SOU 1970:47

Skydd mot avlyssning

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 13 maj 1966 bemyndi- gade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepar— tementet att tillkalla högst sju sakkunniga för utredning angående förstärkt integritets- skydd på personrättens område.

Med stöd av detta bemyndigande tillkal- lades den 4 augusti 1966 såsom sakkunniga dåvarande justitierådet, numera justitiekans- lern Bengt Lännergren, tillika ordförande, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, numera ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören Kaj Björk, le— damoten av riksdagens första kammare, om- budsmannen Thure Dahlberg, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren Gunnar Larsson i Luttra, kommerserådet Olle Lindqvist, revisionssekreteraren Anders Litzén och ledamoten av riksdagens första kammare, docenten Henrik Åkerlund.

Att såsom experter biträda utredningen förordnades den 5 oktober 1967 laboratorn Alf Lindgren och teknologie licentiaten Pat- rik Wahren.

Till sekreterare åt de sakkunniga förord- nades den 22 september 1966 hovrättsasses- som Göran Ljungberg.

De sakkunniga har antagit namnet integ— ritetsskyddskommittén.

Kommittén har med anledning av remis- ser avgivit utlåtanden den 25 september 1967 över utredningens om illojal konkur- rens betänkande "Otillbörlig konkurrens” (SOU 1966: 71) och den 10 januari 1968 över en av rikspolisstyrelsen den 10 oktober 1967 dagtecknad skrivelse om avlyssning av polisens radiotrafik rn. m.

Kommittén har haft överläggningar med det danska straffelovrådet och med repre- sentanter för Norge och Finland.

Kommittén får härmed överlämna delbe- tänkande om skydd mot avlyssning. Betän- kandet är i huvudsak enhälligt. Särskilt ytt- rande har avgetts av hr Åkerlund.

Stockholm i september 1970.

Bengt Lännergren

Kaj Björk Olle Lindqvist

Thure Dahlberg Anders Litzén

Gunnar Larsson Henrik Åkerlund

/ Göran Ljungberg

li 'lL-J'JT'iW Wliwm'qh ?'*434__'.r*1*fwi J""? 1. J. ' ' — .' i ' ” ' .. .. ' " .nj'l' . " .. ll . "l [_ I” II . '. ,' " 'H | S | ..". '. '..l ' ' "' .. ': ' _ ' 1.!__Ifwlll |7_-;||_ '_'? I'll T” I. .. . _l

| ”le

'."'_.'"' '.."'l' .., . .. ..

_'-' '.'l'"_.J' "'."...l '.'. ' . '... .. .. , NJWL_' .*

ul '|'; .[| >.. ' .'—' ." i ll _Ll. _ ”.", »|.__-..'.' J l' l_ || | I&I.. '|' ll || l'-' 'l'lj; ..'.,"|'.'.. .un'"|"'|| » lli IIIAIl l' l .' ' .l ' . _ . .. T'; . ."' _* ' | ... ' ll ._ .. '.'*" '. ._'.'l' l. ' ' | _ . ll ' _ 'I l I.._.. |._ . lll I-W . .. . . .. .

InnehåH

Lagförslag

Förslag till Lag om ändring i brottsbal- ken ............................ Förslag till Lag om ändring i straffla- gen den 16 februari 1864 .......... Förslag till Lag om ändring i radiola- gen (1966: 755) .................. Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (1967: 446) om radiosän- dare ............................ Förslag till Lag om nåringsrättsliga åt- gärder rörande integritetsfarlig appara-

Utredningsdirektiven .............. Kapitel 1 Delbetänkandets omfattning och innehåll ...................... 1.1 Avgränsningar i utredningsupp- draget ...................... Sammanfattning av delbetänkan- det

1.2

Kapitel 2 Den tekniska apparaturen . . 2.1 Inledning ....................

2.2 Den akustiska apparaturen. Kon- struktion och verkningssätt . .. . 2.2.1 Inledning .............. 2.2.2 Mikrofoner ............ 2.2.3 Radiosändare .......... 2.2.4 Trådsändare .......... 2.2.5 Telefoner .............. 2.2.6 Mottagningsapparatur 2.3 Den optiska apparaturen ...... 2.3.1 Inledning .............. 2.3.2 Miniatyrkameror, teleob—

jektiv, TV-kameror ...... 2.3.3 Mörkerapparatur ...... 2.3.4 Laserutrustning ........

10

10

12

12

15

18

18

19

23 23 24 25 26 26 27 28 28

28 29 29

2.3.5 Fiberljuskikare . Apparaturens förekomst i Sverige 2.4.1 Inledning .............. 2.4.2 Den akustiska apparaturen 2.4.3 Den optiska apparaturen. . 2.5 Skyddsåtgärder .............. 2.5.1 Inledning .............. 2.5.2 Skydd mot den akustiska apparaturen ............ 2.5.3 Skydd mot den optiska ap- paraturen ..............

Kapitel 3 Gällande svensk rätt ...... 3.1 Inledning .................... 3.2 Fridsbrotten ................ 3.2.1 Inledning .............. 3.2.2 Hemfridsbrott och olaga intrång ................

3.2.3 Ofredande ............ 3.2.4 Brytande av post- eller te- lehemlighet ............

3.2.5 Intrång i förvar ........ 3.3 Inskränkningar i rätt att använda teknisk apparatur Tvångsmedel m.m. .......... 3.4.1 Inledning .............. 3.4.2 Telefonavlyssning ...... 3.4.3 Beslag ................ 3.4.4 Post- och televerkets an-

ställdas befogenheter . . . . 3.5 Näringsrättsliga bestämmelser __

b.) .D—

3.6 Utnyttjande av information om annan ...................... 3.6.1 Inledning .............. 3.6.2 Tystnadsplikt .......... 3.6.3 Förtal ................ 3.6.4 Skydd för yrkeshemlighe-

ter ....................

3.7 Sammanfattning ..............

30 30 30 31 32 32

32

33

34 34 35 35

35 36

36 37

38 39 39 39 40

40 41

43 43 43 44

44 45

Kapitel 4 Översikt över utländsk rätt 4.1 Inledning .................... 4.2 Belgien .................... 4.3 Danmark .................... 4.4 Frankrike .................... 4.5 Förenta staterna .............. 4.6 Holland .................... 4.7 Norge ...................... 4.8 Schweiz .................... 4.9 Storbritannien ................ 4.10 Västtyskland ................ 4.11 Österrike ....................

Kapitel 5 Allmänna överväganden __ 5.1 Inledning .................... 5.2 Integritetsbegreppet 5.3 Sanktionsproblemet

Kapitel 6 Straffrättsliga åtgärder . . . . 6.1 Inledning .................... 6.1.1 Sammanfattning av 5 kap. 6.1.2 Några grundläggande di-

stinktioner ............

6.2 Integritetsangrepp i annans bostad 6.2.1 Inledning .............. 6.2.2 Närverkande apparatur. Första momentet ...... 6.2.3 Närverkande apparatur. Andra momentet ......

6.2.4 Särskilt om telefoner . . . . Vanliga telefonsamtal . . . .

Avlyssning via telefonnätet

6.2.5 Avståndsverkande appara-

tur. Första momentet . . . .

6.2.6 Avståndsverkande appara—

tur. Andra momentet . . . .

6.3 Integritetsangrepp i annans gård 6.3.1 Inledning .............. 6.3.2 Närverkande apparatur . . 6.3.3 Avståndsverkande appara-

tur ..................

6.4 Integritetsangrepp i övriga utrym- men ........................ 6.4.1 Inledning .............. 6.4.2 Skyddsfrågan .......... 6.4.3 Särskilt om motorfordon. .

6.5 Integritetsangrepp inifrån ...... 6.5.1 Inledning .............. 6.5.2 Bostad och gård ........

Bostadshavaren och gäster

46 46 46 47 47 47 50 51 51 52 53 54

55 55 55 58

63 63 63

63 64 64

65

65 66 66 66

67

67 68 68 69

69

69 69 70 71 71 71 72 72

Bostadshavaren och med- boende ................ Inneboende Samboende ............ Gäster och boende ...... Gäster inbördes Övriga utrymmen ...... Tillfälliga besökare ...... Lokalhavaren .......... Lokalhavaren och tillfälli- ga besökare ............ Särskilt om restauranger m. m. ................ Arbetsgivare och anställda Anställdas bruk av appa- raturen ................ Särskilt om sammankoms— ter ..................

6.5.3

Kapitel 7 Näringsrättsliga åtgärder __ 7.1 Inledning .................... 7.2 Den legitima användningen 7.2.1 Akustisk apparatur ...... 7.2.2 Optisk apparatur ...... 7.2.3 Slutsatser .............. 7.3 Kontroll av näringsrättsliga åtgär- der ........................ 7.3.1 Strävanden mot mikroför—

mat .................. 7.3.2 Särskilt om mikrofoner . . 7.3.3 Särskilt om telefonadapt— rar ..................

7.4 Radiosändare ................ 7.4.1 Inledning .............. 7.4.2 Kommitténs förslag .. ..

Innehav och tillverkning. . Import ................ Försäljning ............

7.5 Förslag till lag om näringsrättsli- ga åtgärder rörande integritetsfar- lig apparatur ................

7.6 Särskilt om reklam ............

Kapitel 8 Särskilda frågor .......... 8.1 Inledning .................... 8.2 Regler om åtal ..............

8.3 Användning av integritetsfarlig apparatur i brottsbekämpande syfte ........................

8.4 Skadestånd ..................

73

76

76 77

78

78

81 81 82 82 83 83

84

84 85

86 86 86 87 87 89 90

91 92

95 95 96

96 97

8.5 Bestämmelser om ikraftträdande Kapitel 9 Specialmotivering till 4 kap.

m.m. ...................... 99 6 a 5 brottsbalken................ 101 8.5.1 Lagen om ändring i brotts-

balken ................ 99 Särskilt yttrande .................. 111 8.5.2 Lagen om ändring i radio-

lagen ................ 99

| . ' , l i..." .|_

.— '.'.*. '.;g-H, %. '. ,j.._.-'f'j

| |- ....— ' | . .—. — l. ' t . .

Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas i fråga om brottsbalken, dels att 4 kap. 11 5 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i balken skall införas en ny paragraf, 4 kap. 6 a %, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

11 & Hemfridsbrott eller olaga intrång som ej är grovt, ofredande som icke förövats å allmän plats eller intrång i förvar må åta- las av åklagare allenast om målsägande angiver brottet till åtal eller ock åtal fin- nes påkallat ur allmän synpunkt. Detsam—

(Föreslagen lydelse) 6 a &

Avlyssnar eller upptager någon medelst tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud vad som försiggår där annan har sin bo- stad, dömes, om gärningen sker utan den- nes lov, för olovlig avlyssning till böter el- ler fängelse i högst två år.

Vad som sägs i första stycket om bo- stad skall även gälla beträffande plats som avses i 6 & andra stycket, om gärningen sker utan lov av den som förfogar över platsen eller, där fråga är om arbetsplats, utan stöd i avtal mellan arbetsgivare och anställd.

Till böter eller fängelse i högst två år dö- mes den som inom bostad eller plats som avses i 6 & andra stycket olovligen anbring— ar tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud.

Denna paragraf avser ej sammanträde eller annan sammankomst vartill allmänhe- ten äger tillträde.

I—Iemfridsbrott eller olaga intrång som ej är grovt, olovlig avlyssning eller annan gärning som avses i 6 a 9”, ofredande som icke förövats å allmän plats eller intrång i förvar må åtalas av åklagare allenast om målsägande angiver brottet till åtal eller

(Nuvarande lydelse) ma skall gälla olaga tvång genom hot att åtala eller angiva annan för brott eller att

(Föreslagen lydelse) ock åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt. Detsamma skall gälla olaga tvång genom

om annan lämna menligt meddelande samt försök eller förberedelse till sådant brott.

hot att åtala eller angiva annan för brott eller att om annan lämna menligt medde- lande samt försök eller förberedelse till så- dant brott.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till Lag om ändring i strafflagen den 16 februari 1864

Härigenom förordnas att 6 kap. 3 & strafflagen den 16 februari 1864 skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 5 För lidande ————————————————— vedergällning givas. Den som —————————————————— vunnit upprättelse.

Vad i första stycket sägs skall ock gälla, om någon tillskyndas lidande genom brott som avses i 4 kap. 6 a 5 första eller andra stycket brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till Lag om ändring i radiolagen (1966: 755)

Härigenom förordnas i fråga om radiolagen (1966: 755), dels att 4 och 9 55 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 2 a, 2 b och 10 åå, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 2 a & Radiosändare får införas till riket endast

av den som erhållit tillstånd enligt 2 5.

4 % Bestämmelserna i 2 och 3 åå äga ej till- lämpning på radiosändare eller mottagare på utländskt fartyg, luftfartyg eller motor- fordon.

9 5

Den som innehar eller använder radio- sändare i strid mot bestämmelserna i denna lag eller mot villkor som föreskrivits vid meddelande av tillstånd enligt 2 5 eller som driver verksamhet i strid mot bestämmel- serna i 5 5 dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Sändaresom—.—________

Denna lag träder i kraft den

(Föreslagen lydelse) 2 b %

Förvärvar annan än statlig myndighet ra- diosändare, skall han senast vid mottagan- det på begäran av överlåtaren till denne lämna ett exemplar av tillstånd enligt 2 &.

Bestämmelserna i 2, 2 a och 3 55 äga ej tillämpning på radiosändare eller mottaga- re på utländskt fartyg, luftfartyg eller mo- torfordon.

Till böter eller fängelse i högst ett år dö- mes den som uppsåtligen

]. innehar eller använder radiosändare utan att ha tillstånd enligt 2 S,

2. använder radiosändare i strid mot vill- kor som föreskrivits vid meddelande av till- stånd enligt 2 g,

3. överlåter radiosändare utan att kunna visa att förvärvaren hade tillstånd enligt 2 5, eller

4. driver verksamhet i strid mot bestäm- melserna i 5 &.

_______ därvid tillämpning.

Om ansvar för den som bryter mot 2 a 55 finnas bestämmelser i lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling.

10 &

Tillstånd enligt 2 5 erfordras för innehav här i riket av radiosändare som är ofull- ständig och av byggsats för tillverkning av radiosändare.

Vad 2 a 5 och 9 5 tredje stycket samt 2 b 5 och 9 5 första stycket 1 och 3 och andra stycket innehåller om radiosändare skall gälla beträffande införsel, förvärv, in- nehav och överlåtelse av ofullständig radio— sändare samt byggsats för tillverkning av radiosändare.

. Sker förvärv eller överlåtelse av radio-

sändare, ofullständig radiosändare eller byggsats för tillverkning av radiosändare till följd av överenskommelse som träffats före sagda dag, skall dock 2 b 5 och 9 5 första stycket 3 ej gälla.

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (1967: 446) om radiosändare

Härigenom förordnas, att 1 å kungörelsen (1967: 446) om radiosändare skall ha ne- dan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 1 % Tillstånd för annan än statlig myndighet Tillstånd för annan än statlig myndighet att inneha eller använda radiosändare med- att inneha eller använda radiosändare med- delas av televerket. delas av televerket. Bevis om tillstånd ut-

färdas i två exemplar.

Televerket kan ————————————————— sådant tillstånd.

Denna kungörelse träder i kraft den

Förslag till Lag om näringsrättsliga åtgärder rörande integritetsfarlig apparatur

Härigenom förordnas som följer.

1 % Med integritetsfarlig apparatur förstås i denna lag tekniskt hjälpmedel för återgiv- ning av ljud, dock ej radiosändare. Konungen förordnar i vad mån 2—6 åå skall gälla för särskilt slag av integritetsfar- lig apparatur. Om radiosändare finnes bestämmelser i radiolagen (1966: 755).

Integritetsfarlig apparatur får innehas endast av den som erhållit tillstånd av Konung- en eller myndighet som Konungen bestämmer. Tillstånd meddelas för viss tid.

75

3 % Integritetsfarlig apparatur får införas till riket endast av den som erhållit tillstånd enligt 2 å. 4 % Integritetsfarlig apparatur får överlåtas endast om överlåtaren förvissar sig om att förvärvaren har tillstånd enligt 2 å. 5 & Annan reklam om integritetsfarlig apparatur än skyltning skall tydligt erinra om att brukande kan medföra ansvar jämlikt brottsbalken.

6 % Den som uppsåtligen bryter mot 2, 4 eller 5 å eller mot villkor som föreskrivits vid meddelande av tillstånd enligt 2 å dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Integritetsfarlig apparatur som innehafts eller överlåtits i strid mot denna lag får förklaras förverkad, om det är påkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda

skäl föreligger. Om ansvar för den som bryter mot 3 % finnes bestämmelser i lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling.

Denna lag träder i kraft den

Utredningsdirektiven

I samband med att beslut fattades om att tillsätta utredningen anförde dåvarande che- fen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, efter gemensam beredning med stats- rådets övriga ledamöter i yttrande till stats- rådsprotokollet den 13 maj 1966:

Som ett resultat av den tekniska utvecklingen har under senare år kommit fram en mångfald nya apparater för ljudöverföring, ljudupptag- ning och fotografering. Det har bl.a. blivit möjligt att tillverka mikrofoner, radiosändare, bandspelare och kameror i sådant format att de lätt kan döljas i kläder, tändsticksaskar, pen- nor eller andra bruksföremål. Vissa apparat- typer kan utan svårighet anbringas på väg- gar och möbler på ett sådant sätt att de lätt undgår upptäckt. Också smygfotografering på stora avstånd är möjlig.

Med hjälp av dold apparatur kan man på stora avstånd avlyssna ett samtal i ett slutet rum. Samtalet kan registreras på band och vad som i övrigt tilldrar sig i rummet kan —— utan att någon av de närvarande märker det — uppfångas av en kamera.

Möjligheterna att i hemlighet skaffa sig nu- derrättelser av olika slag har alltså kraftigt ökat. Denna tekniska utveckling har på flera håll i världen väckt farhågor för missbruk. Även i vårt land har pekats på riskerna för att övervakningsapparater i mikroformat kan kom- ma att finna vägen bl. a. till mindre nogräk- nade personer som vill använda dem för att utspionera andras privatliv eller för att sätta sig i besittning av affärs- eller yrkeshemlighe- ter. Mikrofoner, radiosändare, bandspelare och kameror i mikroformat kan framställas till jäm- förelsevis låg kostnad och marknadspriserna behöver inte bli så höga att de avskräcker nå- gon från att köpa.

Efter att ha anmärkt att rättsreglerna till skydd för den personliga integriteten är uppsplittrade på ett stort antal författning- ar fortsatte departementschefen:

Av betydelse i detta sammanhang är även vissa regler som inte tillkommit för att skydda enskilda personer mot integritetsangrepp men som begränsar rätten att inneha och använda teknisk apparatur som kan brukas till intrång i enskildas angelägenheter.

I rättegångsbalken och i lagen den 21 mars 1952 (nr 98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottsmål finns bestäm— melser som ingående reglerar myndighets rätt att på grund av misstanke om brott hålla kvar och undersöka post- och telegrafförsändelser och att avlyssna telefonsamtal. För sådana åt- gärder krävs i allmänhet tillstånd av domstol.

Enligt telefonreglementet får en abonnent inte utan tillstånd ansluta talregistreringsappa— rat till sin telefon. Lagen den 3 maj 1946 (nr 172) om radioanläggningar m. m. föreskriver att ingen får inneha eller utnyttja radiosän- dare utan särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t eller telestyrelsen. Lagen är tillämplig även på apparat som kan användas för hemlig av- lyssning om apparaten bygger på ljudöverfö- ring genom radiovågor.

Departementschefen behandlade härefter vissa bestämmelser i brottsbalken och ytt— rade:

Bestämmelserna i brottsbalken om hemfrids- brott och olaga intrång stadgar straff för den som obehörigen tränger sig in eller stannar kvar i annans bostad eller i byggnad eller på upp- lagsplats eller annat sådant ställe. Att olov- ligen avlyssna telefonsamtal eller bereda sig tillgång till postförsändelse, telegram eller an- nat telemeddelande som är under befordran genom post- eller televerket är straffbelagt såsom brytande av post- eller telehemlighet. Den som olovligen bereder sig tillgång till brev eller telegram som avlämnats till adressaten kan straffas för intrång i förvar men endast under förutsättning att meddelandet förvarats under lås eller förseglat eller tillslutet på an- nat sätt. Beträffande alla de nu nämnda integ- ritetskränkningarna gäller att de är straffbara

endast som fullbordat brott, alltså inte redan på försöks- eller förberedelsestadiet.

Det är givet att upplysningar om enskilds privata angelägenheter som anskaffas på obe- hörigt sätt kan bli missbrukade. Ibland kan uppgiftssamlarens syfte vara att chikanera ve- derbörande, ibland kan införskaffandet av upp- lysningarna ingå som ett led i en brottslig verksamhet t. ex. utpressning. En publicering av upplysningarna kan någon gång beivras med stöd av brottsbalkens bestämmelser om ärekränkning, men ofta torde själva offentlig- görandet inte vara straffbart även om det för- orsakar skada, olägenhet eller i varje fall obe- hag för den vars privata angelägenheter blir röjda.

Som sammanfattande omdöme om gäl- lande lagstiftning anförde departementsche- fen:

Sammanfattningsvis kan om gällande lag- stiftning sägas att det visserligen finns bestäm- melser som kan användas för att bekämpa åt- skilliga former av kränkningar av privatlivet men att rättssystemet f. 11. inte erbjuder ett effektivt skydd mot de ökade risker för integri- tetskränkningar som den moderna transistor- och fototekniken medför. I och för sig kan, för att ta ett exempel, den förut omnämnda radiolagen användas för att begränsa sprid- ning av en del av den farligaste tekniska appa- raturen, men åtskilliga av de apparater som det här är fråga om förutsätter inte överföring av ljud eller bild genom radiovågor och träf- fas därför inte av denna lag. En installation i hemlighet i en privatbostad eller ett arbets- rum av avlyssningsapparatur kan förutsätta att ett hemfridsbrott begås men installationen kan mycket väl tänkas äga rum under sådana förhållanden att installatören inte kan dömas till straff i händelse av upptäckt. Privata skrift- liga meddelanden skyddas i betydande utsträck- ning av bestämmelser om brytande av post— eller telehemlighet och om intrång i förvar men för muntliga meddelanden är rättsskyddet väsentligt sämre. Svagt utbyggt är vidare skyd- det mot smygfotografering — t. ex. med hjälp av kamera med teleobjektiv —— och publice- ring utan lov av bilder ur enskilda personers privatliv.

Departementschefen konstaterade häref- ter att det alltså var uppenbart att ytterli— gare lagstiftningsåtgärder behövdes i före- byggande syfte samt yttrade beträffande de mera grundläggande riktlinjerna för ut- redningsarbetet inledningsvis:

Man kan tänka sig att med lagstiftningens hjälp förstärka skyddet för privatlivet på olika sätt. Ett förbättrat skydd för privatlivet kan åstadkommas genom en ändrad utformning av bestämmelserna om straff för hemfridsbrott och annat intrång i enskildas privata angelägenhe- ter. I viss utsträckning kan man vidare krimi- nalisera offentliggörande utan lov och annat obehörigt utnyttjande av vissa slag av infor- mationer beträffande enskilda personer. Till— verkningen och handeln med tekniska appara— ter som lätt kan missbrukas kan dessutom regleras. Man kan också utöver vad som re— dan gäller belägga innehavet av sådana appa- rater med licenstvång. Metoderna utesluter inte varandra. Det är tvärtom sannolikt att den bästa effekten uppnås om två eller flera av dem kombineras.

I fortsättningen av anförandet tog de- partementschefen först upp brottsbalkens bestämmelser om fridsbrotten och yttrade:

De sakkunniga bör till en början överse brottsbalkens bestämmelser om fridsbrotten. Riktmärket bör vara att förtroliga muntliga meddelanden i princip skall skyddas gentemot obehöriga i samma utsträckning som skriftliga meddelanden i brev eller telegram. Lagstift- ningen bör naturligtvis i första hand förbjuda obehörigt anskaffande av informationer om andras privata förhållanden, men det är möj- ligt att man bör gå längre. Det torde sålunda få övervägas om man inte bör kriminalisera sådana förfaranden som att en person, som deltar i ett konfidentiellt samtal, registrerar samtalet på band utan att de andra vet om det eller att en person, som besöker någon i hans bostad eller på hans arbetsrum, pas- sar på tillfället att ta fotografier i smyg.

Sannolikt måste fridsbrotten fångas i gene- rellt avfattade brottsbeskrivningar. Brottsbe- skrivningarna bör utformas så att de i prin- cip täcker samtliga fall där ett olovligt ut- forskande av privata angelägenheter sker med hjälp av teknisk apparatur. Samtidigt måste man emellertid, när brottsrekvisiten skall an- ges, se till att kriminaliseringen inte blir allt- för omfattande. Liksom hittills bör man av- stå från att bestraffa jämförelsevis oskyldiga utslag av nyfikenhet.

I samband härmed kom departements- chefen in på frågan om s.k. industrispio- nage och uttalade:

Bestämmelserna om fridsbrott bör avse att skydda privatlivet i vidsträckt mening. Det finns lika stort behov av rättsskydd i arbetet

och yrkeslivet som i hemmet och familjeli— vet. Enligt vad jag har erfarit kommer ut- redningen om illojal konkurrens att senare i år lägga fram ett lagförslag som bl. a. inne- håller bestämmelser om straff för den som olovligen bereder eller försöker bereda sig till- gång till affärs- eller yrkeshemlighet. De be- stämmelser som behövs på detta område måste samordnas med brottsbalkens regler om frids- brotten.

Departementschefen tog därefter upp frå- gan om rätt till egen bild och yttrade:

Redan nu finns det ett påtagligt behov av att kunna ingripa mot offentliggörandet av bildmaterial som framkommit vid obehörig fotografering, och behovet ökar med den för- bättrade fototekniken. I viss utsträckning mås- te en enskild visserligen få finna sig i att bil— der av honom utan hans samtycke visas i pressen, i journalfilmer, i televisionen o. s. v. Å andra sidan är det klart att man inte ore- serverat kan godta att fotografier publiceras under sådana omständigheter att det inkräk— tar på de avbildades personliga intressen. Den- na fråga uppmärksammades redan under för- arbetena till lagen den 30 december 1960 (nr 730) om rätt till fotografisk bild men sköts då t. v. åt sidan. Det blir nu nödvändigt att ge sig i kast med problemet. De sakkunniga får undersöka om en lösning bör sökas inom lagstiftningens ram eller om det kan finnas andra åtgärder som är att föredra.

Därefter anmärkte departementschefen att processuella frågor måste beaktas och uttalade:

Behovet av rättsskydd för privatlivet gäller inte bara förhållandet mellan medborgarna inbördes. Det är en inte mindre viktig upp- gift för lagstiftaren att värna den enskilde mot opåkallad insyn i hans privata angelägenhe— ter från samhällsorganens sida. I den mån un- dantagsvis sådant som hemlig övervakning måste förekomma i myndigheternas arbete bör förutsättningarna härför noga regleras i lag. Som jag förut nämnt finns i rättegångsbalken och i lagen med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål regler om kvar- hållande och undersökning av post- och tele- grafförsändelser och om telefonavlyssning. Dessa bestämmelser torde behöva komplette- ras med regler om användningen i brottsbe- kämpande syfte av den nyaste transistor- och fototekniska övervakningsapparaturen. Därvid bör beaktas att en övervakning med dolda mikrofoner och annan liknande utrustning bör

kringgärdas med lika starka rättssäkerhetsga- rantier som telefonavlyssning.

En annan processuell fråga som de sak— kunniga bör pröva är om och i vad mån be- vis som någon har kommit åt genom lagstri- dig avlyssning eller fotografering bör få åbe— ropas i rättegång.

Beträffande åtgärder rörande tillverkning och handel med samt innehav av tekniska apparater som lätt kan missbrukas yttrade departementschefen:

Utöver straff— och processrättsliga åtgärder bör de sakkunniga även undersöka behovet och möjligheterna att genom näringsrättsliga åtgärder få erforderlig kontroll över sprid- ningen av sådana tekniska apparater som det här är fråga om. En spridning i stor omfatt- ning av apparater för hemlig avlyssning och annan liknande övervakning skulle kunna ska- pa en känsla av otrygghet bland medborgar- na, och det är därför en vinst om man kan ingripa på ett så tidigt stadium som möjligt. Jag är emellertid medveten om att en närings- rättslig reglering och kontroll kan ha avig- sidor. Utredningsarbetet får visa vilka typer av apparater som en eventuell reglering bör avse. Det blir också en uppgift för de sakkun- niga att undersöka om en reglering bör ta sikte på tillverkningen och importen, om den bör avse handel med apparaterna eller om det eventuellt kan räcka med att uppställa krav på tillstånd av myndighet som villkor för rätt att inneha övervakningsapparatur. Även rekla- men bör uppmärksammas. Som en bakgrund till ställningstagandena i de näringsrättsliga frågorna torde behövas inte bara en närmare undersökning av vilka apparattyper som före- kommer och hur dessa fungerar utan också en kartläggning av olika tänkbara legitima och illegitima användningssätt.

Slutligen anmärkte departementschefen att de sakkunniga borde vara oförhindrade att ta upp även andra frågor om en för- stärkning av integritetsskyddet på person- rättens område, särskilt i den mån frågor- na har samband med den utveckling på tek— nikens område som föranlett utrednings- uppdraget.

1. Delbetänkandets omfattning och innehåll

1.1. Avgränsningar i utredningsuppdraget

Den i det föregående lämnade redogörelsen för utredningsdirektiven ger vid handen att kommittén har att ta ställning till åtskilliga frågor som har sinsemellan starkt skiftande karaktär. Dessa frågor hålls samman av att de alla angår den enskildes skydd för sin personliga integritet. Detta begrepp är emel- lertid — såsom närmare beröres i 5 kap. _— oklart och lämnar föga vägledning för be— dömning av vad det är som skall skyddas. Endast så mycket kan anses vara klart som att det är fråga om icke-ekonomiska intres- sen. Kommittén har diskuterat en avgräns- ning av integritetsbegreppet men inte funnit det vara möjligt att nå en praktiskt använd- bar lösning. Kommittén har i stället an- sett den riktiga vägen vara att med utgångs— punkt från olika typer av handlingar be— döma de frågor som ryms under utrednings- uppdraget.

Dessa handlingstyper kan delas in på flera sätt. Kommittén har fäst särskilt av— seende vid två skiljelinjer. För det första kan man skilja mellan handlingar som företas med akustisk apparatur och handlingar som utförs med hjälp av optisk apparatur. I det förra fallet kan uppfattas samtal, diskussio- ner, förhandlingar o.l. I det senare fallet kan t. ex. personer och deras åtbörder iakt- tas eller dokument och brev fotograferas.

För det andra kan en skiljelinje dras mel- lan handlingar som syftar till att skaffa gär-

ningsmannen information om annan persons privata angelägenheter och handlingar som innefattar begagnande på ett eller annat sätt av vad gärningsmannen vet om annan per- sons privata angelägenheter. Av betydelse är bl. a. att sanktionsproblematiken ställer sig annorlunda i det förra fallet än i det senare. I det förra fallet skall sanktionen direkt rik- tas mot den informationsanskaffande hand- lingen. Den sanktion som härvid kommer i fråga är främst straff. I det senare fallet skall sanktionen riktas mot utnyttjandet av informationen. Därvid är vid sidan av straff åtskilliga andra sanktioner tänkbara såsom skadestånd, förbud och rättelse. Också den i direktiven berörda frågan om förbud att som bevisning i rättegång få åberopa infor- mation från annans privatliv kan betraktas som en fråga om lämplig sanktion. Från ju— ridisk synpunkt betyder denna olikhet i fråga om sanktioner för informationsan— skaffning och informationsanvändning att olika sätt att förstärka skyddet för den per- sonliga integriteten måste övervägas i dessa båda fall.

Kommittén har på grundval av dessa överväganden funnit att utredningsuppdra— get bör delas i olika avsnitt. Såsom en av- gränsad uppgift framstår frågan om åtgär- der riktade mot handlingar som avser att med hjälp av akustisk apparatur skaffa gär- ningsmannen kunskap om annan persons privata angelägenheter. Ett särskilt skäl för att i ett delbetänkande lägga fram vad kom-

mitten föreslår därom är att det är främst inom det akustiska området som utveck- lingen inom elektrotekniken inneburit, att den enskildes personliga integritet under de senaste åren i särskilt hög grad kan sägas ha utsatts för nya risker.

Delbetänkandet begränsas av anförda skäl till att gälla åtgärder riktade mot bruket av avlyssnings— och inspelningsapparatur. Övriga frågor som omfattas av utrednings- uppdraget. däribland frågor om inskridande mot filmning och fotografering, kommer att behandlas i ett följande betänkande. Det har emellertid inte ansetts lämpligt att strikt ge- nomföra den angivna begränsningen av del- betänkandet. Sålunda omfattar redovis- ningen av kommitténs material åtskilligt som avser optisk apparatur och också rätts— regler som gäller bruket av information om andra personers privata angelägenheter.

Den valda uppläggningen innebär att frå- gan om straffrättsliga åtgärder mot avlyss- ning eller inspelning med teknisk apparatur står i förgrunden. Sådana åtgärder bör verka generellt. Som en följd härav uppmärksam- mas i detta delbetänkande bara i obetydlig omfattning särskilda regler för exempelvis pressmän och andra yrkesgrupper såsom ad— vokater eller reklammän. Hedersregler för skilda yrkesgrupper kommer däremot att få betydelse vid behandling av frågor om ut- nyttjande, t. ex. genom offentliggörande, av material om annans privata förhållanden.

1.2 Sammanfattning av delbetänkandet

I 2 kap. lämnas en redovisning för olika slag av teknisk apparatur som kan komma att missbrukas till men för annans personliga integritet. Det har härvid befunnits olämp- ligt att detaljerat redogöra för olika tillväga— gångssätt att med hjälp av apparaturen komma åt annans privata angelägenheter. Kommittén anser det heller inte vara erfor- derligt att lämna någon ingående motivering eller exemplifiering av skälen till att de olika apparattyperna representerar en fara för den personliga integriteten. I kapitlet redovisas också en del motåtgärder som kan vidtagas i

syfte att skydda den enskilde mot missbruk av teknisk apparatur.

I 3 kap. redovisas gällande svensk rätt. Redovisningen måste ses mot bakgrund av att, såsom framhålles i direktiven, rättsreg— lerna till skydd för den personliga integrite- ten är splittrade på ett stort antal författ- ningar. Reglernas ändamål är vidare i de flesta fall inte primärt att skydda den per— sonliga integriteten. De redovisade reglerna har bedömts ha intresse därför att de kan tänkas i olika situationer kunna tillämpas mot den som till men för annans personliga integritet begagnar teknisk apparatur. Urva- let av rättsregler har alltså måst göras mot bakgrund av antaganden om deras tillämp— ning. Belägg för riktigheten av dessa anta- ganden har inte alltid eller ens i regel kunnat påträffas, eftersom endast ett fåtal domstols- avgöranden finns.

I 4 kap. redovisas utländsk rätt. Denna re- dovisning har gjorts mer restriktiv än mot- svarande redovisning av svensk rätt genom att i huvudsak endast rättsregler i syfte att hindra missbruk av den tekniska apparatu- ren berörts. Å andra sidan har åtskilliga lag- förslag tagits med, därför att de bidrar till att belysa rättsutvecklingen.

Kapitlen 5—9 innehåller kommitténs egna överväganden. I 5 kap. redovisas till en början synpunkter på vad som bör förstås med personlig integritet. Kommittén ser häri främst en rättspolitisk värdering att den en— skilde har anspråk på rättsordningens skydd mot att utomstående utan hans vilja eller vetskap skaffar sig kännedom om hans pri- vata angelägenheter. Integritetsbegreppet kan däremot inte tjäna som precisering av vilka angelägenheter som bör betraktas som den enskildes privata. Inte heller kan den enskildes anspråk på rättsordningens skydd inom den angivna ramen anses vara absolut. Huruvida sådant skydd bör beredas honom måste vara beroende av ytterligare övervä- ganden dels av rättsteknisk natur, och dels beträffande betydelsen av andra beaktans- värda intressen än den enskildes intresse av skydd för sin personliga integritet. Under rubriken Sanktionsproblemet behandlar kommittén sådana rättstekniska spörsmål av

allmän räckvidd, som beror av begräns- ningen av delbetänkandet till att gälla åtgär- der mot missbruk av avlyssnings- och inspel- ningsapparatur. Olika alternativ att dra gränsen mellan vad som bör vara straffbe- lagt och vad som bör vara tillåtet genomgås. Härvid förkastas en del metoder för precise- ring, bl.a. att beskriva de tekniska appara- terna och att ange särskilda objekt eller in- tressen, t. ex. privatsamtal, som skall skyd- das. Kommitténs slutsats blir i stället att i fråga om straffrättsliga åtgärder det bästa resultatet kan nås genom att skyddet för den personliga integriteten mot missbruk av av- lyssnings- och inspelningsapparatur anknyts till gällande bestämmelser om hemfridsbrott och olaga intrång.

Kapitel 6 har rubriken Straffrättsliga åt- gärder och är att anse som delbetänkandets huvudkapitel. Det innehåller en allmän mo- tivering till kommitténs ståndpunkt i frågan om utformningen av straffrättsliga åtgärder. Den valda anknytningen till bestämmelserna om hemfridsbrott och olaga intrång medför naturligen att diskussionen behandlar de olika, geografiskt avgränsade utrymmen, som dessa bestämmelser omfattar, för sig. I övrigt skiljer kommittén mellan angrepp mot den enskildes privatliv som görs utifrån, d. v. 5. när gärningsmannen befinner sig på annan plats än den angripne, och angrepp som görs av den som har dispositionsrätt över utrymmet i fråga, vare sig han uppehål- ler sig inom utrymmet eller inte, eller av nå— gon, som inte har dispositionsrätt över ut- rymmet men ändå uppehåller sig där.

Kommitténs överväganden mynnar ut i att det bör vara förbjudet för annan än den som bor i bostaden eller har dispositionsrätt till utrymmet i fråga eller handlar med den- nes samtycke att med hjälp av avlyssnings- eller inspelningsapparatur avlyssna eller upptaga vad som försiggår i bostaden eller utrymmet, om han inte har lov till åtgärden av dem som berörs av den. Den som bryter mot förbudet föreslås skola straffas för olovlig avlyssning med böter eller fängelse i högst två år. Åtgärder från den boendes el- ler annan dispositionsberättigads sida faller i princip utanför det straffbelagda området.

Anledning härtill är primärt inte dessa per— soners förfoganderätt över utrymmet utan i stället att just dessa personer typiskt sett har legitima skäl att få begagna den tekniska ap- paraturen. Kommittén har vidare funnit att den enskildes intresse av skydd för personlig integritet är mindre framträdande när han befinner sig utanför sin bostad eller annat utrymme som han förfogar över.

I två fall kan denna bedömning emellertid inte upprätthållas. Det ena är när en bostad bebos av flera personer. I sådant fall bör en- var av de boende vara skyddad mot åtgärder från annan medboendes sida. Det andra fal— let gäller arbetsplatser. Arbetstagare som tillbringar en stor del av sin tid på en arbets- plats har behov av skydd för sin personliga integritet mot angrepp som görs inte bara av utomstående utan också av arbetsgivaren el- ler andra anställda. Kommittén har inte fun- nit det möjligt att uppställa en regel som kan tillämpas på alla de skiftande situationer som uppkommer i fråga om arbetsplatser. Därför har kommittén funnit den bästa lös- ningen vara att dels stadga generellt förbud mot begagnande av avlyssnings- och inspel- ningsapparater på arbetsplatser, vilket för- bud riktar sig också mot arbetsgivaren, dels öppna möjlighet för parterna att avtalsvis reglera bruket av dessa apparater.

Den generella metod som kommittén valt och som innebär att vissa handlingstyper förbjudes betyder att inte bara den enskildes personliga integritet skyddas utan också att s.k. industrispionage straffas i den mån det faller inom dessa handlingstyper.

Inte bara avlyssning eller inspelning eller annan upptagning av ljud föreslås kunna be- straffas. Kommittén har av särskilda skäl funnit att redan olovligt utplacerande eller annat anbringande av avlyssnings- eller in— spelningsanordning i de utrymmen som av- ses med bestämmelserna om hemfridsbrott och olaga intrång bör vara straffbelagt som särskilt brott.

De föreslagna reglerna är avsedda att gälla generellt. Undantag från denna princip har emellertid måst uppställas i fråga om sammanträden och andra sammankomster som allmänheten har tillträde till. Behovet

av skydd är i dessa fall inte stort. Frågan om begagnande av avlyssnings- och inspelnings- apparater vid t. ex. myndighets offentliga sammanträde är närmast beroende av över- väganden som ligger utanför kommitténs uppdrag.

Den föreslagna straffbestämmelsen om olovlig avlyssning kommenteras förhållan- devis ingående i 9 kap.

I enlighet med vad som föreskrives i ut- redningsdirektiven har kommittén övervägt om näringsrättsliga åtgärder kan riktas mot den tekniska apparaturen. Dessa övervä- ganden, som inte är begränsade till akustisk apparatur, redovisas i 7 kap. I samband här- med redogörs för apparaternas legitima an- vändningsområden. Kommittén finner inte skäl att föreslå några långtgående nä- ringsrättsliga åtgärder. Grunden härtill är främst att sådana åtgärder kan antas bli syn- nerligen svårkontrollerade. Bara i fråga om radiosändare, som redan i gällande lag är underkastade viss kontroll, föreslås särskilda åtgärder. Främst är att märka att radiola— gens förbud att utan tillstånd inneha radio- sändare föreslås bli utvidgat till att gälla också byggsats för tillverkning av radiosän- dare. Nya regler avseende import och över- låtelse föreslås.

För att möta eventuella behov av att kunna vidta näringsrättsliga åtgärder beträf- fande olika slag av avlyssnings- eller inspel- ningsapparater föreslås en särskild lag i äm- net. Lagen innehåller föreskrifter om inne- hav, import, försäljning och reklam, vilka föreskrifter avses träda i tillämpning efter särskilt beslut därom av regeringen.

I 8 kap. behandlas en de] särskilda frågor. Vad gäller åtalsrätt föreslås enahanda regler som nu gäller för hemfridsbrott och olaga intrång som ej är grovt. Reglerna innebär att endast undantagsvis åtal för olovlig avlyss- ning skall anställas utan att målsäganden önskar åtal. En i direktiven särskilt upp— märksammad fråga gäller rätt för polis och andra myndigheter att i brottsbekämpande syfte använda avlyssnings- eller inspelnings- apparatur utan hinder av att åtgärden eljest är olaglig. Kommittén finner att någon så— dan rätt för närvarande inte bör föreslås.

Ytterligare behandlas fråga om rätt för den vars integritet kränkts genom brott mot den föreslagna straffbestämmelsen att erhålla er— sättning för det lidande som kan ha åsam— kats honom. Kommittén finner att sådant ideellt skadestånd bör tillerkännas den kränkte på ungefär samma sätt som i dag gäller i fråga om ärekränkning. Skälet härtill är främst att den kränkte därigenom kan förmodas komma att aktivt verka för att brott mot bestämmelsen om olovlig avlyss- ning blir beivrade. Slutligen redovisas syn- punkter på frågor om tidpunkten för ikraft- trädande av kommitténs förslag och om be- hov av särskilda övergångsbestämmelser.

2. Den tekniska apparaturen

2.1. Inledning

Det heter i direktiven att kommitténs upp- drag föranletts av att en mångfald nya appa— rater för ljudöverföring, ljudupptagning och fotografering kommit fram under senare år. Det är sålunda fråga om apparater som gör möjligt att akustiska fenomen avlyssnas, re- gistreras och återges och om apparater som registrerar och återger optiska fenomen. Kommittén behandlar dessa båda typer av apparatur för sig. De benämns i detta betän- kande akustisk respektive optisk apparatur. Syftet med en redogörelse för dessa olika slag av apparater är att lämna de uppgifter som behövs för att man skall kunna bedöma frågan, huruvida straffrättsliga och närings- rättsliga åtgärder bör vidtas. Kommittén har valt att i främsta rummet beskriva princi- perna för de olika apparaternas verknings- sätt och på det hela taget undvikit att kon- kret åskådliggöra olika sätt att kränka an- nans personliga integritet. Bara när tydlig- heten ansetts kräva att framställningen kon- kretiseras i sådant hänseende har olika an- greppsmetoder belysts. Inte heller har upp— gifter om olika tekniska kvaliteter ansetts böra lämnas. Redogörelsen finns i avsnitten 2.2 och 2.3. Det första behandlar den akus— tiska apparaturen och det andra den optiska apparaturen. Redogörelsen avser de appara— ter som särskilt kan användas för olovlig informationsanskaffning. Det bör framhållas att det dessutom finns andra akustiska och

optiska apparater. Att de inte redovisas be— ror på att de måste anses ha bara ringa be- tydelse för kommitténs utredningsuppdrag. Som exempel kan nämnas s. k. envägsspeg- lar. Envägsspegel är en spegel som reflekte- rar så mycket ljus att den fungerar såsom en vanlig spegel men samtidigt släpper ige- nom så mycket ljus att det är möjligt att från baksidan se igenom spegeln. Ett annat exempel är s. k. bumpers. Det är radiosän— dare, som kan fästas vid en bil. Med hjälp av signaler från sändaren kan det vara möj- ligt att på avstånd bestämma bilens ungefär- liga position.

I avsnittet 2.4 lämnas vissa uppgifter om förekomsten i Sverige av akustisk och optisk apparatur. Det har inte ansetts föreligga skäl att i sammanhanget meddela statistiska upp- gifter. Så gott som undantagslöst kan appa— raterna nämligen användas till andra ända- mål än sådana som innefattar fara för an— nans personliga integritet (se härom särskilt 7 kap.). Statistiska uppgifter kan därför inte ge någon vägledning rörande behovet av åt- gärder mot spridning av apparaterna i syfte att skydda enskilds personliga integritet. Av betydelse för den frågan är i stället uppgif- ter om i vad mån integritetsfarligt bruk av apparaterna förekommer. Enstaka fall av sådant bruk har omnämnts i pressen eller har på annat sätt kommit till kommitténs kännedom. Belägg för att den akustiska ap- paraturen i någon stor omfattning missbru— kas kan däremot inte sägas föreligga, ens

om det 5. k. industrispionaget tas med i bilden. Vad nu sagts avser förhållandena i Sverige. Att utomlands, särskilt i USA, miss- bruk av den akustiska apparaturen förekom- mer synes vara erkänt. Såsom framhålles i 1 kap. begränsas detta delbetänkande, i den mån det innehåller förslag till åtgärder, till att gälla den akustiska apparaturen. Kom- mittén saknar därför anledning att här när- mare gå in på frågan om integritetsfarligt bruk av den optiska apparaturen.

I avsnittet 2.5, som är kapitlets sista, läm- nas upplysningar om åtgärder av teknisk el- ler annan art som den enskilde kan vidta för att skydda sig mot integritetsangrepp med teknisk apparatur.

2.2 Den akustiska apparaturen. Konstruk- tion och verkningssätt

2.2.1. Inledning

Den akustiska apparaturen har till uppgift att göra det möjligt att ljud uppfattas,'sär— skilt utöver ljudets normala klangområde. Apparatur för ljudupptagning och ljudöver- föring består av olika komponenter och fun- gerar i princip enligt följande schematiska beskrivning. Ljud upptas av eller, rättare ut- tryckt, ljudvågor påverkar en mikrofon. I denna alstras då en svag elektrisk ström eller spänning, vars frekvenser beror av ljudvå— gorna. Spänningen skall transporteras från mikrofonen. Detta kan ske enligt tre olika huvudmetoder. För det första kan mikrofo- nen vara förbunden med en radiosändare, som omvandlar spänningen till högfrekvent energi. Denna strålar i form av radiovågor ut från sändaren. För det andra kan mikro- fonen förbindas med en bandspelare eller annan anordning för registrering av den elektriska spänning som kommer från mi- krofonen och som svarar mot ljudvågorna. För det tredje kan denna spänning transpor— teras från mikrofonen per tråd.

Det behövs vidare komponenter som för-

vandlar den elektriska spänningen tillbaka till uppfattbara ljudvågor. I de tre transport- fallcn sker detta, kort angivet, på följande sätt. Radiovågor fångas av radiomottagare som med hjälp av en högtalare fullgör den beskrivna uppgiften. Bandspelare är i regel försedda med anordning för uppspelning av bandet och har då högtalare. I andra fall kan bandet flyttas till en sådan bandspelare. Har registreringen skett på annat sätt än på band, sker återgivningen på motsvarande sätt. Om spänningen transporteras från mi- krofonen per tråd, kan tråden leda till en högtalare eller en hörtelefon, som liksom en högtalare förvandlar spänningen till ljudvå- gor.

Det sagda är tillräckligt för att bilda un- derlag för den fortsatta framställningen. Vä- sentligt är sålunda att skilja mellan appara- tur eller komponenter som har till uppgift att fånga ljudvågor och att transportera den elektriska spänning som svarar mot ljudvå- gorna, å ena sidan, och apparatur eller kom- ponenter som skall förvandla den elektriska spänningen tillbaka till ljudvågor, å andra sidan. Det är självfallet den förstnämnda ty- pen av apparatur eller komponenter som främst är av intresse för utredningsuppdra- get.

Mikrofoner, radiosändare och an- ordningar för trådbunden kommunikation redovisas nedan i särskilda avsnitt. Telefo- ner kan ses som exempel på anordning för trådbunden kommunikation. De intar en viss särställning. Det har därför ansetts lämpligt att behandla telefoner under ett särskilt avsnitt. Telefoner måste uppmärk- sammas från två synpunkter. Dels gäller att telefonsamtal kan avlyssnas och registreras med hjälp av annan akustisk apparatur än telefoner. Dels gäller att andra samtal än te- lefonsamtal kan avlyssnas och registreras med hjälp av telefonnätet. Vad som gäller om telefoner gäller också om andra slag av kommunikationsanläggningar antingen de såsom telefoner är trådbundna eller de be- står av radiosändare och radiomottagare. Telefoner intar en särställning genom att de är allmänt förekommande och lätt kan ap- teras för integritetsfarlig avlyssning.

