SOU 2016:7

Integritet och straffskydd

Sammanfattning

Vårt uppdrag

Vår övergripande uppgift har varit att göra en bred översyn av det straffrättsliga skyddet för enskildas personliga integritet, särskilt när det gäller hot och andra kränkningar. Vårt uppdrag har varit att analysera om det straffrättsliga skyddet är ändamålsenligt eller om det bör förändras. Enligt våra direktiv bör en väsentlig del av den analysen inriktas på hur samhällsutvecklingen och den tekniska utvecklingen har förändrat möjligheterna till kommunikation och följaktligen möjligheten att begå sådana gärningar som innebär hot och kränkningar. Med den analysen som grund har uppdraget gått ut på att särskilt ta ställning till om

  • straffbestämmelserna om olaga hot, ofredande, förtal och förolämpning och – om det behövs – andra straffbestämmelser till skydd för den personliga integriteten bör förtydligas, utvidgas eller ändras på något annat sätt,
  • det straffrättsliga skyddet bör kompletteras när det gäller spridning av integritetskränkande uppgifter utanför det grundlagsskyddade området,
  • det bör införas ett utvidgat straffansvar för den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla och som inte tar bort eller på annat sätt förhindrar spridning av meddelanden som kränker enskildas personliga integritet och
  • om mer kvalificerade ärekränkningsbrott bör kunna ge rätt till brottsskadeersättning.

Våra allmänna utgångspunkter

Vårt uppdrag handlar om att förstärka det straffrättsliga skyddet för den personliga integriteten. Vi har inte kunnat ge något kort eller entydigt svar på vad som inbegrips i den personliga integriteten. Ofta beskrivs det som att människan är omgiven av en sfär som är skyddsvärd på flera olika sätt. Det straffrättsliga skyddet bör då för det första gälla angrepp utifrån – fysiskt eller psykiskt – mot denna sfär. Grundläggande behov hos människan att känna trygghet och välbefinnande fordrar att hon skyddas och fredas från sådana angrepp. Det straffrättsliga skyddet bör utöver det gälla den del av den privata sfären som brukar beskrivas som privatlivet och avse personlig information och uppgifter om privatlivet, sådant som varje individ själv bör få hålla för sig själv och bestämma i vilken mån det ska komma till andras kännedom och därmed lämna den skyddande privata sfären.

Sverige ska leva upp till internationella åtaganden och vår grundlag ställer krav när det gäller både skyddet för privatlivet och skyddet för yttrandefriheten. Straffrätten bör utformas så att det blir en rimlig balans mellan integritet och yttrandefrihet. I artikel 8 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen) föreskrivs att var och en har rätt till respekt för sitt privatliv och i artikel 10 anges att var och en har rätt till yttrandefrihet. Straffbestämmelser som syftar till att skydda integriteten och privatlivet kan samtidigt inskränka yttrandefriheten. Det måste därför göras en avvägning mellan de ibland motstående intressen som kommer till uttryck i dessa artiklar i Europakonventionen. Av regleringen i 2 kap. regeringsformen (RF) följer också att det behöver vara en god balans mellan integritet och yttrandefrihet och att yttrandefriheten bara får inskränkas till det som är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.

Skyddet för integriteten har också den funktionen att det blir ett skydd för den fria åsiktsbildningen och yttrandefriheten och därmed i förlängningen ett skydd för demokratin. Yttrandefriheten kan angripas genom att människor inte vågar yttra sig. Hot mot journalister, debattörer, opinionsbildare och andra kan riskera att den hotade avstår från att yttra sig eller delta i den offentliga debatten. Det finns därför ett starkt samhällsintresse av att människor känner trygghet i att kunna kommunicera, förmedla nyheter

och delta i samhällsdebatten och i det fria åsiktsutbytet utan att deras personliga integritet på olika sätt angrips.

Teknikutvecklingen innebär både möjligheter och risker. Genom olika forum på internet finns det i dag – i förhållande till vad som gällde tidigare – väsentligt större möjligheter för människor att uttrycka sina åsikter, ifrågasätta andras ståndpunkter och att väcka och bilda opinion. Fördelarna med denna utveckling är uppenbara, inte bara för individer utan också för det demokratiska samhället. Samtidigt är det uppenbart att de nya sätten att kommunicera och sprida information innebär risker för integriteten, i den meningen att enskilda kan utsättas för integritetskränkningar från andra enskilda. Det gäller bl.a. sådant som den stora spridning som information via internet får, svårigheterna att få bort sådant som en gång tillgängliggjorts via internet, de ökade möjligheterna att nå andra människor med hot och kränkningar samt de gynnsamma förutsättningarna för anonymitet. Denna utveckling innebär att det straffrättsliga skyddet måste ses över så att det på ett tydligare sätt kan omfatta nya kommunikationsformer och andra relevanta företeelser som inte fanns vid lagstiftningens tillkomst. Det finns också flera forskningsrapporter som visar att kvinnor och flickor utsätts för integritetskränkande brott av sexualiserad natur. Forskningen visar också att pojkar utsätts för kränkningar kopplade till sexualitet och utseende. Vidare kan det framhållas att integritetskränkande brott ofta utgör s.k. hatbrott.

Samhällsutvecklingen – främst de ökade möjligheterna till kommunikation och informationsspridning – innebär att det straffbara området kan behöva vidgas.

Det straffrättsliga skyddet bör inriktas på sådant som inte kan motverkas med andra medel. En kriminalisering bör förutsätta att det är fråga om beteenden som kan orsaka skada eller personligt lidande i sådan grad att det finns ett samhälleligt intresse av att tillhandahålla ett straffrättsligt skydd. Det straffrättsliga skyddet bör därför omfatta angrepp på integriteten som är så allvarliga att det är nödvändigt att använda kriminalisering.

Vi föreslår en ny straffbestämmelse om olaga integritetsintrång

Vi föreslår att det införs en ny straffbestämmelse i 4 kap. brottsbalken (BrB) om olaga integritetsintrång. Den nya bestämmelsen innebär ett straffansvar för den som gör intrång i någon annans privatliv genom att sprida bild eller annan uppgift på ett sätt som är ägnat att medföra kännbar skada för den som uppgiften rör.

Genom internet och annan elektronisk kommunikation har möjligheterna att sprida integritetskränkande uppgifter om andra ökat väsentligt. Nya skyddsintressen har därför uppkommit och enligt vår mening medfört ett väsentligt ökat behov av ett bättre utformat straffrättsligt skydd för privatlivet och den personliga integriteten.

Sverige har en positiv skyldighet enligt artikel 8 i Europakonventionen att ge enskilda ett verkningsfullt skydd för privatlivet. Samtidigt måste beaktas att en ny straffrättslig reglering ska innebära en god balans mellan skyddet för privatlivet och skyddet för yttrandefriheten. De nuvarande straffrättsliga, civilrättsliga och offentligrättsliga regler som finns till skydd mot spridning av integritetskränkande uppgifter har delvis andra utgångspunkter och skyddsintressen än integritet och privatliv och de ger enligt vår bedömning inte ens sammantaget ett tillräckligt skydd. Vi har därför kommit fram till att ett nytt straffrättsligt skydd i 4 kap. BrB mot allvarligare fall av intrång i privatlivet genom spridning av integritetskränkande uppgifter bör införas – genom en bestämmelse om olaga integritetsintrång.

Den nya bestämmelsen bör enligt vår bedömning endast omfatta allvarliga och uppenbara fall av intrång i privatlivet och kränkningar av den personliga integriteten. Bestämmelsen avgränsas därför till de slag av uppgifter som den enskilde typiskt sett har starka skäl att hemlighålla.

Den nya straffbestämmelsen om olaga integritetsintrång ska gälla den som gör intrång i någon annans privatliv genom att sprida

  • bild eller annan uppgift om någons sexualliv,
  • bild eller annan uppgift om någons hälsotillstånd,
  • bild eller annan uppgift om att någon utsatts för ett allvarligt brott,
  • bild på någon som befinner sig i en mycket utsatt situation, eller
  • bild på någons nakna kropp.

Bestämmelsen ska inte vara uteslutande begränsad till dessa slag av uppgifter utan straffansvaret ska också gälla spridning av liknande bild eller uppgift om någons privatliv.

Endast då spridningen av bilderna eller uppgifterna var ägnad att medföra kännbar skada för den som uppgiften rör ska det föreligga ett straffansvar. Med skada avser vi skada på privatlivet och den personliga integriteten. Genom att privata uppgifter sprids till andra mot någons vilja (eller i vart fall utan dennes giltiga samtycke) sker det ett intrång i privatlivet hos den person som uppgiften rör. Kravet på att spridningen ska medföra kännbar skada innebär att det bör handla om situationer där en spridning av uppgifter kan leda till psykiskt lidande och andra allvarliga negativa personliga konsekvenser för den enskilde.

En uppgift ska enligt vårt förslag anses spridd om den är tillgängliggjord för fler än ett fåtal personer. Straffansvaret ska vara oberoende av vilken teknik för spridning som har använts, t.ex. genom internet eller annan elektronisk kommunikation, genom papperskopior eller muntligen.

Enligt vårt förslag ska det gälla ett undantag från straffansvar i de fall där spridningen, med hänsyn till syftet och övriga omständigheter, var försvarlig. Vid bedömningen av frågan om straffansvar ska det göras en avvägning mellan skyddet för privatlivet och värnandet av yttrandefriheten. Det kan t.ex. gälla i fall då det funnits ett tydligt allmänintresse av att uppgiften sprids.

Straffet för brott av normalgraden ska vara böter eller fängelse i högst två år. Enligt vårt förslag ska det även införas ett grovt brott. Straffet för grovt brott ska vara fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen, med hänsyn till bildens eller uppgiftens innehåll, det sätt som spridningen skett och omfattningen av spridningen, har varit ägnad att medföra mycket kännbar skada för den som bilden eller uppgiften rör.

Sekretess ska gälla i domstol när mål om olaga integritetsintrång prövas. Det ska vara fråga om samma slag av sekretess som idag gäller i bl.a. mål om sexualbrott, brott mot tystnadsplikt, utpressning och människohandel.

Olaga integritetsintrång ska enligt vårt förslag åtalas av åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal eller om åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Vi föreslår därutöver att straffbestämmelsen om olaga förföljelse i 4 kap. 4 b § BrB ska utvidgas till att omfatta även gärningar som utgör olaga integritetsintrång. Fridskränkningsbrotten i 4 kap. 4 b § BrB kommer att omfatta olaga integritetsintrång utan att det behöver göras någon lagändring.

Vi har gjort en översyn av befintliga straffbestämmelser i brottsbalken till skydd för den personliga integriteten

Olaga hot

Vi föreslår att bestämmelsen om olaga hot i 4 kap. 5 § BrB ändras i två avseenden. Dels anges i vårt förslag att ett hot blir straffbart om det är ägnat att framkalla allvarlig oro, i stället för som tidigare allvarlig fruktan. Dels föreslår vi att bestämmelsens tillämpningsområde vidgas genom att det blir straffbart att hota med fler slag av brottsliga gärningar än i dag.

Vi bedömer att bestämmelsen om olaga hot inte motsvarar de behov av ett straffrättsligt skydd som finns i dag. Nya möjligheter till elektronisk kommunikation ökar risken för brott mot den personliga integriteten. Det medför enligt vår bedömning behov av ett straffrättsligt skydd mot hot som går ut på att utsätta någon för brott mot integriteten. Tillämpningsområdet för bestämmelsen om olaga hot bör därför utvidgas till att avse hot om brott mot den enskildes frihet eller frid. Vårt förslag innebär att det kan vara straffbart att hota med att sprida mycket integritetskränkande bilder och andra uppgifter om någon annan, dvs. att hota med att utsätta någon för ett olaga integritetsintrång. Det kan också vara straffbart att hota någon med ett hemfridsbrott. En utvidgning av bestämmelsen om olaga hot innebär också enligt vår bedömning att förtäckta hot om brottsliga gärningar kan träffas av straffansvar i större utsträckning än i dag.

Vi föreslår också att bestämmelsen om olaga hot förtydligas och att nivån för straffbarhet på ett tydligare sätt ger uttryck för hur bestämmelsen har tillämpats av domstolarna. Genom den nya lydelse som vi föreslår, förutsätts inte längre att hotet ska ha varit

ägnat att framkalla allvarlig fruktan, utan det räcker med att hotet har varit ägnat att framkalla allvarlig oro. I praktiken innebär den nya lydelsen enligt vår bedömning i första hand en anpassning till och kodifiering av hur bestämmelsen i stor utsträckning redan tilllämpas av domstolarna.

Genom den lydelse som vi föreslår, blir det straffbart att hota någon annan med brottslig gärning på ett sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig oro för sin egen eller annans säkerhet till person, egendom, frihet eller frid.

Ofredande

Vi föreslår att bestämmelsen om ofredande i 4 kap. 7 § BrB ändras i några avseenden. Det tydliggörs i vårt förslag att gärningar som kan innebära kännbara fridskränkningar omfattas av straffansvar. Bestämmelsen anpassas dessutom till nya sätt för människor att kommunicera och utvidgas i viss mån.

Vi har bedömt att bestämmelsen om ofredande bör moderniseras på så sätt att den tydligt omfattar även nya sätt på vilka människor kan kommunicera och närma sig andra på sådant sätt att det kränker andras frid. Det avgörande för straffansvar bör därför vara om en kännbar fridskränkning kan uppkomma – inte det sätt på vilket det kan ske.

Bedömningen ska utgå från omständigheterna i det enskilda fallet. Straffansvaret måste dock avgöras utifrån en allmänt hållen norm för vad som utgör ett oacceptabelt beteende och vad man som enskild inte bör förväntas tåla. Detta kommer genom vårt förslag till uttryck genom att det för straffansvar förutsätts att det är frågan om ett hänsynslöst agerande mot någon annan som varit ägnat att kränka den andres frid på ett kännbart sätt.

Den tidigare exemplifieringen av olika straffbara handlingar i bestämmelsen utgår. Genom bestämmelsens nya lydelse omfattas olika slags hänsynslösa ageranden mot någon annan som innebär angrepp på den andres privata och fredade sfär. Det innebär att straffbestämmelsen inbegriper en rad olika hänsynslösa beteenden som

  • angrepp på den fysiska och rumsliga sfären,
  • andra angrepp som stör någons lugn, harmoni och sinnestillstånd och
  • ageranden som tvingar någon att tåla olägenheter eller utföra dispositioner inom den privata sfären.

Genom den nya lydelse som vi föreslår ska den som agerar hänsynslöst mot någon annan på ett sätt som är ägnat att kränka den andres frid på ett kännbart sätt dömas för ofredande. Den nya lydelsen innebär att bestämmelsen på ett tydligare sätt omfattar nya sätt att kommunicera och rikta angrepp mot någon annan genom internet. För straffansvar ska inte längre förutsättas att ett angrepp måste ha uppfattats av den angripne redan när det företas. Brottet fullbordas när det sker ett fysiskt gränsöverskridande eller när angreppet uppfattas av den angripne. Vårt förslag innebär också att ett enstaka yttrande under vissa förhållanden ska kunna innebära ett straffbart ofredande, i de fall innehållet och sättet meddelandet framförs på kan anses utgöra en kännbar fridskränkning. Detta innebär i viss mån en utvidgning av det straffbara området.

Förtal och grovt förtal

Vi föreslår att bestämmelsen om förtal i 5 kap. 1 § BrB moderniseras och utformas i linje med hur den kommit att tillämpas. Därutöver föreslår vi att rekvisiten för grovt förtal i 5 kap. 2 § BrB förtydligas.

Vi har analyserat det straffrättsliga skyddet för den s.k. objektiva äran, mot bakgrund av samhällsutvecklingen och de nya sätt att kommunicera mellan människor som hela tiden utvecklas. Förtalsbrottets tillämpningsområde bör enligt vår bedömning utvecklas i linje med hur bestämmelsen tillämpats i praxis och ha ett skyddsintresse som svarar mot dagens behov av att skydda enskilda från att få anseendet skadat. Förtalsbrottet bör också liksom hittills ge utrymme för en avvägning mellan yttrandefriheten och skyddet för privatlivet och bestämmelsens tillämpning bör kunna utvecklas i takt med samhällsförändringarna och praxis från Europadomstolen. Bedömningen av vilka uppgifter som bör vara straffbara att lämna – och även tillämpningen av åtalsprövningsregeln – måste enligt vår

bedömning tolkas i ljuset av hur samhällsvärderingarna ändras över tid.

Vi har även analyserat om bestämmelsen – beträffande den grad av bestämdhet som krävs – på ett lämpligt sätt ger uttryck för vilka slags uppgifter som bör omfattas eller om gränsen i praxis satts för högt eller för lågt. Vi har kommit fram till att kravet på bestämdhet hos de uppgifter som kan omfattas av förtal har kommit att sättas relativt lågt i praxis. Gränsen har dock inte satts för lågt i praxis. Det finns enligt vår bedömning inte skäl att söka åstadkomma en utveckling där gränsen sätts ännu lägre och heller inte högre. Den nedre gräns för en uppgifts bestämdhet som har definierats i praxis bör därför ha fortsatt giltighet.

Enligt den nya lydelse som vi föreslår, ska den som lämnar uppgift om att någon är brottslig eller annan nedsättande uppgift om någon dömas för förtal, om uppgiften var ägnad att skada anseendet hos den som uppgiften avser. Enligt vårt förslag har rekvisitet ”klandervärd i sitt levnadssätt” utmönstrats, eftersom uttrycket i dag framstår som en överflödig exemplifiering som närmast tar sikte på moraliska värderingar gällande vissa levnadssätt. Uppgifter om någons levnadssätt, levnadsvanor, beteenden eller liknade omständigheter omfattas i stället enligt vårt förslag av en allmän regel som straffbelägger lämnande av nedsättande uppgifter.

Det ska liksom tidigare inte dömas till ansvar om det var försvarligt att lämna uppgiften och den var sann eller den som lämnade uppgiften hade skälig grund för den. Det innebär att domstolen i det enskilda fallet har möjlighet att göra en avvägning i förhållande till intresset av yttrandefrihet.

Vid bedömningen av om ett förtalsbrott är grovt bör enligt vår mening i tydligare omfattning än idag vissa aspekter gällande internet och annan elektronisk kommunikation kunna beaktas. Det åstadkoms genom att frågan om en uppgifts spridning bedöms på ett mer nyanserat sätt. Vid avgörandet av om ett förtalsbrott är grovt ska enligt vårt förslag uppgiftens innehåll, sättet för spridning av uppgiften och omfattningen av spridningen beaktas.

Förolämpning

Vi föreslår att det i bestämmelsen om förolämpning i 5 kap. 3 § BrB tydliggörs att gärningar som kan kränka någons självkänsla eller värdighet omfattas av straffansvar. Genom vårt förslag moderniseras också beskrivningen av vilka gärningar som kan utgöra en förolämpning.

Vi gör den bedömningen att det ursprungligt angivna skyddsintresset gällande förolämpningsbrottet – att skydda mot angrepp på någons ärekänsla och s.k. subjektiva ära – i dag framstår som förlegat. Bestämmelsen torde enligt vår bedömning inte heller idag fullt ut tillämpas med detta som utgångspunkt. Det finns dock enligt vår mening inte skäl att upphäva bestämmelsen. Bestämmelsen om förolämpning bör uttryckligen straffbelägga endast gärningar som kan vara kränkande för någon annans självkänsla eller värdighet. Bedömningen ska utgå från omständigheterna i det enskilda fallet. Straffansvaret måste dock avgöras utifrån en allmänt hållen norm för vad som utgör ett oacceptabelt beteende och vad man som enskild inte bör förväntas tåla. Detta kommer till uttryck genom att det i bestämmelsen anges att gärningen ska vara ägnad att kränka någons självkänsla eller värdighet.

Beskrivningen av det brottsliga handlandet i bestämmelsen ändras och moderniseras. Enligt den lydelse som vi föreslår ska straffansvar förutsätta att någon genom beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende agerar mot någon annan på ett sätt som är ägnat att kränka den andres självkänsla eller värdighet.

Olaga hot, förtal och förolämpning som tryck- och yttrandefrihetsbrott

Olaga hot, förtal och förolämpning är tryck- och yttrandefrihetsbrott eftersom de ingår i tryckfrihetsförordningens s.k. brottskatalog. Vi föreslår att brottsbeskrivningarna i den brottskatalogen anpassas språkligt och innehållsmässigt till de ändringar vi föreslår i BrB gällande olaga hot, förtal och förolämpning. Genom den hänvisning som görs i yttrandefrihetsgrundlagen kommer ändringarna även få genomslag även på YGL:s tillämpningsområde.

Vi föreslår att ansvaret för tillhandahållare av elektroniska anslagstavlor ska utvidgas

Vi föreslår att straffansvaret enligt lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor (BBS-lagen) utvidgas i några avseenden.

I BBS-lagen föreskrivs ett straffansvar i vissa fall för den som tillhandahåller en s.k. elektronisk anslagstavla, dvs. en tjänst för elektronisk förmedling av meddelanden där användare kan sända in egna och ta del av andras meddelanden. Syftet med BBS-lagen är att lägga ett visst ansvar på den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla att utöva tillsyn och dessutom en skyldighet att agera så att meddelanden som uppenbart innebär vissa brott, bl.a. uppvigling och hets mot folkgrupp, tas bort eller hindras från att spridas vidare.

Vi har konstaterat att det finns ett behov av att se över BBSlagen på ett övergripande och samlat sätt i ljuset av den teknikutveckling som skett sedan lagens tillkomst. Det ligger dock inte inom ramen för vårt uppdrag. Vi har bedömt att en utvidgning av det straffbara området – förutsatt att det finns tillräckliga skäl – kan göras inom ramen för den nuvarande BBS-lagen.

Vi har kommit fram till att det finns behov av att utvidga ansvaret enligt BBS-lagen till mer allvarliga brott mot den personliga integriteten, eftersom ett ansvar för tillhandahållaren i vissa fall kan vara det enda medel som står till buds mot spridning av integritetskränkande brott via internet. Vi har konstaterat att ett för omfattande ansvar för tillhandahållaren skulle innebära en oproportionerlig inskränkning av yttrandefriheten och en risk för en omotiverat hård självcensur och i förlängningen att enskilda erbjuds färre forum för att uttrycka åsikter och bilda opinion. Vår bedömning är att en utvidgning av tillhandahållarens ansvar kan göras om den inte blir större än att yttrandefriheten fortfarande värnas och kraven på rättssäkerhet och legalitet tillgodoses.

Vi föreslår att olaga hot och olaga integritetsintrång bör omfattas av en utvidgning av straffansvaret enligt BBS-lagen. Gällande dessa brottstyper finns det enligt vår bedömning ett stort behov både för den som utsatts för ett brott och för samhället av att spridning via elektroniska anslagstavlor kan förhindras. För båda dessa brottstyper har dessutom tillhandahållaren en realistisk möjlighet att ta ställning till om ett meddelande är sådant som avses i

respektive straffbestämmelse. Detta gäller enligt vår bedömning även med beaktande av kravet i BBS-lagen på att det ska vara uppenbart för tillhandahållaren att meddelandet är sådant.

Vi föreslår att rätten till brottsskadeersättning ska utvidgas till vissa ärekränkningsbrott

Vi föreslår att möjligheterna till brottsskadeersättning enligt brottsskadelagen (2014:322) ska vidgas i ett avseende.

Enligt de nuvarande reglerna kan brottsskadeersättning betalas för den skada det innebär att någon allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet eller frid. Att ”ära” inte uppräknas, innebär att brottsskadeersättning inte kan betalas ut för kränkning genom något av ärekränkningsbrotten.

Vi har konstaterat att möjligheterna att sprida bilder eller andra uppgifter om andra har ökat väsentligt genom utvecklingen av internet och annan elektronisk kommunikation. Det leder till större risker för att enskilda utsätts för brott som innebär allvarliga intrång i den personliga integriteten eller skador på anseendet. Det finns därför starka skäl som talar för att utvidga möjligheten till brottsskadeersättning till att gälla när någon utsätts för ett allvarligt ärekränkningsbrott. Vi föreslår därför att rätten till brottsskadeersättning ska omfatta kränkning som sker genom grovt förtal och att brottskadeersättningen ska bestämmas enligt de regler som gäller för de brott som idag kan ge rätt till ersättning för kränkning.

Om vårt förslag om att införa en ny straffbestämmelse om olaga integritetsintrång införs i 4 kap. BrB kommer vissa brott som idag bedöms som grovt förtal i stället att falla in under bestämmelsen om olaga integritetsintrång. Det innebär en rätt till brottskadeersättning på samma sätt som för andra brott som regleras i 4 kap. BrB.

Andra frågor som vi har behandlat utan att lägga fram förslag

De förslag vi lägger fram innebär en viss utvidgning av det straffbara området samtidigt som straffbestämmelserna blir mer modernt och tydligt utformade. Det leder till att brott som kränker den personliga integriteten kan lagföras i högre utsträckning än idag. Bestämmelserna är generellt utformade och de föreslagna ändringarna innebär ett utvidgat skydd för alla som utsätts för brott mot den personliga integritetren. I det ligger också att de som utsätts för integritetskränkande brott av sexualiserad natur och de som utsätts för brott som har rasistiska motiv får ett starkare straffrättsligt skydd.

Utöver detta har vi i utredningsarbetet konstaterat att angrepp mot olika grupper av personer kan aktualisera särskilda frågeställningar.

Utifrån bl.a. olika rapporter som vi tagit del av, har vi konstaterat att olaga hot och andra integritetskränkande brott som riktar sig mot journalister, debattörer eller andra opinionsbildare förekommer ofta och kan utgöra ett hot mot yttrandefriheten. Enligt vår bedömning kan det därför finnas skäl att överväga ett förstärkt straffrättsligt skydd mot brott som sker i syfte att hindra någon från att utöva sin yttrandefrihet eller angripa någon som har utövat den rättigheten. Denna fråga ligger dock vid sidan av våra direktiv. Vi har dessutom konstaterat att det uppkommer flera principiella frågor om hur ett sådant förstärkt straffrättsligt skydd skulle kunna utformas och avgränsas. Denna fråga ryms därför inte inom vårt uppdrag.

Om någon utsätts för ett flertal nedsättande och kränkande uttalanden från olika personer kan det upplevas som ett kollektivt angrepp. Detta är till stor del förknippat med de ökade möjligheter som finns att kommunicera och uttrycka sig via internet. Genom de förslag vi lägger fram kommer sådana aspekter i större utsträckning kunna få genomslag vid straffrättsliga bedömningar, sammantaget med att de generella reglerna om gärningsmannaskap och medverkan till brott blir tillämpade. Att införa särskilda bestämmelser – tillämpliga på sådant som kan upplevas som kollektiva angrepp genom internet – har vi bedömt som svårgenomförbart och frågan måste i så fall övervägas i annat sammanhang.

Summary

Our remit

Our overarching remit was to conduct a broad review of the protection provided by criminal law for individuals’ personal privacy, particularly with regard to threats and other violations. Further, the remit involved analysing whether the protection provided by criminal law is fit for purpose or whether it should be changed. Our terms of reference stressed that an essential part of the analysis should concentrate on how developments in society and technology have changed opportunities to communicate and thus also the possibility of committing acts that involve threats and violations. In terms of our review, the remit included paying particular attention to whether:

  • the penalty provisions for unlawful threats, molestation, defamation and insulting behaviour and – if necessary – other penalty provisions for the protection of personal privacy should be made clearer, expanded or amended in some other way;
  • the protection provided by criminal law should be supplemented concerning dissemination of information that violates people’s privacy beyond the area protected by the constitution;
  • greater criminal liability should be introduced for those who provide an electronic bulletin board and who do not remove or in another way prevent the dissemination of messages that violate an individual’s personal privacy; and
  • it should be possible to give criminal injuries compensation for more sophisticated offences against libel laws.

Our starting points

Our remit is about strengthening the protection provided by criminal law for personal privacy. We have not been able to give a short or clear-cut answer to what is included in personal privacy. It is often described as though the individual is surrounded by a sphere that is worthy of protection in various ways. The protection provided by criminal law should, then, primarily apply to external attacks – physical or psychological – against this sphere. The basic need of individuals to have their safety and well-being safeguarded requires that they are protected and defended against such attacks. The protection provided by criminal law should also apply to the part of the private sphere that is normally described as private life and refers to personal information and information about a person’s private life – the kind of information whereby every individual should be allowed to decide for themselves the extent to which it should come to the knowledge of others and thus leave the protected private sphere.

Sweden must live up to international commitments and our constitution when it comes to the protection of people’s private lives and freedom of expression. Criminal law should be designed such that there is a reasonable balance between privacy and freedom of expression. Article 8 of the European Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms (European Convention on Human Rights) prescribes that everyone has the right to respect for his private life and Article 10 states that everyone has the right to freedom of expression. The penalty provisions aimed at protecting people’s privacy and private life may also restrict freedom of expression. A balance has to be struck therefore between the sometimes conflicting interests that are manifested in these articles of the European Convention on Human Rights. It also follows from the provisions contained in Chapter 2 of the Instrument of Government that there needs to be a good balance between privacy and freedom of expression, and that freedom of expression may only be restricted to the extent necessary in a democratic society.

Protection of privacy is also protection of the free formation of opinions and, ultimately, of democracy. There may be a risk that threats against journalists, debaters or opinion-makers result in the

person threatened refraining from expressing him- or herself or participating in the public debate. There is, therefore, a strong interest in society that people feel safe communicating, providing news and taking part in the public debate and in the free exchange of opinions without their personal privacy being attacked in various ways.

Technological developments entail both opportunities and risks. Through various internet forums there are currently – compared with what used to apply – significantly greater possibilities for people to express their views, question others’ positions and stimulate and form opinions. The advantages of this development are clear, not just for individuals but also for democratic society. At the same time, it is clear that these new ways of communicating and spreading information entail risks for privacy in the sense that an individual may be subjected to violations of their privacy by other individuals. This includes the wide dissemination of information via the internet, difficulties of removing information once made available on the internet, the increased opportunities for reaching other people with threats and violations, and the favourable conditions for anonymity. This development means that the protection provided in criminal law must be reviewed so that it more clearly covers new forms of communication and other relevant phenomena that did not exist when the legislation came into being. There are also several research reports showing that women and girls are subjected to offences of a sexual nature that violate their privacy. At the same time, the research shows that boys, too, are subjected to violations linked to sexuality and appearance. Moreover, it can be pointed out that offences that violate people’s privacy often constitute what are known as ‘hate crimes’.

Developments in society – primarily the increased opportunities for communication and information dissemination – also mean that the criminal area may need to be expanded.

The protection provided by criminal law should concentrate on things that cannot be combated with other means. A prerequisite for criminalisation should be that the behaviour can cause harm or personal suffering to such a degree that there is an interest in society to provide protection in the form of criminal law. The protection provided by criminal law should, therefore, cover

attacks on people’s privacy that are so serious that criminalisation is necessary.

We propose a new penal provision on unlawful violation of privacy

We propose the introduction of a new penalty provision in Chapter 4 of the Swedish Penal Code on unlawful violation of privacy. It will entail criminal liability in certain cases for those who violate someone else’s private life by spreading images or other information in a way that is intended to cause tangible harm to the person who is the subject of the information.

Through the internet and other electronic communication, the possibilities of spreading information about other people that violates their privacy have increased considerably. New protection interests have therefore arisen and there is, in our view, a considerably greater need for criminal law to protect people’s private life and personal privacy.

Sweden has a positive obligation under Article 8 of the European Convention on Human Rights to give individuals effective protection of their private life. However, it must be ensured that a new criminal law provision strikes a good balance between protection of people’s private life and protection of freedom of expression. The current criminal law, civil law and public law provisions that exist to protect against the spread of information that violates people’s privacy have, to some extent, other points of departure and protection interests than privacy and private life, and are in our view not at all adequate. We have therefore come to the conclusion that new protection in criminal law in Chapter 4 of the Swedish Penal Code against more serious cases of violation of a person’s private life through the spread of information that is sensitive in terms of privacy should be introduced – unlawful violation of privacy.

In our view, the new provision should only cover serious and obvious cases of violation of a person’s private life and violations of personal privacy. The provision is therefore limited to the kind of information that an individual would typically have strong reasons for keeping secret.

The new penalty provision on unlawful violation of privacy is to apply to a person who violates another person’s private life by spreading:

  • images or other information about someone’s sex life;
  • images or other information about the state of someone’s health;
  • images or other information about someone being subjected to a serious crime;
  • images of someone in a very vulnerable situation; or
  • images of someone’s naked body.

The provision is not to be limited exclusively to this information; criminal liability is to also apply to the spreading of similar images or information about someone’s private life.

Criminal liability exists only when the spreading of the images or information was intended to cause tangible harm to the person who is the subject of the information. By harm, we mean harm to a person’s private life or personal privacy. When private information is spread to others against someone’s will (or at least without their valid consent), a violation has occurred of the private life of the person who is the subject of the information. The requirement that the spreading must have caused tangible harm means that this should refer to situations in which the spreading of information may result in mental suffering and other serious negative personal consequences for the individual.

Under our proposal, information is to be deemed to have been spread if it has been made accessible to more than a few people. Criminal liability is to be independent of the technology used to spread the information, e.g. via the internet or other electronic communications, through paper copies or orally.

Under our proposal there must be an exemption from criminal liability in cases in which the act was defensible considering the purpose and other circumstances. When assessing the issue of criminal liability, a balance must be struck between protection of private life and safeguarding freedom of expression. This may apply, for example, in cases where there was a clear public interest in the information being spread.

The penalty for ordinary offences is to be a fine or a maximum of two years’ imprisonment. Under our proposal, there is also to be a category for gross offences. For a gross offence, the punishment is to be imprisonment for at least six months and at most four years. When assessing whether the offence is gross, special attention must be given to whether the act – considering the content of the image or information, the way in which it was spread and how widely it was spread – was intended to cause very tangible harm to the person who is the subject of the image or the information.

Secrecy is to apply in court when a case of unlawful violation of privacy is examined. The same kind of secrecy must apply as currently applies to cases of sexual offences, offences against the duty of confidentiality, extortion and human trafficking.

Under our proposal, unlawful violation of privacy is to be prosecuted by a prosecutor only if the injured party reports the offence for prosecution or if prosecution is in the public interest.

In addition, we propose that the penalty provision on unlawful harassment in Chapter 4, Section 4(b) of the Swedish Penal Code be expanded to also cover acts that constitute unlawful violation of privacy. The violation of integrity offences described in Chapter 4, Section 4(b) of the Swedish Penal Code will cover unlawful violation of privacy without the need for any legislative amendment.

We have conducted a review of the current penalty provisions in the Swedish Penal Code for the protection of personal privacy

Unlawful threats

We propose that the provision on unlawful threats in Chapter 4, Section 5 of the Swedish Penal Code should be amended in two respects. Firstly, our proposal states that a threat is punishable if it is intended to cause serious concern, instead of serious fear, as previously. Secondly, the provision’s area of application is to be expanded by making it punishable to issue threats through more types of criminal act than is currently the case.

We have made the assessment that the provision on unlawful threats does not match the needs that currently exist for protection in criminal law. New opportunities for electronic communications increase the risk of crimes against personal privacy. In our assessment, this brings with it the need for protection in criminal law against threats that are intended to subject someone to crimes against their privacy. The area of application of the provision on unlawful threats should therefore be expanded to include threats of crimes against an individual’s freedom or peace. Our proposal means that it could be punishable to threaten to spread images of another person that are very sensitive in terms of personal privacy, i.e. to threaten to subject someone to an unlawful violation of privacy. It may also be punishable to threaten someone with a breach of domiciliary peace. A broadening of the provision on unlawful threats also means, in our assessment, that veiled threats of criminal acts may be subject to criminal liability to a greater extent than at present.

We also propose that the provision on unlawful threats be made clearer and that the level for criminality should more clearly reflect how the provision has been applied by the courts. With the new wording that we propose, it will no longer be a prerequisite that the threat was intended to cause serious fear; it will suffice for the threat to have been intended to cause serious concern. In practice, the new wording means, in our assessment, above all an adaptation to and a codification of how the provision is largely already applied by the courts.

Through the wording that we propose, an individual is to be prosecuted for unlawful threats if he or she has threatened another person with a criminal act in a way that is intended to cause the threatened person serious concern for their own or another’s safety in terms of their physical well-being, property, freedom or integrity.

Molestation

We propose that the provision on molestation in Chapter 4, Section 7 of the Swedish Penal Code be amended in certain respects. Our proposal makes clear that acts that may be tangible

violations of integrity are covered by criminal liability. The provision is also adapted to new ways in which people communicate.

We have assessed that the provision on molestation should be modernised so that it also clearly covers new ways in which people can communicate and come close to others in such a way that violates the integrity of others. The decisive factor for determining criminal liability should therefore be if a tangible violation of integrity could occur – not the manner in which it could occur.

The assessment is to be based on the circumstances in the individual case. However, criminal liability must be determined on the basis of a generally held norm for what represents unacceptable behaviour and what individuals should not be expected to tolerate. This is expressed in our proposal in that a prerequisite for criminal liability is that the matter at hand is a ruthless act against another person that was intended to violate that person’s integrity in a tangible way.

The previous examples of various punishable acts in the provision will be removed. The provision’s new wording covers various types of ruthless acts against another person that involve attacks on the other person’s private and protected sphere. This means that the penalty provision covers a range of different ruthless behaviour, such as:

  • attacks on the physical and spatial sphere;
  • other attacks that disturb a person’s peace, harmony and state of mind; and
  • acts that force another person to tolerate nuisances or carry out arrangements within their private sphere.

Through the new wording we propose, the person acting ruthlessly against another person in a way that is intended to violate that person’s integrity in a tangible way will be prosecuted for molestation. The new wording means that new ways of communicating and directing attacks against another person via the internet will become more clearly punishable. For criminal liability to apply, there will no longer be the prerequisite that an attack must have been perceived as an attack by the victim at the time it occurred. The offence is completed when a physical line is crossed or when the attack is perceived as such by the victim. Our proposal also

means that one-off comments under certain circumstances will constitute punishable molestation in cases where the content and way they are communicated can constitute a tangible violation of integrity. This means an expansion of the criminal area to a certain extent.

Defamation and gross defamation

We propose that the provision on defamation in Chapter 5, Section 1 of the Swedish Penal Code be modernised and designed in line with how it has been applied. Moreover, we propose that the criteria for gross defamation in Chapter 5, Section 2 of the Swedish Penal Code be made clearer in one respect.

We have analysed the protection provided in criminal law for what is known as ‘objective honour’ against the background of developments in society and the new ways people communicate, which are constantly developing. The area of application of the defamation offence should, in our view, be developed in line with how the provision is applied in practice and have a protection interest that corresponds to the current need to protect individuals from having their reputation damaged. The defamation offence should also, as has so far been the case, provide scope for a balance between freedom of expression and protection of private life, and it should be possible to develop the provision’s area of application in pace with changes in society and case-law from the European Court of Human Rights. The assessment of which information it should be punishable to disclose – and also the special rule on assessing whether prosecution proceedings can be initiated – must in our view be interpreted in the light of how values in society change over time.

We have also analysed whether the provision – concerning the degree of determination that is required – suitably reflects what type of information should be included or whether the threshold in practice has been set too high or too low. We have concluded that the requirement for determination in the information that can be covered by defamation has been set relatively low in practice. However, the threshold has not been set too low in practice. In our view, there is no reason to try to achieve a development in which

the threshold is set even lower, nor is there reason to set it higher. The lower threshold for the determination of a piece of information that has been defined in practice should therefore continue to apply.

Under the new wording we propose, the person who discloses information about someone being criminal or any other disparaging information about someone will be prosecuted for defamation, if the information was intended to damage the reputation of the person who is the subject of the information. Under our proposal, the criterion ‘reprehensible in their way of life’ has been removed, as the expression now seems to be a superfluous example that directly focuses on moral values concerning certain ways of life. Under our proposal, information about someone’s way of life, living habits, behaviour or similar circumstances is instead covered by a general rule that criminalises the disclosure of disparaging information.

As previously, no one should be made liable if it was justifiable to disclose the information and it was true, or the person who disclosed the information had reasonable grounds for doing so. This means that the court, in each individual case, has the possibility of striking a balance in relation to the interest of freedom of expression.

When assessing whether a defamation offence is gross, it should in our view be possible to a greater extent than is currently the case to consider certain aspects concerning the internet and other electronic communications. This is achieved by assessing the spreading of information in a more nuanced way. Under our proposal, when determining whether a defamation offence is gross, the content of the information, the way it was spread and how widely it was spread should be considered.

Insulting behaviour

We propose that the provision on insulting behaviour in Chapter 5, Section 3 of the Swedish Penal Code make clearer that only acts that can violate a person’s self-esteem or dignity are covered by criminal liability. Through our proposal, the description of which acts can constitute insulting behaviour will also be modernised.

We have made the assessment that the originally stated protection interest concerning the defamation offence – to protect against attacks on a person’s sense of honour and their ‘subjective honour’ – now appears obsolete. In our view, the provision is probably not currently fully applied with this starting point either. However, in our view there is no reason to abolish the provision. Instead, the provision should explicitly define as a criminal offence only acts that may be a violation of another person’s self-esteem or dignity. The assessment is to be based on the circumstances in the individual case. However, criminal liability must be determined on the basis of a generally held norm for what represents unacceptable behaviour and what individuals should not be expected to tolerate. This is expressed by the provision stating that the act must have been intended to violate someone’s self-esteem or dignity.

The description of the criminal act in the provision is to be amended and modernised. Under the wording we propose, criminal liability will presuppose that someone through accusations, disparaging comments or humiliating behaviour acts against another person in a way that is intended to violate the other person’s selfesteem or dignity.

Unlawful threats, defamation and insulting behaviour as offences under the Freedom of the Press Act and the Fundamental Law on Freedom of Expression

Unlawful threats, defamation and insulting behaviour are offences under the Freedom of the Press Act and the Fundamental Law on Freedom of Expression as they are included in the catalogue of offences in the Freedom of the Press Act. We propose that the descriptions of the offences in the catalogue of offences be adapted in terms of language and content to the amendments we propose to the Swedish Penal Code regarding unlawful threats, defamation and insulting behaviour. Through the reference in the Fundamental Law on Freedom of Expression, the amendments will also have an impact on the area of application of this Law.

We propose broadening the liability of providers of electronic bulletin boards

We propose that criminal liability under the Act on Responsibility for Electronic Bulletin Boards (1998:112) (the BBS Act) be expanded in certain respects.

The BBS Act establishes criminal liability in certain cases for a person who provides an electronic bulletin board, a service for electronic communication of messages where users can send in their own messages and read those of others. The purpose of the BBS Act is to place a certain responsibility on those who provide electronic bulletin boards to exercise supervision and also an obligation to take action so that messages that clearly constitute certain offences, such as inciting rebellion and incitement to racial hatred, are removed or prevented from being spread further.

We have noted that there is a need to review the BBS Act in a comprehensive and coherent way in light of the technological developments that have taken place since the Act came into existence. However, this is not within the framework of our remit. We have nonetheless assessed that an expansion of the criminal area – provided that there are sufficient grounds – could be undertaken within the framework of the current BBS Act.

We have arrived at the conclusion that there are strong grounds for broadening liability under the BBS Act to cover more serious offences against personal privacy because liability for the provider can in some cases be the only available means to prevent the spread of violation of privacy offences via the internet. However, we have noted that too broad a liability for the provider may result in a disproportionate restriction of freedom of expression and the risk of an unjustifiably strict self-censorship, ultimately leading to a situation in which individuals are offered fewer forums to express their views and form opinions. In our assessment, the provider’s liability can be broadened, if it is not broadened to such an extent that freedom of expression cannot be protected and the requirement for legal certainty and legality cannot be met.

We propose that unlawful threats and unlawful violation of privacy should be covered by a broadening of criminal liability under the BBS Act. With regard to these types of offences, there is, in our view, a great need – as far as both the person subjected to

the crime and society as a whole are concerned – to be able to prevent spreading via electronic bulletin boards. For both of these types of offence, the provider also has the realistic possibility of deciding whether a message constitutes what is referred to in the different penalty provisions. In our view, this also applies taking into consideration the requirement that it must be clear to the provider that the message is of such nature.

We propose that the right to criminal injuries compensation be expanded to cover certain offences against libel laws

We propose that the possibilities to receive criminal injuries compensation under the Criminal Injuries Compensation Act (2014:322) be expanded in one respect.

Under the current rules, criminal injuries compensation can be paid for the harm caused by someone seriously violating another person by committing an offence that is an attack on that person, their freedom or integrity. The fact that ‘honour’ is not included here means that criminal injuries compensation cannot be paid for a violation through an offence against libel laws.

We have noted that the possibilities of spreading images or other information about others have grown considerably through the development of the internet and other electronic communications. In our view, this entails a greater risk of individuals being subjected to crimes that involve serious violations of their personal privacy or damage to their reputation. There are therefore strong grounds for expanding the possibility of receiving criminal injuries compensation to cover situations in which someone has been subjected to a serious offence against libel laws. We therefore propose that the right to criminal injuries compensation should apply to violations involving gross defamation and that criminal injuries compensation be determined according to the rules that apply for offences that currently entail the right to compensation for a violation.

If our proposal for a new penalty provision for unlawful violation of privacy is introduced in Chapter 4 of the Swedish Penal Code, certain offences that are currently considered to be gross defamation will instead come under the provision on

unlawful violation of privacy. This entails the right to criminal injuries compensation in the same way as other offences regulated in Chapter 4 of the Swedish Penal Code do.

Other issues we have considered without making proposals

The proposals we have presented entail a certain expansion of the criminal area and at the same time the penalty provisions will become more modern and clearly worded. This means that it will be possible to prosecute more offences that violate personal privacy than is the case today. The provisions are generally worded and they provide for greater protection for everyone who is subjected to offences against their personal privacy. This also means that those who are subjected to offences of a sexual nature that violate their privacy and those who are subjected to offences with racist motives receive greater protection in criminal law.

In addition to this, we have noted in our inquiry work that attacks against various groups of people may raise special questions.

On the basis of various reports and other material that we have read, we have noted that unlawful threats and other offences that violate privacy targeting editors, journalists, debaters and other opinion-makers occur frequently and can be a threat to freedom of expression. In our view, there may therefore be grounds to consider greater protection in criminal law against offences that are committed with the aim of preventing someone from exercising their freedom of expression or attacking someone who has exercised that right. However, this issue lies beyond our terms of reference. We have also noted that several principle issues arise concerning how this kind of greater protection in criminal law could be designed and delimited. This issue is therefore not within our remit.

If someone is subjected to a number of disparaging and abusive comments from various people, this can feel like a collective attack. This is largely linked to the greater opportunities that exist for communicating and expressing oneself via the internet. The proposals we have presented will help such aspects have a greater

impact on criminal law assessments, along with the fact that the general rules on perpetratorhood and complicity in an offence are applied. We have reached the conclusion that the introduction of special provisions – applicable to acts that could be experienced as collective attacks via the internet – would be difficult to implement. This would therefore have to be considered in a different context.

1. Författningsförslag

1.1. Förslag till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

4 §1

Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet ska såsom tryckfrihetsbrott anses följande gärningar, om de begås genom tryckt skrift och är straffbara enligt lag:

-------- 14. förtal, varigenom någon utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller annars lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, och, om den förtalade är avliden, gärningen är sårande för de efterlevande eller annars kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne, dock inte om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han eller hon visar

14. förtal, varigenom någon lämnar uppgift om att någon är brottslig eller en annan nedsättande uppgift om någon som är ägnad att skada anseendet hos den som uppgiften avser och, om den förtalade är avliden, gärningen är sårande för de efterlevande eller annars kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne, dock inte om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han eller hon visar

1 Senaste lydelse 2014:1370.

att uppgiften var sann eller att han eller hon hade skälig grund för den;

att uppgiften var sann eller att han eller hon hade skälig grund för den;

15. förolämpning, varigenom någon smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom eller henne;

15. förolämpning, varigenom någon genom beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende agerar mot någon annan på ett sätt som är ägnat att kränka den andres självkänsla eller värdighet;

16. olaga hot, varigenom någon hotar annan med brottslig gärning på ett sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom;

--------

16. olaga hot, varigenom någon hotar någon annan med brottslig gärning på ett sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig oro för sin egen eller annans säkerhet till person, egendom, frihet eller frid;

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019.

1.2. Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken

dels att 4 kap. 4 b, 5, 7 och 11 §§ samt 5 kap. 1–3 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det i balken ska införas två nya paragrafer, 4 kap. 6 b § och 4 kap. 6 c §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

4 b §2§

Den som förföljer en person genom brottsliga gärningar som utgör

Den som förföljer en person genom brottsliga gärningar som utgör

1. misshandel enligt 3 kap. 5 § eller försök till sådant brott som inte är ringa,

1. misshandel enligt 3 kap. 5 § eller försök till sådant brott som inte är ringa,

2. olaga tvång enligt 4 kap. 4 § första stycket,

2. olaga tvång enligt 4 kap. 4 § första stycket,

3. olaga hot enligt 4 kap. 5 § första stycket,

3. olaga hot enligt 4 kap. 5 § första stycket,

4. hemfridsbrott eller olaga intrång enligt 4 kap. 6 §,

4. hemfridsbrott eller olaga intrång enligt 4 kap. 6 §,

5. kränkande fotografering enligt 4 kap. 6 a §,

5. kränkande fotografering enligt 4 kap. 6 a §,

6. olaga integritetsintrång enligt 4 kap. 6 b §,

6. ofredande enligt 4 kap. 7 §, 7. ofredande enligt 4 kap. 7 §,

7. sexuellt ofredande enligt 6 kap. 10 §,

8. sexuellt ofredande enligt 6 kap. 10 §,

8. skadegörelse enligt 12 kap. 1 § eller försök till sådant brott,

9. skadegörelse enligt 12 kap. 1 § eller försök till sådant brott,

9. åverkan enligt 12 kap. 2 § första stycket, eller

10. åverkan enligt 12 kap. 2 § första stycket, eller

10. överträdelse av kontakt-11. överträdelse av kontakt-

2 Senaste lydelse 2013:366.

förbud enligt 24 § lagen (1988:688) om kontaktförbud

döms, om var och en av gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet, för olaga förföljelse till fängelse i högst fyra år.

förbud enligt 24 § lagen (1988:688) om kontaktförbud

döms, om var och en av gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet, för olaga förföljelse till fängelse i högst fyra år.

5 §3

Om någon lyfter vapen mot annan eller eljest hotar med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom, döms för olaga hot till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som hotar någon annan med brottslig gärning på ett sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig oro för sin egen eller annans säkerhet till person, egendom, frihet eller frid, döms för olaga hot till böter eller fängelse i högst ett år.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

6 b §

Den som gör intrång i någon annans privatliv genom att sprida

1. bild eller annan uppgift om någons sexualliv,

2. bild eller annan uppgift om någons hälsotillstånd,

3. bild eller annan uppgift om att någon utsatts för ett allvarligt brott,

4. bild på någon som befinner sig in en mycket utsatt situation,

5. bild på någons nakna kropp, eller

6. annan liknande bild eller uppgift om någons privatliv

döms, om spridningen var

3 Senaste lydelse 1993:207.

ägnad att medföra kännbar skada för den som bilden eller uppgiften rör, för olaga integritetsintrång till böter eller fängelse i högst två år.

Det ska inte dömas till ansvar om gärningen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter var försvarlig.

6 c §

Är brott som avses i 6 b § grovt, döms för grovt olaga integritetsintrång till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen med hänsyn till bildens eller uppgiftens innehåll eller sättet för och omfattningen av spridningen var ägnad att medföra mycket kännbar skada för den som bilden eller uppgiften rör.

7 §4

Den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest ofredar annan, döms för ofredande till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som agerar hänsynslöst mot någon annan på ett sätt som är ägnat att kränka den andres frid på ett kännbart sätt, döms för ofredande till böter eller fängelse i högst ett år.

4 Senaste lydelse 1993:207.

11 §5

Hemfridsbrott eller olaga intrång som inte är grovt, kränkande fotografering eller förberedelse till sådant brott, olovlig avlyssning som inte förövats på allmän plats eller förberedelse till sådant brott, ofredande som inte förövats på allmän plats eller intrång i förvar får åtalas av åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal eller om åtal är påkallat från allmän synpunkt. Detsamma gäller olaga tvång genom hot att åtala eller ange annan för brott eller att om annan lämna menligt meddelande samt försök eller förberedelse till sådant brott.

Hemfridsbrott eller olaga intrång som inte är grovt, kränkande fotografering eller förberedelse till sådant brott, olaga integritetsintrång, olovlig avlyssning som inte förövats på allmän plats eller förberedelse till sådant brott, ofredande som inte förövats på allmän plats eller intrång i förvar får åtalas av åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal eller om åtal är påkallat från allmän synpunkt. Detsamma gäller olaga tvång genom hot att åtala eller ange annan för brott eller att om annan lämna menligt meddelande samt försök eller förberedelse till sådant brott.

5 kap.

1 §

Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.

Den som lämnar uppgift om att någon är brottslig eller en annan nedsättande uppgift om någon döms, om uppgiften var ägnad att skada anseendet hos den som uppgiften avser, för förtal till böter.

Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund

Om han eller hon var skyldig att uttala sig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgiften, och visar han eller hon att uppgiften var sann eller att

5 Senaste lydelse 2013:366.

för den, skall ej dömas till ansvar.

han eller hon hade skälig grund för den, ska det inte dömas till ansvar.

2 §

Är brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grovt förtal dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Är brott som avses i 1 § grovt döms för grovt förtal till böter eller fängelse i högst två år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om uppgiften genom sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd eller eljest var ägnad att medföra allvarlig skada.

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen med hänsyn till uppgiftens innehåll eller sättet för och omfattningen av spridningen var ägnad att medföra allvarlig skada för den som uppgiften avser.

3 §

Den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom, dömes, om gärningen ej är belagd med straff enligt 1 eller 2 §, för förolämpning till böter.

Den som genom beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende agerar mot någon annan på ett sätt som är ägnat att kränka den andres självkänsla eller värdighet döms, om gärningen inte är belagd med straff enligt 1 eller 2 §, för förolämpning till böter.

Är brottet grovt, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2019 i fråga om 5 kap. 1, 2 och 3 §§ och i övrigt den 1 juli 2017.

1.3. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor

Härigenom föreskrivs att 5 och 7 §§ lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §6

Om en användare sänder in ett meddelande till en elektronisk anslagstavla ska den som tillhandahåller tjänsten ta bort meddelandet från tjänsten eller på annat sätt förhindra vidare spridning av meddelandet, om

Om en användare sänder in ett meddelande till en elektronisk anslagstavla ska den som tillhandahåller tjänsten ta bort meddelandet från tjänsten eller på annat sätt förhindra vidare spridning av meddelandet, om

1. meddelandets innehåll uppenbart är sådant som avses i bestämmelserna i 16 kap. 5 § brottsbalken om uppvigling, 16 kap. 8 § brottsbalken om hets mot folkgrupp, 16 kap. 10 a § brottsbalken om barnpornografibrott eller 16 kap. 10 c §

brottsbalken om olaga våldsskildring, eller

1. meddelandets innehåll uppenbart är sådant som avses i bestämmelserna i 4 kap. 5 § brottsbalken om olaga hot, 4 kap. 6 b § brottsbalken om olaga integritetsintrång,16 kap. 5 § brottsbalken om uppvigling, 16 kap. 8 § brottsbalken om hets mot folkgrupp, 16 kap. 10 a § brottsbalken om barnpornografibrott eller 16 kap. 10 c § brottsbalken om olaga våldsskildring, eller

2. det är uppenbart att användaren har gjort intrång i upphovsrätt eller i rättighet som skyddas genom föreskrift i 5 kap. lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk genom att sända in meddelandet.

2. det är uppenbart att användaren har gjort intrång i upphovsrätt eller i rättighet som skyddas genom föreskrift i 5 kap. lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk genom att sända in meddelandet.

6 Senaste lydelse 2010:401.

För att kunna fullgöra sin skyldighet enligt första stycket har den som tillhandahåller tjänsten rätt att ta del av meddelanden som förekommer i tjänsten.

Skyldigheten enligt första stycket och rätten enligt andra stycket gäller också den som på tillhandahållarens uppdrag har uppsikt över tjänsten.

7 §

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 5 § första stycket döms till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år. I ringa fall ska inte dömas till ansvar.

Första stycket tillämpas inte, om det för gärningen kan dömas till ansvar enligt brottsbalken eller lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

Brott mot 5 § första stycket får i de fall meddelandets innehåll är sådant som avses i bestämmelsen i 4 kap. 6 b § brottsbalken om olaga integritetsintrång åtalas av åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal eller om åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2017.

1.4. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs att 35 kap. 12 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

35 kap.

12 §7

Sekretess gäller hos domstol för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i mål om ansvar för

Sekretess gäller hos domstol för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i mål om ansvar för.

1. sexualbrott, 1. sexualbrott,

2. utpressning, 2. utpressning,

3. brytande av post- eller telehemlighet,

3. brytande av post- eller telehemlighet,

4. intrång i förvar, 4. intrång i förvar,

5. olovlig avlyssning, 5. olovlig avlyssning,

6. dataintrång, 6. dataintrång,

7. brott mot tystnadsplikt, 7. brott mot tystnadsplikt,

8. brott genom vilket infektion av HIV har eller kan ha överförts,

8. brott genom vilket infektion av HIV har eller kan ha överförts,

9. människorov, eller 9. människorov, 10. människohandel. 10. människohandel, eller 11. olaga integritetsintrång. Motsvarande sekretess gäller i mål om ersättning för skada med anledning av brott som anges i första stycket.

7 Senaste lydelse 2010:372.

Därutöver gäller sekretess hos domstol för uppgift om en ung person som skildras i pornografisk bild, om det kan antas att denne eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i mål om

1. ansvar för barnpornografibrott,

2. ersättning för skada med anledning av sådant brott, och

3. förverkande av skildring med sådant innehåll. Sekretessen enligt första och tredje styckena gäller även i ärende som rör brott som anges i denna paragraf.

Sekretessen enligt denna paragraf gäller inte för uppgift om vem som är tilltalad eller svarande.

För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2017.

1.5. Förslag till lag om ändring i brottsskadelagen (2014:322)

Härigenom föreskrivs att 5 § brottsskadelagen (2014:322) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Brottsskadeersättning betalas för den skada det innebär att någon allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet eller frid (kränkning).

Brottsskadeersättning betalas för den skada det innebär att någon allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet eller frid (kränkning). Brottskadeersättning betalas också för den skada det innebär att någon allvarligt kränker någon annan genom grovt förtal.

Brottsskadeersättning för kränkning bestäms enligt 5 kap. 6 § första stycket skadeståndslagen (1972:207).

I den utsträckning en domstol i sak har prövat ett yrkande om skadestånd för kränkning får brottsskadeersättningen i denna del inte bestämmas till ett lägre belopp än vad som följer av domstolens avgörande, om inte annat följer av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2017.

2. Utredningens uppdrag och arbete

2.1. Utredningens uppdrag

Direktiven för vårt uppdrag beslutades vid regeringssammanträdet den 28 maj 2014 (dir. 2014:74). Av direktiven framgår att utredningens övergripande uppgift har varit att göra en bred översyn av det straffrättsliga skyddet för enskildas personliga integritet, särskilt när det gäller hot och andra kränkningar. Uppdraget har inneburit att analysera om det straffrättsliga skyddet är ändamålsenligt eller om det bör förändras. Utredningen har utöver det haft i uppdrag att överväga det straffrättsliga ansvaret för den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla och om brottsskadeersättning ska kunna beviljas även för kvalificerade ärekränkningsbrott.1

2.2. Utredningens arbete

Arbetet har bedrivits på sedvanligt sätt. Utredningen har haft tio sammanträden med experterna, varav ett tvådagarssammanträde i internatform. Det har dessutom förekommit omfattande underhandskontakter med experterna.

Utredningen har haft fem sammanträden med den parlamentariska referensgruppen.

Utredningen har under arbetet haft kontakt och samråd med olika myndigheter och organisationer, bl.a. Justitiekanslern, Brottsoffermyndigheten, Statens medieråd, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor och Diskrimineringsbyrån Uppsala. Utredningen har även träffat företrädare för Facebook. Utredningen

1 Direktiven återges i sin helhet i bilaga 1.

har utöver det sammanträffat med flera olika forskare. Bl.a. gjordes den 14 november 2014 ett besök i Landskrona, där utredningen sammanträffade med forskare verksamma vid Internetinstitutet vid Lunds universitet.

Utredningen har anordnat två hearings på temat ”Hot och kränkningar på internet” med olika myndigheter och organisationer som inte varit företrädda genom att ha experter i utredningen. I bilaga 2 anges vilka myndigheter och organisationer som medverkade vid dessa tillfällen.

Utredningen har anordnat två praxismöten med advokater och åklagare. I bilaga 3 anges vilka som deltog vid dessa möten.

Utredaren och sekreteraren har den 17 september 2015 besökt Helsingfors, Finland, och sammanträtt med finska forskare, advokater och företrädare för det finska Justitiedepartementet.

Utredningen har samrått med Integritetskommittén (Ju 2014:09), Mediegrundlagskommittén (Ju 2014:17), 2014 års sexualbrottskommitté (Ju 2014:21), Utredningen om tillsynen över den personliga integriteten (Ju 2015:02), Utredningen om politisk information i skolan (U 2014:13) och Medieutredningen (Ku 2015:01).

Riksåklagaren har genom en skrivelse överlämnat en hovrättsdom för utredningens kännedom.

3. Begreppet personlig integritet

3.1. Inledning

Vårt uppdrag innebär att vi ska göra en bred översyn av det straffrättsliga skyddet för enskildas personliga integritet. I våra direktiv anges att innebörden av begreppet ”personlig integritet” har varit föremål för överväganden av flera utredningar och att någon entydig och allmänt accepterad definition av begreppet har varit svår att finna.

Som en utgångspunkt för våra fortsatta överväganden görs i detta kapitel en genomgång av den språkliga betydelsen av begreppet ”personlig integritet” och hur begreppet har behandlats i olika lagstiftningsärenden.1

3.2. Integritetsbegreppets språkliga betydelse

I Svenska Akademiens ordlista beskrivs ordet integritet som orubbat tillstånd; okränkbarhet; oberoende.

Enligt Nationalencyklopedin kommer ordet ”integritet” från latinets inte´gritas, av i´nteger, ”orörd”, ”hel”, ”fullständig”, ”oförvitlig”, ”hederlig”. Det innebär enligt NE.se en rätt att få sin personliga egenart och inre sfär respekterad och att inte utsättas för personligen störande ingrepp (personlig integritet). Personlig integritet har enligt NE.se ett nära samband med människans värdighet. Kränkning av den personliga integriteten kan enligt NE.se ske på fysisk väg (våld, tvång, aga) eller psykisk väg (förnedring, diskriminering, indoktrinering). Ordet ”integritetskränkning” för enligt NE.se tankarna till personlighetsskyddet. Varje person

1 I avsnitt 8.1 (i kapitlet om allmänna utgångspunkter) redovisas hur utredningen ser på begreppet personlig integritet och i vilka avseenden det kommer att behandlas i betänkandet.

har rätt att ha ett område som är skyddat mot intrång. Den som inte respekterar den personliga integriteten kan, i de fall som okränkbarheten uttryckligen har kriminaliserats, dömas för brott.

3.3. Integritetsbegreppet enligt regeringsformen

3.3.1 1977 års ändringar av regeringsformen

I 1 kap. 2 § regeringsformen (RF) finns en målsättningsparagraf som i fjärde stycket anger att det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden och värna den enskildes privatliv och familjeliv.

Bestämmelsen trädde i kraft den 1 januari 1977 och ingick i en proposition som syftade till att utvidga och förstärka de medborgerliga fri- och rättigheterna.2 Bestämmelsen grundade sig på fri- och rättighetsutredningens betänkande Medborgerliga fri- och rättigheter (SOU 1975:75). Utredningen behandlande skyddet för den personliga integriteten och i betänkandet konstaterades att det redan fanns ett sådant skydd i RF genom reglerna som skyddar mot husrannsakan, intrång i brev och dylikt. Utredningen tog upp om det bland RF:s fri- och rättigheter borde införas något ytterligare mer allmänt rättsligt skydd gentemot det allmänna för enskilds privatliv. Utredningen underströk att begreppet personlig integritet visserligen förekom i svensk lagstiftning men inte hade kunnat ges någon klar avgränsning. Utredningen såg ett allmänt integritetsskydd i grundlagen som uteslutet om det utformades som en rättsregel.3 När det inte var möjligt att föra in någon rättsregel, fann utredningen att skyddet för integriteten i stället skulle uttryckas som ett målsättningsstadgande om att den offentliga makten bör utövas så att den enskildes privat- och familjeliv skyddas.

Regeringen delade utredningens uppfattning att grundsatsen om den enskildes rätt till en fredad sektor är av så väsentlig betydelse i en demokratisk stat att den borde komma till ett mera allmänt

2Prop. 1975/76:209 s. 136. 3SOU 1975:75 s. 168 f.

uttryck i RF. Regeringen anslöt sig också till uppfattningen att det inte var möjligt att utforma en regel av sådan innebörd och med ett så klart avgränsat innehåll att den kunde göras rättsligt bindande, och anslöt sig till att den borde avfattas som ett målssättningsstadgande om skydd för den enskildes privatliv. Att i detta sammanhang, som några remissinstanser hade förordat, använda det ”för många människor svårbegripliga uttrycket personlig integritet” fann regeringen mindre lämpligt.4

3.3.2 2011 års ändringar av regeringsformen

I kapitlet om grundläggande fri- och rättigheter i 2 kap. RF har det numera införts en uttrycklig bestämmelse till skydd för den personliga integriteten. Lagändringen trädde i kraft den 1 januari 2011.5 I 2 kap. 6 § andra stycket RF föreskrivs det att – utöver vad som sägs i första stycket om skydd mot bl.a. påtvingade kroppsliga ingrepp, kroppsvisitation och husrannsakan – var och en gentemot det allmänna är skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden. Bestämmelsen innebär att enskilda, vid sidan av vad som redan följer av första stycket, är skyddade mot åtgärder från det allmännas sida som innefattar betydande intrång i den personliga integriteten. Bestämmelsen träffar inte åtgärder som en enskild vidtar i förhållande till en annan enskild.6

Ändringen byggde på Integritetsskyddskommitténs slutbetänkande Skyddet för den personliga integriteten (SOU 2008:3). Kommittén konstaterade i det betänkandet att begreppet personlig integritet är svårt att fånga genom någon positiv och heltäckande beskrivning, eftersom det rymmer alltför många aspekter för att det ska vara möjligt. Kommittén anförde vidare att tidigare försök på grundlagsnivå hade resulterat i att man inte funnit det möjligt. Kommittén anförde därefter:7

4Prop. 1975/76:209 s. 131. 5Prop. 2009/10:80. 6 A. prop. s. 80. 7SOU 2008:3 s. 245.

Det sagda hindrar inte att det finns vissa moment i den personliga integriteten som är särskilt viktiga att ha i åtanke när rättighetsinskränkande åtgärder övervägs. Det rör dels en rätt till skydd som tar sikte på den enskildes privata tankar och förtroliga kommunikation med andra, den egna kroppen samt möjligheten att själv avgöra om känsliga uppgifter, som rör t.ex. hälsa eller sexualliv, skall spridas till andra, dels en rätt att stänga om sig, dvs. att kunna avskärma sig från omgivningen. Dessa särskilt viktiga moment som formar uppfattningen om vad som utgör en människas personliga integritet bildar också en utgångspunkt för kommitténs överväganden huruvida skyddet för den personliga integriteten behöver och bör förstärkas genom ny lagstiftning.

I förarbetena togs också upp frågan om innebörden av begreppet personlig integritet. Regeringen konstaterade att det tidigare hade gjorts försök att definiera begreppet personlig integritet, och anförde därefter:8

Någon entydig och allmänt accepterad definition av begreppet synes emellertid svår att finna. Möjligen kan det sägas att kränkningar av den personliga integriteten utgör intrång i den fredade sfär som den enskilde bör vara tillförsäkrad och där intrång bör kunna avvisas. Som Integritetsskyddskommittén framhåller är det emellertid knappast nödvändigt att formulera en allmängiltig definition av begreppet personlig integritet för att kunna bedöma vilka intressen som har ett sådant skyddsvärde att de bör omfattas av ett särskilt starkt skydd mot omotiverade ingrepp.

3.4. Integritetsbegreppet i annan lagstiftning

Begreppet ”personlig integritet” används i ett stort antal författningar.9 Begreppet förekommer i de flesta fall i författningar som reglerar olika myndigheters hantering av register och personuppgifter. Som exempel kan nämnas kustbevakningsdatalagen (2012:145), försäkringsrörelseförordningen (2011:257), varumärkesförordningen (2011:594) och förordningen (2004:331) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet. I kameraövervakningslagen (2013:460) förekommer begreppet vid bedömningen av tillstånd ska ges till kameraövervakning. Motsvarande funktion

8Prop. 2009/10:80 s. 175. 9 En sökning i rättsdatabasen Rättsbanken utvisar att begreppet ”personlig integritet”, (i olika böjelser) förekommer i över 50 olika författningar.

har begreppet i lagen (2007:978) om hemlig rumsavlyssning. I lagen (2008:717) om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet används begreppet under sökbegrepp för signalspaning.

I lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor förekommer begreppet vid bedömningen om etikprövning ska behöva göras. I förordningen (2008:1300) med instruktion för Transportstyrelsen används begreppet vid regleringen av myndighetens möjligheter att sälja uppgifter från register. Motsvarande användning av begreppet förekommer i förordningen (2007:951) med instruktion för Post- och telestyrelsen. I lagen (1996:981) om besöksinskränkningar vid viss tvångsvård används begreppet vid regleringen av möjligheterna att inskränka besöksrätten.

I många författningar hänvisas till regleringen i personuppgiftslagen (1998:204), (PUL), när det gäller den personliga integriteten. I PUL görs en viktig avgränsning av lagens tillämpningsområde, delvis utifrån begreppet personlig integritet. Enligt 5 a § PUL gäller undantag från lagens bestämmelser om hur personuppgifter ska hanteras när uppgifterna behandlas i s.k. ostrukturerat material. Undantaget gäller behandling av personuppgifter som inte ingår i eller är avsedda att ingå i en samling av personuppgifter som har strukturerats för att påtagligt underlätta sökning efter eller sammanställning av personuppgifter. Det innebär att den som behandlar personuppgifter t.ex. i löpande text i ordbehandlingsprogram, i epost eller på internet samt i enstaka ljud- eller bildupptagningar inte behöver beakta de flesta regler om behandling av personuppgifter i PUL.10 Enligt andra stycket i 5 a § PUL, gäller inte undantaget om behandlingen innebär en kränkning av den registrerades personliga integritet.

I förarbetena utvecklade regeringen utförligt vad som kan utgöra en kränkning av den personliga integriteten.11 Regeringen konstaterade att det inte finns någon definition av begreppet och att det är svårt att formulera en entydig och allmänt accepterad definition. Enligt regeringen är man hänvisad till att på mer eller mindre kasuistisk basis ta ställning till vad som omfattas av det skyddsvärda området. Det ligger i sakens natur att tillämpningen av en bestämmelse som den föreslagna får bygga på en intresseavväg-

10Prop. 2005/06:173 s. 58. 11 A. prop. s. 26 ff.

ning där den registrerades intresse av en fredad, privat sfär vägs mot andra motstående intressen in det enskilda fallet.

Enligt förarbetena bör graden av känslighet hos de personuppgifter som behandlas vara en faktor bland flera som bör beaktas vid en samlad bedömning. Bedömningen av vad som är en kränkning ska alltså enligt regeringen inte göras schablonartat enbart utifrån vilka uppgifter som behandlas utan måste även ta sin utgångspunkt i t.ex. vilket sammanhang uppgifterna förekommer, för vilket syfte de behandlas, vilken spridning de har fått eller har riskerat att få samt vad behandlingen kan leda till. Regeringen anförde därefter:12

Om uppgifter samlas in eller annars behandlas med syfte att förfölja eller skandalisera en person, får behandlingen givetvis anses innebära en kränkning av den personliga integriteten. Det kan exempelvis gälla publicering på Internet av bilder på en f.d. pojk- eller flickvän i eller utan badkläder eller av rent personliga detaljer om dennes beteende. Ett annat exempel som kan anföras är behandling, i form av t.ex. spridning, av uppgifter om meningsmotståndare i syfte att möjliggöra angrepp på dessa på grund av t.ex. deras politiska uppfattning, sexuella läggning eller etniska ursprung. En enskild person torde ofta ha rätt att kräva att ingen har en i det närmaste fullständig kunskap om honom eller henne. Redan det förhållandet att en personuppgiftsansvarig samlar en stor mängd uppgifter om en person utan något godtagbart ändamål måste därför oftast ses som en kränkning av den personliga integriteten. Som exempel kan tas en hyresvärd som närmast av nyfikenhet samlar bilder på och anteckningar i löpande text om iakttagelser av en hyresgäst. Vidare får det anses innebära en kränkning av den registrerades personliga integritet om den personuppgiftansvarige medvetet behandlar personuppgifter som är klart felaktiga eller missvisande.

Begreppet ”personlig integritet” används inte i någon straffbestämmelse, vare sig i BrB eller i någon annan författning. Däremot används begreppet ”integritet” i flera bestämmelser i 4 kap. brottsbalken (BrB). I 4 kap. 4 a § BrB föreskrivs att den som begår vissa angivna gärningar mot en närstående döms för grov fridskränkning alternativt grov kvinnofridskränkning, om var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla. Begreppet finns också i bestämmelsen om olaga förföljelse i 4 kap. 4 b § BrB. Den som förföljer annan genom

12 A. prop. s. 27 f.

brottsliga gärningar som utgör bl.a. misshandel och olaga hot döms, om var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet, för olaga förföljelse. Vad som ska förstås med en persons integritet berörs inte i förarbetena till någon av bestämmelserna.13 Straffbestämmelsernas konstruktion måste dock förstås på så sätt att brottet innebär att integriteten kränks.

Begreppet ”integritet” återfinns även i brottsbeskrivningen för brottet sexuellt ofredande enligt 6 kap. 10 § andra stycket BrB. Det anges där att den som blottar sig för någon annan på ett sätt som är ägnat att väcka obehag eller annars genom ord eller handlande ofredar en person på ett sätt som är ägnat att kränka personens sexuella integritet, döms för sexuellt ofredande. Bestämmelsen fick denna utformning den 1 april 2005 genom 2005 års sexualbrottsreform.14 Inte heller i detta lagstiftningsärende gjordes något försök att definiera vad som menas med begreppet, i detta fall ”sexuell integritet”. Begreppet fylldes dock med visst innehåll genom exemplifieringar i författningskommentaren.15 Det angavs att brottet endast avser handlingar som har en sexuell inriktning genom att de på något sätt syftar till att reta eller tillfredsställa gärningsmannens sexualdrift. Som exempel angavs andra beröringar och handlingar än sådana som kan anses innefattas i begreppet ”sexuell handling”, yttranden som har en tydlig sexuell inriktning och tydliga sexuella kontakter per telefon eller e-post.

3.5. Integritetsbegreppet i tidigare utredningsarbete

Frågan om hur begreppet ”den personliga integriteten” ska förstås och möjligen definieras har behandlats i ett flertal utredningar.

13Prop. 1997/98:55 och 2010/11:45. 14Prop. 2004/05:45. 15 A. prop. s. 149.

3.5.1 1966 års integritetsskyddskommitté

I betänkandet Skydd mot avlyssning (SOU 1970:47) anförde 1966 års integritetsskyddskommitté att grundtanken med personlig integritet torde kunna uttryckas så, att den enskilde kan göra anspråk på en fredad privat sektor inom vilken han kan avvisa inblandning från utomstående. Integritetsbegreppet kunde i det sammanhanget ses som liktydigt med den enskildes anspråk på att information om hans privata angelägenheter inte ska vara tillgänglig för eller få begagnas av utomstående mot hans vilja.16 Kommittén konstaterade att denna bestämning dock inte innebär mer än en ram inom vilken den enskildes privatliv kan skyddas mot angrepp. I vad mån sådant skydd verkligen borde beredas den enskilde berodde enligt kommittén därutöver på en avvägning av den enskildes integritetsanspråk mot det intresse som föranledde angreppet.

Kommittén underströk särskilt att dess bestämning av integritetsbegreppet inte syftade till att närmare ange vilka företeelser som borde betraktas som den enskildes privata angelägenheter. Det torde enligt kommittén inte heller vara möjligt att åstadkomma en komplett uppräkning av dessa företeelser. Praktiskt sett hängde frågan samman med arten av det angrepp som hotade den enskilde. Frågan fick lösas i samband med att olika angreppsformer behandlades.

Vidare framhöll kommittén att det integritetsbegrepp av generell räckvidd som kommittén hade angett, främst var ett uttryck för en grundläggande rättspolitisk värdering. Samtidigt gav det en allmän föreställning om de slag av intressen som åsyftas.

I slutbetänkandet Privatlivets fred (SOU 1980:8) återkom kommittén till begreppsfrågan. Kommittén konstaterade att åtskilliga försök hade gjorts att definiera integritetsbegreppet. Kommittén hänvisade bl.a. till ett engelskt lagförslag från år 1969 som innehöll följande definition:17

Rätt till privatliv innebär rätt för envar till skydd mot intrång riktat mot hans person, hem, familj, egendom och affärsangelägenheter samt mot hans relationer och kommunikationer med andra; i synnerhet när intrånget företas genom (a) spioneri, snokande, övervakning eller annat ofredande, (b) olovlig avlyssning eller registrering av samtal,

16SOU 1970:47 s. 58. 17SOU 1980:8 s. 70.

(c) olovlig avbildning, (d) olovlig läsning eller kopiering av handlingar, (e) olovlig användning eller olovligt avslöjande av förtroliga uppgifter eller av omständigheter (inräknat namn, identitet och bild) när avsikten antingen är att orsaka honom obehag, förargelse eller förlägenhet eller att få honom att framstå i falsk dager samt (f) olovligt utnyttjande av namn, identitet eller bild för annans vinning.

3.5.2. Tvångsmedelskommittén

Tvångsmedelskommittén, som hade till uppgift att göra en översyn av tvångsmedelsregleringen vid förundersökning i brottmål, använde sig i betänkandet Tvångsmedel, anonymitet, integritet (SOU 1984:54) av följande indelning av begreppet integritet som utgångspunkt för sitt arbete:18

  • Den rumsliga integriteten (hemfrid, jfr 2 kap. 6 § RF),
  • den materiella integriteten (egendomsskydd, jfr 2 kap. 18 § RF),
  • den kroppsliga integriteten (skydd för liv och hälsa, mot ingrepp i eller mot kroppen, kroppsvisitation, kroppsbesiktning m.m., jfr 2 kap. 6 § RF),
  • den personliga integriteten i fysisk mening (skyddet för den personliga friheten och rörelsefriheten, jfr 2 kap. 8 § RF) och
  • den personliga integriteten i ideell mening (skyddet för personligheten och för privatlivet inklusive den privata ekonomin, jfr 1 kap. 2 § RF).

