål».

Av prövningsnämndernas nuvarande uppgifter bortfaller, i enlighet med vad vi anfört tidigare i detta kapitel, arbetet med att fastställa de årliga läns- anvisningarna samt anvisningarna för allmän fastighetstaxering.

I det följande skall behandlas olika frågor som sammanhänger med skat- terätternas arbetsuppgifter och organisation m. m.

Arbetsuppgifter

Vid sidan av de skattemål, vilka nu avgörs av prövningsnämnden, före- kommer inom beskattningsområdet såsom nyss antytts rättsfrågor, i vilka beslutanderätten enligt gällande ordning tillkommer länsstyrelsen. Hit hör besvär enligt 79 å varuskatteförordningen över taxeringsintendents faststäl- lelsebeslut angående preliminär allmän varuskatt. Avgörandet i sådant be- svärsärende fattas regelmässigt av landskamreraren på föredragning av prövningsnämndsassessorn. Denna beslutsordning kan dock från principiella synpunkter anses mindre lämplig. De tvistefrågor, som på detta sätt avgörs av länsstyrelsen, brukar nämligen ofta ånyo aktualiseras i form av besvär över taxeringsnämndens beslut om slutlig taxering till allmän varuskatt. Dessa besvär avgörs av prövningsnämnden. Landskamreraren får därvid som ordförande i prövningsnämnden taga ställning till samma fråga, som han tidigare avgjort på länsstyrelsens vägnar.

Länsskatterätten bör helt naturligt överta uppgiften att fatta beslut i an- ledning av besvär rörande dylika fastställelsebeslut. Därvid kan fortfaran- de inte undvikas att samma tvistefrågor ofta blir föremål för två avgö— randen, ett rörande den preliminära och ett röran-de den slutliga varu-

skattetaxeringen, men man undgår den nuvarande dualismen i landskam- rerarens ställning vid dessa avgöranden.

På länsstyrelsen ankommer vidare att fatta beslut i anledning av fram— ställning enligt 39 5 4 mom. taxeringsförordningen om befrielse från skyl- dighet att lämna kontrolluppgift. I likhet med vad som gäller de nyssnämn- da besluten angående den preliminära varuskattetaxeringen får beslut över dylika framställningar inte överklagas.

Vi finner mes-t följdriktigt att ansökningar om sådana befrielser skall göras hos länsskatterätten, som innan beslut meddelas torde inhämta skat- teverkets yttrande.

Enligt lag den 16 juni 1961 (nr 332) om handräckning vid taxeringsre- vision samt 56 g 4 mom. taxeringsförordningen ankommer det på länsstyrel- sen att meddela beslut om handräckning samt om handlings undantagande från Iaxeringsrevision. I propositionen till nämnda lag föreslogs att även taxeringsintendenten skulle få rätt att besluta om dylik handräckning. Hand- räckningslagen och särskilt frågan om beslutanderätten föregicks av en liv- lig allmän debatt, innan riksdagen bestämde att länsstyrelsen ensam skulle få beslutanderätten. ,

Det kan konstateras, att de farhågor som på sina håll yppades mot handräckningslagen inte blivit besannade. Institutet används, såsom för- utsatt var, i mycket begränsad utsträckning, och lagen verkar främst pre— ventivt genom sin blotta förekomst.

Vi föreslår att beslutanderätten enligt handräckningslagen övergår från länsstyrelsen till länsskatterätten. De rättssäkerhetsgarantier, varmed lagen i olika avseenden försetts, blir härmed ytterligare markerade.

Såsom tidigare nämnts bör länsskatterätten också handlägga uppbörds- mål samt mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsmål. Dessa mål avgörs nu av länsstyrelsen. Genomför man i enlighet med vårt förslag i dessa mål ett partsförhållande med skatteverket som representant för det allmänna, kan processförfarandet i huvudsak anpassas till den ordning, som gäller i taxeringsprocessen. Bestämmelserna för denna process om anförande av besvär, om hörande av part och kommunikation mellan parterna, om munt- lig förhandling etc. torde därvid kunna tillämpas i sina huvuddrag även med avseende på dylika mål.

Självfallet kommer den sålunda föreslagna överflyttningen att medföra en viss omgång i förhållande till vad som nu gäller vid handläggningen av ifrågavarande mål, men liksom man tidigare beslutat en reform av taxeringsprocessen för att få ett från rättssäkerhetssynpunkt lämpligare förfarande bör man nu enligt vår mening i samma syfte ta motsvarande steg på uppbörds- och folkbokföringsprocessens område.

Vi har tidigare föreslagit, att skatteverket skall överta länsstyrelsens uppgift att vara beskattningsmyndighet i gåvoskatteärenden. Därvid har vi erinrat om det starka sambandet mellan gåvobeskattningen, å den ena, samt inkomst- och förmögenhetsbeskattningen, å den andra sidan. Vi har också understrukit vikten av att en enhetlig bedömning kommer till stånd vid handläggningen av de olika skatterna. Dessa synpunkter fram- träder inte blott när det gäller den fiskala verksamheten; de talar även för att dömandet på dessa områden blir förenhetligat.

För närvarande gäller att besvär över beslut i gåvoskatteärenden liksom i arvsskatteärend'en prövas av vederbörande hovrätt. Tillskapar man i en- lighet med vårt förslag en fiskal organisation, som skall administrera här berörda skatter -— tills vidare dock med undantag för uppgiften att vara beskattningsmyndighet för arvsskatten — bör enligt vår mening länsskat— terättens kompetens framdeles gälla motsvarande beskattningsområden. Denna domstol bör därför i framtiden överta hovrättens uppgift att döma i dessa mål. Besvär över länsskatterättens beslut i sådana mål bör kunna anföras hos kammarrätten, Tills vidare får man emellertid, så länge arvs- skattemålen ligger kvar hos de allmänna underrätterna, låta besvär över Skatteverkets beslut även rörande gåvoskatt såsom hittills handläggas av hovrätten.

Länsstyrelsen har nu att utdöma viten, som förelagts enligt skatte-, taxe- rings-, uppbörds- och folkhokföringsförfattningarna. Även denna uppgift bör ankomma på länsskatterätten.

Vitet utgör i praktiken myndigheternas enda tvångsmedel mot försum- liga deklarationsskyldiga m. fl. Det är då, såsom underströks i förarbe- tena till 1956 års taxeringsförordning, viktigt, att vitesinstitutet också an- vändes i de avsedda fallen. Från rättssäkerhetssynpunkt är det likaledes ett välmotiverat krav, att institutets användning inte blir beroende av veder- börande taxeringsfunktionärs personliga benägenhet eller obenägenhet att förelägga viten. Det får ankomma på skattedirektören att tillse, att honom underställd personal och taxeringsnämnderna iakttager detta. Viktig-t är då att förfarandet inte blir administrativt mera tyngande än som påkallas från råttssåkerhetssynpunkt.

Det ligger vidare i vitesinstitutets natur att vitesärendena regelmässigt måste avgöras snabbt, om inte ändamålet med vitet skall förfelas. Enligt vad vi inhämtat brister det stundom härvidlag. Det förekommer sålunda att de handlingar, med stöd varav uttagande av vitet påkallas, remitteras till polismyndighet för utredning rörande vederbörandes förhållanden eller att man eljest Vidtager utredningsåtgärder som avsevärt fördröjer vitesutdö- mandet. Sådana omgångar bör i görligaste mån undvikas. I princip bör det enligt vår uppfattning vara tillräckligt att kontrollera formalia och att un- dersöka att handlingarna inte innehåller något, som tyder på att den skatt-

skyldige har sådana personliga förhållanden att vitets uttagande framstår såsom meningslöst eller på att den skattskyldige saknar utmätningsbara tillgångar. Om det härvid visar sig erforderligt att inhämta andra uppgifter än dem som framgår av handlingarna, torde dessa uppgifter merendels kun- na införskaffas genom förfrågningar under hand. Polisutredning bör inte förekomma annat än i sällsynta undantagsfall. Vi föreslår att i taxerings- förordningen intages närmare bestämmelser i överensstämmelse med vad sålunda angivits angående kommunikation och utredning i mål om taxe- ringsviten. Motsvarande bestämmelser föreslås intagna i uppbördsförord- ningen Och förordningen om allmän varuskatt.

Det nyss sagda får givetvis inte missförstås därhän att man i övriga hän- seenden får eftersätta nu tillämpade krav på noggrannhet vid vitesärende- nas avgörande. Nödvändigheten av att avgöra vitesmål skyndsamt kan dock någon gång leda till att beslutet blir oriktigt på grund av ett förbiseende eller att utdömandet eljest sker under uppenbart oriktiga förutsättningar. Det kan sålunda inträffa att vederbörande uppfyllt den prestation, som på- fordrats genom vitesföreläggandet, t. ex. att han lämnat deklaration, innan taxeringsintendenten gjort anmälan om uttagande av vitet och att detta förhållande blir känt först sedan vitet utdömts. Då det är önskvärt att dy— likt beslut snabbt skall kunna rättas, föreslår vi att länsskatterätten i sådant fall skall få möjlighet att göra självrättelse på liknande sätt som nu kan komma i fråga i skattemål enligt 91 & taxeringsförordningen.

Till sist torde i detta" sammanhang få behandlas några mera speciella problem.

För närvarande förvaras självdeklarationerna, vissa taxeringslängder m. m. hos länsstyrelsen, där denna uppgift vanligen ligger på prövning-s- nämndens kansli. Länsstyrelsen har emellertid möjlighet att förordna om att deklarationerna i stället skall förvaras hos lokal skattemyndighet, en möjlighet som också begagnats i stor utsträckning, främst för att under- lätta de lokala skattemyndigheternas arbete med att fastställa pensions- grundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring. Förvaras deklaratio- nerna hos lokal skattemyndighet, brukar denna stundom biträda pröv- ningsnämndskansliet med att upplägga besvärsakter i skattemålen och förse akterna med erforderliga deklarationer och utdrag av taxeringsläng- der.

Efter omorganisationen bör enligt vår mening länsskatterätten inte för- vara deklarationer och längder. I stället bör förvaringen ankomma på skat- teverket och de lokala skattemyndigheterna. Ärenden rörande utlämnande av deklarationsuppgifter och härmed sammanhängande sekretessfrågor tor- de som följd härav komma att handläggas av skatteverket. Besvärsakterna i skattemålen bör uppläggas av de lokala skattemyndigheterna eller av skat- teverket, i den mån deklarationerna förvaras där.

I och med att länsskatterätten inte avses skola ha något exemplar av taxeringslängden bortfaller den nu enligt 53 & taxeringskungörelsen på tjänsteman inom prövningsnämndens kansli ankommande uppgiften att göra anteckningar i taxeringslängd om vissa ändringar av taxeringsnämn- dernas beslut. Motsvarande uppgift bör övertas av skatteverket och de 10- kala skattemyndigheterna.

I anslutning härtill vill vi även förorda att lokal skattemyndighet eller i förekommande fall skatteverket, sedan besvärsakt upplagts, remitterar akten till vederbörande taxeringsnämndsordförande för yttrande, innan den överlämnas till skatterätten. Detta förfarande torde bli smidigare än nuvarande ordning, som innebär att dylika remisser ombesörjs av pröv- ningsnämndens kansli. Några principiella hinder mot ett sådant system kan icke heller anses föreligga. Remissen till taxeringsnämndens ordfö- rande bör nämligen inte uppfattas som ett moment i den processledande verksamheten utan fastmer SOm ett första led i den på skatteverket an- kommande utredningen av skattemälet. En dylik ändring förut-sätter emel- lertid att frågan huruvida remiss till taxeringsnämndsordfönande skall ske eller ej avgörs av kvalificerad arbetskraft och att den myndighet, som sva— rar för remissen, noggrant kontrollerar att föreskriven remisstid respek— teras.

Länsskatterättema och socialförsäkringen Administrationen av socialförsäkringsväsendet är såtillvida egenartad, som de länsstyrelsen underställd-a lokala skattemyndigheterna ålagts omfat- tande göromål inom detta förvaltningsområde, utan att länsstyrelsen har någon egentlig befattning med hithörande uppgifter. I detta hänseende är förhållandet sålunda helt olikt det som råder inom taxerings- och upp— bördsväsendet, där länsstyrelsen och de lokala skattemyndigheterna på olika sätt samverkar.

Det är inte vår uppgift att närmare överväga frågan Om den nuvarande socialförsäkringsadministrationen är den i allo lämpligaste. Av vad vi tidigare anfört framgår emellertid att en bättre samordning av skatte- och avgiftskontrollen enligt vår mening förutsätter att kontrollen sammanhål- les regionalt. Befinnes det lämpligt att länsskatterätterna får uppgifter inom socialförsäkringsprocessen, bör detta också förutsätta och vara kom- binerat med en aktivare regional medverkan på den fiskala sidan. I sam— band härmed bör man också utse ett allmänt ombud i dessa frågor på regio- nalplanet.

Innan vi går in på frågan huruvida länsskatterätterna bör ta befattning med uppgifter inom socialförsäkringsprocessen, torde det vara på plats att summariskt beröra några av de lokala skattemyndigheternas huvud- uppgifter på socialförsäkringsområdet. Här behandlas dock ej deras arbete med folkpensionsavgifterna och de obligatoriska sjukförsäkringsavgifterna.

Lokal skattemyndighet har att varje år fastställa pensionsgrundande in- komst för envar, som enligt lagen om allmän försäkring är försäkrad för tilläggspension (s. k. ATP). Den pensionsgrundande inkomsten utgörs av summan av >>inkomst av anställning» och »inkomst av annat förvärvs- arbete» i den mån summan överstiger det s. k. basbeloppet men inte sju och en halv gånger detta belopp.

Med >>inkomst av anställning» avses lön som åtnjutits såsom arbetsta- gare i allmän eller enskild tjänst. Försäkringsavgiften för sådan inkomst uttages av arbetsgivaren i form av arbetsgivaravgift.

Med >>inkomst av annat förvärvsarbete» avses inkomst av rörelse, in- komst av jordbruksfastighet som brukas av den försäkrade samt ersättning för arbete för annans räkning, allt i den mån inkomsten inte är att hän— föra till inkomst av anställning. Fastställs pensionsgrundande inkomst på grundVal av sådan inkom—st eller ersättning, uttages försäkringsavgiften av den försäkrade i form av tilläggspensionsavgift.

I princip bestäms den pensionsgrundande inkomsten med ledning av den försäkrades taxering till statlig inkomstskatt. Speciella regler, som avviker från dem som gäller vid taxering, finns emellertid i åtskilliga hän- seenden, så bl. a. i fråga om avdrag för arbetstagares kostnader vid beräk- ning av anställningsinkomst samt i fråga om avdrag för underskott på jordbruksfastighet och rörelse.

Besvär över lokal skattemyndighets beslut i ärenden rörande beräkning av pensionsgrundande inkomst kan anföras hos riksförsäkringsverket, vars beslut får överklagas hos försäkringsdomstolen; denna är högsta instans i hithörande frågor.

Begreppet arbetsgivaravgift innefattar — förutom nyssnämnda avgift till försäkringen för tilläggspension _ även avgift till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen i riksförsäkringsverket, avgift till sjukförsäkringen och byggnadsforskningsavgift. Arbetet med kontrollen, debiteringen och uppbörden av arbetsgivaravgifterna är för närvarande fördelat mellan de lokala skattemyndigheterna och riksförsäkringsverket efter i huvudsak följande grunder.

Till ledning för beräkningen av avgiftsunderlaget för nämnda avgifter skall arbetsgivare lämna s. k. arbetsgivaruppgift i två exemplar till den lokala skattemyndigheten, som har att kontrollera att arbetsgivarna full- gör sin uppgiftsskyldighet och att de lämnade uppgifterna är riktiga. Det ena exemplaret av arbetsgivaruppgiften överlämnas därefter till riksför- säkringsverket, som efter granskning fastställer avgiftsunderlag, varå ar- betsgivaravgiften sedan beräknas av verket.

Reglerna för beräkningen av de olika delavgifter, som ingår i arbetsgivar- avgiften, är för närvarande komplicerade och oenhetliga. Debiteringen och uppbörden av avgiften sker på skilda sätt, i princip beroende på avgiftens storlek. Avgift uppgående till högst 1 000 kronor debiteras sålunda i regel

på arbetsgivarens skattsedel. Den likställes alltså med slutlig skatt och upp- bäres i samma ordning som skatten (skattedebiteras). Annan avgift debite- ras vanligen på särskild räkning, som från riksförsäkringsverket direkt till- ställes arbetsgivaren (direktdebiteras). Ansökningar om rättelse av debite- rade arbetsgivaravgifter prövas av riksförsäkringsverket. Avser ansökning- en skattedebiterad avgift skall den inges till vederbörande lokala skattemyn- dighet, som har att med eget yttrande översända ansökningen till riksförsäk- ringsverket. Över verkets beslut kan i regel klagan föras genom besvär hos försäkringsdomstolen.

Sådan tilläggspensionsavgift, som enligt vad tidigare sagts uttages för »inkomst av annat förvärvsarbete» beräknas av lokal skattemyndighet och uppbäres på samma sätt som skatt.

Av det anförda torde framgå att det föreligger ett klart samband mellan taxerings- och uppbördsväsendet, å ena sidan, samt socialförsäkringsväsen- det, å den andra. Sambandet framträder både i reglerna för fastställandet av pensionsgrundande inkomst, vilken i princip bestäms med ledning av ve- derbörandes taxering till statlig inkomstskatt, och i bestämmelserna röran- de beräkning, debitering och uppbörd av skatter och socialförsäkringsavgif— ter.

I vissa avseenden finns emellertid skiljaktiga bestämmelser och termino- logiska olikheter på dessa områden. Sålunda är begreppet >>inkomst av tjänst» vid inkomsttaxeringen långt mer omfattande än begreppet >>inkomst av anställning» i lagen om allmän försäkring. Reglerna om avdrag för kost- nader och underskott är, såsom tidigare nämnts, olika vid inkomsttaxering- en och vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst. Arbetsgivarbegrep- pet anknyter i uppbördsförordningen till arbetsgivarens skyldighet att göra skatteavdrag på i förordningen avsedd »lön» men i socialförsäkringslag- stiftningen till hans skyldighet att erlägga arbetsgivaravgift för arbetstaga— res >>inkomst av anställning». Den som anses som arbetsgivare i förhållande till viss person enligt uppbördsförordningen är därför inte alltid arbetsgi- vare i socialförsäkringslagstiftningens mening.

Nu angivna och andra olikheter på dessa lagstiftningsområ-den har som framgår av den lämnade redogörelsen inte hindrat att de lokala skattemyn- digheterna ålagts omfattande uppgifter inom socialförsäkringsväsendet. Olikheterna är inte heller sådana att de socialförsäkringsfrågo-r, i vilka lokal skattemyndighet i första hand beslutar, kan anses ligga utanför en regional skattedomstols naturliga kompetensområde. Den omständigheten, att läns- skatterätten avses skola pröva besvär över lokal skattemyndighets beslut i näraliggande frågor, talar tvärtom för att domstolen bör vara besvärsinstans även på socialförsäkringsområdet.

Emellertid kan åtminstone i nuläget anföras skäl mot att länsskatterät- terna övertar dömandet i nämnda socialförsäkringsmål från riksförsäkrings-

verket. Den lokala skattemyndighetens arbete med fastställandet av pen- sionsgrundande inkomst sammanhänger nämligen direkt med riksförsäk- ringsverkcts uppgift att fastställa underlag för arbetsgivaravgift till social- försäkringarna. Gränsen mellan arbetstagare och icke arbetstagare är där— vid av fundamental betydelse på såväl förmånssidan som avgiftssidan av försäkringarna. Det krävs därför att en likformig bedömning sker såväl i de enskilda fallen som vid gränsdragningen överhuvudtaget mellan arbets— tagare och icke arbetstagare. Skall man vinna önskvärd enhetlighet i dessa frågor, bör besluten på både förmånssidan och avgiftssidan fattas av sam- ma myndighet. Det synes därför mindre lämpligt att låta länsskatterätten besluta i frågor rörande pensionsgrundande inkomst, så länge riksförsäk— ringsverket fastställer underlagen för arbetsgivaravgifterna.

Enligt vad vi inhämtat kan emellertid en ändring härvidlag snart bli ak- tuell. Det lär finnas goda utsikter till att de nuvarande komplicerade avgifts- reglerna skall kunna förenklas och förenhetligas. Målet uppges vara att nå fram till en ordning, enligt vilken arbetsgivare har att erlägga endast en avgift till socialförsäkringen, beräknad på ett enhetligt och relativt enkelt avgränsbart underlag. Uppnås detta mål, finns det mycket som talar för att arbetet med en sådan socialförsäkringsavgift bör handhas av de lokala skattemyndigheterna och de regionala skatteverken på samma sätt som gäl- ler skatter. Härmed skapas även ökade möjligheter att få till stånd en sam— lad kontroll av arbetsgivarnas redovisning av skilda skatter och avgifter. Med en dylik ordning skulle man också lätt kunna lösa frågan om ett all- mänt ombud i dessa socialförsäkringsmål.

Genomförs en ändring i denna riktning på avgiftssidan, bortfaller det an- givna skälet att bibehålla riksförsäkringsverket som första besvärsinstans i dylika ärenden. Såvitt vi nu kan bedöma kommer i detta läge övervägande skäl att tala för att länsskatterätterna bör handha besvärsprövningen i frå- gor rörande såväl pensionsgrundande inkomst som arbetsgivaravgifter. Nå- gon definitiv ställning i denna fråga kan dock inte tas förrän avgiftsfrågan blivit löst. Därvid får även övervägas om den vidare fullföljden skall anord- nas i överensstämmelse med skatteprocessen, d. v. s. till kammarrätten och regeringsrätten eller om man bör bibehålla försäkringsdomstolen och, för att uppnå önskvärd samordning med skatteprocessen, tillåta fullföljd där- ifrån till regeringsrätten.

Organisation m. m.

Domstolens storlek

Vid våra överväganden om en lämplig organisation för länsskatterätterna har vi funnit att man bör eftersträva att de skall kunna utan förstärkning— ar frän annat håll fungera tillfredsställande även vid kortare vakanser eller då andra, normalt påräkneliga personalsvårigheter uppstår. Vi förutsätter

visserligen att länsskatterätterna skall repliera på kammarrätten men räk- nar inte med att kammarrättens personal skall behöva anlitas för kortare tjänstgöring på dessa domstolar. Förstärkning från kammarrätten bör så- lunda normalt inte komma i fråga vid kortare vakanser, vid semesterledig- het eller vid tjänstledighet för sjukdom, som inte är särskilt långvarig.

Från denna utgångspunkt är det önskvärt att länsskatterätten har minst två domare, domstolens chef och en biträdande domare. Vi anser också att den befattningshavare, vars huvuduppgift avses bli att förestå domstolens kansli, till en del, såsom biträdande domare, bör syssla med dömande upp- gifter. En sådan domstol, försedd med lämpligt avvägd, i det följande be- skriven kansliorganisation, bör kunna bli en elastiskt fungerande och rela- tivt osårbar enhet.

Den fråga, som närmast uppställer sig, är hur många mål en domare i länsskatterätt bör kunna handlägga. När man tar ställning härtill måste man beakta de ökade krav, som följer med det mer kvalificerade domstols- förfarandet. Såsom vi tidigare framhållit är det sålunda ett oavvisligt krav att den som skall döma i skatterätten får bättre tid än landskamreraren nu vanligtvis har att sätta sig in i målen och att arbeta med den slutliga ut- formningen och motiveringen av besluten. I skatterätten hör vidare finnas betydligt bättre möjligheter än i prövningsnämnden att åstadkomma en aktiv processledning med bl.a. ett ökat antal muntliga förhandlingar och syneförrättningar på domstolens eget initiativ. Hänsyn måste också tagas till domstolens administrativa uppgifter, även om dessa blir begränsade, samt till arbetet med remissutlåtanden o. dyl.

Vid våra besök på länsstyrelserna har vi ingående diskuterat denna fråga med framförallt landskamrerarna. Vi har funnit att våra bedömanden här- utinnan väl överensstämmer med de uppfattningar, som man från länssty- relsernas sida givit uttryck åt.

Med de krav, som enligt vår mening bör ställas på en länsskatterätt för att denna skall fungera på ett fullt godtagbart sätt, torde arbetsbördan för en domare inte höra omfatta flera än högst 2 500 mål. Härvid har vi räknat med skattemål av unge-fär samma slag som nu, enkla såväl som svåra, enmansmål såväl som nämndmål. I det angivna antalet ingår också uppbördsmål och de övriga mål, som enligt vad tidigare nämnts är avsedda att överflyttas från länsstyrelsen till länsskatterätten.

Det sagda innebär, att en länsskatterätt med två domare och en med dömande uppgifter delvis sysselsatt kanslichef bör kunna handlägga 5 000 —6 000 mål. Detta medför i sin tur att några av de nuvarande länen är för små för att få en sådan domstol. Möjligen kommer det även efter en länsindelningsreform att finnas län som inte kan bära en skatterätt av angiven storlek. I dessa fall kan organisationsfrågan lösas efter endera av följande båda alternativ. Det ena är, att man i sådana fall inrättar ska—tterätter som är gemensamma för två län. Det andra alternativet är, att

man i de län, som inte kan få en skatterätt av förut skisserad och såsom önskvärd ansedd storlek, tillskapar en skatterätt med endast en domare och en med dömande uppgifter delvis sysselsatt kanslichef samt med ett efter förhållandena anpassat kansli.

En sådan liten skatterätt blir emellertid känslig för personalstörningar, även sådana av kortvarig natur. Å andra sidan är det mycket som talar för att man trots detta bör ha en skatterätt i varje län. Tanken är ju att varje län skall ha ett skatteverk och att viss personalväxling skall äga rum mellan skatteverket och skatterätten. Ligger myndigheterna i samma resi- densstad blir en sådan personalcirkulation tämligen lätt att genomföra. Däremot måste man räkna med avsevärda svårigheter att få till stånd önskvärd rörlighet mellan myndigheterna, om de ligger i olika städer. Man måste förutskicka att det blir svårare att rekrytera sådan personal, som avses skola cirkulera, d. v. s. främst jurister, till skatteverk i län utan skatterätt än till län med skatterätt.

Vilket av dessa båda alternativ man bör välja torde väsentligen vara beroende på hur man löser länsindelningsfrågan. Blir flertalet län så stora att man i dem kan inrätta skatterätter, som bereder sysselsättning åt två eller flera domare, bör det inte möta hinder att tillskapa endomar-domsto— lar i de övriga länen. I detta fall bör nämligen enligt vår mening de nyss nämnda praktiska fördelarna från personalutbil—dnings- och rekryterings- synpunkt väga tyngre än de nackdelar, som i organisatoriskt hänseende är förenade med små skatterätter.

I de största länen behövs med säkerhet fler än två domare i skatterätten. Anledning torde sakna-s att uppdela något lån på två eller flera skatte- rätter.

Länsskatterättens nämnd

Enligt 12 & taxeringsförordningen skall prövningsnämnd bestå förutom av landskamreraren som ordförande — av minst fyra och högst åtta leda- möter eller, om nämnden skall sammanträda på avdelningar, fyra ledamöter på varje avdelning.

Länsskatterätten bör i princip arbeta i samma former som prövnings- nämnden. Uppgiften att vara ledamot i prövningsnämnden är emellertid betungande redan nu, och sammanträdena i skatterätten måste förutsättas bli än mer tidskrävande. Sålunda torde antalet muntliga förhandlingar komma att öka. Vidare torde man få räkna med att tidsåtgången för före- dragning av målen kommer att bli större än nu. Det är därför av vikt att arbetet fördelas på lämpligt sätt och även i övrigt» organiseras så att arbetsbördan för nämndemännen i görligaste mån underlättas.

Med dessa utgångspunkter torde man få räkna med att det i fram- tiden inte blir möjligt att — såsom nu på många håll ännu sker — låta en och samma krets av nämndemän handlägga samtliga mål som kommer

under rättens bedömande. Även i de minsta skatterätterna torde en upp- delning av målen bli nödvändig. Det nuvarande systemet med avdelningar möjliggör en sådan uppdelning och synes därför i princip böra genom— föras över hela linjen.

Systemet med avdelningar kännetecknas emellertid av en viss stelhet. Denna sammanhänger främst med uppdelningen på ledamöter och supple- anter. De senare får inte deltaga i avgörandena annat än vid förfall för ledamot. En följd härav blir att suppleantens intresse för arbetet minskar.

Ytterligare kan nämnas, att det nuvarande systemet för att utse leda- möter och suppleanter är ganska komplicerat. Förslag på minst 16 och högst 32 lämpliga personer avgives av landstingets förvaltningsutskott respektive stadsfullmäktige i landstingsfri stad. Sedan länsstyrelsen på grundval härav utarbetat ett eget förslag, utses ledamöterna och suppleanterna av Kungl. Maj:t.

I sina huvuddrag går det här i korthet skildrade systemet tillbaka på den tid då prövningsnämnden var en beskattningsnämnd av i stort sett samma typ som taxeringsnämnden. I 1956 års taxeringsförordning behöll man den äldre organisationen med några få ändringar, som sammanhängde med att prövningsnämnden blev en renodlad besvärsinstans med domstols- liknande karaktär.

Tager man nu steget fullt ut och omvandlar prövningsnämn-derna till skattedomstolar, föreligger inte längre samma skäl att behålla den äldre organisationsformen, Som nyss framhållits är densamma förbunden med vissa praktiska olägenheter. Härtill kommer att, medan exempelvis nämn- demännen vid de allmänna domstolarna är kommunvalda, prövningsnämn- dernas ledamöter och suppleanter åtminstone formellt mottager sina upp— drag av Kungl. Maj:t. Från allmänt demokratiska utgångspunkter måste det förstnämnda systemet anses vara överlägset.

Vad här anförts har gett oss anledning ifrågasätta om icke ombildning- en till domstolar också borde medföra den konsekvensen, att man i fråga om nämndemännen övergår till samma system som vid de allmänna un- derrätterna. Detta skulle innebära, att man slopade uppdelningen på leda- möter och suppleanter. Alla skulle bli ledamöter, skatterättsnämndemän. Kungl. Maj:t skulle visserligen bestämma nämndemännens antal, men nämndemännen skulle utses genom val av landstinget respektive stads- fullmäktige i landstingsfria städer. Fördelningen på valkorporationerna skulle i sistnämnda fall verkställas av domstolen efter befolkningstalen.

Om en domkrets omfattar mer än ett län, synes emellertid Kungl. Maj:t böra fastställa antalet nämndemän för vartdera länet. Samma regel synes exempelvis böra gälla Gotland, om detta län efter en länsindelningsreform skulle uppgå i annat län. Mandattiden synes liksom nu böra vara fyra år.

På domstolens chef skulle ankomma att i samråd med nämnden för- dela tjänstgöringsskyldigheten mellan nämndemännen.

Vi anser, att ett sådant system är mera förenligt med domstolens ställ- ning än det nuvarande. Det är dessutom smidigare och innebär, såsom torde framgå av det förut anförda, även andra praktiska fördelar. Vi vill därför föreslå, att man övergår till detta system.

Vissa avvikelser synes dock påkallade. Vid de allmänna underrätterna skall nämndemännen vara minst sju utom i mindre viktiga mål, där de skall vara minst tre. För länsskatterätternas del synes böra gälla, att för domförhet kräv-es, att minst sex nämndemän skall vara närvarande. Högsta antalet närvarande nämndemän synes, i anslutning till de för underrätter- na gällande principerna, kunna fastställas till åtta.

Vid allmän fastighetstaxering kompletteras för närvarande prövnings— nämnden med ytterligare nio av länsstyrelsen utsedda ledamöter, som representerar fastighetstaxeringsnämnderna och företräder sär-skild sak- kunskap. Det synes lämpligt att även framdeles behålla denna ordning. Förslag till sådana ledamöter bör, i överensstämmelse med det av oss för— ordade systemet med taxeringsnämndsordförande m. fl., avges av skatte- verket.

Det torde ofta vara lämpligt att skatterätten har sammanträde på an- nan ort än kansliorten. Mål från viss region bör regelmässigt handläggas på ort inom denna region. Mål från Gotland bör exempelvis upptagas på sammanträden i Visby och, såsom framgår av det föregående, med nämn- demän som är bosatta i landskapet.

Med den föreslagna ordningen kan man bibehålla, måhända rentav för- stärka, den geografiska förankring, som prövningsnämnden nu har och som "tillfört nämndens verksamhet värdefull lokalkännedom. Samtidigt åstad— kommes minskad tidsutdräkt och minskade kostnader för nämndemän- nen och för de enskilda parter, som inställer sig till muntlig förhandling.

Det är självfallet nödvändigt att länsskatterätten, oavsett sammansätt- ning, tillämpar samma praxis och har likformiga värderingsgrunder. För att åvägabringa sådan enhetlighet torde det bli nödvändigt att samtliga nämndemän emellanåt sammanträder gemensamt. Det bör ankomma på domstolens chef såSOm ytterst ansvarig för dess verksamhet att samman- kalla nämndemännen till sådant plenarsammanträde. Dessa sammanträ- den, vilka torde äga rum minst en gång årligen, bör i huvudsak ägnas åt överläggningar i angivet syfte.

Enmansmål

Enligt 1956 års taxeringsförordning har prövningsnämndens ordförande befogenhet att i vissa fall ensam fatta beslut på prövningsnämndens vägnar. Denna befogenhet gäller enligt 87 å andra stycket beslut i mål eller ärende, som inte innefattar avgörande i sak samt beslut över besvär som endast avser rättelse av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller som biträtts av motparten. Med hänvisning till att prövningsnämnder-

na genom taxeringsreformen erhöll en mera domstolsmässig karaktär under- ströks i förarbetena det angelägna i att deras tid inte upptogs av andra frå- gor än de verkligt tvistiga.

Såsom framgår av bilagorna 3 a och 3 b är emellertid frekvensen av en- mansmål mycket varierande i olika län. Därav kan dock inte dras några slutsatser om antalet tvistiga mål i de skilda länen. Olikheterna beror i stället främst på att enmansmålen utväljs efter växlande principer. I några län brukar således mål, som gäller värderingsfrågor, hänskjutas till nämn- dens avgörande även då parterna är ense. I andra län har i huvudsak endast mål rörande misstagstaxeringar handlagts som enmansmål.

I flertalet län synes man dock eftersträva att begränsa nämndmålen till de tvistiga fallen. Omvandlas prövningsnämnden till en domstol, blir det än mer naturligt att nämndemännen inte belastas med mål, vari utgången är på förhand given. Även om de klara målen är föga tidskrävande att handlägga, innebär de likväl en onödig börda på nämnden, som i stället bör ägna sin tid åt mål, som verkligen kräver en noggrann prövning. Den smidigare handläggning, som kan ske i enmansmålen, möjliggör också snabbare avgöranden och medför betydande administrativa fördelar, så- som minskad belastning på kanslipersonalen med att upprätta och expe- diera föredragningspromemorior m. 111.

Vad nu sagts innebär självfallet inte att varje mål, där parterna är ense, nödvändigtvis måste hänföras till enmansmål. Är ordföranden vid in- läsningen av dylikt till synes klart mål tveksam om målets utgång, bör det handläggas som nämndmål.

Rätten för ordföranden att i vissa fall ensam fatta slutliga beslut gäller endast besvärsmål. Avgörandet i sak av ärenden är däremot förbehållet nämnden. Detta innebär att exempelvis framställningar om avdrag för nedsatt skatteförmåga enligt 50 5 2 mom. kommunalskattelagen inte kan avgöras utan nämnd, medan skattskyldigs besvär med yrkande om dylikt avdrag får avgöras av ordföranden ensam, om besvären biträtts av taxerings- intendenten.

Enligt vår mening bör området för enmansavgörandena utvidgas till att omfatta också avgörande av ärende, i vilket partsförhållande föreligger och framställningen biträtts av motparten. Ordföranden bör därför kunna eu- sam besluta i ärenden, som gäller framställningar om extra avdrag, döds— bobefrielse, s. k. preliminärt taxeringsvärde och skatteberäkning för acku— mulerad inkomst m. m.

I vissa grupper av ärenden, vilkas handläggning, enligt vad tidigare nämnts, föreslås överförd från länsstyrelsen till länsskatterätten, bör en— mansavgörande kunna äga rum även om enighet mellan parterna inte föreligger. Vikten av att skyndsamt avgöra vitesmål och handräck— ningsärenden gör att man härvidlag inte bör behöva avvakta ett samman—

träde med nämnd. Detta utesluter givetvis inte, att även sådana frågor kan avgöras med nämnd, om så kan ske utan egentlig tidsförlusrt.

Åtskilliga uppbördsmål kräver också ett skyndsamt avgörande. Andra dylika mål är av så utpräglat teknisk natur, att handläggning i nämnden inte kan anses behövlig. Av dessa skäl torde det merendels vara lämpligt att som enmansmål handlägga de uppbördsmål, som rör preliminär taxe- ring, sättet för uttagande av preliminär skatt, debitering eller jämkning av sådan skatt, verkställande av skatteavdrag, anstånd med inbetalning av skatt samt befrielse från ränta på kvarstående skatt. Däremot bör nämnd alltid detta vid avgörande av mål, som gäller arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt.

Även mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsmålen är regelmässigt av juridisk-teknisk natur. De bör därför i princip kunna avgöras utan nämnd.

Tidsgränser

Såsom vi tidigare berört leder den i 89 & taxeringsförordningen stadgade tidsgränsen för prövningsnämndsarbetet vanligen till en anhopning av besvärliga mål mot slutet av arbetsåret, framförallt månaderna maj och juni. De ojämnheter i prövningsnämndsarbetet, som härav följer, med- för organisatoriska olägenheter av skilda slag. Tidsgränsen orsakar också att den tid, som kan anslås till skriftväxling mellan parterna och till pröv- ning av målen, ofta blir otillräcklig med brister i handläggningen av målen som en ofrånkomlig följd.