Redogörelsen för den akustiska apparatu- ren avslutas med att mottagarsidan — hörte— lefoner, högtalare, bandspelare och radio- mottagare — kort berörs.

2.2.2. Mikrofoner

Mikrofoner har såsom anförts till uppgift att fånga ljudvågor. Man kan från de synpunk- ter som utredningsuppdraget aktualiserar skilja mellan tre typer av mikrofoner. Det finns mikrofoner som för sin funktion krä- ver att de är placerade i närheten av den ljudkälla varifrån ljudvågorna utgår. De kallas här närverkande mikrofoner. En an- nan typ är s. k. kontaktmikrofoner. De på- verkas av andra slag av vibrationer än ljud- vågor. Det tredje slaget av mikrofoner för- mår att fånga ljudvågor från avlägset be- lägna ljudkällor. De kan kallas avståndsver- kande mikrofoner eller fjärrmikrofoner.

För att en mikrofon på avsett sätt skall kunna bidra till god ljudåtergivning krävs att den står i förbindelse med en strömkälla och med en förstärkare. Förstärkaren har till uppgift att höja spänningseffekten, an- tingen den totala effekten eller effekten inom vissa frekvenser. Strömkällan skall le- verera den energi som åtgår för förstärk- ningen. Den elektriska spänningen som sva- rar mot ljudvågorna skall såsom nämnts transporteras från mikrofonen. Under trans- porten uppkommer energiförluster. Energin från strömkällan tjänar också till att mot- verka dessa förluster. Strömkällan kan vara ett batteri. Det vanliga elnätet eller telefon- nätet kan också användas som strömkälla för mikrofoner. Såväl förstärkaren som strömkällan är placerade utanför den egent- liga mikrofonen.

Närverkande mikrofoner finns av flera olika konstruktioner såsom kristallmikrofon, transistormikrofon och dynamisk mikrofon. Här skall dessa olika konstruktioner inte be- röras. Dessa mikrofoner kan ibland vara mycket små utan att deras funktionsduglig— het försämras i jämförelse med något större mikrofoner. Den minsta storleken kan anges till någon kubikcentimeter. Vanligen måste mikrofonen förses med ett hölje. Dess stor-

lek ökar därigenom. Höljet kan tjäna till att utestänga mikrofonen från påverkan av ljudvågor från mer än en ljudkälla. I sådant fall har mikrofonen god riktverkan. Mikro- fonens riktningskarakteristik beror sålunda bl.a. av höljets utformning. Bortsett här- ifrån kan höljet utformas i åtskilliga varian- ter och tjäna till att dölja mikrofonen. Bl. a. förekommer mikrofoner, vars höljen utfor- mas som manschettknappar, reservoarpen- nor och cigarrettändare.

Kontaktmikrofoner påverkas av vibratio- ner utan att luften, såsom när fråga är om närverkande mikrofoner, fungerar som mel— lanhand. Som exempel på kontaktmikrofo- ner kan nämnas de mikrofoner som används till elektriska gitarrer. I USA saluförs s.k. spikmikrofoner. Dessa består av en spik, som kan drivas in i en vägg och sålunda kommer att vibrera i takt med väggens vib- rationer, och en vid spiken fästad kontakt- mikrofon. Kontaktmikrofoner kan vidare monteras in i väggarna på ett hus, t. ex. när huset byggs.

Avståndsverkande mikrofoner är konstru- erade så att de förmår fånga särskilt myc- ket av de från en ljudkälla utgående ljud- vågorna eller i särskilt hög grad utestänga ljudvågor från andra än en bestämd ljud- källa. Dessa mikrofoner har alltså extremt god riktverkan. Från en ljudkälla sänds ljud- vågor ut strålformigt. Ju längre bort från ljudkällan som en mikrofon är placerad des- to större måste den vara för att tillräckligt mycket av ljudvågorna skall komma att på- verka mikrofonen. Genom att en vanlig mikrofon placeras i mitten av en konkav reflektor kan man uppnå att ljudvågor som någonstans träffar reflektorn reflekteras till mikrofonen. Med hjälp av förstärkare och andra metoder som beskrivits i det föregå- ende kan sålunda mikrofon med parabolisk reflektor återge ljud från en avlägsen ljud- källa. S. k. ljudkikare är andra slag av av— ståndsverkande mikrofoner. Två typer finns. I den ena, rörmikrofonen, används i stället för en parabolisk reflektor ett knippe olika långa parallella rör som sinsemellan är avstämda för toner av varierande sväng- ningstal. I den andra, linjemikrofonen, an-

vänds bara ett rör men det har i gengäld flera öppningar i sidan. Avståndsverkande mikrofoner kan under gynnsamma förhål- landen återge ljud från en ljudkälla som är belägen på ett avstånd av mer än 100 m från mikrofonen, om reflektorns diameter respektive rörens längd är ungefär en me- ter.

2.2.3. Radiosändare

Med radiosändare avses enligt 1 & radiola- gen anordning för att med hjälp av elektro— magnetiska vågor, vilkas frekvenser är lägre än 3 000 gigahertz och som utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare, sända ljud, bild eller annat meddelande. Radiosän- dare finns i ett mycket stort antal typer. En redogörelse härför lämnas under 3.5. I detta avsnitt är det fråga om radiosändare för sändning av ljud och alldeles särskilt de mycket små radiosändare som framför allt i USA kommit till användning för dold av— lyssning, s. k. bugs. Sådana radiosändare be- står av flera komponenter. Det behövs en mikrofon, en strömkälla, en antenn samt själva radiosändaren, som består av transi- storer, kondensatorer och motstånd.

Transistorer, kondensatorer och motstånd kan framställas som en enhet, en s. k. inte— grerad krets. Detta kan bl. a. ske med hjälp av den s.k. tunnfilmstekniken. Denna inne- bär att transistorerna, kondensatorerna och motstånden gjuts som filmhinnor ovanpå varandra. Bl. a. tack vare dessa metoder kan radiosändare göras mycket små. Miniatyri- seringen har gått så långt att man kan säga att vad som kräver utrymme är i huvudsak — utom mikrofonen som behandlats i före— gående avsnitt — strömkällan.

Strömkällan är i regel ett batteri. Batte- rierna har inte minskat så mycket i storlek som radiosändarens övriga komponenter. Batteriets storlek har betydelse för radiosän- darens räckvidd och för dess brukstid. Ge— nerellt kan sägas gälla, att ju klenare batteri som används desto mindre blir sändarens räckvidd och brukstid.

Radiosändarens räckvidd beror också på andra faktorer än batteriet. Terrängförhål-

landena spelar roll. T. ex. hindrar hus radi- vågorna. Av stor betydelse är vidare radio- sändarens antenn. Denna bör ha en längd av omkring en fjärdedel av den våglängd som radiosändaren är avsedd för. För radiosän- dare som används till avlyssningsändamål kan tre meter anses vara en rimlig våglängd. Det krävs därför för bästa resultat en antenn med en längd av omkring 75 cm. Eljest minskar sändarens räckvidd.

Radiosändarens eller, mer korrekt ut— tryckt, radiosändningens räckvidd kan ökas genom att ett reläsystem används. Detta in- nebär att radiosändarens radiovågor mottas av en inom sändarens räckvidd placerad ra- diomottagare och därifrån sänds vidare med hjälp av en annan radiosändare, som motta- garen är förbunden med.

Radiosändarens brukstid är i främsta rummet beroende av den strömkälla, vars ström radiosändaren omvandlar till högfre- kvent energi. Används ett batteri som ström- källa, är radiosändarens brukstid begränsad till batteriets livslängd. Denna kan väsentligt förlängas genom att radiosändaren får vara i funktion bara när behov därav föreligger. Av stor praktisk betydelse är därför att möj- ligheter finns att automatiskt eller efter sig- naler på avstånd sätta igång eller stänga av radiosändaren. Två metoder att öka radio- sändarens brukstid skall här beröras.

Den ena metoden innebär att ett relä _ en särskild transistor — kopplas till radio- sändaren. Reläet har till uppgift att sluta sändarens strömkrets, när sändaren skall sättas i gång. Reläet fungerar på detta sätt, när ström av tillräcklig styrka når reläet. Detta inträffar, när radiosändarens mikro- fon tillräckligt påverkas av ljudvågor. Meto- den innebär sålunda, att radiosändaren star- tas automatiskt, när samtal eller andra ljud av tillräcklig styrka förekommer i närheten, samt att radiosändaren automatiskt slutar att sända, när mikrofonen inte längre påverkas av ljudvågor. Denna metod medför inte att radiosändarens format behöver ökas.

Den andra metoden skiljer sig från den redan beskrivna på det sättet att reläet inte påverkas via radiosändarens mikrofon utan av en radiosignal utifrån. Detta system krä-

ver att reläet är förbundet med en radiomot- tagare. När en radiosignal sänds på den fre- kvens som mottagaren är inställd på, påver- kas reläet, radiosändarens strömkrets sluts och sändaren börjar fungera. På motsva- rande sätt kan radiosändaren stängas av. Metoden förutsätter att radiomottagaren är i funktion så att den kan ta emot radiosigna— len. För att mottagaren skall vara i funktion krävs ett batteri. Trots detta ökar metoden radiosändarens brukstid, eftersom radio- mottagare förbrukar avsevärt mindre energi än radiosändare. Batteriets livslängd blir så- lunda längre än om radiosändaren hela ti- den får vara i funktion. Hela anordningens format blir större än om någon radiomotta- gare inte behövs.

Det bör tilläggas att liksom för mikrofon strömkällan för radiosändare inte behöver vara ett batteri. Radiosändaren kan ibland kopplas in på det vanliga elnätet eller på te- lefonnätet och därifrån erhålla erforderlig energi. I sådana fall begränsas radiosända- rens brukstid inte av strömkällan.

2.2.4. Trådsändare

Radiolagen skiljer mellan radiosändare och trådsändare. Jämlikt lagens 1 & förstås med trådsändare anordning för att med hjälp av elektromagnetiska vågor vilka är bundna vid särskilt anordnad ledare sända ljud, bild el- ler annat meddelande. I sin enklaste form består trådsändare av mikrofon, strömkälla, tråd och hörtelefon eller högtalare.

I detta sammanhang finns inte anledning att närmare beskriva trådsändares konstruk- tion och verkningssätt utöver vad som fram- går av de uppgifter som lämnas beträffande de olika komponenterna. En typ av trådsän- dare måste dock något beröras. Det är fråga om trådsändare som använder det vanliga elnätet som tråd eller bärvåg. Dessa sändare erinrar om radiosändare, därför att särskild tråddragning eller annat anbringande av le- dare inte behövs. Det räcker med att själva sändaren och, givetvis, mottagaren an- bringas. Denna typ av trådsändare erinrar om radiosändare också på det sättet att sändningen kan komma att nå ett flertal

mottagare, eftersom sändningen går ut över elnätet.

Trådsändare som utnyttjar elnätet funge- rar på följande sätt. Sändaren ansluts till el- nätet. Detta kan göras enkelt när sändaren är försedd med stickkontakt. Det är också möjligt att sändaren monteras in i befintliga kontakter. När ljud förekommer i närheten av sändaren omvandlas ljudvågorna via sän- darens mikrofon på sätt som förut beskrivits till elektriska signaler. Dessa moduleras för att passa till elnätets spänning och transpor- teras via elnätet till en mottagare. som lika- ledes är ansluten till elnätet. I mottagaren demoduleras signalerna och omvandlas till uppfattbara ljudvågor. Sändningens räck— vidd begränsas av att signalerna dämpas re- lativt snabbt, särskilt om de passerar en jordkabel. I varje fall är räckvidden begrän- sad till vederbörande transformatorstations område. Dessa trådsändare behöver inte batteri. Elnätet fungerar inte bara som leda- re utan också som strömkälla.

Ett annat slag av trådsändare är de vanli- gen förekommande snabbtelefonerna. Dessa är i regel försedda med anordning, som visar när kontakt har etablerats med en annan snabbtelefon. Denna anordning kan emeller- tid kopplas ifrån. I övrigt kan beträffande snabbtelefoner hänvisas till vad som i nästa avsnitt sägs om vanliga telefoner.

2.2.5. Telefoner

Den vanliga telefonen kan betraktas som en trådsändare jämte mottagare. När samtal förs, omvandlas ljudvågor via telefonappa— ratens mikrofon till elektriska signaler. Dessa förs över telefonnätet, linjen, till mot- tagarapparaten, vari signalerna återvandlas via transformatorn och hörtelefonen till ljudvågor.

Signalerna ute på linjen svarar alltså mot de ljudvågor som påverkar telefonens mi- krofon. Dessa signaler eller spänningsvzria- tioner kan ute på linjen, t. ex. i befintliga kopplingsplintar, med hjälp av något le- dande material per tråd föras till en särskild hörtelefon eller till en bandspelare eller till en radiosändare. För att telefonernas flor-

mala funktioner inte skall störas av sådana åtgärder krävs att motstånd och förstärkare inkopplas.

De spänningsvariationer som svarar mot ljudvågorna finns också i telefonappara- terna. Särskilt kring dessas transformatorer uppkommer elektromagnetiska läckfält, som återger spånningsvariationerna. Dessa kan därför på induktiv väg åtkommas. För detta kan användas en s. k. telefonadapter. En adapter består av ledande material och är i princip en spole. Från adaptern kan spän- ningsvariationerna per tråd transporteras till en särskild hörtelefon, en bandspelare eller en radiosändare.

Det är också möjligt att komma åt de spänningsvariationer som svarar mot ljudvå- gorna genom inkoppling i telefonapparaten. Exempelvis kan en radiosändare placeras in- uti telefonapparaten och på så sätt döljas. Telefonnätet kan försörja radiosändaren med erforderlig energi, varför radiosända- rens brukstid inte är beroende av strömkäl- lan. Energiåtgången för telefonapparaten ökar men ökningen kan vara svår att märka. Samtalsmarkeringen påverkas inte.

I det föregående har förutsatts att elekt- riska spänningsvariationer finns i telefonap— paraten och på linjen. För att detta skall in- träffa kräver telefonapparatens mikrofon- typ, s.k. kolkornsmikrofon, att kolkornen aktiveras av elektrisk ström. Eljest påverkas inte mikrofonen av ljudvågor som träffar den. Kolkornen aktiveras av elektrisk ström, när telefonluren lyfts från telefonapparatens klyka. I sådant fall sluts strömkretsen.

Det är emellertid möjligt att sluta telefon- apparatens strömkrets genom att koppla förbi den spärr, som bryter strömkretsen när telefonluren ligger i klykan. Sker detta kom— mer ljudvågor som träffar telefonapparatens mikrofon att såsom spänningsvariationer föras ut på linjen, även när telefonapparaten inte används på normalt sätt.

Kolkornsmikrofonen är förhållandevis okänslig för svaga ljud, varför den påverkas i huvudsak bara av ljudvågor från en i när- heten av telefonen befintlig ljudkälla. En i telefonapparaten placerad radiosändare kan vara försedd med egen mikrofon. I så fall

måste den vara anbringad så att ljudvågor kan påverka den. Det är emellertid också möjligt att förse själva telefonapparaten med en typ av mikrofon, som är mer känslig för svaga ljud än kolkornsmikrofonen. Man kan antingen byta ut kolkornsmikrofonen mot en sådan mikrofon eller anbringa en så- dan mikrofon såsom extra mikrofon. Tele- fonens normala användning störs inte av så- dana åtgärder. Om telefonapparaten förses med en för svaga ljud känslig mikrofon, kan också ljudvågor från en på avstånd från mi- krofonen befintlig ljudkälla komma att så- som spänningsvariationer föras ut på linjen.

Vid normal användning av telefonapparat mottas de mot ljudvågor svarande spän— ningsvariationerna av en annan telefonappa- rat och omvandlas i dess hörtelefon till upp- fattbara ljudvågor. Mellan de båda appara- terna etableras i flertalet fall kontakt genom att på den ena apparatens sifferskiva den andra apparatens nummer slås. När det görs, avger denna apparat signal. Det är emellertid möjligt att etablera kontakt mel— lan de båda apparaterna utan att någon tele- fonsignal ljuder i den uppringda apparaten. Om ett relä placeras i denna apparat och på— verkas, kan reläet koppla från apparatens ringklocka och vidare sluta apparatens strömkrets utan att luren behöver lyftas ur klykan. Resultatet blir således detsamma som om kontakt med apparaten etablerats på sedvanligt vis. Den erforderliga påverkan av reläet kan göras på olika sätt. Ett sätt är att en signal av en bestämd, till reläet an- passad frekvens avges, sedan apparatens nummer slagits men innan dess ringklocka hunnit ringa. Signalen kan avges via tele- fonnätet.

Det sagda ger en antydan om de olika metoder och apparater som finns för att av- lyssna telefonsamtal, för att i telefonen dölja radiosändare som får energi från telefonen och för att via telefonnätet avlyssna vad som sker i ett rum eller annat utrymme, där en telefonapparat är uppställd.

2.2.6. Mottagningsapparatur

Såsom under 2.2.1 framhållits har mottag-

ningsapparatur till uppgift att förvandla elektriska spänningsvariationer till uppfatt- bara ljudvågor. Denna apparatur påkallar inte några närmare kommentarer, eftersom de i regel inte är speciellt avsedda för avlyss- ningsändamål. Hörtelefoner och högtalare uppmärksammas därför inte särskilt.

Radiomottagare kräver inte heller någon närmare redogörelse. Det bör dock under- strykas att mottagaren måste vara inställd på den frekvens som sändaren sänder på. Det är därför av betydelse att konstatera att 5. k. bugs i regel är avsedda att sända på de fre- kvenser som kan mottas av vanliga, för rundradiomottagning avsedda mottagare. En mottagares frekvensomfång kan vidare ökas genom att särskilda, i handeln förekom- mande tillsatser, s.k. konverters, anbringas. Mer exklusiva radiosändare kan därför an- vändas utan att alltför kostsam mottagarut- rustning behöver anskaffas.

Vad slutligen beträffar bandspelare bör erinras om att dessa i regel består av en mi- krofon, själva inspelningsanordningen, upp- spelningsanordning och högtalare. Bandspe- lare kan därför användas inte bara som mot- tagare utan också för att fånga ljudvågor. Från denna synpunkt är av betydelse att kraftigt miniatyriserade bandspelare, som är tystgående, finns och att den i det före- gående beträffande radiosändare beskrivna tekniken, som gör möjligt att radiosändare automatiskt startas när samtal förekommer i närheten, kan tillämpas också beträffande bandspelare.

Från mottagningssynpunkt är främst av betydelse att bandspelare kan kopplas till ra- diomottagare och till telefonapparater. Sär- skilda krav på bandspelarens konstruktion behöver för detta ändamål inte vara upp— fyllda.

...3 Den optiska apparaturen

2.3.1. Inledning

Detta delbetänkande angår främst den akus- tiska apparaturen. Det har emellertid ansetts

lämpligt att kommittén redan i detta sam— manhang lämnar en redogörelse för den op- tiska apparatur som kan komma till integri- tetsfarlig användning. Det är fråga om ap— parater för fotografering eller filmning, för iakttagelser eller fotografering i mörker eller under svåra ljusförhållanden, om laserut- rustning och om fiberljuskikare.

I sammanhanget bör nämnas att det finns olika metoder för att läsa eller fotografera förseglade brev eller andra meddelanden utan att förseglingen behöver brytas. Dessa metoder förutsätter inte någon särskild sorts optisk apparatur och redovisas därför inte i detta betänkande.

2.3.2. Miniatyrkameror, teleobjektiv och TV—kameror

Som miniatyrkameror kan betecknas de till formatet små kameror, som lätt kan döljas i den fotograferandes klädedräkt eller i hans hand. De gör därför möjligt att bilder kan oförmärkt tas på nära håll från motivet. De har en brännvidd av omkring 15 mm. Objektivet är av vidvinkeltyp, varför minia- tyrkameror är mest lämpade vid fotografe- ring av närbelägna motiv. Dessa kameror är avsedda för 8 eller 16 mm film. Om hög- upplösande film används, kan bilden göras detaljrik. Emellertid erfordras i så fall ofta lång exponeringstid, eftersom sådan film har låg känslighet. Miniatyrkamerans ringa brännvidd kan ökas genom att en särskild, för sådant ändamål avsedd tillsats an— bringas. Om så sker, kan kameran förmå att återge detaljer på mer avlägset belägna motiv. En sådan tillsats ökar dock kamerans format.

Teleobjektiv är objektiv med särskilt stor brännvidd. Om teleobjektiv används, kan det därför vara möjligt att från långt håll med kamerans hjälp återge detaljer. Ett te- leobjektiv med en brännvidd av 75 cm ger en ungefär tjugu gånger större förstoring än en vanlig småbildskamera. Det är möjligt att fotografera ansiktsuttryck på ett avstånd av 600 ni genom att använda teleobjektiv med en brännvidd av 150 cm. Det kan tilläggas att teleobjektiv, som har en brännvidd av 75

cm, kan ha en diameter av 7,5 cm och en längd av 10 cm.

Teleobjektiv är tillsatser till kameror. För direkt observation finns kikare av samma kvaliteter som teleobjektiv.

TV—kameror, d.v.s. kameror som an- vänds vid televisionsupptagningar, överför den fotograferade bilden eller filmen an- tingen per träd eller per radiovåg till en mottagare. TV-kameror är sålunda antingen trådsändare eller radiosändare i radiolagens mening. De är i regel försedda med mikro- fon för ljudupptagning samtidigt med bild- upptagningen. TV-kameror består av en optikdel, en kontrollenhet och en ström- källa. Optikdelen behöver inte vara större än 2—3 cm i diameter och 15 cm i längd. Kontrollenheten är något större. Den kan anslutas till Optikdelen med kabel och kan därför vara placerad på avstånd från själva kameran. Som strömkälla kan användas bat- terier. TV-kameror förbrukar emellertid re- lativt mycket effekt. Batterierna blir därför utrymmeskrävande.

2.3.3. Mörkerapparatur

Med uttrycket mörkerapparatur avses här apparatur för fotografering, filmning eller direkt observation under mörker eller andra dåliga ljusförhållanden.

En sådan apparat kallas ljusförstärkare. Den innehåller ett objektiv som samlar en ljussvag bild av motivet. Ljusförstärkaren kräver således att det finns något ljus och kan inte användas i absolut mörker. Den ljussvaga bilden framkommer på ett i appa- raten befintligt ljusförstärkarrör, där ljus- styrkan på elektronisk väg förstärks. Det förekommer att ljusstyrkan förstärks i tre steg. På detta sätt kan ljuset förstärkas så mycket att man kan i stjärnljus göra lika tydliga iakttagelser som i dagsljus. Ljusför— stärkare kan användas inte bara för direkt observation utan också för fotografering under dåliga ljusförhållanden med vanlig kamera eller med TV-kamera.

För iakttagelser, fotografering och film- ning i absolut mörker krävs att motivet bely- ses. Belysningen görs med infrarött, d.v.s.

osynligt, ljus. Man kan för detta ändamål använda en vanlig strålkastare, om den för- ses med särskilt filter. Det från strålkastaren utgående ljuset är i sådant fall osynligt.

Det infraröda ljuset reflekteras från mo- tivet och man kan fotografera med en van- lig kamera om infrarödkänslig film används. För direkt observation kan begagnas en s. k. bildomvandlare. I den förvandlas det reflek— terade, infraröda ljuset på elektronisk väg till vanligt ljus och en synlig bild framkom- mer. Bildens detaljskärpa blir dock dålig. En bildomvandlare består i huvudsak av ett objektiv för fångande av infraröda strålre- flexer, ett bildomvandlarrör för omvandling av det infraröda ljuset till synligt ljus och en strömkälla för tillhandahållande av erfor- derlig effekt. Strömkällan kan dessutom an- vändas för att driva den med filter försedda strålkastaren.

Såväl fotografering eller filmning med in- frarödkänslig film som iakttagelser med hjälp av bildomvandlare kan göras på långa avstånd. Självfallet kan dock terrängförhål- landen försvåra att motivet kan belysas och att reflexerna från motivet kan fångas av kameran eller bildomvandlaren.

2.3.4. Laserutrustning

Laser är en strålningskälla, vars strålar är nästan parallella och enfasiga. Lasern kan moduleras av elektrisk ström eller spänning, varigenom laserstrålarnas ljusstyrka kom- mer att variera i takt med spänningsvariatio- nerna. Om dessa spänningsvariationer svarar mot ljudvågor, kan därför lasern fungera som en anordning för överföring av ljud. Det är från denna synpunkt som laser på- kallar kommitténs uppmärksamhet.

Ett sätt att åstadkomma att laserstrålars ljusstyrka varierar i takt med ljudvågor är att förbinda lasern med en mikrofon, som påverkas av ljudvågorna på sätt som beskri- vits i det föregående. I sådant fall kan laser- strålarna jämföras med radiovågor och la- sern med radiosändare. Det bör dock under- strykas att laserstrålarnas frekvens överstiger 3 000 gigahertz och att laser därför faller ut- anför radiolagen.

Laserstrålarnas ljusstyrka kan komma att variera i takt med ljudvågor också till följd av att de reflekteras från ett föremål, som av ljudvågor bringats att vibrera. Som exempel på föremål som kan komma i vibration när de träffas av ljudvågor kan nämnas fönster- rutor. Ett annat exempel är en bit uppspänd folie. Såväl en fönsterruta som en bit folie kan således fungera som ett slags mikrofon. I dessa situationer är själva lasern placerad på avstånd från det vibrerande föremålet. Laserstrålarna kan i samtliga fall fångas i en mottagaroptik och via den få påverka en elektrisk ström. Dennas spänningsvariatio— ner kommer att svara mot laserstrålarnas variationer, d.v.s. mot ljudvågorna. Via hörtelefon, högtalare, bandspelare eller ra- diosändare kan de elektriska spänningsva- riationerna omvandlas till uppfattbara ljud- vågor. _ När lasern är förbunden med en mikrofon, kan laserstrålarna förhållandevis lätt riktas så att de träffar mottagaroptiken. När laserstrålarna reflekteras från fönster- ruta, folie eller annat vibrerande förmål, måste mottagaroptikens placering i förhål- lande till lasern bestämmas med hänsyn till den vinkel som strålarna träffar det vibre- rande föremålet i. Till följd av laserstrålar- nas ringa spridning kan det vara svårt att i praktiken placera mottagaroptiken så att den förmår fånga laserstrålarna. Det kan dock tänkas att det vibrerande föremålet kan förses med en särskild lins och att där- igenom kan åstadkommas att strålarna re- flekteras tillbaka till lasern. Mottagaroptiken kan i så fall placeras intill lasern.

Laser finns av flera olika typer. En typ är galliumarsenidlaser. Denna sänder infra— röda, osynliga strålar. Ungefär samma egen- skaper har galliumarseniddiod, en halvle- dare som inte är laser. Gaslaser av olika slag sänder vanligt, synligt ljus.

Den erforderliga mottagaren består av optik för infångning av laserstrålarna och detektor för förvandling av ljusstyrkevaria- tionerna till elektrisk energi.

Det bör understrykas att redovisade meto- der för ljudöverföring via laser inte kan an- ses fullt utprovade. Deras praktiska använd- barhet är därför i nuvarande läge oviss.

Med hjälp av en fiberljuskikare är det möj- ligt att se runt hörn eller förbi andra sikt- skymmande hinder. Den består av två linser, som sinsemellan är förbundna av ett mycket stort antal mycket smala fibrer. Via den ena linsen, ingångsoptiken, fångar varje fiber en liten del av de från motivet utgående ljus— strålarna. Genom fibrerna förs ljuset till den andra linsen, utgångsoptiken, där mångfal- den små ljuspunkter träffar ögat. Fibrerna kan böjas i olika riktningar utan att ljuset hindras att nå utgångsoptiken.

2.4. Apparaturens förekomst i Sverige

2.4.1. Inledning

De flesta av de i det föregående beskrivna apparaterna kan förvärvas i Sverige. Den kommersiella handeln försiggår på olika sätt. I den vanliga butikshandeln kan förvär- vas mikrofoner, en del typer av radiosän- dare, förstärkare, högtalare, bandspelare, ka- meror, teleobjektiv och andra apparater som har åtskilliga legitima användningsområden. Särskilda postorderfirmor, som inte har per- sonlig kontakt med köparen, tillhandahåller flertalet av de beskrivna apparaterna. Dessa firmor anskaffar ibland från tillverkare i ut— landet apparater efter köparens individuella önskemål. Av betydelse är vidare att postor— derfirmor säljer s. k. byggsatser för tillverk- ning av exempelvis radiosändare. Byggsatser består av erforderliga komponenter jämte beskrivning hur komponenterna bör sättas samman.

I det följande lämnas en del uppgifter om olika utföranden av apparaterna. Ibland meddelas ungefärliga prisuppgifter. Det bör dock understrykas att stora skillnader i pris- hänseende föreligger.

2.4.2. Den akustiska apparaturen

Av mikrofoner finns för olika ändamål ett stort antal utföranden och kvaliteter. Dessa är tillgängliga i den vanliga butikshandeln.

Dessutom finns för avlyssningsändamål mer speciellt utformade mikrofoner, vars höljen getts en maskerad form. Sålunda säljer vissa postorderfirmor s.k. mikrofonknappar eller detektivmikrofoner. Priserna är låga. För omkring 10 kronor kan en detektivmikrofon inköpas.

Spikmikrofoner saluhålls, såvitt kommit- tén vet, inte i Sverige. Däremot säljs här i landet en annan sorts kontaktmikrofon. Den kallas för väggavlyssningsapparat och består av kontaktmikrofon försedd med sugkopp.

Långdistansverkande mikrofoner kan er- hållas genom både vanlig butikshandel och postorderfirmor. I tidskrifter som är spridda bland allmänheten har förekommit beskriv— ningar på hur man kan gå tillväga för att själv tillverka en ljudkikare för en material— kostnad av omkring 100 kronor. Färdiga ljudkikare kan hos postorderfirmor kosta drygt 4 000 kronor.

Under 3.5. redogörs närmare för olika slag av radiosändare. Den vanliga butikshandeln saluför exempelvis s.k. walkie-talkieappara- ter. En sådan apparat innehåller såväl radio- sändare som radiomottagare. Walkie-tal- kieapparater sänder på det s.k. medborgar- bandet, d. v. 5. den frekvens som televerket har upplåtit åt allmänheten.

I det föregående har beskrivits s. k. bugs. Dessa radiosändare är avsedda för avlyss- ningsändamål. De sänder på UKV-bandet på frekvenser som vanliga rundradiomotta- gare kan ta emot. Bugs kan förvärvas från postorderfirmor i olika utföranden. Också individuella önskemål kan tillgodoses. Pri- serna varierar från cirka 20 kronor och uppåt. En bug med en räckvidd av omkring 100 m och en brukstid av omkring ett dygn kan ha en storlek jämte batteri och mikro- fon av omkring 5 cm3. En sådan bug som är inbyggd i en tändsticksask saluförs och kos- tar omkring 100 kronor. En annan bug som försäljs har en räckvidd av 500—700 m och en brukstid om 50—60 timmar. Den är mindre än ett cigarettpaket och kostar 6 750 kronor.

Byggsatser för tillverkning av bugs kan förvärvas från postorderfirmor. De kostar ungefär 30 kronor. Enbart byggnadsbeskriv-

ning kan också förvärvas och kostar om- kring 5 kronor.

Trådsändare som använder det vanliga el- nätet som bärvåg finns i handeln. De an- vänds för intern kommunikation i exempel- vis bostäder. Pris för en sändare och en mot- tagare är omkring 250 kronor.

Bandspelare finns av olika kvaliteter och utföranden i den vanliga butikshandeln. Sär- skilt kan nämnas att det finns bandspelare vars format inte överstiger 15 >(5 )( 8 cm.

Vissa postorderfirmor saluför bandspe- lare, vars hölje utformats på särskilt sätt. Ett exempel är bandspelare som byggts in i en s.k. diplomatportfölj. Bandspelaren startas genom att portföljens handtag påverkar bandspelaren. Portföljen som innehåller också annan apparatur, bl. a. radiomotta— gare och telefonadapter, betingar ett pris av omkring 1 500 kronor. Ett annat exempel är bandspelare, vars hölje utformats som en bok. Den kostar omkring 1 800 kronor.

Telefonadaptrar är också till salu. Det lägsta priset är ungefär 5 kronor.

Förstärkare, transistorer, motstånd, kon— densatorer, högtalare och övriga komponen- ter som kan ingå i avlyssningutrustning har en mångfald olika användningsområden. De kan förvärvas i den vanliga butikshandeln. Priserna kan betecknas som låga.

2.4.3. Den optiska apparaturen

Miniatyrkameror med måtten 60X25X 17 mm finns till salu för omkring 125 kro- nor. En västtysk miniatyrkamera som är sär- skilt tystgående kostar drygt 600 kronor. — Teleobjektiv finns av olika kvaliteter. Det förut omnämnda objektivet med en bränn- vidd av 150 cm kostar 5 500 kronor. Tele— objektiv används av åtskilliga fotografer, t. ex. tidningsfotografer och amatörfotogra- fer. De masstillverkas. För 1 000 kronor kan erhållas objektiv som möjliggör att ma- skinskriven text kan fotograferas på ett av- stånd av 10—20 rn. — TV-kamerarör kan köpas färdiga i handeln.

Infrarödkänsliga filmer som kan använ- das i flera vanliga kameratyper finns i han- deln. Det kan nämnas att Polaroid ger får-

dig bild inom en minut, varvid framkallning och kopiering sker i kameran. Vid fotogra- fering med infrarödkänslig film måste mo- tivet belysas med infrarött ljus. Det härför erforderliga filtret finns i handeln och kostar omkring 10 kronor. — Ljusförstärkare är däremot dyra. De kostar omkring 25000 kronor. Sannolikt kommer priserna dock att sjunka, bl. a. därför att begagnad apparatur så småningom kommer att finnas i markna- den. Ljusförstärkare används främst inom krigsmakten. En typ används vid skjutning med automatgevär under dåliga ljusförhål- landen. Dess längd är 4 dm och dess diame- ter är 12 cm. — Bildomvandlare kan förvär- vas som surplusmateriel till låga priser. Bild- omvandlarrör kan köpas separat för om- kring 200 kronor.

Galliumarsenidlaser finns också att köpa. Priset kan anges till omkring 500 kronor. Den i mottagarapparaturen erforderliga de- tektorn finns i flera olika kvaliteter och pri- serna varierar från 10 kronor till 400 kro- nor. Gaslaser som sänder vanligt synligt ljus kostar omkring 2 000 kronor.

Fiberljuskikare har medicinsk och militär användning. De finns till salu till priser som varierar med hänsyn främst till antalet fib- rer. Priset kan dock anges till ungefär 1 000 kronor.

2.5. Skyddsåtgärder

2.5.1. Inledning

Den tekniska apparatur som redovisats i det föregående kan användas på sätt som krän- ker enskilds personliga integritet genom att göra det möjligt för gärningsmannen att er- hålla information om annans privata förhål- landen. Apparaturen kan också användas inom det s.k. industrispionaget. Vad beträf- far den akustiska apparaturen kan som ex- empel anföras, att bugs kan till utomstående förmedla privata samtal som förs i bostäder. I det följande kommer att redovisas några metoder med vars hjälp den enskilde kan upptäcka apparatur som anbringats i hans

bostad och skydda sig mot att apparatmen kommer att förmedla upplysningar om hans privatliv.

Det bör understrykas att de metoder sam beskrivs är sådana som den enskilde själv i åtskilliga fall kan använda. Utöver dessa metoder finns andra. Dessa förutsätter att särskild apparatur används av personer som erhållit utbildning i deras nyttjande. Med hänsyn härtill finns inte skäl att i detta 'Je- tänkande redogöra för sådana metoder.

2.5.2. Skydd mot den akustiska apparaturen

Mikrofoner, telefonadaptrar, radiosändare och bandspelare innehåller metalldelar. Med hjälp av särskilda detektorer som ger utslag för metallföremål kan därför dolda sådana apparater upptäckas. Eftersom det i en van- lig bostad finns åtskilliga ledningar för vat- ten, värme och elektricitet som detektorn också ger utslag för, innebär å ena sidan inte varje utslag att dold avlyssnings- eller in- spelningsapparatur finns i bostaden. Om de- tektorn ger utslag där man vet att det finns en ledning för vatten, värme eller elektrici- tet, kan det å andra sidan ändå finnas en mi- krofon dold i närheten.

När en radiosändare är i funktion kan dess belägenhet avslöjas genom ett pejlings— förfarande. Detta förutsätter att radiosigna- lerna uppfattas via en mottagare. För att man skall lättare få in radiovågorna på en mottagare trots att man inte känner sända- rens frekvens, finns särskilda bredbandiga mottagare, som täcker ett större frekvens- område än vanliga mottagare. Till mottaga- ren kan man koppla en kraftig högtalare och på så sätt öka möjligheterna att uppfatta svaga signaler från en dold radiosändare. Om radiosändaren är placerad i närheten av mottagaren, kommer sändarens mikrofon att påverkas av det från högtalaren utgående ljudet. Till följd härav blir radiosändarens signaler allt starkare. Denna påverkan upp- repas med ljusets hastighet tills högtalaren blir mättad. Den ger då ifrån sig ett påfal— lande tjutande ljud. Om denna effekt inte inträffar, kan man sluta sig till att det i när- heten av högtalaren inte finns någon radio-

sändare som är i funktion. På detta sätt kan upptäckas radiosändare, som startas auto- matiskt när ljudvågorna påverkar dess mi- krofon.

Signaler från en trådsändare som begag- nar det vanliga elnätet som bärvåg har rela- tivt kort räckvidd men kan nå utanför en bostad. Detta kan dock hindras med hjälp av ett i elnätet anbringat dämpfilter. På så- dant sätt kan man skydda sig mot att med- delanden som man lämnar över trådsända- ren kan uppfattas utanför bostaden och mot att någon med hjälp av dold sådan trådsän- dare försöker att lyssna till samtal som man för i sin bostad. Dämpfilter saluförs i USA men, såvitt känt, inte i Sverige.

Scrambler är en talförvrängningsapparat. Den åstadkommer att ljudvågors sväng- ningstal ändras. Om den placeras omedel- bart framför en mikrofon, kommer de elekt- riska spänningsvariationer som mikrofonen framkallar att i högtalare, bandspelare och annan mottagare översättas till obegripligt ljud. Scrambler kan därför användas som skydd mot telefonavlyssning. Om en annan scrambler som är samstämd med den första kopplas till mottagartelefonen, återvandlas svängningstalet så att ljudet blir förståeligt. Vid telefonsamtal kan de samtalande alltså ha var sin scrambler, som är inställd på lika— dan kod. Scramblers fungerar alltså parvis. Till det yttre liknar scrambler en extra tele- fonlur, som hålls tryckt mot den vanliga lu- ren. Scrambler ger ett gott skydd mot avlyss- ning av telefonsamtal, om avlyssningsappa- raturen antingen är placerad inuti telefonap- paraten eller avlyssningen sker genom att spänningsvariationerna på telefonlinjen fångas. Den kod som scrambler-n begagnar kan dock dechiffreras.

När samtal förs i en bullersam miljö, kan de samtalande ändå lätt uppfatta vad som sägs eftersom både öron och ögon samver- kar. En mikrofon kommer däremot att vida- rebefordra alla ljud. Det blir då svårt och i vissa fall omöjligt att via mikrofonen lyssna till samtalet. Det mest effektiva skyddet mot obehörig avlyssning av viktiga samtal, är därför att föra samtalen med låg röst i en bullersam miljö. Bullret kan åstadkommas

genom att en bandspelare får sända t. ex. sorl från restauranger.

2.5.3. Skydd mot den optiska apparaturen

Dold optisk apparatur kan med hjälp av de- tektor upptäckas på sätt som beskrivits rö- rande den akustiska apparaturen. Det bör vidare framhållas att det är svårt att dölja optisk apparatur. En omsorgsfull undersök- ning kan därför i regel leda till att optisk ap- paratur som finns i närheten upptäcks.

Den optiska apparaturen torde emellertid för den enskilde vara farligast genom att den kan verka på långt håll. Fotografering av personer som befinner sig i sin bostad kan göras utifrån. Såväl vanligt ljus som in- frarött ljus har dålig förmåga att passera genom gardiner, persienner och liknande föremål. Om dessa dras för, erhålles därför gott skydd mot obehörig insyn, fotografe- ring eller filmning utifrån. I sammanhanget kan framhållas att apparatur för att se genom väggar inte finns. Visserligen kan ra- dar genom väggar reflektera rörelser som görs bakom väggarna, men bilden blir i hög grad otydlig.

Slutligen skall nämnas att det finns appa- ratur som ger utslag för infrarött ljus. Om någon blir belyst med infrarött ljus, kan han alltså upptäcka det. Apparaturen kan be— skrivas som en enklare variant av bildom- vandlaren.

3. Gällande svensk rätt

3.1. Inledning

Uppgiften i detta kapitel är att redogöra för gällande rätts regler till skydd för enskilds personliga integritet. Ehuru delbetänkandet är i huvudsak begränsat till att gälla skydd mot integritetsangrepp medelst akustisk ap- paratur, vidgas redogörelsen utöver detta område. Anledning härtill är att begreppet personlig integritet måste anses vara i stort sett okänt i gällande rätt. Det får därför så- gas vara av värde att redogörelsen får tjäna till att belysa svensk rätts ståndpunkt till frå- gor om skydd för personlig integritet över huvud taget. Att en allmän uppfattning om den utsträckning vari gällande rätt erbjuder skydd för den personliga integriteten kan er- hållas är av betydelse också för att det skall vara möjligt att sätta frågor rörande den akustiska apparaturens integritetsfarliga an- vändning i en tillräckligt omfattande rättslig belysning. Det bör understrykas att de be- stämmelser som kan anses angå den person- liga integriteten återfinns i olika författ- ningar, som ofta tillkommit i andra syften än att skydda den enskildes rätt till privatliv. Detta förhållande betyder att viss osäkerhet råder i vad mån en del bestämmelser verkli- gen har betydelse för gällande rätts skydd för den personliga integriteten. Denna osä- kerhet kan inte anses undanröjd genom rättspraxis. Frågor om skydd för personlig integritet har nämligen endast sällan blivit föremål för domstols prövning, såvitt publi-

cerade domstolsavgöranden visar.

Redogörelsen är disponerad på följande sätt. Under 3.2 lämnas en skildring av be- stämmelserna om fridsbrotten i 4 kap. BrB. Dessa bestämmelser måste anses vara gäl- lande rätts huvudregler om personlig integri- tet. I det därpå följande avsnittet redovisas några regler som innehåller vissa inskränk- ningar i rätten att begagna teknisk appara- tur. Önskemål att skydda den personliga in— tegriteten kommer ibland i konflikt med strävan att tillförsäkra samhällets organ god effektivitet, särskilt när det gäller brottsbe- kämpning. Regler om tvångsmedel genom- gås översiktligt i avsnittet 3.4. Näringsrätts- liga regler som gäller integritetsfarlig appa- ratur finns i fråga om radiosändare. Dessa bestämmelser och den administrativa praxis som utvecklats på grundval av bestämmel- serna behandlas i avsnittet 3.5.

Nu antydda regelkomplex har omedelbar betydelse för detta delbetänkandes ämne. Av intresse för ett vidare perspektiv på gäl- lande rätts inställning till integritetsskydds- frågor är bestämmelser som angår frågor om offentliggörande och annat begagnande av kunskap om en persons privata förhål- landen. Dessa regler redovisas i avsnittet 3.6. Det är fråga om bestämmelser om tystnads- plikt och om förtal. I detta sammanhang re— dovisas också regler om s.k. industrispio- nage. Redovisningen görs mer summarisk i avsnittet 3.6 än i de föregående.

3.2.1. Inledning

Gällande rätts huvudbestämmelser om skydd för den personliga integriteten finns i 4 kap. BrB, vilket har rubriken ”Om brott mot frihet och frid”. Fridsbrotten regleras i 6—9 $%. I 6 & stadgas straff för hemfrids- brott och olaga intrång. Denna paragraf kan anses tillförsäkra den enskilde geografiskt avgränsade utrymmen, inom vilka han åt- njuter skydd mot att utomstående där olov- ligen tränger in eller stannar kvar. Jämlikt 7 _8, skall dömas för ofredande, om någon medelst hänsynslöst beteende ofredar annan på ett för den kränkte uppfattbart sätt. Vis- sa former av såväl dolda som öppna an- grepp mot personlig integritet behandlas i 8 _S, som föreskriver straff för den som bry- ter post- eller telehemlighet. Gärningen be- skrives som att olovligen bereda sig tillgång till meddelande, som är under befordran genom allmän befordringsanstalt. Slutligen kan den som i andra fall än som avses med 8 & olovligen bereder sig tillgång till något som förvaras förseglat eller under lås eller eljest tillslutet dömas jämlikt 9 & för intrång i förvar.

3.2.2. Hemfridsbrott och olaga intrång

De geografiskt avgränsade utrymmen som avses med bestämmelserna om hemfrids- brott och olaga intrång är dels bostad vare sig det är rum, hus, gård eller fartyg, dels kontor, fabrik, annan byggnad, fartyg som ej är bostad, upplagsplats och annat dylikt ställe. Bostadsbegreppet behandlas närmare nedan i avsnitten 6.2.1 och 6.3.1.

De andra utrymmena uppräknas mer ut- förligt nedan i avsnittet 6.4.1. I övrigt må om dem här framhållas följande. I den före BrB gällande strafflagen angavs det skyd- dade utrymmet med ordet ”hemvist”, 15 kap. 26 &. Uttrycket ansågs i rättspraxis medge att skyddet omfattade juridisk per- sons hemvist. I ett rättsfall ansågs en ideell förenings lokal för slutna sammankomster såsom föreningens hemvist (NJA 1924 5.

452). Huruvida skyddet gällde också för af- färsdrivande juridisk persons lokal får anses osäkert (jfr NJA 1901 s. 1). Under förarbe- tena till BrB föreslog straffrättskommittén att ”hemvist” skulle bytas ut mot ”bostad” men att i gengäld arbetsrum skulle omfattas av bestämmelsen. Med arbetsrum avsåg straffrättskommittén enskild, sluten lokal, där arbete brukar bedrivas, under förutsätt— ning att lokalen inte var gemensam för ett flertal anställda. Som exempel angavs läka- res mottagningsrum och hantverkares ar- betslokal. Utanför bestämmelsen skulle där- emot falla fabrik, varuhus och lagerlokal (SOU 1953: 14 s. 167 f). Straffrättskommit- téns förslag utsattes i denna del för viss kri— tik av remissinstanser och det till lagrådet remitterade förslaget innehöll inte något skydd för arbetsplatser (prop. 1962: 10 B 5. 113 f). Lagrådet framhöll, att det var önsk- värt med ett konsekvent utformat skydd för lokaliteter, där människor arbetar eller el— jest brukar vistas. På lagrådets förslag erhöll lagtexten sedan den ganska vidsträckta ut— formning som bestämmelsen om olaga in- trång utvisar (prop. 1962: 10 B 5. 421 f).

Såväl hemfridsbrott som olaga intrång be- står i olovligt eller obehörigt inträngande el- ler kvarstannande i utrymmena. Lagrum- men riktar sig sålunda mot vissa slag av be- sittningskränkningar. De är tillämpliga även om någon som har rätt att vistas inom ut- rymmet inte uppehåller sig där, när gär- ningen begås (SOU 1953: 14 s. 167 och SvJT 1968 rf. s. 18). Bara gärning som sker olovligen omfattas av bestämmelserna. I rättspraxis har ansetts att, när flera sam- boende uppehåller sig i sin bostad, utom- stående får vistas i bostaden, bara om han har lov från alla samboende (NJA 1944 s. 67).

Bestämmelserna om hemfridsbrott och om olaga intrång medför ett visst skydd för den enskilde att få vistas ostörd i sin bostad och på sin arbetsplats. Bestämmelserna medför också skydd mot integritetskränk— ningar med hjälp av teknisk apparatur, därför att sådant förfarande ibland kan för- utsätta att gärningsmannen måste olovligen bereda sig tillträde till bostaden eller arbets—

platsen för att anbringa apparaturen. Av detta skäl kan bestämmelserna anses nära angå frågan om skydd för den personliga in- tegriteten. Det kan nämnas att fråga om skydd mot angrepp med avlyssningsappara- tur och annan teknisk apparatur under för- arbetet till brottsbalken berördes just i an- slutning till bestämmelsen om hemfridsbrott. I yttrande över straffrättskommitténs förslag framhöll advokatsamfundet, att installe- rande utan lov i annans bostad eller arbets- rum av anordning för avlyssning av samtal innebar en svår kränkning av annans frid. Departementschefen fann, att något större praktiskt behov av ett särskilt stadgande i ämnet inte förelåg, då förfarandet vanligen var brottsligt genom att det ingick såsom ett led i eller utgjorde förberedelse till spioneri, utpressning eller annat allvarligt brott (prop. 1962: 10 B 5. 115).

3.2.3. Ofredande

Bestämmelsen om ofredande stadgar straff för den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning. oljud el- ler annat hänsynslöst beteende eljest ofredar annan. Som exempel på hänsynslöst be— teende kan anföras störande av någons nattro genom telefonpåringningar (prop. 1962: 10 E S. 116). Bestämmelsen har såle- des intresse ur integritetsskyddssynpunkt närmast som ett uttryck för att individens behov av att inte bli störd av andra männi- skor beaktats av lagstiftningen. Däremot har bestämmelsen mindre intresse, när det gäller individens skydd mot den akustiska och op- tiska apparatur som föranlett kommitténs utredningsuppdrag, eftersom denna appara- tur möjliggör integritetskränkningar utan att den enskilde störs av gärningen. Lyssnande vid dörr och tittande genom nyckelhål eller fönster skulle möjligen kunna bedömas som ofredande i särskilt grava fall, om gärnings- mannen ertappas på bar gärning. Begagnar gärningsmannen för lyssnandet eller tittan- det teknisk apparatur, kan beteendet må- hända betraktas som hänsynslöst.

