Sammanfattning

Till statsrådet och chefen för handelsdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 maj 1963 tillkallade dåvarande stats- rådet Ulla Lindström samma dag närings- frihetsombudsmannen, hovrättsrådet Åke Sundquist, tillika ordförande, dåvarande le- damoten av riksdagens andra kammare, di- rektör Erland Carbell, fru Ingrid Sträng och professor Ulf af Trolle att såsom sakkunniga verkställa utredning angående vissa princi- piella frågor rörande konsumentupplysning.

De sakkunniga har antagit benämningen 1963 års konsumentupplysningskommitté.

Till sekreterare åt kommittén förordnades den 17 juni 1963 numera byrådirektören vid näringsfrihetsombudsmannens kansli Nils Ringstedt.

Såsom experter åt kommittén förordnades den 19 november 1964 hovrättsfiskalen, nu- mera jur. lic. Ulf Bernitz, den 12 juli 1966 preceptom i statistik vid Stockholms uni— versitet, fil. dr Tore Dalenius, den 21 no- vember 1966 ledamoten av statens konsu- mentråd, förste forskningssekreteraren Ur- sula Wallberg och direktören vid Näringsli- vets Opinionsnämnd Sten Tengelin samt den 30 november 1967 hovrättsrådet Hans Berg- qvist. Av experterna har Dalenius främst sysslat med metod- och redovisningsfrågor och Bergqvist med de rättsliga avsnitten. Hovrättsfiskalen Olov Hertzman har på kommitténs uppdrag kartlagt och samman- ställt straff— och skadeståndsbestämmelser m. ni. av betydelse för konsumentupplys- ningsverksamheten.

Beträffande utredningens uppläggning och

genomförande m.m. må hänvisas till kap. 3: 2.

Efter slutfört uppdrag får kommittén här- med vördsamt överlämna sitt betänkande »Konsumentupplysning — principer och rikt- linjer».

Stockholm i november 1968.

Åke Sundquist

Erland Carbell Ulf af Trolle

Ingrid Sträng

Ulf Bernitz

Sten Tengelin

Hans Bergqvist Tore Dalenius

Ursula Wallberg

/ Nils Ringstedt

• Sida 8
•  Original

• Sida 9
•  Original

Statlig konsumentupplysning i Sverige

Historik, reformkrav, utredningar

Statlig konsumentupplysning kan sägas ha förekommit i vårt land sedan 1940, då byrån Aktiv hushållning inrättades inom infor- mationsstyrelsen i syfte att åstadkomma en effektivare hushållning med de knappa kon- sumtionsvaruresurserna under andra världs- kriget. År 1944 överflyttades Aktiv hushåll- ning till statens priskontrollnämnd. Samma år tillkom Hemmens forskningsinstilut (HFI) med Husmödrarnas samarbetskommitté och Hushållslärarinnornas samarbetsorganisa- tion som huvudmän. Dess verksamhet in- riktades främst på undersökningar av och upplysning om hemmets varor och arbets- redskap. Statligt bidrag utgick till HFI, vars huvudmannaskap 1953 breddades genom att en särskild fullmäktigeinstitution, bestående av representanter för löntagare-, kvinno-, näringslivs- m. fl. organisationer och insti- tutioner bildades. Institutets huvuduppgif- ter angavs i omarbetade stadgar vara att verka för en rationalisering av arbetsförhål- landena i enskilda hem och kollektiva hus- håll genom forskning och upplysning samt att verka för en inriktning av produktion och konsumtion på goda och ändamålsen- liga bruksvaror. Enligt beslut av 1954 års riksdag införlivades Aktiv hushållning den 1 juli samma år med HFI och samtidigt höjdes statsbidraget till institutet. Genom beslut av 1953 och 1955 års riksdagar gjor- des överskottsmedel i vissa clearingkassor tillgängliga för forskning samt försöks- och upplysningsverksamhet av betydelse för kon-

sumenterna. Ett fast riksstatsanslag härför ersatte så småningom dessa tillfälliga medel- anvisningar.

Såsom resultat av 1946 års utredning an- gående kvalitetsforskning och konsument- upplysning (SOU 1949: 18) inrättades år 1951 den halvstatliga varudeklarations- nämnden.

Lagen den 25 september 1953 om motver- kande i vissa. fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet trädde i kraft år 1954. Till grund för lagen låg nyetableringssakkunni- gas betänkande »Konkurrensbegränsning» (SOU 1951: 27 och 28). Näringsfrihetsrådet och näringsfrihetsombudsmannen tillkom.

År 1955 redovisade tre statliga utredning- ar resultatet av sitt arbete, som bl. a. be- handlat konsumentvaruforskning och kon- sumentupplysning. Varudistributionsutred- ningen föreslog i sitt betänkande »Pris och prestation i handeln» (SOU 1955: 16) ökade anslag till konsumentvaruforskning och kon- sumentupplysning. På grundval av 1954 års priskontrollutrednings betänkande »Konkur- rens och priser» (SOU 1955: 45) inrättades enligt beslut av 1956 års riksdag statens pris- och kartellnämnd, som bl a skulle handha konsumentupplysningen i prisfrågor. En av särskilt tillkallade utredningsmän avgiven »Promemoria angående konsumentvaru- forskning och konsumentupplysning med

• Sida 10
•  Original

vissa förslag rörande organisationen och finansieringen av den statliga eller stats- understödda verksamheten på området» slut- ligen ledde till att HFI omorganiserades till statens institut för konsumentfrågor och till att statens konsumentråd inrättades. Nämn- da tre organ började sin verksamhet den 1 januari 1957.

Under 1960—talet har ett livligt utred- ningsarbete pågått på pris-, konkurrens- och konsumentupplysningsområdet. 1960 års prisövervakningskommitté föreslog i betän- kandet »Effektivare prisövervakning» (SOU 1961: 3) utom annat också åtgärder för en intensifierad konsumentupplysning. Kom- mittén underströk behovet av ett intimt sam- arbete mellan pris- och kartellnämnden och konsumentinstitutet i syfte att beträffande konsumentvaror få fram ett gemensamt upp- lysningsmaterial, som belyste aspekterna pris — kvalitet — service, och ansåg att sam- arbete borde inledas även mellan nämnden och varudeklarationsnämnden. Kommitténs förslag medförde bl. a. betydande personal- förstärkningar vid pris— och kartellnämnden.

Genom tilläggsdirektiv i november 1962 fick 1960 års radioutredning i uppdrag att

utreda frågor rörande konsumentupplys- ning i televisionen. Radioutredningen till- satte med anledning härav en särskild ar— betsgrupp för konsumentupplysning, som i betänkandet »Konsumentupplysning i tele- visionen» (SOU 1964: 54) framförde sam- manfattningsvis följande huvudsynpunkter och förslag.

1. I begreppet konsumentupplysning in— gick information inte endast om varor utan även om tjänster, privata likaväl som offent- liga, bakgrundsinformation om näringslivets verksamhet och organisation samt informa- tion om konsumenternas situation i sam- hället. Televisionen var av särskild betydelse för konsumentupplysningen.

2. Sveriges Radio borde ta hänsyn till att det är de stora folkgrupperna som genom— gående är mest intresserade av konsument- programmen i TV och i första hand in- rikta sig på att producera program av gene-

3. Konsumentupplysningen kunde natur- ligen uppdelas i konsumentcentrerad och varucentrerad upplysning. Konsumentcent- rerad upplysning var i huvudsak inriktad på att göra individen, familjen eller hushållet i någon mening mera kvalificerad som kon- sument, medan varucentrerad upplysning innehöll information om konsumtionsvaror, ett begrepp som gavs en vid innebörd och omfattade även tjänster m. m. Dessutom förekom en typ av upplysning, som utöver objektiva fakta även innehöll subjektivt värderande inslag eller bestod av sådana.

4. Det gick inte att på principiell grund avgöra, i Vilken utsträckning varors namn skulle och borde nämnas. Väsentligt var att tittaren fick veta, när en redogörelse avsåg skillnader mellan enskilda varor (märkes- undersökning) och när den gällde en typ- undersökning.

5. Sveriges Radio borde kunna göra pro- gram med direkta köprekommendationer, varvid konsumenterna främst borde infor- meras om hur de skulle kunna eliminera dåliga varor och komma fram till bra köp.

6. Vidgad programverksamhet på konsu- mentområdet förutsatte en större forsknings- och undersökningsvolym inom de statliga konsumentorganen. Sveriges Radios konsu- mentsektion borde få möjlighet att själv utföra smärre undersökningar och för detta ändamål få ett anslag på 100000 kronor per budgetår.

8. Saklig och väldokumenterad konsu- mentupplysning förutsatte ett intimt sam- arbete mellan de programansvariga inom Sveriges Radio och forskningsorganen. Det var även viktigt att samordning skedde med det tryckta ordet.

9. Ett breddat programområde krävde ökad sändningstid och större personalstyrka. Producenterna borde rekryteras bland aka- demiker. En speciell sektion, underställd samhällsredaktionen, borde inrättas och få till uppgift att helt svara för konsumentpro- grammen. Remissinstanserna var i princip positiva till arbetsgruppens förslag även om vissa av dessa gav upphov till kritik och tveksamhet.

• Sida 11
•  Original

Betänkandet har ännu icke föranlett något departementsförslag.

I januari 1963 tillsattes inom handelsde- partementet en arbetsgrupp — konsument- upplysningsutredningen — med uppgift att utreda den framtida organisationen av upp- lysningsavdelningen vid konsumentinstitutet och i maj samma år tillkallades så 1963 års konsumentupplysningskommitté, vars betän- kande här publiceras, för utredning av prin- cipiella frågor rörande den statliga konsu- mentupplysningens innehåll, ansvar och räckvidd.

Vid 1963 års riksdag väcktes flera motio- ner på konsumentupplysningsområdet. I mo- tionerna ]: 26 av fru Hamrin—Thorell m. fl. samt II.-31 av fru Nettelbrandt och herr Jönsson i Ingemarsgården hemställdes om en översyn av den statliga konsumentvaru- forskningens och konsumentupplysningens organisation i syfte att såväl organisatoriskt och personellt som i fråga om andra re- surser uppnå en förstärkning, som svarade mot marknadsutvecklingens krav. — I motio- nerna I: 474 av herr Ferdinand Nilsson och II: 568 av herrar Börjesson i Falköping och Persson i Heden önskades en översyn av den inom olika institutioner bedrivna kon- sumentupplysningsverksamheten i syfte att åstadkomma en samordning inom en fri- stående upplysningsinstitution. — Slutligen föreslogs i motionerna I: 476 av herr Virgin Och [I: 567 av herr Bohman m. fl., att riks- dagen måtte hemställa om utredning under medverkan av bl. a. företrädare för nä- ringslivet rörande omfattningen av och for- merna för den framtida konsumentupplys- ningen och konsumentvaruforskningen. En sådan utredning måste enligt motionärerna klarlägga, hur det med tilltagande varuöver- flöd växande behovet av konsumentinfor- mativa åtgärder skulle tillgodoses, vilket an- svar för den framtida inriktningen av kon- sumentupplysningen som borde åvila stats- makterna och i vilken utsträckning sådan verksamhet skulle utövas av näringsidkarna själva, inom näringslivets institutioner eller inom ideella konsument- och folkbildnings-

organisationer eller andra likartade förmed- lingsorgan. En undersöknings- och upplys- ningsverksamhet borde bedrivas på sådant sätt, att största möjliga effekt kunde utvin- nas av de resurser som ställdes till upplys- ningens förfogande. Motionärerna berörde även sådana problem som vilka fabrikat av viss vara som skulle provas och göras till föremål för information samt egenskaps- urvalet. Särskild uppmärksamhet måste äg- nas de problem, som mötte den föreståen- de utbyggda konsumentupplysningen i radio och television. I samband härmed aktuali- serades den svårlösta frågan om det ekono- miska ansvaret för skador förorsakade av felaktiga eller missvisande informationer.

Statsutskottet hemställde i sitt utlåtande (1963: 10 p. 60) över motionerna, att dessa inte måtte föranleda någon riksdagens åt— gärd. Efter att ha erinrat om pågående ut- redningsverksamhet på konsumentupplys- ningsområdet framhöll utskottet, att före- dragande statsrådet Lindström vid behand- lingen av anslaget för nästkommande bud- getår till statens konsumentråd uttalat, att en utredning om principerna för pressens och televisionens konsumentupplysning vo- re önskvärd. Flera utskottsledamöter reser- verade sig till förmån för en utredning rö- rande konsumentvaruforskning och konsu- mentupplysning. Riksdagen avslog motio— nerna.

I sitt i januari 1964 avgivna betänkande »Effektivare konsumentupplysning» (SOU 1964: 4) föreslog konsumentupplysningsut- redningen sammanfattningsvis bl.a. följande.

1. För att bredda underlaget för den stat- liga konsumentupplysningen borde ett nära samarbete etableras mellan konsumentupp- lysningsorganen och utomstående hel- och halvstatliga forsknings- och provningsinsti- tutioner. Det borde prövas om inte den statliga konsumentupplysningen under vissa betingelser skulle kunna hämta konsument- nyttigt material från exempelvis kommunala företag eller det privata näringslivet.

2. Upplysningsmaterialet måste — för att nå en så stor del av konsumenterna som möjligt — spridas på många olika vägar och

• Sida 12
•  Original

i så många former, som motiverades av syf- tet med upplysningen.

3. Ett aktivare samarbete borde komma till stånd mellan konsumentinstitutet och pris- och kartellnämnden.

4. Som ersättning för »Råd och Rön» re- kommenderades en ny statlig periodisk tid- skrift på konsumentupplysningsområdet.

5. Ett aktivare samarbete förordades mel- lan upplysningsorganen samt press, radio och TV. För ändamålet föreslogs inrättan- det av en tjänst som pressombudsman vid konsumentinstitutet. Vidare borde en sär- skild studiesektion tillskapas för goda lö- pande kontakter med skolorna liksom med studie-, löntagare- och kvinnoorganisationer såsom vidareförmedlare av det konsument- upplysande materialet.

6. Vidare föreslogs en förbättring av bild- tjänsten, upprättandet av litteratur- och forskningsregster på konsumentområdet, särskild medelsanvisning för framställning av bildband och liknande åskådningsmate- rial, inrättande av regionala respektive 10- kala upplysningsställen i anknytning till hus- hållningssällskapens hemkonsulenter och folkbibliotekm samt särskilda upplysnings- centraler i de tre största städerna och i Umeå. Upplysningscentralen i Stockholm borde på sikt även inrymma ett bibliotek för konsumentlitteratur.

7. Utredningens förslag motiverade en väsentlig utbyggnad av konsumentinstitutet. Den allmänna breddningen av underlaget för informationsarbetet krävde att institutets upplysningsavdelning tillerkändes ett avse- värt mått av självständighet i det utåtriktade arbetet. Personella förstärkningar förorda- des. Den nya organisationen föreslogs träda i kraft den 1 juli 1964. Så gott som samtliga remissinstanser ställ- de sig i princip positiva till de förslag om effektivisering av den statliga konsument- upplysningen som utredningen framlagt. Med hänsyn till pågående utredningar på området framhölls dock i en del remissytt- randen, att den föreslagna organisationen snarare borde betraktas som ett provisorium än som en slutlig lösning. Flertalet remiss- organ fann det mycket angeläget att frågan

om den framtida statliga konsumentvaru- forskningens inriktning och omfattning samt formerna för verksamhetens bedrivande blev föremål för en särskild undersökning, som borde sättas igång så snart som möjligt.

I prop. 1964: 91 anslöt sig föredragande statsrådet Lindström i huvudsak till utred- ningens olika förslag samt framhöll att konsumentupplysningsutredningen fortsätt- ningsvis skulle granska också den statliga konsumentvaruforskningens arbetsvillkor och behov av förstärkning. — I mars 1964 erhöll konsumentupplysningsutredningen di- rektiv härför.

I anslutning till nämnda prop. 1964: 91 hemställdes i motioner vid 1964 års riksdag (I: 774 av fru Hamrin-Thorell m. fl. och 11: 947 av fröken Elmén m. fl.) att riks- dagen måtte medge, att de av konsument- upplysningsutredningen föreslagna upplys- ningscentralerna i Göteborg, Malmö och Umeå inrättades fr. o. rn. den 1 januari 1965, samt anhålla om förslag om ett från konsu- mentinstitutet fristående organ för ledning och samordning av den av staten bedrivna upplysningsverksamheten i konsumentfrågor och i samband härmed nytt förslag till stat- lig konsumenttidskrift.

Statsutskottet tillstyrkte i sitt utlåtande (1964: 117) - till vilket fogades flera reser- vationer — propositionen och avstyrkte mo- tionerna. Riksdagen beslöt i enlighet här- med.

En inom haudelsdepartementet i januari 1965 tillsatt utredning, arbetsgruppen för prisövervakningsfrågor, framhöll i en våren 1965 avlämnad promemoria (stencil H 1965: 2) med skärpa vikten av att konsu- mentupplysningen ytterligare utbyggdes och gavs en slagkraftig utformning. Flera kon- kreta förslag till utbyggd konsumentupplys- ning i prisfrågor framlades och behovet av samråd i fasta former mellan statens pris- och kartellnämnd och konsumentinstitutet underströks. Arbetsgruppens förslag föran- ledde bl. a. personalförstärkning vid pris- och kartellnämnden samt tillsättandet i april 1965 av riktprisutredningen för utredning

• Sida 13
•  Original

av riktprissystemet och andra former av prissamarbete samt verkningarna därav.

I oktober samma år tillkallades hemkon- sulentutredningen för att utreda hemkonsu- lentverksamheten. Utredningen pågår.

I motioner vid 1965 års riksdag (I: 453 av herr Dahlberg m. fl. samt II: 556 av fru Lewén-Eliasson och fru Skantz) hemställ- des att riksdagen i närmare angivna avseen- den måtte anhålla om vidgade direktiv för konsumentupplysningsutredningen. Statsut- skottet uttalade i sitt utlåtande (1965: 86) att enligt konsumentupplysningsutredningen de i motionerna berörda frågorna ändock skul- le prövas av utredningen, varför en utvidg- ning av direktiven inte ansågs behövlig. Ut— skottet hemställde att motionerna inte måtte föranleda någon åtgärd, vilket också blev riksdagens beslut.

I motioner vid 1966 års riksdag (I: 136 av fru Hamrin-Thorell och herr Hilding samt II: 182 av herr Nihlfors och fröken Elmén) yrkades att 1965 års hemkonsulentutred- ning genom tilläggsdirektiv måtte få i upp- drag att närmare utreda frågan om inrät- tandet av lokala konsumentgrupper. Vidare hemställdes om förslag till 1967 års riksdag orn väsentlig utbyggnad av forsknings- och undersökningsverksamheten vid statens in- stitut för konsumentfrågor samt om inrät- tande av konsumentupplysningscentraler i Göteborg, Malmö och Umeå. — Statsutskot- tet hemställde i sitt utlåtande (1966: 10) att motionerna icke måtte föranleda någon riks- dagens åtgärd. I reservationer till utlåtandet ansåg flera ledamöter att utskottet bort hem- ställa att de två sistnämnda yrkandena bi- fölls. — Riksdagen biföll utskottets hemstäl- lan.

I sitt år 1966 avgivna betänkande »Prissam- verkan och konkurrens» (SOU 1966: 48) fö- reslog riktprisutredningen i ett särskilt av- snitt om konsumentupplysning bl. a. att en befattning som konsumentombudsman (KO) skulle tillskapas med uppgift att genom ini- tiativ och förhandlingsverksamhet verka för ett på lämpligt sätt utbyggt konsumentskydd

mot vilseledande affärsmetoder, obilliga för- säljningsvillkor och ur säkerhetssynpunkt olämpliga varor och tjänster samt att tillse att normerna på konsumentskyddets om- råde efterlevdes. Konsumentupplysningen i prisfrågor borde fortlöpande utbyggas. En- ligt utredningens uppfattning skulle det vara värdefullt om priskontorens verksamhet, i den utsträckning som arbetet med uppgifts- insamling medgav, kunde mera systematiskt inriktas även på prisupplysning. En upplys- ningskampanj med cirkaprisbegreppet och ökad prismedvetenhet som centralt tema förordades. Utredningen föreslog vidare viss personalförstärkning hos bl. a. pris- och kar- tellnämnden.

Av remissvaren framgick att det väsent- ligen rådde enighet om behovet av ett ef— fektivt konsumentskydd. Förslaget om att inrätta en KO-befattning enligt utredning- ens riktlinjer möttes emellertid med bety- dande tveksamhet och endast några remiss- instanser ville nu tillstyrka dess genom- förande.

I konsumentupplysningsutredningens i de- cember 1966 avlämnade delbetänkande »Ef- fektivare konsumentforskning» (stencil H 1966: 3) avseende forsknings- och undersök- ningsverksamheten vid konsumentinstitutet diskuterades bl. a. fördelningen av under- sökningsresurser på olika varuområden och angavs olika vägar, på vilka det borde vara möjligt för konsumentinstitutet att med hjälp av föreslagna förstärkningar ta upp samar- bete med myndigheter och institutioner på konsumentområdet. Vidare föreslogs ett pla- nerings- och samordningssekretariat under konsumentinstitutets direktör samt omorga- nisation och personell förstärkning av un- dersökningsavdelningarna.

I flertalet remissyttranden framhölls vik- ten av att konsumentforskningen och kon- sumentupplysningen fick ökade resurser. Åt- skilliga remissinstanser kritiserade emeller- tid den hittillsvarande handläggningen av de härmed sammanhängande spörsmålen och i flera yttranden förordades, att en ny utredning tillsattes.

• Sida 14
•  Original

I prop. 1567: 75, som behandlade såväl riktprisutredningens som konsumentupplys- ningsutredningens förslag, framhölls bl. a., att frågan om en KO-befattning borde yt- terligare övervägas. Departementschefen för- ordade en fortsättning av de försök till brett upplagda upplysningskampanjer som påbör- jats och föreslog en utökning av pris- och kartellnämndens resurser för bl. a. prisun- dersökning cch prisupplysning. Kravet på samordning av utredningsarbetet på området för konsumentforskning och konsumentupp- lysning talade enligt departementschefen för att frågorna rörande konsumentupplys- ning gjordes till föremål för ny utredning i ett sammanhang. Utredningsarbetet borde i första hand gälla de grundläggande frågorna rörande konsumentupplysning samt forsk- nings-, provnings- och undersökningsarbetet på konsumentområdet. Vidare föreslogs viss omorganisation av konsumentinstitutets un- dersökningsavdelningar samt personalför- stärkning vid institutet.

Propositionen tog även upp ett av SAP- LO-gruppen i prisfrågor framfört förslag om att inrätta lokala konsumentkommittéer, vilka skulle utgöra förbindelseled mellan konsumenterna och de på konsumentområ- det verksamma myndigheterna. Departe- mentschefen fann för sin del sannolikt, att sådana kommittéer skulle kunna göra vär- defulla insatser som förmedlare av konsu- mentupplysning. Då det emellertid här var fråga om ett helt nytt uppslag och det ställ- de sig svårt att utan närmare erfarenheter avgöra, hur verksamheten borde organiseras och bedrivas. var det enligt departements- chefen lämpligt att börja med försöksverk- samhet på ett mindre antal platser. Det tor- de kunna förJtsättas, att initiativ till att för- söksvis bilda lokala konsumentkommittéer togs av bl.a. de stora löntagarorganisatio- nerna.1

Frågor, som aktualiserats i propositionen, föranledde flera riksdagsmotioner. Bl. a. yrkades i motionerna I : 212 av fru Hamrin- Thorell m. fl. samt II: 274 av herr Nihlfors och fru Fraenkel utredning och förslag till 1968 års riksdag om anordnande av konsu-

mentupplysningsverksamhet genom lokala konsumentgrupper eller konsumentkommit- téer. I motionerna I: 786 av fru Hamrin- Thorell och herr Stefanson samt II: 982 av herr From rn. fl. hemställdes bl. a. att riks- dagen måtte uttala sig för att pris- och kar- tellnämnden i sina prisundersökningar och upplysningskampanjer tog större hänsyn till konkurrensfaktorerna service och kvalitet så att sambandet mellan dessa faktorer och priset bättre belystes att den aviserade ut- redningen om konsumentvaruforskningen blev parlamentarisk och behandlade frågor även rörande inrättandet av en gemensam upplysningscentral och en planerings- och samordningsgrupp inom konsumentinstitutet samt rörande institutets lokalproblem och åtgärder syftande till aktualitet i konsument- upplysningen samt att riksdagen måtte fatta principbeslut om inrättande av konsument- upplysningscentraler i Göteborg, Malmö och Umeå.

Statsutskottet hemställde i sitt utlåtande (1967: 90) att motionerna I: 212 och II: 274 icke måtte föranleda någon riksdagens åt- gärd. De i motionerna I: 786 och II: 982 väckta spörsmålen kunde anses ingå i eller åtminstone stå i nära samband med ämnes- området för den tilltänkta utredningen. Ut- skottet ansåg sig därför inte böra ingå på någon närmare prövning av frågorna utan förutsatte att utredningen blev så allsidig som möjligt och att personvalet skedde med beaktande av kravet på så fullgod sakkun- skap som möjligt i olika hänseenden. Utskot- tet hemställde att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t gav till känna vad utskottet anfört. — Propositionen och utskottets hem- ställan bifölls av riksdagen.

Den 30 juni 1967 bemyndigades handels- ministern tillkalla sakkunniga för den förut- skickade utredningen rörande riktlinjer för den statliga konsumentupplysningen samt härmed sammanhängande forsknings-, prov- nings- och undersökningsverksamhet.

Enligt direktiven för utredningen — vilken antagit namnet »Konsumentutredningen» —

1 Sådan försöksverksamhet pågår sedan den 31 maj 1967 i sex städer.

• Sida 15
•  Original

bör den statliga och statsunderstödda kon- sumentupplysningen och konsumentforsk- ningen ses över i ett sammanhang. Syftet med översynen bör främst vara att klar- lägga möjligheterna att höja effektiviteten, att belysa verksamhetens roll i samhällseko- nomin samt behovet av insatser på detta område och att dra upp sådana riktlinjer för verksamheten att den på ett ändamåls- enligt sätt kan fylla sin uppgift i dagens samhälle. Riktlinjerna skall avse verksam- hetens målsättning och huvudsakliga inrikt- ning. Utredningen bör också pröva verk- samhetens organisation, arbetsformer, meto- der och medel och göra upp konkreta för- slag för verksamhetens fortsatta utveckling och utbyggnad på kort och lång sikt.

Bland frågor som utredningen enligt di- rektiven har att undersöka kan nämnas för- utsättningarna för ökad samverkan mellan konsumentupplysningens och konsument- forskningens organ, å ena, och företagen, å andra sidan; konsumentupplysning aVSeende den offentliga sektorns varor och tjänster; konsumentupplysningens prioritering och in- riktning på särskilda konsumentgrupper, va- ror och tjänster; förutsättningar och lämp- liga åtgärder för en mera direkt samordning av upplysningen om egenskaper och pris beträffande enskilda varor och tjänster; den statliga konsumentupplysnings- och konsu- mentforskningsverksamhetens organisation, däribland frågor avseende en enhetlig led- ning av verksamheten i dess helhet samt samordning, planering och samarbete mel- lan olika institutioner för ett effektivt re- sursutnyttjande; behovet av regionala och lokala organ för att i ökad utsträckning till- varata konsumenternas intressen samt valet av metoder och media för upplysningsar- betet.

De synpunkter, rekommendationer och förslag som kommit eller kommer fram som resultat av skilda tidigare utredningar - av olika skäl har utredningsarbetet på området blivit splittrat på olika händer och delav- snitt — hör av den nya utredningen beaktas, stämmas av inbördes och på ett logiskt sätt fogas in i helhetsbilden.

Den 20 september 1968 utvidgades kon-

sumentutredningens uppdrag till att även omfatta konsumentupplysning om person- bilar.

Den av socialdemokratiska arbetarepar- tiet och LO i april 1966 tillsatta arbetsgrup- pen i prisfrågor (Skoglundgruppen) framlade i februari 1968 sin slutrapport >>Om konsu- mentpolitik». Enligt rapporten utgör kon- sumentupplysning en väsentlig del av kon- sumentpolitiken med hänsyn till den totala resursfördelningen och resursanvändningen inom ekonomin. Konsumenterna bör ha en sådan informationsgrad att de kan få ut det mesta av sina resurser av tid och pengar. Vid den direkt till konsumenten riktade kon- sumentupplysningen och vid olika konsu- mentpolitiska ställningstaganden bör ett kon- sumentekonomiskt betraktelsesätt anläggas på konsumentens situation. Stödet till kon- sumenten måste ta sig uttryck i en av sam- hället driven konsumentpolitik, där samhäl- let representerar konsumentintresset i stor- driftsform. Mot bakgrund av stabiliserings- politiska åtgärder, en aktiv näringspolitik på andra områden och en konkurrenspolitik som bidrar till att näringslivets konkurrens- vilja förstärks kommer, sägs det, en med- veten konsumentpolitik att kunna spela en viktig roll för att förstärka konsumentens situation i ett samhälle i allt snabbare om- vandling. Det gäller att medvetet konstruera ett samhälle som är sådant som konsumen- terna vill ha det. Enligt rapporten är en långsiktig planeringspolitik nödvändig och därför behövs:

»aktiva och engagerade konsumenter en fast samhällelig konsumentpolitik ökade resurser för konsumentpolitiken, pris- och konkurrensövervakningen och konsument- upplysningen

en samordning av centrala pris- och kon- sumentorgan och myndigheter till en effektiv organisatorisk ram för konsumentpolitiken

regionala och lokala konsumentorgan grundläggande konsumentinformation i grundskolan om behovsanalys, ekonomisk pla- nering etc.

varudeklarationsnänmden inordnas i den sam- hälleliga ramen för konsumentupplysningen

plikt för företagen att motivera, varför ej framställda VDN-normer tillämpas

prövning av frågan om kvalitetsgrupperingar efter köparkategorier

• Sida 16
•  Original

kraftig satsning på konsumentinriktad verk- samhet på produktionssidan, prototypprovning- ar etc.

ökad konsumentupplysning i massmedia en samhällsplanering som tar hänsyn också till långsiktiga konsumentkrav

lagstiftning beträffande viss typ av konsu- mentinformation

en översyn av konkurrenslagstiftningen, spe- ciellt prövning av frågan om omvänd bevisbör- da vid fall av samhällsskadlig konkurrensbe- gränsning och vitesförelägganden också vid andra fall än leveransvägran en ny varudistributionsutredning.»

I motioner vid 1968 års riksdag (I: 250 av herrar Palm och Arne Pettersson samt II: 458 av fru Lewén-Eliasson m. fl.) hem- ställdes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle begära att konsumentutred- ningen fick i uppdrag att lämna förslag till ett administrativt och organisatoriskt system

för konsumentpolitiken som hade i motio- nerna angiven inriktning. I motionerna I: 611 av fru Hamrin-Thorell m.fl. och II: 777 av herr Nihlfors rn. fl. framhölls, att den statliga konsumentupplysningens resur- ser behövde ökas snabbt och kraftigt. I av- vaktan på resultatet av den pågående kon- sumentutredningen ansåg sig motionärerna inte ha anledning att för budgetåret 1968/69 föreslå några genomgripande förändringar av konsumentupplysningsorganens arbets- former. Däremot ansåg de att konsument- upplysningen för detta budgetår borde ges större ekonomiska resurser än departements- chefen föreslagit. I avvaktan på konsument- utredningens resultat borde de existerande organen förstärkas så att de på ett bättre sätt kunde fylla de berättigade krav som ställdes på dem. Av särskild betydelse var det att

Tablå över utredningar rörande bl. a. konsumentupplysningsfrågor1

Tillsatt år Utredningens namn Betänkande

1946

1946. Nyetableringssakkunniga

1953 1954 1955

Varudistributionsutredningen 1954 års priskontrollutredning

utredningsmän

1960 års prisövervakningskommitté Arbetsgruppen för konsumentupplys- ning inom 1960 års radioutredning

Konsumentupplysningsutredningen

1963 mitte'

1965 frågor 1965 Riktprisutredningen

1965 1967 1967

Hemkonsulentutredningen Informationsutredningen Konsumentutredningen 1946 års utredning angående kvalitets- forskning och konsumentupplysning

Inom handelsdepartementet tillkallade

1963 års konsumentupplysningskom-

Arbetsgruppen för prisövervaknings-

Kvalitetsforskning och konsumentupplys- ning (SOU 1949: 18)

Konkurrensbegränsning (SOU 1951: 27 och 28) Pris och prestation i handeln (SOU 1955: 16)

Konkurrens och priser (SOU 1955: 45) Promemoria angående konsumentvaru- forskning och konsumentupplysning med vissa förslag rörande organisationen och finansieringen av den statliga eller statsun- derstödda verksamheten på området (H 1955 stencil)

Effektivare prisövervakning (SOU 1961: 3)

Konsumentupplysning i televisionen (SOU 1964: 54) Effektivare konsumentupplysning (SOU 1964: 4) Effektivare konsumentforskning (H 1966: 3 stencil)

Konsumentupplysning — principer och riktlinjer (SOU 1968: 58) PM av arbetsgruppen för prisövervaknings- frågor (H 1965: 2 stencil) Prissamverkan och konkurrens (SOU 1966: 48)

1 Speciella utredningar om exempelvis konsumentupplysning beträffande bilar, sällskapsresor, försäkring m. ni. har här ej medtagits.

• Sida 17
•  Original

konsumentvaruforskningen byggdes ut. För att konsumentupplysningen skulle få full genomslagskraft borde inom alla områden upplysning om forskningsresultaten i största möjliga utsträckning kanaliseras via en ge- mensam upplysningscentral. Motionärerna hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära utredning och förslag om inrättande av konsumentupplys- ningscentraler i Göteborg, Malmö och Umeå fr. o. m. budgetåret 1969/70 samt att sta- tens pris- och kartellnämnd, statens institut för konsumentfrågor och varudeklarations- nämnden beviljades förhöjda förslagsanslag. — Statsutskottet hemställde i sitt utlåtande (1968: 10), att riksdagen måtte avslå motio- nerna. Riksdagen biföll utskottets hemstäl- lan.

• Sida 18
•  Original

Undersöknings- och upplysningsorgan1

Statens konsumentråd har enligt sin instruk- tion (SFS 1965: 657) att följa konsument- forskningen och konsumentupplysningen i fråga om varor och tjänster av betydelse för hushållens och den enskilde konsumentens ekonomi, att stödja och vid behov organi- sera frivilligt samarbete på konsumentom- rådena mellan forskningsintressenter, såsom industriföretag och enskilda organisationer, institutioner och myndigheter samt att stödja initiativ till forskning och upplysning eller andra åtgärder till nytta för konsumenterna och vid behov självt ta initiativ till främ- jande av sådan verksamhet. Vidare åligger det rådet bl. a. att fördela statsmedel för forskning cch konsumentupplysning samt fastställa vilkor för utbetalningen av så- dana medel, att övervaka att medel som rådet fördehr kommer till avsedd använd- ning, att samarbeta med konsumentorgani- sationer, näringslivsorganisationer samt ve- tenskapliga institutioner och sammanslut- ningar på de områden som berörs av rådets verksamhet samt att uppdra de allmänna riktlinjer för den konsumentupplysning som rådet önskar främja med anslag och råd- givning.

Styrelsen för konsumentrådet består utav femton av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter. Sju ledamöter utses bland personer, som kan anses företräda allmänna konsument- och löntagarintressen, och minst tre bland per- soner, som kan anses företräda företagar- intressen, nedan de övriga utses bland ve-

tenskapliga och andra experter. Inom sty- relsen finns ett arbetsutskott, bestående av styrelsens ordförande och vice ordförande samt högst fyra andra ledamöter som Kungl. Maj:t utser. Ett kansli, som förestås av en sekreterare, svarar för det administrativa ar- betet, föredragningen inför rådet, kontakt- verksamheten utåt m. m. samt för de utred- ningar som görs i rådets egen regi.

En analys av bidragsverksamheten under tre budgetår visar att 70 % av de utdelade medlen avsatts till forsknings- och under- sökningsverksamhet, 20 % till upplysnings- verksamhet och 10 % till diverse andra än- damål.2 Anslagsansökningar tillkommer i al- mänhet på vederbörande sökandes eget ini- tiativ. Det förekommer dock att även kon- sumentrådet tar initiativ, antingen genom att inspirera institutioner eller enskilda att söka anslag eller genom att självt genomföra ut- redningar med anlitande av till rådet direkt knutna experter. I samband med anslagsgiv- ningen har rådet att främja samordningen av olika projekt eller samarbete mellan in- tressenter om samma projekt. Särskilt vik- tigt är detta i sådana fall då ett undersök- nings- eller upplysningsobjekt ligger på grän- sen mellan olika institutioners verksamhets- områden.

Genom Nordiska kommittén för konsu-

1 Redogörelsen omfattar organ, som enligt kommitténs mening är av särskild betydelse i förevarande sammanhang. ? Se »Effektivare konsumentforskning»

(H 1966: 3), Bilaga 2.

• Sida 19
•  Original

mentfrågor samarbetar konsumentrådet med motsvarande organ inom de nordiska län- derna och genom The International Organi- zation of Consumers Unions (IOUC) med olika organ från stora delar av världen. Det nordiska samarbetet har bl.a. resulterat i framställningar till statsmakterna i frågor rörande lagstiftning av betydelse för konsu- menterna.

Statens institut för konsumentfrågor skall enligt sin instruktion (SFS 1965: 656 och 1967:180) verka för att arbetsförhållande- na i enskilda hem och kollektiva hushåll ra- tionaliseras samt för att produktion och konsumtion inriktas på goda och ändamåls- enliga konsumentvaror. Det åligger institu- tet särskilt att bedriva forskning och upp— lysning rörande de tekniska, ekonomiska, hy- gieniska och andra problem som är förbund- na med hemmen och hushållen som konsum- tionscentra och arbetsplatser. Forsknings- verksamheten skall bedrivas främst genom provningar och undersökningar, varvid sam- arbete bör ske med andra statliga, kommu- nala eller enskilda organ som bedriver lik- nande verksamhet. För upplysningsverksam- heten skall institutet samla egna och andra institutioners forskningsresultat och rön på konsumentvaruområdena samt efter lämplig bearbetning bringa dem till allmänhetens kännedom enligt de riktlinjer för konsu- mentupplysningen som statens konsument- råd anger. (Några sådana riktlinjer har dock hittills ej utarbetats.) Institutet bör vidare samverka med statens pris- och kartell- nämnd.

Provningar och undersökningar kan utfö- ras även på uppdrag av myndighet eller en- skild. Uppgift om resultaten av provning eller undersökning, som utförts för upp- dragsgivares räkning, får dock ej offentlig- göras utan samtycke av denne. Ersättning för utförda uppdrag utgår enligt en av in- stitutet fastställd taxa.

Konsumentinstitutet leds av en styrelse, bestående av institutets direktör och sex andra av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter. Av ledamöterna företräder en statens kon- sumentråd och en statens pris- och kartell-

nämnd. Styrelsen avgör bl. a. frågor om om- fattningen och inriktningen av institutets verksamhet samt frågor om offentliggöran- de av forskningsresultat och övriga med upplysningsverksamheten sammanhängande principiella frågor. Ärende avgörs efter fö- redragning, som ankommer på direktören eller beträffande frågor om offentliggörande av forskningsresultat och övriga med upplys- ningsverksamheten sammanhängande prin- cipiella frågor på chefen för upplysningsav- delningen. Vid handläggning av ärende i sty- relsen äger chefen för upplysningsavdelning- en närvara.

Institutets verksamhet bedrivs fr.o.m. den 1 juli 1967 på tre undersökningsavdel- ningar och en upplysningsavdelning. Under- sökningsavdelning I är inriktad på under- sökning av livsmedel samt kökets inredning och utrustning, undersökningsavdelning II på textilier och hemvård medan den teknis- ka avdelningen dels fungerar som service- avdelning åt avdelningarna I och II, dels utför kemiska undersökningar och teknisk- mekaniska provningar. Varje undersöknings- avdelning förestås av en laboratoriechef och upplysningsavdelningen av en avdelningsdi- rektör. Inom institutet finns ett kansli.

Konsumentinstitutets undersökningsresul- tat offentliggörs genom pressmeddelanden, presskonferenser, olika publikationer och utställningar. Publikationerna omfattar dels den periodiska tidskriften »Råd och Rön», som den 1 juli 1968 hade 96 300 prenume- ranter, dels ett antal icke periodiska populä- ra skrifter samt den tekniskt-vetenskap- liga publikationsserien »Konsumentinstitutet Meddelar». Årsomkostnaderna för publika- tionstryck utgjorde budgetåret 1967/68 1011 192 kronor.

I »Råd och Rön» intas förutom resultat från institutets egen undersökningsverksam- het material från andra institutioner samt allmänt utformade konsumentupplysande ar- tiklar i olika frågor. Jämförande varuprov- ningar från institutet redovisas i skriftserien »Köpråd», där varje häfte behandlar endast ett varuområde, samt i »Råd och Rön» då det inte är fråga om alltför omfattande un- dersökningar som fordrar särskilt »Köpråd»

• Sida 20
•  Original

eller då kompletteringar till »Köpråd» görs. De populära skrifterna omfattar förutom »Köpråd» skrifter som behandlar speciella intresseområden, t. ex. Rent hus, vilken be- handlar städområdet, Tvättboken, som av- handlar hela tvättfrågan, samt Kök, som behandlar köksplanering och inredning. Upp- lysningsavdelningen håller vidare direkt kon- takt med press, radio—TV, hemkonsulenter, undervisningsväsendet samt olika organisa- tioner, intresserade av konsumentupplysning och allmänna konsumentfrågor.

Statens pris- och kartellnämnd (SPK) skall enligt sin instruktion (SFS 1965: 655 och 1967: 179) följa utvecklingen av och främ- ja allmän kännedom om pris- och konkur- rensförhållandena inom näringslivet (utom bank- och försäkringsväsendet). Bl.a. ålig- ger det SPK särskilt att insamla och regist- rera uppgifter om priser för olika förnöden- heter och tjänster inom landet, att genom bearbetning och sammanställning av sådana uppgifter samt av prisuppgifter från utlan- det klarlägga prisutvecklingen, att föra kar- tellregister och utföra undersökning röran- de prisbildningen inom visst område av nä- ringslivet, om prisutveckling, konkurrensför- hållanden eller andra omständigheter ger anledning till det, att utföra sådana under- sökningar som är erforderliga vid konkur- rensbegränsningslagens tillämpning samt att bedriva upplysning om sin verksamhet. SPK bör samverka med statens institut för konsu- mentfrågor och samråda med ombudsman- nen för näringsfrihetsfrågor.

SPK leds av en styrelse om tretton leda- möter, av vilka fem företräder företagarin- tressen, fem konsument- och löntagarintres- sen samt ordföranden, vice ordföranden och nämndens generaldirektör är opartiska.

Inom SPK finns fyra utredningsbyråer, en statistisk byrå och en upplysningssektion. Vid varje länsstyrelse finns dessutom priskon- tor, vilkas personal utför en stor del av fältarbetet, huvudsakligen insamling av pris- uppgifter.

SPK sprider på olika vägar kännedom om sin verksamhet. Sålunda utges — i samarbe- te med näringsfrihetsombudsmannen och nä-

ringsfrihetsrådet — tidskriften »Pris- och Kar- tellfrågor» (tio nummer per år, tryckt upp- laga 1967 3 OOO—4 500 ex., antal prenumeran- ter vid årsskiftet 1967/68 drygt 1 400), pub- likationen »Pris-aktuellt» (sex nummer per år, tryckt upplaga 1967 varierande mellan 25 000 och 31000 ex., antal prenumeranter vid årsskiftet 1967/68 drygt 17 000) och drygt ett femtiotal pressmeddelanden per år. Vi- dare framställer och distribuerar nämnden upplysnings- och studiematerial, såsom still- filmer, utställningsmontage, studieplaner och folders, till skolor, studieförbund och andra organisationer.

Varudeklarationsnämnden (VDN) har till uppgift att verka för ökad användning av upplysande varudeklarationer för konsum- tionsvaror samt att därvid särskilt tillse, att deklarationerna blir vederhäftiga och i lämp- lig omfattning enhetligt utformade. Deklara- tionerna upptar varornas objektivt mätbara materiella och funktionella egenskaper av betydelse (V DN-Varufakta).

Nämnden, som är ansluten till Sveriges standardiseringskommission, består av fjor- ton ledamöter. Näringslivet representeras av Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges lantbruks- förbund, Kooperativa förbundet, Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaför- bund. Konsumenterna företräds av repre- sentanter för Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Hus- hållslärarnas riksförening och Sveriges hus- modersföreningars riksförbund. Varudekla- rationsnämndens tekniska expertis utgörs av statens provningsanstalt, Sveriges standardi- seringskommission och statens institut för konsumentfrågor. Ordföranden i VDN ut- ses av Kungl. Maj:t. Bland ledamöterna ut- ser nämnden ett arbetsutskott och som verk- ställande organ fungerar ett kansli.

VDN:s verksamhet finansieras genom bi- drag från staten och enskilda organisatio- ner. Företag, som utnyttjar VDN:s normer och märke, betalar årsavgift och dessutom ställer organisationer och företag kostnads- fritt expertis och laboratorier till förfogan- de.

• Sida 21
•  Original

VDN utarbetar de normer som skall ligga till grund för VDN-Varufakta och kontrolle- rar att uppgifterna i dessa överensstämmer med varan. På eget initiativ eller efter för- slag av utomstående beslutar nämnden att uppta en varugrupp för normarbete. Före- tag, som önskar använda VDN:s märke på sina deklarationer, får förbinda sig att de— klarera efter normerna och upprättar på egen hand deklarationen. Om kontroll visar bristande överensstämmelse med deklaratio- nen och korrigering uteblir, kan tillståndet att använda VDN-Varufakta indras. Varu- deklarationen sker frivilligt.

VDN informerar om sin verksamhet ge- nom bl.a. tidningsartiklar, t.ex. i konsu- mentinstitutets »Råd och Rön». Dessutom har nämnden börjat utge en broschyrserie om särskilda varuområden. Upplysnings- verksamheten omfattar även kontakter med radio och TV, information till skolorna (år 1967 distribuerades ca 100 000 informa- tionsblad till skolorna) samt utställningar, när möjligheter ges. Hittills har informatio- nen till butiker av olika slag uppvisat brister, men avsikten är att en förbättring i detta av- seende skall ske.

Statens maskinprovningari skall enligt sin instruktion (SFS 1965: 803) ombesörja prov- ning av maskiner och redskap för jordbruk, skogsbruk, trädgårdsbruk och mejerihante- ring. Det åligger maskinprovningarna sär- skilt att prova maskiner och redskap, som förekommer i allmänna handeln, samt i tryck lämna allmänheten noggranna upplysningar om deras beskaffenhet, prova maskiner och redskap, som inte förs i marknaden, samt lämna redogörelse för resultatet till den som begärt provningen, i övrigt tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar i ämnen, som tillhör maskinprovningarnas verksamhetsområde, samt verka för upplys- ning om ändamålsenlig maskinanvändning. Proven avser att visa olika maskiners funk- tion och egenskaper i praktisk drift. De äger därför rum under praktiska förhållanden. Anstalten skall redogöra för de provade ma- skinernas egenskaper, vad maskinerna kan prestera, hur de håller osv. Med stöd där-

av har jordbrukaren eller trädgårdsmannen lättare att träffa sitt val.

Statens maskinprovningar sorterar under lantbruksstyrelsen. Verksamheten är uppde- lad på en huvudexpedition samt fyra avdel- ningar, varav tre, förlagda till Ultuna, Aln- arp och Röbäcksdalen, för provning av maskiner för jordbruk, skogsbruk och träd- gårdsbruk (lantbruksavdelningar) samt en, förlagd till Alnarp, för provning av meje- rimaskiner (mejeriavdelning). Vid varje av- delning finns en rådgivande provningsnämnd.

Provningsnämnderna vid maskinprovning- arna tillkallas vid undersökningar av sär- skild betydelse, nämligen då fråga är om bedömningar snarare än om mätningar. När provningsredogörelsen föreligger i manu- skript, skall vederbörande nämnder diskute- ra och kritisera den. Provningsnämnderna är viktiga för maskinprovningarna och medför större säkerhet och erfarenhet. Enligt ma- skinprovningarnas instruktion åligger det provningsnämnd särskilt att »i den mån det kan ske deltaga i uppgörandet av provnings- program samt följa pågående provningar, snarast möjligt granska och slutligt avfatta redogörelse över avslutad provning, vilken redogörelse skall undertecknas av minst tre av nämndens ledamöter, till styrelsen avge förslag till åtgärder, som äro ägnade att gagna maskinprovningarnas verksamhet». In- stitutionen leds av en styrelse, bestående av sju ledamöter samt föreståndaren.

Provningsresultat och provningsmetoder publiceras i särskilda meddelanden. Antalet prenumeranter är ca 22000, varjämte en hel del lösnummer säljs till olika företag och jordbrukare. Redogörelser för utförda prov- ningar offentliggörs genom maskinprovning- arnas försorg beträffande produkter, som finns i handeln i Sverige. Redogörelser för provningar av andra produkter får ej offent- liggöras, om anmälaren skriftligen hemställt därom. Skulle produkter, som vid tiden för provningen ej varit i handeln i Sverige, se- nare upptas till försäljning här i huvudsak-

1 Även om maskinprovningarnas verksamhet ej inriktas på provning av konsumentvaror, är den likväl av stort intresse av principiella och metodologiska skäl.

• Sida 22
•  Original

ligen oförändrat skick, skall redogörelsen offentliggöras. Anmälaren är berättigad att, sedan redogörelsen blivit offentliggjord, pub- licera resultaten, varvid antingen utlåtandet i dess helhet eller endast sammanfattningen ordagrant skall återges. Offentliggörandet av endast viss del av redogörelsen får ske endast efter maskinprovningarnas medgivan- de. Om uppgifter avseende provning eller resultat från sådan publiceras i vilseledande form, skall offentlig rättelse ske genom ma- skinprovningarnas försorg. Maskinprovning- arna lämnar upplysningar vid telefon— och brevförfrågningar samt besök.

Statens provningsanstalt utför enligt sin instruktion (SFS 1965: 650) provningar på uppdrag av myndighet eller enskild och un- dersökningar av material och konstruktio- ner och därmed förenad verksamhet samt, i den mån anstaltens utrustning och förhål- landena i övrigt medger det, andra prov- ningar och undersökningar. Anstalten be- driver teknisk-vetenskaplig forskning inom sitt verksamhetsområde. Samarbete skall be- drivas med industriföretag och andra en- skilda organisationer samt statliga myndig- heter och institutioner, som berörs av an- staltens verksamhet. I den mån det kan ske, skall anstalten ställa personal till förfogan- de för standardiserings- och liknande arbe- ten. Provningsanstalten skall systematiskt samla, ordna och bearbeta samt, i den mån förhållandena medger det, offentliggöra forskningsresultat och andra rön inom sitt verksamhetsområde. Uppgift om resultaten av provning eller undersökning, som utförts för uppdragsgivares räkning, får dock icke offentliggöras utan samtycke av denne.

Anstalten leds av en styrelse om sex leda— möter, bland dem anstaltens generaldirek- tör. Verksamheten bedrivs på tre avdelning- ar, en för mekanisk-teknologisk provning och undersökning av metalliska och oorganiska konstruktions- och byggnadsmaterial samt färdiga konstruktioner och byggnadsdelar, en för undersökning av materials struktur och kemiska sammansättning samt deras därmed sammanhängande egenskaper och funktionssätt samt en för elektriska och

andra fysikaliska mätningar och undersök- ningar. Under dessa avdelningar sorterar sammanlagt tolv laboratorier. Kostnaderna täcks till väsentlig del av uppdragsmedel. In- täkterna levereras i sin helhet in till stats- verket.

Provningsmetoder publiceras i tidskrifter och monografiserier, t. ex. »Meddelanden från statens provningsanstalt». Förteckning- ar över i olika avseenden klassificerade och på uppdrag av myndigheter godkända varor intas i cirkulär, som anstalten utger. Anstal- tens redovisning av provnings- och utred- ningsresultat har hittills nästan uteslutande skett i form av s.k. intyg, som tillställs upp- dragsgivarna. Frågan om allmänt hållna rapporter skall komplettera intygen är un- der utredning.

Statens institut för hantverk och industri har enligt sin instruktion (SFS 1965: 648) till uppgift att verka för höjande av yrkes- skicklighet och lönsamhet inom hantverk och industri. Särskilt åligger det institutet bl.a. att anordna kurser och föreläsningar för yrkesmän inom hantverket och industrin, att utöva konsultativ verksamhet (teknisk informationsverksamhet) i fråga om yrkes- männens praktiska problem av teknisk eller teknisk-ekonomisk natur samt att utöva för- söksverksamhet för att främja hantverkets och industrins utveckling. Informations- och försöksverksamheten omfattar provningar och undersökningar av material, arbetsme- toder, driftsförhållanden samt redskap, in- strument och apparater med avseende på de- ras beskaffenhet och lämplighet.

Institutet undersöker på livsmedelssidan konserver, bakförbättringsmedel, mjöl och charkuterivaror. Vidare utförs vattenanaly- ser och kontroll av VDN-deklarerade pro- dukter. På den kemisk-tekniska sidan un- dersöks färger, tvättmedel och andra ke- misk-tekniska material och preparat, på verkstadssidan elektrisk och teleteknisk ma- teriel samt byggnadsmaterial av olika slag. Maskiner och anläggningar på det Värmetek- niska området är också föremål för under- sökningar och provningar, ofta för typgod- kännande, och på det måleritekniska områ-

• Sida 23
•  Original

det bedrivs bl.a. en omfattande kontroll- och besiktningsverksamhet. Verksamhetenin- om reklamationsnämnden för tvättfrågor och skoreklamationsnämnden administreras av institutet. Som underlag för provningsverk- samheten bedriver institutet forsknings- och utvecklingsarbete i fråga om mät- och prov- ningsmetoder.

Hantverksinstitutet är organiserat på en kemisk avdelning, en verkstadsavdelning, en avdelning för värme, ventilation och sa- nitetsteknik och en företagsekonomisk av- delning. Inom institutet finns ett kansli. In- stitutet leds av en styrelse, bestående av en överdirektör, tillika chef för institutet, samt tio andra av Kungl. Maj:t utsedda ledamö- ter. Verksamheten finansieras med statsan- slag, kursavgifter samt inkomster av infor- mations-, försöks- och provningsverksamhe- ten. I viss mindre utsträckning får institutet bidrag även från näringslivets organisatio- ner. Ett nära samarbete sker med bl. a. sta- tens institut för konsumentfrågor.

Forskning av intresse i konsumentupplys— ningssammanhang bedrivs i övrigt av ett stort antal statliga och privata institutioner, bl.a. följande.

Statens institut för byggnadsforskning har enligt sin instruktion (SFS 1965: 673) till uppgift att bedriva sådan forsknings- och försöksverksamhet som är ägnad att främja rationell utveckling av planering, produktion och förvaltning inom byggnadsområdet. In- stitutet bör företrädesvis inrikta sin verksam- het på sådana problem som är väsentliga för utvecklingen inom byggnadsområdet men inte uppmärksammas från andra forsk- ningsinstitutioners eller enskilda forskares sida.

Institutet, som leds av en styrelse beståen- de av ordförande samt fem andra av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, är organiserat på bl.a. sex forskningsgrupper, avseende om- rådena ekonomisk analys, byggnadsklimat, samhällsplanering, byggnadsprojektering, in- stallationer och produktion. Till varje grupp är knutna ett antal sakkunniga hämtade från den praktiska yrkesverksamheten. De

sakkunniga är rådgivande för institutets sty- relse vid val av forskningsprogram och forsk- ningsuppgifter samt för gruppen när det gäl- ler genomförande av forskningen och publi- ceringen av forskningsresultaten. Byggnads- forskningsinstitutet samarbetar med ett fler- tal myndigheter och institutioner — bl. a. med konsumentinstitutet i frågor om upplägg- ning och fördelning mellan instituten av un- dersökningar som rör bostadens utform- ning.

Statens institut för folkhälsan skall enligt sin instruktion (SFS 1965: 787 och 1966: 306) handha utrednings- och forskningsverk- samhet som är ägnad att främja folkhälsan, i den mån verksamheten inte ankommer på annan statlig myndighet. Det åligger insti- tutet särskilt bl.a. att handlägga frågor om vatten och avlopp, luftföroreningar, bul- ler, värme, fukt och skadedjur samt andra frågor av allmänt omgivningshygienisk na- tur, att handlägga frågor om födoämnenas hygieniska beskaffenhet och värde från folk- näringssynpunkt, att vara centralt undersök- ningsorgan för livsmedelskontrollen, att om- händerha kontrollen av vitaminer i livsme- del, läkemedel och fodermedel samt handha standardpreparat, som behövs för sådant ändamål, samt att bedriva undervisnings- och upplysningsverksamhet.

Institutet leds av en styrelse bestående av tolv ledamöter, varav nio utses av Kungl. Maj:t. Inom institutet finns tre avdelningar, var och en under ledning av en professor, samt en administrativ sektion. — Omgivnings- hygieniska avdelningen, som utgör karolins- ka mediko-kirurgiska institutets hygieniska institution, handhar utrednings- och forsk- ningsverksamheten beträffande de allmänt omgivningshygieniska frågorna. I verksam- heten ingår bl. a. att i samband med plane- ring av bostadsbebyggelse, industrilokalise- ring, trafikleder osv. bedöma riskerna för sanitära olägenheter till följd av buller, luft- föroreningar m.m. — Födoämneshygieniska avdelningen behandlar frågor rörande födo- ämnenas hygieniska beskaffenhet samt de- ras värde från folknäringssynpunkt. Tillsam- mans med vitaminavdelningen utövar avdel-

• Sida 24
•  Original

ningen institutets funktion som centralt un- dersökningsorgan för livsmedelskontrollen och granskar därvid livsmedlen med avseen- de på bl. a. tillsatser, märkning och förpack- ningar samt föroreningar såsom bekämp- ningsmedelsrester o.d. Bl.a. utarbetar av- delningen anvisningar enligt livsmedelsstad- gan i fråga om provtagning och undersök- ningar av livsmedelsprov och upprättar för- teckning över laboratorier etc., där sådana undersökningar kan ske. — Vitaminavdel- ningen handlägger frågor rörande vitamin- halten i födoämnen och undersöker bl. a. vi- taminförändringar vid förvaring och be- handling av dessa. Avdelningen har landets officiella vitaminkontrollaboratorium. I tid- skriften »Vår föda», som gemensamt utges av födoämneshygieniska avdelningen och vi- taminavdelningen, publiceras forsknings- och undersökningsresultat.

Svenska institutet för konserveringsforsk- ning bedriver teknisk-vetenskaplig forskning rörande olika former för konservering och lagring av livsmedel.

Svenska textilforskningsinstitutet bedriver teknisk-vetenskaplig forskning i fråga om textila produkter.

Vid Textilinstitutet i Borås finns en mate- rialprovningsanstalt som arbetar som/ filial till statens provningsanstalt och utför prov- ningar och undersökningar av textila mate- rial och produkter i enlighet med anvisning- ar av provningsanstalten.

För närmare uppgifter om verksamheten vid nu nämnda och andra institutioner till- låter sig kommittén hänvisa till provnings- anstaltutredningens betänkande »Offentlig provningsverksamhet» (SOU 1960: 27) och konsumentupplysningsutredningens betän- kande >>Effektivare konsumentforskning» (H 1966: 3).

• Sida 25
•  Original

Utredningsuppdraget

3.1 Utredningsdirektiven

I det yttrande till statsrådsprotokollet den 31 maj 1963, varmed statsrådet Ulla Lind- ström motiverade sin hemställan om till- kallande av särskilda sakkunniga för att ut- reda vissa principiella frågor rörande stat- lig konsumentupplysning, anfördes följande:

En med statsmedel helt bekostad konsument- upplysning förekommer i vårt land sedan 1957 vid sidan om den konsumentupplysning som sprides genom olika privata kanaler. Den stat- liga konsumentupplysningen förfogar f. 11. över tre organ (statens pris- och kartellnämnd, sta- tens konsumentråd, statens institut för konsu- mentfrågor) och är delaktig i ett fjärde (varu- deklarationsnämnden). Vart och ett av dessa organ bedriver en upplysningsverksamhet till allmänheten. Information om priser och kon- kurrensförhållanden utgår från pris- och kar- tellnämndens upplysningssektion i form av pressmeddelanden, en facktidskrift och mera populärt utformade informationsblad ävensom genom föredragsverksamhet, informationsmöten m.m. Varudeklarationsnämnden koncentrerar huvudsakligen sin verksamhet på deklarationer, som åsättes varorna, och upplysning om dessa deklarationer. Konsumentinstitutet arbetar ge- nom en särskild upplysningsavdelning med pressnotiser, publikationer, förlagsartiklar, ut- ställningar, telefonservice m.m., medan kon- sumentrådet ger anslag till både statlig och en- skild konsumentvaruforskning, till publicering av forskningsresultaten samt till upplysnings- verksamhet av bl.a. folkbildningsorganisatio- nerna och Svenska Slöjdföreningen. Rådet upp- träder även självt som utgivare.

Denna statliga konsumentupplysning når all- mänheten antingen direkt eller via tidnings-

pressen, radio och TV. Till vilken grad som informationsmaterialet bör vara bearbetat före publiceringen och det sätt varpå presentationen av det sker är f.n. föremål för en livlig de- batt. Under sina första fem verksamhetsår har konsumentrådet och konsumentinstitutet sam- lat åtskillig erfarenhet av de problem, som mö- ter, när konsumentupplysningen försöker till- mötesgå de växande anspråken från allt flera håll. En del av dessa problem accentueras av den utveckling, som kan förutses, på varumark- naden och beträffande massmedia. Tidpunkten är därför nu lämplig för en utredning av vissa principiella frågor, som påverkar den statliga konsumentupplysningens innehåll, ansvar och räckvidd.

När den kommersiella reklamen har avvisats från radio och TV, har det bl.a. skett med hänvisning till att en objektiv upplysning till konsumenterna om varor och deras använd- ning är ett bättre alternativ när det gäller dessa massmedia, som kan få ett inflytande i särklass över konsumenternas varuval. 1960 års radio- utredning har också efter tilläggsdirektiv av Kungl. Maj:t gripit sig an med den praktiska frågan hur man skall kunna vidga konsument- upplysningen i televisionens programverksam- het. Utredningen undersöker därvid konsumen- ternas behov och önskemål och tillgången på material, som i första hand producentorganisa- tionerna och näringslivet genom sina forsk- ningsresurser kan framställa för användning i konsumentupplysande TV-program samt dessas utvidgning och nyorientering. Emellertid har den statliga konsumentupplysningen sina sär- skilda problem, som sammanhänger med den dubbla auktoritet, som den konsumentvägled- ning får, vilken utgår från statliga forsknings- och upplysningskällor och förmedlas genom ett företag av den dominerande karaktär som Sveriges Radio har. Tidningspressens behand-

• Sida 26
•  Original

ling av informationsmaterial från statliga insti- tutioner erbjuder så många fler möjligheter till variation, kompletteringar och kritiska genmä- len, att riskerna för en dirigerande konsument- upplysning genom pressen är jämförelsevis små, till skillnad från annonsreklamens mycket stör- re möjligheter att dirigera konsumentsmaken. Gemensamt för den statliga konsumentupplys- ningen i alla dess uppenbarelseformer är det större ansvar, som åvilar dess upphovsmän, om en varubedömning får oberäknade skadeverk- ningar för vederbörande tillverkare eller för konsumenterna. Samtidigt som osäkerheten med hänsyn till detta kan föranleda en alltför stor försiktighet med utlämning av material och med krav på granskning av utformningen, ut- övas en hårdnande press på uppgiftslämnarna av en alltmer stigande efterfrågan på noggrant testade resultat av varuprovningar, vilkas opar- tiskhet och oberoende av tillverkarintressen ga- ranteras bäst, då endast staten svarar för testen. Detta både större ansvar och större oberoende markerar den statliga konsumentupplysningens dilemma.

De anspråk på den statliga konsumentupplys- ningen, som f.n. framföres från olika håll, av- ser närmast att upplysningen bör mer inträng- ande analysera varornas egenskaper och priser i deras inbördes relation och presentera järn- förelser och värderingar mellan olika varumär- ken utifrån sådana relationer. Vidare tillkom- mer önskemål om en popularisering av konsu- mentupplysningen, som gör det lättare för kon- sumenterna att upptäcka och avgöra vad som lönar sig för dem att köpa. Olika meningar har gjort sig gällande om möjligheterna för en stat- lig konsumentupplysning att sträcka sig så långt som till dylika bedömningar. Fordringarna på saklighet och objektivitet är stora. Vid värde- ringar får subjektiviteten större spelrum. I gränsområdet mellan fakta och tolkningen av fakta möter den statliga konsumentupplysning- en flera problem. De följande behöver särskilt undersökas.

Utforskningen av ett varuområde eller test- ningen av en produkt, som förekommer i många fabrikat, tar alltid en viss tid. En publi- cering av inte helt färska provningsresultat skulle kunna medföra, att varukritiken drabbar en märkesvara, som just har utkommit i ny, tekniskt förbättrad upplaga. Ett negativt utlå- tande om en provad vara, som namngives ge- nom massmedia, kan därvid komma att vid- häfta varunamnet, även sedan varan har ge- nomgått en utveckling mot bättre formgivning eller högre teknisk kvalitet, till men för pro- duktens försäljning och till avbräck för tillver- karen. Även andra delar av tillverkarens pro- duktionsregister, som icke beröres av de om- dömen som fälls, kan i fall av gemensam fa- brikantmärkning smittas av en dylik »negativ

reklam» med ekonomiska skadeverkningar som kan synas orättfärdiga. Omvänt får positivt be- tygsatta varum'ärken en ofrivillig reklam som i värde torde åtskilligt överstiga den betalda annonsering som radio och TV principiellt av- visar. Urvalet av varumärken, som inom en viss varugrupp uttages för undersökning och test- ning, blir därigenom synnerligen känsligt. Ef- tersom mängden av fabrikat ofta gör det prak- tiskt omöjligt att omfatta alla med en under- sökning, kan representanter för dem som läm- nas utanför hävda, att deras produkter, ehuru inte så kända och inarbetade, likväl skulle ha kunnat konkurrera om de goda vitsorden med eller rentav överträffa de stora fabrikaten, som den statliga konsumentupplysningen presente- rat för allmänheten. De kända produkterna skulle därmed bli ändå mer befästa i konsu- menternas medvetande, under det att innovatio- ner, som kan föra utvecklingen framåt, eller prisbilligare men likvärdiga modeller får svå- rare att tränga in på marknaden.

Dylika oavsiktliga konsekvenser av en vid- gad konsumentupplysning genom massmedia kommer helt säkert att bli svåra att undvika. Det måste dock vara av intresse att få utrett och bedömt av sakkunniga vilka förutsättning- ar, som lämpligen bör vara uppfyllda, för att vitsord om namngivna varor må kunna utfär- das av statliga organ. De sakkunniga bör så- lunda pröva huruvida i förutsättningarna skall ingå vissa garantier för att provunderlaget ge- nom sin bredd och sammansättning är tillräck- ligt representativt och om eventuell skyldighet bör finnas att låta urvalet av varor som testas föregås av en kartläggning av hela varugrup- pen. En annan fråga är hur sådana kartlägg- ningar skall kunna ge besked om lämpliga kri- terier för provurvalet — kriterier som förbruk- ningens respektive försäljningens omfång, avvi- kelser i varors utformning och funktionssätt. prisskillnader osv. Likaså viktig är frågan om hur mycket provresultatens betydelse reduceras av tidsfaktorn och hur gamla de forsknings- och provningsresultat kan tillåtas vara, som åbero- pas i värderingar där märkesvaror namnges. Hur inte helt aktuella undersökningsresultat skall kunna kompletteras med snabba efter- kontroller och förses med betryggande reserva- tioner, innan de introduceras för allmänheten, bör jämte de rekommendationer, som framkom- mer vid de sakkunnigas överväganden i tidigare berörda frågor, kunna ingå i ett samlat för- slag till publiceringsregler för den statliga kon- sumentupplysningen i de fall, då den rör sig med värderingar av namngivna produkters egenskaper och priser. En sådan handlings— kodex kan bli till god hjälp för de inom den statliga konsumentupplysningen sysselsatta, som skall utlämna informationsmateri—alet för bear- betning och publicering av andra, och den bör

• Sida 27
•  Original

kunna bidra till att normalisera mellanhavande- na mellan de statliga konsumentorganens per- sonal å ena sidan, och avnämarna i pressen, radion och televisionen å andra. Man kan även utgå från att vissa delar av en sådan kodex får betydelse för den konsumentupplysningsverk- samhet som baserar sig på material från nä- ringslivets egna forskningsorgan.

Även när det gäller att fastställa det juri- diska ansvaret för missvisande uppgifter, som en tjänsteman kan ha gett och som vållat ett företag eller en enskild ekonomisk skada, är det av betydelse, om det finns en publicerings- kodex för jämförande konsumentupplysning. Nuvarande lagstiftning om illojal konkurrens är inte tillämplig på statlig varuupplysning. Den förestående omarbetningen av lagen mot illo- jal konkurrens torde inte heller vidga området så att statlig informativ verksamhet inkluderas. Men om rekvisiten på illojal reklam skulle komma att vidgas till vad som gäller i övriga nordiska länder, med vilka ett samarbete är anbefallt och där inte endast oriktiga utan även vilseledande uppgifter anses utgöra illojal kon- kurrens i lagens mening, kan sådan konsument- upplysning i radio och TV, som bygger på ma- terial från näringslivets egna forskningslabora- torier, lättare hamna i riskzonen. Då den stat- liga konsumentupplysningens utformning i press och massmedia kan antagas bli normgivande även för den upplysningsverksamhet, som ar- betar med material från det enskilda närings- livet. har därmed den statliga konsumentupp- lysningen indirekt ett ansvar för att varure- censionerna i radio och TV inte kolliderar med lagstiftningen om otillbörlig konkurrens.

Krav på beriktiganden med eller utan ersätt- ningsanspråk kan dock komma att resas både från tillverkare- och konsumentsidan i fall då informationer blivit missvisande genom t.ex. brister i undersökningsmetoder eller ofullstän- dig redovisning av fakta, blivit inaktuella ge- nom förseningar i undersökningsarbetet eller blivit värdeladdade på ett sätt som åstadkom- mit större negativ påverkan än varit avsett. Om beriktiganden i efterhand godtages som kor- rektiv av en missvisande framställning, kan det ifrågasättas huruvida en viss genmälesrätt bör införas i den publiceringskodex som de sak- kunniga skall överväga. Behovet av beriktigan- den är naturligen större ju längre räckvidd en missvisande framställning har och alltså större när det gäller radio/TV än beträffande press och film. Frågan om genmälesrätt har också upptagits av Nordiska rådet i dess rekommen- dation om en gemensam nordisk undersöknig rörande radions juridiska ansvar, och i den mån de sakkunniga penetrera problemställningen för konsumentupplysningens vidkommande bör det ske i nära kontakt med denna undersökning. Vad beträffar ersättningsanspråk med anledning

av missvisande uppgifter lär dessa f. n. ha små utsikter att göra sig gällande. I betänkande om radions juridiska ansvar (SOU 1962: 27) har berörts skadeståndsansvaret vid oriktiga uppgif- ter, som — lämnade vav vårdslöshet — skadar en- skild person eller egendom. Frågan om skade- stånd vid ekonomisk skada kommer också att övervägas av utredningen om illojal konkur- rens. Som serviceorgan åt allmänheten och ge- nom sin karaktär intar Sveriges Radio en så- dan ställning, att allmänheten har befogade an- språk på att kunna lita på de uppgifter bolaget utsänder. Frågan om det ekonomiska rättsskyd- det såväl för den enskilde konsumenten som för ett företag eller annat kollektiv, vars pro- dukter betygsättes i massmedia, är inte löst. Om konsumentupplysningen med tiden får en kraftigt ökad volym i radio- och TV-sändning- ar, kommer riskerna för olycksfall i arbetet att öka och påverka opinionen till förmån för åt- gärder. Oberoende av om en sådan utveckling är att vänta eller ej, får nuvarande minimala möjligheter att utkräva skadestånd för vilsele- dande konsumentupplysning i radio- och TV— sändningar, inte föranleda att radio- och TV- programmen brister i uppmärksamhet beträf- fande uppgifter och fakta som kan komma att vålla friktioner. Redan har bl.a. resebyråer, flytvästtillverkare och bilverkstäder avgivit pro- tester över utlåtanden, som påstås ha vållat dem ekonomisk skada. Mot dessa protester står konsumenternas berättigade anspråk på att bli varnade för skador och onödiga utgifter som en viss konsumtion kan förorsaka. Den statliga konsumentupplysningen företräder i första hand medborgarkollektivet, dvs. konsumenterna. Den får därför inte avstå från en för konsumenterna nyttig information bara för att denna kan vålla vissa producenter ekonomisk skada. I vissa fall är sådan skada det enda sätt varpå rättelse kan uppnås, undermåliga varor och oskälig pris- sättning bekämpas. Kraven på noggrannhet och saklighet i den statliga konsumentupplysningen får inte komma verksamheten att slå över i en ängslig och blek försiktighet. Inom konsu- mentupplysningen liksom inom andra samhälls- aktiviteter och politiken måste man i viss ut- sträckning arbeta med relativa sanningar och på dessa fotade åtgärder, som får ekonomiska konsekvenser för enskilda och företag. Även om man inte kan dra en fullständig parallell mellan ansvaret för politiska beslut och ansva- ret för en statlig upplysningsverksamhet, gäller i båda fallen att handling på grundval av rela— tiva sanningar kan vara bättre än ingen hand- ling alls.

I betänkandet om radions juridiska ansvar förutsättes att programledaren skall vara en- sam ansvarig för en utsändning och ha frihet att utforma sändningen. Förslaget upptar ett förbud mot censur, så utformat att myndighet

• Sida 28
•  Original

eller annat allmänt organ ej må meddela före- skrift om förhandsgranskning av rundradiopro- gram eller förbud mot sändning av program. Om ett stadgande av denna typ skulle bli resul- tatet av de slutliga övervägandena i frågan, får de statliga konsumentinstitutionerna ingen rätt att lägga sig i redigeringen av det egna ma- terialet i sändningar till allmänheten, liksom de redan nu saknar befogenhet att ingripa mot tidningspressens redigering av det material de lämnar ifrån sig. Om emellertid konsument- organen blir ställda i den situationen, att de i princip inte får någon medbestämmanderätt be- träffande bearbetningen av sitt material för de stora spridningskanalema, efter det att mate- rialet väl har överlämnats till de professionella programledarna, inställer Sig frågan hur den säkraste och smidigaste sammanställningen av fakta om undersökta varor skall kunna ske dessförinnan.

I debatten om konsumentupplysningens mål och medel har önskemål skymtat om en cen- tralisering av den statliga konsumentupplys- ningen till ett särskilt gemensamt organ. Detta skulle innebära ett frånskiljande av publice- rings- och folkbildningsuppgifterna från forsk- nings-, provnings- och utredningsverksamheten. För att trygga sakligheten i det upplysningsma- terial, som redigeras såväl för egna publikatio- ner som för spridning genom massmedia, är det emellertid ofrånkomligt med dagliga och stundliga kontakter mellan fackmedarbetarna och den i upplysningsarbetet verksamma per- sonalen, och ett lösbrytande av konsumentupp- lysningen från provnings- och forskningsverk- samheten skulle utan tvivel medföra många vanskligheter. Däremot är det ytterst angeläget med ett intensifierat samarbete mellan institu- tionem-a i de principers intresse, som det är de sakkunnigas huvuduppgift att precisera. De sakkunniga må därför överväga hur en bättre samordning må åvägabringas i dessa hänseen- den. Enbart strävan att i konsumentupplysning- en informera samtidigt om varans egenskaper och pris gör det önskvärt med ett bättre orga- niserat samarbete. Då härtill kommer mera all- männa och översiktliga informationer om t. ex. prisbildningens mekanism, om kontant- och kredithandel, om konkurrens och konkurrens- begränsningar, om reklammetoder etc., är en samverkan ofrånkomlig med statens konsument- råd som naturlig koordinator.

Den föreslagna utredningen kommer alltså att omfatta i huvudsak principiella frågor be- träffande den statliga konsumentupplysningens utformning och frågan om en publiceringsko- dex för sådan konsumentupplysning vid sprid- ning genom publikationer och massmedia. Där- vid kräves samråd med olika slags expertis. I frågor som rör upplysningsverksamhetens all- männa organisation bör nära samarbete etable-

ras med den organisationsutredning som till- sattes av Kungl. Maj:t den 22 februari 1963 och som har till uppdrag att koordinera forsk- nings- och provningsresultat från olika hel- och halvstatliga forskningsinstitutioner på konsu- mentområdet med den informationsverksamhet som bedrives vid konsumentinstitutet. Vad be- träffar problemen kring den nödvändiga sam- verkan mellan statliga organ för konsument— upplysning och programtjänsten i radio/ TV bör de sakkunniga hålla kontakt med 1960 års ra- dioutredning. De sakkunniga bör, om de så öns- kar, få redovisa sina resultat i etapper.

3.2 Utredningens uppläggning och genom- förande

De i utredningsdirektiven upptagna frågor- na kan såsom kommittén uppfattat dem hänföras till tre huvudgrupper, innefattande tekniska, rättsliga resp. administrativa aspek- ter på konsumentupplysning. Inom dessa grupper anmäler sig en rad delproblem, vil— ka måste sättas in i sitt rätta sammanhang och närmare övervägas. På den tekniska si- dan gäller det sålunda bl.a. att klarlägga vilka förutsättningar som rimligen bör vara uppfyllda för att statliga organ skall uttala sig om undersökta varor. Här aktualiseras spörsmål rörande urvals- och mätningsme- todik, aktualitetskrav, tolkning och redovis— ning av provningsresultat m.m. Från rätts- lig synpunkt är det av vikt att behandla frågor om reservationer och begränsningar vid publicering av undersökningsrapporter, om ansvar och skadestånd, om beriktigande och genmäle etc. På den administrativa sek— torn får det anses vara en väsentlig uppgift att genom bättre samordning och resursut- nyttjande söka nå större effektivitet på un- dersöknings— och upplysningsområdet.

Mot bakgrunden av hittillsvarande erfa— renheter har kommittén stannat för att i hu- vudsak begränsa sin principutredning till att gälla varusidan. Speciella spörsmål på den hittills i stort sett försummade tjänste- sidan beröres således endast i mindre ut- sträckning. Vissa principproblem i samband med prisundersökningar tas upp i det teknis— ka avsnittet i vad gäller gemensam upplys— ning om en varas pris och kvalitetsegenska— per. Frågor, som diskuteras utifrån rättsliga

• Sida 29
•  Original

synpunkter, kan i mycket anses vara ge- mensamma vid undersökning av och upp- lysning om varor, tjänster och priser.

Med hänsyn till den splittrade bild som undersöknings- och upplysningsverksamhe- ten på konsumentområdet f.n. företer och inte minst i betraktande av att även utred- ningsarbetet på området blivit splittrat på olika händer och delavsnitt har kommittén känt ett behov av att insamla och bearbeta ett tämligen omfattande material. Det är kommitténs förhoppning, att detta material, sådant det redovisas i betänkandet, skall bi- dra till att ge en mer samlad bild av förhål- landen, vilka är av betydelse i konsument- upplysningssammanhang.

I enlighet med denna målsättning har kommittén genom studium av utredningsbe— tänkanden och facklitteratur, genom studie- besök vid institutioner här hemma och i andra länder, genom överläggningar med företrädare för närmast berörda organ och intressegrupper etc. sökt skaffa sig en så allsidig uppfattning som möjligt om de ak- tuella frågorna.

För detta ändamål har överläggningar i saken hållits med i första hand representan— ter för statens konsumentråd, statens insti- tut för konsumentfrågor — vars verksamhet också närmare studerats, statens pris- och kartellnämnd, statens maskinprovningar, statens provningsanstalt samt varudeklara— tionsnämnden.

Överläggningar av mera informativ ka- raktär har ägt rum med bl. a. företrädare för Sveriges Radio, där även TV-program om konsumentupplysning studerats, och med konsumentupplysningsjournalister.

I en brett upplagd enkät, som i stor ut- sträckning kompletterats genom överlägg- ningar och intervjuer, har kommittén berett ett drygt hundratal organisationer och insti- tutioner på såväl producent- som konsu— mentsidan tillfälle att framföra sina syn- punkter i ämnet (se Bilaga 2 med därtill hö- rande appendix 1 och 2).

Samråd och kontakt har under utred- ningsarbetet ägt rum med närliggande ut- redningar, främst konsumentupplysningsut- redningen, 1960 års radioutrednings arbets-

grupp för konsumentupplysning i televisio- nen, utredningen om radions juridiska an- svar, utredningen om illojal konkurrens samt konsumentutredningen.

Vid besök i Köpenhamn, Oslo och Lon- don har företrädare för kommittén givits tillfälle att studera konsumentupplysnings- Verksamhet samt överlägga med represen- tanter för såväl statliga som privata upplys- ningsinstitutioner i resp. länder.

Då det varit önskvärt och i vissa fall nöd- vändigt att avvakta resultaten av andra ovan nämnda utredningar har kommittén ansett sig varken kunna eller böra forcera utredningsarbetet. Detta får anses ha varit välbetänkt också från den synpunkten, att på senare tid inställningen till konsument- upplysning — t. ex. i fråga om namngivan- de av produkter — på flera håll undergått en påtaglig förändring i positiv riktning, nå- got som bidragit till att ge kommittén ett bredare och fastare underlag för olika be- dömningar och rekommendationer.

Efter remiss har kommittén avgivit ytt- randen över följande betänkanden m.m., nämligen »Konsumentupplysning i televisio- nen» (SOU 1964: 54), »Radioansvarighets- lag» (SOU 1965: 58), »Effektivare konsu- mentforskning» (H 1966: 3), »Prissamver— kan och konkurrenS» (SOU 1966:48), »Otillbörlig konkurrens» (SOU 1966: 71), »Promemoria angående frågan om effekti— vare typbesiktning samt om möjligheterna till konsumentupplysning rörande motorfor- don» (K 1963), »Massmedieutbildning vid journalisthögskolor» (PM 1965), »Betänkan- de angående journalistutbildningen» (E 1966: 7) samt skrivelse den 28 december 1966 från SAP—LO-gruppen i prisfrågor.

• Sida 30
•  Original

Allmänna synpunkter på konsumentupplysning

Med hänsyn till den aktuella debatten, ut- redningsverksamheten och utvecklingen på konsumentupplysningsområdet har kommit- tén funnit lämpligt att inledningsvis fram- lägga några allmänna synpunkter på konsu- mentupplysning.

4.1 Konsumentupplysningens syfte

Medan reklamen brukar betecknas som »Säljfrämiande» kan konsumentupplysning- en sägas Vara »köpfrämjande» i den me- ningen att den syftar till att styra inköpen mot goda och ändamålsenliga varor och tjänster och därmed även leda till förbätt- ring eller utmönstring av mindre goda pro- dukter. Konsumentupplysningen har på så sätt den dubbla uppgiften att påverka både konsumenter och producenter.

Det har gjorts olika försök att definiera begreppet konsumentupplysning. Tekniska Nomenklaturcentralen formulerade i slutet av 1950-talet denna definition: »Ordet kon- sumentupplysning bör enligt TNC förbehål- las objektiv upplysning till konsumenterna Om varor och deras användning. Man skall härvid ge sakliga och noggranna uppgifter, Vilket även innefattar en redovisning av va- rans begränsning och eventuella negativa egenskaper. Om sådan information, på vil- ken denna definition inte är tillämplig, bör förslagsvis något av uttrycken försäljnings- information, kundinformation eller varuin- formation begagnas.»

I dagens läge torde emellertid en något vi- dare definition vara påkallad. En sådan har också givits i SNS-skriften »Reklam och konsumentupplysning>>1: »Konsumentupplys- ning är objektiv information som via mass- media utgår från sändare utan avsikt att för egen fördel främja avsättning av berörda produkter och tjänster, i syfte att hjälpa kon- sumenterna till för dem tillfredsställande be- slut att köpa eller inte köpa». För informa- tion, som i övrigt fyller kraven på konsu- mentupplysning men präglas av subjektivt urval av behandlade produktegenskaper eller värderingar, används i SNS-skriften be- teckningen »varurecension». Härtill kommer konsumentinformation av olika slag i mass- media. Som samlingsbeteckning för dylik konsumentjournalistik används uttrycket »tips och råd».

I betänkandet »Konsumentupplysning i televisionen» (SOU 1964: 54) förekommer en ännu vidare definition, vars innebörd kan sägas vara följande: Det allmänna syftet med både konsumentforskning och konsu- mentupplysning är att förbättra de enskilda konsumenternas möjligheter att på ett ända- målsenligt och individuellt tillfredsställande sätt använda de tillgängliga resurserna. Som konsument betraktas då antingen individen, familjen eller hushållet beroende på vad slags konsumtion det är fråga om. Konsu- mentforskning, som utgör underlaget för

1 Albinsson—Tengelin—Wärneryd, Reklam och konsumentupplysning, Stockholm 1965.

• Sida 31
•  Original

IT(ONSUMENTUPPLYSNING

| KONSUMENTCENTRERAD UPPLYSNING

Behovsanalys |

VARUCENTRERAD UPPLYSNINd

Budgetering och

Funktions- undersökningar

Jämförande Subjektiva värderingar

planering

Riskbedömning

Informationsvärdering

Typunder-

Märkesunder- sökningar

provningar En expert

| sökningar Flera

Bakgrundsinformation

upplysningsverksamheten, består bl. a. av forskning rörande konsumentens beteende, attityder, önskemål och kunskaper beträf- fande de varor och tjänster som han förbru- kar. Vidare försöker konsumentforskaren klarlägga funktioner och egenskaper hos varor och tjänster ur konsumentnyttosyn— punkt, dvs med hänsyn till deras ändamåls- enlighet och begärlighet för konsumenten. Upplysningen vidarebefordrar konsument- forskningens resultat till allmänheten och gör därigenom forskningen meningsfull. Om upplysningsverksamheten saknas eller är in- effektiv, når inte heller forskningen de syf- ten som redovisats. I betänkandet har upp- lysningsverksamheten indelats i konsument- centrerad upplysning och varucentrerad upp- lysning (jfr den ur betänkandet hämtade F i- gur ] ). Konsumentcentrerad upplysning (kon- sumentfostran) är i huvudsak inriktad på att göra individen, familjen eller hushållet mera kvalificerad som konsument och innefattar moment som behovsanalys, budgetering och planering, riskbedömning, informationsvär- dering och bakgrundsinformation. Varucen-

| | Utförlig experter

rapport

Graderade omdömen

Jury

Kvalitetsmårkning

»Bästa köp»

trerad konsumentupplysning innehåller in- formation om konsumtionsvaror och kan indelas i funktionsundersökningar, jämföran- de provningar samt subjektiva värderingar. De två senare grupperna innefattar i sin tur delproblem som t. ex. kvalitetsmärkning, gra- derade omdömen och »bästaköp». På. längre sikt kan den varucentrerade upplysningen förutsättas ha en allmänt konsurnentfostram- de effekt. I betänkandet framhålls vidare att de olika upplysningstyperna i praktiskt arbete ständigt tangerar varandra. Det är varken nödvändigt eller önskvärt att skilja dem åt, utom när det är fråga om en bland- ning av kvantitativa data och subjektiva värderingar.

Statens institut för konsumentfrågor har i sitt remissyttrande över SOU 1964: 54 sagt sig vilja införa även begreppet brukscentre- rad konsumentupplysning. Med detta be- grepp avses upplysning om arbetsmetoder, skötsel- och underhållsfrågor, planering och inredning av kök, badrum m.m. samt där- med sammanhängande ekonomiska frågor. I

• Sida 32
•  Original

denna form av information ingår också som en viktig del att med praktiska exempel be- lysa sambandet mellan varuvalet och såda- na faktorer som familjestorlek, bostadsför- hållanden, skötsel- och underhållsfrågor, ekonomi m. m.

4.2 Behovet av konsumentupplysning

Det tekniska framåtskridandet i vår på kon- kurrens byggda samhällsekonomi har fört med sig en marknad, som kännetecknas av ett rikt differentierat utbud av varor och tjänster. Marknaden tillförs en ständig ström av nya varor som konkurrerar med redan befintliga. Inom olika varugrupper ökar an- talet varianter genom tillkomsten av flera typer och fabrikat, genom mer eller mindre verklig respektive fiktiv produktdifferentie- ring samt genom ökad förekomst av distri- butörsmärken. På många områden har nya material tillkommit, vilkas sammansättning och egenskaper är så gott som okända för konsumenten och inte kan analyseras annat än genom vetenskapliga metoder. Allt detta försvårar överskådligheten för den enskilde konsumenten. Få konsumenter kan rätt be- döma tekniskt komplexa varors kvalitet, egenskaper och liVSlängd eller göra en jäm- förelse mellan ett antal ersättningsbara pro- dukter för att utröna, vilken som på sikt ter sig mest ekonomisk med hänsyn till presta- tionsförmåga och driftskostnader. Verkning- arna av irrationella beslut om köp av ka- pitalvaror gör sig som följd av produkternas priser i förening med längre livslängd gäl- lande under allt längre tid. Härav följer vid köpet ej beräknade långsiktskostnader, vartill kommer kostnader för den tid, som konsumenten kanske i onödan får sätta till för skötsel och handhavande av orationella maskiner och redskap etc.