Det är ett uppenbart allmänt intresse att dessa olägenheter blir un- danröjda. Man kan ställa frågan, om det överhuvudtaget bör finnas någon tidsgräns för länsskatterättens verksamhet, när det inom rätt- skipning och förvaltning i övrigt endast undantagsvis finns föreskrifter om tid, inom vilken beslut i anhängiga mål och ärenden skall fattas. Frågan kan också formuleras sålunda: finns det skäl som talar för att just läns- skatterätten —— mot vad som eljest vanligen gäller — bör ha en bestämd tidsfrist att iakttaga i sin verksamhet?

Svaret på denna fråga måste enligt vår mening bli jakande. Varje år har sin taxering, och uppskov med ett större antal mål skulle lätt leda till svårbemästrade balanser. För de skattskyldiga är det vidare i regel av stor vikt att få skattefrågorna avgjorda någorlunda tidigt i åtminstone en dom- stolsinstans. Ovisshet om taxeringen kan lätt orsaka en känsla av otrygg- het, särskilt då, åtminstone relativt sett, stora ekonomiska värden står på spel, vilket ofta är fallet. Ytterligare bör bemärkas att avgörandet många gånger har betydande återverkningar. Det är sålunda inte ovanligt att sam- ma fråga änyo aktualiseras vid kommande års taxeringar. Icke sällan på- verkar också avgörandet i skattefrågan den skattskyldiges ekonomiska dis— positioner och handlande i olika hänseenden. Det är därför ett rättssäker-

hetsintresse av stor vikt att skattemålen avgöres snabbt; i all synnerhet gäller detta länsskatterätterna.

Skattemålen förekommer dessutom i en mängd, som helt saknar mot— svarighet inom andra förvaltningsområden, och berör därför varje år ett stort antal medborgare. Mer än nittio procent av dessa mål avgöres slutligt i prövningsnämnderna. Det övervägande flertalet av dem som anför be- svär får därför sin taxering definitivt avgjord inom ett år från det taxe— ringsnämnden meddelat sitt beslut.

Sålunda står här två, var för sig viktiga, rättssäkerhetsintress-en mot varandra, nämligen å ena sidan behovet av ett snabbt avgörande och å andra sidan kravet på ett efter grundlig prövning väl genomtänkt och väl motiverat beslut. Såsom framgår av det anförda kan för närvarande dessa båda intressen inte alltid förenas. Så kan inte heller bli fallet i framtiden. Nu gällande tidsgränser medför, att intresset av snabbhet i första hand tillgodoses. Även i fortsättningen bör enligt vår mening garantier finnas för ett snabbt avgörande. Rör det sig emellertid om vidlyftiga, svårbe- dömda eller eljest särskilt arbetskrävande mål, kan däremot inte någon part vara betjänt av ett snabbt avgörande, som ej föregåtts av tillräcklig utredning och noggranna överväganden. I sådana fall måste enligt vår mening önskemålet om snabbhet i handläggningen komma i andra hand.

Dessa överväganden har lett fram till följande förslag. Nuvarande tids- gräns vid den 30 juni bör bibehållas som huvudregel för de mål, i vilka taxeringsintendenten skall ha anfört besvär eller avgivit yttrande senast den 30 april. Länsskatterätten föreslås dock få rätt att uppskjuta avgöran- det till senast den 31 oktober, om målets vidlyftighet eller andra särskilda förhållanden gör detta nödvändigt för att ernå betryggande utredning och behandling. Har taxeringsintendent i visst mål hos skatterätten sökt och av denna erhållit uppskov med att utveckla sina besvär eller avge yttrande, bör domstolen också kunna framskjuta handläggningen av målet till den 31 oktober.

Bestämmer man i enlighet med detta förslag den definitiva slutdagen till den 31 oktober, torde länsskatterätten få tillräcklig tid för beredning och prövning av målen. Med föreslagen ordning tillgodoser man även önske— målet om en utjämning i skatterättens arbetsbörda på så sätt att hand- läggningen av särskilt besvärliga mål kan ske tidigt på hösten, då domstolen, liksom nu prövningsnämnden, eljest får i huvudsak enkla mål att avgöra.

Länsskatterättens kansli

Prövningsnämndskanslierna förestås för närvarande i samtliga län utom Gotlands län av en länsassessor, som skall vara jurist. I de stora och me- delstora länen finns vanligen ytterligare en eller flera jurister. Dessutom har kanslierna ett varierande antal landskanslister, vilka bl. a. biträder med att upprätta föredragningspromemorior och förslag till beslut m. m.

Det synes vara en allmän mening att prövningsnämndskanslierna bör upprustas personellt. Sker i enlighet med vårt förslag en ombildning av prövningsnämnden till en skattedomstol med de ökade anspråk på verk- samheten man därvid måste ställa, framstår det som än mer nödvändigt att dess kansli förses med ett tillräckligt antal väl utbildade befattnings- havare. Naturligt är att domstolen i högre grad än prövningsnämnden måste bygga på juridiskt skolad arbetskraft. I jämförelse med prövnings- nämndskanslierna bör därför antalet jurister öka och antalet befattnings- havare i kanslistkarriären minska.

I en länsskatterätt av den förut skisserade tvådomartypen torde kans- liet böra bestå av kanslichefen, vilken som nämnts även förutsättes skola arbeta med dömande uppgifter, samt därjämte minst fyra jurister, varav två eller flera notarier som genomgår sådan utbildning, som behandlas i det följande. Vid bedömningen av detta personalbehov bör beaktas att viss del av de äldre juristernas arbetstid måste _ och bör -— ägnas åt handledning och undervisning av notarierna.

Antalet befattningshavare i kanslistkarriären torde böra begränsas till ett fåtal rutinerade och kvalificerade befattningshavare. Samtliga skatte- rätter bör sålunda ha en tjänsteman i ställning motsvarande länsassistent, vilken — förutom att deltaga i förberedandet av mål och ärenden —— bl. a. avses skola biträda med organisatoriska och arbetsledande uppgifter. Ut- över denne synes ytterligare kanslistpersonal böra finnas endast vid de största länsskatterätterna.

Skatterätternas kanslistpersonal bör rekryteras från skatteverken. Med den fördjupade kunskap särskilt i taxerings— och uppbördsfrägor och med den förmåga till en allsidig bedömning, som tjänstgöringen på skatte- rätten bör ge vederbörande, torde denna tjänstgöring böra tillmätas sär- skilt meritvärde. Normalt bör kanslist vid skatterätten kunna räkna med befordran direkt från domstolen till tjänst som fögderisekreterare eller högre tjänst hos lokal skattemyndighet.

Någon ökning av biträdespersonalen torde inte bli erforderlig. Visserligen kan skrivarbetet beräknas bli mer omfattande, men å andra sidan bort- faller vissa arbetsuppgifter som nu åvilar prövningsnämndskansliet, så- som uppläggandet av besvärsakter och införandet av beslutade taxeringar i taxeringslängderna.

Juristutbildning vid länsskatterätterna

Juristernas tingsutbildning omfattar för närvarande två och ett halvt års tjänstgöring i domsaga. Emellertid kan också tjänstgöring till en tid av sammanlagt högst sex månader hos åklagare, kronofogde eller advokat inräknas i tingsutbildningstiden.

Med den stora betydelse, som skattefrågorna numera har i samhällsli- vet, är det för flertalet jurister, oavsett vilken bana de slutligen väljer, av

vikt att få praktisk erfarenhet i skattejuridik. Detta gäller både de jurister som tänker sig en bana i förvaltningsdomstol, dem som går den allmänna domstolskarriären och dem som avser att välja åklagare-, polis- eller krono— fogdebanan eller att bli advokater. För närvarande saknas emellertid en dylik praktisk utbildningsmöjlighet inom detta rättsområde. Med inrättandet av länsskatterätterna skapas organisatoriska förutsättningar för att av- hj älpa denna brist. Enligt vår mening bör en viss inte alltför kort tids tjänst- göring vid sådan domstol kunna delvis ersätta och på ett värdefullt sätt komplettera tingsutbildningen vid allmän underrätt. En uppenbar fördel är vidare att fler unga jurister än nu kan få intresse för de skatterättsliga och förvaltningsrättsliga banorna.

Juristutbildningen vid länsskatterätterna föreslås kunna ske efter två linjer: den ena en variant av den nuvarande tingsutbildningen och den andra en ren skatterättsutbildning.

Det förstnämnda alternativet innebär, att en tids tjänstgöring, högst ett år, vid länsskatterätt skall kunna tillgodoräknas jurist som led i tingsutbild— ningen. Tjänstgöring ett och ett halvt år vid underrätt bör således i förening med ett års tjänstgöring i länsskatterätt medföra samma kompetens som den nuvarande tingsutbildningen. Det bör också vara möjligt att fullgöra ett års tingsutbildning genom en tids tjänstgöring i skatterätt i kombina— tion m—ed biträde åt åklagare, kronofogde eller advokat under högst sex månader.

Tingsutbildningen vid länsskatterätt — det andra utbildningsalternativet —- föreslås i likhet med tingsutbildningen vid domsaga omfatta två och ett halvt år. Tjänstgöringen bör äga rum vid skatterätt minst ett och ett halvt år samt resterande tid — dock minst ett halvt år — vid skatteverk. Denna utbildning, som torde ge vederbörande både en allsidig kunskap inom be- skattningsområdet och känsla för objektivitet och rättsprövning liksom även administrativ erfarenhet, bör i merithänseende anses likvärdig med den vanliga tingsutbildningen ej blott vid skattedomstolarna och skattförvalt- ningen utan inom förvaltningen överhuvudtaget. Enligt 3 5 av stadgarna för Sveriges advokatsamfund blir skatterättsutbildningen jämställd med dom- sagoutbildning vid antagning såsom ledamot av samfundet. Endast för do- mare i allmän domstol, åklagare och kronofogdar kommer, om vårt förslag godtages, tingsutbildning vid allmän underrätt att vara obligatorisk.

En på här antytt sätt varierad tingsutbildning ter sig i och för sig lika naturlig som att en del av denna får äga rum hos åklagare, kronofogde och advokat. Överförs de blivande länsskatterätterna och kammarrätten till justitiedepartementet — en möjlighet som antyds i annat sammanhang -— framstår tingsutbildning vid länsskatterätterna ännu mera som ett självklart alternativ för den unge juristens praktiska utbildning för dö- mande och förvaltande uppgifter.

En förutsättning för vårt förslag i denna det måste dock vara, att an-

talet jurister som önskar undergå tingsutbildning blir tillräckligt stort. Efter rådhusrätternas förstatligande har en brist på tingsnotarieaspiranter förmärkts. Emellertid torde en väsentligt ökad examination av jurister kunna väntas i början av 1970-talet, då vårt förslag beräknas kunna genom- föras. Följande tablå över antalet inskrivningar och examinationer vid lan- dets juridiska fakulteter torde belysa detta.

År Inskrivningar Examinationer 1955 .................................. 296 207 1956 .................................. 275 207 1957 .................................. 418 179 1958 .................................. 440 178 19.39 .................................. 587 193 1960 .................................. 538 203 1961 .................................. 530 218 1962 .................................. 643 220 1963 .................................. 702 266 1964 .................................. 783 274 1965 .................................. 1 044 271 1966 .................................. 1 570 303

Av tablån och de undersökningar som gjorts beträffande examinations- frekvensen framgår, att cirka 50 % av de inskrivna fullföljer sina studier till juris kandidatexamen. Man torde därför kunna räkna med att antalet nyexaminerade jurister kommer att öka relativt kraftigt de närmaste åren för att i början av 1970-talet uppgå till minst 500 varje år.

Ytterligare bör påpekas, att vårt förslag kan förväntas öka intresset för tingsutbildning hos de unga juristerna. Det bör också framhållas, att an- talet notariebefattningar vid länsskatterätterna blir jämförelsevis begrän— sat. Vi räknar med två notarier i varje normalt stor länsskatterätt eller om- kring femtio för hela landet. Detta skulle innebära att i genomsnitt cirka tjugofem notarier skulle behöva anställas vid länsskatterätterna varje år. Mot bakgrund av vad tidigare anförts bör en sådan rekrytering kunna ske utan att de allmänna underrätterna blir lidande.

Kammarrätten och länsskatterätterna.

Länsskatterätterna, vilka liksom andra domstolar givetvis skall vara helt självständiga i sin dömande verksamhet, föreslås i administrativt hänseen— de skola lyda under kammarrätten. I princip kommer kammarrätten där- med att få samma ställning i förhållande till länsskatterätterna som hov- rätterna har till de allmänna underrätterna. Kammarrätten, eller om för- valtningsdomstolskommitte'ns förslag genomföres kammarrätterna, avses sålunda komma att omhänderha de kamerala uppgifterna för skatterätts— organisationen och i övrigt administrativt sammanhålla denna.

Enligt vår mening bör emellertid länsskatterätterna ha större administra- tiva befogenheter än de allmänna underrätterna. Särskilt bör detta gälla handläggningen av personalfrågor, vilka i betydande utsträckning med

fördel torde kunna avgöras på regionalplauet. Vi anser sålunda att läns- skatterättens chef bör besluta i frågor om antagande eller entledigande av biträdespersonal. Han bör också anta jurist, som önskar genomgå nyss- berörd skatterättsutbildning eller som vill fullgöra del av tingsutbildningen vid skatterätten. Givetvis bör dock i denna senare fråga kontakter äga rum med kammarrätten, som måste få en samlad bild av tillgång på och behov av jurister på olika håll. Eftersom skatterättsutbildningen avses äga rum vid både skatterätt och skatteverk, förutsätts samråd i hithörande frågor även skola ske mellan cheferna för dessa båda myndigheter. Dom- stolens chef bör äga beslutanderätt även i personalfrågor rörande befatt- ningshavare i kanslistkarriären.

Däremot bör kammarrätten tillsätta ordinarie juristtjänst vid länsskat- terätt eller, i fråga om tjänst som Kungl. Maj:t tillsätter, lämna förslag till hesättande av tjänsten. Vidare bör kammarrätten besluta om antagning av aspirant på sådan tjänst vid länsskatterätt, vilken är avsedd för jurist som genomgått tingsutbildning eller skatterättsutbildning. I dessa fall torde en till kammarrätten centraliserad beslutanderätt vara en förutsätt- ning för att antagning och befordran skall ske efter likformiga grunder och för att önskvärd rörlighet mellan länsskatterätterna, skatteverken och kammarrätten skall komma till stånd.

Frågorna om aspiranttjänstgöringen vid länsskatterätterna och om den växelvisa tjänstgöringen mellan dessa domstolar och skatteverken samt kammarrätten behandlas närmare i det följande. Här må dock nämnas att vi inte räknar med att personalväxlingen mellan kammarrätten och läns- skatterätterna skall bli lika omfattande som mellan hovrätterna och de allmänna underrätterna. Skatterätternas kansliorganisation avses nämli— gen _ i motsats till de allmänna underrätternas _ komma att till stor del bygga på juristtjänster i mellangraderna, vilket gör en befordringsgång inom länsskatterättsorganisationen ganska naturlig. Något krav på fis— kalstjänstgöring i kammarrätten för befordran torde inte heller böra uppställas. Detta till trots förutsätter vi att en relativt betydande personal- cirkulation skall ske mellan kammarrätten och länsskatterätterna. Man bör också vidtaga åtgärder som befrämjar en sådan rörlighet. Att ha tjänstgjort både i kammarrätt och länsskatterätt bör sålunda räknas som en särskild merit vid befordran till högre tjänst i båda domstolarna. Vi har förutsatt att posterna som chefer för länsskatterätterna vid organisa- tionens uppbyggnad skall rekryteras bland landskamrerarna. Efter viss övergångstid torde emellertid böra gälla att endast sådana som tjänstgjort i både länsskatterätt och kammarrätt kan ifrågakomma som chef för länsskatterätt eller som divisionsordförande i kammarrätten.

KAPITEL VIII De lokala skattemyndigheterna

Enligt vårt förslag kommer länsstyrelsens nuvarande uppgifter inom taxe- rings—, uppbörds- och folkbokföringsområdena att överflyttas till de nya regionala skatteverken. Sker en sådan omorganisation, saknas anledning att bibehålla länsstyrelsen som chefsmyndighet för de lokala skattemyn- digheterna. Det naturliga blir i stället att skatteverket övertar denna funk- tion.

De lokala skattemyndigheterna är under omdaning såväl organisatoriskt som med avseende på arbetsuppgifterna. Den 1 januari 1967 förstatligades uppbördsverken i de 29 städer, som tidigare haft egen uppbördsförvalt- ning, och samtidigt genomfördes en ny fögderiindelning, som innebar att antalet lokala skattemyndigheter minskades från 185 till 122.

Vidare har beslutats, att de lokala skattemyndigheternas arbetsuppgifter skall omläggas efter det att ADB-systemet införts inom folkbokförings- och uppbördsväsendet, Statsmakternas beslut grundar sig i huvudsak på förslag från centrala folkbokförings— och uppbördsnämnden. Rörande de allmänna riktlinjerna i nämndens av statsmakterna godkända förslag i vad gäller arbetsuppgifterna på taxeringsområdet hade överläggningar ägt rum mellan nämnden och oss. I huvudsak innebär omläggningarna på detta område följande.

Hittills har den lokala skattemyndighetens viktigaste åligganden på taxe- ringsområdet varit att mottaga deklarationer, kontrolluppgifter och andra taxeringshandlingar samt att sortera dessa, att ombesörja längdföring av taxeringsnämndernas beslut, i den mån längdföringen inte görs av läns- styrelsen, och att summera taxeringslängderna samt att uträkna och i taxe— ringslängderna anteckna beskattningsbar inkomst. De lokala skattemyndig- heterna har dessutom som allmänt åliggande att, i den omfattning Kungl. Maj :i eller länsstyrelsen föreskriver, i övrigt medverka vid taxeringsarbetet. I allmänhet har dock sådan medverkan hittills icke förekommit i någon större utsträckning. Några kommunala uppbördsverk har emellertid haft en relativt omfattande serviceverksamhet och i viss mån fungerat som kansli åt taxeringsnämnderna. Därvid har de bl. a. biträtt med utskrift av deklarationsanmaningar, kontroll av allmänna avdrag, kontrollräkning av deklarationerna m. m.

I anslutning till längdföringen och vid arbetet med fastställande av pen- sionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring sker vanligen en viss, huvudsakligen formell, eftergranskning av deklarationsmaterialet hos den lokala skattemyndigheten. Iakttar myndigheten felaktighet i taxe— ring, som inte kan rättas av taxeringsnämnden, skall myndigheten anmäla felaktigheten till förste taxeringsintendenten. Gäller det uppenbar felräk- ning eller annan uppenbar felaktighet, får emellertid den lokala skattemyn- digheten själv besluta Om rättelse under de förutsättningar som anges i 72 a & taxeringsförordningen.

I och med att ADB-systemet genomförs, bortfaller en kvantitativt bety- dande del av den lokala skattemyndighetens uppgifter på taxeringsområdet, bl. a. längdföringen och uträknandet av beskattningsbar inkomst m. m. I stället skall myndigheten i vissa avseenden bereda deklarationsmaterialet, innan detta lämnas till datakontoret för stansning av de taxeringsdata som erfordras för den maskinella framställningen av taxeringslängder, debet- sedlar m. m.

De lokala skattemyndigheterna skall därjämte få nya uppgifter på taxe— ringsområdet. De avses sålunda enligt de av statsmakterna godtagna rikt- linjerna skola biträda taxeringsnämnderna med en mångfald göromål av rutinbetonad karaktär, såsom summering, skrivhjälp m. m., allt i den om— fattning Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen föreskriver, Denna ökade medver- kan i taxeringsarbetet i första instans kommer att genomföras successivt i den takt personalresurserna medger. Att dessa åtgärder kommer att minska det tyngande rutinarbetet för taxeringsnämndsordförandena och därigenom kan underlätta rekryteringen av dessa ligger i öppen dag. _ V i— dare är avsikten, att de lokala skattemyndigheterna i ökad omfattning skall biträda länsstyrelsernas taxeringssektioner med eftergranskning av taxeringarna. En intensifierad arbetsgivarkontrolt och ökad medverkan i arbetet vid allmän fastighetstaxering avses också komma till stånd.

Det har förutsatts att statskontoret skall företa organisationsundersök- ningar för att klarlägga bl. a. formerna för samverkan mellan lokal taxe- ringsnämnd och lokal skattemyndighet samt hur arbetet i övrigt bör be- drivas hos sistnämnda myndighet. Vid dessa undersökningar skall bl. a. övervägas vilken form av service från lokal skattemyndighets sida som allmänheten och myndigheterna är mest betjänta av.

Den ändrade inriktning av de lokala skattemyndigheternas arbete som sålunda beslutats står i god Överensstämmelse med grundtankarna för den nya organisation för skatteväsendet i övrigt som vi föreslår. Beslutet har också, såsom nämnts, tillkommit under medverkan från vår sida. De 10- kala skattemyndigheternas möjligheter att göra en aktiv insats i taxerings- arbetet torde bli ännu bättre i den av oss nu föreslagna nya organisationen. Medan de för närvarande i uppbördshänseende lyder under landskamre-

raren men i fråga om taxering har att följa direktiv från förste taxerings- intendenten, blir målsmanskapet framdeles enhetligt på det regionala pla- net, De lokala skattemyndigheterna kommer, såsom nyss antytts, att lyda under skatteverket och bli dettas lokala representanter gentemot såväl taxe- ringsnämnderna som allmänheten. Ytterligare uppgifter på taxeringsomrä- det bör under sådana förhållanden kunna anförtros de lokala skattemyndig- heterna.

Vi har funnit särskilt angeläget att de lokala skattemyndigheternas funk- tion som serviceorgan gentemot allmänheten och taxeringsnämnderna yt— terligare byggs ut. Vi har förut understrukit vikten av att de skattskyldiga har möjlighet att få råd och upplysningar i skatteärenden och att de görs uppmärksamma på vart de kan vända sig i sådana frågor. I allmänhet önskar de därvid anlita den myndighet, som de lättast kan komma i kon- takt med, och det är vanligtvis den lokala skattemyndigheten. Redan nu inträffar det ofta, att allmänheten hänvänder sig till dessa myndigheter, icke blott i ärenden som gäller den preliminära taxeringen utan även i and— ra skatte- och taxeringsfrågor. När vi nu föreslår, att de lokala skatte— myndigheterna, liksom skatteverken, skall ha till tjänsteåliggande att till— handagå allmänheten med upplysningar i dylika frågor, innebär detta där— för i och för sig inte att de får någon ny arbetsuppgift. I och med att en skyldighet att utöva sådan service lagfästes, träder emellertid denna funk- tion mera i förgrunden, och man torde kunna räkna med att de skattskyl- diga kommer att begagna denna möjlighet i större utsträckning än nu är fallet.

I förhållandet till taxeringsnämnderna föreslår vi att den lokala skatte- myndighetens servicefunktion vidareutvecklas på så sätt att myndigheten får utöva det närmaste inseendet över de lokala taxeringsnämnderna i fög- deriet. Detta förslag, som motiverats närmare i det föregående, innebär bl. a., att representant för myndigheten skall äga närvara vid taxerings— nämnds sammanträde och därvid lämna råd och annat bistånd. Eftersom denna uppgift är både ansvarsfull och grannlaga, torde den i allmänhet få ankomma på myndighetens chef. I de större fögderierna kan dock även annan kvalificerad befattningshavare mera regelmässigt komma i fråga härtill.

Genomförs en sådan ändring, räknar vi med att den lokala skattemyn— digheten skall genom besök och på annat sätt kunna kontinuerligt följa verksamheten i taxeringsnämnder med ny eller eljest mindre erfaren ord- förande. Härigenom och genom den ökade kontakt mellan lokal skatte- myndighet och taxeringsnämnd, som även i övrigt bör komma till stånd, torde de initialsvårigheter som för närvarande möter oerfarna taxerings- nämndsordförande i framtiden kunna bli väsentligt mindre.

I detta sammanhang vill vi också understryka vikten av att taxerings- nämndsordförande och kronoombud erhåller bättre utbildning för sina upp-

gifter. Bristerna i dessa funktionär-ers kunskaper är -—— det är den all- männa uppfattningen på länsstyrelsehåll _ i många fall avsevärda. Det mest ändamålsenliga sättet att ändra detta förhållande är, såvitt vi kan finna, att anlita de lokala skattemyndigheterna för utbildning av de lokala taxeringsnämndernas funktionärer inom fögderiet. Vi föreslår därför, att de lokala skattemyndigheterna skall anordna kurser för dessa. Med hän— syn till arbetsförhållandena bör kurserna företrädesvis äga rum på hösten. Det bör även komma i fråga, inte minst för att underlätta rekryteringen, att personer som aspirerar på att bli taxeringsfunktionärer _— t. ex. intres— serade kommunalvalda ledamöter i taxeringsnämnd —— får deltaga i kur— serna.

Av tidsmässiga Och andra skäl måste dock den undervisning som kan anförtros de lokala skattemyndigheterna i huvudsak ligga på ett förhål— landevis elementärt plan och i främsta rummet ägnas den tekniska sidan av arbetet i taxeringsnämnd. Den mer kvalificerade utbildning av taxe- ringsfunktionärer, som också erfordras, bör handhas av skatteverket. Det får ankomma på den av oss föreslagna riksskattestyrelsen att lämna all- männa anvisningar för hur kursverksamheten bör bedrivas samt att utar- beta och tillhandahålla kurslitteratur m. 111.

Såsom vi tidigare framhållit bör de lokala skattemyndigheterna regel- mässigt förvara självdeklarationerna och taxeringslängderna, och de bör därför också ansvara för uppläggandet av besvärsakterna i skattemålen. Vi har i anslutning härtill förordat, att de skall överta uppgiften att remit- tera akterna till taxeringsnämndsordförandena för yttrande. Härigenom undgår man den omgång, som för närvarande föranleds av att dessa remis- ser ombesörjs genom prövningsnämndens kansli.

De nya uppgifter, som sålunda enligt våra förslag kommer att anförtros de lokala skattemyndigheterna, blir både arbetskrävande och kvalificerade. I flertalet fögderier torde en ökning av assistentpersonalen vara en förut— sättning för att planerna skall kunna realiseras. Vi är emellertid väl med— vetna om att uppbyggnaden av taxeringsassistentorganisationen medfört och alltjämt medför stora påfrestningar på landskontoren och att den förstärk- ning av fögderiorganisationen med befattningshavare i landskanslistkar— riären, som beslutats av 1966 års riksdag, samtidigt innebär en temporär försvagning av landskontorens landskanslistkadrar. Innan vakanserna bli— vit fyllda och de nya landskanslisterna fått erforderlig utbildning, kan det knappast bli aktuellt att genomföra en ytterligare generell upprustning av de lokala skattemyndigheterna med befattningshavare i denna karriär. Upprustningen måste alltså ske på relativt lång sikt, och även om vi inte räknar med att våra förslag skall kunna genomföras förrän i början på 1970—talet, kan det måhända visa sig omöjligt att ens då på en gång enga- gera samtliga lokala skattemyndigheter i här nämnda uppgifter fullt ut i

den utsträckning som är önskvärd. Vi räknar med att statskontoret vid de förut nämnda organisationsundersökningarna skall närmare överväga denna fråga.

I enlighet med vad tidigare förordats kommer de lokala skattemyndig— heterna framdeles att agera som enheter i den regionala skatteförvaltningen. Detta innebär att de skall vara skyldiga att följa de anvisningar och direk— tiv som meddelas av skatteverket och samråda med detta i här berörda frågor. Kontaktverksamheten gentemot taxeringsnämnderna och kursverk— samheten bör sålunda inriktas och samordnas av skatteverket.

Givetvis bör även framdeles taxeringsintendent eller annan befattnings— havare hos skatteverket besöka de lokala taxeringsnämnderna. En sådan direktkontakt är av värde för både taxeringsnämnderna och skatteverket och bör ske i den utsträckning arbetet tillåter. Helt naturligt hör vid pla- neringen av besöken tillses att skatteverkets personal i första hand bistår nämnder i de fögderier, där de lokala skattemyndigheternas arbetsförhål- landen eller andra omständigheter begränsar möjligheterna till sådant bi- stånd. På motsvarande sätt bör förhållandet vara med kurserna för taxe— ringsfunktionärerna inom ett fögderi. Om den lokala skattemyndigheten saknar möjlighet att leda dessa, bör följaktligen skatteverket träda in. Den föreslagna överföringen till de lokala skattemyndigheterna av ifrågavaran- de uppgifter är sålunda i viss mån en arbetsfördelningsfråga, där avgöran- det får ske efter vad som är lämpligast med hänsyn till lokala förhållanden, arbetsvolymen, tillgången på lämplig arbetskraft o. dyl.

KAPITEL IX

Centralorgan för skatteförvaltningen m. m. Inledning

Bristande likformighet vid tillämpningen av beskattningsreglerna påtalades såsom tidigare nämnts redan i slutet av 1800-talet. Beskattningens efter— hand allt större betydelse och den av samhällsutvecklingen följande kom- pliceringen av beskattningsreglerna och taxeringsarbetet gjorde sedermera behovet av ett centralt organ med uppgift att verka för större enhetlighet alltmera påtagligt. I flera utredningar framlades också förslag om inrättan- det av ett sådant organ, men av olika skäl fick lösningen av frågan anstå till år 1951, då statsmakterna fattade beslut om att tillskapa riksskatte- nämnden på grundval av ett betänkande i ämnet, som avgivits av 1947 års taxeringssakkunniga (SOU 1949: 62).

Med inrättandet av riksskattenämnden tillgodosåg man även ett behov, som aktualiserats under krigsåren och sedermera framträtt med allt mer ökad styrka, nämligen behovet av att i särskilda fall kunna erhålla bindan- de förhandsbesked i taxeringsfrågor.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle riksskattenämnden bestå av ordfö- rande och sex ledamöter. Ordföranden borde vara heltidsanställd med löne— ställning motsvarande arbetsdomstolens ordförande. I övrigt skulle enligt förslaget nämndens personal utgöras av en jurist som kanslichef, en bok- föringskonsulent samt expeditionspersonal. Organisationsförslaget frångicks av statsmakterna såtillvida att ordförandeskapet gjordes till bisyssla.

Det visade sig emellertid snart att riksskattenämnden fått alltför be- gränsade befogenheter och resurser, speciellt för den ytterligare uppgift, som tilldelats nämnden, nämligen att verka för en effektiv och ändamåls— enlig taxeringskontroll. I detta hänseende kunde nämnden endast arbeta i begränsad omfattning genom att centralt tillhandahålla länsstyrelsernas taxeringssektioner visst kontrollmaterial samt genom rådgivning och för— medling av erfarenheter beträffande granskningsarbetet. Denna verksamhet omhesörjdes merendels icke av nämnden som sådan utan av dess kansli i samråd med nämndens ordförande.

Såsom inledningsvis berörts föreslog 1950 års skattelagssakkunniga att riksskattenämndens kansli skulle ombildas och utbyggas till ett centralt äm— betsverk, benämnt taxeringsstyrelsen, varunder länsstyrelsernas från lands-

kontoren utbrutna taxeringsavdelningar skulle lyda. Riksskattenämnden borde därvid bibehållas såsom beslutande myndighet i fråga om förhands- besked, anvisningar rörande skatteförfattningarnas tillämpning, fastställan- de av deklarationsblanketter o. d. Den verksamhet, som nämnden och dess tjänstemän förutsattes skola utöva genom rådgivning åt taxeringsav- delningarna o. d., borde däremot övertagas av taxeringsstyrelsen. Denna myndighet skulle enligt förslaget ombesörja riksskattenämndens kansligö- romål och ha en byrå för härmed sammanhängande uppgifter, en byrå för taxeringskontroll och en byrå för övriga ärenden (upplysningsverksamhet, samband med taxeringsavdelningarna m. m.).

Skattelagssakkunnigas förslag i denna del ledde icke till någon lagstift- ning. Frågan blev emellertid föremål för nya överväganden av 1955 års taxeringssakkunniga, vilka föreslog att riksskattenämnden skulle ombildas till en riksskattestyrelse men med bibehållande av taxeringssektionerna in— om länsstyrelsen utan att dessa skulle vara underställda det centrala orga- net. Detta uteslöt enligt de sakkunnigas mening inte att en huvuduppgift för det nya verket borde vara att mer än dittills följa utvecklingen av taxe- ringsarbetet på olika håll i landet. Ett andra verksamhetsområde, inom vilket det centrala organet borde få vidsträcktare uppgifter, var taxerings- kontrollen. Taxeringssakkunniga föreslog vidare att centrala uppbörds- nämnden samt kupongskattekontoret och kupongskattenämnden skulle läg- gas under riksskattestyrelsen. Detta verk skulle ha tre byråer, varav en i huvudsak motsvarade riksskattenämndens kansli. Den andra byrån skulle huvudsakligen syssla med frågor avseende taxeringskontrollen, medan den tredje föreslogs omhänderha uppbördsfrågor, däri inbegripet vissa inter- nordiska indrivningsärenden.

Taxeringssakkunnigas förslag innebar också att till riksskattestyrelsen skulle vara knuten en riksskattestyrelsens nämnd, vilken skulle besluta i ärenden angående förhandsbesked samt överta de på centrala uppbörds- nämnden och kupongskattenämnden ankommande avgörandena. Riksskat— testyrelsens chef föreslogs vara ordförande i nämnden.

Vid remissbehandlingen rådde enighet i fråga om att tillskapa en cen- tral byrå för taxeringskontrollen och om att i en eller annan form knyta kontrollbyrån till riksskattenämndens kansli, medan förslaget i övrigt mötte invändningar. I propositionen 1956: 150, vilken framlades på grundval av taxeringssakkunnigas betänkande, var spörsmålet huruvida riksskatte- nämndens ordförande skulle vara deltidsanställd eller heltidsanställd en huvudfråga vid bedömningen av centralorganets organisation. Sålunda an- sågs bl. a. frågan om centrala uppbördsnämndens, kupongskattenämndens och kupongskattekontorets förenande med riksskattenämnden väsentligen vara beroende av hur man löste ordförandefrågan. Departementschefen an- förde härntinnan följande.

Bibehålles anordningen med en deltidsanställd ordförande måste tanken på en införlivning förfalla. Göres åter ordföranden heltidsanställd, synes lämpligt att utnyttja hans kapacitet för de uppgifter som nu tillkonnner centrala uppbörds- nämndens och kupongskattenämndens ordförande. Härför talar också att det måste anses rationellt och att det åtminstone på längre sikt bör medföra bespa— ringar att så långt möjligt sammanföra centralt handlagda uppgifter på beskatt— ningsväsendets område hos ett organ. Om man vid en sådan omorganisation bör låta verksamheten drivas i riksskattenämndens namn eller ge organet karaktär av ämbetsverk med därtill knuten nämnd är, som de sakkunniga framhållit, i mycket en namnfråga.

För de sakkunnigas ståndpunkt att göra riksskattenämndens ordförande heltids— anställd kan åtskilliga skäl anföras. Redan vid den utredning, som föregick riks- skattenämndens inrättande, förutsattes för övrigt, att ordföranden skulle vara heltidsanställd. Vid frågans vidare behandling ansågs emellertid möjligt att pröva ordningen med ordförandeskapet som en deltidssyssla. Erfarenheten har visat att arbetsuppgifterna ingalunda blivit mindre än beräknat. De nya uppgifter som följer med inrättandet av en kontrollbyrå kommer att ställa ökade krav på ord- föranden, och det är ett viktigt samhällsintresse att dessa uppgifter fylles på ett tillfredsställande sätt. På längre sikt är det därför sannolikt ofrånkomligt att den centrala verksamheten på taxeringsväsendets område ledes av en heltidsanställd befattningshavare och att en omorganisation i huvudsaklig överensstämmelse med sakkunnigförslaget företages.

Det synes emellertid inte nödvändigt att nu ta slutlig ståndpunkt i frågan. Bland remissinstanserna är det en ganska allmän uppfattning att med ett genom- förande av de sakkunnigas förslag i denna de] bör tills vidare anstå i avvaktan på erfarenhet av riksskattenämndens utbyggnad. Jag anser .mig kunna ansluta mig till denna uppfattning och har härvid fäst särskilt avseende vid att riks- skattenämnden uttalat att verksamheten även efter kontrollbyråns inrättande, i allt fall under vissa förutsättningar, bör kunna ledas av en deltidsanställd ord- förande.

Departementschefen förordade att en byrå för taxeringskontroll inrätta— des inom riksskattenämndens kansli, medan den slutliga prövningen av de sakkunnigas övriga förslag på förevarande område fick anstå tills vidare. I propositionen föreslogs att kontrollbyrån skulle förestås av en byråchef, vilken trädde i stället för riksskattenämndens bokföringssakkunnige. På kontrollbyrån borde vidare finnas anställda fyra revisorer samt viss expe— ditionspersonal. Riksdagen beslöt att med tillämpning fr. o. m. den 1 juli 1957 bygga ut riksskattenämnden i enlighet med vad sålunda förordats.

Organisationsfrågan blev emellertid snart nog åter aktuell. 1958 års riks- dagsrevisorer ansåg sålunda, att man på nytt borde pröva taxeringssak- kunnigas förslag om att tillskapa en central myndighet för nu ifrågava— rande ändamål. Enligt revisorernas mening gick emellertid taxeringssak- kunnigas förslag om en sammanslagning av riksskattenämnden, centrala uppbördsnämnden och kupongskattenämnden knappast tillräckligt långt. Revisorerna ifrågasatte huruvida det inte i fortsättningen borde ankom- ma på det nya organet att utfärda de anvisningar m. in., som rörde upp- bördsförfarandet och som enligt föreskrifter i särskilda författningar ålåg

riksräkenskapsverket att lämna. Skäl kunde även anföras för att inordna sjömansskattenämnden och Sjömansskattekontoret i den nya centrala myn- digheten.

Vid frågans behandling i statsutskottet förutsatte utskottet att de av re- visorerna aktualiserade organisationsproblemen skulle prövas närmare av uppbördsorganisationskommittén. Utskottet begränsade sig därför till att för riksdagen omförmäla vad i ärendet förevarit.