Som ofredande är möjligen ibland att be- teckna fotografering av person på allmän

plats. I JO:s ämbetsberättelse 1968 berörs fråga om sådan fotografering (s. 84 f). Det gällde en pressfotograf, som fotograferade en i uniform klädd polisman. I ärendet ut- talades att en polisman, som i uniform tjänstgör på allmän plats, får räkna med och finna sig i att bli fotograferad. Det angavs emellertid att undantag från denna regel borde gälla, om fotograferingen skedde i trakasseringssyfte eller på ett utmanande el- ler förlöjligande sätt och då kunde bli att uppfatta som obstruktiv eller ordningsstö- rande.

3.2.4. Brytande av post- eller telehemlighet

Bestämmelsen om brytande av post- eller telehemlighet stadgar straff för den som olovligen bereder sig tillgång till meddelan- de, vilket såsom postförsändelse eller såsom telefonsamtal, telegram eller annat telemed- delande är under befordran genom allmän befordringsanstalt.

Utanför bestämmelsen faller sålunda and- ra meddelanden än sådana som är under befordran genom allmän befordringsanstalt. Vad skriftliga meddelanden angår har post— verket monopol. Skriftliga meddelanden som skickas med bud avses inte med lag- rummet. Vad muntliga meddelanden angår finns inget monopol för televerket eller an- nan allmän befordringsanstalt. Telefonsam- tal som förs över militära ledningar, över snabbtelefoner eller andra privata ledningar skyddas inte. Bestämmelsen torde inte heller omfatta förfaranden som innebär att man lyssnar via det vanliga telefonnätet till andra samtal än telefonsamtal. Den som olovligen tar del av ett på band inspelat telefonsamtal omfattas inte heller av bestämmelsen, efter— som samtalet inte längre är under befordran. Radiomeddelanden får avlyssnas av var och en, oavsett vilken frekvens meddelandet sän- des på. Eftersom endast olovlig avlyssning straffbeläggs avser lagrummet inte avlyss- ning av radiomeddelanden (prop. 1962: 10 B 5. 422 f). Visst skydd beredes dock för en del radiomeddelanden jämlikt 10 & kungö- relsen (1967: 447) om mottagare för radio- sändning eller trådsändning. Där föreskrivs

att den som i sådan mottagare avlyssnat telefonsamtal, telegram eller annat telemed- delande inte obehörigen får föra det vidare.

Den i lagrummet straffbelagda gärningen består i att bereda sig tillgång till meddelan- de. Som exempel på förfaranden som är att bedöma som brytande av posthemlighet kan nämnas att gärningsmannen lyser ge- nom kuvert eller annat omslag och på så sätt tar del av meddelandet. Fotografering av meddelande som ligger i kuvert kan ske med infraröd film efter belysning med in— frarött ljus, eftersom papperet i kuvert i åtskilliga fall släpper igenom infrarött ljus. Telegram som inte ligger i kuvert eller annat omslag kan fotograferas med vanlig film. Fotografer-ingen torde innebära att gär- ningsmannen bereder sig tillgång till med- delandet. Något krav på att han i dessa fall efter framkallning av filmen skall ha tagit del av meddelandet kan inte anses uppställt.

I fråga om muntliga meddelanden som omfattas av lagrummet består den straffbe- lagda gärningen i att lyssna till meddelandet eller spela in det på band eller på annat sätt registrera det. Inte heller i sistnämnda fall krävs att gärningsmannen tar del av vad som inspelats eller registrerats. Den som själv deltar i ett telefonsamtal bryter däremot inte mot bestämmelsen genom att spela in samta- let på band även om han inte har den and- res samtycke, eftersom registreringen i det- ta fall inte innebär att han bereder sig till- gång till telefonsamtalet.

För att den i lagrummet beskrivna gär- ningen skall medföra straff krävs att den fö- retas olovligen. Härmed avses dels att sam- tycke från den som äger förfoga över med- delandet medför frihet från straff, dels att från lagrummet utesluts polis- och andra myndigheter samt post- och televerkets per- sonal som i sin tjänsteutövning äger lov att bereda sig tillgång till meddelandet. Sist- nämnda situationer behandlas nedan under 3.4. Samtycke får betydelse exempelvis när någon avlyssnar eller registrerar telefonsam- tal som han inte själv deltar i. Han går fri från straff så snart någon av de samtalande samtyckt till åtgärden. Något krav på att den andre skall ha lämnat tillstånd eller ens

känt till åtgärden har inte uppställts.

Slutligen förutsätter lagrummet att gär— ningsmannen handlar uppsåtligen. Den som av en tillfällighet råkar bereda sig tillgång till meddelande som är under befordran genom allmän befordringsanstalt kan inte straffas enligt bestämmelsen. Inte heller el- jest finns möjlighet att inskrida mot sådant ouppsåtligt förfarande utom beträffande så- dana personer som är underkastade ämbets— ansvar, t. ex. personal anställd vid post- el- ler televerket.

3.2.5. Intrång i förvar

Bestämmelsen om intrång i förvar stadgar straff för den som, utan att fall är för han- den som avses med bestämmelsen om bry- tande av posthemlighet, olovligen bryter brev eller telegram eller eljest bereder sig tillgång till något som förvaras förseglat el- ler under lås eller eljest tillslutet. Straff- rättskommittén föreslog att med vad som förvaras tillslutet skulle likställas vad som eljest förvaras så att det inte skall vara till- gängligt för obehöriga (SOU 1953: 14 s. 175). Några remissinstanser ansåg emeller- tid, att straffskyddet borde begränsas till vad som förvaras tillslutet, även om alla förfaranden som straffrättskommittén av- såg måste betecknas som klandervärda eller olämpliga. Departementschefen delade den- na uppfattning. Han uttalade, att handling- ar som ligger framme på ett skrivbord eller i en olåst låda skyddas av bestämmelsen, endast under förutsättning att de på något sätt är tillslutna, t. ex. genom att de förva- ras i förseglat kuvert eller genom att dör— ren till lokalen är låst (prop. 1962: 10 B 5. 120 f).

Vad själva gärningen beträffar kan hänvi- sas till vad som sagts om brytande av post— hemlighet. Genomlysning av förseglat ku- vert liksom fotografering av vad som förva- ras tillslutet omfattas således av bestämmel- sen. Fotografering av en handling, som för- varas i ett olåst rum, faller däremot utanför bestämmelsen, oavsett om fotograferingen görs av någon som är i rummet, t. ex. vid

tillfälligt besök, eller görs utifrån, t. ex. med hjälp av teleobjektiv.

3.3 Inskränkningar i rätt att använda rek- nisk apparatur

I den mån särskilda regler inte finns gäller att det är tillåtet att använda den tekniska apparatur som redovisats i 2 kap. Ett fåtal sådana särskilda regler är stadgade i gäl- lande rätt. Telefonreglementet (1963: 18) in- nehåller i 2 5 3 mom. förbud mot att appa- rat eller ledning av vad slag det vara må, som ej tillhör televerket, utan verkets medgi- vande anbringas på eller anslutes till telever- kets apparater eller ledningar. Förbudet gäl- ler enligt uttrycklig föreskrift inte bara om den upprättade förbindelsen är elektrisk utan också om den är t. ex. akustisk, magne- tisk eller mekanisk. Denna bestämmelse in- nebär, att användande av telefonadaptrar och övriga i 2 kap. beskrivna metoder för te- lefonavlyssning eller för utnyttjande av tele— fonnätet som strömkälla eller till avlyssning av andra samtal än telefonsamtal är för- bjudna, om de inte företas med televerkets medgivande. Bestämmelsens syfte är emel- lertid bara att skydda televerkets egendom — den av abonnenten förhyrda telefonappa- raten och ledningarna — mot åverkan. Om abonnenten överträder förbudet, får telever- ket jämlikt 22 å i reglementet rätt att av- stänga och nedtaga abonnentens telefonan- läggning. Om åtgärderna vidtas utan abon- nentens samtycke, kan i stället fråga upp- komma om tillämpning av bestämmelsen om brytande av telehemlighet.

Ytterligare en bestämmelse i telefonregle— mentet är av intresse i detta sammanhang. Jämlikt 3 5 andra stycket får televerket inte i annat fall än då med stöd av lag förordnats om avlyssning vidtaga eller tillåta sådana anordningar beträffande telefonnätet, som är avsedda att bereda person utom telever- ket möjlighet att avlyssna samtal på telefon- nätet, utan att minst en av de samtalande äger vetskap därom. Televerket tillhanda- håller åt abonnenter extra hörtelefoner, tal- registreringsapparater och andra sådana an-

ordningar, som gör att andra personer än de samtalande kan ta del av telefonsamtalet. Rätt att inneha talregistreringsapparat med- ges åt advokater, företag och andra som kan ha ett beaktansvärt praktiskt behov av att kunna registrera sina samtal. Har sådant medgivande lämnats kan det utmärkas i den av televerket utgivna telefonkatalogen, om abonnenten begär att uppgift därom tas in i katalogen.

Inskränkningar i rätten att begagna tek— nisk apparatur för avlyssning eller inspel- ning kan också följa av sakens natur. Den som inte har rätt att delta i eller att lyssna till en viss förhandling torde inte heller äga bereda sig tillgång till vad som före- kommer med hjälp av avlyssnings- eller in- spelningsapparatur. Exempelvis får part inte med hjälp av sådan apparatur ta del av domstols överläggning till dom eller beslut som hålls inom stängda dörrar. Sker det, torde domstolen kunna avlägsna apparatu- ren, om den är placerad i överläggningssa- len. Någon annan sanktion mot förfarandet torde dock inte stå till buds. På motsvarande sätt torde gälla att andra myndigheter, före- tag och sammanslutningar inte behöver finna sig i att utomstående anbringar avlyss- nings— och inspelningsapparatur hos dem, även om den utomstående har tillgång till lokalen.

I några fall gäller att ingripande mot bruk av teknisk apparatur kan ske, därför att be- gagnandet av apparaturen är störande. Som exempel kan anföras domstols offentliga förhandlingar. Jämlikt 5 kap. 9 % RB an- kommer det på rättens ordförande att upp- rätthålla ordning vid rättens sammanträden och att meddela därför nödiga föreskrifter. Han äger utvisa den som stör förhandlingen. Fotografi får inte tagas i rättssalen. Jämlikt 9 kap. 5 & RB skall den som vid samman- träde inför rätten stör förhandlingen eller ta- ger fotografi i rättssalen eller vägrar att ef- terkomma föreskrift som meddelats till ord— ningens upprätthållande straffas med böter.

Frågor om innebörden av dessa bestäm- melser har behandlats av JO, när det gällt befogenheten av parts privata bandupptag- ning av vad som förekommer vid domstols

offentliga huvudförhandling. I ett fall hade rättens ordförande tillåtit den ena parten att göra bandinspelning av huvudförhandlingen utan att den andra parten fått reda på det. 10 uttalade, att det på grund av domstolens allmänna övervakningsskyldighet ålåg rät- tens ordförande, när han erhöll vetskap om att den ena parten avsåg att ordna en egen bandinspelning av huvudförhandlingen, att ta ställning till tillåtligheten härav. Enligt JO:s mening förelåg i fallet inte hinder mot att tillåta parten att använda ifrågavarande hjälpmedel för att få grepp om materialet i det vidlyftiga målet, under förutsättning att detta kunde ske utan risk för att motpartens interna överläggningar genom bandinspel- ningen nådde parten. Med hänsyn till denna risk borde motparten lämpligen ha fått till- fälle att yttra sig rörande anordningen, in— nan ordföranden lämnade sitt tillstånd. I varje fall, framhöll JO, borde motparten ha underrättats om ordförandens medgivande, lämpligen före förhandlingens början (JO:s ämbetsberättelse 1968 s. 165).

I ett annat fall hade en part av rättens ordförande vägrats att göra en privat band- inspelning av vad som förekom vid huvud- förhandlingen. JO uttalade, att något lagligt stöd för att avslå en begäran från part att få göra privat bandinspelning av en domstols- förhandling inte torde finnas, om anord- nandet inte verkar störande på ordningen vid rättens sammanträde. Huruvida målet är vidlyftigt eller mindre omfattande och part med hjälp av bandinspelningen kan få bättre grepp om materialet i målet eller icke är en fråga som i och för sig inte lär vara avgö— rande för om hans begäran bör bifallas eller avslås. Om part i ett mindre omfattande mål framställer en sådan begäran för att senare inte behöva anskaffa en utskrift från dom- stolen av ett genom dess försorg upptaget vittnesmål, torde målets beskaffenhet i och för sig inte utgöra något godtagbart skäl för att avslå partens begäran. Självfallet får där- emot bandinspelning som begärs för ett obe- hörigt ändamål, inte tillåtas, framhöll JO till slut och anmärkte, att med JO:s uttalande 1968 om att materialet i målet var vidlyftigt närmast torde ha avsetts att framhålla att

något obehörigt syfte inte kunde anses ha le- gat bakom partens begäran att få göra bandinspelningen (JO:s ämbetsberättelse 1969 s. 39 f).

I övrigt bör nämnas att av 2 & radiolagen (1966: 755) följer att bara den som erhållit tillstånd av televerket får använda radiosän- dare. Bestämmelsen ingår som ett led i den näringsrättsliga reglering som genomförts beträffande radiosändare. Den behandlas nedan under 3.5.

3.4 Tvångsmedel m. m.

3.4.1. Inledning

Bestämmelserna om hemfridsbrott och olaga intrång samt om brytande av post- el— ler telehemlighet kan, såsom det under 3.2 sagda visar, i särskilt hög grad betraktas som bestämmelser med vars hjälp gällande rätt kan bereda skydd för den enskildes person— liga integritet mot angrepp medelst teknisk apparatur. Detta skydd upprätthålls inte ab— solut. När fråga är om bekämpande av brott, kan det bli aktuellt för polis och andra myndigheter att avlyssna telefonsamtal eller att ta brev eller andra handlingar i beslag. De båda närmast följande avsnitten redogör översiktligt för reglerna om telefonavlyss- ning och om beslag. Om post- och telever— kets skyldighet att befordra meddelanden skall kunna fullgöras, kan det ibland vara nödvändigt att personalen får bryta brev el— ler lyssna till telefonsamtal. Dessa bestäm- melser behandlas under 3.4.4.

3.4.2. Telefonavlyssning

Jämlikt 27 kap. 16 & RB äger rätten på yr- kande av undersökningsledare eller åklagare meddela tillstånd till telefonavlyssning. För- utsättning härför är att någon kan skäligen misstänkas för brott, för vilket ej är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Det förutsättes vidare, att det finnes vara av synnerlig vikt för utredningen att undersök- ningsledaren eller åklagaren erhåller del av samtal till och från telefonapparat, som in-

nehas av den misstänkte eller eljest kan an- tas komma att begagnas av honom. Till- stånd, som rätten finner skäl att medge, skall begränsas att gälla viss tid, högst en vecka, från den dag då tillståndet delges te- lefonanstaltens föreståndare. Vad som före— kommer vid avlyssnade telefonsamtal upp- tecknas i regel. Uppteckningen får granskas endast av rätten, undersökningsledaren eller åklagaren. I den mån uppteckningen inne- håller något som inte är av betydelse för utredningen, skall uppteckningen efter granskningen omedelbart förstöras.

Dessa bestämmelser avser förundersök- ning rörande särskilt grova brott. Andra regler tillåter telefonavlyssning, när miss- tanke föreligger om vissa slags brott. Så- dana regler finns i lagen (1952: 98) med sär- skilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål och i lagen (1969: 36) om telefon- avlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m. Den förra lagen angår vissa allmänfarliga brott, högmåls— brott och brott mot rikets säkerhet. Den se- nare lagen angår grovt narkotikabrott och grov narkotikasmuggling. Jämlikt båda la- garna kan tillstånd till telefonavlyssning meddelas att gälla en månad från den dag då tillståndet delges telefonanstaltens före- ståndare. 1952 års lag berättigar undersök- ningsledaren eller åklagaren att meddela tillståndet, när det kan befaras att inhäm- tande av rättens tillstånd skall medföra tidsutdräkt eller annan olägenhet av väsent- lig betydelse för utredningen. I sådant fall skall anmälan om åtgärden ofördröjligen göras hos rätten, som kan upphäva förord- nandet. I övrigt hänvisar såväl 1952 års lag som 1969 års lag till bestämmelserna i 27 kap. 16 & RB.

1952 års lag innehåller regler om andra åtgärder beträffande den misstänktes tele- fonsamtal än avlyssning. Det är fråga om att expediering av samtalen kan fördröjas eller inställas eller att apparaten kan avstängas el- ler att från telefonanstalt kan lämnas upp- gift om expedierade eller beställda telefon- samtal. Såväl 1952 års lag som 1969 års lag har begränsad giltighetstid. De kan dock förlängas.

Skriftlig handling och andra föremål, som skäligen kan antagas äga betydelse för ut- redning om brott eller vara genom brott nå- gon avhänt eller på grund av brott förverkat, kan jämlikt 27 kap. 1 & RB tas i beslag. Be— slag kan bara läggas på föremål som är till- gängligt för den som beslutar om beslag. Regler om husrannsakan, kroppsvisitation, editionsföreläggande och föreläggande om företeende av föremål för syn kan användas för att göra föremålet tillgängligt för beslag. Beslagsrätten som sådan innebär däremot inte någon befogenhet att framskaffa före- målet. Vad gäller brev, telegram och andra försändelser som är under befordran genom post- eller televerket föreskrivs emellertid i 27 kap. 3 & RB, att de får tas i beslag om för brottet är stadgat fängelse i lägst ett år och försändelsen hos mottagaren skulle vara un- derkastad beslag. Sistnämnda förutsättning syftar på att för beslag av skriftliga meddel- anden mellan den som misstänks för brott och vissa honom närstående personer upp- ställts särskilt stränga krav. Bestämmelsen i 3 5 kompletteras av en befogenhet jämlikt 9 & för rätten att förordna, att försändelse skall tas i beslag, när den inkommer till post— eller televerket. Förordnandet skall gälla viss tid, högst en månad, från den dag då förordnandet delges anstaltens förestån- dare. Den jämlikt bestämmelsen i brotts- balken skyddade posthemligheten kan sålun- da upphävas till förmån för intresset att all— varliga brott bekämpas. I 27 kap. 12 & RB ges ytterligare föreskrifter till skyddande av hemligheten. Post- eller telegrafförsän- delse — liksom handelsbok, annan enskild handling, brev eller annan sluten handling _ som tagits i beslag får inte närmare un- dersökas av annan än rätten, undersöknings- ledaren eller åklagaren eller av särskilt an- litad sakkunnig. Till dess att så sker, skall den beslagtagna handlingen hållas förseglad.

3.4.4. Post- och televerkets anställdas befo— genheter

Vad först postverkets personal angår inne- håller allmänna poststadgan (1941: 752) de-

raljerade föreskrifter om hur det skall förfa- ras med obeställbara försändelser, 109—112 Så Av särskilt intresse är att tillslutna så- dana försändelser bara får öppnas i vittnes närvaro på poststyrelsens reklamationskon- tor. De personer, som öppnar eller bevittnar öppnandet eller behandlar öppnade försän- delser, skall ha avlagt tysthetslöfte beträf- fande det skriftliga innehållet i försändel- serna. Ytterligare märks att, om upplysning om vederbörande avsändare inte erhålles genom försändelsens öppnande, försändelse, som inte innehåller penningar eller andra värdeföremål, skall genom postverkets för- sorg förstöras.

Enligt 5 13 i stadgan gäller generellt att postfunktionär inte får i oträngt mål eller till obehörig person meddela upplysning om postförsändelse eller dess innehåll eller lämna obehörig person tillfälle att ta känne- dom om försändelse i postverkets vård. Postfunktionär skall jämväl i övrigt iaktta förtegenhet om vad han under tjänsteutöv- ning möjligen kan erfara rörande korre- spondenters angelägenheter och tillse att brevhemligheten inte kränks.

Brott mot tystnadsplikt kan medföra an- svar jämlikt 20 kap. 3 eller 4 & BrB.

Vad härefter angår televerkets personal gäller jämlikt 3 % telefonreglementet att uppgift om telefonsamtals innehåll eller om namn på de personer eller nummer på de te- lefonapparater, mellan vilka samtal utväx- lats, inte får delges andra än de samtalande eller abonnenterna på de vid samtalet an- vända telefonapparaterna eller någon som är befullmäktigat ombud för en av dessa personer. Undantag föreskrivs för dels fall, där i lag stadgas annorlunda, dels fall, där det prövas nödigt för att inför domstol styrka televerkets krav på oguldna telefon- avgifter. Liknande bestämmelser gäller be— träffande telegram och telex, 2 och 17 %& telegrafreglementet (1959: 582).

Televerkets personal undertecknar en sär- skild tystnadsförbindelse av det innehåll som nu återgivna bestämmelser anger. Brott mot tystnadsplikten kan medföra ansvar jämlikt 20 kap. 3 eller 4 & BrB. Uppsåtlig te— lefonavlyssning som görs av televerkets per-

sonal kan ibland vara lovlig, när avlyss- ningen ingår som ett led i personalens tjäns- teåligganden. Kontrollörer, reparatörer och telefonister måste sålunda kunna lyssna till samtal för att förvissa sig om att ledningarna fungerar som de skall. Om en anställd överskrider den rätt att lyssna som tillkom- mer honom kan ansvar för tjänstefel jämlikt 20 kap 4 & BrB komma i fråga.

3.5 Näringsrc'ittsliga bestämmelser

Beträffande den i 2 kap. redovisade akus— tiska och optiska apparaturen finns i gäl- lande rätt näringsrättsliga regler beträffande radiosändare. Bortsett härifrån får den tek- niska apparaturen fritt tillverkas, importe- ras, exporteras, försäljas och innehas.

Om radiosändare finns bestämmelser i ra- diolagen. Enligt 2 & får radiosändare här i riket eller på svenskt fartyg eller luftfartyg utom riket innehas eller användas endast av den som erhållit tillstånd av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. Till- stånd meddelas för viss tid och kan förknip- pas med villkor (prop. 1966: 149 s. 37). Med radiosändare förstås enligt 1 & anordning för sändning av ljud, bild eller annat medde- lande med hjälp av elektromagnetiska vå- gor, vilkas frekvenser är lägre än 3 000 giga- hertz och vilka utbreder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare. Till följd av denna definition anses som radiosändare bl. a. TV-kameror, som inte är trådbundna, men däremot anses inte ljudöverföringsappara- ter, som bygger på trådöverföring eller på laser, som radiosändare.

Jämlikt lå kungörelsen (1967: 446) om radiosändare meddelas tillstånd enligt 2 & radiolagen av televerket, när fråga är om annan än statlig myndighet. De normer som televerket tillämpar vid prövning av frågor om tillstånd fäster avseende vid dels sökan- dens avsikt med att inneha och använda ra- diosändare, dels sändarens tekniska kon- struktion och kvalitet och dess frekvensom- råde. Televerkets normer innebär att an- sökan i regel kan hänföras till en av åtta hu-

vudgrupper. Dessa huvudgrupper är: 1. Kommunikationsradioanläggningar, som används av t. ex. taxi, brandkår, transportfö- retag, industrier. 2. Sändare för fjärrstyr- ningsändamål, t. ex. öppnande av garage- dörrar. 3. Sändare, som används såsom per- sonsökare inom stora arbetsplatser. 4. S. k. trådlösa mikrofoner, d. v. s. sändare med kort räckvidd som sänder till en i närheten placerad mottagare. Mottagaren är i sin tur förbunden med en högtalaranläggning. Trådlösa mikrofoner används av t. ex. artis- ter, konferencierer, radioreportrar och före- läsare. 5. Sändare för sändning av medde- landen mellan fasta stationer. I dessa fall används i regel telefon eller annan trådbun- den överföring. Men när det måste ställas höga krav på att förbindelsen hålls öppen kan radiosändning erfordras. 6. Amatör- radiosändare. Dessa används av sändarama- törer med certifikat efter godkända prov. 7. Sändare som används för medicinska ändamål. Dessa sändare har mycket kort räckvidd. 8. Privatradiosändare. Dessa sän— der alla på samma frekvens, det 8. k. med- borgarbandet. Till denna grupp hör bl.a. walkie-talkieapparater.

Tillståndet gäller i varje enskilt av dessa fall såväl innehav som användning. Beträf- fande användningen framgår av de villkor som föreskrivs i samband med tillståndsgiv- ningen vad tillståndshavaren har att rätta sig efter. Bl. a. tilldelas han en viss frekvens, på vilken han har rätt att sända. Ofta är till- ståndet begränsat geografiskt. De frekvenser som kommer i fråga kan i regel inte tas in på vanlig radiomottagare avsedd för mottag- ning av rundradiosändning.

Utöver dessa huvudgrupper lämnas till- stånd i andra fall, för vilka televerket inte har utfärdat generella föreskrifter. Det före- kommer också att televerket ställer till för- fogande radiosändare, som televerket inne- har. Så sker exempelvis till rederier och flygbolag. I dessa fall är sändarna alltjämt under televerkets skötsel och vård.

Vad nu sagts är en med hänsyn till radio- sändarnas art gjord sammanfattning av tele- verkets praxis i fråga om tillståndsgivning. I övrigt kan tillstånd till innehav av olika slag

av radiosändare lämnas. Tillståndet avser in- nehav samt prov och demonstration. Sådana tillstånd lämnas åt inregistrerade firmor och företag i radio- och elektronikbranschen. Bland villkoren för sådana tillstånd märks att tillståndshavaren inte får sälja eller på annat sätt avyttra radiosändare annat än un- der förutsättning att sändaren till alla delar uppfyller televerkets gällande tekniska ford- ringar och att tillståndshavaren förvissar sig om att förvärvaren har tillstånd för den aktuella radiosändaren. Vid försäljning till sändaramatörer kan i stället för tillstånd godtas att sändaramatören innehar av tele- verket utfärdad, gällande frekvensreserva— tion.

Vad gäller TV-kamera för sändning av bild per radiovåg har ännu inte något till- stånd lämnats. Bara Sveriges Radio och mi- litära myndigheter använder sådana sän— dare. Privat TV för bevakningsändamål och för industriellt bruk sänder per tråd. Tele- verket har dock reserverat en kanal för pri- vat, inte-trådbunden TV-sändning. Kanalen är avsedd att begagnas i sådana fall, där trådbunden TV skulle ställa sig praktiskt ogenomförbar eller bli orimligt dyr.

Den som innehar eller använder radiosän- dare eller inte-trådbunden TV-sändare utan erforderligt tillstånd eller inte iakttar villkor som meddelats i samband med tillstånd kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år, 9 & radiolagen. Dessutom kan sändaren för- klaras förverkad.

När det föreligger skäl att misstänka brott mot 9 & radiolagen, kan förundersökning fö- retas i enlighet med RB:s föreskrifter. Tele— verket kan till polisens kännedom anmäla misstanke om sådant brott. Detta har blivit aktuellt, när televerket genom annonser om försäljning fått misstanke om att någon som inte har tillstånd innehar radiosändare. I re- gel tar televerket i sådana fall först kontakt med annonsören. Om det visar sig att det är fråga om sådan radiosändare, som tillstånd kan meddelas för, utfärdas efter ansökan tillstånd. Om saken inte kan klaras upp på detta sätt, kan polisanmälan göras. I ett fall där en postorderfirma anonserade om för- säljning av bugs har åklagare beslutat att

förundersökning, som polisen inlett efter anmälan från televerket, skulle läggas ner. Anledning till beslutet var att det visade sig att annonsören bara innehade komponen- ter till radiosändare, s. k. byggsatser.

Televerket kan genom sin egen personal kontrollera att villkor som föreskrivits i samband med tillstånd följs. När misstanke föreligger om brott mot 9 & radiolagen i så- dant hänseende, behöver således televerket inte vända sig till polismyndighet. Rätten till kontroll grundas i dessa fall på bestämmelse i tillståndsvillkoren.

3.6 Utnyttjande av information om annan

3.6.1. Inledning

De regler som redovisats under avsnitten 3.2—3.4 angår möjligheter att inhämta kunskap om andra människor. Sådan kun- skap kan vinnas på åtskilliga andra sätt än de som de redovisade reglerna angår. Det kan erinras om de skyldigheter som den en- skilde medborgaren i åtskilliga fall har att till myndigheter lämna uppgifter om sina privata förhållanden. Ibland blir dessa upp- gifter offentliga och sålunda tillgängliga för utomstående. Frågor om skydd för personlig integritet i anledning av dessa förhållanden övervägs av offentlighets- och sekretesslag- stiftningskommittén och av kreditupplys- ningsutredningen.

l andra fall kan den som önskar att skaffa sig information om annan person försöka att exempelvis genom frågor till någon, som kan antas ha upplysningar att lämna, erhålla informationen. Om den tillfrågade lämnar de begärda uppgifterna kan han tänkas bryta mot tystnadsplikt som gäller för ho- nom eller göra sig skyldig till förtal. Ett an- nat exempel framgår av bestämmelsen i 3 & lagen (1931: 152) med vissa bestämmelser om illojal konkurrens. Den som är anställd i näringsverksamhet får inte obehörigen yppa arbetsgivarens yrkeshemlighet.

Bestämmelser av detta slag har betydelse från integritetsskyddssynpunkt dels därför

att de hindrar att information om en persons angelägenheter sprids till andra människor, dels därför att de direkt tar sikte på det slag av integritetskränkningar som består i att nå- gon utnyttjar vad han vet om en annan per— son. Bestämmelser om tystnadsplikt, förtal och skydd för yrkeshemligheter redovisas i det följande.

Andra regler kan anses direkt rikta sig mot obehörigt utnyttjande av vetskap om andra människor utan att fråga är om sprid- ning av vetskapen. Som exempel kan an- föras bestämmelser om utpressning och olaga tvång, 9 kap. 4 å och 4 kap. 4 & BrB. Ett annat exempel är stadgandet i 14 & varu- märkeslagen (1960: 644). Där behandlas olika fall då varumärke inte får registreras. Ett fall är, om märket innehåller något som kan uppfattas som annans namn eller port- rätt och namnet eller porträttet inte åsyftar någon sedan länge avliden person. Bestäm- melser av detta slag behandlas inte särskilt i denna redogörelse för gällande rätt.

3.6.2. Tystnadsplikt

Ovan under 3.4.4 har redogjorts för den tystnadsplikt som åligger anställda vid post- och televerket. Andra bestämmelser om tyst- nadplikt framgår beträffande tjänstemän i allmänhet av specialförfattningar och 20 kap. 3 & BrB. För andra än anställda i of- fentlig tjänst gäller särskilda regler. Advoka- ter, läkare och barnmorskor är underkas- tade tystnadsplikt om sina klienters förhål- landen. Jämlikt lagen (1.955: 183) om bank- rörelse får enskildas förhållande till bank- aktiebolag ej i oträngt mål yppas, 192 &. Motsvarande gäller jämlikt lagen (1955: 416) om sparbanker, 98 5. Ytterligare kan nämnas att 87 & rusdrycksförsäljnings- förordningen (1954: 521) förbjuder den som handhar utminutering av rusdrycker att för obehöriga yppa vad han i samband därmed inhämtat rörande enskilds personliga förhål- landen.

Brott mot tystnadsplikt består sannolikt inte bara i olovligt yppande. Att någon som är underkastad tystnadsplikt låter ut- omstående med hjälp av teknisk apparatur

ta del av förhållanden som omfattas av tyst- nadsplikten, torde jämställas med yppande. Om t. ex. en läkare tillåter en utomstående att med hjälp av dold mikrofon lyssna till hans samtal med en klient, torde läkaren bryta mot sin tystnadsplikt.

Bestämmelser om tystnadsplikt upprätt- hålls också inför domstol. Jämlikt 36 kap. 5 & RB får den som har tystnadsplikt inte höras som vittne, om inte medgivande läm- nas av den till vars förmån tystnadsplikten gäller. Endast i mål om brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år, får intresset av att tystnadsplikten respek- teras vika till förmån för intresset att utred— ning förebringas inför domstolen. Tystnads- plikten jämlikt banklagarna gäller dock inte vid vittnesförhör. Den som kan vägra att vittna under åberopande av tystnadsplikt kan inte heller åläggas att förete skriftlig handling som kan antas äga betydelse som bevis, 38 kap. 2 % RB. I sammanhanget kan anmärkas att minnesanteckningar och andra handlingar som är avsedda uteslutande för personligt bruk inte heller behöver företes inför domstol, om det inte förekommer syn- nerlig anledning därtill.

3.6.3. Förtal

Förtal föreligger, när någon utpekas såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller när om honom lämnas uppgift som är ägnad att utsätta honom för andras missakt- ning. Förtal kan bara avse människor. Juri- diska personer eller andra kollektiva enheter åtnjuter inte skydd mot förtal. Bestämmel- sen om förtal syftar till att skydda enskild persons ära i objektiv mening. Den som känner sig kränkt av uppgift som inte kan i objektiv mening anses nedsättande kan föra talan om ansvar för förolämpning i stället för förtal. Bortsett härifrån är skillnaden mellan förtal och förolämpning huvudsakli- gen att förtal består i uppgift som lämnas till andra människor än den som uppgiften av- ser, medan vid förolämpning gärningsman- nen riktar sig direkt till den kränkte. Reglerna om förtal har betydelse från in- tegritetsskyddssynpunkt på två sätt. För det

första torde offentliggörande av uppgifter om enskild person av denne i särskilt hög grad upplevas som en kränkning av hans in- tegritet just när uppgifterna avslöjar någon- ting som är nedsättande för hans anseende. Det är särskilt i dessa fall som han önskar att uppgifter om hans privata förhållanden inte bringas till andra människors känne— dom. På detta sätt föreligger ett samband mellan regler om förtal och regler om skydd mot integritetskränkande publicitet. För det andra kan reglerna om förtal medföra att den som har vetskap om en annan persons förhållanden är förhindrad att begagna sig av denna vetskap. Detta i sin tur kan åter- verka på önskan att skaffa sig sådan vet- skap.

Det bör särskilt framhållas att straff för förtal kan inträda, även om den nedsättande uppgiften är sann. Någon allmän rätt att säga sanningen finns inte. Bara om den som lämnar den nedsättande uppgiften var skyl- dig att uttala sig, t. ex. vid vittnesmål, eller om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att han lämnade uppgift i sa- ken, kan han undgå straff, därför att han ta- lade sanning.

3.6.4. Skydd för yrkeshemligheter

I gällande rätt innehåller lagen med vissa bestämmelser om illojal konkurrens i 3 och 5 && regler, varigenom visst skydd för nä- ringsidkares yrkeshemligheter skapats. Huvudstadgandet är 3 &. Där föreskrivs att i näringsverksamhet anställd person, som under den tid då tjänsteavtalet är gällande, i avsikt att bereda sig eller annan fördel eller att göra skada, obehörigen använder sig av eller yppar fabrikationssätt, anordning, af- färsförhållande eller annat varom han under samma tid erhållit kännedom och som han vet utgöra en arbetsgivarens yrkeshemlighet, straffas med böter eller med fängelse i högst ett år. Jämlikt andra stycket av samma lag- rum gäller det stadgade i viss mån också andra än anställda, i huvudsak uppdragsta- gare och samarbetande företagare. Ej heller en sådan person får obehörigen använda sig av eller ge annan del av ritning eller annan

teknisk förebild, som han för utförande av arbete eller eljest för affärsändamål fått sig anförtrodd. 5 & är en specialbestämmelse som under vissa förutsättningar stadgar straff för annan än anställd eller uppdrags— tagare. som obehörigen begagnar sig av meddelande som han erhållit av anställd el- ler uppdragstagare.

Bcstämmelserna tar sålunda sikte på att bestraffa vissa former av lojalitetsbrott. På vad sätt den anställde erhållit kännedom om yrkeshemligheten är likgiltigt. Bestämmel- serna är tillämpliga, såväl om den anställde röjer yrkeshemlighet som meddelats honom i och för hans tjänst som om han, t. ex. med hjälp av teknisk apparatur, skaffat sig kun- skap om arbetsgivarens yrkeshemlighet inom område, som den anställde inte har att befatta sig med.

Bestämmelsernas räckvidd begränsas för- utom genom deras karaktär av att rikta sig mot lojalitetsbrott av att de skyddar endast arbetsgivarens yrkeshemligheter eller tek- niska förebilder. Något fullständigt skydd för arbets- och yrkeslivet föreligger inte.

Utredningen om illojal konkurrens har i betänkande om otillbörlig konkurrens (SOU 1966: 71) föreslagit en utvidgning av det nu gällande skyddet för yrkeshemligheter. Främst skall detta ske genom att straff skall kunna ådömas var och en som på otillbörligt sätt bereder sig tillgång till företagshemlig- het. Enligt uttalande i betänkandet skall den som olovligen utforskar företagshemlighet med teknikens hjälp i regel anses ha berett sig tillgång till hemligheten på otillbörligt sätt (5. 125 f).

3.7. Sammanfattning

Genomgången av gällande rätts regler som kan ha betydelse för skyddet för den per- sonliga integriteten kan i korthet samman- fattas på följande sätt.

Vad beträffar informationsanskaffande åtgärder föreligger det mest fullständiga skyddet genom bestämmelsen om brytande av post- eller telehemlighet. Det bör särskilt understrykas att vanliga telefonsamtal är

skyddade mot avlyssning som görs av ut- omstående utan lov av någon av de samta- lande. I övrigt bereder bestämmelserna om hemfridsbrott och olaga intrång visst skydd. Eftersom gärningsmannen för användning av teknisk apparatur —— nätverkande appa- ratur — kan behöva ha tillträde till annans bostad eller till andra utrymmen som avses med bestämmelserna, kan dessa ibland åbe- ropas gentemot honom. Om han lovligen har tillträde till utrymmet i fråga, medför dock bestämmelserna inte något skydd. Mot avståndsverkande apparatur kan skydd i un— dantagsfall föreligga genom bestämmelserna om ofredande och om intrång i förvar.

Vad angår utnyttjande av information om annans privata förhållanden medför bestäm- melser om tystnadsplikt, när de är tillämp- liga, skydd mot olovligt yppande och därmed jämförbara åtgärder. I övrigt är det främst genom bestämmelsen om förtal —— och dess i tryckfrihetsförordningen intagna motsvarighet, som gäller förtal genom tryckt skrift — som något skydd kan anses före— ligga. Inom arbetet och yrkeslivet finns visst skydd mot att företagshemligheter förs till utomståendes kännedom. Någon motsva- rande allmän regel till skydd för privata för- hållanden finns inte.

4. Översikt över utländsk rätt

4.1. Inledning

Kommittén har från de svenska beskick- ningarna i Frankrike, Holland, Storbritan- nien, USA och Västtyskland erhållit uppgif- ter om vad respektive lands rättsordning in- nehåller rörande skydd för den personliga integriteten mot missbruk av teknisk appara- tur. Uppgifterna har också avsett aktuella lagstiftningsfrågor. Dessutom har kommit- tén haft tillgång till uppgifter som inom Eu- roparådet sammanställts om rättsläget inom skilda europeiska stater.

Den följande redogörelsen syftar inte till fullständighet. Avsikten är att den skall ge en bild av de strävanden som på åtskilliga håll förekommer att stärka skyddet för indi— videns integritet och att belysa olika metoder som kommit till användning eller föreslagits. Redogörelsen begränsas i huvudsak till reg— ler som angår den tekniska apparaturen. Bara när så ansetts erforderligt för att sätta dessa regler i sitt sammanhang i vederbö- rande lands rättssystem har mer allmänna frågor om integritetsskydd uppmärksam- mats. I det hänseendet vilar redogörelsen i stor utsträckning på framställningen hos Stig Strömholm (Right of Privacy and Rights of the Personality, Stockholm 1967). Av samma skäl hålls regler om ärekränkning och om skydd för yrkeshemligheter i huvud— sak utanför framställningen, ehuru sådana regler i vissa länder har spelat och alltjämt spelar en betydelsefull roll för individens

skydd mot integritetskränkningar. Redogö- relsen behandlar rättsläget inom de olika länderna för sig. De länder som omfattas av översikten är Belgien, Danmark, Frankrike, Förenta staterna, Holland, Norge, Schweiz, Storbritannien, Västtyskland och Österrike. Internationella överenskommelser redovisas inte. De berörs något under 5.2.

4.2. Belgien

I gällande belgisk rätt finns straffbestäm— melser till skydd för posthemligheten och till skydd för bostaden. Radioanläggningar får användas endast efter särskild licens, varvid föreskrivits att sådan licens icke utan spe- ciellt tillstånd berättigar till sändning av pri- vatsamtal.

Ett förslag till lag om skydd mot visst in- tegritetsfarligt bruk av teknisk apparatur of- fentliggjordes 1968. Det har ännu ej före- lagts parlamentet. I huvudsak innehåller förslaget att straff skall kunna ådömas den som olovligen avlyssnar eller registrerar med tekniskt hjälpmedel privatsamtal eller iakt- tar personer på privat utrymme med tek- niskt hjälpmedel utan deras samtycke och fotograferar dern. Vidare innehåller försla- get regler om straff för den som avslöjar vad som enligt hans vetskap erfarits på sätt som enligt det nyss sagda är förbjudet. Rege- ringen föreslås få rätt att meddela bestäm-

melser om försäljning, överlåtelse, tillverk- ning, import, export och transport av appa- rater med vars hjälp gärning som nyss be- skrivits kan begås.

4.3 Danmark

Huvudbestämmelserna finns i 263, 264 och 264 a åå strafflagen. Bestämmelsen i 263 5 omfattar i första stycket dels förbud att bryta brev eller eljest bereda sig tillgång till slutna meddelanden, dels förbud att utan rimlig orsak skaffa sig tillgång till en annan persons förvaringsutrymmen, dels förbud att lämna offentligt meddelande om någons rent privata förhållanden eller om andra till privatlivet hörande förhållanden som veder- börande rimligen kan begära skall vara un- dandragna offentligheten. I andra stycket föreskrivs tystnadsplikt för personer i of- fentlig tjänst rörande vad de erfar om andra människors till privatlivet hörande hemlig- heter.

Hemfriden skyddas genom 264 %. Be- stämmelsen i 264 a & innebär en utvidgning av hemfridsskyddet genom att där straffbe— läggs åtgärd, som innefattar att någon bere- der sig tillgång till annans hem eller hus, bl.a. kontor och affärslokaler, i avsikt att bereda sig tillgång till exempelvis dokument och handelsböcker.

Telefonavlyssning är inte uttryckligen för- bjuden. I ett rättsfall har emellertid telefon- avlyssning analogivis jämställts med gär- ning som innefattar brytande av brev (UfR 1940 s. 156). I processlagstiftning ges regler om telefonavlyssning som medel att utreda brott.

Slutligen kan nämnas att innehav av ra- diosändare kräver tillstånd av myndighet.

Straffelovrådet är sysselsatt med lagstift- ning rörande skydd för personlig integritet.

4.4 Frankrike

I Frankrike anses en verklig personlighets- rätt (droit de la personnalité) vara utbildad. Denna har utvecklats i rättspraxis. Några

lagregler som återspeglar rättsläget finns inte. Grundvalen för domstolarnas avgöran— den har i främsta rummet varit den mycket vidsträckta, allmänna skadeståndsregeln i art. 1382 Code civil. Denna bestämmelse avser såväl materiell som ideell skada. Dess- utom torde ha inverkat några allmänt håll- na uttalanden i 1789 års deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Personlighetsrätten sanktioneras sålunda i Frankrike främst genom skadeståndsregler. De kränkningar som domstolarna har in- skridit mot har bestått i offentliggörande el- ler annat användande av uppgifter om en- skildas privata förhållanden. Också telefon- avlyssning har medfört skadeståndsskyldig- het. På annat sätt är telefonavlyssning inte förbjuden. Bevisning som åtkommits genom telefonavlyssning har dock inte godtagits i brottmål.

Vissa straffrättsliga stadganden av bety- delse för skyddet för personlig integritet finns. De angår brevhemligheten och hem- friden.

Radiosändare får användas endast efter särskilt tillstånd.

Inom området för personlighetsrätt är lagstiftning aktuell. Ett s.k. avant-projet till en ny Code civil offentliggjordes år 1953 men har ännu ej föranlett lagstiftning. För- slaget innehåller bl. a. bestämmelser om rätt till egen bild, om brevhemligheten och om en allmän rätt att begära att otillåtet an- grepp mot den egna personligheten skall upphöra och att skadestånd skall erläggas. Särskilda lagar om handel med och rätt att begagna sig av integritetsfarlig apparatur är under övervägande.

4.5 Förenta staterna

I USA har särskilt under detta århundrade utvecklats ett allmänt skydd för den enskil- des personliga integritet i det att i ameri- kansk rätt en ”right to privacy” anses vara erkänd. Denna right to privacy, som skyd— dar ett personligt, icke-ekonomiskt intresse hos individen, griper in på olika sätt i det amerikanska rättssystemet. I huvudsak kan

sägas att right to privacy kompletterar reg— lerna om ärekränkning, besittningsskydd och rätten till kommersiellt utnyttjande av det egna namnet, bilden eller levnadsödet.

För denna översikt är av särskilt intresse den andra funktionen hos right to privacy att utvidga reglerna om besittningskränkning (trespass).

Fråga härom synes framför allt ha upp- kommit i rättegångar, där invändning gjorts om att bevisning åtkommits med hjälp av avlyssning. Vissa bestämmelser i den ameri- kanska konstitutionen har åberopats till stöd för underkännande av utredning som företa- gits på grundval av dold avlyssning. Särskilt stor vikt har lagts vid det fjärde tillägget från 1791 enligt vilket ”unreasonable search and seizure” utan domstols tillstånd är för- bjudet. Rättsläget utanför vad som följer av reglerna om trespass är dock alltjämt oklart. Med stöd av det fjärde tillägget har också lagar i de skilda delstaterna av innehåll att polisen under vissa omständigheter äger be- gagna sig av avlyssningsapparater förklarats ogiltiga, därför att lagarna bedömts vara alltför vaga och allmänt hållna. Det är inte möjligt och med hänsyn till detta delbetän- kandes ämne inte heller erforderligt att när- mare redogöra för denna allmänna, på domstolspraxis grundade right to privacy.

I juni 1967 utfärdade justitiedepartemen— tet direktiv till federala myndigheter, vari underströks att utvecklingen syntes gå i rikt- ning mot att det fjärde tillägget till författ- ningen innefattar förbud mot avlyssning med elektronisk utrustning av samtal i hem, på kontor, hotellrum och i bilar. Ytterligare framhölls att det innebar brott mot författ— ningen att i hemlighet med tekniskt hjälpme— del avlyssna samtal som förs mellan parter som till varandra står i något av författ- ningen skyddat förhållande, t.ex. advokat och hans klient, oavsett var samtalet förs.

I USA finns dels federala lagar dels lagar som bara gäller inom den stat där de anta- gits. Vad den federala lagstiftningen angår är främst att märka Communications Act av år 1934. I dess section 605 föreskrivs ett all- mänt förbud mot yppande av innehållet i te-

lefonsamtal och radiomeddelanden. Inne- börden av bestämmelsen är oklar. Den van- ligaste uppfattningen är dock att förbudet endast riktar sig mot yppande och att därför enbart avlyssning är tillåten. Något yppande anses ej heller ha skett, om inte den som lyssnat för innehållet vidare till personer ut- anför hans yrkesverksamhet. Bestämmelsen har sålunda inte ansetts hindra t. ex. att po- lismän utan domstols tillstånd avlyssnat tele- fonsamtal och för kolleger avslöjat innehål- let.

I Communications Act ges också regler om att tillstånd erfordras till nyttjande av radiosändare, som kan sända mellan sta- terna (t.ex. bugs på FM-bandet). Sedan 1966 gäller förbud att använda tillstånds- pliktig radiosändare för att avlyssna eller registrera andras privatsamtal, vare sig de förs per telefon eller inte. Samtycke av alla samtalsdeltagare gör åtgärden rättsenlig.

Vissa lagförslag har framlagts i syfte att stärka skyddet för right to privacy mot in— trång med teknisk apparatur. Lagförslagen gäller såväl telefonavlyssning som annan av- lyssning. Också vissa näringsrättsliga åtgär- der föreslås. Såvitt känt har förslagen inte lett till lagstiftning. Anledning härtill synes vara motstånd från massmedia och elektro- nikindustrin. Dessa menar att lagförslagen inte tillräckligt tydligt förmått ange vad som är tillåtet och vad som är förbjudet. Av stor betydelse är också vad förslagen innehåller om undantag till förmån för myndigheters brottsbekämpande verksamhet. Man har satt i fråga huruvida avlyssnings- och inspel- ningsapparatur är så effektiva vapen för myndigheterna, att de intrång i enskildas privatliv som vållas kan anses rättfärdigade. Från lagförslagen må följande återges.

Federal Wire Interception Act förela- des representanthuset 1966. Dess huvudre- gel förbjuder avlyssning av telefonsamtal som utan tillstånd av en av deltagarna i samtalet företas med hjälp av teknisk an- ordning av vad slag det vara må. Vidare förbjuds avslöjande eller försök till avslö- jande av innehållet i telefonsamtal, om ve- derbörande vet eller har skäl att veta att

upplysningen erhållits genom förbjuden av- lyssning av telefonsamtal. Slutligen förbjuds under enahanda förutsättning att man an- vänder sig av innehållet i avlyssnat telefon- samtal.

Lagförslaget innehåller åtskilliga undan- tag. Här må nämnas att presidenten tilläg- ges rätt att föranstalta om avlyssning i den mån han anser det nödvändigt för att skydda landet mot ett aktuellt eller befarat angrepp från främmande makt eller mot spioneri riktat mot militära hemligheter. Vi- dare äger justitieministern hos domstol ut- verka tillstånd till avlyssning vid Vissa grova brott såsom mord, barnarov, utpressning och narkotikabrott under förutsättning att det finns skäl att anta att genom avlyss- ningen fakta om brottet skall åtkommas och att inget annat sätt att få den upplysningen står till buds. När fråga om sådan telefonav- lyssning blir aktuell, skall åtskilliga regler i rättssäkerhetssyfte gälla. Sålunda föreskrivs formkrav i ansökningsförfarandet vid dom- stolen och skyldighet för domstolen att till central myndighet inrapportera alla bifallna och avslagna ansökningar om telefonavlyss- ning. Kongressen skall varje år underrättas om antalet ansökningar föregående år. Till— stånd till avlyssning är tidsbegränsat till högst 45 dagar men kan förlängas av dom- stol med högst 20 dagar åt gången.

