SOU 1970:48

Svensk författningssamling

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 25 maj 1967 bemyndi— gade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepar— tementet att tillkalla en sakkunnig med upp- drag att utreda frågan om publicering av författningar, internationella överenskom- melser m. in. Till sakkunnig utsågs den 26 maj 1967 borgmästaren i Stockholm Georg Ericsson.

Att som experter biträda utredningen ut- sågs den 30 juni 1967 biträdande utrikesrå- det Lennart Myrsten och hovrättsassessorn Eskil Persson. Persson erhöll entledigande från sitt uppdrag vid utgången av juli 1968.

Till sekreterare åt den sakkunnige förord- nades den 26 juni 1967 hovrättsfiskalen To- mas Huldén.

Utredningen har antagit namnet utred- ningen om författningspublicering.

Den 7 februari 1969 beslöt Kungl. Maj:t utvidga uppdraget för utredningen att om- fatta frågan om formerna för internationella överenskommelsers införlivande med svensk rätt. I samband därmed bemyndigades che—

Stockholm i september 1970.

fen för justitiedepartementet att utse ytterli- gare två sakkunniga i utredningen. Med stöd därav tillkallades den 27 juni 1969 experten Myrsten och rättschefen Ulf Nordenson att vara sakkunniga. Georg Ericsson förordna— des samtidigt till ordförande i utredningen.

Till ytterligare sekreterare i utredningen förordnades den 27 juni 1969 revisionssek- reteraren Brit-Marie Ericsson.

Utredningen har delat upp utredningsupp- draget i två huvuddelar, den ena rörande publicering av inhemska författningar, den andra rörande införlivande av internatio— nella överenskommelser med svensk rätt samt publicering av överenskommelserna m.m. Såvitt rör den förra huvuddelen har utredningen funnit det lämpligt att i ett första delbetänkande behandla Svensk för- fattningssamling. Utredningen får härmed överlämna betänkandet.

Utredningsuppdraget i denna del har ut- förts av Georg Ericsson med Huldén som sekreterare.

Georg Ericsson

Tomas H uldén

1. Utredningsuppdraget i den aktuella delen

1.1 Direktiven

Den del av utredningsuppdraget som avser publicering av inhemska författningar inne- fattas i protokollet över justitieärenden den 25 maj 1967. Departementschefen yttrade härom:

Tillkännagivandet av lagar och andra all- männa författningar är förknippat med sär- skilda problem. Man måste sträva efter att inte bara myndigheterna utan även den stora all- mänheten får den information som behövs för att föreskrifterna skall kunna efterlevas. Det är dessutom nödvändigt att ha en fast ordning för publiceringen av författningarna som förebyg- ger varje tvivelsmål om vid vilken tidpunkt en författning träder i kraft. För att dessa krav skall kunna fyllas fordras tillgång till en offi- ciell publikation, i vilken föreskrifter som skall lända till allmän efterrättelse kan tillkännages på ett auktoritativt sätt. Svensk författnings- samling fyller sedan gammalt denna funktion. Vid sidan härav finns en rad andra officiella publikationer som utges av förvaltningsmyn— digheter, t. ex. länskungörelserna och de sam- lingar av cirkulär eller meddelanden som fram- ställs av centrala verk.

Bestämmelserna om Svensk författningssam- ling finns i kungörelsen den 4 januari 1928 (nr 1) angående Svensk författningssamling. Sedan kungörelsen tillkom har behovet av informa- tion om föreskrifter som skall tjäna till allmän efterrättelse ökat. Även när det gäller redige- ringen av materialet gör sig i dag andra an- språk gällande. Vidare uppdras det numera i betydligt större omfattning än förr åt förvalt- ningsmyndigheter att meddela tillämpningsfö- reskrifter till lagar och andra författningar. Dessa föreskrifter bereds endast i begränsad utsträckning plats i Svensk författningssamling och återfinns i stället huvudsakligen i separata

publikationer från de olika myndigheterna. Som följd härav är det ofta svårt för andra än den direkt berörda myndigheten att överblicka vad som är gällande rätt på ett område.

En allmän översyn av den gällande ord- ningen för publiceringen av författningar bör därför komma till stånd genom särskilt tillkal- lad sakkunnig. Översynen bör utgå från att en publikation av Svensk författningssamlings typ skall finnas med ställning som centralt, aukto- ritativt medel för tillkännagivande av lagar och andra allmängiltiga föreskrifter av större vikt. Under övervägandet av åtgärder för att göra materialet i författningspublikationen mera lättläst och öka dess användbarhet bör beaktas riksdagens anhållan om en prövning av princi- perna för publicering av ändringsförfattningar och vad som ligger till grund för denna anhål- lan (rskr 1967: 49).

Det är av praktiska skäl inte möjligt att samla alla statliga föreskrifter för allmänheten i en enda publikation. Man måste därför räkna med att centrala verk och andra myndigheter med förordningsmakt även i fortsättningen själva i betydande omfattning sörjer för pub- liceringen av föreskrifter inom deras förvalt— ningsområden. Det synes emellertid angeläget att det skapas former för samordning mellan den allmänna författningspublikationen och de olika myndigheternas. Vid undersökningen av dessa frågor bör beaktas en framställning den 20 mars 1964 från Svenska arbetsgivareföre- ningen och Sveriges industriförbund om ett en- hetligt och lättillgängligt publiceringssätt för utkommande tillämpningskungörelser.

Sådana föreskrifter som jag nu har berört in- riktas främst på att löpande offentliggöra nya författningar och andra allmänna föreskrifter. Till dem brukar ges ut innehålls- och sakregis- ter som underlättar hanteringen. Även med tillgång till sådana register är det emellertid er- farenhetsmässigt ofta svårt att få en fullständig

överblick över vad som är gällande ordning på ett bestämt område. Därför utges i vissa fall samlingsverk för att myndigheterna och all- mänheten skall kunna lättare orientera sig i materialet. Exempel på sådana verk är ”Skatte- och taxeringsförfattningarna”, ”Skol- överstyrelsens författningshandbok”, ”Tullver- kets författningssamling” och ”Totalförsvarets författningshandbok”, som kompletteras eller förnyas årligen.

Utredningen bör undersöka vilka behov som finns av samlad dokumentation rörande det ak— tuella innehållet i författningar och andra all- männa föreskrifter. På grundval av en sådan undersökning bör utredningen bedöma vilka former en sådan dokumentation lämpligen kan ges. Sålunda bör prövas bl. a. vilka samlingar av gällande föreskrifter som behövs och hur de bör redigeras och hållas aktuella. Vidare bör behovet och den lämpliga organisationen av en dokumentationscentral för författningsmateria- let utredas.

Den fråga som utredningen har att be- handla kan sammanfattas sålunda: Hur skall man underlätta för allmänhet och myndigheter att få kännedom om statliga föreskrifter och att överblicka dessa? Utred- ningens uppdrag avser således inte bara för- fattningar som utfärdats av Kungl. Maj:t utan även förvaltningsmyndigheternas före- skrifter. För att besvara frågan har utred- ningen enligt direktiven att granska flera författningspublikationer, nämligen Svensk författningssamling (SFS), länskungörel- serna, ämbetsverkens cirkulärserier samt olika samlingsverk. Vid granskningen av Svensk författningssamling har utredningen att befatta sig med principerna för att pub— licera ändringsförfattningar enligt den till utredningen överlämnade riksdagsskrivelsen. För denna redogörs under 6.14.

Utredningen behandlar i detta betänkan- de Svensk författningssamling. Detta inne- bär att betänkandet främst avser de författ- ningar som utfärdas av Kungl. Maj:t. Frå— gan om publicering av förvaltningsmyndig- heternas föreskrifter kommer att tas upp till behandling senare. Som bakgrund är det dock nödvändigt att i någon utsträckning beröra den allmänna frågan om författ- ningspublicering.

Framställningen från Svenska arbetsgiva- reföreningen och Sveriges industriförbund

om publicering av tillämpningskungörelser, vilken utredningen enligt direktiven har att beakta, avser främst förvaltningsmyndighe- ternas tillämpningskungörelser och kommer därför att beröras bara helt kortfattat i detta betänkande (se 6.13 och 7.2).

Vid prövningen av frågan om hur man lättare skall kunna överblicka författning- arna undersöker utredningen om man kan använda moderna tekniska hjälpmedel så— som automatiska datamaskiner för detta. Inom justitiedepartementet pågår i samar- bete med statskontoret och utredningen om- fattande försök med automatisk databe- handling av lagtext. Arbetet är mycket tids- krävande och det är ännu ej möjligt att be- döma i vad mån ADB kan brukas som hjälpmedel för att överblicka författningar. Utredningen vill därför avvakta hur ADB— arbetet fortskrider innan den tar ställning till hela frågan om publicering av författningar och inrättande av en dokumentationscentral för författningsmaterialet.

1.2 Arbetets bedrivande

Utredningen har genomfört en omfattande enkät bland statsmyndigheter. Den skedde under våren 1968 och avsåg myndigheter- nas egna författningspublikationer och Svensk författningssamling. Svaren angåen- de Svensk författningssamling kommer att behandlas i detta betänkande.

Tyngdpunkten i utredningsarbetet har be— stått i sammanträffanden mellan företrädare för utredningen och olika personer, såsom tjänstemän i departement och ämbetsverk, företrädare för advokatsamfundet och branschorganisationer, lärare vid juridiska fakulteter m. m. Därvid har utredningen er- hållit olika intressenters synpunkter på för- fattningspublicering.

Utredningen har samrått med informa- tionsutredningen, som tillsattes samma dag som utredningen, och avgett remissvar på dess betänkanden Kungörelseannonsering (SOU 1969: 7) och Vidgad samhällsinfor- mation (SOU 1969: 48).

Utredningen har vidare yttrat sig över en inom finansdepartementet utarbetad prome-

moria Statliggare och regleringsbrev samt statsrådsberedningens förslag till anvisningar för författningsskrivning.

En av utredningens sekreterare deltar i justitiedepartementets arbetsgrupp rörande ADB av lagtext.

Utredningen har under en resa till Bonn studerat bl. a. utgivningen av den tyska för- fattningssamlingen.

2.1. Begreppet författning

Ordet författning har i rättsvetenskapliga sammanhang två olika betydelser, den ena syftande på ett lands konstitution, dess stats— skick, den andra omfattande lagar, kungö- relser och andra bestämmelser av statsmak- terna. Det är den senare betydelsen av ordet som utredningen har att befatta sig med. Ordet författning brukar inte användas som namn på ett visst påbud, en viss rättsre- gel, utan har en betydligt mer svävande in- nebörd. I början av 1800-talet torde man i allmänhet ha med ordet åsyftat sådana of— fentliga föreskrifter och bekantgöranden som utgavs av trycket varje år, det 5. k. års— trycket (se 4.1). Ordet förekommer i en kungörelse den 26 november 1807 av kan- slipresidentämbetet och synes där ha just denna vidsträckta betydelse. Det används också av riksdagen i dess skrivelse av den 20 december 1824, vari föreslås inrättande av en officiell tidning, under titel av ”Författ- ningssamling” eller någon liknande benäm— ning, i Vilken skulle införas inte bara ko- nungens utan även myndigheternas före- skrifter. Men i samma skrivelse finns också en antydan om att man brukade ordet för- fattning i en snävare betydelse. Riksdagen anmärkte nämligen att årstrycket saknade flera i administrativ eller judiciell väg utfär- dade cirkulär eller resolutioner samt sådana kungl. brev vilka, ”om de ej kunde anses så— som egentliga författningar”, likväl innefat-

Allmänt om författningspublicering

tade väsentliga föreskrifter och regeringsåt- gärder inom den ekonomiska lagstiftningens område. I mitten av 1800-talet skriver Qui- ding i förordet till Svenskt allmänt författ- ningsregister 1522—1862 (Sthlm 1865) följ- ande: ”Väl kan ordet författning, föga så använt i den äldre lagstilen, numera anses hava erhållit den vidsträckta betydelse, som berättigar att därmed beteckna, vad årstryc- ket kallar publik handling.”

Innan man bestämmer innebörden av ordet författning är det lämpligt att något granska vilka olika slag av rättsregler som finns och hur de benämns. Här avses bara skrivna rättsregler, alltså inte sådana regler som framgår av rättspraxis eller s.k. all- männa rättsgrundsatser.

De skrivna rättsreglerna kan uppfattas som inordnade i en hierarki med de främsta överst och de lägsta underst; de har olika valör.

Främst kommer grundlagarna, alltså re- geringsformen (RF), riksdagsordningen, successionsordningen och tryckfrihetsför- ordningen. De stiftas av konung och riks- dag gemensamt och det fordras beslut av två riksdagar med nyval mellan.

Därnäst kommer lagarna. Begreppet lag innebär numera alltid att reglerna stiftats samfällt av konungen och riksdagen. I första hand är här att märka ”allmän civil- och kriminallag” och kriminallag för krigs- makten enligt 875 1 mom. RF. Över dem skall lagrådets yttrande inhämtas. Till la-

garna hör även kyrkolag enligt 87 ä 2 mom. RF. För deras stiftande fordras samtycke också av allmänt kyrkomöte. Inom Kungl. Maj:ts kansli har under 1969 utfärdats an- Jisningar att även andra rättsregler som be- slutas av konungen och riksdagen gemen- samt skall benämnas lag (se 2.3).

Efter lagarna kommer förordningarna. Begreppet förordning har skiftande inne- börd. I äldre praxis användes ordet ofta på sådana rättsregler som numera skulle be— nämnas lag, t.ex. inteckningsförordningen. Ordet brukas numera främst på sådana fö- reskrifter som faller inom riksdagens egen kompetens, alltså skattelagstiftningen, t.ex. förordningen om statlig inkomstskatt. Men det har också använts för sådana föreskrifl ter som faller inom konungens förordnings- makt i de fall då konungen valt att höra riksdagen, t. ex. vägtrafikförordningen. En— ligt de nämnda anvisningarna skall detta ej längre ske.

I Sverige har regeringsmakten långt- gående befogenheter som tillagts den av själva grundlagen, till skillnad från flera and- ra västerländska länder där regeringsmak— tens kompetens anses härledd från riksda- gen. Dessa konungens befogenheter utövas genom den s. k. ekonomiska lagstiftningen. Denna får i hierarkin anses stå under lagar och förordningar. Benämningen på de rätts- regler som utfärdas av konungen ensam skiftar mycket. Vanligast är termen kungö- relse. Men vidare förekommer orden stadga, instruktion, arbetsordning, taxa, cirkulär, brev, reglemente m. fl. Ordet kungörelse an- vänds vanligen då föreskrifterna riktar sig till allmänheten eller en obestämd krets av personer eller myndigheter. Ett brev riktar sig vanligen till en eller flera namngivna myndigheter. Ett cirkulär riktar sig oftast till samtliga statsmyndigheter.

Lägst i hierarkin står föreskrifter av för- valtningsmyndigheterna. Dessa lyder under konungen och deras förordningsmakt härrör från honom. Även förvaltningsmyndigheter- nas föreskrifter har skiftande benämningar, såsom kungörelse, cirkulär, anvisning, råd och anvisningar, föreskrifter, cirkulärskri- velse.

Slutligen är att nämna att kommunerna har viss förordningsmakt. Kommunernas fö- reskrifter är inte omnämnda i direktiven men utredningen kommer ändå att beröra dem när länskungörelserna behandlas.

I fråga om alla dessa typer av föreskrifter kan man urskilja sådana som riktar sig mot allmänheten och sådana som vänder sig till myndigheter och tjänstemän (jfr 547 RF). Gränsen mellan dem är emellertid ej lätt att draga.

Det finns behov av ett samlingsbegrepp för alla dessa föreskrifter men det finns in- get vedertaget sådant. Regeringsformen ut— trycker sig på flera olika sätt: ”allmänna författningars vidtagande” (& 8), ”Sveriges lag och laga stadgar” (& 16), ”författning- arna” (55 17, 18), ”lagar eller författningar” (& 21), ”allmänna författningar” (& 38), ”lag och laga stadgar” (& 47), ”författningar” (% 77), ”lag och författning” (55 89, 90), ”lagar och författningars efterlevnad” (& 96), ”lagarnas och författningarnas bris- ter” (& 100). I brottsbalken används uttryc- ken "lag eller författning” (1 kap. 15 om brott, 15 kap. 10% om osann försäkran, 36 kap. 6 och 11 %% om särskild rättsverkan), ”lag, instruktion eller annan författning” (20 kap. 4å om tjänstefel) och ”svensk lag” (2 kap.). 1 lagen (1894: 44 sid. 1) angående ti— den för allmänna författningars trädande i kraft förekommer uttrycket ”lag eller annan allmän författning” och i lagen (1930: 173) om beräkning av lagstadgad tid uttrycket ”lag eller särskild författning”.

Det ofta förekommande uttrycket ”lag el- ler författning” synes tyda på att man i be- greppet författning inte inräknar lagarna men detta torde ej vara meningen; uttrycket bör snarare läsas som ”lag eller annan för- fattning”.

Det kunde ifrågasättas att låta begreppet författning få den snävare innebörden av så- dana rättsregler som härrör från de båda högsta statsorganen, alltså konungen och riksdagen. Om man önskade tala om före- skrifter av alla slag skulle man i så fall be— höva säga ”författningar och ämbetsverkens föreskrifter” eller liknande. Detta synes ej praktiskt. Utredningen vill därför hellre an-

vända ordet författning i den mer vid- sträckta betydelsen så att det omfattar alla slags föreskrifter av statliga eller kommu- nala myndigheter. Detta stämmer också bättre överens med namnet Svensk författ- ningssamling. Dennas innehåll har ju aldrig varit begränsat till föreskrifter av konung el- ler riksdag.

I den mån utredningen åsyftar lagar, för- ordningar och andra bestämmelser av de högsta statsorganen uttrycks detta med ”riksdagens och konungens författningar” el. likn.

2.2 Översikt över nuvarande ordning för kungörande av författningar

Enligt 81 & RF åligger det konungen att ut- färda allmän kungörelse om beslutade grundlagsändringar. Beslutet härom tillkän- nages för riksdagen genom öppet brev och då detta blivit uppläst i kamrarna träder grundlagsändringen i kraft. Kungörandet sker genom att grundlagsändringen publice- ras i SFS men denna publicering är inte av— görande för ikraftträdandet. Regeringsformen innehåller även bestäm- melser om kungörande av allmän civil- och kriminallag. kriminallag för krigsmakten och kyrkolag (87 å). Det ankommer på ko- nungen att utfärda allmän kungörelse om dessa lagar. Även detta kungörande sker genom publicering i SFS. Samma regler gäl- ler den lagstiftning som tillkommit genom att konungen valt att höra riksdagen. Regeringsformen innehåller inga bestäm— melser om kungörande av vare sig de för- fattningar som riksdagen ensam beslutar el- ler dem som konungen ensam beslutar. Även dessa tas emellertid in i SFS enligt de närmare bestämmelser som ges i kungörel- sen (1928: 1) angående Svensk författnings— samling (se under 5). Enligt kungörelsen skall i SFS införas följande författningar som utfärdas av Kungl. Maj:t, nämligen ”a) lagar, förordningar, kungörelser och övriga föreskrifter, vilka skola tjäna till allmän ef- terrättelse; b) instruktioner, arbetsordningar, reglementen och stadgar för domstolar, äm- betsverk och andra myndigheter samt för

allmänna inrättningar, därest bestämmel- serna finnas vara av beskaffenhet att böra komma till allmänhetens kännedom; samt c) beslut, som anses vara av sådan vikt att de böra genom Svensk författningssamling all- mängöras”.

Även om det språkligt synes något oklart om bisatsen under a) ”vilka skola tjäna till allmän efterrättelse” syftar på hela uttrycket ”lagar, förordningar, kungörelser och övriga föreskrifter” eller bara på ”övriga föreskrif- ter”, visar en historisk undersökning (jfr un- der 4) att satsen åsyftar hela uttrycket. Re- geln är alltså den att alla av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter, som skall lända till allmän efterrättelse, skall införas i SFS oav- sett deras benämning. Vad beträffar bisatsen under b) ”därest bestämmelserna finnas vara av beskaffenhet att böra komma till all— mänhetens kännedom” synes både en språk— lig tolkning och ett studium av kungörel- sens förarbeten ge vid handen att den syftar bara på ”allmänna inrättningar”. Kungörel— sen innebär alltså att alla av Kungl. Maj:t utfärdade instruktioner, arbetsordningar, reglementen och stadgar för myndigheter skall publiceras i SFS.

När det gäller övriga föreskrifter är det en avvägningsfråga om de skall tas in i SFS el- ler ej. Det finns därför vissa grupper av fö- reskrifter som av tradition ej förs in i SFS.

Dit hör till en början den av riksdagen an— tagna riksstaten och de av Kungl. Maj:t givna föreskrifterna för utnyttjande av de olika anslagen. Riksstaten publiceras i riks- dagstrycket och i Statsliggaren och Kungl. Maj:ts föreskrifter intas i brev till resp. myn— dighet, de 5. k. regleringsbreven, samt omnämns i statsliggaren.

Rikdagens beslut om godkännande av en traktat lämnas inte som i många andra län- der i form av en lag utan meddelas i en en- kel riksdagsskrivelse. Det kungörs ej på an— nat sätt än att skrivelsen intas i riksdagstryc- ket.

Beslut att bevilja utlänning medborgar- skap ges i en del länder i form av lag och kungörs där på samma sätt som andra lagar. I Sverige meddelades sådana beslut av Kungl. Maj:t fram till den 1 juli 1969. De

återfanns i statsrådsprotokollet men publice- rades ej. Numera meddelas de av statens in- vandrarverk.

Kungl. Maj:ts avgöranden av besvär och andra förvaltningsärenden publiceras inte i SFS. Någon gång tas de in i Förvaltnings- rättslig tidskrift men i allmänhet kungörs de inte.

Vidare kan nämnas att Kungl. Maj:t läm- nar en hel del föreskrifter till myndigheter och andra inrättningar genom brev som rik- tas direkt till myndigheten eller inrättningen. Ibland tas en transumt av ett sådant brev in i SFS men vanligen kungörs de ej.

De föreskrifter som riksdagen eller dess organ fastställer för sitt eget arbete och in— struktioner för riksdagens organ eller arbets— tagare publiceras sedan några år i Riksda- gens författningssamling (RFS).

Det sagda vill belysa att det bara är en del av de högsta statsorganens beslut som pub- liceras i SFS.

Vad därefter beträffar föreskrifter av de centrala ämbetsverken och liknande myn- digheter förekommer det i mycket liten ut- sträckning att de kungörs i SFS. Kungörel— sen om SFS stadgar att ”hovrätters samt centrala ämbetsverks och andra myndighe- ters kungörelser och cirkulär, vilka inne- hålla föreskrifter av vikt för en större all- mänhet”, kan intagas i Svensk författnings- samling. De senaste åren har bara ett tjugo- tal sådana föreskrifter förekommit i SFS varje år. Orsaken till att de tas in kan vara att myndigheten saknar egen författnings— publikation eller att man anser att föreskrif- ten ej blir tillräckligt spridd genom en sådan publikation. Det vanliga är att varje myn- dighet tar in föreskriften i en egen publika— tion. Dessa publikationer är i allmänhet tryckta men här åsyftas även några stenci- lerade utgåvor.

Det finns ett mycket stort antal sådana publikationer, av skiftande utseende och ordnade på olika sätt. Man finner periodiskt utkommande häften som skall ordnas kro- nologiskt, separata häften eller broschyrer, handböcker i lösbladssystem osv. En del vänder sig huvudsakligen till underlydande myndigheter och tjänstemän, andra vänder

sig till allmänheten, ytterligare några till bå- dadera. Några publikationer är renodlade författningssamlingar, andra är främst infor— mationsorgan med föreskrifter insprängda.

I kungörelsen (1922: 609) angående äm— betsverks och andra myndigheters samlingar av kungörelser, cirkulär m.m., som var i kraft till den 1 juli 1969 men upphävdes med hänsyn till AB Allmänna förlagets till— komst, gavs en del bestämmelser om myn- digheternas författningspublikationer. De in- nebar bl.a. att publikationerna skulle ges ungefär samma utformning som SFS och re- digeras på samma sätt. Reglerna har emel- lertid följts endast för en del av publikatio- nerna, t.ex. Kommerskollegii författnings- samling, Kontrollstyrelsens cirkulär och Medicinalväsendets författningssamling. I övrigt har publikationerna utformats på så sätt som vederbörande myndighet funnit lämpligt.

I varje län utges länskungörelser. Även dessa är reglerade i författning, nämligen kungörelsen (1915: 421) angående länskun- görelserna. Länskungörelserna innehåller dels en del generella föreskrifter, alltså vad utredningen kallar författningar, dels en mängd meddelanden av annat slag, främst sådana som är att hänföra till den officiella kungörelseannonseringen. Också länskungö- relserna har i huvudsak samma utformning som SFS.

I länskungörelserna förekommer bl. a. en del kommunala föreskrifter, nämligen lo- kala ordningsstadgor och andra lokala ord— ningar som fastställts av länsstyrelsen. Öv- riga kommunala föreskrifter blir i allmänhet inte föremål för något kungörande men vissa städer tar in dem i egna författnings- samlingar.

Vid sidan om kungörande i författnings- publikationer förekommer det att föreskrif- ter eller upplysning om föreskrifter införs i dagstidningar, antingen såsom officiella meddelanden enligt särskilda författnings- bestämmelser eller såsom fritt utformade annonser.

Slutligen skall nämnas att Post- och Inri- kes tidningar innehåller notiser om vilka författningar som kommit ut i SFS. Enligt

den tidigare nämnda kungörelsen 1922: 609 skulle ämbetsverk som utfärdat föreskrift av vikt för en större allmänhet låta införa un- derrättelse därom i Pol, men den bestäm- melsen, som alltså numera är upphävd, ha- de nästan helt kommit ur bruk.

2.3. Statsrådsberedningens anvisningar för författningsskrivning

Till ledning för arbetet inom departementen har statsrådsberedningen den 19 maj 1969 gett ut Anvisningar för författningsskriv- ning. Dessa avser författningar som utarbe- tas av departementen efter utgången av au- gusti 1969. Anvisningarna berör i vissa fall frågor som faller inom utredningens upp- drag, bl. a. transumering och omtryckning av författningar. En redogörelse för anvis- ningarna i dessa delar lämnas under 9.3 och 9.4.

Här skall nämnas att anvisningarna ger delvis nya regler om vad som i framtiden skall betecknas som lag, förordning, kungö- relse, instruktion, arbetsordning, stadga och cirkulär.

Sålunda skall såsom lag betecknas författ— ning som med eller utan lagrådets hörande beslutas av Kungl. Maj:t och riksdagen ge- mensamt. Förordning skall användas som beteckning på författning som beslutas av riksdagen ensam. Kungörelse skall vara den normala beteckningen på författning som beslutas av Kungl. Maj:t, med eller utan riksdagens hörande. Instruktion skall använ- das som beteckning på författning varige- nom Kungl. Maj:t reglerar verksamheten vid viss myndighet eller grupp av myndighe- ter. Beteckningen arbetsordning skall i regel reserveras för de närmare bestämmelser om verksamheten vid en myndighet som med— delas av myndigheten själv. I fråga om stadga sägs att denna beteckning så långt möjligt bör undvikas, men att man kan an— vända den om den nya författningen tillhör ett område, t. ex. undervisningsområdet, där beteckningen förekommer allmänt. Beteck- ningen reglemente bör enligt anvisningarna undvikas i fortsättningen. Begreppet taxa kan användas i fråga om författning varige-

nom bestäms ersättning för tjänster som ut— förs vid viss statlig myndighet. I fråga om cirkulär sägs att denna form i fortsättningen bör användas i regel endast när det är fråga om ”allmänt hållna anvisningar” som ut- tryckligen är riktade till en bestämd krets av adressater, företrädesvis myndigheter. När kretsen av adressater är mycket liten bör dock brev användas. ”Direkta föreskrifter” bör i första hand ges i kungörelse, ej i cirku- lär eller brev.

Anvisningarna innehåller också följande regel om vad som skall införas i SFS: ”Alla författningar som utfärdas av Kungl. Maj:t tas in i SFS. Dessutom återges i SFS Kungl. Maj:ts cirkulär samt brev eller transumt av brev, om brevets innehåll är av stort allmänt intresse. Arbetsordningar och stadgar skall i regel inte tas in i SFS.”

Regeln ger inte någon definition av be- greppet författning. Av den citerade anvis- ningen att döma räknas cirkulär och brev, alltså ”allmänt hållna anvisningar”, inte till författningar. Motsättningsvis synes ”direk- ta föreskrifter”, vilka ju skall ges i kungö- relse, vara att hänföra till författningar. Det i kungörelsen angående Svensk författnings- samling brukade grundläggande begreppet ”föreskrifter, vilka skola tjäna till allmän ef- terrättelse” berörs inte. Frågan om intagan- de av stadgar i SFS är naturligen helt bero- ende på vad som i framtiden kommer att betecknas som stadga. Om man undviker be- teckningen kommer inte längre några stad- gar att införas i SFS men om man på t. ex. undervisningsområdet behåller beteckningen stadga på vissa författningar, som innehåller föreskrifter till allmän efterrättelse eller reg— lerar verksamheten vid en myndighet, mås- te dessa enligt gällande kungörelse införas i SFS.

2.4 Kortfattad beskrivning av SFS och dess utgivning

Svensk författningssamling är en tryckt pe- riodisk publikation som innehåller av Kungl. Maj:t utfärdade lagar och andra för— fattningar samt en del föreskrifter som be- slutats av centrala ämbetsverk eller andra

myndigheter. SFS utges från Kungl. Maj:ts kansli. Enligt gällande bestämmelser utges den från justitiedepartementet men f.n. är det statsrådsberedningen som sköter om ut- givningen. Rättschefen i statsrådsbered- ningen är författningssamlingens utgivare.

De författningar som skall införas i SFS överlämnas i form av trycklovskorrektur från vederbörande departement till den s.k. SFS-redaktionen, som är förlagd till stats- rådsberedningen och underställd rättsche— fen. Sedan författningen registrerats på re- daktionen och försetts med påskrift av rätts- chefen eller dennes närmaste man sänds den omedelbart med bud till tryckning.

Tryckningen har alltsedan författnings- samlingens tillkomst skett på Kungl. Bok- tryckeriet P. A. Norstedt & Söner. Enligt ett avtal mellan justitiedepartementet och tryc- keriet, som gällde t.o.m. år 1969, skulle tryckeriet ha hand om tryckning, distribu— tion och försäljning av författningssam- lingen samt tillhandahålla en försäljningslo— kal, den s. k. SFS—expeditionen.

Sedan AB Allmänna förlaget börjat sin verksamhet har justitiedepartementet sagt upp avtalet med Norstedts och i stället ingått ett avtal med förlaget, enligt vilket förlaget fr.o.m. år 1970 skall ombesörja tryckning, försäljning och distribution av författnings- samlingen på i huvudsak de villkor som tidi- gare gällde mellan departementet och Nor- stedts. Förlaget har i sin tur slutit avtal med Norstedts om fortsatt tryckning av författ- ningssamlingen, varjämte Norstedts åtagit sig att sända ut abonnemangsupplagan. För- laget har övertagit SFS-expeditionen, som numera är inrymd i förlagets lokaler i Gamla Stan, och sköter därifrån abonne- mang och försäljning.

När författningarna inkommer från SFS- redaktionen i kanslihuset till SFS-expeditio- nen förses de med nummer och förs ihop till lämpliga häften, varefter de trycks efter hand som de kommer in. Enligt avtalet sänds de ut till abonnenterna två gånger i månaden, varjämte extrautsändning sker i brådskande fall.

Författningssamlingens häften omfattar en eller flera författningar. Författningarna

numreras löpande genom årgången och binds efter årets slut. Tidigare ombesörjde abonnenterna bindningen men sedan några år tillhandahåller tryckeriet maskinbundna årgångar.

Löpande årgång av författningssamlingen tilldelas statliga myndigheter och vissa andra på justitiedepartementets bekostnad medan övriga abonnenter själva får betala sina ex- emplar. Den bundna upplagan betalas alltid av mottagaren.

Till författningssamlingen hör kronolo- giska månads- och årsregister samt alfabe- tiska halvårs-, helårs- och tioårsregister.

3.1. Danmark

Enligt en lag av år 1870 utges genom rege- ringens försorg en Lovtidende och en Minis- terialtidende.

I Lovtidende införs alla lagar och alla av konungen eller ministerierna utfärdade ”an- ordninger”, oavsett hur de benämnes, med vissa bestämda undantag.

Lovtidende består av tre avdelningar, A, B och C. Avdelning A innehåller allmänna lagar, förordningar och kungörelser. Avdel- ning B, som inrättades år 1950, innehåller riksstaten, lagar om beviljande av medbor- garskap m. m. Avdelning C, som kom till år 1936, innehåller traktater med andra stater.

Lovtidende kommer ut vid behov, för av— delning A:s del 3—6 gånger i månaden. Författningarna numreras löpande genom årgången och samlas i häften. På varje häfte anges utgivningsdagen. Författningarna trä- der i kraft en vecka efter utgivningen om de ej anger annat.

Abonnemang kan avse en eller flera av- delningar. Statliga myndigheter och kom- munstyrelser får tidningen gratis.

I Minister-ialtidende införs av konungen eller ministerierna utfärdade administrativa föreskrifter, som uteslutande vänder sig till myndigheterna, och viktigare administrativa avgöranden av allmänt intresse. Den kom- mer ut en gång i månaden.

Tidningarna har samma format som SFS och sätts med tvåspaltad text.

Författningspublicering i några andra länder

Vissa särskilt uppräknade föreskrifter tas ej med i Lovtidende utan publiceras på an- nat sätt. Som exempel kan nämnas postfö- reskrifter, regler om sjötransport av farligt gods och statens biltillsyns bestämmelser.

3.2. Norge

Den norska författningssamlingen, Norsk Lovtidend, utges med stöd av en lag av den 5 juni 1969, som trädde i kraft den 1 januari 1970. Dessförinnan gällde en lag av år 1876. Enligt lagen skall samlingen innehålla bl. a. grundlagsbestämmelser och lagar samt det som med stöd av lag skall kungöras i Norsk Lovtidend. Med detta korresponderar en be- stämmelse i förvaltningslagen att samtliga ”forskrifter” skall kungöras i Norsk Lovti- dend. Med ”forskrift" menas ett avgörande som gäller rättigheter eller skyldigheter för ett obestämt antal eller en obestämd krets av enskilda personer.

Lagen om Norsk Lovtidend innehåller en bestämmelse att konungen får besluta att en lag, som blivit ändrad, skall tas in i sam- lingen i sin helhet med den nya ordalydel- sen.

Norsk Lovtidend utges i två avdelningar. De tidigare nämnda författningarna kungörs i första avdelningen. De samlas i häften som kommer ut vid behov, vilket under 1969 var 39 gånger. Häftena numreras och upptar på första sidan en innehållsförteckning samt ut- givningsdatum. Författningarna numreras

ej. De träder i kraft en månad efter utgiv- ningsdagen. om de ej själva föreskriver an— nat.

Andra avdelningen kommer ut en gång i kvartalet. Däri återges lagar och andra fö- reskrifter, som upptagits i första avdel- ningen, samt införs andra administrativa be- stämmelser och rundskrivelser.

Formatet på Norsk Lovtidend är A 5. Vid sidan om Norsk Lovtidend finns flera specialpublikationer, som innehåller bestäm- melser av förvaltningsmyndigheter.

3.3. Västtyskland

Enligt artikel 82 grundlagen skall alla lagar efter promulgationen publiceras i Bundesge- setzblart.

Denna tidning består av tre delar. Del I är huvuddel och upptar bl. a. lagar och en del av regeringen eller ministerierna utfärdade författningar. Del II innehåller bl. a. inter- nationella överenskommelser, bestämmelser rörande förbundshushållningen, järnvägar och sjöfart samt tulltaxor. Del III utgör en systematisk samling av gällande förbunds- rätt (jfr 11.4 och 12.5).

Författningarna samlas i häften av A 4- format, som kommer ut vid behov, vilket kan innebära flera häften i veckan. Häftena numreras men författningarna numreras ej. Författningarna träder i kraft 14 dagar efter utgivningen om de ej anger annat.

Till Bundesgesetzblatt hör två årliga regis— ter, det ena över alla gällande lagar och andra förbundsförfattningar (jfr 11.4), det andra över gällande traktater.

Författningar som beslutas av regeringen eller ministerierna (Rechtsverordnungen) skall enligt grundlagen kungöras i Bundes- gesetzblatt om annat ej bestäms i lag. En lag av år 1950 föreskriver att de skall införas antingen i Bundesgesetzblatt eller i Bundes- anzeiger. Enligt en ministerialstadga skall detta tillämpas så att författningar av vä- sentlig och varaktig betydelse tas in i Bun— desgesetzblatt medan övriga publiceras i Bundesanzeiger.

Bundesanzeiger ser ut som en dagstidning och kommer ut fem gånger i veckan. De

författningar som publicerats i den anmärks också i Bundesgesetzblatt med rubrik och datum. Omvänt innehåller Bundesanzeiger uppgift om vilka författningar som kommit ut i Bundesgesetzblatt.

Förutom dessa båda officiella tidningar finns specialpublikationer för t.ex. järn- vägstaxor och andra trafiktaxor.

3.4 Holland

Lagar publiceras i den officiella tidningen Staatsblad. Denna kommer ut vid behov. Flera författningar förs ihop i samma häfte. Varje författning får sitt nummer. Tid- ningen är i A 4—format.

Sådana av konungen/drottningen beslu- tade författningar som kallas ”algemene maatregelen van bestuur (regeringens all— männa föreskrifter)” tas också in i Staats- blad. Författningar av lägre valör samt mi- nisteriella kungörelser publiceras vanligen i Nederlandse Staatscourant, en daglig tidning som ges ut av regeringen. Detta sker inte på grund av en allmän lagbestämmelse utan på grund av särskild föreskrift i den lag, som innehåller bemyndigande för ministern att utfärda författningen.

Författningarna träder i kraft 20 dagar ef- ter kungörandet om de ej själva föreskriver annat.

3.5. Belgien

Enligt artikel 129 i den belgiska konstitutio- nen är ingen lag eller annan författning giltig förrän den publicerats på sätt som lag före- skriver. Sådana föreskrifter ges i en lag av år 1961 om användningen av språk och pub- licering och ikraftträdande av lagar och andra författningar.

Enligt denna skall alla lagar och alla för- fattningar som beslutats av konungen eller ministerierna kungöras i Moniteur belge. Om de sistnämnda författningarna inte kan beräknas intressera en större allmänhet kan man nöja sig med att bara omnämna dem eller ta in ett utdrag.

Tidningen kommer ut dagligen. Fransk och nederländsk text tas in sida vid sida.

Formatet är något större än A 4. Årgång- arna är mycket omfångsrika, under 1968 12 700 sidor. Varje häfte numreras och har en innehållsöversikt på första sidan.

Lagar och andra författningar, som kom- mit ut i Moniteur belge, samlas månatligen i Recueil des lois et arrétés royaux de Belgi- que.

Författningarna träder i kraft tio dagar efter publiceringen om annat ej föreskrivs.

3.6 Frankrike

Enligt konstitutionen skall presidenten pro- mulgera lagar inom 15 dagar från det han mottagit dem av parlamentet. Inom samma tid skall han enligt fast praxis också pub- licera dem. Detta sker i Journal officiel de la République Frangaise. Även sådana för- fattningar som beslutas av presidenten eller regeringen utan medverkan av parlamentet skall införas där.

Om inte annat föreskrivs blir en officiell text tillämplig i Paris vid utgången av dagen efter det att Journal officiell kommit ut och i övriga landet vid utgången av dagen efter det att tidningen nått huvudorten i resp. ar- rondissement. Genom publiceringen blir för- fattningen bindande för medborgarna. Dessa presumeras känna till det som intagits i Journal officiel.

Journal officiel är tryckt på tidningspap- per i ett format något större än A4. Varje årgång har ett väldigt omfång. Tidningen kommer ut varje dag. Författningarna be- tecknas med årtal och nummer.

3.7 Schweiz

Lagar beslutas av förbundsförsamlingen men är underkastade fakultativ folkomröst- ning. Det blir omröstning om 30 000 med- borgare begär det inom 30 dagar från det att lagen publicerats i Bundesblatt, förbundsad- ministrationens officiella tidning. Om folk— omröstning begärs, tar regeringen in en kungörelse om omröstningen i Bundesblatt, och även resultatet av omröstningen publice- ras där.

Om lagen antages vid folkomröstningen

eller om folkomröstning ej begärs, vilket är det vanligaste, kungörs lagen i lagsamlingen Sammlung der Eidgenössischen Gesetze, el— ler som den också kallas Amtliche Samm- lung. Denna tillkom år 1948, då den ersatte en äldre lagsamling. Samlingen innehåller lagar, förordningar, kungörelser, internatio— nella fördrag och en del andra allmänt för- pliktande beslut.

Samlingen kommer ut vid behov, vilket vanligen är en gång i veckan. Den gcs ut på de tre språken tyska, franska och italienska. Den tillställs gratis regionala och lokala myndigheter och medborgarna har rätt att läsa dessa exemplar. Författningarna samlas i häften, vilka numreras. Formatet är A 5. Varje häfte upptar på första sidan en inne- hållsöversikt.

Sådana föreskrifter, som enligt lag skall tas in i Amtliche Sammlung, är bindande för medborgarna först då de offentliggjorts i samlingen. Författningarna skall ange dagen för sitt ikraftträdande och detta bör enligt en kungörelse inträffa först fem dagar efter kungörandet. Skulle ikraftträdandet inte ha angetts träder författningen i kraft på femte dagen efter kungörandet.

Alla författningar som kommit ut i den äldre lagsamlingen och var i kraft den 31 december 1947 har upptagits i en rensad, systematisk lagsamling, kallad Bereinigte Sammlung (jfr 12.5).

Till Amtliche Sammlung hör bl. a. ett sys- tematiskt register över gällande författningar (jfr 11.4).

Det finns en officiell tidning för post- och telegrafväsendet, PTT-Amtsblatt, och en tid- ning, Verkehrsaktensammlung, för bl. a. så- dana föreskrifter för trafikväsendet som ej upptagits i någon av de andra officiella tid— ningarna. Även andra specialpublikationer finns, t. ex. för försvaret.

4. Svensk författningssamlings historia

4.1 Tiden före SFS

I äldsta tider var lagen muntlig. Varje år läs- tes den på tinget och fördes därigenom vi- dare från generation till generation. Även om lagen därvid förändrades var det inte fråga om lagstiftning i modern mening. Man uppfattade det snarare som förtydliganden och tolkningar av den förut gällande rätten. Under medeltiden började man teckna ned lagens regler och redan tidigt var kungen verksam för att sätta lagen på pränt. Men med kungadömets framväxt ansågs det också ingå i kungens myndighet att utfärda nya påbud, att giva lag. Påbuden fick ofta skriftlig form genom att intagas i urkunder, som sändes ut till olika orter som uttryck för den kungliga viljan.

Lagarna fick inte utan vidare verkan utan det fordrades samtycke av dem som berör- des. De lästes därför upp på tinget där all- mogen fick godkänna dem. Samtycket och tillkännagivandet av lagen sammanföll såle- des. Med riksdagens framväxt blev det riks- dagens sak att representera folket och lämna dettas samtycke till lagarna. Dessa tillkänna- gavs i rikssalen och när samtycket var givet fick lagen kraft. En kvarleva härav är att grundlagsändringar än i våra dagar träder i kraft när Kungl. Maj:ts brev om att kungö- relse om ändringen utfärdats läses upp i riksdagen.

Ständernas ledamöter skulle i sin hem- bygd sprida kunskap om lagen, men man

hade också andra sätt att föra ut lagen bland folket. Uppläsningen på tingen fortsatte ända till mitten av 1800-talet. Även på and- ra platser där folk samlades läste man la- gar, t. ex. på marknader. Det som kom att få störst betydelse var emellertid läsningen i kyrkan. Till kyrkan kom folket regelbundet och där kunde kungen nå ut till det med sina lagar. Allt från 1600-talet har olika be- stämmelser reglerat uppläsningen i kyrkan. Och för att allmogen verkligen skulle lära känna lagen gavs föreskrifter om periodiskt uppläsande av olika författningar. Vad nya lagar beträffar framträdde så småningom den uppfattningen att de trädde i kraft först efter att ha lästs upp i kyrkan, så att allmän- heten kunde följa lagen.

För att få ut lagen bland folket fordrades en mångfald utskrifter och när boktryckar- konsten väl var uppfunnen togs den tidigt i bruk. Redan 1522 började man trycka lagar och andra kungliga påbud och kunde på så sätt sprida dem i riket. Varje år kom det ut ett antal förordningar och till dem gav man årligen ut en ”Förteckning på Kungl. plaka- ter, resolutioner, förordningar och påbud samt andra allmänna handlingar, som av trycket utkommit år . . .”. Detta kallades förordningstrycket eller årstrycket.

I årstrycket kom förordningarna ut som lösa häften, vart och ett försett med en vac- ker titelsida som upptog en rubrik i stora frakturbokstäver, datum och plats där för- ordningen var given samt tryckår. Häftena

var inte numrerade och inte heller samman- hölls de till en särskild serie, t. ex. genom gemensam vignett. Många mottagare band emellertid förordningarna vid årets slut och försåg banden med innehållsförteckning. De statliga verken hade skyldighet att förvara årstrycket, vilket skulle överlämnas av före- trädare till efterträdare.

De tryckta förordningarna delades ut till rikets myndigheter och till kyrkorna. I olika kungörelser bestämdes vilka verk som var berättigade till årstrycket och antal exem- plar angavs noga. 1824 tilldelades myndig- heterna 4 750 exemplar och den årliga för- teckningen trycktes i 5—6 000 exemplar. För att förenkla distributionen skulle enligt en kungörelse av 1772 de myndigheter som fanns i huvudstaden själva hämta sina ex- emplar i riksarkivet och överordnade myn- digheter skulle sprida exemplaren bland sina underlydande myndigheter. I posttidningen kungjorde man vilka författningar som ut- kommit av trycket.

Så småningom framväxte kritik mot års- trycket. Genom att en mängd mindre vik— tiga kungörelser samt bestämmelser som en- bart rörde Stockholm togs in blev trycket omfattande och transporten till landsorten besvärlig. Dessutom saknades flera i admi- nistrativ eller judiciell ordning utfärdade cir- kulär samt sådana kungliga brev vilka "om de ej kunde anses såsom egentliga författ— ningar likväl innefattade väsentliga före- skrifter och regeringsåtgärder inom den eko- nomiska lagstiftningens område”. Balans- gången mellan fullständighet och måttligt omfång hade börjat.

4.2 Kungl. Maj:ts skrivelse år1824 om SFS

På begäran av riksdagen beslöt Kungl. Maj:t år 1824 att inrätta Svensk författningssam- ling. Denna skulle bli fullständigare än års— trycket och för att öka överskådligheten ut- gavs alla häften under gemensam vignett och numrerades. Vidare försågs varje år- gång av samlingen med kronologiskt register och utförligt alfabetiskt sakregister. För att begränsa omfånget sammanfördes flera för- fattningar i varje häfte, vidare trycktes

mindre viktiga författningar med mindre stil och slopades titelsidorna. Författningens ru- brik och uppgiften om var och när den var given placerades i stället över resp. författ- ning. I övrigt bibehölls årstryckets format och frakturstilen.

I Kungl. Maj:ts skrivelse den 22 decem- ber 1824 till kanslistyrelsen, som är intagen i början av författningssamlingens första år- gång, 1825, preciserades noga vad sam- lingen skulle innehålla:

1. Alla till allmän efterrättelse utfärdade Kungl. förordningar, påbud, plakater, kungö— relser, cirkulär, brev samt alla genom högsta domstolen eller statsexpeditionerna utgående domar och ut- slag, vilka innefatta prejudikat eller annars äro av allmän beskaffenhet.

2. Kollegiers och ämbetsverks kungörelser, universaler och cirkulärbrev, då de äro av den egenskap att de böra genom trycket allmängö- ras.

3. På särskilt blad: korta rubriker samt upp- gifter på avgjorda enskilda mål och å avkun- nade domar, resolutioner och utslag. 4.I särskilt bihang: dels sådana officiella handlingar som till allmänhetens kännedom vanligen särskilt tryckas och utdelas, dels sådana som inbegripas under årstrycket men som likväl inte kunna anses tillhöra detta eller behövas till dess vanligen större antal, så- som tal, anföranden, protokoll, enskilda in- struktioner och reglementen m. m.

Författningssamlingen ställdes under till- syn av hovkanslern och en tjänsteman inom Kungl. Maj:ts kansli utsågs till redaktör med uppgift att ombesörja redaktionen och utgivningen av samlingen. Vederbörande föredragande i statsexpeditionerna och högs- ta domstolen skulle efter samråd med hov- kanslern resp. justitiekanslern avgöra vilka expeditioner som skulle införas i samlingen samt överlämna bestyrkt avskrift till redak— tionen. Redaktören fick rätt att hos ämbets- verk och andra myndigheter höra efter vad de önskade ta in i samlingen. För att den nya samlingen inte skulle bli alltför kostsam för staten beslöts att staten skulle prenume— rera på 500 exemplar för utdelning till myn- digheterna för ett fast pris per exemplar. Själva tryckningskostnaden skulle således inte bäras av staten utan av redaktören eller det tryckeri, med vilken denne avtalat om

tryckning. Redaktionen fick post- och stäm- pelfrihet. '

4.3 1833 års kungörelse om SFS

Även efter tillkomsten av författningssam- lingen fortlevde årstrycket. Författningssam- lingen slog emellertid väl ut och redan 1833 befanns årstrycket överflödigt. Genom en kungörelse (1833: 46) beslöts att årstrycket skulle upphöra med utgången av samma år och att författningssamlingen i fortsätt- ningen skulle bli den enda officiella publika- tionen för lagar och andra författningar. Dess innehåll undergick inga större föränd- ringar. I den nämnda kungörelsen före- skrevs att författningssamlingen, med iaktta- gande av vad skrivelsen av år 1824 närmare innehöll och bestämde, skulle upptaga:

1. Alla påbud och föreskrifter, vilka till all— män efterrättelse meddelas av Kungl. Maj:t el- ler av kollegier eller andra allmänna verk, vilka äga utfärda kungörelser till åtlydnad över hela riket.

2. Sådana Kungl. beslut, vid lagars och för- fattningars tillämpning, vilka anses vara av den vikt att de böra intagas i författningssamlingen. 3. Korta uppgifter å enskilda mål.

Inte heller i utformningen skedde någon särskild förändring. Redan några få år efter tillkomsten av författningssamlingen hade de ”särskilda bladen" upphört och i stället trycktes uppgifterna om enskilda mål i slutet av varje häfte. De ”särskilda bihangen" förekom bara sporadiskt och utgjorde ej en särskild serie utan fördes samman med resp. häfte.

Organisationen av utgivningen undergick några förändringar. Hovkanslern skulle själv anta boktryckare. Inte bara Kungl. Maj:ts kansli utan även verken ålades att till redaktören överlämna de författningar, som skulle invflyta i samlingen. Det antal exem— plar som staten beställde ökades radikalt genom att årstrycket slopades. De olika myndigheterna tilldelades enligt en av Kungl. Maj:t fastställd förteckning (SFS 1833: 48) 4 790 exemplar. Distributionen skulle skötas av riksarkivet men liksom tidi— _ gare i fråga om årstrycket skulle överord-

nade myndigheter ta emot författningarna

även för de underordnades räkning och vi- darebefordra dem.

Riksarkivets befattning med utdelningen av författningssamlingen till myndigheterna upphörde efter några år. Bestyret lades på redaktionen men kom efter avtal med tryc- keriet att skötas av detta. När hovkanslers- ämbetet indrogs 1840 kom författningssam- lingen under överinseende av chefen för ecklesiastikdepartementet. Först genom en ändring i departementsstadgan år 1873 överflyttades redaktionen av författnings- samlingen till justitiedepartementet. Att så skedde hängde samman med bl. 3. de änd- ringar som samtidigt vidtogs i författnings— samlingen. Denna skulle redigeras efter nya principer och den bästa juridiska sakkun- skapen för detta stod att finna i justitiede- partementet.

Orsaken till ändringarna var det missnöje som med tiden uppstått med innehållet i för- fattningssamlingen. Riksdagens revisorer an- märkte år 1872 på att samlingen innehöll ett stort antal stadganden, som ägde betydelse bara för en kortare tid, t. ex. kungörelser om tillförordnad regering, bönedagsplakat, kommerskollegiets kungörelser om kolera- smittade orter, men saknade en mängd kungl. brev och resolutioner som var av all- män vikt för en längre tid. Anmärkningarna föranledde riksdagen att påföljande år (rskr 1873: 35) hemställa att Kungl. Maj:t måtte överväga att från författningssamlingen av- skilja sådana påbud och förordningar, vilka ägde mera tillfällig betydelse, samtidigt som större fullständighet i övrigt bereddes åt samlingen. Riksdagen framhöll att bristerna huvudsakligen bestod i att samlingen sak- nade ett stort antal cirkulär, brev och resolu- tioner, vilka innefattade tillägg till eller för— klaring av förut offentliggjorda förord— ningar och kungörelser, ävensom åtskilliga av kollegierna och övriga centrala ämbets- verk utfärdade allmänna föreskrifter.

4.4 1875 års kungörelse om SFS

Till följd av riksdagsskrivelsen utfärdade Kungl. Maj:t kungörelsen (1875: 100) an— gående utgivande av Svensk författnings-

samling. Enligt denna skulle samlingen från och med påföljande år ges ut i två. särskilda avdelningar, den ena benämnd Svensk för- fattningssamling, den andra Bihang till Svensk författningssamling, med särskild numrering för varje avdelning.

I huvuddelen skulle införas:

a) de av Kungl. Maj:t utfärdade lagar, för- ordningar, kungörelser och övriga föreskrifter, vilka skola tjäna till allmän efterrättelse och icke avse endast en kortare tidrymd,

ävensom instruktioner, reglementen och stad- gar för ämbetsverk och myndigheter samt all- männa inrättningar av större vikt och omfatt— ning,

b) hovrätters. kollegiers och andra centrala ämbetsverks eller myndigheters kungörelser och cirkulärbrev, vilka innehålla föreskrifter i ämnen av vikt för en större allmänhet och icke avse endast en kortare tidrymd,

c) sådana av Kungl. Maj:t meddelade beslut, vilka innefatta förklaring av allmänna författ- ningar eller eljest anses vara av den vikt, att de böra i denna avdelning av författningssam- lingen intagas.

I bihanget skulle intagas:

a) de av Kungl. Maj:t för inrättningar av mindre omfattning meddelade stadgar och reg- lementen av beskaffenhet att böra komma till allmänhetens kännedom,

b) kungörelser och föreskrifter, som avse endast en kortare tidrymd,

c) andra meddelanden, som anses böra genom författningssamlingen offentliggöras.

I övrigt medförde kungörelsen den änd- ringen att chefen för justitiedepartementet skulle avgöra ansökningar om ökad tilldel- ning av författningssamlingen. I samband med tudelningen av samlingen övergick man från frakturstil till antikva och ändrade for- matet något. Vignetten, som redan undergått ett par smärre förändringar, ändrades ytter- ligare.

När författningssamlingen funnits till i tjugofem år fann man det svårt att över- blicka författningarna enbart med hjälp av de föreskrivna årliga registren. 1851 gav man därför ut de första flerårsregistren, det ena omfattande tiden 1825—39, det andra 1840—49. I förordet framhölls att varje re- gister borde omfatta ett jämnt tiotal år och innehålla någorlunda ”omfattande huvud-

ord", under vilka alla närbesläktade stad- ganden kunde sammanföras, jämte en mängd hänvisningar. Sedan ett tredje regis- ter, omfattande 1850-talet, utkommit efter dessa principer frångick man i det fjärde re- gistret som avsåg åren 1860—70 principen med omfattande huvudord, eftersom det vi- sat sig svårt att veta under vilket huvudord en viss författning var upptagen, och införde grundsatsen att upptaga ämnena under de huvudord som man osökt kunde hämta ur författningarna själva.

