SOU 1972:10
Godsbefordran till sjöss : lagändringar föranledda av 1968 års tilläggsprotokoll till 1924 års internationella konossementskonvention : förslag
Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Genom skrivelse dagtecknad november 1971 har sjölagskommittén avgivit av motiv åtföljt förslag till lag om ändring i sjölagen, inne- fattande en revision av bestämmelserna om befordran av passagerare och resgods. Be— stämmelserna härom ingår i sjölagens nuva- rande 5 kap., Om befraktning, men upptas enligt förslaget i lagens 6 kap. 1 skrivelsen nämnes att av kommitténs uppdrag återstår en översyn av bestämmelserna om befordran av gods samt att arbetet därmed bedrivits jämsides med arbetet på revisionen av be- stämmelserna om befordran av passagerare och resgods.
Bestämmelserna om godsbefordran finns för närvarande förutom i sjölagens5 kap. i den fristående lagen (1936:277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internatio- nella konvention rörande konossement. År
1968 antogs på diplomatisk sjörättskonfe- rens i Bryssel ett tilläggsprotokoll till 1924 års konvention och Kungl. Maj:t har till kommittén, för beaktande vid fullgörande av dess uppdrag, överlämnat svenska delega- tionsrapporter angående nämnda tilläggspro- tokoll.
Efter gemensamma överläggningar med de danska, finska och norska sjölagskommit- te'erna — senast i Oslo oktober 1971 — har kommittén nu slutfört arbetet på ett inför- livande med sjölagen av konossementskon- ventionen i dess lydelse enligt tilläggspro- tokollet. Kommittén får härmed överlämna av motiv åtföljda förslag till dels lag om ändring i sjölagen(189155 5. 1) dels lag om ändring i lagen 1936:277.
Stockholm och Göteborg idecember 1971
Erik Hagb ergh Hjalmar Bååw Nils Granander P.E. Hedborg G. Lindencrona Kaj Pineus Kurt Grönfors Lennart Hagberg Christer Rune Lorenz Zetterman /R0lf Liljeqvist
hål” |-' "nå-Ö . _ . "grillarna! - ". sw "'if-_ litium.-;t rfr lnhill'dd
_ . I ':- Gå.- ., |._ *,. ” I+ iq; fw . ':'-lig]. Fm; ruuu'ri .-:h' "'å'sm” ”% . .tps'l. '”. man _ l lli "[ .es-män .nu-.... ut»
. as...... a.... .. 1 . .151 Barn mittpartiet
Förkortningar
AfS CMI CMI—årtal Dipl.Konf.-årtal
HGS ND NJA NJA II SFS SjöL SOU SvJT TfR
Arkiv for sjorett Comite' Maritime International Tryckta berättelse från konferenser med CMI Tryckta berättelser från den diplomatiska sjörättskonferensens sessioner i Bryssel Handelshögskolans i Göteborg skriftserie Nordiske domme i sjofartsanliggender Nytt juridiskt arkiv avd. I Nytt juridiskt arkiv avd. II Svensk författningssamling
Statens offentliga utredningar Svensk juristtidning Tidsskrift for Rettsvitenskap
"'ul'l'_ J..- .
.lp
Litteratur
Afzelius Sjölagen jämte viktigare författningar rörande sjöfarten, 16 uppl. (av E. Hagbergh) 1969 Bagge Haagreglerna (i SvJT 1923 s. 217 ff) Carver British Shipping Laws. 2 Carriage by sea, 12 uppl. 1971 Gramm Das neue deutsche Seefahrtrecht nach den Haager Regeln, Berlin 1938 Grönfors Successiva transporter, 1968 Sejersted Haagreglene, 2 uppl. Oslo 1949 Schmidt rn. fl. Huvudlinjer i svensk frakträtt, 2 uppl. 1962 Six Lectures Six Lectures on the Hague Rules (HGS 19673)
Förslag till Lag om ändring i sjölagen(1891 :35 s. ])
Härigenom förordnas i fråga om sjölagen(189135 5. 1), dels att 71—76, 95, 97, 98, 101, 102, 118—123, 128—130, 135, 151—154, 161, 162, 167 och 168 åå' samt 233 och 347 552 skall ha följande ändrade lydelse,—
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 122a &, av nedan angiven lydelse, dels att i lagen skall upptagas följande rubriker.
(FEMTE KAPITLET) (Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) Om befraktning Om befordran av gods
(I. Inledande bestämmelser) 71 &(art. la3)
Med bortfraktare förstås i detta kapitel den som genom avtal dtager sig befordran av gods med fartyg för annan, befraktaren. Bortfraktaren kan vara redare, befraktare ( underbortfraktare ) eller annan.
Resebefraktning föreligger, om frakten be- räknas för resa, och tidsbefraktning, om frakten beräknas för tid.
1 Senaste lydelse 1936:276, av 101 & 1967:48. 2 Lydelse av 233 5 enligt SOU 1970:74 och av 347 & enligt SOU 1970:74 och 1971:90. 3 Hänvisning avser konossementskonventionen idess lydelse enligt 1968 års tilläggsprotokoll.
(Nuvarande lydelse) 76 5”
Under resebefraktning innefattas i detta kapitel helbefraktning, delbefraktning och styckegodsbefraktning.
715
De i detta kapitel givna bestämmelser angående fraktavtal skola, med de undantag som nedan stadgas, lända till efterrättelse allenast såvitt ej annat är uttryckligen över- enskommet eller eljest ma" anses avtalat eller ock följer av sedvänja.
Angående befordran av gods sjöledes mel- lan Sverige och främmande stat är i vissa hänseenden särskilt stadgat i lagen i anled— ning av Sveriges tillträde till 1924 års inter- nationella konvention rörande konossement.
73%
Avser fraktavtal visst fartyg eller har i enlighet med avtalet visst fartyg blivit an- mält, må bortfraktaren ej för avtalets fullgö- rande använda annat fartyg.
745
Gäller fraktavtal helt fartyg eller full last, mä bortfraktaren icke medtaga gods för annan än befraktaren.
Under resebefraktning innefattas helbe- fraktning, delbefraktning och styckegodsbe- fraktning. Delbefraktning föreligger, om av- talet gäller mindre än helt fartyg eller full last och för avtalet användes certeparti.
72 % (art. 3:8)
Bestämmelserna i detta kapitel skola, med undantag som föranledes av 122, 123 och 168 M, lända till efterrättelse såvitt ej annat är avtalat eller följer av sedvänja.
73é
Gäller fraktavtal bestämt fartyg, får bort- fraktaren icke fullgöra avtalet med annat fartyg.
745
Gäller fraktavtal helt fartyg eller full last, fär bortfraktaren icke medtaga gods för an- nan än befraktaren.
755
Överlåter befraktaren till annan sina rät- tigheter enligt fraktavtalet eller underbort- fraktar han fartyget, svare han ändock för avtalets fullgörande.
Överlåter befraktaren sina rättigheter en- ligt fraktavtalet till annan eller underbort- fraktar han fartyget, svarar han likväl för att avtalet fullgöres.
(II. Om resebefraktning)
725
Bortfraktaren skall hålla fartyget sjövär- digt, tillräckligt bemannat, provianterat och
Om fartygets behöriga skick 76 & (art. 311)
Bortfraktaren skall med tillbörlig omsorg sörja för att
utrustat samt i övrigt i behörigt skick.
955”
När godset är inlastat samt erforderliga handlingar och uppgifter föreligga, skall be- fälhavaren eller den som eljest är därtill bemyndigad på avlastarens begäran utfärda konossement.
Avlastaren äge erhälla särskilda konosse- ment ä delar av godset, där det utan väsentlig olägenhet kan ske; ersätte dock kostnad, som därav kommer.
a) fartyget är sjövärd igt;
b) fartyget är behörigen bemannat, pro— vianterat och utrustat;
c) lastrum, kyl- och frysrum samt övriga utrymmen i fartyget, i vilka gods lastas, äro i gott skick för att mottaga, befordra och bevara godset.
95 & (att. 313 och 7)
Sedan bortfraktaren mottagit godset i sin värd samt erforderliga handlingar och upp- gifter föreligga, skall bortfraktaren eller be- fälhavaren eller den som eljest är därtill bemyndigad på avlastarens begäran utfärda mottagningskonossement.
När godset inlastats, skall bortfraktaren, befälhavaren eller den som eljest är därtill bemyndigad på avlastarens begäran utfärda ombordkonossement. Har mottagningsko- nossement utfärdats, skall det återlämnas innan ombordkonossement utfärdas. An- tecknas pä mottagningskonossementet nam- net pä det eller de fartyg, i vilka godset lastats, samt tid för lastningen, utgör händ- lingen ombordkonossement.
Avlastaren har rätt att få särskilda konos- sement för delar av godset, om det kan ske utan väsentlig olägenhet. Han skall dock ersätta kostnaden därför.
Utfärdas enligt åtagande i fraktavtalet konossement med andra villkor för godsets befordran än de i avtalet upptagna och åsamkas bortfraktaren därigenom ökat ansvar, skall befraktaren hålla honom skadeslös.
97 & (art. 4:3 och 6)
Har avlämnat gods orsakat skada för bort- fraktaren eller annan, ersätte avlastaren ska- dan, såvida han eller någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel eller försum- melse.
Var godset av lättantändlig, explosiv eller eljest farlig beskaffenhet och hade det inlas- tats utan att bortfraktaren ägde kännedom om dess beskaffenhet, vare avlastaren ansva- rig, ändä att fel eller försummelse ej före-
Har gods orsakat skada för bortfraktaren, är avlastaren ersättningsskyldig härför endast om han eller någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel eller försummelse.
Har lättantändligt, explosivt eller annat farligt gods inlastats utan att bortfraktaren hade kännedom om dess beskaffenhet, är avlastaren ansvarig för skada och utgifter som direkt eller indirekt beror av att godset
(Nuvarande lydelse) ligger.
(Föreslagen lydelse)
inlastats, även om fel eller försummelse icke föreligger.
98 ?; (art. 4:4)
Resan skall utföras med tillbörlig skyndsamhet.
Deviation eller annat uppehåll mä, för— utom för räddande av människoliv, göras allenast där sådant, för bärgning av fartyg eller gods eller för annat ändamål, må anses skäligt.
Deviation får endast göras för räddning av människoliv eller för bärgning av fartyg eller gods eller av annan skälig anledning.
101 & (art. 3:2,jfr. art. 2)
Från godsets mottagande till dess avläm- nande skall bortfraktaren hava noggrann vård om godset samt i övrigt iakttaga lastäga- rens rätt och bästa.
Har gods förkommit, minskats eller ska. dats, skall bortfraktaren snarast underrätta lastägaren eller, om denne ej är känd, avlas- taren.
Bortfraktaren skall lasta, stuva, behandla, befordra, förvara och lossa godset på lämp- ligt och omsorgsfullt sätt. I övrigt skall han iakttaga lastägarens rätt och bästa från det han mottager godset till dess han lämnar ut det.