1967 förelades representanthuset Right of Privacy Act, som innehåller straffrätts- liga regler om bl. a. telefonavlyssning, annan avlyssning samt tillverkning och handel med apparater för telefonavlyssning eller annan avlyssning.

Bestämmelserna om telefonavlyssning (wire interception) överensstämmer i huvud- sak med 1966 års lagförslag.

Mot annan avlyssning (eavesdropping) skyddas privatsamtal, om avlyssningen görs med elektroniskt, mekaniskt eller annat hjälpmedel av vad slag som helst som fästs vid telefonledning eller sänder per radiovåg. Åtskilliga andra förutsättningar skall också vara uppfyllda. Dessa synes bero av lagför- slagets karaktär av federal lagstiftning.

Detta lagförslag innehåller vidare be- stämmelser, vari förbjuds vid straffansvar

att transportera, tillverka, sätta ihop eller annonsera om elektronisk, mekanisk eller annan anordning i vetskap om att dess ut- formning gör den primärt användbar för te- lefonavlyssning eller annan olaglig avlyss- ning. Dessa regler avser inte extratelefon som tillhandahålles av telefonbolag på nor- malt sätt eller sådan hörapparat som an- vänds av person med nedsatt hörsel för att tillåta honom att höra ljud som normalt kan uppfattas av det mänskliga örat.

Motsvarande undantag till förmån för na- tionens säkerhet efter beslut av presidenten som i Federal Wire Interception Act stad- gas i Right of Privacy Act. Däremot före- slås inga särskilda regler om telefonavlyss- ning eller annan avlyssning i brottsbekäm- pande syfte.

Ett tredje år 1966 framlagt förslag riktar sig mot kommersiell transport av ”electronic eavesdropping devices”, varmed avses alla radiosändare och andra elektroniska appa- rater som är utformade för att kunna döljas i avlyssningssyfte. Enahanda regler föreslås beträffande ”wire-tapping devices”. Med detta uttryck avses alla elektriska eller elek- troniska apparater, som är utformade för att göra avlyssning av telefonsamtal möjlig utan de samtalandes vetskap eller samtycke.

De särskilda staterna i Amerika har egna lagar. Åtskilliga av dessa innehåller bestäm- melser om ”Wiretapping” eller ”eavesdrop— ping” eller om båda dessa handlingar. Ex- empel på sådan lagstiftning skall här lämnas genom att bestämmelser i staterna Illinois och Kalifornien i korthet berörs.

I Illinois gäller sedan 1965 förbud mot ”eavesdropping", d. v. 5. att med hjälp av en ”eavesdropping device” lyssna till eller re— gistrera muntliga samtal utan samtycke av någon av deltagarna i samtalet eller att an- vända eller avslöja någon upplysning som man vet eller bör veta har erhållits genom olagligt nyttjande av en ”eavesdropping de- vice”. Sistnämnda begrepp är definierat i la— gen så att därmed förstås varje anordning, som kan användas till att avlyssna eller re— gistrera muntliga samtal, oavsett om de förs mellan närvarande eller per telefon eller på

något annat sätt. Från definitionen undantas uttryckligen anordning som används av döva eller personer med nedsatt hörsel för att få normal eller partiell hörsel.

Förbudet mot avlyssning gäller också för polisen och andra brottsbekämpande myn- digheter.

Påföljden för olaga avlyssning är dels straff, dels utverkande av domstols förbud för gärningsmannen att företa ytterligare olaglig avlyssning, dels skadestånd. Skade- ståndet kan avse att ersätta liden skada men också bestämmas i preventionssyfte. Båda formerna av skadeståndstalan kan riktas mot gärningsmannen och mot den för vars räkning avlyssningen gjordes såväl som mot fastighetsägare som tillät avlyssningen.

Information som erhållits i strid mot för- budet mot eavesdropping får ej åberopas som bevisning inför domstol, vare sig i brott- mål eller i tvistemål, utom i mål om ansvar för gärningen.

I Kalifornien gäller beträffande eaves- dropping att avlyssning eller inspelning medelst elektronisk eller annan apparatur av samtal mellan å ena sidan en person, som är häktad eller på annat sätt omhändertagen av offentlig myndighet eller eljest befinner sig på offentlig myndighets område, och å and- ra sidan hans advokat, religiöse rådgivare eller läkare, är förbjuden, om inte båda de samtalande samtyckt till avlyssningen eller registreringen.

Det är vidare förbjudet att med teknisk apparatur avlyssna eller inspela samtal, om samtalet förs under omständigheter som ut- visar att deltagarna önskar att samtalet skall vara begränsat till dem själva. Bestämmelsen gäller alla sådana samtal utom samtal per radio.

Regler som liknar de nu berörda finns i flera andra stater. I staten Maryland har dessutom föreskrivits ett system för officiell registrering av apparater för telefonavlyss- ning och för dold annan avlyssning. Regi- streringsskyldig är innehavaren. Endast den som fullgjort registreringsskyldighet äger tillverka avlyssningsapparat. Vid överlåtelser skall såväl överlåtaren som förvärvaren vara registrerad.

4.6 Holland

Förutom straffbestämmelser till skydd för hemfrid och posthemlighet gäller sedan 1966 sådana regler till skydd för telehemlig— het. Lagstiftning förbereds beträffande av- lyssning och inspelning av andra samtal än telefonsamtal och beträffande fotografering. I förstnämnda hänseende offentliggjordes 1967 ett förslag, som behandlar avlyssning och inspelning på något olika sätt. Vad som skyddas är samtal som förs i någons bostad eller inom annat slutet utrymme. Avlyssning med teknisk apparatur av sådant samtal föreslås kunna bestraffas, så snart inte alla som deltar i samtalet samtyckt till avlyss- ningen. Inspelning skall däremot kunna be- straffas, endast om inte någon av samtals- deltagarna gett lov till inspelningen. Också samtal som förs på. andra platser än i bostad eller andra slutna utrymmen skyddas genom förslaget. Avlyssning och inspelning som fö- retas i hemlighet av sådana samtal skall kunna bestraffas. Anbringande av teknisk anordning i avsikt att företa olaglig avlyss- ning eller inspelning kan också bestraffas. Slutligen förbjuds vidarebefordran av upp- lysningar, som vunnits genom olaglig avlyss- ning eller inspelning.

Lagförslaget gör undantag för avlyssning och inspelning som efter beslut av ansvarig minister görs i syfte att skydda landets natio- nella säkerhet. Däremot föreslås inte några undantagsregler i syfte att i andra fall un— derlätta myndigheters brottsbekämpande verksamhet. Från det straffbelagda området undantas avlyssning och inspelning av sam- tal i bostad om apparaturen har installerats av den boende själv och inte är anbringad i hemlighet. Vanliga interna kommunikations— anläggningar och telefonanläggningar om- fattas alltså inte av lagförslaget. Dock före- skrivs att den boende kan drabbas av straff om han uppenbarligen missbrukar sådana apparater.

Lagförslaget innehåller inte några regler om näringsrättsliga åtgärder. Motivet här— för anges vara att avlyssnings- och inspel- ningsapparaturen har åtskilliga legitima an- vändningsområden, varför näringsrättsliga

åtgärder skulle föra med sig större nack- delar än de fördelar som skulle kunna vin- nas. I gällande holländsk rätt finns bestäm- melser, enligt vilka anläggande eller använ- dande utan tillstånd av ”radio-elektriska” sändare, som ej är radiotelegrafer eller ra- diotelefoner, kan bestraffas. Utanför till— ståndstvånget faller sålunda bl.a. walkie- talkieapparater, eftersom dessa är att be- trakta som radiotelefoner.

Beträffande fotografering lades lagförslag fram är 1968. Huvudstadgandet föreskriver straff för den som uppsåtligen fotograferar eller filmar en person som befinner sig på ett område som inte är tillgängligt för all- mänheten, om bilden sannolikt kan skada personens intressen.

4.7. Norge

Den norska strafflagen innehåller flera be- stämmelser av betydelse för den personliga integriteten. Sedan gammalt är straffbelagt att offentligen lämna uppgifter om annans personliga eller husliga förhållanden, % 390. År 1955 lades till en ny paragraf, 390 a, som behandlar s.k. fredskränkningar och mer allmänt riktar sig mot den som genom hän— synslöst beteende kränker annans fred. Båda dessa bestämmelser förutsätter för sin till— lämpning att den kränkte uppfattar freds- kränkningen.

Av annan karaktär är en bestämmelse som 1958 fogades in i strafflagen (& 145 a). Den avser direkt att träffa bruket av teknisk anordning och syftar till att skydda det för- troliga muntliga utbytet av tankar, känslor och upplysningar på samma sätt som skrift- liga meddelanden skyddas av brevhemlighe- ten (& 145). Enligt & 145 a straffas den som med hjälp av hemlig avlyssningsapparat av- lyssnar eller med hjälp av ljudband eller an— nan teknisk anordning hemligen registrerar telefonsamtal, annat samtal mellan andra el- ler förhandlingar på slutet möte som han inte själv deltager i. Registrering av förhand- lingar på slutet möte kan dessutom straffas om gärningsmannen berett sig tillträde till mötet under falsk uppgift eller genom att

smyga sig in. Straff stadgas också för själva anbringandet av avlyssningsapparat, ljud- band eller annan teknisk anordning i syfte att företa olaglig avlyssning eller registre— ring.

Vad näringsrättsliga åtgärder angår gäller jämlikt 1 % telegraflagen från 1899 att ingen får utan tillstånd äga eller besitta, anlägga eller driva stationer, apparater eller andra anordningar, bl.a. antenner, för sändning eller mottagning av meddelanden, ljus, bild, tecken eller liknande på radioelektrisk väg. Överträdelser kan bestraffas. På hösten 1969 lades fram förslag om att regeringen skulle få rätt att ge föreskrifter om att tillverkning, import, försäljning eller annan överlåtelse, uthyrning eller utlåning av sådana an- ordningar som avses i 1 & telegraflagen eller delar av eller tillbehör till sådana apparater skall vara underkastad tillståndstvång. Till— stånd skall kunna förbindas med villkor. Re- geringen bestämmer vad som skall menas med delar av eller tillbehör till apparaterna.

4.8 Schweiz

I Schweiz finns såväl civil - som straffrätts- liga regler till skydd för den enskildes per- sonliga integritet. Äldst är det civilrättsliga skyddet. Dess legislativa grund är art. 28 i civillagboken från 1907. Detta lagrum före— skriver att den som obefogat kränks i sina personliga förhållanden kan föra talan om att kränkningen skall upphöra samt i vissa fall erhålla skadestånd. Såväl faktisk som ideell skada ersätts. Stadgandets räckvidd är betydande. Det skyddar såväl en persons ära, hans rätt till namn och egen bild som hans hemlighetssfär. Denna sfär består av alla faktiska förhållanden av privat, yrkes- mässig och ekonomisk natur, som inte är kända för utomstående och inte heller kan iakttas av utomstående. För att dessa förhål- landen skall vara skyddade med stöd av art. 28 krävs att den enskildes vilja är att förhål— landena skall vara hemliga. Denna viljein- riktning kan framgå av _den enskildes upp- trädande eller genom en bedömning av vad som är ett rimligt intresse för den enskilde.

Det sagda återspeglar vad domstolarna ansett böra gälla som villkor för att det all— mänt hållna stadgandet i art. 28 skall kunna tillämpas. Det kan särskilt framhållas att Schweiz” högsta domstol redan 1918 slog fast, att en person som fått sina samtal i bo- staden systematiskt avlyssnade från en intill- liggande bostad är berättigad till ersättning för såväl faktisk som ideell skada.

Straffrättsliga bestämmelser som tar sikte på den i 2 kap. redovisade apparaturen in- fördes 1968. Genom dessa regler förbjuds dels att med hjälp av teknisk anordning lyssna till eller spela in ett icke-offentligt samtal mellan andra människor, dels att i hemlighet på teknisk anordning spela in ett samtal som man själv deltar i och dels att med hjälp av en dold kamera filma eller fo— tografera förhållanden som hör till en annan persons hemlighetssfär. Ytterligare straffbe- läggs att begagna sig av faktiska förhållan- den som åtkommits genom nyssnämnda straffbara gärningar och att meddela sådana faktiska förhållanden till utomstående. En- ligt en uttrycklig bestämmelse undantas av- lyssning och inspelning av telefonsamtal och radiosamtal under förutsättning att avlyss- ningen eller inspelningen sker med hjälp av sedvanliga fasta installationer.

Slutligen kan straff följa på vissa andra åtgärder med avlyssnings-, inspelnings- och fotograferingsapparatur, som är avsedd att begagnas till integritetskränkande gärning. Dessa åtgärder är tillverkning, förvärv, inne- hav, import, export, lagerhållning, försälj- ning, uthyrning, utlåning och slutligen re- klam. Åtgärderna kan gälla såväl fullstän— dig apparatur som delar av den. Straff kan drabba inte bara den som företar sådan åt- gärd utan också den i vars intresse eller på vars uppdrag han handlar, t.ex. arbetsgi- vare.

4.9 Storbritannien

I Storbritannien finns endast mycket få reg- ler till skydd för den personliga integrite- ten. Det är främst i fråga om olika slag av korrespondens som särskilt skydd skapats.

Telefonavlyssning är sålunda i princip för- bjuden men Home Secretary kan ge polisen tillstånd att i särskilda fall få avlyssna tele- fonsamtal eller ta del av andra kommunika- tioner. Dessa regler grundar sig på praxis. Enligt Wireless Telegraphy Act 1967 har kommunikationsministern möjlighet att för- bjuda tillverkning och import av radiosän— dare. när sådant förbud av frekvenstekniska skäl är påkallat. Från och med april 1968 gäller sådant förbud för radiosändare som kan sända på frekvenserna 26,1—29,7 M2 och 88—108 Mz. Förbudet avser sålunda t. ex. walkie-talkieapparater och bugs. I öv- rigt kräver innehav och användning av ra- diosändare särskild licens.

Bestämmelser om besittningskränkningar och hemfrid (trespass av skilda slag) kan ibland åberopas som skydd mot integritets- angrepp. Dessa bestämmelser är skade- ståndssanktionerade.

Det bör understrykas att de viktigaste reg- lerna i engelsk rätt till skydd för privatlivet är ärekränkningsreglerna som ger domsto- larna möjlighet att döma ut skadestånd, när någons privatliv kränkts genom olämplig publicitet eller annat utnyttjande av infor— mation om hans förhållanden. Betydelsen av dessa regler kräver ingen närmare uppmärk- samhet i detta delbetänkande. Bara så myc— ket bör framhållas som att utvecklingen inte medfört, att något allmänt skydd för den en- skildes personliga integritet kan sägas vara för handen i Storbritannien.

Under senare tid har strävanden att skapa ett sådant skydd gjort sig gällande. Åtskil- liga lagförslag i detta syfte har förts fram av enskilda parlamentsmedlemmar. De har dock inte lett till lagstiftning beroende i hu- vudsak på att förslagen inte ansetts tillfreds— ställande reglera förhållandet mellan den enskildes integritetsskyddsanspråk och massmedias behov av att fritt få lämna och kommentera informationer av olika slag. Den engelska regeringen har inte fört fram något eget förslag till lagstiftning.

Den västtyska grundlagen från 1949 inne- håller en rättighetskatalog omfattande bl. a. att "människans värdighet är okränkbar” (art. 1) och att ”envar har rätt till fri utveck- ling av sin personlighet, såvitt han inte krän- ker andras rättigheter och inte bryter mot den grundlagsenliga ordningen eller mot sedligheten” (art. 2). Dessa artiklar i grund- lagen har lett till att en allmän personlighets- rätt erkännes i Västtyskland. Kränkningar av denna allmänna rätt kan rättsligen beiv— ras med skadeståndstalan, även om förutsätt- ningar av objektiv eller subjektiv art i enlig- het :ned spcciallagstiftning inte är uppfyllda. Domstolarna har inskridit mot utspione- rande med teknisk apparatur av samtal och brev som ansetts höra till personlighetens privatsfär och mot bandupptagning av an- nans tal, eftersom rätt till den egna rösten ansetts ingå i den allmänna personlighetsrät- ten.

År 1968 infördes i den tyska strafflagen två nya lagregler till skydd för personlighe- ten. Enligt dcn ena straffas med fängelse i högst 6 månader den som olovligen lyssnar till annans privatsamtal medelst avlyssnings- apparat eller olovligen spelar in annans pri- vatsamtal på band och därigenom kränker den andres privatliv. Den andra regeln riktar sig mot tjänstemän och förbjuder dem att olovligen yppa hemligheter som anförtrotts dem i tjänsten eller privata upplysningar som de fått mottaga i tjänsten och som lovli- gen eller olovligen spelats in på band eller uppfattats med hjälp av avlyssningsapparat.

Dessa regler har brutits ut ur ett 1962 framlagt förslag till revidering av den tyska strafflagen. I det förslaget upptogs ett kapi- tel om brott mot den personliga livs- och hemlighetssfären (Verletzung des persönli- chen Lebens— und Geheimbereichs). Bland kapitlets bestämmelser märks en om ”Ver- letzung der Vertraulichkeit des Wortes” (& 183), vilken den ovannämnda år 1968 an- tagna bestämmelsen har ersatt. Såsom straff- bart anges i å 183 dels att spela in på band annans talade ord eller använda eller göra tillgänglig för utomstående en dylik inspel—

ning, allt om vederbörandes samtycke inte har inhämtats, dels att olovligen med avlyss— ningsapparat avlyssna annans talade ord som inte avsetts för den lyssnandes känne- dom. Med avlyssningsapparat förstås sär- skilt tekniskt hjälpmedel som gör att tal kan uppfattas över dess normala klangområde genom förstärkning eller överföring. Från det straffbara området undantas i båda fal- len handlingar som särskilt med hänsyn till gärningsmannens bevekelsegrunder och syf- ten och till förhållandet mellan parterna en- ligt en förståndig uppfattning bör gillas.

Huruvida denna bestämmelse eller den nu gällande men senare tillkomna kommer att inflyta vid den blivande strafflagsreformen är oklart.

I Västtyskland lades 1959 fram ett förslag om civilrättsligt skydd för personligheten ("Entwurf eines Gesetzes zur Neuordnung des zivilrechtlichen Persönlichkeits- und Eh— renschutzes”). Förslaget har hittills inte an- tagits som lag. Det fastslår generellt att kränkning av annans personlighet berättigar den kränkte till rättsliga påföljder, bl. a. skadestånd. I förslaget anges en del speciella fall av sådana kränkningar. Av särskilt in- tresse för denna översikt är 5 17 fjärde styc— ket, enligt vilket en rättsstridig kränkning av annans personlighet föreligger om någon fotograferar annan mot hans uttryckta vilja eller eljest genom fotograferandet kränker den andres berättigade intresse. Bestämmel- sen avser också fotograferande på gator och andra allmänna platser. I sådant fall kan viljan att slippa fotografering uttryckas med en handrörelse. Personer som tillhör ”der Bereich der Zeitgeschichte", t. ex. politiker, kan dock inte på det sättet förbjuda fotogra- fering. Enligt & 18 föreligger vidare kränk- ning av annans personlighet, om någon obe- fogat spelar in på band eller på annat sätt gör offentligt, t. ex. med hjälp av högtalare, annans tal. En tredje form av kränkning reg- leras av & 19 som behandlar det fall att nå- gon obefogat medelst avlyssningsapparat el- ler på liknande sätt skaffar sig kännedom om annans yttranden som inte är bestämda för honom eller om annans faktiska förhål- landen inom privat- eller familjelivet.

I Västtyskland finns dessutom straffbe— stämmelser till skydd för post— och telehem- ligheten. Dessa regler förbigås här. Det bör dock nämnas, att bevisning i brottmål, som erhållits genom lagstridigt angrepp på post- eller telehemlighet, inte godtagits annat än när fråga varit om nödvärnsliknande situa- tioner, t. ex. för att styrka utpressning. Det kan antas att dessa principer kommer att tillämpas också i fråga om bevisning genom olaglig avlyssning eller inspelning.

Näringsrättsliga åtgärder mot avlyssnings- apparater har vidtagits. Åtgärderna avser kommersiell tillverkning, försäljning och im- port av avlyssningsapparater. Undantag kan medges för särskilda ändamål, t. ex. veten- skapliga undersökningar.

4.11 Österrike

År 1965 infördes i den gamla österrikiska strafflagen en bestämmelse, som straffbe- lade att någon med hjälp av en avlyssnings- eller inspelningsanordning uppsåtligen skaf- far sig eller annan obehörig person känne— dom om en persons yttrande som inte är av- sett för offentligheten eller för gärningsman- nen. Ytterligare stadgas straff för den som olovligen offentliggör eller bereder obehö- rig utomstående tillgång till bandinspelning av någons icke-offentliga yttranden.

Förslag till ny strafflag har 1968 lagts fram i Österrike. Åtskilliga bestämmelser till skydd för enskilds personliga integritet före- slås. Regler till skydd för post- och telehem- ligheten uppmärksammar uttryckligen gär- ningar som begås med tekniska hjälpmedel. Missbruk av avlyssnings- och inspelningsap— paratur regleras på samma sätt i förslaget som i 1965 års lagstiftning.

5. Allmänna överväganden

5.1. Inledning

Kommitténs uppdrag är att förstärka inte— gritetsskyddet på personrättens område sär- skilt mot missbruk av sådan teknisk appara- tur som redovisats i 2 kap. Det åligger dess- utom kommittén att beakta behovet av inte— gritetsskydd i arbetet och yrkeslivet. I denna del är uppdraget dock mer begränsat. Kom- mittén skall inte företa någon självständig värdering av olika skyddsbehov för indu- strin eller yrkeslivet i allmänhet. Utredning- en om illojal konkurrens har lagt fram ett på en sådan värdering grundat förslag till lag om straff för s.k. företagsspioneri, var- igenom näringsidkares yrkeshemligheter skyddas. Kommittén skall uppmärksamma sådana angrepp mot yrkeshemligheter som till sin art kan riktas också mot enskildas personliga integritet. Enligt direktiven skall reglerna till skydd för yrkeshemligheter samordnas med kommitténs förslag. Kommitténs huvuduppgift angår således integritetsskyddet på personrättens område. I direktiven används andra, härmed syno- nyma uttryck som den enskildes privatliv, privatlivet i vidsträckt mening, enskildas pri- vata angelägenheter eller förhållanden samt — måhända mindre omfattande — hemmet och familjelivet. Eftersom dessa allmänna uttryck inte kan anses hävdvunna i svenskt juridiskt språkbruk och det därför råder oklarhet om deras innebörd, skall kommit- tén i detta kapitel först söka närmare preci-

sera deras innehåll och sålunda ange det in- tegritetsbegrepp som kommitten funnit kunna uppställas. Därutöver skall kommit- tén redovisa synpunkter på frågan om rätts- liga sanktioner till skydd för integriteten och betydelsen av dessa för Skyddets utformning och räckvidd.

5.2. Integritelsbegreppet

Det är i och för sig möjligt att integritetsbe- greppet tilläggs en vidsträckt innebörd och får tjäna till grund för och sammanfattning av det skydd för alla icke-ekonomiska in- tressen för den enskilde som rättsordningen tillhandahåller eller bör tillhandahålla. Ett sådant vittomfattande synsätt anlades vid den internationella juristkommissionens konferens i Stockholm 1967. Kommissionen antog en resolution av innehåll att rätten till privatliv i allmänhet innebar rätt för indivi- den att leva sitt eget liv med ett minimum av inblandning från myndigheter, allmänhet el- ler andra individer. I synnerhet avsågs kroppsbesiktning, intrång i och besiktning av egendom, medicinska undersökningar, psykiska och fysiska tester, osanna eller irre- levanta kränkande påståenden om en per- son, intrång i annans korrespondens, tele- fonavlyssning, annan avlyssning, fotografe- rande och filmning, närgångenhet av press eller andra massmedia, offentligt yppande av privata förhållanden, yppande av för-

troenden samt ofredande (se Strömholm, Right of Privacy and Rights of the Persona- lity, Stockholm 1967, s. 237 f).

Kommitténs uppdrag gör en så bred aspekt onödig. Kommitténs bestämning av integritetsbegreppet bör ha till utgångspunkt det skyddsbehov som orsakas av förekoms- ten av den tekniska apparaturen. Eftersom med dennas hjälp kan åtkommas vad som kan ses eller höras, är det för kommittén naturligt att allmänt ställa frågan om en enskild person bör åtnjuta skydd mot utom- ståendes insyn i hans privata förhållanden. Utanför utredningsuppdraget faller sålunda bl. a. frågor om individens skydd mot utom- ståendes åtgärder i syfte att störa hans pri- vatliv eller att påverka hans uppfattningar eller åsikter, t.ex. genom reklam i olika former.

En individ som lever i ett samhälle och sålunda ingår i en gemenskap med andra människor kan självfallet inte göra gällande något absolut anspråk på att få leva i fred för andra individer eller ostörd av samhäl- lets organ. Eftersom gemenskapen med and- ra människor och samhörigheten med sam- hället är grundläggande för den enskilda människans villkor, är det tydligt att tanken på skydd för dylika anspråk står i motsats till åtskilligt som av andra skäl måste gälla. Regler som syftar till att skydda den enskil- des personliga integritet måste sålunda för- ses med olika, i skilda situationer mer eller mindre vittgående undantag eller på annat sätt begränsas till sin giltighet, så att andra människors och samhällets intressen i övrigt inte träds för när. Mot bakgrund av det sagda kan de från direktiven återgivna ut- trycken inte sägas innehålla mer än att en allmän rättslig princip av innebörd, att en enskild persons privata förhållanden inte skall komma till utomståendes kännedom utan hans vilja och vetskap och inte heller få av utomstående utnyttjas utan hans sam- tycke, är tänkbar. Åtskilliga omständigheter kan också anföras till stöd för att en så- dan allmän princip gäller eller bör gälla.

Först må framhållas att 1948 års deklara- tion om de mänskliga rättigheterna, antagen av FN:s generalförsamling, i art. 12 stadgar,

att envar har rätt till rättsordningens skydd mot godtyckliga intrång i hans privat- och familjeliv. 1966 års fördrag om civila och politiska rättigheter är i denna del av lik- nande lydelse. 1950 års europeiska konven- tion om mänskliga rättigheter och grundläg- gande friheter uttrycker i art. 8 rätten till respekt för privat- och familjeliv, bostad och korrespondens. Artikeln reglerar där— jämte ingående de fall i vilka inskränkning- ar i denna rätt för den enskilde må göras. Bl.a. godtages inskränkningar i syfte att underlätta brottsbekämpning och att tillgo- dose andra individers fri- och rättigheter. Från utländsk rätt kan åberopas den ame- rikanska ”right to privacy”, vilken åsyftar individens rätt att få leva sitt liv utan ut- omståendes inblandning (”the right to be let alone”). Det kan sägas att utgångspunkten i USA för olika lagstiftningsåtgärder eller domstolsavgöranden varit tanken på skydd för denna allmänna rätt. 1 Schweiz har för- hållandet varit likartat. Det sedan 1907 exi- sterande stadgandet i civillagboken av inne- håll, att den som obefogat kränks i sina per- sonliga förhållanden kan påfordra kränk- ningens upphörande, är en sådan allmän norm. I Frankrike synes utgångspunkten närmast ha varit den motsatta, låt vara att 1789 års deklaration om de mänskliga rät- tigheterna spelat roll. Ur bedömningen av särskilda situationer har vuxit fram en all- män ”droit de la personnalité”. Denna har såsom redovisats i 4 kap. fått ett uttryck i 1953 års förslags generalklausul, enligt vil- ken den som utsätts för ett otillåtet angrepp på sin personlighet kan påfordra att angrep- pet skall upphöra och att skadestånd erläg- ges. I Västtyskland erkännes en ”allgemei- nes Persönlichkeitsrecht”. Betydelsefulla är de allmänt avfattade artiklarna 1 och 2 i förbundsrepublikens författning. Det kan framhållas att i Norge allmänna rättsgrund- satser om skydd för personligheten erkänts av domstol. Så skedde i målet om filmen om Lensmannsmordet, (NRt 1952 s. 1217; se härom t. ex. Andenaes i TfR 1958 s. 391 ff). I fråga om utländsk rätt må vidare erinras om att i åtskilliga länder förberedes lagstift- ning till skydd för den personliga integrite-

ten. Det må slutligen tilläggas att inom Eu- roparådet ministerkommittén med anledning av en rekommendation år 1968 av den råd- givande församlingen beslutat, att några av rådets organ skulle utreda frågor om skyd— det för den personliga integriteten mot an- grepp medelst moderna vetenskapliga och tekniska anordningar samt mot angrepp från massmedia.

Åtskilliga av de utländska normerna är verkliga rättsnormer, som domstolarna kan lägga till grund för sina avgöranden och för- binda med sanktioner, främst förbud och skadestånd. Det bör här understrykas att frågeställningen nu gäller något annat. Det är således inte fråga om det för svensk rätt skulle vara lämpligt med liknande, allmänt hållna normer till skydd för individens inte- gritet. De utländska normerna åberopas inte som stöd för en viss rättsteknisk lösning. De har i stället betydelse för att de visar att i olika rättssystem kommit till uttryck en ge- mensam grundläggande rättspolitisk värde- ring att individens integritet i den nu dis- kuterade meningen att utomstående inte mot hans vilja och vetskap skall få kännedom om hans privata förhållanden — i och för sig framstår som ett rättsligt Skyddsvärt in- tresse. Enhctligheten hos de olika utländska rättsordningarna i detta avseende låter för- moda att värderingen är omfattad också i andra länder inom samma kultur- och rätts- krets. En helt annan fråga är på vad sätt och i vilken omfattning rättsligt skydd för integritetsintresset lämpligen bör tillskapas — om det bör komma till uttryck i en all- män klausul, vars räckvidd och gränser när- mare bestäms av domstolarna, eller om skyddet skall inriktas på olika konkreta si- tuationer, i vilka integritetsintresset löper särskild fara att sättas åsido. För denna fråga är varje lands rättstradition av stor vikt.

Det kan alltså konstateras att i internatio- nella fördrag och i utländska rättssystem kommit till uttryck Uppfattningen att den enskilde personen bör ha rättsordningens skydd för sitt privatliv.

I gällande svensk rätt är huvudbestäm- melserna om den personliga integriteten de i

4 kap. BrB upptagna reglerna om hemfrids- brott, olaga intrång, brytande av post- eller telehemlighet och intrång i förvar. De båda sistnämnda anger speciella skyddsobjekt — vad som befordras genom allmän befor- dringsanstalt respektive vad som förvaras under lås eller eljest tillslutet. Reglerna om hemfridsbrott och olaga intrång anger inte uttryckligen något intresse som skyddas utan beskriver de beteenden som förbjuds. Ur motiven till nu berörda regler kan dock åter- ges att lagrummen, tillsammans med be- stämmelsen om ofredande, är avsedda att skydda rent personliga intressen som ej är av ekonomiskt slag och som brukar sam- manfattas under beteckningen frid (SOU 1953: 14 s. 151). Härigenom har pekats på en skillnad mellan frids- och ärekränknings— reglerna. De senare angår den enskildes skydd för hans anseende utåt, hans yttre liv. De förra gäller hans skydd för egen sinnes- frid, hans inre liv (jfr Lögdberg i Festskrift till Nial s. 367). Ärekränkningsreglernas be- tydelse för integritetsskyddet är såsom fram- hållits i 3 kap. indirekt.

Enligt kommitténs mening ligger tanken på skydd för den enskildes frid, som alltså fått positivt uttryck i gällande svensk rätt, i linje med åsikten att den personliga integri- teten bör rättsligen skyddas. Visst uttryck har denna inställning fått i andra samman- hang i svensk rätt. Här må redovisas föl- jande.

De före brottsbalken gällande reglerna om ärekränkning förbjöd i flertalet fall den tilltalade att freda sig genom att föra bevis- ning om sanningen av det kränkande tillmä- let. Grunden härtill angavs bl. a. vara att privat- och familjelivets helgd krävde att dit- hörande förhållanden icke prisgavs åt of- fentligheten (se SOU 1953: 14 s. 184). Också straffrättskommittén, som ville utvidga möj- ligheterna till sanningsbevisning, önskade av hänsyn till den kränktes integritetsintresse göra det möjligt för honom att förhindra sanningsbevisning (a. a. s. 195). Motiven till det fortsatta lagstiftningsarbetet utvisar att lagrådet önskade förbud mot sanningsbevis- ning i fall då den skulle röra vederbörandes enskilda liv, varunder borde inbegripas allt

sådant som med fog kunde anses vara en personlig angelägenhet, med Vilken andra ej borde ha att skaffa (prop. 1962: 10 B s. 425). Också departementschefen synes ha delat denna mening men funnit den av ho- nom valda konstruktionen av förtalsbrottet göra förbudet onödigt (a. a. C s. 183).

I förslag till ny regeringsform (SOU 1963: 16) intog författningsutredningen i ka- pitlet om grundläggande fri- och rättigheter ett stadgande (2 kap. 2 5), enligt vilket svensk medborgare bl. a. åtnjuter personlig frihet och är tillförsäkrad hemfrid samt rätt att oförkränkt sända meddelanden genom post eller annat sådant allmänt samfärdsme- del. I yttrande över förslaget framhöll dåva- rande statsåklagaren i Stockholm, att under rätten till personlig frihet kunde ingå också ett skydd av privatlivet eller en allmän per- sonlighetsrätt. Riksåklagarämbetet förkla- rade att författningsutredningens förslag torde få anses innebära en tillförsäkran jäm— väl om sådant skydd för den inre personlig- heten som statsåklagaren åsyftade (se SOU 1965: 2 s. 136 f).

Vad som nu redovisats tyder på en allmän grundsyn att den enskildes intresse av att hans privata förhållanden inte skall komma till utomståendes kännedom utan hans vilja och vetskap i och för sig förtjänar rättsord- ningens skydd. Rättsligt skydd för den per- sonliga integriteten i denna mening skulle otvivelaktigt vara av stor betydelse för den enskildes självkänsla och sinnesfrid. Önske- mål att integritetsintresset erkännes av rätts- ordningen och tillförsäkras skydd i större omfattning än vad fallet är i gällande rätt har i våra dagar gjort sig märkbara. Uppen- bart är samtidigt att den tekniska utveck- lingen skapat utomordentliga möjligheter för den som så önskar att skaffa sig kun- skap om andras privatliv, ehuru —— såsom framhållits i 2 kap. — belägg inte finns i Sverige för att teknisk apparatur i mer bety- dande omfattning faktiskt används på så- dant sätt.

Med stöd av det anförda anser kommittén det i och för sig önskvärt att ett systematiskt rättsskydd utformas för den personliga inte- griteten. Detta begrepp kommer med stöd av

det sagda att i fortsättningen användas så- som liktydigt med den enskildes anspråk att informationer om hans privata angelägenhe- ter inte skall vara tillgängliga för eller få be- gagnas av utomstående utan hans vilja. Denna bestämning innefattar en viss precise- ring av integritetsbegreppet i jämförelse med de skiftande bemärkelser vari detta begrepp använts i den allmänna debatten. Såsom an- tytts betyder emellertid bestämningen inte mer än att en ram — den enskildes privatliv — anges inom vilken han kan skyddas mot angrepp. I vad mån sådant skydd bör bere- das honom beror därutöver på en avvägning av den enskildes integritetsanspråk mot det intresse som föranleder angreppet.

Det bör särskilt understrykas att den gjorda bestämningen av integritetsbegreppet inte syftar till att närmare ange vilka före- teelser som bör betraktas som den enskildes privata angelägenheter, som hans privatliv. Det torde inte heller vara möjligt att åstad- komma en komplett uppräkning av dessa företeelser. Praktiskt sett hänger frågan samman med arten av det angrepp som ho- tar den enskilde. Frågan bör lösas i sam- band med att olika angreppsformer behand- las. I nästföljande avsnitt får kommittén så- lunda anledning att ytterligare beröra denna fråga, när det gäller den enskildes skydd mot avlyssnings- och inspelningsapparater. Det integritetsbegrepp av generell räckvidd som kommittén nu angett är sålunda främst ett uttryck för en grundläggande rättspoli- tisk värdering. Samtidigt ger det en allmän föreställning om de slag av intressen som åsyftas.

5.3. Sanktionsproblemet

Det integritetsbegrepp som kommittén an- gett ger såsom framhållits inte någon väg— ledning för det sätt på vilket rättsskyddet för integriteten bör ordnas.

Frågan om lämplig sanktionsform mot in- tegritetskränkningar är utomordentligt bety- delsefull, vilket också kraftigt understrukits i debatten (se t. ex. Förhandlingarna vid det

24:e Nordiska juristmötet i Stockholm 1966, s. 264 ff). Debatten gällde främst skyddet mot offentliggöranden på olika sätt av pri- vatförhållanden. Antalet tänkbara sank- tionsformer är i fråga om dylika integritets- kränkningar förhållandevis stort.

Annorlunda förhåller det sig i fråga om sanktioner mot integritetsangrepp medelst teknisk apparatur. Tänkbara sanktioner här- vidlag är straff, skadestånd och förver- kande. Visserligen torde sanktioner som rik- tar sig mot det sätt varpå erhållen kunskap om annans privata förhållanden utnyttjas —— t. ex. förbud att som bevisning i rättegång åberopa vad som åtkommits genom lagstri- digt begagnande av teknisk apparatur till kränkning av annans integritet — få effekt också mot själva införskaffandet av kunska— pen. Vad rättsordningen kan komma att in- nehålla i fråga om förbud mot begagnande av kännedom om annans privatliv kan såle- des få betydelse också för skyddet mot nu ifrågavarande integritetskränkningar. Såsom framhållits i 1 kap. är emellertid frågan om sanktioner mot sådana förfaranden av an- nan karaktär än frågan om integritetsskydd mot missbruk av teknisk apparatur. Det är nödvändigt att för närvarande lämna denna aspekt åsido.

Av straff, skadestånd och förverkande är för svensk rätts del straffet den primära sanktionsformen. Förverkande förutsätter att det som skall förverkas har begagnats till straffbelagd gärning. Också skadestånd är som sanktion mot kränkning av den person- liga integriteten sekundärt i förhållande till straff. Kränkning av den personliga integri- teten orsakar generellt sett inte skada på nå- got enligt den allmänna skadeståndsregeln ersättningsgillt intresse. Från skadestånds- synpunkt är skadan som kränkningen vållar närmast att jämställa med lidande som vål- las genom angrepp på heder och ära. Skada av sådan art, ideell skada, ersätts i svensk rätt endast i begränsad omfattning. En för- utsättning är att skadan vållats genom straffbelagd gärning.

Det är givetvis i och för sig tänkbart att nu bryta beroendeförhållandet mellan straff och skyldighet att ersätta ideell skada. Be-

hov av en sådan för svensk rätt främmande åtgärd uppkommer dock från preventions- synpunkter först om det visar sig att ett till- räckligt omfattande skydd mot integritets- kränkningar inte kan skapas genom krimi- nalisering. Även i den meningen är frågan om skadestånd sekundär till frågan om straff. Skadestånd .kan vid sidan av straff ut- göra en särskild påföljd för straffbelagd gär- ning. Från denna synpunkt kommer frågan om skadestånd att behandlas i 8 kap.

Det här här tilläggas att såsom kommer att anges i 7 kap. det också är möjligt att med näringsrättsliga åtgärder inskrida mot förekomsten av den tekniska apparaturen och därigenom minska riskerna för miss- bruk och öka skyddet för integriteten. Så- dana åtgärder kan dock bara riktas mot en del apparater och kan inte förväntas med- föra fullgott skydd för den personliga inte- griteten. Tyngdpunkten hos skyddet för inte- griteten mot angrepp med teknisk apparatur synes därför böra ligga på straffrättsliga åt- gärder.

Det blir vidare önskvärt, att skyddet till- skapas under hänsynstagande till hävdvunna principer för svensk kriminallagstiftning. Den princip som härvid främst påkallar uppmärksamhet är kravet att gränserna för det straffbelagda området skall tydligt framgå av lagtexten. Denna princip kallas i fortsättningen tydlighetskravet. Av det följer att någon allmänt hållen lagregel inte kan komma i fråga. I stället krävs detaljbestäm- melser för olika situationer.

Denna rättstekniska utgångspunkt medför självfallet att integritetsintresset lämnas oskyddat utanför de situationer som täcks av detaljbestämmelserna. Något fullständigt skydd för integriteten mot angrepp med tek- nisk apparatur kan uppenbarligen inte ge— nomföras på straffrättslig väg. Såsom ovan framhållits lämnar också värderingen att in- tegritetsintresset i och för sig förtjänar rätts- ordningens stöd utrymme för att skyddet i åtskilliga fall måste sättas tillbaka till för- mån för andra, med dess förverkligande oförenliga intressen.

Det är inte möjligt att ange någon gemen- sam princip för bestämmande av intressen

som kan orsaka att skydd för integritetsin- tresset inte kan genomföras. Fråga om av- vägning mellan olika intressen uppkommer i ett stort antal situationer som inte kan enkelt sammanfattas. Motstående intressen får därför beaktas allteftersom fråga därom uppkommer inom den ram för integritets- skyddet som föranleds av tydlighetskravet.

I fortsättningen av detta kapitel skall dis- kuteras på vad sätt tydlighetskravet lämp- ligen bör tillgodoses vid utformningen av straffrättsliga bestämmelser till skydd för den personliga integriteten mot angrepp med teknisk apparatur. Till grund för diskussio— nen ligger följande tankegång. En straffbe- stämmelses räckvidd avgörs av de rekvisit bestämmelsen innehåller. Det är självfallet den samlade effekten av dessa rekvisit som är betydelsefull. Det är emellertid tänkbart att den erforderliga gränsdragningen mellan det straffria och det straffbelagda åstadkom- mes främst genom att ett av rekvisiten anges med särskild precision. De olika rekvisiten i förevarande sammanhang framgår i huvud- sak av att vad som skall straffbeläggas är att någon med teknisk apparatur kränker annans personliga integritet. Antingen själva gär- ningen eller den tekniska apparaturen eller de privata angelägenheter som i samman- hanget åsyftas kan alltså särskilt preciseras. Därutöver är det tänkbart att tydlighetskra- vet tillgodoses genom att i straffbestämmel- sen noggrant utmärkes de omständigheter varunder gärningen måste begås för att be- stämmelsen skall bli tillämplig. Alla de nu antydda metoderna kommer att i det föl- jande övervägas. Syftet härmed är att få un- derlag för en bedömning av det sätt varpå straffbestämmelsen i huvudsak bör utformas för att den skall vara bäst ägnad att samti- digt medföra ett vidsträckt skydd för den personliga integriteten och kunna tillräckligt tydligt ange de straffbelagda förfarandena.

Vad först gäller själva gärningen bör framhållas att angrepp på den personliga in- tegriteten medelst teknisk apparatur försig- går i två olika moment. Först måste den tek— niska apparat som skall begagnas placeras ut eller eljest anbringas så, att med dess hjälp gärningsmannen kan skaffa sig den

kunskap om annans privata förhållanden som han önskar. Det andra momentet består i att apparaten sätts i funktion. De gärningar som straffbestämmelserna alltså skall rikta sig mot kan inte beskrivas mer exakt än genom uttryck sådana som ”anbringar”, ”begagnar sig av”, ”använder” eller ”sätter i funktion” teknisk anordning. Varje försök att genom en mer precis beskrivning av själva gärningen tillgodose tydlighetskravet kommer att medföra att från det straffbara området mer eller mindre godtyckligt ute- slutes gärningar som är i lika hög grad straffvärda som de vilka omfattas av gär- ningsbeskrivningen. Kommittén finner därför att förhållandevis allmänt hållna be- skrivningar av själva det straffvärda beteen- det måste användas. Det är erforderligt att på andra vägar nå nödvändig precision av straffbudens räckvidd.

Det är inte heller möjligt att närmare be- skriva de apparater som kan missbrukas till skada för annans integritet. Detta tillväga- gångssätt är inte framkomligt, eftersom dessa apparater har åtskilliga andra användnings- områden. mot vilka anledning saknas att inskrida (se härom nedan under 7.2). Straff— bestämmelsen måste avfattas så att möjlig- heterna att legitimt använda apparaterna inte obehörigen träds för när. Inte varje "användande” av apparaterna bör bestraf- fas. En annan nackdel med att försöka pre- cisera de tekniska apparater som omfattas av bestämmelsen är att en sådan lagtext inte skulle kunna tillämpas på nytillkom- mande teknisk apparatur. För varje nyhet måste den kompletteras.

Metoden att i lagtexten ange de företeel- ser som skyddas har använts i en del ut- ländska lagar och lagförslag. Exempelvis be— skrivs i Belgien och Schweiz objektet för den straffbelagda gärningen i fråga om olovlig avlyssning såsom ”privatsamtal” respektive ”icke-offentligt samtal”, i Österrike såsom ”det icke-offentliga ordet” och i Norge så- som ”samtal mellan andra” och ”förhand- lingar på slutet möte”. När fråga är om att skydda den personliga integriteten mot miss- bruk av avlyssnings- och inspelningsappara- tur är sannolikt mest väsentligt att just pri—

vatsamtal omfattas av skyddet. Emellertid innefattar en sådan begränsning av skydds- området ett mått av godtycke, vars konse- kvenser kan vara besvärande. Bland annat faller utanför det skyddade området dikta- mina. Metoden ger inte heller möjlighet att tillgodose det i kommitténs direktiv om- nämnda behovet av skydd för arbets- och yrkeslivet. Mot metoden kan alltså invändas att det skyddade området blir för snävt. Å andra sidan kan det också göras gällande att metoden medför bestämmelser, vars tillämp- ningsområden blir alltför vidsträckta och vars gränser inte är tillräckligt tydliga. Det kan således ibland vara svårt att avgöra om ett samtal är privat. Ett onyanserat skydd för alla privatsamtal kan också gå för långt och inte nog beakta att användande av av- lyssnings- och inspelningsapparatur kan vara legitimt. Bland annat måste övervägas om den som befinner sig i sin egen bostad bör vara skyldig att avstå från att begagna olika tekniska apparater, därför att andra personer för samtal i bostaden. Det kan därför vara nödvändigt att på olika sätt be- gränsa bestämmelser-nas räckvidd. Här skall närmare beröras en metod för sådan be- gränsning, som synes ha principiellt intresse.

I exempelvis Norge gäller den särskilda bestämmelsen i strafflagen om skydd för privatlivets fred bara avlyssning och inspel- ning som sker med hjälp av ”hemlig” av- lyssnings— eller inspelningsapparat. För svensk rätts del kan från såväl systematisk som praktisk synpunkt riktas invändningar mot att på liknande sätt en straffbestäm- melse begränsas till att avse bara det dolda begagnandet av teknisk apparatur.

Väl kan det ligga nära till hands att fästa avseende Vid om apparaturen används dolt för den enskilde eller om angreppet företas öppet. Såsom framhålles i direktiven är ut- märkande för flera av de ifrågavarande ap- paraterna att de möjliggör för den som så vill att i hemlighet inhämta upplysningar om annans privata förhållanden. Detta betyder att den enskilde ofta saknar praktiska möj- ligheter att själv skydda sina privata angelä- genheter från utomståendes insyn. Det kan vid sådant förhållande anses vara särskilt

angeläget att samhället med rättsliga medel söker stävja dolt missbruk av apparaterna till men för individens integritet.

Härav följer emellertid inte att kriminali- sering av integritetsangrepp medelst teknisk apparatur bör avse bara dolda förfaranden. Behov av skydd också mot öppna angrepp föreligger med säkerhet. Den i föregående avsnitt angivna rättspolitiska värderingen gäller i båda fallen. Öppna integritetsan- grepp innefattar likaväl som dolda sådana angrepp försök att olovligen skaffa sig kän— nedom om annans privata förhållanden. Den enskilde bör självfallet inte vara skyldig att finna sig i att utomstående håller honom under observation, bara därför att han har vetskap om detta förhållande. I gällande rätt kan sådan åtgärd ibland beivras som ofre- dande. Om emellertid en särskild straffbe— stämmelse till skydd för den personliga inte— griteten mot angrepp med teknisk apparatur införs, är det vida mer naturligt att öppna integritetsangrepp hänförs under den be— stämmelsen än att de bestraffas såsom ofre- dande därför att de stör den enskilde.

Det finns alltså skäl att betrakta öppna in— tegritetsangrepp med lika starkt ogillande som man ser på de dolda. Å andra sidan kan det inte antagas att alla dolda angrepp är illegitima — lika litet som alla öppna. Det måste bland annat beaktas att den ifrågava— rande tekniska apparaturen kan användas för övervakningsändamål och att sådan övervakning, t. ex. av arbetsplatser, för att vara effektiv måste kunna göras i hemlighet. Det är en avvägningsfråga huruvida intresset att möjliggöra effektiv övervakning av ett visst område förtjänar företräde framför in- tresset att skydda de personers integritet som uppehåller sig inom området.

Till dessa systematiska och principiella betänkligheter mot att skilja mellan öppna och dolda angrepp kommer att praktiska svårigheter föreligger att upprätthålla åtskill— naden. Den rättspolitiska utgångspunkten är ju att såväl öppna som dolda angrepp skall beivras. Såsom ofredande kan bedömas bara de fall där den angripne faktiskt upptäckt angreppet. Sannolikt kommer därför dom- stolarna endast i extrema fall att anse att

åtgärden företagits öppet. Om i lagtexten föreskrivs att gärningen skall ha skett "i hemlighet” eller ”dolt", kommer detta rek— visit därför sannolikt inte att i nämnvärd mån fylla den avsedda funktionen att be- gränsa lagrummets räckvidd.

