SOU 1973:23

Bättre överblick över lagar och andra bestämmelser

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 25 maj 1967 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att utreda frågan om publicering av författningar, internationella överenskommelser m.m. Till sakkunnig utsågs den 26 maj 1967 regeringsrådet Georg Ericsson.

Att som experter biträda utredningen utsågs den 30 juni 1967 utrikesradet Lennart Myrsten och hovrättsassessorn Eskil Persson. Pers— son entledigades från sitt uppdrag vid utgången avjuli 1968.

Till sekreterare åt den sakkunnige förordnades den 26 juni 1967 hovrättsassessorn Tomas Huldén.

Utredningen antog namnet Utredningen om författningspublicering. Den 7 februari 1969 beslöt Kungl. Maj:t utvidga uppdraget för utredningen att omfatta frågan om formerna för införlivande av internationella överenskommelser och andra internationella instrument med svensk rätt. I samband därmed bemyndigades chefen för justitiede- partementet att utse ytterligare två sakkunniga i utredningen. Med stöd därav tillkallades den 27 juni 1969 experten Myrsten och t.f. statssekre- teraren Ulf Nordenson att vara sakkunniga. Georg Ericsson förordnades samtidigt till ordförande i utredningen. Utredningen har därefter antagit namnet Utredningen om författningspublicering m.m.

Till sekreterare i utredningen förordnades den 27 juni 1969 även revisionssekreteraren Brit-Marie Ericsson.

Utredningen har delat upp sitt uppdrag i två huvuddelar, den ena avseende publicering av inhemska författningar, den andra avseende behandlingen av internationella överenskommelser och andra internatio- nella instrument.

Såvitt rör den förra huvuddelen har utredningen i ett första delbe- tänkande Svensk författningssamling (SOU 1970:48), som avgavs i september 1970, behandlat främst frågan om publicering av de författ— ningar som utfärdas av Kungl. Maj:t.

Beträffande den andra huvuddelen har utredningen i mars 1972 överlämnat Promemoria angående översättning av internationella överens— kommelser och andra internationella instrument (stencil Ds Ju 1972 :7).

1 föreliggande betänkande behandlar utredningen frågan om publice— ring av de bestämmelser som utfärdas av centrala förvaltningsmyndig-

heter och vissa andra myndigheter samt frågan om en samlad registrering av samtliga svenska författningar. Den del av Utredningsuppdraget som rör inhemska författningar är därmed avslutad. Utredningen får härmed överlämna betänkandet Bättre överblick över lagar och andra bestämmel- ser. Samtidigt överlämnas en särskild stencilerad utgåva (Ds Ju 19737) i vilken samlats förslag till vissa följdförfattningar av mindre allmänt intresse.

Utredningsuppdraget i denna del har utförts av Georg Ericsson med Huldén som sekreterare.

Stockholm i maj 1973.

Georg Ericsson /T omas Huldén

1. Utredningsuppdraget och arbetets bedrivande

] .1 Direktiven

Direktiven för utredningsuppdraget i den del som avser publicering av inhemska författningar återfinns i protokollet över justitieärenden den 25 maj 1967. Departementschefen, statsrådet Kling, yttrade.

Tillkännagivandet av lagar och andra allmänna författningar är för- knippat med särskilda problem. Man måste sträva efter att inte bara myndigheterna utan även den stora allmänheten får den information som behövs för att föreskrifterna skall kunna efterlevas. Det är dessutom nödvändigt att ha en fast ordning för publiceringen av författningarna som förebygger varje tvivelsmål om vid vilken tidpunkt en författning träder i kraft. För att dessa krav skall kunna fyllas fordras tillgång till en officiell publikation, i vilken föreskrifter som skall lända till allmän efterrättelse kan tillkännages på ett auktoritativt sätt. Svensk författ- ningssamling fyller sedan gammalt denna funktion. Vid sidan härav finns en rad andra officiella publikationer som utges av förvaltningsmyndig- heter, t.ex. länskungörelserna och de samlingar av cirkulär eller medde- landen som framställs av centrala verk.

Bestämmelserna om Svensk författningssamling finns i kungörelsen den 4 januari 1928 (nr 1) angående Svensk författningssamling. Sedan kungörelsen tillkom har behovet av information om föreskrifter som skall tjäna till allmän efterrättelse ökat. Även när det gäller redigeringen av materialet gör sig i dag andra anspråk gällande. Vidare uppdras det numera i betydligt större omfattning än förr åt förvaltningsmyndigheter att meddela tillämpningsföreskrifter till lagar och andra författningar. Dessa föreskrifter bereds endast i begränsad utsträckning plats i Svensk författningssamling och återfinns i stället huvudsakligen i separata publikationer från de olika myndigheterna. Som följd härav är det ofta svårt för andra än den direkt berörda myndigheten att överblicka vad som är gällande rätt på ett område.

En allmän översyn av den gällande ordningen för publiceringen av författningar bör därför komma till stånd genom särskilt tillkallad sakkunnig. Översynen bör utgå från att en publikation av Svensk författningssamlings typ skall finnas 'med ställning som centralt, auktori- tativt medel för tillkännagivande av lagar och andra allmängiltiga föreskrifter av större vikt. Under övervägandet av åtgärder för att göra materialet i författningspublikationen mera lättläst och öka dess använd- barhet bör beaktas riksdagens anhållan om en prövning av principerna för publicering av ändringsförfattningar och vad som ligger till grund för denna anhållan (rskr 1967149).

Det är av praktiska skäl inte möjligt att samla alla statliga föreskrifter för allmänheten i en enda publikation. Man måste därför räkna med att centrala verk och andra myndigheter med förordningsmakt även i fortsättningen själva i betydande omfattning sörjer för publiceringen av föreskrifter inom deras förvaltningsområden. Det synes emellertid ange— läget att det skapas former för samordning mellan den allmänna författningspublikationen och de olika myndigheternas. Vid undersök- ningen av dessa frågor bör beaktas en framställning den 20 mars 1964 från Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund om ett enhetligt och lättillgängligt publiceringssätt för utkommande tillämp- ningskungörelser.

Sådana föreskrifter som jag nu har berört inriktas främst på att löpande offentliggöra nya författningar och andra allmänna föreskrifter. Till dem brukar ges ut innehålls- och sakregister som underlättar hanteringen. Även med tillgång till sådana register är det emellertid erfarenhetsmässigt ofta svårt att få en fullständig överblick över vad som är gällande ordning på ett bestämt område. Därför utges i vissa fall samlingsverk för att myndigheterna och allmänheten skall kunna lättare orientera sig i materialet. Exempel på sådana verk är ”Skatte- och taxeringsförfatt- ningarna", ”Skolöverstyrelsens författningshandbok”, ”Tullverkets för— fattningssamling" och "Totalförsvarets författningshandbok”, som kom- pletteras eller förnyas årligen.

Utredningen bör undersöka vilka behov som finns av samlad dokumen- tation rörande det aktuella innehållet i författningar och andra allmänna föreskrifter. På grundval av en sådan undersökning bör utredningen bedöma vilka former en sådan dokumentation lämpligen kan ges. Sålunda bör prövas bl.a. vilka samlingar av gällande föreskrifter som behövs och hur de bör redigeras och hållas aktuella. Vidare bör behovet och den lämpliga organisationen av en dokumentationscentral för författnings- materialet utredas.

Utredningens uppdrag kan sammanfattas så, att utredningen skall överväga lämpliga vägar att underlätta för allmänhet och myndigheter att få kännedom om alla olika slag av statliga föreskrifter och att finna möjligheter till en god överblick över författningarna inom olika områden. Uppdraget avser således inte bara författningar som utfärdats av Kungl. Maj:t utan även förvaltningsmyndigheternas föreskrifter. För att lösa uppgiften har utredningen enligt direktiven att behandla ett flertal författningspublikationer, nämligen Svensk författningssamling (SFS), länskungörelserna, ämbetsverkens cirkulärserier och olika sam- lingsverk.

Utredningen har i betänkandet Svensk författningssamling (SOU 1970:48) redogjort för utgivningen av SFS och lämnat förslag till förbättring av denna. Betänkandet behandlade alltså i huvudsak lagar och andra författningar som utfärdas av Kungl. Maj:t. Som bakgrund gavs några allmänna synpunkter på frågan om författningspublicering. De flesta av utredningens förslag om SFS har redan genomförts (se 1.6). 1 det följande kommer utredningen i olika sammanhang att hänvisa till betänkandet.

Nu återstår för utredningen att redovisa sin behandling av förvaltnings- myndigheternas föreskrifter och frågan om hur dessa bör publiceras. I första hand är det de centrala ämbetsverken som tilldrar sig intresse, men även länsstyrelser och andra regionala myndigheter kommer in i bilden. Kommunernas normgivning är inte omnämnd i direktiven men denna

verksamhet hänger i vissa fall så nära samman med den statliga normgivningen, att utredningen ändå anser sig böra något behandla denna. Slutligen återstår den viktiga frågan hur man bör möjliggöra en samlad överblick över vilka bestämmelser som finns och vad som gäller på ett visst område. Utredningen har därför i detta betänkande också tagit upp frågan om registrering av Kungl. Maj:ts och skilda myndigheters bestämmelser.

1.2. Framställning från Svenska Arbetsgivareföreningen och Sveriges Industriförbund

Enligt direktiven skall utredningen beakta en framställning den 20 mars 1964 från SAF och lndustriförbundet om ett enhetligt och lättillgängligt publiceringssätt för tillämpningskungörelser. Skrivelsen berördes kort- fattat i SOU 1970148 (5. 37) men återges här i sin helhet.

I flera fall särskilt under senare år har avsnitt av den ekonomiska lagstiftningen delegerats på administrativa myndigheter. Kungl. Maj:t har således utfärdat förordningar av generell natur (ramförfattningar), medan olika myndigheter bemyndigats utfärda nödiga tillämpningsföreskrifter. Här må som exempel blott nämnas förordningarna om brandfarliga och explosiva varor samt arbetarskyddskungörelsen. Även enligt de nyligen utfärdade förordningarna angående gift, läkemedel och bekämpnings- medel samt tillämpningsbestämmelserna därtill skall särskilda förord— ningar (förteckningar) utfärdas av vissa myndigheter.

Ibland utfärdas tillämpningskungörelser till en ramförfattning av en enda myndighet. Ej sällan tillkommer emellertid denna befogenhet olika myndigheter. Således har enligt förordningen om brandfarliga varor Kommerskollegium att bära huvudansvaret för de särskilda tillämpnings- bestämmelserna (14 5), men för transport med järnväg, luftfarkoster och vissa fartyg samt för tillfällig förvaring i samband med sådan transport skall gälla vad därom särskilt stadgas av vederbörande centrala förvalt- ningsmyndighet (5 8). Medicinalstyrelsen äger också utfärda särskilda föreskrifter att gälla i stället för ramförfattningen vid förvaring och hantering på sjukvårdsinrättningar och i samband med apoteksrörelse (5 9). För postbefordran slutligen är särskilt stadgat. Förhållandena är likartade vad beträffar explosivvaruförordningen, medan enligt giftför- ordningen de behöriga instanserna synes inskränka sig till två — medicinalstyrelsen och den nyinrättade giftnämnden.

Utan tvivel är den sålunda tillämpade lagstiftningsformen ur många synpunkter lämplig, inte minst så att smärre ändringar ibestämmelserna lätt kan vidtagas. Vissa nackdelar är emellertid också förknippade med denna ordning.

Tillämpningsbestämmelserna publiceras av vederbörande myndighet i en rad speciella, föga spridda publikationer. Till förordningen om brandfarliga varor återfinnes således följdföreskrifter såväl i Kommers— kollegii författningssamling som i Sjöfartsstyrelsens meddelanden och i Medicinalstyrelsens samling av författningar och cirkulär m.m. vartill kommer de i särskild ordning utgivna föreskrifterna beträffande järnvägs-, post— och lufttransport. Tillämpningsföreskrifter till exempelvis bekämp- ningsmedelsförordningen synes komma att publiceras i Medicinalstyrel- sens och Lantbruksstyrelsens cirkulär. De för tillämpningen av giftförord- ningen fundamentala förteckningarna på giftiga resp. vådliga ämnen har utgivits i en stencil av giftnämnden.

Denna spridning på olika meddelanden, cirkulär etc. gör det svårt — för att inte säga omöjligt — för lekmannen att ens observera när olika

tillämpningskungörelser utkommer och än mer att fullständigt överblicka de för ett visst område gällande bestämmelserna. Sammanställningar av dessa brukar visserligen inarbetas i de kommentarer till ramförfattningar- na som regelmässigt utgives, men då kommentarerna ofta utkommer långt senare än författningarna och ej kan hållas aktuella vad beträffar senare ändringar och kompletteringar, är problemet ej avhjälpt härmed. Det försök till en funktionell sammanställning av olika kungörelser, som Svensk Lagsamling utgör, skänker ej heller erforderlig överblick.

Det råder ett uppenbart samband mellan en lagstiftnings tillgänglighet och dess effektivitet. Ovan anförda exempel ger vid handen, att det tillämpade publiceringssättet lämnar åtskilligt övrigt att önska. Det är således förenat med stora svårigheter för ansvariga befattningshavare i näringslivet att ägna tillräcklig tid åt att följa alla tänkbara publikationer. För den stora allmänheten är det ogörligt att på rimlig tid orientera sig bland gällande bestämmelser. För den enskilde kan detta få obehagliga konsekvenser, främst därigenom att många bestämmelser i tillämpnings- kungörelserna ej sällan är straffsanktionerade — om än straffbestämmel- serna återfinnes i ramförordningen. Härtill kommer att brott mot dylika bestämmelser stundom kan åberopas som grund för skadeståndsanspråk.

Organisationerna finner det önskvärt, att åtgärder vidtages för att underlätta allmänhetens tillgång till utfärdade tillämpningskungörelser. Vi vill som en tänkbar utväg nämna, att de viktigare av dem in extenso intages i Svensk Författningssamling och att i vart fall meddelande om de övriga publiceras på samma sätt. Härigenom skulle det bli möjligt att med anlitande av denna enda källa skaffa sig en samlad bild av de väsentliga delarna av ett lagstiftningskomplex. Givetvis bör sedermera vidtagna ändringar publiceras på motsvarande sätt. Om i vissa fall endast meddelanden intages i författningssamlingen, torde det erforderliga utrymmet ej bli avskräckande stort.

Sistnämnda förfarande har f.ö. redan tillämpats. När Kommerskolle- gium år 1958 utfärdade vissa anvisningar till förordningen angående eldfarliga oljor intogs sålunda ett meddelande härom under nr 175 i Svensk Författningssamling och därmed också i dennas kronologiska och alfabetiska register. Under remissbehandlingen av förslaget till förord- ningen om brandfarliga varor framfördes också önskemål om en dylik ordning, redovisat i propositionen (nr 173/1961 sid. 56). Förslaget fick handelsministerns stöd (sid. 61) men har veterligen ej föranlett någon åtgärd.

Organisationerna vill hemställa att förutsättningarna för en enhetlig publicering eller annotering av utkommande tillämpningskungörelser måtte undersökas och att beslut om ett enhetligt och lättillgängligt publiceringssätt snarast måtte fattas.

Utredningen har under arbetets gång tagit upp kontakter med företrädare för de båda organisationerna och med en branschförening, Sveriges färgfabrikanters förening. Utredningen har därvid såväl skrift— ligen som muntligen fått ytterligare synpunkter på problemet med tillämpningsföreskrifter.

1.3 Skrivelse angående presentation av lagverk

Till utredningen har från justitiedepartementet överlämnats en skrivelse, daterad den 28 december 1967, från lagmannen Per-Erik Furst. Skrivel- sen överlämnades samtidigt till informationsutredningen. I skrivelsen föreslås att nya viktigare lagar skall introduceras i större utsträckning än som sker för närvarande. Förslaget omfattar dels utbyggnad av kursverk- samheten för de tjänstemän som skall tillämpa lagarna, dels en förbättrad

introduktion av lagarna och grundtankarna bakom dem hos allmänheten på ett mer lättillgängligt och effektivt sätt. I skrivelsen anförs att det är ett demokratiskt intresse att få allmänheten informerad om och helst även intresserad för centrala, viktiga angelägenheter, om vilka folkets representanter i riksdag och regering beslutat. En intensivare information om väsentliga lagstiftningsfrågor borde ske systematiskt och i organisera- de former. Den måste också ske i former som är betydligt mer lättillgängliga och mer journalistiskt upplagda än vad som nu i allmänhet är fallet.

De frågor som tas upp i skrivelsen faller i stor utsträckning inom informationsutredningens ämnesområde och har delvis behandlats i dess betänkanden. Utredningen har i kapitlet Information om nya författ- ningar i sitt betänkande om Svensk författningssamling (SOU 1970:48 s. 101 ff) bl.a. föreslagit att man regelbundet skall genom annonsering upplysa om viktigare författningar som kommit ut i SFS.

1.4 Gränsen mot informationsutredningen

Samtidigt med utredningens tillkomst tillsattes utredningen om vidgad samhällsinformation m.m., den s.k. informationsutredningen. I direktiven för den utredningen betonades vikten av att ha en effektiv information till medborgarna om de rättigheter och skyldigheter som lagstiftningen på olika områden innebär för dem och att informationen tillhandahålls i lätt tillgänglig form med utnyttjande av de olika kommunikationsmedel som står till buds.

Information om innehållet i nya författningar är en del av samhällsin- formationen. Även författningspublikationerna blir således en del av denna. Det har därför blivit nödvändigt att söka skapa en gräns mellan utredningarna. I samråd med informationsutredningen har utredningen uppfattat sitt uppdrag så att det för den gällt att förbättra möjligheten för den enskilde att ta reda på vilka bestämmelser som gäller och att få tillgång till den aktuella författningstexten. Däremot skulle det falla inom informationsutredningens uppdrag att se till att det väsentliga innehållet i bestämmelserna tränger ut till den breda allmänheten, något som kan göra det nödvändigt att stundom skriva om texten så att den blir mer lättillgänglig och att sprida information genom massmedia, folders, annon- ser, kurser och vid kontakter med myndigheter. Något tillspetsat skulle det kunna sägas att författningspublicering är en fråga om att på ett för medborgaren lättillgängligt sätt lägga fram den auktoritativa texten av lagar och andra bestämmelser medan till samhällsinformationen hör att Sprida kunskap om innehållet i dessa lagar och bestämmelser.

Direktiven för informationsutredningen innehåller ytterligare en punkt, där gräns måst dragas mot utredningen om författningspublicering, nämligen domstolars och andra myndigheters officiella kungörelseannon- sering. Sädan förekommer i stor utsträckning i länskungörelserna. Det faller inom utredningens uppdrag att se över dessa. I betänkandet Kungörelseannonsering (SOU 1969:7) har informationsutredningen före- slagit att kungörelseannonsering i fortsättningen ej skall förekomma i länskungörelserna. Det faller härefter inom utredningens uppdrag att

överväga vilket innehåll som länskungörelserna i övrigt bör ha.

Utredningen har samrått med informationsutredningen och avgett remissvar på dess betänkanden Kungörelseannonsering (SOU 1969z7), Vidgad samhällsinformation (SOU 1969:48) och Post- och Inrikes Tidningar (SOU 1971 :2).

I betänkandet Vidgad samhällsinformation betonade informationsut- redningen att för sådan samhällsinformation, som avser information om rättigheter och skyldigheter samt om beslut och samhällsåtgärder i övrigt, kravet på samhället bör ställas högt och att principen bör vara att alla berörda medborgare ges likvärdig information. Vidare lämnades vissa synpunkter på mediaval och frågan om tidningsval vid dagspress- annonsering. Enligt informationsutredningens mening borde myndig- heterna, i den mån de väljer dagspress som ett led i en systematiskt planerad informationsåtgärd avsedd att nå alla medborgare, annonsera i samtliga dagstidningar, varvid motsvarande regel borde gälla regionalt då annonseringen avsåg befolkningen i ett visst geografiskt område. Slutligen lämnade utredningen förslag om utveckling av pressombudsmannafunk- tionen, om personalutbildning, om inrättande av ett konsultbolag för samhällsinformation samt om vidgade medel för myndigheternas kon- täktverksamhet.

Med anledning av betänkandet föreslog Kungl. Maj:t i proposition 1971:56 vissa åtgärder för att få till stånd en förbättrad samhällsinforma- tion. Departementschefen betonade att informationsåtgärder skall be- traktas som en integrerad del av myndigheternas verksamhet. Informa- tionsverksamheten borde därför planeras och budgeteras samordnat med övriga åtgärder. Emellertid föreslogs att ett särskilt anslag om 15 milj. kr skulle avsättas för vidgad samhällsinformation och att en särskild nämnd skulle inrättas, bl.a. för fördelning av detta anslag. I propositionen lades också fram vissa riktlinjer för bl.a. dagspressannonseringen. Departe- mentschefen fann ej anledning att i detta sammanhang föreslå några åtgärder i fråga om pressombudsmannafunktionen, utbildning eller statligt konsultbolag. Propositionen godkändes med vissa kompletterande uttalanden av riksdagen (FiU 197123, rskr 19711182).

Den 1 juli 1971 trädde den s.k. nämnden för samhällsinformation i verksamhet. Enligt instruktionen (SFS 1971:509) skall nämnden verka för samordning av de offentliga organens informationsinsatser med utgångspunkt i individens samlade informationsbehov och i syfte att samhällets resurser för informationsverksamhet utnyttjas effektivt.

Kungl. Maj:t har i cirkuläret (1971:507) till statsmyndigheterna om information genom dagspressannonsering, vilket trädde i kraft den 6 juli 1971, föreskrivit bl.a.:

Statlig myndighet eller annat statligt organ, som använder dagspress- annonsering för sådan information rörande rättigheter och skyldigheter som är avsedd att nå alla medborgare, skall annonsera i samtliga dagstidningar. Avser sådan information medborgarna i visst område, skall annonseringen ske i samtliga dagstidningar, som har en spridning av någon betydenhet inom området. Annonserna bör i regel ha samma innehåll och format. Nämnden för samhällsinformation lämnar rekom- mendationer rörande omfattningen av och metoderna för annonsering, bl.a. såvitt angår formatdifferentiering.

Under våren 1968 genomförde utredningen en omfattande enkät bland statsmyndigheter. Den avsåg dels Svensk författningssamling, dels myn- digheternas egna författningspublikationer. I samband därmed och även senare har utredningen skaffat in ett stort antal författningspublika- tioner. Uppgifterna i detta betänkande bygger i stor utsträckning på enkätsvaren och på studium av författningspublikationerna, men även på kompletterande upplysningar som erhållits från myndigheterna.

En enkät om länskungörelserna genomfördes under våren 1969, varvid frågor riktades till ett antal statliga myndigheter. Enkäten utvidgades hösten 1969 även till ett antal kommuner, varvid samtidigt ställdes några frågor om kommunala föreskrifter och kommunala författningssamlingar.

Utredningens sekreterare Huldén har ingått i justitiedepartementets arbetsgrupp rörande ADB av lagtext m.m.

Under ett studiebesök i Köpenhamn i april 1969 har utredningens sekreterare haft tillfälle att studera Köpenhamnspolisens upplysnings- central för lagar och andra bestämmelser.

Utredningens ordförande och sekreterare har under hösten 1970 i USA studerat användningen av automatisk datateknik för att registrera och publicera lagar, rättsfall och annat juridiskt material.

Utredningen har fortlöpande samarbetat med statsrådsberedningen och med Allmänna Förlaget då det gäller den tekniska utformningen av författningspublikationer.

Tyngdpunkten i utredningsarbetet har bestått i sammanträffanden mellan utredningen och företrädare för departement, ämbetsverk, dom- stolar och andra myndigheter, Advokatsamfundet och branschorganisa- tioner, Riksdagens Upplysningstjänst samt andra med anknytning till författningspublicering. Ingående kontakt har vidare hållits med olika grupper som arbetar med informationssystem inom näraliggande områ— den.

Utredningen har avgett remissyttrande över grundlagberedningens betänkande Ny regeringsform/Ny riksdagsordning (SOU 1972:15).

1.6. Kortfattad redogörelse för utredningens tidigare förslag och dessas genomförande

[ betänkandet Svensk författningssamling (SOU 1970:48) tog utred- ningen upp till behandling olika frågor som rörde SFS, bl.a. dennas innehåll, problemet med ändringsförfattningar, typografisk och annan utformning, register, abonnentkrets, förvaring och utsändning samt för- fattningarnas ikraftträdande. Betänkandet innehöll även ett förslag till kungörelse om Svensk författningssamling.

I fråga om författningssamlingens innehåll föreslog utredningen ej någon förändring.

1 ändringsförfattningar hade man tidigare tillämpat en transumerings- teknik som vållade läsaren mycket arbete. Utredningen föreslog att man skulle komma till rätta med problemet genom att i ökad utsträckning trycka om ändrade författningar och i övrigt helt trycka om de paragrafer

eller motsvarande enheter som ändrats. Transumeringstekniken skulle sålunda i princip överges. Förslaget har genomförts fr.o.m. 1971.

Utredningen föreslog att man vid sidan om den nuvarande metoden för omtryck av författningar skulle införa omtryck som är fristående från ändringsförfattningen. Förslaget har ej genomförts.

Utredningen föreslog att ändrade avsnitt iven författning skulle markeras med lodräta streck i marginalen. Om en ändring innebar att ett avsnitt uteslutits borde man i stället sätta ett kryss i marginalen. Förslaget har genomförts fr.o.m. 1971 såtillvida att alla ändringar numera utmärks med streck i marginalen.

Utredningen föreslog att man vid författningar som ändrar grundlagar och balkar bör ta in en hänvisning till respektive grundförfattning. Förslaget har ej genomförts.

Enligt utredningens mening borde tryckfel o.dyl. rättas genom särskil- da notiser i stället för genom s.k. kartongblad. Förslaget har ej genomförts.

Tidigare trycktes ofta flera författningar i fortlöpande följd i samma häfte. För att författningssamlingen skulle bli ett bättre hjälpmedel föreslog utredningen att man ej skulle trycka mer än en författning på varje blad, varigenom det skulle bli möjligt att samla författningarna efter ämnesordning. Förslaget har genomförts fr.o.m. 1971.

Utredningen föreslog att man skulle ta bort författningarnas lydnads- mening och avslutande datumangivelse. Förslaget har ej genomförts.

För att motverka omfångsökning föreslog utredningen att man efter ombrytning skulle föra samman författningarna i tät följd i den bundna upplagan och därvid bl.a. ta bort vinjetter. Förslaget har genomförts fr.o.m. 1971. Det kan nämnas att 1035 författningar år 1970 upptog 2673 sidor i den bundna upplagan. År 1971 utkom 1275 författningar, som fick plats på 2993 sidor.

I fråga om författningssamlingens format, 165x242 mm eller det s.k. statsformatet, föreslogs ingen ändring. För att öka författningstextens läsbarhet och för att få bredare marginaler för anteckningar föreslogs en ny typografi, Times antikva på 23 ciceros bredd med typstorlek 9 punkter på 1 1 punkters kägel. Förslaget har genomförts fr.o.m. 1971.

Utredningen föreslog att Allmänna Förlaget skulle tillhandahålla pärmar för SFS och ge ut enstaka författningar med pappomslag. Förlaget har numera tagit fram särskilda blå gaffelpärmar med texten Svensk författningssamling i gult på rygg Och framsida.

Ett sammanfattande register över gällande författningar i SFS borde utarbetas enligt utredningens mening. Registret borde ha en systematisk och en alfabetisk avdelning samt innehålla en förteckning över alla ändringar. Arbete på ett kronologiskt och alfabetiskt register pågår inom justitiedepartementet. En provisorisk stencilerad utgåva kom ut i oktober 1971. Efter remissförfarande bearbetas den ytterligare.

Utredningens förslag om ämnesindelning av författningsmaterialet och utsättande av saknummer på författningarna har inte föranlett någon åtgärd.

I enlighet med utredningens förslag har fr.o.m. 1972 i princip varje utsändning försetts med en innehållsförteckning, varjämte alfabetiska

index utarbetas över författningarna för varje kvartal.

I fråga om författningssamlingens spridning föreslog utredningen att de kommunala folkbiblioteken skulle tilldelas SFS på statens bekostnad, att pastorsämbetena tills vidare skulle få behålla SFS och att Allmänna Förlaget genom aktiv marknadsföring skulle söka öka kretsen av enskilda abonnenter. Kungl. Maj:t har beslutat att ett exemplar av författnings- samlingen fr.o.m. år 1971 kostnadsfritt skall tillställas varje kommun- bibliotek för att hållas tillgängligt för allmänheten. Vidare har Kungl. Maj:t bestämt att pastorsämbetena fr.o.m. 1972 skall få endast vissa författningar, som utväljs av riksskatteverket.

I fråga om prissättningen av författningspublikationer uttalade utred- ningen den uppfattningen att kostnaden för författningspublicering principiellt borde bäras av den instans som utfärdat författningen, ej av mottagaren, varför utredningen föreslog att det särskilda anslaget för SFS skulle behållas. Dock ansåg utredningen att privata abonnemang skulle kunna beläggas med ett pris som högst fick täcka de rörliga tryckkost- naderna och distributionskostnaden. Kostnaden för bundna årgångar, pärmar, sammanfattande register och dylika hjälpmedel borde enligt utredningens mening alltid bäras av mottagaren.

Utredningen föreslog att författningsmaterialet skulle inventeras och att de äldsta alltjämt gällande författningarna systematiskt skulle tryckas om så att man kunde gallra ut gamla årgångar. Arbetet borde i första hand inriktas på att under 1970-talet trycka om alla författningar som tillkommit före 1920 och fortfarande gäller. Förslaget har inte genom- förts.

Utredningen föreslog att Svensk författningssamling skulle normalt sändas ut en gång i veckan i stället för som tidigare två gånger i månaden. Fr.o.m. 1971 sker ordinarie utsändning varje helgfri tisdag.

Såsom ett absolut minimikrav uppställde utredningen att en författning skulle föreligga klar till försäljning i läsbart skick när den trädde ikraft. För att markera detta föreslog utredningen att begreppet ”utkom från trycket” skulle bytas ut mot ”utgiven från trycket”, som enligt tryckfrihetsförordningen innebär att publikationen ”blivit utlämnad till salu eller för spridning på annat sätt”. I början av 1971 användes det av utredningen föreslagna uttrycket på några författningar men härefter har man återgått till det tidigare uttrycket.

Utredningen fann det angeläget att ta dagstidningar, radio och TV till hjälp för att sprida kunskapen om vad författningarna innehåller. Utredningen föreslog att man skulle börja med regelbunden tidnings- annonsering varje månad om viktiga författningar i SFS. Ett förslag till månadsannons lades fram. Förslaget har inte genomförts.

2. Allmänt om författningar och författningspublicering

Utredningen har i SOU 1970:48 (s. 14 ff) lämnat en översikt över olika slag av författningar och nuvarande ordning för kungörande av dem. För sammanhangets skull återges i det följande vissa synpunkter från det tidigare betänkandet. Vidare lämnas en del ytterligare uppgifter om särskilt vissa myndigheters uppgifter och publiceringen av deras föreskrif- ter.

2.1. Begreppet författning

I rättsvetenskapliga sammanhang har ordet författning två olika betydel- ser, den ena syftande på ett lands konstitution, dess statsskick, den andra omfattande lagar, kungörelser och andra bestämmelser av offentlig myndighet. Det är inom den senare betydelsen av ordet som utredningens uppdrag ligger.

Ordet författning brukar inte användas enbart som namn på ett visst påbud, en viss rättsregel, utan det har en betydligt mer svävande innebörd. I början av 1800-talet torde man i allmänhet ha med ordet åsyftat sådana offentliga föreskrifter och bekantgöranden som utgavs av trycket varje år, det s.k. årstrycket (se SOU 1970:48 s. 23 f). Då Svensk författningssamling inrättades 1825 avsåg man att denna skulle innehålla inte bara Kungl. Maj:ts utan även myndigheternas föreskrifter. Det finns emellertid uttalanden som tyder på att man brukade ordet författning med en snävare innebörd. I den skrivelse, vari föreslogs att en officiell författningssamling skulle inrättas, anmärkte riksdagen nämligen att årstrycket saknade flera i administrativ eller judiciell väg utfärdade cirkulär eller resolutioner samt sådana kungl. brev vilka, ”om de ej kunde anses såsom egentliga författningar”, likväl innefattade väsentliga före- skrifter och regeringsåtgärder inom den ekonomiska lagstiftningens område. Man skilde således på ”egentliga författningar” och författningar ien mer vidsträckt betydelse. Denna skillnad består fortfarande.

Innan man bestämmer innebörden av ordet författning är det lämpligt att något granska vilka olika slag av rättsregler som finns och hur de benämns. Här avses bara skrivna rättsregler, alltså inte sådana regler som framgår av rättspraxis eller s.k. allmänna rättsgrundsatser.

Främst av de skrivna rättsreglerna kommer grundlagarna. De stiftas av

Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt och det fordras beslut av två riksdagar med nyval mellan.

Därnäst kommer lagarna. Begreppet lag innebär numera alltid att reglerna stiftas samfällt av Kungl. Maj:t och riksdagen, med eller utan hörande av lagrådet.

Efter lagarna kommer förordningarna. I äldre praxis användes ordet ofta på sådana rättsregler som numera benämns lag, t.ex. inteckningsför- ordningen. Det har främst brukats på sådana föreskrifter som faller inom riksdagens egen kompetens, alltså skattelagstiftningen, t.ex. förordningen om statlig inkomstskatt. Men det har tidigare också avsett sådana föreskrifter som faller inom Kungl. Maj:ts förordningsmakt men där Kungl. Maji valt att höra riksdagen, t.ex. vägtrafikförordningen. Enligt anvisningar, som utfärdats den 19 maj 1969 av statsrådsberedningen, skall ordet förordning användas som beteckning på författning som beslutas av riksdagen ensam.

I Sverige har regeringsmakten långtgående befogenheter, som tillagts den genom grundlag, till skillnad från flera andra västerländska länder, där regeringsmaktens kompetens anses härledd från riksdagen. Dessa Kungl. Maj:ts befogenheter utövas genom den s.k. ekonomiska lagstift- ningen. Denna får anses komma efter lagar och förordningar. Benäm- ningen på de rättsregler som Kungl. Maj:t utfärdar ensam skiftar mycket. Vanligast är termen kungörelse. Men vidare förekommer orden instruk- tion, cirkulär, brev, reglemente, stadga m.fl. Ordet kungörelse, som enligt statsrådsberedningens anvisningar skall vara den normala beteckningen på författning som beslutas av Kungl. Maj:t, används vanligen då föreskriften riktar sig till allmänheten eller en obestämd krets av personer eller myndigheter.

Efter Kungl. Maj:ts föreskrifter kommer föreskrifter av de statliga förvaltningsmyndigheterna. Dessa lyder under Kungl. Maj:t och deras förordningsmakt härrör därifrån. Här finns det anledning att skilja mellan å ena sidan centrala myndigheter och å andra sidan länsstyrelser och andra regionala myndigheter. Även förvaltningsmyndigheternas normer har skiftande benämningar, såsom kungörelse, cirkulär, anvisning, råd och anvisningar, föreskrifter, cirkulärskrivelse och meddelande.

Slutligen skall nämnas att kommunerna har viss förordningsmakt. Denna kan ibland sägas falla inom den rent kommunala självstyrelsen men beror stundom på delegation i speciallagstiftningen.

[ fråga om alla dess typer av föreskrifter kan urskiljas sådana som riktar sig till allmänheten och sådana som riktar sig till myndigheter och tjänstemän. Gränsen mellan dem är emellertid flytande.

Det finns behov av ett samlingsbegrepp för föreskrifterna men det finns inget vedertaget sådant. Regeringsformen uttrycker sig på flera olika sätt. Ibland finner man uttrycket ”allmänna författningar”, ibland ”lag och laga stadgar”, ibland ”lag eller författning”, ibland bara ordet ”författ- ning”. Även t.ex. brottsbalken, lagen (1894244 5. 1) angående tiden för allmänna författningars trädande i kraft och lagen (19301173) om beräkning av lagstadgad tid har varierande benämningar.

Det kunde ifrågasättas att låta begreppet författning få den snävare innebörden av sådana rättsregler som härrör från de båda högsta

statsorganen, alltså Kungl. Maj:t och riksdagen. Utredningen har vid flera tillfällen mött den uppfattningen att ordet författning har denna begränsade innebörd, särskilt bland tjänstemän inom de centrala verken. Så skiljer t.ex. trafiksäkerhetsverket i sin lösbladshandbok Bestämmelser om fordon på ”författningsbestämmelser”, varmed avses vägtrafikförord- ningen och andra av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser, och verkets egna bestämmelser. Från en myndighets synpunkt kan det te sig naturligt att skilja på de bestämmelser som kommer från Kungl. Maj:t eller riksdagen, alltså så att säga uppifrån, och de bestämmelser som man själv beslutar. Från medborgarens synpunkt måste det emellertid framstå som mindre betydelsefullt om en bestämmelse härrör från Kungl. Maj :t eller riksdag eller från en myndighet. För honom måste alla sådana bestämmel- ser vara författningar, som han är skyldig beakta.

Enligt utredningens mening är det mera praktiskt att tala om författningar i den mera vidsträckta betydelsen; annars skulle man behöva säga ”författningar och ämbetsverkens föreskrifter” eller liknan— de. Utredningen vill därför, liksom i betänkandet om Svensk författnings— samling, låta ordet författning omfatta även föreskrifter av statliga eller kommunala myndigheter. Detta stämmer också bättre överens med namnet Svensk författningssamling. Dennas innehåll har ju aldrig varit begränsat till föreskrifter av Kungl. Maj rt eller riksdag.

I den mån utredningen åsyftar lagar, förordningar och andra bestäm- melser av de högsta statsorganen uttrycks detta med ”riksdagens och Kungl. Maj:ts författningar” eller liknande.1

Grundlagberedningen har i sitt förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning (SOU 1971:15) använt ordet lag för att beteckna sådana författningar som beslutas av riksdagen ensam och ordet förordning för att beteckna sådana som beslutas av regeringen. I fråga om sådan normgivning som av riksdagen eller regeringen delegeras till underlydande förvaltningsmyndigheter används ordet bestämmelser. Beredningen anför i betänkandet (s. 100 ff) att gränsen mellan författning och annat beslut inte är helt klar men att en definition av begreppet författning inte skulle ha något större värde. Beredningen tar inte ställning till om det vid sidan av dessa termer kan behövas andra för att rubricera olika författningar. Förslaget innebär således den ändringen i förhållande till nuvarande terminologi att ordet förordning skall användas för regeringsmaktens normer och inte som nu huvudsakligen för riksdagens. Samma terminologi används i propositionen 197390 med förslag till ny grundlag. Om detta förslag se vidare under 1 1.2.

2.2 Föreskrifter anvisningar — råd

I en lag eller annan av riksdagen beslutad författning överlämnas det ofta åt Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer att utfärda

1 I detta sammanhang kan det finnas anledning att kortfattat citera Stig Jägerskiöld: Om domstols lagprövningsrätt (Statsvetenskaplig Tidskrift 1964 s. 1): ”Med författningar förstår vi normer av vitt skild kvalitet och utgångspunkt. .. (Jägerskiöld nämner här bl.a. grundlag och allmän civil— och krirninallag.) Som författning kan emellertid jämväl administrativa förordningar betecknas, vilka på ett eller annat sätt underställts riksdagen eller rent av utfärdats av Kungl. Maj :t allena eller ock härröra från myndigheter, underordnade Kungl. Maj :t."

närmare föreskrifter för tillämpningen av författningen. Kungl. Maj:ts tillämpningsföreskrifter intas vanligen i en kungörelse. En sådan kungö- relse kan innehålla ett stadgande om att central myndighet får meddela ytterligare föreskrifter i en viss fråga eller utfärda formulär e.d. Kungörelser, som härflyter ur Kungl. Maj:ts egen förordningsmakt, innehåller ofta en delegation till central myndighet av innehåll att närmare bestämmelser för tillämpningen av kungörelsen får meddelas av myndigheten.

Ordet föreskrift och ordet bestämmelse brukas vanligen synonymt. Det förekommer vidare att Kungl. Maj:t delegerar åt en myndighet att meddela anvisningar inom ett ämnesområde eller att utfärda råd. Den vanligaste termen är råd och anvisningar. Men man finner även andra ord såsom direktiv, råd och vägledning, bindande anvisning och bindande förklaring.

Med stöd härav meddelar myndigheterna föreskrifter, råd och anvis- ningar och andra direktiv. Även om benämningen på dessa ofta ansluter sig till terminologin i delegationsbeslutet är detta inte alltid fallet. Det händer att en myndighet utfärdar föreskrifter med stöd av ett delega- tionsbeslut som avser anvisningar eller råd eller också gör den tvärtom. Vidare är innebörden av ordet anvisning oklar. För de centrala verkens del visar det sig på så sätt att tveksamhet kan uppstå om vilken befogenhet som kan grundas på delegationsbeslutet i fråga. För de underlydande myndigheternas och eventuellt också allmänhetens del kan oklarheten föranleda tveksamhet om i vad mån de är skyldiga att följa innehållet i anvisningarna. Ibland uppfattas en anvisning såsom något förbindande, något som man skall rätta sig efter, och i andra fall endast som en rekommendation, något som man bör följa. Å ena sidan har vi anvisningarna till t.ex. kommunalskattelagen, vilka även de får anses ha lags karaktär, å andra sidan åsyftas med anvisning kommentarer till lagar och bestämmelser som utfärdats av Kungl. Maj:t, något som väl snarast borde falla inorn begreppet råd.

I sin kommentar till hälsovårdsstadgan säger Gösta Florén (8 :e uppl. 1960 s. 107): ”Till allmän författning torde icke kunna räknas anvisningar av central myndighet, t.ex. sådana som utfärdas av byggnads- styrelsen med stöd av byggnadsstadgan, och ej heller stadsplan eller andra detaljplaner för byggnadsväsendet.” Även om man väl vanligen såsom Florén framhåller inte räknar råd och anvisningar till författningar har det stått klart för utredningen att behovet att få tillgång till anvisningar och råd, som en myndighet meddelat, är lika stort som att få tillgång till myndighetens föreskrifter. Utredningen har därför inte funnit anledning att begränsa sin undersökning till föreskrifter i egentlig mening. I stället har ett stort antal publikationer som innefattar råd och anvisningar infordrats från myndigheterna och granskats inom utredningen. Därmed är inte sagt att man i publicerings- och registreringshänseende skall behandla anvisningar och råd på samma sätt som föreskrifter (se härom 7.1).

För att inte tynga framställningen kommer utredningen i vissa beskrivande avsnitt att tala om författningar, då även anvisningar och råd åsyftas. Då det är av betydelse skiljs dock på föreskrifter, anvisningar och

råd. Det skall tilläggas att begreppet ”föreskrifter, anvisningar och råd” numera vunnit tämligen fast förankring såsom sammanfattning på myndigheternas direktivgivning, även om gränsen mellan de tre leden är oklar. Terminologin används t.ex. i KK (1970:641) om begränsning i myndighets rätt att meddela föreskrifter, anvisningar eller råd. Denna kungörelse innebär att myndighet ej får ge ändrade eller nya föreskrifter, anvisningar eller råd som i väsentlig grad kan leda till kostnadsökningar, utan att underställa Kungl. Maj :t frågan.

] delegationsbesluten anges ofta att myndigheter får fastställa formulär eller blanketter för användning inom myndighetens verksamhetsområde, eventuellt också att de får meddela anvisningar i anslutning därtill. Utred- ningen har inte funnit anledning gå in på den omfattande floran av formu- lär eller blanketter som sålunda beslutas av myndigheterna eller de därtill hörande anvisningarna. [ den mån sådana anvisningar går längre än att blott underlätta ifyllandet av blanketterna bör de dock behandlas på samma sätt som andra av myndigheten givna anvisningar (jfr under 9 ibilaga 2).

En annan avgränsningsfråga skall här beröras helt kortfattat. Bemyndi- gandet för en förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter, anvisningar eller råd är oftast utformat så att det inte framgår om därmed avses generella arbstrakta normer, avsedda att reglera ett flertal fall, eller konkreta normer, avsedda för ett enstaka fall eller en enskild person. Många gånger torde det framgå av sammanhanget vad som åsyftas och i den mån det inte framgår av sammanhanget eller eljest torde myndig— heten få välja den form för normgivning som ter sig lämpligast. Vad utredningen har att befatta sig med är normer av en viss allmängiltighet. Beslut i enskilda ärenden eller anvisningar som rör ett begränsat antal bestämda personer faller utanför uppdraget.

Likaså anser utredningen att interna tjänsteföreskrifter och tjänstean- visningar som en chefstjänsteman inom en myndighet riktar till perso- nalen inom myndigheten eller som en överordnad myndighet ger till underordnade myndigheter bör hållas utanför undersökningen. Gränsen mellan sådana föreskrifter och föreskrifter som har allmänt intresse är emellertid svår att draga. Efter en preliminär gränsdragning har utred- ningen ej funnit anledning att befatta sig med interna föreskrifter och anvisningar som rör handläggningsrutiner och ekonomiska, kamerala eller personella frågor inom myndigheten och som vanligen utfärdas i form av stenciler. Föreskrifter och anvisningar som berör författningarnas mate- riella tillämpning eller som i övrigt inverkar på enskilds rätt bör däremot beaktas i utredningen.

2.3 Spridda bestämmelser om publicering av författningar

Enligt 81 & regeringsformen åligger det Kungl. Maj :t att utfärda allmän kungörelse om beslutade grundlagsändringar. Regeringsformen innehåller även bestämmelser om kungörande av allmän civil- och kriminallag, kriminallag för krigsmakten och kyrkolag (87 5). Det ankommer på Kungl. Maj:t att utfärda allmän kungörelse om dessa lagar. Detsamma gäller den lagstiftning som tillkommit genom att Kungl. Maj:t valt att

höra riksdagen. Kungörandet sker genom att författningarna publicerasi SFS.

Regeringsformen innehåller inga bestämmelser om kungörande av vare sig de författningar som riksdagen ensam beslutar eller dem som Kungl. Maj:t beslutar ensam. Även dessa tas emellertid in i SFS enligt de närmare bestämmelser som ges i kungörelsen ( ] 928:I ) angående Svensk författ- ningssamling (ändrad l942:315). 1 SOU 1970:48 har utredningen utförligt redogjort för författningssamlingens historia och kungörelsens gällande lydelse (kap. 4 och 5). Här skall endast nämnas att i SFS skall enligt kungörelsen införas följande författningar som utfärdas av Kungl. Maj:t, nämligen ”a) lagar, förordningar, kungörelser och övriga föreskrif- ter, vilka skola tjäna till allmän efterrättelse; b) instruktioner, arbetsord- ningar, reglementen och stadgar för domstolar, ämbetsverk och andra myndigheter samt för allmänna inrättningar, därest bestämmelserna finnas vara av beskaffenhet att böra komma till allmänhetens kännedom; samt c) beslut, som anses vara av sådan vikt att de böra genom Svensk författningssamling allmängöras”. Vidare kan nämnas att Kungl. Maj:t lämnar en hel del föreskrifter till myndigheter och andra inrättningar genom brev som riktas direkt till myndigheten eller inrättningen. Ibland tas en transumt av ett sådant brev in i SFS men vanligen kungörs de ej.

Kungörelsen om SFS stadgar vidare att ”hovrätters samt centrala ämbetsverks och andra myndigheters kungörelser och cirkulär, vilka innehålla föreskrifter av vikt för en större allmänhet”, kan intagas i Svensk författningssamling. Numera förekommer föreskrifter av de centrala ämbetsverken och liknande myndigheter i mycket liten utsträck- ning i SFS. De senaste åren har bara ett 20-tal sådana föreskrifter införts där varje år. Orsaken till att de tas in kan vara att myndigheten saknar egen författningspublikation eller att man anser att föreskriften ej blir tillräckligt spridd genom en sådan publikation.

Det finns ingen sammanfattande författning om hur de centrala verken .skall publicera sina föreskrifter eller råd och anvisningar. Fram till den 1 juli 1969 gällde kungörelsen (1922:609) angående ämbetsverks och andra myndigheters samlingar av kungörelser, cirkulär mm., men den upphäv- des med hänsyn till AB Allmänna Förlagets tillkomst.1 Kungörelsen reglerade inte vilka myndigheter som skulle utge författningspublika- tioner utan hade endast bestämmelser om utformningen av publikationer som myndigheterna gav ut. Den innehöll bl.a. att samling av kungörelser, cirkulär eller andra författningar eller meddelanden skulle utges under gemensam beteckning men att den fick utgivas i skilda serier, att varje i samlingen ingående publikation skulle numreras löpande för årgång. att samlingen skulle ha samma format och stilsort m.m. som SFS, att flera författningar borde sammanföras till ett häfte, att dagen då författningen utkom från trycket skulle anmärkas och att författning, som varit införd i Svensk författningssamling, inte fick tas in i myndighetens samling på annat sätt än medelst särtryck ur SFS. Vidare angavs att myndigheten skulle införa en notis i Post- och Inrikes Tidningar om utgivningen av

1 Allmänna Förlaget (ALLF) är ett serviceföretag för statlig publicering. Det ägs av staten genom Statsföretag AB. Dess huvuduppgift är att samordna produktion och marknadsföring av statligt tryck.

sådana författningar, som innehöll föreskrifter av vikt för en större allmänhet. Kungörelsen gällde inte för länskungörelserna eller publika- tionen Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret.

Reglerna i kungörelsen torde till en början ha följts av de flesta myndigheter. Det finns sålunda ett flertal författningspublikationer som till utformningen överensstämmer med Svensk författningssamling, t.ex. Tullverkets författningssamling, Medicinalväsendets författningssamling, Kommerskollegiets författningssamling, Kontrollstyrelsens cirkulär och Kungl. lantbruksstyrelsens kungörelser. Efter hand har emellertid myn- dighetema allt oftare utformat sina publikationer på så sätt som myndigheten funnit lämpligt. Kungörelsen hade således redan delvis fallit i glömska då den upphävdes.

I olika författningar finns spridda bestämmelser om hur myndigheter skall publicera sina föreskrifter. I 168 & luftfartskungörelsen (1961:558) stadgas att av luftfartsstyrelsen utfärdade föreskrifter och meddelade beslut skall kungöras i den omfattning och på det sätt, styrelsen finner lämpligt. Tullstadgan (1927z391) innehåller i 236 & en bestämmelse att stadgan samt de i anslutning därtill utfärdade allmänna föreskrifter och taxor skall hos tullanstalt finnas kostnadsfritt tillgängliga för allmän- heten, vilket uppenbarligen förutsätter att de trycks. Kungörelsen (19601198) med anledning av Sveriges tillträde till EFTA innehåller dels att EFTA-konventionen skall införas i Tullverkets författningssamling, dels att sådana föreskrifter av generaltullstyrelsen som föranleds av EFTA-rådets beslut skall fortlöpande införas i Tullverkets författnings- samling. Lots- och fyrkungörelsen ( 19701698) innehåller ett stadgande att föreskrift som meddelas enligt kungörelsen skall intagas i publikationen Underrättelser för sjöfarande.

I vissa fall ges mycket detaljerade bestämmelser om kungörande. KK (1956:612) med tillämpningsföreskrifter till allmänna prisregleringslagen innehåller följande bestämmelse.

5 & Prisföreskrift eller annan bestämmelse som meddelas enligt allmänna prisregleringslagen skall delgivas genom kungörande i Svensk författningssamling eller, om den meddelas av myndighet som utger cirkulärserie, i denna. Bestämmelsen eller underrättelse om dess medde- lande skall dessutom uppläsas i radio och införas i en eller flera tidningar. Om så finnes ändamålsenligt, skall den tillika anslås på lämpliga platser inom kommun, som beröres av föreskriften.

Avser sådan bestämmelse allenast ett mindre antal näringsidkare och erhålla dessa del av bestämmelsen genom skriftliga meddelanden elleri annan betryggande ordning, skall vad i första stycket sägs icke gälla.

Flera veterinära införselförfattningar innehåller bestämmelser om kungörande av förteckningar och andra föreskrifter. I 45 veterinära införselkungörelsen (19582551) sägs t.ex. att lantbruksstyrelsen skall upprätta och offentliggöra förteckning över de varuslag, som är under- kastade tillståndstvång.

En del instruktioner anger att vederbörande myndighet ger ut vissa publikationer. lnstruktionen (1969:320) för sjöfartsverket innehåller således att verket utger bl.a. Sjöfartsverkets meddelanden och Under- rättelser för sjöfarande. I instruktionen (1965:644) för kommerskolle-

gium anges att kollegiet ger ut publikationerna Kommerskollegii författ— ningssamling och Kommerskollegii meddelanden ihandelslicensärenden. I något fall innehåller instruktioner bestämmelser som också gäller råd och anvisningar. lnstruktionen (1965:677) för statens brandinspektion säger att det åligger inspektionen att ge råd och anvisningar till kommuner och enskilda i frågor av allmän betydelse för brandförsvaret och att råd och anvisningar bör utfärdas genom cirkulär eller meddelanden, när det är ändamålsenligt. Bestämmelser i instruktioner om myndigheters författ— ningspublikationer hör emellertid ej till Vänligheten.

Utgivning av publikationer kostar pengar och tidigare var det från statsmakternas sida snarast en önskan att begränsa utgivningen av dyrbara publikationer. I en förteckning angavs vilka publikationer statsmyndig- heterna hade rätt att trycka och i övrigt gällde att de fick trycka kortare anvisningar, meddelanden, råd eller upplysningar som var avsedda för allmännare spridning och att de, om de ville trycka någon annan publikation, måste inhämta Kungl. Maj:ts tillstånd. Den senaste kungörel- sen i ämnet (SFS 1962:443) upphörde att gälla den 1 juli 1969 då Allmänna Förlaget började sin verksamhet. På grund härav är utgivningen av en del myndighetspublikationer reglerad i särskilda beslut av Kungl. Maj:t. Bestämmelser om Tullverkets författningssamling och Tullverkets författningshandböcker har således givits i ett regleringsbrev av den 8 juni 1945. I förbigående kan nämnas att de ursprungliga reglerna om Tullverkets författningssamling gavs i ett Kungl. brev den 31 december 1917.

När myndigheternas föreskrifter inte blir föremål för några sådana särskilda publiceringsåtgärder brukar de återfinnas i form av utgående expeditioner till en eller flera myndigheter eller andra adressater. Ofta betecknas de därvid som cirkulär, cirkulärskrivelser eller rundskrivelser.

I varje län utges länskungörelser. Till skillnad från de centrala myndigheternas kungörelser är dessa reglerade i författning, nämligen kungörelsen (1915:421) angående länskungörelserna. Denna har bestäm- melser om länskungörelsernas innehåll, utformning och utdelning samt om skyldighet att bekosta tryckning. Kungörelsens gällande lydelse är intagen i Bilaga ]. Länskungörelserna innehåller dels en del generella föreskrifter, alltså vad utredningen kallar författningar, dels en mängd meddelanden av annat slag, främst sådana som är att hänföra till den officiella kungörelseannonseringen. Länskungörelserna har i huvudsak samma utformning som SFS (se vidare 4.3).

Enligt den nu upphävda länsstyrelseinstruktionen (1968z333) ålåg det länsstyrelsen att ombesörja, att alla till allmän efterrättelse utfärdade föreskrifter och påbud, om vilkas kungörande annan ordning icke fanns stadgad, blev behörigen kungjorda inom länet. Den nu gällande instruk- tionen (SFS 1971:460) innehåller inte någon motsvarande bestämmelse.

] fråga om regionala och lokala föreskrifter finns det på ett stort antal ställen specialbestämmelser om kungörande. Detta gäller t.ex. de kommu- nala s.k. ”ordningarna” (jfr 5.3.1) som antas av kommunfullrnäktige och fastställs av länsstyrelsen, t.ex. lokala ordningsstadgor, hamnordningar, torghandelsstadgor, hälsovårdsordningar och brandordningar. I allmänhet skall de införas ilänskungörelserna. Brandordningarna behöver dock bara

omnämnas där. Införande i länskungörelserna är emellertid ej det enda sättet för kungörande av nu nämnda slag av kommunala föreskrifter. De skall även kungöras i ortspress och anslås på kommunens anslagstavla. Därtill åligger det kommunen att se till att tryckta exemplar av föreskrifterna finns att tillgå för allmänheten (se t.ex. 69 % hälsovårds- stadgan).

Vägtrafikförordningen innehåller i 61 5 3 mom detaljerade bestämmel- ser om hur lokala trafikföreskrifter, som meddelats av länsstyrelse eller kommunal trafiknämnd, skall offentliggöras. Alla sådana föreskrifter skall införas i en särskild liggare som finns vid länsstyrelsen. Då det gäller vissa föreskrifter räcker det att tillkännage dem genom vägmärke. Andra föreskrifter skall skyndsamt införas i länskungörelserna, då de beslutats av länsstyrelse, eller i ortstidning, då de beslutats av trafiknämnd. Dessutom skall trafiksäkerhetsverket och vägverket underrättas om föreskriftens innehåll.

Kombinationen länskungörelse och dagstidning är mycket vanlig då det gäller beslut med begränsad geografisk räckvidd. Ett exempel är naturvårdskungörelsen som innehåller att vissa föreskrifter enligt natur- vårdslagen, t.ex. bildande av naturreservat eller bestämmelser till skydd för växt— och djurarter, skall tas in i länskungörelserna i form av en underrättelse och tillställas varje känd sakägare som berörs av beslutet samt att beslutet, i den mån så finnes erforderligt, även skall kungöras i tidning med spridning inom orten eller tillkännages på annat lämpligt sätt. Vidare finns bestämmelser att besluten skall registreras på länsstyrel- sen och tillställas naturvårdsverket, som skall föra sammanfattande riksregister.

I en del fall skall föreskrifterna dessutom anslås på tavla. Lokala bestämmelser som länsstyrelsen meddelar med stöd av fiskeristadgan i fråga om fiskets vård och bedrivande skall t.ex. inte bara införas i länskungörelserna och i ortstidning utan även anslås i länsstyrelsens lokal, varjämte de enligt fiskeristadgan skall kungöras i kyrkan. Med hänsyn till den nya lydelsen av lagen (1942:117) med vissa bestämmelser om kungörande i kyrka m.m. samt KK (1970:469) om kungörande i kyrka torde i stället för kungörandet i kyrka anslag böra ske på kommunens anslagstavla.

Då det gäller kommunala föreskrifter, som kommunen äger besluta om ensam utan att de skall fastställas av länsstyrelsen eller annan, finns det inga särskilda bestämmelser om kungörande utöver den allmänna regeln i kommunallagen att justering av fullmäktiges och nämnders protokoll skall tillkännages på kommunens anslagstavla.

2.4 Olika typer av författningspublikationer

Lagar och bestämmelser offentliggörs genom en mångfald publikationer av skiftande utseende. Innan utredningen lämnar en beskrivning över de olika myndigheterna och deras författningspublikationer kan det vara lämpligt att söka bringa reda i materialet genom att urskilja olika huvudtyper av publikationer. I och för sig vore det möjligt att endast diskutera de olika publikationernas speciella egenskaper, t.ex. om de är

tryckta eller stencilerade, vilket format de har, om författningarna numreras eller ej osv. Men en gruppering torde även om den i viss mån är godtycklig eftersom många mellanformer och kombinationer före- kommer ändå bidra till att skapa översikt. Utredningen har funnit följande huvudtyper.

a) Tryckta kronologiska författningssamlingar. Författningarna kom— mer ut undan för undan i häften, som består av en eller flera författningar. Författningarna är numrerade. Häftena samlas vanligen i kronologisk ordning. Ofta binds de vid årets slut. Det viktigaste exemplet är SFS. Hit hör också t.ex. Tullverkets författningssamling, Kommers- kollegiets författningssamling, Medicinalväsendets författningssamling, Kungl. lantbruksstyrelsens kungörelser och länskungörelserna. Men hit bör även räknas Trafiksäkerhetsverkets Föreskrifter. De flesta kommu- nala författningssamlingarna hör till denna grupp.

b) Stencilerade cirkulär eller cirkulärskrivelser. Dessa ges ut undan för undan och är ofta numrerade ien särskild serie. Ibland används endast myndighetens diarienummer. De har i det övervägande antalet fall bestämda adressater. Exempel är bankinspektionens cirkulärskrivelser, försäkringsinspektionens cirkulär och kriminalvårdsstyrelsens rundskri— velser.

c) Publikationer av tidskriftstyp. De kommer ut som tryckta häften undan för undan. Häftena är numrerade. Häftena innehåller vanligen flera notiser, som ibland är numrerade särskilt. Häftena samlas i kronologisk ordning i den mån de sparas. Innehållet har huvudsakligen informativ karaktär och består ofta av en blandning av personalnotiser, upplysningar om t.ex. utredningar och meddelanden om nya författningar. Myndig- heternas föreskrifter är insprängda. Hit kan räknas UKÄ-aktuellt, Allmänna meddelanden från rikspolisstyrelsen, kanske även Statens planverk aktuellt. Här avses emellertid inte sådana tidskrifter som är rena informationsorgan, såsom Socialnytt och Generaltullstyrelsens meddelanden.

d)Fristående häften som ingår i en serie. Varje häfte framstår såsom något avslutat, såsom något för sig, men de olika häftena ges vanligen enhetlig utstyrsel. Till skillnad från de häften som ingår i kronologiska författningssamlingar är de i allmänhet försedda med omslag. Häftena numreras vanligen utan avbrott för kalenderår. Innehållet är vanligen råd eller anvisningar, mera sällan föreskrifter. Till denna grupp bör räknas Råd och anvisningar från socialstyrelsen, Kungl. arbetarskyddsstyrelsens anvisningar, Kungl. lantbruksstyrelsens meddelanden och Statens plan- verks publikationer.

e)Helt fristående häften. Dessa framträder som enstaka alster i myndighetens verksamhet. Utformningen bestäms från fall till fall. De är inte numrerade. Gränsen mot broschyrer och folders av engångskaraktär är flytande. Till denna grupp kan hänföras t.ex. giftnämndens förteck- ningar över bekämpningsmedel, rikspolisstyrelsens häfte Säkerhetsskydd och arbetarskyddsstyrelsens Hemhjälpsanvisningar.

f)Bundna handböcker. Här åsyftas tryckta systematiska samlingar av författningar. De ges ut med ett eller flera års mellanrum. Ibland kompletteras de med supplement. Sådana handböcker är Skatte- och

taxeringsförfattningarna, som tidigare gavs ut av finansdepartementet, numera av riksskatteverket, och Utbildningsväsendets författningsbok, som ersatt den tidigare Skolöverstyrelsens författningsbok. Den viktigaste publikationen av denna typ, nämligen Sveriges rikes lag (lagboken) är dock en privat utgåva.

g) Lösbladshandböcker. Härmed avses systematiska samlingar av för- fattningar, tryckta på lösa blad som samlas i pärmar. I dess renodlade form är varje blad utbytbart. Ändrings— och kompletteringsblad ges ut undan för undan. Varje blad åsätts en beteckning som visar var det skall placeras i pärmen. Typiska exempel är Totalförsvarets författningshand- bok, som ges ut av försvarsdepartementet, Föreskrifter och anvisningar för polisväsendet, handboken Veterinärväsendet och trafiksäkerhets- verkets Bestämmelser om fordon. Även några kommunala författnings- samlingar bör föras hit.

2.5 Primärpublicering och sekundärpublicering

Då Kungl. Maj:t promulgerar en lag eller förordning eller beslutar utfärda en egen kungörelse eller annan författning fogas texten till statsrådspro- tokollet. Denna text får anses vara originalet till författningen, den egentliga urkunden. Det är i statsrätten en allmänt hävdad princip att ingen lag kan ha bindande verkan förrän den kungjorts. Kungörandet är således det sista ledet i lagstiftningsprocessen. Under 2.3 har nämnts att kungörandet av lagar och författningar, som utfärdats av Kungl. Maj:t, sker genom att författningen publiceras i Svensk författningssamling. Det är här fråga om det första offentliggörandet, det som är ett minimikrav för att författningen skall få giltighet. Utredningen vill kalla detta för primärpubliceringen Den publikation vari primärpubliceringen sker kan kallas primärpublikation.

För att författningen skall få en vidare spridning återges den därefter ofta i olika sammanhang, t.ex. i facktidskrifter, ibroschyrer eller i andra författningspublikationer. För att man skall få bättre överblick över författningarna samlas de ofta systematiskt i handböcker. All sådan publicering kallar utredningen sekundärpublicering. I enlighet härmed bör publikationer vari sekundärpublicering förekommer kallas sekundär- publikationer. Typiska sådana är Totalförsvarets författningshandbok och Skatte- och taxeringsförfattningarna.

Då det gäller myndigheternas författningspublikationer finner man både primärpublikationer och sekundärpublikationer och mycket ofta en kombination av dem. Så innehåller t.ex. Tullverkets författningssamling, Medicinalväsendets författningssamling och Föreskrifter och anvisningar för polisväsendet såväl författningar som utfärdats av Kungl. Maj:t och be- rör myndighetens verksamhetsområde som bestämmelser vilka myndig- heten beslutat själv. Ofta förekommer även bestämmelser som andra myn- digheter meddelat.

Vad beträffar de regionala och lokala publikationerna, alltså läns- kungörelserna och de kommunala författningssamlingarna, kan man säga att de flesta författningarna i länskungörelserna bör räknas till primär- publiceringen men att det där även finns en del föreskrifter som återges

sekundärt. De kommunala författningssamlingarna bör snarast räknas till primärpublikationerna.

För utredningen är det av särskilt intresse att undersöka hur myndig- heten publicerar sina egna föreskrifter. Man kan ofta inte lika tydligt som beträffande författningar, som Kungl. Maj:t utfärdat, urskilja ett original till föreskriften. Visserligen tas dessa i många fall in i myndighetens protokoll men ibland återfinns de i form av inneliggande exemplar av myndighetens utgående skrivelser. Även bekantgörandet följer mindre klara linjer än då det gäller kungaförfattningarna. Den tidigare nämnda statsrättsliga principen att lagar skall offentliggöras för att få bindande verkan torde väl även gälla föreskrifter som myndigheter meddelar men det är oklart hur långt principen sträcker sig och den iakttas ej alltid. Av dessa skäl bör primärpubliceringen särskilt uppmärksammas.

Utredningen vill i detta sammanhang peka på en annan närliggande distinktion, som kan förklara varför författningspublikationerna är utformade på så många olika sätt. Då en lag eller föreskrift är beslutad gäller det att bringa den till allmänhetens och berörda tjänstemäns kännedom så snart som möjligt. Det är fråga om en fortlöpande information, som enklast sker genom att författningarna tas upp i kronologisk ordning i en författningssamling eller en tidskrift. Då det gäller ändringar av en äldre författning är det från denna synpunkt tillräckligt att ange det ändrade avsnittet. Publikationen har en kungörel- sefunktion. Då man senare skall tillämpa en författning har man helt andra krav på publikationens utformning. Man önskar lätt finna författningen och man önskar författningens hela aktuella text. Helst önskar man olika författningar inom samma ämnesområde samlade. En del författningspublikationer tillgodoser därför främst handboksfunk- tionen. I några fall är författningspublikationerna helt inriktade på att tillgodose endast en av de båda funktionerna men vanligen söker en publikation så gott sig göra låter tillgodose båda funktionerna samtidigt.

2.6. K ungörandets rättsliga betydelse

Inom västerländsk offentlig rätt är det en allmänt antagen princip att lagar och andra generella föreskrifter skall offentliggöras för allmänheten i en eller annan form. Detta är inte bara en förutsättning för att rättsreglerna faktiskt skall få genomslagskraft och bli efterföljda utan får även ses som en garanti för den enskildes rättssäkerhet. Medborgaren bör ha möjlighet att känna gällande regler för att kunna inrätta sitt handlande därefter. Denna princip anses vara grundläggande och gälla även om den inte kommit till uttryck i lagstiftningen. Såsom framgår av det föregående (se 2.3) förekommer ett stort antal bestämmelser om kungörande inom olika delar av lagstiftningen och dessa får ses som ett uttryck för den nämnda principen. Därvid uppställer sig spörsmålet vilken rättslig betydelse som skall tillerkännas en bristfällig efterföljd av de föreskrifter som är givna om kungörande eller ett uteblivet kungöran- de i fall då sådant inte är föreskrivet samt frågan vilken betydelse det har för medborgarna att en rättsregel publicerats på föreskrivet sätt.

I egenskap av överhuvud över statsförvaltningen är Kungl. Maj:t

befogad att rikta tjänsteföreskrifter till en eller flera myndigheter och detta kan ske utan iakttagande av särskilda kungörelseformer. Vanligen intas de i brev till vederbörande myndighet. Ej sällan avser dylika föreskrifter förvaltningsmyndigheternas tillämpning av lagar eller andra författningar och berör sålunda indirekt de enskilda medborgarna. Om t.ex. författningarna stadgar förbud att bygga utan tillstånd förekommer det att Kungl. Maj:t i skrivelse till ett centralt verk ger föreskrifter om förutsättningarna för att ge tillstånd. På motsvarande sätt är det ej ovanligt att överordnade förvaltningsmyndigheter dirigerar de underord- nades tillämpning av författningarna utan att anvisningarna härom offentliggörs för medborgarna.

Det vill synas som om ett sådant förfaringssätt inte står i överens- stämmelse med den inledningsvis nämnda principen. Utredningen känner icke till något fall då lagligheten av förfaringssättet prövats av domstol. Kanske bör situationen uppfattas så att det absoluta kravet på offentlig- görande avser sådana föreskrifter som omedelbart vänder sig till medborgarna och förutsätter åtlydnad av dessa, däremot ej sådana som riktar sig till förvaltningsmyndigheterna och först sedan dessa handlat berör medborgarna.

2.6.1. Verkan av publiceringsbrist

I svensk rätt finns inte några lagfästa bestämmelser om verkan av brist i publiceringen. Inom doktrinen torde allmän enighet råda om att lagar inte kan tillämpas mot allmänheten om de inte är kungjorda på föreskrivet sätt. Vad beträffar förvaltningsmyndigheternas normer torde uppfattningen vara densamma även om viss tvekan kan märkas då det gäller smärre brister i publiceringen.

Större oklarhet vidlåder frågan om huruvida underlåten eller bristfällig publicering får till följd att författningen anses ogiltig eller icke existerande så att den över huvud inte kan tillämpas, inte ens mot den som råkat få vetskap om dess innehåll, eller om felet bara medför att den inte kan tillämpas mot den som saknat kännedom om den. Problemet kan även formuleras så: Kan en författning sättas i kraft omedelbart från beslutets dag och därefter tillämpas mot var och en som fått vetskap om den eller måste den kungöras innan den kan träda ikraft? Det vill synas som om frågan besvaras olika inom statsrätten och inom förvaltnings— rätten. För lagars och andra av Kungl. Maj:t utfärdade författningars vidkommande, alltså vad som brukar hänföras till statsrätten, torde meningen vara den att författningen inte kan bli giltig förrän efter vederbörligt kungörande. Inom förvaltningsrätten däremot torde förvalt— ningsmyndigheternas normer anses i och för sig giltiga redan från beslutets dag och således kunna omedelbart tillämpas mot den som får vetskap om normen men doktrinen synes inte vara klar på denna punkt.

I rättspraxis ställs frågan sällan på sin spets. Merendels torde lagar och andra nonnbeslut vara kungjorda på ett korrekt sätt och om det föreligger misstanke om att så ej är fallet torde endast sällan den enskilde ställas till ansvar. Utredningen har funnit följande fall som kan vara av intresse.

Före 1894 års lag om tiden för allmänna författningars trädande ikraft (se 11.4) gällde ett cirkulär av år 18331, enligt vilket allmänna författningar skulle bekantgöras genom uppläsning i sockenkyrkan. Där föreskrevs det också att vederbörande präst skulle anteckna på författ— ningen den dag då uppläsningen börjat. Visserligen skulle författningen också publiceras i Svensk författningssamling men denna publicering hade ingen rättslig betydelse utan utgjorde snarast ett underlag för kyrkoläsningen. I NJA 1886 s. 129 hade några jägare åtalats för att de jagat på förbjuden jakttid. Enligt rättsfallets rubrik gällde frågan om en Kungl. kungörelse den 12 maj 1882, varigenom tiden för jakten blivit inskränkt på ifrågavarande ort, kunde anses ha varit gällande, då tillförlitlig upplysning saknades om kungörelsen blivit uppläst i kyrkan. Jägarna invände att de inte kände till kungörelsen och att den förmodligen inte blivit uppläst i kyrkan. Prästen förklarade att han ej kunde minnas om författningen hade lästs upp men att så troligen varit fallet. Prästen hade emellertid ej antecknat på författningen att den lästs upp.

Hovrätten ville fälla jägarna till ansvar under åberopande av att kungörelsen blivit utgiven i SFS och ”såmedelst till efterrättelse kungjord”. HD ogillade emellertid åtalet eftersom det icke blivit ådagalagt att jägarna vare sig på det för allmänna författningars offentliggörande föreskrivna sättet eller annorledes fått kännedom om kungörelsen. Misstanken om bristfällig publicering ledde här således till att författningen ej kunde anses ha varit gällande.

Ett annat fall gällde en föreskrift av en förvaltningsmyndighet. INJA 1903 s. 110 hade KB med stöd av brännvinsförsäljningsförordningen meddelat vissa föreskrifter om ordningen på utskänkningsställena i en stad. Föreskrifterna hade intagits i ett brev till magistraten. Personer, som åtalades för brott mot föreskrifterna, invände att dessa ej hade behörigen kungjorts. Det blev utrett att föreskrifterna ej hade införts i länskungörel- serna och man kunde ej av länsstyrelsens diarium utläsa att de kungjorts i ortstidning. HD godtog invändningen och fann att föreskrifterna borde ha kungjorts enligt 20% ordningsstadgan för rikets städer. Då detta ej skett kunde föreskrifterna ej tillämpas.

Genom 1894 års lag om tiden för allmänna författningars trädande i kraft tillades publiceringen i SFS rättslig betydelse. Kyrkouppläsningen inskränktes i samband därmed avsevärt och där den kvarstod var det endast såsom en ytterligare form för att sprida kännedom om författ- ningen. 1894 års lag stadgar att författningarna skall träda i kraft fyra veckor efter utgivningen i SFS, där annat ej framgår av själva författ- ningen. Den säger däremot ej uttryckligt att författningar inte får träda i kraft före utgivningen i SFS. Detta klargörs emellertid i två fall från högsta domstolen. En lag den 10 maj 1912 om ändrad lydelse av lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom angav att den skulle träda i kraft "genast efter utfärdandet”.

[ Cirkulär till Konungens befallningshavande med närmare föreskrifter i avseende på tiden, varifrån utfärdade författningar skola anses ländande till efterrättelse, m.m. (SFS 1833 nr 10 s. 94).

Den kom inte ut i SFS förrän den 20 maj (1912 nr 59). Tvekan kunde råda om den var i kraft tiden den 10—20 maj. I notisfallet NJA 19148 684 uttalade HD # i ett mål om fastställande avjorddelningsförrättning att lagen blivit gällande först den 20 maj, då det nummer av Svensk författningssamling, vari lagen införts, enligt därom meddelad uppgift utkommit från trycket. Fallet anförs av Fahlbeck som ett exempel på att lagens principer iakttages enligt strikt ordalydelse av praxis (Fahlbeck: Förvaltningsrättsliga studier. Sthlm 1938). I referatfallet NJA 1936 s. 210, som var ett tvistemål, bekräftade HD att en lag ej blir gällande förrän den kommit ut i SFS, trots att den enligt sin ordalydelse skall träda i kraft ”genast efter utfärdandet”. Innebörden av dessa båda fall är således att en lag ej blir gällande förrän den publicerats i SFS.

Några fall rör betydelsen av att lokalt begränsade trafikföreskrifter ej bekantgjorts i enlighet med bestämmelser i författningar. ISvJT 1925 rf & 38 var en person åtalad för överträdelse av förbud att befara viss väg. Enligt vederbörande författning skulle dylikt förbud kungöras och utmärkas genom anslag. Det hade tydligen införts i länskungörelserna. Då emellertid föreskrivet anslag ej blivit uppsatt och den tilltalade ej hade kännedom om förbudet ansågs detta ej kunna medföra ansvar för honom. [ NJA 1926 s. 1 gällde målet överträdelse av KB:s föreskrift om inskränkning i eljest tillåten hastighet. HD uttalade att för tillämpning av föreskriften fordrades att en bestämmelse i då gällande motorfordons- förordning angående anslag rörande hastighetsinskränkningen iakttagits eller att föreskriften eljest var bekant för vederbörande.l

Även SvJT 1939 rf & 51 rörde en lokalt begränsad föreskrift som ej tillkännagivits enligt vad därom var stadgat. I ett beslut om fredande av naturminnesmärke hade KB meddelat förbud att beträda visst område. KB föreskrev i beslutet att fem anslagstavlor skulle utsättas och att dessa skulle ange förbudets gränser och upplysa om fridlysningen. Tavlorna kom sedermera att förfalla. En person, som åtalats för överträdelse av förbudet, frikändes av hovrätten med motivering att föreskrivna anord- ningar för naturminnesmärkets utmärkande icke behörigen utförts och underhållits och att den tilltalade ej haft kännedom om förbudet.

Utredningen har ej funnit något fall som rör bristfällig publicering av författning, som är meddelad av central förvaltningsmyndighet, ej heller något renodlat fall om betydelsen av att publicering underlåtits då föreskrift om kungörande saknats.

2.6.2. Betydelsen av korrekt offentliggörande

När brist i kungörandet ej föreligger utan författningen bekantgjorts på föreskrivet sätt eller — om föreskrifter saknas på godtagbart sätt är författningen giltig och kan i princip tillämpas mot var och en som berörs. Offentliggörandet skapar en presumtion för att medborgarna

1 167 & 2 st vägtrafikkungörelsen (1972:603), som trätt i kraft den 1 maj 1973, stadgar att straff för överträdelse av lokal trafikföreskrift ej skall ådömas om föreskriften ej utmärkts på vederbörligt sätt eller om den ej införts i liggare eller kungjorts enligt vissa närmare angivna bestämmelser.

känner författningen. Detta uttrycks ibland så att de flngeras känna lagen, ibland så att de är skyldiga att känna lagen. Inom straffrätten har detta kommit till uttryck i satsen ignoranta: juris nocet som innebär att bristande kännedom om rättsreglerna drabbar den okunnige. Medborga— ren kan således i princip inte undgå straffansvar pa den grund att han ej känt till rättsregeln.

För sådana författningar som intas i SFS uppstår på grund av 1894 års lag den här nämnda presumtionen i och med att författningen kommer ut av trycket. Också för författningar av lägre dignitet, som ej införs i SFS, skapar offentliggörandet en presumtion för kännedom om författningen, även om det kan vara tveksamt hur högt krav som skall ställas på kungörandet. Enligt H. Strömberg (Den lokala förordningsmakten, Lund 1954) är sålunda intagande i länskungörelserna av lokala förordningar icke tillfyllest utan enligt honom måste detta kompletteras genom aktiva åtgärder för spridande av kännedom om den lokala förordningen (s. 292).

Ett exempel på fall då en invändning om rättsvillfarelse ej godtagits utgör SvJT 1941 rf s. 40, som rörde länsstyrelses fridlysning av naturminnesmärke. KB i Gotlands län hade ien kungörelse förbjudit borttagande av viss växt. Förbudet synes ej ha varit begränsat till viss plats. En person åtalades för överträdelse av det då 26 år gamla förbudet. Han invände att han ej kände till förbudet och att det ej var anslaget på växtplatsen. Hovrätten lämnade invändningen utan avseende och dömde till böter. Enligt då gällande lag om naturminnesmärkens fredande skulle fridlysningsbeslut kungöras i länskungörelserna, i ortstidning och genom uppläsning i kyrka och antecknas i länsstyrelsens register samt ”där så fanns nödigt” anslås vid naturminnesrnärket. Referatet utvisar inte om någon utredning förebragtes om huruvida förbudet hade kungjorts men man torde kunna utgå från att de tre obligatoriska åtgärderna hade vidtagits.

Ett närliggande men ej renodlat fall utgör SvJT 1931 rfs. 60 som gäller en föreskrift som utfärdats av lokal statlig myndighet. Enligt 1923 års motorfordonsförordning fick automobil föras endast av den som hade tillstånd (körkort). Ett undantag utgjorde övningskörning, som var tillåten på plats och under villkor som bestämdes av polismyndigheten i orten. Landsfiskalen i en ort hade föreskrivit att övningskörning fick ske på vissa tider under vissa dagar. En bilförare, som åtalades för att ha övningskört på otillåten tid, invände att han ej känt till tidsbegräns- ningen. lnvändningen beaktades ej av domstolarna, som dömde till böter. — Det framgår ej av referatet om man sökte klarlägga hur landsfrskalens föreskrifter hade offentliggjorts. Varken motorfordonsförordningen eller anknytande tillämpningskungörelse synes ha uppställt något krav på att dylika föreskrifter skulle kungöras. Fallet skulle kunna ses som ett exempel på att domstolarna inte krävt kungörande, eftersom sådant ej var föreskrivet i författning. En sådan inställning skulle möjligen kunna förklaras med att föreskrifterna ej innehöll påbud eller förbud i skärpande riktning för den enskilde utan närmast innebar en dispens från motorfordonsförordningens förbud mot körning utan körkort. Det är emellertid också möjligt att föreskrifterna faktiskt hade kungjorts på ett godtagbart sätt varvid bilförarens rättsvillfarelse ej ansågs ursäktlig.

I straffrättsliga sammanhang anses det emellertid alltför strängt att fullt ut upprätthålla presumtionen att var och en känner lagen. Det finns därför en klar tendens i rättspraxis att frikänna där rättsvillfarelsen anses ursäktlig. Så sker till en början då rättsvillfarelsen beror på en brist i kungörandet. Det torde vara svårt att dra en gräns mellan sådana fall och fall då frikännandet beror på att domstolen ansett rättsregeln på grund av det bristande kungörandet icke vara gällande. De ovannämnda fallen NJA 1886 s. 129, SvJT 1925 rfs. 38, NJA 1926 s. 1, SvJT 1939 rfs. 51, vilka här angetts som exempel på att publiceringsbrist medför att vederböran- de föreskrift ej kan tillämpas, kan även ses som exempel på att ursäktlig rättsvillfarelse leder till straffrihet. Möjligen bör gränsen anges så att allvarliga publiceringsbrister leder till att författningen aldrig kan tillämpas, inte ens mot den som visas ha haft vetskap om den, medan mindre allvarliga brister medför straffrihet endast för den som ej kände till författningen.

Ursäktlig rättsvillfarelse, som medför att straff ej ådöms, anses i praxis också föreligga då gärningsmannen trots en formellt sett fullständigt riktig publicering inte haft möjlighet att få kännedom om innehållet ien rättsregel. I sin bok Om rättsvillfarelse (Sthlm 1956) drar Thornstedt efter en genomgång av praxis (närmast fallen NJA 1918 B 558, B 577, B 576, NJA 1919 B 171, B 172, B 185, B 186 och NJA 1920 s. 4) den slutsatsen att HD ansett, att okunnighet om innehållet ien ny författning medför straffrihet, så länge okunnigheten icke skäligen kan läggas gärningsmannen till last såsom försummelse. Sådan försummelse skulle emellertid föreligga då denne genom tidningspressen eller på annat sätt fått sin uppmärksamhet riktad på att gärningen straflbelagts. Att vederbörande nummer av SFS icke kommit ortens myndigheter till handa eller att författningen ej kungjorts på orten genom offentlig myndighets försorg kan enligt Thornstedt alltså inte åberopas som ursäkt, såvida gärningsmannen på annat sätt fått meddelande om författningens existens, även om detta sätt icke framstår som lika tillförlitligt. Thornstedt tillägger:

Den ståndpunkt som HD sålunda intagit förklarar att överrätterna icke synas ha haft anledning att beakta okunnighet om nya författningar vid tillämpningen av den snabbt skiftande kristidslagstiftningen under andra världskriget. Hithörande författningar kungjordes nämligen regelbundet i radio före eller i samband med sitt ikraftträdande. Med hänsyn till den allmänna förekomsten av radiomottagare i landet måste en författning, som kungjorts i radio, anses vara allmänt bekant i hela landet, och under sådana omständigheter torde okunnighet om en ny författning i regel kunna läggas vederbörande till last såsom försummelse.

Det bör tilläggas att vissa specialstraffrättsliga författningar uppställer vetskap om en viss föreskrift, t.ex. ett förbud, som förutsättning för straffbarhet. I sådana fall kan naturligtvis icke presumerad vetskap enligt satsen om ignorantia juris nocet medföra straffansvar.