Höjda realinkomster har medfört att ge- nomsnittskonsumenten i dag efterfrågar ett såväl bredare som djupare sortiment av va- ror och tjänster än för tio år sedan, då den statliga konsumentupplysningsverksamheten började få en mer systematisk prägel. Sam- tidigt har den genom rationalisering i de-

taljhandeln ökade självbetjäningsgraden i viss mån bidragit till att försämra konsu- menternas möjligheter till marknadsöversikt och varukännedom, eftersom den personliga vägledningen vid inköpen i stor utsträckning fallit bort. På samma gång har i vart fall beträffande dagligvaror konsumentens möj- ligheter att överblicka sortimentet ökat. Oli- ka företagstyper erbjuder olika priser och rabatter på samma produkter, beroende på bl.a. skillnad i service, lokalisering eller marknadsideologisk uppfattning. — Den om- ständigheten att alltfler kvinnor har för- värvsarbete utom hemmet ökar behovet av underlättade arbetsformer och inköp.

Reklamen, som blivit allt mer omfattan- de, kan visserligen lämna viss information men utgör ett ofullständigt upplysningsme- del, eftersom sändaren är partisk och bud- skapen ofta har mer eller mindre starka suggestiva inslag. Reklamens uppgift är att vara säljfrämjande. Den skall tala om att t. ex. en viss vara, ett visst fabrikat finns att köpa i handeln. Man strävar efter att göra meddelandet härom så slagkraftigt och säl- jande att omsättningen gynnsamt påverkas. Det kan förmodas att konsumenten får en ofullständig bild av varans egenskaper, ef- tersom reklambudskapet framhåller de posi- tiva men sällan de negativa egenskaperna. Reklamens emotionella inflytande på kon- sumentens attityd till en vara kan påverka inköpsbeteendet, innan han kunnat beakta alla väsentliga fakta för ett rationellt köp- beslut. Konsumenten torde å andra sidan oftast vara medveten om reklamens partisk- het och kan därför antas vara mer kritisk mot dylik information.

Den ovan beskrivna utvecklingen har ska- pat ett starkt ökat behov av objektiv upp- lysning om varor och tjänster, priser och marknadsförhållanden i syfte att stärka kon- sumentens pris- och kvalitetsmedvetenhet och därigenom även öka förutsättningarna för utvecklingen av ett från såväl konsu- ment- som producentsynpunkt ändamålsen- ligt Varusortiment. För att en konkurrens- ekonomi skall fungera i överensstämmelse med den ekonomiska teorin krävs i själva verket att konsumenten är orienterad om de

• Sida 33
•  Original

olika utbudens reella innebörd och inbördes förmånlighet samt handlar rationellt på grundval av dessa kunskaper. I detta avseen- de brister det ännu mycket, bl.a. beroende på otillräckliga resurser för konsumentupp- lysning. I sammanhanget kan nämnas att statens direkta utgifter för konsumentvaru- forskning och konsumentupplysning enligt riksstaten för budgetåret 1968/69 utgör ca 8,6 milj. kronor. Med denna utgiftspost bru- kar jämföras den årliga kostnaden för rekla- men, f.n. i storleksordningen 2000 milj. kronor. Även om dessa poster med hänsyn till vad de innefattar inte är jämförbara framstår de insatser som görs för konsu- mentupplysning som obetydliga.

4.3 Konsumentupplysningens allmänna inriktning

Introduktion av nya varor och tjänster lik- som fortlöpande produktutveckling och pro- duktanpassning medför enligt kommitténs uppfattning att tillförseln av aktuella fakta till konsumenten knappast kan hålla den takt, som opinionsbildama på konsument- området förväntar, om upplysningen skall bedrivas med den utförlighet och vederhäf- tighet, som av olika skäl är önskvärd. Detta gäller även om konsumentupplysningens re- surser kraftigt förstärks. Kommittén anser det fördenskull angeläget, att konsument- upplysningens tyngdpunkt alltmer läggs på s. k. konsumentfostran. På sikt är denna äg- nad att öka konsumentens förmåga att kri- tiskt bedöma erbjudanden och information rörande inköpskälla, pris, kvalitet och ser- vice samt underlätta för konsumenten att fatta rationella inköpsbeslut. En betydande del av konsumentupplysningens resurser bör dirigeras till skolorna och vuxenutbildning- en för att sprida ökade insikter i familje- och hushållsekonorni, produktions- och di- stributionsförhållanden samt konsumtions- utveckling. Inte minst viktig är denna form av upplysning, när det gäller att främja kon- sumentens förmåga att — i syfte att komma fram till individuella »bästaköp» — själv- ständigt analysera och sammanställa fakta

om varor och tjänster. I sammanhanget kan erinras om den stora vikt som enligt läro- planen för grundskolan tillmäts konsument- fostran. Där sägs bl. a. att »grundskolans un- dervisning skall syfta till att så långt möj- ligt göra eleverna vakna för alternativa möj- ligheter i konsumtionsvalet, utveckla deras förmåga att bedöma olika konsumtionsalter- nativ och söka lära dem att träffa sådana konsumtionsval, som ger den bästa tillfreds- ställelsen. De bör därvid inriktas på att söka självständigt bedöma sina egna behov, skaf- fa sig information om varor och tjänster och bedöma värdet av de insamlade upplys- ningarna».

I debatten har bl. a. framhållits att inne- hållet i konsumentupplysning, som avser att tillfredsställa efterfrågan från konsumenter, rimligtvis bör skilja sig från innehållet i kon- sumentupplysning, som avser att väcka och intressera ännu oengagerade konsumenter. Konsumentupplysningen kan således ha många former. Upplysningen sägs som hu- vudelement ha att stimulera till överlagda köpbeslut, att ge underlag för sådana be- slut samt att tillhandahålla förslag till be- slut. Det är naturligt att dessa moment väger olika tungt i statlig konsumentupplysning och i privat information som växer fram som svar på efterfrågan. Skillnaden är bl. a., att staten bör fastställa ett program för sin aktivitet på området medan den privata upp- lysningen fortlöpande speglar konsumenter- nas informationsintresse. (Privata konsu- menttidskrifter kan t. ex. inrikta sig på in- formation om nya villatyper, trädgårdspro- dukter, aktuella konsumentvaror eller dyr- bara viktiga tjänster — allt beroende på vad som för stunden bedöms vara av intresse för läsarna.) Beträffande den statliga konsu- mentupplysningens inriktning har också framhållits, att konsumenternas informa- tionsbehov först måste kartläggas. Härefter skulle lämplig information lämnas åt grup- per, som bäst behöver sådan, dvs. koncen- treras till de områden och den typ av in- formation, där behovstäckningen från sam- hällssynpunkt är mest eftersatt. Därigenom skulle inriktningen på områden, som täcks av tidskrifter m.m., minskas.

• Sida 34
•  Original

Mot denna bakgrund anser kommittén det angeläget att också understryka behovet av ökad konsumentforskning. Regelbundna konsumentstudier måste vara värdefulla för de statliga konsumentupplysningsorganen, när det gäller att utröna dels hur konsumen- ternas behovstillfredsställelse bäst kan till- godoses genom konsumentupplysning, dels hur varuprovningsverksamheten skall priori- teras. Konsumentstudierna bör dessutom vara av stort värde vid bestämning av de varuegenskaper, som från konsumenternas synpunkt bör särskilt beaktas vid provning, och även i övrigt ge värdefulla synpunkter i provningssammanhang. Genom att olika konsumentgruppers behov och situation kartläggs, ökar måhända på sikt förutsätt- ningarna att bedriva upplysning, inriktad på t. ex. differentierade bästaköp-rekommenda- tioner. Härtill kommer att näringslivet vid produktutveckling torde kunna utnyttja er- farenheter från konsumentundersökningar.

Personer med erfarenhet av praktisk kon- sumentupplysning har i allmänhet den upp— fattningen, att budskapen sällan når mer än en mycket begränsad del av konsumenterna — något som bekräftas av svenska och ut- ländska läsvärdeundersökningar. Konsu- mentupplysningens resurser lär därför kun- na utnyttjas effektivare, om den kombine- ras med en mera direkt information till pro- ducentledet om konsumentattityder, behOVS- situationer och krav, som bör ställas på va- rorna. På detta sätt kan man förstärka den information, som flertalet konsumentvaru- producenter i dag genom marknadsunder- sökningar måste bygga sitt arbete på. Det är naturligt nog svårare att nå ett mycket stort antal konsumenter än ett relativt fåtal producenter och importörer. Erfarenhets- mässigt är dessa lyhörda för förslag till kor- rigering eller utveckling av olika varor, för- utsatt att förslagen är baserade på ett ve- derhäftigt material. En mera producentin— riktad konsumentupplysning kan därför för- modas ge positiva resultat även för konsu— menten.

För producenterna innebär det ofta stora kostnader och ett risktagande att lansera nya varor. När de skall ta ställning till frågan

om produktion och marknadsföring av olika produkter, måste de därför som regel vara övertygade om att dessa är bra och i huvud- sak motsvarar konsumentens önskemål och krav. Denna konsumentanpassning av va- rorna — förstärkt genom en önskvärd aktiv medverkan från konsumenternas sida — torde bli alltmer utpräglad i takt med konsumentupplysningens ökade genomslags- kraft. Det är därför också önskvärt att möj- ligheterna till prototypprovning hos statliga undersökningsorgan vidgas. Provningar på uppdrag av producenter och importörer sker visserligen redan nu men totalt sett är ut- rymmet för litet.

4.4 Konsumentupplysningens speciella inriktning

Utan att gå närmare in på frågor som sammanhänger med konsumentupplysning- ens rmurser och deras fördelning anser kom- mittén, att konsumentupplysningen i stort bör successivt sträva efter att omspänna alla varuområden, som bl. a. genom sin betydelse för konsumenterna och genom varornas komplexitet gör en sådan verk- samhet försvarlig. Informationen bör såsom omnämnts i direktiven även omfatta redo- görelser för t. ex. prisbildningens mekanism, kontant- och kredithandel, konkurrens och konkurrensbegränsningar, reklammetoder och andra mera allmängiltiga ämnen. Inte minst viktigt är att ge konsumentupplysning om offentliga och enskilda tjänster. Tjänste- sidan har hittills på det hela taget försum- mats och kräver i fortsättningen skärpt upp- märksamhet. Det får på goda grunder antas att konsumenternas utlägg i allt högre grad kommer att gälla just tjänster. Den privata tjänstekonsumtionen uppgår till omkr. 20 miljarder kronor per år eller mer än en fjärdedel av den årliga totala privatkonsum- tionen. Härtill kommer att den offentliga konsumtionen till övervägande del består av tjänster samt att därav en betydande del »konsumeras» av enskilda eller hushåll. Un- dervisning samt hälso- och sjukvård är här de viktigaste posterna. År 1966 uppgick de till ca 4,9 rmp. ca 3,2 miljarder kronor.

• Sida 35
•  Original

För konsumenterna är det många gånger minst lika angeläget att erhålla information om tjänster som om varor, något som för kommittén även framhållits av organisatio- ner och institutioner på såväl konsument- som producentsidan. Inte sällan kan det vara svårare att utan stöd av någon infor- mationskälla bedöma exempelvis en bil- reparation, en sällskapsresa eller en för- säkring än att självständigt bilda sig en uppfattning om en vara i förhållande till andra varor. I fråga om varor har varude- klarationer kommit i bruk i allt större om- fattning, medan tjänstesidan saknar ett in- formationssystem av motsvarande slag. Be- traktar man tjänster av olika slag, produ- ceras många närmast >>hantverksmässigt». På grund härav kan antas att variationer mellan enstaka prestationer är större såväl hos den enskilde tjänsteproducenten som mellan olika producenter. Det är alltså svårt att framställa infomation om tjänster med samma grad av precisering som den som erhålls vid jämförande varuprovningar eller vid varudeklaration.

Vid fördelning av konsumentupplysning- ens resurser — vilka med tanke på det om- fattande arbetsfältet alltid torde bli otill- räckliga — på olika objekt anser kommittén det viktigt att utveckla och bredda varude- klarationsförfarandet. Därmed minskar be- hovet av särskilda faktameddelanden röran- de varugrupper, som deklareras. Provnings- organens roll kan begränsas till forskning samt undersökning av varor, som ej dekla- reras, provning av varor som fabrikanterna ej vill deklarera samt utarbetande av sam- manställningar över förekommande varude- klarationer. I vissa fall kan det bli aktuellt att anförtro provningsorganet att kontrol- lera varudeklarationerna. Breddas deklara- tionsförfarandet, kommer informationen fram snabbare. En fördel med deklaratio- nerna är från samhällets synpunkt att före- tagen själva svarar för kostnaderna för de- klarationer och kontrollprovning av dekla- rerade varor. För att få konsumenten att rätt läsa och förstå deklarationerna är dock konsumentfostrande upplysning nöd- vändig som komplement. Och inte minst

viktigt i sammanhanget synes det vara att bibringa butikspersonalen bättre insikter om varudeklarationssystemet, eftersom konsu- mentens möjligheter att få konsumentupp- lysning i köpögonblicket härigenom ökar. Handeln själv och dess utbildningsinstitutio- ner har här en viktig uppgift att fylla.

• Sida 36
•  Original

Konsumentupplysning från metod- och redovisningssynpunkt

Tekniska spörsmål m.m. i samband med

jämförande varuprovningar

Konsumenterna möter i dag en synnerligen komplicerad marknad med ett ofta oöver- skådligt antal varor. Detta förhållande i förening med den rikliga förekomsten av icke-informativ reklam och av »tyckande» i olika former framhäver alltmer behovet av saklig rådgivning på grundval av jäm- förande varuprovningar. Upplysning om därvid framtagna fakta kan bibringa kon- sumenten sådan varukännedom, som hon eller han inte utan stor möda kan inhämta på egen hand, och tjäna till vägledning vid valet av lämpliga varor i ett sortiment. På motsvarande sätt förhåller det sig med tjänster.

Som inledning till den följande analysen tar kommittén i detta kapitel upp några grundläggande begrepp samt berör kort- fattat provningsverksamhetens omfattning, urvalsproblemet, konsumentinstitutets praxis samt behovet av expertis.

5.1 Några grundläggande begrepp

Med jämförande varuprovningar förstås un- dersökningar, genom vilka vissa bestämda varuegenskaper provas med hjälp av fast- ställda metoder och normer. Undersökning- arna syftar till att åstadkomma en objektiv bedömning av de provade varornas olika egenskaper och därigenom en uppfattning om deras bruksvärde. Provning sker i regel endast av sådana egenskaper, som är av in-

tresse för konsumenterna för att belysa va- rornas kvalitet. En jämförande provning för- utsätter att endast sådana varor provas, som för konsumenterna framstår som jämför- bara. För en jämförelse av varornas bruks- värde krävs även att objekten provas under samma villkor och genom samma provnings- förfarande. Endast om metoderna är repro— ducerbara ger jämförelsen en verklig bild av kvalitetsnivåer inom en varugrupp.

Jämförande varuprovningar kan ske i form av typ- eller fabrikatundersökningar.

Vid typundersökningar inriktas provning- en på olika varutypers egenskaper och in- bördes förhållanden. Provning kan ske av t. ex. egenskaper hos cylindertvättmaskiner, varefter resultatjämförelse görs med pro- vade egenskaper hos pulsator- eller agitator- tvättmaskiner. På motsvarande sätt kan egenskapsskillnader klarläggas mellan t. ex. elanslutna och batteridrivna rakapparater eller mellan djupfrysta och färska livsme- del. Typundersökningar ger underlag för val av olika typer men vägleder ej konsumen- ten vid val av fabrikat.

Fabrikatundersökningar föregås ofta av typundersökningar. När varutyperna under- sökts, utväljs olika fabrikat inom en typ, varefter mätbara egenskaper provas och jämförs. Härigenom erhålls kännedom om t. ex. gradskillnader i fabrikatens kvalitets- egenskaper, vilket möjliggör en jämförande bedömning av för- och nackdelar hos under- sökta fabrikat.

• Sida 37
•  Original

När det gäller tjänster kan underlag för upplysning inhämtas genom statistiska un- dersökningar med syfte att ge en mera all- män bakgrundsinformation eller genom un- dersökningar av vissa klart avgränsade och jämförbara tjänster.

I samband med jämförande varuprov- ningar uppkommer principiella och meto- dologiska problem som har både tekniska och rättsliga aspekter. Väsentliga spörsmål gäller här bl. a. urvalsförfarandet, mätme- toder, aktualitetsfrågan och redovisning av provningsresultat, allt sådant som i följan- de avsnitt skall närmare behandlas.

5.2 Provningsverksamhetens omfattning

Inom överskådlig tid torde det vara eko- nomiskt och resursmässigt omöjligt att prova alla varuslag med för konsumenterna rele- vanta, mätbara egenskaper. I praktiken be- gränsas provningsmöjlighetema också av andra omständigheter. Provningsmetoderna är ofta synnerligen kostnadskrävande att ut- arbeta, om de på ett rättvisande sätt skall mäta varornas egenskaper. En del varor kan vara så tekniskt komplicerade eller ha så- dana egenskaper, att praktiskt användbara provningsmetoder — fastän egenskaperna i princip bedöms mätbara — inte föreligger eller endast med största svårighet kan kon- strueras. Beträffande många varor är det t. ex. väsentligt att få en uppfattning om deras livslängd. Möjligheten att genom ac- celererande prov få en riktig bild av var- aktigheten kan emellertid vara begränsad. Vissa varuslag med konsumentrelevanta, i och för sig mätbara egenskaper lämpar sig knappast för jämförande provningar därför att sådana egenskaper som utseende, lukt, smak etc. framstår som mera avgörande för konsumenten än bruksegenskaperna. >>Hant- verksvaror» av olika slag kan uppvisa mät— bara egenskaper men ha individuella olik- heter, som försvårar objektiva jämförelser. För vissa varor, vilkas egenskaper i och för sig är mätbara och lämpade för inbördes jämförelser, kan provningsresultaten ändock

sakna större intresse på grund av att kon— sumenterna har svårt att identifiera varorna på marknaden.

Även om sålunda provningsverksamheten i praktiken är av olika skäl begränsad, finns det ett mycket stort antal varor som meto- dologiskt, tekniskt, ekonomiskt, tidsmässigt och från upplysningssynpunkt kan provas. Det blir därför alltid fråga om en ange- lägenhetsgradering vid bestämmandet av un- dersökningsobjekt. Prioriteringsfrågan skall behandlas av konsumentutredningen men kommittén vill ändå i detta sammanhang — utan ställningstagande till ordningsföljden —— nämna några tänkbara kriterier som grund för varuurval vid jämförande provningar samt den innebörd de kan väntas ha på behovet av systematisk konsumentupplys- ning under i övrigt lika förhållanden:

— liv-, hälso- och andra säkerhetssynpunk- ter (ju större betydelse dessa har, desto star- kare är behovet av upplysning om varan);

— varans grad av oumbärlighet för kon- sumenterna (ju mer oumbärlig varan är, desto större är behovet av upplysning);

— varans styckepris och varaktighet (ju högre priset är, desto större är behovet att veta om varan med hänsyn till varaktighet är värd sitt pris);

_ varans kostnadsandel i konsumentens budget (ju större kostnadsandel varan har i konsumentens budget, desto större är be- hovet av upplysning om varan);

— kvalitets- och prisspridning (ju större kvalitetsw; och prisspridning varuområdet uppvisar, desto större anledning finns det att undersöka detsamma);

— beskaffenheten av en ny vara eller typ (ju mer okänd beskaffenheten av en ny vara eller typ är, desto angelägnare är behovet av en undersökning);

— risken för felköp (ju större risken för felköp är, desto större är behovet av upp- lysning om varan);

— reklamationsfrekvens samt företagens sätt att behandla reklamationer (ju större reklamationsfrekvensen för varan är, desto större är behovet av undersökning och upp- lysning);

• Sida 38
•  Original

— svårigheten att utan objektiv informa- tion bedöma varan (ju svårare det är att bedöma varan utan objektiv information, desto större är behovet av undersökning och upplysning);

— möjligheterna att effektivt sprida upp- lysning om varan (ju sämre möjligheterna är att effektivt sprida upplysning om varan, desto starkare är behovet av upplysning).

5.3 U rvalsproblem

Urvalsproblemet kan grafiskt framställas som de olika beslutssituationer, som prov- ningsinstitutionen ställs inför (Figur 2). Fi- guren får dock endast betraktas såsom en stiliserad bild av verkligheten beroende på svårigheten att konkret definiera vad som menas med varuslag, att dra gräns mellan typ och modell etc. Såsom framgår av Figur 2.2 har som sammanfattande benämning för typ, fabrikat och modell införts begreppet variant och analogt härmed talas om va- rianturval. Inom varje varuslag förekom- mer vanligen ett stort antal varianter. Hur många varianter av ett visst varuslag som existerar är många gånger svårt att ange. De problem, som därvid aktualiseras, krä- ver särskilda överväganden av experter på området.

Schemat kan illustreras med några för än- damålet generaliserade exempellz

l. Bland olika varuslag utväljs symaskiner för provning. Såväl automatik- som sicksack- maskiner finns på marknaden.

a) Av olika skäl kan det visa sig nödvändigt att till en början inrikta provningen på viss typ. Vi antar att provningsorganet stannar in- för sicksackmaskiner.

b) I stort sett skiljer man mellan flatbords- maskiner och friarmsmaskiner. Flatbordsma- skinen kan vara inbyggd i bord (stativmaskin) men finns även portabel och monterad i sockel. Friarmsmaskinen finns endast som portabel. I detta exempel låter vi madellvalet gälla de portabla maskinerna.

c) De portabla maskinerna förekommer i ett visst antal fabrikat. I exemplet förutsätts att samtliga fabrikat utväljs för provning.2

d) Slutligen gäller det att välja de exemplar,

som skall provas. I detta skede krävs en rent statistisk behandling av urvalsproblemet.3

e) De för provning utvalda portabla maski- nerna består av ett stort antal detaljer med olika egenskaper. De för konsumenterna rele- vanta provningsbara detaljerna/egenskaperna bestäms.

f) Utformningen av provningsmetoder är nä— ra förknippat med förekomsten av utvecklade provningsmetoder och möjligheten att kon- struera nya.

2. Tvättmaskiner utväljs för provning. Typundersökningen kan avse agitator-, pul- sator-, cylinder- och ljudtvättmaskiner samt tvättkulor. Efter det att egenskapsskillnaderna mellan typerna klargjorts följer lämpligen fabrikatun- dersökning av en (eller flera) typ (-er), t. ex. cylindermaskiner. Fabrikaten kan bl. a. upp- delas i automatiska eller halvautomatiska mo- deller, vilket bör beaktas vid modellvalet. Exemplar-, egenskaps— och metodval följer härefter.

1 Ordningsföljden mellan urvalssituationerna är generellt sett inte med nödvändighet den i exemplet angivna. Varianturvalet kan t. ex. till— gå så att, sedan beslut fattats om undersökning av viss typ, fabrikaturvalet kan äga rum och därefter ställning tas till vilka modeller inom fabrikaten, som skall provas. Fabrikaturvalet kan även tänkas föregå typ- och modellurval — exempelvis i en situation, där ett mindre antal fabrikat finns på marknaden och på grund härav alla utväljs för provning samt alla i sig inrymmer samtliga existerande typer och model— ler, vilka alla skall provas. Det må vidare an- märkas att urvalsfaserna i konsumentens be- slutsprocess ej säkert följer den ordning som framgår av schemat. ? Kommentar till varianturvalet: Typurvalet kan tänkas bestämmas av sådana faktorer som antalet befintliga typer, dessas inbördes mark- nadsstorlek, tekniska utvecklingsgrad jämte för- väntade framtida utvecklingsmöjligheter, typer- nas betydelse för konsumenterna med hänsyn till kalkylerade kostnader (t. ex. per år), varvid bör beaktas uppskattade kostnader för person- liga arbetsinsatser i fråga om tid och handha- vande, etc. Modellurvalet bestäms i förekom- mande fall av bl. a. motsvarande faktorer. Fabrikaturvalet är betingat av antalet fabrikat på marknaden, dessas inbördes skiljaktigheter (fiktiv fabrikatdifferentiering förekommer i stor utsträckning), inbördes marknadsstorlek och utvecklingstendenser, provningsorganets under- sökningskapacitet och övriga resurser m. m. ³ Kommentar till exemplarurvalet: Exemplar- urvalet är beroende av produktionstekniska om- ständigheter, t.ex. förekomsten av kvalitets- variationer mellan exemplar i en produktions— serie, produktions- eller annan kvalitetskontroll hos tillverkarna, provningsorganets kapacitet och övriga resurser m. rn.

• Sida 39
•  Original

Figur 2.1 Val av varuslag (S) Val av variant (V) Val av exemplar (E) V1 Eu ---------- E12 """""""" En """""""" Eu etc. E V2 E21 ----------- ' 152,l E23 """"""""" E24 etc. V, 1531 """""""" Esa ********** Esa """"""" EM etc. Figur 2.2

Begreppet variant (Typ —T, fabrikat —— F, modell—M)

———-

_) Faa —> Ta Figur 2.3 M d 11 k V 1 _ b Val av provningsmetoder Modell (M) 0 e ens egens aper a av pr ovnmgs ara för de utvalda egenskaperna

(ME) egenskaper (PE)

(PM)

ME PE PM ]

M ME PE | PM

Elf

'——'_> ME PE

etc.

• Sida 40
•  Original

5.4 Konsumentinstitutets syn på och erfa- renheter av undersökningsproblemen

Med hänsyn till konsumentinstitutets cen— trala roll på varuprovningsområdet redovi- sas här översiktligt institutets syn på och er- farenheter av undersökningsproblemen. Re- dogörelsen bygger på en av institutets chef på kommitténs hemställan upprättad pro- memoria. Undersökningsförfarandet och de beslutsproblem som därvid aktualiseras har veterligen ej tidigare skriftligen doku- menterats och redogörelsen får därför an- ses ha stort värde. Vid behandlingen av skil- da delfrågor lämnas i fortsättningen mera detaljerade uppgifter från såväl konsument- institutet som andra provningsorgan.

Förslag till lämpliga undersökningspro- jekt kommer fram på många olika vägar. En gång om året görs en systematisk ge- nomgång i samband med att institutet gör upp sitt arbetsprogram. Förslag kommer vi- dare fram fortlöpande från undersökningsav— delningarna och upplysningsavdelningen men också från utomstående. Samtliga avdelning- ar har kontakter med massmedia, hemkon- sulenter samt enskilda konsumenter, det se- nare genom brev, telefonsamtal och den föredragsverksamhet institutets tjänstemän bedriver. Även litteraturstudier, deltagande i VDN-arbetet, olika sammanträden och samarbete med andra instanser ger liksom besök på utställningar och mässor impulser till undersökningar.

Innan beslut fattas om en varuundersök- ning, antingen det gäller fabrikatundersök- ning eller annan typ av undersökning, sker ett utrednings- och planeringsarbete som va- rierar i omfattning beroende på projektets art. Gäller det att komplettera en tidigare utförd fabrikatundersökning genom prov- ning av ytterligare ett antal fabrikat enligt tidigare tillämpade metoder sker endast tids- och kostnadsplanering. Gäller det att under- söka ett varuslag, som ej tidigare provats, ingår i utredningsarbetet i första hand en orientering om konsumentens behov av in— formation på området, en marknadsorien- tering samt klarläggande av olika aspekter som kan påverka prioriteringen mellan olika

tänkbara objekt. Kontakt tas på detta sta- dium ofta med producenter och olika spe- cialister.

Vid smärre okomplicerade och mindre kostnadskrävande undersökningar, som över- ensstämmer med riktlinjerna i arbetspro- grammet, kan denna första etapp inkludera fullständig försöksplanering och beslut om genomförandet fattas omedelbart av di- rektören.

Beräknas en undersökning bli mera omfat- tande, förekommer det att frågan princip- behandlas i styrelsen innan ytterligare pro- jektering sker. I andra fall sker direkt pro- jektering för att få fram arbetsplan och kostnadskalkyl. Projekteringen omfattar bl.a. utredning av vilka egenskaper som bör bestämmas, tillgängliga provningsmeto- der och eventuellt behov av utveckling av nya provningsmetoder, antalet fabrikat som finns på marknaden och antalet exemplar av varje fabrikat som behöver provas. I detta arbete ingår litteraturstudier, anlitande av expertis inom institutet eller annan ex- pertis på området samt ofta också kontakt med tillverkare.

Projekteringen framläggs för styrelsen, varvid föredraganden föreslår något av föl- jande alternativ:

a) Igångsättande av projektet i full skala.

b) Utförande av en mindre provundersök- ning för att kontrollera eller förbättra prov- nings- och utvärderingsmetodiken.

c) Fortsatta metodstudier efter vissa rikt- linjer innan definitivt beslut om projektet fat- tas.

d) Nedläggande av projektet, t. ex. om lämp- lig provningsmetodik ej kan utarbetas till rim- liga kostnader, om ett genomförande av pro— jektet visat sig alltför omfattande såväl tids- som kostnadsmässigt för att kunna genomföras med tillgängliga resurser eller om beräknade kostnader ej står i rimlig proportion till för- väntade resultat för konsumenterna.

Sedan en undersökning beslutats, svarar en avdelning för dess genomförande, even- tuellt i samarbete med någon annan av in- stitutets avdelningar eller med annat organ. Utläggs viss del av projektet på annat håll, skall den ansvariga avdelningen även tillse att detta undersökningsorgan fullgör uppgif- ten på ett tillfredsställande sätt samt ansvara

• Sida 41
•  Original

Vid vissa. undersökningar anlitas utom- stående experter, t.ex. statistiker. Kunska- per om statistisk försöksplanering och utvär- dering av ej alltför komplicerad natur finns dock inom institutet.

För att tillgodose konsumentens intresse av aktuell information vidtar man alla tänk- bara åtgärder för att endast sådana varor undersöks som kommer att finnas på mark- naden, när resultaten publiceras. Onödig tidsutdräkt vid själva provningen söker man eliminera bl.a. genom att göra förunder- sökningar så att metoden är helt klar, då ar- betet igångsätts. Vid tidskrävande undersök- ningar uppskattas den tid provningen kan ta. Information inhämtas från fabrikanter- na, om de avser att utföra några ändringar på varan under denna tid. Varor som kan beräknas bli ändrade under provningstiden medtas ej.

Provningsobjekt uttas antingen genom upphandling på marknaden eller objektiv provtagning i tillverkares eller återförsäljares lager och sker genom institutets egen perso- nal eller notarius publicus. Antalet provade exemplar av varje fabrikat varierar av olika skäl starkt.

Sedan provningen utförts, bereds i regel varje tillverkare eller generalagent tillfälle att ta del av en preliminär rapport om den egna varan och inkomma med sakliga an- märkningar. Tidsfristen är vanligen tre vec- kor men kan förlängas. Delgivning bedöms ibland obehövlig, särskilt vid okomplicera- de undersökningar. Genom att fabrikanter- na granskar resultaten har de möjlighet att informera om eventuella ändringar i pro- dukten och göra anmärkningar av t. ex. den arten att provexemplaret syns avvika från norrnalproduktionen. Ett provat »måndags- exemplar» torde sålunda alltid medföra en fabrikantanmärkning, däremot ej ett ex- tremt bra exemplar.

Redan då undersökningen närmar sig sin fullbordan börjar man planera publicering- en. Undersökningsavdelningen sammanstäl- ler resultaten, ofta i samarbete med upplys- ningsavdelningen, till ett första råmanus. Medan tillverkarna har tillfälle att granska

den del av undersökningen som berör dem, fortsätter förberedelserna för publicering. Upplysningsavdelningen bearbetar tillsam- mans med försöksledarna föreliggande rå- manus. Detta går ofta till sättning vid en tidpunkt, som inte medger att fabrikantens eventuella anmärkningar granskas och even— tuellt beaktas förrän på korrekturstadiet. Härigenom elimineras eller minskas den tidsutdräkt det innebär att skicka ut ma- nus. Finner försöksledaren att fabrikanten gör någon anmärkning på resultaten som kan tänkas bero på något fel vid provningen antingen det gäller metod, utvärdering eller felaktighet hos det provade exemplaret, ut- förs kontroll. Detta har i enstaka fall med- fört att publiceringen uppskjutits. Manus och korrektur utväxlas mellan upplysnings- avdelningen och undersökningsavdelningen till dess båda är eniga om den slutgiltiga ut- formningen.

Varuundersökningar kan avse undersök- ningar och utredningar av vitt skild art be- roende på syfte och omfattning. Några hu- vudtyper som förekommer vid konsument- institutet är följande.

1) Marknadsöversikter utan jämförande provningar.

Dessa översikter omfattar allmänna råd och synpunkter för val mellan olika i översikten redovisade fabrikat och typer inom ett varu- slag samt en redovisning av sådana uppgif- ter om samtliga fabrikat som exempelvis storlek, Cirkapris och tekniska data, insam- lade från tillverkare eller litteratur. Översik- ten kan närmast uppfattas som en allmän marknadsorientering.

Exempel: Elborrmaskiner, mångsidig driv- kraft, Råd och Rön 1965: 5, Marknadsöver- sikt symaskiner 1965, Litet konstfiberlexi- kon.

2) Marknadsöversikter (utan jämförande provningar) innehållande vissa men inte full- ständiga provningsresultat från institutet.

Exempel: Marknadsöversikt tvättmaskiner och avvattningsredskap 1963. Där återfinns resultaten av jämförande undersökning mel- lan olika typer av tvättmaskiner (cylinder,

• Sida 42
•  Original

agitator och pulsator) samt kapacitetsbestäm- ningar för samtliga cylindermaskiner men i övrigt endast fabrikantuppgifter, som i viss utsträckning dock kontrollerats.

3) Jämförande provningar av samtliga på marknaden förekommande fabrikat och va- rianter av ett varuslag.

Dylika undersökningar kan, men behöver inte, följas av kompletterande undersökning- ar då nya fabrikat eller varianter kommer ut på marknaden. Ett betydande antal såda- na undersökningar redovisas i institutets skrifter.

Exempel: Köpråd diskmaskiner, Köpråd dammsugare, Köpråd matberedningsmaski- ner, som samtliga uppföljts med enstaka provningar redovisade i Råd och Rön. Marknadstäckande undersökningar är också Våffeljärn, Råd och Rön 1967: 3; Soppor, Råd och Rön 1964: 4; Luftfuktare, Råd och Rön 1965: 2. Undersökningar av denna art har också redovisats i artiklar om ett stort antal varor av varierande karaktär som golvvaxer, brödrostar, mattsopare, diskme- del, m.m.

4) Principiella forskningsbetonade funk- tionsundersökningar av hur en vara bör va- ra utformad.

Exempel: Köksknivars skaft, HFI—medde- lande 1947:4 och Bra Köksredskap 1961, samt undersökning av köksknivars eggar, Kokkärls utformning m. m., HFI-medde- lande 1950: 3—4 och Bra Köksredskap 1961.

5) Jämförande undersökningar av olika ty- per av varor med samma funktion.

Exempel: Tvättmaskiner och tvättappara- ter (tvättkulor, Råd och Rön 1965: 1, ljud- tvättmaskiner, agitator-, pulsator- och cylin- dertvättmaskiner, Konsumentinstitutet Med- delar, nr 8), tryckkokarekastruller, industri- ellt förberedda livsmedel — råvaror m. m.

6) Undersökning eller redovisning av en enda egenskap hos ett varuslag, ofta moti- verad av att någon egenskap kan vara en säkerhetsrisk.

Exempel: Har Ni livsfarliga bäddmöb- ler?, Råd och Rön 1959: 4, Skjutregel kan

hindra olycksfall vid spisen, Råd och Rön 1962: 5.

7) Undersökning av ett selektivt urval inom samma varuslag.

Exempel: Tvålar, Råd och Rön 1967: 1, Köpråd tvättmaskiner (endast cylinderma- skiner av viss storlek och viss typ), Skall lingondricka smaka lingon”), Råd och Rön 1965: 5, Täckjackor, Prisaktuellt 1967: 1, Barnvagnar, Råd och Rön 1967: 3 m.fl.

8) Undersökning av en enstaka vara inom ett varuslag, motiverad av särskilda om- ständigheter.

Exempel: Rengöringsmedlet Spic och Span, Råd och Rön 1959: 9, motiverad av den kraftiga reklamen att det vore lämp- ligt för rengöring av målade ytor, vilket in- stitutet fann skäl ifrågasätta, Varning för Remol i tvättmaskin, Råd och Rön 1963: 9, Bra tavelkrok, Råd och Rön 1966: 3.

5.5 Referensram för kommitténs bedöm- ningar

Såsom framgått av den föregående redo- görelsen sker vid varuprovningar

1) ett val av varianter, vilka blir föremål för provning;

2) ett val av egenskaper, som skall under- sökas;

3) ett urval av exemplar för varje vald variant.

Kommittén kommer i närmast följande kapitel att behandla de problem, som så- lunda aktualiserats. Här skall dock anges en allmän referensram för kommitténs övervä- ganden, vilken i huvudsak anknyter till den PM rörande konsumentupplysning och sta- tistik, som återfinns i Bilaga 3.

Kommittén vill först som sin principiella uppfattning framhålla, att till grund för en verksamhet av här aktuellt slag måste läg- gas vissa >>provningsstandards>>1.

Enligt kommitténs mening bör behand-

1 De standards, som det är fråga om, kan översiktligt klassificeras som dels grundläggande standards, dels operativa standards.

• Sida 43
•  Original

lingen av problemen ]) och 2) ovan i ett viktigt avseende skilja sig från behandlingen av problem 3).

Vad avser de två första problemen måste uppenbarligen ett visst spelrum ges åt sub-- jektivitet.1 Detta gäller i första hand valet av vara för undersökning men vidare även ett eventuellt beslut att begränsa en under- sökning till vissa varianter av en vara. Vi- dare gäller det valet av egenskaper för prov- ning, vilket i viss grad måste grundas på subjektiva överväganden.

Den andra typen av urvalsproblem sam- manhänger med det uppenbara förhållandet, att det alltid är praktiskt ogenomförbart att undersöka hela det kollektiv (den popula- tion) mot vilken intresset riktar sig, t. ex. alla varianter och exemplar av tvättmaski- ner. Om det skall vara möjligt att generali- sera resultaten till det kollektiv från vilket urvalet gjorts, måste urvalet ske enligt sund statistisk praxis — detta innebär någon form av slumpmässigt urval. Det är anledning att beakta, att slumpmässigt urval inte inne- bär urval >>på måfå» eller något dylikt. Inne- börden är i stället, att urvalet sker med an- vändning av en särskild statistisk mekanism (t. ex. ett statistiskt lotteri med användning av »slumptal»), där varje enhet i kollektivet har en känd sannolikhet att uttas. Man talar därför också om »sannolikhetsurval» i detta sammanhang.2

Samtidigt som det sålunda är uppenbart, att kraven på objektivitet endast kan uppnås genom användning av sannolikhetsurval är det emellertid lika påtagligt, att det inte all- tid är praktiskt genomförbart att använda sig av sannolikhetsurval. I dessa fall står valet mellan att avstå från provning resp. att använda bedömningsurval, vari man söker att tillgodose kravet på objektivitet genom att i möjligaste mån använda sig av fasta, i förväg kända riktlinjer — vilket minskar ris- kerna för anklagelser för obehörig subjektiv påverkan — och att dessutom omgärda resul- taten med de reservationer som ett sådant förfarande kräver.

Då det gäller mätningarna kan resone- mang analoga med de ovan redovisade fö- ras. Kommittén nöjer sig här med att er-

inra om att >>provningsstandards» också skall tillämpas på valet av mätförfarande och tillämpningen därav.

Undersökningsförfarandet ger som synes upphov till ett stort antal beslutssituationer. Ett oriktigt handlande i någon av dessa medför risk för felaktiga slutsatser. Därav följande ekonomiska verkningar kan med- föra olägenheter för företag och enskilda. Förtroendet för konsumentupplysningsorga- net kan då komma att rubbas.

Den analys, som kommittén i fortsätt- ningen ägnar olika principproblem vid jäm- förande varuprovningar, aktualiserar därför frågan om behov föreligger för provnings- organet att — förutom egen expertis — kunna anlita rådgivande experter. I det följande kommer sådana experters tänkbara roll 'itt beröras medan frågan om lämpliga orga- nisatoriska arrangemang i sammanhanget tas upp i avsnittet om konsumentupplysning- ens administrativa sida. Redan här må dock framhållas att kommittén anser att medel bör ställas till förfogande för anlitande av kvalificerad statistisk och annan expertis.

1 I all forskning finns element av subjektivitet. Ett generellt exempel är valet av forskningsprob- lem. Det är därför viktigt att man redovisar före- komsten av sådana element och diskuterar deras relevans.

” Urval av denna typ kan i detta speciella fall — där konkurrens råder mellan olika fabrikat — även fylla syftet att ge fabrikanterna rättvisa. Om t. ex. ett sannolikhetsurval görs av fabrikat och modeller, när det är praktiskt omöjligt att undersöka samtliga fabrikat och modeller, kan detta i enklaste utformning innebära detsamma som att varje fabrikant givits samma chans att ingå i undersökningen. Metoden fungerar som en objektiv lottdragning.

• Sida 44
•  Original

Urvalsfrågor

Mot bakgrunden av den i kap. 5 lämnade redogörelsen samt referensramen för kom- mitténs bedömningar behandlas i detta ka- pitel frågor rörande marknadsöversikt samt variant- och exemplarurval.

6.1 Marknadsöversikt

Innan en varuundersökning igångsätts,måste provningsorganet såsom underlag för under- sökningsplaneringen skaffa sig en så full- ständig bild av marknaden och varugruppen som är ekonomiskt rimlig. En marknads- översikt (marknadsorientering, kartläggning) är erforderlig.

6.1.1 Nuvarande ordning

Det förberedande utredningsarbete som vid konsumentinstitutet föregår beslut om un- dersökning omfattar en marknadsöversikt. Denna syftar bl. a. till att ge en uppfattning om antalet fabrikat och om varianter av fabrikat på marknaden och kan också avse att undersöka, om det finns olika slag av varor eller typer av varor, som är avsedda att utföra samma eller delar av samma ar- bete eller att fylla samma eller likartad funktion. Ibland har medarbetarna vid in- stitutet så stor kunskap om marknaden att de utan vidare kan redogöra för marknads- läget i stort, i andra fall kan ett relativt om- fattande arbete erfordras.

Antalet fabrikat och varianter av ett vam- slag kan variera från endast ett eller ett fåtal till ett mycket stort antal. Det fanns t. ex. bara tio elektriska Våffeljärn på mark- naden men ca 500 olika täckjackor, då dessa varor var aktuella för undersökning. Likaså kan den normala livslängden på marknaden innan ändring av varan sker variera från mycket kort —- som för modebetonade kon- fektionsvaror — till avsevärd tid. För Vissa varuslag, t. ex. glödlampor, finns endast ett fåtal storfabrikanter, eftersom tillverkning i liten, geografiskt lokalbetonad skala är ute- sluten, medan andra varor, exempelvis saf- ter och konfektionerade textilvaror, tillver- kas och försäljs av ett flertal producenter på såväl lokal- som riksplanet.

Enligt vad som framgår av institutets skrifter har man i betydande omfattning publicerat marknadsöversikter, särskilt i frå- ga om kapitalvaror men också, då det varit möjligt beträffande rena förbrukningsvaror med någorlunda lång livslängd på markna- den. I vissa fall har översikten avsett endast Stockholms-området, i andra fall har den varit riksomfattande. Möjligheterna att göra en fullständig marknadsöversikt varierar. Då det gäller elektriska apparater med S-märk- ningstvång kan man genom utnyttjande av Semkos katalog och kontroll hos fabrikan- ter och generalagenter av vilka S-märkta varor som saluförs få fram praktiskt taget kompletta marknadsöversikter. I de fall fab- rikant- och importör-, grossist- eller detaljist-

• Sida 45
•  Original

sammanslutningar finns kan man också ofta få fram relativt fullständiga översikter. I andra fall måste man lita till mera arbets- krävande och mindre säkra källor, exempel- vis butiksbesök.

Statens maskinprovningar följer konti- nuerligt vad som sker på marknaden för lantbruksmaskiner och redskap och har därigenom ständigt kännedom om förekom- mande typer.

Statens provningsanstalt, som inte ägnar sig åt sådan informationsverksamhet som har karaktär av konsumentupplysning ge- nom redovisning av egenskaper hos mate- rial och varor, gör i princip ej någon mark- nadsöversikt före en provning. Detta beror på den delvis affärsmässiga syn, som präg- lar verksamheten. Uppföljning av markna- den sker ej.

6.1.2 Enkäten

Så gott som samtliga de organisationer och institutioner, som uttalat sig i kommitténs enkät, har ansett att urvalsförfarandet i princip bör föregås av en kartläggning av hela den varugrupp, varom är fråga.

6.1.3 Kommittén

På många varuområden är marknadsbilden svåröverskådlig. Om området tidigare ej un- dersökts, finns anledning anta att man var- ken inom eller utom undersökningsorganen utan vidare äger tillräcklig kännedom om marknadsförhållandena. För att objektivitet vid urvalsförfarandet, provningen och resul- tatvärderin gen skall vara säkrad finner kom- mittén det därför vara naturligt att en jäm- förande varuprovning — på samma sätt som hittills eftersträvats — alltid föregås av en noggrann marknadsöversikt.

I syfte att ge en så fullständig bild av marknaden som möjligt bör kartläggningen för den aktuella varugruppen främst inrik- tas på att klarlägga — på marknaden förekommande fabrikat; — inom respektive fabrikat förekommande ty- per och modeller;

— fabrikatens marknadsandelar; — vilka typer och modeller, som säljs mest,

samt om möjligt deras inbördes ordning i försäljningshånseende; — olika utvecklingstendenser på varuområdet; — priserna för olika typer och modeller och om möjligt prisemas variation på skilda in- köpsställen; — för konsumenterna relevanta egenskaper; — tillgången på erforderliga och lämpliga prov- ningsmetoder, såväl inhemska som utländska, samt i anslutning härtill frågan om provning- en skall ske vid det egna institutet eller vid annan institution (det bör vidare undersökas om varugruppen redan provats av inhemsk eller utländsk institution, varvid i det senare fallet bör prövas om undersökningen är till- lämplig på svenska förhållanden).

Undersökningsplaneringen underlättas av kännedom om i varan ingående råvaror, om tillverkningssätt och om förekomsten av kvalitetskontroll inom produktionen. I de fall varor eller tjänster kan ersätta varandra och konsumentintresset sålunda avser en viss bestämd behovstäckning, bör analysen inriktas på det behov varan eller tjänsten avser att tillgodose.

Uppräkningen av olika fakta, som bör insamlas, kan måhända förefalla alltför in- gående. Vad här framförts får emellertid närmast betraktas såsom önskemål, vilka ibland endast kan förverkligas i begränsad omfattning, beroende på brist på tillgänglig information, personella och andra resurser m. rn. Med hänsyn till den ansvarsfulla ställ- ning som ett statligt konsumentupplysnings- organ har är det dock synnerligen angelä- get, att det redan i undersökningens inled- ningsskede uppmärksammas, att bristande marknadskunskap kan medföra felaktiga be- slut beträffande den fortsatta undersöknings- planeringen och därmed också risker för skadeverkningar i olika hänseenden.

Vad gäller de medel som skall utnyttjas vid insamling av önskvärd information hän- visar kommittén till vad som anförts beträf- fande gällande ordning vid olika institutio- ner. Förutom att undersökningsorganet ut- nyttjar egen expertis och tillgänglig doku- mentation av skilda slag, såväl inhemsk som utländsk, bör det också inhämta uppgifter direkt från företrädare för produktions- och distributionsleden. Vid behov bör vidare konsultation med utomstående expertis ske.

• Sida 46
•  Original

Sedan varugruppen kartlagts och en över- sikt över varuvarianter erhållits, har prov- ningsorganet att bestämma vilka typer och fabrikat samt vilka modeller bland fabrika- ten som skall vara representerade i under- sökningen. Detta urval utgör en synnerligen grannlaga uppgift.

6.2.1 Nuvarande ordning

Vid konsumentinstitutet är syftet med en planerad varuundersökning och förutsätt— ningarna för det enskilda projektet avgö- rande vid urvalet. Detta innebär att insti- tutet ej anser sig kunna uppställa några generella regler utan fattar beslut efter över- väganden i varje enskilt fall. Om för konsu- menterna viktiga skillnader kan antas före- ligga mellan de olika varianterna av en vara anser sig emellertid institutet i princip böra prova samtliga på marknaden förekomman- de varianter. Föreligger fundamental skill— nad mellan enskilda typer inom varuområ- det, dvs. kan varor som avses fylla samma funktion uppdelas i olika grupper eller typer beroende på t. ex. vitt skilda prisklasser, grundläggande olikheter i konstruktion eller material, markant skillnad med hänsyn till arbetsbesparing eller skötsel m. m. kan en typundersökning prioriteras. Därvid gäller det att tillse att urvalet inom varje typ görs på ett representativt sätt och att endast så- dana egenskaper provas för varje typ som är karakteristiska för de olika typerna.

Exempel på typundersökningar utgör un- dersökningar av tvättmaskiner och tvättap- parater samt av industriellt förberedda livs- medel jämförda med samma livsmedel fram- ställda i hushåll av råvaror.

En ljudtvättmaskin av den typ som pro- vats av institutet avviker liksom en tvättkula så väsentligt i arbetsprincip från övriga på marknaden förekommande tvättmaskiner, att av dessa två typer var för sig endast ett exemplar ansetts behöva provas. Agitator-, pulsator- och cylindermaskiner har ansetts vara så principiellt olika medan på markna-

den befintliga maskiner inom respektive tre typer uppvisat så enhetlig konstruktion att en typjämförelse kunnat godtas genom uttagande av endast ett fåtal fabrikat inom varje typ. Egenskaper som uppvisar markan- ta skillnader mellan dessa tre typer är t. ex.:

a) vattenåtgång (skillnad mellan å ena sidan cylindermaskiner och å andra sidan agitator- och pulsatorrnaskiner)

b) risk för skador på ömtåliga textilier (kon- struktionsbetingad skillnad mellan å ena sidan pulsator- och å andra sidan agitator- och cy- lindermaskiner)

c) arbetsinsats (skillnad mellan å ena sidan cylinder- och å andra sidan agitator- och pulsatormaskiner).

Institutet har också gjort ett antal jäm- förande provningar av industriellt förbe- redda livsmedel jämförda med motsvarande produkter framställda i hushåll av inköpta råvaror.

Exempel: Jämförelse mellan juice på burk och färskpressad juice, avseende pris och C-vitaminhalt, samt jämförelse mellan olika djupfrysta varor och färskvaror, avse- ende pris, tidsåtgång vid tillagning och utby- te m. m. Fabrikatundersökningar är här ej relevanta annat än eventuellt på de indu- striellt förberedda livsmedlen, då färskva- rorna i regel ej säljs under olika fabrikat.

I många fall blir frågan om varianturval inte aktuell, eftersom antalet varianter på marknaden är så begränsat och undersök- ningen av sådan art att hela sortimentet kan provas samtidigt och resultaten publi- ceras på en gång. Exempel härpå är stek- pannor, hårtorkar, konservöppnare, bröd- rostar, golvvaxer, diskmedel.

Förutom vid typundersökningar kan ett selektivt varianturval vara motiverat även i andra situationer. Några exempel kan här anföras.

1) De provningstekniska resurserna med- ger ej att alla varianter provas på en gång och tiden för en provningsserie är så lång att man ej kan köra flera serier i följd och uppskjuta publiceringen tills alla varianter provats. Exempel: Kyl- och frysenheter och tvättmaskiner.

2) Det är praktiskt ogenomförbart att införskaffa samtliga varianter på den svens-

• Sida 47
•  Original

ka marknaden men redan ett selektivt urval, t. ex. genom upphandling i olika affärstyper i Stockholm, kan antas ge konsumenten en god vägledning vid varuvalet. Exempel: mat— bestick och olika textilvaror.

3) En fullständig marknadsöversikt görs men det kan förmodas att trots prisskillna- der vissa fundamentala egenskaper ej varie- rar särskilt mycket och sortimentet är så stort att en totalundersökning syns opropor- tionerligt stor jämfört med det sannolika resultatet. Exempel: tvålar, Råd och Rön 1967: 1.

4) Det kan förmodas att en eller ett par varianter har egenskaper, som innebär sä- kerhetsrisk, eller är väsentligt bättre än andra varor från säkerhetssynpunkt.

5) En helt ny konstruktionstyp, ett helt nytt material, eller då det gäller livsmedel, en helt ny typ av industriellt förberedda produkter kommer på marknaden och en punktundersökning framstår som motiverad för att utröna om varan håller vad rekla- men utlovar. Överhuvudtaget kan reklamen för en enstaka vara motivera en punktun- dersökning.

Vid selektivt varianturval till följd av bris- tande provningsresurser kan exempelvis föl- jande metoder tillämpas för etappvis genom— förd provning av hela marknaden.

a) I första etappen medtas endast en va- riant från varje tillverkare.

b) I första etappen medtas endast varian- ter från tillverkare, som förklarar sig in- tresserade av att deras vara provas.

c) I första etappen medtas de varianter som dominerar marknaden eller de som konsumenterna oftast begär upplysning om.

(1) Om typundersökning gjorts, tas i första hand de varianter som tillhör den typ som visat de bästa egenskaperna. Exempel: Cy- lindertvättmaskiner; eftersom denna typ numera dominerar marknaden, har under senaste åren endast cylindermaskiner pro- vats.

e) Om en maskin eller apparat finns i ut- föranden, avsedda för olika stora hushåll, tas i första hand exempelvis de som är av- sedda för enfamiljshushåll medan de som är avsedda för kollektiva hushåll eller fler-

familjsfastigheter utesluts. Exempel: Potatis- skalningsapparater och tvättmaskiner.

f) Kapitalvaror, som finns i olika pris- klasser eller olika väldefinierade utföranden, kan undersökas etappvis så att varje etapp omfattar viss prisklass eller visst utförande. Exempel: Tvättmaskiner icke automatiska, halvautomatiska, helautomatiska.

g) Det kan finnas maskiner där två typer gör visst arbete men den ena typen dess- utom ytterligare arbetsoperationer. De kan då undersökas var för sig och i olika etapper samtidigt som jämförelser dock görs på det gemensamma arbetstempot. Exempel: Dammsugare—mattsopare, matberednings- maskiner—elvispar.

Hos statens maskinprovningar är prov- ningen frivillig. Anstaltens verksamhet är emellertid så känd, att företagen i princip inte kan underlåta att anmäla sina maskiner till provning och man verkar för att kon- sumenterna/köparna skall begära att få se provningsresultaten. En provning får där- med än mera påtagligt resultat för säljarna. Maskinprovningarna inbjuder också fabri- kanter och importörer att prova sina maski- ner. Särskilt sker detta, när det är fråga om komplicerade och dyrbara maskiner. Sta- tens maskinprovningar har emellertid både rätt och skyldighet att ta initiativ till prov- ning. Detta sker dock mera sällan — t. ex. när allmänheten framför önskemål härom eller när reklamen framstår såsom särskilt »äventyrlig». Det har förekommit att kända svenska tillverkare vägrat lämna sin maskin för provning. När statens maskinprovningar då tagit initiativ till provning, har före— tagen ofta reagerat mycket snabbt och öns- kat att själva stå som anmälare samt betalt gällande avgifter. Företagen anser det be- svärande, om det blir känt att de ej önskar få sina produkter granskade.

Statens maskinprovningars verksamhet liknar konsumentinstitutets såtillvida att man utför serieprovningar, när viss maskintyp har väckt stort intresse och det framstår som önskvärt att så många fabrikat som möjligt granskas. Alla företag tillskrivs och

• Sida 48
•  Original

föreslås delta i undersökningen. Under se- nare år har emellertid institutionen varit så hårt belastad, att serieprovning ägt rum endast i några fall, t. ex. beträffande skogs- traktorer, timmerlastare, spannmålstorkar och maskiner för vallskörd. I någon ut- sträckning sker även prototypprovning (provning av grundforrner av en vara, dvs. innan den slutliga utformningen bestämts).

Statens provningsanstalt har i princip ej några problem vid urval av varor för prov- ningar, eftersom provningarna som regel ut- förs på uppdrag av statliga institutioner, in- dustriföretag eller organisationer. Enligt an- stalten är det svårt att fastställa generella urvalsnormer. Vid provningar för konsu- mentinstitutets räkning sköter institutet ur- valet samt inköper de produkter, som skall provas.

6.2.2 Enkäten

Mer än femtio organisationer och institutio- ner menar enligt kommitténs enkät, att urva- let skall omfatta samtliga fabrikat i en varu- grupp. Ett trettiotal finner det däremot vara tillräckligt, att urvalet omfattar ett stick- prov. De flesta av dem anser att detta skall begränsas till att omfatta de dominerande fabrikaten, medan de övriga önskar mer el- ler mindre slumpmässiga urval av fabrikat. Vad beträffar urvalet av typer och mo- deller inom ett fabrikat förordar ett trettio- tal organisationer och institutioner, att ur- valet skall omfatta samtliga förekommande typer och modeller. Ett fyrtiotal anser det vara tillfyllest med ett stickprov, varav ett trettiotal anser att detta bör begränsas till de dominerande typerna och modellerna. Återstoden förordar mer eller mindre slump- mässiga urval. Allmänt anses urvalet i hög grad bero på vilka varor det är fråga om.

6.2.3 Kommittén

I det följande behandlar kommittén frågan om varianttäckningen, tidens betydelse vid produktutveckling, identifiering av varianter samt principer för val av varianter.

Varianttäckning. Är varuutbudet koncen- trerat till ett begränsat antal varianter och är de marknadsförda varornas utformning stabil, medför varuprovningen inte några större problem från urvalssynpunkt. Prov- ningsinstitutionen kan då normalt täcka hela sortimentet och följa upp typändringar.

Oftast är det inte ekonomiskt möjligt att prova samtliga fabrikat i en varugrupp utan ett urval måste ske. Urvalsgrunder kan vara t. ex. marknadsandel, prisklass, nyhetsgrad och tillgänglighet på marknaden.

Samma urvalsprinciper kan gälla för mo- deller inom olika fabrikat. Om modellerna utgör resultat av en faktisk produktdiffe- rentiering, finns skäl att vid urvalet behand- la dem som skilda fabrikat. Vid fiktiv pro- duktdifferentiering, som ger sken av att det inom ett fabrikat finns olika modeller vilka i själva verket är helt substituerbara, får fabrikatet utgöra urvalsgrund.

Antalet fabrikat kan vara mycket stort och vidare förekommer stundom anonyma varor, som försvårar en total marknads- överblick. Bilden kompliceras även av att det finns flera varutyper samt inom vissa fabrikat ett stort antal modeller. Dessa kan ha olika egenskaper, vilket medför att de får olika värde för skilda konsumentkategorier. Som exempel kan nämnas tvättmaskinmark- naden med dess stora antal fabrikat och modeller.Tvättmaskinundersökningarna har, som tidigare nämnts, föregåtts av ett kom- plicerat urvalsförfarande från konsument- institutets sida.

I detta sammanhang är det av intresse att närmare beröra konsekvenserna för kon- sumenter och producenter/säljare av en ofullständig varianttäckning vid jämförande varuprovning.

a) Om endast vissa varianter inom en varugrupp jämförs, får konsumenterna inte den allsidiga bild av olika varors bruks- värde som i och för sig är önskvärd. De kan också bli vilseledda beträffande de provade varornas kvalitet i förhållande till andra, inte provade varor inom gruppen. Även om provningsresultaten presenteras på ett så- dant sätt, att konsumenterna ej bör förledas att dra några slutsatser beträffande bruks-

• Sida 49
•  Original

värdet hos ej provade varor, kan risken inte uteslutas. Många gånger känner konsumen- terna f. ö. endast till de fabrikat, som in- präglats i deras medvetande genom intensiv reklam. Från dessa synpunkter kan ett be- gränsat urval av varuvarianter inom en grupp vara betänkligt.

b) Ofullständig varianttäckning medför konsekvenser även för producenterna/säljar- na. Konsumenterna kan betrakta variant- urvalet som representativt för hela varu- gruppen och de kan också dra förhastade slutsatser om ej provade varor. Detta kan leda till en ändrad efterfrågeinriktning till nackdel för de inte provade varorna. Likaså kan efterfrågan komma att påverkas, om vissa varor erhållit dåliga omdömen, något som kan ge sken av att de är dåliga även i förhållande till ej provade varor. Efter- frågeförändringar kan leda till att lovande produktutvecklingsarbete hämmas eller att tillverkningen av vissa varianter måste ned- läggas. Det kan emellertid också tänkas att ett företag just genom att dess vara inte medtagits i undersökningen får större möjligheter att vidareutveckla och förbättra sin produkt.

Om endast marknadsmässigt dominerande fabrikat ingår i en undersökning, kan dessas dominans komma att ytterligare förstärkas. En på denna urvalsgrund företagen under- sökning kan således komma att konservera rådande konsumtionsmönster och försvaga innovationsaktiviteten — alltså verka i viss mån konkurrensbegränsande.

De risker, som är förknippade med att ej samtliga modeller inom utvalda fabrikat medtas, anser kommittén vara mindre än om urvalet av fabrikat begränsas. Det kan nämligen antas, att enbart omnämnande av ett fabrikat — oavsett vitsord — kan stimulera omsättningen av detta fabrikat (»konsument- upplysningens reklameffekt»). Även om ett urval av endast vissa modeller kan leda till att en undersökning ej blir rättvisande för fabrikatet som helhet, torde detta — genom att det har uppmärksammats — i vart fall ej undandras sådana omsättningsstimulerande verkningar. Det får alltså anses mer för- svarligt att undersöka dominerande modeller

inom ett fabrikat än att undersöka domine- rande fabrikat inom en varugrupp. Anled- ning att medta fler modeller av ett fabrikat kan däremot finnas om varje modell möter konkurrens från liknande modeller av andra fabrikat och ett uteslutande av Vissa model. ler hos några fabrikat skulle ge konsumen- terna en felaktig bild av marknaden. Detta kan belysas med följande, för kommittén omnämnda exempel: En tidskrift presente- rade jämförande provningar av små utom- bordsmotorer (3-5 hkr). De flesta fabrikaten i denna klass förekom bara i en modell. Ett av fabrikaten förekom i tre modeller men endast den största (5 hkr) var medtagen. Lä- sare, som främst var intresserade av de lät- taste motorerna, fick därigenom en missvi- sande information. (För att urvalet skall kunna accepteras krävs i sådana fall enligt kommitténs uppfattning att det tydligt an- ges vilka modeller, som ej medtas i under- sökningen.)

Produktutveckling. Vissa risker är för- bundna med särskild typprovning, som re- sulterar i rekommendation av viss typ och ett mer eller mindre underförstått under- kännande av övriga provade typer. Om näm- ligen vid en Viss tidpunkt en vara förekom— mer på marknaden i ett antal sinsemellan skiljaktiga typer, är det tänkbart att dessa kan befinna sig i skilda utvecklingsstadier. En typ kan vara väl utvecklad såsom re- sultat av ett mångårigt forsknings- och för— söksarbete. Andra typer åter kan befinna sig i ett inledande försöksskede men ha för- utsättningar att vidareutvecklas för att små- ningom bli mera ändamålsenliga och konkur- renskraftiga. Utdöms efter en provning ty- per, som befinner sig i inledningsskedet av sin utveckling, kan detta medföra att arbe- tet på produktens vidareutveckling försvå- ras eller omöjliggörs och att alltså en kon- struktion som har framtiden för sig undan- trängs från marknaden (se Figur 3). Princi- piellt sett kan emellertid antas att olika varutyper är lämpliga för skilda konsument- kategorier beroende på vars och ens be- hovssituation. Den tekniska utvecklingen kan Vidare framdeles ge anledning till en

• Sida 50
•  Original

Utvecklings- studium

Tz TI

| I | i | I i I I | tidpunkt tidpunkt

A B

!

' [tildpunktTid c

ändrad uppfattning om den roll som olika egenskaper tillmäts vid bedömningen av en produkt. Ett ställningstagande för och därmed rekommendation av viss varutyp ,vid viss tidpunkt kan alltså verka hindrande för nya typer att göra sig gällande och konservera ett bestående marknadsmönster. Många gånger kan man dock visa att en konstruktion ej har utvecklingsmöjligheter. Undersökarna är i regel väl insatta i dessa frågor.

Kommentar till figuren. Det kan teore- tiskt antas att en typ under utveckling krä- ver en viss - kort eller lång — tid, innan successivt högre utvecklingsstadier uppnås. Allteftersom insatt forskningsarbete leder till nya rön och erfarenheter, sker utveck- lingsarbetet tidsmässigt hastigare i riktning mot allt högre utvecklingsstadium. Så små- ningom torde varan komma in i ett skede, då mer och mer tid åtgår för att få fram en tekniskt sett alltmer förfinad typ. För- loppet kan vara olika för olika typer. Be- traktar vi figuren finner vi utvecklingskur— vorna för två typer. Vi benämner typerna T1 och T2. Kurvan för Ti beskriver ett flac- kare utvecklingsförlopp medan kurvan för T2 visar en snabbare utvecklingstakt. Om vid tidpunkt A båda typerna uttas för jäm- förande undersökning befinner sig T1 i ett högre utvecklingsstadium än Tz. Äger prov- ningen rum först vid tidpunkt C, kommer T, att vara mer utvecklad än T,. Typerna

befinner sig i samma utvecklingsstadium en- dast vid tidpunkt B.

Principer för varianturval med stickprov. På grundval av den gjorda marknadsöver- sikten bestämmer provningsorganet, even- tuth efter att ha konsulterat erforderliga experter, vilka varianter (typer, fabrikat, modeller) som är lämpliga för provning med hänsyn till tidigare berörda konsekvenser för konsumenter och producenter/säljare.

Till grund för urvalet av varianter måste läggas en klart redovisad målsättning för vad man vill åstadkomma med urvalet. Kom- mittén vill här peka på två tänkbara prin- ciper som kan användas var för sig eller samtidigt. Dels kan det vara önskvärt att ta hänsyn till olika varianters marknadsan- del på så sätt att dominerande fabrikat in— kluderas, dels kan det vara önskvärt att ett val bland varianter sker efter mera objektiva kriterier. I praktiken kan det bli aktuellt att tillämpa dessa principer på en gång.

Antag t.ex. att det på marknaden finns ett litet antal varianter, som var för sig har en stor del av marknaden. Dessutom finns ett stort antal varianter, som var för sig har en mycket liten del av marknaden. Urvalet kan i detta fall ske på förslagsvis följande sätt.

1. Ur vissa synpunkter kan det vara rim- ligt att dominerande varianter ingår i ur- valet.

2. Av praktiska skäl blir det nödvändigt att göra ett urval bland de varianter som var för sig har en liten andel. En rimlig me— tod härför är att basera urvalet på någon form av lotteriförfarande av i princip sam- ma slag som används vid sannolikhetsurval. Genom detta förfarande garanteras full objektivitet i valproceduren. I fråga om det senare sker då urvalet på ett sätt, mot vilket kritik för subjektivitet ej kan riktas. Jfr. ta- bellen på s. 51. I en praktisk situation kan det komma ifråga att tillämpa båda de principer som ovan angivits. Kommittén skall här diskute- ra ovanstående med hänsyn till typ-, fabri— kat- respektive modellurval.

a) Typurvalet bör ske så att vid urvals-

• Sida 51
•  Original

Försälj- Antal ning

Försälj- varian- nin g mkr ter (1) X (2)

0— 5 20 50 5—1 0 1 5 100 10—20 10 1 50 20— 5 300

tillfället tekniskt sett mindre fullgångna typer inte negligeras eller å priori utdöms, eftersom risk då uppstår för en framtida snedvridning av varuutveckling och innova- tionsaktivitet. Föregås typurval av en typ- undersökning, skall i denna redovisas på vilka utvecklingsstadier olika typer befinner sig och val av typer för fabrikatundersök- ning omgärdas med erforderliga reservatio- ner och kommentarer.

b) Fabrikaturvalet bör ske så att i princip samtliga fabrikat i en varugrupp medtas, om denna inte är alltför omfattande. Konsu- mentinstitutet har för närvarande detta mål.

Är antalet fabrikat så stort, att det inte är praktiskt och ekonomiskt möjligt att prova alla, bör i vart fall — liksom hittills skett — de mest sålda fabrikaten ingå i un- dersökningen men övriga samtidigt anges.

Enligt kommittén är det dessutom ange- läget att nyintroducerade varor (>>pionjär- varor»), Vilka på goda grunder kan antas ha framtiden för sig, kommer med.

Det må erinras om att även bland fabri- kat med liten marknadsandel — såväl nyin— troducerade som inarbetade —- kan finnas sådana, som ur olika synpunkter är intres- santa antingen genom sin konstruktion eller på grund av hög reklamationsfrekvens, stor reklamvolym etc. En mindre marknadsan- del kan ha sin förklaring exempelvis däri att fabrikanterna i fråga saknar resurser att utöka produktionskapaciteten eller av fi- nansiella skäl vill begränsa verksamheten eller helt enkelt av att de inte kommit fram till den mest effektiva marknadsföringen. För konsumenterna kan det emellertid många gånger vara angeläget att få kun- skap om sådana artiklar. På provning ba- serad upplysning är därvid ägnad att öka eller minska efterfrågan på varorna, vilket

i sin tur kan föranleda producenten att om- pröva inriktningen och omfattningen av sin produktion. Detta kommer direkt konsu- menterna till godo samtidigt som det kan antas att produktutvecklingen påskyndas inom varugruppen mot i kvalitetshänseende bättre varor.

Kommittén anser att urvalet i princip inte bör påverkas av det förhållandet att vissa fabrikat enbart säljs på en geografiskt av- gränsad marknad, såvida inte andra fakto- rer (kostnader, försäljningsfrekvens e. d.) gör en provning av dessa mindre intressant. Ett fabrikat bör ej heller uteslutas blott därför att tillräcklig produktionskapacitet saknas och provningsorganet vill undvika missnöje hos konsumenter, som ej kan köpa varan. Det kan vara anledning att belysa här förda resonemang med ett par konstruerade ex- empel:

Ex. 1) En mindre möbelindustri i Småland tillverkar enligt exklusivavtal bäddsoffor för en stor detaljistkedja i Skåne. Omsättnings- mässigt är försäljningen av bäddsofforna betydande.

Enligt kommittén finns det skäl att vid en undersökning av på marknaden före- kommande bäddsoffor medta även en sådan regionalt såld vara dels därför att den för konsumenterna i området (i detta fall ett betydande antal) framstår såsom domine- rande på marknaden och behov därför finns av objektiv upplysning om varans egen- skaper, dels därför att konsumenter i landet i övrigt i jämförelsesyfte kan ha intresse av sådan upplysning.

Ex. 2) En fabrikant i Mellansverige till- verkar och säljer över hela landet köks- knivar av viss typ. Med tanke på fabrikens begränsade produktionskapacitet och den låga marknadsandelen kan det hävdas att kniven bör uteslutas från en jämförande provning.

Trots svårigheterna för konsumenterna att köpa den försäljningsmässigt sett obetyd- liga varan bör den enligt kommittén med- tas vid en undersökning därför att en objek- tiv provning av kniven enligt expertis skulle kunna ge vid handen att den utgör ett före- dömligt exempel på hur en kökskniv skall

• Sida 52
•  Original

vara beskaffad. Upplysning om knivens egenskaper bör sålunda i sig ha ett bety- dande värde genom att driva på andra kniv- tillverkare att förbättra sina varor.

Det kan mot ett sådant förfarande invän- das, att det inte kan vara konsumentupplys- ningens mening att sprida information från den ene fabrikanten till den andre. Det rör sig emellertid här om egenskaper som envar —- även konkurrenterna — kan konsta- tera genom inköp av kniven, och där fabri- kanten ifråga skyddas mot efterapning genom lagstiftning i den mån samhället ansett, att sådant skydd bör ges. Med denna utgångs— punkt måste det anses vara ett legitimt önskemål att konsumentupplysningen från olika håll hämtar uppslag till förbättringar, t. ex. genom att såsom i detta tänkta fall påskynda spridningen av vid prov konsta- terade goda egenskaper.

c) Modellurvalet är beroende av om fab- rikatets modeller är olikartade (heterogena) eller likartade/identiska (homogena/kongru- enta) varor med olika beteckningar. Såsom exempel på olikartade modeller kan näm- nas tvättmaskiner med olika automatik, ka- pacitet och egenskaper och följaktligen av varierande värde för skilda konsument- kategorier. Val av olikartade modeller kan, anser kommittén, ske enligt samma metod som fabrikaturval. Om det kan befaras att ett utelämnande av någon modell leder till en ej representativ fabrikatbild bör alltså urvalet om möjligt omfatta samtliga ett fabrikats modeller i viss urvalsgrupp. Lik- artade/identiska modeller bör ej betraktas som skilda varor. Urvalsgrund blir fabri- katet. Som exempel kan nämnas tvättma- skiner, som säljs under skilda beteckningar (och till olika priser) men som i allt väsent- ligt är identiska och kan införas under ett huvudfabrikat. Vid bedömning av graden av likhet bör avgörande vikt tillmätas de för konsumenterna relevanta varuegenskaperna.

Kommittén anser att det principiella kra- vet på fullständighet i varianttäckning i viss mån sammanhänger med det sätt, varpå upplysningen presenteras för konsumenter- na. Denna fråga kommer att närmare belysas i ett senare avsnitt men redan här bör un—

derstrykas vikten av att urvalsförfarandetut- förligt beskrivs och motiveras vid publice- ringen av provningsresultaten.

6.3 Exemplarurval

Frågan hur exemplar av en vara skall ut- tas för provning för att ge rättvisande un- dersökningsresultat är till skillnad från förut behandlade urvalsproblem av helt statistisk karaktär. Här anmäler sig en rad tekniska och i många fall svårbemästrade problem, bland vilka kommittén vill särskilt peka på dels specificeringen av kollektivet (popula- tionen) av exemplar som är föremål för undersökning, dels metoden för urval av exemplar och för analys av mätningarna på detta urval.

Kommittén hänvisar i detta sammanhang till Bilaga 3 »Konsumentupplysning och statistik».

6.3 .] Nuvarande ordning

Vid konsumentinstitutet anses det antal ex- emplar som kräVS vid provning av varje va- riant i mycket hög grad bero på vilken vara det gäller och vilka egenskaper hos varan som skall provas. Redan då undersöknings- metoder utarbetas studeras denna fråga, eftersom det i försöksplanen måste anges hur många exemplar som skall provas. Möjligheterna att rätt värdera försöksresul- taten beror på om antalet provade exemp- lar är lämpligt med hänsyn till ändamålet. Urvalets storlek och provningsmetodernas noggrannhet skall vara sådan att för kon- sumenterna betydelsefulla skillnader mellan fabrikat framkommer i önskad utsträckning. Samtidigt måste hänsyn tas till att under- sökningen ej får fördyras genom att kravet på resultaten ställs alltför högt; skillnader som saknar större praktisk betydelse bör alltså inte studeras.

Enligt institutets uppfattning skall en undersökning främst redovisa egenskaperna hos det saluförda normalutförandet av va- ran. Undantag kan vara motiverade av sä- kerhetssynpunkter. Varor med direkta till— verkningsfel skall normalt ej medtas. In-

• Sida 53
•  Original

stitutet anser det inte möjligt att ge någon information om frekvensen av eventuella till- verkningsfel. Felfrekvensen är ofta avhängig av noggrannheten hos driftskontrollen ej blott i det slutliga tillverkningsledet utan också mången gång i tidigare tillverkningsled av detaljer eller råvaror. Reklamationsinstan- ser måste ta hand om direkta tillverknings- fel. Även med en god driftskontroll kan fel- procenten också variera vid olika tidpunkter och toleransgränserna kan av olika skäl också variera. Jämnheten i det normala produktionsförfarandet och den normala variabiliteten mellan olika exemplar eller olika poster tillverkad färdigvara måste däre- mot beaktas vid urvalsförfarandet. Institu- tets försöksledare måste sätta sig in i olika tillverkningsförfaranden och på grundval av sitt tekniska kunnande bedöma om varje enskild egenskap kan antas variera i sådan grad mellan olika exemplar eller olika till- verkningsserier att ej endast ett exemplar måste provas utan ett större urval måste göras och i så fall hur stort detta urval bör vara. I vissa fall är det från början själv- klart att ett exemplar bör räcka, i andra att flera exemplar måste provas och i så fall blir spörsmålet hur många. För att fastställa antalet måste man ibland göra en provun- dersökning för att få ett grepp om den normala tillverkningstoleransen på de olika varianter som skall provas. Varor tillhö- rande ett och samma varuslag kan sålunda vara framställda enligt olika tillverknings- metoder. Skillnaden mellan exemplaren kan då vara olika för olika fabrikat.

Samtidigt måste bedömas, om skillnaden mellan olika varianter i något avseende är så liten, att den från konsumentsynpunkt ej spelar någon roll och en undersökning där- för kan vara överflödig eller om variationen mellan exemplaren är så stor att den över- lagrar variationen mellan olika varianter så att någon väsentlig skillnad mellan varian- terna ej går att fastställa. Provningsmeto- dens felkällor och noggrannhet i förhållande till eventuella skillnader mellan exemplar och varianter måste också bedömas. Under- söks flera egenskaper hos en vara, måste här antydda faktorer beaktas för varje

egenskap för sig. Problemen kan belysas med några exempel från institutets under- sökningsverksamhet inom olika varuområ— den.

Undersökningar som fordra! ett stort exem- plarurval

Orienterande undersökning av glödlampor: Syftet var att bestämma och jämföra ljuskostnaden för olika fabrikat av glöd- lampor med samma watt-tal. Eftersom till- verkningen sker i poster eller partier, kunde man anta att det förelåg dels skillnader mellan lampor inom samma pöst, dels skill- nader mellan olika poster. Därför uttogs 50 lampor slumpvis ur vardera tre olika poster av varje fabrikat, dvs. 150 lampor av varje fabrikat. Det konstaterades att skill- naden mellan posterna var större än inom posterna men också att skillnaden mellan fabrikaten syntes vara relativt liten uttryckt i ljuskostnad och sannolikt betydde förhål- landevis litet i en normal hushållsbudget. Av resultaten framgick vidare att en jäm- förande undersökning av olika fabrikat skul- le bli förhållandevis dyrbar på grund av att omfattande provtagning och provning av ett stort antal lampor fordrades. Därtill kom att i detta fall undersökningen med visshet endast kunde knytas just till den tidpunkt av tillverkningen som provtagningen om- fattade och att eventuellt framkommande skillnader kunde tänkas bli inaktuella ge- nom mycket små ändringar i råvaruleve- ranser eller tillverkning. Detta skulle inte kunna konstateras på annat sätt än genom en lika omfattande ny provning. Resultaten av en provning i stor skala ansågs sålunda ej motsvara eller motivera kostnaderna här- för. Däremot ansågs att tillverkningskon- trollen borde kunna ge underlag för varu- deklaration. Hänvändelse gjordes därför till VDN om att uppta detta på sitt program. I ett fall av denna karaktär måste enligt institutet försöksplaneringen uppläggas med hänsyn till lämpligaste statistiska metod för bearbetning av resultaten. Det kan nämnas att någon provning av lampsocklama eller av glaset i lamporna ej ansågs aktuell. Lamp-

• Sida 54
•  Original

socklarna är seriemässigt tillverkade och så väl standardiserade att någon provning därav ej kunde motiveras. Glaset i lamporna fanns det ej heller anledning att prova, eftersom det normalt är glödtråden som går sönder och lampor ytterst sällan exploderar.

Provning av livsmedel: Vegetabiliers be- skaffenhet kan variera beroende på dels växtplats, dels säsongmässiga klimatvaria- tioner. Därtill kommer variationer till följd av olika hantering innan varan kommer konsumenten tillhanda. Detta gäller oavsett om varan konserveras eller säljs som färsk- vara. Provningar av vegetabilier måste där- för i allmänhet omfatta ett betydande antal prov och ibland utsträckas över flera sä- songer. Ett exempel är provning av kon- serverad färsk potatis av olika fabrikat (Råd och Rön 196715). För att jämföra mängd och C—vitamininnehåll och studera arbets- och tidsåtgång inköpte institutet ca 60. bur— kar av ett fabrikat med två storlekar på konservburkarna. För jämförande under- sökning av fabrikat blir alltså exemplarur- valet här mycket stort. Även provnings- arbetet blir omfattande eftersom burkar ur olika partier måste köpas så att man också får med den variation mellan olika tillverk- ningspartier av samma fabrikat som uppen- barligen föreligger. Även med en så stor provtagning kan man ej räkna med att få med den ytterligare variabel som variatio- nen av råvaran från säsong till säsong utgör. Försöksresultaten måste sålunda behandlas med yttersta försiktighet och omdöme.

Ett annat exempel inom livsmedelsområ- det är provning av industriellt framställda soppor, som redovisats i Råd och Rön 1964: 4 och Konsumentinstitutet Meddelar nr 13. Enligt vad som framgår av redovis- ningen av undersökningen har ett betydan- de antal exemplar av de enskilda fabrika- ten uttagits och statistiska metoder till- lämpats vid försöken. Försöksuppläggningen var här liksom för alla andra varor be- tingad av den provade produkten och de egenskaper hos denna som provades. Samt- liga på marknaden förekommande sopp- fabrikat har provats.

Provning av komplicerade elektriska ap- parater såsom radio- och TV-apparater samt mera komplicerad automatik på t. ex. tvätt- maskiner: Dessa produkter består av ett stort antal komponenter, som kan vara in- köpta från olika underleverantörer vid olika tillfällen. Med hänsyn härtill och till sam- mansättningen av apparaterna torde t. ex. en livslängdsprovning av dylika fordra ett betydande antal provexemplar. Trots detta torde det ej kunna uteslutas att tillfälligt en serie kan produceras, som avviker i ena eller andra riktningen från den vid en viss tidpunkt utförda provningen. Institutet har ej upptagit provningar av dessa produkter på sitt program. Man har emellertid över- vägt detta och därvid konstaterat att det sannolikt skulle fordras omfattande förför- sök för att komma fram till en korrekt prov- tagning och en korrekt provningsmetod. Den sannolika omfattningen och svårighetsgra- den av provningarna har medfört att in- stitutet med nuvarande resurser ej ens an- sett det lönt att göra mera omfattande för- sök på området. Vissa försök gjordes för flera år sedan för att utröna möjligheterna att prova TV-apparater. Tillgängliga prov- ningsmetoder visade sig därvid ej ge öns- kade resultat. Arbetet med utveckling av provningsmetoder övertogs då av Svenska elektriska kommissionen (SEK) och statens provningsanstalt. Även VDN arbetar för närvarande med att söka få fram lämpliga provningsnormer.

Vittvättmedel: Institutet redovisade i Råd och Rön 1960: 6 en jämförelse av kilopriset för tvättmedel i olika stora förpackningar. Härvid uttogs tio paket av de olika för- packningsstorlekarna av respektive fabrikat genom upphandling i två till fyra affärer. Nettomedelvikten på paketen bestämdes. Viss variation förekom mellan enstaka pa- ket av samma fabrikat och storlek men denna var i förhållande till skillnaden i det genom- snittliga kilopriset mellan olika förpack- ningsstorlekar låg. En verklig skillnad kun- de endast konstateras mellan olika förpack- ningsstorlekar.

Det kunde vidare konstateras att storle-

• Sida 55
•  Original

ken på varje kartongtyp är så jämn till följd av den maskinmässiga framställningen att ingen för konsumenten märkbar variation finns. Vidare undersöktes själva tvättmedlen. Redan av innehållsdeklarationen för ett vit- tvättmedel och genom kunskapen om hur tillverkningen går till kunde man utgå från att blekmedlet inte är absolut jämnt för- delat i tvättpulvret och att skillnader även kan föreligga mellan paketen. Detta beak- tades vid försöksplaneringen.

Undersökningar där endast ett eller ett mindre antal exemplar av varan provats

Beslutet om antalet exemplar som skall provas beror på vilken vara det gäller och vilka egenskaper hos varan som skall provas. Här redovisas några exempel på varuprov- ningar, där endast ett exemplar provats eller där endast ett exemplar provats med avseen- de på vissa egenskaper medan något flera exemplar provats i andra avseenden.

Tvättmaskiner: Institutet uttar endast ett exemplar av varje tvättmaskinsmodell som provas. Provningen omfattar tvätteffekt, sköljeffekt, textilslitage, driftkostnader, tids- åtgång samt bedömning av maskinen ur sä- kerhetssynpunkt och möjligheterna att rensa bort främmande föremål som t. ex. nålar. Vidare genomgås materialet i maskinen, varvid bl. a. redovisas eventuell korrosion resp. onormalt slitage. Allmänna observa- tioner som tvättprogrammets möjligheter till valfrihet i olika avseenden m. m. noteras. Provningen omfattar däremot ej livslängds- prov vare sig beträffande den mekaniska eller elektriska delen. Institutets bedöm- ning att endast ett exemplar behöver provas är baserad på kunskapen om tillverknings- metoder samt om de tekniska egenskaper som är avgörande för hur maskinen funge- rar i de avseenden som påverkar resultaten. Väsentligt är att det kontrolleras att det exemplar som provas fungerar normalt och ej är behäftat med något tillverkningsfel samt att maskinen är rätt installerad. En re- presentant från tillverkaren får sålunda kon- trollera installationen och att maskinen

fungerar normalt. Dessutom kontrollerar institutet att flera av fabrikanten uppgivna tekniska data stämmer. Maskinen kontrolle- ras vidare kontinuerligt under pågående för- sök så att eventuella driftsstörningar ej kan förskjuta provningsresultaten. Skulle drifts- störningar uppträda, tar man kontakt med tillverkaren och eventuellt utbyts maskinen. Såvitt institutet har sig bekant provar också utländska institutioner som bedriver konsu- mentupplysning endast ett exemplar av tvätt- maskiner.

Våffeljärn: En provning av samtliga på marknaden förekommande elektriska våf- feljärn utfördes inom en period av tre vec- kor och redovisades i Råd och Rön 1967: 3. Endast ett exemplar av varje fabrikat pro- vades. Samtliga redovisade praktiska aspek- ter ansågs nämligen vara av den art att de av tillverkningstekniska skäl omöjligen kunde variera från exemplar till exemplar. Den enda faktor som kunde tänkas variera var termostatens kvalitet och funktionsduglig- het. I medvetande härom har i redogörel- sen i en ruta med rubriken »Efter köpet» konsumenten uppmanats att använda va- ran flera gånger under garantitiden så att eventuellt fabrikationsfel kan reklameras i tid. Provning av termostater på olika elek- triska apparater är i och för sig önskvärd och har upprepade gånger diskuterats så- väl inom institutet som med olika experter men hittills ej kunnat lösas på ett tillfreds- ställande sätt. Att prova ett stort antal ex- emplar Våffeljärn endast för att få fram en felprocent på termostaten bedömdes sålun- da alltför tids- och kostnadskrävande i för- hållande till värdet av eventuellt tänkbara resultat.

Dammsugare: Under de senaste tolv åren har dammsugare kontinuerligt provats av in- stitutet. Därvid har den praktiska prov- ningen utförts på ett exemplar, lufttekniska data tagits på tre exemplar samt övriga tek- niska data på ett av dessa tre exemplar. Livslängdsprov på motorn har omfattat upp till tio exemplar. Vidare har man, om lufttekniska data på de tre exemplaren

• Sida 56
•  Original

skiljt sig mycket åt, tagit ut flera exemplar till provning. Det varierande antalet exem- plar vid provningen av olika egenskaper är motiverat av tekniska överväganden och orienterande försök.

Kyl- och frysenheter: Institutet har provat ett antal olika fabrikat av kyl- och frysen- heter. Resultaten redovisades i Köpråd 8 samt i Råd och Rön. Av varje fabrikat har två exemplar provats tekniskt medan ett exemplar undergått en mera praktiskt in- riktad provning, kombinerad med några prov som sammanfaller med de tekniska. Inga större variationer mellan olika exem- plar har framkommit annat än på termo- statinställningen. Tekniskt torde också ter- mostaten vara den enda detalj som varie- rar nämnvärt.

Sammanfattning: Enligt institutets upp- fattning måste det antal exemplar av en vara som uttas för provning bestämmas från fall till fall inte blott beroende på vilken vara det gäller utan också beroende på vilka egenskaper som skall bestämmas. Ett flertal olika tekniska och försöksmässiga fak- torer måste därvid beaktas. I vissa fall måste ett betydande antal exemplar uttas och komplicerad statistisk försöksplanering och utvärdering begagnas, i andra fall kan ett eller ett fåtal exemplar av en vara räcka. Kunskaper i provtagning, försöksplanering, provning och utvärdering ingår i kvalifice— rad teknisk vetenskaplig utbildning. Exem- plarurvalet kan sålunda ej rimligen bestäm- mas genom några generella direktiv utan måste ingå i den ansvariga personalens nor- mala arbetsuppgifter.

Statens maskinprovningar provar vanli- gen endast ett eller ett par exemplar av de fabrikat, som skall undersökas. Kostnaderna hindrar undersökning av alltför många en- heter. Ingen principiell skillnad råder vid exemplarurvalet, om provning begärs eller om den görs på eget initiativ. I princip anser institutionen det angeläget att prova flera enheter. Beträffande traktorer och skördetröskor har det blivit allt vanligare,

att leverantörer som begärt provning är beredda att ställa mer än ett exemplar till förfogande. Provexemplar uttas genom ma- skinprovningarnas försorg ur tillverkarens eller agentens lager.

Såvitt möjligt söker maskinprovningarna få till stånd kontrollundersökningar, som då inriktas på maskiner, vilka befinner sig ute på marknaden — i regel under användning hos jordbrukare, med vilka då sluts avtal om provning. Sådana kontroller sker fram- förallt om institutionen under provning upp- täcker, att maskinen besitter en viss svaghet. Defekten kan vara tillfällig, varför kontroll- undersökningen går ut på att söka utröna, om den finns även hos andra maskiner. Vid ett par tillfällen har på detta sätt mycket allvarliga produktfel konstaterats.