Dessa skilda principer föranledde general- direktörcn L. Falkman att ta initiativet till att ett sammanfattande register över författ- ningssamlingens första femtio årgångar gavs ut år 1876. Utgivaren önskade ett register ef- ter enhetliga principer och anslöt sig till sy- stemet med ”inskränktare huvudord”. Han angav registrets ändamål vara praktiskt: ”att kunna uppsöka i författningssamlingen in- tagna, ännu värdefulla eller åtminstone icke veterligen antikverade eller upphävda för- fattningar”, varför han beträffande antikve- rade eller upphävda författningar lämnade endast kortfattade uppgifter.

Under heia 1800-talet fortsatte uppläs- ningen av författningar i kyrkorna. Varje kyrka fick sig tilldelad ett exemplar av för- fattningssamlingen. Uppläsningen av för- fattningarna skulle påbörjas första söndagen efter det att de ankommit till vederbörande präst. Författningarna skulle samlas i kyr- kans arkiv så att allmänheten kunde ta del av dem.

Det riktades mycken kritik mot kyrkoläs- ningen. Den kan sammanfattas i två punk- ter, dels inverkade uppläsningen störande på gudstjänsten, dels ansågs det otillfredsstäl- lande att författningarnas ikraftträdande var beroende på uppläsningen. Det senare kunde medföra att en författning trädde i kraft vid olika tidpunkter i skilda landsän- dar allt eftersom läsningen påbörjades i re— spektive kyrka. Kritiken tillgodosågs något genom att prästen vid mitten av seklet fick rätt att läsa ett sammandrag av författning— arna. Olika förslag framkom om att man skulle kungöra författningar på anslagstav- lor, på kommunalstämmor och hos stads-

fullmäktige, eller att författningarna skulle träda i kraft tre veckor efter det att de utfär— dats. så att de under tiden hann tryckas och spridas i landet.

Det var först 1894 som en ny ordning in- fördes. Då tillkom den ännu gällande lagen (1894: 44 sid. 1) angående tiden för all— männa författningars trädande i kraft enligt vilken författning, som införts i författnings- samlingen, träder i kraft fyra veckor efter den dag, då författningen enligt dårå med— delad uppgift utkommit från trycket, om den icke själv anger annat. Samtidigt in- skränktes uppläsningen i kyrka betydligt. Det periodiska uppläsandet av äldre författ- ningar avskaffades och nya författningar skulle endast i vissa fall läsas upp helt och hållet; i övriga fall räckte det att läsa upp rubrik och datum. Eftersom dagen för utgiv- ningen av författningssamlingen genom denna lagstiftning fick ökad betydelse, flyt- tades uppgiften om utgivningsdag, som tidi- gare stått på häftets sista sida, till vignetten på första sidan.

4.5 1911 års utredning om SFS

Efter omläggningen år 1875 av författnings- samlingen var dennas volym konstant i rätt många år men började sedan öka i omfång. För att begränsa ansvällningen blev det allt vanligare att ta in endast transumter av kungl. brev. I början av 1900-talet kom transumeringstekniken till användning även vid ändring av äldre författningar. I stället för att som tidigare trycka om hela den änd- rade paragrafen eller det ändrade momentet började man trycka endast det ändrade av- snittet och genom transumeringstecken ute- lämna oförändrade delar. Vidare började man använda mindre stil än tidigare. Men dessa metoder hjälpte inte stort. Under fem- årsperioden 1906—1910 ökade sidantalet i författningssamlingen med mer än 40 pro— cent i förhållande till närmast föregående femårsperiod. Med anledning härav men även på grund av kritik mot distributionssät- tet tillsatte chefen för justitiedepartementet år 1911 en utredning om Svensk författ- ningssamling.

I direktiven yttrade departementschefen att utredningen borde söka finna en snab- bare och mer praktisk form för utdelningen än den dittills tillämpade, som innebar att författningssamlingen sändes ut till domsto- lar och andra tjänstemän genom en eller flera mellanhänder. Utredningen borde vi- dare undersöka om man vid distributionen till olika myndigheter och tjänstemän kunde urskilja sådana författningar som angick myndighetens eller tjänstemannens förvalt- ningsområde och endast sända ut dessa.

Redan samma år avgav utredningen sitt betänkande, betitlat Utredning och förslag beträffande svensk författningssamlings ut- givning och distribution. Däri nämndes som tänkbara utvägar att minska författnings- samlingens omfång dels en utgallring av vissa författningar, dels typografiska an- ordningar. Efter en genomgång av vilka för- fattningar som skulle uteslutas föreslog ut- redningen att tudelningen av författnings- samligen skulle upphöra med följande motivering:

Därest vad vi sålunda föreslagit i fråga om utgallring av vissa kungörelser ur författnings- samlingen i väsentliga delar bifalles, kommer omfånget av författningssamlingen och i all synnerhet av bihanget att i högst väsentlig grad minskas. Med hänsyn härtill som även till den omständigheten, att den föreskrivna artskillna- den mellan de författningar, som böra införas i den ena eller andra samlingen, visat sig icke kunna konsekvent vidhållas, finna vi oss äga giltig anledning hemställa, att författningssam— lingen må för framtiden utgivas i allenast en serie.

Utredningen redogjorde också för en en- kät bland ett stort antal ämbetsverk och myndigheter, varunder ställts bl.a. frågan om vederbörandes behov av tillgång till för- fattningssamlingen kunde anses vara be- gränsat till författningar, som berörde veder— börandes speciella förvaltningsgren, samt yttrade:

Efter övervägande av vad i denna del av ärendet förekommit finna vi oss böra såsom vår övertygelse uttala, att ett allmänt stad- gande om vissa befattningshavares förseende med allenast de författningar, som beröra de- ras speciella förvaltningsgren, komme att vid tillämpningen medföra synnerligen stora,

kanske oöverkomliga svårigheter. Det lärer nämligen knappast låta sig göra att generellt bestämma, vilka författningar som skola anses beröra en viss förvaltningsgren, och ej heller torde det kunna uppdragas åt någon central myndighet att för alla områden av statsförvalt- ningen i varje särskilt fall meddela i sådant av- seende erforderliga bestämmelser.

Utredningens betänkande utmynnade i bl. a. följande förslag:

att vissa närmare angivna författningar och andra meddelanden, såsom traktater med främmande makter, författningar som bara be- rörde särskilda orter, lotsstyrelsens, general- tullstyrelsens m.fl. kungörelser, från och med år 1912 icke vidare skulle införas i svensk för- fattningssamling,

att samlingen skulle utkomma i en serie, att typografin skulle ändras i enlighet med ett provtryck med ny vignett, packad stil och paragrafbeteckningen i början av paragrafens första rad,

att författningssamlingen skulle försändas med posten från författningssamlingens expedi- tion direkt till vederbörande mottagare och

att statsdepartement, centrala ämbetsverk och länsstyrelser skulle få rätt att vid behov för utdelning bland underordnade kostnadsfritt erhålla så stort antal exemplar, som av behovet krävdes.

4.6 1911 års kungörelse om SFS

De flesta av utredningens förslag blev följda i den kungörelse angående Svensk författ- ningssamling, som utfärdades den 15 de- cember 1911 (1911: 142). Denna föreskrev att i författningssamlingen, i fortsättningen utgiven i en serie, skulle införas:

1) Av Kungl. Maj:t utfärdade lagar, förordningar, kungörelser och övriga föreskrifter vilka skola tjäna till allmän efter- rättelse,

instruktioner, arbetsordningar, reglementen och stadgar för domstolar, ämbetsverk och myndigheter, ävensom för allmänna inrätt- ningar därest vederbörande departementschef finner bestämmelserna vara av beskaffenhet att böra komma till allmänhetens kännedom, samt

beslut, som innefatta förklaring av allmänna författningar eller eljest av vederbörande de- partementschef anses vara av sådan vikt att de böra allmängöras.

2) Hovrätters samt centrala ämbetsverks och myndigheters kungörelser och cirkulär, vilka innehålla föreskrifter av vikt för en större all- mänhet.

Medgivande till införande av författning- arna under 2) skulle enligt kungörelsen läm- nas av vederbörande departementschef. Till skillnad mot tidigare fick myndigheterna så- ledes ej själva bestämma om deras kungörel- ser o.dyl. skulle tas in i författningssam- lingen.

Dessa föreskrifter kompletterades av en samma dag utfärdad kungörelse (1911: 142 sid. 3) angående uteslutande ur Svensk för- fattningssamling av vissa författningar som hittills där intagits. Däri uppräknades, i hu- vudsaklig överensstämmelse med utredning- ens förslag, de kungörelser m. m. som ej längre skulle förekomma i författningssam- lingen. I samband med detta inrättade utri— kesdepartementet publikationen Sveriges överenskommelser med främmande makter, som kommer ut alltsedan 1912 och innehål- ler de svenska traktaterna.

Författningssamlingens utseende ändrades något, dock ej så mycket som utredningen föreslagit. Stora riksvapnet infördes i vignet- ten, som fick i huvudsak samma utformning som nu. Stilen sattes något tätare men para- grafbeteckningen bibehölls på en särskild rad. Varje författning tilldelades ett num- mer, löpande för hela årgången, och år- gången paginerades i en följd, på det sätt som fortfarande sker. I kungörelsen före- skrevs att flera författningar borde samman- föras i ett häfte, där ej skyndsamt offentlig- görande eller annat krävde undantag.

Distributionen gjordes snabbare genom att författningsexemplaren skulle skickas från expeditionen direkt till resp. myndighet, men myndigheterna i Stockholm fick be- hålla rätten att i stället hämta dem på expe- ditionen. Vidare medgavs de myndigheter, som fick författningssamlingen, att vid be- hov rekvirera ökat antal exemplar av sådana författningar som berörde dess verksamhets— område.

Vem som bör få och inte bör få författ- ningssamlingen har under åren varit ett åter- kommande debattämne. Här skall bara nämnas att sedan flera motioner om att riks- dagens ledamöter skulle få författningssam- lingen avslagits beslöt man år 1913 att de le— damöter som antecknade sig på särskild lista

? ?

skulle få den kostnadsfritt. Samma år bröt man ut författningssamlingen ur justitiede- partementets allmänna anslag för expenser m. m. till ett särskilt förslagsanslag.

Under de närmast följande åren vidtog man en del åtgärder för att underlätta an- vändningen av författningssamlingen. Det nuvarande formatet, som är något högre och smalare än det förutvarande kvartoformatet, infördes. På förslag av riksdagen (rskr 1918: 225) började Kungl. Maj:t i rubriken till ändringsförfattningar ange numret på de ändrade författningarna, så att man lättare skulle kunna finna dem. Ytterligare åtgärder i den riktningen var att man införde noter med uppgifter på ändrade paragrafers se— naste lydelse samt att man vid författningar, vid vars tillkomst riksdagen medverkat, hän- visade till ifrågavarande riksdagsskrivelse. Men det var först i början av 1950-talet som man började lämna uppgifter också på pro- positioner och utskottsutlåtanden.

Flerårsregistren hade alltsedan Falkmans register år 1876 kommit ut tämligen punkt- ligt, ett år 1886 för tiden 1875 85, ett år 1895 för tiden 1885—94 och ett år 1905 för tiden 1895—1904. Sedan dröjde det, vilket föranledde en motionär att år 1918 (AK 1918: 111) hemställa att ett sammanfattande register skulle utarbetas för tiden 1850— 1904 och fem- eller tioårsregister för tiden därefter. Under utskottsbehandlingen upp- lyste utgivaren av SFS att arbetet på ett re- gister för tiden 1895—1914 hade påbörjats 1915 men avbrutits, sedan fråga väckts om utarbetande av ett sakregister för författ- ningssamlingen i dess helhet. På förslag av utskottet (AK:s 5:e tillf. utskott 1918: 2) hemställde riksdagen i den berörda skrivel- sen 1918: 225 att arbetet på ett register för tiden efter 1904 snarast måtte återupptagas och register för framtiden utarbetas vart femte år. Vidare anhöll riksdagen att man också skulle inrätta månadsförteckningar över utkomna författningar, anordnade an- tingen i nummerföljd eller såsom alfabetiska sakregister. Förslagen om femårsregister och sammanfattande register blev ej förverkliga- de men 1921 kom ett register över perioden 1905—1919 ut och bestämmelser om må-

nadsregister inarbetades tio år senare i den nya kungörelsen om Svensk författnings- samling.

Den nya socialdemokratiska regeringen under Hjalmar Branting förenklade i början av 1922 ingressen i författningarna. I stället för den hävdvunna formeln ”Vi Gustaf, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Ven- des Konung, göre veterligt: att Vi funnit gott förordna ” skrevs helt enkelt ”Härigenom förordnas som följer”. Detta föranledde en lång och uppmärksammad debatt i såväl pressen som riksdagen. Rege- ringen tog intryck av debatten såtillvida att den hävdvunna formeln bibehölls i lagar och den förenklade frasen omformulerades så att det skulle framgå vem som hade för- ordnat. Härefter heter det i andra författ- ningar än lagar: ”Kungl. Maj:t har funnit gott förordna . . .”

4.7 Tillkomsten av 1928 års kungörelse om SFS

Några år därefter utfärdades nya bestäm- melser om författningssamlingen, nämligen kungörelsen (1928: 1) angående Svensk för- fattningssamling, som med en smärre änd- ring fortfarande gäller. Varken statsrådspro- tokollet eller akten till kungörelsen lämnar någon motivering till varför en ny kungö- relse tillkom så tämligen snart efter 1911 års kungörelse. Man får därför söka ledning i en jämförelse mellan de båda kungörelserna samt manus och korrektur till 1928 års kungörelse.

Departementen hade fått ny organisation genom de båda instruktionerna (1917: 912 och 1921: 744) för befattningshavarna i statsdepartementen. Statssekreterarbefatt- ningen hade inrättats och justitiedeparte- mentets avdelning för lagärenden hade för- stärkts och benämndes lagavdelning. Manus till kungörelsen innehåller två ändringar i förhållande till 1911 års kungörelse som kan hänga samman med denna omorganisation. Tidigare stadgades att Svensk författnings- samling utgavs från justitiedepartementet och att utgivare förordnades av departe- mentschefen. Manus innehåller i stället följ-

ande bestämmelse, som kom att inflyta i den slutliga kungörelsen: ”Svensk författnings- samling utgives från justitiedepartementets lagavdelning. Vid överinseendet över utgiv- ningen av författningssamlingen biträder den av de extra ledamöterna å lagavdel- ningen, som chefen för justitiedepartementet därtill förordnar.” Vidare överflyttades i manus rätten att besluta vilka författningar som skall införas i samlingen från ”vederbö— rande departementschef” till ”chefen för justitiedepartementet efter samråd med ve- derbörande departementschef”. Detta kan tyda på att man velat stärka justitiedeparte- mentets inflytande över författningssam- lingen.

Dessutom innehåller manus en ny be- stämmelse om att författning bör utkomma i författningssamlingen så fort ske kan efter det den blivit beslutad och att författning, som skall träda i kraft vid ingången av viss månad, bör utkomma på sådan tid att den kan vara vederbörande myndighet tillhanda före ikraftträdandet, där ej särskilda om- ständigheter till annat föranleda. En annan ändring synes ha samband härmed. Tidigare skulle normalt flera författningar föras sam- man i ett häfte. I manus och den slutliga kungörelsen heter det i stället: ”Författ- ningssamlingen utgives i häften, omfattande en eller flera författningar." Dessa båda be- stämmelser synes vara uttryck för en önskan att få till stånd en snabbare utgivning av för- fattningarna.

Samma önskan synes gälla registren. Un- der kristiden hade antalet författningar ökat enormt och detta hade medfört en eftersläp- ning av registerarbetet. I början av 1920—ta- let kom årsregistren ut flera månader in på det nya året. Under de följande åren lycka- des man på lagavdelningen pressa ned tiden för årsregistren till ett minimum, så att re- gistren för 1927 kom ut redan den 5 januari följande år. Manus innehåller ett stadgande att kronologiskt och alfabetiskt sakregister skall utgivas så snart ske kan vid början av varje år. Detta preciserades i den slutliga ly- delsen till ”senast å sjunde dagen efter det den sista författningen i en årgång utkom— mit”. Möjligen var det en önskan att befästa

den nya ordningen som föranledde dessa be- stämmelser.

Det har tidigare nämnts att riksdagen år 1918 föreslog att man skulle inrätta månat- liga förteckningar över utkomna författ- ningar. Under arbetet på den nya kungörel- sen fann man det lämpligt att införa en bc- stämmelse om månatliga register. Ett utkast till en sådan bestämmelse finns redan i ma- nus.

Slutligen innehåller både manus och den slutliga kungörelsen ett stadgande om utdel- ning av författningssamlingen till riksdags- män, vilket ju hade beslutats redan 1913, varjämte chefen för justitiedepartementet gavs rätt att kostnadsfritt tilldela även andra än myndigheter och tjänstemän författnings— samlingen. I manus upptogs också en fö- reskrift att författningssamlingens expedi— tion skulle underrätta inte bara posttid- ningen utan även i huvudstaden utkom- mande ortstidningar om utkomna författ- ningar men föreskriften ströks i ett av kor— rekturen.

Kungörelsen av år 1928 om Svensk författ- ningssamling har under sin mer än fyrtio- åriga tillvaro bara ändrats en gång, är 1942 (1942: 315). Genom ändringen utmönstra- des bestämmelserna om uppläsande i kyrka som en följd av att lagen med vissa bestäm- melser om kungörande i kyrka hade ersatt kyrkouppläsningen med anslag. Kungörel- sen återges här med beaktande av änd- ringen.

Kungl. Maj:ts kungörelse angående Svensk författningssamling; given Stockholms slott den 4 januari 1928.

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna som följer:

1 5.

1. I Svensk författningssamling skola intagas av Kungl. Maj:t utfärdade

a) lagar, förordningar, kungörelser och öv- riga föreskrifter, vilka skola tjäna till allmän efterrättelse;

b) instruktioner, arbetsordningar, reglemen- ten och stadgar för domstolar, ämbetsverk och andra myndigheter samt för allmänna inrätt— ningar, därest bestämmelserna finnas vara av beskaffenhet att böra komma till allmänhetens kännedom; samt

c) beslut, som anses vara av sådan vikt att de böra genom Svensk författningssamling all- mängöras.

2. I Svensk författningssamling må därjämte intagas hovrätters samt centrala ämbetsverks och andra myndigheters kungörelser och cirku- lär, vilka innehålla föreskrifter av vikt för en större allmänhet.

3. Beslut om införande i Svensk författnings- samling av författning, som avses i 1 mom.

Gällande bestämmelser av år 1928

punkterna b) eller c) eller i 2 mom., meddelas av chefen för justitiedepartementet efter sam- råd med vederbörande departementschef.

2 5.

Svensk författningssamling utgives från justi- tiedepartementets lagavdelning. Vid överin- seendet över utgivningen av författningssam- lingen biträder den av de extra ledamöterna å lagavdelningen, som chefen för justitiedeparte- mentet därtill förordnar. Ifrågavarande leda- mot är tillika författningssamlingens utgivare.

3 5.

Tillstånd till tryckning av författning, som skall införas i författningssamlingen, meddelas av chefen för justitiedepartementets lagavdel- ning eller av statssekreterare, expeditionschef eller byråchef för lagärenden i det statsdepar— tement, där ärendet handlagts eller, vad angår författning, som beretts i utrikesdepartementet, av kabinettssekreteraren eller avdelningschef i departementet.

I fråga om författning, som avses i 15 2 mom., meddelas tryckningstillstånd av därtill behörig tjänsteman i verket.

4 5.

Där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, bör författning från trycket ut- komma å sådan tid, att den kan vara vederbö- rande myndigheter tillhanda, innan författ- ningen träder i kraft.

55.

Författningssamlingen utgives i häften, om— fattande en eller flera författningar.

Å första sidan av varje häfte angives dagen, då detsamma utkommit från trycket. Över varje författning utsättes rubrik, innehållande kort uppgift om författningens innehåll.

Genom författningssamlingens expedition skall underrättelse om utkomna författningar införas i Post- och inrikes tidningar.

De särskilda författningarna åsättas num— mer, löpande för hel årgång, och årgången pa- gineras i en följd. (KK 1942: 315)

6 5.

Senast å andra dagen i varje månad med un- dantag av januari skall utgivas kronologiskt re- gister över de under nästföregående månad från trycket utkomna författningar. Å tider, som chefen för justitiedepartementet bestäm- mer, skall därjämte utgivas alfabetiskt register över dittills under året utkomna författningar. Senast å sjunde dagen efter det den sista för- fattningen i en årgång utkommit, skall utgivas kronologiskt och alfabetiskt register för år- gången.

7 &.

Chefen för justitiedepartementet äger be- stämma vilka domstolar, ämbetsverk, myndig- heter, allmänna inrättningar, tjänstemän och andra skola kostnadsfritt bekomma exemplar av författningssamlingen samt det antal exemp- lar, envar skall erhålla. Sådana exemplar ut- sändas med posten från författningssamlingens expedition direkt till vederbörande, dock med rätt för domstolar, ämbetsverk och myndighe- ter i Stockholm att, efter anmälan, som bör gälla hel årgång och göras i god tid före årets ingång, såsom hittills låta å expeditionen mot kvitto avhämta dem tillkommande exemplar.

Till de ledamöter av riksdagen, som i justi- tiedepartementet anmäla sig till erhållande av författningssamlingen, skall denna med posten utsändas från expeditionen.

8 &.

Därest för domstol, ämbetsverk eller myn- dighet, som får författningssamlingen sig till- ställd, uppstår behov av särskilda exemplar av författning, som berör dess verksamhetsom— råde, att användas för eget bruk eller för utdel- ning till underlydande, äger domstolen, äm- betsverket eller myndigheten att efter rekvisi- tion från författningssamlingens expedition kostnadsfritt bekomma erforderligt antal ex- emplar av det häfte av samlingen, där ifrågava- rande författning intagits.

Dylik rekvisition må dock ej ske i större om- fattning, än behovet oundgängligen kräver. Re- kvireras ett mera avsevärt antal exemplar av viss författning, skall rekvisitionen utvisa det ändamål, vartill exemplaren skola användas, samt vara undertecknad av vederbörande verks chef eller vid förfall för denne av den eller de tjänstemän, som enligt gällande instruktion i chefens ställe äga företräda verket.

9 %. (Upphävd genom KK 1942: 315)

10 &.

De tjänstemän, som undfå exemplar av för- fattningssamlingen, äro skyldiga att förvara dem, så att de kunna i god ordning och oska- dat skick avlämnas till efterträdaren.

11 5.

För dem, som önska å posten abonnera å författningssamlingen eller på dess expedition köpa hela årgångar eller lösa häften av sam— lingen, bör tillfälle därtill beredas.

12 &. Närmare föreskrifter i avseende å verkstäl— ligheten av vad i denna kungörelse stadgas äger chefen för justitiedepartementet meddela.

6.1 Konstitutionsutskottet om instruktioner

I inledningen till dechargebetänkandet till 1925 års riksdag anmärkte konstitutionsut- skottet på att en del av Kungl. Maj:t fast- ställda arbetsordningar och instruktioner icke publicerats i författningssamlingen utan endast meddelats vederbörande verk genom kungligt brev. Enligt utskottets uppfattning utgjorde sådana föreskrifter delar av vårt lands offentliga rätt och borde inte behand- las som allenast verksangelägenheter utan allmännare betydelse. Motsvarande anmärk- ning upprepades i dechargebetänkandet till 1928 års riksdag, i vilket utskottet värnade om principen att t.o.m. mindre betydelse- fulla arbetsordningar och verksinstruktioner skall kungöras i författningssamlingen, ”så snart de innehålla annat och mera än uteslu- tande tekniska inre organisationsföreskrif-

” ter .

6.2 Motion om tidningsannonsering

Under förberedandet av den nu gällande kungörelsen om författningssamlingen um- gicks man i justitiedepartementet — såsom nämnts under 4.7 — med tanken att författ- ningssamlingens expedition skulle under- rätta inte bara posttidningen utan även i hu- vudstaden utkommande ortstidningar om ut- komna författningar. Ett förslag i samma riktning framlades år 1932 i en motion (FK 1932: 96). En kungörelse om uppgiftsskyl- dighet beträffande vissa motorredskap hade

Utredningar och reformförslag efter år 1928

nyligen ändrats så att uppgifterna skulle lämnas tidigare än förut. Detta hade ett an- tal personer ej uppmärksammat, varför de åtalades och dömdes till böter för att de lämnat in sina uppgifter för sent. Enligt motionärerna visade exemplet att sättet för tillkännagivande av författningar som an- gick allmänheten borde ändras, lämpligen så att kungörandet skedde genom annons i ortstidningar. Utskottet (lLU 1932: 12) av- styrkte förslaget av finansiella skäl och mo- tionen avslogs av riksdagen. Under riksdags- debatten framhölls dock det angelägna i att författningar kungjordes och annonserades så att de kunde uppmärksammas av allmän- heten.

6.3 Tidpunkten för författningarnas utgiv- ning

Konstitutionsutskottet fann under sin granskning av statsrådsprotokollen för år 1939 att ett stort antal författningar hade kungjorts i författningssamlingen mycket kort tid före ikraftträdandet och att flera hade publicerats först sedan de trätt i kraft. I utlåtandet till 1940 års riksdag underströk utskottet (KU 1940: 17) det önskvärda i att, där ej synnerliga skäl till annat föranledde, författningarna vederbörligen kungjordes i god tid före ikraftträdandet. Utskottet har därefter vid upprepade tillfällen återkommit till denna fråga (1941: 12, 1948: 23, 1954: 15, 1956: 8, 1959: 17, 1963: 9 och 1964: 12).

I det historiska avsnittet (se 4.6) har redo- gjorts för den ändring som vidtogs i författ— ningsingresserna och den uppmärksamhet detta väckte. År 1945 föreslogs i en motion (FK 1945: 106) att riksdagen skulle anhålla att Kungl. Maj:t måtte överväga att ta bort författningarnas slutmening, vilken lyder: ”Det alla som vederbör hava sig hörsamli- gen att efterrätta. Till yttermera visso hava Vi detta med egen hand underskrivit och med Vårt kungl. sigill bekräfta låtit.” Motio- nären menade att det var onödigt att år från år draga med en sådan sats, som endast var en relikt från gången tid och som icke hade någon betydelse. Utskottets socialdemokra— tiska majoritet biträdde motionen (FK:s l:a tillf. utskott 1945: 2). Frågan uppmärksam- mades i pressen och vållade lång debatt i riksdagen. Efter votering föll frågan.

6.5 Nothins förslag om en ämnesindelad författningshandbok

Samma år framlade överståthållaren T. Not— hin på offentligt uppdrag ett förslag (stenci- lerat) att staten skulle ge ut en administrativ författningshandbok i sexton delar efter äm- nesområden. I samband med att utrednings- mannen diskuterade olika åtgärder att hålla handböckerna aktuella, såsom årliga supple- ment, nytryck vid behov och lösbladssystem, berörde han också Svensk författningssam- ling. Han anförde:

Om i anslutning till gruppindelningen av för- fattningshandboken genomfördes en däremot svarande litterabeteckning av nyutkommande författningar, kunde författningshandboken utan nytryckning automatiskt hållas ä jour med nytillkommen lagstiftning. Vidare synes kunna övervägas, om ej en begränsning av upp- lagan för SFS skulle kunna möjliggöras därige- nom, att vissa underordnade myndigheter blott erhölle författningar med den litterabeteck- ning, som motsvarade deras verksamhetsom- råde. I detta sammanhang bör även framhållas, att den ifrågasatta författningshandboken upp- enbarligen måste föranleda en avsevärd ned- gång av myndigheternas rekvisitioner av en- staka nummer av SFS. En uppdelning av de i SFS utkommande lagar och författningar på olika grupper genom deras förseende med sär-

skilda litterabeteckningar förutsätter, att någon rubbning i grupperingen icke därefter sker. Denna fråga torde därför icke böra upptagas till slutlig prövning, förrän arbetet på utgi- vande av författningshandboken fortskridit så långt, att ett definitivt ståndpunktstagande kun— nat ske till författningsmaterialets gruppering.

Nothins förslag remitterades till ett stort antal myndigheter. I några av svaren kom- menterades förslaget om litterabeteckningar i Svensk författningssamling. Några myn— digheter gav förord åt denna tanke men and- ra kritiserade den, varvid framhölls att svå- righeter kunde väntas uppkomma med för- fattningar, som berörde flera områden, samt att det över huvud ofta komme att vålla stora svårigheter att avgöra, vilka grupper en författning kunde tänkas komma att om— fatta. I ett mot förslaget i dess helhet kritiskt svar anfördes, att behovet av upplysningar rörande lagändringar skulle bättre och fram- för allt billigare tillgodoses genom utförliga årliga sakregister till Svensk författnings- samling över icke blott under året utkomna utan även tidigare utfärdade ännu gällande författningar. Utredningsförslaget för- anledde icke någon åtgärd av Kungl. Maj:t.

6.6 Kommittén för kommunal upplysnings- verksamhet

Kommittén för kommunal upplysningsverk- samhet berörde Nothins förslag i sitt år 1947 avgivna betänkande Kommunal upplys— ningsverksamhet (SOU 1947: 76). Kommit- tén avstyrkte förslaget om en större okom- menterad författningshandbok men fann ”allmänna skäl av betydenhet” tala för att Svensk författningssamling borde uppdelas på serier och utgivas enligt lösbladssystemet. Kommittén ansåg emellertid att denna frå- ga borde prövas ur andra synpunkter än de kommunala, varför kommittén ansåg sig sakna anledning att framlägga något eget förslag i ämnet. Däremot föreslog kommit- tén att författningar, i vilka görs ändringar av större omfattning och betydelse, skulle regelmässigt omtryckas i sin helhet med an- givande av de paragrafer, som är nya eller berörs av ändringarna, en åtgärd som i hög

grad skulle öka författningssamlingens an- vändbarhet såväl för kommunerna som för allmänheten.

Under remissbehandlingen av kommitténs förslag, som huvudsakligen innehöll förslag om ökad utgivning av handbokslitteratur och ökad kursverksamhet, berörde några in- stanser utformningen av Svensk författ- ningssamling. I allmänhet ansågs att omtryck av en författning borde ske då större ändringar vidtagits i den. Som ett al- ternativ föreslogs särtryck av vissa författ— ningar. Några myndigheter anslöt sig till tanken att författningssamlingen skulle in- delas i serier omfattande olika ämnesgrup- per, varvid lösbladssystem skulle tillämpas. En myndighet föreslog utgivande av en årlig förteckning över författningarna i Svensk författningssamling. Förteckningen skulle upptaga författningarnas nummer med för- delning på olika ämnesgrupper samt inne- hålla en kort redogörelse för författningsin- nehållet. Vissa myndigheter föreslog att för- fattningssamlingen skulle tillställas alla kommunala nämnder och styrelser av bety- denhet. I den proposition (1948: 165) som därefter lades fram uttalade departements- chefen, att man i första hand borde söka främja tillkomsten av handböcker med kommenterad lagtext. Däremot yttrade han sig inte om Svensk författningssamling.

6.7 Nytryckning av gällande författningar

Samma år väcktes en motion (FK 1948: 20) vari föreslogs att man, för att få en bättre överblick över vad som gällde av utfärdade lagar, förordningar och kungörelser, skulle trycka om samtliga vid en viss tidpunkt, ex— empelvis den 1 januari 1950, gällande för- fattningar, varigenom hänsyn icke längre skulle behöva tas till före detta datum ut- komna författningsamlingar. Första kam- marens första tillfälliga utskott (1948: 1) ut- talade sympati för förslaget men kunde inte bilda sig en säker mening om kostnaderna. Efter återremiss till utskottet tog detta del av Nohtins förslag samt den tidigare nämnda propositionen 1948: 165 om kommunal upplysningsverksamhet. I nytt utlåtande

(1948: 13) underströk utskottet att den av motionären föreslagna åtgärden skulle inne- bära ett synnerligen omfattande arbete och draga mycket dryga kostnader. Det kunde dessutom ifrågasättas om ett dylikt sammel- verk ändå skulle fylla sitt syfte. I stället för— ordade utskottet det förslag om omtryck- ning av författningar efter omfattande änd— ringar som framlagts av kommittén för kommunal upplysningsverksamhet. Utskot— tet fann vidare att det skulle vara av värde om det inom Kungl. Maj:ts kansli fanns en rådfrågningsbyrå, tillgänglig för allmänhe- ten, varifrån besked kunde ges om gällande lagar och författningar. Utskottet hemställ- de att riksdagen måtte fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på det behov som förelåg och hemställa om åtgärder. Utskottets för- slag bifölls av första kammaren men avslogs av andra kammaren, varför frågan föll.

6.8 Tioårsregister och årliga register

Tidigare har nämnts (4.6) att dröjsmål med utgivande av flerårsregister framkallade en motion i frågan år 1918. Dröjsmålen fort- satte. Registret för 1920-talet kom ut först 1935, vilket delvis hängde samman med att man redigerade det efter nya principer, och registret för 1930-talet dröjde ännu mer. I en interpellation under 1948 års riksdag (AK 1948: 11: 119) begärdes därför att sak- register till författningssamlingen skulle ges ut även för 1930-talet och att registret skulle kompletteras årligen. Justitieministern sva- rade senare (AK 1948: 15: 7) att ifrågava— rande register just hade kommit ut och att tanken på en årlig komplettering var beak- tansvärd men att han inte utan närmare un- dersökning kunde bedöma om de tekniska och ekonomiska resurser, som stod till buds, tillät önskemålets realiserande. Interpellan— ten genmälde att om man varje år komplet— terade tioårsregistret hade man nästa tioårs- register nästan till skänks.

Under 1949 års riksdag föreslogs i en motion (FK 1949: 185) vissa åtgärder för underlättande av orienteringen i gällande la- gar och författningar. Huvudförslaget gick ut på åstadkommande av en förvaltnings-

rättslig lagbok som en motsvarighet till den vanliga lagboken. Som en enklare form tänkte motionären sig ett årligt register över gällande lagar och författningar, helst upp- ställt i systematisk ordning. [ registret borde inarbetas uppgifter om ändringar i författ- ningarna samt eventuellt också beträffande författningar som är införda i lagboken hän- visas till sidorna i denna. Riksdagen biföll motionen och anhöll hos Kungl. Maj:t om utredning angående åtgärder genom vilka lättare orientering kunde vinnas i gällande lagar och författningar.

Under rubriken Hur skall författningsma- terialet göras lättare tillgängligt för administ- ration och allmänhet? diskuterade förutva- rande utgivaren av Svensk författningssam- ling S. Matz i Svensk Juristtidning (1949 sid. 456) några åtgärder som skulle underlätta användningen av författningssamlingen. Han underströk vikten av att tioårsregistren kommer ut snarast efter registerperiodens slut och föreslog att årsregistren skulle stäl- las upp på samma sätt som tioårsregistren. Vidare föreslog han att man skulle slå sam- man tioårsregistren till ett sammanfattande register över hela det i författningssamling- en publicerade författningsmaterial, som var i kraft vid 1950 års ingång, med angivande av samtliga de ändringar som författningar— na undergått under tidernas lopp. 1 regist- ret borde man ta upp numret på varje änd- rad paragraf med hänvisning till årgång och nummer i författningssamlingen.

6.9 Svensk lagsamling

Eftersom Kungl. Maj:t inte vidtog någon åt- gärd med anledning av överståthållaren No- thins förslag om en administrativ författ- ningssamling avtalade Nothin med P. A. Norstedt & Söners förlag om att medverka som redaktör vid utgivande av en ny svensk lagsamling i 36 delar, för den händelse sta- ten skulle lämna erforderligt stöd åt företa- get. I proposition till 1949 års riksdag (prop. 1949: 171) begärde Kungl. Maj:t anslag till bidrag till utgivande av en sådan lagsamling, vilket bifölls. Det statliga stödet skulle ges i den formen att staten garanterade inköp av

en viss minimiupplaga av verket. I proposi- tionen uttalade justitieministern att lagsam— lingen borde finnas tillgänglig dels hos de lokala polismyndigheterna, dels hos kommu- nernas centrala organ, så att allmänhetens tillgång till gällande lagar och författningar underlättades. Han framhöll att lagsamling— en praktiskt taget var att anse som ett syste— matiskt uppställt omtryck av vissa delar av Svensk författningssamling och att dess oli- ka delar borde kunna kompletteras och hål- las aktuella med hjälp av senare utkomman- de nummer av författningssamlingen. Un- der åren 1949—54 utkom därefter lagsam- lingen i —- sedan den ursprungliga planen reducerats av finansiella skäl — 24 band jämte ett par supplement. Samlingen har härefter inte hållits aktuell.

6.10 Omtryckning av ändrade författningar

[ uppsatser av förutvarande Norstedtsche- fen Bengt Petri (Lagens väg till folket, Fest— skrift till Ekeberg, 1950) och regeringsrådet Erik Hedfeldt (Svensk lagsamling, SvJT 1955 sid. 558) underströks svårigheten att med hjälp av Svensk författningssamling skaffa sig en överblick över en författnings aktuella lydelse. Enligt Petri vore det en praktisk åtgärd att i författningssamlingen helt trycka om författningar, som i mera av- sevärd mån ändrades.

Samma förslag togs upp i en motion 1958 (AK 1958: 179). Motionären hemställde om normgivande bestämmelser om nytryckning av lagar och förordningar, som blivit föremål för väsentliga eller upprepade ändringar. Allmänna beredningsutskottet (ABU 1958: 2) ansåg däremot att frågan om omtryckning borde avgöras från fall till fall, varför inga normer behövdes. Utskottet hän— visade också till att korporationer och en- skilda kunde i departementen begära ny- tryckning av författningar som intresserade dem, och att det ingick i de konsultativa Statsrådens granskningsverksamhet att be- sluta om nytryckning. Motionen avslogs av riksdagen.

6.11 Riksdagsförfattningar

! en motion vid 1960 års riksdag (AK 1960: 291) föreslogs att riksdagsförfatt- ningar skulle tas in i Svensk författnings— samling, eventuellt i en särskild avdelning. Bankoutskottet (BU 1960: 4) avstyrkte mo— tionen med hänvisning till planerna på en riksdagens egen författningssamling och motionen avslogs. 1966 antog riksdagen be- stämmelser om Riksdagens författningssam- ling (RFS).

6.12 SFS och pastorsexpeditionerna

1961 väcktes en motion (AK 1961: 79) vari hemställdes att Svensk författningssamling cj måtte utgå till de kyrkliga kommunerna, bl. a. emedan skyldigheten att förvara sam- lingen var betungande för de kyrkliga kom- munernas arkiv. Motionären fann det vara tillfyllest att den borgerliga kommunen till- delades författningssamlingen. Under ut- skottsbehandlingen (ABU 1961: 5) upplystes att det icke var den kyrkliga kommunen utan kyrkoarkiven som erhöll exemplar av författningssamlingen och att, där två eller flera församlingar hade gemensam pastors- expedition, icke varje församling erhöll ett särskilt exemplar. Utskottet fann det vara av värde för arbetet inom de lokala kyrkliga myndigheterna att de hade författningssam- lingen lätt tillgänglig och avstyrkte motio- nen. Riksdagen förenade sig med utskottet.

6.13 Framställningen från SAF och Inda- striförbunde!

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveri- ges industriförbund riktade i en skrivelse den 20 mars 1964 till chefen för justitiede- partementet uppmärksamheten på att den till myndigheterna delegerade normgiv- ningen kungörs i en rad speciella föga spridda publikationer. Enligt organisatio- nerna gjorde denna spridning det svårt för att inte säga omöjligt för lekmannen att ens observera när olika tillämpningsföreskrifter kommer ut och än mer att fullständigt överblicka de för ett visst område gällande

bestämmelserna. Som en tänkbar utväg nämndes att de viktigare av tillämpnings— kungörelserna tas in in extenso i Svensk för- fattningssamling och att i vart fall medde- landen om de övriga publiceras på samma sätt, varigenom det skulle bli möjligt att med anlitande av denna enda källa skaffa sig en samlad bild av de väsentliga delarna av ett lagstiftningskomplex. Organisationerna hemställde därför att förutsättningarna för en enhetlig publicering eller annotering av utkommande tillämpningskungörelser måtte undersökas och att beslut om ett enhetligt och lättillgängligt publiceringssätt snarast måtte fattas. Skrivelsen har överlämnats till utredningen för beaktande.

6.14 Riksdagens skrivelse om ändringsför- fattningar

Under 1965 års granskning av statsverket riktade riksdagens revisorer sin uppmärk- samhet på Svensk författningssamling. I sin berättelse (del l, ä 2) anförde revisorerna till en början, att det i vårt land sedan långt till- baka råder den uppfattningen att den stora allmänheten bör beredas goda möjligheter att skaffa sig kännedom om gällande rätt. De gav vidare en översikt över existerande författningspublikationer. Revisorerna, som hade erfarit att det såväl för tjänstemännen i statlig och kommunal förvaltning som för den stora allmänheten ofta var förenat med ett tidsödande arbete att av sådant författ- ningsmaterial i Svensk författningssamling, som undergått ändringar, utläsa vad som är gällande rätt, lämnade ett antal exempel på författningar som ändrats flera gånger utan att tryckas om. De uttalade härefter följ- ande:

Svensk författningssamling, som utgives se— dan år 1825, är det officiella organet för pub- licering av författningar. Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen finnes vid sidan av författningssamlingen speciella editioner av la- gar och andra författningar, främst Sveriges ri— kes lag, där vissa författningar presenteras i aktuellt, fullständigt och sammanhängande skick. Detta material omfattar dock av natur- liga skäl endast en mindre del av det mycket stora komplexet av gällande författningar, och tillförlitlig upplysning om gällande rätt kan i

mycket stor utsträckning erhållas endast i för- fattningssamlingen,

[ författningssamlingen publicerade författ— ningar avser till stor del ändringar i tidigare ut- givna författningar — år 1964 var av totalt 902 författningsnummer icke mindre än 521 änd- ringsförfattningar. I regel tryckes endast själva ändringen — nytryckning av författ- ningar i deras helhet i samband med ändringar förekommer mera undantagsvis. Åtskilliga för- fattningar har vidare upprepade gånger, ofta under en lång följd av år, ändrats utan att hela författningstextcn omtryckts. Några exempel härpå har lämnats i den föregående framställ- ningen. Det är uppenbart att materialet här- igenom ofta blir svåröverskådligt och att det kan medföra ett besvärligt och tidsödande ar- bete att utröna vilken lydelse av en bestäm- melse som är den för dagen gällande. Risken för misstag i sistnämnda hänseende är också påtaglig. Enligt vad revisorerna erfarit har på många håll inom förvaltningsmyndigheterna här angivna förhållanden vållat betydande praktiska olägenheter. En oproportionerligt stor arbetsinsats måste ofta göras för att även i ärenden av eljest enkel beskaffenhet klarlägga det aktuella innehållet i tillämpliga bestämmel- ser. Även det tidigare omförmälda förfarandet att iordningställa interfolierade exemplar av författningar och i dem successivt införa änd- ringar och tillägg kan vara mycket arbetskrä- vande, då — såsom fallet är t. ex. inom försva- ret — ett större antal tjänstemän måste ha till- gång till exemplar av författningarna. Det lär ha förekommit att särskild arbetskraft måst av- delas under förhållandevis långa perioder för att göra sådana sammanställningar.

Revisorerna är medvetna om att förevarande spörsmål i hög grad är en kostnadsfråga och att det icke gärna kan ifrågasättas att varje för- fattning skall omtryckas så snart en ändring däri genomförts. En avvägning måste göras mellan å ena sidan de fördelar som kan vinnas i form av större lättillgänglighet och säkerhet samt arbetsbesparing och å andra sidan kostna- derna för omtryckningen. När det gäller för- fattningar som kommer till användning väsent- ligen endast i myndigheternas egen tjänsteutöv- ning och som är införda i lagboken torde väl omtryckning i allmänhet utan men kunna und- varas. Myndigheterna har emellertid också att tillämpa ett stort antal flera gånger ändrade kungörelser som icke är införda i lagboken och som genom de många ändringarna, ibland av typen "ändring av ändring”, bereder tjänste- männen åtskilligt arbete. Beträffande åtskilliga sådana författningar torde skillnaden i kostna- der mellan omtryckning av hela författningen och tryckning av enbart ändringarna icke vara så stor och väl uppvägas av de lättnader i arbe-

tet som genom en omtryckning skulle beredas myndigheterna.

Vad åter gäller sådana bestämmelser som måste bedömas vara av särskilt intresse även för en större allmänhet får vid prövning av frå- gan om omtryckning bl. a. beaktas, att den en- skilde som vill skaffa sig kännedom om gäl— lande rätt på ett visst område vanligtvis icke torde ha tillgång till lagboken eller annan för ändamålet lämplig lagsamling.

Revisorerna har med det ovan anförda velat fästa uppmärksamheten på de omständigheter som talar för att nytryckning av ändrade för- fattningar måtte göras i större utsträckning än f.n. är fallet. Som tidigare antytts är emeller- tid, framför allt av kostnadsskäl, en viss åter- hållsamhet härvidlag nödvändig. Det är bl. a. med hänsyn härtill angeläget att även andra möjligheter att underlätta för myndigheterna och allmänheten att få en klar bild av vad som är gällande rätt blir beaktade. Revisorerna får härom anföra följande.

I ändringsförfattningarna angives i rubriken årtal och nummer för den ursprungliga författ- ningen. Nederst på första sidan omtalas vidare bl.a. i vilken författning de ändrade paragra— ferna varit införda i sin senaste lydelse. Där- emot lämnas ingen upplysning om de änd- ringar i övrigt som kan ha vidtagits i författ— ningen. Enligt revisorernas mening bör över- vägas, om icke i fortsättningen varje änd- ringsförfattning bör innehålla uppgift om samtliga alltjämt gällande ändringar i ur- sprungsförfattningen liksom om de författ- ningar i vilka dessa ändringar är intagna. Här- igenom skulle en ofta tidsödande genomgång av register och annat material kunna undvikas och exempelvis ”ändrade ändringar” direkt sovras ut.

En tänkbar åtgärd vid sidan av den ovan- nämnda vore att, när en författning ändras mer än en gång, i författningen angående den se— naste ändringen låta omtrycka tidigare gjorda ändringar. Ett sådant förfarande synes ända- målsenligt speciellt då upprepade, mindre änd- ringar företages i en särskilt omfångsrik för- fattning, vars omtryckning i sin helhet skulle draga stora kostnader. Metoden kunde anpas- sas efter omständigheterna i de särskilda fallen och skulle leda till att ett betydligt mindre an- tal författningar än med nuvarande system be- hövde komma till användning. Om denna me- tod tillämpas bör det självfallet vara i kombi— nation med den tidigare berörda.

Enligt revisorernas mening bör en allmän prövning av hithörande spörsmål snarast komma till stånd.

Ärendet hänvisades till konstitutionsut- skottet och blev föremål för remissbehand-

ling. Sjutton yttranden avgavs. Nästan ge- nomgående anslöt remissinstanserna sig till revisorernas allmänna synpunkter och till- styrkte framställningen. Mot förslaget att ändrade författningar borde tryckas om i större utsträckning än dittills anmälde en- dast två myndigheter tvekan. Förslaget att tidigare ändringar skulle tryckas om i sam— band med senare ändringar kritiserades av en myndighet och en annan anförde viss tvekan om det. Flera remissinstanser kom med konkreta förslag, såsom författnings- handböcker med lösbladssystem, gruppin- delning av författningsmaterialet i författ- ningssamlingen efter verksamhetsområden vilket skulle möjliggöra selektiv prenumera— tion och distribution, moderniserad typogra- fisk utformning av Svensk författningssam- ling, marginalrubriker vid författningarna, markering av ändrade textpartier genom förstreckning i marginalen, femårsregister i stället för tioårsregister, samt ett årligt sepa- rat allmänt sakregister över alla gällande författningar.

Konstitutionsutskottet (KU 1967: 1) fann i likhet med revisorerna att en allmän pröv— ning av hithörande spörsmål borde komma till stånd och hemställde att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en prövning av principerna för publicering av ändringsförfattningar. I skrivelse 1967: 49 till Kungl. Maj:t anmälde riksdagen att ut— skottets hemställan bifallits. Utredningen har enligt sina direktiv att beakta denna skn'velse och vad som ligger till grund för den.

6.15 Tvåspaltning av SFS

I sitt betänkande Statlig publicering (SOU 1967 : 5) berörde statskontoret Svensk för- fattningssamling. För att befrämja en över- gång till tvåspaltning av publikationer i for- ma: 165 )( 242 mm föreslogs att författnings- samlingen —— som i SFS 1922: 609 åberopa— des som förebild för ämbetsverkens kungö- relsesarnlingar —— skulle ges ut med tvåspal- taö sättning.

F örfattningssamlingens innehåll

En redogörelse för gällande bestämmelser om författningssamlingens innehåll har läm- nats under 2.2.

De nu gällande bestämmelserna ger inte otvetydigt besked om vad som skall tas med i författningssamlingen. Avvägningsfrågor är därför ofrånkomliga. Visserligen synes det klart att lagar, förordningar och kungö- relser skall införas, men beträffande cirku- lär, arbetsordningar o. s. v. kan det ofta vara tveksamt om författningen i fråga har en så- dan räckvidd att den bör införas i samling- en. Mellan utgivaren av SFS och vederbö— rande departement pågår fortlöpande sam- råd och innehållet har därigenom förändrats successivt, trots att bestämmelserna varit oförändrade. Ett färskt exempel härpå är att läroplanen för grundskolan, vilken i vissa delar fastställs av Kungl. Maj:t och tidigare varit införd i SFS, numera uteslutits (1969: 336). För att bilda sig en uppfattning om det nutida innehållet har utredningen grans- kat några årgångar av SFS.

Som framgår av redogörelsen under 6 har författningssamlingens innehåll varit före- mål för påfallande få anmärkningar eller ändringsförslag efter tillkomsten av 1928 års kungörelse. Det är egentligen bara yrkan- dena att riksdagsförfattningar och förvalt- ningsmyndigheternas tillämpningskungörel— ser skall tas med i SFS som är att notera i detta sammanhang. Sedan dess har beslut fattats om att riksdagsförfattningar, alltså bestämmelser beträffande riksdagsarbetet,

riksdagens verk m.m., skall publiceras i en riksdagens egen författningssamling. Det kan således synas som om urvalet av författ- ningar i SFS är tillfredsställande.

Innan man diskuterar den närmare ut- formningen av SFS måste man dock beröra vissa principiella frågor om författningssam- lingens innehåll, nämligen om SFS skall om— fatta alla författningar eller bara sådana som utfärdas av Kungl. Maj:t eller möjligen bara sådana som berör allmänheten samt om internationella överenskommelser skall ingå i samlingen.

För att göra författningssamlingen till ett bättre hjälpmedel vid tillämpning av författ- ningarna föreslår utredningen vissa åtgärder (se 9 och 10), som medför att författnings- samlingen ökar i omfång. Utredningen har därför undersökt om man kan motverka ökningen genom att utesluta en del författ- ningar ur SFS. Vidare bör man överväga om andra viktigare författningar saknas. Ut- redningen har därför gjort en enkät bland statsmyndigheterna.

7.1 Granskning av författningssamlingen

Utredningen har valt årgångarna 1964— 1969. Det har framstått som självklart att alla grundlagar och andra lagar skall åter- finnas i samlingen. Detsamma gäller nästan lika självklart alla förordningar, som till- kommit under medverkan i en eller annan form av riksdagen. Intressant har även va-

rit att granska hur många författningar av ämbetsverk o. dyl. som intagits i SFS. Mate- rialet har därför uppdelats i fyra grupper, dels lagar och grundlagar, dels förordningar, dels övriga av Kungl. Maj:t utfärdade för- fattningar, oavsett benämningen, dels för- fattningar av ämbetsverk eller andra myn- digheter. Eftersom utrymmesfrågan stått i förgrunden har såväl antalet författningar som antalet sidor beräknats. Resultatet framgår av tabell ].

Tabellen visar att gruppen Författning- ar, som utfärdats av ämbetsverk och andra förvaltningsmyndigheter, är mycket liten, ett tjugotal varje år, varför man ej skulle spara mycket utrymme genom att utesluta den. Gruppen Övriga författningar av Kungl. Maj:t, alltså kungörelser, reglementen, in- struktioner, brev etc., är den största och upptar i runt tal tre fjärdedelar både av an-

Tabell 1 . Olika typer av författningar i SFS

talet författningar och antalet sidor. Denna grupp har därför synts värd att undersökas närmare.

Däri har urskiljts vissa mindre grupper som bestämts rent formellt, nämligen in- struktioner, arbetsordningar, stadgar, regle- menten och traktater. Undersökningen har avsett hur många sidor dessa mindre grup- per upptar. Resultatet framgår av tabell 2. Tabellen är av begränsat intresse, eftersom ”stadgar” omfattar så skilda författningar som stadgar för vissa myndigheter, skol— stadga och tullstadga och gruppen ”regle- menten” så skilda författningar som polis- reglementet och avlönings- och pensionsreg— lementen. Vidare torde gruppen instruktioner vara onormalt stor, särskilt under 1965, med hänsyn till den då gjorda översynen av så gott som samtliga myndigheters instruktio- ner.

Förord- ningar

Lagar,

Årgång grundlagar

Förf. av myndigheter

Övriga f örf . av K. Maj:t Totalt

a) antalet författningar 1964 179 1965 133 1966 124 1967 162 1968 172 1969 170

b) antalet sidor 1964 289 1965 298 1966 213 1967 316 1968 362 1969 428

630 (70 %) 718 (77 %) 565 (73 %) 673 (70 %) 523 (67 %) 572 (69 %)

1 650 (77 %) 1 902 (81 %) 1 342 (80 %) 1 420 (70 %) 1469 (72 %) 1 571 (73 %)

Tabell 2. Sidantal för vissa författningar inom gruppen Övriga författningar av Kungl. Maj:t

Arbets- ordningar

Instruk-

Årgång tioner

Regle-

menten Traktater

Stadgar

1964 253 37 1965 871 14 1966 132 9 1967 211 7 1968 126 1 1969 96 1

210 93 95 175 44 78 227 31 53 186 20 119 140 44 166

94 16 139

Utredningen har även undersökt hur för- fattningarna fördelar sig på de olika depar- tementen. Undersökningen visade att justi- tie- och finansdepartementen har de största andelarna, cirka 20 0/0 vardera, såväl av an- talet författningar som antalet sidor. Där- näst kommer social-, kommunikations-, eck- lesiastik- (utbildnings-) och jordbruksdepar- tementen med omkring 10 0/0 vardera. Mins- ta andelen har utrikesdepartementet med knappt 1 0/0. De flesta lagarna utfärdas in- om justitiedepartementet och de flesta för- ordningarna inom finansdepartementet. Övriga författningar fördelar sig jämnare på departementen.

Beträffande förvaltningsmyndigheternas författningar kan det vara av intresse att se vilka myndigheter som utfärdat dem och vad de gäller. Utredningen har undersökt detta och sammanfattningsvis kan följande sägas.

Först i varje årgång av SFS har statens prov— ningsanstalts skrivmaterielkungörelse intagits. Årligen återkommande synes också kungörel- ser om skattetabeller för preliminärskatt vara, tidigare fastställda av riksskattenämnden, nu- mera av centrala folkbokförings- och upp- bördsnämnden. Även riksskattenämndens kun- görelser om fastställelse av tabeller för slutlig skatt har tagits in. Samtliga tabeller har dock uteslutits. I SFS har vidare medtagits ett fler- tal kungörelser av riksskattenämnden om fast- ställelse av diverse formulär, främst för själv- deklarationer. Formulären är emellertid ute- slutna. I fem av de sex årgångarna har stats- kontorets kungörelse om blanketter för kon- trolluppgift för statsanställda tagits med. Vi- dare återfinns en del författningar som vänder sig till statliga myndigheter, nämligen författ- ningar av riksarkivet, statens avtalsnämnd och statens avtalsverk, riksrevisionsverket, statskon— toret, medicinalstyrelsen och socialstyrelsen, samt en del författningar av intresse för en större allmänhet, nämligen författningar av patent- och registreringsverket, generalpost- styrelsen, riksskattenämnden, centrala folkbok- förings- och uppbördsnämnden, riksförsäk- ringsverket, sjöfartsstyrelsen, statens biltrafik- nämnd, lantbruksstyrelsen, väg- och vatten- byggnadsstyrelsen, statens naturvårdsnämnd, statens naturvårdsverk, statens trafiksäkerhets- verk, fiskeristyrelsen och riksåklagaren.