3.5.3. Kommittén om ideell skada

Kommittén om ideell skada framhöll i sitt betänkande Ersättning för kränkning genom brott (SOU 1992:84), att termen integritet i rättsliga sammanhang från början hade förekommit främst med avseende på sådana bestämmelser som slår vakt om den kroppsliga eller fysiska integriteten, t.ex. straffstadganden om misshandel.19Med tiden hade termen integritet emellertid kommit att alltmer avse också skyddet för rent immateriella (ideella) värden. Till be-

18SOU 1984:54 s. 42 f. 19SOU 1992:84 s. 187 f.

lysning av begreppets numera vidsträckta betydelse i rättsliga sammanhang, hänvisade kommittén till Tvångsmedelskommitténs indelning av integritetsbegreppet. Beträffande det immaterialrättsliga skyddet framhöll kommittén att detta skydd avsåg kränkningar i upphovsmannens skapande personlighet sådan den kommit till uttryck i verket.

3.5.4. Kommittén om genetisk integritet

I betänkandet Genetik, integritet och etik (SOU 2004:20) konstaterade Kommittén om genetisk integritet att ordet integritet kommer från ett latinskt ord som betyder orörd, hel.20 Begreppet kunde enligt kommittén delas upp så att man gör en distinktion mellan fysisk och psykisk integritet. När det gäller fysisk integritet är den helhet som avses kroppen. Det innebär bl.a. att ingen har rätt att undersöka någon annans kropp utan den andres samtycke. När det gäller mental eller psykisk integritet, är den helhet som är utgångspunkten det samlade komplexet av individens värderingar, föreställningar, åsikter och önskningar, liksom individens trosföreställningar och mentala liv. Det som avses med integriteten får enligt kommittén inte bli föremål för intrång eller manipulation.

3.5.5. Integritetsutredningen

Integritetsutredningen gjorde i betänkandet Personlig integritet i arbetslivet (SOU 2002:18) följande överväganden beträffande ”vad som egentligen innefattas i begreppet personlig integritet”:21

Utredningen har gjort en genomgång av åtskillig svensk och utländsk litteratur i ämnet för att söka finna svaret på denna fråga. Det har emellertid visat sig att begreppet personlig integritet inte är så lättfångat. Stora ansträngningar har gjorts för att definiera det men någon kortfattad generell konkretisering av begreppets språkliga innebörd har utredningen inte kunnat finna. Men som en klar gemensam nämnare framstår i vart fall uppfattningen att begreppet personlig integritet innebär att alla människor har rätt till en personlig sfär där ett oönskat intrång, såväl fysiskt som psykiskt, kan avvisas.

20SOU 2004:20 s. 106. 21SOU 2002:18 s. 52 f.

De flesta människor har också en bestämd uppfattning om vad personlig integritet innebär för deras egen del och de uttrycker detta mestadels på motsvarande sätt som nyss nämnts. Men uppfattningen om storleken av den privata sfären kan variera kraftigt mellan olika människor beroende framför allt på deras kulturella, etniska, religiösa och sociala bakgrund. Omfånget av den personliga sfären uppfattas inte heller som statiskt, inte ens för den egna individen, utan kan förändras med hänsyn till bl.a. vunna erfarenheter och den aktuella situationen.

3.5.6. Integritetsskyddskommittén

Integritetsskyddskommittén hade i uppdrag att kartlägga och analysera sådan lagstiftning som rör den personliga integriteten. Kommittén skulle överväga om RF:s bestämmelse om skyddet för den personliga integriteten borde ändras och i så fall föreslå en ny grundlagsreglering. I uppdraget ingick även att överväga om det, vid sidan av befintlig lagstiftning, behövdes generellt tillämpliga bestämmelser till skydd för den personliga integriteten, och i så fall lämna förslag till en sådan reglering. I delbetänkandet Skyddet för den personliga integriteten – Kartläggning och analys (SOU 2007:22) redovisades uppdraget till viss del. I det avsnitt som behandlade begreppet personlig integritet konstaterade kommittén att det inte är möjligt eller i varje fall inte för ändamålet meningsfullt att försöka ge en positiv bestämning av den personliga integriteten.22 Kommittén ansåg dock att den hade en ganska bra bild av vad den förväntades undersöka och analysera och att kartläggningsarbetet skulle begränsas till att i huvudsak avse vad som med en sammanfattande benämning kan kallas den personliga integriteten i ideell mening.23 Utanför föll då skyddet för äganderätten, för den personliga friheten och rörelsefriheten eller för liv och hälsa. Utanför föll även bl.a. straffbestämmelserna vid sexuella och andra kroppsliga övergrepp. Vidare anfördes att utanför undersökningen i huvudsak föll en lång rad beteenden som är straffrättsligt sanktionerade av väsentligen andra skäl än hänsynen till den personliga integriteten men som under vissa omständigheter lika-

22SOU 2007:22 s. 52. 23 A.a. s. 63 ff.

fullt kan upplevas som integritetskränkande (såsom olika former av frids- och egendomsbrott).

Kommittén anförde därefter följande avseende begreppet ”personlig integritet”:24

En gemensam nämnare för tidigare försök att beskriva vad som egentligen avses med personlig integritet kan sägas vara att man har uppfattat integriteten som en ”sfär” som i olika skikt omsluter den enskilde. De yttre skikten rör den enskildes integritet i rent fysisk mening liksom den rumsliga, materiella och kroppsliga integriteten. Dessa yttre skikt inkluderar en mångfald vitt skilda företeelser som onekligen i viss mening är integritetskränkande – fängelsestraff, expropriation, tvång att använda bilbälte etc. – men som i varje fall i den allmänna debatten inte främst brukar förknippas med problemområdet personlig integritet. De innersta skikten, sfärens kärnområden, är däremot intimt förbundna med individen och oupplösligt sammanflätade med dennes personlighet. En avgränsning som tar sin utgångspunkt i informationen om den enskilde och som även befattar sig med användningen av identifieringsdata synes i allt väsentligt fånga in just dessa inre skikt av den personliga integriteten och är därför väl lämpad att användas som huvudsaklig arbetsmetod för kommitténs kartläggning av skyddet för den personliga integriteten.

Integritetsskyddskommittén föreslog i slutbetänkandet Skyddet för den personliga integriteten – bedömningar och förslag (SOU 2008:3) dels ett förstärkt skydd i RF för den personliga integriteten (se tidigare i detta avsnitt under 3.3.2). Därutöver föreslogs att det i BrB skulle införas en bestämmelse om olovlig fotografering, som i princip gjorde det förbjudet att utan lov fotografera eller filma personer som befinner sig på platser dit allmänheten inte har insyn. I slutbetänkandet gjorde kommittén vissa uttaladen om begreppet personlig integritet (se tidigare i detta avsnitt under 3.3.2).

3.5.7. Utredningen om integritetsskydd i arbetslivet

Utredningen om integritetsskydd i arbetslivet hade till uppdrag att föreslå lagstiftning till skydd för den enskildes personliga integritet i arbetslivet. Uppdraget redovisades i betänkandet Integritetsskydd i arbetslivet (SOU 2009:44). Utredningen anförde att det i stort sett är omöjligt att åstadkomma en entydig och allmänt accepterad

24 A.a. s. 65.

definition av uttrycket personlig integritet eller andra liknande uttryck som används i diskussionen.25 Efter att gått igenom vad som sagts i olika sammanhang anförde utredningen under avsnittet om begreppets påverkan på valet av reglering:26

Vi kan konstatera att det under årens lopp har hävdats att en mängd olika företeelser anses kunna hänföras till den personliga integriteten. Vad som ska skyddas kan beskrivas på två sätt. För det första hävdas det ofta att det är den privata sfären som är det centrala. Med det synsättet blir det viktiga för individen att i olika avseenden kunna hävda ett eget personligt utrymme, såväl i fysisk som psykisk mening, och att dessutom kunna avvisa oberättigade intrång i denna sfär. För det andra görs det också gällande att det centrala är individens möjligheter att själv bestämma över och förfoga över information om den egna personen. Att märka är att det från det perspektivet inte är andras avsaknad av information om den egna personen som ger personlig integritet, utan den upprätthålls genom att individen själv kan bestämma över, eller i vart fall kontrollera eller påverka, vilken information andra har tillgång till. Självfallet kan dessa båda perspektiv kombineras. Det är också vanligt att så sker på olika sätt.

3.5.8. Departementspromemorian Olovlig fotografering

Frågan om kriminalisering av olovlig fotografering, som Integritetsskyddskommittén hade behandlat (se tidigare i detta avsnitt under 3.5.6), övervägdes på nytt i departementspromemorian Olovlig fotografering (Ds 2011:1). I promemorian föreslogs en i förhållande till kommitténs förslag annorlunda utformad straffbestämmelse om olovlig fotografering. Enligt förslaget skulle den som olovligen, på ett sätt som är ägnat att kränka den enskildes personliga integritet, fotograferar eller annars med tekniskt hjälpmedel tar upp bild av någon som befinner sig inomhus i en bostad eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller i ett annat liknande utrymme dömas för olovlig fotografering. Bestämmelsen skulle också omfatta olovlig fotografering eller annan bildupptagning som sker på ett sätt som är påträngande, närgånget eller dolt och ägnat att allvarligt kränka den enskildes personliga integritet som privat-

25SOU 2009:44 s. 190. 26 A.a. s. 208.

person.27 I promemorian fördes inga särskilda diskussioner om vad som omfattas av begreppet personlig integritet. Departementspromemorian låg till grund för lagstiftningen om kränkande fotografering (4 kap. 6 a § BrB). I den straffbestämmelsen är straffansvaret avgränsat till fotografering av personer som befinner sig på vissa i bestämmelsen angivna platser. Bestämmelsen har inte något rekvisit som uttryckligen tar sikte på kränkning av den personliga integriteten.

27Ds 2011:1 s. 25.

4. Personlig integritet och yttrandefrihet – två ibland motstående intressen

4.1. Inledning

Enligt våra direktiv ska vi beakta att det måste finnas en rimlig balans mellan olika skyddade intressen och särskilt balansen mellan respekten för privatlivet och yttrandefriheten. De olika förslag som vi lämnar i syfte att stärka det straffrättsliga skyddet för den personliga integriteten ska möjliggöra en avvägning mellan dessa intressen i rättstillämpningen. I detta kapitel beskrivs regleringen i regeringsformen (RF) och den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), och de krav som där ställs på att en reglering ska göra det möjligt att beakta dessa skyddade intressen och göra en rimlig avvägning mellan dem. När det gäller Europakonventionen gör vi också en genomgång av praxis från Europadomstolen i ett antal olika fall som blir av betydelse för våra överväganden.

4.2. Regeringsformen

I RF finns bestämmelser som syftar till att värna den personliga integriteten och privatlivet och bestämmelser som syftar till att slå vakt om yttrandefriheten.

Bestämmelser till skydd för den personliga integriteten återfinns i både 1 och 2 kap. RF. Enligt 1 kap. 2 § RF ska det allmänna värna den enskildes privatliv och familjeliv. I 2 kap. 6 § andra stycket RF anges att var och en är skyddad gentemot det allmänna mot be-

tydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden. Bakgrunden till dessa bestämmelser och vad de innebär har tidigare beskrivits i avsnitt 3.3.

Bestämmelsen till skydd för yttrande- och informationsfriheten finns i 2 kap. 1 § RF. I bestämmelsen anges att var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet (frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor). Vidare anges i bestämmelsen att var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad informationsfrihet (frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden).

RF:s yttrandefrihetsbegrepp sammanfaller i allt väsentligt med motsvarande begrepp i tryckfrihetsförordningen (TF).1

Då bestämmelsen i 2 kap. 1 § RF infördes, angavs i författningskommentaren att åtskilliga slags yttranden definitionsmässigt faller utanför grundlagsskyddet i RF och därmed kan bli föremål för straffrättsliga ingripanden utan särskilt grundlagsstöd.2 Yttranden i tal eller skrift kan enligt förarbetena nämligen ingå som ett led i ett stort antal brottsliga gärningar utan att man för den skull kan tala om begränsningar av yttrandefriheten om man ingriper mot dem. Som exempel angavs brott där vilseledande eller hot är en brottsförutsättning. I författningskommentaren angavs vissa straffbestämmelser i brottsbalken (BrB) som inte utgör begränsningar av den yttrandefrihet som RF skyddar.3 Bland straffbestämmelserna nämndes bl.a. olaga tvång (4 kap. 4 § BrB), olaga hot (4 kap. 5 § BrB), ofredande (4 kap. 7 § BrB), hot mot tjänsteman (17 kap. 1 § BrB) och brott mot medborgerlig frihet (18 kap. 5 § BrB). Vidare framhölls att inte heller yttranden som utgör led i bedrägeri, utpressning eller andra förmögenhetsbrott omfattas av RF:s yttrandefrihetsbegrepp.

Vissa s.k. hotbrott (olaga hot, hot mot tjänsteman, övergrepp i rättssak och brott mot medborgerlig frihet) togs 2002 in i TF:s och yttrandefrihetsgrundlagens (YGL:s) brottskatalog,4 varvid de även

1 Holmberg m.fl., Grundlagarna (1 jan. 2015 Zeteo), kommentaren till 2 kap. 1 RF. 2Prop. 1975/76:209 s. 141. 3 A. prop. s. 141 ff. 4Prop. 2001/02:74.

blev s.k. tryck- och yttrandefrihetsbrott.5 Mot denna bakgrund har det anförts i doktrinen att det finns skäl att ifrågasätta uppfattningen att RF:s och TF:s yttrandefrihetsbegrepp är så parallella som det förutsattes vid 1976 års reform.6

I 2 kap. 20 § RF anges att vissa fri- och rättigheter enligt RF, bland annat yttrandefriheten och informationsfriheten, i den utsträckning som medges i RF får begränsas genom lag. Begränsningar får enligt 2 kap. 21 § RF göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

I 2 kap. 23 § RF anges därutöver särskilt i vilka fall yttrande- och informationsfriheten får begränsas. Det får ske med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskildas anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten göras endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. Vid bedömandet av vilka begränsningar som får göras ska särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter.

4.3. Europakonventionen

4.3.1. Allmänt 7

Europakonventionen har utarbetats i Europarådet.8 Till skillnad från FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna innehåller Europakonventionen regler som innebär konkreta förpliktelser för staterna.

5 Se avsnitt 7.5 angående tryck- och yttradefrihetsbrott. 6 Holmberg m.fl., Grundlagarna (1 jan. 2015 Zeteo), kommentaren till 2 kap. 1 RF. 7 Detta avsnitt bygger på Yttrandefrihetskommitténs framställning i SOU 2012:55 s. 255 ff. 8 Konventionen trädde i kraft 1953.

Europakonventionen innebär att de anslutna staterna åtar sig att garantera vissa fri- och rättigheter (artikel 1). Vilka rättigheter som avses framgår av en omfattande och relativt detaljerad katalog över fri- och rättigheter (artiklarna 2–18). Konventionen har vidare kompletterats med olika tilläggsprotokoll.

Ett viktigt inslag i Europakonventionen är att det finns ett internationellt system för kontroll av att staterna uppfyller sina förpliktelser enligt konventionen. Huvudelementen i detta system är den rättsliga kontroll som utförs av Europadomstolen i Strasbourg (Europadomstolen) och att enskilda människor kan föra talan inför domstolen. Ett klagomål hos Europadomstolen förutsätter bl.a. att den enskilde först har uttömt alla nationella rättsmedel.

Om Europadomstolen tar upp klagomålet till behandling i sak, kan prövningen utmynna i att domstolen konstaterar att den berörda medlemsstaten har brutit mot konventionens bestämmelser.

Sverige ratificerade Europakonventionen 1952. Det dröjde till 1966 innan Sverige förklarade sig underställt Europadomstolens kompetens. Konventionens ställning i svensk rätt präglades under lång tid av en relativt försiktig och avvaktande inställning från statsmakternas sida. Under den här tiden genomfördes endast mindre förändringar i lagstiftningen för att tillmötesgå de krav som följer av Europakonventionen.

Europakonventionens status i Sverige ändrades när konventionen i dess helhet 1995 inkorporerades i svensk rätt genom en särskild lag, lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Konventionen blev därmed direkt tillämplig som svensk lag och ska tillämpas av domstolar och myndigheter i enskilda mål och ärenden. Samtidigt infördes ett förbud i RF mot konventionsstridig normgivning. Enligt 2 kap. 19 § RF får lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen.9

9 Se vidare om konventionens ställning i den svenska rättsordningen i bl.a. SOU 1993:40, prop. 1993/94:117, bet. 1993/94:KU24 och SOU 2008:125.

4.3.2. Vissa artiklar av särskild relevans

Europakonventionen behandlar en mängd olika rättigheter. Bland dessa kan nämnas rätten till liv (artikel 2), förbud mot tortyr samt omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (artikel 3), rätten till personlig frihet (artikel 5) och rätten till domstolsprövning och en rättvis rättegång (artikel 6). För de frågeställningar som behandlas i detta sammanhang är främst två artiklar av särskild relevans; rätten till respekt för privatliv, familjeliv, hem och korrespondens (artikel 8) och rätten till yttrandefrihet (artikel 10). Dessa bestämmelser beskrivs därför i detta avsnitt.

Artikel 8 – respekt för privatliv

1. Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

2. Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.

Allmänt om artikelns utformning och tillämpningsområde

Rätten till respekt för privatlivet är svårdefinierad och inrymmer flera olika aspekter. Många företeelser kan hänföras till privatlivet och först genom rättspraxis kan begreppet få en någorlunda tydlig avgränsning.10 Artikel 8 har beskrivits som den minst definierade och mest ostyriga av rättighetsartiklarna.11 En konsekvens av att inget av skyddsintressena (dvs. privatliv, familjeliv, hem och korrespondens) är definierade, blir att räckvidden av det skydd som artikeln erbjuder ständigt ökar. Det har anförts att Europadomstolens expansiva förhållningssätt innebär att tolkningen av artikeln kan ske i linje med den tekniska och sociala utvecklingen.12

10 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., 2012, s. 346. 11 Harris m.fl., Law of the European Convention on Human Rights, third edition, 2014, s. 522. 12 A.a. s. 522 f.

Många andra rättigheter i andra artiklar i konventionen kan samtidigt sägas beröra privatlivet, bland annat skyddet mot tortyr och förnedrande behandling (artikel 3) och skyddet mot frihetsberövanden (artikel 5). Det är rimligt att anse att bestämmelserna om sådana särskilt reglerade rättigheter är exklusivt tillämpliga som lex specialis inom sina områden och att artikel 8 endast fångar upp de aspekter av privatlivet som faller utanför specialbestämmelserna. Vid sidan av rätten till respekt för privatlivet behandlas även rätten till respekt för familjelivet samt för hem och korrespondens. Dessa rättigheter är nära förbundna med rätten till respekt för privatlivet; om det exempelvis sker en husrannsakan är det både ett ingrepp i rätten till respekt för hemmet och i rätten till respekt för privatlivet. I doktrinen har det framhållits att det därför ofta framstår som konstlat att behandla dessa olika aspekter av artikel 8 separat.13

Lydelsen av artikel 8 innebär en förpliktelse för staten att avhålla sig från ingrepp i den skyddade rättigheten. Den primära skyldigheten för staten i dessa fall kan alltså beskrivas som en negativ skyldighet att inte handla på ett visst sätt. Med artikel 8 följer dock utöver det en positiv plikt för staten att handla och se till att den enskilda människan kommer i åtnjutande av konventionsrättigheterna också i förhållande till andra enskilda rättssubjekt. Denna positiva skyldighet kan innebära ett krav på att lagregler införs för att ge ett grundläggande skydd, t.ex. mot vissa ingrepp i privatlivet eller mot våld i hemmet. Det kan även innebära ett krav på inrättande av offentliga organ som ingriper mot övergrepp eller utövar en mer effektiv kontroll för att hindra skador i miljön.14 Det har uttyckts i doktrinen att de krav på skyddsåtgärder som ställs på staten måste vara rimliga. Vad som i huvudsak kan förväntas är att staten utfärdar lagar som ger ett tillfredsställande skydd för privatliv, familjeliv, hem och korrespondens och att de rättsvårdande myndigheterna håller kontroll över att dessa lagar respekteras.15

Den positiva förpliktelsen för staten att skydda enskilda i förhållande till andra enskilda mot överträdelser av konventionsrättigheterna enligt artikel 8, har kommit till uttryck i ett stort antal avgöranden från Europadomstolen. Bland avgörandena kan nämnas X

13 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., 2012, s. 347. 14SOU 2010:87 s. 150 f. 15 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., 2012, s. 347.

och Y mot Nederländerna, A mot Kroatien, Hajduová mot Slovakien och Georgel och Georgeta Stoicescu mot Rumänien.

Europadomstolen prövar först om ett klagomål faller in under artikelns tillämpningsområde, dvs. det som anges i 8(1). Därefter måste domstolen avgöra om den frågeställning som målet gäller ska behandlas utifrån statens negativa eller positiva skyldigheter. Om det är fråga om statens negativa skyldigheter, dvs. om frågan är huruvida staten själv har inkräktat i den av artikel 8(1) skyddade rättigheten, prövar domstolen om ingreppet omfattas av undantagsbestämmelsen i artikel 8(2). Om det däremot är en positiv skyldighet för staten som aktualiseras, prövar domstolen om vikten av de intressen som står på spel för klaganden fordrar att staten åläggs positiva skyldigheter, efter en avvägning av de motstående intressen som kan finnas i det aktuella fallet.16

Artikel 10 – yttrandefrihet

1. Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Denna artikel hindrar inte en stat att kräva tillstånd för radio-, televisions- eller biografföretag.

2. Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, till den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolars auktoritet och opartiskhet.

Allmänt om artikelns utformning och tillämpningsområde

Att yttrandefriheten utgör en av demokratins grundvalar har flera gånger framhållits av Europadomstolen (se bl.a. Handyside mot

Förenade kungariket). Av detta följer att inskränkningar av yttrande-

16 Harris m.fl., Law of the European Convention on Human Rights, third edition, 2014, s. 524.

friheten måste hållas inom snäva gränser och, för att kunna accepteras som konventionsenliga, vara grundade på övertygande skäl.17

Enligt första stycket i artikel 10 skyddar bestämmelsen mot ingrepp i yttrandefriheten från offentliga myndigheter. Yttrandefriheten, som den skyddas i artikel 10, innebär alltså främst att staten ska avhålla sig från att hindra eller bestraffa fri spridning av tankar och idéer.

Som för många andra fri- och rättigheter enligt konventionen anses dock bestämmelsen även medföra en positiv skyldighet för konventionsstaterna att skydda yttrandefriheten från ingrepp av enskilda personer eller andra institutioner som det allmänna inte svarar för. Det kan t.ex. innebära att en stat måste vidta åtgärder mot sådant som innebär att spridningen av en viss åsikt hindras av politiska motståndare under en demonstration.18

Av andra stycket i artikeln framgår att yttrandefriheten kan begränsas. Det uppställs tre grundläggande krav för att en inskränkning ska vara förenlig med konventionen. För det första ska begränsningar ske i lag. För det andra ska inskränkningen syfta till att tillgodose något av följande ändamål: statens säkerhet, den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, förebyggande av oordning eller brott, skyddande av hälsa eller moral eller annans goda namn och rykte eller rättigheter, förhindrande av att förtroliga underrättelser sprids eller upprätthållande av domstolars auktoritet och opartiskhet. För det tredje ska inskränkningarna ”vara i ett demokratiskt samhälle nödvändiga” för att tillgodose något av de ändamål som anges i bestämmelsen.

Ett problem som ofta diskuteras när det gäller skyddet för fri- och rättigheter rör vad som ska gälla om olika rättigheter riskerar att kollidera. Det kan då bli aktuellt att göra avvägningar mellan olika intressen som behöver skyddas. På yttrandefrihetens område aktualiseras frågeställningen inte sällan i relation till skyddet för privatlivet och den personliga integriteten enligt artikel 8. I doktrinen har det beskrivits, att det ur Europadomstolens praxis

17 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., 2012, s. 429. 18 A.a. s. 430.

framgår bl.a. följande allmänna principer för hur en sådan avvägning ska göras.19

1. Politiker och ämbetsmän i beslutande funktioner måste på grund av sin ställning vara beredda på att utsättas för stark kritik, även sådan som kan skada deras anseende.

2. Journalister ska ha stor frihet att rapportera om händelser av allmänt intresse, och det måste tolereras att de ibland gör sig skyldiga till överdrifter och osakliga kommentarer om personer som varit inblandade i sådana händelser. Samtidigt har de ett ansvar för att i rimlig utsträckning före publicering försöka verifiera att uppgifter som kan skada andra personer är korrekta. Av betydelse är också om den journalist som publicerat nedsättande uppgifter om en annan person har gett honom eller henne tillfälle att kommentera uppgifterna.

3. En skillnad måste göras mellan värdeomdömen och uppgifter om fakta. Ett värdeomdöme reflekterar en subjektiv uppfattning hos den som fäller omdömet men kan ibland vara så grovt att det inte behöver tolereras. Uppgifter om fakta kan verifieras och befinnas sanna eller osanna, och den som lämnar osanna uppgifter kan behöva visa att han eller hon haft fog för att anse uppgifterna vara sanna eller att de i vart fall lämnats i god tro. Sanningsbevisning bör därför tillåtas om de ärekränkande uppgifterna gäller fakta.

4. Även om situationen är sådan att det är legitimt och förenligt med yttrandefriheten att döma till straff eller skadestånd för kränkning, måste också själva straffet eller skadeståndet till sitt omfång vara proportionerligt. Blir påföljden oproportionerligt sträng, leder enbart detta förhållande till att yttrandefriheten anses kränkt.

19 A.a. s. 447.

4.3.3. Särskilt om vissa begrepp och principer enligt Europakonventionen

20

Europakonventionen som rättskälla m.m.

Det är viktigt att se Europakonventionen som en helhet. Tolkningen av en bestämmelse måste göras på ett sådant sätt att det inte uppstår konflikt med någon annan bestämmelse i konventionen.

Det finns förarbeten till konventionen, men de har getts begränsad betydelse i Europadomstolens praxis. Ett skäl till det är att konventionen, som Europadomstolen ofta har framhållit, bör tolkas dynamiskt, dvs. i ljuset av samhällsutvecklingen och förändringar i rättsuppfattningen i konventionsstaterna. En princip som har nära samband med detta är den s.k. effektivitetsprincipen. Denna viktiga princip genomsyrar hela Europakonventionen. Den innebär i korthet att de rättigheter som skyddas genom konventionen inte får vara teoretiska eller illusoriska, utan de ska vara praktiska och effektiva.

I sina domar och beslut hänvisar Europadomstolen ofta till resonemang hämtade från domstolens egen praxis (case-law).

Samtidigt bör understrykas att domstolen inte är bunden av sin egen praxis. Den tillämpar således inte principen om s.k. rule of precedent i strikt mening. I de fall där domstolen avser att frångå tidigare praxis brukar den emellertid motivera detta.

Vid läsning av domstolens domar bör man ha i åtanke att domstolens uppdrag och sammansättning speglar 47 skilda konventionsstater med inbördes mer eller mindre varierande rättssystem. Det är ett skäl till att domstolens resonemang ofta är relativt kasuistiskt, dvs. präglat av omständigheterna i det enskilda fallet. Detta medför i sin tur att det ibland kan vara svårt att utläsa om det finns några allmänna principer i en viss fråga och på vilket sätt dessa i så fall kan tillämpas i olika situationer.

Vidare råder det delade meningar om domar mot enskilda stater har någon – och i så fall vilken – verkan i förhållande till andra konventionsstater. Staternas skyldighet att rätta sig efter domstolens domar gäller nämligen bara i mål i vilka de är parter, samtidigt som de är förpliktade att garantera att alla som befinner sig inom deras

20 Detta avsnitt bygger på framställningen på s. 140–150 i Utredningen om det allmännas ansvar enligt Europakonventionens betänkande (SOU 2010:87).

jurisdiktion kommer i åtnjutande av konventionens fri– och rättigheter.

Kravet på rättssäkerhet (the rule of law)

I preambeln till konventionen finns en hänvisning till medlemsstaternas gemensamma arv i fråga om bl.a. krav på rättssäkerhet (the rule of law). Vidare gäller att de inskränkningar som får göras i olika rättigheter ska ske med stöd av lag. Därutöver måste lagen vara utformad med den precision som krävs för att inskränkningen ska kunna vara någorlunda förutsägbar för den som kan komma att påverkas av den.

Autonom tolkning

För att en gemensam miniminivå ska kunna uppnås krävs att konventionen tolkas så att den får samma materiella innehåll för alla stater. De begrepp som förekommer i konventionen måste därför ges en självständig eller autonom tolkning, dvs. en tolkning som inte är direkt beroende av vilken innebörd som ges åt motsvarande begrepp i de nationella rättssystemen.

Konventionsstaternas bedömningsmarginal

Europadomstolen ska inte överpröva de nationella avgörandena i hela deras vidd. Dess främsta uppgift är i stället att kontrollera att konventionens krav har tillgodosetts av nationella domstolar och myndigheter.

Ett viktigt skäl till denna ordning är att de nationella domstolarna brukar ha ett bättre och mer fullständigt underlag för att göra vissa bedömningar, särskilt i fråga om bevisvärdering och tillämpning av inhemsk lag. Det nationella förfarandet har också oftast varit utförligt och gett parterna möjlighet att anföra bevis och rättsligt argumentera för sin sak.

Saken har uttryckts på det sättet att staterna, och därmed olika funktioner inom staterna som t.ex. de nationella domstolarna, har en viss diskretionär prövningsrätt eller bedömningsmarginal (margin of

appreciation).21 Innebörden och omfattningen av denna bedömningsmarginal varierar beroende på vilken rättighet som avses och i vilket sammanhang den åberopas. Så länge det inte finns en någorlunda sammanhållen uppfattning bland konventionsstaterna i en viss fråga, anses staterna ha en bredare bedömningsmarginal. Denna kan dock krympa i takt med att synsättet i de olika staterna utvecklas i en viss riktning. I de fall där två olika rättigheter som båda skyddas av Europakonventionen står mot varandra, och svåra avvägningar måste göras, har staterna dock ofta en vid bedömningsmarginal. Detta har bl.a. kommit till uttryck i avgörandet Neij och Sundi Kolmisoppi mot Sverige.

Proportionalitetsprincipen

En annan viktig princip som enligt Europadomstolens praxis anses genomsyra konventionen är den s.k. proportionalitetsprincipen. En åtgärd som innebär en inskränkning i konventionsskyddade rättigheter kan godtas om den är proportionerlig, dvs. om åtgärden står i rimlig relation till det intresse den är avsedd att tillgodose. Om åtgärden är oproportionerlig eller mer långtgående än vad som framstår som rimligt för det angivna ändamålet, kan den innebära brott mot konventionen. Prövningen enligt proportionalitetsprincipen innefattar en bedömning av om inskränkningen i de rättigheter som anges i artiklarna 8–11 är nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Det är alltså främst när inskränkningar i förhållande till konventionens rättigheter övervägs eller genomförs som konventionsstaterna har en viss bedömningsmarginal.

21 Läran om margin of appreciation har utvecklats i fråga om rättigheterna enligt artikel 8–11, de s.k. frihetsrättigheterna, se SOU 2010:87 s. 147.

4.3.4. Europadomstolens praxis om statens skyldighet att skydda respekten för privatlivet och värna yttrandefriheten

Allmänt om Europadomstolens praxis

Det vi ska behandla enligt våra direktiv är frågan hur det straffrättsliga skyddet för den personliga integriteten ska utformas. Det innebär att artikel 8 har relevans för våra överväganden. Den gäller de positiva skyldigheter som konventionen lägger på medlemsstaterna att hindra att enskildas privatliv kränks och att se till att det finns ett skydd för en persons rykte, dvs. en rätt till skydd mot förtal eller nedsättande uppgifter. Denna rättighet måste balanseras mot rätten till yttrandefrihet enligt artikel 10 som har en lika stor relevans för våra överväganden. Föreligger det ett tillräckligt starkt intresse av att negativ information eller negativa omdömen om en person publiceras eller på annat sätt vidarebefordras, kan yttrandefriheten ta överhanden, vilket innebär att skyddet enligt artikel 8 får vika. I andra fall kan det vara ett brott mot artikel 8 om nationell rätt inte ger ett tillräckligt skydd mot ärekränkande uppgifter.22I Europadomstolens avgöranden görs alltså en avvägning mellan dessa ibland motstående intressen.

Europadomstolen har ett flertal gånger uttalat sig om denna avvägning. Domstolen har då anfört att de rättigheter som garanteras enligt artikel 8 respektive 10 förtjänar samma respekt och att utgången av ett fall i princip inte ska variera beroende på huruvida klagomålet har gjorts utifrån artikel 8 eller 10. Vidare har anförts att domstolen ska ha starka skäl för att frångå den nationella domstolen om denna gjort en avvägning av de motstående rättigheterna enligt de kriterier som lagts fast. I fallet Delfi AS mot Estland uttalades bl.a. följande gällande avvägningen:

139. The Court has found that, as a matter of principle, the rights guaranteed under Articles 8 and 10 deserve equal respect, and the outcome of an application should not, in principle, vary according to whether it has been lodged with the Court under Article 10 of the Convention by the publisher of an offending article or under Article 8 of the Convention by the person who has been the subject of that article. Accordingly, the margin of appreciation should in principle be the same in both cases ---- Where the balancing exercise between

22 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., 2012, s. 355.

those two rights has been undertaken by the national authorities in conformity with the criteria laid down in the Court’s case-law, the Court would require strong reasons to substitute its view for that of the domestic courts ---- In other words, there will usually be a wide margin afforded by the Court if the State is required to strike a balance between competing private interests or competing Convention rights. ----

Närmare om Europadomstolens praxis

I doktrinen har det gjorts en ämnesmässigt anknuten genomgång av Europadomstolens avgöranden gällande artikel 8.23 Avgörandena har delats in i personlig identitet; moralisk, fysisk och psykologisk integritet; medicinsk omsorg och vård; sexuella aktiviteter; presspubliceringar; hemlig övervakning; tvångsmedel; insamling, lagring och avslöjande av personuppgifter; tillgång till data; familj och personliga förhållanden; frågor om vårdnad och bortförande av barn; immigration; anställning och politiska förhållanden; hem- och bostadsfrågor; miljörättigheter; fångar. Delvis utifrån denna indelning redovisas i detta avsnitt avgöranden som kan vara av intresse för våra överväganden.

Moralisk, fysisk och psykologisk integritet

X och Y mot Nederländerna gällde en mentalt handikappad kvinna som hade utsatts för sexuellt angrepp. Enligt då gällande nederländsk lag kunde åtal för brottet väckas endast efter angivelse av målsäganden. Kvinnan hade på grund av sitt mentala tillstånd inte varit kapabel att göra en sådan angivelse. Nederländerna ansågs skyldigt till brott mot artikel 8 genom att inte ha skapat ett tillfredsställande rättsligt skydd i en sådan situation. Det skydd som civilrättsliga regler kunde erbjuda ansågs inte tillräckligt, utan det påkallades straffrättsliga åtgärder.

I Costello-Roberts mot Förenade kungariket behandlades om den bestraffning som hade ägt rum i en skola mot en sjuåring genom tre slag med en gymnastiksko utanpå byxorna, hade utgjort brott

23 Harris m.fl., Law of the European Convention on Human Rights, third edition, 2014, s. 536 ff.

mot artikel 3.24 Bestraffningen ansågs inte tillräckligt allvarlig för att omfattas av artikel 3. Domstolen uteslöt inte att artikel 8 under vissa omständigheter kunde erbjuda ett mer långtgående skydd för det utsatta barnet. Domstolen fann dock inte att omständigheterna hade varit tillräckligt allvarliga för att komma upp till miniminivån för skydd enligt artikel 8.

I K.U. mot Finland hade en okänd person lagt ut ett meddelande på internet om att K.U. (en 12-årig pojke) var intresserad av en sexuell relation med en annan pojke. K.U. hade anmält saken till polisen, som hade funnit att det saknades laglig möjlighet att tvinga internetoperatören att lämna uppgift om vem som låg bakom meddelandet. Europadomstolen fann att det borde ha funnits regler som tillät en avvägning mellan intresset av sekretess på internet och enskilda personers rätt att skyddas mot brott eller ingrepp i sin personliga integritet. Avsaknaden av regler utgjorde ett brott mot artikel 8. Även i detta fall var det enligt domstolen ett straffrättsligt förfarande som krävdes.

I Remetin mot Kroatien fann domstolen att ett brott hade skett mot artikel 8. Fallet gällde misstankar om att en man hade attackerat en 13-årig flicka i samband med bråk på en lekplats. Misstankarna hade preskriberats till följd av otillräckliga insatser från myndigheterna. Även om det fanns nödvändig straffrättslig lagstiftning, fann domstolen att ett brott hade skett mot artikel 8, eftersom det sätt på vilket lagstiftningen genomförts var bristfälligt.

I Söderman mot Sverige prövades om Sverige brutit mot sina förpliktelser enligt artikel 8, i ett fall som gällde dold filmning av en underårig flicka när hon hade befunnit sig naken i sitt badrum. Något straffrättsligt ansvar för filmningsförsöket kunde enligt den nationella domstolen inte dömas ut. Europadomstolen fann att gärningen i detta fall hade inkräktat på klagandens integritet och att det förstärktes av att hon var underårig, att gärningen hade begåtts i hennes hem där hon borde kunna känna sig trygg och av att förövaren var hennes styvfar. Eftersom det varken funnits straffrättsliga eller civilrättsliga åtgärder på plats som kunde möjliggöra ett

24 Förbudet mot tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling.

effektivt skydd av klagandens personliga integritet, fann domstolen att det hade skett ett brott mot artikel 8.25

I Reklos och Davourlis mot Grekland gällde saken att en fotograf på ett sjukhus utan tillstånd från föräldrarna hade fotograferat ett nyfött barn. Sjukhuset hade sedan vägrat att lämna ut negativen till föräldrarna. Europadomstolen ansåg att det förelåg en kränkning av artikel 8 genom att klagandenas talan vid den nationella domstolen inte hade fått något gehör. Domstolen lyfte fram att fotografen hade tillåtits att behålla negativen och att bilderna på det nyfödda barnet – som i sig var harmlösa – kunde komma att användas av fotografen utan den avbildades eller hennes föräldrars samtycke.

I M.A.K. och R.K. mot Förenade kungariket ansåg domstolen att det hade varit i strid med artikel 8 att på ett sjukhus utan föräldrarnas medgivande ta blodprov och närgångna fotografier av en underårig flicka.

I rätten till skydd för privatlivet ingår alltså enligt Europadomstolen vissa krav på skydd genom lag. Är en person utsatt för konkreta hot eller trakasserier, kan det vara en skyldighet för myndigheterna att vidta rimliga åtgärder för att avvärja hotet eller få trakasserierna att upphöra.26 En sådan situation förelåg i Osman mot Förenade kungariket, där slutsatsen dock blev att myndigheterna inte hade brustit i sin skyldighet att skydda en familj mot trakasserier från en utomstående person. I Jankovic´ mot Kroatien ansågs däremot att en kvinna inte hade beretts tillräckligt skydd mot en fysisk attack från andra personer. I Georgel och Georgeta

Stoicescu mot Rumänien ansågs Rumänien ha brutit mot artikel 8 genom att de kommunala myndigheterna i Bukarest inte hade vidtagit tillräckliga åtgärder för att skydda befolkningen mot herrelösa hundar.

I doktrinen har det pekats på att det inte alltid är lätt att se varför domstolen i vissa fall finner att en överträdelse av konventionen har skett och inte i andra.27

25 Harris m.fl. kommentarar att det var något överraskande att domstolen kom fram till att fallet inte var så allvarligt att det krävdes straffrättsliga åtgärder. Harris m.fl., Law of the European Convention on Human Rights, third edition, 2014, s. 542. 26 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., 2012, s. 348. 27 Harris m.fl., Law of the European Convention on Human Rights, third edition, 2014, s. 542 f.

Presspubliceringar

Europadomstolen har etablerat som utgångspunkt att alla människor – även de som lever i offentligheten – är berättigade till en privat zon. Domstolen ställer ofta frågan om klaganden hade en rimlig eller legitim förväntan på privatliv eller integritet. I flera fall har någon sådan inte ansetts föreligga när klaganden frivilligt har delat med sig av information om sig själv.28

I Toma mot Rumänien hade en arresterad person mot sitt medgivande och i strid med artikel 8 fotograferats av massmedia – som bjudits in för detta av myndigheterna – varvid bilderna publicerats i television och i pressen. En överträdelse av artikel 8 ansågs föreligga.

I Alkaya mot Turkiet ansåg en välkänd skådespelare att hennes rättigheter hade kränkts när en tidning hade publicerat hennes adress i samband med att det rapporterades om ett inbrott i hennes bostad. Domstolen fann att det hade förelegat ett allmänintresse i att rapportera om inbrottet men inte att publicera de exakta detaljerna kring klagandens adress. Domstolen fann med andra ord att hemadressen var personlig information som var skyddad av artikel 8.

Målet von Hannover mot Tyskland gällde bilder av prinsessan Caroline av Monaco som s.k. paparazzi-fotografer hade tagit av henne i helt privata situationer. Publiceringen gällde inte uppgifter som var kränkande eller nedsättande. Tyska domstolar hade kommit fram till att sådana bilder fick publiceras i yttrandefrihetens namn. Europadomstolen fann att bilderna visserligen omfattades av yttrandefriheten men att de var känsliga utifrån integritetsaspekter, varför en avvägning mellan dessa intressen måste göras. Domstolen uttalade att gränsen mellan yttrandefriheten och skyddet för den personliga integriteten ska dras med hänsyn till om bilderna kan anses ha ett allmänintresse. Offentliga personer måste visserligen utstå mer än ”vanliga” människor, men inte när det saknas ett legitimt allmänt intresse av den information som bilderna förmedlar. Domstolen menade att spridningen av bilderna hade som enda syfte att tillfredsställa nyfikenheten hos läsare med detaljer om prinsessans privatliv och att de inte kunde anses bidra till en debatt

28 A.a. s. 551.

om allmänna frågor. Domstolen menade därför att det i sådana fall är berättigat med en snävare tolkning av yttrandefriheten och att tidningarnas kommersiella intressen fick stå tillbaka för skyddet för den personliga integriteten. Tyskland ansågs ha brutit mot artikel 8 då det inte hade gjorts en rättvis avvägning mellan de två rättigheterna i artikel 8 och 10 och det därmed inte vidtagits tillräckligt positiva åtgärder för att skydda den enskildes privata sfär. Domstolen anförde bl.a. att större vaksamhet för att skydda privatlivet är nödvändig med hänsyn till nya kommunikationsformer som gör det möjligt att lagra och reproducera personliga data.

Ett andra mål von Hannover (nr 2) mot Tyskland gällde publiceringen av fotografier av prinsessan Caroline och hennes make under en skidsemester. Tysk domstol hade tillåtit publiceringen av ett fotografi som ansetts av allmänt intresse därför att det tagits under en period då prinsessan Carolines far hade varit svårt sjuk (och att bilderna därför publicerades i ett sammanhang där det fanns ett allmänintresse). Europadomstolen accepterade den tyska domstolens resonemang och fann ingen överträdelse av artikel 8.

I målet Peck mot Förenade Kungariket hade klaganden försökt beröva sig livet på en offentlig plats utanför sitt hem. Händelsen hade filmats av en övervakningskamera. För att illustrera nyttan med övervakningen hade sedan kommunen publicerat bilderna, bl.a. i TV. Detta ansågs vara en allvarlig och oproportionerlig kränkning av rätten till privatliv.

Även om den enskilde kompenserats av den nationella domstolen kan ett brott ha skett mot artikel 8. I Armoniene mot Litauen hade uppgifter publicerats i en tidning om att klagandens make var HIV-positiv. På grund av lagliga begränsningar hade endast en liten summa tillerkänts i skadestånd. Domstolen fann att de kraftiga restriktioner som fanns i den nationella rättsordningen gällande skadestånd, innebar att klaganden inte hade ett tillräckligt skydd för privatlivet.

I Gurgendize mot Georgien hade klaganden i tidningsartiklar anklagats för att ha stulit ett manuskript av en känd författare. Artiklarna hade illustrerats med ett fotografi av klaganden. Det var fråga om en obestyrkt anklagelse, och publiceringen av fotografiet tillgodosåg inget allmänt intresse. I detta fall ansåg domstolen att det inte hade gjorts en rimlig avvägning av de motstående intres-

sena och publiceringen stred mot klagandens rätt till respekt för privatlivet.

Utöver kränkningar av privatlivet kan publiceringar utgöra ett brott mot artikel 8 om det kränker någons rykte och anseende. Det har varit kontroversiellt i vilken omfattning rykte och anseende är skyddat av artikel 8.29 Detta mot bakgrund av att begreppen rykte och anseende (reputation) inte nämns i artikel 8. Genom olika avgöranden har dock skyddet för anseendet och ryktet blivit en del av det som omfattas av artikel 8. I Chauvy m.fl. mot Frankrike anförde domstolen att en persons rykte skyddas av artikel 8 som en del av skyddet för privatlivet. Denna ståndpunkt bekräftades i Pfeifer mot

Österrike. I det målet avhandlades att Pfeifer i en tidningsartikel hade anklagats för att genom skarp kritik av en professor drivit denne till att begå självmord. Europadomstolen fann att den nationella domstolen genom att ogilla klagandens ärekränkningstalan hade brutit mot artikel 8.

Vid avvägningen mellan skyddet för äran och intresset för yttrandefrihet, beaktar domstolen i sina avgöranden vilka uttalanden som gjorts och vem det handlar om. Acceptansen för kritik är större för politiker och andra offentliga personer än för privatpersoner. En annan viktig sak i domstolens bedömning är om det funnits ett tillräckligt faktaunderlag för publiceringen. I Polanco

Torres mot Spanien accepterade domstolen att journalisten som skrivit den artikel som målet handlande om hade använt alla tillgängliga möjligheter att kontrollera påståendena om en persons inblandning i kriminella aktiviteter. Även om inte journalisten kunde visa att anklagelserna var riktiga, utgjorde inte publiceringen något brott mot artikel 8. I ett annat fall behandlades anklagelser om samarbete med sovjetisk säkerhetstjänst (Petrenco mot Moldavien).

Eftersom anklagelserna inte hade något faktaunderlag fann domstolen att det skett ett brott mot artikel 8.

Mosley mot Förenade Kungariket föregicks av att klaganden hade tillerkänts skadestånd av den nationella domstolen efter att bilder på honom i sexuella situationer och uppgifter om dessa hade publicerats av en tidning i tryckt form och på dess hemsida. Frågan i Europadomstolen gällde om det funnits en skyldighet att i förväg informera klaganden om den planerade artikeln för att skapa möj-

29 A.a. s. 53.

lighet att hos domstol begära förbud mot publiceringen. Domstolen fann att en sådan underrättelseplikt skulle innebära en alltför långtgående inskränkning i den journalistiska verksamheten och att den därför inte kunde följa av artikel 8.

Även i fallet Wegrzynowski och Smolczewski mot Polen behandlades om ett brott hade skett mot artikel 8, trots att skadestånd hade utgått till klagandena. Klagandena hade vunnit en civilprocess i hemlandet mot en tidning för publicering av en artikel om att klagandena bistått politiker i ljusskygga affärer. Klagandena hade fört en ny talan i nationell domstol och begärt att artikeln skulle tas bort från tidningens webbsida. Detta hade avslagits. Klagandena gjorde gällande att detta innebar en kränkning av deras rättigheter enligt artikel 8. Europadomstolen framhöll att rätten till privatliv – särskilt när det gällde journalistisk verksamhet – måste balanseras mot yttrandefriheten som garanteras i artikel 10. Domstolen konstaterade att presskåren inte får kliva över vissa gränser, vad gäller skyddet för andras rykte. Domstolen uttalade sig därefter särskilt om publiceringar på internet:

The Court has held that the Internet is an information and communication tool particularly distinct from the printed media, especially as regards the capacity to store and transmit information. The electronic network, serving billions of users worldwide, is not and potentially will never be subject to the same regulations and control. The risk of harm posed by content and communications on the Internet to the exercise and enjoyment of human rights and freedoms, particularly the right to respect for private life, is certainly higher than that posed by the press. Therefore, the policies governing reproduction of material from the printed media and the Internet may differ. The latter undeniably have to be adjusted according to technology’s specific features in order to secure the protection and promotion of the rights and freedoms concerned.

Allmänhetens tillgång till internetarkiven var enligt domstolen en legitim rättighet enligt artikel 10. Det hade heller inte framkommit att klagandena skulle ha saknat möjlighet att begära att artikeln på internet kompletterades med information om förtalsdomen eller dylikt. Domstolen ansåg därför att klagandena hade haft ett tillräckligt rättsligt skydd och ogillade talan.

Avslöjande av uppgifter

Europadomstolen har behandlat ett stort antal mål gällande myndigheters hantering av personuppgifter. Av betydelse för våra överväganden är några fall som gällt myndigheters avslöjande av personuppgifter och huruvida det har ansetts utgöra en överträdelse av artikel 8.

I Craxi mot Italien ansåg Europadomstolen att en överträdelse av artikel 8 hade skett eftersom innehållet i en telefonavlyssning hade röjts till media och det inte hade funnits tillräcklig säkerhet och inte heller hade gjorts någon undersökning om läckaget. I

Sciacca mot Italien hade fotografiet av en person misstänkt för skattebrott lämnats ut till pressen. Europadomstolen ansåg att detta var ett ingrepp i klagandens rätt till respekt för privatlivet eftersom utlämnandet inte skett med stöd i lag (eftersom frågan var oreglerad i Italien).

I C.C. mot Spanien hade det i en dom i en försäkringstvist nämnts att C.C. var HIV-positiv. Det var relevant men enligt Europadomstolen samtidigt ett känsligt förhållande som den nationella domstolen bort behandla mer varsamt, t.ex. genom att begränsa allmänhetens rätt att ta del av domen eller genom att ersätta C.C.:s namn med initialer. Spanien ansågs därför ha brutit mot C.C.:s rätt till respekt för sitt privatliv.

I Mikolajová mot Slovakien behandlades att uppgifter om en nedlagd förundersökning, som dock utvisade att klaganden hade begått ett brott, hade lämnats ut till en privat försäkringsgivare. Domstolen fann att det inte förelegat tillräckliga skyddsåtgärder för att skydda klagandens rätt. Klagandens rätt till respekt för privatlivet hade därigenom blivit kränkt.

I Z mot Finland anfördes att medicinska data om klaganden, inklusive detaljer om hennes HIV-infektion, hade blivit avslöjade och publicerade vid en brottmålsrättegång. Europadomstolen fann att avslöjandet av uppgifterna hade varit nödvändiga i brottmålsprocessen men att publiceringen av namnet på klaganden och hennes HIV-status i domen inte hade varit berättigad.

Olika former av ordningsstöranden från enskilda riktade mot andra enskilda (hem- och bostadsfrågor samt miljörättigheter)

I fallet Surugiu mot Rumänien behandlandes att klaganden under flera år hade blivit trakasserad av en annan enskild genom att denne kommit in på gården och även dumpat gödsel där. Domstolen fann att artikel 8 hade kränkts genom att myndigheterna inte hade hindrat trakasserierna.

Respekten för hemmet enligt artikel 8 omfattar inte bara fysiska intrång, utan kan även gälla sådant som ljud, lukter, utsläpp och andra störningar.30 Frågor om bullerstörningar från en flygplats uppkom i Hatton m.fl. mot Förenade kungariket. Frågan var om staten hade en positiv skyldighet enligt artikel 8 att vidta ytterligare åtgärder för att skydda rätten till respekt för hem och privatliv. Domstolen fann att de brittiska myndigheterna hade gjort en rimlig avvägning av motstående intressen. I Moreno Gómez mot Spanien var bakgrunden att människor hade störts i sin nattsömn av oväsen från barer, krogar och diskotek. Bullret hade överstigit tillåtna gränser utan att myndigheterna hade ingripit, och de hade därigenom brustit i respekt för hem och privatliv varför det skett en överträdelse av artikel 8. Frågan var även uppe i Mileva m.fl. mot

Bulgarien. En bostadshyresgäst hade störts av att det bedrivits klubbverksamhet med bl.a. datorspelande och alkoholförsäljning dygnet runt. Europadomstolen fann att klagandens rätt till respekt för hem och privatliv hade kränkts genom att staten inte uppfyllt sina positiva skyldigheter att skydda den rättigheten.

Spridning av uppgifter om privatlivet i förhållande till yttrandefriheten

Skyldigheten enligt artikel 8 ska vägas mot den negativa skyldigheten i artikel 10 att inte på ett omotiverat sätt inskränka enskildas yttrandefrihet. Att inte motverka spridning av uppgifter om privatlivet kan i vissa fall alltså innebära ett brott mot artikel 8. I andra fall har dock nationella domstolar ingripit mot publiceringar eller annan spridning av uppgifter om privatlivet, och dessa åtgärder har då i sin tur prövats i Europadomstolen på initiativ av den som

30 A.a. s. 582.

drabbats av åtgärden och då med stöd av artikel 10. Vad som då prövats är inte om det var nödvändigt med stöd av artikel 8 att förhindra publiceringen/spridningen, utan prövningen har gällt om vidtagna åtgärder varit förenliga med yttrandefriheten enligt artikel 10. I vissa fall har Europadomstolen ansett att myndighetsingripanden varit i strid med artikel 10. I Plon (Société) mot Frankrike behandlades att ett bokförlag kort efter president Mitterands död hade gett ut en bok, i vilken Mitterands läkare i strid med läkarsekretessen hade redogjort för hur han fått i uppdrag av presidenten att hemlighålla att denne led av cancer och att lämna falska uppgifter om dennes hälsotillstånd. Europadomstolen fann att ett första interimistiskt förbud hade varit försvarligt med beaktande av läkarsekretessen och av att publiceringen hade skett kort tid efter Mitterands död. Fastställandet av beslutet hade dock skett långt senare då de förhållanden som beskrevs i boken redan var kända. Förbudet mot spridning tjänade vid den tidpunkten inte längre ett angeläget ändamål och hade enligt Europadomstolen varit i strid med artikel 10.

Axel Springer AG mot Tyskland gällde förbud mot publicering av information om en känd TV-skådespelare (främst känd för sin roll som polis) som vid en fest hade arresterats på grund av att han hade innehaft kokain. Förbudet ansågs inte nödvändigt för att skydda den personliga integriteten och det hade därför utgjort ett brott mot artikel 10.

I Karhuvaara och Iltalehti mot Finland hade en tidning och dess chefredaktör dömts att betala ett högt skadestånd till en riksdagsledamot. Chefredaktören hade dessutom dömts till böter för att tidningen publicerat artiklar om riksdagsledamoten i samband med att hennes man åtalats för att ha uppträtt störande och attackerat en polis. Europadomstolen konstaterade att artiklarna inte hade innehållit oriktiga uppgifter om riksdagsledamoten och att ingreppet i hennes privatliv hade varit begränsat. Därtill hade påföljden varit så sträng att den inte stått i rimlig proportion till den skada som riksdagsledamoten kunde ha lidit. Genom domen hade klagandenas rättigheter enligt artikel 10 därigenom blivit kränkta.

I Lahtonen mot Finland hade en tidning i en artikel om en polisman som åtalats för en bilstöld publicerat polismannens namn och återgett att han skulle genomgå en psykiatrisk undersökning. Med anledning av denna publicering hade chefredaktören dömts till

böter, skadestånd och kostnadsersättning till höga belopp. Europadomstolen fann att yttrandefriheten inte hade respekterats. Som skäl anfördes att uppgifterna hade baserats på offentliga domstolshandlingar och att målet hade varit av allmänt intresse vilket gjorde publiceringen försvarlig. Vidare beaktades de stränga påföljder som hade dömts ut.

I Fressoz och Roire mot Frankrike behandlades att klagandena i nationell domstol hade dömts för att de i en satirisk veckotidning hade publicerat sekretessbelagda uppgifter om en chefs löneförhållanden. Enligt Europadomstolen stod den fällande domen vid nationell domstol i strid med artikel 10.

I andra fall har ingripanden mot publiceringar ansetts vara förenliga med artikel 10.

I Shabanov och Tren mot Ryssland ansågs det inte ha varit försvarligt att i en tidning publicera innehållet i ett läkarintyg gällande en viss person, trots att det hade föredragits vid en domstolsförhandling. Det hade därför enligt Europadomstolen inte skett någon överträdelse av artikel 10 när ingripanden hade skett mot publiceringen.

I Campmany y Diez de Revenga och Lopez-Gaöiacho Perona mot

Spanien ansågs det inte strida mot artikel 10 att två journalister hade ålagts att betala skadestånd för att de hade publicerat uppgifter om en intim förbindelse mellan två kända personer och komprometterande fotografier som styrkte uppgifterna. Det var enligt

Europadomstolen fråga om privata förhållanden som fick anses sakna allmänt intresse.

I Egeland och Hanseid mot Norge hade tidningar publicerat fotografier av en gråtande kvinna. Fotografierna hade tagits utan kvinnans samtycke direkt efter att hon hade dömts för mord till ett långt fängelsestraff. Chefredaktörerna för tidningarna hade dömts för publiceringen till böter, vilket Europadomstolen inte ansåg hade varit i strid med artikel 10. Enligt Europadomstolen hade målet varit av allmänt intresse och fotograferingen hade skett på allmän plats. Det rörde sig dock om en mycket känslig situation för kvinnan, då intresset av att skydda hennes integritet fick tillmätas särskild vikt.

I Krone Verlag GmbH och Krone Multimedia GmbH & Co KG mot Österrike och Kurier Zeitungsverlag und Druckerei GmbH mot

Österrike behandlades att tidningarna i artiklar om sexuella över-

grepp på en 10-årig flicka hade röjt hennes identitet och i ett fall publicerat ett fotografi av henne. Tidningsförlagen hade dömts att betala skadestånd, vilket Europadomstolen inte ansåg vara i strid med artikel 10.

Oproportionerliga sanktioner som kränkningar av artikel 10

En sanktion mot exempelvis en publicering är oproportionerligt sträng kan – som redan berörts i detta avsnitt – i sig anses utgöra en överträdelse av artikel 10.

Europadomstolen har i flera rättsfall uttalat att ett fängelsestraff för förtal och förolämpningar vid ett mediebrott (press offence) endast under exceptionella omständigheter är förenligt med yttrandefriheten för journalistik som garanteras enligt artikel 10. Detta kan vara fallet om andra grundläggande rättigheter då har kränkts, såsom vid fall av s.k. hate speech och vid uppmaningar till våld. Denna ståndpunkt har domstolen intagit i Długoł ęcki mot Polen,

Cump ǎnǎ och Mazǎre mot Rumänien, Niskasaari mot Finland och Saaristo m.fl. mot Finland.

Europadomstolen har i dessa avgöranden påpekat att Europarådets parlamentariska församling i oktober 2007 har antagit resolution 1577 (2007) Towards decriminalisation of defamation. I den resolutionen behandlas yttrandefrihetens roll som en hörnsten för det demokratiska samhället och pressens roll när det gäller utövandet av yttrandefriheten. Den parlamentariska församlingen uppmanar i resolutionen medlemsstaterna bl.a. att utan dröjsmål upphäva bestämmelserna om fängelsestraff i sin lagstiftning om ärekränkningsbrott, att möjliggöra fängelsestraff endast för hattal (hate speech) eller uppmaningar till våld och främjande av förnekelse (promotion of negationism) samt att införa rimliga och proportionerliga maximum för vilket skadestånd som kan dömas ut i ärekränkningsmål.

Ansvar för andras yttranden på en webbsida

Ansvaret för innehållet på en hemsida – utifrån frågan om kränkning av artikel 10 – har nyligen behandlats i Delfi AS mot Estland. Klaganden (Delfi) ägde en av de största nyhetsportalerna på inter-

net i Estland. På dess webbplats kunde läsarna anonymt och utan någon föregående registrering kommentera nyhetsartiklar som publicerades på webbplatsen. Delfi kunde inte redigera kommentarerna innan de publicerades. Det fanns dock en möjlighet för Delfi att ta bort kommentarer, antingen genom ett automatiskt filtreringssystem kopplat till vissa obscena ord eller efter påpekanden från läsare enligt ett system med s.k. ”notice and take down”. I vissa fall tog även bolagets administratörer bort olämpliga kommentarer på eget initiativ. På webbplatsen hade det publicerats en kritisk artikel, som hade lett till en mängd kommentarer på webbplatsen. Kommentarerna hade innehållit hot och de gav uttryck för aggressivitet riktat mot en person som hade förekommit i artikeln. Sex veckor efter det att kommentarerna hade laddats upp på webbsidan hade de tagits bort efter påpekande från den person som angripits genom kommentarerna. Delfi hade förpliktats av domstol i Estland att betala skadestånd för förtal till den person som hade angripits genom kommentarerna.

Delfi gjorde gällande inför Europadomstolen att dess yttrandefrihet enligt artikel 10 hade kränkts genom att bolaget hade ålagts skadestånd för andras uttalanden. Europadomstolen (stor kammare) fann att det inte skett någon överträdelse av artikel 10.

Domstolen konstaterade att användargenererade forum på internet tillhandahåller möjligheter till yttrandefrihet utan tidigare motstycke. Vid sidan av dessa fördelar kan det även innebära faror. Olagliga yttranden, såväl nedsättande som hattal (hate speech) och sådana som anstiftar till våld, kan spridas globalt och därefter vara fortsatt tillgängliga. Domstolen pekade på att rättigheterna enligt artiklarna 8 och 10 därför måste balanseras mot varandra.

Mot bakgrund av internets natur, fann domstolen att de skyldigheter och det ansvar som kan åläggas en nyhetsportal på internet kan skilja sig från motsvarande för en traditionell publicist, när det gäller innehåll som härrör från tredje man.

Domstolen konstaterade att detta fall gällde en yrkesmässigt driven nyhetsportal som utifrån affärsmässiga syften hade tillhandahållit en plattform för användargenererade kommentarer. Vidare konstaterade domstolen att de aktuella kommentarerna huvudsakligen hade bestått av hattal (hate speech) samt yttranden som hade förespråkat våld och att de därför uppenbarligen hade varit olagliga till sin natur. Yttrandena hade enligt domstolen varit av sådan art att

de i sig inte kunde anses åtnjuta något skydd enligt artikel 10. Frågan var om den nationella domstolens beslut att hålla Delfi ansvarigt för uttalandena hade stått i strid med bolagets frihet att vidarebefordra information; såsom den garanteras enligt artikel 10.

Domstolen fann att Delfi hade utövat en betydande kontroll över de postade kommentarerna och inte bara utgjort en passiv och endast teknisk tillhandahållare av kommentarerna. Domstolen konstaterade att den som utsätts för anonyma kommentarerna har osäkra möjligheter att rikta några krav mot dess upphovsmän, något som talade för att den nationella domstolens utslag var välgrundat. Med beaktande av den kontroll som Delfi hade utövat över hemsidan, fann domstolen att det i princip inte hade utgjort något oproportionerligt ingrepp i bolagets yttrandefrihet att bolaget hade varit skyldigt att redan i samband med publicering utan dröjsmål ta bort de aktuella kommentarerna.

Domstolen anförde att det inte kunde likställas med ”privat censur” att genom moderering förhindra hattal (hate speech) eller uppmaningar till våld. Domstolen anförde i det avseendet (p. 157):

Having regard to the fact that there are ample possibilities for anyone to make his or her voice heard on the Internet, the Court considers that a large news portal’s obligation to take effective measures to limit the dissemination of hate speech and speech inciting violence – the issue in the present case – can by no means be equated to “private censorship”. While acknowledging the “important role” played by the Internet “in enhancing the public’s access to news and facilitating the dissemination of information in general” ----, the Court reiterates that it is also mindful of the risk of harm posed by content and communications on the Internet ---.

Delfi anförde att det borde beaktas att bolaget hade infört ett s.k. notice and take down system. Om det förenas med effektiva procedurer för att skyndsamt ta bort meddelanden, kan ett sådant system enligt domstolen i många fall vara ett tillräckligt verktyg och utgöra en lämplig balans mellan de olika intressena. När det gällde kommentarer av det slag som nu var aktuellt, fann domstolen dock att det inte hade stått i strid med artikel 10 att hålla tillhandahållaren ansvarig för underlåtenhet att skyndsamt ta bort kommentarer, även då detta inte hade påtalats av den utsatte eller tredje man.

Det skadestånd som bolaget hade ålagts att betala var enligt domstolen på intet sätt oproportionerligt. Vidare konstaterades att

Delfi inte på grund av domen hade blivit tvunget att ändra sina affärsrutiner och att bolaget fortfarande är en av de största internetportalerna i Estland och den populäraste beträffande att posta kommentarer. Sammanfattningsvis anförde domstolen att det inte hade skett någon överträdelse av artikel 10.

Distinktionen mellan uppgifter och värdeomdömen i Europadomstolens praxis

Av Europadomstolens praxis framgår flera olika principer för hur avvägningen ska göras mellan intresset för yttrandefrihet och den enskildes intresse av att inte utsättas för ärekränkande uttalanden.31En skillnad måste – enligt en av dessa principer – göras mellan värdeomdömen och uppgifter om fakta. Ett värdeomdöme reflekterar en subjektiv uppfattning hos den som fäller omdömet och det kan ibland vara så grovt att det inte behöver tolereras. Ett värdeomdöme skiljer sig från uppgifter om fakta som kan verifieras och befinnas sanna eller osanna. Den som lämnar osanna uppgifter kan behöva visa att han eller hon haft fog för att anse uppgifterna vara sanna eller att de i vart fall lämnats i god tro. Sanningsbevisning bör därför enligt Europadomstolens praxis tillåtas om de ärekränkande uppgifterna gäller fakta.

När Europadomstolen ställs inför uttalanden som den nationella domstolen funnit nedsättande, ärekränkande eller förolämpande, undersöks först om uttalandet ska kategoriseras som uppgifter om fakta eller som värdeomdömen.32 Uppgifter om fakta kräver bevis om sin sanningshalt, vilket väcker frågor om bevisbördan och bevisföringen. Värdeomdömen å andra sidan anses inte mottagliga för bevisning. Denna distinktion är viktig eftersom uttalanden som beskrivs som värdeomdömen åtnjuter större skydd i termer av ”standard and onus of proof”.33

Europadomstolen har i bland annat Gorelishvili mot Georgien,

Lingens mot Österrike och Jerusalem mot Österrike uttalat att det är oförenligt med artikel 10 att kräva sanningsbevisning av en svar-

31 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., 2012, s. 447. 32 Harris m.fl., Law of the European Convention on Human Rights, third edition, 2014, s. 697 f. 33 A.a. s. 698.

ande när ärekränkningsmålet gäller värdeomdömen, och att det i de nationella domstolarna därför måste göras en distinktion gällande detta och att det hade inneburit en överträdelse av artikel 10 att ställa ett krav på sanningsbevisning när det har varit fråga om värdeomdömen.

Domstolen har dock i bl.a. Busuioc mot Moldavien uttalat att även värdeomdömen ska kunna underbyggas på något sätt för att de inte ska anses överdrivna (excessive) – vilket därmed kan berättiga ett ingripande som är godtagbart enligt artikel 10.

Europadomstolen har prövat ett antal mål, utifrån frågan om rättsliga ingrepp mot värdeomdömen varit godtagbara enligt andra stycket i artikel 10. I de flesta fall har det varit fråga om presspubliceringar, och domstolen har då betonat vikten av en fri press som garant för yttrandefriheten. Av betydelse kan vara vem ett uttalande avser. Politiker och ämbetsmän i beslutande funktioner anses på grund av sin ställning behöva vara beredda på att utsättas för stark kritik, även för sådant som kan skada deras anseende.34Särskilda hänsyn gör sig dock gällande när nedsättande uttalanden riktar sig mot domare eller andra personer inom rättsväsendet. Domstolarnas auktoritet anges i andra stycket i artikel 10 som ett av de skyddsvärda intressena. Av betydelse är också de begränsade möjligheter som företrädare för rättsväsendet har att värja sig mot angrepp och delta i den offentliga debatten.35

Vad gäller frågor av allmänt intresse och uttalanden i sådana sammanhang mot politiker, har ett grovt språk bedömts behöva tolereras. Europadomstolen har ansett att det varit i strid med artikel 10 att ingripa mot att en politiker hade kallats för ”idiot” (Oberschlick mot Österrike), eller att personer i ett politiskt parti hade kallats för ”källarnazister” (Scharsach och News

Verlagsgesellschaft mot Österrike). I Lindon, Otchakovsky–Laurens och July mot Frankrike (stor kammare) ansågs däremot inte en dom gällande ärekränkning stå i strid med artikel 10, när författarna till en bok hade kallat Le Pen och medlemmar i partiet Front National för ”ett gäng mördare” och ”vampyrer”.

I fallet Wabl mot Österrike, som inte i sig gällde tidningspublicering, hade upprinnelsen varit att klaganden blivit avkrävd av

34 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., 2012, s. 447. 35 A.a. s. 453.

en polisman i en tidningsartikel att han skulle aidstestas. Wabl hade replikerat att det var ”nazijournalistik”. Han hade förbjudits av domstol att upprepa det uttalandet. Europadomstolen fann att Wabls uttalande hade varit mycket kränkande och att förbudet mot att upprepa det inte kunde anses oproportionerligt.

Fallet Prager och Oberschlick mot Österrike gällde en tidningsartikel som hade kritiserat österrikiska brottmålsdomare. Särskilt en domare hade anklagats för att ha haft förutfattade meningar i vissa mål och för att ha uppträtt arrogant och översittaraktigt. Europadomstolen erinrade om att domare har begränsade möjligheter att försvara sig mot ogrundade angrepp. Att tidningen hade fällts för ärekränkning utgjorde enligt Europadomstolen inte någon överträdelse av artikel 10.

Några fall gällande uttalanden om enskilda personer är också av intresse.

I Nilsen och Johnsen mot Norge (stor kammare) var bakgrunden att en professor uppgivit att polisen i Bergen hade gjort sig skyldig till ett stort antal övergrepp på enskilda. Nilsen och Johnsen, som företrädde en polisorganisation, hade svarat med att på ett häftigt sätt ifrågasätta professorns motiv för att uttala sig på det sättet. Nilsen och Johnsen hade förpliktats av nationell domstol att betala skadestånd för sina yttranden. De uttalanden som klagandena gjort fann dock Europadomstolen omfattades av deras yttrandefrihet, varför det hade skett en överträdelse av artikel 10.

I Urbino Rodrigues mot Portugal behandlades följande. Urbino Rodrigues hade i en artikel kritiserat en politisk utnämning. En annan journalist hade i en annan tidning anklagat Urbino Rodrigues för att ljuga och göra enfaldiga uttalanden. Urbino Rodrigues hade replikerat med att den andre journalisten tillämpade ”maffiametoder”. Efter en brottsanmälan från den andre journalisten hade Urbino Rodrigues dömts till böter och skadestånd. Europadomstolen fann att det hade varit fråga om en debatt i en fråga av allmänt intresse och att det hade varit oförenligt med yttrandefriheten att ingripa med sanktioner mot den ene av dem för värdeomdömen som denne fällt under debatten.

I Hoffer och Annen mot Tyskland hade klagandena dömts för ärekränkning mot en läkare för att de i en pamflett vid en demonstration mot abort hade angivit att läkaren var ”specialist på att döda” och gjort en jämförelse med nazisternas dödande av

judar. Anklagelsen ansågs så kränkande att domen för ärekränkning inte hade stått i strid med artikel 10.

I fallet Tammer mot Estland behandlades publicering av en intervju med en kvinna som hade haft ett utomäktenskapligt förhållande med en känd estnisk politiker under en tid då denne varit gift. Kvinnan hade fått ett barn med politikern. Kvinnan hade anförtrott åt sina föräldrar att ta hand om barnet. I den publicerade intervjun hade nedsättande uttryck om kvinnan använts, vilka betecknade en person som förstör en annans äktenskap och en kvinna som överger sina barn. Journalisten hade dömts i nationell domstol för ärekränkning. Europadomstolen fann att uttrycken hade varit kränkande och att de inte hade gällt frågor av vikt för allmänheten. Påföljden fick också anses proportionerlig, varför någon överträdelse inte hade skett av artikel 10.

5. Internet och annan kommunikation som sker elektroniskt

5.1. Inledning

En väsentlig del av våra överväganden om ett förbättrat straffrättsligt skydd för den personliga integriteten bör enligt våra direktiv inriktas på hur samhällsutvecklingen och den tekniska utvecklingen har förändrat möjligheterna till kommunikation och följaktligen möjligheten att begå sådana gärningar som innebär hot och kränkningar.

I detta kapitel belyser vi teknikutvecklingen och nya sätt att kommunicera. Inledningsvis beskrivs i avsnitt 5.2 vad som avses med sociala medier och vilka funktioner sådana har i olika avseenden. I avsnitt 5.3 återges därefter två undersökningar gällande användningen av sociala medier och tillgången till internet i Sverige. I avsnitt 5.4 redovisas slutligen olika aspekter på internet och annan elektronisk kommunikation ur ett straffrättsligt perspektiv.

5.2. Sociala medier1

5.2.1. Vad är sociala medier?

Det sociala medielandskapet förändras snabbt, det dyker ständigt upp nya plattformar och funktioner, samtidigt som andra försvinner. Till skillnad mot traditionella medier är användare och innehåll ett och detsamma i de sociala medierna. Medan exempelvis en

1 Detta avsnitt är i sin helhet framtaget för utredningens räkning av Statens medieråd.

roman kan publiceras utan att någon läser den, skulle Twitter utan användare inte ha något innehåll över huvud taget. Den tekniska utvecklingen går fort och nya kommunikationssätt växer fram. Följande avsnitt är så allmänt hållet som möjligt, i ett försök att skjuta upp den oundvikliga inaktualiteten så långt som möjligt.

Sociala medier är mångfacetterade och komplexa kommunikationskanaler som sträcker sig från i huvudsak interpersonell kommunikation med vissa möjligheter till bredare social interaktion (chatappar som t.ex. Kik) till de komplexa sociala system som t.ex. Facebook eller Instagram utgör. Det är därför mycket svårt att ge en enkel, generisk förklaring till hur de fungerar eller hur en kränkning i sociala medier ser ut. Det kan handla om allt från vanliga offentliga konversationer som spårar ur, till systematiska kränkningar i forum som är skapade för att kränka andra människor. Så kallad hämndporr, där sex- eller nakenbilder postas för att hämnas på personen på bilderna är ett extremt exempel.

Att dela texter och diskutera med andra över digitala nätverk kan ses som ursprunget till dagens sociala medier. Detta skedde först i enklare diskussionsforum via BBS:er (bulletin board systems, direktuppringda databaser som användes innan internets genombrott), via IRC (Internet Relay Chat, ett globalt konferenssystem), webbsidor och sedan även bloggar. Sociala medier har utvecklats från enkla textbaserade plattformar och funktioner, till multimediala tjänster för kommunikation.

I dag existerar en mängd olika plattformar och tjänster, men lite förenklat kan man ändå säga att sociala medier är utformade för att användarna ska kunna:

1. Dela med sig av information i form av texter, bilder, filmer, ljudfiler som antingen laddas upp på plattformen i fråga eller länkas till på andra sociala medier eller webbplatser.

2. Kommentera sina egna och andras delningar.

Olika sociala medier har olika funktioner – vissa är särskilt utformade för visuell kommunikation – exempelvis bilddelningstjänster som Instagram, eller videodelningsplattformar som YouTube. Andra är utformade för snabb, främst textbaserad kommunikation, som exempelvis Twitter och Kik. I vissa sociala medier sker kommunikationen flyktigt i avgränsade grupper (i chattappar som

exempelvis Snapchat), i andra handlar det om en mer beständig kommunikation i identitetsbaserade sociala nätverk som exempelvis Facebook. Flera sociala medier kan också kopplas till traditionella medier. Exempelvis använder sig flera tidningars webbupplagor av en koppling mot sociala medier (t.ex. Facebook) som kommentarsfält i stället för att ha en egen kommentarfunktion på sajten. På diskussionsforum som t.ex. Flashback och Familjeliv kan användare samtala om i princip allt i en enorm mängd diskussionstrådar. Denna typ av forum har också en mycket varierande grad av moderering.

En viktig aspekt av den förändring som sociala medier genomgått under de senaste åren, är kopplingen till det fysiska rummet. Tidigare var sociala medier anpassade till stationära eller bärbara datorer genom uppkoppling via webben, medan sociala medier nu är anpassade för att användas i mobiltelefonen. Vissa sociala medier existerar inte ens på webben utan går enbart att använda genom en app i en smart mobiltelefon. De sociala mediernas ökade mobilitet innebär att man snabbare och enklare kan lägga upp information än tidigare. Förr behövde man ta en bild och sedan föra över den till en dator innan man kunde lägga upp den på Facebook. I dag sköts allt omedelbart i en smart mobiltelefon.

Att de sociala medierna har olika funktionalitet innebär också att de attraherar olika typer av användare och att de formar olika typer av användarbeteende samt olika kommunikativa uttryck och innehåll. Exempelvis är Twitter en plattform som lämpar sig för snabb och kort textbaserad kommunikation mot en stor publik. På grund av att kommunikationsutrymmet är begränsat (Twitter tilllåter endast 140 tecken per meddelande) består också Twitter-kommunikationen till stor del av länkar till andra sociala medier eller webbaserade tjänster. Den textbaserade chattkommunikationen på Kik är däremot mer anpassad för realtidskommunikation mellan användare i mer avgränsade nätverk, exempelvis i kompisnätverk. Kommunikationen på Facebook är ofta kopplad till användarens privatsfär, medan kommunikationen via yrkesnätverket LinkedIn handlar om att bygga en slags virtuell platsannons i vilken ens yrkesroll och yrkesnätverk presenteras för potentiella arbetsgivare.

I dag finns det många tekniska möjligheter för användaren att sammanlänka olika sociala medier, exempelvis genom att delning av information sker automatiskt på flera plattformar. Det är möjligt

att ta en bild med mobiltelefonen, dela den på t.ex. Instagram, som kopplats till Facebook och till en blogg. På så sätt så sker delningen samtidigt på dessa tre plattformar. Begränsningen i delningen per plattform beror på hur man som användare konfigurerat delningarna.

Sociala plattformar kan också användas som inloggningsnyckel till andra tjänster och applikationer. I stället för att skapa nya konton till alla nya tjänster, kan man exempelvis välja att logga in med sitt Facebook-konto. Många kommentarfält på webbtidningar (t.ex. Aftonbladet) är kopplade till Facebook.

För att skapa en större förståelse för hur sociala medier används och vilken typ av kommunikation de möjliggör, samt hur dessa förhåller sig till frågor som handlar om interpersonell integritet – presenteras i det följande ett avsnitt som rör kommunikationens anonymitet, spridning och beständighet. Vidare diskuteras användarnas kontroll, eller möjlighet till kontroll, i relation till dessa.

5.2.2. Anonymitet och offentlighet

Möjligheten att vara anonym (eller att agera under pseudonymitet genom att använda ett alias) har varit en central komponent av digital nätverksbaserad kommunikation sedan internets barndom. I många fall har anonymiteten också framhållits som en viktig demokratisk faktor för kommunikationen över internet. Anonymitet är centralt för möjligheten att göra sig hörd i samhällen där det råder ett öppet förtryck mot oliktänkande, vilket framgick tydligt under protesterna under den arabiska våren. Även i demokratier som Sverige, är det för många viktigt att kunna kommunicera anonymt, exempelvis i sammanhang där innehållet handlar om att informera om missförhållanden, eller där kommunikationen gäller känslig information knuten till den personliga integriteten. Det finns gott om vittnesmål om hur HBTQ-personer på mindre orter genom internet kunnat skaffa sig en social plattform, något som hade varit omöjligt eller lett till trakasserier utan anonymitet. Att kunna välja anonymitet är något som många anser är en rättighet på nätet. Samtidigt gör anonymiteten det lättare att sprida hat, hot, kränkningar eller desinformation över nätet.