]) Av ett traktorfabrikat provades ett exemplar vid Ultuna och ett vid Alnarp. Ett av provningsexemplaren visade stort sli- tage. Tillverkaren uppgav, att detta var unikt och uppgift om slitaget borde därför inte medtagas i resultatredogörelsen. Ma- skinprovningarna tog in ett femtontal trak- torer för undersökning. Denna visade att halva antalet maskiner erhöll exakt samma slitage, vilket vid närmare granskning visa- de sig bero på ett fel på ett luftfilter, som under vissa förhållanden reagerade på ett särskilt sätt.

2) För ett antal år sedan provades en slåttermaskin av visst fabrikat. Vid under- sökningen kördes maskinen sönder och fa- brikanten framhöll, att man tidigare inte hade varit med om något liknande. Maskinprov- ningarna önskade ej anmärka på ett för- hållande, som kunde tänkas ha uppstått på grund av slarv, Och utförde därför en gransk- ning av ett hundratal exemplar. Den gav till resultat att cirka hälften av provobjekten råkade ut för samma sönderkörning. Det vi- sade sig att tillverkaren kände till maskin- felet men inte velat tillstå detta.

Enligt maskinprovningarna är en i alla avseenden perfekt provning så tids- och kost- nadskrävande, att den ej skulle kunna ge- nomföras. Institutionen får därför inskrän- ka sig till att lämna mindre omfattande be- sked men söker lära läsarna av institutio-

• Sida 57
•  Original

nens resultatmeddelanden att ej dra för långtgående slutsatser av de lämnade upp- gifterna. Sålunda strävar man t. ex. efter att göra klart för läsarna, att variationer kan förekomma beträffande motoreffekten hos traktorer. I en normal tillverkningsserie kan effekten över- eller understiga den angivna med 5 % för flertalet exemplar. Det värde maskinprovningarna kommer fram till beträffande det undersökta exemplaret, be- höver sålunda ej överensstämma med ef- fekten hos de exemplar, som maskinköparna erhållit. Inom maskinprovningarna har man därför övervägt att ej lämna några exakta siffror utan endast ange »avrundade» vär- den. Försäljare, som representerar fabrikat med obetydligt bättre värden, använder nämligen dessa som försäljningsargument trots den i verkligheten rådande spridningen.

Att utnyttja vid fabrikerna förekomman- de kvalitetskontroll genom att låta företrä- dare för maskinprovningarna besöka före- tagen skulle dra betydande kostnader. Sär- skilt stora problem skulle uppkomma, om representanter för institutionen skulle utföra kontroller hos utländska tillverkare, t. ex. för att få upplysning om gällande toleran- ser. Även om en del uppgifter kunde vara av värde, torde de dock vara präglade av vederbörandes intressen.

Det är dock tänkbart att såsom upplys- ning för konsumenterna omtala att det före- tag, vars varor provats, har noggrann kva- litetskontroll. På maskinprovningarnas om- råde kan man göra detta beträffande trak— torer.

Statens provningsanstalt svarar för rent tekniska mätningar. Anstalten anser det vara svårt att fastställa generella urvalsnor- mer. I de fall uppdrag utförs åt konsument- institutet, företar detta urval och varuin- köp samt avger omdömen. Genom att prov- ningsanstalten ej har något ansvar för den provade varan, saknar anstalten i princip anledning att anmärka på representativite- ten beträffande antalet exemplar. Enligt an- stalten är det dock ej tillfredsställande att bara ett exemplar provas. Exempelvis en TV-apparat utgör dock statistiskt sett ett

medelvärde, eftersom den är sammansatt av många komponenter. På samma sätt kan man resonera i fråga om andra komplice- rade varor.

Vid provning av vissa material behövs vanligen stora provningsserier för att klar- lägga kvalitetsvariationerna. Mycket nog- granna regler för provtagning finns då det gäller varor, som skall närmare analyseras, t. ex. bränslen, malm o. dyl.

Vid en klockundersökning för en konsu- menttidskrift provades på förslag av Urma- keritekniska prövningsinstitutet minst tio exemplar av varje typ. Dessa uttogs under likartade förhållanden.

För att få en uppfattning om jämnheten i viss tillverkning krävs enligt anstalten en granskning av själva produktionen. Myndig- heter godkänner t. ex. vissa varor med hän- syn till säkerhet. I sådana fall tillses att krav och metoder först fastställts av vederbörande myndigheter och ritningar infordras. Till— Verkama måste förbinda sig att ha kvalitets— kontroll. Företrädare för provningsanstalten besöker företagen (även utländska) och un- dersöker, om de kan få fram varor med jämn kvalitet. Avtal sluts med företagare om att dessa ej skall ändra varorna utan provningsanstaltens hörande. En tillverkare av hissdörrar önskade vid ett tillfälle ändra runda fönster till fyrkantiga i en hisstyp och måste då först tillfråga anstalten. Prototy- pen av varan studeras noggrant med av- seende på olika egenskaper. En utförlig be- skrivning av ingående material görs. Upp- fyller varan alla krav, som enligt uppställda normer eller andra föreskrifter skall kunna ställas på varan, avges typgodkännande. På tillverkarens bekostnad kan provningsan- stalten — när så anses erforderligt — ånyo prova varan och även på fabriken under- söka, om kvalitetskraven upprätthålls. Prov- tagning av typgodkända produkter sker ofta en gång om året.

I de fall då provningsanstalten ej varit med vid provtagningen, skrivs i intyget: »Sta- tens provningsanstalt saknar kännedom om hur provtagning skett».

Enligt varudeklarationsnämnden är det

• Sida 58
•  Original

av ekonomiska och praktiska skäl oftast omöjligt att ta med så många provnings- exemplar, som skulle krävas för statistiskt Säkerställda resultat. En del producenter till- lämpar någon form av kvalitetskontroll av produktionen eller har tillgång till egna provningslaboratorier. Andra saknar prov- ningsmöjligheter och kan inte heller få prov- ningarna utförda inom rimlig tid hos de hårt belastade provningsinstituten. Om nämnden i någon utsträckning skulle ägna sig åt kontroll i produktionsledet, skulle bl. a. synnerligen kvalificerad personal be- höva anställas.

Kontroll1 sker till övervägande delen i ef- terhand genom att VDN för varje varutyp och tillståndsinnehavare tre gånger per tre- årsperiod låter i öppna handeln eller genom uttag från tillståndshavarens lager anskaffa den aktuella varan för att sedan vid olika la— boratorier undersöka om den givna informa- tionen överensstämmer med varans egenska- per. Visar kontrollen, att de vid undersök- ningen konstaterade varuegenskaperna av- viker från de uppgivna, begärs förklaring från företaget. Om denna ej kan godtas, görs en kompletterande undersökning. Kvarstår diskrepansen ges tillståndsinnehavaren en varning, och ytterligare en kontroll företas efter viss tid. Konstateras också därvid en avvikelse, kan VDN besluta dels om in- dragning av tillståndsinnehavarens rätt att använda nämndens märke vid deklaration av varan i fråga, dels om eventuellt publi- ceringsförfarande. Ett företag, som fått sitt tillstånd indraget, kan på nytt ansöka om att få deklarera under VDN:s märke. Innan sådan ansökan kan beviljas, skall dock pro- dukten (inköpt på öppna marknaden) ge- nomgå kontroll.

Varudeklarationsnämndens regler för kon- trollverksamheten fastställdes under arbets- året 1953/54 (med en revidering i juni 1965) men har endast i enstaka fall behövt tilläm- pas i full utsträckning. I de få fall där skill- nad konstaterats vid kontroll har rättelse företagits efter påpekanden från VDN:s sida. Antalet kontrollundersökningar har un- der senare år uppgått till omkring 500 per budgetår. År 1967 uppgick antalet kontroll-

uttag till ca 2 000. Anmärkningarna har un- der 1965/66 uppgått till ca 30 %. Anmärk- ningar, vilka bedömts som allvarliga, har uppgått till 8 %. Vid sidan av detta system, som helt bygger på egenskaps- och inne- hållskontroll i efterhand av i allmänna han- deln inköpta varor, har fr. o. m. budget- året 1963/64 kontroll på produktionsplatsen skett beträffande köttkonserver, djupfrysta köttvaror, djupfrysta färdiglagade matva- ror och glass. För nämndens räkning pågår för närvarande en undersökning om kon- trollverksamhetens utformning.

6.3 .2 Enkäten

Mer än ett fyrtiotal organisationer och in- stitutioner menar enligt kommitténs enkät att undersökningen skall begränsas till ett stickprov. Därav anser drygt ett trettiotal att urvalet bör omfatta ett s.k. representativt stickprov, medan övriga finner det tillräck- ligt med ett fåtal exemplar. Från flera håll påpekas att olika exemplar av samma vara kan uppvisa stora egenskapsvariationer. In- formation angående bl.a. kontrollförfaran- den kan inhämtas från tillverkarna.

6.3 .3 Kommittén

Frågan om kvalitetsvariationer, s.k. »mån- dagsexemplar» samt produktions- och kva- litetskontroll vid tillverkningen är av central betydelse när man skall diskutera exemplar- urvalet.

K valitetsvariationer. Vid massfabrikation fö- rekommer variationer mellan enskilda en- heter i tillverkningsserierna beträffande vikt, mått etc. Även funktionen kan variera en- heterna emellan. Industriellt tillverkade va- ror — särskilt sådana av komplicerat slag med ett flertal detaljer — är inte homogena i alla avseenden. Detta gäller oavsett om monteringen sker manuellt eller mekaniskt. Det föreligger alltid risk för bristfälligt ut- förd montering eller felmontering av detal- jer, ofullständigt gjord hopkoppling osv.

1 Se »PM ang. varudeklarationer», statens konsumentråd, stencil mars 1967.

• Sida 59
•  Original

Härtill kommer att materialet i olika delar stundom kan uppvisa ej omedelbart skönj- bara defekter, som visar sig först sedan va- ran använts en tid. Om halvfabrikat levere- ras från flera underleverantörer med olika grad av produktionskontroll, kan felpro- centen variera inom olika partier beroende på vem som tillverkat delarna. Fel i tillverk- ningsverktyg samt tillfälligt dålig kvalitet på ingående råmaterial —- kanske beroende på att skilda inköpskällor anlitas — kan här- vid vara de primära orsakerna.

Vid varuprovningar måste hänsyn alltid tas till en ofrånkomlig variation mellan olika enheter. Resultaten av undersökningarna kan inte anses tillförlitliga i den meningen att slutsatser om de provade föremålen utan vi- dare kan antas gälla hela tillverkningsserien. Två slag av variationer kan förekomma, nämligen slumpmässig variation och syste- matisk variation som härrör av en bestäm— bar orsak. Detta illustreras närmare i det följande.

»Måndagsexemplar». I diskussioner om kva- liteten på sådana varor som bilar, tvättma- skiner, dammsugare m.m. har »måndags- exemplar» efterhand kommit att bli en »po- pulär» sammanfattande benämning på ett exemplar, som ofördelaktigt avviker från flertalet exemplar av varan. Ett »måndags- exemplar» är atypiskt för varan.

Kommittén skall här söka göra innebör- den av »måndagsexemplar» klarare med utnyttjande av begrepp, hämtade från den statistiska kvalitetskontrollen. I konkretise- ringssyfte betraktas därvid en maskin, som används för tillverkning av metallstänger.

Det förutsätts att maskinen, som är in- ställd på tillverkning av stänger av längden L cm, är i gott mekaniskt skick och betjänas på ett tillfredsställande sätt. I ett diagram prickas längden på stängerna in, allteftersom de tillverkas under ett visst skift. Därvid er- hålls ett diagram enligt Figur 4.

Diagrammet visar, att de tillverkade stäng- erna är av något olika längd. I genomsnitt är de emellertid praktiskt taget L cm långa. Diagrammet visar vidare, att kvaliteten på stängerna är konstant under skiftet; stänger

Figur 4 Löngd på stängerna

L

I | l | | I ] 4 5 s 7 e 9 In 9 nr under skiftet

___! | I | 2 "5 Sf'n tillverkade i början, mitten eller slutet av skiftet är alla i genomsnitt praktiskt taget L cm långa och uppvisar samma längdvaria- tion. En variation av det slag, som diagram- met illustrerar, är oundviklig vid industriell masstillverkning. Variationen betecknas som

»slumpmässig».

En annan situation föreligger om »något» inträffar, t. ex. under nästa skift, som kommer diagrammet att radikalt ändra ut- seende. Detta »något» är resultatet av en »bestämbar orsak» (den engelskspråkiga facklitteraturen talar om »assignable cause»). Sådana ändringar av diagrammet, som det ger upphov till, kan vara följande: —— språngvis förändring av genomsnittslängden hos de tillverkade stängerna. — språngvis förändring av variationerna hos de tillverkade stängerna. — gradvis förändring av längden hos de tillver- kade stängerna. Dessa blir successivt längre (kortare) -— diagrammet visar en trend. — cyklisk förändring av längden hos de tillver- kade stängerna. Dessa blir kanske till en början längre och längre, sedan kortare och kortare etc.

I praktiken kan den ändring av diagram- mets utseende, som det här är fråga om, vara resultatet av mer än en »bestämbar orsak». Såsom exempel på sådana bestämbara orsa- ker kan nämnas förslitning av maskiner, in- ställningsfel, ändring av strömstyrka etc.

Vid t.ex. industriell masstillverkning kan det inträffa, att någon sådan »bestämbar or- sak» får tillfälle att påverka produktionspro- cessen utan att förhållandet genast upptäcks, innan produkten levererats. Risken härför är särskilt stor, om statistisk kvalitetskontroll1 (av lämplig utformning) inte förekommer.

1 Jfr Maroney M. J., »Facts From Figures», London 1965.

• Sida 60
•  Original

Det eller de avvikande exemplar, som där- vid når konsumenterna, brukas betecknas som »måndagsexemplar».

Produktionskontroll. Att helt skydda avnä- marna mot »måndagsexemplar» skulle i re- gel kräva mycket höga kostnader för kon- trollåtgärder, som i sin tur behövde kompen- seras genom höjda varupriser. Det bör här observeras, att kostnaderna för varje ytterli- gare minskning av felfrekvensen med t. ex. 0,1 procent blir större och större, ju längre man tidigare drivit kontrollen.

I praktiken är det oftast ekonomiskt omöj- ligt att ha en 100-procentig kontroll. Den kan vara befogad vid tillverkning av varor, vilka på grund av väsentliga säkerhetsskäl måste uppvisa en mycket hög grad av tillför- litlighet. Men vid all övrig produktion är kontrollfrågan ett ekonomiskt avvägnings- problem. Tillverkarna måste sålunda med hänsyn till produktions-, distributions— och konkurrensekonomiska faktorer söka inrikta sig på en kostnadsmässigt rimlig standard. Risken för konsumenterna att köpa en fel- aktig vara kan således inte helt elimineras. Konsumenterna bör emellertid kunna ställa kravet dels att risken hålls så lågt som detär ekonomiskt motiverat, dels att rättelse er- hålls om de gör ett misslyckat köp på grund av att varan är felaktig.

Ett skydd mot de i flertalet fall ofrånkom— liga fabrikationsfelen ligger i den reklama- tionsmöjlighet som bör föreligga. Härvid förutsätts att reklamationstiden är skälig i förhållande till konsumenternas möjlighet att upptäcka felet.

Variationernas betydelse. Det förhållandet att variationer mellan exemplar inom en va- rugrupp förekommer medför helt naturligt, att provningsorganet oftast söker få möj- lighet att prova mer än ett exemplar för att komma fram till en säkrare bedömning. Tids- och resursskäl gör det dock i vissa fall svårt att genomföra en statistiskt helt acceptabel provtagning.

Jämförande provningar har inte till upp- gift att fastställa frekvensen av »måndags- exemplar». En god grund för studium härav

skulle kunna utgöras av fabrikantens kva- litetskontrolldata. Alternativt kan det rröj- ligen ifrågakomma att man gör undersök- ningar av s.k. misslyckade köp. En sådan undersökning företogs f. ö. av statistiska centralbyråns utredningsinstitut sommaren 1961 på uppdrag av statens konsumentråd. Institutet kartlade därvid förekomsten av misslyckade köp samt deras fördelning på olika grupper av varor (med undantag av livsmedel) och tjänster. I ca 60% av :'al- len avsåg det misslyckade köpet varor, i ca 40 % tjänster. De dominerande produktgrup- perna var kläder och skor, medan det av tjänster främst var tvätt, bilservice, skorepa- rationer och frisörarbeten som man var miss— nöjd med. I 55 % av fallen föranledde rekla- mationerna något slags rättelse — varan ut- byttes eller reparerades, köpet återgick eller priset sänktes. Enligt konsumentrådets redo- görelse tyder undersökningen på att det utan tvivel finns ett mycket stort antal potentiella reklamationsfall på marknaden. Många av dessa kommer aldrig till säljarens eller pro- ducentens kännedom och skulle förmodligen inte göra det ens om reklamationsinstanserna vore betydligt utbyggda jämfört med nuva- rande läge. Den »vanlige» konsumenten syns dessutom vara medveten om svårigheten att hävda sina rättigheter i de fall då säljaren inte behandlar reklamationen på ett tillfreds- ställande sätt. Det är givetvis möjligt att vända sig till domstol, men mycket få miss- lyckade köp gäller så dyrbara varor att pro- cess framstår som en rimlig åtgärd. Konsu- mentens ställning i förhållande till säljaren och producenten skulle enligt rådet stärkas på ett avgörande sätt om det mera allmänt fanns objektiva reklamationsorgan, som kun- de behandla frågor i vilka uppgörelse inte nås mellan köpare och säljare. Rådet fattade år 1963 ett principbeslut om inrättande av en universalnämnd för reklamationsfrågor, All- männa Reklamationsnämnden, vilken bör- jade sin verksamhet den 1 januari 1968.1

1 Under tiden jan. — aug. 1968 hade till nämn- den inkommit 548 skriftliga framställningar, av vilka 163 gällt ärenden på allmänna avdelningen, 95 på avdelningen för elapparater, 100 på motor- avdelningen, 77 på reseavdelningen samt 113 på textilavdelningen.

• Sida 61
•  Original

Det nuvarande systemet med provning av endast ett eller ett fåtal exemplar av en vara medför att en undersökning kan leda till inte bara orättvis kritik utan också oberättigade lovord rörande ett Visst fabrikat. Det kan nämligen inte heller uteslutas att det provade exemplaret är vad som skulle kunna kallas ett »söndagsexemplar». Konsumenterna kan härigenom missledas vid köpbeslut och vissa tillverkare kan oförtjänt missgynnas eller gynnas.

Det måste alltså anses principiellt otill- fredsställande, att provning sker av endast ett exemplar av ett utvalt fabrikat (som t. ex. vid tvättmaskinundersökningama) utan att till- räckliga garantier finns för att denna begrän- sade provning är tillfyllest. De exempel som anförts av maskinprovningarna belyser på ett utmärkt sätt faran av att endast Välja ett exemplar för provning. I båda fallen var san- nolikheten att få ett bra eller dåligt exemplar lika stor. Kommittén är medveten om de be- gränsade provningsmöjligheterna och kostna- derna för provning av ett stort antal exem- plar. Såsom framhållits i »Konsumentupplys- ning i televisionen» (SOU 1965 : 54), skall emellertid vid jämförande provningar ställas »samma krav på statistisk säkerhet vid be- dömning av de vid undersökningen konstate- rade skillnaderna mellan olika varor eller varumärken, som tillämpas i andra likartade situationer. Jämförelse mellan varumärken är meningsfull endast om skillnaderna mellan de observerade medelvärdena för de under- sökta märkena i statistisk mening är signifi- kanta och således med tillräcklig säkerhet kan skiljas från variationerna mellan de olika enheterna inom ett märke». Kommit- tén delar helt denna uppfattning.

Riktlinjer för exemplarurval. a) Med hänsyn till förekommande inbördes kvalitetsvariatio- ner m.m. är det viktigt att objektiv konsu— mentupplysning om varor baserar sig på resultat, som framtagits med hjälp av veten- skapligt tillfredsställande metoder. Det finns statistiska metoder, som ger generaliserbara resultat; som tidigare antytts är det dock i praktiken ibland svårt att utnyttja dessa metoder. Erfarenhetsmässigt torde urvalet

i många fall — som hittills — kunna omfatta ett relativt litet antal exemplar. Provnings- organet bör dock fastställa provningsunder- laget först sedan statistisk och annan exper- tis konsulterats.

b) Kommittén har övervägt möjligheterna av att vid exemplarurvalet få till stånd ett samarbete mellan provningsorganet och fa- brikanterna för att få klarlagt om utvalda exemplar motsvarar fabrikanternas specifika- tioner eller uppfyller i övrigt uppställda krav. Det har dock inte ansetts lämpligt att låta fabrikanterna granska de utvalda exempla— ren. En lämplig form för samarbetet anser kommittén i stället vara, att provningsinsti- tutet får studera produktionsprocessen samt uppmärksammas på och beredas tillfälle att studera förekommande kvalitetskontroll. Vi- sar det sig att tillverkningsprocessen överva- kas genom god kvalitetskontroll, är det mindre risk att begränsa urvalet till ett rela- tivt litet antal provexemplar. Tillverkarna förutsätts noga redovisa alla skäl för att exemplaren är homogena. En begränsning av antalet provexemplar medför såväl tids- som kostnadsbesparing. Det syns möjligt att vid här skisserat förfarande i stor utsträck- ning undvika provning av »måndagsexem- plar» och de skadeverkningar som kan bli en följd härav. Det torde knappast vara tänk- bart att man kan helt undgå »måndags- exemplar» enbart genom att antalet under- sökta exemplar i någon utsträckning ökas.

c) I undantagsfall kan det trots allt bli nödvändigt att — liksom hittills — acceptera provning av endast ett exemplar. Förutsätt- ning är t. ex. att produktionsprocessens upp- byggnad eller produktens konstruktion moti- verar detta och att det sålunda kan antas att frekvensen av »måndagsexemplar» är låg. Vissa varor är t. ex. så robusta i olika avse- enden att redan av denna anledning ett provningsexemplar är tillräckligt. Vid prov- ning av ett exemplar är det vidare nödvän- digt att utbyta detta, om det trots allt visar sig vara ett »måndagsexemplar».1

1 Det görs stundom gällande att endast ett exemplar behöver provas eftersom provnings- organet då 5. a. s. sätter sig i konsumentens situa- tion vid köp av en vara. Härtill kan sägas att en

• Sida 62
•  Original

d) Risken för att enskilda konsumenter köper ett »måndagsexemplar» finns alltid. Kommittén vill därför understryka vikten av att provningsresultaten vid publiceringen kompletteras med upplysning om försälj- nings- och garantivillkor.

Vid konsumentupplysning på grundval av varuprovning bör det göras klart, vilken bär- kraft undersökningen har, dvs. vilka slutsat- ser resultaten ger anledning till. Vid presen- tationen av resultaten bör det sålunda anges, hur exemplarurvalet ägt rum, och påpekas att observationerna endast gäller ett urval samt att statistiska slutsatser inte kan dras beträf- fande någon annan grupp än den ur vilken urvalet skett (populationen). Läsarna bör vi- dare uppmärksammas på att statistiskt för- svarbara slutsatser inte innebär frånvaro av risk för felaktig slutledning. Med antydda reservationer och begränsningar minskas ris- ken för att konsumenterna vilseleds och und- viks oberättigade skadeverkningar eller oför— tjänt försäljningspåverkan för berörda före- tag.1

undersökning baserad på observation av ett enda exemplar kan vara tillräcklig, om undersökningen gäller en egenskap, som inte uppvisar någon (eller en helt försumbar) variation mellan exem- plar och denna »homogenitet» är på ett tillfreds- ställande sätt belagd. Om undersökningen gäller exempelvis kapaciteten hos tvättmaskiner (ut- tryckt i antalet kilo tvätt, som trumman rymmer), är det uppenbarligen tillräckligt att observera ett exemplar av fabrikatet/modellen. En eventuell variation i fråga om kapaciteten mellan exemplar måste för alla praktiska syften kunna antas vara försumbar. Om undersökningen däremot gäller hållbarheten hos en detalj i maskinen, är det osäkert, om variationen kan försummas. Under- sökningen kräver i så fall Hera observationer. Kommittén anser det i sammanhanget inte finnas anledning till olika ställningstaganden i fråga om varor med resp. utan bytesgaranti. En undersök— ning, baserad på ett enda exemplar, riskerar alltid att bli missvisande, om det föreligger en icke— försumbar variation, och detta oberoende av om varan säljs med eller utan bytesgaranti.

¹ I sammanhanget må hänvisas till följande skrifter, vari diskuteras presentation av resultat från stickprovsundersökningar som rättsliga bevis: Deming W. E., »On the presentation of the results of sample surveys as legal evidence», The Journal of the American Statistical Association, Vol. 49, December 1954. Deming W. E., »On the contributions of standards of sampling to legal evidence and accounting», Current Business Studies, No 19, Oct. 1954. Report of Committee on standards of pro- bability sampling for legal evidence, Current Business Studies.

• Sida 63
•  Original

Mätningar och mätproblem

Som tidigare framhållits kräver konsument— upplysning tillgång till ett faktaunderlag. Så- dant underlag förutsätter bl.a. att mätningar görs av en eller flera egenskaper hos en vara eller tjänst samt att dessa mätningar statis- tiskt analyseras.

7.1 Nuvarande ordning

När man planerar provning av en vara eller ett varuslag är det enligt konsument- institutet av grundläggande betydelse att klargöra vilka egenskaper, som det från kon- sumentsynpunkt är väsentligt att prova. I vis- sa fall kan det vara befogat att utföra prak- tiska förförsök med varan för att få ett säk- rare underlag för denna bedömning. Då jäm- förande varuprovning är ett nytt område, är det mycket vanligt att varken frågan om vilka egenskaper som bör jämföras eller vilka provningsmetoder som är lämpliga härför finns redovisade i litteraturen. Man måste därför utföra kravanalys och många gånger utveckla lämpliga provningsmetoder. Indu- striella metoder för produktionskontroll och produktutveckling kan dock ofta ge värde- fulla utgångspunkter eller vara helt eller del- vis tillämpbara. Ett internationeut samar- bete sker också på. detta område. Institutet har nära kontakt med motsvarande institu- tioner i övriga nordiska länder samt också med flera andra europeiska institutioner. Ett aktivt internationellt samarbete beträffande

provningsmetoder försiggår även inom ra- men för ISO (International Organization for Standardization) och IEC (International Electrotechnical Commission).

I princip utför institutet jämförande varu- provningar endast om man finner eller lyc- kas utarbeta lämpliga provningsmetoder för de ur konsumentsynpunkt väsentligaste egen- skaperna för varan i fråga. Skälet härtill är att om endast vissa egenskaper redovisas, kan detta ge konsumenten en helt missvisande uppfattning och samtidigt också missleda till- verkaren, som tror att övriga egenskaper ej har så stor betydelse. Det enda betydande undantag från denna princip som institutet liksom utländska provningsinstitutioner sett sig nödsakat göra är provningen av livsläng- den på olika varor. Även inom produktio- nen är det nämligen ett allmänt erkänt faktum att det i många fall hittills visat sig provningstekniskt omöjligt att göra så for- cerade livslängdsprov, att resultaten fram- kommer inom rimlig tid, dvs. innan varan i fråga är inaktuell för konsumenten.

Problemen vid jämförande varuprovning- ar liksom vid övriga provningar och under- sökningar är enligt institutets uppfattning i princip av samma tekniskt vetenskapliga ka- raktär som möter varje provningslaborato- rium såväl industrith som vetenskapligt. Se- dan kravanalys utförts, dvs. sedan man spe- cificerat vilka sakuppgifter man önskar få fram, måste vetenskapsmannen lösa dessa uppgifter på bästa sätt. Provningsmetoderna

• Sida 64
•  Original

måste sålunda fylla rimliga krav på önskad noggrannhet i varje enskilt fall och ge resul- tat som kan översättas till för konsumenten användbara slutsatser. Den principiella skill- naden jämfört med t. ex. industriell provnings- verksamhet begränsar sig närmast till att om institutet ej anser sig kunna få fram en till- fredsställande redovisning för en jämförande varuprovning, måste provningen uppskjutas tills förutsättningar härför skapats. I en pro- duktion kan man däremot vara tvungen att finna sig i vissa bristfälligheter beträffande provningsförfaranden i driften samt av slut- produkten. Man kan däremot inte stoppa en tillverkning enbart av det skälet.

Statens maskinprovningar söker bilda sig en uppfattning om vilka egenskaper som är av värde för köparen samt fastställer häref- ter provningsprogrammet. En maskin är en kompromiss av olika egenskaper. Får leve- rantörerna inflytande över en provning, kan det tänkas att endast överlägsna egenskaper provas och redovisas. Av intresse är att både objektiva och subjektiva egenskaper beaktas. Sålunda bedöms t. ex. även sådana subjek- tiva egenskaper som hur lättstyrd en traktor är eller hur plöjningseffektiviteten kan vara hos en plog.

Sättet på vilket en provning utförs kom- mer främst an på vad slags maskin det gäl- ler. Provningsprogrammen blir på grund här- av mycket olika för olika maskiner. Varje undersökning omfattar nästan alltid dels en laboratorieteknisk, dels en praktisk del. De praktiska fältproven tillmäts stor betydelse. På rimlig tid gäller det att få så lång och allsidig användning av maskinen som möj- ligt. Planläggningen av proven måste ske så att den tillgängliga användningsperioden blir utnyttjad på effektivt sätt.

Såsom tidigare antytts träffar maskinprov- ningarna i regel avtal med ett antal jordbru- kare, hos vilka maskinerna provas praktiskt. Det är ej meningen att maskinerna under dessa prov skall köras med extra stor sakkun- skap och omsorg, ty det kan då inträffa att svagheter eller andra brister inte framkom- mer. Institutionen har därför kommit till den uppfattningen, att jordbrukare eller andra

avnämare måste köra maskinen för att man skall kunna bilda sig en föreställning om hur denna fungerar, när den handhas på ett nor- malt sätt. Ingående kontroll och mätningar sker fortlöpande. Under provningstiden er— forderliga reparationer får ej utföras genom leverantörens försorg utan maskinprovning- arna avgör hur reparationerna skall ske. Det tillämpade systemet har både fördelar och nackdelar. Det händer t. ex. att fel uppstår, som inte upptäcks av den som kör maskinen, eller också kan det tänkas att denne ej vå- gar omtala att ett fel har uppkommit. Ofta avslutas hela provningen med att maskinen mer eller mindre fullständigt tas isär för granskning av slitage, skador etc.

Då den praktiska provningen kan ge upp- hov till bedömningar, vilka ibland kan vara mer eller mindre subjektiva, söker maskin- provningarna göra bedömningsförutsättning- arna så gynnsamma som möjligt. Samtliga fyra avdelningar vid institutionen har för- denskull en rådgivande s. k. provningsnämnd. Vid lantbruksavdelningarna utgörs nämnden av maskinprovningarnas chef jämte sex av lantbruksstyrelsen för tre är utsedda leda- möter, representerande maskinteknik, jord- bruk och skogsbruk samt i nämnd, där så erfordras, ytterligare två ledamöter, repre- senterande trädgårdsbruk. Vid mejeriavdel- ningen företräder nämndledamöterna ma- skinteknik, mejerivetenskaplig forskning samt praktisk mejerihantering. De i nämnderna verksamma tekniska ledamöterna får inte vara knutna till den industri, vars produk- ter anstalten provar. En provningsnämnd kallas till sammanträde vid undersökningar av särskild betydelse. Ofta är nämnden med vid uppläggning av provningarna och vid bestämmandet av de egenskaper, som skall provas. Nämnderna spelar en särskilt viktig roll Vid undersökningar, där bedömningar snarare än mätningar kommer ifråga. Ingen redogörelse går ut från maskinprovningarna med mindre den rådgivande nämnden har läst denna.

Maskinprovningarna följer vid undersök- ningarna i regel ej någon skriven provnings- norm utan tillämpar viss utbildad kutym. Endast beträffande provning av traktorer,

• Sida 65
•  Original

skyddsramar och skyddshytter finns inter- nationellt samarbete och gemensamma prov- ningsnormer. Inom OECD existerar sålunda ett utarbetat undersökningsprogram för trak- torer. Maskinprovningamas program över- ensstämmer med OECD:s, dock att maskin- provningarna beträffande den praktiska provningen går långt utöver OECD-pro- grammet. Maskinprovningarna inför ibland i sina meddelanden detaljerade beskrivningar av använda metoder och apparater. Provning inom landet är enligt maskin- provningarna nödvändig vid praktiska un- dersökningar. Lokala förhållanden spelar av- görande roll vid provning av en maskin. För att möta regionala problem har maskinprov- ningarna därför decentraliserat provnings- verksamheten till södra, mellersta och norra Sverige. Beträffande laboratorieundersök- ningar kan man i viss mån förfara så att, om en traktor laboratorieprovats i England, endast praktisk provning sker i Sverige. Det kan emellertid ej uteslutas att laboratorie- försök med en i Sverige levererad maskin ger andra värden. Under alla omständigheter måste man övertyga sig om att det eller de exemplar, som provas praktiskt här, är nor- mala. Därför sker regelmässigt en viss kon- troll genom laboratorieprov här i landet, även om maskinen provats efter OECD-pro- grammet i annat land.

Inom OECD pågår arbete på att upprätta multilateralt enhetliga normer beträffande provning av skördetröskor. Svårigheterna härvidlag har emellertid visat sig vara myc- ket stora och definitiva förslag föreligger ej ännu.

Provningsutrustningen är dyrbar. I fråga om laboratorieutrustning specialiseras därför avdelningarna något. Den mest omfattande motorprovningsapparaturen finns vid Ultu- naavdelningen, medan Alnarp har hela prov- ningsanordningen för produkter som sprutor och konstgödselspridare samt Röbäcksdalen alla tillbehör för undersökning av tyngre hydrauliska lastare och motorsågar. Vid samtliga avdelningar finns omfattande in- strumentutrustning. Sådan dyrbarare, rörlig apparatur, som ej utnyttjas kontinuerligt, flyttas mellan avdelningarna. Praktiska prov

skall kunna ske vid vilken som helst av dessa. Maskinprovningarna samarbetar med andra institutioner samt utför provningar på uppdrag av bl.a. konsumentinstitutet (t.ex. gräsklippare) och konsumentrådet (t. ex. mjölkförpackningar).

Efter överläggningar med uppdragsgivaren föreslår statens provningsanstalt vilka varu- egenskaper som skall provas. För undersök- ning av dammsugare finns sedan flera år en speciell egenskapsnorm, enligt vilken prov- ning sker. Beträffande byggnadsmaterial ar- betar en särskild egenskapsredovisningskom- mitté på att framta olika materialegenskaper. I denna kommitté ingår representanter för statens provningsanstalt, statens institut för byggnadsforskning, byggtjänst m.fl. institu- tioner. I det provningsintyg, som utfärdas av provningsanstalten efter undersökning, anges att denna begränsats till att gälla vissa egen- skaper.

I regel åtar sig anstalten uppdrag på om— råden, där det redan föreligger utvecklade provningsmetoder. Saknas sådana, får anstal- ten söka efter metoder framförallt i utländsk litteratur på området. Om lämpliga förfa- ringssätt finns beskrivna, provas dessa. Un- dersökningsmetoderna utomlands kan avvika från dem som används i Sverige.

Förhållandena i olika länder skiljer sig ofta åt. Provningarna kan avse skilda egen- skaper. Internationellt standardiseringsarbete pågår emellertid på flera områden. Beträffan- de byggnadsvaror existerar även en interna- tionell samordningsinstitution. Utländska provningsinstitutioner besöks ibland av an- staltens personal. Inom Norden sker visst samarbete. Resurserna är emellertid otill- räckliga för en verkligt ordentlig samverkan mellan anstalten och utländska institutioner.

Provningsanstalten skulle föredra, att all provning kunde ske på grundval av standar- diserade metoder. Detta är emellertid i många fall ej möjligt utan anstalten nödgas utveckla egna undersökningsmetoder — en ofta kostnadskrävande procedur. Metoder kan även konstrueras i samråd med bl.a. tillverkarna. Det händer att anstalten kom- mer underfund med att den ej kan åtaga sig

• Sida 66
•  Original

ett uppdrag eller att man föreslår uppdrags- givaren en förenklad provningsmetod. I Vissa fall anser sig anstalten nödsakad att prova enligt den av uppdragsgivaren rekommen- derade metoden. Egna initiativ till undersök- ning av olika varor kan tas enbart i syfte att utveckla reproducerbara metoder. Anstalten finner det nämligen för verksamheten vä- sentligt att ha tillgång till rättvisande prov- ningsnorrner.

Uppdrag mottas från såväl företag som statliga institutioner. Tjänstemän inom an- stalten är även ledamöter av ett antal VDN- kommittéer. Ytterst sällan förekommer det att mer än ett företag begär att anstalten skall utföra samma uppdrag. Om så skulle ske, verkställs antingen en ny undersökning eller också utnyttjas den tidigare gjorda. An- stalten strävar efter att få forskningsbeto- nade arbetsuppgifter från industrin.

Ibland äger provning rum av varor, som är under utveckling inom olika företag, varvid samarbete sker med fabrikanterna. I princip lämnar dock anstalten ej några anvisningar beträffande produktutveckling. Uppdragsgi- varna får ej påverka anstalten i dess objek- tiva arbete utan endast bidra med sina erfa- renheter. I ökad utsträckning söker anstalten utnyttja resurserna vid de tekniska högsko- lorna och andra institutioner för provning.

Enligt varudeklarationsnämnden föreligger ett stort behov av provningsmetoder för vä- sentliga egenskaper. I vissa fall är det dock mycket besvärligt att få fram sådana meto- der. Sedan länge har t.ex. textilforsknings— institutet, ehuru hittills utan framgång, sökt få fram provningsnormer för egenskapen slitstyrka. Omkring 1/4 milj. kronor har nämn- den nedlagt på undersökningar rörande me- toder för att prova vissa egenskaper hos lä- der. Inom industrin finns ofta värdefulla provningsmetoder. Svårigheten är att korre- lera dessa med verkligheten. Ett exempel härpå är provning av hållbarheten av herr- skjortor. Vid ett praktiskt prov befanns de skjortor vara sämst som vid laboratorieprov bedömts vara bäst. Objektiv mätning av smak torde stöta på avsevärda svårigheter även om försök att mäta smak medelst en

>>smakprofilkurva>> pågår inom institutet för konserveringsforskning. Även arbetet inom organoleptiken (: mätning av smak, lukt, förnimmelse) kan öppna möjligheter i detta avseende.

När nämnden påbörjar arbetet med en vara, tillsätts en arbetsgrupp av konsumenter, producenter m.fl. med uppgift att bestäm- ma vilka egenskaper som skall redovisas och hur de skall mätas. Producenterna deltar från början, eftersom det gäller att utnyttja de— ras kunskaper. Efter anmodan av VDN ut- ses experterna i arbetsgruppen av bransch- organisationer och forskningsinstitutioner. Producenterna bidrar ofta med att kostnads- fritt ställa sina laboratorier till förfogande för förundersökningar.

Inom ISO finns en kommitté med en sub- kommitté, som arbetar för att åstadkomma provningstekniskt underlag för varudeklara- tioner och jämförande provningar. Man sö- ker alltså mer och mer få fram standardise- rade förfaringsätt och nämnden anser det yt- terst önskvärt att provningsinstituten använ- der sig av sådana. I vissa fall hemställer nämnden hos Sveriges standardiseringskom- mission, att denna skall tillskapa standardi- serade provningsmetoder för vissa varuom- råden. Inom kommissionen finns en stan- dardiseringskommitté för konsumtionsvaror, vilken har till uppgift att handha för kon- sumenterna väsentlig standardisering som ligger utanför de standardiseringsområden, för vilka kommissionen har fackorgan eller andra kommittéer. Det åligger standardise- ringskommittén att i enlighet med standardi- seringskornmissionens stadgar och av kom— missionen utfärdade regler utarbeta förslag till svensk standard inom av styrelsen anför- trodda ämnesområden. Standardiseringen skall i första hand omfatta mått, storlek, provningsmetoder, definitioner och jämför- bara uppgifter. Innan beslut fattas om att utarbeta förslag till standard för fordringar eller egenskaper, skall kommittén i varje sär- skilt fall samråda med varudeklarations- nämnden. När en undersökningsmetod blir standard visar det sig, att även fabrikanter, som icke utnyttjar möjligheten att varudekla- rera, provar sina varor efter den standardi—

• Sida 67
•  Original

serade provningsmetoden för att se hur. de ligger till i kvalitetshänseende.

Nämnden samarbetar med bl.a. konsu- mentinstitutet och provningsanstalten, var- jämte internordiska kontakter beträffande varudeklarationsförfarandet äger rum varje år. England, Västtyskland och Holland har visat allt större intresse för varudeklaratio- ner.l I samförstånd med grannländernas va- rudeklarationsorgan har företrädare för VDN fört diskussioner om ett samarbete med de motsvarande nybildade engelska och holländska organisationerna, vilka är upp- byggda efter mönster av VDN. Diskussio- nerna har lett till »att ett internationellt sekre- tariat upprättats i Haag för utbyte av infor- mationer. För sekretariatet skall ett service- kontor inrättas i Stockholm. Förhoppningen är att i framtiden få inbördes specialisering på varudeklarationsområdet, något skulle vara i hög grad kostnadsbesparande. De samarbetande länderna är överens om att mätmetodema skall vara standardiserade samt hoppas att deklarationeran skall kunna bli så överensstämmande, att varor med deklarationer skall kunna föras mellan de olika länderna.

Statens institut för hantverk och industri anser att det vid undersökningar för konsu- mentupplysning är nödvändigt att i högre grad uppmärksamma frågan om provningar- nas representativitet. Institutet har t. ex. vid utvecklingen av provningsmetodik för olje- eldade villapannor sett till att vissa funda- mentala mätvärden relativt lätt kan kontrol- leras vid fältmätningar. Om en tillverkare lå- ter publicera provningsprotokoll för en ap- parat, som har kunnat uppnå bättre värden än standardvaran, är detta möjligt att kon- trollera och köparna kan kräva att den ut- rustning de har köpt ändras så att den kom- mer att motsvara de publicerade datavär- dena.

7.2 Enkäten

Företrädare för olika organisationer och in— stitutioner har för kommittén framhållit, att

som '

mätningarna måste avse alla egenskaper hos en vara, vilka är relevanta för konsumen- terna.

7.3 Kommittén

Kommittén skall här kortfattat och i icke- tekniska ordalag söka redovisa innebörden av att göra »mätningar». Termen »mätning» används därvid i den vida mening, som är vanlig inom stora delar av den moderna facklitteraturen på området. Vidare berörs i någon mån metoder för undersökning av tjänster.

7.3.1 Specifikation av egenskaper

Innan det är möjligt att göra mätningar, måste man specificera de egenskaper hos en vara som skall mätas. Det är inte lätt att re- dovisa några generella kriterier, som kan läggas till grund för denna specificering. Självklart måste dock egenskaperna i fråga vara från konsumentupplysningssynpunkt re- levanta så att mätningarna kan resultera i ett meningsfullt faktaunderlag. Om en viss egen- skap skall anses relevant eller ej, är primärt en uppgift för experter på varuområdet.

7.3.2 Mätförfarande

Sedan en egenskap eller i praktiken vanligen flera egenskaper bestämts för mätning, måste ett mätförfarande utarbetas för varje särskild egenskap. Mätförfarandet omfattar mätme- tod och sätt att använda denna med hänsyn till personal, instrument och mätobjekt.

Ett exempel på ett enkelt mätförfarande är det slags vägning, som vi gör för att bestäm- ma kroppsvikten: vi stiger upp på en bad- rumsvåg och avläser vår vikt. Den >>nat'ur- liga» skala, som här kommer till användning, är emellertid bara en av flera möjliga. I andra fall — exempelvis vid hårdhetsmätning av metaller — kan mätningens resultat ut- tryckas på t. ex. detta sätt: »A är hårdare än

¹ Även i USA, Schweiz, Australien och Irland utreds och övervägs varudeklarationsförfarande.

• Sida 68
•  Original

B». Även andra typer av skala kan komma ifråga.

Det är givet, att inte vilket förfarande som helst som resulterar i t. ex. en sifferserie är ett adekvat mätförfarande. Ett sådant måste uppfylla vissa tekniska krav. Det är varken möjligt eller nödvändigt att här gå närmare in på detta problem, men för att illustrera det hela må dock ett par konkreta exempel näm- nasl.

Vid vägning (t. ex. av kroppsvikten) krävs, att mätförfarandet skall fylla vissa minimi- krav i bl. a. följande två avseenden:

]) Förfarandet bör ha stor »precision»': vid upprepade vägningar skall variationen mellan de enskilda resultaten vara liten.

2) Förfarandet bör samtidigt ha ett litet »systematiskt fel»: de enskilda mätningarna bör i genomsnitt (så gott som) överensstäm- ma med »det sanna värdet»?

Vid hårdhetsbestämning av metallerna A, B och C är det en intuitivt rimlig metod att gnida metallerna mot varandra två och två för att konstatera, vilka som repar respek- tive ej repar. Antag att följande resultat er- hållits:

1) A repar B, dvs. A är hårdare än B 2) B repar C, dvs. B är hårdare än C Det vore då rimligt att anta att om A gneds mot C skulle resultatet bli:

3) A repar C, dvs. A är hårdare än C. Detta behöver emellertid inte nödvändigt- vis bli resultatet. Det redovisade mätförfa- randet är med andra ord inte utan vidare tekniskt tillfredsställande.

7.3.3 Metoder för undersökning av tjänster

Problemet att mäta och värdera tjänster för att få fram faktaunderlag för upplysning är i princip statistiskt. Speciella förfaringssätt krävs. Sålunda kan statistiska metoder, t. ex. i samband med brett upplagda intervjuun- dersökningar, utnyttjas. Intervjuerna genom- förs med ett urval av konsumenter eller en- dast med konsumenter av den för undersök- ning utvalda tjänsten. Genom intervjuunder- sökningar inhämtade upplysningar är av nä- got annan karaktär än resultat från varu- provningar. Vid intervjuundersökningar er-

håller man nämligen konsumentens subjek— tiva värderingar vid en tidpunkt då tjänsten redan konsumerats. (I många fall kan dock även objektiva observationer göras.) Varu- provningar genomförs laboratoriemässigt medelst reproducerbara metoder och ger till resultat objektiv upplysning, som ligger till grund för konsumenternas köpöverväganden. Det är sålunda mycket viktigt att intervju— undersökningar planeras omsorgsfullt och med hänsynstagande till existerande kon- trollmetoder. Översiktliga intervjuundersök- ningar kan genomföras för att få fram be- skrivningar på vad som inträffat i samband med köp och förbrukning av tjänsten i fråga. Oftast genomförs de i samband med utred- ningar, som ger underlag för ställningstagan- den beträffande en bestämd tjänsts egenska- per. Som exempel kan nämnas konsument- rådets undersökning av sällskapsresor.3 För att kunna bedöma behovet av olika åtgär— der beträffande sådana resor genomförde rå- det en intervjuundersökning. Från denna kan uppgifter hämtas för upplysningsändamål. Studier, både experimentella och icke-expe- rimentella, kan även utföras i syfte att er- hålla jämförelse mellan olika företags tjäns- teprestationer. Även här kan det bli fråga om intervjuundersökningar med de metodo- logiska problem som ovan antytts. Beträf- fande vissa tjänster kan man dock också göra fältexperiment genom att t. ex. till reparation inlämna varor med standardi- serade och strikt kontrollerade fel. Begräns- ningen vid sådana undersökningar är i regel att antalet observationer av praktiska skäl måste hållas nere samtidigt som man måste

1 Facklitteraturen på området har kommit att starkt präglas av de tillämpningsområden, för vilka mätförfaranden utarbetats. Detta kommer till uttryck i bl. a. den använda terminologin. Ett klassiskt arbete, som fortfarande intar en central plats i facklitteraturen, är N. R. Camp- bell, An Account of the Principles of Measure- ment and Calculation, New York 1928, Long- man, Green & Co. 2 För utförligare synpunkter på hithörande frågor må hänvisas till tre uppsatser i tidskrif- ten »Materials Research and Standards», 1961: Connor W. S., »How to evaluate precision» Murphy R. B., »On the meaning of precision and accuracy» Youden W. J., »How to evaluate accuracy» ³ »Sällskapsresor» (SOU 1966: 25).

• Sida 69
•  Original

räkna med att variationerna i tjänstepresta- tioners kvalitet kan vara stora.

7.3.4 Principiella rekommendationer

]) Specifikation av egenskaper, som skall mätas Vid varuprovning, bör som regel ske efter samråd med experter på varuområdet. Härvid skapas viss garanti för att i samman— hanget relevanta egenskaper beaktas.

2) Tyngdpunkten vid varuprovningar bör — såsom också vanligen sker — ligga på mät- ning av egenskaper, som är relevanta för konsumenterna och således belyser varans bruksvärde. Om även sekundäregenskaper undersöks, föreligger risk för missuppfatt- ningar. Många gånger är det självklart för vilka ändamål en produkt används och vilka egenskaper som därför bör undersökas. I andra fall är det svårare att fastställa för konsumenten väsentliga egenskaper. I kom- plicerade fall är det angeläget att på fältet undersöka konsumenternas användning av och krav på varan för en bedömning av vil- ka egenskaper som det är av primärt intresse att undersöka. Om bristen på standardise— rade provningsmetoder omöjliggör provning av konsumentrelevanta egenskaper, kan provning av varan likväl ske under förutsätt- ning att reservationer klart visar att vissa för helhetsbedömningen viktiga egenskaper inte kunnat provas.

3) Tekniska svårigheter med att utarbeta och utnyttja adekvata mätförfaranden krä- ver att provningsorganet anlitar bl. a. statis- tisk expertis.

4) Behov finns av följande standards (i bemärkelsen regler, principer etc.) för en un- dersökning:

Grundläggande standards. Undersökning- en bör baseras på

a) en mätbar undersökningsplan — resulta- tens noggrannhet måste kunna mätas,

b) reproducerbara metoder — en sådan standard t. ex. för mätning innebär att sam- ma resultat uppnås, om undersökningen upp- repas av samma eller någon annan statisti- ker (inom gränserna för slumpvariation).

Operativa standards eller standards för till- lämpningen av de valda metoderna — här in—

går bl. a. standards för redovisningen av me- toderna.

Kommittén vill understryka behovet av ut- vecklingsarbete på detta område.1

5) Utländska erfarenheter av provnings- förfarande bör i möjligaste mån utnyttjas om erfarenheterna kan appliceras på svenska förhållanden. Ett vidgat samarbete mellan svenska och utländska provningsinstitutio- ner är därför önskvärt och kan måhända på sikt medföra internationellt accepterade provningsstandards med därav följande spe- cialisering på olika varuområden, utbyten av resultat m.m. I sammanhanget kan erin-

1 När en ny standard tillskapas, utarbetar en expertkommitté ett förslag som remitteras till berörda instanser för yttrande. Först därefter utarbetas det slutliga förslaget som sedan fast- ställs som svensk standard av standardiserings- kommissionens tekniska nämnd. Såsom exem- pel på utnyttjande av expertis i standardiserings- sammanhang kan nämnas förfaringssättet vid standardisering inom byggnadsbranschen enligt byggindustrialiseringsutredningen (Standardise- ring, normering, typgodkännandeverksamhet, Inrikesdep. 1966: 5, stencil). Svensk standard inom byggnadsbranschen omfattar grundstandard och produktstandard. Grundstandard avser metoder, förfaranden m.m. som är allmänt tillämpliga utan avseende på en bestämd produkt. Produktstandard avser mått, kvalitetsbestämmelser och provningsmetoder för enskilda produkter. Grundstandarden skall främja rationaliteten i byggandet som helhet och har så allmän karak- tär att enskilda företagare eller delbranscher endast i begränsad utsträckning kan ges möjlig- het att påverka standardens utformning. En specialkommitté för grundstandard består där- för i första hand av speciellt valda experter inom det aktuella området, vilka förutsätts vara fri- stående från olika delbranschintressen. Utarbetande av produktstandard kan karak- teriseras som förhandling mellan de parter, som berörs av standarden. Företrädare för konsu- menterna, i första hand byggherrarna, bevakar att den standardiserade produktens funktio- nella egenskaper vad beträlfar brukbarhet och hållbarhet motsvarar rimliga krav. Företrädare för producenterna, dvs. materialtillverkare och entreprenörer, bevakar anpassningen till pro- duktionsmetoder och material. I allmänhet krävs ett omfattande utrednings- arbete för att klarlägga de funktionella, produk- tionstekniska och ekonomiska förutsättningarna för standardens utformning innan förslag till standard kan läggas fram. Varje specialkommit- té har en sekreterare, som svarar för huvudde- len av detta utredningsarbete. Ibland kan dock befintligt utredningsmaterial användas eller också utförs utredningarna delvis inom berörda företag eller branschorgan.

• Sida 70
•  Original

ras om att internationellt standardiseringsar— bete pågår inom dels ISO (International Or- ganization for Standardization) för all stan- dardisering utom den elektriska, dels IEC (International Electrotechnical Commission) för standardisering på det elektroniska om- rådet. Till ISO är anslutna ett sextiotal län- der och till IEC ett fyrtiotal. (Sveriges Stan- dardiseringskommission är ansluten till ISO och Svenska Elektriska Kommissionen till IEC.) Mellan ISO och IEC pågår samarbe- te. Vidare har inom såväl EEC som EFTA standardiseringsfrågor tagits upp och stan- dardiseringsorganen inom dessa sammanslut- ningar har enat sig om att samarbeta i CEN (Comité Européen de Coordination des Nor- ma). CENEL är motsvarigheten på det elektriska området. De redan nu i viss ut- sträckning utnyttjade möjligheterna att pro- va varor vid utländska provningsinstitutio- ner är ägnade att medverka till en önskvärd specialisering och bör om möjligt utvidgas.

6) Det är viktigt att ett metodologiskt utvecklingsarbete kommer till stånd på det hittills i stort sett försummade tjänsteom- rådet.

7) Tills vidare bör upplysning om tjänster kunna grundas på undersökningar av i hu- vudsak tre slag, nämligen a) brett upplagda undersökningar som syftar till att ge bak- grundsinformation, dvs. belysa konsumenter- nas erfarenheter, önskemål och krav röran— de tjänsten i fråga, b) punktundersökningar som från konsumenternas utgångspunkt sö- ker skapa underlag för konkreta jämförelser mellan avgränsade tjänster vid en viss tid- punkt samt c) undersökningar som ger un- derlag för bedömning av tiänsteproducenter.

Intervjuundersökningar i syfte att få fram bakgrundsinformation kan resultera i data, som beskriver tjänstens konsumenter — de— ras ålder, inkomst, familjeförhållanden, kun- skaper, önskemål etc. — samt tjänsten i fråga med avseende på olika egenskaper, för- och nackdelar osv. Faktaunderl'aget från brett upplagda undersökningar kan i upplysnings- sammanhang utnyttjas så att konsumenterna exempelvis informeras om, hur det oftast går till, vad man bör tänka på, vad som kan vara besvärligt osv. På grundval av så-

dana undersökningar kan dock i regel inte sägas något om enskilda tjänsteproducenters prestationer, eftersom materialet för detta syfte är alltför heterogent. Information av skisserat slag företer likheter med upplys- ning, som grundas på resultat av funktions- undersökningar av varor (undersökningar som utförs före en egentlig varuprovning eller i stället för en sådan).

Gemensamt för undersökningar av olika »producenters» tjänster är att de kan genom- föras endast vid enstaka tillfällen och där- för inte kan utgöra grund för fortlöpande konsumentupplysning. Undersökningarnas värde i tiden torde vara mycket begränsat. Deras värde ligger i stället huvudsakligen i att konsumenternas uppmärksamhet skärps och att producenterna stimuleras till större vaksamhet i fråga om tjänsteprestationens egenskaper och pris.

• Sida 71
•  Original

Aktualitetsproblemet

Vid behandlingen av tekniska frågor i sam- band med urvalsförfarandet vid varuprov- ningar har kommittén berört de konse- kvenser som ett felaktigt eller ofullständigt urvalsbeslut kan medföra. I detta kapitel behandlas en annan i konsumentupplysnings- sammanhang svårbemästrad fråga, nämligen aktualitetsproblemet.

Det är flera faktorer som kan ändras från den tidpunkt, då frågan om en viss varuprovning först tas upp, till dess un- dersökningsresultaten publiceras. Tidsut- dräkten medför att marknadsmässiga för- ändringar i större eller mindre utsträckning kan inträffa. Figur 5 avser att schematiskt belysa detta.

Tidskrävande är i första hand förberedan- de åtgärder av olika slag, faktainsamling och urvalsförfarande, provningsprocessen med dess skilda faser, sammanställande och tolk- ning av resultaten, utarbetande av undersök- ningsrapport, delgivning av denna och even- tuella efterkontroller, samt inte minst publi- ceringsproceduren. De organisatoriska be- tingelserna — ekonomiska och personella re- surser, laboratorie- och andra lokalförhål- landen, tillgång till provningsutrustning etc. -— kommer också in i bilden.

I dagens dynamiska näringsliv sker stån- digt förändringar på företagssidan och ett allt intensivare produktutvecklingsarbete le- der till att gamla produkter utmönstras el—

Figur 5. Översikt av aktualitetsproblem i samband med varuprovning

5 .1 . Tidskrävande faktorer

Förberedel- ser, mark- nadsöver-

sikt och ur-

valsför- farande

Tolkning av resultat

och utar- betande av

rapport

Prov- ningspro- cess

Delgiv- ning och eventuella efterkont- roller

Organisa- toriska förhållan- den

Publice- ringspro- cedur

5 .2. Konsekvenser från aktualitetssynpunkt

Provade varor upphör att säljas

Varor ändras under prov- nings tiden

Konkurrens- situationen förändras för provade varor

Nya fabrikat] modeller marknadsförs

• Sida 72
•  Original

ler förbättras och nya lanseras. Under en undersökningsperiod kan sålunda marknads- bilden förändras. Det är då risk för att provningsresultaten inte speglar förhållan- dena vid tiden för publiceringen utan situa- tionen i ett tidigare skede. Detta är inte till- fredsställande vare sig för konsumenterna eller producenterna.

Om en vara ändras under provningstiden men detta ej beaktas av provningsorganet, blir det publicerade resultatet missvisande för konsumenterna och kanske försäljnings- hämmande för producenten. — Upphör för- säljningen av en vara under provningsperio- den, kan dåliga vitsord för denna vara på- verka försäljningen även av nya varianter, som kommit ut i marknaden. Från konsu- mentupplysningssynpunkt kan det diskuteras om det överhuvudtaget har något värde att publicera resultat för varor, vilkas försälj- ning upphört under provningsperioden. Här kan man skilja mellan varaktiga och inte varaktiga varor. Beträffande i vart fall de förra torde konsumenter, som redan köpt en såsom dålig bedömd vara, ha intresse av resultaten. Dessa kan nämligen få konsu- menten att närmare reflektera över sitt köp och skärpa konsumentens uppmärksamhet i samband med kommande inköpsbeslut. Här- till kommer att vitsorden kan ha intresse om en betydande andrahandsmarknad förelig- ger. (Det är dock tveksamt om resultaten är relevanta för begagnade, kanske hårt utnytt- jade varor.) Lämpligheten av en publicering beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Situationen är en annan om tillverk- ningen visserligen upphört men inneliggan- de lager fortfarande säljs vid publicerings- tillfället. Konsumenternas behov av upp- lysning om på marknaden befintliga varor bör tillgodoses. — Om nya varuvarianter till- kommit riskeras vid publiceringen av prov- ningsresultaten att nya för konsumenterna väsentliga fakta härom inte framkommer. Även tillverkarna kan ha olägenhet härav. Försäljningen kan påverkas av att kvalitets- mässigt bra men inte provade varor måste konkurrera med andra inte provade men un- dermåliga varor, vilka efter provning med åtföljande upplysning måhända skulle ha

försvunnit ur marknaden. — Konkurrenssi- tuationen för provade varor kan förändras under en lång provningsperiod. Ett fabrikat uppvisar kanske i slutet av perioden en stör- re försäljning än i början medan ett annat fabrikat hela tiden haft försäljningsmotgång- ar. Tillverkaren av detta senare står därför i begrepp att inrikta försäljningen på en helt annan modell eller varugrupp. Mindre goda vitsord kan då skada fabrikatet som sådant och försvåra marknadsföringen av en ny eller förbättrad varutyp.

Komplikationer av här antytt slag gör det nödvändigt att följa utvecklingen på va- ruområdet och kontinuerligt sätta in nya undersökningar.

8.1 Nuvarande ordning

Konsumentinstitutet ställs ofta inför aktua- litetsproblemet, som blir mer brännande ju längre tid en provning tar. Målet är givetvis att avkorta provningstiderna så mycket som möjligt men detta får ej ske på bekostnad av noggrannheten och tillförlitligheten i de använda metoderna. Provningstiderna är särskilt långa för vissa kapitalvaror som exempelvis frys— och kylenheter samt tvätt- maskiner. Genom kontakter med tillver- karna söker institutet förvissa sig om att en- dast sådana varor blir provade som kan be- räknas vara i produktion då resultaten of- fentliggörs. Beträffande kapitalvaror ger ett sådant förfarande en viss säkerhetsmarginal. Det förflyter nämligen praktiskt taget all- tid en viss tid mellan den dag tillverkningen upphör och den dag varan inte längre salu- förs av detaljhandeln. Dessutom finns det för en del av denna kategori varor en andra- handsmarknad, varför konsumenternas ef- terfrågan av visst fabrikat består även efter det att produkten upphört att tillverkas. Skulle det likväl inträffa att provad vara ej längre saluförs vid tidpunkten för offentlig- görandet, publiceras ej resultaten.

Provning av en vara igångsätts sålunda in- te med mindre än att den tillverkas när prov— ningen börjar och institutet har anledning

• Sida 73
•  Original

utgå från att den skall finnas på mark- naden då resultaten offentliggörs.

Givetvis kan fabrikanterna först då de får del av försöksresultaten meddela att de gjort någon ändring på varan. Ofta är dock ändringen så pass obetydlig, att det i allt fall är motiverat att publicera resultaten. Institutet upplyser emelleer härvid om änd- ringen. Detta gäller även beträffande änd- ringar som föranletts av undersökningen. De i rapporterna om tvättmaskiner relativt van- liga fabrikantanmärkningarna om ändringar av vissa detaljer är sålunda ofta orsakade av att fabrikanten efter att ha tagit del av för— söksresultaten omedelbart med ledning av dessa beslutat vidta en viss ändring.

Eftersom en vara ej kan undergå provning förrän den serietillverkas och normalexem- plar kan erhållas ur produktionen är det i fråga om t. ex. hushållsmaskiner omöjligt att tillmötesgå konsumenternas i och för sig berättigade önskemål om information sam- tidigt med att varan börjar saluföras. Insti- tutet anser det därför önskvärt att söka fin- na provningsmetoder, som skulle möjliggöra varudeklaration av nya varor. Ett effektivt varudeklarationsförfarande skulle också till- godose önskemålet om kontinuerlig uppfölj- ning av ändringar på varorna och nya mo- deller. Institutet strävar sålunda så långt det är möjligt efter att bidra med att utar- beta provningsmetoder för varudeklaratio- ner.

Institutet söker följa upp tidigare under- sökningar med kompletterande provningar beträffande de ändringar som varan under- går och de nya typer som tillkommer. Så har skett i fråga om ett flertal varor, såsom dammsugare, tvättmaskiner och matbered- ningsmaskiner. Resultaten publiceras dels i pressmeddelanden, dels i Råd och Rön, dels i reviderade Köpråd, allt beroende på omfånget av kompletteringarna och snab- baste sättet att få ut informationen till kon- sumenterna.

Kraven på kontinuerlig uppföljning av ut- vecklingen på ett varuområde, som en gång provats, medför dock för institutet den uppenbara svårigheten att ökad provnings- kapacitet ofta erfordras när institutet upp—

tar ett nytt varuområde på sitt program och även skall följa upp detta. Detta gäller främst varuområden, där den tekniska ut- vecklingen går snabbt och ständigt nya mo- deller och typer kommer ut på marknaden. Exempel härpå är tvättmaskiner, diskma- skiner, matberedningsmaskiner, kyl- och frysenheter m. m.

Statens maskinprovningars verksamhet av- ser i första hand provning av maskiner som säljs på marknaden. Det inträffar sällan att försäljningen upphör medan provningen på- går. Skulle så ske fullföljs provningen likväl och resultaten offentliggörs i vanlig ordning. Om ett mycket obetydligt antal maskiner sålts, kan man dock överväga att avbryta provningen. Maskiner, som är av intresse endast vid andrahandsförsäljning, provas ej. Provning av maskiner, som ännu ej mark- nadsförts, sker på ansökan men är då kon- fidentiell.

Enligt maskinprovningarna måste en un- dersökning slutföras inom rimlig tid. Ofta är man tvungen att avbryta en provning, när man verkligen trängt in i problemen, eftersom undersökningen annars skulle ta för lång tid.

Normalt inleds en provning så snart an- sökan härom inkommit och maskiner tagits ut. Tiden för en undersökning kan variera mellan ett halvt och ett år eller mer. Det har förekommit att provningar pågått i två år. För t. ex. praktisk provning krävs lång tid, vilket betyder att en maskin i regel måste provas under minst en säsong. Prov- ning av exempelvis skördetröskor kan vara vansklig att snabbt fullfölja. Maskinerna körs under en i regel kort säsong, som ibland kan utvisa extrema väderleksförhållanden med t. ex. mycket torrt väder. I sådant fall går till och med mycket dåliga tröskor bra och därför krävs provning även påföl- jande år för att få rättvisande resultat. Den- na noggrannhet medför emellertid, att ma- skinprovningarna ibland utsätts för kritik för att provningarna tar för lång tid. Helst vill man söka nå tillräcklig körtid under en enda säsong, varför laboratorieprov sker efter de praktiska proven så att undersök-

• Sida 74
•  Original

ningen kan vara klar någon gång under på- följande vår.

Provningsresultaten blir ofta snabbt in- aktuella. För att köparna skall vara säkra på att de erbjuds just den maskin som om- talas i provningsberättelsen, beskrivs varan noga. Ibland framhåller maskinprovningar- na uttryckligen, att försiktighet måste iakt- tas, om en maskin avviker från den be- skrivna.

Eftersom maskinprovningarna ägnar sig åt typprovning, äger förnyad provning ej rum utan att väsentliga konstruktionsför- ändringar först har skett.

Efter det att resultatredogörelsen juste- rats får sökanden yttra sig över denna. Ti- den för yttrande beror på förhållandena i varje särskilt fall. Normalt är den dock flera veckor. Om vederbörande ej finner det möjligt att yttra sig inom utsatt tid, förlängs i regel tiden. Detta gäller särskilt om sö- kanden är importör och måste samråda med sin utländska huvudman. Endast i speciella och sällsynta fall remitteras provningsredo- görelse till andra institutioner, eftersom det— ta i allmänhet skulle ta alldeles för lång tid.

Statens provningsanstalt publicerar inte sina resultat men däremot provningsmeto- der och förteckningar över i olika avseen- den klassificerade material. Tidsfaktorn har knappast någon betydelse för publicerings- verksamheten. Tiden för provningar varie- rar mycket. Vissa prov kan utföras på några timmar, medan andra kan sträcka sig över flera är.

8.2 Enkäten

Vid kommitténs enkät har ej redovisats någ- ra direkta erfarenheter av att provresultat fått mindre betydelse till följd av att lång tid förflutit från det undersökningen på- börjats till dess resultaten publicerats. Frå- gan hur gamla provresultat på grund av järn- förande provning högst bör få vara för att publiceras har inte heller kunnat besvaras en- tydigt. Ett stort antal av de tillfrågade anser, att aktualitetsproblemet kan lösas genom

kortare intervaller mellan undersökningar av samma varor. Andra menar att jämfö- rande omdömen ej bör utfärdas för »äldre» varor och åter andra anser att jämförande omdömen ej bör utfärdas, om lång tid för- flyter mellan färdigställandet och publice- ringen av en undersökning. Från produ- centsidan har anförts att man saknar er- farenhet av hur inte aktuella undersöknings- resultat skall kunna kompletteras med snab- ba efterkontroller, innan de publiceras. På konsumenthåll har framhållits att inte ak— tuella undersökningsresultat bör komplette- ras genom snabba efterkontroller före publi- ceringen.

8.3 Kommittén

Hur lång tid resultaten av en undersökning är aktuella beror självfallet bl. a. på hur snabbt nya varor eller varianter kommer ut på marknaden. Aktualitetsproblemet ökar i takt med utvecklingen på ett varuområde. Mode- och säsongvaror intar här en sär- ställning. Ju längre tid förberedelserna för och genomförandet av en undersökning tar, desto större blir riskerna för att resultaten vid publiceringstillfället inte längre är ak- tuella eller ger en missvisande bild. En in- aktuell undersökning är av föga värde för konsumenterna, som med all rätt förväntar sig en allsidig, aktuell och utförlig presenta- tion. Mot intresset av snabb publicering av provningsresultat måste mellertid vägas in- tresset av att undersökningen ej görs så snabbt, att noggrannheten och objektivite- ten blir lidande.

Eftersom förhållandena varierar för varje vara och varje undersökningssituation, är det svårt att ge annat än allmänt hållna rekommendationer om hur största möjliga aktualitet skall kunna åstadkommas.

a) På jämförande varuprovning baserad konsumentupplysning bör syfta till att pre— sentera provningsresultat för varor som finns på marknaden vid tiden för publice- ringen. Om viss vara avses att ersättas av annan eller ändras, måste detta klargöras för konsumenterna. Beroende på omständig-

• Sida 75
•  Original

heterna i det enskilda fallet kan det vara försvarligt att även presentera resultat för varaktiga varor, vilkas försäljning upphört under provningstiden.

b) Det aktuella varuområdet bör fortlö- pande bevakas. Detta torde lämpligen kun- na ske genom kontinuerlig kontakt mellan provningsorganet och berörda fabrikanter/ säljare. Dessa bör åläggas att rutinmässigt inrapportera modelländringar eller andra förhållanden som kan inverka på provning- en och resultatens aktualitet. Dessutom bör resultaten, såsom också vanligen sker, som regel delges vederbörande fabrikanter/säl- jare för yttrande innan den slutliga rappor- ten färdigställs. Det är vidare önskvärt att provningsorganet före publiceringen inhäm- tar uppgifter om rådande marknadsförhål- landen från branschforskningsinstitut och branschorganisationer. Med den överblick och branschkunskap, som dessa besitter, lär de ofta kunna lämna upplysningar, vilka bör beaktas vid Offentliggörandet av resul- taten.

0) Av stor betydelse med hänsyn till ak- tualitetskravet år presentationen av under- sökningsresultaten. Om varorna (och prov- ningsmetoderna) är i huvudsak oförändrade vid tiden för publiceringen, fordras inga särskilda kommentarer. Har däremot en vara undergått viss teknisk förändring under provningstiden, skall detta redovisas. Sam- tidigt bör upplysas i vad mån ändringen kan tänkas inverka på provningsresultatet. (En ändring kan dock många gånger sakna betydelse för varans prestanda.) Bedöms ändringen vara av väsentlig vikt och med- delas den i god tid till provningsorganet, undersöks om möjligt den ändrade varan. Vid publiceringen redovisas samtliga under provningsperioden tillkomna varianter. Då dessa sällan torde kunna provas utan att publiceringen blir starkt fördröjd — med där- av följande nya aktualitetsproblem — synes det härvid vara tillräckligt att endast sam- manställa tillverkningsdata, prisuppgifter etc!. Därjämte bör anges, om provning pla- neras av dessa nytillskott eller ej.

(1) Information om kommande provningar förutsätter en noggrann planläggning av

undersökningsverksamheten. Kommittén vill understryka vikten av att det om möjligt görs upp ett program för det fortsatta hand- landet beträffande tidigare undersökta varu- områden. Om det redan från början beslu- tas att viss varugrupp skall fortlöpande be- vakas, bör beslutet tillkännages i samband med resultatpubliceringen helst med upp- gift om, när och hur ofta uppföljning kom- mer att äga rum. Vidare bör om möjligt översikter, förslagsvis varje halvår, utges beträffande varuområden, vilka kontinuer- ligt bevakas. I översikterna, som grundas på marknadsinventeringar, kan lämnas upplys- ning om modellåndringar och nya fabrikat samt uppgift om och i så fall när dessa skall provas.2 Översikterna bör även kunna innehålla provningsresultat, som publiceras i löpande skriftserie, t. ex. »Råd och Rön», eller eljest färdigställts i tid att kunna infö- ras i översikterna.

e) Kommittén anser det önskvärt att nå- gon form av tidsangivelse för provningsre- sultatens giltighet övervägs. Vid publice- ringen bör exempelvis kunna anges, att re- sultaten avser förhållandena vid viss angi- ven tidpunkt. En sådan »datumstämpling» kan intas bland de reservationer och be- gränsningar vilka kommittén — såsom fram- går i det följande — anser erforderliga vid redovisning av jämförande varuprovningar i en dynamisk marknadssituation. Däremot torde det i regel vara ogörligt att uttala sig om, hur lång tid resultaten kan tänkas vara relevanta.

1 I ett utlåtande den 11 september 1963 till kommunikationsdepartementet över »PM an- gående frågan om effektivare typbesiktning samt om möjligheterna till konsumentupplys- ning rörande motorfordon», anförde konsu- mentinstitutet bl. a.: »Institutet anser dock att den erfarenhet, som skulle erhållas beträffande tidigare årsmodeller av ett visst märke kombine- rad med kännedom om vidtagna konstruktions- ändringar, ändå skulle ge goda kunskaper om senaste årsmodellen. En publicering härav kan tänkas ske i den formen att resultaten av tidi- gare årsmodeller omtalas tillsammans med en beskrivning av vidtagna konstruktionsändring— ar». 2 Kommittén vill i sammanhanget erinra om de marknadsinventeringar, som årsvis utförs av Djupfrysningsbyrån i syfte att bl. a. täcka marknaden för frysboxar och liknande produk- ter.

• Sida 76
•  Original

f) Från aktualitetssynpunkt är en bredd- ning och effektivisering av varudeklarations- förfarandet önskvärd. Detta kan leda till att informationen kommer fram snabbare än när ett provningsorgan med begränsad kapacitet skall undersöka varianterna på varuområdet.

• Sida 77
•  Original

Tolkning och redovisning av provningsresultat

Konsumentupplysningen synes för närva- rande lättast nå grupper av konsumenter som har fått någon form av vidareutbild- ning. Dessa kategorier får antas ha större förutsättningar än konsumenter med nor- mal utbildning att tillgodogöra sig informa- tionen såsom den vanligen presenteras.1 Olika krav ställs på formen för presenta- tion av informationen, när den vänder sig till den vanlige konsumenten, den kvalifice- rade konsumenten, vidareupplysaren, forska- ren osv. Målet måste emellertid vara att konsumentupplysningen når ut till allt stör- re grupper av konsumenter, särskilt till dem som kanske bäst behöver information. Från denna synpunkt är det angeläget att materialet presenteras på ett överskådligt och lättillgängligt sätt. Upplysningsorganet måste pröva i vilken utsträckning det är möjligt att popularisera resultaten utan att göra avkall på objektivitet och fullständig- het. Materialet bör vara allsidigt och veder- häftigt så att konsumenten ej förleds att fatta oriktiga beslut, som kan leda till olika skadeverkningar. Inte bara konsumenten skadas genom att köpa fel varor eller Välja fel butiker. Även näringslivets konkurrens- förhållanden kan påverkas och återverk- ningar göra sig gällande såväl i tillverkare- som distributionsleden. Från konkurrenspo- litisk synpunkt är det viktigt att sådana verk- ningar undviks.

Vid tolkning och redovisning av prov- ningsresultat är det möjligt att gå fram

efter olika linjer. Två huvudgrupper kan urskiljas: gradering av varje relevant egen- skap för sig och sammanvägning av grade- rade kvalitetsegenskaper till ett graderat betyg. I den senare gruppen märks två un- dergrupper, nämligen dels sammanvägning av det graderade kvalitetsomdömet med mått på prisvariabeln till ett s.k. >>bästa- köp», dels kvalitetsmärkning som i princip är en särskild form av >>bästaköp». Kommit-

1 På uppdrag av konsumentinstitutet utförde statistiska centralbyrån år 1964/65 en enkät bland 1 070 av Råd och Röns prenumeranthus- håll. Undersökningen visade bl. a. att tidskriften främst lästes av hushåll, där hushållsförestån- darnas utbildning fördelade sig sålunda (i % av hushållen): folk- eller enhetsskola 37, realexa- men, flickskola eller motsvarande 20, student- examen eller motsvarande 19, akademisk utbild- ning 24. (Ett tillräckligt statistiskt underlag finns inte för att beräkna motsvarande utbildnings- grupper inom totalpopulationen.) — Graden av utrustning med vanliga bekvämligheter var (i % av hushållen): radio 100, dammsugare 98, sy- maskin 94, cykel 91, TV 89, kylskåp 88, bil 80, tvättmaskin 63, fiskeutrustning 38, camping- utrustning 36, fritidshus 28, bandspelare 27, båt 25, moped 17, diskmaskin 16. De oväntat höga siffrorna för kylskåp och tvättmaskiner antogs bero på att de flesta svarat ja på frågan, om de ägde dessa apparater även när apparaterna hörde till fastigheter och alltså bara disponera- des. — Enkäten visade sålunda att informationen i första hand när personer, som genom sin ut- bildning har goda förutsättningar att självstän- digt analysera varuutbudet. Intressant är att läsarna i stor utsträckning förfogade över just sådana varor (t.ex. dammsugare och tvättma- skiner), som intar en relativt framträdande plats i konsumentupplysningen.

Jfr även Bjurman A., »Konsumentupplysning — en funktionsanalys», stencil 1967.

• Sida 78
•  Original

tén skall i detta kapitel behandla dessa frå- gor samt framlägga synpunkter på under- sökningsrapportens innehåll, utformning och spridning.

9.1 Den hittillsvarande debatten

I debatten om statlig konsumentupplysning och därmed sammanhängande problem har kritik bl. a. riktats mot det sätt, varpå infor- mationen presenteras för konsumenterna. Så har exempelvis konsumentinstitutets rappor- ter ansetts alltför tekniskt betonade och därför svårlästa. En popularisering av kon- sumentupplysningen har förordats. En mera lättillgänglig och populär framställning be- höver enligt kritikerna inte komma i kon- flikt med vederhäftighet och saklighet. Om inte konsumentupplysaren engagerar sig känslomässigt, kommer ej heller konsumen— ten att engagera sig. Ett önskemål bland andra har gällt sådan presentation av upp- lysningsmaterialet, att det klargörs för kon- sumenterna vad som för dem kan vara bästaköpl. Rekommendationer om bästaköp skulle spara tid åt konsumenterna och hjälpa dem att »Välja rätt». Å andra sidan har ifrågasatts, om opartisk konsumentupp- lysning kan göras så effektiv, att den utan att förlora sin objektivitet verkligen kan vägleda konsumenterna till bästaköp. Från främst journalisthåll har det dock ansetts ofrånkomligt, att konsumentupplysningen i sig inrymmer vissa subjektiva inslag.

Statliga utredningar2 på området har gjort uttalanden av sammanfattningsvis föl- jande innebörd.

Konsumentupplysningen bör utformas så, att den i möjligaste mån ger konsumenten en lättfattlig, konkret Vägledning beträffan- de förhållanden av betydelse för konsum- tionsvalet. Upplysningen bör inte tyngas av för många detaljuppgifter. Riktpunkten i upplysningsarbetet måste vara att nå en så stor del av konsumenterna som möjligt. Många olika vägar måste användas för att sprida informationsmaterialet och konsu- mentupplysningsorganen måste undan för

undan söka variera informationsverksam- hetens uttrycksformer och metodik. Ett och samma. ämne kan presenteras i olika former alltefter syftet med upplysningen. Detta kan vara att lära konsumenterna att självstän- digt analysera såväl de egna behoven som varornas pris och kvalitet, ställda i relation till varandra, samt reklamen omkring va- rorna. Syftet kan också vara att ge konsu- menterna aktuella upplysningar i fråga om de varje dag uppkommande köpsituationer- na. Båda typerna av information är nöd- vändiga och kompletterar varandra.

En bestämd förutsättning för att under- sökta varor skall namnges är vederhäftiga forskningsresultat.8 Konsumenten måste själv koppla ih0p de informationer som lämnas med sin planerade användning av varan. Upplysningen bör därför tillhandahålla mer av objektiva fakta än av värderingar.

Resultaten kan, har det framhållits, pre- senteras på tre olika sätt, nämligen redo- visning av undersökningens resultat egen- skap för egenskap, kvalitetsmärkning av vis- sa varor samt gradering av varor — t. ex. i mycket bra, bra, godtagbara och inte god- tagbara — och redovisning av vilken eller vilka varor som är bästaköp för konsu- menten.

En grundlig redovisning i en undersök- ningsrapport kan vara svår att tolka för konsumenten men fyller kraven på veten- skaplig noggrannhet.

Kvalitetsmärkning innebär, att varor som inte uppnår en i förväg definierad och pre- ciserad kvalitetsgräns, inte anses godkända.

1 Bästaköp: Upplysning om vilket eller vilka fabrikat i en varugrupp, som framstår som bäst vid inbördes jämförelse av resultat i anledning av företagen sammanvägning av bedömda kva- litets-, pris- och serviceegenskaper för vart och ett av de provade fabrikaten. 2 »Promemoria angående konsumentvaru- forskning och konsumentupplysning med vissa förslag rörande organisationen och finansie- ringen av den statliga eller statsunderstödda verksamheten på området» (H 1955).

»Effektivare konsumentupplysning» (SOU 1964: 4)

»Konsumentupplysning i televisionen» (SOU 1964: 54)

3 Prop. 1956: 105 ang. anslag till konsument- varuforskning och konsumentupplysning.

• Sida 79
•  Original

Köparen får bättre varor, om han väljer mellan de fabrikat, som ligger över denna gräns och som på marknaden kan kännas igen genom kvalitetsmärken. Flera problem uppstår dock vid kvalitetsmärkning. I prin- cip bör sådan märkning ta sikte endast på säkerhetssynpunkter. Gränsdragningen är nämligen mer problematisk när det gäller andra egenskaper än sådana som berör kon- sumentens säkerhet, eftersom konsumentens krav på olika varor varierar.

Vid gradering av varor och vid köpre- kommendationer ligger problemen främst i svårigheten att sammanväga olika egen- skaper hos en vara. Endast ett fåtal varor har så enkla funktioner, att konsumenten vid val av vara kan nöja sig med att under- söka en enda egenskap och priset. Tveksam- heten inför bästaköp sammanhänger med vissa principiella problem. Det är emeller- tid möjligt att i många fall komma fram till approximationer som är rimliga från kon- sumentens synpunkt. En framkomlig väg synes också vara att ge rekommendationer för olika typer av konsumenter. Möjlighe- terna att ge köprekommendationer eller att

gradera varor för specificerade konsument- gruppers räkning torde, sägs det, vara sär- skilt goda i televisionsprogram, där det är lättare att presentera varan och konsumen- ten och där man i vissa fall med hjälp av bilden kan vidareutveckla och illustrera de undersökande institutionernas porter.

Vidare finns det varor och tjänster, för vilka den estetiska funktionen är den enda av betydelse för konsumenten. För dessa produkter har sedan gammalt accepterats, att subjektiva recensioner är den enda in- formation som konsumenten kan få. Pro- blemet blir mera komplicerat, när de sub- jektiva värderingarna gäller varor, som har viktiga, kvantitativt mätbara funktionsegen- skaper vid sidan av för konsumenten viktiga estetiska värden. Stränga krav måste ställas på att inte provningsresultat och subjektiva omdömen redovisas på ett sådant sätt, att de två kategorierna upplysning samman- blandas av den som tar del av upplysningen. De subjektiva bedömningarna bör begränsas

egna rap-

till egenskaper som ger upphov till sådana subjektiva upplevelser som utgör en väsent- lig komponent i konsumentens sätt att an- vända varan. Förhållanden som går att be- döma genom olika slags provningar och un— dersökningar får inte redovisas i form av subjektivt tyckande.

I allmänhet har de remissinstanser som yttrat sig varit kritiska mot köpråd och an- tingen helt avrått från sådana eller tillrått försiktighet. Upplysningen har ansetts böra bygga på objektiva undersökningar och in- riktas på att skapa allmänt medvetna och kritiska konsumenter.

I utredningssammanhang1 har också framhållits att konsumentupplysning om pris, kvalitet och service bör samordnas, särskilt som undersökningarna utförs och presenteras av skilda myndigheter. Intimare samarbete mellan konsumentinstitutet och pris- och kartellnämnden har förordats. In— stitutets skrifter anses böra kompletteras med mera ingående prisupplysningar bl. a. angående Sällanköpsvaror, där betydande prisvariationer kan förekomma. Undersök- ningar kan avgränsas relativt snävt beträf- fande såväl varuområde som geografiskt och avse endast konsumentpriser. Resulta- ten bör snabbt kunna presenteras för all- mänheten — konsumenterna. Försök bör gö— ras med aktuella lokala prisblad med infor- mation om priser och andra försäljningsvill- kor på namngivna varor och tjänster hos olika angivna försäljningsställen. I priskon- torsorganisationen förfogar pris- och kar- tellnämnden över ett smidigt hjälpmedel för uppgiftsinsamling.

Från näringslivshåll har kommittén er- hållit bl. a. följande synpunkter på frågan om integrerad pris/kvalitetsupplysning. Syf- tet med konsumentupplysning är att lämna information om för konsumenterna rele- vanta egenskaper och priser beträffande en vara. Alltså skall varans pris åskådliggöras

¹ »Effektivare prisövervakning» ( SOU 1961:3 ) »Effektivare konsumentupplysning» (SOU 1964: 4) »PM av arbetsgruppen för prisövervakningsfrå— gor» (H 1965 : 2) »Effektivare konsumentforskning» (H 1966: 3) »Prissamverkan och konkurrens» ( SOU 1966:48 )

• Sida 80
•  Original

genom information om priset på olika in- köpsställen. Vilka som därvid skall väljas kan diskuteras. Konsumentupplysningen kommer härigenom att bestå av, å ena si- dan, varuupplysning (avseende fakta om va- rors och tjänsters fysiska egenskaper och de bruksmöjligheter dessa innebär för konsu- menten) och, å andra sidan, inköpskälle- upplysning (orienterande översikter om pri- ser och service hos skilda inköpskällor, bland vilka konsumenten kan välja). Dessa båda kategorier av information bör sär- skiljas så länge konkurrensen medför olika priser för identiska varor.

I debatten har betonats att rapporterna bör vara lättlästa, att informationen skall präglas av objektivitet och fullständighet, att varsamhet bör iakttas med graderingar samt att generella rekommendationer om bästaköp är tillrådliga endast om särskilt gynnsamma förutsättningar föreligger, kan- ske främst köprekommendationer för olika typer av konsumenter eller vid presentation i televisionen. Grundprincipen bör vara att den enskilde konsumenten med ledning av tillhandahållet sakunderlag skall välja den vara som är bäst lämpad för honom. Ett önskvärt mål är därvid att redovisningen omfattar inte bara resultat från varuprov- ningar utan också uppgifter om bl. a. priser och service. Konsumenten skall ha rimliga möjligheter att välja rationellt på grundval av allsidig information.

9.2 Synpunkler på och erfarenheter av nuvarande ordning

Enligt konsumentinstitutet varierar de lämp- ligaste publiceringsformema från fall till fall. Upplysningsavdelningen samarbetar fortlöpande med undersökningsavdelning- arna. Vid månadssammanträden diskuterar direktören pågående arbetsuppgifter och ar- betsplanering med samtliga avdelningsche- fer och därvid behandlas också ofta for- merna för offentliggörande av väntat ma- terial.

Upplysningsavdelningens bedömning sker på grundval av bl.a. materialets art och

omfång, krav på aktualitet samt tillgäng- liga resurser. Institutet anser det helt natur- ligt, att undersökare och upplysare gemen- samt söker lösa de problem som uppstår, när material från jämförande varuprovning- ar skall populariseras. Undersökarna har ansvaret inte bara för undersökningarna och tolkningen av resultaten utan även för inne- hållet i populära resultatredovisningar. Det åligger emellertid upplysarna att stilistiskt utforma materialet så att det blir lättill- gängligt utan att sakinnehållet förändras, en svår och ömtålig uppgift. Nyanser i ordval och formulering måste ofta diskuteras och finslipas så att både försöksledare och re- daktör är nöjda med resultatet. I vissa fall kan både avdelningschefer och direktör in- kopplas för att enighet skall föreligga och institutet stå enigt i ansvarsfrågor. Det kan gälla omdömen av ekonomiskt stor betydelse för den enskilde fabrikanten.

Enligt institutet förknippas normalt ut- trycket att godkänna en vara med att en minimigräns bestämts, under vilken varans egenskaper ej får ligga. Minimigränser mås- te eftersträvas, då det gäller säkerhetsfrågor, men uppgiften att fastställa minimikrav åvilar andra myndigheter. Institutet kan en- dast uppmärksamma respektive myndighe- ter på säkerhetsfrågor och ta fram underlag för säkerhetskrav. Det sker t. ex. beträf- fande tvättmaskiner vid undersökningar i samarbete med arbetarskyddsstyrelsen. I si- na undersökningar kan alltså institutet re- dovisa om maskinerna är tillfredsställande eller ej i säkerhetshänseende. Ett omdöme om en tvättapparat att den >>har ingen eller ytterst ringa rengörande förmåga» är i rea- liteten ett direkt underkännande. Men att försöka fastställa ett minimikrav för hur rent en tvättmaskin skall tvätta eller hur många procent damm en dammsugare skall kunna suga upp ur en given typ matta samt godkänna alla apparater över dessa grän- ser, innebär ett godtyckligt förfarande, som inte främjar instruktionens målsättning att arbeta för bättre och ändamålsenliga va- ror. Institutet graderar i stället varje egen- skap, t.ex. efter en skala: mycket god, god, mindre god.