I detta sammanhang kan det vara lämp- ligt att undersöka vilket omfång författ- ningssamlingen haft under årens lopp. Un-

der 1800-talet bestod den av ett band per år, vilket mot seklets slut tenderade att bli allt tjockare, 8,5—10 cm. Denna utveckling fortsatte och 1907 delade man upp SFS på två band, det ena för en huvuddel och det andra för ett bihang. Så skedde även de när- mast följande fyra åren. Genom 1911 års kungörelse minskade samlingen i omfattning och bestod under de följande 25 åren av ett band per år, med undantag för några år un- der och närmast efter första världskriget, då den uppnådde en volym som hittills ej över- träffats. 1918 var det 1 116 författningar och 3 226 sidor, fördelade i två band. Andra världskriget medförde åter en ökning av an- talet författningar till omkring 1 000 per år. Därefter sjönk antalet för att under 1960-ta— let visa en ökande tendens. Av tabell 3 framgår omfattningen under åren 1964—— 1969.

Tabell 3. Författningssamlingens omfattning 1964—1969

F örfatt- ningar

Tjocklek Sidor cm

Årgång

1964 902 1965 932 1966 770 1967 950 1968 775 1969 831

2138 11 2346 11 1678 9 2068 11 2040 11 2166 11

7.2 SFS och förvaltningsföreskrifter

Av den tidigare redogörelsen (4.2) framgår att författningssamlingen till en början var tänkt att omfatta alla slags föreskrifter, att ge en fullständig bild av statsmakternas be- slut. I och med att den offentliga verksam- heten blivit större har författningarnas antal vuxit. Numera omfattar författningssam— lingen därför såsom framgår av det tidigare nästan bara sådana författningar som härrör från konung och riksdag. Förvaltningsmyn- digheternas föreskrifter kungörs i stället i andra publikationer, som myndigheterna ger ut.

Mot detta system har riktats kritik. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges

industriförbund har i den under 1.1 och 6.13 berörda skrivelsen framhållit att det är svårt för att inte säga omöjligt för den enskilde att följa alla dessa publikationer och skaffa sig en överblick över vad som är gällande rätt. Även i riksdagen har vid åtskilliga tillfällen framhållits hur svårt det är att orientera sig i gällande lagar och författningar.

En tänkbar lösning av detta problem vore naturligtvis att ta in alla författningar i en enda publikation, Svensk författningssam- ling. En annan möjlighet att bringa reda i författningsmaterialet vore att efter utländsk förebild inrätta flera författningspublikatio- ner och dela in SFS i två eller flera serier.

Vad först beträffar tanken att samla alla slags författningar i en enda odelad publika- tion måste utredningen avvisa denna. En så- dan publikation skulle bli alltför omfångsrik och svål—överskådlig. Viktiga grundläggande författningar skulle blandas med specialfö- reskrifter. De flesta myndigheter och andra abonnenter har inte användning för flertalet av förvaltningsmyndigheternas föreskrifter, men om de ändå ville hålla en komplett se— rie av författningssamlingen skulle detta medföra betydligt ökade inköps- och förva- ringskostnader för dem.

Frågan om serieindelning av författnings- samlingen eller uppdelning av författnings- materialet på flera fristående publikationer är svårare att ta ställning till. Till en början kan erinras om att SFS under åren 1876— 1911 var indelad i två avdelningar, ett bi- hang med i huvudsak författningar som av- såg en kortare tidrymd och en huvuddel med författningar som icke avsåg en kortare tidrymd. Denna uppdelning medförde stora gränsdragningssvårigheter (jfr 4.5). Den bör inte återinföras. En annan uppdelning, som föreslogs under enkäten bland statsmyndig- heterna, är att samla författningar med all- mänt intresse i en avdelning och författ- ningar med begränsat intresse i en annan av- delning. Enligt utredningens mening skulle en sådan indelningsgrund vara lika svår att tillämpa som den tidigare nämnda.

En indelning, som man träffar på i vissa länder, är att samla alla föreskrifter som be- rör allmänheten i en publikation, medan

man i en annan samlar de föreskrifter som berör endast myndigheterna. Så har t. ex. Danmark en Lovtidende och en Ministerial- tidende och Norge två avdelningar i Norsk Lovtidend. Även en indelning efter dessa linjer skulle enligt utredningens mening vara svår att tillämpa. Nästan alla lagar och för- ordningar vänder sig kanske främst till all- mänheten men de skall tillämpas av myn- digheterna, och omvänt har många av de fö- reskrifter som i första hand vänder sig till myndigheterna betydelse för allmänheten. Vi har i Sverige inte någon tradition med en sådan indelning av författningarna att falla tillbaka på. Utredningen tror inte att det är lämpligt att nu införa en sådan indelning.

Ytterligare en tänkbar indelning är att samla Kungl. Maj:ts författningar i en av- delning av SFS och förvaltningsmyndighe- ternas föreskrifter i en annan avdelning, el- ler möjligen i en särskild publikation. Utred- ningen avser inte att i detta betänkande ta ställning till hur förvaltningsmyndigheternas föreskrifter bör publiceras. Av intresse är här endast om man bör inrätta en särskild avdelning av SFS för dem. Mot detta kan anföras vissa skäl, såsom att olika myndig- heters föreskrifter är av så olika beskaffen- het att det kan vara svårt att föra in dem i samma publikation, och att det ofta är skilda grupper som är intresserade av olika myn- digheters föreskrifter.

Utredningen anser därför tills vidare att SFS såsom nu sker bör i huvudsak omfatta författningar, som meddelas av Kungl. Maj:t. Man kan då ställa sig frågan om man, för att få en klar systematik, bör helt utesluta ämbetsverkens författningar. Detta synes emellertid ej motiverat. Det finns myndigheter, som ytterst sällan utfärdar fö- reskrifter, t. ex. statens provningsanstalt. Det är oekonomiskt om dessa myndigheter skulle behöva hålla sig med en egen författ- ningspublikation för sådana sällsynta tillfäl- len. Det finns andra myndigheter som bru- kar meddela föreskrifter, avsedda för en be- gränsad grupp mottagare, men som någon gång ger föreskrifter för en större grupp. Enklaste sättet att nå denna är att anlita för- fattningssamlingen. Utredningen anser där-

för att man även i fortsättningen bör kunna ta in i SFS föreskrifter av förvaltningsmyn- digheter, när det finns särskilda skäl till det.

Ett annat förslag, som organisationerna lagt fram i sin skrivelse, går ut på att i SFS anmärka åtminstone rubrikerna på de fö- reskrifter, som utfärdas av myndigheterna. Även utredningen finner det mycket angelä- get att någonstans förteckna alla författ- ningar som ges ut. Det synes emellertid inte lämpligt att notera dessa föreskrifter i SFS, eftersom författningssamlingen skulle för- lora i överskådlighet, om viktigare lagar och andra författningar blandades med notiser om specialföreskrifter. Den framkomliga vägen synes vara någon form av register el- ler en förteckning, som ges ut med vissa mellanrum. Det pågående utvecklingsarbetet på automatiska databehandlingsrutiner torde lösa denna fråga och utredningen har därför inte anledning gå in på den närmare i detta betänkande.

7.3 SFS och melser m. m.

internationella överenskom-

Under lång tid innehöll författningssam- lingen internationella överenskommelser, som Sverige slutit med främmande makter, men fr. o. m. år 1912 publiceras dessa, så- som nämnts under 4.6, i samlingen Sveriges överenskommelser med främmande makter, som utges av utrikesdepartementet. l SFS förekommer endast sådana traktater som ut- gör bilagor till författningar. Utredningen har enligt sina direktiv att överväga på vilket sätt traktater bör bringas till allmänhetens kännedom och i vilken män och på vad sätt ordningen med publicering i Sveriges över- enskommelser med främmande makter bör ändras.

En av de möjligheter som därvid yppar sig är att återföra de internationella över- enskommelserna till författningssamlingen, antingen blandade med de inhemska författ- ningarna eller samlade i en särskild serie.

I tilläggsdirektiv har utredningen fått i uppdrag att överväga formerna för trakta- ternas införlivande med den svenska rätten. Eftersom denna fråga har betydelse för frå—

gan om publicering av traktaterna vill utred- ningen nu ej ta ställning till hur de bör kungöras utan kommer att behandla det i ett kommande betänkande. En preliminär be— dömning ger emellertid vid handen att så.— dana traktater som utan transformering eller med obetydliga förändringar skall tillämpas såsom inhemska författningar bör tas in i SFS tillsammans med de svenska författ- ningarna, medan övriga traktater i princip ej hör hemma i författningssamlingen. Det vill därför synas som om man utan olägen- het kan behandla frågan om utformningen av Svensk författningssamling, trots att pro- blemet om publicering av traktater ej är löst.

Detsamma kan sägas gälla sådana beslut av internationella organisationer som är bin— dande för Sverige. Utredningen har också fått i uppdrag att undersöka hur sådana be- slut bör genomföras i vår lagstiftning och hur de bör publiceras. Direktiven nämner särskilt sådana beslut som fattas inom EEC och som kan bli av betydelse vid en even- tuell svensk anslutning. Problemet bör lämp- ligen behandlas tillsammans med traktatfrå- gan. Vad beträffar beslut av andra interna- tionella organisationer, i vilka Sverige är medlem, synes det antagligt att de ej annat än av särskilda skäl bör införas i Svensk för— fattningssamling.

7.4 Enkäten om SFS

Den enkät som utredningen genomfört av- såg 141 statliga myndigheter på det centrala och regionala planet. 135 svar har beaktats i den följande redovisningen. Genom enkäten ville utredningen i första hand bilda sig en uppfattning om myndigheternas egna för- fattningar och författningspublikationer men till frågorna hade fogats en som berörde SFS. Denna var uppdelad på dels en allmän fråga, dels fyra preciserade frågor som be- tecknats a)—d).

Den allmänna frågan löd: Vad anser Ni om urvalet av författningar i Svensk författ- ningssamling?

De flesta myndigheterna underlät att lämna allmänna synpunkter på SFS. Sådana kom från endast ett fåtal myndigheter. Kri—

tiken gick i huvudsak ut på att SFS borde komma ut snabbare samt att SFS borde se- rieindelas, antingen efter ämnesområden el- ler i två avdelningar, den ena för författ- ningar med allmänt intresse, den andra för författningar med begränsat intresse. Vidare framfördes önskemål om omtryck i större utsträckning, om tryckning av högst en för- fattning på varje blad, om utmärkande av ändringar genom streck i marginalen samt om tvåspaltning av SFS.

Frågorna a) och b) löd:

a) Vilka författningar i årgång 1967 (ange nummer) anser Ni vara behövliga för myndig- hetens verksamhet?

b) Vilka författningar i årgången är ej be- hövliga men ändå av visst intresse för myndig- heten?

Avsikten med dessa frågor var främst att söka utröna om någon författning eller grupp av författningar skulle kunna uteslu- tas ur författningssamlingen. Om en författ- ning ej ansågs vare sig behövlig eller av visst intresse för myndigheterna skulle den ju för deras del kunna uteslutas. Naturligtvis kan författningen dock vara behövlig för andra myndigheter eller för allmänheten och av den orsaken böra vara kvar i SFS.

77 enkätsvar innehöll fullständigt svar på dessa båda frågor med angivande av num- mer. Fem myndigheter svarade med num- mer utan att särskilja de båda frågorna. Femton svarade med nummer bara på fråga a). Fem myndigheter svarade med nummer men anmärkte att svaret ej var fullständigt. Totalt svarade sålunda 102 myndigheter med nummer.

Med ledning av dessa svar kunde utred- ningen få fram vilka författningar som myn- digheterna visat minst intresse. Det visade sig att det bara var sex författningar, som varken angavs vara behövliga eller av in- tresse, nämligen författningar om ändringar i reglementet för barnmorskor (1967: 521), i stadgan om ersättning för riksdagsman- nauppdragets fullgörande (1967: 563), i landstingslagen (1967: 649) och i förord- ningen med vissa bestämmelser angående film (1967: 814) samt författningar om upp- hävande av kungörelsen om val av lantbruks-

ombud (1967: 387) och av cirkuläret till underrätterna om skyldighet att underrätta medicinalstyrelsen om viss rättsmedicinsk undersökning (1967: 672).

Av övriga författningar, som ingen myn- dighet bedömde som behövliga, var det 21 som en myndighet ansåg vara av intresse, fem som två myndigheter ansåg vara av in- tresse och en som fyra myndigheter ansåg vara av intresse.

Av de författningar, som en myndighet ansåg behövliga, var det 21 författningar som ingen myndighet fann av intresse, 30 författningar som en myndighet fann vara av intresse och 16 författningar som två myndigheter ansåg vara av intresse.

27 författningar bedömdes vara behövliga för två myndigheter och sakna intresse för de övriga.

Frågan c) löd: Vilka författningar skulle enligt Er åsikt ha kunnat uteslutas med hänsyn till att de är in- tagna i andra publikationer eller har bekant- gjorts för myndigheten på annat sätt? (Ange

den andra publikationen resp. det andra sättet för bekantgörande.)

De flesta myndigheterna lät bli att svara på frågan eller svarade att inga författningar borde uteslutas. Endast sex myndigheter lämnade förslag till uteslutande. Svaren gick i huvudsak ut på att vissa försvarsförfatt- ningar, socialförfattningar, tullförfattningar och bostadsförfattningar skulle kunna ute- slutas ur SFS, eftersom de återfanns i utgå- vorna Totalförsvarets författningshandbok, Socialförfattningar, Tullverkets författnings- samling resp. Bostadsstyrelsens anvisningar.

Frågan d) löd:

Anser Ni att några år 1967 utkomna författ- ningar, som ej finns i SFS, borde ha intagits däri? I så fall vilka?

Sex myndigheter lämnade jakande svar på frågan. Svaren avsåg bl.a. avtalet mellan svenska staten och Sveriges Radio gällande för krig och krigsfara, vissa regler på kart- området såsom grunderna för den allmänna kartförsörjningen och kartsekretessbestäm- melserna samt löneavtalen för de statliga tjänstemännen. Tre myndigheter föreslog de senare.

Sammanfattningsvis kan sägas att enkät- svaren innehöll mycket litet kritik mot SFS. Det synes sålunda som om myndigheterna anser urvalet gott. Enkäten ger inte stöd för att utesluta någon författning eller grupp av författningar ur SFS. Endast sex författning- ar har av de myndigheter som lämnat svar med nummer ansetts vara varken behövliga eller av intresse. Men samtidigt får man be- akta att fyra myndigheter svarat att alla för- fattningar är behövliga. De sex författning- arna rör helt olika ämnen, varför man inte kan urskilja någon grupp som skulle vara särskilt ointressant. Vidare rör de sådana tjänstemän och myndigheter (lantbruksom- bud, barnmorskor, riksdagsmän och under- rätter) som ej fått tillfälle att yttra sig i en- käten.

7.5 Några enkätförslag

Utredningen tar i det följande upp en del av de förslag som framkom under enkäten till närmare granskning.

Ett förslag gick ut på att sådana för- fattningar som är intagna i Totalförsvarets författningshandbok skulle kunna uteslutas ur SFS. Denna handbok utges från försvars- departementets samordningsavdelning och är inrättad i lösbladssystem. Den innehåller författningar av betydelse för främst den ci- vila sidan av totalförsvaret, såsom civilför- svarslag, lag om kommunal beredskap rn. fl. Ändringsblad utges vanligen varje halvår.

Utredningen finner att handbokens funk- tion är att vara just en handbok, en samling av ett antal valda författningar inom ett äm- nesområde, men den upplyser inte om nyut- komna författningar, vilket den långa tiden mellan varje ändringstryck visar. Därtill kommer att dess innehåll ej är skarpt av- gränsat utan beror av en lämplighetsavväg- ning. Man kan därför ej utgå från att den är komplett inom sitt område. Av sådana skäl är det enligt utredningens mening uppenbart att man ej bör ta bort författningar ur för- fattningssamlingen bara för att de är intagna ihandboken.

Liknande synpunkter kan anläggas på förslaget att utesluta författningar i ämnen,

tillhörande bostadsstyrelsens verksamhet, med hänsyn till att de är intagna i publika- tionen Bostadsstyrelsens anvisningar, som också är en handbok i lösbladssystem.

Ett annat förslag innebar att tullförfatt- ningar skulle uteslutas ur SFS. Generaltull- styrelsen utger inte bara en serie hanc'böc- ker, Tullverkets författningshandb'ccker (TFH) utan även en författningssamling, Tullverkets författningssamling (TFS), som innehåller nyutkomna författningar av in- tresse för tullverket. Dit hör inte bara rena tullförfattningar utan även export- och im- portförfattningar i övrigt och många andra, t.ex. lagen om fornminnen. TFS sänds ut ungefär lika ofta som SFS i en upplaga på 3 000 exemplar, av vilken största delen går till tullmyndigheterna, men en del vänder sig till andra statliga myndigheter, ambassader, handelskamrar och företag. På grund härav är det i och för sig möjligt att anlita TFS för det primära kungörandet av vissa författ- ningar. Men vissa invändningar inställer sig.

För det första bör enligt utredningens me- ning de grundläggande författningarna om tullverksamheten återfinnas i SFS likaväl som grundläggande författningar på andra områden. Sålunda hör t. ex. tullstadgan, tulltaxeringsförordningen och tullrestitu- tionsförordningen hemma i SFS. Eftersom man således inte generellt kan säga att tull- författningar skall uteslutas ur SFS måste man välja ut sådana författningar särskilt, något som kan vara en besvärlig gränsdrag- ningsfråga.

För det andra beslutas tullförfattningar i allmänhet av riksdagen och utfärdas av Kungl. Maj:t. De innehåller ”föreskrifter, vilka skola tjäna till allmän efterrättelse" och är alltså sådana författningar som av ål- der utgör det centrala i SFS. Man bör inte bryta mot denna grundläggande regel om vad SFS skall innehålla, om man inte har starka skäl, såsom t. ex. att man uppnår en avsevärd utrymmesbesparing.

En genomgång av de författningar, som är upptagna under uppslagsordet Tull i års- registret till SFS, visar att man inte skulle vinna särskilt mycket utrymme genom att ta bort tullförfattningarna ur SFS. Tvekan kan

möjligen råda beträffande tulltaxan, som är tämligen omfångsrik. Utredningen anser dock att denna även i fortsättningen bör kungöras i SFS, eftersom den anger vilken tull som skall betalas för olika varor och så- ledes är en typisk författning till allmän ef- terrättelse.

Ett tredje förslag slutligen innebar att lö- neavtalen skall kungöras i SFS. Utredningen kan inte biträda detta förslag. Till stöd här- för kan för det första anföras att avtalen i fråga, även om de sluts med förbehåll för Kungl. Maj:ts godkännande, inte är författ- ningar, alltså uttryck för statsorganens överhöghet, utan avtal som sluts mellan li- kaberättigade parter. Avtalen bör därför systematiskt ej hemma i författningssam— lingen. Men därtill kan anföras att avtalen upptar en mycket stor volym och att de är av tillfällig karaktär genom att de bara gäl- ler en avtalsperiod.

Utredningen kommer således fram till att författningssamlingen i stort sett bör ha samma innehåll som den f.n. har. Under- sökningen ger inte stöd för en uteslutning av någon grupp av författningar, ej heller finns anledning att föreslå att ytterligare författ- ningar skall införas i samlingen. Emellertid anser utredningen att de bestämmelser som reglerar innehållet i SFS bör undergå viss översyn. Till detta återkommer utredningen i kapitel 15.

Beslut om utgivning i SFS

8.1 Gällande bestämmelser

1 & kungörelsen om Svensk författningssam— ling innebär att samtliga lagar, förordningar, kungörelser och övriga föreskrifter, som skall tjäna till allmän efterrättelse, skall tas in i SFS (1 mom. a). Kungörelsen innehåller ingen bestämmelse om vem som skall av— göra om en författning är av detta slag och om den alltså skall in i SFS eller ej. I fråga om de författningar, där det är en bedöm- ningsfråga om de skall införas i SFS, alltså Kungl. Maj:ts instruktioner m.m. för all- männa inrättningar (1 mom. b) och viktigare beslut (1 mom. 0) samt kungörelser som ut- färdats av centrala ämbetsverk m. fl. (2 mom.) stadgar kungörelsen att beslut om in- förande meddelas av chefen för justitiede- partementet efter samråd med vederbörande departementschef (3 mom.).

25 anger att författningssamlingen utges från justitiedepartementets lagavdelning. Pa- ragrafen stadgar vidare:

Vid överinseendet över utgivningen av för- fattningssamlingen biträder den av de extra ledamöterna å lagavdelningen, som chefen för justitiedepartementet därtill förordnar. Ifråga- varande ledamot är tillika författningssam- lingens utgivare.

3å ger bestämmelser om vem som skall ge trycklov. Lagrummets innehåll är:

Tillstånd till tryckning av författning, som skall införas i författningssamlingen, meddelas av chefen för justitiedepartementets lagavdel- ning eller av statssekreterare, expeditionschef

eller byråchef för lagärenden i det statsdepar- tement, där ärendet handlagts, eller, vad angår författning, som beretts i utrikesdepartementet, av kabinettssekreteraren eller avdelningschef i departementet.

I fråga om författning, som avses i 15 2 mom. (alltså ämbetsverkens kungörelser o. dyl), med- delas tryckningstillstånd av därtill behörig tjänsteman i verket.

Enligt stadgan (1963: 214) angående stats- departementen tillkommer det justitiedepar— tementet att som förvaltningsärende hand— lägga bl. a. Svensk författningssamling.

1928 års kungörelse ger alltså justitiede- partementet ett avgörande inflytande över författningssamlingen. Justitiedepartementet bestämmer vilka författningar som skall tas in i den och departementet får lämna tryck— lov i fråga om alla författningar, som utfär- dats av Kungl. Maj:t. Trycklov kan emeller- tid även ges av vissa tjänstemän i de depar- tement, där ärendena handlagts.

Kungörelsen ger däremot utgivaren av SFS mycket små befogenheter. Han skall ”biträda vid överinseendet över utgiv- ningen” men han får inte besluta vare sig vilka författningar som skall införas eller vilken lydelse som skall tryckas. Det vill sy— nas som om utgivaren enligt kungörelsen en- dast skulle få sköta rent praktiska frågor så- som kontakten med tryckeriet, redigeringen av register o. dyl.

Mot detta skall ställas bestämmelserna i gällande tryckfrihetsförordning. Denna fö- reskriver i 5 kap. att det för periodisk skrift

skall finnas en utgivare, som utses av dess ägare. 3 & andra stycket i samma kapitel an- ger utgivarens befogenheter:

Uppdrag att vara utgivare skall innefatta be— fogenhet att öva inseende över skriftens utgiv- ning och bestämma över dess innehåll så att intet däri får införas mot utgivarens vilja. In- skränkning i den befogenhet, som sålunda till- kommer utgivaren, vare utan verkan.

8.2 Nuvarande ordning

De här refererade bestämmelserna i 1928 års kungörelse är föråldrade i flera hänseen- den. Departementen har organiserats om vid flera tillfällen. Justitiedepartementet har inte någon lagavdelning längre. Byråcheferna för lagärenden har numera ersatts av rätts— chefer. Vid sidan om departementen har statsrådsberedningen tillkommit för ”att bi- träda statsministern och statsråden utan de- partement” (2 % departementsinstruktionen 1965: 386). Statsrådsberedningen hör dock i administrativt hänseende till justitiedeparte- mentet (samma paragraf i dess lydelse enligt 1965: 856).

Sedan ett antal år är utgivningen av SFS överförd på statsrådsberedningen. Rättsche- fen i statsrådsberedningen är av chefen för justitiedepartementet förordnad att vara för- fattningssamlingens utgivare och SFS-redak- tionen är förlagd till statsrådsberedningen. Det är inte längre justitieministern som be- fattar sig med frågan om vilka författningar som skall införas i SFS utan något av de konsultativa statsråd som är s.k. gransk- ningskonsulter. Vidare har man infört den ordningen att trycklovskorrekturet beträf- fande samtliga författningar skall skrivas under inte bara av en chefstjänsteman inom vederbörande departement utan även av ut- givaren eller dennes närmaste man. SFS-an- slaget är dock fortfarande upptaget i rikssta- ten under rubriken justitiedepartementet. Det kan tillfogas att den nuvarande ord- ningen avspeglas i en författning, nämligen riksarkivets cirkulär (SFS 1969: 439) med anvisningar angående användning av visst papper vid tryckningsarbete avseende vikti— gare statsändamål. I cirkulärets förteckning över de publikationer som skall framställas

på arkivtryckpapper omnämns bl. a. ”Stats- rådsberedningen Svensk författningssam- ling”.

Den nu tillämpade ordningen innebär så- ledes att justitiedepartementet praktiskt taget inte har större inflytande över författnings- samlingen än övriga departement. Vidare in- nebär den att utgivaren har fått större infly— tande över författningssamlingens innehåll. Något avgörande inflytande kan utgivaren dock ej sägas ha. Skulle utgivaren och tjäns- temännen inom vederbörande departement stanna vid olika uppfattningar torde frågan föras upp till statsråden och avgöras av dem.

8.3 Urvalet av författningar

Vad som gör det svårt att bestämma an— svarsfördelningen mellan olika i författ- ningsutgivningen deltagande personer är å ena sidan Kungl. Maj:ts intresse av att be- stämma över författningssamlingens inne- håll, å andra sidan tryckfrihetsförordningens krav på ensamrätt för utgivaren att be- stämma om en periodisk skrifts innehåll, vi- dare å ena sidan varje enskilt departements intresse av att besluta om expediering och kungörande av sina egna författningar, å andra sidan intresset att få till stånd sam- ordning och enhetlighet departementen emellan.

Man kan fråga sig om tryckfrihetsförord- ningens bestämmelse om utgivarens befo- genhet är tänkt att gälla även sådana perio- diska skrifter som utges av offentlig myndig- het. Frågan berördes under remissbehand- lingen av ett förslag till ändring i den tidi- gare gällande tryckfrihetsförordningen. I propositionen 1940: 270 föreslogs en be- stämmelse som i sak överensstämde med den nu gällande om utgivarens befogenhet. I propositionen redovisades ett remissvar från Svenska akademien på följande sätt:

Svenska akademien har såsom ägare av all- männa tidningarna påpekat, att den av akade- mien antagne utgivaren härav genom avtal med chefen för justitiedepartementet å Konungens vägnar iklätt sig vissa förbindelser rörande skriftens innehåll. Han hade följaktligen icke den bestämmanderätt över innehållet, som en- ligt sakkunnigförslaget erfordrades för att vara

utgivare. Förslaget borde därför underkastas viss jämkning.

Härtill yttrade departementschefen (s. 28 f):

Det torde emellertid utan särskild bestäm- melse vara uppenbart att den omständigheten, att en person som redigerar ett officiellt organ ej äger vägra införandet av tillkännagivanden och dylikt från myndigheten, icke utesluter att han betraktas såsom utgivare i förslagets me- ning.

I förslaget till nuvarande tryckfrihetsför- ordning (SOU 1947: 60) uttalade de tryck- frihetssakkunniga (s. 102):

Oeftergivligt ur tryckfrihetssynpunkt är att den som utsetts till utgivare intar en sådan ställning att han är i tillfälle att granska vad som införes i skriften och att han kan förhind— ra tryckfrihetsbrott. Dessa befogenheter för den som utses till utgivare får alltså icke in- skränkas genom några föreskrifter som åläggs utgivaren att rätta sig efter ägarens anvisning- ar eller genom uppdrag för annan att utöva den redaktionella ledningen av skriften i dess helhet eller i vissa delar.

Departementschefens uttalande i proposi— tionen 1940: 270 visar klart att man tänkt sig att tryckfrihetsförordningens regler om utgivare skulle gälla även vid utgivning av officiella tidningar.

I departementsinstruktionen anges depar- tementens uppgift vara ”att bereda ärenden som skola avgöras av Kungl. Maj:t i statsrå- det eller i regeringsrätten eller som kom- mandomål, att expediera Kungl. Maj:ts be— slut i sådana ärenden och att i övrigt biträda departementschefen i hans verksamhet”. Det är alltså departementens sak att expediera Kungl. Maj:ts beslut. Till denna uppgift torde man få räkna tillsynen över att beslu- tade författningar vederbörligen kungörs. Med utgångspunkt från nuvarande departe- mentsorganisation skulle ett strikt iaktta- gande av tryckfrihetsförordningens bestäm- melser om utgivarens befogenheter leda till att det inom varje departement borde finnas en utgivare såvitt avser författningar inom departementets område.

Nu är emellertid SFS en angelägenhet som är gemensam för alla departement. Den framträder som Kungl. Maj:ts officiella

organ och det är från både principiell och praktisk synpunkt viktigt att den följer en— hetliga principer i fråga om urval av författ- ningar och i fråga om redigering. Det skulle t. ex. vara förvirrande om man inom ett de— partement förde in i SFS allehanda instruk- tioner och arbetsordningar för tillfälliga nämnder medan man inom ett annat depar- tement underlät detta.

Kravet på samordning i kombination med tryckfrihetsförordningens bestämmelser le- der till att man söker en utgivare för hela författningssamlingen inom statsrådsbered- ningen, eftersom denna såsom en viktig upp- gift har frågor om samordning mellan de- partementen. Man ställer sig då först frågan om lämpligen en granskningskonsult skulle vara utgivare. Detta skulle emellertid inte stämma särskilt väl överens med det förhål- landet att vi inte har ministerstyre i Sverige. Endast i undantagsfall har statsråden _ bortsett från utrikesministern — tillagts självständig beslutanderätt, såsom t. ex. jus- titieministern i fråga om övervakning av tryckfrihetsförordningen. Att göra ett stats- råd till ansvarig utgivare för författnings— samlingen synes således inte böra ske.

Utredningen finner en lämplig utväg vara att göra en tjänsteman inom beredningen till utgivare. Det synes bäst att välja rättschefen där. Men denne bör då ges befogenheter som överensstämmer med tryckfrihetsför- ordningen. Utredningen föreslår därför att rättschefen får bestämma över författningar- nas utgivande, dock naturligtvis inom ramen för de generella föreskrifterna om SFS.

8.4 Trycklov

Sedan det väl blivit avgjort att en författning skall tas in i författningssamlingen uppstår frågan vilken lydelse som skall tryckas. Detta kan synas förvånande. Man vill gärna föreställa sig att den beslutande instansen, alltså i allmänhet Kungl. Maj:t, först beslu- tar texten och sedan låter publicera den. I den internationella statsrättsliga litteraturen talas vanligen om originalet till författningen och man avser då en urkund, ofta upprättad på särskilt fint papper och undertecknad av

t. ex. statschefen. Man menar att det är tex- ten i denna urkund som sedan skall återges i den officiella lagtidningen. Författnings- kungörandet blir en fråga om att så nog- grant som möjligt trycka originalets text.

Om det är på det sättet kan man överlåta åt utgivaren ensam att besluta om författ- ningens tryckning. I Sverige är situationen emellertid annorlunda såvitt gäller författ- ningar, som utfärdas av Kungl. Maj:t. Vis- serligen upprättas även här en urkund, tryckt på arkivtryckpapper och underskri- ven av konungen med kontrasignation av vederbörande statsråd. Men sedan gammalt har det bruket utvecklat sig att urkunden be- står av ett exemplar av SFS, vilket biläggs statsrådprotokollet. Detta exemplar trycks i samband med den övriga upplagan och överlämnas sedan till vederbörande departe- ment. När föredragande statsråd underteck— nat författningen lämnas den till slottet för underskrift.

Detta innebär att urkunden upprättas först en tid efter det att författningen kom- mit ut i SFS och att det vid författningens tryckning inte finns något egentligt original. Det finns bara ett trycklovskorrektur, under- tecknat av chefstjänsteman i departement. Det måste därför finnas garantier för att trycklovskorrekturet har ett sådant innehåll att det ansvariga statsrådet kan underteckna författningen, sedan den kommit ut från trycket.

Principiellt riktigast vore det naturligtvis om statsrådet själv tecknade på korrekturet, innan det trycktes. Detta skulle emellertid medföra extra besvär för honom och i brådskande fall skulle det många gånger vara svårt att erhålla hans signatur i tid. Ut- redningen vill därför ej förorda en sådan ordning. Utgivaren, rättschefen i statsråds- beredningen, har ingen möjlighet att själv bedöma om manus i alla delar överensstäm- mer med departementschefens vilja. I stället bör liksom hittills någon av departements- chefens närmaste män skriva på korrektu- ret innan det trycks. Denna underskrift bör dock ej uppfattas som trycklov gentemot tryckeriet, utan såsom en garanti att författ- ningen har det innehållet som departements-

chefen önskar och därjämte en förutsätt— ning för att utgivaren skall få ge trycklov. Man bör därför föreskriva att utgivaren ej får ge trycklov annat än om chefstjänsteman i vederbörande departement godkänt att för- fattningen trycks.

I fråga om föreskrifter av centrala äm— betsverk eller andra förvaltningsmyndighe- ter behöver man inte ställa upp något sådant villkor, eftersom man kan förutsätta att den föreskrift, som myndigheten överlämnar till utgivaren för införande i SFS, redan är un— derskriven.

Ändringsförfattningar

9.1 Olika sätt att utforma ändringsförfatt- ningar

I ett samhälle som förändras måste lagarna ändras. Detta kan ske antingen så att man skapar helt nya regelkomplex och upphäver de gamla, alltså stiftar nya författningar, el— ler så att man ändrar vissa avsnitt i de gamla författningarna men låter dem i övrigt kvarstå oförändrade. En författning, som ändrar en tidigare författning, kallas här ändringsförfattning. Den författning som blir ändrad kallas här grundförfattning. Vil- ken av de båda metoderna som används hänger samman med en rad faktorer. Här skall endast antydas att man föredrar att stifta en ny författning när ändringarna är mycket omfattande, särskilt om man behö- ver ändra systematiken i regelkomplexet, medan man föredrar att ändra i grundför- fattningen när ändringarna inskränker sig till en mindre del av författningens paragra— fer.

Ändringsförfattningarna tilldrar sig upp- märksamhet av flera orsaker. Deras primära uppgift är att ange vad som har ändrats. De bör därför utformas så att de möjliggör för läsaren att lätt uppfatta detta och jämföra med den äldre lydelsen av grundförfatt- ningen. Vidare kan ändringsförfattningarna ej tillämpas för sig lika litet som grundför- fattningarna kan tillämpas utan att man för— vissat sig om att de inte undergått senare änd- ringar. Läsaren bör därför på ett enkelt sätt'

kunna få besked om en grundförfattning är ändrad och i så fall var ändringen står att finna. Ändringsförfattningen bör utformas så att läsaren lätt kan överblicka hela den gällande lydelsen av grundförfattningen. Enligt sina direktiv har utredningen att sär- skilt pröva principerna för publicering av ändringsförfattningar, vilket riksdagen på initiativ av riksdagsrevisorerna anhållit om (se 6.14).

Utformningen av ändringsförfattningarna hänger samman med att Svensk författ- ningssamling har dubbla funktioner, nämli- gen den primära att såsom sista ledet i lag- stiftningsprocessen upplysa om nya författ- ningar (kungörelsefunktianen) och den se- kundära att tjäna som hjälpmedel för den som skall tillämpa en författning (handboks- funktionen). Dessa båda funktioner ställer olika krav på författningssamlingen. Vad beträffar ändringsförfattningarna visar sig detta däri att kungörelsefunktionen fordrar att just det ändrade avsnittet blir framhävt medan handboksfunktionen bäst tillgodoses om hela författningstexten trycks om efter varje ändring.

Det finns många olika sätt att utforma änd- ringsförfattningar. Det som ligger närmast till hands är att helt enkelt beskriva vilken ändring som görs i grundförfattningen på det sätt som anses lämpligast i varje enskilt fall (den beskrivande metoden). Om man vill ändra ordet sjöfartsstyrelsen till sjöfarts- verket skriver man t. ex. att i 3 & i den eller

den författningen ordet ”sjöfartsstyrelsen” skall utbytas mot ordet ”sjöfartsverket”. Om en procentsats skall ändras anger man att orden ”sex procent” skall bytas ut mot orden ”sju procent”. Man kan skriva att i 5 & skall tredje att-satsen bytas ut mot följ- ande att-sats, eller att 12å första stycket skall ändras på följande sätt medan återsto- den är oförändrad, eller att 7 å andra styc- ket efter ordet ”villkor” skall lyda på följ- ande sätt. Denna metod används i Dan- mark, Frankrike och Tyskland och flera andra länder på kontinenten.

I stället för att ange bara det ändrade av— snittet kan man välja ut ett något större av- snitt, t. ex. ett moment eller en paragraf, och återge detta i dess nya lydelse. Under hela 1800-talet var det vanligt i Sverige att man förordnade att ett stycke — på den tiden kallat moment — eller en paragraf skulle er- hålla följande ändrade lydelse, varefter man återgav hela paragrafen eller hela stycket.

I Sverige har denna metod under 1900-ta— let kommit att kombineras med en transu- meringsteknik som inte synes särskilt vanlig i andra länder. Undan för undan som tekni- ken utvecklats har den kommit att följa allt fastare regler så att man numera kan säga att den beskrivande metoden är ersatt av en formell transumeringsmetod. Den är formell i den meningen att den är likadan oavsett om ändringarna äl små eller omfattande.

9.2 Transumeringstekniken

Den svenska metoden kännetecknas av att man återger hela lydelsen av vissa ändrade avsnitt och utesluter oförändrade avsnitt genom transumeringstecken. I ändringsför— fattningens ingress anger man vilka paragra- fer, i undantagsfall även moment eller om- fattande sifferbetecknade punkter, som skall ”ha nedan angivna lydelse” (t.o.m. augusti 1969 hette det ”erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges”). Därefter följer för varje paragraf hela lydelsen av de stycken som ändras. Lydelsen av övriga stycken utesluts genom transumeringstecken men styckena markeras genom att deras begynnelse- och slutord anges på ömse sidor om tecknet. Det

görs sålunda en ”borttransumering” för varje stycke. En paragraf med tre stycken, vars sista stycke ändras, får på så sätt följ— ande utseende:

55.

Bestämmelserna om — — -— särskilda be- stämmelser.

Slutbetyg utfärdas — — — erhålla slutbetyg.

Slutbetyg skall innehålla uppgift om dels be- tyg i frivilligt ämne dels elevens specialarbete i årskurs 3.

Man kan här se hur hela paragrafen är uppbyggd men för att få hela lydelsen måste man leta i ytterligare ett eller flera band av SFS. Man får veta vilket stycke som ändras men inte vilken del av stycket, inte ens om detta är mycket långt och ändringen liten. Detta sätt att transumera kallas här stycke- transumering, som alltså kännetecknas av å ena sidan att man gör en borttransumering för varje stycke, å andra sidan att hela styc- ket borttransumeras genom ett transume- ringstecken.

Ett annat sätt som förekommer kan kallas snedtransumering. Detta används inom styc— ken som består av flera delstycken, vilka börjar på ny rad och ofta men ej alltid be- tecknas med en siffra eller en bokstav. I detta fall återger man det ändrade delstycket men utesluter övriga genom ett enda transu- meringstecken före resp. efter det ändrade delstycket. En paragraf med ett stycke, vil- ket är indelat i flera sifferbetecknade del- stycken, får följande utseende när sista del- stycket ändras:

65.

Luftfartsverket skall — — — samt förvalt- ningsberättelse, 5) utarbeta och offentliggöra statistik för

luftfartsverket.

Man kan här inte se hur stycket är upp- byggt eftersom transumeringstecknet döljer flera delstycken, det går ”snett” genom dessa. I detta fall kan man visserligen förstå att fyra punkter döljer sig bakom tecknet men när transumeringstecknet går till styc- kets slut eller när delstyckena saknar siffer-

eller bokstavsbeteckning kan man inte sluta sig till hur många delstycken som finns.

Transumering sker även på ett tredje sätt, som kan kallas stortransumering. Detta an- vänds främst i tabeller och andra uppställ- ningar och innebär att man återger det änd- rade avsnittet men utesluter övriga avsnitt genom långa transumeringstecken, som går över hela raden eller hela kolumnen, varvid begynnelse- och slutord ej markeras.

Transumeringsmetoden har den fördelen att den är utrymmesbesparande. Den till- godoser också författningssamlingens kun- görelsefunktion rätt väl genom att just änd- ringarna framhävs. En brist i detta hän— seende är dock att en liten ändring i ett långt stycke medför att hela stycket trycks om.

Å andra sidan är transumeringsmetoden till stor nackdel för den som vill tillämpa författningen. Den går ej ihop med hand- boksfunktionen. Den uteslutna texten måste framletas i andra band, ofta lika många som antalet stycken och delstycken i paragrafen. En väldig tid går på detta sätt till spillo för tjänstemän och andra som använder SFS. Detta är särskilt fallet när snedtransume- ringar kommit till användning, vilket beror på att begynnelse- och slutorden i transume- ringarna växlar beroende på vilket delstycke som ändras och att ett transumeringstecken kan dölja flera delstycken, vilka återfinns på olika ställen i SFS. Här skall ges ett exem- pel.

Ett stycke består av sex delstycken. Vid första ändringen ändras bara tredje delstycket. Då görs en transumering med begynnelseorden i första delstycket och slutorden i andra del- stycket samt en transumering med begynnel- seorden i fjärde delstycket och slutorden i sjätte delstycket. Vid andra ändringen ändras bara det fjärde delstycket. Då görs en transu- mering med begynnelseorden i första delstyc- ket, som återfinns i grundförfattningen, och slutorden i tredje delstycket, som återfinns i första ändringsförfattningen, samt en transu- mering med begynnelseorden i femte delstycket och slutorden i sjätte delstycket, vilka återfinns i grundförfattningen. Vid tredje ändringen änd- ras bara första delstycket. Då görs en transu- mering med begynnelseorden i andra delstyc- ket, vilka man finner i grundförfattningen, och slutorden i sjätte delstycket, som man också finner i grundförfattningen. Man får dock ej

glömma att denna till synes enkla transume- ring innesluter tredje delstycket, som finns i första ändringsförfattningen, och fjärde del- stycket, som finns i andra ändringsförfatt- ningen. Vid fjärde ändringen ändras på nytt det tredje delstycket. Då görs en transumering med begynnelseorden i första delstycket, som alltså står i den tredje ändringsförfattningen, och slutorden i det andra delstycket, som fort- farande står i grundförfattningen. Vidare görs en transumering med begynnelseorden i det fjärde delstycket, som återfinns i den andra ändringsförfattningen, och slutorden i det sjät- te delstycket, som fortfarande finns i grundför- fattningen. Ytterligare komplikationer upp- kommer när delstycken upphävs eller tillkom- mer.

Den läsare som vill veta hur detta stycke ser ut efter de fyra ändringarna har ett an- senligt arbete. För att utröna hur arbetsamt det är har utredningen anmodat tre yngre hovrättsjurister att sätta ihop Så tulltaxe- ringsförordningen efter ändringen i SFS 1968: 359 samt slutet av 2 & kungörelsen om gravationsbevis efter ändringen i 1968: 294.

Den förra ändringsförfattningen ser ut på detta enkla sätt:

8å.

Tullfrihet åtnjutes — — — sjöfolk, i den mån Konungen därom förordnar;

23. handgjorda textilvaror, i den mån Ko- nungen därom förordnar.

Den senare ändringsförfattningen ser i ak— tuell del ut på följande sätt:

(2 &) e) egendomen angående förhållande som jämlikt 13 å— — — nämnda lag.

Juristerna fick sitta i ett bibliotek intill SFS. De förelades de båda texterna och fick i upp— gift att för hand skriva ut dels hela 8 & tull- taxeringsförordningen i aktuell lydelse, dels den del av 2 & kungörelsen om gravationsbevis som omfattas av transumeringstecknet ovan. De fick själva leta fram behövliga volymer. Den tid de behövde för att sätta samman lagrum- men var följande:

8 & (1968: 359) 2å (1968: 294) 1 tim. 2 min. 41 min. 1 tim. 20 min. 40 min. 50 min. 20 min.

Jurist nr 1 Jurist nr 2 Jurist nr 3

För att sätta samman 85 måste de använda tio författningar i nio olika volymer. För den aktuella delen av zg måste de granska tretton

författningar i tolv volymer. Juristerna ansåg att arbetet var svårt och att de trots noggrann- het hade kvar en känsla av osäkerhet om resul- tatet blivit rätt. Det visade sig också att jurist nr 1 hade gjort ett sakligt fel beträffande 2 &. I övrigt var tre utskrifter behäftade med obetyd- liga fel.

För att komma till rätta med transume- ringsteknikens nackdelar har man på senare år börjat att i vissa fall ersätta ändringsför- fattningar enligt ”den formella transume- ringsmetoden” med ändringsförfattningar som samtidigt innehåller omtryck av grund- författningens hela gällande lydelse, vilket kommer att behandlas närmare under 9.3.

Problemet med ändringsförfattningar har fått ökad betydelse genom att ändringsför- fattningarna ökat i antal. Riksdagens reviso- rer nämner i sin tidigare berörda berättelse (se 6.14) att det totala antalet ändringar uppgick till något över 300 under vartdera av åren 1955 och 1956. Utredningen har un- dersökt antalet ändringsförfattningar i SFS åren 1964—1969 och resultatet framgår av tabell 4. Därvid har till grundförfattning hänförts även författningar om ikraftträ-

Tabell 4. Ändringsförfattningarnas andel

Grund- förf . Antal

Totalt Antal

Ändringsförf.

Årgång Antal %

a) Samtliga av Kungl. Maj:t utfärdade författ- ningar

1964 314 566 64 880 1965 334 581 63 915 1966 228 527 70 755 1967 265 664 71 929 1968 240 514 68 754 1969 254 561 69 815 b) Lagar 1964 145 81 179 1965 103 77 133 1966 91 73 124 1967 137 85 162 1968 145 83 175 1969 143 84 170

e) Övriga författningar av Kungl. 1964 280 421 60 701 1965 304 478 61 782 1966 195 436 69 631 1967 240 527 69 767 1968 210 369 64 579 1969 227 418 65 645

dande av annan författning och om förläng- ning av annan författnings giltighetstid. Till ändringsförfattning har hänförts även för- fattning om upphävande av annan författ- ning. Tabellen avser bara sådana författ- ningar som utfärdats av Kungl. Maj:t, alltså ej ämbetsverkens författningar.

Tabellen 4 a) visar att antalet ändringsför- fattningar är ungefär två tredjedelar av hela antalet författningar. I tabellen har materia- let också fördelats på å ena sidan lag och grundlag (b), å andra sidan övriga författ- ningar, d. v. s. förordningar, kungörelser, in— struktioner o.s.v. (c). Ändringsförfattning- arnas andel visas här vara större då det gäl- ler gruppen lagar än då det gäller gruppen övriga författningar.

Utredningen vill i följande avsnitt disku— tera de frågor som hänger samman med ut- formningen av ändringsförfattningarna. Frågan hur läsaren lätt skall få veta om en grundförfattning är ändrad och var änd- ringarna står att finna behandlas under 11.2 och 11.6.

För att öka överblicken över författning- arnas aktuella text är flera åtgärder tänk- bara men här skall främst behandlas om- tryckning av hela den ändrade författningen och omtryck av hel paragraf.

9.3 Omtryck av hela författningen

När en författning har ändrats flera gånger måste man använda många band för att kunna läsa dess gällande lydelse, vilket självfallet är opraktiskt och försvårar för- ståelsen av texten. Detta besvär undanröjs om man trycker om hela texten.

Ett omtryck är emellertid utrymmeskrä- vande och alltför många omtryck skulle medföra att SFS ökade i omfång så att den blev ohanterlig. Omtryck drar också merar- bete i departementen och ökade trycknings- kostnader. Det är uppenbart att man inte kan trycka om varje författning efter varje ändring och det måste därför alltid bli en avvägningsfråga om och i vilken utsträck- ning man skall trycka om författningar i SFS.

Alltsedan författningssamlingens tillkomst

har man brukat trycka om grundlagarna med beaktande av de senaste ändringarna och så sker fortfarande, senast i SFS 1969: 795—796. Under de sista decennierna har man i viss utsträckning tryckt om även andra författningar när de ändrats ett flertal gånger. Här följer i tabell 5 en översikt över omtrycken under 1960-talet.

Tabell 5. Omtryck av författningar i SFS

Grund- lagar

För- Lagar ordn. Övriga Totalt

Årgång

1960 6 10 1961 6 7 1962 20 29 1963 1 1 1 1 1964 11 13 1965 7 11 1966 14 16 1967 14 20 1968 8 l 1 1969 13 22

En ytlig genomgång av omtrycken ger vid handen att de flesta avser små författningar som upptar ett fåtal sidor. Man får det in— trycket att flera av omtrycken föranletts inte så mycket av författningarnas stora bety— delse som av att de varit så små att man lika gärna kunnat ta med hela lydelsen. Men dessutom förekommer omtryck av en del mycket stora författningar, såsom Skolstad- gan, vägtrafikförordningen och uppbörds- förordningen. I dessa fall har författningen ändrats så många gånger att man till slut känt ett tvingande behov av att trycka om den, trots det stora utrymme detta kräver. En annan iakttagelse är att omtrycken under de allra senaste åren i påfallande hög grad avser färska författningar som tillkommit så sent som under 1960-talet. Även om omtryc- ken ökat i antal på senare år kan man dock säga att de är få i förhållande till det stora antalet författningar. En jämförelse med Danmark kan vara av intresse.

Som omtalats under 3.1 innehåller Lovti- dende avdelning A i princip lagar och andra författningar som vänder sig till allmänhe- ten. Den innehöll 504 författningar år 1967 och 432 författningar år 1968. Av dessa ut-

gjorde inte mindre än 40 år 1967 och 32 år 1968 omtryck av lagar, alltså sådana författ— ningar som beslutats av folketinget. Enligt uppgift överstiger omtrycken av lagar ibland 50 om året. De båda årgångarna av Lovti- dende A upptar emellertid inga omtryck av ”anordningar” eller ”bekendtgorelser'”, alltså författningar som beslutats av kungen eller ministerierna. Detta lär bero på att man föredrar att utfärda nya sådana författ- ningar när de gamla ändrats så att de blivit svåröverskådliga.

Bristen på omtryck i SFS torde vara en av orsakerna till att det förekommer så många andra utgåvor av författningar. Från depar- tementen utges sålunda en volym Skatte— och taxeringsförfattningarna varje eller vart— annat år (finansdepartementet) och en handbok i lösbladssystem Totalförsvarets författningshandbok (försvarsdepartemen— tet). Från ämvetsverken utges ett flertal för- fattningssamlingar och handböcker. Här skall bara nämnas det anmärkningsvärda förhållandet att hela lagen om fornminnen i dess lydelse efter ändringen i SFS 1967: 77 kan återfinnas i Tullverkets författningssam- ling (TFS 1967: 51); i SFS trycktes lagen däremot ej om.

Statsrådsberedningen har i insikt om denna brist tagit upp frågan om omtryck i sina under 2.3 berörda Anvisningar för för— fattningsskrivning. Däri ges följande regler:

Som riktpunkt bör gälla att författning trycks om, när den tidigare har ändrats mer än en gång och det är aktuellt att göra ändringar som ej är av ringa omfattning.

Om de aktuella ändringarna är mycket om- fattande, kan omtryckning vara befogad redan när en författning ändras första gången. Har en författning tidigare vid flera tillfällen under- gått smärre ändringar, bör vidare omtryckning ske även om de aktuella ändringarna är ringa.

Omtryckning är särskilt angelägen, om för- fattningen inte förekommer i annan författ— ningsutgåva än SFS, t.ex. lagboken, finansde- partementets utgåva av skatte- och taxerings- författningarna eller skolöverstyrelsens författ- ningsbok.

Ändras bilaga, bör den i regel tryckas om, även om inte omtryckning sker av författ— ningen i övrigt.

Det förhållandet att riksdagen har medver- kat vid ändring i en författning hindrar inte att

Kungl. Maj:t ensam, i samband med änd- ringens publicering, beslutar att trycka om författningen.

Utredningen anser att ett ökat bruk av omtryck i SFS är det bästa sättet att komma till rätta med problemet med ändringsför- fattningarna. Även om detta medför ökade kostnader för författningssamlingen kan man räkna med att det i någon mån uppvägs av att författningarna i minskad utsträck- ning behöver tryckas om i andra publikatio- ner men framför allt genom sparad arbetstid för alla de tjänstemän och andra som saknar specialpublikationer och är hänvisade till att använda SFS.

Det låter sig inte göra att ge exakta anvis- ningar om när omtryck bör ske. Det måste avgöras från fall till fall och hänsyn bör ta— gas till hur stor författning det är fråga om, hur omfattande ändringarna är, hur mycket författningen har ändrats tidigare, före- komsten av annan författningspublikation som innehåller författningen samt hur många personer som kan antas bruka för- fattningen. Statsrådsberedningens huvudre- gel innebär att författningen skall tryckas om i samband med tredje ändringen och ut- redningen finner denna regel väl avvägd. Om ändringarna är mycket omfattande bör omtrycket ske tidigare. Om författningen är mycket omfattande i förhållande till änd- ringarna bör omtryckningen kunna upp- skjutas något.

Fristående omtryck

Man möter ibland den invändningen mot omtryck att de är så arbetskrävande att de- partementen inte har tid att ombesörja dem. Ett omtryck fordrar en noggrann undersök- ning av alla tidigare författningsändringar, vilket kan verka hindrande om den aktuella ändringen är brådskande. För att underlätta departementens arbete vill utredningen därför föreslå att man gör omtryck som är fristående från ändringsförfattningarna. Frånsett grundlagsomtrycken sker om- tryckningarna i SFS alltid i samband med kungörandet av ändringsförfattningen. För- fattningen rubriceras såsom en ändringsför-

kungörelsen . . .

fattning, t.ex. ”Kungörelse om ändring i om handläggning av vissa polischefsuppgifter.” I författningsingressen omtalas på samma sätt som i vanliga änd— ringsförfattningar vilka ändringar som vid- tas. Omtryckningen anges i ingressens slut med meningen ”Till följd härav kommer (kungörelsen) att ha följande lydelse från och med den dag då denna (kungörelse) trä- der i kraft.” Därefter följer hela författ- ningstexten med de aktuella ändringarna in- arbetade. I skilda noter anges vilka avsnitt som berörs av ändringarna. Såsom framgår av den sista meningen av de citerade anvis- ningarna är det Kungl. Maj:t som beslutar om omtryckningen och hela den omtryckta författningen tas in i statsrådsprotokollet vid promulgeringen av ändringsförfattningen.

Då det gäller grundlagarna förfar man på ett annat sätt. Ändringar i grundlagarna kungörs i vanlig ändringsförfattning. Där- efter tar man vid lämpligt tillfälle in grund- lagens hela lydelse under ett särskilt num- mer i författningssamlingen. Den förses med sin ursprungliga rubrik på följande sätt:

Kungl. Maj:t och Rikets ständers fastställda REGERINGSFORM, dat. Stockholm den 6 juni 1809,

med de därefter, och sist vid riksdagen i Stock- holm år 1965, av Konungen och riksdagen an- tagna förändringar.

Därpå kommer den ursprungliga ingres- sen, grundlagens gällande lydelse och de ur- sprungliga underskrifterna. Omtrycket är inte försett med underskrifter och det fram- går inte vilket departement det härrör från. Det återfinns inte i statsrådsprotokollet och har således ej beslutats av Kungl. Maj:t.

På ett delvis likartat sätt går man till väga i Danmark. Först kungörs ändringslagen i vanlig ordning. När vederbörande ministe— rium finner att ett omtryck behövs utfärdar man en bekendtgprelse (kungörelse) av la- gen, en s. k. lovbekendtgprelse. Den förses med rubrik och ingress enligt följande:

Bekendtgprelse af Lov om almindelig arbejderbeskyttelse. Herved bekendtgpres lov nr 226 af 11. juni 1954 om almindelig arbejderbeskyttelse med de tendringer, som felger af lov nr..., lov nr... och lov nr . . .