Har gods gått förlorat eller skadats, skall bortfraktaren snarast underrätta lastägaren eller, om denne ej kan nås, avlastaren.
1025
Bortfraktaren vare behörig att å lastäga- rens vägnar företaga rättshandlingar, som avse godsets bevarande eller fortskaffande, samt kära i mål angående godset.
Uppstår behov av penningar för ändamål som i första stycket sägs, äge bortfraktaren anskaffa medel genom län eller genom att sälja av godset. Har bortfraktaren utan laga anledning upptagit län eller verkställt försälj- ning, vare rättshandlingen ändock för last- ägaren bindande, där tredje man var i god tro.
Kan godset icke förvaras utan fara för förskämning eller snar förstörelse eller skulle lastägarens kostnad för dess förvarande eller fortskaffande till bestämmelseorten uppen- barligen bliva alltför hög, må bortfraktaren försälja godset.
Bortfraktaren är behörig att på lastägarens vägnar företaga rättshandlingar, som avse godsets bevarande eller fortskaffande, samt väcka talan i mål angående godset och utföra denna talan.
Medel för ändamål som avses i första stycket äger bortfraktaren vid behov skaffa genom lån eller genom att pantsätta eller sälja av godset. Var rättshandlingen ej behöv- lig, är den ändock bindande om tredje man var i god tro.
Kan godset icke förvaras utan fara för förskämning eller snar förstörelse eller skulle lastägarens kostnad för dess förvarande eller fortskaffande till bestämmelseorten uppen- barligen bliva alltför hög, får bortfraktaren sälja godset.
118 % (art. 4:1 och 2)
Förkommer, minskas eller skadas gods, medan det är i bortfraktarens vård ombord eller i land, vare han därför ansvarig, där ej antagas mä, att förlusten, minskningen eller skadan orsakats av omständighet, som icke kan såsom fel eller försummelse tillräknas bortfraktaren eller någon för vilken han sva- rar.
Bortfraktaren är ej ansvarig för förlust eller skada till följd av brist i fartygets behöriga skick, om icke bristen beror av att han eller någon för vilken han svarar underlå- tit att före och vid resans början iakttaga den omsorg i detta hänseende som gäller enligt 76 5. Föreligger sådan förlust eller skada ankommer det på bortfraktaren att, till sitt fredande från ansvarighet, visa att tillbörlig omsorg iakttagits.
Bortfraktaren är ej ansvarig för förlust eller skada på grund av sådan deviation som avses i 98 5 andra stycket. Han är ej heller ansvarig för förlust eller skada som beror av
a) fel eller försummelse, vartill befälhava- ren, medlem av besättningen, lots eller annan som utför arbete i fartygets tjänst gjort sig skyldig vid navigeringen eller handhavandet av fartyget;
b) brand, som ej vållats genom fel eller försummelse av bortfraktaren själv;
c) fara eller olycka säregen för sjön;
d) högre hand;
e) krigshandling;
i) sjöröveri eller annan samhällsfientlig
handling; g) beslag eller annat ingripande av rege-
ring eller annan maktägande eller rättslig handräckningsåtgärd;
h) karantän;
i) åtgärd eller underlåtenhet av avlastaren eller godsets ägare eller hans agent eller representant;
j) strejk, lockout eller annat inställande av eller hinder i arbetet, oavsett orsak och omfattning;
k) uppror eller oroligheter; ]) räddning av människoliv eller bärgning av fartyg eller gods eller försök därtill;
m) godsets dolda fel eller särskilda be- skaffenhet eller inneboende brist;
n) bristfällig förpackning;
o) bristfällig eller oriktig märkning;
p) dold bristfällighet hos fartyget som ej kunnat upptäckas med användande av till- börlig omsorg;
q) varje annan orsak, som icke beror av fel eller försummelse av bortfraktaren eller någon för vilken han svarar, med iakttagande att den som åberopar denna bestämmelse till fredande från ansvarighet skall visa att så- dant fel eller sådan försummelse ej medver- kat till förlusten eller skadan.
Om bortfraktaren, då ersättningsskyldzg- het föreligger, visar att vållande på befrakta- rens sida medverkat till uppkommen förlust eller skada, jämkas skadeståndet efter vad som finnes skäligt.
119 & (art. 4:6)
Har gods av lättantändlig, explosiv eller eljest farlig beskaffenhet inlastats utan att bortfraktaren haft kännedom om dess be- skaffenhet, äge han efter omständigheterna lossa, oskadliggöra eller förstöra godset utan skyldighet att ersätta skadan.
Ar eljest gods av beskaffenhet att dess fraktande kan medföra äventyr för männi- skor, fartyg eller last, vare lag samma, där avlastaren, ehuru förhållandet var honom veterligt, underlåtit att därom lämna upplys- ning.
Har lättantändligt, explosivt eller annat farligt gods inlastats utan att bortfraktaren kände till dess beskaffenhet, får han efter omständigheterna föra iland, förstöra eller oskadliggöra godset utan skyldighet att ersät- ta skadan.
Även om gods som angivits i första stycket inlastats med bortfraktarens vetskap och samtycke, får han efter omständigheter— na föra iland, förstöra eller oskadliggöra godset utan annan ersättningsskyldighet än för fall av gemensamt haveri, såframt det senare visar sig medföra fara för människor, fartyg eller last att behålla godset ombord.
120 % (art. 4:5)
Ersättning för felande, minskat eller ska- dat gods beräknas på grundval av det värde, som godset skulle ägt, om det i oskadat skick avlämnats i rätt tid och på rätt plats.
Bortfraktaren skall ej i något fall svara för förlust av eller skada på godset eller eljest till godset hänförlig förlust eller skada med hög— re belopp än antingen tiotusen francs för varje kolli eller annan enhet av godset eller också trettio francs för kilo av det berörda godsets bruttovikt, vilketdera som är högst. Bestämmelser om franc finnas i 348 39.
Användes behållare (container), pall eller liknande transportanordning för att samman— föra godset skall, i den mån antalet kollin eller andra enheter däri uppräknats i konos- sement eller annan frakthandling, detta antal anses utgöra kollin eller enheter vid tillämp- ning av första stycket. Eljest anses transport-
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
anordningen såsom kolli eller enhet.
Genom överenskommelse mellan bortfrak- taren och avlastaren kan gränsen för bort- fraktarens ansvarighet bestämmas till högre belopp än enligt första och andra styckena. Har uppgift av avlastaren om godsets beskaf- fenhet och värde utan förbehåll införts i konossement eller annan frakthandling, skall detta värde gälla såsom gräns för ansvarighe- ten, om denna därigenom blir högre än enligt nämnda stycken, och anses utgöra godsets värde såvitt ej annat styrkes.
Skadeståndet beräknas med utgångspunkt från godsets värde på den plats och vid den tid godset avtalsenligt lossats eller skulle hava lossats från fartyget. Godsets värde bestämmes efter börspriset eller, om sådant pris saknas, efter marknadspriset eller, om varken börs- eller marknadspris finnes, efter det gängse värdet på gods av samma slag och beskaffenhet.
Bortfraktaren är ej berättigad till begräns- ning av ansvarigheten enligt denna paragraf, om det visas att han vållat förlusten eller skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att förlust eller skada sanno- likt skulle uppkomma.
Har avlastaren svikligen lämnat oriktig uppgift om godsets beskaffenhet eller värde i konossement eller annan frakthandling, sva- rar bortfraktaren icke för förlust av eller skada på godset eller eljest till godset hän- förlig förlust eller skada.
121 5 (art. 326)
Vill mottagaren tala å minskning eller skada, give han bortfraktaren meddelande därom utan oskäligt uppehåll efter det han märkt eller bort märka minskningen eller skadan. Försummas det, vare han sin talan förlustig, där ej bortfraktaren eller någon för vilken han svarar förfarit svikligen eller visat grov vårdslöshet.
Har ej skriftlig underrättelse angående för- lust eller skada och dess allmänna beskaf- fenhet lämnats bortfraktaren senast vid tiden för lossningen och utlämningen till behörig mottagare, anses godset utlämnat sådant det beskrivits i konossement eller annan frakt- handling, såvitt ej annat styrkes. Är förlusten eller skadan ej uppenbar, gäller detsamma om underrättelsen icke lämnats inom tre dagar från utlämningen.
Skriftlig underrättelse fordras ej, om god-
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
sets tillstånd gemensamt fastställts då det utlämnades.
När förlust eller skada inträffat eller an- ledning förekommer att antaga att så är fallet, skola bortfraktaren och mottagaren bereda varandra tillfälle att på lämpligt sätt besiktiga godset och förvissa sig om vikt, mått eller stycketal.
122 & (art. 1 b, c och 6, 3:8, 6 och 7)
I inrikes fart må, i fråga om annat gods än levande djur och däckslast, förbehåll ej göras om inskränkning i bortfraktarens ansvarig- het, såvitt angår tiden från lastningen till lossningen.
Bortfraktaren äge dock göra förbehåll, att ersättningen ej skall överstiga ettusenåtta- hundra kronor för varje kolli eller annan enhet av godset. Han må ock förbehålla sig frihet från ansvarighet för skada i följd av fel eller försummelse, vartill befälhavaren, nå- gon av besättningen, lots eller annan, som utför arbete i fartygets tjänst, gjort sig skyl- dig vid navigeringen eller handhavandet av fartyget, ävensom för skada i följd av brand, vilken ej vållats genom fel eller försummelse av bortfraktaren själv.
Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, förordna att vad förut i denna paragraf är stadgat skall äga tillämpning jäm- väl i avseende å fart mellan Sverige och främmande stat och för sådant fall bestäm- ma det i andra stycket angivna penningbe- loppet till ettusenåttahundra kronor i guld.
Förbehåll om befrielse från eller inskränk- ning av bortfraktarens ansvarighet enligt 118 och 120 55? är i sådan fart som avses i 168 5 utan verkan för tiden från lastningens början till lossningens slut. Vad nu sagts gäller dock ej befordran av levande djur samt gods som i fraktavtalet angives såsom lastat på däck och befordras på det sättet.
Bestämmelse, enligt vilken till bortfrakta- ren överlåtes förmån på grund av försäkring, eller annan sådan överenskommelse skall be- traktas såsom förbehåll om befrielse från ansvarighet.
Reglerna i denna paragraf medföra ej in- skränkning i rätten att i fraktavtal upptaga föreskrifter om gemensamt haveri.
Är det, med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet eller tillstånd eller de särskilda förhållanden eller villkor under vilka beford— ringen skall utföras, skäligt att genom sär— skild överenskommelse tages förbehåll om inskränkning av bortfraktarens ansvarighet eller om utvidgning av hans rättigheter, skall sådan överenskommelse gälla, förutsatt att konossement ej utfärdas men villkoren inta- gas i mottagningsbevis varav framgår att det ej är löpande handling.