Sammanfattningsvis torde rättsläget kunna beskrivas sålunda. Författ— ningar av alla slag skall offentliggöras för att bli gällande mot envar. Om

det finns föreskrifter om offentliggörande skall dessa iakttagas. Allvarlig underlåtelse att följa föreskrifterna medför att författningen ej blir gällande. Det är tveksamt om författningen i sådant fall anses gällande mot den som visas ha fått kännedom om författningen på annat sätt. Mindre allvarligt åsidosättande av sådana föreskrifter får till följd att författningen ej kan föranleda straff (varmed torde likställas förverkande och andra ingripande påföljder) för den som saknat vetskap om författningen. Om det ej finns någon föreskrift om offentliggörande, torde uteblivet eller bristfälligt kungörande i varje fall medföra straffrihet o.dyl. för den som ej känt till författningen. En författning, som kungörs i SFS, anses i princip tillämplig mot envar. En författning som ienlighet med givna föreskrifter kungörs annorstädes än i SFS torde i princip anses tillämplig mot envar även om detta kan vara i någon mån tveksamt i händelse föreskrifterna uppställer lågt krav på publicering, t.ex. enbart införande i länskungörelserna. Saknas föreskrifter, torde författningen anses tillämplig mot envar om kungörandet uppfyller rimliga krav. Även om författningen kungjorts medför den ej straffansvar för en person som saknat kännedom om den och anses ha giltig ursäkt därför, t.ex. emedan författningen är ny och den inte gjorts bekant över landet. Även utan offentliggörande torde tjänsteföreskrifter inom förvaltningen anses gil- tiga.

3. Redogörelse för några centrala förvaltningsmyndigheter och deras författningspublikationer

3.1. Centralförvaltningens uppgifter och normgivningskompetens

Den svenska förvaltningen har vuxit fram under flera århundraden. Den är därför inte enhetligt organiserad utan företer en synnerligen varierad och svåröverskådlig bild. Ett karaktäristiskt drag för den svenska förvalt- ningen är att den till så stor del utövas av organ som är förlagda utanför departementen. Hos oss är departementen jämfört med utlandets ministerier tämligen små och sysslar huvudsakligen med övergripande och långsiktig verksamhet som lagstiftning, planering och statsreglering. Beslut fattas av Kungl. Maj:t i statsrådet på föredragning av vederbörande departementschef och bakom besluten står således i princip hela regeringen. Departementens direktivgivning utövas därför inte såsom ofta i utlandet genom ministeriella dekret utan genom Kungl. förordningar, Kungl. kungörelser, Kungl. brev eller andra dylika dokument, utfärdade av Kungl. Maj:t. I den mån dessa innehåller föreskrifter till allmän efterrättelse kungörs de såsom tidigare har nämnts i SFS. Denna författningspublicering har utredningen behandlat i sitt tidigare be- tänkande SOU 1970:48.

På grund av regeringsärendenas mångfald har dessa alltmer skiftats ut från departementen till förvaltningsmyndigheterna och då av naturliga skäl i första hand till de centrala myndigheterna. Med ”central” myndighet åsyftas här en myndighet vars kompetens ej är lokalt begränsad utan som har hela landet till verksamhetsområde. Från att under 1600-talet huvudsakligen ha bestått av ett par rikskollegier har den statliga centralförvaltningen svällt ut till att omfatta ett par hundra myndigheter, såsom framgår av t.ex. statskalendern eller departements- stadgan (19631214, ändrad senast l972z404). Denna ansvällning hänger samman med den förändrade syn på statens uppgifter som ligger bakom det moderna samhällets framväxt. I äldre tider svarade staten huvudsak- ligen för rättsskipning, försvar och skatteväsende medan staten numera tagit på sig sådana omfattande uppgifter som social omvårdnad i vidsträckt bemärkelse, utbildning för var och en, kommunikationsväsen samt kontroll av näringslivet och flera av dess produkter.

Till följd härav är förvaltningen kontinuerligt föremål för omorganisa- tion, som sker i alltmer ökad takt. Nya myndigheter kommer till. Äldre

verk läggs ner eller slås samman med andra. För att ge ett exempel kan man peka på att veterinärstyrelsen på sin tid bröts ut från medicinal— styrelsen. Sedermera har medicinalstyrelsen slagits samman med dåvaran- de socalstyrelsen till nuvarande socialstyrelsen. Veterinärstyrelsen har i sin tur delats upp och upphört, varvid den ena delen gått in i lantbruksstyrelsen och den andra delen förenats med statens institut för folkhälsan till det nya statens livsmedelsverk. Andra exempel på nya verk från senare tid är trafiksäkerhetsverket, naturvårdsverket, invandrar- verket, riksskatteverket och konsumentverket. Allt detta gör att upp- gifter om myndigheterna och deras organisation snabbt blir föråldrade.

Enligt äldre uppfattning tillkom den lagstiftande makten de högsta statsorganen medan den verkställande makten tillkom Kungl. Maj:t eller de under Kungl. Maj:t lydande myndigheterna. Förvaltningens organ hade således endast att verkställa de lagstiftandes beslut. Även om detta i stort gäller än i dag kan en skarp gräns icke upprätthållas. Det blir allt vanligare att lagstiftning i vid mening, alltså befogenhet att ge generella normer, delegeras till de förvaltande myndigheterna. Delvis är väl detta ett led i en strävan att minska Kungl. Maj:ts arbetsbörda, vilket ju varit den nu upphörda departementsutredningens huvuduppgift, men delega- tionen beror i stor utsträckning också på att förhållandena i det moderna samhället skiftar så snabbt att ämbetsverk med specialiserad personal ofta anses mer lämpade att meddela normer som successivt anpassas till utvecklingen. Exempel på detta är jordbruksregleringen, naturvården och livsmedelskontrollen.

Myndigheterna handlägger uppgifter av skiftande slag. Det är långt ifrån alla som är av intresse i förevarande sammanhang. Till en början behöver domstolar, utbildningsanstalter, kulturella institutioner som museer, bibliotek och akademier samt vårdanstalter inte komma i betraktande, eftersom de har väsentligen andra uppgifter än att utfärda generella föreskrifter. I många myndigheter är avgörandet av enskilda förvaltningsärenden den dominerande sysselsättningen. Sådana avgöran- den bör på något sätt, t.ex. genom delgivning, tillställas den som berörs och de faller därför inte, vilket framhållits under 2.2, inom området för författningspubliceringen. Andra förvaltningsorgan är tillkomna för att lämna råd inom skilda sektorer. Vidare finner man myndigheter som skall producera saker, t.ex. vägar, eller svara för t.ex. forskning. Inte heller sådana uppgifter kan hänföras till utredningens ämnesområde. För utredningens vidkommande är det förvaltningsorganens normgivning som bör undersökas.

Myndigheternas uppgifter regleras dels genom s.k. instruktioner, som utfärdas av Kungl. Maj:t, dels genom lagar eller andra av Kungl. Maj:t utfärdade författningar. Förvaltningsorganen har ingen ursprunglig be- hörighet att meddela föreskrifter till allmän efterrättelse utan sådan normgivning förutsätter stöd i lag eller annan författning eller möjligen i ett beslut av Kungl. Maj:t, intaget i brev till vederbörande myndighet. Ofta anger en lag att det tillkommer Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer att utfärda närmare föreskrifter för tillämpning av lagen, varvid Kungl. Maj:t i tillämpningskungörelse till lagen överlåter åt en lämplig myndighet att besluta föreskrifter i vissa avseenden. I

sådana fall kan Kungl. Maj:t själv välja ut vilken myndighet som uppgifter bör anförtros åt. I andra fall kan redan lagen utpeka myndigheten och binder sålunda Kungl. Maj:t.

Allmänna delegationsstadganden förekommer vanligen i slutet av en lag eller en Kungl. kungörelse, varvid befogenheten avser utfärdande av ”närmare” bestämmelser, eller ”ytterligare” bestämmelser. Även om terminologin inte är fast åsyftas vanligen med ”närmare” bestämmelser sådana som mer detaljerat reglerar vad som behandlas i vederbörande lag eller författning,medan ”ytterligare” bestämmelser är ett något vidsträck— tare begrepp och innefattar även sådana bestämmelser som fyller ut vad lagen ej reglerat och sålunda kompletterar dess stadganden, allt dock i den mån det faller inom lagens ämnesområde. Även utan sådant delegationsstadgande torde en myndighet, som fått en viss förvaltnings- uppgift sig ålagd, ha befogenhet för att inte säga skyldighet att besluta sådana detaljföreskrifter, som är nödvändiga för att vederbörande författning skall kunna tillämpas.

Mer speciella delegationsstadganden återfinner man vanligen inne i lagen eller kungörelsen, i samma lagrum som reglerar en viss fråga. Det är ofta just sådana stadganden som medger den mest ingripande normgiv- ningen från myndigheternas sida, normer som berör den enskilde medborgarens rättigheter och skyldigheter, medan normgivning som stöds på de allmänna delegationsbestämmelserna ofta vänder sig till underlydande organ och främst reglerar administrationen. För att få en bild av myndighetens befogenheter då det gäller författningsgivning måste man således studera inte bara myndighetens instruktion och specialförfattningarnas slutbestämmelser utan även dessas materiella bestämmelser.

En myndighets normgivning är självfallet av större betydelse inom sådana förvaltningsområden, där lagstiftningen eller Kungl. Maj:ts tillämpningsföreskrifter endast innehåller generella principer och allmänt hållna stadganden. När författningarna i detalj reglerar förekommande frågor blir det mindre utrymme för myndighetens normgivning. Ofta kommer denna då främst att avse administrativa frågor, som är av begränsat intresse för utomstående.

För en myndighets normgivning är dess ställning i förhållande till andra myndigheter, dess plats i hierarkin, av stor betydelse. En del verk har en omfattande regional eller lokal förvaltning som är så fast knuten till centralorganet att den tillsammans med centralorganet anses bilda verket. Tillsammans utgör de så att säga en sluten enhet och centralorganet har på grund av sin chefsställning befogenhet att leda regional- eller lokalförvaltningen genom tjänsteföreskrifter, vilka kan betraktas som interna. Särskilt affärsverken utgör exempel på detta. I andra fall är de regionala eller lokala förvaltningarna organiserade som formellt fristående enheter, vilka visserligen lyder under eller står under tillsyn av central- organet men där subordinationsförhållandet ofta är svagare än i föregåen- de fall. I sådana fall omhänderhas ofta förvaltningen på det lokala planet av kommunala organ medan förvaltningen på länsplanet kan skötas antingen av länsstyrelsen eller av särskilda länsnämnder. Ett exempel är skolöverstyrelsen — länsskolnämnderna _ skolstyrelserna. En mellanform

exemplifieras av arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna och ar— betsförmedlingarna. Här föreligger något fastare band och i dagligt tal räknas såväl styrelsen som de underlydande organen till ”verket”.

I de här nämnda fallen vänder sig de centrala organens normgivning ofta till de underlydande myndigheterna och inte omedelbart till allmänheten. Kontakten med allmänheten sker på det lokala planet genom att myndigheterna handlägger enskilda ärenden. De centrala organens normgivning utgör riktlinjer för de lokala organens bedömande av enskilda fall och syftar till ökad enhetlighet i bedömningen. Ofta tar detta sig uttryck i ”anvisningar” av mer eller mindre bjudande karaktär.

En annan art av normgivning är sådan som omedelbart vänder sig till allmänheten, som alltså inte tar sikte på handläggningen av enskilda ärenden utan förutsätter att allmänheten direkt rättar sig efter den. Sådana författningar kan ges av myndigheter som helt saknar lokala eller regionala organ, t.ex. giftnämnden, eller av myndigheter som är utrustade med sådana organ. Vanligen riktar sådana föreskrifter sig till speciella företag eller yrkesgrupper, t.ex. banker, livsmedelsfabrikanter eller jordbrukare, men ibland är de avsedda för den breda allmänheten, t.ex. bestämmelser om fordons utrustning eller om elransonering.

Vidare bör nämnas att en del myndigheter ger föreskrifter eller anvisningar som är avsedda för andra, icke underlydande myndigheter inom statsförvaltningen. Ofta tar sådana bestämmelser sikte på kontroll eller rationalisering eller personalfrågor. Här kan nämnas riksrevisions- verkets och avtalsverkets anvisningar och riksarkivets bestämmelser om arkivering.

En central förvaltningsmyndighets beslutanderätt utövas i allmänhet av dess styrelse, om det rör vissa viktigare frågor, och i övrigt av dess generaldirektör efter föredragning av en byråchef eller annan tjänsteman. På grund av ärendenas mångfald överlåts ofta åt byråchefer eller andra tjänstemän att fatta beslut å myndighetens vägnar. Utfärdande av generella föreskrifter av betydelse för författningars materiella tillämp- ning torde väl i allmänhet uppfattas som en så viktig fråga att den föredras för styrelsen eller i varje fall för verkschefen men inte sällan förekommer det att sådana beslut fattas på lägre nivå, t.ex. av en avdel- ningschef eller en byråchef. För frågan om författningspublicering synes det emellertid vara oväsentligt om beslutet fattas av generaldirektören eller annan befattningshavare.

En annan organisatorisk fråga kan ha större betydelse för författnings— publiceringen. Det är frågan om graden av samarbete eller samordning mellan myndighetens olika avdelningar eller byråer. I verk där det är nära samarbete eller åtminstone fast samordning ter det sig i allmänhet naturligt att ordna författningspubliceringen efter enhetliga linjer och att bl.a. anlita samma författningspublikation. I sådana fall ges ofta författningarna ut gemensamt från en administrativ avdelning eller en kanslibyrå. I myndigheter med mindre täta kontakter mellan de olika enheterna kan det förekomma att vederbörande fackbyråer ger ut var sin publikation, såsom t.ex. i trafiksäkerhetsverket.

De centrala myndigheternas benämning varierar kraftigt. Man finner t.ex. kollegier, verk, styrelser, nämnder, råd, inspektioner, institut och

anstalter. De största myndigheterna med den mest utbyggda lokala organisationen kallas numera vanligen styrelser eller verk. Särskilt den sistnämnda termen införs alltmera. Det är främst verken och styrelserna som har en styrande funktion inom sitt förvaltningsområde och som på grund därav meddelar allmängiltiga föreskrifter eller anvisningar för allmänhet eller underlydande myndigheter. Möjligen kunde man föran- ledas att tro att myndigheter benämnda nämnder, anstalter e.dyl. saknar normgivningsmakt men så är ej fallet. Även nämnder, t.ex. jordbruks- nämnden och giftnämnden, kan ha långtgående befogenheter i detta avseende och någon säker slutsats kan man således ej dra av myndig- hetens namn.

3.2 Utredningens enkät till centrala myndigheter

För att få en uppfattning om vilka myndigheter som utfärdar författ- ningar och hur dessa publiceras gick utredningen under år 1968 ut med en enkät till 141 myndigheter, varav 106 centrala. Enkäten innehöll även en del frågor om SFS och har i dessa delar redovisats i det förra betänkandet (SOU 1970:48 sid. 44). Svar inkom från 105 centrala myndigheter.

Den inledande frågan löd: Utfärdat myndigheten författningar?

Frågan kompletterades av följande kommentar: Med "författningar” menas här förordningar, kungörelser, instruktioner, anvisningar, föreskrif- ter etc., som skall lända till efterrättelse bland allmänhet och hos andra myndigheter. Föreskrifter som gäller internt inom myndigheterna avses inte. Beträffande krigsmaktens myndigheter åsyftas författningar, som är avsedda för allmänheten eller för myndigheter utanför krigsmakten. Kungörelser i betydelsen ”tillkännagivande”, t.ex. kungörelse om exeku- tiv auktion, avses inte.

Till följd av svårigheten att avgränsa begreppet författning var svaren mycket oenhetliga. Till detta torde ha bidragit att kommentaren till frågan fått en något oklar formulering. Avsikten var att svaren skulle omfatta såväl föreskrifter som anvisningar och både sådana som vänder sig till allmänheten och sådana som vänder sig till underlydande eller sidoordnade myndigheter. Endast sådana som var helt interna inom den egna myndigheten skulle utelämnas. För försvaret skulle dock gälla en något annorlunda gränsdragning. Nu synes en del myndigheter ha räknat föreskrifter eller i varje fall anvisningar för underlydande myndigheter eller för andra statliga myndigheter som interna och till följd därav svarat nej medan svaret enligt utredningens intentioner borde ha varit ja.

Utredningen har därför genom hänvändelser till åtskilliga myndigheter och genom studium av instruktioner och andra författningar sökt bilda sig en uppfattning om vilka myndigheter som har att utfärda författ- ningar. Fullständighet har dock icke kunnat uppnås i detta avseende, då det skulle ha fordrat en alltför omfattande författningsinventering. Såsom framgår av det föregående måste man för att rätt kunna bedöma denna fråga vara väl insatt i de materiella bestämmelser som reglerar myndighetens verksamhet och sanktionssystemet samt myndighetens organisation och funktion i förhållande till andra myndigheter.

I följande tabell 1 redovisar utredningen de centrala myndigheter som besvarade enkäten. I de fall då myndigheten sedermera upphört eller bytt namn anges detta. Av tabellen framgår myndighetens svar på den inledande frågan om den utfärdar författningar. När svaret varit oklart har utredningen sökt tolka detta för att kunna ange klart ja eller nej. I något fall har utredningen funnit anledning ändra svaret i belysning av vad som senare framkommit. Sammanfattningsvis innebär tabellen att 59 myndigheter utfärdar författningar medan 46 inte gör det.

I enkäten frågades också om det ungefärliga antalet sådana författ- ningar per år. Om svaren på den första frågan var oenhetliga gällde detta i än högre grad denna fråga. En framträdande orsak till detta är att vissa myndigheter utfärdar föreskrifter stötvis, t.ex. i anslutning till en ny lag eller kungörelse, varför antalet författningar olika är blir mycket ojämnt. Därtill kommer svårigheten att avgöra vad som skall räknas till en författning. Skall t.ex. varje ändrat lösblad i en systematisk lösbladspubli- kation räknas som en ny författning? De uppgifter som tabellen innehåller härom måste därför tas med stor reservation. Sammanfatt- ningsvis kan endast anges att många myndigheter utfärdar mycket få författningar medan en del utger ett hundratal eller mer.

En fråga gällde om myndigheten har förteckning eller register över myndighetens författningar eller annat system för att överblicka dessa. I tabellen har angetts vilka myndigheter som sade sig ha något sådant system. I några fall utgjordes detta av kortregister eller liggare över författningarna men vanligare är att man litar till kronologiska register eller alfabetiska sakregister som är intagna i myndighetens författnings- publikation. Vissa myndigheter gör dessutom från tid till annan förteckningar över alltjämt gällande föreskrifter eller anvisningar.

Utredningen frågade även hur författningarna bekantgörs för den som berörs. Svaren angav ett stort antal olika bekantgörandeformer, t.ex. publicering i SFS, publicering i egna tryckta publikationer, utsändning av stencilerade cirkulär, spridning av broschyrer, annonsering i tidningar och uppläsning i radio. Ofta använde samma myndighet sig av flera olika spridningsvägar. I tabellen har endast redovisats vilka som någon gång anlitar SFS.

För fullständighetens skull vill utredningen ange följande centrala myndigheter som inte berördes av enkäten eller som tillkommit efter denna, vilka synes utfärda författningar:

Bilregisternämnden Centrala studiehjälpsnämnden Domstolsväsendets organisationsnämnd Fraktbidragsnämnden Riksskatteverket

Statens centrala frökontrollanstalt Statens elransoneringsnämnd Statens livsmedelsverk Statens växtskyddsanstalt Statens växtsortnämnd Transportnämnden

Tabell 1 Centrala myndigheters normgivning

Tillfrågad myndighet (inom parentes Utfärdar Antalet Finns re Anlitas SFS

nuvarande myndighet) myndigheten författning- gister någon gång? författningar? är per år? e.d.?

Arbetarskyddsstyrelsen ja 5—20 ja Arbetsmarknadsstyrelsen ja flera ja Arbetsmedicinska institutet nej Arméförvaltningen (nu försvarets materielverk) ja enstaka ja Bankinspektionen ja flera Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar ja 142 nej Bostadsstyrelsen ja flera ja Byggnadsstyrelsen nej Centrala folkbokförings— och uppbördsnämnden (nu riksskatteverket) ja 175 ja ja Centrala värnpliktsbyrån (nu värnpliktsverket) ja 1 nej Civilförsvarsstyrelsen ja 80— 100 ja Domänstyrelsen (nu domänverket) ja flera ja Exekutionsväsendets organisationsnämnd ja flera nej Fiskeristyrelsen ja 1—2 nej ja Flygförvaltningen (nu försvarets materielverk) nej Fortifikationsförvaltningen nej Försvarets civilförvaltning ja enstaka nej Försvarets fabriksverk (nu förenade fabriksverken) nej Försvarets forskningsanstalt nej Försvarets förvaltningsdirektion nej Försvarets intendenturverk (nu försvarets materielverk) nej Försvarets radioanstalt nej Försvarets sjukvårdsstyrelse nej Försäkringsinspektionen ja flera ja ja Generaltullstyrelsen (nu tullverket) ja 70 ja Giftnämnden ja 3 ja Kammarkollegiet nej Kommerskollegium ja 5— 10 ja Konjunkturinstitutet nej Kontrollstyrelsen (nu riksskatteverket) ja flera ja Krigsarkivet nej Krirninalvårdsstyrelsen ja 100 ja Kungl. biblioteket nej Kupongskattenämnden (nu riksskatteverket) nej Lantbruksstyrelsen ja 20—30 ja ja Lantmäteristyrelsen ja 5 410 ja Luftfartsverket ja flera ja Marinförvaltningen (nu försvarets materielverk) nej M ellankommunala prövningsnämnden (nu riksskatteverket) nej Mynt— och justeringsverket (nu myntverket och statens provningsanstalt) ja 50 nej Nationalmuseum nej Naturhistoriska riksmuseet nej Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor nej Patent— och registreringsverket ja enstaka nej ja Postverket ja 70 ja Psykiatriska nämnden nej Resegarantinämnden nej Rikets allmänna kartverk nej Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museum nej Riksarkivet ja 30—50 ja ja Riksförsäkringsverket ja 100 ja ja

Tillfrågad myndighet (inom parentes Utfärdat Antalet Finns re- Anlitas SFS

nuvarande myndighet) myndigheten författning— gister någon gång? författningar? är per år? e.d.?

Rikspolisstyrelsen ja ja Riksrevisionsverket ja 10 nej Riksskattenämnden (nu riksskatteverket) ja 50 ja ja Riksvärderingsnämnden ja enstaka nej ja Riksåklagaren ja 2—3+interna nej ja Samtrafiksnämnden för järnvägarnas godssamtrafik ja enstaka nej Sjukvårdens och socialvårdens planerings— och rationaliseringsinstitut nej Sjöfartsstyrelsen ja 25 ja Sjömansskattenämnden (nu i riksskatteverket) ja 10—15 ja Skatteu tjämningsnämnden nej Skogsstyrelsen ja enstaka ja Skolöverstyrelsen ja 150—200 ja Socialstyrelsen ja 70 ja Sprängämnesinspektionen nej Statens avtalsverk ja flera ja Statens bakteriologiska laboratorium nej Statens brandinspektion ja 10—20 ja

Statens farmacevtiska laboratorium nej Statens geotekniska institut nej Statens gru pplivnämnd nej Statens hyresråd ja 1—2 ja Statens institut för folkhälsan (nu statens livsmedelsverk) ja enstaka nej Statens institut för konsumentfrågor nej Statens jordbruksnämnd ja 100 ja Statens järnvägar ja 300 ja Statens naturvårdsverk ja 10 nej ja

Statens personalbostadsdelegation ja 3—5 ja Statens personalpensionsverk nej Statens personalutbildningsnäm nd nej Statens personalvårdsnäm nd nej Statens planverk ja 20 ja Statens pris- och kartellnämnd nej Statens provningsanstalt ja 1 nej ja Statens rättskemiska laboratorium nej Statens skeppsprovningsanstalt nej Statens strålskyddsinstitut ja enstaka nej Statens trafiksäkerhetsverk ja flera ja ja Statens ungdomsråd nej Statens utlänningskommission (nu statens invandrarverk) ja Statens vattenfallsverk nej Statens väginstitut nej Statens vägverk ja 10 ja Statistiska centralbyrån nej Statskontoret ja 1 ja Svenska farmakopékommittén nej Sveriges geologiska undersökning nej Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut ja 3 nej Televerket ja enstaka ja Transportnämnden ja enstaka nej Universitetskanslersämbetet ja 10— 15 ja

Utru stningsnämnden för universitet och högskolor nej Veterinärstyrelsen (nu lantbruksstyrelsen och statens livsmedelsverk) ja 75—100 ja Överbefälhavaren nej Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap (nu överstyrelsen för ekonomiskt försvar) ja enstaka nej

3.3. Myndigheternas författningspublikationer

Det har tidigare nämnts (se 2.1) att SFS från början var avsedd att innehålla inte bara Kungl. Maj:ts utan även förvaltningsmyndigheternas föreskrifter. I äldre tid upptog dessa också en betydligt större del av samlingen än idag. Under 1900-talet har antalet författningar minskat. En stickprovsundersökning visar antalet rnyndighetsförfattningar i SFS följande år.

1900 95 1955 30 1905 85 1960 23 1910 77 1965 17 1915 35 1966 15 1920 58 1967 21 1925 19 1968 21 1930 25 1969 16 1935 12 1970 30 1940 30 1971 12 1945 16 1972 10 1950 8

Genom 1911 års kungörelse angående uteslutande ur Svensk författ- ningssamling av vissa författningar som hittills där intagits (SFS 1911:142 5. 3, jfr SOU 1970:48 s. 28) gjordes ett allvarligt försök att begränsa författningssamlingens omfattning, vilket främst gick ut över myndighets- författningarna. År 1918 inrättades Tullverkets författningssamling, även andra författningssamlingar tillkom och 1922 gav man vissa enhetliga riktlinjer beträffande myndigheters författnings och cirkulärsamlingar (jfr 2.3 ovan). Därefter har en rikhaltig flora av författningspublikationer vuxit fram. Med ledning av enkätsvaren och vad utredningen i övrigt fått sig bekant har utredningen gjort upp en förteckning över författnings- publikationer (tabell 2). Med hänsyn till svårigheten att avgöra vad som skall hänföras till författningspublikationer gör förteckningen ej anspråk på fullständighet.

I tabellen redovisas även vissa andra uppgifter, nämligen publikationens format och framställningssätt samt där så är möjligt dess allmänna typ. Vad framställningssättet angår bör beaktas den stora variation på metoder för mångfaldigande som finns idag. Vid sidan om de traditio- nella stencilerna finns elstenciler och olika former av kopior. Texten är då skriven med skrivmaskin och har därför en relativt svårläst stil. Skrivmaskinsförlagor används oftast även vid litoduplicering (kontors- offset), varför alster framställda genom kontorstryck kan vara svåra att skilja från stenciler. Genom kontorstryck kan även framställas produkter med relativt varierad och lättläst typografi. Den mest tilltalande typografin har traditionellt boktrycket erbjudit, men numera kan detta även fås genom offsettryckning. I tabellen skils dock endast mellan stencil och tryck.

I enkäten ställdes också några frågor om upplaga och kostnaderna för författningspubliceringen samt publikationernas pris. Svaren var i dessa delar tämligen ofullständiga. Dessutom bör beaktas att de ekonomiska förhållandena ändrats kraftigt på grund av att de flesta myndigheterna

Tabell 2 Centrala myndigheternas författningspublikationer

Myndighet

Författningspu- blikation

Format

Framställ- ningssätt

Typ

Kostnader/ Intäkter enligt en- käten 1968

Upplaga Pris

Arbetarskyddsstyrelsen

Arbetsm arknadsstyrelsen

Bankinspektionen

Bered skapsnämnden för psykologiskt försvar

Bostadsstyrelsen

Kungl. arbetarskyddssty- relsens anvisningar Kungl. arbetarskyddssty- relsens meddelanden

Skyddsbilder

Råd och anvisningar

Kungl. arbetsmarknads- styrelsens cirkulär

AMS cirkulärmeddelande

Arbetsmarknadsstyrel- sens författningssamling (AMS FS)

C irkulärskrivelser

Stencilerade anvisningar

Bostadsstyrelsens anvisningar

Skrivelser till länsbo— stadsnäm nderna och för- medlingsorganen (Sfo- skrivelser) Skrivelser till länsbo- stadsnämnderna (Slä- skrivelser)

A5 A5 A4 A5 stats o. A4 A4 A4 A4 A4 A4 A4

tryck tryck tryck tryck tryck stencil/ tryck

stencil/ tryck

stencil stencil

tryck

stencil stencil

häften i serie

blad blad

broschyrer

systematisk samling

lösblads- handbok lösblads- handbok

10 000 pren. 65:—/år 1972

10 000

10—500

5 000-— 10 000 30:—/år 1967

Myndighet

Författningspu- blikation

Format

Framställ- ningssätt

Typ

Kostnader/ Intäkter enligt en- käten 1 96 8

Upplaga Pris

Centrala folkbokföringe- och uppbördsnämnden (nu upphört)

Civilförsvarsstyrelsen

Domstolsväsendets orga- nisationsnämnd

Domänverket

Exekutionsväsendets organisationsnämnd

Försäkringsinspektionen

Giftnämnden

Kommerskollegium

Meddelanden från centrala

folkbokförings- och upp- bördsnämnden, serie F och U Handbok för kyrkobok- föringen

Civilförsvarsstyrelsens publikationer

Civilförsvarets supple- ment till Totalförsva- rets författningshandbok

Bestämmelser om avfatt- ning av dom och slut- ligt beslut i brottmål m.m.

Domänverkets författ- ningssamling (DFS)

Domänverkets regle— mentssamling (DRS)

Cirkulärskrivelser

Allmänna meddelanden från exekutionsväsen- dets organisationsnäm nd

Cirkulär Kungörelser, cirkulär m.m.

A5 A4

A4/A5

A5

stats

nästan stats

A4 A4 A4

A4, A5, stats

Kommerskollegiets författ— stats

ningssamling

tryck tryck

tryck/ stencil

tryck tryck tryck

stencil stencil stencil tryck/ stencil

tryck

periodiska häften

lösblads- handbok lösblads- handbok lösblads- handbok lösblads- handbok

kronolo- gisk för- fattnings— samling

20 000/ 3 500—5 500gratis

265 000/

7 400/ 700

18 000— 19 000/

1600 50:—/pärm 1968

1 600

30—300

gratis

400 25 öre/blad

Myndighet Författningspu- Format Framställ- Typ Kostnader/ Upplaga Pris blikation ningssätt Intäkter enligt en- käten1968

Kommerskollegiets medde- stats] tryck/ blad 3 700 gratis landen i handelslicens- A5 stencil ärenden

Kontrollstyrelsen Kungl. kontrollstyrelsens stats tryck kronolo- 200—50 000 (nu upphört) cirkulärsamling gisk för-

fattnings-

samling

Cirkulärskrivelser A4 stencil

Krigsmakten Tjänstemeddelanden AS tryck lösblads- 5 000 för krigsmakten (TK), handbok del TKG

Bok Anvisningar till A5 tryck lösblads— 15 000 exkl. familjebidragsförfatt- häfte supplementet/ ningarna + supplement

Försvarets civilförvalt— A4 stencil nings cirkulär Kriminalvårdsverket Kriminalvård sstyrelsens A5 tryck/ blad 1 000 cirkulär stencil

Rundskrivelser A4 stencil 1 000

Lantbruksstyrelsen Kungl. lantbruksstyrelsens stats tryck kronolo- 1 OOO—1 200

kungörelser m.m. gisk för- 2 400/

fattnings- 2 000

samling Kungl. lantbruksstyrelsen. stats tryck kronolo— 1 OOO—1 200 Cirkulär gisk för-

fattnings-

samling

Kungl. lantbruksstyrelsen. stats tryck häften i 5 000 Meddelanden. serie A—C serie

Föreskrifter (F-serien) A4 stencil

(J! 00 Myndighet Författningspu- Format Framställ- Typ Kostnader/ Upplaga Pris blikation ningssätt intäkter enligten- käten 1968

Samling av författningar, stats tryck kronolo— pren. 12:50/år cirkulär m.m. Kungl. lant- gisk för- 1972 bruksstyrelsen (tidigare fattnings-

VF)1 samling

Lantmäteristyrelsen Lantmäteristy relsen. A4 / stencil kronolo- Meddelanden stats eller gisk serie tryck

Luftfartsverket Bestämmelser för civil A4 tryck lösblads- 1 500— varierar luftfart (BCL), flera handbok 2 000 serier Speciella bestämmelser A4 tryck kronolo— /200 000 700 för civil luftfart (SB) gisk serie

Luftvärdighetsanvisningar A4 tryck kronolo- 1 000 11:— 1968 (LVA) gisk serie

AIC — Sverige A4 tryck kronolo- 2 000 181— 1968 gisk serie

Mynt— och justerings- Kungl. mynt- och juste— nästan tryck kronolo- 8 OOO/1 000 300 1:—/lösblad verket ringsverkets cirkulär stats gisk för— 1968 (fr.o.m. 1 juli 1972 fattnings- Statens provningsan— samling stalts cirkulär)

Postverket Kungl. poststyrelsens stats tryck kronolo- 60 OOO/30 000 allmänna cirkulär gisk för- fat tnings- samling Allmän poststadga stats tryck lösblad S- 12 700 415 0 196 8 handbok

Brevtaxa stats tryck lösblads- 7 500 8:— 1968 handbok

1 Utges fr.o.m. 1973 under namnet Lantbruksstyrelsens författningssamling veterinära bestämmelser.

Myndighet

Författningspu- blikation

Format

Framställ— ningssätt

Typ

Ko stnader/ Upplaga Intäkter

enligt en-

käten 1968

Pris

Ri'ksantikvarieämbetet

Riksarkivet

Riksförsäkringsverket

Pakettaxa lnländsk tidningstaxa Utländsk tidningstaxa Föreskrifter rörande frankostämpling (FFS) Postgiroupply sningar Postdiligenstaxa Postverkets tidnings- distribution

Fältpostreglemente Fältpostinstruktion Kulturminnesvården i gällande lagstiftning Lagen om fornminnen i översättning Meddelanden från svenska riksarkivet Cirkulärskrivelser Riksförsäkringsverkets cirkulärserie Pensionshandbok

Handbok för lokal skattemyndighet

stats stats stats stats stats

halvt stats

A5 A5 A5 12,5 x 18,5 cm A5

12x 19cm

A4 A5 A5 A5

tryck tryck tryck tryck tryck tryck tryck tryck tryck tryck

stencil

tryck

stencil

tryck tryck tryck

lösblads- handbok

lösblad S- handbok

lösblads- handbok

lösblad s- handbok

häfte

lösblads- handbok

häfte häfte häfte häfte häfte

häften

lösblads- handbok

lösblad s- handbok

lösblads- handbok

6 300 6 600

1600 2600

150 000

11000

10 000 13 000 3 000/ 20 000

82—1968 5:— 1968 5:— 1968 gratis 1968

gratis 1968 gratis 196 8 »

gratis 196 8 gratis 196 8 gratis 1 96 8

3:— 1964

Myndighet

Författningspu- blikation

Format

Framställ- ningssätt

Typ Kostnader/ Upplaga Intäkter enligt en- käten 1968

Pris

Rikspolisstyrelsen

Riksrevisionsverket

Riksskattenäm nd en (nu upphört)

Riksskatteverket

Lagen om allmän för- säkring m.m. (utges av Föreningen för främjande av allmän försäkring)

Cirkulärskrivelser

Häfte Säkerhetsskydd

Föreskrifter och anvis- ningar för polisväsendet (FAP)

Allmänna meddelanden från rikspolisstyrelsen (AM)

Ordningsbot och parke- ringsbot

Trafikförsäkringscirkulär

Bokföringsbestämmelser, upphandling och arkive- ring m.m. i statsför- valtningen

Cirkulär

Meddelanden från riks- skattenämnden. serie 1 och II (togs in i tidskriften Skattenytt)

Riksskatteverke ts med- delanden

Skatte— och taxerings- författningarna

A5 A4 A5 AS

tidigare Stats, nu A5

A5 A4

stats

A4

A4/ stats

stats stats

tryck

stencil

tryck tryck tryck tryck

stencil

tryck

stencil

stencil / tryck

tryck tryck

häftad bok 8 000 häfte 15 000 lösblads- 90 000/ 4 200 handbok

periodiska 80 000/ 6 200 häften lösblads- 12 000 handbok

häftad bok tidskrift 20 000

kronolo- gisk för- fattnings- samling

häftad hand- bok

9:45 1972

8:—/år 1968

29:— 1972

Myndighet

Författningspu- blikation

Format

Framställ- ningssätt

Typ Kostnader/ Intäkter enligt en- käten 1968

Upplaga

Pris

Riksåklagaren

Samtrafiksnämnden för järnvägarnas godssam- trafik

Sjöfartsverket

Sj öm anssk attenäm nden (nu i riksskat teverket)

Handled ning för taxering

Riksåklagarens cirkulär 1948—1964

serie A serie B serie C

Föreskrifter angående godssam trafik inom Sverige

Sjöfartsverkets med- delanden, serie A

Sjö traf ikfö reskrif ter Sj öm an sskattenäm nd ens meddelanden

Sjömansskattekontorets cirkulär

Sjömansskattetabeller

stats stats stats stats stats

AS

stats stats

A4/A5

A4 A4

tryck tryck tryck tryck tryck tryck tryck tryck

stencil / tryck

stencil

tryck

häftad bok

kronolo- gisk lös- bladshand- bok kronolo- gisk lös- bladsh and- bok kronolo— gisk lös- bladsh and- bok kronolo- gisk lös- blad sh and- bok

lösblad s- häfte

kronolo- 14 000/ gisk för- fattnings-

samling _ häfte

häften 42 000/

2 100 1 200 1 200

2100

400

1 300

1 500

47:— 1972

25:— för 1970—74

gratis

pren. 45 :—/år 1973

3 000- 7 000

ox N Myndighet Författningspu- Format Framställ- Typ Kostnader/ Upplaga Pris blikation ningssätt Intäkter enligt en- käten 1968

Skogsstyrelsen Skogsstyrelsens cirku— A4 stencil lärskrivelser

Enstaka föreskrifter tryck häften och anvisningar

Skolöverstyrelsen Aktuellt från skol- stats tryck periodiska 13 700 40:—/år 1971/72 överstyrelsen häften Utbildningsväsendets stats tryck bunden 5 400— 60:— resp. författningsbok (UFB) handbok 5 800 90:— 1971/72 del 1 och 2 (tidigare

Skolöverstyrelsens

författningsbok)

Socialstyrelsen Medicinalväsendets stats tryck kronolo- 50 000/ 30 :—/år 196 8 författningssamling (MF) gisk för— 24 000 6 000 40:—/år 1972 fattnings- samling Råd och anvisningar AS tryck periodiska 85 000/ 40:—/år 1972 i socialvårdsfrägor häften 26 000 8 000 (upphört)

Meddelanden från social- stats tryck häften i 20 000/ 2:50/häfte styrelsen (upphört) serie 17 000 5 000 1968

Råd och anvisningar stats tryck häften i 7 000 40:4/år 1972 från socialstyrelsen serie c:a 3 —10:—/ häfte 1972

Statens avtalsverk Cirkulär AS tryck 30 000/ IS 000 gratis Författningar om statligt stats tryck häftad 26 :— 1972/ 73 reglerade tjänster (FST) bok

Författningar om statlig stats tryck häftad 34:- 1972/73 tjänstepensionering (FSP) bok Statens brandinspektion Statens brandinspektion. AS tryck häften i 5 000 pren. 50:—/år Meddelanden serie 1972

Myndighet

Författningspu- blikation

Format

Fram ställ- ningssätt

Kostnader/ Intäkter enligt en- käten 1968

Typ Upplaga

Pris

Statens hyresråd

Statens institut för folkhälsan

Statens jordbruksnämnd

Statens järnvägar

Statens livsmedelsverk

Statens naturvårdsverk

Statens personalbo- stadsdelegation

Statens planverk

Statens strålskydds- institut

Cirkulär

Anvisningar för prov- tagning och undersökning av prov av livsmedel

Statens jordbruksnämnds cirkulär

Statens jämvägars för- fattningar (SJF)

Statens jämvägars cirkulär

Samling av författningar, cirkulär m.m. Statens livsmedelsverk

Statens natu rvård sverk. Publikationer

Cirkulärskrivelser

Cirkulär

Svensk Byggnorm 67

Statens planverk. Publikationer Cirkulär

stat S

stat S

A4/ stats

A4 A4 A5 A5 A4

stencil/ tryck

tryck tryck tryck

stencil stencil

tryck tryck

stencil

1500— 3 500

kronolo- gisk för- fattnings- samling

22 700/ 13 000

kronolo- gisk för- fattnings- samling

häften i serie

1 400

bok häften i serie

70 000

10 000— 15 000

580 000/ 490 000

60:—/år 1967 90:—/är 1972 2:—/nr1972 pren. 20:—/år 1973

3:— — 25:—/ häfte 1972

47:50 1972

c:a. 32— — 30:— 1972

Myndighet

Författningspu- blikation

Format

Framställ- ningssätt

Typ

Kostnader/ Upplaga Intäkter

enligt en—

käten 1968

Pris

Statens trafiksäkerhets-

verk

Statens vägverk

Bestämmelser om fordon (BOF)

Statens trafiksäkerhets- verk. Föreskrifter

Bestämmelser om TIR- besiktning m.m.

Typbesiktningshandbok Besiktningshandbok

Handbok för flygande inspektion

Föreskrifter för Väg- märken och Trafikan- ordningar (FVT)

Statens trafiksäkerhets- verk. Meddelanden

Vägarbetsföreskrifter Div. anvisningar Normalbestämmelser för

vägars geometriska utform- ning

Byggnadstekniska anvis- ningar (BYA)

Brobyggnadsanvisningar

Div. anvisningar

Statens växtskyddsanstalt Cirkulär

A4 A4 A5 A4 A4 A5 A4 A4 A5 A5

A5 A4, A5 A4

tryck tryck tryck tryck tryck tryck tryck

stencil

tryck tryck tryck tryck tryck

tryck/ stenc il

stencil

lösblad s— handbok

kronolo- gisk serie lösblads- handbok lösblads- handbok lösblads- handbok lösblads- handbok lösblads- handbok kronolo— gisk serie

häfte häften

lösblads- handbok

Iösblad s- handbok

lösblads- handbok lösblads- system

205 000/ 2 500

500 800

2000. S 000 5 000

50 500/ 25 000 50 000/

500:—/ex +85:—/år 1970

gratis

50:—/ex +20>/år 1970

225:—/ex +85:—/år 1970 225:—/ex +85 :—/år 1970 225:—/ex +85:—/år 1970

120:—/4 är

Myndighet

Författningspu- blikation

Format

Framställ- ningssätt

Typ

Kostnader/ Intäkter enligt en- käten 1968

Upplaga

Pris

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut

Televerket

Transportnämnden

Tullverket

Universitetskanslers— ämbetet

Veterinärstyrelsen (nu upphört)

Delen Flygsäkerhe tstjänst: väderlekstjänst i Bestäm- melser för civil luftfart (BCL FV)

Televerkets författnings- samling, serie A—F

A nvisningar

Tullverkets författnings- samling (TFS) Tullverkets författnings handböcker (TFH), flera delar

Kungl. generaltullsty- relsen. Författnings- meddelanden

UKÄ-aktuellt

Cirkulärskrivelser

Utbildningsväsendets författningsbok, del 3 (UFB)

Samling av författningar och cirkulär m.m. angå- ende veterinärväsendet (VF)

A4

stats

A4

stats stats stats stats

A4

stats stats

stencil

tryck

stencil

tryck tryck

stencil

tryck

stencil

tryck tryck

häften i serie

kronolo- gisk för- fattnings- samling lösblads- handböcker kronolo- gisk serie

periodiska häften

bunden handbok

kronolo- gisk för- fattnings- samling

90 000/ 1 400

160 000/ 9 400

250

141—1968

300—10 000

3 000

3 000— 7 000

5 500 1 800

4:—/år 1968 SS:—/år 1972

c:a 50:— 90:—/ del 1972

+ cm 30:—/ ändrings- tryck 0. del

30:—/år 1971/72

402—1971/72

15:—/år 1968

Myndighet

Författningspu- Format blikation

Framställ- ningssätt

Typ

Kostnader/ Upplaga Pris Intäkter

enligt en-

käten 1968

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar

Veterinärväsendet. stats Samling av författningar och cirkulär m.m.

Diverse anvisningar A4/A5

tryck

stencil/ tryck

lösblads- handbok

häften

100:— 1968

Myndighet Publikation Format Framställ- Typ ningssätt Apoteksbolaget Apotekens författningssam— nästan stats tryck lösblads— ling (AFF) handbok Försvardepartementets Totalförsvarets författnings— stats tryck lösblads- sarnordningsavdeming handbok handbok Justitiedepartementet Offentlighetsprincipen och 11 x 18,5 cm tryck häfte myndigheterna Riksbanken Valu taregleringen AS tryck lösblad s- handbok Riksbankens meddelanden AS tryck beträffande tillämpningen av valu taförordningen Cirkulär om valutaregle— AS stencil ringen Riksdagens förvalt- Riksdagens författnings- stats tryck kronolo- ningskontor samling (RFS) gisk för- fattnings- samling Utrikesdep artemen tet I nstruktionsbok för ut— stats tryck lösblads- rikesrepresentationen handbok (IB) Särskilda föreskrifter stats tryck lösblads- och anvisningar för handbok beskickningar och lönade konsulat (SBK)

Cirkulärskrivelser

numera anlitar Allmänna Förlaget. Svaren redovisas itabellen, i vissa fall med senare kompletteringar.

I tabell 3 upptar utredningen några publikationer som ges ut av departement eller riksdagens verk samt en som numera ges ut av ett statligt bolag.

När myndigheterna ett stycke in på 1900-talet övergick från att anlita SFS till att ge ut egna författningspublikationer utformade de dessa med SFS som förebild, alltså som kronologiska författningssamlingar. Man torde ha uppfattat det som naturligt att författningssamlingarna fick ett enhetligt och ”officiellt” utseende. Under inflytande av traditionens makt och 1922 års kungörelse har dess publikationer i huvudsak bibehållit sitt utseende ända till de senaste åren, då några myndigheter låtit modernisera typografin och ändra layouten, delvis efter mönster av nya SFS. Dessförinnan kunde man iaktta att det blev allt vanligare att myndigheterna ej tryckte mer än en författning på varje sida.

Det har emellertid funnits en annan drivkraft än strävan att ge publikationerna ett officiellt utseende som påverkat dessas uppläggning. Med större tanke på informationsbehovet och under intryck av utveck- lingen inom näringslivet har många myndigheter, särskilt nyare, mindre traditionstyngda sådana, sökt skapa sig ”profiler” och velat ge sina

publikationer en mer slagkraftig utformning som ökar uppmärksamhets— värdet och skiljer dem från andra publikationer. Till denna utveckling har i flera fall bidragit att publikationsverksamheten handhafts av personer som informationstjänstemän eller pressombudsmän utanför den traditio- nella ämbetsmannakåren. Till bilden hör också att A-formatet slagit igenom inom kontorsarbetet och att offsettryckningstekniken utvecklats, vilket medfört att många publikationer fått A 4- eller A 5-format.

Författningsmaterialets tillväxt och de allt tätare ändringarna av detta har skapat ett ökat behov av reda och översikt. ] några fall har detta föranlett bundna författningshandböcker, men vanligare har blivit lös— bladssystem av olika slag, i vilka systematiken ibland tillskapats särskilt, ibland hämtats från äldre förebilder, såsom diarieplaner eller ärendeklassi- fikationer.

En hämsko på den här skisserade utvecklingen har i en del fall varit brist på medel. Såväl de mer slagkraftiga publikationerna som lösblads- handböckerna är tämligen kostsamma, men även den traditionella författningssamlingen drar dryga tryckkostnader. En del myndigheter har därför sett sig nödsakade att i stället ge ut stenciler eller valt andra billiga mångfaldigandemetoder, såsom kontorsoffset. Resultatet har här ibland blivit tämligen svårlästa, ibland också föga tilltalande alster.

För att få en fullständig bild ,av författningspublikationerna bör man hålla i minnet att en del myndigheter endast sällan utfärdar föreskrifter, råd eller anvisningar. Sådant kan te sig mer eller mindre som en engångsföreteelse i myndighetens verksamhet och kan vara föranlett t.ex. av ny lagstiftning, som sedan ej ändras. Ofta väljer myndigheten då att presentera såväl lagstiftningen som de egna föreskrifterna i ett fristående häfte eller som en bok. Att inrätta eller anlita en författningssamling eller dylik serie ter sig ej aktuellt. Om författningarna sedermera ändras ger man ut någon form av supplement eller, om medel finns, en ny upplaga.

Liksom den största delen av SFS:s upplaga går till tjänstemän inom offentlig förvaltning vänder sig de flesta av myndigheternas författningspublikationer till förvaltningens tjänstemän. I sådana fall brukar vederbörande centralförvaltning gratis förse underlydande tjänstemän med erforderligt antal exemplar. Där publikationen vänder sig till allmänheten eller kan ha intresse för delar av denna brukar det ordnas med möjlighet till prenumeration. Ibland sköter myndigheten själv distributionen. Ofta äger myndigheten upplagan men överlåter distributionen åt något företag, t.ex. Allmänna Förlaget. I några fall har myndigheten lämnat publikationen i förlag, varvid förlaget äger upplagan och svarar för distributionen därav. Oavsett distributionsformen brukar myndigheten ha ett bestämmande inflytande över prenumerationspriset. Även lösnummerförsäljning brukar ordnas efter dessa linjer.

Prenumeration eller försäljning av författningspublikationer anses av en de] myndigheter inte medge tillräckligt stor spridning av dessa. Många myndigheter sänder därför av eget initiativ ut sina alster varvid man i största möjliga utsträckning söker nå dem som berörs av en föreskrift. Särskilt är detta möjligt då adressaterna av någon anledning finns registrerade hos myndigheten. Svårare är det att nå alla berörda då dessa inte är kända på detta sätt. I sådana fall söker myndigheterna ofta

samarbete med någon organisation, t.ex. en branschorganisation, som åtar sig att distribuera upplagan till sina medlemmar. Ej sällan tillhandahåller myndigheten då upplagan gratis mot att organisationen tar på sig distributionskostnaden.

Tryckning i författningssamlingar eller liknande serier är ej det enda sättet varigenom myndigheterna söker sprida kännedom om sina föreskrifter eller anvisningar. Ofta utarbetar man i mån av tillgång på medel populärt hållna broschyrer som tillhandahålls på olika sätt eller inför man — fortfarande i mån av medel — betalda annonser i dagstidningar eller annan press. Såsom redan framhållits under 1.4 har utredningen inte ansett det falla inom dess uppdrag att närmare undersöka förekomsten av sådana informationsmetoder.

Hos myndigheterna torde i allmänhet strävan att se till att dess föreskrifter eller anvisningar faktiskt får erforderlig spridning dominera. Frågan om vilka spridningsåtgärder som behövs för att författningen juridiskt sett skall anses giltig eller för att den skall kunna tillämpas mot en person, som ej känt till den, synes ofta vara mera undanskymd.

Utredningen har inte funnit det nödvändigt att redogöra för samtliga centrala myndigheters normgivningsmakt och författningspublicering utan har gjort ett urval och presenterar i fråga om detta myndighetens uppgifter, de författningar som myndigheten har att tillämpa, de föreskrifter och anvisningar som myndigheten har att utfärda samt det sätt på vilket dessa bekantgörs. Intresset har därvid huvudsakligen varit inriktat på att redovisa hur författningspublikationerna är inrättade. Redogörelsen är ej uttömmande. Presentationen görs iBilaga 2.

4. Redogörelse för den regionala förordningsmakten och länskungörelserna

4.1 Länsstyrelserna 4.1.1 Instruktionen

Enligt länsstyrelseinstruktionen (19711460) svarar länsstyrelsen för den statliga förvaltningen i länet, i den mån ej särskild förvaltningsuppgift ankommer på annan myndighet. Det åligger länsstyrelsen särskilt att ta befattning med den regionalpolitiska planeringen, plan- och byggnads- väsendet, fastighetsregistreringen, naturvården, miljöskyddet, livsmedels- kontrollen, den allmänna hälsovården, den sociala omvårdnaden, väg- och trafikväsendet, den civila försvarsberedskapen, brandförsvaret, beskatt- ningsväsendet, uppbördsväsendet, exekutionsväsendet samt folkbokfö- ringen. Det ankommer på länsstyrelsen att inom sitt verksamhetsområde övervaka att vad som enligt lag eller annan författning åligger statlig myndighet, kommun, landstingskommun eller enskild blir behörigen fullgjort.

Länsstyrelsen har som länets högsta polismyndighet ansvaret för och ledningen av polisväsendet enligt polisinstruktionen (19651686). Läns- styrelsen är överexekutor. Länsstyrelsen är huvudman för priskontors- verksamheten och hemkonsulentverksamheten.

Länsstyrelsen är fr.o.m. den 1 juli 1971 uppdelad på tre avdelningar, nämligen planeringsavdelningen, skatteavdelningen och förvaltningsav- delningen. Därjämte finns en länspolischefsexpedition och en admi- nistrativ enhet. Inom förvaltningsavdelningen finns kansli för länsskatte- rätten och länsrätten. Stockholms län och Gotlands län är något annorlunda organiserade.

Redan på 1700-talet ansågs det tillkomma Konungens befallningsha- vande att stadga viten i ekonomi- och politimål och ur denna rätt har länsstyrelsernas förordningsmakt utvecklat sig. (Se härom Håkan Ström- berg: Den lokala förordningsmakten, Lund 1954.) I 1855 års landshöv- dingeinstruktion tillerkändes KB en rätt att stadga viten för upprätthål- lande av allmän ordning och säkerhet och denna rätt omnämndes ännui 1958 års länsstyrelseinstruktion i dess lydelse före den 1 januari 1965.

Räckvidden av denna allmänt hållna normgivningskompetens kom undan för undan att uttunnas. I stället tillkom ett stort antal speciella bemyndiganden, vilka ofta innebar en utvidgning av länsstyrelsernas

förordningsmakt till nya områden. Länsstyrelsernas förordningsmakt kom till följd härav så småningom att främst grundas på bestämmelser i specialförfattningar. Bemyndigandet i instruktionen fick mera karaktär av ett reservstadgande. Olika uppfattningar framfördes i doktrinen om hur lagrummet skulle tolkas och på flera håll ifrågasattes om det gav länsstyrelsen rätt att meddela allmängiltiga föreskrifter och inte endast vitesföreläggande i enskilda fall. I nu gällande länsstyrelseinstruktion är uttrycket ”stadga erforderliga viten” ersatt av ”förelägga vite” och det får antagas att länsstyrelsen numera inte kan med stöd av detta lagrum utfärda generella bestämmelser.

De specialförfattningar som ger länsstyrelsen normgivningskompetens är många och i det följande skall några beröras. Här medtages även några författningar som ålägger länsstyrelsen att kungöra föreskrifter som andra myndigheter beslutat. Författningarna upptas efter tidpunkten för deras tillkomst.

4.1.2 Lagen (19332231) om utrotande av berberis å viss mark

I en del fall ankommer det på länsstyrelsen att ombesörja att beslut, som fattats av Kungl. Maj:t eller annan myndighet, tillkännages, vanligen genom införande i länskungörelserna. Ett sådant exempel är denna lag, enligt vilken Kungl. Maj:t kan förordna att vanlig berberis samt vissa andra arter av berberis skall utrotas inom en lantbruksnämnds område. Skyldighet att ombesörja utrotningen åligger jordägaren och den som åsidosätter skyldigheten kan dömas till böter eller bli utsatt för vitesföreläggande. Enligt 5 & lagen skall sådant förordnande tillika med erinran om påföljd av förseelse däremot genom vederbörande länsstyrel- ses försorg införas i änskungörelserna och i en eller flera tidningar inom orten samt anslås på lämpliga ställen inom det område, förordnandet avser.

4.1.3 Epizootilagen (1935:105)

Då smittsam sjukdom inträffar inom länet eller då det finns anledning anta att sådan sjukdom finns inom länet, skall länsstyrelse förklara ställe, där sjukdomen inträffat eller misstänks finnas, smittat eller misstänkt för smitta. Länsstyrelsen kan i samband därmed anbefalla isolering av det smittade stället och meddela förbud att begagna betesmark eller att föra djur till eller från det smittade området. Länsstyrelsen kan även förklara omkringliggande område för skyddsområde och i samband därmed meddela föreskrifter. Länsstyrelsens förordnanden är bötessanktionerade. l epizootikungörelsen (1935:106) stadgas att smittförklarings innehåll skall bringas till allmänhetens kännedom genom meddelande i länskun- görelserna och i erforderlig omfattning i en eller flera tidningar ävensom medelst anslag å lämpliga platser inom och närmast omkring det ställe eller område, som berörs av förklaringen. Kungörelsen innehåller närmare bestämmelser om vad länsstyrelsen har att göra och i vilka hänseenden länsstyrelsen bör utfärda särskilda föreskrifter, såsom angående isolering, bevakning och anskaffande av arbetskraft för slakt och gravgrävning.

Där det finnes påkallat för tillgodoseende av trafiksäkerheten får länsstyrelsen i fråga om enskild väg förordna att byggnad, stängsel el. dyl. ej får uppföras inom visst avstånd från vägbanans mitt utan tillstånd av länsstyrelsen. Meddelande om förordnandet skall intagas ilänskungörel- serna och ortstidning (100 53). Den som uppfört byggnad el.dyl. i strid mot förordnandet kan utsättas för vitesföreläggande eller handräckning enligt 106 & lagen.

4.1.5 Förordningen (l940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik m.m.

Yrkesmässig trafik får bedrivas endast efter tillstånd. Tillstånd till taxitrafik meddelas av trafiknämnd medan övriga fall av trafiktillstånd meddelas av länsstyrelse. Det ankommer på den myndighet som meddelat trafiktillståndet att fastställa taxa för den yrkesmässiga trafiken. Det är belagt med straff att vid yrkesmässig trafik fordra betalning i strid mot fastställd taxa. Enligt förordningen åligger det förare av bil i yrkesmässig trafik, för vilken taxa är fastställd, att under färd medföra taxan och på begäran uppvisa den för trafikant eller polisman (29 få 8 mom). Någon bestämmelse om offentliggörande av taxan finns inte.

4.1.6 Lagen (19421350) om fornminnen

Enligt 45; lagen om fornminnen äger länsstyrelsen meddela särskild föreskrift, som finnes påkallad för att bevara fast fornlämnings helgd, så ock stadga för ändamålet erforderligt vite. Sådant beslut skall enligt samma paragraf kungöras genom anslag på lämplig plats i fornlämningens närhet. [ 15 & ges länsstyrelsen rätt att vid vite fridlysa plats för undersökning av fornfynd intill dess undersökningen utförts, om det kan ske utan att därigenom vållas väsentlig olägenhet. Någon bestämmelse om hur sådant beslut skall tillkännages finns inte.

4.1.7 Byggnadslagen (19472385)

Byggnadsplaneringen är en angelägenhet som iförsta hand ankommer på kommunerna, men deras beslut skall för att bli gällande i åtskilliga fall fastställas av länsstyrelserna. Detta gäller t.ex. stadsplan och byggnads- plan jämte tillhörande planbestämmelser, vilka antas av kommunfullmäk- tige men fastställs av länsstyrelsen. I vissa fall fastställs stadsplan av Kungl. Maj:t.

Länsstyrelsen kan också enligt ett flertal bestämmelser förordna om förbud mot nybyggnad, schaktning, trädfällning m.m. Enligt 24 ä 1 mom byggnadsstadgan (l959:612) skall länsstyrelsen underrätta markägarna om sådana förbud genom kungörelse i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden för orten intagas, eller på annat lämpligt sätt. Några särskilda bestämmelser om bekantgörande av redan fastställd stadsplan eller byggnadsplan finns inte. Ofta införs emellertid beslut enligt byggnadslagen i länskungörelserna.

På länsstyrelsen ankommer även att efter framställning av kommunen utfärda taxa för avgifter, vilka skall erläggas av den som hos byggnads- nämnden påkallar åtgärd som föranleder ritningsgranskning, besiktning eller annan förrättning (8 & byggnadsstadgan).

4.1.8 Författningar om fiske

Lagen (1950:596) om rätt till fiske innehåller några lagrum enligt vilka länsstyrelsen äger meddela föreskrifter, t.ex. angående fiske i Vänern efter siklöja och nors och om längden av fiskeredskap och om åtgärder för att avhjälpa vanskötsel av fiske. Enligt 41 & lagen skall beslut av länsstyrelse, som angår så många att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, delges enligt 17 & delgivningslagen, dvs. enligt reglerna för kungörelsedelgivning (jfr 7.4.1). Den tidigare bestämmelsen att sådana beslut också skulle införas i länskungörelserna har upphört att gälla den 1 januari 1972.

Enligt 14 & fiskeristadgan (19541607) äger länsstyrelse där så erfordras för länet eller del därav meddela särskilda bestämmelser om fiskets vård och bedrivande. Brott mot förbud som meddelats enligt detta lagrum är straffbelagt. Länsstyrelsen skall föra register över sådana bestämmelser. 1 41 % stadgan föreskrivs att beslut som länsstyrelse meddelar med stöd av denna stadga bl.a. skall anslås i länsstyrelsens lokal och tillkännagivas i länskungörelserna ävensom i en eller flera tidningar inom orten.

Kungörelsen (1932z370) med föreskrifter till förebyggande av kräft- pestens spridning ålägger länsstyrelse i vissa fall att förbjuda kräftfångst och meddela vissa andra förbud. Sådana beslut skall intas länskungörel- serna och delges vederbörande polismyndighet. Kungörelsen innehåller även en föreskrift att om sådant beslut efter besvär blivit ändrat, länsstyrelsen skall på enahanda sätt kungöra vad i ämnet slutligen stadgats.

Länsstyrelsen kan enligt en kungörelse l933:658 stadga skyldighet för fiskare att under fiske om natten i Saltsjön utmärka vissa redskap. Sådana föreskrifter skall i enlighet med kungörelsens ordalydelse ”i laga ordning kungöras”.

4.1.9 Vägtrafikförordningen (1951 :648)

I 61 ä 1 mom vägtrafikförordningen ges bestämmelser om utfärdande av lokala trafikföreskrifter. Fr.o.m. den 1 maj 1973 gäller i stället Kungl. Maj:ts vägtrafikkungörelse, vars bestämmelser om lokala trafikföreskrifter i allt väsentligt överensstämmer med vad som nu gäller (se SFS l972z603 och 605). Sådana kan avse bl.a. förbud mot trafik, parkering, fårdhastighet, tillåtet axeltryck o.dyl. samt att viss väg skall anses såsom huvudled eller att på viss plats skall gälla stoppskyldighet. Vissa lokala trafikföreskrifter meddelas av trafiknämnden, andra av länsstyrelsen. Länsstyrelsen meddelar också tillfälliga föreskrifter som fordras på grund av tjällossning och andra liknande förhållanden.

I 3 mom sägs att länsstyrelse eller trafiknämnd som meddelat lokal trafikföreskrift skall införa föreskriften i en liggare samt underrätta

trafiksäkerhetsverket och vägverket om föreskriftens innehåll. Trafik— nämnd skall underrätta länsstyrelsen om av nämnden meddelad före- skrift. Vidare sägs att föreskrift som icke skall tillkännages genom vägmärke skall skyndsamt införas i länskungörelsema eller, om den utfärdats av trafiknämnd, i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten införas.

Enligt 62å 1 mom vägtrafikförordningen åligger det länsstyrelse att före mars månads utgång varje år utfärda kungörelse om vägar och gällande lokala trafikföreskrifter inom länet enligt de närmare grunder som trafiksäkerhetsverket bestämmer. Kungörelsen skall mot ersättning tillhandahållas allmänheten (jfr 4.3.4).

4.1.10 Lagen (1959:99) om köttbesiktning m.m.

Länsstyrelsen äger på framställning av kommunen förordna att slakteri- tvång beträffande nötkreatur, får, get, svin, häst m.fl. djur skall gälla inom kommunen eller del därav. Slakteritvång innebär en straffsanktio- nerad skyldighet att slakta vid offentligt slakthus eller kontrollslakteri. Länsstyrelsen äger vidare medge undantag för kommun eller del därav från det eljest inom hela riket gällande köttbesiktningstvånget samt från vissa bestämmelser rörande nödslakt. Författningarna saknar bestäm- melser om hur länsstyrelsens förordnanden skall tillkännages.

4.1.ll Lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanlägg- ningar m.m.

Utsprides från atomreaktor eller annan atomanläggning inom riket radioaktiva ämnen i sådan mängd att särskilda åtgärder påkallas för att skydda allmänheten, skall länsstyrelsen sörja för att sådana åtgärder vidtages. Länsstyrelsen har därvid befogenhet att meddela vissa förbud och påbud, såsom att förelägga dem som vistas inom det av radioaktiva ämnen berörda området att lämna detta och att förordna om inskränk— ning på olika sätt i rätten att bruka eller förfoga över egendom inom området. Länsstyrelsen kan även förordna om viss arbetsskyldighet till bistånd åt polisen i den uppkomna situationen. Länsstyrelsens påbud och förbud är straffsanktionerade. Någon bestämmelse om kungörande av föreskrifterna finns inte.

4112. Sjötrafikförordningen (1962: 150)

Inom Sveriges sjöterritorium skall tillämpas de internationella sjövägsreg- lerna jämte vissa bestämmelser som finns intagna i sjötrafikförordningen. Denna förordning medger såväl sjöfartsverket som länsstyrelsen att meddela vissa föreskrifter. Sjöfartsverkets föreskrifter skall avse framfö- rande av fartyg i farvatten som är trångt eller på annat sätt svårnavigabelt eller har intensiv trafik. Länsstyrelsen äger efter samråd med sjöfarts- verket meddela föreskrifter om fartbegränsning och om förbud mot ankring samt om begränsning i rätt att utnyttja vattenområde för

båttävling, vattenskidåkning eller liknande sport och dessutom kan länsstyrelsen meddela vissa tillfälliga föreskrifter.

Enligt sjötrafikförordningen skall sjöfartsverket och länsstyrelsen för— anstalta om att deras beslut kungörs på lämpligt sätt i god tid före ikraftträdandet och att beslut som rör allmän farled tas in i publikationen Underrättelser för sjöfarande (5 ä 4 st).

4113 Kungörelsen (1964z810) om avlysning av allmänt vattenområde för militär verksamhet

Enligt denna kungörelse kan länsstyrelsen efter framställning av militärbe- fälhavaren meddela förbud för obehöriga att vistas inom allmänt vattenområde. Brott mot förbudet är straffbelagt. Kungörelsen innehåller ingen bestämmelse om hur förbudet skall tillkännages

4.1.14 Naturvårdslagen(19641822)

Enligt naturvårdslagen har länsstyrelsen att verka för naturvården ilänet. Länsstyrelsen har ett flertal befogenheter enligt lagen, bl.a. att förklara område som naturreservat och att föreskriva de inskränkningar i rätt att förfoga över fastighet som finns nödiga för att trygga ändamålet med reservatet och att meddela sådana föreskrifter om vad allmänheten har att iakttaga inom naturreservatet som erfordras för att trygga ändamålet med detta. Då fråga uppkommit om bildande av naturreservat får länsstyrelsen meddela förbud mot att utan tillstånd vidta vissa åtgärder. Länsstyrelsen får fridlysa naturföremål med därtill hörande område såsom naturrninne.

Är fara att växtart försvinner eller utsätts för plundring, äger Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer meddela förbud att inom landet eller del därav borttaga eller skada växt av den arten där den växer vilt. Är fara att djurart försvinner, äger Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maja bestämmer meddela förbud att döda, skada eller fånga vilt levande djur av den arten, m.m. I naturvårdskungörelsen (1964z825) har Kungl. Maj:t delegerat till länsstyrelsen att meddela sådana förbud.

Länsstyrelsen äger förordna att visst strandområde skall vara strand- skyddsområde.

Det är belagt med straff att bryta mot förbud eller föreskrift som meddelats med stöd av nu nämnda bestämmelser.

Naturvårdskungörelsen innehåller utförliga bestämmelser om kungö- rande av olika beslut av länsstyrelsen. Slutliga beslut i fråga om naturreservat och naturminne, alltså föreskrifter eller förbud, skall tillkännages i länskungörelserna och tillställas varje känd sakägare. I den mån så finnes erforderligt skall beslutet även kungöras i tidning med spridning inom orten eller tillkännages på annat lämpligt sätt (6 % 1 st). Dessutom skall avskrift av sådana beslut tillställas naturvårdsverket och vissa andra myndigheter. Även förbud till skydd för växt- och djurarter skall införas i länskungörelserna och tillställas naturvårdsverket.

4.1.15 Kungörelsen (196557) om lokala bestämmelser till skydd för djurlivet

Om det fordras särskilt skydd för djurlivet inom visst område, äger länsstyrelsen meddela förbud att färdas eller uppehålla sig inom området, landa med båt eller annan farkost, jaga eller medföra jaktredskap eller hund, bortföra eller skada ägg, rom eller bo, eller ofreda djur genom fotografering eller liknande åtgärd. Brott mot förbudet är straffbelagt.

I fråga om kungörande av sådant beslut äger Gå första stycket naturvårdskungörelsen motsvarande tillämpning. Särskild underrättelse behöver dock ej tillställas sakägarna, om de är så många att det ej lämpligen kan ske. Detta innebär att underrättelse om beslutet ofördröj- ligen skall införas i länskungörelserna och att om det är erforderligt beslutet även skall kungöras i ortstidning eller tillkännages på annat lämpligt sätt.

4.1.16 Kungörelsen (1967:10) om skyddsområden m.m.

Denna kungörelse, som utfärdats med stöd av 14% utlänningslagen (1954zl93), innehåller en förteckning över skyddsområden och kontroll- områden som Kungl. Maj:t fastställt samt regler för att utlänning eller utländskt fartyg skall få uppehålla sig inom sådana områden. Kungörelsen ger länsstyrelsen rätt att efter bemyndigande av Kungl. Maj:t fastställa vissa vägar, vattenfarleder och områden inom skydds— eller kontrollom- råde där utlänning får uppehålla sig utan tillstånd.

Enligt 26 & kungörelsen skall länsstyrelsen tillkännage i ortstidningarna och länskungörelserna skyddsområdes och kontrollområdes benämning och omfattning och ovannämnda fastställda vägar, vattenfarleder och områden. Kungörelsen innehåller också regler om hur skyddsområden o.dyl. bör utmärkas på kartor och sjökort samt tillkännages genom skyltar. Ansvaret för detta har lagts på överbefälhavaren och försvars- områdesbefälhavaren.

4.1.17 Smittskyddslagen (1968z231)

Smittskyddslagen medger Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts bemyn- digande länsstyrelsen att vidta vissa åtgärder som är påkallade för att hindra utbredning av allmänfarliga sjukdomar, t.ex. isolering av befolk- ningen inom visst område, förstöring av egendom e.dyl. (1 1 å).

Länsstyrelsen kan även förordna att smittsam sjukdom, som ej hänförs till allmänfarliga sjukdomar, för viss tid skall anses som allmänfarlig, varigenom reglerna om allmänfarliga sjukdomar blir tillämpliga. Sådant förordnande kan avse hela länet eller del därav (4 % 3 st).

Kungl. Maj:t har i smittskyddskungörelsen (1968:234) givit länsstyrel- sen rätt att förordna att allmän sammankomst eller offentlig tillställning inte får hållas inom länet eller del därav, när det är påkallat med hänsyn till förekomsten av allmänfarlig sjukdom. Detta bemyndigande synes även ha stöd av 2 % lagen (1956:618) om allmänna sammankomster och 11 % allmänna ordningsstadgan (1956:617) och länsstyrelsens förord—

nande torde därför vara straffsanktionerat genom dessa författningar, varjämte polismyndigheten äger inställa eller upplösa sammankomst eller tillställning som hålls i strid mot förbudet.

Författningarna saknar bestämmelser om bekantgörande av nu nämnda förordnanden.

När smittkoppsepidemi utbrutit inom landet får länsstyrelsen påbjuda ympning mot smittkoppor i erforderlig omfattning, dock ej i fråga om personal inom krigsmakten (4 5 lagen om ympning mot smittkoppor och 1 & tillämpningskungörelsen, SFS 1958:428 och 649).

4.1.18 Väglagen (l97lz948)

De viktigaste besluten enligt väglagen och den därtill anslutande vägkungörelsen (197l:954) fattas av statens vägverk efter samråd med länsstyrelsen. Sä ankommer det t.ex. på vägverket att fastställa flerårs- plan för byggande av riksvägar och länsvägar samt arbetsplan för byggande av väg. Flerårsplan upprättas till ledning vid fördelningen av medel, som på riksstaten anvisas för byggande av vägar inom områden för vilka staten är väghållare och den skall sedan den fastställts i huvudsak följas vid vägbyggnadsarbetenas utförande. Arbetsplan upprättas för byggande av väg och då väghållaren tar mark i anspråk för väg med stöd av arbetsplan uppkommer vågrätt för honom. Enligt 18 & vägkungörelsen skall länsstyrelsen i länskungörelserna föra in meddelande om beslut om fastställelse av flerårsplan och om ändring av fastställd flerårsplan och enligt 36% kungörelsen skall länsstyrelsen i länskungörelserna föra in meddelande om att arbetsplan fastställts och att tid för fastställelse- besluts giltighet förlängts.

Väglagen innehåller i 475 en bestämmelse att byggnad eller annan anordning, som kan inverka menligt på trafiksäkerheten, ej får uppföras utan länsstyrelsens tillstånd inom ett visst avstånd från vägområdet. Länsstyrelsen har i samma paragraf getts befogenhet att föreskriva ökning av avståndet i vissa fall. Med stöd av 49 & väglagen kan länsstyrelsen meddela interimistiska förbud att uppföra byggnader på mark som kan antas komma att ingå i vägområde eller ligga i dess omedelbara närhet. I några fall har länsstyrelsen också rätt att föreskriva att nyttjanderätt till mark för tillfällig väg skall upplåtas. 56 & vägkungörelsen ålägger länsstyrelsen att föra in meddelande om de nu nämnda besluten i länskungörelserna.

l länskungörelserna skall även föras in meddelande om beslut varige- nom väghållningsområde ändrats (öé vägkungörelsen) samt uppgift om vilka personer som valts till ledamöter och suppleanter i länsvägnämnder (7 & instruktionen för länsvägnämnderna, SFS 1971:959).

4.1.19 Växtskyddslagen (1972z318)

Denna lag jämte den därtill hörande växtskyddskungörelsen (19722319) innehåller regler om bekämpning av "växtskadegörare. Vissa uppgifter enligt kungörelsen ankommer på länsstyrelsen. Länsstyrelsen har sålunda att efter förslag av växtskyddsanstalten förklara visst område smittat av

potatiskräfta eller förklara område som skyddsområde. Sådant beslut skall införas i länskungörelserna och i tidning inom orten. Länsstyrelsen kan även efter framställning av anstalten vid fara för omfattande spridning av potatiscystnematod meddela förbud mot viss odling m.m. Det finns inga bestämmelser om kungörande av sådant förbud.

4.1.20 Lokala ordningar

] flera fall ankommer det inte på länsstyrelsen att primärt meddela föreskrifter utan endast att fastställa vad annan instans, vanligen en kommun, beslutat. Så är fallet med t.ex. lokala ordningsstadgor, hälsovårdsordningar_och brandordningar som utfärdas med stöd av allmänna ordningsstadgan (1956:617), hälsovårdsstadgan (19582663) och brandstadgan (1962191). Enligt dessa författningar skall sådana lokala ordningar antagas av kommunfullmäktige och underställas länsstyrelsens prövning. Endast om fullmäktige underlåter att antaga sådana ordningar som länsstyrelsen finner erforderliga kan länsstyrelsen förordna i ämnet men i så fall skall beslutet underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Enligt i huvudsak likalydande bestämmelser i de tre nämnda författ- ningarna skall länsstyrelsen på kommunens bekostnad ofördröjligen införa beslut om fastställande i länskungörelserna. Dessutom ankommer det på kommunstyrelsen att ombesörja att kungörelse om beslutet anslås samt införs i den eller de tidningar, där kommunala meddelanden intas, och att tryckta exemplar av ordningen eller stadgan finns att tillgå för allmänheten. Samma regler gäller då den lokala ordningen ändras eller upphävs. En skillnad i författningarna är att lokal ordningsstadga och hälsovårdsordning skall införas i länskungörelserna helt och hållet medan det i fråga om brandordning räcker att införa meddelande om fastställel- sen.

Motsvarande regler gäller i fråga om hamnordningar och andra ordningsföreskrifter för hamnar i enlighet med en förordning 187426 s. 11.

Sedan livsmedelslagen (1971:511) trätt i kraft den 1 januari 1972 förekommer ej längre lokala livsmedelsordningar.

4.2. Andra regionala förvaltningsmyndigheter med förordningsmakt

Förutom länsstyrelserna finns inom länen flera andra statliga för- valtningsmyndigheter, av vilka särskilt bör nämnas länsarbetsnämn- dema, länsbostadsnämnderna, länsnykterhetsnämnderna, länsskolnärnn- derna och lantbruksnämnderna. Så gott som undantagslöst utfär- dar dessa myndigheter inte några föreskrifter som vänder sig till allmänheten eller i övrigt har generell räckvidd. Undantaget utgörs såvitt utredningen kunnat finna av lantbruksnämnderna som i något fall har normgivningskompetens.

Statliga lokala förvaltningsmyndigheter torde vanligen inte ha kompe- tens att utfärda några sådana allmängiltiga föreskrifter som utredningen hänför till författningar.

Till de regionala förvaltningsorganen hör även landstingen. Dessa bör emellertid i princip behandlas i följande kapitel om den kommunala normgivningen, men såsom anförs under 5.1 är landstingens förordnings- makt i den mening utredningen har att överväga så ringa att det inte synes finnas anledning att i förevarande sammanhang ta upp frågan om publicering av landstingsnormer till närmare behandling.

Ett organ som har att utfärda föreskrifter av klar författningskaraktär är såsom redan nämnts (se 4.1.9) trafiknämnderna.

4.2.1. Lantbruksnämnderna

I varje län finns en lantbruksnämnd. Dess uppgifter är angivna i instruktionen (1967:425) för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnder- na. Nämnden skall bl.a. uppmärksamt följa lantbrukets tillstånd och utveckling samt verka för rådgivning och upplysning i syfte att främja rationaliseringen. En av uppgifterna är att tillse att vanhävd ej förekom- mer på jordbruk. I jordhävdslagen (19691698) sägs bl.a. att lantbruks- nämnden beträffande viss odlad jord kan förordna att täkt av matjord icke får ske utan nämndens tillstånd (6 å). Lantbruksnämnden har här således fått befogenhet att fatta ett beslut som gäller var och en, ett beslut av författningskaraktär. Under sin granskning av lagförslaget anförde lagrådet (prop. l969:134 s. 42):

I samband med utarbetandet av tillämpningsbestämmelser torde böra övervägas vilka åtgärder som bör vidtagas för att beslut om tillståndstvång beträffande visst område för täkt av matjord på lämpligt sätt och utan dröjsmål bringas till deras kännedom, som äger eller brukar jord inom området. Det kan ifrågasättas om publicering i länskungörelserna är tillfyllest. Därest det kan anses vara av behovet påkallat med ytterligare publiceringsåtgärder, t.ex. annonsering i pressen, torde bestämmelser härom böra upptagas i tillämpningsförfattningen.

Kungl. Maj:t har i jordhävdskungörelsen (1969z700) följt lagrådet och givit följande bestämmelse:

När förordnande enligt 6 & jordhävdslagen som avser flera brukningsen- heter meddelas, ändras eller upphäves, skall underrättelse därom så snart det kan ske införas i länskungörelserna och tillställas varje känd sakägare. Om det behövs, skall förordnandet även kungöras i tidning med spridning inom orten eller tillkännages på annat lämpligt sätt.

Konventionen mellan Sverige och Norge om renbetning, vilken enligt lagen 1972:l 14 skall gälla som svensk lag, ålägger lantbruksnämnderna i de tre nordligaste länen bl.a. att utfärda allmänna föreskrifter i samband med flyttning av renar (16 & konventionen). Dessa föreskrifter är straffsanktionerade (61 % konventionen). Det finns ingen bestämmelse om hur föreskrifterna skall bekantgöras. Lantbruksnämnderna har också vissa liknande uppgifter enligt rennäringslagen (1971 :437).

Såvitt utredningen kunnat finna har lantbruksnämnderna ej i andra sammanhang någon rätt att fatta beslut av generell giltighet. [ vanliga fall verkar lantbruksnämnderna genom råd och upplysningar eller genom beslut i enskilda ärenden.

Sådana lokala trafikföreskrifter som inte beslutas av länsstyrelsen skall enligt 61 & vägtrafikförordningen meddelas av trafiknämnden (utom betr. enskild väg). Det finns i princip en trafiknämnd i varje kommun. Trafiknämnden är varken ett statligt eller ett kommunalt organ utan en särskilt tillskapad myndighet med representanter för såväl kommunen som den statliga polisen.

Enligt Vägtrafikförordningen 61 ä 3 mom skall lokal trafikföreskrift som trafiknämnden beslutar om införas i en särskild liggare. Trafik- nämnden skall underrätta bl.a. länsstyrelsen om beslutade trafikföre- skrifter. Lokal trafikföreskrift skall utmärkas med vägmärke, om sär- skilda skäl ej föranleder till annat (64 ä 2 mom Vägtrafikförordningen). Föreskrift som inte tillkännages genom vägmärke skall skyndsamt införas i den eller de tidningar, vari kommunala meddelanden för orten införs. Lokala trafikföreskrifter som beslutas av trafiknämnd skall således inte införas i länskungörelserna, till skillnad från sådana föreskrifter som beslutas av länsstyrelsen.

Den 1 maj 1973 har Vägtrafikförordningen ersatts av vägtrafikkungörel- sen (se SFS l972:603 och 605) och flera andra nya trafikförfattningar. Lokala trafikföreskrifter skall även i fortsättningen utfärdas i vissa fall av länsstyrelsen och i andra fall av trafiknämnden. I vägmärkeskungörelsen har införts en föreskrift att hastighetsbegränsning skall utmärkas med vägmärke och att lokal trafikföreskrift, som ej avser hastighet, skall utmärkas med vägmärke om särskilda skäl ej föranleder annat (SFS l972:604). I vägtrafikkungörelsen återfinns den nu gällande bestämmel- sen att lokal trafikföreskrift som ej skall tillkännages genom vägmärke skall införas i länskungörelserna eller, om den meddelats av trafiknämnd, i den eller de tidningar vari kommunala meddelanden för orten införs (152 ä 2 st). Sistnämnda kungörelse innehåller även en ny bestämmelse att straff för överträdelse av lokal trafikföreskrift ej skall ådömas om föreskriften ej utmärkts enligt bestämmelserna i vägmärkeskungörelsen eller om den ej införts i liggare eller kungjorts på föreskrivet sätt (167 5).

De trafikföreskrifter som beslutas av trafiknämnd och som inte skall utmärkas genom vägmärke utan i stället kungöras är tämligen få och torde främst bestå av vissa bestämmelser om parkering och övningskör- ning eller tillfälliga bestämmelser.

En del trafiknämnder publicerar årligen en sammanställning av gällande lokala trafikföreskrifter såsom ett tryckt häfte, vilket tillhandahålles allmänheten. Rikspolisstyrelsen har medgivit att kostnaden för tryckning av sådana häften får belasta anslaget för trafiknämnder.

I samband med tillkomsten av lagen (l964z731) om trafiknämnder väcktes en motion (l964:ll:lO40) med yrkande att lokala trafikföre- skrifter skulle införas i länskungörelserna så att de blir tillgängliga för en större allmänhet. Enligt motionärerna borde länskungörelserna vidare innehålla kartor över tättbebyggda områden med angivande av trafik- inskränkningar. Motionen avslogs emellertid med hänvisning till att bestämmelser om ämnet redan fanns i vägtrafikförordningen.

Enligt 62 ä 1 mom Vägtrafikförordningen skall länsstyrelse före mars månads utgång varje år utfärda kungörelse om vägar och gällande lokala

trafikföreskrifter inom länet enligt de närmare grunder statens trafik- säkerhetsverk bestämmer. Trafiksäkerhetsverket har den 16 januari 1968 meddelat att de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tidigare fastställda grunderna skall gälla tills vidare. Ordalydelsen av lagrummet ävensom vad som förekommit under förarbetena till lagen om trafiknämnder låter förmoda att den årliga vägkungörelsen skall omfatta även sådana trafikföreskrifter som utfärdats av trafiknämnden, men enligt uppgift brukar dessa ej tas med i kungörelsen.

4.3. Länskungörelserna 4.3.1 Historik

I betänkandet Utredning rörande förändrade bestämmelser med avseende å länskungörelserna den 14 oktober 1914 (Sthlm 1914) återfinns inledningsvis en historik över länskungörelserna. Här intages ett kort sammandrag av denna historik.

Under slutet av 1600-talet och förra hälften av 1700-talet synes landshövdingarna ha, tid efter annan, utfärdat tryckta ”publicationer till menige allmogens efterrättelse”. Den äldsta tryckta länskungörelse som finns bevarad i Kungl. biblioteket är utfärdad den 12 februari 1688. Först mot slutet av 1700-talet och början av 1800-talet har emellertid tryckta länskungörelser utkommit mera regelbundet och stundom även numrerade. Tryckningen bekostades till en tid helt och hållet av landssekreterarna och landskamrerarna, vilka hade att ansvara för kostnaderna för länsstyrelsernas utgående expeditioner mot att de i stället åtnjöt lönemedel och sportler. Även kronofogdar och andra tjänstemän, som hade att ombesörja kungörelsers uppläsande i kyrkorna, hade fördel av att kungörelserna utfärdades itryck, eftersom tidsödande och kostsamma avskrifter då kunde undvikas. Till följd härav synes landssekreterare och landskamrerare ofta ha träffat uppgörelse med dessa tjänstemän om att deltaga i kostnaderna för länskungörelsernas tryck- ning.