Sedan följer lagens nya lydelse. Be- kendtgörelsen är daterad och undertecknad i vederbörande ministerium. Vad som här är av intresse är att bekantgörandet av lagens hela lydelse inte sker i samband med kungö— randet av ändringen.

Fördelarna med att såra på författnings- ändring och omtryck är två: För det första får omtrycket ett mer tilltalande utseende när dess uppgift bara är att framlägga texten i dess helhet och inte samtidigt framhäva de senaste ändringarna. För den som en tid ef- ter författningsändringen vill tillämpa för- fattningen ter det sig omotiverat och förvir— rande att finna att den är rubricerad t. ex. Lag om ändring av lagen om parkeringsbot. För det andra kan departementen eller utgi- varen av SFS ombesörja omtrycket vid den tidpunkt som passar bäst, t. ex. vid en lätt- nad i arbetsbördan.

Å andra sidan är en nackdel förknippad med denna metod, nämligen att det delvis blir dubbelpublicering som är särskilt märk- bar i de fall då ändringen omfattar en stor del av författningen. Av denna orsak vill ut- redningen inte förorda att man alltid skall tillämpa metoden med fristående omtryck utan föreslår att båda metoderna skall an- vändas. När ändringarna är omfattande och departementen har tid bör författningen tryckas om i samband med kungörandet av ändringen. I annat fall bör man ta in ett fri— stående omtryck i SFS. Det kan inte gärna häremot invändas att systemet medför lös- lighet eftersom vi redan nu har två skilda metoder.

Ett fristående omtryck bör uppfattas som ett praktiskt hjälpmedel utan rättsverkan. Vid eventuell oöverensstämmelse mellan grundtexten och omtrycket skall grundtex- ten tillerkännas vitsord. I och med att om- trycket förekommeri en officiell publikation bör läsaren naturligtvis kunna förvänta sig

att det är korrekt. Det skall inte behöva vara särskilt undertecknat och framstår därför som härrörande från utgivaren av SFS. Omtrycket skall erhålla löpande nummer i SFS men det bör framhållas att författ- ningen behåller sitt ursprungliga nummer. Det bör utformas så att det är till hjälp för användaren, vilket bl.a. innebär att det bör innehålla uppgift om propositioner, utskotts- utlåtanden och riksdagsskrivelser och upp- gift om när de olika paragraferna fått sin gällande lydelse. Den ursprungliga ikraftträ— dandedagen bör medtagas men övriga slut- bestämmelser torde vanligen kunna uteläm- nas. Ikraftträdandebestämmelser för änd- ringsförfattningar bör tas med om de be- döms vara av betydelse. De kan i så fall tryckas finstilt. Utformat på så sätt bör om- trycket kunna användas som särtryck ur SFS och, förslagsvis försett med ett tilltalande omslag, ges en spridning även bland allmän- heten. Utredningen förordar att omtrycket byggs upp så som visas på följande sida.

Det kan nämnas att Allmänna förlaget på begäran av en kommun gav ut ett omtryck av allmänna ordningsstadgan i början av 1970. För omtrycket användes samma typo- grafi som i SFS men det försågs med egen vinjett och gavs ej ut i SFS. Detta lovvärda initiativ väcker frågan om omtrycken bör ingå i SFS eller ej eller om de bör föras sam- man till en särskild serie av SFS. Som fram- går av det tidigare sagda anser utredningen att omtrycken bör ingå i SFS utan att utgöra en särskild serie. Ett skäl till detta är att de omtryck, som sker i samband med änd- ringsförfattningar, under alla förhållanden måste ingå i huvudserien av SFS. Det synes därför olämpligt att bilda en särskild serie enbart av de fristående omtrycken eller att hålla dessa helt utanför SFS. Ett annat skäl till att låta omtrycken ingå i SFS är att det är mycket svårt att bedöma vilka äldre övergångsbestämmelser som fortfarande har betydelse och således bör tas med. Detta be— dömande bör göras av utgivaren av SFS ef- ter samråd med vederbörande departements rättschef.

Kungl. Maj:ts arbetsmarknadskungörelse (1966: 368);

given den 3 juni 1966, med de ändringar som utgivits från trycket intill den 15 juni 19681.

Kungl. Maj:t har, med stöd av riksdagens beslut?, funnit gott förord— na som följer.

Offentlig arbetsförmedling Förmedlingsorganen 1 % (Ursprungliga texten)

2 & (Ursprungliga texten) 0. s. v.

12 & Resekostnadsersättning och traktamente utgå med högst de belopp som gälla för statstjänsteman i lägsta rese- och traktamentsklass vid tjänsteresa. För handikappad och hans vårdare utgår dock resekost- nadsersättning med belopp som motsvarar kostnaden för det billigaste färdsätt som kan användas med hänsyn till den handikappades förhål- landen. (KK 1968: 246, som trätt i kraft den 1 juli 1968 och även före- skriver . . .)

Allmän bestämmelse

13 & (Ursprungliga texten) 0. s. v.

42 % (Upphävd genom KK 1968: 246)

43 & Bortavistelsebidrag utgår under högst ett år från den dag då an- ställningen tillträddes. (KK 1968: 246)

Under de första sex månaderna av anställningstiden utgår bortavistel- sebidrag med fullt belopp och nedsättes därefter till hälften. (KK 1968: 246)

44 & (Ursprungliga texten) o.s.v.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1966. (Övriga slutbestäm- melser utelämnas här.)

1 Ändringar: 1966: 670, 1967: 93 och 1968: 246 ? Prop. 1966: 52; SU 107; Bon 27; Rskr 251

9.4 Omtryck av hel paragraf

När man tillämpar en författning är nästan alltid paragrafen den minsta enhet som man måste ha tillgång till för noggrant studium. För sammanhangets skull kan man sällan nöja sig med en del av en paragraf. Med nuvarande transumeringsteknik försvåras överblicken över paragrafen genom att dess text kan återfinnas i flera volymer av SFS, samtidigt som det fordras ett ansenligt ar- bete att leta fram de behövliga volymerna. Utredningen finner därför att det skulle vara till mycket stor fördel om man som regel tryckte om hela den ändrade paragrafen. Särskilt angeläget är det att man frångår snedtransumeringarna, eftersom dessa vållar användaren än mer olägenhet än stycketran- sumeringarna.

Vissa paragrafer är emellertid så långa att regelmässig omtryckning av dem vid varje ändring synes mindre lämplig. När paragra- fen är indelad i skilda moment bör det räcka om hela momentet trycks om. Motsvarande bör gälla vissa numrerade stycken, som kan jämställas med moment, t. ex. punkterna i lagen om regeringsrätten och i kungörelsen med förordnanden på civilförvaltningens område jämlikt lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

För att få en uppfattning om hur mycket författningssamlingen skulle öka i omfång om transumeringstekniken avskaffades har utredningen gått igenom årgång 1968 av SFS. Utredningen har undersökt hur många rader som är uteslutna genom varje transu- meringstecken och beräknat hur många ra- der som skulle tillkomma, om paragrafen (motsvarande) i stället trycktes om. Om ett stycke består av t. ex. tre rader skulle två ra- der tillkomma, eftersom en rad redan nu upptas av transumeringstecknet och begyn- nelse- och slutord.

Det visade sig att årgången innehöll 1 212 stycketransumeringar och 263 snedtransu- meringar. Om man i stället tryckte de ute- lämnade raderna skulle vid stycketransume— ringarna tillkomma 4 012 rader, motsva— rande 80 tättryckta sidor, och vid snedtran-

sumeringarna 2 171 rader, motsvarande 43 tättryckta sidor.

Ett särskilt problem erbjuder sådan text som ej är paragrafindelad, alltså främst ta- beller, förteckningar och andra uppställ- ningar. Som omtalats under 9.2 brukar man nu bara trycka om de ändrade delarna och utelämna övriga genom ett eller flera långa transumeringstecken, s.k. stortransume- ringar. Många gånger är det svårt att be- gripa vad som menas med dessa tecken och liksom beträffande snedtransumeringarna kan det fordras mycket arbete för att komma underfund med hur hela uppställ- ningen ser ut.

På senare år har man i viss utsträckning börjat trycka om tabeller och andra upp- ställningar som ändrats mycket, även om man ej trycker om hela författningen. 1967 omtrycktes t. ex. bilagorna nr 1 till lantmä- teri- och stadsmätningstaxorna, tabeller över inskrivningsområden och inskrivningsnämn— der, en förteckning över anstalter för yrkes- utbildning och en förteckning över befatt- ningshavare enligt uppskovskungörelsen. 1968 omtrycktes bilagorna nr 2 till lantmä— teri- och stadsmätningstaxorna, bilagan till expeditionskungörelsen och tolv kapitel i tulltaxan.

Enligt utredningens mening bör man fort- sätta på den inslagna vägen och än oftare trycka om sådana uppställningar. Med hän- syn till att dessa kan vara mycket långa kan man dock ej kräva att så alltid sker. Då bör man i stället trycka om ett helt avsnitt som kan uppfattas som en naturlig enhet och inte- transumera inom denna enhet. Hur man skall förfara måste avgöras från fall till fall. Det bör bero på om uppställningen är myc- ket lång, om den tryckts om nyligen och om ändringen omfattar en eller flera delar av uppställningen. 1 det följande vill utred— ningen visa vad som enligt dess mening borde ha tryckts om i årgång 1968.

Borde ha tryckts om

Hela skatte- uppställningen i 2 & Varje Anm.

Nummer Författning

1968: 3 KF om tobaks-

skatt 1968: 4 Tulltaxan

Bilaga B till EFTA-konven- tionen

KK om läroan- stalter och utbild- ningslinjer vid vil- ka studiemedel utgår

KK om antalet nämndemän i stå— der med rådhus- rätt

Vattenlagen

KK med tillämp- ningsföreskrifter till lagen om åt- gärder mot vat- tenförorening från fartyg

KK ang. ny prä- gel och inskrift å skiljemynten

KK med tillämp- ningsföreskrifter till lagen om be- hörighet att utöva tandläkaryrket

KK med tillämp— ningsföreskrifter till lagen om be- hörighet att utöva läkaryrket

KK med förteck- ning över vissa sjukvårdsinrätt- ningar, vilka skall anses som sjukhus enligt lagen om allmän försäkring

KK ang. expedi- tionsavgifter vid beskickningar och konsulat

Statens pensions- löneförordning

Statens allmänna tj änstepensions- reglemente

&.

Hela punkten 1 i regel 12

Hela förteck- ningen

Hela förteck- ningen

Hela uppställ- ningen i 11 kap. 17% över vad som räk— nas till vatten- mål

Hela bilagan med förbjudna zoner

Hela kungörel- sen

Hela förteck— ningen i 75 över specia- listkompetens

Hela förteck- ningen i 7å över specialist- kompetens

Hela förteck- ningen

Hela taxan i

lä

Hela bilagan

Hela bilagan

KK med vissa be- stämmelser om folkskolor och fortsättningssko- lor m. m.

Stadgan för sjö- befälsskolorna

i riket

KF med vissa be- stämmelser om prisreglering på jordbrukets om- råde

Reservbefälskun- görelse för krigs- makten Bilaga B till EFTA-konven- tionen

se 1968: 170

KK med förord- nande om tullfri- het jml 135 tull- taxeringsförord- ningen KK ang. tillämp- ning av lagen om yrkesskadeförsäk- ring å vissa elever rn. fl.

KK om rikets in- delning i väg— nämndsområden KK om läroan- stalter och utbild- ningslinjer vid vilka studiemedel utgår

KK om läroan- stalter och utbild- ningslinjer vid vilka studiehjälp utgår

KK om antalet nämndemän i tingslag

KK om rikets in- delning i polis— distrikt

KK om förrätt- ningstaxa för sta- tens trafiksäker- hetsverk

KK om förrätt- ningsavgifter för AB Svensk Bil— provning

Hela 7 &

Hela bilagan med jordbruks- produkter

Hela bilaga 11

Hela punkten 3 i regel 12

se 1968: 170 Varje ändrat tulltaxenum- mer

Hela bilagan med förteck- ning över yr- kesutbildnings- anstalter Hela kungörel- sen

Hela kungörel- sen

Hela kungörel- sen

Hela bilagan

Hela kungörel- sen

Hela taxan

Hela uppställ- ningen över avgifter

KK om hovrätts- ting Lantmäteritaxan se 1968: 479 Vägtrafikförord- ningen

Hela bilaga 2 se 1968: 479

Hela förteck- ningen i 105 3 mom. över länsbokstäver

KK om rikets in- Hela kungörel- delning i civilför- sen svarsområden

KF ang. rikets in- Hela tabell 1 delning i inskriv— ningsområden samt val av leda- möter i inskriv— ningsnämnder m.m.

Hela förteck- ningen

KK om antalet vattenrätts- nämndemän

Om uppställningarna hade tryckts om i den utsträckning som angetts ovan skulle 3 672 rader tillkomma, vilket motsvarar 74 tättryckta sidor.

I statsrådsberedningens anvisningar sägs (se 9.3) att bilagor till författningar i regel

bör tryckas om då de ändras och detta kan utredningen i stort ansluta sig till. Emellertid saknas enligt utredningens mening anled- ning att skilja på tabeller och andra upp- ställningar som är intagna i bilagor och så- dana som är intagna i själva författningen. Samma riktlinjer bör gälla för omtryckning av alla uppställningar.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen att man överger tekniken med stycketransu- mering och snedtransumering och i stället trycker om hela paragrafen eller motsva- rande vid varje ändring. I fråga om tabeller och andra uppställningar föreslås omtryck— ning i den utsträckning som angetts i det föregående.

Riksdagens revisorer har i sin tidigare be— rörda skrivelse (se 6.14) föreslagit att man, när en författning ändrats mer än en gång, skulle i författningen angående den senaste ändringen trycka om tidigare gjorda änd- ringar. Enligt utredningens mening skulle denna metod kunna medföra viss risk för missförstånd genom att man förleddes att

tro att den sista ändringen omfattade alla där förekommande paragrafer. Utredningen anser ej heller att det behövs en tredje mo- dell för omtryckning vid sidan om de här föreslagna, omtryckning av hela paragrafen och omtryckning av hela författningen. Ut- redningen kan därför ej ansluta sig till revi- sorernas förslag.

9.5 Markering av ändrat avsnitt

De åtgärder som här föreslagits, omtryck av hela författningen och omtryck av hel para- graf, är till nytta närmast för författnings- samlingens funktion som handbok, ej för dess funktion som medel att kungöra för- fattningsändringar. När en ändringsförfatt— ning utkommer vill läsaren snabbt få en uppfattning om vad som är ändrat i förhål- lande till tidigare rätt. I den mån man för varje ändring trycker om hela paragrafen bör man därför på något sätt markera det ändrade avsnittet.

Man kan här tänka sig flera metoder, t.ex. upplysning om ändringarna i noter, vilket f.n. tillämpas vid omtryck, kursive- ring av ändringarna, vilket ju sker i proposi- tionerna till riksdagen, understrykning av de ändrade partierna eller förstreckning i mar— ginalen. Metoden med noter är utrymmes- krävande och ett ymnigt bruk av noter gör textsidan förvirrande. Metoden med kursive- ring bör avvisas eftersom risk föreligger för förväxlingar med sådan kursiv stil som man vill ha i författningstexten. Understrykning av textpartier verkar klumpig och försvårar läsningen. Utredningen har därför stannat för metoden med förstreckning i margina- len.

Denna metod har på senare år blivit allt vanligare i andra sammanhang. Den före- kommer t. ex. i Aktuellt från skolöverstyrel- sen, i statens avtalsverks avtalstryck, i luft— fartsverkets Bestämmelser för civil luftfart och i Tjänstemeddelanden från krigsmak— ten. Lodräta streck i marginalen förekom- mer emellertid också i annan betydelse. I Bostadsstyrelsens anvisningar utmärks så- lunda Kungl. Maj:ts särskilda bestämmelser till bostadslånekungörelsen med sådant

streck. För att förebygga missförstånd bör man därför i början av varje årgång av SFS ge en förklaring på tecknets betydelse.

Metoden har den fördelen att den är åskådlig och utrymmesbesparande. Strecket bör sättas i yttermarginalen och dras så att det så noga som möjligt anger just det änd- rade avsnittet. Om ändringen innebär att ett stycke eller annan del uteslutits bör man i stället sätta ett kryss i marginalen (se bilaga 1, provtryck B).

Förstreckning bör användas i ändringsför- fattningar såväl när man trycker om hela paragrafer eller uppställningar som när man trycker om hela författningen. Däremot bör metoden ej användas i fristående omtryck, eftersom dessa ju ej avser att upplysa sär- skilt om ändringarna.

9.6 Uppgift på tidigare lydelse

Den som får en ändringsförfattning i sin hand vill ofta jämföra den nya lydelsen med den tidigare. Han bör därför få upplysning om var han kan finna den äldre lydelsen. Är det fråga om en paragraf som inte ändrats tidigare måste man gå till grundförfatt- ningen. Uppgift om dennas år och nummer lämnas i ändringsförfattningens rubrik, t. ex. ”Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i skolstadgan den 6 juni 1962 (nr 439)” eller som det enligt statsrådsberedningens anvis- ningar numera heter ”Kungl. Maj:ts kungö- relse om ändring i skolstadgan (1962: 439)”.

Från denna princip har tidigare gjorts un- dantag för grundlagar, balkar, andra i lag- boken intagna författningar som är jäm— ställda med balkar, t. ex. vattenlagen och konkurslagen, samt sjölagen. Beträffande dem har man ej angett år och nummer utan förutsatt dem bekanta, varför den okunnige läsaren orsakats besväret att leta efter grundförfattningens år och datum i t.ex. års- eller tioårsregister eller lagboken. Stats- rådsberedningen har numera modifierat an- visningarna härom så att undantaget i fort- sättningen skall gälla bara grundlagar och balkar. Det sägs att ”grundlagar och balkar anges dock med endast namn”.

Denna regel är naturlig då det gäller så-

dana äldre balkar och grundlagar som här- rör från tiden före 1825 och alltså inte till- delats niigot nummer i SFS. När det gäller nyare balkar och tryckfrihetsförordningen är regeln omotiverad. Den torde kunna föras tillbaka på en misstolkning av ett ytt- rande som riksdagen avgav år 1918 (rskr 1918: 225), vari hemställdes om olika åtgär- der för att åvägabringa större överskådlighet och ordning beträffande SFS (se 4.6). Riks- dagen föreslog att man vid ändring i en gäl— lande författning borde införa uppgift om, var författningen ursprungligen finns inta- gen, ävensom platsen för ”sedermera vid- tagna ändringar”. Därefter anfördes:

Beträffande vissa större författningar, såsom strafflagen och utsökningslagen, skulle dock uppställandet av en sådan uppgift vara synner- ligen besvärlig, och då dessa författningar årli- gen återfinnas i gällande form i gängse lagedi- tion, finnes icke heller något behov av att en uppgift i författningssamlingen lämnas i nyss berörda avseende. Sådan uppgift synes därför böra meddelas endast, där så lämpligen kan ske.

Uppenbarligen avsåg riksdagen med detta uttalande främst uppgifterna om vidtagna ändringar men det kom att omfatta också platsen för den ursprungliga lydelsen. Ut- redningen finner det självklart att läsaren bör få samma hjälp att hitta grundlagar och balkar som andra författningar. Upplysning om år och nummer på sådana grundlagar och balkar som återfinns i SFS bör därför lämnas antingen i ändringsförfattningens rubrik eller i en fotnot.

I fråga om paragrafer som ändrats tidi- gare lämnas uppgift om deras senaste ly- delse i fotnoter. Fram till hösten 1969 place- rades sådana noter vid ändringsförfattning- ens ingress. Noten angav senaste lydelsen av varje paragraf som berördes i ändringsför- fattningen och som ändrats tidigare. Dessa noter var olämpligt redigerade genom att paragraferna ej upptogs i nummerordning. Läsaren måste därför läsa igenom hela no- ten för att se om en viss paragraf var ändrad tidigare.

Statsrådsberedningen har i sina anvis- ningar avhjälpt denna brist och i stället fö—

reskrivit att man vid varje ändrad paragraf skall foga en not med upplysning om den paragrafens senaste lydelse. Läsaren behö- ver således ej gå från paragraftexten till in- gressen för att se om paragrafen ändrats ti— digare. Denna nya metod tillämpades första gången i SFS 1969: 494. Utredningen finner anvisningarna i dessa delar klart förbättran- de.

Riksdagens revisorer har ifrågasatt (se 6.14) att varje ändringsförfattning skulle in- nehålla uppgift om samtliga alltjämt gäl- lande ändringar i grundförfattningen och inte bara som nu sker ändringarna i de para- grafer som berörs av ändringsförfattningen. Förslaget tillstyrktes i allmänhet under re- missbehandlingen.

Utredningen anser emellertid ej att detta förslag är lämpligt. En invändning är att no- ten ofta skulle bli väldigt omfattande. Man behöver bara tänka på det fallet att en para— graf i kommunalskattelagen ändrades, var- vid noten skulle lämna upplysning om änd- ringar också i alla andra paragrafer. En viktigare invändning är att den person som vill veta om en viss författning är ändrad en- ligt revisorernas förslag måste känna till den senaste ändringsförfattningen för att få be- sked. Enligt utredningens mening bör det mycket beaktansvärda kravet att lätt få upp- gift på alla ändringar som en författning un- dergått tillgodoses på annat sätt, nämligen genom en förteckning över författningsänd- ringar. Utredningen återkommer till detta under 11.2.

9.7 Rättelse av fel

Med hänsyn till att såväl lagstiftningsarbetet som tryckningen ofta sker under stark tids— nöd kan det inte undvikas att vissa fel in- smyger sig i författningssamlingen. En del fel uppstår kanske så tidigt att de vandrar igenom hela riksdagsbehandlingen utan att uppmärksammas. Andra fel uppstår kanske i samband med promulgationen av författ— ningar vid vars tillkomst riksdagen medver— kat. Även under utarbetandet av författ- ningar som Kungl. Maj:t beslutar ensam kan fel uppstå. De här nämnda felen beror

således på lagstiftaren, de finns i trycklovs- korrekturet och kommer därigenom med i SFS. En annan typ av fel är de egentliga tryckerifelen, som uppstår efter det att trycklovet lämnats.

Frågan om rättelse av fel har både konsti- tutionella och praktiska aspekter. Vem skall besluta om rättelsen, skall rättelsen ske genom en ändringsförfattning, skall en rät- telse underställas kungen för underskrift, detta är frågor som kan resas när ett fel uppstått. Utredningen finner inte anledning att gå närmare in på frågor av denna art utan vill ägna sig åt de mer praktiska frå- gorna om ändringarnas utformning.

I Sverige brukar fel rättas genom att man ger ut 5. k. kartongblad, som skall sättas in i stället för de felaktiga sidorna. Kartongbla- den innehåller nederst på första sidan föl— jande text: ”Obs! Detta kartongblad insättes i stället för s. (1061 och 1062) av SFS för år (1969).” Efter årets slut lämnas under rubri- ken Underrättelse för bokbindaren bl. a. följande anvisning: ”Därjämte iakttages att de felaktiga sidorna (1061—1062 . . .) bort- skäras och i stället insättas särskilt utgivna kartongblad.”

Tabell 6 visar antalet kartongblad under 1960-talet:

Tabell 6. Antalet kartongblad i SFS

1960 1961 1962 1963 1964

1965 1966 1967 1968 1969

6 st 9 st 8 st 7 st 14 st

7st 4st Zst 7st 6st

Utredningen har undersökt de fel som föranlett kartongblad under år 1969. Felen kan uppdelas i fel i texten, fel i underskrif- ten, fel i notapparaten och fel i vignetten.

Fel i texten: 1. I riksarkivets cirkulär (1969: 439) med anvisningar angående användning av visst papper vid tryckningsarbete avseende vik- tigare statsändamål hänvisades felaktigt till ”9 & SFS nr 505:1964” i stället för till "SFS 1969: 144”.

2. I övergångsbestämmelserna till personal- kontrollkungörelsen (1969: 446) hänvisades till ”55 andra stycket” i stället för ”4å andra stycket”.

3. I ingressen till kungörelsen (1969: 454) om utövande av arbetsgivarens befogenhet i vissa fall enligt allmänt avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) hänvisades till ”avlöningsavtalet den 12 juli 1969” i stället för ”avlöningsavtalet den 18 juli 1969”.

4. Samma fel gjordes i 1 & kungörelsen (1969: 455) om ändring i kungörelsen den 22 juli 1966 (nr 462) om inrättande av vissa tjäns- ter i befordringsgång, m. m.

5. I ingressen till kungörelsen (1969: 458) om ändring i kungörelsen den 28 maj 1959 (nr 420) med tilläggsbestämmelser till statens allmänna tjänstepensionsreglemente m.m. förordnades att vissa lagrum skulle upphöra att gälla och att vissa andra lagrum skulle erhålla ändrad lydelse. Därvid angavs felaktigt ”9 5” i den se- nare gruppen medan ”95 2 mom.” felaktigt utelämnades i den förra gruppen. Till följd härav uppstod även ett fel i noten med uppgift om senaste lydelse.

6. I ingressen till kungörelsen (1969: 571) om ändring i förordningen (1901: 78) angående re- gistrering av svenska fartyg förordnades bl.a. att ordet ”styrelsen” skulle bytas ut mot "ver- ket” i vissa paragrafer, varvid ”8 &” felaktigt utelämnades.

7. I 65 instruktionen (1969: 790) för affärs- verksdelegationen stod felaktigt ”befogas” i stället för ”bifogas”.

8. I 335 lagen (1969: 823) om ändring i la- gen (1920: 796) om val till riksdagen korn and- ra raden till följd av ett ombrytningsfel att lyda ”boende och vid riksdagsmannaval röst- berättigad inom den kommun eller” i stället för ”boende personer, vilka utses för tre år. Ordförande i denna nämnd jämte”. Fel i underskriften: 9. Under kungörelsen (1969: 648) om upphävande av kungörelsen (1939: 424) angående verksläkare vid den civila statsförvaltningen, m.m. stod ”Bertil Löfberg” felaktigt som kontrasignant i stället för "G. E. Sträng". Fel i notapparaten: 10. I noter till lagen (1969: 396) om ändring i vattenlagen, lagen (1969: 397) om ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän flottled och la- gen (1969: 398) om ändring i lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods hänvisades till pro- position ”1968: 104” i stället för rätteligen ”1969: 104”. 11. I not till lagen (1969: 596) om kommu- nalt partistöd hänvisades till riksdagsskrivelse ”535" i stället för rätteligen ”353”. 12 Vid 35 2 mom. kungörelsen (1969: 649) om ändring i kungörelsen (1955: 666) angående anvisningsläkare stod felaktigt notsiffran ”2” i stället för ”1”. Felet rättades genom samma kartrngblad som felet under 9. F el i vignetten: 13. I vignetten till kungörel- sen 11969: 545) om ändring i personalkontroll—

kungörelsen (1969: 446) stod felaktigt nr ”445” i stället för ”545”.

Enligt uppgift från författningssamlingens expedition orsakades felen under 8 och 13 av tryckeriet efter det att trycklov givits medan övriga fel förekom i trycklovskorrek- turen och alltså berodde på departementen. Det kan vidare nämnas att vissa såsom obe- tydliga ansedda fel ej föranleder utgivande av kartongblad. Ett exempel härpå är kun- görelsen (1969: 786) angående ändring i kungörelsen (1964: 580) om övervaknings- nämndernas verksamhetsområden m. m. Kungörelsen innehåller ett omtryck av för- teckningen över övervakningsnämnderna och deras verksamhetsområden. Däri har för övervakningsnämnden i Örebro felaktigt angetts ”Karlskrona” domsaga i stället för ”Karlskoga” domsaga. Det har inte ansetts nödvändigt att ge ut ett kartongblad för att rätta denna geografiska komplikation.

Ytterligare ett exempel på fel skall läm- nas. Kungl. Maj:t utfärdade den 3 december 1965 en ny instruktion för statens biograf— byrå. Vid publiceringen i SFS (1965: 748) kom dess 3 5 att innehålla ordet ”supplena- ter”. I ett dechargememorial (KU 1966: 33 sid. 18) anfördes detta som ett exempel på en av Kungl. Maj:t vidtagen språklig änd- ring i instruktionen för biografbyrån. I själ- va verket var det fråga om ett tryckfel, som enligt vederbörande departement var så up- penbart att kartongblad ej behövde utfärdas.

Systemet med kartongblad har vissa nack- delar. När det felaktiga bladet i enlighet med anvisningarna för bokbindaren skurits bort och kartongbladet insatts i stället ser det ut som om den rätta texten funnits där alltsedan författningen kom ut från trycket. Endast meningen ”Obs! Detta kartongblad etc.” nederst på sidan vittnar om att bladet satts in i efterhand men ibland placeras denna mening så långt ned på sidan att den blir bortskuren vid kantskärningen. Det kan tänkas fall då man behöver gå tillbaka till den ursprungliga texten eller i varje fall få sig påvisat att den text, som står i författ- ningssamlingen, inte är den ursprungliga, men det är nu inte möjligt.

En annan olägenhet är att det tidigare inte

framgått av kartongbladen vad som rättats. Abonnenterna har därför varit tvungna att läsa dem mot de ursprungliga sidorna för att upptäcka felen. Allmänna förlaget har därför efter samråd med utredningen fr.o.m. april 1970 börjat ange på kartong— bladet vad som rättats, se SFS 1970: 63 sid. 135—136. Uttrycket kartongblad har där er- satts med det mer upplysande ordet rättelse- blad och bladet har försetts även med föl- jande text: ”Rättelsen avser 1970: 63, 43 å andra stycket, rad två.”

I andra länder rättas fel vanligen genom särskilda notiser som kommer ut efter hand som felen upptäcks. Man utfärdar således inga kartongblad. Detta har den fördelen att läsaren lättare uppmärksammar felet men nackdelen att rättelsen i den bundna uppla- gan står på annan plats än den ursprungliga texten, varigenom den lätt kan bli förbisedd vid senare tillämpning.

I det följande (se 10.4) föreslår utred- ningen att man trycker den bundna uppla- gan särskilt efter årets slut, i stället för som nu tillsammans med den löpande upplagan. Förslaget innebär att man vid den andra tryckningen bryter om texten så att man undviker helt eller delvis blanka sidor. Det ter sig naturligt att då också rätta de fel som förekommit under året. Om man gör så, sy- nes det överflödigt att göra särskilda kar- tongblad under löpande år.

Utredningen föreslår därför att man i fortsättningen rättar fel genom särskilda no- tiser, som utfärdas av utgivaren efter hand som felen upptäcks. Endast ett fel bör om- nämnas i varje notis och endast en notis bör förekomma på varje blad, så att notiserna kan placeras tillsammans med vederbörande författning. Av bladet bör framgå när det är utgivet. Notiserna bör inte tilldelas SFS- nummer. Utredningen föreslår vidare att man vid tryckningen av den bundna uppla- gan rättar de fel som förekommit. I slutet av den bundna årgången bör man dessutom ha en notis vari alla rättade fel anges.

Slutligen vill utredningen som sin mening uttala att yttersta omsorg bör visas för att undvika fel i författningssamlingen. Författ— ningsarbetet får inte forceras så att tilliten

till den publicerade texten minskar. Det stora antalet fel under 1969 synes knappast godtagbart. Och om ett fel har uppstått bör stora ansträngningar göras för att reparera det, annars riskerar man att felet sprider sig till andra författningsutgåvor. Rättelsenoti- serna bör såvitt möjligt tillställas alla dem som fått den ursprungliga texten, inte bara de ordinarie prenumeranterna.

Utformning

10.1 En författning på varje blad

Utomlands brukar de officiella författnings- samlingarna ha formen av mer eller mindre regelbundet utkommande tidningar eller tidskrifter och alla författningar som utkom- mit intill en viss dag samlas därför i ett häfte under tidningens vinjett. Även SFS har tidi- gare haft denna form men undan för undan har systemet med sammanhållna häften bru- tits sönder. Nu gällande kungörelse om Svensk författningssamling stadgar i 5 5 att författningssamlingen utgives i ”häften, om- fattande en eller flera författningar”. Även om det fortfarande är vanligast att flera för— fattningar sammanförs under en vinjett till ett häfte, framträder författningarna numera allt oftare var och en under sin yinjett, trots att de kommer ut från trycket samma dag. Fördelningen av författningarna på häften sköts av författningssamlingens expedition och enligt uppgift därifrån är det en mång- fald synpunkter som spelar in. I huvudsak går man till väga så att de författningar som kommer från ett departement vid samma tillfälle och som hör till samma trycklov förs ihop till ett häfte. Om det blir en blank baksida söker man där placera in någon kortare enstaka författning för att spara ut— rymme. Om man väntar en stor efterbeställ— ning av en viss författning sätter man denna under egen vinjett; häftet kommer då att bestå av bara en författning. Författningarna sänds ut regelbundet två

gånger i månaden med extrautsändningar i vissa fall. De är då hophäftade i nummer- ordning i buntar, skurna och triohålslagna, så att de kan sättas in i pärmar.

På detta sätt torde författningarna hos nästan alla mottagare bli placerade i num- merordning. Efter årets slut binds författ- ningarna i nummerordning.

Förvaringen i nummerordning har obe— stridligen den fördelen att man lätt finner författningen, om man känner dess num- mer, och att man kan kontrollera att sam- lingen är komplett. Nummcrordning bör därför även i fortsättningen användas i den bundna upplagan och ofta även för förva- ring av den löpande årgången.

Nummerordningen har emellertid också stora nackdelar. Med den ordningen kom- mer en ändring att stå på annan plats än grundförfattningen, en tillämpningskungö- relse står ofta på annan plats än huvudför— fattningen och författningar inom samma ämnesområde står på olika platser. Författ- ningssamlingens handboksfunktion blir då- ligt tillgodosedd.

För att råda bot på detta ges det ut en mängd handböcker där författningarna sam- las efter ämnesområden, antingen bundna handböcker såsom Skatte- och taxeringsför— fattningarna, eller lösbladshandböcker så- som Totalförsvarets författningshandbok. Handböckerna täcker emellertid inte alla ämnesområden och kan sällan hållas helt aktuella. Många som behöver författnings-

samlingen i sitt dagliga arbete ställer därför i ordning egna handböcker genom att samla vissa nummer av författningssamlingen efter ämnesområden i pärmar. Det är omöjligt att bedöma i vilken utsträckning detta förekom— mer men utredningen har vid ett flertal sam— tal med tjänstemän särskilt inom ämbetsver- ken fått bekräftat att så sker.

Sammanställandet av systematiska hand- böcker försvåras av att författningarna i all- mänhet trycks i tät följd efter varandra. Den som vill sätta in t. ex. en ändringsförfattning tillsammans med resp. grundförfattning fin- ner kanske på bladets baksida en annan änd— ringsförfattning, som han skulle vilja sätta på annan plats i pärmen.

Utredningen finner det angeläget att öka författningssamlingens möjlighet att tjäna som handbok, att vara ett praktiskt hjälpme- del i det dagliga arbetet. För att nå detta mål måste författningarna kunna föras samman efter ämnesområden, antingen så att varje tjänsteman samlar de författningar som han är speciellt intresserad av eller så att man centralt bestämmer författningarnas inbör- des ordning. En förutsättning för att detta skall kunna ske är att man ej trycker mer än en författning på varje blad, eller med andra ord att varje häfte ej omfattar mer än en författning.

Med ett sådant tryckningssätt kan var och en samla de författningar som han behöver i den ordning som han finner lämpligast. Det blir också möjligt för en myndighet att ställa i ordning ett antal likadana pärmar med för- fattningar för tjänstemännen vid myndighe- ten och förse dem med stencilerade eller offsettryckta innehållsförteckningar. Slutlif gen kan man på det sättet få till stånd en systematisk ordnad författningssamling som ett alternativ till den nuvarande kronolo- giska. I ett följande kapitel (11.6) föreslår utredningen nämligen att man klassificerar det gällande författningsmaterialet och för- ser varje författning med ett saknummer som utvisar dess ämnestillhörighet. Dessa saknummer kan tjäna till ledning för förva— ring av författningarna i olika pärmar efter ämnesområden.

Tryckning av endast en författning på

varje blad skulle också ha vissa andra förde- lar. Den som beställer lösnummer skulle få just den författning som han beställt och inte dessutom en mängd andra. Detta öpp- nar i sin tur möjlighet att införa olika for- mer av selektiv distribution, varom mera un— der 12.3. Slutligen skulle man till statsråds- protokollet kunna bilägga just den författ- ning som hör till resp. ärende och inte, som nu sker, åtskilliga ovidkommande författ- ningar vilka måste strykas över.

Utredningen föreslår därför att man i fortsättningen ej trycker mer än en författ- ning på varje blad i författningssamlingen.

Det bör framhållas att förslaget inte inne- bär en övergång till lösbladssystem i egentlig mening. I ett sådant system är varje blad ut- bytbart. Med utredningens förslag blir varje författning utbytbar. Orsaken till att ett lös- bladssystem ej förordas är att ett sådant skulle bli alltför svårhanterligt med tanke på den stora mängden författningar och sidor.

Utredningen vill vidare framhålla att den systematiska förvaringen bör vara ett frivil— ligt alternativ till förvaringen i nummerord- ning. För många kommer den sistnämnda fortfarande att framstå som mest ändamåls— enlig. Utredningen anser också att varje större myndighet även i fortsättningen bör ha minst en serie av kronologiskt bundna år- gångar.

Om man trycker endast en författning på varje blad blir det naturligtvis en mängd blanka baksidor och annat outnyttjat ut— rymme vilket gör att sidantalet per årgång ökar betydligt. På begäran av utredningen har Allmänna förlaget låtit beräkna hur stor ökningen skulle bli för årgång 1968. Förla— get har därvid kommit fram till att ökning- en på grund av det här föreslagna tryck- ningssättet skulle röra sig omkring 400 sidor eller 20 0/0. Detta medför i sin tur en kost- nadsökning, vilket utredningen återkommer till under 16.1.

10.2 Lydnadsmening och datering

Genom de ovan föreslagna åtgärderna — avskaffande av transumeringstekniken och tryckning av bara en författning på varje

blad — kommer SFS att öka i omfång. Man bör därför undersöka om man genom olika åtgärder kan spara utrymme. I närmast föl- jande avsnitt kommer olika typografiska åt- gärder att diskuteras. Här upptas frågan om den avslutande lydnadsmeningen behöver vara kvar. Sedan gammalt avslutas varje av Kungl. Maj:t utfärdad författning med orden:

”Det alla som vederbör hava sig hörsamli- gen att efterrätta. Till yttermera visso hava Vi detta med egen hand underskrivit och med Vårt kungl. sigill bekräfta låtit.

Stockholms slott den . . .”

Denna text upptar fyra rader i SFS. I en årgång om 800 författningar blir det 3 200 rader, vilket motsvarar drygt 60 sidor. En icke oväsentlig utrymmesbesparing och där- med även en kostnadsbesparing skulle upp- stå om man underlät att trycka dessa avslut- ningsmeningar. Såsom tidigare omnämnts (se 6.4) väcktes år 1945 en motion med för- slag att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t begära att ifrågavarande meningar skulle av- skaffas. Utskottets majoritet biträdde motio- nen men efter lång debatt föll frågan i riks- dagen.

Lydnadsmeningen och underskriftsme- ningen är inte ur statsrättslig synpunkt nöd- vändiga och omnämns ej i grundlag. Det är genom traditionens makt som de används än idag. Man kan ha olika åsikter om värdet av denna tradition men från rent rationell syn- punkt synes de inte fylla något behov. Sedan tiden för motionen har ett mer funktionellt synsätt trängt fram på många områden. Så har man t.ex. nyligen gjort en genomgri— pande översyn av statsrådsprotokollen och Kungl. Maj:ts expeditioner, vilket resulterat i påtagliga förenklingar. Vidare har syste— matisk maskinskrivning anbefallts inom statsförvaltningen. Utredningen anser därför att man nu utan olägenhet skulle kunna ta bort här nämnda författningsmeningar. Vad datum beträffar anges detta i anslutning till rubriken och behöver därför inte upprepas i slutet av författningen. Enligt anvisningarna för systematisk maskinskrivning skall datum anges före den egentliga texten. Utredningen

föreslår därför att man i fortsättningen inte tar med avslutningsmeningarna och den av- slutande datumangivelsen i författningarna.

Skulle meningarna befinnas ha sådant tra— ditionellt värde att de bör bibehållas föreslår utredningen i andra hand att man låter dem vara kvar i lagarna men tar bort dem från andra författningar än lagar. Det kan som jämförelse nämnas att endast lagarna har kvar den ålderdomliga ingressen: ”Vi Gus- taf Adolf, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, göra veterligt: att Vi .. .” Om man räknar med 650 andra för- fattningar per år skulle utrymmesbesparing- en uppgå till 2 600 rader, motsvarande drygt 50 sidor.

10.3 Typografisk utformning

Eftersom flera av utredningens förslag inne— bär att sidantalet i SFS ökar har det för ut- redningen varit angeläget att undersöka om man genom ändrad typografisk utformning kan spara utrymme. Utredningen har även velat se över den typografiska utformningen från andra synpunkter, t. ex. textens läsbar— het.

I sitt remissyttrande den 31 januari 1966 över riksdagens revisorers anmärkningar rö— rande ändringsförfattningar i Svensk författ- ningssamling (se 6.14) uttalade statskontoret bl. a. att den typografiska utformningen av SFS borde moderniseras.

Statskontoret återkom till frågan i sitt be- tänkande Statlig publicering (SOU 1967: 5) och föreslog att SFS skulle ges ut i tvåspal- tad sättning. Härom anfördes (sid 49 f.):

En stor del av de statliga publikationerna (t. ex. riksdagstrycket och SOU) trycks i format 165X242 mm och sätts vanligen på 28 ciceros bredd (1 cicero=4,513 mm), en bredd som en- ligt expertisen inte befrämjar läsbarheten. Två- spaltning tillåter i regel en bättre anknytning mellan text och bild. Undersökningar har visat att en väl sammanbunden text—bildenhet är väsentlig från avläsnings- och informationstek- nisk synpunkt. I vissa fall kan ett gott resultat uppnås genom att spalterna görs olika breda. Huvudtexten utgör därvid den bredare spalten, medan figurtexter och vissa illustrationer sam- las i den smalare spalten. Ett argument som ofta framförs mot två-

spaltning är att sådan text inte inger samma in- tryck av värdighet som den enspaltade texten. Denna synpunkt, som torde vara baserad på traditionell uppfattning, synes ej böra tillmätas avgörande betydelse. Likartade invändningar mötte även då formatrationaliseringen från fo- lio till A-format lanserades. Det är uppenbart att textens funktionella uppgift att överbringa information i första hand måste vinna beak- tande. Även kostnaderna för tvåspaltad text ställer sig som regel mer gynnsamma.

En övergång till tvåspaltning av publikatio- nerna i format 165X242 mm synes av angivna skäl böra övervägas. Detta förordades redan av trycksakskommittén i dess tidigare nämnda be- tänkande ”Det statliga utredningstrycket”. För att befrämja en övergång till tvåspaltning före— slås i första hand att Svensk författningssam- ling —— som i SFS 1922: 609 åberopas som före- bild —— ges ut med tvåspaltad sättning.

Med anledning härav hemställde utred- ningen att statskontoret skulle lämna förslag till ny typografisk utformning av SFS. Sedan Allmänna förlaget den 1 juli 1969 övertagit den dåvarande tryckeriexpeditionens funk- tion överlämnades utredningens hemställan till förlaget. Detta har härefter samarbetat med utredningen vid översynen av typogra- fin.

Samtidigt har det pågått en utredning rö- rande riksdagstryckets tekniska utformning, i vilken Allmänna förlaget varit företrätt. Denna avgav den 1 april 1970 sitt betän- kande, betitlat Riksdagstrycket. Däri före- slogs bl.a. att riksdagstrycket fr. om. den 1 januari 1971 skulle sättas med typsnittet Ti- mes antikva på 23 ciceros bredd (ospaltad satsyta) med bred högermarginal. I övrigt hänvisas här till betänkandet.

SFS sätts f.n. med typsnittet Fransk antik- va. Satsbredden är 28 cicero (126 mm), alltså tämligen långa rader, vilket anses för- svåra läsningen. Sedan några år sätts därför betänkanden i SOU-serien med två spalter, vilket medför korta rader (14 cicero). I be- tänkandena används typsnittet Times antik- va, som är mer utrymmesbesparande än Fransk antikva.

Allmänna förlaget har utarbetat olika förslag till ny typografi för SFS. Utred- ningen fogar två av dessa förslag till betän- kandet (bilaga 1 ). Provtryck A är satt i två spalter. Provtryck B är satt i en spalt om 23

ciceros bredd, vilket anses vara tillräckligt kort för att medge god läsbarhet. För båda har använts typsnittet Times antikva i stor- lek 9 punkter på 11 punkters kägel (radav- stånd).

Förlaget har beräknat att man med två— spaltad sättning (provtryck A) skulle minska sidantalet för årgång 1968 med om- kring 300 sidor i förhållande till nuvarande sättningsmetod. Om man, såsom utred- ningen föreslår, trycker endast en författ— ning på varje blad skulle vinsten med två- spaltad sättning gå ned till omkring 130 si- dor. Med provtryck B skulle man i stället få en ökning om cirka 75 sidor för årgången.

Då det gäller att välja mellan de båda provtrycken bör beaktas att det tvåspaltade sparar utrymme och därför ställer sig mer ekonomiskt fördelaktigt. Å andra sidan är det enspaltade enligt utredningens uppfatt- ning betydligt mer överskådligt och tillta- lande, vilket ökar författningssamlingens möjlighet att fungera som handbok. Den breda marginalen är också av värde för handboksfunktionen när man vid grundför- fattningen vill anteckna ändringsförfatt- ningar. Enligt uppgift från Norstedts tryc- keri tar det en halv gång till så lång tid att sätta text i två spalter som i en och ombryt- ningar försvåras. Detta är enligt utredning- ens uppfattning en mycket allvarlig nackdel med den tvåspaltade sättningen, särskilt som utredningen i ett följande kapitel (13.4) hårt trycker på angelägenheten av att SFS ges ut snabbt och ställer krav på förkortad utgiv- ningstid. Slutligen skall nämnas att mycket talar för att man inom de närmaste åren kommer att gå över till datamaskinstyrd fotosättning, varvid enspaltad sättning med sina längre rader ställer sig fördelaktig. Ef- ter övervägande härav föreslår utredningen att man i likhet med riksdagstrycket trycker SFS i en spalt om 23 ciceros bredd enligt provtryck B.

Om detta provtryck är i övrigt följande att säga. Stora riksvapnet har i vignetten bytts ut mot det lilla riksvapnet, eftersom detta enligt utredningens mening är vackrare när det återges i liten skala och eftersom det lilla riksvapnet även i andra sammanhang, t. ex.

Riksdagens författningssamling och statens offentliga utredningar, används i stället för det stora. Författningsnumret, som enligt statsrådsberedningens anvisningar skall an- vändas för att beteckna författningen, har tryckts i marginalen med fetstil, dels vid för- fattningens början, dels överst på varje föl- jande sida, så att det lätt skall uppmärksam- mas. Även saknummer (se härom 11.6) har placerats vid författningens rubrik och på följande sidor. Detta måste självfallet ute- lämnas de närmaste åren tills man fått fram en genomförd klassificering av författning— arna. Lodräta streck i marginalen betecknar ändrade avsnitt och kryss i marginalen be- tecknar sådana ändringar som innebär att ett stycke eller del av stycke upphävts (jfr 9.5).

Vidare har lydnadsmening och avslutande datering tagits bort (jfr 10.2). En annan ut- rymmessparande åtgärd är att paragrafnum- ren har satts på samma rad som författ- ningstexten. Allmänna förlaget har beräknat denna besparing till omkring 75 sidor i en årgång.

Här skall några ord sägas om formatet. Det har ibland hävdats att författningssam- lingen skulle inordnas i A-serien och få an- tingen formatet A 4 eller formatet A 5, vilka format är de vanligaste för dokument av olika slag. SFS-formatet (i skuret skick 165X242 mm) är det vanligaste formatet för statliga publikationer och förekommer bl. a. i riksdagstrycket och statens offentliga utredningar samt ett flertal andra författ- ningspublikationer, som Tullverkets författ- ningssamling. Utredningen finner att det formatet är lämpligt särskilt för bundna vo- lymer. En bok i A 4-format är mer ohanter- lig och om man i stället väljer A 5 får man antingen tjockare eller fler volymer. SFS- formatet är dessutom lämpligare än A 5 för tabeller, som ju ofta förekommer i författ- ningar.

10.4 Den bund/la upplagan

Tidigare lät abonnenterna själva binda sina exemplar av SFS efter årets slut men med hänsyn till bokbinderikostnadernas ökning

tillhandahåller tryckeriet sedan några är centralt maskinbundna årgångar. Denna bundna upplaga, som uppgår till omkring 6000 exemplar, trycks samtidigt med de nyutkomna författningarna. Under de se- naste åren har varje årgång av SFS omfattat i runt tal 2000 sidor, vilka bundits i två band (jfr 7.1, tabell 3).

Utredningens tidigare förslag innebär en kraftig ökning av antalet sidor per årgång. Enligt uppgift från tryckeriet är det inte möjligt att i någon nämnvärd grad öka tjockleken av banden. Förslagen skulle därför medföra att SFS måste tryckas i tre band per år, även om antalet författningar är oförändrat.

Bindning av ytterligare ett band per år skulle förorsaka väsentligt ökade bokbinde— rikostnader. Det skulle också bli mer tids- krävande att slå i författningssamlingen om man har tre band per år. Dessutom skulle författningssamlingen fordra mer hyllut- rymme. Utredningen har därför undersökt om man kan bryta om satsen för den bundna upplagan så att man undviker blanka baksidor och annat outnyttjat ut— rymme.

Undersökningen har visat att det är tek- niskt möjligt och ekonomiskt fördelaktigt att trycka den bundna upplagan separat efter årets slut och därvid bryta om satsen så att man avlägsnar samtliga vignetter och för ihop författningarna tätt efter varandra. Ett sådant förfarande medför vissa kostnadsök- ningar i förhållande till nuläget genom att satsen måste hållas stående från häftesupp- lagans tryckning till den slutliga tryckning- en och genom att den bundna upplagan måste korrekturläsas. Å andra sidan uppnår man avsevärda besparingar genom minskat behov av lagerutrymme för den del av upp- lagan som är avsedd för inbindning och ge- nom att bindningen kan ske med hela ark om 16 sidor. Dessa besparingar är emeller- tid inte så stora att de motiverar en särskild tryckning av den bundna upplagan, så länge denna ändå ryms inom två band. Kan man däremot genom en separat tryckning och ombrytning undvika ett tredje band blir det- ta förfaringssätt lönsamt.

Utredningen föreslår därför att man i fortsättningen trycker den bundna upplagan separat och därvid avlägsnar vignetterna och för samman författningarna i tät följd.

Allmänna förlaget har låtit göra ett prov- tryck som visar hur den bundna upplagan skulle te sig (Bilaga ], provtryck C). Om detta är att säga att författningsnummer, saknummer samt utgivningsdatum bör åter- finnas vid varje författning och att författ- ningsnumren bör återges överst på varje sida. Dessa uppgifter har placerats i ytter- marginalen för att de skall vara lätt synliga. Detta innebär att de i vissa fall måste flyttas från högermarginal i häftesupplagan till vänstermarginal i den bundna upplagan.

Särskilda problem erbjuder noter och pa- ginering. Utredningen föreslår att samtliga noter i en författning numreras löpande, även om de står på olika sidor. Noterna kan då få samma nummer i häftesupplagan och den bundna upplagan. Vad pagineringen be- träffar kan denna självfallet inte över- ensstämma i häftesupplaga och bandupp- laga. Pagineringen bör vara genomgående i bandupplagan. I fråga om häftesupplagan kan man då välja mellan separat paginering för varje författning och paginering genom årgången. Utredningen anser inte att det finns något behov av löpande paginering för häftesupplagan och föreslår därför att man i denna paginerar varje författning för sig.

10.5 Pärmar och omslag

För att underlätta förvaringen av lösa num- mer av SFS bör praktiska och lätt igenkänn- bara pärmar finnas tillgängliga. Postverkets centralförråd tillhandahåller f.n. följande pärmar för dokument i SFS-format, nämli- gen en pärm med gaffelmekanism och trä- rygg med väv i blå färg (artikelnummer 547.16), en ringpärm av konstläderpapp (ar— tikelnummer 547.36), en Överflyttningspärm i konstläderpapp med s.k. magasinsbeslag (artikelnummer 54756) och en arkiverings- pärm av konstläderpapp med snörhål (arti- kelnummer 547.66). Av dessa kan endast pärmen med gaffelmekanism anses lämplig för det ändamål som här avses, nämligen för att samla under året utkommande författ-

ningar i nummerordning eller för att ställa i ordning egna systematiska handböcker. Pär- men har emellertid den nackdelen att den är klädd i det blåa tyg som är så vanligt för kontorspärmar och därigenom svår att skilja från pärmar med annat innehåll.

Utredningen föreslår därför att Allmänna förlaget, som fr.o.m. 1970 har hand om försäljningen av SFS, får i uppdrag att till- handahålla speciella pärmar för SFS. Pär- marna bör ha gaffelmekanism och en rygg som skiljer dem från andra pärmar. För- utom texten SFS bör ryggen ha etiketthållare. Till en början bör det räcka att tillhanda- hålla pärmar i en färg. Om man så små- ningom får till stånd en allmän förvaring av författningarna i enlighet med en klassifika- tion bör man tillhandahålla pärmar i olika färger för skilda ämnesområden.

Lösnummerförsäljning av SFS förekom- mer i ganska stor omfattning och om utred- ningens förslag om tidningsannonsering ge- nomförs (se 14.2) kan man vänta ökad efter- frågan på separata författningar eller grup- per av författningar. Utredningen anser att det skulle vara en lämplig åtgärd för att möta denna efterfrågan men även för att sti— mulera efterfrågan att tillhandahålla sådana författningar, som kan antas ha mer allmänt intresse, i enkla men tilltalande pappomslag. Ett föredömligt steg i den riktningen har gjorts av Allmänna förlaget i början av 1970, då regeringsformen och riksdagsord- ningen gavs ut som ett separat häfte, försett med stilfullt pappomslag. Utredningen före- slår att förlaget fortsätter med sådana utgå- vor i ökad utsträckning.

Om varje författning trycks för sig, som utredningen föreslagit, kan man lätt ställa samman olika författningar inom ett visst ämnesområde och ge ut dem i ett häfte med omslag. Här öppnas möjlighet för centrala ämbetsverk, branschorganisationer och and— ra intressenter att för sina tjänstemän och medlemmar beställa särskilda häften med de författningar som berör deras verksamhets— områden. Utredningen föreslår att All- männa förlaget genom folders och annonse- ring i fackpress riktar uppmärksamheten på denna möjlighet.

Register

11.1 Nuvarande register

Till SFS hör följande register:

a) kronologiskt månadsregister b) alfabetiskt halvårsregister c) kronologiskt årsregister

d) alfabetiskt årsregister

e) alfabetiska tioårsregister.

Det kronologiska månadsregistret upptar de författningar som kommit ut av trycket under en månad. Det består av kolumner för datum, författningsrubrik och författ- ningsnummer. Författningarna är ordnade efter promulgationsdatum. Registret är vid utsändningen till abonnenterna hophäftat med de författningar som samtidigt skickas ut. Det binds inte in i den bundna upplagan. Enligt Gå kungörelsen om SFS skall regist- ret komma ut senast på andra dagen efter registermånadens slut. Det brukar emellertid inte komma ut förrän under senare hälften av den månad som följer efter registermåna- den. Ibland är förseningen än större. Så kom t. ex. registret över de författningar, som ut- givits under juli 1969, inte ut förrän den 10 september.

Det alfabetiska halvårsregistret omfattar de författningar som kommit ut under ja- nuari—juni. Under 1969 kom registret ut den 5 augusti. Det sänds ut till abonnenterna men binds inte in i årgången. Det består av alfabetiskt ordnade uppslagsord, författ- ningens rubrik mer eller mindre kortfattat

angiven samt författningsnumret. Det är tryckt i en spalt per sida.