Man kan i detta sammanhang skilja mellan två olika former av anonymitet. Den första handlar om användarens anonymitet gentemot den som tillhandahåller en tjänst. Denna form av anonymitet är ofta begränsad, eftersom det krävs vissa personuppgifter vid registrering, att användarens IP-adress loggas etc. Den andra anonymitetsformen gäller i vilken utsträckning användarens identitet är skyddad gentemot andra användare.

Bland de olika sociala medierna, finns det funktioner och plattformar som sträcker sig över hela skalan; från (nästan) total anonymitet till full offentlighet. Exempelvis är kommunikation i kommentarsfält på bloggar, nyhetsmedier eller diskussionsforum där man använt anonymiseringstjänster som Tor i det närmaste fullständigt anonym, dvs. det finns mycket små möjligheter att kunna identifiera användaren bakom Tor-dirigerade kommentarer som inte har en avsändare. Vid användningen av det sociala mediet LinkedIn är anonymitet meningslös, då själva plattformen är tänkt att fungera som en kontaktyta mellan användaren och aktörer på arbetsmarknaden. Många sociala medier möjliggör användaranonymitet, dvs. där identifierbara uppgifter hålls hemliga av den som äger tjänsten. Exempelvis är Twitter är en sådan plattform – här väljer användaren själv om kontot ska vara identifierbart och kopplat till en person. Det finns även tjänster vars affärsmodell är att tillhandahålla användarna fullständig anonymitet. Vissa av dessa innebär också att användaren kan vara anonym i relation till den som tillhandahåller tjänster, t.ex. Cloaq. Vid användningen av Facebook är anonymitet knappast eftersträvansvärt, då plattformen är till för att bygga och utveckla sociala nätverk med andra användare. Dessutom är det enligt Facebooks användarvillkor inte tillåtet att ange falska personuppgifter, vilket kraftigt begränsar möjligheten till total anonymitet. Frågan om anonymitet eller offentlighet tangerar också kommunikationens rumsliga spridning, dvs. om och hur användarna ska kunna kontrollera vilka som kan ta del av kommunikationen, samt hur cirkulationen av meddelanden ser ut när de är publicerade.

5.2.3. Tillgänglighet och kommunikationens rumsliga spridning

En central fråga som aktualiseras i relation till användningen av sociala medier handlar om hur pass offentlig, eller tillgänglig, informationen som läggs upp blir för andra. En närbesläktad fråga är hur pass stor kontroll den enskilde användaren har över hur informationen sprids. På Facebook kan användaren själv avgöra om användarprofilen ska vara sökbar på sökmotorer som Google, av människor som inte är inloggade, eller av medlemmar på nätverket. Vidare finns inställningar som reglerar informationens synlighet och därmed potentiella spridning inom nätverket och huruvida den ska vara sökbar från sökmotorer. Liknande inställningar finns på de flesta sociala medier som exempelvis Instagram och Twitter. Användarna kan också avgöra hur tillgängliga delningar ska vara för andra användare. Exempelvis kan man bestämma om bara en specifik person, en särskild utvald grupp, alla ens vänner, eller alla som över huvud taget använder det sociala nätverket ska kunna se delningen.

Mycket av informationen i sociala medier distribueras och cirkuleras i slutna grupper. Det kan vara på ett socialt nätverk, där man kommunicerar i stängda grupper, chattrum eller liknande. Det kan även handla om diskussionsforum, där man behöver skapa ett konto och ibland även ansöka om och godkännas för medlemskap för att få ta del av innehållet och publicera inlägg. Viktigt att påpeka är att även kommunikation i helt slutna sociala medier kan bli föremål för större spridning genom att andra medlemmar delar det vidare i andra sammanhang.

Frågan om kommunikationens spridning i sociala medier hänger inte enbart samman med de tekniska möjligheter som erbjuds användaren. När meddelanden (text, bild, film, ljud) väl är publicerade finns det många tekniska möjligheter (i telefonen och datorn) att spara och distribuera dem vidare. Användarens presumtiva kontroll över sin information minskar därför ju fler användare som är mottagare av meddelandet i det första ledet. Följaktligen kan kommunikation som var avsedd för ett fåtal mottagare i ett slutet sammanhang, genom andra användares vidaredelningar ändå komma att cirkuleras i ett potentiellt obegränsat digitalt rum. Därför blir frågan om användarkontroll och spridningsrestriktioner

också föremål för en större diskussion kring användarkultur och socialt förtroende i relationen mellan användare i sociala medier. Det finns anledning att anta att information som postas i en liten, sluten grupp där användarna uppträder under sina verkliga identiteter sprids vidare i mindre utsträckning än information som läggs upp i ett offentligt forum med i huvudsak anonyma användare.

5.2.4. Arkivering och flyktighet – kommunikationens tidsmässiga (o)beständighet

En annan aspekt av sociala medier handlar om kontrollen över vad som händer med informationen över tid. Vissa sociala medier är uppbyggda som linjära tidsdokument över användarens digitala handlande, t.ex. Facebook, och till viss del även Instagram. Här är bevarandefaktorn inbyggd i det sociala mediets infrastruktur. I chattappar som Snapchat och Kik är kommunikationen mer flyktig, och dessa tjänster bygger inte på en bevarandefunktion som kopplas till användarens personliga identitet. En av Snapchats mer omdiskuterade funktioner är att bilder som skickas, raderas automatiskt från mottagarens telefon efter maximalt 10 sekunder. Det finns dock inget som hindrar mottagaren från att ta en skärmdump på bilden ifråga, och bilderna lagras också under viss tid på Snapchats server. Det finns också appar som t.ex. Periscope eller Meerkat som användaren kan koppla till andra sociala medier (t.ex. Twitter eller Facebook) för att sända film i realtid från sin mobiltelefon. Filmen strömmas då direkt från mobiltelefonens kamera till det sociala medium som appen är kopplad till. Filmen sparas inte i efterhand utan kan endast ses live.

På sociala medier kan en viss användarkontroll ges över vad som bevaras, exempelvis kan en Facebookanvändare radera eller förändra information publicerad i sin egen profil, men inte på andras. Det går dock inte att skapa kontroll eftersom den som delar ett inlägg, inte kan gardera sig mot att den som ursprungligen postade det ändrar innehållet, vilket innebär att man i efterhand riskerar att dela något med en helt annan innebörd. På Twitter kan inlägg raderas i efterhand, och Twitters bevarandefunktion är betydligt mindre utvecklad jämfört med Facebooks. Vid kommunikation i andra sociala medier, som exempelvis i diskussionsforum eller i

kommentarsfält på webbplatser och bloggar, finns det mycket små (eller inga) möjligheter för användarna att kontrollera kommunikationens tidsmässiga beständighet. Således blir frågan om kommunikationens bevarande eller inte, helt avhängig vilket socialt medium som avses samt hur de specifika inställningarna som styr kommunikationens funktioner ser ut.

5.3. Undersökningar om användningen av internet och sociala medier i Sverige

5.3.1. Rapporten Svenskarna och internet

IIS (Internetstiftelsen i Sverige)2 är en oberoende allmännyttig organisation som bl.a. ansvarar för internets svenska toppdomän .se, med registrering av domännamn samt administration och teknisk drift av det nationella domännamnsregistret. Stiftelsen ger årligen ut rapporten Svenskarna och internet. I den årliga rapporten kartläggs internetanvändningens utveckling och förändring hos den svenska befolkningen. I 2014 års rapport redovisas bl.a. spridning och användning av internet, tid och plats för användning av internet och användning av sociala medier.3

Allmänt om spridning och användning av internet

I EU:s statistik (Eurostat June 2014) toppar Sverige tillsammans med Island, Norge, Danmark, Nederländerna och Finland listan över länder med den högsta internetanvändningen, med drygt 90 procent användare i befolkningen.4 Fortfarande efter tjugo år fortsätter internet att spridas till allt fler. Detta gäller både tillgång och användning. Ökningen är inte stor eftersom man i många åldersgrupper redan nått taket där nästan alla redan använder internet. Bland de äldre och bland de yngsta är dock ännu inte alla internetanvändare. Det är också gällande dessa grupper, särskilt bland de

2 Tidigare benämnd Stiftelsen för internetinfrastruktur (.se). 3 Findahl, Svenskarna och internet 2014. 4 A.a. s. 9 ff.

yngre pensionärerna, som ökningen under det senaste året har varit störst.

Det är i dag lika många som har tillgång till internet som har tillgång till dator. 2014 hade 91 procent av befolkningen över 18 år tillgång till en dator och 91 procent hade tillgång till internet. 88 procent hade tillgång till bredband hemma.

I åldrarna från 6 till 65 år använder i dag minst 90 procent internet, åtminstone ibland. I åldrarna från 12 till 55 år är andelen användare nära 100 procent. Bland förskolebarn och yngre pensionärer är omkring 80 procent internetanvändare och bland de äldsta, över 75 år, uppgår andelen till drygt 30 procent.

90 procent av befolkningen i åldern 12 till 45 år är dagliga användare. Omkring 75 procent är dagliga användare i åldern 9 till 11 år samt i åldern 46 till 65 år. Hälften av de yngre pensionärerna och de yngsta skolbarnen är också dagliga användare, en tredjedel av de yngre skolbarnen och en fjärdedel av de äldsta, över 75 år.

Tid och plats vid användning av internet

Den genomsnittliga tiden som användarna ägnar åt internet i hemmet har under de senaste fyra åren legat på omkring 11,5 timmar i veckan (eller drygt 1,5 timmar om dagen)5. Under det senaste året har det skett en ökning med en timme i veckan. Det är en ökning som beror på den ökande användningen av smarta mobiler och surfplattor. Inte bara datorn utan också de mobila apparaterna används till stor del i hemmet, uppkopplade till det egna trådlösa hemnätverket.

Ökningen av internettiden har skett tydligast bland de äldre ungdomarna (16–25 år) och i föräldragenerationen (36–45 år). Hos de äldre är skillnaderna små. De lägger ner ungefär lika mycket tid på internet som tidigare.

Hemmet är den plats där mest tid ägnas åt internet. För dem som förvärvsarbetar fördelar sig tiden ganska lika mellan arbete och hem. Ökningen för dem som studerar och arbetar har under senare år huvudsakligen skett i hemmet.

5 A.a. s. 13 ff.

Under det senaste året har tiden som ägnas åt internet ökat överlag med undantag för pensionärerna, där användningen av smarta mobiler och surfplattor är begränsad. Både de förvärvsarbetande och de studerande har lagt ner mer tid på internet såväl hemma som på arbete respektive i skola.

Användningen av sociala medier

6

Allmänt om användningen

Facebook är fortfarande det sociala nätverk som dominerar.7 70 procent av internetanvändarna använder Facebook åtminstone någon gång och nästan alla som besöker sociala nätverk besöker också Facebook. Bildbaserade nätverk får allt större spridning, särskilt bland de unga. Instagram ökar mest, totalt 40 procent av internetanvändarna använder nu den tjänsten. Snapchat används däremot främst av tonåringar. Både Twitter och LinkedIn används av en av fem internetanvändare. Fortfarande är det traditionell e-post och korta snabbmeddelanden som dominerar den dagliga kommunikationen på internet.

Facebook

Andelen som är medlemmar på Facebook har ökat något för varje år och 2015 är inget undantag.8 2012 var det 64 procent av internetanvändarna som någon gång besökte Facebook. Det steg till 66 procent 2013, till 68 procent 2014 och uppgår nu till 70 procent. Denna ökning beror främst på att allt fler äldre börjat besöka Facebook. Det uppväger den minskande populariteten som Facebook fått bland de unga (12–15 år). Bland de yngsta har, sedan flera år, alternativa bildbaserade nätverk som bl.a. Instagram, Snapchat och Kik fått stor spridning samtidigt som Facebook inte används lika frekvent. Nästan alla som är lite äldre, över 15 år,

6 Findahl m.fl., Svenskarna och internet 2015, s. 3 (Endast kapitlet om sociala medier i 2015 års version av Svenskarna och internet hade vid betänkandets färdigställande blivit publicerat). 7 A.a. s. 3. 8 A.a. s. 3 ff.

besöker Facebook och dessa gör det dagligen. Facebook används alltså av de flesta och besöks flitigt.

Instagram

Instagram används till största del av unga.9 I åldersgruppen 12–15 år används tjänsten någon gång av 85 procent och i åldersgruppen 16–25 år uppgår den andelen till 67 procent. 40 procent av internetanvändarna i åldersgruppen 36–45 år använder också Instagram någon gång. Användningen av Instagram fortsätter att öka kraftigt i alla åldrar. Den årliga ökningen har varit 12 procentenheter, från 16 procent 2013 till 28 procent 2014 och nu 40 procent 2015.

Det är 40 procent av alla internetanvändare som använder Instagram 2015. Nästan en fjärdedel, 23 procent, gör det dagligen. Det är dock stor skillnad mellan åldersgrupperna. Med stigande ålder är det färre och färre som använder Instagram. Det är fler kvinnor än män som använder Instagram i alla åldersgrupper. De flitigaste Instagramanvändarna är de yngre tonårstjejerna, i åldersgruppen 12–15 år, där 83 procent använder Instagram dagligen.

Snapchat

Snapchat är i likhet med Instagram ett sätt att kommunicera med bilder.10 Vid användning av Snapchat försvinner bilden efter ett antal sekunder. Bilden försvinner dock inte helt utan finns kvar i minnet. Snapchat är en tjänst som de unga, i åldersgruppen 12–25 år, använder i nästan lika stor utsträckning som de använder Instagram. Fyra av fem i åldersgruppen 12–15 år använder Snapchat någon gång och tre av fem använder Snapchat dagligen. De flitigaste Snapchatanvändarna är flickor i åldersgruppen 12–15 år, där tre av fyra använder det dagligen. Dagliga Snapchatanvändare över 35 år är däremot sällsynta.

9 A.a. s. 6. 10 A.a. s. 7.

LinkedIn

LinkedIn är det sociala nätverk som utmärker sig genom att majoriteten av användarna inte ingår i de yngsta åldersgrupperna.11Totalt sett är det lika stor andel som använder LinkedIn som Twitter. Det är 22 procent som någon gång använder LinkedIn och 2 procent som gör det dagligen. Den dagliga användningen av LinkedIn är inte stor. De flitigaste dagliga besökarna återfinns bland kvinnor i åldersgruppen 36–45 år (6 procent) och män i åldersgruppen 26–35 år (5 procent).

Twitter

Twitter är en mikroblogg med en utrymmesbegränsning på 140 tecken.12 Den har samma spridning som LinkedIn. Även om användningen av Twitter nästan har fördubblats på tre år, från 12 procent 2012 till 22 procent 2015, är det inte ens var fjärde internetanvändare som någon gång använt tjänsten. De flitigaste användarna är unga män (åldersgruppen 16–25 år) där 16 procent använder tjänsten dagligen. Dagliga Twitteranvändare över 55 år är däremot sällsynta. Twitter ett av få sociala medier där andelen användare är högre bland män än bland kvinnor. Skillnaden är stor mellan den andel som besöker och följer Twitter eller andra mikrobloggar och den andel som själv deltar med inlägg. Det är mer än dubbelt så många som är följare än som aktivt deltar. 4 procent av internetanvändarna skickar en tweet (ett inlägg) åtminstone en gång i veckan, och 11 procent är under samma tidsperiod på Twitter och läser.

Kommunikation och sociala medier

Direkt kommunikation via traditionell e-post och korta snabbmeddelanden (instant messages) via olika tjänster dominerar fortfarande den dagliga kommunikationen på internet. Alternativen att via olika sociala nätverk vända sig till många ökar dock hela tiden.13

11 A.a. s. 8. 12 A.a. s. 9. 13 A.a. s. 12 ff.

På sådana är följarna mångdubbelt fler än de som själva skriver och postar.

Källa: Svenskarna och internet 2015.

Vanliga bloggar, utan begränsning i utrymmet, läses av 40 procent av internetanvändarna. Så har det sett ut under många år. Som tidigare är det unga kvinnor som dominerar. Det finns dock förändringar bland de yngsta, upp till 25 år. Andelen av flickorna i åldersgruppen 12–15 år som någon gång läser en blogg har minskat från 81 procent 2012 till 62 procent 2015. De som själva någon gång skriver på en blogg har minskat från 23 procent 2012 till 5 procent i dag. Över hälften av flickorna i åldersgruppen 12–25 år skrev eller hade skrivit på en egen blogg 2012.

Källa: Svenskarna och internet 2015

.

De yngre är mer aktiva än de äldre på de sociala nätverken. De yngsta, i åldersgruppen 12–25 år, tillhör de mest aktiva att uppdatera sig och posta eget innehåll (till exempel text, bild eller video). 52 procent uppdaterar sig och 33 procent postar eget innehåll åtminstone någon gång i veckan. Hälften av dem i åldersgruppen 12–55 år som besöker sociala nätverk postar någon gång i veckan meddelanden och kommentarer och en tredjedel i åldersgruppen 16–35 år skickar vidare eller delar material med andra.

Det är inte de yngsta som är mest aktiva utan de som är lite äldre, i åldersgruppen 16–45 år. Kvinnorna är genomgående både mer frekventa besökare och mer aktiva skribenter än männen.

Även om en del unga är aktiva på de sociala nätverken med att uppdatera och kommentera andras inlägg, så är huvuddelen av de som någon gång gör ett besök inte särskilt aktiva. 57 procent av dem som besöker Facebook uppdaterar sig någon gång i månaden eller mer sällan.

De flesta, 70 procent, är inte heller särskilt aktiva att dela och länka vidare intressanta saker som de sett. Majoriteten gör det högst någon gång i månaden eller mer sällan.

5.3.2. Rapporten Ungar & medier 2015

Ungar & medier är en undersökning som Statens medieråd har genomfört sex gånger sedan 2005. Rapporten är resultatet av den största nationella enkätundersökningen i Sverige som kartlägger medievanor och attityder om medier hos barn mellan 0 och 18 år. Den publiceras i tre rapporter; Småungar & medier, om barn 0–8 år, Ungar & medier, om barn och unga 9–18 år samt Föräldrar & medier, där vårdnadshavare till barn 9–18 år uttalar sig om barnens medievanor och upplevelser. I rapporten Ungar & medier 2015 redovisas bl.a. undersökningsresultat gällande användningen av internet och sociala medier i åldersgruppen 9–18 år.14

Tillgången till datorer och internet

Tillgången till medieteknik i åldersgruppen 9–18 år är överlag hög; för tv, dator och internet närmar den sig 100 procent i samtliga åldersgrupper – förutsatt att man räknar in dem som delar medieteknik med andra i familjen.15 Även innehavet av stationära spelkonsoler är mycket stort. 87 procent av alla i åldersgruppen 9–16 år har tillgång till stationära spelkonsoler i hemmet.

Den totala tillgången till datorer – inkluderat svarsalternativet ”delar med andra” – ligger alltjämt på mellan 95 och 100 procent. En noterad nedgång i datorägande i förhållande till tidigare undersökningar kan förklaras med den kraftiga ökningen av innehavet av surfplattor, som i många avseenden fyller samma funktioner som datorer.

Innehavet av surfplattor har alltså ökat kraftigt sedan den förra undersökningen, främst bland de yngre. Bland nioåringarna har det nästan fyrdubblats, från 12 procent till 46 procent. Innehavet är lägre bland de äldre; surfplattor tycks alltså främst vara medieteknik för barn.

I åldersgrupperna 13–16 år och 17–18 år närmar sig innehavet av mobiltelefon 100 procent. Smarta mobiler dominerar helt jämfört med äldre varianter av mobiltelefoner, också i åldersgruppen 9–12 år. Det är enligt undersökningen endast någon eller några procent

14 Statens medieråd, Ungar & medier 2015. 15 A.a. s. 15 ff.

som delar mobiltelefon med andra i familjen. Flickor i samtliga åldersgrupper har i något högre utsträckning än pojkar en smart mobil. Den totala tillgången till mobiltelefoner – smarta mobiler och traditionella sammanlagt – skiljer sig dock inte åt mellan könen.

Användningen av internet

I rapporten redovisas medieanvändningens frekvens i förhållande till andra aktiviteter utanför skoltid.16

Internetanvändning är en av de vanligaste dagliga aktiviteterna, liksom att lyssna på musik, vara med familjen och att använda mobilen. I åldersgruppen 9–12 år ligger den dagliga internetanvändningen generellt lägre än i de äldre åldersgrupperna. Den största skillnaden gäller användningen av sociala medier. 74 procent (i åldersgruppen 13–16 år) respektive 80 procent (i åldersgruppen 17–18 år) uppger att de ägnar sig åt detta varje dag jämfört med 30 procent i åldersgruppen 9–12 år.

Att använda internet (65 procent) samt att se på film eller tvprogram (59 procent) är, näst efter att vara med familjen (85 procent), de vanligaste dagliga sysselsättningarna i åldersgruppen 9–12 år. Film/tv-tittandet avtar med stigande ålder, vilket internetanvändningen inte gör.

Användningen av sociala medier har endast ökat i åldersgruppen 9–12 år. Från 25 procent daglig användning 2012/13 har den ökat till 30 procent 2014. Jämfört med tidigare undersökningar kan man bland annat se att andelen som använder mobilen varje dag fortfarande ökar. Ökningen handlar om enstaka procentenheter i de båda äldre åldersgrupperna, men är mer påtaglig i åldersgruppen 9–12 år.

I tidigare undersökningar har gruppen högkonsumenter av medier definierats som de som använder en specifik medieform mer än tre timmar en vanlig dag. I 2015 års rapport slås det fast att begreppet högkonsument – som det tidigare definierats – vid det här laget har tappat relevans. I åldersgruppen 13–16 år visar nämligen undersökningen att, gällande internetanvändning, uppgår andelen högkonsumenter till 62 procent. Sett till mobilanvändning är denna andel 53 procent. Det anförs i rapporten att avgräns-

16 A.a. s. 24 ff.

ningen förlorar sin betydelse som markör mot genomsnittet, när andelen högkonsumenter närmar sig eller överstiger 50 procent. Nedbrutet på årskullar och kön kan andelen högkonsumenter enligt rapporten framstå som ännu större, t.ex. använder 78 procent av 16-åriga flickor mobiltelefonen mer än 3 timmar per dag och samma andel av de 18-åriga pojkarna använder internet mer än 3 timmar per dag.

5.4. Straffrättsliga aspekter på kommunikation som sker elektroniskt

5.4.1. Inledning

Vårt utredningsuppdrag gäller främst sådana kränkningar av den personliga integriteten som inte utförs genom angrepp på den fysiska integriteten. Om ett angrepp inte sker fysiskt (dvs. genom exempelvis våld mot andra människor eller genom skadegörelse) kan det ske på andra sätt. Ett angrepp kan ske genom någon form av kommunikation (antingen ensidigt från en person till en eller flera andra personer eller som en del av en ömsesidig kommunikation) som kan uppfattas genom syn, hörsel eller andra sinnen.

Sådan kommunikation kan kränka den personliga integriteten om den antingen riktar sig till en person (och uppfattas av den personen) eller riktar sig till andra personer men handlar om en viss person (då den också kan anses kränka den berörde personens ära och anseende).

I många fall kan kommunikationen rikta sig till en person och samtidigt nå andra personer och då även handla om den personen. Exempelvis kan någon skrika nedsättande saker till en person när denne befinner sig tillsammans med andra människor eller skriva något, riktat till en annan person, på en chattforum som andra också har tillgång till.

Möjligheterna till kommunikation via internet och andra elektroniska kommunikationsformer har radikalt ändrat förutsättningarna både för att kommunicera direkt till en person och för att kommunicera uppgifter om en person till andra.

Utifrån dessa aspekter försöker vi, utan anspråk på att vara uttömmande, att i den kommande uppräkningen lyfta fram olika aspekter på internet och annan elektronisk kommunikation som på

olika sätt kan ha betydelse vid utförande av integritetskränkande brott och vid den straffrättsliga bedömningen av sådana handlingar. I de kommande kapitlen kommer vi att återkomma till dessa aspekter när vi analyserar vilka behov det finns att reformera lagstiftningen.

5.4.2. Möjligheterna att sprida information om någon

  • De är möjligt att utan någon dyr utrustning eller särskild utbildning fotografera, filma och spela in rösten på andra människor och tillgängliggöra detta via internet.
  • Genom enkel och lättillgänglig teknik kan digitala bilder och filmer manipuleras på ett enkelt sätt.
  • Den som vill sprida bilder, texter eller annan information kan göra informationen tillgänglig för ett mycket stort antal människor, geografiskt spridda över hela jorden.
  • Det är möjligt att åstadkomma en stor spridning av uppgifter utan att det innebär någon betydande ekonomisk kostnad för den enskilde. Tvärtom handlar det ofta om mycket låga kostnader som inte heller blir större genom att spridningen blir omfattande.
  • Hur många människor som verkligen tar del av den information som tillgängliggjorts beror på flera olika faktorer. Det finns möjlighet att på olika sätt genom aktiva åtgärder påverka att information sprids vidare på ett sådant sätt att andra människor också tar del av den.
  • Det kan vara ett aktivt val att lägga ut information på en plats som besöks av många, och därigenom verka för att många andra människor tar del av informationen. I vissa fall är en sådan konsekvens förutsägbar, t.ex. genom antalet följare eller motsvarande.
  • Via andra användare som i första läget är mottagare av informationen kan information spridas vidare från en tjänst till en annan, samt från en begränsad miljö till en annan och på detta sätt få en snabb exponentiell spridning.
  • Olika nätverkstjänster kan möjliggöra att många personer tar del av information (bl.a. genom medvetandegörande av att information finns tillgänglig) utan att det förutsätter några aktiva åtgärder från någon.
  • Det är möjligt att genom olika sökmotorer söka efter information och därigenom kan informationen nå inte bara dem som får informationen sänd/skickad till sig utan även andra som söker efter den.
  • Information om någon kan kommuniceras till en enda mottagare. Mottagaren kan utan avsändarens acceptans sprida informationen vidare. Detta kan precis som vid den initiala spridningen antingen ske till en eller flera angivna personer, en begränsad grupp, eller genom tillgängliggörande till många utan någon typ av åtkomstkontroll.
  • Den som tillgängliggör något på internet kan aldrig – även om informationen riktar sig till en begränsad krets av personer och inledningsvis endast denna krets kan ta del av den – säkerställa att informationen inte görs tillgänglig för andra och därigenom får en mycket stor spridning. Vidarespridningen är en aktiv handling utförd av dem som initialt varit mottagare av information.
  • Informationen finns tillgänglig så länge den inte tas bort från exempelvis den webbplats eller den tjänst där den lagts upp eller tills webbplatsen eller tjänsten stängs. Genom möjligheterna att kopiera och spara information, går det aldrig att utesluta att det som en gång spritts blir fortsatt tillgängligt. Information som tidigare lagts ut och blivit tillgänglig kan långt senare uppmärksammas på nytt och genom aktiva förfaranden få ny stor spridning. Genom olika tjänster kan man ”tråla efter” information och sådant som tagits bort på de flesta ställen kan på så sätt aktualiseras på nytt.
  • Det är möjligt att tillvita en person negativa egenskaper eller extrema åsikter genom att skapa ett falskt användarkonto i någons namn eller genom att olovligen bereda sig tillträde och ändra någons konto, och därifrån lägga ut bilder eller skicka olika budskap som ger sken av att det är den personen som står bakom publiceringen.
  • Uppgifter på sociala medier kan ges nya och annorlunda innebörder och betydelser i efterhand när olika användare lägger till en annan mening genom kommentarer och liknande. Vem som därför ”lämnar uppgift” eller ”utpekar någon” kan därför vara diffust. Det kan därför i vissa fall vara mer av en process än en enskild handling som formar hot och kränkningar inom sociala media. Den lokala kontexten, de specifika nätverk där användaren verkar, kan då ha avgörande betydelse för hur hot och kränkningar tar form.

5.4.3. Möjligheterna att hota och trakassera någon

  • Ett meddelande till någon kan kommuniceras genom ett forum som är tillgängligt för mycket stort antal användare utan att dessa behöver göra något speciellt (som att registrera sig som användare för en tjänst), eller i ett forum som är tillgängligt för en begränsad krets av användare, eller direkt och exklusivt till mottagaren.
  • Kretsen av personer i slutna forum kan antingen vara bestämd genom att varje användare måste godtas av tillhandahållaren, med eller utan krav på betalning, eller genom att personer på egen hand ansluter sig till forumet eller tjänsten. Efter denna initiala anslutning kan användare antingen kommunicera och ta del av information utan något godkännande eller enbart efter att tillhandahållaren godkänner kommunikationen, inklusive informationen som tillhandahålls. I vissa fall sker detta godkännande före tillgängliggörande. I andra fall kan meddelanden modereras (tas bort) i efterhand efter att innehållet rapporterats som t.ex. stötande eller att innehållet inte stämmer med målet med existensen för forumet (s.k. ”notice and takedown” processer).
  • Det är möjligt att kommunicera med någon genom olika typer av anonymitet, såväl i meddelanden som skickas direkt och exklusivt till någon som i olika former av forum där flera personer kommunicerar och tar del av varandras meddelanden. Den enskilde mottagaren har i vissa fall begränsade möjligheter

att ta reda på vem som finns bakom ett alias och är hänvisad till polisens möjligheter att spåra denne.

  • Möjligheterna till anonymitet gör att bevisläget i en domstolsprocess ibland är besvärligt. Genom att det som sägs på internet går att dokumentera är dock bevisläget i vissa fall betydligt bättre än vid exempelvis hot och ofredanden som sker muntligen och där det endast finns muntlig bevisning.
  • Tillgången till datorer i hemmen, mobiltelefoner och abonnemang med internetaccess och dylikt gör att de flesta personer kan bli nådda när som helst på dygnet och var som helst i världen.
  • Det är möjligt att rikta meddelanden och kommunicera information till någon utan att mottagaren dessförinnan har accepterat att ta emot meddelandet eller informationen.
  • Det är möjligt att skicka ett stort antal meddelanden till någon. Detta kan ske utan någon större kostnad för varje extra meddelande som skickas.
  • Det är möjligt att via olika forum ansluta sig till andra personers hot eller kränkande meddelanden om någon genom att själv uttrycka sig på liknande sätt, skicka vidare meddelandet eller att ”gilla” meddelandet. Detta kan leda till att många personer uttrycker sig nedsättande om någon, att allt fler tar del av detta och påverkas att göra likadant och att det blir en samlad mobb mot en enskild. Det kan då också vara lätt att gömma sig i massan.
  • Genom att kommunikationen sker elektroniskt är det (i vart fall när det gäller textmeddelanden och dylikt) svårare för mottagaren att bedöma avsändarens avsikter och sinnesstämning, jämfört med yttranden som sker verbalt i varandras närvaro eller genom telefon. På samma sätt är det svårare för avsändaren att bedöma hur mottagaren uppfattar budskapet (om denne blir rädd, sårad etc.). Det gäller alltid vid ensidig kommunikation, men även vid konversationer över internet genom chatt och dylikt.
  • Möjligheterna att söka efter information om någon gör det möjligt att kartlägga och få aggregerad information om denne vilket kan användas i trakasserande syfte.
  • De maktförhållanden som finns i det fysiska livet kan ändras i relationer och kontakter via internet. Den som är fysiskt svag kan framstå som stark på nätet.

6. Forskning om kränkningar av den personliga integriteten på internet

6.1. Inledning1

Enligt våra direktiv ska vi beakta hur samhällsutvecklingen och den tekniska utvecklingen har förändrat möjligheterna till kommunikation och följaktligen möjligheten att begå sådana gärningar som innebär hot och kränkningar. För att belysa dessa frågeställningar har denna forskningsöversikt tagits fram inom ramen för utredningsarbetet. Forskningsöversikten redogör för olika typer av nätkränkningar, deras generella innehåll och frekvens samt beskrivningar av personer som är inblandade vid kränkningar på nätet, med utgångspunkt i både svensk och internationell forskning på området. Avslutningsvis presenteras frågor som i olika sammanhang har lyfts gällande problem och åtgärder kring nätkränkningar. Det kan framhållas att översikten till stor del beskriver forskning gällande nätmobbning mot barn och ungdomar. Övervikten i detta avseende beror på att detta är ett område som en mycket stor del av forskningen behandlar.

Internets utveckling öppnar för nya möjligheter till informationsspridning. Samtidigt ökar riskerna för att integritetskänsliga uppgifter kan komma i omlopp på internet. Hot och kränkningar på internet har under de senaste åren uppmärksammats i allt högre utsträckning och internet har blivit en arena för nya sätt att kränka människor.2 Den bild som media förmedlar beskriver kränkningar

1 Detta kapitel har utarbetats av fil. kand. Jenny Dagudde. I bilaga 4 finns en särskild källförteckning för detta kapitel. 2 Brå 2015:6, s. 7, 42; Budde 2014, s. 49; McQuade, Gentry & Fisk 2012, s. 9–23; Perry & Olsson 2009, s. 185; Ungdomsstyrelsen 2014, s. 50.

på nätet som ett samhällsproblem som drabbar alltifrån minoritetsgrupper till enskilda individer.3

Suler beskriver att när vi människor interagerar på internet tenderar vi att vara mer öppna och kommunicera mer ohämmat jämfört med när vi interagerar med personer ansikte mot ansikte. Han beskriver ”The online disinhibition effect”, som handlar om hur vi människor tycks bli mindre begränsade vid kommunikation via dator och internet.4

Olika faktorer bidrar på olika sätt till denna effekt som sedan resulterar i att vi agerar ut mer på internet jämfört med när vi interagerar utanför nätet. Suler poängterar att vi kan se detta som en konstellation av hur vi beter oss och interagerar med andra snarare än att vi är ”vårt sanna jag” på internet. Han menar att det närmast handlar om att man interagerar i olika situationer och miljöer beroende av både personlighet, sinnesstämning och av den rådande omgivningen. Det innebär exempelvis att en och samma person, beroende på sinnesstämning etc. kan uppträda blygt i ett sammanhang på internet och utåtagerande i ett annat sammanhang på internet. Att en person känner sig mindre hämmad på internet och vågar uttrycka sig annorlunda där jämfört med vid kommunikation ansikte mot ansikte, innebär inte att det är personens ”sanna jag” som kommer fram vid kommunikation på internet.5

Suler beskriver att ”The online disinhibition effect” består av åtminstone sex olika delar som tillsammans utlöser den mer ohämmade effekten vid kommunikation på internet. Dessa sex delar består av upplevd anonymitet, osynlighet, asynkronitet (att man inte pratar i realtid), ”solipsistic introjection” (att gränserna för jaget ändras), upplevt/bortkopplad fantasi samt minskad/förändrad effekt av status och auktoritet.6

Anonymiteten på internet bidrar till den mer ohämmade interaktionen då vi oftast inte ser personen vi kommunicerar med. Vi får inga direkta fysiska responser på det vi säger eller skriver. Den anonymitet som Suler diskuterar innebär inte nödvändigtvis en anonymitet i den bemärkelsen att vi inte vet vem personen som vi

3 Arpi 2013; Carp 2013; Fjellman 2015; Haimi 2013a; Haimi 2013b; Ritzén 2015; Rosén 2013; Sandahl 2012; Svahn 2015; TT 2012; TT 2014; Wikén 2015. 4 Suler 2004, s. 321. 5 Suler 2004, s. 321–325. 6 Suler 2004, s. 321–322.

kommunicerar med är, utan mer en upplevd anonymitet då man inte kommunicerar ansikte mot ansikte. Anonymiteten gör att vi upplever ett avstånd mellan vår personlighet och det vi säger eller skriver, vilket gör oss mindre sårbara och därtill mer ohämmade.7

Det faktum att interaktion via internet gör att vi inte alltid kommunicerar i realtid gör oss också mindre hämmade, då vi slipper den andra personens omedelbara reaktion på det vi säger eller skriver. Det tycks på så sätt vara lättare att kringgå sociala normer på nätet då vi inte omedelbart blir påverkade av andras reaktioner på vad vi kommunicerar. Suler beskriver även att textbaserad kommunikation via internet kan ge upphov till att vi litar mer på den vi pratar med jämfört med om vi hade pratat med personen i telefon eller ansikte mot ansikte. Det handlar om att vi läser det som skrivs med vår egen inre röst. Detta ökar sannolikheten för att vi ska lita på det som kommuniceras, då vi inte är lika kritiska till oss själva som till andra.8

Yttre faktorer såsom kroppsspråk, uttal och klädsel symboliserar ofta auktoritet och status och påverkar normalt vår interaktion med andra. Dessa yttre faktorer finns oftast inte närvarande vid interaktion på internet. Detta kan göra att, trots att vi kanske pratar med en för oss känd person på internet och vet vilken auktoritet och status denna person har, kan avsaknaden av dessa yttre faktorer påverka hur vi kommunicerar med personen just på internet. På internet finns det däremot andra sätt att få status och auktoritet, till exempel genom att vara en högt rankad spelare i ett online-spel. Det faktum att ens status utanför internet kan vara en helt annan gör också att gränserna för ens personlighet på nätet kan förändras och man kan uppleva internet som en parallell värld.9

7 Kowalski, R. M., Giumetti, G. W., Schroeder, A. N., Lattanner, M. R. 2014, s. 1107; Kowalski & Limber 2007, s. 22–30; NOU 2015, s. 83–84; Suler 2004, s. 321–325. 8 Suler 2004, s. 322–323. 9 Suler 2004, s. 323–325.

6.2. Beteenden på internet som kränker den personliga integriteten

6.2.1. Inledning

Enarsson problematiserar definitionen av hat och kränkningar på nätet och menar att det kan vara svårt att jämföra svenska studier i ämnet med internationell forskning då begrepp som cyberbullying, cyberstalking och hate speech har olika betydelser och definieras på olika sätt i olika studier. Enarsson refererar till ett seminarium som hölls av Dunkels vid Umeå universitet 2014 där fenomenet kränkningar på nätet delades in i två kategorier; politiskt respektive personligt näthat. Det politiska näthatet består främst av kränkningar med motiv som sexism, rasism och homofobi och det är framför allt vuxna personer som utsätts för dessa kränkningar via nätet. Det personliga näthatet ses i stället som en del av mobbningen som sker mellan barn och unga.10

De olika begreppen har gemensamt att de innefattar kränkande beteenden på internet. Trots att många av dessa handlingar upplevs som kränkande för den som utsätts är alla dessa handlingar inte kriminaliserade i svensk lag.11 Resultaten från en studie från Brottsförebyggande rådet (Brå) gällande hot och kränkningar på internet visar exempelvis att 12 procent av de polisanmälda nätkränkningarna som granskades i studien lades ner med hänvisning till att händelsen som hade polisanmälts inte var en brottslig gärning.12

6.2.2. Cyberbullying och cyberstalking

Det finns ingen allmänt vedertagen definition av vad cyberbullying innebär, men övergripande brukar man beskriva det som olika kränkande handlingar som sker mot enskilda personer på internet. Cyberbullying inkluderar bland annat kränkande e-postmeddelanden, sms, publicering av kränkande kommentarer, skällsord och bilder. Kränkningarna sker ofta på olika typer av sociala medier.

10 Enarsson 2015, s. 874–893. 11 Duffy & Sperry 2012, s. 58; Enarsson 2015, s. 874–893; McQuade, Gentry & Fisk 2012, s. 15. 12 Brå 2015:6, s. 12.

Cyberbullying kan även innebära att någon tar över en annan persons konto på ett socialt nätverk, som exempelvis Facebook, för att sedan publicera saker i dennes namn. Cyberbullying sker, enligt en studie bland grundskoleelever i USA, främst via direkta meddelanden, i chattrum samt via e-post.13

När det gäller cyberstalking finns det, liksom vid cyberbullying, inte någon allmänt accepterad definition och det finns dessutom en hel del likheter mellan cyberstalking och cyberbullying.14 Cyberstalking beskrivs ofta som en form av upprepad kränkning, mot en person eller grupp, som sker via internet. Förövaren vid cyberstalking beskrivs ofta samla information om den utsatte, och inte sällan gör sig gärningspersonen på olika sätt påmind genom att skicka flertalet meddelanden till den utsatte. Vid cyberstalking kan den som utsätts uppleva att dennes personliga integritet kränks då förövaren upplevs förfölja den utsatte genom att bevaka vad denne gör på internet. Forskare beskriver även att identitetsstölder kan vara en del av cyberstalking, och att händelser där gärningspersonen beställer varor på internet i den utsattes namn också kan vara en del i kränkningen vid cyberstalking.15

Internationell forskning har visat att det vid cyberstalking tenderar att vara främst män som kränker kvinnor medan män som utsätts för cyberstalking angrips i lika stor utsträckning av andra män som av kvinnor.16 I en studie med över 6 000 undersökningsdeltagare i Tyskland visade resultaten att 6,3 procent av deltagarna hade utsatts för cyberstalking. Studien visade att majoriteten av de drabbade personerna var kvinnor och att det oftast var en manlig före detta partner som var gärningsperson.17 Cyberstalking tycks vara något som främst vuxna utsätter andra vuxna för, medan cyberbullying förefaller vara ett fenomen som främst sker mellan barn och ungdomar.18 Både cyberbullying och cyberstalking be-

13 Brå 2015:6, s. 41; Duffy & Sperry 2012, s. 58; Kowalski & Limber 2007, s. 22; McQuade, Gentry & Fisk 2012, s. 15. 14 Brå 2015:6, s. 41. 15 Brå 2015:6, s. 41–42; McQuade, Gentry & Fisk 2012, s. 17–19. 16 McQuade, Gentry & Fisk 2012, s. 22, 42–46. 17 Dreßing, Bailer, Anders, Wagner & Gallas 2014, s. 61. 18 McQuade, Gentry & Fisk 2012, s. 22, 42–46.

skrivs i forskningen kunna leda till att den som utsätts upplever rädsla, mentalt lidande och psykisk ohälsa.19

6.2.3. Hate speech och hatkampanjer

Hate speech på internet består bland annat av olika typer av hatiska yttranden, mot grupper och enskilda individer, och innefattar alltifrån enstaka rasistiska, nedsättande eller diskriminerande kommentarer till hemsidor vars huvudsakliga syfte är att sprida hatiska meddelanden och åsikter.20 En typ av hatkampanj är den företeelse som Brå har belyst i sin studie om hot och kränkningar på nätet, där en gärningsperson skapar ett användarkonto som handlar om den utsatta personen och där kontot ofta döpts till exempelvis ”alla vi som hatar (den utsattes namn)”. I Brå:s studie av anmälda nätkränkningar fanns exempel där både flickor, pojkar och kvinnor hade drabbats av den här typen av handlingar.21

Media har under de senaste åren rapporterat allt oftare om olika former av hatkampanjer på internet och i samhällsdebatten benämns ofta fenomenet under samlingsbegreppet näthat.22 Uttrycket näthat har också använts som en sammanfattning på brottsliga kränkningar i rättsliga framställningar.23 Media har bland annat uppmärksammat att kvinnor utsätts för hot och kränkningar på nätet. Hoten anspelar ofta på den utsatta kvinnans kön eller sexualitet.24Ett uppmärksammat exempel är det s.k. Gamergate, en debatt om misogyni och sexism i spelvärlden.25 Flera forskare på området menar att många hatkampanjer på internet har en tydlig könsaspekt där kvinnor utsätts för sexualiserade kränkningar i avsevärt större utsträckning än män. Forskarna menar att ett av problemen med dessa typer av kränkningar är att de riskerar att reducera kvinnors möjligheter att uttrycka sina åsikter på nätet. Det kan i förläng-

19 Berne 2014; Juvonen & Gross 2008, s. 496; McQuade, Gentry & Fisk 2012, s. 75–78; Mishna, Cook, Gadalla, Daciuk & Solomon 2010, s. 362; Raskauskas & Stoltz 2007, s. 564; Ybarra & Mitchell 2004a, s. 1308; Ybarra, Mitchell, Wolak & Finkelhor 2006, s. 1169. 20 Banks 2010, s.233; Brå 2015:6, s. 42. 21 Brå 2015:6, s. 11, 62–63. 22 Arpi 2013; Carp 2013; Fjellman 2015; Haimi 2013a; Haimi 2013b; Ritzén 2015; Rosén 2013; Sandahl 2012; Svahn 2015; TT 2012; TT 2014; Wikén 2015. 23 Sackemark & Schultz 205. 24 Arpi 2013; Carp 2013; Haimi 2013a; Haimi 2013b; Ritzén 2015. 25 Bengtsson 2014; Björkman 2015.

ningen leda till en självcensur som i ett större perspektiv skulle kunna ses som ett hot mot jämställdheten och yttrandefriheten.26

6.2.4. Spridning av integritetskänsliga uppgifter

Det kan upplevas som mycket kränkande då uppgifter om en persons privatliv sprids på nätet. Forskning har visat att det som upplevs som mest integritetskränkande i sammanhanget är då kränkande bilder och videoklipp publiceras på internet.27 Forskning har även påvisat att en uppgift om att någon är kriminell också är en sådan integritetskänslig uppgift som kan uppfattas som kränkande då den sprids på nätet. Det har visat sig att var fjärde ung kvinna är orolig för att andra personer ska uppfatta henne på ett negativt sätt på grund av de uppgifter som finns om henne på nätet.28

När integritetskänsliga uppgifter sprids på internet är det en direkt följd att uppgifterna kan vara i omlopp under obestämd tid. Även om den som ursprungligen publicerade de integritetskänsliga uppgifterna väljer att ta bort dem från internet kan uppgifterna redan ha spridits vidare till andra forum på nätet.29

Spridning av integritetskänsliga uppgifter kan vara en del i att kränka en person i en hatkampanj alternativt genom så kallad cyberstalking. Forskning har visat att bland vuxna som utsätts för cyberstalking har nära hälften känt sig besvärade och stressade av att inte veta vad förövaren kan komma att göra härnäst. Detta kan innebära stor oro för att förövaren ska publicera exempelvis kränkande bilder och videoklipp på internet, något som har visat sig upplevas som mycket integritetskränkande.30 I Brå:s studie om hot och kränkningar på nätet visar resultaten att personuppklaringen generellt är låg för de fall som Brå har granskat. De anmälningar om förtalsbrott som har lett till åtal har rubricerats som grovt förtal och i de allra flesta fall har åtalen avsett nakenbilder alternativt andra bilder som har publicerats ihop med kränkande kommentarer om den utsattes sexuella vanor.31

26 Jane 2014, s. 558–570; Keats Citron 2009, s. 373–415. 27 Berne 2014, s. 4–108. 28 Svensson & Dahlstrand 2014, s. 36–37, 91–93. 29 McQuade, Gentry & Fisk 2012, s. 75. 30 Berne 2014; McQuade, Gentry & Fisk 2012, s. 75–78. 31 Brå 2015:6, s. 11, 100–101.

Det finns exempel på mer planerade tillvägagångssätt för att kränka enskilda individer genom spridning av integritetskänsliga uppgifter på internet. Forskning på området benämner ibland de mer planerade beteendena som ”trolling attacks”, där spridning av privata uppgifter på internet i specifika sammanhang kan skapa stor skada för den enskilde. Ett exempel på detta är då personer har klickat på vad de tror är en annons om sexuella tjänster på internet och sedan skrivit in sina kontaktuppgifter såsom namn, e-postadress och telefonnummer. Personen bakom den falska annonsen har sedan spridit dessa privata uppgifter, i bland annat sammanhang rörande sexuella tjänster på nätet, i syfte att skada de enskilda individerna.32

Personer som får integritetskänsliga uppgifter spridda på internet riskerar att uppleva ökad misstro till andra människor och känna otrygghet över att publicera saker på internet. Det har lyfts fram att detta kan leda till att de drar sig tillbaka från internetmiljön och censurerar sig själva.33 Det har med anledning av detta påpekats att det är angeläget för rättsväsendet att se över problematiken kring olika former av kränkningar på nätet för att främja yttrandefriheten i samhället.34

Hämndporr

Ett specifikt fenomen som har uppmärksammats i både svensk och internationell media beträffande spridning av integritetskänsliga uppgifter på internet är fenomenet hämndporr.35 Internationell media samt internationell forskning gällande hämndporr använder ofta begreppet ”revenge porn” och beskriver fenomenet som att någon publicerar nakenbilder och/eller bilder och filmer med sexuellt innehåll på en individ utan dennes samtycke. Publiceringen sker ofta av en person som den utsatta tidigare har haft en kärleksrelation med och motivet bakom publiceringen är oftast att skada, förödmjuka eller på annat sätt hämnas på den utsatta personen

32 Gaus 2012, s. 354–355. 33 McQuade, Gentry & Fisk 2012, s. 75–78. 34 Brå 2015:6, s. 37. 35 Brå 2015:6, s. 37, Budde 2014, s. 407–408; Ritzén 2015.

efter att kärleksrelationen har upphört.36 Nedan följer ett citat från Buddes rapport om hämndporr. Uttalandet kommer ursprungligen från en person som blivit utsatt för att få integritetskänsliga bilder spridda på internet.

[A]s a victim of Revenge Porn, I am not victimized one time. I am victimized every time someone types my name into the computer. The crime scene is right before everyone’s eyes, played out again and again, and, ironically, I am treated as if I am the one who has committed the crime. I am victimized every time someone tells me that it’s my fault because I consented to the taking of the photos.37

Brå:s studie om hot och kränkningar på nätet belyser en del fall som skulle kunna handla om så kallad hämndporr, även om Brå inte hänvisar specifikt till detta begrepp i sin resultatredovisning. Resultatet av Brå:s studie visar att det finns ett antal polisanmälningar där sexuella bilder på den utsatte, i de flesta fall en yngre kvinna, har spridits. Det finns även fall där bilder har manipulerats för att framställa kvinnan som delaktig i vissa påstådda sexuella sammanhang. I de ärenden som Brå har granskat i sin studie var det ibland gärningspersonen som hade tagit bilden eller spelat in filmen. Ibland hade den utsatta personen själv skickat bilden eller filmen till gärningspersonen.38

Engvall har i sin bok Virtuell våldtäkt – om unga och sexbilder på nätet intervjuat både personer inom rättsväsendet gällande nätkränkningar och också personer som själva har varit utsatta för kränkningar på internet. En flicka som Engvall har intervjuat berättar att hon skickade sexuella bilder på sig själv till okända vuxna personer på nätet som en del av sitt självskadebeteende.39 Berne har i sin studie lyft fram att flickorna som har publicerat bilder på sig själva på nätet har berättat att de sökte bekräftelse och uppskattning genom att lägga ut bilder på sociala medier.40 Flera av flickorna som Engvall har pratat med och som har blivit utsatta för att nakenbilder och/eller bilder med sexuellt innehåll på dem har spridits på nätet, berättar att de inte förstod att bilderna skulle spridas vidare på nätet. En del flickor hade exempelvis endast skickat bilder på sig

36 Brå 2015:6, s. 37; Budde 2014, s. 407; Humback 2014, s. 215–218; Stroud 2014, s. 168. 37 Budde 2014, s. 408. 38 Brå 2015:6, s. 9, 63. 39 Engvall 2015, s. 83. 40 Berne 2014, s. 4–108.

själva till sina vänner eller partners och förbisåg risken med att bilderna skulle kunna komma i omlopp, exempelvis efter gräl mellan vänner eller efter uppbrott från kärleksrelationer.41

Media har under flera år belyst problemet med att sexuella bilder och filmer sprids på internet.42 Ett exempel på hur spridningen av integritetskänsliga uppgifter, såsom sexuella videoklipp och bilder, kan upplevas beskrivs av en kvinna i en tidningsartikel i Dagens Nyheter från 2015. Kvinnan berättar att hon blev utsatt för en gruppvåldtäkt flera år tidigare och att en av gärningsmännen sedan publicerade videoklipp av händelsen på internet. Rubriken till artikeln är ”Filmerna var nästan värre än våldtäkten”, vilket ger en indikation på att spridning av integritetskänsliga uppgifter på nätet kan förorsaka betydande skada för den utsatte.43 Även Engvall skriver om hur unga personer som får bilder av sig själva spridda på nätet kan få sin psykiska hälsa skadad.44

Internationell forskning om hämndporr belyser också effekterna av att integritetskänsliga bilder sprids på nätet. Där beskrivs bland annat att utsatta personer har upplevt stor förödmjukelse efter att någon har publicerat nakenbilder av dem på nätet. De utsatta har framförallt känt sig besvärade över att bilderna kan komma att ses av den egna familjen, vänner samt av arbetsgivare.45

Engvall redogör för hur en 15-årig kanadensisk flicka, som efter mycket påtryckningar blev övertalad att skicka en nakenbild på sig själv till en kille, fick sin bild ofrivilligt publicerad på internet. Flickans vänner och familj såg bilden på nätet och hon mådde så psykiskt dåligt efter händelsen att hon till sist tog sitt liv. I Engvalls bok finns flera exempel på unga tjejer som på grund av publicerandet av nakenbilder på internet har mått mycket dåligt och i vissa fall tagit sina liv. En flicka i USA hade skickat lättklädda bilder på sig själv till sin pojkvän som sedan spreds, varpå hon tog sitt liv, endast 18 år gammal. Engvall beskriver även hur en 13-årig svensk flicka, som efter chattkonversationer med en man på inter-

41 Engvall 2015, s. 83. 42 Arpi 2013; Budde 2014, s. 407–408; Rosén 2013; TT 2012; TT 2014. 43 Ritzén 2015. 44 Engvall 2015, s. 119. 45 Stroud 2014, s. 168, 173–174.

net hotades med att bilder som föreställde henne skulle spridas till bland annat hennes lärare på skolan, begick självmord 2013.46

I Brå:s studie presenteras resultat från intervjuer med flera åklagare och där tas bland annat upp problem med att spridning av nakenbilder i dag inte ryms inom befintliga lagrum. Åklagarna menar att domstolarna har bedömt att det krävs mer än en naken kropp för att det ska vara fråga om förtal. De framhåller att det också som regel krävs en nedsättande kommentar om personen i fråga, utöver själva nakenbilden, för att gärningen ska bedömas som förtal. Enligt Brå:s rapport anses dagens lagstiftning ha allvarliga brister när det gäller skydd mot spridning av integritetskänsliga bilder och filmer på internet.47

6.3. Hot och kränkningar på internet

6.3.1. Inledning

I en studie av Svensson och Dahlstrand redogör författarna för hur samhällets normer kring kränkningar på nätet ser ut. I tidigare studier har man kunnat se att det inte finns några egentliga sociala normer till stöd för exempelvis upphovsrättsreglerna kring musik och film på internet, medan man vet att det finns tydliga sociala normer mot hastighetsöverträdelser i trafiken. I Svenssons och Dahlstrands studie konstateras att de sociala normerna mot kränkningar på nätet är i likvärdig styrka med normerna mot hastighetsöverträdelser i trafiken. Resultaten visar att det finns en tydlig social norm mot kränkningar på internet och att denna norm är på en så pass stark nivå att man kan tala om att det föreligger konsensus i samhället om vad som bör vara tillåtet och inte rörande nätkränkningar.48

Att människor utsätts för hot och kränkningar på internet kan medföra att de som en effekt av detta avstår från att uttrycka sig på nätet, vilket i förlängningen kan leda till att de undviker forum på nätet som berör viktiga samhällsfrågor och debatter.49 Med utgångs-

46 Engvall 2015, s. 55–65. 47 Brå 2015:6, s. 16. 48 Svensson & Dahlstrand 2014, s. 58–59. 49 Jfr vad som sägs i förordet till Brå:s rapport, Brå 2015:6, s. 5.

punkt i detta är det av vikt att förstå fenomenet nätkränkningar, vad de består i, var på internet de förekommer samt vilka de inblandade personerna är. Det är även angeläget att titta på brottslighetens omfattning och utveckling. Samtliga dessa teman behandlas därför i de kommande avsnitten.

6.3.2. De inblandade personerna

Brå:s rapport om hot och kränkningar på internet visar att majoriteten av de som utsätter andra för nätkränkningar är män. De ärenden där kvinnor främst är gärningspersoner är sådana där de som utsatts för kränkning är vuxna män eller flickor. Resultaten visar vidare att gärningspersonen och den som utsätts för kränkningen generellt är jämngamla. I omkring 80 procent av ärendena där den utsatte var en ung person (under 18 år) var gärningspersonen också under 18 år. Det var väldigt få unga gärningspersoner i ärenden där den utsatte var en vuxen person (18 år och äldre).50Både då den utsatta personen var en pojke och en flicka i Brå:s studie, är en stor andel av ärendena relaterade till skolan. Gärningspersonen är inte sällan en skolkamrat.51

Resultaten visar vidare att i ärenden där den utsatta personen var ung (under 18 år) var 6,5 procent under 12 år, 33 procent var mellan 12 och 14 år och 50 procent var mellan 15 och 17 år (för resterande cirka 10 procent saknas information om ålder). I ärenden där den utsatta personen var vuxen (18 år och äldre) var 9 procent mellan 18 och 20 år, 28 procent var mellan 21 och 30 år, 19,5 procent var mellan 31 och 40 år, 21 procent var mellan 41 och 50 år, 8,5 procent var mellan 51 och 60 år och endast 6 procent var äldre än 60 år (för resterande andel saknas uppgift om den utsatta personens ålder).52

Resultaten visar också att nära hälften av de utpekade gärningspersonerna i Brå:s studie tidigare har varit lagförda för brott. Det är vanligare att gärningspersonen tidigare har varit lagförd för brott i fall där den utsatte är en vuxen person. Av de identifierade gärningspersonerna i studien är 32 procent kvinnor och tidigare lag-

50 Brå 2015:6, s. 8–9, 54–57. 51 Brå 2015:6, s. 72–73. 52 Brå 2015:6, s. 54–55.

föringar är i genomsnitt lägre för de kvinnliga gärningspersonerna än för de manliga. Närmare 60 procent av de manliga gärningspersonerna i studien är tidigare lagförda för brott medan motsvarande andelen i gruppen kvinnor endast är drygt 30 procent.53

Studien visar även att i omkring en femtedel av fallen hade den som utsattes för hot och kränkningar en pågående eller förfluten parrelation till gärningspersonen och när man tittar specifikt i gruppen vuxna kvinnor var denna andel 44 procent. Utöver detta visar resultaten att i omkring 40 procent av fallen hade den utsatte och gärningspersonen en vänskaps- eller bekantskapsrelation. I omkring en tredjedel av fallen var gärningspersonen anonym eller obekant för den utsatte.54

6.3.3. Var sker kränkningarna?

Av Brå:s rapport rörande hatbrott kan man utläsa att 11 procent av de anmälda hatbrotten begicks via internet. Utöver dessa begicks 9 procent via telefon eller sms. Flera olika brottstyper kan utgöra hatbrott, men statistiken ger ändå viss indikation om brottslighetens omfattning på internet gällande integritetskränkande brott.55

Brå:s studie om nätkränkningar visar att av de polisanmälda hot och kränkningar som omfattats av undersökningen är Facebook det vanligaste forumet på internet där kränkningar sker. Att nätkränkningar sker på Facebook är framför allt vanligt då de inblandade personerna är unga. När den som utsätts för kränkning är flicka sker 58 procent av kränkningarna på Facebook. Motsvarande andel för gruppen pojkar uppgår till 73 procent. Även Instagram är ett vanligt forum för nätkränkningar när det gäller ärenden där den utsatta personen är ung. När det gäller kränkningar där den utsatta personen är vuxen är Facebook också ett vanligt forum men även e-post är frekvent förekommande; 35 procent av kränkningarna sker via epost när det gäller kvinnliga utsatta och 29 procent av kränkningarna sker via e-post när det gäller manliga utsatta.56

53 Brå 2015:6, s. 54–57. 54 Brå 2015:6, s. 9–10, 74. 55 Brå 2014:14, s. 44. 56 Brå 2015:6, s. 8, 58–59.

I de fall det är flickor som utsätts är, enligt Friends senaste rapport om nätkränkningar, det vanligaste forumet olika sociala medier. Det vanligaste forumet där pojkar blir utsatta är i olika onlinespel.57 I vissa fall sker kränkningarna på fler än ett forum på internet. Några andra forum som har lyfts fram är MSN, Skype, Kik och WhatsApp. Då integritetskänsliga bilder och/eller filmer på den utsatta har publicerats på nätet sker inte sällan detta på YouTube. I de ärenden där gärningspersonen antingen har kapat den utsatta personens användarkonto eller skapat ett falskt sådant i den utsattas namn, skedde detta främst på Facebook eller på någon dejtingsajt som till exempel Badoo. I en tredjedel av de ärenden som Brå har granskat har kränkningarna skett både på och utanför internet i kombination.58

6.3.4. Vad består kränkningarna i?

De nätkränkningar som vuxna män utsätts för består ofta av att den utsatte framställs som kriminell. De nätkränkningar som vuxna kvinnor ofta utsätts för är i stället olika typer av nedsättande kommentarer eller påståenden. Kränkningarna mot kvinnor sker ofta via sms, telefonsamtal eller ansikte mot ansikte i kombination med internet. I vissa fall är det inte innehållet i sig som är kränkande utan det faktum att gärningspersonen ihärdigt fortsätter att ta kontakt med kvinnan, trots att hon inte vill ha någon kontakt.59

Brå:s studie omfattade endast ett fåtal ärenden gällande brotten grov fridskränkning och olaga förföljelse. I dessa ärenden var kvinnorna oftast de utsatta. I flera ärenden hade kvinnan upprepade gånger blivit kontaktad av en man som hon ursprungligen haft en ytlig bekantskap med. Mannen i dessa fall ville ofta ingå en kärleksrelation med kvinnan och skrev vanligtvis inte något otrevligt eller hotfullt till kvinnan. Kränkningen i dessa ärenden bestod i stället i att mannen fortsatte att kontakta kvinnan trots att hon varit tydlig med att hon inte var intresserad av någon kärleksrelation. Gärningspersonen i dessa ärenden tog ofta kontakt med den utsatta kvinnan både på och utanför nätet. I en del av ärendena blev man-

57 Friends 2015, s. 10. 58 Brå 2015:6, s. 58–59, 62–63. 59 Brå 2015:6, s. 8–9.

nens kontakt med kvinnan med tiden otrevlig. I några av ärendena gällande grov fridskränkning och olaga förföljelse hade gärningspersonen och den utsatta personen tidigare haft en relation och då skedde i vissa fall även överträdelser av kontaktförbud.60

I de ärenden i Brå:s studie som i polisanmälan hade rubricerats som olaga hot, bestod oftast innehållet av hot om dödligt våld (39 procent), hot om våld (15 procent) samt hot om sexuellt våld (6 procent). Hoten bestod främst av skriftliga hot på Facebook, via epost eller chattmeddelanden och innehöll även mer indirekta och förtäckta hot (31 procent). I de ärenden som i studien har rubricerats som ärekränkningsbrott, var någon form av offentlig skriftlig kränkning på nätet den vanligaste typen av handling.61

I de ärenden som har rubricerats som ofredande har gärningspersonen ofta skrivit något nedsättande eller på annat sätt kränkande meddelande till den utsatta. Några exempel som har lyfts fram är kränkande texter såsom ”du ska brinna i helvetet” och ”jag önskar att du tar livet av dig”. Några av de ärenden som Brå har granskat har handlat om hot om att publicera nakenbilder. Detta var mest vanligt att flickor utsattes men det förekom i alla grupper oavsett ålder och kön. Det fanns även ärenden där gärningspersonen redan hade publicerat bilder och/eller filmer av sexuell karaktär på den utsatta då polisanmälan gjordes. Dessa bilder och filmer hade ofta publicerats tillsammans med en kränkande text om den utsatta personen.62

Kränkningar på nätet har även visat sig bestå av att en gärningsperson skapar ett användarkonto i den utsattas namn alternativt tar över den utsattas användarkonto på ett forum på nätet. Detta görs ofta i syfte att skriva kränkande meddelanden och kommentarer som får det att framstå som att det är den utsatte själv som publicerar texterna. 17 procent av de ärenden som i Brå:s studie gällde ofredande berörde just fall där gärningspersonen skapat ett falskt användarkonto i den utsatta personens namn alternativt tagit över den utsatta personens användarkonto. Ibland hade gärningspersonen skapat ett konto som handlade om den utsatta personen och döpt kontot till exempelvis ”alla vi som hatar (den utsattas

60 Brå 2015:6, s. 59–60. 61 Brå 2015:6, s. 60–61, 64. 62 Brå 2015:6, s. 62–63.

namn)”. Dessa slags gärningar drabbar enligt Brå både flickor, pojkar, kvinnor och män. En del av dessa ärenden har även rubricerats som dataintrång, och själva ofredandet består då ofta i att gärningspersonen skriver texter och/eller publicerar bilder på användarkontot och får det att se ut som att det är den utsatta personen som publicerar texten eller bilderna.63Omkring en tredjedel av ärendena i Brå:s studie där gärningspersonen är anonym eller obekant för den utsatta avser just skapande alternativt kapande av olika användarkonton.64

Bland pojkar är den vanligaste typen av brott på internet någon form av hot om våld där texterna oftast innehåller hot om grova brottsliga gärningar, som att den utsatta personen ska bli dödad eller hot om våld med vapen. I de fall där pojkar utsätts för kränkningar på nätet utöver hot, är ordet ”bög” vanligt förekommande liksom bilder med tillhörande text där den utsatta framställs som homosexuell. Nätkränkningar mot gruppen pojkar består även i att de påstås använda droger, att de våldtar och/eller misshandlar andra eller att de har någon diagnos eller sjukdom som till exempel ADHD. En del kränkningar mot pojkar innehåller texter som relaterar till deras nationalitet, ideologiska åsikt eller hudfärg, som exempelvis påståenden om att den utsatte är nazist.65

Bland kvinnor är den vanligaste typen av anmälda brott någon form av ofredande som ofta skett både på och utanför internet, medan männen oftast anmäler att någon har publicerat en offentlig skriftlig kränkning om dem på internet. Kränkningarna i dessa fall består ofta i att mannen framställs som kriminell, och inte sällan påstås han vara pedofil eller våldtäktsman. Både vid nätkränkningar mot män och mot kvinnor är det vanligt att gärningspersonen sprider rykten om att den utsatta personen har problem med ekonomin, att den utsatta använder droger eller missköter sina djur. Det förekommer också att nätkränkningar mot vuxna består i nedsättande kommentarer där den utsatta påstås vara lat på jobbet eller vara en dålig förälder samt nedsättande uttryck såsom ”slyna” eller ”hora”.66

63 Brå 2015:6, s. 11, 62–63. 64 Brå 2015:6, s. 74. 65 Brå 2015:6, s. 11, 62–63, 65–68. 66 Brå 2015:6, s. 11, 62–63, 65–68.

Den vanligaste händelsen som gruppen flickor anmäler enligt Brå:s studie är fall där gärningspersonen har publicerat en bild på dem. Bilderna har inte sällan en sexuell anspelning och publiceras ofta med nedsättande kommentarer om den utsattas påstådda sexuella erfarenheter. Nära vart fjärde fall i studien som gäller flickor som utsatta avser sådana händelser, medan motsvarande andel hos gruppen pojkar endast är 14 procent. I grupperna där den utsatta är en vuxen kvinna eller man förekommer dessa händelser relativt sällan, endast i 7 procent respektive 2 procent av ärendena inom dessa grupper. Brå beskriver att gärningspersonen i de allra flesta fall använder sig av en bild på den utsatta personen som redan finns på internet och sedan skriver en text med kränkande innehåll som inte sällan anspelar på sex.67

De skolrelaterade kränkningar som framför allt identifierats bland unga personer i Brå:s studie visar sig ofta vara kopplade till en tidigare konflikt i skolan, utanför nätet, och i närmare hälften av dessa ärenden sker kränkningen både på nätet och i skolan. I omkring 20 procent av dessa ärenden, oavsett om den utsatta personen är en pojke eller flicka, uppges kränkningarna som polisanmälts vara ett led i upprepade trakasserier eller upprepad mobbning.68

6.3.5. Brottslighetens omfattning och utveckling

Inledning

Media har under de senaste åren belyst hur internet har blivit en ny arena för hot och kränkningar.69 Kränkande uppgifter om andra människor som sprids på internet kan nå en oöverskådlig publik och forskare har påtalat problemen med hatkampanjer som sprids på internet. Dessa hatkampanjer kan drabba alltifrån minoritetsgrupper till enskilda individer och kan av den eller de som utsätts upplevas som mycket kränkande.70

Hot och kränkningar som sker på internet regleras inte i en särskild straffrättslig bestämmelse. Det innebär att det inte förs statistik

67 Brå 2015:6, s. 9, 65–66. 68 Brå 2015:6, s. 72–73. 69 Arpi 2013; Carp 2013; Fjellman 2015; Haimi 2013a; Haimi 2013b; Ritzén 2015; Rosén 2013; Sandahl 2012; Svahn 2015; TT 2012; TT 2014; Wikén 2015. 70 McQuade, Gentry & Fisk 2012, s. 19–23; Perry & Olsson 2009, s. 185.

som visar hur stor andel av de hot och kränkningar som anmäls som har skett på internet.71 Det är därmed svårt att med säkerhet uttala sig om brottslighetens faktiska omfattning. Den utveckling och den statistik som presenteras i detta avsnitt bör därför tolkas med försiktighet. Det finns trots detta en hel del studier om omfattningen av hot och kränkningar på nätet, och i detta avsnitt presenteras både svensk och internationell forskning på området.

Svensk och internationell forskning

Forskning om brottslighetens omfattning visar upp spridda resultat, vilket bland annat beror på hur kränkningar på nätet har definierats i olika studier och på hur lagstiftningen kring dessa företeelser ser ut i olika länder.72

I en studie bland universitetsstudenter i USA och Kanada uppgav 33,6 procent att de hade blivit kränkta på nätet under sin studietid. Motsvarande andel som angav att de hade blivit kränkta utanför nätet under samma period var 28,4 procent.73 En annan studie visade att 9 procent har blivit kränkta på nätet under 2004/2005. Av dessa visste 43 procent vem gärningspersonen var och i resterande 57 procent var gärningspersonen en okänd person som den utsatta hade fått kontakt med via internet.74

Enligt en internationell studie i England 2006, där över 11 000 barn och ungdomar mellan 11 och 15 år tillfrågades om sina erfarenheter av kränkningar på internet, svarade 7 procent av deltagarna att de hade blivit kränkta på nätet. Studien visade att nätkränkningar var vanligare bland flickor än bland pojkar och att en viss ökning kunde ses mellan år 2002 och 2005, främst bland flickorna.75

En internationell studie bland barn och ungdomar i åldersgruppen 10–17 år visade att 9 procent hade varit utsatta för kränkningar på nätet det närmaste året innan studiens genomförande. 32 procent av dessa personer uppgav att de hade blivit kränkta fler än tre gånger det senaste året. Studien visade vidare att 45 procent av de

71 Brå 2015:6, s. 39. 72 Flygare & Johansson 2013, s. 136. 73 Beran, Rinaldi, Bickham & Rich 2012, s. 562. 74 Wolak, Mitchell & Finkelhor 2007, s. 54. 75 Slonje & Smith 2008, s. 147.

som hade utsatts för nätkränkningar visste vem gärningsmannen var sedan tidigare.76

Brå har under 2013 gjort en studie om utsatthet och oro för trakasserier, hot och våld bland förtroendevalda. Studien visar att en av fem har upplevt sig utsatt för hot, våld eller trakasserier kopplat till sitt politiska uppdrag under 2012. Den vanligaste formen av utsatthet visade sig vara hot och trakasserier, och majoriteten av dessa brott skedde enligt de förtroendevalda via sociala medier. Endast 14 procent av hoten och trakasserierna polisanmäldes. Enligt Brå:s studie är den främsta anledningen till detta bland kvinnor att utsattheten ses som en del i uppdraget. Männen hänvisar den låga anmälningsbenägenheten till att de inte tror att en polisanmälan av detta slag ska leda till något.77

I Brå:s rapport Nationella trygghetsundersökningen 2014 presenteras resultaten av en årlig studie som genomförs i syfte att bland annat beskriva allmänhetens otrygghet och utsatthet för brott. Studien visar att 5 procent uppger att de har blivit trakasserade under 2013. Dessa 5 procent motsvarar cirka 374 000 personer mellan 16–79 år och resultatet visar på en ökning från tidigare år. Föregående år angav 4,1 procent att de utsatts för trakasserier och år 2010 var andelen 3,5 procent. Kvinnor anger att de blivit utsatta för trakasserier i högre utsträckning än män och unga personer (16–24 år) är den grupp av befolkningen som oftare än andra utsatts för trakasserier. Unga kvinnor är alltså en grupp som i särskilt stor utsträckning uppger att de har utsatts för trakasserier under 2013.78 Ovanstående siffror från Brå gällande utsatthet för trakasserier gäller dock trakasserier generellt och inte specifikt trakasserier på internet, eftersom sådan statistik i dagsläget inte finns att tillgå.

Resultatet av Svenssons och Dahlstrands studie om nätkränkningar visar att nära hälften av deltagarna i undersökningen har blivit kränkta på internet. Kvinnorna är enligt studien i högre utsträckning än männen utsatta för kränkningar på nätet och gruppen unga (16–25 år) anger oftare än gruppen äldre (3–40 år) att de upplevt sig kränkta på nätet. Nätkränkningar tycks dock vara något som många har upplevt någon enstaka gång medan gruppen som

76 Ybarra, Mitchell, Wolak & Finkelhor 2006, s. 1169. 77 Brå 2014:9, s. 6–8. 78 Brå 2015:1, s. 3, 54–57.

upplevt nätkränkningar ofta endast utgör omkring 1 procent av studiens deltagare. Studien visar vidare att 15 procent i den yngre gruppen anger att de själva har publicerat en text eller en bild på internet som har varit kränkande mot någon annan. I undersökningens kvalitativa del, dvs. intervjuer med särskilda s.k. fokusgrupper, framstod nätkränkningar också som en vanlig företeelse bland ungdomarna. De menade att det inte var ovanligt att de uttryckte sig nedsättande gentemot andra på nätet. Till detta tillkommer att var femte ungdom inte visste om de hade uttryckt sig på ett kränkande sätt mot andra eller inte på internet.79

I Friends senaste rapport om barns och ungdomars erfarenhet av internet har 1 041 barn och unga i åldersgruppen 10–16 år svarat på frågor om kränkningar på internet. Rapporten visar att så många som var tredje person har blivit utsatt för kränkningar på nätet det senaste året. Dessa resultat skiljer sig inte från resultatet i Friends nätrapport från året dessförinnan, vilket indikerar att nätkränkningarna varken har ökat eller minskat sedan 2014.80 Gällande frågan om hur brottsligheten har utvecklats, finns dock forskning som beskriver att kränkningar på internet har ökat samtidigt som andra studier visar att nätkränkningar varken har ökat eller minskat de senaste åren.81

6.4. Nätmobbning

6.4.1. Inledning

Mycket av den forskning som har gjorts gällande kränkningar på internet handlar om fenomenet nätmobbning. De flesta forskarna beskriver detta som ett relativt nytt och outforskat område, varför det kan vara svårt att uttala sig om både dess struktur, omfattning samt långsiktiga effekter.82

Berne har i en studie undersökt fenomenet nätmobbning och understryker att det är en ny typ av företeelse, vilket gör att det

79 Svensson & Dahlstrand 2014, s. 91–93. 80 Friends 2015, s. 8–9. 81 Svensson & Dahlstrand 2014, s. 7. 82 Flygare & Johansson 2013, s. 134–137; Law, Shapka, Hymel, Olson & Waterhouse 2012; Mishna, Cook, Gadalla, Daciuk & Solomon 2010, s. 362; Slonje & Smith 2008, s. 147; Wade & Beran 2011, s. 44; Ybarra & Mitchell 2004a, s. 1308.

finns en begränsad förståelse kring fenomenet. Berne har studerat utseenderelaterad nätmobbning och undersökt vad elever anser att de skulle göra om de utsattes. Hon har även tittat på köns- och åldersskillnader vid nätmobbning samt studerat hur olika frågeformulär för att mäta nätmobbning fungerar. Bernes studie är utförd i Göteborgsområdet och eleverna i studien gick i årskurs 4, 6 och 9. Resultatet av studien visar att eleverna beskrev att nätmobbning ofta handlar om kränkningar som rör den utsattes utseende och att det är vanligare att flickor utsätts än pojkar. Både flickorna och pojkarna fick enligt studien ofta nedlåtande kommentarer om sina kroppar där flickorna ofta kallades tjocka medan pojkar fick höra att de inte vara tillräckligt muskulösa. Flickor kallades oftast för ”hora” medan pojkarna fick höra att de såg ”bögiga” ut.83

Många elever ser inte kränkningar på internet som mobbning. Det gäller både de som blir utsatta, de som kränker någon och de som agerar passiv publik.84 I en studie bland 10–18-åringar visade resultatet att personerna som hade varit inblandade vid mobbningsincidenter på internet varken såg sig själva som mobbare, utsatta för mobbning eller som observatörer av mobbning. De inblandade personerna medgav att de varit med och agerat på nätet, men såg inte det inträffade som en form av mobbning. Forskarna bakom studien menar att detta kan bero på att de som utsätts för mobbning på nätet känner sig mer kapabla att slå tillbaka jämfört med vid traditionell mobbning. Forskarna resonerar kring att maktstrukturerna på nätet kan se annorlunda ut jämfört med vid traditionell mobbning, som främst sker ansikte mot ansikte. När de traditionella maktstrukturerna suddas ut på nätet påverkas alla inblandades syn på och tolkning av vad som faktiskt sker på internet.85

83 Berne 2014, s. 4–108. 84 Dunkels 2013, s. 154–167. 85 Law, Shapka, Domene & Gagné 2012, s. 664–672.

6.4.2. Nätmobbningens omfattning

Internationell forskning

Internationell forskning om nätmobbningens omfattning visar på mycket spridda resultat, vilket bland annat beror på hur mobbning på nätet har definierats i olika studier och i vilken åldersgrupp de studerade barnen och ungdomarna har ingått i. Den internationella forskningen på området visar alltså på en stor variation och studier pekar på att mellan 2 och 72 procent i gruppen barn och ungdomar har utsatts för nätmobbning.86

En studie av Wade och Beran visar på att 22 procent av eleverna i årskurs 6, 7, 10 och 11 i Kanada har varit involverade i nätmobbning. Flickor tenderar att vara mer utsatta än pojkar när det gäller mobbning på nätet. Wade och Beran har i sin forskning också sett att nätmobbning är mindre omfattande bland äldre elever än bland yngre.87

I en studie bland elever i grundskoleålder kunde man se att nära hälften av alla elever var utsatta för mobbning, varav en fjärdedel av dessa även hade utsatts för nätmobbning. Över hälften av studiens deltagare angav att de kände någon som hade blivit mobbad på nätet. Pojkar var i större utsträckning mobbare på nätet medan flickor tenderade att oftare vara utsatta för nätmobbning.88 En annan undersökning bland barn och ungdomar i grundskoleålder visade att nära hälften av alla elever, 49,5 procent, angav att de hade blivit mobbade på nätet, och 33,7 procent angav att de själva hade utsatt andra för nätmobbning.89

I en studie från USA bland elever i årskurs 6–10 redovisas resultatet av ett nationellt representativt urval av ungdomar och deras erfarenheter av kränkningar på internet. Studien visar att 13,6 procent av eleverna någon gång under en tidsperiod av två månader innan studiens genomförande hade varit involverade i nätmobbning. Studien visade också att flickor i högre utsträckning är utsatta för kränkningar på nätet medan pojkar i högre utsträckning mobbar andra på nätet.90

86 Flygare & Johansson 2013, s. 136. 87 Wade & Beran 2011, s. 44. 88 Li 2006, s. 157. 89 Mishna, Cook, Gadalla, Daciuk & Solomon 2010, s. 362. 90 Wang, Iannotti & Nansel 2009, s. 368.