• Sida 81
•  Original

Undersökningsresultaten leder endast i sällsynta fall till att en viss vara eller ett antal varor entydigt framstår som förmån- ligare att köpa än samtliga andra. Ett exempel härpå är provning av flytande disk— medel i vatten av viss hårdhet. Om prisfluk- tuationerna för varje medel är måttliga, kan man komma till resultatet att ett eller flera fabrikat visar sig ha klart större rengörings- kapacitet per krona än samtliga övriga. Det är emellertid ovanligt att man endast har två variabler, priset och en egenskap hos varan. I allmänhet finns ett antal olika egen- skaper hos varan som varierar oberoende av varandra. För en och samma vara kan priset variera så att det blir en av övriga egen- skaper oberoende variabel. Finns flera vari- abler, kan en variabel vara mer väsentlig för en konsument eller ett hushåll medan en annan variabel anses viktigare av andra konsumenter (hushåll). Beträffande t. ex. tvättmaskiner finns ingen möjlighet att säga att en viss storlek och typ av ett fabrikat är bästaköp för alla konsumenter eller att ett visst fabrikat är bäst inom sin storleks- klass. Olika hushållstyper, olika hushålls- vanor, olika anspråk på arbetstidsbespa- ring, olika synpunkter på storleken av den penninginvestering man vill göra, olika möj- ligheter till installationer och utrymmen, oli- ka servicemöjligheter på olika orter och va- riationer i försäljningspriser medför att olika konsumenter har anledning välja olika ma- skiner, även då några av dessa förutsätt- ningar är lika.

Konsumenternas varierande önskemål och krav på en vara medger alltså ej råd om bästaköp. Institutet anser sig i stället ha till uppgift att hjälpa konsumenten att speci— ficera sina krav och önskemål genom att redovisa hur varuvalet påverkas av olika egenskaper hos varan och olika förutsätt- ningar. Beträffande exempelvis tvättmaski- ner informerar man om hur stor maskin som lämpligen bör väljas för olika tvätt- alternativ i olika stora familjer. Vidare bely- ses olika installationsfrågor, driftsekonomi för olika maskintyper m.m. Med ledning av institutets provningsresultat och lokala pris- och serviceförhållanden kan den en-

skilde konsumenten sedan välja mellan ett mera begränsat antal maskiner, som mot- svarar den typ, som är lämplig just för ho- nom. Konsumenten måste själv väga sam- man pris, kvalitet, funktionsegenskaper och service till det för honom bästa valet. Denna princip tillämpas också vid den muntliga rådgivningen, där dock konsumenten genom att specificera sina krav och önskemål kan få hjälp med att reducera valmöjligheterna, kanske i vissa fall till endast en vara. Råd— givning är dock en dyrbar upplysningsform. Då det finns en aktuell skrift på området, uppmanar därför institutet normalt konsu- menten att först läsa skriften och sedan återkomma för frågor eller klarlägganden. Hemkonsulenterna arbetar efter i princip samma linjer samtidigt som deras kunskap om lokala pris- och servicefrågor ytterliga- re kan underlätta varuvalet.

Enligt statens maskinprovningar innebär den omständigheten att en maskin är provad ej något godkännande. (Det har vid något tillfälle förekommit, att ett företag annon- serat sin vara som »Ultunå—provad». Just denna apparat hade emellertid vid prov- ningen givit ett påtagligt dåligt resultat.) En- dast beträffande gnistsläckare för motorer har godkännande givits. Anledningen där- till var att brandförsäkringsbolagen inte ville tillåta, att traktorer infördes i vissa byggna- der. Maskinprovningarna rekommenderade att detta skulle få ske, om traktorerna var utrustade med gnistsläckare, vilket försäk- ringsbolagen tillät under förutsättning, att maskinprovningarna godkände gnistsläckar- na i enlighet med vissa fastställda normer.

Vid tolkningen av resultaten lämnar ma- skinprovningarna såväl objektiva som sub- jektiva synpunkter men strävar att så långt det är möjligt föra över diskussionen på det rent objektiva planet. På ett objektivt sätt omtalas maskinens vitala egenskaper under olika förhållanden, varefter köparna får avväga vilka egenskaper, som passar dem med hänsyn till deras förutsättnigar.

Maskinprovningarna ser ej som sin upp- gift att betygsätta provade produkter och

• Sida 82
•  Original

tar bestämt avstånd från generella bästa- köp. Det finns ingen maskin som är »bäst», eftersom förhållandena är så varierande, att en maskin aldrig kan vara idealisk för mer än ett begränsat antal köpare och kan vara olämplig för andra. På grund av att gene- rella värdeomdömen ej kan avges, har så- dan prisbedömning upphört, som före år 1946 tillämpades vid lantbruksmöten och som gick ut på att ange, vilken maskin som var bäst. Det förekommer att önskemål framställs från vissa jordbrukare, att ma- skinprovningarna skall framhålla den bästa maskinen. Institutionen skulle möjligen kun- na säga vilken maskin, som kan anses vara den bästa på en viss brukningsenhet, men kan självfallet endast i ytterst ringa omfatt- ning arbeta med sådan direkt rådgivande verksamhet.

Eftersom läsekretsen är stor och oftast saknar teknisk utbildning, söker maskin- provningarna på ett enkelt sätt utforma resultatberättelsen. I regel beskrivs först maskinen, varefter man skildrar hur prov- ningen tillgått och resultatet. Meddelandet avslutas med en sammanfattning.

Statens provningsanstalt redovisar vid vår- deringen av provningsresultat endast objek- tivt fastställbara fakta och avstår från all provning med subjektiva inslag i värdering- en. I vissa fall avger anstalten typgodkän- nande. Lagstiftningen på olika områden ger anvisningar om hur viss material skall vara beskaffad och på provningsanstalten ankommer då att utarbeta provningsmeto- der och utföra erforderliga provningar samt med utgångspunkt från dessa ibland utfärda officiella godkännanden. I praktiken god- känns således varor, när anstalten medde- lar att dessa uppfyller vissa av olika myn- digheter eller i standardiseringsnormer upp- ställda krav.

Statens institut för hantverk och industri lämnar konsumenter, som vänder sig dit, råd av allmänteknisk karaktär. Då prov- ningar, som utförs av t. ex. oljeaggregat, livsmedel och drycker, färger och i viss ut-

sträckning radio- och TV-mottagare, inte är allmänt tillgängliga, rekommenderas ej fa- brikat. Säkerhetsprovning utförs av alla före- kommande typer av oljebrännare, hjälp- och reglemtrustning, oljekaminer, varmlufts- pannor etc. Vid provningarna undersöks om vissa minimikrav på funktionsduglighet och säkerhet är uppfyllda samt om maximi- och minimikapacitet är fastställd. Sedan institu- tet avgivit sitt utlåtande, underställs detta sprängämnesinspektionen eller annan ifrå- gakommande myndighet, vilken godkänner apparaten, om så kan ske. En apparats god- kännande gäller ej generellt utan är förenat med två mycket viktiga förbehåll, nämli— gen att rätt bränslesort används samt att apparaten används inom sitt effektområde. Apparatens utformning och utrustning på- verkar såväl valet av oljekvalitet som effekt- område, varför en typprovning med olika bränsleslag och med varierande kapaciteter måste föregå typgodkännandena. Det fak- tum att apparaten är typgodkänd och rätt avpassad för såväl kapacitetsområde som bränslekvalitet, garanterar inte att den är lämplig under alla förhållanden. Det är in- stallationen som helhet som avgör om man kan uppnå en god och driftsäker funktion. Uppgift om apparatens kapacitetsområde samt bränsleslagen skall alltid anges på märkskylt liksom resp. myndighets certifi- katnummer. Om en konsument vänder sig till institutet med en förfrågan om vilken apparattyp han bör köpa, anger institutet ej något särskilt fabrikat. Vissa typer av brännare kanske rekommenderas med hän- syn till konsumentens förutsättningar (t. ex. villastorlek och -typ). Institutet kan inte meddela detaljer om apparaternas indivi- duella egenskaper eller lämplighet utan låter fabrikanterna ombesörja sådan informations- verksamhet. (I sammanhanget må dock nämnas att förfrågningar från allmänheten förekommer i betydande omfattning samt att konsumentinstitutet ofta remitterar för- frågningar om aggregat, pannor etc. till in- stitutet för yttrande.)

Varudeklarationsnämnden anser, att mi- nimigränser för kvalitet i princip inte bör

• Sida 83
•  Original

uppställas. Nämnden bedömer som nödvän- diga avsteg från denna regel kvalitetskrav för vissa livsmedel och dessutom för varor, där fråga är om säkerhet, t. ex. flytvästar. Om särskilda minimikrav fastställs, kan val- möjligheterna minska för konsumenterna ge- nom att sortimentet nivellerar. Kraven på exempelvis gardiner kan variera i kvalitets- hänseende beroende på var de är avsedda att upphängas. I stället för att uppställa minimikrav bör man redogöra för allt man vet om en viss vara. Det är för övrigt svårt att avgöra vad som är bästa kvalitet för de individuella behoven. Bästaköp kan i regel omfatta alla väsentliga egenskaper. Om pri— set skall inkluderas i bästaköp, omöjliggörs systemets tillämpning i Sverige, eftersom prissättningen är fri och prisvariationer fö- rekommer.

Statens pris- och kartellnämnd har succes— sivt utvecklat samarbetet med konsument- institutet. I allmänhet någon gång om året sammanträder de båda institutionernas le- dande tjänstemän. Därvid redogör man för varandras arbetsplaner och diskuterar frå- gor som bör tas upp samt söker precisera vissa konkreta arbetsuppgifter, där en mer direkt samverkan skulle kunna äga rum. I anslutning till dessa överläggningar sker kontakter under hand mellan enskilda tjäns- temän, som arbetar inom samma eller an- gränsande områden vid nämnden och in- stitutet. I flera fall har undersökningar ut- förts parallellt inom samma ämnesområde, som belysts ur respektive myndighets syn- vinkel. Man har då samarbetat för att upp- rätta varuförteckningar, utarbeta varube- skrivningar eller kartlägga butikstyper där varuinköp kan göras. Vid gemensamma un- dersökningar uppkommer samordningspro- blem framförallt med hänsyn till tidsfak- torn. I ett fall (täckjacksundersökningen) löstes problemet så att konsumentinstitutet lämnade nämnden preliminära forskningsre- sultat, vilka sedan sammanställdes med nämndens prisupplysning och publicerades i »Pris-aktuellt».

När provningsresultat redovisas i konsu-

mentinstitutets publikationer anges vanligen varornas cirkapris — vilket ofta är något annat än det faktiska priset på olika för- säljningsställen. Nämnden medverkar inte vid insamling av dessa cirkaprisuppgifter. Undersökningarna har annan karaktär och kan uppdelas på olika typerl: undersök- ningar föranledda av begränsningar i kon- kurrensen på olika varuområden; under- sökningar inom olika varuområden eller branscher med syfte att ge insyn i prisbild- ningen; undersökningar för att skaffa fram underlag för konsumentupplysning i pris- frågor i syfte att stimulera konsumenternas intresse härför och att öka deras prismed- vetenhet. Ofta kan naturligtvis en undersök- ning tillgodose mer än ett syfte.

Nämnden företog åren 1959—1961 en se- rie undersökningar inom livsmedelshandeln, avsedda att belysa främst handelsmargina— lernas utveckling men dessutom även för- hållanden som t. ex. riktprisföljsamhet, för- säljningsprisnivåer, marginalstruktur och vissa inköpsförhållanden. Undersökningarna torde ha gett intresserade en inblick i pris- förhållandena i livsmedelsbranschen men var inte upplagda i första hand för att till— godose konsumentens behov av vägledning i olika valsituationer. Under senare år har emellertid nämnden genomfört lokala pris- undersökningar i livsmedelshandeln. Därvid har prisnivåer för ett på visst sätt samman- satt varuinköp jämförts på vissa större namngivna försäljningsställen. Flertalet un- dersökningar har avgränsats så att de i hu- vudsak avsett prisförhållanden — prisnivå och prisspridning — på de undersökta or— terna. Avgränsningarna hänger samman med vissa principiella ställningstaganden till be- tydelsefulla faktorer som läge, kvalitet, ser- vice och sortiment, dvs. faktorer som varje konsument som vill handla rationellt har anledning att beakta.

Nämndens undersökningar går ej ut på att anvisa inköpsställe åt konsumenten. Det- ta val skall konsumenten själv göra utifrån

¹ Olsson, H., »Prisundersökningar och pris- jämförelser. Några principfrågor och metod- problem», Svensk Sparbankstidskrift 1967: 2.

• Sida 84
•  Original

sin egen bedömning av avståndet till bu- tikerna och sina egna värderingar av service och sortiment men också på grundval av kännedom om och bedömning av det pris, som måste betalas.

Enligt föreliggande planer skall nu ak- tuella lokala undersökningar belysa inte en- dast varupriserna utan också de olika slag av tjänster, som butikerna tillhandahåller i samband med varuförmedlingen.1 Priser och butikstjänster skall belysas ur den enskilde konsumentens perspektiv och inte ur detalj- handelns. De från butikerna inhämtade upp- gifterna om priser och tjänster skall använ- das som underlag för en serie beräkningar av hur valet av livsmedelsbutik kan påver- ka hushållens eget inköpsarbete och de kost- nader och andra uppoffringar som detta ar- bete förorsakar.

9.3 Enkäten

Vid kommitténs enkät har flertalet tillfråga- de organisationer och institutioner i princip tagit avstånd från i vart fall generella råd om bästaköp. Skälet har genomgående va- rit att olika konsumenters varierande in- ställning, önskemål och situation gör det svårt att lämna en objektiv köprekommen- dation. Ett mindre antal har ställt sig posi- tiva till köpråd av modifierat slag, utfor- made med beaktande av t.ex. olika fa- miljetyper. Det anses emellertid väsentliga- re, att faktaredovisning lämnas, varefter konsumenten själv får välja med hänsyn till vad som bäst passar hans situation.

Upplysningen måste utformas så att valet blir lätt att göra. Det övervägande antalet tillfrågade har ansett, att provningsmetoder- na bör skildras vid resultatens publicering men populärt och kortfattat.

Vid intervjuer med organisationer/instr- tutioner, som i huvudsak kan betraktas som vidareförmedlare av information, har fram- kommit, att flertalet i konsumentupplys- ningssyfte omarbetar material som erhålls av »informationsproducenter». Ihuvudsak strävar man därvid efter att förenkla och popularisera materialet.

Det kan diskuteras huruvida upplysningen sker effektivast när den riktas till den slut- lige konsumenten eller när den går via opi- nionsledare (lärare, vidareupplysare, spe- ciellt kunniga och intresserade personer etc.) i olika samhällsgrupper. Kommittén är av den uppfattningen att upplysningen i första hand skall inriktas på den enskilde konsumenten men att opinionsledare av olika slag i dagens läge givetvis har en viktig hjälpfunktion.

Upplysningsverksamheten skall enligt kommittén bedrivas så att konsumenten be- reds möjlighet till rationellt val av varor och tjänster. För detta syfte måste i princip tre förutsättningar föreligga:

a) Konsumenten måste ha förutsättning— ar att tillgodogöra sig upplysningen, något som kräver ökad konsumentfostran särskilt i skolorna. Han måste kunna analysera sina behov, insamla information, bedöma den- na och på grundval härav slutligen fatta be- slut om köp. Olika konsumenter har emel- lertid olika kunskaper och olika förmåga att tillgodogöra sig information och att be- sluta på grund av denna. Behovet av för- enkling av upplysningen minskar ju kunni- gare konsumenten är men även en kunnig konsument har ofta ont om tid och kan där- för behöva enkel och lättfattlig information. För en konsument med speciell kunskap på ett upplysningsområde kan dock informa- tionen vara mindre utförlig och förmedlad i tekniska termer, medan en ej initierad kon- sument kräver en utförlig men samtidigt po- pulär redovisning för att överhuvud kunna tillgodogöra sig lämnade fakta. Det är na- turligtvis önskvärt att informationen utfor- mas så att den passar för alla kategorier konsumenter. I praktiken torde det emeller- tid vara mest realistiskt att utgå från en rimligt kompetent konsument.

1 Jfr »PM rörande uppläggningen av lokala livsmedelsundersökningar hösten 1967», stencil, statens pris- och kartellnämnd. —- Se även Pris- och kartellfrågor 196811/2, »Allivsbutikerna i Falun och Borlänge» samt »Marknadsöversikt över prisnivåer och tjänster i Faluns och Bor- länges allivsmedelsbutiker».

• Sida 85
•  Original

b) För att konsumenten skall kunna ut- nyttja redovisningen av resultaten för ett rationellt handlande, måste denna baseras på en undersökning av acceptabel beskaf- fenhet. Kriterier härför har diskuterats i fö- regående kapitel.

c) Redovisningen måste vara vederhäftig, överskådlig samt lätt tillgänglig för konsu- menten.

9.4.1 Olika redovisningsmetoder — för- och nackdelar

Egenskapsredovisning. Var för sig kan varje provad kvalitetsegenskap graderas efter viss skala för att underlätta för konsumenten att träffa ett val mellan olika varor på grundval av egenskapsskillnaderna. Konsu- mentens varuval kan då baseras på resultat beträffande egenskaper, som han bedömer vara viktigast för och bäst passa hans spe- ciella behov och förutsättningar. Redovis- ning egenskap för egenskap är en metod, som inte är speciellt kontroversiell om mät- metoder och skala är vetenskapligt noggran- na. Nackdelen är att sammanvägningen av egenskapsomdömena måste göras av kon- sumenten själv. Upplysningen går ej ut på att ange, vilka varor som kan rekommenderas eller som ej anses godtagbara.

I sammanhanget vill kommittén återge några av en statistiker framförda synpunk- ter på presentationsproblemetl.

Enligt Seeger kan vid presentation av resultat från en undersökning av endast en studerad kva- litetsegenskap hos olika fabrikat jämförelse ske mellan vid försöket erhållna medelvär- den och varianser beträffande den utvalda va- riabeln. Fabrikaten kan t. ex. ordnas efter me- delvärdenas storleksordning. Mer eller mind- re subjektivt kan man härefter göra en upp- delning i grupper, som åsätts epiteten mycket god, god, tämligen god, mindre god eller lik- nande. Man måste emellertid räkna med att en del av de observerade skillnaderna är slum- pens verk. Om t. ex. alla fabrikaten inom klas- serna mycket god, god och tämligen god en- dast uppvisar skillnader beroende på slumpen, är denna presentation grovt missvisande. Det

problem som är förknippat härmed kan med fördel angripas med statistiska metoder, t.ex. signifikansanalys. Seeger diskuterar olika sätt härför och i sammanhanget uppkommande problem, som försvårar en mera populär pre— sentation.

För att kunna komma fram till ett accepta- belt sätt att presentera resultat från varuprov- ningar för Seeger en diskussion om vad man egentligen vill åstadkomma med presentatio— nen. Uppenbart är att man vill försöka un— derlätta konsumentens val av fabrikat och att försöka tala om för honom vad han får för sina pengar. Därvid vill man ej gärna riskera att felaktigt säga att fabrikat A är bättre än fabrikat B beträffande en viss egenskap, där- för att då kan konsumenten få ett sämre ut- byte. Även om man som konsumentupplysare representerar konsumenten, vill man också vara rättvis mot producenten och ej döma ut ett fabrikat som är bättre än ett annat eller som är lika bra eller så obetydligt sämre att det ej har någon som helst betydelse för konsu- menten. Tre alternativ för resultatpresentation diskuteras. Ett går ut på presentation endast av medelvärden och ev. varianser för egenska- pen i fråga varvid konsumenten får göra en bedömning i stort med hänsynstagande även till övriga egenskaper. Ett annat innebär pre- sentation av medelvärden tillsammans med den minsta differens som krävs mellan två me- delvärden för att motsvarande fabrikat skall förklaras signifikant skilda åt. Enligt det tred- je alternativet kan vid planeringen av under- sökningen uttas ett standardfabrikat med vilket varje fabrikat skall jämföras. Om standarden representerar en mellankvalitet kan man med signifikansanalys få en uppdelning i tre grup- per: bättre än, likvärdig med och sämre än standarden. Endast dessa »betyg» presenteras. Konsumenten får sedan göra en bedömning. Seeger framhåller att svårigheter kommer in bl.a. vid val av standard. Vill man kunna er- hålla tre grupper, får ej standarden vara för bra eller för dålig. Helst bör också standar- den vara välkänd för konsumenten så att be- tygen blir lättare att tolka. Om antalet fabri- kat är stort eller nya fabrikat kommer till efter hand, kan undersökningen utföras i mindre serier med olika fabrikat. Standarden måste då förekomma i samtliga serier och jämfö- relserna göras inom respektive serie.

Gradering. För de flesta konsumenter skulle en mer direkt och lättfattlig upplys-

1 Seeger, P., »Några statistiska problem i samband med varuprovningar» —främst Bil. 2, >>Om presentation av varuprovningar» — stencil, Uppsala universitet 1966. Aven Statistisk tid- skrift 1967: 5.

• Sida 86
•  Original

ningl medföra att tidsödande studier av rap- porterna undviks. En sammanvägning av oli- ka egenskapsomdömen till ett generellt kvali- tetsomdöme för produkten är emellertid en svår uppgift. Vid provning av varor med en- dast en relevant egenskap är saken relativt enkel. Gradering kan då äga rum och kva- litetsomdöme lämnas med hänsyn till va- rans kvalitet, funktionsduglighet, presta- tionsförmåga osv. beroende på vilken egen- skap som provats. Om man t. ex. undersöker konservöppnare och förutsätter att denna varugrupp endast har en relevant egenskap som behöver provas, nämligen förmågan att snabbt och lätt öppna konservburkar, skulle alla de konservöpppnare kunna rekommen- deras, som visade sig ha de bästa mätvärde- na. Rekommendationen skulle då klart om- tala, att den avsåg endast denna särskilda egenskap och ej andra såsom utseende, färg, tyngd etc. Mer komplicerat blir det när, som oftast är fallet, flera varuegenskaper är aktuella och många kan mätas endast på lång sikt.

Stora krav på vetenskapligt tillfredsstäl- lande undersökningsmetodik måste därför uppfyllas för att göra graderingar möjliga — det kan ifrågasättas om det överhuvud- taget är möjligt att sammanväga en varas kvalitetsegenskaper till ett enhetligt objek- tivt värde.2

En undersökning kartlägger i bästa fall varans egenskaper och prestationer men i regel ej den enskilde förbrukarens egenska- per. Det kanske mest komplicerade proble- met vid gradering är emellertid att konsu- menterna skiljer sig åt med hänsyn till sätt att använda varan, ekonomisk ställning, smak, tycken, behov, önskemål samt ålder och fa- miljestorlek. Vid sammanvägning av varans egenskaper åsätts dessa olika »Vikter», vilka emellertid måste utgå från konsumentens egenskaper, behov etc. För att en generell gradering skall vara riktig krävs då att köparnas egna i sammanhanget relevanta egenskaper skall vara så lika att man kan bortse från dem. Alternativt måste skill- naderna i kvalitet vara så markerade att de uppenbart väger tyngre än skillnaderna mel- lan förbrukarna.

Gradering kan vidare endast avse angiv- na fabrikat eller varor som eljest kan iden- tifieras på marknaden. Härigenom reduce— ras området för gradering till en mindre del av den privata konsumtionen. En förutsätt- ning är också att antalet fabrikat är rela- tivt begränsat, eftersom gradering knappast är meningsfull om provningen endast täc- ker en ringa del av existerande fabrikat på marknaden.

Kommittén vill i sammanhanget peka på den stora fabrikatsplittringen på grund av så- väl reell som fiktiv produktdifferentiering. I stort sett samma produkt säljs ofta under ett flertal fabrikat- och modellbeteckningar. Pris- och kartellnämnden har i samband med ut- redningar sammanställt uppgifter om fabrikat- och modellsplittringen på marknaden för vissa Sällanköpsvaror och några exempel skall här lämnas: av radio- och TV-mottagare saluför 34 leverantörer 69 fabrikat i 851 modellutföran— den. I vissa fall köper stora detaljhandlare, eller grupper av sådana, apparater av olika fabrikat och åsätter dessa en egen beteckning. Elektriska hushållsapparater säljs ofta under olika fabrikatbeteckningar med eller utan va- riationer i utförandet och fabrikaten förekom- mer i ett flertal storlekar och modeller. Av personbilar säljer 30 billeverantörer ca 50 bil- fabrikat på den svenska marknaden och an- talet modeller uppgår till över 350.

En stor del varor undergår täta modell- förändringar. Härigenom kommer sortimen- tet på marknaden att väsentligt utökas så länge en tidigare modell säljs vid sidan av den aktuella. Ytterligare en förutsättning för gradering är med andra ord att varan är relativt standardiserad och föreligger i ett fåtal modeller eller att skillnaderna mellan modellerna ej har någon betydelse för va- rans funktioner.

Här upptagna förutsättningar föreligger relativt sällan.

Rättsliga problem kan uppkomma om konsumentupplysaren får kritik för gene-

1 Jfr. »Konsumentupplysning i televisionen» (SOU 1964: 54), Bilaga B, tabell 2 aug. intresset för direkta köpråd bland TV-innehavare upp- delade efter bl. a. utbildning. 2 För samma varor har konsumentorganisa— tionerna i USA i flera fall kommit fram till olika bedömningar (jfr. Gath E., »Kollektive Ver- brauchervertretungen in den USA», Niirnberg 1957).

• Sida 87
•  Original

rella omdömen, vilkas riktighet drabbade företag ej torde tveka att ifrågasätta. Ett kvalitetsomdöme kan ge förutsättningar för en relativt snabb försäljningsframgång för rekommenderade varor och motsvarande försåljningsnedgång för mindre fördelaktigt bedömda varor.

Hur utvecklingen av en bransch på mark- naden kan styras av en rekommendation illustreras väl av följande exempel:

Konsumentinstitutet företog för ett antal år sedan en typundersökning beträffande tvätt- maskiner. För provning utvaldes två maski- ner av olika storlek av var och en av de tre vanligaste maskintyperna cylinder-, agitator- och pulsatormaskiner. Dessutom medtogs två automatiska cylindermaskiner, sammanlagt så.- lunda åtta maskiner. Med detta urval ansågs de på marknaden befintliga maskinerna av intresse för den enskilde konsumenten någor- lunda täckta. På grundval av undersökningen ansåg sig institutet ej kunna förorda pulsator- och agitatormaskiner. Cylindermaskinerna har därefter kommit att dominera marknaden (se Fig. 6). Denna utveckling under första delen av 1960-talet var för många utländska företag så förvånande, att de kom till Sverige för att

Fig. 6. Prooentuell andel av totala försälj- ningen för olika tvättmaskintyper

o/o IUO

90—

80—

70—

60—

50—

40—

30—

Xlg i'l'o'l'or

1959 | ISBD ' IBG! ] lsszl l963 T'tsett' I965

studera orsakerna. Samma utveckling har först senare börjat i flera andra europeiska länder. Med anledning av typundersökningen har flera företag, som var tillverkare eller huvudförsäl- jare av maskiner av agitator- eller pulsator- typ, upphört med denna verksamhet.

I princip är bästaköp en funktion av alla för köparen viktiga egenskaper hos varan, förekommande prestationer, köparens egna egenskaper samt priset. Liksom vid grade- ring kan man skilja mellan allmängiltiga och differentierade bästaköp. Förutsätt- ningar för bästaköp är dels att problemen i samband med kvalitetsgradering lösts, dels att skillnaderna i varans pris är betydande.

Priset på varan är inte något entydigt begrepp. Det enda generella pris som före- kommer är i regel ett rekommenderat pris, ett cirkapris. Vår marknadsekonomi bygger emellertid på konkurrens och priserna på utbjudna varor kan följaktligen variera med hänsyn till bl. a. erbjudna prestationer, typ av försäljningsställe och försäljningsställets lokalisering eller speciella pris- och försälj- ningspolitik. Detta gör det svårt att notera det verkliga försäljningspriset för en vara, dvs. det pris som skall sammanställas med kvalitetsvärdet. »Dolda' rabatter förekom- mer på skilda försäljningsställen och i många fall tas äldre varor i utbyte vid försäljning— en. Vid prisinsamling torde det vara till- räckligt att på vissa försäljningsställen — t. ex. varuhus och stormarknader — anteck- na noterade priser medan det på andra håll är nödvändigt att registrera de faktiskt uttagna priserna.

Viktigt är att prisregistrering sker utan förhandsmeddelanden till försäljningsställe- na för att undvika att dessa i förväg ändrar priserna samt vidare att priserna ej ändras omedelbart efter undersökningen. Ett stän- digt återkommande problem är även här aktualitetsfrågan. En jämförande prisunder- sökning måste därför genomföras praktiskt taget samtidigt på olika försäljningsställen. Det kan dock vara svårt att i förväg planera en undersökning av vissa artiklar med mål- sättningen att ha ett aktuellt upplysningsma- terial. När tidpunkten för prisundersökning-

• Sida 88
•  Original

en infaller, har kanske nya varor ersatt de gamla och därmed rubbat förutsättningen för undersökningen osv.

Det kan också sägas att vad som är bästa- köp för en person ej nödvändigtvis är bästa- köp för en annan.1 Enligt Roberts är dock det- ta argument endast till en viss del riktigt. Män- niskors behov och smak varierar visserligen. Den möbelklädsel, som tål mest förslitning, eller den säkraste bilen kan för vissa perso- ner vara så frånstötande att de ej skulle vilja köpa dem. De kan däremot själva avgöra om de tycker om utseendet på bilen eller möbelklädseln, när de kommer in i affären. Varje bästaköp är »bästaköp förut- satt att man tycker om utseendet på varan ifråga».

Vissa människor har råd att köpa pro- dukter, som varar länge, medan andra före- drar billiga varor, som håller blott en kor- tare tid. Behoven kan vidare variera med avseende på familjestorlek, bostadens be- lägenhet etc. Alla sådana skillnader kan och bör återfinnas i rapporten så att läsarna kan uppmärksamma de aspekter som är sär- skilt betydelsefulla för dem.

Kritikerna av bästaköp låter förstå att det ej finns något enkelt ändamål — samma för konsumenter i allmänhet — för vilket de köper. De anser att det finns flera fabri- kat för varje behov. Av en tvättmaskin begär emellertid de flesta konsumenter främst att den skall tvätta kläderna rena, skada dem så litet som möjligt i processen och göra arbetet så bekvämt och ekono- miskt som möjligt. Ett kylskåp skall för- vara mat, även frysvaror, tillräckligt kall för att den skall bevaras, producera is på skälig tid och göra detta så ekonomiskt och bekvämt som möjligt. Av en matta kräver de flesta att den skall hålla länge samtidigt som den skall vara varm och mjuk och lätt att göra ren. De vill naturligtvis också tycka om utseendet på tvättmaskinen, kylskåpet och mattan. Emellertid vet konsumenterna att detta inte skall bestämmas av andra än dem själva. Några lägger tonvikten på egen- skaper som tystgående eller lågt pris eller vill att tvättmaskinen skall kunna passa in under en diskbänk med visst mått. Dessa

konsumenter är dock ej i majoritet, vet att de ej är det och kan se i rapporten, vilken som är den billigaste maskinen eller den lägsta. De förstår att bästaköp är »bästa— köp för de flesta människor». Rapporten gör det enligt Roberts möjligt för dem att bedöma i vilka avseenden de skiljer sig från majoriteten.

Kvalitetsmärkning. Kommersiellt produ- cerade kvalitetsmärken — utfärdade av före- tag, sammanslutningar av företag m. fl. med säljintressen -— kan sägas ha vissa likheter med rekommendationer om bästa- köp, dock att därvid ej redovisas hur resul- taten erhållits. Kommittén anser sig sakna anledning att gå närmare in på detta pro- blemkomplex och berör därför endast kort- fattat några aspekter. Man kan inte bortse från att kvalitetsmärkning kan ha vissa ne- gativa effekter. Kvalitetsmärkning kan för- leda konsumenten att tro att varan upp- fyller viss officiell standard med hänsyn till säkerhet, funktion och andra betydelsefulla egenskaper, eller m. a. o. att varan är av till- fredsställande kvalitet, godkänd, rekommen- derad, tillfredsställande provad, garanterad eller dylikt. Kvalitetsmärkning kan stundom medföra att varusortirnentet minskar på ett för konsumenten oförmånligt sätt. Sätts nämligen kvalitetsgränsen högt, är det tänk- bart att försäljningen av varor, som ej upp- fyller kraven, minskar eller upphör, beroen- de på den genomslagskraft i konsumenternas medvetande som en kampanj för viss kvali- tetsgräns kan uppnå. Många konsumenter, vilka förmåtts köpa kvalitetsmärkta varor, hade kanske varit lika betjänta av varor med lägre kvalitet (och lägre pris).

9.4.2 Synpunkter på undersökningsrappor- tens innehåll, utformning och spridning

Innehåll. En varuundersökning utmynnar normalt i en utförlig redovisning av resul- taten. Det kan diskuteras hur utförlig denna skall vara. Riskerna för negativa verkningar

1 Se Roberts, Eirlys, »Consumers», London 1966.

• Sida 89
•  Original

av konsumentupplysning minskar ju mer vetenskapligt noggrann redogörelsen är. Å andra sidan kan en alltför utförlig redo- görelse av resultaten egenskap för egenskap bli svåröverskådlig för en vanlig konsument. Särskilt gäller detta vid jämförande under- sökningar, som avser ett stort antal fabrikat av en komplicerad vara med många prov- ningsbara egenskaper.

Faktaredovisningen måste omfatta upp— gifter, som utgör tillräckligt underlag för konsumentens beslutsfattande, genom att be- lysa produktens användning, prestanda, skötsel m. m. i olika situationer.

Det kan även diskuteras om estetiska egenskaper skall belysas i rapporten. In- formation i t. ex. smakfrågor har subjektiv karaktär även om den är ett resultat av t. ex. juryomdömen. Konsumenten behöver emellertid många gånger få vägledning ock- så beträffande estetiska egenskaper som ex- empelvis formgivning eller få subjektiva omdömen angående hanterlighet, bekvämlig- het m.m. Ett provningsorgan bör därför kunna publicera expert- eller juryutlåtanden men det bör då klart framgå hur man kom- mit fram till resultatet.1

Förutom resultat från varuprovningar er- fordras upplysningar om varans pris och de prestationer som erbjuds konsumenten vid köp av varan.

I de fall det bedöms möjligt att mäta pris och prestationer och få värden, som kan användas i upplysningssyfte tillsammans med resultat från varuprovningar, bör sam- arbete ske mellan provningsorganet och pris- och kartellnämnden. Provningsorganet ge— nomför då kvalitetsprovningen medan en riksomfattande prisundersökning verkställs genom pris- och kartellnämndens försorg. Undersökningsmomenten samordnas mellan institutionerna med hänsyn till såväl tid som urval av fabrikat och andra praktiska detaljer. Prisundersökningen bör alltså igångsättas vid sådan tidpunkt att resultaten kan publiceras samtidigt med provningsre- sultaten. Den myndighet, som blir >>huvud- man» för upplysningens publicering och spridning sammanställer resultaten från de

särskilda kvalitets- och prisundersökning- arna. Lämpligen redovisas först provnings- resultaten och i anslutning därtill prisupp- lysningen t.ex. i en inramad tabell eller >>prisruta» med erforderliga kommentarer.

Vad gäller prisupplysningen bör den om möjligt gå ut på att ange prisspridningen för fabrikaten för olika områden eller — där så är möjligt — spridningen mellan dyraste och billigaste namngivna inköpsställe för de i undersökningen ingående orterna. Sam- tidigt bör översiktligt lämnas kompletteran- de uppgifter om prestationer i olika butiks- kategorier. Alternativt kan prisspridningen anges för butiker med olika prestations- nivå. Åt konsumenten överlämnas att själv avgöra val av butik.

Det är väsentligt för konsumenten att i relevanta avseenden beakta de omständig- heter varunder köpet sker, dvs. vad som populärt kallas service. Detta begrepp har definierats som olika former av prestatio- ner, som ger nyttigheten (varan) ett högre värde än värdet i den situation, som åt- minstone en rationell konsument skulle vara villig att acceptera som inköpstillfälle.2

Prestationer i detaljhandeln kan analyse- ras enligt följande schema:

Service före inköpet

Närhet till försäljningsställe Öppethållande Möjlighet till bilparkering Annonsering, fönsterskyltning o.d.

Service vid inköpet

Butikslokalens utformning (estetiska, hygie- niska förhållanden etc.)

Försäljningsberedskap

Personlig betjäning, information, introduk- tion. Sortimentsbredd och sortimentsdjup Varuexponering, överskådlighet o. d.

Introduktion och avsmakning av nya artiklar

Provning och ändring Vägning, mätning, förpackning Övrigt (tomglasmottagning, reservdelslager m. m.)

1 På detta område ställs stora krav på utforsk- ningen av mätmetoder och på presentationen av resultaten. Risken för icke avsedda effekter är här måhända särskilt stor. ' Larsson, F., »Vad är service, behövs ser- vice, vad kostar service?», Borås 1966.

• Sida 90
•  Original

Service efter inköpet Hemsändning ev. med installation Möjlighet till utbyte av köpta varor (ev. öppet köp) Möjlighet till reklamationer Kreditgivning

Härtill kommer möjligheten att erhålla reparationer och underhåll under varans förbrukningstid.

Olika detaljhandelsformer och typer av butiker erbjuder varierande tjänster. Kon- sumenten får därigenom i princip möjlighet att välja den inköpskälla och därmed ock- så de prestationer som önskas. Hon eller han kan skaffa varan med de olika tjänster som den gängse handeln erbjuder och betala priset härför. Men varan kan också inköpas genom speciella distributionskanaler till ett lägre pris. I praktiken står vid köp av dag- ligvaror endast få handlingsalternativ till de flesta konsumenters förfogande.

Prestationer av olika slag i samband med köp av Sällanköpsvaror har en annan in- riktning än vid köp av dagligvaror. Exem- pelvis skulle man här kunna tänka sig upp- lysning om distributionsmarginalen och de prestationer den innefattar. Inte heller här— vidlag kan dock ett prestationsmått utan vidare fastställas och i vart fall kan det ej göras allmängiltigt. Serviceupplysning kan därför endast hållas relativt allmän och möjligen i stora drag ange de prestationer som olika butikskategorier lämnar. Med hänsyn till tid och kostnader är det näm- ligen knappast realistiskt (eller möjligt) att för upplysningsändamål exakt uppmäta olika typer av prestationer och vad de kos- tar på olika försäljningsställen. Värdet av olika relevanta prestationer torde för övrigt varje konsument ha möjlighet att bedöma utifrån sina förutsättningar och behov.

För att illustrera hur samarbete beträffan- de pris- och kvalitetsupplysning bör kunna ske har kommittén konstruerat följande exempel:

Konsumentinstitutet och pris- och kartell- nämnden beslutar om provning och prisunder- sökning av varan V, vilken här antas vara en fritidsartikel. Institutet provar och samman- ställer resultaten med hänsyn till föreliggande

redovisningsmöjligheter. Priskontoren får i upp- drag att viss dag (vissa dagar) notera faktiska försäljningspriser beträffande för undersök- ningen utvalda fabrikat hos olika försäljnings- ställen på utvalda orter. Butiksregistret bör kunna ligga till grund för urvalet. Varan V förutsätts i exemplet säljas av större järnhand- lare och varuhuskedjor. Samma utförsäljnings- pris antas tillämpas inom de senare. Däremot är det mycket tveksamt om gruppen av tra- ditionella, fristående järnhandlare tillämpar samma priser, även om i detta fall utgångs- punkten för prissättningen utgörs av en hori- sontell prislista. Prisundersökama kanske där- för möter en stor prisvariation om ej varu- huskedjor, stormarknader etc. fungerar som prisledare på orten i fråga. Prisspridningen mellan dyraste och billigaste namngivna in- köpsställe på de utvalda platserna anges och kompletteras med uppgifter om förekomman- de prestationer hos järnhandlarna, varuhus- kedjorna samt ev. andra förekommande för- säljningsställen, t.ex. stormarknader eller ra- battvaruhus.

Undersökningens begränsningar i olika av- seenden jämte i sammanhanget erforderliga re- servationer (t. ex. med hänsyn till ej medtagna områden med där befintliga försäljningsställen) måste klart anges och generaliseringar und- vikas.

Prisspridningen kan måhända presenteras på sätt framgår av tabellen på s. 91.

Utformning. Undersökningsresultaten pre- senteras normalt i dels tekniska, dels popu- lära rapporter, vilka vänder sig till olika läsarkategorier.

Av den tekniska rapporten bör krävas att den noggrant redogör för undersök- ningens förutsättningar, tillämpad metodik, insamlade data, analysen av dessa jämte re— sultatens begränsningar i olika avseenden.1 Rapporten bör göra det möjligt för forskare och speciellt intresserade att få exakt kun- skap om förfaringssätt och resultat och kun- na dels utnyttjas för liknande provningar, vilket förutsätter existensen av undersök— ningsstandards, dels ligga till grund för fort- satt forskning.

I den »populära» rapporten, som vänder sig till främst konsumenten, bör tonvikten

1 Jfr United Nations, »Recommendations for the Preparation of Sample Survey Reports» (Provisional Issue), New York 1964. Ferber R., Verdoorn P. J., »Research Methods in Economics and Business», New York 1963.

• Sida 91
•  Original

Rangordning av fabrikat lokalt efter lägsta in- köpspris

pris

Fabrikat kr

1 400

480 500 400 440 480 500 410 450 490 500

thHåwNH-ÅWN

läggas på klarhet och attraktivitet, prak- tiska aspekter betonas och överskådlighet eftersträvas. Olika pedagogiska hjälpmedel kan utnyttjas för att göra informationen in- tresseväckande för mottagarna: bilder, gra- fiska framställningar, färgtryck, spatiöst ut— nyttjade sidor m. m. Viktigt är att inga fakta utelämnas som väsentligt inverkat på under- sökningens slutsatser. Hänvisning bör ske till upprättad teknisk rapport. I vissa fall kan det vara lämpligt att låta speciella lä- sarkategorier få del av den tekniska rap- porten genom att bifoga denna till den populära.

Lägsta

Inköps- ställe, presta- tioner

Inköps- ställe, presta- tioner

Högsta pris kr

Butik (butiks- form) » » » » » » )) )) » )) ))

Butik 430 (butiks- form)

»

»

>)

»

»

»

»

»

>)

»

))

510 520 540 440 500 530 530 440 500 530 550

Såsom exempel på en föredömlig under- sökningsrapport vill kommittén nämna kon- sumentinstitutets Köpråd 1 om Matberednings- maskiner. Inledningsvis lämnas däri en orien- tering om förekommande typer av matbered- ningsmaskiner med fotografier av dessa. Här- efter följer råd om maskinernas placering i köket, en redogörelse för maskinemas ljud samt synpunkter att beakta beträffande service. I följande avsnitt beskrivs maskinernas olika funktioner, varvid institutet gjort en samman— ställning av de maskiner, som ger mycket bra eller bra arbetsresultat vid olika typarbeten. Detta avsnitt avslutas med en tabell, som i sammandrag visar vilka typer av arbeten som maskinerna kan göra mycket bra eller bra, vilket markeras med en punkt. Uppställningen är gjord på följande sätt.

strimla,

Skiva, riva

Finfördela, blanda Centrifugera Skala potatis Mala kaffe

Fabrikat » )) )) etc.

)(

)(

Efter tabellen följer en utförlig redogörelse för provningsresultaten för varje undersökt fabrikat. Vidare finns en sammanställning av priserna på matberedningsmaskinema med standardutrustning jämte de vanligaste kom- pletteringsredskapen.

Med ledning av denna stegvisa presentation

av undersökningsresultaten och den på grund- val härav sammanställda tabellen torde den enskilde konsumenten kunna komma fram till ett för honom individuellt bra köp.

Spridning. Provningsorganets undersök- ningsresultat sprids dels in extenso (tek-

• Sida 92
•  Original

nisk rapport), dels förkortade (populär rap- port, pressmeddelande, muntlig rådgivning). När statlig upplysning vidareförmedlas av massmedia (radio/ TV, press) förekommer i princip också olika bearbetningsgrader av materialet, exempelvis publicering av rap- porter in extena'O, förkortade eller »drama- tiserade».1

Företag, vilkas varor provats av kon- sumentinstitutet, utnyttjar ibland den i en eller annan form publicerade upplysningen i sin reklam för varan. Det är möjligt att skilja på olika former av reklampublicitet: det statliga organet kan citeras mer eller mindre fullständigt; det annonserande före- taget kan citera material som i bearbetat skick publicerats av media; i reklamsyfte kan företaget bearbeta och dramatisera ma- terial från statliga organ och media.

De olika spridningsstadier undersöknings- materialet genomgår vid publicering aktua- liserar risker för att materialet genom bear- betning blir ovederhäftigt, något som när— mare berörs i kzlp. 10.

9.4.3 Principiella rekommendationer

Att ge råd till konsumenten innebär i prin- cip att för dennes räkning väga samman attraktivitet och uppoffringar.2 Varje en- skild konsument har emellertid sin subjek- tivt grundade uppfattning om den attrak- tivitet och de uppoffringar, som är för- knippade med ett varuförvärv. Det kan därför göras gällande att rådgivning är oför- enlig med objektiv konsumentupplysning. Å andra sidan är det belagt att många kon- sumenter vill ha enkla och konkreta råd angående vad de bör köpa. Man kan då fråga sig, om det inte är konsumentupp- lysningens uppgift att tillfredsställa denna efterfrågan på råd och därmed underlätta berörda konsumenters köpprocess. Kom- mitténs uppfattning är mot bakgrunden av föregående resonemang följande.

a) RedOvisning av undersökningsresultat egenskap för egenskap bör ske liksom hit- tills. Metoden kan ej anses kontroversiell men redovisningen ställer vissa krav på kon- sumentens analysförmåga.

b) Vid sammanvägning av resultat för provade egenskaper hos en vara till ett omdöme urskiljer kommittén tre redovis- ningstyper:

— graderade kvalitetsomdömen, — allmängiltiga råd om bästaköp, dvs. ett kvalitetsomdöme ställt i relation till varans pris, — differentierade råd om bästaköp, dvs. råd med beaktande av olika konsu- mentgruppers behov.

I detta sammanhang uttalar sig kommittén

enbart om varor, som är avsedda för för- brukning av enskilda konsumenter.

Kommittén anser att statliga organ skall sammanväga provade egenskaper till gra- derade kvalitetsomdömen för olika varor endast om särskilda förutsättningar före- ligger.

1. De för konsumenten viktigaste egen- skaperna hos varan måste provas med gene- rellt accepterade, vetenskapligt Säkerställda metoder.

2. Det måste föreligga mätbara skillnader i varornas kvalitetsegenskaper.

3. Olika konsumenters krav på varan måste i stort sett överensstämma. Det mås- te således vara fråga om varor med relativt klart definierade användningsområden.

4. Alla eller en betydande del av mark-

1 Hur stort intresse och utrymme pressen ägnar åt statlig konsumentupplysning framgår av konsumentinstitutets verksamhetsberättelse för budgetåret 1964/65. Pressinformationen från institutet och institutets publikationer och artiklar i Råd och Rön har citerats i samman- lagt ca 3 800 tidnings- eller tidskriftsartiklar. Statistik över i pressen publicerat material från och om konsumentinstitutet under mars och april 1965 visar följande siffror. Mars: 342 artiklar eller notiser om samman- lagt 6 875 spaltcentimeter (ca 137 normalspalter), därav 137 pressmeddelanden (2 330 cm), 83 referat av Råd och Rön-artiklar (1 650 cm), i övrigt 132 reportage, artiklar eller notiser (2 895 cm), ofta byggda på material i institutets skrifter. April: 277 artiklar eller notiser om samman- lagt 6 740 spaltcentimeter (134 normalspalter), därav 76 pressmeddelanden (1 405 cm), 83 refe- rat av Råd och Rön-artiklar (1 490 cm), i övrigt 118 reportage, artiklar eller notiser (3 855 cm). ' Jfr Albinsson, Tengelin, Wärneryd, Reklam och konsumentupplysning, Stockholm 1965.

• Sida 93
•  Original

nadens varor måste kunna provas. Då det kan vara svårt att definiera en vara, blir förfaringssättet sannolikt tillämpligt blott på relativt standardiserade varor av sällan- köpskaraktär, vilka förekommer i ett fåtal fabrikat och modeller. Mot denna bakgrund är det å andra sidan angeläget att konsu- mentupplysningen också inriktas på att för varors identitet trots olika beteckning, utseende, förpack- ning etc.

Objektiva data kan emellertid ej vägas samman till ett enhetligt värdeomdöme utan att subjektiva överväganden kommer till. Det torde visserligen vara ofrånkomligt att vissa subjektiva inslag kommer in i konsu- mentupplysningens olika skeden. Ett visst slags subjektivitet gör sig t.ex. gällande redan vid urvalet av varugrupper eller tjäns- ter. Sådan subjektivitet är dock mindre ris- kabel än den som förekommer vid värde- ringar och bedömningar, som ger sig ut för att vara objektiva. Den bästa varan för en enskild konsument är nämligen inte med nödvändighet den produkt, som bedöms va- ra av den absolut sett högsta kvaliteten. Ej heller är det givet att det är den vara som antas ge mest kvalitet per krona. Det kan vara svårt att bedöma t. ex. vad över- lägsenhet i fråga om en enstaka teknisk egenskap kan vara värd. Det slutliga om- dömet får därför sägas representera veder— börande upplysningsorgans uppfattning. Om blott detta görs klart för konsumenten, kan en gradering många gånger vara önskvärd.

Kommittén vill dock starkt understryka, att upplysningen under inga förhållanden får verka vilseledande för konsumenten vare sig i fråga om undersökningens fakta- material eller i fråga om presentation. Den- na problemställning utvecklas i kap. 12 och 13. konsumenterna »avslöja»

Kommitténs överväganden leder till slut- satsen att det i regel är svårt att ge allmän— giltiga råd om bästaköp. Problem om hur pris och kvalitet skall sammanvägas kan knappast lösas generellt, i vart fall inte på en marknad med konkurrens både på pris- och kvalitetssidorna.

Råd om bästaköp måste för att inte skada marknadens konkurrensmekanism bygga på verkligt klara och Säkerställda skillnader mellan undersökta produkter.

Både utomlands och i Sverige har det emellertid visat sig att konsumenten vill ha råd om bästaköp. Att helt bortse från detta överensstämmer inte med konsument- upplysningens syfte. Undantagsvis kan mo- tiv finnas för allmängiltiga råd om bästa- köp, nämligen om undersökningsresultaten efter användning av odiskutabelt objektiva metoder på ett entydligt sätt leder fram till sådana slutsatser. Kriterier för dylika bästa- köpsråd är dels att sådana förutsättningar som berörts ovan föreligger, dels att skill- nadema i varornas pris är betydande och går att mäta. Alla dessa förutsättningar existerar uppenbarligen sällan. När förut- sättningar föreligger, anser dock kommittén att konsumentupplysningsorganct bör föra fram resonemanget till ett allmängiltigt råd om bästaköp. Därvid kräVS att man medtar övriga tänkbara relevanta upplysningar samt beskriver hur man kommit fram till rådet i fråga. Exempel finns på svenska under- sökningar, som skulle ha kunnat presen— teras på detta sätt.

Ibland, när det inte är möjligt att utfärda allmängiltiga råd om bästaköp, kan diffe- rentierade bästaköpsråd vara, möjliga att utfärda. Detta gäller när skillnaderna i olika konsumenters krav och önskemål beträffan- de varan är sådana, att konsurnentema lätt låter sig uppdelas i olika grupper, t. ex. efter familjestorlek. Eljest skulle krävas studier för att empiriskt kartlägga konsumenternas behovssituation, en uppgift av Sådan svå- righetsgrad att den i praktiken ej kan ut- föras av konsumentupplysningsorganet. Be- tänkligheterna mot differentierade råd om bästaköp gör sig ej lika starkt gällande som vid allmängiltiga råd.

Begränsningar och reservationer, vilka in- skränker eller vidgar bästaköpsrådets bety- delse för olika konsumentkategorier, bör medtas.

c) Frågan om användning av kvalitets- märkning som ett led i konsumentupp1y5_

• Sida 94
•  Original

ning bör i första hand tas upp i sådana fall, där säkerhetskrav blir aktuella för varor. I övrigt kan kvalitetsmärkning lätt medföra negativa effekter både för konsumentens valmöjligheter och för tillverkare av varor, som ej svarar mot de uppställda kvalitets- kraven men ändå kan vara av värde för många konsumenter.

(1) Den tekniska undersökningsrapporlen bör utförligt redogöra för undersökningens målsättning, metodik och resultat samt re- dovisa erforderliga reservationer och be- gränsningar. Den för konsumenten bearbe- tade rapporten bör innehålla en samlad re- dovisning av varans pris- och kvalitetsegen- skaper, jämte kompletterande upplysningar av betydelse för konsumenten. Den kan även uppta omdömen om estetiska värden, om det därvid klargörs vilka experter som svarar för uttalandena.

Prisupplysningen bör kunna utgöra komplement till eventuella råd om bästa- köp. Även om det samarbetsförfarande, som kommittén tänker sig, kan användas endast under speciella betingelser, torde det vara värt att det försöksvis utvecklas och att dess användbarhet närmare granskas.

e) Det är angeläget att för konsumenten avsedda undersökningsrapporter utformas populärt och pedagogiskt för att under- lätta för konsumenten att bedöma resulta- ten. Genom att konsumenten bibringas er- forderliga kunskaper och färdigheter i varu- valssituationen kan han eller hon själv av— göra vad som är fördelaktigaste köp i för- hållande till just hans eller hennes förut- sättningar, behov och resurser. Uppövad bedömningsförmåga hos konsumenten mot- verkar säkerligen oberättigade svängningar i produktion och försäljning, som kan bli följden dels av ofullständig eller eljest orik— tig konsumentupplysning, dels av gradering och bästaköp. Det är också önskvärt att rapporterna fortlöpande anpassas efter kon- sumentemas kunskapsnivå.

Kravet på pedagogiskt utformad informa- tion förutsätter att provningsorganet anli- tar experter på området så att alla existe-

rande möjligheter utnyttjas samt att visst utvecklingsarbete bedrivs beträffande ut- formningen av rapporterna.

f) Inte minst viktigt är även att med rho- derna marknadsföringsmetoder aktivt främ- ja spridningen av undersökningsrapporterna till olika målgrupper.

• Sida 95
•  Original

Konsumentupplysningens verkningar

Nytto- och skadeeffekter

Vår på konkurrens byggda samhällsekono- mi förutsätter i princip ett rationellt konsu- mentbeteende. Konsumentupplysningen,som är ett viktigt led i marknadshushållningen, syftar framförallt till att på en alltmer svår- överskådlig marknad tillhandahålla konsu- menten bästa möjliga informationsunderlag för köpbeslut m.m.

Det är främst ett konsumentintresse att konsumentupplysningen är vederhäftig. Den direkta adressaten för all sådan information är konsumenten. Det är konsumenten som kan påverkas i sitt handlande och det är i första hand konsumenten, som får bära ska- dan av de dispositioner hon eller han vid- tagit med anledning av ovederhäftig infor— mation. Men så snart ett antal konsumenter låtit sitt handlande bestämmas av oriktiga upplysningar, berörs också andra intressen- ter, oftast producenter av det varuslag eller den typ av tjänst, varom är fråga. De nega- tiva eller — för de inte nedvärderade pro— dukterna — positiva effekterna kan emeller- tid beröra också andra än konsumenter och producenter, exempelvis distributörer i oli- ka led — agenter, importörer, grossister, de- taljister — byggmästare eller andra, som väl- jer produkter åt andra konsumenter, samt konsulter med flera, vilka yrkesmässigt ger råd och anvisningar om val av varor eller tjänster. Kommittén begränsar sig här till att behandla frågan om effekter av konsu- mentupplysning, byggd främst på jämföran- de varuprovningar, och därmed samman- hängande spörsmål.

Som positiva resultat eller nyttoeffekter av en korrekt och vederhäftig konsument- upplysning får betraktas rationellare köp, ut- veckling mot bättre produkter eller ut- mönstring av mindre goda produkter, effek- tivare konkurrens samt vederhäftigare re- klam. Även om näringsidkare i vissa fall kan åsamkas ekonomisk skada till följd av att deras produkter ej erhåller goda vitsord eller deras verksamhet i övrigt kritiseras, måste detta accepteras med hänsyn till an- tydda nyttoeffekter under förutsättning att upplysningen är korrekt. Såsom uttalats i utredningsdirektiven företräder den statliga konsumentupplysningen i första hand med- borgarkollektivet, dvs. konsumenterna, och den får därför inte avstå från en för konsu- menterna nyttig information bara för att denna kan vålla vissa producenter ekono- misk skada.

Negativa följder eller skadeeffekter kan av flera skäl uppkomma om konsumentupp- lysningen brister i vederhäftighet. Oriktiga eller ofullständiga undersökningar, godtyck- ligt företaget urval, brister i samband med mätning eller inaktuella uppgifter kan så- lunda leda till obefogade skador. En felak— tig, ofullständig eller eljest missvisande re- dovisning av provningsresultaten kan ge samma resultat. Upplysningen kan oberät- tigat få sken av allmängiltighet, bild och text kan utformas så att en vara kritiseras utöver vad som är nödvändigt, vissa värde- omdömen kan ges för stor tyngd, ordvalet kan vara alltför onyanserat etc. Om oveder-

• Sida 96
•  Original

häftig upplysning leder till felaktiga köp- beslut, skadas konsumenten samtidigt som näringsidkare orättvist kan drabbas ekono- miskt genom en minskad försäljning eller genom ett försämrat konkurrensläge gent- emot ej utpekade företag. Dylika skador får betraktas som icke acceptabla och därför bör en ordning eftersträvas, som syftar till att hindra eller minska risken för sådana verkningar.

10.1 Synpunkter på och erfarenheter av nuvarande ordning

Enligt konsumentinstitutets erfarenheter är dess bedömningar ägnade att negativt eller positivt påverka en varas försäljning.

Det har hänt att företag hotat med rätts- liga åtgärder på grund av institutets kon- sumentupplysning och därvid sagt sig ha blivit skadade i ett eller annat avseende. Vid något tillfälle har påståtts att miljonförlus- ter uppkommit. Några rättsliga åtgärder med anledning av gjorda undersökningar har emellertid ännu aldrig vidtagits. Insti- tutet menar, att skälet härtill torde vara det sätt på vilket provningsförfarandet redovi— sas och den grundliga genomgång och dis- kussion av underlaget och tekniskt svåra problem, som sker med fabrikanten (om denne så vill) före publiceringen. För insti- tutet gäller det att i detalj kunna försvara varje omdöme och visa reellt sakunderlag. Genom att resultaten delges vinnes bl. a. fördelen att företaget kan påtala smärre tek- niska förändringar, som utförts under prov- ningstiden. På grundval av egna försök kan företaget vidare ge synpunkter på prov- ningsmetodik och tolkning av provningsre- sultaten. Sakliga invändningar har i en del fall föranlett att kontrollförsök gjorts eller att försöksmetodik och tolkning modifierats. Påstår företaget, att det får vidkännas eko- nomisk skada om visst undersökningsresul- tat publiceras, men sakliga argument för att resultaten är vilseledande ej framläggs, sker publicering. Företag meddelar många gång— er institutet, att den provade varan ändrats, och begär att den ånyo skall provas. Detta

sker i den mån institutets resurser medger. I »Råd och Rön» tas in notiser, när insti- tutet utfört kompletterande undersökningar som motiverats av att tidigare undersökt vara ändrats.

I några fall har företagare anmält insti- tutet för JO i anledning av gjorda uttalan- den. Anmälningarna har dock inte föranlett några åtgärder från 1015 sida.

Statens maskinprovningar har framhållit, att resultatet av en maskinprovning bl. a. kan göra tillverkaren/ importören uppmärk- sam på fel eller brister hos den provade ma- skinen. Innehåller en provningsberättelse negativa omdömen, kan visst köpmotstånd uppstå beträffande maskinen i fråga. Det har förekommit att maskiner av denna an- ledning försvunnit från marknaden. Vanli- gare är emellertid att maskiner som på ett tidigt stadium provas med dåligt resultat aldrig saluförs.

Statens maskinprovningar är skyldiga att offentliggöra provningsresultaten oavsett om dessa är bra eller dåliga. Institutionen har aldrig hotats med process i anledning av någon provning. För ett antal år sedan gav en provning, utförd på statens maskinprov- ningars initiativ, påfallande dåligt resultat. Det företag, som sålde maskinen, klagade hos Kungl. Maj:t över den publicerade re— dogörelsen. Kungl. Maj:t fann emellertid att institutionen handlat fullt korrekt. Vid ett annat tillfälle anmäldes institutionen för JO på grund av ett uttalande om annonse- ring beträffande en ej provad jordbruksma— skin. Anmälan lämnades av JO utan åt— gärd.

Ett företag, vars varor fått dåliga prov— ningsresultat, kan enligt institutionen rim- ligtvis inte anmärka på att produkterna pro— vats. Däremot kan vederbörande tänkas vilja göra gällande att provningen ej utförts med erforderlig fullständighet, noggrannhet, objektivitet e. d. Företaget måste emellertid då vara berett på att statens maskinprov- ningar försvarar sin ståndpunkt och offent- ligt i detalj redogör för hur provningen ut— förts och vilka resultat som varit mindre lyckade. Allmänhetens uppmärksamhet fästs

• Sida 97
•  Original

därvid på omständigheter som eventuellt inte är till fördel för företaget.

Under pågående provning håller institu- tionen nära kontakt med företaget och detta får följa provningarna. Vid bromsningsprov på traktorer och arbetsprov på skördetrös- kor begär statens maskinprovningar att före- taget om möjligt skall vara representerat och svara för att maskinen är noggrant inställd enligt vederbörliga instruktioner. Företaget äger inte ingripa i provningsprogrammet men kan självfallet ta upp frågor beträffan— de detta till diskussion. Efter justering av provningsredogörelsen delges företaget ma— nuskriptet för yttrande. Härvid kan t.ex. frågor om komplettering av provningen, för— tydligande av redogörelsen etc. tas upp men statens maskinprovningar avgör om åtgärd skall vidtas. Sker konstruktionsändring på ett tidigt stadium, får den modifierade ma- skinen i regel sättas in i pågående provning och resultatet av ändringen kan redovisas i provningsredogörelsen. Har ändringen gjorts på ett sent stadium under provningen eller kanske först efter denna, kan i den aktuella redogörelsen införas en not som anger att anmälaren meddelat att viss de- talj ändrats. Anmälaren önskar ibland att provningstiden skall utsträckas så att även en sent ändrad konstruktion kan provas. I regel medges dock detta inte annat än i begränsad omfattning. Under förutsättning att ändringen är förhållandevis omfattande kan emellertid ny provning omgående ske.

Statens maskinprovningar lämnar visser- ligen endast en redogörelse för vad som iakttagits vid provningen men utövar det oaktat ett indirekt inflytande på utveckling- en av maskiner.

Enligt statens provningsanstalt är vissa provningar som t. ex. leveransprovningar och stickprovskontroll ägnade att vidmakt— hålla kvalitetsstandarden hos varorna. I konkurrensen mellan olika tillverkare kan sådana förbättringar av varor, som verifie- ras genom officiell provning, utgöra ett slagkraftigt argument. Provningen kan så- ledes indirekt utveckla och förbättra varan och leda till höjd kvalitetsstandard.

Säkerhetsprovningar som leder till typ— godkännande, där säkerhetskraven ställs av myndighet, ger enligt anstalten allmänheten möjlighet att avgöra, om ifrågavarande vara eller typ av anordning motsvarar säkerhets- kraven, samt myndigheten möjligheter att snabbt och effektivt kontrollera föremålen i fråga. På områden, där typprovning av- seende säkerhet sker, kommer varor, som inte uppfyller kraven, följaktligen att för- svinna från marknaden.

10.2 Enkäten

Vid enkäten angav kommittén ett antal tänkbara situationer som kan medföra eko— nomisk skada för företag, vilkas varor pro— vats eller ingår i det varuområde som ut— valts för provning. De tillfrågade hade att överväga frågan om

skadeverkningar på grund av att a. missvisande uppgifter lämnats om tillverka- rens produkt b. tillverkarens övriga produkter fått »nega- tiv reklam» genom att missvisande uppgif- ter lämnats för den provade varan . tillverkaren ej medtagits i urvalet . tillverkarens produkt fått objektiv men »då- lig» kritik tillverkaren-s övriga varor fått »negativ re- klam» genom att en produkt fått objektiv men »dålig» kritik den provade produkten efter företagna för- bättringar eller företagen korrigering av missvisande uppgifter fortfarande åtnjuter »badwill» bedömningen avser en särskild egenskap el- ler ett särskilt användningsområde medan produktens styrka återfinns i andra egen— skaper eller på andra användningsområden . upplysaren framfört subjektiva synpunkter på en vara andra orsaker förelegat.

Flertalet av de tillfrågade känner ej till några fall av skadeverkningar men fram- håller att sådana givetvis är tänkbara i sam- band med konsumentupplysning. Avsakna- den av belagda fall får ej tolkas så att verk— ningar inte skall ha uppkommit. På grund av det stora antal faktorer, som övar infly— tande på marknadsutvecklingen för en vara, är det svårt att tidsmässigt fastlägga verkan av olika händelser — särskilt genomslaget av

• Sida 98
•  Original

eventuellt oklara eller ofullständiga upplys- ningar. De exempel på olika verkningar, som nämns, avser huvudsakligen upplysning i olika media.

Några exempel på fall då enskilda perso- ner lidit skada genom att följa råd av kon- sumentupplysande organ, har inte fram- kommit.

En ordning enligt vilken fabrikanten får tillfälle att kontrollera och kommentera rapporten förenklar, anser man, i hög grad lösningen av uppkommande ansvarspro- blem. Det övervägande antalet tillfrågade finner det sålunda lämpligt att företagen får kontrollera och kommentera resultaten. Ett stort antal anser därjämte att resultaten skall delges eventuella branschforskningsinstitu- tioner, medan ett fåtal menar att delgivning överhuvudtaget ej bör ske.

En i och för sig korrekt rapport kan emellertid förvanskas, när den presenteras i olika media, och därför understryks vikten av klart definierade ansvarsregler för media.

De flesta tillfrågade anser reservationer böra medtas, där så är nödvändigt.

10.3 Kommittén

10.3 .1 Nyttoeffekter

Effektiv konsumentupplysning medför att konsumentens intresse ökar för varor med goda provningsresultat och att han görs uppmärksam på mindre goda varor. Bero- ende på upplysningens genomslagskraft kan effekten bli att konsumentens köpvanor ändras i riktning mot rationellare köpbete- ende. Den traditionella konsumtionsteorin betraktar konsumenten som en rationell in- divid som alltid handlar på ett sådant sätt, att han — mot bakgrunden av sitt preferens- system och sina medel, de utbjudna varorna och marknadspriserna — maximerar sin nyt— ta.1 Enligt dessa förutsättningar skulle alltså upplysningen kunna få stor effekt.

I verkligheten är emellertid konsumenten långt ifrån alltid en ambitiös och rationellt tänkande och beslutande individ. Emotio— nella och estetiska synpunkter inverkar på

hans attityder till och motiv för att köpa vissa varor. Många gånger föredras en kva- litativt sämre vara framför en bättre på grund av mer tilltalande form, färg osv. Växlingar i mode och smak har på flera områden ett avgörande inflytande på kon- sumentens val. Konsumenten kan föredra viss service- eller distributionsform beroen- de på sortiment, priser, prestationer och närhet.2 Men valet av inköpsställe kan ock- så påverkas av emotionella faktorer. I sin tur kan detta ha betydelse för varuvalet. På grund av olikheter i ekonomisk standard skiljer sig konsumenterna åt med avseende på vilja respektive förmåga att betala ett högre pris för en bättre vara etc. Tidsbrist kan försvåra för konsumenten att rationellt välja också mellan olika inköpsställen och varor.

Upplysningens effekt påverkas även av att i regel endast ett mindre antal konsu- menter ämnar köpa eller köper varan just vid den tidpunkt, då informationen ges. Främst gäller detta varaktiga konsumtions— varor. För många blir ett köp aktuellt först längre fram i tiden, då upplysningen an- tingen har glömts eller blivit föråldrad på grund av utvecklingen. (Ett undantag utgör varudeklarationerna. Här möter dock ibland andra svårigheter, t.ex. att marknadstäck-

1 Jfr Wickström, Bo »Konsumentens märkes- va'l», Handelshögskolan i Göteborg skrifter 1965 : 7. 2 Jfr Katana, G. och Mueller, E., »A study of Purchase Decisions», i Consumer Behavior: Vol. 1: The Dynamics of Consumer Reaction, L. H. Clark, New York 1954. — De företagna undersökningarna av konsumentens beslutspro- cess i samband med köp visar stora variationer i konsumenternas beteende. Den omsorg som nedläggs i samband med köpbeslut varierar från en typ av köp till en annan och från en konsument till en annan. Konsumenterna visade sig välja mer övervägt vid köp av varaktiga hushållsvaror än vid köp av t. ex. sportskjortor. Samtidigt konstaterades stora variationer i sät- tet på vilket olika konsumenter gick tillväga för att köpa samma varutyp. En mindre grupp pla- nerade, diskuterade med familjen eller sökte efter information samt valde med hänsyn till pris, märke och andra speciella egenskaper. En annan mindre grupp saknade nästan helt »över- vägande». Ungefär hälften av dem som inter- vjuades i undersökningen befann sig i en mellanposition med hänsyn till »övervägande- grad».

• Sida 99
•  Original

ningen kan vara dålig, eftersom den bl. a. beror på producentens villighet att deklare- ra sin produkt eller ej.)

Genom att konsumentupplysning på grundval av jämförande provningar kan på- verka konsumentens uppfattning om olika varor och tjänster kan även efterfrågan på dessa förändras. Därigenom påverkas kon- kurrensen mellan företagen på marknaden. Upplysning om prisnivån på olika inköps- ställen har samma verkan. I den mån upp- lysningen är korrekt och medför bättre sor- timent eller prestationer kan verkningarna betecknas som nyttiga.

Under speciella förutsättningar kan po- sitiva omdömen om en vara öka dess marknadsandel mer än negativa omdömen minskar denna.l Ett företag kan knappast förlora mer än en viss mindre andel av sin

0

marknad men kan a andra sidan teoretiskt Vinna samma andel från alla sina konkur- renter, vilket belyses av följande av Beem och Ewing konstruerade exempel.

Antag att upplysningsorganets budskap täc- ker 5 % av totala antalet konsumtionsenheter. Ett företag med en marknadsandel på 15 % för en viss vara får ett dåligt omdöme om den- na. Bara 5 % av företagets kunder skulle vara medvetna härom, om de vore typiska för alla som nåddes av upplysningsorganets budskap och den allvarligaste Skadan för företaget skulle följaktligen vara en försäljningsnedgång med 5 %, eftersom konsumenter som köpte från konkurrenter under alla förhållanden inte skulle ha köpt från företaget. Erhåller företagets vara ett mycket gott omdöme, skulle det potentiellt kunna dra till sig 5 % av kunderna hos alla företagets konkurrenter, eller 4,25 % av hela marknaden. Detta skulle representera en ök- ning i företagets försäljning på nära 30%. (Anm. Om företagets ursprungliga marknads- andel hade varit mindre, skulle den procen- tuella ökningen vara än större. Har företaget över hälften av marknaden, blir under angivna förutsättningar försäljningsökningen obetydlig. Resonemanget tar emellertid ej hänsyn till nyss anförda motverkande faktorer.)

Ju fler konsumenter som påverkas av konsumentupplysning, desto mer bör teo- retiskt sett företagens försäljning påverkas. I praktiken torde det emellertid så gott som alltid vara mycket svårt att fastställa sam- bandet mellan viss upplysning och inträffade ekonomiska verkningar för ett företag.

Försäljningen påverkas även av rådande konjunkturer, säsongvariationer, inbördes konkurrens mellan företagen och en mång- fald andra faktorer. T. 0. m. negativa omdö- men om en produkt kan ge viss reklam— effekt. Sålunda har upplysts att ett fabrikat, som i ett TV-program fått ett mindre gott omdöme, ej drabbats av någon försälj- ningsnedgång utan snarare tvärtom. Förkla- ringen därtill skulle närmast vara av psyko— logisk art: många som sett programmet hade väl uppmärksammat namnet på fabrikatet men däremot ej kommit ihåg vad som sagts om produkten.

Kommittén lämnar i det följande några exempel på verkningar som allmänt kan be- tecknas som nyttiga:

Enligt uttalanden från vissa tvättmaskinleve- rantörer, som varit representerade vid konsu- mentinstitutets fabrikatundersökning av cylin- dermaskiner, har försäljningen nedgått efter publicering av kritiska provningsresultat medan andra erfarit ökad försäljning som följd av po- sitiva omdömen. I många fall har provningarna lett till omkonstruktioner, ofta utförda i sam- råd med institutet. Vid ett tillfälle medförde institutets utlåtande att en importör lät en hel leverans gå tillbaka till fabrikanten. Denne ho— tade med rättsliga åtgärder men vidtog dock inte sådana. (Beträffande importvaror har det f.ö. hänt, att importörer väntat med importbe- slut till dess kännedom erhållits om provnings- resultaten.)

Dammsugare för hushållsbruk har provats vid konsumentinstitutet och dess föregångare Hemmens forskningsinstitut sedan år 1949 och kontinuerligt sedan år 1956. Undersökningarna har bidragit till att dammsugare utvecklats och förbättrats. Samråd har under åren skett med flertalet tillverkare och importörer. Som en följd av institutets bedömning har fabrikat upp- hört att importeras eller försvunnit från mark- naden.

I ett TV-program för några år sedan jäm- fördes vissa dammsugarefabrikat, vilkas kva- litetsegenskaper i stort var jämbördiga. Ett av dessa framstod som särskilt förmånligt köp ge- nom dess lägre pris i förhållande till övriga fabrikat. Enligt uppgift ökade efterfrågan på denna dammsugare kraftigt. En annan fabri- kant, vars produkt nämndes i samma program, erfor däremot skadeverkningar. Denna damm-

1 Jfr Beem, Eugene R., och Ewing, John S., Business Appraises Consumer Testing Agen— cies». Harvard Business Review, March—April 1954.

• Sida 100
•  Original

sugare låg i en högre prisklass än den först- nämnda. , _ _ 4.

"Ett program i TV om matberedningsmaski- ner torde ha lett till försäljningsuppgång för en elvisp, som fått särskilt goda omdömen.

Ju större genomslagskraft konsumentupp- lysningen har, desto större verkan bör upp- lysningen få på reklamens utformning och inriktning. Intensifierad konsumentupplys- ning lär indirekt kunna i viss mån bidra till att reklamen blir mer vederhäftig och till att säljmetoder, "som från konsumentsyn- punkt är mindre önskvärda, ej får avsedda effekter. I ökad utsträckning torde man få räkna med att företag i sin reklam citerar eller nämner gynnsamma resultat för sina produkter.

10.3.2 Skadeeffekter

En undersökning kan bli oriktig eller ofull- ständig om relevanta undersökningsfaktorer ej beaktas. Kommittén hänvisar här till vad som tidigare anförts beträffande urval, mät- ning och aktualitetsproblem. En prisunder- sökning kan bli missvisande t. ex. om ut- färdade anvisningar för korrekt prisinsam- ling ej följs. Det kan vidare tänkas att den valda mätmetoden tillämpas felaktigt eller inte mäter det som den är avsedd att mäta. Syftet med en mätning är att fastställa vissa sanna värden hos mätobjekten. Resultaten av mätningen måste bedömas med hänsyn till hur väl undersökaren lyckats uppskatta dessa sanna värden. Avvikande mätvärden kan uppkomma såväl vid konstruktion av mätinstrument som vid dess applicering.1

SPKzs lokala prisundersökningar har kritise- rats på vissa håll inom näringslivet, emedan undersökningarna begränsats till att mäta pris- nivån i butikerna utan hänsyn till de faktorer, . som vid sidan av priset är av betydelse för kon- sumentens val av inköpsställe. Påståenden har framförts att undersökningsresultaten härige- nom blivit ägnade att vilseleda konsumenten, som genom undersökningen anses ha fått en överdriven bild av prisfaktorns betydelse i köp- processen.2

I Sveriges livsmedelshandlareförbunds tid- skrift Livs 1967:1 kritiserades en av SPK i juni 1966 företagen undersökning av de lokala prisförhållandena i Gävle. Med utgångspunkt från kritiken tog JO upp vissa frågor rörande

formerna för undersökningsverksamheten. Be- fogenheten av kritiken ansågs böra undersökas och behovet av kontrollåtgärder för prisunder- sökningarna och den lämpliga utbyggnaden av ett system av olika sådana åtgärder klarläggas. Särskild uppmärksamhet ansågs böra ägnas frågan om inte, innan slutsatserna av en pris- undersökning offentliggörs, tillfälle bör bere- das vederbörande butiksinnehavare att yttra sig över det material, på vilket slutsatserna av un- dersökningen skall grundas. — I yttrande till JO anförde SPK bl.a., att nämnden betraktar det som angeläget att ständigt vidta åtgärder i syfte att erhålla så tillförlitliga uppgifter som möj- ligt från de undersökta företagen, att represen- tant för butiken medverkar vid uppgiftsinsam- lingen med full insyn och alla möjligheter att ta del av de noteringar som görs på undersök- ningsblanketterna samt att framföra sina syn- punkter på dessa, att i samband med gransk- ningsarbetet ytterligare kontakter tas samt att nämnden kan tänka sig att för framtiden låta uppgiftslämnare, som så önskar, få skriva un- der uppgiftsblanketterna — ett förfarande som måste kombineras med att butiken erhåller en kopia av insamlade uppgifter.

I beslut den 6 maj 1968 anförde JO bl.a., att det från hans sida endast gällde att få be- lyst frågan om tillräckliga garantier fanns för att slutsatserna vid prisundersökningen grun- dade sig på ett tillförlitligt material. Tydligen hade insamlingen och bearbetningen av mate- rialet skett på ett sätt som inte skapat det rätta förtroendet för pris- och kartellnämndens verk- samhet. Enligt JO gällde det att säkra grund- noteringamas tillförlitlighet. Sådan kunde inte vinnas utan nära samverkan av -företagaren själv. Den bärande tanken bakom kommunika- tionsprincipen var just att det inte gick att med tillbörlig grad av säkerhet bedöma tillförlitlig- heten av ett utredningsmaterial, om inte den mest initierade, dvs. den saken angick, fått till- fälle att granska det. I princip borde därför varje notering och ändring av gjord notering vara attesterad av företagaren för att få läggas till grund för sådan bearbetning och publice- ring som ägde rum i anslutning till Gävle- undersökningen. Det var emellertid enligt JO av vikt att en sådan attestordning inte utfor- mades på sådant sätt att den blev betungande både för prisinsamlaren och för företagaren. Den torde för övrigt inte behöva göras obliga— torisk utan kunde vara fakultativ. Vilken ord- ning som än tillämpades borde självfallet ingen

»Konsumentens märkes- i Göteborg skrifter

1 Wickström, Bo, val», Handelshögskolan 1965 : 7. 2 Ringborg-Walldeck, E., »Undersökningsme- todiken i SPK :s lokala livsmedelsundersökning- ar», statens pris- och kartellnämnd, stencil 1966.

• Sida 101
•  Original

notering få ändras utan att företagaren först fått tillfälle att yttra sig därom. En smidig till- lämpning av kommunikationsprincipen möjlig- gjorde en efterhandskontroll, varigenom obe— fogade anmärkningar om fel i de flesta fall kunde vederläggas, och var därmed ägnat att främja tilltron till lämnad information.

Avslutningsvis anförde JO att några gene- rella eller för prisundersökning gällande sär- skilda bestämmelser om kommunikation inte hade meddelats. Det kunde därför inte med fog göras gällande att någon befattningshavare hos nämnden gjort sig skyldig till fel genom att inte kommunicera insamlat grundmaterial med den, hos vilken undersökningen utförts, på så- dant sätt att tveksamhet inte behövt uppkom— ma om materialets riktighet. Vad som fram- kommit i ärendet visade dock att det var ange- läget att det för framtiden gavs sådana direktiv för prisundersökningsverksamheten att upp- komsten av sådan tveksamhet i möjligaste mån förebyggdes.

Vid varuprovning kan det inträffa att till- verkarens anvisningar för hur en produkt skall användas av någon anledning ej beak- tas. Det kan också tänkas att varuprovama underlåter att inhämta sådana anvisningar trots att de är nödvändiga. Undersökningen riskerar i båda fallen att bli oriktig.

Undersökningsrapporten, främst den för publicering bearbetade, kan innehålla ofull- ständigt eller direkt felaktigt beskrivna re- sultat, ehuru undersökningen varit korrekt. En undersökning kan vidare få sken av all- mängiltighet i sin publicerade version, var- igenom den blir oriktig och konsumenterna vilseleds.

En holländsk konsumentorganisation publice- rade år 1962 resultat från en provning av fjor- ton olika i Holland sålda cigarrettfabrikat, av vilket ett befanns ha en mycket hög nikotin- halt.1 Den holländske importören av detta in- köpte exemplar av samtliga undersökta fabri- kat och lät prova dem hos tre utländska labo- ratorier med erfarenhet av dylika provningar. Resultaten blev helt olika konsumentorganisa— tionens. Denna hade inte beaktat att det fanns andra metoder, som kunde medföra helt andra resultat och en helt annan rangordning beträf- fande cigarrettens skadlighet (dvs. tjär- och nikotinhalt).

Skadeverkningar kan också uppstå, om resultatredogörelsen till formen ej håller sig inom vissa gränser. Bildmaterial eller text

kan utformas så att en vara kritiseras utöver vad som är nödvändigt för att upplysa kon- sumenten om ett visst faktum, ordvalet kan vara för onyanserat etc.

Å andra sidan kan också en överdriven värdering i positiv riktning medföra skada", främst för konsumenten. Vidare kan det hända att underlaget för en positiv värde- ring ändras efter det varan provats.

Enligt statens maskinprovningar har det i ett par fall inträffat att uppgifter som lämnats i provningsredogörelser varit för positiva. Detta har berott på att tillverkaren efter provningen företagit vissa ytterst obetydliga ändringar, som medfört försämrade egenskaper. Man har inte kunnat se dessa ändringar, men maskinerna har blivit sämre och köparna har med viss rätt kun- nat göra gällande att redogörelsen blivit för positiv.

En i och för sig korrekt rapport kan för- vanskas vid spridning genom media av olika slag. Informationen kan bli felaktig, ofull- ständig eller missvisande genom att den för- kortas, »dramatiseras» eller utfylls med sub- jektiva kommentarer. Publicering av sådan upplysning i massmedia kan skada konsu- menter och näringsidkare.

För några år sedan publicerades i pressen delresultat av en av konsumentinstitutet utförd undersökning angående tvättmedel. En bransch- organisation, som ansåg uppgifterna om blöt— läggning och förtvätt vara av väsentlig bety- delse för några medlemsföretag, påtalade i skrivelse till institutet att uttalanden i pressen visade att man missuppfattat ett muntligt utta—_ lande av en medarbetare vid institutet angående lämpligheten av blötläggning. Tidningsartiklar- na gav läsarna uppfattningen att blötläggnin'g över huvud taget är olämplig, medan uttalan- det gick ut på att metoden ur arbetsmässiga synpunkter är förhållandevis krävande och ur den synpunkten ej kan rekommenderas. I skri- velsen framhölls bl.a. att »Konsumentinstitutet genom sin auktoritet fått ett mycket stort in- flytande över allmänhetens uppfattning i kon- sumentfrågor och därigenom också stor makt över allmänhetens inköpsvanor. På grund här- av har Konsumentinstitutet emellertid också erhållit en mycket ansvarsfull ställning. Det bör därför vara självklart, att Konsumentinstitutets ståndpunkter icke felaktigt eller missvisande återgives i massmedia. Dessutom måste det lig- ga i Konsumentinstitutets eget intresse att få

1 Jfr Neumeyer, F., »Konsumentupplysnin'g- ens fallgropar», *Koope'ratören 1963 : 1. *

• Sida 102
•  Original

sina ståndpunkter korrekt relaterade. Under hänvisning till ovanstående hemställes att Konsumentinstitutet måtte utsända en ny cir- kulärskrivelse till pressen och där påtala de missuppfattningar som skett samt angiva de ståndpunkter, som Konsumentinstitutet intager angående blötläggning i samband med tvätt i cylindermaskin gärna också med angivande av de undersökningar, som ligger till grund för Konsumentinstitutets ställningstagande.»

Radio/TV intar en dominerande ställning på mediasidan och dess upplysningseffekt är därigenom större än andra medias (t. ex. dagspress, tidskrifter). Det är därför särskilt angeläget att undersökningsorgan och pro- gramledare samarbetar så att väsentliga fak- ta ej går förlorade eller omdömen skärps utöver vad som kan vara undersökningsmäs- tigt motiverat.1

Medarbetare i dags- och fackpress kan ha olika uppfattningar om vissa företeelser. Större möjligheter torde emellertid föreligga till snabba tillrättalägganden samt för kon- sumenter eller företag att i olika pressorgan framföra sina synpunkter. Å andra sidan synes frågan om beriktigande och genmäle vara bättre tillgodosedd i radio/TV.

Som ett led i spridningen av statlig kon- sumentupplysning ingår även vad som åter- ges i reklamen. Det är även av denna an- ledning betydelsefullt att undersökningsrap- porterna innehåller korrekta uppgifter. I re- gel blir det fråga om att ur en rapport i reklamsyfte återge utlåtanden om egenska- per som bedömts vara väsentliga. Utesluts negativa omdömen, blir reklamen vilsele- dande. För en maskin som fått omdömen om olika arbetsmoment kan t. ex. i en an- nons återges det bästa omdömet i ett så- dant sammanhang, att de flesta läsare tror att omdömet gäller maskinen i dess helhet. Ibland använder annonsörerna allmänna fraser för att tala om att varan undersökts av konsumentinstitutet och att undersök- ningen gett bra resultat. Någon gång kan i annonser och broschyrer finnas uttryck som »Provad av Konsumentinstitutet» eller »Godkänd av Konsumentinstitutet».

Konsumentinstitutets rapporter är i prin- cip offentliga och därmed fritt tillgängliga för envar som önskar sprida dem vidare.

Institutet kan inte förbjuda att dess utlå— tanden används i reklam. Det är tvärtom önskvärt att den sakliga information som institutet lämnar får så stor spridning som möjligt. När institutet åberopats i reklam i en form som institutet inte ansett sig kunna godkänna, har vid flera tillfällen anmälan gjorts till Näringslivets Opinionsnämnd. Av Internationella Handelskammarens grund- regler för reklam framgår nämligen att viss person, visst företag eller viss institution inte får åberopas i reklam utan vederbör- ligt tillstånd.2 Institutet kräver därför att få ta del av manuskript och layout och god- känna dessa, om undersökningar skall åbe— ropas i reklamsammanhang.

Ett företag i tvättmedelsbranschen utgick i en annons i dagspressen från en undersöknings- rapport som publicerats i Råd och Rön. I an- nonsen gjordes jämförelser mellan olika varu- märken medelst illustrationer från tidskriften. Institutet hade samtyckt till att både text— och bildmaterial användes. Kopior av fotoillustra- tionerna översändes t.o.m. till annonsören. Samtidigt framhöll institutet att det ville grans- ka annonsmanuskriptet. Emellertid publicerades annonsen utan att institutet fått se den och göra eventuella anmärkningar. Annonsören hade gjort ingrepp i illustrationsmaterialet. Bil- derna i Råd och Rön-artikeln visade provlap- par som använts i tvättmedelsundersökningen och i texten till bilderna angavs de tvättmedel som använts. Annonsören hade på provlappar- na fällt in namnen på dessa tvättmedel. Sam- tidigt som annonsen infördes hade annonsören som gruppkorsband till landets hushåll sänt ut en folder som var en exakt avbildning av an- nonsen. Konsumentinstitutet krävde att illustra- tionerna skulle återges i sitt ursprungliga skick när annonsen infördes på nytt. Detta skedde också.

År 1961 påtalade institutet i skrivelse till åklagarmyndigheten i Malmö att reklamen för kokkärl med insatser stred mot bestämmelsen om illojal reklam i 1 5 lagen om illojal kon- kurrens. Representanter för företaget hade vi- dare vid demonstrationer påstått, att institutet provat och godkänt kokkärlet utan att fog här- för funnits. Trots att Näringslivets Opinions- nämnd uttalat att företaget handlat i uppenbar

11 »Konsumentupplysning i televisionen» (SOU 1964: 54) redogörs för hur samarbete bör tillgå mellan programtjänstemän och prov— ningsorgan.

2 Fjellström, P., »Citera gärna Konsument- institutet, men fråga först!» Den Svenska Marknaden 1967 : 11.

• Sida 103
•  Original

strid mot god affärssed hade företaget inte upphört med sina uttalanden. I skrivelsen an- förde institutet bl. a.: »Med hänsyn till det för- troende med vilket allmänheten vänder sig till institutet och den betydelse, konsumenterna till- skriver institutets objektiva utlåtanden, anser institutet ett sådant missbruk betänkligt, där- för att det får antagas ha föranlett åtskilliga konsumenter att köpa en vara som de i annat fall sannolikt ej skulle ha köpt. Missbruket i fråga är även ägnat att — om det får fortgå opåtalat — skada institutets namn och anseen— de hos konsumenterna.» Åtal väcktes mot före- tagets direktör 1963 och 1964. Det första åtalet avsåg vissa oriktiga påståenden, som företaget spritt, medan det senare åtalet gällde åbero- pande av en rapport som oriktigt angavs såsom utfärdad av institutet. Målen har ännu ej av- gjorts.