1223 % (art. 4 bis)
Bestämmelserna i 118—121 5959 om frihet från eller begränsning av ansvarighet skola tillämpas i fråga om varje talan mot bortfrak- taren om ersättning för förlust eller skada, även om talan icke grundas på fraktavtalet.
Föres talan mot någon för vilken bortfrak-
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
taren svarar, är denne berättigad till samma befrielse från och begränsning av ansvarighet som bortfraktaren. De ersättningsbelopp som bortfraktaren och den för vilken han svarar förpliktas utgiva få ej sammanlagt överstiga den gräns för ansvarigheten som föreskrives i 120 3? .
Bestämmelserna i andra stycket gälla icke till förmån för den som visas hava vållat förlust eller skada uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att förlust eller skada sannolikt skulle uppkomma.
123å
Skall godsets befordran helt eller delvis utföras genom annan fraktförare eller äger bortfraktaren låta befordringen så försiggå, må han, utan hinder av vad i 122 & sägs, förbehålla sig frihet från ansvarighet för för- lust, minskning eller skada, som inträffar medan vårdnaden om godset åvilar nämnda fraktförare.
Utföres godsets befordran helt eller delvis av annan än bortfraktaren, skola bestämmel- serna om bortfraktarens ansvar i 118—122 a 559 hava motsvarande tillämpning för den som utför befordringen. Ansvarigheten för denne och bortfraktaren skall vara solidarisk och gemensamt begränsad enligt 120 5.
Är det avtalat eller framgår det av omstän- digheterna att befordringen skall helt eller till bestämd del utföras av annan än bort- fraktaren, får bortfraktaren utan hinder av bestämmelserna i 122 & förbehålla sig frihet från ansvarighet för förlust eller skada som orsakats av händelse medan godset är i den andres vård. 1 övrigt få bestämmelserna i första stycket ej genom avtal åsidosättas till befraktarens nackdel; detta gäller även sedan konossement blivit utfärdat.
128å
Går fartyget förlorat eller förklaras det icke vara iståndsättligt, upphöre fraktavtalet att gälla.
Avser fraktavtalet bestämt fartyg och det- ta går förlorat eller förklaras icke vara istånd- sättligt efter skada, är bortfraktaren icke skyldig att utföra befordringen.
1295
Där efter resans anträdande avtalet häves eller upphör att gälla enligt vad ovan stad- gats, vare bortfraktaren berättigad att för gods, som finnes ibehåll, utfå avståndsfrakt.
Har en del av resan utförts när avtalet häves enligt 126 5 eller fall föreligger som avses i 128 5, är bortfraktaren berättigad att utfå avståndsfrakt för gods som finnes i
Avståndsfrakt utgöre vad av den avtalade frakten återstår, sedan avdrag skett med belopp som bestämmes efter förhållandet mellan längden av den återstående och av den avtalade resan, med fäst avseende tillika å varaktigheten av och de särskilda kostna- derna för sådana resor. Avståndsfrakten må dock icke bestämmas till högre belopp än godsets värde.
Tvist angående avståndfrakt må hänskju- tas till utredning och avgörande genom dis- pasch, därvid i tillämpliga delar skall gälla vad om dispasch vid gemensamt haveri är stadgat.
(Föreslagen lydelse)
behåll.
Avståndsfrakt utgör vad som återstår av den avtalade frakten, sedan avdrag skett med belopp som bestämmes efter förhållandet mellan den återstående och den avtalade resans längd, med beaktande även av varak- tigheten av och de särskilda kostnaderna för sådana resor. Avståndsfrakten får icke be- stämmas till högre belopp än godsets värde.
Tvist angående avståndsfrakt kan hänskju— tas till utredning och avgörande genom dis— pasch. Därvid skall i tillämpliga delar gälla föreskrifterna om dispasch vid gemensamt haveri.
1305
Uppkommer skada genom dröjsmål å bortfraktarens sida eller enär avtalet upphör att gälla, vare bortfraktaren därför ansvarig, där ej antagas må, att varken han själv eller någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel eller försummelse.
Om det genom dröjsmål på bortfraktarens sida eller till följd av att bortfraktarens skyldighet att utföra befordringen bortfaller enligt 128 5 uppkommer förlust eller skada för befraktaren som ej omfattas av 118 59, skola i fråga om bortfraktarens ansvarighet för sådan förlust eller skada bestämmelserna i sistnämnda paragraf hava motsvarande till- lämpning.
135å
Finnes efter fraktavtalets ingående att ge- nom resans företagande fartyg eller last skulle utsättas för att, genom uppbringande eller eljest, drabbas av skada i följd av krig, blockad, uppror, oroligheter eller sjöröveri eller att sådan fara väsentligen ökats, äge såväl bortfraktaren som befraktaren häva avtalet; och drage var sin kostnad och skada.
Kan faran avvärjas genom att en del av godset kvarlämnas eller lossas, må avtalet allenast beträffande denna del hävas. Bort- fraktaren äge dock, där det kan ske utan skada för annan befraktare, häva avtalet i dess helhet, såvida ej, på anmaning, ersätt— ning för fraktförlust och annan skada gäldas eller säkerhet därför ställes.
Stadgandena i 129 5 och 1345 andra stycket skola ä'ga motsvarande tillämpning.
Finnes, sedan fraktavtalet träffats, att re- san skulle vara förenad med fara för fartyg eller last till följd av krig, blockad, uppror, oroligheter, sjöröveri eller annat väpnat våld eller att sådan fara väsentligt ökat, har varde- ra parten rätt att häva befordringsavtalet även om resan börjat. Häves avtalet, skall vardera parten bära sin kostnad och skada.
Kan faran avvärjas genom att en del av godset lämnas kvar eller lossas, får avtalet hävas endast för denna del. Bortfraktaren har dock rätt att, om det kan ske utan skada för annan befraktare, häva avtalet i dess helhet, såvida ej på anmaning betalas ersätt- ning eller ställes säkerhet för fraktförlust och annan skada.
Bestämmelserna i 129é och 1345 andra stycket hava motsvarande tillämpning.
(lV. Om konossement)
1515
Konossement innefattar erkännande om godsets inlastning och förbindelse att i be— stämmelseorten avlämna godset.
Konossementet skall innehålla, förutom ort och dag för utfärdandet och utfärdarens underskrift, fartygets namn samt uppgift å det inlastade godset och till vem godset skall i bestämmelseorten avlämnas.
152 & (art.
1 konossementet skall, där så äskas, an- givas:
l) godsets art, dess vikt, mått eller stycketal, dess förpackning ävensom för god- sets igenkännande erforderliga märken;
2) godsets synliga tillstånd; 3) den betingade frakten samt övriga vill- kor för godsets befordran och utlämnande;
4) avlastaren, lastningshamnen och tiden för inlastningen, fartygets art, hemort och nationalitet samt befälhavaren.
Den som utfärdar konossementet ä'ge däri göra förbehåll beträffande uppgift av avlasta- ren, vars riktighet han skäligen icke må anses pliktig att undersöka.
Med konossement förstås en av bortfrak- taren eller på hans vägnar utfärdad handling som innefattar erkännande att gods av angi— ven art och mängd mottagits för befordran eller inlastats, förutsatt att handlingen be- tecknas som konossement eller däri föreskri- ves att godset endast utlämnas mot hand- lingens återfående.
Konossementet skall innehålla uppgift om dag och ort för dess utfärdande och om avlastaren. Vidare skall ! mottagningskonos- sement angivas plats för godsets mottagande samt i ombordkonossement angivas fartygets namn och nationalitet och plats för inlast- ningen.
313 a—c)
[ konossementet skall på avlastarens be- gäran angivas:
1) godsets art och antingen dess vikt, mått eller stycketal, enligt avlastarens skrift- liga uppgift;
2) de märken som fordras för att identi- fiera godset, sådana avlastaren skriftligen uppgivit dem före lastningens början, förut- satt att märkena tydligt anbragts på godset eller dess förpackning på sådant sätt att de under vanliga förhållanden förbliva läsliga till resans slut;
3) godsets synliga tillstånd; 4) i fråga om mottagningskonossement dagen då godset mottagits och i fråga om ombordkonossement dagen då inlastningen avslutats;
5) var och till vem godset skall lämnas ut på bestämmelseorten;
6) fraktens storlek samt övriga villkor för godsets befordran och utlämnande.
Bortfraktaren är icke skyldig att i konos- semen tet utan förbehåll intaga sådan uppgift om godsets art eller dess vikt, mått, stycketal eller märken, vars riktighet han har grundad anledning att betvivla eller som han icke rimligen haft möjlighet att undersöka.
153 % (art. 3:5)
För riktigheten av de uppgifter om godset, som jämlikt avlastarens begäran intagits i konossementet, vare han bortfraktaren an- svarig.
I förhållande till bortfraktaren är avlasta- ren ansvarig för riktigheten av de uppgifter om godsets märken, vikt, mått eller stycketal som han lämnat till konossementet.
1545
Konossement må ställas till viss man, till viss man eller order eller till innehavaren. Ändå att konossementet är ställt till viss man, skall det gälla såsom orderkonosse- ment, där ej utfärdaren, genom orden ”icke till order” eller dylikt, gjort förbehåll mot överlåtelse.
Konossement ställes till viss man, till viss man eller order eller till innehavaren. Även om konossement är ställt till viss man, gäller det såsom orderkonossement, om utfärdaren ej .ort förbehåll mot överlåtelse genom ut- trycket ”icke till order” eller liknande.
161 % (art. 314)
För riktigheten av uppgift, som i konosse— ment intagits rörande godset, vare bortfrak- taren ansvarig, där ej i konossementet an- märkts, att uppgiften är avlastarens eller att dess riktighet är bortfraktaren okänd, eller däri gjorts annat sådant förbehåll eller ock mottagaren måst inse, att uppgiftens riktig- het icke undersökts av bortfraktaren.
Har bortfraktaren insett eller med använ- dande av vanlig uppmärksamhet kunnat inse, att uppgift [ konossement var oriktig, vare han, ändå att förbehåll skett som i 152 5 sägs, ej fri från ansvarighet, med mindrei konossementet intagits särskild anmärkning om uppgiftens oriktighet.
Konossementet gäller som bevis att bort- fraktaren mottagit eller lastat godset sådant det beskrivits i konossementet, såvitt ej an- nat styrkes. Motbevisning får dock icke föras gentemot tredje man som förvärvat konosse- mentet i god tro.
Har bortfraktaren känt till eller borde han ha insett att uppgift om godset var oriktig, är han icke fri från ansvarighet utan att konos- sementet försetts med uttrycklig anmärkning om uppgiftens oriktighet.
1625
Varder skada å godset eller brist med avseende å dess förpackning ej anmärkt i konossementet, oaktat bortfraktaren före ut- färdandet utrönt eller med användande av vanlig uppmärksamhet kunnat utröna skadan eller bristen, må den ej åberopas till bort- fraktarens fritagande från ansvarighet för godset.