En annan nationellt representativ undersökning från USA visar att 19 procent av barn och ungdomar mellan 10–17 år har varit involverade i nätmobbning någon gång under en ettårsperiod innan studiens genomförande. Studien skiljer på huruvida deltagarna hade varit utsatta, mobbare eller varit involverade i båda delarna. Resultaten visar att 4 procent angav att de har varit utsatta för nätmobbning, 12 procent angav att de har mobbat andra på nätet och 3 procent angav att de hade varit involverade i nätmobbning både i rollen som mobbare och som utsatt.91

En studie av Li visade att en av fem elever i grundskoleålder har varit utsatt för nätmobbning och över hälften av eleverna i studien hade antingen själva utsatts för eller fått vetskap om nätmobbningsincidenter i deras närhet. För nära hälften av de elever som hade utsatts för mobbning på nätet var gärningsmannen okänd för de utsatta.92 En annan studie av Li visade att 60 procent av de elever som hade utsatts för nätmobbning var flickor medan över 52 procent av de som mobbat andra på nätet var pojkar.93

En studie bland barn och ungdomar mellan 11–19 år i England 2005 visade att 20 procent hade blivit hotade eller mobbade på nätet och 11 procent angav att de antingen hade tagit emot eller skickat hotfulla eller kränkande meddelanden till andra på nätet.94Gradinger, Strohmeier och Spiel fann i sin studie att 5,4 procent av undersökningsdeltagarna hade mobbat andra på nätet och att 7,1 procent hade blivit utsatta för nätmobbning.95

I en studie bland grundskoleelever i USA fann man att 11 procent av eleverna hade blivit mobbade på nätet under de närmaste månaderna innan studien utfördes. 4 procent av eleverna uppgav att de hade mobbat andra på nätet och 7 procent angav att de hade varit involverade i nätmobbning, både som mobbare och som offer för mobbning på nätet. Nära hälften av dem som hade utsatts för mobbning på nätet uppgav att de inte visste vem gärningsmannen var.96

91 Ybarra & Mitchell 2004a, s. 1308. 92 Li 2007a, s. 435. 93 Li 2007b, s. 1777. 94 Slonje & Smith 2008, s. 147. 95 Gradinger, Strohmeier & Spiel 2009, s. 205–213. 96 Kowalski & Limber 2007, s. 22.

I en studie bland 12–17-åringar visade det sig att 72 procent hade blivit utsatta för kränkningar på internet det närmaste året innan studiens genomförande. Två tredjedelar av deltagarna uppgav att de visste vem som utsatte dem för mobbning på internet och 85 procent av dem som hade blivit utsatta för nätmobbning hade även utsatts för traditionell mobbning i skolan. Studien visade vidare att det fanns ett samband mellan mobbning på internet och ökad social oro. Trots detta uppgav hela 90 procent att de inte hade berättat för någon vuxen om nätmobbningen.97

I Sverige

Liksom den internationella forskningen på området visar svensk forskning om nätmobbningens omfattning också på spridda resultat. Även här beror det på hur mobbning på nätet har definierats i olika studier och vilken åldersgrupp de studerade barnen och ungdomarna har ingått i.

Brå beskriver att det från skolans värld kommer indikationer på en ökad utsatthet för nätmobbning bland ungdomar.98 Berne, som har sammanställt flera andra studiers resultat kring nätmobbning, lyfter fram att undersökningsresultaten angående nätmobbningens omfattning varierar stort. De olika studierna har visat på att mellan 1 och 45 procent av undersökningsdeltagarna i de olika studierna har blivit utsatta för nätmobbning.99

Svensson och Dahlstrand beskriver att andelen ungdomar i gymnasieålder som anger att de blivit mobbade inte har ökat i takt med internetanvändningens uppgång.100 Friends betonar i stället i sin studie att antalet timmar som ungdomar använder dator, mobil och surfplatta i genomsnitt inte har förändrats de senaste åren.101Enligt Friends rapport om kränkningar på internet visar resultaten att 6 procent av ungdomarna uppger att de har blivit nätmobbade, vilket motsvarar 1–2 elever i varje klass. Dessa resultat ligger i linje med resultaten av Friends nätrapport från året dessförinnan, vilket

97 Juvonen & Gross 2008, s. 496. 98 Brå 2015:6, s. 5. 99 Berne 2014, s. 4–108. 100 Svensson & Dahlstrand 2014. 101 Friends 2015, s. 6–7.

enligt Friends indikerar att nätkränkningarna varken har ökat eller minskat mellan 2014 och 2015.102

Enligt Skolverkets rapport uppger 1 procent av eleverna att de har blivit utsatta för nätmobbning och 2,8 procent att de har blivit kränkta på nätet. Svenska barn är mer utsatta för kränkningar på nätet än snittet i EU-länderna och flickor är enligt Skolverkets rapport mer utsatta än pojkar på forum på internet där man använder alias i stället för personers riktiga namn.103

I Statens Medieråds senaste rapport Småungar och medier framkommer det att 1 procent av barnen i åldersgruppen 5–8 år har utsatts för nätmobbning. I undersökningen presenteras också föräldrarnas oro för att barnen ska komma i kontakt med något obehagligt på internet. Resultatet visar att 27 procent av föräldrarna är oroliga för att barnen ska bli kränkta eller hotade på nätet och att 18 procent oroar sig för att deras egna barn ska publicera opassande material på nätet.104

Statens Medieråds rapport Föräldrar och medier undersöker bland annat attityder till internet hos föräldrar till barn mellan 9–18 år. I den senaste undersökningen av detta slag framkommer att majoriteten av föräldrarna upplever att skyddet för unga på internet är bristfälligt. De är mer oroliga för att flickor, jämfört med pojkar, ska råka illa ut när de använder internet och kvinnor oroar sig generellt mer än män. 86 procent av föräldrarna uppger att det finns material på internet som kan vara skadligt för barnen att komma i kontakt med och denna andel oroliga föräldrar har ökat kraftigt sedan 2012/2013.105

En påtaglig majoritet av föräldrarna menar att de själva har det största skyddsansvaret för barnens internetanvändning men påtalar samtidigt att både skolan, staten och olika branscher också har stort ansvar för att skydda de unga på nätet. Flickor anses av föräldrarna vara mer utsatta på nätet än pojkar och det gäller både utsatthet för hot, mobbning och sexuella kommentarer på internet.106

102 Friends 2015, s. 8–9. 103 Dunkels 2013, s. 154–167. 104 Statens Medieråd 2015b, s. 11. 105 Statens Medieråd 2015a, s. 7–8. 106 Statens Medieråd 2015a, s. 7–8.

6.4.3. Effekter av nätmobbning

Flera forskningsstudier om nätmobbning och dess effekter har visat på samband mellan att vara utsatt för mobbning på internet och psykisk ohälsa.107 Ungdomar som utsatts för nätmobbning har bland annat uppvisat tecken på depression i större utsträckning än ungdomar som inte har någon erfarenhet av nätmobbning. Man har även funnit samband mellan att vara utsatt för nätmobbning och att känna rädsla för att gå till skolan.108

Berne beskriver att elever som utsätts för nätmobbning i högre utsträckning än andra elever har låg självkänsla, löper större risk att få ångest samt att utveckla depression. Berne redogör för hur flickor respektive pojkar resonerar kring effekter av mobbning och kränkningar på nätet. Flickorna i Bernes studie beskriver att de skulle dra sig tillbaka, bli inåtvända och undvika sociala relationer på och utanför nätet om de utsattes för nätmobbning. Flickorna beskriver att de skulle få lägre självkänsla och känna sig nedstämda. Pojkar tycks i högre grad resonera kring att de skulle ignorera nätmobbningen med effekten att de inte lika ofta skulle ta illa upp. Pojkar nämner dock i högre utsträckning än flickor att de skulle hämnas genom att använda våld mot förövaren, om de utsattes för kränkningar på nätet. Bernes studie visar även att de elever som hade utsatts för nätmobbning var mer missnöjda med sina kroppar och sitt utseende än de elever som inte hade varit utsatta. Flickor som hade varit utsatta var mer missnöjda med sitt utseende än pojkar som hade varit utsatta.109

I en studie bland barn i grundskoleålder i USA kunde forskare konstatera att det finns ett signifikant samband mellan nätmobbning och låg självkänsla. Resultatet från studien visar att både de som mobbar andra på internet och de som blir utsatta för nätmobbning generellt har lägre självkänsla än barn som inte har någon erfarenhet av mobbning på nätet.110 Man har även sett att elever i grundskoleåldern som har utsatts för nätmobbning rapporterar att de har

107 Berne 2014; Juvonen & Gross 2008, s. 496; Kowalski, R. M., Giumetti, G. W., Schroeder, A. N., Lattanner, M. R. 2014, s. 1073; McQuade, Gentry & Fisk 2012, s. 75–78; Mishna, Cook, Gadalla, Daciuk & Solomon 2010, s. 362; Raskauskas & Stoltz 2007, s. 564; Ybarra & Mitchell 2004a, s. 1308; Ybarra, Mitchell, Wolak & Finkelhor 2006, s. 1169. 108 Raskauskas & Stoltz 2007, s. 564. 109 Berne 2014, s. 4–108. 110 Patchin & Hinduja 2010, s. 614.

känt sig arga, ledsna och deprimerade efter att ha utsatts för mobbning på nätet.111

I en studie från USA kunde forskare se att de barn och ungdomar som varit involverade i nätmobbning, både som mobbare och som utsatta, uppvisade psykosociala problem, depression och andra problembeteenden.112 Effekterna hos dem som har utsatt andra för nätmobbning har inte studerats i lika stor utsträckning som effekten hos de utsatta. Den forskning som finns på området visar att de som har mobbat andra på nätet uppvisar känslor av skuld efteråt. När elever som utsatt andra för nätmobbning har tillfrågats om varför de gjorde detta, angav flera att nätmobbningen gjorde att de kände sig populära, roliga och mäktiga.113

En studie bland 10–17 åringar visade att de barn och ungdomar som hade någon form av psykiska problem, som exempelvis borderline, löpte signifikant högre risk att utsättas för kränkningar på nätet. Även barn och ungdomar som i andra forum hade utsatts för kränkningar, exempelvis utanför nätet, löpte högre risk att utsättas för nätkränkningar.114

Mest integritetskränkande

Berne har i sin studie kommit fram till att det som upplevs som mest integritetskränkande vid nätmobbning är att kränkande bilder och videoklipp publiceras på internet.115 I studien av Svensson och Dahlstrand framkommer att det agerande på nätet som upplevs som mest kränkande är hot om våld, kränkningar med sexuella inslag samt identitetsstöld, i den meningen att någon utger sig för att vara den drabbade personen. Därefter upplevdes det vara relativt kränkande att bli uthängd som kriminell eller att bli utsatt för hatbrott, medan kommentarer om någons utseende eller alkoholberusning ansågs som minst kränkande av de variabler som användes i undersökningen.116

111 Mishna, Cook, Gadalla, Daciuk & Solomon 2010, s. 362. 112 Ybarra & Mitchell 2004a, s. 1308. 113 Mishna, Cook, Gadalla, Daciuk & Solomon 2010, s. 362. 114 Ybarra, Mitchell, Wolak & Finkelhor 2006, s. 1169. 115 Berne 2014, s. 4–108. 116 Svensson & Dahlstrand 2014, s. 36–37, 93.

I en studie bland barn och ungdomar mellan 10–17 år visade resultaten att av de som hade utsatts för kränkningar på nätet upplevde 38 procent någon form av ångest eller obehag efter händelserna. De barn och ungdomar som hade utsatts för kränkningar av vuxna, till exempel att någon vuxen sade åt dem att skicka utmanande bilder på sig själva, visade sig vara de som upplevde signifikant mer obehag efter händelserna.117

6.4.4. Nätmobbning i relation till traditionell mobbning

Inledning

Berne redogör för att en traditionell definition av mobbning innebär att tre kriterier ska vara uppfyllda: intention att skada, repetition samt obalans i makt. Nära hälften av frågeformulären som Berne tog del av i sin sammanställning av andra studier använde andra begrepp än nätmobbning, såsom nätkränkningar eller internetmobbning, vilket gör det svårt att jämföra resultaten. Få av definitionerna innehöll kriterierna repetition och obalans i makt. Dessa kriterier skulle kunna se annorlunda ut vid nätmobbning jämfört med traditionell mobbning. Kriteriet obalans kan se annorlunda ut på nätet, då det exempelvis kan vara oklart för den utsatte vem förövaren är och hur många som deltar i mobbningen, antingen som aktiva mobbare eller som åskådare. Att inte ha kontroll över detta kan leda till en ökad känsla av maktlöshet och utsatthet för offret. Även kriteriet repetition kan se annorlunda ut på nätet jämfört med vid traditionell mobbning. När andra personer än mobbaren går in på ett kränkande inlägg och ”gillar” eller delar inlägget, kan detta upplevas som en upprepad kränkning för den utsatta, även om mobbaren själv endast skickat ett kränkande inlägg till den utsatta.118

Ungdomsstyrelsen (numera Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor) betonar i en rapport problemet med att kränkande kommentarer kan ligga kvar en längre tid på internet och därigenom göras synliga för ett stort antal människor. Detta kan också innebära att de kränkande kommentarerna hinner få ytterligare

117 Ybarra, Mitchell, Wolak & Finkelhor 2006, s. 1169. 118 Berne 2014; Smith & Steffgen 2013, s. 28–34.

spridning på nätet, vilket kan medföra än mer skada för den som utsätts.119

Friends har i sin senaste rapport om barn och ungdomars erfarenheter av kränkningar på internet gjort skillnad på begreppen mobbning och mobbning via mobil, dator eller surfplatta. Friends definierar mobbning som ”… när någon har blivit utsatt för kränkningar av en eller flera personer vid flera olika tillfällen. Den som är utsatt för mobbning kan uppleva sig i underläge och kan ha svårt att försvara sig”. Friends förtydligar även hur man ser på mobbning på internet genom följande tillägg: ”Vid mobbning via mobil, dator eller surfplatta så har vi valt att förtydliga repetitionskriteriet eftersom förutsättningarna skiljer sig från andra arenor, som exempelvis skolgården. Vi använder därför tillägget: Det kan vara både flera olika kränkningar eller att en kränkande kommentar/bild/film delats eller spridits till många”.120

Dunkels menar att, för att man ska kunna applicera studier som gjorts kring traditionell mobbning på nätmobbning, så krävs att det görs en distinktion av vilka delar av internet som kan jämställas med de olika arenorna som finns vid traditionell mobbning.121

Likheter och skillnader

En del forskningsstudier har funnit att traditionell mobbning är mycket vanligare än mobbning på nätet.122 Modecki, Minchin, Harbaugh, Guerra, och Runions fann exempelvis i sin metaanalys att mobbning på internet förekommer i hälften så stor utsträckning som traditionell mobbning.123 Det råder dock delade meningar inom forskningen huruvida mobbning på internet är en del av traditionell mobbning eller om det är en särskild typ av mobbning.124 Vissa forskare menar att nätmobbning och traditionell mobbning är distinkta från varandra i vissa kritiska avseenden, trots att de i mångt

119 Ungdomsstyrelsen 2014, s. 50–51. 120 Friends 2015, s. 30. 121 Dunkels 2012, s. 75–79. 122 Gradinger, Strohmeier & Spiel 2009, s. 211; Li 2006, s. 157–170; Raskauskas & Stoltz 2007, s. 564–575; Smith, Mahdavi, Carvalho, Fisher, Russell & Tippett 2008, s. 376–385. 123 Modecki, Minchin, Harbaugh, Guerra, och Runions 2014, s. 602, 608. 124 Dunkels 2013, s. 154–167; Flygare & Johansson 2013, s. 135.

och mycket liknar varandra. Bland annat lyfts det fram att nätmobbningen kan ske anonymt och under dygnets alla timmar.125

Flera forskningsstudier har påvisat ett samband mellan att vara utsatt för traditionell mobbning och att mobbas på nätet respektive att utsätta andra för traditionell mobbning samt mobbning på internet.126 I flera studier har forskare kunnat se att de barn och ungdomar som både varit utsatta för nätmobbning och som samtidigt har mobbat andra på nätet i hög utsträckning också har varit involverade vid traditionell mobbning. Personer som varit utsatta för mobbning på nätet har i mycket hög utsträckning också varit utsatta för traditionell mobbning.127

Beckman har i sin studie sett att nätmobbning och traditionell mobbning skiljer sig åt i vissa avseenden. Hennes resultat visar att flickor i högre utsträckning än pojkar är utsatta för nätmobbning medan nästan ingen könsskillnad kunde konstateras hos offer för traditionell mobbning (bland ungdomar mellan 13–15 år). Pojkar är i högre utsträckning än flickor mobbare vid traditionell mobbning medan det inte finns någon könsskillnad gällande vilka som har mobbat på nätet. Beckman menar att traditionell mobbning och nätmobbning bör betraktas som ett fenomen men på olika arenor.128

Berne konstaterar att nätmobbning och traditionell mobbning i mångt och mycket liknar varandra men att de skiljer sig åt i vissa avseenden. Berne nämner bland annat att det vid nätmobbning kan vara svårt att hitta en fristad, då kränkningarna kan pågå dygnet runt och få snabb spridning på nätet. Även anonymiteten i det avseendet att den utsatte kan ha svårt att veta vem mobbaren är, särskiljer nätmobbning från traditionell mobbning. Berne beskriver också att det vid nätmobbning kan vara andra än mobbaren som går in på internet och ”gillar” eller sprider en kränkande bild eller kommentar, något som kan upplevas som en upprepad kränkning för den utsatte.129

Även Flygare och Johansson poängterar att nätmobbning till viss del särskiljer sig från traditionell mobbning. De menar att

125 Kowalski, R. M., Giumetti, G. W., Schroeder, A. N., Lattanner, M. R. 2014, s. 1107–1108. 126 Gradinger, Strohmeier & Spiel 2009, s. 212; Kowalski & Limber 2007, s. 22–30; McQuade, Gentry & Fisk 2012, s. 46; Raskauskas & Stoltz 2007, s. 564; Smith, Mahdavi, Carvalho, Fisher, Russell & Tippett 2008, s. 376. 127 Juvonen & Gross 2008, s. 496; Ybarra & Mitchell 2004a, s. 1308. 128 Beckman 2013. 129 Berne 2014, s. 4–108.

mobbning på nätet bland annat karakteriseras av möjligheten för mobbare att vara anonyma, att den utsatta kan ha problem med att undvika mobbningen, att antalet åskådare av mobbningen potentiellt är större och att det kränkande innehållet kan få okontrollerat stor spridning.130

Ybarra och Mitchell fann i sin studie bland 10–17-åringar att 15 procent hade utsatt andra för nätmobbning, och av dessa personer hade 51 procent själva blivit utsatta för traditionell mobbning och 20 procent för mobbning på nätet.131 En annan studie visade att personer som har utsatt andra för traditionell mobbning även tenderar att mobba personer på nätet, samt att även personer som har utsatts för traditionell mobbning i relativt hög utsträckning tycks utsätta andra för nätmobbning. Personer som utsatts för mobbning på nätet tenderar i hög grad att också ha utsatts för traditionell mobbning.132

Raskauskas och Stoltz fann i sin studie att nästan alla elever som hade utsatt andra personer för nätmobbning även utsatte personer för traditionell mobbning, samtidigt som nästan alla elever som var utsatta för nätmobbning även hade utsatts för traditionell mobbning.133 I en annan studie fann forskare däremot att endast 10 procent av eleverna som hade utsatts för traditionell mobbning också var utsatta för mobbning på nätet.134

Resultatet från en av Lis studier på området visar att över hälften av de tillfrågade eleverna hade blivit utsatta för traditionell mobbning och att en fjärdedel av dessa även hade utsatts för nätmobbning. Nära en av tre elever angav att de hade mobbat andra utanför nätet och 15 procent angav att de hade mobbat andra på internet.135

130 Flygare & Johansson 2013, s. 135. 131 Ybarra & Mitchell 2004b, s. 326–327, 330. 132 Smith, Mahdavi, Carvalho, Fisher, Russell & Tippett 2008, s. 376, 376–385. 133 Raskauskas & Stoltz 2007, s. 564–575. 134 Slonje & Smith 2008, s. 147–154. 135 Li 2007b, s. 1777.

Konsekvenser av nätmobbning respektive traditionell mobbning

Med tanke på att nätmobbning är ett relativt nytt och outforskat fenomen är det svårt att uttala sig om dess långsiktiga effekter.136Forskning som finns på området hittills visar dock att det finns ett samband med psykosomatiska besvär, både vid traditionell mobbning och nätmobbning, och detta oavsett om personen varit offer för mobbning, mobbare eller båda delarna.137

Dunkels resonerar kring att de som blir kränkta på internet tycks ha en högre förmåga att kunna slå tillbaka, vilket är ovanligt vid traditionell mobbning. Det är även lättare för den utsatte att undvika kränkningarna på internet genom att till exempel ta bort kränkande inlägg och blockera kränkande användare. Detta leder till en mer jämnt fördelad maktbalans mellan mobbaren och den som utsätts. Relationen och de olika rollerna tenderar även att suddas ut eller flyta ihop något på internet. Det som skrivs ses ofta som en motattack mot tidigare påhopp snarare än som mobbning.138

En avsevärd skillnad mellan nätmobbning och traditionell mobbning är den snabba spridningen som kan ske på nätet. Lärare är väldigt viktiga vid förebyggandet av och arbetet mot traditionell mobbning och de har mycket svårare att upptäcka mobbning på nätet jämfört med i skolan.139 Dunkels hänvisar till Brå:s rapport om grooming140 och menar att den utvisar att barn som far illa i livet löper högre risk att fara illa också på internet. Rapporten gällde samband mellan utsatthet för grooming och problem i skolan/i nära relationer, vilket indikerar att barn som far illa i livet riskerar att i högre utsträckning också kunna utsättas för brott på nätet.141

Nätmobbning och traditionell mobbning tycks vidare enligt Dunkels generera olika emotionella effekter. Vid traditionell mobbning har det visat sig att den utsatte ofta känner sig generad medan detta sällan tycks inträffa vid nätmobbning. Ilska är en gemensam effekt av båda typerna av mobbning medan mobbning via mobil-

136 Flygare & Johansson 2013, s. 134–135, 137. 137 Beckman 2013. 138 Dunkels 2013, s. 154–167. 139 Dunkels 2013, s. 154–167. 140 Brå-rapport 2013:14, Bestämmelsen om kontakt med barn i sexuellt syfte. 141 Dunkels 2013, s. 154–167.

telefon inte tycks skapa samma känslor av ensamhet som vid andra former av mobbning.142

Maktrelationer

Relationer kan se olika ut på nätet jämfört med i skolan. Forskningen är tudelad. Vissa forskare hävdar att maktrelationer spelar mindre roll på internet då det till exempel inte spelar någon roll om du är stor och stark rent fysiskt då du mobbar någon på nätet, den utsatte är inte i samma underläge sett till maktrelationer. Andra forskare menar dock att maktrelation inte suddas ut på nätet men att andra egenskaper kan bli viktiga i maktrelationen på nätet jämfört med på skolgården, till exempel tekniska kunskaper snarare än fysisk styrka.143

Detta kan ställas i relation till det som Suler menar händer med oss då vi interagerar med andra på internet. Han beskriver hur yttre faktorer såsom till exempel kroppsspråk, som utanför nätet kan symbolisera makt och status, oftast inte är närvarande vid interaktion på internet. Denna brist på traditionella makt- och statussymboler kan bytas ut på nätet, där den som exempelvis är mest tekniskt kunnig i stället har mer makt och status än den som är stor och stark. Detta kan påverka hur vi kommunicerar med varandra på nätet jämfört med utanför nätet.144 Det faktum att kränkningar inte sker ansikte mot ansikte tycks medföra att kränkningarnas innehåll blir grövre då en respons från den utsatte ofta dröjer, vilket förefaller underlätta för mobbaren att uttrycka elakheter.145

Forskning har vidare visat att pojkar tenderar att i högre utsträckning vara utsatta av andra pojkar än flickor när det kommer till mobbning på internet. Detta i kontrast till flickor, som tycks utsättas för nätmobbning av pojkar och andra flickor i lika stor utsträckning.146

142 Dunkels 2013, s. 154–167. 143 Dunkels 2013, s. 154–167; Flygare & Johansson 2013, s. 136. 144 Suler 2004, s. 321–325. 145 Flygare & Johansson 2013, s. 135. 146 McQuade, Gentry & Fisk 2012, s. 40–46.

6.5. Frågor som har lyfts gällande problem och åtgärder

I Brå:s studie om nätkränkningar redovisas i vilken omfattning polisanmälda hot och kränkningar via internet leder till åtal och lagföring. Resultatet visar att personuppklarningen är låg för de ärenden som Brå har granskat. Endast fyra procent av de granskade ärendena hade lett fram till personuppklarning, i samtliga fall genom ett åtalsbeslut.147 De intervjuer med åklagare som genomfördes inom ramen för Brå:s studie visade att en del av dem anser att det finns gränsdragningsproblem vid internetrelaterade fall av kränkningar. Åklagarna har bland annat lyft fram att det finns en viss osäkerhet gällande befintliga lagrum och dess tillämpbarhet på kränkningar på internet. Ett exempel är att ofredande enligt en del av åklagarna i första hand ska täcka in händelser som sker direkt, ofta rent fysiskt, mellan den utsatte och gärningspersonen. När en kränkning sker via ett offentligt forum på internet är det oklart om den kan anses ha skett i form av en direkt kontakt mellan de inblandade personerna och gärningen kan därmed vara svår att inrymma i den rådande ofredandebestämmelsen.148

Brå lyfter även fram att en del av dess resultat visar på en tydlig överlappning mellan vissa händelser som rubriceras som ofredande och/eller ärekränkning. Tillvägagångssättet och innehållet i dessa ärenden liknar varandra i mångt och mycket och i vissa fall har händelserna till och med rubricerats som både ofredande och ärekränkning. Brå menar att då brottskategorierna överlappar varandra på detta sätt kan det tyda på en osäkerhet kring vilka lagrum som de olika händelserna ska sorteras in under.149

De personer som intervjuades i Brå:s studie tog också upp problemet med spridandet av nakenbilder på internet. I intervjuerna lyftes fram att det enligt dagens straffbestämmelser ofta inte är brottsligt att publicera bilder och filmer med sexuella inslag mot en persons vilja, trots att det som publiceras kan uppfattas som mycket kränkande för den som utsätts. Brå betonar att det i dag i svensk lagstiftning alltså inte finns något skydd mot själva sprid-

147 Brå 2015:6, s. 11. 148 Brå 2015:6, s. 15. 149 Brå 2015:6, s. 65.

ningen av kränkande bilder och filmer med sexuella inslag. Det framhålls att det krävs att det som publiceras bedöms påverka omgivningens föreställning om den utsatte för att det ska vara en brottslig gärning. Brå för en diskussion om bestämmelsen om kränkande fotografering. Av de åklagare som har intervjuats inom ramen för deras studie är det flera som betonar att det bör tillkomma ett nytt lagrum som reglerar själva spridningen av integritetskänsliga bilder.150

Även media lyfter fram behovet av en anpassad lagstiftning för att komma åt problematiken kring kränkningar på nätet. Rosén redogör för ett av Datainspektionens remissvar i en artikel i Dagens Nyheter från 2013. Där problematiseras bristen på tillämpbart lagrum för att komma åt de handlingar som kränker den personliga integriteten på internet. Det handlar bland annat om fall där en person exempelvis sprider integritetskänsliga bilder på en före detta sambo i syfte att hämnas.151

I de ärenden som Brå har granskat i sin studie hade gärningspersonen ibland publicerat bilder och/eller filmer av sexuell karaktär på den utsatta personen på internet. I dessa fall handlade det framför allt antingen om bilder eller filmklipp som gärningspersonen själv tagit eller spelat in eller bilder eller filmklipp som den utsatta personen själv skickat till gärningspersonen.152 Engvall lyfter också upp problemet med spridningen av integritetskänsliga bilder och filmer på internet. Hon skriver att lagstiftningen har luckor och att barn och ungdomar som från början själva har delat med sig av nakenbilder och/eller lättklädda bilder på sig själva till någon inte skyddas genom lagstiftning mot ytterligare spridning av dessa bilder, som sker utan de utsatta personernas samtycke. Engvall diskuterar också problematiken kring att bestämmelsen om kränkande fotografering inte omfattar den eventuella spridningen av integritetskänsliga bilder och filmer.153

Dunkels diskuterar nätets baksidor och hur vuxenvärlden tenderar att vilja lösa problem med ungas risktagande på nätet på ett ofördelaktigt sätt. Dunkels menar att det finns risker med att se en begränsning av ungas internetanvändning som en preventiv

150 Brå 2015:6, s. 100–101. 151 Rosén 2013. 152 Brå 2015:6, s. 63. 153 Engvall 2015, s. 120–124.

åtgärd för att undgå att utsättas för brott på nätet. Dunkels poängterar också att det är viktigt att försöka se till andra lösningar än de rent tekniska, som att skolor stänger ner specifika hemsidor för att elever på skolan har utsatts för påhopp på dessa internetsidor. Dunkels menar att en mycket viktig aspekt för att skydda barn från brott på internet i stället handlar om utbildning, att ”prata om internet och utveckla ett förhållningssätt”. Det handlar exempelvis om att skapa en förståelse hos unga och vuxna gällande att saker som läggs ut på internet kan finnas på internet för alltid och kan spridas i evighet.

Dunkels problematiserar vad hon anser vara medias hysteri kring farorna på nätet och menar att en snedvriden bild av ungas användning av internet i stället kan orsaka skada, då vuxenvärlden försöker åtgärda något de tror är ett stort problem för unga på internet. Dunkels samt Flygare och Johansson redogör för att ungdomar är oroliga att deras föräldrar ska få veta att andra exempelvis kommenterar deras bilder på internet. Ungdomarna är rädda för att de vuxna ska begränsa deras internetanvändning och barnen och ungdomarna själva tycks uppleva att vuxenvärlden överreagerar och överdramatiserar det som sker på internet.154

Även Berne konstaterar att det inte är någon lösning att förbjuda eller begränsa ungas nätanvändning om de berättar om mobbning på nätet. Hon skriver att det kan hämma deras benägenhet att berätta om kränkningar på nätet.155 I Bernes studie anges elevernas egna förslag på vad de skulle göra om de utsattes för nätmobbning: 70,5 procent skulle berätta för någon om händelsen, varav 39,5 procent skulle berätta för sina föräldrar, 20,2 procent för sina lärare och 2,6 procent för en kompis. Yngre elever tenderade att oftare vilja vända sig till en vuxen medan valet att berätta för en kompis var vanligare bland de äldre eleverna. Flickor skulle oftare än pojkar berätta för en förälder, en lärare eller en kompis medan pojkar i högre utsträckning skulle hämnas genom att slå förövaren.156

Enligt en studie av Li var majoriteten av dem som utsatts för nätmobbning mycket obenägna att berätta om kränkningarna för

154 Dunkels 2012, s. 64–65, 72–75; Flygare & Johansson 2013, s. 36–137. 155 Berne 2014, s. 4–108. 156 Berne 2014, s. 4–108.

någon vuxen. Flickor som utsatts för nätmobbning var i högre utsträckning än pojkar i samma situation mer benägna att berätta för en vuxen om kränkningarna.157 En annan internationell studie visade att elever som haft erfarenhet av nätmobbning mycket sällan berättade om det för någon alls.158 Enligt Lis studie angav majoriteten av eleverna att de inte hade berättat om nätmobbningen för någon vuxen.159

Enligt lärarna i Dunkels rapport förstår eleverna inte vidden av sitt agerande på nätet. Eleverna själva resonerar kring att människor generellt vågar vara mer elaka på nätet. Elever tycks vänja sig vid kränkningar på internet, vilket kan skapa en viss acceptans i längden. Dunkels problematiserar även anonymiteten på nätet och menar att unga ofta kommunicerar på ställen på internet där man oftast inte är anonym, exempelvis på Facebook. Dunkels poängterar också att publiken vid kränkningar på internet i praktiken inte behöver vara större än utanför nätet bara för att den på internet är potentiellt oändlig.160

Dunkels lyfter även fram frågan om föräldraövervakning och menar att det inte har någon positiv effekt på barns säkerhet utan snarare kan få negativa effekter, som att barn exempelvis inte vill berätta för vuxna då de är rädda för sanktioner, t.ex. att inte få använda internet lika mycket i framtiden. Barnen är även rädda för att det ska komma fram att de har skvallrat för någon vuxen om vad som inträffat. Dunkels belyser slutligen möjligheterna kring att forska mer kring mobbning på nätet samt att utreda brott på internet, då kränkningarna där ofta är lättare att dokumentera. Dunkels menar att problemen med kränkningar på internet handlar om relationer snarare än teknik och hon poängterar vikten av utbildning. Hon lyfter även fram Skolverkets beslut om skolans skyldighet att ingripa mot mobbning på nätet.161

Avslutningsvis har Svensson och Dahlstrand lyft fram frågan om att hot och kränkningar på nätet kan utgöra ett demokratiskt problem, då risken finns att individer väljer att avstå från att uttrycka sina åsikter på nätet, med hänvisning till deras rädsla att råka

157 Li 2006, s. 157. 158 Mishna, Cook, Gadalla, Daciuk & Solomon 2010, s. 362. 159 Li 2007b, s. 1777. 160 Dunkels 2013, s. 154–167. 161 Dunkels 2013, s. 154–167.

ut för hot och kränkningar. Författarna poängterar att det i deras studie framkommit att det finns en tydlig social norm emot nätkränkningar och att det därmed finns stöd för tydligare signaler från rättsväsendet om vikten av att motarbeta kränkningar på nätet.162

162 Svensson & Dahlstrand 2014, s. 14, 94.

7. Det grundlagsskyddade området

7.1. Inledning

Vårt uppdrag omfattar till viss del straffrättsliga bestämmelser som också utgör tryck- och yttrandefrihetsbrott enligt tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Det gäller bestämmelserna om olaga hot, förtal och förolämpning. Om vi föreslår ändringar i dessa bestämmelser får vi, enligt våra direktiv, också föreslå nödvändiga ändringar i brottsbeskrivningarna i TF och YGL för att uppnå en språklig och systematisk överensstämmelse.

Tillämpningsområdet för TF och YGL (det grundlagsskyddade området) har också relevans för den del av vårt uppdrag som består i att vi ska lämna ett förslag till ett utvidgat straffrättsligt skydd mot spridning av bilder eller andra uppgifter med ett integritetskränkande innehåll. Vårt förslag ska enligt direktiven endast gälla sådant som sker utanför det grundlagsskyddade området, dvs. uppgiftsspridning som inte omfattas av regleringen i TF eller YGL.

Som en bakgrund till våra fortsatta överväganden ges i detta avsnitt en övergripande beskrivning av tillämpningsområdet för TF och YGL. Därefter behandlas vad som utgör tryck- och yttrandefrihetsbrott och hur denna reglering är konstruerad. Slutligen berörs systemet med s.k. självsanering som finns inom detta område.1

1 Detta avsnitt grundar sig i allt väsentligt på Yttrandefrihetskommitténs redogörelse i SOU 2012:55 s. 160173, 363375 samt 423424.

7.2. Allmänt om det särskilda grundlagsskyddet i TF och YGL

I avsnitt 4.2 presenteras de bestämmelser i regeringsformen (RF) som syftar till att skydda den fria opinionsbildningen; bl.a. yttrandefriheten och informationsfriheten. Genom bestämmelsen i 2 kap. 1 § andra stycket RF görs det ett viktigt undantag från RF, som innebär att tryckfriheten och motsvarande frihet att yttra sig i radioprogram, television och liknande överföringar samt offentliga uppspelningar ur en databas och i tekniska upptagningar i stället regleras i TF och YGL.

TF och YGL innehåller ett mycket detaljerat skyddssystem för tryck- och yttrandefriheten. Systemet vilar på ett antal grundprinciper som syftar till att ge ett särskilt starkt skydd för tryckta skrifter och vissa andra medieformer. En viktig komponent i skyddet är också att inga andra begränsningar i tryck- och yttrandefriheten får göras än de som följer av de två grundlagarna. Begränsningar av det slaget förutsätter alltså grundlagsändring.

Det brukar framhållas att TF och YGL vilar på vissa grundprinciper. Ett vanligt framställningssätt är att tala om att systemet bygger på principerna om

  • censurförbud,
  • etableringsfrihet,
  • ensamansvar,
  • meddelarskydd,
  • en särskild brottskatalog och
  • en särskild rättegångsordning.

7.3. Formella krav för att TF eller YGL ska bli tillämplig

Den särskilda grundlagsregleringen av tryck- och yttrandefriheten har konstruerats på så sätt att den bara omfattar vissa kommunikationstekniker. I TF och YGL pekas tre huvudsakliga förmedlingssätt ut; maskinellt framställda skrifter, tekniska upptagningar och

elektromagnetiska vågor. Dessa tekniker omfattar ett antal olika medieformer. Här kan bl.a. nämnas böcker, tidningar, cd-skivor, dvd-filmer, radio, tv och olika webbplatser.

En viktig konsekvens av att TF och YGL har kopplats till användandet av viss teknik, är att s.k. direkt kommunikation inte omfattas av det särskilda grundlagsskyddet. Det innebär att yttranden som framförs vid t.ex. demonstrationer, teaterföreställningar eller konstutställningar inte skyddas av TF och YGL om det inte sker genom någon av de grundlagsskyddade teknikerna. För dessa yttrandeformer gäller i stället det skydd som följer av RF och den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).

Ett annat grundläggande drag hos TF och YGL är att det uppställs ett krav på spridning. Det vilar på tanken att den särskilda tryck- och yttrandefrihetsregleringen ska skydda friheten att sprida yttranden till allmänheten. Däremot omfattas inte privat kommunikation mellan enskilda personer av grundlagsskyddet i TF eller YGL.

7.3.1. Tryckfrihetsförordningen

I fråga om kommunikationstekniken är det två typer av skrifter som omfattas av TF (se 1 kap. 5 §).

Den första typen avser skrifter som har framställts i tryckpress. Den andra typen av skrifter avser sådana som har mångfaldigats genom stencilering, fotokopiering eller något liknande tekniskt förfarande. I de fallen uppställs det också krav på att utgivningsbevis gäller för skriften eller att den har försetts med s.k. ursprungsuppgifter.

Kravet på spridning kommer till uttryck i 1 kap. 6 §. Där anges att en tryckt skrift ska vara utgiven för att vara en sådan. Utgivningskravet är uppfyllt om skriften har blivit utlämnad till försäljning eller för spridning på något annat sätt i Sverige.

Enligt den s.k. bilageregeln kan TF (1 kap. 7 § andra stycket) bli tillämplig även på radioprogram och tekniska upptagningar som avses i YGL och som oförändrat återger hela eller delar av inne-

hållet i en s.k. periodisk skrift. Programmet eller upptagningen anses då utgöra en bilaga till skriften.

7.3.2. Yttrandefrihetsgrundlagen

YGL är i huvudsak tillämplig på två olika kommunikationstekniker. Den första avser överföringar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor. Detta benämns i grundlagen som ”ljudradio, television, och vissa liknande överföringar” (1 kap. 1 § första stycket). Den andra tekniken som omfattas är tekniska upptagningar. I YGL formuleras detta genom uttrycket ”filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar”.

Bestämmelsen om radioprogram omfattar i första hand traditionella ljudradio- och tv-sändningar. Genom ett särskilt tillägg har bestämmelsen gjorts tillämplig även på vissa direktsända och inspelade program ur en databas. Här avses i första hand s.k. webbsändningar på internet.

Andra databasöverföringar än webbsändningar kan omfattas av grundlagsskyddet genom den s.k. databasregeln (1 kap. 9 §). Bestämmelsen ger skydd åt t.ex. dagstidningars nätupplagor och vissa andra publikationer på internet. En förutsättning för att databasregeln ska bli tillämplig är att innehållet i databasen kan ändras endast av den som driver verksamheten.

I första hand omfattar databasregeln verksamhet som bedrivs av mer traditionella massmedieföretag. Hit räknas bl.a. redaktioner för tidningar och radioprogram samt förlag, tryckerier och nyhetsbyråer. I dessa fall gäller ett s.k. automatiskt grundlagsskydd.

Databasregeln gör det även möjligt för andra aktörer än traditionella massmedieföretag att få grundlagsskydd för t.ex. en webbplats på internet. För det krävs att utgivningsbevis har utfärdats för verksamheten.2 Ett av kraven för att få utgivningsbevis är att databasöverföringarna utgår från Sverige. Man brukar här tala om att skyddet är frivilligt eftersom den som driver verksamheten kan välja om denna ska omfattas av YGL eller inte. Skyddet uppkommer med andra ord inte automatiskt.

2 Utgivningsbevis söks hos Myndigheten för radio och tv.

Med tekniska upptagningar avses upptagningar som innehåller text, bild eller ljud och som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med ett tekniskt hjälpmedel (1 kap. 1 § fjärde stycket). Några exempel på tekniska upptagningar är filmer, videogram, kassettband, cd-skivor och dvd-skivor.

När det gäller kravet på spridning av tekniska upptagningar liknar regleringen den som gäller för skrifter. YGL är tillämplig på tekniska upptagningar som är utgivna (1 kap. 10 §). En upptagning anses utgiven då den har lämnats ut för att spridas till allmänheten i Sverige genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas på något annat sätt. I fråga om upptagningar som sprids genom utlämning av exemplar krävs det att dessa framställs eller avses framställas i tillräckligt många exemplar för att kunna lämnas ut för spridning till andra än dem som befinner sig i en mindre, sluten krets.

En förutsättning för att en databas ska ha grundlagsskydd är, enligt databasregelns ordalydelse, att innehållet i databasen kan ändras endast av den som driver verksamheten. Av förarbetena framgår dock att detta inte utesluter grundlagsskydd för material som publiceras i databasen på uppdrag av den som driver tjänsten.3

Att en webbplats innehåller s.k. omodererade användarkommentarer, dvs. inlägg som inte granskas av webbplatsens utgivare innan de publiceras, behöver inte heller det innebära att hela databasen saknar grundlagsskydd. Det förutsätter dock att kommentarerna är avskilda från resten av databasen och därmed kan anses utgöra en egen databas (se NJA 2014 s. 128).

Yttrandefrihetskommittén menade att databasregeln bör förtydligas så att det framgår av lagtexten att grundlagen inte gäller de delar av databasen som kan påverkas av någon annan än den som driver verksamheten.4 Enligt kommittén bör tillhandahållaren av databasen vara skyldig att tydligt avgränsa de delar där innehållet kan påverkas av andra.5 Kommittén presenterade dock inte något förslag till lagtext.

Frågan är nu på nytt föremål för utredning. Mediegrundlagskommittén (Ju 2014:17) ska, med utgångspunkt bl.a. i Yttrandefrihetskommitténs överväganden, ta ställning till om det av YGL bör

3Prop. 2001/02:74 s. 98 och SOU 2001:28 s. 483. 4SOU 2012:55 s. 371. 5 A.a. s. 378.

framgå att grundlagsskyddet inte alltid är beroende av att databasens innehåll kan ändras endast av den som driver verksamheten,6(dvs. vilken betydelse det ska ha för grundlagsskyddet att databasen t.ex. tillåter omodererade kommentarer). Om kommittén kommer fram till att grundlagsskyddet ändå ska kunna bestå, ska den ta ställning till hur avgränsningen ska göras mellan olika delar av en databas och vilka konsekvenser ett bristande avskiljande bör få. Analysen ska omfatta både databaser med automatiskt grundlagsskydd och databaser med utgivningsbevis.

7.4. Materiella krav för att TF eller YGL ska bli tillämplig

För att skyddet i TF och YGL ska tillämpas är det inte tillräckligt att de formella kraven har tillgodosetts, dvs. att viss teknik har använts och att det aktuella massmediet har spritts. Det finns därutöver vissa tillkommande förutsättningar som ska vara uppfyllda. De tar sikte på yttrandenas innehåll och kommer till uttryck i flera undantag från grundlagarnas tillämpningsområden. När hänsyn har tagits till dessa undantag framträder det materiella tillämpningsområdet för TF och YGL.

Undantagen är av två slag. Det finns för det första ett antal undantag som uttryckligen har skrivits in i TF och YGL. TF och YGL är exempelvis inte tillämpliga på pornografiska bilder av personer vars pubertetsutveckling inte är fullbordad eller som är under 18 år (1 kap. 10 § TF och 1 kap. 13 § YGL). Barnpornografibrottet faller alltså under brottsbalken (BrB). Vidare kan, något förenklat, viss hantering av pornografiska eller förråande bilder m.m. bestraffas enligt BrB trots att de förekommer i grundlagsskyddade medier.

För det andra finns det oskrivna undantag som har sin grund främst i en tolkning av grundlagarnas innebörd och syfte. Om ett visst yttrande inte omfattas av grundlagarnas innebörd och syfte, blir inte TF och YGL tillämpliga. Yttrandet ligger då utanför det materiella tillämpningsområdet. Det kan bli fallet om ett grundlagsskyddat medium används för att begå bedrägeri, oredligt förfarande, svindleri eller något liknande brott. Gärningar av det slaget

6 Dir. 2014:97.

prövas enligt BrB. Vilka principer som ska gälla vid den här tolkningen är en av de mest komplicerade frågeställningarna inom tryck- och yttrandefrihetsrätten.

Det bör påpekas att de materiella undantagen som regel inte innebär att TF eller YGL undantas helt. Ofta kan resultatet bli att vissa delar av grundlagarna inte tillämpas (t.ex. de straffrättsliga aspekterna) medan de fortfarande gäller i andra avseenden (t.ex. i fråga om censurförbudet).

7.5. Tryck- och yttrandefrihetsbrotten

TF innehåller en uppräkning av de gärningar som utgör tryckfrihetsbrott när de begås genom tryckt skrift ”och är straffbara enligt lag” (7 kap. 4 § TF). En gärning som begås genom tryckt skrift som omfattas av TF är alltså bara straffbar om den omfattas av TF:s uppräkning. Här kan nämnas ärekränkningsbrotten (förtal och förolämpning) samt flera brott som innefattar hot i olika avseenden (olaga hot, hot mot tjänsteman, övergrepp i rättssak och brott mot medborgerlig frihet).

Genom en hänvisning i YGL ska tryckfrihetsbrotten anses som yttrandefrihetsbrott om de begås i en framställning som omfattas av YGL och är straffbara enligt lag (5 kap. 1 § YGL). På samma sätt förutsätts för straffbarhet att brottet omfattas av den särskilda uppräkningen.

Gemensamt för tryck- och yttrandefrihetsbrotten är att det krävs att gärningen också är straffbar enligt lag (principen om ”dubbel straffbarhet”). Det innebär att om riksdagen ändrar i BrB och tar bort ett visst brott, t.ex. uppvigling, försvinner även möjligheten att döma till ansvar för motsvarande tryck- och yttrandefrihetsbrott. Däremot kan inte ansvarsområdet för tryck- och yttrandefrihetsbrott utvidgas endast genom en ändring i BrB. För det krävs också en ändring av TF och YGL.

En annan innebörd av principen om dubbel straffbarhet är att ett brott inte kan införas enbart som ett tryck- eller yttrandefrihetsbrott. Det krävs alltså att motsvarande straffbestämmelse också finns i vanlig lag (normalt i BrB). En viss gärning ska alltså vara straffbar även om den utförs på andra sätt än genom en framställning som omfattas av TF eller YGL. En utvidgning av tillämp-

ningsområdet för något av tryck- eller yttrandefrihetsbrotten måste, enligt den här principen, motsvaras av samma utvidgning i BrB.

TF och YGL innehåller en särskild reglering om åtal och rättegång vid tryck- och yttrandefrihetsbrott (9 och 12 kap. TF samt 7 och 9 kap. YGL). Justitiekanslern är för det första ensam allmän åklagare i mål om tryck- och yttrandefrihetsbrott. Något annat som särskiljer tryck- och yttrandefrihetsbrott från prövningen av andra brott, är att åtalet i vissa fall först prövas av en jury om nio ledamöter. Rätten kan i mål om tryck- och yttrandefrihetsbrott besluta om konfiskering av en tryckt skrift eller en teknisk upptagning som innehåller tryck- eller yttrandefrihetsbrott. Ett sådant ingripande innebär att alla exemplar som är avsedda för spridning förstörs och att det vidtas åtgärder för att förhindra ytterligare spridning (t.ex. genom att omöjliggöra fortsatt tryckning).

TF (1 kap. 4 §) och YGL (1 kap. 5 §) innehåller genom den s.k. instruktionen en särskild erinran om vilket synsätt som ska tillämpas av den som tillämpar grundlagarna, främst JK och domstolarna. Instruktionen innebär att den som dömer över missbruk av yttrandefriheten eller vakar över denna ska betänka att yttrandefriheten är en grundval för ett fritt samhällsskick, uppmärksamma syftet mer än framställningssättet och hellre fria än fälla.

7.6. Självsaneringssystemet

Sedan början av 1900-talet har det i Sverige funnits en av pressbranschen inrättad självsanerande verksamhet. Syftet med denna är att upprätthålla god publicistisk sed och ge den enskilde ett skydd mot publicitetsskador utöver det som lagen erbjuder. Verksamheten är fristående från staten och bekostas av branschens organisationer. Den självsanerande verksamheten bedrivs i dag genom Allmänhetens Pressombudsman (PO) och Pressens Opinionsnämnd (PON).

PO och PON kan pröva publiceringar som sker i periodiska skrifter men också i vissa fall publiceringar på webbplatser. Prövningen sker utifrån de pressetiska regler som har beslutats av pressens huvudorganisationer. Av en s.k. portalparagraf till reglerna framgår att det vid publiceringar gäller att skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet. I portalparagrafen anges också

att reglerna ska vara ett stöd för en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften.

Flera av reglerna rör respekten för den personliga integriteten, bl.a. regel 7 som anger följande.

Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

Vidare innehåller regel 15 följande anvisning.

Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

Till PO bör utses en person med särskilda insikter inom området för pressetik. PO utses av ett kollegium som består av chefsjustitieombudsmannen, ordföranden i Sveriges advokatsamfund och ordföranden i Pressens samarbetsnämnd.

PO prövar klagomål från enskilda om anmälaren själv är utpekad och personligen berörd av de publicerade uppgifterna. Om PO anser att en tidning eller en tidskrift har avvikit från god publicistisk sed och tillfogat anmälaren en oacceptabel publicitetsskada, kan PO hänskjuta saken för avgörande i PON. Om PO skriver av en anmälan kan anmälaren överklaga avskrivningen till PON.

PON består av en ordförande, tre vice ordförande och fjorton ledamöter. Ordföranden och vice ordförandena bör enligt stadgarna för nämnden vara jurister med erfarenhet som ordinarie domare.

PON:s utlåtanden kallas för opinionsuttalanden. Om en publicist har överträtt publicitetsreglerna kan denne klandras enligt en tregradig skala; den ansvarige har ”åsidosatt”, ”brutit mot” eller ”grovt brutit mot” god publicistisk sed. En tidning som har klandrats är skyldig att publicera nämndens uttalande och att betala en expeditionsavgift. Enligt vad utredningen har inhämtat är många av dem som en fälld publicering gäller nöjda med publiceringen av nämndens uttalande. Någon annan form av upprättelse för den enskilde, t.ex. skadestånd, finns inte heller inom ramen för självsaneringssystemet.

8. Allmänna utgångspunkter för en reform

8.1. Den personliga integriteten som skyddsintresse för straffrättslig lagstiftning

Vårt uppdrag är att göra en bred översyn av det straffrättsliga skyddet för enskildas personliga integritet, särskilt när det gäller hot och andra kränkningar.

En naturlig utgångspunkt för våra överväganden blir därför det som kan anses inrymmas i begreppet ”personlig integritet” och de olika sätt på vilka den personliga integriteten kan angripas.

På övergripande nivå kan många eller samtliga av de bestämmelser i brottsbalken (BrB) som straffbelägger brott mot person sägas skydda medborgarna från angrepp på den personliga integriteten. Området för vår utredning är snävare än så och behandlar det straffrättsliga skyddet för vissa delar av den personliga integriteten som mer handlar om rätten till privatliv och frid, till skillnad från angrepp mot integriteten som exempelvis gäller brott mot liv och hälsa i 3 kap. BrB eller sexualbrott i 6 kap. BrB.

I kapitel 3 redovisas hur begreppet ”personlig integritet” har behandlats och beskrivits i tidigare lagstiftningsarbeten – och då i den snävare betydelse som vi kommer att använda vid våra överväganden inom ramen för denna utredning. Det framgår där att det tidigare har gjorts försök att hitta en heltäckande definition av vad begreppet innebär, men att någon sådan definition inte har kunnat åstadkommas. Detta är också något som anförs i våra direktiv och vi tolkar inte vårt uppdrag så att vi behöver formulera en entydig och allmänt accepterad definition av begreppet personlig integritet. Att ge något kort eller entydigt svar på vad som inbegrips i den personliga integriteten låter sig inte heller enligt vår bedömning göras utan det är något som kan och bör utvecklas över tid.

Den beskrivning som direktiven använder – att kränkningar av den personliga integriteten innebär intrång i den fredade sfär som den enskilde bör vara tillförsäkrad och där intrång bör kunna avvisas – har tidigare använts av lagstiftaren vid flera tillfällen, senast när den särskilda bestämmelsen i regeringsformen (RF) till skydd för den personliga integriteten infördes 2011.1

Just föreställningen att människan omges av en ”sfär” som inte får angripas fysiskt eller psykiskt återkommer när begreppet personlig integritet används och beskrivs i olika sammanhang. Även om beskrivningen givetvis kan fyllas med olika innehåll och ges vitt skilda innebörder gör vi bedömningen att den kan användas vid våra överväganden. Med vår straffrättsliga utgångspunkt skulle det kunna betyda att den privata sfären bör skyddas på flera olika sätt.

Skyddet bör för det första gälla angrepp utifrån – fysiskt eller psykiskt. Grundläggande behov hos människan att känna trygghet och välbefinnande fordrar att hon skyddas och fredas från sådana angrepp.

Det straffrättsliga skyddet bör därutöver gälla den del av den privata sfären som brukar beskrivas som privatlivet och avse personlig information och uppgifter om privatlivet, sådant som varje individ själv bör få bestämma i vilken mån det ska komma till andras kännedom och därmed lämna den skyddande privata sfären.

Vid sidan av detta bör också skyddet för den personliga integriteten utformas utifrån att varje människa förtjänar respekt och att bemötas med värdighet. I grunden kan det sägas handla om respekten för varje människas värde som individ, och i förlängningen upprätthållandet av människovärdet som ett grundfundament i den mänskliga samvaron i samhället.

Angrepp på den personliga integriteten kan leda till stora skadeverkningar. Det kan gälla allt ifrån känslor av otrygghet och obehag till psykisk ohälsa. Allvarliga sociala skadeverkningar i form av självvald isolering eller uteslutning från olika gemenskaper kan bli svåra effekter av angrepp på den personliga integriteten.2 Forskningen om olika slag av intrång i privatlivet ger kunskap om vilka delar av den privata sfären som är särskilt känsliga för angrepp och identifierar nya skyddsintressen.

1Prop. 2009/10:80 s. 175. 2 Jfr t.ex. vad som redovisas i avsnitt 6.4.3 om forskning gällande effekter av nätmobbning.

Ett skyddsändamål som tar sikte på den personliga integriteten behöver alltså tillgodose olika skyddsintressen, kopplade både till rätten till trygghet och psykiskt välbefinnande och till rätten till privatliv och en insynsskyddad sfär. Det straffrättsliga skyddet för integriteten behöver därför erbjuda olika slag av skydd för olika situationer.

8.2. Sverige ska leva upp till internationella åtaganden

I kapitel 4 redovisas vad som följer av artikel 8 och 10 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) och hur den uttolkats av Europadomstolen (avsnitt 4.3). Som närmare framgår där har medlemsstaterna enligt artikel 8 en positiv skyldighet att införa och tillämpa rättsregler som ger enskilda ett skydd mot angrepp på privat- och familjeliv, hem och korrespondens. Medlemsstaterna har dessutom ett åtagande enligt artikel 10 att värna yttrandefriheten. Den får enligt artikel 10 endast underkastas inskränkningar som är nödvändiga för vissa särskilt angivna ändamål. Vid utformning av bestämmelser som inskränker yttrandefriheten måste det därför ske en avvägning mellan de motstående intressen som kommer till uttryck i artikel 8 och 10.

Europadomstolen uttolkar medlemsstaternas skyldigheter utifrån doktrinen om ”margin of appreciation”, vilket innebär att Europadomstolen ger medlemsstaterna viss diskretionär prövningsrätt eller bedömningsmarginal. Innebörden och omfattningen av denna bedömningsmarginal varierar beroende på vilken rättighet som avses och i vilket sammanhang den åberopas. Europadomstolens omfattande praxis ger vägledning i vilken omfattning och i vilka situationer Sverige har en konventionsenlig plikt att skydda privatlivet och den personliga integriteten och samtidigt en plikt att värna yttrandefriheten. Nuvarande regler i vår lagstiftning måste därför tolkas och användas i ljuset av Europakonventionen och hur den uttolkas av Europadomstolen. Detsamma gäller för våra överväganden vid utformningen av förslag som ska ge ett starkare straffrättsligt skydd för den personliga integriteten.

Motsvarande skydd för såväl privatlivet och familjelivet som för yttrandefriheten finns i artiklarna 7 och 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

8.3. Grundlagens bestämmelser om skydd för integriteten och yttrandefriheten ställer krav

Enligt 1 kap. 2 § RF ska det allmänna värna den enskildes privatliv och familjeliv vilket innebär att det måste finnas en fungerande lagstiftning till skydd för den personliga integriteten. Det finns även särskilt angivet i 2 kap. 6 § andra stycket RF, att var och en är skyddad gentemot det allmänna mot betydande intrång i den personliga integriteten. Bestämmelsen gäller visserligen inte angrepp från enskilda men visar den vikt som den personliga integriteten tillmäts i RF.

Yttrandefriheten är garanterad i RF, genom stadgandet i 2 kap. 1 § RF. Begränsningar i yttrandefriheten får enligt 2 kap. 21 § RF göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen som en av folkstyrelsens grundvalar.

Grundlagsskydden i RF gäller för all kommunikation – inte bara den som sker på internet. Av regleringen i 2 kap. RF följer att det behöver vara en god balans mellan integritet och yttrandefrihet och att yttrandefriheten bara får inskränkas till det som är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Det blir en grundläggande utgångspunkt för våra överväganden.

8.4. Brott som kränker integriteten kan bli ett hot mot yttrandefriheten och den fria åsiktsbildningen

I såväl RF som i tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) slås det fast att varje svensk medborgare gentemot det allmänna är tillförsäkrad rätt att uttrycka tankar och åsikter (2 kap. 1 § RF, 1 kap. 1 § TF och 1 kap. 1 § YGL). Detta

innebär – som vi anför tidigare i detta avsnitt – att lagstiftaren måste vara restriktiv med att begränsa möjligheterna för enskilda att yttra sig, inte minst med beaktande av risken för självcensur.

Risker för yttrandefriheten kan uppkomma genom ingripanden från det allmänna eller genom att enskilda angriper andras integritet.

Det har också blivit allt mer vanligt att yttrandefriheten hotas genom att den som uttrycker åsikter i den offentliga debatten – såväl i etablerade medier som i andra forum – får motta hot, förolämpningar och andra kränkande uttalanden från andra personer.3Lika vanligt är det att åsikter på andra arenor kan medföra hot och kränkningar.

I de fall någon angrips med anledning av att denne utnyttjat sin yttrandefrihet, blir brottet i sig ett angrepp på dennes rätt till yttrandefrihet. Om den enskilde avstår från att yttra sig igen eller i vart fall begränsar sitt ämnesval av rädsla att utsättas för hot eller andra kränkningar, kan sägas att den personens rätt till yttrandefrihet inte endast är angripen utan dessutom i praktiken har blivit beskuren.

I de fall journalister avstår från att rapportera om händelser eller samhällsfenomen på grund av risken för att utsättas för brott, är det alltså inte enbart en kränkning av den enskildes fri- och rättigheter. På samma sätt är det inte endast en förlust för den enskilde opinionsbildaren om denne avstår från att föra debatt eller försöka bilda opinion av rädsla för att utsättas för brott, vare sig denne verkar inom etablerade medier eller via andra forum.

I ett demokratiskt samhälle är yttrandefrihet och tryckfrihet nödvändiga hörnstenar. I 1 kap. 1 § RF framhålls att den svenska folkstyrelsen bygger på bl.a. fri åsiktsbildning. Att journalister har möjlighet att fritt rapportera om olika ämnen och granska såväl myndigheter som organisationer och enskilda som utövar makt, är centralt för att människor ska få en bild av samhället och själva kunna bilda sig en egen uppfattning. Det är av lika stor vikt att olika åsikter kan framföras och debatteras av enskilda i olika slags forum. Fri nyhetsförmedling och opinionsbildning är därför en

3 Jfr kapitel 6 om vad som redovisas i forskningsöversikten och vad som redovisas i Medieutredningens delbetänkande Medieborgarna & medierna (SOU 2015:94) s. 201 ff samt i Utgivarnas rapport Hot mot mediehus och medarbetare (Rapport 2015:1 s. 7).

förutsättning för ett demokratiskt samhälle. I förlängningen riskeras demokratin, om nyhetsförmedlingen eller opinionsbildningen undertrycks genom olika former av brottsliga angrepp.

Utöver enskildas behov av och rätt till ett straffrättsligt skydd mot kränkningar av integriteten finns det ett starkt samhällsintresse av att människor känner trygghet i att kunna kommunicera, förmedla nyheter och delta i samhällsdebatten och i det fria åsiktsutbytet utan att deras personliga integritet på olika sätt blir angripen.

8.5. Teknikutvecklingen innebär både möjligheter och risker

Möjligheterna till elektronisk kommunikation och internets utveckling har på ett fundamentalt sätt ökat möjligheterna att kommunicera med andra människor, både i slutna nätverk och globalt. Detsamma gäller förutsättningarna för att sprida och tillgodogöra sig information. Denna utveckling har på många olika sätt bidragit till stora förbättringar både för samhället och för enskilda individer. Det har blivit möjligt att ge uttryck för sina åsikter utan nationella gränser eller andra hinder. Fler möjligheter att upprätthålla kontakten med andra människor och skapa nya kontakter har utvecklats. Vidare innebär givetvis förutsättningarna för spridning och inhämtande av information oräkneliga förenklingar i vardagen och för samhällslivet i stort.

Internets framväxt har inneburit positiva förändringar för yttrandefriheten, den demokratiska debatten och möjligheterna till opinionsbildning. Möjligheterna för var och en att utan kostnader och utan någon uppbackning eller etablerade nätverk kunna yttra sig och framföra åsikter på internet, kan sägas vara en landvinning för yttrandefriheten. Genom olika forum på internet finns det i dag – i förhållande till vad som gällde tidigare – väsentligt större möjligheter för människor att uttrycka sina åsikter, ifrågasätta andras ståndpunkter och att väcka och bilda opinion.

Samtidigt är det uppenbart att de nya sätten att kommunicera och sprida information innebär risker för integriteten, i den meningen att enskilda kan utsättas för integritetskränkningar från

andra enskilda. Det ställer krav på lagstiftaren att ingripa mot intrång av olika slag som måste anses oacceptabla.

I kapitel 5 har vi redovisat olika sätt som används för att samla och sprida information via internet och annan elektronisk kommunikation och vad som kan ha betydelse vid straffrättsliga bedömningar av integritetskränkningar och även beaktas vid utformningen av det straffbara området (avsnitt 5.4). Det gäller bl.a. sådant som den stora spridning information får genom internet, svårigheterna att få bort sådant som en gång tillgängliggjorts via internet, de ökade möjligheterna att nå andra människor med hot och kränkningar samt de gynnsamma förutsättningarna för anonymitet.4

8.6. Teknikutvecklingen ställer nya krav på lagstiftningen

Att internet och annan elektronisk kommunikation erbjuder nya möjligheter att nå andra människor med olika former av meddelanden och information, innebär inte med nödvändighet att det behövs någon form av särlagstiftning för angrepp på integriteten som sker via internet. Tvärtom är det en självklar utgångspunkt att samma regler ska gälla i alla delar av samhället och för olika former av kommunikation. Det underlättar förståelsen för regelverket och förutsättningarna för en normbildning att det är samma regler som gäller oavsett hur och var ett brott begås.

Lagstiftningen om olaga hot, ofredande, förtal och förolämpning tillkom 1962 och byggde i sin tur på ett betänkande från 1953. Att många av de befintliga straffrättsliga reglerna till skydd för den personliga integriteten tillkom för över 50 år sedan, innebär att de möjligheter till elektronisk kommunikation som finns nu inte kunde beaktas vid bestämmelsernas utformning. Det kan både gälla vilka beteenden som bör vara straffbara och vilka omständigheter som har betydelse för bedömningen att ett brotts straffvärde. Denna utveckling innebär att det straffrättsliga skyddet måste ses över så att det på ett tydligare sätt kan omfatta nya kommunikat-

4 I en annan bemärkelse kan internets utveckling givetvis innebära hot mot den personliga integriteten, genom de ökade möjligheterna för stater och andra offentliga organ eller organisationer att övervaka och kartlägga medborgarna. Sådana frågor är dock inte föremål för våra överväganden.

ionsformer och andra relevanta företeelser som inte fanns vid lagstiftningens tillkomst.

8.7. Allt som kan beskrivas som angrepp på den personliga integriteten kan inte vara straffbart

På många olika sätt och genom många olika beteenden kan en människa uppleva sin personliga integritet som kränkt. Att strafflagstiftningen inte kan erbjuda skydd mot varje sådan handling är enligt vår mening en självklarhet. I sammanhanget kan det finnas skäl att återge vad 2004 års integritetsskyddskommitté uttalade i denna fråga – vilket kan tjäna som en utgångspunkt också för våra överväganden:5

Uppfattningen att den enskilde bör ha tillgång till en fredad zon kommer i svensk rätt till uttryck främst genom materiella bestämmelser i vanlig lag. Skyddet för den personliga integriteten består dels av bestämmelser i särlagstiftning som gäller inom särskilda samhällsområden, exempelvis inom socialtjänsten eller gränskontrollen, och dels av bestämmelser av mer generell karaktär i exempelvis brottsbalken. Gemensamt för alla bestämmelser som syftar till att skydda den personliga integriteten är att de bottnar i övertygelsen att varje människa har rätt till respekt för sin värdighet och sin rätt till självbestämmande. Av flera skäl kan skyddet för den personliga integriteten inte vara absolut. Skyddet kan och bör inte omfatta obetydliga och bagatellartade störningar i vad den enskilde uppfattar som sin personliga integritet. En människas dagliga kontakter med andra människor, myndigheter, arbetsgivare, skola osv. innefattar en mängd irritationsmoment, förtretligheter och ibland även förödmjukelser utan att det för den skull är berättigat att tala om ett otillåtet angrepp på den personliga integriteten. Den människa som inte själv undandrar sig social gemenskap måste finna sig i och tolerera att utsättas för åtskilliga kränkningar av sin omgivning.

En strafflagstiftning som skulle inbegripa varje olämpligt eller otrevligt beteende som med fog kan upplevas som störande, sårande eller kränkande – skulle enligt vår mening bli orimligt omfattande.

5SOU 2008:3 s. 284.

En kriminalisering förutsätter att det är fråga om ett beteende som kan orsaka skada eller personligt lidande i sådan grad att det finns ett samhälleligt behov av att åstadkomma ett straffrättsligt skydd. Det sammanfaller med vad som sägs i det återgivna citatet – att den enskilde måste tolerera att utsättas för åtskilliga kränkningar av sin omgivning utan att det därför ska anses utgöra något straffbart angrepp.

Vårt uppdrag blir att utifrån nuvarande förhållanden analysera var gränsen ska gå mellan det straffbara och det straffria området.

I olika sammanhang har det framförts att begreppet ”kränkning” har använts så ofta och för så många olika – för den enskilde icke önskvärda – beteenden, att det riskerar att devalveras eller helt tappa sin mening. Samma risk kan finnas om allt mer beskrivs som kränkningar av den personliga integriteten. Å ena sidan kan inte alla företeelser som kan upplevas som sårande eller kränkande omfattas av kriminalisering. Å andra sidan är det inte godtagbart att förringa gärningar som innebär allvarliga angrepp på den personliga integriteten. Särskilt när det gäller kommunikation på internet eller med hjälp av annan teknik finns det risk för att kunskapen om vad som är straffvärda beteenden och vad som inte är det inte är tillräcklig och att de straffbestämmelser som står till buds och rättsväsendets resurser inte räcker för att dra en tydlig linje mellan det som bör vara straffbart och det som inte bör vara det.

Utvecklingen med nya kommunikationsmönster och nya möjligheter att nå andra med hjälp av teknik, innebär att det behövs en analys av vilka skyddsintressen som finns i dag, vad som bör skyddas av straffrätten och vad som bör kunna lösas i sociala sammanhang. Det krävs att lagstiftningen utgår från kunskaper om dagens förhållanden och skiljer mellan olika slag av företeelser och urskiljer vad som utgör angrepp på skyddsvärda intressen. På det sättet undviker man att färgas av förenklande föreställningar om att alla numera är för ”lättkränkta”.

Sammanfattningsvis bör kriminaliseringen endast omfatta det som utgör straffvärda angrepp mot någon annans personliga integritet och vi bör i våra överväganden tydligt ange att det finns en undre gräns och var den bör dras.

Alla angrepp mot den personliga integriteten kan alltså inte omfattas av straffansvar. Den enskilde måste i många fall kunna uttrycka sig på ett obekvämt, otrevligt eller stötande sätt i förviss-

ningen om att det inte föranleder straffansvar. Det innebär dock inte att sådana beteenden alltid är godtagbara eller att dess negativa effekter ska förringas. I arbetet mot sådana företeelser behövs ett mer samlat arbete, vid sidan av det som straffrätten och rättsväsendet kan åstadkomma, genom insatser i skolor, ideella föreningar och i andra delar av civilsamhället.

8.8. Det nuvarande straffrättsliga skyddet för integriteten behöver moderniseras och det straffbara området behöver klargöras och vidgas

Det nuvarande straffrättsliga skyddet för den personliga integriteten tillkom i ett annat samhälle. De bestämmelser som finns i dag har i stort sett inte ändrats utan det är domstolarna som genom sin rättstillämpning har utvecklat det straffrättsliga skyddet till vad det är i dag. Att bestämmelserna innehåller begrepp som är föråldrade och i vissa fall knappast ingår i normalt språkbruk, kan försvåra förståelsen hos allmänheten för vad som är straffbelagt. Att reglernas ålderdomliga utformning kan utgöra ett hinder vid utbildning och annan normbildande verksamhet – inte minst riktat till unga – har bekräftats av både myndigheter och organisationer vid en hearing som utredningen anordande6.

Det kan också vara så att den gällande lagtexten innehåller begrepp som inte i alla delar i dag är relevanta för att beskriva de handlingar som bör vara straffbara och det skyddsintresse som bestämmelserna bör värna. Samhällsutvecklingen kan också innebära att vissa normativa begrepp – särskilt avseende vilken fara eller skada som förutsätts för straffrättsligt ansvar – behöver ses över i sak.

Brottsförebyggande rådet (Brå) har i sin rapport Polisanmälda hot och kränkningar mot enskilda personer via internet, redovisat olika svårigheter med att utreda brott utförda via internet. En faktor som framkommit i Brå:s utredning är att det hos polis och åklagare upplevs att det behöver göras svåra gränsdragningar mellan

6 Hearing den 28 januari 2015 (se bilaga 2).

olika lagrum vid hanteringen av internetrelaterade ärenden och att frågan om vilket lagrum som är tillämpligt är komplex.7

Rättssäkerheten fordrar att var och en kan förstå vad straffbestämmelser betyder, dvs. vad som är förbjudet. För att undvika utredningssvårigheter är det viktigt att bestämmelserna är tydliga och enkla att använda för rättsväsendets aktörer och att det inte finns oklara gränsfall och osäkerhet om vilken paragraf som är tilllämplig.

Forskning och kriminalstatistik visar att integritetskränkande brott i stor utsträckning drabbar kvinnor. Olika undersökningar framhåller att integritetskränkande brott mot flickor och kvinnor i väsentligt högre grad är av sexualiserad natur, jämfört med brott riktade mot pojkar och män. Det kan gälla allt ifrån nedsättande och kränkande kommentarer med sexuell inriktning till spridning av filmer och bilder med någon form av sexuellt innehåll.8 Undersökningar visar också att pojkar utsätts för kränkningar kopplade till sexualitet och utseende.

Av vissa undersökningar framgår dessutom att integritetskränkande brott – inte minst sådana som sker via internet och annan elektronisk kommunikation – ofta utgör led i den förföljelse som vissa män utsätter kvinnor de haft har en relation med tidigare eller annars mot bakgrund av andra omständigheter väljer att trakassera. Denna bild kom också fram vid den hearing som utredningen anordnade med olika frivilligorganisationer, bland annat flera kvinnojourer.9

Integritetskränkande brott, t.ex. olaga hot eller ofredande, har inte sällan rasistiska eller homofobiska syften. Brott med sådana motiv beskrivs ofta som hatbrott.10 Av Brås rapport Hatbrott 2014 framgår att den enskilt vanligaste förekommande typen av huvudbrott i hatbrottsanmälningarna 2014 var olaga hot och ofredande,

7 Brå-rapport 2015:6 s. 9. 8 Se avsnitt 6.2.4, 6.3.4 och 6.4 och det som där framgår av forskningsöversikten. 9 Hearing den 28 maj 2015 (se bilaga 2). 10 Inom den samlade forskningen påpekas att det saknas en vedertagen definition av hatbrott. I Brå:s rapport Hatbrott 2014 (se s. 14 ff.) används som definition av hatbrott, att det är fråga om brott mot person, grupp, egendom, institution eller representant för dessa, som motiveras av rädsla för, fientlighet eller hat mot den utsatta grundat på hudfärg, nationalitet eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning samt könsöverskridande identitet eller uttryck som gärningspersonen tror, vet eller uppfattar att personen eller gruppen har. I andra länder har därtill inkluderats bland annat brott som har som motiv att kränka någon på grund av dennes funktionsnedsättning.

vilka svarade för 43 procent av de polisanmälningar som hade rubricerats som hatbrott. I rapporten framgår vidare att gärningsmannen i 28 procent av fallen agerade på distans, exempelvis via internet eller telefon/sms.11 Vid den hearing som utredningen anordnade med olika frivilligorganisationer12 lyftes också fram att sådana motiv ofta ligger bakom hot och andra kränkningar via internet.

Sammantaget finns det alltså ett stort behov av att modernisera och förtydliga lagstiftningen. Samhällsutvecklingen – främst de ökade möjligheterna till kommunikation och informationsspridning – innebär dessutom att det straffbara området kan behöva vidgas.

8.9. Våra fortsatta överväganden

I kapitel 9 behandlar vi vissa frågor kring straffbestämmelsers konstruktion.

I kapitel 10 överväger vi behovet av en särskild bestämmelse om intrång i integriteten genom spridning av integritetskränkande uppgifter och hur en sådan bestämmelse bör vara utformad.

I kapitel 11–14 gör vi en översyn av befintliga straffbestämmelser till skydd för den personliga integriteten; olaga hot, ofredande, förtal och förolämpning. Översynen görs mot bakgrund av samhällsutveckligen med nya former för kommunikation och informationsspridning och därtill i syfte att modernisera och förtydliga bestämmelserna. I kapitel 15 överväger vi om de ändringar vi föreslår ska få genomslag i de fall olaga hot, förtal och förolämpning utgör tryck- och yttrandefrihetsbrott.

I kapitel 16 överväger vi ansvaret för tillhandahållare av elektroniska anslagstavlor.

I kapitel 17 behandlar vi frågan om brottsskadeersättning vid ärekränkningsbrott.

I kapitel 18 tar vi upp andra frågor som utredningen behandlat men där vi inte lägger några förslag.

11 A.a. s. 42. 12 Hearing den 28 maj 2015 (se bilaga 2).

I kapitel 19 redovias ekonomiska och andra konsekvenser av våra förslag och i kapitel 20 behandlar vi ikraftträdande- och övergångsbestämmelser.

9. Vissa straffrättsliga överväganden kring brottskonstruktion

9.1. Handlingsbrott, effektbrott, konkreta farebrott och abstrakta farebrott

9.1.1. Inledning

I bestämmelsen om olaga hot, 4 kap. 5 § brottsbalken (BrB), straffbeläggs den som lyfter vapen mot annan eller eljest hotar med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom. Samma konstruktion används även i bestämmelsen om förtal (5 kap. 1 § BrB). Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, döms för förtal. Brott med detta rekvisit kallas vanligtvis för abstrakta farebrott. Åklagaren behöver vid olaga hot inte visa att ett hot faktiskt har framkallat allvarlig fruktan för att åtalet för olaga hot ska vara styrkt. Åklagaren behöver däremot visa att gärningen varit sådan att den varit ägnad att framkalla sådan fruktan. På samma sätt behöver åklagaren i ett mål om förtal inte visa att någon faktiskt utsatts för andras missaktning, endast att de lämnade uppgifterna varit ägnade att utsätta den utpekade för detta.1

Frågan om vad som är en lämplig brottskonstruktion aktualiseras när vi gör vår översyn av bestämmelserna i BrB om olaga hot,

1 Även om det är samma rekvisit som används i dessa två bestämmelser, finns väsentligt olika utgångspunkter för tillämpningen. Vid olaga hot gäller prövningen huruvida hotet var ägnat att orsaka en viss effekt hos målsäganden – att allvarlig fruktan skulle uppstå. Vid förtal ska prövningen gälla huruvida gärningen var ägnad att åstadkomma en viss effekt hos en obestämd krets av personer – att uppgifterna varit ägnade att utsätta den utpekade för andras missaktning.

ofredande, förtal och förolämpning. Vi bedömer att det kan finnas skäl att överväga om samma brottskonstruktion kan användas för samtliga dessa brott och vilken den i så fall bör vara. Vi behöver också överväga vilken brottskonstruktion som bör användas för ett nytt brott som gäller straffrättsligt skydd mot integritetsintrång genom spridning av integritetskränkande bilder och andra uppgifter.

När rekvisitet ”ägnat att” har behandlats i doktrinen, har det bl.a. framhållits att rekvisitet kan inbjuda till olika tolkningar. För att belysa detta återges i detta avsnitt synpunkter som har framförts i doktrinen. Syftet med framställningen är att ge ett underlag för de bedömningar vi ska göra – gällande lämplig brottskonstruktion – för de olika brott vi ska behandla i de följande kapitlen.

9.1.2. Olika slag av fullbordade brott

I detta avsnitt förs diskussionen utifrån en uppdelning i effektbrott, konkreta farebrott, abstrakta farebrott och handlingsbrott. Det är visserligen omstritt i doktrinen hur en uppdelning av olika straffbud kan och bör göras utifrån deras konstruktion.2 För att kunna analysera vilka vägval som kan göras vid utformningen av bestämmelserna om olaga hot, ofredande, förtal och förolämpning för vi ändå diskussionen utifrån denna uppdelning.

För att belysa vad vi avser kan följande exempel ges.

Mord enligt 3 kap. 1 § BrB (där effekten är att annan berövas livet) och misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB (där effekten är att det uppstår kroppsskada, sjukdom eller smärta) kan betecknas som effektbrott.