Utom kungöranden i allmänna ärenden intogs redan tidigt i länskun- görelserna även enskildas meddelanden om auktioner, efterlysningar av förlorat gods m.m. Kungörandet av enskildas meddelanden synes ha bekostats av dem som begärt kungörandet. Härutöver erhölls någon inkomst genom prenumeration. Tryckningskostnaderna ökade emellertid och blev kännbara för landssekreterarna och landskamrerarna. 1828—1830 års riksdag beviljade ett anslag för tryckning av länskungörel- serna. Anslaget höjdes vid 1856—1858 års riksdag. Den s.k. landsstats- kommittén föreslog 1875 att det särskilda anslaget för länskungörelserna skulle dras in samt att kostnaden för tryckning av kungörelserna i fortsättningen skulle bestridas från ett annat statligt anslag. För lättare särskiljande av de kungörelser som statsverket borde bekosta skulle dessa tryckas i en nummerföljd och de kungörelser som myndigheter, kommuner, bolag och enskilda personer borde betala intagas under en annan sådan fortlöpande följd. Kommitténs förslag följdes av Kungl. Maj:t och riksdagen. Bestämmelser om länskungörelserna utfärdades i Kungl. Maj:ts cirkulär den 30 november 1876 (SFS nr 47 s. 2).

Till följd av cirkuläret började man inom alla länen numrera länskun_ görelserna i särskilda serier, varvid i allmänhet den serie kungörelser som bekostades av statsverket betecknades med litt. A och den serie som betalades av enskilda med litt. B. Enligt uppgift i 1914 års betänkande utgavs i vissa län varje serie särskilt för landskansliet och särskilt för landskontoret, i några län var serierna gemensamma för bägge avdel- ningarna, i andra län åter utgavs serien litt. A från vardera avdelningen men serien litt. B gemensamt för båda.

4.3.2 1914 års utredning

Huvudsyftet med 1914 års utredning var att nedbringa statens kostnad för tryckning av länskungörelserna. Utredningen gick därför igenom innehållet i 1911 års länskungörelser under 116 punkter och gjorde upp en förteckning över kungörelser som enligt utredningens mening borde kunna uteslutas. Utredningen tänkte sig att Kungl. Maj:t i cirkulär till länsstyrelserna skulle anmana dessa att i framtiden ej ta in de kungörelser som omnämndes i förteckningen.

En genomgång av förteckningen visar att det mesta av innehållet i länskungörelserna utgjordes av tillkännagivanden av olika slag som faller under det nu aktuella begreppet kungörelseannonsering (jämför 1.4). Av innehållet är det endast följande som faller inom utredningens begrepp författningar: länsstyrelsens vitesstadganden i fridlysnings- och andra ärenden, fridlysning av järnväg, taxor för transport på järnväg, stadgan- den om automobiltrafik, fridlysning av elektriska anläggningar, kommu- nala stadgor och ordningar, förbud mot öppethållande, förbud, råd och anvisningar med anledning av farsoter, erinringar angående svedjning, föreskrifter angående smittsamma kreaturssjukdomar, bestämmelser an- gående fiskets vård, förordnande angående bredd på hjulringar samt fridlysning av naturminnesmärken.

Av dessa var det bara de kommunala ordningarna som 1914 års utredning ville utesluta ur länskungörelserna. Utredningen ville ersätta dem med ett kort tillkännagivande att ordningarna fastställts, eftersom de intogs ordagrant i ortstidningarna. Utredningen föreslog därför att byggnadsstadgan, brandstadgan, ordningsstadgan för rikets städer och hälsovårdsstadgan skulle ändras i den riktningen. Förslaget underställdes samtliga länsstyrelser och magistrater under den därefter följande remissbehandlingen. Bland magistraterna var det en stark opinion till förmån för utredningens förslag. Av deras svar framgick tydligt åsikten att länskungörelserna ej lästes av allmänheten, varför det var bättre att kungöra hela texten i ortspressen. Även de flesta länsstyrelserna biträdde utredningens förslag eller lämnade det utan erinran. Fem länsstyrel— ser hävdade emellertid med kraft att de behövde de kommunala ordningarna och att allmänhet och domstolar m.m. borde kunna finna dem i en publikation och att de därför borde vara kvar i länskungörel- serna.

Utredningens förslag om uteslutande av ordningarna ur länskungörel- serna blev ej följt. I stället gick man motsatt väg och ändrade genom kungörelser den 19 november 1915 (SFS nr 468—471) ordningsstadgan

för rikets städer, byggnadsstadgan för rikets städer, brandstadgan och hälsovårdsstadgan så att endast ett ”tillkännagivande om kungörelsen med kort angivande av dess innebörd” skulle införas i ortstidningarna medan hela texten skulle tas in i länskungörelserna (för Stockholm gällde en speciell ordning).

Utredningen tog även upp frågan om länskungörelsernas distribution. Länskungörelserna utsändes på statsverkets bekostnad till de flesta myndigheterna och tjänstemännen inom länet och angränsade län samt till kommunalstämmor. [ en del län bekostades kommunernas exemplar av statsverket, i andra län av landstingen. Av en i betänkandet intagen tabell framgår att antalet exemplar, som utdelades på bekostnad av statsverket eller landstinget, varierade mellan 100 och närmare 600 exemplar i de olika länen. Antalet enskilda prenumeranter uppgick till några tiotal i de flesta av länen. Utredningen föreslog att samtliga kommunalstämmor liksom stadsfullmäktige och municipalstämmor skulle erhålla exemplar av länskungörelserna utan avgift.

Förslag framlades även om enhetligt format och om serieindelning. Övriga frågor kring länskungörelserna tycktes inte intressera utred- ningen. Deras användning och existensberättigande diskuterades ej. I förbigående framhölls att prenumeration på länskungörelserna förekom ytterst sparsamt och att allmänheten säkrast och bekvämast erhöll kännedom om vissa ämnen genom tidningspressen, varför införande i länskungörelserna i dessa delar var obehövligt. Utredningen gav sålunda uttryck för en viss skepsis mot länskungörelserna såsom kunskapskälla för allmänheten.

4.3.3. Gällande kungörelse om länskungörelserna

I huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag utfärdade Kungl. Maj:t den 23 oktober 1915 kungörelsen angående länskungörelser (SFS nr 421). Kungörelsen innehöll bestämmelser om länskungörelsernas innehåll, om vem som skulle betala kostnaden för införande, om rubrik och andra uppgifter till ledning för uppläsandet i kyrka, om serieindel- ning, register, format och upphandling, om avgift för införandet, om utdelning, om uppläsning från predikstolen, om förvaring av kungörel- serna samt om möjlighet till abonnemang.

Kungörelsen har härefter ändrats fyra gånger (SFS 1928:425, l933:242, 1935:232 och l942:316). Dess nu gällande lydelse framgår av Bilaga 1.

4.3.4. Beskrivning av länskungörelserna

Länskungörelsernas rätta namn är egentligen länets allmänna kungörelser och så står det också i länskungörelsernas vinjett, t.ex. Uppsala läns Allmänna kungörelser. Fram till den 1 juli 1971 var kungörelsernai 14 län uppdelade på skilda serier för landskontor och landskansli. Idessa län återfanns orden landskansliet respektive landskontoret i vinjetten. I övriga län var kungörelserna gemensamt numrerade för hela länsstyrelsen. Från och med halvårsskiftet 1971 utges kungörelserna isamtliga län i en

gemensam serie för hela länsstyrelsen men numreringen av de kungörelser som kom ut de sista sex månaderna av 1971 gjordes enligt något olika metoder. I några län började man med ny numrering medan man i andra län fortsatte på den nummerserie som hade använts inom landskansliet. Vinjetten brukar även uppta nummer på de kungörelser som återfinns i häftet samt i några län även ett datum.

Vanligen samlas flera smärre kungörelser på samma blad men i en del län trycker man vanligen endast en kungörelse per blad Och i något enstaka län är detta regel. De flesta kungörelserna är korta och upptar bara ett par rader eller högst en halv sida. En mindre del av kungörelserna upptar en sida eller mera och därjämte förekommer några få stora kungörelser, vilka omtalas i det följande. Antalet kungörelser brukar i de olika länen växla mellan, i runt tal, 100 och 400 varje år. Gotlands län har något färre. Av kungörelserna har bara något tiotal utfärdats från landskontoret varje år. Varje årgång brukar rymmas i en volym av måttligt omfång. Formatet är s.k. statsformat. Kungörelserna levereras ibland kantskurna, ibland inte. I några län är de triohålslagna. Till varje årgång hör ett alfabetiskt register som vanligen är gemensamt för hela årgången. I några fall har särskilda register givits ut för de olika serierna. Kungörelser vars tryckning betalas av statsverket utmärks med ett A, andra med ett B.

Länskungörelserna är i stort enhetligt utformade i de olika länen men till följd av att de trycks av lokala tryckerier avviker typografin och utformningen i övrigt något.

Länskungörelsernas innehåll är mycket blandat. Dels innehåller de en del föreskrifter som skall lända till allmän efterrättelse, alltså vad utredningen kallar författningar, dels underrättelser om andra förhål— landen som skall bringas till allmän kännedom. Det mesta av innehållet grundar sig på bestämmelse i författning men det finns även kungörelser som intages av tradition eller på grund av länsstyrelsens beslut i det enskilda fallet.

Till gruppen författningar kan räknas bl.a. följande kungörelser: förordnanden om naturreservat, strandskydd och andra föreskrifter enligt naturvårdslagen, nybyggnadsförbud enligt byggnadslagen, förbud mot fiske, ankringsförbud, fastställelse av brandordning, hälsovårds- ordning och andra kommunala ordningar, fastställelse av sotningstaxor, drosktaxor, taxor för yrkesmässig linjetrafik och andra taxor, kungörelse om vägar inom länet och om gällande lokala trafikföreskrifter, faststäl- lande av droskreglemente, förklaring att område är smittat av potatis- kräfta samt vägverkets beslut om indragning av allmän väg, om arbetsplan för väg och om förbud att ansluta enskild väg till allmän väg. Till författningar bör även räknas anvisningarna till nästkommande års inkomsttaxering, vilka tidigare utfärdades av prövningsnämnden, numera av riksskatteverket.

Av de kungörelser som utredningen ej hänför till gruppen författningar bör i första hand nämnas kungörelser om exekutiv auktion. Av 205 kungörelser som utfärdades av landskansliet vid länsstyrelsen för Göte— borgs och Bohus län under första halvåret 1971 var således inte mindre än 68 tillkännagivanden av förestående exekutiva auktioner. Mycket

vanliga är också kungörelser om sammansättningen av styrelser för vägföreningar och vägsamfälligheter. Exempel på andra kungörelser i denna grupp är kallelse till sammanträde för köpeskillingsfördelning, kungörande av expeditionstider vid polisstation, tillkännagivande av vem som utsetts till ledamot i polisnämnd, kungörelse om gode män, om ägodelningsnämndemän, stämningsmän eller andra dylika befattnings— havare, kungörelse om marknader i länet, tillkännagivanden av föreståen- de sjömätningar, underrättelser att allmänna röstlängder hålls tillgängliga för granskning samt förteckningar över kommunala förtroendemän. Två kungörelser är av särskilt stort omfång. Den ena är den nämnda kungörelsen om vägar och trafikföreskrifter inom länet, som utfärdas enligt 62% Vägtrafikförordningen (19511648). Den upptar alla länets vägar samt har som bilaga en karta över dessa. Kungörelsen är av stort intresse för lastbilsförare och brukar köpas av åkeriföreningarna för utdelning till förarna. I nästan alla län är dessa kungörelser försedda med tilltalande pappomslag. Den andra större kungörelsen är den årliga förteckningen över kommunala förtroendemän inom länet jämlikt 11 och 34 åå kommunallagen (1953 :753). Denna brukar vara mycket efterfrågad av tjänstemän och andra inom länet och har stor spridning. I många län förses den med omslag. En annan av de mer omfattande kungörelserna är den som avser länets indelning i taxeringsdistrikt samt förordnande av ordförande och kronoombud m.m. i taxeringsnämnderna, vilken utfärdas med stöd av taxeringskungörelsen (1957:513).

4.3.5 lnformationsutredningens förslag beträffande kungörelseannon- sering

Informationsutredningen lade i betänkandet Kungörelseannonsering (SOU 1969:7) fram ett system när det gäller media för kungörelseannon- sering. Systemet innebar att Post- och Inrikes Tidningar skulle vara obligatoriskt medium för s.k. nationella och blandade målgrupper och att ortstidningar skulle vara obligatoriskt medium för lokala och blandade målgrupper. Vid sidan härav föreslogs vissa media för speciella situationer samt ytterligare vissa stödjande media. Länskungörelserna ingick inte i systemet. ] stället föreslog utredningen att kungörelseannonsering inte obligatoriskt skulle ske i länskungörelserna. Utredningen uttalade (s. 31) att, om länsstyrelsen i något fall skulle finna särskilt angeläget att använda länskungörelserna, detta borde vara länsstyrelsen obetaget i enlighet med den punkt i utredningens system som benämndes ”annat lämpligt sätt”. Informationsutredningen tog ej ställning till om länskun— görelserna borde fmnas kvar. I betänkandet gjordes ingen gränsdragning mellan kungörelseannonsering och annat innehåll i länskungörelserna, men det anfördes att kommunala generella bestämmelser som fastställs av länsstyrelsen, t.ex. lokala livsmedelsföreskrifter, inte skulle räknas dit. Utredningens förslag motiverades på följande sätt:

Vid vägning för och emot bibehållande av länskungörelserna i detta sammanhang (alltså såsom medium för kungörelseannonsering) har utredningen fäst särskilt avseende vid att sådana beslut eller besked som blir föremål för kungörelseannonsering numera når allmänheten betydligt

effektivare genom annonsering i ortstidning än genom införande i länskungörelserna. Man bör vidare i förenklingssyfte sträva efter att minska mediaslagen.

Utredningen har inhämtat att man inom justitiedepartementet arbetar på enhetliga regler för kungörelseannonsering ihuvudsaklig överensstäm- melse med informationsutredningens förslag. Såsom ett led i denna utveckling får ses att kungörelse om exekutiv auktion fr.o.m. den 1 januari 1972 ej längre skall införas i länskungörelserna. Enligt lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom skall auktionen kungöras i god tid och på lämpligt sätt (20 å) och enligt kungörelsen (1971 :1097) om exekution i fast egendom skall kungörelse om auktionen införas i Post— och Inrikes Tidningar och i en eller flera ortstidningar, varjämte anslag skall ske i överexekutors kansli och på kommunens anslagstavla (21 å). Auktionen kan därjämte kungöras i riks- eller facktidning.

5. Redogörelse för kommunal normgivning och kommunala författningssamlingar

5.1 Inledning

Tidigare har nämnts att den kommunala förordningsmakten inte direkt berörs i direktiven för utredningen. Utredningen vill ändå ta upp frågan om kommunernas normgivningskompetens och sättet för publicering av kommunala föreskrifter till behandling. Detta fordrar en motivering.

Vid sitt studium av länskungörelserna har utredningen noterat att en del av dessas innehåll består i kommunala ordningar av olika slag, t.ex. hälsovårdsordningar. Kommunerna äger i vissa fall besluta föreskrifter till allmän efterrättelse, föreskrifter vilka t.o.m. är straffsanktionerade. Att överväga hur sådana bör kungöras hör till utredningens huvuduppgifter. Det har därför varit naturligt att fråga sig om kommunerna fattar beslut av nu nämnd generell karaktär som inte förekommer i länskungörelserna. Särskilt beslut som omedelbart vänder sig till allmänheten och har en obestämd krets av mottagare faller inom utredningens intressesfär.

I fråga om kommunernas officiella publikationer har utredningen särskilt intresserat sig för sådana som kan räknas till författningssam- lingar. Utredningen har funnit att ett stort antal kommuner ger ut kommunala författningssamlingar. Utredningen har ansett det angeläget att studera dessas innehåll och utformning och hur de förhåller sig till det kommunala fullmäktigetrycket.

Utredningen har således sett som sin uppgift att undersöka dels vilka slag av kommunala beslut som kan sägas ha författningskaraktär, dels om det finns anledning att införa särskilda regler om kungörandet av sådana beslut.

När utredningen i det följande talar om kommuner avses därmed borgerliga primärkommuner. De kyrkliga kommunerna lämnas åsido eftersom de enligt vad utredningen kunnat finna inte har att fatta beslut som i högre grad berör allmänheten. Ej heller landstingskommunerna har hittills utövat någon i egentlig mening kommunal förordningsmakt. En annan sak är att landstingen beslutar om vissa taxor och avgifter.

5.2 Historik

Fram t.o.m. 1970 fanns skilda organisationsformer på landsbygden ochi städerna. Städernas ledande organ var fram till vår tid magistraten som

kunde meddela politiföreskrifter för städerna (se Håkan Strömberg: Den lokala förordningsmakten). Före tillkomsten av 1868 års ordningsstadga för rikets städer brukade vitessanktionerade ordningsföreskrifter utfärdas av magistraten med eller utan KB:s medverkan.

Eftersom kommunikationerna var dåliga och riksstyrelsen hade svårt att nå ut till landets olika delar var det naturligt att de lokala myndigheterna ofta hade anledning att ingripa med detaljerade föreskrif- ter i medborgarnas liv. Därigenom uppkom mycket olika regler i olika delar av landet. I en stad kunde det t.ex. vara förbjudet att sjunga under lossning och lastning i hamnen, i en annan stad dömdes kuskar och betjänter som ej iakttog föreskriven ordning vid färden till trähästen, som var ett skamstraff, i en tredje stad sattes den i häkte som vistades på krogen utöver föreskriven tid osv. Denna praxis blev utsatt för kritik bl.a. i ett memorial den 1 oktober 1839 av justitiekanslern. Justitiekanslern fann att städernas magistrater ofta utfärdat lokala förordningar och instruktioner som inte var överensstämmande med lagstiftningen. Till följd av kritiken utarbetades så småningom den nämnda ordningsstadgan för rikets städer. Genom denna delades städernas förordningsmakt upp på så sätt att stadsfullmäktige fick viss befogenhet och magistraten annan befogenhet. Under den fortsatta utvecklingen minskades magistratens befogenheter till förmån för stadsfullmäktige.

Den kommunala förordningsmakten på landet härrör dels från den normgivning som i äldre tider skedde på häradstingen, där överenskom- melser ingicks inför häradsrätten och stadfästes av denna, dels från den självstyrelse som sedan gammalt utövades vid sockenstämmorna. Inför sockenstämmorna ingicks olika överenskommelser, t.ex. till främjande av ordning och sedlighet, och därvid stadgades ofta böter eller viten för den som ej ställde sig överenskommelserna till efterrättelse. Sockenmännen torde ha ansetts berättigade att stadga sådana böter och viten även utan KB:s godkännande. Denna lokala normgivning synes ha utvecklat sig på sedvanerättslig väg. Under förra delen av 1800-talet reglerades befogen- heterna för sockenstämmorna så att de visserligen ägde meddela egna ordningsstadganden men inte förknippa dem med viten. Erfordrades föreläggande av vite hade stämman att vända sig till KB.

Genom 1862 års kommunalförordningar tillerkändes kommunen rätt att både utfärda ordningsstadgar och förbinda dem med viten. Men å andra sidan skulle kommunens beslut om antagande underställas KB. Kommunallagarnas bestämmelser har sedan fått tjäna som förebild vid utformning av kommunal förordningsmakt enligt ett flertal speciella författningar. Resultatet av utvecklingen har blivit att kommunallagarna numera förlorat mycket av sin betydelse som grund för den kommunala förordningsmakten, särskilt den del som avser utfärdande av lokala ordningar, och att denna huvudsakligen regleras genom särskilda författ- ningar utanför den egentliga kommunallagstiftningens område.

5.3 Kommunal normgivning

Den kommunala förordningsmakten är inget entydigt begrepp. Så avser t.ex. Håkan Strömberg därmed endast sådana lokala föreskrifter som är

riktade till allmänheten och av kategorisk innebörd och som typiskt sett innehåller straffsanktionerade påbud eller förbud men däremot inte ålägger den enskilde någon ekonomisk prestationsskyldighet i förhållande till det allmänna. Efterföljden av sådana föreskrifter kan även tänkas vara garanterad av sådana förvaltningsrättsliga tvångsmedel som vitesföreläg- gande, tvångsutförande eller polishandräckning. Tillämpningen av före— skrifterna ankommer dels på olika förvaltningsorgan vid meddelande av tillstånd, förbud eller förelägganden i särskilda fall, dels på domstolarna vid ådömande av ansvar för överträdelse.

De föreskrifter som kan föras till den kommunala förordningsmakten bör ha en viss grad av allmängiltighet, det skall vara fråga om normer, inte individuella beslut. Allrnängiltigheten kan t.ex. bestå iatt föreskriften är tillämplig på ett flertal fall eller på att den är inriktad mot ett obestämt antal adressater. Allmängiltigheten kan även avse föreskriftens varaktig- het i tiden eller omfattningen av dess lokala giltighetsområde.

Halvar Sundberg (Kommunalrätt) räknar till den kommunala självbe- stämningsmakten bl.a. kommunens förmåga att med bindande kraft ge lokala förordningar, den kommunala förordningsmakten. De kommunala förordningarna är av två slag, dels politi- eller socialrättsliga, innebärande en kommunal reglering av vissa bestämda ordnings- eller välfärdsange— lägenheter, dels finansrättsliga, avseende fastställandet av vissa skatter eller andra offentligrättsliga avgifter. Genom de senare men icke genom de förra kan en ekonomisk prestationsskyldighet åläggas de enskilda.

Den kommunala verksamheten regleras dels i kommunallagen, dels i ett stort antal specialförfattningar. I enlighet härmed brukar kommunalför- valtningen ofta indelas i med ett något oegentligt uttryck oreglerad förvaltning och specialreglerad förvaltning. Enligt 3å kommunallagen äger kommun att själv vårda sina angelägenheter såvitt icke handhavandet tillkommer annan. Det säger sig självt att med ett så allmänt formulerat kompetensstadgande det finns stort utrymme för kommunen att inom området för den oreglerade förvaltningen ge norrnbeslut av allehanda slag. Vad beträffar den specialreglerade förvaltningen, såsom barna- vården, hälsovården, byggnadsväsendet, undervisningsväsendet m.m. beror det på innehållet i de skilda författningarna om och i vilken utsträckning kommunen kan ge generella föreskrifter av författnings- karaktär.

5.3.1 Lokala ordningar

Inom den specialreglerade förvaltningen kan man urskilja några författ- ningar som medger kommunen rätt att stadga kompletterande straff- sanktionerade föreskrifter, s.k. lokala stadgor eller ordningar. Det är allmänna ordningsstadgan (1956:617), hälsovårdsstadgan (19581663), brandstadgan (196291) och förordningen (1874z26 s. 11) angående hamnordningar och andra ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i riket. Detsamma gällde livsmedelsstadgan (1951:824), men i den nya livsmedelslagstiftningen (livsmedelslagen 1971:511 och livsmedelskun- görelsen 19711807), som trätt i kraft den ljanuari 1972, har befogen-

heten att meddela kompletterande föreskrifter helt tillagts livsmedels- verket.

Allmänna ordningsstadgan innehåller regler om den allmänna ord- ningen på allmänna platser inom kommunen och om offentliga tillställ- ningar. Ytterligare föreskrifter som kan erfordras för kommunen eller del därav meddelas i lokal ordningsstadga. Brott mot bestämmelser som meddelats i lokal ordningsstadga straffas med böter. Lokal ordnings- stadga antas av kommunfullmäktige, på förslag av eller efter hörande av de myndigheter, vilkas verksamhetsområden berörs därav. Fullmäktiges beslut om antagande av lokal ordningsstadga skall för att bli giltigt underställas länsstyrelsen för fastställelse (jfr 4120). Om fullmäktige underlåter att anta en sådan ordningsstadga som länsstyrelsen anser nödvändig kan länsstyrelsen förordna härom, men den skall då under- ställa sitt beslut Kungl. Maj:ts prövning.

Allmänna ordningsstadgan innehåller utförliga regler om hur lokala ordningsstadgor skall bekantgöras. Ofördröjligen efter beslutet om fastställelse skall länsstyrelsen på kommunens bekostnad införa beslutet i länskungörelserna och kommunstyrelsen skall ombesörja att kungörelse om beslutet anslås på kommunens anslagstavla och införs i den eller de ortstidningar, där kommunala meddelanden intas. Dessutom anges att tryckta exemplar av stadgan skall finnas att tillgå för allmänheten.

I en lokal ordningsstadga skall intas allmänna föreskrifter, som berör ett flertal av kommunens medlemmar. Ordningsföreskrifter för särskilda fall meddelas av polismyndigheten. Bestämmelse om bekantgörande av sådana föreskrifter saknas, varför det torde ankomma på polismyndig- heten att delge föreskriften med den som berörs.

I flera fall utfärdas s.k. torgstadgor, som avser regler för torghandel. Dessa brukar utfärdas med stöd av allmänna ordningsstadgan och är således att anse som en form av lokal ordningsstadga.

Enligt den nämnda förordningen av år 1874 skall i fråga om antagande, tillämpning m.m. av hamnordningar gälla detsamma som gäller för lokala ordningsstadgor. Brott mot föreskrift i hamnordning kan medföra böter.

Till ledning för kommunerna har Svenska kommunförbundet utarbetat ett normalförslag till lokal ordningsstadga. I fråga om hamnordningar har sjöfartsverket upprättat normalförslag.

Hälsovårdsstadgan har detaljerade regler om sundhet och hälsovård inom kommunen, t.ex. i fråga om bostäder, samlingslokaler, vattenför- sörjning, renhållning m.m. Om ytterligare föreskrifter fordras beträffande den allmänna hälsovården inom kommunen eller en del därav kan sådana meddelas i lokal hälsovårdsordning. För att få till stånd större enhetlighet inom kommunerna fastställer Kungl. Maj:t en normalhälsovårdsordning och kommunernas lokala hälsovårdsordningar får inte utan särskilda skäl innebära väsentlig avvikelse från denna. Lokal hälsovårdsordning skall antagas av kommunfullmäktige och fastställas av länsstyrelsen. Läns- styrelsen skall på kommunens bekostnad ofördröjligen införa beslutet om fastställelsen i länskungörelserna. I likhet med vad som gäller för lokala » ordningsstadgor skall kommunstyrelsen ombesörja, att kungörelse om fastställelsebeslutet anslås på anslagstavla och införs ien eller flera ortstidningar. Dessutom skall tryckta exemplar finnas att tillgå för

Föreskrifter i hälsovårdsordningar kan sanktioneras genom hälsovårds- stadgans bötesbestämmelser.

Om det utöver hälsovårdsstadgans och den lokala hälsovårdsordningens bestämmelser fordras föreskrifter för särskilda fall ankommer det på hälsovårdsnämnden att besluta sådana.

I varje kommun skall finnas en brandordning. Denna skall innehålla bl.a. regler om den kommunala brandstyrkans organisation, om tid för sotning, om indelning av kommun i sotningsdistrikt, om skyldighet att anmäla eldning och om andra anordningar som fordras till skydd för brandförsvaret. Efterlevnaden av föreskrifterna ibrandordningen säkras genom bötesbestämmelser i brandstadgan.

Brandordning antas liksom övriga lokala ordningar av kommunfull- mäktige. Brandordning skall fastställas av länsstyrelsen. Denna skall på kommunens bekostnad ofördröjligen införa meddelande om fastställelsen i ldnsszgörelserna. Kommunstyrelsen skall se till att kungörelse om fastställelsen anslås och införs i ortstidning samt att tryckta exemplar av brandordningen finns tillgängliga för allmänheten.

Lokala trafikföreskrifter beslutas av länsstyrelsen i vissa fall och av trafiknämnden i andra fall. Trafiknämnd finns i varje kommun. Trafik- nämndens uppgifter och de föreskrifter som den utfärdar har behandlats under 4.2.2 och diskuteras även under 8.3.

5.3.2 Taxor och avgifter

En annan stor grupp av kommunala beslut, som har betydelse för allmänheten, är beslut om taxor eller avgifter för olika nyttigheter. Kommunerna tillhandahåller medborgarna åtskilliga nyttigheter, t.ex. kollektiva trafikmedel, gas och el, sotning, soptömning o.dyl. För sådana prestationer har kommunen rätt att fordra skälig betal— ning och denna uttas i form av avgifter. De kommunala avgifterna brukar indelas i privaträttsliga och offentligrättsliga. Som kännetecken för privaträttsliga avgifter brukar anges att de grundas på avtal mellan kommunen och den som erhåller en kommunal prestation eller att den enskilde eljest frivilligt tar prestationen i anspråk. Den offentligrättsliga avgiften skulle då snarare bygga på en skyldighet för den enskilde att ta emot en viss prestation och att betala för denna. En annan indelning som förekommer är att i stället fästa sig vid om avgiften fått uttryckligt författningsstöd eller ej. Denna distinktion används bl.a. av kommunal- rättskommittén i betänkandet Kommuns och andra kommunala menig- heters skyldighet att underställa statlig myndighet vissa beslut (stencil C 197012).

Avgifter brukar i allmänhet beslutas i förväg och fastställas på ett enhetligt sätt för olika typer av prestationer. Sådana normer för ersätt- ningens beräknande kallas taxor. Taxan riktar sig mot det kommunala förvaltningsorgan som skall ta ut avgiften, icke mot den enskilde avnämaren. Endast indirekt genom organets skyldighet att i sin verk- samhet följa taxan får denna betydelse för den enskilde.

I många fall har taxor ansetts vara av sådan betydelse för medborgarna

att staten bör kunna öva inflytande över deras utformning. Det har då införts en skyldighet för kommunen att underställa taxebeslutet statlig myndighets, ofta länsstyrelsens, prövning. Det finns nu en tendens att hävda den kommunala självstyrelsens princip och avskaffa underställ- ningsskyldigheten. Så har t.ex. kommunalrättskommittén i det nämnda betänkandet föreslagit att underställningsskyldigheten för flera slag av kommunala beslut skall avskaffas. I samma riktning gick Kungl. Maj:ts proposition (1972:12) angående ändring i kommunallagen m.m. och till följd därav utfärdade författningar vilka trädde i kraft den 1 juli 1972. Andra taxor och avgifter kan kommunen sedan länge besluta om själv utan att statlig myndighet kan påverka utformningen på annat sätt än genom besvärsförfarandet. Slutligen finns en grupp av avgifter som formellt sett inte alls beslutas av kommunen utan av statlig myndighet efter kommunens hörande.

I det följande ges exempel på olika taxor och avgifter. Någon fullständig redovisning är inte eftersträvad.

För kommun skall enligt 20 & brandstadgan (196291) finnas sotnings- taxa som upptar de avgifter som skall erläggas för sotnings—, undersök— nings— och besiktningsarbete av skorstensfejare. Sotningstaxa antages av kommunfullmäktige. Före den 1 juli 1972 skulle taxan fastställas av länsstyrelsen på samma sätt som gäller i fråga om lokala brandordningar (jfr SFS 1972:103).

Lagen (1959:99) om köttbesiktning m.m. innehåller bestämmelser om två slag av avgifter, nämligen köttbesiktningsavgifter och slakthusavgifter (13 å). Köttbesiktningsavgifter beslutas av kommunfullmäktige. Före den 1 juli 1970 skulle avgiftsbeslutet även underställas länsstyrelsens prövning för fastställelse. Slakthusavgifterna fastställs av slakthusets styrelse.

Lagen (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m. idess lydelse fr.o.m. den ljuli 1972 (jfr SFS 1972:102) avhandlar i l & avgifter för upplåtelse av vissa allmänna platser och plats på salutorg och liknande. Enligt den nuvarande lydelsen av lagen skall grunder för beräkning av avgift beslutas av kommunfull- mäktige. I 2 % behandlas parkeringsavgifter. Även grunder för beräkning av sådana avgifter beslutas av kommunfullmäktige. Enligt samma lagrum äger kommunen också ta ut avgifter för upplåtelse av särskild uppställ— ningsplats för fordon som brukas i yrkesmässig trafik för personbe— fordran.

I kungörelsen (1950:152) om fastställelse av hamn- och grundpenning- taxor samt taxor å sluss-, kanal- och andra farledsavgifter behandlas såsom framgår av rubriken bl.a. hamnavngter och hamntaxor, grundpen- ningtaxor och taxor för olika farledsavgifter. Sådana avgifter och taxor fastställs av sjöfartsverket. Kungörelsen, som är tillämplig på allmän hamn och dess ägare eller innehavare, stadgar inte skyldighet för innehavaren att ha hamntaxa. Kommun, som driver allmän hamn, måste däremot till följd av underställningsreglerna i 74% kommunallagen ha fastställd taxa.

Vissa avgifter hos byggnadsnämnd fastställs av länsstyrelsen. Enligt 8 & byggnadsstadgan (1959z612) äger nämligen länsstyrelsen på framställning av kommunen utfärda taxa för avgifter att erläggas av den, som hos

byggnadsnämnden påkallar åtgärd vilken föranleder ritningsgranskning, besiktning eller annan tids- eller kostnadskrävande förrättning.

Enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar skall ägare av fastighet inom allmän va—anläggnings verksamhetsområde betala avgifter till anläggningens huvudman, om fastigheten behöver anordningar för'vattenförsörjning och avlopp samt behovet ej kan med större fördel tillgodoses på annat sätt än genom anläggningen. Huvudmän är vanligen kommuner. Huvudmannen har också i viss mån rätt att av fastighetsägarna ta ut kostnaderna för avledande av vatten från gata eller andra allmänna platser inom planområdet. Lagen innehåller regler om maximering av avgifterna samt om fördelning av avgiftsskyldigheten mellan fastigheterna. Vidare sägs att avgift skall utgå enligt taxa som huvudmannen utformar i överensstämmelse med de i lagen angivna grunderna. Någon underställningsskyldighet finns inte föreskriven ifråga om taxebeslutet.

Enligt lagen (1965:54) om kommunala renhållningsavgtfter äger kom- mun besluta att avgift för bortforsling, omhändertagande och oskadlig- görande av orenlighet och avfall, som uppsarnlats inom kommunen vid renhållning enligt kommunala renhållningslagen eller hälsovårdsstadgan, skall utgå till kommunen eller till den som utför renhållningen på uppdrag av kommunen. Sådan avgift utgår enligt taxa som antas av kommunens fullmäktige. Beslutet behöver inte underställas statlig myn- dighet.

Byggnadslagen (19471385) innehåller bl.a. regler om ersättning för gatumark och om ersättning för gatubyggnaa'skostnad. Huvudregeln i fråga om gatumarksersättning är att ägare av fastighet som är belägen vid gata och som överensstämmer med tomtindelning är skyldig att ersätta kommunen värdet av gatumarken framför fastigheten intill gatans mitt, dock ej till större bredd än 5/8 av den tillåtna högsta hushöjden å tomten. Kommunens beslut om ersättningens storlek behöver inte underställas statlig myndighet. Enligt 67 & byggnadslagen kan kommun- fullmäktige meddela bestämmelser om skyldighet för ägare av tomt att bidra till kostnaden för iordningställande av gata (gatubyggnadskostnad). Bestämmelserna skall underställas länsstyrelsens prövning såframt på fastighetsägare läggs skyldighet som tidigare inte åvilat honom. Bestäm- melserna skall bl.a. innehålla grunderna för beräkningen av den kostnad som skall påföras tomtägarna och för kostnadens fördelning tomtägarna emellan.

När kommun upplåter mark eller lokaler som tillhör skola får den ta skälig ersättning därför. Skolstadgan (1970:235) innehåller en föreskrift att kommunen är skyldig att upplåta mark och lokaler, som disponeras för skolan, för frivillig bildningsverksamhet och liknande verksamhet bland ungdom om det kan ske utan att större olägenhet vållas skolans verksamhet. Om därvid uttages ersättning, får denna enligt Skolstadgan motsvara högst den av upplåtelsen föranledda omedelbara ökningen av kommunens kostnader.

Utan stöd av särskild författning uttar kommunerna ett flertal avgifter, t.ex. för gas, elektricitet, värme, buss- och spårvagnsresor, barntillsyn i daghem och familjedaghem m.m.

Några särskilda bestämmelser om hur de här nämnda taxorna eller avgifterna skall bekantgöras för allmänheten finns inte.

5.3.3 Byggnadsplaner

En grupp av beslut som är av stor betydelse för kommunens medborgare avser bebyggelseplanläggningen. Byggnadsplanernas rättsliga verkningar drabbar i första hand fastighetsägarna inom planområdet men planerna har betydelse långt härutöver, dels därigenom att det är förbjudet för envar att bygga i strid mot planerna, dels genom att planerna bildar grundvalen för kommunens eller samhällets allmänna utformning och därigenom berör avsevärt fler kommunmedlemmar än dem som äger mark inom området.

Planläggningen ankommer i första hand på kommunerna men för att få rättsliga verkningar skall planerna fastställas av statlig myndighet. Generalplan, stadsplan och byggnadsplan antages sålunda av kommunfull— mäktige och före den 1 januari 1973 ankom det även på kommunfull- mäktige att förordna om att utomplansbestämmelser skulle gälla inom visst område. Då det gäller stadsplan och byggnadsplan har kommunfull- mäktige möjlighet att i den omfattning som prövas lämplig delegera åt byggnadsnämnden att fatta beslut i fullmäktiges ställe. Tomtindelning antages av byggnadsnämnden. För att bli gällande skall generalplan, stadsplan och byggnadsplan normalt fastställas av länsstyrelsen men i vissa fall skall den underställas Kungl. Maj:ts prövning, särskilt då planen är av större omfattning eller eljest av större alhnän betydelse. Tomtin- delning slutligen fastställs av länsstyrelsen.

De nu nämnda reglerna återfinns i byggnadslagen (1947:385)'. I byggnadsstadgan (19592612) finns detaljerade bestämmelser om upprät- tande och antagande av planer. Planer avfattas på kartor och dessutom upprättas vanligen särskilda bestämmelser som hör till planen.

Innan förslag till plan antas skall det utställas till granskning under viss tid genom byggnadsnämndens försorg. Var och en kan framställa anmärkningar mot förslaget hos byggnadsnämnden. Utställningstiden får ej vara kortare än tre veckor. Kungörelse om utställandet skall före utställningstidens början införas i en eller flera ortstidningar. Skriftlig underrättelse om innehållet i kungörelsen skall tillställas markägarna inom området. Efter utställningstidens utgång skall byggnadsnämnden granska förslaget jämte inkomna anmärkningar samt överlämna hand— lingarna med eget utlåtande till kommunfullmäktige. När länsstyrelsen meddelat sitt fastställelsebeslut skall länsstyrelsen översända underrät- telse om beslutet till var och en som i ärendet framställt yrkande, vilket helt eller delvis lämnas utan bifall. Då det gäller tomtindelning skall byggnadsnämnden efter granskningstidens utgång i stället översända handlingarna direkt till länsstyrelsen.

Några särskilda regler om kungörande av innehållet i fastställda planer finns inte meddelade.

1 Omtryckt i SFS 1972:775.

Här skall nämnas några beslut som kan innebära förpliktelse för enskild kommunmedlem antingen så att de är sanktionerade med straff eller så att de innebär ekonomisk börda. Föreskrifterna är sinsemellan tämligen olikartade men de har det gemensamt, att de knappast kan föras vare sig till de kommunala ordningarna eller till avgifterna eller taxorna.

Lagen (1926:72) angående meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning öppnar möjlighet för kommunfullmäktige att, när anledning föreligger, förbjuda barn att inom ”stads, köpings eller municipal- samhälles område” till salu utbjuda eller utdela tryckalster, blommor, kramvaror eller annat. Närmare regler ges om hur gamla barnen skall vara för att omfattas av förbudet. Överträdelse av förbudet kan medföra bötesstraff. Om kommunen beslutar sådant förhud, skall det underställas länsstyrelsen för fastställelse. Fastställt beslut skall ofördröjligen införas i länskungörelserna. Tillkännagivande om beslutet skall på annat lämpligt sätt delges allmänheten genom kommunens försorg.

3 % allmänna ordningsstadgan (1956:617) innehåller bestämmelser om den s.k. gaturenhällningen. Brott mot bestämmelserna kan enligt ord- ningsstadgan medföra bötesstraff. Kommunala renhållningslagen (1970:892) anger att gaturenhållningsskyldigheten åvilar kommunen i den mån åtgärden ej skall vidtagas av staten som väghållare. Enligt 25 lagen kan kommun ålägga den, som äger fastighet inom område med fastställd stadsplan eller som i stället för ägaren är skattskyldig för fastigheten enligt kommunalskattelagen, att fullgöra renhållningsskyl- digheten i fråga om gångbana eller annat för gångtrafiken erforderligt utrymme utanför fastigheten. I den mån beslutet medför skyldighet för en person, som tidigare icke haft sådan skyldighet, skall det underställas länsstyrelsen. Före den 1 januari 1971 skulle det i stället underställas Kungl. Maj:t. Någon bestämmelse om hur beslutet skall bekantgöras för vederbörande fastighetsägare finns inte meddelad.

Varje år skall hundskatt erläggas till kommunen. Förordningen (1923:116) angående skatt för hundar föreskriver att skatten skall av kommunen bestämmas till ett för varje hund lika belopp, lägst 10 och högst 100 kronor för kalenderår. Förordningen innehåller också regler om uppbördsförfarandet. Förutom beslutet om skattens storlek kan kommun fatta ett annat beslut av författningskaraktär. Kommun äger nämligen enligt 11 5 förordningen bestämma att hund, för vilken förfallen skatt ej erlägges, skall av kommunen omhändertagas och, om skatten ej betalas inom viss bestämd tid efter det den skattskyldige fått anmaning, dödas. Förordningen innehåller inte någon föreskrift om hur kommunens beslut om hundskattens storlek eller om rätt att omhänder— taga och döda hund skall bekantgöras.l

Här skall också erinras om att kommunfullmäktige varje år skall fastställa utdebiteringen av allmän kommunalskatt (67 % kommunalskat— telagen) och att det åligger kommunstyrelsen att underrätta länsstyrelsen och vederbörande lokala skattemyndighet om beslutet (70 ä).

! Hundskatteutredningen har i betänkandet Hundavgift (SOU 1972:89) föreslagit bl.a. att hundskatten skall ersättas av en för hela landet enhetlig hundavgift och att rätten att omhänderta och döda hund skall upphöra.

5.3.5 Anslagsbeslut o.dyl.

Kommunfullmäktiges beslutanderätt innebär dels en rätt att bestämma om den kommunala förvaltningens organisation, vilket sker genom antagande av reglementen och instruktioner, dels en rätt att genom generella riktlinjer besluta om verksamheten vid de kommunala förvalt- ningsorganen, allt inom de ramar som lagstiftningen drar upp. Fullmäk- tiges befogenhet avser normgivning men berättigar den icke att ge de administrativa organen befallningar eller anvisningar, hur ett aktuellt fall skall handläggas. Normgivningen sker i stor utsträckning i samband med beviljande av anslag. Genom att lämna mer eller mindre preciserade direktiv för användande av anslaget kan fullmäktige styra verksamheten inom de kommunala nämnderna. Sådana direktiv riktar sig således inåt mot de kommunala organen och avser inte omedelbart den enskilde kommunmedlemmen. I många fall har emellertid sådana direktiv väsent- lig betydelse för kommunmedlemmarna och bör därför beaktas i detta sammanhang.

I några fall är den ekonomiska direktivgivningen behandlad i författ- ningar. Lagen (1956:2) om socialhjälp ger sålunda vissa allmänna bestämmelser om kommunens skyldighet att lämna socialhjälp men förutsätter att kommunfullmäktige i många fall därutöver fastställer grunder för ytterligare socialhjälp. Sådana grunder är avsedda att tjäna till ledning för socialnämndens bedömning av de enskilda fallen. På motsvarande sätt överlåter lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension åt kommunen att besluta om kommunalt bostadstillägg skall utgå samt att bestämma grunderna för bostadstillägget, dock med beaktande av vissa regler i lagen.

Andra exempel på ekonomiska normbeslut som avses här är regler om belåningsgräns vid understödjande av bostadsproduktion, bestämmelser om kommunaltjänstemäns avlöningsförhållanden, regler för kommunala konstinköp, bestämmelser för kommunalt stöd till ungdomsorganisa- tioner, hestämmelser för kommunala bidrag till fritidsgrupper samt bestämmelser om sammanträdesarvoden, traktamenten etc. för för- troendemän.

Det finns inte några regler om hur de här behandlade föreskrifterna skall bekantgöras för vare sig allmänheten eller kommunaltjänstemännen.

5.3.6 Reglementen och instruktioner

I närmast föregående avsnitt har nämnts att det ankommer på kommun- fullmäktige att inom de gränser som lagstiftningen sätter bestämma om kommunens organisation. Kommunallagen anger i 4 & att förvaltning och verkställighet tillkommer kommunstyrelsen och kommunens övriga nämnder. I 445 erinras om att specialförfattningarna har särskilda bestämmelser om utseende av vissa nämnder. För handhavande av särskilda förvaltnings— eller verkställighetsbestyr i övrigt får kommunen enligt andra stycket av samma paragraf tillsätta de nämnder som finnas erforderliga, s.k. fakultativa nämnder. Vid sidan härav äger kommunen även tillsätta enbart beredande organ (kommittéer, utredningar) och

samarbetskommittéer mellan kommun och utomstående subjekt eller mellan olika kommunala nämnder. I beslut om tillsättande av nämnd kan fullmäktige anta reglemente för nämnden eller instruktion för dess tjänstemän.

Denna typ av beslut vänder sig iförsta hand internt till de kommunala befattningshavarna och saknar omedelbar betydelse för allmänheten. Det kan därför ifrågasättas om de bör beaktas av utredningen om författ- ningspublicering. Då det gäller motsvarande statliga föreskrifter, alltså instruktioner för olika verk och också vissa slag av tjänstemän, har det sedan lång tid ansetts att de är av sådan betydelse att de i publicerings- hänseende bör jämställas med föreskrifter till allmän efterrättelse. Det sagda kan vara tillräcklig motivering för att kort ta upp den kommunala instruktionsmakten till behandling.

I kommunallagen behandlas numera endast ett fåtal reglementen, nämligen reglemente för kommunstyrelsen (43 å), gemensamt reglemente för kommunstyrelse och drätselnämnd (49 &) samt reglemente för besvärsnämnd (76 ä 3 mom). Sådana reglementen antages av kommun- fullmäktige. De behöver numera ej underställas statlig myndighet för fastställelse.

Exempel på reglementen som inte omnämns i kommunallagen är reglemente för kulturnämnd, för fritidsnämnd, för kommunala affärs- verk, för stadsbibliotek, för central byggnadskommitté, för harnnstyrelse, för personalnämnd, för trafiksäkerhetskommitté, för fastighetskontor osv. Vidare beslutas instruktioner för vissa tjänstemän samt bestämmelser om vederbörande nämnds rätt att delegera beslutanderätt till enskilda befattningshavare eller till särskilda utskott.

5.3.7 Stadgar för bolag och stiftelser

En grupp av beslut som har än mindre författningskaraktär än de närmast föregående men som ändå är av stor betydelse för att belysa den kommunala verksamheten är bolagsordningar för kommunala bolag och stadgar för kommunala stiftelser och liknande organ samt de avtal som ingås mellan kommunen och nämnda organ. Viktiga delar av den kommunala verksamheten bedrivs numera i bolagsform eller i andra privaträttsliga former och de grundläggande beslut som reglerar verksam- heten vid dessa organisationer måste anses vara av betydelse för kommunmedlemmarna.

Det bör också erinras om att kommunerna ofta ingår betydelsefulla avtal med andra kommuner, särskilt angränsande sådana, om markför- värv, leverans av vatten, gas och el, bildande av gemensamma bostads- bolag etc.

5.4 Bekantgörande av kommunala beslut

För att möjliggöra för kommunmedlemmarna att följa den kommunala verksamheten innehåller kommunallagen några bestämmelser om kun— görande. Dessa tar sikte dels på fullmäktigesammanträdena, dels på protokollen.

Enligt 14 ä 1 mom skall kungörelse om sammanträde med kommun- fullmäktige utfärdas av ordföranden. Minst en vecka före sammanträdet skall kungörelsen anslås på en av kommunen anordnad anslagstavla (kommunens anslagstavla). Sammanträdet skall vidare tillkännages genom annons i en eller flera ortstidningar senast en vecka före sammanträdet.

Varje kommun måste alltså anordna en kommunens anslagstavla. Underlåtes anslag medför detta att sammanträdet, om besvär anförs, blir förklarat olagligt. Utebliven tidningsannonsering är däremot ej hinder för att man håller sammanträdet.

Bestämmelserna om kungörande av sammanträde avser endast kom- munfullmäktige, ej kommunstyrelsen eller övriga nämnder.

Vid sammanträde med kommunfullmäktige skall ordföranden, enligt 24 %, föra eller på sitt ansvar låta föra protokoll. Protokollet skall justeras senast tio dagar efter sammanträdet. Senast på andra dagen efter det att protokollet justerats skall justeringen och det ställe, där protokollet finns tillgängligt, tillkännages på kommunens anslagstavla. Tillkännagivandet skall vara försett med uppgift om den dag det anslagits.

Syftet med tillkännagivandet av justeringen är att ge dem, vilkas rätt kan vara beroende av fattade beslut, del av dessa. Tillkännagivandet bildar utgångspunkt för beräkning av besvärstiden. Enligt 76 ä 1 mom skall nämligen besvären ha inkommit till länsstyrelsen inom tre veckor från den dag, då verkställd justering över det över beslutet förda protokollet tillkännagivits å kommunens anslagstavla. Tillkännagivandet kan således sägas skapa en presumtion för allmän kännedom om innehållet i protokollet och verkar därför såsom delgivning med kommunmedlemmarna.

Protokollen brukar vanligen bestå av två delar, dels det egentliga protokollet som innehåller en redogörelse för sammanträdet, dels bilagor som utgörs av de handlingar som upprättats under beredningen av ärendena. I större kommuner är protokollen jämte tillhörande handlingar tryckta och samlas årsvis i bundna volymer.

Enligt 395 och 45 % gäller för såväl kommunstyrelsen som nämnder inom oreglerad förvaltning att protokoll skall föras vid sammanträden, att de skall justeras och att tillkännagivande om justeringen skall ske på den kommunala anslagstavlan.

Kommunala beslut som inte skall underställas statlig myndighets prövning blir i princip verkställhara den dag när beslutet föreligger i definitivt skick, dvs. när protokollet blivit justerat. Beslut som kräver fastställelse av länsstyrelsen eller annan statlig myndighet blir ej verkställhara förrän efter beslutet om fastställelse.

De regler, för vilka nu redogjorts, avser alla kommunala beslut oavsett om de gäller ett enskilt fall eller om de är normerande. Några speciella regler för tillkännagivande av beslut som faller inom den kommunala förordningsmakten eller som eljest kan anses höra till normbesluten har inte getts i kommunallagarna.

Eftersom det kommunala protokollstrycket ofta kan vara omfattande och därigenom också ofta svåröverskådligt har ett flertal kommuner, särskilt de som tidigare var städer, givit ut kommunala författningssam- lingar så att kommunala stadgar, föreskrifter, reglementen m.m. blir mera lättillgängliga. Redan under senare hälften av 1800-talet började en del städer ge ut tryckta samlingsverk i bokform. Sedan dessa efter ett antal år blivit föråldrade har många städer tryckt nya reviderade upplagor. Så småningom har det i allmänhet blivit vanligare att ge ut fortlöpande kronologiska författningssamlingar, vari bestämmelserna ges ut efter hand som de beslutas. De kommunala författningarna har därvid i allmänhet tilldelats löpande nummer efter mönster av Svensk författningssamling. Under senare tid har några kommuner gett ut systematiska författnings- handböcker i lösbladssystem, även de i allmänhet benämnda Kommunal författningssamling.

Utredningen har inte funnit anledning att genomföra en enkät hos landets samtliga kommuner för att ta reda på vilka kommuner som för närvarande ger ut kommunala författningssamlingar. Svenska kommun- förbundet har förklarat att det saknar en aktuell redovisning i fråga om de kommuner, vilka sammanställer reglementen, taxor, föreskrifter m.m. i en kontinuerligt utgiven författningssamling. Ett stort antal kommuner (i augusti 1972 drygt 300) tillställer fortlöpande kommunförbundet fullmäktigeprotokoll med tillhörande handlingar. Endast en mindre del av dessa kommuner sänder sina författningssamlingar. Enligt uppgift av kommunförbundet i augusti 1972 tillställer följande 30 kommuner förbundet sina författningssamlingar: Arboga Jönköping Sala Alingsås Kalmar Sandviken Borås Karlshamn Stockholm Eksjö Karlskrona Sundbyberg Fagersta Kristianstad Södertälje Gällivare Kumla Trollhättan Gävle Kungälv Umeå Haninge Linköping Uppsala Hedemora Mariestad Västerås Hässleholm Nacka Älvkarleby

I ett försök att något komplettera dessa uppgifter har utredningen gått igenom Göteborgs Universitetsbiblioteks samling av kommunalt tryck. Därvid har utredningen funnit att även följande kommuner har eller har haft någon form av kommunal författningssamling:

Falkenberg Lidingö Solna Göteborg Lysekil Sundsvall Hagfors Malmö Säffle Halmstad Mjölby Söderköping Helsingborg Norrköping Tidaholm Härnösand Nyköping Tranås Karlskoga Nynäshamn Vetlanda Karlstad Oxelösund Värnamo Katrineholm Ronneby Växjö Kramfors Skara Östersund Landskrona Skövde

Av de kommunala författningssamlingarna är det övervägande antalet ordnade i lösa häften som kommer ut fortlöpande och vanligen numreras. Häftena brukar ha en vinjett med texten ”Kommunal författningssam- ling” och namnet på vederbörande kommun.

Numreringen varierar. ] en del fall numreras löpande för kalenderår, i andra fall löpande utan avbrott för kalenderår. Flera författningssam- lingar har förutom löpnumret ett systematiskt nummer. En del författ- ningssamlingar saknar helt numrering, varvid endast vinjetten håller häftena samman till en serie. I några kommuner har häftena försetts med pappomslag, särskilt då häftena inte är numrerade. Några kommuner brukar ange utgivningsdatum på varje häfte. [ många fall ges alfabetiska eller kronologiska register ut med ett visst antal års mellanrum. Några utgåvor har särskilda samlingspärmar.

De systematiska författningssamlingarna är ordnade efter olika prin- ciper. Några följer den kommunala budgetens (kontoplanens) huvud- titlar. Andra författningssamlingar är ordnade i enlighet med den kommunala diarieplanen. Ytterligare andra har egenhändigt gjorda indelningar. Såväl kontoplanen som diarieplanen innebär en uppdelning av materialet i tio ämnesgrupper med ytterligare underavdelningar; Några av de systematiska samlingarna är konstruerade som lösbladssystem, där varje blad är utbytbart. I sådana fall står ofta författningssamlingens namn med fin stil nederst på varje blad medan saknumret, som anger bladets ordningsföljd, återfinns i övre högra hörnet.

Formatet på de olika samlingarna varierar. Vanligast i fråga om såväl kronologiska som systematiska samlingar synes statsforrnatet vara. I fråga om kronologiska utgåvor är även A5-format ofta förekommande. Dessutom finner man A4 och några andra format som ofta är något lägre och bredare än statsformatet. Vissa samlingar är helt eller delvis stencilerade.

Även innehållet varierar något från kommun till kommun. Genom- gående torde lokala ordningar samt taxor återfinnas. Därjämte brukar reglementen för olika nämnder, instruktioner för befattningshavare, arbetsordningar och normerande beslut för förvaltningarna vara med- tagna. Man finne'r även t.ex. bolagsordningar och vissa avtal, privilegie- brev angående vederbörande stads grundläggning, Kungl. brev rörande indelningsändringar och i något fall stadsplanebestämmelser.

De kommunala författningssamlingarna är tillkomna huvudsakligen för att utgöra ett hjälpmedel för kommunala förtroendemän Och tjänstemän i deras verksamhet. I flera kommuner tilldelas befattningshavarna författningssamlingarna såsom tjänsteexemplar. Spridningen till personer utanför denna krets eller till allmänheten är ytterst obetydlig.

Även i kommuner som saknar författningssamlingar trycker man ofta lokala ordningar, reglementen, taxor och andra föreskrifter. Till en del skall detta ske enligt föreskrift i författningarna såsom t.ex. beträffande lokal hälsovårdsordning och ordningsstadga. Dessa utgåvor är synnerligen varierande i fråga om format, layout, typografi och omslag, såväl inom kommunen som kommunerna sinsemellan.

6. Utredningens allmänna överväganden

6.1 Offentliggörande ett grundläggande krav

Riksdagen och Kungl. Maj:t fattar årligen många beslut som gäller enskil- da medborgare, företag, organisationer av olika slag samt alla de myndig— heter som på ett eller annat sätt är underställda statsmakterna. Besluten fattas i form av lagar, förordningar, kungörelser och andra bestämmelser, när de riktar sig till eller eljest är av betydelse för vad som kan kallas all- mänheten. Även förvaltningsmyndigheterna fattar flera sådana beslut. Ett gemensamt namn på dessa slag av beslut är författningar.

Genom författningar uppställer statsorganen regler om medborgarnas personliga och ekonomiska förhållanden och om deras handlande inbördes samt om myndigheternas handlande mot medborgarna. Författningar är därför — vid sidan om statsregleringen — det viktigaste av de medel som står till statsmakternas förfogande för att genomföra sin vilja. För att dessa beslut skall få avsedd verkan måste de offentliggöras så att de som besluten riktar sig till har möjlighet att följa dem. Det ligger självfallet i statsmakternas intresse att deras beslut iakttages och därför är det av största vikt att de kan använda ändamålsenliga medel för att bekantgöra dem.

Men det sagda får också i princip anses gälla beslut som avser bara ett enskilt fall. För att ett sådant beslut skall få verkan måste det överbringas till den som berörs av det. Detta kan ske genom delgivning med den som berörs av beslutet. Problemet då det gäller beslut av författningskaraktär, alltså beslut som inte bara avser ett enskilt fall utan som är allmänt normerande, är att det inte kan delges personligen med var och en som berörs. Man måste därför finna andra vägar för bekantgörande.

Till detta ansluter sig två synpunkter av principiell räckvidd. Med— borgarna har ett legitimt intresse av att kunna följa vad statsorganen och förvaltningsmyndigheterna beslutar i frågor som rör dem. En viktig regel härvidlag är att allmänna handlingar är offentliga. Men denna grundsats är självfallet inte tillräcklig för att möjliggöra för medborgarna att få del av beslut som har mer allmän räckvidd. Det fordras härutöver att besluten offentliggörs och på detta allmänna sätt så gott det går när dem som berörs. Särskilt gäller det sagda författningar samt andra bestämmelser

Författningar innehåller ofta bestämmelser om straff, förverkande, vitesföreläggande och andra påföljder som inte bara kan betraktas som obehagliga utan också är direkt bindande och betungande för enskilda medborgare. Det är självfallet ett rättssäkerhetsintresse att medborgarna inte binds av sådana påföljder förrän de haft möjlighet att få kännedom om reglerna. Detta framhålls ofta i den juridiska litteraturen. Sålunda talar Nils Herlitz (Inledning till förvaltningsrättens studium, Sthlm 1937, s. 100) om ”den för rättsstaten väsentliga grundsatsen, att staten så vitt möjligt ej skall ingripa i medborgarnes rättssfär utan att först hava bekantgjort sin vilja”. Motsvarande synpunkter gäller i viss mån beslut som skapar rättigheter och förmåner. Medborgarna bör få kännedom om besluten så att de kan planera och handla med utgångspunkt i dem och bevaka att de kommer i åtnjutande av rättigheten eller förmånen. Därför är det en i statsrätten allmänt hävdad princip att ingen lag kan ha bindande verkan förrän den kungjorts. I äldre tider lästes författningarna upp på tingen eller i kyrkan och nådde därigenom ut till de flesta medborgare (se härom kap. 4 i SOU 1970:48). Kyrkokungörandet kom emellertid att träda tillbaka till förmån för publicering i Svensk författ- ningssamling. Detta har kommit till uttryck i den ännu gällande lagen (l894:44 s. 1) angående tiden för allmänna författningars trädande i kraft (jfr 1 1.4 nedan). Den kommitté som föreslog lagen formulerade den grundläggande principen på följande sätt (Betänkande III av den av Kungl. Maj:t den 2] november 1890 tillsatta kommittén för utarbetande av förslag till ändringar i kyrkolagen m. m., Sthlm 1892):

Ingen lag eller författning kan äga förbindande kraft förrän den blivit offentliggjord. En ny lag kan icke förplikta andra än dem, till vilkas kunskap den blivit bragt eller åt vilka tillfälle blivit berett att av densamma taga kännedom. Denna rättsregel är ock erkänd i alla civilisera- de lands lagstiftningar.

Herlitz säger i sitt arbete Om lagstiftning (Sthlm 1930):

Lagen måste, för att kunna utöva sin verkan, kungöras (publiceras). Därutinnan överensstämmer nämligen all modern statsrätt, att lagen ej kan binda, förrän åtminstone möjlighet skapats att vinna kännedom om dess innehåll. Olika metoder för publicering äro tänkbara, och olika metoder hava också tillämpats. I nutiden förekommer praktiskt taget ingen annan form än lagens mångfaldigande och spridning med tryckpres— sens hjälp (5. 20 f).

På ett annat ställe diskuterar Herlitz domstolens lagprövningsrätt. I fråga om prövningen av den formella giltigheten säger han att domaren har att hålla sig till att lagen kungjorts. ”Befinnes den ej vara kungjord i därför stadgad ordning, kan domaren intet annat göra än betrakta den såsom icke existerande. Härom råder enighet” (s. 66).

Från Fahlbecks uppsats Om formerna för offentligrättsligt tillkänna- givande (i Förvaltningsrättsliga studier, Sthlm 1938) kan finnas skäl att citera ett uttalande. Efter att ha diskuterat olika syftemål med det offentligas tillkännagivanden övergår Fahlbeck till att tala om ”rättslivets formella krav på gällande rätt att denna skall vara officiellt bekantgjort i en eller annan form”. Han fortsätter:

Den straffrättsliga satsen ignorantia juris nocet förutsätter, att med- borgaren skall hava satts i tillfälle att erhålla kännedom om gällande rätt. — — Svensk rätt utgår från nu angivna sats, att förutsättningen för rättslig bundenhet är bekantgörande av rätten i en eller annan form. Utan stöd i generellt lagstadgande är grundsatsen erkänd av doktrinen och har även kommit till uttryck i rättspraxis (s. 117 f).

I sin bok Om rättsvillfarelse (Sthlm 1956) diskuterar Thornstedt den form av rättsvillfarelse som beror på brist i en rättsregels publicering eller på att gärningsmannen trots en formellt sett fullständigt riktig publicering icke haft möjlighet att få kännedom om innehållet i en rättsregel. Han fortsätter (s. 170): ”De brister i publiceringen, om vilka det här kan bliva fråga, är naturligtvis relativt lindriga. Är bristen allvarligare, följer självfallet straffrihet redan av det skälet att straffbudet icke anses vara gällande.”

Här skall även hänvisas till Håkan Strömbergs uttalande i Allmän förvaltningsrätt (Lund 1963, s. 123): ”Beträffande normbeslut, som riktar sig till allmänheten, är kungörande en förutsättning för beslutets bindande verkan.”

Efter denna genomgång finner utredningen att det enligt gällande rätt är och även i fortsättningen bör vara ett grundläggande krav att lagar och andra författningar offentliggörs. Med offentliggörande menar då utred- ningen inte bara att författningarna är offentliga utan även att effektiva åtgärder vidtas för att sprida kännedom om dem och underlätta för medborgarna att ta reda på vilka författningar som finns.

Kravet på offentliggörande bör naturligtvis i första hand avse sådana bestämmelser som vänder sig till allmänheten och förutsätter att med- borgarna omedelbart rättar sig efter dem, alltså bestämmelser i vilka åläggs skyldigheter. Viktigt är även att författningar som tillerkänner medborgarna rättigheter eller förmåner bekantgörs, särskilt i de fall då den berättigade måste vara aktiv för att få de] av förmånerna.

Emellertid förekommer ett stort antal normer som inte direkt vänder sig till allmänheten utan till förvaltningsmyndigheterna. Dessa normer ligger till grund för förvaltningsmyndigheternas avgörande av enskilda förvaltningsärenden och kommer på detta sätt indirekt att ha stor betydelse för medborgarna. Även sådana normer brukar väl vanligen offentliggöras men man möter ibland uppfattningen att de är interna tjänsteföreskrifter, som behöver bringas bara till de tillämpande organens kännedom. Sålunda finner man att Kungl. Maj:t i flera fall meddelar sådana föreskrifter i brev till vederbörande myndighet eller att en central förvaltningsmyndighet ger tjänsteanvisningar i cirkulärskrivelser till underlydande myndigheter, utan att sörja för att brevets eller skrivelsens innehåll blir bekantgjort för allmänheten. Enligt utredningens mening bör dylika ”indirekt betydelsefulla” normer offentliggöras likaväl som de omedelbart förpliktande normerna. Endast rent interna tjänsteföreskrifter som saknar betydelse för myndigheternas materiella rättstillämpning bör undantas från kravet på offentliggörande.

Med utredningens synsätt bör man ha lika stor anledning att offentlig- göra normer som utgår från de förvaltande myndigheterna som dem som härrör från riksdagen eller Kungl. Maj:t. Den moderna synen på offentlig

verksamhet med vidsträckt delegation av beslutanderätt till förvaltnings- myndigheterna att bl. a. utfärda generella normer har stora fördelar men den bör inte medföra att medborgarna får sämre möjligheter att få kännedom om normerna än om dessa utfärdats av Kungl. Maj:t. Om det nyligen framlagda förslaget till ny regeringsform (jfr 11.2 nedan) upphöjs till lag kan man förvänta sig att det i än högre grad än f.n. överlåts åt förvaltningsmyndighetema att meddela föreskrifter i för medborgarna väsentliga ämnen. Det blir sålunda av stor betydelse att förvaltningsmyndigheternas normer offentliggörs på ett sådant sätt att man lätt kan få tag i dem.

Det finns ingen anledning att göra undantag för motsvarande beslut av kommuner. Det principiella kravet på bekantgörande i en eller annan form bör gälla även dem. Redan nu finns det en fast ordning för tillkännagivande av fullmäktigesammanträden och sammanträdesproto- koll. Frågan blir då närmast om denna ordning är tillfyllest eller om den bör kompletteras med andra kungörelseformer.

Inom statsrätten anses promulgation och publicering vara de sista leden i lagstiftningsprocessen och nödvändiga beståndsdelar för att lagarna skall bli giltiga. Även om denna sats inte utan vidare låter sig överföra till alla bestämmelser som ges av Kungl. Maj:t eller förvaltnings- myndigheterna, uttrycker den dock något för all normgivning väsentligt: att man inte anser normgivningen slutförd i och med att normerna beslutats utan vinnlägger sig även om bekantgörandet och betraktar detta som en integrerad del av beslutsförfarandet.

Som utredningen ser det är offentliggörandet främst en praktiskt informativ fråga. Det gäller att se till att bestämmelser faktiskt bekant- görs och samlas så att allmänhet och myndigheter får möjlighet att ta del av dem. Den formella juridiska sidan av offentliggörandet är således för utredningen ej det primära. Här åsyftas sådana frågor som förutsättning- arna för att en författning skall anses giltig samt den juridiska betydelsen av bristfälligt offentliggörande och av bristande kännedom om författ- ningarna.

När utredningen här anger att författningar — och här avses särskilt förvaltningsmyndigheternas beslut — skall offentliggöras ochi det följan- de föreslår hur offentliggörandet bör ske är alltså med det sagda inte avsett att författningen i händelse offentliggörandet uteblir eller sker på ett bristfälligt sätt regelmässigt skall betraktas som en nullitet. Man torde böra utgå från att författningen i så fall inte tillämpas mot den som saknat vetskap om den. Men om en person på tillfredsställande sätt fått kännedom om författningen annorledes än genom regelrätt offentlig- görande får han förutsättas vara skyldig rätta sig efter den. Hur härmed förhåller sig i alla de skiftande situationer som kan uppstå kan omöjligen klarläggas i förväg. Det måste överlämnas åt rättstillämpningen att bedöma förhållandena i de enskilda fallen.

6.2. Skall kungörandet ske genom officiella publikationer?

Av det tidigare citerade uttalandet av Herlitz framgår att kungörandet i nutiden praktiskt taget uteslutande sker genom att lagen mångfaldigas

och sprids med tryckpressens hjälp. Den redogörelse för författningspu— blicering i några andra länder som intagits 1 kap. 3 i betänkandet Svensk författningssamling (SOU 1970:48) visar att kungörandet av lagar och andra författningar i Västeuropas länder sker genom att författningarna tas in i officiella tidningar eller officiella författningssamlingar. Detsam- ma gäller i t.ex. England och Amerikas förenta stater. Även i Sverige sker som bekant kungörandet av lagar och andra av Kungl. Maj:t beslutade författningar genom en officiell publikation, nämligen Svensk författningssamling.

[ fråga om tillämpningsföreskrifter av svenska förvaltningsmyndigheter är metoden för bekantgörandet inte lika fast. Även om man kan säga att den förhärskande regeln är att bestämmelserna bekantgörs genom en publikation som myndigheten ger ut, är det många myndigheter, särskilt nyare sådana, som tar in sina normer i skrivelser, vilka distribueras så långt möjligt till dem som berörs. Därjämte förekommer tidningsannonse- ring och folders, som distribueras på olika sätt.

Då det gäller allmängiltiga beslut av lokala och regionala förvaltnings- myndigheter i Sverige är sättet för kungörande betydligt oftare reglerat i allmän författning än i fråga om motsvarande beslut av centrala myndig- heter. lnförande i länskungörelse i kombination med tidningsannonsering och ofta därjämte någon annan åtgärd, såsom anslag på tavla, är det vanligaste.

Kungörandet av författningen har som framgår av det föregående minst två skilda ändamål. Det ena är att göra författningen bekant bland dem som skall rätta sig efter den eller som skall tillämpa den. Det är alltså ett rent informativt ändamål, en förutsättning för att författningen faktiskt skall få någon betydelse och bli efterföljd. Det andra ändamålet med kungörandet är att författningen skall bli giltig, att var och en skall anses skyldig att rätta sig efter den och att man skall kunna utgå från att medborgaren känner till den. Det är alltså ett formellt ändamål, en förutsättning för att författningen rättsligt sett skall få betydelse.

Gemene man får inte sin kunskap om lagar och andra bestämmelser genom att läsa författningstext. Det är genom hänvändelse till myndig- heter, samtal med arbetskamrater, populära handböcker, kurser och föredrag samt inte minst genom massmedia som han får veta vilka bestämmelser som han har att rätta sig efter. Särskilt dagstidningar, radio och TV har en genomslagskraft som en författningspublikation aldrig kan erhålla. Frågan är därför om tiden är mogen att slopa det mer formella kungörandet i officiella publikationer. Det är nu nästan 80 år sedan lagen angående tiden för allmänna författningars trädande i kraft kom till och det har gått mer än 40 år sedan Herlitz gjorde sitt ovan citerade uttalande om tryckpressen. Under denna tid har radion och televisionen vuxit fram till att inta en dominerande plats i samhällslivet, och dagstidningar, fackpress och facklitteratur har ökat i betydelse. Det kan därför finnas skäl att ifrågasätta kravet på att författningen skall kungöras i en författningssamling, som är okänd för de flesta.

I mars 1970 beslöt regering och riksdag att införa elransonering med kort varsel. Onsdagen den 11 mars utfärdade regeringen en lag och en kungörelse om förbrukningen av elektrisk kraft samt en instruktion för

statens elransoneringsnämnd. Författningarna kom ut från trycket sam- ma dag (SFS l970z37—39) och skulle träda i kraft påföljande dag. På onsdagen hade TV-Aktuellt en fyllig presentation av lagstiftningen och på torsdagen förekom i landets dagstidningar en helsidesannons med elranso- neringsnämndens föreskrifter. Med detta utomordentligt effektiva be- kantgörande kunde frågan om föreskrifterna också skulle tas in ien officiell publikation te sig tämligen betydelselös och närmast anses ha betydelse som ett bekantgörande iefterhand av den s. k. officiella texten.

Med ett mer informativt synsätt skulle man inte behöva några fasta regler om hur författningar skall kungöras och inte någon avgränsning av begreppet författning. Ledstjärnan skulle vara att alla myndigheternas avgöranden, oavsett om det är lagar, tillämpningsföreskrifter, råd eller anvisningar eller enskilda förvaltningsbeslut, skall offentliggöras eller delges så att var och en, som skall eller i varje fall måste förväntas rätta sig efter dem, får del av dem. En författning som vänder sig till en eller flera bestämda personer, företag eller myndigheter borde tillställas mottagaren. En författning som vänder sig till en obestämd krets borde kungöras och man skulle välja det kungörande som var mest effektivt i det enskilda fallet.

Alternativt kunde man föreskriva att allt kungörande av författningar skulle ske genom annonsering i dagstidningar. Enligt delgivningslagen (1970:428) skall ju kungörelsedelgivning ske genom att handlingen hålls tillgänglig och genom att meddelande om detta — bortsett från vissa undantagsfall _ tas in i lämplig ortstidning, och enligt informationsutred- ningens betänkande SOU 1969:7 skall myndigheternas kungörelseannon- sering ske genom Post— och Inrikes Tidningar, då det gäller riksomfat- tande annonsering, och genom ortstidningi andra fall.

Enligt utredningens mening finns det dock skäl att för författningar behålla kravet på ett formellt kungörande i en officiell publikation. Utredningen vill framhålla följande.

Författningar har i allmänhet viss varaktighet. Även om man genom effektiv annonsering kan nå alla som berörs av en författning vid ett visst tillfälle, blir det med tiden nya personer som kommer att beröras av författningen men som ursprungligen ej fått del av den. Dessa personer måste därför få del av en mera bestående information någonstans. Om personerna har så att säga en förmån, t. ex. att vara nya tjänstemän inom en myndighet, nya företagare i en reglerad bransch, yrkesmän som erhållit auktorisation, kan de få del av gällande bestämmelser i samband med anställningen, auktorisation etc. För personer som inte har sådana speciella förmåner måste det finnas någon form av författningssamling och/eller författningscentral där bestämmelserna kan sökas av envar.

Även om man har informativa annonser behöver många tillgång till den officiella texten, framför allt då författningen är mer komplicerad. Detta gäller i första hand de personer som har att tillämpa författningen men det kan även gälla en bredare allmänhet. Detta talar för att författningen ej får träda i kraft förrän den officiella texten finns tillgänglig.

Med ett informativt betraktelsesätt skulle bekantgörandet kunna ske på det sätt som tedde sig lämpligast i det enskilda fallet. Det bör dock finnas fasta regler för publiceringen så att den intresserade i förväg vet var han kan finna en författning och så att de tilltänkta mottagarna har

möjlighet att systematiskt följa författningsutgivningen. Detta talar för officiella publikationer som mottagarna kan abonnera på.

En landsomfattande annonsering i dagstidningar är dyr. Radio och TV är inte tillgängliga för beställd information. Enligt avtalet mellan staten och Sveriges Radio äger bolaget med ensamrätt avgöra vilka program som skall sändas. Detta medför att bolaget ensamt avgör om och i vilken form allmänheten skall upplysas om nya lagar och andra bestämmelser genom radio eller TV. Viss möjlighet finns dock att få in korta meddelanden som är av vikt för allmänheten. Någon regelbunden och mera heltäckande information om författningar kan det således ej bli fråga om i radio eller TV.

Hur mycket man än informerar eller kungör kommer det alltid att finnas personer som inte nås av kungörandet. Av hänsyn till lagstiftning- ens effektivitet måste samhället i viss utsträckning upprätthålla satsen om vars och ens skyldighet att känna lagen. De som inte nåtts av informa- tionen riskerar obehagliga verkningar av att de inte känt till författning- en. Man måste därför uppställa ett minimikrav på kungörandet, så att var Och en åtminstone haft möjlighet att ta del av lagen.

Det gäller till följd av det sagda att säkerställa dels att nya författning- ar blir bekantgjorda på ett tillfredsställande sätt, dels att man vid senare tillfälle kan få tagi texten till gällande bestämmelser. Enligt utredningens mening bör därför grunden för all författningspublicering utgöras av officiella publikationer, som dels kan spridas när författningen kommer ut, dels kan tjäna som uppslagsbok för den som senare vill tillämpa författningen. Det nuvarande kravet på att lagar och i princip även bestämmelser av Kungl. Maj:t skall intas i en officiell samling bör därför bibehållas. Enligt uredningens mening bör även i enlighet med det sagda sådana bestämmelser som Kungl. Maj:t fattar och expedierar i form av brev till vederbörande myndighet, men som berör allmänheten på ett sätt som kräver att den får omedelbar kännedom om dem, samlas i en officiell publikation. Av det sagda följer även att bestämmelser av denna karaktär som beslutats av statliga centrala och regionala förvaltningsmyndigheter regelmässigt bör tas in i en sådan publikation.

Även lokala myndigheters bestämmelser som gäller en obestämd krets av personer bör dokumenteras i officiella publikationer. Utredningen har endast i undantagsfall stött på några sådana bestämmelser som ges av statliga myndigheter, utan den lokala förordningsmakten omhänderhas huvudsakligen av kommunerna. För kommunala föreskrifter gäller inte något krav på intagande i en officiell författningspublikation, om man bortser från att lokala ordningar o. dyl. skall införas i länskungörelserna. Utredningen anser det önskvärt att även kommunala föreskrifter som regel publiceras i en särskild författningspublikation. Frågan kommer att behandlas närmare under 9.3.

Utredningen föreslår sammanfattningsvis att alla författningar skall införas i oficiella publikationer. Man står här inför ett svårt avgränsnings- problem i det att man måste bestämma sig för vad som skall hänföras till författningar och sålunda tas in i publikationerna. Så skiftande som förhållandena är inom förvaltningen kan någon skarp gräns inte dras genom en enkel formel utan frågan måste diskuteras mer ingående. Detta

Förslaget om införande i officiella publikationer är som framgått i hög grad betingat av en önskan att bestämmelserna under längre tid skall vara lätt åtkomliga. Mot detta strider det nu tämligen allmänt förekommande bruket att ta in tillämpningsföreskrifter endast i cirkulärskrivelser som stencileras och sänds ut till myndigheter, företag, organisationer o.dyl. Denna metod är enligt utredningens mening godtagbar då det gäller en i egentlig mening begränsad krets av mottagare. Den kan alltså tillämpas då man vet att alla som berörs av bestämmelserna också kan nås genom sådana skrivelser. När mottagarkretsen är mer obestämd eller när bestäm- melserna visserligen i första hand angår en bestämd krets av mottagare men indirekt även andra personer eller vid senare tidpunkter kan röra nya intressenter bör de tas in i publikationer.

Införande i officiella publikationer är inte tillräckligt för att kungöra författningar. Publikationerna måste spridas genom anordnande av prenu— meration eller genom utsändning på myndighetens eget initiativ. Men framför allt måste publiceringen kompletteras med informativa åtgärder såsom annonsering i dagspress, upplysning genom radio och TV, utsänd- ning av broschyrer såsom gruppkorsband, meddelanden i fackpress, uppsättande av anslag o.dyl. I den mån sådana åtgärder förekommer nu bör de bibehållas. Avsikten med utredningens förslag är inte att ersätta nuvarande metoder att sprida allmän kännedom om författningarna med ett uteslutande formellt kungörande genom författningspublikationer. Utredningen återkommer till detta under 6.5.

Idag finns det olika mer eller mindre prövade former att ersätta böcker, tidskrifter och andra pappersdokument med nya tekniska meto- der för informationsspridning. Utredningen tänker här på mikrofilmer av olika slag, t. ex. microfiche, och terminaler som är anslutna till en datoranläggning. I USA har man i flera år lagrat lagtext och annan juridisk text i datorer, varigenom det blivit möjligt att läsa texten via en bildskärm eller en skrivmaskinsterminal. Även i Sverige pågår försök med databehandling av lagtext. Också mikrotekniken torde komma till an- vändning i fråga om författningstext. För utredningen framstår det dock som klart att sådana metoder inte nu kan helt ersätta tryckta publika- tioner. De kan däremot utgöra ett värdefullt hjälpmedel vid sidan om dessa.

6.3 Kungörande endast i SFS eller i flera olika publikationer?

När man beslöt att offentliggöra statliga beslut i en särskild utgåva, Svensk författningssamling, tänkte man sig att den skulle omfatta alla slag av föreskrifter och att den skulle ge en fullständig bild av statsmak- ternas åtgöranden. Numera omfattar författningssamlingen emellertid nästan bara sådana författningar som härrör från riksdagen och Kungl. Maj:t. Förvaltningsmyndigheternas föreskrifter kungörs i stället, som framgår av det föregående, i andra publikationer som myndigheterna själva ger ut.

Mot detta system har riktats kritik. Svenska Arbetsgivareföreningen och Sveriges Industriförbund har i den under 1.2 omnämnda skrivelsen

framhållit att det är svårt för att inte säga omöjligt för den enskilde att följa alla dessa publikationer och att skaffa sig en överblick över vad som är gällande rätt. Även i riksdagen har vid åtskilliga tillfällen framhållits hur svårt det är att orientera sig i gällande lagar och författningar (se kap. 6 i SOU 1970:48).

En tänkbar lösning av problemet vore naturligtvis att ta in alla författningar i SFS, antingen odelad eller indelad i två eller flera serier. En sådan lösning ligger nära till hands främst i fråga om författningar som beslutats av centrala organ. Att föra in i SFS också regionala och lokala föreskrifter synes mera främmande.

Vad först beträffar tanken att samla alla slags författningar i en enda odelad publikation har utredningen redan i betänkandet om SFS (s. 43) avvisat denna. En sådan publikation skulle bli alltför omfångsrik och svåröverskådlig. Viktiga grundläggande författningar skulle blandas med specialföreskrifter. De flesta myndigheter och andra abonnenter har inte användning för flertalet av förvaltningsmyndigheternas föreskrifter. Om de ändå ville hålla en komplett serie av författningssamlingen skulle detta medföra betydligt ökade inköps- och förvaringskostnader för dem.

Frågan om indelning av författningssamlingen i skilda serier fann utredningen vara svårare att ta ställning till. Utredningen fann det emellertid ej lämpligt att införa indelningar sådana som en del för författningar som avser kortare tidrymd och en del för författningar av längre varaktighet, en del med författningar av allmänt intresse och en del med författningar av begränsat intresse eller slutligen en del med föreskrifter som berör allmänheten och en annan del med föreskrifter som berör endast myndigheterna. Utredningen anser alltjämt att sådana indelningsgrunder skulle vara svåra att tillämpa för dem som utfärdar författningarna och ej heller skulle ge överskådlighet och lättillgänglighet för dem som skall taga del av dem.

En uppdelning som i och för sig vore lätt att genomföra är att i en avdelning ta in författningar som utfärdas av Kungl. Maj:t och i en annan avdelning föreskrifter som beslutas av de centrala förvaltningsmyndig- heterna. Ett alternativ till detta kunde vara att begränsa SFS till att omfatta enbart sådana föreskrifter som beslutas av riksdagen eller av Kungl. Maj:t och att inrätta en särskild publikation för förvaltningsmyn- digheternas bestämmelser.

Sverige har till skillnad från de flesta andra länder ett system med ämbetsverk som är tämligen fristående från departementen. Myndigheter- na är organiserade på olika sätt och deras förvaltningsuppgifter är mycket skiftande. Deras tillämpningsföreskrifter varierar i omfång och utform- ning och vänder sig till skilda grupper av mottagare. Utredningen tror därför inte att det skulle vara ägnat att skapa överblick att ta in denna växlande flora av föreskrifter i en enda publikation, om publikationen samtidigt skall göra anspråk på att vara användbar för allmänhet och myndigheter. Utredningen har visserligen funnit att man i andra länder, bl. a. vissa amerikanska delstater, har förmått alla förvaltningsmyndig- heter att publicera sina bestämmelser i en enhetlig författningssamling men utredningen tror inte att någon svensk motsvarighet skulle kunna skapas. Den skulle bli alltför otymplig. Svårigheter skulle förmodligen

uppstå också vid redigeringen, något som skulle försena utgivningen, och en alltför stor del av innehållet skulle vara utan intresse för de flesta abonnenterna.

Såsom framhållits under 2.5 kan en författningspublikation fylla antingen en kungörandefunktion eller en handboksfunktion eller möjli- gen bådadera. SFS har hittills mest tillgodosett kungörandefunktionen men de förslag, som utredningen lagt fram i betänkandet SOU 1970:48 (se 1.6 ovan) har syftat till att den bättre skall kunna fullgöra även handboksfunktionen. Som framgår av redogörelsen i kap. 3 har flera förvaltningsmyndigheter sökt att tillgodose både handboks- och kun- görandefunktionerna.