Bortfraktaren må ej till sitt fritagande åbe- ropa att godset lastats å däck, med mindre detta anmärkts i konossementet.
Om skada på godset eller brist i dess förpackning ej anmärkts i konossementet, ehuru bortfraktaren före utfärdandet utrönt eller bort hava utrönt skadan eller bristen, skola bestämmelserna i 161 5 första stycket hava motsvarande tillämpning.
Om mottagningskonossement och genomgångskonossement
1675
Utställer bortfraktaren före inlastningen skriftligt erkännande att godset mottagits till befordran, med förbindelse att i bestämmel- seorten utlämna det till mottagaren, skall vad i detta kapitel är stadgat om konosse- ment i tillämpliga delar gälla i fråga om sådant mottagningskonossement.
Är mottagningskonossement å godset ut- färdat, må icke efter inlastningen utfärdas konossement utan att mottagningskonosse- men tet återlämnas.
1685
Utfärdar bortfraktaren, när godsets be- fordran skall delvis utföras genom annan fraktförare, skriftligt erkännande att godset inlastats eller mottagits till sådan befordran, med förbindelse att i bestämmelseorten ut- lämna godset till mottagaren, skall vad i detta kapitel är stadgat om konossement i tillämpliga delar gälla i fråga om sådant genomgångskonossement.
Då genomgångskonossement utställts, må icke för del av befordringen utfärdas särskilt konossement, utan att däri angives att godset befordras enligt genomgångskonossement.
Om genomgångskonossement
(Jfr. ovan vid 95 5)
1675
Om i konossement angives att godsets be- fordran delvis skall utföras av annan än bortfraktaren, gälla för sådant genomgångs- konossement bestämmelserna om konosse- ment i tillämpliga delar.
Har genomgångskonossement utfärdats, får särskilt konossement ej utfärdas för del av befordringen utan att däri angives att godset befordras enligt genomgångskonosse- ment.
V. Bestämmelsernas tillämpning
(Jfr. 71 5)
168 5 (jfr. art. 10)
Bestämmelserna i 95 och 97 55, 98 5 andra stycket, 10] 5 första stycket, 118— 122a 55, 123 5 första stycket, 152, 161 och 162 55 samt 34 7 5 första stycket 6 och and- ra stycket första punkten kunna vid beford- ran enligt konossement ej åsidosättas genom avtal till avlastarens eller befraktarens nack- del i vidare mån än som följer av 122 5 och 123 5 andra stycket.
Skall främmande rätt tillämpas på beford-
(Nuvarande lydelse)
ran enligt konossement mellan hamnar beläg- na i skilda stater, skola bestämmelserna i 1924 års internationella, genom 1968 års tilläggsprotokoll ändrade konvention röran- de konossement eller bestämmelser i främ- mande lag, vilka grundas härpå och motsvara bestämmelserna i första stycket, lända till efterrättelse, om
1) konossementet är utfärdat i Sverige eller i annan stat som tillträtt konventionen jämte tilläggsprotokollet;
2) befordringen sker från hamn iSverige eller i annan stat som avses under 1 ;
3) befordringen sker till hamn iSverige eller i Danmark, Finland eller Norge;
4) konossementet föreskriver, att bestäm- melserna i nämnda konvention jämte tilläggs- protokoll eller lagstiftning, som gör dem tillämpliga, skola gälla för avtalet.
Oavsett om konossement är utfärdat skall vad som föreskrives i första och andra styckena gälla i fråga om inrikes fart i Sverige, Danmark, Finland och Norge samt fart mellan dessa stater. Om för befordran i annan fart konossement utfärdats på grund av certeparti skall likadeles gälla vad som föreskrives i första och andra styckena, under förutsättning att konossementet bestämmer rättsförhållandet mellan bortfraktaren och innehavaren.
Angående tillämpning för viss utrikes godsbefordran av andra bestämmelser än vad sjölagen innehåller föreskrives i lagen (19362 77) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rö- rande konossement.
(TIONDE KAPITLET)
(Föreslagen lydelse)
233 51
Redaren är ansvarig för skada som genom fel eller försummelse i tjänsten orsakas av befälhavare eller medlem av besättningen eller av lots. Detsamma gäller, om skada åstadkommes av någon som, utan att tillhöra besättningen, på grund av redares eller
lLydelse enligt SOU 1970:74. Paragrafen motsvarar 8 5 sjölagen i gällande lydelse (1936276).
befälhavares uppdrag utför arbete i fartygets tjänst. Vad redare sålunda nödgas utgiva äger han söka åter av den som vållat skadan.
Bestämmelser om redares frihet från och begränsning av ansvarighet i vissa fall medde- las i 122 och 1714173 55 samt i lag i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konosse- ment. Om den begränsning av ansvarigheten vartill redaren därutöver är berättigad finnas bestämmelser i detta kapitel.
Bestämmelser om redares frihet från och begränsning av ansvarighet i vissa fall medde- lasi118,120,190,191 och 19455 samt i lag i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande ko- nossement. Om den begränsning av ansvarig- heten vartill redaren därutöver är berättigad finnas bestämmelser i detta kapitel.
(Nuvarande lydelse)
(FEMTONDE KAPITLET) (Föreslagen lydelse) 347 51 (jfr art 3:6 näst sista st. och 3:6 bis)
Nedanstående fordringar upphöra, vare sig ansvarigheten för dem är begränsad eller obegränsad, om talan ej väckes i laga ordning i fråga om
1. fordran på bärgarlön, inom två år från det bärgningsföretaget slutförts; fordran på andel i bärgarlön enligt 229 5 1 mom. andra stycket, inom ett år från det
6. fordran på ersättning på grund av att last gått förlorad eller skadats eller för annan förlust rörande lasten eller till följd av att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter, inom ett år från det avlämnande ägt eller bort äga rum;
2. vederbörande av redaren erhållit underrättelse om bärgarlönens och andelens storlek;
3. fordran på ersättning för sammanstötning, inom två år från den dag skadan inträffade;
4. fordran på belopp som någon erlagt utöver vad som rätteligen belöper på honom enligt 220 5, inom ett år från det beloppet utgivits av honom;
5. fordran på ersättning på grund av passagerares dödsfall eller kroppsskada eller dröjsmål med passagerarbefordran, inom två år från det ilandstigningen ägt rum eller skulle hava ägt rum samt, om dödsfallet inträffat efter ilandstigningen, inom två år efter dödsfallet men icke senare än tre år från ilandstigningen',
6. fordran på ersättning på grund av att last gått förlorad eller skadats eller att i ko- nossement lämnats oriktiga eller ofull- ständiga uppgifter, inom ett år från det avlämnande ägt eller bort äga rum;
7. fordran på ersättning på grund av att resgods gått förlorat eller skadats eller på grund av dröjsmål med befordran av resgods, inom två år från det godset förts iland eller, om godset gått förlorat under resan, från det ilandföring skulle hava ägt rum. 8 . fordran på bidrag till gemensamt haveri eller annan kostnad, som skall fördelas enligt
samma grund (136 och 216 55), inom ett år från dispaschens dag.
I fråga om fordran på ersättning som avses i första stycket 6 kunna parterna, efter den händelse som föranlett talan, träffa över- enskommelse om förlängning av den där
1Lydelse enligt SOU 1970:74 och 1971:90. Paragrafen motsvarar 284 5 sjölagen (senaste lydelse 1967z48).
angivna tiden. Ersättningstalan mot tredje man kan väckas efter utgången av samma tid dock ej senare än ett år från den dag bort- fraktaren infriat anspråket eller talan väckts mot honom.
Svarar gäldenären i andra fall än som avses i första stycket för ersättning eller för annan fordran med begränsning av redareansvaret eller endast med inlastat gods, upphör fordringen, om talan ej väckes i laga ordning, i fråga om fordran på ersättning inom två år från den dag skadan inträffade och i fråga om annan fordran inom ett år efter det att fordringen förföll till betalning. Äger borgenären för fordringen hålla sig även till redare, lastägare eller annan, utan att begränsning av ansvarigheten äger rum, gäller sådan rätt under samma tid som för fordran i allmänhet.
Har fordran som avses i denna paragraf kommit under dispaschörs behandling, anses talan om fordringen väckt.
I fråga om förlängning av eller avbrott i preskriptionstid som angives i denna paragraf gäller vad domstolslandets lag föreskriver. Dock får de i första stycket 5 och 7 angivna fristerna i intet fall utsträckas över tre år från det ilandstigning eller ilandföring ägt rum eller skulle hava ägt rum.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar. Förekommer i lag eller författning hänvisning till bestämmelse som ersatts genom bestämmelse i nya lagen skall den bestämmelsen i stället gälla.
Förslag till Lag om ändring i lagen (1936z277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement.
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1936:277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement dels att lagens ingress skall upphöra att gälla och i stället upptagas en ny paragraf, 8 5, av nedan angivna lydelse, dels att 4 5 5 mom.1 skall ha följande ändrade lydelse.
(Nuvarande lydelse)
Konungen äger förordna, att vid beford- ran av gods sjöledes från Sverige till främ- mande stat samt till Sverige från sådan främ- mande stat, som är ansluten till den i Bryssel den 25 augusti 1924 avslutade internationel- la konventionen rörande fastställande av vis- sa gemensamma bestämmelser i fråga om konossement, följande i nämnda konvention upptagna bestämmelser skola lända till efter- rättelse i stället för vad sjölagen i motsvaran- de delar innehåller:
(Föreslagen lydelse)
455mom.
Bortfraktaren och fartyget svare icke i något fall för förlust eller minskning av eller skada å gods eller för skada, som därmed sammanhänger, till högre belopp än ettusen— åttahundra kronor i guld för varje kolli eller
' Senaste lydelse 195358
Bortfraktaren och fartyget svara icke i något fall för förlust av eller skada på gods eller eljest till godset hänförlig förlust eller skada till högre belopp än ettusenåttahundra kronor i guld för varje kolli eller annan enhet
annan enhet av godset. Har högre värde å godset, jämte uppgift om dettas art, utan förbehåll upptagits i konossementet, skall detta värde gälla såsom gräns för bortfrakta- rens ansvarighet och, till dess annat visas, anses motsvara godsets verkliga värde.
av godset. Har högre värde på godset, jämte uppgift om dettas art, utan förbehåll uppta- gits i konossementet, skall detta värde gälla såsom gräns för bortfraktarens ansvarighet och, till dess annat visas, anses motsvara godsets verkliga värde.
Genom avtal mellan bortfraktaren, befälhavaren eller agenten och avlastaren må gränsen för bortfraktarens ansvarighet bestämmas till högre belopp än förut sagts.
[ förhållande till fordringsägare som tillhör främmande stat skall vad i första stycket första punkten stadgas om att där angivet belopp skall beräknas efter guldvärde ej gälla, med mindre detta följer av fördrag med den främmande staten och denna genomfört motsvarande beräkning till förmån för svenska fordringsägare.