I och med införandet av den allmänna varuskatten den 1 januari 1960 fick riksskattenämnden nya uppgifter. För att handlägga frågor rörande denna skatt utökades antalet ledamöter med sex, varav en vice ordförande. Nämn- dens kansli erhöll en ny byrå, varuskattebyrån, och i detta sammanhang inrättades också två nya byrådirektörstjänster på nämndens kontrollbyrå,

Uppbördsorganisationskommittén föreslog i sitt principbetänkande >>Au- tomatisk databehandling inom folkbokförings— och uppbördsväsendet» (SOU 1961: 4), att riksskattenämnden skulle bli centralt tillsyns- och led— ningsorgan även på folkbokförings- och uppbördsområdena. Anknytningen till riksskattenämnden motiverades av att det enligt kommitténs mening framdeles skulle komma att föreligga ett påtagligt samband mellan folk- bokföring och uppbörd å den ena sidan och taxering å den andra. Det be- dömdes vara föga rationellt att i framtiden ha två centrala myndigheter, som ibland var för sig och ibland i samråd skulle utfärda de föreskrifter, som erfordrades för att taxerings- och uppbördsarbetet skulle flyta smidigt.

I nämnda principbetänkande förordades att datamaskiner för arbete in- om folkbokföring, taxering och upphörd skulle vara placerade i en central anläggning för automatisk databehandling, s. k. rikssystem. Sedan Kungl. Maj :t anbefallt kommittén att utarbeta förslag till automatisk databehand- ling på ifrågavarande områden enligt 5. k. länssystem, d. v. 5. en organisa- tion med en datamaskinanläggning hos i princip varje länsstyrelse, varvid frågan om det för verksamheten erforderliga tillsyns- och ledningsorganet även borde tas under omprövning, avgav kommittén ett andra betänkande (SOU 1962: 18). Även i detta föreslogs att riksskattenämnden skulle vara centralt tillsyns— och ledningsorgan på folkbokförings-, taxerings- och upp- bördsområdena. Kommittén förordade därvid, att nämnden skulle byggas ut med en tredje avdelning för handläggning av uppbörds— och folkbokfö- ringsärenden vid sidan av avdelningen för den direkta beskattningen och avdelningen för den allmänna varuskatten. I samband därmed borde nämn— dens kansli utökas nied en folkbokförings- och uppbördsbyrå och en plane- ringsbyrå. Kommittén fann också motiverat att nämnden skulle ha en sär- skild kameral- eller kanslisektion för de gemensamma kansligöromålen. Nämndens ordförande borde enligt förslaget vara heltidsanställd.

Kommittén framlade också förslag till alternativa lösningar rörande den centrala organisationen. Av dessa alternativ förordade kommittén ett som innebar att man med riksskattenämnden som förebild skulle bygga ut centra—

la uppbördsnämnden med ett kansli bestående av två byråer, en folkbokfö- rings- och uppbördsbyrå samt en planeringsbyrå. Nämnden ansågs böra be- stå av ordförande och ytterligare sex ledamöter.

Statsmakterna beslöt att i enlighet med den sålunda angivna alternativa lösningen omändra centrala uppbördsnämnden till centralmyndighet för folkbokföring och uppbörd. Myndigheten, som inrättades den 1 juli 1964, erhöll benämningen centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU).

Riksskattenämnden

Riksskattenämnden består av ordförande och sex ledamöter, varav en vice ordförande. Ordföranden skall vara lagfaren. Vice ordföranden och ytter- ligare två av nämndens ledamöter skall vara lagfarna eller ha avlagt exa- men Vid handelshögskola. Nämnda ledamöter skall dessutom vara erfarna i domarvärv eller i administrativ verksamhet. De övriga tre ledamöterna skall utses så att kännedom om förhållandena inom olika delar av för- värvslivet kommer att förefinnas inom nämnden.

Vid handläggning av ärenden enligt varuskatteförordningen består riks- skattenämnden _— förutom av ordföranden _— av sex särskilt utsedda leda- möter, varav en vice ordförande, vilken skall vara lagfaren. Ytterligare två skall vara jurister eller civilekonomer, medan de tre övriga ledamöterna skall utses så att inom nämnden kommer att finnas kännedom om för- hållandena inom näringslivet, särskilt handeln.

För envar ledamot, som skall vara jurist eller civilekonom, finns en suppleant. För näringslivets tre företrädare finns sex suppleanter, vilka inkallas enligt ordförandens bestämmande. Motsvarande antal suppleanter finns utsedda för handläggningen av varuskatteärenden,

Ordförande, övriga ledamöter och suppleanter utses av Kungl. Maj :t för en tid av fyra år.

En av riksskattenämndens huvuduppgifter är att på ansökan av skatt— skyldig meddela bindande förhandsbesked i taxeringsfrågor. Riksskatte- nämnden fungerar i sådana ärenden som en domstol med den skattskyldige och vederbörande taxeringsintendent som parter. Besvär över meddelat förhandsbesked anföres hos regeringsrätten eller, i fråga som rör fastig- hetstaxering, hos kammarrätten.

Antalet ansökningar om förhandsbesked rörande den direkta beskatt- ningen har varit betydande och har under 1960-talet ökat relativt kraftigt (228 år 1953, 295 år 1954, 297 år 1960, 366 år 1961, 396 år 1962, 408 år 1963, 410 år 1964 och 418 år 1965). Utvecklingen uppges också ha gått mot ett väsentligt ökat antal förhandsbeskedsärenden av svårbedömbar och tidskrävande natur.

Riksskattenämnden äger dessutom, under förutsättningar som anges i 72 å varuskatteförordningen, meddela bindande förklaring huruvida viss

vara eller varugrupp eller viss tjänsteprestation är skattepliktig. När sär- skilda skäl föreligger kan nämnden även i annan fråga meddela bindande förklaring rörande tillämpningen av varuskatteförordningen.

Dessa bindande förklaringar får till skillnad från förhandsbeskeden inte överklagas. Förklaringarna har därmed samma verkan som om de meddelats i författningsväg, En liknande karaktär har den av lagstiftaren åt riksskattenämnden i flera fall överlämnade uppgiften att ge dispens eller göra undantag från eljest tillämplig bestämmelse i skatteförfattning. Ett exempel härpå erbjuder 12 5 förordningen med provisoriska bestäm— melser om beskattningen av aktiebolags och ekonomisk förenings inkomst i vissa fall (den s. k. Annell-lagen), enligt vilken riksskattenämnden kan medge att visst bolag eller förening vid tillämpning av förordningen skall behandlas som förvaltningsföretag.

En annan huvuduppgift för nämnden är att genom rådgivande och väg- ledande verksamhet främja en riktig och likformig taxering. Denna verk— samhet sammanfaller delvis med den nyss berörda. Förhandsbeskedsinsti- tutet har sålunda fått en betydelse långt utöver den primära, som är att göra det möjligt för skattskyldig att i vissa fall på förhand erhålla besked om de skattemässiga konsekvenserna av en tilltänkt transaktion. Den snabbhet varmed institutet verkar har nämligen gjort det möjligt att i flera betydelsefulla skattefrågor — i förekommande fall genom utslag av rege- ringsrätten, om förhandsbesked överklagats —— utbilda en relativt enhetlig praxis långt tidigare än den vanliga skatteprocessen medgivit. Så är bland annat fallet med frågorna rörande beskattning av tomtförsäljning samt realisation eller löpande försäljning av kreatur.

Likformigheten har emellertid också främjats genom de anvisningar riksskattenämnden utfärdat. Ofta har dessa anvisningar initierats av riksskattenämnden, men under senare år har det blivit allt vanligare att statsmakterna uppdragit åt riksskattenämnden att komplettera skattelag— stiftningen genom vägledande anvisningar. Exempel på det förstnämnda slaget av anvisningar är de som gäller avdrag för traktorbyte, avdrag för kostnad för resor med bil mellan bostad och arbetsplats samt extra avdrag åt folkpensionärer, Anvisningar, som tillkommit för att komplettera lag- stiftning, är exempelvis de som gäller avdrag för representation och lik- nande ändamål samt avdrag för ökade levnads-kostnader vid tjänsteresor.

Riksskattenämndens anvisningar är inte bindande för taxeringsmyndig- heterna, men genOm nämndens auktoritet har anvisningarna fått sådan tyngd att de allmänt tillämpas i den mån icke, såsom i några fall skett, prejudikat i annan riktning meddelats av regeringsrätten.

De uppgifter, som hittills berörts, kan anses inrymda i eller utgöra ett utflöde av riksskattenämndens dömande verksamhet. Nämndens funktion som rådgivande och vägledande organ tar sig emellertid även andra ut- tryck. Nämnden har sålunda enligt sin instruktion att på framställning

av landskamrerare eller taxeringsintendent avge utlåtanden i taxerings— frågor samt att fastställa för taxeringsarbetet erforderliga blankettformu- lär. Nämnden brukar vidare anordna taxeringintendentsmöten och möten för andra befattningshavare vid länsstyrelserna, de senare ofta i form av kretsmöten för ett antal län. Enligt föreskrift i 65 & taxeringskungörelsen skall riksskattenämnden också kalla där angivna personer till överlägg— ningar inför allmän fastighetstaxering. För att hålla sig underrättad om förhållandena inom taxeringsväsendet äger rikskattenämnden, dess ord- förande eller av nämnden utsedd ledamot besöka taxeringsmyndighcterna.

Riksskattenämnden fullgör vidare vissa serviceuppgifter, bl. a. genom att fortlöpande tillhandahålla länsstyrelserna regeringsrättsutslag av betydel- se för taxeringsarbetet, riksdagstryck, författningar o. s. v. Till vägledning vid det praktiska taxeringsarbetet har nämnden låtit utarbeta och trycka en handledning för arbetet i taxeringsnämnd, vilken utgivits i flera upp— lagor efter omarbetning med hänsyn till ny lagstiftning och ny praxis.

En viktig funktion med avseende på likformigheten i taxeringsarbetet har nämnden genom sin i tidigare sammanhang berörda medverkan i ar- betet med länsanvisningarna och anvisningarna för allmän fastighetstaxe- ring.

På den allmänna varuskattens område har riksskattenämnden omfat- tande uppgifter vid sidan av dem, som enligt vad förut nämnts rör den materiella rättstillämpningen, d. v. s. förhandsbesked, bindande förkla- ringar, anvisningar i tolkningsfrågor o. d. Nämnden har sålunda att i sam- råd med andra myndigheter, främst postverket och riksrevisionsverket, plan- lägga skattens administrativa handhavande och därvid utarbeta förslag till arbetsrutiner i syfte att skapa enhetliga normer för att underlätta arbetet vid varuskattekontoren och vid kommunikationen mellan dessa kontor och andra myndigheter, såsom postverket, de lokala skattemyndigheterna och indrivningsmyndigheterna. Till nämndens uppgifter hör vidare att direkt hos länstyrelserna följa upp den praktiska tillämpningen av givna föreskrif- ter och att i mån av behov lämna information och praktiska anvisningar.

Riksskattenämndens anvisningar och beslut i ärenden av mera princi- piell art m. m. offentliggörs fortlöpande i >>Meddelanden från riksskatte- nämnden», som utkommer i två serier, en för den direkta beskattningen och en för den allmänna varuskatten.

Riksskattenämndens tredje huvuduppgift är att verka för en effektiv och ändamålsenlig taxeringskontroll. I denna verksamhet ingår att insamla kontrollmaterial samt att bearbeta och därefter tillhandahålla taxerings- myndigheterna materialet. Vanligen har detta arbete inriktats på att få till stånd en samtidig och samfälld kontroll inom hela landet beträffande vissa kategorier av skattskyldiga. Därvid medverkar i viss utsträckning nämndens egen revisionspersonal genom vägledande och kompletterande taxeringsrevisioner.

Den av nämnden bedrivna verksamheten inom taxeringskontrollområdet tar även i andra hänseenden sikte på att åstadkomma likformighet och samordning inom landet. Denna sida av kontrollverksamheten brukar så- lunda ägnas särskild uppmärksamhet vid de kretsmöten, som nämnden anordnar för länsstyrelsernas revisions- och taxeringsassistentpersonal. Inom nämnden har vidare utarbetats en handledning i taxeringsrevision, främst avsedd för sådan personal.

Riksskattenämnden har numera möjlighet att få en bild av hur taxe- ringskontrollen handhas i olika län genom de redogörelser, som förste taxeringsintendenterna skall lämna årligen enligt 57 5 2 mom. taxerings- kungörelsen.

Med tillskapandet av riksskattenämnden blev det möjligt att överflytta vissa arbetsuppgifter från finansdepartementet till nämnden. Hit hör —— förutom det tidigare nämnda arbetet med att fastställa blanketter för taxeringen o. dyl. _ handläggandet av ärenden enligt överenskommelser med vissa främmande stater för undvikande av dubbelbeskattning. Tidigare handlade nämnden också ärenden enligt avtal med de nordiska länderna om handräckning i beskattningsårenden, men såsom närmare framgår i det följande har detta arbete jämte vissa andra uppgifter, som förut åvilat riks- skattenämnden, numera övertagits av centrala folkbokförings- och upp- bördsnämnden.

Slutligen bör även framhållas att riksskattenämnden fyller en mycket betydelsefull uppgift som remissinstans i frågor rörande ny skattelagstift— ning.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen fullgöres ordförandeskapet i riksskattenämnden som bisyssla. För nämndens verksamhet finns inrättat ett kansli, bestående av tre byråer, kanslibyrån, kontrollbyrån och varu— skattebyrån, vilka förestås av var sin byråchef. Ordföranden får uppdraga åt en av byråcheferna att närmast under honom vara chef för kansliet. Alltsedan riksskattenämndens tillkomst har byråchefen på kanslibyrån haft denna funktion.

Kanslibyråns främsta uppgift är att bereda och föredra alla ärenden, som inte avser taxeringskontroll eller allmän varuskatt. I denna verksamhet biträds byråchefen bl. a. av för närvarande två mot arvode heltidsanställda kammarrättsassessörer samt av ett växlande antal extraföredragande — regelmässigt regeringsrättssekreterare och kammarrättsassessorer _ vilka har detta arbete som bisyssla.

Varuskattebyrån har motsvarande uppgifter som kanslibyrån, i vad gäl— ler ärenden rörande allmän varuskatt. Byråns kvalificerade arbetskraft ut- görs av byråchefen, en byrådirektör och en förste byråsekreterare.

Till skillnad från kanslibyrån och varuskattebyrån, vilka sålunda har till främsta uppgift att var för sig betjäna riksskattenämnden, är kontroll— byrån direkt underställd nämndens ordförande, däremot inte nämnden

såsom sådan. Ärende, som avser taxeringskontroll, avgörs därför av ord- föranden. I den mån ärendet avser det närmare genomförandet av beslu- tad kontrollaktion och inte är av principiell natur, har byråchefen på kon- trollbyrån beslutanderätt.

Kontrollbyråns kvalificerade personal utgörs _ förutom av byråchefen _ av sex avdelningsdirektörer. Vid sidan av tidigare nämnda uppgifter brukar kontrollbyråns personal i mån av tid biträda länsstyrelsernas taxe- ringssektioner med särskilt krävande taxeringsrevisioner.

Riksskattenämndens fasta personal uppgår för närvarande till omkring 25 personer.

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden

Innan centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden inrättades var den centrala ledningen och tillsynen av uppbörds- och folkbokföringsverksam- heten anförtrodd skilda myndigheter. Såsom förut antytts ankom det så- lunda på centrala uppbördsnämnden att främja enhetlighet i rättstillämp- ning och förfarande inom den allmänna skatteuppbördens område. Centrala uppbördsnämnden, som tillkom i samband med 1945 års uppbördsreform, kan på detta område betraktas som en föregångare till riksskattenämnden. Inom folkbokföringsväsendet fullgjordes de centrala uppgifterna av sta- tistiska centralbyrån i egenskap av riksbyrå för folkbokföringen.

Enligt sin instruktion har centrala folkbokförings- och uppbördsnämn— den (CFU) att handlägga centrala uppgifter inom och utöva tillsyn över dels folkbokföringsväsendet, dels uppbördsväsendet såvitt avser debitering och uppbörd av skatt enligt bestämmelserna i uppbördsförordningen.

Tillskapandet av CFU gjorde det möjligt att inom berörda områden till ett organ sammanföra arbetsuppgifter, vilka äger samband med varandra men som tidigare var fördelade på olika centrala myndigheter. CFU har sålunda bl. a. övertagit de uppgifter och befogenheter, som förut tillkom centrala uppbördsnämnden och riksbyrån för folkbokföringen.

Såsom tidigare nämnts har vissa göromål också överflyttats från riks- skattenämnden till CFU. Så är bl. a. fallet med uppgifterna att fastställa källskattetabeller och att bestämma de värden på naturaförmåner, som skall ligga till grund för uttagandet av källskatt. Riksskattenämnden har emellertid tillförsäkrats inflytande i dessa frågor i det att fastställandet av tabell-erna och naturavärdena skall ske efter resp. i samråd med riksskatte- nämnden. Ett liknande samspel, ehuru i omvänd ordning, sker vid fast- ställandet av formulär för preliminär självdeklaration, vilken uppgift an- kommer på riksskattenämnden efter samråd med CFU. Arbetet med övriga formulär för uppbörds- och folkbokföringsverksamheten åvilar numera regelmässigt CFU.

Från ri-ksskattenämnden har till CFU vidare överförts handläggningen av ärenden som avser tillämpning av avtal mellan Sverige samt Danmark, Finland och Norge angående handräckning i skatteärenden.

Bland de övriga uppgifter CFU övertagit må nämnas handhavandet av skattereklamationskontot, vilket tidigare ankom på länsstyrelsen i Stock- holms län.

CFU har inom uppbörds- och folkbokföringsområdena väsentligen sam- ma uppgifter som riksskattenämnden på taxeringsområdet. Sålunda ålig- ger det CFU att genom rådgivande och vägledande verksamhet främja en riktig och enhetlig tillämpning av folkbokförings- och uppbördsförfattning— arna samt att, då så finnes påkallat, meddela anvisningar i frågor som be- rör nåmndens verksamhetsområde.

Någon motsvarighet till förhan-dsbeskedsinstitutet finns inte inom CFU:s område. Däremot åligger det nämnden att efter framställning från läns— styrelse, lokal skattemyndighet, arbetsgivare eller när anledning därtill eljest uppkommer, meddela bindande förklaring beträffande frågor om sättet för uttagande av preliminär skatt samt om verkställande av skatte- avdrag. CFU har vidare till uppgift att fastställa normalbelopp för existens- minimum, avsedda att tjäna till ledning vid fastställande av extra avdrag enligt 50 g 2 mom. kommunalskattelagen och vid bestämmande av existens— minimum i det enskilda fallet.

Nämndens kanske mest vitala uppgift ligger inom området för automatisk databehandling. Nämnden har haft att svara för allt förberedelsearbete som datareformen nödvändiggjort. Nämnden ombesörjer det system- och pro- grammeringsarbete och den övriga ledningsverksamhet som det nya syste— met förutsätter.

Det åligger CFU att biträda länsstyrelserna med anskaffning av den ma— skinutrustning, som erfordras för den automatiska databehandlingen, och att lämna anvisningar rörande utrustningens drift och underhåll. Det an- kommer också på nämnden att meddela föreskrifter beträffande maskiner- nas och förekommande registers utnyttjande för arbetsuppgifter inom andra verksamhetsområden än folkbokföring och uppbörd.

Slutligen må nämnas, att nämnden har att svara för utbildning av per- sonal inom nämndens ämbetsområde, främst dataverksamheten.

Genom nämndens försorg utges »Meddelanden från centrala folkbokfö- rings- och uppbördsnämnden», vari nämndens anvisningar och förklaring- ar m.m. publiceras.

Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden och dess kansli är upp- byggda med rikskattenåmnden som förebild. Nämnden består av ordfö— rande, vice ordförande samt det antal övriga ledamöter, minst fem, som Kungl. Maj:t bestämmer. Några i författning angivna kompetenskrav har inte uppställts, vare sig för ordföranden, vice ordföranden eller för de övriga ledamöterna. Det har emellertid förutsatts att ledamöterna i nämn-

den skall representera erfarenhet från olika områden, som är av betydelse för nämndens verksamhet.

Till skillnad från riksskattenämndens ordförande fullgör ordföranden i CFU heltidstjänstgöring för nämnden. Det är dock inte bestämt, huruvida heltidstjänstgöringen skall bli permanent eller gälla enbart under tiden för genomförandet av omorganisationen av folkbokförings- och uppbörds- väsendet och tiden närmast därefter.

CFU:s kansli består av två byråer, nämligen en administrativ byrå och en teknisk byrå. Dessutom finns en särskild utbildningssektion. Den admi- nistrativa byrån är indelad i två sektioner, en folkbokförings- och en upp- bördssektion, varjämte en särskild kanslidetalj finns inrättad inom byrån. Den tekniska byrån är uppdelad på tre sektioner, nämligen en systemsek— tion, en organisationssektion och en ekonomisektion. Värdera byrån före- stås av en byråchef och varje sektion av en byrådirektör.

Reformerna inom folkbokförings- och uppbördsväsendet kräver ett om- fattande utrednings- och organisationsarbete från nämndens sida. Kansliet är därför under genomförandetiden förstärkt och omfattar för närvarande över 100 personer. Det anses inte möjligt att i dagens läge göra en till- förlitlig bedömning av nämndens framtida personalbehov.

Andra centrala organ

Verksamheten inom riksskattenämnden och centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden omspänner i huvudsak samma områden som den till länsstyrelsen förlagda regionala och den under länsstyrelsen lyda-nde lokala skatteförvaltningen. Andra centrala myndigheter har näraliggande uppgifter. Vi har tidigare uppehållit oss vid de sidor av riksförsäkrings- verkets verksamhet, som i detta sammanhang är av särskilt intresse, och därvid diskuterat frågan om att — under vissa förutsättningar —— decen- tralisera vissa uppgifter från verket; uppgifter av förvaltande och fiskalisk karaktär till skatteverken och de lokala skattemyndigheterna samt döman- de uppgifter till länsskatterätterna. I kapitel X behandlar vi frågan huru- vida kontrollstyrelsen och dess distriktsorganisation lämpligen bör inför- livas med de föreslagna centrala och regionala skattemyndigheterna.

Även tullverket är verksamt på skatteområdet. Dess uppgift att fastställa och uppbära vissa indirekta skatter i samband med varuinförsel i riket sammanhänger emellertid med verkets huvuduppgift att uppbära tull. Vi har inte funnit anledning att överväga någon organisatorisk anknytning mel— lan tullverket och den av oss tänkta skatteförvaltningen.

Mellankommunala prövningsnämnden, kupongskattenämnden och ku- pongskattekontoret samt sjömansskattenämnden och sjömansskattekonto- ret har alla riksomfattande funktioner. Frågan om att i en eller annan form sammanföra dessa organ med en central skattemyndighet har, såsom ti- digare berörts, i olika sammanhang varit föremål för diskussion.

Mellankommunala prövningsnämnden Enligt kommunalskattelagens bestämmelser om beskattningsort kan en skattskyldigs förvärvskälla vara att hänföra till två eller flera kommuner. Är kommunerna belägna inom olika län, skall enligt 73 5 taxeringsförord- ningen besvär över taxeringsnämnds beslut rörande taxering av inkomst från sådan förvärvskälla prövas av den mellankommunala prövningsnämn- den. Då fråga uppkommer i vilket län skattskyldig skall taxeras, ankom- mer det likaledes på den mellankommunala prövningsnämnden att pröva anförda taxeringsbesvär. Skall skattskyldig i angivna fall samtaxeras med make, har nämnden också att besluta i anledning av besvär rörande makens taxering.

Den mellankommunala prövningsnämnden består av ordförande, vice ordförande samt ytterligare sex ledamöter jämte sju suppleanter, vilka samtliga utses av Kungl. Maj:t för en tid av fyra år. För samma tid förordnar Kungl. Maj:t allmänt ombud hos nämnden.

Det allmänna ombudet har i princip samma uppgifter som inom länen ankommer på förste taxeringsintendenten. Han skall sålunda inom den mellankommunala prövningsnämndens verksamhetsområde bevaka det all- männas rätt i taxeringsfrågor samt verka för att taxeringarna blir likfor- miga och rättvisa. I hans liksom i förste taxeringsintendentens åligganden innefattas därvid att eftergranska taxeringarna.

Det finns emellertid en betydelsefull skillnad mellan organisationen för den mellankommunala prövningsnämnden och prövningsnämndsorganisa- tionen i länen. Den genom 1956 års taxeringsreform införda principen att frigöra taxeringsintendenten från befattningen med kansligöromål för pröv- ningsnämndens räkning har nämligen inte kunnat upprätthållas i fråga om den mellankommunala prövningsnämnden. I motsats till förhållandet i lä- nen, där man har ett särskilt prövningsnämndens kansli som står under landskamrerarens ledning, leds sålunda den mellankommunala prövnings— nämndens kansli av det allmänna ombudet. En anledning till denna olik- het är att såväl ordförandeskapet som uppgiften att vara protokollförare i denna prövningsnämnd fullgörs som bisysslor.

Allmänna ombudet har två bokföringssakkunniga biträden, för närvaran- de en avdelningsdirektör och en biträdande revisionsintendent. I övrigt be- står kansliet av två befattningshavare i kanslistkarriären samt expeditions- personal.

Antalet av nämnden avgjorda mål och ärenden under åren 1962—1965 utgjorde:

Besvär av Besvär av Summa

skattskyldig allmänna eller kommun ombudet

1962 676 691 1 367 1963 686 608 1 294- 1964 660 607 1 267 1965 615 564 1 179

Kupongskattenämnden och kupongskattekontoret Knpongskatten, som är en form av statlig inkomstskatt, uttages på vissa aktieutdelningar enligt bestämmelser i förordningen den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt. I förordningen regleras också kupongskattenämn- dens och kupongskattekontorets verksamhet.

Beslutanderätten i ärenden rörande kupongskatt utövas av kupongskat— tenämnden, som består av ordförande och två ledamöter med suppleanter för envar av dem. Ärendena, som huvudsakligen avser ansökningar om restitution av kupongskatt, uppgår för närvarande till cirka 4 000 per år. Antalet ärenden har under senare är kraftigt ökat, främst beroende på ökad utflyttning från riket och tillkomsten av nya dubbelbeskattningsavtal.

Det löpande arbetet med kupongskatteärendena handhas av kupongskat- tekontoret, som är knutet till överståthållarämbetets skatteavdelning. Kon- toret förestås av en byrådirektör, som tillika är föredragande i nämnden, och personalen utgörs i övrigt av 14 biträden. Tidvis krävs förstärkning, vilken i första hand brukar hämtas från andra enheter inom skatteavdel— ningen. Till vissa göromål anlitas också personal från postverket eller annan tillfällig personal.

Vissa uppgifter med avseende på kuponngskattens handhavande åvilar länsstyrelserna och förste taxeringsintendenterna i länen; särskilda upp- gifter har också tilldelats skattedirektören och förste taxeringsintendenten hos överståthållarämbetet.

Enligt 7 5 kupongskatteförordningen åligger det vederbörande länssty— relse bl. a. att i där åsyftade fall värdera tillgångar som utdelats av aktie— bolag och meddela beslut i anledning av anmärkning, som kupongskatte- kontoret framställt mot bolagets värdering av dessa tillgångar. Länsstyrelsen har vidare enligt 8 5 förordningen att i förekommande fall förelägga vite enligt förordningen, att efter anmälan av kupongskattekontoret förordna om uttagande av vitet samt att föranstalta om indrivning av ej inbetald kupongskatt och dröjsmålsränta. Förste taxeringsintendenterna i länen kan besluta om taxeringsrevision hos aktiebolag för kontroll av kupongskatt och kan därvid enligt 9 5 3 mom. bestämma att de handlingar, som skall granskas, tillhandahålles kupongskattekontoret.

Skattedirektören hos överståthållarämbetet får enligt 4 å andra stycket kupongskatteförordningen lämna bankinrättning eller annan medgivande i vissa fall att uppbära utdelning utan att kupongskatt erlägges. Förste taxe- ringsintendenten hos ämbetet, slutligen, har _ förutom den nyssberörda uppgiften enligt 9 5 3 mom. —— dels att utfärda anmaning enligt 13 5 förordningen, dels att anföra besvär, både över beslut av kupongskatte- nämnden och över beslut som med stöd av förordningen fattats av länssty- relse.

Sjömansskattenämnden och sjömansskattekontoret Bestämmelser om Sjömansskatten har meddelats i förordningen den 16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt. I förordningen regleras också sjö- mansskattenämndens och sjömansskattekontorets åligganden, nämndens i 21 å och kontorets i 23 5. Ytterligare föreskrifter om verksamheten är in- tagna i sjömansskattekungörelsen.

Beslutanderätten i ärenden rörande sjömanskatt utövas av sjömansskat— tenänmden, som består av ordförande och ytterligare fyra ledamöter, varav en är förordnad som vice ordförande. Ordföranden och vice ordföranden skall vara lagfarna och ha erfarenhet i domarvärv eller i administrativ verksamhet. Av övriga ledamöter skall en ha särskild insikt och erfaren— het i allmänna värv och två vara erfarna och kunniga i arbetsförhällan- dena ombord på fartyg. Av de båda sistnämnda ledamöterna skall en före- träda redarna och en de ombordanställda. Sjömansskattenämnden är förlagd till Göteborg.

Nämnden har med stöd av bestämmelse i sjömansskatteförordningen upp- dragit åt ordföranden eller vid förfall för denne åt vice ordföranden att ensam fatta beslut i samtliga ärenden med undantag av sådana, som om- förmäles i 21 g 1 mom. vid 1), 2), 7) och 8. Därjämte har nämnden från delegation undantagit ärenden angående revisionskrav, mot vilka erinringar framställts.

Antalet nämndärenden överstiger för närvarande 1 000 per år. Huvudde- len av dessa avser s.k. klassificeringsärenden, dvs. besked beträffande de fartyg, ombord på vilka de anställda skall erlägga sjömansskatt, och be- träffande den tabell, enligt vilken sjömansskatt skall beräknas. Antalet ord- förandeärenden är betydande; de mest omfattande uppgifterna —— resti— tutionsbeslut samt beslut om jämkning och rättelse av skatteavdrag — gäl- ler sammanlagt cirka 10 000 fall årligen.

Sjömansskattekontoret, som är knutet till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, har till uppgift att bereda de ärenden, som skall avgöras av nämnden. Kontoret utövar därjämte en fiskalisk verksamhet, innefattande kontroll över redovisningen av sjömansskatt och revision av redares bok- föring. Det allmännas intresse bevakas även av en befattningshavare vid nämnda länsstyrelse, vilken av Kungl. Maj:t förordnats att i kammarrät— ten och regeringsrätten föra det allmännas talan i sjömansskattemål.

Sjömansskattekontoret står under ledning av en kontorsföreståndare. som också är föredragande i nämnden. Personalen uppgår i övrigt till för närvarande 25 personer, varav fyra är befattningshavare i landskanslistkar- riaren.

Överväganden och förslag

Allmänna synpunkter Trots att riksskattenämnden varit i verksamhet endast en relativt kort tid, cirka 15 år, har, såsom framgår av tidigare lämnad redogörelse, frågan om att ombilda nämnden till ett centralt ämbetsverk vid flera tillfällen va- rit under debatt. I stället för att göra en sådan ombildning har man emeller- tid valt att i olika etapper förstärka och utbygga riksskattenämnden; frågan om en mera genomgripande omorganisation har i avvaktan på er- farenheterna av dessa utbyggnader ställts på framtiden.

Vid statsmakternas tidigare överväganden i organisationsfrågan har man också funnit möjligt att låta uppgiften som ordförande i riksskattenämn- den fullgöras som bisyssla. På längre sikt har det emellertid ansetts ofrån- komligt att den centrala verksamheten på taxeringsväsendets område leds av en heltidsanställd ordförande.

Det torde vara allmänt omvittnat, att systemet med deltidsanställd ord- förande i riksskattenämnden fungerat väl och att ordförandens insatser haft en avgörande betydelse för den respekt nämnden tillvunnit sig. En starkt bidragande orsak härtill är att riksskattenämndens ordförande tjänst— gjort i denna egenskap alltsedan nämndens tillkomst och därmed kunnat sörja för kontinuitet i dess arbete. De krävande göromål, som följer med denna uppgift, nödvändiggör emellertid en arbetsinsats, som ligger långt utöver vad som är normalt för en bisyssla. Att de överhuvudtaget kunnat bemästras måste tillskrivas ordförandens särskilda personliga förutsätt- ningar för uppgiften och de särskilda förutsättningar, som även i övrigt varit för handen. Det ökade antalet ärenden och dessas alltmer komplice- rade natur har dock lett till att ordföranden måst koncentrera sina krafter på ärenden avseende den direkta beskattningen, medan ledningen av riks— skattenämndens verksamhet i ärenden rörande den allmänna varuskatten i huvudsak handhafts av den för sådana ärenden förordnade vice ordfö— randen.

För vår del finner vi uppenbart att man inte i längden kan bibehålla anordningen med ordförandeskapet i riksskattenämnden som bisyssla. I och med att den nuvarande ordföranden lämnar sin post, torde också hit- tillsvarande särskilda förutsättningar för denna anordning komma att bortfalla.

Riksskattenämnden har otvivelaktigt gjort stora insatser för bättre en- hetlighet och effektivitet i taxeringsarbetet och därmed även för ökad rättssäkerhet. Nämndens handlingsmöjligheter är emellertid begränsade; den kan inte utöva någon egentlig ledning inom taxeringsväsendet, ej heller åstadkomma önskvärd samordning och likformighet de olika länen emellan. Det är därför av vikt att få en starkare organisation med större resurser och möjligheter att inrikta och leda den regionala verksamheten.

Behovet av bättre samordning och effektiv ledning är särskilt påtagligt i fråga om taxeringskontrollen. Revisionsverksamhetens inriktning är, så- som tidigare nämnts, mycket skift-ande i de olika länen. Detta gäller icke blott fördelningen mellan offensiva och defensiva revisioner, kontrollme- toder o. dyl. utan även urvalet av revisionsobjekt. Med de knappa personal- resurser som man alltid måste räkna med är det angeläget att kontrollen inriktas på väsentligheter. Bland annat anmäler sig härvid intresset av att sovra bland objekten för defensiva revisioner. Större planmässighet och enhetlighet skulle leda till bättre resultat. Vidare måste kategorigransk- ningar och andra centralt planlagda kontrollaktioner ledas och uppföljas centralt för att vinna full effektivitet.

Frågan om en central ledning av taxeringskontrollen har diskuterats i olika sammanhang. Man har emellertid avvisat tanken på att ge riksskatte— nämnden direktivrätt gentemot taxeringsmyndigheterna. Därvid har främst hänvisats till det faktum att taxeringssektionerna bildar en del av de direkt under Kungl. Maj:t lydande länsstyrelserna. Det har därför inte ansetts böra ifrågakomma att underordna taxeringssektionerna en central taxe- ringsmyndighet på så sätt att de i sin verksamhet skulle vara bundna av direktiv från denna myndighet.

Denna fråga är otvivelaktigt svårlöst med nuvarande taxeringsorganisa- tion. I den av oss föreslagna organisationen, med nr länsstyrelserna ut— brutna regionala skatteverk, faller det sig däremot naturligt att direktiv skall kunna utfärdas av central instans. Denna instans bör även kunna för— ordna om att taxeringsrevision i visst fall skall äga rum.

Genom den statistik, SOm förste taxeringsintendenterna lämnar röran-de taxeringsrevisionsverksamheten, har det blivit möjligt att få en allmän bild av hur denna verksamhet fungerar i de olika länen, låt vara att bakomlig- gande förhållanden gör att denna statistik inte alltid blir helt rättvisande. Någon motsvarande statistik finnes inte för taxeringssektionernas verksam— het i övrigt. Det är emellertid känt att eftergranskningsverksamheten i lä— nen bedrivs efter olika linjer och med växlande intensitet samt att arbets— rutinerna både på de allmänna detaljerna och på varuskattekontoren varie- rar från län till län. Ett exempel, som i viss män kan belysa den bristande likformigheten i sättet att arbeta, erbjuder den anmärkningsvärt skiftande tillämpningen av vitesinstitutet.

Ett centralt organ med ledande och samordnande funktioner bör kun— na åstadkomma bättre likformighet även inom de allmänna detaljernas och varuskattekontorens arbetsområden. Organet hör härvid ha tillräckliga re- surser för att genom inspektionsverksamhet följa verksamheten på det regionala planet. Möjligheten för ett centralt organ att ingripa bör dock endast gälla den praktiska och formella sidan av arbetet, d. v. s. frågor rö- rande rutiner och arbetsmetoder för att kunna effektivt utnyttja tillgänglig arbetskraft, åstadkomma samordning av verksamheten m. m. Däremot bör

skatteverken vara helt självständiga i den processförande verksamheten; det centrala organet bör med andra ord inte äga befogenhet att bestämma hur talan i visst mål skall föras eller om överklagande skall ske.

Helt självklar är denna ståndpunkt i och för sig inte. Man skulle kunna hänvisa till att exempelvis riksåklagarämbetet kan ingripa i enskilda fall och avgöra om åtal eller överklagande skall äga rum. Parallellen med åkla- garverksamheten bör emellertid inte föras alltför långt. En avgörande skill- nad ligger enligt vår mening bl. a. däri, att de fiskala myndigheterna, i främsta rummet taxeringsintendenterna, av gammalt varit skyldiga att iakt— taga strikt objektivitet, dvs. att verka för att taxeringarna blir likformiga och rättvisa. Bevakningen av det allmännas intresse är visserligen också en viktig sida av deras verksamhet men får inte bedrivas i strid med den an— svarige befattningshavarens uppfattning om den utgång som i det enskilda fallet är den riktiga. Härav bör också följa, att denna uppfattning blir av— görande och att skatteverken i dylikt avseende inte blir bundna av direktiv från centralt håll. Mot detta resonemang strider inte, att verken, på sätt nyss angivits, blir skyldiga att mottaga bindande föreskrifter om arbetets tekniska bedrivande eller i fråga om taxeringskontrollen. I sistnämnda hän- seende är ju icke fråga om annat än att åstadkomma utredning, som sedan skall ligga till grund för självständiga beslut från skatteverkens sida.