Möjligheter finns att tillgodose endera av dessa funktioner i fråga om förvaltningsbestämmelserna. Man kan efter mönster som finns i andra länder, t. ex. Västtyskland och Holland, införa en ordning som innebär att alla myndigheternas bestämmelser tas in i en enkel gemensam publikation av typ daglig officiell tidning, vilken enbart tillgodoser kungörandefunktionen. I Sverige skulle lämpligen Post— och Inrikes Tidningar komma i fråga. Det är emellertid uppenbart att en sådan tidning inte skulle vara praktiskt användbar såsom uppslagsbok i det dagliga arbetet. Den skulle alltså inte kunna fylla handboksfunktionen. Myndigheterna skulle därför bli tvungna att upprätta egna handböcker på det sätt som de fann lämpligast.

Det skisserade systemet skulle te sig föga tilltalande. Posttidningen skulle svälla avsevärt i omfång och den skulle bli oöverskådlig och svårläst. Förmodligen skulle kungörandet i tidningen nedsjunka till en tom formalitet utan att fylla något praktiskt behov. Dessutom skulle samma invändning kunna riktas mot en sådan officiell tidning som mot en författningssamling för alla myndigheters föreskrifter. Utredningen av- visar därför denna möjlighet.

Det finns i och för sig två vägar att skapa överblick över författningar. Den ena är att ha en enda publikation för dem, den andra är att tillåta flera publikationer men inrätta ett gemensamt register över författningar- na. Den första har behandlats i det föregående. Den andra, en central registrering följd av utgivning av sammanfattande register, synes utred- ningen vara den bästa vägen. En sådan registerpublikation skulle inte behöva bli alltför omfångsrik och den skulle kunna systematiseras så att man fick en god uppfattning om vilka bestämmelser som utfärdats av en viss myndighet och vad som gäller på ett speciellt område. Med tanke härpå vill utredningen bibehålla den nuvarande ordningen att SFS används främst för författningar, utfärdade av Kungl. Maj:t, medan varje central myndighet i princip svarar för sin egen författningspublicering. Såsom utredningen föreslagit i betänkandet SOU 1970:48 bör myndig- heterna endast om särskilda skäl föreligger kungöra sina bestämmelser genom SFS (jfr 7.2 nedan).

Detta förslag ligger i linje med vad som förordats av utredningen angående befordran av farligt gods på väg i betänkandet ”Transport av farligt gods. Lagstiftning och organisation” (departementsserie K 197215). Där föreslås att regleringen av transport av farligt gods såväl till lands och till sjöss som i luften skall ha formen av en ramlag som

innehåller mer generella säkerhetsföreskrifter och ger Kungl. Maj:t eller den myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer möjlighet att såväl utfärda ytterligare föreskrifter som medge undantag från lagen. Det centrala organet (transportsäkerhetsorganet) skall enligt förslaget utfärda erfor- derliga föreskrifter för landtransport av farligt gods. Nämnda utredning anser det lämpligt att föreskrifterna publiceras i en officiell författnings- serie som skall ges ut av organet. Motsvarande uppgifter i fråga om sjö- och lufttransport föreslås t. v. skola ankomma på sjöfartsverket och luft— fartsverket efter samråd med det centrala organet. (Uppgiften hämtad från tidskriften Från departement och nämnder 1972 nr 17.)

Arbetsgivareföreningen och lndustriförbundet har i sin skrivelse före- slagit att man i SFS skulle anmärka åtminstone rubrikerna på de föreskrifter som utfärdas av myndigheterna. Redan i det förra betänkan- det uttalade utredningen att det inte syntes lämpligt att notera dessa föreskrifter i SFS, eftersom författningssamlingen skulle förlora i över- skådlighet om viktigare lagar och andra författningar blandades med notiser om specialföreskrifter. Utredningen har fortfarande denna upp- fattning.

Om sålunda enligt utredningens förslag de centrala verkens bestämmel— ser endast i speciella undantagsfall bör få införas i SFS, är det för utredningen självklart att inte de regionala eller lokala bestämmelserna skall tas in där. De bör publiceras annorledes. Det finns därför anledning att ta upp bl. a. länskungörelsernas utformning till prövning.

Utredningens överväganden leder således till att det skall finnas en central publikation, nämligen SFS, för kungörande av riksdagens och Kungl. Maj:ts författningar, och särskilda publikationer för kungörande av de centrala verkens författningar. Detta system bör enligt vad utredningen kommer att utveckla i det följande kompletteras med, som allmän princip, en författningspublikation för varje län och en författ- ningspublikation för varje kommun. Vid sidan om detta system ligger Riksdagens författningssamling (RFS), som är avsedd för de föreskrifter som riksdagen eller dess organ fastställer för sitt eget arbete och sina egna tjänstemän (jfr SOU 1970:48 s. 17 och tabell 3 ovan).

6.4 Central registrering

Om utredningens förslag godtas, kommer det även i fortsättningen att finnas ett stort antal särskilda författningspublikationer. För dem som vill följa med de bestämmelser som utfärdas är det helt naturligt omöjligt att kontinuerligt läsa alla dessa publikationer. [ och för sig kan värdet av en sådan övergripande kännedom ifrågasättas. Men i vissa fall måste den enskilde medborgaren både känna till och ha tillgång till innehållet i flera publikationer. Detta gäller särskilt i de fall då flera myndigheter meddelar tillämpningsföreskrifter till en och samma författning eller ger anvisning- ar i samma eller närliggande frågor.

Utan tvivel är svårigheterna f.n. mycket stora att få en komplett bild av alla de föreskrifter som kan gälla när ett ämne reglerats inte bara genom skilda departement utan därutöver även av skilda myndigheter. Som exempel kan nämnas närliggande bestämmelser om fastighetsbild- ning, byggande, brandsäkerhet, trafrk, hälsovård och naturvård. Som

utredningen redan tidigare framhållit bör man till följd härav inrätta ett komplett register över alla de centrala förvaltningsmyndigheternas för- fattningar. Registret bör kompletteras med ganska täta mellanrum så att det alltid innehåller en aktuell översikt. Det bör finnas möjlighet att abonnera på registret och dess supplement och att rekvirera de författ- ningar som bedöms vara av intresse.

En sådan registrering förutsätter att alla författningarna samlas på ett ställe. Man måste inrätta en dokumentationscentral som tar emot författningarna, registrerar dem och ger ut fortlöpande förteckningar. Centralen bör också kunna stå till tjänst för allmänheten och för departement och andra myndigheter med upplysningar om lagar och tillämpningsbestämmelser. Förslag till en sådan centrals uppgifter, be- lägenhet och organisation lägger utredningen fram i kapitel 10.

6.5 Information genom tidningar o. dyl.

Utredningens förslag syftar såväl till att tillgodose tjänstemäns och andra yrkesmäns behov av tillgång till författningstext i sitt dagliga arbete som att underlätta för den intresserade lekmannen att få tag i sådan text. Den vanlige medborgaren torde emellertid ofta inte vara betjänt av att få del av själva författningstexten. Denna är i många fall ganska svårbegriplig och förutsätter kännedom om andra lagar och bestämmelser. Ett uteslu- tande formellt kungörande i författningspublikationer och centrala för- fattningsregister av myndigheternas beslut tillgodoser därför inte behovet hos den stora allmänheten. En sådan åtgärd måste ofta kompletteras med en lättillgänglig men ändock formellt korrekt information till allmän- heten genom tidningsannonsering, uppläsande i radio och TV, referat i fackpress och utdelning av broschyrer och folders (jfr 1.4 och 6.2).

I betänkandet om Svensk författningssamling föreslog utredningen att man skulle införa regelbunden tidningsannonsering varje månad om viktiga författningar i SFS. Utredningen lade också fram ett exempel på hur en sådan annons kunde vara utformad. Utredningens förslag, som hälsades med tillfredsställelse av bl. a. konstitutionsutskottet (KU 197134 s.9), har ännu ej genomförts, men utredningen vill här ännu en gång framhålla hur betydelsefullt det är att den instans, som beslutat om en föreskrift, också ser till att kännedom om föreskriften blir spridd bland dem som berörs.1 Det effektivaste sättet att sprida sådan kännedom till en större allmänhet torde i dag vara genom tidningsannonsering. I cirkuläret 1971:507 (se 1.4) har Kungl. Maj :t lämnat vissa bestämmelser om sådan annonsering.

Sådan annonsering bör omfatta inte bara författningar, som beslutats av riksdagen eller Kungl. Maj:t, utan även åtskilliga av förvaltningsmyn- digheternas bestämmelser. Redan nu förekommer i stor utsträckning att

1 l statsverkspropositionen (l973zl) har under justitiehuvudtiteln tagits upp ett nytt anslag A 13, Information om lagstiftning m. m., å 1,25 milj. kr. Anslaget torde inte vara aVSett för regelbunden tidningsannonsering utan för information inom vissa aktuella rättsområden, såsom familjerätt och skadeståndsrätt. Justitieutskot- tet, som fann det angeläget att informationsverksamheten rörande ny lagstiftning kunde intensifieras, tillstyrkte propositionen (JU l973:5 s. 5).

ämbetsverken har utförliga och populärt hållna annonser i landets dagstidningar. I större skala började denna typ av annonsering vid införan- det av högertrafik. Den har vidare omfattat bl. a. frågor om självdeklara- tion, trafiksäkerhet, pensions- och sjukförmåner, bostadstillägg, elranso— nering och allmänt prisstopp. I allmänhet har det rört sig om samordnade informationskampanjer i väsentliga samhällsfrågor. Någon regelbunden information om nya bestämmelser har det ej varit fråga om. Enligt utredningens mening är det ett samhälleligt intresse att myndigheterna i större utsträckning än för närvarande annonserar om de bestämmelser som gäller medborgarna och inte bara genom kampanjer skjuter in sig på vissa avgränsade frågor. Av hänsyn till de kostnader som är förknippade med tidningsannonsering avstår utredningen från att föreslå att sådan annonsering alltid skall ske. Det bör ankomma på myndigheterna själva att beakta behovet av sådan regelbunden information.

Nämnden för samhällsinformation, som började sin verksamhet den 1 juli 1971, har enligt sin instruktion (SFS 1971:509) till uppgift bl. a. att verka för samordning av de offentliga organens informationsinsatser med utgångspunkt i individens samlade informationsbehov och att lämna rekommendationer rörande omfattningen av och metoderna för annonse- ring (jfr 1.4). Nämnden har till sitt förfogande ett särskilt anslag för samhällsinformation, varur myndigheterna kan ansöka om medel.

Då det gäller bestämmelser av begränsad geografisk räckvidd, t.ex. kommunala ordningar och vissa föreskrifter av länsstyrelse eller andra regionala organ, finns ett flertal specialbestämmelser om kungörande i en eller flera ortstidningar. Utredningen anser att denna typ av kungörande är av så stort värde att specialbestämmelserna härom bör bibehållas vid sidan om de generella föreskrifter om författningspublicering, som utredningen lägger fram förslag till.

7. De centrala myndigheternas författningspublicering

7.1 Olika krav på publicering av föreskrifter och på publicering av råd och anvisningar

Som framgår av redogörelsen i kapitel 3 publicerar de centrala verken sina föreskrifter, råd och anvisningar på många olika sätt. Publikationerna är utformade olika och de framträder under olika benämningar. Vanligen är de tryckta, men många är stencilerade. Vissa myndigheter har flera serier och andra myndigheter som har rätt att utfärda förordningar har inte någon serie alls. Allt detta är ägnat att skapa förvirring för den som inte känner till hur en viss myndighet publicerar sina bestämmelser. Utredningen har, som nämnts tidigare, kommit fram till att man inte bör samla alla de centrala myndigheternas bestämmelser ien enda publika- tion. Det bästa alternativet är då att varje myndighet med s. k. normgiv- ningsrätt kungör alla föreskrifter och anvisningar i en särskild serie, som ges ut av myndigheten. Det bör vara lättare att finna vad man söker om man kan utgå från att myndigheten har en enda författningspublikation och att man där kan finna allt vad man har att rätta sig efter. Frågan är nu om ett sådant alternativ är genomförbart.

Till en början är det klart att vad nu sagts endast kan gälla primärpub- liceringen, ej sekundärpubliceringen. Vad man kan ha anledning att reglera är hur myndigheten första gången skall kungöra sina bestämmeL ser, det kungörande varigenom allmänhet och tjänstemän fortlöpande får kännedom om vilka bestämmelser som kommer ut och som är en förutsättning för att bestämmelserna skall bli tillämpbara. Däremot finns det ingen anledning att ge några fasta regler om hur man bör sprida ytterligare kännedom om bestämmelserna eller om hur dessa bör samlas på ett lämpligt sätt för att vara praktiskt användbara. Referat i tidskrifter, systematiska författningshandböcker och omtryck av författ- ningar bör således tas undan från det principiella kravet på enhetligheti publiceringen.

Författningen i dess typiska form är en föreskrift som riktar sig till allmänheten med ett påbud eller ett förbud och som är sanktionerad med straff eller annan påföljd såsom t.ex. vite eller förverkande. Den är vanligen koncist formulerad och uppställd i paragrafform. Från denna

typiska författning går det en glidande skala över föreskrifter i första hand avsedda för myndigheter men av betydelse för åtminstone någon del av allmänheten, anvisningar som får anses bindande, anvisningar med tämligen bestämda rekommendationer, anvisningar av vagare karaktär med upplysningar och kommentarer fram till renodlade råd. I några fall är dessa typer av anvisningar utförliga och resonerande framställningar med anknytning till en lagtext, iandra fall är de populärt utformade och illustrerade med teckningar för att nå den breda allmänheten. Enligt utredningens mening kan man inte tvinga in alla dessa typer av normer och direktiv i en enhetlig form av publikationer utan att alltför mycket försvåra tryckningen och den praktiskt informativa utformningen. Man bör därför söka skikta materian på något sätt och ställa olika krav på olika typer av bestämmelser.

Utredningen har därvid kommit fram till att man ur det rikhaltiga materialet bör skilja ut gruppen ”föreskrifter till allmän efterrättelse” och ställa upp särskilda krav på denna grupps publicering. Det är sådana föreskrifter som man vanligen avser, när man talar om författningar, och det är de som sedan början av 1800-talet förekommit i SFS. Sådana bör enligt utredningens mening fortlöpande kungöras i tryckta publikationer av samma typ som SFS, en kungörelseform som vi är vana vid i Sverige. När det gäller anvisningar och råd bör man kunna ställa lägre krav på enhetlig utformning.

7.2 Vilka myndigheter bör ge ut förfartningspublikatianer?

Utgångspunkten bör vara att varje myndighet med rätt att utfärda förordningar ger ut en tryckt författningspublikation.

Det finns emellertid vissa myndigheter som utfärdar ytterst få före- skrifter och det kan i sådana fall vara oekonomiskt att trycka föreskriften i en egen publikation. Därtill kommer att myndigheter med begränsad rätt att förordna ofta är små och kanske ej är allmänt bekanta. Den som inte är väl insatt i statsförvaltningen och som inte känner till vilka befogenhe- ter olika myndigheter har kan lätt förbise att en sådan myndighet ger ut en författningspublikation. Risken härför ökar när en myndighet som normalt inte utfärdar bestämmelser plötsligt finner anledning göra detta eller när uppgiften att besluta om en viss typ av föreskrifter överförs från en myndighet till en annan. För den som kontinuerligt vill följa normgivningen i samhället måste det bli besvärligt, om det finns alltför många författningspublikationer. Man måste därför göra undantag från regeln att varje myndighet ger ut sin egen publikation.

Då uppstår frågan var myndigheten i så fall skall kungöra sina bestämmelser. Utredningen har övervägt den ordningen att myndigheten alltid skall anlita SFS, när den inte har egen författningspublikation. Risken blir emellertid att SFS ökar kraftigt i omfång. Det har under senare år varit en medveten strävan att begränsa antalet myndighetsför- fattningar i SFS. Författningssamlingen går ut i en stor upplaga och tryckningen och distributionen är dyr. Införande i SFS lämpar sig alltså endast när föreskriften är av stor vikt och vänder sig till en stor del av

medborgarna (jfr 6.3). För de fall då föreskriften vänder sig till en mindre krets behövs en annan publiceringsform.

Enligt utredningens mening skulle det i flera sådana fall vara lämpligt om myndigheten kunde anlita en annan närliggande myndighets författningssamling för kungörandet. Ofta finns det ett centralt verk inom samma förvaltningsområde och myndigheten bör då ha rätt att _ mot betalning av tryckkostnaden få sina föreskrifter införda i verkets författningspublikation. Så skulle exempelvis centrala frökontrollanstal- ten kunna publicera sina bestämmelser i lantbruksstyrelsens författnings- utgåva. Denna metod bör vara särskilt lämplig när myndighetens författ- ningar vänder sig till i stort sett samma grupp av personer som det centrala verkets.

Affärsverken och andra större centrala verk bör enligt utredningens mening ge ut egna publikationer. Myndigheter som inte ens varje år eller endast en eller några få gånger om året meddelar föreskrifter torde ofta böra anlita annan författningssamling i stället för att ge ut en egen publikation. Några generella anvisningar härom kan dock knappast ges.

Utredningen har haft planer på ett system där varje myndighet som utfärdar normer själv skulle besluta om den skall ge ut en författnings- publikation eller ej. Med hänsyn till det tidigare sagda och till att utgivning av seriepublikationer för med sig tämligen betydande kostnader har utredningen kommit fram till att sådana beslut bör fattas av Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:t bör alltså bestämma vilka centrala myndigheter som skall ge ut författningspublikationer. I samband med att Kungl. Maj:t utrustar en myndighet med normgivningsmakt bör Kungl. Maj:t ta ställning till hur normerna skall kungöras. Alternativen bör då vara bekantgörande iegen publikation, i annan myndighets publikation eller i SFS. Genom att Kungl. Maj:t fattar beslut blir det möjligt att skapa en uttömmande förteckning över de publikationer som finns vid sidan om SFS, något som bör öka garantin för att den som så önskar kan få kännedom om alla utkommande bestämmelser.

I enlighet med det sagda har utredningen gjort upp en förteckning över de myndigheter som enligt utredningens mening bör ge ut egna författ— ningspublikationer. Förteckningen är intagen som bilaga till den av utredningen föreslagna kungörelsen om kungörande och registrering av författningar m. m. Eftersom det varit svårt för utredningen att skaffa sig närmare kännedom om alla myndigheters normgivning räknar utredning- en med att myndigheterna hos Kungl. Maj :t anmäler eventuell önskan att revidera förteckningen.

Nära det sagda ligger önskemålet att ingen myndighet bör ge ut mer än en författningspublikation för primärpublicering. Nu är det ej ovanligt att skilda publikationer ges ut från olika avdelningar eller byråer inom myndigheten. Även om detta kan te sig praktiskt från den enskilda avdelningens eller byråns synpunkt försvårar ett sådant system överblic- ken över författningarna. Samtliga normer från myndigheten bör således inordnas i en och samma publikation. Så borde t. ex. lantbruksstyrelsens kungörelser kunna slås ihop med lantbruksstyrelsens cirkulär och med

styrelsens samling av veterinära författningar.l Trafiksäkerhetsverkets publikation Föreskrifter, som ges ut av fordonsbyrån, borde kunna föras samman med motsvarande publikationer från verkets övriga byråer. Hinder bör emellertid ej möta att göra publikationerna mer lätthanterliga genom serieindelning eller särskilda beteckningar för olika ämnesområ- den. Vill någon prenumerera eller eljest ta del av ett särskilt ämnesområ- de hos myndigheten kan med en enkel kod anges just de aktuella beslut som skall tagas ut.

7.3. Författningspublikationernas benämning

Det skulle väsentligt bidra till överskådligheten om alla författningspubli- kationer var benämnda på samma sätt. För närvarande finns bestämmel- ser intagna i tidskrifter som kallas ”Aktuellt”, t.ex. Aktuellt från skolöverstyrelsen och UKÄ-aktuellt. Ordet aktuellt förekommer emeller— tid också i namn på serier som i stort sett är rent informativa, t. ex. Statens planverk-aktuellt. Detsamma kan sägas om ordet ”Meddelanden”. GTM — Generaltullstyrelsens meddelanden är en tidskrift för informa- tion. Den innehåller inga författningar. AM — Allmänna meddelanden från rikspolisstyrelsen är i huvudsak ett informationsblad men det har ibland också bestämmelser. Riksskatteverkets meddelanden innehåller anvisningar och bindande förklaringar men inte några allmänna upplys— ningar. Sjöfartsverkets meddelanden serie A är en ren författningssam- ling. ”Cirkulär”, ”råd och anvisningar” och ”publikationer” är andra exempel på namn på serier. Varken ordet cirkulär eller ordet publikation ger någon upplysning om innehållets karaktär.

En vanlig benämning på publikationer av nu ifrågavarande slag är ”författningssamling”. Vi har Tullverkets författningssamling och Kom- merskollegiets författningssamling. [ fråga om medicinalväsendet och veterinärväsendet har använts den längre formen ”Samling av författning- ar och cirkulär m. in.” men socialstyrelsen har i samråd med utredningen fr.o.m. 1972 döpt om sin författningsserie till Medicinalväsendets författningssamling. Namnet ”författningssamling” ger en adekvat upp- lysning om innehållet och har hävd i Sverige alltsedan början av 1800-talet, då Svensk författningssamling tillskapades. Enligt utredning- ens mening är det av värde om alla publikationer, som är avsedda för primärpublicering av föreskrifter till allmän efterrättelse, benämns för- fattningssamling. Visserligen kan invändas att ordet leder tanken till en sammanställning av författningar i egentlig mening, alltså författningar som utfärdats av Kungl. Maj:t. Det skulle därför inte passa för myndighe— ternas föreskrifter. Såsom utredningen framhållit under 2.1 har SFS dock aldrig varit begränsad till bestämmelser som beslutats av riksdag och regeringen utan, särskilt från början, innehållit ett stort antal författ- ningar som meddelats av ämbetsverken. De författningssamlingar som utges av t. ex. tullverket och kommerskollegiet är inte heller begränsade till författningar som utfärdats av Kungl. Maj:t utan är i hög grad avsedda

1 Lantbruksstyrelsen har numera beslutat att fr.o.m. 1973 ge ut en författ- ningssamling som skall ersätta åtminstone ett par av de äldre serierna.

för verkens egna bestämmelser. Trots betänkligheterna mot ordet författ- ningssamling anser utredningen att detta är det bästa som står till buds och att det är att föredraga framför andra ord, t. ex. meddelanden och aktuellt.

Ordet författningssamling bör enligt utredningens mening användas även för regionala och kommunala författningspublikationer (jfr 8.2 och 9.4). För publikationer som endast är avsedda för sekundärpublicering, alltså sammanställningar av författningar som redan publicerats på annat håll, rekommenderar utredningen ordet författningshandbok.

Grundtanken i detta förslag är att medborgaren skall veta: En bestäm- melse som rör mig finnsi en författningssamling, antingen i SFS eller i vederbörande myndighets eller läns författningssamling. Jag kan ta reda på vilka författningssamlingar som finns. Jag behöver inte hålla reda på diverse namn på författningspublikationer.

För författningssamlingar bör finnas förkortningar. Därigenom kan man hänvisa till en författning genom att ange förkortningen och författningens löpnummer (se nedan under 7.6.3). En vedertagen förkort- ning för Svensk författningssamling är SFS. På motsvarande sätt finns det ett flertal förkortningar för förvaltningsmyndigheternas publikationer, t. ex. TFS för Tullverkets författningssamling och VF för Veterinärväsen- dets författningssamling. Eftersom det finns många myndigheter som börjar på samma bokstav är det inte möjligt att nöja sig med endast tre bokstäver. TFS skulle ju kunna förväxlas med t. ex. Trafiksäkerhetsver- kets författningssamling. Utredningen föreslår därför att systemet byggs ut så att författningssamlingen betecknas med en förkortning för myndig- heten och bokstäverna FS. Riksskatteverkets författningssamling skulle sålunda bli RSV FS. Väl inarbetade förkortningar i stil med TFS bör kunna behållas. Utredningen föreslår att Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer fastställer förkortningar för alla författ- ningssamlingar. Förslag till förkortningar har utredningen tagit in i den tidigare nämnda förteckningen över författningssamlingar (se bilaga till utredningens förslag till kungörelse).

7.4. Författningssamlingarnas innehåll 7.4.1 Föreskrifter till allmän efterrättelse

Författningssamlingarna skall som framgår av det tidigare sagda främst innehålla föreskrifter till allmän efterrättelse. Orsaken till att utredningen valt detta uttryck är att det använts alltsedan början av 1800-talet för att beteckna vad som skall införas i SFS och att det skulle erbjuda stora svårigheter att finna en annan formel som bättre täcker begreppet författning. När Kungl. Maj:t delegerar en del av sin normgivning till underlydande myndigheter bjuder konsekvensen att man använder sam- ma uttryck för att ange vad dessa skall publicera i författningssamlingar.

I likhet med grundlagberedningen (se SOU 1972:15 s. 100) har utredningen ej funnit anledning föreslå någon legal definition på begrep- pet författning eller det därmed tämligen likabetydande begreppet föreskrift till allmän efterrättelse. I stället vill utredningen anföra följan-

de vägledande synpunkter på vad som bör räknas dit. Därvid diskuteras fyra särskilda frågor, nämligen vilket organ som beslutat, vem avgörandet vänder sig till, avgörandets innehåll och hur innehållet är sanktionerat.

Beslutande organ Utredningen har redan tidigare (se 2.1) uttalat den åsikten att uttrycket författning bör användas även om statliga förvaltningsmyndigheters avgöranden, alltså inte bara om de högsta statsorganens. Enligt utredning- ens mening bör alla statliga myndigheters avgöranden kunna komma i fråga för kungörande, oavsett på vilken nivå beslutet fattats.

Mottagarna

Den typiska författningen vänder sig till allmänheten, alltså ett större antal enskilda medborgare, ofta en obestämd krets av personer, företag, korporationer o. (1. Med ”allmän efterrättelse” avser utredningen även en begränsad men obestämd krets, t. ex. näringsidkama inom en viss näringsgren eller allmänheten inom ett geografiskt avgränsat område såsom en kommun. Avser föreskriften däremot bestämda personer av inte alltför stort antal bör den inte kungöras utan i stället sändas över direkt till de berörda personerna. Det sagda bör ses i belysning av att det nu är möjligt att med datorernas hjälp direkt nå en mycket stor krets av personer. Men att regelbundet använda en sådan form av underrättelse till många människor måste från ekonomiska synpunkter te sig föga realis- tiskt.

I detta sammanhang bör något sägas om gränsen mot kungörelsedelgiv— ning. Med delgivning menas vanligen bevisligt överlämnande av en viss handling, något som riktar sig mot en viss person. Kungörelsedelgivning kan i vissa fall användas som surrogat då man ej kan träffa personen. Kungörelsedelgivning sker vanligen genom att handlingen hålls tillgänglig på viss plats och genom att meddelande härom införs i ortstidning. Författningssamlingar används således inte. Vad som aktualiserar frågan om gränsdragning är att kungörelsedelgivning även kan användas vid delgivning med en obestämd krets personer (16 % delgivningslagen 1970: 428). Eftersom det såväl vid författningskungörande som vid kungörelse- delgivning är fråga om att överbringa ett budskap till en obestämd krets personer kan det måhända vara tveksamt vilket regelsystem som bör följas.

Delgivningslagens regler skall tillämpas bara då lagstiftaren särskilt föreskrivit detta i specialförfattningarna. Kungörelsedelgivning blir alltså aktuell endast i fall då lagstiftaren avsett att en handling skall överlämnas till någon. Av motiven till delgivningslagen framgår att lagstiftaren funnit delgivning böra skiljas från s. k. allmängörande, t. ex. i en kungörelsesam- ling eller genom annons i pressen. Det finns därför anledning att tro att delgivning normalt ej kommer att föreskrivas i fall som är bättre lämpade för allmängörande. I de fall, då formlig delgivning är föreskriven, torde det alltså vanligen inte vara fråga om sådana föreskrifter som enligt utredningens förslag bör kungöras i författningssamling. Det förekommer

dock att lagstiftaren förordnat om kungörelsedelgivning av beslut som enligt utredningens mening närmast är att hänföra till författning. Ett exempel härpå ges under 4.1.8.

Om en myndighet meddelat föreskrifter som vänder sig till ett större antal sidoordnade myndigheter bör dessa räknas till föreskrifter till allmän efterrättelse.

Föreskrifter från en myndighet till underordnade myndigheter bör såsom redan tidigare nämnts (se 2.2) ej komma i fråga för kungörande och registrering då de avser handläggningsrutiner, bokföringsbestämmel- ser, statistik o. dyl. Är det däremot fråga om föreskrifter som gäller den materiella tillämpningen av en viss författning och som har betydelse för medborgarna bör de räknas till föreskrifter till allmän efterrättelse och kungöras i författningssamling.

Föreskrifter som en myndighet riktar till tjänstemännen inom den egna myndigheten torde i allmänhet sakna intresse för utomstående och skall inte behöva kungöras i författningssamling, ej heller registreras centralt.

Innehållet

Bestämmelser som allmänt reglerar medborgarnas rättigheter och förmå- ner måste räknas till författningar. Föreskrifter, som innehåller påbud eller förbud och som alltså medför skyldigheter, är också föreskrifter till allmän efterrättelse. De säger vad som skall göras eller vad som inte får göras. Rekommendationer om vad som bör göras torde dock i allmänhet ej höra hit och ej heller rena råd. Förvaltningslagen (197lz290) talar om ”befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande” och generella föreskrifter i dessa avseenden bör kungöras i författningssamling. Det kan även vara av intresse att hänvisa till den norska förvaltningslagen, som med ”forskrift” menar ett avgörande som gäller ”rättigheter eller plikter till ett obestämt antal eller en obestämd krets av personer”.

San ktionerna

För att ett påbud eller ett förbud skall få effekt måste det i allmänhet vara sanktionerat på något sätt. Den som bryter mot föreskriften kan exempelvis bli straffad, bli omhändertagen eller bli utsatt för förverkande av gods. Han kan riskera att en ansökan om något, t. ex. ett statsbidrag eller ett byggnadslov, ej blir bifallen eller att ett givet tillstånd eller en legitimation dras in. Han kan få ett föreläggande att vid vite iaktta föreskriften eller ett föreläggande vars åsidosättande medför straff, såsom t. ex. enligt arbetarskyddslagen. Vänder sig föreskriften till tjänstemän med ämbetsansvar kan ett åsidosättande bedömas som tjänstefel och medföra varning, avstängning eller straff.

Enligt utredningens mening bör alla föreskrifter som medför direkt verkande sanktioner kungöras i författningssamling. Därigenom öppnas möjlighet för den som berörs av föreskriften att inrätta sitt handlande så att han ej drabbas. Även då sanktionen inte verkar direkt utan förutsätter

att medborgaren först själv vidtagit en åtgärd, t. ex. ansökt om importli- cens eller byggnadslov, bör föreskriften vanligen hållas tillgänglig i en författningssamling. Det är dock självfallet att inte alla föreskrifter som riktar sig till tjänstemän och vars åsidosättande kan föranleda ansvar för tjänstefel måste kungöras.

7 .4.2 Övrigt innehåll

Av det föregående framgår att författningssamlingarna i första hand är avsedda för publicering av myndighetens egna föreskrifter. Det finns enligt utredningens mening ingen anledning att begränsa innehållet till dessa. Då så är lämpligt bör man föra in även författningar som beslutats av Kungl. Maj:t eller annan myndighet och berör den utgivande myndig- hetens verksamhetsområde. Så sker nu i t. ex. Tullverkets författnings- samling och Medicinalväsendets författningssamling och detta system bör bibehållas.

När den utgivande myndigheten finner det lämpligt bör även vad som nu kallas råd och anvisningar kunna tas in i samlingen, trots namnet författningssamling. Idag finner man vissa råd och anvisningar i t.ex. Medicinalväsendets författningssamling. Flera myndigheters anvisningar har karaktären av bindande tjänsteföreskrifter, andra är av betydelse för medborgare t.ex. emedan åsidosättande av anvisningarna kan tänkas ådraga honom skadeståndsansvar. Även om utredningen inte vill att man skall ställa upp krav att sådana anvisningar skall publiceras i en författ- ningssamling torde de ändå i många fall naturligt höra hemma där, särskilt om de är av ett omfång som inte spränger ramen för samlingen.

Riksskatteverket meddelar s. k. bindande förklaringar och dessa synes närmast höra till kategorin författningar. Sådana bindande förklaringar bör därför förekomma i verkets författningssamling.

Kommerskollegiet ger ut meddelanden i handelslicensdrenden. Dessa är av sådan rättslig betydelse för importörer att de bör räknas till författ- ningar och kunna sammanföras i kollegiets författningssamling.

Många gånger finns det ett behov av att publicera beslut i enskilda ärenden av prejudicerande betydelse eller uttalanden i enskilda fall av principiell räckvidd. Här kan nämnas riksskatteverkets förhandsbesked. Sådana beslut eller uttalanden kan inte räknas till föreskrifter till allmän efterrättelse men de kan ändå ha stor betydelse för tjänstemän, företag och allmänhet. De synes närmast vara en motsvarighet till de allmänna domstolarnas rättsfall. Näraliggande är typgodkännanden av material och konstruktioner som myndigheten beslutar om. Frågan uppstår om sådana avgöranden bör förekomma i en författningssamling. Om de har en stor omfattningi förhållande till antalet författningar skulle författningssam- lingen minska i överskådlighet. I allmänhet torde det då vara lämpligare att trycka dem i en särskild publikation eller i en allmän informations- skrift. Om avgörandena däremot är fåtaliga bör det inte möta hinder att ta in dem i en författningssamling, särskilt inte om de vänder sig till samma abonnentkrets som författningarna. Det bör ankomma på myn- digheten att själv avgöra denna fråga.

Motsvarande resonemang kan tillämpas då det gäller informativa

artiklar och upplysningar i notisform. Normalt sett hör dessa inte hemma i en författningssamling men man bör, då så synes praktiskt, kunna ta in kortare notiser om sådant som har nära anknytning till myndighetens verksamhet, t. ex. korta uppgifter om prejudikat, lagförslag och nyutgiv- na publikationer.

Sammanfattningsvis kan sägas att utredningen finner det mycket angeläget att tillgången till författningsbestämrnelserna förbättras och att dessa därför bör tryckas i särskilda författningssamlingar och inte stoppas in i ”meddelandeserier” e. d. 1 de fall då myndighetens publikationsverk- samhet är av större omfattning bör myndigheten således ha dels en författningssamling, dels en publikation för annan information. En myndighet som har liten publikationsvolym och därför inte vill ge ut egen serie bör, då antalet författningar är litet, få låta införa förskrifter- na i SFS eller annan myndighets författningssamling. Myndigheten bör givetvis vid sidan härom kunna ge ut den information den finner behövlig. Om antalet författningar är större, bör myndigheten i stället ge ut en författningssamling, vilken till någon del också kan innehålla ett stoff som är av annan art än vad som ingår i författningar. Det är därvid väsentligt att rubriken anger innehållets karaktär på ett otvetydigt sätt, så att man inte svävari tvivelsmål om det är t. ex. en förpliktande föreskrift eller enbart en upplysning.

7.5 Behöver publikationerna vara enhetliga?

Om man väljer utredningens förslag att skapa överblick över de centrala myndigheternas författningar huvudsakligen genom att inrätta gemensam registrering och gemensamma förteckningar uppstår frågan om det finns anledning att sträva efter att myndigheternas författningspublikationer blir enhetliga. Varje myndighet skulle kunna tänkas vilja utforma sina publikationer efter egen önskan och för den som söker efter en författning kan det kanske inte spela så stor roll hur publikationen är utformad, sedan han väl i den gemensamma förteckningen fått anvisning på var han kan finna författningen.

Redogörelsen i kapitel 3 visar tydligt att författningspublikationema har skiftande utformning och är redigerade efter olika principer. Benäm- ningen på publikationerna varierar och det finns ett flertal olika format. Det finns en mängd olika sätt att numrera häften, blad och författningar. Under granskningen av publikationerna har utredningen funnit att det ofta är mycket svårt för den som inte i sitt dagliga arbete använder publikationen att förstå hur den är upplagd och hur den bör användas. Utredningen har också vid sina kontakter med myndighetemai flera fall funnit att tjänstemän inom en myndighet anser att en annan myndighets författningar publiceras på ett svårfattligt sätt. Även om varje publikation huvudsakligen nyttjas av personer som är vana vid den, måste ökad enhetlighet underlätta användningen för andra personer såsom tjänste— män i andra myndigheter och den intresserade delen av allmänheten. Det är därför enligt utredningens mening angeläget att publikationerna görs mer enhetliga och lättillgängliga för en större användarkrets.

Om man inför en gemensam registrering skulle denna komma att omfatta en mycket stor mängd föreskrifter och anvisningar. För att hantera denna mängd bör ADB-tekniken tagas till hjälp. Detta förutsätter att man har ett fast system att numrera och beteckna författningarna. Oavsett om man söker få till stånd en gemensam utformning av publikationerna bör man således införa en enhetlig numrering av författ- ningarna.

En grundläggande tanke i de förslag som utredningen lade fram i betänkandet SOU 1970:48 var att man skulle öka Svensk författnings- samlings användbarhet som handbok. Detta skulle ske genom att varje författning trycktes på ny sida, att författningarna gjordes löstagbara, att varje ändrad paragraf trycktes om helt och hållet, att man inrättade en bred marginal lämpad för anteckningar och att författningens nummer tydligt angavs på varje sida. Dessa förslag har ihuvudsak genomförts (jfr 1.6). Ännu brister det dock i fråga om författningarnas utbytbarhet. Vissa utsändningsbuntar är häftade med klamrar och inte skurna i ryggen. Andra buntar är skurna i ryggen och kraftigt limmade. Det är således en viss möda att få loss bladen i en enstaka författning. Utredningen har i en skrivelse till justitiedepartementet riktat uppmärksamheten på dessa brister och det är utredningens förhoppning att de snart skall avhjälpas. Det blir därigenom möjligt för var och en att ställa i ordning en systematisk handbok med de författningar som berör hans verksamhets- område. Vanligen är det inte bara författningar i SFS som man önskar ha med i handboken utan även vissa författningar som förvaltningsmyndig- heter utfärdat. Utredningen anser därför att myndigheternas författ- ningar och författningspublikationer bör utformas så att de kan samord- nas dels inbördes, dels med SFS. Man kan då samla allt författningsmate- rial som man har intresse av i en pärm på ett överskådligt sätt inom hela ämnesområdet. Grundförutsättningen för detta är inte bara samma format utan också likartad typografi och numreringsteknik i syfte att öka möjligheten att ordna en sådan praktisk handbok.

Ofta måste myndigheternas bestämmelser beslutas och sändas ut i stor hast. Det råder bland tjänstemännen en allmän uppfattning att det tar för lång tid att sätta och trycka författningarna, särskilt då boktryck används. Det är därför angeläget att söka nedbringa produktionstiden. Såvitt utredningen kan förstå bör ett sätt att göra detta vara att ha större enhetlighet i utformningen av publikationerna. Enligt kungörelsen (1969: 142) om skyldighet för statliga myndigheter att anlita Aktiebolaget Allmänna Förlaget skall statliga myndigheter med undantag av departe- menten och affärsverken anlita Allmänna Förlaget vid framställning och utgivning av publikationer, då kostnaden överstiger 1 000 kronor. I cirkuläret (1972:13) till statsmyndigheterna om mångfaldigande av hand- lingar har Kungl. Maj:t uttalat att mångfaldigande genom yrkesmässigt tryck bör ske genom extern produktion och föreskrivit bl. a. att utrust- ning för kontorsoffset får anskaffas endast i samråd med statskontoret. Allmänna Förlaget kommer därför att få hand om de flesta författnings- publikationema. Förlagets möjligheter att få till stånd avtal med trycke- rier om snabb leverans bör öka om de olika publikationerna ej avviker alltför starkt från varandra, särskilt om man i större utsträckning övergår

till automatisk skrivsättning, t. ex. med s.k. composer, och offsettryck- ning.

Av dessa skäl anser utredningen att man bör sträva efter större likformighet då det gäller författningspublikationerna. Förslag till riktlin- jer för dessas utformning läggs fram i nästa avsnitt.

7.6. Författningssamlingarnas utformning

Även om det i och för sig vore önskvärt att såväl föreskrifter som råd och anvisningar publicerades på ett enhetligt sätt har utredningen inte ansett sig kunna föreslå en enda mall för denna stora materia. Vad som sägs i det följande gäller därför i första hand kungörandet av föreskrifter till allmän efterrättelse i officiella författningssamlingar. Med hänsyn till den vikt utredningen fäster vid att författningarna publiceras på ett mer enhetligt och överskådligt sätt anser utredningen sig böra diskutera även tämligen detaljerade frågor.

7.6.1. Format

SFS, riksdagstrycket och Statens offentliga utredningar ges sedan lång tid tillbaka ut i ett format om 165 x 242 mm i renskuret skick, alltså vad som här kallats statsformat. Detsamma gäller ett stort antal andra statliga publikationer, däribland en ansenlig del av de centrala ämbetsverkens författningspublikationer samt länskungörelserna.

I början av 1970 genomfördes en utredning om riksdagstryckets tekniska utformning. Denna medförde inte någon ändring av riksdags- tryckets format. [ betänkandet om SFS hade utredningen om författ- ningspublicering att ta ställning till om formatet för SFS skulle bibehållas eller om det skulle ändras till A4 eller AS. Utredningen fann (se SOU 1970:48 s. 69 f) att statsformatet var lämpligt särskilt för bundna volymer, att A4-formatet var mer ohanterligt och att A5-formatet medförde antingen tjockare eller fler volymer. Utredningen föreslog därför ej någon ändring beträffande författningssamlingens format.

För utredningen ligger det nära till hands att förorda statsformatet även för andra författningspublikationer än SFS. Författningarna samlas som nyss sagts vanligen i pärmar, vilka används som uppslagsböcker. Sådana pärmar blir mera lätthanterliga i statsformatet än i A4-format. Ofta är den samlade volymen av en myndighets författningar ansenlig, vilket medför att antalet pärmar skulle öka onödigt mycket om formatet bestämdes till A5.

Till förmån för A4-formatet kan sägas att detta är ett standardformat, att de flesta som använder författningar har andra pärmar som är i detta format samt att tekniska publikationer och produktinformation vanligen är i A4-format. Dessutom kan framhållas att de förlagor, som används vid tryckning med kontorsoffset, så gott som undantagslöst är maskinskrivna papper av A4-format samt att även stencilerade utgåvor brukar vara i detta format.

Utredningen finner inte vad nu sagts bärande när det gäller det stora flertalet av författningspublikationerna. Många författningar är korta och

A4-sidorna blir dåligt utnyttjade. Önskemålet att statliga föreskrifter framträder i en gemensam utformning och att föreskrifter från olika instanser kan samlas i samma pärm är så starkt att det bör väga tyngre än betänkligheterna. Vad offsettekniken beträffar kan förlagorna med lätt- het förminskas till 80 %, vilket motsvarar statsformatet. Man får därige- nom in hela A4-sidans textmängd på en sida i statsformatet, utan att läsbarheten eftersätts.

AS—formatet används i en del publikationer som innehåller råd och anvisningar och i en del myndigheters smärre meddelandeserier, men det är tämligen ovanligt för egentliga föreskrifter. Till förmån för AS-forma— tet brukar anföras att det är litet och behändigt, så att det kan medföras i en bil eller stoppas ned i en rockficka osv. Därtill kommer att man i en tryckpress, som är avsedd för A-serien, kan trycka två sidor i A5-format samtidigt som man trycker en sida i A4-format eller statsformat. Å andra sidan anses AS-formatet medge mindre variation för layouten samt vara alltför begränsat för omfattande tabeller.

Endast ett fåtal författningspublikationer ges ut i andra format än de nu nämnda. Som exempel kan anges Domänverkets författningssamling och Kungl. mynt- och justeringsverkets cirkulär. Dessa båda är ungefär lika stora som SFS men formatet avviker något.

För att komma ifrån den nuvarande variationen och öka överskådlig- heten vill utredningen som en huvudregel ställa upp att tryckta författ- ningssamlingar skall ges ut i statsformat. Undantag härifrån bör göras bara då det finns vägande skäl. Som exempel kan anföras att en myndighet har ett stort antal ritningar fogade till sina föreskrifter och att de skulle bli svårlästa om de förminskades till statsformat. Ett annat exempel är om det skulle ställa sig avsevärt dyrare att framställa en publikation i statsformat än i AS-format.

Utredningen har i fråga om format liksom i andra frågor om publika- tionernas utformning samrått med Allmänna Förlaget. Konsulten vid förlaget Stig Hedén har anfört några synpunkter på format i en artikel, som varit intagen i publikationen ”Allmänna Förlaget informerar”, nr 3 1971. Med Hedéns samtycke fogar utredningen artikeln till betänkandet som Bilaga 3.

Vad som har sagts här om format bör i stor utsträckning kunna tillämpas även på andra författningspublikationer, t. ex. häften med råd och anvisningar och systematiska författningshandböcker, oavsett om de är bundna eller i lösbladssystem.

7.6.2. Typografi

l betänkandet Svensk författningssamling föreslog utredningen att SFS skulle ges en ny layout och typografi. För att öka läsbarheten och för att få bredare marginaler för anteckningar föreslogs typsnittet Times antikva på 23 ciceros satsbredd med typstorlek 9 punkter på 11 punkters kägel. Denna typografi anslöt till den som kort tid dessförinnan hade föreslagits för riksdagstrycket. Vidare föreslog utredningen, som nyss berörts, att man ej skulle trycka mer än en författning på varje blad, varigenom det skulle bli möjligt att samla författningar i pärmar efter ämnesområden,

att man inte längre skulle transumera i ändringsförfattningar utan i stället ange hela den ändrade paragrafens nya lydelse och att ändrade avsnitt skulle utmärkas med ett lodrätt streck i marginalen. Dessa förslag har genomförts fr. o. m. årgång 1971.

Några förvaltningsmyndigheter, tullverket, kommerskollegium och so- cialstyrelsen, har ändrat typografin på sina författningssamlingar efter mönster av SFS. Lantbruksstyrelsen och livsmedelsverket har i någon mån anpassat utseendet på sina författningssamlingar till SFS men gjort vissa avvikelser därifrån.

För att öka enhetligheten föreslår utredningen att den typografi, som numera används i SFS, införs även i de centrala ämbetsverkens författ- ningssamlingar. Förslaget innebär även att man inte bör trycka mer än en författning på varje blad. Anvisningar för sättning och typografisk utformning av författningstryck fogas till betänkandet som Bilaga 4a. Utredningen har vidare låtit utarbeta två provtryck som ansluter till anvisningarna (Bilaga 4b och c).

Dessa provtryck är satta på traditionellt sätt och ursprungligen tryckta med boktryck. Många myndigheter önskar emellertid använda offset- tryckning efter förlagor som de själva framställt med skrivmaskin, vilket vanligen resulterar i ganska svårlästa och föga tilltalande produkter. Det kan vara skäl att anmärka att sättning med composermaskin kan ge en typografi som i huvudsak överensstämmer med den här förordade och att även vissa mer avancerade skrivmaskiner, såsom skrivkulemaskiner och maskiner med proportionella breddsteg, kan ge en typografi som är överlägsen den som erhålls genom vanlig skrivmaskin. Utredningen vill därför framhålla det angelägna i att myndigheter, som själva vill fram- ställa underlaget för offsettryckning, överväger sitt behov av kontorsut- rustning för att uppnå ett mer lättläst tryck.

Då det gäller råd och anvisningar som inte publiceras i författningssam- lingar torde den här förordade typografin ofta vara användbar. Utred- ningen föreslår därför att den i största möjliga utsträckning används även för sådana råd och anvisningar. Särskilt bör framhållas att sättningen i en spalt medger en bred marginal för anteckningar, något som man vanligen ej får då texten sätts i två spalter (jfr t. ex. Råd och anvisningar från socialstyrelsen).

I fråga om papperskvaliteten vill utredningen endast anlägga den synpunkten att papperet bör vara matt eller halvmatt så att det tillåter anteckningar med blyertspenna. På glättat papper, som t. ex. de ovan— nämnda anvisningarna från socialstyrelsen, är det svårt att skriva.

7.6.3. Identifieringsuppgifter

I äldre tider brukade författningarna identifieras med rubrik och datum. Det blev därefter vanligt att dessutom ange numret i SFS. Numera har det inom departementen blivit vedertaget att i stället beteckna författ- ningen med rubrik, årtal och nummer utan angivande av datum. Detta har kommit till uttryck bl.a. i statsrådsberedningens Anvisningar för författningsskrivning, som gavs ut den 19 maj 1969, och Kungl. Maj:ts Bestämmelser om avfattning av dom och slutligt beslut i brottmål m.m.,

vilka enligt cirkuläret (l971:817) skall tillämpas av hovrättema och de allmänna underrätterna. Numret består av årtal och löpande nummer, åtskilda av kolon. Eftersom numret fått ökad betydelse har det i den nya typografin i SFS satts lätt synligt i marginalen på första sidan och i övre yttre hörnet på varje följande sida.

För närvarande förekommer det en stor mängd nurnreringsmetoder för myndigheternas föreskrifter. För att underlätta hänvisning till författ- ningar och en gemensam registrering är det angeläget att samtliga föreskrifter numreras på ett enhetligt sätt. Utredningen föreslår att alla författningar i officiella författningssamlingar skall numreras löpande per kalenderår. Numret bör sättas efter årtalet och skiljas från detta genom kolon. Utredningen föreslår att en sådan beteckning kallas författningens löpnummer.

Även råd och anvisningar som inte tas in i författningssamlingarna bör numreras av utfärdande myndighet. Ett nummer, bestående av årtal och löpande nummer bör användas. Genom ett sådant löpnummer får man omedelbart en uppfattning om hur gamla anvisningarna är. Detta kan med fördel göras även då antalet sådana anvisningar är mycket litet.

Över alla typer av bestämmelser, råd och anvisningar bör sättas rubrik. Detta torde numera vara allmänt vedertaget och behöver inte utvecklas närmare. Rubriken bör lämna uppgift om dokumentets innehåll. I fråga om avfattningen av rubriken föreligger stridande intressen. Å ena sidan bör rubriken vara så fyllig att den ger en god bild av vad dokumentet innehåller, å andra sidan bör den vara så kortfattad att den lätt kan sägas och skrivas och användas som namn på dokumentet. Det senare intresset har fått överväga i statsrådsberedningens Anvisningar för författnings- skrivning. Där sägs: ”Rubriken på ny författning bör vara kort och om möjligt bestå av ett enda ord. Metoden att ha ett långt namn på en författning jämte ett kortare namn, 5. k. arbetsnamn, inom parentes bör inte tillämpas.”

Utredningen ansluter sig till statsrådsberedningens mening att rubriken bör vara kort och lätt att citera, Å andra sidan måste man beakta intresset av att det väsentliga av författningens innehåll anges. Utredning- en anser att detta i många fall bör kunna göras genom en underrubrik. Här skall ges exempel på de båda metoderna med arbetsnamn respektive underrubrik. Arbetarskyddsstyrelsens anvisningar nr 3 är betecknade: ”Anvisningar angående skydd mot yrkesfara vid sprängningsarbete (Spränganvisningar).” Statens planverks publikation nr 17 har titeln: ”Spännbetongnormer. Föreskrifter, råd och anvisningar för spännbetong- konstruktioner till husbyggnad.” Enligt utredningens mening är den senare metoden att föredra.

I många fall torde rubriken inte återspegla författningens innehåll så noggrant som vore önskvärt ens om metoden med underrubrik tillämpas. För att man skall få en bättre uppfattning om vad författningen handlar om och för att man skall kunna bygga upp utförliga alfabetiska register bör rubriken i sådana fall kompletteras med särskilda sakord som karakteriserar innehållet. De bör återfinnas på författningens första sida. Utredningen återkommer till detta under 1022 och 1024

Vid rubriken, antingen omedelbart före denna eller i dess början, bör

lämnas uppgift om vilken myndighet som beslutat föreskriften eller anvisningen. Man bör inte behöva gå till själva texten för att finna denna uppgift. Det bör således heta t.ex. Riksskatteverkets anvisningar om extra avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga.

Enligt utredningens mening bör av rubriken framgå om det år en föreskrift, en anvisning eller ett råd. Som rubrik bör således ej sättas t. ex. ordet ”Sprängningsarbete” utan ”Föreskrifter om sprängningsarbe- te” om det är normerande föreskrifter och inte bara anvisningar eller råd (jfr 7.4.2). Förvaltningsmyndigheterna torde ofta kunna undvika inne- hållslösa ord såsom ”Cirkulär” eller ”Meddelande”. Ordet ”Kungörelse” bör av förvaltningsmyndigheterna användas endast då det är fråga om en större samling av föreskrifter som är uppställda i paragrafform.

När en författning, som ursprungligen kun|orts i en författningssam- ling, trycks om i en annan författningssamling, bör uppgift lämnas om den urspningliga samlingen och det ursprungliga löpnumret. Uppgiften sätts lämpligen inom parentes ovanför författningens rubrik såsom nu sker i t.ex. Veterinärväsendets författningssamling. Av parentesen i följande exempel framgår sålunda att författningen är hämtad från Medicinalväsendets författningssamling.

(MF 1968:6)

Socialstyrelsens kungörelse om ändrad lydelse av 20 ä 2. receptkungörelsen den 7 februari 1968

Datum för myndighetens beslut om meddelande av föreskriften, rådet eller anvisningen bör sättas ut under rubriken.

Enligt kungörelsen (1928zl) angående Svensk författningssamling skall på första sidan av varje häfte anges dagen, då häftet utkommit från trycket. Eftersom varje ”häfte” numera innehåller endast en författning får varje författning en uppgift om dagen för utgivningen. Denna dag har betydelse för författningens ikraftträdande. Enligt den grundläggande rättsprincip som diskuterats tidigare under 6.1 kan författningarna inte tillämpas mot medborgarna förrän de kungjorts. Uppgift om utgivnings- dagen är därför av vikt eftersom den markerar den första tidpunkt då författning, som ges ut i SFS, kan börja gälla. Utgivningsdagen har också betydelse då ikraftträdandedagen bestäms till ett visst antal dagar efter utgivningsdagen. I SOU 1970:48 har utredningen föreslagit (s. 98) att uttrycket ”utkom från trycket" skall bytas ut mot ”utgiven från trycket” för att få bättre anslutning till tryckfrihetsförordningens be- stämmelse att en skrift skall anses utgiven då den blivit ”utlämnad till salu eller för Spridning på annat sätt”. Därigenom skulle markeras att det inte är fråga om en intern tryckeriteknisk term utan den dag då författningen överlämnas från tryckeriet i allmänhetens händer.

Även författningar som beslutas av förvaltningsmyndigheter bör lämna uppgift om dagen för utgivningen. Detta bör gälla alla typer av normbe- slut som riktar sig till en obestämd krets av mottagare, alltså även anvisningar och råd från myndigheter. Det bör tilläggas att denna uppgift är till för att skydda den enskilde medborgaren. Datum bör ange den dag då han tidigast har möjlighet att ta del av författningen. Det är alltså inte

Andra identifieringsuppgifter som kan förekomma är beteckning på serie eller ämneSOmråde (jfr 7.6.4), kontrollnummer i lösbladssystem (jfr 7.8) samt uppgift om distributionsalternativ eller olika mottagargrupper.

Når flera olika identitieringsuppgifter o.dyl. förekommer vid samma författning ger den layout som används för SFS inte tillräckligt utrymme. Utredningen har därför i samarbete med Allmänna Förlaget bearbetat layouten så att den ger större variationsmöjligheter. Detta har skett dels genom att ett fält lagts in mellan vinjetten och författningsrubriken, dels genom att fälten i marginalen byggts ut. Dessa fält kan disponeras på det sätt som lämpar sig bäst för varje publikation. I provtrycken (Bilaga 4b och c) har utredningen använt de nya fälten för sakord och distributions- alternativ.

I ingressen till en föreskrift, en anvisning eller ett råd bör anges vilket lagrum som utfärdandet stöder sig på. Därigenom underlättas för läsaren att förstå det sammanhang i vilket tillämpningsföreskriften skall placeras in och att bedöma myndighetens kompetens. Vidare blir det möjligt att genomföra en registrering som är ordnad så att man för samman alla tillämpningsföreskrifter eller tillämpningsanvisningar som hänför sig till en och samma huvudförfattning. Ett konsekvent utsättande av sådana hänvisningar är en nödvändig förutsättning för att datatekniken skall kunna användas för denna typ av registrering.

Tidigare har framhållits önskvärdheten av att författningens rubrik anger om det är ett råd, en anvisning eller en föreskrift. Motsvarande synpunkt gör sig gällande vid utformningen av cirkulär. Dessa börjar ofta på traditionellt sätt med en redogörelse för fakta, t. ex. en äldre författning, en ansökan eller ett beslut. Ofta är redogörelsen ganska lång. Först därefter kommer det väsentliga, det som myndigheten vill framföra eller påbjuda. ! bästa fall skiljs dessa båda avsnitt åt med ett mellanstreck. Ofta är det ändå svårt att i en hast finna vad cirkuläret egentligen avser att meddela. Utredningen förordar därför att man efter reciten sätter in en mellanrubrik, t. ex. ordet ”Föreskrifter”. -

När en författning kungörs första gången i en officiell författningssam- ling, alltså då det är fråga om primärpublicering, bör enligt utredningens mening underskriften sättas ut. Det är en ordningsfråga att namnet på den eller de tjänstemän som svarar för författningen anges. Så sker i SFS och i de flesta författningspublikationer men inte i alla, t. ex. Aktuellt från skolöverstyrelsen. Namnet på beslutande tjänsteman och lämpligen även föredraganden bör sålunda sättas ut. Då det är fråga om ett återgivande av redan kungjorda författningar, t. ex. när en myndigheti sin författningssamling tar in en annan myndighets föreskrifter, synes det inte vara nödvändigt att ta med underskriften. I lagboken och andra systematiska författningshandböcker är det ju sedan lång tid tillbaka brukligt att utelämna underskrifterna.

7.6.4. Kronologi och systematik

I författningssamlingarna ges författningarna ut efter hand som de beslutas. Det är naturligt att de numreras löpande och att de vanligen

samlas i nummerordning. Författningar bör emellertid vara lätt åtkomliga och samlade på ett praktiskt sätt. Detta innebär vanligen att de bör vara ordnade systematiskt i stället för kronologiskt.

Det mest effektiva sättet att åstadkomma en systematisk ordning är att ge ut en särskild publikation, antingen en bunden bok eller ett lösblads- system. Exempel på detta finns hos tullverket, som har dels en kronolo- gisk författningssamling dels en systematisk författningshandboksserie, och hos trafiksäkerhetsverket, som har en serie Föreskrifter (kronologisk) och en handbok Bestämmelser om fordon (systematisk). Vidare bör nämnas skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet, vilka förutom de kronologiska tidskrifterna Aktuellt från skolöverstyrelsen och UKÄ- aktuellt ger ut den bundna handboken Utbildningsväsendets författnings- bok. På detta sätt åstadkommer man onekligen mycket förnämliga produkter och tillgodoser väl både kungörandefunktionen och handboks- funktionen. Dubbelpubliceringen är emellertid dyrbar och torde inte kunna komma till mer allmän användning.

I några fall trycker man bestämmelserna direkt i en systematisk publikation. Det är genom lösa utbytesblad som abonnenten får känne- dom om myndigheternas beslut. Sådana blad har ofta den nackdelen att de saknar uppgifter om när ändringen beslutats, när den träder i kraft och eventuella övergångsbestämmelser. I fråga om föreskrifter till allmän efterrättelse anser utredningen det inte tillfredsställande att de publiceras enbart på sådant sätt. De bör först publiceras i en kronologisk författ- ningssamling.

En metod som innebär en god kompromiss mellan den renodlade kronologiska samlingen och den renodlade systematiska har använts bl. a. av veterinärstyrelsen och dess efterträdare lantbruksstyrelsen och livs- medelsverket. VF är i princip en kronologisk författningssamling som är upplagd efter mönster av SFS. Förutom det kronologiska numret, löpnumret, tilldelas varje författning emellertid en systematisk beteck— ning som anger dess plats i lösbladspärmar. Användarna behöver således inte förvara författningarna i kronologisk ordning utan kan sätta in dem i ämnesordning. Endast för arkivändamål bevaras några kronologiska ex- emplar. En sådan metod har utredningen föreslagit i fråga om SFSi SOU 1970:48. Förslaget innebär i korthet att författningsmaterialet skall ämnesindelas och att varje författning skall tilldelas ett saknummer som anger dess plats i systematiken. Saknumret skall tryckas på författningens första sida. För den som så önskar skulle det sålunda bli möjligt att samla ihop författningar inom samma ämnesområde. Utredningens förslag om utarbetande av en sådan ämnesklassifrkation har emellertid ännu ej genomförts och därigenom har det inte blivit möjligt att tilldela författ- ningarna i SFS saknummer.

Ämnesindelning i en eller annan form är emellertid mycket vanlig då det gäller förvaltningsmyndigheternas bestämmelser. I Tullverkets författ- ningssamling sätts ut den s.k. gruppbeteckningen som anger till vilken del av författningshandboken som författningen hör. Jordbruksnämnden markerar på sina författningar vilket ämnesområde som författningen hör till. Ibland är publikationerna indelade i olika serier, med en serie för varje större ämnesgrupp.

Utredningen vill understryka det angelägna i att myndigheterna söker systematisera sina författningar och tilldela dem beteckningar i enlighet med systematiken. Sakbeteckningarna kan bestå av en kombination av bokstäver och siffror, t. ex. D 11, eller av bara siffror som skiljs åt genom punkt. Om myndigheten redan nu har bokstavsbeteckningar bör de kunna användas även i fortsättningen. I största möjliga utsträckning bör myndigheterna dock använda nummerbeteckningar enligt det 5. k. rang- systemet, vilket rekommenderas av standardiseringskommissionen (SIS 73 42 12).

Saknumret (sakbeteckningen) bör stå på författningens första sida och på alla följande sidor. Lämpligen bör det placeras under författningens löpnummer.

Om man serieindelar samlingen bör trots detta alla författningar i publikationen numreras i löpande följd. Författningarna kan dessutom numreras särskilt inom serien, vilket bör uppfattas som ett slag av sakbeteckning. Om det finns en A—serie och en B-serie bör författningen således betecknas t. ex. 1971 :44 (löpnummer) och A 13 (sakbeteckning), inte A 1971113.

7.6.5 Pärmar

Myndigheternas författningssamlingar bör liksom SFS levereras skurna och triohålslagna (jfr 7.6.2).

För flera författningspublikationer finns särskilda pärmar med namnet tryckt på framsidan och ryggen. Sådana pärmar har genom Allmänna Förlagets försorg tagits fram också för SFS. Utredningen föreslår att förlaget försöker få fram sådana pärmar även då det gäller andra författningssamlingar och författningshandböcker.

7.7 Publicering av råd och anvisningar

Det har redan sagts att utredningen inte anser sig kunna ställa upp några fasta regler om hur råd och anvisningar bör publiceras. Orsaken härtill är att de är av mycket olika art, att deras omfattning varierar starkt och att de ibland vänder sig till underlydande tjänstemän, ibland till allmänheten och ibland till bådadera. Därtill kommer att gränsen är flytande mot å ena sidan läroböcker och handböcker, å andra sidan populärt utformade broschyrer. Detta kan exemplifieras med riksskatteverkets Handledning för taxering, som vänder sig till taxeringsfunktionärer och är en bok om cirka 300 sidor, och häftet Bär och lyft rätt — Råd och anvisningar utfärdade år 1969 av Kungl. arbetarskyddsstyrelsen —, som är en 8-sidig illustrerad broschyr som vänder sig till var och en.

Det framgår dock av det föregående att hinder inte bör möta att trycka råden eller anvisningarna i de officiella författningssamlingarna. Tvärtom anser utredningen att det skulle vara en fördel om så skedde så mycket som möjligt. Om anvisningarna är av sådan omfattning att de inte lämpligen låter sig inpassa i författningssamlingen, torde i stället en notis tas in där om att anvisningen i fråga getts ut.

De synpunkter som utredningen anlagt i fråga om format och typogra- fi torde i allmänhet kunna tillämpas på råd och anvisningar.

Ofta vänder sig olika råd och anvisningar från en och samma myndig- het till skilda grupper av människor. De trycks därför som särskilda häften med omslag. Som exempel kan anges planverkets, arbetarskydds- styrelsens och socialstyrelsens olika serier. Såvitt utredningen kan förstå bör det inte vara någon nackdel att låta dessa anvisningar ingå i myndighetens författningssamling. Varje häfte kan ändå förses med omslag och distributionen kan differentieras. På så sätt skulle t. ex. serien Råd och anvisningar från socialstyrelsen kunna slås ihop med Medicinal- väsendets författningssamling till en enda serie, Socialstyrelsens författ- ningssamling.

För att underlätta tillgången till råd och anvisningar bör dessa i största möjliga utsträckning ges ut av trycket. De bör även registreras centralt så att de inflyter i den sammanfattande författningsförteckningen. ] konse— kvens därmed bör de också numreras av varje myndighet. Vad utred- ningen anfört om författningars löpnummer bör kunna följas också då det gäller råd och anvisningar.

7.8. Lösbladssystem

Med lösbladssystem avses här att varje blad är utbytbart även om texten utan avbrott fortsätter från ett blad till ett annat. Då ett textavsnitt ändras brukar publikationen aktualiseras genom att varje ändrat blad trycks om helt och hållet. Det är ett problem hur läsaren skall kunna kontrollera att han har alla aktuella blad och hur han skall få veta vilken dag den ändrade texten skall börja tillämpas. Många metoder finns att lösa dessa problem. För att öka säkerheten i systemen och få till stånd större enhetlighet lämnar utredningen följande rekommendationer.

Varje blad bör uppta författningspublikationens namn, så att det inte finns något tvivel om var bladet hör hemma. Lämpligen sätts uppgiften överst på bladets första sida.

Varje blad bör ha en beteckning som anger dess plats i systemet så att man vet var det skall sättas in i pärmen. Beteckningen bör placeras i övre yttre hörnet. Vad som sagts under 7.6.4 om sakbeteckning för författ- ningar kan tillämpas även på nu ifrågavarande beteckning. Med ett konsekvent användande av sådan beteckning behövs inte paginering.

Varje blad bör tilldelas ett kontrollnummer ur en obruten nummerse- rie efter hand som bladen ges ut. Inget nummer får användas mer än en gång. Ett blad som ersätter ett annat blad bör därför få eget nummer. Också numret på det ersatta bladet bör anges. Först ipublikationen bör finnas ett särskilt kontrollblad som upptar alla kontrollnummer. På detta bör mottagaren markera de blad som sätts in i pärmen.

För att möjliggöra kontroll av att samlingen är komplett bör en gång om året utges en förteckning över samtliga blad som skall finnas i pärmen vid en viss tidpunkt. Bladen anges enklast med kontrollnummer.

Varje blad bör uppta ett datum som så nära som möjligt bör ansluta till utgivningsdagen. Datum och kontrollnummer sätts lämpligen i övre högra hörnet på första sidan under den systematiska beteckningen. Om

författningstexten skall tillämpas först från en dag som år senare än detta datum bör upplysning härom lämnas i anslutning till texten. Den som får bladet i sin hand skall således kunna utgå från att han omedelbart kan börja tillämpa det, om annat ej upplyses.

Ändrade avsnitt i utbytesblad bör markeras med ett lodrätt streck i yttermarginalen. Sådana streck bör ej användas i annat syfte.

När materialet är uppdelat i grupper bör ledblad användas för varje grupp. Av ett rubrikblad bör framgå vilka grupper som finns och platsen för varje grupps ledblad. Om materialet är indelat i både huvudgrupper och undergrupper bör i början av pärmen finnas en innehållsöversikt som anger inte bara huvudgrupperna utan även undergrupperna. Observera att ledblad bör placeras före de textblad som hänför sig till ledbladet. Enligt svensk standard (SIS 62 81 ll) skall nämligen dokument hörande till en viss dokumentgrupp i en samlingspärm sättas in i pärmen bakom gruppens ledblad.

Alfabetiskt sakregister bör finnas i lösbladssystemet. Ibland händer det att myndigheterna i samband med utsändande av nya blad eller ändringsblad lämnar vissa anvisningar i särskilda missivskri- velser eller på banderoller, t.ex. beträffande smärre ändringar eller ikraftträdande och övergångsbestämmelser. Detta bör undvikas, eftersom sådan information sällan torde sparas i pärmen. Om extra anvisningar behövs bör de tryckas på särskilt blad som är avsett att placeras in i pärmen.

Det är en ekonomisk fråga hur ofta ändringsblad skall sändas ut. Principiellt är det naturligtvis önskvärt att nya blad sänds ut omedelbart sedan en ändring skett, så att handboken alltid är aktuell. För att minska distributionskostnaden och kanske även för att underlätta arbetet för utgivande myndighet och mottagande tjänstemän förekommer ej sällan att ändringsbladen samlas till några få utsändningar om året. På grund härav och i vissa fall också på grund av lång tryckningstid är handböcker- na många gånger inaktuella. Utredningen vill därför rekommendera att ändringsblad sänds ut så snart som möjligt, varvid en avvägning måste ske mellan å ena sidan kostnaden och å andra sidan intresset av att mottagarna kan hålla handboken aktuell, men att bladen i varje fall skall vara mottagarna tillhanda senast tre månader efter ändringen. Detta innebär en utsändning per kvartal eller oftare, beroende på hur lång tryckningstiden är.

7.9. Försvaret

Särskilda förhållanden råder inom försvaret, varmed här åsyftas det som gällande författningar kallar krigsmakten och som enligt förslaget till ny regeringsform skall kallas försvarsmakten. Av hävd sker direktivgivning- en där främst genom order. Behovet av snabba avgöranden är ofta större än inom den civila förvaltningen. Ett stort antal av Kungl. Maj:ts beslut rörande försvaret, nämligen beslut i de s.k. kommandomålen, fattas i enklare former än vad som gäller för regeringsbeslut i allmänhet (15 & regeringsformen och lagen (1921215) om kommandomål). Till komman- domål räknas regeringsärenden som avser verkställighet i militärt hänseen-

de av vad försvaret har att fullgöra på grund av lagar, författningar eller särskilda av Konungen i statsrådet fattade beslut. Besluti sådana ärenden (generalorder) kan fattas av Konungen efter anmälan endast av chefen för försvarsdepartementet. Sådana beslut publiceras ej i SFS utan i Tjänste- meddelanden för krigsmakten.

Till försvaret hör ett flertal förvaltningsmyndigheter, enligt vad som framgår av redogörelsen under 29 i Bilaga 2. Med utredningens allmänna synsätt borde föreskrifter, som beslutas av en sådan myndighet och vänder sig till andra myndigheter inom försvaret, räknas till författningar och publiceras i en av myndigheten utgiven författningssamling. Så sker ej utan sedan 1968 sammanför man alla föreskrifter av myndigheter inom försvaret, som vänder sig till personalen, till en gemensam publikation, Tjänstemeddelanden för krigsmakten (TK), som f.n. ges ut av försvarets materielverk. Även om detta främst är betingat av praktiska skäl synes det vara ett uttryck för att man uppfattar försvaret som en särskild enhet inom statsförvaltningen.

Enligt utredningens mening är den nuvarande ordningen lämplig och bör bibehållas i huvudsak oförändrad. En gemensam publikation för försvaret bör finnas även i fortsättningen. Eftersom endast en ringa del av innehållet har författningskaraktär synes det ej finnas bärande skäl att lägga om publikationen så att den överensstämmer med SFS eller andra förvaltningsmyndigheters författningspublikationer.

I den mån försvarets myndigheter beslutar föreskrifter, som skall lända till efterrättelse bland allmänheten eller bland myndigheter utanför försvaret, bör emellertid samma regler gälla för publiceringen som inom övriga förvaltningen. Såvitt utredningen kunnat finna förekommer f.n. knappast några sådana fall. Däremot har försvarets civilförvaltning gett ut anvisningar till familjebidragsförordningen vilka riktar sig till organ utanför försvaret och för dem bör gälla samma regler som för övriga myndigheters anvisningar.

Även om TK är avsedd för personal inom försvaret förekommer däri en del, särskilt i serien TKG, som kan ha intresse för utomstående. Här åsyftas tillämpningsföreskrifter och anvisningar som ansluter till SFS—för- fattningar, särskilt sådana som tar sikte på personalens förmåner, t. ex. tillämpningsbestämmelser till värnpliktsavlöningskungöreIsen. Enligt ut- redningens mening bör den centrala registreringen för fullständighetens skull omfatta även sådana bestämmelser, så att den kan ge besked om hela författningskedjan. De flesta här aktuella bestämmelser torde med- delas av försvarets civilförvaltning. Efter samråd med tjänstemän inom civilförvaltningen föreslår utredningen att någon myndighet inom försva- ret, lämpligen civilförvaltningen, får i uppdrag att fortlöpande välja ut sådana i TKG utgivna föreskrifter och anvisningar som ansluter till författningar i SFS och kan ha intresse för utomstående, ävensom eventuella andra bestämmelser av mer allmänt intresse, och översända dem till författningscentralen (jfr 6.4 och 10.1) för central registrering.

På författningscentralen bör dessutom en komplett uppsättning av TKG finnas tillgänglig som uppslagsverk.

8. Regionala förvaltningsmyndig- heter och länskungörelserna

8.1 Skall länskungörelserna finnas kvar?

Inom det regionala planet är det i stort sett bara länsstyrelserna som har befogenhet att ge bestämmelser till allmän efterlevnad. De ger också ut författningspublikationer, nämligen länskungörelserna.

Vid samtal med en del tjänstemän, främst vid länsstyrelserna, har utredningen märkt en tämligen allmän skepsis mot länskungörelserna. Man har ansett att de förorsakar länsstyrelsen mycket arbete, att de kostar mycket, att det är en föråldrad publiceringsforrn och att man ej når allmänheten med dem. Som nämnts under 1.4 och 4.3.5 har informationsutredningen föreslagit att kungörelseannonsering ej längre skall förekomma i länskungörelserna. För utredningen har det då varit en huvuduppgift att undersöka om återstoden av länskungörelserna bör finnas kvar i oförändrad form, om länskungörelserna bör ändras eller om de bör avskaffas helt och hållet.

Länskungörelserna torde i ett tidigare skede ha haft ganska stor genomslagskraft eftersom de lästes upp i kyrkorna, som då allmänt besöktes av församlingsmenigheten. I dag har de i hög grad förlorat i betydelse. Länskungörelserna tjänst.orde tidigare också som kommuni- kationsmedel mellan olika myndigheter inom länet. Det ålåg t.ex. häradshövdingarna att kungöra ting i kyrkorna. I stället för att sända uppgift om tingen direkt till kyrkorna lät de införa meddelande i länskungörelserna, som sändes ut till kyrkorna. Det framgår av remissytt- randena över 1914 års betänkande (se 4.3.2) att detta på den tiden var en viktig funktion, något som ter sig naturligt om man betänker att avskrifter då gjordes för hand och att trycket var enda metoden för mångfaldigande. Även i detta avseende har länskungörelserna förlorati betydelse.

Mot länskungörelserna talar den ringa spridningen bland allmänheten. Normalupplagan uppgår till ett par hundra exemplar och härav när ett fåtal exemplar allmänheten genom prenumeration eller köp. Stor sprid- ning har dock bl. a. anvisningarna om taxering och kungörelserna om vägar och trafikföreskrifter. Huvuddelen av upplagan går till andra myndigheter främst inom, men även utom länet. Man kan misstänka att

flera av myndigheterna ägnar länskungörelserna endast ett begränsat intresse. Om man avskaffade länskungörelserna helt skulle det sparade beloppet kunna användas till ökad annonsering i ortspress, till utgivande av separata mer slagkraftiga broschyrer och till att på länsstyrelserna hålla ett särskilt register över alla föreskrifter som var lättillgängligt för allmänheten.

Till förmån för ett behållande av länskungörelserna kan å andra sidan hävdas vad som anförts ovan under 6.2, nämligen att föreskrifter som riktar sig till allmänheten och ofta innebär påbud eller förbud, vars åsidosättande kan medföra straff eller annan åtgärd, bör samlas i en officiell publikation, så att den intresserade medborgaren har möjlighet att ta del av dem och så att domstolar och andra myndigheter kan tillämpa dem. Det kan vidare förmodas att en myndighet med så skiftande arbetsuppgifter som länsstyrelsen kan behöva en publikation för kungörande i särskilda fall. En undersökning av hur man publicerar författningar i utlandet visar också att man i de olika länderna nästan undantagslöst håller sig med regionala officiella tidningar eller författ- ningssamlingar.

För att få ett bättre underlag för bedömningen av denna fråga gick utredningen som nämnts under 1.5 under år 1969 ut med en enkät till ett antal statliga myndigheter, nämligen nio länsstyrelser, två domkapitel, sju domstolar, riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, exekutionsväsendets organi- sationsnämnd och åtta kronofogdedistrikt samt vidare till fjorton kom- muner och till kommunförbundet.

Det övervägande antalet svar innehöll uttalanden att länskungörelserna borde finnas kvar men att de borde göras om till författningssamlingar för länen. Endast ett fåtal instanser ville avskaffa dem helt och några få ville göra om dem till rena informationsorgan.

Utredningen har för sin del kommit fram till att länskungörelserna bör finnas kvar men att de inte längre bör vara organ för kungörelseannonser och tillkännagivanden av allehanda slag utan att de bör inriktas på föreskrifter, påbud och förbud, alltså på sådana beslut som har normeran- de karaktär och vanligen är av varaktig betydelse. Detta överensstämmer med utredningens under 6.2 utvecklade tankegång att alla författningar skall införas i officiella publikationer. Länskungörelserna bör således göras om till den officiella författningspublikationen för länet. Varje län bör ha en sådan publikation.

På det regionala och lokala planet är det som nyss nämnts främst länsstyrelserna som har s. k. förordningsmakt. Såvitt utredningen kunnat finna har andra statliga regionala eller lokala myndigheter ej befogenhet att meddela föreskrifter av generell giltighet, dock med enstaka undantag. Så har t.ex. lantbruksnämnderna rätt att förbjuda matjordstäkt (se 4.2.1). Vidare bör nämnas de halvt kommunala, halvt statliga trafiknämn- demas befogenhet att meddela lokala trafikföreskrifter (se 4.2.2). Det synes inte finnas någon anledning att ha andra publikationer för primär- publicering än länskungörelserna. Där bör alla författningar av regionala eller lokala statliga myndigheter föras in, såsom redan nu skeri flera fall.

Under 7.3 har utredningen uttalat att det vore av värde om alla författningspublikationer, som är avsedda för primärpublicering av före- skrifter till allmän efterrättelse, benämndes författningssamling. Om länskungörelserna görs om till författningspublikationer för länen bör de enligt utredningens mening kallas länens författningssamlingar. Så bör t. ex. Västerbottens läns allmänna kungörelser i stället benämnas Väster- bottens läns författningssamling.

8.3 Länets författningssamling — innehåll

[ länets författningssamling bör införas alla beslut av författningskaraktär som fattas av regionala statliga myndigheter och i förekommande fall av lokala statliga myndigheter. Detsamma bör enligt utredningens mening vidare gälla t. ex. sådana lokala trafikföreskrifter som beslutas av trafik- nämnderna men som ej utmärks genom vägmärke.

Statskontoret har den 19 augusti l970 överlämnat till Kungl. Maj:t en av den s. k. landskansliutredningen utarbetad utredningsrapport med vissa förslag rörande länsstyrelsernas handläggning av ärenden om lokala trafikföreskrifter. Däri föreslogs bl. a. att kungörelse om länsstyrelsens beslut isådana fall där lokal trafikföreskrift ej tillkännages genom vägmär- ke skulle införas i ortstidning i stället för i länskungörelserna.

Av vad utredningen tidigare anfört framgår att den ej delar den uppfattning som kommit till uttryck i landskansliutredningens rapport. Sådana lokala trafikföreskrifter som ej utmärks genom vägmärke böri likhet med andra beslut av författningskaraktär kunna återfinnas i länets författningssamling. Meddelande om länsstyrelsens beslut synes dock även böra införas i ortstidning, i likhet med vad som nu sker beträffande trafiknämndens beslut. Se vidare 9.3.

Vad beträffar beslut av kommuner eller kommunala myndigheter bör lokala ordningar, vilka fastställs av länsstyrelsen och publiceras i länskun- görelserna, i fortsättningen införas i länets författningssamling. Enligt utredningens mening bör därvid hela texten publiceras, inte bara en notis om att den lokala stadgan fastställts.

I länskungörelserna finner man ibland beslut av Kungl. Maj:t eller av en central förvaltningsmyndighet, t. ex. lantmäteristyrelsen eller vägverket, då beslutet ej angår hela landet utan endast ett eller flera län. Enligt utredningens mening är det lämpligt att behålla denna möjlighet för centrala organ att kungöra beslut, som rör bara ett län, i länets författningssamling i stället för att belasta de centrala författningspubli- kationerna. På den beslutande myndigheten bör det ankomma att bestämma vilken publiceringsform som är lämpligast i det enskilda fallet. Självfallet kan, efter ett bedömande av behovet av genomslagskraft, en i SFS publicerad författning återges även i ett visst eller vissa läns författningssamling.

När det gäller att avgöra om ett beslut har författningskaraktär eller ej bör vad som anförts under 7.4.1 kunna äga motsvarande tillämpning. Vad man särskilt bör hålla fast vid är att straffsanktionerade beslut, som vänder sig till en obestämd krets personer och som alltså ej delges

De normer som här avses har såtillvida en lokal anknytning som de avser ett län eller del av ett län. Vanligen torde de emellertid rikta sig mot var och en som vistas i länet, oavsett om han är bosatt i länet eller ej, som t. ex. fridlysningsbesluten. Ibland är föreskriften så lokalt begränsad att den bara avser en eller flera bestämda fastigheter. Om den då endast riktar sig till den aktuella ägaren finns det ingen anledning att ta in deni författningssamlingen, men om föreskriften riktar sig även till framtida ägare och förutsätter att dessa rättar sig efter den oavsett om de fått del av den eller ej bör den enligt utredningens mening införas i författnings- samlingen.

Till de lokalt begränsade besluten som avser en obestämd krets av personer hör även planbesluten, t. ex. om stadsplan eller byggnadsplan. De är i princip kommunala beslut men skall fastställas av länsstyrelsen. F.n. finns inte någon regel att de skall införas i länskungörelserna, men enligt utredningens mening talar intresset av åtkomlighet och överblick för att även de bekantgörs i länens författningssamlingar (jfr 11.9).

Såvitt utredningen har sig bekant förekommer det inte på det regionala eller lokala planet råd eller anvisningar av någon större betydelse för tillämpningen av författningar. Skulle några sådana utfärdas bör det inte möta hinder att ta in dem i länets författningssamling, om så anses lämpligt.

8.4 Länets författningssamling utformning

Länskungörelserna är redan nu tämligen lika inbördes och har en utformning som i stort överensstämmer med Svensk författningssamling sådan denna var före 1971, då utredningens förslag om SFS genomfördes. Enligt utredningens mening är det lämpligt att länens författningssam- lingar nu ges en typografi och en utformning i övrigt som ansluter till SFS och de centrala myndigheternas författningssamlingar. Vad utred- ningen anfört ovan under 7.6 om format, typografi, identifieringsuppgif— ter, kronologi och systematik samt pärmar bör i allt väsentligt kunna tillämpas även i fråga om länens författningssamlingar.

Förslaget innebär bl. a. att man inte bör trycka mer än en författning på varje blad. Ett starkt stöd för denna uppfattning har utredningen fått i remissvaren beträffande länskungörelserna, där den allmänna meningen varit att länskungörelserna borde ha bara en författning i varje häfte och att de dessutom borde levereras kantskuma och hålslagna.

Vad numreringen beträffar vill utredningen framhålla att det bör vara en gemensam löpnummerserie för hela länsstyrelsen, vilket f. ö. redan införts i samtliga län fr. o. m. den ljuli 1971.

Som sakord kan man med fördel i länens författningssamlingar ange bl. a. namnen på de kommuner som berörs av en viss föreskrift, vilket möjliggör att författningarna samlas kommunvis.

Pärmar för länens författningssamlingar bör lämpligen tillhandahållas av Allmänna Förlaget. De kan förslagsvis vara lika för alla län men ha varierande text på framsida och rygg.

Författningssamlingarna bör varje år förses med alfabetiskt och syste- matiskt register.

9. Kommunerna och författnings- publiceringen

9.l Brister i nuvarande system

Inledningsvis bör erinras om att utredningen med kommun åsyftar endast borgerliga primärkommuner, eftersom de kyrkliga kommunerna ej har någon egentlig'förordningsmakt och deras normbeslut i övrigt är av så begränsad betydelse för allmänheten att det saknas anledning att ge några riktlinjer för hur de bör publiceras. Vad nu sagts får åtminstone idag anses gälla också landstingskommunerna, även om utvecklingen går mot ett allt större inflytande över länets medborgare för dessa kommuner.