Rattfylleri enligt 4 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (där handlandet är att föra ett motordrivet fordon efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrat-

2 I doktrinen har det laborerats med kategorierna skadebrott, konkreta farebrott, abstrakta farebrott, brott med presumerad fara och rena handlingsbrott, se Lernestedt, Kriminalisering – problem och principer, 2003, s. 276. Uppdelningen har också uttryckts som en grundläggande skillnad mellan beteendedelikt och effektdelikt, se Agge, Straffrättens allmänna del, föreläsningar, andra häftet, 1961, s. 275. En uppdelning i effektdelikt och handlingsdelikt (eller effektbrott och handlingsbrott) har ifrågasatts i doktrinen av Jareborg och senast i Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2 uppl., 2013, s. 74 f. Kritiken går ut på att det inte är möjligt att göra en uppdelning av straffbuden i (rena) handlingsdelikt och effektdelikt. Skälet till det är att gränsen mellan handling och följd alltid blir godtycklig.

ionen i blodet uppgår till ett visst värde) och hemfridsbrott enligt 4 kap. 6 § BrB (där handlandet är att olovligen intränga eller kvarstanna i annans bostad) kan betecknas som handlingsbrott.

Framkallande av fara för annan enligt 3 kap. 9 § BrB (där den fara som ska framkallas är fara för att svår kroppskada ska inträffa eller fara för att dödsfall ska inträffa) och mordbrand enligt 13 kap. 1 § BrB (där den fara som ska framkallas är fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom) kan betecknas som konkreta farebrott.

Olaga spridning av efterbildning enligt 16 kap. 11 § BrB (att sprida något som lätt kan förväxlas med gällande sedel, mynt eller offentligt värdemärke) och svindleri enligt 9 kap. 9 § BrB (att sprida vilseledande uppgift ägnad att påverka bedömandet av företag i ekonomiskt hänseende) kan betecknas som abstrakta farebrott.

Vid abstrakt fara behöver alltså åklagaren inte visa att någon faktisk fara har uppstått för ett konkret angivet intresse; det räcker med någon form av genomsnittlig eller typisk fara utifrån handlingssättet. I nästa avsnitt utvecklar vi närmare vad som kan avses med abstrakt fara och hur en bestämmelse som straffbelägger framkallandet av en sådan fara enligt doktrinen kan förstås och tillämpas.

9.1.3. Doktrin om begreppet ”ägnat att”

Konkret och abstrakt fara

På ett allmänt plan kan en konstruktion med rekvisitet ”ägnat att” beskrivas som ett abstrakt farebrott.

Begreppsmässigt kan man skilja mellan konkret fara och abstrakt fara. I båda fallen handlar det om rekvisit som ytterst relaterar till något som åklagaren inte behöver visa har inträffat (dvs. en effekt). I olika hög grad måste däremot åklagaren kunna visa att det har funnits en fara/sannolikhet att effekten skulle ha inträffat.

När ordet ”fara” används i en straffbestämmelse, innebär det i allmänhet att det uppställs krav på konkret fara. I doktrinen har det angetts att konkret fara har förelegat när det är existentiellt möjligt

att gärningen leder till följden och detta dessutom är plausibelt (dvs. tänkbart, troligt, rimligt):3

I de fall straffbestämmelsen ställer upp ett krav på konkret fara, ställs vid domstolens prövning högre krav på kopplingen mellan farans orsak och den befarade riskens förverkligande, jämfört med när det för straffansvar räcker med att det visas att abstrakt fara har förelegat. Vid prövningen av om konkret fara förelegat, har därför flera omständigheter i den konkreta situationen betydelse än vid motsvarande bedömning av abstrakt fara. Prövningen binds, så att säga, hårdare till den konkreta situationen.

Ytterligare om abstrakt fara

Vid abstrakt fara behöver inte åklagaren visa att någon faktisk fara har uppstått för ett konkret angivet intresse; det räcker med att det visas en genomsnittlig eller typisk farlighet i handlingssättet.

Lernestedt har uttryckt att det abstraheras från vissa fakta i det enskilda fallet.4Leijonhufvud och Wennberg har anfört att man bortser, abstraherar, från vissa omständigheter i det konkreta fallet för att i stället ta sikte på det typiskt sett farliga. Leijonhufvud och Wennberg har vidare anfört:5

Var den konkreta faran utesluten på grund av tillfälliga omständigheter, kan abstrakt fara ha förelegat. Man kan också säga att man vid en abstrakt farebedömning bortser från det första ledet i en konkret farebedömning, kravet att det förelegat en faktisk möjlighet att handlingen skulle leda till den befarade följden. Tillräckligt är att denna framstått som sannolik.

Agge har anfört att brottskonstruktionen abstrakta farebrott kan vara förenad med avsevärda kriminalpolitiska och rent praktiska fördelar. Om ett handlingssätt anses särskilt riskabelt eller hotar mycket viktiga intressen på den sociala värdeskalan, söker lagstiftaren göra repressionen mera effektiv genom att inte, som en förutsättning för att utmäta straff, kräva utredning om att fara för intresset verkligen uppstod i det aktuella fallet utan bara att handlingstypen generellt sett innesluter risk för vissa angivna intressen.

3 Asp m.fl. Kriminalrättens grunder, 2 uppl., 2013, s. 93. 4 Lernestedt, Kriminalisering – problem och principer, 2003, s. 278. 5 Leijonhufvud m.fl., Straffansvar, 8 uppl., 2009 s. 36.

Enligt Agge kan abstraktionen vara driven mer eller mindre långt, vilket bl.a. framgår av de varierande formuleringarna av farerekvisitet.6

Lernestedt har påpekat att de effektivitetsvinster vid abstrakta farebrott som Agge framhållit, bara existerar vid jämförelse med deliktstyper som kräver bevisning om att handlingen orsakat konkret fara för något.7 Om abstrakta farebrott i stället jämförs med straffbeläggande av endast visst agerande (dvs. en handlingsbrottskonstruktion) så innebär den abstrakta farebrottskonstruktionen i stället förluster i effektivitet, eftersom åklagaren behöver kunna visa mer vid ett abstrakt farebrott än vid ett handlingsbrott.

Att det för straffansvar förutsätts endast en abstrakt fara, uttrycks i vissa bestämmelser med rekvisitet ”ägnad att” och i andra med rekvisitet ”kan”. Asp m.fl. har beträffande tolkningen av dessa rekvisit anfört att ”ägnat att” generellt sett bör innebära ett högre krav på plausibilitet än när enbart rekvisitet ”kan” ska vara uppfyllt. Att något är ”ägnat att” leda till en följd är ungefär detsamma som att det duger till att under plausibla omständigheter leda till (orsaka) följden i fråga.8

När rekvisitet ”ägnat att” används, kan det antingen avse gärningstyper (dvs. någon form av klass av gärningar som den enskilda gärningen tillhör) eller den enskilda gärningen.9Asp m.fl. framför att den vanligaste uppfattningen i doktrinen torde vara att bedömningen ska avse gärningstyper, en ståndpunkt som enligt författarna framstår som mindre välövertänkt, särskilt från rättssäkerhetssynpunkt. Detta resonemang utvecklas enligt följande:10

Det går nästan alltid att med viss fantasi hänföra en konkret gärning till en klass av gärningar, som kan bedömas vara farliga i en viss riktning. Detta beror på att gärningar kan beskrivas och identifieras på ett obestämt antal sätt, och valet av beskrivning avgör hur rimligt det är att säga att den gärningstyp, som gärningen tillhör, är ägnad att leda till viss typ av följd. Utrymmet för godtycke minskar avsevärt om man i stället knyter bedömningen till den konkreta gärningen. Det försvinner dock inte. En gärning är inte väl avgränsad i tid och rum, och eftersom bedömningar av gärningsindivider till del beror på erfaren-

6 Agge, Straffrättens allmänna del, föreläsningar, andra häftet, 1961, s. 283. 7 Lernestedt, Brottsoffergörande och deliktskonstruktion; exemplet ”ägnat att” vid fridskränkningsbrott enligt BrB 4:4 a, Festskrift till Christian Diesen 2014, s. 49. 8 Asp m.fl. Kriminalrättens grunder, 2 uppl., 2013, s. 101. 9 Har i Asp m.fl. också benämnts som ”gärningsindivider”. 10 Asp m.fl. s. 101.

heter av gärningstypers farlighet, kan de olika möjligheterna att beskriva en gärning göra bedömningen osäker. Härtill kommer att alla farebedömningar kännetecknas av viss osäkerhet, som torde vara mer påfallande än för de flesta typer av bedömningar.

Lernestedt har anfört att konstruktionen ”ägnad att” generellt sett har den svagheten, att det lämnas relativt öppet hur mycket av den konkreta situationen som domstolen får bortse från vid besvarandet av frågan huruvida handlingen dugt att leda till (den relevanta) effekten.11 Enligt Lernestedt ger detta i princip lagstiftaren (och domstolarna, där lagstiftaren inte entydigt och auktoritativt har försökt bestämma i frågan) möjlighet att välja bland annat mellan att låta ”dugligheten” hos gärningen mätas (1) mer schabloniserat, hos någon slags genomsnittsperson drabbad av handlingen, eller (2) hos den konkreta drabbade personen av kött och blod. För det fall någon genom brottet ska ges ställning som målsägande, förespråkar Lernestedt som utgångspunkt att såväl gärning som följd och kopplingen mellan dem ska visas i det enskilda fallet. För det fall konstruktionen ”ägnat att” används, bör prövningen tas tillräckligt nära den konkreta människan om denne fullt ut ska ges brottsofferstatus.

Slutsatser utifrån behandlingen i doktrinen

De olika sätt som finns att tillämpa rekvisitet ”ägnat att” påvisar de problem som kan uppstå i rättstillämpningen.12 Det kan enligt vår bedömning bli en tämligen stor skillnad om faran bara ska prövas mot en genomsnittsperson i en genomsnittssituation (gärningstypen) jämfört med att den faktiskt ska prövas i relation till den konkreta individen i den konkreta situationen (den enskilda gärningen). I det senare fallet måste åklagaren inte visa att det uppkom viss effekt, exempelvis allvarlig fruktan. Bevisningen måste dock

11 Lernestedt, Brottsoffergörande och deliktskonstruktion; exemplet ”ägnat att” vid fridskränkningsbrott enligt BrB 4:4 a, Festskrift till Christian Diesen, 2014, s. 33. Resonemanget gäller i de fall rekvisitet tillämpas vid prövningen av olaga hot och andra brott, där det ska bedömas om en gärning var ägnad att framkalla en effekt hos målsäganden, såsom kvinnofridskränkning. Resonemanget gäller alltså inte t.ex. förtal. 12 I vart fall då rekvisitet tillämpas vid prövningen av olaga hot och andra brott där det ska bedömas om en effekt var ägnad att drabba målsäganden (som vid olaga hot men inte vid förtal).

ändå belysa den enskilda individen och den enskilda situationen, eftersom den aktuella gärningen ska ha varit ägnad att orsaka effekten. I det förra fallet är det inte nödvändigt för att kunna styrka rekvisitet ”ägnat att”.

En alltför stor spännvidd i hur bestämmelsen tolkas kan i förlängningen leda till olikhet i rättstillämpningen. Om konstruktionen ska användas vid fler brottstyper, finns det därför skäl för lagstiftaren att söka slå fast på ett mer precist sätt hur den ska tillämpas.

9.2. Vilken brottskonstruktion ska användas och hur ska den tillämpas?

9.2.1. Valmöjligheterna mellan olika brottskonstruktioner

Man skulle kunna säga att handlingsbrott och effektbrott konstruktionsmässigt är två ytterligheter när det gäller brott mot person. För handlingsbrott är det avgörande vad åklagaren kan visa om gärningspersonens handlande. Vid effektbrott är det – utöver detta – avgörande vad åklagaren kan visa om effekten hos målsäganden; vilken effekt som gärningspersonens handlade orsakat. Konstruktionen ”ägnat att” kan sägas ligga mellan dessa ytterligheter. Beroende på hur mycket hänsyn som ska tas till den individuella situationen när det prövas om ett visst handlande är ägnat att orsaka viss effekt, närmar man sig i konstruktionen i olika hög grad vad åklagaren måste visa för att styrka ett effektbrott.

I detta avsnitt diskuterar vi inriktningen för hur de straffbestämmelser vi enligt våra direktiv ska behandla bör konstrueras, utifrån begreppen handlingsbrott, effektbrott, konkreta farebrott och abstrakta farebrott.

9.2.2. Handlingsbrott?

Skyddsintresset för en straffbestämmelse behöver inte nödvändigtvis anges som ett brottsrekvisit. Det avgörande är om kriminaliseringen syftar till att hindra ett beteende som kan skada skyddsintresset. Som exempel kan nämnas rattfylleri. Det är ett utpräglat handlingsbrott; det åklagaren ska styrka är att någon framfört bil

med viss promille alkohol i blodet. Skyddsintresset är trafiksäkerheten och enskildas säkerhet, och effekter i form av trafikolyckor ska hindras genom att förare avstår från att föra bil i påverkat tillstånd.13

På samma sätt kan man överväga om olaga hot, ofredande, förtal och förolämpning skulle kunna utformas som handlingsbrott. Fördelen kan vara att det straffbara området blir tydligare och mer förutsebart; vissa handlingar är straffbelagda oavsett vilka risker eller effekter som kan visas i det enskilda fallet. Domstolens möjlighet att – som vid ett abstrakt farebrott – kanske godtyckligt välja vilka omständigheter man kan bortse från när man prövar om någon abstrakt fara uppstått skulle då undvikas.

Möjligen kan ofredande och förolämpning enligt dagens lydelse beskrivas som handlingsbrott. I rekvisiten ”ofredar annan” respektive ”smädar annan” torde det dock ligga att domstolen ska göra någon form av värdering av det som handlandet orsakat (eller i vart fall riskerat att orsaka).14

Problem med att konstruera bestämmelsen som ett handlingsbrott kan vara att det torde förutsätta en mer heltäckande beskrivning i straffbudet av vilka handlingar som är kriminaliserade, i jämförelse med effektbrott eller farebrott – där åklagaren ska styrka att visst handlande ska ha orsakat viss effekt eller viss slags fara för den effekten. Dessutom kan det vara svårt att avgränsa det straffbara området på ett rimligt sätt, om inte domstolen ska göra en värdering av vilken fara eller effekt som handlandet orsakat. Om det exempelvis vid brottet olaga hot inte funnits något krav på åklagaren att styrka någon fara eller effekt, skulle varje uttalande som språkligt sett innebar ett hot om våld kunna bli straffbart. Avgränsningen mellan vad som får anses som ett olämpligt språkbruk och vad som bör kunna föranleda straffansvar skulle då kunna förskjutas på ett orimligt sätt. Motsvarande resonemang kan föras gällande förtal.

13 Det har i doktrinen uttryckts att lagstiftaren lägger ”buffertar” kring det man önskar skydda och alltså genom handlingsbrott kriminalserar förstadier till den skada/effekt man önskar förhindra. Se Lernestedt, Kriminalisering – problem och principer, 2003, s. 272. Andra exempel som nämnts är bl.a. knivlagens (1988:254) förbud mot innehav av vissa farliga föremål och det straffsanktionerade förbudet enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud att uppehålla sig i närheten av den andra personens bostad eller arbetsplats. 14 Leijonhufvud m.fl. anför att det kan diskuteras om ofredande är ett handlingsbrott eller ett effektbrott och att det avgörande är om man betraktar ordet ”ofredande” som en beskrivning av handlandet eller av effekten, se Straffansvar, 8 uppl., 2009, s. 34.

Om domstolen inte på något sätt behöver värdera vilka effekter som riskeras med ett yttrande, torde det alltså vara svårt att avgränsa det straffbara området, vilket i sin tur kan leda till att det straffbara området blir för omfattande.

Om utgångspunkten skulle vara att olaga hot, ofredande, förtal och förolämpning konstruerades som handlingsbrott skulle ändå någon form av avgränsning behöva göras för att det straffbara området skulle överensstämma med skyddsintressets rimliga räckvidd. Att konstruera bestämmelserna som utpräglade handlingsbrott ser vi därför inte som en framkomlig väg.

9.2.3. Effektbrott?

Om olaga hot, ofredande, förtal och förolämpning konstruerades som effektbrott så skulle en brottsförutsättning vara att effekten hade uppkommit. Med andra ord skulle åklagaren behöva visa att målsäganden blivit rädd, orolig, kränkt etc. för att brott ska anses styrkt. Vid förtal skulle bevistemat behöva vara att den utpekade verkligen utsatts för andra personers missaktning.

Att styrka en effekt som är en känsla – med de beviskrav som gäller i brottmål – framstår som svårare och mer komplext än exempelvis den effekt som ska styrkas i ett misshandelsmål (kroppsskada, sjukdom eller smärta), där bevisföringen kan luta sig mot objektivt verifierbara effekter (dokumentation av skador och sjukdom genom exempelvis läkarintyg) eller tämligen självklara lekmannabedömningar (att exempelvis ett hårt slag mot kroppens mjukdelar orsakar smärta). Ett krav på visad effekt, gällande brott såsom olaga hot och ofredande, skulle enligt vår bedömning föranleda en mer omfattande bevisföring och ett större krav på målsäganden att blotta sin personlighet och sitt känsloliv för att åklagaren ska kunna styrka åtalet.

I praktiken förs ofta bevisning om hur målsäganden uppfattade och upplevde gärningen. Det är särskilt tydligt vid åtal om olaga hot när åklagaren ska styrka att hotet varit ”ägnat att framkalla allvarlig fruktan”. Lernestedt har anfört att det regelmässigt förs in vad som kanske kan kallas ett ”bevisöverskott” från åklagar- och målsägandehåll. Domstolen erbjuds bevisning till styrkande också av det som enligt straffbudet inte behöver bevisas; att följden upp-

kommit.15 Dessa omständigheter kan antas fungera som bevisfakta för rekvisitet ”ägnat att”; för att styrka om gärningen i den givna situationen var ägnad att exempelvis framkalla fruktan. Bevisningen har dessutom relevans om det förs en skadeståndstalan. Utredningen gällande målsägandens psykiska upplevelse skulle dock enligt vår bedömning kunna förväntas bli mer ingående om effekten (dvs. målsägandens psykiska upplevelse av gärningen) utgör en brottsförutsättning som ska styrkas bortom rimligt tvivel.

Känslotillstånd och därigenom uppkomna effekter som rädsla, oro, kränkning etc. kan nog också, jämfört med effekterna av fysiskt våld, skilja sig väsentligt mer åt från person till person. Vad den enskilde blir rädd för eller får sin frid störd av torde skilja sig mer åt mellan olika människor, jämfört med hur olika personers kroppar skadas eller smärtar pga. våld. En reglering med utgångspunkt i effekten skulle därför kunna innebära bristande förutsebarhet.

Dessutom kan det finnas ett intresse av att genom lagstiftningen upprätthålla en norm för vad som inte får sägas eller göras som kan störa trygghet och frid. Det gäller inte minst för att begränsa det straffbara området. Det är enligt vår mening inte lämpligt att effekten hos den enskilda målsäganden (i praktiken ofta hans eller hennes subjektiva upplevelse) blir helt utslagsgivande för om ett brott har fullbordats. Den alldeles ovanligt lättstörde hyresgästen bör t.ex. inte anses ha blivit utsatt för ett ofredande vid varje störande ljud från sina grannar – även om den subjektiva upplevelsen hos hyresgästen kan beskrivas som en kännbar fridskränkning. Samma resonemang kan anläggas gällande förolämpning och olaga hot.

Sammantaget bedömer vi att det skulle vara förenat med stora svårigheter och inte heller vara lämpligt att konstruera olaga hot, ofredande, förtal och förolämpning som effektbrott och att det därför inte är något lämpligt alternativ.

15 Lernestedt, Brottsoffergörande och deliktskonstruktion; exemplet ”ägnat att” vid fridskränkningsbrott enligt BrB 4:4 a, Festskrift till Christian Diesen, 2014. s. 52.

9.2.4. Konkret farebrott?

Att konstruera olaga hot, ofredande, förtal och förolämpning som konkreta farebrott framstår som förenat med samma slag av svårigheter som är förknippade med att konstruera dem som effektbrott. Att det är både existentiellt möjligt och plausibelt (förutsättningarna för konkret fara) att ett handlande leder till en effekt, måste nämligen bygga på samma helt individualiserade bedömning av den enskilde målsägandens känslotillstånd och benägenhet att bli rädd, orolig, kränkt etc. Lika lite som effektbrott ser vi därför att det skulle vara meningsfullt att överväga detta alternativ vidare.

9.2.5. Abstrakt farebrott?

De uppenbara bevissvårigheter som skulle uppkomma om bestämmelserna utformas som effektbrott eller konkreta farebrott, kan undvikas om domstolens bedömning ska göras utifrån typiska effekter av ett handlande. Ett huvudalternativ för oss blir därför att olaga hot och förtal även fortsättningsvis ska vara abstrakta farebrott och att motsvarande konstruktion ska användas för de övriga straffbestämmelser som vi behandlar.

Vi anför i avsnitt 8.7 – i det kapitel där vi utvecklar våra allmänna utgångspunkter – att en kriminalisering förutsätter att det är fråga om ett beteende som kan orsaka skada (eller fara för skada) på ett godtagbart skyddsintresse och att den enskilde måste tolerera att utsättas för åtskilliga kränkningar av sin omgivning utan att det därför ska anses utgöra något straffbart angrepp. Vidare anför vi att kriminaliseringen endast bör omfatta det som utgör straffvärda angrepp på någon annans personliga integritet och att lagstiftningen tydligt bör ange att det finns en undre gräns och var den kan dras. Utan en sådan avgränsning skulle strafflagstiftningen bli omotiverat omfattande. För att uppnå detta bör det i lagstiftningen och i praxis uppställas ”standarder” för vad som kan anses utgöra ett straffbart angrepp på den personliga integriteten. Endast det som ”typiskt sett” utgör ett tillräckligt allvarligt angrepp bör alltså också anses utgöra det i det enskilda fallet, dvs. endast då kunna leda till straffansvar. Den angripnes subjektiva upplevelser och uppfattningar bör med andra ord inte ensamt kunna definiera vad som utgjorde en straffbar kränkning av den personliga integriteten.

För att uppnå detta framstår ett abstrakt farebrott – dvs. att endast gärningar ägnade att orsaka en effekt blir straffbara – som det bästa alternativet. Om en sådan konstruktion används för alla de brott vi har att behandla – inte endast olaga hot och förtal såsom i dag – kan domstolarna på ett lättare sätt klarlägga och upprätthålla en norm för vad som inte får sägas eller göras; när man träder över en gräns och beter sig mot andra på ett sätt som inte bara är olämpligt och klandervärt utan dessutom straffbart.

I våra fortsatta överväganden bedömer vi om straffbuden för olaga hot och förtal även fortsättningsvis bör vara utformade som abstrakta farebrott och om samma slag av brottskonstruktion även bör användas för ofredande, förolämpning och ett utvidgat straffrättsligt skydd mot intrång i integriteten genom spridning av integritetskränkande bilder och andra uppgifter.

9.2.6. Hur kan det abstrakta farebrottet tillämpas?

Som tydliggörs tidigare i detta avsnitt, är uppfattningen i doktrinen att farebedömningen då t.ex. ett åtal om olaga hot prövas (att något ska vara ”ägnat att” framkalla allvarlig fruktan), bör göras i relation till den konkreta målsäganden i den konkreta situationen.16

Det kan möjligen övervägas om farebedömningen i stället borde göras i relation till en genomsnittsperson i en genomsnittssituation (dvs. att det är själva gärningstypens typiska farlighet för att orsaka effekten som ska prövas). Frågan är om det vore ett tänkbart alternativ för någon eller några av de straffbestämmelser som vi överväger.

Applicerat på konkreta fall framstår detta dock enligt vår bedömning som en mycket besvärlig väg att ta. Att t.ex. ett uttalande som ”jag ska döda dig” typiskt sett kan framkalla fruktan hos en ”genomsnittsperson” i en ”genomsnittssituation”, bör inte föranleda att ett sådant uttalande föranleder straffansvar om det t.ex. är uttalat av ett barn till en beväpnad, skyddsutrustad och skyddstränad vuxen soldat.

16 I NJA 2003 s. 144 har HD tydliggjort att motsvarande bedömning ska göras vid grov kvinnofridskränkning, beträffande rekvisitet att gärningarna ska ha ”varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla”. Se om detta även Lernestedt, Brottsoffergörande och deliktskonstruktion; exemplet ”ägnat att” vid fridskränkningsbrott enligt BrB 4:4 a, Festskrift till Christian Diesen, 2014, s. 54 ff.

De straffbestämmelser som vi ska överväga kan enligt vår bedömning knappast beskrivas, förstås eller bedömas straffvärdemässigt på ett rimligt sätt, om inte hänsyn tas till den konkreta situationen och till den verkliga målsäganden. Slutsatsen blir därför att prövningen om ett handlande varit ”ägnat att” orsaka rädsla, oro, obehag etc. (i vart fall i någon omfattning) bör ta sikte på den konkreta målsäganden i den konkreta situationen.

Med detta sagt, återstår att överväga vad det kan bortses från (dvs. abstraheras) vid denna prövning. Något måste det ju uppenbarligen vara, om det inte ska bli fråga om ett effektbrott.

Utgångspunkten bör vara att det är effekten, det som anges i bestämmelsen att handlandet ska vara ägnat att orsaka, som domstolen kan bortse från vid bedömningen av om brottsrekvisiten är uppfyllda. Om man försöker ange detta i mer konkreta ordalag, kan det beskrivas enligt följande.

Vid prövningen av ett åtal för t.ex. olaga hot genom ett muntligt uttalande, krävs alltså inte för straffansvar att det kan visas att effekten uppstod – dvs. att målsäganden kände allvarlig fruktan.17Andra omständigheter ska dock tillmätas relevans (dvs. omständigheter man inte ska bortse från). Vad hotet gick ut på, hur det framfördes, av vem det framfördes och till vem det riktades blir då av betydelse.

Det domstolen ska ta ställning till är om en person under dessa givna förutsättningar typiskt sett hade känt allvarlig fruktan. Genom att det är den konkreta målsäganden i den konkreta situationen som bedömningen ska göras utifrån, kan till viss del personliga egenskaper hos målsäganden (såsom särskilt stort sårbarhet) tillmätas betydelse. Exempelvis kan en domstol komma fram till att en målsägande som tidigare blivit misshandlad av sin make typiskt sett kan känna allvarlig fruktan utifrån ett mycket subtilt och underförstått hot som maken framför (som typiskt sett inte hade ansetts framkalla allvarlig fruktan hos en annan målsägande i en annan situation).

17 Jfr dock vad som ovan sägs om att bevisning ofta förs gällande målsägandens upplevelser och att ett eentuellt. ”bevisöverskott” då uppkommer.

9.2.7. Sammanfattande slutsats

Något förenklat skulle följande tankemodell kunna tjäna som utgångspunkt för våra fortsatta överväganden:

a) Domstolen ska bedöma (utifrån den kunskap den har om

mänskligt beteende och hur människor typiskt sett reagerar i olika situationer) om en gärning (t.ex. ett hot) under de givna förutsättningarna normalt är tillräcklig för att framkalla den effekt som anges i bestämmelsen (t.ex. att det uppstått allvarlig fruktan).

b) Eftersom bedömningen ska göras utifrån domstolens kunskap

om den konkreta målsäganden, kan individuella faktorer såsom särskild sårbarhet och särskild utsatthet tillmätas betydelse. Kvarstår gör att det är typiska reaktioner för en sådan person som domstolen har att ta ställning till.18

c) Målsägandens uppgifter om hur situationen upplevdes (om han

eller hon t.ex. blev rädd) kan tjäna som bevisfakta för vad som typiskt sett hade räckt till för att t.ex. ett olaga hot skulle varit ägnat att framkalla allvarlig fruktan. Det innebär att målsägandens upplevelse inte blir utslagsgivande, om reaktionen framstår som avvikande i förhållande till hur domstolen bedömer att en genomsnittlig person i den givna situationen skulle ha reagerat.

Möjligen går det inte att hitta någon helt enhetlig ”formel” för hur rekvisitet ”ägnat att” kan tillämpas vid prövningen av ansvar enligt de olika straffbestämmelser som vi ska överväga. Vi återkommer därför till detta i de följande kapitel där vi tar ställning till frågan om brottskonstruktionen och också i författningskommentarerna till de bestämmelser som behandlas i olika kapitel.

18 En annan faktor kan naturligtvis också vara att gärningspersonen saknar uppsåt till att målsäganden är särskilt sårbar eller utsatt. Åtalet kan då falla på grund av bristande subjektiv täckning.

10. Olaga integritetsintrång

10.1. Inledning

Enligt våra direktiv ska vi ta ställning till om det finns behov av ett utvidgat straffrättsligt skydd mot spridning av integritetskränkande bilder eller andra uppgifter utanför det grundlagsskyddade området. Även om vi inte anser att det behövs något utvidgat skydd ska vi föreslå hur ett sådant skulle kunna utformas.

Våra överväganden utgår från de ökade möjligheterna att sprida information om andra som har vuxit fram med teknikutvecklingen och utredningens kunskap om vad det innebär för människors trygghet och integritet. Det är mot den bakgrunden vi tar ställning till behovet av ett utökat straffrättsligt skydd mot spridning av integritetskränkande uppgifter utanför det grundlagsskyddade området. Att vi oavsett bedömningen av behovet ska lämna ett förslag om ett utvidgat straffrättsligt skydd, innebär med nödvändighet att vi kommer att föreslå en viss inskränkning av yttrandefriheten. Vi bedömer att vårt förslag under alla förhållanden bör motiveras utifrån de behov av integritetsskydd som faktiskt finns och inte gå längre än vad som behövs för att hålla en rimlig balans mellan två motstående och viktiga samhällsintressen – yttrandefriheten och rätten till integritet och privatliv.

10.2. Något om gällande rätt

Utgångspunkten i svensk rätt är att information om personer får spridas till andra som ett uttryck för yttrandefriheten. De inskränkningar som finns har kommit till i syfte att skydda enskildas personliga integritet.

Det skydd som lagstiftningen ger för uppgifter om människors integritet och privatliv är inte samordnat. Lagstiftning har kommit

till efter hand och med olika utgångspunkter. I brottsbalken (BrB) finns bestämmelser som kan bli tillämpliga i vissa sammanhang. Spridning av nedsättande uppgifter eller integritetskränkande bilder kan i vissa fall straffas som förtal. Därutöver kan spridning av barnpornografiskt material straffas som barnpornografibrott och spridning av vissa våldsskildringar kan straffas som olaga våldsskildring. Det har även prövats i praxis om en spridning av uppgifter skulle kunna utgöra ofredande. Under vissa förutsättningar kan spridning av känsliga personuppgifter också vara straffbart som brott mot personuppgiftslagen (1998:204), (PUL). Det finns också skadeståndsbestämmelser i skadeståndslagen (1972:207), (SkL), och i PUL. Bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), (OSL), om sekretess för vissa uppgifter som hanteras av myndigheter, innebär i vissa fall förbud mot att lämna ut integritetskänsliga uppgifter och en överträdelse av förbudet kan vara straffbar. Sammantaget består alltså skyddet för den personliga integriteten av en rad olika bestämmelser i straffrätt, offentlig rätt och skadeståndsrätt.

I detta avsnitt ges en översiktlig redogörelse för de bestämmelser i olika lagar och de rättsfall från Högsta domstolen (HD) som sammantaget får anses spegla rättsläget och de olika sätt som lagstiftaren hittills har valt för att reglera skyddet mot spridning av integritetskränkande uppgifter.

10.2.1. Det straffrättsliga skyddet i brottsbalken

Inledning

I svensk straffrätt finns det inte något generellt förbud för enskilda att lämna eller sprida integritetskränkande uppgifter om andra. Att det förhåller sig på det sättet har bl.a. HD slagit fast i NJA 1992 s. 594 och NJA 2008 s. 946. Lagrådet har konstaterat detsamma i sitt första yttrande över förslaget till lag om kränkande fotografering.1

Det finns dock vissa straffrättsliga bestämmelser i BrB som i olika avseenden blir tillämpliga när integritetskränkande uppgifter sprids.

1Prop. 2012/13:69 s. 61.

Förtal

I vissa fall kan spridning av integritetskränkande uppgifter straffas som förtal (5 kap. 1 § BrB).2 En förutsättning för ansvar är att man utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller annars lämnar en uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning. Vanligen lämnas en uppgift i tal eller skrift. En bild kan också lämna en uppgift, med eller utan tillägg av text (se t.ex. NJA 1992 s. 594 och NJA 1994 s. 637). Det kan vara brottsligt både att själv framställa en uppgift och sedan sprida den och att bara sprida vad man på annat sätt har fått kännedom om. Att sprida i och för sig korrekta uppgifter från exempelvis domar eller andra offentliga handlingar kan innebära att någon utpekas såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt.3 I många fall kan det dock anses försvarligt att sprida uppgifterna och kan det också visas att uppgiften är sann eller att den som lämnade uppgiften hade skälig grund för den, innebär det att handlandet inte är brottsligt.

Spridning av integritetskränkande uppgifter innebär inte alltid att uppgifterna kan anses nedsättande på ett sådant sätt att det blir fråga om ett förtalsbrott. Praxis har dock inneburit att många fall har bedömts som förtal när det har varit frågan om spridning av nakenbilder eller liknande.

Det viktigaste rättsfallet i sammanhanget är NJA 1992 s. 594. Åtalet – för grovt förtal – gällde en person som videofilmat ett samlag mellan honom och målsäganden utan hennes vetskap. Den tilltalade hade därefter visat filmen ett flertal gånger för olika personer, bland annat arbetskamrater till målsäganden. Tingsrätten biföll åtalet för grovt förtal och bestämde påföljden till 80 dagsböter. Efter att hovrätten ogillat åtalet togs målet upp i HD som fastställde tingsrättens domslut och anförde i sina domskäl:

I svensk rätt finns inte något generellt förbud mot att utan samtycke filma en enskild person eller för andra visa en film där en enskild person förekommer, trots att ett sådant förfarande i vissa fall kan vara djupt integritetskränkande för den berörda personen. Förslag till regler om skydd för den personliga integriteten i fall av detta slag har visserligen lagts fram vid några tillfällen, men dessa förslag har inte lett till lagstiftning (se redogörelsen i SOU 1992:84 s. 194 ff).

2 I kapitel 13 ges en mer utförlig beskrivning av gällande rätt beträffande förtal. 3 Att spridning av korrekta domar kan utgöra förtal framgår av doktrinen, se Jareborg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2010, s. 75.

Frånsett mera speciella situationer, såsom då en film utan samtycke utnyttjas i kommersiell reklam (se 1978 års lag om namn och bild i reklam), är man för närvarande hänvisad till det skydd som reglerna om straff för ärekränkning i 5 kap BrB tillsammans med skadeståndsbestämmelsen i 1 kap. 3 § skadeståndslagen kan erbjuda. Den som visar en enskild person på film får anses därigenom lämna de uppgifter om denne som filmen förmedlar (se Nils Beckman m.fl., BrB I, 5 uppl s. 231). Uppgiftslämnandet utgör enligt 5 kap. 1 § BrB ett förtalsbrott, om uppgifterna är ägnade att utsätta den enskilde för andras missaktning. Den videofilm som [FJ] visat för andra personer lämnar uppgifter om att [JM] haft samlag med honom och om hur samlaget genomfördes. Dessa uppgifter kan inte i och för sig anses nedsättande för henne. Den som ser filmen får emellertid lätt det felaktiga intrycket att [JM] kände till att samlaget filmades. Slutsatsen ligger då också nära till hands att hon inte hade något emot att filmen visades för andra. Den bild av [JM] som filmen sålunda förmedlar måste anses nedsättande för henne, vilket bekräftas av de reaktioner och attityder som hon mött i sin omgivning sedan filmen vid olika tillfällen visats för andra. De uppgifter som genom visningen av filmen lämnats om [JM] har alltså varit ägnade att utsätta henne för andras missaktning. [FJ] har därför gjort sig skyldig till förtal. Uppgifterna har lämnats i en mycket integritetskränkande form och fått stor spridning samt även i övrigt varit ägnade att medföra allvarlig skada för [JM]. Med hänsyn härtill är brottet att anse som grovt. För denna gärning bör [FJ] dömas till det bötesstraff som TR:n har bestämt.

Den nedsättande uppgiften som förmedlades genom visningen var alltså inte att målsäganden hade haft samlag eller hur samlaget hade genomförts, utan att målsäganden skulle ha känt till att samlaget filmades och inte hade haft något emot att det visades för andra.

HD:s avgörande har behandlats i doktrinen av bl.a. Hans-Gunnar Axberger. Axberger har anfört att HD genom domen har berövat uppgiftskravet i förtalsbestämmelsen på åtskilligt av sitt innehåll och att avgörandet innebär ett nedtonande av kravet på uppgiftslämnande till förmån för ett beaktade av den effekt som den som förtal åtalade gärningen haft.4 Axberger har vidare anfört att HD gjort huvudsaken till bisak och tvärtom, eftersom resonemanget leder till att visandet av filmen inte hade varit ansvarsgrundande om det klart framgått att kvinnan inte varit medveten om filmningen – vilket skulle ha varit ett mer straffvärt fall. Axberger har i artikeln

4 Axberger, Ära och integritet, JT 1994–95, s. 724 f.

gjort gällande att det avgörande för utgången var själva integritetskränkningen, dvs. filmningen och den följande visningen. Enligt Axberger har HD i frånvaro av ett rättsskydd som tar sikte på detta integritetsangrepp använt de rättsmedel ”som stått till buds”. Det har enligt Axberger skett med motiveringar som varit en aning ansträngda från strikt legalistisk synpunkt, men å andra sidan skett i fullgod överensstämmelse med lagförarbeten och i god samklang med samhällsutvecklingen.5

Beträffande HD:s avgörande (eller i vart fall underrättsavgöranden i anslutning till det) uttalade Yttrandefrihetskommittén att ibland ”synes dock brottsbalkens bestämmelser ha pressats hårt för att uppnå materiell rättvisa i det enskilda fallet”.6

Ett stort antal hovrättsfall utvisar att publicering på internet eller annan spridning via internet av filmer med sexuellt innehåll, nakenbilder och liknande har bedömts som förtal. Hänvisning görs då regelmässigt till HD:s avgörande NJA 1992 s. 594. I avsnitt 13.3.4 där förtalsbrottet behandlas mer ingående redovisas exempel på flera sådana fall.

Ofredande

I några fall har det prövats om spridning av integritetskränkande uppgifter kan utgöra ofredande (4 kap. 7 § BrB).7 I ett fall har HD prövat om spridning av sådan information – i vart fall indirekt – kunde läggas till grund för ansvar för ofredande. I det fallet – NJA 2008 s. 946 – åtalades en person för förtal, olovlig avlyssning och ofredande. Bakgrunden var att den tilltalade hade installerat en dold kamerautrustning i en lägenhet som därefter nyttjats av hans före detta sambo. Med hjälp av utrustningen hade den tilltalade spelat in ljud- och bildupptagningar av samvaro, bl.a. intimt umgänge, mellan den före detta sambon och en man. De hade inte varit medvetna om inspelningen när den gjordes. Därefter hade den tilltalade bifogat delar av ljud- och bildupptagningarna till ett antal e-postmeddelanden som sänts till andra personer. Via dessa personer fick

5 Axbergers analys och slutsatser i artikeln gäller även NJA 1994 s. 637 (det s.k. Hustlermålet). 6SOU 2012:55 s. 434. 7 I kapitel 12 finns en mer utförlig beskrivning av gällande rätt beträffande brottet ofredande.

den före detta sambon och hennes partner kännedom om filminspelningen och hur den hade gått till.

HD ogillade åtalet för ofredande. HD anförde att det gällande denna form av ofredande, allmänt ansetts att det är en förutsättning för ansvar att gärningen inneburit en kännbar fridskränkning, vilket förutsätter att den angripne uppfattat angreppet när det företogs.

Åklagaren hade enligt domskälen gjort gällande att vad som skulle läggas till grund för bedömningen av åtalet var den tilltalades uppsåt och samlade åtgärder och beteende, och att den dolda filmningen därvid hade utgjort en del av ett hänsynslöst beteende som fyllde kravet på fridskränkning. Åklagarens talan innebar enligt HD att det påstådda ofredandet hade fullbordats i och med att den före detta sambon och hennes partner fått kännedom om inspelningarna och därvid blivit ”upprörda, oroade och störda”. Att de skulle få kännedom om inspelningarna och effekten av detta omfattades enligt åklagaren av den tilltalades uppsåt. HD anförde därefter:

Den gärning som enligt detta synsätt utgör den omedelbara grunden för ansvarstalan är att M.M. och J.C. informerats om den genomförda inspelningen. Att den informationen förmedlats till dem av andra än A.B. innebär inte i sig att A.B. inte skulle kunna hållas ansvarig för informationslämnandet. Vid sidan av fleras delaktighet i brott är det givetvis vid ofredande, i likhet med vid annan brottslighet, möjligt att en gärningsman utför ett brott med utnyttjande av annan som redskap för dess genomförande. Åklagaren har i sammanhanget hänvisat till olaga hot. Ett sådant hot kan förmedlas till den hotade av tredje man utan att denne kan hållas ansvarig för hotet. Detta sammanhänger emellertid med att den straffbara gärningen vid olaga hot är att hota annan. Den som endast förmedlar ett hot hotar inte därvid den som hotet framförs till (en annan sak är att förmedlingen i vissa fall kan utgöra medverkan). En sådan skillnad mellan den faktiske gärningsmannen och en förmedlare är däremot inte möjlig att göra i den mån som förmedling av information i sig skulle kunna anses innefatta ofredande. Om olika personer som lämnar samma information till någon skall kunna behandlas olika när det gäller straffansvar för ofredande (på andra grunder än subjektiv täckning) krävs någon annan form av förklaring. I motsats till A.B. har de som förmedlat informationen om den dolda filmningen inte varit delaktiga i denna. Om den dolda filmningen, på sätt som åklagaren gjort gällande, uppfattas som ett led i ett ofredande skulle detta kunna förklara varför A.B., men inte de som förmedlade informationen, skulle kunna dömas för ofredande. Som tidigare konstaterats har emellertid filmningen i sig inte utgjort något ofredande, och det skulle vara mindre följdriktigt att betrakta den som

ett led i ett ofredande vars väsentliga del skulle bestå i ett informationslämnande (jfr härtill det tidigare nämnda rättsfallet NJA 1996 s. 418). Det kan diskuteras om bestämmelsen om ofredande genom hänsynslöst beteende fyller rimliga anspråk på klar och tydlig strafflag (jfr a. prop. s. B 117). Även om bestämmelsen är vag och lämnar formellt utrymme för högst skiftande tolkningar finns det emellertid, inte minst av legalitetshänsyn, skäl att undvika tolkningar som framstår som pressade (jfr NJA 2005 s. 712). Frågan om ansvar för olovlig bildupptagning (och spridning av sådana upptagningar) har varit föremål för lagstiftarens överväganden under lång tid. Inte i något sammanhang har det antagits att den nu gällande lagstiftningen skulle kunna tillämpas på det sätt som åklagaren gjort gällande i detta mål. Med hänsyn härtill och vad i övrigt anförts ovan kan lagligt stöd för att döma A.B. för ofredande inte anses föreligga. En annan sak är att goda skäl kan anföras för att förfaranden av det slag som är föremål för HD:s bedömning i detta mål borde vara straffbara. Det får emellertid, oavsett det nuvarande rättslägets förenlighet med Europakonventionen, anses ankomma på lagstiftaren att ta ställning till om en sådan kriminalisering bör införas och i så fall till hur den bör utformas.

I ett opublicerat fall med liknande omständigheter har hovrätten gjort en motsvarande bedömning med hänvisning till NJA 2008 s. 946.8

Barnpornografibrott

I 16 kap. 10 a § BrB finns bestämmelsen om barnpornografibrott. Enligt den bestämmelsen kriminaliseras bl.a. skildring av barn i pornografisk bild. Vidare kriminaliseras andra förfaranden med pornografiska bilder av barn. Av betydelse i detta sammanhang är främst att den som sprider, överlåter, upplåter, förevisar eller på något annat sätt gör en sådan bild av barn tillgänglig döms för barnpornografibrott.

En bild är pornografisk om den på ett ohöljt och utmanande sätt återger ett sexuellt motiv i syfte att påverka betraktaren sexuellt. Bilder där barn är inbegripna i handlingar som har en klart sexuell innebörd omfattas av förbudet, liksom även bilder där barn före-

8 Svea hovrätts dom den 19 oktober 2009 i mål B 6821-09.

kommer tillsammans med en eller flera vuxna personer som utför handlingar av uppenbart sexuell natur.9

Straffansvaret gäller bilder i alla medier, t.ex. tryckta skrifter, film, videogram eller när bilder förmedlats via internet. Att en bild sprids kan inkludera alla tänkbara förfaranden som innebär att ett bildinnehåll förmedlas till eller görs tillgängligt för fler än ett fåtal andra personer, exempelvis genom utställning, saluhållande eller annan distribution, förevisning genom optisk anordning, film eller TV-teknik. Om förfarandet endast riktar sig till en enstaka person eller en begränsad krets av personer kan gärningen – beroende på omständigheterna – vara att bedöma som straffbar överlåtelse (bilderna säljs, byts eller skänks bort), upplåtelse (t.ex. genom utlåning eller uthyrning) eller förevisning (en bild visas upp eller en film spelas upp för någon annan).10

Frågan om i vilken utsträckning barnet kan vara målsägande även vid barnpornografibrott är behandlad i 2005 års barnpornografiutredning.11 Utredningen gjorde den bedömningen att ett barn som avbildats i barnpornografisk bild normalt är att anse som målsägande, oavsett vilken gärningsform det rör sig om. Frågan om barnet har sådan ställning måste dock enligt utredningens bedömning i sista hand avgöras i varje enskilt fall.12

Enligt vad som sägs i doktrinen är ett barn som avbildats i barnpornografisk bild normalt att anse som målsägande.13

Olaga våldsskildring

I 16 kap. 10 c § BrB finns bestämmelsen om olaga våldsskildring. Den som i bild skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring, döms, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, för olaga våldsskildring till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som i rörliga bilder närgånget eller ut-

9 Ulväng m.fl., Brotten mot allmänheten och staten, 2012, s. 191. 10 A.a. s. 193. 11SOU 2007:54 (Barnet i fokus – En skärpt lagstiftning mot barnpornografi). 12 A.a. s. 311 ff. 13 Berggren m.fl., Brottbalken – en kommentar (1 jan. 2015, Zeteo) kommentaren till 16 kap. 10 a §.

draget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att bilderna sprids eller som sprider en sådan skildring.

I andra stycket kriminaliseras en viss form av oaktsamhetsbrott. Sprider någon av oaktsamhet en skildring som avses i första stycket och sker spridningen i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte, döms till ansvar enligt första stycket.

Första styckets första mening avser alla bilder som skildrar sexuellt våld eller tvång. Det krävs inte att våldet är grovt, även om det beträffande stillbilder måste vara fråga om våld av någorlunda kvalificerat slag för att bestämmelsen ska kunna tillämpas. Till sexuella situationer som innehåller tvångsmoment hänförs skildringar av sadistiska beteenden eller likartade förfaranden som är ägnade att uppfattas så att någon mot sin vilja blir utsatt för kränkande eller nedvärderande behandling.14

Enligt andra meningen omfattas även rörliga bilder som skildrar närgånget eller utdraget grovt våld mot människor eller djur. Det har enligt förarbetena inte varit möjligt att exakt ange hur allvarligt våldet ska vara för att anses som grovt. Våld som ger upphov till svårare kroppsskada är grovt våld. Enligt förarbetena kan man för tolkningen dra paralleller med tillämpningen av bestämmelsen om grov misshandel.15

Uttrycket spridning har en innebörd som anknyter till vad som gäller enligt bestämmelsen om barnpornografibrott.16 Med spridning avses saluhållning eller annat tillhandahållande, uthyrning eller visning. Någon försäljning behöver inte ha skett. Det finns inte något krav på att spridning sker till allmänheten, men för ansvar torde förutsättas att skildringen gjorts tillgänglig för fler än endast ett fåtal personer.17

14 Ulväng m.fl., Brotten mot allmänheten och staten, 2012, s. 199. 15 Berggren m.fl., Brottbalken – en kommentar (1 jan. 2015, Zeteo) kommentaren till 16 kap. 10 c §. 16 A.a., kommentaren till 16:10 c §. 17 Ulväng m.fl., Brotten mot allmänheten och staten, 2012, s. 199.

10.2.2. Integritetsskydd enligt personuppgiftslagen

Allmänt om personuppgiftslagen

PUL har till syfte att skydda människor mot att deras personliga integritet kränks genom behandling av personuppgifter (1 §). Genom denna lag genomförs dataskyddsdirektivet i svensk rätt.18PUL kompletteras av personuppgiftsförordningen (1998:1191).

PUL är teknikneutral och tillämpas på helt eller delvis automatiserad behandling av personuppgifter och på manuell behandling av personuppgifter, om uppgifterna ingår i eller är avsedda att ingå i en strukturerad samling av personuppgifter som är tillgängliga för sökning eller sammanställning enligt särskilda kriterier (5 §).

Personuppgifter i PUL:s mening är all slags information som direkt eller indirekt kan hänföras till en fysisk person som är i livet. Begreppet behandling av personuppgifter omfattar i stort sett allt man kan göra med sådana uppgifter, exempelvis att samla in, bearbeta, lagra, sammanställa och förstöra (3 §).

I PUL anges vissa grundläggande krav för all behandling av personuppgifter. Personuppgifter får bara samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål och de får inte behandlas för något ändamål som är oförenligt med det ändamål för vilket de samlades in (den s.k. finalitetsprincipen). De personuppgifter som behandlas ska vara adekvata och relevanta i förhållande till ändamålet med behandlingen, och fler personuppgifter får inte behandlas än vad som är nödvändigt med hänsyn till behandlingen. Vidare ska de personuppgifter som behandlas vara riktiga och, om nödvändigt, aktuella och alla rimliga åtgärder ska vidtas för att rätta, blockera eller utplåna sådana uppgifter som är felaktiga eller ofullständiga med hänsyn till ändamålen med behandlingen. Personuppgifter får som regel inte heller bevaras under längre tid än vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen med behandlingen (9 §).

I lagen finns en uppräkning av under vilka förutsättningar behandling av personuppgifter är tillåten. Personuppgifter får alltid behandlas om den registrerade har gett sitt samtycke. I vissa fall får

18 Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (dataskyddsdirektivet).

personuppgifter behandlas även utan samtycke. En förutsättning i dessa fall är att behandlingen är nödvändig för att uppfylla vissa särskilda ändamål som räknas upp i lagen.

PUL innehåller ett förbud mot att behandla känsliga personuppgifter. Med känsliga uppgifter avses ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i en fackförening eller uppgifter som rör hälsa eller sexualliv (13 §). Förbudet är dock inte undantagslöst. Om den registrerade har gett sitt uttryckliga samtycke till behandlingen eller på ett tydligt sätt offentliggjort de känsliga uppgifterna får de behandlas. Vidare görs undantag bl.a. för behandling som är nödvändig t.ex. för att den registrerades eller annans vitala intressen ska kunna skyddas eller rättsliga anspråk ska kunna fastställas, göras gällande eller försvaras (14–20 §§). PUL ställer också upp begränsningar i möjligheterna att behandla personuppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott, domar i brottmål, straffprocessuella tvångsmedel eller administrativa frihetsberövanden samt personnummer eller samordningsnummer (21 och 22 §§).

PUL innehåller flera bestämmelser som syftar till att genom information trygga den enskildes rätt att kontrollera om behandling av personuppgifter om honom eller henne pågår (23–27 §§). Personuppgifter som är felaktiga eller ofullständiga eller som annars inte har behandlats i enlighet med PUL, ska på begäran av den registrerade rättas, blockeras eller utplånas av den personuppgiftsansvarige (28 §). Lagen innehåller vidare bestämmelser om säkerheten vid behandling av personuppgifter (30–32 §§).

Enligt PUL är det förbjudet att till tredjeland föra över personuppgifter om landet inte har en adekvat nivå för skyddet för personuppgifterna. Förbudet gäller under vissa förutsättningar (33–35 §§).

PUL innehåller också bestämmelser om bl.a. tillsyn, skadestånd, straff och överklagande (43–49 och 51–53 §§). Datainspektionen är tillsynsmyndighet.

I 5 a § PUL finns den s.k. missbruksregeln som innebär ett undantag från ett flertal av lagens bestämmelser vid behandling av personuppgifter i ostrukturerat material. Sådan behandling får dock inte innebära att den registrerades personliga integritet kränks.

I förarbetena identifieras två typer av situationer där behandling av personuppgifter anses falla in under begreppet vardaglig hantering och som därför är att anse som behandling av person-

uppgifter i ostrukturerat material. Det handlar om fall där allmänt använda tekniska funktioner används när uppgifterna behandlas och sorteras. Den första situationen är sedvanlig användning av datorns filsystem. Den andra situationen är sedvanlig användning av datorstödd kommunikation.19 I författningskommentaren anges att ”den som behandlar personuppgifter t.ex. i löpande text i ordbehandlingsprogram, i e-post eller på Internet samt i enstaka ljud- eller bildupptagningar” inte omfattas av de s.k. hanteringsreglerna. Den typen av personuppgiftsbehandlingar träffas alltså endast av missbruksregleringen i PUL.

Straff vid överträdelse av missbruksregeln

I 49 § PUL anges att den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet behandlar känsliga personuppgifter eller uppgifter om lagöverträdelser och dylikt i strid med missbruksregeln döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Utöver att det ska vara fråga om känsliga personuppgifter eller uppgifter om lagöverträdelser, förutsätts för straffansvar att hanteringen har inneburit en kränkning av den registrerades personliga integritet. Om brottet är grovt döms till fängelse i högst två år. I ringa fall döms inte till ansvar.

Skadestånd vid överträdelse av missbruksregeln

Enligt 48 § PUL ska den personuppgiftsansvarige ersätta den registrerade för skada och kränkning av den personliga integriteten som en behandling av personuppgifter i strid med PUL orsakat, bl.a. om behandlingen skett i strid med missbruksregeln.

Den registrerade har enligt bestämmelsen rätt till ersättning för såväl personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada som för själva kränkningen som sådan. Bestämmelserna i PUL om skadestånd tar över de allmänna skadeståndsreglerna i SkL. Rätten till skadestånd enligt PUL för kränkning förutsätter, till skillnad från motsvarande rätt enligt 2 kap. 3 § SkL, inte att ett brottsligt förfarande visas.

19Prop. 2005/06:173 s. 22.

Praxis för straffansvar

I doktrinen20 har det gjorts en sammanställning av praxis gällande tillämpningen av missbruksregeln. Av sammanställningen framgår att hanteringen av bl.a. följande personuppgifter bedömts som straffbara enligt PUL såsom en överträdelse av missbruksregeln. Det som har bedömts som straffbart enligt PUL har varit att:

  • på en webbplats på internet påstå att fem namngivna personer gjort sig skyldiga till våldtäkt,
  • vid tre tillfällen låta publicera sexkontaktannonser på internet om en f.d. sambo,
  • på sin webbplats under i vart fall ett par månader utan samtycke och utan anmälan till Datainspektionen publicera namn och fotografier på väktare,
  • på sin webbplats publicera uppgifter om att två män dömts för att ha våldtagit hustrun, samt att
  • på sin välbesökta blogg publicera bl.a. känsliga personuppgifter och uppgifter i vårdnadsdom om dotter och tidigare sambo gällande administrativa frihetsberövanden och polisförhör.

Ärenden vid Datainspektionen

Datainspektionen (DI) är tillsynsmyndighet enligt PUL (2 § personuppgiftsförordningen). Inom ramen för denna verksamhet polisanmäler DI misstänkta brott mot PUL. På begäran av åklagare eller polismyndighet avger DI rättsliga yttranden i fråga om misstänkta brott mot PUL.

Utredningen har gått igenom ett antal ärenden som har bedömts av DI. Det ger sammantaget följande bild av vilka uppgifter som DI har bedömt som kränkande behandling av känsliga personuppgifter eller som straffbara överträdelser av missbruksregeln. Det bör dock påpekas att DI ofta gör sina bedömningar (i anmälningar och i yttranden till förundersökningsledaren) utifrån ett ofullständigt

20 Öman m.fl., Personuppgiftslagen – en kommentar (30 sep. 2014, Zeteo), kommentaren till 49 § PUL.

material. Det finns inget etablerat system med återkoppling från polisen till DI gällande de ärenden som DI har hanterat. Såvitt utredningen kunnat utröna har åtal väckts endast i några enstaka fall.

Den hantering som DI har bedömt kunna vara straffbar har gällt följande situationer:

  • Uppgifter om att en person begått sexualbrott och publicering av domen.
  • Dom i vårdnadsmål med uppgifter om föräldrarnas omsorgsförmåga, psykiska hälsa och misstankar om sexuella övergrepp mot barn.
  • Rapport från ett familjecentrum om föräldrars omsorgsförmåga, psykiska mående samt uppgifter om misstankar om sexuella övergrepp.
  • Protokoll från polisförhör med barn gällande misstankar om sexuella övergrepp.
  • Barnavårdsutredning enligt socialtjänstlagen.
  • Uppgifter i en blogg att en tjej är psykopat, hora och efterbliven och att hon suttit på behandlingshem och dömts för narkotikabrott.
  • Uppgifter om att en person är pedofil.
  • Domar från migrationsdomstolar med uppgifter om bl.a. sexuell läggning, religiös tillhörighet och lagföringar.
  • Uppgifter om jägares bostad på webbsida mot vargjakt (skadeståndsgrundande men inte känslig personuppgift).
  • Utpekande av en person i ett collagefoto med två unga flickor med påståendet att personen gillar unga flickor.
  • Uppgifter om att personer ”porrsurfat” och laddat ned filmklipp med sexuellt innehåll.
  • En bild på en person med texten ”Bloggerskan jag vill knulla sönder denna vecka” (kränkande men inte känslig personuppgift).
  • Påstående att namngiven person ”gillar att ragga upp minderåriga tjejer på internet”.
  • Uppgifter att någon var pedofil och medicinerade på grund av våldsamma tvångstankar.
  • Uttalande att alla i damlandslaget är ”lesbiska horor”.
  • Falska profilbilder som angavs tillhöra en person, identifierad genom fotografier (kränkande men inte känslig personuppgift).

10.2.3. Integritetsskydd enligt sekretesslagstiftningen

Huvudregeln enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF) är att alla medborgare har rätt att ta del av allmänna handlingar. I 2 kap. 2 § TF anges att rätten att ta del av allmänna handlingar får begränsas endast om det är påkallat med hänsyn till vissa särskilt angivna ändamål, däribland skyddet för enskilds personliga och ekonomiska förhållanden. Begränsningen av denna rätt ska enligt samma bestämmelse anges noga i bestämmelse i en särskild lag. Den särskilda lag som avses i TF är OSL. Lagen har många syften och reglerar myndigheters hantering av uppgifter. Att bryta mot en sekretessbestämmelse i OSL är straffbelagt enligt 20 kap. 3 § BrB.

Sekretessen enligt OSL avser att skydda både allmänna och enskilda intressen som skulle kunna skadas om vissa uppgifter lämnades ut av den myndighet som fått tillgång till uppgiften genom sin verksamhet. Sekretessen avser bl.a. att skydda viss information som finns hos myndigheter om enskilda personer. I lagen definieras detta som att sekretessen kan gälla för en ”uppgift” och i olika bestämmelser förtydligas detta genom mer eller mindre långtgående preciseringar av uppgiftens art, t.ex. uppgift om enskilds personliga förhållanden.

Sekretessens styrka bestäms som huvudregel med hjälp av s.k. skaderekvisit. En åtskillnad görs mellan raka och omvända skaderekvisit. Vid raka skaderekvisit är utgångspunkten att uppgifterna är offentliga och att det bara gäller sekretess om det kan antas att viss skada uppstår om uppgiften lämnas ut. Vid det omvända skaderekvisitet är utgångspunkten den omvända, dvs. utgångspunkten är att uppgifterna omfattas av sekretess. Vid ett omvänt skaderekvisit får uppgifterna alltså bara lämnas ut om det står klart att de kan lämnas ut utan att viss skada uppstår. Sekretessen kan också vara absolut vilket är den starkaste formen av sekretess.

I OSL finns bestämmelser om att sekretess gäller även om närstående till den som uppgiften avser lider men av att uppgiften röjs.

Av betydelse för våra bedömningar är i första hand sekretessbestämmelserna till skydd för uppgifter om enskildas förhållanden. I dessa bestämmelser används i regel begreppen ”skada” eller ”men”.21I fråga om sekretess till skydd för enskilda, avses med begreppet ”skada” enbart ekonomisk skada.22 Begreppet ”men” har getts en mycket vid innebörd. I första hand åsyftas att någon blir utsatt för andras missaktning om hans eller hennes personliga förhållanden blir kända. Redan den omständigheten att vissa personer känner till en uppgift som är ömtålig för någon, kan i många fall anses tillräckligt för att medföra men.

Utgångspunkten för en bedömning av om men föreligger är den berörda personens egen upplevelse.23 Bedömningen måste dock i viss utsträckning kunna korrigeras på grundval av gängse värderingar i samhället. Enbart det faktum att en person anser att det i största allmänhet är obehagligt att andra vet var han eller hon bor, kan t.ex. inte anses innebära men i OSL:s mening. Begreppet ”men” kan i vissa sammanhang även inbegripa ekonomiska konsekvenser för en enskild.24

I femte avdelningen av OSL (21–40 kap.) finns sekretessbestämmelserna till skydd för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. I 21 kap. finns bestämmelser om sekretess till skydd för uppgift om enskilds personliga förhållanden oavsett i vilket sammanhang uppgiften förekommer. I övriga kapitel finns bestämmelser om sekretess till skydd för enskild inom olika verksamheter enligt följande:

  • 22 kap. Sekretess till skydd för enskild vid folkbokföring, delgivning, m.m.
  • 23 kap. Sekretess till skydd för enskild i utbildningsverksamhet, m.m.

21 Lenberg m.fl., Offentlighets- och sekretesslagen (1 januari 2015, Zeteo), huvuddragen i offentlighets- och sekretesslagen, avsnitt 4.5.2. 22Prop. 1979/80:2 Del A s. 83. 23 Lenberg m.fl., Offentlighets- och sekretesslagen (1 januari 2015, Zeteo), huvuddragen i offentlighets- och sekretesslagen, avsnitt 4.5.2. 24Prop. 1979/80:2 Del A s. 83.

  • 24 kap. Sekretess till skydd för enskild inom forskning och statistik.
  • 25 kap. Sekretess till skydd för enskild i verksamhet som avser hälso- och sjukvård, m.m.
  • 26 kap. Sekretess till skydd för enskild inom socialtjänst, vid kommunal bostadsförmedling, adoption, m.m.
  • 27 kap. Sekretess till skydd för enskild inom verksamhet som rör skatt, tull, m.m.
  • 28 kap. Sekretess till skydd för enskild när det gäller socialförsäkringar, studiestöd, arbetsmarknad, m.m.
  • 29 kap. Sekretess till skydd för enskild i verksamhet som rör transporter och andra former av kommunikation.
  • 30 kap. Sekretess till skydd för enskild i verksamhet som avser tillsyn m.m. i fråga om näringslivet.
  • 31 kap. Sekretess till skydd för enskild i annan verksamhet med anknytning till näringslivet.
  • 32 kap. Sekretess till skydd för enskild i verksamhet som rör annan tillsyn, granskning, övervakning, m.m.
  • 33 kap. Sekretess till skydd för enskild hos Diskrimineringsombudsmannen, Barnombudsmannen och Konsumentombudsmannen, m.m.
  • 34 kap. Sekretess till skydd för enskild vid utsökning och indrivning, skuldsanering, m.m.
  • 35 kap. Sekretess till skydd för enskild i verksamhet som syftar till att förebygga eller beivra brott, m.m.
  • 36 kap. Sekretess till skydd för enskild i vissa mål och ärenden hos domstol, i vissa fall av medling, i ärenden om rättshjälp, m.m.
  • 37 kap. Sekretess till skydd för enskild vid utlänningskontroll, i Schengensamarbetet, m.m.
  • 38 kap. Sekretess till skydd för enskild i verksamhet som rör totalförsvar, krisberedskap, m.m.
  • 39 kap. Sekretess till skydd för enskild i personaladministrativ verksamhet.
  • 40 kap. Sekretess till skydd för enskild hos övriga myndigheter och i övriga verksamheter.

10.2.4. Möjligheter till ersättning enligt skadeståndslagen och brottsskadelagen

I SkL finns generella regler om skadestånd. I 2 kap. 3 § SkL regleras skadeståndsskyldighet för kränkning på grund av brott. Där föreskrivs att den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ska ersätta den skada som kränkningen innebär. Skadeståndsskyldighet för kränkning kan bl.a. dömas ut på grund av spridning av integritetskränkande uppgifter som innebär ett förtal. Skadeståndsskyldighet för kränkning förutsätter att kränkningen har orsakats av ett brott men skadeståndsskyldigheten är inte beroende av att skadevållaren har dömts för brottet.

Brottsskadeersättning enligt brottsskadelagen (2014:322) är en offentligrättslig reglering där Brottsoffermyndigheten i vissa fall beviljar en sökande brottsskadeersättning när något skadestånd inte gått att utkräva från skadevållaren och det heller inte betalats ut ersättning genom någon försäkring. Brottsskadeersättning kan under vissa förhållanden betalas ut för den skada det innebär att någon allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet eller frid. Brott som innefattar angrepp på någons ära ger inte rätt till brottsskadeersättning. Brottsskadeersättning för kränkning kan alltså inte betalas för kränkning genom förtal eller andra ärekränkningsbrott.25

25 I kapitel 17, särskilt avsnitt 17.2 och 17.3, beskrivs regleringen gällande skadestånd för kränkning och brottsskadeersättning mer utförligt.

10.3. Tidigare överväganden om straffrättsligt skydd för den personliga integriteten

10.3.1 1966 års integritetsskyddskommitté

Kommitténs allmänna överväganden

1966 års integritetsskyddskommitté hade i uppdrag att utreda frågor om ett förstärkt integritetsskydd på personrättens område.

Kommittén resonerade i sitt slutbetänkande Privatlivets fred (SOU 1980:8) kring frågan om ett generellt skydd mot spridning av privata uppgifter. Kommittén kunde i denna fråga inte ena sig om ett gemensamt förslag. Av kommitténs åtta ledamöter fann fyra att den enskildes privatliv skyddas tillräckligt genom pressens egen självsanering. En ledamot ville därutöver ge den enskilde möjligheten att få ekonomisk ersättning. Tre ledamöter förordade lagstiftning och till dem anslöt sig experten i kommittén. I betänkandet redovisade kommittén tre olika linjer för inriktningen av en förstärkning av skyddet för privatlivet (lagstiftningslinjen, självsaneringslinjen och ersättningslinjen).

I de gemensamma övervägandena (dvs. de som hela kommittén stod bakom) anfördes bl.a. att även om ”själva upptagandet, genom t.ex. avlyssning eller fotografering, kan upplevas som nog så kränkande, torde rädslan för att materialet ska spridas – och självfallet en verkställd spridning – av de flesta upplevas som än mer kränkande”.26 Kommittén anförde därefter:27

Flertalet privatlivsintrång sker genom att uppgifter av privat natur sprids av massmedierna, press, radio och TV. Även litteratur, film och teater kan komma till användning för spridning. Intresset att skydda den enskildes privatliv kommer därför ofta i konflikt med massmediernas intresse och uppgift att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning om samhället. Privatlivsskyddet kan i sådana konflikter från främst massmediehåll ibland upplevas som ett hot mot yttrandefriheten. Å andra sidan kan den enskilde på motsvarande sätt känna yttrandefriheten som ett hot mot sitt privatliv. Kommittén kommer att undersöka om det är möjligt att värna privatlivet utan att inskränka på den yttrandefrihet som ett demokratiskt samhällsskick kräver. Vid de överväganden som därvid måste göras bör av såväl

26SOU 1980:8 s. 70. 27 A.a. s. 70 f.

historiska som praktiska skäl främst tryckfriheten och pressetiken uppmärksammas. De kränkningar varom här är fråga kan ibland komma att bedömas i tryckfrihetsprocesser. I många fall rör det sig emellertid om kränkningar som inte har karaktär av ärekränkning men som ändock kränker den enskildes integritet eller hans rätt att få vara i fred. Det är här alltså fråga om ett mer allmänt skydd för den enskildes privatsfär än vad TF:s s.k. brottskatalog kan erbjuda. Enligt kommitténs mening torde grundtanken med personlig integritet kunna uttryckas så, att den enskilde kan göra anspråk på en fredad sektor inom vilken han kan avvisa inblandning från utomstående. Integritetsbegreppet kan i förevarande sammanhang ses som liktydigt med den enskildes anspråk att information om hans privata angelägenheter inte skall vara tillgängliga för eller få begagnas av utomstående utan hans vilja.

I de gemensamma övervägandena anfördes vidare att det föreligger betydande åsiktsskillnader när man från allmänna utgångspunkter försöker ange vad som kan hänföras till den enskildes privata angelägenheter. Med det privata – det enskilda, det icke offentliga – menas enligt kommittén vanligen det som inte är avsett för utomstående. Närmast är det fråga om sådant som i normalfallet inte heller kan iakttas av utomstående. Förhållanden som inte kan ses, höras eller annars uppfattas av utomstående borde därför enligt kommittén i allmänhet räknas till den privata sektorn.28

Kommittén anförde att det som försiggår inom hemmets väggar typiskt sett hör till privatlivet. Kommittén hänvisade till det som kunde kallas intimsfären; t.ex. en persons intimare familjeliv, kärleks- och sexualliv. Kommittén pekade på att stadgandet om hemfridsbrott i viss mån kunde sägas skydda det privatliv som utövas i bostaden och att bestämmelserna om brytande av post- och telehemlighet, intrång i förvar och olovlig avlyssning ger ett direkt skydd för det som meddelas i förtrolighet.

Kommittén anknöt till sitt eget förslag om olovlig fotografering; där den grundläggande avgränsningen för att straffbelägga oönskad fotografering skulle vara om personen befann sig i en publik miljö eller i avskildhet.

Kommittén anförde att en persons sysselsättning, vanor, hobbys, egenheter, sätt att klä sig, utseende och ålder är faktorer som under vissa omständigheter kan anses tillhöra privatlivet. I betänkandet

28 A.a. s. 71 f.

anfördes att det som alla kan iaktta utan att göra speciella ansträngningar, knappast med fog kan undandras offentligheten och i och för sig anses utgöra ett skyddsvärt intresse. Kommittén pekade på att fotografier som publiceras i vissa särskilda sammanhang kan inkräkta på den avbildades personliga intressen och likaså bilder som blir föremål för bildförfalskning. Kommittén anförde vidare att den nakna kroppens utseende av naturliga skäl hör till det intima.

Kommittén resonerade över om personnummer utgör en känslig uppgift. Det konstaterades att det från sådana går att utläsa kön och ålder men att de flesta inte har något att invända mot det. Tidigare var enligt betänkandet en viss serie reserverad för bl.a. invandrare och man kunde enligt kommittén inte bortse från att det för vissa personer kan finnas skäl att undanhålla uppgift om ursprunglig identitet.

Beträffande den fria åsiktsbildningen anförde kommittén, att en persons åsikter inte tillhör offentligheten såvida inte han själv ger dem tillkänna. En ur integritetssynpunkt intressant fråga uppkommer när någon felaktigt uppges ha en viss, t.ex. politisk, åsikt. Den som utsätts för dylikt kan enligt kommittén uppleva det som obehagligt eller kränkande, även om det inte är förtal.

Kommittén anförde vidare att undantagen från offentlighetsprincipen kan ge viss vägledning när det gäller att ange vad som ska höra till den enskildes personliga angelägenheter. Bland intressena som enligt TF får begränsa rätten att ta del av allmänna handlingar är enligt kommittén ”skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden” av särskild betydelse. Konkreta uppgifter i t.ex. sjukjournaler om någons fysiska eller psykiska hälsa är mycket strängt personliga. Kommittén pekade vidare på att bl.a. anteckningar i kyrkböcker, mantalsregister och i förmögenhetslängden är föremål för sekretess i den mån de innehåller upplysningar om enskilds personliga förhållanden. Kommittén pekade vidare på att uppgifter som under vissa omständigheter är sekretessbelagda i andra sammanhang i stället är offentliga, som exempelvis kriminalregistret.

Kommittén lyfte fram att det i brotts- och olycksreportage kan förekomma uppgifter som försvårar en dömds möjligheter att återanpassas i samhället eller som är strängt personliga för någon av de inblandade.

Kommittén förde ett långt resonemang om att offentliga personer får tåla större intrång i privatlivet än övriga s.k. vanliga människor.

Efter att ha gått igenom lagstiftningen i andra länder konstaterade kommittén att det i svensk rätt inte finns något allmänt skydd för den enskildes personliga integritet.

Närmare om den s.k. lagstiftningslinjen

I betänkandet presenterade den s.k. lagstiftningslinjen ett förslag till straffbestämmelse för ”kränkningar av privatlivets fred”. Förslaget, som var avsett att införas som en ny paragraf i 5 kap. 3 a § BrB och i TF:s brottskatalog, hade följande lydelse.

Den som om annans privata angelägenheter lämnar uppgift som är ägnad att medföra skada eller lidande för denne dömes, om gärningen ej är belagd med straff enligt 1 eller 2 § [förtal och grovt förtal], för kränkning av privatlivets fred till böter eller fängelse i högst sex månader. Vad som i 1 § andra stycket [försvarligt etc.] sägs om frihet från ansvar skall äga motsvarande tillämpning beträffande kränkningar av privatlivets fred.

Förslaget var formulerat för att passa in med ärekränkningsbrotten i 5 kap. BrB. Stadgandet skulle vara subsidiärt till förtalsbrottet.

Lämnande av uppgift kunde enligt specialmotiveringen ske på olika sätt, som t.ex. tal, skrift eller bild.29

Formuleringen ”privata angelägenheter” (kriminaliseringens skyddsobjekt) var avsedd att utgöra ett begrepp vars närmare innebörd kunde anpassas efter bl.a. tid och plats och därtill vara olika för olika personer.30 Som några typiska exempel på privata angelägenheter nämndes uppgifter om någons sexualliv eller sjukdomar. Kommittén ansåg att vägledning kunde sökas i Pressens opinionsnämnds praxis samt i vilka uppgifter som skulle kunna omfattas av sekretess för det fall att uppgiften hade förekommit i myndighetshandlingar eller anförtrotts någon med tystnadsplikt. Kommittén menade att det varken var möjligt eller nödvändigt att i lagtext närmare beskriva det skyddade området. I betänkandet lämnades

29 A.a. s. 100. 30 A.a. s. 91.

ett antal exempel på uppgifter som kunde anses utgöra ”privata angelägenheter” och kommittén menade att det måste överlämnas till rättstillämpningen att inom givna ramar ge en mer exakt bild av de variationer som kan förekomma.

Det var dock enligt kommittén inte tal om att ingripa mot spridning av en uppgift för att den åtkommits på ett olovligt sätt – utan det avgörande borde vara om det är fråga om material som har sådan karaktär att den enskildes integritet kränks om och när utomstående får del av det.

Med formuleringen ”… som är ägnade att medföra skada eller lidande…” avsåg kommittén att begränsa det straffbara området till verkligt skyddsvärda företeelser beträffande den enskildes privatliv. Lämnandet av uppgifter som visserligen är att betrakta som privata men som är av helt harmlös natur skulle därmed hållas utanför det straffbara området.31 Av formuleringen följde enligt specialmotiveringen att det inte skulle behöva bevisas i det enskilda fallet att uppgiften faktiskt medfört skada eller lidande.

För straffbarhet skulle i och för sig inte krävas att gärningen skedde utan samtycke av den som uppgiften avsåg. Det låg dock – enligt vad som också sades i specialmotiveringen – i sakens natur att samtycke inte lämnas till uppgift som är ägnad att medföra skada eller lidande.

I förslagets andra stycke hänvisades till de ansvarsfrihetsgrunder som gäller för förtal (5 kap. 1 § andra stycket BrB), vilka bl.a. innebär att det inte skulle dömas till ansvar om den som uttalade sig var skyldig att göra det, eller om det annars med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken. Kommittén utgick från att de intressekollisioner som enligt lag och praxis medför straffrihet från förtal också skulle ha sådan verkan vid brott mot privatlivets fred.32 I specialmotiveringen lyftes fram dels att den praxis som skapats av Pressens opinionsnämnd kunde vara till ledning, dels att offentliga personer i många sammanhang får tåla större intrång i privatlivet än andra människor.

31 A.a. s. 93. 32 A.a. s. 94.

Den fortsatta behandlingen av betänkandet

Betänkandet Privatlivets fred överlämnades av regeringen, tillsammans med remissyttrandena, till Yttrandefrihetsutredningen ”för att beakta vid uppdragets fullgörande”. Utredningen kom i sitt betänkande Värna yttrandefriheten (SOU 1983:70) till slutsatsen att inga av de alternativ som hade presenterats i betänkandet Privatlivets fred borde genomföras. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen uttalade konstitutionsutskottet att det för närvarande inte var påkallat med några åtgärder från statsmakternas sida i syfte att undvika publicitetsskador m.m. för enskilda. Det var dock, enligt utskottet, angeläget att regeringen noggrant följde utvecklingen och återkom med förslag till åtgärder om det visade sig nödvändigt.33

10.3.2 2004 års integritetsskyddskommitté

Integritetsskyddskommittén hade bland annat till uppdrag att överväga om det, vid sidan av befintlig lagstiftning, behövdes generellt tillämpliga bestämmelser till skydd för den personliga integriteten. Integritetsskyddet i förhållande till de grundlagsskyddade massmedierna omfattades inte av uppdraget.

Kommittén redovisade sina slutsatser i slutbetänkandet Skyddet för den personliga integriteten – bedömningar och förslag (SOU 2008:3). I avsnittet där behovet av ett utökat materiellt skydd i vanlig lag behandlades, anförde kommittén att rätten att bli lämnad i fred såsom den uttolkats av Europadomstolen innebär ett skydd mot att bli fotograferad eller avlyssnad och ett skydd mot att få fotografier, filmer eller ljudinspelningar av privat karaktär publicerade eller använda för ovidkommande syften.34

Kommittén konstaterade (med hänvisning till NJA 1992 s. 594 och NJA 1994 s. 637) att de svenska ärekränkningsbestämmelserna ger ett visst skydd i fråga om spridning av bilder och filmer, men att det krävs att den uppgift som lämnas genom bilden är ägnad att utsätta den angripne för missaktning för att spridning av bilder ska falla in under förtalsbestämmelsen. Kommittén anförde därefter:35

33 Bet. 1987/88:KU36. 34SOU 2008:3 s. 212. 35 A.a. s. 218.

Man skulle kunna hävda att uppgifter om någon annan, vilka inte är ägnade att utsätta denne för missaktning, alltid är harmlösa och inte kan orsaka någon skada. Vid närmare eftertanke står det emellertid klart att offentliggörande även av uppgifter som i sig inte är nedsättande och som inte innefattar ett angrepp på den utsattes ära, men som avslöjar intima eller eljest privata detaljer, kan innebära en kränkning av den utsattes personliga integritet. Att mot sin vilja få en nakenbild eller en bild av sig själv vid svår sorg eller vid olycka publicerad utgör tveklöst en kränkning av den personliga integriteten, även om bilden inte används i ett från samhällets synpunkt negativt sammanhang. Kränkning kan således ske utan att något nedsättande i egentlig mening förekommit om en person, genom att det sker ett exploaterande och blottläggande av personen och dennes privatliv. När någon olovandes sprider en sådan uppgift rör det sig snarare om en kränkning av rätten att få vara i fred än om en kränkning av någons ära. Trots att det kan röra sig om mycket grova integritetsintrång erbjuder således varken förtals- eller förolämpningsbestämmelsen något skydd, även om effekterna av integritetsintrånget är desamma som av en ärekränkning, nämligen att den utsatte blir föremål för andras missaktning. Denna otillräcklighet i integritetsskyddet botas bara i viss mån av att det aktuella uppgiftslämnandet i vissa fall kan vara att bedöma som förtal på annan grund, t.ex. genom att det inbjuder till uppfattningar att den kränkte är promiskuös eller sedeslös i sitt leverne. Högsta domstolens uttalanden i de båda ovannämnda målen har tolkats så att domstolen, i avsaknad av ett rättsskydd som tar direkt sikte på det straffvärda i dessa integritetsangrepp, har använt de rättsmedel som stått till buds (Axberger s. 725).