Det kronologiska årsregistret är uppställt på samma sätt som månadsregistren. Lik- som dessa upptar det författningarna i den ordning som de givits. Det alfabetiska årsre- gistret är uppställt på samma sätt som halv- årsregistret. Båda årsregistren binds in i år- gången, varvid det kronologiska registret sätts i början och det alfabetiska i slutet. En- ligt kungörelsen om SFS skall de komma ut senast på sjunde dagen efter det att årgång— ens sista författning kommit ut. Registren brukar emellertid vara betydligt försenade. Registren för 1968 kom ut den 10 resp. den 13 mars 1969 och registren för 1969 den 9 resp. den 19 mars 1970.

De nu nämnda registren utarbetas av för- fattningssamlingens redaktion i statsrådsbe- redningen.

Tioårsregistren omfattar samtliga författ- ningar som tillkommit, ändrats eller upp— hävts under en tioårsperiod. Såsom framgår av redogörelsen under 4.4 och 4.6 omfattade flerårsregistren tidigare ofta en längre period än tio år men fr.o.m. 1920-talet finns det ett register för varje decennium. De trycks som särskilda häften med tvåspaltad sätt- ning. Registren har alltid varit utformade så- som alfabetiska uppslagsordsregister men de har vid skilda tidpunkter redigerats olika. Bl.a. har uppslagsorden gjorts ibland mer, ibland mindre omfattande. Utvecklingen har gått därhän att allt fler författningar samlats

under vissa omfattande uppslagsord medan registret i övrigt består av tämligen in- skränkta uppslagsord med en eller ett fåtal författningar. Här nedan framgår vilka upp- slagsord som upptar två sidor eller mer i re- gistret för 1950-talet.

Skatteväsen 19 sidor Undervisningsväsen 13 " Avlöningsväsen 12 ” Pensionsväsen 6 ” Försvarsväsen 5 ” Statens 3 ” Vägtrafik 3 * Förfogandebestämmelser 2 " Tullväsen 2 "

Fr. o. m. 1920-talets register lämnas efter uppslagsordet upplysning om grundförfatt- ningens rubrik, år och nummer och om år och nummer på författningar som ändrat el- ler upphävt grundförfattningen. Dessutom ges uppgift om vilka paragrafer som berörs av ändringarna. Här ges ett exempel:

Lantbruksstyrelsen K. instr. för lantbruksstyrelsen och lantbruks- nämnderna (1948: 349). 1951: 399 (ändr. 55 4, 49). 1952: 369 (ändr. åå 4, 10, 16).

Flerårsregistren omnämns inte i kungörel- sen om SFS. De är heller inte inordnade i det ordinarie arbetet på författningssamling- ens redaktion utan efter varje registerperiod har justitiedepartementet förordnat någon lämplig person att särskilt utarbeta registret. Detta har såsom tidigare nämnts (4.6 och 6.8) medfört att registren ofta kommit ut med flera års försening. Följande tabell vi- sar hur mycket försenade de senaste fyra re- gistren varit. Den visar även hur många års— register som man kan ha behövt slå i ome- delbart innan resp. tioårsregister kommit ut.

Tabell 7. Tioårsregistrens utgivning

Register- Förse- Antal period Utkom ning, år årsregister 1920—29 1935 5 15 1930—39 1948 8 18 1940—49 1960 10 20 1950—59 1963 3 13

Arbete på ett register för 1960—talet pågår inom justitiedepartementet. Delvis genom utredningens föranstaltande har arbetet på- börjats så tidigt att registret beräknas kunna komma ut under 1970.

11.2 Brister i nuvarande ordning

Viss kritik kan riktas mot de register som vi nu har men den största bristen består i att vi saknar en del register, som påtagligt skulle underlätta arbetet för den som sysslar med författningar.

Kritik mot nuvarande register

Samtliga nuvarande register kommer ut för sent. Såvitt avser månadsregister, halvårsre- gister och årsregister måste detta bero på att organisationen av författningssamlingens re- daktion är för svag samt på lång trycknings- tid. Vad beträffar tioårsregistren beror det främst på att de inte förbereds rutinmässigt under registerperioden. Den person som får uppdraget att göra registret måste börja från början med att gå igenom årgångarna, skriva kort över författningarna, sortera kor- ten och välja uppslagsord.

Månadsregistren har den nackdelen att de häftas ihop med författningarna varför det är besvärligt att ta loss dem och placera dem för sig t.ex. i början av löpande årgång. Man kan därför misstänka att de hos de flesta abonnenter hamnar inne bland för- fattningarna, svåra att finna när de behövs.

Det alfabetiska årsregistret har för få uppslagsord. Det är oöverskådligt med sina långa rader och det lämnar inte uppgift om vilka paragrafer som berörs av en ändring. Under vissa uppslagsord har alltför många författningar samlats, t. ex. under Över- enskommelser, som upptar en och en tred- jedels sida i 1967 års register, och Allmän försäkring och Taxering, som vardera upp- tar två tredjedels sida i samma register.

Mest anmärkningsvärt är att årsregistren och tioårsregistren inte korresponderar. De innehåller olika uppslagsord och ofta har samma författning förts under skilda upp— slagsord i de båda registren. Ett tioårsregis— er borde rimligen bestå av en kumulation

av de tio årsregistren, möjligen kompletterad med en del ytterligare hänvisningar.

Genom att tioårsregistren görs av olika personer kommer dessas personliga uppfatt- ning att sätta sin prägel på registren. Samma författning återfinns därför ibland under skilda uppslagsord i de olika tioårsregistren, vilket försvårar sökandet. Systemet med vissa omfattande uppslagsord, varunder för- fattningarna grupperas systematiskt, i det för övrigt alfabetiska registret är inkonse- kvent och försvårar sökandet.

Behov av nya register

Den som nu vill leta efter en författning måste söka i ett eller flera tioårsregister och en stor mängd årsregister. Detta måste man göra både när man undrar om en författning finns och när man vill veta om en författ- ning ändrats eller upphävts. Vad som främst behövs är ett sammanfattande register över gällande författningar.

Det är nu svårt för att inte säga omöjligt att överblicka författningarna inom ett visst ämnesområde, eftersom vi saknar ett syste- matiskt register. Till SFS hör ju endast alfa- betiska och kronologiska register och i lag- boken är mindre än hälften av materialet ämnesindelat. Lagboken saknar fullständigt systematiskt register. Under planläggningen av Svensk lagsamling torde man ha tänkt sig att sortera in alla gällande författningar i lagsamlingen men man gav upp tanken på fullständighet och gjorde i stället ett urval för varje band. Ett stort antal författningsut- gåvor finns men ingen gör anspråk på full- ständighet. Kort sagt finns det f.n. ingen som kan överblicka författningarna inom olika ämnesområden.

I kapitel 9.6 har utredningen behandlat svårigheten att få veta alla ändringar som skett i en författning. Enligt utredningens mening skulle det vara av utomordentligt värde att som hjälpmedel ha en förteckning över alla ändringar som gjorts i gällande författningar.

För att hålla reda på vilka författningar som tillkommit under innevarande år är må— nadsregistren och halvårsregistret inte till-

räckliga hjälpmedel. Man skulle vara i hög grad betjänt av att de alfabetiska registren kom ut oftare, t. ex. varje kvartal.

I detta sammanhang kan också nämnas att vi saknar en förteckning över de författ- ningar som är med i utsändningarna från tryckeriet. En utsändning kan ofta omfatta ett 50-tal författningar och mottagaren måste då bläddra igenom en tjock bunt. Det vore mycket enklare att läsa igenom någon form av innehållsförteckning.

11.3 Pågående registerarbete

Såsom nämnts har arbetet på ett tioårsregis- ter för 1960-talet framskridit så långt att re- gistret beräknas komma ut under 1970.

På initiativ av utredningen har statsråds- beredningen vidare beslutat ge ut en förteck- ning över författningsändringar. Förteck— ningen skall bygga på tioårsregistren och har med hänsyn till dessas uppställning begrän— sats till tiden från 1920. Förteckningen kom- mer således att uppta författningar som till- kommit fr. o. rn. 1920 samt författningar som tillkommit dessförinnan men ändrats fr. o. m. 1920. Ur förteckningen utesluts för- fattningar som upphävts, tidsbegränsade för- fattningar där giltighetstiden gått ut samt författningar som uppenbarligen avser en viss förfluten tidpunkt eller tidrymd. För- teckningen är tänkt som ett hjälpmedel för den som känner till författningens nummer men vill veta om författningen är ändrad. Den ställs därför upp som en tabell med grundförfattningarnas nummer i ordning och därunder uppgifter om ändringsförfatt- ningarna och de paragrafer som berörs av ändringarna. Förteckningen är tänkt att komma ut årligen. Första förteckningen torde komma ut under 1970 eller 1971.

Inom justitiedepartementet pågår ett om- fattande arbete på ett Rättsväsendets infor- mationssystem (RI) som skall bygga på au- tomatisk datateknik. Inom ramen för detta projekt, vari utredningens sekreterare deltar, har framställts s. k. KWOC-register (Key Word Out of Context) över en del lagar, nämligen sex förmögenhetsrättsliga lagar, brottsbalken, vissa sociallagar och några

skatteförfattningar. I KWOC-registren är la- gens alla ord, utom en del för sökning bety— delselösa ord såsom prepositioner rn. m., uppställda i bokstavsordning, s.k, nyckel- ord. Under nyckelordet finns ett utdrag av den mening vari ordet förekommer och en hänvisning till den lag, det kapitel och den paragraf där ordet står. Ett mindre KWOC- register har även framställts över rubrikerna till cirka 400 författningar, som innehåller straffbestämmelser.

Inom RI-projektet har man nu på förslag av utredningen beslutat att göra ett KWOC— register över rubrikerna till samtliga gäl- lande författningar från 1920 och framåt. Registret skall således bygga på samma för- fattningar som förteckningen över författ- ningsändringar. Under varje nyckelord kommer att lämnas uppgift om författning- ens rubrik, årtal och nummer. På detta sätt får man ett datamaskinframställt alfabetiskt register över de flesta gällande författningar. Ett sådant register torde inte kunna uppfat— tas som en slutprodukt utan snarare som ett arbetsunderlag för att få fram ett fullvärdigt register. Av dess brister skall här nämnas att uppslagsorden endast tas ur författningens rubrik, att hänvisningsord saknas och att samma författning kan förekomma på flera ställen, vilket torde göra registret onödigt omfångsrikt.

11.4 Utländska förebilder

I Danmark utges sedan 40 år Dansk lovre- gister, som är ett register över gällande lagar och andra viktigare författningar. Författ— ningarna är grupperade efter ämne i 32 ka- pitel. Till registret hör ett alfabetiskt sakre- gister. Registret ges ut privat och kommer ut varje år.

I Västtyskland ger justitieministeriet varje år ut ett register över gällande författningar, kallat Fundstellennachweis A. Det upptar alla lagar och andra föreskrifter som före- kommer i den tyska Samlingen av förbunds- rätt, vilken återger läget den 31 december 1963, samt därefter tillkomna författningar, med uppgift på ändringar och upphävan— den. Författningarna är grupperade enligt

en indelningsplan som är gemensam för Samlingen av förbundsrätt och registret. Planen bygger på decimalsystemet och upp- tar nio huvudområden, vilka i sin tur är in- delade i kapitel och underavdelningar så långt att varje författning tilldelats ett num- mer, bestående av upp till sex decimaler.

Holland har ett detaljerat systematiskt re- gister till lagtidningen Staatsblad. Det bygger på lösbladssystem och består av tre pärmar. Det innefattar också ett omfattande alfabe- tiskt register. Systematiken omfattar tjugo huvudkapitel med ett flertal underavdel- ningar.

I Österrike ger förbundskanslerämbetet ut ett Index över de österrikiska lagtidning- arna. Femte upplagan, som kom ut 1964, omfattar den lagstiftning som gällde den 31 december 1963. Det är ett alfabetiskt sakre- gister, till vilket fogats en tabellarisk för- teckning över ändrade och upphävda för— fattningar.

Till den schweiziska Samlingen av edsför- bundets lagar hör ett omfattande årligt regis- ter. Det har en alfabetisk och en systematisk del. Den systematiska delen i årgång 1968 upptar alla gällande författningar och läm- nar uppgift på ändringar. Författningarna är grupperade i nitton huvudkapitel med un- deravdelningar och smärre avdelningar.

11.5 F örfattningsinventering

En jämförelse med andra länder visar att re- gistreringen av lagar och andra författningar är utomordentligt eftersatt i Sverige. Det ef- fektivaste sättet att underlätta för offentliga tjänstemän och intresserade medborgare att finna författningar, att överblicka dem och att tillämpa dem är enligt utredningens me- ning att skapa bättre register. Registerarbete anses sedan gammalt vara tråkigt, tids— ödande och kostsamt och har därför inom många områden inskränkts till ett minimum. Detta är ett exempel på ovis sparsamhet. Därigenom tvingas ett stort antal personer att ödsla tid på improduktivt letande, vilket skulle kunnat besparas dem genom några få personers arbete.

Registerarbetet har under de senaste åren

kommit i ett annat läge genom möjligheten att använda ADB-tekniken. Denna är sär- skilt lämpad för sammanställningar av så- dana slag som förekommer i register. KWOC-registren har redan nämnts. Tekni— ken öppnar också möjlighet att via terminal- anläggningar, som genom telex är anslutna till en datamaskin, ställa frågor som kan be- svaras ögonblickligen. Maskinen kan oer- hört snabbt leta igenom stora datamängder och välja ut det som svarar mot frågan. Da— tateknikens användning när det gäller lag- text, rättsfall och utredningsdirektiv utreds f. n. inom ramen för RI-projektet. Att data- tekniken kan användas för detta är man re- dan nu viss om men hur den praktiskt skall utnyttjas på bästa sätt är ännu oklart. Det torde fordras ytterligare några års försöks- verksamhet innan man kan ta ställning till ett helt ADB-system för lagtext o. dyl.

Ett sådant ADB-system måste, oavsett hur det utformas, föregås av en inventering av vilka lagar och andra bestämmelser som vi har idag. Det är ju dessa bestämmelser som skall databehandlas. Märkligt nog har det veterligen inte i Sverige gjorts en sådan in— ventering, bortsett från Falkmans register 1876 (se 4.4). Lika märkligt är det att ingen myndighet, inte ens departementen, har ett fullständigt kartotek över lagar och andra författningar.

Enligt utredningens mening är det synner- ligen angeläget att man tar itu med uppgif— ten att förteckna de författningar som gäller idag. De svårigheter som är förknippade med det, främst svårigheten att veta om en författning ”gäller” eller ej, får inte av- skräcka. Arbetet bör i första hand inriktas på att vid en genomgång av författningssam— lingens årgångar rensa ut sådana författ- ningar som är uttryckligen upphävda samt tidsbegränsade författningar, vilkas giltig— hetstid utgått, och sådana författningar som uppenbarligen avser en förfluten tidpunkt eller tidrymd. I andra hand bör arbetet in- riktas på att rensa ut sådana författningar som kommit ur kraft på grund av nytillkom- men lagstiftning, även om de ej uttryckligen upphävts. Slutligen bör man söka förteckna sådana äldre av Kungl. Maj:t utfärdade för-

fattningar som aldrig kungjorts i SFS men fortfarande är giltiga.

Arbete av detta slag har med framgång bedrivits både i Västtyskland och i Schweiz, trots att förhållandena där varit betydligt mer komplicerade än i Sverige. Under det tyska arbetet föll 90—95 % av författnings- materialet bort. Det finns anledning att anta att en inventering skulle ge motsvarande re- sultat här.

En sådan inventering skulle vara av bety- delse inte bara för att få fram ett författ- ningsregister utan det skulle även underlätta det framtida lagstiftningsarbetet samt skapa möjlighet att rensa ut de äldre skrymmande årgångarna av SFS (jfr 12.5). Utredningen föreslår därför att en sådan inventering på- börjas snarast.

För inventeringen bör tillsättas en arbets- grupp bestående av minst fem heltidsarbe- tande jurister, varav en chef. Chefen bör ha stora juridiska kvalifikationer och ingående kännedom om förvaltningen. Till arbets- gruppens förfogande bör ställas ett kansli med god kontorspersonal, på vilken skriv— och registreringsarbete och annat rutinmäs— sigt arbete kan avlastas, och tekniska hjälp- medel såsom dikteringsapparater. Till ar- betsgruppen bör såsom experter knytas en jurist med rättshistoriska insikter och en spe- cialist på dokumentation och klassifikation samt en företrädare för statsrådsberedningen och varje departement.

Vid genomgången av författningssam- lingen, varvid det torde vara lämpligast att börja med de sista årgångarna och arbeta sig bakåt i tiden, bör arbetsgruppen anteckna i kortregister eller på annat lämpligt sätt alla uppgifter som är av betydelse för att kunna bedöma hur författningarna påverkar var— andra, såsom upphävanden, ändringar, mot- stridigheter osv. Arbetet bör i princip ut- mynna i ett avgörande för varje författning om den såsom gällande bör upptas i ett för- fattningsregister eller såsom icke gällande bör uteslutas ur registret. Eftersom detta av- görande i många fall inte kan fattas utan oproportionerligt tidskrävande studier bör man åtminstone tills vidare godta ett avgö- rande att det är ”tveksamt” om författning-

en gäller eller ej. Även de tveksamma fallen torde böra upptas i författningsregistret, med anmärkning att de är tveksamma. Så småningom bör denna grupp kunna minskas undan för undan.

Dessa avgöranden bör enligt utredningens mening fällas av chefen ensam. Utredningen anser nämligen att det skulle bli alltför tung- rott om varje författning skulle underställas en nämnd om flera personer. Det är viktigt att arbetet bedrivs snabbt och inte binds i tyngande former. Under ledningen av det dagliga arbetet bör chefen på ett informellt sätt kunna ta ställning till ett mycket stort antal författningar. Det bör stå honom fritt att delegera beslutanderätten i klara fall. Han bör självfallet se till att svåra avgöran- den föregås av tillräcklig utredning, varvid expertgruppen bör anlitas. Särskilt bör de- partementsföreträdarna se till att de författ— ningsregister, som kan finnas i departemen- ten eller de under departementen lydande myndigheterna, t. ex. riksrevisionsverkets omfattande kartotek, ställs till arbetsgrup— pens förfogande.

11.6 Ett sammanfattande register

Sedan inventeringen skett bör man utarbeta ett tryckt register över alla gällande författ- ningar i SFS jämte sådana äldre av Kungl. Maj:t utfärdade författningar som ej pu- blicerats i SFS. Även de tveksamma fallen torde böra anmärkas. Under inventeringsar— betet bör arbetsgruppen ha förvärvat sådan kännedom om författningsmaterialet att det synes lämpligt att den även utarbetar regist- ret.

För att registret skall vara till största möj- liga nytta bör det vara systematiskt uppställt, alltså på något sätt ämnesindelat. Det bör också förses med en fyllig alfabetisk avdel- ning. Registret bör lämna uppgift om för- fattningens rubrik, årtal och nummer (i vissa äldre årgångar även sida) samt författnings— ändringar. För de äldre författningar som ej kungjorts i SFS bör dagen för utfärdandet anges samt det ställe där de kan återfinnas. Det är tveksamt om det finns behov av att ange datum även för de författningar som

Den systematiska avdelningens indelning och disposition kan bli föremål för mycken diskussion. Av betydelse för utformningen är ändamålet med systematiken. Enligt ut— redningens uppfattning är detta främst att underlätta för förvaltningens tjänstemän och intresserade medborgare att finna en viss författning och att överblicka författnings— materialet inom ett visst ämnesområde. Därnäst skulle det vara att tjäna till ledning för förvaringen av författningarna i pärmar, så att man kan få en systematiskt ordnad författningssamling som alternativ till den kronologiska (jfr 10.1). Systematiken skulle vidare kunna utgöra grund för en selektiv distribution av författningarna, varom mera under 12.3. Ett ytterligare ändamål skulle vara att skapa överblick över inte bara de författningar, som utfärdas av Kungl. Maj:t, utan även förvaltningsmyndig'neternas till- lämpningsföreskrifter och anvisningar, Vilket skulle bli fallet om även dessa kunde inpas- sas i systematiken.

Om man skapar en allmänt accepterad systematik för författningar är det troligt att den kan användas också för rättsfall och förarbeten. Den borde vidare kunna tjäna som en inspirationskälla för att få fram en systematik för juridisk och annan samhälls- vetenskaplig litteratur. Behovet av en sådan har påtalats från olika håll. Arbetsgruppen för informations- och dokumentationsfrågor inom samhällsvetenskaperna har i en stenci- lerad PM den 19 december 1967 till forsk- ningsberedningen framhållit behovet av ett enhetligt klassificeringssystem för samhälls- vetenskaperna. Statens råd för vetenskaplig information och dokumentation har i ett ytt- rande den 29 januari 1969 till riksdagens re- visorer uttalat att det är av vikt att en allmän klassificeringsplan skapas för statsförvalt- ningen. Liknande önskemål har uttryckts av företrädare för advokatsamfundet.

Det vore i och för sig en fördel om regist- rets systematik anslöt sig till någon vederta- gen svensk, utländsk eller internationell klassifikation. Utredningen har därför granskat ett flertal sådana men inte funnit någon som är lämpad för svenska författ-

ningar. Av svenska ämnesindelningar kan här nämnas kapitelindelningarna i Nytt Juri- diskt Arkiv, del II, och i justitierådet Reg- ners Svensk Juridisk Litteratur, vidare pla- nen för utgivning av Svensk lagsamling, de- partementens sakenheter samt Klassifika- tionssystem för svenska bibliotek (SAB), ämnet rättsvetenskap. Såvitt avser utländska indelningar har utredningen studerat de för- ut omnämnda Dansk lovregister, Fundstel- lennachweis A och registren till de schwei— ziska och holländska lagsamlingarna. Därut— över har utredningen tagit del av de syste- matiska registren till Norsk Lovtidend, Fin- lands lag, den danska Karnov's Lovsamling och United States Code. Slutligen har den Universella decimalklassifikationen (UDK), kapitel 34 (Rättsvetenskap. Juridik. Lagstift- ning) och 35 (Offentlig förvaltning. Förvalt- ningsrätt. Krigsvetenskap) granskats. Orsa- kerna till att inget av dessa klassifikations- system ansetts direkt användbart kan i kort- het anges på följande sätt: En indelning för juridisk litteratur passar ej för författningar eftersom en stor del av litteraturen inte av- ser författningar och en väldig mängd för- fattningar ej behandlas i litteraturen. En in- delning som främst tar sikte på lagarna pas— sar ej eftersom stora förvaltningsområden regleras genom författningar av lägre valör än lagar. Utländska system kan inte direkt överföras eftersom förvaltningen är annor- lunda organiserad och rättsreglerna olika. Den universella decimalklassifikationen ver- kar främmande och svårhanterlig.

Utredningen har därför kommit till den uppfattningen att man måste skapa en ny klassifikation för de svenska författning- arna, i första hand de författningar som finns i SFS. För att ge underlag till bedöm- ning av denna fråga har utredningen utarbe- tat en skiss till systematik, vilken framläggs i bilaga 2. Den slutliga systematiken bör be- stämmas av den förut nämnda arbetsgrup- pen sedan inventeringen visat vilka författ- ningar som skall inpassas i systemet.

En skiss till ämnesindelning Utredningens indelningsskiss har inspirerats av de tidigare nämnda svenska och ut-

ländska klassifikationerna och bygger på principer som redovisas nedan. Avsikten med skissen är främst att visa hur man kan tänka sig en huvudgruppering av författ— ningarna, därnäst att antyda vilka under- grupper som kan komma i fråga. Skissen har emellertid inte tillkommit efter sortering av ett stort antal författningar utan har så att säga konstruerats uppifrån. För att i nå- gon mån pröva om den är användbar vid konfrontation med författningsmaterialet har utredningen testat den mot departe- mentsstadgan. Denna reglerar ju arbetsför- delningen mellan departementen och räknar upp de lagstiftnings- och förvaltningsären- den samt de myndigheter som hör till resp. departement. Varje av Kungl. Maj:t utfär- dad författning borde således i princip kun- na återföras på något begrepp i stadgan. Därför har stadgans samtliga begrepp (för- valtningsärenden, lagstiftningsärenden, myn- digheter) sorterats in i systematiken. Denna har dock i viss utsträckning måst komplet- teras, särskilt beträffande civilrätten, efter- som stadgan använder det omfattande be- greppet ”annan lag, som stiftas enligt den i 87 & regeringsformen angivna ordningen”. I skissen redovisas de flesta begreppen i kom- primerad form under resp. rubrik. Utred- ningen vill därigenom ge en bild av vilka författningar som skulle kunna föras dit. Utredningens grundtanke är att indel- ningen av författningsmaterialet skall följa verksamhetsområden. Människor inom samma verksamhetsområde har behov av samma författningar. Härav följer att indel- ningen inte skall vara specifikt juridisk, den skall inte bestå av ett antal rättsområden. I skissen har därför begrepp som obligations- rätt, kyrkorätt osv. undvikits. Även om det kanske i första hand är jurister som använ— der författningssamlingen bör registret kunna brukas också av icke-jurister. Då det gäller att bestämma verksamhetsområdena är det naturligt om dessa till stor del sam- manfaller med förvaltningsområden, efter- som den offentliga regleringen ingriper i så många delar av samhällslivet och det fram- för allt är offentliga tjänstemän som brukar författningssamlingen.

En fråga är hur många huvudgrupper man skall indela författningsmaterialet i och hur djupgående indelningen av varje huvud- grupp bör vara. Det vore i och för sig för- delaktigt om man kunde begränsa de olika grupperna till tio, för då kunde man an- vända ett decimalsystem för att beteckna dem. Andra gruppen i första huvudgruppen kunde således betecknas med 12. Utred- ningen har emellertid funnit att man måste ha fler huvudgrupper än tio, annars får man en konstlad indelning med verksamhetsom— råden utan minsta inbördes sammanhang inom samma grupp. Utredningen har därför i skissen satt upp nitton huvudgrupper.

Dispositionen av huvudgrupperna är denna. Först grundläggande regler om sta- ten (1), sedan regler varigenom förvalt- ningen ingriper i samhällslivet (4—16), slut- ligen regler om medborgarnas inbördes för- hållanden (17—19). Efter de grundläggande reglerna om staten har tagits upp sådana reg- ler om förvaltningen som inte kan hänföras till speciella förvaltningsområden (2) liksom förhållandet till främmande länder (3). Inom den stora gruppen regler varigenom förvaltningen ingriper i samhällslivet har försvaret (4) fått sin plats närmast efter utri- kestjänsten och därefter kommer statens omvårdnad om medborgarnas kropp och själ (5—8), näringslivet i vid mening (9—13) och regler som innebär ingrepp, alltså om skatter, straff och exekution (14—16). De tre sista grupperna om medborgarnas inbör- des förhållanden motsvarar i huvudsak ci- vilrättens huvuddelar: familjerätt (17), för- mögenhetsrätt fast egendom (18) och förmö— genhetsrätt lös egendom (19).

Vad beträffar den fortsatta indelningen har utredningen strävat efter att göra den så grund som möjligt. Varje huvudgrupp har därför indelats endast en gång till under- grupper. Utredningen är av den uppfatt- ningen att en alltför djupgående indelning är svårhanterlig och oöverskådlig. Man kan emellertid troligen inte nöja sig med två ni- våer (huvudgrupp och undergrupp) eftersom det då skulle bli antingen för många under- grupper eller för många författningar inom varje undergrupp. Man bör försöka att inte

ha mer än tio—femton författningar inom varje minsta grupp och därför torde det i många fall bli nödvändigt att antingen till- skapa fler undergrupper än i skissen eller in- dela undergrupperna i mindre enheter eller göra bådadera.

De olika grupperna bör betecknas dels med en sifferkombination (saknummer), dels med en rubrik. Saknumret behövs för att ange gruppens plats i systematiken och för att man enkelt skall kunna hänvisa till den. Saknumret bör bestå av vanliga ara- biska siffror som för varje nivå åtskiljs av en punkt. Man bör därvid hoppa över en del tal och reservera dem för eventuellt tillkom— mande undergrupper. Inom den minsta en- heten bör varje författning tilldelas ett num- mer (författningens saknummer). Så kan t. ex. 2.7-12 beteckna andra huvudgrup- pen, sjunde undergruppen, tolfte författning- en och 12.3.6-4 beteckna tolfte huvudgrup- pen, tredje undergruppen, sjätte minsta gruppen, fjärde författningen.

I många fall kommer det att vara tvek- samt var en författning skall placeras in i systematiken. Enligt utredningens mening bör man i så fall ange den fullständigt bara på ett ställe och i övrigt göra hänvisningar dit. I enlighet med detta bör författningen ej tilldelas mer än ett saknummer. För att und- vika missförstånd skall påpekas att änd- ringsförfattningar bör erhålla samma sak- nummer som grundförfattningen.

Rubrikerna bör såvitt möjligt vara kort- fattade och behändiga att använda. Utred— ningen anser detta vara viktigare än att de fullständigt täcker innehållet i gruppen.

Den alfabetiska avdelningen i registret bör som uppslagsord ha i första hand alla vä- sentliga ord i författningsrubrikerna. Så långt kan den framställas med hjälp av da- tamaskin, t. ex. i form av KWOC-register. Den bör emellertid kompletteras med de ord som finns i den systematiska avdelningens rubriker, med andra karakteristiska ord och med synonymer och hänvisningar. Vid upp- slagsordet bör dithörande författningars ru- briker återges helt eller delvis och uppgift lämnas både om författningarnas år och nummer i SFS och om deras saknummer.

På så sätt fungerar den alfabetiska listan som ingång både till den kronologiska för- fattningssamlingen och till en alternativ, sys- tematiskt ordnad författningssamling.

Uppgifterna om författningsändringar skulle kunna inordnas såväl i den alfabe— tiska delen (såsom i nuvarande tioårsregis- ter) som i den systematiska delen. Vilket man än väljer blir ifrågavarande del om- fångsrik och svår att överblicka. Det synes därför vara lämpligare att samla dessa upp- gifter i en särskild del av registret, ordnade efter grundförfattningens år och nummer. På så sätt kan den förteckning över författ- ningsändringar som nu är under utarbetande oförändrad överföras till registret.

Registret bör ges ut i början av varje år och återge läget den 1 januari det året. Därjämte torde de författningar som upp- hävts under föregående år böra medtagas.

Med ett sådant här register blir de nuva- rande tioårsregistren överflödiga. Utred- ningen föreslår därför att registret över 1960-talet får bli det sista. För att det inte skall bli för lång intervall mellan det och det sammanfattande registret bör man inrikta sig på att ge ut ett sådant senast 1975. För att möjliggöra det kan man, om så erford- ras, till en början begränsa registret till de författningar som tillkommit efter ett visst år, t. ex. efter 1899. Därvid skulle enligt ut- redningens uppskattning betydligt mer än 90 0/0 av det gällande författningsmaterialet komma med.

När det första fullständiga registret blivit klart bör arbetsgruppens uppdrag anses av— slutat. Uppgiften att utarbeta nya aktuella register bör rutinmässigt skötas av författ- ningssamlingens redaktion i statsrådsbered- ningen eller den nya författningscentral som utredningen kan komma att föreslå i ett se- nare betänkande.

11.7 Övriga register

Om man bortser från tioårsregistren bildar registren till SFS följande serie: varje månad — var sjätte månad — varje år. Som anförts ovan är sex månader för lång intervall mel— lan de alfabetiska registren. Utredningen

föreslår därför i stället följande serie: varje utsändning (alltså ungefär varje vecka) — var tredje månad —— varje år.

Alfabetiska register bör komma ut var tredje månad, senast två veckor efter varje kvartalsskifte. De bör vara kumulativa så att ett senare register omfattar det eller de tidi- gare. På så sätt behöver läsaren aldrig an- vända mer än ett alfabetiskt register. Regist- ret för hela året bör bindas in i årgången medan övriga kvartalsregister kan kastas. Registrens uppslagsord och uppställning bör ansluta sig till det sammanfattande registrets alfabetiska avdelning, så att de kan ligga till grund för den. De bör göras betydligt mer överskådliga än nuvarande alfabetiska årsre- gister, bl.a. med hjälp av tvåspaltad sätt- ning. Uppgift bör lämnas om såväl författ- ningens nummer i SFS som saknumret. Dessutom bör registren — till skillnad från den alfabetiska avdelningen i sammanfatt— ningsregistret —— lämna upplysning om vilka paragrafer som berörs av författningsänd— ringar. Registren bör utarbetas av SFS-re- daktionen eller en eventuell författnings- central.

Av de kronologiska registren bör månads- registren upphöra och ersättas av innehålls- förteckningar till varje utsändning. Vad års- registren beträffar anser utredningen det tveksamt om de f.n. fyller något behov. Före 1920—talet betecknades författningarna enbart med datum (jfr 4.6) och då var ett kronologiskt register oumbärligt. Därefter angav man i SFS författningarna med både datum och löpande nummer och då blev det kronologiska registret mindre nödvändigt. Fr. o. m. 1969 betecknas författningarna en- ligt statsrådsberedningens anvisningar enbart med årtal och löpnummer. Orsaken härtill är att numret till skillnad från promulga- tionsdatum är unikt och därför identifierar författningarna bättre, vilket är av värde främst i ADB-sammanhang. Vid ifyllande av domar, strafförelägganden och ordnings- förelägganden skall man därför fr. o. m. den 1 maj 1970 alltid ange författningarnas SFS— nummer (Kungl. Maj:ts cirkulär (1970: 83) om avfattning av dom och slutligt beslut i brottmål vid allmän underrätt och i hovrätt).

Som hjälp för detta arbete har justitiedepar— tementet gett ut det redan nämnda KWOC- registret över de författningar som innehål- ler ansvarsbestämmelser, varigenom man får upplysning om dessa författningars SFS- nummer. Utredningen finner att man häref- ter inte har något egentligt behov av de kro- nologiska årsregistren vid användning av SFS och föreslår därför att de avskaffas.

En olägenhet är att man genom en sådan åtgärd får sämre samordning mellan SFS och lagboken. Denna bygger fortfarande på datum för promulgationen. Endast i fråga om anmärkta ej införda författningar anges SFS-nummer. Detta är till nackdel främst för dem som från lagboken önskar hänvis- ning till SFS, t. ex. för att få veta numret på den proposition som legat till grund för för— fattningen, men även för dem som vid stu- dium av nyutkomna författningar vill jäm- föra med den tidigare lydelsen i lagboken. Överläggningar har därför upptagits av statsrådsberedningen med lagbokens utgi- vare i syfte att få till stånd en ändring. Ut— redningen, som inte anser den nämnda olä- genheten utgöra tillräckligt skäl att behålla de kronologiska årsregistren i SFS, vill ut- trycka den förhoppningen att överläggning- arna skall resultera i att lagboken så snart sig göra låter kommer att innehålla uppgift om SFS-nummer på alla däri omnämnda författningar. Som en första åtgärd skulle lagbokens kronologiska register kunna för- ses med SFS-nummer.

Innehållsförteckningen till varje utsänd- ning bör vara ett löst blad som mottagaren kan sätta in i början av pärmen för löpande årgång. Den bör uppta författningens ru- brik, författningsnummer och saknummer. För att utsändningen inte skall fördröjas bör innehållsförteckningen göras upp av SFS- expeditionen. Någon kan invända att det blir opraktiskt med så här många förteck- ningar, ungefär ett 50-tal per år. Utred- ningen vill däremot framhålla att förteck- ningarna efter hand ersätts av kvartalsregis- ter, varför mottagaren vid ett och samma tillfälle behöver anlita högst femton förteck— ningar.

Man bör öppna möjlighet för intresserade

att teckna särskilt abonnemang på innehålls- förteckningarna. Företag och personer som inte vill prenumerera på hela SFS kan då hålla sig informerade om nyutkomna för— fattningar och beställa sådana som de är in— tresserade av (jfr 12.3).

11.8 Allmänt om registerutgivning

Register är viktiga verktyg för dem som till- lämpar författningar. För att de skall vara till nytta måste de komma ut snabbt och re- gelbundet. De som arbetar med register måste inse behovet av skyndsamhet och detta gäller både redigering. tryckning och distribution. Val av registerord och annan redigering måste utföras kontinuerligt under registerperioden så att registret omedelbart efter registerperiodens slut kan lämnas för tryckning. Registren bör inte före tryck- ningen tillställas de olika departementen för yttrande eftersom detta försenar utgiv- ningen. Det sist sagda bör dock självfallet icke gälla den första utgåvan av det sam- manfattande registret.

Val av uppslagsord och inplacering i sys- tematiken bör beslutas av registreringsenhe- ten, vare sig denna är SFS-redaktionen i statsrådsberedningen eller en författnings- central. Registreringsenheten bör emellertid undan för undan samråda med resp. depar- tement i dessa frågor. Redan under arbetet på en författning bör departementet tänka på författningens plats i systematiken och lämna förslag till saknummer, så att detta kan åsättas före författningens utgivning i SFS. På så sätt kan saknumret tjäna till led- ning inte bara för registreringen utan även för distribution och förvaring.

Utgivningen av de här föreslagna regist- ren underlättas om man bygger upp en data- bas, bestående av samtliga uppgifter som skall förekomma i registren. Uppgifterna bör lagras på magnetband eller annat lik- nande medium. Nya uppgifter bör konti- nuerligt tillföras databasen. På så sätt kan man erhålla automatisk sortering och aktua- lisering (uppdatering) samt datamaskinstyrd sättning och därigenom få fram registren snabbare.

12.1 Författningssamlingens abonnenter

Enligt 7å kungörelsen om SFS äger chefen för justitiedepartementet bestämma vilka "domstolar, ämbetsverk, myndigheter, all- männa inrättningar, tjänstemän och andra” som kostnadsfritt skall erhålla exemplar av författningssamlingen samt det antal exemp- lar som var och en skall få. Enligt andra stycket av samma paragraf skall SFS också utsändas till de ledamöter av riksdagen, som i justitiedepartementet anmäler att de önskar få den. Kostnaden för dessa exemplar belas- tar således inte mottagarna utan ett under andra huvudtiteln upptaget förslagsanslag: Svensk författningssamling.

115 stadgar att för dem, som önskar å posten abonnera på författningssamlingen bör tillfälle därtill beredas. Denna grupp av mottagare får således själva bekosta sina ex- emplar.

I enlighet härmed kan abonnenterna på löpande årgång av SFS indelas i två grup- per, dels sådana mottagare vars exemplar betalas från justitiedepartementets anslag (här kallad A-gruppen), dels övriga motta- gare, som alltså själva betalar sina exemplar (här kallad B-gruppen). På författningssam- lingens expedition är abonnenternas register- kort och adressplåtar uppdelade i dessa två grupper. Vid en undersökning av författ- ningssamlingens abonnentregister är det därför lämpligt att behandla de båda grup- perna var för sig.

Spridning och förvaring

Grovt räknat innehåller A-gruppen 5 500 abonnenter som får 8 200 exemplar och B- gruppen 3 300 abonnenter som får 3 700 ex- emplar.

A-gruppens registerkort är av expeditio- nen indelade i ett antal undergrupper, t. ex. ”Länsstyrelser”, ”Stadsbibliotek”. Under 1968 har expeditionen gjort en översikt över dessa undergrupper, vilken här återges som tabell A i bilaga 3. Utredningen har när- mare undersökt den första av undergrup- perna, benämnd ”Centrala ämbetsverk m. fl. adresser”. Resultatet visas i tabell B i bilaga 3. Utredningen har även undersökt B-gruppen närmare. Abonnenterna däri har fördelats på olika undergrupper, varvid ut— redningen sökt skilja mellan statliga, kom- munala och privata mottagare. Därutöver har det blivit nödvändigt att ställa upp en grupp för ”halvofficiella institutioner” och en grupp rörande främmande stater. Under- sökningen redovisas i tabell C i bilaga 3. Vid läsningen av tabellen bör man beakta att det är mycket svårt att av en adress sluta sig till vad det är för sorts mottagare, statlig eller privat, fackförening eller branschorganisa- tion o. s. v. Utredningen har gjort vissa ef- terforskningar men i stort byggt på adress— uppgiften. På grund därav kan t. ex. grup- pen "Sjukvård" under rubriken ”Kommu- nala mottagare” mycket väl innehålla några statliga sjukvårdsanstalter, o.s.v. Närmare anmärkningar till tabellerna återfinns i bl— laga 3.

Av tabell C framgår inte hur många ex- emplar de olika abonnenterna i B-gruppen får. Som tidigare nämnts överstiger antalet exemplar antalet abonnenter med bara unge- fär 400, vilket betyder att de flesta prenu- mererar på endast ett exemplar. Det kan dock nämnas att 20 landsting får tillhopa 69 exemplar och 27 försäkringskassor tillhopa 8] exemplar. Vidare kan tilläggas att av de drygt 3 300 adresserna i B-gruppen är 677 att hänföra till Stockholm, 187 till Göteborg och 142 till Malmö, således tillhopa 1 006 till storstäderna.

Utredningen finner inte anledning att i de- talj granska om den nuvarande spridningen av SFS är lämplig. Det är en fråga som fort- löpande bör prövas av författningssamling- ens utgivare. Därvid bör särskilt uppmärk- sammas att den ständigt pågående omorga- nisationen av statsförvaltningen ställer ökade krav på översyn av författningssam- lingens abonnentkrets. Utredningen vill här ange några mer principiella synpunkter på spridningen av SFS samt diskutera vissa större mottagargrupper, såsom pastorsämbe- tcna och kommunerna.

Det är självklart att den som vill abonnera på SFS skall kunna göra det, i det antal ex- emplar som erfordras. Detta bör gälla såväl statliga organ som kommunala myndigheter och enskilda företag och personer. Man kan tycka att frågan om spridningen av SFS därmed skulle vara löst, att det skulle an— komma på mottagarna att bestämma om de vill ha SFS eller ej och att staten inte skulle behöva befatta sig med frågan. Så enkelt är det emellertid ej. Vissa starka skäl talar för att staten i viss utsträckning måste ta ställ- ning till vilka som skall ha SFS.

För det första är författningar de medel varigenom de högsta statsorganen styr med— borgarna och söker uppnå önskat tillstånd i samhället. Det vore meningslöst att lägga ned stora kostnader på utarbetande av lagar i kommitteer, departement och riksdag om inte dessa lagar offentliggjordes. Offentlig- görandet bör ske på många olika sätt så att kännedom om lagen tränger fram till de olika kategorier som förutsätts skola rätta sig efter den. Effektiv spridning av författ-

Man kan vidare anlägga ett mer formellt betraktelsesätt. Kungöraude är som tidigare nämnts (9.1) det sista ledet i lagstiftnings- processen. Kungörande är en nödvändig förutsättning för att författningen skall kunna göras gällande mot enskilda medbor- gare. För att kungörande i egentlig mening skall anses föreligga bör kungörelsemediet, författningssamlingen, ges sådan spridning att det verkligen blir fråga om ett allmänt bekantgörande. Även om satsen om vars och ens skyldighet att känna lagen av krimi— nalpolitiska skäl är nödvändig att upprätt- hålla bör staten genom olika åtgärder möj- liggöra för var och en att ta del av lagen.

Slutligen är Kungl. Maj:t överhuvud för hela statsförvaltningen. Ofta ger Kungl. Maj:t sina bud och befallningar i form av brev som riktas till en eller flera statliga myndigheter men inte sällan finns det behov av att samtidigt rikta sig till alla statsmyn- digheter. Detta brukar ske i form av kungö- relser eller cirkulär som tas in i SFS. Av be- tydelse är därvid naturligtvis att SFS har en sådan spridning att författningarna når ut till samtliga statsmyndigheter.

Dessa synpunkter talar för att SFS bör ges en omfattande spridning. Den nuvarande upplagan, omkring 12 000 exemplar, kan sy- nas märkligt litcn med tanke på att dess in- nehåll har betydelse för hela Sveriges be- folkning. Man måste emellertid beakta att endast en liten del av befolkningen, såsom jurister, vissa tjänstemän och andra yrkes- verksamma, kan till fullo tillgodogöra sig in- nehållet i SFS. Vidare får författningarna en betydligt större spridning än som framgår av SFS-upplagan genom att de ofta återges i andra publikationer, särskilt de centrala äm— betsverkens cirkulärserier. Ett extremt ex- empel på detta är att tullverket får bara omkring 30 exemplar av SFS. Det stora an- talet tulltjänstemän får sin kunskap om tull- författningar genom Tullverkets författ- ningssamling och Tullverkets författnings- handbok.

Utredningen har trots det sagda ett in- tryck av att författningssamlingen ej når ut till alla dem som skulle kunna ha nytta av

| | i l l

den. Detta beror säkert till viss del på de bristfälligheter i författningssamlingens ut- formning som utredningen tidigare behand— lat. Om transumeringstekniken överges och varje författning trycks för sig bör författ- ningssamlingen bli mer användbar. Av dem som borde behöva SFS för att följa nytill- kommen lagstiftning vill utredningen som exempel nämna advokaterna. Av tabell C i bilaga 3 framgår att SFS sänds ut till 292 advokatadresser. Enligt uppgift från Sveri- ges advokatsamfund fanns det emellertid vid årsskiftet 1969/70 778 advokatbyråer. En- ligt utredningens mening tyder detta på att en mer aktiv marknadsföring av SFS är motiverad. Förutsättningar för en sådan har numera skapats genom Allmänna förlagets tillkomst. Utredningen föreslår att förlaget genom folders och annonsering i facktid- skrifter söker öka antalet prenumeranter inom B-gruppen. Viktigt är därvid att priset på författningssamlingen bestäms så att det inte avhåller intresserade från att prenume- rera. Till prisfrågan återkommer utred- ningen under 12.2.

Även om medborgaren i gemen inte kan förväntas studera SFS bör staten vidta rim- liga åtgärder för att tillgodose den som öns- kar göra det. I äldre tider lästes författning- arna upp i kyrkorna och därför sändes för- fattningssamlingen ut till landets kyrkor och kapell. Författningssamlingen hölls tillgäng- lig för allmänheten efter gudstjänstens slut i kyrkan eller på prästgården eller sedermera på pastorsexpeditionen. Detta är den histo- riska anledningen till att SFS idag i så stort antal delas ut till pastorsämbetena. Kyrko- kungörandet har emellertid avskaffats så gott som helt. Enligt nyligen utfärdade be- stämmelser (se 1968: 687 och 1970: 468 och 469) ersätts kyrkokungörandet fr.o.m. den 1 januari 1971 av anslag på kommunens anslagstavla eller i fråga om kyrkliga ange- lägenheter på församlingens anslagstavla. Den medborgare som idag vill ta del av en författning torde knappast komma på tan- ken att vända sig till kyrkan eller pastors- expeditionen. Enligt utredningens mening bör man därför söka finna en mera tidsen- lig plats där den intresserade kan studera

SFS.

Tänkbara sådana ställen är kommunal- kontoren och polismyndigheterna. Såsom jämförelse kan nämnas att Svensk lagsam- ling på sin tid placerades hos samtliga lokala polismyndigheter och kommunernas cent- rala organ, just med motivering att den skulle få spridning över landet till allmänhe- tens tjänst (prop. 1949: 171 sid. 10; jfr 6.9 ovan). Med den pågående kommunsam- manslagningen och med nuvarande stora polisdistrikt har emellertid dessa organ blivit mindre tillgängliga för allmänheten på landsbygden och i mindre orter. För övrigt har dessa organ redan författningssamlingen för eget bruk.

Enligt utredningens mening bör i stället de kommunala folkbiblioteken utnyttjas. Dessa har under de senaste decennierna ökat kraftigt i betydelse. De har fått bättre resurser och i hög grad utökat sin service mot allmänheten. Folkbibliotekets roll som allmän informationscentral i samhällets tjänst har framhållits från olika håll. Här kan hänvisas till betänkandena Organisation och arbetsmetoder vid kommunala bibliotek (Sthlm 1960) och Utbildning för bibliotek, arkiv och informatik (SOU 1969: 37). Vik- tigt i sammanhanget är den rent geografiska utbyggnaden av folkbiblioteksverksamheten i form av filialer, bokbussar m.m. Så gott som varje kommun har numera sitt folkbib— liotek, ofta med en eller flera filialer. Även efter en genomförd kommunreform kan man enligt uppgift från skolöverstyrelsens bibliotekssektion förvänta sig att nuvarande bibliotek kommer att bestå, varvid dock många kommer att ombildas till filialer. Ef- ter den 1 januari 1974 torde det alltså finnas omkring 290 folkbibliotek och det flerdubb- la antalet filialer. Om SFS finns tillgänglig på folkbibliotek och filialer skapas således goda förutsättningar för medborgarna i alla delar av landet att ta del av författningssam- lingens innehåll.

Av tabellerna A och C i bilaga 3 framgår att det endast är 124 kommunala folkbiblio- tek, förutom läns- och landsbiblioteken, som håller sig med SFS. Det är obekant om dessa exemplar tillhandahålls allmänheten

eller om de används för bibliotekens admi- nistration. Utredningen anser därför att den önskade spridningen av SFS till biblioteken bör åstadkommas genom att SFS tilldelas dem på statens bekostnad för att ingå i deras boksamlingar. Utredningen föreslår att bib- lioteken får så många exemplar som ford- ras för att täcka även avlägsna orter. För detta kan beräknas åtgå omkring 1 000 exemplar. Det torde inte finnas någon an- ledning att dela ut SFS till Sjukhusbibliotek eller studiecirkelbibliotek, vilka även omfat- tas av begreppet folkbibliotek.

För att rikta allmänhetens uppmärksam- het på möjligheten att ta del av SFS och kanske även andra officiella publikationer bör man framställa en instruktiv affisch el- ler liknande som kan fästas i bibliotekens lå— nesalar. Utredningen föreslår att skolöver— styrelsens bibliotekssektion låter ge ut en så- dan i samarbete med Allmänna förlaget.

Om man låter folkbiblioteken överta kyr- kans roll som informationscentral för för- fattningar uppstår frågan om det finns an- ledning att dra in det stora antal exemplar som utgår till pastorsämbetena. Såsom nämnts under 6.12 väcktes en motion härom år 1961 men den blev avslagen med hänsyn till att det ansågs vara av värde för arbetet inom de lokala kyrkliga myndigheterna att ha SFS lätt tillgänglig. Utredningen vill erinra om att pastorsämbetena har att ombe- sörja kyrkobokföringen och att kyrkan handhar sådana officiella uppgifter som vig- sel och begravning. Enligt utredningens me- ning finns det därför knappast nu anledning att frångå den uppfattningen som riksdagen gav uttryck åt 1961. Skulle emellertid folk- bokföringen överföras på andra myndighe- ter än pastorsämbetena. vilket är under ut- redning, kommer saken i ett delvis annat läge. I så fall bör man på nytt pröva om SFS bör tilldelas pastorsämbetena.

Vad statsförvaltningen beträffar synes Kungl. Maj:ts behov av att nå ut till samt- liga statsmyndigheter kräva att i varje fall alla myndigheter och inrättningar, som är direkt underställda Kungl. Maj:t, håller sig med SFS. Myndigheter som är underställda annan myndighet kan genom den överord-

nade myndigheten få besked om de författ— ningar, som gäller dem, och det bör därför inte vara något krav från Kungl. Maj:ts sida att de har SFS. Om de däremot för egen del har behov av SFS bör de kunna erhålla den. Om det endast är en mindre del av innehål- let i SFS som de har nytta av synes man böra ordna så att de kan få bara de författ- ningar, som de är intresserade av, genom någon form av differentierad distribution (se 12.3).

F. n. erhåller varje kommun ett exemplar av SFS på statens bekostnad. Enligt upp— ställningen i tabell A i bilaga 3 adresseras de till kommunalnämnderna resp. stadsfull— mäktige, vilket synes inkonsekvent. Om kommunen bara skall ha ett exemplar bör detta enligt utredningens mening i samtliga fall gå till kommunstyrelsen. Man har emel- lertid anledning överväga om inte kommu- nerna bör få mer än ett exemplar. Genom kommunreformen blir kommunerna allt större. En mycket stor del av förvaltningen har av regering och riksdag lagts på kom- munerna. Det räcker här att peka på skol- väsendet, nykterhetsvården, barnavården och bostadsbidragen. Det ligger därför i statens intresse att kommunerna genomför sina uppgifter på bästa sätt och i överens- stämmelse med lag och annan författning. Tillgång till SFS, särskilt om denna får en mer praktisk utformning, synes vara ett lämpligt medel härför. Av tabell C i bi- laga 3 framgår att den kommunala förvalt- ningen — bortsett från skolväsendet _ abonnerar på mindre än 600 exemplar vilket är en låg siffra även om man beaktar att kommunala tjänstemän ofta får sin författ- ningskunskap genom handböcker och tid- skrifter som ges ut av ämbetsverken, såsom Råd och anvisningar från socialstyrelsen. Utredningen föreslår därför att varje kom- mun efter kommunreformens genomföran- de tilldelas fyra exemplar, avsedda för i första hand kommunstyrelse, kommunfull- mäktige. skolstyrelse och socialnämnd eller motsvarande, samt att kommunen får rätt att på statens bekostnad beställa det ytterli- gare antal som fordras för förvaltningen.

I föregående avsnitt har utredningen gett ut- tryck för den uppfattningen att staten i vissa fall skall bekosta abonnemang på författ- ningssamlingen. Det finns anledning att när- mare pröva denna ståndpunkt mot bak- grund av vad som förekommit tidigare i fråga om statlig publicering.

I sitt betänkande Statlig publicering (SOU 1967: 5) föreslog statskontoret att den eko- nomiska politiken för de statliga publikatio- nernas utgivning skulle baseras på tillämp- ning av självfinansieringsprincipen med de avvikelser därifrån som kunde betingas av särskilda skäl (sid. 40). Denna princip skulle bl. a. innebära att de statliga myndigheterna tillämpade interndebitering sinsemellan. Statskontoret presenterade en skiss till hur de statliga publikationerna skulle kunna in- delas i olika prisklasser. En grupp rubricera- des "Publicering som led i den lagstiftande verksamheten” och dit fördes riksdagstryc- ket. SFS omnämndes däremot ej. För denna grupp föreslogs prisklass 2, innebärande att priset skulle täcka de rörliga tryckkostna- derna samt distributionskostnaderna.

I propositionen angående organisationen av den statliga publiceringsverksamheten (prop. 1968: 62) framhöll departementsche- fen att många statliga publikationer, exem- pelvis upplysningsbroschyrer, inte är av- sedda att finansieras i kommersiell mening utan ingår som en del i samhällsinformatio- nen, i vilka fall det var givet att de måste tillhandahållas gratis. Även om man alltså fick räkna med att finansieringen i stor ut- sträckning måste ske med statsmedel, borde enligt departementschefen en ökad självfi- nansiering kunna genomföras. Han anförde bl. a.:

Sammanfattningsvis vill jag framhålla, att avgörande för prissättningen av statliga pub- likationer bör vara syftet med utgivningen. I vilken utsträckning statliga publikationer skall helt eller delvis finansieras med statsmedel får prövas i samma ordning som medelsbehovet för den utgivande myndighetens eller institutio- nens verksamhet i övrigt prövas. Självfinansie- ring bör dock tillämpas i väsentligt större ut- sträckning än f.n. Detta gäller även myndighe- ter och institutioner emellan.

Statsutskottet anslöt sig till departements- chefens uttalande om prissättningen (SU 1968: 97). Propositionen bifölls av riksda- gen.

Då det gäller att tillämpa dessa uttalanden på författningspublikationer, i första hand Svensk författningssamling, måste man alltså undersöka syftet med publikationerna. Detta är givetvis att kungöra författningar. Enligt utredningens mening skiljer sig för- fattningspublicering väsentligt från annan statlig publicering. Författningar är såsom tidigare framhållits de medel varigenom den beslutande instansen söker styra allmänhet eller underlydande myndigheter. Författ- ningspubliceringen sker således i den beslu- tande instansens intresse, ej i adressaternas. Det har vidare framhållits att kungörandet av en författning är det sista ledet i lagstift- ningsprocessen. Likaväl som övriga kostna- der för lagstiftningen belastar de lagstiftande organen bör kungörandet göra det. Slutligen har nämnts att författningssamlingen är ett av flera sätt för Kungl. Maj:t såsom över- huvud för statsförvaltningen att delge un- derlydande myndigheter sina hud och be- fallningar. Dessa kan även delges genom brev eller cirkulär. Likaväl som kostnaden för sådana belastar avsändaren och ej adres- saten bör kostnaden för författningssam- lingen bäras av Kungl. Maj:t och ej av de mottagande myndigheterna.