Ett centralt organ bör också överta vissa uppgifter, som för närvarande ligger på länsplanet. Såsom tidigare antytts räknar vi med att de allmänna anvisningar för taxeringsarbetet som förste taxeringsintendenterna brukar utfärda efter omorganisationen i huvudsak kommer att meddelas centralt. Den nuvarande ordningen, som innebär att förste taxeringsintendenterna, envar i sitt län, lämnar taxeringsfunktionärerna informationer om ny lag- stiftning, arbetstekniska anvisningar m. m. _ av naturliga skäl tämligen likartade i de skilda länen —— är uppenbarligen inte rationell. En centrali- sering av denna uppgift skulle medföra en lättnad i förste taxeringsinten- dentens arbetsbörda, samtidigt som centralt utfärdade anvisningar torde erbjuda ökade garantier för likformighet. Skatteverkets anvisningar hör inskränkas till frågor av regionalt eller lokalt intresse.

Enligt vår mening finns det sålunda redan i nuvarande läge skäl som talar för att man bör inrätta ett starkare centralorgan för skatteförvaltning- en. Genomförs den av oss förordade reformen av den regionala skatteor- ganisationen, framstår det som helt klart att man måste ha ett centralt organ, som kan sammanhålla verksamheten administrativt och i övrigt leda de regionala organen. Vi föreslår därför att ett dylikt organ inrättas. Med hänsyn till mångfalden och vikten av de frågor som kommer att falla inom detta organs ansvarsområde, bör organet få ställning av centralt ämbets- verk för skatteväsendet. Som antytts i det föregående har vi kommit fram till att ämbetsverkets namn bör bli riksskattestyrelsen.

När det gäller uppbyggnaden av detta verk och avgränsningen av. dess an-

svarsområde får man ta ställning till åtskilliga betydelsefulla spörsmål. Det synes i och för sig naturligt att nuvarande riksskattenämndens kansli bil- dar en stomme i det nya centralorganet. Därvid uppkommer emellertid frå- gan hur de ärenden av judiciell natur, som nu åvilar riksskattenämnden, skall handläggas i fortsättningen. Vidare måste avgöras huruvida och på vilket sätt andra organ med riksuppgifter på hithörande områden skall in- fogas i den nya organisationen. Vi skall här behandla dessa frågor.

Riksskattenämnden har nu både dömande och fiskala uppgifter. Principi— ellt sett är detta givetvis icke tillfredsställande, men nämndens verksamhet har trots detta fungerat väl och mötts av allmänt förtroende. Det är en ange- lägenhet av största vikt att detta förtroende bibehålles.

Det lär bli ofrånkomligt, att riksskattestyrelsens fiskala funktioner blir mer uttalade än dem riksskattenämnden nu har. Redan av detta skäl kan starkt ifrågasättas lämpligheten av ett fortsatt organisatoriskt samband mellan de dömande och fiskala uppgifterna på riksplanet. Härtill kommer att befattningshavare hos riksskattestyrelsen, såsom närmare framgår i det följande, i vissa fall avses skola fungera som ombud för det allmänna i ärenden, som skall handläggas av riksskattenämnden eller av andra dö- mande myndigheter. Vi har tidigare utvecklat de skäl, som talar för en organisatorisk åtskillnad mellan de dömande och fiskala funktionerna på länsplanet. Liknande argument kan åberopas för en motsvarande organisa- torisk uppdelning av dessa uppgifter på riksplanet.

Vi har av dessa skäl funnit, att den lämpligaste organisationen på riks- planet erhålles, om de fiskala uppgifterna i fråga om taxering, uppbörd m. m. sammanföres i den nya riksskattestyrelsen men riksskattenämnden bibehålles med enbart judiciella funktioner. Förslaget innebär alltså, att riksskattenämnden kvarstår som en från riksskattestyrelsen helt fristå— ende organisation för de i vidsträckt mening dömande uppgifter, som nu ligger på nämnden, d. v. s. ärenden rörande förhandsbesked och bindande förklaringar samt dispenser och anvisningar rörande den materiella till- lämpningen av skatteförfattningarna. Anvisningar av praktisk och formell natur bör däremot, såsom redan antytts, meddelas av riksskattestyrelsen. Den nuvarande riksskattenämndens fiskala och administrativa uppgifter bör helt övertagas av styrelsen.

Några större problem med avseende på gränsdragningen mellan riks- skattenämndens och riksskattestyrelsens befogenheter torde inte behöva uppkomma. Någon gång kan det dock tänkas uppstå tvekan, huruvida viss anvisning är av beskaffenhet att höra meddelas av nämnden eller styrelsen. I dylika tveksamma fall bör frågan enligt vår mening regelmässigt hän— skjutas till nämndens avgörande.

Den verksamhet centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden (CFU) bedriver bör på liknande sätt övertas av de nya centrala organen—. Samman—

förandet till en myndighet av centrala uppgifter inom taxering, uppbörd och folkbokföring förordades på sin tid av uppbördsorganisationskommittén (SOU 1961: 4 s. 143 ff.) och torde inte här kräva någon utförligare mo- tivering. Sambandet mellan dessa verksamhetsområden är, såsom tidigare närmare utvecklats, starkt och blir i framtiden än mer påtagligt. Det nu- varande systemet med två organ på dessa områden — vartdera med både judiciella och administrativa uppgifter — vilka organ ofta behöver sam— råda eller på annat sätt samverka, kan inte anses vara ändamålsenligt. Från allmänt organisatorisk synpunkt är det också lämpligast att riksskat- testyrelsen har uppgifter inom samma verksamhetsområden som de regio- nala skatteverken.

CFU:s nuvarande uppgifter bör enligt vår uppfattning fördelas mel-lan riksskattenämnden och riksskattestyrelsen efter samma principer som ti- digare föreslagits beträffande taxeringsärendena. Detta innebär sålunda att ärenden av judiciell natur _— bindande förklaringar och anvisningar rö— rande den materiella tillämpningen av uppbörds- och folkbokföringsför- fattningarna samt fastställandet av normalbelopp för existensminimum —— bör handläggas av nämnden, medan ärenden av fiskalisk, administrativ eller teknisk natur bör ankomma på styrelsen.

Såsom tidigare nämnts ledes den mellankommunala prövningsnämndens kansli av det allmänna ombudet hos nämnden, d.v.s. av den ena parten i taxeringsprocessen. Denna anordning, vilken måste betecknas som mindre tilltalande från principiella synpunkter, motsvarar den som gällde i länen innan prövningsnämndskanslierna inrättades i samband med 1956 års taxe- ringsreform. Den kritik, som på sin tid riktades mot den dåvarande orga- nisatoriska sammanblandningen av prövningsnämndernas och taxerings- sektionernas verksamhet, äger därför i princip alltjämt tillämpning på den mellankommunala prövningsnämnden.

Vårt organisationsförslag skapar förutsättningar för en klarare åtskill— nad mellan ude fiskala och dömande uppgifterna även inom den mellan- kommunala prövningsnämndens verksamhetsområde. Vi föreslår, att all- männa ombudet hos nämnden och den fiskala delen av dess organisation i övrigt skall ingå som en byrå i riksskattestyrelsen, medan nämnden som sådan omvandlas till en skattedomstol, den mellankommunala skatterätten. Kansligöromålen bör därvid handhas inom riksskattenämndens kansli på sätt närmare kommer att behandlas i det följande.

Den mellankommunala skatterätten avses också få ett vidgat kompetens- område. Det har nämligen, enligt vad vi erfarit, vid det praktiska taxerings- arbetet visat sig önskvärt att koncernbolagens taxeringar genomgående blir föremål för ett samlat bedömande. För närvarande kan detta inte ske beträffande sådana koncerner som har bolag i olika län, om inte besvär

rörande varje enskilt bolags taxering på grund av föreskriften i 73 & taxe- ringsförordningen skall prövas av den mellankommunala prövningsnämn- den. Vi föreslår, att den mellankommunala skatterätten skall pröva besvär rörande koncernbolag, så snart koncernen har verksamhet i skilda län. Härigenom skulle det bli möjligt att få en bättre överblick över och en mer enhetlig bedömning av koncernbolagens inbördes dispositioner i form av koncernbidrag och andra vinstöverföringar m.m.

Utvidgningen av kompetensområdet föreslås gälla koncernbolag, som avses i 221 5 1 mom. aktiebolagslagen, däremot inte andra koncernföre- tag. Om kompetensområdet utvidgades till andra koncernföretag än aktie- bolag, skulle detta nämligen kunna leda till kompetenskonflikter och kräva utredningar beträffande företag, som ofta har ringa betydelse från be- skattningssynpunkt.

Inrättandet av en riksskattestyrelse aktualiserar frågan om man med den skall införliva kupongskattekontoret och sjömansskattekontoret.

Kupongskattekontorets organisatoriska anknytning till överståthållaräm- betets skatteavdelning torde i och för sig ha fungerat tillfredsställande, och något avgörande hinder mot att bibehålla den nuvarande anordningen föreligger knappast. Det finns likväl starka skäl, som talar för att kon- toret bör inordnas i riksskattestyrelsen. Sålunda måste enligt vår mening beaktas att det skatteverk, som kan komma att bildas vid en samman- slagning mellan Stockholms stad och län eller ett ännu större område, måste få en mycket stor och svåradministrerad organisation. Det är därför från organisatorisk synpunkt angeläget att icke onödigtvis betunga detta skatteverk med uppgifter, som inte har något direkt samband med den regionala skatteförvaltningen i Stockholmsområdet. Det faller sig också mest naturligt att den riksomfattande verksamhet, som kupongskattekon- toret bedriver, knytes till det centrala skatteorganet och inte sorterar under en regional myndighet. En sådan anknytning torde dessutom göra riksskat— testyrelsen mer flexibel. Vi föreslår därför, att kupongskattekontoret skall ingå som en sektion i riksskattestyrelsen.

Överförs kupongskattekontoret till riksskattestyrelsen, bör det ankom-' ma på styrelsen att lämna sådant medgivande, som skattedirektören hos överståthållarämbetet nu kan lämna enligt 4 5 andra stycket kupongskatte- förordningen. De uppgifter och befogenheter, som enligt förordningen till- kommer överståthållarämbetet, länsstyrelserna, förste taxeringsintendenter- na i länen och förste taxeringsintendenten hos överståthållarämbetet, bör likaledes i princip överföras till riksskattestyrelsen eller, såvitt gäller in- drivningsåtgärder och yttranden m.m. enligt 12 5 förordningen, till de regionala skatteverken. Beslut i värderingsfrågor enligt 7 5 förordningen liksom i ärenden rörande uttagande av vite som förelagts enligt förord— ningen torde böra meddelas av mellankommunala skatterätten.

Frågan om kupongskattenämnden behandlas i det följande. De skäl, som här anförts för en överföring av kupongskattekontoret till riksskattestyrelsen, kan i förstone synas tala för att även det till länssty- relsen i Göteborgs och Bohus län knutna sjömansskattekontoret bör in- förlivas med riksskattestyrelsen. En sådan omorganisation skulle bl.a. kunna motiveras med att Sjömansskattekontoret liksom kupongskattekon- toret administrerar en verksamhet som omfattar hela landet. Å andra sidan kan hävdas, att Sjömansskattekontoret i flera avseenden fungerar på sätt som närmast är jämförbart med de lokala och regionala skatte- myndigheterna.

Vad som emellertid främst talar mot att Sjömansskattekontoret överförs till riksskattestyrelsen är att dess naturliga förläggningsort liksom nu bör vara Göteborg, som är rikets huvudort för sjöfarten och säte för flertalet större rederier samt branschens och sjöfolkets organisationer. Det har också uppgivits att Sjömansskattekontoret i stor omfattning besöks av allmän- heten; antalet besök anges till cirka 2 000 per år. En- omlokalisering måste förutsättas medföra att denna form av service från kontorets sida blev för- sämrad, något som självfallet bör undvikas.

Vi föreslår därför att Sjömansskattekontoret och Sjömansskattenämnden alltjämt skall ha verksamheten förlagd till Göteborg. Sjömansskattekonto— ret bör därvid ingå som en sektion i taxeringsavdelningen vid skatteverket där.

Riksskattestyrelsens organisation Riksskattestyrelsen bör stå under ledning av en generaldirektör som verks- chef samt i första hand vara organiserad i tre avdelningar, en taxeringsav- delning, en kontrollavdelning samt en folkbokförings- och uppbördsavdel— ning. Därest, på sätt närmare behandlas i kapitel X, huvuddelen av kontroll- styrelsen sammanslås med riksskattestyrelsen, synes kontrollstyrelsedelen böra bilda en fjärde avdelning i verket. Den följande redogörelsen tar dock endast sikte på de tre förstnämnda avdelningarna.

Riksskattestyrelsens organisation —— sålunda bortsett från den del av kontrollstyrelsen vars införlivande i verket ifrågasättes _— skulle kunna utformas i enlighet med tablån på sid. 264. Vi förutsätter härvid att stats- kontoret —— såsom också framgår av våra direktiv —— närmare granskar vår organisationsplan och föreslår eventuella jämkningar.

Taxeringsavdelningens chef bör ha överdirektörs ställning. Han bör näm— ligen tillika lämpligen vara verkets souschef.

Vi föreslår att taxeringsavdelningen indelas i tre byråer, nämligen kansli- byrån, varuskattebyrån och mellankommunala byrån, varje byrå med en byråchef i spetsen.

Kanslibyrån kommer enligt vårt förslag att få mångskiftande uppgifter. Dess byråchef eller annan befattningshavare på byrån bör i vissa fall fö-

retråda det allmännas intresse i ärenden, som ankommer på riksskatte- nämnden att avgöra. Det förutsätts också, att de anvisningar rörande den materiella tillämpningen av beskattningsreglerna, som riksskattenämn- den meddelar, ofta kommer att initieras från denna byrå.

Verksamheten inom kanslibyrån föreslås uppdelad på tre sektioner: en allmän sektion, en kameralsektion och en kupongskat'tesektion. På den allmänna sektionen bör ankomma, förutom nyssberörda uppgifter, fast- ställande av blankettformulär, arbete med länsanvisningar enligt vad ti- digare berörts, förberedelser och andra uppgifter i samband med allmän fastighetstaxering, handläggning av ärenden enligt dubbelbeskattningsav- tal, insamling och bearbetning av statistik samt utarbetande av handled- ningar ävensom inspektions-, rådgivnings-, service— och kursverksamhet m. m., i den mån sådan verksamhet inte bör åvila annan byrå i verket.

Kameralsektionen bör handha kameral— och personalärenden, löne- och anslagsfrågor m.m. dylikt. Eventuellt kan denna sektion, som ju kommer att betjäna hela verket, bilda en särskild enhet vid sidan av verkets av- delningar. Vi finner emellertid praktiska skäl tala för att sektionen ingår i den avdelning, som leds av verkets souschef.

På sätt tidigare nämnts avses kupongskattekontoret skola utbrytas från överståthållarämbetets skatteavdelning. Kontoret föreslås bilda en sektion inom kanslibyrån, benämnd kupongskattesektionen.

Riksskattestyrelsens varuskattebyrå kommer att motsvara den som nu finns hos riksskattenämnden. Byråns uppgifter blir därvid såtillvida ändra— de, att vederbörande befattningshavare, i stället för att vara föredragande i riksskattenämnden, skall fungera som allmänt ombud med skyldighet att yttra sig över till nämnden inkomna ansökningar om förhandsbesked, ären— den rörande bindande förklaringar eller frågor som eljest rör tillämpning- en av varuskatteförordningen och i vilka riksskattenämnden begär riksskat- testyrelsens yttrande. På samma sätt som kanslibyrån ofta tänkes ta ini- tiativ till att anvisningar meddelas rörande tolkningen av beskattningsreg— lerna på den direkta beskattningens område avses också varuskattebyrån skola agera inom området för den allmänna varuskatten.

Vi finner det angeläget att varuskattebyrån får sådana personella re— surser att riksskattestyrelsen ges en reell möjlighet att kontinuerligt följa och verka för effektivisering av verksamheten inom de olika skatteverkens varuskattekontor.

Den mellankommunala byrån bör i första hand överta den processförande uppgift, som nu åvilar allmänna ombudet hos den mellankommunala pröv- ningsnämnden. Byrån bör ha kvalificerad personal för eftergranskning av deklarationer, för utredningar i taxeringsmål och för processföringen in— om det mellankommunala området, vilket enligt vad vi i det föregående föreslagit kommer att utvidgas.

Däremot bör revisioner av de mellankommunalt skattskyldiga ombesörjas

Riksskattestyrelsen

Generaldirektör

Taxeringsavdelning

Kontrollavdelnin g

Folkbokförings- och uppbördsavdelning

Kanslibyrå

Varu- skatte- byrå

Mellan- kommu- nal byrå

Första Andra kontroll- kontroll- byrån byrån

Administrativ . byrå Teknisk byrå

Allmän sektion

Kameral sektion

Kupong- skatte- sektion

Folkbok- Upp- _ Organi- Ekono- förings- börds- 231253! sations- misek- sektion sektion scktion tion

av personal, som är knuten till riksskattestyrelsens kontrollavdelning. Re- visionsverksamheten inom detta område har hittills varit eftersatt, och vi utgår från att den kommer att kraftigt intensifieras.

Det är i och för sig tänkbart att låta riksskattenämndens nuvarande kon- trollbyrå i förstärkt skick ingå som en byrå i riksskattestyrelsen. Vi räk- nar emellertid med att riksskattestyrelsens uppgifter inom kontrollområdet, inbegripet uppbördskontroll, kontroll av allmän varuskatt och eventuellt även punktskattekontroll, blir så omfattande och betydelsefulla att verk— samheten bör handhas av en kontrollavdelning med två kontrollbyråer.

Hur uppgifterna mellan de båda kontrollbyråerna skall fördelas bör vara en intern arbetsordningsfråga. En tänkbar fördelningsgrund kan vara att man på den ena byrån handlägger frågor rörande ledning och samordning av kon- trollverksamheten inom landet, inbegripet kurser och inspektioner samt utarbetande av handledningar och instruktioner på detta område. Denna byrå skulle med andra ord ha i huvudsak administrativa uppgifter beträf- fande taxeringskontrollen. Den andra kontrollbyrån skulle däremot främst vara inriktad på taxeringsrevisionsuppgifter, d. v. s. förarbeten för och uppföljning av riksomfattande aktioner av typen kategorigranskning o. dyl., revisioner på myndighetens eget initiativ samt göromål till hjälp åt de re- gionala skatteverken, främst revisioner av särskilt kvalificerad eller omfat- tande natur. För uppgiften att bistå skatteverken bör en stab erfarna revi- sorer stå till riksskattestyrelsens förfogande.

För att kontrollbyråerna skall bli i stånd att fullgöra nu nämnda upp- gifter på ett fullgott sätt, krävs en kraftig personalförstärkning. Vi räknar med att det nuvarande antalet kvalificerade befattningshavare på riksskatte- nämndens kontrollbyrå behöver åtminstone fördubblas.

CFU:s organisation avses bli — i huvudsak oförändrad — överflyttad till riksskattestyrelsens folkbokförings- och uppbördsavdelning.

De personal- och kameralärenden, som nu handläggs av CFU, torde i huvudsak komma att överföras till kanslibyråns kameralsektion. Vi räknar därför med att CFU:s nuvarande kanslidetalj kommer att gå upp i denna sektion.

Eftersom de egentliga nämnduppgifterna avses skola handläggas i riks- skattenämnden, blir den nuvarande verksamheten inom CFU:s kansli om- lagd såtillvida att de befattningshavare, som nu är föredragande i nämnden i dessa ärenden, i stället kommer att fungera som allmänna ombud på liknande sätt som avses bli fallet med motsvarande befattningshavare på taxeringsavdelningen.

Riksskattenämnden I enlighet med vad vi tidigare anfört föreslås riksskattenämnden bestå som ett fristående organ med uppgift att handlägga de ärenden av judiciell na- tur, som nu åvilar denna nämnd. Riksskattenämnden bör vidare framdeles handlägga sådana judiciella ärenden, som nu tillkommer centrala folkbok- förings- och uppbördsnämnden, samt, om kontrollstyrelsen införlivas med riksskattestyrelsen, de förhandsbeskedsärenden vari kontrollstyrelsen nu har beslutanderätt. Nämnden kommer sålunda att väsentligen fungera som en domstol. I den mån riksskattenämnden avgör tvister eller eljest frågor av kontroversiell natur kommer därvid den fiskala sidan att företrädas an- tingen av taxeringsintendenter _ främst i ärenden rörande förhandsbesked — eller av befattningshavare hos riksskattestyrelsen, medan motsidan kan vara skattskyldig, näringsorganisation eller annan, vars intresse berörs av ärendets avgörande.

Det sagda innebär inte att den fack- och intresserepresentation som nu förekommer i riksskattenämnden och GFU, skulle bli överflödig i den nya riksskattenämnden. >>Intresserepresentanterna» företräder nämligen en sak- kunskap på skilda områden som nämnden knappast kan avstå från utan att dess verksamhet blir lidande. Man torde för övrigt inte höra räkna med att det ovan antydda kontradiktoriska förfarandet kan eller hör till- lämpas genomgående. Fackmässiga synpunkter från skilda håll inom nämn- den torde ofta krävas för ärendenas allsidiga belysning. Problemet är att avgöra hur man skall kunna förse nämnden med den mångsidiga sak- kunskap som är önskvärd på alla de områden, riksskattenämndens verk- samhet skall täcka i framtiden.

I nuvarande organisation har man i praktiken tre nämnder på hithöran- de områden, en för den direkta beskattningen, en för den allmänna varu- skatten samt en för folkbokföring och uppbörd, varje nämnd med leda- möter som är särskilt sakkunniga inom dess verksamhetsområde. Det lig- ger nära till hands att bibehålla detta system i princip och sålunda låta riksskattenämnden arbeta på tre avdelningar efter samma indelning som nu. Den nämndavde-lning, som för närvarande avgör ärenden rörande all— män varuskatt, skulle då överta handläggningen av förhandsbesked från kontrollstyrelsen och även handha andra frågor rörande den indirekta beskattningen i vidsträckt mening.

Man kan också låta ett och samma kollegium avgöra alla ärenden som ankommer på riksskattenämnden. Skall detta kollegium bli tillräckligt all- sidigt sammansatt, måste emellertid antingen antalet ledamöter bli stort med därav följande administrativa probl-em och andra olägenheter, eller nämnden på ett eller annat sätt tillföras behövlig sakkunskap vid handlägg- ning av vissa ärenden, t. ex. frågor rörande indirekt beskattning eller folk- bokföring och uppbörd. Vi anser oss dock inte kunna förorda att vissa suppleanter i nämnden med härför lämpad kompetens skulle inträda vid

handläggningen av sådana ärenden, bl. a. av det skälet att detta skulle kun- na uppfattas som om dessa frågor tillmättes mindre vikt än de, som av- gjordes av nämnden i dess ordinarie sammansättning. Inte heller synes det lämpligt att i sådana frågor ersätta vissa ordinarie ledamöter med särskilt tillkallade personer.

Bättre skulle då enligt vår mening vara att slopa uppdelningen på leda- möter och suppleanter på sätt tidigare föreslagits bli fallet i länsskatte- rätterna. Liksom i dessa domstolar skulle därvid ankomma på ordföran- den att i samråd med nämnden fördela tjänstgöringsskyldigheten mellan ledamöterna. Väljes denna lösning torde det totala antalet ledamöter i riks— skattenämnden för att medge ett smidigt tjänstgöringssystem få vara minst trettiosex. Nämnden skulle dock vara beslutför med sex ledamöter. Tillika finge nuvarande balans mellan »statliga» nämndledamöter och »enskilda» bibehållas. Vid varje tillfälle skulle alltså _— förutom ordföranden _ lika många ledamöter av vardera slaget tjänstgöra.

För vår del förordar vi emellertid att man åtminstone tillsvidare bibe— håller det system, som nu i praktiken redan finns, med tre nänmdavdel- ningar, envar med sex ledamöter förutom ordföranden.

Riksskattenämndens ordförande bör fungera som ordförande på alla tre avdelningarna. Uppgifterna blir med säkerhet så omfattande och be- tydelsefulla att de kräver att ordföranden fullgör heltidstjänstgöring för nämnden. Då det är nödvändigt att nämnden tillförsäkras en synnerligen kvalificerad ordförande, föreslår vi att han får samma ställning som ord- förandena i arbetsdomstolen och näringsfrihetsrådet. Eventuellt kan dock ifrågasättas att för riksskattenämndens ordförande införa en särskild tjäns- tetitel, exempelvis president (jfr. försäkringsdomstolen).

På varje nämndavdelning bör finnas en vice ordförande. Denna uppgift torde kunna fullgöras som bisyssla.

Riksskattenämndens kansli bör förestås av en kvalificerad befattnings- havare med erfarenhet av dömande verksamhet, helst i både länsskatte- rätt och kammarrätt. Tjänsten som kanslichef bör emellertid inte ha ka- raktären av sluttjänst, utan vederbörande bör efter några års tjänstgöring i riksskattenämnden normalt kunna påräkna befordran till chefsdomare i länsskatterätt eller divisionsordförande i kammarrätten.

I övrigt torde kansliet böra bestå av ytterligare ett antal jurister »— uppskattningsvis minst fyra — samt kanslist- och biträdespersonal.

Anordningen med-extraföredragande, som nu tillämpas i riksskatte— nämnden, bör inte överges, då den gör det möjligt att anlita befattnings— havare, vilka i egenskap av föredragande i regeringsrätten eller eljest ut- bildat sig till specialister på skilda områden. Vi räknar emellertid med att det inte skall bli nödvändigt att ta i anspråk extraföredragande i sam- ma utsträckning som för närvarande.

Mellankommunala skatterätten. Kupongskattenämnden. Såsom tidigare nämnts föreslås den mellankommunala skatterätten få ett större kompetensområde än den mellankommunala prövningsnämnden nu har, i det att domstolen skall pröva besvär från varje bolag, som ingår i kon- cern med verksamhet i olika län. Härigenom och genom den intensifierade gransknings- och revisionsverksamhet, som bör komma till stånd inom det mellankommunala området, kan antalet mål väntas öka relativt kraf- tigt. Det får även förutskickas att denna ökning till stor del kommer att gälla omfattande och besvärliga mål.

Mot denna bakgrund kan ifrågasättas huruvida ordförandeskapet i den mellankommunala skatterätten skall vara en bisyssla. Den definitiva lös- ningen på denna fråga torde emellertid få anstå, tills man vunnit närmare klarhet om domstolens blivande arbetsbörda. Övergångsvis bör uppdraget kunna fullgöras som deltidsarbete.

Ett ytterligare skäl att låta ordförandefrågan vila är att den dömande verksamheten på det mellankommunala området, främst såvitt angår för- beredelse och processledning, enligt vårt förslag ändock blir organisatoriskt förstärkt genom att den mellankommunala skatterätten får gemensamt kansli med riksskattenämnden. Av juristerna på detta kansli torde så-

lunda minst en få till huvuduppgift att biträda den mellankommunala skatterätten med at-t bereda de mål domstolen skall handlägga, upprätta föredragningspromemorior och förslag till beslut samt, i den mån ordfö- randen så påfordrar, föredra målen. Kansliet skall givetvis också ombe- sörja skrivgöromål och uppgifter av expeditionell natur.

Den mellankommunala skatterätten föreslås få i princip samma sam- mansättning som länsskatterätterna. Uppdraget som ledamot, nämnde- man, bör dock meddelas av Kungl. Maj:t.

Vårt förslag att införliva kupongskattekontoret med riksskattestyrelsen aktualiserar vissa ändringar i kupongskatteförordningen. Dessa ändringar är i och för sig inte mera omfattande än att de, på sätt framgår av kap. XII, kan upptagas i övergångsbestämmelserna till den av oss föreslagna nya taxeringsförordningen. På längre sikt synes emellertid en allmän översyn av kupongskatteförordningen vara nödvändig. Denna förordning framstår numera i åtskilliga stycken såsom starkt föråldrad. Vid denna översyn _ en uppgift som torde falla utom ramen för vårt uppdrag _ bör även över- vägas, om inte de kupongskatteärenden, som ej är tvistiga, skulle kunna avgöras utan föredragning i kupongskattenämnden, endera av nämndens ordförande eller måhända i vissa fall av kupongskattekontorets förestån- dare. På nämndens prövning skulle därvid endast ankomma det relativt begränsade antal ärenden som är av tvistig natur. En sådan reform skulle innebära en anpassning till det nuvarande förfarandet i prövningsnämn- derna och Sjömansskattenämnden.

Sker ändringar i antydd riktning, kan det också bli aktuellt att av- skaffa kupongskattenämnden och överlåta dess kvarvarande uppgifter på riksskattenämnden. I detta sammanhang anser vi oss dock inte höra ta någon ställning i denna fråga, som lämpligen bör bli föremål för sär- skilda överväganden i anslutning till den av oss föreslagna översynen av kupongskatteförordningen.

Vi föreslår därför att kupongskattenämnden tillsvidare fortbestår vid sidan av riksskattenämnden. Kupongskattenämnden bör bli kanslimässigt betjänad av riksskattenämndens och den mellankommunala skatterättens kansli. Ordförandeskapet i kupongskattenämnden bör liksom hittills vara en bisyssla.

KAPITEL X

Punktskatterna

Inledning Landskontorsutredningen skall enligt sina direktiv överväga såväl den re- gionala organisationen för taxering och uppbörd av skatter på inkomst och förmögenhet samt allmän varuskatt som den centrala skatteadministratio- nen utan begränsning till nämnda slag av skatter.

Mellan skatterna på inkomst och förmögenhet samt den allmänna varu- skatten, å ena, samt övriga indirekta skatter, å andra sidan, finnes för närvarande icke något organisatoriskt samband. De senare handhaves huvudsakligen av kontrollstyrelsen.

Om man i enlighet med våra överväganden i kap. IX tillskapar en ny central organisation för skatter på inkomst och förmögenhet jämte allmän varuskatt, aktualiseras frågan, om man bör bibehålla nuvarande separata organisation för övriga indirekta skatter. Dessa indirekta skatter utgår på särskilt utvalda varuslag, såsom sprit, vin, tobaksvaror, sötsaker, kosme- tika, mattor, guldsmedsvaror, motorfordon, drivmedel, bränsle m. m. och kallas därför också punktskatter. Nämnda skatter är, till den del de föror- sakar egentligt arbete med kontroll o. dyl., tämligen likartade med den all- männa varuskatten. Sålunda beräknas skatterna på grundval av rörelseid— karens omsättning enligt bokföringen, och det viktigaste elementet i kon— trollen är att granska den skattskyldiges bokföring.

Kontrollstyrelsens uppgifter med punktskatterna inskränker sig i prin- cip till beskattningen av inhemsk verksamhet. På skattepliktiga varor, som importeras, uttages skatten genom tullverkets försorg. Att märka är emel— lertid, att huvuddelen av importen verkställes av näringsidkare, som är re- gistrerade hos kontrollstyrelsen såsom skattskyldiga. Dessa äger importera varorna skattefritt och erlägger skatt till kontrollstyrelsen i samband med varornas avyttring eller förbrukning. Förhållandena beträffande importva- ror är således identiska med vad som gäller för den allmänna varuskatten. Importvarorna utgör därför i detta sammanhang icke något särskilt pro— blem.

Historik

Kontrollstyrelsen uppstod år 1910 genom ombildning av kontroll- och jus- teringsverket. Den har alltifrån sin tillblivelse varit centralt ämbetsverk för administration av indirekta skatter av olika slag och för att öva in—

seende över accispliktiga näringar, d. v. 5. över produktion och försäljning av varor vilka är belagda med sådana skatter. Hit hör av gammalt sprit- drycker, maltdrycker, läskedrycker, tobak, choklad och konfektyrvaror, vissa tekniska preparat m. 111. Under den tid motbokssystemet gällde hade kontrollstyrelsen en viktig nykterhetspolitisk uppgift genom att leda admi- nistrationen av detta system.

När motbokssystemet slopades genom beslut av 1954 års riksdag, mins- kades kontrollstyrelsens nykterhetspolitiska uppgifter väsentligt, Från 1944 års nykterhetskommittés sida hade föreslagits, att de kvarvarande uppgifterna på detta område skulle överföras till socialstyrelsen. Detta förslag godtogs emellertid icke av statsmakterna. Enligt prop. 1954: 151 angående riktlinjerna för den framtida nykterhetspolitiken, som härutin— nan lämnades utan erinran av riksdagen, borde sålunda (s. 303 f) kontroll- styrelsens ställning såsom centralt organ i frågor rörande alkoholförsälj- ningen bibehållas. Styrelsen har alltjämt viktiga uppgifter på detta område.

Nykterhetsreformen innebar emellertid, att tyngdpunkten i styrelsens arbete i fortsättningen mer än tidigare lagts på kontroll och upphörd av indirekta skatt—er. Denna utveckling har ytterligare förstärkts under de gångna åren. Sålunda överfördes brännoljeskatten år 1954 till kontroll- styrelsen. Denna blev år 1956 beskattningsmyndighet för den särskilda omsättningsskatten på motorfordon, den s. k. bilaccisen. Den är 1951 in- förda skatten på elkraft, som år 1957 utvidgades och ombildades till den allmänna energiskatten, innebar likaledes ökade uppgifter på skatteom- rådet för kontrollstyrelsen. Från senaste tid kan nämnas att kontrollsty- relsen år 1964 i vissa hänseenden blivit beskattningsmyndighet för stäm— pelskatten.

Andra åtgärder har dock varit ägnade att minska kontrollstyrelsens ar- betsbörda med avseende på punktskatterna. I denna riktning har sålunda en är 1961 beslutad reform av brännoljeskatten varit avsedd att verka. Den särskilda varuskatten på glass bortföll år 1963. I allmänna skatte- beredningens betänkande med förslag till nytt skattesystem (SOU 1964: 25) föreslogs, att ett flertal punktskatter skulle avvecklas. Detta förslag vann emellertid inte statsmakternas gillande. Vid den omläggning av beskatt- ningen som beslöts av 1965 års riksdag avskaffades därför endast en mind- re del av punktskatterna, nämligen den särskilda varuskatten på socker och sirap, tandkräm, munvatten, vissa schamponeringsmedel och spelkort samt den s. k. försäljningskatten på grammofonvaror. Flertalet av kon- trollstyrelsen förvaltade punktskatter kvarstår alltjämt, och arbetet med skattekontroll har icke minskat nämnvärt.

I sin berättelse till 1958 års riksdag framförde riksdagens revisorer tan- ken att överföra kontrollstyrelsens befattning med de indirekta skatterna på länsstyrelserna eller alternativt tullverket samt att decentralisera kon- trollstyrelsens återstående uppgifter inom alkohollagstiftningens område

till exempelvis länsstyrelserna eller länsnykterhetsnämnderna. Tanken mötte emellertid motstånd vid remissbehandlingen och föranledde på hem- ställan av statsutskottet i utlåtande 1958: B 34 27: o) — vari erinrades om då pågående utredningar på olika områden —— icke någon särskild riks- dagens åtgärd.

Nuvarande förhållanden

För kontrollstyrelsen och tjänstemännen vid dess lokalförvaltning gäller instruktioner, utfärdade den 3 december 1965 (nr 711) och den 20 september 1957 (nr 548).

Enligt 2 & instruktionen för kontrollstyrelsen är denna central förvalt— ningsmyndighet för ärenden om indirekt beskattning och därmed samman- hängande frågor, tillsynsmyndighet i fråga om tillverkning m. 111. av alko— holhaltiga varor samt centralt organ i frågor rörande alkoholförsäljning och alkoholpolitik, allt i den mån uppgifterna icke ankommer på annat statligt organ.

Det skall enligt 3 & särskilt åligga kontrollstyrelsen att handlägga åren- den rörande den indirekta beskattningen av vissa varor samt tillverkningen och försäljningen av alkoholhaltiga varor, handha det särskilda straffre- gistret rörande fylleri och vissa andra brott samt att på framställning av domstol, åklagare eller annan myndighet avge yttrande i ärenden rörande olovlig tillverkning av alkoholhaltiga varor och i andra ärenden, som ligger inom styrelsens verksamhetsområde. Till de nykterhetspolitiska uppgifterna hör bl. a. att handha ärenden om avstängning av missbrukare och sprit- langare från inköp hos Nya systemaktieholaget samt att öva inseende över intendenterna för utskänkningsärenden.

Ytterligare uppgifter för kontrollstyrelsen anges i 4 &, nämligen att avge berättelser om tillverkningen, försäljningen och beskattningen av rusdryc- ker och maltdrycker, om försäljningen av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat, om alkoholmissbruk och åtgärder mot missbrukare samt om den beskattning av vissa andra varor, över vilka styrelsen har att utöva kon— troll. Enligt 5 & företräder styrelsen inom sitt område staten såväl vid som utom domstol.

Chef för kontrollstyrelsen är en generaldirektör. Inom styrelsen finns fyra byråer, nämligen en för rusdrycksförsäljningsårenden, en för administra- tiva och tekniska ärenden samt två för skatteärenden. En byråchef är gene- raldirektörens ställföreträdare.

Kontrollstyrelsen har fyra distriktskontor belägna i Stockholm, Göte— borg, Malmö och Sundsvall. Distriktskontoren förestås av distriktsöverkon- trollörer. En särskild överkontrollör finnes för kontroll av lantbruksbränne- rierna.

För skattekontroll förfogar kontrollstyrelsen på distriktskontoren för närvarande över ett åttiotal befattningshavare. Organisationen är i princip

avsedd att medge en fortlöpande kontroll av de skattskyldigas bokföring genom kontrollbesök vart eller vartannat år. Antalet fall i vilka gransk- ningen resulterat i förslag om ändrad, i regel höjd skatt var år 1964 3 372. Som resultat härav påfördes sammanlagt 10,3 miljoner kronor i ytterligare skatt. Motsvarande siffror var för år 1963 8,5 miljoner kronor och för år 1965 9,6 miljoner kronor.

De skatter och andra statsinkomster, som huvudsakligen förvaltas av kon- trollstyrelsen, är följ ande.