Skaderiskerna får bedömas vara olika stora beroende på upplysningsorganets auk- toritet. Ju större denna är, desto större blir verkningarna. För närvarande är det i hu- vudsak statliga organ som svarar för upp- lysningen i Sverige. Det kan förutsättas att just statlig upplysning av flera skäl, bl.a. psykologiska, framstår som särskilt aukto- ritativ och saklig och att missvisande upp- gifter därför får större genomslagskraft och större ekonomiska konsekvenser.

• Sida 104
•  Original

Konsumentupplysning från rättslig synpunkt

Gällande rättsregler och utomrättsliga normer

Regler som bestämmer hur undersökningar skall göras och konsumentupplysning spridas eller som direkt tar sikte på att motverka inte önskvärda effekter av konsumentupp— lysning saknas i svensk rätt. Det finns emellertid rättsregler och utomrättsliga nor- mer som mer eller mindre indirekt är av betydelse för verksamheten på. konsument- upplysningsområdet.

Konsumentupplysningen från rättslig syn- punkt behandlas av kommittén i följande ordning. I kap. 11 redovisas gällande rätts- regler och utomrättsliga normer, vilka är ägnade att främja konsumentupplysningens vederhäftighet eller kan tänkas tjäna som korrektiv mot ovederhäftig konsumentupp- lysning, i kap. 12 görs en analys av dessa reglers och normers funktion och i kap. 13 framlägger kommittén sina egna övervägan— den och förslag.

Kommittén, som tidigare i detta betän- kande i stort sett endast haft anledning att syssla med statlig konsumentupplysning, an— ser det nödvändigt att vid behandlingen av de rättsliga aspekterna på ämnet uppehålla sig även vid privat verksamhet på området.

Av intresse från rättslig synpunkt är inte bara rättsregler, som kan inverka på stat- liga eller privata undersöknings- och upplys- ningsorgans verksamhet, utan också rätts— regler, som kan vara av vikt vid spridning av konsumentupplysning. För de statliga men inte för de privata organens vidkom— mande är brottsbalkens (Brst) regler om

tjänstefel och andra ämbetsbrott av grund- läggande betydelse. Andra bestämrnelser i BrB av viss men mindre väsentlig betydelse är stadganden om oredlighetsbrott och för- tal. Vid spridning genom tryckt skrift gäller tryckfrihetsförordningen (TF) och vid sprid- ning genom radio och TV radioansvarig— hetslagen (RaL). Utöver dessa stadganden och lagar skall här redovisas utomrättsliga normer och vissa skadeståndsrättsliga prin- ciper. '

11.1 normer

Straffstadganden och utomrättsliga

11.1.1 Tjänstefel

Några regler med sanktioner, direkt riktade mot felaktigheter vid varuprovningar och andra undersökningar, finns inte. De stat— liga konsumentupplysnings- och undersök- ningsorganens verksamhet är visserligen reg- lerad i instruktioner, men dessa saknar an- svarsbestämmelser. Bryter anställda mot in- struktionerna eller gör de andra fel i tjänste- utövningen, kan de emellertid — om de i sin tjänsteutövning handlar under ämbetsansvar — straffas enligt 20 kap. BrB .

Kretsen av de personer som är underkas- tade ämbetsansvar är i huvudsak bestämd i BrB 20: 12. I princip är det fråga om tjänstemän i statlig eller kommunal tjänst. Såsom tjänst i stat eller kommun betraktas i detta sammanhang hela den befintliga tjänsteorganisationen, vars omfattning fram-

• Sida 105
•  Original

går av organisatoriska föreskrifter såsom instruktioner, avlöningsreglementen, perso- nalförteckningar och särskilda beslut. Det är utan betydelse om tjänsten är ordinarie, extraordinarie eller extra, om den är orga- niskt infogad eller fristående, om den är var- aktig eller tillfällig. Ämbetsansvar har en- ligt rättspraxis emellertid inte ansetts före- ligga, då en tjänst uteslutande innefattar osjälvständig verksamhet såsom arbetare el- ler biträde i arbete under annans ledning eller biträde på expedition eller i liknande göromål. Till den här beskrivna personkret- sen (med sist angivna oväsentliga undantag) som är underkastad ämbetsansvar hör så- lunda tjänstemännen vid statliga konsument- upplysnings— och undersökningsorgan. Sve- riges Radio däremot är ett privat aktiebo- lag, vars funktionärer och anställda ej be- rörs av straffstadgandena om ämbetsbrott.

Underkastade ämbetsansvar är emellertid också de som är satta att förvalta »allmän— na av Konungen stadfästade kassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers an- gelägenheter». För att bedöma om en in- rättning är allmän är det av betydelse att den utövar någon offentlig funktion, såsom exempelvis de enskilda högskolorna, eller att den tjänar ett allmännyttigt ändamål och inte drivs för att bereda affärsvinst, såsom exempelvis hushållningssällskapen. Av bety- delse är även att inrättningen grundats med hjälp av allmänna medel eller åtnjuter un- derstöd av sådana medel. Detta torde inne- bära att tjänstemän vid statsunderstödda or- gan kan tänkas vara i viss utsträckning un- derkastade ämbetsansvar.

Innebörden av ämbetsansvaret är alltså att tjänstemännen kan dömas för ämbets- brott enligt 20 kap. BrB . De ämbetsbrott, som här är av intresse, är de s.k. självstän- diga ämbetsbrotten, tjänstemissbruk, tagan- de av muta eller av otillbörlig belöning, brott mot tystnadsplikt och tjänstefel.

För rjänstemissbruk (1 &) döms den som, genom handling eller underlåtenhet, miss- brukar sin ställning till förfång för det all- männa eller någon enskild. För tagande av muta eller av otillbörlig belöning (2 &) döms den som mottar, låter åt sig utlova eller be-

går muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning. För brott mot tyst- nadsplikt (3 &) döms den som yppar vad han är pliktig att hemlighålla eller som olov- ligen utnyttjar sådan hemlighet. Dessa brott består alla i åsidosättande av tjänsteplikt men förutsätter för straffbarhet uppsåt hos gärningsmannen. Den som av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosätter sin tjänsteplikt kan emellertid alltid dömas för tjänstefel (4 5). Tjänstepliktens innehåll be- stäms av allmänna regler i lagar, instruktio- ner eller andra författningar, särskilda före- skrifter av behörig myndighet, varunder ve— derbörande lyder, och i sista hand av tjäns- tens beskaffenhet.1 Sammanfattningsvis kan sägas, att i princip allt åsidosättande av ålig- ganden i allmän tjänst är straffsanktionerat, och att det subjektiva rekvisitet för tjänste- fel sträckts längre än vid andra oaktsam- hetsbrott därigenom att det — förutom för- summelse — omfattar oförstånd och oskick- lighet. I den mån ett felaktigt undersök- ningsresultat orsakats av en viss eller vissa tjänsteutövares försummelse, oförstånd eller oskicklighet kan det alltså i princip alltid beivras såsom tjänstefel. Men detta gäller således befattningshavare verksamma i stat- liga eller kommunala undersökningsorgan samt de funktionärer och tjänstemän vid allmänna verk och inrättningar, som enligt ovan är underkastade ämbetsansvar. Mot- svarande straffrättsliga korrektiv mot felak- tigheter i privata undersökningar finns inte.

Stadgandena om ämbetsbrott i 20 kap. BrB är den rättsliga norm som utgör under- lag för JO:s verksamhet. Såsom redovisats i kap. 10 har klagomål mot konsumentupp- lysningsorgan vid flera tillfällen anförts hos JO. Härigenom har JO:s yttranden kommit att få stor betydelse för tolkningen av 20 kap. BrB i relation till verksamheten vid organen.

11.1.2 Oredlighetsbrott

Brst 9 kap. om bedrägeri och annan ored- 1 En redogörelse för gällande instruktioner för viktigare konsumentupplysnings- och un- dersökningsorgan har lämnats i kap. 2.

• Sida 106
•  Original

lighet innehåller straffstadganden som under vissa sannolikt i praktiken mera sällan före- kommande förutsättningar kan tillämpas på ovederhäftig konsumentupplysning.

Det centrala brottet i kapitlet är bedrä- geri (1 5), för vilket den döms som medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gär- ningsmannen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är. Även om en framställning i samband med konsument- upplysning kan innebära ett vilseledande som i sin tur föranleder en disposition, gör kravet på förmögenhetsöverföring (kongru- ens mellan skada och vinning) att man en- dast i sällsynta undantagsfall torde ha att räkna med bedrägeribrott i konsumentupp- lysningssammanhang.

Ett i sammanhanget något mer realis- tiskt fall, som inte förutsätter förmögenhets- överföring, har straffbelagts såsom oredligt förfarande (8 5). För detta brott döms den som förfar oredligt i det han medelst vilse- ledande förmår någon till handling eller un- derlåtenhet och därigenom skadar den vilse- ledde eller någon i vars ställe denne är. Som exempel på fall som är att bedöma såsom oredligt förfarande har anförts, att någon förleder annan till förlustbringande affärer genom att bibringa honom en falsk föreställ- ning om marknadsläget. Om någon genom oriktiga uppgifter förleder en annan att med tredje man inlåta sig på en affär som slut- ligen leder till förlust är även detta enligt de flestas mening att bedöma såsom ored- ligt förfarande. Det fallet att någon i sam— band med konsumentupplysning genom vil- seledande förmår någon eller några i adres- satkretsen till förlustbringande dispositioner torde mot bakgrund av det anförda likaledes få betraktas som oredligt förfarande.

Utöver sådana fall, i vilka den vilseleddes förfogande innebär eller medför skada, om- fattar paragrafen om oredligt förfarande varje vilseledande i utövning av yrke eller näring angående beskaffenhet, myckenhet eller ursprung av vad som tillhandahålls mot vederlag. Då brottet enligt denna beskriv- ning förutsätts begånget i utövning av yrke eller näring torde det endast ha betydelse

för ovederhäftig konsumentupplysning, som sprids genom reklam.

Alla hittills redovisade oredlighetsbrott förutsätter uppsåt hos gärningsmannen.

Ytterligare ett brott i brottsbalkens bedrä- gerikapitel bör nämnas i detta sammanhang. Det stadgas nämligen att den som offentlig- gör eller eljest bland allmänheten sprider vilseledande uppgifter för att påverka priset på vara, värdepapper eller annan egendom kan dömas för svindleri (9 % första stycket). Stadgandet innefattar en allmän kriminalise- ring av vilseledande uppgifter, riktade till en vidsträckt eller obestämd krets. För straffbarhet förutsättes dock direkt uppsåt att påverka priset. Kriminaliseringen är mo- tiverad av att — även om inte bedrägeri eller ens bedrägeriförsök bevisligen föreligger —- redan den omständigheten att någon till all- mänheten eller en obestämd krets lämnar vilseledande uppgifter under vissa förhållan— den kan innefatta avsevärd fara för att per- soner förleds till förlustbringande transak- tioner.

11.1.3 Otillbörlig reklam

Ett med brottsbalkens oredlighetsstadganden närbesläktat stadgande återfinns i lagen med vissa bestämmelser mot illojal konkur- rens. Enligt detta straffas näringsidkare och anställda i näringsverksamhet, som själv- ständigt bedriver reklam, för illajal reklam om de i meddelanden för ett större antal personer om egen verksamhet, egna varor eller egna prestationer lämnar oriktiga upp- gifter, ägnade att framkalla uppfattningen om ett fördelaktigt anbud (1 5). Ytterligare förutsättningar är att gärningsmannen haft eller bort ha vetskap om uppgiftens oriktig- het samt att hela förfarandet står i uppen- bar strid mot god affärssed. Eftersom stad— gandet avser endast uppgifter i näringsverk- samhet, ägnade att ha viss verkan, kan det endast ha betydelse för konsumentupplys— ning, som sprids genom reklam.

Ett förslag till ny lag om otillbörlig kon- kurrens har lagts fram (SOU 1966: 71). En- ligt detta förslag utvidgas stadgandet mot vilseledande reklam (2 %) väsentligt. Det he-

• Sida 107
•  Original

ter i lagförslaget att näringsidkare och an— ställda i näringsverksamhet inte får använ- da oriktig eller vilseledande framställning, som är ägnad att påverka efterfrågan på el- ler utbudet av vara, tjänst eller annan nyt- tighet. Samtidigt föreslås att normalsanktio— nen inte skall vara straff utan förbud, vilket skall kunna meddelas -— under vissa förut- sättningar med omedelbar verkan — obero- ende av om något subjektivt klandervärt lig- ger den som använder reklamen till last. Lik- som gällande lag får förslaget betydelse en- dast för sådan konsumentupplysning, som sprids genom reklam. I betänkandet anförs härom (s. 88):

'Från reklam och därmed jämförbara fram- ställningar är att skilja konsumentupplysning. Därmed avses här objektiv information om va- ror och tjänster, som utgår från andra än pro- ducenter och distributörer och som syftar till att vidga konsumenternas kun-skaper. Informa- tion om varor och tjänster som inte gör anspråk på strikt objektivitet utan framträder mer som subjektiv bedömning kan benämnas varu- (el- ler tjänste-) recension. Konsumentupplysning och varurecensioner har ofta formen av en jäm— förande provning från konsumentens synpunkt av varor och tjänster med likartat användnings- område. De kan givetvis i hög grad vara ägna- de att påverka efterfrågan på varor och tjäns- ter. De hör emellertid till skillnad från reklam och därmed jämförbara framställningar till in- formationens och åsiktsbildningens område.

Konsumentupplysning och varurecensioner är alltså medel att'sprida information och åsik- ter. Därmed omfattas de inte av utredningens förslag till stadgande om vilseledande reklam m. m. Av ordet ”använda” i förslaget markeras att endast framställningar, som är medel att nå kommersiella mål, faller därunder. Oriktig el- ler vilseledande konsumentupplysning eller va- rurecension kan sålunda inte angripas med stöd av förslaget. Reklam, som ikläder sig konsu- mentupplysningens eller varurecensionens skep— nad. är däremot underkastad den föreslagna rättsliga normen. Detsamma gäller givetvis oriktig eller vilseledande konsumentupplysning, som åberopas i reklam, samt korrekt sådan in- formation, som åberopas på ett oriktigt eller vilseledande sätt.

Rapporter om provningsanalyser och tekniska undersökningar av skilda slag, som utförts av statliga eller privata forskningsinstitut eller provningsanstalter, är produkter av vederbö- randes verksamhet, och felaktigheter i dem kan inte beivras jämlikt det av utredningen föreslagna stadgandet.

Samma synpunkter gör sig gällande i fråga om kreditupplysningar. Felaktiga och för en- skild person nedsättande uppgifter i kreditupp- lysning har enligt rättspraxis bedömts som äre- kränkning och föranlett skadestånd (NJA 1962, s. 31). Men mot bristfälligheter i själva kredit- upplysningen skall inte kunna ingripas med stöd av det föreslagna stadgandet mot oriktiga, vilseledande eller vissa otillbörliga framställ— ningar.

Även i fråga om rapporter om provnings- analyser, kreditupplysningar o.dyl. gäller givet- vis att den föreslagna rättsliga normen blir till- lämplig, om de är felaktiga och åberopas i re- klam eller annat kommersiellt meddelande eller om de åberopas däri på ett oriktigt eller vilse- ledande sätt.»

Vid sidan av lagstiftningen om illojal konkurrens har sedan slutet av 1920-talet utvecklats ett utomrättsligt normsystem. Det- ta har skett genom yttranden av olika s.k. opinionsnämnder, vilka bildats av närings- livets egna organisationer för att på frivil- lighetens väg stävja otillbörliga reklam- och affärsmetoder. För att skapa ett mer slag- kraftigt organ sammanslogs 1957 då existe- rande nämnder till en för hela riket gemen- sam opinionsnämnd, Näringslivets Opinions- nämnd (NOp).

Näringslivets Opinionsnämnd har till upp- gift att efter framställning avge yttrande, huruvida i näringsverksamhet vidtagen re- klam- eller annan konkurrensåtgärd kan an- ses strida mot god affärssed. Nämnden har vidare att söka avstyra att åtgärd, som nämnden funnit strida mot god affärssed, upprepas. Vid sin prövning skall nämnden ta hänsyn till såväl konsument- som kon- kurrentintressen. I reklamärenden har nämn- den att särskilt beakta anvisningarna i In- ternationella Handelskammarens grundreg- ler för reklam (Bilaga 4). Nämnden uttalar sig endast om huruvida en påtalad åtgärd objektivt kan anses strida mot god affärs- sed och går inte in på en prövning av de bevekelsegrunder som legat bakom konkur- rensåtgärden.

Grundreglerna ställer samma vederhäftig- hetskrav på reklamen som förslaget till lag mot otillbörlig konkurrens (Artikel 4). Vi- dare finns bl.a. föreskrifter om använd- ningen av intyg i reklamen (Artikel 5). An-

• Sida 108
•  Original

svarig för intyg är den som är ansvarig för reklamen (Artikel 13).

11.1.4 Förtal

Till skydd för enskilda människors ära, akt- ning och personliga anseende i andras och egen uppfattning finns stadganden mot äre- kränkning i 5 kap. BrB. Av betydelse i det- ta sammanhang är de två första paragrafer- na, enligt vilka den som utpekar någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning kan dömas för förtal (1 5) eller grovt förtal (2 å)-

Endast förtal som riktar sig mot enskild person medför straffansvar. Även enligt strafflagen, som gällde intill dess BrB träd- de i kraft den 1 januari 1965, kunde äre- kränkningsbrott bara rikta sig mot enskilda personer och inte mot juridiska personer el- ler kollektiva enheter av annat slag. I rätts- fallet NJA 1904 s. 483 ogillades åtal för smädliga yttranden och missfirmliga gär- ningar mot ett aktiebolag, enär handlingar- na såsom riktade icke mot viss person utan mot bolaget inte enligt lag kunde föranleda ansvar. Talan om ansvar för ärekränkning mot en juridisk person eller annan kollektiv enhet kunde föras endast om någon enskild person inom kollektivet kunde anses utpe- kad genom ärekränkningen. Av rättsfallet NJA 1950 s. 250 framgår att denne då kunde föra talan om ärekränkning för egen del. Senare förslag att kriminalisera förtal av bolag, förening eller annat samfund eller annan sådan inrättning har inte lett till lag- stiftning. På grund av att ett särskilt stad- gande om ärekränkning mot kollektiva en- heter sålunda saknas, anses huvudregeln i l & böra tolkas något mera extensivt och i anslutning till äldre rättstillämpning vara tillämplig på sådana yttranden som formellt avser t. ex. ett företag eller en vara men som måste så förstås att en eller flera be- stämda enskilda personer därigenom ut- pekas.

Förtal omfattar enligt BrB inte bara upp- gifter om bestämd gärning eller omständig-

het utan också mera allmänna ärekränkan- de omdömen. För straffbarhet förutsätts dock att fråga är om uttalanden med en viss bestämdhet. Det skall således vara fråga om vad som kan sägas vara en uppgift, inte bara ett värdeomdöme. För straffbarhet förutsätts vidare att uppgiften är av nedsät— tande beskaffenhet. Den skall genom sitt in- nehåll vara ägnad att utsätta den beskyllde för andras missaktning.

Såsom allmän regel gäller — med nedan nämnda ej betydelselösa undantag — att den som åtalas för ärekränkning inte kan fria sig från ansvar genom att bevisa sanningen i sina uppgifter. Det är inte en beskyllnings sanningslöshet som är grunden varför den skall bestraffas utan det obehöriga i att be- skyllningen framställs.

Det ovan beskrivna brottsområdet för för- tal inskränks väsentligt genom ett stadgande i förtalsparagrafens andra stycke om ytt— randefrihet vid intressekollisioner och andra privilegierade situationer. Var han skyldig att uttala sig — heter det — eller var det el- jest med hänsyn till omständigheterna för- svarligt att lämna uppgift i saken och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den skall ej dömas till an- svar. Den som lämnat en kränkande uppgift är med andra ord fri från ansvar dels vid egentliga intressekollisioner, om han var skyldig att uttala sig, dels i andra privilegie— rade situationer, om det eljest med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken. I båda fallen måste han dock visa att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den. Den till- talade -— den som framställt beskyllningen — får alltså i dessa situationer förebringa en bevisning som annars är utesluten. Om han lyckas bevisa att beskyllningen var sann skall han alltid gå fri, men det räcker att han visar att han hade skälig grund för be- skyllningen.

För att straffbart förtal skall föreligga fordras ytterligare att gärningsmannen haft uppsåt i förhållande till de i förtalsparagra— fens första stycke angivna objektiva brotts- förutsättningama. Han skall alltså uppsåt- ligen ha lämnat en uppgift om en annan

• Sida 109
•  Original

och därvid ägt kännedom om de omständig- heter som gjorde uppgiften ägnad att utsätta denne för andras missaktning. Såsom sub- jektivt rekvisit uppställs inte att det skall vara fråga om en medveten osanning. Den som trodde sig tala sanning kan gå fri från ansvar endast om han var skyldig att uttala sig eller det objektivt sett var försvarligt att lämna uppgift i saken. Sistnämnda förutsätt- ningar är alltså oberoende av gärningsman- nens uppsåt.

Med straffstadgandet mot förtal avses som nämnts endast att skydda den enskil- des personliga ära. Av större intresse i det- ta sammanhang är dock s.k. ekonomiskt förtal, dvs. sådant förtal som lämnar den personliga äran okränkt men medför eko- nomiska skadeverkningar för den utpekade. Härom fanns ett ålderdomligt stadgande i strafflagen. Straffrättskommittén, som lade fram förslaget till BrB, föreslog ett stadgan- de mot ekonomiskt förtal, vilket riktade sig mot den som om annan lämnade ogrundad uppgift angående gärning eller omständig- het som var ägnad att skada denne i utöv— ning av yrke eller näring eller eljest i ekono- miskt hänseende. Lagrådet hade i huvudsak samma uppfattning som straffrättskommit- tén och föreslog en bestämmelse, att den som om annans verksamhet utspred oriktig uppgift ägnad att ekonomiskt skada denne skulle dömas för ekonomiskt förtal. Försla- gen avstyrktes emellertid av departements- chefen, som därvid anförde i huvudsak, att spridande av oriktiga eller ogrundade upp- gifter om en persons yrkesutövning eller ekonomiska förhållanden ofta kunde åtkom- mas som vanlig ärekränkning samt att i den mån fråga var om sådana närings- och eko- nomiska förhållanden, som inte kunde sä- gas ha något samband med det personliga anseendet, det föreslagna stadgandet hade sin väsentliga betydelse i förhållandet olika nä- ringsidkare emellan och således berörde spörsmål som lämpligast borde regleras i lagstiftningen mot illojal konkurrens.

I betänkandet med förslag till lag om otillbörlig konkurrens framhölls (s. 77) att förslaget till stadgande mot oriktiga eller vilseledande framställningar indirekt gav det

rättsskydd, som skulle följt av straffrätts- kommitténs förslag till stadgande mot eko- nomiskt förtal. Utredningen anförde vidare: »Om näringsidkare eller om Varor eller tjäns- ter kan givetvis lämnas oriktiga eller vilsele- dande uppgifter med större eller mindre skade- verkningar för den drabbade i många andra sammanhang än dem som omfattas av utred- ningens nämnda förslag. Särskilt kommer i blickpunkten inkorrekt konsumentupplysning. Mot näringsidkare riktat ekonomiskt förtal kan också, exempelvis i hämndsyfte, spridas av pri- vatpersoner. Ekonomiskt förtal kan drabba ju- ridiska personer, som inte är näringsidkare. Ut- redningen har emellertid — — — funnit det falla utanför dess uppdrag att ta ställning till annat ekonomiskt förtal än sådant, som berör förhål- landet näringsidkare emellan. Utredningen an- ser det emellertid angeläget att de återstående betydelsefulla frågorna om ekonomiskt förtal utreds. I viss utsträckning torde detta göras av 1963 års konsumentupplysningskommitté.r

11.2 Tryckfrihetsförordningen och andra normer för tryckt skrift

Den grundläggande bestämmelsen om tryck- frihet återfinns i 86 å regeringsformen. Med tryckfrihet förstås enligt detta stadgande varje svensk mans rättighet att, utan några av den offentliga makten i förväg lagda hin- der, utge skrifter, att sedermera endast in- för laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att ej i annat fall kunna där- för straffas, än om detta innehåll strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning.

De närmare bestämmelserna om tryck- friheten finns i 1949 års tryckfrihetsförord- ning (T F). Denna har karaktär av grundlag, vilket innebär att den f. n. inte kan ändras utan beslut av regeringen och två riksdagar, mellan vilka nyval skall ha ägt rum till andra kammaren. I 1 kap. 1 % TF föreskrivs att i överensstämmelse med de i regeringsfor- men fastställda grunderna för en allmän tryckfrihet och till såkerställande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning det skall stå varje svensk medborgare fritt att, med iakttagande av de bestämmelser som är i TF meddelade till skydd för en— skild rätt och allmän säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra

• Sida 110
•  Original

allmänna handlingar samt meddela uppgif- ter och underrättelser i vad ämne som helst.

AV 1 kap. 3 & TF framgår att för miss- bruk av tryckfriheten eller medverkan däri ej någon må i annan ordning eller i annat fall än TF bestämmer kunna tilltalas eller dömas till ansvar eller ersättningsskyldighet eller skriften konfiskeras eller läggas under beslag. Här åsyftas för det första straffbe- stämmelserna i 7 kap. TF, enligt vars 1 5 med tryckfrihetsbrott förstås brott som in- nefattar otillåtet yttrande i tryckt skrift eller otillåtet offentliggörande genom sådan skrift — de s.k. egentliga tryckfrihetsbrotten. För det andra åsyftas de särskilda ansvarighets- reglerna i 8 kap. TF, vari anges vem som har att svara för tryckfrihetsbrott. För pe- riodisk skrift är detta i regel utgivaren el- ler, under vissa förutsättningar, i tur och ordning ägaren, boktryckaren eller utspri- daren. För ej periodisk skrift ansvarar i re- gel författaren eller i vissa fall utgivaren el- ler, under vissa förutsättningar, i tur och ordning förläggaren, boktryckaren eller ut- spridaren. För det tredje åsyftas speciella, från vad eljest gäller avvikande, bestämmel— ser i 9—12 kap. om tillsyn och åtal, särskil- da tvångsmedel, enskilt anspråk och rätte- gången i tryckfrihetsmål. Av dessa bestäm- melser skall endast nämnas att justitiekans- lern normalt är åklagare, att enskilt anspråk i princip endast får riktas mot den som sva- rar för tryckfrihetsbrottet samt att frågan om skriftens brottslighet i regel skall prövas av en jury.

1 kap. 4 & TF innehåller en s.k. instruk- tion riktad till envar som å tjänstens vägnar får beröring med tryckfrihetsrätten. Instruk- tionen understryker vikten av att uppmärk- samma framställningens rättmätiga syfte och att »i tvivelsmål hellre fria än fälla». Såsom särskild straffnedsättningsgrund stadgas vi— dare att då meddelad uppgift påkallat rät- telse (genmäle), det skall beaktas, huruvida sådan på lämpligt sätt bringats till allmän- hetens kännedom.

I 3 kap. TF återfinns stadganden om för- fattarens rätt till anonymitet, något som länge varit en ledande grundsats i svensk tryckfrihetsrätt. Beträffande periodisk skrift

är det tryckfrihetsrättsliga anonymitetsskyd- det fullständigt. Ett motsvarande anonymi- tetsskydd gäller även för »meddelare», dvs. för den som lämnat meddelande för offent- liggörande i tryckt skrift. Enligt 1 kap. 1 5 andra stycket TF skall det nämligen stå en- var fritt att, i alla de fall då ej annat är i TF föreskrivet, meddela uppgifter och un- derrättelser i vad ämne som helst för of- fentliggörande i tryckt skrift till dess förfat- tare eller utgivare eller, om för skriften finns särskild redaktion, till denna eller till företag för yrkesmässig förmedling av ny- heter till periodiska skrifter.

Det skall framhållas att med tryckt skrift i TF:s mening avses endast skrift som är framställd i tryckpress. Såsom tryck anses däremot inte mångfaldigande genom ma- skinskrift, stencilering, duplicering, ljusko- piering eller liknande metoder. En förutsätt- ning för att en tryckt skrift skall anses så- som sådan i TF:s mening är vidare att den är utgiven, dvs. den skall ha blivit utlämnad till salu eller för spridning på annat sätt. Till skrift hänförs även ritning eller bild, med eller utan åtföljande text.

Som ovan angetts är syftet med tryckfri- heten att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Tryckfrihetens innehåll har i detta syfte utformats som en medborgerlig rättighet att i tryckt skrift ytt- ra tankar och åsikter, offentliggöra allmän- na handlingar och meddela uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst. För missbruk av tryckfriheten har vidare stad- gats, att ingen kan dömas till vare sig straff eller skadestånd utan stöd av TF och TF innehåller i en s.k. brottskatalog en uttöm- mande uppräkning av de brott — bl. a. äre- kränkning — som med beaktande av syftet med tryckfriheten skall anses som otillåtet yttrande i tryckt skrift. Huruvida även and- ra medelst tryckt skrift begångna brott än sådana som innefattar missbruk av det fria ordet skall behandlas inom TF:s ram — och således i den mån de ej är upptagna i TF:s brottskatalog ej föranleda ansvar — eller om de skall åtalas och handläggas i den för van- lig kriminalprocess stadgade ordningen, är

• Sida 111
•  Original

en tidigare vid flera tillfällen aktualiserad fråga.1

Frågan väcktes redan 1907, varvid bl.a. framhölls att det lika litet är ett tryckfri- hetsbrott, om en bedragare begagnar sig av en tryckt annons för att nå sitt mål, som det skulle kunna falla någon in att beteckna den muntliga bedrägliga framställningen som ett brottsligt överträdande av yttrande- frihetens gränser. Därefter har bedrägeri och svindleri straffats i vanlig ordning, även om tryckt skrift kommit till användning, och illojal reklam ansågs kunna straffbeläggas i särskild lag utan hinder av TF. Denna praxis har accepterats i samband med infö- randet av 1949 års TF.

Sammanfattningsvis kan sägas att gräns- dragningen mellan å ena sidan gärningar, som exklusivt skall bedömas jämlikt TF, och å andra sidan övriga medelst tryckt skrift begångna brott vanligen anges så, att un- der TF faller vad som är att anse som miss- bruk av rätten att uttala åsikter och med- dela upplysningar i tryckt skrift, medan gär- ningar, som är brottsliga i annat avseende, behandlas enligt annan lagstiftning. Hur gränsen skall dras i de särskilda fallen är ej sällan vanskligt att avgöra. Utgångspunk- ten bör emellertid vara att ett yttrande i tryckt skrift inte kan komma under bedö- mande i annan ordning än den i TF före- skrivna i vad det rör ett förhållande som kan sägas tillhöra informationens eller åsiktsbildningens område. Stöd för denna ståndpunkt lämnar förarbetena till TF. HD synes också i NJA 1961 s. 715 — där en chefredaktör jämlikt lotteriförordningen ådömdes ansvar för att en daglig tidning innehållit meddelanden om vinstnummer i utländskt lotteri — ha ansett det avgörande vara om förfarandet berörde yttrandefrihe- ten eller ej.

Vid sidan av TF:s bestämmelser förelig- ger för pressens vidkommande ett utom- rättsligt normsystem. Dels grundar sig detta på uttalanden av Pressens Opinionsnämnd, dels är det kodifierat i Publicistklubbens publiceringsregler (Bilaga 5).

Pressens Opinionsnämnd, som är tillsatt

av Publicistklubben, Svenska Tidningsutgi- vareföreningen och Svenska Journalistför- bundet, är avsedd att utgöra en heders- och förlikningsdomstol i ärenden, som angår på- stående att i tidning förekommit framställ- ning vars offentliggörande står i strid mot hederns fordringar eller eljest från synpunk- ten av pressens anseende inte bör lämnas opåtalt. Nämndens kompetensområde torde numera anses omfatta de flesta periodiska skrifter, alltså inte bara dagspress och vecko- tidningar utan också exempelvis studenttid- ningar, filmtidskrifter, branschorgan, för- eningstidningar och irnmigranttidningar på främmande språk. En viss norm för nämn- dens bedömning utgör de nämnda publice- ringsreglerna, vilka väsentligen handlar om skydd för enskilda personers integritet och för privatlivets helgd. Det tycks hittills ock- så så gott som uteslutande ha varit frågor berörande förtal av enskilda i dags- och veckopress som prövats av nämnden. Möj- lighet till överprövning av nämndens uttalan- den föreligger inte.

Publiceringsreglerna har tillskapats i syfte att — inom de gränser som genom TF är dragna för tryckfriheten — hindra tillkoms- ten av oriktiga eller genom sin ofullständig- het skadande meddelanden och skydda den enskilde mot onödigt lidande. Reglerna in- nehåller uppmaningar att alltid ge tillbörlig plats åt rättelser och befogade genmälen och att utan dröjsmål i oavkortat skick publicera Pressens Opinionsnämnds utslag i fall som rör den egna tidningen.

11.3 Radioansvarighetslagen och andra nor- mer för etermedia

Radions och televisionens verksamhet grun- das på radiolagen och ett avtal mellan sta- ten och Sveriges Radio. Riktlinjerna för ra- dioföretagets programverksamhet har fast-

1 En närmare redogörelse för uttalanden i ämnet som gjorts av HD, i förarbeten och i den allmänna debatten har lämnats dels i 1961 års nykterhetslagskommittés betänkande »Al- koholreklamen» (SOU 196426, 5. 63 ff.), dels i betänkandet »Otillbörlig konkurrens» (SOU 1966 : 71, s. 80 ff.).

• Sida 112
•  Original

ställts i interna programregler. Beträffande yttrandefriheten i radio- och TV-program— men har tidigare inte funnits några särskil- da föreskrifter, utan de allmänna straff-, civil- och processrättsliga bestämmelser som reglerar yttrandefriheten vid t. ex. en vanlig sammankomst har gällt även här.

Genom RaL, som trätt i kraft den 1 juli 1967, har läget blivit annorlunda. TF har tjänat såsom förebild för den nya lagen. Denna har dock ej givits karaktär av grund- lag. Lagen gäller yttrandefriheten i ljud- radio- och televisionsprogram som svenskt programföretag äger anordna med ensam- rätt. Missbruk av yttrandefriheten i dessa program medför ansvar och skadestånd en- dast när gärningen innefattar yttrandefri- hetsbrott. Med yttrandefrihetsbrott avses en- ligt lagen framställning eller offentliggöran- de som enligt TF skulle ha varit att anse som tryckfrihetsbrott, om gärningen begåtts genom tryckt skrift. Hit hör som anmärkts ovan bl. a. ärekränkning. Yttrandefrihetens gränser är således nu desamma antingen en framställning förekommer i ett radio- eller TV—program eller i tryckt skrift.

De särskilda ansvarighetsreglema har emellertid getts en något annorlunda ut- formning i RaL än i TF. För varje program skall sålunda enligt RaL finnas en pro- gramutgivare med uppgift att förebygga yttrandefrihetsbrott. Enligt uttryckligt stad- gande får ingenting sändas mot programut- givarens vilja och han är ansvarig för ytt- randefrihetsbrott i program, för vilket han är förordnad. Beträffande program som di- rektsänds kan dock beslutas att i stället var och en, som framträder i programmet, själv skall bära ansvaret för yttrandefrihetsbrott som han begår. Ansvar för yttrandefrihets- brott i radio— eller TV-program får ej ådö- mas annan än den som enligt dessa RaL:s speciella regler är ansvarig i varje särskilt fall. Ansvarsfrihet stadgas för den som läm- nat meddelande för offentliggörande i ett program, när ansvarsfrihet skulle ha före- legat om meddelandet under motsvarande förhållanden lämnats för offentliggörande i tryckt skrift.1 I likhet med TF innehåller RaL regler om anonymitetsskydd. Sålunda

gäller ett allmänt förbud för dem som har att ta befattning med programmen att av- slöja vem som författat eller framställt pro- gram, framträtt i program eller lämnat med- delande för offentliggörande. Anonymitets- skyddet gäller inte för den som framträder i en direktsändning och som efter särskilt beslut skall ansvara för yttrandefrihetsbrott han själv begår.

Mål om ansvar (eller skadestånd) på grund av yttrandefrihetsbrott i radio- eller TV-program skall handläggas i samma ord- ning som tryckfrihetsmål. Vidare gäller att missbruk av yttrandefriheten skall bedömas efter samma grunder som missbruk av tryck- friheten enligt 1 kap. 4 % TF. Hänvisning— en avser såväl den s.k. instruktionen i förs- ta stycket som föreskriften i andra stycket att man vid bestämmande av påföljd för missbruk av yttrandefriheten skall beakta huruvida rättelse skett på lämpligt sätt.

Utöver bestämmelserna i RaL gäller för etermedias vidkommande ytterligare vissa klausuler och normer av betydelse i föreva- rande sammanhang.

I avtalet mellan staten och Sveriges Ra- dio — på vilket avtal bolaget grundar sin ensamrätt — föreskrivs sålunda bl. a., att bo- laget har skyldighet att i lämplig form upp- lysa om nuets händelser och orientera om viktigare kultur— och samhällsfrågor samt stimulera till debatt kring sådana frågor. Detta anses innebära både plikt och rätt att bedriva konsumentupplysning. År 1964 an- togs av Sveriges Radios styrelse regler för konsumentupplysande program (Bilaga 6), vilka nu är under omarbetande. I avtalet mellan staten och Sveriges Radio föreskrivs vidare att bolaget före sändning av pro- gram så noggrant som omständigheterna medger skall kontrollera sakuppgifter i pro— grammet samt att felaktig sakuppgift skall beriktigas när det är påkallat. Den som har befogat anspråk att bemöta ett påstående skall beredas tillfälle till genmäle. Berikti- gande och plats för genmäle skall ges utan oskäligt dröjsmål.

1 Jfr 1 kap. 1 5 andra stycket och 7 kap. 3 9 TF.

• Sida 113
•  Original

Mer preciserade normer för beriktigande i radio och TV har utarbetats i samarbete med de nordiska radioföretagen (Bilaga 7). Normerna anger ett minimum för radioföre- tagens skyldighet att lämna beriktigande. Felaktiga sakuppgifter skall enligt normer- na beriktigas utom då de inte får anses leda till nämnvärd skada för någon eller ett be- riktigande blott kan antas öka den skada uppgiften medfört eller det eljest inte finns något legitimt intresse av att ett beriktigan- de sker. Beriktigandet skall företas av ra- dioföretaget, när detta uppmärksammar att en sakuppgift är felaktig. Den som är miss- nöjd med radioföretagets beslut om att be- riktigande inte skall ske eller om berikti- gandets innehåll, form eller plats har rätt att påtala beslutet hos ett särskilt organ med uppgift att avgöra om radioföretagets beslut står i överensstämmelse med god sed på om— rådet. Besvärsorganets avgöranden skall av radioföretaget på lämpligt sätt offentliggö— ras.

För granskning av radio- och TV-pro- gram finns radionämnden. Nämndens upp- gifter är enligt fastställd instruktion att över- vaka att Sveriges Radio utövar sin ensam- rätt opartiskt och sakligt och i överensstäm- melse med de i avtalet med staten uppdrag- na riktlinjerna, att granska program och att pröva anmärkning mot visst program. Radionämnden är exklusivt organ för över- vakning av Sveriges Radios verksamhet och utgör därför också det besvärsorgan som prövar anmärkningar mot tillämpningen av beriktigandenormerna.1

] 1.4 S kadeståndsbestämrnelser

Den som genom brott tillfogar annan skada är skyldig att utge skadestånd. Det grund- läggande stadgandet härom återfinns i 6 kap. strafflagen, vilket fortfarande är gäl- lande. Skadeståndsskyldighet drabbar även den som är förfallen till ansvar för anstif- tan eller medhjälp till brottet. Beträffande de i tidigare avsnitt berörda brotten inom BrB:s ram (bedrägeri, förtal, tjänstefel m. fl.) gäller alltså som regel att om någon kan fäl- las till ansvar han också kan förpliktas att

ersätta av brottet förorsakad skada. Rätt till skadestånd på grund av brottslig gärning tillkommer dock endast den som lidit ska- da direkt genom brottet, men däremot inte en tredje man som tillskyndats förlust blott indirekt eller medelbart. Skadeståndsansvar inträder vid brottsliga förfaranden som rik- tar sig mot enskilda personer, företag eller allmänheten (såsom exempelvis vid svind- leri).

Det ovan anförda gäller i princip även beträffande specialstraffrättsliga stadgan- den. Här skall endast nämnas lagen om il- lojal konkurrens, som innehåller uttryckliga regler om skyldighet för den, som är för- fallen till ansvar jämlikt lagen, att ersätta uppkommen skada. Skadeståndsberättigade enligt 1 & denna lag är endast andra nä- ringsidkare men däremot inte konsumenter. Dessas intressen av skydd mot direkta ska- dor tillgodoses genom BrB:s bestämmelser om bedrägeri och andra oredlighetsbrott. I detta avseende överensstämmer förslaget till stadgande mot vilseledande reklam med gällande lag.

TF innehåller särskilda regler om enskilt anspråk i anledning av tryckfrihetsbrott. Dessa sätter eljest tillämpliga allmänna ska— deståndsregler ur kraft. Enskilt anspråk får således i princip inte göras gällande mot an- nan än den som enligt TF:s särskilda an- svarsregler svarar för brottet. Av hänsyn till den skadelidande har dock stadgats att en— skilt anspråk, som kan göras gällande mot utgivare av periodisk skrift eller ställföre- trädare för denne, även kan riktas mot skriftens ägare samt att i fråga om annan tryckt skrift även skriftens förläggare sva- rar för anspråk, som må göras gällande mot författaren eller utgivaren. Vidare gäller att, om någon som ställföreträdare för en ju— ridisk person har att svara för enskilt an- språk på grund av tryckfrihetsbrott, ansprå- ket även kan riktas mot den juridiska per- sonen.

Även för etermedia finns särskilda ska- deståndsregler. För skada på grund av ytt-

1 Jfr vidare Strömholm, S. Radiorätt och radio- ansvarighetsrått, Svensk Juristtidning 1968:], s. 1 ff.

• Sida 114
•  Original

randefrihetsbrott har sålunda enligt RaL den att svara som är ansvarig för brottet. Som regel är detta programutgivaren men under vissa förutsättningar gärningsmannen. Programföretaget är dock skyldigt att jäm- te den för brottet ansvarige ersätta skadan. Annan än den som enligt dessa regler är ansvarig för skadan får ej åläggas skade- ståndsskyldighet.

Den ovan behandlade rätten till skade- stånd på grund av brottslig gärning omfat- tar inte bara rätt till ersättning för skada å sak och person utan också vad som inom skadeståndsrätten kallas allmän förmögen— hetsskada. Därmed avses sådan skada som drabbar en persons förmögenhetsställning som sådan och inte utgör en omedelbar följdskada till sak— eller personskada.

Beträffande skadestånd på grund av gär- ning som inte är straffbar gäller den för svensk skadeståndsrätt grundläggande s.k. culparegeln. Av denna framgår indirekt att ersättning inte utgår vid handlingar som innebär ett direkt tillfogande av allmän för- mögenhetsskada. Principen är emellertid inte undantagslös och rättsutvecklingen an- tas gå i riktning mot ett vidgat erkännande av skadeståndsansvar även utanför culpa- regelns område.1 Något belägg för att det redan skett en sådan utveckling, som skulle ha betydelse för konsumentupplysningens del, synes dock inte föreligga.

Även om någon i visst fall har rätt till skadestånd kan rätten vara illusorisk av den anledningen att den skadeståndsskyldige saknar ekonomisk förmåga att utge vad han är skyldig. Ofta, inte minst i konsu- mentupplysningssammanhang, torde emel- lertid den vållande ha ställning av tjänste— man eller anställd. Gällande rätts regler om arbetsgivares ansvar för skada vållad av ar- betstagare har därför praktisk betydelse.

Någon allmän Skadeståndsskyldighet för stat eller kommun på grund av felaktigt för- farande från en tjänstemans sida erkänns inte enligt svensk rätt. Domstolarna har så- lunda i regel ej ansett sig kunna, utan stöd av lag, ålägga stat eller kommun skade— ståndsskyldighet i vidare mån än den stat—

liga eller kommunala verksamheten är att jämställa med enskild verksamhet. Ansva- righeten bygger i princip på culpa hos nå- got organ. Ett utredningsförslag (SOU 1958: 43), i vilket föreslogs införande av omfattande Skadeståndsskyldighet för det allmänna, har inte föranlett lagstiftning.

Enskild arbetsgivare svarar enligt numera stadgad rättspraxis för skada som orsakas tredje man genom vållande av någon som tillhör drifts- eller arbetsledningen (NJA 1962 s. 31). I förhållanden som ej grun- dar sig på avtal, föreligger emellertid inte något arbetsgivaransvar för åtgärder som självständiga medarbetare vidtagit. I avtals- förhållanden antas däremot arbetsgivarens ansvar vara oinskränkt.

Slutligen bör anmärkas att den som yr- kar skadestånd har att bevisa att han lidit skada. Han har vidare att bevisa skadans omfattning. En bevislättnad stadgas emeller— tid i 35 kap. 5 & rättegångsbalken, vilken lyder: >>Är fråga om uppskattning av inträf- fad skada och kan full bevisning därom icke alls eller allenast med svårighet föras, äge rätten uppskatta skadan till skäligt belopp.»

1 Se Karlgren, Skadeståndsrätt 1968 s. 106 ff; jfr även NJA 1966 s. 210.

• Sida 115
•  Original

Gällande reglers och normers funktion som

korrektiv mot ovederhäftig konsumentupplysning

Det är ett allmänt samhällsintresse att kon- sumentupplysning är vederhäftig. De under- sökningar som konsumentupplysning grun- das på och undersökningsorganens egen pre- sentation av resultaten måste vara tillfreds— ställande.

Sett ur i första hand konsumenternas men också ur näringslivets synvinkel är det emel- lertid än mer väsentligt att vidarespridning- en av konsumentupplysning är korrekt. Un- dersökningsorganens egen presentation av resultaten når direkt endast ett förhållande- vis ringa antal adressater. En bredare krets av konstunenter nås först genom den sprid- ning som sker genom pressen och framför- allt genom radio och TV. Andra media, ge- nom vilka spridning kan ske, är reklamfilm och utställningar. Media kan vidarebefordra upplysningen in extenso men vanligare är att den presenteras i bearbetad form.

Konsumentupplysning kan också spridas effektivt genom att näringsidkare i sin re- klam citerar eller refererar från undersök- ningsorgan eller media hämtat material.

Slutligen är det, sett från allmän syn— punkt, lika angeläget att den konsumentupp— lysning som produceras i egen regi av andra än undersökningsorgan, främst av press- och etermedia, är vederhäftig.

Som framgår av det sagda och som även påpekats i kap. 11 omfattar kommitténs be- handling av de rättsliga aspekterna på kon- sumentupplysning inte bara statlig utan ock- så privat verksamhet på området. Själva ter-

men konsumentupplysning uppfattas här i en mycket vidsträckt betydelse. Kommittén avser i detta sammanhang med konsument- upplysning saklig information om varor, tjänster, priser och marknadsförhållanden, vilken utgår från andra än dem som har di- rekt säljintresse i de objekt informationen avser. I .saklig» lägger kommittén att frå— gan om vederhäftigheten av informationen kan objektivt prövas. Kommittén är givetvis medveten om att denna beskrivning är vag i konturerna och att det blir ett stort gräns— område, där tvekan kommer att råda om vad som skall hänföras till konsumentupp- lysning. Till detta och till spörsmålet om re- lationen till yttrande- och tryckfriheten åter— kommer kommittén vid behandlingen av frå- gan om rättsliga eller utomrättsliga korrek- tiv mot ovederhäftig konsumentupplysning.

Såsom framhållits i kap. 10 är det främst ett konsumentintresse att konsumentupplys- ning är vederhäftig, eftersom konsumenter- na är de direkta adressaterna för upplys- ningen och de som i första hand får bära konsekvenserna av otillfredsställande infor- mation. I andra hand berörs emellertid gi- vetvis också andra i positiv eller negativ riktning av konsumentupplysning. Detta gäller framförallt producenter och distribu- törer av bestämda varor och tjänster samt deras konkurrenter.

Som utgångspunkt för en analys av hur gällande rättsregler och utomrättsliga nor- mer fungerar kan uppställas tesen att det

• Sida 116
•  Original

bör finnas korrektiv mot all konsumentupp- lysning, som är ägnad att vilseleda konsu- menten. Härmed avses att upplysningen är vilseledande på ett relevant sätt, att det med andra ord föreligger en beaktansvärd risk för att konsumenten, om han tar del av iu— forrnationen, skall låta sig påverkas därav i sitt handlande.

Korrektiven analyseras i det följande i an- slutning till olika moment i spridningen av konsumentupplysning. Först undersöks rätts— läget vid undersökningsorgans egen sprid- ning av konsumentupplysning genom munt- lig information, rådgivning och föredrag, genom periodiska och andra publikationer eller genom betald annonsering eller lik- nande åtgärder. Därefter behandlas den praktiskt mest betydelsefulla frågan, näm- ligen ansvaret för media — press, radio-TV, reklamfilm, utställningar — vid deras oftast bearbetade spridning av undersökningsor- gans konsumentupplysning och vid deras >>egenproducerade» upplysning. Slutligen uppmärksammas rättsliga och utomrättsliga normer vid den spridning och konsument- upplysning, som sker genom näringsidkares reklam.

12.1 Undersökningsorganens aktiviteter

Tjänstemännen vid konsumentinstitutet, pris- och kartellnämnden, statens provningsan- stalt och andra statliga konsumentupplys- nings— och undersökningsorgan samt möjli- gen också tjänstemännen vid statsunder- stödda forskningsinstitut och andra under- sökningsorgan är underkastade tjänstean- svar. Alla undersökningar, all muntlig upp- lysning och alla skriftliga informationer görs under sådant ansvar. Tjänsteansvaret bort- faller dock vid spridning genom tryckt skrift eller etermedia. Lämnas en vilseledande upplysning och beror felet på att under- sökningen till följd av försummelse, oför- stånd eller oskicklighet av någon tjänsteman blivit oriktig torde ansvaret drabba den för undersökningen närmast ansvarige. Om un- dersökningen är korrekt men en tjänsteman till följd av försummelse, oförstånd eller

oskicklighet lämnar ett oriktigt meddelan- de torde ansvaret drabba meddelaren. Fel i informationen kan även bero på flera sam- verkande tjänstefel och i så fall kan flera tjänstemän bli ansvariga.

Ansvarsbestämmelserna i BrB om bedrä— geri och andra oredlighetsbrott är tillämp- liga även om gärningen sker genom tryckt skrift eller etermedia, eftersom oredlighets- brotten faller utanför tryckfrihets- och ytt- randefrihetsområdet. Här är det emellertid endast gravt ohederliga förfaranden som kan bli aktuella. Ett exempel: En tjänsteman med ekonomiska intressen i produktion av vissa varor lämnar avsiktligt vilseledande uppgifter i uppsåt att gynna avsättningen av produkterna. Tänkbart är också att en tjänsteman skulle kunna ta betalt av en nä- ringsidkare för att i avsättningsfrämjande syfte lämna vilseledande uppgifter. I den si— tuationen kan ansvar för tagande av muta komma ifråga, eventuellt i förening med ansvar för medverkan till oredlighetsbrott. BrB:s medverkansstadganden är fullt ut till- lämpliga vid oredlighetsbrotten.

Ansvar för förtal kan drabba en tjänste- man, som lämnar inkorrekta informationer under sådana omständigheter att de är ägna- de att utsätta enskild person för andras miss- aktning. Även här är medverkansreglerna tillämpliga, om gärningen sker på annat sätt än genom tryckt skrift eller etermedia. Sker spridningen däremot genom press- eller eter- media inträder visserligen ansvar, eftersom förtal är upptaget i TF:s brottskatalog, men straffet drabbar den enligt TF eller RaL ansvarige och medverkansreglerna är inte tillämpliga. Förtalsbestämmelsen är emeller- tid av flera skäl inte särskilt praktisk så— vitt gäller konsumentupplysning. »Förtal» av vara eller företag är nämligen inte straff- bart enligt svensk rätt, med undantag för det sällsynta fallet att viss enskild person kan anses utpekad genom sådant förtal. Och även om förtal skulle föreligga, kan vederbörande undgå ansvar till följd av att intressekollision förelegat eller situationen eljest varit privilegierad; med hänsyn till omständigheterna var det kanske försvarligt att lämna uppgift i saken och vederbörande

• Sida 117
•  Original

kan visa att han hade skälig grund för upp- giften.

Den som fälls till ansvar för tjänstefel, oredlighetsbrott eller förtal — eller medver- kan till något av de senare brotten, i den mån medverkansansvar kan komma ifråga —— är också skadeståndsskyldig för uppkom— men skada. Det krävs inte att ansvar för brottet utkrävs, utan den skadelidande kan påstå och leda i bevis att brottslig handling förekommit men nöja sig med att fordra skadestånd. Det är knappast troligt att un- dersökningsorganen själva — dvs. staten —— skulle kunna förpliktas utge skadestånd för tjänstemans brottsliga förfarande. Rätts- praxis är emellertid oklar på den punkten.

Skadestånd på grund av icke brottslig gär- ning torde inte kunna komma ifråga till följd av den allmänna principen i svensk rätt att enbart allmän förmögenhetsskada inte ersätts annat än då den är en effekt av brott.

All spridning av konsumentupplysning ge- nom de statliga undersökningsorganens egen försorg genom tryckta publikationer, såsom tidskrifter, böcker eller broschyrer, faller i princip under TF. För det normala fallet, då materialet är i vederbörlig ordning granskat och godkänt, torde dock ansvar och Skadeståndsskyldighet — som alltså skulle grunda sig på påstående om oredlig- hetsbrott eller förtal — i praktiken aldrig bli aktuellt.

De statliga organen kan också sprida kon- sumentupplysning genom exempelvis annon- sering, affischering, reklamfilm eller utställ- ningar. För annonser och löpsedlar gäller TF. Spridning genom affischering, reklam- film eller utställningar lyder under samma regler som spridning på annat sätt än ge- nom tryckt skrift — mot förfaranden som innefattar tjänstefel, oredlighetsbrott eller förtal kan alltså ingripande ske.

För privata konsumentupplysningsorgan gäller detsamma som redovisats för de stat- liga organen med den väsentliga skillnaden att ansvar för tjänstefel inte kan komma ifråga.

Några generellt tillämpliga skrivna direk- tiv eller utomrättsliga normer av betydelse

för konsumentupplysningsorganens verksam- het eller spridning av information finns inte.

Sammanfattningsvis kan alltså konstate— teras att det finns mycket små möjligheter att ingripa med rättsliga medel mot sprid- ning genom undersökningsorganens egen försorg av ovederhäftig konsumentupplys— ning. Det enda av flera teoretiskt tänkbara korrektiv, som synes ha nämnvärd praktisk betydelse, torde vara tjänsteansvaret. Kan det påvisas att tjänstefel begåtts då en un- dersökning gjorts eller spritts på annat sätt än genom tryckt skrift, kan ansvar utkrä- vas och Skadeståndsskyldighet åläggas den ansvarige. Men ansvar och Skadeståndsskyl- dighet för tjänstefel kan inte ådömas, när spridningen sker genom tryckt skrift. Och vidare finns överhuvudtaget inget tjänste— ansvar, då fråga är om privata undersök- ningsorgan.

12.2 Medias aktiviteter

I regel når den information, som sprids av undersökningsorganen direkt, endast ett för— hållandevis ringa antal konsumenter. En vä— sentligt större krets tar del av pressens samt radions och framförallt TV:s konsument- upplysning. Denna kan bestå av material från undersökningsorganen och är då van- ligtvis bearbetad, förkortad, kommenterad eller dramatiserad på det sättet att journa- listiskt tacksamma avsnitt betonas på be- kostnad av mindre lättillgängliga partier. I media förekommer också i stigande utsträck- ning »egenproducerad» konsumentupplys— ning.

Mot ovederhäftig konsumentupplysning i pressen finns endast ett par teoretiskt tänk- bara rättsliga korrektiv, nämligen talan om straff och skadestånd i vanlig processuell ordning för oredlighetsbrott eller i tryckfri- hetsprocessens form för förtal av enskild person. I konsumentupplysningssammanhang torde förutsättningar att föra talan enligt nå- got av dessa alternativ ytterst sällan före- ligga.

Utomrättsligt finns för pressens del Pub- licistklubbens publiceringsregler samt pröv-

• Sida 118
•  Original

ning av anmälningar till Pressens Opinions- nämnd. Publiceringsreglema handlar väsent- ligen om skydd för enskilda personers inte- gritet och för privatlivets helgd. Även opi- nionsnämndens verksamhet tycks hittills så gott som undantagslöst ha varit inriktad på frågor av denna art. Praktiskt sett torde det viktigaste utomrättsliga korrektivet vara publiceringsreglernas uppmaning att ge till- börlig plats åt rättelser och befogade gen- målen.

Då det gäller etermedia är det rättsliga läget numera efter RaL:s ikraftträdande i princip detsamma som för pressmedia. Utomrättsligt däremot är garantierna för vederhäftighet formellt bättre tillgodosedda för etermedias del. Det finns utförliga reg- ler för konsumentupplysande program i ra- dio och TV samt detaljerade normer för beriktigande. Därutöver finns i radionämn- den ett allmänt övervakande organ, som bl.a. har till uppgift att pröva anmärkning- ar mot program och att lösa beriktigande- tvister.

Andra media än press, radio och TV, ge- nom vilka konsumentupplysning kan spri- das, är reklamfilm och utställningar. Här gäller inte TF med dess speciella ansvars- regler. Korrektiven är alltså desamma som vid annan spridning av konsumentupplys- ning än sådan som sker genom press- och etermedia.

12.3 Näringsidkarnas aktiviteter

Konsumentupplysning kan också på olika sätt spridas genom näringsidkarnas försorg. I skriftlig eller muntlig reklam kan hänvisas till gjorda undersökningar — »provad» eller »godkänd av konsumentinstitutet», »aff'ä— ren med de lägsta priserna enligt undersök- ning av pris- och kartellnämnden». I rekla- men kan också mer eller mindre fullstän- digt återges resultat av en undersökning el- ler användas undersökningsmaterial för egen bearbetning.

Enligt gällande rätt faller reklam, som sker i tryckt skrift, utanför tryckfrihetsom- rådet. Detta innebär att inte bara BrB:s

bestämmelser om oredlighetsbrott utan ock— så stadgandet mot förtal är tillämpliga, oav- sett om meddelandena är muntliga eller sprids genom pressen.

För reklam gäller vidare det särskilda stadgandet mot illojal reklam i 1 5 lagen mot illojal konkurrens. Här gäller den prin- cipen att den som i reklam åberopar intyg eller annat material, som hämtats från utomstående, har att svara för materialets vederhäftighet. Denna princip bibehålls i det förslag till stadgande mot vilseledande reklam som är avsett att avlösa 1 5 lagen mot illojal konkurrens. Detta innebär, så- som utvecklats i betänkandet med förslag till lag om otillbörlig konkurrens (SOU 1966: 71, s. 88), att man med stöd av det föreslagna stadgandet skall kunna ingripa mot oriktig eller vilseledande konsument- upplysning, som åberopas i reklam, samt mot korrekt konsumentupplysning, som åberopas på ett oriktigt eller vilseledande sätt.

Vid sidan av de rättsliga korrektiven mot ovederhäftig konsumentupplysning, som åberopas i reklam, finns de väl utvecklade och praktiskt betydelsefulla utomrättsliga normerna. På näringsidkares »konsument- upplysningsreklam» är liksom på all annan reklam Internationella Handelskammarens grundregler för reklam tillämpliga (se Bi- laga 4). Näringslivets Opinionsnämnd har flera gånger prövat om reklam, som hän- visar till eller åberopar konsumentupplys- ning, är förenlig med god affärssed.

För sådana på näringsidkares initiativ företagna opartiska undersökningar av va- ror och tjänster, vilka sprids i muntlig eller skriftlig reklam, gäller samma rättsliga och utomrättsliga regler som för andra fram- ställningar, som sprids genom reklam.

12.4 Sammanfattning av gällande reglers och normers funktion som korrektiv

Analysen av gällande rättsreglers och utom- rättsliga normers funktion som korrektiv mot ovederhäftig konsumentupplysning ger vid handen att möjligheterna till ingripande

• Sida 119
•  Original

rättsligt och utomrättsligt är väsentligt olika i skilda spridningssituationer.

Vad gäller själva undersökningarna kan felaktigheter av mer allvarligt slag beivras som tjänstefel, dock endast om undersök- ningen är företagen av personer som är un- derkastade tjänsteansvar.

Även vid spridning av konsumentupplys- ning på annat sätt än genom press- och etermedia är vägen via påstående om tjänste- fel den enda praktiskt framkomliga, men också då förutsätts alltså att spridningen sker under tjänsteansvar. I sällsynta undan- tagsfall kan brottsbalkens bestämmelser om oredlighetsbrott eller förtal vara tillämpliga.

Möjligheten att göra gällande tjänstean- svar är utesluten, då spridningen sker ge- nom press- och etermedia. Även här är ored- lighets- och förtalsbestämmelserna formellt tillämpliga, men praktiskt sett torde helt kunna bortses från dem.

Utomrättsligt finns för pressmedias del publiceringsreglemas uppmaning att plats skall beredas för befogade genmälen och rättelser samt måhända viss möjlighet att påkalla prövning inför Pressens Opinions- nämnd. För etermedia finns reglerna för konsumentupplysande program i radio och TV, normerna för beriktigande samt den allmänna övervakning av Sveriges Radios verksamhet och den prövningsskyldighet som åvilar radionämnden.

Då vilseledande konsumentupplysning sprids genom näringsidkares reklam, är möj- ligheterna att ingripa på rättslig väg för när- varande tämligen begränsade, men enligt det framlagda förslaget till lag om otillbörlig konkurrens blir de sannolikt väsentligt ef- fektivare. Utomrättsligt finns här Interna— tionella Handelskammarens grundregler för reklam och möjligheterna till prövning av Näringslivets Opinionsnämnd. Grundreg- lerna och nämndens tillämpning av dem får anses vara effektiva utomrättsliga korrektiv mot ovederhäftig konsumentupplysning i reklam.

Allmänt sett vore det utan tvivel ända- målsenligt att ha de kraftigaste värnen mot ovederhäftig konsumentupplysning i de si- tuationer, då ovederhäftigheten är ägnad att

påverka och skada de flesta människorna. Men i dagens läge förhåller det sig — om man bortser från konsumentupplysning ge- nom näringsidkares reklam — ingalunda på det sättet. Den i särklass effektivaste sprid- ningen av konsumentupplysning sker genom press, radio och TV, men just där är kor- rektiven mot ovederhäftighet minst effek- tiva.

• Sida 120
•  Original

Överväganden och förslag i korrektivfrågan

Yttrandefriheten och tryckfriheten är en hörnsten i vårt samhällsskick. Tryckfrihe- ten är grundlagsfäst. Genom tryckfriheten tryggas den fria rätten att uttala åsikter och meddela upplysningar. Häri ingår fri rätt till bedömning och kritik också av varor, tjänster, priser och marknadsförhållanden. Frågan om korrektiv mot vilseledande press- information var knappast aktuell, då tryck— friheten genomfördes. Rätten till fri debatt mellan olika tidningar torde ha ansetts som tillräckligt korrektiv i och för sig.

Kravet på vederhäftighet i information om varor, tjänster, priser och marknads- förhållanden gjorde sig först gällande för reklamens del. Till att börja med såg man frågan främst från konkurrentsynpunkt men sedermera har man alltmer kommit till den uppfattningen att det i första hand är kon- sumenternas intressen som i detta samman- hang skall bevakas.

Jämsides med att konsumenternas intres- sen kommit i förgrunden, då de etiska kra- ven på reklamen diskuterats, har önskemå- let om konsumentupplysning vuxit fram. Också här gör sig vederhäftighetskravet gäl- lande. Genomgången av gällande rätts och utomrättsliga normers räckvidd har emeller- tid visat att detta krav för närvarande inte är nämnvärt beaktat i lagstiftning eller ut- omrättslig normbildning. Resultatet blev fastmer att det — utom på reklamområdet — i princip inte finns några effektiva rättsli- ga eller utomrättsliga korrektiv mot vilse- ledande konsumentupplysning.

En första förutsättning för vederhäftig konsumentupplysning är att de provningar och andra undersökningar, som ligger till grund för konsumentupplysningen, är utför- da på ett godtagbart sätt samt att resulta- ten tolkas och redovisas på ett vederhäftigt sätt, dvs. att primärredovisningen är ve— derhäftig. När frågan om korrektiv mot vil- seledande konsumentupplysning skall över- vägas, bör man därför enligt kommitténs mening inte bara beakta frågan om korrek— tiv mot vilseledande information till konsu- menten - själva konsumentupplysningen — utan också pröva om och i vilken utsträck- ning en normering är tänkbar och lämplig även på undersöknings- och primärredovis- ningsplanet. Detta senare spörsmål tas här upp först.

13.1 Korrektiv på undersöknings- och pri- märredovisningsstadiet

I avdelning II har diskuterats och framlagts förslag till åtgärder, som är ägnade att till- godose kraven på vederhäftighet och aktua- litet i fråga om undersökningarna och des- sas redovisning. I kommitténs uppdrag in- går emellertid också att överväga, om det är påkallat att genom normering av något slag söka få fram garantier för att kommit- téns rekommendationer verkligen slår ige- nom i praktiken.

En sådan normering kan ges formen av antingen påbud —- dvs. föreskrifter om att

• Sida 121
•  Original

undersökningar skall planeras och utföras samt redovisas i enlighet med vissa angivna riktlinjer — eller förbud -— dvs. bestäm- melser med påföljd för den som lägger fram en undersökning, som inte håller måttet från vederhäftighetssynpunkt, eller redovi- sar en undersökning på ett sätt som är ägnat att vilseleda. Normeringen kan tänkas ske genom rättsliga föreskrifter eller genom an- visningar eller rekommendationer i annan form.

En normering på undersökningsstadiet skulle ta sikte på att garantera bl. a.

- att undersökningen föregås marknadsöversikt

- att urvalet av typ, fabrikat, modell och exemplar är försvarligt

— att mätningen avser konsumentrele- vanta egenskaper och utförs på ett veder- häftigt sätt.

En normering beträffande primärredovis- ningen skulle ta sikte på att garantera bl. a.

— att målsättningen för undersökningen anges på ett klart och rättvisande sätt

— att reservationer och begränsningar i fråga om giltigheten av mätresultat klart framgår i grundredovisningen

— att delgivning och erforderliga kon- trollåtgärder föregår redovisningens publi- cering.

När det gäller undersökningar, som ut- förs av statliga organ, skulle det ligga nära till hands att låta en rättslig normering få formen av instruktioner eller allmänna an- visningar till organen i fråga om hur un- dersökningarna skall göras och hur de skall redovisas. Några särskilda sanktioner skul- le inte vara behövliga utan instruktionerna eller anvisningarna skulle liksom andra äm- betsinstruktioner fungera såsom ett slags tillämpningsföreskrifter anknutna till be- stämmelserna om ämbetsbrott i 20 kap. BrB . Av den redovisning som lämnats be- träffande de statliga organens arbetssätt har emellertid framgått att dessa organ arbetar seriöst och har ambitionen att planera och utföra undersökningarna på ett tillfredsstäl- lande sätt liksom också att redovisa resul- taten på ett från sakliga synpunkter nyan- serat och även i övrigt invändningsfritt sätt.

av en

Behovet av särskilda instruktioner eller an- visningar för de statliga organen kan där- för knappast sägas vara särskilt framträdan- de i nuläget. Vid denna bedömning utgår kommittén också ifrån att i avd. 11 fram- förda rekommendationer — vilka f.ö. till stor del redan tillämpas och dessutom i vä- sentliga avseenden utgör preciseringar av vad som följer av allmän förvaltningspraxis - imöjligaste mån beaktas.

När det gäller undersökningar, som ut- förs av organ vars anställda inte är under- kastade ämbetsansvar, förefaller det svårt att genomföra en rättslig normering av ty- pen påbudslagstiftning. Detta gäller i vart fall så länge man inte genomför en offentlig »nominering» eller »auktorisation» av icke- offentliga undersökningsorgan. Däremot skulle man i och för sig kunna tänka sig bestämmelser av förbudskaraktär riktade mot offentliggörande av ovederhäftiga pri- vata undersökningar eller en tendentiös pre- sentation av resultaten från sådana under- sökningar. Bestämmelser av detta slag sy- nes emellertid ofrånkomligen kräva ett in- skränkande tillägg i TF, dvs. en grundlags- ändring. Så länge självständiga undersök- ningar utförda av privata organ inte spelar någon stor roll på konsumentinformationens område och några faktiska missförhållan- den inte dokumenterats kan det dock inte rimligen kOmma ifråga att föreslå en så ingripande åtgärd som en grundlagsändring.

Enligt kommitténs uppfattning är det så- ledes i nuläget inte påkallat att genomföra någon form av särskild rättslig normering för att trygga vederhäftighet och aktualitet på undersöknings- och primärredovisnings- stadiet. Däremot anser sig kommittén böra närmare överväga förutsättningarna för en utomrättslig normering redan på detta sta- dium.

Till förmån för en dylik lösning kan an- föras tlera skäl. En utomrättslig normering kan omedelbart tillämpas över hela fältet, alltså på såväl offentliga som privata organs aktiviteter, och den kan ges formen av po- sitiva rekommendationer. En sådan inrikt- ning av normeringen synes önskvärd inte minst från psykologisk synpunkt. Normer-

• Sida 122
•  Original

na skall betraktas mera som hjälpande an- visningar än som hämmande förbud. En utomrättslig normering kan vidare byggas på allteftersom problemen aktualiseras i praktiken och erfarenheter vinns. Detta synes vara en stor fördel på ett område, där man ännu saknar erfarenheter om var ris- kerna för felaktigheter och misstag är störst. En viktig omständighet som talar endast för en utomrättslig normering är också att, såvitt kommittén kan bedöma, behovet av sanktioner är ringa eller inget. Om över- tramp sker på undersöknings- eller primär- redovisningsstadiet torde det inte bero på att den goda viljan saknas utan fastmer på brister i fråga om resurser, förutseende och erfarenhet.

Kommittén anser alltså en utomrättslig normering här vara lämplig och återkommer till spörsmålet, hur en sådan bör utfor- mas, sedan också problemet om korrektiv på spridningsstadiet behandlats.

13.2 Korrektiv på spridningsstadiet

I samband med övervägandet av korrektiv på spridningsstadiet — den till allmänhe- ten riktade egentliga konsumentupplysning- en — bör i första hand rättspolitiska aspek- ter beaktas och en angelägenhetsbedömning göras.

13.2.1 Rättspolitiska utgångspunkter

Vid analysen i kap. 12 av gällande rättsreg- lers och utomrättsliga normers funktion som korrektiv utgick kommittén från tesen, att det borde finnas korrektiv mot all konsu- mentupplysning, som är ägnad att vilsele- da konsumenten. Denna tes var inte när- mare preciserad, något som i sammanhang- et inte heller erfordrades. Däremot förut- sätter en meningsqu diskussion om skilda normtekniska lösningar av problemet vilse- ledande konsumentupplysning, att man sö- ker göra klart för sig vilka företeelser man vill komma åt och vilka intressen — kon- sument-, näringsidkare- och allmänna sam- hällsintressen — som bör vägas mot var-

andra. En utgångspunkt vid analysen här- av är att kommittén i första hand har att pröva förutsättningarna för en rättslig nor- mering.

Enighet torde råda om vikten av att ytt- rande- och tryckfriheten respekteras. Den fria kritikrätten, även gällande varor och tjänster, måste värnas. Vad som skall stäv- jas är osann och vilseledande information, som strider mot konsumentens och närings- idkarens intresse av vederhäftig upplysning. Tryckfriheten och yttrandefriheten får inte beskäras mer än som är oundgängligen nöd- vändigt för att tillgodose detta intresse.

Mot denna bakgrund kan först den frå- gan ställas, om allt som ryms inom den vida definitionen på konsumentupplysning i kap. 12 — saklig information om varor, tjän- ster, priser och marknadsförhållanden, vil- ken utgår från andra än dem som har di- rekt säljintresse — bör normeras eller om normeringen bör begränsas till vissa varian- ter av konsumentupplysning. Mycket talar för att korrektiven bör omfatta endast så- dan konsumentinformation, vilken inför mottagaren — konsumenten framstår som objektiv i den meningen, att den är ägnad att uppfattas såsom innehållande sakliga uppgifter presenterade på ett objektivt sätt. Man synes alltså böra avstå från att norme- ra sådan upplysning, som präglas av sub- jektivt urval av behandlade produktegen- skaper eller värderingar, »varurecensio- ner», samt annan konsumentinformation av olika slag, »tips och råd».1 Uppenbar— ligen kan det i praktiken visa sig svårt att i det enskilda fallet dra en gräns mellan saklig, objektiv konsumentupplysning och annan konsumentinformation. Kommittén anser likväl att det från yttrandefrihetens synpunkt är angeläget att göra denna av- gränsning. Mera subjektivt färgade inlägg i debatten om varor och tjänster, om kon- sumtionsmönster m. m. bör regleras av all- männa tryckfrihetsrättsliga regler. I detta sammanhang vill dock kommittén starkt un- derstryka vikten av att termen konsument-

1 Jfr s. 30.

• Sida 123
•  Original

upplysning och därmed synonyma uttryck inte begagnas på ett sätt som vilseleder be- träffande informationens reella karaktär. Enligt kommitténs mening är det således olämpligt att beteckna budskap från säljare — även om de är sakliga och objektiva — såsom konsumentupplysning. Denna term bör också undvikas för sådan information från icke-säljare som innehållsmässigt inte har karaktären av objektiv sakinformation. Budskapets utformning bör däremot inte tillmätas betydelse i denna förbindelse; en journalistiskt levande eller reklammässig form bör inte motverkas utan, som kommit- tén tidigare framhållit, främjas.

En ingalunda oviktig fråga är, om en nor- mering bör omfatta alla slag av meddelan- den som utgör konsumentupplysning eller om vissa slag av meddelanden bör undan- tas. Korrektiven kan t.ex. begränsas till att avse massmeddelanden. Så förfor man, när förbudet mot illojal reklam infördes 1931. Man inskränkte sig då till att ingripa mot vissa meddelanden, avsedda »för ett större antal personer». På reklamområdet, där normeringen alltså varit gällande i snart 40 år, anses denna begränsning inte längre ändamålsenlig och i förslaget till lag mot otillbörlig konkurrens har den därför slo- pats.1 En motsvarande utveckling i två steg kan tänkas också då det gäller konsu- mentupplysning. Kommittén anser alltså att det, åtminstone i dagens situation, inte är påkallat att inskrida mot meddelanden, som bara är avsedda för en enda konsument el- ler ett fåtal konsumenter. En normering bör ta sikte på meddelanden avsedda att nå en större krets. Om meddelandet har for- men av ett massmeddelande eller ett mera personligt meddelande synes däremot inte böra tillmätas någon självständig betydelse.

Den frågan kan också ställas, om korrek- tiv bör övervägas endast för de två mest betydelsefulla spridningsvägarna för konsu- mentupplysning, press- och etermedia, eller om de bör inbegripa även andra massmedia såsom film, utställningar och mässor. Kom- mittén kan för sin del inte finna, att det fö-

religger sakliga skäl att här undanta några massmedia.

Korrektivfrågan får en mera begränsad räckvidd, om man Väljer att ingripa endast mot konsumentupplysning som avser namn- givna varor och tjänster. Större omfattning får den, om man inkluderar allmänna över- sikter, systemjämförelser, konsumentfost- ran och dylikt. I det senare fallet kommer mer långsiktiga påverkansaspekter in, vil— ket belyses av diagrammet rörande försälj- ningen av olika tvättmaskinstyper på s. 87. Kommittén har den uppfattningen att det inte finns saklig grund att begränsa en nor- mering till konsumentupplysning om namn- givna varor och tjänster eller att på annat sätt genomföra en begränsning med avseen- de på upplysningsobjektet.

Ett spörsmål, som varit aktuellt också vid normeringen av reklamens etik, gäller relevansbedömningen. Förslaget till lag om otillbörlig konkurrens utgår från att inskri- dande inte behövs mot reklam som är »i sig» oriktig eller missvisande utan att det dessutom skall föreligga en beaktansvärd risk för att någon verkligen låter sig påver- kas av ovederhäftigheten. Emellertid bör beaktas att mellan reklam och konsument- upplysning föreligger den skillnaden att rek- lamen utgör ett partsbudskap, som syftar till att främja avsättningen av varor och tjänster, medan konsumentupplysningen saknar säljintresse i de varor och tjänster den upplyser om, jämför och bedömer. Konsumentupplysning — den som utgår från privata organ och den som sprids genom pressen — kan emellertid bäras upp av ett indirekt säljintresse. Den som ger upplys- ningen Vill samtidigt »sälja sig själv» eller den tidning eller tidskrift där den ges.

Att säljintresse i fråga om informations- objektet finns då det gäller reklam men inte då det gäller konsumentupplysning anses väl allmänt innebära, att risken för ovederhäf- tighet generellt sett är större vid reklam än vid konsumentupplysning. Å andra sidan

1 SOU 1966:71 s. 73—75.

• Sida 124
•  Original

torde mottagaren ofta uppfatta denna skill- nad och anse sig ha större rätt att lita på konsumentupplysningen. En viss tendens till »formnärmande» mellan reklam och konsumentupplysning har emellertid kunnat märkas på senare tid. Reklamen iklär sig ofta en saklig framställningsteknik, som när- mar sig konsumentupplysningens, medan konsumentupplysningen lånar uttrycksfor- mer från reklamen för att nå en bredare krets. Detta kan, åtminstone vid mer oref- lekterad läsning, göra det svårt att alltid skilja mellan reklam och konsumentupplys- ning.

Kommittén anser att det måste ställas högre vederhäftighetskrav på konsument- upplysning än på reklam av det skälet att konsumenter, generellt sett, får antas lita mer på konsumentupplysning än på reklam. Skillnad bör härvid inte göras mellan offent- lig och privat konsumentupplysning.

13.2.2 Angelägenhetsbedömning

Beträffande den konsumentupplysning som bedrivits från statligt håll har kommittén från senare år inte fått fram belägg för vilseledanden med menliga verkningar. Sna- rare visar väl erfarenheten att den statliga verksamheten på området varit i stort sett

tillfredsställande från vederhäftighetssyn- punkt. Om vidarespridningen i bearbetat skick av statlig konsumentupplysning i press- och etermedia är det givetvis svårare att av- ge ett generellt omdöme. Än mer gäller det- ta, naturligt nog, om den konsumentupp- lysning, som ges av media på annat under- lag än undersökningsrapporter från statliga organ.

En statisk bedömning, baserad på för- hållandena just nu, såvitt de är kända för kommittén, kan emellertid inte få vara av- görande vid bedömningen av frågan, om en normering på området är påkallad. Konsumentupplysningen kommer med sä- kerhet att utvecklas väsentligt och det är angeläget att på allt sätt främja en sådan utveckling. En förutsättning för att konsu— mentupplysningen skall utvecklas på önsk-

värt sätt är att den omfattas med förtroen- de också av näringsidkarna. En viktig fak- tor, när det gäller att inom näringslivet vidmakthålla förtroendet för konsument- upplysning, är att det vidtas sådana åt- gärder, att näringsidkare inte oförskyllt drabbas av skadeverkningar av vilseledan- de konsumentupplysning. Konsumentupp— lysning måste självfallet också fylla sådana anspråk på vederhäftighet att den allmänt sett åtnjuter allmänhetens förtroende. Från konsumentsynpunkt är det sålunda påkallat med åtgärder, som i möjligaste mån hindrar vilseledande konsumentupplysning.

Det är inte bara den statliga konsument- upplysningen, som kan förväntas öka. Pri- vata fristående organ med verksamhet in- riktad på att informera om varor och tjäns— ter kan väl tänkas komma till också i vårt land. Sådana organ kan ha egna forsknings- resurser eller beställa utredningar hos be- fintliga forskningsorgan. Fortsatt vidgat internationellt samarbete i konsumentupp- lysningsfrågor kan väntas tillföra den sven- ska marknaden omfattande material för kon— sumentupplysning. Medias egna aktiviteter på området tenderar att öka. Att konsu- mentupplysning sålunda kommer att till— ta i omfattning och att verksamheten i stör- re utsträckning än hittills troligen kommer att bedrivas av personer, som inte arbetar under tjänsteansvar, ökar riskerna för att en del av upplysningen kommer att brista i vederhäftighet.

Kommittén anser således att det bör fin- nas korrektiv mot oriktig eller viLseledande konsumentupplysning, som utgår från and- ra än dem som har direkt säljintresse och som framstår såsom för ett större antal per- soner avsedd saklig och objektiv informa- tion om varor, tjänster, priser och mark- nadsförhållanden. Åtgärder för att nu in— föra sådana korrektiv är motiverade.

13.3 Alternativa korrektivlösningar

En viktig utgångspunkt inför övervägandet av lämpliga korrektivlösningar är att pröv- ningen av frågan, om konsumentupplysning

• Sida 125
•  Original

är på ett relevant sätt vilseledande eller ej, bör ske på rent objektiva grunder. De ogynnsamma verkningarna för konsumen- terna och näringslivet av vilseledande kon- sumentupplysning synes vara helt oberoende av om ovederhäftigheten tillkommit med— vetet och eventuellt av vinningssyfte, om den orsakats av slarv eller om den föran- letts av olyckliga omständigheter, för vil- ka ingen kan göras ansvarig. En annan sak är att vilseledande konsumentupplysning, som tillkommit genom försumlighet eller rent av uppsåtligen, ter sig särskilt stötan- de.

Då rättsliga korrektiv i form av straff och Skadeståndsskyldighet första gången i vårt land infördes mot oriktig och vilsele- dande reklam diskuterades ingående förhål— landet till tryckfriheten. Man kom till den slutsatsen att reklamen såsom ett medel i den enskilda näringsverksamhetens tjänst inte tillhörde tryckfrihetsområdet. Denna slutsats har godtagits vid införandet av nya TF 1949 och ligger också till grund för förslaget till lag om otillbörlig konkurrens, som väsentligt utvidgar möjligheterna att in- gripa mot vilseledande reklam, dock inte främst med straff utan med förbud.

Konsumentupplysning däremot är inte ett konkurrensmedel utan information och åsiktsyttring och hör därför klart till ytt- rande- och tryckfrihetsområdet. Vid alla överväganden i korrektivfrågan måste detta noga beaktas. Och för svenskt vidkomman- de synes det helt uteslutet att — såsom skett i det danska förslaget till lag mot otillbörlig konkurrens — koppla samman reklam och konsumentupplysning i ett ge- mensamt normsystem inom den allmänna civil- och krirninallagstiftningens ram.

På den kommersiella reklamens område finns två normsystem, ett rättsligt och ett utomrättsligt. Av dessa har i praktiken det utomrättsliga kommit att spela en vida stör- re roll än det rättsliga. Också på konsu- mentupplysningsområdet finns, som närma- re utvecklats i kap. 11, vissa utomrättsliga normer, nämligen för etermedia. Mot den- na bakgrund ter det sig naturligt för kom— mittén att överväga inte bara möjligheterna

att genom lagstiftning skapa de önskvärda korrektiven mot oriktig eller vilseledande konsumentupplysning, i här angiven me- ning, utan också att pröva förutsättningar- na att på utomrättslig väg söka nå detta syf- te. Man kan också tänka sig ett norm- system som består av en kombination av rättsregler och utomrättsliga normer, var- vid de förra skall ta sikte på allvarligare övertramp medan de senare skall inriktas på mindre grava fall, dvs. ett system mot- svarande det på reklamområdet.

I det följande behandlas olika möjligheter att på rättslig eller utomrättslig väg skapa korrektiv mot ovederhäftig konsumentupp- lysning.

13.3.1 Rättsliga korrektiv

En lösning som diskuterats skulle vara att komplettera brottsbalken med ett straffstad— gande mot ekonomiskt förtal. Förslag om ett sådant stadgande framfördes — såsom nämnts i kap. 11 — i ett helt annat och vidare sammanhang av straffrättskommit- tén och lagrådet under förarbetena till BrB. Straffrättskommittén och sannolikt också lagrådet förutsatte därvid att TF skulle änd- ras så att även ekonomiskt förtal i tryckt skrift skulle vara åtkomligt. Förslagen led- de emellertid inte till lagstiftning.

Det föreliggande problemet kan emeller- tid inte lösas enbart genom ett stadgande mot ekonomiskt förtal — inte ens med den av lagrådet förordade formuleringen. Ett sådant stadgande går inte ut på att skydda den som det här primärt gäller, dvs. kon- sumenten. Med ett stadgande mot ekono- miskt förtal — med straff som primär på- följd vid överträdelse — kan man nämligen knappast komma åt annat än de allra gröv- sta formerna av vilseledande konsument- upplysning, uppsåtliga förfaranden, och detta är helt otillräckligt från konsument- synpunkt.

Å andra sidan kan påverkan genom vil- seledande information till många konsumen- ter medföra mycket betydande skador för enskilda företag. För en näringsidkare vo- re därför redan en möjlighet att kunna be-

• Sida 126
•  Original

ivra åtminstone uppsåtliga fall av värde. Men någon adekvat lösning på problemet vilseledande konsumentupplysning utgör ett stadgande mot ekonomiskt förtal inte hel- ler från näringsidkarsynpunkt. Ekonomiskt förtal genom konsumentupplysning utgör vi- dare endast en mindre del av det större problemet om skador till följd av ekono- miskt förtal. En separat lösning av detta delproblem synes inte böra komma ifråga. Kommittén vill emellertid betona vikten av att konsumentupplysningsaspekten beaktas vid en totallösning av problemet ekonomiskt förtal, vilket utgör en lagstiftningsfråga som det är angeläget att snarast bringa till en positiv lösning.

Mer inriktat på konsumentintresset skul- le vara ett straffstadgande mot »oredlighet mot allmänheten», avseende spridning bland allmänheten av vilseledande uppgif- ter, ägnade att påverka omsättningen av varor och tjänster (jfr stadgandet om svind- leri i 9 kap. 95 första stycket BrB). En variant med samma allmänna inriktning skulle vara ett slags parallell bestämmelse till 1 5 lagen mot illojal konkurrens eller till 25 i förslaget till lag om otillbörlig konkurrens, alltså ett straffstadgande mot oriktig eller vilseledande konsumentupp- lysning. En väsentlig skillnad mellan dessa båda alternativ är att det förra sanno- likt skulle vara tillämpligt på gärningar ge- nom tryckt skrift även utan ändring av TF medan det senare skulle tvinga fram änd- ringar i TF. Även om det med den begräns- ning av stadgandets räckvidd, som följer av det tidigare rättspolitiska resonemanget, kan sägas att stadgandet som sådant inte över hövan inkräktar på yttrandefriheten ställer sig kommittén tveksam till denna lös- ning. Skälet härtill är framförallt att den kan befaras strida mot TF:s grundprinciper. Det synes därför riktigare att frågan om ett sådant stadgande prövas i samband med en översyn av TF, som måhända av andra skäl — i första hand strukturomvandlingen inom pressen — snart nog kan komma att framstå som angelägen. En ytterligare in- vändning mot ett stadgande mot oriktig och

vilseledande konsumentupplysning av här skisserat slag är att detta enligt gängse straffrättsliga principer enbart skulle kunna träffa gravt ohederliga handlingar, dvs. uppsåtliga vilseledanden.

Enligt kommitténs uppfattning är f. ö. straff ett rättspolitiskt och allmänt sett olämpligt korrektiv mot vilseledande kon- sumentupplysning. Som redan antytts på tal om korrektiv på undersökningsstadiet kan man utgå från att den som arbetar med konsumentupplysning i regel handlar med gott uppsåt och inte i syfte att skada. Mot denna bakgrund menar kommittén att ett rättsligt sanktionssystem mot vilseledande konsumentupplysning i främsta rummet bör inriktas inte på repressiva åtgärder utan på gottgörelse till den som oförskyllt drabbats av skada.

En lösning i överensstämmelse med sist angivna tankegångar skulle vara en bestäm- melse som stadgade rättslig förpliktelse att ersätta skador, föranledda av oriktig eller vilseledande konsumentupplysning. Att med åberopande endast av att vållande ligger någon till last yrka ersättning för skada or- sakad av oriktig eller vilseledande konsu- mentupplysning torde för närvarande vara utsiktslöst, eftersom enligt svensk rätt — såsom utvecklats i kap. 11 — vållande till allmän förmögenhetsskada utanför kon- traktsförhållanden i princip inte är skade- ståndsgrundande, såvida inte skadan har samband med sak— eller personskada eller vållats genom brottslig handling. Den sven- ska skadeståndsrätten utvecklas emellertid i rättspraxis och gränserna för ersättnings- skyldighet kan — särskilt som här berörda regel sedd ur internationellt perspektiv är märkligt snäv — komma att flyttas. Detta är emellertid sannolikt en utveckling på sikt och löser inte dagens problem.

I och för sig skulle det väl vara tänk- bart att i en särskild lag ge föreskrifter om skyldighet att utge skadestånd med anled- ning aV vilseledande konsumentupplysning. I svensk rätt förekommer lagar om skade- ståndsskyldighet oberoende av vållande vä— sentligen när fråga är om s. k. farlig verk-

• Sida 127
•  Original

samhet, järnvägsdrift, automobiltrafik, luftfart m.m. En fördel med sådana lagar är att de kan tämligen noggrant ange förut- sättningarna för Skadeståndsskyldighet och därmed i viss mån undanröja rättsosäker- het.