Har avlastaren svikligen lämnat oriktig uppgift om godsets art eller värde och har uppgiften intagits i konossementet, vare bortfraktaren och fartyget ej ansvariga jämlikt denna lag.
85
Bestämmelserna i denna lag skola, istället för vad sjölagen imotsvarande delar innehål- ler, tillämpas i fråga om sådan godsbefordran som sker enligt konossement utfärdat i stat som tillträtt 1924 års konvention men ej 1968 års tilläggsprotokoll till konventionen.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar. När lagen den om ändring i sjölagen(1891235 5. l) trätt i kraft, äger Konungen förordna att lagen 1936:277 skall upphöra att gälla.
1. Inledning
Sjölagens femte kapitel, Om befraktning, innehåller bestämmelser om såväl godsbe- fordran som befordran av passagerare och resgods. Efter nordiskt lagsamarbete blev de nordiska sjölagarnas befraktningskapitel före— mål för en fullständig revision, i Sverige genom lag den 5 juni 1936, i Danmark genom lag den 7 maj 1937, i Finland genom lag den 9 september 1939 — vilken innefatta— de en fullständigt ny finsk sjölag — och i Norge genom lag den 4 februari 1938. Lagar- na trädde i kraft den 1 januari 1939, den finska lagen den 1 januari 1940.
Resultatet av nämnda lagstiftningsarbete är att de nordiska sjölagarnas befraktnings- regler är praktiskt taget helt överensstäm- mande (71 o. följ. 55). Vid sidan härav gäller också i de fyra länderna särskilda lagar i anledning av tillträdet till 1924 års interna- tionella konvention rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om konossement. Tillämpningsområdet för ko- nossementslagarna är inskränkt i olika hän- seenden. Sålunda skall reglerna där lända till efterrättelse # i stället för vad sjölagen i motsvarande delar innehåller — i fråga om viss utrikes godsbefordran som sker enligt konossement, däremot ej befordran enligt certeparti. Och de har avseende endast på tiden från godsets lastning till dess lossning. Härom hänvisas till vad nedan närmare anfö- res angående 1924 års konossementskonven- tion (Haagreglerna).
] direktiven för den svenska sjölagskom-
mitten påpekas att i sjölagen och i den särskilda konossementslagen finns sinsemel- lan olika regelsystem rörande bortfraktares ansvar för gods och rörande rättsverkan av den i konossementet intagna godsbeskriv- ningen. I anslutning härtill uttalas, att detta förhållande i vissa situationer kan vålla svå- righeter, vilka utredningen så långt det är möjligt bör söka undanröja.
Det sålunda väckta spörsmålet blev tidigt föremål för överläggningar inom de nordiska sjölagskommitte'erna men ansågs tillsvidare böra vila i avbidan på resultatet av arbete som inom Comité Maritime International igångsatts för en revision av Haagreglerna. Sedan vid konferens med CMI i Stock- holm 1963 antagits ett förslag till vissa änd- ringar i konossementskonventionen — be- nämnt Visbyreglerna — undertecknades av ett flertal stater vid diplomatisk konferens i Bryssel februari 1968 ett på grundval av förslaget utarbetat tilläggsprotokoll till ko— nossementskonventionen. Angående innehål- let av tilläggsprotokollet hänvisas till vad nedan anföres om Visbyreglerna.
Kungl. Maj:t överlämnade sedermera 1968 års tilläggsprotokoll för övervägande till sjö- lagskommittén, som beredde vissa samman— slutningar på sjöfartens område tillfälle att framföra synpunkter i ämnet. Vid nordisk sjölagskonferens i Stockholm november 1968 diskuterades frågan om lagstiftningsåt- gärder i anledning av Haag—Visbyreglerna; härvid förelåg såväl svenskt som norskt lagut-
kast vari reglerna inarbetats i sjölagarna. Fortsatta diskussioner i frågan ägde rum vid sammanträde med sjölagskommittéerna i Helsingfors november 1970.
Den 5 maj 1971 hölls i Stockholm ett nordiskt departementsmöte om sjörättslag- stiftningen, främst föranlett av att man från svensk sida — under åberopande bl. a. av att UNCITRAL på rekommendation av UNCTADs arbetsgrupp för sjöfartslagstift- ning i april 1971 beslutat göra en översyn av reglerna i 1924 års konvention och 1968 års tilläggsprotokoll samt utarbeta erforderliga textförslag — framfört den uppfattningen att Sverige inte hade tillräckligt sakligt eller politiskt intresse av att tillträda tilläggsproto- kollet. Denna inställning angavs dock såsom preliminär, med hänsyn till att de nordiska länderna borde inta en gemensam stånd- punkt i frågan. Justitiedepartementet har 1 skrivelse den 7 maj 1971 , med hänvisning till mötet den 5 maj, meddelat att man på svensk sida funnit att önskemålet om beva- rande av nordisk enhetlighet på sjörättslag- stiftningens område talar för att också Sveri- ge ratificerar tilläggsprotokollet. Sjölagskom- mittén har därför i uppdrag att utarbeta förslag till erforderlig lagstiftning enligt rikt- linjer som överenskoms vid mötet den 5 maj.
Gemensamma överläggningar mellan de nordiska sjölagskommittéerna hölls sedan i Oslo den 25—28 oktober 1971. Enighet upp- nåddes därvid i stort sett beträffande frågan om införlivandet med de nordiska sjölagarna av konossementskonventionen i dess genom 1968 års tilläggsprotokoll ändrade lydelse och nordiska lagutkast upprättades.
Det av sjölagskommittén nu framlagda förslaget omfattar i enlighet med angivna riktlinjer i huvudsak endast de delar av sjöla- gens befraktningskapitel, som direkt beröres av Haag-Visbyreglerna, ävensom den friståen- de konossementslagen. Vad angår bestäm- melserna i befraktningskapitlet om befordran av passagerare och resgods har kommitten genom ett i november dagtecknat betänkan- de (SOU 1971:90) framlagt förslag som innebär att en självständig reglering av dessa frågor upptas i sjölagens sjätte kapitel.
Till lagförslaget bifogas parallella danska och norska lagtexter (Bilaga 1 ). De överens— stämmer nära med det svenska förslaget. Finlandssvensk text föreligger ej i slutlig av- fattning; den väntas i huvudsak komma att överensstämma med svensk text.
Det kan anmärkas att överläggningar ägt rum beträffande ändringar i befraktningska- pitlet i vissa andra delar än de som beröres av förevarande förslag. Förberedande danska, norska och svenska lagutkast härom har upp- rättats; det svenska utkastet innefattar en översyn i språkligt hänseende av hela 5 kap. SjöL .
2. Kommittéförslagets internationella
bakgrund
2.1 1924 års konossementskonvention (Haagreglerna) och därpå grundad lagstift- ning
Ett behov att genom lagbestämmelser in- skränka möjligheten för fraktförare att ge— nom klausuler ikonossementet åsidosätta de legala reglerna om ansvarigheten för det transporterade godset gjorde sig gällande ej långt efter tillkomsten på 1890-talet av de skandinaviska sjölagarna. 1 Amerikas förenta stater genomfördes en sådan lagstiftning, den s. k. Harter Act, år 1893.
Vid konferens i Haag år 1921 med Inter- national Law Association antogs ett förslag till fastställande av vissa gemensamma bestäm- melser i fråga om konossement. Sedan viss revision av bestämmelserna skett genom Comité Maritime International, upptogs frå- gan till officiell internationell behandling vid diplomatiska konferenser och som resultat av arbetet framgick 1924 års konossements— konvention, efter sitt ursprung ofta be- nämnd Haagreglerna.1
Efter det Haagreglerna antagits såsom in- ternationell konvention, verkställdes år 1929 i ett under nordiskt lagsamarbete tillkommet utkast med lagbestämmelser om befraktning de ändringar och tillägg som skulle möjliggö- ra en anslutning av de nordiska länderna till konossementskonventionen.2 Det fortsatta nordiska lagstiftningsarbetet på 1930-talet ledde, såsom redan nämnts under Inledning— en, till en helt reviderad befraktningslagstift-
ning som bl. a. innefattade en anslutning till konventionen.3
Haagreglernas främsta syfte är att stärka konossementet såsom ett för omsättning av- sett dokument. De behandlar två huvudfrå- gor. Den ena avser bortfraktarens ansvarighet för vården av godset och den andra hans skyldighet att utställa konossement med visst innehåll. I samband med sistnämnda fråga behandlas konossementets beviskraft. Beträffande bortfraktarens ansvarighet för godset utgör konventionen en kompromiss såtillvida som bortfraktaren i art. 4 uttryckli- gen fritages från ansvar för skada i vissa särskilt angivna fall. Av särskild betydelse är härvid bestämmelsen, att bortfraktaren inte är ansvarig för skada uppkommen genom hans folks fel eller försummelse vid navige- ringen eller handhavandet av fartyget (dans la navigation ou dans l'administration du navire; in the navigation or in the manage- ment of the ship). Enligt art. 3 5 8 är å andra sidan konventionens samtliga ansvarighets- regler av tvingande natur, dock med rätt för bortfraktaren att åtaga sig ökade förpliktel- ser. Syftet är att eliminera olägenheterna av friskrivningsklausuler.
Vid sidan av regleringen av ansvaret för godset upptar Haagreglerna bl. &. stadganden
2 Se Bagge, Haagreglerna, SvJT 1923 s. 217. Se SOU 1930:11,jfr Bagge i SvJT 1930 s. 225. 3 Se SOU 1936:17; jfr NJA 11 1936 s. 573, Hagbergh i SvJT 1939 5.739 och Afzelius s. 139 ff.
om skyldighet för bortfraktaren att utfärda konossement, innehållande uppgifter om godsets märken samt vikt, mått eller stycke- tal ävensom godsets synliga tillstånd. Där- jämte finns i art. 3 5 4 bestämmelse, att konossementet utgör fullt bevis om uppgif- ternas riktighet, dock medges att genom motbevis styrkes uppgifts oriktighet. Regeln om konossementet såsom endast ett prima- faciebevis har tillkommit med utgångspunkt i engelsk rätt.
Vad Haagreglerna i övrigt angår kan påpe- kas vissa definitioner, enligt vilka tillämp- ningsområdet för reglerna i olika hänseenden inskränkes. Konventionen är sålunda tillämp- lig bara beträffande fraktavtal, som innefattas i konossement eller liknande åtkomsthand- ling angående befordran av gods till havs (par mer). Har sådan handling utfärdats på grund av certeparti, gäller bestämmelserna endast rättsförhållandet mellan bortfraktaren och innehavaren av handlingen. Vidare avser reg- lerna blott tiden från lastningen till lossning- en, den s. k. tackle-to-tackleprincipen. I art. 4 5 5 upptages ett visst belopp för kolli eller enhet av godset, utöver vilket bortfraktarens ansvarighet i princip inte sträcker sig. Belop- pet har fastställts till 100 pund sterling i guld
eller motsvarande värde i annan myntenhet.