Redan tidigare har nämnts (5.4) att beslut av kommunfullmäktige och kommunala nämnder skall redovisas i sammanträdesprotokoll och att tillkännagivande om justeringen av protokoll skall anslås på kommunens anslagstavla. Härigenom och genom att kommunfullmäktiges sammanträ- den skall kungöras öppnas möjlighet för kommunmedlemmarna att följa beslutsfattandet inom kommunen. Genom att tillkännagivandet på an- slagstavlan bildar utgångspunkt för beräkning av besvärstiden har anslaget på tavlan fått rättslig betydelse. Detta tvingar den som vill följa beslutsfattandet i avsikt att eventuellt besvära sig att studera kommuntav- lan, i den mån han inte litar på dagspressens redovisning av fullmäktige— sammanträdena. Även om anslagstavlan såsom kungörandemedium har sina brister kan man säga att det genom denna är något så när väl sörjt för den s. k. kungörelsefunktionen (jfr 2.5).

När det gäller handboksfunktionen står det onekligen sämre till. Den enda av lagstiftningen skapade möjligheten att komma åt besluten är att studera sammanträdesprotokollen. Dessa är ofta synnerligen omfattande och svåröverskådliga. Däri förekommer beslut av alla slag varvade om varandra. Beslut av författningskaraktär finns inte samlade för sig. Överblicken försvåras också av att protokollen innehåller uppgifter om annat än beslut, t. ex. om närvarande ledamöter och omröstningsförfa- randet. Slutligen är protokollen vidlyftiga genom att däri brukar intas beredningshandlingar, utredningar och yttranden av remissinstanser. Ef- tersom ändamålet med protokollet är att återge fullmäktiges beslut saknas däri uppgift om senare fastställelse av statlig myndighet, om ändring med anledning av besvär o. dyl.

Utredningen anser det inte tillfredsställande att det skall vara så svårt att få tillgång till kommunala beslut av författningskaraktär. Likaväl som statliga föreskrifter bör kommunala föreskrifter kunna återfinnas i en officiell publikation, samlade på ett överblickbart sätt. Det sagda får allt större betydelse ju större kommunerna blir. Därvid uppställer sig emeller- tid flera frågor. Vilken publikation bör i så fall väljas? Vilka föreskrifter bör tas in i publikationen? Vilken rättslig betydelse bör tillerkännas införandet i publikationen? Vilka författningsbestämmelser behövs om publikationen?

9.2. Angränsande utredningar

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 mars 1970 har chefen för civildepartementet tillkallat ett antal sakkunniga för att göra en översyn av den kommunala demokratin, Utredningen (C 1970:29) om den kommunala demokratin. I direktiven för utredningen anförde departe- mentschefen bl. a.

En levande kommunal demokrati förutsätter att den kommunala självstyrelsen omfattar frågor som är av väsentlig betydelse för medbor- garna. En annan förutsättning är självfallet att medborgarna ges möjlighe- ter till medverkan och insyn i den kommunala verksamheten och därmed får bättre möjligheter att öva inflytande på verksamheten. _ Bland åtgärder som de sakkunniga bör överväga är sådana som syftar till att förbättra förutsättningarna för information till förtroendemännen och medborgarna om den kommunala verksamheten under olika skeden av beslutsprocessen. En särskild fråga i detta sammanhang är formerna för insyn och inflytande i kommunala bolag och andra särskilda rättssubjekt. Åtgärder som nu har berörts torde i allmänhet kunna vidtas utan lagändringar. Enligt gällande lagstiftningstradition på detta område bör kommunerna i möjlig mån ges frihet att själva bestämma om formerna för sin verksamhet. Tillkomsten av större och bättre rustade kommunala enheter talar för att man strävar efter att öka kommunernas frihet i detta avseende. De sakkunniga bör därför, i den mån åtgärder som de finner lämpliga inte kan vidtagas inom ramen för gällande lagstiftning, i första hand överväga ändringar som gör det möjligt för kommunerna att vidta åtgärder men inte tvingar dem att göra det.

Samtidigt tillkallade chefen för civildepartementet en sakkunnig jämte experter för lagteknisk översyn av kommunallagarna, Utredningen (C 1970130) rörande lagteknisk översyn av kommunallagarna m.m. Enligt direktiven borde översynen ske med syfte att göra lagstiftningen enklare och mera enhetlig samt i förekommande fall anpassa bestämmelserna till utvecklingen av kommunal praxis.

Utredningen om författningspublicering har haft kontakt med de båda utredningarna. Efter överläggning med utredningen om den kommunala demokratin har det ansetts lämpligt att utredningen om författningspu- blicering behandlar frågan om kommunala författningssamlingar.

9.3 Länskungörelserna eller kommunala författningssamlingar?

Vad beträffar frågan om vilken publikation som bör väljas för kommuna- la föreskrifter har utredningen övervägt om länskungörelserna eller särskilda kommunala författningssamlingar är det bästa mediet.

Länskungörelserna innehåller redan nu kommunala ordningar och vissa andra föreskrifter som skall fastställas av länsstyrelsen. Det vore tänkbart att ha ett system enligt vilket alla kommunala beslut av författningska- raktär skulle införas i länskungörelserna, oavsett om de skall fastställas av länsstyrelsen eller ej. Särskilt om länskungörelserna görs om till en författningssamling för hela länet, vilket utredningen föreslår (se 8.2), kunde ett sådant system te sig motiverat.

Den andra metoden är att lita till särskilda kommunala författnings- samlingar. I så fall borde varje kommun hålla sig med en kommunal författningssamling. Däri skulle intas alla ifrågavarande föreskrifter, oavsett om de fastställs av länsstyrelsen eller ej, och man skulle ej längre ha anledning att föra in några kommunala beslut i länskungörelserna (länets författningssamling).

Mellan dessa båda ytterligheter kan man tänka sig olika mellanformer. En är att de största städerna har egna kommunala författningssamlingar, vari deras beslut tas in, medan övriga kommuner anlitar länets författv ningssamling för sina kommunala författningar. En annan variant är att göra det valfritt för kommunerna att inrätta egna författningssamlingar. De kommuner som skaffar sig sådana skulle ej anlita länets, medan de som saknar egna författningssamlingar använder länets författningssam- ling. Slutligen kan man tänka sig att även i fortsättningen ta in vissa beslut i länets författningssamling medan återstoden införs i den kommu- nala författningssamlingen, eventuellt med den modifikationen att man däri införde alla beslut, även dem som förs in i länets författningssamling.

I den enkät till några kommuner under hösten 1969, som utredningen omnämnt under 1.5, ställde utredningen bl. a. följande frågor.

(Fråga 7): Hur anser Ni att man bör kungöra kommunala föreskrifter:

3) Alla kommunala föreskrifter tas in ilänets kungörelsesamling

b) En del kommunala föreskrifter tas in i länskungörelserna medan kom- munen själv svarar för kungörandet av andra föreskrifter

c) Kommunen svarar själv för kungörande av alla kommunala föreskrifter, varför sådana ej skall förekomma alls i länskungörelserna (1) Andra alternativ?

(Fråga 8): Vad anser Ni om en ordning som skulle innebära att Stockholm, Göteborg, Malmö och eventuellt ytterligare några andra större städer själva svarar för publiceringen av sina föreskrifter, medan övriga kommuners föreskrifter kungörs i länskungörelserna?

Enkäten riktade sig till 14 primärkommuner, varav 9 städer och 5 landskommuner. Svar erhölls från 6 städer och 2 landskommuner, nämligen Stockholm, Malmö, Karlskrona, Hässleholm, Borås och Lin- köping samt Partille och Järfälla landskommuner. Ingen kommun ansåg att alla kommunala föreskrifter skulle tas in i länets kungörelsesamling. Några kommuner menade att av länsstyrelsen fastställda föreskrifter borde tas in i länskungörelserna medan övriga borde kungöras genom kommunens försorg. Fyra kommuner syntes mena att alla föreskrifter borde kungöras helt genom kommunens försorg. Ingen kommun ville förorda den ordningen som skisserades i fråga 8. Flera svar innehöll att det borde vara ett enhetligt system över hela landet. En kommun menade

dock att sådana kommuner som ej hade kommunala författningssam- lingar borde kunna anlita länskungörelserna i stället.

I likhet med de tillfrågade kommunerna anser sig utredningen böra avvisa alternativet att alla kommunala författningar förs in i länskungörel— serna (länets författningssamling). Även om man genom ett sådant förfaringssätt skulle bespara sig kostnaden för kommunala författnings- samlingar skulle länets författningssamling bli så omfattande och svårhan- terlig att den inte skulle vara praktiskt användbar. Kommunala föreskrif- ter är normalt av intresse bara för kommunens egna medlemmar och en stor del av innehållet i länets författningssamling skulle sålunda komma att sakna intresse för de flesta läsarna.

Av i stort sett samma skäl avvisar utredningen en ordning som skulle innebära att vissa kommuner anlitar länets författningssamling medan andra kommuner använder egna kommunala författningssamlingar. Där- till kommer nackdelen av att ha skilda system i olika delar av landet, något som ter sig omotiverat när vi nu fått en enhetlig kommuntyp.

Den kommunala förvaltningsorganisationen har under senare år blivit betydligt utvecklad. Detta beror på en påtaglig strävan att öka den kommunala självstyrelsen. Som ett uttryck för detta har man i många fall tagit bort skyldigheten att underställa kommunala beslut statlig myndig- hets prövning (jfr 5.3.2 och 5.3.6). Fortfarande skall dock alla beslut som innebär förfogande över de statliga straffsanktionerna underställas läns- styrelsen. Även en del andra beslut av stor betydelse för medborgarna skall underställas statlig myndighets prövning. I fråga om lokala ord- ningar och en del andra författningar finns föreskrifter att bestämmelser- na skall kungöras i länskungörelserna. Utredningen finner det därför inte lämpligt att slopa länskungörelserna som kungörelsemedium för kommu- nala föreskrifter. Enligt utredningens mening bör även i fortsättningen sådana bestämmelser som kan medföra straffansvar för medborgarna införas i en statlig myndighets författningssamling. Om man helt skulle lita till de kommunala författningssamlingarna fordrades att dessa var författningsmässigt reglerade på samma sätt som de statliga författnings- samlingarna. Som utredningen kommer att utveckla längre fram (9.6) synes detta vara mindre lämpligt.

Utredningen har kommit fram till att en mindre del av de kommunala författningarna, nämligen lokala ordningar och vissa andra föreskrifter enligt vilka den enskilde kan ådraga sig straff eller annan samhällets åtgärd, bör införas i de till länens författningssamlingar omgjorda läns- kungörelserna (se 8.3) men att kommunala föreskrifter dessutom bör införas i kommunala författningssamlingar, en i varje kommun. Genom de kommunala författningssamlingarna möjliggörs en samlad överblick över föreskrifter och normer av olika slag som gäller beträffande kommunalförvaltningen och som i många fall måste vara av stor vikt för kommunmedlemmarna. Visserligen får man i så fall i någon mån en dubbelpublicering, men utredningen anser ändå detta böra föredragas framför alternativet att endast ta med det som ej införts i länets författningssamling.

Antalet kommuner uppgick den 1 januari 1972 till 464. Efter kom- munreformens genomförande vid utgången av år 1973 torde

antalet kommuner ha minskat till omkring 270. Utredningen har inte helt klart för sig hur många kommuner som nu har författningssamlingar men det vill synas som om det rör sig om minst ett 60-tal. Utredningens förslag innebär således att ett mycket stort antal kommuner måste inrätta egna författningssamlingar. Svenska kommunförbundet har ien skrivelse i juli 1969 till utredningen uttalat att kommunreformen torde medföra att så gott som samtliga kommuner får egna författningssamlingar; de mindre kommunerna sammanläggs med eller till större kommuner, och med stora kommuner ökar självfallet behovet av information. Inrättandet av nya kommunala författningssamlingar medför en ökning av kostnader- na, vilket kan vara besvärande i en tid då de kommunala utgifterna måste begränsas. Utredningen är emellertid för sin del övertygad om att kommunens författningssamling är en viktig länk i den kommunala informationen och att inrättandet av sådana kommunala författningssam- lingar dessutom underlättar det kommunala förvaltningsarbetet och därigenom innebär en rationalisering. Därtill kommer att redan nu flera kommunala författningar trycks. En utgivning av tryckt material i en enhetlig serie under enhetligt namn och med gemensam numrering innebär i och för sig inte en kostnadsökning.

9.4. De kommunala författningssamlingarnas utformning

Det kommunala författningstrycket är mycket olika i skilda kommuner beträffande både utformning och innehåll. Såväl format, uppläggning, typografi som numrering varierar. Enligt utredningens mening är det önskvärt att en större enhetlighet kommer till stånd, vilket skulle underlätta författningssamlingarnas användning. Å andra sidan har depar- tementschefen i direktiven för utredningen om den kommunala demokra- tin uttalat att kommunerna enligt gällande lagstiftningstradition bör i möjlig mån ges frihet att själva bestämma formerna för sin verksamhet (se 9.2). Det gäller alltså att avväga kommunernas intresse av frihet mot önskan om enhetlighet i hela landet.

F. 11. kan man urskilja två huvudtyper av kommunala författningssam- lingar, de kronologiska utgåvorna och de systematiska lösbladssystemen (jfr 5.5). Eftersom det finns sakliga skäl som talar för båda typerna bör kommunerna kunna välja mellan dem. Däremot synes skäl saknas att ha flera olika typer av kronologiska samlingar eller flera olika former av lös- bladssystem. Enligt utredningens mening bör riktlinjer utarbetas för såväl de kronologiska som de systematiska samlingarna. Den äldre typen av för— fattningssamlingar som bestod av bundna böcker, i vilka man samlade alla författningar som gällde vid en viss tidpunkt, bör knappast användas för kommunens författningar, eftersom böckerna inte kan hållas aktuella utan fordrar supplement eller täta omtryck.

Då det gäller de kronologiska författningssamlingarna uppställer sig frågan om de bör ges en utformning som överensstämmer med SFS och övriga statliga författningssamlingar. Enligt utredningens mening bör flera av kännetecknen för SFS användas även för de kronologiska kommunala författningssamlingarna. Detta gäller framför allt kravet på löpnummer och rekommendationen om kompletterande saknummer. Däremot bör

det i och för sig inte finnas något önskemål om att författningssamlingarna överensstämmer med SFS till utseendet i vinjett o.d. Alltför många, enahanda utformade författningsutgåvor kan leda till förväxlingar, något som bör undvikas.

Vad utredningen anfört ovan under 7.8 om lösbladssystem bör kunna tillämpas även på kommunala författningssamlingar i den mån de bygger på lösbladsprincipen.

Såväl kronologiska som systematiska författningssamlingar bör ha benämningen Kommunal författningssamling. Vad formatet beträffar synes kommunerna böra välja mellan A 5 och statsformat men undvika andra format. Helst bör statsformatet användas. Detta underlättar näm- ligen för den som vill systematisera och samla såväl statliga som kommunala författningar inom särskilda ämnesområden att få enhetliga och lätthanterliga serier.

Samtliga kommunala författningssamlingar bör förses med alfabetiska sakregister, helst även med systematiska register. I kronologiska författ- ningssamlingar bör författningarna tilldelas löpnummer på samma sätt som SFS-författningar.

I de kommunala författningssamlingarna bör införas i huvudsak de olika typer av normbeslut som utredningen redogjort för under 5.3, men kommunerna bör i någon mån kunna välja att ta med mer eller mindre material i sina samlingar. Såväl kronologiska som systematiska samlingar bör ämnesindelas enligt saknummerprincipen och det synes önskvärt att samtliga kommuner har likartad ämnesindelning.

9.5. Den kommunala författningssamlingens rättsliga betydelse

Enligt gällande rätt är publicering i Svensk författningssamling av riksda— gens och Kungl. Maj:ts författningar en förutsättning för att dessa skall träda i tillämpning. I avsnitt 6.2 har utredningen uttalat att det nuvaran- de systemet med krav på kungörande av lagar och i princip även andra författningar som utfärdats av Kungl. Maj:t i en officiell publikation bör bibehållas och att det t. o. m. bör utsträckas i förhållande till vad som nu gäller. I anslutning härtill har utredningen övervägt om kommunala författningssamlingar bör tilläggas rättslig betydelse så att en kommunal författning inte skall kunna träda i kraft förrän den införts i en kommunal författningssamling.

Utredningen har emellertid därvidlag kommit fram till en annan uppfattning. Den kommunala verksamheten är synnerligen vittförgrenad och mångskiftande. Frågan om den kommunala kompetensens omfatt- ning är mycket svår att besvara. Kommunallagens kompetensbestämmelse ger föga ledning utan denna får i de flesta fall sökas i rättspraxis. Besvärsförfarandet är av grundläggande betydelse för såväl statens som medborgarnas kontroll. Även frågan om verkställharheten av kommunala beslut i konkreta fall är besvärlig. En fast punkt i denna tämligen svårgripbara materia är beslutsfattandet med protokoll, justering och anslag om justeringen. Att härtill uppställa ett nytt krav på att kommuna- la normbeslut skall kungöras i en författningssamling vid äventyr att de ej kan verkställas synes få svåröverskådliga konsekvenser. Osäkerhet måste

uppstå om vilka beslut som skall publiceras på detta sätt och om förutsättningarna för verkställighet av beslut föreligger. Utredningen vill därför inte se de kommunala författningssamlingarna som rättsliga förutsättningar för tillämpning av författningarna utan endast som hjälpmedel att överblicka dem, alltså som rena inforrnationskällor vid sidan om andra, såsom tidningsannonsering, broschyrer till hushållen m.m.

Även om de här skisserade författningssamlingarna i likhet med de kommunala författningssamlingar som nu finns har sin största betydelse som praktiska hjälpmedel för kommunaltjänstemännen och förtroende- männen bör de också ses som viktiga hjälpmedel för att underlätta för allmänheten att få insyn i den kommunala verksamheten. Detta bör beaktas såväl vid deras utformning som vid deras distribution.

9.6. Författningsregleringen

Vad nu sagts om de kommunala författningssamlingarnas funktion har självfallet avgörande betydelse för frågan om vilken författningsreglering som behövs. På ett tidigare stadium har utredningen övervägt att man borde reglera de kommunala författningssamlingarna genom samma författningar som SFS, de centrala verkens författningssamlingar och länens författningssamlingar (jfr 11.3). Utredningen ser dock inte på de kommunala författningssamlingarna, till skillnad från andra författnings- samlingar, på sådant sätt att de bör tilläggas rättslig betydelse, och därav följer att de ej heller behöver lagtekniskt behandlas på samma sätt. I stället har utredningen undersökt om man lämpligen bör införa några bestämmelser om kommunala författningssamlingar i kommunallagen.

30% kommunallagen stadgar att kommunstyrelsen skall leda förvalt- ningen av kommunens angelägenheter och ha inseende över övriga nämnders verksamhet. I andra stycket uppräknas under punkterna a)—f) olika uppgifter för kommunstyrelsen. Under e) anges att styrelsen har att vårda och förteckna de kommunala arkiven, i den mån sådant ej enligt lagen ankommer på annan. Det vore här möjligt att införa ytterligare en punkt eller ett tillägg till punkten e) där det föreskrivs att kommunstyrel- sen skall ge ut kommunens författningssamling. För att ytterligare befästa den kommunala författningssamlingen kan man tänka sig att i ett särskilt lagrum ange vad som skall införas däri. Man kan såsom t. ex. 40 a & ställa upp följande bestämmelse.

I kommunens författningssamling införs av kommunfullmäktige, kom- munstyrelsen, annan kommunal nämnd eller annat kommunalt organ be- slutade

a) ordningar och stadgor,

b) taxor och avgifter,

c) reglementen för nämnder,

d) stadgar för verk, bolag och stiftelser,

e) löne— och tjänstebestämmelser,

f) andra föreskrifter som är av betydelse för allmänheten.

I första stycket nämnda beslut, som skall underställas statlig myndig- het för fastställelse, införs först sedan de fastställts.

Att införa detaljerade regler i kommunallagen kan vara mindre lämp- ligt, särskilt som det i direktiven för utredningen om lagteknisk översyn av kommunallagarna m.m. har angetts att kommunallagstiftningen bör göras enklare. Därtill kommer att en detaljreglering kan lägga stora band på kommunerna. Utredningen har för sin del samrått med representanter för Svenska kommunförbundet i fråga om eventuella riktlinjer för de kommunala författningssamlingarna. Sedan utredningen framlagt sina tankegångar om kommunala författningssamlingar har kommunförbun- dets representanter förklarat sig anse, att förbundet torde vara villigt att medverka till en rekommendation att kommunerna ger ut egna författ- ningssamlingar och till utfärdande av riktlinjer för dessas innehåll och utformning i anslutning till vad utredningen anfört.

Utredningen har till följd av det sagda stannat för att föreslå ett mer allmänt hållet tillägg till kommunallagens 30 5. Enligt utredningens mening bör i dess andra stycke införas en bestämmelse, enligt vilken kommunstyrelsen har att ombesörja att viktigare kommunala föreskrifter fortlöpande ges ut av trycket i en kommunal författningssamling.

Utredningen har under avsnittet 6.5 uttalat att gällande Specialregler om annonsering av kommunala beslut i ortstidning o. dyl. bör bibehållas vid sidan om de generella föreskrifter om författningspublicering, som utredningen lägger fram förslag till.

10. Registrering

10.1 Alla bestämmelser samlas på ett ställe

Av redogörelsen i kapitel 3 framgår att flera centrala myndigheter ger ut register till sina författningspublikationer. Ofta är det alfabetiska eller kronologiska årsregister men man finner ibland även förteckningar över alla gällande föreskrifter och anvisningar, som en myndighet meddelat. Endast i undantagsfall år det fråga om register som omfattar mer än myndighetens egna normer. Ett exempel på sådant undantag är plan- verkets årliga register som upptar alla bestämmelser som rör byggnads- väsendet, oavsett vilken myndighet som utfärdat bestämmelsen (se under 23 i bilaga 2). Ofta är registren emellertid knapphändiga och ibland saknas de helt.

Någon vägledning kan man få genom Sveriges offentliga publikationer, som ges ut av riksdagsbiblioteket varje år. Man kan där finna sådana föreskrifter eller anvisningar som framträder som särskilda publikationer, t. ex. anvisningar av arbetarskyddsstyrelsen, men inte varje föreskrift som ingår i en cirkulärserie eller en författningssamling. Därtill kommer att bibliografierna ges ut med tämligen stor fördröjning.

Det finns därför inte något enhetligt register eller enhetligt system av register som omfattar förvaltningsmyndigheternas normgivning. Det finns inte någon publikation som ger upplysning om vilka bestämmelser som utfärdats på ett visst förvaltningsområde eller i en viss fråga. Detta kan vara besvärande för organisationer och företag, särskilt som flera myndig- heter ofta har uppgifter inom ett och samma förvaltningsområde. I många fall har de även att utfärda tillämpningsföreskrifter till en och samma författning eller författningsgrupp, varvid föreskrifterna kommer att bli publicerade i olika skriftserier. Inte ens den mest ambitiöse kan följa dessa författningspublikationer för att få reda på om där finns någon bestämmelse som rör honom.

Utredningen har därför kommit fram till att man måste inrätta en registerpublikation som är gemensam för alla myndigheter, i varje fall de centrala (jfr 6.3 och 6.7). Den bör ges ut regelbundet och bör innehålla alla bestämmelser som utfärdats sedan föregående nummer. Olika sam- manställningar och index bör också ges ut.

För utgivningen av publikationen måste finnas en ansvarig instans, en författningscentral, och denna måste ha tillgång till alla bestämmelser som utfärdas. Myndigheterna bör därför vara skyldiga att omedelbart efter utfärdandet leverera sina bestämmelser dit. Såsom utredningen redan antytt (se 7.7) bör leveransskyldigheten omfatta inte bara ”före- skrifter till allmän efterrättelse” utan även anvisningar och råd som har intresse för allmänheten eller tjänstemän i andra myndigheter. Endast i fråga om rent interna föreskrifter och anvisningar saknas anledning föreskriva leveransskyldighet. Leveransskyldigheten bör vidare omfatta såväl tryckt som stencilerat och på annat sätt mångfaldigat material.

Eftersom centralen enligt utredningens förslag även skall tjäna som upplysningscentral (jfr 6.7) bör den ha tillgång till författningshand- böcker, register och andra sammanställningar som kan underlätta känne- domen om Och överblicken över författningarna. I den mån myndig— heterna ger ut sådana bör de likaledes leverera dem till centralen.

Med hänsyn till principen om intemdebitering myndigheterna emellan, vilken numera genomförs i allt större utsträckning, bör myndigheterna kunna ta betalt av centralen för mer betydande handböcker o. dyl. under det att det fortlöpande materialet med hänsyn till upplysningsvärdet bör levereras utan kostnadsdebite ring.

Då det gäller regionala och lokala statsmyndigheters bestämmelser är det inte lika klart att de bör samlas centralt och inflyta i en gemensam registerpublikation. Utredningen har dock kommit fram till att det är lämpligt att även länskungörelserna (länens författningssamlingar) lämnas till centralen efter hand som de ges ut. Därigenom kan centralen bättre fylla sin funktion som upplysningsbyrå och det blir lättare för myndig- heter på olika nivåer att jämföra de regionala bestämmelserna. Dessa skulle dock inte behöva införas iden gemensamma registerpublikationen utan enbart finnas tillgängliga hos centralen.

Härutöver bör centralen få del av alla författningar som kommer ut i SFS liksom sådana Kungl. brev som innehåller tillämpningsföreskrifter till författningar, men som ej flyter in i SFS.

Det torde däremot inte finnas anledning att samla de kommunala författningssamlingarna hos centralen. Möjligen är det lämpligt att kom- munförbundet söker samla de kommunala författningarna i en doku- mentationsenhet.

10.2. Författningscentralens uppgifter

Centralens uppgift bör kort vara att samla och registrera författningar, anvisningar och råd, att utarbeta och fortlöpande ge ut förteckningar och sammanfattningsregister över dem samt att lämna upplysningar.

10.2.1. Insamlandet

Som nämnts i föregående avsnitt skall myndigheterna vara skyldiga att leverera sina normer till centralen. I många fall kommer myndigheterna att vara tveksamma om den närmare omfattningen av leveransskyldig- heten. Centralen och myndigheten bör då i samråd avgöra om en viss

föreskrift eller anvisning är av sådant slag att den bör lämnas till centralen. Centralen bör också vara aktivt verksam för att få in sådana beslut och normer som myndigheterna bör överlämna dit.

I fråga om föreskrifter och anvisningar inom försvarsmakten har utredningen redan tidigare (se 7.9) uttalat att någon myndighet inom försvaret, förslagsvis försvarets civilförvaltning, bör välja ut vad som skall tillställas författningscentralen för intagande i det centrala registret och att centralen dessutom bör ha tillgång till en komplett samling av TKG såsom uppslagsverk.

När centralen börjar sin verksamhet bör den söka bygga upp en komplett samling av gällande författningar. Varje myndighet bör därför inventera sitt bestånd av föreskrifter och anvisningar och upprätta en förteckning över vad som gäller samt överlämna förteckningen jämte gällande bestämmelser till centralen. Utredningen föreslår att Kungl. Maj:t utfärdar bestämmelser härom.

På flera håll finns redan nu mer eller mindre omfattande kartotek över lagar och bestämmelser. Här bör nämnas riksrevisionsverkets kortregister, som upptar alla författningar som omnämns i statsliggaren, tullverkets författningssektions kortregister över författningar i Tullverkets författ- ningssamling och Tullverkets författningshandböcker samt registret över SFS-författningar i Allmänna Förlagets SFS-expedition. En del centrala verk, t. ex. naturvårdsverket, för sammanfattande riksregister över lokala föreskrifter. Centralen bör söka dra nytta av alla sådana register i sin strävan att samla fullständiga uppgifter om gällande författningar.

De författningspublikationer som utredningen samlat in under arbetets gång torde få överlämnas till centralen.

10.2.2. Registreringen

Ändamålet med registreringen är att underlätta för centralen att hålla reda på vilka författningar som meddelats, vilka som gäller, när de är ändrade, vilka som har upphävts, vilka tillämpningsföreskrifter som har getts till en viss författning, vilka bestämmelser som finns inom ett visst ämnesområde, i vilken publikation en viss författning finns intagen osv. I ett manuellt system borde därför ett omfattande kortregister byggas upp.

Det är utredningens mening att ett ADB-system med fördel kan ersätta ett sådant kortregister. Den interna registreringen kan då samtidigt bilda underlag för extern information. Författningarna som kommer in till centralen bör inte bara placeras i vederbörande författningspublikation utan även användas som underlag för databehandlingen. Diverse uppgifter om författningen, såsom utfärdande myndighet, rubrik, beslutsdatum, löp- nummer, eventuellt saknummer, sakord, författningspublikation, änd- ringar och upphävanden samt i fråga om tillämpningsförfattning tillämplig huvudförfattning bör tillföras datorn kontinuerligt. Informationssystemet bör uppdateras (aktualiseras) så ofta att centralen har tillgång till färska uppgifter. Frågan om användning av ADB diskuteras ytterligare under 10.5.

I den mån någon central förvaltningsmyndighet genom egen terminal kommer att vara ansluten till ADB-systemet kan det övervägas att myndig-

heten själv tillför systemet de här nämnda registeruppgifterna. En förutsätt- ning härförbör dock vara att uppgifterna ges en sådan form att de passar in i de förteckningar och sammanfattningsregister som ges ut av centralen.

10.2.3 Utarbetande av register till SFS

Utredningen har i betänkandet SOU 1970:48 föreslagit att en arbets- grupp skall tillsättas för att inventera de författningar som intagitsi SFS och utarbeta ett tryckt sammanfattande register över alla gällande författningar. Enligt förslaget skulle registret vara systematiskt uppställt och dessutom ha en alfabetisk avdelning och en förteckning över författningsändringar. Det skulle ges ut varje år. Utredningen föreslog vi- dare att varje utsändning av SFS skulle förses med en innehållsförteckning och att alfabetiska register skulle ges ut varje kvartal, varvid senare register skulle kumuleras med föregående.

Förslaget om innehållsförteckning har genomförts fr. o. m. början av 1972. Innehållsförteckningen utarbetas av Allmänna Förlagets SFS- expedition. Även förslaget om kvartalsregister har följts. Ett första kvartalsregister, omfattande januari—mars 1972, gavs ut i maj 1972. Ett andra register, omfattande januari—juni 1972, kom ut i början av augusti 1972. Ett tredje register för tiden januari—september 1972 kom ut i mitten av oktober 1972. De upptar periodens författningar i nummer- ordning och har ett alfabetiskt index. Även ärsregistret, som kom ut i mars 1973, har fått samma utformning.

Förslaget om en arbetsgrupp och om ett ämnesindelat register har ej genomförts. I stället har från statsrådsberedningen och samarbetsorganet för ADB inom rättsväsendet i oktober 1971 givits ut ett kronologiskt register över författningar, publicerade i SFS 1920—1969, och ett alfabetiskt s.k. KWOC-register över rubrikerna till samma författningar. Registren, som är att uppfatta som provisoriska, har remitterats till ett stort antal myndigheter för yttrande. Sedan remisstiden gått ut i mars 1972 har man inom statsrådsberedningen, efter visst samråd med utred- ningen, inriktat arbetet på ett tryckt sammanfattande register över SFS-författningar, vilket skall ges ut periodiskt, om möjligt varje år. Enligt planerna skall registret innehålla författningsrubrikerna i num- merordning och ha en omfattande alfabetisk avdelning. Uppgift om författningsändringar skall stå i anslutning till författningsrubrikerna. Förhandlingar har upptagits med Allmänna Förlaget om produktion av registret.

Som ett led i arbetet på att upprätta ett register över gällande författningar i SFS har Kungl. Maj:t i februari 1973 genom särskilt beslut (se SFS l973:76) upphävt inte mindre än 843 äldre författningar.

Det är således ett omfattande och tidskrävande registerarbete som utförts inom statsrådsberedningen. Enligt utredningens mening bör dessa uppgifter tas om hand av författningscentralen så att statsrådsbered- ningens granskningsavdelning avlastas i motsvarande män. Det bör där- igenom också bli lättare att tillgodose konstitutionsutskottets önskemål om ändamålsenliga register som är tillgängliga utan dröjsmål (KU 1971:34 s. 17 och 1972:26 s. 4).

Centralens uppgift bör således vara att svara för utarbetandet av de nu nämnda registren. Den bör undan för undan öka säkerheten i samman- fattningsregistret genom kontroller och samråd med ansvariga inom departementen och, i mån av tid, inventera författningsmaterialet också för tiden före 1920. Utredningen vill även återkomma till förslaget om en ldassificering av författningsmaterian och finner att en av centralens arbetsuppgifter bör vara att närmare överväga och att vidareutveckla utredningens skiss till ämnesindelning för författningar (se bilaga 2 till SOU 1970:48). En redogörelse för utredningens sekreterares arbete i denna fråga samt synpunkter på det fortsatta registerarbetet fogas till betänkandet som Bilaga 5.

10.24 Utarbetande av förteckningar över de centrala myndigheternas normer

Centralen bör med tämligen korta mellanrum ge ut en förteckning över de föreskrifter och anvisningar som meddelats av de centrala förvaltnings- myndigheterna. Med något längre mellanrum bör ges ut kumulerade förteckningar som bör vara försedda med index. Varje år bör ges ut sammanfattningsregister över de föreskrifter som kommit ut under året. Eftersom utredningen inte har kunnat bilda sig en exakt uppfattning om hur många föreskrifter och anvisningar det kan bli fråga om, är det svårt att från praktiska och kostnadsmåssiga utgångspunkter bestämt säga hur ofta förteckningarna bör ges ut och hur de bör utformas. Följande riktlinjer kan dock föreslås. Centralen bör sedan själv kunna anpassa utgivningen efter vad som ter sig lämpligt. Förteckningama bör kunna byggas ut undan för undan.

En förebild för förteckningarna har utredningen funnit i vissa biblio- teks nyförvärvslistor. En utmärkt sådan ges ut av biblioteket vid handels- högskolan i Stockholm under titeln Ekonomisk dokumentation. Vidare har bl. a. tekniska högskolan tagit ADB-tekniken ibruk för framställning av sin nyförvärvslista.

En enkel uppställning över normerna bör ges ut förslagsvis var fjortonde dag. Förteckningen bör ordnas myndighetsvis. Den bör ange — förutom beslutande myndighet — rubrik, författningspublikationens namn, löpnummer, eventuellt saknummer och utgivningsdatum. Det bör även framgå var man kan köpa författningen och priset. Om möjligt bör ett alfabetiskt index finnas.

Förslagsvis var tredje månad bör dessa uppgifter sammanställas till en kvartalsförteckning. Även denna bör vara ordnad myndighetsvis. Därtill bör finnas ett alfabetiskt index. För att underlätta framställningen av ett sådant bör myndigheterna i största möjliga utsträckning komplettera författningsrubrikema med sakord (se 7.6.3). Förteckningen bör även innehålla en lista vari tillämpningsföreskriftema och anvisningarna är ordnade efter den huvudförfattning som de hänför sig till (jfr 7.6.3). Följande kvartalsförteckningar bör kumuleras med de föregående, så att läsaren ej behöver använda mer än en förteckning. På så sätt kommer den fjärde kvartalsförteckningen att tjäna som ärsregisrer över de föreskrifter, råd och anvisningar som kommit ut under året.

Frågan om en motsvarighet till det sammanfattande SF S-registret, som skulle uppta i princip alla gällande SFS-författningar, är mera tveksam. Såvitt utredningen kan förstå finns det ej anledning att ge ut ett register över alla myndigheters alla gllande författningar. Däremot bör man för varje myndighet ge ut en förteckning över myndighetens gällande föreskrifter, anvisningar och råd. Redan nu ger många myndigheter ut sådana förteckningar. Utredningen finner det angeläget att så sker beträffande alla centrala myndigheter med förordningsmakt. Förteck— ningarna bör komma ut varje år. Till en början bör myndigheten själv ha ansvaret för att förteckningen ges ut. När centralen väl är utbyggd bör centralen kunna ta över utarbetandet och utgivningen av förteckningarna, något som bör kunna ske relativt snabbt om datateknik kommer att användas. Myndigheten bör dock svara för bedömningen av vad som gäller. För den händelse en myndighet övertagit en annan myndighets förvaltningsuppgifter bör även dennas normgivning tas med i förteck- ningen. Förteckningarna bör vara försedda med alfabetiska index och helst systematiskt uppställda.

Som ett sammanfattande namn på de nu nämnda förteckningarna föreslår utredningen Svensk normlista (SNL). Denna skulle enligt utred- ningens riktlinjer således bestå av enkla förteckningar varannan vecka, kumulerade och indexförsedda förteckningar varje kvartal, varvid den fjärde kvartalsförteckningen tjänstgör som årsförteckning, samt förteck- ningar varje år över resp. myndighets gällande normer. Den bör ges ut i statsformat.

Utredningen tror inte att det finns motsvarande behov av riksomfat- tande listor i fråga om regionala och lokala föreskrifter. Svensk norrnlista bör därför inte omfatta innehållet i länens författningssamlingar. Dessa bör lagras för sig inom centralen.

Det ligger tämligen nära till hands att samordna utgivningen av de olika registren över SFS och de olika förteckningarna i Svensk nomilista till en total författningsregisterpublikation, antingen så att man arbetar samman författningar utfärdade av Kungl. Maj:t och myndighetemas författningar eller så att förteckningarna ges ut under gemensamt namn. Enligt utredningens mening är dock SFS-registren så fast knutna till en enda publikation att de lämpligen bör ges ut för sig. Det bör dock finnas möjlighet att genom ett enda abonnemang få såväl SFS-register som olika förteckningari SNL (se 10.2.6).

Kungl. Maj:t har i enlighet med utredningens tidigare förslag (se SOU 1970:48 s. 85 f) beslutat att ett exemplar av Svensk författningssamling fr.o.m. år 1971 kostnadsfritt skall tillställas varje kommunbibliotek för att hållas tillgängligt för allmänheten. Utredningen föreslår nu att kommunbiblioteken för samma ändamål skall få inte bara det samman- fattande registret till SFS utan även Svensk norrnlista, varigenom allmän- hetens möjligheter att få kunskap om gällande bestämmelser förbättras avsevärt.

Utredningen har tidigare t. ex. i remissvaret rörande informations- utredningens betänkande Post- och Inrikes Tidningar (SOU 197lz2) '— varit inne på tanken att notiser om nyutkomna författningar regelbundet borde införas i den moderniserade Posttidningen i stället för i en särskild

registerpublikation. Författningar som kommit ut i SFS anmärks sedan lång tid tillbaka i Posttidningen visserligen med avsevärd fördröjning. Före den 1 juli 1969 skulle författningsenligt föreskrifter av vikt för en större allmänhet införas som notis däri (jfr 2.3) men denna bestämmelse följdes dock av bara någon enstaka myndighet.

Mot att bygga ut noteringen av författningar i Posttidningen talar att tidningens format och typografi lägger hinder i vägen för att utforma och förvara författningsförteckningarna på det mest praktiska sättet och att tidningen torde få en annan abonnentkrets än författningsförteckningar- na. Posttidningen kan därför enligt utredningens mening inte ersätta registren till SFS eller den här föreslagna normlistan.

Inte heller skulle en utvidgning av innehållet i tidskriften Från departement och nämnder (utges fr.o.m. januari 1973 under namnet Departementsnytt — faktasamling i samhällsfrågor) till att omfatta nyutkomna författningar kunna ersätta författningsförteckningarna. Där— emot skulle utredningen för egen del hälsa med tillfredsställelse, om tidskriften försågs med artiklar vari innehållet i nya lagar och bestämmel- ser presenterades.

Myndigheternas och länens författningssamlingar bör liksom SFS förses med alfabetiska årsregister, vid behov även med tätare register. Dessutom bör flerårsregister ges ut förslagsvis vart femte år. För dessa register bör vederbörande myndighet svara. När författningscentralen blivit inarbetad och ADB-tekniken utprovad bör centralen underlätta myndigheternas arbete genom att med datorns hjälp ta fram listor över sakord och andra identifieringuppgifter som kan utgöra underlag för register till författningssamlingarna. Centralen bör redan på ett tidigt stadium verka för enhetliga uppslagsord i de olika länens författnings- samlingar.

Då behov visar sig bör centralen kunna ta fram specialregister över ett visst ämnesområde, t. ex. över alla författningar som utfärdats av Kungl. Maj:t och ämbetsverken i fråga om på olika sätt farliga varor.

10.2.5. Upplysningstjänst

Med anledning av en motion år 1948 om omtryckning av samtliga gällande författningar uttalade första kammarens första tillfälliga utskott (l948zl3) bl. a. att det skulle vara av värde om det inom Kungl. Maj:ts kansli fanns en rådfrågningsbyrå, tillgänglig för allmänheten, varifrån besked kunde ges om gällande lagar och författningar. Utskottet hem- ställde att riksdagen måtte fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på det behov som förelåg och hemställa om åtgärder. Utskottets förslag bifölls av första kammaren men avslogs av andra kammaren, varför frågan föll.

Polisen i Köpenhamn har en stor och väl inarbetad upplysningscentral. Centralen består av inte mindre än elva personer, samtliga polismän av varierande grader. Centralen har ett omfattande kartotek över lagar och andra bestämmelser, domar, uttalanden av ombudsmannen och juridiska tidskrifter, allt i den mån det kan ha betydelse för polisens arbete. Med ledning av detta kartotek bedrivs en telefonservice gentemot såväl myndigheter som allmänhet. Centralen är öppen kl. 8—18. Fyra polismän

är sysselsatta med att besvara telefonfrågor. De är indelade i två lag. Vartdera laget svarar i telefon fem timmar om dagen. Resten av arbets- tiden ägnar de åt att söka svaren på de frågor som ej kunnat besvaras omedelbart. I runt tal mottas 200 frågor per dag men vissa dagar är det betydligt fler. Polismännen svarar bara då de är absolut säkra på svaret. De ger inte svar som innebär tolkningar av lagtext eller liknande utan hänvisar i sådana fall den frågande till sakkunnigt juridiskt biträde.

Utredningen anser att författningscentralen bör stå till tjänst med att besvara frågor om författningar såväl gentemot departementen och myndigheterna på olika plan som gentemot allmänheten. Under lagstift- ningsarbetet finns det ett stort behov hos den som arbetar inom departementen eller inom deras kommittéer att få allehanda besked om författningar. Även domstolar och förvaltningsmyndigheter behöver en instans att vända sig till för att få veta t. ex. om en författning gäller fortfarande, när en författning är ändrad, vilka tillämpningsföreskrifter som har utfärdats till en viss författning osv. Detsamma gäller organisa- tioner och större företag samt advokater, ibland också enskilda medbor- gare. Centralen bör enligt utredningens mening inskränka sig till att lämna upplysningar om faktiska förhållanden. Den bör självfallet inte göra lagtolkningar eller lösa juridiska problem. Utredningen räknar med en lägre frågefrekvens än vad Köpenhamnspolisens central har och anser därför att centralen, i vart fall till en början, kan skapas under betydligt mera anspråkslösa former.

Centralen bör etablera goda kontakter med ansvariga inom departe- menten och de centrala verken så att den kan hänvisa frågande till rätt instans, i de fall då den ej själv kan ge uttömmande besked (jfr 10.7).

För att underlätta för tjänstemän och allmänhet bör centralen för- medla beställningar på enstaka författningar och på författningspublika- tioner till Allmänna Förlaget eller annan som svarar för distributionen. Ett nära samarbete med Allmänna Förlaget, Utbildningsförlaget och andra författningsdistributörer bör inledas rörande dessa frågor.

De nu nämnda tjänsterna bör centralen utföra gratis. Centralen bör även tillhandahålla fotokopior av enstaka författningar eller i den mån ADB—tekniken med fulltextlagring tas till bruk datamaskinutskrifter av en författnings gällande lydelse, i de fall då aktuell tryckt version ej finns att tillgå. För denna form av service bör centralen kunna ta skälig ersättning.

I centralens uppgifter bör inte ingå att hålla lager av författningar eller författningspublikationer eller att sälja eller distribuera dessa.

10.2.6. Övriga uppgifter

Efter en tids verksamhet bör centralen få en god uppfattning om vilket behov av författningstext som finns och hur väl detta är tillgodosett. Den bör därför vara väl lämpad att ta initiativ till omtryckning av författ- ningar i SFS och till utgivning av särtryck av författningar och häften vari författningar inom ett visst ämnesområde sammanställts, ävensom större handböcker. Ett nära samarbete kan här förutsättas med utgivaren av SFS, förvaltningsmyndigheterna och Allmänna Förlaget. Nära detta

ligger att ge myndigheterna råd om utformningen av deras författnings- publikationer, särskilt publikationer i lösbladssystem. Om centralen någon gång skulle finna en författningspublikation onödig bör den kunna föreslå att den läggs ned.

Under sitt arbete har utredningen funnit att visst behov föreligger av en allmän förvaltningsrättslig lagbok. Inom utredningen har upprättats en promemoria härom, vilken fogas till betänkandet som Bilaga 6. Förutsättningarna för utgivning av en sådan lagbok har dock inte undersökts närmare av utredningen. Det synes vara en lämplig uppgift för författningscentralen att närmare överväga denna fråga och, om så finnes lämpligt, verka för att en sådan bok ges ut.

Att överväga lämpliga prenumerationsformer bör ingå i centralens arbetsuppgifter. Utredningen har i SOU 1970:48 föreslagit att man skall söka klassificera författningarna i SFS bl.a. för att kunna genomföra differentierad distribution. Även då det gäller myndighetsförfattningar bör där så bedöms lämpligt differentierade prenumerationsformer finnas. Det bör i större utsträckning än f.n. vara möjligt att genom en och samma prenumeration få författningar inom ett visst ämnesområde, oavsett vilken myndighet som beslutat. Det bör vidare vara möjligt att prenumerera på alla ändringsförfattningar och tillämpningsföreskrifter till en viss huvudförfattning eller alla normer som en viss myndighet utfärdar. Centralen bör verka för att sådana prenumerationsformer införs efter hand som behov därav visar sig.

I SOU 1970:48 förslog utredningen att man skulle införa regelbunden tidningsannonsering om SFS-författningar. I betänkandet (s. 103) förut- satte utredningen att man inom statsrådsberedningen skulle ha viss befattning med denna annonsering. Om sådan annonsering kommer till stånd synes dessa arbetsuppgifter lämpligen kunna tas om hand av centralen.

Centralen bör successivt arbeta på att modernisera sitt registersystem och förbättra sina möjligheter att svara på frågor. ADB-systemet kan utvecklas på många olika sätt, t. ex. genom att en större mängd information lagras i fulltext, genom att bättre program införs Och genom att terminaler utplaceras på fler ställen. Angeläget är att söka få fram program som medger automatisk produktion av godtagbara alfabetiska register. Den nuvarande KWOC-tekniken (jfr 10.2.3) kan inte anses tillfyllest för ändamålet. Centralen bör därvid deltaga i justitiedeparte- mentets utvecklingsarbete då det gäller ADB av lagtext rn. m.

Frågan om centralens verksamhetsområde bör utvidgas till att omfatta även annat än författningar berörs nedan under 10.6.

10.3. Författningscentralens förläggning

Under sina överväganden var författningscentralen lämpligen bör placeras har utredningen övervägt statsrådsberedningen, justitiedepartementet, statens upplysningsbyrå, domstolsväsendets organisationsnämnd (eller det blivande domstolsverket), nämnden för samhällsinformation, All- männa Förlaget och riksdagens upplysningstjänst. Utredningen har också övervägt möjligheten att inrätta ett fristående institut. Utredningen har

dock kommit fram till att centralen bör förläggas till statsrådsbered- ningen. Motiveringen härför är följande.

Att hålla reda på de författningar som Kungl. Maj:t har utfärdat bör vara en uppgift för Kungl. Maj:ts kansli, dels emedan det ärjämförelsevis lätt att registrera dem i anslutning till utgivningen, dels emedan de som arbetar inom departementen har stort behov av tillgång till uppgifter om författningarna. Eftersom arbetsuppgiften spänner över samtliga departe— ment ligger det närmast till hands att statsrådsberedningen svarar för den. Statsrådsberedningen har redan hand om utgivningen av SFS och har erfarenhet av författningsregisterarbete. Mot att placera centralen där talar visserligen att Kungl. Maj:ts kansli i princip ej bör belastas med löpande rutinuppgifter. Även om centralen förläggs utanför kanslihuset synes det dock ej möjligt att helt befria statsrådsberedningen från författningsregistrering. Dubbelarbete undviks sålunda lättast om centra- len inlemmas i statsrådsberedningen.

Inom justitiedepartementet bedrivs f.n. ett utvecklingsarbete då det gäller ADB av lagtext m. m. Departementet bör dock enligt utredningens mening ej åläggas uppgifter som i lika hög grad berör andra departement.

Statens upplysningsbyrå är förlagd till finansdepartementet. Trots sitt namn är dess enda uppgift att ge ut tidskriften Från departement och nämnder (fr.o.m. 1973 Departementsnytt) och att ha en pressklipp- tjänst för departement och myndigheter. Byrån synes inte särskilt lämpad att ha hand om författningar. Om en författningscentral inrättas synes det för övrigt lämpligt att upplysningsbyrån byter namn för att undvika förväxling.

Domstolsväsendets organisationsnämnd (domstolsverket) synes i och för sig väl ägnad att ha hand om registrering av författningar och utgivning av tryckta förteckningar. Myndighetens uppgift är emellertid att betjäna domstolsväsendet medan författningscentralen skulle betjäna hela statsförvaltningen och allmänheten.

Varken nämnden för samhällsinformation (se 1.4 och 6.8) eller ett fristående institut och knappast heller Allmänna Förlaget kan ha så nära kontakt med departementen att det ter sig lämpligt att till någon av dem förlägga författningsregistreringen. En förlagsuppgift kan det sägas vara att lämna upplysning om författningspublikationer, däremot knappast om samtliga de författningar som ingår i publikationerna. Att inrätta ett fristående institut skulle sannolikt bli dyrare än att förlägga centralen till en redan befmtlig organisation.

Riksdagens Upplysningstjänst har till huvudsaklig uppgift att betjäna riksdagsmännen. Det synes inte lämpligt att utvidga ett riksdagens organ till att handha allmänna förvaltningsgöromål.

Skulle det anses att centralen ej lämpligen bör förläggas till Kungl. Maj:ts kansli utan till en förvaltningsmyndighet, bör man enligt utred- ningens mening välja en myndighet som hör till justitiedepartementets område, eftersom detta departement huvudsakligen svarar för lagstift- ningsärendena och dessutom handhar uppbyggnaden av rättsväsendets informationssystem.

Inom statsrådsberedningen arbetar man på två enheter. Den ena kan sägas vara en politisk del som betjänar statsministern och övriga ledamöter inom regeringen i politiska frågor, den andra enjuridisk del som betjänar de konsultativa statsråden i deras gransknings och kontrollverksamhet. Den juridiska delen består av en rättschef och ett eller vid vissa tillfällen två juridiska biträden samt kontorspersonal. Dit hör även den s.k. SFS-redaktionen, som sköts av en assistent under inseende av rättschefen.

Enligt utredningens mening bör författningscentralen underställas rättschefen. Dennesjuridiskabiträden bör befrias från arbete med registre- ring och andra rutinbetonade uppgifter för att kunna ägna större del av sin tid åt den formaljuridiska granskningen av propositioner, lagförslag o. dyl. samt rättsutredningar. De bör därför ej inordnas i centralen. Däremot bör SFS-redaktionen föras in i centralen.

Utredningen föreslår att centralen får två tjänstemän med handläggan- de uppgifter och fyra med kontorsuppgifter. Handläggarna bör vara jurister eller samhällsvetare. Den som blir sektionschef bör förutom väl kvalificerad juridisk kunskap ha erfarenhet av dokumentation, t. ex. från bibliotekstjänst eller ADB-arbete. Båda tjänsterna bör vara fasta och ej betraktas som passagetjänster, eftersom en fortlöpande uppbyggnad av kunskapen om författningsmaterialet och kontinuitet i arbetet bör befrämja centralens verksamhet. Kontorspersonalen bör bestå av den assistent, som nu finns i SFS—redaktionen, och tre andra personer. Kostnaderna för personalen, inkl. lönekostnadspålägg, har utredningen uppskattat till ca 350 000 kr per år.

Utredningens avsikt med förslaget är att centralen skall arbeta själv- ständigt med de uppgifter som åläggs den. Endast särskilt viktiga frågor bör underställas rättschefen. Centralens tillkomst bör inte medföra en arbetsbelastning utan snarare en arbetslättnad för denne.

10.5. Informationssystem förförfattningstext

Den här beskrivna författningscentralen får ett ansenligt material att hålla reda på. Det har för utredningen därför varit naturligt att undersöka i vad mån ADB-tekniken kan användas som ett hjälpmedel att överblicka författningsmaterialet. Inom justitiedepartementet pågår sedan flera år arbete på att bygga upp ett Rättsväsendets informationssystem (RI) och ett av delprojekten avser ADB—system för lagstiftningsförfarandet och rättspraxis, i vilket även lagtext databehandlas. I arbetet med detta delprojekt har utredningens sekreterare deltagit. För att bilda sig en uppfattning om hur långt datatekniken nätt och i vilken utsträckning den kommit till praktisk användning har utredningens ordförande och sekre- terare under en studieresa i USA besökt bl. a. FN:s dokumentavdelning, företag som tillhandahåller informationssökningssystem, delstatsparla- ment, domstolar, stora advokatkontor och en delstats advokatsamfund. Utredningen kan i korthet sammanfatta sina erfarenheter sålunda. Tekniken har nått mycket långt. Det är sålunda möjligt att lagra stora mängder information, såväl speciella identifieringsuppgifter som hela

textmassan, på magnetband, skivminnen eller andra media, att sortera materialet på olika sätt, bl. a. så att från söksynpunkt oväsentliga ord förs in i ett register medan övriga ord förs ihop i bokstavsordning, att bearbeta materialet vid vissa speciella tillfällen (s. k. satsvis bearbetning) eller att ha kontinuerlig tillgång till materialet, och att få ut materialet genom radskrivare, i form av magnetband, över Skrivmaskins— terminal eller över bildskärmsterminal. Det är möjligt att via en terminal föra en ”dialog” med datorn, varvid man ställer en fråga och med ledning av svaret utvidgar eller inskränker denna, så att man får ett så adekvat svar som möjligt. Datatekniken kan således användas för s.k. informa- tionssökning.

Datorn används även för utkastskrivning. Den som arbetar på ett manuskript skriver in den första texten i datorn, varvid han samtidigt erhåller en utskrift. Då han vill ändra texten skrivs endast ändringarna in, varefter datorn producerar en renskriven utskrift med ändringarna in- förda. Utskriften kan ges olika utförande, bl.a. rak högermarginal, varefter den kan överföras till offsetplåt och tryckas. Detta system brukas i flera delstatsparlament vid utarbetande av motioner och lag- förslag (billdrafting).

Den text som finns lagrad i datorn kan överföras till ett magnetband som i sin tur styr en fotosättningsmaskin. Sättningen sker med en mycket hög hastighet och resultatet blir ett reproduktionsfärdigt original som offsettrycks. Metoden används i vissa fall för framställning av lagböcker och kan med fördel brukas vid produktion av tryckta register.

Tekniskt sett är det således möjligt att överföra stora mängder lagtext till datorn, att söka i texten över terminal och att få fram olika utmatningsprodukter såsom enstaka utskrifter eller reproduktionsfardiga underlag för lagböcker, författningssamlingar och register. Det är således tekniskt utförbart att lagra t. ex. hela den svenska författningsmaterian i dataminnen och att ha ett väl utbyggt terminalnät, så att domare, förvaltningstjänstemän, advokater eller tjänstemän inom stora företag eller andra organisationer från sitt kontor har omedelbar tillgång till texten och snabbt kan söka i den.

Ekonomiskt är sådana projekt mer svårgenomförbara. Även om själva lagringskostnaden sjunkit i takt med att minnenas lagringskapacitet ökats är kostnaden för program, terminaler, teleledningar, datamaskintid och stansning eller annan inmatning avsevärd. Söksystem av denna typ lönar sig främst om man har mycket stora datamängder och stort upplagda undersökningar. Det är naturligt att man i t. ex. USA med såväl federal som delstatlig lagstiftning och ett rättssystem som huvudsakligen bygger på precedensfall söker nya vägar att bemästra materialet. Utredningens intryck är emellertid att man av kostnadsskäl ej vågar räkna med en utveckling där andra än mycket stora användare kan ta terminalsökning i bruk förjuridisk text.

Ett annat intryck är att informationssökningssystemen alltjämt kan vara behäftade med vissa svagheter. Bl.a. synes inmatningen ej sällan släpa efter så att det lagrade materialet kan bli tämligen föråldrat. Därtill kommer att sökning över terminal inte såsom många tror bara är att ”trycka på en knapp”. Innan man har nått fram till bästa möjliga svar

måste ofta en serie av frågor ställas till datorn. Det kan därvid vara ett problem att utforma frågorna så att man å ena sidan fångar hela det lagrade materialet inom det speciella ämnesområdet, å andra sidan får fram en begränsad produkt som är praktiskt användbar. Normalt måste man ha särskild biträdespersonal som betjänar terminalerna. Ett sådant Söksystem för författningstext skulle därför enligt utredningens bedöm- ning ej vinna mer allmän spridning här och kan ej ersätta tryckta lagböcker och tryckta register.

Utredningen har därför kommit fram till att datorns kapacitet att lagra och snabbt sortera ett stort material bör tas till vara främst för att frambringa tryckta aktuella författningsregister som användaren kan ha lätt tillgängliga. Vidare är den automatiska fotosättningstekniken på frammarsch och den bör erbjuda stora fördelar för produktion särskilt av tryckta register men även av olika författningsutgåvor. Att använda ADB-tekniken för fulltextsökning över terminal i alla svenska författ- ningar synes däremot mindre angeläget.

Ytterst sällan torde en enskild ha anledning att göra en stor sökningi författningsmaterialet. Annorlunda ställer det sig med departementen. Under lagstiftningsarbetet måste ofta ett avsevärt antal författningar undersökas, vilket är mycket tidskrävande. Det räcker att peka på den inventering av besvärsbestämmelser som föregick den år 1971 genom— förda omorganisationen av förvaltningsprocessen och det arbete som under 1972 pågått med att leta reda på bestämmelser som rör kungörelse- annonsering. För departementen borde det därför vara av stort värde att ha inte bara identifieringsuppgifter utan hela texten, i varje fall såvitt avser de av Kungl. Maj:t utfärdade författningarna, lagrad i ett ADB- system. Vad nu sagts gäller också i viss mån stora myndigheter, organisa- tioner och företag.

Inom ramen för RI-projektet använder justitiedepartementet ett sys- tem för utkastskrivning, kallat ATS (Administrative Terminal System), och ett system för informationssökning, kallat Imdoc-T. Båda systemen är terminalbaserade. Departementet disponerar flera terminaler som är kopplade till en dator vid DAFA (Datamaskincentralen för administrativ databehandling). Samarbetsorganet för ADB inom rättsväsendet kommer enligt uppgift att inom kort avge en rapport beträffande det delprojekt som avser lagstiftningsförfarandet och rättspraxis.

Med tanke på den pågående verksamheten inom justitiedepartementet och till att Allmänna Förlaget ägnar stor uppmärksamhet åt fotosätt- ningstekniken har utredningen ej funnit det vara dess uppgift att lämna ett mer utarbetat förslag till uppbyggnaden av ett ADB-system för lagtext o. dyl. F rån de synpunkter utredningen enligt sina direktiv har att beakta — nämligen att förbättra överblicken över författningsmaterialet särskilt för myndigheter och allmänhet räcker det att ge vissa begränsade förslag samt några allmänna synpunkter.

Utredningen föreslår sålunda att författningscentralen får disponera datamaskintid och att den får tillgång till terminal som medger kontinu- erlig inmatning av uppgifter samt sökning och utskrift.

Utredningen föreslår vidare att identifieringsuppgifter såsom myn- dighet, rubrik, löpnummer, saknummer, sakord, utgivningsdatum, för-

fattningspublikation, ändringar, upphävanden och tillämplig huvudför- fattning matas in i datorn i fråga om såväl SFS-författningar som de centrala myndigheternas föreskrifter, råd och anvisningar. Om behov därav visar sig bör även motsvarande uppgifter ur länens författnings- samlingar tillföras.

Utredningen anser att det nu bör övervägas att mata in den fullständiga texten av de författningar som framdeles ges ut i SFS. Det torde däremot knappast ännu vara lönsamt att generellt överföra de författningar som redan är utgivna till maskinläsbart medium.

I speciella fall bör dock den fulla texten av redan gällande författ- ningar tillföras systemet. Utredningen håller sålunda för troligt att skatte- och taxeringsförfattningarna, som varje år ges ut ibokform, med fördel kan lagras i dator och fotosättas. Detsamma bör gälla de författ- ningar som ingår i avtalsverkets publikationer FST och FSP (författningar om statligt reglerade tjänster resp. statlig tjänstepensionering). Om den av utredningen tidigare berörda förvaltningsrättsliga lagboken (se 10.26 och Bilaga 6) kommer till stånd, bör det likaledes vara fördelaktigt att i dator lagra den fullständiga texten av de författningar som införs i boken.

Registeruppgiftema bör lagras på ett sådant sätt att de är direkt åtkomliga från terminalen. När författningscentralen får frågor från myndigheter och allmänhet kan den då vid behov söka över terminalen och lämna snabba svar. Det synes ej vara nödvändigt att kunna söka lika snabbt i författningstext, som tillförts systemet, utan det torde räcka att sådan text kan framtagas med viss tids mellanrum.

10.6 Förhållandet till rättsfall, lagförarbeten och litteratur

I utredningens uppdrag ingår endast att behandla författningar. Man kan emellertid ej gärna ta ställning till frågan om ett informationssystem för ett så begränsat material. Från allmän samhällelig synpunkt är författ— ningar bara en grupp av betydelsefulla dokument. Utredningar, riksdags- protokoll och litteratur bör också räknas dit. Från flera synpunkter kan det ofta vara av nästan lika stor betydelse att få upplysning om lagförarbeten, rättsfall, juridisk doktrin och uttalanden av JO som av författningar. Utredningen vill även peka på behovet av att få uppgift om de olika avtal som avtalsverket sluter inom den offentliga sektorn.

Om man bygger upp ett informationssystem är det sålunda önskvärt att det omfattar mer än författningar. Inom Rl-projektet har man också börjat databehandla domar från regeringsrätten och kammarrätterna och utsträckt sina undersökningar även till litteraturområdet i det man sonderar möjligheten att binda samman RI med forskningsbibliotekens Söksystem LIBRIS.

När utredningen nu föreslår att en dokumentationscentral skall in- rättas för författningar är därmed inte avsikten att vilja begränsa centralens arbetsuppgifter till författningar. Tvärtom anser utredningen att centralen bör utvidgas till att omfatta även annat som produceras inom departementen, t. ex. utredningsdirektiv, lagrådsremisser, proposi-

tioner, departementspromemorior, Kungl. brev av mer allmänt intresse, ja helst även prejudicerande beslut av Kungl. Maj:t i enskilda ärenden (jfr konstitutionsutskottets uttalande i betänkande 1971 :34 s. 5 ff om publicering av konseljbeslut). Att behandla denna stora materia faller emellertid utom utredningens direktiv.

Utredningen menar å andra sidan inte att centralen bör samla in och registrera allt rättsligt material. Att bevaka den juridiska litteraturen bör snarare ankomma på bibliotek,i den mån LIBRIS-projektet ej klarar det, och rättsfallsregistreringen synes lämpligen böra handhas av det blivande domstolsverket. Samtliga uppgifter bör dock sammanföras i samma ADB-system och alla de nämnda instanserna bör via terminaler kunna få uppgifter ur systemet. På längre sikt kan det tänkas att domstolar, andra myndigheter, fakulteter, organisationer och andra större företag samt advokater och övriga som har behov av dokumentation visar intresse av att få del av de lagrade uppgifterna, och då bör det öppnas möjlighet för dem att antingen bli anknutna med egna terminaler eller lätt ha tillgång till en allmän terminal.

En promemoria angående den statliga publiceringen av rättsfall från de allmänna förvaltningsdomstolarna och Kungl. Maj :t har utarbetats i maj 1972 inom justitiedepartementet (DS Ju 1972:12). Kungl. Maj:t har den 2 februari 1973 uppdragit åt domstolsväsendets organisationsnämnd att bedriva försöksverksamhet med registrering av rättsfall från regerings- rätten och kammarrättema. I fråga om rapportering och registrering av rättsfall från hovrättema har utredningens sekreterare gjort en diskus— sionspromemoria i mars 1971. Den har blivit uppmärksammad i en artikel i Svensk Juristtidning (1972 s. 61) och har rönt viss efterfrågan. Utredningen finner därför anledning foga en något omarbetad version därav som Bilaga 7 till betänkandet.

10.7 Myndigheternas egen upplysningsverksamhet

Även om den författningscentral som här föreslås inrättad får förutsättas sträva efter att sprida kännedom om sin existens och den service som den tillhandahåller, kommer det självfallet att finnas människor som vänder sig direkt till vederbörande myndighet med förfrågningar av olika slag, bl.a. om gällande lagbestämmelser. Enligt Kungl. Maj:ts servicecirkulär (1972z406) till statsmyndigheterna skall myndigheten ilämplig utsträck- ning gå allmänheten till handa med upplysningar i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde.

I allmänna verksstadgan (1965:600) erinras om detta och vidare sägs att chefen skall, i mån av behov, tillse att särskilda anordningar vidtas för att underlätta för parter, företrädare för nyhetsorganen och andra intresserade att få upplysning om myndighetens verksamhet.

Problemet för den enskilde är att det är så svårt att nå fram till den person som är kompetent att lämna de begärda upplysningarna. Redan risken att fastna i telefonväxeln är påtaglig. Telefonistema saknar ofta tillräcklig kunskap om myndighetens organisation och arbetsuppgifter. Enligt utredningens mening skulle kontakten med myndigheten väsentligt underlättas om det fanns en särskild tjänsteman med uppgift att känna

till myndighetens olika funktioner och att lämna svar på frågor eller, om han själv saknar tillräcklig sakkunskap, hänvisa till rätt person.

I flera myndigheter finns särskilda informationstjänstemän och den här berörda upplysningsverksamheten torde vanligen ingå i deras arbetsupp- gifter. I många fall är det inte behövligt att någon tjänsteman ägnar hela sin tid åt upplysningsverksamhet utan det kan vara ett uppdrag vid sidan om övriga göromål.

6 & allmänna verksstadgan innehåller en bestämmelse att chefen skall tillse att en eller flera tjänstemän ägnar särskild uppmärksamhet åt arbetets rationalisering och att sådan tjänsteman förordnas till organisa— tio'nsföredragande vid myndigheten, om medel anvisats till ersättning för uppdraget.

På motsvarande sätt bör någon tjänsteman finnas som skaffar sig särskild kunskap om myndighetens arbetsuppgifter och organisation och tillhandagår allmänheten med upplysningar. Han bör bl. a. ha tillgång till myndighetens författningssamling och förekommande liggare och regis- ter. Tjänstemannen bör förordnas i liknande ordning som organisations- föredraganden.

l l Författningsfrågor

] 1.1 Regleringen av kungörandet iandra länder

Bestämmelser om kungörande av lagar och andra bestämmelser är i olika länder intagna i författningar av skilda valörer. Ofta torde valet av författning vara uttryck för den vikt man tillmäter frågan om kungöran- det. I kontinental rätt härskar uppfattningen att kungörandet är en del av lagstiftningsprocessen och en förutsättning för att författningen skall kunna tillämpas mot medborgarna. Detsamma torde numera gälla även övriga nordiska länder. I anglosachsisk rätt däremot anses lagen vara känd av var och en redan då den antas av parlamentet, varför kungörandet inte är ett formellt villkor för att den skall träda i kraft. En översikt över författningspubliceringen i några andra länder har lämnats i betänkandet SOU 1970:48 kap. 3.

I flera länder finns bestämmelser om kungörandet intagna i grund- lagen. I några av dessa, Västtyskland och Finland, stadgar grundlagen inte bara att lagar och förordningar skall kungöras utan anger även i vilken publikation detta skall ske. I andra länder säger grundlagen att lagar skall kungöras enligt bestämmelser som ges i lag, i ytterligare några fall uttalar grundlagen endast —— liksom den svenska regeringsformen (se 2.1) — att lagarna skall kungöras. Den franska och den holländska grundlagen föreskriver att lagar skall promulgeras men säger inte något om publicering.

Närmare bestämmelser om kungörandet finns i de flesta europeiska länder i en särskild lag, så bl. a. i Norge och Danmark. Det är ovanligt att en författning som beslutats endast av regeringsmakten reglerar detta ämnesområde, såsom den svenska Kungl. kungörelsen angående Svensk författningssamling.

11.2 Förslag till ny regeringsform

Grundlagberedningen lade i betänkandet SOU 1972:15 fram ett förslag till bl. a. ny regeringsform och ny riksdagsordning. På grundval av förslaget har Kungl. Maj:t efter remissbehandling lagt fram proposition i frågan

(prop. 197390). I förslaget till regeringsform sägs att riksdagen är folkets främsta företrädare och att riksdagen stiftar lag (1 kap. 2 %) samt att rege- ringen är ansvarig inför riksdagen (] kap. 4 å). Lagstiftningsmakten skall således till skillnad från vad nu gäller tillkomma riksdagen ensam. Förslaget innehåller även bestämmelser om vad som skall regleras genom lag. Så sägs bl. a. att föreskrifter om enskildas personliga ställning samt om deras personliga och ekonomiska förhållanden inbördes (8 kap. 2 5) samt föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, (8 kap. 3 &) meddelas genom lag.

Enligt förslaget får regeringen genom förordning besluta föreskrifter om verkställighet av lag och föreskrifter som ej enligt grundlag skall meddelas av riksdagen (8 kap. 13 å). Det har även öppnats möjlighet för riksdagen att delegera en del av sin lagstiftningsmakt till regeringen (8 kap. 7—1055). Regeringen å sin sida får överlåta åt underordnad myndighet att meddela bestämmelser i ämnen som annars faller inom regeringens kompetens (8 kap. 13 ä 3 st; se även 11 å).

Grundlagberedningen föreslog en bestämmelse i regeringsformen att ”regeringen skall utan dröjsmål utfärda lag som riksdagen har stiftat” men upptog inte några bestämmelser om kungörandet av lagar eller andra författningar. I propositionen har tillagts ett stadgande att ”lagar och förordningar skall kungöras så snart det kan ske” (8 kap. 19 53). Som motivering anför departementschefen härom:

Utredningen om författningspublicering har påpekat att det råder en viss oklarhet angående omfattningen av begreppet utfärdande. Det anses ibland enligt utredningen att i detta begrepp innefattas såväl promulga- tionsbeslutet som beslutet om författningens kungörande. I andra sammanhang åter träffar man på ett betraktelsesätt enligt vilket kungörandet är ett särskilt från utfärdandet skilt förfarande. Utredningen anser för sin del att kravet på kungörande är av så väsentlig betydelse för medborgarna att det bör ha uttrycklig förankring i grundlag. Utredningen pekar bl. a. på att en författning enligt härskande uppfattning blir bindande för medborgarna först efter kungörandet. Jag delar utred- ningens uppfattning och föreslår att det i ett andra stycke i paragrafen tas in en föreskrift att lagar och förordningar skall kungöras så snart det kan ske.

1 1.3 Kungörandet av författningar bör regleras genom en lag

Bestämmelser om kungörande av författningar är såsom framgår av redogörelsen under 2.3 spridda på flera olika håll. Någon samlad reglering finns inte. Vid sidan om regeringsformen har vi främst de båda kungörelserna om SFS och om länskungörelserna. Dessutom finns en mångfald detaljbeståmmelser i skilda specialförfattningar samt även i några instruktioner för verken föreskrifter om utgivning av publikationer, däribland författningspublikationer. På de områden där bestämmelser om kungörande saknas är det oklart vilket krav som kan ställas på kungörandet, och detta är särskilt fallet med de centrala verkens författningar. Enligt utredningens mening är därför en mer konsekvent författningsreglering angelägen.

Det är i och för sig möjligt att i varje författning, som ger en myndighet befogenhet att utfärda tillämpningsföreskrifter, ta in en bestämmelse om hur föreskrifterna skall kungöras. Med hänsyn till mängden sådana delegationsbestämmelser skulle dock ett sådant system vara svårgenomförbart och opraktiskt.

En enklare metod är att i instruktionen för vederbörande myndighet ange hur myndigheten skall kungöra sina bestämmelser och om den skall ge ut någon författningssamling. Inte heller denna metod leder emellertid enligt utredningens uppfattning till önskad överblick. Man bör därföri stället söka samla bestämmelserna om kungörande i ett enda författnings- komplex.

Redan i betänkandet om SFS (s. 106) nämnde utredningen, att den övervägde att efter bl. a. danskt och norskt mönster utarbeta ett förslag till lag om kungörande av författningar. Sättet för kungörande av lagar och andra bestämmelser är av omedelbar betydelse för medborgarna. Enligt utredningens mening skulle det stämma bäst redan med gällande grundlag att bestämmelser härom gavs formen av lag. Än mer väsentligt blir detta om förslaget till ny regeringsform genomförs. Kungöran- det av författningar får anses beröra ”förhållandet mellan enskil- da och det allmänna” och genom kungörandet skapas i många fall ”åligganden för enskilda”. Det synes således överensstämma bäst med förslaget (8 kap. 3 5) att frågan regleras genom lag. Utredningen föreslår därför att bestämmelser om kungörandet skall ges i en lag.

Från medborgarens synpunkt är det vanligen av mindre betydelse om en föreskrift är meddelad av riksdagen, Kungl. Maj:t eller en förvaltnings- myndighet. Lagen bör därför omfatta kungörande av alla slag av författningar, oavsett vilket organ som beslutat dem. Därigenom kan vinnas den systematiska fördelen att man i en författning samlar bestämmelser om SFS, länskungörelserna (länens författningssamlingar) och de centrala myndigheternas författningssamlingar.

På ett tidigare stadium har utredningen övervägt att i denna lag införa regler även om kommunala författningar. Såsom anförts under 9.6 har utredningen i stället valt att föreslå en tämligen allmänt hållen bestäm- melse om kommunala föreskrifter i kommunallagen.

I den föreslagna lagen bör införas grundläggande bestämmelser i ämnet. Mer detaljerade regler om författningspublikationernas utformning och författningarnas registrering bör kunna utfärdas av Kungl. Maj:t i en kungörelse.

Betänkandet om SFS (SOU 1970:48) innehöll ett förslag till ny kungörelse om Svensk författningssamling. Utredningen fann nämligen att nästan alla paragrafer i den gällande kungörelsen om SFS berördes av utredningens förslag och ansåg därför bäst att föreslå en ny kungörelse, även om den skulle få tämligen kort giltighetstid. Någon ny kungörelse har emellertid ej utfärdats. Bestämmelserna i den tidigare föreslagna kungörelsen bör enligt utredningens mening arbetas in i de förslag till lag och kungörelse som nu framläggs.

Frågan om tiden för en författnings ikraftträdande hänger intimt samman med sättet för kungörande. [ Norge och Danmark och flera andra länder innehåller den lag som reglerar författningspubliceringen även bestämmel- ser om tiden för ikraftträdandet. I Sverige återfinns sådana bestämmelser i den ännu gällande lagen (l894:44 s. 1) angående tiden för allmänna författningars trädande i kraft (se 6.1 ovan). Den lyder:

I svensk författningssamling införd lag eller annan allmän författning, i vilken icke blivit utsatt viss tid, varifrån den kommer att gälla, eller av vars lydelse icke framgår, att den genast efter utfärdandet länder till efterrättelse, skall' träda i kraft fyra veckor efter den dag, då lagen eller författningen, enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit.

Lagen handlar bara om författningar som publiceras i SFS. Sedan lagens tillkomst har allt fler författningar förts över från SFS till andra författningspublikationer och det finns nu således inte generella regler om när dessa författningar skall träda i kraft. Lagens innebörd är först och främst att den skapar en supplerande regel om när en författning skall träda i kraft i händelse att denna fråga inte regleras i författningen. Enligt utredningens mening bör man för att vinna klarhet ha en _ motsvarande regel i fråga om andra författningar än dem som förekom- mer i SFS. Utredningen föreslår därför att den gällande lagens regler inarbetas i den föreslagna lagen om kungörande av författningar.

Såsom angetts under 2.6 är innebörden av 1894 års lag också en annan, i det att den dels anses uppställa ett krav på att en författning skall ha kommit ut från trycket innan den kan bli gällande, dels anses skapa en presumtion för att var och en känner till vad som införts i SFS. Enligt fast rättspraxis gäller det sagda om lagar. Mera oklart är om utgivnings- kravet även gäller av Kungl. Maj:t beslutade författningar. Ett faktum är ju att Kungl. Maj:t i stor utsträckning utfärdar för allmänheten betydelsefulla bestämmelser i form av brev som ej tas in i SFS. Vidare upprätthålles inte presumtionen om vetskap med full kraft i rättspraxis, i det att ursäktlig rättsvillfarelse kan beaktas. Å andra sidan kan presumtion om vetskap uppstå även i vissa fall då författningen inte alls tagits in i SFS. Den närmare innebörden av lagen i detta avseende får alltså anses vara oklar.

När en ikraftträdanderegel nu föreslås införd i lagen om kungörande är avsikten att den i första hand skall vara en sådan allmän supplementregel som nu berörts.

Utredningen utgår också från att en författning normalt skall ha kommit ut från trycket innan den kan tillämpas mot medborgarna, men det får överlämnas åt rättspraxis att avgöra om detta skall vara en ovillkorlig förutsättning för författningens giltighet. Enligt utredningens mening bör dock någon presumtion om vetskap om författningen innan den kommit ut av trycket icke kunna uppställas.

I samband med att 1894 års lag överförs till den föreslagna kungöran- delagen bör också den nu gällande ikraftträdandefristen omprövas. Se härom 11.6 under 5 &.

Svårigheten att generellt bestämma vad som bör kungöras och att definiera begreppet föreskrift till allmän efterrättelse aktualiserar frågan vilken lagstiftningsteknik som bör användas.

När det gäller kungörande av lagar och andra författningar som utfärdas av Kungl. Maj:t synes det ganska klart att lagen bör innehålla bestämmelser om vad som skall kungöras och hur kungörandet bör ske. Lagen bör vara omedelbart tillämplig i dessa frågor.

När det gäller föreskrifter av centrala och regionala eller lokala förvaltningsmyndigheter är spörsmålet mera tveksamt. Man kan tänka sig att i stället låta de specialförfattningar, som ger myndigheten befogenhet att besluta om föreskrifter, innehålla bestämmelser om vilka föreskrifter som skall kungöras, varvid den föreslagna lagen endast skall reglera hur kungörandet bör ske.

En jämförelse med ett par andra lagar, som behandlar förfarandet hos förvaltningsmyndigheterna, kan härvidlag vara av intresse.

Förvaltningslagen (l97lz290), som trädde i kraft den 1 januari 1972, innehåller några allmänna bestämmelser om handläggningen av ärenden hos förvaltningsmyndigheterna och en del särskilda bestämmelser som gäller bara vissa ärenden. Gemensamt för alla bestämmelserna är att de skall läsas självständigt, de förutsätter ej att annan författning stadgar att förvaltningslagen skall tillämpas.

Delgivningslagen (1970:428), som trädde i kraft den 1 januari 1971, bygger på en annan teknik. Den är tillämplig bara då det i lag eller annan författning stadgas att delgivning skall ske. Den skall i princip bara ge svar på hur delgivning skall ske, medan annan lagstiftning som reglerar de särskilda rättsområdena eller verksamhetsfälten skall ge besked om när delgivning är behövlig.

Sistnämnda teknik förutsätter att lagstiftaren går igenom i princip samtliga delegationsbestämmelser och från fall till fall avgör vad som bör kungöras. Metoden är arbetskrävande men har fördelen att den befriar de lagtillämpande myndigheterna från avgörandet om en norm bör kungöras eller ej. Å andra sidan leder metoden till godtagbart resultat bara om man vid genomgången träffar på så gott som all myndighetsnormgivning.

Enligt utredningens mening bör en lag om kungörande tillämpas direkt av de centrala förvaltningsmyndigheterna utan föreskrift om kungörande i varje särskilt fall. Det torde vara svårt att avgöra om de föreskrifter som kan komma att utfärdas med stöd av olika delegationsbestämmelser generellt bör kungöras eller ej (jfr 3.1). Det synes vara en bättre metod att vederbörande förvaltningsmyndighet, som väl känner till innebörden och betydelsen av sin normgivning, tar ställning till om normen skall kungöras.

I Norge har det grundläggande kravet på kungörande av förvaltnings- myndigheternas föreskrifter placerats i förvaltningslagen, medan lagen om Norsk lovtidend har en supplerande bestämmelse om att i lovtidend skall publiceras sådant som enligt annan lag skall införas däri. Enligt utredningens mening är det för svenskt vidkommande mindre lämpligt att ta in publiceringskravet i förvaltningslagen, eftersom denna är mer

begränsad än sin norska motsvarighet och i väsentliga delar tar sikte på handläggningen av ärenden med enskilda parter och inte på normbesluts- ärenden. Publiceringskravet bör i stället framgå direkt av lagen om kungörande av författningar.

Då det gäller föreskrifter av statliga regionala eller lokala förvaltnings- myndigheter synes det vara svårt att dra en gräns för vad som bör kungöras. Gränsen mellan generella föreskrifter och beslut ienskilda fall är här oklar. Det torde inte vara möjligt att lita till en allmän formel i en lag om kungörande, utan denna måste kompletteras med särskilda föreskrifter i specialförfattningarna.

Detsamma gäller sådana kommunala föreskrifter som enligt vad utredningen förordat under 9.3 bör kungöras i länens författningssam- lingar. Redan nu innehåller specialförfattningarna i allmänhet detaljerade regler om när och hur dessa myndigheters beslut skall kungöras. Detta system bör bibehållas. Som exempel kan anföras reglerna i hälsovårds- stadgan m. fl. författningar om kungörande av lokala hälsovårdsordningar o. dyl. och byggnadsstadgans bestämmelser om hur stadsplaner och andra planer samt nybyggnadsförbud av olika slag skall tillkännages.

I enlighet med det sagda lägger utredningen fram ett förslag till lag om kungörande av lagar och andra författningar samt ett förslag till kungörelse om kungörande och registrering av författningar m.m. Där- jämte föreslås en ändring i kommunallagen. Utredningen lägger även ien särskild stencilutgåva (Ds Ju l973:7) fram förslag till följdändringar i ett 40-tal författningar.

1 1.6 Specialmotivering till lagförslaget l %

Denna paragraf reglerar kungörandet av sådana författningar som beslutas av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt eller av endast ett av dessa organ. Alla sådana författningar skall liksom hittills kungöras i SFS. Lagrummet motsvarar i allt väsentligt 1 5 första stycket i utredningens tidigare förslag till kungörelse om SFS. I motiveringen till denna paragraf anförde utredningen (s. 106 f) att den ej funnit anledning att i sak föreslå någon ändring av innehållet i SFS men att den ansåg att bestämmelserna om innehållet borde undergå en viss översyn. Utredningen behöll det grundläggande begreppet "föreskrift till allmän efterrättelse”, vilket kan ledas tillbaka till de ursprungliga bestämmelserna om SFS i 1824 års kungaskrivelse. Utredningen anser alltjämt att det bör behållas (jfr 7.4.1). Såsom anfördes i förra betänkandet bör uttrycket avse dels föreskrifter som riktar sig till allmänheten, dels föreskrifter som Kungl. Maj:t riktar till ett större antal eller ett obestämt antal myndigheter.

Organisationsföreskrifter för en enda myndighet kan normalt inte sägas vara föreskrifter till allmän efterrättelse. Såsom utredningen utta- lade i motiveringen är det väsentligt att allmänheten får kännedom om hur statsförvaltningen är organiserad och vilka institutioner som får myndighetsutövande uppgifter. Föreskrifter av instruktionskaraktär bör därför också kungöras i SFS.

I övrigt hänvisar utredningen till SOU 1970:48 s. 106 f.

Denna paragraf reglerar kungörandet av sådana författningar som beslutas av centrala förvaltningsmyndigheter, alltså myndigheter som har hela landet som förvaltningsområde. Uttrycket förvaltningsmyndighet avser inte domstolarna, som ju saknar befogenhet att utfärda författningar.

Att Kungl. Maj:t delegerar en del av sin normgivningsmakt till underlydande myndigheter bör inte medföra ändrade krav på kungöran- det. Konsekvensen bjuder att man har samma beskrivning på vad som skall kungöras som i fråga om Kungl. Maj:ts författningar. Utredningen har därför även här stannat för uttrycket ”föreskrifter till allmän efterrättelse”, vilket enligt utredningens sätt att se är liktydigt med ”författningar”. Innebörden av detta uttryck har diskuterats under 7.4.1.