En vägande invändning mot en sådan lös- ning synes dock vara att, eftersom konsu- mentupplysning främst sprids genom tryckt skrift och etermedia, en reglering av skis- serad art i praktiken innebär ett ingrepp i tryckfriheten och den därtill knutna yttran- defriheten i radio och TV. Det kan också starkt ifrågasättas om det är lämpligt att bryta ut sektorn konsumentupplysning för särskild skadeståndslagstiftning, när lika kännbara skador av vilseledande upplys- ning och information helt visst kan uppkom- ma på andra områden inom samhällslivet. Vad man primärt vill förhindra är f.ö. att konsumenterna i sitt handlande påver- kas av vilseledande information. Den skada som vållas härigenom sprids ut på många händer och blir ofta liten i det individuella fallet. En skadeståndstalan inför domstol är således en tämligen inadekvat sanktions- form från konsumentsynpunkt. Skadestån- dets preventiva funktion i detta fall är san- nolikt också ganska ringa.

För skadeståndssanktion talar främst — liksom för ett stadgande mot ekonomiskt förtal — att påverkan på många konsumen- ter kan leda till skador för företagare. I sådana fall framstår skadestånd som en helt adekvat sanktion. Å andra sidan bör värdet av en skadeståndssanktion sett från före- tagarsynpunkt inte överdrivas. Det torde nämligen ej sällan vara svårt att fastställa, om och i vad mån vilseledande konsument- upplysning via påverkan på konsumenter föranlett att ett visst företags omsättning minskat eller inte ökat enligt förväntan. De skadeståndsbelopp som utdöms, när dom— stol i brist på utredning tillämpar sin allmän- na befogenhet enligt 35: 5 rättegångsbalken att uppskatta skadan till skäligt belopp, är erfarenhetsmäSsigt otillräckliga för att i hög- re grad kunna fylla en reparativ funktion.

En skadeståndslag på konsumentupplys- ningsområdet skulle sannolikt medföra

komplikationer av olika slag i förhållan- de till TF.

Vid övervägande av dessa skäl har kom- mittén kommit fram till att en för den svenska rätten så radikal nyskapelse som en särskild skadeståndslag för närvarande in- te är påkallad. Om en allmän översyn av frågan om rätt till skadestånd vid vilsele- dande information och liknande kommer till stånd, bör emellertid skada genom kon- sumentupplysning också uppmärksammas.

Ytterligare skulle det kunna tänkas att införa någon form av förbudstalan inför domstol mot vilseledande konsumentupplys- ning. Den närmaste motsvarigheten i svensk rätt är sådan talan om förbud vid vite att använda vilseledande kännetecken, som stadgas i varumärkes- och firmalagarna. I betänkandet med förslag till lag om otillbör- lig konkurrens föreslås att domstol på där- om förd talan skall kunna vid vite förbjuda konkurrensåtgärd, genom vilken hederlighet och god affärsmoral åsidosätts gentemot konsumenter eller näringsidkare, samt orik- tiga eller vilseledande framställningar, som är ägnade att påverka efterfrågan på eller utbudet av vara, tjänst eller annan nyttig- het. Även i fråga om konsumentupplys- ning skulle en möjlighet till förbudstalan mot vilseledande information kunna vara av värde. På detta område inträder emel- lertid den särskilda komplikationen att sank- tioner mot vilseledande konsumentupplys- ning kommer i konflikt med principerna för gällande tryckfrihetslagstiftning. Vad som tidigare anförts härom, då straffsanktione- rade stadganden diskuterades, är alltså till- lämpligt även i detta fall. Det kan t.o.m. göras gällande att en förbudSSanktion skul- le te sig ännu mera tveksam från tryckfri- hetsideologiska utgångspunkter, eftersom den onekligen till sina verkningar har viss släktskap med förhandsgranskning. Kom- mittén anser alltså att de invändningar mot en förbudstalan som kan göras från tryck- frihetssynpunkt och av andra skäl är tungt vägande.

Mindre ingripande i tryckfriheten vore en rätt att hos domstol begära någon form

• Sida 128
•  Original

av fastställelse av att viss konsumentupp- lysning är vilseledande eller en lagfäst rätt till genmäle mot eller beriktigande av ove- derhäftig konsumentupplysning.

En fastställelsetalan inför domstol är in- te möjlig enligt gällande rättegångsordning. eftersom civil talan endast kan gå ut på åläggande för motparten att fullgöra en pre- station eller på fastställande av existensen eller icke-existensen av ett visst rättsförhål— lande eller på att i rättegångsväg åstadkom- ma en ändring i parternas rättsliga läge. En- ligt kommitténs mening är emellertid en fastställelsetalan mindre ändamålsenlig som korrektiv på konsumentupplysningsområ- det.

Frågan om lagreglering av genmäle och beriktigande har diskuterats för pressens del i samband med nya TF 1949 och för eter- medias del i samband med RaL 1966. I båda fallen avvisades tanken på lagstiftning. Utredning om införande av genmälesrätt i TF begärdes i motioner till 1962 och 1963 års riksdagar. Motionerna avstyrktes av konstitutionsutskottet (KU 1962: 7 och 1963: 5) och avslogs av riksdagen. I motio- ner till 1965, 1967 och 1968 års riksdagar hemställdes om utredning av möjligheterna att införa bestämmelser om rätt till berik- tigande av oriktiga uppgifter i massmedia. Även dessa motioner avstyrktes av konsti- tutionsutskottet (KU 1965: 4, 1967: 28 och 1968: 13) och avslogs av riksdagen. I janua- ri 1965 väcktes ett medlemsförslag i Nor- diska Rådet avseeende att rådet »måtte re- kommendera regeringarna att förbereda och utarbeta enhetlig nordisk lagstiftning om rätt till beriktigande av oriktiga uppgifter i radio- och TV-sändning». Förslaget be- handlades av juridiska utskottet den 9 febru- ari 1967, varvid en majoritet om sju leda- möter avstyrkte ett initiativ i frågan me- dan fem ledamöter förordade en rekommen- dation i föreslaget syfte och en ledamot av- stod från att rösta.

Sett från konsumentupplysningssynpunkt skulle väl en lagfäst rätt till genmäle och beriktigande vara värdefull. Frågan bör dock inte lösas separat för denna förhållan- devis lilla sektor. Att nu framlägga ett

mera vittgående förslag i ämnet anser kom- mittén dessutom inte realistiskt.

Kommittén är visserligen inte främmande för tanken att införandet av något eller nå- gra av ovan berörda rättsliga korrektiv ef- ter hand kan visa sig nödvändigt men anser på grund av vad ovan upptagits att skälen mot att nu och i förevarande sammanhang införa speciella rättsliga korrektiv mot ove— derhäftig konsumentupplysning väger tyngre än skälen för sådana åtgärder.

13.3.2 Utomrättsliga korrektiv

Vad gäller möjligheterna att på det utom- rättsliga planet skapa korrektiv mot oveder- häftig konsumentupplysning är det i första hand anledning att återkomma till frågan om regler angående genmäle och berikti- gande. Med rätt till genmäle avser kommit— tén i detta sammanhang en rätt för närings- idkare, som utsatts för missvisande och där- med skadlig konsumentupplysning, att få en av honom formulerad rättelse publicerad i samma form som konsumentupplysningen. Beriktigande innebär att den som offentlig- gjort eller eljest spritt vilseledande upplys- ning själv formulerar och sprider en rättelse. Genmäle och/eller beriktigande kan aktua- liseras vid alla olika former av spridning av konsumentupplysning. Begäran om genmäle eller beriktigande torde, utom då det gäller reklam, normalt göras hos det upplysnings— organ eller det medium, där den vilsele- dande upplysningen lämnats. .

Nu gällande utomrättsliga normer för genmäle och beriktigande har redovisats i kap. 11. För pressens del finns anvisningar i Publicistklubbens publiceringsregler om att tillbörlig plats alltid skall ges åt rättelser och befogade genmälen. För etermedias vidkom- mande gäller särskilda normer för berikti- gande i nordisk rundradio. Vägras rättelse eller genmäle i pressen, torde i princip kla- gomål över tidningens förfarande kunna an- föras hos Pressens Opinionsnämnd. Den som är missnöjd med Sveriges Radios beslut om att beriktigande inte skall ske eller om beriktigandets innehåll, form eller plats har rätt att få beslutet prövat av radionämnden.

• Sida 129
•  Original

Bristen på erfarenhet av ovederhäftighet i statlig konsumentupplysning och bristen på överblick över Vidarespridningen av denna och över annan konsumentupplysning gör det svårt att svara på frågan, om genmäles- och beriktigandereglerna fungerar tillfreds- ställande som korrektiv mot vilseledande konsumentupplysning.

När det gäller spridning direkt från kon- sumentupplysningsorgan, som inte sker ge- nom pressen eller etermedia, kan emeller- tid konstateras att någon instans för pröv- ning av en tvist mellan en klagande konsu— ment eller näringsidkare och organet inte finns. Den möjlighet som står en missnöjd till buds — och som också har utnyttjats vid åtminstone några tillfällen — är att klaga hos JO. Men vad JO i första hand prövar är frågan, om någon befattningshavare gjort sig skyldig till fel eller försummelse i tjän— sten. Om en lämnad upplysning objektivt sett är vilseledande eller ej prövas i regel en- dast då detta är nödvändigt för bedömning av tjänstefelsfrågan.

Frågan om hur genmälesrätten i pressen fungerar har debatterats flitigt, dock knap- past främst från konsumentupplysningssyn— punkt. Ett generellt omdöme är svårt att ge. Det må dock noteras att den uppfattningen finns — vilket bland annat de upprepade riksdagsmotionerna visar — att plats för gen- mälen inte bereds i önskvärd omfattning och att benägenheten att »Slå ihjäl» intagna genmälen med syrliga ledarkommentarer är alltför stor. Överprövning av Pressens Opi- nionsnämnds avgöranden förekommer inte, eftersom den som begär nämndens prövning måste förbinda sig att inte gå till domstol.1

Tillämpningen av äldre regler om berik- tigande i radio och TV bedömdes av den ut- redningsman som hade att utreda frågan om radions juridiska ansvar och som föreslog den nuvarande RaL. Utredningsmannen ut- talade —— med reservation för att underlaget för bedömningen inte var fullständigt — att det inte fanns belägg för några påtagliga missförhållanden (SOU 1965 : 58, s. 78). Se- dan dess har de nordiska normerna för be- riktigande antagits och den nya radionämn- den inrättats. Det förefaller som om den

nya ordningen hittills fungerat tillfredsstäl- lande.

Prövning av reklamspridd konsumentupp- lysning har i flera fall underställts Närings- livets Opinionsnämnds bedömning. Ett så- dant ärende —— avgjort 1958 — gällde ut- sändning av ett meddelande från statens maskinprovningar om en konkurrentpro- dukt tillsammans med en cirkulärskrivelse, innehållande vissa på uppgifter i meddelan- det baserade mindre gynnsamma uttalanden om konkurrentprodukten (NOp 1958: 2). Ett annat fall — det s.k. Osby-ärendet, av- gjort 1967 — gällde ett vikblad som Osby- pannan AB sänt ut till allmänheten. I vik- bladet återgavs i faksimil några artiklar ur tidningen Expressen om tvättmaskiner, vil- ka artiklar direkt byggde på utredningar från konsumentinstitutet. Ett antal ärenden har gällt referenser i olika former till kon— sumentinstitutet i reklamsammanhang (t. ex. NOp 1959: 17 och 1960: 46 och 57). Att en sak avgjorts inför Näringslivets Opinions- nämnd hindrar inte att den därefter prövas av domstol.

Frågor rörande genmäle och beriktigande prövas alltså — utom vid spridning genom reklam — av samma organ eller medium, som påstås ha lämnat en vilseledande upp- lysning. Vid delade meningar mellan den klagande, å ena, samt upplysningsorganet

1 En av Tidningsutgivarföreningens styrelse tillsatt kommitté, »Sanktionskommittén», har den 3 juli 1968 framlagt ett betänkande, vari bl. a. förordas fastare regler och en mer tillfreds- ställande praxis än f.n. i fråga om tidningars moraliska skyldighet att snabbt rätta felaktig— heter i det redaktionella innehållet samt att oför- dröjligen införa genmälen från personer, som anser sig kränkta eller skadelidande genom fel- aktiga eller ensidiga nyhetsmeddelanden. Enligt betänkandet år klagomål mycket vanliga över tidningarnas påstådda motvilja mot att medge ett misstag, införa genmäle eller själv rätta på- visade fel. Under åren 1957—1966 inkom 285 anmälningar mot 316 tidningar till Pressens Opinionsnämnd. En fördelning av dessa anmäl- ningar efter olika »motiv» ger till resultat, att genmälesvägran, otillfredsställande rättelse etc. svarar för 40 (ca 10 %) av 403 »motiv». —— Kom- mittén föreslår också att förbindelse för anmä- lare att inte väcka åtal i en sak som anmälts till opinionsnämnden inte längre skall utgöra vill- kor för nämndens befattning med ett ärende. Jfr även not å s. 131.

• Sida 130
•  Original

eller mediet, å andra sidan, kan endast i vissa fall, låt vara kanske de praktiskt mest betydelsefulla, prövning ske inför opartisk instans. Några garantier för ett någorlunda enhetligt bedömande av de två mediain- stanserna finns emellertid inte. Och Närings- livets Opinionsnämnd torde inte kunna re- kommendera beriktigande enligt nu gällan- de stadgar. Bland annat dessa förhållanden. har lett kommittén in på tanken att över- väga inrättandet av ett särskilt utomrättsligt organ med uppgift att pröva genmäles- och beriktigandefrågor såväl som andra frågor sammanhängande med konsumentupplys- nings vederhäftighet.

13.4 Organ för konsumentupplysnings- frågor

När man går att överväga frågan om ett utomrättsligt organ, som skall ha till uppgift att bedöma konsumentupplysnings vederhäf- tighet i olika avseenden, är det till en början ofrånkomligt att erinra om nuvarande Opi- nionsnämnder och deras exklusiva verksam- hetsområden. Radionämnden har för sin del bl.a. att granska radio— och TV-program och pröva anmärkningar mot visst program. Pressens Opinionsnämnd prövar anmärk- ningar mot framställningar -— utom vad gäl- ler reklam — företrädesvis i dags- och vecko- press; nämnden har dock, såvitt känt, hit- tills inte behandlat fall av vilseledande kon- sumentupplysning. Näringslivets Opinions- nämnd har till uppgift att efter anmälan avge yttrande, huruvida i näringsverksam- het vidtagen reklam- eller annan konkur- rensåtgärd, oavsett spridningssätt, kan anses strida mot god affärssed.

Kommittén har skisserat tre alternativ- lösningar för ett organ för konsumentupp- lysningsfrågor och därvid i stort resonerat efter följande huvudlinjer.

Alternativ 1. En särskild opinionsnämnd för konsumentupplysningsfrågor inrättas. Kompetensområdet för denna nämnd be- stäms efter i huvudsak samma principer

som kompetensområdet för Näringslivets Opinionsnämnd, vilket här innebär att nämnden skall bedöma all konsumentupp- lysning, mot vilken anmärkning riktas, oav- sett spridningssätt. Därmed uppnås en en- hetlig utomrättslig vederhäftighetsbedöm- ning av all konsumentupplysning. En sär— skild nämnd kan redan från början ges en sammansättning som är lämplig för dess uppgifter. Genom specialiseringen på kon- sumentupplysningsfrågor kommer nämnden efter hand att samla betydande sakkunskap och erfarenhet.

En svårighet med en särskild nämnd blir otvivelaktigt fördelningen av ärendena mel- lan denna nämnd, å ena, samt framförallt radionämnden och Pressens Opinionsnämnd, å andra sidan. Gränsen för vad som skall förstås med konsumentupplysning torde även med den precisering som kommittén tänkt sig inte alltid bli lätt att dra. Det kan således förutses bli en del gränsfall mellan konsumentupplysning samt annan upplys- ning och information. Denna svårighet torde dock kunna bemästras, om företrädare för de befintliga nämnderna ingår i den nya nämnden och verksamheten administrativt samordnas.

Vad som mest talar emot inrättandet av en särskild konsumentupplysningsnämnd är att det enligt kommitténs mening knappast är rationellt att utöka antalet nämnder, allra minst i ett läge då informationstekniken olika media emellan tenderar att bli allt- mer likartad och det även i sak blir allt svårare att särskilja spridningsvägarna för olika slag av information. Snarare borde den lösningen eftersträvas, att man fick en gemensam nämnd för press- och etermedia och på sikt även för reklam. I dagens läge synes det dock knappast möjligt att reali- sera denna tanke på ett centralt bedöm- ningsorgan för all slags kommunikation av information. I sammanhanget måste sär- skilt beaktas, att radionämnden enligt ra- diolagen är exklusivt organ för granskning av program i radio och TV.

Alternativ 2. Bedömningen av konsu- mentupplysningsfrågor görs av redan be-

• Sida 131
•  Original

fintliga nämnder, dvs av radionämnden vid spridning genom etermedia, av Pressens Opi- nionsnämnd vid spridning genom pressme- dia och av Näringslivets Opinionsnämnd vid spridning genom reklam. I radionämn- den och Näringslivets Opinionsnämnd finns skilda intresseriktningar företrädda, vilket kan anses göra dessa nämnder ägnade att pröva också konsumentupplysningsfrågor. Pressens Opinionsnämnd däremot saknar f. n. egentliga representanter för konsumen- ter och näringsliv, något som är en brist i detta sammanhang.

Om prövningen av konsumentupplysnings vederhäftighet görs av nuvarande nämnder, envar på sitt område, kan det — eftersom en och samma konsumentupplysning ofta sprids genom olika media — riskeras att sam- ma fråga blir bedömd på olika sätt. Särskil- da åtgärder för att trygga en enhetlig be- dömning måste därför vidtas. Det torde dock inte behöva väcka betänkligheter, om man därvid inför något slags remissförfa- rande i konsumentupplysningsärenden till ett för de tre nämnderna gemensamt organ, även om detta inte får myndighets ställning.

Emellertid måste uppmärksammas att de tre nämndernas prövning av konsumentupp- lysningsfrågor inte täcker hela fältet av kon- sumentupplysning. Vad som faller utanför prövningsinstansernas kompetens är konsu- mentupplysningsorganens föredrags- och konferensverksamhet, spridningen genom speciella periodiska publikationer för kon- sumentupplysning samt andra tryckta skrif- ter eller mångfaldigade meddelanden liksom spridning genom reklamfilm och utställning- ar m.m. Viktigast torde här vara informa- tion genom tidskrifter av typen »Råd och Rön» samt »Pris- och kartellfrågor». Även om sådana publikationer numera åtminsto- ne formellt synes falla inom. Pressens Opi- nionsnämnds kompetensområde, torde det vara oklart, om nämnden enligt gällande ordning anser sig böra pröva vilseledande konsumentupplysning.

För att överbrygga denna lucka måste något speciellt arrangemang till. En tänkbar lösning skulle vara, att Pressens Opinions- nämnd eller Näringslivets Opinionsnämnd

med därför lämpad sammansättning påtog sig uppgiften att bedöma också sådana kon- sumentupplysningsfrågor, som faller utan- för de tre nämndernas kompetens. Detta förutsätter emellertid för Pressens Opini- onsnämnds vidkommande att nämnden i så- dana sammanhang kompletteras med repre- sentanter för konsumenter och näringsliv.1

Alternativ 3. I syfte att undersöka möjlig- heten att undvika de olägenheter, som up- penbarligen är förknippade med alternativen 1 och 2 har kommittén övervägt också ett alternativ 3. Inte minst avgörande har härvid varit att, såsom tidigare nämnts, en utomrättslig normering även på under- söknings- och primärredovisningsstadiet be— funnits lämplig. Detta alternativ bygger på tanken att man med respekterande av nu- varande nämnders verksamhetsområden och utan inrättande av ett helt nytt organ än— dock skulle kunna få till stånd en instans, som i nuläget motsvarar lämpliga krav och önskemål.

Som ovan påpekats måste i samman- hanget hänsyn tas till redan befintliga nämn- der och deras exklusiva verksamhetsfält. Det i alternativ 2 omnämnda remissorganet — eller beredningsorganet — som skulle vara erforderligt för att trygga en enhetlig be- dömning av likartade konsumentupplys- ningsfrågor, torde emellertid på lämpligt sätt kunna kompletteras så att det kan hand- ha även andra uppgifter än remissärenden.

1 I det i noten på sid. 129 omnämnda. be- tänkandet av TUzs »Sanktionskommitté» fö- reslås även tillsättandet av en »pressens om- budsman», hos vilken envar får rätt att anföra klagomål mot tidningar. Klagomål, som av om- budsmannen lämnats utan åtgärd, får emeller- tid endast dras inför nämnden av personer, som själva berörs av det påtalade tidningsmed- delandet. Ombudsmannen får och bör även på eget initiativ hos nämnden beivra publicistik, som han själv finner oförenlig med god pub- licistisk sed. Han skall också kunna verka för att få rättelse till stånd vid direkt kontakt med tidning. Vidare föreslås att Pressens Opinions- nämnd utökas med två lekmannarepreeentan— ter, som jämte två suppleanter för vardera ut- ses av statens konsumentråd. Nämndens pre- sidium anses också böra utökas med ytterli- gare en vice ordförande, som bör vara jurist i domarställning

• Sida 132
•  Original

Eftersom det är konsumentintresset som står i förgrunden i konsumentupplysnings- sammanhang bör initiativet till att inrätta ett sådant utvidgat »beredningsorgan» — förslagsvis kallat konsumentupplysnings- nämnden - tas av statens konsumentråd såsom den centrala statliga instansen på om- rådet och samverkan ske med radionämn- den, Pressens Opinionsnämnd och Närings- livets Opinionsnämnd.

13.5 Kommitténs förslag

Tidigare redovisade överväganden har re- sulterat i att kommittén funnit det vara mest ändamålsenligt att i nuläget tillgodose behovet av korrektiv mot vilseledande kon- sumentupplysning — såväl på undersök- nings- och primärredovisningsstadiet som i spridningsskedet — genom utomrättsliga åt- gärder. Det lämpligaste synes därvid vara att anförtro bedömningen av konsument- upplysnings vederhäftighet åt ett specith utomrättsligt organ.

Så länge prövningen ligger på ett rent objektivt plan och inte ingår på bedöm- ningar, om någon gjort sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten, finns det en— ligt kommitténs mening inga principiella hinder mot att vederhäftigheten av konsu- mentupplysning prövas av ett sådant organ också när upplysningen härrör från stat- liga myndigheters verksamhet.

Vad gäller utformningen av ett utom- rättsligt organ vill kommittén, efter över- vägande av ovan skisserade alternativlös- ningar, för sin del förorda alternativ 3. Kommittén föreslår alltså, att statens kon- sumentråd, som snarast bör ta initiativet därtill, i samverkan med radionämnden, Pressens Opinionsnämnd och Näringslivets Opinionsnämnd, inrättar ett gemensamt or- gan, konsumentupplysningsnämnden.

Nämndens huvuduppgifter bör vara att dels självständigt pröva anmärkningar mot undersökningar, som ligger till grund för konsumentupplysning, och mot primärredo- visning av resultat från sådana undersök- ningar samt frågor rörande konsumentupp-

lysning, som f.n. ej faller inom övriga nämnders verksamhetsområden, dels såsom obligatoriskt remissorgan åt radionämnden, Pressens Opinionsnämnd och Näringslivets Opinionsnämnd bedöma konsumentupplys- nings vederhäftighet. I sistnämnda fall bör nämnden svara för det faktiska avgörandet medan däremot frågor om ansvar, berikti- gande, genmäle etc. i samband med vilse- ledande konsumentupplysning prövas av varje nämnd för sig enligt de regler som gäller på respektive områden. Åtminstone tills vidare bör dock i dessa fall den slut- liga utomrättsliga prövningen av konsu- mentupplysnings vederhäftighet formellt åvila radionämnden, såvitt gäller eterme— dia, Pressens Opinionsnämnd, såvitt gäller pressmedia, samt Näringslivets Opinions- nämnd, såvitt gäller reklam.

Utöver dessa huvuduppgifter bör det åvila nämnden att, i överensstämmelse med en praxis som utbildats inom kanslierna för Pressens Opinionsnämnd och Näringslivets Opinionsnämnd, genom sitt kansli tillhanda- gå med råd och anvisningar i frågor om hur konsumentupplysning lämpligen bör vara utformad från normsynpunkt.

I nämnden bör ingå representanter för de närmast berörda intressegrupperna konsu- menterna, näringsidkarna och media. Med hänsyn till att intressegrupperingarna i prak- tiken kan komma att utfalla på skilda sätt i olika situationer, synes det riktigt att de tre kategorierna är lika representerade i nämnden. En rimlig avvägning synes vara att varje grupp företräds av tre eller fyra representanter jämte två suppleanter. I me- diagruppen bör ingå företrädare för såväl mediaföretag som kreatörer (journalister resp. programproducenter). Självskrivna i nämnden bör vara ordförandena i radio- mämnden, Pressens Opinionsnämnd och Näringslivets Opinionsnämnd, vilka lämp- ligen kan tjänstgöra som ordförande i nämn- den enligt något slags cirkulationssystem. Då det kan antas att konsumentupplysnings- nämnden kommer att ställas inför svårbe- dömda frågor, inte minst av teknisk och statistisk natur, bör den med sig kunna

• Sida 133
•  Original

adjungera sakkunniga. För att nämnden skall kunna arbeta snabbt, krävs ett kansli med kvalificerad och tillräcklig personal, något som lättast torde kunna åstadkommas genom att kansliet med erforderlig komplet- tering åtminstone till en början inordnas i eller samordnas med något av de befintliga nämndernas.

Arbetssättet synes inte behöva vålla några större problem, eftersom man har en rik erfarenhet att bygga på från »modernämn- derna». Nämndens beslut bör, i likhet med dessa nämnders, vara motiverade och, i den mån de är slutliga, i princip offent- liga.

Några egentliga sanktioner bör ej ifråga- komma, eftersom syftet med nämndens verksamhet inte främst är att »pricka» nå- gon utan att bringa rättelse i det aktuella fallet och om möjligt dra upp riktlinjer för vad som bör vara tillåtet och inte tillåtet i konsumentupplysning.

Vad i övrigt angår praktiska detaljfrågor samt fördelning av kostnaderna för verk- samheten bör, då det här gäller en frivillig nämnd av försökskaraktär, enligt kommit- téns mening sådana spörsmål lämpligen lö- sas genom överenskommelse mellan de sam- verkande organen.

Enligt direktiven borde synpunkter och rekommendationer som framkommit vid ut- redningen kunna ingå i ett samlat förslag till publiceringsregler för den statliga kon- sumentupplysningen i de fall, då den rör sig med värderingar av namngivna produkters egenskaper och priser. Kommittén har emel-_ lertid funnit, att en sådan handlingskodex inte kan ges den i direktiven angivna snäva begränsningen. En mera alhnänt formulerad kodex, upptagande vissa grundregler för hur konsumentupplysning bör bedrivas, kan inte anses fylla något praktiskt behov utan skulle närmast få karaktären av en samling truis— mer. Kommittén har vidare ansett det knap- past vara önskvärt att i dagens läge, då konsumentupplysningen av allt att döma befinner sig i ett skede av dynamisk ut- veckling, binda denna vid ett mera detaljerat normsystem, som trots allt måste bli något

av en skrivbordsprodukt. Det bör i stället ankomma på den föreslagna konsumentupp- lysningsnämnden att på det i betänkandet angivna underlaget — vilket bör kunna tjäna som vägledning i sammanhanget — och inte minst på grundval av de erfarenheter som framkommer vid dess bedömande och råd— givande verksamhet utfärda anvisningar och rekommendationer, vilka efter hand kan bearbetas och ingå i en allmän kodex för konsumentupplysning.

Med de i avd. II givna rekommenda- tionerna — vilka kommittén förutsätter kom- mer att beaktas — och med den föreslagna utomrättsliga prövningen av uppkommande konsumentupplysningsfrågor erhåller man enligt kommitténs uppfattning en tillfreds- ställande beredskap mot de risker från ve- derhäftighetssynpunkt, som en vidgad statlig och framförallt en vidgad privat konsu- mentupplysning kan föra med sig.

• Sida 134
•  Original

Konsumentupplysning från administrativ synpunkt

Den statliga konsumentupplysningens organisation

Verksamheten på konsumentforsknings- och konsumentupplysningsområdet med ett stort antal däri engagerade institutioner, så- väl statliga som halvstatliga och privata, företer för närvarande en mycket splittrad bild. Härigenom försvåras vidareupplysar- nas och framförallt konsumenternas möj- ligheter att skaffa sig en samlad överblick över aktuella konsumentfrågor. En sedan flera år debatterad fråga, som även berörts i kommitténs direktiv, gäller därför hur bättre samordning och resursutnyttjande skall åstadkommas för att uppnå större ef- fektivitet på undersöknings- och upplys- ningsområdet. Enbart strävan att i konsu- mentupplysningen samtidigt informera om en varas egenskaper och pris gör det enligt direktiven önskvärt med ett bättre organi- serat samarbete. Då härtill kommer mera allmänna och översiktliga informationer om t.ex. prisbildningens mekanism, om kon- tant- och kredithandel, om konkurrens och konkurrensbegränsningar, om reklammeto- der etc., anses en samverkan ofrånkomlig med statens konsumentråd som naturlig koordinator.

14.1 Aktuella organisationsfrågor

I statliga utredningar, i riksdagsmotioner och i den allmänna debatten rörande verk- samheten på konsumentområdet har bl. a. vikten av ett effektivare samarbete mellan

konsumentinstitutet och andra forsknings-, provnings- och upplysningsorgan betonats samt även organisatoriska spörsmål i övrigt tagits upp. Ett förslag, som förts fram i olika sammanhang, har gått ut på att cen- tralisera den statliga konsumentupplysningen till ett särskilt gemensamt organ, varvid publicerings- och folkbildningsuppgifterna skulle skiljas från forsknings- och prov- ningsverksamheten.

Frågan om ett fristående organ som sam- ordnare och utövare av den egentliga upp- lysningsverksamheten berördes bl. a. av konsumentupplysningsutredningen i dess delbetänkande »Effektivare konsumentupp— lysning» (SOU 1964: 4). Enligt denna ut- redning växer kraven på självständighet hos det organ, som skall samla ihop, sätta upp och till konsumenterna vidarebefordra upp— lysningsstoffet i samma mån som primär— materialet produceras av flera från varand- ra oberoende institutioner. Vid bedömningen av frågan om ett samordnande organ får emellertid inte bortses från att upplysnings- materialet är produkten av ett nära samar- bete mellan dem, som undersöker en viss vara, och dem, som skall informera konsu- menterna om resultatet av undersökningen. Så länge verksamheten inom en undersök- ningsinstitution bildar den huvudsakliga ba— sen för informationsarbetet, ansåg utred- ningen det därför naturligt att samma insti- tution också svarar för upplysningen.

• Sida 135
•  Original

Flertalet remissinstanser tog i sina ytt- randen över betänkandet upp frågan, om ett statligt organ för konsumentupplysning bör vara fristående eller knutet till en forsk- ningsinstitution (konsumentinstitutet). De flesta av dem ansåg, att upplysningsorganet i princip bör vara fristående men att i då— varande läge slutlig ställning till frågan inte borde tas. Några förordade, i viss utsträck- ning under hänvisning till att alla leverantö- rer av grundmaterial till upplysningsverk- samheten bör ha samma ställning, att ett fristående organ skulle inrättas, samt me- nade att representanter för näringslivet bor- de ingå i dess styrelse.

I propositionen (1964: 91) anslöt sig före- draganden till utredningens uppfattning att konsumentinstitutet också skall svara för upplysningsarbetet. Frågan om huvudman- naskapet kunde senare komma i ett annat läge, nämligen om forsknings- och under- sökningsverksamheten på konsumentområ- det framdeles i övervägande grad lokalise- rades till andra forskningsinstitutioner än konsumentinstitutet. En mer fristående in- formationsgivning kunde då måhända visa sig ändamålsenlig.

Vissa intressanta tankegångar rörande ett centralt mformationsorgan framfördes för några år sedan i SNS-skriften »Reklam och konsumentupplysning»1:

För att hela verksamheten skall kunna sty- ras effektivt bör ett centralt konsumentupplys- ningsorgan inrättas. Antingen kan man bygga ut Statens konsumentråd eller upprätta ett helt nytt organ. Det centrala organet för konsu- mentupplysning skall ha en styrelse, en plane- ringsavdelning och en informationsavdelning . . . Den senare kan flyttas dit från Konsumentinsti- tutet — i varje fall bör den göra institutets in- formationsavdelning överflödig, som närmare utvecklas nedan.

Grundtanken i detta principförslag till orga- nisation är, att det är väsentligt att skilja de tekniska varuprovningarna från såväl priorite- ringsorgan som informationsorgan. Varuprov- ningama kan inte koncentreras till en enda in- stitution utan måste för att kunna genomföras i någorlunda rimlig omfattning förläggas till ett flertal laboratorier bland dem som har ma- teriella resurser och kvalificerad personal. Prio- riteringen av varuprovningsprojekt måste som tidigare framhållits ske på andra grunder än

rent tekniska, även om den naturligtvis inte kan ske utan samråd med teknisk expertis. Om ett konsumentupplysningsprojekt bedöms som angeläget skall det vara möjligt för planerings— avdelningen att förhandla med olika laborato- rier om provningsmöjligheter.

Verksamheten tänkes bedriven enligt följan— de linjer. Planeringsavdelningen beställer från olika beteendevetenskapliga institutioner, men även marknadsundersökare, konsumentstudier i enlighet med ett uppgjort program, där olika projekt inordnats.

Redan på detta stadium kan vissa rön om konsumenterna vara intressanta nog för infor- mationsavdelningen att vidarebefordra, t. ex. till massmedia. De erhållna forskningsresulta- ten används dock på detta stadium väsentligen som ett underlag, när planeringsavdelningen skall besluta vilka varuområden som skall stu- deras närmare, vilka varor som skall provas, vilka egenskaper som därvid skall testas och i viss utsträckning vilka metoder som skall an- vändas vid testningarna. På varje punkt måste en bedömning göras om vad som är mest rele- vant för konsumenten, och grunden för denna bedömning är konsumentstudierna.

Av samma skäl som ett statligt varuforsk- ningsinstitut — Konsumentinstitutet — finns, bör ett statligt (konsument)beteendeforskningsinsti- tut inrättas. Inom detta skall interdisciplinär konsumentforskning bedrivas, vilket innebär, att psykologiska, pedagogiska, sociologiska och ekonomiska synpunkter skall kunna anläggas på forskningsuppgifterna.

Varuprovningar beställs sedan från lämpliga laboratorier. Konsumentinstitutet kan därvid med fördel fungera som ett forskningsinstitut, vilket dels är inriktat på att utforma provnings- metodik, dels i fråga om varuprovningar är specialiserat på köks- och hemredskap. Andra institut kan ha. andra områden som sin specia- litet. Eftersom varuprovningarna kommer till stånd genom preciserade beställningar, kan ock- så andra än statliga laboratorier användas, t.ex. företagslaboratorier. I sådana fall bör dessa förbinda sig att följa anvisningarna be- träffande såväl själva provningarnas utförande som redovisningen av resultaten.

Provningslaboratoriema undersöker produk- terna enligt angivna metoder, vilka naturligtvis utformats i samarbete mellan laboratorierna och planeringsavdelningen — och där så erford- ras i samråd med experter från det beteende- vetenskapliga forskningsinstitutet.

När provningsresultaten erhållits, går dessa till informationsavdelningen. Denna får alltså material både från konsumentstudier och från varustudier. Informationsavdelningen framstäl- ler ett med tanke på konsumentupplysningens

1 Jfr s. 30.

• Sida 136
•  Original

sociala uppgift lämpligt informationsmaterial på grundval av dessa studier. Informationen om såväl konsumentstudiema som varustudierna sprids sedan direkt till konsumenterna, till in- formationsförmedlare av olika slag samt till företagen. I regel bör informationen samtidigt behandla både konsumenterna och varorna. Fri- villigt arbetande organisationer med folkbild- ning på programmet samt massmedia kan vän- tas aktivt medverka i spridningen av informa- tion till konsumenterna. I deras verksamhet kan dessutom ingå recensioner både av utred- ningarna och av själva produkterna.

Informationsavdelningen hör av flera skäl vara fristående från provningsinstitutionerna. Den skall utnyttja material från flera källor: provningar och undersökningar direkt utförda på konsumentupplysningsorganets uppdrag lika- väl som undersökningar beordrade av andra. Informationen skall givetvis vara tekniskt kor- rekt, men den bör kunna fungera i speciella former även där det tekniska underlaget är bristfälligt. Detta kan ske t.ex. genom att in- formationsavdelningen skriver av medarbetar- na signerade artiklar. Begränsningarna i den in- formation som ges måste alltid framhållas, oav- sett om enbart tekniska data återges. För att kunna ge konsumenterna den bästa information som står till buds måste avdelningen obetingat arbeta fritt och självständigt.

Mot bakgrunden av den fortsatta, allt liv- ligare debatten på området och det alltmer ökade intresset för konsumentproblem av olika slag samt i väsentliga hänseenden änd- rade, bakomliggande förhållanden tillsattes, såsom tidigare nämnts, för ett år sedan en ny utredning -- »konsumentutredningen» — för att utarbeta riktlinjer för den statliga konsumentupplysningen och därmed sam- manhängande forsknings-, provnings- och undersökningsverksamhet. Enligt utred- ningsdirektiven skall riktlinjerna avse verk- samhetens målsättning och huvudsakliga in- riktning. Därjämte bör också verksamhetens organisation, arbetsformer, metoder och medel prövas samt konkreta planer för verksamhetens fortsatta utveckling och ut- byggnad på kort och lång sikt göras upp. Utredningen bör bl. a. undersöka förutsätt- ningarna för ett vidgat samarbete mellan konsumentupplysningens och konsument- forskningens organ, å ena, och företagen, å andra sidan, samt möjligheterna till en mera direkt samordning än som hittills varit möj- lig mellan upplysning om egenskaper och

pris beträffande enskilda varor. Frågan om hur den statliga konsumentupplysnings- och konsumentforskningsverksamheten skall va- ra organiserad bör i princip prövas förut- sättningslöst. I detta sammanhang bör ut- redningen dock undersöka möjligheterna att i effektivitetsfrämjande syfte föra samman nu verkande organ eller delar av dessa, be- akta behovet av en enhetlig ledning av verk- samheten i dess helhet, samordning mellan verksamhetens olika delar och en kontinuer- lig planering av verksamheten samt upp- märksamma konsumentrådets roll. En vik- tig fråga är enligt direktiven, hur erforder- lig samverkan mellan undersökningsorgan och upplysningsorgan skall ordnas. Vidare bör undersökas vilken omfattning samarbe- tet mellan olika statliga, halvstatliga och privata institutioner med teknisk inriktning kan få samt vid bedömningen härav beak- tas angelägenheten av att tillgängliga resur- ser utnyttjas på bästa sätt och att dubbel- arbete i möjligaste mån undvikes. Organisa- toriska frågor på det regionala och lokala planet skall också övervägas av utred- ningen.

Såsom förut omnämnts har även SAP— LO-gruppen i prisfrågor i sin i februari 1968 avgivna slutrapport betonat vikten av en effektiv statlig konsumentupplysning. En- ligt gruppens uppfattning torde konsument- upplysningen inte i sina nuvarande admi- nistrativa former kunna utföra de uppgif- ter som gruppen anser angelägna. Ett sam- lat grepp måste tas på frågan om konsu- mentupplysningens administration och nya organisatoriska former bör härvid övervä- gas. Gruppen hävdar att det bör finnas ett centralt organ, vari bör ingå den konsu- mentinriktade delen av nuvarande statliga organ på området. Detta centralorgan skall driva konsumentpolitik, dvs. här skall fin- nas ett administrativt centrum och en vilja när det gäller konsumentproblematiken. Det är enligt gruppen av vikt att, i den utsträck- ning som är möjlig och utan att verksamhe- ten ur konsumenternas synpunkt därför för- svagas, i det centrala organet behålla en god kontakt med representanter för sam-

• Sida 137
•  Original

hället, näringslivet och konsumenterna. Gruppen förordar alltså en samordning av centrala pris- och konsumentorgan och myndigheter till en effektiv organisatorisk ram för konsumentpolitiken.

14.2 Kommittén

Den kritik, som de senaste åren från olika håll och i ökad omfattning riktats mot den splittrade verksamheten på konsumentforsk- nings- och konsumentupplysningsområdet kan i mycket anses befogad. Kommittén no- terar därför med tillfredsställelse att det ge- nom den nya konsumentutredningen och di- rektiven för denna är avsikten att ta ett samlat grepp på frågan om verksamhetens fortsatta uppläggning. Även om kommittén hyser starka sympatier för tanken på en mera centraliserad undersöknings- och upp- lysningsverksamhet — ett »statens konsu- mentverk» — aktualiserar dock en or- ganisatorisk omläggning av verksamheten naturligt nog en rad spörsmål av det slag, som konsumentutredningen har i uppdrag att utreda och vilka måste noga övervägas före ett slutligt ställningstagande i saken.

Med hänsyn till de omfattande organisa- toriska utredningsuppgifter som anförtrotts konsumentutredningen anser sig kommittén på den administrativa sidan böra redovisa endast sådana överväganden och konkreta förslag som aktualiseras av tidigare i be- tänkandet framförda synpunkter och re- kommendationer.

I flera sammanhang har kommittén un- derstrukit vikten av att provningsorgan — utöver egen expertis — när så erfordras an- litar utomstående experter och rådgivare på olika områden. Behov härav kan uppkom— ma såväl vid bestämning av undersöknings- projekt, konsumentrelevanta varuegenska- per, urvals- och mätmetoder m.m. som i andra situationer. Särskilt angeläget anser kommittén det vara att statistisk expertis i ökad omfattning utnyttjas. Även tillgång till teknisk och juridisk expertis torde många gånger vara värdefull. Det kan i vissa fall också finnas anledning för under-

söknings- och upplysningsinstitutioner att rådgöra med företrädare för speciella branscher eller konsumentintressen. I sam- manhanget må erinras om att exempelvis Consumers” Association i England i sin verksamhet har till sitt förfogande en stab på över tusentalet forskare och andra ex- perter på skilda områden; bl. a. inhämtas råd i statistiska urvalsfrågor från en panel, sammansatt av framstående statistiker.

För att göra det möjligt att i större ut- sträckning än nu anlita experter och andra sakkunniga krävs emellertid ökade ekono- miska resurser. Konsumentrådet intar en central ställning i den nuvarande organisa- tionen och skall bl.a. fördela anslag för forskning och konsumentupplysning och fastställa villkor för utbetalning av sådana medel samt dra upp de allmänna riktlinjer för den konsumentupplysning som rådet önskar främja med anslag och rådgivning. Kommittén finner det därför naturligt att medel för angivna ändamål ställs till kon- sumentrådets förfogande. Rådet synes för- slagsvis kunna inrätta en »panel» av ex- perter av skilda slag och konsumentrepre- sentanter samt på eget initiativ eller på begäran ställa lämpliga »panelmedlemmar» till förfogande för olika uppgifter.

Vid ett genomförande av kommitténs förslag om inrättande av en konsumentupp- lysningsnämnd bör konsumentrådet vidare erhålla medel för att täcka överenskommen del av kostnaderna för nämndens verk- samhet.

Det är inte möjligt att mera exakt upp- skatta det uppkommande medelsbehovet. Kommittén vill emellertid i nuläget förorda, att konsumentrådet — utöver sitt ordinarie anslag — för ovan angivna ändamål tills vi- dare anvisas ett årligt reservationsanslag på 300 000 kronor.

• Sida 138
•  Original

Sammanfattning

Konsumentupplysningskommittén har enligt direktiven haft till uppgift att utreda prin- cipiella frågor, som påverkar den statliga konsumentupplysningens innehåll, ansvar och räckvidd samt frågan om en publice- ringskodex till ledning för konsumentupp- lysningens utformning och spridning genom publikationer och massmedia. Utrednings- frågorna har av kommittén hänförts till tre huvudgrupper, innefattande konsumentupp- lysningens tekniska, rättsliga och admi- nistrativa sida. Betänkandet har uppdelats på fem huvudavsnitt och i övrigt dispone- rats enligt följande. 1 kap. 1 lämnas, en kort översikt över den statliga konsument- upplysningens historik jämte reformkrav och utredningar på området under senare år. Viktigare konsumentupplysnings- och undersökningsorgan presenteras i kap. 2. I kap. 3 återges utredningsdirektiven och lämnas synpunkter på utredningens upp- läggning och genomförande. Kap. 4 inne- håller vissa allmänna synpunkter på kon- sumentupplysning. Därefter behandlas i kap. 5—9 metod- och redovisningsfrågor, i kap. 10 konsumentupplysningens verkningar, i kap. 11—13 rättsliga aspekter samt i kap. 14 organisatoriska spörsmål.

I bilagor till betänkandet har intagits re- dogörelser för principiella konsumentupp- lysningsfrågor i vissa andra länder (Bila- ga 1) och en av kommittén företagen enkät (Bilaga 2) samt en av preceptom vid Stock- holms Universitet, fil. dr Tore Dalenius

författad promemoria angående konsument- upplysning och statistik (Bilaga 3). Dess- utom har i bilageform medtagits utdrag av Internationella Handelskammarens grund- regler för reklam (Bilaga 4), PK:s publi- ceringsregler (Bilaga 5), Sveriges Radios regler för konsumentupplysande program (Bilaga 6) samt Normer för beriktigande i nordisk rundradio (Bilaga 7).

Allmänna synpunkter på konsument- upplysning

Det tekniska framåtskridandet i vår på konkurrens byggda samhällsekonomi har fört med sig en marknad, som känneteck- nas av ett rikt differentierat utbud av varor och tjänster. Överskådligheten försvåras för den enskilde konsumenten. Mot den bak- grunden har skapats ett starkt ökat behov av objektiv upplysning om varor och tjäns- ter, priser och marknadsförhållanden i syf- te att stärka konsumentens pris- och kvali- tetsmedvetande. För att en konkurrens- ekonomi skall fungera i överensstämmelse med den ekonomiska teorin krävs i själva verket att konsumenten är orienterad om de olika utbudens reella innebörd och in- bördes förmånlighet samt handlar ratio- nellt på grundval av dessa kunskaper. Me- dan reklamen brukar betecknas som »sälj- främjande» kan konsumentupplysningen sägas vara »köpfrämjande» i den meningen

• Sida 139
•  Original

att den syftar till att styra inköpen mot goda och ändamålsenliga varor och tjänster och därmed även leda till förbättring eller utmönstring av mindre goda produkter. Härigenom har upplysningen den dubbla uppgiften att påverka både konsumenter och producenter.

När det gäller konsumentupplysningens allmänna inriktning, anser kommittén det angeläget att upplysningens tyngdpunkt allt- mer läggs på s.k. konsumentfostran, som på sikt är ägnad att öka konsumentens förmåga att kritiskt bedöma erbjudanden och information rörande inköpskällor, pri- ser och kvaliteter samt underlätta för kon- sumenten att fatta rationella inköpsbeslut. Kommittén understryker vidare behovet av ökad konsumentforskning. Regelbundna konsumentstudier måste vara värdefulla för de statliga konsumentupplysningsorganen, när det gäller att utröna hur konsumen- ternas behovstillfredsställelse bäst kan till- godoses genom konsumentupplysning och hur varuprovningsverksamheten skall priori- teras. För att effektivare utnyttja konsu— mentupplysningens resurser bör man kom— binera den med mera direkt information till producentledet om konsumentattityder, behovssituationer och krav, som bör ställas på varorna. I takt med konsumentupplys- ningens ökade genomslagskraft torde kon- sumentanpassningen av varorna bli alltmer utpräglad. Det är därför ytterst önskvärt att möjligheterna till prototypprovning hos statliga undersökningsorgan vidgas.

I stort bör konsumentupplysningen strä- va efter att omspänna alla varuområden, som bl.a. genom sin betydelse för konsu- menterna och genom varornas komplexitet gör en sådan verksamhet försvarlig. Infor- mationen bör även omfatta redogörelser för prisbildningens mekanism, kontant- och kredithandel, konkurrens och konkurrens- begränsningar, reklammetoder etc. Inte minst viktigt är att ge konsumentupplys- ning om offentliga och enskilda tjänster. Vid en fördelning av konsumentupplysning- ens knappa resurser på olika objekt anser kommittén det vidare viktigt att utveckla och bredda varadeklarationsförfarandet,

varigenom behovet minskas av särskilda faktameddelanden rörande deklarerade va- rugrupper.

Konsumentupplysning från metod— och redovisningssynpunkt

Väsentliga spörsmål vid jämförande varu- provningar gäller bl.a. urvalsförfarandet, mätmetoder, aktualitetsaspekten och redo- visning av provningsresultat. För att säker- ställa vederhäftig och objektiv upplysning rekommenderar kommittén olika åtgärder, av vilka dock många redan nu tillämpas.

Till en början framhåller kommittén som sin principiella uppfattning att till grund för en verksamhet av här aktuellt slag mås- te läggas vissa »provningsstandards». Varu- provningarna innebär att man 1) väljer varianter, vilka provas, 2) väljer egenska- per, som skall undersökas samt 3) väljer exemplar för varje vald variant. Beträffan- de de två första problemen måste ett visst spelrum ges åt subjektivitet. Främst gäller detta valet av vara för undersökning men vidare även ett beslut att begränsa en un- dersökning till vissa varianter av en vara samt valet av egenskaper för provning. Vad gäller det tredje problemet är det uppen- bart att, även om kraven på objektivitet endast kan uppnås genom ett sannolikhets— urval, detta inte alltid är praktiskt genom- förbart. Man får därvid välja mellan att avstå från att prova respektive att använda bedömningsurval. Kravet på objektivitet får man tillgodose genom att i möjligaste mån använda sig av fasta, i förväg kända rikt- linjer — vilket, minskar riskerna för an- klagelser för obehörig subjektiv påverkan — och genom att dessutom omgärda re- sultaten med de reservationer som ett så- dant förfarande kräver. Den analys, som ägnas olika principproblem vid jämförande provningar, aktualiserar frågan om behov föreligger för provningsorganet att — för- utom egen expertis — kunna anlita råd- givande experter.

Mot bakgrunden härav finner kommittén att jämförande varuprovningar alltid bör

• Sida 140
•  Original

föregås av en marknadsöversikt av varu- gruppen. I syfte att underlätta urvalet bör fakta insamlas och provningsorganet på grundval av marknadsöversikten och even- tuellt efter konsultation med erforderlig ex- pertis, bestämma vilka varianter (typer, fabrikat, modeller) som är lämpliga att prova.

En klart redovisad målsättning för vad man vill åstadkomma måste läggas till grund för varianturvalet. Två tänkbara principer kan användas var för sig eller samtidigt. Dels kan det vara önskvärt att ta hänsyn till olika varianters marknadsandel på så sätt att dominerande fabrikat inklu- deras, dels kan det vara önskvärt att ett val bland varianter sker efter mera objek- tiva kriterier. I praktiken kan det bli aktuth att tillämpa dessa principer på en gång. Kommittén diskuterar detta med hänsyn till typ-, fabrikat- respektive modellurval.

T ypurvalet bör ske så att vid urvalstill- fället tekniskt sett mindre fullgångna typer inte negligeras eller a priori utdöms, efter- som risk då uppstår för att varuutveckling och innovationsaktivitet i framtiden sned- vrids.

Samtliga fabrikat i en varugrupp bör medtas, om denna inte är alltför omfat- tande. Skulle så vara fallet, 'dvs. det inte är praktiskt och ekonomiskt möjligt att prova alla, bör i vart fall de mest sålda fabrikaten ingå i undersökningen. Vidare är det angeläget att nyintroducerade varor (pionjärvaror), som på goda grunder kan antas ha framtiden för sig, kommer med. Även bland fabrikat med liten marknads— andel — såväl nyintroducerade' som inar- betade — kan finnas sådana, som ur olika synpunkter är intressanta. Urvalet bör ej heller i princip påverkas av att vissa fabri- kat blott säljs på en geografiskt avgränsad marknad, såvida inte andra faktorer (kost— nader, försäljningsfrekvens c. d.) gör det mindre intressant att prova dessa. Inte hel- ler bör ett fabrikat uteslutas enbart därför att tillräcklig produktionskapacitet saknas och provningsorganet vill undvika missnöje hos konsumenter, som ej kan köpa varan.

Modellurvalet är beroende av om fabri-

katets modeller är olikartade (heterogena) eller likartade/ identiska (homogena/kon- gruenta) varor med olika beteckningar. Val av olikartade modeller kan ske enligt sam- ma metod som fabrikaturval. Likartade/ identiska modeller bör ej betraktas som skilda varor utan fabrikatet blir urvals- grund. Vid bedömning av graden av lik- het bör avgörande vikt tillmätas de för konsumenterna relevanta varuegenskaper- na.

Kravet på fullständighet i varianttäck— ning sammanhänger enligt kommittén i viss mån med det sätt, varpå upplysningen pre- senteras för konsumenterna. Urvalsförfaran- det bör således utförligt beskrivas och moti- veras när provningsresultaten publiceras.

Inte minst krävs detta vid exemplarur- valet. Med hänsyn till förekommande in- bördes kvalitetsvariationer rn. m. är det viktigt att objektiv konsumentupplysning om varor baserar sig på resultat, som framtagits med hjälp av vetenskapligt till- fredsställande metoder. Det finns statistiska metoder, som ger generaliserbara resultat. I praktiken är det dock ibland svårt att utnyttja deSSa metoder och erfarenhetsmäs- sigt torde därför urvalet i många fall — som hittills — kunna omfatta ett relativt litet antal exemplar. Provningsorganet bör dock fastställa provningsunderlaget först sedan statistisk och annan expertis konsul— terats. Vidare bör provningsorganet, om så är möjligt, studera tillverkarnas produk- tionsprocess samt förekommande kvalite-ts- kontroll. Är den senare god, är det mindre risk att begränsa urvalet till ett relativt li- tet antal provexemplar. Tillverkarna förut- sätts noga redovisa alla skäl för att ex- emplaren är homogena. Det syns möjligt att vid här skisserat förfarande i stor ut- sträckning undvika provning av »måndags- exemplar» och de skadeverkningar som kan bli en följd härav. I undantagsfall kan det trots allt bli nödvändigt att liksom hit- tills acceptera att endast ett exemplar pro- vas. Förutsättningen är t.ex. att produk- tionsprocessens uppbyggnad eller produk- tens konstruktion motiverar detta och att det sålunda kan antas att frekvensen av »mån-

• Sida 141
•  Original

dagsexemplar» är låg. Kommittén under- stryker vikten av att resultaten vid publi- ceringen kompletteras med upplysning om försäljnings- och garantivillkor. Det bör gö- ras klart, vilken bärkraft undersökningen har, dvs. vilka slutsatser resultaten ger an- ledning till. Med reservationer och begräns- ningar minskas risken för att konsumenter- na vilseleds och undviks oberättigade ska- deverkningar eller oförtjänt försäljnings- påverkan för berörda företag.

Egenskaper, som skall mätas vid varu- provning, bör som regel specificeras efter samråd med experter på varuområdet. Så- som vanligen sker bör tyngdpunkten ligga på att mäta för konsumenterna relevanta egenskaper. Om bristen på standardiserade provningsmetoder gör det omöjligt att pro- va konsumentrelevanta egenskaper, kan va- ran likväl provas om reservationer klart visar att vissa för helhetsbedömningen vik- tiga egenskaper inte kunnat provas. Tek- niska svårigheter att utarbeta och utnyttja] adekvata mätförfaranden kräver att prov- ningsorganet anlitar bl. a. statistisk exper- tis. Vidare finns behov av såväl grundläg- gande som operativa standards för en un- dersökning. Kommittén framhåller därför behovet av utvecklingsarbete på detta om- råde.

I möjligaste mån bör utländska erfaren- heter av provningsförfarande utnyttjas om erfarenheterna kan appliceras på svenska förhållanden. Ett vidgat samarbete mellan svenska och utländska provningsinstitutio- ner är därför önskvärt och kan måhända på sikt medföra internationellt acceptera- de provningsstandards med därav följande specialisering på olika varuområden, utby- ten av resultat m. m.

Det är viktigt att ett metodologiskt ut- vecklingsarbete kommer till stånd även på tjänsteområdet. Upplysning om tjänster bör tills vidare kunna grundas på undersök- ningar av i huvudsak tre slag, nämligen a) brett upplagda undersökningar som syf- tar till att ge bakgrundsinformation, b) punktundersökningar som från konsumen— ternas utgångspunkt söker skapa underlag

för konkreta jämförelser mellan avgränsa- de tjänster vid en viss tidpunkt samt c) un- dersökningar som ger underlag för bedöm- ning av tiänsteproducenter.

Från aktualitetssynpunkt anser kommit- tén att intresset av snabb publicering av provningsresultat måste vägas mot intresset av att undersökningen ej görs så snabbt, att noggrannheten och objektiviteten blir lidan- de. Eftersom förhållandena varierar för varje vara och varje undersökningssitua— tion, är det svårt att ge annat än allmänt hållna rekommendationer om hur största möjliga aktualitet skall kunna åstadkom- mas. På jämförande varuprovning baserad konsumentupplysning bör syfta till att pre— sentera provningsresultat för varor som finns på marknaden vid tiden för publi- ceringen. Beroende på omständigheterna i det enskilda fallet kan det vara försvarligt att även presentera resultat för varaktiga varor, som upphört att säljas under prov— ningstiden. För att bevaka det aktuella va- ruområdet bör provningsorganet och be- rörda fabrikanter/ säljare ha kontinuerlig kontakt. Såsom också vanligen sker, bör resultaten delges vederbörande fabrikanter/ säljare för yttrande innan den slutliga rap- porten färdigställs. Det är vidare önskvärt att provningsorganet före publiceringen in- hämtar uppgifter om rådande marknads- förhållanden från branschforskningsinstitut och branschorganisationer.

Av stor betydelse med hänsyn till aktua- litetskravet är hur undersökningsresultaten presenteras. Är varorna (och provningsme- toderna) i huvudsak oförändrade vid tiden för publiceringen, fordras enligt kommittén inga särskilda kommentarer. Om däremot en vara förändrats tekniskt under prov- ningstiden, skall detta av leverantören re- dovisas. Samtidigt bör upplysas i vad mån ändringen kan tänkas inverka på provnings- resultatet. Om ändringen bedöms vara av väsentlig vikt och meddelas i god tid till provningsorganet undersöks om möjligt den ändrade varan. Vid publiceringen bör samt— liga under provningstiden tillkomna varian- ter redovisas. Då dessa sällan torde kunna

• Sida 142
•  Original

provas utan att publiceringen starkt för- dröjs synes det tillräckligt att endast sam- manställa tillverkningsdata, prisuppgifter etc. Därjämte bör anges, om man planerar att prova dessa nytillskott eller ej.

Information om kommande provningar förutsätter en noggrann planläggning av undersökningsverksamheten. Kommittén understryker vikten av att det om möjligt görs upp ett program för det fortsatta hand- landet beträffande tidigare undersökta va- ruområden. Om det redan från början be— slutas att viss varugrupp skall fortlöpande bevakas, bör beslutet tillkännages i sam- band med resultatpubliceringen helst med uppgift om, när och hur ofta uppföljning kommer att äga rum. Vidare bör om möj- ligt översikter, förslagsvis varje halvår, ut- ges beträffande varuområden, vilka kon- tinuerligt bevakas. I översikterna, som grundas på marknadsinventeringar, kan bl.a. lämnas upplysning om modelländ- ringar och nya fabrikat samt uppgift om och i så fall när dessa skall provas. Kom- mittén anser det önskvärt att någon form av tidsangivelse för provningsresultatens giltighet övervägs. En sådan »datumstämp- ling» kan intas bland de reservationer och begränsningar vilka kommittén anser er- forderliga vid redovisning av jämförande varuprovningar i en dynamisk marknads- situation. Däremot torde det i regel vara ogörligt att uttala sig om hur lång tid re- sultaten kan tänkas vara relevanta.

Från aktualitetssynpunkt är en bredd- ning och effektivisering av varudeklara- tionsförfarandet önskvärd. Detta kan leda till att informationen kommer fram snab- bare än när ett provningsorgan med be- gränsad kapacitet skall undersöka varian- terna på varuområdet.

I debatten om statlig konsumentupplys— ning har kritik bl. a. riktats mot sättet att presentera informationen för konsumenter- na och man har förordat att konsument- upplysningen populariseras. Mot denna bak- grund kan man fråga sig, om det inte är upplysningens uppgift att tillfredsställa kon- sumenternas efterfrågan på enkla och kon-

kreta råd angående vad de bör köpa. Kom- mittén har följande uppfattning.

Liksom hittills bör undersökningsresul- taten redovisas egenskap för egenskap. Me- toden kan ej anses kontroversiell men re- dovisningen ställer vissa krav på konsu- mentens analysförmåga.

Vid sammanvägning av resultat för pro- vade egenskaper hos en vara till ett om- döme urskiljer kommittén tre redovisnings- typer, nämligen graderade kvalitetsomdö- men, allmängiltiga råd om bästaköp, dvs. ett kvalitetsomdöme ställt i relation till va- rans .pris, samt differentierade råd om bäs- taköp, dvs. råd med beaktande av olika konsumentgruppers behov. I detta samman- hang uttalar sig kommittén endast om va- ror, som är avsedda för förbrukning av enskilda konsumenter.

Kommittén anser att statliga organ skall sammanväga provade egenskaper till gra- derade kvalitetsomdömen för olika varor endast om närmare angivna särskilda för- utsättningar föreligger. Sannolikt blir för- faringssättet tillämpligt blott på relativt standardiserade varor av sällanköpskarak- tär, vilka förekommer i ett fåtal fabrikat och modeller. Mot denna bakgrund är det å andra sidan angeläget att konsumentupp- lysningen också inriktas på att för kon- sumenterna »avslöja» varors identitet trots olika beteckning, utseende, förpackning etc.

Objektiva data kan emellertid ej sam- manvägas till ett enhetligt värdeomdöme utan att subjektiva överväganden kommer till. Det slutliga omdömet får därför sägas representera vederbörande upplysningsor- gans uppfattning. Om detta görs klart för konsumenten, kan en gradering många gånger vara önskvärd. Kommittén vill dock starkt understryka, att upplysningen under inga förhållanden får verka vilseledande för konsumenten vare sig ifråga om un- dersökningens faktamaterial eller ifråga om presentation.

Kommitténs överväganden leder till slut- satsen att det i regel är svårt att ge allmän- giltiga -råd om bästaköp. Problem om hur pris och kvalitet skall sammanvägas kan knappast lösas generellt, i vart fall inte

• Sida 143
•  Original

på en marknad med konkurrens både på pris- och kvalitetSSidorna. Råd om bästa- köp måste för att inte skada marknadens konkurrensmekanism bygga på verkligt kla- ra och säkerställda skillnader mellan un- dersökta produkter. Att helt bortse från att konsumenten vill ha råd om bästaköp överensstämmer inte med konsumentupp- lysningens syfte. Undantagsvis kan motiv finnas för allmängiltiga råd om bästaköp, nämligen om undersökningsresultaten efter användning av odiskutabelt objektiva me- toder på ett entydigt sätt leder fram till sådana slutsatser. Under bestämda förut- sättningar bör konsumentupplysningsorga— net då få föra fram resonemanget till ett allmängiltigt råd om bästaköp. Därvid krävs att man medtar övriga tänkbara re- levanta upplysningar samt beskriver hur man kommit fram till rådet i fråga.

Ibland när det inte är möjligt att ut- färda allmängiltiga råd om bästaköp bör differentierade råd om bästaköp vara möj- liga att utfärda. Detta gäller när skillna- derna i olika konsumenters krav och öns— kemål beträffande varan är sådana att kon- sumenterna lätt låter sig uppdelas i olika grupper t. ex. efter familjestorlek. Begräns- ningar och reservationer, vilka inskränker eller vidgar bästaköpsrådets betydelse för olika konsumentkategorier, bör medtas.

Kommittén finner att frågan om att an- vända kvalitetsmärkning som ett led i kon- sumentupplysning i första hand bör tas upp i sådana fall då säkerhetskrav blir aktuella för produkten.

Den tekniska undersökningsrapporten bör utförligt redogöra för undersökningens mål- sättning, metodik och resultat samt, som tidigare antytts, redovisa erforderliga reser- vationer och begränsningar. Den för kan- sumenterna bearbetade rapporten bör inne- hålla en samlad redovisning av varans pris- och kvalitetsegenskaper, jämte komplette- rande upplysningar av betydelse för kon- sumenten. Den kan även uppta omdömen om estetiska värden, ifall det klargörs vilka experter som svarar för uttalandena.

Kommittén anser det angeläget att för

konsumenten avsedda undersökningsrappor- ter utformas pOpult'irt och pedagogiskt för att underlätta för konsumenten att bedöma resultaten. Detta förutsätter dels att prov- ningsorganet anlitar experter på området så att alla existerande möjligheter utnytt- jas, dels att visst utvecklingsarbete bedriVs beträffande utformningen av rapporterna. Inte minst viktigt är även att med moder- na marknadsföringsmetoder aktivt främja spridningen av undersökningsrapporterna till olika målgrupper.

Konsumentupplysningens verkningar

Korrekt och vederhäftig konsumentupplys- ning kan i olika avseenden medföra gynn- samma verkningar för konsumenten. Även om sådan upplysning kan leda till ekono— miska skador för vissa tillverkare, får det- ta accepteras. Som nyttoeffekter av en kor- rekt och vederhäftig konsumentupplysning kan betraktas rationellare köp, utveckling mot bättre produkter eller i vissa fall ut- mönstring av mindre goda produkter, effek- tivare konkurrens samt vederhäftigare re- klam. Skadeeffekter kan uppkomma om konsumentupplysningen brister i vederhäf- tighet till följd av oriktiga eller ofullstän- diga undersökningar. En felaktig, ofull- ständig eller eljest missvisande redovisning av provningsresultaten ger samma resultat. Om ovederhäftig upplysning leder till fel- aktiga köpbeslut, skadas konsumenten sam- tidigt som näringsidkare orättvist kan drab- bas ekonomiskt genOm att försäljningen minskas eller genom att deras konkurrens- situation försämras gentemot ej utpekade företag. Verkningar av detta slag måste betecknas som icke acceptabla och därför bör en ordning eftersträvas, som syftar till att hindra eller minska risken för sådana verkningar.

Konsumentupplysning från rättslig synpunkt

Efter att ha redovisat gällande rättsregler och utomrättsliga normer, vilka är ägnade

• Sida 144
•  Original

att främja statlig eller privat konsumentupp- lysnings vederhäftighet eller kan tänkas tjäna som korrektiv mot ovederhäftig konsument- upplysning, diskuterar kommittén reglernas och normernas funktion som korrektiv mot ovederhäftig konsumentupplysning. Kom- mittén framhåller att det är ett allmänt samhällsintresse att konsumentupplysning är vederhäftig. Själva termen konsumentupp- lysning uppfattas här i en mycket vidsträckt betydelse. Kommittén avser i detta samman- hang med konsumentupplysning saklig in- formation om varor, tjänster, priser och marknadsförhållanden, vilken utgår från andra än dem som har direkt säljintresse i de objekt informationen avser. I »saklig» lägger kommittén att frågan om vederhäf- tigheten av informationen kan objektivt prövas.

Som utgångspunkt för en analys av hur gällande rättsregler och utomrättsliga nor- mer fungerar kan uppställas tesen att det bör finnas korrektiv mot all konsument- upplysning, som är ägnad att vilseleda kon- sumenten. Härmed avses att upplysningen är vilseledande på ett relevant sätt, att det med andra ord föreligger en beaktans- värd risk för att konsumenten, om han tar del av informationen, skall låta sig på- verkas därav i sitt handlande. Korrektiven analyseras i anslutning till olika moment i spridningen av konsumentupplysning.

Undersökningsorganens aktiviteter. Kom- mittén konstaterar att felaktigheter vid un- dersökningar kan beivras som tjänstefel, om undersökningen företagits av personer som är underkastade tjänsteansvar. An- svarsbestämmelserna i brottsbalken om be- drägeri och andra oredlighetsbrott är till- lämpliga även om gärningen sker genom tryckt skrift eller etermedia. Men endast gravt ohederliga förfaranden kan här bli aktuella. En tjänsteman kan drabbas av ansvar för förtal, om han lämnar inkor- rekta informationer under sådana omstän- digheter att de är ägnade att utsätta en- skild person för andras missaktning. Av flera skäl är emellertid förtalsbestämmel- sen inte särskilt praktisk såvitt gäller kon- sumentupplysning.

Den som fälls till ansvar för tjänstefel, oredlighetsbrott eller förtal är också ska- deståndsskyldig för därav uppkommen ska- da. Rättspraxis är emellertid oklar beträf- fande frågan om undersökningsorganen själva — dvs. staten — skulle kunna för- pliktas utge skadestånd för tjänstemans brottsliga förfarande.

All spridning av konsumentupplysning genom statliga undersökningsorgans egen försorg genom tryckta publikationer faller under tryckfrihetsförordningen . Vid sprid- ning av konsumentupplysning på annat sätt än genom press- och etermedia kan felaktig- heter beivras som tjänstefel, om sprid- ningen sker under tjänsteansvar. I sällsynta undantagsfall kan brottsbalkens bestämmel- ser om oredlighetsbrott eller förtal vara tillämpliga.

Ansvar för tjänstefel kan inte komma ifråga för privata konsumentupplysnings- organ men eljest gäller detsamma som re— dovisats för statliga organ.

Medias aktiviteter. Teoretiskt tänkbara rättsliga korrektiv mot ovederhäftig kon- sumentupplysning i pressen är talan om straff och skadestånd i vanlig processuell ordning för oredlighetsbrott eller i tryck- frihetsprocessens form för förtal av en- skild person. I konsumentupplysningssam— manhang torde förutsättningar att föra ta- lan enligt något av dessa alternativ ytterst sällan föreligga. Utomrättsligt finns Publi- cistklubbens publiceringsregler, enligt vilka plats skall beredas för befogade genmälen och rättelser. Prövning kan påkallas inför Pressens Opinionsnämnd.

För etermedia är det rättsliga läget ef- ter radioansvarighetslagens tillkomst i prin- cip detsamma som för pressmedia. Utför- liga utomrättsliga regler finns för konsu- mentupplysande program i radio och tele— vision och vidare finns detaljerade normer för beriktigande. Dessutom utgör radio— nämnden ett allmänt övervakande organ, som bl.a. har till uppgift att pröva an- märkningar mot program och lösa berikti- gandetvister.

Vid spridning av konsumentupplysning genom andra media än press, radio och

• Sida 145
•  Original

TV gäller inte tryckfrihetsförordningen med dess Speciella ansvarsregler. Korrektiven är alltså desamma som vid annan spridning av konsumentupplysning än sådan som sker genom press- och etermedia.

Näringsidkarnas aktiviteter. Möjligheter- na att ingripa på rättslig väg är tämligen begränsade när vilseledande konsument— upplysning sprids genom reklam, men blir sannolikt väsentligt effektivare enligt det framlagda förslaget till lag om otillbörlig konkurrens. Utomrättsligt finns Internatio- nella Handelskammarens grundregler för reklam och möjligheterna till prövning ge- nom Näringslivets Opinionsnämnd. Grund- reglerna och nämndens tillämpning av dem får anses vara effektiva utomrättsliga kor- rektiv mot ovederhäftig konsumentupplys- ning i reklam.

Kommitténs analys av gällande rätts- reglers och utomrättsliga normers funktion som korrektiv mot ovederhäftig konsument- upplysning visar, att möjligheterna till in- gripande rättsligt och utomrättsligt är vä- sentligt olika i skilda spridningssituationer. Kravet på vederhäftighet i konsumentupp- lysning är för närvarande inte tillräckligt beaktat i lagstiftning eller utomrättslig normbildning. Det finns sålunda i princip inte några effektiva rättsliga eller utom- rättsliga korrektiv mot vilseledande kon- sumentupplysning.

När frågan om korrektiv mot vilsele- dande konsumentupplysning skall övervä- gas, bör man enligt kommitténs mening inte bara bekata frågan om korrektiv mot vilseledande information till konsu- menten — själva konsumentupplysningen — utan också pröva om och i vilken ut- sträckning en normering är tänkbar och lämplig även på undersöknings- och pri- märredovisningsplanet. Normeringen kan tänkas ske genom rättsliga föreskrifter el- ler genom anvisningar eller rekommenda- tioner i annan form. En normering på un- dersökningsstadiet skulle ta sikte på att ga- rantera bl. a., att undersökningen föregås av en marknadsöversikt, att urvalet av typ, fa- brikat, modell och exemplar är försvarligt

samt att mätningen avser konsumentrelevan- ta egenskaper och utförs på ett vederhäftigt sätt. En normering beträffande primärredo- visningen skulle ta sikte på att garantera bl. a., att målsättning för undersökningen anges på ett klart och rättvisande sätt, att re- servationer och begränsningar i fråga om gil- tigheten av mätresultat klart framgår i grundredovisningen samt att delgivning och erforderliga kontrollåtgärder föregår redo- visningens publicering. Kommittén har den uppfattningen att det i nuläget inte är på- kallat att genomföra någon form av särÅ skild rättslig normering för att trygga ve- derhäftighet och aktualitet på undersök- nings- och primärredovisningsstadiet. Där- emot talar flera skäl till förmån för en utomrättslig nortnering redan på detta sta- dium. Kommittén återkommer till hur en sådan skall utformas, sedan problemet om korrektiv på spridningsstadiet också be- handlats.

I samband med övervägandet av kor- rektiv på spridningsstadiet bör i första hand rättspolitiska aspekter och angelägenhets- bedömning föras in i bilden.

En meningsfylld diskussion om skilda normtekniska lösningar av problemet vilse- ledande konsumentupplysning förutsätter, att man söker göra klart för sig vilka före- teelser man vill komma åt och vilka in- tressen — konsument-, näringsidkare- och allmänna samhällsintressen — som bör vä— gas mot varandra. En utgångspunkt vid analysen är att kommittén i första hand har att pröva förutsättningarna för en rättslig normering.

Kommittén framhåller att vad som skall stävjas är osann och vilseledande informa- tion, som strider mot konsumentens och näringsidkarens intresse av vederhäftig upp- lysning. Mycket talar för att korrektiven bör omfatta endast sådan konsumentinfor- mation, vilken inför mottagaren—konsumen- ten framstår såsom innehållande sakliga uppgifter presenterade på ett objektivt sätt. Kommittén understryker starkt vikten av att termen konsumentupplysning och där- med synonyma uttryck inte begagnas på ett sätt som vilseleder beträffande infor-

• Sida 146
•  Original

mationens reella karaktär.

Enligt kommittén bör en normering ta sikte på meddelanden avsedda att nå en större krets. Kommittén finner inte sakliga skäl föreligga att undanta några massme- dia. Det finns inte heller saklig grund att begränsa en normering till konsumentupp- lysning om namngivna varor och tjänster eller att på annat sätt genomföra en be- gränsning med avseende på upplysningsob- jektet. Ett spörsmål, som varit aktuellt ock- så vid normeringen av reklamens etik, gäl- ler relevansbedömningen. Kommittén anser att det måste ställas högre vederhäftighets- krav på konsumentupplysning än på reklam av det skälet att konsumenter, generellt sett, får antas lita mer på konsumentupplys- ning än på reklam. Skillnad bör härvid inte göras mellan offentlig och privat kon- sumentupplysning.

När det gäller angelägenhetsbedömning- en framhåller kommittén att en förutsätt- ning för att konsumentupplysningen skall utvecklas på önskvärt sätt är att den om- fattas med förtroende också av näringsid- karna. Konsumentupplysning måste själv- fallet också fylla sådana anspråk på ve- derhäftighet att den allmänt sett åtnjuter allmänhetens förtroende. Från konsument- synpunkt är det sålunda angeläget med åt- gärder, som i möjligaste mån hindrar vil- seledande konsumentupplysning. Att kon- sumentupplysning kan förväntas tillta i om- fattning och i större utsträckning bedrivas av personer, som inte arbetar under tjänste- ansvar, ökar riskerna för att en del av upplysningen kommer att brista i veder- häftighet.

Kommittén anser således att det bör fin- nas korrektiv mot oriktig eller vilseledande konsumentupplysning, som utgår från and- ra än dem som har direkt säljintresse och som framstår såsom för ett större antal personer avsedd saklig och objektiv infor- mation om varor, tjänster, priser och mark- nadsförhållanden. Åtgärder för att nu in- föra sådana korrektiv är motiverade.

En viktig utgångspunkt inför övervägan- det av lämpliga korrektivlösningar är att prövningen av frågan om konsumentupp-

lysning är på ett relevant sätt vilseledande eller ej, bör ske på rent objektiva grunder. De ogynnsamma verkningarna för konsu- menterna och näringslivet av vilseledande konsumentupplysning synes vara helt obe- roende av om vederhäftigheten tillkommit medvetet och eventuellt av vinningssyfte, om den orsakats av slarv eller om den föranletts av olyckliga omständigheter, för vilken ingen kan göras ansvarig.

Enligt kommittén är konsumentupplys- ning inte ett konkurrensmedel utan infor- mation och åsiktsyttring och bör därför klart till yttrande- och tryckfrihetsområdet. Detta måste noga beaktas vid alla över- väganden i korrektivfrågan.

Vad gäller rättsliga korrektiv diskuterar och avvisar kommittén sådana lösningar som att införa straffstadganden mot eko- nomiskt förtal, mot »oredlighet mot all- mänheten» eller mot oriktig eller vil- seledande konsumentupplysning. Icke heller anser kommittén det lämpligt att åstadkom- ma rättslig förpliktelse att ersätta skador, föranledda av oriktig eller vilseledande konsumentupplysning. Tungt vägande in— vändningar finns också mot att införa nå- gon form av förbudstalan inför dom- stol mot vilseledande konsumentupplysning. Från konsumentupplysningssynpunkt skulle en lagfäst rätt till genmäle och beriktigan- de vara värdefull men frågan borde i så fall inte lösas separat för denna förhållan- devis lilla sektor. Att nu framlägga förslag i ämnet anser kommittén inte vara realis- tiskt. Kommittén är visserligen inte främ- mande för tanken att det efter hand kan visa sig nödvändigt att införa något eller några av ovan berörda rättsliga korrektiv men anser att skälen mot att nu och i före- varande sammanhang införa speciella rätts- liga korrektiv mot ovederhäftig konsument- upplysning väger tyngre än skälen för så- dana åtgärder.

När det gäller möjligheterna att på det utomrättsliga planet skapa korrektiv mot ovederhäftig konsumentupplysning är det i första hand anledning att återkomma till frågan om regler angående genmäle och beriktigande. Begäran om genmäle eller

• Sida 147
•  Original

beriktigande torde normalt göras hos det upplysningsorgan eller det medium, där den vilseledande upplysningen lämnats. Bristen på erfarenhet av ovederhäftighet i statlig konsumentupplysning och bristen på överblick över Vidarespridningen av denna och över annan konsumentupplysning gör det svårt att svara på frågan, om genmäles- och beriktigandereglerna fungerar tillfreds— ställande som korrektiv mot vilseledande konsumentupplysning.

När det gäller spridning direkt från kon- sumentupplysningsorgan, som inte sker ge- nom pressen eller etermedia, kan konsta- teras att någon instans för prövning av en tvist mellan en klagande konsument el- ler näringsidkare och organet inte finns.

Några garantier för ett någorlunda en- hetligt bedömande av de två mediainstan- serna, Pressens Opinionsnämnd och radio- nämnden, finns inte. Och Näringslivets Opinionsnämnd torde inte kunna rekom- mendera beriktigande enligt nu gällande stadgar. Bland annat dessa förhållanden har lett kommittén in på tanken att över- väga inrättandet av ett särskilt utomrätts- ligt organ med uppgift att pröva genmä- les- och beriktigandefrågor såväl som and- ra frågor sammanhängande med konsu- mentupplysnings vederhäftighet.

Kommittén har skisserat tre alternativ- lösningar för ett organ för konsumentupp- lysningsfrågor och därvid i stort resonerat efter följande huvudlinjer.

Alternativ ]. En särskild opinionsnämnd in- rättas. Kompetensområdet för denna nämnd bestäms efter i huvudsak samma principer som kompetensområdct för Näringslivets Opinions- nämnd, vilket här innebär att nämnden skall bedöma all konsumentupplysning mot vilken anmärkning riktas, oavsett spridningssätt. Där- med uppnås en enhetlig utomrättslig veder- häftighetsbedömning av all konsumentupplys- ning. Vad som mest talar emot att inrätta en särskild konsumentupplysningsnämnd är att det knappast är rationellt att utöka antalet nämn- der, allra minst i ett läge då informationstek- niken olika media emellan tenderar att bli allt- mer likartad och det även i sak blir allt svårare att särskilja spridningsvägarna för olika slag av information. Snarare borde man få till stånd en gemensam nämnd för press- och eter-

media och på sikt även för reklam men i da- gens läge synes det knappast möjligt att reali- sera denna tanke på ett centralt bedömnings- organ för all slags kommunikation av infor— mation.

Aternativ 2. Bedömningen av konsument- upplysningsfrågor handhas av redan befintliga nämnder, dvs. av radionämnden vid spridning genom etermedia, av Pressens Opinionsnämnd vid spridning genom pressmedia och av Nä- ringslivets Opinionsnämnd vid spridning genom reklam. Om prövningen av konsumentupplys- nings vederhäftighet görs av nuvarande nämn- der, var och en på sitt område, kan det riskeras att en och samma fråga blir bedömd på olika sätt. Särskilda åtgärder för att trygga en enhet- lig bedömning måste därför vidtas, nämligen ett slags remissförfarande i konsumentupplys- ningsärenden till ett för de tre nämnderna ge- mensamt organ, även om detta inte får myndig— hets ställning.

Alternativ 3. För att undvika olägenheter, som är förknippade med alternativen 1 och 2, har kommittén övervägt också ett alternativ 3. Det i alternativ 2 ornnmända remissorganet eller beredningsorganet torde på lämpligt sätt kunna kompletteras så att det kan handha även andra uppgifter än remissärenden. Initia- tivet till att upprätta ett sådant utvidgat »be- redningsorgan» — förslagvis kallat konsu- mentupplysningsnämnden — bör tas av statens konsumentråd såsom den centrala statliga in- stansen på området och samverkan ske med radionämnden, Pressens Opinionsnämnd och Näringslivets Opinionsnämnd.

Kommittén förordar för sin del alterna- tiv 3 och föreslår alltså, att statens kon- sumentråd, som snarast bör ta initiativet därtill, i samverkan med de tre nämnderna, inrättar ett gemensamt organ, konsument- upplysningsnämnden.

Nämndens huvuduppgifter bör enligt kommitténs mening vara att dels själv- ständigt pröva anmärkningar mot undersök- ningar, som ligger till grund för konsu- mentupplysning och mot primärredovisning av resultat från sådana undersökningar samt frågor rörande konsumentupplysning, som f. n. ej faller inom övriga nämnders verk- samhetsområden, dels såsom beredningsor- gan åt radionämnden, Pressens Opinions- nämnd och Näringslivets Opinionsnämnd efter remiss bedöma konsumentupplysnings vederhäftighet. I sistnämnda fall bör nämn- den svara för det faktiska avgörandet me—

• Sida 148
•  Original

dan däremot frågor om ansvar, beriktigande, genmäle etc. i samband med vilseledande konsumentupplysning prövas av varje nämnd för sig enligt de regler som gäller på respektive områden. Åtminstone tills vi- dare bör dock i dessa fall den slutliga utom- rättsliga prövningen även av konsumentupp- lysnings vederhäftighet formellt åvila radio- nämnden, såvitt gäller etermedia, Pressens Opinionsnämnd, såvitt gäller pressmedia, samt Näringslivets Opinidnsnämnd, såvitt gäller reklam.

Utöver dessa huvuduppgifter bör det åvila nämnden att genom sitt kansli tillhandagå med råd och anvisningar i frågor om hur konsumentupplysning lämpligen bör vara ut- formad från normsynpunkt.

I nämnden bör ingå representanter för de tre närmast berörda intressegrupperna kon- sumenterna, näringsidkarna och media. En rimlig avvägning synes vara att varje grupp företräds av tre eller fyra representanter jämte två suppleanter. Ordförandena i ra- dionämnden, Pressens Opinionsnämnd och Näringslivets Opinionsnämnd kan lämpligen tjänstgöra som ordförande i nämnden en- ligt något slags cirkulationssystem. Nämn- den bör med sig kunna adjungera sak- kunniga. För att nämnden skall kunna ar- beta snabbt, krävs ett kansli med kvali- ficerad och tillräcklig personal, något som lättast torde kunna åstadkommas genom att kansliet med erforderlig komplettering åt- minstone till en början inordnas i eller samordnas med något av de befintliga nämndernas.

Nämndens beslut bör vara motiverade och, i den mån de är slutliga, i princip offentliga. Några egentliga sanktioner bör ej ifrågakomma.

Enligt direktiven borde synpunkter och rekommendationer som framkommit vid ut- redningen kunna ingå i ett samlat förslag till publiceringsregler för den statliga kon- sumentupplysningen i de fall, då den rör sig med värderingar av namngivna produk— ters egenskaper och priser. Kommittén har emellertid funnit, att en sådan handlings- kodex inte kan ges den i direktiven an-

givna snäva begränsningar. En mera all- mänt formulerad kodex, upptagande vissa grundregler för hur konsumentupplysning bör bedrivas, kan inte anses fylla något praktiskt behov utan skulle närmast få ka- raktären av en samling truismer. Kommittén har vidare ansett det knappast vara önsk- värt att i dagens läge binda konsumentupp- lysningen vid ett mera detaljerat normsy- stem. Det bör i stället ankomma på den föreslagna konsumentupplysningsnämnden att på det i betänkandet angivna underla- get — vilket bör kunna tjäna som vägled- ning i sammanhanget — och inte minst på grundval av de erfarenheter som framkom- mer vid dess bedömande och rådgivande verksamhet utfärda anvisningar och re- kommendationer, vilka efter hand kan be- arbetas och ingå i en allmän kodex för konsumentupplysning.

Med de i metod- och redovisningshän- seende framförda rekommendationerna, vil- ka kommittén förutsätter kommer att be- aktas, och med den föreslagna ordningen med en utomrättslig prövning av uppkom- mande konsumentupplysningsfrågor uppnår man enligt kommitténs mening en tillfreds- ställande beredskap mot de risker från ve- derhäftighetssynpunkt, som en vidgad stat- lig och framförallt en vidgad privat kon- sumentupplysning kan föra med sig.

Konsumentupplysning från administrativ synpunkt

Med hänsyn till de omfattande organisa- toriska utredningsfrågor som anförtrotts den år 1967 tillsatta konsumentutredningen har kommittén ej ansett sig ha anledning att inom ramen för utredningsdirektiven på den administrativa sidan redovisa andra överväganden och konkreta förslag än så- dana som aktualiserats av i betänkandet framförda rekommendationer.

Behov föreligger av att i skilda samman- hang anlita särskild expertis. Statens kon— sumentråd synes förslagsvis kunna inrätta en »panel» av experter av skilda slag och konsumentrepresentanter samt på eget ini-

• Sida 149
•  Original

tiativ eller på begäran ställa lämpliga »pa- nelmedlemmar» till förfogande för olika uppgifter.

För att dels bestrida kostnaderna för expertis, dels täcka överenskommen del av kostnaderna för konsumentupplysnings- nämndens verksamhet förordar kommittén att konsumentrådet — utöver sitt ordinarie anslag — tills vidare anvisas ett årligt reser- vationsanslag på 300 000 kronor.

• Sida 150
•  Original

Bilaga 1 Konsumentupplysning i vissa andra länder

Av byrådirektör Nils Ringstedt

Vid en utredning av principiella konsument- upplysningsfrågor är förhållandena i andra länder med stor aktivitet på området na- turligt nog av intresse. Även om verksam- hetens form och karaktär varierar länder- na emellan, är syfte och problematik i stort sett desamma. Kommittén har här valt att, med särskild inriktning på de un- der utredningsarbetet aktualiserade frågor- na, kortfattat skildra förhållandena i Dan- mark, Norge, England och USA.

l.l Danmark1 1.1.1 Organ

Konsumentupplysning bedrivs i Danmark av flera offentliga och privata institutio- ner. I det följande lämnas en översikt över de viktigaste av dessa.

Statens husholdningsråd inrättades 1933 och sorterar under familjedepartementet. Det har till syfte att i samarbete med and- ra institutioner och organisationer främja hushållens näringsfysiologiska, hygieniska, ekonomiska och tekniska förhållanden med hänsyn till såväl hemmens som samhällets intressen. Rådet, som består av 19 med- lemmar, av vilka 12 är utsedda av landets största kvinnoorganisationer och 7 repre- senterar departement, sundhetsstyrelsen och »specialkurs i husholdning» vid Århus

universitet, tar initiativ till undersökningar och försök. Dessa utförs antingen på rå- dets eget provningslaboratorium eller vid andra laboratorier och bidrar till att ge allmänheten vägledning på nyss nämnda områden.

Laboratoriet är uppdelat på en livsme- delsavdelning, en redskapsavdelning och en textil- och tvättavdelning. Försök ut- förs för att framtaga provningsteknik och provningsmetodik. Vidare görs jämföran- de varuundersökningar. Laboratoriet sam- arbetar med näringslivet i strävandena att förbättra kvaliteten på hushålls- och and- ra varor samt provar varor för konsu- mentupplysningsorgan i andra nordiska länder.