Med hänsyn härtill anser utredningen det vara principiellt riktigast att kostnaden för författningspublicering drabbar den instans som beslutat författningen, i fråga om SFS alltså Kungl. Maj:t. Man bör således behålla det särskilda anslaget för SFS.

Från SFS-anslaget bör bekostas abonne— mang av löpande årgång för statsmyndighe- ter, riksdagsmän och andra så som nu sker samt dessutom abonnemang för folkbiblio- tek och kommuner i enlighet med vad som föreslagits ovan. Även extraexemplar till dessa mottagargrupper bör belasta anslaget.

Det här förda principiella resonemanget behöver emellertid inte medföra att SFS all- tid skall tillhandahållas gratis. Det är all- mänt bekant att uttagande av ett visst pris kan öka en varas attraktionskraft och behö-

vas för att förhindra okynnesbeställningar. Utredningen föreslår därför att privata abonnemang skall kunna beläggas med ett pris som högst får täcka de rörliga tryck- kostnaderna och distributionskostnaden, alltså den merkostnad som dessa abonne- mang förorsakar. Priset bör sättas så lågt att det ej avhåller intresserade från att prenu- merera. Risken för okynnesabonnemang är enligt utredningens mening inte så stor att man av den anledningen bör frångå den tidi— gare angivna principiella uppfattningen och ta betalt även av statsmyndigheter och and- ra, som enligt utredningens förslag bör till- delas SFS.

Sedan några år tillhandahåller tryckeriet centralt inbundna årgångar, vilka beställs och betalas av mottagarna. Denna kostnad belastar således ej SFS-anslaget. Enligt ut- redningens mening har bundna årgångar, liksom samlingspärmar och sammanfat- tande register, mera karaktären av hjälpme- del i de mottagande myndigheternas verk- samhet varför de liksom hittills bör bekostas av dem. En aktiv marknadsföring är här på plats.

12.3 Differentierad distribution

De flesta mottagare torde vara intresserade av bara en del av innehållet i SFS. Från olika håll har därför framförts önskemål om differentierad distribution, så att mottagarna slipper det som de ej är intresserade av. Un— der 4.5 har redogjorts för 1911 års utred- ning, som fick i uppdrag att undersöka frå- gan om differentierad distribution till tjäns- temännen. Utredningen fann det ej möjligt att genomföra någon sådan. Nothin tog upp frågan igen 1945 men hans förslag för- anledde ej någon åtgärd av Kungl. Maj:t (se 6.5). Kommittén för kommunal upplys- ningsverksamhet förordade 1947 att SFS skulle uppdelas på serier och detta väckte Viss anslutning under remissbehandlingen men frågan berördes ej i Kungl. Maj:ts pro- position (se 6.6). Senast framfördes tanken på en gruppindelning av författningsmate— rialet under remissbehandlingen av riksda- gens revisorers utlåtande år 1965 ; en sådan

indelning skulle möjliggöra selektiv prenu- meration och distribution (se 6.14). Vid kon- takter med olika personer har utredningen funnit tämligen stor entusiasm för differen- tierad distribution.

Man kan få till stånd differentierad di- stribution på många sätt. Ett skulle vara att dela upp SFS i ett par fristående serier, med särskild numrering inom varje serie och med möjlighet att prenumerera på en eller flera serier. Så var det åren 1876—1911, då SFS bestod av en huvuddel samt ett bihang för författningar av kortare varaktighet. Detta medförde svårigheter med gränsdragningen (se 4.5) och manar ej till efterföljd. Den danska Lovtidende är uppdelad på tre se- rier, A som är den allmänna författningsde- len, B som upptar budgetbestämmelser och beslut om medborgarskap samt C som upp- tar traktater. Den tyska Bundesgesetzblatt består också av tre delar, del I är allmän författningsdel, del II är huvudsakligen för budget, tulltaxor och traktater, del III utgörs av en systematiskt uppställd samling av äld— re fortfarande gällande författningar.

Utredningen tror inte att serieindelning av denna art tillgodoser önskemålen om selek- tiv distribution. Om indelningen är grov, som i de nämnda exemplen, skulle inte myc- ket vara vunnet. Är indelningen mer detalje- rad med ett stort antal självständiga serier får man flera små band varje år och svårig- heter att kontrollera att samlingen är kom- plett.

Den motsatta ytterligheten är att inte alls dela upp författningarna i ämnesområden utan låta någon central instans från fall till fall avgöra vem som bör få författningen. Att denna metod inte är praktiskt genom- förbar behöver inte utvecklas närmare.

En mer användbar metod, som påminner om den sist nämnda, är att i förväg skilja ut vissa mottagargrupper och låta en eller flera centrala instanser avgöra när en författning är av den art att den bör tillställas mottagar- gruppen. Denna metod tillämpas redan i nå— gon utsträckning. Sedan den 1 juli 1969 har länsstyrelserna s. k. stående beställningar hos SFS-expeditionen på de författningar som deras taxeringstjänstemän behöver för

sitt dagliga arbete. Dessa tjänstemän har nämligen inte hela SFS. Riksskattenämnden granskar kontinuerligt nyutkomna författ- ningar i SFS och anger för expeditionen numren på de skatteförfattningar som skall sändas ut med anledning av beställningarna. Expeditionen effektuerar beställningarna. Fördelen med detta system, jämfört med att centralmyndigheten beställer ett stort antal exemplar och själv sänder ut dem, är att mottagarna får författningarna snabbare. Det vill synas som om denna metod skulle kunna användas i större utsträckning än som nu sker. Den förutsätter att det finns centrala instanser som bevakar nya författ- ningar och helst i förväg är underrättade om att en viss intressant författning kommer att utfärdas och kan väl därför främst utnyttjas inorn stats- eller kommunalförvaltningen men den borde även kunna finna viss till- lämpning inom näringslivet. Som exempel kan anges att en branschorganisation under- rättar expeditionen om vilka författningar som skall sändas ut till organisationens med- lemmar.

En form av differentierad distribution kan åstadkommas genom efterbeställningar. Un- der 11.7 har föreslagits att varje utsändning skall åtföljas av en förteckning över de för- fattningar som är med i utsändningen. En- ligt utredningens mening bör det ges möjlig- het att abonnera på dessa innehållsförteck- ningar. Abonnenten kan då själv beställa de författningar han vill ha. Förteckningen bör därför upplysa om var beställning skall gö- ras. Även om denna metod har nackdelen av ökade administrativa kostnader för abon- nenten synes den böra tillhandahållas dem som inte önskar abonnera på hela SFS. Man kan förvänta sig att denna abonnemangs- form inte leder till någon nämnvärd minsk- ning av de nuvarande abonnemangen utan kommer att intressera främst dem som nu inte har SFS.

Metoder för selektiv distribution i mer avancerad mening, alltså att varje mottagare automatiskt tillställs vad han behöver och ingenting annat, har under de senaste åren utvecklats främst vid litteratursökning inom teknik, medicin och naturvetenskap. Vanli—

gen är därvid ett sammandrag av boken eller tidskriftsartikeln lagrat på magnetband. Abonnenten-sökaren anger ett eller flera nyckelord som han anser vara av betydelse och som han väntar sig att återfinna helt eller delvis i de dokument han söker. Genom att ställa samman nyckelorden i spe- ciella kombinationer strävar han efter att träffa just de dokument som berör hans äm- nesområde men inga andra. Dessa sökord, den s. k. sökprofilen, tillförs en datamaskin som jämför den med de på magnetbanden lagrade sammandragen. Alla sammandrag som svarar mot sökprofilen skrivs ut auto- matiskt och tillställs abonnenten.

Det är i och för sig tekniskt möjligt att med denna metod välja ut de författningar som man är intresserad av, frågan är bara vad datamaskinen skall jämföra sökprofilen med, författningens rubrik, författningens hela text eller ett sammandrag av författ- ningen. Rubrikerna synes inte lämpliga, de är alltför kortfattade och återger inte för- fattningsinnehållet utan är snarare att upp- fatta som namn på författningarna. Typiska exempel är orden handelsbalk och sjölag. Ett sammandrag förutsätter insats av syn- nerligen kvalificerat arbete, vilket skulle för- sena och fördyra sökningarna. Sökning mot författningens hela text, 5. k. full-textsystem, synes vara den mest framkomliga vägen.

Att lagra hela författningstexten på mag— netband är emellertid dyrbart och det kan inte bli tal om att göra detta enbart för att få till stånd selektiv distribution. Om man av andra skäl, t. ex. för att kunna automatisera sättningen, har författningstexten lagrad skulle man kunna pröva metoden. Utred- ningen är emellertid tveksam om den är praktiskt användbar då det gäller författ- ningstext. Författningar torde i allmänhet innehålla mindre specifika, fackbetonade termer än t. ex. naturvetenskaplig litteratur och de ingriper på ständigt nya områden av samhällslivet. Dessa omständigheter synes göra det svårare att få ett fullgott resultat av sökningen. Risken är stor att vissa författ- ningar inte uppmärksammas. Slutligen skall nämnas att en sådan form av selektiv dis- tribution måste ställa sig mycket dyr, efter-

som maskinsökningarna väl måste utföras varje vecka för att vara till full nytta. Frå- gan är emellertid så intressant att den bör bli föremål för uppmärksamhet under det fort- satta ADB-arbetet inom justitiedepartemen- tet.

Ytterligare en metod för att åstadkomma selektiv distribution skall här skisseras, en metod som synes utredningen mer realiser- bar än den förra. Metoden förutsätter att författningsmaterialet klassificeras och äm- nesområdena tilldelas koder eller saknum- mer samt att varje författning åsätts sak- nummer i överensstämmelse med klassifika— tionen. Såväl klassifikationen som ämnes- områdenas saknummer måste vara kända för abonnenten. Denne kan sedan enkelt genom att uppge ett eller flera saknummer prenumerera på författningarna inom det ämnesområde som intresserar honom. Denna typ av prenumeration vållar natur- ligtvis extra expeditionsarbete varför det är risk att den blir tämligen dyr. Utredningen har under 11.6 föreslagit att författningsma- terialet klassificeras för att man skall få fram goda årliga register över gällande för— fattningar och under 11.8 att varje ny för- fattning tilldelas ett saknummer redan innan den trycks, så att författningarna kan place- ras efter ämne i pärmar. Om dessa förslag genomförs får man möjligheten till selektiv distribution enligt den här sist skisserade metoden nästan på köpet. Den som är spe— ciellt intresserad av t. ex. försäkringsrätt skulle således kunna abonnera på författ— ningar med saknummer 10.27 enligt utred- ningens skiss till ämnesindelning (bilaga 2). Metoden kan väl komma till mer allmän an- vändning först om man utnyttjar ADB-tek- niken för sortering av saknumren, adresse- ring och kuvertering men den synes värd att pröva redan när den föreslagna författnings- inventeringen och klassificeringen blivit full— bordad.

Utredningen har uppehållit sig så länge vid olika möjligheter till differentierad dis- tribution av SFS, eftersom yrkanden därom framkommit vid flera olika tillfällen under 1900-talet. Priset på författningssamlingen är emellertid så lågt att en abonnent inte

gärna kan göra någon avsevärd besparing genom att prenumerera på endast vissa för- fattningar. Om således ekonomiska skäl inte motiverar selektiv distribution återstår som motiv bara mottagarnas önskan att inte bli överösta med författningar som de inte är intresserade av. Ett sådant önskemål är mycket förståeligt i en tid då man talar om informationsexplosion och då de flesta män- niskor saknar tid och kraft att ta del av all den information som flödar över dem. Vid en begränsad informationsmängd, t. ex in- nehållet i Svensk författningssamling, ter sig kravet på selektiv distribution inte så tungt vägande men om man anlägger ett vidare perspektiv och tänker även på myndigheter- nas tillämpningsföreskrifter, rättsfall, lagför- arbeten, utredningsbetänkanden och fack— litteratur ter sig problemet synnerligen ange— läget. Utredningen anser därför att man i görligaste mån bör tillmötesgå dem som inte önskar abonnera på hela författningssam- lingen utan endast på viss grupp av författ- ningar.

12.4 Förvaringsskyldigheten

10 & kungörelsen om SFS föreskriver att de tjänstemän, som får exemplar av författ- ningssamlingen, är skyldiga att förvara dem så att de kan i god ordning och oskadat skick avlämnas till efterträdaren. Motsva- rande förvaringsskyldighet gällde redan de författningar som kom ut i årstrycket och har hela tiden gällt författningarna i SFS. Tidigare lät såsom redan nämnts myndig- heterna själva binda in de exemplar av SFS som de erhållit under året. Med hänsyn till de ökade bokbinderikostnaderna började man fr. o. m. är 1964 tillhandahålla centralt maskinbundna årgångar av författningssam- lingen. Härefter torde myndigheterna i all- mänhet inte bry sig om att binda in de lösa exemplaren. Frågan om förvaringsskyldig- heten har därigenom kommit i ett nytt läge. Det är uppenbart att mottagarna inte bör vara skyldiga att förvara lösa exemplar av SFS sedan de erhållit den bundna årgången. Redan detta talar för att man bör upphäva förvaringsskyldigheten. Men därtill kommer

att utredningen enligt vad tidigare framhål- lits (se 10.1) vill underlätta för mottagarna att ställa i ordning lämpliga författnings- handböcker genom att i pärmar samla ett urval av de författningar som myndigheten behöver för sin verksamhet. Det kan då hända att en del andra författningar befin- nes överflödiga och dessa bör myndigheten inte behöva förvara.

Enligt utredningens mening finns det ing- en anledning att behålla ett uttryckligt stad- gande om förvaringsskyldighet. Såväl i fråga om bundna årgångar av SFS som i fråga om särskilt iordningställda pärmar får det även utan sådant stadgande anses gälla att de li— kaväl som annan litteratur i myndighetens ägo skall förvaras så länge de behövs för verksamheten.

När myndigheten inte längre anser sig be- höva författningssamlingen eller äldre delar därav bör myndigheten få gallra ut vad den inte behöver. För att möjliggöra för Kungl. Maj:t att överblicka statens bestånd av SFS, så att bl. a. nytillkommande myndigheter kan förses med samlingen, bör statsmyndig- heterna inte få kasta bort några bundna år' gångar utan att först ha underrättat stats- rådsberedningen, så att årgångarna kan ford- ras in. Utredningen föreslår därför att för- varingsskyldigheten utbyts mot en skyldighet att anmäla förestående utgallring.

12.5 Utgallring av gamla årgångar

För att säkert ha tillgång till gällande för- fattningar måste man hålla sig med hela SFS, d.v.s. närmare 150 årgångar. Ingen kan säga att t. ex. årgång 1894 inte behövs. Å andra sidan har man på känn att de äldre årgångarna, ja kanske hela 1800-talet, be- hövs ytterligt sällan och att t.o.m. det mesta av innehållet under 1900—talet är för- åldrat. En komplett serie av författnings— samlingen i bundet skick upptar omkring tolv hyllmeter. För innehavarna skulle det naturligtvis vara av värde att kunna gallra ut de årgångar som nästan aldrig används och att få tillgång till det gällande författnings- materialet på ett mer överskådligt sätt.

Här skall redogöras för de författningsm-

rensningar som skett efter sista världskriget i Schweiz och Västtyskland. I Schweiz gick man på 1940—talet igenom alla lagar och andra författningar som tillkommit under ti- den 1848—1947 och tog upp dem som fort- farande ansågs gälla den 1 januari 1948 i en ny författningssamling (Bereinigte Samm- lung). Ändringar inarbetades i författning— arna. Samlingen indelades i ämnesområden (jfr 11.4) och består av fjorton band, inklu- sive fyra traktatband. Därefter antog man en lag som i huvudsak innebar att de författ- ningar, som ej upptagits i den nya sam- lingen, upphävdes. Läget är alltså det att man för tiden före 1948 har tio band författ- ningar att slå i, i stället för som tidigare 74 band. För tiden efter 1948 binds författning- arna i kronologisk ordning.

I Västtyskland, som hade upplevt flera statsskick, flera krig och olika ockupations- makter, ansågs det så småningom omöjligt att överblicka vad som var gällande rätt. Man tog Schweiz som förebild och samlade alla icke upphävda eller föråldrade författ- ningar i en ny samling. I december 1968 an- tog man en lag som innebar i huvudsak att alla författningar, som utkommit t. o. m. 1963 och inte upptagits i samlingen, skulle anses upphävda. I stället för ett hundratal årgångar fick man nu en systematisk sam- ling som ryms i femton pärmar och upptar bara något mer än en hyllmeter. Samlingen består av omkring 130 hålslagna häften, vilka liksom pärmarna har olika färger för vart och ett av nio stora ämnesområden. För tiden före 1964 behöver man bara använda denna samling. För tiden därefter använder man den kronologiskt bundna Bundesge- setzblatt. Man ger ut nya upplagor av häf- tena när de blivit alltför mycket ändrade.

Av dessa båda exempel framgår att det le- vande författningsmaterialet utgör en myc- ket liten del av innehållet i författningssam— lingar. Enligt uppgift rensade man i Väst- tyskland bort 90—95 %. Det finns anled- ning att tro att detsamma gäller Sverige. Med den alltmer uppdrivna lagstiftnings- takten får författningarna kortare livslängd och det föråldrade materialet växer i allt snabbare takt. Enligt utredningens mening

är det därför angeläget att på något sätt sö- ka få till stånd en utrensning av föråldrade författningar.

Frågan har icke obetydliga ekonomiska aspekter. År 1833 utgick 4 790 exemplar av SFS till myndigheterna. År 1969 utsändes cirka 8 200 exemplar av löpande årgång och cirka 5 500 bundna årgångar till myndighe- terna. Om man antar att det finns i genom- snitt 5 000 kompletta serier hos myndighe- terna uppgår det totala förvaringsutrymmet till 60000 hyllmeter. Kostnaden för detta utrymme torde vara i det närmaste omöjlig att beräkna med hänsyn till att olika serier förvaras i olika typer av lokaler men det kan nämnas att byggnadskostnaden för lag- ringslokaler för böcker enligt uppgift från byggnadsstyrelsen idag rör sig i storleksord- ningen 120 kronor per hyllmeter. Ett nytt förråd för 60000 hyllmeter böcker skulle således kosta 7,2 milj. kronor, vartill kom- mer tomtkostnaden.

Det mest tillfredsställande sättet att rensa ut äldre författningar vore naturligtvis att liksom i Schweiz och Västtyskland samla alla gällande författningar, inklusive tvek- samma fall, och auktoritativt upphäva dem som ej medtagits i samlingen. Alla gamla är- gångar, med undantag för ett fåtal arkiv- exemplar, skulle därefter kunna gallras ut. Detta skulle emellertid fordra ett stort arbe— te, som måste vara mycket noggrant så att man ej av misstag upphävde författningar som borde finnas kvar.

Ett annat tillvägagångssätt yppar sig om man, som utredningen föreslagit under 11.6, låter utarbeta ett sammanfattande register över alla gällande författningar. Ett sådant register kan antagas utvisa att det finns en— dast ett fåtal författningar från äldre tid. Som jämförelse kan nämnas att det kronolo- giska registret i 1969 års lagbok upptar 2 608 införda eller anmärkta författningar och att av dem bara 259 härrör från tiden före 1900 och 415 från tiden före 1920. Det tidigare nämnda KWOC—registret (se 11.3) över cirka 400 författningar med straffbe- stämmelser upptar 122 lagar, varav 4 (3,5 0/0) före 1900 och 15 (13 %) före 1920, 79 för- ordningar, varav 2 (2,5 %) före 1900 och 7

(9 %) före 1920 samt 126 kungörelser, va- rav 2 (1,5 0/0) före 1900 och 4 (3,5 %) före 1920. Procentsiffrorna är ungefärliga.

Det skulle inte erbjuda någon svårighet för utgivaren av SFS att systematiskt låta trycka om de äldsta författningarna. Utred- ningen har under 9.3 behandlat behovet av att trycka om ändrade författningar och även föreslagit att omtryck skall kunna ske utan samband med författningsändringar. På så sätt kan man trycka om de fortfa— rande gällande författningar som tillkommit före en viss tidpunkt och därefter arbeta sig fram decennium för decennium. Utgivaren skulle undan för undan upplysa om hur långt arbetet fortskridit, t. ex. att alla gäl- lande författningar från tiden före 1880 tryckts om, varefter motsvarande årgångar av SFS skulle kunna gallras ut. Kompletta serier skulle bevaras bara på några få stäl- len, t. ex. de vetenskapliga biblioteken, de högsta domstolarna, hovrätterna och de större centrala verken.

Skillnaden mellan de här skisserade meto- derna är mycket stor. Den förra innebär en lagstiftningsprocess med rättsskapande ver- kan. Om en författning förbises blir den upphävd. Metoden förutsätter därför ställ- ningstagande från de lagstiftande organen och ett så grundligt efterforskningsarbete inom departementen att varje departements- chef kan vara förvissad om att inga gäl- lande författningar utelämnats inom hans departement. Den senare metoden får ses som ett praktiskt registrerings- och arkivar- bete, helt utan rättsverkan. En förbisedd för- fattning förblir gällande. Om man gallrar ut en årgång trots att den innehåller en gäl- lande ej omtryckt författning får det ingen annan betydelse än att man kan tvingas be- söka ett bibliotek för att studera författ- ningen. Misstaget kan dessutom lätt rättas till genom att författningen trycks om. Ar- betet kan därför bedrivas mycket snabbare och utan att lagstiftningsorganen kopplas in.

Även om en utrensning enligt den förra metoden ger ett mer fullvärdigt resultat och därför i och för sig är önskvärd, tror utred- ningen inte att det är möjligt att få den ge- nomförd inom överskådlig tid med hänsyn

till departementens stora arbetsbörda. Ut- redningen föreslår därför att man väljer den senare av de båda metoderna för att rensa upp i författningsmaterialet. Förslaget inne- bär alltså att utgivaren av SFS sedan den under 11.5 föreslagna författningsinvente- ringen avslutats målmedvetet låter trycka om de äldsta alltjämt gällande författning- arna och undan för undan meddelar vilka årgångar som kan gallras ut. Enligt utred- ningens mening bör arbetet i första hand in- riktas på att under 1970-talet trycka om alla författningar, som tillkommit före 1920 och fortfarande gäller.

12.6 Lagerhållning

Särskilt med tanke på att nytillkommande myndigheter kan behöva kompletta serier av SFS fordras att man håller ett visst lager av författningssamlingens årgångar. Såsom en kvarleva av riksarkivets tidigare befattning med distributionen av SFS (jfr 4.3) har riks- arkivet ända in i våra dagar varit skyldigt att hålla lager av äldre författningar. Enligt kungörelsen (1927: 36) angående överläm- nande till riksarkivet av vissa exemplar av Svensk författningssamling åligger det myn- dighet eller kommitté, som ej längre skall få SFS, att överlämna de äldre årgångar som kan finnas i behåll till riksarkivet. Arkivets lager av äldre årgångar uppgick i slutet av 1969 till omkring 1 000 hyllmeter. På hem- ställan av arkivet beslöt Kungl. Maj:t den 23 januari 1970 att riksarkivet av sitt lager skulle behålla ett exemplar av varje årgång och överlämna fem exemplar till kungl. bib- lioteket, varefter det återstående lagret fick gallras.

Sedan flera år är det emellertid inte riks- arkivet utan justitiedepartementet som har till uppgift att förse nya myndigheter med SFS. Departementet erhåller årligen 300 ex— emplar bundna årgångar för att tillgodose statsförvaltningens framtida behov. Årgång— arna hålls i lager dels i kanslihusets källare, dels i departementets förråd i Hägernäs. Den 14 december 1969 beslöt expeditions- chefen i justitiedepartementet om viss gall- ring av SFS-upplagan.

Enligt utredningens mening är det princi- piellt riktigt att befria riksarkivet från att hålla lager av SFS för statsförvaltningens framtida behov. Lagerhållningen bör an- komma på Kungl. Maj:ts kansli, närmare bestämt på statsrådsberedningen. Utred— ningen föreslår därför att kungörelsen om överlämnande av SFS till riksarkivet upp- hävs. Det synes därvid inte finnas anledning att i stället föreskriva att de äldre årgång— arna skall överlämnas till statsrådsbered— ningen, eftersom det snart kommer att fin- nas ett överflöd av äldre årgångar, om ut- redningens förslag om utrensning går ige- nom. Det bör räcka med den under 12.4 fö- reslagna skyldigheten att underrätta stats— rådsberedningen om förestående utgallring— ar, så att utgivaren om så anses lämpligt kan fordra in årgångarna.

13.1 Gällande ordning

Kungörelsen om Svensk författningssamling innehåller i 4å en bestämmelse att författ- ning bör utkomma från trycket på sådan tid, att den kan vara vederbörande myndigheter tillhanda innan den träder i kraft, där ej sär- skilda omständigheter föranleder till annat. Enligt 55 skall på första sidan av varje häfte anges dagen då det utkommit från trycket.

Regler om när en författning träder i kraft återfinns i den ännu gällande lagen (1894z44 sid. 1) angående tiden för all- männa författningars trädande i kraft. Denna lyder:

I svensk författningssamling införd lag eller annan allmän författning, i vilken icke blivit utsatt viss tid, varifrån den kommer att gälla, eller av vars lydelse icke framgår, att den ge- nast efter utfärdandet länder till efterrättelse, skall träda i kraft fyra veckor efter den dag, då lagen eller författningen, enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit.

Denna lag bygger på den i statsrätten all— mänt hävdade principen att ingen lag kan ha bindande verkan förrän den kungjorts. Den kommitté som föreslog lagen formulerade principen på följande sätt (Betänkande III av den av Kungl. Maj:t den 21 november 1890 tillsatta kommittén för utarbetande av förslag till ändringar i kyrkolagen m.m., Stockholm 1892):

Ingen lag eller författning kan ega förbin- dande kraft förr än den blifvit offentliggjord.

Utsändning och ikraftträdande

En ny lag kan icke förplikta andra än dem, till hvilkas kunskap den blifvit bragt eller åt hvilka tillfälle blifvit beredt att af densamma taga kännedom.

Lagen anvisar alltså följande tre tidpunk- ter då en författning kan träda i kraft, näm- ligen 1) genast efter utfärdandet, 2) på viss tid som är utsatt i författningen, 3) fyra vec— kor efter den uppgivna utkomstdagen.

Det har rått delade meningar om uttryc- ket ”genast efter utfärdandet” skulle förstås som genast efter promulgationen eller genast efter utgivningen i SFS. Högsta domstolen har emellertid klargjort att en lag, som enligt sin lydelse skolat träda i kraft genast efter utfärdandet, blivit gällande först då det nummer av SFS, vari den införts, enligt därom meddelad uppgift utkommit från trycket (NJA 1936 s. 210). Troligen för att undvika missförstånd har man numera slu- tat använda uttrycket ”genast efter utfär- dandet”.

Likaså har man slutat upp med att låta författningarna träda i kraft fyra veckor ef- ter utkomstdagen. Numera bestämmer man alltid tiden på något sätt i själva författ— ningen och då blir det ej anledning att till— lämpa den supplerande fyraveckorsregeln. Orsaken härtill torde vara att det leder till ökad tydlighet att ange tiden för ikraftträ— dandet i författningen och att fyraveckors— fristen i allmänhet anses för lång. Som järn- förelse kan nämnas att motsvarande legala frist i flertalet andra europeiska länder tycks

vara fem—femton dagar. I Norge är den dock en månad (se kap. 3).

Vanligen brukar författningen ange att den skall träda i kraft visst datum, oftast den 1 i en månad. På grund av riksdagsarbe- tet och budgetbehandlingen brukar det bli en anhopning av författningar som träder i kraft den 1 juli eller den 1 januari. Ibland anges i en författning att den träder i kraft den dag Konungen förordnar. Slutligen fö- rekommer att författningen anger ikraftträ- dandet till dagen efter utkomstdagen, när- mare bestämt ”dagen efter den, då lagen (kungörelsen etc.) enligt därå meddelad upp- gift utkommit från trycket i Svensk författ- ningssamling”. Denna metod används nu för tiden i de flesta fall när det saknas an- ledning att föreskriva ett bestämt datum. Författningen träder då i kraft vid midnatt efter den angivna utkomstdagen.

Författningssamlingens häften kommer ut av trycket i takt med att de blir klara. Vil- ken dag som skall anges som utkomstdag måste av naturliga skäl bestämmas innan författningen är tryckt, eftersom uppgift om dagen skall stå på författningen. Så länge SFS-expeditionen hörde till Norstedts tryc- keri var det en tjänsteman på expeditionen som i samråd med faktorn bestämde dagen och enligt uppgift från dem brukade de ange den dag då första exemplaret av författ- ningen beräknades lämna tryckpressen. Hela upplagan behövde således ej vara tryckt, ej heller behövde arken vara falsade, hophäftade eller skurna. Enligt dessa tjäns— temän fanns författningen i regel tillgänglig för inköp på expeditionen på den uppgivna utkomstdagen; skulle så inte vara fallet kunde den på begäran hämtas ner från tryc- kerilokalen. Sedan SFS-expeditionen över- förts till Allmänna förlaget är det en tjänste- man på expeditionen som bestämmer vilken dag som skall anges som utkomstdag. Dagen bestäms så att författningen kan beräknas vara tryckt och levererad till expeditionen på utkomstdagen.

Utdelningen av författningssamlingen har alltsedan mitten av 1800-talet ombesörjts av Norstedts tryckeri. Enligt det avtal, som i många år gällt mellan justitiedepartementet

och tryckeriet och nu gäller mellan All- männa förlaget och tryckeriet, skall utsänd— ning till abonnenterna i regel ske den 10 och den 25 i varje månad. Varje sådan utsänd- ning skall omfatta alla tidigare ej utsända författningar, varå förlaget (tidigare trycke— riet) erhållit trycklov minst fem arbetsdagar före utsändningsdagen. Därjämte kan extra- utsändning ske om en författning med hän- syn till tiden för ikraftträdandet bör sändas ut omedelbart. Enligt uppgift från expedi- tionen förekommer i genomsnitt 32 utsänd— ningar om året.

13.2 Brister i nuvarande system

Av de här lämnade uppgifterna följer att det kan gå upp till ett par veckor från det en författning är tryckt tills den når abonnen- terna och att en författning, som skall träda i kraft dagen efter utkomstdagen aldrig när abonnenterna före ikraftträdandet.

Det har i långa tider klagats på att författ- ningarna kommer ut för sent. Såsom fram- hållits under 6.3 har konstitutionsutskottet vid upprepade tillfällen tagit upp detta miss- förhållande till diskussion i sina decharge- memorial. Därvid har man främst riktat in kritiken mot att vissa författningar kommit ut av trycket först efter det att de skolat träda i kraft, vilket strider mot de principer som kommit till uttryck i 1894 års lag, men man har även kritiserat att författningarna alltför ofta ej varit myndigheterna tillhanda före ikraftträdandet, såsom föreskrivits i kungörelsen om SFS. Med anledning härav har de konsultativa statsråden och statsråds- beredningen sedan flera år uppmärksamhe- ten särskilt riktad på detta spörsmål. Genom skrivelser till departementen har man sökt förmå dessa att lämna författningarna till tryckning i god tid före ikraftträdandet. Konstitutionsutskottet konstaterar också i det senaste memorial, vari frågan behandlats (KU 1964:12) att en avsevärd förbättring skett i förhållande till närmast föregående år.

Utredningen har från statsrådsbered- ningen erhållit statistik över författningsar- betet under de senaste åren. Denna statistik

är i huvudsak begränsad till de författningar som trätt i kraft vid års- eller halvårsskifte medan uppgifter om övriga författningar saknas nästan helt. Av statistiken framgår bl. a. att år 1965 totalt sju författningar kom ut efter ikraftträdandet, att av de författ- ningar, som trädde i kraft den 1 januari 1968, en författning kom ut efter ikraftträ- dandet och att av de författningar, som trädde i kraft den 1 januari 1969, en författ- ning kom ut efter ikraftträdandet. Vidare framgår att år 1966 totalt 62 författningar sändes ut till abonnenterna efter ikraftträ- dandet. Hur många författningar, som trätt i kraft vid års- eller halvårsskifte men sänts ut efter ikraftträdandet, framgår av tabell 8. Hur lång tid som förflutit från utkomstda- gen till ikraftträdandet framgår av tabell 9. Orsakerna till att författningarna trots den upprepade kritiken alltjämt kommer ut tätt inpå ikraftträdandedagen eller t.o.m. efter denna är flera. Av politiska eller andra skäl anses det ofta angeläget att en lagstiftnings- reform träder i kraft så snart som möjligt.

Tabell 8. Utsändning efter ikraftträdandet

har följande antal sänts ut efter ikraft-

Av de författningar som trätt i kraft ne-

På ett tidigt stadium bestäms kanske datum för detta. Men lagstiftningsproceduren är så komplicerad och långdragen att den ofta inte hinner avslutas förrän kort före ikraft- trädandet. Brist på arbetskraft torde också spela in. Till detta skall läggas tryckningsti- den, de glesa utsändningsdagarna och post— behandlingen.

I många fall sätter man författningarna i kraft dagen efter utkomstdagen närmast av det skälet att man saknar annan lämplig dag. Det kan vara fråga om att bevilja all- mänheten någon rättighet, t. ex. rätt till visst statsbidrag, eller lindring i skyldighet. Det kan vara fråga om föreskrifter för statliga myndigheter eller andra offentliga organ och det kan röra sig om en författningsänd— ring som man egentligen skulle ha gjort tidi- gare i samband med andra ändringar men förbisett.

I vissa situationer är det sakligt motiverat att sätta författningarna i kraft tätt inpå ut— komstdagen. Dels är det här fråga om verk— ligt brådskande fall, t. ex. då man vill för- bjuda försäljning av en matvara, som befun- nits skadlig. Om förbudet träder i kraft da- gen efter utgivningen blir det kanske lojalt följt av nästan alla matvaruförsäljare. Detta väger tyngre än hänsynen till de få försäl-

danstående dag trädandet: jare som på grund av okunnighet om förbu-

_ _ det kanske gör sig skyldiga till brottslig gär- 1jull 1967 5 . 1._ .. .. .. .. 1 januari 1968 86 ning och b 11 atalade. For dem bor man for 1 juli 1968 0 övrigt kunna komma till ett tillfredsställande ljanuari 1959 10 resultat genom en förnuftig tillämpning av 1 juli 1969 5 .. . ., .

reglerna om rattsvrllfarelse, atalseftergift Tabell 9. Antal dagar från utkomstdag till ikraftträdande 4 veckor eller mer 27—9 dagar 8—1 dagar Antal % Antal % Antal %

Förf. gällande fr. 0. m. 1.7.1967 56 19,0 154 52,4 84 28,6 Förf. gällande fr. o. m. 1.1.1968 32 10,3 112 36,0 165 53,1 Förf. gällande fr. o. m. 1.7.1968 21 8,8 136 56,9 82 34,3 Förf. gällande fr. o. m. 1.1.1969 36 16,0 179 79,6 9 4,0 Förf. gällande fr. o. m. 1.7.1969 52 19,7 124 47,0 88 33,3 96 SOU 1970: 48

l l l l l

och påföljdseftergift. Dels är det fråga om sådana fall då själva ikraftträdandet inte brådskar men då det är av vikt att författ- ningen inte ges ut eller ges publicitet förrän omedelbart före ikraftträdandet. Som exem- pel kan anföras en ransonering eller en skat- tehöjning på viss vara som skulle leda till panikartad hamstring.

13.3 Utredningens fyra krav

Trots att förhållandena såsom konstitutions- utskottet funnit förbättrats under 1960-talet anser utredningen dem inte vara tillfredsstäl- lande. Utredningen vill här ställa upp fyra krav och föreslå åtgärder för att få dem ge- nomförda.

Författningen skall ha utgivits innan den träder i kraft

Detta är ett absolut minimikrav som utan undantag skall gälla de författningar, som skall införas i SFS. Det kan ses som ett for- mellt rättssäkerhetskrav, som ett uttryck för den statsrättsliga principen att lagen ej har bindande verkan förrän åtminstone möjlig- het skapats att vinna kännedom om dess in- nehåll. Utgivningen skall vara den sista åt- gärden i lagstiftningsprocessen och en förut- sättning för att författningen skall vara gil- tig. Kravet på utgivning innebär att författ- ningen skall föreligga klar till försäljning i läsbart skick, så att press och allmänhet kan ta del av den på försäljningsstället.

Författningen skall vara abonnenterna till- handa innan den träder i kraft

Även om var och en teoretiskt har möjlighet att ta del av författningen på försäljnings- stället är det i praktiken bara ett fåtal män- niskor som har denna möjlighet. Den som vill vinnlägga sig om att följa lagstiftningen kan rimligen ej göra mer än att abonnera på författningssamlingen. Det är ett blygsamt krav att den som bemödar sig så skall ha författningen i sin hand innan den träder i kraft. Kravet gäller inte såsom 4 & kungörel- sen om SFS bara myndigheter utan även en-

skilda abonnenter. Undantag måste dock medges för de fall då starka sakliga skäl ta- lar för att författningen träder i kraft vid en tidigare tidpunkt.

Författningen skall nå abonnenterna [ god tid före ikraftträdandet

För lagstiftningens effektivitet är det nöd- vändigt att verkställande myndigheter, nä- ringsliv och allmänhet får tillräckligt med tid på sig att förbereda sig inför nya regler. Man måste lära sig författningen, undervisa underlydande om den, genomföra ändrad organisation 0. s. v. Utredningen vill särskilt trycka på att författningar inom rättsskip- ningens område, som skall träda i kraft vid ett årsskifte, bör komma ut i så god tid att de hinner inflyta i den nya lagboken. På motsvarande sätt bör författningar inom andra rättsområden komma ut så långt före ikraftträdandet att de kan spridas vidare genom myndigheternas interna publikatio- ner, genom fack- eller branschtidskrifter el- ler genom särskilt beställda lösnummer- exemplar av SFS. Även från detta krav måste undantag medges i trängande fall.

Författningen skall bringas till allmänhetens kännedom genom press, radio och TV

Även om de tre första kraven tillgodoses blir det bara en liten del av allmänheten som får kunskap om lagen. Genom det fjärde kravet vill utredningen öppna möjlighet för den breda allmänheten att ta del av nytillkom— men lagstiftning. Kravet gäller med särskild styrka de tidigare omnämnda brådskande fallen när författningen träder i kraft med kort varsel. Utredningen återkommer till denna fråga i följande kapitel om informa- tion.

Det inses lätt att dessa krav inte kan upp- fyllas enbart genom åtgärder som hänför sig till författningspubliceringen. Det är kanske främst en fråga om att på ett tidigt stadium bestämma ikraftträdandedagen tillräckligt långt fram och sedan planlägga lagstift- ningsarbetet på bästa sätt. Utredningen vill emellertid inskränka sig till de problem som

hänger mera omedelbart samman med ut- givningen av SFS. Dit räknar utredningen också metoden att sätta författningarna i kraft dagen efter utkomstdagen.

13.4 Utredningens förslag

Vad som behövs är ett utbyte av begreppet ”utkom från trycket” mot ”utgiven från trycket”, en snabbare tryckeribehandling, tätare utsändningar och ett övergivande av metoden att bestämma ikraftträdandet till dagen efter utkomstdagen. För att under— lätta detta bör man införa en fast veckoru- tin.

Begreppen ”utkom från trycket” och ”utgi- ven från trycket”

Det finns inga klarläggande uttalanden i för- arbetena eller eljest om vad som skall för- stås med begreppet ”utkommit från trycket” i 1894 års lag. Som nämnts har det tilläm- pats av tryckeriets tjänstemän som om det betydde ”lämnat tryckpressen” och inte ”lämnat tryckeriet”. Med tanke på den statsrättsliga grundsatsen att medborgarna skall kunna ta del av författningen innan den får förpliktande verkan bör begreppet emellertid inte uppfattas som en intern tryc- keriteknisk term utan ange den dag då för- fattningen överlämnas från tryckeriet i all- mänhetens händer. Det bör vara den dag då författningen —— som den tyska författnings- domstolen uttryckt saken — ”sätts i trafik”, den dag då departement eller tryckeri ej längre kan stoppa författningen. Enligt ut- redningens mening är det därför bättre att använda ordet ”utgiven” med den innebörd som det har i 1 kap. 6 & tryckfrihetsförord- ningen. Där stadgas att en skrift skall anses utgiven då den ”blivit utlämnad till salu eller för spridning på annat sätt”. För att undvika förväxling med ordet ”given”, som ju åsyf- tar promulgationsbeslutet, förordar utred- ningen uttrycket ”utgiven från trycket”. Eftersom författningssamlingens expedi- tion inte längre är belägen i Norstedts tryc- keri utan i en särskild lokal som tillhör All- männa förlaget, har det blivit lättare att ur- skilja den dag då författningen bör anses ut-

given från trycket. Det bör enligt utredning- ens mening vara den dag då den för lösnum- merförsäljning avsedda upplagan finns re- gistrerad och tillgänglig i läsbart skick i denna lokal. Det är den dagen författningen bör bli giltig. Det är den dagen som bör an- ges på författningen.

Enligt uppgift från expeditionen har det undantagsvis förekommit att man på begä- ran av ett departement angett en viss dag som utkomstdag trots att författningen då inte kunde beräknas vara tryckt, så att för- fattningen skulle kunna träda i kraft dagen efter den angivna utkomstdagen. En sådan begäran står klart i strid med andemeningen i 1894 års lag. Tryckeriet bör tillse att den angivna utgivningsdagen aldrig kommer före den verkliga. Eventuella krav från de- partementen i annan riktning bör avvisas. Det sagda hindrar självfallet inte departe- menten att begära att en viss brådskande författning skall tryckas särskilt snabbt så att den kan ges ut en bestämd dag. Det vik— tiga är att författningen verkligen finns utgi- ven på den uppgivna utgivningsdagen.

T ryckeribehandlingen

Enligt gällande avtal har förlaget (tidigare tryckeriet) rätt till fem hela arbetsdagar från det att trycklovskorrekturet inkommer till utsändningen. Utsändningen, d. v. s. inläm- ningen på postanstalt, sker under loppet av två dagar, eftersom hela upplagan ej hinner bli färdigställd på en dag. Detta innebär att hela abonnemangsupplagan är inlämnad på postanstalt först på sjunde arbetsdagen från det trycklovskorrekturet inkommit till förla- get. Mcdräknas även lördagar och söndagar hinner en avsevärd tid förflyta innan uppla- gan är helt avlämnad.

De åtgärder som förlag och tryckeri vid- tar före utsändningen är i huvudsak föl- jande: 1) registrering, redigering, åsättande av nummer och fastställande av upplaga, 2) sättning av eventuella korrekturrättelser och vignett, nummer, pagina och utkomstdag, 3) tryckning, 4) falsning (d. v. s. hopvik- ning av arken), 5) sortering till buntar, 6) klamring (d.v.s. häftning av buntarna), 7)

kantskärning, 8) hålborrning, 9) iläggning i adresserade påsar och 10) buntning av på- sarna efter adresspostanstalt. Punkt 1 görs av förlaget och de övriga av tryckeriet.

Av dessa har tills helt nyligen bara de tre första åtgärderna behövts för att en författ- ning skall anses ha ”utkommit från trycket”. För att en författning skall vara ”utgiven” i utredningens mening fordras dessutom fals- ning, skärning, sortering och klamring, så att varje författning kommer för sig, samt ut- bärning till försäljningslokalen och regist- rering där. Önskvärt är också kantskärning och hålborrning.

Det är således en hel del åtgärder som skall vidtas. Det fordras ett tryckeri med stora resurser för att klara topparna i för- fattningsutgivningen. De olika arbetsmo- menten bör automatiseras i största möjliga utsträckning. Hittills har det varit ett och samma tryckeri som haft hand om SFS år från år. Med tillkomsten av Allmänna förla- get har öppnats större möjligheter för staten att följa teknikens utveckling och sluta avtal med det tryckeri som i varje fall ter sig lämpligast. Staten bör genom förlaget undan för undan skärpa sina krav på kortare tryck- ningstid. Enligt utredningens mening bör man i första hand sträva efter att få ner be- handlingen i tryckeriet inklusive avlämnan- det på postanstalt till en vecka. alltså fem arbetsdagar.

Tätare utsändningar

I många länder publiceras nya författningar i officiella tidningar, som kommer ut varje dag (se kap. 3). I andra länder kommer lag- tidningarna ut varje vecka. Det torde vara få länder som har så glesa utsändningar som Sverige, d.v. s. normalt två utsändningar i månaden.

För att få ut författningarna tidigare till abonnenterna är det uppenbart att förfat - ningarna ej bör ligga och vänta i tryckeriet någon längre tid efter det att de blivit tryckta. Emellertid skulle det vara oprak— tiskt och dyrt att sända ut varje författning så snart den blivit färdig. Det synes därför

utredningen vara en lämplig avvägning att författningarna sänds ut regelbundet en gång i veckan. Därigenom skapas också förutsättningar för att genomföra en fast veckorutin.

Antalet utsändningar skulle sålunda ökas från i genomsnitt 32 per år till 52 per år. Det är möjligt att man tidvis, särskilt under som—' maren, inte har några författningar att sända ut en viss vecka. Å andra sidan torde det även i fortsättningen behövas en del ex— trautsändningar i särskilt brådskande fall. Utredningens förslag medför därför att det troligen blir 50—55 utsändningar per år.

Ikraftträdande en vecka efter utgivningen

Från det en författning är tryckt tills den når abonnenterna tar det alltid viss tid. Dels går det åt tid för att ställa i ordning utsänd- ningsupplagan, dels tar postbefordran tid. Den nuvarande metoden att sätta ett stort antal författningar i kraft dagen efter ut- komstdagen har den nackdelen att ingen abonnent, ja knappast någon människa alls, har författningen i sin hand när den träder i kraft. Man bör därför skjuta upp ikraftträ- dandet till ett visst antal dagar efter utgiv- ningen i de fall då man inte föreskriver att författningen skall träda i kraft en bestämd dag.

SFS sänds med posten som tjänsteförsän- delse såvitt avser de statliga mottagarna och som utgivarkorsband såvitt avser privata mottagare. Enligt uppgift från postverket gäller för tidningar av författningssamling- ens typ att de skall vara adressaten tillhanda på andra dagen efter inlämningsdagen. För avlägsna orter eller i händelse av trafiksvå- righeter tillkommer ytterligare en dag.

För att adressaterna skall hinna få författ- ningarna innan de träder i kraft föreslår ut- redningen att man överger systemet med ikraftträdande dagen efter utkomstdagen och i stället väljer ikraftträdande en vecka efter utgivningsdagen. Undantag bör göras bara då starka sakliga skäl talar för att för- fattningen träder i kraft mycket kort tid ef- ter utgivningen.

Veckorutin

Om SFS skall sändas ut varje vecka bör ut- sändningen ske på en bestämd veckodag. Trycklov för de författningar, som skall med i utsändningen, måste ges senast en be- stämd tid före utsändningen och detta för med sig att även trycklov bör ges senast en viss veckodag. Om man dessutom samlar ut- givningen till en bestämd veckodag har man skapat förutsättningar för en bättre rytm i såväl departementens som tryckeriets ar- bete, vilket på längre sikt bör kunna med- föra en snabbare författningspublicering.

Från postverkets synpunkt är måndag och fredag de lämpligaste dagarna att lämna in abonnemangsupplagan för postbefordran. Detta bör beaktas vid bestämmande av vec- korutinen. Vidare bör beaktas att konselj hålls på fredagar. Om trycklov ges på fre- dag efter konseljens slut skulle det vara önskvärt att hela abonnemangsupplagan kunde lämnas till postkontor påföljande fre- dag. Huvuddelen av abonnenterna skulle då få författningarna på måndagen och av- lägsna abonnenter på tisdagen. Författning- arna skulle träda i kraft allra tidigast på ons- dagen. Detta innebär att trycklov måste ges senast tolv dagar innan en författning är tänkt att träda i kraft. Det innebär också att tryckeriet måste ha sådan kapacitet att det kan klara allt arbete inklusive avlämnande på postanstalt på fem arbetsdagar, tryck- lovsdagen oräknad.

Om departementen i stället ger trycklov senast på måndag, skulle författningarna — med samma krav på tryckeriets kapacitet — lämnas till postanstalt påföljande måndag och delas ut till huvuddelen av abonnen- terna på onsdagen och till återstoden av dem på torsdagen, varvid författningarna skulle träda i kraft tidigast på fredag. I detta fall måste trycklov alltså ges senast elva dagar före ikraftträdandet.

Tryckeriets arbete underlättas om utgiv- ningen, d. v. s. överlämnandet av lösnummer- upplagan till försäljningslokalen, sker en- dast en gång i veckan. Även utgivningen bör därför inordnas i veckorutinen. Enligt utred- ningens mening bör utgivningen ske samma

dag som abonnemangsupplagan inlämnas på postanstalt, alltså i de båda ovan skisserade veckorutinerna på fredag resp. måndag. När ikraftträdandet bestäms till en vecka efter utgivningen kommer författningarna att träda i kraft påföljande fredag resp. mån- dag, d.v.s. två veckor efter sista dagen för trycklov.

Utredningen föreslår att Allmänna förla- get ges i uppdrag att sluta avtal med lämp- ligt tryckeri efter dessa riktlinjer. Under av- talsförhandlingarna bör det undersökas vil- ken av de här angivna veckorutinerna som är lämpligast med hänsyn till departemen- tens och tryckeriets övriga arbetsuppgifter.

I brådskande fall bör den här föreslagna veckorutinen kunna frångås på en eller flera punkter. Det är emellertid angeläget att så inte görs annat än då viktiga sakskäl fordrar det. I vissa fall måste man kanske trycka författningen med förtur och ha en tidigare utgivningsdag, t. ex. då ikraftträdandet är i förväg bestämt till viss dag men trycklovet blivit försenat. I andra fall kan man kanske hålla den vanliga utgivningsdagen men måste föreskriva att författningen skall träda i kraft dagen efter utgivningsdagen, såsom i det tidigare nämnda hamstringsfallet. I någ- ra fall slutligen måste man kanske frångå veckorutinen både då det gäller utgivnings- dag och ikraftträdandebestämmelse, såsom i exemplet med det giftiga livsmedlet. Från fall till fall bör extrautsändning övervägas. I samtliga fall kan informativa åtgärder i press, radio och TV behövas.

Kungörandet av lagar och andra författ- ningar i Svensk författningssamling fyller flera funktioner: författningarnas text fram— läggs på ett auktoritativt sätt, det klarläggs när författningarna träder i kraft, författ- ningarna bringas till de tillämpande myn- digheternas kännedom och sprids genom abonnemangen även till institutioner, orga- nisationer och företag. Som tidigare fram- hållits är författningssamlingens upplaga tämligen liten, omkring 12000 exemplar. Detta visar att författningssamlingen brister i en väsentlig funktion, nämligen att föra ut författningarnas innehåll till den breda all- mänheten.

Gemene man får inte sin kunskap om la- gar och andra bestämmelser genom att läsa författningstext. Det är genom hänvändelser till myndigheter, samtal med arbetskamra— ter, populära handböcker, kurser och före- drag samt inte minst genom massmedia som han får veta vilka bestämmelser som han har att rätta sig efter. Särskilt dagstidningar, radio och TV har en genomslagskraft som en författningspublikation aldrig kan erhål- la. Det är därför angeläget att ta dessa me— dia i bruk för att sprida kunskapen om vad lagarna innehåller.

Behovet av ökad information om samhäl- lets verksamhet har påtalats från flera håll. Informationsutredningen har i sitt betän- kande Vidgad samhällsinformation (SOU 1969: 48) ingående behandlat olika åtgärder för att sprida kännedom om samhällets

Information om nya författningar

verksamhet och om de rättigheter och skyl- digheter som åvilar den enskilde. Informa- tionsutredningen har särskilt betonat mass— medias stora betydelse för denna informa— tion.

lnformation om nya författningar är en del av samhällsinformationen. Informations- utredningens uttalanden i betänkandet av- ser därför också sådan information. Utred- ningen finner inte skäl att här upprepa in- formationsutredningens uttalanden utan hänvisar i stället till betänkandet. Utred- ningen vill dock något mer ingående uppe- hålla sig vid den regelbundna informationen om de författningar som kommit ut i SFS och så att säga konkretisera informations- utredningens uttalanden på denna punkt.

I äldre tider lästes författningarna upp i kyrkan och nådde därigenom ut till de allra flesta medborgarna. När folk genom den ökade sekulariseringen alltmer upphörde att gå i kyrkan avskaffade man kyrkoläsningen och sedermera även kungörandet av författ- ningsrubrikerna i kyrkan men satte inte nå- got annat likvärdigt i stället. Det finns därför ingen organiserad kanal varigenom myndigheterna söker upplysa medborgarna om de bestämmelser som rör dem.

14.1 Redaktionell och tion

beställd informa—

I stället har myndigheterna i huvudsak litat på att nyhetsorganen, organisationer och

andra enskilda spritt kunskap om nya lagar och andra författningar. Viktigare nya lagar brukar behandlas av tidningarna och omta- las i nyhetsprogrammen i radio och TV. Det är här emellertid fråga om s. k. redaktionell information som redigeras av massmedias egna medarbetare och vars omfattning be- stäms av dessa, ej av myndigheterna. Myn- digheterna kan sända in meddelanden om nya bestämmelser till tidningarna men kan inte vara säkra på att de behandlar dem i sitt textutrymme. Motsvarande gäller radio och TV. För massmedia är det nyhetsvärdet som är det väsentliga. I fråga om lagstiftningen är de för massmedia mest intressanta tid— punkterna när ett betänkande läggs fram, när proposition avlämnas och när riksdagen beslutar i anledning av propositionen. När ett lagförslag sålunda under flera olika ske- den blivit föremål för nyhetsorganens upp- märksamhet har dess nyhetsvärde nästan helt förbrukats. Då den färdiga lagen väl promulgeras och publiceras i SFS blir den så gott som aldrig behandlad av massmedia. Ett undantag är de sammanställningar som TT gör två gånger om året över författ- ningar som skall träda i kraft i början av budget— eller kalenderår. En annan följd av systemet är att författningar som beslutas av Kungl. Maj:t utan riksdagens medverkan i allmänhet röner mycket liten uppmärksam- het. Även om den redaktionella informatio- nen har stora förtjänster räcker den inte till för att tillgodose kravet på fortlöpande in- formation om författningarna.

Under de senaste åren har myndigheterna sökt fylla denna brist genom s.k. beställd information, bl.a. genom annonsering i tid— ningarna på betald annonsplats. I större skala började denna typ av annonsering med införandet av högertrafik. Den har sedan fortsatt med frågor som självdeklaration, trafiksäkerhet, bostadstillägg och elransone- ring. Det har i allmänhet rört sig om sam— ordnade informationskarnpanjer i väsentliga samhällsfrågor och däri har ofta ingått stora populärt avfattade annonser med högt upp- märksamhetsvärde. Genom denna typ av in- formation torde man nå en mycket stor del av befolkningen och den är därigenom bety-

delsefull för att sprida kunskapen om för- fattningarna. Å andra sidan ligger det i an— nonskampanjernas natur att de skjuter in sig på vissa avgränsade frågor, varvid de allra flesta författningarna inte alls blir föremål för annonsering.

Utredningen anser att det vore av mycket stort värde att man vid sidan av denna mer kampanjbetonade annonsering hade en re- gelbunden annonsering om de viktigaste av de författningar som kommit ut i SFS. Genom en sådan annonsering skulle allmän- heten fortlöpande kunna få del av nya lagar och andra författningar, den skulle få upp- märksamheten riktad på det mest väsentliga i författningen och ibland dessutom upplys- ning om vart den kan vända sig för närmare besked. Annonseringen skulle göra allmän- heten medveten om Svensk författningssam- lings existens, vilken nu torde vara så gott som helt obekant, och upplysa om var den kan beställas eller läsas. Denna annonsering skulle också ha sitt värde i att den fångar upp sådana bestämmelser som inte anses värda en större informationskampanj men som ändå är för betydelsefulla för att förbi- gås i tysthet. Utredningen föreslår därför att man börjar med regelbunden annonsering om författningar i SFS enligt följande rikt- linjer.