Haagreglerna har vunnit mycket stor an— slutning; man kan säga att på det område vartill reglerna hänför sig utbildats en världs— rätt.
Det sätt varpå Haagreglerna införlivats med den nationella rätten avviker från den metod som brukat användas vid tillträde till internationella sjörättsliga konventioner. Den fristående konossementslagen utgör i huvudsak endast en översättning av reglerna. Dess bestämmelser skall, efter Kungl. Maj:ts förordnande, lända till efterrättelse, i stället för vad sjölagen i motsvarande delar innehål- ler, beträffande befordran av gods sjöledes dels från Sverige till främmande stat dels till Sverige från stat som är ansluten till konven- tionen. Sjölagens befraktningsregler gäller in- rikes fart samt, i den mån svensk lag är tillämplig, befordran av gods till Sverige från en icke—konventionsstat; därjämte är att mär—
ka att även i fall, där den särskilda lagen blir tillämplig, sjölagens regler skall användas så- som kompletterande den särskilda lagen. Från denna princip gäller emellertid ett bety- delsefullt undantag, föranlett av en önskan att låta den internordiska sjöfarten, i likhet med inrikes fart, helt följa de nordiska län- dernas sjölagar. För att möjliggöra detta gjordes vid ländernas anslutning till konosse- mentskonventionen erforderliga reservatio- ner. I enlighet härmed har — isamband med att överenskommelser träffats med danska, finska och norska regeringarna om tillämp— ning i avseende å fart mellan Sverige och Danmark, Finland eller Norge av vissa i sjölagen för inrikes fart upptagna tvingande regler om bortfraktarens ansvarighet för god- set ? bestämts att från den särskilda konos- sementslagens tillämpningsområde undanta- ges befordran av gods till eller från Danmark, Finland eller Norge.
Stark kritik har riktats mot Haagreglerna. Det säregna sätt varpå reglerna tillkommit och antagits såsom konvention gör att regler- na mera framstår som ett konossementsfor- mulär än en juridiskt genomtänkt konven- tion. Metoden att uppta Haagreglerna i en fristående lag har valts bl. a. med hänsyn till det nu sagda. Den har medfört fördelen att sjölagens befraktnings- och konossementsbe- stämmelser kunnat avfattas mera oberoende av konossementskonventionen och i bättre överensstämmelse med nordisk rättsuppfatt- ning och lagteknik.
Sjölagens befraktningskapitel upptar emel- lertid på Viktiga punkter konventionens hu- vudregler. Detta kommer främst till synes i den avdelning under resebefraktning som behandlar bortfraktarens ansvar för godset (118—123 55). l överensstämmelse med den princip som kommer till uttryck i konventio- nen (art. 4 5 2 q) innehåller sjölagen (1 18 5) en ren culparegel, dock med bevisbördan lagd på bortfraktaren, om han vill göra gäl- lande frihet från skadeståndsskyldighet. Det stadgas sålunda, att om gods förekommer, minskas eller skadas, medan det är i bort— fraktarens vård ombord eller i land, bortfrak- taren är därför ansvarig, om ej antagas må,
att förlusten, minskningen eller skadan orsa- kats av omständighet, som icke kan såsom fel eller försummelse tillräknas bortfraktaren eller någon för vilken han svarar. Reglerna om bortfraktarens ansvarighet för godset är tvingande såvitt angår tiden från lastningen till lossningen. Den tvingande ansvarsregle- ringen är inskränkt till inrikes fart men härmed jämställes, såsom förut nämnts, fart mellan Sverige och de övriga nordiska länder- na. Till skillnad från konventionen gäller den tvingande ansvarigheten oavsett om konosse- ment utfärdats, alltså även förhållandet mel- lan parterna enligt certeparti.
Från den bortfraktaren åvilande tvingande ansvarigheten för godset under tiden från lastningen till lossningen göres i sjölagen såtillvida undantag, att bortfraktaren i vissa hänseenden förklaras berättigad att förbehål- la sig frihet från ansvarighet eller begränsning av sitt ansvar. Under det att enligt konven- tionen och den därpå grundade konosse- mentslagen föreligger en legal frihet från eller begränsning av ansvarigheten i samma hänseenden, gäller enligt sjölagen att bort- fraktaren måste göra förbehåll för att kom- ma i åtnjutande av ifrågavarande förmåner. Mest betydelsefull är den bortfraktaren tillagda rätten att fritaga sig från ansvar för skada i följd av fel eller försummelse, vartill befälhavaren, någon av besättningen, lots eller annan, som utför arbete i fartygets tjänst, lort sig skyldig vid navigeringen eller handhavandet av fartyget.
Det kan nämnas att sjölagen saknar mot— svarighet till den uppräkning i Haagreglerna (art. 452 c—p), den s.k. katalogen, av speciella omständigheter som befriar bort— fraktaren från ansvarighet för skada på god- set.
Haagreglernas bestämmelse att bortfrakta- rens ansvarighet för kolli eller enhet (unit) av godset ej överstiger ett belopp av 100 pund sterling i guld motsvaras i sjölagen av den bortfraktaren tillerkända rätten att göra för- behåll, att ersättningen ej skall överstiga 1 800 kronor för varje kolli eller annan enhet av godset. Begränsningsregeln har allt- så ej hänförts till guldberäkning vad angår
inrikes fart, och så har ej heller skett beträf- fande den internordiska farten. Konosse- mentslagens begränsningsbelopp var ur- sprungligen 1 800 kronor i guld, en bestäm- melse som sedermera har kompletterats med en ömsesidighetsregel (SFS 1953:58)4.
Som förut nämnts innehåller Haagreglerna ett stadgande om konossementets egenskap av prima-faciebevis (art. 3 5 4). Beträffande konossementets uppgifter om godset (art. 3 5 3) gäller att bortfraktaren inte är skyldig att i konossementet ange märken, antal, mått eller vikt som han har skälig anledning misstänka inte noga motsvarar det gods som faktiskt mottagits eller som han inte haft rimlig möjlighet att undersöka.
De nordiska sjölagarna har inte efterbildat Haagreglernas nyssnämnda konossementsbe- stämmelser. Man har ej frångått den nordiska rättens principiella uppfattning i fråga om bortfraktarens ansvar för konossementsupp- gifterna, nämligen ett ansvar för konosse- mentet såsom en utfästelse till lastmottaga- ren. Bortfraktaren äger emellertid i viss ut- sträckning med verkan i förhållande till mot— tagaren göra förbehåll i konossement beträf- fande riktigheten av däri intagen uppgift rörande godset, varjämte han är fri från ansvarighet såframt mottagaren måst inse att en uppgifts riktighet ej undersökts av bort- fraktaren (161 5).
2.2 Lagstiftning i vissa andra länder
1924 års konossementskonvention har till- trätts av och föranlett lagstiftning ide flesta europeiska stater ävensom Amerikas förenta stater, Argentina, Peru, Australien, Japan, Algeriet, Egypten, Israel och Turkiet m.fl. länder.
I Storbritannien genomfördes konventio- nen genom ”Carriage of Goods by Sea Act 1924”. Denna lag gäller alltjämt men upphä- ves genom ”Carriage of Goods by Sea Act 1971”, vilken sistnämnda lag — som grundas på Haagreglerna sådana de ändrats enligt
4 Se NJA 11 1953 s. 561.
1968 års tilläggsprotokoll — dock ännu ej trätt i kraft.5
Amerikas förenta stater * som enligt vad förut nämnts införde en tvingande lagstift- ning redan genom Harter Act av 1893 A upptog Haagreglerna i sin lagstiftning genom ”Carriage of Goods by Sea Act, 1936”. Haagreglernas begränsning av bortfraktarens ansvar har där givits det innehållet att be- gränsningssumman är 500 dollars ”per pack- age lawful money” eller, ”in case of goods not shipped in packages, per customary freight unit”.6
Med tysk rätt införlivades Haagreglerna genom lag den 10 augusti 1937 angående ändring av föreskrifterna i Handelsge- setzbuch om sjöfrakträtten. Reglerna blev därvid föremål för vissa jämkningar.7
Haagreglerna införlivades med fransk rätt genom en lag av den 2 april 1936 i fråga om befordran av gods till havs. Denna lag har senare upphävts i samband med tillkomsten av ny fransk sjölagstiftning, vilken dock i det väsentliga upptar Haagreglernas tvingande ansvarsbestämmelser.”
Den nederländska sjörätten var föremål för en genomgripande revision på 1920-talet. Därvid upptogs åtskilliga från Haagreglerna hämtade föreskrifter.9 Först genom en lag den 15 augusti 1955 blev emellertid Haag- reglerna helt inarbetade i den nederländska handelslagboken.
2.3 1968 års tilläggsprotokoll till 1924 års konossementskonvention ( Visbyreglerna )
Frågan om en revision av Haagreglerna upp- togs vid konferens med CMI i Rijeka 1959 och efter förberedande arbete av en under- kommitté inom CMI, under ordförandeskap av dispaschören Kaj Pineus, antogs vid kon- ferens i Stockholm 1963 ett förslag till protokoll eller konvention med ändringar i Haagreglerna.10 Förslaget behandlades vid sjörättslig diplomatkonferens i Bryssel maj 1967 och februari 1968. Vid den senare fasen av konferensen antogs den 23 februari 1968 ett protokoll innefattande ändringar i
och tillägg till 1924 års konossementskon- vention.ll
1968 års tilläggsprotokoll, Visbyreglerna, kan sägas utgöra en av praktiska skäl påkal- lad revision av Haagreglerna på vissa betydel— sefulla punkter. Man har velat fasthålla vid den kompromiss mellan bortfraktar- och be— fraktarintressena som Haagreglerna innefat- tar,och konferensarbetet präglades av strävan att undvika sådana ändringar som inte kunde stödjas av en betydande majoritet.12
I rapporter från svenska delegerade vid Brysselkonferensen, dagtecknade september 1967 resp. april 1968, lämnas en ingående redogörelse för konferensens arbete och även för det samarbete mellan de nordiska länder- nas delegerade som ägde rum såväl före som under konferensen.13
Visbyreglerna rör huvudsakligen frågorna om konossementets bevisverkan, fastställan- de av belopp som begränsar bortfraktarens ansvarighet för godset, utsträckning av bort- fraktarens frihet från eller begränsning av ansvarighet att gälla bortfraktarens folk samt preskription. Tilläggsprotokollet innehåller vidare nya bestämmelser om tillämpningsom- rådet för konventionsreglerna.14
Frågorna om ansvarsbegränsningen och konventionsbestämmelsernas tillämpning vål- lade de största svårigheterna för att nå ett slutligt resultat vid Brysselkonferensen och var — jämte frågan om vissa slutbestämmel-
5 Se Carver para 220 ff; jfr Scrutton, Charter- parties and Bills of Lading, 17 uppl. 1964. 6 Se Knauth, Ocean Bills of Lading, 4 uppl. 1953. 7 Se Gramm och Wiistendörfer, Neuzeitlichcs Seehandelsrecht, 2 uppl. 1950;jfr SvJT 1938 s. 518. 5 Se AfS 9 5.519 ff.;jfr SvJT 1936 s. 649. 9 Jfr SvJT 1927 s. 50. 10 CMI 1963 s. 71 ff, 445 ff, 499 ff, 546 ff. 11 Se Conference Diplomatique de Droit Maritime, Douzieme Session (2 phase) Bruxelles 1968 s. 159 ff. Jfr Bilaga 3. 12 Se Conference Diplomatique de Droit Maritime, Douziéme Session (1 phase) Bruxelles 1967 s. 74. 13 Rapporten från konferensens bifogas här såsom Bilaga 4. 14 Se Rune i SvJT 1969 s. 12;jfr Bilaga 2, som upptar konossementskonventionen i dess genom 1968 års tilläggsprotokoll änd rade lydelse.
andra fas
ser _ anledningen till att behandlingen av konventionen inte kunde slutföras vid konfe- rensens första fas. Övriga frågor fann alltså sin lösning vid den första fasen av konferen- sen.