När det gällde spridning av annan information av privat karaktär anförde kommittén att artikel 8 i Europakonventionen inte anses innebära andra krav än att särskilt känslig information, t.ex. om medicinska förhållanden, behandlas på ett ansvarsfullt sätt och inte i onödan görs tillgängliga för andra än dem som har ett legitimt intresse av att ta del av informationen.36 Bestämmelserna i PUL och OSL tillgodosåg enligt kommittén dessa behov. Enligt kommittén kunde något krav på skydd mot att andra enskilda sprider uppgifter i ord om enskildas privata förhållanden inte utläsas av artikel 8, annat än då uppgiften är nedsättande. Däremot var det enligt kommittén uppenbart att en spridning av sådana uppgifter kan upplevas som ett integritetsintrång och att detta är uppgifter av ett sådant slag som de flesta skulle anse borde förbehållas varje människa att få avgöra om de ska komma till andras kännedom.

36 A.a. s. 219 f.

Kommittén prövade därefter i vilka avseenden det behövdes särskilda lagstiftningsåtgärder för att stärka integritetsskyddet. Kommittén anförde att det kunde förefalla självklart att den som utan godtagbar anledning har fått sin personliga integritet kränkt bör ha möjlighet att både få sin sak prövad och få gottgörelse om en kränkning konstateras. Detta skulle gälla oavsett om det allmänna eller någon annan påstås bära skuld till kränkningen. När det gäller förhållanden mellan enskilda, var det enligt kommittén naturligt att i första hand undersöka om en brist i rätten att föra talan om upprättelse hörde samman med att det kränkande förfarandet inte är men måhända borde vara straffbart.37

Kommittén övervägde om det fanns skäl att införa en generellt verkande möjlighet till upprättelse vid oberättigade kränkningar av den personliga integriteten. Denna möjlighet skulle kunna bestå av en generell ansvarsbestämmelse som träffar den som på ett oförsvarligt sätt kränker någon annans integritet. En sådan bestämmelse skulle enligt kommittén kunna utformas så att den medför rätt till ersättning oavsett om det är det allmänna eller någon annan enskild som orsakat kränkningen.

En sådan bestämmelse skulle dock enligt kommittén ingalunda vara problemfri. Bristen på precision i straff- eller skadeståndsstadgandet skulle göra det svårt för medborgarna att veta om ett visst beteende är tillåtet eller inte. I praktiken skulle det bli en uppgift för domstolarna att ganska fritt och utan närmare vägledning av lagtexten bedöma om en kränkning är tillräckligt allvarlig för att medföra ansvar.

Ett annat, kanske avgörande, skäl mot en generell bestämmelse om ansvar vid angrepp på annans rätt till integritet var enligt kommittén att det torde vara svårt att få allmän acceptans för en sådan utvidgning av det förbjudna området, i synnerhet om ett förslag i den riktningen uppfattas som en inskränkning av yttrandefriheten. De försök som tidigare gjorts att lagstiftningsvägen få till stånd en generell möjlighet till upprättelse vid integritetskränkning, hade heller inte slutat väl. Kommittén ansåg att det var mest tillrådligt att ställa in siktet på områden där behovet var särskilt påfallande.38

37 A.a. s. 250 f. 38 A.a. s. 253 f.

Beträffande fotografering och filmning utan samtycke, konstaterade kommittén att endast undantagsvis någon kunde straffas för att ha fotograferat någon annan mot denne vilja och att avsaknaden av skyddsbestämmelser sedan länge ansetts som otillfredsställande. Enligt kommittén var det därför angeläget att frågan om förbud mot vissa särskilt integritetskränkande former av fotografering och filmning prövades ännu en gång.

Till skillnad från smygfilmning, som var helt oreglerad och alltså i princip tillåten, konstaterade kommittén att integritetskränkande spridning av uppgifter till viss del förhindras genom bestämmelserna om förtal och förolämpning samt även genom bestämmelserna i PUL. Eftersom det alltså redan fanns bestämmelser som begränsade möjligheterna att sprida kränkande uppgifter bedömde kommittén att behovet av lagstiftning i dessa fall inte var riktigt lika starkt som i fråga om fotografering och filmning som sker utan samtycke.39

Kommittén ansåg att det var nödvändigt att de åtgärder som övervägdes tog sikte på den otillbörliga anskaffningen av information.40 Detta hindrade enligt kommittén inte att åtgärder också kunde vara nödvändiga när det gäller att bereda den enskilde skydd mot otillbörlig användning av privat information. Genom att stävja anskaffningen, dvs. själva filmningen, kunde man enligt kommittén i viss mån förhindra också en efterföljande spridning. Emellertid uppkommer vid denna efterföljande spridning enligt betänkandet en integritetskränkning, inte bara i det fallet att bilderna är smygtagna. Enligt kommittén fick ett vanligt fall antas vara att en bild eller film hade tillkommit med den fotograferades samtycke, medan spridningen däremot alls inte omfattas av samtycket. I en sådan situation ger en bestämmelse som enbart träffar själva filmningen inte något skydd. Efter att ha konstaterat att bestämmelsen om förtal och bestämmelserna i PUL ger visst skydd mot spridning av kränkande uppgifter, vilket innebar att behovet av lagstiftning i fråga om spridning inte var riktigt lika starkt, anförde kommittén vidare:41

39 A.a. s. 288. 40 A.a. s. 297. 41 A.a. s. 298.

Av än större betydelse för kommitténs ställningstagande är att en bestämmelse som omfattar spridningen av bilder kan hamna i en mer påtaglig konflikt med den i regeringsformen inskrivna rätten till yttrandefrihet, än en bestämmelse som inskränker anskaffningen av information. Mot en ytterligare begränsning av möjligheterna att sprida privat information talar också det faktum att kommittén inte har rätt att föreslå inskränkningar i förhållande till det särskilt skyddade området i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. En sådan bestämmelse skulle därför inte kunna ges effekt annat än utanför detta område, där således mer restriktiva regler beträffande spridningen skulle komma att gälla än vad som är fallet i fråga om de grundlagsskyddade medierna. Detta skulle visserligen kunna motiveras med att det inom det området finns etiska regler som kompletterar de befintliga bestämmelserna om bl.a. förtal, men skillnaden skulle i många fall inte framstå som sakligt berättigad. Besvärliga gränsdragningsproblem skulle dessutom kunna uppkomma t.ex. i fall då ett journalistiskt syfte anges som skäl för spridningen av det integritetskränkande materialet. Kommittén konstaterar således att behovet av att förbättra den personliga integriteten på detta område bäst tillgodoses genom en reglering som begränsas till att avse den kränkning som sker genom fotografering eller filmning utan samtycke. En sådan reglering kommer som nämnts även att motverka spridning av integritetskränkande fotografier och filmer.

Kommitténs resonemang ledde till ett förslag som gällde en ny straffbestämmelse om olovlig fotografering. Mot bakgrund bl.a. av remissutfallet föreslogs i departementspromemorian Olovlig fotografering (Ds 2011:1) en i förhållande till kommitténs förslag annorlunda utformad straffbestämmelse.42 Förslaget i den promemorian låg slutligen till grund för den bestämmelse om kränkande fotografering i 4 kap. 6 a § BrB som trädde i kraft den 1 juli 2013.

10.3.3. Yttrandefrihetskommittén

Kommitténs allmänna överväganden

Yttrandefrihetskommittén hade enligt sina direktiv bl.a. i uppdrag att överväga om det generella skyddet för enskildas integritet och privatliv i TF och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) borde stärkas

42 Se närmare om det förslaget i avsnitt 3.5.8.

och vilka effekter detta i så fall skulle få för tryck- och yttrandefriheten. Övervägandena redovisades i slutbetänkandet En översyn av tryck- och yttrandefriheten (SOU 2012:55).

Kommittén anförde att den nya tekniken för masskommunikation och annan informationsspridning inte bara är tillgänglig för de traditionella och etablerade aktörerna på mediemarknaden, utan att den dessutom kan användas av vem som helst. Denna utveckling var enligt kommittén ur ett yttrandefrihetsperspektiv naturligtvis starkt positiv men också förenad med nackdelar, inte minst när det gäller enskildas integritetsskydd.43

Kommittén gjorde den bedömningen att det inte borde införas någon straffbestämmelse i TF och YGL om integritetsskydd. Däremot fanns det enligt kommittén skäl för regeringen att överväga en straffbestämmelse utanför det grundlagsskyddade området.44Kommittén anförde att det av artikel 8 Europakonventionen fick anses följa dels en rätt till skydd mot ryktesspridning, dels en rätt till skydd mot närgången uppmärksamhet. Skyddet mot närgången uppmärksamhet inbegriper enligt betänkandet bl.a. ett skydd mot att bli fotograferad och ett skydd mot att få fotografier av privat karaktär publicerade eller använda för ovidkommande syften. Kommittén anförde därefter:45

Häri får sannolikt anses inrymmas också ett visst skydd mot spridning av annan integritetskänslig information, t.ex. uppgifter i text, även när det handlar om uppgifter som inte är nedsättande eller missaktande. Enligt Integritetsskyddskommittén tycks dock inte något krav på skydd mot att en enskild sprider uppgifter i ord om någon annans privata förhållanden kunna utläsas av artikel 8 i andra fall än då uppgifterna är nedsättande (se SOU 2008:3 s. 219). Denna uppfattning synes emellertid vara svår att förena med artikelns ordalydelse. Det finns inte heller något som tyder på att de kriterier som Europadomstolen har slagit fast i bl.a. målen von Hannover mot Tyskland skulle vara tillämpliga bara då det handlar om fotografier.

När det gäller skyddet mot ryktesspridning torde enligt kommittén nationell svensk rätt – genom BrB:s bestämmelser om förtal och förolämpning – fullt ut tillgodose de krav som Europakonventionen ställer upp. Kommittén ansåg att det inte var lika givet i fråga om

43SOU 2012:55 s. 419. 44 A.a. s. 433. 45 A.a. s. 434.

rätten till skydd mot närgången uppmärksamhet. Det pekades på att spridning av smygtagna bilder och filmer i vissa fall hade bedömts som förtal. Enligt kommittén syntes ibland BrB:s bestämmelser ha pressats hårt för att uppnå materiell rättvisa i det enskilda fallet.

Kommittén pekade vidare på att det inte heller finns något generellt förbud för enskilda mot att lämna eller sprida integritetskänsliga uppgifter om en annan person. Ett sådant förfarande är enligt kommittén normalt inte brottsligt som förtal, förolämpning eller ofredande om uppgifterna inte är nedsättande eller missaktande, smädande eller utgör en kännbar fridskränkning. Däremot kunde spridningen enligt betänkandet vara otillåten enligt bl.a. PUL.

Det kunde enligt kommittén diskuteras hur betydande begränsningarna i skyddet för den enskildes privatliv är och hur de förhåller sig till Europakonventionens krav. Diskussionen försvåras i viss mån av att det inte sällan är svårt att avgöra vilka krav som konventionen egentligen ställer upp i olika avseenden och därmed om en nationell reglering helt och fullt lever upp till de krav som anses följa av denna. Kommittén pekade vidare på att en avvägning i det enskilda fallet alltid måste göras mellan rätten till skydd för privatlivet och rätten till yttrandefrihet.

Kommittén framhöll att förhållandena inom det grundlagsskyddade området var något annorlunda, bland annat på grund av det självsaneringssystem som finns där. Kommittén påminde om att Europadomstolen inte hade prövat något påstående om privatlivskränkning där det svenska tryck- och yttrandefrihetsrättsliga systemet hade satts i fråga, och att det därför var vanskligt att avgöra vilka närmare förpliktelser som följer av konventionen inom det grundlagsskyddade området innan en sådan prövning hade skett.

Kommitténs överväganden om en eventuell straffbestämmelse

Kommittén redovisade i sitt betänkande olika varianter av en straffbestämmelse som hade övervägts.46

Det mest omfattande och ingripande alternativet som kommittén hade diskuterat var en kriminalisering av alla former av kränkningar av privatlivet. En sådan bestämmelse skulle enligt betänkandet kunna formuleras på följande sätt.

Den som grovt kränker någon annans privatliv döms för kränkning av privatlivet till böter eller fängelse i högst sex månader. En kränkning enligt första stycket är inte brottslig om den med hänsyn till omständigheterna var försvarlig.

Den främsta invändningen mot en sådan bestämmelse var enligt kommittén svårigheten att förutse vilka åtgärder som skulle bli straffbara. En bestämmelse med ett betydligt mer preciserat och därmed krympt tillämpningsområde som hade övervägts var följande.

Den som i text eller bild allvarligt kränker någon annan genom att

a) exponera dennes kropp på ett särskilt närgånget sätt

b) blottlägga ett sexuellt övergrepp mot personen,

c) förfölja denne med ideliga förödmjukande tillmälen, eller

d) sprida bilder som tillkommit genom olovlig fotografering enligt 4 kap. 6 a §, döms för integritetskränkning till böter eller fängelse i högst sex månader. En kränkning enligt första stycket är inte brottslig om den med hänsyn till omständigheterna var försvarlig.

Straffbestämmelsen i grundlag skulle dock enligt kommittén bara omfatta sådana yttranden som omfattas av grundlagarna medan bestämmelsen i brottsbalken skulle omfatta alla integritetskränkningar av angivet slag som inte är försvarliga.

Den bestämmelse som kommittén slutligen diskuterade hade haft som utgångspunkt att straffansvaret i stället skulle begränsas till de mest klandervärda fallen, och endast ta sikte på sådana fall som typiskt sett kan leda till allvarligt eller betydande men för den enskilde. Det skulle enligt betänkandet också finnas en möjlighet

46 A.a. s. 436 ff.

att undgå straffansvar i situationer där yttrandefrihetsintresset väger tyngre än behovet att skydda den enskildes privatliv. Lagtexten till ett sådant straffstadgande skulle enligt kommittén kunna se ut så här.

Den som gör intrång i någon annans privat- eller familjeliv genom att sprida uppgifter om detta på ett sätt som, med beaktande av uppgifternas art och övriga omständigheter, är ägnat att medföra allvarligt men för den utpekade eller någon som är närstående till denne döms, om gärningen inte är belagd med straff enligt 1–2 §§, för privatlivskränkning till böter, eller, om brottet är grovt, för grov privatlivskränkning till böter eller fängelse i högst två år. Var uppgiftslämnaren skyldig att uttala sig eller var det annars med hänsyn till omständigheterna försvarligt att sprida uppgifterna ska inte dömas till ansvar.

En sådan bestämmelse skulle enligt kommittén kunna placeras i 5 kap. brottsbalken och vara subsidiär till förtal och grovt förtal.

Kommitténs slutsatser

Kommittén kom fram till att det just då inte fanns tillräckliga skäl att införa en straffbestämmelse om integritetsskydd i grundlagarna. Något förslag till ny straffbestämmelse på det sätt som kommittén hade övervägt lades alltså inte fram.

Kommittén anförde att dess arbete var inriktat på integritetskränkningar i samband med publiceringar i grundlagsskyddade medier. Kommitténs genomgångar av databaser med frivilligt grundlagsskydd hade sammantaget gett vid handen att det endast i mycket begränsad omfattning förekom integritetskränkningar på dessa. Samma slutsats hade dragits efter genomgångar av fällande beslut från Pressens opinionsnämnd och praxis från Granskningsnämnden för radio och TV. Den rättspraxis som kommittén kände till där enskilda hade blivit utsatta för allvarliga integritetskränkningar men där den tilltalade frikänts i avsaknad av en uttrycklig kriminalisering, var uteslutande sådana där grundlagarna inte hade varit tillämpliga. Kommittén anförde att alla ingrepp i TF eller YGL måste ha sin grund i ett angeläget behov som dessutom inte rimligen kan tillgodoses på något annat sätt och fortsatte därefter:

Det lagstiftningsmässiga skyddet för den enskildes privatliv kan vid en internationell jämförelse framstå som relativt svagt i Sverige. Vi har emellertid inte kunnat konstatera att de förpliktelser som följer av Europakonventionen är tillräckligt tydliga för att ensamma motivera förändringar i TF och YGL. Våra undersökningar har inte heller gett belägg för att det finns något egentligt behov av att stärka det generella skyddet för enskildas integritet och privatliv i TF och YGL. De integritetskränkningar av allvarligare slag som förekommer inträffar nästan bara utanför det grundlagsskyddade området. Att under dessa förhållanden tillgripa lagstiftning skulle kunna medföra en risk för att de grundlagsskyddade medierna blir mer försiktiga i sin publicistiska verksamhet och att lagstiftningen därmed får en återhållande effekt som inte är motiverad. Vi har därför stannat vid att det för närvarande inte finns tillräckliga skäl att införa en straffbestämmelse om integritetsskydd i grundlagarna.

Kommittén hänförde sig till två skrivelser som Datainspektionen hade gett in till kommittén där olika former av integritetskränkande publiceringar som förekommer i databaser (webbplatser) på internet hade beskrivits, varefter kommittén avslutade:47

Den bild som vi har fått av förhållandena utanför det grundlagsskyddade området ger således vid handen att det där förekommer integritetskränkningar i en inte obetydlig omfattning. Att dessa kränkningar inte alltid kan beivras utgör ett problem och kan i många fall framstå som stötande. Mot den bakgrunden finns det skäl för regeringen att överväga lagstiftning utanför det grundlagsskyddade området.

Kommitténs ordförande reserverade sig mot två av kommitténs slutsatser, bl.a. huruvida det borde införas en straffbestämmelse om skydd för privatlivet. I ordförandens särskilda yttrande förordades ett särskilt brott – mycket i linje med det tredje av alternativen som kommittén hade övervägt.

Mottagandet av yttrandefrihetskommitténs ställningstagande gällande ett förstärkt integritetsskydd

Kommitténs ställningstagande till frågan om en särskild straffbestämmelse i TF och YGL för integritetsskydd möttes av ett blandat remissutfall. Domstolarna och Domstolsverket uttryckte att en straffbestämmelse om integritetsskydd behövdes både inom

47 A.a. s. 440.

och utanför det grundlagsskyddade området eller i vart fall att det inte kunde avfärdas utan ytterligare utredning och överväganden. Samma uppfattning framförde Riksdagens ombudsmän. JO framförde därutöver att det skulle vara tvivelaktigt att införa en kriminalisering av privatlivskränkningar i alla sammanhang utom i framställningar som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagarna – som därmed skulle bli något slags frizon. Universiteten förordade i flera fall ytterligare överväganden. Av myndigheterna förordade främst Brottsförebyggande rådet och Datainspektionen en straffbestämmelse såväl inom som utanför det grundlagsskyddade området. Sveriges advokatsamfund tillstyrkte behovet av ett förstärkt straffrättsligt skydd men saknade en tillräcklig analys av grundlagsregleringens förhållande till regleringen i Europakonventionen. Medieföretagen, Allmänhetens pressombudsman och företrädare för journalister och tidningsutgivare tillstyrkte kommitténs ställningstagande att det saknades behov av straffrättslig reglering inom det grundlagsskyddade området.

10.4. Regleringen i några andra länder

10.4.1. Inledning

I detta avsnitt ges en beskrivning av bestämmelser i Tyskland, Norge, Finland, Danmark och England/Wales gällande deras lagstiftningar om spridning av integritetskänsliga uppgifter. Texten bygger på information som lämnats till utredningen från justitiedepartementen i respektive land.

10.4.2. Tyskland

Lagstiftningen om spridning av bilder eller andra uppgifter med ett integritetskänsligt innehåll

I kapitel 15 i den tyska strafflagen (Strafgesetzbuch, StGB) finns bestämmelser om sanktioner för olika kränkningar av den personliga integriteten och privatlivet. Dessa bestämmelser (paragraf 201 och 201 a) återges i det följande. Till skydd för den personliga integriteten finns även straffbestämmelser som gäller överträdelser

av den tystnadsplikt som särskilt angivna yrkesgrupper har till följd av sin anställning, tjänsteställning eller uppdrag.

I paragraf 201 (kränkning av integriteteten för det talade ordet) föreskrivs följande. (1) Den som olagligen

1. gör en ljudupptagning av andras privata samtal, eller

2. använder, eller gör en inspelning som gjorts på det sättet

tillgänglig för tredje person,

döms till fängelse i högst tre år eller till böter.

(2) Den som olagligen

1. avlyssnar med en anordning för tjuvlyssning ett samtal

mellan andra som inte är avsett att han ska höra, eller

2. offentliggör ordagrant eller det huvudsakliga innehållet av

sådant samtal som spelats in enligt (1) eller avlyssnats enligt (2) döms till samma straff som ovan. Överträdelse av punkt 2 ska endast föranleda ansvar om

offentliggörandet inkräktar på någon annans legitima intressen. Det är inte straffbart om offentliggörandet gjordes i syfte att garantera ett viktigt allmänintresse.

(3) Den som, i egenskap av offentlig tjänsteman eller person som anförtrotts särskilda allmännyttiga funktioner, överträder integriteten för det talade ordet enligt (1) eller (2), döms till fängelse i högst fem år eller till böter.

(4) Försök till brott är straffbart.

(5) Den ljudinspelningsutrustning eller anordning för tjuvlyssning som huvudgärningspersonen eller den sekundäre gärningspersonen använt kan förverkas.

I paragraf 201 a (Överträdelse av intimt privatliv genom att ta fotografier) föreskrivs följande.

(1) Den som olagligen skapar eller överför fotografier av en annan person som befinner sig i en bostad eller ett rum särskilt skyddat från insyn, och därigenom kränker dennes personliga integritet döms till fängelse i högst ett år eller till böter.

(2) Den som använder eller tillgängliggör för tredje person sådana fotografier som tillkommit genom ett sådant brott som avses i (1) döms till samma straff som ovan.

(3) Den som olagligen och uppsåtligen tillgängliggör för tredje person ett fotografi som tillkom med samtycke från den fotograferade personen när denne befann sig i en bostad eller ett rum särskilt skyddat från insyn och därigenom kränker personens personliga integritet, döms till fängelse i högst ett år eller till böter.

(4) Den utrustning som huvudgärningspersonen eller den sekundäre gärningspersonen använt kan förverkas.

Andra straffbestämmelser och bestämmelser om skadeståndsansvar

Det finns också straffbestämmelser som inte särskilt avser spridning av integritetskänsliga uppgifter men som kan bli tillämpliga i vissa fall.

Vid spridning av pornografiskt material kan gärningen vara att bedöma utifrån den avsedda effekten med spridningen. I ett sådant fall kan t.ex. bestämmelsen om förolämpning bli tillämplig eftersom den straffbelägger handlingar som resulterar i en kränkning av äran – oavsett hur brottet utförs. Förolämpning straffas med fängelse högst ett år eller med böter. Därtill finns det särskilda bestämmelser som kriminaliserar spridning av pornografi.

Den tyska skadeståndsrätten innehåller också bestämmelser om skadeståndsansvar för den som på ett olagligt sätt skadat ”andra rättigheter” – däribland den generella rätten till personlig integritet. Regeln föreskriver skadeståndsansvar för den som avsiktligen eller av oaktsamhet och på ett olagligt sätt skadar liv, kropp, hälsa, frihet, egendom eller någon annan rättighet för någon annan person.

10.4.3. Norge

Lagstiftningen om spridning av bilder eller andra uppgifter med ett integritetskänsligt innehåll

I Norge finns det flera olika bestämmelser som på olika sätt kriminaliserar spridning av bilder och filmer med integritetskänsligt innehåll. Den viktigaste är bestämmelsen om kränkning av privatlivets fred. I den nya straffeloven återfinns bestämmelsen om kränkning av privatlivets fred som § 267 och har följande lydelse.

Den som gjennom offentlig meddelelse krenker privatlivets fred, straffes med bot eller fengsel inntil 1 år. Straff etter første ledd kommer ikke til anvendelse på den som bare har deltatt ved teknisk bistand eller distribusjon av et blad eller tidsskrift produsert i riket. Tilsvarende gjelder for kringkastingssendinger. Straff etter første ledd kan bortfalle dersom meddelelsen var fremkalt av den fornærmede selv ved utilbørlig atferd, eller meddelelsen er blitt gjengjeldt ved en krenkelse av privatlivets fred eller en kroppskrenkelse.

Den nya straffeloven trädde i kraft den 1 oktober 2015. Bestämmelsen om kränkning av privatlivets fred ersatte då en bestämmelse som lagtekniskt var något annorlunda utformad. Enligt förarbetena skulle lydelsen enligt den nya straffeloven inte innebära någon materiell förändring.

Bestämmelsen straffar att upplysningar om andras personliga förhållanden offentliggörs utan samtycke från den som berörs. Personliga förhållanden omfattar bland annat en persons relation till andra människor (t.ex. romantiska förbindelser), en persons erfarenheter (sjukdomar, psykiska problem, sexuella förhållanden) och information om kroppsliga kännetecken (ärr, funktionsnedsättningar etc.).48

För straffansvar förutsätts att yttranden (bilder, texter etc.) har gjorts offentliga. Yttranden på internet är framförda offentligt, även då tillgång till en internetsida förutsätter inloggning. Det avgörande är om yttrandet framställts på ett sätt som är ägnat att nås av ett större antal personer.

48 Enligt upplysningar från Justitiedepartementet i Norge.

Beträffande den innan den 1 oktober 2015 gällande bestämmelsen anfördes i förarbetena till den nya straffeloven bl.a. följande.49

För att bestämmelsen ska tillämpas, måste upplysningarna som sprids normalt vara av en viss grad av känslighet. Kärnområdet för bestämmelsen är sanna upplysningar som kränker privatlivets fred. Det kan antas att också osanna upplysningar i någon omfattning kan träffas av bestämmelsen. Uttrycket ”kränker” ger anvisning om en rättsstridighetsvärdering. Rätten till diskretion avseende privata förhållanden är inte absolut, och skyddsintresset måste vägas mot hänsynen till yttrandefriheten. Med anledning av artikel 8 och 10 i Europakonventionen har Europadomstolens praxis intagit en central position de senaste åren vid domstolarnas tillämpning av bestämmelsen.

Vid bedömningen av straffansvar är det av betydelse om de förhållanden som gjorts offentliga har ett allmänintresse och om den person som omtalas har centrala samhällsfunktioner. De konkreta omständigheterna som föranlett spridningen kan också vara av betydelse. Om någon uppträtt offentligt på ett sätt som är ägnat att tilldra sig uppmärksamhet, är det något som kan tala emot att det skulle vara kränkande att sprida upplysningarna vidare.

Ansvar inträder inte för den som bara har bistått tekniskt till spridningen genom framställning av tryckt skrift, distribution eller liknande.

I en kommentar till bestämmelsen (Gylendal Rettsdata) anges bl.a. följande om tillämpningen av bestämmelsen. Kränkning av privatlivets fred föreligger när ett meddelande pga. sin privata karaktär inte bör göras känt för allmänheten. Det behöver inte vara nedsättande eller ärekränkande. Också positiva uppgifter – som att något vunnit ett större belopp pengar – kan omfattas av bestämmelsen. Uppgiftens sanningshalt är inte avgörande, varför det inte finns rum för sanningsbevisning. Genom rekvisitet ”kränker”, uppställs en rättsstridighetsreservation, dvs. ett krav på att gärningen ska vara rättsstridig för att vara straffbar. Handlingen är heller inte rättsstridig om meddelandet sker i ett berättigat tillvaratagande av eget eller annans tarv, eller är i enlighet med skick och bruk.

I ett centralt rättsfall (Rt. 2007 s. 687) gällde det publiceringar i Se & Hör av uppgifter om deltagare i en s.k. dokusåpa. Domstolen

49 Ot.prp.nr 22 s. 148 f.

anförde att en genomgång av von Hannover-domen visar att personskyddet står starkt i förhållande till yttrandefriheten vid publiceringar gällande personer som inte har samhällsfunktioner.

I rättsfallet Rt. 2008 s. 489 blev NRK befriat från att betala skadestånd. TV-kanalen hade visat en filmsekvens där en man tillsammans med sin femåriga styvdotter hade förts till polisstation efter att gripits för köp av en mindre mängd heroin. I en sekvens kunde man se en glimt av flickans ansikte. Høyesterett kom fram till att inslaget visserligen omfattades av § 390. Enligt domstolen var det dock inte rättsstridigt, varvid domstolen framhävde att den aktuella sekvensen anknöt till en fråga av stor samhällelig betydelse och att saken hade ett stort allmänintresse.

I Rt 2008 s. 1089 gällde målet att en veckotidning hade publicerat ett reportage med fotografier från ett kändispars vigselceremoni på en holme i närheten av det pensionat som hyrts för bröllopsfesten. Fotografierna hade utan samtycke tagits med teleobjektiv på långt avstånd. Høyesterett kom i dissens (3–2) fram till att artikeln med fotografierna inte var rättsstridig.

Kravet på att meddelandet ska ha skett offentligt återfinns även i den nya lagstiftningen. Genom en ändring av en annan paragraf har det genom den nya straffeloven skett en utvidgning i detta avseende. Det räcker enligt den nya bestämmelsen att meddelandet framställts på ett sätt som är ägnat att nå ett större antal personer, oberoende av om det faktiskt har skett.50

Maximistraffet har genom den nya bestämmelsen höjts från fängelse tre månader till fängelse i ett år. Enligt förarbetena fanns det goda grunder för att höja maximistraffet. Det hänvisades till att ett skydd för medborgarnas privata sfär, utom ett viktigt intresse i sig själv, också är en förutsättning för upprätthållandet av en fungerande offentlig debatt.

Genom höjningen av maximistraffet blev reglerna om försök och medverkan till brott tillämpliga.

I författningskommentaren till den nya lydelsen som trädde i kraft den 1 oktober 2015 ges – som enda konkret exempel – att bestämmelsen ”efter omständigheterna” kan komma att tillämpas på föräldrar som, föranlett av ett ärende hos socialnämnden, lägger ut personliga upplysningar om sina barn på internet.

50 Ot.prp.nr 22 s. 425.

10.4.4. Finland

Lagstiftningen om spridning av bilder eller andra uppgifter med ett integritetskänsligt innehåll

Den centrala bestämmelsen i finsk strafflag (39/1889) på området gäller spridande av information som kränker privatlivet (24 kap. 8 § SL). Enligt 24 kap. 8 a § SL finns en särskild straffskala för grovt brott.

Sedan lång tid tillbaka har det i Finland funnits bestämmelser om ärekränkning, men 1974 kompletterades ”yttrandebrotten” med ett straffbud om kränkning av privatlivet. Anledningen då var uppkomsten av skandaltidningar och dylikt. Finland hade fällts i Europadomstolen vid några tillfällen under de senaste 20 åren, för att det i brottmål beträffande ärekränkning och spridande av information hade fästs för mycket vikt vid äran och integriteten på bekostnad av yttrandefriheten. Bestämmelserna om spridande av information som kränker privatlivet och ärekränkning reviderades 2013 (ikraftträdande den 1 januari 2014) för att bättre motsvara Europadomstolens praxis och Europarådets rekommendationer. Avsikten var alltså att bättre försöka balansera mellan äran och privatlivet å ena sidan och yttrandefriheten å andra sidan.51 Bestämmelsens utformning och 2014 års ändringar redovisas i det följande.

Närmare om brottet spridande av information som kränker privatlivet

Brottet spridande av information som kränker privatlivet (24 kap. 8 § SL) har följande lydelse.

Den som obehörigen 1) genom ett massmedium eller 2) genom att på något annat sätt göra tillgängligt för ett stort antal människor framför en uppgift, antydan eller bild som gäller någons privatliv så att gärningen är ägnad att orsaka skada eller lidande för den kränkte eller utsätta honom eller henne för missaktning, ska för spridande av information som kränker privatlivet dömas till böter.

51 Uppgifter inhämtade från Justitiedepartementet i Finland.

Som spridande av information som kränker privatlivet anses inte framförande av en uppgift, antydan eller bild som gäller en sådan persons privatliv som verkar inom politiken, näringslivet, i en offentlig tjänst eller i ett offentligt uppdrag eller i något annat med dessa jämförbart uppdrag, om uppgiften, antydan eller bilden kan påverka bedömningen av personens förfarande i nämnda uppdrag och framförandet behövs för behandlingen av någon samhälleligt betydelsefull sak. Som spridande av information som kränker privatlivet anses inte heller information som lämnats för att en fråga som är av vikt från allmän synpunkt ska kunna behandlas, om informationen med hänsyn till dess innehåll, andra personers rättigheter och övriga omständigheter inte tydligt överskrider det som kan anses som godtagbart.

I 24 kap. 8 a § SL finns en bestämmelse om grovt spridande av information som kränker privatlivet enligt följande:

Om spridandet av information som kränker privatlivet orsakar stort lidande eller särskilt stor skada, och brottet även bedömt som en helhet är grovt, ska gärningsmannen för grovt spridande av information som kränker privatlivet dömas till böter eller fängelse i högst två år.

I 24 kap. 8 § SL kriminaliseras spridning av sanna – men känsliga – uppgifter och bilder. Skiljelinjen mellan brotten ärekränkning och spridande av information som kränker privatlivet är att ärekränkning tar sikte på falska uppgifter medan spridande av information som kränker privatlivet gäller sanna men känsliga uppgifter. I vissa fall kan dock bestämmelsernas tillämpningsområden överlappa varandra.

Inledningsvis var bestämmelsen främst tänkt att tillämpas på spridning genom tidningar och TV. När internet och annan elektronisk kommunikation har tillkommit allt mer som sätt att sprida information som kränker privatlivet har bestämmelsen fått nya tillämpningsområden.

Närmare om bestämmelsens tillämpningsområde

I detaljmotiveringen till respektive paragraf i 2013 års proposition görs uttalanden om tillämpningen av bestämmelserna – och då även till de två första styckena som inte omfattades av några ändringar enligt det lagstiftningsärendet.

Det är enligt propositionen inte någon enkel sak att definiera begreppet privatliv.52 Kärnan i begreppet innebär att individen ska ha en viss fredad sfär inom vilken denne, om han eller hon så önskar, har rätt att hålla information för sig själv. Till privatlivet hör främst känsliga uppgifter om en persons familjeliv, fritid, hälsa och människorelationer. Ju större betydelse en fråga har också för andra än personen själv, desto sannolikare är det enligt förarbetena att frågan inte omfattas av skyddet för privatlivet.

Skyddet för privatlivet omfattar enligt propositionen sådant som inte berör andra än vederbörande själv och som människor i allmänhet inte vill ska komma till utomståendes kännedom. En persons förfarande i en offentlig tjänst eller i ett offentligt uppdrag omfattas inte av integritetsskyddet. Detsamma gäller arbetsuppgifter som på grund av sin karaktär utförs i offentligheten.

Vad gäller tillämpningsområdet anförs därefter:53

Av de uppgifter som omfattas av integritetsskyddet ligger en del närmare och en annan del längre från integritetsskyddets kärna, som i första hand omfattar information om t.ex. människorelationer, sexualliv och hälsotillstånd. Uppgifter som hör till samma livsområde kan å andra sidan vara känsliga i olika hög grad. Som exempel kan nämnas att en uppgift om att en person lider av flunsa inte är på långt när lika känslig som en uppgift om att en person lider av en könssjukdom. Frågan om huruvida uppgifter om en persons egendom omfattas av skyddet för ägarens privatliv måste bedömas från fall till fall.

I detaljmotiveringen påpekades att endast fysiska personer har ett privatliv i den bemärkelse som avses i bestämmelsen och att bestämmelsen endast skyddar levande personer.

Omfattningen av integritetsskyddet är också enligt propositionen beroende av vederbörandes ställning, varvid man kan göra skillnad mellan makthavare, offentliga personer och vanligt folk. Vid tolkningen av bestämmelsen måste det dessutom beaktas hur mycket en person själv har berättat om sitt privatliv i offentligheten.

En problematisk kategori när det gäller integritetsskyddet är enligt propositionen vanliga människors uppträdande i strid med officiella normer, exempel ett ringa brott som inte har någon speci-

52 RP 19/2014 rd s. 40 ff. 53 RP 19/2014 rd s. 40.

ell allmän betydelse men som, om det behandlas i medierna, kan få besvärliga konsekvenser för vederbörande. Avgörandet ska då enligt propositionen fattas dels med hänsyn till gärningens art och gärningspersonen, dels med hänsyn till sambandet mellan gärningen och gärningspersonens samhälleliga roll. Frågan om en gärningspersons eller misstänkts namn ska offentliggöras förutsätter alltid en prövning i det enskilda fallet. När det är fråga om ett avvikande beteende är det enligt detaljmotiveringen viktigt att göra noggrann skillnad mellan vad som endast väcker nyfikenhet och vad som är av betydelse från allmän synpunkt.

Enligt bestämmelsen skyddas privatlivet framför allt när det gäller information som i och för sig är sanningsenlig. Inbegrips gör uppgifter men även antydningar och bilder. Spridande av bilder som tagits i samband med sådan olovlig observation som avses i 24 kap. 6 §54 är straffbar, om bilden innehåller information som rör privatlivet.

Vad gäller rekvisitet ”framför”, omfattar det både massmedier och sådant som framförs muntligen inför en stor publik. För att gärningen ska fullbordas förutsätts inte att informationen uppfattas. Det räcker alltså med att en uppgift som gäller någons privatliv har gjorts tillgänglig för ett stort antal människor, t.ex. över ett datanät.

En förutsättning för att gärningen ska vara straffbar är att den är ägnad att orsaka skada eller lidande för den kränkte eller utsätta honom eller henne för missaktning. Det förutsätts inte konkret skada, lidande eller missaktning utan det ska bedömas utifrån uppgiftens eller antydans karaktär. Vidare sägs det:55

Avsikten med uttrycket ”är ägnad” är att ur tillämpningsområdet utesluta sådana gärningar som visserligen har orsakat faktiskt lidande för den kränkte, men endast av den anledningen att denne har reagerat på ett överraskande sätt. Å andra sidan är det inte heller skäl att utsträcka straffbarheten till obetydliga integritetskränkningar. En gärning som

54 Den som obehörigen med en teknisk anordning 1) iakttar eller avbildar en person som vistas på en hemfridsskyddad plats eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller på någon annan motsvarande plats, eller 2) på ett integritetskränkande sätt iakttar eller avbildar en person som vistas i en sådan byggnad eller lokal eller på ett sådant omgärdat gårdsområde som avses i 3 § och dit allmänheten inte äger tillträde, skall för olovlig observation dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Försök är straffbart. 55 RP 19/2014 rd s. 42.

avses i lagrummet ska vara sådan att den på ett allmänt plan kan tänkas orsaka lidande för många människor av den typ som den riktas mot. Lidandet ska vara en typisk konsekvens av gärningen. Den missaktning som gärningen orsakar ska bedömas på motsvarande sätt. Man kan i en viss utsträckning beakta särdrag hos grupper vilkas respekt är av betydelse för den kränkte. Om en sådan grupp emellertid är relativt liten och dess värderingar avsevärt skiljer sig från allmänt godtagna värderingar kan missaktning till följd av ett förfarande som strider mot dessa värderingar inte vara typisk på det sätt som avses i lagrummet.

En skada som avses i lagrummet kan enligt detaljmotiveringen vara av ekonomisk natur, t.ex. i form av förlorade inkomster. Den kan också vara immateriell. Skadan kan vidare bestå i förlust av ett förtroendeuppdrag eller skada på viktiga människorelationer. Missaktning kan enligt propositionen karakteriseras som en immateriell skada som kan inverka negativt på en persons sociala umgänge eller på respekten för personen.

För att en gärning ska vara straffbar, ska den vara obehörig. En gärning är inte obehörig om den som framfört en uppgift haft rätt eller enligt rättsordningens normer till och med en skyldighet att göra detta. Det kan också vara fråga om tjänsteplikt. Vidare pekades det i detaljmotiveringen på att rättsordningen innehåller normer som berättigar eller ålägger offentliggörande av uppgifter som gäller någons privatliv.

Det kan heller inte enligt detaljmotiveringen anses vara fråga om obehörigt framförande av uppgifter då vederbörande har gett sitt samtycke till att informationen sprids.

Till den del som en person har offentliggjort uppgifter om sitt privatliv, är det inte obehörigt att nära i tiden därefter upprepa uppgifterna t.ex. i ett annat massmedium. Däremot ger t.ex. den omständigheten att en handling är offentlig inte automatiskt rätt att citera sådana uppgifter om privatliv som ingår i handlingen, trots att offentliga handlingar i regel också får publiceras.

Vad gäller det andra stycket anfördes att skyddet för privatlivet inte får inskränka medborgarnas rätt att få information om samhälleligt betydelsefulla ärenden. Ju större och mer djupgående samhälleliga verkningar en omständighet har, desto mera berättigat är kravet att få offentliggöra och ta emot information om den. Politiska och ekonomiska beslut påverkar ofta människors dagliga liv och kan också annars ha en principiell betydelse. Det är enligt detaljmotiveringen skälet till att privatlivet för sådana personer som

är verksamma i politiken, näringslivet eller i en offentlig tjänst eller uppgift inte skyddas i samma utsträckning som andra personers privatliv.56

Avsikten med det nya tredje stycket är enligt propositionen framför allt att beakta Europadomstolens riktlinjer för yttrandefriheten i ett demokratiskt samhälle. Den infördes med anledning av att Finland hade fällts flera gånger i Europadomstolen.57 Det tredje stycket infördes alltså för att bl.a. beakta den omständigheten att allmänhetens rätt till information kan utsträckas till att omfatta också omständigheter som hör till offentliga personers privatliv, då detta främjar en offentlig debatt om sådant som från allmän synpunkt upplevs vara intressant och viktigt och inte enbart är avsett att tillfredsställa en viss läsekrets nyfikenhet.58 Detsamma gäller enligt förarbetena situationer där omständigheter som hör till en persons privatliv har fått offentliggöras på den grunden att personen i fråga har haft ett direkt samband med en sådan persons agerande vars privata angelägenheter har fått offentliggöras.

Förutsättningarna för ansvarsfrihet enligt bestämmelsen i tredje stycket uppfylls dock inte då ett uttryck som är av betydelse från allmän synpunkt framförs enbart i syfte att kränka en viss person. Vidare sägs det följande i detaljmotiveringen om avvägningen:59

När det gäller informationens innehåll ska för det första beaktas hur djupt den inkräktar på en annan persons integritet och för det andra vilken betydelse det har från allmän synpunkt att informationen framförs. Ju djupare informationen inkräktar på integriteten och ju mindre betydelse det har från allmän synpunkt att informationen framförs, desto mindre godtagbart är det att framföra informationen. Informationens betydelse från allmän synpunkt påverkas också av huruvida det är fråga om ett aktuellt ärende eller ett ärende som redan förlorat sin aktualitet. En bild kan inkräkta på integriteten i högre grad än verbala uttryck. Frågan om i vilken utsträckning ett objekt är identifierbart kan också ha betydelse för avvägningen. Detsamma gäller också informationens utformning och det sätt på vilket den framförs. Utgångspunkten är den att saklig information om en omständighet som gäller en persons privatliv är mer godtagbar än information som är nedlåtande eller antydande. Avsikten är emellertid inte att exempelvis ett kåseri ska vara mindre skyddat än nyhetsförmedling när det gäller

56 RP 19/2014 rd s. 43. 57 RP 19/2014 rd s. 44. 58 RP 19/2014 rd s. 20 ff. 59 RP 19/2014 rd s. 45.

yttrandefriheten. Enligt Europadomstolens praxis har pressen också rätt att överdriva och provocera i en viss utsträckning.

En persons ställning och verksamhet har enligt propositionen en väsentlig betydelse för om han eller hon med fog kan räkna med att slippa offentlighet. Exempelvis politiker och makthavare bör tåla offentlighet i större utsträckning än vanliga människor.

Vidare har det relevans att den som informationen avser får kommentera den och att information framställs på ett sakligt sätt. Dessutom har det enligt förarbetena betydelse om och på vilket sätt ärendet redan tidigare har offentliggjorts. Det kan också ha betydelse i vilken utsträckning en person har framfört liknande uppgifter i offentligheten, tagit ställning till uppgifterna eller försökt dra nytta av offentligheten. När det gäller straffbarheten har det t.ex. betydelse att en offentliggjord uppgift härstammar från ett sekretessbelagt dokument eller register. Till denna kategori hör t.ex. uppgifter om hälsovård och socialvård samt polisens register.

En förutsättning för tillämpning av paragrafens tredje stycke är att informationen inte klart överskrider vad som kan anses vara godtagbart. Härmed avses Europadomstolens proportionalitetsbedömningar. Uttrycket ”klart överskrider” är ett kriterium som avser den sista delen av rekvisiten, dvs. kravet på godtagbarhet. Detta krav kan alltså i viss mån överskridas utan straffansvar.

Genom 2014 års lagändring infördes som ett nytt särskilt brott om grovt spridande av information som kränker privatlivet (24 kap. 8 a § SL), samtidigt som fängelse utmönstrades från straffskalan för brott av normalgraden.

Som skäl för att endast ha böter i straffskalan för brott av normalgraden och i stället införa ett grovt brott med fängelse i straffskalan, anfördes att Europadomstolens praxis utvisade att fängelse för mediebrott – med beaktande av artikel 10 – bör utdömas endast under exceptionella omständigheter. Vidare pekades det på att Europarådets parlamentariska församling hade antagit en resolution enligt vilken medlemsstaterna uppmanades att utan dröjsmål upphäva bestämmelserna om fängelsestraff i sin lagstiftning om ärekränkningsbrott.

En kvalificeringsgrund för att bedöma att brottet är grovt, utgörs enligt förarbetena av att spridandet av information orsakat stort

lidande. Därmed avsågs enligt förarbetena framför allt lidandets intensitet.60 Bland annat informationens art och likaså det sätt som den sprids på, dess omfattning och hur länge lidandet varar kan enligt detaljmotiveringen inverka på hur stort lidandet anses vara. Denna kvalificeringsgrund förutsätter enligt detaljmotiveringen att brottet har orsakat betydligt större lidande än vad som är typiskt för grundformen av brottet.

En kvalificeringsgrund är också att brottet orsakat särskilt stor skada. Med skada avses enligt detaljmotiveringen utöver ekonomisk skada också annan sådan skada som inte kan betraktas som lidande av det slag som avses i lagrummet. Särskilt stor skada kan orsakas t.ex. en person vars arbetskarriär väsentligt försvåras eller helt stannar upp eller som går miste om viktiga utbildningsmöjligheter eller förlorar sin samhälleliga prestige. Vidare sades följande i detaljmotiveringen om bedömningen av när ett brott ska anses som grovt:

Vid bedömningen av hur grovt brottet är bedömt som en helhet ska beaktas bl.a. informationens art och innehåll, hur stor personkrets som de facto har identifierat eller på grund av informationen har kunnat identifiera brottsoffret, hur informationen framförts samt orsaken till och syftet med att uppgiften, antydan eller bilden framförts och likaså övriga omständigheter i anslutning till brottet. Om avsikten med gärningen har varit att chikanera och skada ökar detta gärningens grovhet bedömd som en helhet. Också t.ex. den omständigheten att gärningen riktar sig mot ett barn inverkar på helhetsbedömningen trots att stort lidande, som redan nämnts som en kvalificeringsgrund, kan realiseras lättare när det gäller ett barn än när det gäller en vuxen.

10.4.5. Danmark

Lagstiftningen om spridning av bilder eller andra uppgifter med ett integritetskänsligt innehåll

I kap. 27 i den danska straffeloven finns det bestämmelser om frids- och ärekränkningar. Bestämmelserna gäller för envar – dvs. även för juridiska personer. Om en gärning utförs genom ett massmedium, avgörs genom den danska medieansvarsloven vem som bär det straffrättsliga ansvaret. Bestämmelserna ska tolkas inom

60 RP 19/2014 rd s. 47.

ramarna för Europakonventionen, inbegripet artikel 10. Det framgår av att gärningen ska vara ”oberättigad” för att straffansvar ska inträda.

I § 264 a föreskrivs följande.

Den, som uberettiget fotograferer personer, der befiner sig på et ikke frit tilængeligt sted, straffes med bøde eller fænegsel indtil 6 måneder. Det samma gælder den, der ver hjælp af kikkert eller andet apparat uberettiget iagttager sådane personer.

Avgörande för om bestämmelsen är tillämplig, är om den fotograferade eller iakttagne befinner sig på en plats som inte är fritt tillgänglig. Oberättigad fotografering av en person på en öppen gata kan – efter omständigheterna – utgöra försök till överträdelse av § 264 d (se nedan).61

I § 264 c föreskrivs följande.

De i §§ 263, 264 og 264 a indeholdte straffebestemmelser finer tilsvarende anvendelse på den, der uder at have medvirket til gerningen skaffer sig eller uberettiget udnytter oplysningar, som er fremkommet ved overtrædelsen.

I bestämmelsen kriminaliseras vissa former av ”efterföljande medverkan”. I förarbetena kallas det för en ”häleribestämmelse”.62 Bestämmelsen träffar för det första aktiv verksamhet för att få upplysningar. För det andra omfattas passivt mottagande. Det kan gälla en journalist som använder sig av upplysningar som någon oombedd skickat till denne.63

I § 264 d föreskrivs följande.

Med bøde eller fængsel indtil 6 måneder straffes den, der uberettiget videregiver meddelelser eller billeder vedrørende en andens private forhold eller i øvrigt billeder af den pågældende under omstændigheder, der åbenbart kan forlanges unddraget offentligheden. Bestemmelsen finder også anvendelse, hvor meddelelsen eller billedet vedrører en afdød person.

I ett rättsfall från den 10 juni 2010 behandlade Højesteret i Danmark vad som omfattas av privatlivet och vad som därför är oberättigat att vidareförmedla. Domstolen anförde bl.a. följande.

61 Vagn Greve m.fl., Kommenteret Straffelov, Speciel del, 10, utdgave 2012 s. 452 ff. 62 A.a. s. 454. Vagn Greve anför att ”häleribestämmelse” är ett ”dåligt uttryck”. 63 A.a. s. 454.

Privatliv omfatter ikke kun, hvad der foregår i den egentlige privatsfære fri for offentlig iagttagelse, men i et vist omfang også hvad en person foretager sig uden for sit hjem i ordinære hverdagssituationer. Beskyttelsen af privatlivets fred og retten til eget billede er i dansk ret baseret på almindelige retsgrundsætninger og enkelte lovregler. Der kan således efter almindelige retsgrundsætninger nedlægges forbud mod retsstridige krænkelser af privatlivets fred og retten til eget billede, der kan kræves godtgørelse for tort efter reglerne i erstatningsansvarslovens § 26 om retsstridig krænkelse af en andens frihed, fred, ære eller person, og der er for de groveste krænkelser et strafferetligt værn i bl.a. straffelovens § 264 a og § 264 d. […] Om pressen kan gengive et billede af en person eller oplysninger om dennes privatliv uden samtykke, beror på en afvejning af hensynet til den enkelte over for hensynet til den samfundsmæssige interesse i offentliggørelse. Ved afgørelsen af, hvilken vægt der skal tillægges hensynet til ytrings- og pressefrihed, spiller det en rolle, om offentliggørelse sker som led i en behandling af samfundsmæssige relevante spørgsmål. Særligt om personer, der er kendte i offentligheden, spiller det en rolle, om offentliggørelse angår forhold, der er relevante i forhold til det, som vedkommende er kendt for.

Privata förhållanden kan vid sidan av enskilda personer även gälla privata föreningar och sällskap och dess inre förhållanden.64 Politiska partier betraktas dock som offentliga organ utan privatliv.

Gränsen för vilka upplysningar eller bilder som kan antas beröra någons privata förhållanden kan inte dras oberoende av yttrandets art eller kretsen där spridningen sker. Exempel på när privatlivet normalt bör skyddas är interna familjeförhållanden, sexuella förbindelser, sjukdomar, (exempelvis från praxis är uppgifter om en politikers cancersjukdom samt fotografi på en patient vid fettsugning) förlovningar, skilsmässor, självmord, självmordsförsök, privata stridigheter, skattefrågor och insolvens (som inte är fastställd i ett utmätningsförfarande). Den danska personuppgiftslagens uppräkning av uppgifter som normalt inte får registreras anses kunna ge vägledning. Straffbarhet är oberoende av huruvida meddelandet är sant eller inte.

Det förutsätts att upplysningen har karaktären av en frids- eller ärekränkning. Uppgifter om exempelvis någons fritidssysselsättning eller antal barn omfattas därför inte av straffansvar.

64 A.a. s. 456 ff.

En annan gräns dras av artikel 10 i Europakonventionen – som måste vägas mot artikel 8 i konventionen.

En särskild fråga uppstår gällande vidarespridning av uppgifter om privatlivet som blir offentliga genom rättsliga förfaranden. Enligt en särskild bestämmelse i dansk rätt är det förbjudet att offentliggöra identiteten på ett offer för ett sedlighetsbrott. Referat av uppgifter i strid med detta kan då i sig innebära fridskränkningar.

Tidigare fanns det ett krav för straffbarhet, att kränkningen hade skett genom ett offentligt meddelande. Detta krävs inte längre. Frågan om straffbarhet hänger emellertid i någon grad samman med kretsen av mottagare. Upplysningsbyråers meddelanden till enskilda eller upplysningar till snäva professionella kretsar faller visserligen inte utanför det straffbara området. I en mindre och klart avgränsad krets är dock meddelanden ofta tillåtna.

Ett berättigande – dvs. det försvarlighetsrekvisit som finns i bestämmelsen – kan också följa av en skyldighet att uttala sig, ett allmänintresse eller hänsyn till eget eller annans bästa.

Att en person gett samtycke till någon form av vidarebefordran av ett meddelande, exempelvis till en annan person, ger inte ansvarsfrihet för någon annan att offentliggöra sådana upplysningar. Att en berörd person samtycker, berättigar inte heller till att upplysningar lämnas om någon annan än den som samtyckt. Det innebär bland annat att en veckotidning inte kan publicera intima uppgifter som någon lämnat om sitt äktenskap, om inte den andre personen i äktenskapet har samtyckt till publiceringen.

Det är den berörde personen som ska ge sitt samtycke, inte innehavaren av ett område. Exempelvis kan inte polisen ge en fotograf tillstånd att vidarebefordra bilder av en anhållen eller häktad.

Om en person tidigare självmant berättat om sitt lyckliga äktenskap, kan det finnas ett lägre skydd mot att medier senare rapporterar om konflikter och skilsmässa.

Att en person är känd, innebär inte som utgångspunkt ett lägre straffrättsligt skydd. Om det handlar om en politiker eller hög tjänsteman, kan dock upplysningar om dennes personliga förhållanden vara av relevans även för dennes funktion.

Om en person gett en tidning tillstånd att berätta om hans eller hennes privatliv, så kan andra tidningar göra detsamma. Det går då inte längre att tala om upplysningar som kränker privatlivet.

Bestämmelsen kräver att uppgifterna har vidarebefordrats. Det räcker alltså inte med en förevisning av bilder, om de inte har karaktären av en vidarebefordran av ett meddelande. Vidarebefordran kan ske på vilket sätt som helst. I ett rättsfall från 1999 hade den tilltalade lagt ut nakenbilder av sin före detta hustru samt hennes adress och telefonnummer på internet, vilket då ansågs straffbart.

Bilder som tas av t.ex. ett trafikoffer omfattas inte av förbudet i § 264 a mot att fotografera personer på icke tillgängliga platser (se tidigare i detta avsnitt om den bestämmelsen). Sådana bilder kan dock i stället omfattas av § 264 d. Det kan gälla sådant som bilder av trafikoffer, omhändertagande av barn samt filmsekvenser av prostituerade.

Beroende på omständigheterna kan bilder som tagits på brottsoffer i samband med rättegångar, unga anhållna eller personer som visar tecken på berusning eller abstinens omfattas av bestämmelsen.

Bestämmelsen gäller även upplysningar eller bilder gällande en död person. I likhet med vad som gäller ärekränkning av döda, kan straffbarheten bero på hur lång tid som gått sedan dödsfallet. Att märka är att det samtidigt kan ha inneburit en direkt kränkning av de efterlevande.

10.4.6. England och Wales

Inledning

Enligt engelsk strafflagstiftning kan det i vissa fall vara straffbart att sprida fotografier eller filmer utan samtycke från den person som skildras. Det finns bestämmelser i lagstiftningen till skydd för trakasserier (Protection from Harassment Act 1997). Vidare finns det bestämmelser som kriminaliserar framställande, spridning eller innehav av opassande fotografier som porträtterar barn. Därutöver finns det bestämmelser i lagstiftningen om kommunikation och illvillig kommunikation (The Communication Act 2003 and the Malicious Communication Act 1988).

En ny lagstiftning med tillämpning i England och Wales har nyligen införts som särskilt tar sikte på det fenomen som blivit känt som hämndporr (Revenge pornography).

Särskilt om den nya lagstiftningen mot s.k. hämndporr

Bakgrunden till lagstiftningen är de farhågor som rests rörande uppladdning och spridning av s.k. hämndporr (revenge pornography).

Det nya brottet straffbelägger att man avslöjar (disclose) fotografier eller filmer som visar människor som ägnar sig åt sexuella aktiviteter eller som är avbildade på ett sexuellt sätt om det som visas inte vanligtvis skulle kunna ses offentligt. För straffbarhet förutsätts att avslöjandet sker utan tillåtelse från åtminstone någon av dem som avbildas och att det sker i avsikt att orsaka den personen lidande.

Lagstiftningen är begränsad och gäller inte personer som avslöjar sådant material i syfte att hindra, upptäcka eller undersöka brott. Detsamma gäller den som avslöjar sådant material som en del av, eller i syfte att, göra en journalistisk publicering som han eller hon hade skäl anta skulle vara av allmänt intresse. Straffansvar utesluts också om den som utför gärningen hade skäl att anta att materialet redan hade blivit publicerat mot ersättning (såsom kommersiell pornografi) eller om han eller hon saknade anledning att misstänka att materialet tidigare hade publicerats utan berörda personers tillstånd.

Lagstiftningen inriktar sig på fotografiskt material (oavsett om det är stillbilder eller rörliga bilder). Den är tillämplig på material som förefaller vara fotografiskt och som härstammar från ett fotografi eller filmupptagning, även om det blivit manipulerat på något sätt. Bestämmelsen blir dock inte tillämplig om det endast är på grund av manipulationen som filmen eller fotografiet framstår som privat eller sexuell till sin natur eller om personen är avbildad på ett sexuellt sätt endast på grund av manipulationen.

Brottet kan straffas med fängelse på maximalt två år. I Criminal Justice and Courts Act 2015 föreskrivs det nya brottet ”Disclosing private sexual photographs and films with intent to cause distress”. I kapitel 1, paragraf 33 föreskrivs följande:

(1) Det är straffbart att avslöja/lämna ut (disclose) ett privat foto

eller en privat film av sexuell natur (a sexual photograph or film) om utlämnandet görs (a) utan samtycke från den person som visas på fotografiet

eller filmen, och (b) i avsikt att orsaka den personen smärta/sorg (distress).

(2) Det är inte brottsligt enligt denna bestämmelse att lämna ut

fotografiet eller filmen till den person som visas där.

(3) Det utgör ett försvar för den som anklagas för brott enligt

denna bestämmelse, att visa att han eller hon rimligen trodde att ett avslöjande var nödvändigt i syfte att hindra, upptäcka eller undersöka ett brott.

(4) Det utgör ett försvar för den som anklagas för brott enligt

denna bestämmelse att visa att (a) avslöjandet gjordes i samband med publicering av journal-

istiskt material eller med det syftet, och (b) han eller hon rimligen trodde, under de givna omständig-

heterna, att publiceringen av det journalistiska materialet var, eller skulle bli, av allmänintresse.

(5) Det utgör ett försvar för den som anklagas för brott enligt

denna bestämmelse att visa att (a) han eller hon rimligen trodde att fotografiet eller filmen

tidigare hade lämnats ut mot ersättning, antingen av den person som visas där eller av någon annan person, och (b) han eller hon saknade anledning att tro att det tidigare ut-

lämnandet mot ersättning hade skett utan samtycke från den person som visas på fotografiet eller i filmen.

(6) En person ska anses ha visat omständigheter enligt (4) och (5)

om (a) tillräcklig bevisning framförs för att göra det sannolikt, och (b) motsatsen inte bevisas bortom rimligt tvivel.

(7) I tillämpningen av (1) till (5) ska

(a) ”samtycke” till att lämna ut inkludera ett generellt sam-

tycke som täcker in utlämnandet såväl som ett samtycke till ett specifikt utlämnande, och (b) ”publicering” av journalistiskt material avse utlämnande till

publiken i allmänhet eller till en särskild publik.

(8) En person som anklagas för brott enligt denna bestämmelse

ska inte förutsättas ha lämnat ut fotografier eller filmer i avsikt att orsaka den personen smärta/sorg (distress) enbart på grund av att det var en naturlig och sannolik konsekvens av avslöjandet.

(9) En person som gör sig skyldig till en sådan gärning döms till

(a) böter eller fängelse i högst två (eller både och) vid dom efter åtal, och (b) böter eller fängelse i ett år (eller både och) vid dom efter

summariskt förfarande.

I paragraf 34 anges vissa definitioner av begrepp som används i regleringen. Dessa fyller ut och ger anvisningar (i likhet med författningskommentarer) till hur bestämmelserna ska tillämpas.

(1) Följande ska gälla för paragraf 33, denna bestämmelse samt

paragraf 35.

(2) En person lämnar ut något (discloses) till en annan person om

han eller hon på något sätt ger till eller visar det för den andra personen eller gör det tillgängligt för den andra personen.

(3) Något som ges, visas eller tillgängliggörs till en person ska

anses utlämnat (a) oavsett om det getts, visats eller tillgängliggjorts mot ersättning eller inte, och (b) oavsett om det tidigare har getts, visats eller tillgänglig- gjorts för den personen.

(4) Med fotografier eller filmer avses stillbild eller rörliga bilder i

någon form som (a) framstår som att det består av eller innehåller en eller flera

fotograferade eller filmade bilder (images), och (b) det också i realiteten består av eller innehåller en eller flera

fotograferade eller filmade bilder.

(5) Referensen i 4 (b) till fotograferade eller filmade bilder inklud-

erar fotografier eller filmer som har förändrats på något sätt.

(6) Med fotograferade eller filmade bilder avses en stillbild eller en

film av något som

(a) ursprungligen fångades på foto eller film, eller (b) är del av något som ursprungligen fångades på foto eller

film.

(7) Med filmning avses att man gör en inspelning, i något medium,

från vilket rörliga bilder kan produceras på något sätt.

(8) Referenser till fotografier inkluderar

(a) ett negativ av det som avses i (4) och (b) data som lagrats på något sätt som kan omvandlas till en

bild.

I paragraf 35 anges betydelse av begreppen ”privat” och ”sexuell”.

(1) Följande gäller vid tillämpningen av paragraf 33.

(2) Ett fotografi eller en film är privat om det visar något som inte

är av det slag som vanligtvis kan ses offentligt.

(3) Ett fotografi eller en film är sexuell om

(a) det visar hela eller delar av en persons blottade könsorgan

eller nakenhet (or pubic area)

(b) det visar något som en förnuftig person skulle betrakta

som sexuellt på grund av dess natur, eller

(c) innehållet, sett sammantaget, är sådant att en förnuftig per-

son skulle betrakta det som sexuellt.

(4) Underparagraf (5) appliceras i fall där

(a) ett fotografi eller en film som består av eller inkluderar

filmer eller bilder som har blivit förändrade på något sätt, (b) ett fotografi eller en film som kombinerar två eller fler

fotografier eller filmer, och (c) ett fotografi eller en film som kombinerar ett fotografi

eller en film med något annat.

(5) Fotografiet eller filmen är inte privat och sexuell om

(a) det inte består av eller inkluderar fotografiska eller filmade

bilder som i sig är privata och sexuella,

(b) det är privat eller sexuellt i kraft av en sådan ändring eller

kombination som avses i (4), eller

(c) det bara är i kraft av den ändringen eller kombinationen

som avses i (4) som en sådan person som avses i 33 (1)(a) och (b) visas som en del av, eller i samband med, det som gör fotografiet eller filmen privat och sexuell.

Skadeståndsskyldighet på grund av kränkning av privatlivet

Enligt den civilrättsliga sedvanerätten (civil common law) är det möjligt att framställa skadeståndsanspråk pga. att en persons privatliv har kränkts genom missbruk av information. Det gäller både publiceringar som sker digitalt och på annat sätt. Domstolarna har slagit fast ett antal vägledande principer för att avgöra om privat information har missbrukats. En nyckelfråga i alla avgöranden är huruvida klaganden har en rimlig förväntan på privatliv/integritet.

I varje sådant fall ska en avvägning göras mellan artikel 8 och 10 i Europakonventionen.

Civilrättsliga rättsmedel utöver skadeståndsrätten kan omfatta skyldighet att ta bort material och/eller hindra fortsatt publicering.

10.5. Behovet av och inriktningen för en reform

10.5.1. Inledning

När vi utifrån våra direktiv överväger både behovet av ett utvidgat straffrättsligt skydd mot spridning av bilder eller andra uppgifter med ett integritetskränkande innehåll som ska gälla utanför det grundlagsskyddade området och hur ett sådant straffskydd skulle kunna utformas, utgår vi från några tydliga samhällsförändringar.

Utgångspunkterna för våra överväganden blir att teknikutvecklingen medför nya risker för integriteten, att Europarätten ställer nya krav på medlemsstaterna och att andra samhällsförändringar innebär nya problem som sammantaget gör att straffrätten måste utvecklas för att skydda integriteten och privatlivet på ett bättre sätt. Vår uppgift blir att analysera vilket skydd för integriteten som behövs i dag och hur det bör utformas för att åstadkomma en rimlig balans mellan skyddet för privatlivet och skyddet för yttrandefriheten.

10.5.2. Nya tekniker för att sprida information och kommunicera innebär nya risker för integriteten

Bedömning: Genom internet och annan elektronisk kom-

munikation har möjligheterna att sprida integritetskränkande uppgifter om andra ökat väsentligt. Det är numera enkelt att nå ett stort antal personer samtidigt. De uppgifter som sprids är svåra att få bort och de ligger ofta kvar under oöverskådlig tid. De nya sätten att kommunicera sker på olika forum. Det ger nya risker för integriteten och de nya skyddsintressen som finns i dag kan inte motverkas genom självsaneringssystem. Ett tillräckligt skydd mot intrång i privatlivet för enskilda är ett samhällsintresse.

Nya tekniska möjligheter att sprida integritetskränkande uppgifter kan inte motverkas genom ett självsaneringssystem

Internets utveckling och de i övrigt ökade förutsättningarna för elektronisk kommunikation ger hela tiden nya möjligheter att sprida bilder och andra uppgifter som är integritetskränkande. Det

går att utan någon dyr utrustning eller särskild utbildning fotografera, filma och spela in ljud från andra människor och tillgängliggöra detta för andra via internet. Den som vill sprida bilder, texter eller annan information kan mycket snabbt göra informationen tillgänglig för ett mycket stort antal människor, geografiskt spridda över hela jorden.

Den som sprider en uppgift kan därefter inte påverka hur den sprids vidare. Det är möjligt att genom olika sökmotorer söka efter information och därigenom kan informationen nå inte bara dem som informationen ursprungligen har varit avsedd att nå utan även dem som söker efter den. Genom möjligheterna att kopiera och spara information, kan man inte genom något enkelt handgrepp ta bort informationen, utan det som en gång spritts blir oftast fortsatt tillgängligt. Information som tidigare lagts ut och blivit tillgänglig kan långt senare uppmärksammas på nytt och genom aktiva förfaranden få ny stor spridning.

Internets möjligheter till både snabb och omfattande spridning innebär många och omvittnade fördelar för det demokratiska åsiktsutbytet men har också klara nackdelar för integriteten, eftersom uppgifter som sprids ofta blir tillgängliga för vem som helst under oöverskådlig tid. Detta innebär att en spridning av privata uppgifter kan ge mycket stora personliga skadeverkningar.

Internet präglas av en mångfald av olika forum vilka ger olika möjligheter att sprida uppgifter. För vissa forum – särskilt mer etablerade sociala medier eller andra sajter – finns olika slags system för kontroll och moderering. Till skillnad från vad som gäller för grundlagsskyddade medier, finns det dock inget heltäckande system för självsanering.65 Inte heller finns det något särskilt utgivaransvar som liknar det som är särskilt reglerat i TF och YGL. Teknikutvecklingen i sig gör också att det skulle vara en mycket svår och komplicerad uppgift att åstadkomma ett självsaneringssystem liknande det som finns inom det grundlagsskyddade området och som skulle ge ett tillräckligt skydd mot integritetskränkningar genom spridning av bilder och uppgifter via internet och annan elektronisk kommunikation.

65 Se avsnitt 7.6 angående självsaneringssystemet för grundlagsskyddade medier.

Skydd mot intrång i privatlivet är av vikt för enskilda och för samhället

Uppgifter om en människas person och privatliv hör till den privata sfären. Man kan uttrycka det på så sätt att varje människa har ett berättigat intresse att själv få avgöra om och i vilken utsträckning sådana uppgifter ska delas med andra. Om sådan information sprids mot någons uttryckliga vilja sker ett intrång i integriteten och privatlivet. Detsamma gäller när uppgifter sprids utan någons samtycke. I de fall någon visserligen har gett sitt samtycke men det av olika skäl inte kan få betydelse – t.ex. eftersom denne inte är behörig att avge ett samtycke eller inte är kapabel att förstå innebörden av ett samtycke – kan spridningen av information innebära ett motsvarande intrång i integriteten och privatlivet. Beroende på informationens art, vilken spridning den får, hur den utpekade personen upplever spridningen samt hur omgivningen uppfattar och förhåller sig till uppgifterna, kan spridningen leda till olika grad av personligt lidande och olika negativa sociala konsekvenser.

Själva integritetsintrånget handlar alltså om att någon utan lov sprider informationen och därigenom gör det möjligt för andra att ”smygtitta” på någons liv i de delar som de flesta vill – och har ett berättigat intresse – att hålla fördolt. Skyddsintresset är enskilda personers rätt att hålla viss information privat och för sig själv.

Utöver intresset av att skydda enskilda mot integritetskränkningar som leder till personligt lidande och negativa sociala konsekvenser, finns det ett starkt samhällsintresse av att kommunikation mellan människor och opinionsbildning kan ske under trygga former. Vår forskningsöversikt visar att det särskilt vid kommunikation via internet eller andra tekniska lösningar inte är ovanligt med angrepp mot den personliga integriteten genom att uppgifter sprids.66 Om riskerna för att utsättas för allvarliga sådana angrepp inte möts med åtgärder som leder till konsekvenser för en angripare, finns det en risk för att människor avstår från att ge uttryck för sina åsikter och att den fria debatten och åsiktsbildningen hämmas. Minskad trygghet och tillit mellan människor, som kan bli effekten av att integritetskränkande uppgifter sprids, kan därför bli ett demokratiskt problem.

66 Se avsnitt 6.2.4.

Straffrättsligt skydd för intrång i privatlivet bör gälla sanna uppgifter

Ett intrång i privatlivet genom spridning av integritetskränkande uppgifter bör anses uppkomma när uppgifter som finns i den privata sfären sprids, dvs. uppgifter som är sanna. Det innebär att ett straffskydd för integriteten inte bör gälla spridning av falska uppgifter eller manipulerade bilder. Att falska och manipulerade uppgifter sprids kan givetvis också upplevas som mycket integritetskränkande. En sådan spridning innebär dock inte ett intrång i den privata sfären genom att någon ”smygtittar in i ens hemliga rum”. Spridning av falska uppgifter och manipulerade bilder är – i den mån det kan leda till andra människors missaktning – dessutom redan kriminaliserat genom förtalsregeln.

Att bilder eller andra uppgifter som är sanna ändras, omstuvas eller på något annat sätt manipuleras, utesluter inte att en spridning av uppgifterna kan utgöra ett intrång i privatlivet. Det måste dock finnas en ”kärna av sanning” – något som härrör från den privata sfären och som sprids utanför den mot den berördes vilja eller utan dennes giltiga samtycke – för att uppgiftsspridningen ska kunna ses som ett intrång i privatlivet. Om det som kan upplevas som integritetskränkande endast härrör från själva ändringen eller manipulationen, kan en spridning knappast anses utgöra ett intrång i privatlivet, utan spridningen kan då i stället att komma att omfattas av förtalsbestämmelsen om uppgifterna är nedsättande. En jämförelse kan göras med regleringen i England och Wales gällande s.k. hämndporr.67

10.5.3. Europakonventionen och grundlagen ställer krav på ett tillräckligt skydd för integriteten

Bedömning: Europakonventionen och Europadomstolen ställer

krav på medlemsstaterna att skydda både privatlivet och yttrandefriheten. Regeringsformen innehåller bestämmelser till skydd för den personliga integriteten och för yttrandefriheten.

67 Se avsnitt 10.4.6.

En ny reglering om skydd för den personliga integriteten måste därför innebära en rimlig balans mellan dessa olika intressen.

Medlemsstaterna ska skydda privatliv och familjeliv

Sverige har åtaganden att leva upp till enligt artikel 8 i Europakonventionen (den artikel som behandlar skydd för privat- och familjeliv, hem och korrespondens). Konventionen innebär en positiv skyldighet för medlemsstaterna att skydda enskilda från angrepp utförda av andra enskilda.68 Ett antal rättsfall – flera från senare år – visar på att en avsaknad av rättsligt skydd mot spridning av privata uppgifter om någon kan innebära att en konventionsansluten stat överträder artikel 8. I korthet kan följande rättsfall lyftas fram.

K.U. mot Finland (uppgifter om att en pojke var intresserad av sexuella relationer lades ut på internet), Söderman mot Sverige (dold filmning av en underårig när hon var naken i badrummet), Reklod och Davourlis mot Grekland (fotografier togs utan föräldrars samtycke på ett nyfött barn på sjukhus, fotografier som riskerade att spridas mot föräldrarnas vilja), M.A.K. och R. K mot Förenade kungariket (blodprov och närgångna fotografier togs på sjukhus utan föräldrarnas medgivande), Toma mot Rumänien (bilder på en arresterad person publicerades), Alkaya mot Turkiet (uppgifter om adressen till en känd skådespelerska vars bostad utsatts för inbrott publicerades i en tidning), von Hannover mot Tyskland (smygtagna paparazzi-bilder av Caroline av Monaco publicerade i tidningar), Peck mot Förenade kungariket (visning av en filmupptagning av en persons självmordsförsök), Armoniene mot Litauen (tidningsuppgifter om att klagandens make var hivpositiv), Mosley mot Förenade kungariket (tidningspublicering av bilder med en person i sexuella situationer), Craxi mot Italien (innehållet i telefonavlyssning röjdes till media) samt C.C. mot Spanien (uppgifter i en dom att en person var hiv-positiv).

Det är enligt Europadomstolen inte alltid nödvändigt med straffrättsliga sanktioner, utan möjligheter till civilrättsliga åtgärder kan ibland innebära ett tillräckligt skydd. I vissa fall har dock dom-

68 Se närmare om konventionen och hur den uttolkats i praxis i avsnitt 4.3.

stolen funnit att rätten till privatliv endast kan säkerställas genom straffrättslig reglering.

Enligt artikel 13 i Europakonventionen måste medlemsstaterna säkerställa rätten till en prövning av om någon fri- och rättighet enligt konventionen har kränkts, genom att ge tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet.

Medlemsstaterna ska värna yttrandefriheten

Europakonventionens artikel 10 innebär en förpliktelse för medlemsstaterna att värna rätten till yttrandefrihet. Yttrandefriheten får endast underkastas inskränkningar som är nödvändiga för vissa särskilt angivna ändamål.69

Ett antal rättsfall från Europadomstolen slår fast att rättsliga ingripanden mot exempelvis publiceringar av uppgifter som inte varit nödvändiga, har inneburit överträdelser av artikel 10. I detta sammanhang kan följande avgöranden lyftas fram där olika medlemsstater har fällts för att de har utfärdat ett förbud eller dömt ut sanktioner med anledning av publicering av vissa uppgifter.

Axl Springer AG mot Tyskland (publicering av uppgifter om att en känd skådespelare använt kokain), Karhuvaara och Iltalehti mot Finland (publicering av uppgifter om att en riksdagsledamots man hade åtalats för att ha uppträtt störande), Lahtonen mot Finland (namnpublicering av en polisman som åtalats för bilstöld och som skulle genomgå psykiatrisk undersökning) samt Fressoz och Roire mot Frankrike (publicering av sekretessbelagda uppgifter om en hög chefs löneförhållanden).

Regeringsformen skyddar den personliga integriteten

I regeringsformen (RF) finns flera bestämmelser som tar sikte på skyddet för den personliga integriteten.70

Enligt 1 kap. 2 § RF ska det allmänna värna den enskildes privatliv och familjeliv. Det innebär att det måste finnas fungerande

69 Se närmare i avsnitt 4.3.2 och 4.3.4 om artikel 10 och hur den uttolkats i praxis. 70 Se närmare om detta i avsnitt 4.2.

lagstiftning som ger ett tillräckligt skydd för den personliga integriteten.

Det finns även särskilt angivet i 2 kap. 6 § andra stycket RF, att var och en är skyddad gentemot det allmänna mot betydande intrång i den personliga integriteten. Den bestämmelsen gäller inte angrepp från enskilda utan avser den enskildes skydd mot integritetsintrång från det allmänna. Att det relativt nyligen införts en sådan särskild bestämmelse visar dock vilken vikt som den personliga integriteten tillmäts i grundlagen.

Regeringsformen skyddar yttrandefriheten

Yttrandefriheten är en grundbult i den svenska demokratin. Den är garanterad enligt bestämmelsen i 2 kap. 1 § RF. Begränsningar av yttrandefriheten får enligt 2 kap. 21 § RF göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen som en av folkstyrelsens grundvalar. Regleringen innebär att det måste finnas starka skäl för att kriminalisera spridning av yttranden och information. Detta gäller även om – på det sätt som vårt uppdrag är utformat – en kriminalisering inte ska avse grundlagsskyddade medier som i stället omfattas av TF eller YGL.

Nya risker för integritetsintrång och Europarättens utveckling ger upphov till nya skyddsintressen

De nya sätt att kommunicera människor emellan som ständigt växer fram ger stora möjligheter till ett fritt meningsutbyte som inte hindras av nationella gränser eller regleringar. Att denna möjlighet finns är en viktig grundpelare i en demokrati och teknikutvecklingen har också bidragit till att stärka och värna den fria åsiktsbildningen.