1. Bensinskatt enligt förordningen den 7 april 1961 (nr 372), jfr 1966: 21, ut- tages hos tillverkare samt sådana försäljare eller större förbrukare, som efter ansökan registreras hos kontrollstyrelsen. Skatten uttages i allt väsentligt hos Oljebolagen.

2. Gasolskatt enligt förordningen den 29 maj 1964 (nr 352), jfr 1966: 21, utgår vid förbrukning av gasol för motordrift och uttages hos motorfordonens ägare efter deklaration.

3. Brännoljeskatt enligt förordningen den 15 december 1961 (nr 653), jfr 1966: 21, uttages hos tillverkare samt sådana försäljare och även förbrukare med skatte- pliktig och skattefri förbrukning som efter ansökan registreras hos kontrollsty- relsen. Huvuddelen av skatteintäkterna erhålles från Oljebolagen, men kontrollen hos förut nämnda s. k. blandade förbrukare samt även hos icke registrerade för- brukare innebär avsevärda problem.

4. Särskild varuskatt enligt förordningen den 25 maj 1941 (nr 251, omtryckt den 25 november 1960, nr 612 och därefter ändrad vid olika tillfällen) utgår på choklad- och konfektyrvaror, skönhetsmedel av olika slag, parfymer och hårvatten etc. och uttages hos tillverkare och registrerade importörer. Antalet skattskyldiga är icke obetydligt och skattekontrollen kräver åtskilligt arbete.

5. Utjämningsskatt enligt förordningen den 3 juni 1960 (nr 258) äger samband med Sveriges anslutning till EFTA och utgår på vissa livsmedelsindustrins pro- dukter. Skatten uttages på samma sätt som den särskilda varuskatten.

6. Pälsvaruskatt enligt förordningen den 30 juni 1943 (nr 477, omtryckt den 25 mars 1960, nr 118, samt kompletterad av kungörelse den 5 april 1963, nr 60) uttages av kontrollstyrelsen hos inhemska beredare av pälsskinn (vid import av pälsskinn och pälsvaror uttages skatten genom tullverkets försorg). Även denna skatt är tämligen arbetskrävande. , 7. Försäljningsskatt enligt förordningen den 5 mars 1948 (nr 85) utgår på äkta mattor och guldsmedsvaror. Då skatten uttages i detaljhandelsledet, är an- talet skattskyldiga förhållandevis stort, och skattekontrollen är förenad med av- sevärda problem. , 8. Omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall (bilaccis) enligt förordningen den 23 november 1956 (nr 545) med däri senast den 4 februari 1966 (nr 19) företagna ändringar uttages hos tillverkare och registrerade importörer av motor- fordon.

9. Accis å fettemulsion enligt förordningen den 5 juni 1953 (nr 396) m. m. äger samband med jordbruksregleringen och erbjuder i detta sammanhang icke några problem. 10. Tobaksskatt enligt förordningen den 16 juni 1961 (nr 394) uttages huvud- sakligen hos Svenska Tobaksaktiebolaget men också, såvitt angår import, i någon utsträckning hos andra importörer, som efter ansökan registrerats hos kontroll- styrelsen såsom skattskyldiga. 11. Skatt å sprit och vin enligt förordningen den 24 maj 1957 (nr 209) med

däri senast den 4 februari 1966 (nr 20) och den 27 maj 1966 (nr 217) företagna ändringar, liksom vinstmedlen från Aktiebolaget Vin & Spritcentralen och Nya systemaktiebolaget uttages hos nämnda båda bolag och innebär i nu aktuella sammanhang icke några problem. Tillverkningen av sprit vid lantbruksbränne- rierna och hos andra enskilda företag kräver emellertid en betydande kontroll- insats.

12. Skatt å malt- och läskedrycker enligt förordningen den 27 maj 1960 (nr 253) uttages av kontrollstyrelsen hos inhemska tillverkare (av tullverket vid all import) och kräver viss kontroll. 13. Allmän energiskalt enligt förordningen den 31 maj 1957 (nr 262, omtryckt den 29 maj 1964, nr 350) utgår på bensin, gasol, kol, koks, motorhrännolja, eld- ningsolja och elektrisk kraft samt uttages hos tillverkare samt sådana försäljare och större förbrukare som registrerats hos kontrollstyrelsen. Antalet skattskyldiga är icke obetydligt. 14. Stämpelskalt enligt stämpelskatteförordningen den 21 maj 1964 (nr 308). Kontrollstyrelsen redovisar denna skatt och är i viss utsträckning även beskatt- ningsmyndighet. 15. Särskild skatt å vissa lotterivinster enligt förordningen den 28 september 1928 (nr 376). Även denna skatt redovisas numera av kontrollstyrelsen.

Förfarandet beträffande samtliga punktskatter som redovisas och er- lägges fortlöpande på grundval av deklaration _— utom accisen på fettemul- sion — regleras i förordningen den 3 april 1959 (nr 92) om förfarandet vid Viss konsumtionsbeskattning. Nämnda förordning är även tillämplig på vissa jordbruksavgifter, som uppbäres av statens jordbruksnämnd.

Förordningen är i viktiga delar uppbyggd efter samma principer som taxeringsförordningen. De viktigaste olikheterna sammanhänger med att beskattningsmyndigheten — i regel kontrollstyrelsen —— själv är besluts- myndighet och själv äger meddela förhandsbesked. Vidare kan nämnas, att bestämmelser om innehållet i de deklarationer, som skall ligga till grund för förfarandet, återfinnes i de olika skatteförfattningarna, till vilka förfa- randeförordningen i denna del hänvisar. I stora drag innebär förfarandet hos kontrollstyrelsen följ ande.

Den skattskyldige näringsidkaren skall för varje beskattningsperiod (en månad eller mera, olika för olika skatter) avge deklaration på fastställt formulär och till kontrollstyrelsen inbetala över postgiro den skatt som belöper på skattepliktigt underlag enligt deklarationen.

Kontroll utövas centralt av kontrollstyrelsen eller lokalt genom dess distriktskontor i former som ganska nära ansluter sig till kontrollen över allmän varuskatt. Sålunda granskas och kontrollräknas deklarationerna centralt. Vidare sker enligt allmänna direktiv från styrelsen genom distrikts- kontorens försorg kontrollbesök hos de skattskyldiga för granskning av rä- kenskaper, avstämning av lager m. m., (1. v. s. i många stycken samma slags kontroll som sker vid taxeringsrevision. Distriktsorganisationen är så di- mensionerad att kontrollbesöken kan ske kontinuerligt. — Kontrollsty- relsen äger föreskriva hur bokföringen av skattepliktiga varor skall ske; Kontrolluppgifter inhämtas från leverantörer och kunder.

Efter vederbörlig kontroll fastställer kontrollstyrelsen skatten, vilket kan ske antingen preliminärt eller slutligt. I regel meddelas dock icke formliga beslut. Efter utgången av den frist för besluts fattande som är föreskriven —— ett år efter utgången av det kalenderår då beskattningsperioden gått till ända —— skall nämligen, om slutligt beslut ej meddelats, sådant beslut an- ses ha fattats i överensstämmelse med deklarationen eller eventuellt preli- minärt beslut. Formliga beslut meddelas alltså i regel endast, när anledning föreligger till avvikelse från den skattskyldiges deklaration eller den skatt- skyldige underlåtit att deklarera. Samtliga beslut fattas centralt hos kon- trollstyrelsen. Distriktskontoren överlämnar sålunda alltid sina gransk- ningsrapporter till styrelsen.

Efterbeskattning kan beslutas av kontrollstyrelsen enligt regler, som nära ansluter sig till taxeringsförordningens bestämmelser om eftertaxe- ring.

Den skattskyldige näringsidkaren kan efter ansökan erhålla förhands- besked från kontrollstyrelsen om vara är skattepliktig eller ej och om vil- ken skattesats som kan vara tillämplig för viss vara. Sådant förhandsbe- sked är bindande för statsverket. Även här har taxeringsförfarandet i viss mån stått som förebild.

Besvär över kontrollstyrelsens beslut anföres hos kammarrätten. Över denna är regeringsrätten sista besvärsinstans. Om kontrollstyrelsens beslut gäller annat än fastställande av skatt, efterbeskattning eller förhandsbesked föres besvär dock direkt hos Kungl. Maj :t och avgöres då vanligen i stats- rådet. Så är exempelvis fallet med beslut om nedsättning av beskattnings- värde för allmän energiskatt vid industriell användning av elektrisk kraft.

Överväganden och förslag För direkt och indirekt beskattning har av gammalt tillämpats skilda orga- nisationsformer. De direkta skatterna har handlagts av taxeringsnämnder och över dem av prövningsnämnder med kammarrätten och ytterst rege- ringsrätten som klagoinstanser. De indirekta skatterna har däremot, bortsett från den beskattning som äger rum i samband med import, handhafts av centrala organ, i allmänhet kontrollstyrelsen, varvid besvär över styrelsens beslut anförts direkt hos regeringsrätten.

Genom 1959 års förfarandeförordning bragtes förfarandet vid den av kontrollstyrelsen administrerade indirekta beskattningen i närmare över- ensstämmelse med förfarandet vid den direkta beskattningen. De fåtaliga processuella bestämmelserna i de olika författningarna om indirekta skatter ersattes sålunda med en modern skatteprocessuell författning, som i mycket hade 1956 års taxeringsförordning till mönster. Möjlighet infördes för de skattskyldiga att erhålla förhandsbesked, och kammarrätten blev i regel besvärsinstans även i de av kontrollstyrelsen handlagda målen.

Den allmänna varuskatten har ytterligare bidragit till att utsudda grän—

serna. Vid dess tillkomst valde man mellan två olika alternativ, en av kon- trollstyrelsen administrerad partihandelsskatt och en av länsstyrelserna handhavd detaljhandelsskatt. Statsmakterna valde det senare alternativet, varvid man i fråga om förfarandet så långt möjligt anknöt till reglerna om taxering och uppbörd av de direkta skatterna.

Beröringspunkterna mellan den allmänna varuskatten och de av kon- trollstyrelsen administrerade punktskatterna är likväl många. Erinras kan sålunda om att en av de sistnämnda skatterna uttages i detaljhandelsledet, nämligen försäljningsskatten. Men även i fråga om andra sådana skatter, bl. a. den särskilda varuskatten samt brännoljeskatten, är problemen vid kontroll och uppbörd m. m. närbesläktade med dem som föreligger vid den allmänna varuskatten. Denna i sin tur har, såsom nämnts, starka berörings- punkter med inkomstbeskattningen av rörelseidkare.

Vid den allmänna översyn av den regionala och centrala skatteförvalt- ningen som ålagts oss är det ofrånkomligt att taga organisationen för punktbeskattningen under övervägande och att taga ställning till om nuva- rande gränslinjer bör upprätthållas i framtiden.

Ett minimikrav synes därvid vara att man skapar förutsättningar för att utvidga det samarbete med utbyte av informationer m. m., som redan eta- blerats i enlighet med ett uttalande av departementschefen i samband med tillkomsten av 1959 års förfarandeförordning (prop. 1959: 3 s. 117). Det bör ingå i den normala rutinen att utbyta granskningsrapporter och pro- memorior över taxeringsrevisioner. Vidare bör kontrollstyrelsens gransk- ningsmän normalt äga tillgång till vederbörande skattskyldigas allmänna självdeklarationer, De bör kunna erhålla förordnande att i samband med sin genomgång av skattskyldigs bokföring även verkställa taxeringsrevi- sion för allmän varuskatt och för inkomstskatt. Man bör också i övrigt, både av hänsyn till de skattskyldiga och för att nå större effektivitet, eftersträva att verkställa bokföringsgranskning med avseende på olika skatter på en gång.

Även om gällande bestämmelser inte torde lägga hinder i vägen för ett sådant utökat samarbete, framstår det likväl från olika synpunkter så- som önskvärt att detta samarbete regleras genom uttryckliga bestämmel— ser. Härvid skulle närmast ifrågakomma att komplettera de bestämmelser som nu finnes i 50 5 taxeringsförordningen samt 49 5 1959 års förfarande- förordning.

Man bör emellertid överväga att gå ett steg längre. Den nuvarande upp- delningen av skatteförvaltningen synes, allmänt sett, föga rationell. Huru väl samarbetet än organiseras, torde det vara ofrånkomligt att förvalt- ningens uppdelning på skilda organisationer medför dubbelarbete och åt- skilliga andra olägenheter både för myndigheter och enskilda. Mycket sy- nes vara att vinna, om all kontroll och utredning rörande viss skattskyldig och prövningen av tvister om hans beskattning kunde ske samtidigt och

utföras av samma personer eller i vart fall av befattningshavare, som till- hör samma myndighet.

En sådan ordning synes icke kunna uppnås på annat sätt än att kon- trollstyrelsen sammanslås med den riksskattestyrelse för direkta skatter och allmän varuskatt som vi föreslår. För en sammanslagning kan även åberopas, att kontrollstyrelsen är ett jämförelsevis litet verk och att en omläggning av den allmänna varuskatten till en mervärdesskatt — utred- ning pågår härom — skulle kunna ånyo aktualisera en mera betydande in- skränkning av punktbeskattningen.

Vid en sammanslagning finge kontrollstyrelsens båda skattebyråer ingå som en särskild avdelning i den tilltänkta nya riksskattestyrelsen, Frågor om uppbörd och om revision av skattskyldigas bokföring skulle dock hand- läggas gemensamt för den sammanslagna riksskattestyrelsens hela område inom de av oss 1 kap. IX föreslagna kontroll- respektive folkbokförings- och uppbördsavdelningarna. Härvid synes böra övervägas att inom kon- trollavdelningen upprätta en tredje kontrollbyrå med uppgift företrädesvis att verkställa eller leda kontrollaktioner som i första hand avser allmän varuskatt och punktskatter. På motsvarande sätt bör inom den föreslagna folkbokförings- och uppbördsavdelningens administrativa byrå inrättas en särskild sektion för uppbörd av punktskatter.

Även den nuvarande administrativa och tekniska byrån i kontrollstyrel- sen synes böra följa med och ingå i riksskattestyrelsens kontrollavdelning, lämpligen i den nyssnämnda tredje byrån. Den tekniska kontrollen från kontrollstyrelsen innebär ju ytterst icke annat än skattekontroll.

På samma sätt skulle kontrollstyrelsens distriktsförvaltningar förenas med länsskatteverken. Det synes dock lämpligast, att personalen samman- hålles och inordnas i några av de större skatteverken samt i första hand står till riksskattestyrelsens omedelbart disposition i samråd med skatte- direktören och revisionsintendenten vid sådant skatteverk. Samrådet bör bl. a. ta sikte på att, på förut antytt sätt, samordna kontrollen av en och samma skattskyldig beträffande olika honom åvilande skatter.

En svårbedömd fråga är i vad mån den här diskuterade sammanslag— ningen bör medföra ändring i beslutsfunktionerna beträffande punktskat— terna, Som tidigare nämnts ankommer det på kontrollstyrelsen att på en gång tillvarataga det allmännas intressen och att i första instans besluta om fastställande av skatt, om efterbeskattning och om förhandsbesked. Först i högre instans uppkommer en partsställning, varvid det allmänna företrädes av en befattningshavare i kontrollstyrelsen såsom allmänt om- bud.

Från principiella utgångspunkter kunde det i och för sig framstå som önskvärt att även för punktskatternas vidkommande införa ett tvåparts— förfarande redan i första instans. Uppgiften att besluta om fastställande av skatt och om efterbeskattning skulle därvid kunna överlämnas till de

regionala skattedomstolarna eller eventuellt den för riket gemensamma mellankommunala skatterätten.

Övervägande skäl synes emellertid, i vart fall tills vidare, tala emot att överföra beslutanderätten i dessa frågor till nämnda skattedomstolar. Den erfarenhet och kunnighet som finns hos kontrollstyrelsens befattnings- havare synes böra utnyttjas även i fråga om besluten. Något missnöje med den i förfarandeförordningen stadgade beslutsordningen har icke heller givit sig till känna. Besvärsfrekvensen är låg. Man kan också peka på att vi har samma förening av kontrollerande och beslutande uppgifter i första instans på de direkta skatternas och den allmänna varuskattens områden, nämligen i taxeringsnämnden. Man kan vidare räkna med att befattnings— liavarna hos de av oss föreslagna skatterätterna, vilka torde komma att rekryteras med hänsyn till deras huvuduppgifter som ligger på den direkta beskattningens område, kommer att sakna erfarenhet av punktbeskattning.

I ett speciellt hänseende synes emellertid en omedelbar ändring av be- slutsfunktionerna vara befogad, nämligen i fråga om förhandsbeskeden rörande punktskatter. För deras vidkommande framstår riksskattenämn- den och icke riksskattestyrelsen som den naturliga beslutsinstansen, En särskild fördel med att förlägga förhandsbeskeden rörande punktskatter till riksskattenämnden skulle vara, att klagan i så fall kan föras direkt hos regeringsrätten och att eventuella tvister rörande förhandsbesked så- lunda kan slutligen avgöras på kortare tid än nu. Det sagda synes böra gälla även inom jordbruksnämndens område. Förhandsbeskeden rörande punktskatter synes lämpligen kunna handläggas på samma avdelning inom riksskattenämnden som meddelar förhandsbesked om allmän varuskatt.

Den hittills gjorda genomgången synes visa, att, i vad angår punktskat- terna, en sammanslagning av kontrollstyrelsen och den tilltänkta nya riks- skattestyrelsen skulle vara möjlig att genomföra och vara förenad med be— tydande fördelar. Författningsmässigt skulle sammanslagningen lämpligen kunna komma till uttryck i en särskild förordning om beskattningsmyn- dighet vid viss konsumtionsbeskattning, vari skulle stadgas, att vad i lag eller annan författning finnes föreskrivet om kontrollstyrelsen såsom be- skattningsmyndighet i stället skall avse riksskattestyrelsen. I 1959 års för- farandeförordning skulle 32 och 33 55 ändras och få en lydelse som i hu— vudsak överensstämmer med 73 och 74 åå förordningen om allmän varu- skatt, varvid det dock, liksom hittills, uttryckligen bör anges att förhands- besked enligt förstnämnda förordning skall avse fråga om varas skatteplikt och tillämplig skattesats. Vidare bör i samband med hänvisning till 3, 5 och 12 55 förordningen om förhandsbesked angivas att vad där stadgas om taxeringsintendent _— i framtiden skatteverket — skall avse allmänna om- budet hos beskattningsmyndigheten samt att denna myndighet, där det icke finnes obehövligt, själv bör avge yttrande rörande förhandsbesked och be- svär däröver. Förslaget att förhandsbesked skall meddelas av riksskatte-

nämnden föranleder följdändringar i besvärsbestämmelserna i 39, 40 och 44 55. Vite bör i fortsättningen icke utdömas av heskattningsmyndigheten. Länsskatterätterna synes vara lämpliga instanser för sådana mål, varvid fullständig överensstämmelse kan åstadkommas med vad som är föreskri— vet om taxeringsviten. Slutligen hör 49 & jämkas i överensstämmelse med vad tidigare angivits.

Skäl kan emellertid också anföras emot den här diskuterade samman- slagningen. Det skulle sålunda kunna göras gällande, att den av kontroll- styrelsen utövade skattekontrollen är erkänt effektiv och att en samman- slagning visserligen skulle kunna bli till fördel för kontrollen av allmän varuskatt och direkta skatter men samtidigt kunna innebära en försvag- ning av kontrollen över punktskatterna. Härtill kan genmälas, att man i en sammanslagen organisation givetvis bör försöka undvika sistnämnda kon- sekvens. Om man, såsom här förut antytts, behåller kontrollstyrelsens regionala organisation, personellt sett, i de län där den nu finnes, skapas goda förutsättningar för att bibehålla effektiviteten, Det bör emellertid också framhållas, att man i varje situation måste avväga resurserna för kontroll av olika skatter på sätt finnes tjänligast ur allmän synpunkt.

Något mera vägande är i och för sig de invändningar som kan göras med avseende på kontrollstyrelsens nykterhetspolitiska uppgifter. Härvid utgår vi ifrån att det efter en sammanslagning skulle vara uteslutet att låta kontrollstyrelsen fortbestå enbart för att fylla dessa uppgifter.

Då det gäller att finna lämpliga former för att framdeles utföra de nyk- terhetspolitiska uppgifter som nu ankommer på kontrollstyrelsen är flera olika alternativ tänkbara. Vissa uppgifter skulle exempelvis kunna över- flyttas på socialstyrelsen. Emellertid år den statliga nykterhetspolitiken sedan hösten 1965 föremål för omprövning inom alkoholpolitiska utred- ningen. På denna bör ankomma att överväga de organisationsfrågor på nykterhetspolitikens område som kan komma att aktualiseras av stats- makternas beslut i anledning av våra förslag. Vi har därför ansett oss böra avstå från att närmare ingå på dessa frågor. I avbidan på en av nämn- da utredning föreslagen omorganisation synes den nuvarande byrån i kon- trollstyrelsen för rusdrycksförsäljningsärenden kunna administrativt an- knytas till riksskattestyrelsen med självständig beslutanderätt i nykter- hetsfrågor för byråns chef.

Sammanfattningsvis torde kunna konstateras, att en sammanslagning av kontrollstyrelsen med en tilltänkt ny riksskattestyrelse och en överföring av kontrollstyrelsens nykterhetspolitiska uppgifter på andra offentliga organ är möjlig och, i vad angår skatteförvaltningen, förenad med bety- dande organisatoriska fördelar. Givetvis får man också räkna med vissa om än icke alltför tungt vägande nackdelar; kontrollstyrelsen synes i och

för sig vara rationellt organiserad och väl lämpad för sina nuvarande upp— gifter. Frågan om man likväl bör genomföra den här diskuterade reformen blir ytterst beroende på om man anser att de fördelar som står att vinna klart överväger de antydda nackdelarna, För vår del anser vi att så är fallet. Vi föreslår därför, att kontrollstyrelsen uppgår i den av oss för- ordade nya riksskattestyrelsen enligt de riktlinjer som angivits i detta kapitel.

KAPITEL XI

Speciella frågor

Kameralförvaltningen m. II].

I kapitel VII har vi redogjort för hur vi tänkt oss länsskatterätternas ställning i administrativt hänseende i förhållande till kammarrätten. Så- som där framgår räknar vi med att kammarrätten skall handha den eko— nomiska förvaltningen av länsskatterätterna, såsom utbetalning av löner, expenser och reseersättningar samt anslagsfrågor etc. Även ersättningar till nämndemännen i länsskatterätterna bör utanordnas av kammarrätten. På länsskatterätterna bör det ankomma att lämna kammarrätten uppgif- ter rörande anställande av personal samt sådana rapporter beträffande personalens och nämndemännens tjänstgöringsförhållanden som erfordras för uträkning av löner och andra ersättningar.

Mer diskutabelt är hur skatteverkens kameralförvaltning bör administre— ras. Problemen gäller här inte blott den ekonomiska förvaltningen av or- ganisationen som sådan utan även frågorna om kassabokföringen och uppbördsbokföringen av skatter och andra allmänna medel samt indriv- ningen och andra spörsmål beträffande den statliga medelsförvaltningen.

Vad först gäller den kamerala förvaltningen av skatteverksorganisa— tionen och de lokala skattemyndigheterna så kommer den att beröra ett stort antal befattningshavare i varje län, och den blir följaktligen omfat- tande. Det—ta förhållande talar emot att centralisera förvaltningen till riks- skattestyrelsen; en regionalt anordnad förvaltning torde bli smidigare. Huruvida den bör handhas av skatteverken själva eller av länsstyrelserna är väsentligen beroende på vilka uppgifter man framdeles tilldelar läns- styrelsen inom det kamerala området, Denna fråga behandlas av länsför- valtningsutredningen. Befinns det lämpligt att länsstyrelsens kameralsek- tion i framtiden får lika omfattande uppgifter som nu eller tilläventyrs vidgade uppgifter och därvid fungerar som ett kameralt serviceorgan för en stor del av den statliga länsförvaltningen, framstår det också som na- turligt att sektionen betjänar skatteverket och de lokala skattemyndig- heterna i kameralt hänseende.

Såvitt gäller den administrativa sidan av kameralförvaltningen talar så- lunda starka skäl för en koncentration till länsstyrelsen. I fråga om skatte— bokföringen och vad därmed sammanhänger finns det större anledning till tveksamhet. Det kan sålunda hävdas att, om uppbördsverksamheten och kontrollen av skatteindrivningen övergår till skatteverket, det blir

mest naturligt att skatteverket också övertar kassabokföringen av skatter o. dyl., restitutioner och handhavandet i övrigt av de uppgifter på dessa områden, som nu åvilar länsstyrelsens kameralsektion. Påpekas kan i detta sammanhang att länets datamaskinanläggning — som förr eller se- nare kan väntas bli utnyttjad även i det kamerala arbetet _— enligt vårt förslag skall finnas på skatteverket. Lägges bokföringen av skattemedel på skatteverket, skulle man också undgå de samverkansproblem, som eljest kan tänkas uppstå mellan skatteverkets uppbördssektion och läns- styrelsens kamerala enhet.

Det främsta skälet mot att låta kassabokföringen av skatter o. dyl. om- besörjas av skatteverket är, att man helst bör undvika att splittra den kamerala förvaltningen på mindre enheter med egen medelsförvaltning. Länsstyrelsen torde under alla förhållanden få omfattande kamerala upp- gifter, och det blir därför möjligt att rationalisera det kamerala arbetet där, bl. a. genom användandet av moderna kontorstekniska hjälpmedel, för upp- gifterna särskilt rutinerad personal 0. dyl., möjligheter som inte kan antas stå till buds i samma utsträckning på ett skatteverk, vars kamerala verk— samhet trots allt måste bli relativt begränsad. Detta skäl bör enligt vår me- ning vara avgörande. Vi förordar därför, att kassabokföringen av skatte— medel även i fortsättningen ligger kvar på länsstyrelsen.

Vi vill i detta sammanhang också erinra om att riksrevisionsverket ny- ligen framlagt förslag om en koncentration av det statliga kameralväsendet till ett begränsat antal centrala kameralmyndigheter. Förslaget innebär bl. a. att länsstyrelserna skall bli sådana myndigheter i länen.

Den löpande uppbördsbokföringen måste givetvis, oavsett hur kassa— bokföringen anordnas, ombesörjas inom den i skatteverket inordnade uppbördssektionen. Kontrollen av indrivningen, vilken direkt samman- hänger med uppbördsverksamheten, måste likaledes omhänderhas av skatteverket. Kronofogdemyndigheternas redovisning genom månadsräk- ningar av indrivna skattemedel 0. dyl. kommer därvid att lämnas till skatte— verket. Skall länsstyrelsen handha kassabokföringen, kommer visserligen de indrivna medlen att inlevereras till länsstyrelsen för inkomstbokfö— ring, men kontroll och avstämningar kommer liksom nu att ske på upp- bördssektionen.

Även om skatteverken inte får någon kassarörelse, torde de likväl böra överta länsstyrelsernas särskilda postgirokonton för preliminärskatt, för allmän varuskatt samt för arvs- och gåvoskatt. De medel, som inkommer på dessa konton, vilka uteslutande är avsedda för inbetalning av skatter, torde sedan överföras till länsstyrelsen för bokföring, eventuellt månat- ligen i anslutning till upprättandet av månadsräkningen.

Därest länsstyrelsen kommer att omhänderha berörda kamerala verk— samhet, blir det också läns—styrelsens uppgift att utanordna kommunal- skattemedel till kommunerna, skatteutjämningsbidrag m. m. Länsstyrel—

sens verksamhet torde emellertid härvidlag liksom eljest när det gäller skattebokföringen bli av endast bokföringsteknisk och expeditionell natur. Besluten i sak i kamerala ärenden torde genomgående få ankomma på skatteverket att meddela. En sådan ordning överensstämmer med princi- perna i riksrevisionsverkets nyssnämnda förslag.

Däremot synes det föga rationellt om länsstyrelsen även skulle ombe- sörja skatterestitutioner 0. dyl. Dessa bör enligt vår mening handhavas av skatteverken, som för ändamålet bör äga disponera ett särskilt post- girokonto. Man vinner därmed att restitutionen kan ingå i samma rutin på uppbördssektionen som själva omdebiteringen och således kan gå snab- bare och med mindre arbetsinsats. Det här skisserade systemet förutsät— ter att redovisning, exempelvis en gång i månaden, sker till länsstyrelsen. Denna skall härefter verkställa den slutliga bokföringen.

De nu antydda ändringarna innebär, såsom framgår av det redan sag- da, att man måste finna nya former för den samverkan som nu sker inom landskontoret mellan uppbördssektionen och kameralsektionen och som i framtiden kan komma att äga rum mellan motsvarande enheter i de båda myndigheterna, länsstyrelsen och skatteverket. Detta bör, enligt vår uppfattning, inte erbjuda några större svårigheter, särskilt som båda myn- digheterna förutsätts komma att ligga i samma stad. De bestämmelser och anvisningar, som blir nödvändiga för att samarbetet skall löpa smidigt, torde därvid på vanligt sätt böra meddelas av riksrevisionsverket.

'l'jänstgöringsförhållanden

En fördel med den nuvarande organisationen har ansetts vara, att den s. k. saxningen mellan landskontorets olika sektioner och detaljer gett befattningshavarna en allsidig skolning och förmåga att se en och sam- ma fråga ur skilda synvinklar. Å andra sidan har det betecknats som en nackdel, att de befattningshavare som på detta sätt saxat, dvs. främst jurist- och landskanslistpersonalen, ofta inte kunnat specialisera sig i önsk- värd utsträckning. Båda dessa uppfattningar har visst fog för sig, men de behöver inte nödvändigtvis vara motstridiga. Utvecklingen har, såsom tidigare berörts, redan i viss grad framtvingat en specialisering inom landskontoret. Renodlar man _ på sätt vi föreslår — den nya organisa- tionen genom att utmönstra för skatteväsendet främmande uppgifter, blir det möjligt att inom ramen för de nya organen göra tjänstgöringen så allsidig som rimligen kan vara motiverat från allmän synpunkt med hänsyn till verksamhetens art och inriktning.

För juristernas del finner vi angeläget att en personalväxling regelmäs- sigt kommer till stånd mellan länsskatterätter och skatteverk. Sådan växelvis tjänstgöring myndigheterna emellan bör emellertid inte förekom- ma i de högre lönegraderna inom karriären _— förslagsvis inte över löne- plan A _ och inte ifrågakomma sedan vederbörande befattningshavare

avancerat till tjänst som taxeringsintendent, som domare i länsskatterätt eller kammarrätt eller som kanslichef i länsskatterätt. Härigenom bör en- ligt vår mening undanröjas alla rimliga farhågor för att domarna i skatte- domstolarna skulle få ett fiskaliskt synsätt.

En personalväxling på antytt sätt torde bli till fördel för både läns— skatterätterna och skatteverken. Tjänstgöring vid ett skatteverk med ut- redningar i taxeringsmål m. m. ger befattningshavaren praktisk erfaren— het samt kännedom om och kontakt med olika kategorier skattskyldiga och deras speciella problem, något som inte i lika hög grad kan förvärvas genom enbart domstolstjänstgöring. Å andra sidan får befattningshavaren under tjänstgöring i länsskatterätten bl. a. god kunskap i processtekniska frågor. Förmågan att handlägga ärendena objektivt utvecklas även under domstolstjänstgöringen.

Den form av växeltjänstgöring som här föreslagits är inte något för rättsväsendet främmande. Det har sålunda ansetts vara av stort värde att åstadkomma ett personalutbyte mellan allmän domstol och åklagarmyn- dighet, men på detta område har olika skäl, bl. a. av organisatorisk art, hindrat att en sådan växeltjänstgöring kommit till stånd i större utsträck- ning. I andra länder är emellertid en dylik ordning vanlig.

För en jurist tänkes tjänstgöringen inom skatteväsendet gestalta sig på följande sätt. Efter genomgången tingsutbildning enligt någon av de vågar vi tidigare angivit bör för antagning vid länsskatterätt eller skatteverk krävas ett års aspiranttjänstgöring. Denna bör i princip fullgöras vid den länsskatterätt eller det skatteverk, där aspiranten önskar bli antagen. Aspi— rant i länsskatterätt, som genomgått tingsutbildning vid allmän domstol, bör emellertid tjänstgöra halva aspirantåret vid skatteverk för att få den allsidiga utbildning vi eftersträvar. På detta sätt blir det också möjligt både för aspiranten själv och för den antagande myndigheten att bedöma hans lämplighet för olika slags arbetsuppgifter. En liknande tjänstgöring kommer enligt vårt förslag till stånd inom ramen för tingsutbildningen vid skatterätt genom att denna avses bli fullgjord hos både länsskatterätt och skatteverk. Efter sådan tingsutbildning kan därför hela aspiranttjänst- göringen äga rum hos endera myndigheten.

Det kan synas överflödigt att den, som genomgått tingsutbildning vid länsskatterätt och skatteverk, skall behöva fullgöra aspiranttjänstgöring innan han blir definitivt antagen. Emellertid bör tingstjänstgöringen be- traktas som ett led i utbildningen. Först sedan denna fullgjorts och se- dan juristen bestämt sig för att välja skattebanan, bör det bli fråga om en egentlig prövning av hans lämplighet för denna. Skyldigheten att full- göra aspiranttjänstgöring bör inte heller vara beroende på vilken form av tingsutbildning — vid allmän domstol eller länsskatterätt _— som före- kommit i det enskilda fallet.

För godkänd aspirant bör det stå fritt att söka tjänst hos länsskatterätt,

skatteverk eller kammarrätt. Den jurist, som efter tingsutbildning full- gjort godkänd aspiranttjänstgöring i kammarrätten, bör likaledes vara be- hörig till tjänst, förutom vid kammarrätten, vid länsskatterätt eller skatte- verk.

Antagning av aspiranter till länsskatterätter och skatteverk bör ske cen- tralt vid kammarrätten respektive riksskattestyrelsen. Beträffande princi- perna för antagning av aspiranter och för den växelvisa tjänstgöringen mellan kammarrätt, länsskatterätt och skatteverk förutsätts samverkan komma att ske mellan presidenten i kammarrätten och generaldirektören i riksskattestyrelsen_

Civilekonomerna föreslås skola fullgöra ett års aspiranttjänstgöring vid två skatteverk, ett halvt år på vartdera. Under aspiranttjänstgöringen bör vederbörande sysselsättas även med andra uppgifter än taxeringsrevisio- ner, såsom målskrivning och administrativa göromål på skattedirektö— rens kansli.

Såsom tidigare anförts räknar vi med att en tids tjänstgöring på den allmänna sektionen kommer att ingå som ett normalt led i civilekonomens fortsatta karriär inom taxeringsorganisationen. Det bör också bli goda möjligheter till tjänstgöring i riksskattestyrelsen, vars kontrollbyråer för- utsätts bli i huvudsak rekryterade med befattningshavare från skatte- verken på samma sätt som riksskattenämndens kontrollbyrå nu hämtar personal från länsstyrelserna. En tids tjänstgöring i riksskattestyrelsen bör bli en särskild merit för befordran till revisionsintendent och annan kvalificerad tjänst i skatteverk.

De befattningshavare, som avlagt juridisk-samhällsvetenskaplig exa— men, bör liksom civilekonomerna genomgå ett års aspiranttjänstgöring, som skall fullgöras vid två skatteverk. För deras del bör denna tjänst- göring delvis äga rum på uppbörds- och dataavdelningen.

Även för civilekonomer och befattningshavare med juridisk-samhälls- vetenskaplig examen bör central rekrytering och antagning av aspiranter ske, i detta fall genom riksskattestyrelsen.

Kanslistpersonalens nuvarande tjänstgöringsförhållanden blir såtillvida ändrade att tjänstgöringen på länsstyrelsens kameralsektion upphör. Här— igenom kan denna personal bli mer specialiserad på skattefrågor och vad därmed sammanhänger. Viss och för deras uppgifter tillräcklig admini— strativ erfarenhet torde de få genom att tjänstgöra någon tid på skatte- direktörens kansli.

I övrigt förutsätts kanslistpersonalens tjänstgöring ske på i huvudsak samma sätt som nu. Personalen avses sålunda komma att tjänstgöra växel— vis inom skatteverkets olika sektioner, inom taxeringsassistentorganisatio- nen och hos de lokala skattemyndigheterna. Vissa högre tjänster inom denna kanslistkarriär kommer enligt vårt förslag också att finnas vid länsskatterätterna. Slutposten inom karriären blir liksom nu chefsbefatt- ning i fögderiorganisationen.

I det föregående har förutsatts att kammarrätten och riksskattestyrel- sen i viss utsträckning skall rekryteras från skatterätter och skatteverk. Givetvis måste även en direktrekrytering ske till nämnda centrala or- gan. Denna rekrytering bör helt naturligt samordnas med rekryteringen till de regionala organen. Att de direktrekryterade befattningshavarna under sin fortsatta karriär lämpligen kan _ och bör _ tjänstgöra kortare eller längre tid hos regionalt organ ligger likaledes i sakens natur.

Kompetensfordringar m. 111.

Vid våra besök på olika länsstyrelser har vi fått ett starkt intryck av de svårigheter, som uppkommer till följd av vakanser och genom att man på grund av dessa nödgas att för kvalificerade uppgifter anlita otillräck- ligt utbildad och orutinerad arbetskraft. Till stor del förorsakas svårighe- terna av att andra arbetsgivare, säs0m privata företag, organisationer och kommuner, kan erbjuda högre löner och andra förmåner samt arbetsupp- gifter, som inte medför samma psykiska press som taxeringsarbetet. Ofta förmås dugande taxeringstjänstemän att lämna sina tjänster, sedan de genomgått särskilda av statsverket bekostade och för tjänstgöring inom he- skattningsväsendet anpassade utbildningskurser, vilka pågår cirka fyra månader för jurister och civilekonomer samt drygt sex månader för lands- kanslister. En övergång till annan tjänst, där vederbörande vanligen endast i begränsad utsträckning kan utnyttja de kunskaper och erfarenheter, som de fått genom dylik utbildning och under sin länsstyrelsetjänstgöring, inne- bär därför — vid sidan av de olägenheter som personalavgången vållar läns- styrelserna — från samhällets synpunkt en misshushållning med för hit- hörande uppgifter särskilt skolad arbetskraft.