Rådet har dessutom en upplysningsav- delning, som publicerar försöksavdelning- ens resultat samt orienterar allmänheten — speciellt husmödrarna — i aktuella spörs- mål inom rådets arbetsområde. Upplys- ningen sprids genom tidskrifter, broschy- rer och radio/ TV samt via hushållskon- sulenter och hushållslärarinnor m.fl. Di- rekt kontakt tas även med husmödrar. Vi- dare har rådet en upplysningscentral i Kö- penhamn. Undervisningsmaterial samt bild-

1 Sammanställningen grundar sig på uppgifteri Monopoltilsynets »Notat vedrarende forbruger- oplysningen i Danmark», stencil, Köpenhamn 1965. Upplysningar har även inhämtats vid stu- diebesök hos Statens husholdningsråd och For- brugerrådet.

• Sida 151
•  Original

band till tjänst för lärare, studiecirklar m. m. framställs.

Resultaten av rådets försöksverksamhet m.m. offentliggörs i tidskriften »Råd och Resultater», som utkommer med 8 num- mer per år i en upplaga på ca 40 000 ex. I populär form redogörs för de provade varorna med angivande av fabrikat och upplysning om varans riktpris i detaljhan- deln.

I tidskriften intas också aktuella upp- lysningar, som insamlats från andra prov- ningsinstitutioner i in- och utlandet samt övrigt material som synes vara av bety- delse för hemmens inköps- och arbetsva- nor.

I »Tekniske Meddelelser» publiceras bl. a. de utförliga provningsrapportema.

Forbrugerrådet inrättades 1947 av en rad av Danmarks mest betydande kvinno- och konsumentorganisationer. Det omorganise- rades 1967, varvid antalet medlemsorga- nisationer utvidgades från 12 till 18 med de stora löntagare- och ungdomsorganisa- tionerna. Vidare är det möjligt för en- skilda personer att bli medlemmar och välja representanter till rådet. Detta är ett självständigt organ, som finansieras med medel från organisationerna, från olika privata institutioner och fonder samt från staten. Rådet har till syfte att tillvarata konsumenternas intressen och skapa en le- vande konsumentopinion. Till rådets huvud- uppgifter hör hänvändelser på konsumen- ternas vägnar till myndigheter och närings- liv samt representation i råd och nämnder för att på detta sätt skapa lyhördhet i nä- ringslivskretsar och hos myndigheterna för konsumenternas intressen.

Forbrugerrådet samarbetar med institu- tioner, som verkar för främjande av forsk- ning, arbetar för standardisering och kva- litetsmärkning av varor, som har särskild betydelse för konsumenterna, driver upp- lysningsverksamhet bl. a. genom press, radio och TV samt medverkar vid den praktiska samordningen av upplysningsarbetet för konsumenterna.

Tekniska undersökningar företas hos and-

ra laboratorier, eftersom rådet saknar eget provningslaboratorium.

År 1964 började rådet utge konsument- tidningen »Taenk», vars syfte är att ge allsidig, aktuell och konkret upplysning om de intresseområden, som berör konsumen- terna. Tidningen publicerar bl. a. jämfö- rande pris- och kvalitetsundersökningar rö- rande olika märkesvaror och utkommer 6 gånger årligen i en upplaga om ca 50 000 exemplar. Taenks prenumeranter fungerar som konsumentpanel i intervjuundersök- ningar, vid insamling av priser rn. m.

I övrigt utarbetar rådet kursmaterial, fol- ders m.m. Det har också en klagocentral, som mot viss avgift kan anlitas av varje konsument.

Statspraveanstalten åtar sig mekaniska, fysiska och kemiska undersökningar ut- över självständiga forskningsuppgifter samt samarbetar med en rad andra laboratorier och institutioner. I samarbete med hus- holdningsrådet har pröveanstalten bl. a. före- tagit tekniska undersökningar av tryckko- kare och provning av material till olika hushållsredskap.

Dansk standardiseringsråd skall verka för standardisering såväl av material som av konsumentvaror. I rådet sitter representan- ter för en rad ministerier och organisa- tioner. Varor, som framställs i överens- stämmelse med de av rådet utgivna »Danske Standards», kan av fabrikanterna förses med ett av rådet inregistrerat märke till- sammans med standardnummer och ett fabriksmärke. Med en sådan märkning garanterar fabrikanten att varan överens- stämmer med gällande standard, när det rör sig om dimensioner, materialkvalitet, provning m.m. Märkningen må endast företas med rådets skriftliga tillåtelse.

Av särskilt intresse i sammanhanget är standardisering av textilprovning samt av storlekar och mått till trikåvaror och dam- kjolar.

Dansk varedeklarations-ntevn är en själv- ständig, privat organisation, som tillkom

• Sida 152
•  Original

1957 genom samarbete mellan organisa- tioner och institutioner inom handel, forsk- ning, industri och konsumentledet, däri- bland statens husholdningsråd och for— brugerrådet.

Naevnets syfte är att verka för frivillig användning av upplysande märkning (varu- deklaration) av varor, som säljs i detalj- handeln. Deklarationen, som ger upplys- ning om varans innehåll och egenskaper, betecknas »Varefakta» och anbringas på varan eller emballaget. Naevnet kontrol- lerar de deklarerade varorna och söker tillika i samarbete med andra institutioner ge konsumenten kunskap om vad varu- deklaration betyder och vilket värde den har för producent och konsument. Arbe- tet finansieras dels genom bidrag från an- slutna organisationer och institutioner och olika fonder, dels genom en årlig märk- ningsavgift från de företag, som får sina varor deklarerade efter de av naevnet god- kända deklarationsprinciperna.

Textilpravenazvnet är en självständig pri- vat organisation, vars syfte är att god- känna varor på grundval av kvalitetsprov- ningar, upplysningar från fabrikanter och laboratorierapporter från Dansk Textil In- stitut. Varorna märkes med 4 F (FFFF).

I Danmark finns också ett Tilsynsråd for vaskerier och renserier, Skoankenazvnet, Forbrugerrådets kvalitetsmazrkning samt en Rejseankenaevn

Monopoltilsynet svarar bl. a. för a) un- dersökningar med åtföljande publicering av pris- och marginalförhållanden inom kon- kreta branscher eller varuområden samt b) fastställelse av regler om märkning eller skyltning med pris, märkning med netto- vikt eller liknande.

1.1.2 Utförande

Undersökningsplanering. Såväl statens hus- holdningsråd som forbrugerrådet låter en varuundersökning föregås av en om möj- ligt fullständig inventering av marknaden för varan. Beslutar husholdningsrådet att

genomföra en egentlig varuundersökning, görs den vid de egna laboratorierna eller beställs den vid något annat laboratorium. Husholdningsrådet samarbetar beträffande undersökningsprojekt bl. a. med det svenska konsumentinstitutet. Forbrugerrådet, som inte disponerar över egna laboratorier, be- ställer undersökningar från utomstående laboratorier i Danmark eller hos konsu- mentorgan i andra länder. Särskilt inten- sivt är samarbetet med det norska forbruker- rådet.

Samarbetet med likartade utländska insti- tutioner bedrivs av både husholdningsrå- det och forbrugerrådet ofta på det sättet att en för det ena landet genomförd varu- undersökning kompletteras med en ny un- dersökningsetapp vid det laboratorium som genomfört den ursprungliga undersökning- en. I denna etapp provas sådana fabrikat som är av betydelse i det andra landet men inte i det första. I regel kan en betydande del av resultatet från de ursprungliga prov- ningarna utnyttjas även i det andra landet.

Man försöker om möjligt undersöka samtliga fabrikat av en viss vara. Går detta inte av ekonomiska eller tekniska skäl, för- söker man uppnå en så god marknads- täckning som möjligt, men söker även be- akta varor med vissa särdrag (konstruk- tion, pris etc.). Avser undersökningen stör- re varaktiga konsumtionsvaror, undersöker man till att börja med endast ett exemplar av varje fabrikat. Uppstår tveksamhet be- träffande undersökningsresultaten, ökar man antalet exemplar. Är det fråga om billi- gare och enklare varor undersöks mer än ett exemplar.

Innan undersökningen påbörjas, anord- nar husholdningsrådet ett möte med samt- liga berörda företag. Forbrugerrådet tar inga kontakter med företagen före under- sökningen. Däremot förekommer samråd med tekniska sakkunniga och branschför- eningar.

Undersökningarna genomförande. Statens husholdningsråd uttar från producenternas lager de exemplar av större varor som skall provas. Rådet anger vilket exemplar

• Sida 153
•  Original

man önskar undersöka, varefter det plom- beras och sänds till rådet. Däremot in- köper rådet små artiklar. Under arbetets gång förekommer kontakt med tillverkare endast om särskilda skäl gör det nödvän- digt. Efter avslutad provning får tillverka- ren yttra sig över den tekniska samman- ställningen för den del av undersökningen som avser hans egen vara. Om hänsyn skall tas till eventuella reservationer och syn- punkter, bedöms från fall till fall av hus- holdningsrådet.

Forbrugerrådet köper i butikerna de varuexemplar som skall provas. Under provningamas gång förekommer inga kon- takter med tillverkarna. Inte heller efter avslutad provning får tillverkare ta del av resultaten före publicering. Detta gäller dock inte om resultaten ger anledning till delgivning eller om forbmgerrådet sam- arbetar med någon annan institution som tillämpar delgivning av provningsresultaten. Om undersökningen t. ex. genomförs i sam- arbete med norska forbrukerrådet, tillämpas dess delgivningsrutiner.

Undersökningsresultatens publicering. Sta- tens husholdningsråd publicerar resultaten från sina undersökningar i populär form i tidskriften Råd och Resultatet samt full- ständigt med teknisk redovisning av un- dersökningens planering och genomföran- de i Tekniske Meddelelser, som i vissa fall biläggs den populära tidskriften. Vissa re- servationer, t. ex. att vissa provade mär— ken inte längre säljs i butiker, tas med i Råd och Resultatet. Resultaten redovisas i denna tidskrift i form av direkta köp- rekommendationer endast om resultaten en— tydigt pekar härpå. Rangordning sker i många fall för varje egenskap för sig. I vissa fall förekommer gradering av varor. Forbrugerrådet publicerar resultaten från sina undersökningar i tidskriften Taenk i pOpulär form. Målsättningen är att så långt som möjligt förenkla resultattolk- ningen för läsaren. Rådet anger att resul- taten blott avser det eller de exemplar som undersökts. Det förekommer såväl grade— ringar som rekommendationer om bästa—

köp. Man söker härvid skilja mellan olika konsumentgrupper. En prisundersökning görs, varefter rådet anger det lägsta pris som man funnit. Adresser uppges där sär- skilt låga priser konstaterats. Rådet utta— lar klart att rekommendationen om bästa köp är rådets subjektiva uppfattning. I ar- tiklarna talar man inte om vilket labora— torium som anlitats. Forbrugerrådet står självt för resultaten. Teknisk beskrivning av undersökningens uppläggning och un- dersökningsmetoderna publiceras ej men finns vid behov tillgänglig på forbruger- rådet. Uppdagas skrivfel m.m. vid publi- ceringen, publiceras beriktigande i följande nummer av Taenk. Eventuella ersättningar betalas av rådet.

1.1.3 Erfarenheter

I det hittills enda skadeståndsmålet avseen- de konsumentupplysning yrkade det grekis- ka frukt- och konservföretaget Hymofix skadestånd av medlemmarna i statens hus- holdningsråd m.fl. med 1,2 milj. dkr. Bak- grunden till käromålet var i korthet följan- de.

Av 40 olika apelsinjuicefabrikat, som säljs i Danmark, undersöktes 14 av husholdnings— rådet. Rådet fann att tre fabrikat — Sunfix, Irma Orange Juice samt Libby — syntes vara förfalskade genom utspädning med vatten och tillsats av s.k. aminosyra. De två förstnämnda fabrikaten tillverkas av Hymofix. Resultaten publicerades i Tekniske Meddelelser och Råd och Resultater. Sedan resultaten blev kända, upphörde Irma-koncernen att sälja Irma Orange Juice. Hymofix hävdade i sin stämningsansö- kan att det ej fanns någon grund för påståendet om förfalskning samt framhöll vidare att före- taget lidit stor ekonomisk förlust i anledning av upplysningen. Husholdningsrådet vidhöll sina slutsatser och bestred att käranden bevisat något förhållande som förpliktade till skade- stånd.

Efter process framlade domstolen ett för- likningsförslag av innebörd, att svarandena förklarade att det på grundval av hittills företagna vetenskapliga undersökningar av aminosyrefördelningen på färska grekiska apelsiner inte visats att den av käranden till- verkade juicen varit förfalskad genom till- sats av vatten. Svarandena beklagade där-

• Sida 154
•  Original

för att företaget beskyllts för sådan för- falskning. Husholdningsrådet förbehöll sig emellertid att fortsätta undersökningarna för att konstatera om juicen i fråga tillsatts vatten. Detta förlikningsförslag godtogs av parterna och Hymofix tillerkändes ersätt- ning för rättegångskostnader.

Statens husholdningsråd har i ett fall anmält en producent, som utnyttjade un- dersökningens resultat på ett ovederhäftigt sätt. Företaget dömdes att böta 1000 kr. Rådet har vidare vid ett tillfälle krävts på ca 80000 kronor på grund av upplysning som avsåg en lackerad tvättrumma.

Slutligen må framhållas att om den nya lagen om otillbörlig konkurrens genomförs enligt föreliggande förslag, innebär detta för Danmarks del en markant förskjutning i konsumentarbetets legala läge. Det före- slås nämligen att vad som gäller vilsele- dande reklam m.m. även skall gälla för- eningar och sammanslutningar som tillvara- tar konsumenternas intressen. Det är tro- ligt att vissa av de ovan redovisade ar- betsrutinerna måste ändras, om lagen får detta innehåll.

1.2 Norge1

1.2.1 Organ

De norska konsumentupplysningsinstitutio- nerna sorterar under departementet for familie- og forbrukersaker, som inrättades 1956 och handhar ärenden rörande pris-, konkurrens-, konsument- och familjefrågor m.m.

Forbrukerrådet tillkom 1953 och består av ordförande samt sju medlemmar, ut- sedda av Norske Kvinners Nasjonalråd, Norges Husmorforbund, Norges Koopera- tive Kvinneforbund, Norsk Bonde- og Små- brukarlags Kvinnegruppe, Norges Bonde- kvinnelag, Landsorganisasjonen i Norge samt Norges Kooperative Landsforening. I beslutshänseende är rådet självständigt men det erhåller medel till verksamheten över statsbudgeten. Rådet har bl. a. till syfte att i samarbete med institutioner och organi-

sationer som arbetar med uppgifter på sam- ma område främja åtgärder till konsumen- ternas bästa. Till olika organ lämnas uppdrag angående forsknings- och provningsverk- samhet. Upplysningsverksamhet bedrivs främst genom tidskriften Forbrukerrappor- ten, som har en upplaga av ca 185 000 ex. Förutom mera allmänt material av intres- se för konsumenterna innehåller Forbru- kerrapporten varuorienteringar och redo- görelser för undersökningar av namngivna varor. I rådets upplysningsverksamhet' in- går också att arrangera s.k. »forbruker- dager» i syfte att lämna saklig upplysning om ämnen av intresse för konsumenter- na. Rådet har i samarbete med bl. a. pro- ducenter fått till stånd en frivillig varu- deklarationsverksamhet, som administreras av Hovedkomiteen for Varedeklarasjoner og kvalitetsmerkning. Forbrukerrådet är organiserat på en varuteknisk avdelning, en juridisk avdelning, en upplysningsavdel- ning, en kontorsteknisk avdelning och en redaktion.

Statens försöksvirksomhet i husstell, som verkat sedan 1939, ägnar sig åt forskning och försök beträffande näringsmedel och hithörande frågor samt provar tvättmedel och tvättmaskiner jämte andra apparater. Resultaten publiceras i »Forbrukerrappor- ten».

Veiledningstjenesten i heimstell, förstat- ligat 1937, sysselsätter ett stort antal hem- konsulenter. Dessa lämnar vägledning och upplysning till konsumenterna genom kur- ser, demonstrationer, föredrag och film. Råd lämnas också rörande t. ex. köksinredning— ar och hemkonsulenterna ger även i öv- rigt råd och hjälp till den som vänder sig till heimstellkontoren. I varje kommun och i varje fylke finns ett heirnstellorgan, som deltar i planläggningen av konsulenternas

1 Sammanställningen grundar sig på anteck- ningar från studiebesök i Norge i februari 1964, en av departementet for familie- og forbru- kersaker upprättad PM, Forbrukerrådets förslag till »Retningslinjer for arbeide med og publise- ringen av vareundersökelser» samt rådets skrift »10 år for forbrukeme», 1963.

• Sida 155
•  Original

verksamhet och förmedlar önskemål om kurser, föredrag m. m.

Statens veiledningskontor i heimstell, som inrättades 1940, producerar upplysnings- material av olika slag, t.ex. film, ljusbil- der, broschyrer och småskrifter, avsett så— väl för allmänheten som för husstellpeda- goger. Vidare utövas föredrags- och de- monstrationsverksamhet bl. a. genom den permanenta utställningen »Bo med plan» i Oslo. Till kontoret är knuten en stats- konsulent i heimstell, som fungerar som kontaktled mellan hemkonsulenterna och den centrala administrationen.

Förutom nämnda organ finns i Norge ett stort antal forskningsinstitutioner av be- tydelse för konsumentforskningen.

1.2.2 Utförande1

Inledning. Varuundersökningar är enligt »Retningslinjerna'» undersökningar av be- stämda fabrikat — eventuellt också arts— bestämda varor — där resultaten publice- ras med angivande av varornas namn/fa- brikat och/eller med angivande av t.ex. producent, importör m. m. Generella varu- undersökningar är undersökningar, som är så vitt möjligt representativa för markna- den för varugruppen eller varutypen i frå- ga. Med speciella varuundersökningar för- stås i princip undersökningar av en enda vara eller ett fåtal varor inom en varu— grupp. Varuundersökningar skall utföras av oavhängiga och fackmässigt erkända insti- tutioner/ laboratorier/ specialister.

Försöksplan. Beträffande alla generella varuundersökningar skall en försöksplan utarbetas omfattande bl. a. de egenskaper hos varorna, som skall provas, samt de provningsnormer och metoder, som skall användas. Egenskaper som ej kan mätas med objektiva provningsmetoder värderas av det anlitade provningsinstitutet efter bäs- ta förmåga och/eller av speciella sakkun- niga. Om möjligt skall försöksplanen om- fatta egenskaper hos varan som för kon- sumenterna är av väsentlig betydelse. När särskilda hänsyn till konsumenterna krä-

ver det, skall även speciella egenskaper med- tas. Påbörjas undersökningar på nya varu- områden, skall försöksplanen efter godkän- nande av det anlitade provningsinstitutet framläggas för producenter och importö- rer. Blir det aktuellt att väsentligt ändra planen för tidigare undersökta varuområ- den skall även den ändrade planen efter vederbörande instituts provningsgodkännan— de delges producenter och importörer. I samband med delgivningen av försökspla- nen informeras vederbörande om den tids- frist de kommer att erhålla för att yttra sig över provningsresultaten. Invändningar gentemot försöksplanen av teknisk karak- tär värderas av ifrågavarande institut. Prin- cipiella invändningar värderas av Forbru- kerrådet. I vissa fall kan rådet efter insti- tutets godkännande göra undantag från dessa bestämmelser.

Vid planering av generella varuunder- sökningar skall i varje särskilt fall avgö- ras om på grundval av provningsresultaten konkreta köpråd med gradering av varor- na skall avges. Frågor i samband med köpråd och gradering skall tas upp med det anlitade institutet i samband med för— söksplanen. En sakkunnig utses vid insti- tutet att bistå Forbrukerrådet vid utarbe- tande av köpråd och varugradering. Även utomstående sakkunniga eller särskilda ar- betsgrupper kan utses för detta ändamål. Graderingsfrågorna kan delges eller dryf- tas med branschorganisationer, producen- ter, importörer, speciella sakkunniga etc.

Urval. Om budgetmässiga eller tekniska skäl ej möjliggör en undersökning av samt— liga fabrikat vid en generell varuunder- sökning, görs ett urval av fabrikat. Detta urval skall så vitt möjligt täcka markna- den. Vid fortlöpande varuundersökningar skall urvalet i de enskilda grupperna (»i de enkelte puljer») omfatta samtliga fa- brikat av en bestämd typ eller prisklass eller

1 Enligt »Retningslinjer for arbeide med og publiseringen av vareundersökelser». »Retningslinjema» är ej sanktionerade av staten utan utgör blott ett förslag, som rådet arbetar efter.

• Sida 156
•  Original

ske så att en rimlig täckning av olika typer och priser i varje grupp erhålls och/ eller med tanke på att så snart som möjligt få fram resultatet för största möjliga mark- nadsandel.1

Det antal exemplar av varje fabrikat, som skall provas, bestäms av institutet och rådet i samband med försöksplanens upp— läggning. Om endast ett eller ett litet antal exemplar av varje fabrikat undersöks, görs tilläggsundersökningar beträffande ett eller flera nya exemplar, när resultaten av un- dersökningarna enligt institutet ger anled- ning härtill eller producentemas/importö- ternas invändningar gentemot provnings- resultaten enligt institutet kräver ytterliga- re undersökningar.

Speciella varuundersökningar kan endast företas när särskilda konsumenthänsyn krä- ver detta, t.ex. när misstanke föreligger att reklamen är vilseledande eller när det in- kommer särskilda hänvändelser eller kla- gomål på varan. Vid sådana speciella un- dersökningar får det i allmänhet för be- dömning av frågan om publicering under- sökas om på marknaden finns varor av samma eller liknande slag. Befinns detta vara fallet, avgör Forbrukerrådet i varje särskilt fall om undersökningen skall of- fentliggöras.

Genomförande. De varor, som skall un- dersökas, köps i allmänhet på öppna mark— naden. Är detta ej praktiskt möjligt, köps varorna på grossistemas/fabrikanternas la- ger av en representant från Forbrukerrådet och/eller institutet. Vid köpet medtas va- rorna omedelbart eller förseglas de för se- nare avhämtning. ,

De enskilda producenterna/ importörerna kan i vissa fall täcka sin del av utgifterna, låna ut varor för provning på vissa vill- kor etc. Vid utlåning utväljs varorna i bu— tiker, lager eller liknande samt medtas ome- delbart.

Provningsinstitutet kan icke utan rådets tillåtelse till andra lämna upplysningar om provningsresultaten. Institutet har ej skyl- dighet att besvara frågor från producen- terna eller importörerna annat än om det

sker via rådet eller rådet hänvisar till in- stitutet. Endast i särskilda fall kan produ- center/ importörer ges tillåtelse att följa provningen eller delar av denna. Sådan tillåtelse skall inhämtas både från rådet och från vederbörande institut.

Delgivning. Undersökningsresultaten del- ges berörda producenter och importörer av Forbrukerrådet eller institutet före offent- liggörandet. Normalt gäller detta endast resultaten beträffande producentens/irnpor- törens egen vara. Vid undersökningar, där en teknisk rapport ej föreligger, tillställs producenterna/ importörerna en rapport över de faktiska resultaten. Detta sker i rekom- menderat brev och med fjorton dagars remisstid.

Invändningar av teknisk art mot resulta- ten skall värderas av det undersökande institutet och principiella invändningar be- dömas av rådet.

Om en vara ej längre produceras eller om tekniska ändringar företagits etc., of- fentliggörs provningsresultaten likväl i re- gel men då med anmärkning om nämnda förhållande. Vid upprepad publicering kan varan utelämnas, om den ej längre finns på marknaden.

Bearbetning och publicering. När det gäl- ler bearbetning och publicering av resul- taten skiljer man mellan a) rapporter om undersökningen och b) gradering och köp- råd.

a) Rapporter. Rapporterna från prov- ningsinstitutet skall bearbetas med tanke på läsare, som inte är sakkunniga. For- brukerrådet står för utformningen av ett utkast som sedan delges provningsinstitutet för kommentarer. Om väsentliga skiljak- tigheter uppstår beträffande rapportens ut- formning, har Forbrukerrådet ändå rätt att offentliggöra resultaten, men institutet kan då kräva att dess namn inte nämns.

b) Gradering och köpråd.2 I samarbete

1 Vid en undersökning av nylonskjortor togs som urvalsgrund största andelen av försäljningen på marknaden. ' Några exempel på bästaköp :

a) Av en serie kylskåpsundersökningar kunde For-

• Sida 157
•  Original

med det anlitade institutet står Forbruker- rådet för rangordning och gruppering av varorna och för utarbetande av köpråd. Rangordning kan uppgöras endast när un- dersökta varuegenskaper är väsentliga för konsumenterna och det på grundval av provningsresultaten kan antas att skillna- den mellan de fabrikat, som ges olika gra- deringstal eller placeras i olika grupper, är av verklig betydelse för konsumenter- na. Förslag till rangordning utarbetas av den varutekniska avdelningen och av den sakkunnige, som är utsedd härför — even- tuellt även av en särskild arbetsgrupp. Då varken sakkunnig eller arbetsgrupp är till- gänglig, utarbetas förslag av den varu- tekniska avdelningen.

I det förslag, som uppgörs beträffande rangordning och gruppering, skall lämnas en redogörelse för de olika värderingar och avvägningar, som företagits beträffan- de vikttal, och alla särskilda problem skall påpekas. Vid publiceringen skall de olika värderingar och avvägningar, som gjorts i samband med utarbetandet av rangord- ningen och eventuella köpråd (t.ex. vikt— tal o.dyl.) tydligt framgå. Om väsentliga egenskaper ej provats eller priset inte med- tagits i värderingen, skall detta anges på framträdande plats i anslutning till rang- ordningen. Bygger denna på ett genom- snittstal för ett urval av fabrikat på mark- naden, skall detta tydligt anges. Gradering och köpråd skall i rapporten behandlas för sig och står i Forbrukerrådets namn. Den slutliga utformningen föreläggs dock det anlitade institutet för kommentar.

Varuundersökningar, som verkställts av andra institutioner i Norge och i andra länder, kan offentliggöras endast efter när- mare värdering av undersökningen i en- lighet med ovan redovisade riktlinjer. Om undersökningen inte utförts i enlighet med riktlinjerna, avgör Forbrukerrådet i varje enskilt fall om undersökningen likväl skall publiceras. Även då skall undersöknings- resultaten delges de berörda producenter- na och importörerna.

Övrigt. Från de »Naermere retnings-

linjer for Forbrukerrådets behandling av vareundersökelsene», som utfärdats, må sammanfattningsvis följande noteras.

Antalet och omfattningen av de vam- undersökningar, som skall upptas, beror bl. a. av hänvändelser och klagomål från konsumenter, undersökningar bland For- brukerrådets abonnenter och rådets intryck av behovet av olika undersökningar samt de tekniska och ekonomiska möjligheterna att genomföra undersökningarna. Inom den budget- och arbetsmässiga ramen tar man vid generella varuundersökningar sikte på att följa upp undersökningarna mot bak- grunden av ändringar i marknadsförhål- landena.

Innan undersökningar rådet ta del av:

a) Utkast till försöksplan samt ev. änd- ringaridenna.

b) Översikt över väsentliga invändning- ar mot försöksplanen från producenter och importörer med institutets kommentar och en varuteknisk värdering.

c) Översikt över vilka fabrikat och/eller typer som skall ingå i undersökningen med redogörelse för hur stor del av markna— den dessa omfattar.

d) Värdering av om man skall ta sikte på att få fram konkreta köpråd med en gradering av varorna.

e) Uttalanden från den juridiska avdel- ningen.

f) Kostnadsöverslag.

igångsätts skall

brukerrådet vid ett tillfälle dra slutsatsen, att ett av kylskåpen var bästaköp. En beräkning av pri- set och dess relation till användbar volym gav vid handen, att detta kylskåp var billigast, samtidigt som de tekniska mätningarna visade att skåpet också uppvisade de bästa resultaten.

b) I mars 1963 offentliggjorde rådet en undersök— ning av ett barnplagg, varvid ett av de undersökta fabrikaten angavs vara bästaköp. Grader-ingen utarbetades i samarbete med det institut, som svarat för undersökningen.

c) Når Hennetikkindustrins kontrollaboratorium år 1961 genomförde sin stora undersökning av konservöppnare, utförde laboratoriet en gradering. Försökspersonema fick därvid utvälja de tre bästa konservöppnama. Forbrukerrådet lade denna lista till grund för den slutliga graderingen. De klara slutsatser som konservöppnareundersök- ningen utmynnade i, gjorde sitt till för att denna skulle komma att räknas såsom den mest populära rådet har genomfört.

• Sida 158
•  Original

Alla varuundersökningar skall framläg- gas för Forbrukerrådet för godkännande före publiceringen. Det slutliga godkän- nandet kan dock företas av »Redaksjons- utvalget», om rådet finner detta nödvän- digt på grund av tidspress med hänsyn till utgivningen av Forbrukerrapporten eller av andra särskilda skäl. Rådet skall un- der alla omständigheter delges ett vam— tekniskt protokoll med redogörelse för un- dersökningen. Vid det slutliga godkännan- det skall följande behandlas:

a) Rapport från institutet och/eller varu— tekniskt manuskriptutkast.

b) Producenters och importörers kom- mentarer med institutets anmärkningar. Översikt från den varutekniska avdelning- en av alla de väsentliga problem, som un- dersökningen kan aktualisera, samt en översikt av eventuella väsentliga invänd- ningar, som rests mot undersökningen, jäm- te en varuteknisk värdering.

c) Eventuellt förslag till gradering och köpråd i enlighet med utfärdade riktlinjer samt med institutets kommentar till för- slaget.

d) Slutligt journalistiskt bearbetat manu- skript med institutets kommentar.

e) Slutlig juridisk värdering. När det slutliga godkännandet företas av »Redaksjonsutvalget» och detta är tvek- samt, om undersökningen bör offentliggö- ras, eller eljest väsentliga frågor anmäler sig i samband med Offentliggörandet, skall saken på nytt framläggas inför rådet.

Forbrukerrådet avgör, om pressmedde- landen skall utsändas rörande en varuun— dersökning. Sekretariatet kan utforma press- meddelanden men är skyldigt att tillse att värderingar och slutsatser inte går utöver det som är publicerat i Forbrukerrappor- ten.

Vidare har utfärdats »Naermere ret- ningslinjer for sekretariatets arbeid med vareundersökelser», vilka här ej refereras.

1.2.3 Erfarenheter

I detta avsnitt redogörs för några verk-

ningar av Forbrukerrådets konsumentupp- lysning.

Det enda norska högsta domstolsfallet som berör konsumentupplysning är dets. k. plastcitronfallet (Norges Hoyesterett nr 147/ 1961).1 Forbrukerrådet hade låtit analyse— ra innehållet i en av en importör saluförd plastcitron av märket Limonina citronica. Analysen gav vid handen, att plastcitro- nen innehöll en praktiskt taget ren 15 %-ig citronsyrelösning med varierande mängder askorbinsyra. En husmor skulle kunna till- laga samma produkt till ett betydligt läg- re pris, om hon köpte citronsyra och as- korbinsyra samt tillsatte vatten. Ett press- meddelande utsändes, varvid Norsk Tele- grambyrå felaktigt återgav angiven pro- centsats för lösningen. Meddelandet tryck- tes i en rad tidningar och bl. a. Aftenposten publicerade den felaktiga procentsiffran. Innan pressmeddelandet utsändes sökte Forbrukerrådet komma i förbindelse med importören, som vid tillfället i fråga emel- lertid visade sig vara i Stockholm. Publi- ceringen av pressmeddelandet påverkade omsättningen av plastcitronen hos köpmän och grossister. Importören förde talan mot rådet och krävde ersättning. Hoyesterett fann i likhet med Oslo byrett och Eidsiva— ting lagmansrett att utsändandet av press- meddelandet inte kunde ses isolerat utan måste bedömas mot bakgrund av hela sak- förloppet. Felet i fråga om procentangivel- sen kunde inte tilläggas någon betydelse. Importören hade åtskillig grund för sin kritik beträffande formen för meddelan- det. Det fick emellertid anses vara en av rådets centrala uppgifter att upplysa om alternativa konsumtionsmöjligheter. Några krav på att pressmeddelandet skulle vara uttömmande, när det gällde upplysning om produktens positiva egenskaper, kunde ej heller uppställas. Det var möjligt att ska- deverkningarna skulle kunna ha reduce- rats, om man hade inväntat importörens återkomst och delgivit honom meddelan- det eller de väsentliga punkterna i detta

1 Se Norsk Retstidende 1962 s 193 och Nor- disk Domssamling 1962 s 155.

• Sida 159
•  Original

före utsändandet. För såvitt försummelsen härvidlag enligt gällande rätt kunde beteck— nas som ett fel — vilket domstolen lät stå öppet — kunde den likväl inte medföra skadeståndsansvar, eftersom alla väsentliga faktiska upplysningar i meddelandet varit korrekta. Vid bedömningen av rådets upp- trädande i saken lade rätten betydande vikt vid rådets allmänna ställning och ansvar som ett offentligt organ, inrättat efter be- slut av stortinget för att täcka ett viktigt och allmänt känt behov — vägledning med hänsyn till varuurval för allmänheten. Lag- mansrettens friande dom stadfästes. (En ledamot av Hoyesterett var skiljaktig och ansåg, att pressmeddelandet fått ett inne— håll och en form, som gjorde att staten måste bli ansvarig i den utsträckning im- portörens förlust inte kunde återföras på hans egna åtgärder utan berodde på press- meddelandet.)

I Forbrukerrapporten nr 3/1961 offent- liggjordes Forbrukerrådets första undersök- ning av TV-apparater. Den omfattade tio av de mest kända fabrikaten på markna- den. Emellertid fanns det en hel del fab— rikat och modeller, som inte kunnat un- dersökas på grund av institutets bristan- de kapacitet. En tid efter det att under- sökningen offentliggjorts fick Forbruker— rådet en muntlig hänvändelse från en stör- re firma i Oslo, som klagade över att den inte hade medtagits -i undersökningen. Fö- retaget hävdade att det på grund härav lidit ekonomisk skada. Försäljningsstatistik fram- lades som, såvitt kunde bedömas, visade en tydlig nedgång i försäljningen efter det att Forbrukerrapporten hade utkommit. (Huru— vida detta kunde skyllas på Forbrukerrap— porten eller andra omständigheter har For- brukerrådet inte säkert kunnat uttala sig om.) Forbrukerrådet lovade emellertid att ta med en av företagets apparater i nästa undersökning, som offentliggjordes i For— brukerrapporten nr 2/1962. Härefter hörde rådet inte mer från företaget.

Rådet har i övrigt upplyst, att man vet mycket litet om verkningarna av de utfär- dade bästaköp—rekommendationerna.

Slutligen må nämnas, att norska staten

står som ansvarig för sådan konsument- upplysning, som bedrivs av statligt organ. Vanliga skadeståndsregler skall gälla. Ut- givaren av Forbrukerrapporten har även det ansvar som gäller för ansvarig utgiva- re. Om både straff- och skadeståndstalan riktas mot utgivaren, betalar staten ev. skadestånd men kan — om fel begåtts av utgivaren — regressvis avkräva denne er- sättning.

1.3 England1 1.3.1 Organ

Organiserad konsumentupplysning utveck— lades i England under 1950-talet. Den pri- vata konsumentorganisationen Consumers' Association bildades 1956 och publicerade resultaten från de första jämförande varu- provningarna i tidningen »Which?» i ok- tober 1957. Några månader tidigare hade Consumer Advisory Council vid British Standards Institution utgivit första num- ret av den numera nedlagda tidningen »Shopper's Guide». Denna publikation inne- höll information om standardvaror, prov- ningar m. m.

En statlig kommitté, den s.k. Moloney- kommittén, lade år 1962 fram sitt betän- kande »Fina1 Report of the Committee on Consumer Protection». I detta diskutera- des bl.a. frågor, som sammanhängde med standards och varudeklarationer, kvalitets- märken, jämförande provning, olika kre- ditformer samt reklam och vissa försälj- ningsåtgärder. Kommittén föreslog inrät-

¹ Sammanställningen grundar sig på följande material: British Standards Institution fifteenth annual report, »Women's Advisory Committee». Consumers' Association Ltd, »Consumer Informa- tion and Protection», London 1960. Consumers' Association, »Which? & Consumers' Association», London 1967. Eirlys Roberts, »Consumers», London 1966. Maloney-kommittén, »Final Report of the Com- mittee on Consumer Protection», London 1962. The Consumer Council, »Annual Report 1966— 1967». The Consumer Council (folder). Upplysningar har även inhämtats vid studiebesök hos the Consumer Council och Consumers' Association i London.

• Sida 160
•  Original

tandet av ett statligt Consumer Council med uppgift att bl. a. bistå regeringen i alla konsumentfrågor och bevaka konsu— menternas intressen.

I det följande redogörs kortfattat för de nuvarande viktigaste statliga och priva- ta konsumentorganen i England.

The Consumer Council tillkom år 1963 och sorterar under Board of Trade, som även finansierar The Council. De tolv med- lemmarna i The Council utses av the President of the Board of Trade. Sekre- tariatet består av ett trettiotal personer under ledning av en Director.

The Council har ej till uppgift att ge- nomföra eller publicera jämförande prov- ningar, motta klagomål från enskilda kon- sumenter eller vidta rättsliga åtgärder i konsumenternas intressen. Dess verksam- het går i stället huvudsakligen ut på att inhämta information om konsumentpro- blem, att bedriva forskning på konsument- området, att upprätthålla kontaktverksam— het med olika organ och organisationer, att sprida information och publicitet rö— rande vissa ämnesområden genom egen tidskrift, särskilda publikationer, utställ- ningar, filmer, pressmeddelanden m. m., samt att verka för konsumentfostran ge— nom medverkan av lärare, föreläsare och elever. Med leverantörer förekommer dis- kussioner om problem som är av särskilt intresse för konsumenten. Vidare har The Council påbörjat ett omfattande varudek- larationsarbete, det s.k. »Teltag—scheme». I stor utsträckning företer det likheter med det svenska varudeklarationssystemet. Prin- cipiella skillnader är bl. a. att The Council övervakar tillverkarnas kvalitetskontroll t. ex. genom årliga besök (även hos ut- ländska företag) samt att The Council har överenskommit med ett tryckeri att trycka och distribuera Teltags.

The Council har sedan februari 1956 utgivit tidskriften »Focus», som innehåller principiella artiklar om konsumentfrågor och bl. a. har behandlat ämnen som säll- skapsresor, möbelköp, rättslig reglering av husköp och affärsöppethållande. De sär-

skilda publikationerna har bl.a. gällt köp av leksaker, skoluniformer, möbler, liVS- medel samt kredit— och shoppingfrågor. The Council är medlem av IOCU (the Inter- Organization of

national Consumers”

Union).

The Women's Advisory Committee, knuten till British Standards Institution, utger en liten kvartalspublikation Consumer Reports, vilken innehåller information om nya publicerade standards samt om för- hållanden, som är aktuella för konsumen- terna. Medlemmar i the W.A.C. sitter i ett hundratal tekniska kommittéer och un- derkommittéer och bidrar där med kon- sumentsynpunkter. The W.A.C. informe- rar om British Standards genom föreläs- ningar och konferenser.

The Consumers' Association (C.A.) har för närvarande ca 450000 medlemmar, dvs. prenumeranter på Which?, som når ca 2—3 miljoner människor eller 4—5 % av Storbritanniens befolkning. C.A. är medlem av IOCU, deltar i de s.k. Euro- Tests som bedrivs av EEC-ländema samt publicerar bl. a. även The Drug and Thera- peutics Bulletin och The Good Food Guide. Resultat från bilprovningslaboratoriet skild- ras i The Motoring Which7. C.A. utger även publikationer som berör särskilda frå— gor t. ex. The Law for Consumers, The Law for Motorists, The Travelling Con- sumer. Vidare har för undervisningsända— mål sammanställts en bok med titeln Which? in secondary schools: maths and science.

För att komplettera C.A.:s arbete med jämförande provningar inrättades 1963 the Research Institute for Consumer Affairs med uppgift dels att bedriva forskning för att bestämma om erbjudna varor och tjäns- ter motsvarar de önskemål och behov som de uppges fylla, dels att objektivt stude- ra sådana frågor som i vid bemärkelse är alla konsumenters angelägenhet. RICA är en oberoende organisation, som drivs på icke-vinst basis. I serien Essays and En- quiries har utgivits skrifter om Estate Agents, General Practice, London Stations,

• Sida 161
•  Original

Consumer's Association1

Medlemmar Forekningsovdelning Information utifrån Tillverkare Medlemmar _ sönder öns- Morknode— Experr- Försäljnings— kemål om forskning koneulfer litteratur provningar

Frågor från konsumenter

c!

.E & Beslu+ om | % vad som Publicerad & skall provas information

och hur

Köp av vo— Självständiga NL:-no i bu— laboratorier ti ernu _x! provar

u- :

? Konsumen—

å terna provar o.

Detaljerade ll Självständiga provningsin- laboratorier s'l'rukfioner rapporterar

o- Vanligo konsu- å Utkusl' 'l'ill menter jämför % rapport utkast med & erfarenhet-

D. o t: Medlemmar Experf— . löser Kontroll och konsulter lilalili-billig; rapporten redigering kontrollerar fal-d' i Which? utkast” " 1 Ur »Which? & Consumers, Association», London 1967. SOU 1968:58 161

• Sida 162
•  Original

British Cooperatives, Children's Toys, Butcher's Shops, Consumer Education, Fair Trading, Town Planning, Consumer Prob- lems in New Nations, Elderly Consumers and Car Defects. RICA's senaste arbete har gällt en internationell telefonserviceunder- sökning, Telephones and the private sub- scriber, i samarbete med medlemsorgani- sationer i IOCU.

Slutligen må nämnas de ca hundra lo- kala, privata konsumentgrupper, som etab- lerats på olika platser i England. Grup- perna har under medverkan av Consumers” Association bildat the National Federation of Consumer Groups — en riksförening som fungerar som sammanhållande faktor för grupperna, hjälper till att bilda nya grup- per, arrangerar veckoslutskurser m. m. Kon- sumentgrupperna gör lokala undersökning- ar om bl. a. varor samt kommersiella och allmänna tjänster. De arbetar självständigt och utger egna tidskrifter.

1.3.2 Utförande1 (jfr fig. 7)

Inledning. C.A.:s provningsprogram base- ras på förslag från medlemmarna rörande vilka varor och tjänster som bör under— sökas. Vidare uppmärksammas nya pro- dukter som marknadsförs. När ett visst provningsprojekt godkänts, är en projekt- ledare ansvarig för projektet till dess att rapporten tryckts i Which? — och i viss mån även därutöver.

Marknadsöversikt. Sedan ett projekt har godkänts, insamlas information om vad konsumenterna vill veta om varorna, vilka provningar som lämnar denna information, vilka fabrikat och typer som är tillgängliga samt vilken information som har publice- rats. Uppgifterna insamlas praktiskt genom att C.A. intresserar sina medlemmar att ifylla särskilda frågeformulär. Vidare stu— derar man inom C.A. andra länders kon— sumenttidskrifter samt befintliga provnings- metoder. För att C.A.:s Market Intelligence Unit skall kunna uppgöra en förteckning över tillgängliga fabrikat och modeller be- träffande en viss vara, tillställs bl. a. till-

verkarna/generalagenterna detaljerade frå- geformulär. I dessa efterfrågas tillverka- rens eller distributörens rätta namn, mo— dellens namn och nummer, dess rekom- menderade pris i detaljhandeln, om model- len förekornmer under något annat fabri- kat, om den tillverkas i enlighet med brit- tisk eller annan standard och om några förändringar i varan kan förutses inom de närmaste månaderna. Tillverkaren upp- manas också att bifoga tillämplig försälj- ningslitteratur samt att bl.a. ange, var va- rorna är tillgängliga. Företagen är mycket samarbetsvilliga, när det gäller att lämna information.

Urval. Marknadsöversikten möjliggör för C.A. att bestämma vilka varianter, som skall provas. Om det inte är möjligt att prova alla fabrikat och modeller, elimineras främst de som inte är nationellt distribuerade. Ifall det är nödvändigt att ytterligare reducera antalet fabrikat, koncentrerar sig C.A. på en kategori, definierad av dess prisklass eller andra väsentliga karakteristika såsom storlek och typ. Ibland inkluderas några intressanta varor, som ej distribueras na- tionellt. I allmänhet redogör Which? för varor, som har en avsevärd del av mark- naden eller annonseras mycket. Provnings- programmet diskuteras med ett antal kva- lificerade specialister utanför organisatio- nen. Ingen av dessa konsulter tillverkar eller säljer de varor, som skall provas. Efter dessa diskussioner och sedan infor- mation inhämtats från andra avdelningar inom C.A., utformas de slutliga planerna. Ett forskningsdokument uppgörs och sänds för yttrande till ett antal experter, lämpli- ga branschforskningsorgan etc. Över ett tusental oberoende vetenskapsmän och tek- niska specialister, många C.A.-medlemmar, hjälper till på detta sätt. Varans typ av- gör hur många exemplar av varje fabri- kat som skall väljas. Skall man prova ett större antal exemplar, inköps de i olika affärer för att man därigenom skall kun-

1 Redogörelsen avser uteslutande tillväga- gångssättet vid jämförande provningar hos Con- sumers” Association.

• Sida 163
•  Original

na reducera sannolikheten av att få exem- plar från samma tillverkningsparti. Behov av att köpa ett stort antal exemplar från olika affärer uppstår huvudsakligen, när betydande variation föreligger mellan exem- plaren. En panel bestående av statistiker ger C.A. råd beträffande statistiska urvalsme- toder.

Huvudsakligen vid provning av livsme— del är det nödvändigt att köpa flera exem- plar från olika affärer. Beträffande många varaktiga varor kan för konsumenterna vik- tiga frågor besvaras genom att endast ett exemplar provas. Om ett fel i varan kan hänföras till monteringen, undersöks ytter- ligare ett antal exemplar i syfte att fast- ställa om felet förekommer regelbundet.

Genomförande. Alla varor, som provas av C.A., köps anonymt i detaljhandeln och betalas kontant. Exemplar, som erbjuds av tillverkare eller andra, accepteras ej. C.A.:s inköpare företar vidare prisundersökningar beträffande varan och med ledning härav beräknas bl. a. prisspridningen.

C.A. har inga egna möjligheter att pro- va varor med undantag av bilar. I stället anlitas bl.a. fristående laboratorier, som ej har något kommersiellt intresse för de varor, som provas för C.A.:s räkning. Om lämpliga provningsorgan ej finns i landet, sker provning utomlands. Laboratoriema erhåller detaljerade provningsinstruktioner. Om det finns standardiserade metoder, ba- seras provningama på dessa men kan även gå därutöver. Saknas standardiserade me- toder och har jämförande provningar ej utförts på visst område, konstruerar C.A.:s stab i samarbete med laboratorier och ex- perter provningsmetoder och provningskri- terier. Huvudprincipen är alltid: Är varan säker? Kan den utföra avsett arbete? Hål- ler den? De olika fabrikaten inom en varu- grupp provas efter samma kriterier och enligt samma metod. Ibland är det nöd- vändigt att konstruera speciell provnings— apparatur, som kan simulera förslitning eller utföra accelererade livslängdsprov. I vissa fall sker användningsprov parallellt med laboratorieproven. Dessa noggrant

övervakade praktiska prov utförs vanligen av grupper av frivilliga.

Undersökningsrapport. Provningstiden kan variera mellan några veckor och upp till flera månader. Resultaten av labora- torie- och användningsproven utgör under- lag för den första undersökningsrapporten. Projektledaren har till uppgift att översät- ta de tekniska rapporterna till lekmanna- språk utan att göra avkall på noggrann- het och utan att sammanställningen får annan innebörd.

Delgivning. Rapporten tillställs såväl experter som icke—experter (inklusive hus- mödrar). Dessas kommentarer och kri- tik är av betydelse när det gäller att för- vissa sig om att rapporten är riktig. Varje tillverkare tillställs ett »data checking sheet» och uppmanas dels bekräfta att varan fortfarande tillverkas, dels ange dess försäljningspris. Rapporten innehåller ock- så sådana provningsresultat som tillverka- ren kan kommentera utifrån sina erfaren- heter. Tillverkaren erhåller endast upp- lysning om detaljer rörande sin egen vara.

Bearbetning och publicering. C.A. kon— trollerar noga att allt som sägs i rapporten grundas på fakta och kan bevisas. Utom- stående jurister granskar manuskriptet för att den publicerade rapporten inte skall vara ärekränkande. Slutligen bearbetas rap- porten så att den kan förstås av lekmän samt accepteras av experter på området.

I Which? publiceras namn och priser beträffande alla de provade varornas fab— rikat och modeller. Man beskriver prov— ningsproceduren, förklarar resultaten, anger fördelar och nackdelar hos individuella fabrikat och modeller samt påvisar alltid de faktorer som ligger till grund för en gradering, eftersom olika konsumenter kan placera dem i en annan prioritetsordning. Där det är möjligt, fastställs vad som är »Best Buy». För att uppnå detta betyg måste varan vara »better value for money» med hänsyn såväl till provningsresultat som till pris. Om flera varor utgör »better value

• Sida 164
•  Original

for money» än andra, kan de anges som »Joint Best Buys». Ungefär 30 % av rap- porterna angående olika provade produk- ter utformas som »Best Buy» eller »Joint Best Buys». I vissa fall är det inte möj- ligt att fastställa »Best Buys» och detta framhåller man då tydligt i rapporten. Om en vara vid provningarna befinns vara far- lig eller värdelös, anges den i Which? »not recommended». På redaktören ankommer att populärt utforma Which?, bl. a. med hjälp av illustrationer, fotografier, diagram, tabeller etc.

Övrigt. För den händelse klagomål skul- le framkomma, behålls alla provade varor några månader efter det att rapporten pub- licerats i Which? Det förekommer att vissa varuområden följs upp genom provning av nya modeller.

Tillverkare, detaljhandlare m.fl. skriver ofta till C.A. med anledning av en Which? -rapport. Några frågar, varför deras pro- dukter ej har provats eller varför en viss modell har valts; andra framhåller, att de har modifierat varan efter C.A.:s kritik; åter andra ifrågasätter resultatens riktig- het. Om en tillverkare förbättrar sina va- ror till följd av en rapport eller förändrar sina garantibestämmelser, publiceras en not härom i Which? Alla klagomål avseende provningsresultat övervägs noga och kontroll sker — om nödvändigt — med laboratoriet. I den händelse omprovning och kontroll visar att Which? har begått ett misstag, publicerar C.A. en rättelse så fort det är möjligt. Ofta begär man att av C.A. få ytterligare detaljer om provningsmetoder- na som på grund av utrymmesbrist inte förklaras i detalj i Which?. C.A. tillmötes- går villigt sådana önskemål från medlem— mar, tillverkare eller branschorganisationer.

1.3.3 Erfarenheter

Moloney-kommittén framförde kritik i olika avseenden mot provningsverksamheten. Bland annat täckte enligt kommittén prov- ningsrapporterna endast ett begränsat ur- val konsumentvaror på marknaden. Även

om omfattningen och frekvensen av rap- porterna skulle öka avsevärt, skulle en viss varugrupp bara kunna undersökas med ganska långa intervaller. Vidare kunde en- dast ett begränsat antal tillgängliga fabri- kat täckas av en enda rapport. Läsaren fick alltså, framhöll kommittén, endast vägledning beträffande några få av de va- ror, som han troligen skulle komma att köpa. Kontinuerlig utveckling eller ersätt- ning av de provade varianterna måste snart göra rapporterna inaktuella, ofta till och med vid publiceringen. Deras vägledande effekt var alltså begränsad. Det rådande systemet för urval av fabrikat favorisera- de enligt Moloney-kommittén varor som redan var välkända. De bästa av dem fick gratis en kraftig rekommendation, som — även vid förbud mot citering i reklam — inte desto mindre var av stort försäljnings- värde. Likväl kom kanske det reella »bästa- köpet» inte fram på grund av att varan i fråga ej fanns med i förteckningen över provade fabrikat. Detta förhållande kunde allvarligt drabba t. ex. nya företag på mark- naden. Kommittén fann det ej omöjligt att provning av ett inte typiskt exemplar kunde leda till oberättigad kritik eller be- röm av fabrikatet i fråga. Detta kunde missleda konsumenterna vid köp samt orätt- vist skada eller oförtjänt förbättra en till- verkares rykte. Om en viss vara kritise- rades kunde enligt kommittén detta åter- verka ogynnsamt och orättvist på andra varor i tillverkarens program. Kommittén ansåg det vidare vara en fördel, om C.A. mera öppet redogjorde för sina provnings- metoder.

Resultatet av C.A.:s upplysningsarbete har i vissa fall varit förbättrade varor och tjänster samt lägre priser. Enligt uppgift till C.A. har gynnsamma kommentarer med- fört ökad försäljning för vissa tillverkare, medan ett mot recommended»-betyg kan leda till försäljningsnedgång. En del varor, som erhållit ogynnsamma betyg, finns ej längre kvar på marknaden. C.A.:s upp- fattning är att dess rapporter i ökad ut- sträckning kommer att påverka tillverka- re, detaljhandlare och annonsbyråer.

• Sida 165
•  Original

C.A. har alltid erhållit god publicitet för sina resultat i tidningar och tidskrif- ter. Materialet utnyttjas även i radio- och TV-program.

I vissa fall torde sådana program ha medfört ett ändrat och bättre sortiment i detaljhandeln samt ändrad produktion hos berörda fabrikanter.

Efter en provning av 15 olika fabrikat bilsäkerhetsbälten åtalades C.A. av en fab- rikant, vars bälte ej kunde rekommende- ras. Målet är ännu ej avgjort. År 1964 åtalades C.A. i anledning av viss upplys- ning om tvättmaskiner. Fallet fullföljdes emellertid ej.

1.4 U.S.A.1 1.4.1 Organ

Konsumentupplysning i USA ombesörjs främst av privata konsumentorganisationer. Redan 1929 bildades Consumers” Research Inc., som sedan dess publicerat resultat av varuprovningar i tidningen Consumer Bul- letin. I början av 1936 lämnade en del anställda Consumers” Research i samband med en konflikt, bildade Consumers' Union of the United States samt utgav tidningen Consumer Reports. Av de båda organisa- tionerna är Consumers” Union numera den ojämförligt största.

Statlig konsumentupplysning förekom i viss utsträckning under depressions- och krigsåren fram till 1945 genom det s. k. »Office of Consumer Counsel». På allvar kom dock statens intresse för konsument— information till uttryck först 1962, då pre— sident Kennedy överlämnade ett speciellt budskap till kongressen rörande konsument- skydd och konsumentintressen. I budska— pet fastslogs att konsumenten har rätt till säkerhet, rätt att bli informerad, rätt att välja samt rätt att bli hörd. I juli 1962 bil- dades Consumer Advisory Council med uppgift att överlägga med myndigheterna i alla frågor som rör den enskilde köpa- ren. President Johnson fullföljde Kenne—

dys strävanden genom att 1964 bl. a. in- rätta the President's Committee on Con- sumer Interests. Ordföranden i kommittén är tillika the President's Special Assistant for Consumer Affairs. Kommittén skall bl. a. granska de delar av de federala myn- digheternas politik och program, som kan vara av intresse för konsumenterna, samt bistå regeringen med råd i t. ex. ekonomisk— politiska spörsmål av betydelse för kon- sumenterna.

Även på det delstatliga planet bedrivs konsumentupplysning i en eller annan form.

Consumers' Unions tidskrift Consumer Reports utkommer med elva nummer per år, har en upplaga på ca 1,5 miljoner exemplar2 samt läses av uppskattningsvis fyra miljoner människor. Varje år utges Consumer Reports Buying Guide Issue med sammandrag av artiklar om olika varor under de senaste åren i Consumer Reports. CU, som är den största provningsorgani- sationen i sitt slag i världen, är ekonomiskt oberoende och erhåller alla sina inkomster från försäljningen av Consumer Reports och andra publikationer. Organisationen har sju tekniska avdelningar, var och en specialise- rad på vissa varuområden. CU provar tvätt- och diskmaskiner, dammsugare, bilar, livs- medel, kemisk-tekniska produkter, radio- och TV-app'arater, kameror, utombordsmo-

¹ Sammanställningen grundar sig på följande material: Beem, E. R. och Ewing, J. S., »Business Appraises Consumer Testing Agencies», Harward Business Review March/April 1954. Consumers” Union, »This is Consumer”s Union», särtryck ur Consumer Reports, maj 1961. Guth, Ernst, »Kollektive Verbrauchervertretungen in den USA», Nurnberg 1957. Siekman, Philip, »U.S. Business” Most Skeptical Customer», Fortune, September 1960. Strickling, Harry, L., »Implications of the exi- stence of Consumers” Union for marketers of major appliances and related consumer durables», New York University 1965. Vogl, A. J., »Judgment at Mount Vernon», Sales Management, April 1965. Wahlin, L. J., »Amerikanska köpare får vägled- ning», (Konsumentfrågor, Stockholm 1959). Westin, Anders, »Konsumentupplysning i USA», seminarieuppsats vid nationalekonomiska institu- tionen vid Uppsala universitet, januari 1966. ” Ström, Turid,, »Konsumentrörelsen i USA», Kooperatören 1967: 8.

• Sida 166
•  Original

torer, textilvaror etc. Styrelsen väljs varje år av organisationens medlemmar. I Spetsen för styrelsen står en direktör. Styrelsen ut- ser en verkställande kommitté (Executive Committee) med en ordförande i ledningen för att fullgöra organisationens uppgifter mellan styrelsens sammanträden.

Consumers' Research Inc. har inte haft samma framgång hos konsumenterna som Consumers' Union. Tidskriften Consumer Bulletin, vilken utkommer varje månad samt årligen med boken Consumer Bulletin Annual, säljs i 90 000—100 000 exemplar. CR, som är fristående från kommersiella intressen och organisatoriskt annorlunda uppbyggd än CU, provar och undersöker i princip samma varor som CU. CR:s eko— nomi grundar sig liksom CU:s nästan en- bart på inkomster från tidskriftsförsäljning— en.

1 .4.2 Utförande

Marknadsöversikt. På grundval av läse- kretsens önskemål beslutar de båda kon- sumentorganisationema om vilka varor som skall provas. Consumers' Union tillställer årligen sina prenumeranter ett frågefor- mulär, där de får ange vilka av en mängd uppräknade varor de önskar få mer eller mindre utförligt behandlade. Consumers' Research däremot företar varuurvalet i första hand med ledning av innehållet i in- kommande läsarbrev.

När en vara utvalts för undersökning, måste organisationerna bl. a. göra klart för sig de egenskaper hos varan, som är av be- tydelse för genomsnittskonsumenten, samt utvälja lämpliga provningsnormer. Det rå— der emellertid brist på erkända eller till— fredsställande normer för konsumtionsvaror, vartill kommer att konsumenterna prak- tiskt taget aldrig är helt eniga om vilka egenskaper en vara måste uppvisa för att helt och hållet svara mot deras krav. Trots föreliggande svårigheter känner dock de initierade i någon mån till vad den genom— snittlige konsumenten väntar eller kräver

av flertalet av konsumtionsvarorna och på detta vetande bygger de sitt provningsför- farande.

Som underlag för urvalsförfarandet stu- derar CU kalendrar av olika slag liksom av stora tidningsförlag årligen utgivna mark- nadsundersökningar. Sammanslutningarnas varuprovningsartiklar inleds ofta med upp- gifter om varans historia och användnings- sätt, varefter redogörelse följer för egen- skaper, som ansetts vara av betydelse hOS varan, hur egenskaperna har provats och grunderna för betygssättningen.

Urval. Om antalet tillverkare av en vara är ringa, provar organisationerna alla före- kommande fabrikat. Kan av olika skäl den- na princip ej följas, utväljs vanligen de i hela USA mest kända fabrikaten. När så kan ske, undersöks även mindre kända fab- rikat, eftersom dylika ibland kan uppvisa en särskilt framstående kvalitet eller vara speciellt prisvärda. Beträffande varje fab- rikat, som skall provas, finns det nästan alltid olika modeller och storlekar. Van- ligtvis undersöks bara de mest bekanta ut- förandena av ett fabrikat. Provningsmöj- ligheterna begränsas av det stora antalet fabrikat på den amerikanska varumarkna— den, vartill kommer att organisationerna lider knapphet på medel. En äldre under- sökning visar t. ex., att av sju typiska livs- medelsvaror på 14 marknadsområden hade CU enligt årsboken »Buying Guide» år 1949 provat 66 eller 58,4% av de 113 ledande fabrikaten. Av nio varor utanför livsmedelsbranschen hade samma organi- sation provat 63 eller 68,5 % av de 92 ledande fabrikaten, medan CR hade vär- derat 52 eller 56,5 % av samma fabrikat.

Antalet provningsexemplar är i det en- skilda fallet beroende av pris- och kvali- tetsvariationer hos varan. Ekonomiska över— väganden gör det nödvändigt för CR att inskränka antalet provningsexemplar, me— dan CU har större möjligheter att ha ett bredare underlag för provning. När det gäller billiga varor, där kvalitetsvariationer kan påräknas, provar båda institutionerna i regel flera exemplar.

• Sida 167
•  Original

Genomförande. Provningsexemplaren in- köps i regel i detaljhandeln. Ej begärda provföremål, som översänts av tillverkare eller andra intressenter, återsänds.

De båda instituten utnyttjar vid prov- ningen såväl egna erfarenhter - och ut- vecklar egna metoder — som kunskaper och förfaringssätt från tekniska institut. Man använder sig av normer som fastställts av National Bureau of Standards, American Standards Association, American Society of Testing Materials m. fl. forskningsinsti— tutioner. Till skillnad från CR bemödar sig CU om att från tillverkaren av en vara, som skall undersökas, tillägna sig dennes egna provningsmetoder. Beträffande flera av de utifrån erhållna provningsnormerna måste vissa svårigheter övervinnas eller be- gränsningar fastställas. Förfaringssätten är kanske inriktade på att bestämma vissa egenskaper, som visserligen ger goda för- säljningsargument, men försummar andra kriterier. Sådana utifrån erhållna metoder omarbetas ofta av de båda sammanslutning- arna så att tillvägagångssätten bättre pas- sar deras syfte.

En svår fråga är, hur många försök som måste genomföras för att fastställa hur varornas egenskaper följer de upp- ställda kraven. När prestationerna skall bestämmas och mätas måste man ange de i praktiken gällande förhållanden, under vilka konsumenterna använder varan. Man försöker att i laboratorier framskapa de typiska villkoren, vilket många gånger är svårt för att inte säga omöjligt. Laboratorie- försök utförs särskilt, när enligt organisa- tionernas ledning bevis föreligger, att des- sa försök liknar de i verkligheten rådan- de användningsbetingelserna. Där så kan ske, provar sammanslutningama varor, t. ex. olika klädesplagg, under i praktiken före- kommande förhållanden. Båda instituten uppmanar dessutom prenumeranterna att återge sina erfarenheter, vilka sedan sär— skilt bekantgörs i publikationerna.

En stor del av CR:s varuprovningar företas av fristående medarbetare — ingen- jörer, kemister, fysiker o.s.v. —— i utom- stående provningsanstalter, högskolelabora-

torier och liknande institutioner. CU pro- var huvudsakligen varor i egna laborato- rier men anlitar även andra provningsor- gan. Av tidsskäl är det även fördelaktigt att använda sig av utomstående laborato- rier, när de egna forskningsresursema ta- gits i anspråk av uppdrag och undersök- ningar. Instituten utnyttjar även provnings- resultat och bedömningar av utomstående.

När undersökningar sker vid utomståen- de institutioner, prövas resultaten noga in- nan de för konsumenten avsedda värde- ringarna, klassificeringarna och publicering- arna äger rum. Beträffande varor, som skiljer sig åt i fråga om kvalitet, egenska- per, sammansättning etc., företas samtidigt flera prov vid skilda forskningsanstalter. Genom olika kontroller syftar man till att erhålla absolut objektivitet. För att tillför- säkra de anlitade forskningsinstitutionema fullständig integritet offentliggörs ej deras namn i berättelser och publikationer.

Aktualitet. I samband med frågan om vilka varor och tjänster som skall provas och hur de ekonomiska resurserna härvid skall fördelas måste organisationerna över- väga, hur ofta undersökningar av de olika varorna skall företas. I regel följer en ny undersökning, när det finns grund till an- tagande, att hos bestämda fabrikat väsent— liga kvalitetsförändringar skett. I "andra fall sker provning av samma vara först efter minst två år. Undantag utgör några få varu- grupper, t.ex. bilar, radio— och TV-appa- rater samt liknande varor, beträffande vil- ka båda organisationerna vanligen företar årliga undersökningar. Provningarna tar ofta lång tid i anspråk, innan konsumenten får kännedom om resultaten, och kan då vara inaktuella. Detta problem skulle emellertid väsentligt minska i betydelse, om de båda organisationerna hade ekono- miska och andra möjligheter att genom- föra fortsatta provningar.

Delgivning. Före offentliggörandet av provningsberättelserna tar organisationerna inte kontakt med tillverkare eller distri- butörer. Dessas invändningar mot bedöm-

• Sida 168
•  Original

ningen beaktas ej heller. På sin höjd är det möjligt att under vissa omständigheter en ny undersökning företas, t. ex. om forsk- ningsresultat från laboratorier, anlitade av berörda tillverkare, skulle uppvisa större skillnader i förhållande till CU:s och CR:s resultat.

Bearbetning och publicering. Organisa- tionerna inleder sina varuprovningsartiklar med en beskrivande del, omfattande va— rans användningssätt, betydelsefulla egen- skaper, provningsmetodik och grunderna för betygsättningen, varefter i förekom- mande fall följer en bedömning av varor- na.

CU värderar i regel de provade varor- na med hänsyn till kvalitet enligt betygen godtagbar (acceptable) och inte godtagbar (not acceptable). En vara, som bedömts godtagbar, kan betecknas som utmärkt (excellent), mycket bra (very good), bra (good), någorlunda bra (fairly good) samt någorlunda (fair). Om en vara anses dålig (poor) eller ganska dålig (fair-to-poor) an- ges även detta. Varor, som bedöms vara särskilt överlägsna andra varor, utmärks i texten med en bock i kanten. För livs- medel användes en gradindelning från A till D, vilken indelning är densamma som används av amerikanska jordbruksdeparte- mentet. Utöver dessa betyg kan fabrikaten klassificeras som bästaköp (best buy). Va- ror, som återfinns under denna kategori, uppförs samtidigt under beteckningen god- tagbar. Betyget bästaköp tilldelas varor, som på grund av relativt lågt pris ger mer kva— litet per dollar än andra godtagbara varor. Beträffande vissa varor betygsätter CU var- je egenskap för sig. Detta sker främst när olika hos en vara önskvärda egenskaper sinsemellan är motstridiga. Vidare kan olika konsumenter Värdera egenskaperna på olika sätt.

CR använder tre betygsgrader vid vär- dering av varors kvalitet, nämligen A (re- commended), B (intermediate) och C (not recommended). Många gånger tillfogas ett »minus» eller »plus» och ibland får varan beteckningen AA, som motsvarar det högs—

ta möjliga betyget. Priserna värderas någon gång med siffrorna 1—3, där 1 betyder lågt pris.

De båda konsumentorganisationerna upp— lyser i regel även konsumenterna om re- sultaten av de enskilda delundersökning- arna. Därigenom kan konsumenter, som lägger särskild vikt vid bestämda egenska— per eller vill jämföra med andra forsk- ningsanstalters metoder eller med andra normer, dra sina egna slutsatser.

Olika varor kan på grund av egenska— perna hos vissa ingående råmaterial, t. ex. läder, uppvisa ojämn kvalitet, vilket utgör ett allvarligt hinder vid värderingen. Kvali- tetsskillnader kan också vara betingade av bristande produktionskontroll hos fabrikan- terna. Båda instituten har därför funnit olikheter i kvaliteten hos t. ex. elektriska brödrostar, fotoapparater, solskyddsmedel m.m. Härtill kommer att CU och CR ofta undersöker samma vara men utväljer en- heter ur olika serier, varvid nya differen- ser i bedömningen kan uppstå. Sådana skiljaktigheter i bedömningarna av enskil- da varor förekommer fortlöpande. Mesta- dels förorsakas de av brist på helt invänd- ningsfria undersöknings- och provningsme- toder. En amerikansk undersökning1 av— seende betygens tillförlitlighet beträffande 233 av CU och CR undersökta fabrikat fördelade på 37 olika varugrupper gav föl- jande resultat. Nästan samma värdering av de båda sammanslutningarna befanns före- ligga för 137 fabrikat (58,5 %). Måttliga skillnader i värderingen förelåg beträffande 56 fabrikat (24,02 %) och större avvikelser i värderingen visade sig för 40 fabrikat (17.2 %). Bland de undersökta varugrupper- na märktes bilar, tvättmaskiner, fotoappa- rater, konservöppnare, barnskor, strykjärn, kylskåp, symaskiner, dammsugare, rese- skrivmaskiner, TV-apparater, nylonskjor- tor, herrskor, läppstift, hårtvättmedel, an- siktspuder, tvättmedel och badhanddukar.

Slutligen må framhållas att de amerikans- ka konsumentorganisationerna inte — trots

¹ Beem, Eugen, R., »Consumer-Financed Testing and Rating Agencies,» Journal of Marketing, January 1952.

• Sida 169
•  Original

allvarliga försök — lyckats att i nämnvärd grad sprida intresse för upplysning till de befolkningskategorier, som bäst skulle vara betjänta härav.

1.4.3 Erfarenheter

Erfarenheterna tyder på att organisationer- nas arbete inverkat på det marknadsförda varusortimentet. Enligt CR har vissa varor sålts bättre, sedan de rekommenderats. Li- kaså har ett stort antal tillverkare företa- git förbättringar på sina varor efter det att CR publicerat undersökningsresultaten. Motsvarande erfarenheter har CU gjort. Vissa varor som fått dåliga betyg har för- svunnit från marknaden, medan andra vi- sat ökade försäljningssiffror på grund av goda resultat. Försäljningen påverkas emel- lertid av många olika faktorer, vilket med- för att organisationemas betydelse för en varas försäljningsutveckling kan komma att såväl underskattas som överskattas. Ett få- tal företag har — ehuru utan framgång — processat mot CU på grund av påstådda felaktiga rapporter. Anledningen att anta- let processer dock varit ringa torde vara att även om ett företag vinner ett mål, skulle publiciteten i samband härmed kun- na tänkas i högre grad skada företagets anseende än det påtalade dåliga betyget. Konsumentorganisationerna har enligt Beem / Ewing större möjlighet att skada de do- minerande företagen än de mindre kända. I praktiken anses emellertid de flesta före- tag av betydelse ha stor förankring i kon- sumenternas medvetande samt PR-resurser att avvärja effekten av dålig kritik.

Vad gäller upplysningens verkningar för konsumenterna visar en amerikansk under- sökning att konsumenter, som erhållit in- formation på grundval av CU:s arbete och sålunda varit välinformerade, fått mer för sina pengar än icke informerade konsu- menter.

• Sida 170
•  Original

Bilaga 2 Konsumentupplysningskommitténs enkät

Av byrådirektör Nils Ringstedt

I syfte att erhålla synpunkter på aktuella frågeställningar inom ramen för utrednings- uppdraget fann kommittén i ett tidigt skede lämpligt att ta kontakt med organisationer och institutioner, som kunde tänkas ha in- tresse för saken. Med utgångspunkt från ett frågeformulär genomfördes enkäten hu- vudsakligen genom intervjuer. Efterhand tillfrågades sammanlagt 101 organisationer/ institutioner, varav 58 på »producentsidan» och 43 på »konsumentsidan» (se Appendix 1—2). Av de tillfrågade svarade 94 (56 på >>producent->> och 38 på »konsumentsidan»).

De vid enkäten framkomna synpunkter- na har varit av stort värde vid kommitténs behandling av olika problem.

Med tanke på det omfattande arbete som nedlagts på enkäten och med hänsyn till vad som framkommit vid denna har kom- mittén ansett sig böra sammanfattningsvis framlägga ett bearbetat material från in- tervjuundersökningama, varvid »producent- sidans» uppfattningar sammanförts i avsnitt 2.1 och »konsumentsidans» i avsnitt 2.2. Självfallet har svårigheter förelegat att hän— föra en del svar till olika angivna svarsal- ternativ. Flera av de tillfrågade har många gånger angett mer än ett alternativ, alterna- tiv i andra hand eller eljest i kommentarer till svaren gett dessa en inskränkt eller vid- gad tolkning. Nyssnämnda svårigheter av- ser främst svaren på frågorna 3—5, 10 och 14 i avsnitt 2.1 och 4—5, 9 och 12 i av- snitt 2.21.

2.1 Producentsidan

Frågorna ] och 2 avsåg främst att utröna vilka varuslag, som ansågs lämpliga för jäm- förande provning och hur presumtiva prov- ningsobjekt borde angelägenhetsgraderas. Då dessa spörsmål senare upptogs i direk- tiven för konsumentupplysningsutredningen, utelämnas de i denna sammanställning.

2.1.1 Tekniska frågor

Fråga 3. Bör urvalet av provningsobjekt omfatta

Antal svar

a) samtliga fabrikat i en varugrupp ....... 26 b) de dominerande fabrikaten i en varugrupp 17 c) ett stickprov av fabrikaten i en varugrupp 1 d) förslagsvis ........................... 1

Synpunkter:

I anslutning till alternativet samtliga fabri- kat antyds att leverantörer, som ej medtas i varuurvalet, diskrimineras. Sålunda kan det finnas små fabrikanter, vilkas produk- ter ej blir utvalda men kanske är mycket bra. I många fall kan emellertid ett urval av samtliga fabrikat svårligen genomföras med hänsyn till mängden fabrikat inom gruppen. För en nödvändig begränsning tor- de det då vara lämpligt att välja de domi—

¹ Frågorna har i sammanställningen redige- rats för att överensstämma med terminologini betänkandet.

• Sida 171
•  Original

nerande fabrikaten. Man bör dock ha klart för sig, att detta kan leda till att de stora fabrikatens dominans ytterligare förstärks. Ju större betydelse konsumentupplysningen får, desto mer benägna blir konsumenterna att välja de fabrikat, som provats. Mot den- na bakgrund är det angeläget, att man stän- digt strävar efter att prova en så stor andel som möjligt av fabrikaten inom en varu— grupp.

Åtskilligt av kravet på fullständighet kan emellertid enligt Sveriges industriförbund tillgodoses genom en effektiv presentation. Slumpmässiga stickprov torde böra ifråga- komma endast om antalet tänkbara objekt är stort och inget av dem helt dominerar. Denna utbudssituation är dock sällsynt. Vanligen har man att göra med ett mindre antal fabrikat och urval blir därför aktuellt. Urvalsgrunder kan t.ex. vara marknads- andel, prisklass, nyhetsgrad och tillgänglig- het på marknaden. Urvalsproblematiken är särskilt svår i vissa branscher, t.ex. textil och konfektion samt slakteri- och charku- teribranscherna. I konfektionsbranschen komplicerar emotionella inköpsmotiv bil- den. Den bästa utvägen är kanske att vid konsumentupplysning här gå in för funk- tionspresentation — dvs. att ange vilka krav, som kan ställas på varan.

I övrigt framförda synpunkter: En branschsakkunnig referensgrupp kan yttra sig i urvalsfrågor. Urvalet bör omfatta så många fabrikat som praktiskt kan provas. Varugrupper som är närliggande den under- sökta gruppen måste presenteras samtidigt för att inte »komma i skymundan». Urva- let måste anpassas efter varans karaktär. Urvalet bör vara så brett att man kan kom- ma låt eventuella medvetna missförhållan- den. Syftet med provningen får bestämma urvalet.

Fråga 4. Bör urvalet av provningsobjekt inom ett fabrikat omfatta

Antal svar

a) samtliga typer och modeller ........... 14 b) dominerande typer och modeller ....... 22 e) ett stickprov av typer och modeller ..... 4 d) förslagsvis ........................... 15

Synpunkter:

Samtliga typer och modeller måste medtas, eftersom undersökningen annars ej blir rätt- visande för fabrikatet. Urvalet bör omfatta så många typer och modeller som praktiskt kan provas, bör vara beroende av om den karakteriserade egenskapen varierar mellan olika typer och modeller, bör göras med hänsyn till föreliggande möjligheter att pro— va objekten, bör ske i samråd med ansvarig branschorganisation eller måste ske så att bedömningen i varje aktuellt fall blir rim- ligt rättvis.

Vidare föreslås, att typer med identisk funktionsförmåga utväljs för jämförelse in- om de olika fabrikaten. Eftersom olika för- packningar kan förekomma inom ett fabri- kat, bör jämförelsen även avse vad förpack- ningen kan betyda i olika avseenden.

I den mån varianterna av visst fabrikat företräder en med hänsyn till marknads- segmentering genomförd produktdifferentie- ring, måste varianterna, framhålls det från industrihåll, betraktas såsom skilda fabrikat. Då så inte är fallet — exempelvis vid fiktiv produktdifferentiering — föreligger homo- gena eller varandra ersättande varor, var- vid som urvalsgrund bör gälla producentens identitet.

Riskerna, som är förknippade med att inte samtliga förekommande typer och mo- deller utväljs, är enligt en organisation mindre än i fråga om de dominerande fabri- katen i fråga 3. Större anledning finns emel- lertid att medta flera modeller och typer av ett fabrikat, om varje sådan modell eller typ möter konkurrens från andra fabrikats modeller än om sådan konkurrens saknas.

Fråga 5. Bör urvalet av provningsexemplar inom en typ eller modell omfatta

Antal svar

a) ett representativt stickprov ............ 33 b) ett fåtal exemplar .................... 10 c) förslagsvis ........................... 8

Synpunkter: Urvalet bör ske i samråd med fabrikanten, vara beroende av vad det är för vara, ske så

• Sida 172
•  Original

att statistiskt godtagbar säkerhet vinns — dvs. så att stickprovet blir representativt. Vissa varor kan visa ganska stora egen- skapsvariationer (t.ex. bilar, textilvaror). Fa- brikanten måste därför kräva representativa stickprov och bibringas såväl förtroende som respekt för provningsverksamhet av detta slag.

Syftet med provningen är att skydda kon- sumenten från mindervärdiga produkter.

Standardiseringskommissionens metoder för statistisk kvalitetskontroll visar hur man skall gå tillväga vid ett representativt stick- prov.

Från industrihåll anförs att bestämningen av provningsexemplar alltid kommer att va- ra en svår avvägningsfråga mellan, å ena sidan, resurser och, å andra sidan, önskemål om bl. a. statistisk signifikans. I samtliga fall torde det dock vara förkastligt att prova endast ett exemplar. I flertalet fall är också val av ett fåtal exemplar otillfredsställande. Viss vägledning för bestämningen av anta- let provningsexemplar torde kunna fås ge- nom att provningsinstansen inhämtar upp- lysningar om tillämpade program för av- syn, laboratoriekontroll eller liknande ruti- ner hos producenterna. Då sådana rutiner kan bedömas vara vederhäftigt upplagda, kan de statistiska anspråken sänkas betyd- ligt.

Några provningsinstitutioner framhåller att urvalsprinciperna torde bli olika för dyra varor (kapitalvaror) och för billiga förbruk- ningsartiklar samt att det är ett önskemål att ta med många exemplar eftersom en grupp alltid uppvisar inre variation. Det är då värdefullt om antalet kan göras statis- tiskt representativt, men så torde ytterst sällan bli fallet.

Ett representativt stickprov utgör enligt en organisation den enda grundvalen för att lämna en för konsumenterna mycket viktig upplysning, nämligen om spridning, t. ex. jämnheten i kvaliteten. En genväg är att ett eller ett fåtal exemplar provas, var- efter fabrikanten får yttra sig över resul- tatet. Om fabrikanten gör sannolikt, att större stickprov är motiverat, bör ett sådant också tas.

Fråga 6. Bör urvalet under alla förhållanden föregås av en kartläggning av hela varugruppen?

Synpunkter:

Så gott som samtliga anser i princip att ur- valet bör föregås av en kartläggning av hela varugruppen. Därvid anförs bl. a. att kon- sumentupplysningen bör vara konkurrens- neutral. Om vissa fabrikat inte medtas i undersökningen, kan dessa få sin konkur- rensställning försämrad. En kartläggning av hela varugruppen - eller snarare det behovs— område, som är föremål för intresse — synes enligt industriförbundet vara en förutsätt— ning för objektivitet i urvalsstadierna. Det bör observeras att varor och tjänster i vissa fall kan ersätta varandra och att konsu- mentintresset avser en viss bestämd behovs- täckning, inte en viss vara eller tjänst. Nå- gon framhåller att en kartläggning bör gö- ras för att utreda, om provning överhuvud har något berättigande. Tillräcklig informa- tion finns kanske redan som grund för kon- sumentens urval.

Fråga 7. Vilka kriterier i övrigt föreslår Ni böra ligga till grund för urvalet?

Synpunkter:

Kontakt måste först tas med leverantören för att man skall veta, att det man avser att prova är representativt för denne. Vissa speciellt observerade intressanta varor kan utväljas — t. ex. importvaror. Upplysning bör främst lämnas beträffande sådana produk- ter, som en konsument köper någon en- staka gång i sitt liv och som kostar mycket.

»Konsumentintressanta» produkter bör undersökas. Varor, för vilka reklamen är särskilt påtaglig och aggressiv, kan under- sökas. Sådana typer bör medtas, som visar nya lösningar, vilka kan behöva diskuteras och studeras ytterligare och om vilka känne- dom saknas.

Från industrihåll anges följande krite- rier som centrala:

»a) Liv, hälsa och säkerhet (sjövärdighet hos fritidsbåtar, flygsäkerhet, gifter, flytvästar etc.).

b) Dominans i konsumentbudgeten: varor och tjänster som innebär ett sparmål eller ett i annan mening djupt grepp i kassan (i regel sällanköps—

• Sida 173
•  Original

varor och -tjänster — t. ex. rekreation och utbild- ning).

c) Aktualiteter — varor och tjänster som för tillfället råkar vara under debatt».

Likartade synpunkter framförs av Sve- riges grossistförbund. Det alltmer betydelse- fulla området tjänster bör särskilt uppmärk- sammas. I princip kan någon form av kon- sumentjury utnyttjas för att få fram önske- mål om varugrupper, som bör provas. Vid ett sådant förfarande torde dock i stort sett komma önskemål och synpunkter endast från en medveten konsumentgrupp, medan de »omedvetna» gruppernas önskemål inte kommer fram.

Beträffande textilier gäller det särskilt att så fort som möjligt sålla bort verkligt dåliga fabrikat från marknaden. Detta är viktigare än att känna till om det ena eller andra fabrikatet är bättre än övriga.

Fråga 8. Vilka erfarenheter har Ni av att prov- resultatens betydelse reduceras av den tid som för- flyter från det undersökning påbörjats tills dess resultaten publiceras?

Synpunkter: Några påtagliga direkta erfarenheter redo- visas ej. Däremot ges allmänna synpunkter på frågeställningen — ibland med utgångs- punkt från förhållandena inom olika bran- scher. Sålunda framhålls t. ex. att utveck- lingen på petroleumprodukternas område går mycket raskt varför en utredning om smörjmedel snart nog inte är aktuell. Även inom färg— och lackkemin är utvecklingen mycket snabb och eventuella utredningsre- sultat måste därför publiceras utan onödigt dröjsmål. Detta gäller dock ej vid provning av utomhusfärger eller rostskyddsmedel, i vilket fall några resultat inte kan publiceras förrän ett par år efter det att undersök- ningen igångsatts. De flesta bilmodeller är varianter av föregående årsmodeller. Det bör därför vara möjligt att snabbt ta reda på de detaljer som förändrats och prova dem, vilket förkortar provningstiden.

Vidare påpekas att ju mer tillämpad en undersökning är, desto viktigare är det att den kommer fort ut. Vid grundbetonad

forskning bör man i allmänhet inte ha så bråttom. Säsongfrågor kan i vissa fall med- föra ett stort krav på snabbhet i upplys- ningen. Tidsfaktorns betydelse minskar vid typprovning. Flera betonar, att publicering måste ske så snart som möjligt efter av- slutad undersökning. Beträffande såväl kon- sumtions— som kapitalvaror sker täta mo- dellbyten och fortlöpande detaljjusteringar. Eftersom vissa varuområden utvecklas snabbt i tekniskt hänseende uppstår enligt industriförbundet behov av översiktspresen— tation av utvecklingstendenserna på mark- naden som alternativ eller komplement till varupresentationer.

Fråga 9. Hur gamla bör provningsresultat på grund av jämförande provning högst få vara för att publiceras?

Synpunkter:

I den mån tidsuppgifter lämnas är de högst varierande beroende på vilka branscher det är fråga om. Kortare perioder gäller för modebetonade varor, längre för andra varu- kategorier. Många understryker, att det är svårt att överhuvudtaget komma med en tidsangivelse. Varans karaktär blir avgöran- de. Flera framhåller att publicering bör kunna ske så länge varan finns oförändrad på marknaden. Provande institutioner bör av industrin kunna kräva upplysning om när väsentliga ändringar påbörjas. En rap- portrutin härför kan utbildas -— t. ex. iform av en överenskommelse mellan provande institut och industrin.

Från industrihåll anförs bl.a., att resul- taten skall vara tillräckligt färska för att varuområdet inte skall ha undergått väsent- liga förändringar. Med »väsentliga» måste då i första hand förstås funktionella egen- skaper, såsom grundläggande teknik eller användningsområde. Mindre vikt kan fäs- tas vid förändringar, som gäller färg, för- packning, formgivning och mönster.

När publicering av provningsresultat äger rum bör, föreslår någon, redogörelse läm- nas för utvecklingen på området från den tidpunkt då undersökning av produkterna påbörjats fram till publiceringsdagen.

• Sida 174
•  Original

Fraga 10. Bör det problem som tidsfaktorn repre- senterar kunna lösas genom

Antal svar

a) att med kortare intervaller företa under- sökningar av samma varor ............ 22 b) att ej utfärda jämförande omdömen för »äldre» artiklar ...................... 14 e) att ej utfärda jämförande omdömen, om lång tid förflyter mellan undersökning och publicering .......................... 13 d) förslagsvis ........................... 17

Synpunkter: Kortare intervaller mellan undersökningarna är visserligen ett önskemål men de tekniska resurserna har här betydelse. Även varans karaktär är avgörande. Om möjligt bör ut- valda varor undersökas samtidigt. Finns nya modeller vid publiceringen, får man tala om detta och ange att dessa skall provas i nästa omgång. Datum bör utsättas när va- rorna inköpts och provningen företagits. Eftersom varorna vanligen finns i handelns lager någon tid efter det att produktionen av varan upphört samt för vissa varor en betydande andrahandsförsäljning äger rum, är det viktigt att också äldre produkter med- tas i jämförelsen. Beträffande färskvaror inom köttbranschen måste alla undersök- ningar göras omgående.

Om konsumentupplysningen på sikt skall kunna göra anspråk på att förmedla infor- mation av värde, måste enligt industriför- bundet någon sorts program upprättas för de varu- och tjänsteområden, som man an- griper. Redan vid den första genomgången av ett nytt varuområde bör man planera för en fortsatt behandling av detta. Detta aktualiserar medverkan av experter, som kan ge antydningar om utvecklingstenden— serna på området. Även grossistsidan be- tonar vikten av en effektiv planläggning av undersökningsverksamheten.

Statens maskinprovningar framhåller att tidskrävande provning inte bör igångsättas beträffande varor, som är föremål för snabb teknisk utveckling och modelländring.

Någon anser att en grupp ständigt kan syssla med visst objekt och följa upp detta. Äldre undersökningar kan kompletteras ge-

nom att nytillkomna produkter provas. Dessförinnan bör undersökas, om produk— terna fortfarande finns på marknaden.

Fråga 11. Har Ni någon erfarenhet av eller upp- fattning om hur inte aktuella undersökningsresul- tat skall kunna kompletteras med snabba efter- kontroller, innan de publiceras?

Synpunkter:

Erfarenhet eller uppfattning härom saknas i allmänhet. I övrigt framhålls: Kontakt kan tas med tillverkare och branschorganisa- tioner. Metoden är bristfällig, eftersom snabba efterkontroller ej kan förväntas ge samma grundval för säkra omdömen som en grundlig undersökning. Om en produkt un- dergått viss förändring, kan efterkontroll göras av den eller de nya detaljerna. Efter- kontroller bör utföras. När provningsre- sultaten publiceras, bör framhållas att visst resultat gäller angiven tid. Samtidigt kan omtalas att kompletterande undersökning planeras vid viss tidpunkt.

Fråga 12. Bör även provningsmetoderna skildras vid provningsresultatens publicering?

Synpunkter:

Övervägande antalet tillfrågade anser att metoderna skall skildras på något sätt. Här- vid bör metodbeskrivningen vara lättfatt- lig och kortfattad. Standardiserade förfa- ringssätt bör eftersträvas.

En fråga är enligt industriförbundet, hu- ruvida beskrivningen av provningsmetoder- na alltid skall följa publiceringen av prov- ningsresultaten. Som minimikrav kan gälla att man till publiceringen fogar uppgift om det eller de organ, som genomfört proven eller fastställt provningsmetoderna. Upplys- ning bör också ges om var dokumentation kan erhållas. I de flesta fall torde det vara tillräckligt att förfaringssätt, som använts för att mäta funktionella egenskaper, anges i korthet vid publicering, som syftar till bredare spridning av resultaten, t. ex. i tid- ningarna.

En organisation framhåller, att läsaren alltid bör ha klart för sig att olika prov-

• Sida 175
•  Original

ningsmetoder kan ha olika tillförlitlighet och peka åt olika håll — liksom att grunderna för urval av egenskaperna kan vara olika. Denna upplysning är nödvändig för att und- vika missvisning och tjänar dessutom som en påminnelse, att varor överhuvudtaget kan bedömas på olika sätt.