Tilläggsprotokollets art. 1, 2 och 3 upptar ändringarna i Haagreglernas materiella be- stämmelser och återfinns i den nya lydelsen av den samlade konventionstexten i art. 3 & 4 st. 2, art. 3 _S, 6 näst sista st., art. 3 & 6 bis, art. 4 % 5 a)—g) och art. 4 bis. Tilläggs- protokollets art. 4 motsvaras av en ny be- stämmelse i konventionstexten, art. 9, av innehåll att konventionen ej inverkar på bestämmelser i något internationellt fördrag eller nationell lag som reglerar ansvar för nukleär skada.
Ett av huvudsyftena med arbetet på en revision av Haagreglerna var att utsträcka deras tillämpningsområde.l 5 Resultatet blev enligt art. 5 att konventionen i dess slutliga lydelse (art. 10) skall gälla ifråga om varje konossement, som avser befordran av gods mellan hamnar i två skilda stater, om anting- en konossementet utfärdats ifördragsslutan- de stat eller befordringen sker från hamn i fördragsslutande stat eller också det avtal som innefattas i konossementet föreskriver att konventionens bestämmelser eller lag- stiftning som gör dem tillämpliga skall regle— ra avtalet. Fördragsslutande stat kan emeller- tid tillämpa konventionens bestämmelser även på annat konossement.
I art. 6 av tilläggsprotokollet föreskrives att, i förhållandet mellan fördragsslutande parter enligt protokollet, 1924 års konven- tion och protokollet skall läsas och tolkas såsom ett enda instrument. Sådan part har ej skyldighet att använda protokollets bestäm- melser på konossement, utfärdat i stat som anslutit sig till Haagreglerna men ej till pro- tokollet. Enligt art. 7 kan stat, som tillträder Visbyreglerna, säga upp Haagreglerna, och därmed tillämpa Haag-Visbyreglerna i förhål- lande också till stat som endast tillträtt Haagreglerna.
Tilläggsprotokollets art. 8 och 9 innehåller bestämmelser om tvister angående tolkningen och förbehåll och art. 10-17 bestämmelser
om protokollets undertecknande och ratifi- cering, ikraftträdande, uppsägning m. m.
Vad beträffar ändringarna i Haagreglernas materiella bestämmelser må först omnämnas den som rör konossementets bevisverkan an— gående uppgifterna om godset. Tilläggsproto- kollet innefattar en komplettering av Haag- reglernas prima-facieregel såtillvida att mot- bevisning förklaras inte vara tillåten när ko- nossementet förvärvats av tredje man i god tro.
Av övriga ändringar i eller tillägg till Haag- reglernas materiella bestämmelser är den som rör ansvarsbegränsningen den viktigaste. CMI:s förslag gick ut på att, med bibehållan- de av principen att bortfraktarens ansvar skulle vara begränsat till visst belopp per kolli eller enhet av godset, detta belopp skulle fastställas i den fiktiva myntenheten Poincaré-franc, nämligen 10 000 francs. Den- na värdeenhet förekommer i 1957 års inter— nationella konvention om redareansvarets be- gränsning liksom i 1961 och 1967 års kon- ventioner om befordran av passagerare och resgods (jfr 255 5 2 mom. SjöL och kom- mitténs betänkande om befordran av passa- gerare och resgods). Redan vid den diploma- tiska konferensens första fas 1967 förelåg emellertid förslag om att ersätta begräns- ningsregeln för kolli eller enhet med en regel om begränsning till visst belopp per kilo av godset. I ett amerikanskt förslag förordades en kilobegränsningsregel, överensstämmande med den som föreskrivs i 1956 års interna- tionella konvention om transportavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR).16
Resultatet av olika förslag som framlades i denna fråga vid diplomatkonferensens andra fas blev en kombination av ansvarsbegräns- ning för kolli-enhet och kilo, nämligen så att ansvarsgränsen sattes till 10000 Poincaré- francs per kolli eller enhet eller 30 francs per kilo av det förlorade eller skadade godsets
15 Jfr förenämnda rapport april 1968, Bilaga4 s. 148 f. samt Runei SvJT 1969 s. 24 ff. 16Jfr NJA ][ 1969 s. 130 ff (s. 165, ang. konventionens art. 25).
bruttovikt, vilketdera som i varje fall ger högsta begränsningsbelopp.l 7
Nämnda huvudregel om ansvarsbegräns- ning kompletteras bl. a. av en särbestämmel- se för fall då gods sammanföres i container, pall eller liknande transportanordning. Jfr vidare under 4.5.
Förmånen av ansvarsbegränsning bortfal- ler enligt tilläggsprotokollet, om skadan orsa- kats av bortfraktaren med uppsåt eller av vårdslöshet och med insikt att skada sanno- likt skulle bli följden.
Anställda hos bortfraktaren åtnjuter enligt tilläggsprotokollet samma förmåner som bortfraktaren enligt konventionen. Jfr nedan under 4.4.
Haagreglernas ettårspreskription i fråga om bortfraktarens ansvar för förlust av eller skada på godset har enligt tilläggsprotokollet utsträckts till att omfatta även hans ansvar för det fall att godset utlämnats till någon som ej var behörig mottagare. Parterna tiller- kännes vidare rätt att, efter den händelse som grundar ersättningsanspråk, avtalsvis förlänga preskriptionstiden.
Ytterligare har tillkommit en ny bestäm- melse om att regressanspråk skall kunna väckas även efter utgången av ettårsfristen, under tid som fastslås av lex fori. Tiden skall vara minst tre månader från det den som väcker regresstalan betalt fordringen eller själv blivit stämd för den.
2.4 Remiss av tilläggsprotokollet
Sedan ett antal sammanslutningar på sjöfar- tens område beretts tillfälle att framföra synpunkter på 1968 års tilläggsprotokoll, har (hösten 1968) yttranden avgivits av Sjöassu- radöremas förening, Näringslivets trafikdele- gation, Svenska bankföreningen och Sjörätts- föreningen i Göteborg. Samtliga tillstyrker ratifikation av protokollet.
Sjöassuradöremas förening yttrar:
Det är naturligt att vissa svagheter icke kun- nat undvikas i den kompromisslösning, var- om man slutligen enades i sjöfartskonferen- sens andra fas i Bryssel i februari 1968. Då
de nya reglerna i sig förenar kollibegräns— ningssystemet och kilobegränsningssystemet och därmed övertar med dessa system för- bundna nackdelar, kan man befara att kon— ventionens praktiska tillämpning kan komma att medföra ett förhållandevis ökat antal tolkningsfall. — Särskilda svårigheter torde komma att uppstå vid tillämpningen av den nya art. 4, mom. 5 0) genom att tillfredsstäl- lande definitioner av ”container” och, fram- för allt, ”liknande transportanordning” sak- nas. Föreningen finner det förenligt med svenska intressen att en svensk ratifiering av protokollet snarast sker.
Näringslivets trafikdelega tion anför:
Sjöbefraktarrädet (Swedish Shippers Council) — med vilket organ delegationen nära samverkar och vari flertalet av delega- tionens medlemsorganisationer ingår A har redan i april 1967 i skrivelse till chefen för justitiedepartementet framfört synpunkter på frågan om revision av konossementskon— ventionen, närmast artikel 4 mom. 5. Rådet framhöll, att frågan om ansvarsbegränsning vid skada på sjötransporterat gods är av stor betydelse för befraktarna inom svensk indu- stri och handel och förordade, att jämväl för sådant gods bör gälla en ansvarsbegränsning per kilo såsom redan är fallet vad avser järnvägs-, bil- och flyggods (CIM—, CMR- respektive Warszawa-konventionen). Mot denna bakgrund hälsar trafikdelegationen med tillfredsställelse, att ett protokoll kunde undertecknas beträffande ändring av konven- tionen, bl.a. i vad avser artikel 4 mom. 5. Delegationen är medveten om att protokol- let utgör en kompromisslösning men anser, att det nya systemet likväl bättre tillgodoser de nya krav som måste ställas på ansvarsreg- lernas utformning i anledning av container— trafikens utveckling. Delegationen vill därför tillstyrka, att ratificering snarast sker av tilläggsprotokollet. Befraktarorganisationer i ett flertal andra europeiska länder, exempel- vis Frankrike, Nederländerna och Storbritan— nien, har redan hos sina regeringar tillstyrkt en ratificering av protokollet.
Sjörättsföreningen i Göteborg anför:
Ehuru vissa från nordisk sida framförda ön- skemål om en samordning av konventionens begränsningsregler med CMR-konventionens icke vann anslutning, bör de antagna reglerna
17 Jfr Bilaga4 s. 145 ff.
dock anses fullt godtagbara ur svensk syn- punkt. Det bör dock ej förbises, att systemet med dubbla begränsningsregler och dess an- passning till modern transportteknik och godshantering kan komma att medföra bety- dande svårigheter i den praktiska tillämp- ningen. I delegationsrapporten sägs, att i fråga om beräkningen av vikten på skadat eller förkommet gods regeln i art. 2a) är avsedd att få samma verkan som de utförliga- re reglerna i art. 23 och 25 iCMR—konventio- nen. Att inte heller dessa regler är särskilt lätthanterliga framgår med önskvärd tydlig- het av motiven till förslaget till lag om internationell befordran av gods å väg (SOU 1966136 sid. 70 f). Föreningen anser det vara av synnerlig vikt att i motiven till blivande lagstiftning i ämnet utförlig redovisning läm- nas för innebörden av de nya reglerna, belyst med klargörande exempel på hur de i olika fall kan komma att verka i praktiken. En sådan redogörelse skulle vara av största värde inte minst för dem som i sitt dagliga arbete hos rederier och försäkringsbolag har att träffa avgöranden i skaderegleringsfrågor.