Invändningar kan alltså riktas mot de hit- tills berörda tillvägagångssätten. Enligt kom- mitténs mening kan man åstadkomma det bästa skyddet för integriteten samtidigt som det straffrättsliga tydlighetskravet tillgodo- ses, om man skyddar den enskildes person- liga integritet inom de platser som avses med gällande bestämmelser om hemfridsbrott och olaga intrång. Såsom framhållits bere- der i gällande rätt bestämmelserna om hem- fridsbrott och olaga intrång skydd åt den en- skilde för hans personliga frid. Det ligger därför nära till hands att —— såsom skett i di- rektiven — beakta dessa bestämmelser också när det gäller den enskildes sinnesfrid. Flera skäl talar för denna metod. För det första torde det, generellt sett, vara så att den enskildes behov av skydd för sina pri- vata angelägenheter gör sig särskilt starkt gällande inom hans bostad, det centrala om- rådet i hemfridsbrottsbestämmelsen. För det andra avser bestämmelserna om hemfrids- brott och olaga intrång förutom bostad åt- skilliga lokaliteter och platser, varför skydd för integriteten genom anknytning till dessa bestämmelser kan göras vidsträckt trots att skyddet sålunda begränsas geografiskt. Skydd för arbets- och yrkeslivet kan här- igenom åstadkommas. För det tredje fram- står det som en betydande fördel att en ny straffbestämmelse ansluter till gällande rätt. Härigenom kan vinnas en fasthet och stadga i rättstillämpningen som knappast kar. åstadkommas med metoder utan samband med redan gällande rätt. För det fjärde är det med denna metod möjligt att på ett na- turligt sätt från det straffbelagda området undanta åtgärder som inom en viss plats, t. ex. en bostad eller en arbetsplats, företas av den som förfogar över platsen. Det kan antas att man härigenom kan beakta huvud- parten av de fall, där en straffbestämmelse skulle otillbörligt inkräkta på möjligheterna att i legitimt syfte använda den tekniska ap-

paraturen.

På grundval av nu redovisade övervägan- den finner kommittén, när fråga är om straffrättsligt skydd, att den enskildes privat- liv bör skyddas mot angrepp med teknisk apparatur, om privatlivet utspelas inom plats som avses med bestämmelserna om hem- fridsbrott och olaga intrång. Om det är möj- ligt, bör inte göras någon begränsning av skyddet till endast vissa slag av privata ange— lägenheter. Inte heller bör skyddet avse bara vissa slag av åtgärder med den tekniska ap— paraturen.

Den närmare utformningen av den föror— dade anknytningen av det straffrättsliga skyddet för den personliga integriteten till bestämmelserna om hemfridsbrott och olaga intrång behandlas i 6 kap. Den i det före- gående antydda frågan om näringsrättsliga åtgärder för att nå kontroll över förekoms— ten av den tekniska apparaturen övervägs i 7 kap.

6.1. Inledning

6.1.1 Sammanfattning av 5 kap.

I det föregående kapitlet framhölls, dels att den enskilde bör, såvitt möjligt, erhålla rätts— ordningens skydd mot att utomstående medelst teknisk apparatur utan hans sam- tycke skaffar sig kännedom om hans privata förhållanden, dels att detta skydd måste ska- pas genom strafflagstiftning och dels att denna lagstiftning i första hand bör skydda den enskildes integritet inom särskilda plat- ser och utrymmen. Det framhölls vidare, att i gällande svensk rätt bestämmelserna om hemfridsbrott och om olaga intrång skyddar den enskildes personliga frid inom vissa, geografiskt avgränsade områden och att skydd — sålunda i viss anslutning till svensk rättstradition — bör beredas den enskilde inom dessa områden också för hans sinnes- frid, hans integritet. Som skäl angavs att det s.k. tydlighetskravet därigenom kan tillgo- doses, att den enskildes behov av skydd för sin integritet är särskilt stort inom hans bo- stad och att metoden gör möjligt att ett för- hållandevis vidsträckt skydd tillskapas. I detta kapitel skall närmare utföras hur skydd kan åstadkommas enligt dessa riktlin- jer.

6.1.2. Några grundläggande distinktioner

I 1 kap. har utsagts att frågan om skydd mot integritetskränkning som görs med hjälp av

Straffrättsliga åtgärder

optisk apparatur inte omfattas av detta del- betänkande. Detta begränsas till att gälla skydd mot avlyssning. En mellanställning mellan optisk och akustisk apparatur intar lasern. Med hjälp av laser registreras optiska fenomen men syftet därmed är, såvitt laser har intresse för kommitténs utredningsupp— drag, att göra avlyssning möjlig. Fortsätt- ningsvis hänförs därför lasern till den akus- tiska apparaturen. Också optisk apparatur kan ibland förbindas med anordning för upptagning av ljud. Så kan vara fallet med TV-kameror som ofta upptar både bild och ljud. Kapitlet avser även sådan avlyssnings— anordning, oaktat apparaturen i sin helhet närmast kan anses vara optisk.

För frågan hur den enskildes anspråk på skydd mot avlyssning medelst den akustiska apparaturen och lasern kan och bör tillgo- doses är vissa faktiska förhållanden av bety- delse. En del apparater — det är fråga om flertalet mikrofoner, radiosändare, bandspe- lare och anordningar för avlyssning via tele- fonnätet — måste placeras relativt nära den ljudkälla, vars ljud de skall återge, även om själva manövreringen av dessa apparater ibland kan göras på långt håll. Andra appa- rater —— såsom ljudkikare, mikrofon med parabolisk reflektor och laser — kan place- ras långt bort från ljudkällan. Till denna grupp bör också hänföras s.k. spikmikro- foner och andra mikrofoner som exempelvis med sugkopp kan anbringas på utsidan av det hus vari ljudkällan är.

Angrepp på annans integritet med teknisk apparatur försiggår typiskt sett i olika mo- ment. Det första momentet består i att appa- raturen anbringas. En radiosändare placeras ut. En anordning för telefonavlyssning mon- teras. Det andra momentet består i att den anbragta apparaturen begagnas. Radiosän- daren sätts i funktion. Telefonavlyssningen börjas. Till detta andra moment hör också att en bandinspelning görs och avlyssnas, även om avlyssningen företas vid en senare tidpunkt. Det andra momentet kan således vara ett i tiden utdraget förlopp. Såsom framhållits i 1 kap. hör däremot inte till detta andra moment att den som med tek- nisk apparatur skaffat sig kännedom om an- nans privata förhållanden på något sätt be- gagnar sig av denna kunskap. Den närmare gränsdragningen mellan det andra momen- tet och begagnandet av kunskapen om an- nans privata förhållanden kan vålla tvekan i fråga om bandinspelningar. Gränsdrag- ningen kommer att belysas närmare i 9 kap.

På grund av det sagda kommer vid be- handlingen av de olika utrymmen som avses med bestämmelserna om hemfridsbrott och olaga intrång att skiljas mellan apparater som verkar på nära håll och mer långdi- stansverkande apparater samt inom de olika apparattyperna mellan de båda momenten i angrepp på annans integritet.

De områden som omfattas av bestämmel- serna om hemfridsbrott och olaga intrång är dels bostad, vare sig det är rum, hus, gård eller fartyg (4 kap. 6 5 första stycket BrB) dels andra lokaliteter där människor arbetar eller eljest brukar vistas såsom kontor, fa— brik, annan byggnad, fartyg, upplagsplats eller annat dylikt ställe (samma paragraf andra stycket).

I den kommande diskussionen skall under skilda rubriker var för sig behandlas integri- tetsangrepp som riktar sig mot vad som för— siggår inom bostad, gård eller de utrymmen som avses med bestämmelsen om olaga in- trång. Härvid är det naturligt att uppmärk— samheten först vänds mot de fall när an- greppet kränker den som bor i bostaden el- ler förfogar över gården eller, i fråga om öv- riga utrymmen, äger disponera däröver. Vi—

dare torde diskussionen vinna i klarhet, om det till en början förutsättes att angreppet företas av någon som befinner sig utanför platsen i fråga. Angrepp som görs under nu beskrivna omständigheter kan anses som typfall av dolda integritetskränkningar, mot vilka det är särskilt angeläget att kunna in- skrida. I ett senare avsnitt (6.5) kommer att behandlas andra fall av integritetskränk- ningar. Det gäller där dels huruvida bostads- havare eller den som eljest äger förfoga över platsen i fråga skall ha rätt att bruka avlyss- ningsapparatur, dels huruvida sådan rätt bör tillkomma den som utan dispositionsrätt uppehåller sig inom bostad eller annat ut- rymme.

6.2 Integritetsangrepp i annans bostad

6.2.1. Inledning

Begreppet bostad är det centrala begreppet i fråga om det egentliga hemfridsbrottet. En- ligt straffrättskommittén (SOU 1953: 14 s. 167) avses med bostad icke endast lokal där en person bor beständigt eller för längre tid. Även en tillfällig bostad, t. ex. ett hotellrum, en hytt på en båt, ett tält, kan utgöra en per- sons bostad. Hemfridsbrott kan, framhåller vidare straffrättskommittén, föreligga även om ingen bor i lokalen just vid den tidpunkt då den förbjudna gärningen äger rum (jfr SvJT 1968 rf s. 18).

Såsom tidigare framhållits är det uppen— bart att den enskilde har särskilt anspråk på skydd för sin integritet inom sin egen bo— stad. Om ett så vidsträckt bostadsbegrepp som ligger till grund för hemfridsbrottsbe- stämmelsen användes, är dock omdömets giltighet inte självklar. Särskilt kan tvekan råda huruvida med de övriga mot hemfrids— brott skyddade utrymmena bör jämställas gård. Denna fråga skall behandlas närmare i det följande. I fortsättningen av detta av- snitt kommer därför tills vidare av de i hem- fridsbrottsbestämmelsen särskilt uppräkna- de bostadsslagen att som ”bostad” beteck- nas endast rum, hus och fartyg som är bo-

stad. Självfallet åsyftas liksom i hemfrids— brottsbestämmelsen bostadens interiör, inte t. ex. husfasad.

6.2.2. När—verkande apparatur. Det första

momentet

I enlighet med det nyss sagda skall först be- handlas frågan om den boendes skydd mot apparater som för sin funktion kräver att de placeras nära ljudkällan, d.v."s. i den an- gripnes bostad. Det första momentet av ett angrepp består i att apparaten, t. ex. en mi- niatyrradiosändare, anbringas i bostaden. Otvivelaktigt bör en sådan åtgärd vara för- bjuden, om den företas utan den boendes samtycke. Åtgärden kan betraktas som en kränkning av den boendes dispositionsrätt över bostaden. Såsom framhållits i översik- ten över gällande rätt kan åtgärden ibland ingå som ett led i ett straffbart hemfridsbrott eller vara förbjuden jämlikt telefonregle— mentet. Ibland kan den emellertid genomfö- ras utan att kunna på något sätt beivras en- ligt gällande rätt.

Från integritetsskyddssynpunkt framstår åtgärden att olovligt anbringa avlyssnings- eller inspelningsapparat i annans bostad när— mast som en förberedelse till angrepp på den boendes integritet. Flera skäl talar för att det skall vara möjligt att inskrida rättsligt redan på detta förberedelsestadium. I åtskil- liga fall torde bevisning inte kunna åstad- kommas om att en påträffad apparat har be— gagnats till avlyssning. En straffbestämmelse som på nu diskuterat sätt riktar sig mot det första momentet är ägnad att underlätta den angripnes och åklagarens bevisbörda. Bety- delsefullt är vidare att en påträffad apparat skall kunna oskadliggöras utan ytterligare undersökningar huruvida brottslig gärning föreligger. Det bör t. ex. inte krävas att sär- skild bevisning kan förebringas om att gär— ningsmannen haft för avsikt att begagna ap- paraten till lagstridig integritetskränkning. Det främsta skälet för att olovligt anbring— ande i annans bostad av avlyssnings- eller inspelningsapparat bör vara straffbelagt är dock att det för den boendes trygghet är vä— sentligt att han inte behöver befara att i hans

bostad förekommer apparater som represen- terar ett latent hot mot hans integritet.Enligt kommitténs mening är det för beaktande av nu anförda synpunkter lämpligast att införa ett straffstadgande som riktar sig mot det första momentet och är konstruerat som ett självständigt, fullbordat brott. Vad som bör straffbeläggas är sålunda att någon i annans bostad olovligen med teknisk apparatur för upptagning av ljud vidtar åtgärd, som ty— piskt sett framstår som en inledning till ap- paraturens begagnande. Att någon i annans bostad bara förvarar teknisk apparatur bör alltså ej omfattas av förbudet. Den som vid besök i annans bostad medför bandspelare eller annan anordning bör ej heller kunna bestraffas, om han inte vidtar åtgärder som berättigar till antagande att apparaten skall komma att begagnas i bostaden. På samma sätt som hemfridsbrott anses kunna äga rum även när ingen befinner sig i bostaden, bör straffbudet vara tillämpligt, också om den boende är bortrest eller av annan anledning hemifrån när apparaten placeras ut i hans bostad. I själva verket är anbringandet av bugs och dolda mikrofoner i annans bostad när den boende är hemifrån, ett huvudfall av de gärningar som bör förbjudas.

6.2.3. Närverkande apparatur. Andra mo- mentet

Det andra momentet av ett angrepp mot den boendes integritet medelst apparat som är placerad i bostaden består i att appara- ten bringas i funktion. En sådan åtgärd innebär ett fullföljande av det första mo— mentet och kommer i åtskilliga fall att kunna beivras med stöd av den nyss diskute- rade straffbestämmelsen, om den genomfö— res. Det kan dock tänkas att själva anbring- andet sker lovligen men att gärningsmannen sedan använder apparaten på sätt eller på tid som den boende finner kränkande för sin integritet. Det är här fråga om fullbordad integritetskränkning i den mening begreppet tagits i 5 kap., (1. v. s. att någon medelst tek- nisk apparatur skaffar sig kännedom om an- nans privata förhållanden utan dennes vilja.

Otvivelaktigt bör det regelmässigt vara förbjudet att olovligen begagna avlyssnings- eller inspelningsapparat för att få reda på vad någon yttrar i sin bostad. Endast om åt- gärden företas för att säkra bevisning eller på annat sätt i brottsbekämpande syfte kan den tänkas vara uppburen av ett rättsligt beaktansvärt intresse. 1 vad mån en sådan avsikt bör motivera undantag från vad som eljest gäller kommer att behandlas i 8 kap.

Från andra synpunkter möter inte betänk- ligheter att straffbelägga gärning som nyss nämndes. Gärningen kan inte uppfattas som ett utslag av nyfikenhet som är alltför obe- tydligt för att böra bestraffas. Även om gär— ningsmannen i handlingsögonblieket inte hade för avsikt att på något vis begagna den kunskap han förvärvar genom gärningen, föreligger risk för att han kan komma att använda informationen. Vidare måste gär- ningen som sådan anses visa alltför mycket av förslagenhet för att den skall kunna be- dömas så milt som att den bara är ett utslag av nyfikenhet. Ej heller bör frågan om gär- ningen skall vara straffbar eller inte bero av karaktären av den information som går- ningsmannen kommer över. Lagstiftningens syfte att främja bostadshavarens trygghet i sin bostad kräver att straffbudet avser gär— ningar som typiskt sett är ägnade att kränka bostadshavarens integritet. Den som ertap- pas bör därför kunna ställas till ansvar, även om det inte kan styrkas, att han erfarit något särskilt betydelsefullt rörande bostadshava- rens privatliv.

På dessa grunder finner kommittén att det bör vara förbjudet att utifrån medelst tek- niskt hjälpmedel för återgivning av ljud, som är anbringat i annans bostad, avlyssna eller upptaga vad som där försiggår utan samtycke av den boende.

6.2.4. Särskilt om telefoner

Ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud är den vanliga telefonapparaten. Denna innefattar risker för den enskildes integritet, dels därför att vanliga telefonsamtal som han för över telefonnätet kan avlyssnas eller upptagas utan hans vetskap och samtycke,

dels därför att det är möjligt för ut- omstående att via telefonnätet och telefon- apparater avlyssna eller upptaga vad som försiggår i hans bostad.

Vanliga telefonsamtal Gällande rätt stadgar i 4 kap. 8 & BrB för- bud att olovligen bereda sig tillgång bl. a. till meddelande, vilket såsom telefonsamtal är under befordran genom allmän befordrings- anstalt. Denna bestämmelse medför ett vid- sträckt skydd för telefonsamtal mot avlyss- ning eller upptagning som görs utan lov av de samtalande. I så måtto är det alltså inte erforderligt att kommittén överväger frågan om skydd för telefonsamtal.

Utanför tillämpningsområdet för 4 kap. 8 % BrB faller avlyssning eller upptagning som görs med samtycke av en av de samtalande, ehuru den andre inte samtycker till åtgärden eller ens känner till den. Ej heller är i gäl- lande rätt förbjudet för en av de samtalande att utan den andres samtycke eller vetskap upptaga samtalet på inspelningsapparat eller bereda utomstående möjlighet att lyssna till samtalet t. ex. i extra hörtelefon. Det kan i sammanhanget erinras om att televerket till- handahåller abonnenter som det önskar högtalande telefonapparater. Om sådana an— vänds, ökar möjligheterna till upptagning och till utomståendes avlyssning. Frågan om åtgärder som de beskrivna bör vara tillåtna, ehuru de görs utan samtycke eller vetskap av båda de samtalande, bör bedömas enhet- ligt för telefonsamtal överhuvudtaget och in- te särskilt för telefonsamtal inom bostad el- ler område som avses med bestämmelsen om olaga intrång. Frågan hänger vidare sam- man med det i direktiven berörda spörsmå- let om rätt att som bevisning få åberopa ma- terial som åtkommits medelst avlyssning. Den omständigheten att 4 kap. 8 5 BrB inte skyddar telefonsamtal mot nu berörda for- mer av angrepp kan sålunda inte beaktas i detta sammanhang. Vanliga telefonsamtal omfattas därför inte av vad kommittén före- slår i detta kapitel.

Avlyssning via telefonnätet I 2 kap. har redovisats att åtgärder kan vid-

tas med telefonapparat, så att apparatens mikrofon förmedlar vad som försiggår i det rum där apparaten finns. Telefonapparaten kommer i så fall att fungera på ett sätt som avviker från dess avsedda uppgift. Den som vidtar sådana åtgärder med annans telefon- apparat eller, exempelvis via sin egen tele- fon, lyssnar till vad som försiggår i annans bostad, sedan sådana åtgärder vidtagits, gör sig otvivelaktigt skyldig till sådant integri- tetsangrepp med teknisk apparatur som kommittén i det föregående ansett böra för- bjudas.

Telefonapparaten kan emellertid använ- das till liknande integritetsangrepp utan att särskilda åtgärder behöver ha vidtagits. Mer till följd av tillfälligheter kan via telefonnä- tet förmedlas vad som försiggår i annans bo- stad till någon som står i telefonförbindelse med bostaden. Exempelvis kan inträffa att bostadshavaren gör ett avbrott i ett på- gående telefonsamtal och sedan glömmer bort samtalet. Under tiden behåller den som bostadshavaren talade med kontakten med hans bostad. Visserligen kan omständighe- terna vara sådana att det är klandervärt att bibehålla förbindelsen. Det skulle emellertid enligt kommitténs mening föra för långt, om vederbörande ålades vid straffansvar att bryta förbindelsen. Straffvärt är dock om han utnyttjar den uppkomna situationen och på band spelar in vad telefonen förmedlar från den andres bostad. I så fall föreligger ett medelst teknisk apparatur begånget, kva- lificerat integritetsangrepp.

6.2.5. Avståndsverkande apparatur. Första momentet

Avlyssning av vad som försiggår i annans bostad kan såsom framgår av det förut sagda vidare ske medelst apparatur som inte är anbringad i bostaden. Det kan vara dels vissa mikrofoner såsom spikmikrofon, ljud- kikare eller mikrofon med parabolisk reflek- tor dels laser. I fråga om dessa apparater är det inte möjligt att inskrida med förbud mot anbringandet av dem. Eftersom detta sker utanför bostaden saknas enkla och tydliga hållpunkter att skilja mellan det legitima

och det integritetsfarliga anbringandet. En- dast i fråga om spikmikrofoner och med dem jämförbara mikrofoner kan ett förbud tänkas. Enligt kommitténs mening föreligger dock inte skäl att införa en särskild bestäm- melse riktad mot sistnämnda slag av mikro— foner. En sådan bestämmelse torde inte fylla någon nämnvärd praktisk funktion.

6.2.6. Avståndsverkande apparatur. Andra

momentet

Frågan om rättsligt inskridande mot begag- nande av långdistansverkande apparater — det andra momentet —— bör bedömas mot bakgrund av vissa särskilda omständigheter. Till en början kan konstateras att den en— skilde har praktiska möjligheter att själv skydda sig mot dessa apparater. Åtminstone är detta fallet med andra apparater än spik— mikrofoner och med dem jämförbara mi- krofoner. I fråga om laser gäller såsom för annan optisk apparatur att bostadshavaren genom att exempelvis dra gardin för fönster kan hindra ljus från bostaden att nå appara- turen. Mot ljudkikare och mikrofon med parabolisk reflektor har han liknande möj- ligheter att skydda sig genom att förhindra att ljudvågor av tillräcklig styrka tränger ut från bostaden. Vidare måste effektiviteten av dessa apparater i nuläget bedömas vara sådan att de inte kan anses utgöra ett bety— dande hot mot den enskildes integritet i hans bostad. Utvecklingen kan emellertid komma att medföra att denna bedömning inte kan vidmakthållas. Bland annat kan den långdi- stansverkande apparaturen tänkas få större användning i integritetskränkande syfte än den nu har, om åtgärder mot bruk av minia— tyriserade mikrofoner och radiosändare och anordningar för avlyssning via telefonnätet visar sig vara effektiva. Praktiskt sett kan så- lunda inte uteslutas att behov föreligger eller kan komma att föreligga av åtgärder riktade mot bruket av den långdistansverkande ap- paraturen. Den enskilde har otvivelaktigt i och för sig berättigat anspråk på att få rätts- ordningens skydd mot integritetsangrepp med sådan apparatur. Mot bakgrund av nämnda faktiska skyddsmöjligheter som står

den enskilde till buds kan värdet av rättsligt skydd sägas särskilt bestå i att den enskilde i förlitan på skyddet kan vistas i sin bostad, utan att behöva ägna risken för integritets- angrepp särskild uppmärksamhet. Detta in- tresse för den enskilde är betydelsefullt och förtjänar lagstiftningens skydd. De särskilda förhållanden i fråga om den långdistansver- kande apparaturen som nu redovisats — skyddsmöjligheterna och apparaturens lägre effektivitetsgrad _— kan därför inte anses onödiggöra rättsligt skydd för den enskilde.

I fråga om laser, spikmikrofoner och and- ra liknande mikrofoner torde betänklighe- ter inte möta mot ett förbud som avser deras begagnande på sådant sätt, att därigenom kännedom erhålles om annans privatliv i den mån det utspelas i hans bostad.

Ljudkikare och mikrofon med parabolisk reflektor lär i vällovligt syfte användas av ett inte obetydligt antal människor. Ofta anförs som exempel att dessa apparater kan utgöra hjälpmedel för ornitologer att uppfatta få- gelsång i skog och mark. Det finns i och för sig ingen anledning att begränsa möjlighe- terna till dylikt nyttjande av apparaterna. Det föreligger inte heller nämnvärd risk att en dylik effekt skall bli följden av ett förbud att bruka apparaterna så att med deras hjälp skaffas kunskap om vad som utspelas i an- nans bostad. Förbudet bör nämligen själv— fallet avse endast avsiktligt lyssnande och inte lyssnande som är bara tillfälligt. En or- nitolog som under utövande av sin hobby undantagsvis råkar lyssna till samtal som förs i annans bostad kommer sålunda att gå fri från straff. Däremot bör han straffas, om han fortsätter att lyssna sedan han förstått att han råkat rikta mikrofonen så att den uppfångar samtal som förs i annans bostad. Enligt kommitténs mening bör det kunna krävas av den som handhar dessa apparater att han förmår motstå frestelse att begagna apparaterna så att annans integritet sätts i fara.

6.3.1. Inledning

Bestämmelsen om hemfridsbrott avser som nämnts utom rum, hus och fartyg, också ”gård” som är bostad. Innebörden av detta begrepp i bestämmelsens mening framgår av lagens förarbeten. Enligt straffrättskommit- tén är det inte nödvändigt att gården är in- hägnad, om det eljest framgår att området som gård eller trädgård hör till bostaden. Vidare framhålles att uthus och andra eko- nomibyggnader som finns inom gården eller trädgården liksom gårdsplanen omkring byggnaderna ävenledes omfattas av straff- skyddet, däremot icke mer avlägset belägna byggnader. Det kan på grund av dessa ut- talanden göras gällande att gårdsbegreppet avser den mark som ligger i anslutning till bostaden samt de byggnader som finns inom ett så bestämt område. Visserligen anknyter straffrättskommitténs uttalanden till en fö- reslagen lagtext av något annorlunda lydelse än den sedermera antagna. Enligt straffrätts- kommitténs lagförslag skulle straffskyddet omfatta bostad och ”därtill hörande gård el- ler trädgård". Lagens slutliga avfattning medger en mer vidsträckt tolkning. Förarbe- tena ger dock inte stöd för att avsikten med den nya avfattningen varit att utsträcka in— nebörden av gårdsbegreppet. Lagrådet, på vars förslag ändringen vidtogs, uttalade blott att under ”gård” fick anses falla även vanlig villaträdgård o.d. Kommittén anser på grund av det redovisade materialet att gårds- begreppet har det innehåll som straffrätts- kommittén angett.

Vad så angår frågan om den enskilde kan anses ha behov av skydd mot utomståendes avlyssning av vad som försiggår inom den egna gården, är det tydligt att där, ungefär som i hans bostad, kan förekomma sådant som han önskar hålla utom andras vetskap. Särskilt gäller detta, om förhållandena inte ger den enskilde anledning att räkna med att avlyssning kan äga rum —— om han bortser från möjligheten av att utomstående begag- nar avlyssningsapparat. I sådana fall måste den enskilde anses ha anspråk på rättsord-

ningens skydd mot integritetskränkningar. I andra fall kan förhållandena vara sådana, att behov av skydd inte är förhanden. Ett generellt svar på den ställda frågan är därför vanskligt att lämna. Det torde dock kunna sägas, att den enskildes skyddsbehov i allmänhet inte är lika uttalat som när det gäller hans privatliv inom den egentliga bo- staden.

Självständig betydelse kan dock inte till- mätas detta förhållande, eftersom den en— skilde ibland kan ha ett oavvisligt skyddsan- språk. På sin höjd skulle det kunna motivera att erforderliga straffbestämmelser i syfte att skydda den enskildes integritet gjordes mindre fullständiga än ifråga om bostad för att särskilt värna det legitima bruket av apparaterna.

6.3.2. Närverkande apparatur

Ett förbud att anbringa avlyssnings- eller in- spelningsapparater inom annans gård liksom att begagna där anbringade apparater kan enligt kommitténs mening inte anses in- kräkta på möjligheterna till legitimt nytt- jande av apparaterna. Enahanda synpunk- ter som anförts i fråga om bostad är härvid— lag tillämpliga. Betänkligheter möter så— lunda inte mot förbud mot olovligt anbring- ande och begagnande av inspelnings- och avlyssningsapparater som placeras nära ljudkällan. Det kan för övrigt tilläggas, att sådan anordning utplacerad inom gården ibland kan utgöra ett led i länksystem för avlyssning av vad som försiggår inom den egentliga bostaden.

6.3.3. Avståndsverkande apparatur

Det bör vidare vara förbjudet att med hjälp av långdistansverkande apparatur avlyssna vad som sägs eller försiggår i annans gård. Denna typ av apparatur kan anses vara far- ligare för privatlivet inom gård än inom bo- stad. Det är därför naturligt att skyddet mot angrepp genom apparatur som anbringas inom gården kompletteras till att gälla också mot angrepp medelst laser, ljudkikare och mikrofon med parabolisk reflektor på

samma sätt som i fråga om bostad. Visserli- gen torde det oftare inträffa att någon under legitimt begagnande av ljudkikare eller mi- krofon med parabolisk reflektor råkar få höra samtal som förs i annans gård än han uppfattar vad som försiggår i annans bostad. Men eftersom förbudet — såsom i det före- gående angivits -— bara bör gälla avsiktligt avlyssnande, kan det enligt kommitténs me- ning inte anses otillbörligt inkräkta på möj- ligheterna att legitimt bruka dessa apparater. Enligt kommitténs mening bör sålunda privatlivet inom den egna gården skyddas på samma sätt som inom den egna bostaden.

6.4. Integritetsangrepp i övriga utrymmen

6.4.1. Inledning

I detta avsnitt skall behandlas frågan om skydd mot avlyssnings- och inspelningsap- parater för integriteten inom de utrymmen som avses med bestämmelsen om olaga in- trång. Den ledande synpunkten bakom denna bestämmelse kan sägas vara att skydda mot intrång alla de utrymmen, för vilka behov kan finnas att därifrån kunna avlägsna utomstående intränglingar. Be- stämmelsen, närmare betraktad, avser far- tyg, som inte är bostad, enskilt arbetsrum, andra arbetsplatser såsom kontor och fa- briker, restauranger, föreningslokaler, skol- salar, trappuppgångar och andra gemen— samma utrymmen i såväl hyres- som affärs- fastigheter, offentliga byggnader, sjukhus, upplagsplatser samt liknande ställen såsom inhägnade byggnadsplatser och andra för särskilt ändamål inrättade platser som det är angeläget att kunna freda mot utomstående.

Det är tydligt att den enskildes anspråk på skydd för sitt privatliv starkt skiftar mellan dessa olika utrymmen. Vid bedömning av behovet av lagstiftning till skydd för den en- skildes integritet måste hållas i minnet, att inom utrymmena kan finnas företagshemlig- heter. Såsom framhållits i 5 kap. skall ju en- ligt kommitténs direktiv reglerna till skydd för företagshemligheter samordnas med be-

stämmelserna till skydd för den personliga integriteten. Utredningen om illojal konkur- rens har föreslagit att straff skall kunna drabba den som på otillbörligt sätt bereder sig tillgång till annans företagshemlighet. Som otillbörligt skall anses bl. a. att i annans lokal, dit man olovligen berett sig tillträde, inspela hemliga konferenser på insmugglade inspelningsapparater eller avlyssna hemliga telefonsamtal genom obehörigen inkopplade avlyssningsanordningar (SOU 1966: 71 s. 125). Härigenom har alltså föreslagits ett visst skydd för företagshemligheter mot an- grepp som görs medelst teknisk apparatur och som till sin typ är likartade med dem som behandlas i detta delbetänkande.

6.4.2. Skyddsfrågan

Kommittén har i 5 kap. gett uttryck åt upp- fattningen att skyddet för den enskildes pri— vatliv genom straffrättsliga åtgärder bör åstadkommas utan att lagstiftningen skiljer ut särskilda delar av privatlivet som mer skyddsvärda än andra. Skyddet bör _ inom de utrymmen som avses med bestämmel- serna om hemfridsbrott och olaga intrång —— verka generellt. Skyddet för privatlivet åstadkommes därför — och får för övrigt också sin begränsning —— genom att vissa handlingstyper förbjuds. Om denna lagstift— ningsteknik används för att inom de utrym- men som avses med detta avsnitt skydda fö- retagshemligheter mot vissa typer av an- grepp, blir därför ett resultat att skyddet kommer att avse också den enskildes privat- liv inom samma utrymmen mot samma ty— per av angrepp. Enahanda skydd som åt fö— retagare och privatpersoner kommer f.ö. också att beredas åt t. ex. ideella föreningar såsom idrottsklubbar och nykterhetsorgani- sationer, åt kyrkor och andra samfund och åt olika myndigheter. Tvärtom gäller själv- fallet också, att, om förbud stadgas i syfte att skydda den enskildes integritet, skyddet faktiskt kommer att dessutom avse företags- hemligheter.

Ett på likartat sätt som i fråga om bostad och gård konstruerat förbud avseende nu ifrågavarande utrymmen får således en vid—

sträckt skyddsfunktion. Betydelsen härav är svår att överblicka. Det ställer sig vidare svårt att bedöma huruvida den enskilde har så starkt behov av skydd för sin integritet inom dessa utrymmen att lagstiftning enbart av det skälet är motiverad. En bedömning ger vid handen att en gradering av skydds- behovet skulle kunna göras mellan flera av de olika utrymmena, alltifrån enskilda ar- betsrum till trappuppgångar i affärsfastighe- ter. Inom samtliga utrymmen kan emellertid förhållandena vara sådana att behov förelig- ger av skydd för privata angelägenheter, lik— som för företagshemligheter. Med hänsyn härtill har kommittén — i överensstämmelse med den i 5 kap. redovisade grundinställ- ningen — ansett det vara i och för sig önsk— värt att förbud mot anbringande och bru- kande av avlyssnings- eller inspelningsappa- rater får gälla samtliga utrymmen som avses med bestämmelsen om olaga intrång. Här- igenom vinnes också att sambandet mellan bestämmelserna om hemfridsbrott och olaga intrång och straffbestämmelser till skydd för integriteten kan bevaras.

Avgörande vikt bör till följd av det sagda tillmätas frågan huruvida ett för nu ifråga- varande utrymmen avsett förbud av samma omfattning som för bostad och gård kan an- ses otillbörligt inkräkta på möjligheterna att legitimt utnyttja bandspelare och andra ap- parater som kan användas till avlyssning el- ler inspelning. Såvitt kan bedömas kan utomstående inte göra gällande berättigade anspråk på att utan tillstånd få anbringa avlyssnings- eller inspelningsapparater inom något av dessa utrymmen eller att få be- gagna där anbringade apparater. Eftersom förbudet inte lägger andra hinder i vägen för brukande av ljudkikare och mikrofon med parabolisk reflektor än att uppsåtligt lyssnande till vad som sägs eller försiggår inom dessa utrymmen är otillåtet, kan det ej med fog göras gällande att möjligheter- na till ett legitimt bruk av dessa apparater försvåras. Ej heller beträffande den lång- distansverkande apparaturen kan därför be- dömningen bli annorlunda än den kommit- tén i det föregående godtagit för bostad och gård.

På grund av nu redovisade övervägan- den finner kommittén, att beträffande de ut- rymmen som avses med bestämmelsen om olaga intrång bör gälla förbud mot anbring- ande och brukande av avlyssnings- eller in- spelningsapparater av samma omfattning som det kommittén i det föregående ansett böra gälla för bostad och gård.

Ett faktiskt förhållande som rör de med bestämmelsen om olaga intrång avsedda ut- rymmena bör tilläggas. Dessa utrymmen — t. ex. affärslokaler och myndigheters lokaler —— är i stor utsträckning tillgängliga för all- mänheten. Utomstående har därför åtskil- liga tillfällen att anbringa och följaktligen också använda avlyssnings- eller inspel- ningsapparater i dessa utrymmen. Detta för- hållande innebär att svårigheter av särskilt utpräglad art föreligger i vad gäller möjlig- heterna att kontrollera förbudets efterlev- nad. Enligt kommitténs mening utgör detta doek inte skäl att avstå från att stadga straffrättsligt förbud. Redan förhandenvaron av ett straffstadgande kommer sannolikt att verka avhållande på den som överväger att anbringa eller begagna avlyssnings- eller in— spelningsapparat, även om han anser att ris- ken för upptäckt måhända inte är stor. Just lättheten för utomstående att kränka annans integritet eller sätta sig i besittning av annans företagshemlighet gör det i stället särskilt angeläget att med rättsliga medel förmå ve- derbörande att avstå från gärningen. Det är betydelsefullt att rättsordningen tillhanda- håller möjlighet att inskrida mot den som faktiskt ertappas.

6.4.3 Särskilt om motorfordon

I det föregående har kommittén förordat ett förbud mot anbringande och användande av apparater till avlyssning eller inspelning av vad som försiggår inom de utrymmen som avses med bestämmelserna om hemfrids- brott och olaga intrång. Utanför det skyd- dade området lämnas sålunda i huvudsak gator, torg och andra allmänna platser, övergivna eller mer varaktigt tomma hus och byggnader samt naturområden som inte kan betraktas som gård. Till de utrymmen

som skyddas hör exempelvis husvagnar som används till bostad. Däremot skyddas ej andra fordon, t. ex. bil som inte är bostad. I rättsfallet NJA 1952 s. 50 ansågs olovligt inträngande och kvarstannande i annans bil innefatta egenmäktigt förfarande. Det kunde synas konsekvent att det sålunda etablerade skyddet i bilar mot intrång utsträcktes till att gälla skydd i bilar och andra fordon också mot integritetsangrepp. Det bör framhållas att utplacerande av bugs i bilar synes vara en i USA praktiserad spaningsmetod. Likväl bör enligt kommitténs mening förbudet inte utsträckas därhän. Dels skulle en sådan ut- vidgning bryta det samband med bestäm- melserna om hemfridsbrott och olaga in— trång som den av kommittén valda metoden innefattar. Dels och framför allt bör beak- tas, att avlyssning av vad som försiggår i bi— lar regelmässigt måste göras med hjälp av radiosändare. Såsom framgår av 7 kap. föreslår kommittén ett utvidgat kontrollsy- stem just beträffande radiosändare. Här- igenom torde det praktiska behovet av en särskild bestämmelse om straff för avlyss- ning av vad som sägs i bilar minskas. Såvitt känt har radiosändare inte i Sverige använts för sådan avlyssning. Med hänsyn till det sagda torde det för närvarande inte vara er- forderligt med något särskilt straffstadgande häremot.

6.5. Integritetsangrepp inifrån

6.5.1. Inledning

Det föregående har syftat till att motivera och belysa vad som kan kallas de yttre gränserna för avlyssningsförbudets räck- vidd. Ett så begränsat förbud träffar åtskil- liga fall av allvarliga integritetskränkningar. Exempelvis kan nämnas avlyssning, som sker Via telefonnätet. Vidare avser förbudet avlyssning, som möjliggörs genom att gär- ningsmannen i förväg preparerar en sam— manträdeslokal eller annat utrymme för konferenser eller samtal. Naturligtvis träffar förbudet också avlyssning medelst långdi- stansverkande apparatur.

Uppenbart är emellertid att ett förbud, som bara avser dessa och jämförbara former av avlyssning eller inspelning, inte är till- räckligt för att förverkliga det skydd för in- tegriteten som kommittén funnit böra efter— strävas. För detta mål är betydelsefullt att erhålla en godtagbar lösning av frågan i vad mån avlyssnings- eller inspelningsapparater får begagnas av den som befinner sig inom det skyddade området. Detta problem in- nefattar konkreta avvägningsspörsmål mel- lan intresset att skydda integriteten, å ena, och behovet av att skyddet utformas under tillbörligt hänsynstagande till apparaternas nyttiga och legitima bruk, å andra sidan. Frågan måste behandlas med utgångspunkt från några typsituationer, vilka kan upp— komma beträffande de olika slagen av skyd- dade utrymmen och som skiljs åt av förhål- landet mellan de där vistande personerna.

De typsituationer som skall diskuteras kan kortfattat beskrivas på följande sätt. Be- träffande bostad och gård gäller det först att ta ställning till i vad mån den boende själv — antingen han uppehåller sig i bostaden el- ler han år hemifrån — skall ha rätt att an- bringa och begagna avlyssnings- eller inspel- ningsapparat. Hans åtgärd kan kränka gäs- ters och andra tillfälliga besökares integritet. Åtgärden kan i andra fall vara riktade mot personer som delar bostaden med honom. Utomstående bör såsom i det föregående konstaterats vara förbjudna att i bostaden anbringa och utifrån begagna avlyssnings- eller inspelningsapparater. Nu rör frågan för deras vidkommande i vad mån förbud mot begagnande av avlyssnings- eller inspelnings- apparater bör gälla också när de uppehåller sig i bostaden. Denna fråga angår deras för— hållande både till dem som bor i bostaden eller förfogar över gården och till andra gäs- ter eller tillfälliga besökare.

Situationerna inom de utrymmen som av- ses med bestämmelsen om olaga intrång får sin särprägel i första hand genom att i fråga om arbetsplatser arbetsgivaren kan ha in- tresse av att begagna avlyssnings- och in- spelningsapparater och att de anställdas in- tegritet genom hans åtgärder kan sättas i fara. Vidare kan affärsidkare och deras an-

ställda anse sig ha behov av att få använda sådana apparater på sätt som kan kränka kunders integritet. Ytterligare kan deltagare i sammanträden ha önskemål om skydd, särskilt i fråga om bandinspelningar, mot åt— gärder av såväl innehavaren av lokalen för sammanträdet som andra deltagare i sam- manträdet.

De nu beskrivna frågorna om förhållan- det mellan innehavare av bostad eller annan lokal och andra som uppehåller sig inom ut- rymmet innefattar rättspolitiska problem av annan natur än de som uppkommer i fråga om hemfridsbrott och olaga intrång. Enligt dessa bestämmelser straffas olovligt eller obehörigt inträngande eller kvarstannande. Vad som skyddas är den berättigades dispo— sitionsrätt över utrymmet. Exempelvis åtnju- ter en gäst inte hemfridsskydd mot åtgärder från värdens sida. Om värden i strid mot gästens vilja tillåter andra personer att uppe— hålla sig i bostaden, kan gästen således inte hindra dessa personers närvaro. För den in- tresseavvägning det nu gäller att ta ställning till saknar detta förhållande betydelse. Frå- gan i vad mån gästen bör i värdens bostad skyddas mot avlyssning eller inspelning som görs med värdens samtycke eller av honom själv bör alltså bedömas utan avseende vid vad som gäller i fråga om hemfridsskydd.

6.5.2. Bostad och gård

Bostadshavaren och gäster I enlighet med det anförda skall för bedöm— ningen av sist angivna fråga mot varandra ställas å ena sidan värdens, bostadshavarens, behov av att kunna i sin bostad utnyttja ap- parater som kan begagnas till avlyssning el- ler inspelning och å andra sidan gästers och andra tillfälliga besökares intresse av skydd när de uppehåller sig i annans bostad eller gård.

I en bostad kan förekomma åtskilliga mi- krofoner för dagligt bruk. Den vanliga tele- fonapparaten är försedd med mikrofon. Den kan utnyttjas till avlyssning av vad som sägs i bostaden. Om telefonen är av högta- lande typ finns särskilt stora möjligheter att

flera personer kan samtidigt lyssna till vad telefonen förmedlar. I bostaden kan vidare finnas anläggning för intern kommunika- tion. Också den kan användas för avlyss- ning. Genom bandspelare kan värden spela in vad gästerna säger i hans frånvaro. Be- träffande samtliga dessa apparater är det uppenbart att värden rimligen bör kunna begagna dem för olika syften, även om han förstår att han därigenom lyssnar till eller spelar in vad gästerna säger. Ytterligare måste beaktas att en bostadshavare kan ha behov av avlyssnings- eller inspelningsappa— rater för övervakning av bostaden. Också en sådan anläggning kan användas till avlyss- ning av gästers samtal eller på annat sätt skada deras integritet.

Mot bakgrund av de anförda exemplen framstår det tydligt att ett förbud som riktar sig mot bostadshavarens bruk av avlyss— nings- eller inspelningsapparater för att er- fara vad som försiggår i hans bostad måste förses med åtskilliga undantag. Det kan starkt betvivlas huruvida det är möjligt att på förhand bedöma i vilka fall bostadshava— rens eget bruk av apparaterna utgör ett så allvarligt intrång i gästernas integritet att det bör vid straffhot förbjudas. Det kan vidare sättas i fråga huruvida det är möjligt att återge denna bedömning i lagtext utan att kraven på tydlighet och koncentration efter- sättes. Det utmärkande för de allvarliga fal- len torde vara att värden missbrukar ett för- troende som gästerna visar honom. Denna iakttagelse låter sig emellertid inte brukas till att i strafflagstiftning särskilja det straffbara från det tillåtna.

Ett försök att reglera bostadshavarens eget bruk av avlyssnings- eller inspelnings- apparater skulle av nu antydda skäl möta mycket stora svårigheter. Härtill bör läggas att gäster och andra tillfälliga besökare på det hela taget inte kan anses ha lika beak- tansvärt anspråk på skydd för sin personliga integritet, när de uppehåller sig i annans bo- stad, som den har som befinner sig i sin egen bostad. Det är därför inte särdeles angeläget att gäster och andra tillfälliga besökare skyddas. Kommittén har på grundval av det anförda funnit lämpligast att hålla bostads-

havarens begagnande av teknisk apparatur till skada för gästers och andra tillfälliga be— sökares integritet utanför det straffbara om- rådet. Om ingripanden kan befinnas erfor- derliga torde de bäst kunna åstadkommas genom åtgärder riktade mot det sätt varpå bostadshavaren kan komma att utnyttja vad han erfarit rörande gästernas eller de tillfäl- liga besökarnas privatliv.

Bostadshavaren och medboende En bostadshavares anspråk på att få be- gagna teknisk apparatur i sin bostad kan också komma i konflikt med intresset av skydd åt andra som delar bostaden med ho- nom för deras privatliv. De svårigheter som beskrivits när det gällde bostadshavarens an- språk i förhållande till gästers och andra till- fälliga besökares integritet möter också nu. Det är sålunda inte möjligt att skapa ett nyanserat system som i olika situationer till- varatar det ena eller det andra intresset. I det läget fann kommittén, när fråga var om gästers integritet, att intresset av att skydda denna borde få vika till förmån för bostads— havarens intresse av att få begagna appara- turen i sin bostad. Grunden härtill var att gästers och tillfälliga besökares anspråk på integritetsskydd inte kunde anses tillräckligt starkt. Denna bedömning kan inte upprätt- hållas när det gäller samboendes anspråk på skydd för sin integritet gentemot åtgärder från annan samboendes sida. Det kan vara fråga om familjemedlemmar och andra som lever i ett familjeliknande förhållande eller inneboende eller anställda, t. ex. hushål- lerska. För alla dessa torde det vara angelä- get att de får ett fullständigt skydd mot att andra personer skaffar sig kännedom om deras privatliv, när de uppehåller sig i sin bostad.

Inneboende Enklast låter sig detta genomföras, om en bostad, som är gemensam för flera personer, kan anses uppdelad mellan de samboende på sådant sätt att de olika delarna kan be— traktas som skilda bostäder. Som exempel kan anföras att till inneboende uthyrts rum eller att en i bostadshavarens tjänst anställd

person disponerar eget rum i bostaden. Den inneboende och den anställde har i dessa fall snarast en egen bostad på ungefär samma sätt som en hotellgäst bebor sitt rum. Det kan tilläggas, att såväl den inneboende som den anställde och hotellgästen åtnjuter hemfridsskydd mot intrång från bostadsha- varens eller hotellvärdens sida. Om förhål— landet mellan bostadshavaren och den eller de andra personer som bor i samma bostad gestaltar sig på detta sätt, möter enligt kom- mitténs mening inte nämnvärda betänklighe- ter mot att förbjuda bostadshavaren att medelst teknisk apparatur avlyssna eller inspela vad som försiggår i den del av bo- staden som disponeras av inneboende eller anställda. Om bostadshavaren från sin del av bostaden eller utifrån önskar hålla den av den inneboende eller anställde disponerade delen under övervakning, bör han sålunda vara skyldig att först inhämta den andres samtycke till åtgärden. Dennes anspråk på skydd för sin integritet måste anses väga tyngre.

Samboende Mer komplicerad ställer sig bedömningen när det gäller förhållandet mellan familje- medlemmar och andra som gemensamt be- bor en bostad. Såsom förut framhållits åt- njuter dessa personer inte hemfridsskydd gentemot varandra. Härav följer emellertid inte att de bör kunna varandra ovetande skaffa sig kunskap om varandras privatliv. En make bör exempelvis när han är hem- ifrån inte få begagna avlyssningsapparater till att skaffa sig kännedom om vad den andre maken då gör i bostaden. Något legi- timt anspråk på att få ostraffat begagna te- lefoner och andra i bostaden befintliga ap- parater som kan användas till avlyssning kan inte åberopas till stöd för en sådan åt- gärd. Överhuvudtaget synes klart att i egent- lig mening dolt spionerande på medboende inte bör få förekomma. Som exempel kan anföras avlyssning utifrån eller från ett rum i bostaden av vad som sker i ett annat rum. Vad beträffar det öppna begagnandet torde i de flesta fall omständigheterna vara sådana att de medboende får anses ha sam-

tyckt till åtgärden eller åtminstone att den som begagnar apparaten har fog för att utgå från att samtycke föreligger. Ett förbud som tar sikte på det olovliga begagnandet träffar därför i förhållandet mellan samboende i de flesta fall inte det öppna bruket av appara- turen. Egentlig konflikt mellan samboende torde uppstå främst när en medboende un- der åberopande av integritetsskäl förbjuder en annan att bruka en i bostaden befintlig apparat och den senare inte finner förbu- det rimligt. Enligt kommitténs mening är sådana konflikter mellan familjemedlemmar eller andra samboende knappast möjliga att lösa på straffrättslig väg. De samboende bör själva finna fram till för dem lämpliga nor- mer för sin samlevnad. Det kan emellertid inte uteslutas att behov undantagsvis kan föreligga av att konflikten löses rättsligt. En konflikt som har likhet med den diskuterade kan ibland i annat avseende uppkomma mellan samboende, nämligen i fråga om rätt för utomstående att vistas i bostaden. En make kan t. ex. vilja förbjuda en gäst, som den andre maken har inbjudit, att kom- ma in i eller stanna kvar i bostaden. Det an- ses som huvudregel att den förbjudande maken har rättsordningens stöd för sin me- ning, NJA 1944 s. 67. Denna huvudregel synes kunna tillämpas också i den angivna konflikten. I princip måste alltså ett av en samboende uttalat förbud mot begagnande av avlyssnings- eller inspelningsapparat re- spekteras av de andra.

Gäster och boende Frågan om gäst eller tillfällig besökare bör äga rätt att begagna avlyssnings- eller inspel- ningsapparat i annans bostad, när han uppe- håller sig i bostaden, är lättast att bedöma, när avlyssningen avser dem som bor i bosta- den. Om åtgärden sker utan deras samtycke bör den vara förbjuden, såväl eftersom den kränker deras integritet som därför att den står i strid med deras dispositionsrätt över bostaden.