Både utvecklingen i Sverige och i andra länder visar dock att den öppenhet och den positiva möjlighet till informationsspridning som teknikutvecklingen ger också har en baksida. Vår forskningsöversikt och våra hearings och möten med myndigheter, organisat-

ioner och enskilda visar att kränkningar av integriteten genom spridning av integritetskänsliga uppgifter är vanligt och att det leder både till skador för enskilda och i vissa fall till en rädsla för att delta i debatten. För att värna ett fortsatt fritt demokratiskt utbyte av tankar och åsikter blir det därmed ett mycket viktigt samhällsintresse att skydda medborgarna mot angrepp från andra som riktar sig mot den personliga integriteten och privatlivet. Europadomstolen har också i sin praxis utvecklat vad som enligt Europakonventionen ligger i medlemsstaternas förpliktelser att tillgodose, både de skyddsintressen som ligger till grund för skyddet för privatlivet och de som ligger till grund för yttrandefriheten.

Sammanfattningsvis innebär detta att ett nytt sammantaget skyddsintresse har växt fram som tar sikte både på skyddet för enskilda människors integritet och på skyddet för en fri debatt som en viktig del av demokratin.

Skyddet för privatlivet och den personliga integriteten ska balanseras mot yttrandefriheten

Artikel 10 i Europakonvention innebär inget absolut hinder mot kriminalisering av spridning av integritetskränkande uppgifter. Artikel 8 innebär inte heller att spridning av integritetskränkande uppgifter under alla förhållanden kan vara förbjuden. Artikel 8 och 10 utgör i stället – i många fall – motstående intressen som måste balanseras. Denna avvägning måste göras när det straffbara området avgränsas. Dessutom bör lagstiftningen ge domstolen möjlighet att i varje enskilt fall göra en sådan avvägning.

På motsvarande sätt utgör inte den i RF garanterade yttrandefriheten i sig något absolut hinder mot en sådan kriminalisering. Den begränsning i yttrandefriheten som en kriminalisering innebär, får dock bara göras utifrån vad som är nödvändigt och den får inte innebära något hot mot åsiktsbildningen.

Att det förekommer spridning av integritetskränkande bilder och andra uppgifter på ett sätt som bör vara straffbart och att en kriminalisering i vissa fall är godtagbar utifrån yttrandefrihetsaspekter, framstår enligt vår mening som uppenbart. Sannolikt är det okontroversiellt för de allra flesta att skyddet för privatlivet och den personliga integriteten i vissa fall bör vinna företräde framför yttrandefriheten. Utmaningen för lagstiftaren och rättstillämp-

ningen är att hitta en lämplig avvägning mellan de olika rättigheterna och intressena. Hur denna avvägning bör utformas utvecklar vi i de följande avsnitten.

10.5.4. Nuvarande skydd genom straffrätt, civilrätt och offentlig rätt är inte tillräckligt

Bedömning: De nuvarande straffrättsliga, civilrättsliga och

offentligrättsliga regler som finns till skydd för den personliga integriteten täcker endast vissa former av uppgiftsspridning och de har delvis andra utgångspunkter och skyddsintressen än integritet och privatliv. Det innebär att det skydd som lagstiftaren i dag ger mot integritetsintrång som sker genom spridning av integritetskränkande uppgifter inte är tillräckligt.

Lagstiftningen bör därför utvecklas och utformas på ett sätt som svarar mot dagens skyddsbehov.

Det finns enligt vår bedömning ett behov av att lagstiftaren tillhandahåller ett tillräckligt och bättre utformat skydd för i vart fall mer uppenbara fall av intrång i privatlivet genom spridning av bilder och andra uppgifter. Utvecklingen av internet och annan elektronisk kommunikation har satt detta i ett tydligt fokus.

Att det finns ett behov av ett tillräckligt skydd för integriteten innebär inte med nödvändighet att det finns skäl att utöka det straffbara området genom nykriminalisering. När en sådan övervägs, bör man först analysera om det redan finns handlingsdirigerande regler som är tillräckligt effektiva för att motverka oönskade beteenden och som därigenom tillhandahåller ett tillräckligt skydd för den personliga integriteten. Som Straffrättsanvändningsutredningen konstaterade i sitt betänkande, bör ”dubbla kriminaliseringar” undvikas om det inte finns särskilda skäl för sådana.71

I avsnitt 10.2 gör vi en genomgång av det befintliga straffrättsliga skydd som finns mot spridning av integritetskränkande bilder och andra uppgifter och det skydd som vid sidan av straffrätten finns enligt civilrättsliga och offentligrättsliga bestämmelser. Frågan blir om den nuvarande regleringen är tillräcklig.

71SOU 2013:38 s. 516 ff.

Straffbestämmelserna om förtal och grovt förtal i 5 kap. BrB har fått en relativt stor användning och det kan konstateras att de i många fall innebär att den som sprider integritetskränkande uppgifter kan hållas straffrättsligt ansvarig. Det har i praxis gällt spridning av smygfilmade samlag, nakenbilder och andra bilder och filmer med sexuellt innehåll. Domstolarnas rättstillämpning har rönt viss kritik i doktrinen, samtidigt som det har konstaterats att förtalsregeln ofta varit det enda som ”stått till buds”.

Vi delar bedömningen att förtalsbestämmelsen inte är utformad på ett sätt som gör att den enkelt och tydligt kan tillämpas på de mest allvarliga integritetsintrången som sker genom spridning av bilder eller uppgifter. Vid spridning av exempelvis smygtagna nakenbilder är det verkliga angreppet inriktat mot integriteten hos den som bilden föreställer. Spridningen av bilden innebär alltså ett integritetsintrång. Något den utsatte själv vill bestämma om det ska hållas inom den privata sfären sprids till andra mot dennes vilja. Det framstår enligt vår mening som olyckligt att förtalsbestämmelsen i vissa fall ges en vid tolkning för att kunna täcka in gärningar av det skälet att det inte finns en mer adekvat straffbestämmelse i BrB.

Genom den konstruktion förtalsbrottet har – att spridningen ska innebära att det förmedlas en uppgift som är ägnad att utsätta den utpekade för missaktning – täcker bestämmelsen inte heller på långt när in alla situationer där en spridning av uppgifter kan innebära ett intrång i någons privatliv och personliga integritet. Om det exempelvis framgår att spridningen av en integritetskränkande film skett mot den avbildades uttryckliga vilja, är det tveksamt om de skäl som HD lade fast i NJA 1992 s. 594 kan tillämpas för att förfarandet ska kunna bedömas som förtal.72 Förtalsbestämmelsen har – som vi kunnat se – inte kommit att tillämpas vid spridning av integritetskränkande uppgifter utanför det sexuella området. För detta förutsätts i så fall att uppgifterna inte endast är integritetskränkande utan dessutom av något särskilt skäl är ägnade att utsätta den utpekade för andras missaktning. Det innebär att förtalsbestämmelsen inte är utformad så att den täcker de skyddsintressen som finns i dag.

72 Se avsnitt 10.2.1 närmare om HD:s avgörande NJA 1992 s. 594.

I Brå:s rapport Polisanmälda hot och kränkningar mot enskilda personer via internet bekräftas att förtalsbestämmelsen inte alltid anses som tillämplig. Av rapporten framgår att det finns svårigheter för rättsväsendet att tillämpa befintliga bestämmelser på spridning av nakenbilder och att spridning av sådana bilder sällan anses nå upp till brottsrekvisiten för förtal.73

Frågan är då om i stället PUL tillhandahåller ett tillräckligt straffrättsligt skydd.

Spridning av integritetskränkande bilder och andra uppgifter torde i många fall vara att anse som en behandling av känsliga personuppgifter eller uppgifter om lagöverträdelser som inneburit en kränkning av den registrerades personliga integritet – vilket i sin tur innebär att det kan föreligga ett straffansvar enligt PUL. Detta blir framför allt tydligt om man fäster vikt vid Datainspektionens bedömningar i fall där myndigheten har gjort polisanmälningar eller annars avgett yttranden till polis eller åklagare. Trots detta har PUL sällan kommit att tillämpas av polis eller åklagare och därför inte heller prövats av domstol i någon nämnvärd omfattning. Den bild som ofta förmedlas från rättsväsendets aktörer är att lagstiftningen uppfattas som – och möjligen också är – svårtillämpad.

I Brå:s rapport från 2015 framkommer att det sällan kontrolleras om anmälda kränkningar via internet kan utgöra brott mot PUL och att det sannolikt finns ett stort mörkertal när det gäller brott mot PUL.74 Enligt intervjuade åklagare beror det på att både polis och åklagare har mycket dålig kunskap om lagen och att den upplevs som komplicerad.

Även om PUL:s reglering skulle kunna blir ett mer verkningsfullt skydd, om kunskapen om lagen förbättrades inom rättsväsendet, anser vi att det är tveksamt om regleringen i sig motsvarar de krav man i dag bör ställa på ett straffrättsligt skydd. PUL har delvis andra utgångspunkter än skyddet för privatlivet och bygger på ett EG-direktiv som styr dess uttolkning. Regleringen gäller dessutom vid behandling av personuppgifter enligt PUL:s definition, vilket bl.a. förutsätter att det är fråga om automatiserad behandling eller behandling inom ett manuellt register. Straffansvaret är avgränsat till hantering av de uppgifter som särskilt är angivna som ”känsliga

73 Brå-rapport 2015:6 s. 100 f. 74 A.a. s. 102 f.

personuppgifter”. Av den praxis som finns kan det dessutom konstateras att undantaget från PUL:s tillämpningsområde för behandling av personuppgifter som sker uteslutande för journalistiska ändamål har begränsat det straffbara området på ett relativt betydande sätt.

De regler som finns i 16 kap. BrB gällande barnpornografibrott och olaga våldsskildring är som utgångspunkt brott mot allmän ordning. Även om de i vissa fall träffar gärningar som innebär intrång i privatlivet genom spridning av integritetskränkande bilder, utgör inte dessa bestämmelser enligt vår bedömning ett tillräckligt verkningsfullt straffrättsligt skydd mot sådana integritetskränkningar.

Regleringen i OSL ger ett straffrättsligt skydd mot att personer inom myndigheter eller annan offentlig verksamhet lämnar ut integritetskränkande uppgifter som hanteras inom myndigheten. Sekretesslagstiftningen gäller dock inte andras hantering av sådana uppgifter och inte heller i de fall uppgifter sprids efter att de först röjts i strid mot OSL.

Förutsättningarna för att få skadestånd för kränkning enligt SkL bygger på att kränkningen skett genom en straffbar handling. Möjligheterna till kränkningsersättning är alltså inte mer omfattande än det straffrättsliga skyddet. På samma sätt är möjligheterna till brottsskadeersättning beroende av att det skett en kränkning genom ett brott.75

De möjligheter som finns enligt PUL för enskilda att begära skadestånd för kränkning av den personliga integriteten har, så långt vi kunnat konstatera, mycket sällan kommit till användning. Möjligheterna att få sådant skadestånd är beroende av att uppgifter hanterats i strid med PUL och orsakat en kränkning av den personliga integriteten. Förutsättningarna för att få skadestånd enligt PUL får enligt vår mening bedömas vara mycket begränsade. Inte heller Datainspektionens befogenheter att utöva tillsyn och utfärda förelägganden om bl.a. utplånande av känsliga personuppgifter innebär ett tillräckligt skydd för integriteten.

De straffbestämmelser och övriga bestämmelser som i dag blir tillämpliga om integritetskränkande uppgifter om enskilda sprids

75 Se avsnitt 17.2 och 17.3 om förutsättningarna för skadestånd för kränkning och för brottsskadeersättning.

har kommit till vid olika tidpunkter och i olika syften. Vår slutsats blir att varken den straffrättsliga, skadeståndsrättsliga eller den offentligrättsliga regleringen är anpassad eller tänkt för att tillämpas på dagens förhållanden, där integritetskränkande uppgifter om andra med hjälp av den nuvarande tekniken kan spridas mycket enkelt och snabbt och orsaka stora skador för enskilda. Sammantaget gör vi därför den bedömningen att nuvarande reglering till skydd mot spridning av integritetskränkande uppgifter inte – ens om man bedömer den som en helhet – ger ett tillräckligt skydd för integriteten.

10.5.5. Det behövs ett nytt straffrättsligt skydd i brottsbalken mot allvarliga intrång i privatlivet

Bedömning: Det behövs ett förstärkt straffrättsligt skydd

genom en ny bestämmelse i brottsbalken som gäller straffansvar för allvarliga fall av intrång i privatlivet genom spridning av integritetskränkande uppgifter. Bestämmelsen bör utformas så att det blir en rimlig och proportionerlig avvägning mellan skyddet för integriteten och skyddet för yttrandefriheten. Eftersom bestämmelsen ska skydda den enskildes privatliv, personliga integritet och frid, bör den införas i 4 kap. brottsbalken.

Den nya bestämmelsen ska enligt våra direktiv endast gälla utanför det grundlagsskyddade området.

Det behövs en ny bestämmelse i brottsbalken till skydd för integriteten

Ett intrång i privatlivet genom spridning av vissa mycket privata uppgifter kan leda till stora personliga konsekvenser och ett stort personligt lidande. Det är ett viktigt skäl för ett förstärkt straffrättsligt skydd. Det finns också andra skäl som talar för en ny straffrättslig reglering på detta område. Möjligheterna att genom internet under oöverskådlig tid tillgängliggöra uppgifter om andra till ett stort antal personer har väsentligt ökat behovet av skydda privatlivet och den personliga integriteten mot sådana intrång. Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen innebär också krav

på ett verkningsfullt rättsligt skydd. Flera domar, bland annat under senare år, har tydliggjort att spridning av uppgifter kan innebära ett intrång i privatlivet som medlemsstaterna har en positiv skyldighet att skydda enskilda mot. Behovet av att försöka åstadkomma en normpåverkan och samtidigt ett verksamt straffrättsligt skydd är alltså enligt vår mening stort. Den nuvarande straffrättsliga regleringen till skydd mot spridning av integritetskränkande uppgifter är inte tillräcklig, eftersom den endast täcker in vissa former av uppgiftsspridning och dessutom delvis har andra utgångspunkter och skyddsintressen. Den nuvarande regleringen kom till långt innan tekniken hade blivit en vardaglig del av kommunikationen mellan människor. Det gör att den är delvis svårtillämpad och ibland inte används.

En ny reglering i BrB som tydligt anger det straffbara området har enligt vår bedömning väsentligt större möjligheter att bli tillämpad i fall där det förekommit oacceptabla integritetskränkningar. Det har framkommit i olika sammanhang att det finns en osäkerhet och även okunskap hos allmänheten – inte minst bland unga – om vad som är tillåtet eller förbjudet att sprida via internet. En tydligare reglering än i dag skulle delvis kunna råda bot på detta och därigenom ha förutsättningar att åstadkomma en normpåverkan, dvs. i förlängningen påverka människors beteende.

Andra system som bygger på civilrättsliga eller offentligrättsliga regler har hittills visat sig vara otillräckliga för att tillhandahålla ett verkningsfullt skydd. Vår bedömning är att de heller inte har förutsättningar att utöva en tillräcklig normpåverkan.

Detta innebär sammantaget att det finns goda skäl för att utvidga och förtydliga det straffbara området genom nykriminalisering.

Vår slutsats blir därför att det behövs en ny straffbestämmelse i BrB som gäller i vart fall allvarligare fall av intrång i privatlivet genom spridning av integritetskränkande uppgifter.

Det straffbara området bör utformas så att det blir en rimlig avvägning mellan skyddet för integriteten och skyddet för yttrandefriheten

Ett ny straffrättslig bestämmelse som gäller spridning av bilder eller andra uppgifter, innebär med nödvändighet en inskränkning i yttrandefriheten. Det straffbara området måste därför avgränsas så att det blir en rimlig och proportionerlig avvägning mellan de olika rättigheter och intressen som Europakonventionen och RF skyddar, dvs. skyddet för privatlivet och den personliga integriteten och rätten till yttrandefrihet.

I sammanhanget bör man lyfta fram den starka och grundlagsskyddade ställning som yttrandefriheten under mycket lång tid har intagit i Sverige. Artikel 8 i Europakonventionen ålägger medlemsstaterna att tillhandahålla ett skydd mot intrång i privatlivet och då i vissa fall med nödvändighet även begränsa yttrandefriheten. Den bedömningsmarginal som medlemsstaterna åtnjuter vid uttolkningen av Europakonventionen76, innebär att yttrandefrihetens starka ställning bör beaktas när vi föreslår ett straffrättsligt skydd för privatlivet.

En utgångspunkt, som många säkerligen kan ställa sig bakom, kan vara att det i allmänhet ses som förkastligt att sprida alla slag av uppgifter om en person som denne kan antas vilja hålla för sig själv. Det torde överensstämma med den sociala norm som råder i dag. De sociala normerna är dock vare sig konforma eller konstanta. Vad vissa kan anse vara illvilligt ryktespridning och illojalt beteende kan andra se som oskyldigt skvaller. Uppfattningar om detta kan också ändras över tid.

Hur man förhåller sig till att privata uppgifter om ens person sprids växlar givetvis mellan olika individer. Det kan gälla vilken uppgiftsspridning som överhuvudtaget upplevs som ett intrång i privatlivet och ett angrepp på den personliga integriteten. Det kan bero på hur ”privat” man vill vara och hur stor ”privat sfär” man önskar att omge sig med. Därutöver har olika människor olika hög tolerans. Det kan i sin tur bero på sådant som vilken självbild eller vilket självförtroende man har och hur man ser på sig själv och sin omgivning. Huruvida en spridning av privata uppgifter kan vara till

76 Se avsnitt 4.3.3.

men, är därtill ibland beroende av en persons yrkesroll och sociala situation.

Mot denna bakgrund kan lagstiftningen inte träffa varje form av illvillig ryktesspridning eller vidarebefordrande av privata angelägenheter, även om det ibland är sårande eller till och med skadligt för den berörde.

Det bör också framhållas att en straffbestämmelse om skydd mot intrång i privatlivet kommer att omfatta många olika slags handlingar och att skyddet för privatlivet i BrB, jämfört med det skydd som finns i dag, delvis kommer att regleras från en ny utgångspunkt. Det finns därför skäl att inta en något försiktig hållning och inrikta bestämmelsen mot de områden där ett nytt straffrättsligt skydd framstår som mest angeläget.

Vår slutsats blir därför att varje uppgiftsspridning som kan upplevas som ett intrång i privatlivet för den enskilde inte bör träffas av kriminalisering. Tvärtom bör det straffbara området ta sikte på mer uppenbara och tydliga fall av privatlivsintrång och integritetskränkningar.

Utifrån yttrandefrihetsaspekter bör också gränserna för det straffbara området göras så tydliga som möjligt. Oklara gränser kan leda till osäkerhet bland dem som vill yttra sig och sprida information och därigenom en – onödigt hård – självcensur.

Rättssäkerhetsaspekter innebär också att en ny reglering måste vara tydlig och förutsebar. Det s.k. obestämdhetsförbudet vid nykriminalisering innebär att en föreskrift i rimlig utsträckning måste vara bestämd till sin utformning, dvs. det uppställs vissa krav på begriplighet och precision.77

En ny bestämmelse bör införas i 4 kap. BrB

En ny straffbestämmelse som gäller intrång i privatlivet genom spridning av vissa integritetskränkande uppgifter kommer i huvudsak att gälla vissa former av uppgiftslämning och bestämmelsen kommer därmed ha ett tillämpningsområde som delvis tangerar och överlappar förtalsbestämmelsen. Detta talar för att en ny bestämmelse bör införas i 5 kap. BrB.

77 Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2013, s. 46.

I tidigare utredningsarbeten där frågan om ett straffrättsligt integritetsskydd har behandlats, har det gjorts en sådan bedömning. Både 1966 års integritetsskyddskommitté och Yttrandefrihetskommittén skisserade på bestämmelser i 5 kap. BrB som skulle vara subsidiära till förtalsbestämmelsen.78

Som vårt förslag utformas finns det skäl att överväga en annan lösning. Det nya straffrättsliga skydd som enligt vår bedömning behöver införas ska inte bara skydda mot spridning av uppgifter som kan skada någons anseende. Skyddsbehovet är större än så genom att det handlar om människors rätt till integritet och privatliv. Den bestämmelse som behöver införas har därför människors integritet, privatliv och frid som skyddsintresse. Skyddsintresset sammanfaller alltså mer med bestämmelserna i 4 kap. om t.ex. olaga hot, hemfridsbrott, kränkande fotografering, brytande av post- eller telehemlighet, intrång i förvar, olovlig avlyssning och ofredande, än med regleringen i 5 kap. som ju syftar till att skydda den enskildes ära och anseende. Det är också naturligt att se ett nytt brott som del av de särskilda fridskränkningsbrotten i 4 kap. 4 a § BrB och kanske även som del av brottet olaga förföljelse (4 b §). Allt detta talar på ett tydligt sätt för att en ny bestämmelse bör införas i 4 kap. BrB.

En ny bestämmelse i förhållande till andra straffbestämmelser

En ny bestämmelse i 4 kap. BrB om straff för den som gör intrång i någon annans privatliv genom att sprida vissa uppgifter skulle delvis komma att sammanfalla med tillämpningsområdet för förtalsbestämmelsen. I vilken mån båda bestämmelserna blir tillämpliga eller i vilken utsträckning det nya brottet i 4 kap. BrB ska konsumera förtalsbrottet går det knappast att uppställa några entydiga regler om. Det får lösas i praxis enligt de allmänna principerna om olikartad brottskonkurrens. Om det skyddsintresse som angripits i första hand avser den utpekades personliga integritet och privatliv, bör det nya brottet i 4 kap. BrB vinna företräde och ett förtalsbrott alltså konsumeras. I andra fall kan en spridning av t.ex. bilder och skriftliga uppgifter på ett tydligt sätt innebära både ett angrepp på

78 Se avsnitt 10.3.1 och 10.3.3.

den utpekades personliga integritet och på dennes ära och anseende. I sådana fall kan båda straffbuden bli tillämpliga, dvs. det ska dömas i konkurrens. Samma slag av konkurrenssituation kan uppkomma om en och samma gärning uppfyller både rekvisiten för det nya brottet i 4 kap. BrB och brott mot PUL. En sådan konkurrenssituation kan också uppkomma i förhållande till barnpornografibrott och olaga våldsskildring.

En ny bestämmelse i förhållande till det grundlagsskyddade området

Enligt våra direktiv ska den bestämmelse som vi föreslår gälla utanför det grundlagsskyddade området. I kapitel 7 redovisas vad som omfattas av det grundlagsskyddade området. I korthet kan det sägas vara olika slag av tryckta skrifter (som omfattas av TF) samt traditionella ljudradio- och tv-sändningar och webbsändningar (som omfattas av YGL). Dessutom omfattas enligt YGL andra databasöverföringar genom den s.k. databasregeln, bl.a. webbplatser på internet som skaffat ett frivilligt grundlagsskydd genom utgivningsbevis.

Yttrandefrihetskommittén gjorde den bedömningen att det endast i mycket begränsad omfattning förekom integritetskränkningar inom det grundlagsskyddade området, bl.a. i databaser med utgivningsbevis, och att det saknades behov av att stärka det generella skyddet för enskildas integritet och privatliv i TF och YGL.79

Med utgångspunkt i Yttrandefrihetskommitténs bedömning blir vår egen utgångspunkt att spridning av integritetskänsliga uppgifter borde vara väsentligt mer omfattande i forum som inte åtnjuter grundlagsskydd. Inom det område som omfattas av TF och YGL finns ett särskilt utgivaransvar och en sedan länge etablerad ordning med självsanering. Det finns dock skäl att vara observant inför en utveckling som skulle innebära att databaser med utgivningsbevis skulle bli ”frizoner” och missbrukas för spridning av sådant som utanför det grundlagsskyddade området kommer att straffas genom den nya straffbestämmelsen i 4 kap. BrB som vi här föreslår.

79SOU 2012:55 s. 440 (se om detta i avsnitt 10.3.3).

Det kan nämnas att JO framförde sådana farhågor i sitt remissvar till Yttrandefrihetskommitténs betänkande.

En annan aspekt i sammanhanget blir att vissa gärningar kommer att vara straffbelagda om de utförs i ett forum utanför det grundlagsskyddade området, men straffria om de utförs genom t.ex. en databas med utgivningsbevis. Det framstår inte som en lyckad ordning. En liknande diskrepans kan uppkomma om ett visst förfarande bestraffas enligt en strängare straffskala om brottet sker utanför det grundlagsskyddade området än om det sker innanför.

I sammanhanget kan det nämnas att Mediegrundlagskommittén bl.a. ska göra en översyn av databasregeln. Kommittén ska analysera vilka konflikter med skyddet för den personliga integriteten som uppkommer när information tillhandahålls ur databaser med utgivningsbevis och ta ställning till om förändringar behövs för att tillgodose integritetsskyddet.80 Vår utredning har samrått om denna fråga med Mediegrundlagskommittén. Kommittén ska redovisa sitt betänkande senast den 1 september 2016.

Att det kommer att bli en skillnad mellan den straffrättsliga regleringen inom och utanför det grundlagsskyddade området är oundvikligt om ett särskilt brott till skydd för integriteten införs utanför det grundlagsskyddade området. Vi anser dock att problemet inte ska överdrivas. Vi utgår från att integritetskränkningar inom det grundlagsskyddade området inte är mer omfattande än vad Yttrandefrihetskommittén kom fram till. Som vi konstaterat tidigare i detta avsnitt finns det ett starkt behov av en ny straffrättslig reglering för spridning av integritetskränkande uppgifter. Behovet av ett sådant straffrättsligt skydd utanför det grundlagsskyddade området minskar inte genom att lagstiftningen gör halt och inte gäller inom TF och YGL.

Vi anser att en ny bestämmelse om intrång i privatlivet genom spridning av integritetskränkande uppgifter bör ha företräde framför förtalsregeln och att den senare bör konsumeras om det skyddsintresse som angrips i första hand är personlig integritet och privatliv. Förtalsregeln kommer dock att ha fortsatt tillämplighet på det grundlagsskyddade området, även beträffande de gärningar som vi anser uteslutande skulle ha bestraffats enligt den nya bestämmelsen

80 Dir. 2014:97.

i 4 kap. BrB, om gärningen hade begåtts utanför det grundlagsskyddade området. Vi återkommer till denna fråga i avsnitt 13.5 där vi närmare behandlar förtalsregeln.

10.6. Utredningens förslag

10.6.1. En ny straffbestämmelse om intrång i privatlivet genom spridning av integritetskränkande uppgifter

Förslag: En ny bestämmelse ska införas i 4 kap. brottsbalken

som gör det straffbart att göra intrång i någon annans privatliv genom att sprida – bild eller annan uppgift om någons sexualliv, – bild eller annan uppgift om någons hälsotillstånd, – bild eller annan uppgift om att någon utsatts för ett allvarligt

brott, – bild på någon som befinner sig i en mycket utsatt situation, – bild på någons nakna kropp, eller – annan liknande bild eller uppgift om någons privatliv. Straffansvaret ska gälla endast om spridningen var ägnad att medföra kännbar skada för den som bilden eller uppgiften rör.

En konkret och tydlig straffbestämmelse

En bestämmelse om ett utvidgat straffrättsligt skydd för integriteten bör gälla mer uppenbara och tydliga fall. En utgångspunkt kan vara att överväga vilka slag av uppgifter som den enskilde typiskt sett har starka skäl att hålla för sig själv, eller bestämma vem eller vilka som ska få del av dem. Bedömningen kan ta sin utgångspunkt i detta, även om uppgifternas slag kanske inte ensamt kan avgränsa det straffbara området.

Det som oftast pekas ut i olika sammanhang är det som traditionellt ses som det mest privata. Det som ofta återkommer är sexualliv, den nakna kroppen och hälsotillstånd (i vart fall annat än

mer oskyldiga åkommor). Bland annat anges dessa slag av uppgifter i tidigare utredningar som behandlat skyddet av den personliga integriteten.81

Forskning om kränkningar av den personliga integriteten på internet visar att det som upplevs som mest integritetskränkande är att någon sprider filmer och bilder, främst sådant som gäller sexualliv och nakenhet.82

Vid sidan av forskningen kan var och en gå till sig själv och fråga sig vad man vill göra utan andras oönskade insyn. Sannolikt skulle de flesta nämna sådant som sexuellt umgänge, duscha, klä om, gå på toaletten och anförtro en läkare sina åkommor. Det stora flertalet torde säga att detta är sådant man vill göra utan någon publik exponering.

Visserligen kan man se en förskjutning – inte minst bland unga människor – genom användningen av sociala medier beträffande mängden privata bilder och andra uppgifter som görs tillgängliga för andra. Det är dock en förskjutning som uteslutande bör ske genom fria val – vad man själv väljer att sprida via internet. Även om någon självmant tillhandahåller någon eller några enskilda t.ex. en känslig bild, kan det upplevas som ett intrång i privatlivet om mottagaren utan lov sprider bilden vidare.

Normer gällande vad man får visa upp om andra och vad som är integritetskränkande att exponera kan ändras över tid. Detta är något som får vägas in i domstolarnas bedömning. Utgångpunkten för utformningen en ny straffbestämmelse till skydd för integriteten måste vara att den definierar det straffbara området samtidigt som den bör utformas så att den ger möjlighet att ta hänsyn till Europadomstolens praxis och förändringar i samhällslivet.

Bestämmelsen bör inte vara allmänt hållen utan ta vissa slag av uppgifter som utgångspunkt

Ett intrång i någons privatliv genom att man sprider integritetskränkande uppgifter kan uppenbarligen ske på många olika sätt och genom att olika slag av uppgifter sprids. Med förebild i övriga nordiska länders lagstiftning, kan man därför överväga en allmänt

81 Se avsnitt 10.3. 82 Se forskningsöversikt i avsnitt 6.4.3.

hållen regel som straffbelägger en sådan spridning.83 Det har också varit inriktningen när en svensk reglering tidigare har övervägts.84

Fördelen med en sådan regel är att den skulle inbegripa alla allvarliga fall av integritetskränkningar och att den med lätthet skulle kunna tillämpas i ljuset av en förändrad samhällsutveckling, Europadomstolens fortsatta praxisutveckling och andra tillkommande omständigheter.

En allmänt hållen regel skulle dock bli komplicerad när tillämpningsområdet skulle bli uppdelat mellan det grundlagsskyddade området och området för annan straffrätt. Det är en uppdelning som inte finns i andra nordiska länder. En allmänt hållen regel skulle också kunna uppfattas som svårtolkad och oförutsebar. Med tanke på att regeln kommer att innebära en inskränkning av yttrandefriheten, vore detta särskilt olyckligt, eftersom det i så fall skulle kunna leda till en onödigt hård självcensur. Den nya straffbestämmelsen i BrB kommer att gälla på ett område som tidigare inte varit reglerat med detta skyddsintresse som utgångspunkt. Utan tidigare praxis skulle det kunna uppstå osäkerhet om bestämmelsens syfte och räckvidd. Det skulle bli svårt för den enskilde att förstå vad som är straffbart och vad som inte är straffbart. Även för rättsväsendets del och för domstolarnas tillämpning av bestämmelsen, finns det skäl för att utforma en mer detaljerad bestämmelse med tydligare anvisningar för dess tillämpningsområde.

Vår bedömning blir därför att det inte bör införas någon allmänt hållen regel utan att den nya straffbestämmelsen mer tydligt ska ange vilka slags uppgifter som straffansvaret gäller.

Vår nästa frågeställning blir därför vilka slag av bilder och andra uppgifter som – i vart fall som utgångspunkt – bör omfattas av den nya bestämmelsen. I kommande del av avsnittet redovisas dessa överväganden. Därefter tar vi upp att uppgiftens slag inte ensamt kan avgränsa det straffbara området, utan att en ytterligare avgränsning behöver göras.

83 Se avsnitt 10.4.3, 10.4.4 och 10.4.5. 84 Se avsnitt 10.3.

Bilder och andra uppgifter om sexualliv

Som vi har konstaterat hör bilder och andra uppgifter om någons sexualliv till de mest självklara att omfattas med en ny reglering. Med det avses bilder (både stillbilder och rörliga bilder) på sexuella handlingar, explicita bilder på blottade könsorgan eller andra nakenbilder som är av sexuell natur. Vidare bör känsliga uppgifter hänförliga till sexualitet kunna omfattas, exempelvis utförliga uppgifter om någons sexuella preferenser eller sexuella kontakter.

Alla uppgifter om sexualliv kan dock inte omfattas av straffansvar att sprida. Vi återkommer senare i detta avsnitt till hur detta bör avgränsas.

Bilder och andra uppgifter om hälsotillstånd

Uppgifter om hälsotillstånd anses gälla den privata sfären och sådana uppgifter bör därför vara skyddade från spridning till andra. Uppgifter om hälsotillstånd är nära förknippade med privatlivet och den personliga sfären. I övriga nordiska länder omfattas uppgifter om hälsotillstånd i de ländernas regler om integritetsskydd.85

Som sjuk eller skadad är man ofta i en skyddslös ställning. Man kan sägas ha ett berättigat intresse att hålla sådant som sjukjournaler, förskrivning av läkemedel och annan dokumentation från sjukvården för sig själv. Den starka och omfattande sekretessen som gäller för uppgifter inom sjuk- och hälsovården (25 kap. OSL) visar vilken betydelse som lagstiftaren har lagt vid att uppgifter om enskildas hälsotillstånd och medicinsk verksamhet rörande enskilda inte når andra än den som uppgiften gäller.

Europadomstolen har i flera rättsfall uttalat att avsaknad av rättsligt skydd mot spridning av uppgift om HIV-infektion kan vara brott mot artikel 8 (se bl.a. C.C. mot Spanien och Z mot

Finland).

I likhet med vad som anförts tidigare i detta avsnitt, bör inte alla uppgifter som sprids omfattas av en bestämmelse om integritetsintrång. Att någon lider av en allvarlig sjukdom eller medicinerar regelbundet, bör rimligen vara en uppgift som den enskilde bör få hålla för sig själv. Detsamma kan gälla en uppgift om att någon har

85 Se avsnitt 10.4.3, 10.4.4 och 10.4.5.

genomgått en abort. Även uppgift om att någon genomgått ett könsbyte är en uppgift som den enskilde bör kunna få hålla för sig själv. Uppgifter om mer harmlösa sjukdomar bör dock inte omfattas av straffansvaret. Vi återkommer senare i detta avsnitt till hur detta bör avgränsas.

Bilder eller andra uppgifter om att någon utsatts för ett allvarligt brott

Brottsoffer är ofta i en utsatt situation. På flera olika sätt kan spridning av bilder och andra uppgifter om brottsoffer och de brott de har utsatts för innebära allvarliga integritetsintrång. Om exempelvis identifierbara bilder på brottsoffer, rättsintyg eller detaljerade uppgifter från förundersökningar ges spridning, kan det innebära allvarliga intrång i brottsoffrets privatliv. På motsvarande sätt kan spridning av sekretessbelagda uppgifter om brottsoffrets identitet – exempelvis i ett sexualbrottsmål – innebära ett allvarligt integritetsintrång.

I EU:s brottsofferdirektiv från 2012 betonas behovet av åtgärder för att skydda brottsoffer och deras familjemedlemmar från sekundär eller upprepad viktimisering.86 Bland annat framhålls (i ingresspunkt 54) att skyddet av privatlivet kan vara ett viktigt sätt att förebygga sekundär och upprepad viktimisering (dvs. att brottsoffret under sin bearbetningsprocess utsätts för påfrestningar som leder till en upprepning av känslan av utsatthet).

En särskild företeelse som har uppmärksammats i olika sammanhang är att en oskyldig person utsätts för misshandel eller ett annat brott samtidigt som brottet filmas av bekanta till förövaren. I flera fall som uppmärksammats har därefter filmen spritts via internet. Företeelsen – som mindre passande har benämnts ”happy slapping” – utgör enligt vår mening ett exempel på något som kan utgöra ett allvarligt intrång i ett brottsoffers privatliv och personliga integritet.

86 Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU av den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF (se närmare om direktivet i Ds 2014:14 – Genomförande av brottsofferdirektivet).

Enligt vår mening bör alltså bilder eller andra uppgifter om brottsoffer i många fall vara av sådant slag att spridningen bör omfattas av en bestämmelse om straff för integritetsintrång. Den som utsatts för ett allvarligt brott bör vara skyddad mot att uppgifter sprids som rör mycket personliga förhållanden där det kan innebära kännbara men om uppgiftena sprids, t.ex. att någon utsatts för sexualbrott, våldsbrott eller andra mer allvarliga brott mot person. Bestämmelsen bör därför omfatta bilder eller andra uppgifter som visar att någon utsatts för ett allvarligt brott. Om det är fråga om offer för mer bagatellartade brott, kan en spridning av uppgifter dock typiskt sett inte innebära samma slag av integritetsintrång som när det gäller uppgifter om offer som utsatts för mer allvarliga brott.

Bilder på någon som befinner sig i en mycket utsatt situation

Även i andra fall – utan att det är fråga om att någon utsätts för brott – kan bilder visa att någon befinner sig i en mycket utsatt situation. Om sådana uppgifter sprids kan det innebära allvarliga intrång i den utsattes privatliv. Det kan t.ex. gälla bilder på någon som genomför ett självmordsförsök.87 Vidare kan det röra sig om bilder på någon som utsätter sig för allvarliga självskadebeteenden. Utlämnande bilder som exponerar någon som befinner sig ett trauma eller detaljerade bilder på någon som är allvarligt påverkad av alkohol eller narkotika kan också vara av sådant slag. Ytterligare ett exempel kan vara bilder på en person som blir föremål för någon form av tvångsomhändertagande. Vidare kan framhållas närgångna bilder på någon som varit med om en allvarlig olyckshändelse.

Enligt vår mening bör alltså bilder på någon som befinner sig i en mycket utsatt situation i många fall vara av sådant slag att spridningen bör omfattas av en bestämmelse om straff för integritetsintrång. Bilder på någon som befinner sig i en mycket utsatt situation kan visserligen ibland samtidigt sägas vara uppgifter om någons hälsotillstånd. Det gäller dock inte i alla situationer och

87 Jfr Europadomstolens dom i målet Peck mot Storbritannien, se närmare om den i avsnitt 4.3.4.

ibland kan en sådan tolkning framstå som långsökt. Enligt vår mening är det angeläget att i en särskild punkt reglera straffansvaret för integritetsintrång genom spridning av sådana bilder, eftersom spridningen kan innebära mycket allvarliga integritetskränkningar.

Senare i detta avsnitt återkommer vi till att en avgränsning av straffansvaret bör göras till de uppgifter vars spridning kan leda till skada.

Bilder på någons nakna kropp

Därutöver kan övervägas om bilder som exponerar annat inom den intima sfären än det som tidigare behandlats ska omfattas av ett spridningsförbud. Vad vi i första hand har övervägt är smygtagna bilder som på något sätt är utlämnande för den avbildade.

Brottet kränkande fotografering och bilder som tas när någon begår en sådan gärning kan i sammanhanget ha betydelse vid dessa överväganden. I 4 kap. 6 a § BrB föreskrivs följande:

Den som olovligen med tekniskt hjälpmedel i hemlighet tar upp bild av någon som befinner sig inomhus i en bostad eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller ett annat liknande utrymme, döms för kränkande fotografering till böter eller fängelse i högst två år.

Enligt förarbetena tar paragrafen sikte på sådan fotografering som innebär ett intrång i den fredade sfär som enskilda bör ha rätt till i förhållande till andra enskilda.88

I propositionen konstaterades att spridning av bilder med ett integritetskänsligt innehåll kan innebära allvarliga kränkningar av enskildas personliga integritet. Enligt regeringen kunde det därför övervägas om ett förbud mot kränkande fotografering borde förenas med en ny bestämmelse som kriminaliserar spridning av bilder med ett integritetskänsligt innehåll.89 Det fanns dock inte något beredningsunderlag till att då föreslå något sådant. Regeringen ansåg bl.a. mot den bakgrunden att det saknades såväl anledning som förutsättningar för att då samordna ett spridningsförbud och ett på innehållet inriktat bildupptagningsförbud.

88Prop. 2012/13:69 s. 39. 89 A. prop. s. 18.

Det straffrättsliga skydd mot intrång i den fredade sfären som 4 kap. 6 a § BrB tillhandahåller, kan enligt vår mening möjligen sägas vara ofullständigt eftersom bilder som tagits olovligen därefter kan spridas straffritt. Dagens möjligheter att kopiera och sprida digitalt tagna bilder gör att det knappast finns verkningsfulla sätt att hindra spridning av otillåtet tagna bilder genom beslag och förverkande i samband med utredning av brottet kränkande fotografering. I många fall bör därför spridning av bilder tagna på ett sätt som avses i 4 kap. 6 a § BrB anses innebära ett intrång i privatlivet. Motsvarande förhållande kan råda om fotograferingen skett utan samtycke, dock utan att ha skett i hemlighet (där själva fotograferingen i stället kan bedömas som ofredande).90 Vårt förslag om att det ska vara ett intrång i privatlivet att sprida bilder om bl.a. sexualliv och hälsotillstånd innebär att spridning av sådana olovligt tagna bilder i många fall kommer att omfattas av straffansvaret. Med andra ord kommer man långt genom att straffbelägga olovlig spridning av sådana bilder. Andra bilder – med ett innehåll som inte inryms enligt dessa kategoriseringar – kan också vara integritetskränkande att sprida. Inte minst kan det gälla bilder som tagits i en dusch, i ett omklädningsrum eller på en toalett. Vi har därför övervägt om det särskilt bör föreskrivas att sådana bilder ska vara straffbelagda att sprida – förutsatt att bildens innehåll är sådant att en spridning kan medföra skada. En reglering med följande innehåll har då diskuterats:

För brott ska även dömas den som sprider bilder som tagits utan samtycke från den avbildade eller där den avbildade uppenbart inte avsett att bilden skulle spridas utan dennes samtycke.

Ett förbud mot spridning av bilder som inte har innehållet i bilderna som utgångspunkt, skulle dock bli relativt omfattande. Det kan vara svårt i rättstillämpningen att hitta konkreta hållpunkter vid bedömningen av straffbarhet och bestämmelsen skulle kunna uppfattas som oförutsebar. Vi väljer därför att inte föreslå en utformning av straffansvaret som utgår från att bilden har tagits i smyg eller olovligen. I stället bör straffansvaret utformas utifrån det integritetskränkande innehållet i bilden.

90 Jfr a. prop. s. 30.

Det är enligt vår mening integritetskränkande att olovligen sprida bilder som exponerar människokroppen – eller delar av den – utan kläder. Att exponera sin nakenhet är något som de allra flesta människor själva vill avgöra när, hur och – framför allt – inför vilka det ska ske. Bilder på den nakna kroppen är inte alltid något som kan sägas handla om någons sexualliv. Inte heller kan det sägas vara en uppgift om hälsotillstånd – annat än om en bild avslöjar en sjukdom eller åkomma.

Spridning av bilder som exponerar någons nakna kropp bör därför enligt vår mening omfattas av en bestämmelse om integritetsintrång. I likhet med våra tidigare resonemang kan dock inte alla sådana bilder omfattas av ett sådant förbud. Vi återkommer i det följande till hur bestämmelsen bör avgränsas till fall där en spridning kan orsaka skada.

Uppgifter om ekonomiska förhållanden?

Många uppgifter om en persons ekonomiska förhållanden är till sin natur privata. Uppgifterna kan dock i många fall vara tillgängliga genom allmänna och offentliga handlingar – t.ex. uppgifter om taxerad inkomst – och de kan knappast vara sådana att de på ett mer intimt sätt kan sägas höra till den privata sfären. Andra slag av uppgifter om någons ekonomiska förhållanden är däremot sådana att den enskilde typiskt sett har ett starkt intresse av att uppgifterna inte utan samtycke sprids till en vidare krets av människor.

Att uppgifter om en persons ekonomi är sådana att en spridning av uppgifterna kan innebära skada eller men, framgår av det sekretessskydd som finns när sådana uppgifter hanteras av myndigheter.

Sekretess gäller enligt 26 kap. 1 § OSL inom socialtjänsten för uppgift om en enskilds personliga förhållanden. Uppgifter om en persons ekonomi faller in under det begreppet.91 Vidare gäller enligt 27 kap. 1 § OSL sekretess för uppgifter om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, när uppgifterna förekommer i en myndighets verksamhet av vissa slag på skatteområdet, bl.a. fastställande av skatt. Dessutom kan framhållas att sekretess enligt

91 Lenberg m.fl., Offentlighets- och sekretesslagen (1 jan. 2015, Zeteo), kommentaren till 26 kap. 1 §.

28 kap. 13 § OSL gäller i ärenden om arbetslöshetsförsäkring för uppgift om en enskilds personliga förhållanden. Uppgifter om en persons ekonomi faller även då in under begreppet personliga förhållanden.92

Även om uppgifter beträffande privatekonomi grundar sig på myndighetsbeslut och alltså är tillgängliga i allmänna handlingar (när de inte omfattas av sekretess) kan uppgifterna av den enskilde upplevas som tillhörande den privat sfär som ska vara fredad från insyn. Det kan gälla uppgifter om att någon uppbär försörjningsstöd eller är föremål för utmätning. Samma sak kan upplevas beträffande uppgifter om att någon försatts i konkurs (dock att sådana beslut ju enligt ska lag annonseras av domstolen). Även andra uppgifter om privatekonomin – som förmögenhet och skuldsättning – kan det finnas ett starkt intresse för den enskilde att hålla hemliga.

Straffbestämmelserna i våra nordiska grannländer angående spridning av integritetskänsliga uppgifter omfattar i vissa fall uppgifter gällande den enskildes privatekonomi.93 Vid det studiebesök som utredningen gjorde i Helsingfors framkom i de diskussioner som där fördes med rättssakkunniga, forskare och rättstillämpare att den finska integritetslagstiftningen även kan omfatta privatekonomiska förhållanden – såsom att någon försatts i konkurs eller uppbär försörjningsstöd.94

Mot denna bakgrund finns det skäl att överväga om spridning av uppgifter om enskildas ekonomiska förhållanden i vissa fall bör omfattas av en bestämmelse om integritetsintrång.

Det finns också skäl som med styrka talar i motsatt riktning. Uppgifter om någons privatekonomi kan inte på samma intima sätt som uppgifter om kroppen, hälsan och sexuallivet anses sammankopplade med en människas personlighet och privatliv. En spridning av uppgifter om privatekonomiska förhållanden kan därför inte anses som ett lika allvarligt intrång i den privata sfären som t.ex. spridning av känsliga hälsouppgifter.

Även med en tydlig avgränsning till fall där en spridning kan orsaka skada för den som berörs, skulle det kriminaliserade området bli ganska vidsträckt. Vissa handlingar måste få vara tillåtna även om

92 Lenberg m.fl., Offentlighets- och sekretesslagen (1 jan. 2015, Zeteo), kommentaren till 28 kap. 13 §. 93 Se avsnitt 10.4.3, 10.4.4 och 10.4.5. 94 Studiebesök den 17 september 2015.

de kan anses som utslag av olämpligt beteende och beskrivas som ”illvilligt skvaller”. Att uttryckligen innefatta den enskildes ekonomiska förhållanden bland de slag av uppgifter som en bestämmelse om integritetsintrång genom spridning av vissa uppgifter skulle omfatta, kan innebära att regleringen riskerar att bli alltför långtgående.

Till detta kan framhållas att den som sprider uppgifter om någons privatekonomiska förhållanden kan göra sig skyldig till förtal enligt 5 kap. 1 § BrB, i det fall uppgiftslämnandet är ägnat att utsätta den utpekade för andras missaktning. Det är därför inte under alla förhållanden straffritt att sprida känsliga privatekonomiska uppgifter.

Sammantaget finner vi att uppgifter om den enskildes ekonomiska förhållanden inte bör ingå bland de slag av uppgifter som bestämmelsen bör omfatta.

Bestämmelsen bör inte uteslutande vara begränsad till vissa slag av uppgifter

Den nya bestämmelsen bör enligt det ställningstagande vi gör tidigare i detta avsnitt ta sin utgångspunkt i vissa slag av uppgifter. Det är sådana slag av uppgifter där vi bedömer att det finns en stor risk för integritetskränkning om uppgifterna sprids. Vad som bör övervägas är om det är en framkomlig väg att göra en definitiv avgränsning utifrån uppgifternas slag.

Om utgångspunkten är skyddet mot intrång i privatlivet kan spridning av uppgifter av många olika slag tänkas inkräkta allvarligt, allt beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Att helt avgränsa bestämmelsen till vissa slag av uppgifter låter sig då knappast göras. Det skulle uppstå ständiga gränsdragnings- och definitionsproblem och en sådan reglering skulle kunna framstå som godtycklig och ologisk. Det finns också en risk för att den inte skulle kunna ge ett tillräckligt skydd över tid utan att samhällsutvecklingen ganska snabbt skulle medföra behov av ändringar i bestämmelsen.

Artikel 8 i Europakonventionen är ”allmänt hållen” och anger att var och en har rätt till respekt för privat- och familjeliv, hem och korrespondens. Som framgår av Europadomstolens praxis bedöms alla möjliga slag av uppgifter kunna omfattas av skyddet

för privatlivet. En svensk reglering måste kunna tolkas och utvecklas i ljuset av de åtaganden Sverige har enligt Europakonventionen. Att helt avgränsa bestämmelsen till vissa slag av uppgifter skulle omöjliggöra en sådan tillämpning. Visserligen har vi tidigare i detta avsnitt anfört att den nya regleringen endast bör gälla tydliga och uppenbara fall, bl.a. med hänsyn till den inskränkning i yttrandefriheten som en straffbestämmelse skulle innebära. Vidare har vi framhållit att Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen att åstadkomma ett integritetsskydd måste tolkas i ljuset av den starka ställning yttrandefriheten åtnjuter hos oss och att det även finns en bedömningsmarginal som innebär att hänsyn till yttrandefriheten kan och ska tas. Trots detta finner vi att en reglering som uteslutande tar sikte på vissa slag av uppgifter inte är lämplig.

Vår slutsats blir att regleringen i första hand bör ta sikte på de slag av uppgifter som vi diskuterat tidigare i detta avsnitt, men att det därutöver bör finnas en öppning för andra uppgifter om någons privatliv som inte inryms under de exempel som särskilt anges i lagtexten men som har ett liknande innehåll. De särskilt angivna exemplen blir då dels tydliga anvisningar för rättstillämpningen och dels kan de användas som ”jämförelsenorm” vid bedömningen av andra uppgifter som inte inryms i uppräkningen. Förutom bilder på den som utsatts för brott kan det vara frågan om bilder på den som utsatts för någon form av angrepp där inte alla förutsättningar är uppfyllda för att angreppet ska anses utgöra ett brott. Vid sidan av uppgifter om hälsotillstånd kan liknande uppgifter handla om andra medicinska behandlingar eller ingrepp som inte är betingade av någons hälsotillstånd. Utöver bilder som exponerar någons nakna kropp kan andra bilder omfattas om de är explicita och till sin karaktär utlämnande.

I författningskommentaren berör vi ytterligare vad som ska förstås med liknande bilder eller uppgifter om någons privatliv.

Intrång i integriteten genom spridning som är ägnad att medföra kännbar skada blir straffbar

En straffbestämmelse som under alla förhållanden förbjuder intrång i integriteten genom spridning av vissa angivna slag av uppgifter skulle bli för vidsträckt. För att ett förbud ska vara tillräckligt motiverat och

en godtagbar inskränkning av yttrandefriheten måste tillämpningsområdet avgränsas ytterligare.

Det innebär att det intrång i privatlivet som ligger i spridning av de uppgifter som anges i straffbestämmelsen måste kvalificeras på något sätt. Uppgifter om sexualliv bör kunna vara förbjudna att sprida om de rör något personligt och känsligt, exempelvis stillbilder eller rörliga bilder när någon har sexuellt umgänge eller detaljerade uppgifter om någons sexuella preferenser eller sexuella kontakter. Spridning av andra uppgifter som är kopplade till sexualitet – som t.ex. att någon väntar barn – kan dock knappast omfattas av ett straffansvar. Beträffande hälsouppgifter bör tillämpningsområdet kunna gälla uppgifter om att någon lider av en könssjukdom eller sekretessbelagda och ingående sjukjournaler, men inte uppgifter om att någon har influensa. På samma sätt kan man resonera gällande bilder och andra uppgifter om att någon utsatts för brott. Bilder som tagits av kamrater till den som misshandlar någon, innebär typiskt sett ett integritetsintrång att sprida. Detsamma får anses gälla för exempelvis sekretessbelagda uppgifter om målsägandens identitet i ett sexualbrottsmål. Uppgifter om att någon utsatts för ett villainbrott kan å andra sidan knappast omfattas av ett spridningsförbud. Vad gäller bilder på den nakna kroppen bör förbudet gälla bilder med sådant innehåll att exponeringen genom en spridning innebär ett verkligt integritetsintrång. Det kan gälla exempelvis explicita och utlämnande bilder på någon som duschar, byter om eller besöker toaletten. Av betydelse kan även vara att det är fråga om bilder som tagits utan samtycke från den avbildade eller bilder av privat natur som den avbildade uppenbarligen inte avsett skulle spridas till någon vidare krets.

Det som ska bli straffbart att sprida bör alltså endast gälla bilder eller andra uppgifter där innehållet är sådant att spridningen kan orsaka skada. Med skada avser vi skada på privatlivet och den personliga integriteten. Genom att privata uppgifter sprids till andra mot någons vilja (eller i vart fall utan dennes giltiga samtycke) sker det ett intrång i den personliga integriteten hos den person som uppgiften rör. Det kan beskrivas som en personlig förlust; något som var en del av den enskildes privata sfär går förlorat och blir tillgängligt för andra utom den enskildes kontroll. Graden av förlust beror på hur privat uppgiften var, t.ex. hur nära den var sammanlänkad med den utsattes personlighet och hur starkt intresset

var att behålla uppgiften utom andras räckhåll. Hur stort intrånget är beror därutöver på uppgiftens spridning; ju större ofrivillig exponering av uppgiften, desto större intrång i privatlivet. Att uppgifter sprids till personer i den utsattes närhet och vänskapskrets kan då – bland många andra omständigheter – öka känslan av intrång i privatlivet.

För att bestämmelsen ska avgränsas till mer uppenbara situationer bör det vara fråga om en kännbar skada. I praktiken ska det för straffansvar handla om situationer där ett intrång i integriteten genom spridning av uppgifter kan leda till psykiskt lidande och andra allvarliga negativa personliga konsekvenser för den enskilde.

Våra fortsatta överväganden gäller hur detta bör utformas. I avsnitt 9.2 diskuterar vi – på ett övergripande plan – om straffbestämmelserna till skydd för den personliga integriteten bör utformas som handlingsbrott, effektbrott eller farebrott. Vi konstaterar där att konstruktionen med abstrakta farebrott (att något är ”ägnat att”) i vissa fall kan innebära tolkningsproblem. En sådan konstruktion innebär dock samtidigt att det uppställs ett väl avvägt krav på vilka omständigheter som ska bevisas, i förhållande till vad som skulle gälla för ett effektbrott. Dessutom utgör en sådan konstruktion en rimlig avgränsning av det straffbara området för brott mot den personliga integriteten.

Genom en avgränsning till typiska effekter av att privata uppgifter sprids, så undantas spridning av uppgifter som visserligen är av privat natur men som den enskilde rimligen ska kunna tåla och som därför inte bör omfattas av straffansvar. Å andra sidan upprätthålls på så sätt en norm gällande vilken uppgiftsspridning som verkligen bör anses utgöra oacceptabla angrepp på någons personliga integritet och privatliv.

Samtidigt kan knappast ett brott mot den personliga integriteten beskrivas, förstås eller bedömas straffvärdemässigt på ett rimligt sätt, om inte viss hänsyn tas till situationen och till målsäganden. Av betydelse kan vara det sociala sammanhang som den utsatte befinner sig i och vilken spridning uppgifterna fått bland människor som ingår detta sammanhang. Vidare kan det tillmätas betydelse vid bedömningen av om spridningen av uppgifterna var ägnad att orsaka skada, om den som uppgifterna avser själv tidigare spritt samma eller liknande slag av uppgifter.

Vi bedömer mot denna bakgrund att ett nytt spridningsbrott bör utformas som ett abstrakt farebrott; att spridningen ska vara straffbelagd om den är ägnad att medföra kännbar skada. I författningskommentaren behandlar vi ytterligare hur bestämmelsen bör förstås i detta avseende.

Straffskyddet ska gälla den som uppgiften rör

Vad man därefter bör överväga är vems skada som ska tillmätas relevans vid bedömningen av om en spridning ska vara straffbar. Frågan blir alltså avgörande för i vilka fall ett brott ska ha begåtts, eftersom det för straffansvar ska förutsättas att spridningen varit ägnad att medföra kännbar skada hos någon person.

Rekvisitet bör givetvis vara uppfyllt om intrånget i integriteten genom spridning av uppgifterna är ägnad att medföra skada för den som uppgiften verkligen avser, exempelvis den person som är avbildad på en integritetskränkande bild eller den person som utförliga patientjournaler handlar om. Frågeställningen är om skadeverkningar ägnade att uppkomma även hos någon annan bör kunna beaktas vid bedömningen av om ett brott har begåtts.

Detta ställs på sin spets om uppgifterna rör en avliden person och kanske även om de gäller ett mycket litet barn. Frågan är om den skada som är ägnad att uppkomma hos närstående till den som uppgiften verkligen avser ska kunna tillmätas betydelse vid bedömningen av om brott har begåtts.

Möjligen kan en förebild vara det sätt på vilket skaderekvisiten i sekretesslagstiftningen är uppbyggda. I OSL föreskrivs i många bestämmelser att sekretess gäller även om närstående till den som uppgiften avser kan lida men av att en uppgift röjs. I det integritetsskyddsbrott som Yttrandefrihetskommittén skisserade användes den konstruktionen.95

Beträffande uppgifter om avlidna, kan en jämförelse också göras med bestämmelsen om förtal av avliden i 5 kap. 4 § BrB. Förtal av avliden ska medföra ansvar, om gärningen är sårande för de efterlevande eller den eljest, med beaktande av den tid som förflutit

95 Se avsnitt 10.3.3.

sedan den avlidne var i livet samt omständigheterna i övrigt, kan anses kränka den frid som bör tillkomma den avlidne.

Att generellt kunna beakta skada för anhöriga till den som uppgiften avser, bedömer vi skulle bli en alltför omfattande och svåröverblickbar kriminalisering. Det skulle dessutom bli en för långtgående kriminalisering att – med förtal av avliden som förebild – på något sätt generellt kriminalisera intrång i privatlivet hos en avliden person. Bestämmelsen bör alltså som huvudregel bli tillämplig i fråga om information som sprids om en levande person och skydda den person som uppgiften verkligen avser.

I vissa mycket speciella undantagsfall kan det dock bli fråga om ett intrång i integriteten hos någon, trots att den uppgift som sprids avser någon annan person än den som i dessa fall får sin integritet angripen genom spridningen. I en persons privata sfär ingår normalt sett endast personen själv men i vissa speciella fall kan också andra vara så nära förknippade med personen att även uppgifter om dem kan anses ingå i den privata sfären. Barn har en egen privat sfär men kan också innan de når vuxen ålder anses ingå i föräldrarnas eller andra vårdnadshavares privata sfär. Det innebär att uppgifter som rör barnet i vissa speciella fall också kan anses röra föräldrarnas – eller andra vårdnadshavares – privatliv när det är fråga om mycket integritetskränkande och utlämnande uppgifter. Om sådana uppgifter sprids kan det anses innebära ett intrång i föräldrarnas eller vårdnadshavarnas privatliv. Om exempelvis någon sprider obduktionsbilder av ett avlidet barn, kan det anses ha skett ett intrång i föräldrarnas privatliv. I bestämmelsen bör därför anges att spridningen ska vara ägnad att medföra allvarlig skada för den som uppgiften rör, med vilket alltså menas den som uppgiften verkligen avser och i speciella undantagssituationer föräldrarna (eller vårdnadshavarna) till ett barn som uppgiften avser.

10.6.2. Spridning av uppgifter om sexualliv bör inte ges någon särställning i BrB

Bedömning: Spridning av uppgifter om sexualliv bör inte ges

någon särställning i brottsbalken genom att sådana gärningar behandlas som ett sexualbrott enligt 6 kap. brottsbalken.

Det skulle kunna övervägas om spridning av bilder och andra uppgifter med ett sexuellt innehåll bör ges en särställning i förhållande till spridning av andra slag av uppgifter med ett integritetskränkande innehåll. Vad vi då har diskuterat är om sådana intrång i privatlivet bör ses som ett sexualbrott och placeras i 6 kap. BrB. Det kan då bl.a. handla om det som ofta benämns som hämndporr, att sprida mycket explicita bilder med sexuellt innehåll på internet i trakasserande syfte och ibland på särskilda webbsidor. Som redovisas i avsnitt 10.4.6 finns det numera i England och Wales en särskild lagstiftning mot spridning av bilder med sexuellt innehåll – just med sikte på s.k. hämndporr. Liknande särskild lagstiftning finns bl.a. i flera delstater i USA och i Israel. Att notera är dock att övriga nordiska länder reglerar spridning av uppgifter med sexuellt innehåll inom ramen för ett generellt integritetsbrott.96

Som skäl för att särreglera spridning av uppgifter med sexuellt innehåll, kan anföras att en exponering av sådana bilder i första hand kan upplevas som en kränkning av den sexuella integriteten. Det skulle därför möjligen vara mer naturligt att reglera sådana handlingar som ett sexualbrott i 6 kap. BrB. Av bl.a. några opublicerade rättsfall framgår dessutom att det kan förekomma reella kopplingar med fysiska sexuella övergrepp, att sådana dokumenteras på film och sedan sprids på internet. Dessutom kan sexuella övergrepp som sker genom internet följas av att filmer på övergreppet sprids.

Det finns dock enligt vår mening starka skäl som talar mot att föreslå att spridning av sådana bilder eller uppgifter regleras som ett sexualbrott i 6 kap. BrB i stället för ett intrång i integriteten enligt 4 kap. BrB. För det första kan framhållas att en sådan reglering skulle ha en helt annan utgångspunkt och inriktning i förhållande till det som anges i våra direktiv. Att föreslå ett nytt sexualbrott leder till ett flertal överväganden om gränsdragningar och samstämmighet med andra brott i 6 kap. BrB; frågor som ligger helt utanför det område vi har att behandla. I sammanhanget kan nämnas att regeringen har gett i uppdrag åt en parlamentariskt sammansatt kommitté (2014 års sexualbrottskommitté) att se över sexualbrottslagstiftningen i flera väsentliga avseenden.97 Uppdraget ska

96 Se avsnitt 10.4.3, 10.4.4 och 10.4.5. 97 Dir. 2014:123, 2014:144 och 2015:5.

redovisas senast den 1 oktober 2016. Att en annan utredning – utan att det kan sägas följa av direktiven – då skulle överväga ytterligare reformer på sexualbrottsområdet framstår som olämpligt. Vår utredning har samrått om denna fråga med 2014 års sexualbrottskommitté.

Utöver detta finns det även andra skäl som talar emot att ge spridning av uppgifter om sexualliv en särställning i BrB. En särskild ordning för integritetskränkande spridning av vissa uppgifter skulle göra att lagstiftningen blir mer komplicerad och det torde oundvikligen uppkomma gränsdragningsfrågor. I vissa fall kan en uppgiftsspridning gälla både ett avslöjande av någons sexualliv och andra känsliga uppgifter. Det finns också starka skäl som talar för att hålla det straffrättsliga integritetsskyddet samlat. Att det är fråga om uppgifter om någons sexualliv kan beaktas vid straffvärdebedömningen även inom ramen för en generell bestämmelse, varvid man kan väga in att spridningen inneburit ett särskilt kännbart integritetsintrång.

Vår samlade slutsats blir därför att skälen för en enhetlig reglering i 4 kap. BrB väger över.

10.6.3. Vad ska det innebära att sprida uppgifter?

Förslag: En uppgift ska anses spridd om den är tillgängliggjord

för flera än ett fåtal personer.

Straffansvaret för integritetsintrång genom spridning av bilder eller uppgifter ska vara oberoende av vilken teknik för spridningen som har använts.

Begreppet spridning

Det integritetsintrång som bör omfattas av straffansvar sker genom att bilder eller andra uppgifter sprids.

En fråga blir då vad ”spridning” bör innebära som rekvisit för det brott vi föreslår. Dels kan man fråga sig om det räcker med att något tillgängliggjorts för att ett brott ska vara fullbordat, eller om det ska förutsättas att uppgiften även faktiskt har nått andra. Dels

kan man överväga vilken krets av personer som uppgiften ska ha tillgängliggjorts för eller nått; en enda, ett fåtal eller ett stort antal?

Det kan finnas anledning att jämföra med hur förtalsregeln är utformad. Förtalsbrottet fullbordas när uppgiften har kommit till åtminstone en tredje mans kännedom. Det räcker alltså inte med att uppgiften har gjorts tillgänglig för andra människor. Det förutsätts dock inte att fler än en person tagit del av en nedsättande uppgift för att ett förtalsbrott ska vara fullbordat.

Ett annat synsätt skulle kunna vara att anamma regleringen i bestämmelsen om hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § BrB, där just rekvisitet ”sprids” används. För att ett meddelande ska anses spritt, fordras att det har nått ut till fler än ett fåtal personer. En åsikt som uttrycks i en mindre sluten krets är alltså inte att bedöma som hets mot folkgrupp. Spridning förutsätter dock inte att en större grupp av personer faktiskt tagit del av meddelandet, utan det är tillräckligt att det har kunnat ske eller att meddelandet gjorts tillgängligt för gruppen.98

Det kan även här finnas anledning att se hur frågan har reglerats i övriga nordiska länder.99 I Norge förutsätts för straffansvar att yttranden har gjorts offentliga. Det avgörande är om yttrandet framställts på ett sätt som är ägnat att nås av ett större antal personer. I Finland följer det av själva lagtexten att det för straffansvar förutsätts att uppgifter ska ha gjorts tillgängliga för ett stort antal människor. I Danmark kräver bestämmelsen en vidarebefordran. Det räcker inte med en förevisning av bilder, om de inte har karaktären av en vidarebefordran av ett meddelande. Vidarebefordran kan ske på vilket sätt som helst och kan enligt dansk praxis vara för handen om uppgifter läggs ut på internet.

Det är tillräckligt att uppgifterna gjorts tillgängliga för fler än ett fåtal personer

Enligt vår mening innebär begreppet ”spridning” rent språkligt knappast att en uppgift kan ha lämnats eller tillgängliggjorts endast till någon eller några enstaka personer. Att straffbelägga sådana handlingar framstår dessutom som långt mindre angeläget, än

98 Se Ulväng m.fl., Brotten mot allmänheten och staten, 2011, s. 177. 99 Se utförligt om denna reglering i avsnitt 10.4.3, 10.4.4 och 10.4.5.

handlingar som innebär att känsliga uppgifter får en större spridning. Vårt uppdrag tar till stor del sikte på integritetskränkande publiceringar på internet. Redan den inriktningen talar för att kriminaliseringen bör avse spridning till fler än något fåtal. Vad som bör undvikas är alltså en kriminalisering av uppgiftslämning som kan ske inom det som kan anses utgöra en helt privat krets.

Å andra sidan framstår det som ett omotiverat krav att det ska visas att uppgifterna verkligen nått ett stort antal personer. Något sådant krav gäller inte för det motsvarande rekvisit som finns i bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Att uppställa ett sådant beviskrav skulle sannolikt helt undergräva bestämmelsens effektivitet, dvs. de möjligheter som finns att styrka brott. Det bör därför räcka med att uppgifterna har tillgängliggjorts för fler än ett fåtal personer.

I författningskommentaren anger vi närmare hur bestämmelsen bör tillämpas i dessa avseenden.

Bestämmelsen ska vara teknikneutral

Det finns också skäl att överväga om spridning i alla dess former ska omfattas av regleringen, dvs. om den ska vara teknikneutral. Det kan påpekas att den reglering som finns i Finland och Norge inte utesluter muntligt spridda uppgifter. Man kan överväga om det för vår del finns skäl att göra en annan avgränsning.

Regleringen i BrB skulle bli mer enhetlig om alla former av spridning omfattas. Flera gränsdragningsproblem skulle då undvikas. Spridning av känsliga uppgifter kan enligt vår mening rimligen utgöra ett integritetsintrång, oavsett i vilken form spridningen sker. Det skydd för privatlivet som föreskrivs i artikel 8 i Europakonventionen begränsas inte heller till spridning av uppgifter på visst sätt.

Å andra sidan kan det finnas skäl att utesluta muntliga uppgifter, dvs. att spridning av uppgifter på muntligt sätt inte ska omfattas av bestämmelsen. Vad som varit i fokus för vårt uppdrag är främst kränkande bilder eller andra uppgifter som får en stor och ibland obegränsad spridning genom internet. Uppenbarligen är det detta som initierat utredningen i denna del och det som beskrivits som det reella problemet.

Om man utesluter spridning av uppgifter som sker muntligt, exkluderas mycket av det som kan beskrivas som ”skvaller” och dylikt, sådant som visserligen kan vara klandervärt men inte nödvändigtvis bör vara straffbart. Genom att uppställa ett krav på att uppgiften ska ha tillgängliggjorts för fler än ett fåtal personer, undantas dock redan på den grunden uppgiftslämnande i små och privata kretsar. Mot den bakgrunden framstår det som lämpligast att bestämmelsen är teknikneutral och omfattar spridning genom olika former av teknik och då även muntligen. Den enda begränsningen blir då att uppgifter som sprids i grundlagsskyddade medier inte omfattas.

10.6.4. Undantag från straffansvar

Förslag: Undantag från straffansvar ska göras om gärningen

med hänsyn till syftet och övriga omständigheter var försvarlig.

Även om den reglering vi föreslår tar sikte på tydliga och uppenbara fall av intrång i integriteten genom spridning av uppgifter, bör det göras undantag för straffansvar i särskilda situationer. Sådana undantag finns i bestämmelserna om förtal (5 kap. 1 § BrB) och om kränkande fotografering (4 kap. 6 a § BrB).

I bestämmelsen om förtal föreskrivs följande. Var den som lämnat uppgiften skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar. I bestämmelsen om kränkande fotografering föreskrivs att det inte ska dömas till ansvar om gärningen med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig.

Den avgränsning av kriminaliseringen som vi föreslår i detta avsnitt gäller sådana intrång i privatlivet genom spridning av uppgifter som vi i och för sig anser bör omfattas av straffskyddet för den personliga integriteten. Det måste dock finnas möjlighet – bl.a. med hänsyn till kravet på proportionalitet vid inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter enligt RF och Europakonventionen – att i det enskilda fallet inte döma till ansvar. Vid bedömningen av vilka begränsningar som kan accepteras när det gäller inskränkningar som görs i yttrandefriheten måste särskilt beaktas

informations- och yttrandefriheten i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter (2 kap. 23 § andra stycket RF).

Även om kriminaliseringen genom vårt förslag begränsas till sådan spridning som är ägnad att medföra kännbar skada för den som uppgiften rör, kan det finnas vissa situationer där den som sprider uppgifter ändå kan anses ha haft ett berättigat intresse som motiverat hans eller hennes handlande. Det bör därför enligt vår mening införas ett undantag från straffansvaret för gärningar som med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarliga. På det sättet finns det också möjlighet att göra en riktig avvägning mellan skyddet för privatlivet och skyddet av yttrandefriheten.

Vid prövningen av om gärningen är försvarlig får en helhetsbedömning göras i det enskilda fallet. Yttrandefrihetsintresset bör vägas mot den enskildes intresse av skydd för sitt privatliv och sin integritet. Av betydelse är om spridningen av uppgifterna har skett i ett journalistiskt eller opinionsbildande syfte. Det kan i sammanhanget också vara av betydelse om intentionen varit att avslöja övergrepp mot enskilda eller andra oegentligheter såsom missförhållanden i olika former av verksamheter. Även av andra skäl kan det finnas ett tydligt allmänintresse av att uppgiften sprids. Vidare kan beaktas om spridningen utgjort del av ett vetenskapligt syfte eller kan försvaras utifrån konstnärliga hänsyn. Det kan också vara fråga om en legitim informationsspridning som har ett beaktansvärt allmänintresse. Under vissa omständigheter kan myndigheter ha en skyldighet att röja integritetskränkande uppgifter. Om det då även sker en spridning av uppgifterna som skulle träffas av den straffbestämmelse vi här föreslår och spridningen inte går utöver myndighetens skyldigheter, bör spridningen anses försvarlig.

Från straffansvaret ska därför undantas gärningar som med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarliga.

10.6.5. Endast uppsåtliga gärningar ska omfattas av straffansvar

Förslag: Endast uppsåtliga gärningar ska omfattas av straff-

ansvar.

Enligt 1 kap. 2 § BrB ska en gärning, om inte annat är särskilt föreskrivet, anses som brott endast då den begås uppsåtligen. Att uppsåtliga gärningar ska omfattas av straffansvar enligt den bestämmelse vi föreslår är självklart. Det finns heller inte skäl att begränsa tillämpningen till vissa uppsåtsformer, utan såväl avsiktsuppsåt som insiktsuppsåt och likgiltighetsuppsåt bör kunna komma i fråga.

Vad som kan övervägas är om även oaktsamma gärningar bör kunna omfattas av straffansvar. En jämförelse kan göras med brott mot PUL, där grovt oaktsamma gärningar är straffbelagda. Visserligen skulle det kunna vara motiverat att straffbelägga den som grovt oaktsamt hanterar integritetskänsliga uppgifter på ett sådant sätt att dessa sprids. Det skulle dock bli ett vidträckt straffansvar. De brott som nu återfinns i 4 kap. BrB kan endast begås uppsåtligen. Detsamma gäller ärekränkningsbrotten i 5 kap. BrB. Vi finner mot denna bakgrund att det inte finns tillräckliga skäl för att straffbelägga oaktsamma gärningar.

10.6.6. Brottsrubricering och straffskala

Förslag: Brottet ska benämnas olaga integritetsintrång.

Straffet för brott av normalgraden ska vara böter eller fängelse i högst två år.

Det ska införas en bestämmelse om grovt olaga integritetsintrång. Straffet för grovt brott ska vara fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen, med hänsyn till bildens eller uppgiftens innehåll, det sätt som spridningen skett och omfattningen av spridningen, har varit ägnad att medföra mycket kännbar skada för den som bilden eller uppgiften rör.

Brottsrubricering och straffskala

Skyddsintresset för en ny straffbestämmelse om spridning av bilder och andra uppgifter är privatlivet och den personliga integriteten. Brottet bör benämnas olaga integritetsintrång.

Straffvärdet för brottsligheten kan tänkas variera i betydande grad med hänsyn till de olika slag av uppgifter som straffbestämmelsen omfattar. Vidare har det betydelse i vilken utsträckning, i vilka kretsar och hur länge uppgiften har gjorts tillgänglig. En straffskala som uppgår från böter till högst två års fängelse ger enligt vår mening tillräckliga möjligheter att göra en differentierad och väl avvägd straffmätning.

Bör det införas ett grovt brott?

I vissa fall kan spridning av integritetskränkande bilder och andra uppgifter utgöra ett särskilt allvarligt intrång i privatlivet och leda till mycket stora personliga och sociala skadeverkningar. Vi avser här sådana gärningar som är ägnade att medföra en mycket kännbar skada för den som uppgiften rör.

Exempelvis kan spridning av stillbilder och rörliga bilder med ett sexuellt innehåll leda till särskilt allvarliga intrång i privatlivet, exempelvis spridning av filmade samlag. I de fall det är fråga om explicita bilder som tillgängliggjorts för ett stort antal personer och som är lättidentifierbara, finns det skäl att bedöma straffvärdet som betydande. Detta gäller särskilt om spridningen skett ”riktat”, i syfte att kränkande bilder ska nå målsägandens familj och bekantskapskrets.

I dag bedöms sådana gärningar i vissa fall som grovt förtal. En genomgång av opublicerad praxis visar att sådana gärningar i praxis har ansetts ha ett straffvärde på mestadels någon månads fängelse och som mest tre månaders fängelse. Enligt vår mening framstår det som en orimligt försiktig straffmätning, där ingripandegraden inte står i proportion till brottets allvar, särskilt med beaktade av de psykiska och sociala skadeverkningar sådana slag av handlingar kan leda till. För bl.a. sådana fall bör det konstrueras ett särskilt grovt brott som tydliggör allvaret i gärningen och har en straffskala som återspeglar allvaret i gärningen.

Utöver uppgifter av sexuellt innehåll bör även spridning av andra slag av uppgifter som är mycket integritetskränkande i vissa fall kunna omfattas av ett sådant grovt brott.

Utöver uppgiftens innehåll bör vid bedömningen av om ett brott är grovt, särskilt beaktas på vilket sätt spridningen skett och

omfattningen av spridningen. Av betydelse kan då vara om spridningen inneburit att uppgiften tillgängliggjorts för ett mycket stort antal personer. Vidare kan beaktas om spridningen skett på ett sätt som syftat till att ett mycket stort antal personer verkligen skulle ta del av uppgifterna, exempelvis att uppgifterna lagts ut på en webbsida som är välkänd och besöks av många människor. Det bör dessutom kunna beaktas om spridningen skett på ett sådant sätt att personer som är närstående eller bekanta till den som uppgifterna avser skulle ta del av uppgifterna. Vidare kan det vara av betydelse om spridningen skett på ett sådant sätt att uppgifterna med lätthet kan hittas via sökmotorer på internet av den som söker information om en viss person, t.ex. genom att det sprids många olika identitetsuppgifter. Det bör göras en samlad bedömning av de olika omständigheterna när ställning tas till om ett brott ska bedömas som grovt.

Enligt vår mening bör minimistraffet vid grovt brott vara fängelse i sex månader. För att möjliggöra en differentierad straffmätning samt att det finns utrymme att döma ut en proportionerlig påföljd när fängelse används som gemensamt straff för flera brott, bör maximistraffet bestämmas till fängelse fyra år. Minimistraffet för grovt brott bör alltså vara fängelse sex månader och maximistraffet fängelse fyra år.

10.6.7. Åtalsbegränsning

Förslag: Olaga integritetsintrång ska åtalas av åklagare endast

om målsäganden anger brottet till åtal eller om åtal är påkallat från allmän synpunkt. Den åtalsregel som finns i 4 kap. brottsbalken beträffande vissa brott i det kapitlet ska alltså gälla även för olaga integritetsintrång.

Fridsbrotten i 4 kap. BrB ligger under allmänt åtal. För några av brotten, t.ex. hemfridsbrott och (i vissa fall) ofredande, kränkande fotografering och olovlig avlyssning gäller att åtal får väckas av åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal eller om åtal är påkallat från allmän synpunkt (4 kap. 11 § BrB). Vid bedömningen av om ett åtal är påkallat från allmän synpunkt bör bl.a.

hänsyn tas till målsäganden. Ibland kan hänsyn till denne tala mot allmänt åtal för denna typ av brott.

Den som har utsatts för olaga integritetsintrång kan ha en befogad anledning att vilja undgå den ytterligare exponering som ett åtal kan medföra. Mot den bakgrunden är det rimligt att det läggs särskild vikt vid målsägandens inställning till åtal. Allmänt åtal ska därför enligt vår mening väckas endast om målsäganden anger brottet till åtal eller om åtal är påkallat från allmän synpunkt.

10.6.8. Olaga förföljelse och fridskränkningsbrotten

Förslag: Straffbestämmelsen om olaga förföljelse i 4 kap. 4 b §

brottsbalken ska utvidgas till att omfatta även gärningar som utgör olaga integritetsintrång.