2.1.2 Rättsliga frågor

Fråga 13. Bör vid publicering av provningsresul- taten reservationer göras beträffande provnings- metodikens tillförlitlighet?

Synpunkter:

De flesta tillfrågade anser att reservationer bör medtas, där så är nödvändigt.

Från industrihåll nämns följande typer av reservationer:

&) statistiska synpunkter b) provningsmetodiken, dess begränsning och fel-

källor; samt e) de användningsområden för varan eller tjäns-

ten, till vilka provningen begränsats Vilka av dessa reservationer, som bör medtas, måste troligen avgöras från fall till fall. Det synes dock som regel motiverat att göra erforderliga statistiska reservatio- ner. En och samma produkt kan uppfattas olika i olika länder. Även i ett och samma land kan skiljaktigheter uppstå när en me- tod används. Reservationer med hänsyn till resultat och metoder måste därför medtas. Konsumentintressanta samt laboratorievän- liga egenskaper täcker inte alltid varandra. De egenskaper som i något avseende inte kan mätas måste därför redovisas.

Grossistförbundet anser att ett provnings- resultat inte bör publiceras, såvida man inte har en rimlig uppfattning om provnings- metodikens tillförlitlighet. Självfallet kan dock inte denna ståndpunkt alltid uppfyl- las, och det kan därför vara nödvändigt att publicera resultat som föranleder en reser- vation. En sådan bör givetvis redovisas, eftersom läsaren i annat fall får en felaktig uppfattning om metodikens tillförlitlighet och vilseleds härav.

Andra menar däremot att det torde vara klokast att i provningsredogörelsen inte gå

in på frågan om den allmänna osäkerhet och felmöjlighet, som finns i varje mät- ning och bedömning, att om en speciell undersökning eller undersökningsdel bedöms vara särskilt otillförlitlig den överhuvud helst inte bör tas med, att reservationer kan misstänkliggöra en undersökning, att man om möjligt alltid bör antyda variations- bredden och så långt som möjligt ha sta- tistisk expertis inkopplad på undersökningen samt att endast fullt tillförlitlig provnings- metodik bör få komma ifråga.

Fråga 14. Bör provningsinstitutionen före publi- cering av provningsresultaten

Antal svar

a) låta fabrikanten kontrollera samtliga upp- gifter som medtas i rapporten och kom- mentera dessa i beriktigande syfte? ..... 45

b) låta i branschen ev. förekommande forsk- ningsinstitutioner ta del av och kommen- tera provningsrapporterna? ............ 25

c) ej delge vare sig fabrikant eller forsknings- institutioner i syfte att möjliggöra snab- bare publicering? ..................... 3

d) förslagsvis ........................... 5

Synpunkter:

Fabrikanten bör endast med kort tidsmar- ginal få ta del av provningsresultaten. Forsk- nings- och branschorganisationer kan få granska provningsmetoderna — härefter kan resultaten publiceras utan att någon berörd part delges. Detta gäller även om samråd med fabrikanter och statliga myndigheter resulterar i en viss provningsmetod för pro— dukten. Fabrikanten bör tillåtas följa prov- ningen. Provningsinstitutionens förfarings- sätt beror helt på varan. Man bör delge med försiktighet, så att informationen ej stoppas. Provningsinstitutet får avgöra, om fabrikantens synpunkter skall publiceras. Endast svenska tillverkare behöver delges. Det tar nämligen för lång tid, om irnportö- rer måste kontakta utländska fabrikanter. Från företrädare för industrin anförs att en ordning, enligt vilken fabrikanten får tillfälle att kontrollera och kommentera rap- portuppgifterna, skapar en känsla av trygg-

• Sida 176
•  Original

het för producenterna och kan förmodas i hög grad förenkla lösningen av de svåra ansvarsproblemen.

Statens provningsanstalt framhåller att om fabrikant eller ev. förekommande forsk- ningsinstitution får tillfälle att yttra sig över undersökningsresultaten innan de publice- ras, måste man även ge samma instanser möjlighet att yttra sig över sättet att prova varan innan så sker. Ett annat statligt prov- ningsorgan remitterar endast i mycket spe- ciella och sällsynta fall en provningsredo- görelse till andra institutioner. Att göra detta tar nämligen alldeles för lång tid, bl. a. därför att personal där måste sätta sig in i vad hela frågan gäller. Däremot är det alls inte ovanligt, att provningsmetoder och dy- likt på ett tidigare stadium diskuteras med specialister,

Fråga 15. Ekonomisk skada kan tänkas drabba företagare, vilkas produkter blir föremål för prov- ning eller återfmns inom det produktområde som utväljs för provning. Känner Ni till fall, där så- dana ekonomiska skadeverkningar genom konsu- mentupplysning har konstaterats för tillverkare på grund av att

a) missvisande uppgifter lämnats om tillverkarens produkt?

b) tillverkarens övriga produkter fått »negativ reklam» genom att missvisande uppgifter läm- nats för den provade varan?

c) tillverkaren ej medtagits i urvalet?

d) tillverkarens produkt fått objektiv men »dålig» kritik?

e) tillverkarens övriga varor fått »negativ reklam» genom att en produkt fått objektiv men »dålig» kritik?

f) den provade produkten efter företagna förbätt- ringar eller företagen korrigering av missvisan- de uppgifter fortfarande åtnjuter »badwill»?

g) bedömningen avser en särskild egenskap eller ett särskilt användningsområde medan produk- tens styrka återfinns i andra egenskaper eller på andra användningsområden?

h) upplysaren framfört subjektiva synpunkter på en vara?

i) andra orsaker förelegat . . .

Synpunkter:

Flera av de intervjuade känner ej till in- träffade skadeverkningar men framhåller att sådana givetvis är tänkbara i samband med konsumentupplysning. De tillfrågade ger mestadels exempel på upplysningar i media om förhållanden som bedömts medföra

verkningar. (Anförda exempel upprepas i vissa fall under olika rubriker beroende på de intervjuades olika uppfattning om hur exemplen skall klassificeras.)

a. Skadeverkningar på grund av missvisan- de uppgifter beträffande tillverkarens pro— duka

Här nämns t. ex. upplysning om sambandet mellan bröd och fetma, bröd och karies, i vissa fall även upplysning om mjölk, KAKzs provning av däckdubbar (se avsnitt 2.2, frå- ga 13 a), samt en tidnings kampanj angåen- de ett bensinfabrikat. En organisation sägs ha haft olägenhet av missvisande uppgifter i tidningsartiklar rörande äggkvaliteter. En av en tidskrift utförd undersökning om ta— peter uppges inte ha varit rättvisande utan anses ha skadat branschen.

b. Skadeverkningar på grund av »negativ reklam» för tillverkarens övriga produkter genom att missvisande uppgifter lämnats för den provade varan.

Det s.k. dammsugarefallet hänförs hit. Ett företags nya dammsugaremodeller anses ha fått negativ reklam till följd av Hemmens forskningsinstituts omdöme om en gammal modell. I övrigt anförs i huvudsak allmänna synpunkter, t. ex. att negativ reklam inte torde bli följden, om man noga anger, att provningen endast gäller viss produkt.

c. Skadeverkningar på grund av att till- verkaren ej medtagits i urvalet.

Någon påpekar, att dylika problem kan lösas, om alla fabrikanter i förväg under- rättas om vilka typer, som kommer att pro- vas. Därigenom får tillverkarna möjlighet att meddela, om de önskar få sina produk- ter provade.

d. Skadeverkningar på grund av att tillver- karens produkt fått objektiv men »dålig» kritik.

Tillverkare, som inte medtagits i den av Statens provningsanstalt och Träskyddskom- mittén uppgjorda förteckningen över god- kända träkonserveringsmedel, påstås ha ska- dats. Upplysningen om polyfosfathalten i

• Sida 177
•  Original

korv har haft vissa verkningar. Under denna rubrik nämns även kampanjen mot ett ben- sinmärke, det s. k. dammsugarefallet samt konsumentinstitutets upplysning angående olika tvättmaskintyper. Enligt en provnings- institution har det vid flera tillfällen in- träffat, att en maskin blivit praktiskt taget osäljbar och tillverkningen i många fall ned— lagts på grund av att provningsresultaten varit otillfredsställande för vederbörande företag.

e. Skadeverkningar på grund av att tillver- karens övriga varor fått »negativ reklam» genom att en produkt fått objektiv men »dålig» kritik.

En industriorganisation anför följande. Efter en undersökning av konsumentinstitutet an- gående lågskummande vittvättmedel utsän- de institutet ett pressmeddelande, vari ej upptogs uppgifter om blötläggning eller blöt- läggningsmedel. Undersökningen hade inte behandlat blötläggningsfrågan. Vid en press- konferens lämnade en medarbetare vid in- stitutet personliga synpunkter på blötlägg- ning — synpunkter som uppenbarligen miss- uppfattades av tidningspressen. Av uppgif- ter i denna framgick nämligen, att blöt- läggning var en föråldrad metod. Till följd av pressuppgifterna uppgavs vissa negativa verkningar ha uppkommit för blötläggnings- medel. Organisationen anförde i skrivelse till konsumentinstitutet, att det måste ligga i institutets intresse att få sina ståndpunkter korrekt relaterade i massmedia. Man hem- ställde, att institutet måtte utsända en ny cirkulärskrivelse till pressen och där påtala de missuppfattningar, som uppstått, samt angiva de ståndpunkter som konsumentin- stitutet intog angående blötläggning i sam- band med tvätt i cylindermaskin. Institutet meddelade därvid att blötläggningsfrågan skulle behandlas i ett kommande nummer av Råd och Rön.

f. Skadeverkningar på grund av att den provade produkten efter företagna förbätt- ringar eller företagen korrigering av miss- visande uppgifter fortfarande åtnjuter »bad— will».

Upplysningen om bröd och karies nämns åter liksom dammsugarefallet.

g. Skadeverkningar på grund av att be- dömningen avser en särskild egenskap eller ett särskilt användningsområde medan pro- duktens styrka återfinns i andra egenskaper eller andra användningsområden.

Även här återkommer uppfattningen att skadeverkningar följt av upplysning angåen- de sambandet mellan bröd och fetma.

h. Skadeverkningar på grund av att upp- lysaren framfört subjektiva synpunkter på en vara.

Sådana verkningar uppges ha inträffat på grund av upplysning om smaken på bröd, skorpan på bröd etc. Sveriges Radios pro- gram om bromsvätskor anses ha skadat nå- gon tillverkare. KAK:s däckdubbprovning nämns. Dagens Nyheters artiklar om kvick- silverbetat spannmål och kvicksilverhalten i svenska ägg sägs ha medfört olägenheter för en jordbruksorganisation. Enligt en annan jordbruksorganisation anses det 3. k. korv- programmet i TV till en början ha fått vissa negativa verkningar. Emellertid sägs pro- grammet ha fått positiv betydelse genom att det stimulerat till diskussion om att göra charkuterivaran till märkesvara. Så små— ningom har varorna börjat datumstämplas och olika branschföretag har lanserat egna fabrikat.

i. Skadeverkningar på grund av andra or- saker.

Ett branschforskningsinstitut gör gällande att vissa oljebolag skadades på grund av ett TV-program om bensin. Ett annat oljebolag sägs ha lidit skada genom en journalists en- sidiga kritiska synpunkter på bolagets an- nonsering. En tillverkare av syntettvättmedel har enligt uppgift skadats av upplysning i anledning av en undersökning, som utförts inom Karolinska institutet. Tvättmedlet kon- staterades nämligen medföra farliga verk- ningar för huden.

Det kan enligt en provningsinstitution aldrig undvikas, att konkurrerande firmor på ett direkt felaktigt sätt utnyttjar prov-

• Sida 178
•  Original

ningsredogörelser. Särskilt är detta fallet, då man i försäljningssyfte bearbetar osjälv- ständiga personer, som lätt tar intryck av vad en hård försäljare lägger fram genom att ensidigt peka på vissa avsnitt av en redo- görelse. Det gäller därför att lära köparna att om möjligt själva studera provningsredo- görelsen och framför allt ta del av hela dess innehåll.

Från andra håll nämns flera fall av skade- verkningar, som inte särskilt hänförs till tidigare angivna skadetyper. Sålunda antyds återverkningar på försäljningen i anledning av upplysning i olika sammanhang om pro- dukter som t. ex. tvätt-maskiner, elvispar, dammsugare och stekpannor. Flytvästar, som inte VDN-märkts, torde ej längre säljas. Mycket stora förluster bedöms vid ett till— fälle ha uppstått för konfektionsbranschen på grund av ofullständig TV-information om utvecklingen för det 5. k. empiremodet.

I anslutning till skadeproblematiken an- för företrädare för konfektionsindustrin, att staten skall svara för objektiv konsument- upplysning. Ekonomisk skada till följd av riktig kritik måste branschen stå för. Är däremot kritiken felaktig, krävs rättelse.

Industriförbundet påpekar, att frånvaron av belagda skadefall inte torde få tolkas så att skadeverkningar inte förekommer. Ofta är det på grund av det stora antal faktorer, som övar inflytande på marknadsutveck- lingen för en vara, svårt att tidsmässigt fast- lägga verkan av olika händelser, och då bl. a. genomslaget av eventuellt oklara eller ofullständiga upplysningar. Skall man döma av den pressdebatt, som stundom sätter in vid fall av negativa omdömen i konsument— upplysning om varor, är risken för inte önskvärda verkningar påtaglig. (Se även in- dustrisynpunkter under fråga 16).

Det enda verksamma botemedlet är, sägs det från grossisthåll, att undersökningarna företas på ett så objektivt och noggrannt sätt som möjligt och att leverantören ges tillfälle till kontroll, innan publicering sker. Det kan emellertid inträffa att en i och för sig korrekt rapport på ett eller annat sätt förvanskas, när den presenteras i olika me- dia. Ansvarsreglema måste vara strängare

för radio och TV än för dagstidningar med hänsyn till den dominerande ställning, som dessa media intar. Om klara regler utfor- mas, minskas risken för felaktigheter och därmed för skadeverkningar för företagen. Det är också angeläget med regler för till- rättalägganden.

Vikten av att ansvarsfrågorna får en till- fredsställande lösning understryks även från andra håll. Det måste vara befogat att före- tagen skyddas i sin näringsutövning för så- dana ekonomiska konsekvenser av konsu- mentupplysningen, som inte är förenade med dennas allmänna syfte. Verkan av kon- sumentupplysning har — framhålls det även — aldrig provats, vilket är nödvändigt från alla parters synpunkt.

2.1.3 Övrigt

Fråga 16.

a) Vilka synpunkter har Ni att anlägga på re- kommendationer om »bästaköp»?1

b) Vilka övriga synpunkter har Ni på jämförande konsumentupplysning beträffande såväl meto- dik och innehåll som organisation?

Synpunkter:

Rekommendationer om bästaköp såsom en form av konsumentupplysning avvisas av övervägande antalet av de organ, som yttrat sig i frågan. Man framhåller därvid olika konsumenters varierande inställning, önske- mål och situation, vilket gör det svårt att lämna en objektiv rekommendation. Härtill kommer svårigheter beroende på prisets va- riationer.

Industriförbundet anser sig sakna möjlig- het att tillförlitligt uppskatta den genom- slagskraft, som ett bästaköp, förmedlat exempelvis genom TV, kan ha. Industri- företagare i länder, där sådana rekommen- dationer flitigt används, har emellertid gjort den erfarenheten att bruket därav medför mycket snabba och starka kastningar i efter- frågan. Detta kan äventyra lönsamheten för en serieproduktion, särskilt i fall då denna

1 Denna delfråga tillkom på ett senare stadium av enkäten. Ca två tredjedelar av de tillfrågade bereddes därvid tillfälle yttra sig i saken. Proble- met berördes emellertid även i vissa intervjuer med den återstående tredjedelen.

• Sida 179
•  Original

är högt mekaniserad och därför starkt kapi- talkrävande. Inte ringa ekonomisk betydelse torde rekommendationerna också ha för lagerhållningen i handeln. Bestämda, ore- serverade råd om bästaköp bör inte komma ifråga. De störningar i en planmässig pro- duktion och lagerhållning som lätt blir följ— den härav, kan på sikt ekonomiskt skada även konsumenterna. Mera nyanserade for- mer av köpråd, t. ex. i form av orienterande och vägledande beskrivningar, som tar sikte på varierande konsument- och behovssitua- tioner, kan däremot inte föranleda någon erinran från förbundets sida.

Industrin motsätter sig emellertid ej varje form av rekommendationer om goda köp. Det finns måhända varor eller tjänster, vil- kas användningsområde och fysiska egen- skaper är entydiga och lättillgängliga för laboratoriemässig mätning och som dess- utom saknar en emotionell efterfrågesida. Bästaköp, som siffermässigt anges som en kvot mellan en poängsumma för egenskaper och ett pris, kan dock bli helt missvisande. Ett krav är nämligen att priser och distribu— tionsvägar är fullt likvärdiga — bl. a. med avseende på service. Råd om bästaköp måste göras beroende av a) möjligheten att entydigt definiera tjänsten eller

varan och priset b) möjligheten att definiera konsumentens behovs-

Situation c) möjligheten att objektivt mäta, värdera och

jämföra egenskaper och d) graden av samhällelig »auktorisation» åt det

organ, som formulerar omdömena och åt det medium, genom vilket omdömena framförs till konsumenterna.

Industriförbundet föreslår att kommittén överväger möjligheterna att skilja prisöver- sikter (orientering om inköpskällor) från faktameddelanden om varor och tjänster. De sista bör emellertid även innehålla en grövre orientering om priser.

En rekommendation om bästaköp blir enligt grossistförbundet i de allra flesta fall subjektiv och helt beroende av hur bedöma- ren värderar olika faktorer. Det torde där- för stå klart att bästaköp i de flesta fall är förenade med så stora vanskligheter, att man bör avstå från denna typ av vägled- ning, även om sådan i och för sig säkerligen

efterfrågas av många konsumenter. Svårig- heten att inväga priser påpekas, varjämte framhålls att behovssituationen strängt taget inte kan bedömas annat än för en indivi- duell konsument. För en viss konsument kan det i en given situation vara att föredra att välja en vara av förhållandevis låg kvalitet. Ett »slit och släng»-förfarande inryms svär- ligen i en rekommendation om bästaköp.

Liknande synpunkter anförs av framför allt köpmannaförbundet, som bl. a. fram- håller att det i en riktigt fungerande mark- nad, där konkurrens råder, snarare är troligt att varje vara är bästaköp för någon konsu- ment vid något tillfälle.

Det fåtal, som yttrar sig positivt om bästaköp, anför bl. a. att dylika råd kan vara bra, om de förses med de fylliga diskussio- ner och de reservationer, som tidskriften >>Which>> brukar ha. Allt beror på hur kom- mentarerna till provade produkter utformas. Någon anser att provningen vid sådana re- kommendationer skall vara helt invändnings- fria, så att resultatet inte kan sättas ifråga. En modifierad form är bästaköp för olika familjetyper. Hänsyn måste tas till prisfrå- gor på ett helt annat sätt än vad som hittills skett. Härför krävs ett intimt samarbete med statens pris- och kartellnämnd.

Synpunkter i övrigt på jämförande kon— sumentupplysning är bl. a.: Konsumentupp— lysningen bör baseras på standardiserade metoder. Alla varuuppgifter eller provnings- resultat, som gör anspråk på att vara objek- tivt vägledande vid konsumenternas köpval, måste vara kontrollerbara enligt metoder, som ger reproducerbara resultat. Hänsyn bör tas till prisfrågor. Servicebegreppet bör undersökas mer för olika varor på olika platser i landet. I den mån samma varor fö— rekommer under olika beteckning och olika priser, bör konsumenterna informeras här- om. Företrädare för vederhäftiga bransch- organisationer m. fl. måste engageras i verk- samheten. Den statliga konsumentupplys- ningen bör syfta till att upprätta ett nära och förtroendefullt samarbete med berörda företag och näringslivsorganisationer. Kon- sumentupplysningen måste i sin metodik och organisation vara oerhört objektiv. Pro-

• Sida 180
•  Original

vande institutioner bör få så stora resurser att provning kan ske snabbt. Möjlighet skall finnas att anlita de skickligaste konsulter, som finns på olika områden, i stället för att lita till en fast stab. Konsumentupplysning- en måste ledas av och praktiskt handhas av synnerligen kvalificerad personal med för- måga att tränga in i »totalkalkylen» för be- rörda varor/områden.

Industriförbundet framhåller bl. a. att en köparens marknad råder sedan flera år. För många konsumentvaruproducenter förelig- ger problem att finna avsättning för sina produkter. Högstandardsamhällets varu- och tjänstemarknad kännetecknas av en ständig introduktion av nyheter och av en fortlö- pande produktutveckling och anpassning. Näringslivets insatser i detta hänseende kan förmodas växa i en takt, som gör konsu- mentupplysningens resurser otillräckliga. Tillförseln av aktuella fakta om varor och tjänster till konsumenterna kan därför knap- past hålla den takt, som opinionsbildama på konsumentområdet förväntar, försåvitt upplysningen skall bedrivas med den utför- lighet och vederhäftighet, som av olika skäl måste krävas. Det är därför alltmer angelä- get att konsumentupplysningens tyngdpunkt förskjuts till s.k. konsumentfostran, som ökar konsumentens förmåga att själv kri- tiskt bedöma erbjudanden rörande inköps- källor, priser och kvaliteter. Konsumentupp- lysningens knappa resurser får vidare en be- tydligt effektivare användning om de också till väsentlig del inriktas på direkt informa- tion till producenterna om konsumentatti- tyder, behovssituationer och de krav, som bör ställas på produkterna. Från konsument- synpunkt är det angeläget att förbereda en väsentligt ökad konsumentupplysning i fråga om enskilda och offentliga tjänster. Behovet av särskilda resurser för faktameddelanden minskas i den mån varudeklarationsför- farandet kan vidareutvecklas och breddas.

Beträffande ansvarsregler och genmäles- rätt framhåller förbundet att sakkunskap på det rättsliga området på ett övertygande sätt förklarat svårigheterna att uppställa spe— ciella ansvarsregler för konsumentupplys- ningen, tagen som ett inte närmare definie-

rat verksamhetsfält. Ansvarsregler bör upp— göras för offentliga organ och monopolis- tiska massmedia. För de senare bör gen- mälesregler inarbetas i instruktionerna. För icke-monopolistiska media (typ dagspress) blir genmälesfrågan mindre allvarlig, efter- som man kan räkna med att det finns ett stort antal »tyckare» med olika uppfatt- ningar och även möjligheter för företagen att ta direkt kontakt med organet i fråga och därvid söka gehör för sina synpunkter.

2.2 Konsumentsidan

I frågorna ], 2 och 3 efterhördes de till- frågades intresse av att i sin upplysnings- verksamhet sprida s.k. jämförande kon- sumentupplysning, där produkter efter prov- ning sinsemellan betygsatts på grundval av objektivt värderade egenskaper och — i så fall — genom vilka media. Slutligen frågades hur jämförande konsumentupplysningspro- jekt borde angelägenhetsgraderas. Då prob- lemkomplexet senare bedömts inte primärt ingå i konsumentupplysningskommitténs utredningsuppgifter, utelämnas det i denna redovisning.

2.2.1 Tekniska frågor

Fråga 4. Bör jämförande konsumentupplysning omfatta

Antal svar

a) samtliga fabrikat i en varugrupp ....... 27 b) dominerande fabrikat i en varugrupp. . . 10 c) ett stickprov av fabrikat i en varugrupp 5 d) förslagsvis ........................... 10

Synpunkter:

Bl. a. anförs att urvalet i hög grad är be— roende av vilken vara det är fråga om, att urvalets storlek blir en avvägningsfråga ba- serad på kostnaderna för undersökningen och hur stor marknaden är samt att några av de största, några av de banbrytande och några av de speciella eller avvikande varian- terna kan presenteras. I sammanhanget framhålls även de konkurrensbegränsande

• Sida 181
•  Original

verkningar, som kan bli följden av att t. ex. endast dominerande fabrikat utväljs.

Fråga 5. Bör jämförande konsumentupplysning inom ett fabrikat omfatta

Antal svar a) samtliga förekommande typer och model- ler .................................. 1 8 b) dominerande typer och modeller ....... 13 e) ett stickprov av typer och modeller ..... 6 d) förslagsvis ........................... l4

Synpunkter:

Frågan är svår att besvara generellt. Ur- valet måste avgöras från fall till fall be- roende på vilken varugrupp det är fråga om. Alla alternativ kan tänkas. Reservationer och begränsningar måste klart redovisas. Prisdifferentieringsproblemet bör uppmärk- sammas. Upplysningen bör omfatta nyare typer och modeller. Det är viktigast att få fram jämförbara modeller.

Fråga 6. Bör en kartläggning av hela varugrup- pen äga rum, innan varor utväljs för jämförande provning?

Synpunkter:

Samtliga tillfrågade anser, att det är lämpligt med en sådan kartläggning. Någon fram- håller, att det därvid även bör utredas, om någon undersökning företagits utomlands beträffande varugruppen.

Fraga 7. Vilka kriterier i övrigt föreslår Ni bör ligga till grund för konsumentupplysning baserad på jämförande provning?

Synpunkter: Både negativa och positiva egenskaper skall framhållas i konsumentupplysningen. Objek- tivitet bör iakttas. Sådana egenskaper skall väljas, som går att prova, har intresse för konsumenterna samt ligger inom området för produktens funktion. Utom pris och kvalitet bör även servicefrågan beaktas. I jämförelsen bör ingå sådan information som

var varan finns etc. Konsumenternas situa- tion, varans utbredning och användnings- benägenhet, upplysningens prioritering på varugrupper m.m. måste undersökas. Nya varor eller tidigare provade varor, som änd— rats, bör provas kontinuerligt.

I övrigt framhålls att det i dessa sam- manhang är väsentligt med vetenskaplig forskning, väl utarbetad metodik och tillför- litliga normer. Lokala spridningsförhållan- den för vissa varor måste undersökaren ta hänsyn till.

Fråga 8. Hur gamla anser Ni att provningsre- sultaten på grund av jämförande provning högst bör få vara för att publiceras?

Synpunkter:

Mycket beror på vilken vara det är fråga om. Största möjliga aktualitet bör eftersträ- vas. Beträffande successivt föränderliga va— ror kan man varje år ta fram de nyheter, som varan uppvisar. Provningsresultaten måste vara tillräckligt gamla för att ha hunnit kontrolleras betryggande. Så länge ett resultat är aktuellt för någon vara som inte ändrats, kan proven tidsmässigt ligga flera år tillbaka. En undersökning bör kun- na datumstämplas. Det är en resursfråga.

Fråga 9. Bör det problem tidsfaktorn represen- terar kunna lösas genom

Antal svar

a) kortare intervaller mellan undersökningar

av samma varor ...................... 19 b) att ej utfärda jämförande omdömen för »äldre» artiklar ...................... 9

c) att ej utfärda jämförande omdömen om lång tid förflyter mellan färdigställandet av undersökning och publicering ....... 12 d) att inte aktuella undersökningsresultat kompletteras med snabba efterkontroller innan de publiceras ................... 24 e) förslagsvis ........................... 10 Synpunkter:

Problemen får lösas från fall till fall. Under- sökning kan påbörjas redan på det stadium, då produkten utvecklas på fabriken. Resul-

• Sida 182
•  Original

taten kan presenteras i det ögonblick varan kommer ut på marknaden. Efterkontroller kan ske efter publicering. Varje undersök- ning bör göras under en kort tidrymd, då samtliga utvalda varor provas. Undersök- ningen måste avse marknadsläget vid viss angiven tidpunkt. Fabrikanterna kan själv- mant meddela inträffade förändringar. Pro- dukterna bör provas kontinuerligt. Sedan ett varuområde undersökts, får utvecklingen inom detta bli avgörande för frågan, om ny undersökning är nödvändig.

Fråga 10. Bör även provningsmetoderna beskri- vas i samband med konsumentupplysning röran- de de provade produkterna?

Synpunkter:

De tillfrågade anser — med några få undan- tag — att provningsmetoderna skall redovi- sas. Detta torde kunna ske i en mer lätt- smält och populär sammanfattning, medan de vetenskapliga metodbeskrivningarna kan finnas tillgängliga för dem som närmare önskar sätta sig in i problemen. Provnings- metoderna skall vidare vara reproducerbara. Beskrivningen föreslås kunna utformas med hänsyn till vilken kategori upplysningen av— ser.

2.2.2 Rättsliga frågor

Fråga 1] . När konsumentupplysning sker röran- de provningsresultat bör enligt Er uppfattning reservationer medtas beträffande provningsmeto- dikens tillförlitlighet?

S ynpunkter:

Det stora flertalet anser, att reservationer måste medtas, där så är erforderligt. Detta är en väsentlig aspekt, när det gäller kon- sumentfostran, som får anses vara viktigare än presentation av resultat. Några framhål- ler, att provningsmetodiken måste vara till- förlitlig och att reservationer kan minska förtroendet för undersökningen. En bilaga med kommentarer till de använda meto- derna kan tryckas.

Fråga 12. Bör provningsinstitutionen före publi- cering av provningsresultaten

Antal svar

a) låta fabrikanten kontrollera samtliga upp- gifter som medtas i rapporten i beriktigan- de syfte? ............................ 26 b) låta i branschen ev. förekommande forsk- ningsinstitutioner ta del av och kommen- tera provningsrapporterna? ............ 21 c) ej delge vare sig fabrikant eller f orsknings- institutioner i syfte att möjliggöra snab- bare publicering? ..................... 8 d) förslagsvis ........................... 3

Synpunkter:

Möjlighet skall finnas för tillverkaren att anmäla företagna ändringar. En kort tids— frist bör lämnas för att fabrikanten eller forskningsinstitutioner skall kunna anföra synpunkter. Har fabrikanten anmärkningar att göra, bör den konsumentupplysande in- stitutionen ånyo pröva om fog finns härför. Det förfaringssätt som bör tillämpas, beror på tillverkarens möjligheter att själv utföra kontroller. Med hänsyn till fabrikanternas produktutvecklingsarbete är det av värde för konsumenterna, att tillverkarna på ett tidigt stadium får del av resultaten.

Några anser det onödigt med delgivning och framhåller att upplysningen skall vara invändningsfri och att samråd före och un— der undersökningen bör ske vid behov.

Fråga 13. Ekonomisk skada kan tänkas drabba företagare, vars produkter blir föremål för prov- ning eller återfinns i det produktområde som ut- väljs för provning. Känner Ni till fall där sådana ekonomiska skadeverkningar genom konsument- upplysning har konstaterats för tillverkare på grund av att

a) missvisande uppgifter lämnats beträffande till- verkarens produkt?

b) tillverkarens övriga produkter fått »negativ reklam» genom att missvisande uppgifter läm- nats för den provade varan?

c) tillverkaren ej medtagits i urvalet?

d) tillverkarens produkt fått objektiv men »dålig» kritik?

e) tillverkarens övriga varor fått »negativ reklam» genom att en produkt fått objektiv men »dålig» kritik?

f) den provade produkten efter företagna förbätt- ringar eller företagen korrigering av missvi- sande uppgifter fortfarande åtnjuter »badwill»?

• Sida 183
•  Original

g) bedömningen avser en särskild egenskap eller ett särskilt användningsområde medan produk- tens styrka återtinns i andra egenskaper eller andra användningsområden?

h) upplysaren framfört subjektiva synpunkter på en vara?

i) andra orsaker förelegat?

Synpunkter:

Flertalet av de tillfrågade känner ej till så- dana fall. Risk föreligger dock enligt många för att dylika verkningar kan inträffa.

Enligt tidningsutgivareföreningen är det sålunda uppenbart, att ekonomisk skada kan drabba företagare, vars produkter blir före- mål för provning eller återfinns i det pro- duktområde som utväljs för provning. Prob- lemen bör enligt företrädare för VECTU behandlas på det sättet, att ett stadgande om ekonomiskt förtal införs under brottsbal- kens ärekränkningskapitel. En del organisa- tioner ger vissa exempel, som huvudsakligen gäller annan upplysning än den statliga. I det följande refereras dessa kortfattat.

a) Skadeverkningar på grund av att miss- visande uppgifter lämnats beträffande till- verkarens produkt.

KAK nämner den dubbprovning, som or- ganisationen utförde för ett antal år sedan. De sex mest sålda fabrikaten utvaldes. Strax innan provningen skulle börja, förklarade två företag (S. och W.) att de ej önskade delta med sina plastinfattade dubbar. För att få erfarenheter av dessa fabrikat lät KAK på medföljande kontrollantbil mon- tera S.-dubbar på framdäcken och W.-dub- bar på bakdäcken. I övrigt anbringade varje dubbtillverkare sina dubbar på bilar av visst fabrikat. Svensk Motortidning avsåg att med ensamrätt publicera provningsresultaten. Emellertid informerades representanter för tidningspressen felaktigt om att de båda företagens dubbar monterats »saxade» på kontrollbilen — dvs. att ett framdäck och ett bakdäck försetts med respektive fabri- kat.

När undersökningen genomförts, presen- terades resultaten på ett missvisande sätt i tidningspressen. Svensk Motortidning på— pekade emellertid senare i nr 1 1964, att resultaten för S.- och W.-dubbarna inte kun-

de jämföras med provningsresultaten för de övriga fabrikaten. Detta berodde på att dessa båda dubbfabrikat inte monterades av fa- brikanterna själva och ej heller inkördes av dem. Vidare skedde inkörningen sannolikt i hög fart. Broms- och accelerationsprov kunde överhuvud taget inte företas med S.- och W.-dubbarna, eftersom de monterats på samma vagn. Provningen gav dock till resultat att båda dubbfabrikaten utsatts för mycket hårt slitage. W. krävde skadestånd men förde — liksom S. — ej saken vidare till domstol. Så småningom visade emellertid en tysk undersökning att det av viss orsak var olämpligt med plastdubbar. Den omdis- kuterade dubbprovningen gav alltså rätt ut- slag.

b) Skadeverkningar på grund av »negativ reklam» för tillverkarens övriga produkter genom att missvisande uppgifter lämnats för den provade varan.

Här nämns konsumentinstitutets kritik av tvättmaskiner av fabrikatet H. (I samman- hanget är av intresse att generalagenten för H. inte — trots skriftlig förfrågan från kom- mittén — velat yttra sig om ev. inträffade skadeverkningar).

c) Skadeverkningar på grund av att till- verkaren inte medtagits i urvalet.

Inget väsentligt fall anförs.

d) Skadeverkningar på grund av att till- verkarens produkt fått objektiv men »dålig» kritik.

Enligt en organisation har försäljningen av ett utländskt traktorfabrikat minskat sedan statens maskinprovningar publicerat resul- taten av en undersökning.

KAK har anfört följande: Vid ett till- fälle provade KAK polermedel och vaxer. En tysk firma, vars produkt fick dålig kri- tik, krävde skadestånd i anledning härav. Inträffad försäljningsnedgång påstods bero på oförmånliga omdömen om produkten. Enligt den tyska firmans jurister hade pro- dukten ej den vattenhalt, som provningen utvisade. KAK lät kontrollera förhållandet vid Tekniska högskolans kemiavdelning,

• Sida 184
•  Original

varvid det konstaterades att varan innehöll ca 80—85 % vatten. Den tyska firman gav med sig och preparatet försvann från den svenska marknaden. — Vid ett annat till— fälle provades bilklädslar av tyg och väv- buren plast. Ett företag, som fått ett då- ligt omdöme beträffande plastklädsel, fram- höll att man hade det bästa materialet. Se- dan kontroll skett, visade det sig att KAK:s undersökning var rättvisande. Korsvisa kontrollundersökningar gjordes på så sätt att anlitade laboratorier kontrollerade var- andras provningar. En kommitté, vari in- gick textilexperter, tog fram de egenska- per, som ansågs vara viktiga för biltextilier.

Kampanjen mot ett bensinmärke anförs av en organisation såsom ett exempel med skadeverkningar. Kritiken påstods ha ska- dat ett oljebolag. Andra organisationer näm- ner dammsugarefallet och skadeverkningar för tvättmaskinföretag.

e) Skadeverkningar på grund av att till- verkarens övriga varor fått »negativ reklam» genom att en produkt fått objektiv men »dålig» kritik. Dammsugarefallet nämns av en kooperativ organisation. När för flera år sedan en dammsugare provades, erhöll den prova- de modellen av olika skäl dåliga omdömen. Försäljningen av den nya modellen sägs ha påverkats genom undersökningen.

Ett TV-program om flytvästar sågs av någon ha medfört skadeverkningar.

f) Skadeverkningar på grund av att den pravade produkten efter företagna förbätt- ringar eller företagen korrigering av miss- visande uppgifter fortfarande åtnjuter »bad- will».

Dammsugarefallet nämns.

g) Skadeverkningar på grund av att be- dömningen avser en särskild egenskap eller ett särskilt bedömningsområde medan pro- duktens styrka återfinns i andra egenska- per eller andra användningsområden.

Exempel saknas.

h) Skadeverkningar på grund av att upp- lysaren framfört subjektiva synpunkter på en vara.

Exempel saknas.

i) Skadeverkningar på grund av andra or- saker.

Något väsentligt exempel anförs inte.

Fråga 14. Omarbetar Ni i konsumentupplys- ningssyfte material som erhållits av »informations- producenter»?

Synpunkter:

Flertalet av de tillfrågade omarbetar ma- terialet.

Tidningsutgivareföreningen anför att den enskilda tidningen har uteslutande rätt att bedöma det material den vill publicera. Härav följer att sådant material som kom- mer från »informationsproducenter» givet- vis i mycket stor utsträckning måste bear- betas enligt de redigeringsregler, som de enskilda tidningarna tillämpar. En allmän erfarenhet är, att det mesta av »informa- tionsproducenternas» stoff, som tillställs tid- ningarna, är oanvändbart och inte fyller de krav som bör ställas på en verklig kon- sumentupplysning. Varje tidning måste be- döma och ta ställning till dylika frågor, så långt dess journalistiska expertis tillåter. I detta avseende verkar tidningsutgivare- föreningens textreklamkommitté genom en omfattande upplysningsverksamhet och råd- givning.

Fråga 15. Vilka principer tillämpar Ni i så fall vid materialets omarbetning?

Synpunkter:

I huvudsak strävar man efter att förenkla materialet, göra det mer populärt och lätt- tillgängligt samt pedagogiskt användbart. Materialet differentieras även efter vissa ålderskategorier. Sakligheten får vid om- arbetningen ej eftersättas.

• Sida 185
•  Original

Fråga 16. Känner Ni till fall där enskilda perso- ner lidit skada genom att följa råd som kan ha givits av konsumentupplysande organ?

Synpunkter:

Det stora flertalet intervjuade känner ej till några sådana fall även om en del fram- håller att dylika verkningar av konsument- upplysning kan uppstå.

Ett kvinnoförbund yttrar att VDN-infor- mationen i vissa fall ej utformats tillräck- ligt väl, t.ex. i fråga om tvättanvisningar. _Dessa har kanske bara gällt grundtyget men ej gameringar såsom band, beträffande vil- ka tvätten misslyckats.

2.2.3 Övrigt

Fråga 17.

a) Vilka synpunkter har Ni att anlägga på rekom- mendationer om »bästaköp»?1

b) Vilka övriga synpunkter har Ni på jämförande konsumentupplysning vad beträffar såväl me- todik och innehåll som organisation?

Synpunkter:

Flertalet som yttrat sig över delfråga a) tar i princip avstånd från generella rekommen- dationer om bästaköp. En del av dem är positiva till modifierade köpråd, som bör konstrueras med beaktande av olika an- vändningsområden, konsumenternas familje- storlek, inkomstsituation etc. För mycket enkla varor kan bästaköp kanske tänkas. Om råd ges om bästaköp, måste alla förut- sättningar lämnas.

Det anses vara väsentligare att lämna faktaredovisning, varefter konsumenterna själva får välja med hänsyn till vad som bäst passar deras situation. Upplysningen måste utformas så att detta val blir lätt att göra.

Några framhåller att bästaköp kan få inte önskvärda konkurrensbegränsande effekter.

Synpunkter i övrigt på jämförande kon- sumentupplysning är bl. a.:

Upplysningen bör komma från ett håll, dvs. administrativt koncentreras. Informa- tionen skall vara såväl ålders- som miljö- differentierad, lättillgänglig, pedagogiskt ut-

formad samt objektiv. Både pris- och kva- litetssidan måste uppmärksammas vid jäm- förande upplysning. Metodiken måste vara vetenskapligt säkerställd med reproducer- bara (kanske standardiserade) provnings- normer, som vilket laboratorium som helst skall kunna använda sig av. Forskningen i olika avseenden bör intensifieras. Specia- lister och experter skall kunna anlitas av det konsumentupplysande organet. Mer hän- syn bör tas till vidareupplysarna. Stor vikt måste läggas på konsumentfostrande upp- lysning. Upplysningen har hittills hållits inom ett för snävt register, varför en bättre PR bör drivas för konsumentupplysningen som sådan. Offentliga tjänster skall beaktas.

Enligt tidningsutgivareföreningen är ur allmän tidningssynpunkt en statlig konsu- mentupplysning av intresse. TU har vid olika tillfällen uttalat sig för en dylik upp- lysningstjänst och har sålunda en positiv inställning till kravet på en ökad och för- bättrad konsumentupplysning. Konsument- upplysningen blir i avgörande mån beroen- de av pressens och övriga massmedias möj- ligheter och intresse av att informera om sådana resultat, som framkommer vid insti- tutioner som t. ex. statens institut för kon- sumentfrågor. Föreningen erinrar om de intrikata problem av konkurrensnatur, som jämförelse av olika varor kan medföra och berör grundreglerna för god reklam. Upp- lysningen om varor måste baseras på ob- jektiva undersökningar om varornas priser och kvalitet samt erbjuden service. I detta sammanhang finns det emellertid ingen absolut norm för objektiviteten. Den om- ständigheten att undersökningarna och in- formationen härrör från statens verksamhet behöver ju inte nödvändigtvis innebära att objektivitetskravet anses uppfyllt. Förening- en framhåller också att konsumentupplys- ningen indirekt stöds av olika på frivillig basis arbetande opinionsnämnder såsom Re- klamgranskningens för fria läkemedel nämnd samt Näringslivets Opinionsnämnd.

1 Delfrågan tillkom i ett senare skede av enkä- ten och tillställdes knappt två tredjedelar av de intervjuade. Problemet togs dock upp även av flera organisationer i den återstående tredjedelen.

• Sida 186
•  Original

Enligt föreningen måste på saklig kon- sumentupplysning, som bedrivs genom ett statligt organ, ställas speciellt stränga krav avseende undersökningarnas objektivitet, omfång, metodik och de konklusioner, som de kan ge anledning till. Det synes väl— betänkt, att en kodex för den statliga kon- sumentupplysningen kommer till stånd lik- som fixerade normer för hur provningarna skall utföras och att tillfälle bereds berörda och intresserade parter att granska dessa regler, innan de fastställs.

• Sida 187
•  Original

Appendix 1 Organisationer/institutioner på ((producentsidan((,

som hörts av kommittén

ASK-bolagen

Brödinstitutet Cykel— & sporthandlarnas riksförbund Färg- och fernissindustrins forsknings- laboratorium Föreningen svenska väskfabrikanter Försäkringsbolagens upplysningstjänst Grafiska arbetsgivare- och industri— organisationerna Ica Inköpscentralernas AB Konfektionsindustriföreningen Kooperativa förbundet Köttbranschens riksförbund Leksaksrådet Lennings textiltekniska institut Motorbranschens riksförbund Nordiska fjäderfabriken AB Oljekonsumenterna Pälsbranschrådet Skobranschrådet Skoindustrins forskningsinstitut Statens institut för byggnadsforskning Statens institut för folkhälsan Statens institut för hantverk och industri Statens trafiksäkerhetsråd Stiftelsen svensk näringsforskning Svensk byggtjänst Svensk industriförening Svenska annonsörers förening Svenska bankföreningen Svenska cykelfabrikant- och grossistföreningen Svenska föreningen för ljuskultur

Svenska institutet för konserverings- forskning Svenska konservfabrikernas riksförbund Svenska lantmännens riksförbund Svenska mejeriernas riksförening u.p.a. Svenska petroleum institutet Svenska plastföreningen Svenska Slöjdföreningen Svenska sparbanksföreningen Svenska textilforskningsinstitutet Svenska träforskningsinstitutet Svenska täck- och madrassfabrikant- föreningen Svenska ägghandelsförbundet Sveriges bilindustri- och grossistförening Sveriges färgfabrikanters förening Sveriges grossistförbund Sveriges hantverks— och industriorganisation Sveriges industriförbund

Sveriges köpmannaförbund Sveriges marknadsförbund Sveriges mekanförbund Sveriges slakteriförbund Sveriges standardiseringskommission Textilgrossistemas förening

• Sida 188
•  Original

Appendix 2 Organisationer/institutioner på ((konsumentsidanå,

som hörts av kommittén

Arbetarnas bildningsförbund (ABF) Brevskolan

Centerns kvinnoförbund

Centerns ungdomsförbund Folkpartiets kvinnoförbund Folkpartiets ungdomsförbund Fredrika Bremer-Förbundet Föreningen för elektricitetens rationella användning

Hermods Hushållningssällskapens förbund Hushållslärarnas riksförening Högerns ungdomsförbund Högerpartiets kvinnoförbund KAK

Kooperativa kvinnogillesförbundet Landsorganisationen (LO)

Liberala studieförbundet Medborgarskolan Motormännens riksförbund NKI-skolan Riksförbundet landsbygdens folk (RLF) Riksförbundet Sveriges 4 H Skattebetalarnas förening Skolöverstyrelsen

Sparfrämjandet Statstjänstemannaförbundet Statstjänstemännens riksförbund Svenska landsbygdens studieförbund Svenska lanthushållslärarnas förening Svenska tidningsutgivareföreningen Svenska turisttrafikförbundet Sveriges akademikers centralorganisation (SACO)

Sveriges elevers centralorganisation (SECO) Sveriges hemkonsulentförening Sveriges husmodersföreningars riksförbund Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund Sveriges socialdemokratiska ungdoms- förbund Tjänstemännens bildningsverksamhet (T BV) Tjänstemännens centralorganisation (TCO) Unga Örnars riksförbund

Yrkeskvinnors klubbars riksförbund Vectu — Svenska tidningsutgivareförening- ens veckopressektion

Veterinärstyrelsens- och socialstyrelsens samarbetsdelegation

• Sida 189
•  Original

Bilaga 3 Konsumentupplysning och statistik

P. M. av preceptom i statistik vid Stockholms universitet, docent Tore Dalenius

Promemorians ämne och disposition

Konsumtionsvaneundersökningar och varu- provningar är två viktiga exempel på em-

pirisk forskning av grundläggande betydel— se för den konsumentupplysningsverksam- het, som bedrivs i bl. a. Sverige.

Från metodologisk synpunkt är såväl kon- sumtionsvaneundersökningar som varuprov- ningar statistiska undersökningar. Karakte- ristiskt för dem är sålunda följande:

(i) de är (praktiskt taget alltid) begränsade till ett urval (stickprov) av undersökningsobjekt (va- ror, tjänster etc.); (ii) på de i ett urval ingående undersökningsob- jekten görs mätningar (observationer, insam- las data) avseende en eller flera egenskaper; (iii) undersökningsresultaten generaliseras till att gälla ett större kollektiv av objekt än det i undersökningen ingående urvalet;

iv) denna generalisering inrymmer — som en följd av »urvalsfel» och/eller »mätfel» —— ett moment av osäkerhet.

Vad här sagts aktualiserar en utredning av om och hur detta förhållande bör på- verka den svenska konsumentupplysningens framtida organisation och arbetsformer.

Det primära syftet med denna prome- moria är att ge en icke-teknisk orientering om »vad statistik är», som kan tjäna som bakgrund till ovan nämnda utredning.

Promemorian består av två avsnitt. I det första avsnittet ges en allmän orientering om vad statistik är. I det andra avsnittet presenteras några konkreta illustrationer till innehållet i första avsnittet.

3.1 Statistik — en allmän orientering 3.1.1 Olika statistikbegrepp

Statistik används i dagligt tal som en be- teckning på en samling siffror. Det är i denna mening ordet används, då man talar om t. ex. befolkningsstatistiken, den eko- nomiska statistiken etc.

Statistik är emellertid något mera, näm- ligen en vetenskaplig disciplin, vars objekt utgörs av teori och metodik för insamling och analys av data.

De syften, för vilka data insamlas och analyseras, är av två slag:

(i) för att skaffa vetenskaplig kunskap om ett visst fenomen, om förhållandena på ett visst område, etc. och (ii) för att skaffa objektivt underlag för praktiskt handlande (»beslutsfattande»)

Gränsen mellan dessa två syften är emel- lertid inte skarp; vetenskaplig kunskap kan spela rollen av objektivt underlag för prak- tiskt handlande.

Vi skall här kortfattat redovisa principer- na för en statistisk undersökning och för insamling och analys av data vid en så— dan. Framställningen görs i fyra paragra- fer 3.1.2—3.1.5 med följande rubriker: (i) formuleringen av det saklogiska problemet (ii) översättningen av det saklogiska problemet till ett statistiskt problem (iii) insamlingen av mätningar (iv) analysen av mätningarna

motsvarande fyra huvudled i en statistisk undersökning.

• Sida 190
•  Original

3.1.2 Formuleringen av det saklogiska problemet

Innan det är möjligt och meningsfullt att påbörja planeringen av en statistisk under- sökning, måste det problem preciseras, till vars lösning undersökningen förväntas bi- dra eller den frågeställning klargöras, som den skall belysa; det saklogiska problemet måste formuleras.

Formuleringen av det saklogiska pro- blemet gäller primärt ett klargörande av vilket detta problem är, men inte hur det skall angripas och än mindre lösas. Det är närmast en truism att uttala, att möjlig- heterna att lösa ett saklogiskt problem med en statistisk undersökning bestäms av vår förmåga att formulera detta problem; det gamla talesättet »som man ropar i skogen, får man svar», är här direkt tillämpligt.

Två exempel på saklogiska problem på konsumentupplysningens område skall här ges.

(i) Vilka egenskaper av intresse för konsumen-

terna har de i detaljhandeln saluförda disk- medlen?

(ii) Blir tvätt vitare, om tvättmedlet innehåller perborat?

Det är omedelbart klart, att ovanstående formuleringar endast vagt antyder vad res- pektive saklogiska problem är. De måste därför kompletteras i olika avseenden.

3.1.3 Översättningen av det saklogiska problemet till ett statistiskt problem.

Det andra ledet i en statistisk undersökning är översättningen av det saklogiska pro- blemet till ett sådant statistiskt problem, att lösningen av detta leder fram till (eller åtminstone på ett avgörande sätt bidrar till) lösningen av det saklogiska problemet. Denna översättning inleds lämpligen med att det saklogiska problemets art specifice- ras; den aktuella frågeställningen är an- tingen beskrivande eller förklarande. Den är beskrivande, om den involverar frågor av typen: »Hur ofta ..?»; »Hur myc- ket ...?»; »Hur lång tid ...?». Fråge- ställningen är förklarande, om den invol-

verar frågor av typen: »Vilken blir effek- ten av ...?»; »Varför ...?»; den för- klarande frågeställningen aktualiserar nå- gon form av orsaksanalys.

Av de två exemplen i föregående para- graf illustrerar det första en beskrivande frågeställning, medan det andra illustrerar en förklarande frågeställning.

Med beaktande av den aktuella fråge- ställningen sker därefter en precisering av vad som är relevanta mätningar. Denna precisering kan uppdelas i val av plane- ringsansats, val av mätvariabler och an- givande av vilken population, som man får information om.

i) Planeringsansats Schematiskt skiljer man mellan två slags ansatser: försök (»experiment») respektive kartläggning (»survey»).

Utmärkande för ett försök är, att sta— tistikern som ett led i undersökningen till- delar en eller flera kontrollerbara storheter (»oberoende variabler») olika värden och observerar de värden, som den storhet där- vid antar, som undersökningen gäller (»un- dersökningsvariabeln»). Statistikern ingri— per alltså aktivt och avsiktligt i mätsitua- tionen; han kan m.a.o. utöva ett betydan- de mått av kontroll över undersöknings- situationen och därmed erhålla så infor— mativa mätvärden som möjligt.

Utmärkande för en kartläggning är där- emot, att statistikern observerar de värden, som undersökningsvariabeln vid en viss tidpunkt naturligen antagit. Han eftersträ— var därvid att verkställa mätningen utan att påverka undersökningsvariabeln.1

Som princip gäller, att en förklarande frågeställning om möjligt bör angripas med ett försök. I fråga om en beskrivande fråge- ställning föreligger inte en liknande enty- dig principrelation.2

1 För en utförlig analys av den här aktuella mät- problematiken hänvisas till diskussionen i den sta- tistiska facklitteraturen av »non-sampling errors». ” Vissa statistiker föredrar att i stället för dis- tinktionen 'experiment*—'survey' göra en dis- tinktion mellan ”absoluta experiment” och ”rela- tiva experiment,. För att inte i onödan komplicera framställningen skall denna distinktion inte här behandlas, oaktat den är principieut betydelsefull.

• Sida 191
•  Original

ii) Mätvariabler

Arten av det saklogiska problemet ger i många — men inte i alla — fall besked om de erforderliga mätningarnas innehåll.

I det enklaste fallet är detta besked en— tydigt och implicit liktydigt med specifi- ceringen av en väl definierad undersöknings- variabel. Om t. ex. badtermometrar skall observeras som ett led i en undersökning av deras tillförlitlighet som temperaturmä- tare, erbjuder specificeringen av en eller fle- ra undersökningsvariabler inte större prak— tiska svårigheter. I andra fall är det emeller- tid möjligt att specificera flera var för sig tänkbara undersökningsvariabler; detta skul- le antagligen vara fallet, om undersökning- en gällde olika tvättmaskiners »tvättför- måga».

Ofta är det saklogiska problemet sådant, att det inte räcker att göra mätningar på en enda undersökningsvariabel; det krävs vanligen mätningar på flera undersöknings- variabler. Vid en tvättmaskinundersökm'ng är man t. ex. intresserad av sådana variab- ler som tvättförmåga (i någon väl definie— rad mening), tidsåtgång, grad av automa- tion etc.

iii) Population

Vi skall här använda population som be- teckning för ett kollektiv av objekt av något slag. Vi kan sålunda tala om »popu- lationen av badtermometrar» och därmed avse t. ex. alla badtermometrar, som vid en viss tidpunkt finns att köpa i den svenska detaljhandeln.

Det är viktigt att göra en klar distink- tion mellan en undersöknings målpopula- tion och den observerade populationen.

Målpopulationen är det kollektiv, om vilket man genom undersökningen vill skaf- fa sig vetenskaplig kunskap eller beträffan— de vilket man vill fatta ett beslut. Den ob- serverade populationen är det kollektiv, från vilket urvalet av undersökningsobjekt faktiskt gjorts.

I många situationer sammanfaller mål- populationen med den observerade popula- tionen. Detta är emellertid inte nödvän-

digtvis alltid fallet, som följande exempel visar.

Vid en undersökning av badtermometrar utgörs den observerade populationen av t. ex. alla termometrar, som vid en viss tid— punkt, säg 1 mars 1968, finns att köpa i den svenska detaljhandeln.1 Målpopula— tionen däremot utgörs kanske av alla ter- mometrar, som saluförs i landet under år 1968.

Den ovan nämnda distinktionen måste beaktas vid generaliseringen av undersök— ningsresultaten. Om t. ex. undersökningen visar, att en proportion p av de i urvalet ingående observerade termometrarna visar fel med mer än 2 grader, kan p (under vissa tekniska förutsättningar) betraktas som en uppskattning av motsvarande propor- tion i den observerade populationen men inte nödvändigtvis i målpopulationen.

3.1.4 Insamlingen av mätningar

För insamlingen av mätningarna måste vi på något sätt komma i mätkontakt med populationen. Av avgörande betydelse för analysen av mätningarna är det sätt, varpå denna kontakt sker; den måste — om vi skall kunna dra statistiskt meningsfulla slut- satser — innehålla ett element av slump, ske på grundval av slumpmässigt urval.2

Det kan förefalla paradoxalt, att mät- ningarna måste baseras på slumpmässigt urval för att ge tillförlitliga resultat; det kan visas, att förklaringen ligger i den lag- bundenhet, som karakteriserar slumpmäs- siga fenomen.

Låt oss till förklaring härav först be- trakta en förestående barnafödsel. Det är (i praktiskt taget alla fall) omöjligt att i

1 Detta förutsätter, att urvalet av termometrar verkställs på ett sådant sätt, att varje termometer (beroende av i vilken detaljhandelsbutik i landet den saluförs) har en chans att bli uttagen för under— sökning. Om urvalet begränsas i olika avseenden (t. ex. till att avse endast butiker i Stockholm), medför detta en motsvarande begränsning av den observerade populationen. * Vi bortser här från det triviala fallet, att ur- valet av undersökningsobjekt omfattar (praktiskt taget) hela den aktuella populationen.

• Sida 192
•  Original

förväg säga, om det blir en pojke eller flicka. Om vi däremot betraktar ett antal barnafödslar, t. ex. alla som inträffar i Stockholm en viss månad, skall vi finna, att det blir ungefär lika många pojkar som flickor. I den officiella statistiken kan vi konstatera, att proportionen pojkar bland nyfödda varierar ganska litet från månad till månad och ännu mindre från år till år; den är ungefär 0,51. Vi har med andra ord påträffat vad som brukar kallas en permanens i naturen.

Det syns rimligt att förutsätta, att denna permanens i naturen skall bestå. Det är då möjligt att konstruera en statistisk mo- dell av barnafödslar av följande slag. Vi definierar ett försök, som resulterar i ett av två utfall M (: mankön) och K (: kvinnokön). Sannolikheten för utfallet M är P(M). Försöket kan upprepas ett god- tyckligt antal gånger, säg 11 gånger; vad som inträffar i ett av dessa försök påverkar inte utfallet i något annat försök. Det är nu möjligt att beräkna sannolikheten för att i n försök få 0, 1, Z,... 11 stycken utfall av typen M. Om t. ex. P(M) : 0,51 och n: 100000, kan vi beräkna sanno- likheten för 0, 1, 2, ....... 100000 st. utfall av typen M. Vi skall därvid finna, att sannolikheten är praktiskt taget noll för sådana resultat, som innebär, att an- talet utfall av typen M är mycket litet eller mycket stort. Vi kan vidare beräkna det så kallade förväntade antalet utfall av ty- pen M. Detta antal är i föreliggande fall 0,51 - 100000 : 51000. — Om denna modell är realistisk för barnafödslar, kan vi tydligen för olika antaganden om totala antalet födslar 1968, dvs. motsvarigheten till n i modellen, beräkna antalet pojkar, som föds, dvs. motsvarigheten till utfallet M. Den vetenskapsmetodclogiska innebörd den härav är, att vi betraktar variationen från år till år i proportionen pojkar bland nyfödda som genererad av en slumpmässigt verkande mekanism, som ett exempel på slumpmässig variation.

Många fenomen, som vi vill studera, är av samma slag som det just diskuterade. Betrakta t. ex. följande mätningar, som er-

hållits, då samma föremål vägts sex gång- er; vikten anges i gram:

Avvikelse från

Vägning nr Vikt medelvärdet

200 198- 199 202 200 201

200

0 -—2 -—1 +2

0 +]

0

Medelvärde:

Medelvärdet är 200 gram, som vi betrak- tar som en approximation till (skattning av) »den sanna vikten». Om vägningen skett med en våg i gott skick och med om- sorg, är det erfarenhetsmässigt tillfredsstäl— lande att betrakta de observerade avvikel- serna från medelvärdet som uttryck för slumpmässig variation. Men det är då ock- så möjligt att ange ett intervall, en undre viktgräns VU och en övre viktgräns Vö, som praktiskt taget säkert innehåller »den sanna vikten».

För att illustrera en annan situation be— traktar vi produktionen av stag vid indus- triell massfabrikation. Antag, att en maskin inställts på att producera stag av en viss längd. Även om maskinen är i gott skick, blir resultatet i praktiken stag av något varierande längd. Vi betraktar denna längd- variation som utslag av en slumpmässigt verkande felkälla.

Låt oss nu betrakta problemet att be— stämma medelvikten (i gram) för en popu- lation av föremål; vi förutsätter, att detta måste ske på grundval av mätningar på ett urval av föremål. Antag att vi mäter 10 föremål; varje föremål vägs en gång. Vi får på detta sätt en serie om 10 väg- ningar; resultaten återges i följande tabell.

Vi konstaterar en viss variation mellan dessa mätningar; några är mindre än me- delvärdet 203, övriga är större än detta. Det är i detta fall emellertid inte möjligt att utan vidare skylla denna variation på en slumpmässigt verkande felkälla, som vi kunde göra i fråga om den variation, som vi konstaterade mellan de sex mätningarna på ett och samma föremål. Det kanske är

• Sida 193
•  Original

Avvikelse från

Föremål nr medelvärdet

204

1 99 202 206 204 205

203

OWOONIONUt-P—UJNH

_—

Medelvärde:

så att olika föremål faktiskt väger olika mycket; variationen mellan föremål är sys- tematisk. Det finns m.a.o. inte en för alla föremål gemensam vikt utan en popu- lation av föremål med olika vikter.

Hur skall vi då — på grundval av ett ur- val av föremål — kunna göra några uttalan— den om medelvikten hos föremålen i popu- lationen? Det sätt, varpå statistikern löser detta problem, är i princip enkelt: han ut- tar sitt urval så att variationen mellan föremål får karaktär av slumpvariation. Statistikern åstadkommer detta genom att göra urvalet slumpmässigt. Som en kon- sekvens härav kan mätningarna analyseras på samma sätt som observationerna röran- de barnafödslar, vikten hos ett enda före- mål, längden på stag, etc.

En förutsättning för att statistiken fram- gångsrikt skall kunna fungera som metod- lära är, att vi inte våldför oss på statistikens spelregler. Ett exempel klargör innebörden. I exemplet med vägningen av 10 föremål görs urvalet slumpmässigt. Det är inte till- låtet att (i efterhand) ingripa i slumpens sätt att sköta urvalet. Om ett föremål, som av slumpen uttagits för mätning, inte är till- gängligt härför, får vi inte ersätta det med något annat. Vi får heller inte låta det utgå ur undersökningen. Ingriper vi på detta sätt i slumpens urval, blir följden vanligen en snedvridning av resultatet.

3.1.5 Analysen av mätningarna

Denna paragraf skall ägnas åt en kort— fattad diskussion av vilka slags slutsatser,

som är »statistiskt tillåtna» på grundval av mätningar av en eller flera egenskaper på ett urval av undersökningsobjekt; vi förut- sätter, att datainsamlingen skett i enlighet med de krav, som statistiken ställer.

Det är för det första inte tillåtet att dra slutsatser som gäller någon annan popu- lation än den från vilken urvalet gjorts. Om vi uttagit ett urval av föremål från en viss population och bestämt medelvikten i denna, är det inte — om inte särskilda förutsättningar föreligger, på vilka här ej kan ingås — tillåtet att dra slutsatser till någon annan population.

Det är för det andra inte tillåtet att (utan vidare) dra slutsatser om andra egen- skaper än dem vi mätt; detta kräver, att vi känner relationen mellan de två egen- skaperna. Om vi observerat t. ex. vikten, kan vi uttala oss om volymen, endast om vi (åtminstone approximativt) känner spe— cifika vikten. Indirekta slutsatser av detta slag kan tydligen inte bli bättre än vad som svarar mot vår kunskap om ovan nämnda relation.

Det är för det tredje inte tillåtet att dra slutsatser av typen: »Om A gäller, så gå]- ler också B». De slutsatser, som får dras, är alltid osäkra; de kan vara fel. Men — och häri ligger statistikens raison d*étre — den osäkerhet, som vidlåder slutsatser- na, kan mätas och genom lämplig plane- ring av undersökningen göras så liten som krävs med hänsyn till de användningar, som skall göras av resultaten. Ur denna synpunkt är statistiken en unik vetenskap; den representerar lösningen på problemet att mäta och kontrollera risken för felak- tiga slutsatser vid generalisering från delen till det hela, från ett urval till en popula- tion.

Självklart gäller vad ovan sagts om slut- satser, som det är statistiskt tillåtet att dra, endast om statistiken används rätt. Då sta- tistikern talar om vilka slutsatser som är statistiskt tillåtna, förbjuder han emeller- tid inte någon att dra längre gående slut- satser än de statistiskt tillåtna. Men sta- tistikern är angelägen om att klargöra, att sådan slutsatsdragning är förenad med ris—

• Sida 194
•  Original

ker, för vilka statistiken inte ger något som helst skydd.

3.1.6 Ett alternativt betraktelsesätt

Vi skall i denna paragraf kortfattat redo- visa ett alternativt sätt att klargöra »vad statistik är».

De i paragraf 3.1.4 redovisade mätning- arna, som erhållits vid mätning av vikten sex gånger på ett och samma föremål, är ett exempel på ett »slumpmässigt experi- ment»; här används »experiment» i en an- nan mening än i paragraf 3.1.3. Den bransch av statistiken, varpå analysen av dessa observationer baseras, har formellt karaktären av en mätmodell.

På samma sätt kan den i paragraf 3.1.4 redovisade undersökningen av vikten på 10 skilda föremål betraktas som ett »slump- mässigt experiment». Den bransch av sta- tistiken, varpå. urvalet av dessa föremål lik- som analysen av mätningarna baseras, har formellt karaktären av en urvalsmodell.

För en utförligare, elementär framställ- ning av statistiken, betraktad som teorin och metodiken för insamling och analys av data i form av »slumpmässiga experi- ment» hänvisas till följande arbete: I. L. Hodges Jr. och E. L. Lehman, »Basic Concepts of Probability and Statistics», Holden-Day, Inc., San Francisco, 1964, eller till någon annan likvärdig lärobok.

3.2 Några konkreta illustrationer

3.2.1 Varuprovningarna som statistiska undersökningar

I inledningen till denna promemoria har varuprovningarna betecknats som statistiska undersökningar. Karakteristiskt för en varu- provning är sålunda: (i) Ett urval av varor görs till föremål för prov- mng. (ii) För varje vara begränsas provningen till ett urval av provningsobjekt. (iii) För dessa provningsobjekt mäts en eller van- ligen flera undersökningsvariabler. (iv) Med användning av dessa mätningar skattas en eller flera populationsstorheter (propor- tioner, medelvärden etc.).

(v) Dessa uppskattningar vidhäftas en större eller mindre grad av osäkerhet.

3.2.2 Konsumentinstitutets tvättmaskin- undersökning

I syfte att konkret illustrera den statistiska problematik, som varuprovningarna repre— senterar, skall vi här granska en sådan undersökning, nämligen en av konsument— institutet verkställd tvättmaskinundersök— ning.l Med en viss förenkling kan denna sägas omfatta två led — en typundersökning och en undersökning av cylindermaskiner — som här diskuteras var för sig.

a) Typundersökningen Sedan erforderlig mätmetodik utarbe- tats, gjordes en jämförande undersökning av maskiner av följande tre typer: cylinder-, agitator— och pulsatormaskiner. Denna un- dersökning representerar sålunda en jäm- förelse av tre olika principer för maskinell tvätt.

På grundval av typundersökningen kon- staterade konsumentinstitutet, att »cylinder- maskinen är den bästa maskintypen», Köp- råd 1964: 5, s. 3.

Den statistiska innebörden av konsument- institutets typundersökning och det på grundval av denna fattade beslutet är föl- jande. Institutet har (i) undersökt ett urval av fabrikat och modeller bland dem som fanns vid undersökningstill- fället; och (ii) på basis av undersökningsresultaten utdömt vissa konstruktionsförfaranden (alltså implicit även fabrikat och modeller, som ej provats).

En generalisering av detta slag är up- penbarligen vansklig. Om den angrips som ej berättigad, torde det inte vara lätt att försvara den. Det skulle kanske kunna gö— ras gällande, att det inte är något fel på de utdömda konstruktionsförfarandena som sådana, men att de undersökta märkena och modellerna A, B etc., som bygger på dessa

1 Det är viktigt att beakta, att de resultat, som här kortfattat redovisas av en granskning av tvättmaskinundersökningen ur statistisk synpunkt, inte är tillräckliga som underlag för en bedömning av konsumentinstitutets statistiska kapacitet och alltså inte skall eller får användas på detta sätt.

• Sida 195
•  Original

förfaranden, inte gör dessa förfaranden rätt- visa.

b) Undersökningen av cylindermaskiner

Denna undersökning omfattar för varje fabrikat och modell endast en maskin. För övriga data beträffande denna undersök- ning hänvisas till konsumentinstitutets re- dogörelser.

Ur statistisk synpunkt kan viss kritik riktas mot denna undersökning. Konsu- mentinstitutet borde sålunda explicit ha klargjort vad som konstituerar undersök- ningarnas »relevanta mätningar»; det bor- de sålunda ha givits klargörande svar på följande frågor. Vilken eller vilka är resp. undersöknings populationer? (Detta är nöd— vändigt för att klargöra till vilken popula— tion som undersökningsresultaten skall ge- neraliseras.) Vilka egenskaper hos maski- nerna är det anledning att beakta? Vilka populationsstorheter (mått på funktionsdug— lighet e. d.) är av intresse?

Undersökningens omfattning — en enda maskin för varje fabrikat och modell — måste i förening med det sätt, varpå det härmed sammanhängande problemet be- handlats, betecknas som otillfredsställande. Begränsningen till en enda maskin är före- stavad av praktiska hänsynstaganden. Kon- sumentinstitutets förfarande skulle kanske vara acceptabelt, om man visste, att den variation, som föreligger mellan olika exem- plar, är av försumbar storleksordning. Utan en särskild undersökning torde det inte vara möjligt att göra gällande, att denna förut- sättning är uppfylld; på allmänna grunder vågar jag påstå, att så inte är fallet. Visst belägg finns för att en inte försumbar varia- tion förekommer; här hänvisas till proble- met »måndagsexemplar».

3.2.3 Tre tänkbara utredningsprojekt

Vid en diskussion av den svenska kon— sumentupplysningens framtida organisation och utformning är det anledning att be- akta den grundläggande betydelse, som sta- tistiska undersökningar har i samman- hanget.

För att ytterligare belysa behoven av statistisk sakkunskap inom konsumentupp- lysningsverksamheten skall här tre tänkbara utredningsprojekt presenteras; gemensamt för dessa projekt är, att det för deras fram— gångsrika genomförande krävs betydande statistisk sakkunskap.

Utnyttjandet av utländska produktprov- ningar. Om många varor, som nu distri- bueras i Sverige, gäller, att de varit före- mål för provning i utlandet. Ett exempel är elrakmaskiner.

Det är naturligt att fråga sig, om sådana varuprovningar bör utnyttjas i den svenska statliga konsumentupplysningen, och i så fall under vilka förutsättningar.

Vi skall här inte redovisa några argu- ment för och emot användningen av ut- ländska varuprovningar på ovan antytt sätt. Det räcker att konstatera, att om ett po- sitivt principbeslut fattas, tillämpningen härav i varje enskilt fall synes böra base- ras på en grundlig evalvering av den be- rörda provningsverksamheten. Om detta slag av användning skall" få en kvantitativt betydelsefull omfattning, torde det bli nöd- vändigt att utarbeta och genomföra något system med internationellt accepterade stan- dards för provning.

Ett med ovanstående analogt problem är utnyttjandet av inhemska ej statliga varu- provningar.

Utvidgning av provningsområdet. Ut— gångspunkten för diskussionen i denna pa— ragraf är den uppfattningen, att den prov- ning, varpå konsumentupplysningen skall baseras, inte självklart skall begränsas till en provning av den färdiga produkten. Det kan vara anledning att diskutera möjlig- heterna att låta provningen avse också pro- duktionsprocessen och kanske t.o.m. rå- varuanskaffningen.

En tänkbar ansats för en sådan utvidg- ning vore att i betygsättningen av en pro- dukt redovisa om, i vilken utsträckning och hur producenten utnyttjar bl. a. (sta- tistisk) kvalitetskontroll. Vid försök att för— verkliga en utvidgning av detta slag är det

• Sida 196
•  Original

anledning att undersöka, om de erfaren- heter, som det amerikanska försvarsdeparte- mentet gjort av en analog tillämpning, låter sig utnyttjas.

Finns det ett överkvalitets-problem? Låt oss för konkretionens skull betrakta en maskin av något slag, t. ex. en elrakmaskin eller någon hushållsmaskin. Denna maskins kvalitet är uppenbarligen en funktion av kvaliteten hos ett antal vitala delar i maski- nen.

Det skulle inte förvåna, om konsumen- terna reagerade negativt, om någon enstaka del i maskinen vore klart underlägsen öv- riga delar, t.ex. på så sätt, att dess livs- längd vore klart kortare än övriga delars livslängder.

I och för sig kan emellertid just närrmda förhållande inte vara tillräckligt för att ge oss anledning att tala om underkvalitet hos delen i fråga; hänsyn måste ju tas också till bl. a. de olika delarnas pris, kostnaden för byte etc.

Lika väl som man under vissa förutsätt- ningar kan ha anledning att tala om ett underkvalitets-problem, kan man under and- ra förhållanden ha anledning att tala om ett överkvalitets-problem.

• Sida 197
•  Original

Bilaga 4 Internationella Handelskammarens

grundregler för reklam1

Inledning

Dessa internationella grundregler för re- klam, vilka sammanställts av Internationella Handelskammaren, har till syfte att stärka känslan av ansvar mot konsument och sam- hälle hos alla dem som arbetar med reklam samt att motverka att reklamen blir miss- brukad.

Grundreglerna fastslår de minimikrav som bör ställas på reklamen från affärsetisk syn- punkt. Grundreglema gäller för all reklam, oavsett vilket reklammedel som används.

Tillsynen över att grundreglerna efterlevs skall utövas av det eller de bedömande or- gan inom näringslivet i respektive land som anförtrotts denna uppgift eller i förekom- mande fall på det internationella planet av Internationella Handelskammarens Council on Advertising Practice.

Grundreglerna är uppdelade i två avdel- ningar: Del I, Regler för reklam, och Del II, Partsrelationer inom reklamen. Del I be- står av två kapitel: A. Allmänna förhåll- ningsregler — gällande all reklam — samt B. Tillämpningsregler. Till kapitlet Allmän— na förhållningsregler är såsom bihang foga- de Särskilda anvisningar för reklam vid vissa säljmetoder samt för reklam för vis- sa varor och tjänster riktad till den slutlige konsumenten. Internationella Handelskam- marens Råd kan efter att ha hört kamma- rens nationalkommittéer komplettera de särskilda anvisningarna med ytterligare an-

visningar för vissa varor och tjänster om utvecklingen anses kräva detta.

Del I Regler för reklam Grundreglernas bakgrund och syfte

Reklamen är ett nödvändigt led i mark— nadsföringen. Den tjänar på ett betydelse- fullt sätt såväl konsument som näringsliv och samhällsekonomi.

Reklamen har ett socialt ansvar mot kon— sumenten och mot samhället.

— All reklam skall vara förenlig med gäl- lande lag. Den skall vidare vara förenlig med goda seder och den skall vara hederlig och vederhäftig.

— All reklam skall utformas så att den är förenlig med god sed i konkurrensen nä- ringsidkare emellan.

Reklamen är för sin framgång beroende av att allmänheten kan lita på den.

— All reklam skall därför utformas så att allmänheten får respekt och förtroende för reklamen.

A. Allmänna förhållningsregler

Goda seder

Artikel 1 . Reklam får ej innehålla fram- ställning i ord eller bild som strider mot goda seder.

1 Antagna i november 1966. Del II, Partsrela- tioner inom reklamen, är här utesluten.

• Sida 198
•  Original

H ederlighet

Artikel 2. Reklam får ej missbruka kon- sumentens förtroende och får ej söka dra fördel av oerfarenhet eller bristande kun- skaper hos konsumenten.

Artikel 3. Reklam får ej vädja till övertro och vidskepelse.

Reklam får ej utan vägande skäl spela på rädsla och fruktan.

Vederhäftighet

Artikel 4. Reklam får ej innehålla fram- ställning i ord eller bild som direkt eller indirekt — genom antydningar, utelämnan- den eller oklart framställningssätt — är ägnad att vilseleda konsumenten.

Överdrivna påståenden, vilka framstår som faktiska uppgifter, får ej "användas om de kan verka vilseledande.

Den omständigheten att annonsören eller annan i efterhand tillhandagår konsumen- ten med rättvisande upplysningar medför ej att ett vilseledande reklammeddelande kan anses försvarligt.

Vägledande exempel till artikel 4

a) Reklam får ej vilseleda om

— den utbjudna varans egenskaper, exem- pelvis dess sammansättning eller konstruk- tion, dess användbarhet eller lämplighet, dess kommersiella eller geografiska ursprung.

— den utbjudna varans pris och värde eller köpvillkoren.

— de tjänster som är förenade med köp, däribland leveranssätt, utbyte, returrätt, re- paration och underhåll.

— innebörden och värdet av garanti knuten till varan; ordet »garanti» eller andra jäm- förliga uttryck får ej användas, såvida icke dels samtliga garantivillkor dels rätten till och sättet för reklamation klart anges i re- klamen eller skriftliga uppgifter härom finns tillgängliga för köparen antingen på försäljningsstället eller vidfogade varan.

— förekomsten av patentskydd eller indus- triellt rättsskydd av annat slag för varan eller om innehavet av medaljer, priser, dip- lom och andra utmärkelser.

b) Reklam får ej heller vilseleda om — annan vara på marknaden, dennas egen- skaper, pris och värde, köpvillkoren eller de tjänster som är förenade med köp av sådan annan vara.

— tillförlitligheten av uppgifter som annan annonsör lämnat i sin reklam.

c) Vetenskapliga och tekniska termer, statistiska uppgifter, citat ur facklitteratur och liknande bör användas med aktsam- het och känsla av särskilt ansvar inför kon- sumenten. Statistiska uppgifter som har be- gränsad giltighet får ej ge sken av att vara allmängiltiga.

d) Reklam vari uppges att man genom köp av viss vara gynnar välgörande ända- mål får ej vilseleda beträffande den andel av intäkterna som tillfaller det välgörande ändamålet.

Intyg och åberopanden

Artikel 5. Intyg som används i reklam skall vara äkta och får ej innehålla framställning i ord eller bild som är ägnad att vilseleda. Intyg får ej användas i reklam på ett vilse- ledande sätt. Föråldrade eller av annan an- ledning inaktuella intyg får ej användas.

I reklam får ej viss person, visst företag eller viss institution åberopas utan veder- börligt tillstånd. Bild av person som kan identifieras på bilden får ej heller använ- das utan vederbörligt tillstånd.

M isskredi tering Artikel 6. Reklam får ej innehålla anspel- ningar på annat företag eller annan vara ägnade att utsätta företaget eller varan för ringaktning eller löje.

Renomme'snyltning

Artikel 7. Reklam får ej utformas så att det goda anseende (renommé), som är för- knippat med annat företags firma eller kännetecken eller som företaget uppnått ge- nom en reklamkampanj, utnyttjas på ett otillbörligt sätt.

Reklamefterbildning

Artikel 8. Efterbildning av reklam — illustra- tion, komposition (layout), text, slagord,för-

• Sida 199
•  Original

packning, etikett eller annan utstyrsel — som annonsör brukar i visst land får ej ske vare sig i detta land eller i annat land, om an- vändning av efterbildningen är ägnad att medföra förvirring på marknaden eller gör det omöjligt för annonsören att utsträcka användningen av sin reklam inom landet eller till annat land och en sådan vidgad användning objektivt sett kan förutses.

Reklammarkering

Artikel 9. Reklam skall vara lätt att iden- tifiera som sådan; detta gäller all reklam oavsett dess utformning och oavsett vilket reklammedel som används. Sker publice- ringen i reklammedium som även innehål- ler nyheter och annat redaktionellt mate- rial skall reklamen presenteras så att kon- sumenten omedelbart kan skilja den från det övriga materialet.

Säkerhetssynpunkter

Artikel 10. Reklam får ej innehålla fram- ställningar i bild, som visar riskfyllda situa- tioner där normala säkerhetsmått åsidosatts och som därför kan befaras främja oaktsam- het.

Särskild försiktighet härvidlag är påkallad beträffande bilder där barn förekommer.

Reklam till barn och sjuka

Artikel 1 l . Reklam som riktas till barn eller ungdom får ej innehålla framställning i ord eller bild som kan medföra fysiska skade- verkningar eller kan menligt påverka dem i psykiskt eller moraliskt hänseende. Så- dan reklam får ej heller söka utnyttja barns naturliga godtrogenhet eller ungdomars bristande erfarenhet och får inte missbru- ka deras lojalitetskänsla.

Artikel 12. Reklam som riktas till sjuka människor får ej söka dra fördel av deras förhoppningar om bättring eller tillfrisknan- de eller utnyttja deras bristande förmåga att kritiskt bedöma utfästelser om bättring eller tillfrisknande från sjukdom.

A nsvar

Artikel 13. Ansvariga för att grundregler- na iakttas är

a) annonsören samt den som framställer eller förmedlar reklamen;

b) utgivaren eller annan företrädare för den som publicerar eller sprider reklamen.

Var och en som medverkar vid planering, framställning eller spridning av reklam skall vidta de åtgärder som rimligen kan an- komma på honom för att grundreglerna skall bli följda.

Detta ansvar gäller reklamen i dess helhet, dess innehåll såväl som dess form, däri in- begripet intyg och framställningar i ord eller bild som hämtats från annat håll. Att reklamens innehåll eller form helt eller del- vis hämtats från annat håll kan ej åbero- pas såsom ursäkt, om grundreglerna blivit åsidosatta. -

Artikel 14. Annonsör, den som framställer eller förmedlar reklam eller den som pub— licerar eller sprider reklam får ej ta be- fattning med en reklam som vederbörligt bedömande organ inom näringslivet funnit strida mot reglerna.

Tolkning Artikel 15. Grundreglerna skall tillämpas efter anda och bokstav. Eftersom skilda reklammedel (press, TV, radio, affische- ring, film osv.) har olika karaktär och egen- skaper är det inte utan vidare givet att fram- ställning som kan accepteras i ett reklam- medel också är godtagbar i annat reklam- medel.

Reklam bör bedömas med hänsyn till dess förväntade verkan på konsumenten; här- vid bör beaktas att konsumenten i regel påverkas av det helhetsintryck han får av reklamen vid en snabb kontakt med den.

Artikel 16. Ordet »reklam» i grundreglerna är att tolka i vidaste bemärkelse och inne- fattar varje yttring av reklam och kom- mersiell publicitet (inbegripet PR).

• Sida 200
•  Original

Ordet »vara» omfattar här även tjänst (prestation).

Med »konsument: avses här envar som ett reklambudskap vänder sig till.

Bevisskyldighet

Artikel 17. Annonsören skall vara beredd att inför vederbörligt bedömande organ inom näringslivet visa riktigheten av upp- gift, påstående eller annan framställning i ord eller bild, om framställningens veder- häftighet med fog blivit ifrågasatt.

Särskilda anvisningar för reklam vid vissa säljmetoder samt för reklam för vissa varor och tjänster riktad till den slutlige konsumenten

Dessa särskilda anvisningar bygger på de allmänna förhållningsreglerna i grundreg- lerna och bör tolkas mot bakgrund av des- sa.

A. Reklam vid vissa säljmetoder

Reklam för säljfrämjande åtgärder

Artikel A I . Reklam, som erbjuder kon- sument att delta i lotteri eller pristävling i säljfrämjande syfte, reklam som erbjuder tilläggsförmån (premium) eller »gåva» till konsument samt reklam för annan sälj- främjande åtgärd, exempelvis rabattmärkes- eller kombinationserbjudande, bör klart an- ge samtliga villkor för erbjudandet. Denna reklam får ej utformas på sådant sätt att den förleder konsumenten att överskatta erbjudandets värde.

I en del länder är vissa säljfrämjande åtgärder underkastade särskild rättslig reglering.)

Reklam för postorder

Artikel A 2. Vid postorderreklam är sär- skild aktsamhet påkallad eftersom konsu- menten i regel inte bereds tillfälle att bese varan före köpet. Postorderreklam skall innehålla -— klar och rättvisande beskrivning av den erbjudna varan samt klara och rättvisande uppgifter om pris, leveransvillkor inbegri- pet ungefärlig leveranstid, betalningssätt, returrätt och eventuell efterföljande service;

— rättvisande uppgifter om vem som är annonsör, bland annat sådana upplysningar som konsumenten måste ha tillgång till för att utan omgång kunna komma i personlig kontakt med annonsören eller behörigt om- bud för denne; reklam, som enbart hän- visar till en tillfällig adress eller till ett post- facksnummer, kan ej godtas.

Reklam för avbetalnings- och kreditsälj.

Artikel A 3. Reklam för avbetalnings- och kreditsälj skall vara så utformad, att miss- förstånd ej rimligen kan uppkomma be- träffande det totala priset för varan i an- nonserat utförande eller köpvillkoren i öv-

rigt.

B. Konsumentreklam för vissa varor och tjänster

Reklam för läkemedel och medicinsk behandling

Artikel B 1. Reklam för läkemedel och medicinsk behandling — i det följande kallad medicinsk reklam — får ej innehålla fram- ställning ägnad att vilseleda konsumenten om läkemedlets sammansättning, egenska- per eller verkan, om beskaffenheten eller verkan av den medicinska behandlingen eller om läkemedlets eller behandlingens lämplighet för angivet ändamål.

Överdrivna uppgifter kan ej godtas i me- dicinsk reklam.

Medicinsk reklam får ej innehålla löfte om bot för sjukdom om inte löftets riktighet kan objektivt dokumenteras. Medicinsk re- klam får ej heller innehålla framställning som, om anvisningarna däri följs, kan be- faras leda till att den som är sjuk blir säm- re. Särskild försiktighet är påkallad i föl— jande fall:

— sjukdom som kräver läkarvård; i rekla— men får ej öppet eller förtäckt erbjudas läke- medel för eller råd beträffande behand— ling av sådan sjukdom.

— diagnos och behandling per korrespon- dens; i reklamen får ej sådan diagnos eller behandling av sjukdom erbjudas och ej heller får från enskilda personer infordras skrift-

• Sida 201
•  Original

lig redogörelse för sjukdomssymtom för att rådgivning eller behandling per korre— spondens därmed skall möjliggöras.

— hypnos; i reklamen får ej i någon form erbjudas diagnos eller behandling av sjuk— dom eller sjukdornssymtom medelst hyp- nos.

Medicinsk reklam får ej utan vägande skäl hos konsumenten framkalla rädsla för att han lider av viss sjukdom eller för att han, om han icke använder visst läkemedel eller undergår viss behandling, kan drabbas av sjukdom eller få sitt hälsotillstånd för- sämrat.

I medicinsk reklam får ej läkarutlåtanden eller kliniska undersökningar åberopas, om icke deras riktighet i och för sig kan ob- jektivt dokumenteras och de med fog kan åberopas i föreliggande sammanhang. Det sagda gäller även framställningar i bild med medicinsk anknytning, använda på ett sätt som ger intryck av råd eller rekommenda— tioner från opartiskt och kvalificerat läkar- håll.

»Högskola», »klinlk», »institut», »labora- torium» och liknande benämningar får ej brukas i medicinsk reklam, såvida icke den åberopade inrättningen verkligen gör skäl för benämningen.

Reklam för alkoholhaltiga dycker

Artikel B 2. Reklam för alkoholhaltiga drycker får ej främja missbruk av sådan dryck och får ej heller riktas till barn och ungdom.

Reklam för cigarretter och andra tobaksvaror

Artikel B 3. Reklam för tobaksvaror får ej främja överdrivet bruk av tobak och får ej heller riktas till barn och ungdom.

Reklam för lån och kapitalplacering

Artikel B 4. Reklam vari lån erbjuds får ej innehålla uppgifter ägnade att vilseleda allmänheten om lånevillkoren. Reklam som inbjuder till kapitalplacering får ej vilseleda om den erbjudna säkerheten, om den verk- liga eller förväntade avkastningen eller om villkoren för amortering och inlösen.

Artikel B 5. Reklam för utbildningskurset får ej innehålla vilseledande utfästelser om anställning eller överdrivna uppgifter om an- ställnings- eller inkomstmöjligheter för kurs- deltagare. I sådan reklam får ej heller er- bjudas examina eller yrkesbeteckningar, som icke vunnit officiellt eller allmänt erkän— nande.

Reklam för hemtillverkning

Artikel B 6. Reklam för hemtillverkning skall innehålla en rättvisande beskrivning av erbjudandet.

Innebär erbjudandet att betalning uttas för maskiner eller material och delar som till- handahålls hemtillverkaren, och att de varor som tillverkas av honom köps upp, skall reklamen innehålla de upplysningar som fordras för att läsaren skall kunna rätt be- döma erbjudandet.

Reklam för arrangerade resor

Artikel B 7. Vid reklam för arrangerade resor är särskild aktsamhet påkallad så att konsumenten ej blir besviken.

Resebroschyr och annan reklam som inne- håller närmare beskrivning av arrangerad resa skall uppta fullständiga och rättvisan- de upplysningar om

— det företag eller den organisation som ansvarar för resan.

— färdsättet (däri inbegripet såvitt möjligt uppgifter om det företag, som svarar för transporten, samt om typ och klass på flyg- plan eller annat transportmedel).

— resmålet och färdvägen. — resans varaktighet och längden av uppe- hållet på varje ort.

— inkvarteringens beskaffenhet och vilka måltider som ingår i resan.

— eventuella särskilda arrangemang (un- derhållning, rundturer osv.).

— totalpriset för resan i den form den pre- senterats i reklamen (åtminstone uppgift om minimi- och maximipriset) samt de tjänster som ingår i priset (bagagetransport, drickspengar m. m.).

• Sida 202
•  Original