Gäster inbördes Särskilda skäl torde inte heller finnas för att en gäst skall ha sådan rätt, om åtgärden rik-

tar sig inte mot de boende utan mot andra gäster eller tillfälliga besökare som uppehål- ler sig i bostaden. I så måtto bör alltså också deras integritet skyddas, ehuru deras anspråk på skydd inte är lika stort som de boendes. En tveksam fråga är om bostadshavaren bör kunna tillåta en gäst eller annan som inte bor i bostaden att — utifrån eller i bostaden — avlyssna eller inspela vad andra gäster el- ler tillfälliga besökare yttrar i bostaden. Från teoretisk synpunkt ligger det närmast till hands att besvara frågan nekande. Bo— stadshavaren kan inte anses ha dispositions- rätt över andra människors integritet. Endast om hans eget legitima behov av att kunna begagna de apparater som finns i bostaden kommer i konflikt med annans integritet, kan han från denna utgångspunkt få kränka denna. En regel som inte tillmäter bostads— havarens samtycke straffriande verkan åt den som begår gärningen, har vidare den praktiska fördelen att bostadshavaren und- går att utsättas för påtryckningar att lämna samtycke. Påtryckningar att själv utföra gärningen —— något som han, enligt vad kommittén i det föregående har ansett, bör äga rätt till —— torde han ha lättare att stå emot, eftersom det i sådant fall lärer vara ett större motstånd att övervinna än när fråga är om att bara ge samtycke till att annan får vidtaga integritetskränkande åtgärder. Emel- lertid skulle en sådan regel orsaka en del lagtekniska problem, särskilt i vad gäller frågan om bostadshavarens egen straffbar- het för medverkan. Hur denna fråga än lö- ses skulle straffbarheten för gärningsman— nen vidare komma att förefalla överras- kande mot bakgrund av att kommittén inte funnit skäl att skydda gästers och tillfälliga besökares integritet mot bostadshavarens egna åtgärder. Åtskilligt enklare och klarare skulle vara att låta bostadshavarens sam- tycke befria annan gärningsman från an- svar. Såsom förut framhållits är inte heller gästers och tillfälliga besökares anspråk på skydd för sin personliga integritet särdeles starkt, när de uppehåller sig i annans bostad. Vid övervägande av dessa synpunkter har kommittén funnit lämpligast att bostadsha- varens samtycke till att annan medelst av—

lyssnings- eller inspelningsanordning lyssnar till eller inspelar vad som försiggår i bosta- den får medföra att gärningen är straffri.

Vad som anförts beträffande bostad och gård kan sammanfattas på följande sätt. Det bör vara förbjudet att medelst avlyssnings- anordning eller anordning för inspelning av ljud avlyssna eller inspela vad som försiggår där annan har sin bostad, om gärningen sker utan samtycke av den som bor i bostaden el- ler förfogar över gården.

6.5.3. Övriga utrymmen

Tillfälliga besökare

Vad beträffar de utrymmen som avses med bestämmelsen om olaga intrång har kom- mittén i det föregående funnit, att det bör vara förbjudet för den som befinner sig ut- anför sådant utrymme och som inte förfogar däröver, att medelst teknisk anordning av- lyssna eller inspela vad som där försiggår. Det synes vidare klart att personer som till- fälligt besöker sådant utrymme inte bör vara berättigade att olovligen begagna avlyss- nings- eller inspelningsapparat, när de up- pehåller sig inom utrymmet. Vad som nyss framhållits i fråga om gästers och tillfälliga besökares begagnande av teknisk anordning i annans bostad är tillämpligt också på dem som tillfälligt besöker affärslokaler, arbets- platser och andra sådana utrymmen som nu avses. Särskilda problem vållar däremot frå— gan om rätt för den som äger eller av an— nat skäl disponerar över utrymmet att bru- ka dessa apparater.

Lokalhavaren Ägaren till utrymmet kan anse sig ha behov — förutom av sådana apparater för återgiv— ning av ljud som vanligen förekommer — av särskilda tekniska anordningar för olika övervakningsändamål. Det kan gälla över- vakning av utrymmet som sådant, t.ex. i syfte att uppdaga stölder. Vidare kan i fråga om arbetsplats arbetsgivaren vilja använda teknisk apparatur för övervakning av arbets- tagarnas sätt att fullgöra sina uppgifter eller av vissa moment i tillverkningsprocess eller annan arbetsprocedur. I de flesta fall när

teknisk apparatur kommer till användning för övervakningsändamål är det fråga om TV—kameror eller annan optisk apparatur. TV-kameror är emellertid ofta förbundna med mikrofon som möjliggör ljudupptag- ning. Också utan samband med bildupptag- ning kan avlyssning i övervakningssyfte förekomma. Vidare kan inspelning av vad som försiggår ibland behöva göras. Band- spelare har självfallet ett vidsträckt använd- ningsområde. I övrigt kommer i betraktande anläggningar för intern kommunikation och s. k. personsökare.

Det anförda visar att arbetsgivare, affärs- idkare och andra som disponerar över så- dant utrymme som nu avses kan ha åtskil— liga från deras synpunkt legitima anled- ningar att anbringa och begagna teknisk ap- paratur, som dessutom kan brukas till mer eller mindre integritetsfarliga gärningar. Övervakning av ett varuhus i syfte att er- tappa tjuvar kan göra det nödvändigt att lyssna till eller spela in på band vad kunder som uppehåller sig i varuhuset samtalar om. Inte bara kunders samtal kan komma att av- lyssnas utan också vad de anställda säger. Det är särskilt i förhållande till dessa båda kategorier —-— dels kunder och andra tillfäl- liga besökare, dels anställda — som affärs- idkarens eller arbetsgivarens bruk av appa- raterna kan vålla skada.

Lokalhavaren och tillfälliga besökare Kunders och andra tillfälliga besökares in- tresse av skydd för sin integritet, när de vis- tas inom affärslokaler eller andra utrymmen som avses med bestämmelsen om olaga in- trång, kan i regel inte anses särskilt framträ- dande. Behovet för innehavaren att över- vaka området kan däremot vara beaktans- värt. Den som disponerar över utrymmet i fråga eller handlar med dennes samtycke bör därför ha rätt att använda avlyssnings- eller inspelningsapparatur, även om han därigenom kränker kunders eller andra till- fälliga besökares integritet. Denna uppfatt- ning överensstämmer med vad som ansetts böra gälla i förhållandet mellan bostadsha- vare och gäster eller tillfälliga besökare. Lo- kalhavarens rätt att bestämma om teknisk

apparatur bör emellertid, såsom i det föl— jande kommer att utvecklas, begränsas av hänsyn till anställd personals anspråk på in- tegritetsskydd, när dessa personer är på sin arbetsplats.

Särskilt om restauranger m. m.

Kommitténs angivna ståndpunkt att integri- tetsskydd inte kan beredas åt kunder och andra som tillfälligt besöker en lokal gent- emot åtgärder från lokalhavarens sida kan i vissa fall innebära en brist i det integritets- skydd som lämpligen bör finnas. Särskilt kan detta vara fallet i fråga om restau— ranger, konferenssalar och liknande ställen, som lokalhavaren ställer till betalande gäs- ters förfogande. Gästerna kan ha stort in— tresse av att vara skyddade mot varje form av avlyssning, eftersom just inom dessa ut- rymmen ofta förekommer förtroliga eller hemliga samtal. Det är tänkbart att det på avtal grundade rättsförhållande som upp— kommer mellan lokalhavaren och gästerna kan anses innebära, att lokalhavaren inte får avlyssna eller upptaga vad gästerna yttrar. Om han begagnar avlyssnings- eller inspel- ningsapparat för att skaffa sig kunskap om vad som avhandlas, gör han sig i så fall skyldig till avtalsbrott. De sanktioner här- emot som kontraktsrätten kan tillhandahålla är emellertid osäkra. Vissa skäl kunde därför anses föreligga att genom strafflag- stiftning förbjuda förfarandet. Såvitt känt har emellertid behov av sådant förbud inte yppats. En särregel för restauranger och konferenslokaler har inte heller plats i en lagstiftning som avser att generellt skydda den personliga integriteten. Behov av en sär- regel till skydd för gästers integritet mot avlyssning eller inspelning som görs av lo- kalhavaren eller med hans samtycke mins— kas i fråga om sådana restauranger och kon— ferenslokaler som också är arbetsplatser, om vad kommittén i det följande ämnar föreslå beträffande arbetsplatser genomföres. På dessa skäl anser kommittén att tillräcklig anledning inte föreligger att föreslå en sär- regel för restauranger, konferenslokaler och liknande ställen.

Arbetsgivare och anställda Åtskilliga av de affärslokaler och andra ut- rymmen som avses med bestämmelsen om olaga intrång är arbetsplatser, inom Vilka anställda uppehåller sig. Den som förfogar över utrymmet är enligt det förut sagda be- rättigad att använda teknisk apparatur som kan komma att begagnas till avlyssning eller inspelning. Det är uppenbart att de anställ- das integritet genom sådan användning kan kränkas. Anställda som stadigvarande uppe- håller sig inom en arbetsplats kan uppleva den kontinuerliga risken för integritets- kränkning som i hög grad besvärande. Generellt taget måste anställdas anspråk på integritetsskydd anses vara betydande, därför att de på sin arbetsplats tillbringar en stor del av sin tid. Regeln att den som förfo— gar över utrymmet äger använda avlyss- eller inspelningsapparatur måste därför modifieras, så att anställdas anspråk på integritetsskydd inom arbetsplatsen kan beaktas. Enligt kommitténs mening är det synnerligen angeläget att lagstiftningen ger utrymme för tillvaratagande såväl av arbets- givarens behov av den tekniska apparaturen som av de anställdas angivna anspråk på in- tegritetsskydd.

Vid samtal som kommittén har haft med representanter för arbetsgivare- och arbets- tagareorganisationer har från arbetsgivare- håll kraftigt understrukits, att lagstiftningen måste ge möjlighet för arbetsgivaren att få utnyttja tekniska hjälpmedel i sin verksam— het. Särskilt med tanke på att i framtiden metoderna för att med teknisk apparatur övervaka arbetsplatser eller kontrollera till— verkning och andra arbetsmoment kan komma att ytterligare utvecklas och göras mer effektiva och därigenom få större an- vändning än som nu kan synas vara fallet, är —— har det framhållits — angeläget att lagstiftningen inte onödigtvis hindrar denna utveckling. Från arbetstagarehåll har fram- hållits att särskilt övervakning, som görs utan de anställdas vetskap, innefattar ett otillbörligt intrång i de anställdas integritet. Den uppfattningen har från arbetstagarehåll framförts, att lagstiftningen bör innehålla en generalklausul, som förbjuder bruket av av—

nings—

lyssnings- eller inspelningsanordningar men lämnar utrymme för att arbetsgivaren och de anställda träffar överenskommelse om rätt för arbetsgivaren att använda avlyss- ningsapparater.

Den allmänna inställning till frågan om angelägenheten av rättsligt skydd för den personliga integriteten varåt kommittén gett uttryck leder till att de anställdas integritet på arbetsplatsen bör tryggas. Ingen vikt bör i och för sig tillmätas det förhållandet att ar- betsplatsen är arbetsgivarens egendom eller förbehållen hans dispositionsrätt. Det är i stället arbetsgivarens behov av att i sin verk- samhet ha möjlighet att begagna avlyss- nings- och inspelningsapparater som är an- ledning till att ett förbud däremot inte bör eftersträvas. Det synes inte möjligt att i lag- text precisera de situationer i vilka detta behov kan anses förtjäna företräde framför de anställdas anspråk på integritetsskydd. Det är inte heller lämpligt att det i lagtext allmänt uttalas, att förbud mot begagnande av avlyssnings- och inspelningsapparater inte gäller avlyssning som företas i övervak- ningssyfte. Med ledning av en så allmänt ut- formad bestämmelse skulle inte på förhand kunna med tillräcklig säkerhet bedömas lag- ligheten i det särskilda fallet av avlyssning. Inte heller kan enligt kommitténs mening förordas en bestämmelse av innehåll att bara avlyssning som sker med de anställdas samtycke är tillåten, eftersom en sådan ut- formning skulle göra arbetsgivaren i alltför hög grad beroende av den enskilde arbetsta- garens förståelse för hans behov av appara- turen.

Vid övervägande av det nu redovisade materialet vill kommittén ansluta sig till den från arbetstagarehåll framförda tanken att det skall överlåtas åt parterna på arbets- marknaden att träffa överenskommelse om de situationer i vilka avlyssning bör få ske. Denna lösning har åtskilliga praktiska för- delar. Den gör möjligt att den enskilda ar- betsplatsens särskilda förhållanden kan beaktas. Erfarenheterna från det samarbete som arbetsgivare- och arbetstagareorganisa- tioner förmått etablera i andra sammanhang ger anledning att förmoda, att parterna

kommer att visa förståelse för varandras synpunkter. Inte bara genom kollektivavtal eller andra centralt slutna avtal kan träffas överenskommelse om rätt till begagnande av avlyssnings- och inspelningsapparatur utan också i det enskilda tjänsteavtalet. Även genom beslut på särskilda sammankomster mellan arbetsgivaren och de anställdas re— presentanter kan rätten härtill regleras. Överenskommelserna kan göras detaljerade och bland annat innehålla konkreta före- skrifter om sättet för tillkännagivande för de anställda att arbetsplatsen är föremål för av- lyssning. I de flesta fall lärer överenskom- melserna kunna göras förhållandevis kort- fattade och allmänt hållna. Det är att anta, att förebilder för dylika överenskommelser kan utarbetas för olika branscher och typer av företag av arbetsmarknadens partsorgani— sationer.

Däremot synes alltför stora svårigheter föreligga att överväga liknande avtal beträf- fande anbringande av avlyssnings- och in- spelningsapparater inom arbetsplatser.

Kommittén finner därför att i fråga om arbetsplats begagnande av avlyssnings— eller inspelningsanordning inte bör få ske utan stöd i avtal mellan arbetsgivare och arbetsta- gare. En följd av denna ståndpunkt är att in- nan sådant avtal träffats allt begagnande av anordningarna är förbjudet. Det är tänkbart att detta kan medföra Vissa praktiska pro- blem under ett övergångsskede innan erfor- derliga överenskommelser har medhunnits. Detta förhållande kommer att uppmärksam- mas i samband med att frågan om över- gångsbestämmelser till lagstiftningen be- handlas.

Anställdas bruk av apparaturen En naturlig konsekvens av den valda lös- ningen är att också frågan om de anställdas rätt att begagna teknisk apparatur i tjänsten regleras i avtal. Bandspelare, personsökare, snabbtelefoner och annan teknisk apparatur som de anställda har tillgång till kan själv- fallet missbrukas till men för andra anställ- das och arbetsgivarens integritet. I den mån apparaturen användes i strid med vad över-

enskommelsen med arbetsgivaren innefattar bör straff kunna följa på gärningen.

Särskilt om sammankomster

Under denna rubrik skall uppmärksammas frågan huruvida deltagare i och åhörare vid sammanträden eller andra sammankomster såsom offentliga möten och myndigheters offentliga sammanträden bör få begagna teknisk apparatur för att upptaga vad som avhandlas vid sammankomsten eller för att bereda någon som inte är närvarande möj- lighet att lyssna till vad som sägs. Denna fråga rymmer en del särskilda aspekter som inte tagits upp i det föregående. I fråga om sammankomster i någons bostad har kom- mittén ansett, att det bör vara förbehållet bostadshavaren att besluta om begagnandet av teknisk apparatur. Tillfällig besökare i annans bostad får inte utan bostadshavarens lov vare sig själv spela in vad som sker i bo- staden, oaktat han inte därigenom erhåller någon kunskap som han ändå inte hade, el- ler bereda utomstående möjlighet att lyssna till vad som försiggår i bostaden. När det gäller sammankomster, som hålls i utrym- men som avses med bestämmelsen om olaga intrång, är bedömningen av motsvarande fråga inte lika självklar. Individens anspråk på integritetsskydd inom dessa utrymmen är, såsom tidigare framhållits, inte lika på- tagligt som när det gäller hans egen bostad. Härtill kommer att åtgärden företas av en person, som har rätt att delta i samman- komsten och därför inte förvärvar någon ny kunskap. Bedömningsfrågan ställer sig en- ligt kommitténs mening olika beroende på om sammanträdet är avsett för offentlighe— ten eller inte.

Vad först beträffar sammankomster. som allmänheten inte äger tillträde till, bör det vara förbjudet för enskild deltagare att spela in på band vad som avhandlas eller att på annat sätt bereda utomstående möjlighet att åhöra vad som förekommer. I det före- gående har framhållits att sådana åtgärder i och för sig innefattar en kränkning av öv- riga deltagares integritet. Särskilda skäl att åtgärden ändå bör vara tillåten föreligger inte. Tvärtom talar andra synpunkter för

förbud. Det kan bland annat pekas på att risk finns att sådana inspelningar gärnings- mannen ovetande kommer i utomståendes händer. Från praktiska synpunkter är det tillräckligt att ordföranden vid sammanträ- det har rätt att besluta om bandupptag- ningar och annat bruk av teknisk apparatur. En regel av denna innebörd synes i och för sig naturlig. Den vinner dessutom stöd i den av kommittén valda anknytningen till be- stämmelsen om olaga intrång, eftersom det i regel kan anses att ordföranden represente- rar den som förfogar över lokalen för sam— mankomsten.

I fråga om ett speciellt slag av samman- komster, nämligen särskilt anordnade press- konferenser, har deltagarna ett påtagligt be- hov av att kunna använda bandspelare för att registrera vad som sägs. Bandspelare kan anses vara ett vanligt förekommande hjälp- medel för journalister, något som den som kallar till presskonferens får antas vara medveten om. Det är därför naturligt att utgå från att han har samtyckt till att in- bjudna journalister använder bandspelare vid konferensen. Den föreslagna regeln medför därför att journalisterna i de flesta fall har rätt att använda bandspelare vid presskonferenser. Ibland förekommer det dock att uppgifter som lämnas vid presskon— ferens meddelas under den uttryckliga före— skriften, att journalisterna inte skall göra bruk av vad de på så sätt får veta — uppgif- ten lämnas ”off the record”. Den bestäm- manderätt som kommittén funnit höra till- läggas anordnaren av sammankomster som inte är öppna för allmänheten medför, att journalisterna i sådana situationer inte får använda bandspelare eller andra tekniska hjälpmedel för återgivning av ljud.

Vad gäller sammankomster som allmän- heten har tillträde till bör däremot de närva- rande — deltagare såväl som åhörare — ha rätt att bruka bandspelare och andra tek- niska hjälpmedel för att lyssna till och upp- taga vad som försiggår. Just offentligheten innebär att de närvarandes behov av integri— tetsskydd mot bruk av teknisk apparatur är litet. Offentligheten kan för övrigt anses in— nefatta att anordnaren har medgivit att tek-

nisk apparatur får begagnas. Tillräcklig grund för att närmare reglera förutsättning- arna för att teknisk apparatur skall få be- gagnas kan inte anses föreligga. Om den an- vänds på ett störande sätt eller, såsom kan vara fallet vid t. ex. teaterföreställningar, om begagnandet utgör ett led i en kränkning av någons upphovsmannarätt, kan åtgärden liksom hittills beivras.

De synpunkter som sålunda i allmänhet kan läggas på offentliga sammankomster gör sig inte gällande med samma styrka i fråga om myndigheters sammankomster som är öppna för allmänheten. Anledningen härtill framgår, om som exempel tas rätte- gångsförhandlingar. Offentligheten vid dessa kan stå i strid med önskemål från par- ter och vittnen vid den särskilda förhand- lingen, även om offentligheten i stort sett åsyftar att öka rättssäkerheten. I viss mån tillgodoser lagstiftningen sådana individuella önskemål genom regler om att förhand- lingar kan hållas bakom stängda dörrar. Den avvägning mellan offentlighetsintresset och enskildas intresse av avskildhet som härigenom skett har emellertid företagits utan att det särskilt har beaktats att vad som förekommer vid öppna förhandlingar kan upptas med hjälp av teknisk apparatur. Om så sker, kan nackdelarna med offentligheten bli mer påfallande för den enskilde. I gäl- lande rätt torde dock vem som helst få spela in på band vad som försiggår vid rättegång, såframt inspelningen kan göras utan att verka störande vid förhandlingarna (jfr JO 1969 s. 39). Denna principiella frihet att med hjälp av teknisk apparatur uppta rätte- gångsförhandlingar kan såsom framhållits vara diskutabel från synpunkten av skydd för de enskilda personernas integritet. Att märka är att dessa i åtskilliga fall inte kan anses ha frivilligt utsatt sig för offentlighe- ten. Också med hänsyn exempelvis till den effekt som bruket av teknisk apparatur kan få på parters och vittnens agerande vid rät- tegången finns skäl att överväga vad som bör gälla härom. Frågan har således åtskil— liga aspekter utöver integritetsskyddssyn- punkten. Om någon ändring i det gällande systemet anses böra åstadkommas, bör

därför frågan behandlas i ett större sam- manhang än kommittén inom ramen för sitt uppdrag kan beakta. Dessa överväganden föranleder kommittén att avstå från att fö- reslå någon ändring i vad som hittills gällt. Vad som nu sagts med utgångspunkt när- mast från rättegångsförhandlingar torde gälla också i övrigt, när myndigheter an- ordnar möten som är offentliga för allmän- heten. Exempelvis bör det alltjämt vara till— låtet att spela in på band offentliga föreläs- ningar vid universitet, om inte åtgärden stör föreläsningen eller kommer i konflikt med upphovsmannarättsliga skyddsregler.

Sammanfattningsvis bör enligt kommit- téns mening i fråga om de utrymmen som avses med bestämmelsen om olaga intrång gälla, att avlyssningsapparatur får begagnas endast av den som disponerar över utrym- met eller med hans samtycke. Beträffande arbetsplats måste begagnandet stå i över- ensstämmelse med vad som har avtalats mellan arbetsgivaren och de anställda. Av— lyssning eller upptagning av vad som försig- går vid offentlig sammankomst bör dock tillåtas.

Såsom kommittén i det föregående har angett bör de föreslagna reglerna om förbud mot anbringande och användande av avlyss- nings- och upptagningsapparater uttryckas i en straffbestämmelse. Strafflatituden bör överensstämma med den som gäller för hemfridsbrott och olaga intrång. Någon uppdelning mellan olika svårighetsgrader av gärningen bör inte göras. Latituden kommer sålunda att överensstämma med vad som gäller för brytande av telehemlighet och in- trång i förvar (4 kap. 8 och 9 %% BrB). Genom den vida straffskalan blir det möjligt att bestämma straffet bland annat med hän- syn till gärningsmannens avsikt med åtgär- den. Att så sker är av betydelse för att det föreslagna stadgandets preventiva uppgift skall kunna fyllas. Straffbestämmelsen har sin naturliga plats i brottsbalkens kapitel om fridsbrott. Anknytningen till hemfridsbrott och olaga intrång motiverar att bestämmel- sen införes som en ny paragraf omedelbart efter 4 kap. 6 & brottsbalken.

7. Näringsrättsliga åtgärder

7.1. Inledning

Kommittén har i 5 kap. uttalat, att det är angeläget att lagstiftningen ger skydd för en- skildas personliga integritet mot angrepp med teknisk apparatur. I 6 kap. har utförts hur sådant skydd enligt kommitténs mening bör ordnas genom att vissa gärningar av- seende akustisk apparatur kriminaliseras. Kriminalisering är dock inte den enda me- tod som står till buds för att skydda den per- sonliga integriteten. Såsom framhålles i di- rektiven är det tänkbart att genom nä- ringsrättsliga åtgärder kontroll över sprid- ningen av den tekniska apparaturen kan uppnås. Skyddet för integriteten kan därige- nom indirekt ytterligare förstärkas. All den apparatur som redovisats i 2 kap. kan miss- brukas till skada för enskilds integritet. Be- hov av näringsrättsliga åtgärder kan därför allmänt sett anses föreligga. Dessa åtgärder skulle alltså syfta till att försvåra att appara- turen brukas på integritetsfarligt sätt och vad akustisk apparatur beträffar särskilt bi- dra till att minska riskerna för att de straff- rättsliga bestämmelserna till skydd för integ- riteten åsidosättes. I förevarande kapitel kommer beträffande såväl akustisk som optisk apparatur att undersökas om förut— sättningar föreligger för näringsrättsliga åt— gärder.

De näringsrättsliga åtgärder som i det an— givna syftet kan komma i fråga avser im- port, tillverkning. försäljning eller innehav.

Vad angår sådana åtgärder i gällande rätt framgår av 3 kap. att för närvarande kont— roll bara utövas beträffande innehav av ra- diosändare. Bestämmelserna härom har inte tillkommit för att skydda den personliga in- tegriteten utan ingår som ett led i strävanden att upprätthålla nödvändig ordning i eterut- rymmet. Beträffande varor av annat slag förekommer i gällande rätt i några grupper av fall regler avseende import, tillverkning, handel och innehav. En sådan grupp gäller varor som kan vara farliga för medborgar— nas personliga säkerhet. Det ligger nära till hands att i detta sammanhang uppmärk- samma denna grupp, eftersom önskemålet om skydd för den personliga integriteten, medborgarnas inre säkerhet, har starka be- röringspunkter med strävan efter skydd för deras yttre säkerhet. Som exempel på varor tillhörande denna grupp kan nämnas foster- fördrivande medel (KF 1938z569), explo- siva varor (KF 1949: 341), vapen (KF 1949: 340), stiletter (KF 1959: 312), läkeme- del (KF 1962: 701), gifter (KF 1962: 702) och narkotika (KF 1962: 704). Som ett komplement till narkotikaförordningen framstår förordningen (1968: 70) med vissa bestämmelser om injektionssprutor och ka- nyler, vari bl. a. regleras import och handel med sådana varor.

Dessa exempel ger vid handen att en nä- ringsrättslig reglering för en viss vara eller en viss typ av apparater kan komma i fråga, om det föreligger en påtaglig risk för att va-

ran eller apparaturen skall komma att an— vändas till men för någons säkerhet. En här- med sammanhängande förutsättning för nä- ringsrättsliga åtgärder av det slag som nu är i fråga är att de kan vidtas generellt. Om un- dantag från viss åtgärd måste tillåtas i stor utsträckning, kan effekten av åtgärden bli alltför uttunnad. För bedömningen av denna fråga är av största vikt i vad mån apparatu- ren har nyttiga användningsområden. Ytter- ligare måste för näringsrättsliga åtgärder förutsättas att tillräcklig kontroll över reg- lernas efterlevnad kan praktiskt genomföras. Eljest måste befaras att respekt för reglerna småningom inte kan upprätthållas.

Frågan om näringsrättsliga åtgärder bör vidtas kommer att behandlas mot den bak— grund som tecknats. I ett första avsnitt redo- görs sålunda för de användningsområden som den i 2 kap. redovisade apparaturen har och som det saknas anledning att inskrida mot, det legitima bruket. Redogörelsen för- anleder den slutsatsen att grundläggande förutsättningar för näringsrättsliga åtgärder inte föreligger beträffande åtskilliga av dessa apparater. I fråga om återstående apparater måste ytterligare prövas huruvida förutsätt- ningar att kontrollera eventuella nä— ringsrättsliga åtgärder kan anses vara för handen. Denna prövning görs nedan under 7.3. Kommittén finner inte skäl att föreslå särskilda näringsrättsliga åtgärder annat än beträffande radiosändare. Utformningen av dessa åtgärder diskuteras i avsnittet 7.4. I ett därpå följande avsnitt föreslås en särskild lagstiftning om näringsrättsliga åtgärder rö- rande integritetsfarlig apparatur. Lagstift- ningen är avsedd att kunna tillämpas i mån av Konungens bestämmande. Att sådan full- maktslagstiftning behövs har sin grund i att den tekniska utvecklingen kan komma att frambringa integritetsfarlig apparatur av så- dant slag som kommittén i dagsläget inte kan överblicka. Slutligen kommer den i di- rektiven antydda frågan om behovet av in- skränkningar i rätten till reklam att upp- märksammas.

7.2.1. Akustisk apparatur

En del av de apparater som beskrivits i 2 kap. och som kan användas på sätt som ut- gör fara för annans integritet har en mång- fald olika användningsområden, som det saknas anledning att inskrida mot. Förstår-— kare, högtalare, hörtelefoner och bandspe- lare har många personer av olika kategorier behov av i olika sammanhang. Det är inte möjligt att ange några särskilda använd- ningsområden som är typiska för dessa ap- parater.

Mikrofoner finns av flera olika slag. Ge- nerellt taget förekommer mikrofoner i alla sammanhang där ljudupptagning krävs. Det kan vara fråga om gudstjänster, föreläs— ningar, konserter, musikinspelningar, dikta— mina, inspektion av arbetsplatser, medicinsk verksamhet, vibrationsmätningar inom ma— skintekniken, ordergivning i civila eller mili- tära förhållanden, radio- och televisionsut- sändningar samt olika fritidssysselsättningar. Om man på detta sätt söker överblicka an- vändningsområdet i stort för mikrofoner, blir sålunda intrycket detsamma som för t. ex. bandspelare.

Vissa typer av mikrofoner har mer spe- ciella användningsområden. En typ är mi- krofoner som utförs så att de kan placeras dolt. Visst behov av att kunna dölja mikro- foner föreligger vid olika evenemang där publik är närvarande, t. ex. vid televisionsut- sändningar, radioinspelningar och föredrag. Vid dessa tillfällen skulle det för medver- kande, åhörare och tittare verka onödigt stö— rande och minska intrycket av äkthet, om synliga mikrofoner begagnades. Det väsent- liga i dessa sammanhang är att omständig- heterna medger att mikrofonerna kan döl- jas. Mikrofonernas utförande kan bidra till att detta resultat nås. Ibland används myc- ket små mikrofoner, ibland används mikro- foner, vars hölje tjänstgör som kamouflage.

Spikmikrofoners utförande innebär, att dessa är särskilt ägnade att användas till kränkning eller försök till kränkning av an- nans integritet. Givetvis kan de användas för

ljudupptagning i legitimt sammanhang men utförandet är i sådana fall närmast en nack- del.

Ljudkikare och mikrofon med parabolisk reflektor används, när man har behov av att från långt håll uppfatta ljud. Naturintresse- radc, t. ex. ornitologer, har nytta av dessa mikrofoner för att lyssna till eller spela in fågelsång. Också i samband med andra na- turstudier kan dessa mikrofoner vara värde- fulla hjälpmedel. De används vidare vid idrottsreferat och liknande program i rund- radio och television, exempelvis för att återge ljudet av en ishockeyklubbas slag mot pucken. De ökar sålunda åhörarens eller tit— tarens känsla av att direkt uppleva skeendet.

I fråga om radiosändare har i 3 kap. redo- gjorts för televerkets praxis rörande tillstånd till innehav och nyttjande av radiosändare. Redogörelsen är tillräcklig för att belysa an- vändningsområdena för radiosändare. Tele- verkets praxis visar att radiosändare behövs i åtskilliga sammanhang. Såsom denna praxis ger vid handen, finns radiosändare av olika tekniska kvaliteter. De kan vara avsedda för olika frekvensområden. Det är inte erforder— ligt att i detta sammanhang gå närmare in på dessa olika typer. I ett följande avsnitt skall kommittén mer ingående uppehålla sig vid radiosändare.

I 2 kap. har redovisats olika metoder för avlyssning eller inspelning av telefonsamtal och —— med hjälp av det vanliga telefonnätet — av vad som försiggår i annans bostad el- ler kontor. Den apparatur som kommer till användning härför är i första hand mikrofo- ner, radiosändare, förstärkare, hörtelefoner, högtalare och bandspelare. Dessa apparater har behandlats förut. Därutöver kan begag- nas telefonadaptrar. Deras uppgift är att fånga de spänningsvariationer som uppkom— mer när en telefons mikrofon påverkas av ljudvågor. En telefonadapter kan anses fylla en funktion som svarar mot en mikrofons uppgift, när en sådan är beståndsdel av en avlyssningsutrustning. Avlyssning eller in- spelning av telefonsamtal kan ibland vara rättsenlig, såsom redogörelsen i 3 kap. för gällande rätt utvisar. För sådan avlyssning kan telefonadaptrar komma till användning.

Slutligen bör nämnas att i apparatur för avlyssning kan begagnas relän. Dessa är i re- gel transistorer, vilka har en mångfald olika användningsområden inom hela området för elektronik.

7.2.2. Optisk apparatur

Vad som i det föregående sagts om förstär- kare, högtalare, hörtelefoner och bandspe- lare är tillämpligt också i fråga om miniatyr— kameror, teleobjektiv och kikare. Nästan alla människor kan tänkas ha användning för sådan apparatur.

Vad övrig optisk apparatur beträffar an— vänds vissa TV—kameror för trådbunden sändning inom butiker och industrier i be— vakningssyfte. Sådana kameror kan också användas vid undervisning. För innehav och användning av icke-trådbundna TV—kame- ror krävs tillstånd enligt radiolagen. Såvitt känt används sådana TV—kameror bara av Sveriges Radio och av de militära myndighe- terna.

Sådan laser som kan användas på sätt som beskrivits i 2 kap. torde främst komma till nytta för militära syften. Detsamma kan sägas om fiberljuskikare. De har dessutom medicinsk användning.

Beträffande den apparatur som används för iakttagelser eller fotografering i mörker eller under dåliga ljusförhållanden har in- frarödkänslig film stor användning i den grafiska industrin, vid militär spaningsfoto- grafering och i filmindustrin. Sådan film an— vänds också av amatörfotografer, när de fo- tograferar i dis dolda motiv. Ljusförstärkare används för närvarande främst för militära ändamål. Men de kan komma att utnyttjas av polis, sjöfarande, naturintresserade och, för speciella ändamål, visa sig vara använd— bara inom röntgendiagnostik, forskning och industri. Bildomvandlare slutligen används för spaning i mörker av militär, nattvakt, polis och naturintresserade.

7.2.3. Slutsatser

Denna genomgång av de olika apparaternas användningsområden ger vid handen, att en

näringsrättslig lagstiftning —— i den mån den alls är tänkbar — skulle bli svårhanterlig och få ringa effekt i fråga om förstärkare, högtalare, hörtelefoner, bandspelare, minia- tyrkameror, teleobjektiv, kikare, transistor- relän samt, sannolikt, IR-film. Det bör framhållas, att det inte är möjligt att nyan- sera det sagda med hänsyn till olika slag av dessa apparater, t. ex. olika slags teleobjek- tiv. Enligt kommitténs mening kan dessa ap- parater — av vilka särskilt bandspelare, mi- niatyrkameror, teleobjektiv och kikare kan anses farliga från integritetsskyddsskydds- synpunkt — rimligen inte kontrolleras genom näringsrättsliga åtgärder. TV—kameror, laser, fiberljuskikare, ljus— förstärkare och bildomvandlare måste bedö- mas vara så exklusiva apparater, att det för närvarande framstår som föga angeläget att försöka att genom någon form av nä- ringsrättslig lagstiftning hindra att de miss- brukas. Kommittén finner därför att till- räckliga skäl inte föreligger att föreslå några mot dessa apparater riktade åtgärder. Beträffande slutligen mikrofoner, radio- sändare och telefonadaptrar, vilka apparater otvivelaktigt kan befaras komma till integri— tetsfarlig användning, är det däremot mo- tiverat att närmare undersöka om nä- ringsrättsliga åtgärder kan komma i fråga. Såsom under 7.1 framhållits måste vid en sådan undersökning stor uppmärksamhet ägnas åt möjligheterna att utöva kontroll över dylika åtgärders efterlevnad. I de när- mast följande avsnitten skall denna kontroll- fråga behandlas. Härvid har det ansetts lämpligt att först lämna en redogörelse för de strävanden mot mikroformat som utmär- ker den moderna elektroniken. Dessa strä- vanden har varit påfallande inte minst i fråga om mikrofoner och radiosändare.

7.3 Kontroll av näringsrättsliga åtgärder

7.3.1. Strävanden mot mikroformat

Till följd av utvecklingen inom elektroniken kan exempelvis radiosändare och mikrofo-

ner numera framställas i mycket mindre for- mat än som förut förekommit. Såsom sägs i direktiven har den som så vill härigenom fått kraftigt ökade möjligheter att i hemlig- het skaffa sig underrättelser av olika slag. Om betydelsen av dessa strävanden mot mi- kroformat, framställning av mycket små produkter, kan följande framhållas.

Från teknisk synpunkt har små apparater åtskilliga fördelar i jämförelse med stora ap- parater. De små apparaterna är lättare att hantera, t. ex. att flytta från plats till plats. De är lättare att skydda mot fukt och kyla. De är mindre känsliga för vibrationer och andra yttre störningar. Vid hopfogning eller annan sammansättning av komponenter till en helhet är det fördelaktigt ju mindre kom- ponenterna är, eftersom därigenom den får- diga produktens storlek kan begränsas. Vad särskilt elektroniken beträffar har 5. k. inte- grerade kretsar fått ett mycket omfattande användningsområde. Integrerade kretsar in- nebär att olika komponenter samverkar i ett slutet kretslopp. Denna teknik kan anses förutsätta att små komponenter finns att tillgå.

Från kommersiella synpunkter har små apparater och små komponenter likaledes fördelar framför stora. Små föremål är ofta billigare att tillverka och kan därför säljas till lägre priser. Detta gör möjligt att före- målen tillverkas i stora serier, något som yt- terligare förbilligar produkten. Till följd härav kan den komma att användas inom områden som ursprungligen inte varit ak- tuella för produkten. Tillverkningen kan därigenom än mera ökas.

Sammanfattningsvis kan sålunda anses gälla att mikroformatet är fördelaktigt ur så- väl tekniska som kommersiella synvinklar. Även om produktens litenhet underlättar dess användning i illegitimt syfte, utgör alltså litenheten i och för sig inte tillräcklig anledning att vidta näringsrättsliga åtgärder mot produkten. Denna bedömning kan före- falla tveksam, när det gäller apparater som görs så små att de inte kan hanteras annat än med speciella verktyg, t. ex. mikrotänger. Tekniska och kommersiella fördelar av vä- sentlig betydelse kan inte anses vara för-

knippade med så små apparater. I den mån det förekommer att så små apparater fram- ställs — det kan inträffa i fråga om mikro— foner och radiosändare _ måste apparater- na för praktiskt bruk förses med särskilda höljen, där erforderliga manövreringsorgan kan anbringas. Den kompletta, fungerande anordningen blir därför inte extremt liten. Dessa apparater synes för närvarande inte behöva särskilt uppmärksammas från integ- ritetsskyddssynpunkt.

7.3.2. Särskilt om mikrofoner

Det har under 7.2.1 framhållits, att mikrofo- ner generellt sett kan användas i många sammanhang och att det inte är möjligt att ange särskilda användningsområden för mikrofoner. Till följd härav måste det an- ses uteslutet att vidta näringsrättsliga åtgär— der som generellt riktas mot mikrofoner.

I fråga om vissa typer av mikrofoner lig— ger spörsmålet annorlunda till. I det före- gående har särskilt behandlats mikrofon som konstruerats så att den lätt kan döljas. Andra typer av mikrofoner som bör särskilt uppmärksammas är spikmikrofon samt ljud— kikare och mikrofon med parabolisk reflek- tor.

Några särskilda användningsområden kan inte, lika litet som för mikrofoner i allmän- het, anges för lätt döljbara, små mikrofoner. Dessa används inom praktiskt taget alla om— råden där behov av ljudupptagning förelig- ger. 1 det föregående har lämnats exempel på situationer, där behovet av att använda mikrofoner som dolts är särskilt påfallande. Höljet eller fästanordningen till mikrofonen kan i dessa fall ha utformats på sådant sätt att mikrofonen kan hanteras för det avsedda ändamålet. Såsom angetts i det närmast föregående avsnittet är det nödvändigt att i och för sig godta små mikrofoner.

I vissa fall kan höljet ges en kamoufle- rande utformning, t. ex. såsom en reservoar- penna. Ibland kan höljets utformning göra det berättigat att anta att mikrofonen främst är avsedd för olovlig avlyssning. Fråga blir då om det är möjligt att knyta an nä- ringsrättsliga åtgärder till höljets utform-

ning. Av flera skäl låter detta enligt kommit- téns mening sig inte göra. Otvivelaktigt kom- mer det att föreligga betydande svårigheter, när det gäller att på förhand bedöma om höljets utformning med tillräcklig grad av säkerhet berättigar till ett sådant antagande. Vidare och framför allt finns det skäl att tro att åtgärderna skulle bli ineffektiva, efter— som mikrofonen och höljet kan tillverkas, försäljas, importeras och förvaras var för sig. Kontroll över åtgärdernas efterlevnad

, kan därför knappast åstadkommas. — Vad

nu sagts om höljen till mikrofoner gäller också om höljen till bandspelare.

Vad gäller spikmikrofoner gör sig lik— nande synpunkter gällande. Dessa mikrofo- ner fasthålles med en spik, som kan slås in i en vägg. Spiken förses med en hållare eller annan fästanordning för själva mikrofonen. Hållare som kan användas på detta sätt finns att tillgå i handeln. De begagnas för ett stort antal andra syften. Själva mikrofonen är i regel av kontaktmikrofontyp. Mikrofo- ner av sådant slag brukas exempelvis av el- gitarrister. Också andra vanligen förekom- mande mikrofoner än kontaktmikrofoner kan användas. Ehuru spikmikrofoner främst kan begagnas för illegitim avlyssning, synes det alltså ändamålslöst att vidta särskilda näringsrättsliga åtgärder mot dem, eftersom sådana åtgärder lätt skulle kunna kringgås. Det kan tilläggas att färdiggjorda spikmikro- foner, såvitt känt, inte saluförs i Sverige. Av samma typ som spikmikrofoner är de s. k. väggavlyssningsapparater som ibland an- nonseras till försäljning i Sverige. De består av kontaktmikrofon fästad vid en sugkopp.

Ljudkikare och mikrofon med parabolisk reflektor har speciella användningsområden. Med hänsyn härtill kan näringsrättsliga åt— gärder beträffande dem i och för sig tänkas. Från integritetsskyddssynpunkt är det emel- lertid inte särdeles angeläget att kontroll kan uppnås över just dessa slag av mikrofoner. Bland annat kan erinras om att den enskilde — såsom framhållits i 6 kap. — i regel har förhållandevis lätt att skydda sig mot dessa långdistansverkande mikrofoner. Av bety- delse för frågan om näringsrättslig lagstift- ning bör tillgripas är Vidare, att dessa mikro-

foner sätts samman av komponenter som är lätt tillgängliga i handeln och att beskriv- ningar hur denna sammansättning bör göras har förekommit i svensk press. Det finns så- lunda skäl att anta, att en lagstiftning skulle bli svårövervakad. Enligt kommitténs me- ning finns för närvarande inte skäl att fö- reslå näringsrättslig lagstiftning beträffande dessa mikrofoner.

7.3.3. Särskilt om telefonadaptrar

Det kan tänkas att telefonadaptrar kan an- vändas utan att användningen behöver strida mot 4 kap. 8 & BrB eller mot gällande tele- fonreglemente eller mot den av kommittén föreslagna straffbestämmelsen om olovlig avlyssning, om den genomföres. I de fall te- lefonadaptrar kan komma till legitim an- vändning kan emellertid andra tekniska hjälpmedel begagnas. Risken för att telefon- adaptrar kan komma att missbrukas är där- för i och för sig skäl för att näringsrätts- liga åtgärder bör vidtagas. Emellertid måste beaktas att konstruktionen av telefonadapt- rar är så enkel att vem som helst, även om han inte har särskilda tekniska kunskaper, kan tillverka dem. Det måste därför anses vara utsiktslöst att försöka att uppnå effek- tiv kontroll över tillverkning, import och in- nehav av telefonadaptrar. Endast beträf- fande den kommersiella försäljningen, som är beroende av att reklam kan göras för den utbjudna varan, kan åtgärder få effekt. En- ligt kommitténs mening föreligger emellertid inte tillräckliga skäl för att i så begränsad mån ingripa särskilt mot telefonadaptrar.

7.4 Radiosändare

7.4.1. Inledning

I det föregående har kommittén redovisat de skäl som föranleder kommittén att inte fö- reslå några näringsrättsliga åtgärder beträf— fande merparten av den apparatur som re- dovisats i 2 kap. Det återstår endast att un- dersöka om sådana åtgärder kan vidtas i

fråga om radiosändare. Det har förut erin- rats om att i gällande rätt vissa näringsrätts- liga åtgärder redan har företagits beträf- fande radiosändare. Sålunda föreskrives i 2 & radiolagen att radiosändare här i riket eller på svenskt fartyg eller luftfartyg utom riket får innehas eller användas endast av den som erhållit tillstånd av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. Den som åsidosätter denna bestämmelse kan jämlikt 9 & dömas till böter eller fängelse i högst ett år, varjämte föreskrives som ytter- ligare påföljd att radiosändaren kan förkla- ras förverkad. Till radiolagen ansluter sig kungörelsen (1967:446) om radiosändare. Av den framgår bland annat att tillstånd för annan än statlig myndighet att inneha eller använda radiosändare meddelas av telever- ket. Denna näringsrättsliga reglering, vars huvuddrag nu återgivits, innebär, att den omständigheten att användningsområdet för radiosändare är omfattande inte har bety- delse för frågan om ytterligare näringsrätts- liga åtgärder bör vidtagas. I gällande rätt har tvärtom lagts en grund för att så kan ske. Från integritetsskyddssynpunkt är det vi- dare angeläget att en effektiv kontroll kan åstadkommas just i fråga om radiosändare. Dessa måste nämligen anses vara särskilt farliga'för den enskildes personliga integri- tet. Det kan till belysning härav framhållas, att små, lätt döljbara radiosändare, s.k. bugs, i USA synes ha fått utbredd använd- ning bland polis och andra brottsbekäm— pande myndigheter, privatdetektiver, indu- strispioner och också bland privatpersoner. Ett flertal stora företag inom elektronik- branschen i USA tillverkar och säljer bugs. Dessa sändares litenhet innebär, att de är svåra att upptäcka vid undersökning av ex- empelvis en bostad. Om en sådan sändare påträffas, innebär avslöjandet inte heller nå- gon omedelbar risk för gärningsmannen, ef- tersom sändaren, som ju inte har någon tråd, inte kan enkelt spåras till honom. Ut- sikterna att avslöja bugs är störst, när de är i funktion. Med hjälp av sådan teknisk spa— ningsutrustning som beskrivits i 2 kap. kan de då uppspåras. Däremot måste anses att utsikterna att en sådan sändare slumpvis av-

slöjas inte är stora, eftersom sändarens räck- vidd är kort och följaktligen antalet perso- ner som i sina radiomottagare kan råka höra utsändningen litet. Nu framhållna omstän- digheter utgör en väsentlig del av förkla- ringen till dessa sändares popularitet i USA. Härtill kommer att en avlyssningsutrustning, varav sändaren utgör en del, inte behöver vara dyr. Någon särskild mottagaranlägg- ning är nämligen inte erforderlig, eftersom dessa sändare i regel sänder på sådana fre- kvenser som vanliga radiomottagare är av— sedda för.

Det sagda betyder emellertid inte, att bara små radiosändare utgör en betydande fara för den enskildes personliga integritet. Också stora radiosändare kan otvivelaktigt användas på integritetskränkande sätt. Avse- Värda svårigheter att upptäcka en stor radio— sändare kan föreligga. Förhållandena på platsen kan ju vara sådana att det är möjligt att effektivt dölja också skrymmande före- mål. Det är inte heller nödvändigt att sända— ren är i närheten av ljudkällan, eftersom en där placerad mikrofon kan förbindas med radiosändaren.

Från integritetsskyddssynpunkt är det alltså önskvärt att näringsrättsliga åtgärder kan vidtagas beträffande alla slag av radio- sändare oavsett deras storlek. Inte heller på annat sätt är det lämpligt att försöka sär- skilja bestämda typer av radiosändare, som anses i hög grad farliga för den personliga integriteten. Varken radiosändarens hölje, avsedda frekvensområde eller andra tek— niska kvaliteter kan användas som säkert kännetecken i sådant syfte. Om en sådan lagstiftningsteknik användes, riskerar man såväl att lagen inte träffar åtskilliga integri- tetsfarliga radiosändare som att lagen enkelt kan kringgås.

7.4.2. Kommitténs förslag

Innehav och tillverkning Såsom nämnts föreskriver radiolagen att ra- diosändare inte får innehas utan särskilt till- stånd. Kontrollen över att detta förbud ef- terlevs åvilar i första hand televerket, som också är den myndighet som har att pröva

frågor om tillstånd för annan än statlig myndighet. Kontroll utövas när televerket, t. ex. till följd av att radiosändare används, får anledning att undersöka om tillstånd har getts. En annan situation är när annonsering eller annan kommersiell verksamhet ger an— ledning till kontroll. Det kan antas att det är främst genom den kommersiella försälj- ningen och den i samband därmed förekom— mande annonseringen som televerket kan utöva kontroll. Det är därför angeläget att lagens förbud utformas så att denna telever- kets kontrollmöjlighet kan effektivt tillvara- tas. I detta hänseende är den gällande lagen behäftad med brister.

Enligt 1 & radiolagen avses med radiosän— dare anordning för sändning av ljud, bild el- ler annat meddelande med hjälp av elektro- magnetiska vågor av viss frekvens, som ut- breder sig i rymden utan särskilt anordnad ledare. Enligt sin lydelse avser radiolagens förbud mot innehav utan tillstånd av radio- sändare alltså fullständiga radiosändare. Tvekan har försports om lagens förbud av— ser också innehav av radiosändare som sak- nar mikrofon, batteri och antenn eller är på annat dylikt sätt ofullständig. Försäljning förekommer av sådana ofullständiga radio- sändare liksom av byggsatser till radiosän- dare och av separata komponenter för till- verkning av radiosändare.

Också ofullständiga radiosändare, bygg- satser och komponenter utgör fara för en- skildas personliga integritet, ehuru faran inte är lika accentuerad som när sändaren är funktionsduglig. Det får därför anses att be- hov i och för sig föreligger av att radiola- gens krav på tillstånd utvidgas till också dessa varor. Frågan gäller om en sådan ut- vidgning kan kontrolleras.

Vad först beträffar komponenter till ra— diosändare måste den angivna frågan besva- ras nekande. Transistorer, motstånd, kon- densatorer och övriga komponenter används i synnerligen stor omfattning inom elektro- niken. Det är därför inte möjligt att åstad- komma kontroll av näringsrättsliga åtgärder i syfte att hindra att dessa komponenter obe- hörigen används för framställning av radio- sändare.