Bedömning: Fridskränkningsbrotten kommer att omfatta olaga

integritetsintrång utan att det behöver vidtas några lagstiftningsåtgärder.

Bestämmelsen om olaga förföljelse i 4 kap. 4 b § BrB gäller straffansvar för förföljelse som består i upprepade brottsliga gärningar mot en och samma person. Den syftar till att förstärka det straffrättsliga skyddet mot trakasserier och förföljelse och att åstadkomma en straffmätning som återspeglar brottslighetens allvar när det upprepade brottsliga handlandet utgör en särskild kränkning av målsägandens integritet. Brottet olaga förföljelse är konstruerat med fridskränkningsbrotten som förebild men är inte begränsat till närståendeförhållanden och innehåller inte något krav på att gärningarna ska ha varit ägnade att allvarligt skada målsägandens självkänsla.

I förarbetena till bestämmelsen har anförts att straffansvaret som utgångspunkt bör omfatta sådana brottstyper som typiskt sett ingår i ett förföljelsebeteende och som enligt praxis leder till förhållandevis lindriga påföljder även om de skett upprepat och systematiskt mot en och samma person.100 Olaga förföljelse omfattar gärningar som utgör misshandel av normalgraden och ringa misshandel, försök till misshandel av normalgraden, olaga tvång

100Prop. 2010/11:45 s. 66 f.

som inte är grovt, olaga hot som inte är grovt, kränkande fotografering, hemfridsbrott och olaga intrång såväl av normalgraden som grovt brott, ofredande, sexuellt ofredande, skadegörelse, försök till skadegörelse, åverkan som består i ringa skadegörelse samt överträdelse av kontaktförbud.

Det slag av uppgiftsspridning som vi föreslår ska kriminaliseras i 4 kap. BrB genom brottet olaga integritetsintrång kan typiskt sett förekomma när någon förföljer och trakasserar en annan person. Straffbestämmelsen om olaga förföljelse bör därför utvidgas till att omfatta även gärningar som utgör olaga integritetsintrång.101

Brotten grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning enligt 4 kap. 4 a § BrB omfattar enligt sin ordalydelse bl.a. brott enligt 4 kap. BrB. Det nya brottet olaga integritetsintrång kommer därför att kunna ingå i fridskränkningsbrotten utan att det behövs några särskilda lagändringar.

10.6.9. Sekretessfrågor

Förslag: Det ska gälla sekretess hos domstol i mål om ansvar för

olaga integritetsintrång för uppgift om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.

Nuvarande bestämmelser om sekretess i domstol behöver analyseras om en ny straffbestämmelse införs

Huvudregeln är att en domstolsförhandling är offentlig. Uppgifter som förebringas vid en förhandling inför öppna dörrar blir därefter offentliga. Endast om det finns en sekretessbestämmelse som omfattar en integritetskänslig uppgift är det möjligt för domstolen att hålla förhandlingen bakom stängda dörrar (se 5 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken) och att därefter i domen besluta att fort-

101 I avsnitt 16.5.3 föreslår vi att ansvaret för tillhandahållaren av en elektronisk anslagstavla att ta bort vissa brottsliga meddelanden enligt lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor ska utvidgas till olaga integritetsintrång.

satt sekretess ska gälla för den integritetskänsliga uppgift som lagts fram vid förhandlingen (se 43 kap. 8 § andra stycket OSL).

Olaga integritetsintrång kommer att straffbelägga spridning av vissa mycket integritetskränkande uppgifter – just sådana uppgifter som den enskilde har ett berättigat intresse av att få hålla hemliga. Under förundersökningen och vid domstolens prövning av åtalet kommer av naturliga skäl uppgifterna – dess utformning och närmare innehåll – att vara av central betydelse. Under förundersökningen måste de känsliga uppgifterna inhämtas och dokumenteras. Det kommer som huvudregel knappast vara möjligt för domstolen att avgöra ett mål om olaga integritetsintrång utan att ta del av och behandla de konkreta bilder eller andra uppgifter vars spridning är föremål för åtalet.

Hanteringen av utredningar och åtal gällande olaga integritetsintrång kan alltså komma att innebära en ytterligare exponering av de uppgifter vars initiala spridning utgjorde en integritetskränkning.

Vad som därför bör övervägas, är om det finns skäl att införa en särskild sekretessreglering gällande olaga integritetsintrång.

Den befintliga sekretessregleringen

Enligt 35 kap. 1 § OSL gäller sekretess i en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men. Uppgifter som framkommer under en förundersökning gällande olaga integritetsintrång och som kan vara integritetskränkande, torde därför regelmässigt omfattas av sekretess så länge förundersökningen pågår.

Sekretessen under förundersökningen upphör att gälla om uppgiften lämnas till domstol i samband med åtal (35 kap. 7 § OSL). Bestämmelsen i 43 kap. 2 § OSL om överföring av sekretess till domstol blir därför inte tillämplig på uppgifterna.102

I 35 kap. 12 § OSL finns en särskild regel om sekretess i brottmål efter det att åtal har väckts. I bestämmelsen föreskrivs att

102 Heuman m.fl., Sekretess m.m. hos allmän domstol – en handbok, 4 uppl., 2013 s. 62.

sekretess alltjämt gäller hos domstolen för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, förutsatt att det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs. Bestämmelsen är tillämplig om uppgiften förekommer i mål om ansvar för bl.a. sexualbrott, utpressning, brytande av post- eller telehemlighet, intrång i förvar, brott mot tystnadsplikt, brott genom vilket infektion av HIV har eller kan ha överförts, människorov och människohandel.

Denna bestämmelse skulle alltså inte bli tillämplig vid hanteringen av mål om ansvar för olaga integritetsintrång om inte det brottet tillförs den särskilda uppräkningen av brottstyper i bestämmelsen. I den mån uppgifter i ett mål om olaga integritetsintrång kommer att röra målsägandens hälsa eller sexualliv, t.ex. uppgifter om sjukdomar, missbruk, sexuell läggning, könsbyte, sexualbrott eller liknande uppgift, kan uppgifterna omfattas av sekretess vid domstolens handläggning enligt 21 kap. 1 § OSL. Sådana uppgifter omfattas av sekretess, i de fall då det måste antas att den enskilde eller någon närstående till denne kommer att lida betydande men om uppgiften röjs.

Privata och integritetskänsliga uppgifter kan i vissa fall gälla olika slag av identitetsuppgifter. En annan bestämmelse i OSL skulle i vissa undantagsfall kunna aktualiseras i mål om olaga integritetsintrång. Enligt 21 kap. 3 § OSL gäller nämligen sekretess för uppgift om en enskilds bostadsadress eller annan jämförbar uppgift som kan lämna upplysning om var den enskilde bor stadigvarande eller tillfälligt, den enskildes telefonnummer, e-postadress eller annan jämförbar uppgift som kan användas för att komma i kontakt med denne samt för motsvarande uppgifter om den enskildes anhöriga, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne kan komma att utsättas för hot eller våld eller lida annat allvarligt men om uppgiften röjs.

Det behövs en särskild sekretessreglering för olaga integritetsintrång

Integritetskränkande bilder och andra uppgifter om målsägandens sexualliv och hälsotillstånd ska enligt den bestämmelse som vi föreslår omfattas av bestämmelsen om olaga integritetsintrång. Som framgår tidigare i detta avsnitt kommer sådana uppgifter i vissa fall

att omfattas av sekretess när mål om olaga integritetsintrång behandlas i domstol.

Vi föreslår dock att bestämmelsen om olaga integritetsintrång ska ha ett vidare tillämpningsområde och även avse andra privata uppgifter än sådana som redan nu kan komma att omfattas av sekretess i domstol.

Det kan antas att målsäganden i de flesta fall kommer ha ett starkt intresse av att uppgifter om hans eller hennes personliga förhållanden – vars spridning är föremål för åtal – inte blir offentliga genom domstolsprocessen. Offentligheten kring uppgifterna kan innebära att skadan för målsäganden förvärras genom att uppgifterna via domstolsprocessen får en annan och vidare spridning och att de efter förhandlingen blir tillgängliga som allmänna handlingar. Avsaknaden av ett sekretesskydd – och i andra fall osäkerheten om sekretess kommer gälla – kan då avhålla målsäganden från att anmäla brottet till åtal.

Ett förutsebart och heltäckande sekretesskydd för de integritetskränkande uppgifterna kan i första hand uppnås genom att bestämmelsen i 35 kap. 12 § OSL kompletteras med att även avse mål om ansvar för olaga integritetsintrång.

Mot detta resonemang ska vägas de skäl som talar emot att utvidga domstolssekretessen.

Det är en grundläggande princip att förhandlingar i domstol i största möjliga utsträckning ska vara offentliga. Om man vill införa bestämmelser om sekretess hos domstolar måste alltså de intressen som talar för sekretess vägas mot denna princip. Det krävs alltså särskilt starka skäl för att införa sekretessregler som innebär att förhandlingsoffentligheten begränsas.103

Sådana starka skäl har ansetts föreligga när det gäller de brott som räknas upp i 35 kap. 12 § OSL.

Behovet av skydd för målsägandens eller andra inblandades integritet i bl.a. mål om ansvar för utpressning, brytande av post- eller telehemlighet, intrång i förvar, olovlig avlyssning, sexualbrott, brott genom vilket infektion av HIV har eller kan ha överförts och brott mot tystnadsplikt har ansetts vara så starkt att intresset för offentlighet fått ge vika. Det har motiverats med att man i möjligaste mån bör förebygga den olägenhet som består i att rättegången

103 Jfr. prop. 2003/04:93 s. 58.

kan komma att ge ökad offentlighet åt just sådana förhållanden som målsäganden velat dölja. Vidare har det framhållits att en målsägande kan dra sig för att anmäla dessa brott om han eller hon riskerar att uppgifter om privatlivet dras fram i offentlighetens ljus vid en kommande domstolsförhandling och att syftet med lagstiftningen därmed i viss mån kan anses förfelat. Målsägandens starka intresse av sekretess för uppgifter som läggs fram i ansvars- och skadeståndsdelen och de men som målsäganden kan lida om uppgifterna blir offentliga har också framhållits. Vidare har sekretessen motiverats med att det kan vara nödvändigt att under en förhandling förebringa uppgifter som är sekretesskyddade enligt någon annan bestämmelse.104

Motsvarande argument talar enligt vår bedömning för att sekretess bör gälla även i mål om ansvar för olaga integritetsintrång.

En särskild aspekt som dock bör framhållas är att brottet sker genom just spridning av uppgifter. Den straffrättsliga regleringen innebär därför en inskränkning i yttrandefriheten. I de fall starka yttrandefrihetsaspekter gör sig gällande, kan enligt vårt förslag en annars brottslig spridning av integritetskänsliga uppgifter anses som försvarlig och därigenom straffri.105 Att en förhandling som gäller ett brott som skett genom spridning av uppgifter – där kanske invändningar om försvarlighet och yttrandefrihetsaspekter framförs – hålls inom stängda dörrar kan alltså möjligen resa vissa betänkligheter. Av 5 kap. 1 § RB följer dock att en domstolsförhandling får hållas inom stängda dörrar endast till den del förhandlingen berör uppgifter som omfattas av de aktuella sekretessbestämmelserna. I övrigt måste förhandlingen vara offentlig, såvida inte någon annan bestämmelse om förhandlingssekretess är tillämplig. Ett förordnande om stängda dörrar får alltså inte avse andra delar av förhandlingen än sådana under vilka sekretesskyddade uppgifter kan antas bli lämnade.106 Att sekretess ska gälla för innehållet i vissa bilder eller andra uppgifter, behöver därför inte innebära att möjligheterna till insyn genom förhandlingsoffentligheten undergrävs eller att domstolen förordnar om fortsatt sekretess i domen på ett sätt som försvårar förståelsen av domstolens ställningstaganden.

104 Se prop. 1934:15, prop. 1975:19 s. 91, prop. 1979/80:2 Del A s. 282, prop. 1995/96:127 s. 35 och prop. 2003/04:93 s. 58. 105 Se avsnitt 10.6.4. 106 Fitger m.fl., Rättegångsbalken (april 2015, Zeteo), kommentaren till 5 kap. 1 §.

Sammantaget finner vi att skälen för sekretess är så pass starka att de – vid en vägning mot principen om förhandlingsoffentlighet – motiverar en särskild sekretessreglering gällande mål om ansvar för olaga integritetsintrång. Detta bör lämpligen ske genom att uppräkningen av brottstyper i 35 kap. 12 § OSL kompletteras med denna brottstyp.

Tystnadsplikten enligt 35 kap. 12 § OSL har inte företräde framför principen om meddelarfrihet, dvs. rätten enligt 1 kap. 1 § tredje stycket TF och 1 kap. 2 § YGL att lämna uppgift i vilket ämne som helst för publicering i de medier som de båda grundlagarna omfattar. Det finns enligt vår bedömning inte skäl att behandla uppgifter i mål om olaga integritetsintrång på annat sätt; dvs. den s.k. meddelarfriheten ska gälla för sådana uppgifter.

11. Olaga hot

11.1. Bestämmelsens lydelse

Bestämmelsen om olaga hot finns i 4 kap. 5 § brottsbalken (BrB) och har följande lydelse.

Om någon lyfter vapen mot annan eller eljest hotar med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom, döms för olaga hot till böter eller fängelse i högst ett år. Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Olaga hot kan vara ett tryckfrihetsbrott eller yttrandefrihetsbrott enligt 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen (TF) respektive 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).

Försök, förberedelse eller stämpling till olaga hot är inte straffbelagt.1

1 I Promemorian Komplettering av förslagen i SOU 2014:63 – äktenskapstvång och olaga hot, upprättad inom Justitiedepartementet, föreslås att förberedelse och stämpling till grovt olaga hot ska kriminaliseras (PM 2014-12-15 i ärende Ju2014/7758/L5).

11.2. Något om statistik

Källa: Statistik inhämtad från Brottsförebyggande rådet.

Källa: Statistik inhämtad från Brottsförebyggande rådet.

Källa: Statistik inhämtad från Brottsförebyggande rådet.

I detta avsnitt redovisas statistik över polisanmälda och lagförda olaga hot.

I tabellen över anmälda brott (tabell 11.1) redovisas händelser som anmälts och registerats som olaga hot hos polis, tull, åklagare

eller Ekobrottsmyndigheten under redovisningsperioden 2011– 2014. Statistiken är indelad efter kalenderår (2011–2014) och referenstidpunkten är datum för registrerad anmälan. Även brott som ägt rum tidigare år än redovisningsåret finns med i statistiken, liksom brott som anmälts i Sverige men begåtts utomlands. I sammanställningen redovisas särskilt till vilka andelar som de anmälda brotten registerats som brott mot flicka som är under 18 år, brott mot pojke som är under 18 år, brott mot kvinna som är 18 år eller äldre, brott mot man som är 18 år eller äldre och brott mot grupp (dvs. när brottet riktats mot fler än en person). Någon särskild redovisning av olaga hot, grovt brott, görs inte.

I tabellerna över lagförda brott (tabell 11.2 och 11.3) redovisas lagförda brott beträffande olaga hot och olaga hot som är grovt brott. Med lagföring avses fällande domslut i tingsrätt (oavsett om domen vunnit laga kraft eller inte), godkända strafförelägganden och meddelade åtalsunderlåtelser. I tabellerna inkluderas samtliga lagförda brott, dvs. även när de inte utgör s.k. huvudbrott. Det innebär att en och samma person kan förekomma flera gånger i statistiken. Statistiken indelas efter kalenderår (2011–2014) och referenstidpunkten är datum för lagföringsbeslutet. I sammanställningen redovisas till vilka andelar som de lagförda är män respektive kvinnor. Vidare redovisas till vilka andelar de lagförda är 15–20 år respektive 21 år eller äldre.

Uppgifterna gällande polisanmälda respektive lagförda olaga hot utgår alltså från olika slags indelningar och kategoriseringar. Det är därför inte meningsfullt att försöka jämföra uppgifterna, utan de belyser olika aspekter.

11.3. Gällande rätt

11.3.1. Tillkomsten av den ursprungliga lydelsen

Bestämmelsen om olaga hot är i stora delar oförändrad sedan BrB:s tillkomst (prop. 1962:10). Innan dess fanns det bestämmelser i strafflagen (SL) om olaga hot. I 14:15 SL fanns en bestämmelse om ansvar för resande av livsfarligt vapen. Enligt 15:23 SL dömdes den till ansvar som hotade annan, muntligen eller skriftligen, med misshandel eller brottslig gärning.

Förarbetena till bestämmelsen i BrB finns i Straffrättskommitténs betänkande Förslag till brottsbalk (SOU 1953:14) och i propositionen om förslag till brottsbalk (prop. 1962:10).

Enligt betänkandet avser bestämmelsen främst att bereda straffrättsligt skydd för vissa angrepp mot enskild persons känsla av trygghet till liv, hälsa och egendom.2 Förslaget innebar en viss utvidgning i förhållande till då gällande rätt. Dels skulle brottet falla under allmänt åtal. Dels hade i den dåvarande 15:23 SL föreskrivits att hotet skulle ske på sådant sätt eller under sådana omständigheter att anledning vore att befara att det skulle verkställas. Med dansk förebild föreslog utredningen att hot om brottslig gärning skulle straffas om det skett på ett sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla fruktan för hans eller annans liv, hälsa eller välfärd. Medan det enligt då gällande rätt krävdes att det objektivt sett förelåg anledning att befara att hotet skulle verkställas, var det enligt kommitténs förslag tillräckligt att hotet var ägnat att hos den hotade framkalla allvarliga farhågor för att hotet skulle verkställas. Kommittén föreslog alltså att mera avseende skulle fästas vid hur situationen hade tett sig från den hotades synpunkt.

Med det föreslagna stadgandet uteslöts enligt kommittén sådana fall då det för den hotade var uppenbart att hotet inte kunde vara allvarligt menat, liksom fall då hotet inte var ägnat att störa den hotades frid, t.ex. därför att det var honom likgiltigt om gärningen kom till utförande eller därför att han visste sig utan särskild olägenhet kunna avstyra den gärning som hotet avsåg. Huruvida gärningspersonen verkligen hade för avsikt att fullfölja hotet var enligt betänkandet i och för sig inte av beskaffenhet att inverka på straffbarheten, men kunde komma att beaktas vid straffmätningen.

Genom uttrycket ”fruktan för hans eller annans liv, hälsa eller välfärd” (författningstexten enligt kommitténs förslag), angavs enligt betänkandet att hotet skulle avse antingen våld å person vilket inte framstår som helt lindrigt eller åstadkommande av annan skada å person eller egendom som skulle medföra lidande, kännbar förlust eller betydande olägenhet för den som drabbas av det.3

2SOU 1953:14. s. 163. 3 A.a. s. 165.

För straffbarhet förutsattes inte att hotet gått ut på en gärning riktad mot den hotade, utan hotet kunde även gälla åtgärder mot en tredje person, t.ex. en nära anförvant till den hotade.4

I propositionen förordade departementschefen i likhet med kommittén en skärpning av de dåvarande bestämmelserna.5 Den väsentliga nyheten med förslaget utgjordes enligt departementschefen av att det skulle vara tillräckligt om hotet är ägnat att hos den hotade framkalla farhågor. Enligt förarbetena syntes det riktigt att i större omfattning än enligt gällande rätt beakta hur hotet påverkar den hotade själv.

Justitiekanslerämbetet hade i remissomgången påtalat att det från det straffbara området enligt förslaget skulle uteslutas sådana fall där det för den hotade var uppenbart att hotet inte var allvarligt menat.6 Även om allvaret i hotet inte var uppenbart för den hotade, kunde enligt ämbetet förhållandena likväl vara sådana att något ingripande inte borde ske. I remissvaret förordades därför en inskränkning på något sätt av det straffbara området – varvid den danska lagstiftningen fördes fram där det krävdes att fruktan skulle vara allvarlig.

Departementschefen anslöt sig till kommitténs förslag med det tillägget att den av justitiekanslerämbetet föreslagna jämkningen infördes; att den hotade skulle känna allvarlig fruktan för att hotet skulle kunna verkställas.

Kommittén hade även föreslagit att ansvar skulle inträda för vissa hot avseende annat än brottsliga gärningar. Straffansvaret skulle då gälla den som otillbörligt hotar att lämna meddelanden om någon, på ett sätt som kan medföra synnerligt men. Departementschefen konstaterade att förslaget i den delen avsåg s.k. skandaliseringshot. I likhet med vissa remissinstanser var departementschefen tveksam till ett sådant förslag. Med hänvisning till att reglerna om utpressning och ärekränkning kunde anses erbjuda ett tillräckligt skydd mot hotelser om annat än brottslig gärning, togs inte förslaget med i lagstiftningen.

4 A.a. s. 165. 5Prop. 1962:10 B s. 111. 6 A. prop. s. 110.

1993 infördes en bestämmelse om grovt olaga hot

Bestämmelsen om olaga hot ändrades den 1 januari 1993 då den fick sin nuvarande lydelse.7 Ändringen innebar att det infördes ett grovt brott med en straffskala på fängelse lägst sex månader och högst fyra år och att maximistraffet för brott av normalgraden sänktes från två till ett år.

I förarbetena anfördes att olaga hot utgör ett angrepp på den personliga integriteten och att staten borde kunna reagera strängare mot detta än vad som då var möjligt.8 Det lyftes fram att allvarliga fall av olaga hot kan utvecklas till psykisk terror och medföra svårt lidande och att det bör kunna dömas till ett mycket strängt straff. För att ett olaga hot ska bedömas som grovt borde enligt förarbetena krävas att brottet i betydande grad skiljer sig från ”normala” fall. Faktorer av betydelse kan vara, förutom hotets innebörd och hur akut det framstår, om hotet riktats mot någon med en särskilt skyddslös ställning eller om det är fråga om upprepade allvarliga hot.9 En jämförelse kunde enligt förarbetena göras med konstruktionen för det grova misshandelsbrottet.10

11.3.2. Doktrin och praxis om brottsrekvisiten

Med hot om brottslig gärning menas en gärning, som av en annan person uppfattas som ett påstående om att ett brott kommer att utföras, eventuellt om inte den hotade gör något visst. Hotet behöver inte vara öppet utan kan vara förtäckt.11 Bestämmelsen ger möjligheter att ta hänsyn till andra förutsebara yttringar av gärningspersonens farlighet än dem som direkt sammanhänger med den åtgärd som avses med det framställda hotet.12

Som exempel på hot om brottslig gärning nämns i lagtexten lyftande av vapen mot annan. Med det ska förstås en åtgärd som

7Prop. 1992/93:141. 8 A. prop. s. 30. 9 A. prop. s. 31. 10 I SOU 2014:63 (Organiserad brottslighet – förfälts- och underlåtenhetsansvar, kvalifikationsgrunder m.m.) har det föreslagits vissa särskilda kvalifikationsgrunder för bedömningen om vissa brott, bl.a. olaga hot, ska bedömas som grova brott. Betänkandet bereds för närvarande i Regeringskansliet. 11 Jareborg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2010, s. 53. 12 Berggren m.fl., Brottsbalken (1 jan. 2015, Zeteo), kommentaren till 4 kap. 5 §.

inleder en användning av vapnet. Det förutsätts inte att det är fråga om ett livsfarligt vapen. Varje lyftande av ett tillhygge som kan brukas för att orsaka skada omfattas av bestämmelsen.13

Den rädsla som hotet ska vara ägnat att framkalla ska avse någons säkerhet till person eller egendom. I förarbetena och doktrinen har uttryckts att ordvalet i lagtexten får antas innebära att hotet ska gå ut på våld på person,14 som inte är ringa, eller annan skada på person eller egendom som skulle medföra lidande eller avsevärd olägenhet för den drabbade.15

Hotet behöver inte vara objektivt farligt, dvs. gärningspersonens avsikter att verkställa hotet har inte betydelse för straffbarheten. Såväl i förarbetena som i doktrinen har det dock framförts att det kan påverka straffvärdet om det funnits en sådan avsikt hos gärningspersonen.16 Om det kan visas att gärningspersonen haft för avsikt att verkställa hotet och påbörjat det brott som hotet avser kan det i vissa fall bli fråga om försök till exempelvis misshandel, om hotet manifesterats och bedöms som ett påbörjande av brottet. I andra fall följer det av 29 kap. 1 § och 2 § 1 p BrB att en avsikt att verkställa hotet kan beaktas i skärpande riktning vid bedömningen av en gärnings straffvärde.

För ansvar förutsätts att hotet sker på ett sätt som är ägnat att framkalla allvarlig fruktan. I doktrinen har det uttryckts att det med detta avses en riskbedömning utifrån den hotades synpunkt.17Hotet ska vara sådant att det normalt duger för att just hos den hotade inge sådan rädsla som avses, men den hotade behöver inte bli rädd i det enskilda fallet. Hur den hotade uppfattar hotet har dock betydelse utifrån den avgränsning som gjordes i förarbetena från det straffbara området. Sådana fall då det för den hotade var uppenbart att hotet inte kunde vara allvarligt menat, liksom fall då hotet inte var ägnat att störa hans frid, t.ex. därför att det var

13 Se Jareborg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2010, s. 54 och Berggren m.fl., Brottsbalken (1 jan. 2015, Zeteo), kommentaren till 4 kap. 5 §. 14 Med ”våld på person” (tidigare benämnt ”våld å person”) menas begreppsmässigt misshandel eller praktiskt taget fullständigt betvingande av kroppens rörelsefrihet, se Jareborg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2010, s. 152. 15SOU 1953:14 s. 165 och Jareborg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2010 s. 54. I SOU:n uttrycks det att ”våld å person vilket icke framstår såsom helt lindrigt eller ock åstadkommande av annan skada å person eller egendom som skulle medföra lidande, kännbar förlust eller betydande olägenhet för den som drabbas därav”. 16 Se ovan samt Jareborg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2010, s. 54. 17 A.a. s. 54.

honom likgiltigt om gärningen skulle komma till utförande eller därför att han visste sig utan särskild olägenhet kunna avstyra den gärning som hotet avser omfattas inte av straffansvar. Lagtexten ska mot den bakgrunden enligt en uppfattning i doktrinen läsas som ”ägnat att just då hos den hotade” framkalla allvarlig fruktan.18

I rättsfallet RH 2002:6 behandlades huruvida vissa uttalanden varit ägnade att framkalla allvarlig fruktan hos den hotade. Den tilltalade [DS] hade uttalat att han skulle döda [IS] som han tidigare hade haft en relation med. Både tingsrätten och hovrätten fann det utrett att [DS] hade bankat på dörren hos [IS] och uttalat hotelser av innebörd att han skulle döda henne och att han tidigare under kvällen hade gjort uttalanden av samma innebörd. Tingsrätten dömde [DS] för olaga hot. Hovrätten ogillade åtalet och anförde bl.a. följande:

Vad gäller muntliga hot har i underrättspraxis sedan mycket lång tid funnits en tendens att bestraffa snart sagt varje yttrande som kan tolkas som ett hot om brottslig gärning. Minsta rädsla eller oro har ofta ansetts uppfylla det i lagtexten angivna rekvisitet ”allvarlig fruktan”, vilket för att beteckna rädsla är ett jämförelsevis starkt uttryck. – – – Anledning saknas att betvivla D.S:s uppgift att sådana yttranden som han fällt och åtalats för varit vanligen förekommande utan att vara allvarligt menade i hans och I.S:s relation. Av utredningen framgår att I.S. vid tillfället varit väl skyddad av såväl S.S. och dennas pojkvän som i det senare skedet även av en låst dörr samt att D.S. varit rejält berusad. Hovrätten har svårt att tro att D.S. haft möjlighet att sätta några som helst hotelser i verket och att någon skulle kunnat tilltro honom det. Hovrätten gör sammantaget den bedömningen att D.S:s vid tillfället uttalade hotelser inte varit ägnade att hos I.S. framkalla något som kan anses som allvarlig fruktan för hennes egen säkerhet till person. Åtalet skall följaktligen ogillas.

En ledamot var skiljaktig och ville döma för olaga hot till dagsböter. Han pekade på att fallet var snarlikt sådana som enligt mångårig underrättspraxis bedömts som olaga hot. Vidare beaktades att polis hade tillkallats, att [IS] hade uppgett att hon blivit rädd och att vissa av hoten hade uttalats inne i lägenheten.

I ett annat opublicerat hovrättsfall illustreras också svårigheten som kan finnas med att dra en gräns mellan vad som är ett straff-

18 A.a. s. 54.

bart hot och vad som inte är det. Upprinnelsen till den händelse som åtalet omfattade, var att den tilltalade tillsammans med sin dotter hade besökt ett bankkontor. På grund av banksekretess – och då den tilltalade inte hade med sig någon legitimation – lämnade bankkassörskan inte ut uppgifter om den tilltalade hade något konto på banken. Detta ledde till uttalanden och gester som föranledde åtal för olaga hot. Tingsrättens majoritet (nämndemännen) ogillade åtalet och anförde följande:

Genom utredningen står det klart att [GÖ] vid tillfället fällt ett uttalande till [MH] av innebörd att om [GÖ] hade haft en pistol så skulle hon ha skjutit [MH] i huvudet. Samtidigt med uttalandet gjorde [GÖ] med handen en rörelse mot sitt eget huvud som för att symbolisera en pistol. – Det är i målet klarlagt att [GÖ] vid tillfället var mycket frustrerad och att detta hade sin grund i att hon saknade pengar och i att hon trots sina förklaringar nekades hjälp av [MH]. Redan av [GÖ:s] uttalande måste det ha stått klart för [MH] att [GÖ] faktiskt inte hade någon pistol och därmed inte skulle kunnat göra allvar av sitt uttalande. Tvärtom framstår [GÖ:s] agerande mer som ett uttryck för frustration än som ett allvarligt menat hot. Vid sådant förhållande är det inte visat att [GÖ:s] uttalande och handgest har varit sådana att [MH] kunde förväntas känna allvarlig rädsla för sin personliga säkerhet. Åtalet ska därmed ogillas.

Hovrätten biföll åklagarens överklagande, dömde för olaga hot till dagsböter och anförde som skäl:19

Som tingsrättens minoritet har konstaterat kan [GÖ:s] uttalande inte uppfattas på annat sätt än som ett hot om att [MH] skulle komma till skada, dvs. ett hot om brottslig gärning riktad mot[MH]. Uttalandet har förstärkts av den symboliska handrörelse som [GÖ] gjorde mot sitt eget huvud. Hovrätten delar minoritetens uppfattning att hotet i sig måste ha framstått som skrämmande för [MH], även om det i och för sig inte finns något skäl att tro att [GÖ] hade för avsikt att fullfölja sitt hot. Till detta kommer att hotet uppenbarligen uppfattades som så allvarligt att det föranledde [MH:s] kollega att aktivera polislarmet. Det finns också skäl att beakta att [MH] i sitt arbete typiskt sett befinner sig i en utsatt position. Hovrätten gör alltså i likhet med tingsrättens minoritet bedömningen att det är visat att [GÖ:s] hot har varit sådant att [MH] kunde förväntas känna allvarlig rädsla för sin personliga säkerhet. Redan genom [GÖ:s] egna uppgifter framgår att hon insett detta. Som tingsrättens minoritet har funnit är åtalet därmed styrkt och [GÖ] ska alltså dömas för olaga hot. Påföljden kan stanna vid ett bötesstraff.

19 Svea hovrätts dom den 9 september 2014 i mål B 10961-13.

Ett olaga hot kan avse åtgärder riktade mot en tredje person, exempelvis en nära anhörig. I doktrinen har påpekats att gärningen dock måste ge uttryck för aggressivitet mot en person om denne ska anses som målsägande, i de fall hotet går ut på att brott ska begås mot en annan person än den som direkt mottar hotet. Det innebär att B ska vara hotad av A, när A ställer i utsikt att begå brott mot C.20 I andra fall kan det vara fråga om ett hot endast mot den andre personen, om den som mottar hotet vidarebefordrar det till denne. Detta förutsätter dock – för att uppsåt ska föreligga – att den som uttalade hotet hade att räkna med eller i vart fall insåg risken att hotet skulle vidarebefordras. Denna fråga illustreras i ett hovrättsfall:

RH 1983:166. En person, åtalad för att han inför en advokat hade fällt uttalanden om att han skulle döda en person, som inte var närvarande men som senare hade fått kunskap om uttalandena, frikändes då han hade skäl att räkna med att uttalandena inte skulle föras vidare och det därför inte ansågs vara klarlagt att han fällt uttalandena med uppsåt att hota den frånvarande.

För att olaga hot ska anses föreligga förutsätts att hotet har kommit till den hotades kännedom. Den som lyfter ett vapen mot någon annan utan att denne märker det kan därför inte straffas för olaga hot. Däremot kan i ett sådant fall efter omständigheterna ansvar för försök till misshandel, dråp eller mord eller i vissa fall för framkallande av fara för annan komma i fråga.21

I rättsfallen NJA 1990 s. 776 och NJA 2008 s. 1010 behandlades frågan om konkurrens mellan olaga hot och misshandel. I båda fallen dömdes särskilt för olaga hot.

11.3.3. Underrättspraxis om olaga hot – särskilt genom olika former av elektronisk kommunikation

Olika straffrättsliga aspekter på att ett hot framförs genom elektronisk kommunikation har behandlats i hovrättspraxis. I det följande redogörs för olika hovrättsdomar av intresse. Av hovrätternas praxis framgår att olaga hot har framförts via internet och annan

20 Jareborg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2010, s. 54. 21 Berggren m.fl., Brottsbalken (1 jan. 2015, Zeteo), kommentaren till 4 kap. 5 §.

elektronisk kommunikation till den hotade direkt, indirekt eller i vissa fall inför en vidare eller mer allmän krets av personer.

Hot riktade direkt mot den hotade

Ett olaga hot kan framföras genom att gärningspersonen riktar sig direkt till någon genom t.ex. sms22, e-post23, hotmail24, MSN Live25eller en chattsida på internet.26 Uttalanden som skett genom inlägg på någons Facebooksida och riktat sig mot denne har också bedömts som olaga hot.27 I de flesta rättsfall har det alltså varit fråga om hot som riktats direkt mot den det avser.

I vissa fall har uttalanden gjorts i en konversation på Facebook mellan den tilltalade och målsäganden. Huruvida sådana uttalanden varit ägnade att framkalla allvarlig fruktan torde avgöras bl.a. utifrån sammanhanget och vilken ton som det tidigare varit mellan parterna i deras konversation.

I ett hovrättsfall behandlades en Facebookkonversation som föranleddes av att den tilltalade ansåg sig felaktigt anklagad av målsäganden för att ha ljugit för polisen.28 I tingsrättens dom återges slutet på konversationen:

[NJ]: går ju inte ens att snacka med dig, chilla livet du var ju tom på rökt den kvällen! [KA]: Hahahaha ….. Va jag pårökt hahaha …. Jag röker inte ens ditt fucking helvete Ska fucking döda dig Äckliga smuts riktigt ääcklig är du fyyyfan va jag kookar, hade du varit här nu, hade jag slått in ditt vita huvud!! Shit gå sola måste använda glasögon när jag går förbi dig.

Tingsrätten – som ogillade åtalet – fann vid bedömningen av uppsåtsfrågan att det inte kunde lämnas utan beaktande vad försvaret hade anfört om ett visst språkbruk på Facebook i meddelanden mellan ungdomar. Hovrätten dömde för olaga hot och fäste i sina

22 Se t.ex. Göta hovrätts dom den 31 oktober 2013 i mål B 700-13, Göta hovrätts dom den 1 november 2011 i mål B 1587-11 och Hovrätten för Västra Sveriges dom den 5 april 2012 i mål B 4623-11. 23 Se t.ex. Göta hovrätts dom den 25 juni 2012 i mål B 1354-12. 24 Hovrätten för Västra Sveriges dom den 12 december 2009 i mål B 2218-09. 25 Svea hovrätts dom den 12 maj 2011 i mål B 2377-11. 26 Hovrätten för Västra Sveriges dom den 6 december 2012 i mål B 2579-12. 27 Göta hovrätts domar den 25 juni 2012 i mål B 1354-12 och den 23 oktober 2013 i mål B 174-13. 28 Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 14 augusti 2012 i mål B 1980-12.

domskäl vikt vid att det inte framkommit att parterna i sina tidigare konversationer hade haft ett rått och otrevligt språkbruk.

I andra hovrättsdomar har frågan om ett uttalande inom ramen för konversationer genom internet utgjort olaga hot bedömts på olika sätt med hänsyn till den samlade bilden, dvs. omständigheter som parternas sedvanliga språkbruk mellan varandra och vad som utöver ett hot har uttalats vid konversationen mellan parterna.29

Hot som framförts indirekt

För att något ska bedömas som olaga hot förutsätts inte alltid i praxis att hotet har uttryckts i en kommunikation direkt riktad till målsäganden. I sådana fall kan hoten sägas ha framförts indirekt. I flera rättsfall har uttalanden på Facebook bedömts som olaga hot även om det inte varit fråga om kommentarer på just den hotades Facebooksida. I ett fall hade kommentaren gjorts på målsägandens dotters hemsida och hovrätten fann i det fallet att den tilltalade måste insett att det skulle komma till målsägandens kännedom.30

I ett avgörande där hovrätten dömde för olaga hot hade hotet uttalats till målsägandens mor via telefon. Målsäganden hade därefter via Facebook fått reda på hotet.31

I två andra mål behandlades kommentarer på Facebook med hotfullt innehåll av innebörden att en viss person skulle utsättas för våld, utan att uttalandena direkt hade riktat sig mot den personen och utan att denne hade haft egen tillgång till Facebooksidans innehåll. I båda fallen hade uttalandena vidarebefordrats till den person som uttalandena gällde av andra personer (som var ”vänner” med den tilltalade på Facebook). I båda fallen fann hovrätterna att den tilltalade hade haft uppsåt till att uttalandena skulle komma att vidarebefordras och dömde därför för olaga hot.32

29 Hovrätten för Nedre Norrlands dom den 20 maj 2010 i mål B 453-10 och Hovrätten för Västra Sveriges dom den 16 augusti 2011 i mål B 3033-11. 30 Svea hovrätts dom den 6 december 2013 i mål B 5846-13. 31 Hovrätten för Skåne och Blekinges dom den 10 april 2014 i mål B 124-14. 32 Hovrätten för Västra Sveriges dom den 4 maj 2012 i mål B 1218-12 och Svea hovrätts dom den 17 juli 2013 i mål B 5724-13.

Hot inför en vid och allmän krets av personer

I vissa fall har hoten uttalats inför en vidare eller mer allmän krets av personer.

I ett fall behandlades åtal mot en person som på BET 365:s livechattfunktion hade konverserat med flera anställda på BET 365 och fällt yttranden med innebörden att personal och/eller företagets lokaler kunde komma att skadas eller dödas/förstöras. Såväl tingsrätten som hovrätten kom fram till att det skulle bedömas som olaga hot.33

I ett annat fall från 201234 hade den tilltalade i kommentarsfältet på två olika öppna Facebooksidor skrivit ”Häng DR” (en namngiven person som var aktiv politiker) och ”DR hit och dit han är snart borta”. Tingsrätten konstaterade att den tilltalade hade insett att hans uttalanden på den öppna Facebooksidan skulle komma till DR:s kännedom men att det var oklart om uttalandet utgjorde ett hot eller om det hade samband med DR:s politiska verksamhet. Hovrätten fann att uttalandet om att hänga målsäganden inte kunde uppfattas som annat än ett hot, och att hotet hade förstärkts av det andra uttalandet. Hovrätten biföll åtalet för olaga hot.

Hot riktat mot en enskild person på ett öppet forum, en blogg, bedömdes i ett hovrättsfall som övergrepp i rättssak.35 Hotet hade kommit till målsägandens kännedom genom en annan person.

I flera fall har uttalanden om att genomföra en skolmassaker på öppna forum på internet bedömts som olaga hot – även om personkretsen som hotet avsett inte varit mer preciserad än personal och studenter på skolan. Sådana uttalanden på Twitter har bedömts som olaga hot.36 På samma sätt har uttalanden som tolkats som hot om en skolmassaker och som gjorts på internetforumet 4chan.org bedömts som olaga hot.37 Den tilltalade hade där bl.a. uttryckt att ”på måndag tänker jag ta med den pistol jag har för sportskytte till skolan (KTH) och skjuta så många jag hinner innan polisen kommer och skjuter mig”. Hovrätten fann att den tilltalade måste ha insett att det fanns en uppenbar risk för att det han skrivit skulle kunna föras vidare till

33 Svea hovrätts dom den 3 maj 2012 i mål B 2183-12. 34 Svea hovrätts dom den 2 juli 2012 i mål B 4235-12. 35 Göta hovrätts dom den 10 maj 2011 i mål B 3186-10. 36 Svea hovrätts dom den 14 december 2012 i mål B 153-12. 37 Hovrätten för Västra Sveriges dom den 14 mars 2012 i mål B 3232-11.

studenter och personal vid KTH på det sätt som också hade skett. Den tilltalade hade invänt att han inte hade menat något och att sajten generellt hade ett innehåll som inte gick att ta på allvar. Enligt hovrätten måste den tilltalade dock ha insett risken för att spridningen inte skulle förenas med någon upplysning om den information som fanns på internetsajten om den generella sanningshalten av det som brukade uttalas i forumet. Den tilltalade måste då också enligt hovrätten ha insett att det för dessa personer inte på något sätt skulle vara uppenbart att hotet inte kunde vara allvarligt menat. Ett liknande uttalande på samma internetforum har i ett annat hovrättsfall också bedömts som olaga hot.38

Hot om att sprida integritetskänsliga eller nedsättande uppgifter

Den rädsla som hotet ska vara ägnat att framkalla ska avse någons säkerhet till person eller egendom. I förarbetena och doktrinen har uttryckts att ordvalet i lagtexten får antas innebära att hotet ska gå ut på våld på person, som inte är ringa, eller annan skada på person eller egendom som skulle medföra lidande eller avsevärd olägenhet för den drabbade. Det väcker frågan huruvida hot om att sprida integritetskänsliga eller nedsättande uppgifter om någon kan bedömas som olaga hot. Att sprida integritetskänsliga uppgifter om någon kan vara ett förtalsbrott. Den fråga som kan ställas är om bestämmelsen om olaga hot kan bli tillämplig om någon hotar att förtala en annan person. Vi har inte i vår genomgång av rättsfall kunnat hitta något rättsfall där domstolarna har tillämpat bestämmelsen om olaga hot på detta sätt. Däremot har hot om förtal bedömts som en del i vissa andra brott, vilket framgår av följande avgöranden.

Att hota någon med att lägga ut kränkande bilder, uppgifter samt kontaktinformation på internet har i ett hovrättsfall bedömts som olaga hot. Det brott som gärningspersonen hade hotat med ansågs inte vara ett hot om att förtala målsäganden, utan hotet avsåg andra brott. I åtalet angavs nämligen att den tilltalade genom chatt-samtal där detta framfördes, ”underförstått hotat med att pedofiler kommer att leta upp henne, eller hot med liknande

38 Göta hovrätts dom den 5 juni 2012 i mål B 3320-11.

innebörd”.39 Hovrätten kom fram till att förfarandet skulle bedömas som olaga hot och att det underförstådda hotet om att pedofiler skulle leta upp målsäganden hade utgjort ett hot om brottslig gärning som varit ägnat att framkalla allvarlig fruktan för säkerhet till person.

När det är frågan om straffansvar för andra brott än olaga hot har hot om att förtala någon ansetts vara en del i den brottsliga gärningen. Att hota med att lägga ut bilder (hot om förtal), kan bedömas som hot om brottslig gärning såsom ett av rekvisiten för ett annat brott. I ett hovrättsfall dömdes den tilltalade för våldtäkt.40 Det hot om brottslig gärning som bl.a. lades till grund för våldtäktsansvaret, utgjordes av hot om att publicera bilder på målsäganden med naken överkropp på hennes Facebooksida. Förfarandet bedömdes som ett hot om förtal och därigenom som del av ett våldtäktsbrott.41 I ett annat hovrättsfall gjordes motsvarande bedömning, där hot om att publicera nakenbilder ansågs som hot om förtal och också där lades till grund för ansvar för våldtäkt och sexuellt tvång.42

Ett liknande handlande har i ett annat fall bedömts som ofredande. I det målet åtalades den tilltalade för att ha skickat flera SMS till målsäganden med bl.a. innebörden att en film som visade att hon deltagit i sexuella aktiviteter skulle läggas ut på en porrdejtsida. Tingsrättens majoritet (nämnden) ogillade åtalet. Hovrätten – som biföll åtalet för ofredande – fann det styrkt att den tilltalade hade skickat flera sms till målsäganden i syfte att få henne att tro att han filmat henne i någon form av sexuell situation, att han tänkte lägga ut filmen på en porrsajt på internet, att han faktiskt lagt ut filmen på internet och slutligen att en person sett filmen på internet.43 Hovrätten anförde att den tilltalades handlande – dvs. de sms han hade skickat – var så hänsynslöst att det enligt en vanlig värdering hade utgjort en kännbar fridskränkning för målsäganden.

39 Hovrätten för Västra Sveriges dom de 29 juni 2012 i mål B 2718-12. 40 Svea hovrätts dom den 2 september 2010 i mål B 6098-10. 41 Den som genom hot om brottslig gärning tvingar en annan person till samlag kan enligt 6 kap. 1 § BrB dömas för våldtäkt. 42 Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 30 juni 2009 i mål B 1118-09. 43 Svea hovrätts dom den 12 november 2014 i mål B 3341-14.

Ett liknande förfaringssätt har i annat fall bedömts som en del av ett övergrepp i rättssak. Tingsrätten fann det styrkt att den tilltalade sagt och skrivit till målsäganden att han skulle sprida vissa fotografier och filmer via internet om hon inte tog tillbaka anmälan avseende en misshandel.44 Filmen föreställde målsäganden och den tilltalade när de hade sexuellt umgänge. På en av bilderna satt målsäganden i sängen med BH och stringtrosor och hennes ansikte var synligt. Det framstod enligt tingsrätten som uppenbart att den tilltalades avsikt hade varit att försöka få målsäganden att ta tillbaka anmälan. Det rådde enligt tingsrätten inga tvivel om att gärningen hade medfört lidande, skada eller olägenhet för målsäganden. Tingsrätten biföll därför åtalet. Hovrätten fastställde tingsrättens dom.45

Såvitt vår genomgång utvisat, har domstolarna inte i något fall tillämpat bestämmelsen om olaga hot i fall där den tilltalade hotat att förtala någon. Det finns inte heller stöd i förarbetena eller doktrin för att tolka bestämmelsen om olaga hot på detta sätt.

11.4. Behovet av och inriktningen för en reform

Bedömning: Bestämmelsen om olaga hot täcker inte de skydds-

intressen som uppstår när teknikutvecklingen ökar risken för att utsättas för hot. Hot om att utsätta någon för brott mot den personliga integriteten är inte ovanliga. Bestämmelsen om olaga hot behöver få ett utvidgat tillämpningsområde och gälla också hot om brott mot den enskildes frihet och frid.

Bestämmelsen om olaga hot behöver förtydligas och nivån för straffbarhet bör på ett tydligare sätt ge uttryck för hur bestämmelsen har tillämpats av domstolarna.

En förtydligad och utvidgad bestämmelse om olaga hot innebär att förtäckta hot om brottsliga gärningar bör kunna straffas i högre utstäckning än i dag.

Det finns tillräckliga möjligheter inom ramen för befintlig lagstiftning och straffskala att beakta särskilda aspekter som

44 Den som med hot om gärning som medför lidande, skada eller olägenhet hindrar någon att göra anmälan kan enligt 17 kap. 10 § BrB dömas för övergrepp i rättssak. 45 Svea hovrätts dom den 7 november 2014 i mål B 8477-14.

finns när hot framförts genom internet eller annan elektronisk kommunikation, både i fråga om straffbarhet och straffmätning.

11.4.1. Vårt uppdrag

Enligt våra direktiv ska vi beträffande brottet olaga hot överväga om bestämmelsen ska förtydligas, utvidgas eller ändras på något annat sätt. Mot bakgrund av kravet på att ett olaga hot ska vara ägnat att framkalla ”allvarlig fruktan”, ska vi särskilt överväga om nivån för straffbarhet är lämplig för att ge ett ändamålsenligt skydd i praktiken.

Därutöver ska vi ifråga om olaga hot, liksom beträffande samtliga de straffbestämmelser vi ska se över, dessutom analysera om det straffrättsliga skyddet för den personliga integriteten är ändamålsenligt eller om det bör förändras. Eventuella brister i det straffrättsliga skyddet ska redovisas. Analysen ska göras i ljuset av de nya möjligheterna till elektronisk kommunikation. Uppdraget i denna del innebär att vi utifrån de kunskaper vi fått under utredningsarbetet bör överväga om det finns anledning att utvidga tillämpningsområdet för bestämmelsen om olaga hot till att avse hot om fler brottsliga gärningar än i dag.

Nya och ökade möjligheter att framföra hot gör en analys av det nuvarande straffskyddet nödvändig.

De ökade möjligheterna till elektronisk kommunikation mellan människor ingår som en naturlig del i de flesta människors vardag. Tillämpningsområdet för olaga hot bör därför analyseras utifrån framväxten av ett informationssamhälle med nya sätt att umgås och kommunicera. I takt med samhällets digitalisering och ökade möjligheter till informationsspridning har det blivit lättare att få information om andra, och möjligheterna att sprida integritetskränkande eller nedsättande uppgifter om andra har ökat. Den som vill hota någon annan har lättare att nå fram till denne. Kommunikationen mellan människor sker oftare inför ett stort antal personer och risken för att den finns kvar efteråt och kan läsas av andra är betydande. Utvecklingen har därför medfört nya möjligheter att på olika sätt framföra hot. Det blir därför nödvändigt att utifrån detta analysera om det straffrättsliga skydd som bestämmelsen om olaga hot ger i dag är tillräckligt eller om det bör utvidgas.

11.4.2. Hot om brott som mot den personliga integriteten omfattas inte alltid av bestämmelsen om olaga hot

Att utsättas för brott innebär för den enskilde i de allra flesta fall ett stort mått av personligt obehag och i vissa fall ett allvarligt lidande. Att känna oro för att man ska utsättas för brott kan givetvis också vara förenat med obehag, otrygghet eller till och med rädsla. Bestämmelsen om olaga hot utgår från detta, vilket framgår av de förarbeten som skrevs när bestämmelsen reformerades i samband med BrB:s införande. Då frångicks ett tidigare krav på att det objektivt skulle föreligga anledning befara att hotet skulle verkställas. I stället skulle enligt förarbetena i större omfattning än tidigare beaktas hur hotet påverkar den hotade själv.

Att många människor rent allmänt känner en oro för att utsättas för brott beror i hög grad på personliga förutsättningar och hur man tolkar nyhetsrapportering och annat i sin omgivning. Detta är något som ligger utanför straffrätten.

En annan sak kan det vara om den enskilde ställs inför att någon konkret hotar med att utsätta honom eller henne för ett brott och situationen är sådan att mottagaren har skäl att befara att hotet kan komma att verkställas. Att på det sättet medvetet skapa otrygghet, obehag, oro eller till och med rädsla hos en annan människa innebär ett angrepp på den andres personliga integritet. Den som utsätts för ett hot som uppfattas som allvarligt menat tvingas att förhålla sig till och ibland anpassa sig till något som upplevs som en realitet – att man kan komma att utsättas för ett brott. I många fall framstår det därför som ett straffvärt handlande att uppsåtligen framkalla en sådan oro och ett sådant obehag.

I dag förutsätts för straffansvar att någon hotar annan med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom.

I förarbetena och doktrinen har uttryckts att det innebär att hotet ska gå ut på våld på person, som inte är ringa, eller annan skada på person eller egendom som skulle medföra lidande eller avsevärd olägenhet för den drabbade. I praktiken torde det för straffansvar förutsättas att hotet avser ett våldsbrott som inte bedöms som ringa, ett annat allvarligt brott mot fysisk integritet såsom exempelvis ett sexualbrott, eller ett hot om allvarlig skade-

görelse. I förarbetena sägs att bestämmelsen om olaga hot ska bereda straffrättsligt skydd för vissa angrepp mot enskild persons känsla av trygghet till liv, hälsa och egendom.

På ett övergripande plan kan alltså skyddsintresset för bestämmelsen om olaga hot beskrivas som den enskildes trygghet till liv, hälsa och egendom.

Hot om att begå brott som på andra sätt innebär angrepp på någons personliga integritet torde i dag inte omfattas av bestämmelsen om olaga hot, om hotet inte samtidigt på något sätt kan sägas innebära ett hot om att utsätta någon för våld eller att skada någon eller något. Hot om att begå brott t.ex. enligt 4 kap. BrB (brott mot frihet och frid) torde alltså inte som utgångspunkt alltid omfattas av straffansvar i dag, annat än om hotet även innebär ett hot om våld eller ett hot om att skada. Att hota någon med att utsätta denne för människorov torde visserligen i de allra flesta fall kunna anses vara ägnat att framkalla allvarlig fruktan för den hotades säkerhet till person. I vissa andra fall torde ett hot om brott enligt 4 kap. BrB kunna anses framkalla fruktan för säkerhet till någons egendom, t.ex. om någon hotar med att utsätta någon annan för hemfridsbrott och då även att skada den hotades bostad. Vår genomgång av olaga hot i förhållande till de andra straffbestämmelserna i 4 kap. BrB visar att det inte finns något uttryckligt ställningstagande eller någon tydlig praxis som gäller frågan om bestämmelsen om olaga hot skulle omfatta hot om brott som finns i 4 kap. BrB, dock att hot om sådana brottsliga gärningar redan i dag i vissa fall kan omfattas av bestämmelsen om olaga hot. Eftersom vårt uppdrag är att åstadkomma ett ändamålsenligt straffskydd för den personliga integriteten, finns det anledning att analysera om det finns behov av att tydliggöra och eventuellt utvidga straffbestämmelsen om olaga hot till att också avse hot om att utsätta någon för brott enligt 4 kap. BrB.

11.4.3. Det är inte ovanligt med hot om att utsätta andra för brott mot den personliga integriteten

I olika sammanhang har det framkommit i utredningsarbetet att det förekommer att människor skaffar sig ”hållhakar” på andra genom att spara på integritetskränkande bilder som de senare kan sprida för att skada den som bilderna avser. Bilder kan tas och sparas när

två personer har en relation, för att sedan utnyttjas i ett elakt syfte efter det att relationen avslutats. I andra fall kan bilder och filmer tas genom en webbkamera och skickas till någon som den avbildade knutit kontakt med, t.ex. via något internetforum. Utlämnande bilder och filmer kan därefter missbrukas av mottagaren, om denne har andra avsikter än de som förespeglades den som skickade bilderna.

Med hänsyn till de stora skadeverkningar en sådan spridning kan innebära, framstår det inte som acceptabelt att man straffritt ska kunna skapa allvarlig oro hos andra genom att framställa hot om att sprida sådana bilder eller uppgifter.

Att det inte är ovanligt med sådana hot mellan enskilda – inte minst som ett sätt att trakassera en partner eller före detta partner – har bekräftats vid den hearing som utredningen anordnade med olika frivilligorganisationer.46 Flera organisationer uppgav att utlämnande eller annars känsliga bilder som tagits under en relation ibland sparas och att det senare i trakasserande syfte framförs hot om att dessa ska spridas.

Vid de praxismöten som utredningen anordnade,47 framfördes både från åklagar- och advokathåll att det skulle vara motiverat att kriminalisera sådana hot om angrepp på den personliga integriteten och att den typen av hot inte sällan förekommer. Det framhölls att sådana hot för den enskilde i vissa fall kan vara långt allvarligare än hot om våld. Vidare påpekades att det skapas möjlighet att ingripa tidigare om redan hot om allvarliga integritetskränkningar straffbeläggs.

Hot om att begå brott riktade mot någons personliga integritet kan även gälla mycket annat än hot om att sprida integritetskränkande bilder eller uppgifter. Det framkommer bl.a. i rapporten från Brottsförebyggande rådet (Brå) om polisanmälda hot och kränkningar mot enskilda via internet. I rapporten redovisas Brå:s studie av ett stort antal polisanmälningar gällande brott mot den personliga integriteten – bl.a. olaga hot – och i vilken utsträckning förundersökningarna lett till lagföring. I rapporten anges att det förekommer polisanmälningar om andra konkreta hot än hot om våld. Det har då bl.a. handlat om hot om att kidnappa målsäganden

46 Hearing den 28 maj 2015 (se bilaga 2). 47 Praxismöten den 18 februari och den 12 november 2015 (se bilaga 3).

eller att skicka ett kriminellt gäng efter honom eller henne.48 Av rapporten framgår att samtliga åtal, med ett undantag, dock gällde hot om grovt våld i form av att målsäganden antingen skulle dödas eller våldtas.49

11.4.4. Bestämmelsen om olaga hot behöver utvidgas

Enligt vad som har kommit fram under vårt arbete kan hot om brott mot den personliga integriteten i vissa fall orsaka betydande och kännbara angrepp på någons trygghet och skapa obehag och oro hos den hotade. Det finns därför anledning att överväga om bestämmelsen om olaga hot behöver utvidgas.

Det förhållandet att hot om sådana brottsliga gärningar inte inkluderades när bestämmelsen infördes 1962 kan ha olika förklaringar. På ett allmänt plan torde man kunna hävda att skyddet för den personliga integriteten tillmäts större betydelse i dag än tidigare och att acceptansen för integritetskränkningar har blivit lägre. Den personliga integriteten som sådan har alltså alltmer kommit att betraktas som ett viktigt skyddsintresse. För att åskådliggöra den utvecklingen, kan hänvisas till att olaga hot före BrB:s införande 1962 inte ens föll under allmänt åtal. När departementschefen behandlade bestämmelsen i 1962 års proposition, anförde denne att det i andra sammanhag hade framhållits (bl.a. av riksdagen) att de dåvarande bestämmelserna inte beredde ett tillräckligt effektivt skydd för den som utsätts för hot. Departementschefen anförde med anledning av detta:50

Det är tveksamt, om något mera väsentligt kan vinnas i detta avseende genom skärpning av de kriminella ansvarsreglerna. Vanligtvis är det fråga om personer, som under inflytande av alkoholmissbruk eller psykisk abnormitet terroriserar sin omgivning, och vad som framför allt kräves häremot är åtgärder av medicinsk eller socialvårdande natur. Det kan dock icke uteslutas att vidgade möjligheter att ålägga kriminellt ansvar i sin mån kan medverka till förstärkning av skyddet, särskilt genom den befogenhet för polis – och åklagarmyndigheter att ingripa som skapas genom ett stadgande härom. Jag vill därför i likhet med kommittén förorda en skärpning av de nuvarande bestämmelserna.

48 Brå-rapport 2015:6 s. 60 f. 49 Brå-rapport 2015:6 s. 81 f. 50Prop. 1962:10 B s. 111.

Samhällsutvecklingen har lett till att den ståndpunkten inte längre är hållbar. Teknikutvecklingen har också lett till att det faktiska skyddet för den personliga integriteten har försvagats. I dag finns det nya skyddsbehov som ställer behovet av ett straffrättsligt skydd för integriteten i ett tydligt fokus. Numera torde de flesta anse att det behövs ett ändamålsenligt och heltäckande straffrättligt skydd för den personliga integriteten och att man inte bör få framställa hot om brottsliga gärningar som kan orsaka kännbara angrepp på någons frihet eller frid. Med andra ord bör det angrepp som själva hotet innebär på någons personliga sfär, genom framkallande av oro eller obehag, utgöra ett tillräckligt skäl för kriminalisering och ett straffrättsligt skydd. Mot denna bakgrund blir vår bedömning att tillämpningsområdet för bestämmelsen om olaga hot behöver utvidgas till att avse hot om vissa brott mot den personliga integriteten.

Det våra överväganden gäller är hot som framförs skriftligen eller muntligen. Varje kriminalisering av det som människor yttrar kan i någon mening anses innebära en inskränkning av yttrandefriheten. När den särskilda bestämmelsen till säkerställande av enskildas yttrandefrihet infördes i regeringsformen (RF), angavs visserligen att vissa straffbestämmelser i BrB, bl.a. olaga hot, inte utgör begränsningar av den yttrandefrihet som RF skyddar.51 Detta uttalades dock mot bakgrund av den då gällande bestämmelsen. När en utvidgning övervägs måste därför enligt vår mening en ny analys av yttrandefrihetsaspekterna göras. Hot om att utsätta andra för brottsliga gärningar är dock knappast de slag av yttranden som yttrandefriheten i första hand är tänkt att skydda. Yttrandefriheten får också inskränkas om det är tillräckligt motiverat. Vi bedömer att det finns goda skäl att införa en kriminalisering av yttranden som innebär hot om att utsätta någon för brott mot den personliga integriteten – förutsatt att kriminaliseringen inte blir för långtgående. Enligt vår bedömning är det heller knappast möjligt att genom andra sätt än en utvidgad kriminalisering söka motverka sådana typer av handlingar.52

51 Se avsnitt 4.2. 52 Jfr kriterier för kriminalisering, Vad bör straffas (SOU 2013:38) s. 498.

11.4.5. Särskilt om förtäckta hot

I doktrinen har det framförts att förtäckta hot, såsom ”jag vet var du bor”, faller inom det straffbara området.53 Beroende på omständigheterna bedöms säkerligen i praxis ofta sådana uttalanden som straffbara olaga hot. Det har dock framförts till utredningen från praktiker, bland annat vid ett av de praxismöten som utredningen anordnade,54 att förtäckta eller antydda hot i vissa fall kan falla utanför det straffbara området.

Att det förhåller sig på det sättet kan bero på att antydningar såsom att ”något kan hända”, ”jag vet var du bor” eller liknande, inte alltid med självklarhet går att härleda till våld på person, som inte är ringa, eller annan skada på person eller egendom som skulle medföra lidande eller avsevärd olägenhet för den drabbade.

I Brå:s rapport om polisanmälda hot och kränkningar mot enskilda via internet, framkommer att drygt 30 procent av de ärenden som hade rubricerats som olaga hot gällde diffusa eller förtäckta hot.55 Flera av de intervjuade poliserna och åklagarna lyfte fram att de problem med lagföring som man upplever vid ärenden gällande hot ofta beror på att det handlar om förtäckta snarare än explicita hot.56

Om ett uttalande är diffust i den meningen att det inte med fog kan uppfattas som ett hot om en brottslig gärning, ska det givetvis inte heller vara straffbart som ett olaga hot. I vissa fall kan det dock enligt vår bedömning vara uppenbart för alla inblandade – beroende på den särskilda kontexten – att det är fråga om ett förtäckt hot om något slags brott mot person eller egendom eller något annat brott mot frihet eller frid, i vart fall t.ex. ett hemfridsbrott eller ett allvarligare fall av ofredande.

Om brottet olaga hot i alltför stor utsträckning är avgränsat till att gälla hot om våld eller hot om att skada – såsom det är i dag – kan sådana antydda men samtidigt uppenbara hot om allvarliga brottsliga gärningar i vissa fall falla utanför det straffbara området på ett sätt som inte framstår som rimligt. En utvidgning av straffbestämmelsen om olaga hot till ytterligare brott som riktar sig mot

53 Jareborg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2010, s. 53. 54 Praxismöte den 12 november 2015 (se bilaga 3). 55 Brå-rapport 2015:6, s. 61. 56 A.a. s. 100.

enskildas integritet skulle innebära att bestämmelsen kan träffa förtäckta hot om allvarliga brottsliga angrepp i fler fall än i dag, när det är frågan om ett förtäckt hot som avser ett allvarligt angrepp på den hotades personliga integritet. Därigenom skulle ett mer ändamålsenligt straffrättsligt skydd kunna åstadkommas.

En förutsättning för att någon ska kunna dömas för olaga hot måste naturligtvis vara att det kan visas att uttalandet – även om det var antytt eller förtäckt – verkligen innebar ett hot om någon allvarlig brottslig gärning som omfattas av bestämmelsen om olaga hot och att den som uttalade det hade uppsåt till att det kunde uppfattas på det sättet.

11.4.6. Bestämmelsen om olaga hot bör utvidgas till att också gälla hot mot frihet eller frid

En utvidgning av det straffbara området måste avvägas så att ett utvidgat straffrättsligt skydd träffar de straffvärda fallen och avgränsas på ett tydligt sätt. När det särskilt gäller brott som innebär en inskränkning av yttrandefriheten, måste dessutom en utvidgning av det straffbara området innebära en rimlig avvägning mellan skyddet för integriteten och skyddet för yttrandefriheten.

Oavsett vilket brott ett hot avser, torde det finnas i vart fall en risk att det uppstår ett visst obehag för den hotade. I syfte att uppnå ett fullständigt skydd för den personliga integriteten, skulle det rent teoretiskt kunna hävdas att det är motiverat att kriminalisera hot om att utsätta någon för en brottslig gärning, oberoende av vilket slags brott det är frågan om. Det är dock inte så bestämmelsen är utformad i dag. Det anges visserligen inte vilka brottsliga gärningar det ska vara fråga om, utan bestämmelsen avgränsas genom att hotet ska vara inriktat på den hotades eller annans säkerhet till person eller egendom. En utvidgning av bestämmelsens tillämpningsområde bör följa denna konstruktion och omfatta nya skyddsintressen, men samtidigt inte utvidga kriminaliseringen mer än nödvändigt. En utvidgning av bestämmelsen om olaga hot måste därför ta sikte på att framförandet av hotet i sig innebar ett allvarligt angrepp på någons personliga integritet.

En utvidgning av tillämpningsområdet måste också möta en verklighet som innebär att möjligheterna att begå allvarliga fridsstörande brott har ökat genom digitalisering och genom vidgade

möjligheter till informationsspridning. Detta har också ökat riskerna för att människors frid störs genom att det framförs hot om sådana slag av brott. Att detta förekommer har framkommit vid olika kontakter som utredningen har haft.

Vi förslår i avsnitt 10.6 att det i 4 kap. BrB ska införas en ny straffbestämmelse om olaga integritetsintrång till skydd för den personliga integriteten. Bestämmelsen tar sikte på intrång i integriteten genom spridning av typiskt sett integritetskränkande uppgifter eller bilder, t.ex. uppgifter om sexualliv och hälsa eller bilder där någons nakna kropp exponeras.

Hot om att sprida sådana integritetskränkande uppgifter bör enligt vår mening omfattas av straffansvar för olaga hot, eftersom det kan utgöra ett allvarligt angrepp på någons trygghet. Orefererad praxis visar att det förekommer att hot om att publicera nakenbilder har bedömts som ofredande, vilket innebär att hotet har ansetts som en straffbar kännbar fridskränkning.57 Det framstår enligt vår mening som väsentligt mer tydligt, förutsebart och konsekvent att hot om sådana handlingar omfattas av bestämmelsen om olaga hot.

Hot om andra allvarliga angrepp på någons frihet och frid kan i samma utsträckning som hot om olaga integritetsintrång skapa oro och obehag hos den utsatte. Med andra ord är det samma skyddsintresse som angrips. Det kan t.ex. gälla hot om att beröva någon friheten, hot om att bryta sig in i någons bostad eller hot om att trakassera någon.

Enligt vår bedömning bör därför ett ändamålsenligt straffrättsligt skydd omfatta även hot om att utföra vissa andra brott mot enskildas privata sfär och frid, utöver det nya brottet olaga integritetsintrång. Vad vi avser är alltså hot om att utsätta någon för vissa brottsliga gärningar som innebär allvarliga angrepp på frihet och frid, utan att gärningarna samtidigt innefattar hot om våld eller hot om att skada (och som därför redan omfattas av straffansvar).

Som vi anför tidigare i detta avsnitt är skyddsintresset för bestämmelsen om olaga hot den enskildes trygghet till liv, hälsa och egendom. För att bestämmelsen ska ge ett ändamålsenligt

57 Se avsnitt 11.3.3.

straffrättsligt skydd bör skyddsintresset enligt vår mening alltså vidgas till att även gälla trygghet till frihet och frid.

Vi återkommer i avsnitt 11.5.2 närmare till hur bestämmelsen om olaga hot bör ändras och avgränsas för att uppnå detta syfte.

11.4.7. Det finns tillräckliga möjligheter inom ramen för befintlig lagstiftning och straffskala att beakta särskilda aspekter som finns när hot framförts genom internet eller annan elektronisk kommunikation

Enligt direktiven ska vi analysera om de förändrade möjligheterna till kommunikation gör att befintliga bestämmelser till skydd för den personliga integriteten behöver ändras.58 Vi har konstaterat att teknikutvecklingen och nya kommunikationsformer medför ett behov av att utforma det straffrättsliga skyddet på ett mer ändamålsenligt sätt och utvidga tillämpningsområdet för bestämmelsen om olaga hot. Här analyserar vi om det förhållandet att elektronisk kommunikation har använts för att framföra ett hot kan påverka bedömningen av straffbarhet och bedömningen av brottets straffvärde, och om det föranleder några ändringar i de bestämmelser som finns.

Som redovisas i avsnitt 11.3.3 har vi kartlagt hur olaga hot som framförts via internet eller annan elektronisk kommunikation har behandlats i underrättspraxis. I allt väsentligt framstår det enligt vår bedömning som att bestämmelsen är tillämpbar och väl fungerande vid olaga hot som framförs genom nya kommunikationsformer. Att ett hot framförs genom exempelvis ett forum på internet synes inte innebära några särskilda problem för rättstillämpningen.

Det kan framhållas att hot som framförs digitalt ibland är lättare att lagföra än muntliga hot, eftersom det genom s.k. skärmdumpar eller annan skriftlig dokumentation kan vara utrett vad som framförts.

Det finns dock vissa särskilda aspekter som kan lyftas fram beträffande hot som framförs via internet eller med hjälp av annan elektronisk kommunikation. Det kan gälla både frågan om vad som kan anses som straffbart och bedömningen av en gärnings straffvärde.

58 I avsnitt 5.4 går vi – på ett allmänt plan – igenom olika aspekter på elektronisk kommunikation som kan vara av straffrättslig relevans.

Genom att kommunikationen sker elektroniskt är det – i vart fall när det gäller textmeddelanden och dylikt – under alla förhållanden svårare för mottagaren att bedöma avsändarens avsikter och sinnesstämning, jämfört med yttranden som sker verbalt i varandras närvaro eller genom telefon. På samma sätt är det svårare för avsändaren att förutse och därefter bedöma hur mottagaren uppfattar budskapet; om denne blir t.ex. rädd eller sårad. Det innebär att avsändaren kan underskatta den skada hotet kan komma att vålla mottagaren. Att det förhåller sig på det sättet måste givetvis beaktas vid bedömningen av gärningspersonens uppsåt och kan bedömas enligt vad som gäller för subjektiv täckning enligt de gängse uppsåtsformerna, bland annat likgiltighetsuppsåt. Att hotet avsänds utan möjlighet att förutse mottagarens reaktioner, behöver därför inte innebära att gärningspersonen saknar uppsåt till att hotet kan uppfattas som allvarligt menat. En annan aspekt som framförts till utredningen vid kontakt med praktiker är nödvändigheten att beakta hela kontexten. Om ett hotfullt uttalande fälls inom ramen för en konversation där båda parter uttalar sig på det sättet, eller hotet i vart fall är ”slutresultatet” av en ömsesidig upptrappning, kan kontexten ur flera aspekter ha betydelse för straffbarhet och straffvärde. Det kan därför finnas anledning att granska exempelvis hela den chattkonversation som skett mellan parterna och inte utgå endast från en enstaka s.k. skärmdump som getts in till polisen av målsäganden.

En särskild fråga är hot som framförs anonymt. För mottagaren kan sådana hot framstå som särskilt oroande eller skrämmande, på grund av att det inte går att förstå eller bedöma avsändarens motiv eller förutse dennes kommande avsikter. I de fall avsändarens avsikter inte går att förutse pga. anonymitet, kan alltså (typiskt sett) oron för brottets verkställande öka. Det är viktigt att domstolarna beaktar detta både vid bedömningen av om något utgör ett straffbart hot och vid straffmätningen. Att ett hot framförs anonymt via internet, kan dock redan enligt vår bedömning beaktas redan inom ramen för nuvarande bestämmelse.

Hot mot någon enskild via internet kan ofta framföras inför en stor och ofta obestämbar ”publik”. Att på det sättet hota någon offentligt, kan inspirera andra och leda till fler hot och i vissa fall en ”drevliknande” situation. Även annars kan den enskilde uppleva sig som särskilt utsatt om hot mot honom eller henne på det sättet blir

publika. Det är omständigheter som bör kunna tillmätas relevans vid bedömningen av brottets svårhet. Vår bedömning är att det är möjligt att beakta detta inom ramen för gällande lagstiftning, särskilt om sådana omständigheter och aspekter lyfts fram av åklagarsidan i rättegången. Att ett hot framförs ”publikt” via internet och kan ligga kvar under obestämd tid, innebär dock enligt vår mening att vissa krav kan ställas på den som tillhandahåller det forum på vilket hotet sker. Vi föreslår därför i avsnitt 16.5.2 att ansvaret för tillhandahållaren av en elektronisk anslagstavla att ta bort vissa brottsliga meddelanden enligt lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor ska utvidgas till olaga hot.

Sammantaget finner vi att det finns tillräckliga möjligheter att inom ramen för befintlig lagstiftning och straffskala beakta särskilda aspekter gällande olaga hot på internet, både i fråga om straffbarhet och också vid straffmätning.

11.4.8. Lagtexten bör ange nivån för straffbarhet så att den ger ett ändamålsenligt skydd i praktiken

För straffbarhet förutsätts i dag enligt lagtexten att ett hot om brottslig gärning varit ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom. I våra direktiv anges att vad som ska anses utgöra allvarlig fruktan har varit föremål för skilda bedömningar. Vi ska enligt direktiven särskilt överväga om nivån för straffbarhet är lämplig för att ge ett ändamålsenligt skydd i praktiken.

Beträffande ”nivån för straffbarhet” enligt gällande rätt, har det i utredningsarbetet framkommit olika synpunkter på om den är för ”hög” eller för ”låg”. Vid hearings som utredningen anordnat har det framförts att förtäckta hot inte alltid blir föremål för lagföring och att allvaret vid hot via internet inte alltid fullt ut beaktas. Det har också framhållits från praktiker att domstolarna ibland endast gör en ”semantisk” prövning av det som uttalats och dömer för olaga hot utan att fullt ut beakta sammanhanget. Vissa av de i avsnitt 11.3.3 redovisade hovrättsavgörandena påvisar svårigheterna att förutse i vilka fall något bedöms vara ägnat att framkalla allvarlig fruktan.59

59 Se bl.a. ovan redovisade RH 2002:6 samt Svea hovrätts dom den 9 september 2014 i mål B 10961-13.

Ordalydelsen ”allvarlig fruktan” – och särskilt ordet ”fruktan” – indikerar enligt vår mening mycket starka känslor av närmast akut rädsla och panik. Den samlade bilden som vi har av underrättspraxis är dock att det för straffansvar normalt inte förutsätts att ett hot har kunnat framkalla allvarlig fruktan för någons säkerhet – i den betydelse ordalydelsen rimligen måste ha enligt gängse språkbruk. Redan hot som kan framkalla allvarlig oro hos någon för dennes säkerhet torde i realiteten vara straffbara. Med andra ord är nivån för straffbarhet (sannolikt) högre ställd i bestämmelsens ordalydelse – i vart fall som den bör tolkas med dagens mått mätt – i jämförelse med hur den kommit att tillämpas av domstolarna i praktiken.

Det är en utveckling och en rättstillämpning som vi finner rimlig. Ett hot som är ägnat att framkalla allvarlig oro, innebär ett tillräckligt stort angrepp på den personliga integriteten för att motivera straffansvar. En diskrepans mellan lagtextens språkliga betydelse och hur den kommit att tillämpas är inte lyckad. Dessutom kan ordalydelsen innebära att nivån för straffbarhet i vissa fall av kan komma att sättas för högt i förhållande till vad som är rimligt – om bestämmelsen i enstaka domstolsavgöranden tolkas mycket restriktivt, dvs. inte i linje med den gängse tillämpningen. Lagtexten bör därför enligt vår mening anpassas för att ligga i linje med hur bestämmelsen i de flesta fall har tillämpats och fortsättningsvis bör tillämpas.

Rekvisitet ”allvarlig fruktan” är dessutom svårförenligt med att hot om brott mot någons frihet och frid ska kriminaliseras, på det sätt vi formulerar inledningsvis i detta kapitel. Rekvisitet ”allvarlig fruktan” kan nämligen inte alltid på ett relevant sätt anses beskriva de känslor som kan framkallas hos den som ställs inför ett hot om brott mot den personliga integriteten. Ett rekvisit som anger att hotet ska ha kunnat framkalla allvarlig oro är enligt vår mening mer lämpligt. Även av det skälet bör lagtexten ändras.

Vi återkommer i nästa avsnitt till vårt förslag hur detta bör utformas.

11.5. Utredningens förslag

Förslag: Bestämmelsen om olaga hot ska utvidgas till att också

gälla hot mot den personliga integriteten. Straffansvaret ska gälla den som hotar någon annan med brottslig gärning på ett sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig oro för sin egen eller annans säkerhet till person, egendom, frihet eller frid.

Bestämmelsen om olaga hot ska även fortsättningsvis vara utformad som ett s.k. abstrakt farebrott. Det innebär att ageranden som typiskt sett kan framkalla allvarlig oro omfattas av straffansvar.

Bestämmelsen förenklas och moderniseras språkligt.

11.5.1. Ett hot ska vara straffbart om det är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig oro

I avsnitt 9.2 diskuterar vi – på ett övergripande plan – om straffbestämmelserna till skydd för den personliga integriteten bör konstrueras som handlingsbrott, effektbrott eller farebrott. Vi konstaterar där att konstruktionen med abstrakta farebrott (att något är ”ägnat att”) i vissa fall kan innebära tolkningsproblem. En sådan konstruktion innebär samtidigt att det uppställs ett väl avvägt krav på vilka omständigheter som behöver bevisas, i förhållande till vad som skulle gälla för ett effektbrott. Dessutom utgör en sådan konstruktion en rimlig avgränsning av det straffbara området för brott mot den personliga integriteten. Genom en avgränsning till typiska reaktioner till följd av olika slag av gärningar, undantas smärre angrepp på den personliga integriteten som den enskilde rimligen ska kunna tåla och som därför inte bör omfattas av straffansvar. Bestämmelsen om olaga hot bör därför även fortsättningsvis vara konstruerad som ett abstrakt farebrott. I avsnitt 9.2.6 konstaterar vi också att denna brottskonstruktion förutsätter att domstolen vid sin bedömning har möjlighet att ta hänsyn till situationen och målsäganden. Vårt förslag blir därför att prövningen huruvida handlandet varit ”ägnat att” orsaka rädsla, oro, obehag etc. (i vart fall i viss omfattning) bör ta sikte på den konkreta målsäganden i den konkreta situationen. Vi återkommer i

författningskommentaren närmare till hur rekvisitet bör tillämpas gällande olaga hot mot bakgrund av de ändringar vi föreslår.

För straffbarhet förutsätts i dag enligt bestämmelsens ordalydelse att ett hot varit ägnat att framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom. I föregående avsnitt anför vi att redan hot som kan framkalla allvarlig oro hos någon för dennes säkerhet i realiteten torde vara straffbara. Med andra ord är enligt vår bedömning nivån för straffbarhet (sannolikt) högre ställd i bestämmelsens nuvarande ordalydelse – i vart fall som den kan tolkas med dagens mått mätt – i jämförelse med h