Skall ett effektivt och säkert verkande beskattningsväsende kunna upp- rätthållas, måste detta förhållande ändras. I sammanhanget bör erinras Om att genom den regionala skatteadministrationen årligen passerar mer än 30 miljarder kronor. Det måste vara ett samhällsintresse av första ordningen att denna väldiga överföring av medel till det allmänna sker på ett tillfredsställande sätt.

Vad här anförts torde ge vid handen, att samhället inte kan vara be- tjänt av att beskattningsorganisationen _ som måste arbeta under den press som hetsen i arbetet och motsatspräglade relationer till vissa skatt- skyldiga kan föra med sig -— är underdimensionerad eller på grund av va- kanser inte kan fungera med den effekt som eljest vore möjlig. Det bör stå klart, att ett effektivt och säkert verkande skatteväsende än en oundgäng- lig förutsättning för samhällsutvecklingen. Skatteväsendet bör även i all- mänhetens medvetande få en plats som motsvarar dess reella betydelse.

Vi finner därför angeläget, att organisationen av skatteförvaltningen

blir så rationell som möjligt och att alla åtgärder vidtages som kan stimu- lera till både att gå in i och att stanna kvar i organisationen. Bland annat hör löne- och befordringsförhållandena följas med uppmärksamhet. Där- vid bör det enligt vår mening kunna ifrågakomma att med vakantsättande av tjänst enligt personalplanen efter särskild prövning anställa tjänste- man på kontrakt utanför lönegradssystemet. Av naturliga skäl kan dock kontraktsanställning endast förekomma i begränsad utsträckning och blott gälla särskilt framstående och svårersättliga befattningshavare. Det bör bli en uppgift för riksskattestyrelsen, som får förutsättas komma att ha en god uppfattning om de berörda tjänstemännens kompetens, att på eget ini- tiativ eller på begäran av skatteverket göra framställning hos Kungl. Maj:t om kontraktsanställning i det enskilda fallet.

Vårt organisationsförslag innebär, att skatteverket kommer att få myc- ket viktiga och Omfattande uppgifter. Personalstyrkan i skatteverket och de därunder lydande lokala skattemyndigheterna blir betydande. Skatte- verkets chef, skattedirektören, blir ansvarig för att skatteförvaltningen inom länet fungerar smidigt och effektivt, och man måste därför ställa stora krav på hans förmåga att planera, leda och samordna taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsverksamheten i länet.

Karriärmöjligheterna inom skatteverken och länsskatterätterna bör i princip vara likvärdiga. Enligt vår mening bör bl. a. chefstjänsterna vid länsskatterätterna och skatteverken vara jämbördigt placerade.

Vi har i det föregående något berört frågan om tjänstebenämningarna för de nya verkens befattningshavare. För skatteverkens del synes verks- chefen lämpligen böra kallas skattedirektör. I övrigt framgår de högre tjänstemännens titulatur av vad vi anfört i kap. VII. Tjänstetitlarn'a läns— revisor, taxeringsrevisor och taxeringsinspektör bör bibehållas.

Tjänstebenämningarna inom den nuvarande landskanslistkåren bör där- emot åndras. Till undvikande av förväxling bör sålunda titlarna länsassis- tent och landskanslist förbehållas befattningshavare på länsstyrelserna. Motsvarande tjänstemän vid skatteverken och länsskatterätterna bör be- nämnas assistent och kanslist; något prefix till dessa titlar torde inte er- fordras. Däremot bör titeln taxeringsassistent vara kvar.

Inom skatterättsorganisationen föreslår vi titlarna skatterättsdomare för domstolens chef och biträdande skatterättsdomare för övrig domar- personal. Kanslichefen, som även skall anförtros vissa dömande uppgif- ter och därvid tjänstgör som biträdande skatterättsdomare, bör benämnas förste assessor. För den övriga juristpersonalen vid länsskatterätten bör användas titlarna assessor och notarie.

Inom statsförvaltningen saknas numera vanligtvis krav på formell kom- petens för behörighet till tjänst. Ett undantag utgör dock länsstyrelserna, där sådana krav uppställts för flertalet högre tjänster.

Samma kompetensvillkor, som nu finns för länsstyrelsens tjänstemän, bör enligt vår mening alltjämt gälla för motsvarande befattningshavare vid skatteverket. Det är ett rättssäkerhetsintresse att de många gånger ömtåliga och för den enskilde betydelsefulla skatte- och taxeringsårendena handläggs av befattningshavare med för uppgifterna lämpad utbildning. Rättssäkerhetskraven blir inte mindre, utan snarare än mer accentuerade, i en myndighet av skatteverkets natur. Vi vill också erinra om att de skatt- skyldiga —— särskilt i frågor av större Vikt — ofta brukar företrädas av ombud med akademisk utbildning, främst jurister och civilekonomer. Från skilda synpunkter och inte minst med tanke på skatteverkens anseende är det angeläget, att det allmännas företrädare har likvärdig kompetens, alltså är jurister (pol. mag.) eller civilekonomer. Slopas kompetenskraven torde den ofränkomliga följden bli, att rekryteringen av akademiker till skatte— verken avsevärt försvåras, vilket såsom erfarenheterna vid flera länsstyrel- ser visar kan få olyckliga konsekvenser för arbetets effektivitet och kvalitet.

Möjligheten att få dispens från behörighetsvillkoren bör dock liksom nu stå öppen för speciellt dugande befattningshavare inom kanslistkarriären. Rätten att meddela dispens synes kunna delegeras från Kungl. Maj:t till riksskattestyrelsen såvitt gäller de tjänster skatteverken eller riksskatte- styrelsen har att tillsätta.

Vi före-slår sålunda att följande kompetenskrav skall gälla i skattever— ken. För behörighet till tjänst som skattedirektör, taxeringsintendent eller taxeringsinspektör bör fordras juris kandidatexamen, juridisk-samhälls- vetenskaplig examen eller civilekonomexamen. Behörig till tjänst som re- visionsintendent, länsrevisor eller taxeringsrevisor bör endast civilekonom vara. Slutligen bör behörighet till tjänst som uppbördsintendent eller föreståndare på skattedirektörens kansli tillkomma den, som avlagt juris kandidatexamen eller juridisk-samhällsvetenskaplig examen.

Det här sagda gäller den formella kompetensen. Givetvis måste därutöver krävas, och det gäller i synnerhet de högre tjänsterna, att vederbörande vi- sat lämplighet för de uppgifter han skall fylla. Av skattedirektören måste krävas framstående administrativa egenskaper och god förmåga att bedöma olikartade skattejuridiska frågor, däribland de processuella. Detsamma bör i stort sett gälla taxeringsavdelningens chef, hos vilken dessutom måste för- utsättas förtrogenhet med bokföring och därmed sammanhängande spörs- mål. Uppbördsintendenten åter måste företräda hög juridisk kompetens och ha god administrativ förmåga.

Att de kvalificerade befattningshavarna vid länsskatterätterna —— liksom vid andra domstolar — måste ha förvärvat viss domarkompetens torde vara uppenbart. För behörighet till tjänst som domare eller föredragande i länsskatterätt bör därför krävas juris kandidatexamen samt tingsutbild- ning enligt någon av de av oss föreslagna linjerna. Kravet på sådan tings- utbildning bör dock icke gälla dem som före reformens genomförande full-

gjort godkänd aspiranttjänstgöring på landskontor. För att bli behörig till tjänst inom kanslistkarriären vid domstolen torde erfordras att ha under— gått särskild utbildning, motsvarande den nuvarande landskanslistkursen, samt viss tids — förslagsvis minst tre års — tjänstgöring vid skatteverk.

Enligt 27 5 2 mom. länsstyrelseinstruktionen är flera av landskontorets befattningshavare förhindrade att inneha taxeringsuppdrag. Så är förhål- landet med landskamrerare, förste taxeringsintendenter, de förste länsas— sessorer som är ställföreträdare för landskamreraren, vidare taxeringsin— tendentcr och biträdande taxeringsintendenten revisionsintendenter och länsrevisorer samt förste taxeringsassistenter och taxeringsassistenter. Att dessa befattningshavare saknar rätt att mottaga taxeringsuppdrag samman- hänger med deras ställning och arbetsuppgifter inom skatteväsendet.

I princip bör motsvarande hinder finnas för befattningshavarna i den nya organisationen. I fråga om länsskatterättens personal bör sålunda gälla att de, som skall syssla med dömande uppgifter, d. v. s. skatterätts— domare, biträdande skatterättsdomare och förste assessor, inte bör få vara taxeringsfunktionärer i första instans. De befattningshavare pä taxe- ringssektionen, som nu saknar denna rätt, bör inte heller i fortsättningen kunna få dylika uppdrag. Självfallet är det också uteslutet att skattedi— rektören skall kunna inneha taxeringsuppdrag.

Vi anser emellertid att det inte bör göras någon ytterligare inskränk- ning i rätten att inneha taxeringsuppdrag. För de yngre tjänstemännen inom skatteförvaltningen utgör taxeringsuppdragen ett led i utbildningen, som de inte kan avstå från utan att deras möjligheter att bli goda taxerings- tjänstemän försämras. Med hänsyn till de betydande svårigheter länssty- relserna nu har att finna personer, som önskar åtaga sig taxeringsuppdrag. och särskilt sådana, som kan ifrågakomma för de mer kvalificerade upp- dragen, är det också orealistiskt att räkna med att kunna avvara taxerings- tjänstemännen i detta sammanhang. Man kan inte heller bortse från att de extrainkomster, som taxeringsuppdragen ger, för många utgör ett beaktans- värt tillskott till lönen. Skulle rätten till taxeringsuppdrag bortfalla, måste detta få en rekryteringshämmande effekt, som skulle försämra den redan nu besvärliga personalsituationen.

- Tjänstemännen hos de lokala skattemyndigheterna är nu oförhindrade att inneha taxeringsuppdrag. Någon förändring härvidlag synes inte höra ske vid omorganisationen.

Inom länsstyrelseförvaltningen bedrivs, såsom i det föregående antytts, en omfattande utbildningsverksamhet i form av kurser och konferenser på ett flertal områden. Utbildningen, som är starkt differentierad med hän- syn till de olika personalkategoriernas uppgifter och tidigare utbildning, administreras av länsstyrelsernas utbildningsnämnd utom datautbildning- en, vilken, såsom förut nämnts, handhas av CFU. Länsstyrelsernas utbild— ningsnämnd anordnar bl. a. kurser för befattningshavare i landskanslist-

karriären med undervisningen uppdelad dels på en allmän del, i huvudsak gemensam för landskansliernas och landskontorens tjänstemän, dels på en speciell icke gemensam del. För att erhålla ordinarie landskanslisttjänst och högre befattningar inom landskanslistkarriären krävs att ha genom- gått denna kurs med godkända betyg. Vidare anordnar utbildningsnämn- den på landskontorsområdet kurser för taxeringstjänstemän med akade- misk examen, vartannat år för civilekonomer och vartannat år för befatt- ningshavare med juridisk utbildning, ävensom kurser i personajadministra- tion och arbetsledning för länsstyrelsernas chefspersonal.

En liknande kursverksamhet hör bedrivas även efter omorganisationen. Det synes emellertid lämpligast att länsstyrelsernas utbildningsnämnd efter utbrytningen av skatteadministrationen endast handhar utbildningen av länsstyrelsernas befattningshavare, medan riksskattestyrelsen bör leda kursverksamheten för skatteverkens personal. På samma sätt som jurister från kammarrätten deltar i de taxeringskurser som länsstyrelsernas ut- bildningsnämnd nu anordnar, bör i framtiden personal från skatterätterna och kammarrätten kunna delta i de kurser, som riksskattestyrelsen avses administrera. Detta synes vara så mycket mera naturligt som viss perso- nalväxling mellan skatteverken, länsskatterätterna och kammarrätten en— ligt vad tidigare förordats bör komma till stånd. Vi förutsätter, att till lä- rare i de olika ämnena kommer att anlitas befattningshavare från skilda håll, såsom riksskattestyrelsen, riksskattenämnden, kammarrätten samt länsskatterätten och skatteverket i Stockholm. Liksom nu bör läraruppdra- gen vara bisysslor.

Förhållandet till Kungl. Maj:t För närvarande lyder länsstyrelserna och de lokala skattemyndigheterna under kommunikationsdepartementet. En utbrytning torde resultera i att skatteverken liksom även de lokala skattemyndigheterna kommer att sor- tera under finansdepartementet. Detsamma torde gälla den nya riksskatte— styrelsen. En dylik ordning måste vara till fördel även från departemen- tala utgångspunkter, då skatteadministrationens anknytning till finansde— partemetet är uppenbar.

Beträffande länsskatterätterna må anföras följande. Att de inte bör lyda under kommunikationsdepartementet har vi betraktat som givet. Det na- turliga synes vara, att även länsskatterätterna föres till finansdepartemen- tet, under vilket kammarrätten nu sorterar. Skulle sistnämnda domstol i en framtid flyttas till justitiedepartementet, får det övervägas om länsskatte- rätterna bör följa med. En oundgänglig förutsättning härför är emellertid, att överflyttningen inte hindrar det tidigare förordade samarbetet med skat- teadministrationen i övrigt i fråga om rekrytering och annan personalpo- litik.

Inrättandet av en riksskattestyrelse gör det möjligt att låta detta ämbets-

verk handlägga vissa ärenden, som nu avgörs inom vederbörande departe- ment. Främst gäller detta vissa utnämningsärenden samt andra personal- och organisationsfrågor men också exempelvis dispensärenden enligt vad vi nyss anfört. Liknande frågor inom länsskatterättsorganisationen bör enligt vad vi tidigare föreslagit behandlas av kammarrätten. Vidare bör uppgiften att inom ramen för av Kungl. Maj :t beviljat anslag fördela taxe- ringsarvodena mellan olika län kunna delegeras till riksskattestyrelsen. Vi föreslår också att nuvarande bestämmelser i taxeringsförordningen änd- ras sä, att det skall ankomma på riksskattestyrelsen i stället för Kungl. Maj:t att bestämma om fullgörandet av uppgiftsskyldighet enligt 40, 43 och 44 55 förordningen. I vad mån det blir möjligt att överföra även andra ärenden från Kungl. Maj:t till riksskattestyrelsen eller annan myndighet torde få bedömas efterhand.

Vi har i kapitel VII föreslagit en annan ordning för utseende av nämnde- män i länsskatterätterna än vad som nu gäller med avseende på ledamöter och suppleanter i prövningsnämnderna. Ändringen innebär, att nämnde- männen skall väljas av landstinget respektive stadsfullmäktige i lands— tingsfria städer. Enligt detta förslag kommer sålunda Kungl. Maj:t inte längre att ta befattning med dessa frågor.

Kostnader Enligt direktiven skall vår utredning ha formen av en principutredning och företrädesvis belysa skälen för och emot en organisatorisk reform. Vi har sålunda inte haft att framlägga någon detaljerad organisationsplan, och följaktligen kan vi inte heller med någon större grad av säkerhet be- räkna kostnaderna för reformen. Med utgångspunkt från det av oss redovi- sade förslaget till normalorganisation bedömer vi emellertid som möjligt att genomföra reformen för en ökad årlig lönekostnad av cirka 14—16 mil- joner kronor i dagens löneläge. Av den angivna kostnadsökningen kan unge- fär 60 % beräknas belöpa på skatteverken och de lokala skattemyndighe- terna, 20 % på länsskatterätterna och likaledes 20 % på den centrala skatte- förvaltningen.

Merkostnaderna sammanhänger främst med de personalförstärkningar _ kvantitativa såväl som kvalitativa —— som krävs för att komma till rätta med bristerna i den nuvarande organisationen både i fråga om skattedö- mandet och skattekontrollen. Dessa brister måste enligt vår mening under alla omständigheter avhjälpas, oavsett om eller på vilket sätt en omorgani- sation sker. Detta gäller, såvitt vi kan bedöma, även efter en eventuell fram- tida övergång till definitiv källskatt för. löntagare. En sådan reform kom- mer nämligen att förutsätta att arbetsgivarkontrollen och övrig skattekon— troll på regional nivå skärpes. , ..

Med hänsyn till situationen på arbetsmarknaden har vi varit restriktiva när det gällt att uppskatta behovet av nya tjänster. Ytterligare personalför-

stärkningar utöver dem vi räknat med är emellertid önskvärda och bör tillkomma i den mån arbetskraftsläget så medgiver. I första hand gäller det- ta kontrollpersonal.

Det kan anses som något oegentligt att i detta sammanhang beteckna de ökade kostnaderna som merutgifter för statsverket, eftersom den för— stärkta och effektiviserade organisationen bör ge mångdubbelt tillbaka i ökade skatteintäkter. Vidare må framhållas att vi inte ansett oss kunna be- räkna de sannolikt betydande rationaliseringsvinster som den nya organi— sationen väntas medföra. Att reformen från rent finansiell synpunkt skulle bli till fördel för det allmänna synes oss uppenbart.

Den ekonomiska aspekten bör emellertid inte vara den enda avgörande. Minst lika betydelsefullt är enligt vår mening, att den föreslagna organisa- tionen ger bättre möjligheter än den nuvarande att i olika hänseenden till— godose kraven på rättssäkerhet.

'Vid utredningsarbetet har det inte varit möjligt att ta definitiv ställ— ning i alla frågor som kommit under övervägande. Åtskilliga problem, vil- kas lösande i och för sig är av stor betydelse för de nya organen, har legat utanför vårt uppdrag. Till dessa problem hör det administrativa och judi- ciella förfarandet inom socialförsäkringsväse—ndet, arvsbeskattningens lämpliga anordnande och vad därmed sammanhänger, handläggningen av kupongskatteärendena m. m. Dessa frågor behandlas eller förutsätts kom- ma att behandlas av särskilda utredningar. Vårt organisationsförslag kan emellertid utan olägenhet genomföras utan att resultatet av dessa utred- ningar behöver .avvaktas.

Övergångsproblem Vårt utredningsarbete är ett led i den stora omdaning av den regionala för- valtningen som i övrigt förberetts av länsförvaltningsutredningen och läns- indelningsutredningen. Vi finner det naturligt, att statsmakterna tar stånd— punkt till de tre utredningarnas förslag i ett sammanhang och att även det praktiska genomförandet i möjlig mån samordnas i tiden.

Vid vilken tidpunkt de olika förslagen kan förverkligas torde emellertid i hög grad vara beroende av hur pass genomgripande länsindelningsrefor- men blir och, framför-iallt, hur stora arbeten för förvaltningsbyggnader som kommer att erfordras på grund därav. Även om man i viss utsträck- ning under en övergångstid kan lita 'till provisorier, torde nämligen tid- punkten för de viktigare byggnadsarbetenas färdigställande få betraktas som den avgörande för reformernas fulla genomförande. Skulle byggnads- arbetena bli omfattande, kan denna tidpunkt komma att infalla först fram— emot mitten av 1970—talet. - ' . .

Vad angår de av oss föreslagna reformerna föreligger emellertid speciella förhållanden, som här kräver uppmärksamhet. Vid våra undersökningar och vid våra besök på länsstyrelserna har vi nämligen fått ett stark-t in—

tryck av att bristerna i den nuvarande organisationen, särskilt i fråga om taxeringskontrollen, är av mycket allvarlig natur. Det är, enligt vad vi kunnat finna och fått bekräftat på många sätt, helt enkelt omöjligt att inom den nuvarande organisationen ens tillnärmelsevis bemästra under- deklarationen. Från många håll har också uttalats, att man under senare år kunnat iakttaga en allvarlig försämring av den redan förut betänkligt dåliga deklarationsmoralen. Enligt vår mening är det ofrånkomligt att med det snaraste försöka åstadkomma en ändring härvidlag. Ett uppskov skulle innebära skadeverkningar även på längre sikt, som det senare kan bli omöjligt eller skulle kräva oproportionerligt stora personalinsatser för att bemästra. Det är m. a. 0. här fara i dröjsmål.

Även den sida av verksamheten som omfattas av kraven på rättsskydd har, om än i mindre mån, blivit lidande av den nuvarande organisationens otillräcklighet. Det synes också angeläget, att man snarast möjligt genom inrättande av de nya länsskatterätterna undanröjer de anledningar till an- märkning, som från principiella utgångspunkter kan riktas mot den nu- varande organisationen, och att man på så sätt skapar förutsättningar för att skat-terättsskipningen redan i andra instans kan omfattas av allmän- hetens odelade förtroende.

Vi finner av dessa skäl angeläget, att de av oss föreslagna reformerna genomföres snarast möjligt. I fråga om dessa förslag föreligger inte heller de förut antydda svårigheterna av byggnadsteknisk natur. Man kan näm— ligen räkna med att de byggnader, som i residensstäderna upplåtits åt landskontoren, i regel, åtminstone den första tiden, skall kunna användas för länsskatterätterna och länsskatteverken. Det bör dock understrykas, att det för ett snabbt genomförande kräves att det i direktiven förutsatta arbetet i statskontorets regi med utarbetande av personalplaner m. m. igång- sättes så snart som möjligt samt att en inventering göres av byggnadsbe- ståndet.

För ett snabbt genomförande av den av oss föreslagna landskontorsre— formen erbjuder sig flera i och för sig tänkbara alternativ.

Ett sådant är, att såväl denna reform som de reformer som föreslås av länsförvaltningsutredningen genomföres per den 1 januari 1971 inom ra— men för nuvarande länsindelning, varvid emellertid den nya riksskattesty- relsen torde böra träda i funktion redan den 1 juli 1970 för att kunna taga ledningen vid organiserande av länsskatteverken. Därvid måste dom- kretsarna för länsskatterätterna i vissa fall omfatta mer än ett län. Där— emot bör skatteverk åtminstone t. v. inrättas i ett vart av de nuvarande lä- nen. Övergången till en ny länsindelning underlättas för skatteverkens del av att man torde få räkna med att det, åtminstone 'irvissa, från den blivan- de residensstaden mera avlägset belägna äldre residensstäder kan visa sig lämpligt att behålla en permanent filialorganisation.

Hur en sådan filialorganisation lämpligen bör utformas framstår i viss

män såsom tveksamt. Avgörande blir i sista hand vilka beslut statsmakter- na fattar i länsindelningsfrågan. 'Det torde emellertid vara lämpligt att i det- ta sammanhang något beröra de problem som sammanhänger med even- tuella filialkontor.

Ett minimikrav synes vara att man i de avsedda avlägsna länsdelarna, som nu är egna län, bibehåller en biträdande taxeringsintendent eller läns— revisor som chef samt en taxeringsinspektör, en taxeringsrevisor och lägre personal i proportion därtill.

Tänkbart är emellertid också att låta ett sådant permanent filialkontor utvidgas till att omfatta huvuddelen av den nuvarande länsstyrelsens taxe— ringssektion, dock med undantag för varuskattekontoret, som i likhet med uppbörds-, folkbokförings- och dataverksamheten bör vara förlagt till skat- teverket i residensstaden.

Inrättandet av ett sådant filialkontor skulle i berörda fall vara förenat med åtskilliga fördelar. Sålunda kan allmänhetens behov av att få råd och upplysningar tillgodoses bättre, om man har en näraliggande myndighet med kvalificerade befattningshavare att vända sig till. Vidare underlättas sam— bandet med de i det gamla länet stationerade lokala skattemyndigheterna, och ortskännedomen, vilken i många taxeringsfrågor är av stor betydelse, blir avsevärt bättre. I taxeringskontrollverksamheten medför närheten till de skattskyldiga betydande tidsvinster och stora besparingar för statsver— ket — i många fall också för de skattskyldiga.

Skäl kan emellertid också åberopas mot en dylik större filialorganisation. Den främsta olägenheten ligger däri, att skatteverkets möjligheter att leda och samordna verksamheten försvåras. Det blir en betungande uppgift för verkets ledning att genom besök och inspektioner hos filialkontoret eller andra former av kontakt med detta sörja för att samordning och likfor- mighet kommer till stånd. Svårigheten att överblicka verksamheten torde också orsaka personalproblem. Frågan om rekryteringen av befattningsha— vare till filialkontoret kan bli svårlöst, då bristen på kontakt med verkets ledning och med skatteverket i övrigt lätt kan skapa en känsla av isolering. Av detta skäl och för att motverka risken för att filialens tjänstemän blir ensidigt inriktade, bör tjänstgöringen där, åtminstone i princip, vara tids- begränsad, något som'e'rnelle'rtid i sin tur kan få en rekryteringshämman- de effekt. " v * "

Trots de här angivna,"icke obetydliga nackdelarna måste likväl enligt vår mening fördelarna med ett, större filialkontor anses överväga, där efter en ändrad länsindelning avståndet mellan den förutvarande och den för re- gionen nya residensstaden; blirbetydande. Denna fråga bör emellertid när— mare undersökas vid det fortsatta organisationsarbetet.

Berörda nackdelar gäller. en permanent filialförvaltning. De har däremot ej avseende på det nyssantydda-ialternativet att tills vidare inrätta skatte- verk i vart och ett av fd'e'nuvarande- länen.— Detta alternativ förutsätter när-

mast, att länsindelningsreformen genomföres successivt, så att de nya län, i fråga om vilka byggnadstekniska och andra förutsättningar föreligger, bil- das redan fr. o. m. den 1 januari 1971 och övriga län under de följande åren.

Ett annat alternativ är, att även länsindelningsreformen genomföres provisoriskt per den 1 januari 1971. Därvid får såväl länsskatterätter som skatteverk redan från början sina definitiva verksamhetsområden, men personalen i vissa skatteverk blir under en övergångstid stationerad såväl i nya som gamla residensstäder. Detsamma torde förhållandet bli med de av länsförvaltningsutredningen föreslagna nya länsstyrelserna. De nack— delar, som vid detta alternativ följer av att personalen temporärt statio- neras på olika orter, motväges i vart fall till en del av att organisationen som sådan redan från början kan bli definitiv.

Befinnes inte något av de förut skisserade alternativen lämpligt —— något som kan överblickas först i samband med statsmakternas ställningstagande till de olika utredningarnas förslag — bör man enligt vår mening överväga att tidigarelägga i vart fall den av oss föreslagna landskontorsreformen, så att denna kan genomföras senast per den 1 januari 1971. Detta alternativ bör så mycket mindre väcka betänkligheter som landskontorets organisation och verksamhet redan nu, på sätt tidigare framhållits, i huvudsak är själv- ständig. Det enda egentliga problemet vid en sådan lösning av övergångs- frågan torde uppkomma beträffande kameralsektionerna. Vi vill för vår del förorda, att den del av kameralsektionerna, som är avsedd att tillföras de nya skatteverken, redan från början övergår till dessa. Återstoden kan lämp- ligen provisoriskt införlivas med landskanslierna.

Vi vill _ oberoende av vilket alternativ som Väljes för övergången —— fästa uppmärksamheten på att även den jämförelsevis försiktiga utökning av personalorganisationen som vi föreslår kan kräva flera år innan den fullbordats. Det är enligt vår mening angeläget, att den tid som förflyter, innan kadrarna är fyllda, blir så kort som möjligt. På grund härav synes det lämpligt, att åtminstone en del av den nya personalen om möjligt an— ställes i förväg, givetvis utan bundenhet till viss länsstyrelse. Vi vill där- för förorda, att Kungl. Maj:t snarast möjligt utverkar riksdagens bemyn— digande att för placering inom landskontoren anställa två å tre befatt- ningshavare per län i förslagsvis högst 28 lönegraden. Därmed skulle även inom den nuvarande organisationens ram vissa förbättringar kunna åstad— kommas. Förstärkningen skulle kunna avse kvalificerad personal av alla kategorier. Den måhända angelägnaste uppgiften härvidlag torde vara att förstärka prövningsnämndernas kanslier och taxeringssektionernas all— männa detaljer. Därmed följer också att revisionspersonalen kan utnyttjas bättre för revisionsarbete.

KAPITEL XII

Motivering till författningsförslagen

Inledning Den regionala organisationen för taxeringsväsendet och dess funktioner angives i första hand i 1956 års taxeringsförordning. Viktiga bestämmelser återfinnes emellertid också i bl. a. 1959 års förordning om allmän varu- skatt. För uppbörds- och folkbokföringsväsendet gäller 1953 års upp- bördsförordning och 1946 års folkbokföringsförordning. Till dessa förord- ningar är anknutna tillämpningskungörelser m. 111. Även skatteförfattning- arna i övrigt innehåller bestämmelser av organisatorisk eller processuell na- tur. I själva verket berör den tillämnade reformen praktiskt taget hela skat- telagstiftningen och nödvändiggör ett omfattande lagstiftningsarbete.

Vår utredning är, såsom framgår av direktiven, närmast en principutred- ning, som i fråga om organisatoriska enskildheter, personalstater, anslags— beräkningar o. dyl. skall fullföljas i annan ordning. Beträffande det därmed förenade lagstiftningsarbetet ger direktiven inte närmare anvisningar. I och för sig vore det tänkbart, att även detta arbete utfördes i efterhand. I så fall finge man emellertid räkna med att vårt arbete skulle fullföljas paral- lellt av två skilda utredningsorgan. Man kan nämligen inte förutsätta, att de organisationsexperter, som skall fortsätta arbetet på den organisatoriska sidan, också skall kunna verkställa den erforderliga, omfattande författ- ningsöversynen. Vid en sådan splittring av arbetet skulle uppkomma sär- skilda samordningsproblem, och en försening av reformen skulle kunna be- faras. Då ett snabbt genomförande, såsom vi understrukit i olika samman— hang, måste anses trängande, har vi inte velat undandraga oss att göra denna översyn. Därmed vinnes också den fördelen, att riksdagen samtidigt kan ta ställning till huvudlinjerna för den nya organisationen och till för— fattningsförslagen. Vi är vidare medvetna om att våra förslag, när de kom- mer till uttryck i författningstext, blir ytterligare konkretiserade och belysta.

Vi har därför gj ort en översyn av det författningskomplex, som beröres av våra förslag. Därvid har vi emellertid funnit, att vi bör begränsa oss till för- fattningar, som antagits av riksdagen. Övriga författningar reglerar i bety- dande utsträckning sådana organisatoriska detaljer som skall närmare ut- formas under det fortsatta arbetet. Om förslag till ändringar i dessa för— fattningar utarbetades nu, skulle de med hänsyn härtill endast kunna bli preliminära.

Huvudförfattningen på området är, som nyss nämnts, 1956 års taxe- ringsförordning. Denna författning är modern, och de organisatoriska par-

tierna i densamma utgör endast en del av dess innehåll, låt vara en bety- dande del. Vi har därför först undersökt möjligheterna att låta våra förslag komma till uttryck i ändringar av förordningen och låta denna i övrigt he— stå. Det visade sig emellertid, att ändringarna måste bli omfattande och be- röra omkring hälften av paragraferna, även om det i många fall endast blev fråga om att i författningstexten utbyta prövningsnämnd mot skatterätt, taxeringsintendent mot skatteverk och liknande. Vi fann därför, att enligt vanliga lagtekniska grundsatser en ny taxeringsförordning borde utarbetas. Därvid kunde också vissa jämkningar göras i dispositionen, som blev önsk— värda genom våra förslag. Vi fick vidare möjlighet att i språkligt avseende överse vissa partier, som inte nämnvärt berördes av 1950-talets reformar- bete och som då, på grund av tidsnöd, med i stort sett oförändrad utform— ning överfördes från den äldre taxeringsförordningen av år 1928.

Till vårt beslut att utarbeta förslag till en ny taxeringsförordning har ytterligare en omständighet bidragit. Samtidigt med oss har särskilda, av chefen för finansdepartementet tillkallade sakkunniga övervägt behovet av jämkningar i reglerna om förfarandet i prövningsnämnderna, särskilt vad angår muntliga förhandlingar. Dessa sakkunnigas arbete har i samråd med oss inriktats på förfarandet i de föreslagna nya skatterätterna. Samma sak- kunniga har väckt tanken att avskilja bestämmelserna om skatterätternas organisation och det där tillämpade förfarandet från taxeringsförordningen för att i stället upptaga dem i en särskild, samfällt stiftad lag om skatterät— ter. Förfarandet hos kammarrätten och regeringsrätten regleras som bekant inte heller av taxeringsförordningen. Genom en sådan lag skulle man få en parallell till de lagar om kammarrätten och regeringsrätten, till vilka för- slag utarbetats av förvaltningsdomstolskommittén.

För vår del har vi, efter samråd med förvaltningsdomstolskommittén och nämnda sakkunniga, anslutit oss till denna tanke. De sakkunniga har såle- des utarbetat förslag till en- lag om skatterätter, baserad på de av oss upp- dragna riktlinjerna för dessa domstolars organisation och de sakkunnigas egna överväganden rörande förfarandet. Därmed följer, att en icke obe- tydlig del av innehållet i den nuvarande taxeringsförordningen måste upp- hävas.

Det skulle givetvis kunna övervägas att förfara på motsvarande sätt i fråga om riksskattenämnden, vilkens verksamhet enligt vårt förslag kom— mer att omspänna icke blott taxering till direkt beskattning och allmän varuskatt utan även punktskatter och uppbördsfrågor. Förordningen om förhandsbesked i taxeringsfrågor skulle i så fall omarbetas till en gemen— sam lag om riksskattenämnden. På längre sikt torde detta vara rationellt. Enligt vår mening bör man emellertid först avvakta erfarenheterna av den organisation på det centrala planet som vi nu föreslår.

Såsom förut nämnts berör våra organisationsförslag åtskilliga stadgan- den i förordningen om allmän varuskatt, uppbördsförordningen och folkbok-

föringsförordningen. Beträffande förstnämnda två förordningar har vi ut- arbetat fullständiga förslag till följdändringar. Dessa förslag skall något kommenteras i det följande. Däremot har vi inte ansett oss böra närmare ingå på folkbokföringsförordningen. Anledningen härtill är, att förslag till en ny sådan förordning föreligger (SOU 1966: 16). Att utarbeta förslag till följdändringar i nu gällande folkbokföringsförordning har med tanke här- på förefallit meningslöst. Vi skall emellertid i korthet ange vilka ändringar i nämnda förordning som kan bli erforderliga.

Vårt förslag att låta kontrollstyrelsen ingå i en ny riksskattestyrelse för- anleder, att stadganden i olika författningar angående punktskatter, enligt vilka kontrollstyrelsen skall vara beskattningsmyndighet, ersättes med be— stämmelser, som överflyttar denna uppgift på den tillämnade riksskattesty- relsen. Dessa bestämmelser synes lämpligen kunna meddelas i en gemensam förordning om beskattningsmyndighet vid viss konsumtionsbeskattning. Vi- dare erfordras en del ändringar i 1959 års förordning om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.

På likartat sätt bör i en särskild förordning stadgas, att uppgiften att vara beskattningsmyndighet för gåvoskatt, liksom vissa andra uppgifter som nu tillkommer länsstyrelsen, i visst fall landskamreraren, enligt 1941 års förordning om arvsskatt och gåvoskatt, framdeles skall åvila länsskattever- ken. Denna lagstiftningsteknik torde vara att föredraga framför att göra talrika, huvudsakligen terminologiska ändringar i nämnda förordning, vil- ken ändå inom en tämligen nära framtid kan väntas bli föremål för en all- män översyn.

Säsom framgår av det föregående, aktualiseras även åtskilliga följdänd- ringar i andra skatteförfattningar eller skatteprocessuella författningar _— kommunalskattelagen, förordningarna om statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt, förordningarna om kupongskatt, ersättningsskatt och sjömansskatt, lagen om handräckning vid taxeringsrevision, för att blott nämna några av de viktigaste. Ändringarna skulle bli mycket talrika men endast bestå i utbyten av olika myndigheters namn: prövningsnämnd mot skatterätt, taxeringsintendent mot skatteverk, länsstyrelse mot skatterätt eller skatteverk o. dyl. Vid genomgång av de olika författningarna har vi funnit mest ändamålsenligt att upptaga gemensamma stadganden i ämnet i övergångsbestämmelserna till den föreslagna nya taxeringsförordningen. Utbyte av namnen på de olika myndigheterna kan därefter ske successivt, allteftersom de berörda författningarna överses eller ersättes av nya.

Beträffande de olika författningsförslagen får vi, utöver tidigare lämnad motivering, anföra följande.

Förslaget till ny taxeringsförordning De principer, som följts vid upprättandet av förslaget till ny taxeringsför- ordning, har redan antytts i det föregående. De organisatoriska partierna har omarbetats. Härvid har beträffande skatterätterna och förfarandet inför

dessa hänvisats till det lagförslag som utarbetats av förut nämnda särskilda sakkunniga. Vissa jämkningar i förfarandereglerna, som av oss förordats i tidigare kapitel, har inarbetats i förslaget till taxeringsförordning. De vik— tigaste gäller den föreslagna skyldigheten för skatteverket att _ med mind- re skatterätten för särskilt fall medger undantag — före besvärstidens ut- gång precisera sin talan i fråga om belopp och grunder (76 å i förslaget) samt jämkningarna i reglerna om utdömande av vite (102 5).

Dispositionen i den nuvarande förordningen har i stort sett kunnat bi— behållas. Vissa ändringar har dock skett i uppställningen av andra avdel- ningen 1. Om taxeringsorganisationen, varjämte paragrafnumreringen mås- te ändras till följd av att flertalet bestämmelser i gällande förordning om prövningsnämnderna utgått.

I övrigt har förordningen översetts från lagteknisk synpunkt, varvid för- enklingar och språkliga moderniseringar eftersträvats. Till dessa ändringar lämnas i allmänhet inte särskild motivering i det följande. För att under- lätta en jämförelse med den nu gällande förordningen har efter varje para- grafnummer angivits paragrafens motsvarighet i nämnda förordning.

2 &

Liksom skett beträffande bosättningsbegreppet i gällande taxeringsför- ordning, hänvisar förslaget även i fråga om begreppet stadigvarande vistelse till kommunalskattelagen.

3 5

Då det ofta kan vara till fördel att delägare i fåmansbolag och därmed jämförliga företag taxeras tillsammans med företaget har i fjärde stycket öppnats möjlighet härtill.