14.2 Tidningsannonsering

Annonseringen bör omfatta alla författ- ningar som har betydelse för allmänheten och som inte kommer den till handa på ett mer effektivt sätt. Sålunda bör författningar som bara avser myndigheterna inte annonse- ras, ej heller sådana som vänder sig till en avgränsad grupp vilken kan beräknas få kännedom om dem genom facktidskrifter eller liknande, t. ex. läkare. Vidare bör man inte annonsera om sådana författningar som inte innebär något nytt i sak utan närmast är en följd av andra författningar eller har juri— disk-teknisk karaktär. Det måste ske en av— vägning så att man ej annonserar om för många författningar varje gång, eftersom det skulle minska annonsens slagkraft. Normalt bör annonsering ske varje må-

nad. Annonsen bör omfatta de författningar som kommit ut av trycket föregående må- nad. Om det en månad är väldigt få författ- ningar kan man slå samman två månaders författningar till en annons. Om antalet för- fattningar är särskilt stort, såsom t. ex. i juni och december, bör man göra två annonser för den månaden. Utredningen räknar därför med tolv—femton annonser per år.

Författningarna bör presenteras kort och lättfattligt under iögonenfallande rubriker. Språket bör vara enkelt. För att nå enkelhe- ten måste man ofta avstå från att ange själv- klara förutsättningar och inskränkande vill- kor. Juristens krav på logik och exakthet måste i stor utsträckning vika för reklam- mannens krav på slagkraft. Beskrivningen av författningens innehåll bör uppta bara ett par rader. Den bör ta sikte på det mest vä- sentliga, på normalfallen, även om den därmed blir ofullständig. Ofta kan det vara lämpligt att lämna uppgift om vart man kan vända sig för att få närmare upplysningar om författningen. Förutom dessa notiser kan det vara lämpligt att i annonsen an- märka ytterligare några författningar med nummer och rubrik.

Sammandraget av författningen bör utar— betas av den som är mest insatt i författ- ningen, alltså vederbörande departement. Redan på förberedelsestadiet bör samråd ske med statsrådsberedningen om vilka för- fattningar som bör bli föremål för annonse- ring. Statsrådsberedningen bör se till att de- partementen följer enhetliga urvalsprinciper och att annonstexten ligger klar senast då författningen kommer ut av trycket. Annon- seringen bör ombesörjas av Alh'nänna förla- get, som har hand om distributionen och försäljningen av SFS. Statsrådsberedningen lämnar manus till förlaget, som ställer sam- man annonsen och ser till att den omedel- bart blir införd i tidningarna. Statsrådsbe- redningen bör samråda med förlaget för att rubriker och text skall bli så slagkraftiga som möjligt.

Samtliga annonser bör förekomma under en karakteristisk vignett som återkommer gång efter gång. Detta ökar uppmärksam- hetsvärdet och underlättar färdigställandet

av annonsen. Utredningen har låtit utarbeta en skiss till annons, avseende författningar- na under mars 1970 (bilaga 4). Såsom över- skrift har valts uttrycket ”Nya lagar och be- stämmelser” eftersom dessa ord torde säga allmänheten mer än ord som ”författning" eller ”förordning”.

Hur stor annonsen bör vara är en kost- nadsfråga. En större annons uppmärksam- mas lättare men är dyrare. För att få en uppfattning om hur många författningar det kan vara fråga om per annons har utred— ningen gått igenom SFS för november 1969 och januari—mars 1970. För november 1969 borde det enligt utredningens mening ha blivit sex notiser, varjämte åtta författ- ningar borde ha anmärkts. Januari och fe- bruari 1970 borde ha förts samman till en annons med sju notiser och två anmärkta författningar. Som framgår av bilaga 4 borde marsannonsen ha upptagit åtta notiser och tre anmärkta författningar. Utredningen räknar därför med att det normalt bör räcka med en trespaltad annons om 20 cm, alltså samma storlek som annonsen i bilaga 4. Är det ett stort antal författningar eller är de särskilt betydelsefulla bör annonsen göras större.

I enlighet med iuformationsutredningens förslag i betänkandet Vidgad samhällsinfor- mation bör annonserna införas i samtliga dagstidningar för att man skall nå så många medborgare som möjligt. Ingen medborgare bör i informationshänseende komma i sämre läge än andra på grund av sitt tidningsval. Ett annonsinförande i samtliga dagstidning- ar på textsida med begärd placering kostar (maj 1970) omkring 145 kronor per spalt— millimeter, om hänsyn tas till moms, infö- ringskostnader och samannonseringsrabatter. En annons med tre spalter om 200 mm (= 600 mm) kostar således omkring 87 000 kro- nor. En annons om totalt 1 000 mm kostar omkring 145 000 kronor. Om man räknar med tio annonser av den mindre typen (10>(87 000: -) och fem annonser av den större typen (5X145 000: -) skulle kostna- derna uppgå till 1 595000 kronor per år. För att öka effekten av annonseringen bör man inledningsvis införa åtminstone någon

annons vari den kommande regelbundna an- nonseringen presenteras.

Utredningen har även låtit beräkna kost- naden för ett billigare alternativ, nämligen annonsering i storstadspressen samt den do— minerande tidningen i varje blockregion. I några blockregioner har två lokaltidningar tagits med för att man skall nå en önskad täckning om minst 70 procent. En annons om 600 mm skulle i så fall kosta omkring 65 000 kronor och en annons om 1 000 mm omkring 108 300 kronor. Kostnaden för de femton annonserna skulle enligt detta alter- nativ belöpa sig på 1 191 500 kronor.

Avsikten med den här föreslagna annon- seringen är att upplysa allmänheten om för- fattningar, inte att öka beställningen av SFS— nummer. Annonserna bör därför bekostas av departementen. Det skulle dock bli allt- för tungrott att debitera varje departement dess andel i den gemensamma annonskost- naden. Medel bör därför lämpligen, liksom för SFS, anvisas särskilt. I enlighet med det sagda föreslår utredningen att 1,8 milj. kro- nor anvisas för annonsering om SFS-författ- ningar enligt ovan angivna riktlinjer.

Avslutningsvis vill utredningen framhålla att annonseringen inte får stelna till en tom formalitet såsom lätt blir fallet med myndig— heters kungörelser. Man bör ständigt sträva efter att ge informationen en sådan utform- ning att den når ut till allmänheten. Önske- målet om en enhetlig lay-out får inte hindra att man ändrar denna om det behövs för att öka uppmärksamhetsvärdet.

14.3 Radio och TV

Radio och TV är inte tillgängliga för be- ställd information. Enligt avtalet mellan sta- ten och Sveriges Radio äger bolaget med en- samrätt avgöra vilka program som skall sän- das. Detta medför att bolaget ensamt avgör om och i vilken form allmänheten skall upp- lysas om nya lagar och andra bestämmelser genom radio eller TV. Sådan information förekommer i stor utsträckning i nyhetspro- grammen men liksom i dagspressens textut- rymme är det främst författningarnas ny- hetsvärde som är avgörande för om de skall

tas med. Någon regelbunden information om författningarna är det ej fråga om. Avtalet innehåller en särskild bestäm- melse om meddelanden som är av vikt för allmänheten. 11 5 första stycket lyder:

På begäran av statlig myndighet skall bola- get låta sända meddelande, som är av vikt för allmänheten. Bolaget har därvid att tillse, att meddelandet ges en för rundradion lämplig ut- formning och att det ej genom sin omfattning eller eljest inverkar menligt på programverk- samheten.

Bolaget accepterar i regel sådana medde— landen om de berör en större allmänhet eller om det är fråga om människors säkerhet. De meddelanden som förekommer rör sällan innehållet i författningar. Dock ges ibland påminnelser om vissa skyldigheter, t. ex. att avlämna självdeklaration, eller upplysningar om t. ex. hastighetsbegränsning. På grund av ljudradions längre sändningstid förekommer de främst där. I TV sänds sådana meddelan— den ej så ofta, dels på grund av den begrän- sade sändningstiden, dels för att man funnit det bli tråkiga programinslag när en person läser offentliga meddelanden. I TV har meddelandena därför ibland fått formen av mycket korta filmade inslag, s. k. spots.

Med hänsyn till att radio och TV är me- dia som når stora medborgargrupper före— slår utredningen att man söker ta till vara de fördelar som mediet erbjuder för att in- formera om nya lagar och andra viktiga bestämmelser. Även om myndigheterna inte kan bestämma att meddelandena skall sän- das, kan de dock i större utsträckning än som nu sker lämna in meddelanden och be- gära att de sänds. Om myndigheterna for- mulerar dem på ett lämpligt sätt, kort och lättfattligt, kan man räkna med att de i all- mänhet också blir utsända.

I fråga om författningar som publiceras i SFS är det främst departementen som bör ha uppmärksamheten riktad på möjligheten att få ut information om dem i radio och TV. Utredningen föreslår att också stats— rådsberedningen ägnar denna fråga intresse och tillser att författningar kungörs inte bara genom SFS och månatliga annonser i dags- pressen utan även där så bedöms lämpligt i

radio och TV. Särskilt angeläget är det, som utredningen framhållit ovan under 13.3, att meddelanden sänds om författningar som träder i kraft med kort varsel.

Departementen har således två möjlighe— ter att få ut information genom Sveriges Ra- dio, dels som nyhetsmeddelanden, dels som meddelanden enligt 11 & avtalet med Sveri- ges Radio. Ofta kan det vara lämpligt att an- vända båda vägarna för samma författning.

Möjligheten att få ut meddelanden om författningar i nyhetsprogrammen ökar om vederbörande departement, förutom författ- ningstext och eventuellt annat material, sän- der in en sammanfattning av det viktigaste av vad författningen innehåller. Departe- mentet bör även framhålla författningens betydelse för allmänheten och upplysa om när den träder i kraft. Om författningen har större intresse bör departementet även vara berett att ge en intervju, särskilt om nyheten skall meddelas i TV. Meddelanden av ny- hetskaraktär sänds in till nyhetsredaktionen, som betjänar både TV 1 och TV 2 och ljud- radion.

Meddelanden enligt 11 & bör vara korta. Ofta torde departementen kunna använda den text som är avsedd för månadsannon— sen. Meddelandena sänds in per post till programredaktionen för den enhet där med- delandet skall sändas, alltså TV 1, TV 2 el- ler ljudradion. I fråga om författningar av lokal betydelse skickas meddelandet till nå- got av distriktskontoren för utsändning i re- gionalradion. Är det mycket bråttom kan meddelandena telefoneras in.

15.1 Behovet av ny kungörelse

Flera av utredningens förslag medför att kungörelsen om SFS måste arbetas om. Frå- gan uppstår då om man skall ändra i kun- görelsen eller ersätta den med en ny.

Utredningen överväger att efter bl. a. danskt och norskt mönster utarbeta ett för- slag till lag om kungörande av författningar. En sådan lag skulle innehålla de grundläg- gande bestämmelserna om vilka slag av föreskrifter som skall kungöras och sättet för kungörandet. I lagen bör inarbetas även den korta lagen om tiden för allmänna för- fattningars trädande i kraft. Lagen bör om- fatta såväl Kungl. Maj:ts som förvaltnings- myndigheternas författningar och avse inte bara Svensk författningssamling utan även länskungörelser och andra författningspubli- kationer. Till lagen torde böra knytas en tillämpningskungörelse med närmare be- stämmelser om publikationerna.

Innan ett sådant lagförslag utarbetas mås- te dock utredningen om länskungörelserna och myndigheternas författningsgivning slut- föras. Utredningen kan därför i detta betän- kande ta ställning endast till de bestämmel- ser som rör SFS. Detta talar för att man nu bör göra tämligen begränsade ändringar i 1928 års kungörelse.

Det visar sig emellertid att nästan alla paragrafer i kungörelsen berörs av utred- ningens förslag. Utredningen finner det där- för lämpligt att nu föreslå en ny kungörelse

Författningsfrågor

om Svensk författningssamling, även om denna får tämligen kort giltighetstid. Ett förslag till sådan kungörelse återfinns i bör- jan av betänkandet. I fråga om nu gällande bestämmelser hänvisas till kapitel 5.

15.2 Specialmotivering till paragraferna

1 % Såväl 1 % i förslaget som 1 & i gällande kungörelse reglerar författningssamlingens innehåll. Såsom utredningen framhållit i ka— pitel 7 har den inte funnit anledning att i sak föreslå någon ändring av innehållet. Däremot anser utredningen att bestämmel- serna om innehållet bör undergå en viss översyn.

Första stycket. Föreskriften under punkt 1 i förslaget överensstämmer med punkten a) i gällande kungörelse. Det grundläggande begreppet "föreskrifter, vilka skola tjäna till allmän efterrättelse” har behållits med viss språklig modernisering. Det kan ledas till- baka till de ursprungliga bestämmelserna om SFS i 1824 års kungaskrivelse (se 4.2) och utredningen har ej velat ändra det in- nan dess undersökningar slutförts. Stadgan- det innebär att samtliga föreskrifter till all- män efterrättelse skall införas i SFS, oav- sett om de förekommer i lagar, kungörelser eller cirkulär etc. Författningens benämning har alltså mindre betydelse. Det synes dock oklart om uttrycket allmän efterrättelse av- ser endast allmänheten eller om däri inne-

fattas även de ymnigt förekommande före- skrifter som Kungl. Maj:t riktar till förvalt- ningsmyndigheterna. Om man ger uttrycket den förstnämnda snävare tolkningen saknar införandet i SFS av de sistnämnda bestäm- melserna författningsstöd. Utredningen vill därför låta begreppet omfatta även bestäm- melser som riktas till ett större antal eller ett obestämt antal myndigheter.

Stadgandet under punkt 2 innebär en om- arbetning av punkten b) i gällande kungö- relse. F. n. är det i huvudsak författningens benämning, ”instruktion”, ”arbetsordning”, ”reglemente”, ”stadga”, som är avgörande för om den skall publiceras i SFS. Utred- ningen anser att det uteslutande bör vara författningens innehåll som avgör detta. Därtill kommer att begreppet arbetsordning enligt statsrådsberedningens anvisningar (se 2.3) bör beteckna sådana föreskrifter som en myndighet själv antar, alltså föreskrifter som ej hör hemma i SFS, och att begreppet stadga enligt anvisningarna så långt möjligt bör undvikas. Utredningen har i stället valt uttrycket ”grundläggande föreskrifter om . . . uppgifter och organisation”. Därmed avses att utesluta sådana detaljerade bestämmelser som återfinns i personalförteckningar och regleringsbrev, vilka f. n. ej tas in i SFS och enligt utredningens mening ej heller i fort- sättningen bör införas.

Vad kretsen av myndigheter beträffar innebär nuvarande bestämmelse att instruk- tioner o. dyl. för samtliga ”myndigheter” skall införas i SFS medan det i fråga om ”allmänna inrättningar” är en bedömnings— fråga; endast de instruktioner m. rn. som bör komma till allmänhetens kännedom skall kungöras. Stadgandet kan också sägas ge ut- tryck för uppfattningen att instruktioner o. dyl. för myndigheter alltid bör komma till allmänhetens kännedom. Utredningen anser denna uppfattning vara riktig. Det är Väsentligt att allmänheten får kännedom om hur statsförvaltningen i stort är organiserad och vilka institutioner som får myndighets- utövande uppgifter. Det sagda bör gälla även små och nybildade myndigheter, vars instruktioner f. n. ofta införs i reglerings- brev i stället för i SFS. Problemet härvidlag

är dock ofta att begreppet myndighet inte är skarpt avgränsat. Därför bör även vik— tigare allmänna inrättningar nämnas. Ut- redningen föreslår under punkt 2 en bestäm- melse att grundläggande föreskrifter om domstolars och andra myndigheters samt viktigare allmänna inrättningars uppgifter och organisation skall kungöras i SFS.

Den nuvarande punkten c) om kungöran- de av viktigare beslut i SFS har ej fått nå- gon motsvarighet i förslaget. I den mån ett beslut innebär avgörande av ett förvaltnings- ärende hör det enligt utredningens mening ej hemma i SFS. Enligt nuvarande praxis tas sådana beslut ej heller in där. Är det däremot ett beslut som innefattar föreskrif- ter, som skall tjäna till allmän efterrättelse, såsom t. ex. ett beslut om ändrad judiciell indelning, skall det införas i SFS på grund av Stadgandet under punkt 1. Den nuvaran- de bestämmelsen är således överflödig.

Andra stycket. Detta motsvarar nuvaran- de 2 mom. Vissa ändringar av huvudsakli- gen redaktionell art föreslås. Såsom tidigare framhållits bör föreskriftens benämning ej vara avgörande för frågan om publicering. Huvudvillkoret för införande av myndighe— ternas föreskrifter bör principiellt vara det- samma som för Kungl. Maj:ts föreskrifter. Därför bör uttrycket ”kungörelser och cir- kulär, vilka innehålla föreskrifter av vikt för en större allmänhet” ersättas med ”före- skrifter, som skall tjäna till allmän efterrät— telse”.

Enligt utredningens mening bör myndig- heters föreskrifter i överensstämmelse med nuvarande praxis tas in i SFS bara i undan- tagsfall, såsom när myndigheten saknar egen författningssamling eller föreskriften be- döms ha särskilt intresse för statsförvalt- ningen eller allmänheten. Utredningen före- slår därför en bestämmelse att föreskriften skall kunna tas in i SFS endast om särskilda skäl föreligger.

Tredje stycket innehåller en helt ny be- stämmelse, vars förebild hämtats från Norge (jfr 3.2). Utredningen har under 9.3 uttalat den uppfattningen att ett ökat bruk av om- tryck är det bästa sättet att komma till rätta med problemet med ändringsförfattningar.

Genom den föreslagna bestämmelsen in- skärps att ändrade författningar skall tryc- kas om när de blivit svåröverskådliga. Orda- lydelsen medger såväl fristående omtryck som omtryckning i samband med ändrings- författningen (jfr 9.3).

Den nuvarande bestämmelsen i 1 5 3 mom. om vem som skall besluta att instruk- tioner, viktigare beslut och föreskrifter av förvaltningsmyndigheter skall tas in i SFS bör utgå. Såsom utredningen framhållit un- der 8.3 stadgar tryckfrihetsförordningen att utgivaren har rätt att bestämma över en pe- riodisk skrifts innehåll. Eftersom 2 å i den föreslagna kungörelsen föreskriver att rätts— chefen i statsrådsberedningen skall vara ut- givare följer därav att rättschefen skall be— sluta om en författning skall införas eller ej.

2 & Den föreslagna bestämmelsen, som ersätter gällande 2 &, överensstämmer med det nu- varande förhållandet att det är statsrådsbe- redningen som har hand om SFS och rätts- chefen där som är utgivare.

3 & Paragrafen motsvarar 3 & i 1928 års kun- görelse.

Första stycket. Enligt tryckfrihetsförord- ningen skall utgivare av periodisk skrift ha sådant inflytande att han ensam kan be- stämma över skriftens innehåll. 3 5 i gäl- lande kungörelse uppfyller ej detta krav eftersom den ger andra tjänstemän än utgi- varen befogenhet att meddela trycknings- tillstånd. Nuvarande praxis inom Kungl. Maj:ts kansli innebär att såväl chefstjänste- man i vederbörande departement som utgi- varen eller dennes närmaste man skall skri- va på författningen, innan den trycks (jfr 8.2). Enligt utredningens förslag skall tryck- ningstillståndet gentemot tryckeriet i princip lämnas av utgivaren. Med hänsyn till att denne kan vara bortrest eller upptagen av annat hör han kunna delegera befogenheten till annan tjänsteman.

Andra stycket. Såsom utredningen utveck- lat närmare under 8.4 bör utgivaren ej få ge trycklov på författning, som Kungl. Maj:t

utfärdat, utan att en av chefstjänstemännen i vederbörande departement godkänt att för- fattningen trycks. När det gäller författning, som föwaltningsmyndighet beslutat, torde utgivaren kunna ge trycklov utan vidare. Det föreslagna stycket ger uttryck för den- na uppfattning.

4 % Enligt utredningens mening, vilken utför- ligt utvecklats i kapitel 13, bör författning- arna komma ut så tidigt att de är abonnen- terna tillhanda i god tid före ikraftträdan- det. Det är lika viktigt att författningarna snabbt når enskilda abonnenter som myn— digheter. Till skillnad från nuvarande 4 % omfattar den föreslagna texten samtliga abonnenter. Dessutom innebär förslaget en skärpning genom att det föreskriver att för- fattningarna skall nå abonnenterna i god tid innan de träder i kraft. Undantag från re- geln bör medges endast när särskilda skäl föreligger. Som exempel kan nämnas ett mycket snabbt fattat beslut om förbud mot försäljning av en matvara som befunnits hälsovådlig. I sådana fall bör medverkan av massmedia åstadkommas.

5 % Första stycket. Detta motsvarar 5 & första och andra styckena i gällande kungörelse. För att SFS bättre skall uppfylla sin hand- boksfunktion föreslår utredningen (jfr 10.1) att endast en författning skall tryckas på varje blad.

Liksom nu skall varje häfte innehålla upp- gift om utgivningsdagen, som är av bety- delse för ikraftträdandet. Orden ”utkommit från trycket” har i den föreslagna bestäm- melsen ersatts av ”utges från trycket” för att markera att författningen på utgivningsda- gen skall ha, som det heter i tryckfrihets- förordningen, blivit "utlämnad till salu eller för spridning på annat sätt” (jfr 13.4). Det synes inte vara nödvändigt att nu också ändra 1894 års lag om tiden för allmänna författningars trädande i kraft trots att den— na använder uttrycket ”utkommit från tryc- ket” (se 13.1).

Den nuvarande föreskriften i 5 & andra

stycket om rubrik över författningarna sy— nes överflödig. Det är tveksamt om notiser- na i Post— och Inrikes tidningar om utkom— na SFS-nummer fyller någon funktion. I varje fall synes det onödigt att ha en för- fattningsbestämmelse om dem.

Andra stycket motsvarar nuvarande 5 % tredje stycket. Liksom nu sker bör författ- ningarna numreras löpande för kalenderår. Vid sidan om denna kronologiska beteck- ning bör det emellertid också finnas en be- teckning (saknummer) som utvisar författ- ningens plats i en författningsklassifikation (se 11.6). Saknumret bör sättas på författ- ningen redan innan denna trycks så att det kan tjäna till ledning för en systematisk för- varing av författningarna (jfr 10.1) och ut- göra underlag för en differentierad distribu- tion (jfr 12.3). Eftersom utredningen inte kunnat lämna ett slutgiltigt förslag om klas- sifikation och saknummer kan den inte hel- ler föreslå en bestämmelse att saknummer skall åsättas. Den vill därför endast skapa möjlighet att göra detta. Det synes ej finnas anledning att i författningstext föreskriva hur pagineringen skall vara ordnad (jfr 10.4), eftersom denna numera saknar bety- delse för författningarnas beteckning.

6 % Den föreslagna bestämmelsen, som ej har någon motsvarighet i gällande kungörelse, avser att stadfästa det nuvarande bruket att centralt tillhandahålla maskinbundna år- gångar av SFS. Bestämmelsen klargör att författningarna skall bindas efter löpnum- mer, ej efter saknummer. Ordalydelsen med- ger också att författningarna i den bundna upplagan förs samman i tät följd för att spara utrymme (jfr 10.4).

7 5 De detaljerade bestämmelserna om register i gällande 6 % föreslås här ersatta av en föreskrift att författningssamlingen skall förses med ändamålsenliga register. Med hänsyn till den snabba utvecklingen på ADB—teknikens och informationssökningens områden vill utredningen ej föreslå någon bestämd föreskrift om vilka register som

skall finnas och hur de bör vara inrättade. Genom en sådan föreskrift riskerar man att låsa utvecklingen.

Det bör ankomma på utgivaren att be- sluta om registreringen på bästa möjliga sätt. I kapitel 9 har utredningen gett sina syn- punkter på registerfrågan. Däri föreslås att de nuvarande kronologiska registren samt tioårsregistren skall upphöra, att alfabetiska register skall komma ut varje kvartal, att det varje år skall ges ut ett sammanfattande register över alla gällande författningar i SFS och att det i varje utsändning skall medfölja en förteckning över de författ- ningar som ingår i utsändningen.

8 5 Första meningen motsvarar nuvarande 11 &. Den uttrycker att man skall kunna köpa eller abonnera på en hel årgång eller köpa lösnummer. Genom andra meningen öpp— nas möjlighet att införa olika former av differentierad distribution (se 12.3). Efter— som sådan distribution kan beräknas ställa ökade krav på det expeditionella arbetet, bör den tillhandahållas endast i den mån ut- givaren bedömer att resurserna tillåter det. Därför har i förslaget angetts att abonne- mang får avse viss ämnesgrupp av författ- ningar endast i den mån utgivaren medger det.

9 5 Första stycket motsvarar 7 & i 1928 års kun- görelse. Enligt gällande bestämmelser är det chefen för justitiedepartementet som be- stämmer vilka myndigheter etc. som skall få abonnera på SFS gratis. I praktiken handhas dock denna fråga av rättschefen i statsrådsberedningen. Enligt utredningens mening bör uppgiften därför ankomma på utgivaren.

Utredningen har under 12.1 gett vissa synpunkter på vem som bör få författnings- samlingen gratis. Där har nämnts folkbiblio- teken och kommunerna. Liksom tidigare bör de riksdagsmän som så önskar få SFS gratis. Vad de statliga myndigheterna beträffar bör alla domstolar och alla centrala och regio- nala förvaltningsmyndigheter få SFS, om de

anser sig behöva den. I fråga om de lokala myndigheterna bör utgivaren, eventuellt ef- ter samråd med vederbörande chefsmyndig- het, bedöma deras behov av SFS. Utgivaren bör även bestämma hur många exemplar som varje myndighet skall få, så att det kan bli viss enhetlighet i tilldelningen.

Den nuvarande bestämmelsen i 7 & första stycket andra meningen om hur distributio- nen skall ske synes överflödig och bör utgå. Uppgiften att se till att det mest praktiska distributionssättet används är i första hand Allmänna förlagets och i andra hand utgi- varens.

Andra och tredje styckena innehåller be- stämmelser som i väsentliga avseenden över- ensstämmer med nuvarande 8 &. Under 12.3 nämns att man kan åstadkomma en form av differentierad distribution genom efter- beställningar. Det synes vara lämpligt för att sprida kunskap om en viss författning att dela ut denna till tjänstemän inom en myndighet som berörs av författningen. Man bör därför liksom f. n. ha en bestämmelse som medger att sådana beställningar görs på enklaste sätt, utan att utgivaren godkän— ner dem i varje enskilt fall. Är beställningen mycket kostnadskrävande förutsätts ett sam- råd mellan Allmänna förlaget och utgiva- ren. De föreslagna bestämmelserna är till skillnad från den nuvarande inte begränsade till de myndigheter som redan har SFS, eftersom det ofta torde vara just en myn- dighet eller annan inrättning som saknar SFS som behöver lösnummer.

10 & Såsom utredningen framhållit under 12.4 bör den nuvarande föreskriften i 10 5 om förvaringsskyldighet upphävas. De myndig- heter som ej längre anser sig behöva SFS helt eller delvis bör få gallra ut den. De bundna årgångarna kan däremot behövas av andra myndigheter och för att möjlig- göra en överföring föreslås att myndigheten skall till statsrådsberedningen anmäla sin önskan att gallra ut bundna årgångar. Be- redningen har de bästa förutsättningarna att bedöma det nuvarande och framtida beho- vet av SFS och rättschefen där bör därför

Det nuvarande stadgandet i 12 5 att che- fen för justitiedepartementet äger meddela närmare föreskrifter för tillämpning av kun- görelsen synes kunna utgå. Som framskym- tat på flera ställen i betänkandet anser ut- redningen att utgivaren bör få såväl bestäm- ma över författningssamlingens innehåll som avgöra praktiska frågor rörande SFS, t. ex. register- och distributionsfrågor. Det synes inte finnas anledning att belasta che- fen för justitiedepartementet med detta.

Slutbestämmelserna

Kungörelsen föreslås träda i kraft den 1 januari 1971. Den ersätter då 1928 års kun- görelse.1

1 Vidare föreslår utredningen att kungörelsen (1927: 36) angående överlämnande till riksarki- vet av vissa exemplar av Svensk författnings- samling upphävs (jfr 12.6).

Flera av de förslag som utredningen lägger fram har ekonomiska konsekvenser. Försla- gen syftar till att tjänstemän och medbor- gare lättare skall finna de författningar som de är intresserade av och att göra Svensk författningssamling till ett mer användbart verktyg i det dagliga arbetet. De vinster som kan uppnås härigenom är omöjliga att be- räkna. En del av vinsten kan sägas vara all- mänt samhällsgagnande, såsom ökad för- fattningskunskap. En annan del utgörs av en mera rent ekonomisk sida i form av sparad arbetstid och minskade kostnader för förva— ring. Med hänsyn till att SFS används av flera tusen tjänstemän medför en till synes obetydlig tidsvinst en stor faktisk kostnads- besparing.

Kostnadsökningarna är lättare att be- räkna. De här redovisade beräkningarna har utförts i samråd med Allmänna förlaget.

16.1 Ökningen av antalet sidor

Antalet sidor i SFS ökas till följd av utred- ningens förslag om

a) frångående av transumeringstekniken (se 9.4),

b) tryckning av endast en författning per blad (se 10.1) och

c) ny typografi med smalare satsbredd (se 10.3). Mot detta skall ställas

d) den minskning av antalet sidor som uppstår om lydnadsmening och avslutande datumangivelse tas bort (se 10.2). Kostnaden

Ekonomiska frågor

för detta kan beräknas uppgå till tillhopa 219 500 kronor såsom framgår av tabell 10, varvid hänsyn endast tas till den av staten bekostade upplagan.

Tabell 10.

Sid- Kostnad änd- per Kostnads— Förslag ring sida ändring

a) Frångåen— de av tran- sumerings- tekniken

b) En författ- ning per blad +400 300: — +120 000: —

c) Satsbredd 23 cicero + 75 300:— + 22 500:—

d) Borttagan—

+250 350:— + 87 500:—

de av lyd- nadsmening — 30 350: — — 10 500: —— Totalt +695 +219 500: —

Antalet sidor ökar också om man trycker om ändrade författningar i ökad utsträck- ning. Den omtryckning som sker till följd av statsrådsberedningens redan utfärdade an- visningar (se 9.3) medräknas ej här. Där- emot bör man söka beräkna den ökning som kan ske till följd av utredningens förslag un- der 12.5 om ett systematiskt omtryckande av de äldsta gällande författningarna. Utred- ningen har rekommenderat att man under 1970-talet skall trycka om ännu gällande författningar från tiden före 1920. Det är

omöjligt att ange hur många sådana författ- ningar det finns och hur stora de är men om man vågar sig på gissningen att de ryms inom en årgång, alltså på 2 000 sidor, blir det en genomsnittlig ökning om 200 sidor per år, vilket skulle göra (räknat med 350: - per sida) 70 000 kronor årligen.

För de abonnenter som själva bekostar sina exemplar skulle priset öka i motsva- rande mån. Abonnemangspriset för 1970, 54 kronor + moms, borde enligt Allmänna förlaget öka till 57 kronor + moms på grund av förslaget under a), till 66 kronor + moms på grund av förslagen under a) och b) och till 67 kronor + moms på grund av förslagen under a)—d). Förlaget har vi- dare gjort gällande att priset, oberoende av dessa förslag, borde höjas med hänsyn till de ökade tryckeri- och bokbinderikostna- derna. Enligt förlaget har dessa gått upp med 28,3 % under de senaste fyra åren. Läggs hela denna kostnadsökning till de ti- digare nämnda skulle priset bli 73 kronor + moms om förslag a) genomförs, 85 kronor + moms om förslagen a) och b) genomförs och 86 kronor + moms om förslagen a)— d) genomförs. Därtill bör läggas några kro- nor på grund av den föreslagna omtryck- ningen av gamla författningar.

Kostnaden för den bundna upplagan (se 10.4) beräknas ej bli större än f. 11. Den kor- rekturläsning som tillkommer om utredning- ens förslag genomförs antages kunna ske inom ramen för nuvarande organisation.

16.2 Ökning av upplagan

Utredningen har föreslagit att samtliga folk- bibliotek skall få SFS gratis och beräknat att omkring 1 000 exemplar går åt för detta (se 12.1). Utredningen har vidare föreslagit (12.1) att varje kommun efter kommunre- formens genomförande skall få fyra exem- plar med rätt att beställa ytterligare exem- plar. Detta gör en förstahandsupplaga om ungefär 1 200 exemplar. Kommunerna får f. n. omkring 900 exemplar gratis och be- kostar själva ungefär motsvarande upplaga. Utredningens förslag kan antagas öka stats- upplagan till kommunerna med grovt räknat

1 000 exemplar.

Allmänna förlaget har beräknat att varje ytterligare exemplar i statsupplagan kostar 60 kronor med nuvarande utförande, 65 kronor om förslaget under a) ovan genom- förs, 74 kronor om förslagen under a) och b) genomförs och 75 kronor om förslagen under a)—d) genomförs.

En ökning av statsupplagan med 2000 exemplar beräknas alltså kosta (75X2000 =) 150000 kronor, om försla- gen under a)——d) genomförs. Härtill kom- mer den dolda kostnadsökningen för ett ökat antal tjänsteförsändelser.

16.3 Ökning av antalet utsändningar

SFS skall enligt utredningens förslag (se 13.4) sändas ut till abonnenterna i princip en gång i veckan. Detta kan antagas medföra omkring 20 utsändningar utöver dem som redan sker. Enligt Allmänna förlaget drar varje extrautsändning vid nuvarande upp- laga en kostnad för staten av omkring 2 750 kronor, vilket skulle göra omkring 55 000 kronor för 20 utsändningar. Om statsuppla- gan ökas med 2000 exemplar får man räkna med en ytterligare kostnadsökning för utsändningarna med i runt tal 13 000 kro— nor, vilket skulle göra en total ökning om 68 000 kronor. Härtill kommer ökad kost- nad för tjänsteporto.

Kostnaden för enskilda beställare skulle öka med 8 kronor per abonnemang, porto- kostnaden inräknad, på grund av det ökade antalet utsändningar.

16.4 Författningsinventering

För inventering av gällande författningar har utredningen föreslagit (se 11.5) att en ar- betsgrupp skall tillsättas, bestående av minst fem jurister, varav en högt kvalificerad chef, och att till arbetsgruppens förfogande skall ställas kansli och experter. Utredningen vill inte ta ställning till exakt hur många perso— ner som bör anlitas eller deras löneförmå- ner men har gjort upp följande tabell för att få ett underlag för kostnadsberäkningarna.

' Årslön + lönekost- nadspålägg Befattningshavare (cirkabelopp)

1 chef 95 000 l dep.sekr. 70 000 l ”' 70 000 l " 70 000 1 " 70 000 ] biträde 33 000 Experter 60 000 Summa 468 000

Utredningen föreslår att särskilda medel för författningsinventering anvisas de när- maste åren, tills inventeringen är avslutad och ett första sammanfattande register (se 11.6) är utarbetat. Detta kan antagas ta minst fem och högst tio år. Kostnaden bör beräk- nas till cirka 500 000 kronor årligen.

16.5 Register

Utredningen har föreslagit (se 11.6) att ett årligt sammanfattande register över gällande författningar skall ges ut i stället för de nu- varande tioårsregistren. Kostnaden för att ställa samman uppgifterna till det första sammanfattande registret är inräknad i be— loppet under 16.4. Vad beträffar arbetet på de fortsatta registren räknar utredningen med att detta ej skall bli större än arbetet på de nuvarande tioårsregistren. Något särskilt belopp tas därför ej upp för det. Däremot kommer naturligtvis tryckningskostnaderna att bli större. '

Med ledning av tryckningskostnaden för tioårsregistren kan man antaga att kostna- den för ett sammanfattande register kan komma att ligga vid 5—10 kronor per ex— emplar. Kostnaden skall kunna tas ut av kö- parna (jfr 12.2). Statliga myndigheter kan beräknas beställa högst 8 000 exemplar. Därtill bör läggas 1 000 exemplar för folkbi- blioteken som staten bör bekosta. Detta gör en årlig kostnad av högst 90 000 kronor.

Utredningen har vidare föreslagit (se 11.7) att man skall ge ut alfabetiska register varje kvartal och innehållsförteckningar till varje

utsändning. Kostnaden för detta torde upp- vägas av att man enligt utredningens förslag ej längre skall ge ut kronologiska månads- eller årsregister (se 11.7).

16.6 Tidningsannonsering

Som framgår av 14.2 föreslår utredningen att 1,8 milj. kronor anvisas för regelbunden annonsering om författningarna i SFS.

16.7 Sammanfattning av de ekonomiska be- räkningarna

Anslaget för Svensk författningssamling uppgick budgetåret 1969/70 till 600000 kronor och är för budgetåret 1970/71 650000 kronor. Om utredningens förslag genomförs, innebär detta en beräknad kost- nadsökning på anslaget enligt följande.

Ökning av antalet sidor till följd av förslagen under a)—d) (se 16.1) 219 500: — Ökning av antalet sidor till följd av omtryckning (se 16.1) 70 000: — Ökning av upplagan (se 16.2) 150 000: — Ökning av antalet utsändningar (se 16.3) 68 000: —

Summa 507 500: —

Ett genomförande av utredningens förslag om tidningsannonsering kostar årligen om— kring l,8 milj. kronor (se 16.6).

Utredningens förslag om författningsin- ventering under en tid av 5—10 år (se 16.4) beräknas kosta omkring 500 000 kronor ärli- gen.

När det föreslagna sammanfattande re— gistret kommer ut, vilket kan beräknas ske tidigast 1975, tillkommer en årlig kostnad för staten om högst 90 000 kronor (se 16.5).

Om utredningens förslag genomförs be- räknas kostnaden för de enskilda abonne- mangen på författningssamlingen öka med 20—25 kronor + moms per årsexemplar (se 16.1 och 16.3).

Mot dessa kostnader skall ställas den vinst som ligger i ökad författningskunskap, ökad samhällelig service och information, inbe- sparad arbetstid samt minskat utrymme för förvaring av SFS. Denna kostnad kan ej be- räknas.

Sammanfattning

Utredningen har fått i uppdrag att under- söka bl. a. hur lagar och andra författning- ar samt traktater skall publiceras, hur man skall underlätta för myndigheter och all— mänhet att överblicka författningarna och hur en eventuell dokumentationscentral för författningar skall organiseras. I detta del- betänkande behandlar utredningen Svensk författningssamling (SFS). Detta innebär att betänkandet främst avser de författningar som utfärdas av Kungl. Maj:t. Föreskrifter som utfärdas av förvaltningsmyndigheterna kommer att tas upp till behandling senare.

SFS tillkom genom en skrivelse av Kungl. Maj:t år 1824 och utgavs första gången 1825. Den har sedan reglerats av kungörel- ser åren 1833, 1875, 1911 och 1928 (kapitel 4). Nu gällande bestämmelser återfinns i kungörelsen (1928: 1) angående Svensk för- fattningssamling, som ändrats en gång (1942: 315) (kapitel 5).

Efter denna kungörelses tillkomst har SFS och författningskungörandet blivit föremål för flera utredningar och reformförslag. För dessa redogörs i kapitel 6.

Utredningen har tagit upp till behandling olika frågor som rör SFS, bl. a. dennas innehåll, problemet med ändringsförfatt- ningar, typografisk och annan utformning, register, abonnentkrets, förvaring och ut- sändning samt författningarnas ikraftträdan- de. Ett genomförande av utredningens för- slag beträffande dessa frågor förutsätter att 1928 års kungörelse ändras i flera avseen-

den. Utredningen har därför funnit det lämpligt att ersätta denna med en ny kungö— relse. Ett förslag till kungörelse om Svensk författningssamling framläggs i början av betänkandet. Specialmotivering till paragra- ferna återfinns i kapitel 15.

I kapitel 7 behandlas författningssam- lingens innehåll. Utredningen har granskat några årgångar för att undersöka om man kan utesluta en del författningar och över- vägt om andra viktigare författningar sak- nas. För att få ett underlag för sin bedöm- ning har utredningen gjort en enkät bland statsmyndigheterna. Granskningen har gett vid handen bl. a. att SFS de senaste åren innehållit omkring 130—170 lagar, 60—70 förordningar, 500—700 övriga författningar som Kungl. Maj.t utfärdat och ett 20-tal författningar som förvaltningsmyndigheter— na beslutat.

Enkätsvaren innehöll mycket litet kritik mot SFS. De har inte gett stöd för att ute- sluta någon författning eller grupp av för- fattningar. Ej heller har utredningen funnit anledning att föreslå att ytterligare grupper av författningar skall införas i samlingen.

Utredningen har även övervägt att efter utländsk förebild inrätta flera författnings- publikationer och dela in SFS i två eller flera serier men t. v. avvisat tanken, främst med hänsyn till de gränsdragningssvårighe- ter som skulle uppstå.

De bestämmelser som reglerar författ- ningssamlingens innehåll har underkastats

en översyn. Det grundläggande uttrycket ”föreskrifter, vilka skola tjäna till allmän efterrättelse” har behållits med viss språk- lig modernisering. Uppräkningen ”instruk- tioner, arbetsordningar, reglementen och stadgar” föreslås utbytt mot uttrycket ”grundläggande föreskrifter om upp- gifter och organisation”. Det föreslås att sådana grundläggande föreskrifter skall in- föras i SFS om de avser domstolar, andra myndigheter och viktigare allmänna inrätt- ningar.

I kapitel 8 diskuterar utredningen vem som skall besluta om vilka författningar som skall tas in i SFS. Utredningen fram- håller att utgivare av periodisk skrift enligt tryckfrihetsförordningen skall ha sådan ställning att han kan besluta om skriftens innehåll. I enlighet därmed föreslås att rätts- chefen i statsrådsberedningen, som nu är ut- givare för SFS och som även enligt utred- ningens mening bör vara det, skall besluta om utgivningen. Han skall således ge tryck- lov gentemot tryckeriet. Dock skall han ha rätt att delegera denna befogenhet. Som villkor för att han skall få ge trycklov för författningar som utfärdas av Kungl. Maj:t föreslås att chefstjänsteman i vederbö- rande departement godkänt att författningen trycks.

Till utredningen har överlämnats en skri- velse från riksdagen angående problemet med ändringsförfattningar. Denna behand— las i kapitel 9. Utredningen konstaterar att man i Sverige vid utformningen av änd- ringsförfattningar tillämpar en transume- ringsteknik, som innebär att man återger hela lydelsen av vissa ändrade avsnitt och utesluter oförändrade avsnitt genom transu- meringstecken. Denna teknik vållar läsaren mycket arbete eftersom han ofta måste an- vända flera band för att studera en enda paragraf. Dessutom är det svårt att över— blicka en författning som ändrats flera gånger. Problemet är betydande då antalet ändringsförfattningar är ungefär två tredje- delar av hela antalet författningar.

Utredningen föreslår att man skall kom- ma till rätta med problemet genom att i ökad utsträckning trycka om ändrade för-

fattningar och i övrigt helt trycka om de paragrafer eller motsvarande enhet som ändras. Det föreslås således att transume- ringstekniken skall överges, utom t. ex. i vissa uppställningar.

Vad beträffar omtrycken ansluter utred- ningen sig till statsrådsberedningens anvis- ningar, som innebär att författningen i regel skall tryckas om då den ändras tredje gång- en. I kungörelsen om Svensk författnings- samling föreslås en bestämmelse att en för— fattning, som ändrats så att den blivit svår- överskådlig, skall intagas i sin nya lydelse.

Utredningen föreslår att man vid sidan om den nuvarande metoden för omtryck skall införa omtryck som är fristående från ändringsförfattningen. Härigenom skulle man möjliggöra för departement och utgi- vare att göra omtrycken vid den tidpunkt som passar dem bäst.

För att läsaren lätt skall uppfatta vilka avsnitt som ändrats föreslår utredningen att dessa markeras med lodräta streck i margi- nalen. Om en ändring innebär att ett stycke eller annan del uteslutits bör man i stället sätta ett kryss i marginalen.

Vid författningar som ändrar grundlagar och balkar bör man likaväl som vid andra ändringsförfattningar ta in en hänvisning till resp. grundförfattning.

Tryckfel och liknande fel bör enligt ut- redningens förslag rättas genom särskilda notiser i stället för genom s. k. kartongblad.

I kapitel 10 behandlar utredningen för- fattningssamlingens utformning. För att för- fattningssamlingen skall bli ett bättre hjälp- medel för den som skall tillämpa en för- fattning föreslås att man ej trycker mer än en författning på varje blad. Därigenom blir det möjligt att samla författningarna i pär- mar efter ämnesområden, att alltså iordning- ställa systematiska författningssamlingar, något som utredningen fäster stort avseen- de vid. Den omfångsökning som uppstår härigenom och genom att transumeringstek- niken överges föreslås i någon mån kom- penserad genom att man tar bort författ- ningarnas lydnadsmening och avslutande da- tumangivelse och efter ombrytning för sam- man författningarna i tät följd i den bundna

För att öka författningstextens läsbarhet och för att få bredare marginaler för an- teckningar föreslås en ny typografi, Times antikva på 23 ciceros bredd med typstorlek 9 punkter på 11 punkters kägel. Denna ty- pografi ansluter till den nyligen föreslagna typografin för riksdagstrycket. Utredningen lägger fram ett provtryck som visar den fö- reslagna typografin samt som jämförelse ett provtryck med tvåspaltad sättning.

Utredningen föreslår vidare att Allmänna förlaget skall tillhandahålla särskilda pär- mar för SFS och kunna ge ut enstaka för- fattningar eller grupper av författningar med pappomslag.

För att underlätta för allmänhet och tjänstemän att finna författningar, att över- blicka författningarna inom ett visst ämnes- område och att få veta om en författning är ändrad föreslår utredningen i kapitel 11 att man skall utarbeta ett sammanfattande register över gällande författningar i SFS. Registret skall ha en systematisk och en alfabetisk avdelning samt innehålla en för- teckning över alla ändringar som gällande författningar undergått. Registret skall kom- ma ut i början av varje år.

Ett sådant register förutsätter att man in- venterar författningsmaterialet. Utredningen föreslår att man tillsätter en arbetsgrupp för att förteckna de författningar i SFS som ännu gäller och systematisera författnings- materialet. Utredningen lägger fram en skiss till ämnesindelning för författningar och föreslår att varje ämnesgrupp betecknas med en kod, ett s. k. saknummer, och att även varje författning inom gruppen tilldelas ett saknummer.

Ämnesindelningen skulle i första hand bi- draga till att vi fick ett överskådligt och värdefullt register. Saknumren, som föreslås åsatta nya författningar redan innan de trycks, skulle också tjäna till ledning för en systematisk förvaring av författningarna i pärmar och för differentierad distribution.

Det föreslagna årliga registret skall enligt utredningens förslag ersätta de nuvarande tioårsregistren. Tioårsregistret över 1960- talet föreslås bli det sista. Ett första sam-

manfattande register föreslås komma ut se- nast 1975.

Utredningen föreslår vidare att alfabetiska register ges ut varje kvartal, att en inne— hållsförteckning skall medfölja varje utsänd- ning av författningar och att de nuvarande kronologiska registren avskaffas.

De nuvarande detaljerade bestämmelserna om register föreslås ersatta av ett stadgande som kortfattat anger att SFS skall förses med ändamålsenliga register. Orsaken här- till är att utredningen förutser att den auto- matiska datatekniken kommer att tas till hjälp vid registerframställningen och att de- taljerade föreskrifter skulle kunna hejda den snabba utvecklingen på området.

Frågor rörande författningssamlingens spridning och förvaring tar utredningen upp i kapitel 12. Utredningen har granskat för- fattningssamlingens abonnentkrets och före- slår att de kommunala folkbiblioteken till- delas SFS på statens bekostnad, så att all- mänheten får möjlighet att i biblioteken ta del av nyutkomna författningar. Vidare fö- reslås att varje kommun efter kommunre- formens genomförande tilldelas fyra exem- plar med rätt till ytterligare exemplar vid behov. Rätten att besluta vem som skall få SFS gratis föreslås överflyttad från chefen för justitiedepartementet till utgivaren. Ut- redningen, som finner att den nuvarande upplagan av SFS är märkligt liten med tan- ke på dess betydelse för hela Sveriges be- folkning, föreslår att Allmänna förlaget ge- nom aktiv marknadsföring söker öka kret- sen av enskilda abonnenter.

Utredningen uttalar den uppfattningen att kostnaden för författningspublicering prin- cipiellt bör bäras av den instans som utfär- dat författningen, ej av mottagaren, och föreslår att det särskilda anslaget för SFS skall behållas. Dock anser utredningen att privata abonnemang skall kunna beläggas med ett pris, som högst får täcka de rörliga tryckkostnaderna och distributionskostna- den. Kostnaden för bundna årgångar, pär- mar och sammanfattande register bör enligt utredningens mening alltid bäras av motta- garen.

Från många håll har framkastats förslag

om selektiv distribution av SFS. Utredning- en har gått igenom olika sätt att få till stånd differentierad distribution och föreslår bl. a. att allmänhet och myndigheter skall kunna abonnera särskilt på de tidigare nämnda innehållsförteckningarna, att de skall kunna göra 5. k. stående beställningar för en viss grupp mottagare i de fall då det finns en central instans som anger vilka författningar som skall tillställas gruppen. samt att de får möjlighet att abonnera särskilt på författ— ningar inom ett visst ämnesområde. Utred- ningen ställcr sig tveksam till om selektiv distribution i mer avancerad mening, alltså med användning av individuella s. k. sök- profiler, kan komma till användning i fråga om författningar men anser att denna fråga bör bli föremål för uppmärksamhet under det ADB-arbete som pågår inom justitiede- partementet.

Genom det nuvarande bruket att tillhan- dahålla centralt maskinbundna årgångar, vilket utredningen anser så värdefullt att det bör stadsfästas i kungörelsen, blir de redan erhållna lösa exemplaren överflödiga efter årets slut. För att möjliggöra utgallring av sådana exemplar av SFS som inte behövs i myndigheternas verksamhet föreslår utred- ningen att den nuvarande förvaringsskyldig- heten upphävs. Bundna årgångar bör dock ej få gallras ut utan att statsrådsberedningen först beretts tillfälle att återta dem. Det bör nämligen enligt utredningens mening an- komma på statsrådsberedningen att hålla lager för att tillgodose nyinrättade myndig- heters behov av SFS. Därför föreslås att den nuvarande kungörelsen (1927: 36) angående överlämnande till riksarkivet av vissa exem- plar av Svensk författningssamling upphävs.

Av innehållet i de 150 årgångarna av SFS torde endast en ringa del ha betydelse i dag. Utredningen finner att det skulle vara vär- defullt att kunna gallra ut de årgångar som sällan används och att få tillgång till det gällande författningsmaterialet på ett mer överskådligt sätt. Utredningen föreslår där- för att utgivaren, sedan den föreslagna för- fattningsinventeringen visat vilka författ- ningar som fortfarande gäller, systematiskt låter trycka om de äldsta alltjämt gällande

författningarna, så att man kan gallra ut gamla årgångar. Arbetet bör i första hand inriktas på att under 1970-talet trycka om alla författningar som tillkommit före 1920 och fortfarande gäller.

Författningarnas utsändning och ikraft- trädande behandlas i kapitel 13. Enligt ut- redningens mening är det väsentligt att nya författningar är abonnenterna till handa i god tid innan de träder i kraft. Utredningen föreslår en bestämmelse av denna innebörd. För att möjliggöra detta föreslås att man inte utom i trängande fall sätter författning— arna i kraft dagen efter utgivningsdagen utan i stället väljer en vecka efter denna.

Ett sätt att få ut författningarna snabbare till abonnenterna är att nedbringa tryck- ningstiden. Utredningen föreslår att Allmän- na förlaget vid ingående av avtal om tryck- ning av SFS i första hand strävar efter att få ned tryckeribehandlingen inklusive av- lämnandet på postanstalt till fem arbetsda- gar. Vidare föreslår utredningen att man normalt sänder ut författningarna till abon- nenterna en gång i veckan i stället för som f. n. två gånger i månaden. Utredningen för- ordar att man genomför en fast rutin med sista dag för trycklov, utgivning och utsänd- ning på bestämda veckodagar.

Såsom ett absolut minimikrav uppställer utredningen att författningen skall föreligga klar till försäljning i läsbart skick när den träder i kraft. För att markera detta före- slår utredningen att begreppet ”utkommit från trycket” byts ut mot ”utgiven från tryc- ket”, som enligt tryckfrihetsförordningen in- nebär att publikationen ”blivit utlämnad till salu eller för spridning på annat sätt”.

Information om nya författningar är ru- briken till kapitel 14. Hur mycket man än förbättrar författningssamlingen är det inte genom den som allmänheten får kännedom om författningarna. Utredningen finner det därför angeläget att ta dagstidningar, radio och TV till hjälp för att sprida kunskapen om vad författningarna innehåller. Utred- ningen föreslår att man börjar med regel- bunden tidningsannonsering varje månad om viktiga författningar i SFS. Dessutom föreslår utredningen att departementen och

statsrådsberedningen ägnar uppmärksamhet åt möjligheten att få ut meddelanden om nya författningar i radio och TV, antingen som nyhetsmeddelanden eller som medde- landen av vikt för allmänheten.

Om utredningens förslag genomförs inne- bär detta en beräknad kostnadsökning på SFS-anslaget med drygt 500 000 kronor. Ut— redningens förslag om författningsinvente- ring beräknas kosta omkring 500 000 kronor årligen under en tid av 5—10 år. Det före- slagna sammanfattande registret beräknas kosta staten högst 90 000 kronor årligen med början 1975. Förslaget om regelbunden tidningsannonsering kostar årligen omkring 1,8 milj. kronor. Utförligare beräkningar återfinns i kapitel 16.

Det föreslås att utredningens förslag skall genomföras med början den 1 januari 1971.

Svensk f örfattningssamling

Kungl. Maj:ts kungörelse

, om ändring i kungörelsen (1932: 519) med närmare föreskrifter huru nya fastighets- ; böcker för landet skola inrättas och * föras;

given den 14 mars 1969.

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att 2, 4, 6, 8, 9, 13 och 22 åå kungörelsen (1932: 519) med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola inrät- tas och föras skall ha nedan angivna ly- delse.

2 % Till varje upplägg i fastighetsboken anslås två blad, omfattande vartdera två sidor; och utväljas för ändamålet de blanketter, som i varje särskilt fall finnas med hänsyn till fö- rekomsten av olika slag av inskrivningar motsvara det föreliggande behovet.

När beträffande någon fastighet anled- ning är att antaga, att inskrivningar å dess upplägg endast i mycket ringa antal skola ifrågakomma, må till upplägget anslås alle- nast ett blad.

Då i fråga om någon fastighet de inskriv- ningar, som skola från äldre bok överföras, äro synnerligen talrika eller det på grund av särskilda förhållanden kan förväntas, att inskrivningsärenden skola förekomma i sär- skilt stor omfattning, bör till upplägg för den fastighet anslås det större antal blad, som kan anses erforderligt.

4 % Överskriften till uppläggs första sida skall upptaga fastighetens registerbeteckning samt det registerområde fastigheten tillhör eller, vad angår fastighet som upptagits i särskild

Utgiven från trycket den 31 mars 1969

1969: 49

Saknummer ] 8 . 3 —l 2

tomtbok eller i fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, det sam— hälle eller område där fastigheten är belä- gen.

Å efterföljande sida inom upplägget skall genom angivande av fastighetens beteckning utmärkas, till vilket upplägg sidan hör.

Där flera fastigheter sammanföras å ett gemensamt upplägg, må så förfaras att fas- tigheterna i överskriften sammanfattas un- der lämplig gemensam benämning och de särskilda registerbeteckningarna upptagas i fastighetsspalten.

6 % Uppläggen ordnas inom registerområde i bokstavs- och nummerföljd.

För samhälle eller område, för vilket fö— res särskild tomtbok eller fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, ordnas uppläggen beträffande tomter efter kvarter och inom varje kvarter efter tom- ternas nummer samt beträffande stadsägor efter dessas nummer.

8 5 Har lagfart meddelats på område som av- styckats från fastighet genom stadsplan el— ler tomtindelning, skall med överföring till nytt upplägg anstå, intill dess området er- hållit särskild registerbeteckning eller ingått i sammanläggning till tomt.