Frågan om näringsrättsliga åtgärder kan vidtas beträffande byggsatser för tillverk- ning av radiosändare ligger annorlunda till, eftersom den kommersiella försäljningen av byggsatser måste ske med angivande av vad som kan framställas med hjälp av byggsat- sen. Detta förhållande medför att ett förbud mot innehav utan tillstånd av byggsats för tillverkning av radiosändare kan i väsentlig omfattning kontrolleras, ehuru det eljest kan vara svårt att avgöra om en anhopning av komponenter utgör en byggsats. Enligt kom- mitténs mening bör i radiolagen föreskrivas att för rätt att inneha byggsats för tillverk- ning av radiosändare krävs att man har till- stånd till innehav av den fullständiga radio- sändare som kan framställas av byggsatsen. Något särskilt tillståndsförfarande för inne— hav av just byggsatser bör självfallet inte ordnas.

Vad som sagts om byggsats för tillverk- ning av radiosändare gäller också i fråga om ofullständig radiosändare. Såsom framhållits förekommer försäljning av radiosändare som saknar något nödvändigt tillbehör, t. ex. antenn, batteri eller mikrofon. För att un— danröja tvekan om radiolagens innebörd be- träffande ofullständiga radiosändare före- slår kommittén, att lagen avfattas så att det klar framgår att tillståndstvånget gäller in- nehav av ofullständig radiosändare. Detta begrepp avser såsom av det föregående framgår radiosändare som inte är komplett, försåvitt den företer de väsentliga känne- tecknen på fullständig radiosändare.

Kommittén förslår sålunda att radiolagens system med tillståndsgivning utvidgas. An- ledning föreligger inte att befara att utvidg- ningen skall medföra betydande administra- tiva olägenheter för televerket. Vid prövning enligt gällande rätt av ansökan om tillstånd till innehav av radiosändare har televerket att utgå från behovet av ordning i etern. Närmare föreskrifter om normer för denna prövning har inte utfärdats. Utslagsgivande synes vara den ifrågavarande radiosända- rens tekniska kvaliteter och frekvensområde samt sökandens behov av radiosändaren. Dessa grunder kommer självfallet att gälla också i fortsättningen. Prövningen skall

dessutom ske med utgångspunkt från en be- dömning av risken för att radiosändaren kan komma att missbrukas till men för någons integritet. Det är inte möjligt att ange när- mare riktlinjer för hur denna bedömning skall göras. Ehuru risken för missbruk givet- vis är mest betydande i fråga om bugs, kan såsom förut framhållits alla slag av radio- sändare tänkas komma till integritetsfarlig användning. Man kan alltså inte vid pröv- ningen fästa uteslutande avseende vid radio- sändarens konstruktion. Sökandens person och hans avsikt med att inneha radiosända- ren kommer att vara av stor betydelse vid te- leverkets bedömning. Denna kommer därför att ställa krav på televerkets förmåga att med takt skilja berättigade ansökningar från dem som bör avslås. Erfarenheter från till- lämpningen får visa i vad mån detaljerade föreskrifter för televerkets prövning kan och behöver utfärdas.

Samma påföljder —— straff och förver- kande — som kan följa på otillåtet innehav av radiosändare bör kunna tillämpas, om någon utan tillstånd innehar ofullständig ra- diosändare eller byggsats för tillverkning av radiosändare.

Vid försäljning av byggsats säljs i regel också beskrivning av hur de i byggsatsen in- gående delarna skall sättas samman. Givet- vis är det inte möjligt att förbjuda någon att lämna eller försälja upplysningar om hur ra- diosändare är konstruerade eller kan sättas samman. Detta gäller vare sig upplysning- arna ges i form av byggnadsbeskrivningar eller på annat sätt. Såsom framhållits kan någon kontroll över de separata komponen- terna inte heller åstadkommas. Oavsett om förbudet i radiolagen mot innehav utan till- stånd har nuvarande omfattning eller om det utvidgas såsom kommittén föreslagit, kan man därför hysa tvekan om förbudet kan effektivt hindra den okontrollerade förekomsten av radiosändare. Enligt kom- mitténs mening bör avgörande vikt inte till- läggas dessa betänkligheter, eftersom bara personer som besitter särskilda kunskaper kan på egen hand bygga funktionsdugliga radiosändare.

Däremot innebär vad som anförts rörande

komponenter att förutsättningar saknas för att införa kontroll över tillverkningen av ra- diosändare, i annan mån än som ligger i att kontroll utövas över innehav av ofullstän- diga radiosändare och byggsatser.

Import

Endast den som har tillstånd bör alltså få här i riket inneha radiosändare, ofullständig radiosändare eller byggsats till radiosändare. Denna ståndpunkt får betydelse också för frågan om reglering av importen av dessa varor. Den som importerar radiosändare måste enligt gällande rätt ha tillstånd till in- nehav av sändaren, först när den kommer i hans besittning. Enbart regler om att till- stånd krävs för innehav betyder inte att tull- myndigheterna får anledning att kontrollera om importören har sådant tillstånd.

Enligt kommitténs mening är det önskvärt att en sådan kontroll kan sättas in redan vid importtillfället. För att så skall kunna ske krävs en föreskrift om att endast den som har tillstånd till innehav av radiosändare har rätt att importera radiosändare, ofullständig radiosändare eller byggsats för tillverkning av radiosändare.

Det kan råda tvekan huruvida det är möj- ligt för tullmyndigheterna att kontrollera att ett sådant importförbud respekteras. Ofta är tillstånd till innehav begränsat till en enda radiosändare av visst, i tillståndet angivet slag. Självfallet kan svårigheter tänkas upp- stå, när det gäller att övervaka att tillstånds- havaren inte vid olika tillfällen utnyttjar samma tillstånd och för in flera radiosän- dare till riket än han har rätt till. Man torde dock kunna komma till rätta med dessa svå- righeter genom särskilda bestämmelser. Det är t. ex. tänkbart att föreskriva, att på ett av tillståndsexemplaren skall anges att före- teendet av det berättigar till import och att tullmyndigheterna skall behålla det exem- plaret när rätten till import tas i anspråk. Bestämmelser i syfte att göra tullmyndighe- ternas kontroll effektiv torde kunna utfär- das, om behov därav visar sig uppkomma. I övrigt torde importförbudet inte vålla kon— trollsvårigheter av annan art än som i all- mänhet föreligger beträffande importför-

bud. Även om tullmyndigheternas kontroll bara görs Stickprovsvis, torde importförbu- det ha en preventiv effekt.

] sammanhanget skall nämnas att ett im- portförbud av angivet innehåll inte torde komma att otillbörligt försvåra den legitima införseln av radiosändare. Genom att rätten till import görs beroende av rätten till in- nehav, behövs inte någon särskild ansökan om tillstånd till import. Om importören inte kan för tullmyndigheten förete tillstånd till innehav av radiosändaren i fråga, kan den förvaras hos tullmyndigheten i avbidan på att hindret för införsel undanröjs.

I nästföregående stycke har berörts frågan om kontroll av att en tillståndshavare inte importerar fler radiosändare än han har rätt att inneha. Vissa importörer, t.ex. radio- handlare, kan ha återkommande behov av att importera ett flertal radiosändare av så- dant slag som de för dem gällande tillstån- den berättigar dem att inneha. I dessa fall lär tillstånden inte vara begränsade till ett bestämt antal radiosändare. Tullmyndighe- terna behöver därför inte kontrollera antalet radiosändare som en importör för in till ri- ket eller behålla ett exemplar av hans till- stånd, när tillståndets lydelse visar att det gäller för innehav av obegränsat antal radio- sändare.

Frågan om importförbud måste vidare be- dömas mot bakgrund av de åtaganden som Sverige gjort i internationella sammanhang. Sådana åtaganden följer av att Sverige har anslutit sig till det allmänna tull- och han- delsavtalet, GATT, och av att Sverige är medlem i den europeiska frihandelssam- manslutningen, EFTA. Enligt såväl GATT som den för EFTA antagna konventionen gäller principiellt förbud mot importrestrik- tioner. Från förbuden föreligger vissa un- dantag.

Sålunda får enligt artikel XX i GATT im— portrestriktioner användas bl.a. till skydd för den allmänna moralen och för männi- skors liv och hälsa samt i syfte att säkerstäl- la åtlydnaden av lagar och förordningar som inte är oförenliga med bestämmelserna i GATT. Importrestriktioner får dock inte tillämpas på ett mellan olika länder diskri-

minerande sätt. De får inte heller innebära en förtäckt restriktion i handeln. — Lik- nande undantag från förbudet mot import- restriktioner föreligger enligt artikel 12 mom b och d i EFTA-konventionen.

Ett förbud mot import utan tillstånd av radiosändare, ofullständig radiosändare eller byggsats för tillverkning av radiosändare syftar på sätt kommittén i det föregående har angett ytterst till att värna den enskilda människans personliga integritet. Med hän- syn härtill är ett sådant förbud enligt kom- mitténs mening förenligt med de redovisade bestämmelserna i GATT och EFTA-kon- ventionen. Eftersom förbudet är ett kom- plement till förbudet att i Sverige utan till- stånd inneha de angivna varorna, kan vidare importförbudet inte anses som en diskrimi- nering mellan olika länder eller som en för- täckt restriktion i handeln.

På grundval av nu redovisade övervägan- den rörande behov av ett importförbud och möjligheter till kontroll därav samt dess för- enlighet med den legitima importens an- språk och med Sveriges internationella åta- ganden finner kommittén, att ett förbud mot import av radiosändare, ofullständig radio- sändare samt byggsats för tillverkning av ra- diosändare bör stadgas. En ny paragraf av innehåll att endast den som har tillstånd till innehav av radiosändare får till riket införa dessa varuslag bör tas in i radiolagen. Över- trädelse bör medföra påföljd enligt lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling, varom erinran kan göras i 9 & radiolagen.

Försäljning

Såsom framhållits är det främst till följd av företags försäljning och annonsering som te- leverket får möjlighet att utöva den erfor— derliga kontrollen över att förbudet mot in- nehav utan tillstånd efterlevs. Detta förbud avser självfallet såväl säljaren som köparen. I redogörelsen över gällande rätt har fram- hållits, att televerket i tillstånd åt radioleve- rantörer föreskriver att avyttring av radio- sändare får ske bara om tillståndshavaren förvissar sig om att förvärvaren i sin tur har tillstånd till innehavet. Härigenom vinnes en extra säkerhet för att radiosändare inte

kommer i orätta händer. Enligt kommitténs mening bör denna metod användas gene- rellt. Det är överhuvudtaget betydelsefullt att radiosändare avyttras bara till förvärvare som har televerkets tillstånd till sitt innehav. Ansvar för att så sker bör kunna åläggas av- yttraren. Denne har i gällande rätt — om han inte är radioleverantör och bunden av televerkets villkor —— ansvar, endast om han kan anses göra sig skyldig till medhjälp till förvärvarens brott mot radiolagen genom att utlämna radiosändaren. Enligt kommitténs mening bör emellertid avyttraren vara an- svarig redan om han underlåter att förvissa sig om att förvärvaren har erforderligt till- stånd. Också i det hänseendet bör med ra- diosändare jämställas ofullständig radiosän- dare och byggsats för tillverkning av radio- sändare. Skulle i samband härmed undan- tagsvis fråga uppkomma om förverkande av det överlåtna föremålet, bör möjlighet härtill finnas.

För att en straffbestämmelse av detta slag skall bli tillräckligt effektiv, är det nödvän— digt att underlätta åklagarens skyldighet att bevisa att avyttraren underlåtit att förvissa sig om att förvärvaren hade tillstånd och i stället ålägga överlåtaren att visa att förvär- varen hade tillstånd. För att denna bevis- börda inte skall bli oskäligt betungande för överlåtaren föreslår kommittén följande. Te- leverket bör i förekommande fall utfärda tillstånd till innehav i två exemplar. Före- skrift härom kan lämpligen intas i 1 & kun- görelsen (1967: 446) om radiosändare. Det ena exemplaret av tillståndet bör det åligga förvärvaren att på begäran av överlåtaren överlämna till denne. I radiolagen bör intas en särskild bestämmelse av detta innehåll, vilken tvingande inverkar på vad parterna avtalat. Överlåtaren får härigenom möjlighet att vid kontroll visa till vem han utlämnat radiosändaren eller byggsatsen och att mot- tagaren var behörig att inneha föremålet i fråga. Det torde i regel vara lätt att före- bringa utredning om att radiosändaren eller byggsatsen överlåtits till statlig myndighet eller eljest till någon som inte behöver ha tillstånd av televerket. Mot denna bakgrund föreslår kommittén, att den som överlåter

radiosändare, byggsats för tillverkning av radiosändare eller ofullständig radiosändare och inte kan visa att förvärvaren hade till- stånd enligt 2 & radiolagen dömes enligt vad i 9 % radiolagen stadgas. Förverkande kan ibland vara en lämplig rättsverkan av brot- tet.

Televerkets praxis att i vissa tillstånd fö- reskriva villkor för avyttring blir med den föreslagna utvidgningen av det straffbara området onödig. För att bidra till att till- ståndshavare blir medvetna om vad sålunda föreslås böra gälla kan det dock vara lämp— ligt att verket i tillstånden erinrar om att överlåtare har ansvar för att radiosändaren eller byggsatsen inte förvärvas i strid mot ra- diolagens bestämmelser.

I viss utländsk lagstiftning förekommer för- bud, som riktar sig mot inte bara överlåtelse utan också uthyrning eller annan upplåtelse av begränsad rätt till radiosändare. I gäl- lande svensk rätt är i viss mån syftet med så- dana förbud redan tillgodosett. Radiolagen jämställer nämligen med innehav av radio— sändare att någon använder sådan sändare. Användning utan tillstånd är straffbelagt. Upplåtaren kan ibland göras ansvarig som medhjälpare till olaglig användning av ra- diosändare. Det är uppenbart att en ytterli- gare utvidgning av radiolagens förbudssys- tem skulle vara mycket svår att övervaka. Kommittén finner därför inte anledning föreligga till än mer långtgående åtgärder än som i det föregående har redovisats.

Det bör erinras om att kommitténs förslag inte gör undantag för TV-kameror som fal- ler under begreppet radiosändare. Även om, såvitt känt, icke-trådbundna TV—kameror inte används av andra än Sveriges Radio och m;litära myndigheter saknas anledning att från licenstvånget undanta eventuellt före- kcmmande byggsatser för tillverkning av TV—kameror.

7.5 Förslag till lag om näringsrättsliga åf- gårder rörande integritetsfarlig apparatur

Under 7.1 har framhållits att uppmärksam- het måste skänkas åt den utveckling på det

tekniska området som kan komma att äga rum i framtiden. Det är givetvis inte möjligt att med bestämdhet påstå att det kommer att framställas nu okända apparater som är i ut- präglad mån farliga för enskildas personliga integritet. Emellertid är det uppenbart att man inte kan bortse från att risk föreligger för att så kommer att vara fallet. Inte heller kan det uteslutas att nu kända apparater, om vilka kommittén i det föregående har ansett att tillräckliga skäl inte finns för nä- ringsrättslig reglering, kommer att utvecklas på sådant sätt att kommitténs bedömning inte längre kan upprätthållas. I den mån be- hov yppas av att sådana apparater hålls un- der kontroll är det betydelsefullt att erfor- derliga åtgärder kan vidtas utan onödig tids- utdräkt.

För att göra möjligt att så sker kan det enligt kommitténs mening visa sig erforder- ligt att Kungl. Maj:t får utan riksdagens hö- rande utfärda sådana näringsrättsliga be- stämmelser som beträffande viss apparatur finns påkallade. Kommittén har därför upp- rättat förslag till ”Lag om näringsrättsliga åtgärder rörande integritetsfarlig appara- tur”. Lagens bestämmelser skall gälla om och i den mån Konungen för visst slag av apparatur så förordnar.

Om en sådan lag införs, kommer nä- ringsidkare och andra att i tid få kännedom om att lagstiftaren följer utvecklingen med uppmärksamhet och är beredd att ingripa med åtgärder, när så anses påkallat. Redan innan förordnande meddelas om att lagens bestämmelser skall gälla, kan det sålunda förmodas att lagen har en preventiv effekt. När åtgärder vidtas i enlighet med lagen, kommer de därför inte att för enskilda nä- ringsidkare medföra orättfärdiga rättsverk- ningar.

Förordnande om att lagen skall gälla skall kunna ges endast beträffande apparatur som är farlig för enskilds personliga integritet. När det gäller att bestämma begreppet integ- ritetsfarlig apparatur är det nödvändigt att knyta an till den av kommittén föreslagna bestämmelsen i 4 kap. 6 a & brottsbalken. Med integritetsfarlig apparatur bör därför förstås apparatur som kan brukas till gär-

ning som där sägs, d. v. s. tekniskt hjälpme- del för återgivning av ljud. Endast akustisk apparatur avses alltså med den föreslagna lagen. Eftersom kommittén föreslagit att särskilda regler skall gälla för radiosändare, ofullständig radiosändare och byggsats för tillverkning av radiosändare, bör dessa slag av tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud inte omfattas av lagen. Denna be— greppsbestämning ges i lagens 1 5. I de tre följande paragraferna ges i anslutning till vad som föreslagits i fråga om radiosändare bestämmelser om innehav, import och för- säljning. Huvudbestämmelsen är 2 5 som angår rätt till innehav av integritetsfarlig ap- paratur. Det förutses att en tillståndsgivning kan erfordras för att tillgodose det legitima behovet av apparaturen. Såsom föreslagits beträffande radiosändare anknyter reglerna om import och om försäljning till bestäm- melsen om innehav. I 6 & ges regler om på- följd — straff och förverkande —— för den som bryter mot lagens bestämmelser. Den föreslagna lagens 5 & handlar om reklam. Rörande de överväganden som ligger bakom denna paragraf hänvisas till nästa avsnitt.

Lagens regler skall vara tillämpliga i den mån Konungen förordnar därom. Ibland kan det tänkas vara olämpligt att reglerna om import, försäljning och reklam träder i kraft. I sådant fall kan Konungen alltså för— ordna att bara bestämmelsen om innehav och påföljdsbestämmelsen skall gälla. Där- emot anser kommittén att ingripanden en- bart mot import eller försäljning inte är i överensstämmelse med lagens syfte. Om så- dana ingripanden eftersträvas, måste alltså samtidigt innehavskontroll införas. Bestäm- melsen om reklam är inte på dylikt sätt av- hängig av bestämmelsen om innehav. Om innehavskontroll anses möta alltför stora svårigheter, kan det enligt kommitténs me- ning ändå finnas behov av att bestämmel— sen om reklam kan tillämpas.

7.6 Särskilt om reklam

I samband med att direktiven uppdrar åt kommittén att ta ställning till frågor om nä-

ringsrättsliga åtgärder i syfte att nå kontroll över spridningen av den integritetsfarliga ap- paraturen uttalas, att även reklamen bör uppmärksammas. Åtgärder som inskränker möjligheterna till reklam för integritetsfarlig apparatur är onekligen ägnade att bidra till att minska förekomsten av sådan apparatur. Det stämmer följaktligen överens med det allmänna synsätt som kommittén anlagt att sådana åtgärder vidtas. Emellertid måste stor försiktighet iakttas i fråga om inskränk— ningar i affärsidkares och andras rätt att genom reklam sprida kännedom om de va- ror som de utbjuder. Särskilt måste hållas i minnet att integritetsfarlig apparatur har även nyttiga och legitima användningsområ- den. Det är angeläget att åtgärder inte i onö- dan vidtas som hindrar eller försvårar att apparaterna kan komma till sådan använd— ning. Ett förbud mot all reklam rörande in- tegritetsfarlig apparatur bör redan av dessa skäl inte övervägas.

Kommittén har i det föregående föresla— git, att begagnande av akustisk apparatur under särskilda förhållanden skall straffbe- läggas, att en utbyggnad av radiolagens nä- ringsrättsliga kontrollsystem beträffande ra- diosändare skall ske och att därutöver möj- lighet bör finnas till ytterligare näringsrätts- liga åtgärder. För att de åtgärder som så- lunda kan komma till användning för att hindra missbruk av integritetsfarlig appara— tur skall bli effektiva är det av vikt att åtgär- derna blir kända för allmänheten. Enligt kommitténs mening är det möjligt att låta reklamen tjäna detta syfte genom att det på- bjudes att reklam rörande integritetsfarlig apparatur skall erinra om gällande föreskrif- ter för apparaturen. Från denna synpunkt kommer frågan om reklam att uppmärk- sammas.

Det är sålunda tänkbart att föreskriva att reklam rörande viss apparatur skall inne- hålla erinran om att brukande av apparatu- ren under vissa förhållanden kan medföra straffansvar. Ett dylikt påbud kommer att få en omfattande verkan. Alla meddelanden som handlar om företag, varor eller tjänster och härrör från företaget eller den som till- handagår med varorna eller tjänsterna torde

vara att anse som reklam. Något formkrav gäller inte. Meddelandet kan lämnas i skrift, bild, tal eller på annat sätt, t.ex. genom skyltning av varor. Också demonstrering av en vara i samband med försäljning innefat- tar reklam. Det har vidare gjorts gällande att reklam i individuell utformning kan vända sig till enstaka personer (SOU 1966: 71 s. 92). Oavsett om detta är riktigt (jfr uttalan- den av Arbetsgivareföreningen och Indu- striförbundet i prop. 1970: 57 s. 48) kan otvivelaktigt reklam förekomma i åtskilliga olika former. Detta betyder att möjligheter- na att övervaka ett påbuds efterlevnad är olika i olika fall. Detta förhållande måste beaktas, eftersom det självfallet är angelä- get att påbud att reklam skall ha visst inne- håll följs och att det är möjligt att övervaka att så sker. Övervakning kan lättast ske av reklam som riktas till ett stort antal männi- skor. I fråga om individuell reklam är det svårare att åstadkomma effektiv övervak- ning. Enligt kommitténs mening bör dock inte överdrivas betydelsen av att ibland svå- righeter att övervaka påbudets efterlevnad sålunda kan föreligga. Det kan till och med anses vara särskilt angeläget att den som står i begrepp att förvärva integritetsfarlig apparatur görs uppmärksam på att visst be- gagnande av apparaturen innefattar brott. Påbudet bör därför gälla också individuell reklam, exempelvis demonstrering. Med re- klam avser kommittén sålunda såväl gene- rell som individuell reklam.

Beträffande ett slag av reklam synes någ- ra föreskrifter om reklamens positiva inne- håll inte böra meddelas. Det är när fråga är om reklam i form av skyltning. Enligt kom- mitténs mening kan det inte krävas, att bland de utställda varorna placeras ett sär- skilt skriftligt meddelande om att begag- nande av varorna ibland kan utgöra brott. Ett sådant krav skulle innefatta ett onödigt ingrepp, som kan försvåra för näringsidkare att ordna skyltningen på sätt han önskar. Om det i skyltningen av någon anledning anbringas ett skriftligt meddelande om de utställda varorna, måste dock det meddelan- det innehålla uppgift av innehåll som nu sagts. Om påbudet begränsas till att avse an-

nan reklam än skyltning, kommer det än- dock att tillräckligt bidra till att allmänheten får kännedom om straffstadgandet och att den enskilde som tänker förvärva integritets- farlig apparatur blir medveten om det. På- tagligt behov av att vad som föreskrives om reklam i allmänhet också gäller reklam i form av skyltning kan därför inte anses föreligga.

Vad härefter angår ett eventuellt påbud att reklam för viss apparatur skall innehålla erinran om att näringsrättsliga föreskrifter gäller för apparaturen, t. ex. att för rätt till innehav fordras myndighets tillstånd, är skä— len för sådant påbud inte lika starka. Beträf- fande radiosändare har kommittén under 7.4.2 föreslagit att säljare som överlåter ra- diosändare utan att förvissa sig om att för- värvaren har giltigt tillstånd till innehav kan straffas. Något behov av att därutöver lägga ett ansvar på säljaren för att köparen görs uppmärksam på tillståndstvånget kan inte anses föreligga. Beträffande annan integri- tetsfarlig apparatur än radiosändare har kommittén inte funnit skäl att föreslå nä- ringsrättsliga åtgärder i vidare mån än att Konungen får möjlighet att förordna därom med stöd av den i föregående avsnitt före- slagna lagstiftningen. Denna lagstiftning skiljer sig från vad som föreslagits i fråga om radiosändare däri att åtgärder för kon- troll av innehav av integritetsfarlig appara- tur kan vidtas utan att samtidigt förordnas om att vid försäljning av apparaturen sär- skilt ansvar för att åtgärden följs lägges på överlåtaren. Därför kan tänkas att åtgärden bör kompletteras med ett påbud om att re- klam skall innehålla erinran om att varan är underkastad tillståndstvång. Det är emeller- tid inte möjligt att på förhand, utan att ha närmare kännedom om det slag av integri- tetsfarlig apparatur som reklamen gäller, ta ställning till lämpligheten av ett sådant på- bud. Kommittén finner därför skäl inte före- ligga att föreslå att reklam om integritetsfar- lig apparatur i vissa fall skall särskilt inne- hålla att näringsrättsliga föreskrifter gäller för apparaturen.

Skäl föreligger sålunda inte för närva- rande för långtgående lagstiftningsåtgärder i

fråga om reklam. Det kan dock tänkas att för annan reklam om integritetsfarlig appa— ratur än skyltning bör föreskrivas att re- klamen skall innehålla erinran om att bru- kande av apparaturen kan medföra ansvar enligt den av kommittén föreslagna straff- bestämmelsen i brottsbalken . Fråga blir om det sätt varpå en sådan bestämmelse bör ut- formas. Bestämmelsen skulle träffa åtskil- liga slag av tekniska hjälpmedel för återgiv- ning av ljud. Det är otänkbart att påbudet skulle tillämpas i fråga om reklam för alla slag av sådana hjälpmedel. Apparaturens farlighet för den personliga integriteten måste typiskt sett vara utpräglad för att på- budet skall kunna tillämpas. Endast ett fåtal av dessa tekniska hjälpmedel, exempelvis mikrofon med parabolisk reflektor, kan an- ses på det sättet fylla detta krav att de har begränsade legitima användningsområden. Såsom framhållits under 7.3.2 är det emel- lertid från integritetsskyddssynpunkt inte särdeles angeläget att kontroll kan uppnås över dessa mikrofoner. Såvitt kommittén kan bedöma föreligger inte behov av att åt— gärder rörande reklam vidtas beträffande någon av nu kända apparater.

Den bestämmelse om reklam som kom- mittén funnit i och för sig kunna förordas har sålunda inte aktualitet för närvarande. Dess värde ligger i att den gör möjligt att åt- gärder mot reklam kan vidtas, om behov därav uppkommer. Bestämmelsen bör där- för tas in i den föreslagna lagen om nä- ringsrättsliga åtgärder rörande integritetsfar— lig apparatur. Den har fått sin plats i lagens 5 &. För att bestämmelsen skall gälla fordras alltså, att Konungen särskilt förordnar därom beträffande visst slag av integritets- farlig apparatur.

Det har gjorts gällande att bestämmelser om inskränkningar i rätten till reklam kan komma i konflikt med tryckfrihetsrättens principer när fråga är om reklam som görs i tryckt skrift. Det är givetvis angeläget att den av kommittén föreslagna bestämmelsen om reklam kan tillämpas också på sådan re- klam. Härskande uppfattning om tryckfri- hetsförordningens räckvidd torde vara att tryckfrihetsförordningen inte trädes för när

genom bestämmelser som riktar sig mot re- klam i tryckt skrift, när sådan reklam be- står av åtgärder av utpräglat kommersiell natur som inte avser nyhetsförmedlingen eller åsiktsbildningen i samhället (se prop. 1970: 57 s. 66f och s. 129 f). Vad kom- mittén föreslår om reklam inskränker inte rätten till nyhetsförmedling eller åsiktsbild- ning rörande integritetsfarlig apparatur. Kommitténs förslag är förenligt med den återgivna uppfattningen om tryckfrihetsför- ordningens räckvidd.

8. Särskilda frågor

8.1. Inledning

I detta kapitel skall under särskilda avsnitt behandlas vissa, i det föregående delvis an- tydda frågor, som har karaktär av detaljpro- blem. Sålunda kommer att i närmast föl- jande avsnitt redovisas kommitténs synpunk- ter och förslag rörande frågan om särskilda villkor bör gälla för rätt att anställa åtal för brott mot den föreslagna straffbestämmelsen i 4 kap. 6 a & BrB. Ett i direktiven särskilt uppmärksammat problem är huruvida sär- skilda regler bör gälla för myndigheters rätt att utan hinder av vad som gäller för en— skilda få använda integritetsfarlig apparatur. Kommitténs ståndpunkt till denna fråga an- ges i avsnittet 8.3. I 5 kap. har kommittén förklarat att frågan om rätt till skadestånd är att anse som sekundär i förhållande till frågan om straff och att skadeståndsrätt närmast kan bli aktuell för att ersätta liden skada, skadeståndets s.k. reparativa funk- tion. Denna fråga diskuteras nedan under 8.4. De lagstiftningsförslag som kommittén redovisat i 6 och 7 kap. orsakar en del överväganden angående tidpunkten för ikraftträdande och rörande övergångsbe— stämmelser. Kommitténs synpunkter på dessa frågor redovisas i avsnittet 8.5.

I detta sammanhang bör erinras om att kommittén i 1 kap. förklarat att den i direk- tiven angivna frågan om rätt att som bevis- ning i rättegång få åberopa material som åt— kommits genom lagstridig avlyssning eller

upptagning inte behandlas i detta delbetän- kande. Anledning härtill är följande betrak- telsesätt. Närmast till hands ligger att anse en sådan inskränkning i rätten att föra bevis- ning såsom en sanktion mot sättet att skaffa bevis. Enligt kommitténs mening är det skäl att ta fasta på denna möjlighet att åstad- komma ett mer nyanserat sanktionssystem än vad rättsordningen för närvarande erbju- der. Det är inte förenligt med detta synsätt att låta sanktionen inträda endast som en särskild rättsverkan av att gärningen belagts med annan sanktion. Frågan bör därför ses i ett större sammanhang än detta delbetän- kande omfattar. Till det sagda kommer att frågan rymmer åtskilliga avvägningsproblem mellan å ena sidan strävan att hindra inte- gritetskränkningar och å andra sidan önske- mål att domstols avgöranden skall kunna grundas på ett så fullständigt material som möjligt.

Vad nu sagts gäller också frågor rörande andra sätt att utnyttja material som åtkom— mits genom lagstridig avlyssning eller upp- tagning. Som exempel kan nämnas fråga om påföljd bör drabba den som tar del av eller låter annan ta del av bandinspelning, som han vet eller bör misstänka ha tillkom- mit i strid mot den föreslagna bestämmelsen om olovlig avlyssning, även om han inte själv medverkat till den lagstridiga upptag- ningen. Denna och liknande frågor bör en- ligt kommitténs mening behandlas i ett vida- re sammanhang än delbetänkandet tillåter.

8.2 Regler om åtal

Den av kommittén föreslagna straffbestäm- melsen om olovlig avlyssning sluter an till gällande rätts bestämmelser om hemfrids- brott och olaga intrång. Jämlikt 4 kap. 11 & BrB får hemfridsbrott eller olaga intrång som ej är grovt åtalas av åklagare allenast om målsägande angiver brottet till åtal eller ock åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt. Det ligger nära till hands att också i detta hänseende jämföra olovlig avlyssning med hemfridsbrott och olaga intrång.

I huvudsak av två skäl har åklagares åtalsrätt inskränkts när fråga är om hem- fridsbrott och olaga intrång. För det första har man ansett att dessa brott är förhållan- devis vanliga. Genom att föreskriva sär- skilda villkor för åtal när brottet inte är grovt kan man undvika att polis- och åkla- garmyndigheternas arbetsbörda belastas i opåkallat hög grad. För det andra kan ett åtal strida mot målsägandens intresse. Han kan önska undgå att utsättas för den publici- tet som ett åtal medför. Stor vikt bör därför fästas vid hans inställning till åtalsfrågan. (Se prop. 1962: 10 C s. 150 f.).

Ett lagrum som syftar till att på visst sätt skydda den enskildes integritet bör självfal- let inte tillämpas så att den enskildes integri- tet kränks på annat sätt. Hänsyn bör därför i stor utsträckning tas till målsägandens in- tresse. Det andra av de båda skälen för in- skränkning av åklagares åtalsrätt i fråga om hemfridsbrott och olaga intrång gör sig alltså med stor styrka gällande beträffande olovlig avlyssning. Enligt kommitténs me- ning hör följaktligen enahanda villkor som gäller för rätt till åtal för hemfridsbrott och olaga intrång gälla i fråga om olovlig avlyss- ning. Det kan förutsättas att endast i säll- synta undantagsfall skäl föreligger att finna åtal vara påkallat ur allmän synpunkt, när målsäganden önskar att åtal inte skall väc- kas.

Mer tveksamt ställer sig spörsmålet i fråga om den gärning av förberedande natur som särskilt straffbelägges i det av kommit- tén föreslagna tredje stycket av 4 kap. 6 a & BrB. Målsägandens intresse av att få inverka

på åtalsfrågan kan härvid inte anses väga lika tungt som i fråga om fullbordad integri- tetskränkning, eftersom rättegången i detta fall inte kan antas i särskilt hög grad ställa hans enskilda förhållanden i blickpunkten. All betydelse kan dock inte frånkännas hans inställning. Det skulle vidare vara i viss mån säreget om lagstiftningen skulle föreskriva strängare villkor för åtal när fråga är om fullbordat brott än när gärningen avbrutits på ett förberedande stadium.

Kommittén finner på dessa grunder att varken olovlig avlyssning eller gärning som avses med det föreslagna tredje stycket av 4 kap. 6 a & BrB bör få åtalas, om inte målsä- ganden anger brottet till åtal eller åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt. Bestämmelsen om åtal i 4 kap. 11 & BrB bör därför ändras i enlighet härmed.

8.3 Användning av integritetsfarlig appara- tur i brottsbekämpande syfte

Vad kommittén föreslagit i 6 kap. om straff för olovlig avlyssning riktar sig inte bara mot åtgärder som företas av enskilda perso- ner. Bestämmelserna omfattar också åtgär- der från polisens och andra samhällsorgans sida. Läget är alltså detsamma som gäller i fråga om telefonavlyssning. Bestämmelsen i 4 kap. 8 & BrB om brott mot post- eller tele- hemlighet träffar myndigheternas åtgöran- den i den mån de företas olovligen. Genom regler i rättegångsbalken och viss annan lagstiftning har de brottsbekämpande myn- digheterna fått rätt att i särskilda fall av— lyssna annans telefon. Grunden härtill är att telefonavlyssning i dessa fall kan utgöra ett värdefullt hjälpmedel i kampen mot allvar— lig brottslighet. Telefonavlyssning som görs i enlighet med dessa regler sker alltså lovli- gen. Såsom antydes i direktiven kan det på liknande sätt undantagsvis tänkas vara er- forderligt att myndigheterna i sitt arbete får rätt att begagna sig av avlyssnings- och in- spelningsapparatur, även om de därigenom kränker annans integritet. Särskilt kan det göras gällande att intresset att allvarliga

brott förhindras eller beivras är så starkt att hänsyn till den personliga integriteten får vika. Det kan erinras om att artikel 8 i den europeiska konventionen om mänskliga rät- tigheter och grundläggande friheter uttryck- ligen föreskriver att dessa må inskränkas bl. a. när så krävs för att underlätta att brott bekämpas. I åtskillig främmande lagstiftning till skydd för integriteten görs också undan- tag till förmån för myndigheternas brottsbe- kämpande verksamhet.

Emellertid har, särskilt i USA, satts i fråga huruvida begagnandet av avlyssnings- apparatur är ett så effektivt vapen i kampen mot brottslighet att uppoffrande av integri- tetsskyddet är berättigat. Den grundläg- gande förutsättningen för att man skall in- föra speciella regler som berättigar myndig— heterna att utan hinder av eljest gällande be- stämmelser använda integritetsfarlig appara- tur är alltså satt under debatt. Företrädare för rikspolisstyrelsen har vid sammanträf- fande med kommittén förklarat att i vissa fall sådan apparatur kan vara ett betydelse- fullt hjälpmedel i polisverksamhet. Kommit- tén anser sig med hänsyn härtill böra utgå från att den föreslagna straffbestämmelsen om olovlig avlyssning kan komma att i sär- skilda fall lägga hinder i vägen för ett effek- tivt polisarbete.

Å andra sidan kan det göras gällande att värdet av ett absolut skydd för den person- liga integriteten är större än den vinst som kan nås genom att en del brott som eljest skulle vara ouppklarade kan utredas. Nämnda företrädare för rikspolisstyrelsen önskar inte heller att särskilda regler stiftas som ger polisen rätt att använda integritets- farlig apparatur. Det skulle nämligen kunna befaras att medborgarnas förtroende för po- lisen och kanske också andra myndigheter kunde minskas om myndigheterna fick rätt att skaffa sig information om deras privatliv utan deras vetskap. Den skada som detta skulle innebära kan på sikt vara större än värdet av att ett antal brott klaras upp.

Vid övervägande av dessa synpunkter fin- ner kommittén att tillräckliga skäl inte före- ligger att — i likhet med vad som gäller om telefonavlyssning — föreslå rätt för polis el-

ler andra myndigheter att i sitt arbete be- gagna integritetsfarlig apparatur. Det kan tilläggas att i Norge myndigheterna inte har möjlighet att utverka domstols tillstånd att använda hemlig avlyssnings- eller inspel- ningsapparatur i strid med det generella för- budet i å 145 a straffeloven.

Om det sålunda inte föreligger tillräckliga skäl att tillåta polisen att använda integri- tetsfarlig apparatur i strid med den före- slagna bestämmelsen om olovlig avlyssning ens för att bekämpa allvarlig brottslighet, kan desto mindre privatdetektiver eller en- skilda få rätt därtill. Det bör inte öppnas möjlighet för privatpersoner att med hjälp av avlyssnings- och inspelningsapparater lyssna till eller upptaga vad som försiggår i annans bostad eller inom sådant med be- stämmelsen om olaga intrång avsett område som annan person förfogar över, även om vederbörande med gärningen åsyftar att av- slöja ett mot honom begånget eller befarat brott, t. ex. utpressning. I undantagsfall kan möjligen tänkas att gärningen kan anses va- ra begången i nödvärn och således jämlikt 24 kap. 1 & BrB inte föranleda ansvar.

8.4. Skadestånd

Såsom framhållits i 5 kap. ersätts i svensk rätt ideell skada bara i särskilda undantags- fall. Huvudregeln finns i 6 kap. 3 & första stycket strafflagen, enligt vilket lagrum ve— dergällning skall givas för lidande, som genom brott mot personliga friheten eller genom ärekränkande gärning må anses nå- gon tillskyndat. Otvivelaktigt skulle en all- män regel om skyldighet att utge ersättning för ideell skada föra mycket långt, också om den begränsades till att gälla integritets— kränkningar. I detta avsnitt är dock pro- blemställningen mer speciell. Den i 6 kap. föreslagna straffbestämmelsen i 4 kap. 6 a & BrB anger de typer av handlingar som rätts- ordningen ogillar. Vad frågan nu gäller är bara om det bör finnas en regel som berät— tigar den som utsatts för sådan integritets— kränkning att erhålla ersättning för det li-

dande som därigenom kan ha vållats ho— nom. Sådant lidande kan vållas såväl när den integritetskränkande gärningen begås som vid den senare tidpunkt då den kränkte får reda på gärningen. I det senare fallet or- sakas lidandet närmast av den ovisshet an- gående vad gärningsmannen fått reda på som uppkommer för den kränkte.

Vissa fördelar kan vara förknippade med att den kränkte får rätt till ersättning, också om man bortser från den preventiva effekt som en sådan regel skulle kunna utöva på gärningsmannen vid sidan av straffhotet. För den kränkte torde det framstå som rätt- vist att han får någon kompensation för det lidande som vållats honom genom brottslig gärning. Viktigast är dock att en regel om att ideell skada ersätts sannolikt kommer att göra den kränkte mer intresserad av att går- ningen beivras än om bara böter eller annat straff kan utkrävas av gärningsmannen. Det finns därför skäl att anta att en regel om skadeståndsrätt för den kränkte kommer att öka de straffrättsliga bestämmelsernas ef- fektivitet och bidra till att hålla tillbaka den illegitima användningen av avlyssnings- och inspelningsapparater.

Mot att skadeståndsrätt tillerkänns den kränkte talar främst att det kan vara mindre tilltalande att den enskilde utan att ha åsam— kats någon förlust får ersättning, därför att någon begått brott mot honom. Farhågor i denna riktning kan dock knappast anses sak- ligt grundade, något som bestyrks av erfa- renheterna från ärekränkningsmål. I olikhet mot vad som förekommer i t. ex. England, döms i Sverige inte ut några stora skade- ståndsbelopp i dessa mål. Inte heller torde en regel om skadeståndsrätt medföra alltför stora svårigheter för domstolarna när det gäller att i penningar uppskatta den kränktes lidande. Slutligen torde man inte behöva be- fara att en regel om skadeståndsrätt skulle få till effekt att polis, åklagare och domsto- lar onödigtvis kommer att besväras av per- soner som påstår sig ha kränkts genom olov- lig avlyssning.

På grundval av dessa överväganden finner kommittén, att den som utsätts för olovlig avlyssning bör få rätt till skadestånd för det

lidande som genom avlyssningen kan ha vål- lats honom. När det gäller utformningen av en bestämmelse härom ligger det nära till hands att i sådant syfte utvidga tillämpnings- området för 6 kap. 3 5 första stycket straff- lagen. Med de i lagrummet särskilt nämnda fallen att lidande tillskyndas genom brott mot personliga friheten eller ärekränkande gärning bör alltså jämställas lidande som vållas genom olovlig avlyssning. Det sätt varpå lagrummet är utformat gör det i och för sig naturligt att detta åstadkommes genom att efter orden ”brott mot personliga friheten” inskjuts orden ”eller personlig frid”. Ett sådant tillägg skulle emellertid omfatta mer än olovlig avlyssning och i vissa delar gå längre än vad kommitténs uppdrag innefattar. Det kan erinras om att högsta domstolen i ett rättsfall förklarat att lidande som tillskyndats någon genom ett sådant brott mot personlig frid som ofre- dande inte lagligen kan ersättas (NJA 1968 s. 211). Det är därför nödvändigt att i 6 kap. 3 & strafflagen precist hänvisa till den före- slagna straffbestämmelsen om olovlig avlyss- ning. Denna hänvisning bör lämpligen göras genom att ett särskilt tredje stycke lägges till 6 kap. 3 & strafflagen. I detta stycke bör ut- sägas att vad som sägs i första stycket skall gälla också, om någon tillskyndas lidande genom gärning som avses i 4 kap. 6 a 5 första eller andra stycket BrB. Att utvidg- ningen av tillämpningsområdet för 6 kap. 3 & strafflagen begränsas på detta sätt betyder bl. a.. att lidande som vållas genom brytande av telehemlighet såsom hittills inte ersätts. Väl föreligger stora likheter mellan bestäm- melsen om brytande av post- eller telehem- lighet i 4 kap. 8 & BrB och den av kommit- tén föreslagna straffbestämmelsen om olov- lig avlyssning. Men eftersom frågor om så- dan telefonavlyssning som avses med 4 kap. 8 & BrB hållits utanför detta delbetänkande, föreligger inte skäl att ändra 6 kap. 3 & strafflagen så att ideellt skadestånd kan till- erkännas den som utsätts för sådan telefon- avlyssning.

8.5.1. Lagen om ändring i brottsbalken

Under 6.5.3 har kommittén uttalat att vad kommittén föreslår i fråga om begagnande av integritetsfarlig apparatur på arbetsplat- ser kan tänkas medföra vissa praktiska pro- blem under ett övergångsskede. Innebörden av den föreslagna straffbestämmelsen kan från denna synpunkt kortfattat sägas vara att varje begagnande av integritetsfarlig ap- paratur straffbelägges. när gärningen riktar sig mot vad som försiggår på arbetsplatser. Det speciella med denna bestämmelse är att också den dispositionsberättigades, arbetsgi- varens, åtgärder omfattas av bestämmelsen. I huvudsak är hans åtgärder rättsenliga bara om de har stöd i avtal med de anställda. In- till dess att sådant avtal slutits är det förbju- det för honom att begagna integritetsfarlig apparatur.

Såsom framhållits i 6 kap. kan arbetsgiva- ren i skilda situationer ha intresse av att få använda avlyssnings- och inspelningsappa- rater. Om den föreslagna bestämmelsen ge- nomförs utan att arbetsmarknadens parter får tillfälle att träffa erforderliga över- enskommelser, skulle det angivna intresset för arbetsgivaren under en övergångstid kunna bli eftersatt. Det skulle därför enligt kommitténs mening kunna göras gällande att bestämmelsen, i vad den angår arbets- platser, borde få träda i kraft först vid en mer framskjuten tidpunkt än som gäller för bestämmelsen i övriga delar. I så fall torde denna tidpunkt böra bestämmas med hän- syn till löptiden för nu gällande avtal på ar- betsmarknaden. Också för att mer allmänt ge parterna på arbetsmarknaden tid att överväga vad bestämmelsen innebär för de- ras del och att inrätta sig efter den nya si- tuation som uppkommer, om kommitténs förslag i denna del genomförs, kunde det övervägas att sätta tidpunkten för ikraft- trädandet längre fram än som vanligen sker.

Å andra sidan bör beaktas att förslaget till lagstiftning genom remissförfarande kom- mer att bli känt för arbetsmarknadens parter i god tid innan det eventuellt träder i kraft.

Betydelsen av det nyss sagda minskar här- igenom. Dessa remissinstansers synpunkter på frågan om tidpunkten för ikraftträdande bör avvaktas, innan förslag härom upprät- tas. Kommittén har därför inte funnit skäl att i anledning av vad den föreslagna straff- bestämmelsen innehåller om arbetsplatser framlägga förslag om någon särskild tid— punkt för ikraftträdande eller eljest sär- skilda övergångsbestämmelser.

Det är endast beträffande arbetsplatser som frågan om tidpunkten för den före- slagna straffbestämmelsens ikraftträdande påkallar uppmärksamhet.

8.5.2. Lagen om ändring i radiolagen

Under 7.4.2 har kommittén närmare redovi- sat de ändringar i radiolagen som kommit- tén funnit anledning föreslå. Kommitténs förslag innebär att radiolagens nuvarande föreskrift om att endast den som har särskilt tillstånd får inneha radiosändare utvidgas till att gälla också innehav av ofullständig ra- diosändare och av byggsats för tillverkning av radiosändare (10 5 första stycket). Vidare föreslås att endast den som har tillstånd att inneha radiosändare skall ha rätt att impor- tera radiosändare, ofullständig radiosändare eller byggsats (2 a & och 10 å andra stycket). Slutligen skall den som till annan överlåter radiosändare, ofullständig radiosändare eller byggsats kunna straffas, om han inte kan visa att förvärvaren hade tillstånd för inne- hav av radiosändare (9 5 första stycket 3 och 10 å andra stycket). I samband härmed föreslås att den som förvärvar radiosändare, ofullständig radiosändare eller byggsats skall vara skyldig att på begäran till överlå- taren överlämna ett exemplar av det för för- värvaren gällande tillståndet (2 b 5 och 10 å andra stycket).

Det är angeläget att dessa bestämmelser kan träda i kraft snarast möjligt. Vissa övergångsbestämmelser erfordras.

Rätt att inneha byggsats för tillverkning av radiosändare kommer att förutsätta att tillstånd erhållits. Den som före lagens ikraftträdande förvärvat sådan byggsats bör beredas en frist att utverka tillstånd. Fristen

hör bestämmas så att han hinner få ansökan prövad av televerket och, om ansökan av- slizs, hinner avyttra eller på annat sätt göra sig av med byggsatsen. Den erforderliga fris- ten kan beredas honom antingen genom att tidpunkten för lagens ikraftträdande sättes tillräckligt långt efter dess publicering eller genom att en särskild föreskrift införes i övergångsbestämmelserna om att straff inte skall drabba den som vid tiden för lagens ikraftträdande innehar byggsats för tillverk- ning av radiosändare, om han inom viss tid därefter ansöker om tillstånd.

Samma hänsyn som enligt det sagda bör visas den som vid tiden för lagens ikraftträ- dande innehar byggsats för tillverkning av radiosändare bör komma den till del som på grund av ett dessförinnan träffat avtal kom- mer att inneha sådan byggsats.

Vad som nu framhållits beträffande det föreslagna kravet på tillstånd för rätt att in- neha byggsats gäller också om ofullständig radiosändare i den mån kommitténs förslag därom kan anses innefatta en utvidgning av gällande lags innebörd.

Däremot synes den föreslagna bestämmel- sen om import inte föra med sig några svå- righeter under en övergångstid. Såsom redo- visats under 7.4.2 kan radiosändare, ofull- ständig radiosändare eller byggsats som in- föres till riket tas i förvar av tullmyndighet, om importören inte kan visa att han har er- forderligt tillstånd. Härigenom får importö— ren tillfälle att skaffa sig tillstånd. Med hän- syn härtill vållas importören genom den nya

cstämmelsen inte annan olägenhet än att viss tidsutdräkt uppkommer innan han får ut varorna från tullmyndigheten. Denna olä- genhet måste anses vara förhållandevis ringa. Vad gäller den som före lagens ikraft- trädande träffat avtal om förvärv från utlan— det kan olägenheten bli än mindre, om tiden för lagens ikraftträdande sättes förhållande- vis långt efter dess publicering.

De föreslagna bestämmelserna om skyl- dighet för förvärvare av radiosändare, ofull- ständig radiosändare eller byggsats att till överlåtaren lämna ett exemplar av tillståndet är avsedda att tvingande gripa in i parternas rättsförhållande. Det torde vara i över-

ensstämmelse med hävdvunna principer för sådan lagstiftning att den inte görs tillämplig på avtal som träffats före lagens ikraftträ- dande. Kommittén finner inte skäl föreligga att frångå dessa principer. I konsekvens här- med bör den föreslagna särskilda straffbe- stämmelsen i 9 5 första stycket tredje punk- ten inte äga tillämpning på den som på grund av ett före lagens ikraftträdande träf- fat avtal överlåter radiosändare, ofullständig radiosändare eller byggsats utan att kunna visa att förvärvaren hade tillstånd till inne- hav av varan.