Eftersom den gemensamma taxeringsnämndens uppgifter avser riket i dess helhet, har det ansetts lämpligast att nämnden i framtiden får sin speciella befogenhet på området genom förordnande av riksskattestyrelsen och inte av skatteverket i Stockholm. Att härvid samråd bör ske med nämnda skatteverk ligger i sakens natur.

4 5 Medan länsstyrelsen nu både verkställer indelning i taxeringsdistrikt och förordnar ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna, skall enligt förslaget den förstnämnda uppgiften ankomma på skatteverket och den se— nare på länsstyrelsen, som dessförinnan erhållit förslag från skatteverket. Då de olika procedurerna med tanke härpå kan väntas kräva något längre tid än hittills, har sista dagen för beslut i indelningsfrågan tillbakaflyttats en månad. 9 &. Bestämmelserna i nuvarande 10 & tredje, fjärde och femte styckena har ansetts överflödiga. Taxeringsassistenterna blir tjänstemän i skatteverket

300 och som sådana skyldiga att underkasta sig de tjänsteföreskrifter i hithö— rande hänseenden som meddelas av verket. Skulle generella föreskrifter i ämnet erfordras, kan sådana intagas i taxeringskungörelsen eller utfärdas av riksskattestyrelsen.

105

I 1928 års taxeringsförordning betraktades taxeringsnämndernas valda ledamöter som representanter för olika grupper av skattskyldiga. Samma betraktelsesätt kvarstår i 13 5 av 1956 års förordning men har i bestämmel- serna om besvär över valen i 6 5 4 inom. avlösts av det för moderna för— hållanden naturligare synsättet, att de valda ledamöterna skall företräda kännedom om olika inom distriktet förekommande grupper av skattskyldi- ga. Den föreslagna nya taxeringsförordningen, i första hand 1 mom. av fö- revarande paragraf, har konsekvent utformats med ledning av detta synsätt.

125

Prövningen av frågor om taxeringsnämnd skall få anlita sakkunnig har ansetts böra överflyttas på den lokala skattemyndigheten, som därvid har att följa direktiv från skatteverket,

135

Ändringarna i förhållande till 16 % nuvarande taxeringsförordning sam— manhänger i främsta rummet med förslaget, att de lokala skattemyndig— heterna i vidgad omfattning skall ge taxeringsnämnderna service och hand— leda dem i fråga om arbetets tekniska utförande. I sistnämnda hänseende skall dessa myndigheter enligt förslaget i huvudsak överta vissa uppgifter, som nu ankommer på förste taxeringsintendenten (jfr 58 5 i förslaget). Av förslagets 14 5 framgår, att skatteverken skall vara chefsmyndigheter för de lokala skattemyndigheterna och — bortsett från beslut enligt 72 å och därmed jämförliga beslut —— äga meddela dem anvisningar och direktiv.

Bestämmelserna i 16 5 2 mom. nuvarande taxeringsförordning om for- merna för det biträde kommunal tjänsteman kan lämna synes böra upp- tagas i taxeringskungörelsen.

145

Paragrafen motsvarar de för taxeringsintendenterna meddelade före- skrifterna i nuvarande 17 å och har utarbetats efter tidigare av oss angivna riktlinjer. _ Hit har flyttats föreskrifterna i nuvarande 109 5 om samråd rörande icke mellankommunala skattskyldiga, som skall taxeras i mer än ett län.

Föreskrifterna i nuvarande 17 å andra, tredje och fjärde styckena synes kunna upptas i taxeringskungörelsen.

301 15 5

I paragrafen erinras om de förslag till lagar om regeringsrätten, kam- marrätten och skatterätterna som föreslås av förvaltningsdomstolskom— mittén och förut nämnda sakkunniga.

165. Enligt paragrafen är den föreslagna riksskattestyrelsen chefsmyndighet för skatteverken och äger utan särskild begränsning _ liksom riksskatte—

nämnden på dess område — rätt att meddela anvisningar för dem. Anvis- ningarna från styrelsen skall företrädesvis avse arbetets tekniska bedri- vande. Direktiv får också lämnas, men endast i fråga om skattekontrollen. De enskilda målen skall skatteverken handlägga självständigt. Skyldigheten att i fråga om mål som prövas av den mellankommunala skatterätten ut- föra de uppgifter som eljest ankommer på skatteverk och dess chef synes lämpligen böra inskrivas i denna paragraf.

17 &

Reglerna om hur ledamöter och suppleanter i riksskattenämnden skall utses och om de kompetensvillkor, som dessa skall uppfylla, har förenk— lats i anslutning till vad som nyligen genomförts beträffande centrala folk— bokförings- och uppbördsnämnden. Kravet på lagfarenhet och domarerfa- renhet för ordföranden och hans suppleant samt kravet på kännedom om förhållandena inom olika områden av förvärvslivet för tre ledamöter och sex suppleanter har dock bibehållits.

Den föreslagna nya ordningen för att fastställa länsanvisningarna har föranlett ett nytt tidsschema för dessa. Förslag skall enligt 14 & senast den 31 oktober året före taxeringsåret avges av skatteverken. Sedan gransk- ning skett hos riksskattestyrelsen, skall denna senast den 10 december lämna förslag för samtliga län till riksskattenämnden. Nämnden skall en- ligt förevarande paragraf fastställa anvisningarna senast den 10 januari under taxeringsåret.

335

Anståndsreglerna i 2 mom. avviker i fråga om ordalydelsen väsentligt från motsvarande stadganden i 34 ä 2 mom. nuvarande förordning. Den föreslagna lydelsen avser emellertid endast att närmare anpassa reglerna till nu allmänt tillämpad praxis.

395

Uppgiften att förordna om årlig, generell kontroll av banktillgodohavan— den och bankräntor har ansetts böra överflyttas från Kungl. Maj:t till den föreslagna riksskattestyrelsen.

302 42 och 43 55

Motsvarande delegation föreslås beträffande kontrolluppgifter rörande obligationsräntor m. m. samt om belopp, som gottgjorts enskilda personer eller företag i utlandet.

49 &

Omvandlingen av prövningsnämnderna till skatterätter har möjliggjort vissa förenklingar i paragrafen. Därjämte har principen om att olika med skattekontroll verksamma myndigheter och funktionärer skall få ta del

av varandras material blivit uttryckligen lagfäst. — Förenklingar har ock— så företagits i reglerna om utlämnande av deklarationer för statistisk be— arbetning.

Bestämmelserna om hur man skall förfara med deklarationer m. ni. då besvär anförts synes lämpligen kunna överföras till taxeringskungörel— sen. —— Befogenheten att förordna om att visst deklarationsmaterial skall. bevaras efter den vanliga sexårsperiodens utgång föreslås överflyttad från Kungl. Maj:t till riksskattestyrelsen.

55 g

I reglerna om taxeringsrevision har gjorts ett förtydligande, så att det klart framgår, att de i 3 mom. andra stycket upptagna formföreskrifterna endast avser fall, i vilka det befunnits nödvändigt att tvångsvis bestämma om tid och plats för revisionen.

56 &

Föreskrifterna i nuvarande 57 5 2 mom. har ansetts i huvudsak angå ämnen, som i framtiden bör regleras i taxeringskungörelsen. Kvar står en— dast bestämmelsen, att om taxeringsnämnd finner taxeringsrevision erfor— derlig, nämnden skall göra framställning därom.

58—60 55

Här företagna ändringar sammanhänger med förslaget att de lokala skattemyndigheterna i vidgad omfattning och såsom lokala företrädare för skatteverket skall ge service åt och handleda taxeringsnämnderna. Arbets— fördelningen härvidlag mellan skatteverket och de lokala skattemyndig— heterna blir i allt väsentligt en arbetsordningsfråga, som inte torde behöva regleras generellt.

65 &

Beträffande den i förenklingssyfte verkställda omformuleringen av första stycket kan anmärkas, att någon ändring i sak icke är avsedd.

71 & Föreskrifterna i nuvarande 71 5 andra stycket om översändande av de— klarationer m. ni. har ansetts böra få sin plats i en blivande taxerings— kungörelse.

303 72 5

Bestämmelserna om rättelse av vissa uppenbara felaktigheter i taxe- ringsnämnds beslut, som infördes vid 1965 års riksdag, har med oföränd- rat innehåll Överförts till förevarande paragraf, I remissyttrande över det ursprungliga förslaget anförde vi vissa betänkligheter mot detta och fram- förde tanken att den lokala skattemyndigheten icke borde få beslutande- rätt i hithörande frågor utan i stället få befogenhet att såsom ombud för det allmänna påkalla ändring i andra instans. Vi vidhåller denna mening men har inte ansett oss böra föreslå, att man frångår vad som så nyligen beslutats.

735

På sätt vi föreslagit tidigare i kap. IX har den mellankommunala skatte- rättens kompetensområde vidgats i förhållande till vad som nu gäller den mellankommunala prövningsnämnden. Utöver vad där anförts har vi fun- nit oss böra föreslå, att icke blott som nu mellankommunal skattskyldigs make skall behandlas mellankommunalt utan även hans barn under 21 år (jfr även 70 5).

765

I enlighet med vad som förordats 1 kap. VII i avsnittet om de regionala skatteverken skall skatteverket före den 1 maj året efter taxeringsåret icke blott anföra besvär, utan också — såsom i regel sker — precisera sin ta- lan i fråga om belopp och grunder. Om synnerliga skäl föreligger av i pa— ragrafen angivna eller liknande slag, äger skatterätten på ansökan medge anstånd, dock längst till den 30 juni. Avsikten är, att undantagsmöjlig— heten skall begagnas restriktivt. Medges anstånd, får skatterätten fortsätta handläggningen efter den 30 juni med den 31 oktober som sista dag. Skatterätten skall också i annat fall kunna uppskjuta vidlyftiga eller svår— bedömda mål eller, framför allt, mål som kräver ytterligare utredning till senast den 31 oktober.

Såsom anförts i kap. VII under rubriken »Skatteverkets hesvärsrätt m. ni.» hör den här förordade ordningen få motsvarande tillämpning i fråga om skatteverkets yttranden över besvär av skattskyldig eller kommun. Yttrandena bör sålunda, med precisering av yrkanden och grunder, vara inkomna senast den 30 april. Skatterätten bör under nyss angivna förut— sättningar kunna medge anstånd, dock icke längre än till den 30 juni. Reglerna härom synes lämpligen kunna införas i taxeringskungörelsen.

Den omständigheten, att skatteverket är part, hindrar givetvis inte, att man i skatterätts och högre domstolars utslag anger namnet på den be- fattningshavare, som företräder verket. Det torde tvärtom vara lämpligt att så sker. En sådan ordning lär tillämpas, när riksåklagarämbetet är part vid allmän domstol.

304 78 &

Av skatterättens ställning som domstol följer, att alla dess avgöranden skall delgivas skatteverket. Dettas besvärstid bör då räknas från delgiv- ningen. Nuvarande specialbestämmelse om taxeringsintendentens besvärs- tid kan därför utgå. Om kommun icke uppträtt som part i skatterätten. skall ingen delgivning ske med kommunen. Dennas besvärstid bör i dylika fall bli densamma som skatteverkets, d. v. s. räknas från delgivningen med detta.

915

I anslutning till denna paragraf, som motsvarar nuvarande 110 &, må anmärkas, att nuvarande 111 & ansetts böra flyttas till taxeringskungö— relsen samt att innehållet i nuvarande 109 & återfinnes i nya 14 å".

925

I eftertaxeringsreglerna har gjorts den redaktionella jämkningen, att däri uttryckligare nämns normalfallet, d. v. 5. att oriktigt meddelande läm- nats i deklaration.

945

För den förkortning av tiden för att framställayrkande om eftertaxe- ring som föreslås i första stycket har-motivering lämnats i kap. VII under rubriken »Skatteverkets bevärsrätt m. m.» _ Andra stycket avser bl. a. att göra de för vanliga taxeringsmål stadgade besvärsreglerna tillämpliga på eftertaxering. Någon ändring i sak av nuvarande 116 5 andra stycket är ej åsyftad.

955

Här har företagits samma ändring som redovisats vid 49 5.

102 5

För de kompletteringar och jämkningar i reglerna om förfarandet vid utdömande av vite, som föreslås i denna paragraf, har motivering lämnats i kap. VII i anslutning till de regionala skattedomstolarnas arbetsuppgifter. De föreslagna reglerna är betingade av vitesförfarandets särskilda karak— tär, framförallt kravet på snabbhet. Därav föranledes vissa avvikelser från de förfaranderegler, som upptages i förslagen till lagar om skatterätt, kam- marrätt och regeringsrätten. Reglerna har därför upptagits i taxeringsför- ordningen, till vilken varuskatteförordningen m. fl. författningar föreslås hänvisa. I övrigt blir nyssnämnda lagar tillämpliga —— bl. a. i fråga om självrättelse — i den mån de inte strider mot de här upptagna special- reglerna.

305 105 5 Nuvarande taxeringsförordning innehåller på olika ställen bestämmelser, som ger Kungl. Maj:t bemyndigande att meddela tillämpningsföreskrifter. Dessa bestämmelser har sammanförts i första stycket av förevarande pa- ragraf. 106 5

Föreskrifterna om kostnader för taxeringsväsendet — nu upptagna i 129 & »! har jämkats något med tanke på att den blivande riksskattestyrelsen, ef- ter delegation, skall kunna överta åtskilliga av de uppgifter, som nu an- kommer på Kungl. Maj:t.

Därjämte har paragrafen omarbetats i förenklingssyfte. Nuvarande 4 mom. har ansetts böra överföras till taxeringskungörelsen, medan andra stycket av nuvarande 5 mom. inarbetats i 3 mom. De regler som nu finnes i 129 & 6 mom. synes kunna helt utgå. Att där avsedda resor skall betraktas som tjänsteresor är ändå klart. Därutöver ntsägcr stadgandet endast, att kostnaden för resorna skall bestridas av taxeringsanslaget. Vill man bibe— hålla denna i vårt tycke onödigt invecklade ordning, kan bestämmelse där- om meddelas i taxeringskungörelsen.

108 &

Beträffande den ändrade tiden för indelning i distrikt hänvisas till vad som anförts under 4 5.

110 5

Enligt gällande taxeringsförordning är fastighetsprövningsnämnden ett särskilt organ, bildat av länsprövningsnämnden jämte särskilda, i fastig- hetstaxering sakkunniga ledamöter med suppleanter. I förslaget göres den formella ändringen, att länsskatterätterna som sådana skall vara andra instans även i mål om allmän fastighetstaxering. Vid handläggning av så- dana mål utökas emellertid antalet nämndemän efter samma grunder som nu sker i fråga om särskilda ledamöter och suppleanter i fastighetspröv— ningsnämnderna. För länsskatterätterna kommer sålunda enligt förslaget att gälla i princip detsamma som i 134 g (nuvarande 165 &) stadgats för kammarrätten.

134 g

Ordalydelsen i paragrafen har förenklats, varvid för de ledamöter, som skall förstärka kammarrätten i mål om fastighetstaxering, genomgående an- vänts benämningen särskild ledamot. Den nuvarande regeln, att minst två av rättens övriga ledamöter skallvara ordinarie,! har fått utgå. Bestämmel- ser härom bör, om de anses behövliga, meddelas i administrativ ordning. Er- inras kan, att kammarrätten numera är slutinstans inte bara i mål om fas— tighetsvärdering, utan också i alla de mål, som faller under summa revisibi-

lis. I de senare niålengäller endast kammarrättsstadgans allmänna regler om deltagande av ordinarie ledamöter. _ Även kravet på svenskt med- borgarskap m. ni. har ansetts kunna utgå.

141 5

I förhållande till nuvarande 172 5 innehåller paragrafen den sakliga änd- ringen att fastighetstaxeringsombud berättigas att granska fastighetsdekla— rationer m. m. Enligt vår mening bör ombudet äga tillgång till detta för hans verksamhet betydelsefulla material.

142 5

Andra stycket i 2 mom. av nuvarande 173 5 har utgått, då den där be- handlade kostnadsfrågan _ rörande undersökning om utfallet av jord— bruksfastigheternas taxering — synes kunna regleras i samma ordning som övriga anslag till riksskattestyrelsen.

151 och 152 55

Eftersom länsskatterätt föreslås skola bli andra instans både i fråga om allmän och särskild fastighetstaxering, har bestämmelserna i nuvarande 181—183 åå i huvudsak kunnat ersättas med hänvisningar till motsvarande bestämmelser om allmän fastighetstaxering.

Övergångsbestämmelserna

Vi har räknat med att de föreslagna reformerna, den nya lagstiftningen däri inbegripen, skall träda i kraft den 1 januari 1971. I sammanhanget vill vi ånyo understryka, att dessa reformer, särskilt i vad angår utbyggnaden av taxeringskontrollen, är så trängande, att det enligt vår mening inte är försvarligt att vänta till en senare tidpunkt. Tillämpningsföreskrifter kan på vanligt sätt utfärdas i förväg, liksom utnämningar av tjänstemän m. ni. kan ske före ikraftträdandet.

Såsom tidigare nämnts har vi icke utarbetat förslag till alla de följdänd- ringar i andra författningar, som i och för sig kunde vara önskvärda. Vi har inskränkt oss till de i sammanhanget viktigaste författningarna och för övrigt i punkterna 3—5 av övergångsbestämmelserna upptagit föreskrif- ter, som ersätter dessa ändringar. Dessa övergångsbestämmelser innebär, se punkt 3, att alla uppgifter, som enligt skilda författningar tillkommer taxeringsintendent (förste taxeringsintendent), skall överföras till de nya skatteverken; allmänna ombudet hos den mellankommunala prövnings- nämnden ersättes av riksskattestyrelsen. Länsstyrelsens uppgifter enligt skatteförfattningarna övergår i allmänhet till skatteverken. Dömande upp- gifter överlämnas dock' till länsskatterätterna. Dessa träder givetvis i stål- let för prövningsnämnderna, deras kanslier och landskamrerarna. _ Det

mönster som här antytts har kunnat tillämpas på samtliga till den vanliga inkomstbeskattningen hörande författningar utom kupongskatteförord- ningen. Sistnämnda författning avviker i processuellt hänseende från de övriga. Dessa avvikelser har gjort det nödvändigt att för kupongskatteför- ordningens vidkommande upptaga särskilda regler i punkt 4. Principerna är dock desamma som beträffande andra författningar. I fråga om kupong- skatteförordningen får vi i övrigt hänvisa till vad vi anfört i kap. IX.

Förberedelserna för 1971 års taxering får i princip göras inom ramen för den bestående organisationen. Vi har emellertid ansett lämpligt, att den fö- reslagna nya riksskattestyrelsen organiseras redan fr. o. m. den 1 juli 1970 för att vid ikraftträdandet stå fullt beredd att fullgöra sina uppgifter. Detta innebär bl. a., att den nuvarande kontrollbyrån i riksskattenämnden jämte de befattningshavare, som arbetar med blankettformulär, källskattetabeller m. m. nämnda dag övergår till riksskattestyrelsen. Följaktligen bör också de administrativa förberedelser av olika slag för taxeringsarbetet, som fram- deles skall tillkomma riksskattestyrelsen, utföras av denna redan fr. o. m. 1971 års taxering. Vissa problem uppkommer därvid, när det gäller länsan- visningarna. Dessa fastställes för närvarande av prövningsnämnderna efter granskning i riksskattenämnden. Enligt vårt förslag-skall det i stället an- komma på riksskattenåmnden att fastställa anvisningarna på grundval av förslag från'skatteverken, som efter granskning inom riksskattestyrelsen av denna överlämnas till riksskattenämnden. Denna ordning kan inte tillämpas i fråga om 1971 års taxering, eftersom skatteverken inte träder i verksam- het förrän den 1 januari 1971. Vi föreslår därför, att anvisningarna för nämnda är liksom hittills skall fastställas. av-prövningsnämnderna men att riksskattenämndens granskning skall övertagasav riksskattestyrelsen.

i , ' v l ul

Ytterligare bör uppmärksammas, hur man skall förfara med mål, som vid ikraftträdandet är anhängiga eller oavgjorda eller-'som eljest hänför sig till förfluten tid. Ikraftträdandet infaller medanvprövningen pågår i andra instans av besvär rörande 1970 års taxering. Från det allmännas sida kan sådana besvär anföras intill den 1 maj 1971, medanude:skattskyldigas be- svär skall vara inkomna före den 15 augusti. 19.7;0.uHärtill kommer besvär i särskild ordning rörande samma och tidigare årsåtaxeringar, eftertaxe- ringar samt ansökningsåreudcn av olika slag. .DeSSa.'-kan anhängiggöras både före och efter årsskiftet. Motsvarande problem.-uppkommer inte för taxeringsnämnderna; de har ju avslutat sitt arbete långt före årsskiftet. Inte heller för kammarrättens eller regeringsrättens*delxup'pkommer några svå- righeter. Dessa instanser berörs inte av de föreslagnaareformerna. Detsam- ma kan, såvitt nu är i fråga, i stort sett sägas'gälla riksskattenämnden.

Frågan gäller sålunda enbart den andra "instansen; där skatterätterna ef- terträder prövningsnämnderna och skatteverken länsstyrelsernas taxerings— sektioner; riksskattestyrelsen avlöser allmänna ombudet hos mellankommu- nala prövningsnämnden.

Såsom en allmän princip gäller i fråga om organisationsändringar och ny processuell lagstiftning, att den nya organisationen och lagstiftningen, om annat inte föreskrives, skall tillämpas även i fråga om redan anhängiga mål eller mål, som eljest hänför sig till förfluten tid. Tidigare handläggning och andra åtgärder, som företagits enligt äldre ordning, bibehåller visserligen sin giltighet, men den fortsatta handläggningen skall ske inom ramen för den nya organisationen och enligt de nya reglerna.

Vid tillkomsten av 1956 års taxeringsförordning kunde man av olika skäl icke göra denna omedelbart tillämplig på äldre mål. I stället föreskrevs, att dessa mål i princip skulle handläggas enligt förut gällande bestämmelser. Genom särskilda undantagsregler gjordes dock åtskilliga av de nya reglerna tillämpliga på de äldre målen.

Vad de nu föreslagna reformerna angår, innebär dessa visserligen rent organisatoriskt en betydande förstärkning av taxeringskontrollen. De skatt- skyldiga beröres dock endast så att säga indirekt därav. Andra organisa— tionsändringar, i främsta rummet tillskapandet av de nya skatterätterna, innebär återigen omedelbara fördelar för de skattskyldiga. Ändringarna i bestämmelserna om förfarandet är också så gott som uteslutande fördel- aktiga från den enskildes synpunkt.

Under dessa förhållanden bör det inte möta några betänkligheter att låta den föreslagna nya taxeringsförordningen i sin helhet bli tillämplig även på de äldre målen. Länsskatterätterna övertar då de mål, som prövningsnämn- derna eller länsstyrelserna inte hunnit avgöra före den 1 januari 1971, däri inbegripet eventuella mål från 1970 års allmänna fastighetstaxering (besvär i särskild ordning); skatteverken övertar taxeringsintendenternas uppgifter i målen etc. Det kan förtjäna påpekas, att skatteverken vid be- svär rörande 1970 års taxering skall före besvärstidens utgång precisera sin talan i fråga om belopp och grunder, med mindre skatterätten medgi- vit uppskov härmed enligt de föreslagna nya reglerna. På samma sätt skall framställningar om eftertaxering som göres efter årsskiftet 1970/71 vara inkomna och preciserade till belopp och grunder senast två månader före eftertaxeringsfristens utgång.

I enlighet med det anförda har särskilda övergångsbestämmelser icke före— slagits beträffande taxeringar, som verkställts eller bort verkställas i första instans år 1970 eller tidigare år.

Förordningen om allmän varuskatt

De föreslagna ändringarna innebär i huvudsak, att de uppgifter med den allmänna varuskatten, som hittills åvilat taxeringsintendent respektive länsstyrelsen, i fortsättningen skall ankomma på skatteverket. Vissa dö- mande funktioner har överflyttats från länsstyrelse till skatterätt. Hän- visningarna till taxeringsförordningen har bringats i överensstämmelse med den föreslagna nya förordningen. Även andra lag— eller organisations- ändringar har beaktats.

Sekretessbestämmelserna i denna paragraf har överarbetats i anslutning till motsvarande stadganden i 49 5 av den föreslagna taxeringsförordningen.

71 och 74 55

Föreskrifterna om riksskattenämnden och riksskattestyrelsen har utfor- mats i nära anslutning till 16 och 17 55 i den nya taxeringsförordningen.

79 5

Denna paragraf motsvarar 79 och 80 åå i gällande lydelse utom i vad an- går mål om vite. Beträffande sistnämnda mål har i förslaget den nya taxe- ringsförordningens motsvarande bestämmelser genom hänvisning i 78 & gjorts i allo tillämpliga.

Nuvarande 79 5 innehåller bestämmelser om rätt att anföra besvär hos länsstyrelsen över vissa av taxeringsintendent meddelade beslut. Länssty- relsen är här sista instans. Förslaget innebär i denna del, att besluten fram- deles skall meddelas av skatteverket och att besvären skall anföras hos länsskatterätten.

l gällande 80 & stadgas — bortsett från vitesmålen — rätt att anföra be- svär hos kammarrätten och regeringsrätten över vissa av länsstyrelsen med- delade beslut i ansökningsärenden m. ni. (se 12 ä 2 mom., 16 och 17 55, 18 5 2 mom., 19 g 1 mom., 21 5 1 mom. samt 51 och 54_56 55). Dessa beslut skall enligt förslaget meddelas av skatteverket. Besvär över sådana beslut bör i fortsättningen få anföras hos skatterätten. Den hesvärsrätt, varom här är fråga, torde ha ringa betydelse och sällan utnyttjas. Den avser frågor, likartade med de uppbördsfrågor, i vilka länsstyrelsen för närvarande en- ligt 86 % uppbördsförordningen är andra och sista instans. Vi vill därför förorda, att skatterätten blir sista instans även i dessa mål.

Övergångsbestämmelserna

För övergången till de nya reglerna synes övergångsbestämmelserna till den föreslagna taxeringsförordningen kunna gälla i tillämpliga delar. Dock bör, om besvär enligt nuvarande 80 5 kunnat anföras hos kammarrätten eller regeringsrätten över ett före ikraftträdandet av länsstyrelse meddelat beslut, som icke avser vite, sådan talan få fullföljas även efter ikraftträdan— det. Bestämmelserna i 80 5 om besvär hos kammarrätten och regeringsrät- ten bör sålunda tillämpas även efter ikraftträdandet i vad angår nämnda beslut. I fråga om beslut angående vite hänvisas till 78 5. Därav framgår, att frågor om vites utdömande prövas av länsstyrelsen före ikraftträdandet och därefter — även om målet anhängiggjorts dessförinnan _ av skatterätten. Över länsstyrelsens respektive skatterättens utslag i vitesmål fullföljes ta- lan hos kammarrätten, vars utslag därefter kan överklagas hos regerings- rätten.

Uppbördsförordningen I denna förordning föreslås huvudsakligen följdändringar av samma slag som i förordningen om allmän varuskatt. Riksskattestyrelsen övertager hu- vuddelen av de uppgifter, som nu tillkommer centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden. Vissa »nämnduppgifter», i första hand uppgiften att meddela bindande förklaringar, har dock i förslaget lagts på riksskatte- nämnden.

62 5

Det synes ligga närmast till hands, att skatteverket i framtiden får befo- genhet att antaga förslag om ackord.

72 & Beträffande riksskattenämndens sammansättning vid handläggning av uppbördsfrågor föreslås samma regler skola gälla som när nämnden be- handlar frågor om inkomsttaxering.

735

Sekretessbestämmelserna har jämkats till överensstämmelse med vad som gäller enligt förslaget till taxeringsförordning.

785

Reglerna om kontroll av arbetsgivares bokföring har närmare anpassats till bestämmelserna i taxeringsförordningen om taxeringsrevision.

835

Även bestämmelserna om viten har anpassats till den nya taxeringsför- ordningen, vars stadganden i ämnet gjorts tillämpliga också på uppbörds- förordningens område.

85 och 86 55

I överensstämmelse med vad som tidigare förordats skall enligt dessa pa- ragrafer besvär över lokal skattemyndighets och skatteverkets beslut anfö- ras hos länsskatterätten. Detta innebär, att skatterätten övertager länsstyrel- sens uppgifter som besvärsinstans i fråga om lokal skattemyndighets be- slut och att nämnda domstol införes såsom ny andra instans i sådana till skatteverket överlämnade frågor, i vilka länsstyrelsen nu beslutar såsom första instans.

Genom 1954 års besvärstidslag blev en lång rad besvärstider av olika längd förenhetligade, så att besvärstiden, om inte särskilda skäl talar för annan tid, generellt skall vara tre veckor (för menighet fem veckor). Det synes lämpligt, att man nu inför den allmänt gällande besvärstiden även på upp—

hördsförordningens område dock utan någon särbestämmelse om menig- hetcr. Detta innebär en förkortning av nuvarande besvärstider. Med hänsyn till uppbördsförordningens systematik synes det lämpligt, att den nya be— svärstiden anges i förordningen.

Uppbördsprocessen blir enligt förslaget kontradiktorisk. Skatteverket kommer att uppträda som motpart till den enskilde, vare sig denne är ar— betsgivare eller personligen skattskyldig. En konsekvens härav blir även, att skatteverket utrustas med hesvärsrätt.

Bestämmelserna i nuvarande 86 & tredje stycket har utgått, då de avser ett ämne som regleras i förslaget till lag om skatterätt.

Övergångsbestämmelserna

Även i vad gäller uppbördförordningen synes man kunna tillämpa de över- gångsregler som föreslagits i den nya taxeringsförordningen. Den nyss för— ordade förkortningen av besvärstiderna nödvändiggör dock en särskild be- stämmelse om att den hittills gällande längre besvärstiden skall få åtnjutas, om det överklagade beslutet eller utslaget meddelats före ikraftträdandet. Vidare synes böra gälla, att skatteverket inte skall få begagna sin nytill— komna besvärsrätt i fråga om sådana beslut eller utslag.

Arvs- och gåvoskatt Beträffande förslaget till förordning om beskattningsmyndighet för gåvo- skatt får hänvisas till inledningen av detta kapitel.

Punktskattema De författningsfrågor, som aktualiseras av förslaget att inlemma kontroll- styrelsen i den nya riksskattestyrelsen, har behandlats i kap. X samt i in— ledningen till förevarande kapitel.

Folkbokföringsförordningen Av skäl som angivits i kapitlets inledning har vi inte utarbetat förslag till ändringar i gällande folkbokföringsförordning. Om denna alltjämt består, när de av oss föreslagna reformerna genomföres, torde ändringar erfordras i4, 8 och 40 55, 43 Q 1 mom., 44, 47 och 63 åå, 64 5 2 mom., 65 5, 66 5 1 och 3 mom., 67, 68, 69 och 72 55 samt 74 5 1 och 3 mom. Ändringarna har i stort sett samma karaktär som de i uppbördsförordningen föreslagna.

'J'tm %'w, fit _ij,.'.,|u__ "Lthij'U' __ "”% _E'_"' '_—;I'*

._1....,.l'_, ",,,” _, __L. _ _. _ _ väntat.” ! l,t|,_|,,,',,_"|" ”'.' ”.., _ lttt'itlo! man en. ut %*f rätth'51|||mr- »| tänäaamtl...t;"| . |.

matteman] :—-— »! inna ämm; |! |

' in_uu'.

'llc'äfuzw ,sbu || 1" "l.”. "|. . man :sattem alm,]?

" 7,1,” ||”|'J '.å' __ .l' . [EMM—älg tll—'It! SMU " _"_|;__1w1, _, _ _ .. #.Ma avstått?

Mem nmumåt

"_| lh! —.i"'f't'?€" "Pvr-f" .-",||.|":."71;|| .? ..-|— |"... ;.:.|'nt;.s'a|?| :||: ' ' ' "'t "" " .J'q'f '|'» I't. :'rltuftgw'töil

||: '.u.|_..| ..

"n!.f-H'vllrf'il'th -A.l.ll,.tlwr5u1f

- | .. " ,_*l ||'_

Qi:—*,”, man va.. prå't'. mfl., |£:,,__.t'-,'_):._f,'-.__._,T'_ __ | i"! ”' Jint||||| då”! ,,,?

Jfr—'. ..|r'=,=|'|m ** ml;— .. .,._t__,. .

Jli'j trLJhuJJHfuJJJJI ||I._|'. _jt: _1'l'ltugf? ||&,__.j,

""tl'Pd'T'. :" s,. ,.,|____

| .M' ,_|—. ut' .) || mtl-1.11. '. a.,-'. två, ,||.||=,||.7.|, € . ___.

| . .L... ,. _ ,. .Lq”, ._,_,,J.-. g.. ' ' ' | .

- L..—d'....”

|| Ltnmmf” _ __).. ,|_|,. '

. ..—|J,-,|1;_1

.....Iettm. " ' . Mi. ',f"'"_ I'l. "J - . .. . .-.._!1,1..|',.|||_r._", ”"| 1'>|,| ,,'| , ... "fo man r-t,_,.a*å.t..i-1"'ff

' *, JE— .'...' FJIETW'MTT'TF ||, |t—||||1||_; ,.p'w'rl'ttr _, _ , .,...,,, ., uns/nå,] |... . r|w|'—'.»| ..,_...._. ,. ,.. |._,||j.—rlsv'!|'ut!1.?

' "_1 _l|ir'_l%|_b Turk—är,! :(!

:. -,'..|",

-...,|_.__,,_,|r,... || | .|| '|- --.. .a||k||.v_w . ... » ..,.|1|'.. "»le .'|c '|(l|f||-£.1|'| -| __ |. ___un|_'_fé | . _... rani, A.J ' £|-| . | |1n1,€wnl,t_ri|.,mPM:l IHM. . .nu. ||... | ..._,| a_i.