Såsom utredningen utvecklat bl. a. under 6.2 och 7.2 bör myndigheter- nas föreskrifter kungöras i författningssamlingar. Under 7.2 har utred- ningen ansett att föreskrifter normalt bör publiceras i en författningssam- ling som myndigheten själv ger ut och att myndigheter som ej har egen författningssamling bör få anlita en annan myndighets författningssam- ling, varjämte föreskriften i undantagsfall bör kunna tas in i SFS. I lagen bör de olika alternativen anges, medan det bör ankomma på Kungl. Maj:t att närmare reglera vilka författningssamlingar som skall finnas och hur de skall användas.

Enligt andra stycket kan Kungl. Maj:t förordna om undantag för föreskrifter inom krigsmakten. Motivet för detta framgår av 7 .9.

Denna paragraf reglerar regionala och lokala förvaltningsmyndigheters föreskrifter. Den avser främst statliga myndigheter men även kommuner i de fall då det i specialförfattning finns särskild regel om kungörande i länets författningssamling eller länskungörelserna.

Första stycket motsvarar i stort l & gällande kungörelse om länskun- görelserna.

Under 8.1 har utredningen motiverat varför länskungörelserna bör göras om till en allmängiltig författningssamling för statliga myndigheter inom varje län. I avsnitt 11.5 har utredningen utvecklat synpunkter på varför man, när det gäller regionala och lokala föreskrifter, inte kan föreslå en allmän formel utan måste lita till regler i specialförfattningarna om vad som skall kungöras.

Andra stycket punkt 1 har utformats mot nu sagda bakgrund. Punkt 2 har motiverats under 8.3. I punkt 3 framläggs en principiell huvudregel, nämligen att föreskrifter till allmän efterrättelse av en regional eller lokal statlig myndighet skall kungöras även om uttryckligt stöd därför ej finns i specialförfattning. Med förvaltningsområde åsyftas län, distrikt eller annat geografiskt avgränsat område. Möjligheten för annan än offentlig myndighet eller korporation att få in meddelanden i länskungörelserna bör upphöra.

För att författningen verkligen skall tränga ut till dem som berörs räcker det vanligen inte att kungöra den i en författningssamling. Ytterligare åtgärder behövs, t. ex. tidningsannonsering, något som utredningen framhållit under 6.5. För att den instans som utfärdar en författning skall i varje särskilt fall överväga detta behov synes det lämpligt att i lagen införa en paragraf med erinran härom. Eftersom utredningen inte ansett sig kunna föreslå att tidningsannonsering eller motsvarande åtgärd skall vara obligatorisk, har lagrummet begränsats till fall då sådan åtgärd anses behövlig.

Informationsåtgärderna bör vanligen vidtas av den instans som beslutar författningen, i fråga om lagar dock av Kungl. Maj:t. Självfallet bör Kungl. Maj:t kunna uppdra åt underordnad myndighet att sköta informationen om viss författning.

Med ordet författning åsyftas här liksom i följande paragraf sådana lagar, kungörelser och andra föreskrifter som omtalasi 1—3 55.

Denna paragraf ersätter lagen om tiden för allmänna författningars trädande i kraft men avser till skillnad från denna lag författningar som tas in i samtliga statliga myndigheters författningssamlingar. Ikraftträdan- defristen är i gällande lag fyra veckor (se 11.4) efter utgivningsdagen. Regeln blir nu för tiden ytterst sällan tillämplig, eftersom det så gott som alltid framgår av författningen själv vilken dag den skall träda i kraft. En supplerande regel kan dock ej undvaras.

Fyraveckorstiden tillkom i en tid då kommunikationerna var avsevärt sämre utvecklade än nu. I de flesta andra europeiska länder har man kortare frist. Västtyskland har 14 dagar, Belgien 10 dagar, Holland 20 dagar, Frankrike en dag efter officiella tidningens utgivning, såvitt avser Paris, och en dag efter författningens ankomst till huvudorten i resp. arrondissement, såvitt avser övriga landet. Schweiz har 5 dagar, Italien 15 dagar och Danmark en vecka. Norge har dock en månad.

Enligt utredningens mening finns nu skäl att förkorta tiden. Förslagsvis bör den sättas till två veckor. Under den tiden bör författningen ha nått fram till mottagarna. Det kan här anmärkas att SFS numera sänds ut varje vecka.

Enligt utredningens mening bör dock i största möjliga utsträckning ikraftträdandedagen anges i vederbörande författning, så att hjälpregelni allmänhet ej behöver komma till användning. På så sätt framstår det klarare för mottagaren när han har att rätta sig efter författningen.

Bl.a. med tanke på den här föreslagna regeln bör det alltid framgå vilken dag en författning utgivits från trycket.

Ikraftträdandet har behandlats av utredningen även i kapitel 13 i SOU 1970:48.

I en del specialförfattningar finns regler om att en föreskrift skall bekantgöras på flera olika sätt, t. ex. genom införande i länskungörelser- na, genom annons i ortstidning, genom anslag hos viss myndighet eller på berörd plats i naturen, genom att hållas tillgänglig eller införas i register. Meningen är att dessa publiceringsformer skall finnas kvar (jfr 6.5). Lagen är således ej uttömmande utan skall läsas vid sidan av vederbörande specialförfattning. Det föreslagna lagrummet avser att förtydliga detta.

Övergångsbestämmelserna

Lagen bör träda i kraft vid början av ett kalenderår. Myndigheterna bör ges viss tid att lägga om sin författningspublicering. Enligt utredningens bedömning bör ikraftträdandet kunna ske den 1 januari 1975. Utredningen föreslår alltså att lagen får träda i kraft denna dag. Om det nu framlagda grundlagsförslaget då har blivit lag bör texten anpassas därtill.

I en del författningar föreskrivs införande i länskungörelserna. Utred- ningens förslag innebär att länskungörelsernai fortsättningen kallas länets författningssamling och att reglerna om deras innehåll förändras. Alla nuvarande bestämmelser i vilka länskungörelserna nämns tor- de inte kunna ändras till terminologisk överensstämmelse med ut- redningens förslag. Därför behövs en bestämmelse som klargör samban- det mellan länskungörelserna och länets författningssamling. Utredningen har dock sammanställt ändringsförslag beträffande de författningar som utredningen kunnat finna. Se härom under 11.9.

Vid ikraftträdandet av lagen med tillhörande kungörelse bör följande författningar upphöra att gälla.

1. Lagen (l894:44 s. 1) angående tiden för allmänna författningars trädande i kraft.

2. Kungörelsen (1915 :421) angående länskungörelserna.

3. Kungörelsen (192736) angående överlämnande till riksarkivet av Vissa exemplar av Svensk författningssamling (jfr SOU 1970:48 s. 110 not 1).

4. Kungörelsen (1928zl) angående Svensk författningssamling.

11.7. Specialmotivering till förslaget till kungörelse 1 %

Paragrafen överensstämmer ordagrant med 2,8; i utredningens tidigare förslag till kungörelse.

Paragrafen överensstämmer med 3 & i det tidigare förslaget.

Lagrummet motsvarar i sak l å andra stycket i det tidigare förslaget. Jämför även 6.3 ovan och specialmotiveringen till 2 & lagförslaget.

45

Paragrafen, som saknar motsvarighet i det tidigare förslaget till kungörel- se, anger den ordning som på utredningens förslag införts fr. o. m. 1971, nämligen att ordinarie utsändning skall ske varje vecka. Denna ordning bör kunna frångås om det inte finns författningar att sända ut eller om någon författning är särskilt brådskande. Se även 5. 99 i betänkandet om SFS.

Första stycket motsvarar 6 5 i utredningens tidigare förslag till kungörelse.

Förebilden till andra stycket har hämtats från Danmarks Lovtidende, som i början av varje årgång har dels den lagtext, som reglerar tidningens utgivning, dels en lista över bestämmelser som ej upptas i tidningen. Avsikten med den här föreslagna förteckningen är att rikta läsarens uppmärksamhet på att det finns även andra författningssamlingar än SFS och att upplysa honom om vilka författningssamlingar som finns det året. Erinran om förekomsten av länens författningssamlingar torde ej behö- vas. Se även 6.3 och 7.2.

65

Lagrummet överensstämmer väsentligen med 95 i utredningens förra förslag.

75

Den motsvarar 10% i det tidigare förslaget. Uppgiften att besluta i gallringsfrågor bör dock lämpligen ankomma på den av utredningen föreslagna författningscentralen och inte på rättschefen i statsrådsbered- ningen.

85

Motiveringen till första och andra styckena framgår av 7.2 och 7.3. Tredje stycket korresponderar med 2 & andra stycket i lagförslaget.

95

I fråga om motiveringen hänvisas till 7.5 och 7.6. För att den önskade likformigheten i de officiella författningssamlingarna skall uppnås bör inte varje myndighet kunna bestämma om awikelse från huvudregeln, utan för detta bör fordras tillstånd av Kungl. Maj:t.

Dispens bör kunna ges övergångsvis om det visar sig svårt för en myndighet att lägga om en publikations utformning innan lagen träderi kraft.

10%

Det ligger ofta i den beslutande instansens intresse att en författning ges stor spridning och därför får tillhandahållas gratis. I andra fall är det rimligt att mottagarna betalar ett visst belopp för författningen. Den beslutande myndigheten är bäst lämpad att avgöra dessa frågor från fall till fall. Lagrummet erinrar om detta och klargör att myndigheten har rätt att sända ut författningar utan att ta betalt, naturligtvis under förutsättning att erforderliga medel finns tillgängliga. Kungl. Maj:t ålägger ibland myndigheterna genom regleringsbrev el.dyl. att avgiftsbelägga publikationer, men detta bör enligt utredningens mening som regel inte ske i fråga om författningar.

11%

Här hänvisas till 8.4. Liksom hittills bör länskungörelserna eller med utredningens terminologi länens författningssamlingar överensstämma med SFS vad beträffar format och övrig utformning. Anledning saknas enligt utredningens mening att medge undantag. Lagrummet ersätter 6 & i gällande kungörelse angående länskungörelser.

12%

9 & kungörelsen angående länskungörelser innehåller en uppräkning av de myndigheter som skall erhålla länstrycket gratis. Uppräkningen är föråldrad. Om man tar hänsyn till myndigheternas nuvarande namn innebär lagrummet att länskungörelserna skall sändas till tingsrätter, polischefer, kommunfullmäktige och kommunstyrelser samt pastors- ämbeten. I övrigt ankommer det på länsstyrelsen att bestämma om utsändningen.

Vid enkäten om länskungörelserna har utredningen funnit att de flesta tillfrågade ansåg att länskungörelserna alltid borde gå ut till en fast krets av mottagare och att utsändning därjämte borde ske till dem som berördes i varje enskilt fall. Enligt utredningens mening bör de rättsvårdande organen samt kommunerna regelmässigt få länens författ- ningssamlingar. I likhet med vad som sker beträffande SFS bör länets författningssamling också tillställas kommunbibliotek för att hållas tillgänglig för allmänheten (jfr 1.6 ovan). Övriga statliga myndigheter bör få hela författningssamlingen eller vissa grupper av författningar när de anser sig ha behov därav. Man kan t. ex. tänka sig att en hovrätt vill samla alla länsbestämmelser inom hovrättsområdet eller att en central förvalt- ningsmyndighet vill ha kännedom om länsbestämmelsema inom sitt ämnesområde. Liksom de centrala myndigheterna bör länsstyrelser- na kunna sända ut författningar gratis när de anser angeläget att en författning när stor spridning.

Kungörelsen om länskungörelserna innehåller i 3 och 8 åå detaljerade bestämmelser om vilka kungörelser som ej skall bekostas av statsmedel och hur mycket dessa skall kosta.

Om kungörelseannonseringen tas bort från länskungörelserna och dessa görs om till renodlade författningssamlingar kommer innehållet främst att utgöras av föreskrifter, som statlig myndighet beslutat, eller sådana som kommun beslutat och länsstyrelserna fastställt. Möjligheten för enskilda att få in notiser bör som tidigare berörts upphöra. Länens författningssamlingar bör därför i fortsättningen normalt bekostas av länsstyrelserna.

I fråga om de kommunala stadgorna o. dyl. kan tvekan råda om vem som bör bekosta dem. Det kan sägas att eftersom staten föreskrivit att de skall publiceras i länskungörelserna (länens författningssamlingar) bör staten bekosta tryckningen. Å andra sidan kan hävdas att det bör ankomma på den instans som beslutat föreskriften att svara för dess kungörande. Utredningen finner ej anledning frångå den nuvarande ordningen att kommunen bekostar dylika kungörelser. Kommunen bör betala tryckningskostnaden. Någon extraersättning för korrekturläsning o. dyl. bör ej utgå, varigenom debiteringen kan förenklas.

Metoden att utmärka kungörelser som skall bekostas med statsmedel med bokstaven A och övriga kungörelser med bokstaven B bör ej längre användas. För en oinvigd läsare är bokstäverna förvirrande och deras funktion måste minska då endast kommunernas föreskrifter skall betalas av annan än staten.

De paragrafer i 1915 års kungörelse om länskungörelserna som ej fått någon motsvarighet i de här föreslagna författningarna är enligt utred- ningens mening överflödiga och kan utan olägenhet utgå. Vad beträffar föreskriften i 45 andra stycket i 1915 års kungörelse om anslag på lämpliga platser inom länet, då det är av synnerlig vikt att tillkännagivan- de som intagits i länskungörelserna vinner spridning bland allmänheten, synes denna kungörandemetod vara föråldrad och tämligen dyrbar och den bör därför ej längre användas. Länsstyrelsen i Stockholms län har i skrivelse den 15.7.1968 fäst utredningens uppmärksamhet på behovet av en ändring av sagda bestämmelse.

145

Första och andra styckena motsvarar i stort 5 5 i utredningens tidigare förslag men har utsträckts att gälla inte bara SFS utan alla författnings- samlingar. Även länens författningssamlingar bör således tryckas med endast en författning på varje blad. Uttrycket sakbeteckning har valts i stället för saknummer med hänsyn till att flera dylika ämneskoder består av en kombination av bokstäver och siffror, inte bara siffror. Se vidare 7.6.3 och 7.6.4. Tredje stycket är nytt. Härom se under 7.6.3.

Författningsrummets första mening motsvarar 1 % tredje stycket i det tidigare förslaget men omfattar alla författningar. I SOU 1970:48 föreslog utredningen att omtryck i SFS skulle ske antingen i samband med en ändring eller fristående från ändringsförfattningen (s. 57). Även konstitutionsutskottet har uttalat sigi denna riktning (KU 1972:26 s. 5). En bestämmelse härom, avseende alla författningssamlingar, har intagits i andra meningen.

16%

Den överensstämmer med 4ä i det förra förslaget men omfattar även andra författningssamlingar än SFS.

175

Den motsvarar 7 & i det förra förslaget men avser alla författningssam- lingar. Under 10.2.4 har utredningen uttalat att förvaltningsmyndigheter- nas författningssamlingar bör förses med alfabetiska årsregister, vid behov även med tätare register, och att flerårsregister bör ges ut förslagsvis vart femte år. För att ej binda utvecklingen bör man i kungörelsen inte reglera vilka register som skall finnas.

185

Paragrafen är i huvudsak överensstämmande med 85 i utredningens tidigare förslag men den tar sikte på alla författningssamlingar. Det skall alltid vara möjligt att köpa en enstaka författning eller att abonnera på en hel årgång. Det är önskvärt att man också kan abonnera på bara de grupper av författningar som intresserar. Eftersom sådan selektiv distri- bution ställer ökade krav på det expeditionella arbetet bör det ankomma på vederbörande myndighet att besluta härom. Förslaget medför också att det måste finnas ett visst lager av författningarna. Se även 10.2.6i fråga om prenumerationsformer.

I SOU 1970:48 (s. 87) har utredningen redogjort för vad som tidigare förekommit i fråga om prissättningen av statliga publikationer. För författningspublikationemas del uttalade utredningen, att det var princi- piellt riktigast att den instans som beslutat författningen stod för kostnaden för publiceringen (jfr specialmotiveringen till 13 & ovan), men att privata abonnemang ändå borde kunna beläggas med ett pris som högst borde täcka de rörliga tryckkostnadema och distributionskostna- den, alltså den merkostnad som dessa abonnemang förorsakar.

Utredningen har fortfarande den inställningen att det pris, som bör få tas ut för författningar, skall täcka högst den merkostnad som köpet av denna författning förorsakar. Förutom rörliga tryckkostnader (det s.k. följandepriset) och kostnaden för distribution, vari bör inräknas hante- ring, porto och fakturering, bör kostnaden för lagerhållning kunna beaktas. Inom ramen för detta maximipris bör myndigheten få bestämma om och i så fall vilket pris som bör tas ut.

Se härom 6.4 och 10.1. Författningarna skall översändas till centralen i omedelbar anslutning till utgivningen. Förslagsvis bör myndigheterna leverera två exemplar till centralen.

205

Såsom utredningen anfört under 7.1 och 7.7 kan man inte kräva att myndigheternas råd och anvisningar publiceras i en tryckt författnings- samling. De bör dock finnas tillgängliga för den som önskar ta del av dem och bör därför i allmänhet tryckas. I vissa fall, t. ex. om anvisningarna är provisoriska eller om de går ut i mycket liten upplaga eller om det är mycket bråttom, bör tryckning kunna underlätas.

När utredningen talar om anvisningar och råd avses rekommendatio- ner av en viss allmängiltighet. En anvisning om hur en enda person eller en liten krets av personer bör förfara i ett visst fall kan ofta lämnas muntligt eller genom brev till de berörda. En sådan anvisning behöver naturligtvis ej kungöras och åsyftas inte här. Regionala och lokala myndigheter torde vanligen ej besluta sådana generella anvisningar som bör registreras centralt. Denna och följande paragrafer gäller därför anvisningar och råd av de centrala myndigheterna.

215

Under 7.4.2 har utredningen uttalat att myndigheten bör kunna publicera sina råd och anvisningar även i författningssamling. Det är naturligt att vad som sägs i 14—19åå då också kommer att omfatta de råd och anvisningar som införs i författningssamling.

Även råd och anvisningar som publiceras på annat sätt bör numreras och inflyta i register. Se härom 7.6.3 och 7.7.

22ä

Den centrala registreringen bör omfatta även råd och anvisningar. Jfr 7.7 och 10.1.

235

Under 10.3 har utredningen motiverat varför centralen bör förläggas till statsrådsberedningen. Centralens huvuduppgift är kort att registrera och lämna upplysningar om författningar, råd och anvisningar. I fråga om Upplysningstjänst hänvisas till 10.25.

245

Utgivning av register och förteckningar är ett av sätten att bedriva upplysning. Detta har behandlats närmare under 10.2.3 och 10.24.

ass

Denna uppgift för centralen har utredningen diskuterat under 10.2.6. Vid rådgivningen torde de synpunkter på lösbladssystem som utredningen anfört under 7 .8 böra beaktas.

11.8 Förslaget till ändring i kommunallagen

Förslaget har motiverats under 9.6. Motsvarande ändring torde böra göras i 30 & kommunallagen (l957:50) för Stockholm.

1 1.9 Övriga ändringsförslag

Utredningen har gått igenom ett antal författningar, som innehåller bestämmelser om författningspublicering, för att anpassa dem till den här föreslagna lagen om kungörande av lagar och andra författningar. Även om genomgången inte kunnat göras fullständig har den omfattat ett stort antal författningar. Förslag till ändring av 40 författningar har utarbetats. Eftersom ändringarna i huvudsak är formella och utan större allmänt intresse finner utredningen ej anledning ta in dem i detta betänkande. De har i stället samlats i en särskild stencilupplaga (Ds Ju l973:7), som överlämnas samtidigt med betänkandet. En kortfattad redogörelse för ändringsförslagen följer här.

Utredningen har under 2.3 nämnt att en del instruktioner för centrala förvaltningsmyndigheter innehåller bestämmelser om författningspublika- tioner. Som en följd av de här tidigare framlagda författningsförslagen bör 7 & instruktionen (1965:644) för kommerskollegium upphävas och 6 & instruktionen (1969:320) för sjöfartsverket ändras. Förslag till sådana ändringar har utarbetats. Av övriga instruktioner har utredningen särskilt granskat instruktionerna för statens pris- och kartellnämnd (5 5), för patent- och registreringsverket (3 5), för riksarkivet (7 ä), för riksrevi- sionsverket (17 å) och för statens växtsortnämnd (3 5), men utredningen finner inte anledning att föreslå någon ändring i dem eller övriga instruktioner.

Utredningen har vidare gjort upp förslag till ändringar i följande författningar:

1. Lagen (l914:451) om hingstbesiktningstvång, 7 5 2. Lagen (1918:399) om förbud mot utsläppande av tjur eller hingst å samfälld betesmark, 6 5 3. Vattenlagen (l918:523), 2 kap. 67 ä 4. Lagen (l926:72) angående meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning, 2 5 2 mom. 5. Lagen (19281196) om galtbesiktningstvång, 7 5 6. Kungörelsen (l932:370) med föreskrifter till förebyggande av kräft- pestens spridning, ll & 7. Lagen (1933:231) om utrotande av berberis å viss mark, 5 & 8. Kungörelsen (l933:658) med bestämmelser angående utmärkning av vissa fiskredskap under fiske om natten i saltsjön, 3 5 9. Epizootikungörelsen (1935:106), 3 5 10. Lagen (193827 4) om rätt till jakt, 27 € 11. Lagen (1939:608) om enskilda vägar, 100 &

12. Lagen (19422350) om fornminnen, 4 5 13. Rekvisitionsförordningen(l942:586), 22 5 14. Kungörelsen (1946:82) angående tillämpning av förordningen den 15 mars 1946 (nr 81) om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin, l 5 15. Lagen (1950:596) om rätt till fiske, 41 5 16. Förordningen (1954:132) angående markegångstaxor, 9 & och 11 ä 1 mom. 17. Fiskeristadgan (l954:607), 41 5 18. Kungörelsen (1956:612) med tillämpningsföreskrifter till allmänna prisregleringslagen den 1 juni 1956 (nr 236), 5 & 19. Allmänna ordningsstadgan (1956:617), 24 5 20. Kungörelsen (1957:294) med närmare bestämmelser angående tillämpning av allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr 279) (allmänna förfogandekungörelsen), 3 5 21. Förordningen (l958:295) om sjömansskatt, 22 & 22. Hälsovårdsstadgan (19581663), 69 € 23. Byggnadsstadgan (l959:612), 21 å och 24 5 1 och 2 mom. 24. Lagen (l960:130) om fiskevårdsområden, 31 5 25. Civilförsvarskungörelsen (l960:377), 71 och 78 åå 26. Luftfartskungörelsen (1961 :558), 168 & 27. Brandstadgan (196291), 2 5 28. Sjötrafikförordningen (1962:150), 5 5 29. Kungörelsen (1964z825) om tillämpning av naturvårdslagen (natur- vårdskungörelsen), 6 och 9 55 30. Kungörelsen (1967:10) om skyddsområden m. m., 26 5 31. Kungörelsen (1967:63) om fastställande av procenttal enligt 3 & andra stycket lagen om ändring av vissa underhållsbidrag, m. m., 3 € 32. Köttbesiktningskungörelsen (1968:406), 10 5 33. Jordhävdskungörelsen (1969:700), 3 5 34. Kungörelsen (1970:300) om skydd mot flyghavre, 2 & 35. Vägkungörelsen (l97lz954), 6, 18, 36, 43 och 56 55 36. Växtskyddskungörelsen (l972:3l9), 10 och 21 åå 37. Terrängtrafikkungörelsen (1972:594), 59 och 64 55 38. Vägtrafikkungörelsen (19721603), 152 och 157 55

De flesta ändringarna avser den regionala författningspubliceringen och hänger samman med att länskungörelserna enligt utredningens förslag skall göras om till författningssamlingar för länen (se kap. 8). Sålunda har ordet ”länskungörelserna” bytts ut mot uttrycket ”länets författnings- samling”. Vanligen anger författningen därjämte att annonsering skall ske i ”tidning” inom orten. För att den numera vedertagna principen om ortstidningsannonsering, vilken innebär att annonsering skall ske i samtliga dagstidningar som har en spridning av någon betydenhet inom området (se härom 1.5 och 6.5), skall kunna tillämpas även i fråga om meddelanden av författningskaraktär har ordalydelsen ändrats så att annonsering skall ske i ”en eller flera tidningar” inom orten. Därjämte har i några fall införts föreskrift om tidningsannonsering då sådan nu saknas. I vissa fall när författningen anger att en föreskrift skall kungöras ”i laga ordning” e. d. har i förtydligande syfte angivits att kungörandet skall ske i länets författningssamling och en eller flera ortstidningar. Ändringar av nu nämnt slag föreslås i fråga om författningarna under 1, 2, 3,4, 5, 6,7, 8,9, 11, 13, 14, 16, 19, 22, 27,29, 30, 32, 33, 34, 35, 36 (såvitt avser 10 €), 37 och 38.

Några författningar avser kungörande av lokala beslut, som enligt utred-

ningens mening närmast är av författningskaraktär, men föreskriver inte att de skall införas i länskungörelserna. Som exempel kan nämnas vissa beslut om jaktvårdsområde, fast fornlämning, fiskeriplan, stadsplan och andra bebyggelseplaner, nybyggnadsförbud, fiskevårdsområde, vinds- röjning o. dyl., odlingsförbud och lokala trafikföreskrifter. För tydlighets skull bör i sådana fall tas in ett stadgande att beslutet skall införas också i länets författningssamling. Sådana ändringar föreslås i fråga om författningarna under 10, 12, 15, 23, 24, 25, 36 (såvitt avser 21 å), 37 och 38. Ändringarna beträffande byggnadsplaner och trafiknämnder- nas föreskrifter(23, 37 och 38 ovan) har kommenterats även under 8.3.

I ett fall, nämligen författningen under 17, föreslås att ett stadgande om kyrkokungörande och kungörande i myndighetens egen lokal skall utgå, eftersom dessa kungörandeformer synes mindre lämpliga i fråga om författningar.

Författningen under 18 innehåller vissa regler om bekantgörande av prisföreskrifter o.d. som stämmer mindre väl med den föreslagna lagen om kungörande av författningar. Den bör lämpligen ändras så att den hänvisar till denna lag. Detsamma gäller författningen under 20.

Sjömansskattenämnden ingår numera i riksskatteverket (se SFS 1970: 752, 8 53). Det synes lämpligt att dess föreskrifter publiceras i riksskatte- verkets författningssamling. Ändringen av författningen under 21 har denna innebörd.

Några författningar, nämligen de under 26, 28 och 31, ålägger en central förvaltningsmyndighet att kungöra vissa föreskrifter ”på lämpligt sätt”. Eftersom detta uttryck synes medge myndigheten valfrihet och således kan vilseleda myndigheten att inte beakta den av utredningen föreslagna lagen om kungörande av författningar har det tagits bort.

Utredningen har även granskat ett antal andra författningar, som innehåller bestämmelser om offentliggörande av föreskrifter eller som ålägger förvaltningsmyndigheter att besluta föreskrifter men saknar bestämmelser om hur dessa skall offentliggöras. Här skall nämnas några granskade författningar:

Kungörelsen (1940:383) angående tillämpning av lagen den 17 maj 1940 (nr 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m. (bevakningskungörelse)

Skogsvårdslagen (l948:237)

Kungörelsen (19541636) angående den militära vägtrafiken m. m. (militär vägtrafikkungörelse)

Kungörelsen (l958zl9l) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 6 april 1956 om åtgärder mot vattenförorening från fartyg

Kungörelsen (1958z551) med vissa bestämmelser till förebyggande av djursjukdomars införande i riket m. m. (veterinär införselkungörelse)

Sjötrafikkungörelsen (19621267) Kungörelsen (1965 :57) om lokala bestämmelser till skydd för djurlivet

Smittskyddskungörelsen(19681234)

Kungörelsen (1970:664) om trafik på Södertälje kanal Kungörelsen (1970:665) om trafik på Trollhätte kanal Lots- och fyrkungörelsen (1970:698) Rennäringslagen (1971 :437) Livmedelskungörelsen (19711807) Utredningen har inte funnit anledning föreslå att dessa eller andra författningar skall ändras.

12. Ekonomiska frågor

Utredningens förslag går i korthet ut på att de statliga myndigheternas föreskrifter och anvisningar skall publiceras efter vissa enhetliga linjer, att de skall registreras centralt och att en del nya sammanfattande register skall ges ut. Här skall göras ett försök att uppskatta de ekonomiska konsekvenserna av förslagen.

Redan nu föreligger skyldighet för myndigheterna att i en eller annan form bekantgöra föreskrifter, anvisningar o. dyl. för den allmänhet som berörs. Utredningens förslag i denna del innebär alltså inte principiellt något nytt. Enligt utredningens mening skall föreskrifter till allmän efterrättelse alltid publiceras i tryckta författningssamlingar av Svensk författningssamlings typ. Vidare rekommenderas att även råd och anvis- ningar trycks. Detta torde föra med sig dels att en del material. som nu ej ges ut från trycket, kommer att tryckas, dels att vissa publikationer kommer att läggas om vad beträffar namn, innehåll, format, typografi och layout i övrigt.

Den första ändringen kan i viss mån innebära en kostnadsökning. Tryckningskostnaderna är nu för tiden ej obetydliga och en ökad trycksaksproduktion torde ofta innebära en fördyring. Å andra sidan har det material, som det här är fråga om, redan tidigare spritts till tjänstemän och andra berörda efter någon form av mångfaldigande, t. ex. stencilering, duplicering eller fotokopiering. Sådana förfaranden medför också stora kostnader hos myndigheten, för lokaler, apparater, papper, plocknings- och sorteringsarbete, även om de stundom ej orsakar direkt ökade utgifter genom att myndigheten kan utnyttja redan befintlig utrustning och arbetskraft. En ökad extern trycksaksproduktion torde i regel medföra minskade kostnader för internt mångfaldigande och inne- bär därför snarare en omfördelning av kostnader än en reell kostnads- ökning. Möjligheten att kompensera eventuell kostnadsökning genom att ta ut ett visst pris vid spridning bland allmänheten torde också vara större då det gäller tryckalster än stencilerade skrivelser. Sammanfattningsvis menar utredningen att förslaget om tryckningi ökad utsträckningi stället för stencilering o.dyl. i de flesta fall närmast innebär en kostnadsomför- delning men i några fall en kostnadsökning, vars storlek är omöjlig att förutse.

inte heller förslaget om att publikationerna skall utformas mer enhetligt torde innebära några större kostnadsökningar. Många myndig- heter har redan nu sin författningspublicering ordnad i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag, och för andra myndigheter torde omläggningen ej innebära en fördyring. Vissa myndigheter, som nu har mycket enkla publikationer, torde åsamkas någon kostnadsökning. Vad beträffar förslaget att ej mer än en författning skall tryckas på varje sida bör beaktas att de flesta myndigheterna redan nu ej har mer än ett meddelande av författningskaraktär på varje sida.

Vid bedömande av tryckningskostnaderna bör man också beakta att myndigheterna — utom departementen och affärsverken — är skyldiga att anlita Allmänna Förlaget för upphandling av tryckeriarbetet. När författ- ningspublikationerna görs mer enhetliga bör förlagets möjligheter att ingå ekonomiskt fördelaktiga tryckeriavtal Öka genom att tryckeriarbetena lättare kan samordnas och composersättning och offsettryckning kan användas i ökad utsträckning.

Vad hittills sagts har avsett de statliga myndigheterna. Utredningen föreslår också att varje kommun skall inrätta en kommunal författnings- samling för publicering av egna föreskrifter och andra normer. Redan nu har ett stort antal kommuner författningssamlingar, och för dem medför förslaget inte några ökade kostnader. [ andra kommuner trycker man idag vissa kommunala föreskrifter i fristående publikationer, och det torde inte vara mera kostsamt att i stället trycka dem i en författnings- samling. För det stora flertalet av kommunerna måste förslaget dock innebära ökade tryckningskostnader. Det bör dock uppmärksammas att antalet föreskrifter växlar starkt från kommun till kommun och att det i väsentliga delar bör stå kommunerna fritt att själva avgöra vad som skall införas i samlingen.

Utredningen har vidare rekommenderat att förvaltningsmyndigheterna i större utsträckning än f. 11. skall sprida kännedom om beslutade författningar genom tidningsannonsering och dylika åtgärder. Av hänsyn till de kostnader som är förknippade därmed har utredningen dock avstått från att föreslå att sådan annonsering skall vara obligatorisk. Det är svårt att uppskatta vilka kostnadsökningar utredningens rekommen- dation leder till. Att bestämma omfattningen av informationsåtgärderna ingår som en del av myndighetens allmänna policy och behovet av anslag för detta ändamål bör komma till uttryck i samband med att myndig- heten avger sina petita.

Utredningens förslag om central registrering och inrättande av en författningscentral föranleder däremot särskilda kostnader. Vad gäller personalen — två handläggare och fyra kontorister — uppskattas kostna- derna hålla sig inom 350 000 kr per år, vari har inräknats en assistent- tjänst som föreslås överförd från nuvarande SFS-expeditionen. Därtill kommer lokalkostnader, förslagsvis fyra tjänsterum och en större expe- dition jämte förrådsutrymmen. Utredningen räknar med att plats kan beredas centralen inom kanslihuset.

Utredningen föreslår även att centralen skall ha tillgång till data- maskintid och terminal för inmatning och uttagning av uppgifter, som är lagrade i datorn. Centralen måste vidare kunna disponera erforderliga

ADB—program. Utredningen räknar med att centralen skall kunna få utnyttja de ADB-system som används inom justitiedepartementet för delprojektet beträffande lagstiftningsförfarandet m.m., bl. a. ATS- och lMDOC-systemen samt rutiner för framställning av nyckelordsregister, och att ytterligare utveckling av systemen skall åtminstone till en början kunna ske inom ramen för Rl-projektet.

Kostnaden för att få tillgång till terminal och ADB-system är svår att ange exakt. Det är numera möjligt att använda en och samma skriv- maskinsterminal för ATS- och IMDOC T-systemen. Enligt utredningens bedömande bör två sådana terminaler räcka i varje fall inledningsvis. Enligt uppgift från DAFA kan kostnaden för terminalerna inklusive utnyttjande av de båda systemen överslagsvis anges till 100 000 kr per år. För justitiedepartementet, som redan tidigare har flera terminaler, lär kostnaden bli betydligt lägre, under förutsättning att uppgifterna tillförs samma databas som avses med de befintliga terminalerna.

Vad beträffar de av centralen utgivna tryckta registren har registren över SFS-författningar behandlats i utredningens tidigare betänkande. [ nu föreliggande betänkande föreslår utredningen att centralen skall ge ut följande register över de centrala verkens normer, nämligen a) en enkel uppställning var 14:e dag, b) kumulerade kvartalsförteckningar var tredje månad, varvid den fjärde förteckningen tjänstgör som årsförteckning, samt c) årliga förteckningar över olika myndigheters gällande normer. Kostnaden för sättning, tryckning och distribution av dessa register bör i huvudsak kunna tas ut av prenumeranter och lösnummerköpare. Statliga myndigheter kan kanske beräknas beställa 2 000 exemplar av förteck- ningarna under a) och b) samt ett mindre antal av förteckningarna under c). Under antagande att kostnaden för ett årsabonnemang håller sig omkring 40 kr per exemplar blir det en kostnad för staten om 80 000 kr, vartill bör läggas kostnaden för de exemplar som skall tillhandahållas kommunbiblioteken, uppskattningsvis 16 000 kr.

För att centralen skall få nödvändig kapacitet vid utveckling av ADB-program och organisation av författningsregistret samt möjlighet att t.ex. annonsera om den service som centralen tillhandahåller föreslår utredningen, att expensmedel om 50 000 kr per år ställs till centralens förfogande.

Avsikten med utredningens olika förslag är att den redan påbörjade inventeringen av författningsmaterialet skall fullständigas, så att man får klart för sig vilka bestämmelser som gäller idag, och att materialet skall publiceras och registreras så att det blir lätt åtkomligt för allmänheten och tjänstemän inom statlig och kommunal förvaltning. Enligt utred- ningens mening uppnår man därigenom förutom ökad rättssäkerhet en lättnad i tjänstemännens arbete. På längre sikt bör härigenom uppstå en ej obetydlig ekonomisk vinst, som helt eller delvis motsvarar kostnads- ökningarna.

13. Sammanfattning

Utredningen har fått i uppdrag att undersöka bl. a. hur lagar och andra författningar skall publiceras, hur man skall underlätta för myndigheter och allmänhet att överblicka författningarna och hur man skall kunna ordna en central dokumentation i fråga om alla förekommande författ- ningar (1.l). [ utredningens uppdrag ingår också att överväga formerna för införlivande av internationella överenskommelser med svensk rätt och sättet för bekantgörande av sådana överenskommelser. Frågor om inter- nationella överenskommelser kommer utredningen att behandla i ett senare betänkande.

Uppdraget kan sammanfattas så, att utredningen skall överväga lämpliga vägar att underlätta för allmänhet och myndigheter att få kännedom om alla olika slag av statliga föreskrifter och att finna möjligheter till en god överblick över författningarna inom olika områden. Uppdraget avser inte bara författningar som utfärdats av Kungl. Maj :t utan även förvaltnings- myndigheternas föreskrifter (1.2).

Utredningen har i ett tidigare betänkande Svensk författningssamling (SOU 1970:48) lämnat förslag till förbättring av SFS (1.6). Betänkandet behandlade i huvudsak lagar och andra författningar, som utfärdas av Kungl. Maj:t. Nu redovisar utredningen sina synpunkter på frågan hur förvaltningsmyndigheternas föreskrifter bör publiceras. I första hand är det de centrala ämbetsverken som tilldragit sig utredningens intresse, men även länsstyrelser och andra regionala myndigheters normgivning har tagits upp. Kommunernas normgivning hänger i vissa fall så nära samman med den statliga att utredningen tagit upp även den till diskussion.

Utredningen diskuterar innebörden av begreppet författning. Utred- ningen konstaterar att detta begrepp i skilda sammanhang ges olika räckvidd när det gäller offentliga organs beslut. Med hänsyn till att den enskilde medborgaren ej har anledning skilja mellan en bestämmelse som härrör från Kungl. Maj:t eller riksdagen och en som meddelas av en myndighet, har utredningen valt att låta begreppet författning omfatta även föreskrifter av statliga eller kommunala förvaltningsmyndigheter

(2.1).

Myndigheterna utfärdar inte bara föreskrifter utan även anvisningar och råd. Även om anvisningar och råd väl vanligen inte kan innefattas i begreppet författning, har det stått klart för utredningen att behovet att få tillgång till anvisningar och råd, som en myndighet meddelat, kan vara lika stort som att få tillgång till myndighetens föreskrifter. Utredningens undersökning omfattar därför även myndigheternas råd och anvisningar (2.2).

Det finns ingen samlad reglering av hur författningar skall publiceras. Förutom en bestämmelse i regeringsformen om att lagar skall kungöras finns det en kungörelse om SFS och en kungörelse om länskungörelserna. Därtill kommer ett flertal spridda bestämmelser i författningar, som avser särskilda ämnesområden, eller i några myndigheters instruktioner. Sär- skilt i fråga om föreskrifter av de centrala verken saknas dock ofta bestämmelser om att föreskrifterna skall kungöras (2.3).

Lagar och andra bestämmelser offentliggörs genom en mångfald publikationer av skiftande utseende. För att bringa reda i materialet har utredningen sökt urskilja olika huvudtyper och därvid kommit fram till följande: tryckta kronologiska författningssamlingar, stencilerade cirkulär eller cirkulärskrivelser, publikationer av tidskriftstyp, fristående häften som ingår i en serie, helt fristående häften, bundna handböcker och lösbladshandböcker (2.4).

Utredningen myntar två begrepp, primärpublicering, varmed avses det första offentliggörandet av en författning, och sekundärpublicering, varmed åsyftas all vidare spridning av författningen genom återgivning i tidskrifter, handböcker osv. Utredningen pekar även på att författnings- publikationer ofta har såväl en kungörandefunktion som en handboks- funktion men att i vissa fall publikationen är inriktad på endast den ena av dessa funktioner (2.5).

Kungörandets rättsliga betydelse diskuteras. Utredningen söker klar- lägga vilken betydelse verkan av brister i publiceringen har, vilken betydelse det har för medborgarna att en rättsregel publicerats på korrekt sätt samt betydelsen av s.k. ursäktlig rättsvillfarelse. Oklarhet kvarstår dock på flera punkter, bl.a. huruvida en förvaltningsmyndighets för- fattning, som ej publicerats, skall anses ogiltig eller om den endast skall anses ej tillämpbar mot den som inte känt till författningen (2.6).

Utredningen redogör för centrala förvaltningsmyndigheters normgiv- ningskompetens och deras författningspublikationer. Förvaltningsorga- nen har ingen ursprunglig behörighet att meddela föreskrifter till allmän efterrättelse, utan sådan normgivning förutsätter stöd i lag eller annan författning eller särskilt beslut av Kungl. Maj:t. Utredningen konstaterar att Kungl. Maj:t i allt större utsträckning delegerar normgivning till förvaltningsmyndigheterna. Sådana delegationsstadganden återfinns van- ligen i lagar eller kungörelser som reglerar särskilda ämnesområden, men ibland framgår myndighetens normgivningskompetens av dess instruk- tion. De föreskrifter som myndigheterna utfärdar är av vitt skilda slag. Man finner t.ex. en del som vänder sig omedelbart till allmänheten, under det att en del vänder sig till underlydande myndigheter men ändå berör medborgarna (3.1).

Utredningen har gjort en enkät för att undersöka vilka myndigheter som

utfärdar författningar samt hur dessa publiceras (3.2). Utredningen ger en översikt över myndigheternas författningspublikationer (3.3) och en mera utförlig beskrivning av ett trettiotal myndigheters sätt att publicera sina författningar (bilaga 2).

Den regionala förordningsmakten grundas främst på bemyndiganden i en mängd specialförfattningar. Föreskrifterna skall i de flesta fall till- kännages genom införande i länskungörelserna och genom meddelande i en eller flera ortstidningar, ibland även genom anslag eller andra åtgärder (4).

Orsaken till att utredningen tar upp kommunal normgivning och kommunala författningssamlingar till behandling är bl. a. att vissa kommunala förordningar är straffsanktionerade och regelbundet återges i länskungörelserna, som ju skall ses över av utredningen. Det har då varit naturligt att fråga sig om kommunerna har att fatta beslut av dylik generell karaktär som inte förekommer ilänskungörelserna. Utredningen har sett som sin uppgift att undersöka dels vilka slag av kommunala beslut som kan sägas ha författningskaraktär, dels om det finns anledning att införa särskilda regler om kungörandet av sådana beslut (5.1).

[ fråga om lokala ordningar o.dyl. finns ofta i specialförfattningar regler om bekantgörande men beträffande övriga kommunala normer saknas andra regler än allmänna bestämmelser i kommunallagen (5.3 och 5.4). Flera kommuner utger s.k. kommunala författningssamlingar av växlande innehåll och utformning (5.5).

Utredningen gör vissa allmänna överväganden, enligt vilka utredningen finner att det är och även i fortsättningen bör vara ett grundläggande krav att lagar och andra författningar offentliggörs. Med offentliggörande menar utredningen inte bara att författningarna är offentliga enligt reglerna om allmänna handlingars offentlighet, utan även att effektiva åtgärder vidtas för att sprida kännedom om dem och underlätta för medborgarna att ta reda på vilka författningar som finns. Enligt utred- ningens mening bör kravet på offentliggörande avse inte bara sådana bestämmelser som vänder sig till allmänheten, utan även sådana som vänder sig till förvaltningsmyndigheterna och ligger till grund för dessas avgörande av enskilda ärenden och därigenom har betydelse för med- borgarna. Utredningen framhåller särskilt att den moderna synen på offentlig förvaltning med vidsträckt delegation av beslutanderätt till förvaltningsmyndigheterna inte bör medföra att medborgarna får sämre möjlighet att få kännedom om normerna än om dessa utfärdats av Kungl. Maj:t (6.1).

Utredningen diskuterar härefter om kungörandet skall ske genom officiella publikationer eller genom annonsering i dagstidningar eller andra informativa metoder. Av flera skäl, särskilt önskemålet att bestäm- melserna under en längre tid skall vara lätt åtkomliga, föreslår utred- ningen att alla författningar skall införas i officiella publikationer. Utredningen pekar även på behovet av att komplettera denna författ- ningspublicering med informativa åtgärder av olika slag, och den rekom— menderar, att myndigheterna i större utsträckning än för närvarande söker sprida kännedom om författningarna t. ex. genom annonsering i

Utredningen ställer frågan om alla författningar skall kungöras i SFS eller om man skall ha flera olika författningspublikationer. Enligt utredningens mening skulle SFS bli alltför omfångsrik och svåröverskåd- lig om den användes för alla författningar. Utredningen vill därför bibehålla den nuvarande ordningen enligt vilken SFS används främst för författningar, utfärdade av Kungl. Maj:t, och varje central myndighet i princip svarar för sin egen författningspublicering. Utredningen föreslår ett system med en central publikation, nämligen SFS, flera särskilda publikationer för de centrala verkens författningar, en författningspubli- kation för varje län och en författningspublikation för varje kommun. Vid sidan av systemet ligger riksdagens författningssamling (6.3).

För att skapa överblick över författningarna kan man, eftersom det enligt utredningens åsikt inte går att inrätta en gemensam författnings- publikation, ge ut ett gemensamt författningsregister. Utredningen föror- dar att man bygger upp en dokumentationscentral för författningar, vilken skall samla och registrera dessa och ge ut sammanfattande registerpublikationer (6.4).

Utredningen diskuterar hur de centrala myndigheterna bör ordna sin författningspublicering. Normmaterialet är så varierande att man inte kan ha ett enhetligt publiceringskrav för det. Enligt utredningens mening bör man skilja ut ”föreskrifter till allmän efterrättelse” och fortlöpande kungöra dem i tryckta publikationer av samma typ som SFS, medan man för råd och anvisningar bör ställa upp lägre krav på enhetlig utformning av publiceringen (7.1).

Frågan vilka centrala myndigheter som skall ge ut egna författnings- publikationer finner utredningen vara tveksam. Det föreslås att Kungl. Maj:t fattar beslut härom. Utredningen föreslår att sådana myndigheter, som ej ger ut egen författningspublikation, skall få anlita annan i ämbetsområdet närliggande myndighets författningssamling eller i undantagsfall — SFS. Ingen myndighet bör ge ut mer än en författnings— publikation för primärpublicering (7.2).

Utredningen finner att det skulle iväsentlig mån bidra till överskådlig- heten över författningspublikationerna om de är benämnda på samma sätt. Utredningen föreslår att alla publikationer, som är avsedda för primärpublicering av föreskrifter till allmän efterrättelse, skall benämnas författningssamling. Ord som ”meddelanden” eller ”aktuellt” skall såle- des ej användas i detta sammanhang (7.3).

Författningssamlingarna skall främst innehålla föreskrifter till allmän efterrättelse, vilket begrepp enligt utredningens mening ungefär täcker ordet författning (7.4.1). Författningssamlingarna bör också, i den mån det beflnnes lämpligt, kunna innehålla annat stoff såsom råd och anvisningar, bindande förklaringar, beslut av prejudicerande betydelse samt informativa notiser, allt under en otvetydig rubricering av innehål- lets karaktär (7.4.2).

I frågan om författningssamlingarna behöver vara enhetliga kommer utredningen fram till att publikationerna bör utformas så att de kan samordnas dels inbördes, dels med SFS, varigenom det blir möjligt att samla allt författningsmaterial som man har intresse av inom ett visst eller

vissa ämnesområden i en och samma pärm. Ökad enhetlighet bör också öka möjligheten att förkorta sättnings- och tryckningstiden (7.5). Utred- ningen lägger fram förslag till riktlinjer för författningspublikationernas utformning. Utredningen förordar att författningspublikationer normalt ges ut i det 5. k. statsformatet och att de får en typografisk utformning som i huvudsak ansluter till SFS (7.6.1 och 7.6.2). Vidare föreslår utredningen att varje författning skall tilldelas ett löpnummer och att rubriken i många fall skall kompletteras med s.k. sakord (7.6.3). Utredningen pekar även på det angelägna i att myndigheterna söker systematisera sina författningar och tilldela dern sakbeteckningar ienlig- het med systematiken (7.6.4). Utredningen ger även vissa rekommenda— tioner i fråga om lösbladssystem (7.8).

Föreskrifter inom försvaret publiceras för närvarande i Tjänstemed- delanden för krigsmakten. Utredningen finner ej skäl föreslå att denna serie skall läggas om så att den överensstämmer med civila myndigheters författningssamlingar. Utredningen föreslår emellertid att vissa inom försvaret beslutade tillämpningsföreskrifter av allmänt intresse skall översändas till den tidigare nämnda författningscentralen (7.9).

i fråga om regionala förvaltningsmyndigheter innebär såsom redan antytts utredningens förslag att länskungörelserna skall finnas kvar men att de görs om till mer renodlade författningssamlingar för länen. De bör benämnas och utformas på i huvudsak samma sätt som de centrala myndigheternas författningssamlingar (8).

Vad angår kommunerna finner utredningen att kommunala föreskrif- ter likaväl som statliga föreskrifter bör samlas i en officiell publikation på ett lättillgängligt sätt (9.1). Utredningen diskuterar om föreskrifterna bör föras in i vederbörande läns författningssamling eller i särskilda kommu- nala författningssamlingar. Utredningen kommer fram till att vissa kom- munala beslut, nämligen sådana som är straffsanktionerade och i allmän— het fastställs av statlig myndighet, bör tas in i länets författningssamling, men att kommunala föreskrifter dessutom bör införas i kommunala författningssamlingar, en i varje kommun (9.3). Sådana författningssam- lingar bör enligt utredningens mening betraktas inte bara som hjälpmedel för kommunaltjänstemän och förtroendemän i deras arbete utan även som ett medel genom vilket allmänheten får kännedom om viktiga kommunala beslut som rör envar i kommunen. Utredningen räknar med att kommunförbundet meddelar råd om författningssamlingarnas inne- håll och utformning (9.4—9.6).

Utredningen föreslår beträffande den centrala registreringen av författ- ningar att man i statsrådsberedningen inrättar en författningscentral (10.3 och 10.4). Dennas uppgifter bör vara att samla och registrera statsmakternas och myndigheternas författningar samt vidare anvisningar och råd, som statliga myndigheter utfärdar, att utarbeta och fortlöpande ge ut sammanfattningsregister över dem samt att tillhandagå myndigheter och allmänheten med upplysningar om författningar. Utredningen före- slår att statliga centrala myndigheter skall inventera de föreskrifter som gäller inom deras verksamhetsområde och överlämna dem till centralen. Uppgiften att utarbeta register till SFS bör överföras till centralen. Denna

bör vidare under samlingsbeteckningen Svensk normlista ge ut olika förteckningar över de centrala myndigheternas tillämpningsföreskrifter och anvisningar (10.2).

Utredningen anlägger vissa synpunkter på uppbyggnaden av ett infor- mationssystem för författningar (10.5). Utredningen anser att datorns sorterings- och lagringskapacitet bör tas till vara främst för att framställa olika tryckta registerprodukter som kan finnas lätt tillgängliga hos de olika användarna. Den automatiska fotosättningstekniken bör utnyttjas för framställning av olika författningsutgåvor. ldentifieringsuppgifter bör lagras i datorns minne så att de är direkt åtkomliga för sökning. I vissa fall bör även den fullständiga texten av författningar lagras i systemet. För att underlätta centralens arbete bör den ha tillgång till datamaskintid och terminal för inmatning och uttagning av registeruppgifter. Utred- ningen erinrar i detta sammanhang om det utvecklingsarbete beträffande databehandling av lagtext, rättspraxis m.m. som bedrivs inom det s.k. Rl-projektet och framför vissa synpunkter på detta (10.6).

Till betänkandet fogar utredningen synpunkter på ämnesindelning av författningar, utgivning av en allmän förvaltningsrättslig lagbok och publicering av rättsfall från hovrättema (bilagor 5—7).

Utredningen behandlar slutligen frågan i vad mån författningspublice- ringen i vårt land skall regleras i lag eller i annan författning (II). I flera andra länder finns bestämmelser om kungörande av lagar och andra författningar i grundlagen eller i särskilda lagar. Det är ovanligt att sådana bestämmelser liksom i Sverige återfinns i en i administrativ väg utfärdad författning (11.1). [ det nya förslaget till regeringsform har införts en bestämmelse att lagar och förordningar skall kungöras så snart det kan ske (11.2). Utredningen föreslår härutöver att bestämmelser om kungö- rande skall intagas i en lag om kungörande av lagar och andra författ- ningar samt en kungörelse om kungörande och registering av författ- ningar m. m. Den föreslagna lagstiftningen föreslås ersätta bl. a. gällande kungörelser om SFS och om länskungörelserna (11.3). 1 lagen bör inarbetas den nu gällande lagen av år 1894 om tiden för allmänna författningars trädande i kraft (11.4). I anslutning härtill föreslår utred- ningen att ikraftträdandefristen skall förkortas från fyra till två veckor från utgivningsdagen.

I övrigt föreslår utredningen att kommunallagen skall kompletteras med ett stadgande om kungörande av kommunala föreskrifter (9.6 och 11.8).

I en särskild stencilutgåva (Ds Ju l973:7), som överlämnas samtidigt med betänkandet, lägger utredningen fram förslag till följdändringar i ett 40-tal författningar. En kort sammanfattning av förslagen ingår i be- tänkandet (11.9).

Vid utredningens försök att uppskatta vad utredningens förslag innebär ekonomiskt pekar utredningen på att flera av förslagen inne— bär en kostnadsomfördelning och icke en kostnadsökning. I några fall torde de dock medföra en viss kostnadsökning som får skrivas på den förbättrade informationens konto. Kostnaden för personalen vid författ- ningscentralen beräknas uppgå till 350 000 kr om året (12).

Bilagal SFS 1915 nr 421

Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse angående länskungörelser;

given Stockholms slott den 23 oktober 1915. (Efter ändringar i SFS 1928:425, l933:242, 19351232 och l942:316)

I varje län utgivas genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes försorg länskungörelser.

25

I länskungörelserna skola intagas

tillkännagivanden, som enligt gällande författningar eller särskilda Kungl. Maj:ts beslut böra i länskungörelserna införas,

meddelanden av Kungl. Maj:ts befallningshavande, vilka äro av den allmänna betydelse, att de anses böra genom länskungörelserna bringas till vederbörandes kännedom,

samt, efter Kungl. Maj:ts befallningshavandes prövning i varje särskilt fall,

tillkännagivanden, som blivit av myndigheter, tjänstemän eller enskilda för allmänhetens kännedom till intagande överlämnade.

Kungl. Maj:ts befallningshavande skall i varje fall pröva, huruvida sådan efterlysning, vilken inflyter i tidningen Polisunderrättelser, tillika bör återgivas i länets egna eller andra läns kungörelser.

3 5 (1928:425, l933:242, 19351232)

Vederbörande, som föranlett kungörelses införande eller vilkas angelägenhet kungörelse eller meddelande avser, skola där ej annorlunda är i allmän författning bestämt, bekosta kungörelser, vilka angå

utsöknings— och konkursärenden, landstings, härads, väghållningsdistrikts, lands-, stads— eller köpingskommuns eller menighetsstyrelses angelägenheter, byggnads-, brand- och hälsovårdsordningar samt reglementen, instruktioner, taxor med mera för kommunala myndigheter,

trafiktaxor och därtill hörande ordningsföreskrifter, tillstånd till idkande av gårdfarihandel samt för utlänning att under kringresande eller kringvandring idka hantverk eller annan hantering,

upphandlingsauktioner, vilka ske för annans än kronans räkning, fastighets— och skogsförsäljningar för annan än kronan, utarrendering av boställen eller allmänna inrättningars hemman eller

lägenheter, utan så är att arrendebeloppet ingår till statsverket, skattelösen, åboantagning i de fall då kungörandet, begärt eller icke, utgör villkor för bifall till enskild ansökning samt

meddelanden, vilka införas på begäran av hushållningssällskap, sparbanker, bolag, föreningar eller enskilda personer.

Ersättning för de kungörelser, vilka bekostas av statsmedel, skall av Kungl. Maj:ts befallningshavande till vederbörande, mot behörig verifikation, utanordnas av anslaget till länsstyrelserna: publikations- tryck.

4Q(l942:316)

Över varje uti länskungörelserna intaget tillkännagivande skall utsättas rubrik, innehållande kort uppgift om dess innehåll, varjämte, då anslag jämlikt lagen den 13 mars 1942 med vissa bestämmelser om kungörande i kyrka skall äga rum, detta skall angivas vid tillkännagivandet tillika med uppgift huruvida anslag skall äga rum uti alla eller endast någon eller några av länets församlingar.

Är av synnerlig vikt, att tillkännagivande som intagits i länskungörelserna vinner spridning bland allmänheten, må det, om annat kungörelsesätt ej är föreskrivet anslås å lämpliga platser inom länet. Sådant anslag skall ske antingen av tillkännagivandet i dess helhet eller av dess rubrik, med anvisning om var tillkännagivandet finnes tillgängligt. Anslaget skall verkställas genom försorg av polisman eller annan lämplig person i orten. Plan för uppsättande av sådana anslag skall uppgöras av polischef och underställas Kungl. Maj:ts befallningshavande för god- kännande. Om anslag av tillkännagivande skall ske i orten, skall detta angivas vid tillkännagivandet tillika med uppgift huruvida anslag skall äga rum uti alla eller endast någon eller några av länets kommuner. Vidare skall angivas huru länge anslaget skall vara uppsatt.

5ä(l942:316)

Länskungörelserna skola tryckas antingen i en serie med fortlöpande nummerföljd eller ock i en serie för landskansliet och en för landskonto— ret med fortlöpande nummerföljd var för sig. Kungörelser, vilkas tryck— ningskostnader skola gäldas av statsmedel, skola betecknas med bok- staven A och övriga kungörelser med bokstaven B.

Till varje årgång av länskungörelserna skall upprättas ett gemensamt alfabetiskt register.

Länskungörelserna böra ej utgivas oftare än med hänsyn till innehållet i tillkännagivandena prövas erforderligt. Skilda tillkännagivanden av samma slag böra, i den mån det utan olägenhet kan ske, sammanföras i en följd.

6 % (1928:425, l942:316)

Länskungörelserna skola utgivas i oktavformat med dimensionerna l7x25 centimeter för sida i oskuret skick.

Skall tillkännagivande anslås i orten, må det tryckas i större format än nu sagts.

Det åligger statskontoret att meddela närmare föreskrifter angående länskungörelsernas utstyrsel.

7 &(19281425)

Uppgörelse angående tryckning av länskungörelserna träffas för ett åri sänder: skolande därvid föreskrifterna i förordningen den 16 januari 1920 (nr 10) angående upphandling och arbeten för statens behov med mera samt kungörelsen den 26 september 1921 (nr 578) med vissa bestämmel- ser angående tryckning för statens räkning i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

För tillkännagivande, vars tryckning icke gäldas av statsmedel, skall av vederbörande betalas jämte tryckningskostnaden en avgift av en krona för varje kungörelse och dessutom, om tillkännagivandet upptager mera än en trycksida, 50 öre för varje påbörjad ny sida. Expeditionshavande äger att uppbära vad sålunda betalas emot skyldighet att därmed bestrida kostnaden för tillkännagivandets tryckning, korrekturläsning med mera.

9å(l942:3l6)

Länskungörelserna skola kostnadsfritt utdelas till domhavande, magistra- ter, kommunalborgmästare, polischefer, stadsfullmäktige, kommunalfull- mäktige (kommunalstämmor), kommunalnämnder, municipalfullmäktige (municipalstämmor) och municipalnämnder samt pastorsämbeten ilänet ävensom, utöver vad genom allmänna författningar eljest är stadgat, till de myndigheter och tjänstemän samt andra, vilka Kungl. Maj:ts befall- ningshavande bestämmer.

10 &(1942316)

Sedan länskungörelse kommit vederbörande tillhanda, åligger det denne att, så snart ske kan, verkställa anslag av tillkännagivande ienlighet med vad därvid må vara angivet.

11%

De tjänstemän, som undfå exemplar av länskungörelserna, äro skyldiga att förvara dem, så att de kunna i god ordning och oskadat skick avläm- nas till efterträdaren.

12%

För dem, som önska å posten abonnera å länskungörelserna, bör tillfälle därtill beredas,

135

De i denna författning givna stadganden skola i tillämpliga delar gälla för de kungörelser, som utfärdas av överståthållarämbetet.

Denna kungörelse gäller med avseende å 1916 års och följande år- gångar av länskungörelserna.

Bilaga 2 Beskrivning av några centrala förvaltningsmyndigheters uppgifter och författningspublikationer

Följande myndigheter behandlas:

OOxIO'in-PDJN—

NNNNNN—b—lD—lh—lb—l—lb—nb—Ap—p— MÅWN—ONDOOxloxk/l-ÅDJN—OXO

26 27 28 29

Arbetarskyddsstyrelsen Arbetsmarknadsstyrelsen Bankinspektionen Bostadsstyrelsen Domstolsväsendets organisationsnämnd Försäkringsinspektionen Giftnämnden Kommerskollegium Kriminalvårdsverket

Lan tbruksstyrelsen Luftfartsverket Rikspolisstyrelsen Riksskatteverket Riksåklagaren Sjöfartsverket Skolöverstyrelsen Socialstyrelsen Statens brandinspektion Statens centrala frökontrollanstalt Statens jordbruksnämnd Statens livsmedelsverk Statens naturvårdsverk Statens planverk Statens trafiksäkerhetsverk Statens växtskyddsanstalt Statens växtsortnämnd Tullverket Universitetskanslersämbetet Försvaret

29.1 Försvarets civilförvaltning 29.2 Försvarets materielverk 29.3 Värnpliktsverket

1 Arbetarskyddsstyrelsen (KAS)

Arbetarskyddsstyrelsen är central myndighet för arbetarskyddsfrågor och chefsmyndighet för yrkesinspektionen. Enligt sin instruktion (SFS 1972:164) skall styrelsen bl.a. meddela föreskrifter, råd och anvisningar om arbetarskydds- och arbetstidslagstiftningens tillämpning. I arbetar- skyddslagen (SFS 1949:1) stadgas att tillsynen över lagens efterlevnad utövas av arbetarskyddsstyrelsen och av yrkesinspektionens befattnings- havare och kommunala tillsynsmän. Däri anges också att arbetarskydds- styrelsen äger meddela råd och anvisningar till ledning vid tillämpningen av lagen. Även arbetarskyddskungörelsen (l949z208) ålägger arbetar— skyddsstyrelsen att utfärda anvisningar i vissa hänseenden, t.ex. rörande besiktning och provning.

Dessa föreskrifter och anvisningar publiceras i Kungl. arbetarskydds- styrelsens anvisningar, en tryckt serie med fortlöpande numrering. Varje häfte består av ett antal sidor, som varierar från två till ett par hundra. Häftena är i AS—format och i allmänhet försedda med grå omslag. Fram till början av 1972 har ett 80-tal häften kommit ut. Som exempel kan anges anvisningarna nr 3 angående skydd mot yrkesfara vid sprängnings- arbete (sprängningsanvisningar) och anvisningarna nr 23 angående anord- ning, beskaffenhet och inredning av personalrum m.m. (personalrums- anvisningar).

Då en ny upplaga av anvisningar utfärdas behåller anvisningarna sitt gamla nummer. I vissa fall betecknas speciella anvisningar, som anknyter till mer allmänna anvisningar, med dessas nummer och tillägg av ytterligare en siffra. Personalrumsanvisningarna har nr 23. Med nr 23:1 betecknas anvisningar om personalrum i skolanläggning.

Kortare föreskrifter och anvisningar eller smärre upplysningar tas in i publikationen Kungl. arbetarskyddsstyrelsens meddelanden. Varje med- delande omfattar vanligen en eller några få sidor. De är tryckta i A5-format. Meddelandena betecknas med årtal och löpnummer enligt följande: 7111. Som exempel på meddelanden kan anges nr 7l:l om motorkedjesågar och nr 72:1 om bedömning av risk för hörselskada. Längst ned på varje meddelande anges med fin stil aktnummer som utvisar till vilket ämnesområde meddelandet hör enligt diarieplanen för arbetarskyddsstyrelsen. Detta är ett internt nummer. Gränsen mellan meddelandeserien och anvisningsserien är ej helt klar. I vissa fall har man genom ett meddelande ändrat en äldre anvisning.

Vid sidan av dessa båda serier finns vissa fristående häften, betecknade Råd och anvisningar. En sådan anvisning avser arbetarskydd för personal i socialt hemhjälpsarbete. Andra anvisningar har mer karaktären av populära broschyrer, t.ex. om hur man skall bära och lyfta rätt. De nu nämnda anvisningarna är ej numrerade.

Arbetarskyddsstyrelsen utger också s.k. skyddsbilder, som består av en teckning med kortfattad text. Varje bild består vanligen av ett blad. Dessa är numrerade fortlöpande. De är i A4-format. Som exempel kan anges skyddsbild nr 37 om bindning av begravningskransar och kistbuket- ter.

Omkring tre gånger om året ger arbetarskyddsstyrelsen ut en tryckt

förteckning över råd och anvisningar till arbetarskyddslagen. Denna upptar alla gällande anvisningar, meddelanden och skyddsbilder jämte en del andra publikationer, bl.a. normer utgivna av Ingenjörsvetenskapsaka- demien och fastställda av arbetarskyddsstyrelsen. I förteckningen är anvisningarna upptagna i nummerordning. Fr.o.m. 1972 förses förteck- ningarna med alfabetiskt register.

Förteckningen liksom meddelandena tillhandahålls gratis av arbetar- skyddsstyrelsen. Anvisningarna säljs genom SRA. Hemhjälpsanvisningar- na säljs genom Allmänna Förlaget, som också tillhandahåller möjlighet att abonnera på såväl anvisningar som meddelanden och skyddsbilder. Arbetarskyddsstyrelsen söker i stor utsträckning sända ut meddelanden till de företag som berörs av dem.

2 Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS)

Arbetsmarknadsstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för allmänna arbetsmarknadsfrågor och chefsmyndighet för länsarbetsnämnderna. En- ligt instruktionen (1965 :667) för arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbets- nämnderna åligger det styrelsen särskilt att bl.a. ha överinseende över den offentliga arbetsförmedlingen, öva tillsyn över annan arbetsförmedling än den offentliga, leda arbetsvårdsverksamheten samt öva tillsyn över de erkända arbetslöshetskassorna.

Arbetsmarknadsstyrelsen har uppgifter enligt flera författningar, t.ex. lagen (1935:113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling, kungörel- sen (1966:370) om statsbidrag till verkstäder inom arbetsvården, förord- ningen (1956:629) om erkända arbetslöshetskassor, förordningen (1956:630) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor och lagen (1971:202) om vissa åtgärder för att främja sysselsättning av äldre arbetstagare på den öppna arbetsmarknaden. Den viktigaste av författ- ningarna är emellertid arbetsmarknadskungörelsen (1966z368), som innehåller bestämmelser om offentlig arbetsförmedling, utbildningsbi- drag, flyttningsbidrag och andra bidrag till arbetslösa och handikappade.

Med stöd av dessa författningar utfärdar arbetsmarknadsstyrelsen tillämpningsföreskrifter, råd Och anvisningar. Endast en mindre del av föreskrifterna vänder sig direkt till allmänheten. Vanligen är såväl föreskrifter som anvisningar i första hand avsedda för länsarbetsnämn- derna.

AMS ger ut Kungl. arbetsmarknadsstyrelsens cirkulär, Cirkulärmedde- landen och Arbetsmarknadsstyrelsens författningssamling (AMS FS).

I cirkulärserien intas i princip föreskrifter, order och instruktioner av mer bestående karaktär. Cirkulären är offsettryckta. Formatet är huvudsakligen statsformat men det finns även vissa formulär, t.ex. inom ämnesgruppen försvarsberedskap, som har formatet A4, Cirkulären är indelade i ett 20-tal ämnesgrupper efter sakinnehåll. Varje grupp betecknas med en stor bokstav. Inom gruppen numreras de löpande utan avbrott för kalenderår. Ett cirkulär som ersätter ett äldre cirkulär tilldelas dettas nummer. Ett cirkulär kan sålunda betecknas t.ex. U:6/l963. Varje cirkulär åsätts också en beteckning som anger distributionsalternativ. Cirkulären förvaras i vanliga kontorspärmar. Då ändring sker i cirkulär ger

l l

man ut lösa ändringsblad. Varje år publicerar AMS ett sakregister över gällande cirkulär, vilket har formen av ett cirkulärmeddelande.

Cirkulärmeddelandena innehåller i princip meddelanden och direktiv av mera tidsbegränsad natur men det finns ändå en del cirkulärmeddelanden som är flera år gamla. De är offsettrycktai A4-format och har formen av skrivelser som vanligen är ställda till länsarbetsnämnderna. Cirkulärmed- delandena är indelade i samma ämnesgrupper som cirkulären och betecknas med bokstav samt ett nummer som till skillnad från cirkulären är löpande per kalenderår. Dessutom anges distributionsalternativ. [ början av varje år ger AMS ut en förteckning över gällande Cirkulärmed- delanden. Av innehållet i meddelandeserien torde endast en mindre del kunna räknas till författningsmaterian.

Författningssamlingen upptar lagar och andra av Kungl. Maj:t utfär- dade författningar som berör arbetsmarknadsstyrelsens verksamhetsom- råde. Den är stencilerad på lösa blad i A4-format. Arbetsmarknadskun- görelsen är dock offsettryckt. Till samlingen hör en omfattande förteckning över författningar som kan ha betydelse för arbetsmarknads- styrelsen samt ett alfabetiskt register. Ersättningsblad och nya författ- ningar sänds ut några gånger om året. Samlingen görs i en upplaga om 300 exemplar.

3 Bankinspektionen

Enligt sin instruktion (SFS 1970:538) har bankinspektionen till uppgift att utöva tillsyn över bl.a. bankaktiebolag, sparbanker, kreditaktiebolag, jordbrukets kreditkassor och fondkommissionärer. Inspektionens verk- samhet regleras av ett flertal författningar, av vilka skall nämnas lagen (19552183) om bankrörelse, lagen (1955:4l6) om sparbanker, lagen (1956:206) om jordbrukskasserörelsen samt lagen (SFS 1919z240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet.

Tillsynen utövas främst genom att bankinspektionen granskar rappor- ter som kreditinstituten lämnar på fastställda blanketter. För ifyllande av dessa utfärdar bankinspektionen anvisningar. Enligt flera lagrum i de nämnda författningarna får bankinspektionen även meddela närmare föreskrifter om förande av räkenskaper, om förvaring av värdehandlingar och om värdering av tillgångar. Inspektionen får också meddela tillämp- ningsföreskrifter till förordningen (1908:129) angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.

Inspektionens anvisningar och föreskrifter tas in i stencilerade cirkulär- skrivelser som riktas till de kreditinstitut som berörs av anvisningen eller föreskriften. Några generella föreskrifter som vänder sig till en obestämd krets av mottagare förekommer ej. Cirkulärskrivelserna har diarienummer och en bokstav som anger vilken avdelning eller byrå som utfärdat dem men de är inte numrerade i en särskild serie. Formatet är A4.

4 Bostadsstyrelsen

Bostadsstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för den statliga verk- samheten för att främja bostadsförsörjningen. Den är chefsmyndighet för

länsbostadsnämnderna. Enligt sin instruktion (SFS 1965:669) åligger det styrelsen särskilt att ha hand om den statliga låne- och bidragsverksam- heten för att främja bostadsförsörjningen.

Styrelsen har att tillämpa ett 20-tal författningar som utfärdats av Kungl. Maj:t, t.ex. bostadslånekungörelsen (1967z552), räntelånekungö- relsen (1967:553) och kungörelsen (l968:425) om statliga bostadstillägg till barnfamiljer. Till flera av dessa författningar har bostadsstyrelsen att utfärda tillämpningsföreskrifter.

De föreskrifter och anvisningar som bostadsstyrelsen beslutat publice- ras i en tryckt systematisk lösbladshandbok iA4-format, kallad Bostads- styrelsens anvisningar. Pärmen innehåller låne- och bidragskungörelser, tillämpningsföreskrifter och anvisningar från den 1 januari 1968 och framåt. Lagar och kungliga kungörelser är tryckta i en bred mittställd spalt. Vissa särskilda bestämmelser, som Kungl. Maj:t utfärdat med stöd av bostadslånekungörelsen och som intagits i brev till bostadsstyrelsen, samt bostadsstyrelsens egna föreskrifter och anvisningar återges i två smalare spalter. Kungl. Maj:ts särskilda bestämmelser utmärks särskilt med lodräta streck i marginalen. I huvudet till varje blad finns uppgift om det lagrum till vilket bladet hänför sig samt datum. Bladen är däremot ej åsatta kontrollnummer eller motsvarande. Till vissa större författningar finns sakregister. Ändringsblad sänds ut två gånger om året. Utsändningen innehåller vanligen även en förteckning över de ändringar som gjorts samt en förteckning över gällande blad.

Föreskrifterna och anvisningarna vänder sig till länsbostadsnämnderna, de kommunala förmedlingsorganen, byggnadsföretagare, banker, arkitek- ter och andra som är sysselsatta med bostadsbyggande. Vanligen trycks författningarna i 5 OOO—10000 exemplar. De distribueras genom AB Svensk Byggtjänst.

Vid sidan härav har bostadsstyrelsen några stencilerade serier. I första hand skall nämnas Skrivelser till länsbostadsna'mnderna och förmedlings- organen (Sfo) och Skrivelser till länsbostadsnämnderna (Slå). Dessa skrivelser innehåller bl.a. ändringar och kompletteringar av bestämmelser i avbidan på att de kan tryckas i pärmen med anvisningar. Serien Slä innehåller främst administrativa och interna bestämmelser för länsbo- stadsnämnderna. Skrivelserna numrerades tidigare i löpande följd. Från och med 1970 numreras de årsvis med löpnumret först och årtalet därefter, t.ex. Sfo nr 1/1972.

Även en serie Meddelanden, som är indelad i olika grupper och distribueras selektivt med hänsyn till innehållet, samt en serie Instruk- tioner, som innehåller arbetsrutiner för bostadsstyrelsen och länsbostads- nämnderna, förekommer.

Samtliga stencilerade serier är i A4-format. En översikt över bostadssty- relsens tryckta tillämpningsföreskrifter och stencilerade skrivelser finnsi första numret av Sfo varje år. Numret upptar även alla gällande Sfo-skrivelser. I första numret av Slä varje år finns en förteckning över gällande skrivelser i Slå-serien.

Nämnden skall enligt sin instruktion (SFS l97lz205) bl.a. utveckla rutiner för domstolsväsendet inom ramen för rättsväsendets informa- tionssystem, syssla med ekonomiadrninistrativa och personaladministra- tiva system samt handläggningsrutiner m.m. för domstolarna. Nämnden skall vidare meddela råd, anvisningar och föreskrifter inom sitt verksam- hetsområde.

Enligt 15 % protokollskungörelsen (1971 :1066) för de allmänna dom- stolarna fastställer nämnden formulär och anvisningar till dagbok över mål eller ärenden. Nämnden får även enligt vissa andra författningar ge anvisningar för blanketter. Sådana anvisningar utges i samband med distribution av blanketterna.

Nämnden hade fram till mars 1972 enligt uppgift ej utfärdat några föreskrifter på grund av instruktionen.

Kungl. Maj:t har den 19 november 1971 beslutat föreskrifter för avfattning av domar och slutliga beslut i brottmål samt för uppgifter till rikspolisstyrelsen om sådana domar och beslut. Ett cirkulär härom har intagits i SFS 1971:817. Föreskrifterna har utgivits av DON i två ringpärmar i statsformat. Pärmarna är benämnda Bestämmelser om avfattning av dom och slutligt beslut i brottmål m.m. Den ena pärmen är avsedd för tingsrätt, den andra för hovrätt. Bestämmelserna är ordnade systematiskt enligt en innehållsförteckning i lösbladssystem. De är skrivna enligt reglerna för systematisk maskinskrivning och sidorna är paginerade. Varje blad är inte särskilt numrerat. Bladen är offsettryckta efter maskinskriven förlaga. Såsom bilaga är intagen en förteckning över författningar med ansvarsbestämmelser. Denna är fotosatt.

Under år 1972 har DON givit ut en handbok för inskrivningsmyndig- het.

6 Försäkringsinspektionen

Försäkringsinspektionen har som central förvaltningsmyndighet till upp- gift att utöva tillsyn över försäkringsväsendet. Inspektionen skall ta befattning med inländska och utländska försäkringsanstalters verksamhet enligt bl.a. lagarna om försäkringsrörelse (SFS 19482433), om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket (SFS 1950z272) och om trafikförsäkring å motorfordon (SFS 1929 :77). Även understödsföreningar står under inspektionens tillsyn.

Tillsynen utövas dels genom inspektioner, dels genom att försäkrings- anstalterna skall lämna omfattande redogörelser till inspektionen för sin verksamhet. Redogörelserna lämnas på tryckta blanketter. Försäkrings- inspektionen utfärdar anvisningar för dessa redogörelser.

Anvisningarna tas in i stencilerade cirkulär som sänds ut till de försäkringsanstalter som berörs av dem. Cirkulären innehåller även upplysning om ny lagstiftning och kommentarer och rekommendationer, t.ex. beträffande redovisning och värdering av bolags tillgångar.

Stencilerna är i A4-format. Varje cirkulär numreras löpande av den byrå som utfärdat det. Dessutom åsätts ett löpande nummer som är

gemensamt för hela cirkulärserien. Fram till mars 1970 var antalet cirku- lär 243. På varje cirkulär anges datum, diarienummer, cirkulärnummer, ve- derbörande byrås speciella nummer samt mottagargrupper. En del av cir- kulären men ej alla är försedda med rubrik.

Vid sidan av denna allmänna cirkulärserie finns en serie med trafikförsäkringscirkulär. Fram till januari 1970 var antalet sådana cirkulär 75.

Cirkulären sänds ut till olika mottagargrupper. Dessa varierar i storlek mellan några 10-ta1 och några 100-tal. Kompletta cirkulärserier förvaras på försäkringsinspektionen. Något register har inte sänts ut, däremot finns ett internt register på försäkringsinspektionen.

Enligt lagen (1948:433) om försäkringsrörelse åligger det försäkrings- inspektionen att bestämma villkor för behörighet att vara aktuarie vid livförsäkringsbolag. Inspektionens bestämmelser härom har tagits in i Svensk författningssamling (senast SFS 1972z48). Andra föreskrifter av försäkringsinspektionen har ej tagits in i SFS.

7 Gif tnämnden

Giftnämnden är giftmyndighet enligt giftförordningen (19621702) och registreringsmyndighet enligt bekämpningsmedelsförordningen (1962 :703).

Enligt giftförordningen skall giftmyndigheten låta upprätta och kun- göra vägledande förteckningar över ämnen, som är att hänföra till gifter och till vådliga ämnen. Giftnämndens kungörelse med en sådan förteck— ning har intagits i en stencil den 17 december 1963. Enligt KK (1962:701) om tillämpningen av läkemedelsförordningen får nämnden meddela närmare föreskrifter om utformningen av märkning av hälsofar- lig vara. Nämndens bestämmelser härom har publicerats i tryckta kungörelser i statsformat.

Bekämpningsmedel får inte säljas, överlåtas eller användas utan att vara registrerat hos giftnämnden. Vid registreringen får giftnämnden före- skriva villkor till förebyggande av skada och ändra villkoren när skäl är därtill. Då ett bekämpningsmedel registreras skall giftnämnden bl.a. fastställa påskrift på förpackningen. Anvisningar angående märkning av registrerade bekämpningsmedel har giftnämnden tagit in i ett tryckt cirkulär. Giftnämnden har också vid ett par tillfällen givit ut tryckta förteckningar över bekämpningsmedel.

Giftnämndens generella föreskrifter Och anvisningar publiceras således på olika sätt. Fram till 1972 har ett 20-tal bestämmelser och förteck- ningar kommit ut. Förteckningama över bekämpningsmedel är tryckta i omväxlande statsformat och A5-format. Några kungörelser och cirkulär är tryckta i statsformat. Andra kungörelser, cirkulär eller cirkulärskrivel- ser är stencilerade i A4-format. De nu nämnda publikationerna är inte numrerade och ingår inte i någon enhetlig serie. Något register över dem har ej givits ut.

Kungörelserna och cirkulären sänds i så stor utsträckning som möjligt ut till fabrikanter, institutioner och branschorganisationer. Varje regi- streringshavare enligt bekärnpningsmedelsförordningen får del av de be-

stämmelser som rör hans medel. Branschorganisationerna medverkar till spridning av kunskap om giftnämndens beslut, dels genom att dessa tas in i branschtidskrifter, dels genom att kungörelser och cirkulär distribueras genom organisationernas försorg.

Cirkulär Och kungörelser tillhandahålls gratis. För tryckning av förteckningarna över bekämpningsmedel har giftnämnden erhållit särskil- da anslag.

Miljökontrollutredningen har i betänkandet Lag om hälso- och miljö- farliga varor (SOU 1972:31) föreslagit att naturvårdsverket skall bli central tillsynmyndighet enligt den av utredningen föreslagna lagen om hälso- och miljöfarliga varor och att giftnämnden skall upphöra som självständig myndighet och sammanslås med naturvårdsverket. I prop 1973117 har föreslagits att ärenden enligt den föreslagna lagen om hälso- och miljöfarliga varor skall handläggas av ett särskilt sammansatt produkt- kontrollorgan med självständig beslutanderätt men med administrativ an- knytning till naturvårdsverket samt att giftnämnden skall upphöra. Till organets främsta uppgifter skall höra bl.a. att utfärda generella före- skrifter om import och hantering av hälso- och miljöfarliga varor. Den lö- pande tillsynen över lagens tillämpning skall dock handhas av naturvårds- verket. Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1973.

8 Kommerskollegium

Kommerskollegiet är central förvaltningsmyndighet för ärenden om rikets handel, industri och bergshantering samt hantverk och slöjd. Kollegiet är chefsmyndighet för bergsstaten och sprängämnesinspek- tionen samt statens elektriska inspektion. Enligt instruktionen (1965z644) åligger det kollegiet att meddela särskilda föreskrifter för dessa organ. Kollegiet skall vidare meddela råd och anvisningar beträffan- de import och export samt handha frågor om explosiva och brandfarliga varor. På elektrifieringsområdet åligger det kollegiet att utfärda säkerhets— föreskrifter för elektriska starkströmsanläggningar och meddela bestäm- melser om kontroll av elektriskt materiel. Fram till 1972 ålåg det dessutom verket att handha frågor om tillsatser till livsmedel. Dessa har numera överförts till livsmedelsverket.

Kollegiet utger en kronologisk författningssamling i statsformat be- nämnd Kommerskollegiets författningssamling (KFS; före 1971 Kom- merskollegii författningssamling). T.o.m. 1970 gavs den ut i två serier, serie B för föreskrifter och anvisningar rörande brandfarliga varor och serie A för övriga föreskrifter. Eftersom varje serie innehöll endast ett eller ett par nummer per år har man fr.o.m. 1971 slopat serieindelningen. Författningarna numreras löpande per kalenderår. Samlingen har numera lagts om till ungefärlig överensstämmelse med SFS.

Författningssamlingen försäljs genom Allmänna Förlaget. Tidigare gratisutdelning har upphört, varför intresserade hänvisas att abonnera på samlingen. Upplagan är liten, endast ett par hundra exemplar.

Enligt kungörelser (1947:82 och 1950z324) angående allmänt import- förbud Och allmänt exportförbud råder i princip förbud att införa eller

utföra varor, såvida man ej fått licens. Kommerskollegium är licens- myndighet för andra varor än jordbruksvaror. Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t äger licensmyndigheten medge att vissa varuslag får införas eller utföras utan licens samt lämna närmare bestämmelser om villkor för detta.

Sådana meddelanden tas in i publikationen Kommerskollegiets medde— landen i handelslicensärenden (tidigare Kungl. kommerskollegii medde- landen i handelslicensärenden). Fram till. början av 1972 har ett 30-tal sådana meddelanden utkommit. De numreras löpande utan avbrott för kalenderår och består av små häften om ett eller flera blad. De flesta meddelandena är tryckta i statsformat men vissa meddelanden är stencilerade i A5—format.

Meddelandena sänds ut från kollegiet till Sveriges allmänna export- förening då det gäller exportreglering och till Grossistförbundet då det gäller importreglering. Dessutom går meddelandena till tullverket samt till ett mindre antal fasta abonnenter. Totalt distribueras mellan 3 000 och 4 000 ex.

Register har inte publicerats till vare sig Kommerskollegiets författ- ningssamling eller Kommerskollegiets meddelanden i handelslicensären- den.

9 Kriminalvårdsverket

Enligt instruktionen (19691402) för kriminalvårdsverket är kriminalvårds— styrelsen central förvaltningsmyndighet för ärenden om kriminalvård och chefsmyndighet för kriminalvårdsdirektörerna, fångvårdsanstalterna och skyddskonsulentorganisationen. Den viktigaste författningen på kriminal- vårdens område är lagen (1964:541) om behandling i fångvårdsanstalt. Däri sägs att krirninalvårdsstyrelsen har att leda och öva inseende över behandlingen av dem som intagas i fångvårdsanstalt. I lagen ges utförliga regler om doms befordran till verkställighet och om vården iolika typer av anstalt. 1 kungörelsen (1964z630) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen om behandling i fångvårdsanstalt ges ytterligare bestämmelser om anstaltsvården. I flera fall överlåts åt kriminalvårdssty- relsen att meddela närmare bestämmelser eller anvisningar i skilda hänseenden, t.ex. om transporter av dem som skall undergå anstaltsbe- handling, om skyldighet för intagen att delta iundervisning, om tillstånd att vistas utom anstalten och om förfarandet med brev.