Har område avskilts från fastighet enligt bestämmelser om expropriation eller om ändring eller utrivning av vattenverk eller enligt vattenlagen, skall med överföring till nytt upplägg anstå, intill dess området er- hållit särskild registerbeteckning.

9 51 I fastighetsspalten antecknas:

i fråga om tomt: dess natur av fri eller ofri och dess areal samt uppgift om jord, som må vara oskiljaktigt förenad med tom- ten;

beträffande annan fastighet än tomt: jord- natur och mantal eller annan motsvarande beteckning, areal, hänvisning till tomt med vilken fastigheten må vara oskiljaktigt för- enad, eller, i fråga om fastighet som bildats genom avsöndring eller avstyckning, uppgift å stamfastighet, dag då avsöndringen eller avstyckningen fastställdes och dag då lag- fart första gången söktes.

Då ansökan om inskrivning av tomträtt eller vattenfallsrätt beviljats eller förklarats vilande eller i tomträttsprotokollet märkts, att tomträtt eller vattenfallsrätt upphört, så ock då inskrivning av tomträtt dödats, skall anteckning härom göras i den- na spalt.

an-

13 51 Vid införing i inteckningsspalten iakttages:

1) att i kolumnen rörande ansökningens innehåll upptages: belopp av fordran med utfäst ränta; beskaffenhet av servitut, nytt- janderätt, rätt till elektrisk kraft eller annan förmån, varför inteckning sökts; i fråga om inteckning för fordran, namn på den, till vilken fordringshandlingen är ställd, om handlingen ej är ställd till innehavaren; samt beteckning på den egendom, till vars för- män servitutsavtal är slutet;

2) att, då inskrivning i sagda kolumn av- ser visst penningbelopp, detta skall utföras såväl med bokstäver som med siffror;

3) att, där i samma ärende införing sker å flera upplägg, de av åtgärden berörda fas- 1 Senaste lydelse, se 1968: 291.

lumnen; 4) att, då ansökan om inteckning finnes

icke kunna bifallas, beslutet skall upptagas .

i anmärkningskolumnen;

5) att, när ansökan om inteckning angår allenast en del av den på upplägget förda fastigheten, anteckning om den fastighets- del som avses samt hänvisning till det rum i lagfartsspalten, där ägarens lagfart är in- skriven, skall ske i anmärkningskolumnen;

6) att i anmärkningskolumnen därjämte upptagas:

nedsättning eller förändring av inteck- ning;

utbyte av inteckningshandlingar;

avskrivning å inteckningshandling enligt 26 & förordningen angående inteckning i fast egendom;

anmälan att tidigare antecknat innehav av inteckningshandling upphört;

anmälan att fast egendom utmätts eller att intecknad fordran fastställts till betal- ning ur fast egendom eller att jämlikt 70 & konkurslagen äskats försäljning av fast egendom i den ordning utsökningslagen be- stämmer, med uppgift, där utmätning skett eller fordran fastställts till betalning, om dagen därför, ävensom, då utmätning skett för icke intecknad fordran, om utmätnings- sökandens namn och fordringens belopp;

anteckning om förhållande, som avses i 24 5 1 mom. förordningen angående inteck- ning i fast egendom eller som jämlikt 21 & konkurslagen, 23 eller 58 & lagen om ex- propriation eller 2, 5, 8 eller 16 5 lagen den 29 maj 1931 om avstyckat eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteck- ning i stamfastighet skall antecknas i fas- tighetsboken ;

anläggningsbeslut enligt lagen den 16 de- cember 1966 (nr 700) om vissa gemensam- hetsanläggningar med uppgift om anlägg- ningens art, de fastigheter som beröras av beslutet, det belopp för vilket förmånsrätt får åtnjutas i fastigheten och den tid under vilken det får ske samt, i fråga om fastig- het som förklarats ej längre skola vara an- sluten till anläggning, med erinran om det

tigheterna skola angivas i anmärkningsko-

173

betalningsansvar som kan kvarstå för sam- fällighetens förbindelser;

förhållande som avses i 2 eller 3 & lagen den 16 december 1966 (nr 701) om för- månsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar;

anmälan att inskrivning är till viss del utan verkan;

slutligt beslut i ärende, som blivit i högre rätt fullföljt;

så ock vad i övrigt finnes nödigt att an— teckna och ej hör till annan kolumn;

7) att i dödningskolumnen jämväl infö- res dag, då anteckning skett därom, att in- teckning är utan verkan eller att konkurs eller exekutiv åtgärd vunnit sin avslutning eller att fråga om sådan åtgärd förfallit;

8) att vid anmälan om innehav av inteckningshandling inteckningshavarens namn och adress införas i den kolumn, där inteckningsansökningens innehåll återgivits, samt dagen för innehavets antecknande i förnyelsekolumnen;

9) att, sedan i något rum anteckning gjorts om inteckningshandlings utbyte mot flera nya sådana eller om uppdelning av inteckning, som är gemensam för flera fas- tigheter, vidare till samma rum hörande anteckning skall göras för ny handling i nytt rum och hänvisning meddelas från det ena rummet till det andra;

10) att, då anteckning göres om avbetal- ning å intecknat belopp, anmärkes, att av- skrivningen icke medför minskning i det belopp, för vilket egendomen på grund av inteckningen häftar;

11) att, då inteckning meddelats å av- skrivet belopp, anmärkning därom skall gö- ras i det rum, där avskrivningen anteck- nats, men den meddelade inteckningen in- skrivas i nytt rum och hänvisning göras från det ena rummet till det andra.

22 & Finnes egendom, däri inskrivning medde- lats, icke kunna hänföras till visst register- nummer, må egendomen, intill dess erfor— derlig utredning och därav föranledd rättel-

se skett, under lämplig beteckning upptagas i särskild bilaga till fastighetsboken; och skall därvid anteckning göras rörande om- ständigheter av betydelse för utredningen om den bristande överensstämmelsen med fastighetsregistret.

I bilagan upptages även område som re— dovisas i bihang C till fastighetsregister för stad.

För varje område eller fastighetsandel, som för sig lagfarits, må i bilagan göras särskilt upplägg. Till upplägg anslås ett blad, upptagande fastighetsspalt samt lagfarts- och inteckningsspalter. I övrigt gälle beträf- fande bilagans inrättande i tillämpliga delar vad om fastighetsboken är föreskrivet.

Denna kungörelse träder i kraft en vecka efter den dag, då den enligt därå meddelad uppgift utgivits från trycket i Svensk för- fattningssamling.

I fråga om återköpsrätt, som bestod vid utgången av år 1968, skall äldre bestämmel- ser fortfarande tillämpas.

GUSTAF ADOLF (L. S.)

HERMAN KLING (J ustitiedepartementet)

Svensk f örfattningssamling

Kungl. Maj:ts kungörelse

om ändring i kungörelsen (1932: 519) med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras;

given den 14 mars 1969.

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att 2, 4, 6, 8, 9, 13 och 22 %& kungörelsen (1932: 519) med närmare föreskrifter huru nya fastighets- böcker för landet skola inrättas och föras skall ha nedan angivna ly- delse.

2 & Till varje upplägg i fastighetsboken anslås två blad, omfattande vartdera två sidor; och utväljas för ändamålet de blanketter, som i varje särskilt fall finnas med hänsyn till förekomsten av olika slag av inskriv- ningar motsvara det föreliggande behovet.

När beträffande någon fastighet anledning är att antaga, att inskriv- ningar å dess upplägg endast i mycket ringa antal skola ifrågakomma, må till upplägget anslås allenast ett blad.

Då i fråga om någon fastighet de inskrivningar, som skola från äldre bok överföras, äro synnerligen talrika eller det på grund av särskilda förhållanden kan förväntas, att inskrivningsärenden skola förekomma i särskilt stor omfattning, bör till upplägg för den fastighet anslås det större antal blad, som kan anses erforderligt.

4 % Överskriften till uppläggs första sida skall upptaga fastighetens registerbeteckning samt det registerområde fastigheten tillhör eller, vad angår fastighet som upptagits i särskild tomtbok eller i fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, det samhälle eller område där fastigheten är belägen.

Å efterföljande sida inom upplägget skall genom angivande av fastig- hetens beteckning utmärkas, till vilket upplägg sidan hör.

Där flera fastigheter sammanföras å ett gemensamt upplägg, må så förfaras att fastigheterna i överskriften sammanfattas under lämplig ge- mensam benämning och de särskilda registerbeteckningarna upptagas i fastighetsspalten.

6 & Uppläggen ordnas inom registerområde i bokstavs- och nummer- följd.

För samhälle eller område, för vilket föres särskild tomtbok eller fas- tighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, ordnas upp- läggen beträffande tomter efter kvarter och inom varje kvarter efter tomternas nummer samt beträffande stadsägor efter dessas nummer.

)(

Utgiven från trycket den 31 mars 1969

SFS 1969: 49

Saknummer 18.3—12

SFS 1969: 49 [18.3—12] '

8 5 Har lagfart meddelats på område som avstyckats från fastighet genom stadsplan eller tomtindelning, skall med överföring till nytt upp- lägg anstå, intill dess området erhållit särskild registerbeteckning eller ingått i sammanläggning till tomt.

Har område avskilts från fastighet enligt bestämmelser om expropria- tion eller om ändring eller utrivning av vattenverk eller enligt vatten- lagen, skall med överföring till nytt upplägg anstå, intill dess området erhållit särskild registerbeteckning.

9 ål I fastighetsspalten antecknas:

i fråga om tomt: dess natur av fri eller ofri och dess areal samt upp- gift om jord, som må vara oskiljaktigt förenad med tomten;

beträffande annan fastighet än tomt: jordnatur och mantal eller an- nan motsvarande beteckning, areal, hänvisning till tomt med vilken fas- tigheten må vara oskiljaktigt förenad, eller, i fråga om fastighet som bil- dats genom avsöndring eller avstyckning, uppgift å stamfastighet, dag då avsöndringen eller avstyckningen fastställdes och dag då lagfart första gången söktes.

Då ansökan om inskrivning av tomträtt eller vattenfallsrätt beviljats eller förklarats vilande eller i tomträttsprotokollet anmärkts, att tomt- rätt eller vattenfallsrätt upphört, så ock då inskrivning av tomträtt dö- dats, skall anteckning härom göras i denna spalt.

13 51 Vid införing i inteckningsspalten iakttages:

]) att i kolumnen rörande ansökningens innehåll upptages: belopp av fordran med utfäst ränta; beskaffenhet av servitut, nyttjanderätt, rätt till elektrisk kraft eller annan förmån, varför inteckning sökts; i fråga om inteckning för fordran, namn på den, till vilken fordringshand- lingen är ställd, om handlingen ej är ställd till innehavaren; samt be- teckning på den egendom, till vars förmån servitutsavtal är slutet;

2) att, då inskrivning i sagda kolumn avser visst penningbelopp, detta skall utföras såväl med bokstäver som med siffror;

3) att, där i samma ärende införing sker å flera upplägg, de av åtgär- den berörda fastigheterna skola angivas i anmärkningskolumnen;

4) att, då ansökan om inteckning finnes icke kunna bifallas, beslutet skall upptagas i anmärkningskolumnen;

5) att, när ansökan om inteckning angår allenast en del av den på upplägget förda fastigheten, anteckning om den fastighetsdel som avses samt hänvisning till det rum i lagfartsspalten, där ägarens lagfart är in- skriven, skall ske i anmärkningskolumnen;

6) att i anmärkningskolumnen därjämte upptagas: nedsättning eller förändring av inteckning; utbyte av inteckningshandlingar; avskrivning å inteckningshandling enligt 26 5 förordningen angående inteckning i fast egendom;

anmälan att tidigare antecknat innehav av inteckningshandling upp- hört;

anmälan att fast egendom utmätts eller att intecknad fordran fast- ställts till betalning ur fast egendom eller att jämlikt 70 & konkurslagen äskats försäljning av fast egendom i den ordning utsökningslagen be-

stämmer, med uppgift, där utmätning skett eller fordran fastställts till betalning, om dagen därför, ävensom, då utmätning skett för icke in- tecknad fordran, om utmätningssökandens namn och fordringens be- IOPP;

anteckning om förhållande, som avses i 24 5 1 mom. förordningen angående inteckning i fast egendom eller som jämlikt 21 % konkursla- gen, 23 eller 58 & lagen om expropriation eller 2, 5, 8 eller 16 & lagen den 29 maj 1931 om avstyckat eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet skall antecknas i fastighetsboken;

anläggningsbeslut enligt lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar med uppgift om anläggningens art, de fastigheter som beröras av beslutet, det belopp för vilket förmånsrätt får åtnjutas i fastigheten och den tid under vilken det får ske samt, i fråga om fastighet som förklarats ej längre skola vara ansluten till an— läggning, med erinran om det betalningsansvar som kan kvarstå för sam- fällighetens förbindelser;

förhållande som avses i 2 eller 3 5 lagen den 16 december 1966 (nr 701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhets- anläggningar;

anmälan att inskrivning är till viss del utan verkan; slutligt beslut i ärende, som blivit i högre rätt fullföljt; så ock vad i övrigt finnes nödigt att anteckna och ej hör till annan kolumn;

7) att i dödningskolumnen jämväl införes dag, då anteckning skett därom, att inteckning är utan verkan eller att konkurs eller exekutiv åtgärd vunnit sin avslutning eller att fråga om sådan åtgärd förfallit;

8) att vid anmälan om innehav av inteckningshandling intecknings- havarens nam och adress införas i den. kolumn, där inteckningsansök- ningens innehåll återgivits, samt dagen för innehavets antecknande i förnyelsekolumnen;

9) att, sedan i något rum anteckning gjorts om inteckningshandlings utbyte mot flera nya sådana eller om uppdelning av inteckning, som är gemensam för flera fastigheter, vidare till samma rum hörande anteck- ning skall göras för ny handling i nytt rum och hänvisning meddelas från det ena rummet till det andra;

10) att, då anteckning göres om avbetalning å intecknat belopp, an- märkes, att avskrivningen icke medför minskning i det belopp, för vilket egendomen på grund av inteckningen häftar;

11) att, då inteckning meddelats å avskrivet belopp, anmärkning där- om skall göras i det rum, där avskrivningen antecknats, men den med- delade inteckningen inskrivas i nytt rum och hänvisning göras från det ena rummet till det andra.

22 & Finnes egendom, däri inskrivning meddelats, icke kunna hänföras till visst registernummer, må egendomen, intill dess erforderlig utred- ning och därav föranledd rättelse skett, under lämplig beteckning upp- tagas i särskild bilaga till fastighetsboken; och skall därvid anteckning göras rörande omständigheter av betydelse för utredningen om den bris- tande överensstämmelsen med fastighetsregistret.

I bilagan upptages även område som redovisas i bihang C till fastig- hetsregister för stad.

SFS 1969: 49 [18.3—12]

SFS 1969: 49 [18.3—12]

För varje område eller fastighetsandel, som för sig lagfarits, må i bi- lagan göras särskilt upplägg. Till upplägg anslås ett blad, upptagande fastighetsspalt samt lagfarts- och inteckningsspalter. I övrigt gälle be- träffande bilagans inrättande i tillämpliga delar vad om fastighetsboken är föreskrivet.

Denna kungörelse träder i kraft en vecka efter den dag, då den en- ligt därå meddelad uppgift utgivits från trycket i Svensk författningssam- ling.

I fråga om återköpsrätt, som bestod vid utgången av år 1968, skall äldre bestämmelser fortfarande tillämpas.

GUSTAF ADOLF

(L. S.) HERMAN KLING (J ustitiedepartementet)

om ändring i kungörelsen (1932: 519) med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras;

given den 14 mars 1969.

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att 2, 4, 6, 8, 9, 13 och 22 %% kungörelsen (1932: 519) med närmare föreskrifter huru nya fastighets- böcker för landet skola inrättas och föras skall ha nedan angivna ly- delse.

2 å Till varje upplägg i fastighetsboken anslås två blad, omfattande vart- dera två sidor; och utväljas för ändamålet de blanketter, som i varje särskilt fall finnas med hänsyn till förekomsten av olika slag av inskriv- ningar motsvara det föreliggande behovet.

När beträffande någon fastighet anledning är att antaga, att inskriv-[ ningar å dess upplägg endast i mycket ringa antal skola ifrågakomma, må till upplägget anslås allenast ett blad.

Då i fråga om någon fastighet de inskrivningar, som skola från äldre bok överföras, äro synnerligen talrika eller det på grund av särskilda förhållanden kan förväntas, att inskrivningsärenden skola förekomma i särskilt stor omfattning, bör till upplägg för den fastighet anslås det större antal blad, som kan anses erforderligt.

4 & Överskriften till uppläggs första sida skall upptaga fastighetens re— gisterbeteckning samt det registerområde fastigheten tillhör eller, vad angår fastighet som upptagits i särskild tomtbok eller i fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, det samhälle eller områdel där fastigheten är belägen.

Å efterföljande sida inom upplägget skall genom angivande av fastig— hetens beteckning utmärkas, till vilket upplägg sidan hör.

Där flera fastigheter sammanföras å ett gemensamt upplägg, må så förfaras att fastigheterna i överskriften sammanfattas under lämplig gemensam benämning och de särskilda registerbeteckningarna upptagas| i fastighetsspalten.

6 % Uppläggen ordnas inom registerområde i bokstavs- och nummer- följd.

För samhälle eller område, för vilket föres särskild tomtbok eller fas- tighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, ordnas upp- läggen beträffande tomter efter kvarter och inom varje kvarter efter tomternas nummer samt beträffande stadsägor efter dessas nummer.

8 & Har lagfart meddelats på område som avstyckats från fastighet ge- nom stadsplan eller tomtindelning, skall med överföring till nytt upp- lägg anstå, intill dess området erhållit särskild registerbeteckning eller ingått i sammanläggning till tomt.

Har område avskilts från fastighet enligt bestämmelser om expropria- tion eller om ändring eller utrivning av vattenverk eller enligt vatten-

SFS - Prov på nyombrytning av bandupplagan SOU 1970: 48

Saknummer ] 8. 3—1 2

Utgiven från trycket den 31 mars 1969

25

SFS 1969: 50

Saknummer 18.3—12

Utgiven från trycket

den 31 mars 1969

26

lagen, skall med överföring till nytt upplägg anstå, intill dess området erhållit särskild registerbeteckning.

9 %* I fastighetsspalten antecknas:

i fråga om tomt: dess natur av fri eller ofri och dess areal samt upp- gift om jord, som må vara oskiljaktigt förenad med tomten;

beträffande annan fastighet än tomt: jordnatur och mantal eller an- nan motsvarande beteckning, areal, hänvisning till tomt med vilken fas- tigheten må vara oskiljaktigt förenad, eller, i fråga om fastighet som bil- dats genom avsöndring eller avstyckning, uppgift å stamfastighet, dag då avsöndringen eller avstyckningen fastställdes och dag då lagfart förs- ta gången söktes.

Då ansökan om inskrivning av tomträtt eller vattenfallsrätt beviljats eller förklarats vilande eller i tomträttsprotokollet anmärkts, att tomt- rätt eller vattenfallsrätt upphört, så ock då inskrivning av tomträtt dö- dats, skall anteckning härom göras i denna spalt.

Denna kungörelse träder i kraft en vecka efter den dag, då den enligt därå meddelad uppgift utgivits från trycket i Svensk författningssamling.

I fråga om återköpsrätt, som bestod vid utgången av år 1968, skall äldre bestämmelser fortfarande tillämpas.

GUSTAF ADOLF HERMAN KLING (L. S.) (J ustitiedepartementet)

Kungl. Maj:ts kungörelse

om ändring i kungörelsen (1932: 519) med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras;

given den 14 mars 1969.

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att 2, 4, 6, 8, 9, 13 och 22 åå kungörelsen (1932: 519) med närmare föreskrifter huru nya fastighets- böcker för landet skola inrättas och föras skall ha nedan angivna ly- delse.

2 5 Till varje upplägg i fastighetsboken anslås två blad, omfattande vart- dera två sidor; och utväljas för ändamålet de blanketter, som i varje särskilt fall finnas med hänsyn till förekomsten av olika slag av inskriv- ningar motsvara det föreliggande behovet.

När beträffande någon fastighet anledning är att antaga, att inskriv- ningar å dess upplägg endast i mycket ringa antal skola ifrågakomma, må till upplägget anslås allenast ett blad.

Då i fråga om någon fastighet de inskrivningar, som skola från äldre bok överföras, äro synnerligen talrika eller det på grund av särskilda förhållanden kan förväntas, att inskrivningsärenden skola förekomma i

särskilt stor omfattning, hör till upplägg för den fastighet anslås det SFS 1969:50 större antal blad, som kan anses erforderligt.

Denna kungörelse träder i kraft en vecka efter den dag, då den enligt därå meddelad uppgift utgivits från trycket i Svensk författningssamling.

I fråga om återköpsrätt, som bestod vid utgången av år 1968, skall äldre bestämmelser fortfarande tillämpas.

GUSTAF ADOLF HERMAN KLING (L. S.) (Justitiedepartementet)

Kungl. Maj:ts kungörelse SFS 1969: 51 med föreskrifter huru nya fastighetsböcker _— skola inrättas och föras;

l Saknummer i given den 14 mars 1969. 1 l

18.3—12

Utgiven från trycket

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att 2, 4, 6, 8, 9, 13 och 22 55 den 31 mars 1969 kungörelsen (1932: 519) med närmare föreskrifter huru nya fastighets- böcker för landet skola inrättas och föras skall ha nedan angivna ly- delse.

2 & Till varje upplägg i fastighetsboken anslås två blad, omfattande vart— dera två sidor; och utväljas för ändamålet de blanketter, som i varje särskilt fall finnas med hänsyn till förekomsten av olika slag av inskriv- ningar motsvara det föreliggande behovet.

När beträffande någon fastighet anledning är att antaga, att inskriv- ningar å dess upplägg endast i mycket ringa antal skola ifrågakomma, må till upplägget anslås allenast ett blad.

Då i fråga om någon fastighet de inskrivningar, som skola från äldre bok överföras, äro synnerligen talrika eller det på grund av särskilda förhållanden kan förväntas, att inskrivningsärenden skola förekomma i särskilt stor omfattning, bör till upplägg för den fastighet anslås det större antal blad, som kan anses erforderligt.

4 5 Överskriften till uppläggs första sida skall upptaga fastighetens re- gisterbeteckning samt det registerområde fastigheten tillhör eller, vad angår fastighet som upptagits i särskild tomtbok eller i fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, det samhälle eller område där fastigheten är belägen.

Å efterföljande sida inom upplägget skall genom angivande av fastig- hetens beteckning utmärkas, till vilket upplägg sidan hör.

Där flera fastigheter sammanföras å ett gemensamt upplägg, må så förfaras att fastigheterna i överskriften sammanfattas under lämplig gemensam benämning och de särskilda registerbeteckningarna upptagas i fastighetsspalten.

SFS 1969: 51

SFS 1969: 52

Saknummer 18.3—12

Utgiven från trycket

den 31 mars 1969

28

Denna kungörelse träder i kraft en vecka efter den dag, då den enligt därå meddelad uppgift utgivits från trycket i Svensk författningssamling.

I fråga om återköpsrätt, som bestod vid utgången av år 1968, skall äldre bestämmelser fortfarande tillämpas.

GUSTAF ADOLF HERMAN KLING (L. S.) (Justitiedepartementet)

Kungl. Maj:ts kungörelse

om ändring i kungörelsen (1932: 519) med närmare föreskrifter huru nya fastighetsböcker för landet skola inrättas och föras;

given den 14 mars 1969.

Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, att 2, 4, 6, 8, 9, 13 och 22 %% kungörelsen (1932: 519) med närmare föreskrifter huru nya fastighets- böcker för landet skola inrättas och föras skall ha nedan angivna ly- delse.

2 5 Till varje upplägg i fastighetsboken anslås två blad, omfattande vart- dera två sidor; och utväljas för ändamålet de blanketter, som i varje särskilt fall finnas med hänsyn till förekomsten av olika slag av inskriv- ningar motsvara det föreliggande behovet. | När beträffande någon fastighet anledning är att antaga, att inskriv- ningar å dess upplägg endast i mycket ringa antal skola ifrågakomma, må till upplägget anslås allenast ett blad.

Då i fråga om någon fastighet de inskrivningar, som skola från äldre bok överföras, äro synnerligen talrika eller det på grund av särskilda förhållanden kan förväntas, att inskrivningsärenden skola förekomma i särskilt stor omfattning, hör till upplägg för den fastighet anslås det större antal blad, som kan anses erforderligt.

4 & Överskriften till uppläggs första sida skall upptaga fastighetens re— gisterbeteckning samt det registerområde fastigheten tillhör eller, vad angår fastighet som upptagits i särskild tomtbok eller i fastighetsregister ]enligt de för stad meddelade bestämmelser, det samhälle eller område där fastigheten är belägen.

Å efterföljande sida inom upplägget skall genom angivande av fastig- hetens beteckning utmärkas, till vilket upplägg sidan hör.

Där flera fastigheter sammanföras å ett gemensamt upplägg, må så förfaras att fastigheterna i överskriften sammanfattas under lämplig gemensam benämning och de särskilda registerbeteckningarna upptagas i fastighetsspalten.

6 % Uppläggen ordnas inom registerområde i bokstavs- och nummer- följd.

Bilaga 2 Utredningens skiss till ämnesindelning för författningar

Huvudgrupperna: 1.7 Tryckfrihet 1 Statsskick Tryckfrihetsförordningen. Tryck— 2 Offentlig förvaltning i allmänhet frihet. Offentlighet. Sekretess. ; 3 Utrikestjänsten 1.9 Lagstiftning , 4 Försvaret Lagrådet. Lagberedningen. 5 Undervisning och forskning Svensk författningssamling. 6 Kulturvård 1.11 Rikets gränser, flagga och vapen 7 Kyrkan 1.13 Medborgarskap. Utlänningar. 8 Social omvårdnad Flyktingar , 9 Arbetsmarknaden 1 10 Handel och industri 2 Offentlig förvaltning i allmänhet ] 1 Jordbruk 2.1 S tatstjiinstemännen 12 Kommunikationer Ställning som arbetstagare. Lö— 13 Samhällsplanering ner. Pensioner. Utbildning. Per- 14 Finansväsen sonalvård. Företagsnämnder. 15 Ordning och säkerhet Förslagsverksamhet. Uppfinning- 16 Rättsväsen ar. Personalbostäder. Samlings- 17 Familj och barn lokaler. Statens avtalsverk. Sta- 18 Fastigheter tens pensionsverk. 19 Avtal och rättigheter 2.3 Statens egendom Fast egendom. Byggnader. Bolag. H !”)"de upper OCh undergrupper: Domänverket. Kammarkollegiet. 1 Statsskick Byggnadsstyrelsen. Förenade fa- 1.1 Kungl. Maj:t briksverken. Regeringsformen. Statsrådet. De- 5 Rationalisering. Upphandling partementen. JK. 2.7 F örvaltningsförfarandet

1.3 Riksdagen Regeringsrätten. Riksdagsordningen. Riksdagen. 2.9 Länen Riksbanken och riksdagens öv- Rikets administrativa indelning. riga verk. JO. Länsstyrelserna. 1.5 Hovet 2.11 Kommunerna Successionsordningen. Hovet och Kompetens. Kommunalval. Upp- slottsstaten. Konungahusets egen- låning. Fondbildning. Indelning.

dom. Städer. Landskommuner. Kom-

n 3

munförbund. Landsting. Kom- munernas mark.

2.13 Kommunaltjänstemännen Ställning som arbetstagare. 2.15 Övrig offentlig förvaltning Tjänstemännens ställning som arbetstagare.

Utrikestjänsten

3.1 Utrikesförvaltningen Utrikesnämnden. Utrikesdepar- tementet. Utrikesrepresentatio-

3.3

3.5

3.7

3.9

nen. Konsulsstaten.

Utländsk representation iSverige Utländska beskickningar. Ut- ländska konsulat. Information om Sverige i utlan- det Kollegiet för Sverigeinformation i utlandet. Informationskontor. Handelskamrar. Internationellt samarbete Traktater. Utlämning för brott. Ekonomiskt och kulturellt sam- arbete. Förhållandet till ILO. Svenska delegationer hos mel— lanfolkliga organisationer. Svens- ka ledamöter av internationella domstolar. Bistånd till främmande länders utveckling Humanitärt, tekniskt, finansiellt, handelspolitiskt, kommersiellt bi- stånd. SIDA.

4 Försvaret

4.1

4.3

4.5

4.7

Krigsmaktens högsta ledning Kommandomål. Överbefälhava- ren. Försvarsstaben. F örsvarsgrenarna Armén. Marinen. Flygvapnet. Militärområden. Försvarsområ— den Militärbefälhavarna. Krigsmaktens personal

Löner. Försvarets civilförvalt- ning. Personalvård. Arbetar- skydd. Företagsnämnder. Utbild- ning. Sjukvård. Stiftelser för väl- görande ändamål. Personalkårer.

4.11

4.13

4.15

4.17

4.19

4.21

4.23

4.25

Krigsmaktens egendom Försvarets materielverk. Fortifi- kation. Fastigheter. Militär forskning Flygteknisk forskning. Signal— skydd. Försvarets forskningsan- stalt. Försvarets radioanstalt. Haveriundersökning. Försvars- uppfinningar. Försvarsmedicin. Rationalisering. Militärpsykolo— giska institutet. Arkiv. Museer Krigsarkivet. Armémuseum. Mi- litärhistorisk forskning. Krigs- vetenskapsakademien. Värnplikt Värnplikt. Inskrivning. Vapenfri tjänst.

Rekvisition

Rekvisition. Inkvarteringsbostad. Krigsskadeersättning. Fartygsut- tagning.

Allmänt om totalförsvaret Samordning mellan totalförsva— rets grenar. Totalförsvarets upp- lysningsnämnd. Frivilliga för- svarsorganisationer. Civilförsvaret Civilförsvarsstyrelsen. Civilbefäl— havarna. Ekonomiska försvaret Tjänsteplikt. Krigsförsäkring. Prisreglering. Livsmedelsförsörj- ningen vid krig. Krigsskydds- nämnd för kraftanläggningar. Psykologiska försvaret Beredskapsnämnden för psyko- logiskt försvar.

5. Undervisning och forskning 5.1

5.3

5.5

Skolväsendets förvaltning Skolöverstyrelsen. Länsskol- nämnderna. Läroboksgranskning. Skolbyggnader. Grundläggande undervisning Grundskolor. Folkskolor. Privat- skolor. Nomadskolor. Special- skolor. Päbyggnadsundervisning Fortsättningsskolor. Högre kom-

5.7

5.9

U| ;— U|

5.17

6.1

munala skolor. Realskolor. Fack- skolor. Gymnasier. Vuxenutbildning Statliga och kommunala skolor för vuxna.

Lärarutbildning Förskoleseminarier. Folkskole- seminarier. Slöjdlärarseminarier. Lärarhögskolor. Gymnastik- och idrottshögskolor. Yrkespedago- gik. Övrig yrkesundervisning Kommunala yrkesskolor. Barn- morskor. Sjuksköterskor. Brand- skola. Sjöbefäl. Sjukgymnaster. Huslig utbildning. Högre undervisning Universitetskanslersämbetet. Uni- versiteten. Tekniska högskolor. Karolinska institutet. Handels- högskolor. Socialhögskolor. Jour- nalisthögskolor. Folkhögskolor. Utrustningsnämnd för universitet och högskolor. Antagningsnämnd för civilekonomutbildning. Frivilligt folkbildningsarbete Ungdomsverksamhet. Skolung- domsutbyte. Unesco. Studiehjälp Studiesociala frågor. Centrala studiehjälpsnämnden. Studieme- delsnämnderna. Stiftelser. Forskning Teknisk forskning. Malmfonden för forsknings- och utvecklings- arbete. Byggnadsforskning. Kon- sumentvaruforskning. Hydrolo- giska undersökningar. Geoteknis- ka undersökningar. Geologiska undersökningar. Meteorologiska undersökningar. Atomfysik. Ma— skinprovningar. Standardisering. Teknisk nomenklatur. Informa- tion och dokumentation.

6. Kulturvård

Litteratur Svenska akademien. Svensk språkvård. Sveriges författar- fond.

6.7

6.9

6.11

6.13

6.15

6.17

6.19

6.21

Konst Akademien för de fria konster— na. Konstfackskolan. Konstnärs— stipendier. Statens konstråd. Teater Kungl. teatrarna. Teater- och orkesterrådet. Scenskolor. Dra- matiska institutet.

Film Svenska filminstitutet. biografbyrå. Musik Musikaliska akademien. Musik- konservatorier. Rikskonserter. Bibliotek

Kungl. biblioteket. Stifts- och landsbibliotek. Museer

Nationalmuseum. Nordiska mu- seet. Skansen. Livrustkammaren. Nordiska Afrikainstitutet. Tek- niska museet. Sjöhistoriska mu- seet.

Arkiv

Riks- och landsarkiv. målsarkiv. Ortsnamn. Fornminnen Riksantikvarieämbetet. Idrott Friluftsliv. Lärda samfund Vetenskapsakademien. Ingenjörs- vetenskapsakademien. Vitter- hets-, historie- och antikvitets- akademien. Nobelstiftelsen. Kul— turrådet. Svenskt biografiskt lexi- kon. Nordiska kulturkommissio- nens svenska avdelning. Ibero- Amerikanska institutet. Riddar- husordning.

Statens

Lands-

7. Kyrkan 7.1

7.3

7.5

Svenska kyrkans organisation Kyrkolag. Kyrkomöte. Stift. Svenska kyrkans personal Ecklesiastikstaten. Präster. Kyr- komusiker. Svenska kyrkans egendom Kyrkobyggnad. Fast egendom. Kyrkoförmögenheten i övrigt.

7.7 7.9

Gudstjänst Andra trossamfund

8 Social omvårdnad 8.1

8.3

8.5

8.7

8.9

8.11

Hälsovård Socialstyrelsen. Statens institut för folkhälsan. Nordiska hälso- vårdshögskolan. Internationella hälsovårdsärenden. Strålskydd. Sjukvård Länsläkarna. Provinsialläkarna. Läkaryrkets utövning. Läkares vidareutbildning. Utländsk medi- cinalpersonal. Rättsmedicinska undersökningsväsendet. Rätts- psykiatriska undersökningsväsen- det. Tandläkaryrkets utövning. Folktandvården. Undervisnings- sjukhus. Övriga sjukvårdsanstal- ter. Arbetsmedicin. Psykiskt ut- vecklingsstörda. Handikappade. Statens bakteriologiska laborato- rium. Statens farmacevtiska la- boratorium.

Nykterhetsvård

Vårdanstalter för alkoholmiss- brukare. Länsnykterhetsnämn- der. Barnavård Barnbidrag. Andra åtgärder till stöd för barnfamiljer. Ungdoms- vårdsskolor. Socialförsäkring Allmän försäkring. Yrkesskade- försäkring. Riksförsäkringsver- ket. Fullmäktige för riksförsäk- ringsverkets fonder. Försäkrings- rådet. Försäkringsdomstolen. All- männa pensionsfonden. Socialhjälp Bostadstillägg. Bosättningslån. Pensionärsbostadsbidrag. Social- vårdskonsulenter.

9 Arbetsmarknaden

9.1

9.3

A rb ets fred Förhandlingsrätt. Kollektivavtal. Arbetstvister. Förlikningsmän. Arbetsdomstolen. Arbetstid

9.5 9.7

9.9

Arbetarskydd Arbetarskyddsstyrelsen. Yrkesin- spektionen. Arbetshjälp Arbetsförmedling. Arbetsmark- nadsstyrelsen. Länsarbetsnämn- der. Offentlig arbetsförmedling. Institutet för arbetsmarknadsfrå- gor. Arbetslöshetsförsäkring. Un— derstödsföreningar.

10 Handel och industri

10.1

10.3

10.5 10.7

10.9

10.11

10.13

10.15

Allmän näringsreglering Pris- och konkurrensförhållan- den inom näringslivet. Övervak- ning av konkurrensbegränsning. Konsumentupplysning. Statens pris- och kartellnämnd. Ombuds- mannen för näringsfrihetsfrågor. Statens konsumentråd. Statens institut för konsumentfrågor. Varudeklarationsnämnden. Illo- jal konkurrens. Affärstid. Nä- ringsfrihetsrådet. Bokföring. Oriktig ursprungsbeteckning. Auktoriserade handelskamrar. Utrikeshandel Kommerskollegium. Exportkre- ditnämnden. Småindustrins ex— portråd. Handelssekreterare. Industri Bergsbruk Bergsstaten. Jernkontoret. Hantverk Kreditstöd från statens hant- verks- och industrilånefond. Sta- tens institut för hantverk och industri.

Livsmedel

Alkoholfria drycker.

Läkemedel. Gift. Narkotika Apoteksväsendet. Apoteksbeford- ringsnämnden. Apotekens av- giftsnämnd. Svenska farmakopé- kommittén. Giftnämnden. Explosiva och brandfarliga va- ror

Sprängämnesinspektionen. Olje- lagringsrådet.

11

10.17 10.19

10.21

10.23

10.31

Ädla metaller Kontrollstämplingen. Övriga varor Handel med preventivmedel. Kreditväsen Banker. Placering av postban- kens medel. Räntevillkor för postbankens medel. Bankinspek- tionen. Sveriges allmänna hypo- teksbank. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Sparbanker. Bankkontorsetablering. F ondväsen Stockholms fondbörs. F ö rsäkri ngsväsen Försäkringsinspektionen. Bolag och ekonomiska för- eningar

Aktiebolag. Handelsbolag. Enkla bolag. Patent- och registrerings— verket. Stöd åt företagarför- eningar.

Kommissioniirer och mäklare Handelsresande.

Jordbruk 11.1

11.3

Lantbruk Jordbruks- och trädgårdsnäring- ens rationalisering. Växtskydd. Frökontroll. Utsädesvaror. Pris- reglering. Lantbruksutbildning. Forskning och försök. Lant- bruksstyrelsen. Lantbruksnämn- derna. Hushållningssällskapen. Statens jordbruksnämnd. Lant- brukets yrkesskolor. Lantbruks- högskolan.

Skogsbruk

Virkesmätning. Maskin- och red- skapsprovningar för skogsbruk. Skoglig utbildning. Skogsstyrel- sen. Skogsvårdsstyrelserna. Sta- tens skogsskolor. Statens skog- mästarskola. Skogshögskolan. In- stitutet för skogsförbättring. Veterinärväsen

Veterinäryrkets utövning. Veteri- närmedicin. Husdjurssjukdomar. Köttbesiktning. Djurskydd. Vete-

12

11.7

11.9

11.11

rinärstyrelsen. Statens hingstde- på. Besiktningsveterinärorganisa- tionen. Veterinärhögskolan. Jakt Viltvård Fiske Fiskearrenden. Prisreglering på fiskets område. Fiskeristyrelsen. Statens lokala fiskeriadministra- tion. Fiskevärderingsnämnder. Samerna

Lappväsendet. Lappadministra- tionen. Rennäringen.

Kommunikationer

12.1

12.5

12.7

12.9

Vägtrafik Vägar. Spårvägar. Tunnelbanor. Broar. Färjor. Mark och byggna- der för statens vägverk. Statens vägverk. Statens väginstitut. Sta— tens trafiksäkerhetsverk. Trans- portnämnden. Bussvärderings- nämnden. Vägtransport. Järnvägar

Statens järnvägar. Mark och byggnader för statens järnvägar. Samtrafiknämnden för järnvä- garnas godssamtrafik. Järnvägs- transport.

Sjöfart Sjöfartsverket. Mark och bygg- nader för sjöfartsverket. Kana- ler. Farleder. Fyrar. Hamnar. Skeppsmätning. Registrering av fartyg. Säkerhet på fartyg. Befäl på fartyg. Mönstring av sjömän. Arbetstid på fartyg. Sjökarte- verksamhet. Lotsning. Isbrytar- verksamhet. Sjöräddning. Dis— paschörsverksamhet. Svenska skeppshypotekskassan. Skepps- fartens sekundärlånebyrå. Sta- tens skeppsprovningsanstalt. Sjö- manshus. Handelsflottans pen- sionsanstalt. Sjötransport. Luftfart Luftfartsverket. Mark och bygg- nader för luftfartsverket. Flyg- transport. Postväsen

13

Postverket. Mark och byggnader för postverket.

12.11 Televäsen Telegraf. Telefon. Televerket. Mark och byggnader för telever- ket. 12.13 Radioväsen Rundradiomottagare. Rundradio- sändning. Distribution av rund- radioprogram. Radioansvan'ghet. Missbruk av yttrandefriheten i radioprogram. Radionämnden.

Samhällsplanering

13.1 Statistik Statistiska centralbyrån 13.3 Kartväsen Rikets allmänna kartverk. Kart- verkskommissionen. 13.5 Lokalisering Nordiska institutet för samhälls- planering. Norrlandsfonden. 13.7 Miljövård Naturvård. Naturvårdsforskning. Statens naturvårdsverk. Kon- cessionsnämnden för miljöskydd. 13.9 Bebyggelseplanläggning Byggnadsväsen. Statens planverk. Länsarkitektorganisationen. Ex- propriation. Indragning av strö- ängar. 13.11 Bostadsförsörjning Bostadsstyrelsen. Länsbostads- nämnderna. 13.13 Energiförsörjning Elektriska anläggningar. Regist- rering av elektriska anläggning- ar. Vattenlagen. Atomenergi. Statens vattenfallsverk. Statens elektriska inspektion. Statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. Delegation för atomener- gifrågor.

14 Finansväsen

14.1 Statsregleringen Allmänna riktlinjer för ekono- misk politik. Förvaltning och redovisning av statsmedel. För- valtningsrevision. Allmänna pen- sionsfondens förvaltning. Riks-

15

14.3

14.5

14.7

14.9 14.11

14.13

14.15 14.17

14.19

14.21

14.23

revisionsverket. Konjunkturinsti- tutet. Indexnämnden. Valutareglering Utlandsbetalningar. Mynt. Mått. Vikt Mynt- och justeringsverket med statens justerare av mått och vikt. Skatt på inkomst och förmögen- het Statlig skatt. Kommunalskatt. Sjömansskatt. Sjömansskatte- nämnden. Mellankommunala prövningsnämnden. Skatteutjäm- ningsnämnden. Skatt på arv och gåva Skatt på varor och tjänster Kontrollstyrelsen med lokalför- valtning. Energiskattenämnden. Kupongskattenämnden. Marke— gångsdeputerade. Alkohollnonopolet Tillverkning och försäljning av varor som innehåller alkohol. Prisnämnd. Expeditionsavgifter Folkbokföring Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden. Kyrkobokfö— ringsinspektorer. Taxering Riksskattenämnden. Kammar- rätten. Uppbörd De lokala skattemyndigheterna. Tullväsen Tullverket. Olovlig in- och utför- sel av varor.

Ordning och säkerhet 15.1

15.3

15.5

Allmän ordning Allmänna ordningsstadgan. All- männa sammankomster. Allmän- na samlingslokaler. Samhällsfar- lig asocialitet. Spel Totalisator. Lotterier. Inkomst av vadhållning vid idrottstäv- lingar. Polisarganisationen

Rikspolisstyrelsen. Den lokala Adoption polisorganisationen. 17.5 Namn 15.7 Kriminalteknik 17.7 Dödsfall Statens rättskemiska laborato- Arv. Testamente. Skifte. rium. Statens kriminaltekniska 17.9 Allmänna arvsfonden laboratorium. Avstående av arv som tillfallit 15.9 Brandförsvar allmänna arvsfonden. Försälj- Statens brandinspektion. ning av fastigheter som tillfallit allmänna arvsfonden. Understöd 16 Rättsväsen ur allmänna arvsfonden. 16.1 Åklagarväsendet 17.11 Fideikommiss Åtal för brott. Riksåklagaren. Fideikommissnämnden

Länsåk]agarmyndigheterna. Åklagarmyndigheternaiåklagar- 18 Fastigheter

distrikten. 18.1 Fastighetsindelning 16.3 Allmänna domstolar Jorddelning. Sammanläggning. Rättegången. Högsta domstolen. Jordeboksväsendet. Fastighetsre- Nedre justitierevisionen. Hovrät- gistrering. Lantmäteristyrelsen. . terna. Allmänna underrätterna. Lantmäteristaten. l Rikets judiciella indelning. Råd- 18.3 Fastighetsförvärv ' hus. Tingshus. Häkte. Av brott- Jordförvärv. Inskränkningar i mål föranledda ersättningar av rätten att förvärva fast egendom. allmänna medel. Lagfart. Förköp. Äganderättsut- 16.5 Rättshjälp redning. Offentliga rättshjälpsanstalter. 18.5 Fastighetsägande ' Advokater. Rättigheter och skyldigheter som i 16.7 Specialdomstolar åtföljer jord och lägenheter. ; Vattendomstolar. Ägodelnings- Vanhävd. Ägofred. Inteckning. rätter. Expropriationsdomstolar. 18.7 Arrende Krigsrätter. 18.9 Hyra 16.9 Brott och straff Hyresreglering. Statens hyresråd. Strafflag. Straff för trafikbrott. Hyresnämnderna. Nådibrottmål. 18.11 Tomträtt

16.11 Fångvård Kriminalvårdsstyrelsen. Fång- 19 Avtal och rättigheter vårdsanstalter. Internerings- 19.1 Avtal i allmänhet nämnd. Ungdomsfängelsenämnd. 193 Köp Kriminalvårdsnämnd. Avbetalningsköp. 16.13 F rivård 19.5 Lån och försträckning Skyddskonsulentorganisationen. Pant. Borgen. Preskription. Skul- Övervakningsnämnder. debrev. Check. Växel. 16.15 Indrivning 19.7 Patent Utmätning. Införsel. Kronofog- 19.9 Varumärken demyndigheterna. 19.11 Upphovsrätt 16.,17 Konkurs 19.13 Skadestånd Kreditinrättningars konkurs. 17 Familj och barn 17.1 Äktenskap 17.3 Barn

Bilaga 3 Författningssamlingens abonnenter

Tabell A. Abonnenter vars exemplar betalas av justitiedepartementet Adressgrupp Antal Antal adresser ex. Centrala ämbetsverk m. f ]. adresser 418 1 249 Borgmästare 4 4 Domkapitel 14 30 Domsagor 121 146 Fartygsinspektionen 6 6 Fiskeriintendenter 8 8 Folk- och förskole- seminarier 31 31 Fångvårdsanstalter 7 7 F. provinsialläkare 6 6 Försöksgymnasier 4 4 Försvarsväsendet 326 850 Handelskammare 2 2 'Handelshögskolor 3 4 Handelsgymnasier 2 2 Hovrätter 6 1 75 Hushållningssällskap 27 27 Kraftverk 10 10 Kronofogdemyndigheter 90 107 Kommunalnämnder 771 771 Landsarkiv 6 6 Landsting 28 30 Lantbruksnämnder 26 26 Lantbruksingenjörer 1 l 1 1 Lokala skattemyndigheter 123 239 Lotsdistrikt 6 6 Länsarbetsnämnder 24 24 Länsarkitekter 24 24 Länsbostadsnämnder 24 24 Länsläkare 21 21 Länsnykterhetsnämnder 24 24 Länsskolnämnder och skolinspektörer 32 64 Länsstyrelser 48 415 Läroverk allmänna 104 107 Mentalsjukhus 36 46 Municipalnämnder 14 14 Pastorsämbeteu 1 775 1 775

l Polismyndigheter 485 793 Riksdagsledamöter 102 102 Rådhusrätter 34 ] 88 Rättspsyk. stationer 8 8 Samrealskolor 80 80 Stadsfullmäktige 131 131 | Skogsskolor 10 10 | Skol- och yrkeshem 26 26 | Socialvårdskonsulenter 13 13 ' Stadsbibliotek 20 20 i Stifts- och landsbibliotek 3 3 . Stiftsnämnder 3 4 | Svenska ambassader m. fl. adresser i utlandet 118 125 Tekniska läroverk 13 13 Tekniska gymnasier 16 17 Tekniska högskolor 5 6 Tullmyndigheter 17 17 Universiteten med institu- tioner 30 78 Utländska ambassader i | Sverige 11 17 Vattendomstolar 5 5 ] Vårdanstalter för alkoho- lister 28 29 i Vägförvaltningar 24 27 i Åklagarmyndigheter 139 162 ' Överjägmästare 11 11 ' Överlantmätare 24 47 ', Sjöbefälsskolor 5 10 Summa 5 543 8 237

Tabell B. Gruppen ”Centrala ämbetsverk m.fl. adresser” (betalas av justitiedeparte- mentet)

Antal Antal adresser ex.

Departementen 22 191 Centrala verk och myndigheter 101 516

Centrala institutioner, Revisionsbyråer 117 anstalter m. m. 97 131 Ingenjörs— och arkitekt- Centrala domstolar 7 122 byråer 44 489 Riksdagen och dess verk 10 57 Banker och försäkringsbolag Lagberedningen, kommittéer 18 19 Affärsbanker 53 Enskilda departements- Sparbanker 37 tjänstemän 5 5 Övriga kreditinstitut 23 Enskilda andra tjänstemän 12 12 Försäkringsbolag 35 148 Skolor och andra utbild— Tidningar ningsanstalter 91 l l 1 Dagstidningar 14 Rätteligen hörande till _ Övriga 3 17 andra grupper i tabell A 24 37 Övriga företag Icke statliga mottagare 7 8 Industri och handel. Aktie- Ovriga 22 25 bolag 600 Bokhandel 9

Summa 416 1 234 Apotek 2

Trafikskolor 12 Handels- och kommandit- bolag 10

t . .. .

T b ll C. Abot ter om själ betal D'V- foretag som ej kan

j .a e tnen S ] va ar klassificeras 33 666 sma exemplar Diverse adresser

"Institut” 13 Antal adresser "Anstalter" . . 5 Kultur och undervrsnmg 11

, Pensions- och arbetslöshets-

1 Statliga mottagare kassor 3 1 Riksbanken 15 Kan ej klassificeras 17 49 | Skogsvårdsstyrelser 25 Arbetsmarknadens organisationer | Universitet, högskolor 7 Centrala 116 Övriga 15 Regionala, lokala 13 129

- Branschorganisationer TillhOpa 62 Centrala 34

* Regionala, lokala 55 89

: fgtrzggäggla mottagare 20 Stiftelser, övriga ekonomiska

l Sjukvård 150 .. föreningar . . 56 i Skolväsen 386 Ovriga organisationer 46

i . . Enskilda

1 Bibliotek 124 J t (1 k d l' d 24 , Kommunal förvaltning Öur._s u :*1 an "* ":" r 94

Fullmäktige och styrelse 33 "138 m ar 2 Drätselkontor 66 Inga titlar 112 30 *_ Stadskansli l62 Tillhopa 1 919 Social- och hälsovård 33 ! Byggnadsväsen 69 Summa 3 314 Fastigheter och gator 64 Trafikföretag, El, VA 36 Ospecificerat 33 Övriga 71 567 Tillhopa 1 247 Anmärkningar Halva/?fciella institutioner _ Försäkringskassor 27 Till tabell A och B:

' Handelskammare 6 " _ Hushållningssäuskap 4 Det kan handa att exemplar t1ll samma sorts EORhÖgSkOlOr lå abonnenter i vissa fall betalas av justitiede- Ovriga partementet, i andra fall av abonnenten. Vill TluhOPa 56 man ha en bild av det totala antalet abon-

Främmande ”ale,. nenter inom en viss grupp bör man därför Representation i Sverige 13 läsa tabell A och B ihop med tabell 0. Ta- Utlandsadresser ” bell A upptar t.ex. gruppen hushållnings-

TillhOPa 30 sällskap. 1 tabell C finns också några hus- Privata mottagare hållningSSällskap. Motsvarande gäller bl. a. Konsultverksamhct 292 universitet, handelskammare, ambassader JAucilåfgkåibyråer 36 och riksbanken.

Till gruppen sjukvård har hänförts främst landstingskommunal verksamhet (lasarett, sjukhus, diverse hem, omsorgsstyrelser) men även Särskolor. Till skolväsen hör dels skol- förvaltning, dels skolor (skolstyrelser, skol- kansli, skolkontor, skolexpedition, yrkes- och verkstadsskolor, namngivna icke speci- ficerade skolor). Till gruppen drätselkontor har hänförts även stadskamrer. Till stads— kansli har förts stadsombudsman, stadsnota- rie, stadsjurist, stadssekreterare, kanslichef, kommunalborgmästare. Till social- och häl- sovård har förts bl.a. nykterhets- och bar- navårdsnämnder. Till byggnadsväsen har förts byggnadsnämnder, stadsingenjörskon- tor, stadsarkitektskontor. Till fastigheter och gator har förts fastighetskontor, byggnads- kontor, gatukontor och gatunämnd. Till bibliotek hör stads-, folk-, kommunal- och sockenbibliotek, däremot ej skolbibliotek, vilka i stället förts till skolväsen.

Till gruppen advokater har även förts 13 rättshjälpsanstalter. Till juridiska byråer har räknats inkassoföretag. Till revisionsbyråer har förts auktoriserade revisorer, revisorer, bokföringsbyråer m. fl. Till övriga kreditin- stitut hör bl. a. hypoteksföreningar och jord- brukskassor. Till den stora gruppen ”In- dustri och handel. Aktiebolag” har förts dels aktiebolag som ej hänförts till annan grupp, dels kända industri- och handelsföretag även om de ej betecknats som aktiebolag. Det har inte varit möjligt att utan omfat- tande undersökningar ytterligare specificera denna grupp. Till diverse företag som ej kan klassificeras har även förts sådana adresser som troligen avser företag.

Till regionala och lokala branschorganisa- tioner har hänförts bl. a. jordbrukets före- ningsrörelse, åkeri- och flottningsföreningar. Gruppen stiftelser, övriga ekonomiska före- ningar omfattar bl. a. KF, konsum, HSB och motsvarande samt Sveriges kommunal— ekonomiska förening. Gruppen övriga orga- nisationer upptar partier, ideella organisatio- ner och icke yrkesinriktade intresseorganisa- tioner, t. ex. hyresgäströrelsen.

Till övriga titlar har förts bl.a. rektorer.

Dit hör även 17 ”konsulenter”. Gruppen inga titlar inkluderar herr, fru, fröken, stud.

NYA LAGAR

OCH BESTÄMMELSER g.

Kyrkomote Allmänt kyrkomöte börjar i Stockholm den 29 augusti 1970. SFS 1970:35 Basbeloppet Basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring har för mars 1970 höjts till 6300 kronor. _ SFS 1970:46 Elransonermg

(ungl. Maj:t har beslutat om elransonering fr.o.m. den 12 mars 1970. Statens elransone- 'ingsnämnd ger närmare bestämmelser. Brott mot bestämmelserna kan medföra bl.a. att särskild avgift tas ut och att man avstängs från vidare kraftuttag.

_ _ SFS 197o:37—39 Tralfiske

en ny kungörelse om trålfiske anges när och var trålfiske är tillåtet. Fiskeområdena är i huvudsak oförändrade.

__ _ SFS 1970:57 Skogsvardsavgtften för 1970 är oförändrat 0,9 promille. __ _ SFS 1970:41 Uppbordstermm ör mars 1971 infaller den 6 t.o.m. den 16 och för november 1971 den 8 t.o.m. den 16. SFS 1970:58 Gotland

':iotland skallfr.o.m. den 1 januari 1971 utgöra en kommun, som ej skall ingå i någon landstingskommun.

Vattenreglering (ungl. Maj:t har fått rätt att t.o.m. juli 1970 tillfälligt medge sänkning av vattenståndet för att säkra kraftförsörjningen i landet.

SFS 197024?

SFS 1970:59

Några andra SFS-nummer från mars 1970: SFS 197036 Avgifter för radiosändare SFS 1970:42 Bekämpningsmedelsavgifter SFS 1970:45 Ändrade övergångsbestämmelser för studerande vid filosofisk fakultet

SFS (=Svensk författningssamling) beställs hos AB Allmänna Förlaget, Fack, 10320 Stockholm 16. Tel. 08-238100. Butik: Drakens gränd 4, Stockholm. SFS kan också läsas på närmaste folkbibliotek.