Självfallet bör tillstånd som utfärdats före de nya bestämmelsernas ikraftträdande och avsetts gälla för tid därefter vara giltiga utan hinder av de nya bestämmelserna. Sär- skild föreskrift härom torde inte erfordras. Den som erhållit tillstånd enligt nu gällande bestämmelser men som avtalar om förvärv av radiosändare, ofullständig radiosändare eller byggsats först efter att de nya bestäm- melserna trätt i kraft blir skyldig att till överlåtaren lämna ett exemplar av tillstån- det. Televerket torde utan särskild föreskrift komma att utfärda sådant extra exemplar.

Kommittén har i enlighet med det an- förda upprättat förslag till övergångsbe- stämmelser för lagen om ändring i radiola- gen. Kommittén har härvid funnit lämp- ligast att lagen får träda i kraft först efter det att viss tid förflutit efter dess publice- ring. Såvitt kommittén kan bedöma torde denna tid inte behöva överstiga två måna- der. Särskilda övergångsbestämmelser erfor- dras följaktligen bara beträffande 2 b & och 9 5 första stycket 3 radiolagen.

6 a 9' första stycket

"Avlyssnar eller upptager någon medelst tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud vad som försiggår där annan har sin bostad, dömes, om gärningen sker utan dennes lov, för olovlig avlyssning till böter eller fängelse i högst två år."

Detta lagrum är grundläggande för det straffrättsliga skyddet. Det straffbelägger begagnande av avlyssnings- och inspelnings- apparater för att åtkomma eller bevara vad som utspelas i annans bostad. 1 5 och 6 kap. har redovisats de överväganden som föranlett kommittén att knyta an till be- stämmelsen om hemfridsbrott. Där har ock- så redovisats skälen till att något integri- tetsbegrepp inte har uppställts i lagtexten. I detta avsnitt skall det föreslagna stadgan- dets innebörd och avsedda tillämpning yt- terligare belysas.

Bostadsbegreppet har i lagrummet samma innebörd som i bestämmelsen om hemfrids- brott, till vars ordalag formuleringen har an— slutits. Rörande de olika slag av utrymmen som faller under bostadsbegreppet hänvisas till 6.2.1 och 6.3.1. Det bör särskilt under— strykas att gård som är skyddad mot olovligt inträngande eller kvarstannande hänförs till bostad.

Inte varje avlyssning eller upptagning av ljud faller under lagrummet. Det krävs att den görs medelst tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud. De flesta av de avlyss-

Specialmotivering till 4 kap. 6 aé brottsbalken

nings- och inspelningsapparater liksom de metoder för avlyssning och upptagning av ljud som redovisats i 2 kap. förutsätter, att ljudvågor mottas av en mikrofon och påver- kar en elektrisk ström eller spänning. Den- nas variationer förs per tråd eller radiovåg till hörtelefon, högtalare, bandspelare eller radiomottagare, vilka apparater utsänder ljudvågor. I dessa fall är det otvivelaktigt riktigt att beteckna helheten av de olika ap- paraterna som tekniskt hjälpmedel för åter- givning av ljud.

I andra fall kan det tänkas att den elekt- riska strömmens eller spänningens variatio- ner Ieds till en inspelningsapparat, som inte är försedd med särskild anordning för ut- sändning av ljudvågor. Meningen kan vara att man skall koppla samman inspelningsap- paraten med en högtalare eller en hörtele- fon, först när man vill lyssna på det inspe— lade. En bandspelare behöver inte innehålla någon högtalare. Avsikten kan också vara att det inspelade skall redovisas i skrift. Även om det från teknisk synpunkt kan sät- tas i fråga om inspelningsapparater av dessa slag är kompletta ljudåtergivningsapparater faller de under lagtextens uttryck, eftersom deras uppgift är att göra möjligt att ljud återges.

En ljudåtergivningsapparat består såsom det sagda visar av flera komponenter, vilka var för sig har olika uppgifter men tillsam- mans återger ljud. Lagtextens uttryck om- fattar inte bara helheten utan också delarna.

Det kunde i och för sig tänkas att lagtexten fick särskilt ange komponenternas tekniska funktioner. En sådan metod att bestämma apparaturen skulle emellertid medföra en tyngande utvidgning av lagtexten. Kommit- tén har därför valt att vid utformningen av rekvisitet ta fasta på apparaternas gemen- samma uppgift och inte på deras skilda tek- niska verkningssätt.

Lagrummet omfattar alltså alla bestånds— delar i avlyssnings— och inspelningsappara— tur, oavsett deras tekniska konstruktion. storlek, utförande och hölje. Beträffande mikrofoner avser lagtexten exempelvis inte bara dolda mikrofoner. spikmikrofoner eller andra mikrofoner, vars utförande särskilt avpassats för illegitim avlyssning. Under lag- rummet faller också olika, i bostäder vanli- gen förekommande mikrofoner. Det kan vara mikrofon i den vanliga telefonen, i snabbtelefon eller annan anläggning för in— tern kommunikation, i bandspelare eller i hörapparat som användes av person med nedsatt hörsel. Också långdistansverkande mikrofoner omfattas av bestämmelsen.

I fråga om radiosändare, som är en vanlig beståndsdel i avlyssningsutrustning, är lag- rummet likaledes tillämpligt oavsett deras frekvensområde, storlek eller utförande. Be- greppet radiosändare är definierat i 1966 års radiolag.

Ett annat exempel på beståndsdel i tek- niskt hjälpmedel för återgivning av ljud är s.k. telefonadapter, med vars hjälp induk- tivt fångas en ströms eller spännings vari- ationer. Även laser kan såsom framhållits begagnas för återgivning av ljud.

Alla slag av avlyssnings- eller inspelnings- apparater faller således under uttrycket tek- niskt hjälpmedel för återgivning av ljud. Att apparaten dessutom, såsom TV-kamera gör, upptar ljus är utan betydelse. Uttrycket ute- sluter från lagrummet andra tekniska hjälp- medel, framför allt annan optisk apparatur än laser. Lagbudet lämnar straffritt att filma en person som talar och sedan genom att studera läpprörelserna "läsa” vad han säger. Genom kravet att avlyssning skall göras medelst tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud faller vidare utanför lagrummet av-

lyssning som görs med blotta örat eller genom att exempelvis dricksglas, plastslang — eventuellt sedan gärningsmannen borrat hål i en vägg — eller liknande föremål ut— nyttjas för att göra det möjligt att uppfatta ljud.

Uttrycket tekniskt hjälpmedel har före- dragits framför mer speciella uttryck som ”elektroniskt” eller ”mekaniskt” hjälpmedel för att inte onödigtvis låsa lagrummets räck- vidd. I framtiden kan möjligen konstrueras avlyssningsapparater som eljest skulle falla utanför bestämmelsen.

Den straffbelagda gärningen består i att avlyssna eller upptaga vad som försiggår i bostaden. Upptagning har i lagtexten särskilt nämnts för att utmärka att gärningen redan därigenom är fullbordad. I regel torde gär- ningsmannen också lyssna till det upptagna. Såsom framhållits kan det också tänkas att han på annat sätt än genom att lyssna tillgo- dogör sig vad som upptagits.

Avlyssningen eller upptagningen måste i tiden sammanfalla med det som avlyssnas eller upptages. Detta framgår av presensfor- men försiggår. Utanför det straffbara områ- det faller därför att någon dikterar in på band vad han minns av ett samtal som han avlyssnat eller själv deltagit i. Just dikte- ringen kan inte anses integritetskränkande. Den kan emellertid ibland anses utgöra missbruk av förtroende.

Ej heller träffar bestämmelsen den som — utan att ha anstiftat eller eljest medverkat till förbjuden upptagning _— senare lyssnar till det inspelade. Efterföljande medverkan bestraffas alltså inte. Frågan i vad mån straff eller annan sanktion bör följa på så- dan åtgärd hänger intimt samman med frå- gan om påföljd bör träffa den som bereder annan möjlighet att ta del av inspelningen. Denna fråga är i sin tur en del av ett större frågekomplex, som angår rättsliga inskri- danden mot olika slag av utnyttjanden eller offentliggöranden av annans privata förhål- landen. Såsom framhållits under 8.1 faller denna fråga utanför ramen för detta delbe- tänkande.

Bestämmelsen är tillämplig oavsett om gärningsmannen befinner sig utanför eller

inne i bostaden. Det är också utan betydelse om det tekniska hjälpmedlet är placerat ut- anför eller inne i bostaden. Det avgörande är i stället att avlyssningen eller upptag— ningen avser något som försiggår i bostaden.

Gärningsman är den som avlyssnar eller upptager. Av den allmänna medverkansbe- stämmelsen i 23 kap. 4 & brottsbalken följer att straff kan drabba också annan, t. ex. del- tagare i ett samtal som genom en i sina klä- der dold radiosändare låter person utanför bostaden lyssna till samtalet.

Gärningens objekt har bestämts allmänt till vad som försiggår i bostaden. Någon an— nan begränsning har inte stadgats än den som följer av att gärningen skall företas medelst apparat för återgivning av ljud. Be- stämmelsen tar alltså inte särskilt sikte på förtroliga eller hemliga samtal, förhand- lingar på slutna sammankomster eller andra företeelser för vilka hemlighetsfullhet är ut- märkande. Inte heller på annat sätt har objektet kvalificerats med hänsyn till dess sakliga innehåll. Skälen härför har redovi- sats i 5 kap.

Med uttrycket vad som försiggår i bosta- den avses inte telefonsamtal som förs med någon som befinner sig utanför bostaden, t. ex. i en annan bostad. Om telefonsamtalet, såsom vanligen är fallet, befordras genom allmän befordringsanstalt får jämlikt 4 kap. 8 % BrB utomstående inte olovligen bereda sig tillgång till det. Telefonsamtal inom bo- staden faller däremot under den föreslagna lagtexten, t. ex. samtal som förs över s.k. snabbtelefoner. Det är naturligt att anse så- dana samtal försiggå inom en bostad eller, vilket för övrigt torde vara vanligast, en ar- betsplats.

Beskrivningen av gärningens objekt ute- sluter gärning, som görs när ingenting för- siggår i bostaden, från bestämmelsens till- lämpningsområde. En annan sak är att själ- va anbringandet av apparaturen ofta kan be- ivras jämlikt tredje stycket av den föreslag- na paragrafen. Vad gärningsmannen erfar rörande den boendes privatliv, om gärningen företas när ingenting försiggår i bostaden, är bara att den boende vid tidpunkten för av- lyssningen sannolikt inte är i bostaden. Den

boende kan ibland ha intresse av att ut- omstående inte har vetskap härom men så— dan kunskap kan utomstående i regel er— hålla på annat sätt än genom avlyssning. Gärningen har sålunda i allmänhet ringa be— tydelse. Den torde i stället typiskt sett vara att bedöma som försök till olovlig avlyss- ning. I fråga om hemfridsbrott och olaga in- trång är försök inte belagt med straff. I viss män kan förslagets tredje stycke anses inne- bära att försök till olovlig avlyssning kan straffas. Att därutöver stadga särskilt straff för försök kan inte anses erforderligt.

Gärningen skall avse vad som försiggår i annans bostad. När en bostad disponeras av bara en person, kan denne således inte bryta mot bestämmelsen. Av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen har det ansetts nödvändigt att från det straffbara området undanta åtgärder som bostadshavaren före- tar mot sin egen bostad, även om han genom dem kränker andra där vistande personers integritet. I de fall åter när bostaden är ge- mensam för flera personer är bestämmelsen tillämplig också på avlyssning eller upptag- ning som en boende företar. Detta framgår av formuleringen ”där annan har sin bo- stad”". En inneboende eller en anställd är skyddad mot avlyssning eller upptagning från sin hyresvärds eller arbetsgivares sida. Familjemedlemmar och andra samboende äger inte avlyssna eller upptaga varandras samtal.

För att avlyssning eller upptagning av vad som försiggår i annans bostad skall kunna straffrättsligt beivras fordras att gärningen görs utan lov av den som bor i bostaden. I den mån gärningen riktar sig mot den boen— des integritet är detta krav utan vidare na- turligt. Om gärningen görs lovligen förelig- ger över huvud taget inte någon integritets- kränkning. I fråga om detta rekvisit kan problem uppkomma när bostaden bebos av flera personer. Lagtextens avfattning avser det fall att bostaden bebos av bara en per- son. Ordalagen medger därför en viss nyan- sering i fråga om kravet på samtycke när bostaden bebos av flera personer. Lagens in- nebörd för detta fall är att samtycke skall i princip föreligga från samtliga boende för

att gärningen skall vara rättsenlig. Förhål- landet kan uttryckas så, att lagen uppställer en presumtion för att gärningen riktar sig mot samtliga boende. Om det kan uteslutas att gärningen berör en eller flera av de boende, bör avsaknad av deras samtycke inte medföra att gärningen skall bestraffas, om samtycke föreligger från dem som går- ningen riktar sig mot. Som exempel kan nämnas att avlyssning görs av vad som ut- spelas i ett rum i bostaden med samtycke av dem som uppehåller sig i det rummet men utan samtycke av andra boende —- de kan vara bortresta eller vistas i ett annat rum. Att de inte har samtyckt till gärningen be- tyder således inte att gärningen är straff- bar. Att samtalet som avlyssnas kan handla om de frånvarande är inte tillräckligt för att göra dem till målsägande. Deras integritet kränks inte genom avlyssningen. Den nu redovisade innebörden torde överensstäm- ma med gängse uppfattning om samtyckes straffriande verkan.

För det fall att gärningen, såsom i det föregående förutsatts, riktar sig mot den boende är således — mot bakgrund av vad som i allmänhet anses gälla om samtyckes straffriande verkan — det i lagtexten in- förda rekvisitet, att gärningen skall ha före— tagits utan bostadhavarens lov, strängt taget obehövligt. Rekvisitets självständiga bety- delse är att det fritar från straff den som med bostadshavarens samtycke avlyssnar vad som försiggår i bostaden, även om gär- ningen kränker andra personers — t.ex. gästers eller tillfälliga besökares —— integritet och samtycke från dem inte föreligger. An- gående skälen för denna ståndpunkt hänvi- sas till 6.5.2. På samma sätt som nyss fram- hölls beträffande flera boende kan det före- komma att avlyssning eller upptagning av vad som försiggår i bostaden riktar sig ute- slutande mot gäster eller tillfälliga besökare och alltså inte angår bostadshavaren. Om i sådant fall gärningsmannen har samtycke från dem som berörs av gärningen, är denna enligt allmänna regler rättsenlig, även om bostadshavaren inte har samtyckt till gär- ningen.

I det föregående framhölls att diktering

till bandspelare av vad man minns av ett samtal som man deltagit i eller åhört inte omfattas av det föreslagna stadgandet. I detta sammanhang kan nämnas att inte hel- ler diktering, när man är i annans bostad, av ens iakttagelser faller under det straffbara. Dikteringen kan visserligen handla om bo- stadshavarens privata förhållanden men den kränker inte hans integritet. Något lov från honom behövs alltså inte.

Samtycke från bostadshavaren eller an- nan kan således i åtskilliga situationer med- föra att straff inte kan komma i fråga. Hu- ruvida gärningsmannen känner till att sam- tycke lämnats eller handlar i tro att han be- går straffbar gärning spelar inte någon roll. Samtyckets objektiva förhandenvaro är till- räcklig.

Fråga om verkan av samtycke från perso- ner som saknar fullständig rättslig hand- lingsförmåga och om annan i sådan persons ställe kan lämna samtycke får bedömas mot bakgrund av hur dessa frågor eljest brukar straffrättsligt lösas. Kommittén vill i detta sammanhang framhålla, att den föreslagna lagstiftningen inte torde hindra att föräldrar avlyssnar eller inspelar vad minderåriga barn har för sig i bostaden. Däremot hindrar lagstiftningen att föräldrar med hjälp av tek- nisk apparatur håller vuxna barn under övervakning utan deras samtycke.

I subjektivt avseende krävs uppsåt (1 kap. 2 & första stycket BrB). Detta krav avser samtliga i det föregående behandlade rekvi- sit. Kravet har samma innebörd som vid andra straffstadganden i brottsbalken. Det bör understrykas att kravet bara avser de faktiska omständigheterna. Gärningsman- nens egen bedömning är utan betydelse. Han kan t. ex. ha känt till de faktiska förhållan- den som medför att domstolen finner att han begagnat tekniskt hjälpmedel för åter- givning av ljud. I så fall är uppsåtskravet fyllt, även om gärningsmannen själv beteck- nar apparaturen på annat sätt. Likaså är kravet att gärningsmannen skall uppsåtligen ha handlat utan lov fyllt, så snart domsto- len finner, att de omständigheter som gär— ningsmannen lagt till grund för sitt beteen- de eller känt till, inte är tillräckliga för att

Å andra sidan skall gärningsmannen fri- kännas, om han handlade under antagande i god tro av sådana omständigheter, som skulle ha medfört att samtycke anses före- ligga. Vid åtskilliga fall av normalt begag- nande av sedvanliga anordningar för åter- givning av ljud föreligger samtycke till deras brukande. Har undantagsvis samtycke inte lämnats, kan villfarelse som straffrihets- grund få betydelse. Exempelvis behöver den som har telefonkontakt med någon som är i sin bostad inte inhämta dennes särskilda samtycke, även om han under samtalet kommer att uppfatta också vad som försig- går i den andres bostad. Han äger utgå från att han har samtycke. Detta gäller också, när han talar med annan än bostadshavaren. Uppsåtskravet utesluter vidare från straff- barhet den som, när han talar i telefon, oav- siktligt råkar in i en situation som gör att han lyssnar till vad som försiggår i den and— res bostad. Under 6.2.4 har lämnats exem- pel på sådana situationer. Det har där fram- hållits att det skulle föra för långt att be- straffa sådan avlyssning. Däremot är upp- såtskravet fyllt, om gärningsmannen i ett så- dant läge tar tillfället i akt och spelar in på band vad han via telefonförbindelsen lyss- nar till.

Ett annat exempel på villfarelse som straffrihetsgrund är när en person med ned- satt hörsel använder hörapparat. Självfallet behöver han inte inhämta något uttryckligt samtycke till att i annans bostad få begagna hörapparat. Kan i särskilt fall samtycke här- till inte anses ha lämnats, kan han med den föreslagna utformningen av lagtexten än- dock frikännas, därför att han ägde utgå från att de närvarande samtyckte till att han begagnade hörapparaten. Ytterligare kan nämnas att den som i radiomottagare får höra vad som försiggår i annans bostad — t.ex. lyssnar till vad bostadshavaren med- delar i walkie-talkie eller annan radiosän- dare — äger utgå från att bostadshavaren räknar med att utomstående kan råka lyssna till vad som meddelas. Den föreslagna lag- texten innefattar alltså inte något skydd för radiomeddelanden. Vad nu sagts om radio-

meddelanden gäller också meddelanden som sänds genom vissa slag av trådbundna kommunikationsanläggningar. I en del fall medför dessas konstruktion risk för att ut— omstående utan särskilda åtgärder kan komma att uppfatta meddelandet. Som ex- empel på sådan anläggning kan nämnas an- läggning som använder det vanliga elek- triska nätet som bärvåg.

Brottet har betecknats som olovlig avlyss- ning. Denna beteckning bör användas även när gärningen består bara i olovlig upptag- ning. För att en integritetskränkning skall föreligga krävs att den sker olovligen och detta begreppsmässigt sett centrala förhål- lande har ansetts böra framhållas i brottsbe- teckningen.

Av 11 & framgår att olovlig avlyssning inte får åtalas utan att målsägande angett brottet till åtal eller åtal finnes påkallat från allmän synpunkt.

6 a 5? andra stycket

”Vad som sägs i första stycket om bostad skall även gälla beträffande plats som avses i 6 5 andra stycket, om åtgärden vidtages utan lov av den som förfogar över platsen eller, där fråga är om arbetsplats, utan stöd i avtal mellan arbetsgivare och anställd.”

I 6 kap. har påvisats att den enskilde kan ha behov av skydd för sin personliga integri- tet också utanför sin egen bostad. Föreva- rande bestämmelse syftar till att tillgodose detta behov inom de utrymmen som jämlikt bestämmelsen om olaga intrång är skyddade mot utomståendes obehöriga inträngande och kvarstannande. Därutöver syftar be- stämmelsen till att skydda näringsidkares fö- retagshemligheter och andra förhållanden som han vill hålla utom andras vetskap, i den mån förhållandena kan angripas me- delst avlyssnings- eller inspelningsapparatur.

De gärningar som förbjuds framgår av att bestämmelsen hänvisar till vad som föresla— gits skola gälla beträffande bostad. Det skall alltså vara fråga om att någon medelst tek- niskt hjälpmedel för återgivning av ljud av- lyssnar eller upptager vad som försiggår inom plats som avses med bestämmelsen om olaga intrång. Vilka dessa utrymmen är har

redovisats under 6.4.1. I det föregående har också närmare kommenterats de övriga, i första stycket av det föreslagna lagrummet angivna rekvisiten. Hänvisningen till det första stycket omfattar självfallet inte det där upptagna rekvisitet att gärningen skall företagas utan lov av den som bor i bosta- den. För att gärning skall kunna beivras jämlikt andra stycket krävs i stället att den företas antingen utan lov av den som förfo- gar över platsen i fråga eller utan stöd i av- tal mellan arbetsgivare och anställd, om det är fråga om arbetsplats.

Innebörden av uttrycket utan lov är den- samma som i det föregående har utvecklats beträffande motsvarande uttryck i första stycket. I fall som avses i andra stycket skall lovet ges av den som förfogar över platsen i fråga. Detta uttryck har valts för att fånga de skilda förhållanden som kan gälla för de olika utrymmena. Frågan vem förfogande- rätten över platsen tillkommer torde i regel kunna lätt besvaras. Ibland kan frågan dock vålla svårigheter. Sålunda kan till följd av avtal förfoganderätten över platsen vara delad mellan flera olika personer. Exempel- vis kan den faktiska rådigheten över platsen tillkomma den som hyr området medan äganderätten tillhör en annan. Under 6.5.3 har framhållits, att den som förfogar över platsen kan ha intresse av att få använda av- lyssningsapparater för att kunna övervaka platsen. Behovet av telefoner, bandspelare, personsökare och anläggningar för intern kommunikation är självklart legitimt. Det är dessa intressen och behov som föranlett att viss avlyssning ansetts böra vara tillåten. Den tolkningsfråga som uppkommer i det anförda exemplet skall besvaras mot denna bakgrund. Ju mindre av den faktiska rådig- heten som är kvar hos ägaren desto mindre anledning finns det att kräva att hans sam- tycke till gärningen skall ha inhämtats. Om i det anförda exemplet ägarens förfoganderätt är inskränkt till att han äger överlåta ägan- derätten, bör sålunda frånvaro av hans sam— tycke inte nödvändigtvis medföra att går- ningen är straffbar. Å andra sidan är äga- rens samtycke inte tillräckligt för att göra gärningen rättsenlig. Det i exemplet avgö-

rande är i stället om gärningen görs med el— ler utan samtycke av nyttjanderättshavaren.

Det i lagtexten använda uttrycket innebär således, å ena sidan att bara den som har faktisk rådighet över platsen är behörig att lämna giltigt samtycke, och å andra sidan att inte varje form av rådighet medför sådan behörighet. I det enskilda fallet får avgöras om samtycke, som kan ha givits, har läm- nats av därtill legitimerad person. Om t. ex. delar av en fastighet är uthyrda till olika personer, är självfallet varje nyttjanderätts- havares rådighet — och därmed sålunda också hans legitimation att samtycka till av- lyssning eller upptagning — inskränkt till det av honom disponerade utrymmet. Ibland kan samma plats disponeras av flera perso- ner gemensamt på sådant sätt att de bara ge- mensamt kan anses legitimerade att sam- tycka till avlyssning eller upptagning.

En självklar följd av att den som förfogar över platsen äger samtycka till att annan av- lyssnar eller upptager vad som där försiggår är att han själv har rätt att vidta sådan åt- gärd. Det har inte ansetts erforderligt att sär— skilt utsäga detta i lagtexten. Den skillnad som i detta avseende föreligger mellan första och andra styckena är alltså bara formell.

Såsom framhållits har den som förfogar över platsen fått rätt att avlyssna och upp— taga vad som där försiggår, bland annat därför att han kan ha behov av att övervaka platsen. Av praktiska skäl kan han vilja ge i uppdrag åt annan att utföra övervakningen. Av liknande praktiska skäl kan han vilja ge annan i uppdrag att avgöra vem som skall få begagna avlyssnings— och inspelningsappara- ter. Naturligtvis måste ett av sådan person i sin tur lämnat samtycke till avlyssning eller upptagning ha rättslig effekt på samma sätt som om samtycket lämnats av den som för- fogar över platsen. Sedvanliga regler om verkan av att en person lämnar samtycke på en annan persons vägnar skall alltså tilläm- pas. Med ledning av vanliga regler om ställ— företrädarskap är vidare att avgöra om i andra fall samtycke har lämnats av någon som var i stället för den som förfogar över platsen.

Bara den som förfogar över platsen eller

handlar med dennes samtycke får alltså be— gagna sådana tekniska hjälpmedel som av- ses med lagrummet för att avlyssna eller upptaga vad som försiggår inorn utrymmet. Under 6.5.3 har beträffande sammanträden och andra sammankomster vartill allmänhe- ten inte har tillträde framhållits att väl ord- föranden, men ej enskild deltagare, bör ha rätt att på band spela in eller bereda ut- omstående tillfälle att avlyssna vad som av- handlas. Ordföranden kan i detta hänseende

etraktas som representant för anordnaren. Inbjudan till deltagande i sammanträde kan inte anses innefatta att rätt till sådana åtgär- der skall tillkomma den enskilde deltagaren — lika litet som gäster äger begagna band- spelare i annans bostad utan dennes lov. När lokal för sammanträdet särskilt hyrts från utomstående, gäller detsamma. Hyresavtalet kan visserligen anses innehålla att uthyra- rens på förfoganderätten grundade behörig- het att besluta om bandupptagning övergår på anordnaren. Men i hyresavtalet kan inte läggas att sådan rätt tillkommer alla delta— gare i sammanträdet. I särskilda fall kan det vara befogat att anse att anordnare av sam- mankomster utan vidare går med på att del- tagarna använder inspelningsapparater. Som exempel kan nämnas presskonferenser. Rö- rande dessa hänvisas till 6.5.3. — Vad nu sagts om sammanträden och andra sam- mankomster gäller sådana som inte är of- fentliga. Att avlyssning och upptagning av vad som försiggår vid sammankomster till vilka allmänheten äger tillträde är tillåten följer av fjärde stycket.

Den rätt att begagna och att tillåta andra att begagna avlyssnings- eller inspelningsap- parater som sålunda tillkommer den som förfogar över platsen gäller inte för arbets- platser. Under 6.5.3 har utvecklats huru hänsyn till anställda kräver att också arbets- givares bruk av dessa apparater regleras. Av skäl som där angetts har det ansetts lämp- ligast att överlåta denna reglering åt par- terna själva. I lagtexten har därför föreskri- vits, att, där fråga är om arbetsplats, avlyss- ning eller upptagning inte får ske utan stöd i avtal mellan arbetsgivare och anställd.

Avlyssning eller upptagning som görs

utan sådant stöd är alltså straffbar. Innan något avtal träffats är arbetsgivaren förhind- rad att bruka och att tillåta annan att bruka avlyssnings- eller inspelningsapparater på sådant sätt att begagnandet rör anställd. I särskilda fall är emellertid avlyssning eller upptagning som görs med arbetsgivarens samtycke rättsenlig, trots att åtgärden kan sakna uttryckligt stöd i avtal. I specialmoti- veringen till första stycket har framhållits, att avsaknad av bostadshavares samtycke inte alltid medför att avlyssning eller upptagning som sägs i första stycket träffas av lagrum- met. På motsvarande sätt är avlyssning eller upptagning som arbetsgivaren företar eller låter företaga tillåten utan uttryckligt stöd i avtal, om åtgärden inte berör någon an— ställd. Arbetsgivaren äger alltså ensam för— anstalta om övervakning av arbetsplatsen på tid, när ingen anställd uppehåller sig där.

I flertalet fall lärer dock avlyssning eller upptagning som riktar sig mot arbetsplats beröra de anställda. Avtal som för dessa fall reglerar bruket av avlyssnings- eller inspel- ningsapparatur kan träffas genom kollektiv- avtal, enskilt tjänsteavtal eller särskild överenskommelse. Något formkrav har inte uppställts. Självfallet måste avtalet gälla mot anställd som berörs av avlyssningen eller upptagningen från arbetsgivarens sida. Om arbetsgivaren avtalar om rätt att bruka av- lyssnings— eller inspelningsapparatur med bara några anställda, kan han sålunda inte åberopa det avtalet till stöd för begagnande som riktar sig mot andra anställda. Å andra sidan medför avtal med en del anställda att avlyssning eller upptagning som görs med deras samtycke är rättsenlig, om gärningen berör bara dem. Att det dessutom finns and- ra anställda som arbetsgivaren inte har träf— fat överenskommelse med spelar i sådant fall inte någon roll.

Det är tillräckligt att åtgärden har stöd i avtal för att den skall vara rättsenlig. Inte varje avvikelse från vad som avtalats bör medföra straffpåföljd. I det enskilda fallet måste bedömas betydelsen för de anställdas integritetsskydd av att en föreskrift inte iakttagits. Bara om föreskriften fyller en skyddsfunktion bör dess åsidosättande med—

Anställd som utan att ha arbetsgivarens tillstånd brukar eller tillåter utomstående att bruka avlyssnings- eller inspelningsapparat bryter mot regeln att samtycke erfordras av den som förfogar över platsen. Denna regel gäller emellertid inte om gärningen bara be- rör just den anställde själv. Från denna syn- punkt föreligger därför inte något hinder för en anställd att utan arbetsgivarens tillstånd låta sig intervjuas på arbetsplatsen av en journalist med bandspelare. Intervjun berör inte arbetsgivaren _— och inte heller andra anställda — ens om hans, eller deras. för- hållanden behandlas i intervjun. Inte heller träffar den föreslagna bestämmelsen an- ställd som på bandspelare dikterar sina iakt- tagelser rörande arbetsgivarens förhållan- den, t. ex. hans företagshemligheter. Åtgär- den kan visserligen ingå som ett led i brotts- ligt förfarande men utgör inte någon integri- tetsfarlig handling. Vad som försiggår på ar- betsplatsen och upptages på bandspelaren är ju bara en diktamen och den dikterande själv handlar från integritetsskyddssynpunkt lovligen. Vad nu sagts om anställds dikte- ring gäller också för utomstående, som lovli- gen eller olovligen är på arbetsplatsen och där dikterar sina iakttagelser på bandspelare eller annat tekniskt hjälpmedel för återgiv- ning av ljud.

Om den anställde däremot har arbetsgiva- rens samtycke till åtgärden, kan den sär- skilda regeln för arbetsplatser bli tillämplig. För att den anställdes åtgärd skall vara rättsenlig fordras således i regel att den har stöd i avtal mellan arbetsgivaren och andra anställda som berörs av åtgärden.

Den särskilda regeln för arbetsplatser av- ser främst förhållandet mellan arbetsgivare och anställda samt mellan anställda inbör- des. Om arbetsgivaren samtycker till att nå- gon utomstående får avlyssna de anställdas samtal och inte har stöd härför i avtalet med de anställda, bryter arbetsgivaren mot det föreslagna lagrummet. Däremot torde den utomstående i regel gå fri, enär han äger förlita sig på att arbetsgivaren handlar av- talsenligt och han följaktligen inte kan an— ses uppsåtligen bryta mot regeln. Om han

känner till innehållet i avtalet, är han emel- lertid förfallen till ansvar.

Under 6.5.3 har framhållits att kunder och andra som tillfälligt besöker en arbets- plats inte kan skyddas mot arbetsgivarens och de anställdas begagnande av avlyss- nings— eller inspelningsapparater. Den före- slagna bestämmelsen till skydd för anställ- das integritet torde emellertid ofta faktiskt medföra att kunder och andra personer får ett visst skydd. Någon självständig betydelse har dock inte detta förhållande. Om undan- tagsvis på en arbetsplats förekommer avlyss- ning som bara berör tillfälliga besökare, är bestämmelsen alltså inte tillämplig, även om avlyssningen företas utan stöd i avtal mellan arbetsgivaren och de anställda.

Någon särskild brotts—beteckning har inte angetts i andra stycket. Hänvisningen till första stycket innebär emellertid att också gärning, som avses i andra stycket, skall be- tecknas som olovlig avlyssning. Båda styc- kena bör citeras i domslut.

6 a ä' tredje stycket

”Till böter eller fängelse i högst två år dö- mes den som inom bostad eller plats som avses i 6 & andra stycket olovligen anbringar tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud.”

I den allmänna motiveringen har skilts mellan två olika moment av integritetsan- grepp med teknisk apparatur. Den föreslag- na paragrafens båda första stycken behand- lar det andra av dessa moment. Det tredje stycket avser det första momentet. Där straffbelägges att inom plats som avses i de båda första styckena olovligen anbringa tek- niskt hjälpmedel för återgivning av ljud. Med beskrivningen åsyftas gärning som ty- piskt sett utgör förberedelse till olovlig av- lyssning.

l specialmotiveringen till första stycket har framhållits att under uttrycket tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud faller varje teknisk anordning som har till uppgift att i samverkan med andra apparater på ett eller annat sätt återge ljud. Det är självfallet anordningens funktion att uppta ljud som är

det betydelsefulla i fråga om den förbere- dande gärning som beskrivs i tredje stycket. Anbringande av en mikrofon eller en radio- sändare kan alltså beivras, om övriga i tredje stycket angivna förutsättningar är uppfyllda. Just anbringandet av sådana apparater utgör typexempel på gärning som är förbjuden. Det krävs inte att mikrofonen är förbunden med en högtalare eller att radiosändaren motsvaras av en radiomottagare, om, såsom strax skall beröras, apparaturen ändå kan anses vara anbringad.

Gärningen består i att anbringa apparatur som nyss nämnts. Häri ligger att med appa- raturen skall vidtas sådana åtgärder som krävs för att den enkelt skall kunna sättas i funktion. Som exempel kan anföras att en mikrofon placeras i annans bostad och för- ses med ledande tråd, som drages till en plats utanför bostaden. Härmed är mikrofo- nen att anse som anbringad. Om tråden inte leder utanför bostaden, krävs dessutom att tråden anslutes till exempelvis högtalare el- ler bandspelare. Vad gäller bandspelare är en batteridriven bandspelare med ansluten mikrofon, t. ex. dold i höljet, att anse som anbringad, redan när den placeras i annans bostad. För att en vanlig nätansluten band— spelare skall anses som anbringad måste däremot ytterligare fordras att dess kontakt satts in i väggurtag och dess mikrofon gjorts i ordning för användning. Dessa exempel vi- sar att det avgörande är att apparaturen an- tingen gjorts helt i ordning för användning eller förberetts på sådant sätt, att de övriga åtgärder som behövs för att den skall kunna återge ljud kan vidtas på annan plats än den där apparaturen placerats.

Bara anbringande som görs olovligen är förbjudet. I fråga om bostad är det bostads- havaren som kan ge lov till anbringandet. Bebos en bostad av flera personer krävs i re- gel att samtliga är överens om åtgärden för att den skall vara rättsenlig. Behörighet att ge lov till anbringande inom annan plats än bostad tillkommer den som förfogar över platsen på sätt som närmare kommenterats i specialmotiveringen till andra stycket. Det bör anmärkas att någon särregel för arbets— platser inte har upptagits i det tredje stycket.

För att en avlyssnings- eller inspelningsap- parat skall anses lovligen anbringad inom arbetsplats är det enligt förslaget tillräckligt att åtgärden vidtagits med samtycke av den som förfogar över arbetsplatsen.

Har tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud anbringats lovligen kan tredje styc— ket inte tillämpas. Övergår dispositionsrätten till platsen från den person som lämnade lov till anbringandet till annan, är åtgärden allt— jämt rättsenlig. Däremot kan begagnande av lovligen anbringad apparat vara olovligt och beivras jämlikt första eller andra styc- ket.

Gärning som avses i tredje stycket är i re— gel förberedelse till olovlig avlyssning. Brot— tet har emellertid konstruerats som ett själv- ständigt, fullbordat brott. Någon särskild brottsbeteckning har inte ansetts nödvändig. Strafflatituden har bestämts på samma sätt som för olovlig avlyssning. Också för åtal för brott mot tredje stycket förutsätts att målsägande angett gärningen till åtal eller att åtal finnes påkallat från allmän syn- punkt.

6 a så fjärde stycket

”Denna paragraf avser ej sammanträde eller annan sammankomst vartill allmänheten äger tillträde."

Under 6.5.3 har uttalats att vad som för— siggår vid offentliga möten, sammanträden eller andra sammankomster som är öppna för allmänheten bör få fritt avlyssnas och upptas med teknisk anordning. Det fjärde stycket av lagförslaget innehåller en erinran härom.

Allmänheten äger tillträde till samman- komst, när rätten att närvara inte har gjorts beroende av några som helst villkor. Men även om villkor har uppställts i detta av- seende, kan sammankomsten vara att be- trakta som öppen för allmänheten. Det har som skäl för särbehandling av offentliga sammankomster anförts att de närvarandes behov av integritetsskydd i dessa fall är litet. Frågan om en sammankomst är att anse som öppen för allmänheten trots att visst

villkor gäller för rätten att närvara bör mot denna bakgrund bedömas med hänsyn till om villkoret har betydelse för de närvaran- des behov av integritetsskydd. Ett villkor som åsyftar att bara personer som förenas av en bestämd intressegemenskap skall få närvara medför att sammankomsten är att anse som sluten. Som exempel på sådan sammankomst kan nämnas ett politiskt par- tis möte, som får bevistas endast av medlem- mar i partiet. Att mötet kan bevistas av ett mycket stort antal människor är inte i och för sig tillräckligt skäl att anse samman— komsten vara öppen för allmänheten. Så- som framhållits i specialmotiveringen till andra stycket får avlyssning och upptagning av vad som försiggår vid ett sådant möte i regel göras bara av den som har lov av ord- föranden vid mötet.

Om för rätten att närvara krävs endast att inträdesavgift erläggs eller att man uppnått viss ålder, är däremot sammankomsten att betrakta som öppen för allmänheten. Hit hör exempelvis idrottsevenemang och teater- föreställningar, som får bevistas av personer som betalat inträdesavgift. Påståendet i den allmänna motiveringen, att offentligheten vid en sammankomst kan anses innebära att anordnaren medgivit att teknisk apparatur får begagnas, är visserligen i dessa fall inte träffande. Syftet med villkoret för rätten att närvara kan tvärtom sättas åsido just genom att vad som försiggår vid sammankomsten görs känt för utomstående med hjälp av teknisk apparatur. Men det är inte lagför— slagets uppgift att tillgodose andra intressen än intresset av integritetsskydd, inte exem- pelvis arrangörens ekonomiska intresse av att inträdesavgifter betalas. Förslaget inne- fattar således inte någon ändring i förhål- lande till vad som hittills gällt i fråga om möjligheterna att med teknisk apparatur återge vad som försiggår vid sammankoms- ter av dessa slag.

Från straffbestämmelsens tillämpnings- område undantas genom fjärde stycket alla sammankomster till vilka allmänheten i nu angiven mening äger tillträde. Det är utan betydelse om sammankomsten anordnas av privatpersoner, enskilda organisationer eller

myndigheter. Lagförslaget gör heller ingen skillnad med hänsyn till platsen för sam- mankomsten. Om den hålls inom område som avses i andra stycket av lagförslaget el- ler i någons bostad är likgiltigt. I samtliga fall är det tillåtet att med tekniskt hjälpme- del för återgivning av ljud avlyssna och uppta vad som försiggår vid sammankoms- ten. Inte heller är av betydelse om den som begagnar apparaturen är närvarande vid sammankomsten eller om apparaturen är placerad i lokalen för sammankomsten eller verkar på avstånd.

Det fjärde stycket undantar från paragra— fens skyddsområde bara själva samman- komsten. Bestämmelsen innefattar inte rätt för den som avser att avlyssna eller uppta vad som kommer att försiggå vid en offent— lig sammankomst att i förväg erhålla till- träde till lokalen för sammankomsten. Be- stämmelsen innebär inte heller att det skulle vara tillåtet för den som före sammankoms- ten i något ärende har tillträde till lokalen att där utan lov anbringa avlyssnings- eller inspelningsapparat. Att tekniskt hjälpmedel för återgivning av vad som kommer att för- siggå vid sammankomsten olovligen an- bringas kan således beivras jämlikt tredje stycket.

Särskilt yttrande

Ar hr Åkerlund om avlyssning och ljudupptagning inom arbetsplatser

Kommittén föreslår att avlyssning och upp— tagning av vad som försiggår inom arbets- platser skall få ske om åtgärden har stöd i avtal mellan arbetsgivaren och de anställ- da. I övrigt åstadkommer kommittén ökat integritetsskydd huvudsakligen genom en stark anknytning till skyddet för bostäder. Särskilda skäl erfordras för att gå utöver detta skydd. Kommittén har också före- bringat vissa godtagbara skäl för att utvidga skyddet till att omfatta arbetsplatser. Öns- kemål att åstadkomma ett ökat integritets- skydd inom arbetsplatser synes mig värda att beaktas. Jag är därför positiv till tan- ken på att sådant skydd tillskapas. Enligt min mening erfordras emellertid mera in- gående överväganden av problemets alla aspekter än dem kommittén presterat, för att en acceptabel lösning på denna svåra fråga skall kunna nås.

Kommitténs lösning innebär att skyddet för integriteten inom arbetsplatser i mate- riellt hänseende görs beroende av vad ar- betsgivaren och de anställda kan ha avta— lat. Denna lösning synes mig inte alltige- nom godtagbar. Bland annat bör man en- ligt min mening söka undvika att i detta sammanhang kriminalisera åtgärder därför att de utgör kontraktsbrott. Den av kom— mittén föreslagna straffbestämmelsen kan vidare få inte avsedda konsekvenser för av- talsförhandlingarna mellan arbetsmarkna— dens parter. Man kan enligt min mening heller inte bortse från att den genom sin

existens kan skapa ett övertag för den ena parten och ett motsvarande underläge för den andra. Även om den av kommittén val- da avtalslinjen har förtjänster, hade det vid angivna förhållanden varit lämpligare att söka finna någon annan form att åstad- komma ökat integritetsskydd inom arbets- platser eller också att avstå därifrån.

| T'J','_”i.:'.| '

, .."— 'L',"'::"'": " ,|'v. lit,:,,l'=,_ , "— | , _, |'|',-| |,,| || 'JLC'III'FH' '|,"

""Få" . ' uni. .. ..,. .. ”"| ||', ,. "-',_ |.,. _.S- ' .' j. " ="':"',,,

|. . , - . " ii' " .. ||| ...på?" ,|' .t . , ,',,...” h.,. |.' får.., ,,.,-|,,. .": 3.1. .. .,'L| ' ' ,. . .. v'..|* '-."'.'- " " .'3 " _,,,.,_, ||- |. .,,'.._,, ,,.,,” ,_. ,.—,,,. ..,, ,,,

|||— ||...

f..,;.,;|'.|.|-|.=| |.'".J'.

,. = i.,||'.'...1,- . | |""' " . :

||. |,_.'.,' ,,.,,,' ::

| - "g..., ' '.' . . .. -. .',||,,,,., ,|., '|_... , . _, ,...—, ,, ||.—,,..,. .,-,,,|,,|,|, -| .rG' f| .

_|, | .... ." ,,rJ,. . J , |" '.C|||rr"'"|-,','|,|:'r,|' " '.2

_; '..,|".' - |.' '.|,||_',

..; | '.|" *...-. r. " '.|. "i" ,'.,..,.—.'-'..",.,, '_ "" '.',1 . .,... . 'll' ' J" . ' .'W . |,|' l.... I "','.|, ||— .... ...', ||| i., .'j'"L'""l' L',,'" ""' " ','"" ] ..— .,. ,..,,,.,',, ,,, |! ||

,_.. _.,. ,_..

___H'H"'Illll""'lf'+1f ,,,, ,, |,| ',,'l||,i' ,||_ "|,, '%';":"V' 1." '| |'=' '.'...'. ,'l'." ' ,,|','. '|'|"' '... hia" 'I”. " i ": .',"

',; _|... . , .. ' " ;

,,, "',,,',,'.|,,'_|,,,, ,,,, .,,, .'r .. . . |.' ?

|.'. ' |

. , ., |'| .|,, .,..."| . . ||. .|,

. _ ,, —|- _ .. .—'|:,,".'"4' |.-==.,. . ,, " ."' ".||' "' -"_' ., ", ,| '|| 'i,.få1||"' . ,f' _,,,,,*t,,.F|'|.n. .,|| .. ','.,.| |".|, ,....L ”'|"'|'-' - -,,'||'|5_ _ ,, , , , .. ,,-,- .."... a,,|,,|., '|'. ,,',", ,. |;' ,|,'._' .' " . , —"' """"|'|"" '||, ',| .-,,,C'.,_ ,,, ,_ _,, ,, ,,|,,,,,, ,,'.,,. .,. ,,,—F, |. ,, L..-..'. | 459! M.,—u. ,. .,,,,, ' " .;' "'.'.='."||'.";'* ' ||. 3" ": " — _ ' * .*|T|,' ,, . ' =.. ..',..?'7' ,, s, . ' ;, "'||” ' , ' åf' ' JL""' '.'!F'E, |l'.|| t' :H- 1'" ":N'EWP'å— , ,," , ..|"",,".,,,=' '" '. ,, .. , r| '|" .' ' *,.|'. '. ' ..'r.' ."' ...,... "l'ål' . -- _|.",.. . ' " '||. "' ” ",|" ..,. ..|, .

."'--"'|...""|-»t'|.'.' ,._.'I "'.'" "_"' " ' " 'Wh'äå '"""'"""""""l|]

., ,,|| , J',|..... ,'. .,

|,|||

.| ,, ..

! " :" null,”; 'i'!" ",,.,-,; |, .,. .., | .*l'l- | _ ,, , ||:,|,., ..|- .| "&_ ,,',j, ,, ! ...”-l,. __..,,.-,,, —" :':_-'.-',, .|,. '#'-i ,,.,”; ' ,

"',,5.".'l|||,',1#'t.'=:"li j.,"'.'.' .,il','|l=' ""'|"|."'.|||

. ,, '...,.'"' . ,, ,,,—|__,'_"! ',,_..|-... |||_.. ,,. ' ,'SE'L'SE'WLIH, ”va :';'||| ,,,",',-"'"l:-__l , ,,. ,, Fi "En-' :' %*

'...'-|"

Nordisk udredningsserie (Nu) 1970

Kronologisk förteckning

. Samordnad utbyggnadsplanering inom Nordel. . Uddannelses- og forskningsspmgsmål.

. Provelosladelse.

. La coopération internordique en matiéres écono- miques et culturelles. . Nordisk gränsregion miljövård och urbanisering. . Konsumentundervisning i skolan.

001 hmm—-

Statens offentliga utredningar 1970

Systematisk förteckning

J uatitiedepartementet

Grundllgberednin en. 1. Rikadegsglrupperna - Regerings- b'ildningen. [16] åfreättare för riksdageledamöterne. [17] 3. Allmänna val & våren? [27] ' Svensk FN-lag. FIS] Militärawstraff och disciplinmedel. [31] Polisen i samhället. [32] Hemförsäilning. [35] » Revision av vattenlagen. [40]

Gruvrättslig opeciallagstiftnin'g. [45]

Skydd mot avlyssning. [47] '

Försvaredepa'rtemente't Värnpliktstjinstgöringens civila meritvärde. [12]

Socialdepaftementet

Livsmedeleatadgek'ommittén. 1. Ny livmedelsstadga m.m. Del I. Förslag och motiv. [E] 2. Ny iivamedelaetadga m.m. Del II. Bilagor. [7] Folktandvårdens utby'ggan'de och reglering. [11].

Kommunikationadepartementet

Snöskotern — fordonet och föraren. [9] Körkort och körkomregistrering. [26] '

Flnansdepa'rtementet

Upphandli av byggnader. Del 2..Admlnletrationen. [18] Understöd! öreningar. [23] Aepiratloner. mölligheter och ekattemorel. [25] ninnuam-bettre. [28] . _ Decentralisering av statlig'verksemhet. [29] Stordrlftsfördeler inom industriproduktionen. [30] Kilometerbeskatming. [36] Översyn av vissa punktskatter. [37] Förtrolig företageinformetion och' börshandel. [38]

Utbildning-departementet

Om mt och kyrka. [2] ' Yrkesutbildnln sberednlngen. 1. Reformerad lärarutbild- ning. [4] 2. Yr utekniek ögskoieutbfldning. [8] Frieliromedel. 10] _ Kompeteneut ningen V. Behörighet, meritverderlng, studieprognos. Specielundersökningar av kompetenefragor. Lzo] (Utkommer senare.) Vl. Vågar till högre utbildning.

21 edagogiok utbildning och fonkning. [22] Sexualkunskapen på grundskolan: låg- stadier. [39] S_pråkundersökning blend finländske barnwoch ungdomari Sverige. [44]

och mellan-

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningemel nummer i den kronologiska förteckningen.

Jordbrukadepertementet Statligt stöd tillvfiskahamnar. [5]

Handeledepartementet Rationell benlinhundel. [24]

Inrlkeadepartementet . Expertgruppen för regional utrednin ayerkaamhet [(ERU) 1. Balanserad regional ut'vecklin . [s? 2. Urbaniserin en i Sverige. Bilagedel | till Balansen reg "onelutveckling. 14] 3. Regionalekonomisk utveckling. Bilagedel ll till Balan- serad regionei utveckling. [15] Medel för styrning av byggnadsverksemheten. [33] Svenska folkets inkomster. [34] Ungdom — Bostad; [43] Den äldre arbetskraften inom byggnadeindustrin. [46]

Civildeparte'mentet Bama utemiljö. [1]

lndustridepertementet 81%»;ng energiföreörlning. 'Energipolitik och organisation.

amarbetsutredningen. 1. Företag och Samhälle. Del 1. Förslag med motiv samt bilagor. [41 2. Företag och Samhälle. Del 2; Haerin'ge med företrä are för samhälls- ggeln, företag, löntagamrganiaationer, politiska partier m. fl.

5 ;