Bestämmelser om kriminalvård i frihet finns, förutom ibrottsbalken, i kungörelsen (1964:632) med vissa bestämmelser om vård i frihet av dem som dömts till påföljd för brott. Kriminalvårdsstyrelsen äger utfärda tillämpningsföreskrifter till denna kungörelse samt till andra författningar såsom kungörelsen (1963zl94) med vissa föreskrifter rörande tillämp- ningen av lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

Krirninalvärdsstyrelsens bestämmelser och anvisningar tas in i cirkulär och rundskrivelser. I princip innehåller cirkulären de viktigare och mer

varaktiga bestämmelserna medan mindre väsentliga anvisningar före- kommer i rundskrivelser.

Cirkulären är vanligen tryckta i A5-format. Antalet cirkulär uppgår årligen till några stycken. De numreras löpande per kalenderår. Det grundläggande cirkuläret om vård i anstalt (nr 2/1968) är tryckt på lösa blad, avsedda att sättas in i en särskild vårdpärm. Av brist på medel har cirkulären inte tryckts de allra senaste åren utan gått ut i form av stencil.

Rundskrivelserna är stencilerade i A4-format. I några fall har rundskri— velser, som rör vården i anstalt, stencilerats i AS-format. Rundskrivelser- na innehåller till övervägande del rent interna tjänsteföreskrifter men i vissa fall även föreskrifter och anvisningar som rör de intagnas behand- ling. Under 1971 utgavs 69 rundskrivelser i en B-serie, vilken var avsedd för skrivelser av bestående natur, och 27 rundskrivelser ien T-serie, som var avsedd för tidsbegränsade skrivelser. Numreringen var löpande per kalenderår inom varje serie. Fr.o.m. 1972 har denna uppdelning i skilda serier slopats. Årligen ges ut en stencilerad förteckning över rundskrivel— serna under året.

Cirkulär och rundskrivelser går ut till tjänstemän vid anstalterna och inom skyddskonsulentorganisationen. Sådana cirkulär och rundskrivelser som rör de intagnas behandling skall även tillhandahållas samrådsorgan eller de intagnas förtroenderåd. Upplagan rör sig om 1 000 exemplar av rundskrivelserna och ett par tusen exemplar av cirkulären.

Krirninalvårdsstyrelsen har även utgivit ett särskilt häfte med anvis- ningar för personundersökning i brottsmål.

Detta är ett exempel på att räckvidden av befogenheten att fastställa formulär är oklar (jfr kap. 2 under 2.2). Enligt kungörelsen (l964:567) med vissa bestämmelser angående tillämpningen av lagen om person- undersökning i brottmål skall skriftlig berättelse över personunder— sökning innehålla uppgifter i de hänseenden som angivas i ett av kriminalvårdsstyrelsen fastställt formulär (10 å). Det har gjorts gällande (E. Thomasson; Förvaltningsmyndigheternas anvisningar för domstol, Förvaltningsrättslig tidskrift 1965 s. 263) att kriminalvårdsstyrelsen varken på grund av lagen eller kungörelsen ägt utfärda dessa anvisningar. Thomasson anför bl.a.: ”Språkligt betyder ordet anvisningar något mer än råd e.d. I ordet ligger att vederbörande tillsäges att han skall följa anvisningarna. - - Anvisningar, som blott syfta till att underlätta formulärens ifyllande på ett riktigt och överskådligt sätt, må vara styrelsen tillåtna. Att på ett formulär intaga lagens regler, kanske något förenklat skrivna, föranleder ej någon anmärkning. Men att en myndig- het begagnar sin behörighet att fastställa formulär till att befalla dem, som på tjänstemannaansvar och med stöd av lagen skola fullgöra sina åligganden, att handla på ett visst sätt vid arbetets utförande det är icke tillåtet.”

10 Lantbruksstyrelsen

Lantbruksstyrelsen är enligt sin instruktion (19671425) central förvalt- ningsmyndighet för ärenden om lantbruket och lantbrukets rationalise- ring och chefsmyndighet för lantbruksnämnderna. Fr.o.m. den 1 januari 1972 är styrelsen förvaltningsmyndighet också för ärenden om den

allmänna hälso- och sjukvården bland husdjuren och djurskyddet, vilka tidigare handlades av veterinärstyrelsen. Lantbruksstyrelsen är numera också chefsmyndighet för distriktsveterinärorganisationen.

Inom lantbruksstyrelsen finns bl.a. en strukturbyrå, en lantbruksbyrå och en husdjursbyrå. Numera finns även en veterinäravdelning.

De författningar som reglerar lantbruksstyrelsens verksamhet — från- sett veterinärväsendet — är främst jordförvärvslagen (1965:290) och KK (19671453) om statligt stöd till jordbrukets rationalisering m.m., den s.k. rationaliseringskungörelsen, samt KK (1967:443) om statlig garanti för lån till maskinhållning inom jordbruket m.m., den s.k. maskinlånekungö- relsen. Då det gäller växtodling bör särskilt nämnas KF (1967:139) om obligatorisk statsplombering av utsädesvara och om växtförädlingsavgift jämte kungörelsen i samma ämne (SFS 19681214) samt lagen (1970:299) om skydd mot flyghavre med tillhörande tillämpningskungörelse (SFS 1970300). I flera av dessa författningar har delegerats till lantbruksstyrel- sen att utfärda närmare föreskrifter. I fråga om andra författningar kan lantbruksstyrelsen utfärda närmareanvisningar i sin egenskap av chefs- myndighet.

Lantbruksstyrelsen ger ut en tryckt kronologisk publikation, kallad Kungl. lantbruksstyrelsens kungörelser m.m. Däri intas föreskrifter främst från lantbruksbyrån. Föreskrifterna ges ut i häften om en eller ett par sidor. Varje häfte numreras löpande per kalenderår och innehåller endast en författning. Som exempel kan anges lantbruksstyrelsens kungörelse om statsplombering av utsäde (utom potatis), nr 1971 :6. Publikationen är i statsformat och typografiskt överensstämmer den i stort med Svensk författningssamling, sådan denna var före 1971. Antalet kungörelser i publikationen var under 1971 12 st.

Vid sidan härav utges en annan kronologisk serie, likaledes tryckt i statsformat. Meddelandena i denna benämns cirkulär och numreras löpande per kalenderår. Serien innehåller endast få cirkulär varje år. Antalet uppgick till två under 1967 och ett enda under 1971. Det är främst husdjursbyrån som utnyttjar denna cirkulärserie.

Kungörelserna och cirkulären trycks vanligen i drygt 1000 ex. och vänder sig i huvudsak till lantbruksnämnder, avelsföreningar och andra företagsfö reningar samt enskilda näringsutövare.

Lantbruksstyrelsen har även en publikationsserie som kallas Meddelan- den. Dessa är häften eller små böcker och omfattar ofta 50—150 sidor. Formatet varierar mellan A5 och statsformat. Vanligen är de tryckta med blytryck men det förekommer även offsettryckta utgåvor med skrivmaskinsskrift. Fram till 1948 numrerades meddelandena i löpande följd. 343 meddelanden kom ut. 1948 delade man upp publikationen på tre serier, A för allmänt, B för lantbruksavdelningen och C för rationaliseringsavdelningen. Fram till början av 1972 finns 10 nummer i serie A, 93 nummer i serie B och 16 nummer i serie C. På baksidan av varje häfte finns en förteckning över meddelandena i serien. Något register som omfattar meddelandena i alla tre serierna har ej getts ut. Endast en del av meddelandena har karaktär av anvisningar eller kommentarer, exempelvis det häfte som behandlar rationaliseringskun- görelsen (serie C nr 16). Andra meddelanden är närmast av informativ art.

En del anvisningar eller tjänsteföreskrifter av mindre vikt eller kortare varaktighet samlas i en stencilerad s.k. F—serie, som är gemensam för hela lantbruksstyrelsen. F står för föreskrifter. De numreras löpande för kalenderår och betecknas t.ex. Dnr F 16/71. De vänder sig ej till allmänheten utan till tjänstemän inom verket eller underlydande myndig- heter såsom lantbruksnämnderna. Vanligen är föreskrifterna korta, en eller ett par sidor, men man återfinner även en stencil om 73 sidor, nämligen anvisningar angående handläggningen av ärenden rörande lånegarantier och avskrivningslån (Dnr F 16/71). Serien innehåller även anvisningar för tillämpningen av vissa författningar, t.ex. kungörelser om möjlighet att lämna statlig garanti för driftslån (Dnr F 18/71).

Några anvisningar ges först ut provisoriskt i denna serie och trycks sedermera i meddelandeserien.

Det finns också exempel på att lantbruksstyrelsens beslut av författ- ningskaraktär införs i länskungörelserna. I den tidigare nämnda flyghavre- lagen sägs att för område där flyghavre av någon betydelse förekommer fastställer Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, lantbruks- styrelsen plan för bekämpning av flyghavren. En sådan plan medför vissa skyldigheter för fastighetsägaren. Den som bryter mot föreskrift som meddelats i bekämpningsplan dömes till böter. I tillämpningskungörelsen delegeras till lantbruksstyrelsen att fastställa bekämpningsplan. Däri stadgas också att underrättelse om sådant beslut skall införas i länskungö- relserna och, i den mån så finns erforderligt, även i tidning med spridning inom orten eller tillkännages på annat lämpligt sätt.

Veterinärstyrelsen hade under sin verksamhetstid en tryckt kronologisk författningssamling som hette Veterinärsväsendet, samling av författningar och cirkulär m.m. Den innehöll både lagar och andra av Kungl. Maj:t utfärdade författningar i veterinära frågor och veterinärstyrelsens tillämp- ningsföreskrifter. Samlingen var i statsformat och varje författning numrerades löpande för kalenderår samt betecknades med förkortningen VF.

För att underlätta överblicken över veterinärförfattningarna samman- ställde veterinärstyrelsen i samarbete med Sveriges veterinärförbund en systematisk författningshandbok i lösbladssystem. Den kom ut 1969. Samlingen omfattar tre ringpärmar och materialet är uppdelat i 13 kapitel, A t.o.m. N, samt har ett alfabetiskt och ett kronologiskt register. Inom varje kapitel har författningarna tilldelats ordningsnummer. Varje författning kan således systematiskt betecknas med stor bokstav och ordningsnumret, t.ex. A 10. Varje författning är paginerad för sig.

Fr.o.m. 1969 är den kronologiska författningssamlingen anpassad till lösbladssystemet genom att varje nummer av den kronologiska samlingen dessutom tilldelas ett ordningsnummer i lösbladssystemet för placering på vederbörlig plats i ringpärrnarna. En ändring av äldre bestämmelser tilldelas dessas ordningsnummer åtföljt av ett nummer efter kolon, t.ex. A 1011. Nästa ändring betecknas A 102 osv. Före varje kapitel finns en detaljerad innehållsförteckning.

Den 1 januari 1972 övertogs veterinärsstyrelsens verksamhet av lantbruksstyrelsen och statens livsmedelsverk. Även den kronologiska författningssamlingen Veterinärväsendet har övertagits av verken på så

sätt att vartdera verket nu ger ut sin kronologiska författningssamling, benämnd Samling av författningar, cirkulär m.m., med angivande av utgivande myndighet, alltså Kungl. lantbruksstyrelsen resp. Statens livsmedelsverk. I vardera av dessa serier tilldelas författningarna ett nummer, löpande för kalenderår. Lantbruksstyrelsens författningar be- tecknas med bokstäverna KLS. För att den systematiska handboken skall vidmakthållas tilldelas författningarna ett systematiskt nummer enligt systematiken i handboken. I samband härmed har författningssamlingen typografiskt lagts om, varvid nya SFS delvis tagits till förebild.

Lantbruksstyrelsen har beslutat att fr.o.m. 1973 ge ut en Lantbruks- styrelsens författningssamling, som skall innehålla påbud som direkt eller indirekt berör allmänheten. I samband därmed kommer bl.a. serien Kungl. lantbruksstyrelsens kungörelser och den veterinära serien Samling av författningar, cirkulär m.m. att upphöra.

ll Luftfartsverket

Luftfartsverket handlägger ärenden om den civila luftfarten och svarar för dennas markorganisation. Verket driver och förvaltar statens civila flygplatser, svarar för trafikledning och har överinseendet över flygsäker- heten (instruktion SFS 1967z339). Verket är affärsdrivande.

Den civila luftfarten regleras främst av luftfartslagen (1959:297) och luftfartskungörelsen (1961:558). Dessa författningar överlåter i stor utsträckning ät luftfartsverket att meddela tillämpningsföreskrifter i skilda hänseenden. Vid utfärdande av sådana föreskrifter skall luftfarts- verket iaktta de normer som Internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO) fastställer. Enligt 168 % luftfartskungörelsen skall luftfartsverket kungöra föreskrifterna i den omfattning och på det sätt som verket finner lämpligt. _

Verket har en omfattande publikationsverksamhet. Publikationerna består av lösa blad i A4-format, avsedda att sättas in i ringpärmar. Bladen trycks på luftfartsverkets eget offsettryckeri.

Bestämmelser för civil luftfart (BCL) är samlingsbeteckningen för flera serier som innehåller internationella, regionala och svenska föreskrifter för civil luftfart. Däri ingår ett häfte med luftfartsförfattningar och ett häfte med trafikregler för luftfart (BCL T) samt en del med driftbestäm- melser (D), en del med luftvärdighetsbestämmelser (L), en del med utbildnings- och certifikatsbestämmelser (U och C), en del som behandlar flygsäkerhetstjänsten (F), vilken i sin tur består av delarna flygräddnings- tjänst, flygtrafikledning och väderlekstjänst, samt en del rörande mark— tjänsten (M). Varje del är indelad i avsnitt som numreras enligt rangsystemet, t.ex. D 1.11. Inom avsnitten är sidorna numrerade i löpande följd. Varje sida har datumangivelse i nederkanten.

Publikationen Speciella bestämmelser för civil luftfart (SB) innehåller bl.a. konstruktions- och tillverkningsbestämmelser och kontrollföreskrif— ter avseende flygmateriel. Serien Luftvärdighetsanvisningar (L VA) inne- håller direktiv angående modifieringar och kontrollåtgärder på flygmate— riel.

För information av varaktig betydelse för luftfarten, t.ex. rörande flygplatser och ljusfyrar, finns en pärm AIP-SVERIGE (AIP = Aeronauti- cal information publication). För fortlöpande information om förhållan- den som gäller luftfarten finns publikationen NOTAM—SVERIGE. Upp- lysningarna gäller t.ex. anläggningar, tjänster eller hinder för luftfarten. För information om sådant som ej bör tas med i AIP eller NOTAM, t.ex. förteckningar över publikationer och meddelanden om nya bestämmel- ser, finns informationscirkulären AIG-SVERIGE (AIC = Aeronautical information circulars). AIC är uppdelad i två serier, den ena med nationell och internationell distribution, den andra med enbart nationell distribution.

De tre sistnämnda publikationernas innehåll och utformning är i väsentliga delar reglerade genom den internationella luftfartsorganisa- tionens normer och rekommendationer. Där rekommenderas bl.a. att AIP ges ut såsom lösbladssystem, att varje ändring tilldelas ett löpande nummer, att varje lösblad dateras och att formatet inte är större än 21 x27 cm (AIP-SVERIGE är A4, dvs. 21 x29,7 cm). I fråga om NOTAM och AIC föreskrivs bl.a. att de skall tilldelas ett löpande nummer per kalenderår, att förteckningar över gällande meddelanden skall utges med vissa mellanrum och att AIC skall vara tryckt.

Slutligen skall nämnas att luftfartsinspektionen, som är en avdelning inom luftfartsverket, ger ut en serie Meddelanden (MFL) som innehåller upplysningar av teknisk karaktär, främst riktade till ägare av luftfartyg och verkstäder, samt beskrivningar över flyghaverier m.m.

En sammanställning över samtliga publikationsserier bekantgörs i början av varje år i AIG-SVERIGE.

Publikationerna vänder sig till flygbolag, flygande personal, certifikat- innehavare, flygklubbar, flygvapnet, andra myndigheter m.fl. Vissa av serierna tillhandahålls såsom abonnemang, i andra fall sänder luftfarts- verket ut publikationerna till dem som berörs. Upplagan är i de flesta fall omkring 2 000 exemplar.

12 Rikspolissty relsen (RPS)

Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet inom polisväsendet och utövar högsta inseendet över detta. Under RPS är länsstyrelsen högsta polismyndighet i varje län. ] länsstyrelserna, utom i Gotlands län, finns en länspolischef. Länen är indelade i polisdistrikt och i varje polisdistrikt finns en polischef. RPS är chefsmyndighet för Statens kriminaltekniska laboratorium.

Enligt sin instruktion (SFS 1965:674) äger RPS utfärda råd och anvisningar för polisverksamheten samt ge föreskrifter. Även enligt andra författningar tillkommer det RPS att ge föreskrifter eller anvisningar, t.ex. enligt polisinstruktionen (1972:511) eller enligt kungörelsen (1967:419) med bestämmelser om användning av spikmatta i polistjänsten.

RPS ger ut en informationsskrift som heter Allmänna meddelanden från rikspolisstyrelsen (AM). Tidskriften ges ut i form av små häften som numreras löpande per kalenderår. Häftena innehåller upplysningar om

organisatoriska förändringar, utredningar, nya bestämmelser från Kungl. Maj:t eller andra myndigheter samt föreskrifter eller anvisningar för polisverksamheten. Varje häfte består av flera notiser, vilka numreras likaledes löpande genom kalenderåret.

T.o.m. 1971 utgavs häftena varje vecka. Formatet var statsformat. Texten var satt i två spalter. Fr.o.m. 1972 har formatet minskats till A5 och texten är satt i en spalt. Tidskriften skall inte längre ges ut på bestämd dag varje vecka utan skall utkomma vid behov. Omläggningen är motiverad främst av ekonomiska skäl samt en önskan att utnyttja rikspolisstyrelsens eget tryckeri.

Vid sidan härav finns en systematisk lösbladspublikation, benämnd Föreskrifter och anvisningar för polisväsendet (FAP). Som framgår av namnet samlas häri föreskrifter och anvisningar som utfärdas av rikspolis- styrelsen. Även vissa författningar av Kungl. Maj:t år medtagna, ibland ordagrant återgivna, ibland refererade. Numera söker man i viss utsträck- ning undvika den dubbelpublicering som består i att en föreskrift först tas in i AM och senare i FAP. Orsaken till att föreskrifter ibland tas in i AM först är att denna kommer ut snabbare än FAP.

l FAP är bladen ordnade enligt klassifikationssystem för sakregistrering inom polisväsendet. Detta system är allmänt gällande inom polisväsendet och inte tillkommet endast för FAP. Systemet är upplagt såsom ett decimalsystem. Varje blad har texten Föreskrifter och anvisningar för polisväsendet (FAP) överst och till höger i övre hörnet ett saknummer. Dessutom tilldelas varje blad ett kontrollnummer, som står i nederkan- ten. Numret är taget ur en löpande nummerserie, där ett använt kontrollnummer aldrig mer tas i bruk. Vid mottagandet skall varje kontrollnummer markeras på ett särskilt kontrollblad som står först i pärmen.

Publikationen är numera uppdelad i fyra pärmar. Den är i formatet AS. Uppgifter om nyutgivna blad i FAP tas in som notis i AM.

Över innehållet i Allmänna meddelanden utges från tid till annan sammanfattande register. Sålunda finns ett alfabetiskt register för tiden 1964—1967 och ett systematiskt register för tiden 1964—1969. I det senare registret hänvisas även till FAP. Till FAP hör en detaljerad uppställning över klassifikationssystemet, däremot ej något alfabetiskt register.

För att underlätta uttagandet av ordningsbot och parkeringsbot har rikspolisstyrelsen gett ut en handbok som heter Ordningsbot, Parkerings- bot. Handboken innehåller ett utdrag av rättegångsbalken samt Kungl. Maj:ts författningar om parkeringsbot och ordningsbot. Vidare återfinns riksåklagarens lista över gärningar som kan föranleda ordningsbot och den s.k. bötestaxan samt rikspolisstyrelsens anvisningar.

Handboken är upplagd som en lösbladspärm i A5-format. För användning i polisbilar finns en särskild utgåva med plastade blad.

AM går ut i en upplaga av drygt 6 000 ex. och FAP i mer än 4 000 ex. Pärmen beträffande ordningsbot och parkeringsbot har tryckts i 12 000 ex.

Rikspolisstyrelsen har även gett ut föreskrifter för tillämpningen av kungörelsen (l966:273) om säkerhetsskydd vid statsmyndigheter. Dessa

föreskrifter är intagna i ett fristående häfte med pappomslag. Formatet är A5. Publikationen heter Säkerhetsskydd, AF SÄK.

13 Riksskatteverket (RSV)

Riksskatteverket tillkom den 1 januari 1971 efter sammanslagning av kontrollstyrelsen, riksskattenämnden, centrala folkbokförings- och upp- bördsnämnden, allmänna ombudet hos mellankommunala prövnings- nämnden, kupongskattekontoret, kupongskattenämnden, sjömansskatte- kontoret och sjömansskattenämnden. RSV kommer fr.o.m. den 1 juli 1973 även att vara central förvaltningsmyndighet för exekutionsväsendet. RSV skall enligt förslag av bilskatteutredningen ibetänkandet Vägtrafik- beskattningen (SOU 1972142) vara central beskattningsmyndighet i fråga om fordonsskatten och den kilometerskatt som skall införas beträffande dieseldrivna motorfordon den 1 januari 1974.

Enligt instruktionen (l970:752) är riksskatteverket central förvalt- ningsmyndighet i fråga om beskattning, uppbörd av skatt, folkbokföring och val, tillverkning och försäljning av alkoholhaltiga varor samt för alkoholfrågor, allt i den mån uppgifterna ej ankommer på annan myndighet. Verket har som beskattningsmyndighet till uppgift att debitera, uppbära och redovisa vissa skatter och avgifter. Det åligger verket särskilt att genom råd och anvisningar främja en riktig och enhetlig tillämpning av gällande föreskrifter inom verksamhetsområdet, att för olika delar av landet fastställa normalbelopp för existensminimum, att meddela vissa anvisningar och bestämmelser i anslutning till automatisk databehandlingsverksarnhet samt att fastställa de blanketter som behövs inom verksamhetsområdet.

Verket har en administrativ avdelning, en rättsavdelning, en avdelning för direkt skatt, en avdelning för indirekt skatt, en kontrollavdelning, en avdelning för folkbokföring och val, en driftteknisk avdelning samt en byrå för alkoholärenden. Inom verket finns sjömansskattenämnden och till verket är även energiskattenämnden knuten.

RSV är överordnad myndighet i förhållande till länsstyrelserna och under dessa sorterar taxeringsnämnder, lokala skattemyndigheter och valnämnder samt i viss mån pastorsämbetena, såvitt avser kyrkobok- föring. För den direkta skatten och mervärdeskatten är länsstyrelserna beskattningsmyndigheter.

För de s.k. punktskatterna är riksskatteverket beskattningsmyndighet. Den lokala kontrollen av punktskatterna ävensom mervärdeskattema, alltså av den indirekta beskattningen, ombesörjs av riksskatteverkets fyra distriktskontor.

Riksskatteverket har att tillämpa ett flertal författningar och skall i anslutning därtill meddela olika tillämpningsföreskrifter, anvisningar eller andra normerande beslut. Enligt 18 & taxeringsförordningen (1956:623) skall verket genom råd och anvisningar främja en riktig och enhetlig tillämpning av taxeringsförordningen och de skatteförfattningar, enligt vilka taxering verkställs på sätt som sägs i denna förordning. Verket har även vissa uppgifter enligt uppbördsförordningen (19531272). Sålunda

skall verket enligt 4 % 1 mom fastställa preliminärskattetabeller och enligt 8 & preliminära värden för naturaförmåner. Enligt 72 % skall riksskatte— verket handlägga centrala uppgifter inom och utöva tillsyn över upp- bördsväsendet i riket varvid verket bl.a. har att efter framställning från länsstyrelse, lokal skattemyndighet, arbetsgivare eller när anledning eljest förekommer, meddela bindande förklaring beträffande frågor om sättet för uttagande av preliminär skatt som om verkställande av skatteavdrag. Enligt anvisningarna till 85 & kan riksskatteverket meddela anvisningar i frågor rörande räntebefrielse. Enligt uppbördskungörelsen (1967:626) meddelar riksskatteverket anvisningar och fastställer formulär till blan- ketter för uppbördsverksamheten, i den mån det ej ankommer på annan. Förordningen (1968z430) om mervärdeskatt ålägger RSV att genom råd och anvisningar främja en riktig och enhetlig tillämpning av förordningen samt medger verket att meddela bindande förklaringar om frågor som rör tillämpningen av förordningen (61 och 62 55). Vissa tillämpningsföre- skrifter till förordningen och till mervärdeskattekungörelsen (19682431), t.ex. om återbetalning av skatt, meddelas likaledes av riksskatteverket (se 24 & kungörelsen).

Då det gäller olika punktskatter såsom bensinskatt, brännoljeskatt, energiskatt, gasolskatt och reklamskatt har riksskatteverket att såsom beskattningsmyndighet meddela vissa tillämpningsföreskrifter till skatte- författningarna, särskilt i fråga om redovisning av skatten, samt att utfärda de ytterligare anvisningar som kan behövas för tillämpningen. Här skall hänvisas bl.a. till förordningen (1957:262) om allmän energiskatt, förordningen (1961:372) om bensinskatt, förordningen (l961:653) om brännoljeskatt och förordningen (1964:352) om gasolskatt med till- hörande tillämpningskungörelser.

Enligt 2 & folkbokföringsförordningen (1967zl98) har riksskatteverket tillsyn över folkbokföringsväsendet. Närmare föreskrifter för tillämpning av förordningen meddelas av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. I folkbokföringskungörelsen (1967:495) har Kungl. Maj:t uppdragit åt riksskatteverket att meddela anvisningar och fastställa formulär som behövs för folkbokföringen.

Riksskatteverket är central valmyndighet (kungörelsen l972z707 om central valmyndighet). I denna egenskap har verket bl.a. att meddela tillämpningsföreskrifter i olika hänseenden till lagen (1920:796) om val till riksdagen och kommunala vallagen (19301253)l . Sådana föreskrifter skall avse t.ex. antalet fasta valkretsmandat i valkretsarna, upprättande av röstlängd, upprättande och granskning av särskild röstlängd, upprättande av röstkort samt anordnande av röstmottagning vid svenska utlandsmyn- digheter eller på svenska fartyg. Verket skall också meddela anvisningari några avseenden, t.ex. beträffande valsedels utformning, förande av protokoll samt sammanräknande av röster.

Riksskatteverket har att lämna tillämpningsföreskrifter och anvisningar till ett stort antal författningar inom alkoholområdet. [ första hand är här att märka rusdrycksförsäljningsförordningen (1954:521), ölförsälj- ningsförordningen (l961:159), förordningen (1961 :181) om försäljning

1 Dessa båda vallagar har fr.o.m. den 1 januari 1973 ersatts av vallagen (1972:620).

av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat, förordningen (1961 :180) om tillverkning av sprit och vin samt förordningen (1955138) om försäljning av alkoholfria drycker.

De myndigheter som uppgick i riksskatteverket gav tidigare ut ett antal författningspublikationer, nämligen Kontrollstyrelsens cirkulärsamling. Meddelanden från centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden, hand- boken CFU Kyrkobokföring, Meddelanden från riksskattenämnden samt sjömansskattenämndens Meddelanden.

Kungl. Kontrollstyrelsens eirkulärsamling var en kronologisk författ- ningssamling i statsformat med löpande numrering per kalenderår. Vid sidan härav förekom stencilerade cirkulärskrivelser i A4-format från kontrollstyrelsen. Serien Meddelanden från centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden var i A5-format. Den var uppdelad i en serie för folkbokföring och en serie för uppbörd. Häftena i vardera serien numrerades löpande per kalenderår. Varje häfte innehöll ett flertal meddelanden. Något av häftena inom folkbokföringsserien var ordnat som en systematisk lösbladsutgåva. Handboken CFU Kyrkobokföring var en offsettryckt systematisk handbok i A4-format, inrättad såsom lösbladssystem. Meddelanden från riksskattenämnden var en serie häften i ett format som var något mindre än statsformat. Häftena ingick i tidskriften Skattenytt. Varje häfte numrerades löpande per kalenderår och innehöll flera olika meddelanden. Sjömansskattenämndens Medde- landen var i allmänhet stencilerade i A4-forrnat men någon gång tryckta i AS-format. Vid sidan härav förekom stencilerade cirkulär från sjömans- skattekontoret, utgivna i A4-format.

Efter en övergångstid. under vilken riksskatteverket i huvudsak fortsatte utgivningen av de äldre författningsserierna, har verket fr.o.m. 1972 börjat ge ut en serie benämnd Riksskatteverkets meddelanden. Utredningen har fått tillfälle att avge sina synpunkter på publikationens uppläggning. Denna är tänkt att omfatta hela verket men skall delas upp i följande serier:

Serie Dt Direkt skatt Taxering Serie Du Direkt skatt Uppbörd

Serie lm Indirekt skatt Mervärdeskatt Serie lp Indirekt skatt Punktskatter Serie Ff Folkbokföring

Serie Av Allmänna val Serie Al Allmänna alkoholärenden Serie Als Särskilda alkoholärenden

Serierna Dt och lm har under 1972 publicerats som förut via Skattenytt. Fr.o.m. 1973 sker utgivning av författningsserien i full skala. Meddelandeserien är i statsformat och inrättad efter mönster av SFS som en kronologisk samling. Inom varje serie skall meddelandena erhålla löpnummer per kalenderår. Några häften i serien, nämligen sådana som skall hållas tillgängliga för allmänheten på utskänkningsställen och liknande, ges ut med särskilda pappomslag. På de större serierna kan man prenumerera genom Allmänna Förlaget.

Riksskatteverket har även övertagit utgivningen av handboken Skatte-

och taxedngsförfattningarna, som tidigare gavs ut genom finansdeparte- mentets försorg. Handboken skall även i fortsättningen ges ut som en häftad volym i statsformat. Den kommer att ges ut varje kalenderår. [ detta sammanhang bör nämnas att riksskatteverket under år 1972 även utgivit en Handledning för taxering, som ersätter tidigare Handledning för arbetet i taxeringsnämnd. Boken har närmast karaktär av lärobok.

Verket har även givit ut ett antal trycksaker med mer eller mindre utpräglad karaktär av författningspublikation. Här bör nämnas en handledning Skattetillägg/förseningsavgift rörande 1972 års inkomst- och förmögenhetstaxering, anvisningar för arbetsrutin för granskning av Iöntagardeklarationer och för beslutsredovisning inom taxeringsarbetet samt broschyren Riksskatteverkets deklarationsupplysningar och popu- lärbroschyren Dags att deklarera. De nämnda publikationerna är i A4-format.

Merparten av de publikationer som ges ut under ett år trycks med omslag i samma färg. Avsikten är att färgen skall ändras varje kalenderår så att man kan skilja olika årgångar åt.

Ovan har nämnts att riksskatteverket ger anvisningar till ledning för taxeringsnämnderna samt bindande förklaringar. De bindande förkla- ringarna avser regelmässigt flera skattskyldiga. Riksskatteverket beslutar också förhandsbesked i taxeringsfrågor (KF 1951:442 om förhandsbe- sked i taxeringsfrågor). Sådana förhandsbesked kan avse såväl direkt skatt som mervärdeskatt. Dessa besked avser regelmässigt endast en skattskyl- dig och de kan överklagas till regeringsrätten. Lagakraftvunna förhands- besked av större betydelse publiceras. Tidigare har detta skett i Meddelanden från riksskattenämnden men i fortsättningen torde det ske i serien Riksskatteverkets meddelanden. Förhandsbesked kan knappast sägas ha författningskaraktär utan är snarare att jämställa med rättsfall eller beslut i enskilda ärenden men de har ofta stort intresse även för andra än dem som sökt förhandsbeskedet.

14. Riksåklagaren (RÅ)

Riksåklagaren är högste åklagare och har ledningen av åklagarväsendet. Under honom har statsåklagarna, dvs. i Stockholm, Göteborg och Malmö överåklagarna och i riket i övrigt länsåklagarna, ansvaret för åklagarväsen- det inom sina verksamhetsområden. I övrigt finns distriktsåklagare i åklagardistrikten.

Enligt åklagarinstruktionen (1964:739) skall riksåklagaren bistå övriga åklagare med råd och upplysningar samt äger meddela dem anvisningar i deras tjänsteutövning. Denna uppgift fullgörs bl.a. genom utfärdande av cirkulär. Under åren 1948-1964 utgavs stencilerade cirkulär i en serie med fortlöpande numrering (1—141).

I anslutning till åklagarväsendets omorganisation 1965 uppdelades riksåklagarens cirkulär på tre serier, A för ärenden om administrationen i allmänhet, B för kamerala ärenden och C för ärenden rörande den egentliga åklagarverksarnheten. [ samband därmed beslöt man också att trycka alla fortfarande gällande cirkulär från tiden före 1965.

Riksåklagarens cirkulär återfinns numera i tre pärmar. En pärm innehåller cirkulären från 1948—1964. En pärm innehåller cirkulär i serierna A och B för tiden efter 1964. Den tredje pärmen innehåller cirkulären i serie C för tiden efter 1964. Inom varje serie förekommer fortlöpande numrering. Cirkulären betecknas med någon av bokstäverna A, B eller C samt löpnummer. De är i statsformat och trycks med blytryck.

[ pärmarna sätts cirkulären in i nummerordning. Pärmen för 1948—1964 har en förteckning över samtliga däri ingående cirkulär, uppställd i nummerordning. Även de båda andra pärmarna har nummer- ordnade förteckningar över innehållet. Pärmen med C-serien har dess- utom en systematisk förteckning med ett antal sakrubriker. Under varje sådan rubrik antecknas de cirkulär som hör dit.

Cirkulären A och B trycks i 1 200 ex. och cirkulären C i 2 100 ex. Cirkulären distribueras till åklagarmyndigheterna men C-serien sänds dessutom ut till domstolar och polismyndigheter. Det finns också ett drygt 100—tal betalande abonnenter på C-serien. Innehållet icirkulären riktar sig till åklagarna men kan ändå ha intresse för allmänheten. Bland prenumeranterna återfinns särskilt en del advokater.

Riksåklagaren skall enligt rättegångsbalken i samråd med rikspolissty- relsen välja ut de brott, för vilka ordningsbot skall bestämmas, samt bestämma de belopp som skall upptagas såsom ordningsbot. Enligt lagen om parkeringsbot skall riksåklagaren fastställa bötesbelopp för parke- ringsförseelse. Riksåklagarens beslut om ordningsbot och parkeringsbot, som till skillnad från anvisningarna i cirkulären riktar sig direkt till allmänheten, har intagits i Svensk författningssamling (19681397 och 1970126). Detta är de enda föreskrifter, som RÅ utfärdar, som omedelbart gäller allmänheten.

15. Sjöfartsverket

Sjöfartsverket är central förvaltningsmyndighet för ärenden som rör sjöfarten med särskild inriktning på handelssjöfarten. Verket utövar tillsyn över sjömanshusstiftelserna. Enligt instruktionen (SFS 1969:320) åligger det verket särskilt att ha tillsyn över sjösäkerheten, att handha sjökarteverksamheten, att leda statens isbrytning, att ombesörja bered- skapsplanläggning i fråga om sjötransporter, att meddela föreskrifter för mönstring av sjömän, att handlägga ärenden om åtgärder mot vatten- förorening från fartyg, att svara för skeppsmätning och att handlägga ärenden om hamntaxor och om hamnordningar och andra ordningsföre- skrifter för hamn eller farled. Enligt 6å instruktionen ger verket ut Sjöfartsverkets meddelanden, Svensk fyrlista, Svensk lots, Sveriges skeppslista och Underrättelser för sjöfarande.

Verkets centralförvaltning är organiserad på fem avdelningar och för den regionala verksamheten finns fem lotsdistrikt och sju sjöfartsinspek- tionsdistrikt.

Sjöfartsverket har att meddela tillämpningsföreskrifter till ett stort antal författningar, såsom sjölagen (1891 :35 s. 1), sjötrafikförordningen

(19621150), Sjötrafikkungörelsen (19622267), lagen (1965r7l9) om säkerheten på fartyg jämte tillhörande tillämpningskungörelse (SFS 1965:908) och lagen (1956:86) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg med tillämpningskungörelse (19581191). Sjöfartsverkets föreskrif- ter avser sålunda t.ex. säkerheten på fartyg, lotsningsverksamhet, trafikföreskrifter för farleder, kanaler m.m., avgifter av skilda slag, oljedagböcker och lanternor. Föreskrifterna är vanligen sanktionerade genom böter och fängelse och som särskilda sanktioner vid brott mot en del av föreskrifterna kan anges vägran i samband med tillsynsförrättning att meddela certifikat för viss fart samt förbjudande av fartygs avresa.

Verkets föreskrifter publiceras regelbundet iSiöfartsverkets meddelan- den, vilken är en kronologisk serie som nära ansluter till SFS. Den är i statsformat och författningarna numreras löpande per kalenderår. Varje häfte innehåller dag då författningen utgavs från trycket. Publikationen är uppdelad i tre serier, betecknade A, B och C.

A-serien (författningar) innehåller meddelanden av författningskarak- tär, t.ex. säkerhetsföreskrifter för fartyg, meddelanden om av Kungl. Maj:t utfärdade författningar på sjöfartens område, allmänna föreskrifter om lotsbåtars användande o. dyl.

B—serien (personalmeddelanden) innehåller personalmeddelanden samt föreskrifter som endast berör personalen.

C-serien (verksamhetsberättelser) innehåller redogörelser för sjö- olyckor, olycksfall inom sjömansyrket, olycksfall vid lastning och lossning av fartyg, sjömätningsverksamheten, lotsningsverksamheten samt den statliga isbrytarverksamheten. I serien skall därjämte publiceras meddelanden av allmän natur och andra redogörelser av liknande karaktär.

Meddelandeserierna distribueras utan kostnad till statliga och kommu— nala myndigheter som berörs samt till fyr- och lotsplatser, svenska konsulat, sjöbefälsskolorna m.fl. Intresserade inom sjöfarten eller allmän— heten kan prenumerera på serien eller köpa lösnummer. Bland prenume- ranterna, som är tämligen fåtaliga, märks bl.a. redare, befälhavare och varv. Allmänna Förlaget har utgivningen av meddelandeserierna A och Ci förlag.

Serie A av meddelandeserien går ut i en upplaga av 1200—1400 exemplar och kommer ut med i runt tal 30 nummer per år. Till serien finns det alfabetiska sakregister varje år.

Underrättelser för sjöfarande ( Ufs) är likaledes en kronologisk publika- tion i statsformat. Den ges ut varje vecka och innehåller underrättelser och tillkännagivanden huvudsakligen av vikt för navigeringen i svenska farvatten och vissa internationella och utländska vatten. Derma publika- tion kan knappast räknas till författningspublikationerna.

Sjötrafikförordningen innehåller i 25 en bestämmelse att 1960 års internationella sjövägsregler skall intagas i svensk text i en publikation som ges ut av sjöfartsverket. Verket ger från tid till annan ut ett särskilt häfte som innehåller de internationella sjövägsreglerna, sjötrafikförord— ningen, sjötrafikkungörelsen och vissa av sjöfartsverkets tillämpningsföre- skrifter. Även särtryck av andra författningar förekommer.

I instruktionen (1965:737) för skolöverstyrelsen anges att styrelsen är central förvaltningsmyndighet för ärenden om utbildningsväsendet, i den man detta ej står under ledning eller inseende av annan statlig myndighet direkt under Kungl. Maj:t. Den grundläggande författningen på området är skollagen (1962:319). Enligt denna skall i varje kommun finnas en skolstyrelse och en skolchef och i varje län såsom statsmyndighet för skolorna en länsskolnämnd. Däri sägs också att högsta inseendet över skolorna och därtill hörande verksamhet utövas av skolöverstyrelsen. Kungl. Maj:ts skolstadga (1971:235) innehåller tillämpningsföreskrifter till skollagen och har detaljerade regler om bl.a. arbetet och om elever, skolledare och lärare i grundskolan och gymnasieskolan. Enligt 95 stadgan ankommer det på skolöverstyrelsen att utfärda de anvisningar och fastställa de formulär, som fordras för tillämpningen av stadgan. I visa mer speciella författningar, t.ex. KK (1966224) om grundskolans kompetensvärde m.m., stadgas att närmare bestämmelser för tillämp- ningen av författningen meddelas av skolöverstyrelsen.

Skolöverstyrelsens tillämpningsbestämmelser och anvisningar publice- ras fortlöpande i tidskriften Aktuellt från skolöverstyrelsen (ASÖ). Denna kommer ut vid behov, vilket i allmänhet innebär ett 80-tal nummer per läsår. Varje nummer innehåller flera notiser, vilka ibland är ordnade under huvudrubriker såsom Bestämmelser angående organisation och verksamhet, Ändringar i SFB, Lönebestämmelser och Övrigt. Varje nummer pagineras för sig. Tidskriften innehåller numera endast i liten utsträckning artiklar av informativ karaktär. Tyngdpunkten är lagd på bestämmelser. 1 tidskriften återges sådana författningar som publiceratsi SFS och som berör skolans verksamhet. Även Kungl. brev och ämbets- skrivelser tas in, liksom skolöverstyrelsens egna anvisningar. Skolöversty- relsens bestämmelser är inte numrerade särskilt utan anges endast med rubrik och datum. För att hänvisa till en anvisning av SÖ bör man därför ange såväl datum och rubrik som nummer i årgången och gärna även sida.

Tidskriften, som är i statsformat, ges ut från Utbildningsförlaget. Sista sidan i varje nummer upptar en innehållsförteckning. ASÖ går ut till länsskolnämnder, skolstyrelser, rektorer och huvudlärare m.fl. i en upplaga om cirka 13 700 exemplar.

För att underlätta överblicken över de författningar, som har varaktig- het längre än till budget— eller läsårets slut, utges årliga författningshand- böcker. Ursprungligen gav SÖ ut en handbok i lösbladssystem. Med hänsyn till att det visade sig svårt för användarna att sköta lösbladspär— marna beslöt man att fr.o.m. läsåret 1964/65 i stället ge ut en bunden handbok, Skolöverstyrelsens författningsbok (SFB). Denna upptog i systematisk ordning allmänt administrativa författningar som hade betydelse för skolväsendet och egentliga skolförfattningar med skolöver— styrelsens anvisningar. Till boken hörde ett kronologiskt register över av Kungl. Maj:t utfärdade författningar och Kungl. brev och ämbetsskrivel— ser samt ett omfattande alfabetiskt register. Antalet sidor var ansenligt, omkring 1 500. Formatet var statsformat. Boken kom ut varje år t.o.m. läsåret 1969/70.

Fr.o.m. läsåret 1970/71 har SÖ och universitetskanslersämbetet beslutat att ge ut en handbok som är gemensam för hela utbildningsväsendet. Utbildningsväsendets författningsbok ( UFB), som alltså har ersatt SFB, redigeras efter samma principer som denna med den enda skillnaden att den ges ut i tre delar. Del 1 omfattar allmänt förvaltningsrättsliga bestämmelser, del 2 författningar som gäller skolväsendet och del 3 författningar som avser universitets- och högskoleväsendet. Varje band har utförliga kronologiska och alfabetiska register. Även UFB ges ut från Utbildningsförlaget. Upplagan är i runt tal 5 500 exemplar beträffande delarna 1 och 2 och 1 800 exemplar beträffande del 3.

Vid sidan av SFB fanns en handbok som innehöll författningar och kollektivavtal om löner m.m. inom skolväsendet, Skolöverstyrelsens lönebok. Den har numera uppgått i UFB del 1.

Författningsboken ges ut till början av varje läsår. Med hänsyn till att särskilt Skolstadgan ändras ofta ger man dessutom ijanuari ut ett särtryck som omfattar aktuell lydelse av skollagen och skolstadgan. Särtrycket kallas SOS.

17. Socialstyrelsen

Socialstyrelsen tillkom den 1 januari 1968 genom sammanslagning av bl.a. dåvarande medicinal- och socialstyrelserna. Socialstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för ärenden som rör socialvården, hälso— och sjukvården samt läkemedelsförsörjningen. Socialstyrelsen har att tillämpa ett stort antal författningar. Så har socialstyrelsen att t.ex. enligt barnavårdslagen (1960197) genom råd och anvisningar verka för att barnavårdsverksamheten ordnas och utvecklas ändamålsenligt samt att öva tillsyn över barnavårdsanstalter. Enligt lagen (1956:2) om socialhjälp skall socialstyrelsen genom råd och upplysningar verka för att social- hjälpsverksamheten utvecklas ändamålsenligt. Nykterhetsnämnderna står under tillsyn av socialstyrelsen och skall enligt lagen (1954:579) om nykterhetsvård ställa sig till efterrättelse de anvisningar angående verksamheten som socialstyrelsen meddelar. Socialstyrelsen har även att till ledning för hälsovårdsnämnderna meddela råd och anvisningar rörande den allmänna hälsovården. Generellt kan sägas att socialstyrelsen på socialvårds— och hälsovårdsområdet har att meddela råd och anvis- ningar till ledning främst för kommunala instanser.

På sjukvårdsområdet har socialstyrelsen däremot enligt ett stort antal lagar och bestämmelser rättighet att meddela bindande föreskrifter. Enligt kungörelsen (1964:428) om medicinalpersonal under socialstyrel- sens inseende är sålunda medicinalpersonalen skyldig att följa de instruktioner och andra föreskrifter för yrkesutövningen, som socialsty— relsen meddelar. Socialstyrelsen äger meddela tillämpningsföreskrifter för lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, sjukvårdskungörelsen (l970:703), lagen (l960:408) om behörighet att utöva läkaryrket och låkemedelsförordningen (1962 :701) m.fl.

Socialstyrelsens bestämmelser på social- och hälsovårdsområdet samlas i publikationsserien Råd och anvisningar från socialstyrelsen, som är en

fortsättning på den äldre socialstyrelsens serie Råd Och anvisningar i socialvardsfragor. Denna serie består av häften i statsformat med pappomslag. Häftena numreras löpande. Från 1969 och fram till utgången av 1971 har 25 häften kommit ut. Häftena trycks med två spalter på varje sida. Exempel på rubriker är Barnavårdslagen, Vård och understöd åt flyktingar, Samarbete nykterhetsvård arbetsvård och Barn utom äktenskap. För att särskilja häftena görs omslagen i olika färger, rött för socialvård, åldringsvård och liknande, blått för sjukvård, gult för nykterhetsvard, grönt för barna- och ungdomsvård samt orange för hälsovård. Dessutom förkommer några vita häften. Häftena är inte avsedda att sättas in i pärmar, varför de ej är hålslagna.

Råd Och anvisningar distribueras genom Allmänna Förlaget till kom- muner, landsting m.fl. Olika häften av Råd och anvisningar skickas ut till delvis olika mottagargrupper. Dessutom finns 2 000 betalande prenume- ranter hos Allmänna Förlaget.

De föreskrifter och anvisningar som rör sjukvården intas i publika- tionen Medicinalväsendets författningssamling (MF), eller som den kallades före år 1972 Medicinalväsendet samling av författningar och cirkulär m.m. Detta är en kronologisk författningssamling som tidigare utgavs av medicinalstyrelsen. Den ges ut som tunna häften ett stort antal gånger under året. Tidigare samlades flera författningar i varje häfte. Numera har man vanligen efter mönster av SFS endast en författning i varje häfte. Formatet är detsamma som SFS, alltså statsformat. Författ- ningarna numreras löpande genom året.

MF innehaller ett stort antal författningar som utfärdats av Kungl. Maj:t, t.ex. sjukvårdslag och KK angående statsbidrag till omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Ungefär hälften av innehållet härrör från Kungl. Maj:t. I övrigt innehåller publikationen kungörelser, cirkulär och andra meddelanden som socialstyrelsen utfärdar och i några fall även föreskrifter av andra myndigheter. Som exempel på socialstyrelsens egna bestämmelser kan anges kungörelsen angående förklarande av vissa ämnen såsom gifter (MF 1971:l7) och socialstyrelsens cirkulär med råd och anvisningar för utnyttjande av personalresurser för öppen ögonsjuk- vård (MF 1971:18). Däri intas också meddelanden om utgivande av nya publikationer, t.ex. i serien Råd och anvisningar från socialstyrelsen. Varje årgång innehåller något över 100 författningar. Dessa samlas i kronologisk ordning. Efter årets slut tillhandahåller socialstyrelsen ett visst antal häftade årgångar. Till varje årgång hör ett alfabetiskt och ett kronologiskt register. Vart tredje år utges alfabetiska register över de tre senaste årgångarna. Sålunda finns ett alfabetiskt register för författningar- na från åren 1968-1970.

Socialstyrelsen har fr.o.m. 1972 typografiskt lagt om MF efter mönster av SFS. Den trycks alltså med 23 ciceros radlängd och har fått en ny vinjett.

MF sänds ut till länsläkare, provinsialläkare, stadsläkare, socialläkare, vissa veterinärer samt till sjukhus. Upplagan är omkring 6 000 ex.

Gränsen mellan serien Råd och anvisningar och publikationen MF är numera ej helt klar, eftersom även Råd och anvisningar i någon mån vänder sig till sjukhusen (blått omslag). Längre resonerande anvisningar

tas företrädesvis in i serien Råd och anvisningar. Mer koncisa föreskrifter anses passa bättre i MF.

Slutligen skall här nämnas en privat utgåva som är av stor betydelse för sjukvårdsområdet, nämligen Björkquist-Rahm: Medicinalförfattningar, AB Nordiska Bokhandelns förlag. Det är en bunden bok som ornfattari princip alla gällande författningar ur serien MF. Senaste upplagan utkom 1966.

Tidigare utgav medicinalstyrelsen en serie häften som kallades Medde- landen från Kungl. Medicinalstyrelsen. Denna har numera gått upp i serien Råd och anvisningar från socialstyrelsen.

18. Statens brandinspektion

Enligt brandlagen (1962z90) är brandförsvaret en kommunal angelägen- het. Av brandstadgan (196291) och instruktionen (1965:677) för statens brandinspektion framgår att inspektionen såsom central förvaltningsmyn- dighet har tillsyn över brandförsvaret i riket. Det åligger inspektionen särskilt att ge råd och anvisningar till kommuner och enskilda i frågor av allmän betydelse för brandförsvaret.

Sådana råd och anvisningar har tidigare publicerats antingen som Cirkulär eller som Meddelanden. Från och med 1971 utges endast meddelandeserien.

Cirkulären var tryckta häften med omslag och de numrerades löpande utan avbrott för kalenderår. T.o.m. 1970 utkom 27 cirkulär. Formatet var AS.

Även meddelandeserien är i A5-format. Meddelandena är offsettryckta och omfattar ofta endast en eller ett par sidor. Sammanfattning på engelska ingår. De har inga omslag. De numreras löpande för kalenderår. [ allmänhet har 10—20 cirkulär givits ut varje år. I samband med omläggningen har meddelandena fått ny vinjett.

En förteckning över aktuella cirkulär och meddelanden publiceras i första meddelandet varje år.

Cirkulären och meddelandena vänder sig till länsbrandinspektörer, brandchefer och brandstyrelser samt andra som är verksamma inom brandförsvaret. Meddelandena tillställs gratis länsstyrelser,brandstyrelser och brandchefer samt vissa utländska myndigheter och organisatoner. I övrigt har meddelandena avgiftsbelagts fr.o.m. 1971. Försäljningen och distributionen sköts av Allmänna Förlaget. Upplagan är ca 5 000 ex.

19. Statens centrala frökontrollanstalt (SCF)

1 förordningen 1967zl39 och kungörelsen 19681214 ges grundläggande bestämmelser om statsplombering av utsäde (jämför under 10 ovan). Till dessa författningar har lantbruksstyrelsen utfärdat tillämpningsföreskrif- ter, vilka är publicerade i serien Kungl. lantbruksstyrelsens kungörelser m.m. som nr 197116 och 1972:1. Däri delegeras till SCF att meddela föreskrifter i fråga om odlings belägenhet samt ytterligare tillämpnings- föreskrifter.

SCF har den 1 mars 1972 meddelat föreskrifter för utsädesodling. Dessa föreskrifter, som ersätter en tidigare version vilken var tryckt som ett litet häfte i AS-format, föreligger tills vidare endast i en stencil. Föreskrifterna är av betydelse för utsädesodlare, eftersom de innehåller de krav som ställs för att utsädet skall bli godkänt för statsplombering, vilket i sin tur är en förutsättning för att det skall få säljas. Anstalten har samma dag även meddelat föreskrifter för utsådesodling av potatis. Även dessa är stencilerade. Föreskrifterna är inte numrerade.

20. Statensjordbruksnämnd

Nämnden har hand om den prisreglerande verksamheten på jordbrukets Och fiskets områden (instruktion SFS 1965:799). Nämndens verksamhet regleras främst av KF (1967:340) med vissa bestämmelser om prisregle- ring på jordbrukets område och KK (1967z524) angående tillämpningen av denna förordning. Vidare kan nämnas KF (l952z320) om prisregle- ringsavgift för fisk m.m., KF (1961:381) om tillverkning av och handel med fodermedel m.m. samt KK (1962:301) angående tillämpningen av denna förordning. Enligt dessa författningar får jordbruksnänmden meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av dem och bestämma om införselavgifter och andra avgifter.

Jordbruksnämndens bestämmelser publiceras i serien Statens jord- bmksnämnds cirkulär som kommer ut med i runt tal 100 nummer om året och är tryckt i statsformat. Av innehållet avser mer än hälften införselavgifter. Flera av cirkulären har kort giltighetstid eftersom avgifterna ändras ofta.

Cirkulären numreras löpande för kalenderår. Dessutom har varje cirkulär en beteckning som anger ett eller flera ämnesområden och nummer inom ämnesområdet. Så innebär t.ex. beteckningen An/k 1 att cirkuläret utfärdats av animaliebyrån och avser köttvaror och att det är det första inom ämnesområdet. Varje år utges ett kronologiskt och ett systematiskt register över cirkulären och dessutom nummerregister kvartalsvis.

Cirkulären var tidigare tryckta i blytryck. För att få fram dem snabbare -- avgiftsändringar skall Ofta träda i kraft bara några dagar efter det att de beslutats trycker man dem numera ioffset efter maskinskriven förlaga på papper med förtryckt vinjett.

Även om cirkulärserien i princip är en kronologisk samling ingår däri en del som utgörs av ett lösbladssystem med utbytbara blad. Bilaga 4 till cirkuläret 1971 233 upptar en förteckning över införselavgifter och andra avgifter och består av ett 20-tal lösa blad. När avgifterna ändras genom ett senare cirkulär fogas till detta nya utbytesblad till bilagan.

I de flesta fall är upplagan omkring 1 500 exemplar. Cirkulären sänds ut till lantbruksnämnderna, tullverket och importörer av fettvaror samt till ett antal prenumeranter, mestadels importörer och organisationer inom jordbruk och handel. Det finns möjlighet att prenumerera på hela serien, på den del av cirkulärserien som berör fiskregleringen eller på hela

serien med undantag av fiskregleringsdelen. Försäljningen sköts av Allmänna Förlaget.

21. Statens livsmedelsverk (SLV)

Livsmedelsverket började sin verksamhet den 1 januari 1972. Enligt instruktionen (19712808) är verket central förvaltningsmyndighet för ärenden som rör livsmedel, i den mån handläggningen därav ej ankommer på annan myndighet. Livsmedelsverket är chefsmyndighet för besikt- ningsveterinärorganisationen och har att utöva tillsyn över efterlevanden av livsmedelslagen (1971:511). I lagen och den därtill anslutande livsmedelskungörelsen (l971:807) har livsmedelsverket fått befogenhet att meddela ett stort antal föreskrifter för tillämpning av lagen och kungörelsen. Enligt instruktionen får verket dessutom meddela råd och anvisningar.

Livsmedelsverket har övertagit arbetsuppgifter främst från veterinär- styrelsen. Såsom nämnts under redogörelsen för lantbruksstyrelsen hade veterinärstyrelsen en kronologisk författningssamling jämte en systema— tisk handbok i lösbladssystem. Livsmedelsverket har liksom lantbruks— styrelsen beslutat utge en kronologisk författningssamling, benämnd Samling av författningar, cirkulär m.m., med angivande därjämte av myndighetens namn. Författningarna numreras löpande per kalenderår och de betecknas med förkortningen SLV. För att den systematiska handboken om veterinärväsendet skall hållas aktuell tilldelas författ- ningarna dessutom ett saknummer som passar in i handboken. Sålunda kan livsmedelsverkets föreskrifter sättas in på vederbörlig plats i denna. Typografin på den kronologiska samlingen har i stort anpassats till SFS.

22. Statens naturvårdsverk

Naturvårdsverket är central förvaltningsmyndighet för ärenden om naturvård, däri inbegripet vattenvärd, luftvård och renhållning utomhus, samt om rörligt friluftsliv, jakt och viltvård, allt i den mån sådana ärenden ej ankommer på annan statlig myndighet. Till verkets förvalt- ningsområde hör även ärenden enligt miljöskyddslagen (1969:387), i den mån dessa ej ankommer på koncessionsnämnden för miljöskydd. Enligt sin instruktion (1967:444) skall naturvårdsverket bl.a. utarbeta råd och anvisningar i fråga om åtgärder inom verkets förvaltningsområde samt biträda länsstyrelserna i ärenden inom förvaltningsområdet.

Verket har att tillämpa ett flertal författningar, främst naturvårdslagen (19642822), miljöskyddslagen, PCB—lagen (19712385), lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten samt förordningen (1968:551) om begränsning av svavelhalten i eldningsolja med tillhörande tillämpningskungörelser.

Då det gäller naturvårdslagen har naturvårdsverket inte att meddela några föreskrifter till allmän efterrättelse. Däremot äger naturvårdsverket meddela länsstyrelserna anvisningar om registreringen av vissa beslut i

I miljöskyddskungörelsen (1969:388) har Kungl. Maj:t med stöd av miljöskyddslagen föreskrivit vilka företag som ej får anläggas utan tillstånd eller dispens. Tillstånd lämnas av koncessionsnämnden för miljöskydd och dispens får ges av naturvårdsverket eller i vissa fall av länsstyrelsen. Enligt kungörelsen åligger det naturvårdsverket att meddela närmare föreskrifter angående ansökan om dispens eller anmälan enligt vissa paragrafer i kungörelsen. Miljöskyddslagen innehåller en bestäm- melse om att tillsynsmyndighet, alltså naturvårdsverket eller länsstyrelser- na, kan meddela råd och anvisningar om lämpliga åtgärder för att motverka olägenheter av betydelse från allmän synpunkt. Sådana råd och anvisningar torde kunna avse såväl enskilda fall som anvisningar för en större krets personer eller företag.

PCB-kungörelsen (197234) ger naturvårdsverket rätt att lämna vissa tillstånd eller meddela förbud i fråga om särskilda varor. Kungörelsen innehåller märkningsföreskrifter och medger naturvårdsverket att göra undantag från märkningsskyldigheten. Naturvårdsverket skall meddela föreskrifter för omhändertagande, destruktion och konvertering av PCB. Verket skall vidare föreskriva anmälningsskyldighet samt utfärda närmare tillämpningsföreskrifter. Naturvårdsverkets tillämpningsföreskrifter har tagits in i SFS (l972z485).

Enligt dumpningskungörelsen (197111156) ankommer det på natur— vårdsverket att medge undantag från lagens dumpningsförbud samt att meddela föreskrifter angående ansökan om medgivande till dumpning. Vidare sägs att ytterligare föreskrifter för tillämpningen av lagen meddelas av naturvårdsverket.

Naturvårdsverket äger meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av kungörelsen (1970:621) om begränsning av svavelhalten i eldningsolja.

Ett par statsbidragsförfattningar, t.ex. kungörelsen (1969:356) om statsbidrag till vatten- och luftvårdande åtgärder inom industrin, ålägger naturvårdsverket att avgöra ärenden rörande statsbidrag samt att meddela närmare bestämmelser för tillämpning av kungörelserna.

Naturvårdsverkets föreskrifter, råd och anvisningar enligt de ovannämn- da författningarna tas normalt in i serien Statens naturvårdsverks publikationer. Denna utkommer sedan 1969 med drygt ett tiotal häften per år. Häftena numreras löpande för kalenderår. Formatet är vanligen statsformat men då tabeller och diagram fordrar det används A4-formatet liksom då häftena är stencilerade. I något enstaka fall har annat format kommit till användning. Serien innefattar inte bara föreskrifter, råd och anvisningar utan även tekniska och vetenskapliga utredningar på miljö- skyddets område. Exempel på publikationer inom författningsområdet är utgåvorna Svavelhalt i eldningsolja, Ansökan om dispens eller anmälan enligt miljöskyddskungörelsen och Statsbidrag till vatten- och luftvårdan- de åtgärder inom industrin. Publikationerna sänds ut till alla länsstyrelser. [ vissa fall försöker naturvårdsverket distribuera anvisningar till alla som berörs. t.ex. kommuner eller företag. Huvudsakligen säljs publikationerna dock genom Allmänna Förlaget. Prenumeration är möjlig. Ett par gånger om året ger verket ut listor som omfattar alla dess publikationer.

Även enligt jaktlagstiftningen har naturvårdsverket omfattande upp-

gifter. Lagen (l938z274) om rätt till jakt medger i några fall Kungl. Maj :i eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer att meddela undantag från lagens bestämmelser. [ jaktstadgan (1938279) har det i vissa fall uppdragits åt naturvårdsverket att meddela sådant undantag. Enligt jaktstadgan har verket även att besluta om föreskrifter och anvisningar i ett stort antal hänseenden.

5 & 2 mom jaktstadgan innehåller sålunda att kulvapen får användas vid jakt endast efter de slag av villebråd i fråga om vilka vapnet är tillåtet enligt bestämmelser som naturvårdsverket meddelar. I enlighet härmed har naturvårdsverket utfärdat en kungörelse den 28 maj 1969 med vissa bestämmelser angående vid jakt tillåtna kulvapen, m.m. Denna kungörel- se har publicerats i Svensk författningssamling (1969:385).

Olika bestämmelser ijaktstadgan medger länsstyrelsen att lämna vissa tillstånd eller meddela undantag i enlighet med bestämmelser eller anvisningar av naturvärdsverket. Sådana tillämpningsbestämmelser brukar naturvårdsverket ta in i stencilerade skrivelser som ställs till länsstyrel- serna. Skrivelserna är försedda med diarienummer men inte numrerade på annat sätt. För kännedom utsänds skrivelserna till rikspolisstyrelsen, riksåklagaren, samtliga länspolischefer och länsåklagare, flera statliga verk samt olika jaktorganisationer och andra naturvårdsorganisationer. Be- stämmelserna publiceras inte i tryckt form.

Naturvårdsverkets bestämmelser enligt 26 &" jaktstadgan om märkning av skinn har likaledes tagits in i en skrivelse. vilken är ställd till generaltullstyrelsen och rikspolisstyrelsen. Den har därefter publicerats i Tullverkets författningssamling (TFS 1971 130).

[ SFS tas även in transumt av naturvårdsverkets beslut om älgavgif— tens storlek under olika jaktår (se 19711447 och 1972z321 ).

23. Statens planverk

Planverket är central förvaltningsmyndighet för ärenden om planläggning av bebyggelse och om byggnadsväsendet. Enligt instruktionen (SFS 1967:329) åligger det verket bl.a. att ge råd och vägledning för planläggningen och meddela föreskrifter, råd och anvisningar för bygg- nadsväsendet.

De författningar som reglerar planverkets verksamhet är främst byggnadslagen (19471385) och byggnadsstadgan (1959:612). Enligt 76 ä 1 mom byggnadsstadgan i dess lydelse från och med den 1 juli 1967 meddelar planverket närmare föreskrifter bl.a. rörande ritningar, kon- struktion och utförande i övrigt av byggnader samt byggnadsarbeten. Lagrummet innehåller även att föreskrift, som är av icke oväsentlig ekonomisk betydelse eller av annan orsak är av större vikt, skall fastställas av Kungl. Maj:t för att gälla. Enligt den äldre lydelsen av momentet skulle samtliga föreskrifter, alltså även de mindre väsentliga, fastställas av Kungl. Maj:t. Enligt 76 ä 2 mom har planverket att utfärda ytterligare råd och anvisningar för tillämpningen av byggnadsstadgan.

Byggnadsstadgan innehåller bara ett fåtal mycket allmänna bestämmel- ser om byggnadsväsendet. De föreskrifter som utfärdas med stöd av

stadgan är därför desto mer omfattande. De återfinns från 1967 i de publikationer som går under samlingsbeteckningen Svensk byggnarm (SBN).

Den grundläggande utgåvan är en bunden bok om drygt 500 sidor, som betecknas som Svensk Byggnorm 67. Boken innehåller föreskrifter, råd och anvisningar för byggnadsväsendet och ersätter de äldre av byggnads- styrelsen utfärdade anvisningarna, kallade BABS. För att underlätta övergången har boken SBN 67 försetts med underbeteckningen BABS 1967. Boken är också den första i planverkets publikationsserie och har därför beteckningen Statens planverk publikation nr ].

Boken är indelad i 5 avdelningar, som i sin tur är indelade i kapitel. Kapitlen är numrerade enligt decimalsystemet med två siffror. Varje kapitel består av flera avsnitt, som också betecknas enligt decimalsyste- met. Kapitelnumret och avsnittsnumret skiljs åt av kolon. Ett avsnitt kan således betecknas t.ex. 24:401. Indelningen är djupgående och varje avsnitt är vanligen mycket kort och omfattar endast ett eller några stycken. Denna systematik är svensk.

I boken har man genom typografiska anordningar sökt skilja de av Kungl. Maj:t fastställda föreskrifterna, som är bindande, från verkets egna anvisningar som ej är bindande. De förra är tryckta med vanlig stil över hel spaltbredd. De senare är tryckta med fin stil i smal spalt.

Boken kompletteras av ett antal häften vilka efter hand som de kommer ut tilldelas nummer i publikationsserien. Häftena kallas för supplement, då de innehåller mer omfattande tillägg eller ändringar, upplysningar då de innehåller mer informativt material, godkännanden då de avser typgodkännanden, ändringslistor då de innehåller många smärre ändringar. eller register. De häften som är supplement eller upplysningar tilldelas kapitel- eller avsnittsnummer i enlighet med SBN-systematiken. Som exempel kan anges publikation nr 42, som innehåller föreskrifter, råd och anvisningar beträffande laboratorielokaler. Häftet är betecknat SBN — S kap. 78. Samtliga häften som rör byggnadsväsendet är avsedda att placeras i ämnesordning i en samlingspärm.

Även i de kompletterande häftena söker man skilja på bindande föreskrifter och oförbindande anvisningar. Det har ej alltid varit möjligt att ha samma metodik som i SBN 67. Sålunda är i publikation nr4 (birdemedelsnormer) råd och anvisningar satta i bred spalt och upplys- ningar i form av anmärkningar i smal spalt med fin stil. I publikation nr 34 (VA—byggnorm) har man tryckt de bindande föreskrifterna med haleet stil och anvisningarna med vanlig stil, båda över hel Spaltbredd.

Bestämmelser som rör byggande utfärdas av ett stort antal myndig- heter. För att underlätta överblicken är de nämnda registren, som utges varje är, mycket omfattande. De innehåller en s.k. normförteckning, som i anmerordning upptar alla bestämmelser som rör byggnadsväsendet, en förteckning över samtliga myndigheter, som utfärdat sådana bestämmel- ser. ett systematiskt sakregister, som är ordnat enligt SBN-klassifika- tioren och ett utförligt alfabetiskt sakregister.

För att ytterligare underlätta överblicken anger man på häftena, där så är möjligt, tillämpligt nummer enligt universella decimalklassifikationen (UDK) samt ett s.k. SfB-nummer. som används för att beteckna

byggnadsmateriel, byggnadsbeskrivningar m.m. Slutligen anger man i flera fall ett antal sakord som beskriver häftets innehåll. Ett exempel är publikation nr 16 med normalförslag till taxa för avgifter för handlägg- ning av ärenden om brandfarliga varor. Som sakord har äsatts ”brandfar— liga varor”, ”tillständsärende”, ”avsyning (besiktning)”, ”avgifter till byggnadsnämnd” och ”taxa”.

En ny upplaga av Svensk Byggnorm är under utarbetande. Möjligen kommer den därvid att delas upp i flera mindre böcker.

I fråga om planväsendet är byggnadslagen och byggnadsstadgan betydligt mer detaljerade än då det gäller byggnadsväsendet. Planverket har i denna del därför endast att utfärda råd och anvisningar. Dessa ges ut såsom häften i samma publikationsserie som Svensk Byggnorm. Häftena är inordnade i samma löpande nummerserie som denna.

Till början av 1972 har i serien ett 40-tal publikationer kommit ut. De häften som rör planväsendet är gröna till skillnad från byggpublikationer- na. vilka är grå. Hela publikationsserien är i AS-format.

De gröna häftena vänder sig främst till planförfattare. Svensk Bygg- norm riktar sig till byggnadsnämnder och alla som är verksamma inom byggnadsbranschen. SBN 67 har sålts i omkring 70 000 exemplar och tilläggshäftena i cirka 15 000 exemplar.

24. Statens trafiksäkerhetsverk (TSV)

Trafiksäkerhetsverket är central förvaltningsmyndighet för ärenden som rör säkerheten i vägtrafiken. Enligt instruktionen (SFS 1967:654) skall verket bl.a. meddela föreskrifter enligt vägmärkeskungörelsen, leda verksamheten i fråga om besiktning och inspektion av fordon samt utöva tillsyn över besiktningsmännen vid AB Svensk Bilprovning och omhän- derha förarprov och utöva tillsyn över trafikskolorna. Verket har en fordonsbyrå. en trafik- och informationsbyrå, en körkortsbyrå och en kanslibyrå.

I 2—8 åå vägtrafikförordningen ges bestämmelser om fordons be- skaffenhet och utrustning. Vägtrafikförordningen medger att närmare bestämmelser i dessa avseenden meddelas av Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t därtill förordnar. Av ] & vägtrafikkungörelsen framgår att trafiksäkerhetsverket får meddela erforderliga sådana be- stämmelser.' Dessa frågor handläggs av fordonsbyrån.

Då verket antagit nya bestämmelser om fordons utrustning publiceras dessa i en offsettryckt serie kallad Statens trafiksäkerhetsverk. Föreskrif- ter. Publikationen är i A4—format och tryckt efter maskinskriven förlaga. Bestämmelserna betecknas med F (avser fordonsbyrån) och numreras löpande. Efter numret anges det år då bestämmelserna gavs ut, t.ex. F 14—1968. Då nya föreskrifter utfärdas i samma ämne behålls numret men det nya årtalet anges i stället för det gamla. Exempel på innehållet är Bestämmelser om reflexanordningar (F 14—1968) och Bestämmelser om

1 Fr.o.m. den I maj 1973 gäller istället Kungl. Maj:ts fordonskungörelse (se SFS l972z595 och 605). Ett stort antal nya vägtrafikförfattningar, till vilka TSV har att utfärda tillämpningsföreskrifter, träder i kraft den 1 januari eller den 1 maj 1973 (se SFS 1972z592—605).

kontroll av koloxidhalten i avgaser vid tomgångskörning för bilar (F 26—1971). Fram till början av 1972 har ett 30-tal sådana bestämmel- ser givits ut. F-serien tillhandahålls gratis.

Fordonsbyrån ger också ut en omfattande systematisk handbok, benämnd Bestämmelser om fordon (BOF ). Denna omfattar två pärmar med lösa blad i A4-format. Varje blad har i övre högra hörnet ett systematiskt nummer enligt rangprincipen och ett löpande kontroll- nummer samt datum.

Bestämmelserna är ordnade i ett 40-tal kapitel efter de olika fordonsdelarna. Inom varje kapitel skiljs mellan bestämmelser, generella tillämpningsanvisningar och särskilda tillämpningsanvisningar för person- bil och andra fordonsslag. En genomgående princip är att man söker skilja på s.k. författningsbestämmelser, varmed avses bestämmelser i författningar som Kungl. Maj:t utfärdat, trafiksäkerhetsverkets egna bestämmelser och trafiksäkerhetsverkets anvisningar. De bestämmelser som getts ut i F-serien återfinns också i BOF. Pärmarna kompletteras undan för undan med ett stort antal ändringsblad.

Pärm ] av BOF är tryckt i 2 500 exemplar och pärm2 i 2 000 ex. Prenumeranter är bilfabrikanter, verkstäder, kommuner, statliga myndig- heter och bilprovningen. Publikationen ersätter den äldre serien Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens meddelanden till besiktningsmännen.

Vid sidan härav har fordonsbyrån gett ut ett antal andra systematiska pärmar med bestämmelser. Här skall nämnas Bestämmelser om TIR- besiktning m.m. Detta är en lösbladsutgåva i AS-format, som innehåller tekniska bestämmelser och tillämpningsanvisningar för fordon och godsbehållare som används i internationell trafik under tullförsegling. Andra handböcker är Typbesiktningshandbok (A4),Besiktningshandbok (A4), vilken avser registreringsbesiktning, kontrollbesiktning och andra besiktningar som utförs av personal vid bilprovningsanstalterna samt Handbok för flygande inspektion (AS).

Enligt KK (19661270) om vägmärken m.m. åligger det trafiksäkerhets- verket att meddela ytterligare föreskrifter om vägmärken, tilläggstavlor och andra trafikanordningar och att verka för enhetlighet vid använd- ningen av dessa.

De bestämmelser som trafiksäkerhetsverket utfärdar om vägmärken trycks på lösa blad som samlas i handboken Föreskrifter Vägmärken Trafikanordningar (FVT). Den ges ut av trafiksektionen inom trafik- och informationsbyrån och ersätter en motsvarande handbok som tillhanda- hölls av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Handboken omfattar två pärmar i A4-format. Liksom bladen i BOF är bladen i denna handbok försedda med kontrollnummer och ett systematiskt nummer enligt rangsystemet, Handboken innehåller detaljerade bestämmelser om väg— märkenas utförande och placering och upptar ett stort antal ritningar. Den distribueras till samtliga statliga och kommunala väghållare, polisen, vägmärkestillverkare och entreprenörer m.fl. Antalet abonnenter är cirka 5 000.

Det kapitel i handboken som handlar om trafikanordningar vid vägarbete har också getts ut särskilt i form av ett bundet häfte som upptar handbokssidorna förminskade till AS-format. Liksom handboken

Trafiksektionen har en löpande meddelandeserie som motsvarar for- donsbyråns F-serie. Meddelandena är betecknade med bokstaven T (för trafik- och informationsbyrån) samt årtal och löpande nummer inom året. Meddelandeserien är en komplettering till handboken Vägmärken och trafikanordningar och innehåller vissa föreskrifter som senare inarbetas i denna. Meddelandeserien vänder sig främst till väghållare. Även dessa meddelanden har skrivmaskinstyper och är offsettryckta. Formatet är A4.

Trafiksäkerhetsverkets befattning med trafikskolorna stöder sig på 36 & vägtrafikförordningen och bestämmelser i vägtrafikkungörelsen. Enligt dessa har verket att meddela bl.a. föreskrifter om lokal och materiel för undervisning i trafikskola Och att utfärda kursplaner. Dessa frågor handläggs av körkortsbyrån. Byråns anvisningar har publicerats i en serie häften i AS-format. Fram till början av 1972 har 7 häften kommit ut. Några anvisningar avser prov med trafikskolepersonal, inspektion av trafikskolor och anvisningar för tillståndshavare m.fl. vid trafikskolor. Andra anvisningar vänder sig till de trafikinspektörer eller bilinspektörer som skall företa proven. Några häften innehåller kursplaner. Häftena är ej numrerade.

Från kanslibyrån har utfärdats anvisningar för tillämpning av kungörel- sen (19701340) om skolskjutsning. Detta är ett litet häfte i A5-format utan pappomslag. Anvisningarna har betecknats KA (för kanslibyrån) 1—1970. Några andra anvisningar har ej utkommit från kanslibyrån.

Publikationerna från de olika byråerna skiljs åt genom olika färger. Fordonsbyråns pärmar är blå, trafiksektionens gröna och körkorts- byråns häften i de flesta fall gula.

I något enstaka fall har trafiksäkerhetsverkets föreskrifter kungjorts i SFS, t.ex. föreskrifterna om färdskrivare (SFS 19681531; se även 530).

25. Statens växtskyddsanstalt

Växtskyddsanstalten är centralt statligt organ för uppgifter på växtskyd— dets område samt för åtgärder till skydd av vegetabiliska produkter. Enligt instruktionen (19651801) åligger det anstalten bl.a. att verkställa kontroll och inspektion på växtskyddets område och att lämna råd och anvisningar i ämnen, som tillhör anstaltens verksamhetsområde.

KK (l959:229) angående införsel av växter m.m. innehåller regler om införselförbud, särskilda införselvillkor. transitering, sundhetscertifikat, inspektion m.m. samt ansvarsbestämmelser som innebär att den som bryter mot kungörelsen eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter dömes till böter. Enligt 3 & äger växtskyddsanstalten utfärda de närmare föreskifter som erfordras för tillämpningen av kungörelsen. Anstalten äger också medge undantag från kungörelsens införselbestäm— melser. [ 6 & stadgas att anstalten isamråd med generaltullstyrelsen skall upprätta och offentliggöra förteckning över de varuslag för vilka sundhetscertifikat erfordras vid införseln.

Växtskyddslagen (l972:3l8), som trädde i kraft den I juli 1972,

innehåller bestämmelser om de åtgärder som Kungl. Maj :t, eller myndig— het som Kungl. Maj:t bestämmer, kan vidta för att bekämpa växtskade— görare. Växtskyddskungörelsen (1972z3l9), som samma dag ersatte ett flertal författningar, bl.a. kungörelsen (l969:116) om bekämpande av påronpest och kungörelsen (1969zll7) om bekämpande av San José- sköldlus, uppdraget åt växtskyddsanstalten att bl.a. meddela råd och anvisningar för bekämpning av skadegörarna, att utfärda närmare föreskrifter för tillämpning av växtskyddskungörelsen och att i fråga om vissa skadegörare besluta om bekämpning.

Anstaltens tillämpningsföreskrifter tas in i stencilerade cirkulär av A4-format, som numreras löpande för kalenderår. Antalet cirkulär varje år har växlat mellan ett och sju. Cirkulären sänds ut till anstaltens egna växtinspektioner, en del andra svenska myndigheter såsom lantbruks- nämnderna, tullverket, svenska importörer och speditörer. odlar- och importörorganisationer, utländska växtskyddsrnyndigheter och den Euro— peiska och Mediterrana Växtskyddsorganisationen. Upplagan är omkr. 450 exemplar. De svenska importörorganisationerna sprider upplysningar om cirkulären till sina medlemmar. De utländska växtskyddsmyndig- heterna återger de svenska införselbeståmmelserna i sina tryckta medde- landen. För att möjliggöra detta sänds en mindre upplaga av cirkulären ut på engelska, ibland även på franska och tyska.

För tulltjänstemännens bruk tas anstaltens tillämpningsföreskrifter in i såväl Tullverkets författningssamling som del V:] av Tullverkets författ- ningshandbok. Även anstaltens egna tjänstemän använder Tullverkets författningshandbok som uppslagsbok.

Det finns en förteckning över de cirkulär som kommit ut t.o.m. 1969. I övrigt finns ej nagot register över cirkulären.

Vissa uppgifter enligt växtskyddskungörelsen ankommer på länsstyrel- sen. Se härom 4.1.19.

26 Statens växtsortnämnd

Enligt växtförädlarrättslagen (l97iz392) kan den som framställt en växtsort genom registrering få ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja sorten (växtförädlarrätt). Registreringen sker i växtsortregistret, som förs av växtsortnämnden. Ansökningar och beslut i registreringsärenden skall kungöras av nämnden. Växtförädlarrättskungörelsen (l971:393), som innehåller tillämpningsbestämmelser till lagen, stadgar bl.a. att kungörelse i växtförädlarrättsärende skall införas i en av växtsortnämnden utgiven publikation och att nämnden får ge ytterligare föreskrifter för tillämp- ningen av lagen.

Nämnden, som startade sin verksamhet den 1 juli 1971, har enligt uppgift ej utfärdat några tillämpningsföreskrifter. Nämnden har i stencilerade meddelanden kungjort vissa ansökningar. Man ger numera ut en tryckt meddelandeserie i statsformat.

Kungörelsen (l968:214) om statsplombering av utsäde stadgar att det ankommer på växtsortnämnden att pröva vilket utsäde som får plombe- ras. Enligt instruktionen (19711395) åligger det nämnden dels att utge

publikation för kungörelser och andra meddelanden i växtförädlarrätts- ärenden, dels att utge förteckning över rikssorter, som är berättigade till statsplombering.

Originalutsädesnämnden, som fanns före växtsortnämnden, gav årligen ut en tryckt förteckning över rikssorter. Enligt besked från växtsort- nämnden trycker denna numera förteckningen i meddelandeserien. Förteckningen har betydelse dels för odlare, dels för tjänstemän- nen vid frökontrollanstalterna, eftersom det är dessa som utför stats- plomberingen.

27 Tullverket

Tullverket, som är den gemensamma benämningen på generaltullstyrelsen med tulistaten, har till uppgift att debitera, uppbära och redovisa tull och vissa andra avgifter. i instruktionen (SFS 1970z961) anges bl.a. att generaltullstyrelsen har att utge anvisningar till ledning för tolkningen och tillämpningen av tulltaxeringsförordningen (l960:391) och tulltaxan (1971 :920) och att styrelsen får meddela bestämmelser om utbildning av tullpersonalen, om inrättande och indragning av tullstationer och tull- expeditioner samt om tjänstedräkt och tjänstetecken.

Tullverksamheten regleras av ett stort antal författningar. Förutom de nyss nämnda tulltaxeringsförordningen och tulltaxan kan nämnas tull- restitutionsförordningen (192930?) och tullstadgan (19271391) samt författningar som avser EFTA och bestämmelser om införsel och utförsel av jordbruksvaror och andra varor. För att det skall vara möjligt för tulltjänstemännen att tillämpa alla dessa författningar har generaltull- styrelsen en omfattande publikationsverksamhet, där grunden utgörs av Tullverkets författningssamling (TFS) och Tullverkets författningshand- böcker (TFH).

Tullverkets författningssamling tillkom 1918 och har under åren redigerats i huvudsaklig överensstämmelse med SFS. Den är i princip en kronologisk samling, där författningarna tilldelas löpande nummer för kalenderår. Tidigare innehöll TFS dels lagar och andra författningar, som utfärdats av Kungl. Maj:t och som berörde tullverket, dels föreskrifter som beslutats av andra myndigheter och som angick tullverket, dels ock generaltullstyrelsens egna kungörelser och cirkulär. Av de föreskrifter, som beslutats av andra myndigheter än tullverket, skall särskilt nämnas jordbruksnämndens cirkulär, kommerskollegiets meddelanden i handels- licensärenden och veterinärstyrelsens, numera lantbruksstyrelsens, kun— görelser rörande införsel. Från och med 1970 har man emellertid uteslutit de författningar, som publicerats i SFS och som seder- mera inarbetas i tullverkets författningshandböcker (med undantag för vissa EFTA-författningar som enligt särskild föreskrift måste tas in i TFS). Författningssamlingens omfång, som tidigare kunde uppgå till närmare 300 nummer om året, har därigenom minskat väsentligt. i stället informeras tulltjänstemännen om sådana författningar genom utsändning av SFS—exemplar. För att underlätta överblicken över de författningar

som gäller tullverksamheten utges varje månad ett register till TFS, i vilket upptas de författningar som berör tullverket men som ej intagits i TFS.

Förutom det löpande numret åsätts författningarna i TFS en s.k. gruppbeteckning. som består av en romersk siffra vilken anger den del av handböckerna till vilken författningen hör. Vanligen åsätts också ett s.k. klammernummer (se nedan). Typografin har från och med 1971 anpassats till nya SFS. Formatet är detsamma.

TFH består av ämnesindelade handböcker i lösbladssystem. Formatet är statsformat. Serien omfattar följande delar:

TFH izl tulltaxa med statistisk varuförteckning TFH I:2 EFTA-föreskrifter m.m. TFH II tulltaxerings— och tullrestitutionsförordningarna, vissa skatteförfattningar m.m. TFH Iiizl tullstadga och tullordning m.m., frihamnsförfattningar TFH iiI:2 särskilda trafikförfattningar m.m. TFH iV varusmugglingslagen m.m. TFH V:] import- och exportförfattningar TFH V:2 allmänt import- och exportförbud, jordbruksreglering m.m. TFH Vi konventioner m.m. TFH VII personaibestämmeiser (ännu ej utgiven) TFH Vilizl instruktion för tullverket, arbetsordningar m.m. TFH VIII:2 tjänstgöringsreglemente för tullstaten m.m. TFH IX beredskapsförfattningar.

i handböckerna används nummer inom raka parenteser, s.k. klammer- nummer. Varje särskilt avsnitt, t.ex. en paragraf eller ett kortare cirkulär, tilldelas ett klammernummer som i stort sett är löpande genom varje pärm, men man har .ort stora luckor i nummerserien för att ge plats åt eventuellt nytillkommande författningar. Vid behov utökas ett klammer- nummer genom en tilläggssiffra efter kolon, t.ex. 584zl. Genom att ange gruppbeteckning och klammernummer kan man således hänvisa till ett visst författningsavsnitt.