'_9| Jluffkméd '.'—_" . .."... |. .L , , ' _. , ' "ååh." — ,

. _ ,, ,r ' . . .. ...å .. . :.- "...... ' '. '..1 ,| ._ '._i u!. Jiituéaåd. - --

;. ..). 53.532." ok. ' ...sf.- | 3:13 |u ..» ”54.4, ._

4. J_ ' ull—:i." . . ... .Tn, .. _. tl||ftiu=||3a|1u|hmm|||lf

Tjänster på landskontoren i länen den 1 juli 1966 enligt personalplanen

Tjänster Lönegrad Grupp I II III A Län B M 0 P Y E L S I Akademikerpersonal (cl. motsv. ) Landskamrerare Co 3 1 1 1 1 1 1 1 1 Förste länsassessorer Co 1 1 1 1 — »f— — _ — Förste taxeringsintendentcr Co 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Förste länsassessorer Bo 5 2 2 2 2 2 2 2 2 Hevisionsintendenter Bo 5 1 1 1 1 1 1 1 1 Taxeringsintendenter B0 5 3 3 3 2 1 1 1 1 Länsassessorer Ao 29, 27 o. 25 3 3 3 2 2 2 2 2 Länsrevisorer o. bitr. länsrevisorer Ao 29, 27 0. 25 9 9 10 5 3 4 3 3 Bitr. taxeringsintendenter Ao 27 o. 25 5 4 5 3 3 3 2 2 Byrådirektörer Ao 27 1 1 1 1 1 1 1 1 Kontorsföreståndare Ao 27 —— —— 1 —— —— — »— Förste länsnotarier o. länsnotarier Ao 24 el. i 8 6 7 3 3 3 2 4 . betgång Förste taxeringsinspektörer Ao 24 3 3 4 3 3 3 2 2 Förste taxeringsrevisorer o. taxe- Ao 24 el. i 5 7 8 4 4 4 4 3 ringsrev. bef. gång Summa akademikerpersonal (el. 43 42 48 28 25 26 22 23 motsv.) i länen II Landskanslistpersonal (el. molsv. ) Förste byråinspektörer Ao 23 1 1 1 1 1 1 1 1 Förste länsassistent Ao 23 —— —— 1 — — _ — — Förste taxeringsassistenter Ao 23 0. 21 6 9 12 6 5 4 5 4 Länsassistenter o. förste lands- Ao 21 o. 19 16 16 18 11 10 10 9 8 kanslister . Taxeringsassistenter Ao 19 12 18 22 12 6 9 . 9 8 Landskanslister (ej landskansl. Ao 17 el. i 17 25 28 19 17 16 13 15 i fögderi) bef.gåug Assistenter Ae 17 el. Ae 13 —— 3 3 3 3 3 3 3 Summa landskanslistpersonal (el. 52 72 85 52 42 43 40 39 motsv.) ilänen III Biträdespersonal Kontorsskrivare Ao 13 el. Ae 13 7 7 8 7 7 6 5 7 Kansliskrivare ' Ao 11 el. Ae 11 28 25 30 15 12 16 15 12 Bitr. arbetsledare Ae 11 — 1 1 1 1 1 1 1 Annan biträdespersonal (konto— A0 9, Ae 9 el. 86 82 90 49 36 37 37 36 rister, kontorsbiträden) högst Ae 9 Summa biträdespersonal i länen 121 115 129 '72 56 60 58 56 Totalsumma personal'i länen 216 229 262 152 123 129 120 118 * Datakontoren. —— ' Sjömansskattekontoret. — ” Vissa tjänster, totalt 16, avsedda för taxe-

ringssektionerna

Bilaga 1 Totalantal tjänster

III B III C 111 D IV V

W X AC BD F H R T D U Z C G K N I 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 24 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ __ _ _ _ _ 3 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 24 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 1 47 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 24 1 1 1 1 1 1 1 1 —— —— _ —— -— —— — —— 23 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 1 50 3 3 3 3 3 3 3 3 3 3 2 2 2 2 3 _ 87 2 2 2 3 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 _— 58 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 — — 1 — _— — ' 19 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ z 1 1 4 3 4 3 3 4 4 1 1 2 1 1 1 1 1 3 73 2 2 1 1 2 1 1 2 2 2 1 2 ' 2 2 2 1 49 3 3 3 3 3 3 3 3 3 3 3 3 3 3 3 1 85 22 23 21 23 22 21 22 23 19 19 17 17 18 17 18 8 567 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 24 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ z 1 4 6 3 6 5 3 5 4 3 3 2 '2 2 3 4 1 107 8 9 8 9 9 8 7 8 7 7 7 7 7 7 7 5 218 8 8 6 6 10 8 7 7 5 6 5 4 5 5 7 1 194 13 13 11 10 15 11 10 14 10 10 7 5 5 6 7 4 301 3 3 3 3 3 3 3 3 3 3 —— — 3 — —— — ' 54 37 40 32 35 43 34 33 37 29 30 22 19 23 22 26 12 899 6 6 5 7 5 5 5 6 5 6 5 5 5 5 5 4 139 14 14 13 12 12 10 10 11 8 9 9 8 9 8 10 6 316 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 . 1 1 1 1 _ 22 36 39 35 39 36 36 .36 34 32 30 25 21 20 24 26 7 929 57 60 54 59 54 52 ' 52 52 46 46 40 35. 35 . 38 42 17 1 406

116 123 107 117 119 107 107 112 94 95 79 71 76 77 86 37 2_ 872 '

Antalet till prövningsnämnderna inkomna mål och ärenden under åren 1959,

Län Grupp Inkomna mål och ärenden från skattskyldig eller kommun 1959 1962 1963 1964

B I 6212 7049 7485 7 173 M 5 389 5 400 4 948 4 653 0 7 330 8 079 7 247 7 099 P II 3 724 3 515 2 953 2 962 Y 3 632 3 704 3 388 2 981 E III A 3 188 3 104 2 610 2 432 L 2019 2218 2039 1 921 S 2 885 3120 2 880 2 565 W 2 573 2 209 2 101 2 001 X 2 905 3 246 2 612 2 354 AC III B 2 492 2 371 2 234 2 059 ED 3 428 4 081 3 852 3 055 F III C 2 134 2 184 2 159 2 725 H 2 305 2 394 2 378 2 221 R 2 089 2 363 2 027 1 759 T 2 226 2 353 2 236 2 077 D III D 2 305 2 769 2 510 2 156 U 2 260 2 014 1 995 2 034 Z 1 940 1 800 1 518 1 344 C IV 1 772 1 964 1 842 1 824 G 1 412 1 403 1 116 1 322 K 1 437 1564 1 485 1 182 N 1 586 2 023 1 535 1 478 I V 385 419 316 331

Summa för länen 67 628 71 346 65 466 61 708 A 12 142 12 814 12 184 12 096

Totalsumma 79 770 84 160 77 650 73 804

Bilaga 2 1962, 1963 och 1964 från taxeringsintendent Summa 1959 1962 1963 1964 1959 1962 1963 1964 2 110 2 593 3184 2 876 8 322 . 9 642 10 699 10 049 3 694 2 247 2 309 2 306 9 083 _7 647 7 257 6 959 2 464 3 297 4 029 4 330 9 794 11 376 11 276 11 429 1 482 1 969 2 136 1 940 5 206 5 484 5 089 4 902 1 534 2 171 1 486 1 937 5166 5 875 4 874 4 918 1 789 1 522 1 654 1 556 4 977 4 626 4 264 3 988 842 875 919 971 2 861 3 093 2 958 2 892 1 530 2 018 2 029 1 955 4 415 _ 5 138 4 909 4 520 892 1 062 1 461 1 292 3 465 3 271 3 562 3 293 1 290 1 748 2 030 1 913 4 195 4 994 4 642 4 267 1 069 1 246 1 216 1 099 3 561 3 617 3 450 3 158 910 1 944 1 848 1 684 4 338 6 025 5 700 4 739 1 024 949 1 192 577 3 158 3 133 3 351 3 302 1 109 1 183 1 266 816 3 414 3 577 3 644 3 037 619 1 800 1 662 1 394 2 708 4 163 3 689 3 153 2148 1 793 1 873 1 966 4 374 4 146 4 109 4 043 814 1 009 990 964 3 119 3 778 3 500 3 120 1 044 900 954 1 019 3 304 2 914 2 949 3 053 807 1 055 990 963 2 747 2 855 2 508 2 307 749 941 809 1 207 2 521 2 905 2 651 3 031 662 1 023 1 063 802 2 074 2 426 2 179 2 124 891 1 505 1 218 1 187 2 328 3 069 2 703 2 369 1 024 1 208 1 300 1 055 2 610 3 231 2 835 2 533 365 603 430 388 750 1 022 746 719 30 862 36 661 38 048 36 197 98 490 108 007 103 514 97 905 4 444 6 001 6 052 5 322 16 586 ' 18 815 18 236 17 418 35 306 42 662 44 100 41 519 115 076 126 822 121 750 115 323

Av prövningsnämndernalavgjorda mål under arbeisåren (1/7—30/6) 1958/5.9, avser allmän varuskatt

Län Grupp 1958/59 1962/63 [Ehmlans— Plenlmål S:a Enmans— Plenimål S:a mål i mål

B I 1 004 ! ? 6 952 7 956 2 338 7 813 10 151 M 559 7 870 8 429 201 7 354 7 555 0 2 238 " 7 077 9 315 1 417 9 733 11 150 P II 1 324 3 856 5 180 1 455 4 393 5 848 Y 1 324 3 819 5 143 961 4 374 5 335 E' III A 1 127 ' 3 324 4 451 907 3 921 4 828 L 722 2 004 2 726 361 2 930 3 291 S 1 527 1 982 3 509 2 039 2 879 4 918 W 968 2 523 3 491 715 2 651 3 366 X 794 2 881 3 675 1 953 2 958 4 911 AC III B 1 182 1 992 3 174 1 002 2 726 3 728 BD 403 3 487 3 890 388 5 772 6 160 F III C 1 68 2 260 3 328 963 2 413 3 376 H 4 22 2 356 2 978 486 2 985 3 471 R 449 2 394 2 843 1 606 2 378 3 984 T 617 ' 4 001 4 618 1 917 2 024 3 941 D III D 1 084 1 757 2 841 1 315 2 181 3 496 U 967 - 2 230 3 197 1 268 2 211 3 479 Z 260 2 525 2 785 675 2 143 2 818 C IV 879 ' 1 330 2 209 749 2 125 2 874 G 269 ' " 1 588 1 857 479 1 733 2 212 K 659 , 1 908 2 567 525 1 852 2 377 N 414 ' 1 934 2 348 456 2 699 3 155 I V 186 ” 526 712 223 576 799

Summa för länen» 20 646 ' 72 576 93 222 24 399 82 824 107 223 A ' 4 495 "' 9 812 14 307 5 040 11 962 17 002

Totalsumma ' 25 141 "- "82 388 107 529 29 439 94 786 124 225

Bilaga 3 a 1962/63, 1963/64 och 1964/65, oberäknal mål som uteslutande 1963/64 1964/65 :- .': . Enmans— Plenimål S:a Enmans- . s.Plenimål S:a

mål mål i- '

2 897 6 736 9 633 2 585 6 588 9 173

752 6 390 7 142 905 - 5 844 6 749 955 9378 10 333 910 ' . ' 8 713 9 623

1 524 3 654 4 908 796 3 906 4 702

679 3 642 4 321 481 3 879 4 360

676 3 300 3 976 701 3 141 3 842 330 2 512 2 842 755 — 1 761 2 516

1 914 2 479 4 393 1 483 » ' . 2 348 3 831

700 2 460 3 160 778 - 2 531 3 309' 1 529 2 575 4 104 1 390 - ' 2 476 3 866

710 2 464 3 174 436 - ;. 2 531 2 977 — 5 390 5 390 4 3 . 4 504 4 967.

1 025 2 150 3175 1 188 .! n' . 1 812 3 000.

368 2 916 3 284 163 » 2 890 3 053 1 310 2 170 3 480 1 211 : . 1 877 3 088 1 632 2 306 3 938 1 603 2 246 3 849.

1 232 2 150 3 382 1 156 ' 1 702 2 858 1 336 2 263 3 599 658 1 | 2 857 3 515

632 1 559 2 191 620 ' 1 659 2 279.

1336 1 215 2 551 1 399 ' 1 411 2 8101

477 1 755 2 232 488 ' '1 616 2 104 535 1 400 1 935 587 ' :, 1 571 2 158. 387 2 132 2 519 432 . _ 1 867 2 299

191 562 753 129 418 547

22 857 73 558 96415 21 327 a'». 70 148 91 475

4 804 9 295 14 099 . 5 886 10 216 16 102

27 661 82 853 110 51.4 27 213 , m 80 364 107 577

Bilaga 3 b

Av prövningsnämnderna avgjorda mål, avseende uteslutande allmän varuskatt, under arbetsåren (1/7—30/6') 1962/63, 1963/64 och 1964/65

Län Grupp 1962/63 1963/64 1964/65

En- Pleni- S:a En- Pleni- S:a En- Pleni- S:a mans- mål mans— mål mans— mål mål mål mål B 1 69 197 266 126 101 227 73 113 186 M 28 487 515 41 66 107 63 162 225 0 58 366 424 85 322 407 81 250 331 P II 39 80 119 103 90 193 56 85 141 Y 27 104 131 37 137 174 21 153 174 E Ill A 36 79 115 42 62 104 70 58 128 L 21 79 100 1 65 66 30 19 49 S 104 56 160 95 48 143 67 35 102 W 33 71 104 29 80 109 29 34 63 X 145 116 261 166 90 256 137 103 240 AC III B 45 44 89 50 74 124 46 71 117 BD 7 148 155 —- 52 52 14 46 60 F III C 89 82 171 131 122 253 146 138 284 H 35 80 115 72 65 137 7 61 68 R 152 62 214 98 71 169 67 55 122 T 81 25 106 74 27 101 44 23 67 D III D 31 29 60 39 8 47 29 22 51 U 59 78 137 78 42 120 31 64 95 Z 17 14 31 25 70 95 11 32 43 C IV 22 96 118 123 23 146 31 9 40 G 21 23 44 11 30 41 12 23 35 K 24 27 51 30 27 57 16 19 35 N 52 76 128 53 61 114 22 37 59 I V 34 8 42 14 9 23 23 127 150

Summa för länen 1 229 2 427 3 656 1 523 1 742 3 265 1 126 1 739 2 865 A 275 259 534 323 277 600 225 202 427 Totalsumma 1 504 2 686 4 190 1 846 2 019 3 865 1 351 1 941 3 292

Bilaga 4

Antalet till prövningsnämndskanslierna inkomna överrättsmål under åren 1959, 1962, 1963 och 1964

Län Grupp Kammarrättsmål Regeringsrättsmål Summa 1959 1962 1963 1964 1959 1962 1963 1964 1959 1962 1963 1964 B I 513 669 495 449 131 135 78 64 644 804 573 513 M 582 569 475 466 242 89 117 91 826 658 592 557 0 524 570 744 679 220 94 87 96 744 664 831 775 P II 382 329 322 249 186 85 48 46 568 414 370 295 Y 306 382 390 271 78 31 52 37 384 413 442 308 E III A 316 289 271 377 133 86 75 92 449 375 346 469 L 316 381 312 240 134 81 123 86 450 462 435 326 S 166 247 247 263 72 46 39 49 238 293 286 312 W 166 185 168 165 70 35 38 22 236 220 206 187 X 243 246 246 221 59 2 2 5 302 248 248 226 AC III B 198 196 229 209 44 31 20 33 242 227 249 242 BD 218 406 404 406 55 52 73 60 273 458 477 466 F Ill C 321 286 230 234 39 53 — 35 360 339 230 269 H 302 319 280 248 118 80 63 57 420 399 343 305 B 130 268 189 153 75 56 28 42 205 324 217 195 T 252 212 216 241 72 60 36 43 324 272 252 284 D III D 210 201 229 207 58 — — — 268 201 229 207 I 149 223 162 119 30 33 35 45 179 256 197 164 Z 124 110 129 125 41 — 12 8 165 110 141 133 C IV 124 150 149 137 63 —— 2 39 185 150 151 176 G 154 142 178 128 65 21 16 18 219 163 194 146 K 179 225 197 235 43 34 42 51 222 259 239 286 N 185 367 277 219 62 70 39 59 247 437 316 278 I V 32 34 29 20 24 8 6 1 56 42 35 21 Summa för länen 6 092 7 006 6 568 6 061 2 114 1 182 1 031 1 079 8 206 8 188 7 599 7 140 A 1 563 1 436 1 383 1 133 603 359 379 312 2 166 1 795 1 762 1 445 Totalsumma 7 655 8 442 7 951 7 194 2 717 1541 1410 1 391 10 372 9 983 9 361 8 585

Bilaga 5 Antalet på kameralsektionerna diarieförda vitesärenden Län Grupp 1959 1962 1963 1964

B I 29 30 24 31 M 27 133 101 24 0 96 143 175 90 P II 51 493 136 19 Y 75 77 74 74 E lII A 76 57 20 6 L 28 177 89 40 s 45 25 11 12 W 87 24 77 121 x 51 34 80 53 AC III B 25 10 5 4 BD 41 102 82 76 F III C 36 55 43 57 H 41 165 77 87 R 11 184 232 193 T 107 83 57 77 D III D 68 111 113 160 U 45 54 20 16 Z 42 54 55 57 C IV 31 13 17 28 G 42 30 75 74 K 50 205 157 144 N 32 119 58 39 I V 16 1 18 34

Summa för länen 1 152 2 379 1 796 1 516 A 18 45 255 517

Totalsumma 1 170 2 424 2 051 2 033

»».I'JIÄQA-F! Illunga , 41501 » 4:11.» . ": ; LW” iw; ,, ww

, 4—

J..-l.:vivm : , ' :"!

.L'J'll :*.zn 71139— mL-E w , , '_1 "i:

Bilaga 6 a Antalet samt resultatet av under år 1961 utförda taxeringsrevisioner m. m.1

Län Defensiva och offensiva taxeringsrevisioner (exkl. Tax.- Sum- Årsarbetskrafter Belopp i tusen kronor= Län tax.rev. enbart för varuskatt) revi- ma sysselsatta med tax.— sioner taxe- revisioner”

enbart rings- Summa Fördelade Utförda av för revi— Läns— Lands- Taxe- Fördelade Samtliga Utred- defensiva på defen— varu- sioner och kans- rings— på defen— varu- ningar och sina reSp. Läns- Lands- Taxe- Komm. skatt tax.- lister ass. sioa resp. skattere- utan offensiva offensiva och kans- rings— tax.— rev. offensiva visioner' taxerings— tax.- lister ass. rev. tax.rev. revision-" rev.

173 133 38 — _7 _4 1 1 137 59 38 19 —— 47 279 31! != 113 1350 68 68 — — —— 4 __ _14 188

137 101 _— _ 36 14 219 35 '= 1 240 129 77 — 29 23 499 99 73 — 10 16 1 022 59 1.9 11 28 1 , 1 5 145 _

135 41 12 9 73 24 218 212 13 11 = 1 398 102

84 64 12 8 — 547

45__ F$ 71 55 6 10 — 14 169 4” 1 112 1447 4

: _ _ w — ååå 284 249 -— "5 _ , 1175 83 69 — 14 — 29 396 418-= _ ll '3 532 18 7 —— 11 — 104 ,, 101 43 23 — 20 — 2 113 89 40 —— 49 _ , _, _ ,. eos __ _ , 60 21 —— 39 — '=' 2": 462 1255 K 342 226 89 27 — 1552 L 401 59 29 15 15 _ 1 = T'- 633 256 199 7 24 16 ._. 1418 206 09 6 9 122 - 2382 107 87 — 16' 4 374 301 224 _ 53 24 - n 943

Kan ej lämnas 093 Kan ej lämnas 0

232 809 712

(NN

205 615 _

228 18 246 3,32- — 1 194 155

233

monumoz SECOND-10!

387 990 53

h-q H

61 140 4 K 149

541 120 L M 462 1 087 244 M N 408 427 —-

Z

O 593

157

144 132 174 163 173 150

99 71 216 141 120 98 86 81

—— 318 4 — —— Kan ej lämnas P

23 —— _ I 012 — 212 4 —— 1-4. 1190 1 675 — R

22 _ 9 375 412 i ! ____ 1 åå; 390 äågesej & _ 2 163 392 1.32 ("5 51016 266 — T 15 10 10 281 2162 _ 1.2 1 3.13; 1 219 544 53 —— _ 825

._1_ _| 50 _ 51 406 412 _, 2 532

4.39 21 289 3[ _ 344 13 — 1n __ 494 971 _ 49 _ 11 281 212 1” 740 757 "881 AC

64 — _ 925 34 217 12— _ 23; 208 3511 _ BD

318 272

l--

| 00 N

366

161 181 138 90 59 86 85

0.402me

271 891 25 U

| ”NIINIllllll

W 130

246 32 210 156 145 86 159 126 109 84 127 114 143 94 161 97 82 24

4 039 2 581

?!

278. Kan ej lämnas 278 Kan ej lämnas Kan ej lämnas X

Y 355 3 825 1 071 Y Z 268 249 —— Z

AC 270

? _, l .., N ”a"”lllll

BD 243

Summa 6 620 313 6 933 19 138 4 707

159 15.9 _ —— —- . A 313 154 154 _ __ _ 313 Uppgift saknas 3889 331 — A

7 7 _ __ _ 4 259 . ,. _ , 10 10 __ _ _ 17 m — — 3 664 6 6 125 MKwa Total- 4 205 summa 6 950 2 745

MKPN 17

313 7 263

1 Uppgifterna lämnade av förste taxeringsintendenten i resp. län i enlighet med bestämmelserna i 57 5 2 mom. taxeringskungörelsen.

' Kommunala taxeringsrevisorer och andra bokföringssakkunniga ingår inte i angivna siffror.

” Framräknat — i normalfallet —— som skillnaden mellan till statlig inkomstskatt resp. till allmän varuskatt åsatt taxering enligt pröv- ningsnämndens beslut och deklarerat belopp.

' Häri ingar resultatet av samtliga under året utförda taxeringsrevisioner till allmän varuskatt, säväl revisioner som utförts i samband med revisioner för kontroll av inkomst- och förmögenhetsskatt som enbart varuskatterevisioner. 5 Antal årsarbetskrafter, som verkställt dessa utredningar, ingår inte i angivna siffror härför.

' Därav varuskatt: K = 148, AC = 798. ou

7. Andra bokföringssakkunniga. w

Bilagaöb Antalet! samt resultatet av under år 1962 utförda taxeringsrevisioner m. m.1

Län , Defensiva och Offensiva taxeringsrevisioner (exkl. Tax.- Sum- Arsarbetskrafter Belopp i tusen kronor8 Län ' tax.rev. enbart för varuskatt) revi- ma sysselsatta med tax.- ' sioner taxe- revisionera enbart rings- Summa Fördelade Utförda av för revi- Läns- Lands— Taxe- Fördelade Samtliga Utred- defensiva på defen— varu- sioner och kans- rings- på delen- varu- ningar och siva resp. Läns- Lands- Taxe- Komm. skatt tax.- lister ass. siva resp. skattere- utan offensiva offensiva och kans— rings- tax.- rev. offensiva visioner' taxerings- tax.- lister ass. rev. tax.rev. revision5 rev.

137 80 — 57 _ 11 237 Så 6— 3810)

31% — n 552 1 070 —- 226 880 ' 880

ut:

H 1" |_.

104 100 — — 4 68 47 — _ 21 352 272 123 lä : 5; 13 — 272 sig — 23? ägg 652 491 284 23151 111); 1131 åå & 13 297 3va 13? 11% 2 01733 ååå ;; få 8 : w 231 201 185 — 16 -— 261 _ ,2 ägg 254 187 37 —— 1 _L 12 864 31 28 28 313 31% ,. 112 597

30 1 26 17 3 6 —-— 97 8 _

m_u

1 72 48 220

C: Ill

2 838 ——

få.

258

monmOI

o :

285

I—l [ oo Q' v—1 0 v-4 v—i cl.—I *fn- vi? Q' CD N I N v—l

36 16 37 28 112 20 85 77 377 261 31 86 _— ) _a 108 71 26 11 _ 489 41? 3 3 f 996 196 112 — 62 22 J .:». &_ 1 100 438 221 — 12 205 4 638 91? 41 = 51 = 3 234

81 59 -— 19 3 J __ J, 224 385 243 _ 117 25 1 467 41? 11? 1 031 397 292 8 97 _— a 2 660

__ ._i 277 239 _ 19 719 19 693 1412 If 4 2962

170 1 876 1 620

149 152 232. —- 173.- 467 '1 996

MQ

485 1 296 ' 164

634 939 126

M..]EZ

466

&..JEZO

o.

674 11 748 ' 413

143 116 190 102 214 161 116 82 262 164 52 45 91 79 208 140 213 202 64 42 88 84 27 24 173 125 118 40 251 187 247 182 155 123 . 230 101 7 392 35. ja_ 255 141 81 11 49 _ , 189 105 4 335 21) E' ' 193 122 8 61 72 94 58 3 33 _—

4 07!) 2 988 139 890 62 3 604 2 179 132 789 504 168 159 —— 9 _— 232 222 —— 10 __ 22 422 1215" __

MKPN 11 11 11 _ _ _ _ 11 Ta,— _ __ Total- 8 094 4 247 3 147 139 899 .62 summa 3 847 2 412 132 799 504

9 N cl

333 18 351 Så

:a

330 53 "_ —— 330 349 —— 259 314 6 __ 76 390 5” i. 1,9

299 6 305 3,5 15 1

matval-'D

277 11 288 agg __ fä

rv 115 4 ** 9 124 1_8 _x. % X

291 4 295 343 Tz 23.

>"

498 12 510 5TT 1 31.

Z 385

!

O'.) "1 ”*llllmållll'ålwwll

AC 330

|!) 1 O oo

BD 287 5 292 3.45.

Sununa 7683 305 7988 10355 1455 4914

ol

A 400

nu

327 8421 116—;)., 1411! 50,3.

452 906 763 1 269 1 062 2 494 551 658 864 495 351 144 964 776 868 2 373 156 429 551 1 183 934 357

17 904 28 632

1361 2 929 4 233 19 265 35 794

1 362 5 715 3 226 1 101 848 620 1 152 660 575 1 326 3 015

48 656

4 475 2 769

55 900

34

kan ej anges

115 96 321 16 473

' 234 5 458

15 093 20 551

AC

BD

MKPN

' Uppgifterna: lämnade av förste taxeringsintendenten i resp. län i enlighet med bestämmelserna

' Kommunala taxeringsrevisorer och andra bokföringssakkunniga ingår inte ! angivna siffror.

i 57 5 2 mom. taxeringskungörelsen.

' Framräknat — i normalfallet — som skillnaden mellan till statlig inkomstskatt resp. till allmän varuskatt åsatt taxering enligt pröv-

ningsnämndens beslut och deklarerat belopp.

' Häri ingår resultatet av samtliga under året utförda taxeringsrevisioner till allmän varuskatt, såväl revisioner som utförts 1

med revisioner för kontroll av inkomst- och förmögenhetsskatt som enbart Varuskatterevisioner. * Antal årsarbetskrafter, som verkställt dessa utredningar, ingår inte i angivna siffror härför. ' Därav varuskatt: B = 96, K = 796, L = 22, O = 15, AC = 151.

' Andra bokföringssakkunniga.

samband

Antalet samt resultatet av under år 1963 utfärda taxeringsrevisioner m. m.1

Defensiva och offensiva taxeringsrevisioner (exkl. tax.rev. enbart för varuskatt)

Län

Summa defensiva och offensiva

Fördelade på delen— siva resp. offensiva

Utförda av

Läns- Lands- och kans— tax.- lister rev. Taxe— rings- ass.

Komm. tax.- rev.

Tax.- revi- sioner enb art för varu- skatt Sum- ma taxe- rings- revi- sioner

Årsarbetskraftcr sysselsatta med tax.- revisioner'

Belopp i tusen kronor!

Läns— och tax.- rev.

Lands—

kans— lister Taxe— rings- ass.

Fördelade på delen— siua resp. offensiva tax.rev.

Samtliga varu- skattere- visioner4

Utred- ningar utan taxerings- revisionn

montana: 54 .4 M

190 216 279

73 101 398 385 266 826

39 62 326

209 176

82 184 444 382

132 6 77 1 62 —— 24 — 84 — 28 —— 14 10

121 32 82 16 20 11

168 22 150 38 15 32 21 12 150 45 106 72 47 154 245 293

l l

"”5 i"?

Mkamlläm'ohilrow

68 60 17 10 194

196

16 32

22

390 270 848

] 385

28.9

1 425 1 653 390 I 273 12 756 219 1 160 2 140 3 960

”42 319

.925 .145

'31

'1151

' 689

598

88

CDU & kl

153 74

273 121 174 125 153 124 175 109 51 50 87 4.9 37 '— .,

205 127 5 297 31” i 111 123 — 11 7 ._ ., ._. 72 48 _ —— 24 24 23' 372

157 låg 73; 17 ; : 1 172 2.5, f.., f., (21; 1361 61002 w

283 112 47 121 —— _ . ., . _. _ 1 065 . ,- 415 132 92 10 24 _ 415 31, 2-1 __, 43, 370 2 115 181 Y 198 140 —' 57 7 1 _ 125 55 — 20 7 40 15 338 3 _ 11 f AC 290 ägg gå å äg j_" 10 306 3 $, 2,0, 5' ” 5 194 0 272 AC 221 138 20 57 76 _ _, ., 9 982 , kan ej 53 24 1 28 — 11 28” 31 = != ' 113 3 329 anges BD .? 992 I? 379 247 1 341 25 3 152 1 720 193 801 438 -

143 88 — 55 —- a 1 1 651 247 197 — 50 —- ”f 6 889

__ _- _— —— »— _ 8. __ __ " ' 4 |. ' . . ' . ' MKPN 8 8 8 _ __ _ 8 ,, 26 900 4411 8 824 MleÄ Total- 7 542 4 135 2 467 247 1 396 25 summa 3 407 1 925 193 851 438

ha [* N

64 —— .. . ,. _. ___ 774 .. .-,

116 29 1 427 3,__, ,, 41, 1039 1331 274 P 49 — 74.3 29 — ' -

06 =

P' 426 2 008 — R

£!

327

=O '— o': H .

llll

1 216 '168 S

rl)

226

292 6 103 422 T

& N ee _. Han » | 1 74 N N [* lf.)

213 2 840 56 U

L”)

t—Dgwa

323 398 —-— Z

[x 00 [x H

BD 274 Summa 7 144 83 019 6 521 A 390 3 479 — A 291 7 833 10345 194, 65%.- 90 912 15 34.3

' Uppgifterna lämnade av förste taxeringsintendenten i resp. län i enlighet med bestämmelserna i 57 5 2 mom. taxeringskungörelsen.

' Kommunala taxeringsrevisorer och andra bokföringssakkunniga ingår inte i angivna siffror.

” Framräknat — i normalfallet — som skillnaden mellan till statlig inkomstskatt resp. till allmän varuskatt åsatt taxering enligt pröv- ningsnämndens beslut och deklarerat belopp.

' Häri ingar resultatet av samtliga under året utförda taxeringsrevisioner till allmän varuskatt, såväl revisioner som utförts i samband med revisioner för kontroll av inkomst— och förmögenhetskatt Som enbart varuskatterevisioner. ' Antal årsarbetskrafter, som verkställt dessa utredningar, ingår inte i angivna siffror härför.

' Därav varuskatt: B = 30, E = 84, G = 56, I = 4, K = 436, L = 75, S = 7, W = 510 och AC = 57.

7 Andra bokföringssakkunniga.

Bilaga 6 d Antalet samt resultatet av under år 1964 utförda taxeringsrevisioner m. m.1

Län Defensiva och offensiva taxeringsrevisioner Tax.- Sum- Årsarbetskrafter Belopp i tusen kronor3 Län (exkl. tax.rev. enbart för varuskatt) revi- ma sysselsatta med tax.- sioner taxe— revisioner "

enbart rings- Summa Fördelade Utförda av för revi- Läns- Lands- Taxe- Fördelade Samtliga Utred— defensiva pa defen- varu- sioner och kans- rings- på defen- varu- ningar och sina resp. Läns- Lands- Taxe- Komm. skatt tax.- lister ass. siva resp. skattere- utan offensiva offensiva och kans- rings- tax.- rev. offensiva visioner* taxerings- tax.- lister ass. rev. tax.rev. revision5 rev.

155 84 49 30 41 24 154 93 103 47 45 18 57 35 270 94 143 64 33 14

184 158 26 26 314 165

|| 03 NO ”'$—

3. . 1533 " 9 213 444;— 1142. 149 1467

. 355 13 208 11.3. _ 1,4, 466 738 _— c , 674 21 1 541 . 370 10 337 318—; 142 2192 3

B 204 6 167 1 259 B

13 19 45 14 15 78 66

C 195

V

| |

148 8 156 1 271 190 D

D

VNQQNN

327 804 41 3 E

U')

2293 L 979 12 1714 21 231 3,8. __ 1,9, ig; 2008 53 G 11 332 35, 1,1... 2,1, lggå 1259 _ H

32 ,— 34 15 15 _ 1 44 14,- 14, T*, 170 211 ' 31 I

65 35 30 — 9 154 11% _. 2:17 373 489 0974 K 4

0.1 få.

27 203 4114,— 24, 10129 _ F

F exv-490999] NH

210 26

94

o 'I

351

|—

43

| | oo Iläämwl q- N h om

80 35 —— 45 —— 1 425 264 90 31 143 -— , 3 1439 69 30 9 30 = 5 338 ÅT? 74- T'? 576 I 121 168 77 30 60 1 _ -10 562 382 101 27 52 18 748 10” 312 13740

79 50 7 19 3 , , _._,_ , 0 215 . _ , 206 152 1 35 17 3 288 412 12 != 1029 1674 6'0 IN 461 295 11 155 '— _12 a 2 817

12 __ "_ 271 208 4 59 _ 2 734 9 .. 6” 4383 6821 7 0

L 333 2 954 — 1. M 730 4 011 '1 070 M

N 285 0 732

, _ 140 78 11 50 1 _ . ,. _; , 2 851 P 335 196 91 8 79 18 336 3?" H 514 1 148 . 157 92 6 59 =— 1 112 .

n 239 82 30 35 17 _ 2 241 2:.g 13..— 23... 3116 1 785 300 R 1622 76 24 62 _ 1 127 150 100 23 27 _ 2 178 76 37 7 32 = a 514 _ _

424 237 87 100 — 8 4”! *f 2 353 2 269 ”0 T 158 128 5 19 6 _ 918 83 41 — 3 39 .»; 1 102 118 109 8 1 — . 535 51 31 19 1 — 2 "1 =" *! ._,— 242 143 48 18 77 — 0 , 1 221 122 33 12 10 67 5 270 3 1 4115 1 538 274 94 46 134 _ .n 2 1 1 314 222 165 23 34 — 23 519 317 312 51": 1 389 122 86 —' 23 713 246 191 157 = 26 78 "" 11"! 1 133 323 _ Z 93 36 27 30 —— 3 521 . . -.

AC 231 138 44 47 47 _ 5 236 2 .- 7 3 905 3926 182 M. BD 381 296 96 62 138 —— 2 1 452 kan ej .3 Å. __ 85 44 24 17 _. 13 394 13 112 434 333 2352 anges BD

1 765 66 U 1 241 ' 1 341 W

G= 'D

v—1 932

1 517 202 X

5759 — Y

& G= vr ? N

5 318

3 782 2 010 408 1 325 39 21 508

” " _D. ' " summa 7362 3580 2094 434 708 344 215 7577 se,, 25 8713 44693 63109 7545

160 92 — 68 — 1 618

A 494 334 240 __ 94 _ 20 514 1315, _ 518.2— 12054 12701 _ A

_ __ _e_ _ __ _ MKPN 14 14 14 14 1 2 10 094 37 15 524 MKPN

23 126 66 851

Total- 7 870 3 942 2 102 408 1 393 3.9

summa 3928 2348 434 802 344 235 8105 10359 25 7311?

75 847 23 069

* Uppgifterna lämnade av förste taxeringsintendenten i resp. län i enlighet med bestämmelserna i 57 ä 2 mom. TK. [; ' Kommunala taxeringsrevisorer och andra bokföringssakkunniga ingår inte i angivna siffror. [3 Framräknat _— i normalfallet —— som skillnaden mellan till statlig inkomstskatt resp. till allmän varuskatt åsatt taxering enligt pröv- ningsnämndens beslut och deklarerat belopp.

** Häri ingår resultatet av samtliga under året utförda taxeringsrevisioner till allmän varuskatt, såväl revisioner som utförts i samband med revisioner för kontroll av inkomst- och förmögenhetsskatt som enbart varuskatterevisioner. * Antal årsarbetskrafter, som verkställt dessa utredningar, ingår inte i angivna siffror härför.

' Därav varuskatt: I = 5, K = 192, M = 1 009, P = 15, S = 20 och W = 576.

7 Andra bokföringssakkunniga.

Antalet till länsstyrelserna inkomna besvär över lokal skattemyndighets beslut i upp-

Län Grupp 1959 1962

Besvär rörande Besvär rörande

debiter., ansvarig- S:a debiter., ansvarig- S:a existens- het för besvär existens— het för besvär minimum, arbets— minimum, arbets— jämkning tagares jämkning tagares

och an- skatt och an- skatt stånd stånd B I 66 17 83 89 13 102 M 115 12 127 104 14 118 0 120 25 145 145 34 179 P II 36 6 42 32 8 40 Y 35 11 46 38 8 46 E III A 30 7 37 31 10 41 L 20 8 28 27 — 27 S 19 5 24 20 14 34 W 21 11 32 22 8 30 X 17 13 30 47 12 59 AC III B 74 11 85 31 4 35 BD 43 _— 43 55 24 79 F III C 36 13 49 22 8 30 H 15 1 16 31 2 33 R 22 3 25 21 5 26 T 34 7 41 24 6 30 D III D 34 8 42 34 16 50 U 25 16 41 40 12 52 Z 27 32 59 25 25 50 C IV 53 18 71 49 5 54 G 15 4 19 10 5 15 K 16 1 17 24 1 25 N 15 6 21 16 9 25 I V 2 —- 2 2 3 5

Summa för länen 890 235 1 125 939 246 1 185 A 305 51 356 280 51 331 Totalsumma 1 195 286 1 481 1 219 297 1 516

Bilaga 7 bördsmål under åren 1959, 1962, 1963 och 1964 1963 1964 Besvär rörande Besvär rörande debiter., ansvarig— S:a debitel'., ansvarig- S:a existens- het för besvär existens- het för besvär minimum, arbets- minimum, arbets- jämkning tagares jämkning tagares och an— skatt och an- skatt stånd stånd 61 29 90 89 10 99 54 8 62 68 7 75 125 25 150 132 16 148 25 11 36 35 10 45 42 9 51 26 7 33 39 6 45 34 5 39 19 2 21 24 2 26 27 10 37 21 4 25 23 2 25 21 6 27 48 8 56 34 9 43 36 10 46 24 10 34 65 20 85 55 22 77 26 5 31 25 9 34 25 2 27 9 3 12 21 4 25 21 5 26 23 10 33 19 10 29 33 13 46 34 17 51 43 8 51 21 14 35 27 10 37 33 9 42 40 6 46 56 8 64 19 6 25 9 3 12 20 4 24 11 6 17 25 7 32 15 2 17 4 —— 4 2 — 2 870 215 1 085 818 194 1 012 172 37 209 222 46 268 1 042 252 1 294 1 040 240 1 280

334

Antalet till länsstyrelserna inkomna besvär och underställningar i mantalsskrivnings— och kyrkobokföringsmål under åren 1959, 1962, 1963 och 1964

Län Grupp 1959 1962 1963 1964

B 1 616 456 373 432 M 213 172 171 174 0 236 152 144 145 P II 179 120 132 129 Y 171 145 166 144 E III A 110 83 58 65 L 84 70 55 75 S 209 137 141 141 W 160 141 89 88 X 195 121 128 131 AC III B 190 126 98 73 BD 164 297 126 95 F III C 100 44 89 48 H 96 91 68 73 R 79 57 63 50 T 120 81 74 52 D III D 98 63 50 46 U 117 87 88 78 Z 135 112 112 100 C IV 92 119 54 72 G 50 42 43 45 K 86 71 76 81 N 56 62 72 69 I V 25 18 5 11

Summa för länen 3 581 2 867 2 475 2 417 A 851 613 640 582

Totalsumma 4 432 3 480 3 115 2 999

'- ,'1 . . '” ». av...

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1967

. Nordiskt institut för samhällsplanering. . Nordiskt samarbete inom forskningens och den högre undervisningens område. 4.1nternordisk verkställighet med anledning av beslut rörande vårdnad om barn m. m.

n»—

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINCAR 1967

Systematisk förteckning (sittrorna Inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

J ustitiedepartementet

Allmänna arvsfonden. [2] Utsökningsriitt VI. [3] Ny domkretsindelning för underrätterna. [4]

Försvarsdepartementet Tjänstestäiining inom krigsmakten. Esselte. [15]

Socialdepartemeutet

Bgrrlistuglor. Barnavårdsmannaskap. Barnolycks- ai. [8

Kommunikationsdepartementet

Länsförvaltningsutredningen. 1. Den statliga läns- förvaltningen. I. [20]

Finansdepartementet

statlig publicering, [5] Finansiella iångtidsperspektiv. [6] statskontorets programbudgetutredning. 1. Pro- grambudgetering. Del I. [11] :. Programbudgete- ring. Del II — Studier och försök. [12] 3. Program- budgetering. Del 111 — En sammanfattning. [13]

Ecklesiastikdepartementet

Rikskonserter. [9] Linköpings högskola. Del I. [10] * Skolans arbetstider. [14] i 1958 års utredning kyrka—stat: VII. Folkbokfö- , ringen. [16]. VIII. De teologiska fakulteterna. [17] 1962 års ungdomsutredning. statens stöd till ung- domsverksamhet V. [19]

Jordbmksdepartementet Den framtida jordbrukspolitiken. ['i]

Inrikesdepartementet

Kommunal bostadsförmedling. [1] Invandringen. [18]