Till varje pärm utkommer ändringsblad flera gånger om året. På varje blad anges numret på ändringen, t.ex. Ändring nr 9 till TFH 11, men bladen har ej något kontrollnummer. Ändrade avsnitt utmärks med lodrätt streck i marginalen. Vid den ändrade paragrafens slut görs en hänvisning till ändringsförfattningens datum och nummer.

Till tullverkets författningssamling hör ett årligt alfabetiskt register. Varje handbok har kronologiskt och alfabetiskt register.

Författningssamlingen och handböckerna är huvudsakligen avsedda för tullverkets eget bruk men de vänder sig också till andra statliga myndigheter, ambassader och handelskamrar samt företag, huvudsakligen importörer och exportörer. Särskilt TFH I är av intresse för dessa. TFH I finns i cirka 7 000 exemplar och författningssamlingen och övriga delar av TFH har en upplaga av ungefär 3 000 exemplar. De tillhandahålls genom Allmänna Förlagets försorg.

Författningsändringar träder ofta i kraft så snabbt att ändringen inte hinner tryckas i författningssamlingen eller vederbörande handbok före ikraftträdandet. Generaltullstyrelsen sänder därför ut stencilerade författ-

ningsmeddelanden om sådana ändringar. Från och med 1970 ges dessa ut i en särskild för hela styrelsen gemensam numrerad serie, benämnd Författningsmeddelanden. Meddelandena numreras löpande för kalender- år och är i samma format som TFS, dvs. statsformat. Meddelandena är provisoriska. Då de inarbetats i TFS eller TFH saknas anledning att spara dem.

Såväl TFS och TFH som Författningsmeddelanden ges ut från tullverkets författningssektion. Från de särkiida byråerna ges ut ett flertal stencilerade meddelandeserier, av vilka några innehåller föreskrifter eller anvisningar. Här skall nämnas kanslibyråns Kanslimeddelanden, tariff- byråns Rundskrivelser ( TBR ) och revisionsbyråns R-meddelanden. Övriga meddelandeserier avser främst ekonomiska, personella eller organisa- toriska frågor. De flesta meddelandena är stencilerade på papper av statsformat.

Till skillnad från de nu nämnda meddelandeserierna är Generaltull- styrelsens meddelanden (GTM) en tryckt informationstidskrift som utkommer med tolv nummer per år.

28. Universitetskanslersämbetet (UKÄ)

Universitetskanslersämbetet är enligt universitetsstadgan (1964z461) cen- tral myndighet för universiteten och vissa andra högre utbildningsanstal— ter såsom de tekniska högskolorna. Universitetsstadgan anger att UKÄ äger meddela föreskrifter i olika avseenden, t.ex. i fråga om utbildningens organisation, undervisningens anordnande och fördelning över läsåret, behörighet till olika tjänster och om lärares och annan personals åligganden. i instruktionen för UKÄ (SFS 1965:740) sägs att UKÄ skall ha inseende över universitetens verksamhet och att ämbetet äger meddela de föreskrifter i fråga om universitetens utbildnings- och förvaltningsverk- samhet som fordras utöver bestämmelserna i universitetsstadgan och andra av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser.

UKÄ:s föreskrifter publiceras i tidskriften UKÄ-aktuellt, som ges ut från Utbildningsförlaget. Tidskriften inrättades fr.o.m. läsåret 1970/71 helt efter mönster av Aktuellt från skolöverstyrelsen. Den har samma format, alltså statsformat, och samma typografi. Varje häfte är numrerat men de olika notiserna eller artiklarna i häftena saknar nummer. Föreskrifterna betecknas endast genom rubrik och datum. i första årgången utkom 26 nummer.

UKÄ-aktuellt innehåller inte bara av Kungl. Maj:t utfärdade författ- ningar och UKÄ :s egna föreskrifter utan även information om utredningar och annan verksamhet som rör universitetsväsendet. Tidskriften går ut till universitetens och högskolornas befattningshavare, till de olika institu- tionerna, till personalorganisationer samt till departement och vissa äm- betsverk, framför allt skolöverstyrelsen. Upplagan är cirka 5 500 exemplar.

Med hänsyn till tryckningstiden ges UKÄ:s föreskrifter i allmänhet först ut i en begränsad stencilupplaga som vänder sig främst till universiteten och högskolorna.

I samarbete med skolöverstyrelsen ger UKÄ ut handboken Utbildnings-

väsendets förfartningsbok ( UFB). Del 3 av handboken innehåller författ- ningar och andra bestämmelser som berör universitetsväsendet (se vidare under 16).

Vid sidan av dessa författningspubiikationer ger ämbetet ut ett antal upplysningsbroschyrer, vilka samlas i serien UKÄ informerar. Skrifterna vänder sig främst till elever som överväger att påbörja universitetsstudier och innehåller behörighets- och meritvärderingsbestämmelser och andra upplysningar om högre studier.

29 Försvaret

Enligt kungörelsen (l966:483) om krigsmaktens indelning i fred och Sveriges militärterritoriella indelning ingår följande i krigsmakten:

Överbefälhavaren med försvarsstaben Försvarsgrenarna: Armén (inkl. bl.a. försvarsområdesbefälhavarna och hemvärnet) Marinen Flygvapnet Krigsmaktens centrala förvaltningsmyndigheter: Försvarets civilförvaltning Försvarets sjukvårdsstyrelse Fortifikationsförvaltningen Försvarets materielverk Krigsmaktens gemensamma institutioner: Försvarets forskningsanstalt Försvarets radioanstalt Värnpliktsverket Miiitärpsykologiska institutet Krigsarkivet Armémuseum Marinmuseet och modellkammaren i Karlskrona Krigsmaktens gemensamma utbiidningsanstalter: Försvarshögskolan Militärhögskolan Försvarets gymnasieskola intendenturförvaltningsskolan Försvarets brevskola Krigsmaktens gemensamma personalkårer Militärbefäihavarna och Chefen för Gotlands militärkommando

Föreskrifter, order och tillkännagivanden från myndigheter inom krigsmakten till personal inom krigsmakten publiceras i Hänstemeddelan- den för krigsmakten (TK), som är gemensam för hela krigsmakten och ges ut av försvarets materielverk genom den s.k. TK-redaktionen. TK tillkom den 1 januari 1968 efter beslut av Kungl. Maj:t.

TK är uppdelad i sex delar, betecknade TKG, TKO, TKP, TKA, TKM och TKF. De tre förstnämnda delarna är avsedda för krigsmakten i dess helhet eller för mottagare inom mer än en försvarsgren. De tre sistnämnda är avsedda för armén, marinen respektive flygvapnet. Grund- läggande och ofta varaktiga tjänstemeddelanden tas in i TKG, övriga delar är närmast order- eller personalnotisdelar som innehåller mera kortsiktiga meddelanden av ordertyp.

TKG-delen används av Kungl. Maj:t, departementen, överbefälhavaren, centrala förvaltningsmyndigheter och gemensamma institutioner inom krigsmakten. Där förekommer bl.a. ett stort antal ämbetsskrivelser från försvarsdepartementet. En mindre del av innehållet i TKG är tillämp- ningsföreskrifter och tillämpningsanvisningar till författningar, Kungl. brev eller ämbetsskrivelser. Delen är anordnad såsom ett lösbladssystem i A5-format. Alla hittills utfärdade och fortfarande gällande TKG-medde- landen upptar enligt uppgift närmare sex vanliga kontorspärmar. TKG trycks i omkring 5 000 exemplar då man har den vanligaste utsändnings- listan. Ibland används en mer begränsad lista. TKG går alltid ut till om- kring 600 adressater.

TKG är ordnad enligt ett systematiskt system som hämtats från klassifikationssystem för militära ärenden (KMÄ). Varje meddelande tilldelas ett saknummer som består av två eller tre siffror enligt decimalsystemet. I huvudet till varje meddelande anges » förutom saknumret ett löpnummer samt utfärdande myndighet, eventuell hänvisning till annan handling, sändlista och uppgift på sådana meddelan- den som upphävs eller kompletteras genom det aktuella meddelandet. Saknumret åsätts av utfärdande myndighet men kontrolleras av TK- redaktionen. Löpnumret åsätts av redaktionen. Till TKG utges varje halvår ett s.k. index över samtliga gällande TKG-meddelanden samt över sådana meddelanden som har upphävts under det sista halvåret. indexet upptar beslutande myndighet, ärende— rubrik, löpnummer, saknummer och sändlista. Det framställs genom en ADB-rutin och är ordnat dels efter saknummer, dels efter löpnummer. Däremot lär ADB-rutinen inte tillåta att man gör alfabetiska sakords- register av ärenderubrikerna.

Övriga delar är liksom TKG i A5-format. Meddelandena skrivs av utfärdande myndighet med skrivmaskin på särskilda blanketter, som via TK-redaktionen går till ett enskilt tryckeri för offsettryckning. TKG ges ut vid behov, övriga delar en gång i veckan. Tryckningstiden rör sig omkring tre dagar för meddelanden i TKG-serien och en dag för övriga meddelanden.

[ detta sammanhang bör nämnas att försvarsdepartementets samord- ningsavdelning ger ut författningspublikationen Totalförsvarets författ- ningshandbok. Denna innehåller bestämmelser som reglerar totalför- svarets verksamhet men är avsedd främst för de regionala ledningsorganen inom den civila sektorn av totalförsvaret. Handboken innehåller de öppna författningar, Kungl. brev och övriga bestämmelser — även en del som rör det militära försvaret vilka bedömts vara av väsentlig betydelse för beredskapsverksamheten inom den civila sektorn av totalförsvaret. Handboken är ordnad som ett lösbladssystem i statsformat. En första upplaga kom ut 1964 och en andra tryckning gjordes 1968. Ändringsblad sänds ut varje halvår. Till handboken hör en innehållsförteckning och en alfabetisk förteckning över föreskrifter av betydelse för den administra- tiva försvarsberedskapen.

Grundlagberedningen har i sitt förslag till ny regeringsform använt ordet försvarsmakten i stället för krigsmakten (SOU 1972:15). Samma ord används i propositionen (197390) med förslag till ny grundlag.

Utredningen har undersökt i vad mån myndigheterna inom för- svaret beslutar föreskrifter, som är avsedda för allmänheten eller för myndigheter utanför försvaret. Under utredningens enkät våren 1968 har så gott som alla tillfrågade myndigheter inom försvaret förklarat att de inte beslutar några sådana föreskrifter. [ det följande antecknas vad utredningen funnit vara av intresse.

29.1 Försvarets civilförvaltning

Enligt instruktionen (19651825) för försvarets civilförvaltning har civil- förvaltningen till uppgift bl.a. att vara tillsynsmyndighet enligt familje- bidragsförordningen (194699). Familjebidragsförordningen innehåller ett stort antal grundläggande bestämmelser om familjebidrag. 23 & innehåller föreskrifter om att kommun skall inrätta särskild familje- bidragsnämnd eller ock uppdraga åt annat kommunalt organ att vara familjebidragsnämnd. Förordningen ålägger Kungl. Maj :t att utse viss myndighet att vara tillsynsmyndighet samt att meddela närmare tillämp- ningsföreskrifter och därjämte uppdraga åt tillsynsmyndigheten att i särskilda hänseenden utfärda tillämpningsbestämmelser samt anvisningar rörande förordningens tillämpning. Enligt familjebidragskungörelsen (19462101) skall tillsynsmyndigheten med uppmärksamhet följa läns- styrelsernas och familjebidragsnämndernas handläggning av ärenden samt verka för en riktig Och enhetlig tillämpning av gällande bestämmelser. Tillsynsmyndigheten skall vidare utfärda de anvisningar rörande tillämp- ningen av förordningen och kungörelsen som kan finnas behövliga.

Civilförvaltningens anvisningar har meddelats i en bokutgåva som heter Anvisningar för familjebidragsförfattningar och kom ut 1963. Den äri AS-format och bladen, som är insatta mellan två kartongpärmar, är utbytbara. Boken har kostnadsfritt tillställts samtliga familjebidrags- n'a'mnder, länsstyrelserna, kammarrätt m.fl. myndigheter. Ändringar och kompletteringar meddelas genom stencilerade cirkulär som sänds ut till myndigheterna. [ mars 1972 utgavs ett supplement till 1963 års anvisningar i bokform i AS-format. Supplementet innehåller samtliga utfärdade Och fortfarande gällande ändringar till anvisningarna.

Anvisningarna innehåller gällande lydelse av familjebidragsförordningen och familjebidragskungörelsen samt en pedagogisk framställning av huvudinnehållet i familjebidragsförfattningarna med vissa detaljanvis— ningar.

Civilförvaltningen meddelar tillämpningsföreskrifter till en del författ- ningar, t.ex. värnpliktsavlöningskungörelsen (1970:676), som närmast vänder sig till personal inom krigsmakten men som möjligen kan ha intresse även för andra. Flera sådana tillämpningsföreskrifter avser i första hand löneförmåner och andra förmåner för personalen.

29.2 Försvarets materielverk

Verket är enligt sin instruktion (SFS 1968z387) central förvaltnings— myndighet för tyg- och intendenturförvaltningen vid krigsmakten. Det åligger verket bl.a. att för krigsmakten anskaffa materiel och andra

förnödenheter inom verkets verksamhetsområde. Nära sammanhängan— den med materielanskaffningen är den s.k. uttagningen. Med uttagning avses sådan förberedelse som görs under fredstid för rekvisition under krigstid. Grundläggande bestämmelser om uttagning finns i 3 & rekvisi- tionslagen (1942z583). Uttagning får avse bl.a. hästar, hundar, motorfor- don och fartyg. Uttagningsmyndigheter är beträffande fartyg fartygsut- tagningskommissionen och beträffande motordrivna fordon, hästar Och hundar numera försvarets materielverk. Tillämpningsföreskrifter till rekvisitionslagen finns i kungörelsen (19631110) om uttagning i fred av vissa förnödenheter för totalförsvaret (uttagningskungörelsen). Enligt denna skall uttagningsmyndighet meddela föreskrifter i vissa hänseenden, t.ex. beträffande de s.k. uttagningsnämndernas verksamhet, samt meddela sådana anvisningar som behövs för tillämpningen av kungörelsen.

Tillämpningsanvisningarna, ”Anvisningar för ianspråktagande av fordon och arbetsredskap i samband med rekvisition (anfordran)”, som synes vara av intresse även för personer utanför krigsmakten, torde publicerasi Tjänstemeddelanden för krigsmakten.

29 .3 Värnpliktsverket

Värnpliktsverket är enligt instruktionen (SFS 19681341) centralt organ för inskrivning och personalredovisning inom krigsmakten. Det åligger värnpliktsverket bl.a. att efter samråd med berörda myndigheter ansvara för och meddela föreskrifter om tilldelning, uttagning, fördelning och inkallelse av värnpliktiga och att meddela upplysningar och anvisningar i frågor som berör dess verksamhetsområde och avser tillämpningen av gällande föreskrifter, i den mån detta icke ankommer på annan myndighet.

Även i värnpliktslagen (19412967) anges att värnpliktsverket är centralt organ för inskrivning och personalredovisning inom krigsmakten. Enligt lagen indelas riket i inskrivningsområden enligt Kungl. Maj:ts bestäm- mande. Inom varje inskrivningsområde finns inskrivningsnämnder, värn- pliktskontor och inskrivningscentraler. Lagen innehåller bl.a. grund- läggande bestämmelser om värnplikt och bestämmelser om de värnplikti- gas inskrivning, redovisning och tjänstgöring. I några av lagrummen överlämnas åt Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer att ge närmare föreskrifter. [kungörelsen (1969:379) om inskrivning och redovisning av värnpliktiga, vilken är utfärdad med stöd av värnplikts- lagen, överlåts åt verket att meddela närmare föreskrifter för tillämp- ningen av kungörelsen. Även kungörelsen (1969:380) om värnpliktigas tjänstgöring m.m. har utfärdats med stöd av värnpliktslagen. Det ankommer på värnpliktsverket att meddela närmare föreskrifter för tillämpning även av sistnämnda kungörelse.

Enligt uppgift från värnpliktsverket berör verkets tillämpningsbestäm— melser främst personalredovisningen.

Bestämmelserna har intagits i en personalredovisningsinstruktion, PRI, som består av två delar. Den ena är närmast en pedagogisk utläggning av gällande bestämmelser, den andra är en datasystemdokumentation med mycket detaljerade bestämmelser. Den förstnämnda delen är utformad

såsom ett lösbladssystem i A4—format, med ändringsblad från tid till annan. Instruktionen vänder sig till de s.k. truppregistreringsmyndig- heterna, dvs. värnpliktskontoren och inskrivningscentralerna, ävensom till regementena. Den rör främst det praktiska förfarandet i fråga om personalredovisningen.

Verket har även utfärdat en provisorisk inskrivningsinstruktion, vilken enligt uppgift.rör det tekniska förfarandet vid inskrivningen. Anvisningar- na har utfärdats i bokform med ett flertal ändringstryck.

Bilaga 3 Standard för statliga publikationer av Stig./. Hedén

(Ur Allmänna Förlaget informerar, nr 3 1971)

F örfattningama

[ en kungörelse från 1922, SFS nr 609l , angående ämbetsverks och andra myndigheters samlingar av kungörelser, cirkulär m.m. föreskrivs vissa anordningar beträffande bl.a. format och typografi. Stadganden förekom- mer också i bestämmelser rörande speciella grupper av publikationer, bl.a. länskungörelserna, statens offentliga utredningar, det statistiska trycket samt för skolornas kataloger, årsredogörelser m.m.

I den av statskontoret år 1967 utgivna Statlig publicering har redogjorts för hur dessa bestämmelser efterlevs och redovisas i tabellform hur ett tusental undersökta myndighetspublikationer fördelar sig på olika format. Det då dominerande formatet och det som fortfarande torde vara mest använt är det som i kungörelsen från 1922 föreskrevs för författningstrycket, dvs. oskuret 170 x 250 mm, vilket efter renskärning blivit 165 x 242 mm.

Svensk standard

Inom Sveriges standardiseringskommission, SIS, har man inte ännu ansett tiden mogen att föreslå en formatstandard för böcker. Däremot finns en svensk standard för facktidskrifter (SIS 62 55 51) 1965. SIS säger här att ”standarden är tillämplig inte bara på facktidskrifter utan även på officiellt tryck, vetenskapliga och tekniska handlingar m.m.” Tabell 1 visar de föreskrivna formaten och tillåtna toleransmått.

Tabell ]. Renformat i millimeter (SIS 62 55 51)

Beteckning Bredd b Höjd h A4 210 i 2 297 .+. 2 GS 169 i 2 239 i 2 A5 148 i 2 210 i 2

I SIS-standarden har också medtagits mått för marger (marginaler) och satsytor i respektive format. Gemensamt för de tre formaten är att

1 Upphävd genom SFS 19692367

innermargen skall vara minst 20 mm eller 41/2 cicero. Innermargens bredd torde vara motiverad av att en eventuell hålning inte skall göra någon del av texten oläsbar.

Anmärkningsvärt är att mellanformatet GS, 169 x 239 mm, så nära ansluter till statsformatet, 165 x 242 mm. En samordning har hittills inte kunnat ske.

Internationell standard

I den internationella formatstandardiseringen för tidskrifter och böcker är A4 och AS de i första hand rekommenderade formaten. SIS har därför i sitt internationella arbete fäst uppmärksamhet vid behovet av ett internationellt standardformat mellan A4 och A5 och har föreslagit GS eller en eventuell modifiering av detta, t.ex. 170 x 240 mm. Tanken har väckt intresse bl.a. i fackkretsar i England.

I en ny engelsk standard för böcker har A5 upptagits som alternativ till fem äldre bokformat, men rekommenderas inte speciellt för böcker. A5 har överhuvudtaget inte varit populärt hos bokförlagen. Det är svårt att finna goda typografiska lösningar och det har ansetts som ”oskönt”. A5 har därför fått vika för ett antingen något smalare eller bredare bokformat.

T ypografistandard modell a'

Inom Allmänna Förlaget har stor uppmärksamhet ägnats typografi- och formatstandardisering. [ den ovan nämnda Statlig publicering sägs bl.a. ”nuvarande bestämmelser ifråga om format och typografi synes inte medge de variationsmöjligheter som är påkallade från bl.a. ekonomiska synpunkter”. De erfarenheter som sedan dess erhållits pekar på att statsformatet ger mycket god ekonomi sett från produktionsteknisk synpunkt. Den typografiska standardisering av statligt tryck som man avsåg i de tidigare bestämmelserna har däremot inte hållit för de krav man idag ställer på såväl trycksaksekonomi som läsbarhet och tillgänglig- het av tryckt information. Åtskilliga avsteg har också gjorts under hand, men såväl författningstrycket som det omfattande riksdagstrycket har med något undantag ända till helt nyligen följt de närmare 50 år gamla anvisningarna för satsyta, trycktyp, marger etc.

Ny typografisk standard

Den stora satsbredd som i så stor utsträckning använts i det officiella trycket (28 cic = 126 mm) har länge ansetts inte befrämja läsbarheten. Ur såväl läslighets— som ekonomiska synpunkter syntes därför angeläget att på olika sätt ändra den typografiska utformningen. SOU, Statens offentliga utredningar, utges sedan 1968 i en tvåspaltad sättning som med- fört bättre tryckningsekonomi och som samtidigt tillfredställt kravet på bättre läsbarhet genom avsevärt kortare rader. Satsbredden är i SOU 14 cicx 2 spalter mot tidigare en spalt om 28 cic. Samtidigt minskades typgraden något i och med att man övergick till typsnittet Times.

[ riksdagstrycket hade man redan 1946 i en utredning föreslagit tvåspaltad sättning, vilket också sedan dess och t.o.m. 1970 tillämpats för riksdagens protokoll. Vid omläggningen av hela riksdagstryckets typo- grafi 1971 frångicks tvåspaltningen. Riksdagstrycket sätts nu genom- gående på hel bredd men i smalare spalt, 23 cic (104 mm) och med sidställdsatsyta.

Även Svensk författningssamling har fr.o.m. 1971 ny typografisk dräkt, också denna med riksdagstryckets spaltbredd. En tvåspaltning prövades av författningspubliceringsutredningen men befanns ha nackdelar ur fram- ställningssynpunkt problem skulle ofta uppstå vid sidornas ombrytning — och ur tillgänglighets- och användningssynpunkt. Övrigt författnings- tryck har rekommenderats följa denna nya standard.

Formatet på riksdagstryck, SFS och SOU har däremot inte förändrats.

ALLFs standard

När Allmänna Förlaget nu går ut med en rekommendation av standard- format för myndigheters och egna publikationer är det naturligt att det så kallade statsformatet får mycket hög prioritet. Format A4, 210 x 297 mm, är givet format för maskinskrivna dokument och stencilerade elleri hel skala offsettryckta upplagor av dylika. A4 rekommenderas även för publicering i bokform av material som skall ordnas med annat materiali A4 eller som av olika skäl fordrar ett större format. För tidskrifter och häften av tidskriftstyp är också A4 ett givet standardformat. Som bokformat är det däremot ofta olämpligt och onödigt stort.

Vid utgivning av en i A4 maskinskriven PM, ett betänkande e.d. rekommenderas en direkt förminskning av originalutskriften till stats— formatet, dvs. en minskning till 80%. Detta förfarande blir i de flesta fall ekonomiskt fördelaktigt. Man får på detta sätt också en behändigare produkt. Maskinskriften blir i denna förminskning lättläst och sidorna blir överskådliga, ofta bättre än i A4. Boken drar också ijämförelse med A4-publikationen mindre porto— och fraktkostnader, den blir lättare att ta med i portföljen etc.

I många fall kan också AS vara ett lämpligt formatalternativ för tryckning från maskinskrivna förlagor. Det bör i så fall vara publikationer av uppslagsbokskaraktär, t.ex. telefonkataloger, register m.m., som inte är avsedda att läsas helt igenom. Förminskningsgraden från A4 till AS är 71%, vilket oftast ger en alltför liten typstorlek för vanlig skrivmaskins- skrift.

Ett för officiellt tryck relativt nytt format, kallat "breda statsforma- tet”, introducerades för ett par år sedan av statistiska centralbyrån för Sveriges officiella statistik. Detta har A4:s bredd 210 mm och statsfor- matets höjd 242 mm. Det har A4:s fördelar vid publicering av breda tabeller och illustrationer och har statsformatets fördelar ur förvarings- synpunkt. Detta format har använts bl.a. för SOU och kan komma ifråga som ett alternativformat när man tvekar mellan statsformatet och A4.

Den formatserie som ALLF rekommenderar innehåller ovan nämnda format jämte ytterligare några. Formaten har uppdelats i en standardserie och en kompletteringsserie enligt följande:

Formatbeteckning och mått Användningsområden

Standard serie a A4 210 x 297 mm Blanketter, dokument, broschyrer, tidskrifter, lösblad, böcker b SS 165 x 242 mm Böcker, broschyrer, lösblad, tidskrifter

(standard för SOU, författningstryck, riksdagstryck m.fl.)

c A5 148 x 210 mm Blanketter, broschyrer, böcker, lösblad d Pocket 110 x 185 mm Böcker, broschyrer

Kompletteringsserie

e SSB 210 x 242 mm Böcker, broschyrer, tidskrifter f SG 120 x 165 mm Broschyrer

g 165 x 210 mm Böcker, broschyrer

h 130 x 210 mm Böcker, broschyrer

i 120 x 210 mm Böcker, broschyrer

Listan över användningsområden gör inte anspråk på att vara fullständig utan vill ge några exempel på tillämpning av de olika formaten.

] standardserien ingår också ett pocketformat 110 x 185 mm, vilket används för ALLFs egen pocketserie PUBLICA. [ denna serie utges vissa titlar i format AS. De i kompletteringsserien upptagna bokformaten bör användas endast då speciella skäl föreligger att inte tillämpa något av standardseriens fyra format.

Formatserien är ett resultat av samarbete mellan ALLF, Utbildnings- förlaget och SRA—Beckmans. Hos Utbildningsförlaget kommer standard- serien att tillämpas för läroböcker och andra läromedel.

Format

165 x 242 mm, det s.k. statsformatet. Måtten avser skuret format för såväl häften, lösblad som inbundna samlingar.

Satsyta

Textspaltens satsbredd 23 cic (104 mm), marginalspaltens bredd 6 cic (27 mm) med 1 cic (4,5 mm) spaltmellanrum. Total satsbredd 30 cic (135 mm). Textytans höjd 45 1/2 cic (207 mm) motsvarande 50 st ll-punktersrader.

Texttypsnitt

Huvudtypsnitt skall vara Times.

Huvudtext 9/11 (9 punkters typgrad med 2 punkters radmellanslag). Sättning kan göras med mindre radavstånd (9/10) eller med indrag om max 4 cic (18 mm) om särskild markering av avsnitt önskas.

Noter, större tabeller, anmärkningar och annat material som sätts med ”mindre stil” skall sättas 8/8 (8 punkters typgrad utan radmellanslag).

Textens placering på sidan skall medge hålning. Innermarginal bör vara 20 mm (4 1/2 cic). Övermarginal skall efter skärning vara ca 13 mm.

Första raden i nytt stycke sätts med 1 fyrkants (4 mm) indrag. Undantag: första raden i ny paragraf eller moment. Paragraf inleds med nummer i halvfeta siffror åtföljda av paragraftecken.

Rubriker Författningssamlingens namn på Halvfet18p första sidan av häfte, blad eller eller motsv samling (stapelhöjd

ca 4,5 mm) Huvudrubrik (Rubrik 1) Lag, för- Halvfet12/12 ordning etc

Sakord

Beslu tsdatum

Författnings- nummer m.m. [ marginalen på sidan ]

Levande kolumntitlar

Pagina

Underskriften

Kantlinjer

Rubrik 2 Rubrik 3 Rubrik 4

Sakordsuppgift sätts omedelbart under linjen under författningssam- lingens namn

Beslutsdatum (under författnings— rubriken)

Författningsnummer (löpnummer) Sakbeteckning, ledordet Sakbeteckning

Utgiven från trycket den . . . Distribution, ledordet Distributionsuppgiften

Löpnummer och eventuell sakbe- teckning upptill iyttermarginalen på sidan 2 och följande sidor

Varje författning pagineras för sig med paginasiffror nedtill i sidornas yttermarginal

Beslutande sätts i vänster kant utan indrag Kontrasignatörens namn högerkant utan indrag

sätts i

Lodrät linje i marginalen för att utmärka ändrade avsnitt o.dyl.

Halvfet lO/ll Halvfet 9/1 1 Kursiv 9/1 1

Rak och kursiv mager 8/ 10

Rak mager 9/11

Halvfet 12/12 Rak mager 6/8 Halvfet 12/12 Rak mager 8/10 Rak mager 6/8 Rak mager 8/10

Halvfet 10/11

Rak mager 9/11

Raka versaler 9/1 1 Raka gemena 9 / l 1

Kvartsfet

Tullverkets författningssamling

Bilaga 4 b (provtryck)

Sakord: tullfrihet, certifikat, EFTA-behandling, import, urrprungscertifikat

Kungl. generaltullstyrelsens kungörelse med vissa föreskrifter om tullfrihet för varor från utvecklingsländerna

den 22 december 1971.

Kungl. generaltullstyrelsen får med stöd av 9 och 10 åå kungl. kun- görelsen (1971: 963) om tullfrihet för varor från utvecklingsländerna härigenom föreskriva följande.

1 5 I fråga om tullfrihet enligt ovannämnda kungl. kungörelse skall vad som stadgas i generaltullstyrelsens kungörelse (TFS 1967: 155) med vissa föreskrifter om EFTA-behandling vid import ([301] 0. f.) äga mot- svarande tillämpning.

2 5 I kungörelsen (1971: 963) avsett formulär till intyg om varas ur- sprung (ursprungscertifikat) har i engelsk version det utseende som framgår av härvid fogad bilaga.

Certifikatets format skall vara 210 mmX297 mm (A 4). Pappret skall vara vitt, träfritt skrivpapper vägande minst 25 g per mz. Det skall vara försett med grönt, maskingraverat bakgrundsmönster så att för- falskning med mekaniska eller kemiska medel klart framträder.

Varje certifikat skall för identifiering vara försett med ett serienum- mer.

Certifikatet skall vara ifyllt med skrivmaskin eller för hand, i det senare fallet med bläck eller kulpenna och med användande av tryck- bokstäver.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.

HANS HARTLER Rosa Bååth (Revisionsbyrån) SOU 1973:23 241

TFS 1971: 141

Sakbeteckn ing

I:2

Utgiven från trycket den 29 dec. 1971

Distribution

Lan 2

Tullverkets författningssamling

Sakord: utbildning, kammarskrivare, behörighet, tidsplan, ersättning TFS 1971: 85 Sakbeteckning VIII: 1

. .. Utgiven från trycket

Kungl. generaltullstyrelsens cirkulär den 3 augusti 1971

om anordnande av en kammarsknvarkurs ___—— Distribution den 20 juli 1971. Kam

Kungl. generaltullstyrelsen har denna dag bestämt, att en kammar- skrivarkurs skall anordnas med början den 8 november 1971. Annons om kursen kommer att införas i vissa tidningar, varvid sökande hän- visas till chefen för närmaste centraltullkammare eller tullkammare för att erhålla ytterligare upplysningar.

Fordringar för inträde

För inträde i kursen fordras att vara svensk medborgare, att äga god hörsel,

att uppfylla fordringar på synförmågan samt

att i övrigt vara fri från sjuklighet, svaghet eller lyte, som kan anses inverka menligt på tjänstutövningen.

Sökande till kursen bör ha avlagt studentexamen eller ingenjörsexamen vid tekniskt gymna- sium eller

ha fullständig utbildning på någon av det nya gymnasiets linjer eller styrka sig äga motsvarande kunskaper.

Ansökningstid och ansökningshandlingar

Ansökan om inträde i kursen skall ställas till Kungl. generaltullsty- relsen (postadress: Fack, 103 10 Stockholm 2) och ha inkommit till sty- relsen senast den 7 september 1971. Ansökningen skall vara egenhän- digt skriven av den sökande, innehålla uppgift om hemort, adress och telefonnummer (även tillfälligt) samt åtföljas av följande handlingar.

1. Bestyrkta avskrifter av betyg eller intyg över avlagda examina och andra kunskapsprov.

2. Intyg om sökandens verksamhet under tiden efter avlagd student- examen (eller motsvarande), om nämnda tid den 7 september 1971 uppgår till mer än sex månader.

TFS 1971: 85 VIII: ]

3. För manlig sökande uppgift om värnpliktsförhållanden (bestyrkt utdrag ur inskrivningsbok eller stamkort med uppgift om registre- ringsnummer, tjänstegrad, besiktningsgrupp, slag av tjänstgöring, tjänst- göringstidens längd, vitsord och genomgångna militära skolor). Efter särskild anmodan från styrelsen skall den sökande dessutom avlämna a. personbevis (i original), som skall innehålla uppgift om att sökan- den är svensk medborgare, b. läkarintyg, om möjligt utfärdat av anvisningsläkare samt avfattat på formulär, som tillställs den sökande av styrelsen, c. intyg om skärmbildsundersökning eller annan röntgenologisk lung- kontroll, utfärdat tidigast den 7 mars 1971, samt (1. intyg om i vederbörlig ordning undergången ympning mot smitt- koppor eller skriftlig förklaring om villighet att i händelse av antagning till elev i kursen underkasta sig sådan ympning.

Tidsplan för kursen

Kursen kommer att omfatta följande avsnitt:

1. praktikkurs 1 under tiden 8 november 1971—16 januari 1972,

2. teorikurs 1 vid tullskolan i Stockholm under tiden 17 januari—S maj 1972,

3. praktikkurs 2 under tiden 6 maj—5 november 1972 samt

4. teorikurs 2 vid tullskolan under tiden 6 november 1972—11 maj 1973.

Vid kursen kommer att meddelas undervisning i ämnena författ— ningskunskap, varukännedom med kemi, handelslära med tullvärdebe- räkning och bokföring, engelska, tyska och franska språken, personal- och driftstjänst rn. m.

Ersättning under utbildningen

Till kursdeltagare, som inte innehar sådan anställning i tullverket, som nedan sägs, utgår arvode med belopp motsvarande lön enligt löne- klass A 10 under tiden för praktikkurs 1 och teorikurs 1 och enligt löneklass A 13 under tiden för praktikkurs 2 och teorikurs 2. Arvode- nas storlek enligt 1971 års lönenivå framgårav följande tabell.

Löneklass Belopp för månad, kronor

ortsgrupp 4 ortsgrupp S

A 10 1918 2014 A 13 2215 2316

Under praktikkurs 2 erhåller elev ledighet 18 dagar med bibehållet arvode.

Vidare utbetalas resekostnadsersättning och traktamente enligt all- männa resereglementet för resa från bostadsort inom Sverige till den plats, där praktikkurs 1 skall fullgöras, för resor till och från teori-

Bilaga 5 Fortsatt arbete på ämnesindelning av författningar PM 5.3.1972

av utredningens sekreterare

[ betänkandet om Svensk författningssamling (SOU 1970:48) föreslog utredningen att en arbetsgrupp skulle tillsättas för att rensa upp i författningsmaterialet och systematisera författningarna. Utredningen lade fram en skiss till ämnesindelning (bilaga 2 till betänkandet). Avsikten med systematiseringen var i första hand att få fram ett årligt systematiskt författningsregister, i andra hand att systematiseringen med åsatta saknummer skulle tjäna till ledning för förvaring i pärmar, i sista hand att systematiseringen skulle kunna ligga till grund för en selektiv distribution av författningarna.

Förslaget har inte resulterat i att en arbetsgrupp tillsatts och några planer på att tillsätta en sådan arbetsgrupp synes inte föreligga. Arbete pågår inom statsrådsberedningen med att utarbeta ett årligt register över författningar men man synes inte planera för ett systematiskt sådant register.

För att föra frågan ytterligare något framåt och för att pröva om den föreslagna skissen till ämnesindelning är användbar har jag inom ramen för utredningen fortsatt arbetet på ämnesindelning av författningarna. Här nedan lämnas en redogörelse för det hittills utförda arbetet.

Utfört arbete

Som underlag för arbetet har jag valt de ADB-framställda kronologiska registren över författningar, som tillkommit under åren 192041969 eller som tillkommit dessförinnan men ändrats under denna period. Registren upptar i princip bara gällande författningar. Två sådana register har klippts sönder så att varje författning bildar en remsa. Jag har således fått en remsa för iprincip varje gällande författning.

Författningsremsorna har av ett kontorsbiträde sorterats upp i ett antal grupper, bl.a. en för grundlagar, balkar och andra lagar, en för förordningar, en för kungörelser, en för cirkulär och en för instruktioner.

Jag har sedan börjat med gruppen lagar. Samtliga lagar har sorterats i enlighet med ämnesindelningen och lagts i kuvert som motsvarar den undergrupp till vilken jag anser lagen bör föras. För att i efterhand veta vart en författning sorterats har jag i ett kronologiskt register antecknat

I många fall har det varit tämligen lätt att bestämma hur en författning bör grupperas. Ofta har den bara bort föras till en undergrupp. I andra fall har två eller flera undergrupper kunnat komma i fråga. Jag har då lagt författningen i ett kuvert och på övriga ifrågakomna kuvert i allmänhet gjort en hänvisning till det förstnämnda. 1 det kronologiska registret har jag gjort anteckning om hänvisningarna.

Sedan alla lagar sorterats har jag fortsatt med förordningarna. Även dessa är sorterade. Tanken är att lagar och förordningar tillkommer under medverkan av riksdagen och att de således utgör en ryggrad för författningsbyggnaden. Lagarna och förordningarna uppgår till omkring 1 000 stycken.

För att ytterligare kunna bedöma ämnesindelningen har jag också sorterat in alla instruktioner, vilka uppgår till i runt tal 250 stycken. Därigenom har i princip alla myndigheter och andra institutioner kommit in i systemet.

Sorteringsarbetet tillgick praktiskt så att jag bestämde hur författningarna skulle sorteras och antecknade detta i det kronologiska registret samtidigt som ett skrivbiträde plockade fram kuvert, lade in remsorna och ställde tillbaka kuverten. Arbetet gick överraskande fort. Att sortera de 1200—1300 författningarna tog ungefär 26 timmar på detta sätt.

En del författningar passade inte in i någon av de undergrupper som återfinns i skissen till ämnesindelning. Jag har därför i ett par fall gjort i ordning ett kuvert för ”övriga författningar” inom huvudgruppen.

Sedan de nu nämnda författningarna sorterats har jag gått igenom varje kuvert och granskat vilka författningar som förts dit. Genomgången har resulterat i en del omföringar och vidare har jag försökt få bort kuverten med övriga författningar. Sorteringen framgår av nedanstående uppställ- ning.

Erfarenheter och slutsatser

Det var överraskande lätt att sortera in ett stort antal författningar. I andra fall var det däremot svårt att bestämma sig för systematiseringen, särskilt då flera undergrupper kunde komma i fråga. Det visade sig i dessa fall svårt att vara konsekvent. Som exempel kan nämnas att författningar om krigsverksamhet kunde föras antingen till gruppen totalförsvar eller ekonomiskt försvar eller liknande eller till myndighetens ordinarie verksamhet. Ett annat exempel var gränsdragningen mellan skatteförfatt- ningar, som borde föras till respektive skattegrupp, och sådana författ- ningar som berörde en viss verksamhet.

I många fall berodde svårigheterna på att författningens nibrik inte gav mig tillräcklig ledning om vad författningen egentligen innehåller. Sorteringsarbetet borde därför göras av en arbetsgrupp med specialister från olika verksamhetsområden såsom utredningen föreslagit. En del av olägenheterna skulle kunna undvikas om man gav sig tid att studera författningstexten i stället för att bara sortera efter rubriken.

Ibland blev det ganska många författningar inom en undergrupp, t.ex.

Sjöfart. Här skulle författningarna behöva delas upp i flera mindre grupper. En sådan uppdelning av ett ämnesområde borde givetvis göras av en person som var insatt iämnet.

Jag har hållit mig till den föreslagna skissen till ämnesindelning så nära som möjligt. Efter det nu utförda arbetet har jag märkt att denna måste omarbetas på ett par punkter. Så behövs t.ex. en undergrupp för vattenfrågor.

Som allmänt omdöme kan sägas att en systematisering av författ- ningarna är möjlig att genomföra och att en sådan borde vara av stort värde vid det praktiska arbetet. För närvarande tror jag mest på en systematisering för att åstadkomma ett bra översiktligt författningsre- gister. En systematisering som grund för selektiv distribution eller för allmänt godtagen förvaring i pärmar tror jag något mindre på.

Man kan fråga sig om ett systematiskt författningsregister verkligen är bättre än ett numeriskt register med alfabetiskt index. Även ett systematiskt register borde ha ett alfabetiskt index. För min del är jag övertygad om att ett systematiskt register är överlägset eftersom man då kan finna författningar antingen den alfabetiska vägen, som nästan enbart bygger på de ord som finns i författningarnas rubriker, eller den systematiska vägen som bygger på en mer översiktlig kunskap om författningarnas innehåll.

Ett systematiskt register kan byggas upp och skötas på två sätt. Det ena är att det handhas av en ensam utgivare som likt en envåldshärskare bestämmer över registrets systematik. Som exempel på denna princip kan nämnas den svenska lagboken och det danska författningsregistret, som började utges av utgivaren för dansk lovsamling och som tillvunnit sig mycket stark ställning i Danmark. Med tillämpning av denna princip skulle registret kunna ges ut av Allmänna Förlaget om det lyckades engagera en person som var villig att äta sig utgivningen även i fortsättningen.

Den andra metoden är att en arbetsgrupp utarbetar registret och att systematiken således blir fast förankrad i t.ex. departementen och statsrådsberedningen. Ämnesindelningen kommer därigenom att te sig välbekant för dem som arbetar med författningarna. Denna metod måste vara överlägsen bl.a. därigenom att den lättare knyter fackkunskap till sig.

Däremot synes det meningslöst att utredningen ensam fortsätter att arbeta på ämnesindelningen. Den ämnesindelning som jag skulle kunna utföra kommer inte att ha någon fast förankring i departementen och måste därför te sig främmande för dem som eventuellt senare skulle fortsätta att sköta registret. Om utredningens förslag skall kunna fullföljas måste statsrådsberedningen eller justitiedepartementet eller möjligen Allmänna Förlaget bestämma sig för att i den ena eller den andra formen fortsätta arbetet på ett sådant register.

En första grovsortering av återstående författningar skulle antagligen kunna ske på ett par veckor. Uppskattningsvis återstår drygt 3 000 författningar att sortera. Det mest krävande arbetet blir emellertid senare när det gäller att i samråd med olika Specialister bearbeta grovsorteringen.

Ett annat arbete som kommer till blir att rätta alla fel som finns i det

kronologiska registret. Förmodligen kommer en ny rättad upplaga att ges ut i slutet av 1972. Alla de rättelserna måste beaktas i systematiserings- arbetet.

Sorterade lagar, förordningar och instruktioner

Anm: Denna förteckning bygger på det kronologiska registret över författningar publicerade i SFS 1920—1969. Sedan dess har författningar upphävts och tillkommit. Förteckningen gör ej anspråk på att vara korrekt utan avser att visa ett försök att klassificera lagar, förordningar och instruktioner i enlighet med utredningens skiss till ämnesindelning för författningar.

l Statsskick 1.1 Kungl. Maj:t

Regeringsform 1809 Lag (1968:744) om antalet statsdepartement och statsråd utan departe- ment Ansvarighetslag 10.2.1810 för statsrådets ledamöter, föredragande och Konungens rådgivare i kommandomål Departementsinstruktion (19652386) Instruktion (1965:629) för justitiekanslern

1.3 Riksdagen

Riksdagsordning 1866 Lag (19201796) om val till riksdagen Lag (1968:175) med vissa bestämmelser om val till riksdagens andra kammare för perioden l969el972

Lag (1969:825) om de allmänna valen den 20 september 1970

Lag (l947z464) angående ändring istadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande Instruktion (1967:928) för riksdagens ombudsmän Lag (1934:437) för Sveriges riksbank Ansvarighetslag (19362324) för fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m.m. Lag (l957:685) angående utövande av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter under krigsförhållanden

1.5 Hovet

Successionsordning 1810 Lag (1921:159) med vissa bestämmelser om förrnynderskap för omyndig medlem av det kungliga huset

Tryckfrihetsförordning 16.7.1810

Lag (19371249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar Lag (19411445) med vissa bestämmelser om tryckta skrifter vid krig eller krigsfara

1.9 Lagstiftning

Lag (19651186) om lagrådet Lag ( 194211 17) med vissa bestämmelser om kungörande i kyrka m.m.

1.1 l Rikets gränser, flagga och vapen

Lag (19661374) om Sveriges sjöterritorium Lag (19601646) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteck- ningar Lag (1934163) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar

1.13 Medborgarskap. Utlänningar. Flyktingar

Lag (19241130) om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap Lag (19501382) om svenskt medborgarskap

Utlänningslag (19541193) Lag (19451316) angående utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning

Lag (1969:644) om vissa rättigheter för statslösa personer och politiska flyktingar Instruktion (1969:137) för statens invandrarverk Instruktion (1965:679) för utlänningsnämnden Instruktion (196615) om tillämpning i förhållande till Tunisien av Internationella arbetskonferensens konvention den 28 juni 1962 (nr 1 18) angående utlänningars likställande med ett lands egna medborgare i fråga om social trygghet

1. 15 Partiva'sen

Lag (19471164) om förbud mot politiska uniformer

2 Offentlig förvaltning i allmänhet 2. l Statstjänstema'nnen

Statstjänstemannalag (19651274)

Lag (19451423) om kvinnas behörighet att innehava statstjänst eller annat allmänt uppdrag Lag (1965z276) om inskränkning i rätten att föra talan om offentlig arbetsgivares beslut Instruktion (1965:642) för statens avtalsverk

Instruktion (19661235) för statens förhandlingsnämnd Lag (1907185 5. 1) angående civila tjänsteinnehavares rätt till pension Förordning (19511335) om ändrade bestämmelser rörande avgångsåldern för civila statstjänstemän, m.m. Lag (19661681) om skyldighet för kommun att bidraga till pensions- kostnad för personal som övergått till statstjänst Lag (19201254) angående rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfalls- verk Instruktion (1965:641) för statens personalpensionsverk Instruktion (19611650) för statens tjänstebostadsnämnd Instruktion (1965:643) för statens personalbostadsdelegation Instruktion (1967:454) för statens personalutbildningsnämnd Instruktion (19651668) för statens nämnd för arbetstagares uppfinningar Lag (1942187) med särskilda bestämmelser angående stats- och kom- munalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m.m.

2.3 Statens egendom

Förordning (19451262) angående försäljning i vissa fall av kronoegendom m.m. Förordning (19341320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom Instruktion (19651702) för kammarkollegiet Instruktion (19673 54) för byggnadsstyrelsen Instruktion (19681681) för domänverket Instruktion (1969:790) för affärsverksdelegationen Instruktion (1965:480) för förenade fabriksverken Instruktion (1965:671) för statens nämnd för samlingslokaler

2.5 Rationalisering. Upphandling

Instruktion (19651650) för statens provningsanstalt Instruktion (19651703) för statskontoret

2.7 Förvaltningsförfarandet

Lag (1909138 3. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt Lag (1967164) om tillfällig ökning av regeringsrådens antal

2.9 Länen

Lag (19641651) om överflyttande på länsstyrelse av vissa magistrat, kommunalborgmästare m.fl. åvilande uppgifter Lag (1967:782) med anledning av sammanslagning av överståthållaräm- betet och länsstyrelsen i Stockholms län

Länsstyrelseinstruktion (19581333)

Förordning (1947:522) med vissa bestämmelser rörande överståthållar- ämbetets skatteavdelning m.m.

Kommunallag (19532753)

Lag (1953:754) om införande av kommunallagen Lag (1954:130) om rätt för kommun att uppdraga beslutanderätten i vissa frågor till sammanslutning av kommuner (kommunal delegations- lag) Lag (1965:576) om ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhand- lingar m.m. Lag (19651596) om kommunala sammanläggningsdelegerade Lag (1957:281) om kommunalförbund Lag (1954:284) om tillämpning å Stockholms stad av vissa bestämmelser i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753) och lagen den 18 december 1953 (nr 754) om införande av kommunallagen Kommunallag för Stockholm (1957150) Lag (19691780) med anledning av införande av enhetlig kommunbeteck- ning, m,m. Lag (19641653) om överflyttande av magistratens befattning med burskapsärenden m.m. Kommunal vallag (19301253) Lag (19691596) om kommunalt partistöd Lag (1957:259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m.m. Lag (1962z638) om rätt för kommun att bistå utländska studerande Lag (19681131) om vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet Lag (1939:254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m.m. föranledda arbetsuppgifter Lag (1919:293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning Lag (19691156) med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindel- ningen

Landstingslag (19541319)

Lag (19541320) om införande av landstingslagen Lag (19501172) med bestämmelser om tidpunkten för lagtima Iandstings- möte ivissa fall Lag (19691215) med särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskommun Lag (1969:216) om antalet Iandstingsmän och valkretsindelningen i Stockholms läns landstingskommun för valperioden 1971—1973 Lag (1955:138) om proportionellt valsätt vid val inom landsting, kommunalfullmäktige m.m.

2.13 Kommunalrjänstema'nnen Lag (1965:275) om tjänstemän hos kommuner m.fl. (kommunaltjänste- mannalag)

2.15 Övrig offentlig förvaltning

3 Utrikestjänsten 3. 1 U trikesfö rvaltningen

Instruktion (1965:857) för utrikesdepartementet Instruktion (1967183) för utrikesrepresentationen Förordning (1928:49) angående beskickningar och konsulat Lag (1927171) om behörighet för diplomatisk tjänsteman att verkställa konsulär förrättning

3.3 Utländsk representation i Sverige

Lag (1966:664) med vissa bestämmelser om immunitet och privilegier

3.5 Information om Sverige i utlandet

3.7 Internationellt samarbete

Lag (19471512) om skydd för Förenta Nationernas emblem och namn Lag (19611167) om skydd för internationella atomenergiorganets emblem Lag (19571668) om utlämning för brott Lag (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge

3.9 Bistånd till främmande länders utveckling

Instruktion (1965 1666) för styrelsen för internationell utveckling

4 Försvaret 4.1 K rigsmaktens högsta ledning

Lag (1921:15) om kommandomål Instruktion (19451361) för försvarets kommandoexpedition Instruktion (1968:408) för överbefälhavaren Instruktion (19421866) för generalstabskåren Instruktion (19611468) för militärledningen

4.3 Försvarsgrenarna

Instruktion (1968:409) för chefen för armen Instruktion (19681410) för chefen för marinen Instruktion (1968:41 1) för chefen för flygvapnet Provisorisk instruktion (1954:611) för marinledningen

4.5 Militärområden. Försvarsomräden

Instruktion (19681412) för militärbefälhavare

4.7 K rigsmaktens personal Instruktion (1965:825) för försvarets civilförvaltning Instruktion (19661165) för auditör

Krigssjukvärdslag (19531688) Instruktion (19691403) för försvarets sjukvårdsstyrelse

Instruktion (1956:288) för civila reservläkare Lag (1942:723) om skyddsympning inom försvarsväsendet Instruktion (19651838) för militärapoteket Instruktion (19461354) för försvarets socialbyrå Förordning (19401824) om värnpliktslån Förordning (19501261) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (militärersättningsförordning) Förordning (1950:262) angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring Instruktion (1964 13 79) för militärhögskolan Instruktion (19431712) för fortifikationskären

4.9 Krigsmaktens egendom

Instruktion (19441339) för krigsmaterielverket Instruktion (19431889) för arméförvaltningen Instruktion (19651827) för fortifikationsförvaltningen

4.1 1 Militär forskning

Instruktion (1965z833) för försvarets forskningsanstalt Instruktion (19681340) för försvarets rationaliseringsinstitut Instruktion (19651836) för militärpsykologiska institutet Instruktion (19681632) för flygtekniska försöksanstalten Lag (19461722) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av bety- delse för försvaret

4.13 Arkiv. Museer

Instruktion (19651834) för krigsarkivet Instruktion (1965:835) för armemuseum

4. 15 Värnplikt

Värnpliktslag (19411967) Instruktion (19681341) för värnpliktsverket Instruktion (1966:434) för värnpliktsnämnden Lag ( 19661413) om vapenfri tjänst Instruktion (19661431) för vapenfrinämnden Instruktion (19681413) för rikshemvärnschefen

Rekvisitionslag (19421583)

Förordning (19421586) med närmare bestämmelser angående tillämpning av rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583) (rekvisitionsförordning) Allmän förfogandelag (l954z279) Förordning (1956:536) om tillämpning av allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr 279) och allmänna ransoneringslagen samma dag (nr 280) Instruktion (196311 11) för fartygsuttagningskommissionen Lag (1964164) om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m.m. Förordning (19401218) med vissa bestämmelser om legosängsavgifter under utrymning

4.19 Allmänt om totalförsvaret

Lag (19601513) om beredskapstillstånd Instruktion (19621536) för totalförsvarets chefsnämnd Instruktion (19621310) för totalförsvarets upplysningsnämnd

4.21 Civilförsvaret

Civilförsvarslag (19441536) Civilförsvarslag (1960174)

Instruktion (19651676) för Civilförsvarsstyrelsen Instruktion (1951:429) för civilbefälhavare Lag (1952:269) om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten Lag (1964163) om kommunal beredskap Lag (1964:47) om krigshjälp Förordning (19541249) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret Förordning (19441749) med vissa föreskrifter angående trafik med motorfordon och släpfordon vid utrymning Lag (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m. Lag (19521270) om skyddsympning vid krig eller krigsfara

4.23 Ekonomiska försvaret

Instruktion (1965:659) för överstyrelsen för ekonomisk försvarsbered- skap Allmän ransoneringslag (19541280) Allmän prisregleringslag (1956:236) Allmän tjänstepliktslag (1959183) Lag (1964119) angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m.m. (krigshandelslag) Lag (1961 1655) om undanförsel och förstöring Lag (1957:684) om betalningsväsendet under krigsförhållanden

Förordning (19431183) om ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt Lag (1958:566) om ersättning för krigsskada å egendom Instruktion (19591484) för statens krigsskadenämnd Lag (1960:22) om statlig krigsförsäkring Lag (19431182) med särskilda bestämmelser om försäkring för olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga m.m. Förordning (19231138) angående ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under 1914— 1919 års världskrig Lag (19621627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m.m. Instruktion (1965:680) för krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar Lag (19481390) om skyldighet för näringsidkare m.fl. att biträda vid planläggningen av rikets ekonomiska försvarsberedskap

4.25 Psykologiska försvaret Instruktion (19651681) för beredskapsnämnden för psykologiskt försvar Instruktion (1967:602) för statens upplysningscentral

5 Undervisning och forskning 5.1 Skolväsendets förvaltning

Skollag (19621319) Instruktion (1965:737) för skolöverstyrelsen Instruktion (19651741) för Iänsskolnämnderna

5 . 3 Grundläggande undervisning 5.5 Päbyggnadsundervisning

5.7 Vuxenutbildning

5.9 Lärarutbildning

5.1 1 Övrig yrkesundervisning

5 .1 3 Högre undervisning

Instruktion (19651740) för universitetskanslersämbetet

5.15 Frivilligt folkbildningsarbete

Studiemedelsförordning (19641401) Förordning (1967:882) om studiemedelsavgifter

Instruktion (19651744) för centrala studiehjälpsnämnden Instruktion (19651745) för studiemedelsnämnderna Instruktion (l918:1080) för kungl. och Hvitfeldtska stipendieinrätt- ningen

5. 19 Forskning

Instruktion (1968:404) för styrelsen för teknisk utveckling Instruktion (19651672) för statens råd för byggnadsforskning Instruktion (1965 1673) för statens institut för byggnadsforskning Instruktion (1965:803) för statens maskinprovningar Instruktion (19651693) för statens geotekniska institut Instruktion (1965:690) för Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut Instruktion (19461412) för nämnden för utgivande av förvaltningsrätts— liga publikationer

6 Kulturvård

6.1 Litteratur

6.3 Konst Instruktion (1965:746) för statens konstråd

6. 5 Teater

Instruktion (1965:747) för teater- och orkesterrådet

6.7 Film

Förordning (19321179) med vissa bestämmelser angående biografer och filmförevisning Förordning (19591348) med särskilda bestämmelser om biografföreställ— ningar m.m. Förordning (19321178) med vissa bestämmelser angående film Instruktion (19651748) för statens biografbyrå

6.9 Musik

6.1 1 Bibliotek

Lag (19491166) angående skyldighet att avlämna för bibliotek avsedda exemplar av tryckt skrift Instruktion (19281461 ) för stifts- och landsbiblioteket i Linköping

Instruktion (1938120) för stifts- och landsbiblioteket i Skara Instruktion (1953144) för stifts- och landsbiblioteket i Västerås Instruktion (19531712) för stifts- och landsbiblioteket i Växjö

6.13 Museer

Instruktion (19651735) för nationalmuseet med östasiatiska museet Instruktion (19661264) för naturhistoriska riksmuseet Instruktion (19661265) för etnografiska museet Instruktion (19651698) för statens sjöhistoriska museum Instruktion (19651736) för livrustkammaren

6.15 Arkiv

Instruktion (19651732) för riksarkivet Instruktion (1967:106) för riksarkivets heraldiska sektion och statens heraldiska nämnd Instruktion (19651743) för landsarkiven Instruktion ( 1929191) för länsarkivet i Östersund

6.17 Fornminnen

Lag (1942:350) om fornminne

Lag (1960:690) om byggnadsminnen Lag ( 1942:354) om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader

Instruktion (19651734) för riksantikvarieämbetet och statens historiska museum

6.19 Idrott

Instruktion (1916:383) för stadionstyrelsen Lag (19691612) om förbud mot professionell boxning

6.21 Lärda samfund

Instruktion (19441813) för sekreteraren och kamreraren hos Kungl. Lantbruksakademien

7 Kyrkan 7.1 Svenska kyrkans organisation

Kyrkolag 3.9.1686 Förordning (1873171 s. 1) angående ändring i vissa delar av kyrkolagen med därtill hörande författningar Lag ( 19461778) om tillägg till kap. 3 kyrkolagen Förordning (19491174) angående allmänt kyrkomöte (kyrkomötesför- ordning) lnstruktion (1951 1505) för allmänt kyrkomötes utredningsnämnd

Lag (1936:567) om domkapitel Instruktion (1965:738) för domkapitlen Instruktion (1932:425) för stiftsnämnd och stiftsjägmästare Instruktion (19651739) för stiftsnämnderna Lag (19611436) om församlingsstyrelse

Lag (19611437) om införande av lagen om församlingsstyrelse

7.3 Svenska kyrkans personal

Lag (1963:633) om biskopsval Förordning 30.5.1759 om biskops och superintendent val Lag (1957:577) om prästval Lag (19581514) om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst Lag (1958:516) med särskilda bestämmelser om tillsättning av prästerliga tjänster vid nyindelning av riket i pastorat Lag (19511570) angående pastorats deltagande i kostnaderna för försam- lingsprästernas avlöning m.m. (prästlönekostnadslag) Lag (19471275) om kyrkomusiker Lag (19471276) om kungörande i kyrka vid förfall för präst

7.5 Svenska kyrkans egendom

Lag (1909155 5. 2) angående byggnad och underhåll av kyrka med vad därtill hörer så ock av särskild sockenstuva Lag (19681738) med vissa bestämmelser om godkännande av kyrkobygg- nad Lag (19631501) om upplåtande av kyrkorum i vissa fall Förordning (19241135) om vården av vissa kyrkogårdar i Stockholm Lag (1932:404) om kyrkofond Lag (19251448) om förskott ur kyrkofonden till bekostnad av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen Lag (1925:456) angående anlitande av kyrkofonden för uppförande av prästgårdar inom vissa delar av Härnösands och Luleå stift Lag (1909155 s. 3) angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll av prästgård Lag (192721) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt Förordning (19371590) angående upphörande av vissa till Lunds dom- kyrka utgående avgifter

7.7 Gudstjänst

Lag (1927125) innefattande ändring i, gällande stadganden om nattvards- gång Lag (1927126) innefattande ändring i gällande stadganden om allmänt skriftermål Lag (1927128) innefattande bestämmelser angående högmässogudstjänsts förrättande å annan plats än i kyrka

Lag (194211 18) om anordnande av högmässogudstjänst såsom barnguds- tjänst Lag (19681737) om försöksverksamhet i fråga om ordningen för den allmänna gudstjänsten Förordning (1921:591) angående predikningar över Kristi lidande m.m.

7.9 Andra trossamfund

Förordning (1873171 5. 3) angående främmande trosbekännare och deras religionsövning

7.1 1 Religionsfrihet Religionsfrihetslag (19511680)

8 Social omvårdnad 8.1 Hälsovård

Instruktion (1967:606) för socialstyrelsen Lag (19671866) med anledning av sammanslagning av medicinalstyrelsen, medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd och socialstyrelsen Lag (19601409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso— och sjukvårdens område Instruktion (19651787) för statens institut för folkhälsan

Strålskyddslag(19581110)

Instruktion (1965:785) för statens strålskyddsinstitut

Smittskyddslag (19681231)

Lag (1956:293) om ersättning åt smittbärare Lag (19561619) om skyldighet att renhålla gata m.m. Lag ( 1965:54) om kommunala renhållningsavgifter Lag (19621588) om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

8. 3 Sjukvård

Sjukvårdslag (19621242) Instruktion (1944171 1) för centrala sjukvårdsberedningen Instruktion (1965:784) för centrala sjukvårdsberedningen Allmän läkarinstruktion (19301442) Allmän Iäkarinstruktion (19631341) Instruktion (1965z792) för länsläkarväsendet Lag (19391832) om tjänsteplikt för medicinalpersonal Lag (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket lag (19581428) om ympning mot smittkoppor Lag (1941 1282) om sterilisering Lag (19441133) om kastrering Lag ( 19381318) om avbrytande av havandeskap Förordning (19381569) med vissa bestämmelser angående fosterfördri- vande medel

Lag (19671185) om klinisk prövning av vissa medel för födelsekontroll Förordning (19691653) om bidrag från landsting och städer som ej deltager i landsting till bestridande av kostnaderna för vård vid karolinska sjukhuset Lag (19531771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar Allmän tandläkarinstruktion (19631666) Instruktion (19611279) för tandläkare inom folktandvården Lag (19631251) om behörighet att utöva tandläkaryrket Förordning (19501606) om kommuns bidrag till kostnaderna för folk— tandvården Lag (19661293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall Instruktion (19661567) för psykiatriska nämnden Instruktion (19661566) för utskrivningsnärnnderna Lag (19661301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål Instruktion (19691221) för statens rättspsykiatriska kliniker och statio- ner Instruktion (19651783) för statens rättsläkarstationer Lag (19671940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda Instruktion (19681151) för beslutsnämnderna för psykiskt utvecklings— störda Instruktion (19441823) för inspektören för sinnesslöundervisningen Instruktion (19501526) för statens blinddepånämnd och centraldepån för blindas arbeten Instruktion (1966:305) för arbetsmedicinska institutet Instruktion (19651788) för statens arbetsklinik Instruktion (19651786) för statens bakteriologiska laboratorium Instruktion (19651782) för statens farmacevtiska laboratorium Lag (19581104) om tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material från avliden person

8.5 Nykterhetsvärd

Lag (1954:579) om nykterhetsvård Instruktion (19651790) för länsnykterhetsnämnderna

8.7 Barnavård

Lag (1960197) om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag) Lag (19651136) om elevhem för vissa rörelsehindrade barn m.fl. Lag (19471529) om allmänna barnbidrag Lag (19471531) om bidrag till änkor och änklingar med barn Familjebidragsförordning (1946199)

8.9 Socialförsäkring

Lag (19621381) om allmän försäkring lag (19621382) angående införande av lagen om allmän försäkring Lag (19691205) om pensionstillskott

Förordning (19591551) angående beräkning av pensionsgrundande in- komst enligt lagen om allmän försäkring Förordning (1962:385) angående ersättning för sjukresor enligt lagen om allmän försäkring (sjukreseförordning) Lag ( 19621398) om finansiering av folkpensioneringen Lag (19681243) om procentsatsen för uttag av avgift under åren 1970— 1974 till försäkringen för tilläggspension Lag (19541774) med särskilda bestämmelser om frivillig sjukpenningför- såkring i allmän sjukkassa Lag (1965:151) om fortsatt försäkring enligt lagen den 17 december 1954 (nr 774) med särskilda bestämmelser om frivillig sjukpenningför- säkring i allmän sjukkassa Lag (19541243) om yrkesskadeförsäkring

Lag (19621303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada m.m. Förordning (19621304) om förhöjning av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av yrkesskada m.m. Lag (19671919) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m.m. Förordning (19671920) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår av statsmedel, m.m.

Instruktion (19651777) för riksförsäkringsverket Lag ( 1961 1257) om besvär över försäkringsrådets beslut Lag (19611262) om försäkringsdomstol Lag (19551469) angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m.m. Förordning (19551470) angående omreglering av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall i arbete m.m.

Förordning (19381216) om livräntetillägg av statsmedel åt vissa Iivränte- tagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete

Förordning (19411942) angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m.m. Förordning (19531255) angående höjning av vissa olycksfalls- och yrkessjukdomsersättningar ät tvångsarbetare och fångar m.fl. Förordning (19401333) om särskild ersättning i vissa fall för skada till följd av olycksfall vid flygning Förordning (19341105) om blindhetsersättning Förordning (19451239) om provisorisk förstärkning av blindhetsersätt- ningar Instruktion (19471669) för pensionsnämnderna

8.1 1 Socialhja'lp

Lag ( 195612) om socialhjälp Lag ( 1964:143) om bidragsförskott Lag (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension Förordning (19601603) om bidrag till vanföra ägare av motorfordon

Lag (1953:228) om tillsättning av vissa befattningshavare inom social— vården Instruktion (19651789) för statens socialvårdskonsulenter Lag (1936156) om socialregister

9 Arbetsmarknaden 9.1 Arbetsfred

Lag (19361506) om förenings- och förhandlingsrätt Lag ( 1928:253) om kollektivavtal Lag (19201245) om medling i arbetstvister Instruktion (19671284) för statens förlikningsmannaexpedition Lag (1920:248) om särskilda skiljedomare i arbetstvister Lag (19361320) om skydd mot vräkning vid arbetskonflikter Lag (19281254) om arbetsdomstol

9.3 Arbetstid

Lag (19301138) om arbetstidens begränsning

Arbetstidslag för detaljhandeln (19421652) Arbetstidslag (19471216) för hotell, restauranger och kaféer

Lag (1930:139) om vissa inskränkningar beträffande tiden för förläg— gande av bageri- och konditoriarbete

Lantarbetstidslag (19481281)

Förordning 4.1 1.1772 angående sabbatens firande samt vissa helgdagars flyttning eller indragning

Hembiträdeslag (19441461)

9.5 Sem ester

Lag (196311 14) om semester Lag (19631115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete

9.7 Arbetarskydd

Arbetarskyddslag (194911) Instruktion (19651776) för arbetarskyddsstyrelsen Instruktion (19651791) för yrkesinspektionen

Lag (1948:598) om överflyttande på arbetarskyddsstyrelsen av de uppgifter och befogenheter, som tillkomma arbetsrådet

9.9 Arbetshjälp

Lag (19351113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling lag (1969193) om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt Instruktion (1965:667) för arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämn- derna

Instruktion (1966:541) för institutet för arbetsmarknadsfrågor Lag (1938196) om understödsföreningar Förordning (1956:629) om erkända arbetslöshetskassor Förordning (1956:630) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor Lag (19441475) om arbetslöshetsnämnd

9.1 1 Anställningsskydd

Förordning (19431218) om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning Förordning (19541269) om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning Lag (19391727) om förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring m.m. Lag (1945:844) om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m.m. Lag (19671531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.

10 Handel och industri 10.1 Allmän näringsreglering

Lag (19531603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet Lag (1931 1152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens Lag (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensför- hållanden Lag (19141422) angående förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeckning och saluhållande av oriktigt märkta varor

Instruktion (1965:653) för näringsfrihetsrådet Instruktion (1965:654) för ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor Instruktion (19651655) för statens pris- och kartellnämnd Instruktion (1965:657) för statens konsumentråd Instruktion (19651656) för statens institut för konsumentfrågor Lag (1887142 5. 1) angående handelsregister, firma och prokura Förordning (1855166 s. 1) angående handelsböcker och handelsräkningar Bokföringslag (19291 117) Affärstidslag (19661668) Lag (1968: 555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här 1 riket Förordning (196815 64) om tillfällig handel 1734 års handelsbalk Lag (1928:162) om ändring i vissa delar av 17 kap handelsbalken

10.3 Utrikeshandel

Instruktion (1965:644) för kommerskollegium Instruktion (19651660) för exportkreditnämnden Lag (19691232) om vissa sanktioner mot Rhodesia

10.7 Bergsbruk

Gruvlag (19381314)

Lag (19491658) om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m.m. Lag (1886:46 s. 1) angående eftersökande och bearbetande av stenkols- fyndigheter Lag (1960:679) om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt mineral m.m. (uranlag) Lag (19661314) om kontinentalsockeln Lag (19631599) om inskränkning i rätten till inmutning inom Norr- bottens län

Instruktion (1965:645) för bergsstaten

10.9 Hantverk

Instruktion (19651648) för statens institut för hantverk och industri lag (19501104) om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats

10.11 Livsmedel

Förordning (1937:737) med vissa bestämmelser rörande till människo- föda avsedd mjölk och grädde m.m. Förordning (19511830) om införsel och utförsel av margarinvaror samt om kontroll över tillverkningen av dessa varor Förordning (19221343) angående denaturering av socker Förordning (19411268) om framställning och införsel av vitaminiserade livsmedel Förordning (1955138) om försäljning av alkoholfria drycker Förordning (19601253) om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker

Ölförsäljningsförordning (19611159)

10.13 Läkemedel. Gift. Narkotika

Låkemedelsförordning (19621701) Förordning (19541519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läke- medel

Förordning (19621702) om gifter och andra hälsofarliga varor

(giftförordning) Bekämpningsmedelsförordning (19621703) Narkotikaförordning (19621704)

Instruktion (1965:779) för giftnämnden

10.15 Explosiva och brandfarliga varor

Förordning (19491341) om explosiva varor Instruktion (1965 1646) för sprängämnesinspektionen

Förordning (19571343) om oljelagring m.m. Förordning (19581575) om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar, m.m. Förordning (1877143 5. 1) angående förbud mot postbefordran av eldfarliga eller explosiva eller frätande ämnen Förordning (19681551 ) om begränsning av svavelhalten i eldningsolja Instruktion (19571346) för oljelagringsrådet

10.17 Krigsmateriel

Förordning (19351395) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m.m. Förordning (19371326) angående tillverkning, försäljning och införsel av gasskyddsmateriel Förordning (19391174) angående tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel [ag (19391726) angående skyldighet att meddela uppgifter om kostnader för krigsleveranser

10.19 Ädla metaller

Förordning (1901120 5. 1) angående förbud mot anbringande av vissa stämplar eller märken å förgyllda och försilvrade med flera arbeten av oädel metall m.m. Förordning (19561328) om kontroll å ädelmetallarbeten

10.21 Övriga varor

Vapenförordning (19491340)

Förordning ( 19591312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m.m. Förordning (1968170) med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler Förordning ( 19591325) om handel med preventivmedel Förordning ( 19571102) om ersättning i vissa fall åt tobakshandlare

Förordning (19491723) angående handel med skrot, Iump och begagnat gods

10.23 Kreditväsen

Lag (19551183) om bankrörelse Lag (19551184) angående införande av nya lagen om bankrörelse Lag (19621258) om räntereglering och emissionskontroll (räntereglerings- lag) Instruktion (1951 1769) för räntenämnden Lag (19621257) om placeringskvot för vissa kreditinrättningar (place- ringskvotslag) Lag (19621256) om likviditets- och kassakvotslag Lag (192311 14") angående likställande i särskilt avseende av visst upplånat kapital med bankbolags egna fonder

Lag (1955:416) om sparbanker Lag (19551417) angående införande av nya lagen om sparbanker Lag (19471321) med särskilda bestämmelser angående sparbanks inlåning Lag (19521259) med särskilda bestämmelser angående sparbanks inlåning Lag (19221264) om rätt för sparbank att bilda säkerhetsfond Lag ( 19341300) om Sparbankernas säkerhetskassa Instruktion (1930140) för allmänt ombud med uppdrag att övervaka spar- banks förvaltning Instruktion (19621240) för bankinspektionen Instruktion (19651708) för bankinspektionen Instruktion (19681607) för nämnden för bankkontorsetablering Lag ( 1963176) om kreditaktiebolag Instruktion (19111159 s. 1) för postsparbanken Lag (1969:732) om postbanken Förordning (19681576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar Instruktion (19681656) för offentligt ombud hos stadshypoteksförening Förordning (19681575) om fusion inom stadshypoteks- och bostadskre- ditinstitutionerna Förordning (19551110) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om Iandshypoteksföreningar Instruktion (19551111) för av länsstyrelsen förordnat ombud hos Iandshypoteksförening Förordning (_19651139) om Svenska skeppshypotekskassan och Skepps- fartens sekundärlånekassa Lag (19561216) om jordbrukskasserörelsen

10.25 Fondväsen

Lag (19191240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet Förordning (19141299) om vad vid försäljning av värdepapper i vissa fall skall iakttagas Lag (19191242) med vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper

10.27 F örsäkringsväsen

Lag (19481433) om försäkringsrörelse Lag (19481434) angående införande av nya lagen om försäkringsrörelse Instruktion (19651709) för försäkringsinspektionen Lag (1927177) om försäkringsavtal Lag (1927178) angående införande av lagen om försäkringsavtal Lag (1929:77) om trafikförsäkring å motorfordon Lag (19671663) om tillägg till vissa trafiklivräntor Lag (19391776) med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten, m.m. Förordning (19671666) om tillägg till vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel, m.m.

Lag (19501272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket Lag (1959174) med vissa bestämmelser om utländsk försäkringsrörelse här i riket vid krig m.m. Lag (1959173) med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m.m. Lag ( 195911 18) om krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring

10.29 Bolag och ekonomiska föreningar

Lag ( 19441705) om aktiebolag Lag (_19441706) angående införande av nya lagen om aktiebolag Lag ( 19371521) om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser Lag (_19341239) om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag Instruktion (1965:658) för patent- och registreringsverket Lag ( 19671840) om patent- och registreringsverkets besvårsavdelning Lag ( 1895:64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag Lag (19681557) om rätt för utlänning och utländskt företag att sluta svenskt handelsbolag eller ingå i sådant bolag Lag (1951 1308) om ekonomiska föreningar Lag (19511309) angående införande av nya lagen om ekonomiska föreningar

1031 K ommissionärer och mäklare

Lag (1914145) om kommission, handelsagentur och handelsresande

10.33 Turism

Hotellförordning (19661742) Lag ( 19671203) om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet

ll Jordbruk 11.1 Lantbruk

Lag (19471288) om uppsikt å jordbruk Lag (1948:218) om sambruksföreningar Instruktion (1967 1425) för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna Instruktion (19671463) för statens lantbruksinformation Instruktion (19661338) för statens plantskolenämnd Instruktion (19651801) för statens växtskyddsanstalt Förordning (19671139) om obligatorisk statsplombering av utsädesvara och om växtförädlingsavgift

Lag (19331231) om utrotande av berberis å viss mark Instruktion (19651802) för statens centrala frökontrollanstalt

Lag (19281289) angående handel med utsädesvaror Instruktion (19671214) för statens lantbrukskemiska laboratorium

Instruktion (1925z393) för statskonsulenterna inom vissa grenar av lanthushållningen Förordning (19611381) om tillverkning av och handel med fodermedel m.m. Förordning (1967:340) med vissa bestämmelser om prisreglering på jordbrukets område

Instruktion (1965:799) för statensjordbruksnämnd

1 1.3 Skogsbruk

Förordning 1.8.1805 om skogarna i riket

Skogsvårdslag (l948:237) Förordning (1894117 5. ]) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket

Lag (19521167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna Lag (1915:185) med särskilda bestämmelser beträffande viss samfälld skogsmark inom Kopparbergs län Lag (1909 :53 s. 1) angående husbehovsskogar inom vissa områden Instruktion (1965:796) för Skogsstyrelsen

Förordning (1960267) angående skogsvårdsstyrelser

Lag (1963:246) om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete m.m. (skogsförläggningslag) Lag (1951:783) om investeringskonto för skog Lag (1954zl43) med vissa bestämmelser om medel, som innestå å investeringskonto för skog

Virkesmätningslag (l966:209)

Förordning (1924zll8) med vissa bestämmelser angående handel med brännved och annat virke i löst mått

1 1.5 Veterinärväsen

Instruktion (19652797) för veterinärstyrelsen Instruktion (1965:806) för statens veterinärmedicinska anstalt

Lag (1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrket m.m.

Allmän veterinärinstruktion (1968:405) Förordning (l947:206) om ändring i vissa författningar berörande veterinärväsendet Lag (1935:105) om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag) Förordning (19411577) angående bekämpande av tuberkulos hos nöt- kreatur Förordning (19611307) med vissa bestämmelser till förebyggande av nötkreaturstuberkulos och brucellos hos husdjur Förordning (1947:209) angående vissa åtgärder för bekämpande av smittsam kastning hos nötkreatur Förordning (1951:286) med vissa bestämmelser till motverkande av svinsjukdomar Förordning (1962:672) om bekämpande av hönstyfus

Förordning (1946181) om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin Förordning (19611309) om bekämpande av salmonellainfektion hos djur m.m. Förordning (19301247) om utrotande av nötbromsen Förordning (19691441) om organiserad hälsokontroll av husdjur Lag (19251382) angående uppvärmning av till kreatursföda avsedd mjök m.m. Lag (19441219) om djurskydd Förordning (19671397) om seminverksamhet för avel av nötkreatur, får och svin Lag ( 19141451) om hingsbesiktningstvång Instruktion (1940111) för statens hingstdepåer och stuteri Instruktion (19671570) för statens hingstdepå och stuteri Lag (19281196) om galtbesiktningstvång Lag ( 19371313) angående slakt av husdjur Lag (1959:99) om köttbesiktning m.m. Förordning (19561413) om klassificering av kött Förordning (19211581) angående kontroll vid införsel till riket av köttvaror och djurfett

11.7 Jakt Lag (1938:274) om rätt till jakt

11.9 Fiske

Lag (19501596) om rätt till fiske Lag (19601130) om fiskevårdsområden

Lag (1913197) om gemensamhetsfiske Lag (19271218) angående rätt för Konungen att utfärda vissa föreskrifter rörande fisket inom Torne älvs fiskeområde Lag (19501599) om ersättning för mistad fiskerätt m.m. Lag (19671193) angående tillämpning av lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m.m. beträffande frednings- zoner i Torne skärgård Förordning (19501597) om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder. skär och holmar m.m. Instruktion (19671286) för fiskeristyrelsen och statens lokala fiskeriad- ministration Instruktion (19551274) för fisketillsynsmän Förordning ( 19521320) om viss reglering av handeln med fisk, m.m. Förordning (19531372) angående reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur Förordning (19531374) angående reglering av utförseln av vissa slag av fisk och skaldjur m.m. Förordning (19371645) om viss reglering av handeln med färsk ström- ming och sill

Förordning (19561183) angående omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd olycksfallsförsäkring för fiskare Förordning (1962:308) om förhöjning av vissa livräntor på grund av statsunderstödd olycksfallsförsäkring för fiskare

Förordning (19541248) om ersättning av statsmedel vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba fiskare

1 1.1 1 Samerna

Lag (19281309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige Lag (192611) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsom- rådena Lag (19191445) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående tlyttlapparnas rätt till renbetning Lag (19601144) om renmärken Instruktion (19381592) för tjänstemän vid lappväsendet Instruktion (19491693) för tillsynsmännen vid lappväsendet

12 Kommunikationer 12.1 Vägtrafik 12.1.1 Vägar

Lag (1891 168 s. 1) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet Lag (19431431) om allmänna vägar Lag (1939 1608) om enskilda vägar Lag (1939:609) om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar Lag (19191287) om ödebygdsvägar Förordning (19431438) om statbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande samhällen, som äro väghållare Förordning (19431439) om statsbidrag till städer och stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg m.m. Förordning (19601374) om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen - Förordning (19651138) om statsbidrag till byggande av tunnelbana Instruktion (19671258) för statens vägverk Instruktion (1965:692) för statens väginstitut Lag (19431436) om vägnämnder och länsvägnämnder Instruktion (19511636) för vägtrafikombud

12.1.2 Fordonstrafik

Vägtrafikförordning(19511648) Lag (1907143 s. 1) om bredden av hjulringar ä arbetsåkdon på landet Förordning (19601134) om mopeder

Förordning (19661159) om tillstånd för brukande av svävare Förordning (19521692) angående maximilast vid befordran av mjölk och mjölkprodukter Lag (1967:420) om flyttning av fordon i vissa fall Lag (1964:321) om kommunal trafikövervakning Instruktion (1 9671654) för statens trafiksäkerhetsverk Instruktion (1965:695) för statens trafiksäkerhetsråd

Instruktion (19641808) för besiktningsmän hos Aktiebolaget Svensk Bilprovning Förordning (l940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik m.m. Lag (1969112) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg Instruktion (19671659) för transportnämnden Lag ( 19641731) om trafiknämnder Lag (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik Förordning (19461175) med vissa bestämmelser rörande skadestånds- skyldigheten för förare av motordrivet fordon, som tillhör eller nyttjas av staten

12.3 Järnvägar

Instruktion (19651843) för statensjärnvägar Instruktion (19101162 5. 21) för direktionen för statensjärnvägars änke- och pupillkassa Lag (191 1 153 s. 1) om järnvägsaktiebolag Lag (194511 19) om stängselskyldighet för järnväg m.m. Lag (19201460) om vad vid anläggande av järnväg eller spårväg bör iakttagas till tryggande av närliggande marks torrläggning Förordning (1880136 5. ]) innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs Lag (1939:619) om ändrad lydelse av 3 & förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36), innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs Lag (19301267) om bokföring vid enskild järnväg Lag (188617 5. 1) angående ansvarighet för skada i följd avjärnvägs drift Lag (19631138) i anledning av Sveriges anslutning till de internationella fördragen angående godsbefordran å järnväg samt angående befordran å järnväg av resande och resgods

12.5 Sjöfart 12.5.1 Fartyg. Sjötrafik

Sjölag(1891:35 s.1)

Lag (19281161) om ändring i vissa delar av sjölagen Sjötrafikförordning (19621150) Förordning (1901178 5. 1) angående registrering av svenska fartyg

Lag (1901 126 s. 1)om inteckning i fartyg Lag (19281163) om ändring i vissa delar av lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om inteckningi fartyg Lag (19281166) i anledning av Sveriges tillträde till 1926 års internatio— nella konvention rörande sjöpanträtt och fartygshypotek Förordning (1954140) om särskild investeringsfond för avyttrat fartyg m.m. Lag (19651719) om säkerheten på fartyg Förordning (19321570) angående vissa säkerhetsåtgärder vid nyttjande av fartyg (nyttjandeförordning) Instruktion (1969 1320) för sjöfartsverket Instruktion (19691322) för sjösäkerhetsrådet Instruktion (19651651) för statens skeppsprovningsanstalt Lag (19281165) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internatio- nella konvention rörande begränsning av redareansvaret Lag (1936:277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internatio- nella konvention rörande konossement Lag (1932155) om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg Lag (19391299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m.m. Lag (19401176) med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg Lag (1966:158) angående utvidgad tillämpning av lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m.m. och av lagen den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg

Skeppsklarerarförordning (19341119) Lag (1956186) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg

Lag (19631158) om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift Lag (1967:603) om åtgärder mot diskriminering i internationell sjöfart Lag (19381470) med vissa bestämmelser om främmande statsfartyg m.m.

12.5.2 Sjöfolk

Sjömanslag (19521530)

Förordning (196118?) om registrering och mönstring av sjömän (mönst- ringsförordning)

Sjöarbetstidslag (19591404) Lag (1948:495) om avgifter till välfärdsanordningar för sjöfolk Förordning (19591555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring Lag (1961 1300) om redareavgift för sjöfolks pensionering

Instruktion (19651700) för handelsflottans välfärdsråd Instruktion (19651699) för handelsflottans pensionsanstalt Lag (19541246) om krigsförsäkring för sjömän m.fl. Förordning (19541247) om ersättning av statsmedel vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m.fl.