I konventionen förutsättes, att fördrags- slutande stat äger bringa konventionen i tillämpning antingen genom att ge den kraft av lag eller genom att införliva dess regler med nationell lagstiftning. Eftersom Sverige en gång valt den förra vägen, kunde det nu synas naturligt att fortsätta den och alltså inarbeta de ändrade bestämmelserna i Haag- lagen. Frågan är emellertid, om de skäl som på sin tid motiverade denna lagstiftnings- teknik alltjämt är avgörande. Ett flertal länder har valt metoden att införliva 1924 års konvention med sin nationella lagstift- ning utan att därav synes ha följt några olägenheter av den art som antydes i moti- ven till den svenska Haaglagen. Fördelarna med en enhetlig svensk lagstiftning på detta område är uppenbara. De lagtekniska svårig- heter som kan uppstå vid konventionens inarbetande i sjölagen synes ej oöverstigliga. Även med bibehållande av Haaglagen skulle man vid vissa tolkningsproblem tvingas gå tillbaka till konventionstexten och dess för- arbeten. Uppenbarligen är det dock av stor vikt att nordisk rättsenhet kan bevaras även i denna fråga.
Föreningen vill därför förorda att man — i varje fall om nordisk anslutning kan vinnas till denna tanke — införlivar konventions— texten i dess ändrade lydelse med sjölagen .
2.5 Synpunkter på tilläggsprotokollets rati- ficering
Den revision av Haagreglerna som innefattas i 1968 års tilläggsprotokoll rör, som av det föregående framgår, endast vissa frågor. En mera vittgående revision synes påkallad och det kan erinras om att under det arbete som i början av 1960-talet utfördes av CMI:s subkommitté för att förbereda en revision av Haagreglerna framkom förslag om ändringar i åtskilliga hänseenden som ej beröres av Visbyreglerna. Man hade emellertid hela ti- den för ögonen att ej genom mindre angeläg- na ändringsförslag eller förslag, som kunde förutses bli kontroversiella, riskera att spolie— ra den världsomspännande enhetlighet som föreligger på området. Det önskvärda målet ansågs vara att en revision genomfördes som kunde accepteras i om möjligt lika stor utsträckning som Haagreglerna vunnit anslut- ning eller tillämpning.
Det arbete på det diplomatiska planet som föregick antagandet av tilläggsprotokollet präglades också av viss återhållsamhet, såtill- vida att man ville undvika ta upp frågor eller förslag som ej väntades kunna få stöd av en betydande majoritet. [ denna anda får ses att de nordiska delegationerna vid konferenseni Bryssel fann det lämpligt att avstå från att driva ett jämförelsevis radikalt förslag angå- ende utvidgning av tackle-to-tackleprincipen i fråga om omfattningen av bortfraktarens tvingande ansvar för godset.
Att åstadkomma fullt tidsenliga och inter- nationellt godtagbara regler för godsbeford- ran till sjöss torde knappast kunna ske inom ramen för gällande konossementskonven- tion. Såsom förut nämnts har också arbete på en ny konvention nyligen igångsatts inom UNCITRAL. Eftersom ett sådant arbete rim- ligen ej kan väntas leda till något slutligt resultat förrän efter jämförelsevis lång tid, har sjölagskommittén — i anslutning till de förut återgivna yttrandena från några sam- manslutningar på sjöfartens område — efter samråd med de danska, finska och norska sjölagskommittéerna funnit sig böra tillstyr- ka att tilläggsprotokollet snarast ratificeras.
En ratifikation bör självfallet inte få påverka deltagande i UNCITRAL-arbetet utan bör ses som ett led för att åstadkomma ett bättre regelsystem än Haagreglerna i sin ursprung- liga lydelse innebär.
Vid de nordiska departementsöverlägg- ningar, som ägde rum i Stockholm i maj 1971, förspordes inte någon tvekan till frä- gan om ratifikation från dansk, finsk eller norsk sida. Det framhölls från norsk sida, att tilläggsprotokollet vid remissbehandling fått ett positivt mottagande från alla de berörda intressenas sida och att i synnerhet protokol- lets begränsningsregler gör en ratifikation önskvärd. Ytterligare påpekades att, såvitt angår transport av bilfordon, det ej gärna vore möjligt att behålla nuvarande bestäm- melser i Haagreglerna samtidigt som man avser att med den interna rätten införliva föreskrift i 1967 års konvention om beford- ran av passagerares resgods, enligt vilken för fordon som befordras som resgods gäller en begränsning till 30 000 Poincaréfrancs.
Det kan anmärkas att sjölagskommittén i ett nyligen avgivit betänkande om befordran av passagerare och resgods utgår från att Sverige med sin lagstiftning införlivar förelig- gande förslag till internationell reglering av detta ämne.
I Storbritannien har antagits och den 8 april 1971 utfärdats "Carriage of Goods by Sea Act 1971” som ersätter motsvarande lag av 1924 och är avsedd att träda ikraft efter ratifikation av 1968 års tilläggsprotokoll. Huru man i andra länder ser på frågan om en anslutning till Visbyreglerna är svårt att utrö- na med någon säkerhet. Men det kan förmo- das att på flera håll finns intresse för en anslutning och att detta skulle öka i och med att Storbritannien och de nordiska staterna ratificerade eller anslöt sig till tilläggsproto— kollet.
Sättet för införlivande med den nationella rätten av Haagreglerna vållade som förut nämnts på sin tid svårigheter. Den särskilda konossementslagen, som i stort sett endast utgör en översättning av Haagreglerna, är ej tillämplig på inrikes eller internordisk fart. För denna gäller sjölagens bestämmelser,
som dock på viktiga punkter följer Haagreg- lerna. Att sålunda ett dubbelt regelsystem gäller på det område varom här är fråga kan inte anses tillfredsställande. Och sjölagskom- mittéerna har — i enlighet med beslut vid nämnda nordiska departementsöverlägg- ningar — enats om att Haag-Visbyreglerna nu bör helt införlivas med sjölagarna, dock i noggrann överensstämmelse med reglerna. För närvarande bör enligt sjölagskom— mittéernas mening Haagreglerna ej uppsägas, i följd varav de särskilda konossementslagar- nas bestämmelser tillsvidare bör gälla för viss utrikes fart som ej faller under Haag-Visby- reglerna. Önskvärdheten att ej ha ett ”dub- belspårigt” regelsystem på detta område gör det dock angeläget att så snart som möjligt kunna upphäva konossementslagen. Enligt konossementskonventionen (art. 15) träder en uppsägning av konventionen ikraft ett år efter det meddelande om uppsägning kom— mit belgiska regeringen till handa, medan ikraftträdandet av tilläggsprotokollet (enligt art. 13) sker tre månader efter det tillräck- ligt antal stater anslutit sig till protokollet, nämligen tio stater av vilka minst fem skall vara stater som var för sig har ett tonnage av minst en miljon bruttoregisterton. På grund härav synes det inte kunna undvikas att konossementslagen förblir i kraft åtminstone nio månader efter det att de av sjölagskom- mittén nu föreslagna sjölagsändringarna trätt i kraft. Sjölagskommittén vill för sin del förorda att frågan om en uppsägning av Haagreglerna tas upp till prövning då det kan förutses när Visbyreglerna träder i kraft.
Med utgångspunkt i att Visbyreglerna bör ratificeras och att konossementskonventio- nen i dess genom Visbyreglerna ändrade lydelse bör inarbetas i SjöL — och att alltså den lagstiftningsmetod som man valde vid tillkomsten av den fristående konossements- lagen ej nu bör komma till användning _ har sjölagsförslaget utarbetats så att de olika konventionsbestämmelserna infogats i SjöL, huvudsakligen i 5 kap., och på den plats där de systematiskt hör hemma.! Detta betyder att bestämmelserna i skilda ämnen i stort sett kvarstår under de avsnitt av 5 kap., i vilka de finns för närvarande. En nackdel härmed kan sägas vara att konventionsregler- na ej kommer in i SjöL samlade för sig men detta synes vara av mindre vikt särskilt med hänsyn till att konventionens mest betydel— sefulla regler, nämligen om bortfraktarens ansvarighet, dock kunnat i tämligen oföränd- rat skick placeras i det avsnitt av 5 kap. som handlar härom, nämligen i 118 o. följ. åå.
Konventionens bestämmelser om konosse- ment har sin motsvarighet i sjölagsförslaget 95,152 och 161 åå.
Av övriga bestämmelser i sjölagsförslaget, som hämtats från konventionen, kan nämnas 76å (fartygets behöriga skick), 97å andra stycket (deviation) och 347 å (preskription).
Vidare kan framhållas att sjölagsförslaget 168 å, som innehåller bestämmelser om tillämplig lag i anslutning till konventions- regleringen, i första stycket uppräknar de lagrum som, i befordran varom är fråga, ej
Översikt av lagförslagen
får åsidosättas genom avtal till avlastarens eller befraktarens nackdel (i vidare mån än som följer av 122å och 123å andra stycket). De uppräknade lagrummen omfat- tar främst de bestämmelser i kommitteförsla- get som motsvaras av regler i konventionen. Några svårigheter att i SjöL finna de konven- tionsbetingade bestämmelserna torde därför knappast behöva uppstå.
Första avdelningen av befraktningskapit- let, Inledande bestämmelser, innehåller i gällande lydelse en regel om bortfraktarens skyldighet att tillse att fartyget är i angivna hänseenden i behörigt skick (jfr 5 a och 58 åå SjöL). Bestämmelsen har i sjölagsför— slaget flyttats till kapitlets andra avdelning, Om resebefraktning, där den placerats såsom 76 å, under särskild underrubrik.
Befraktningskapitlets avdelning Om ko- nossement (151 o. följ. åå) avslutas med föreskrifter om mottagningskonossement och genomgångskonossement, 167 och 168 åå. Bestämmelserna om mottagnings- konossement har i sjölagsförslaget flyttats till gällande regler i 95 å angående ombord— konossement. Föreskrifter om genomgångs- konossement kvarstår i kommitteförslaget såsom 167å under ny rubrik, Om genom- gångskonossement.
Befraktningskapitlet avslutas enligt kom-
1 Jfr ang. motsvarande problem betr. interna- tionella bestämmelser om befordran av passagerare och resgods sjölagskommitténs betänkande härom, SOU 1971:90.
mitteförslaget med den förut berörda 168 å under rubriken Bestämmelsernas tillämp— ning.
Sjölagskommittens betänkande upptar även vissa ändringar i den fristående konos- sementslagen. De sammanhänger dels med frågan om vilket sjörättsligt regelsystem som skall gälla för utrikes befordran under en övergångsperiod, vars längd kan bli beroende av i vilken utsträckning Visbyreglerna vinner anslutning av främmande stater, dels med frågan om behandlingen av bortfraktarens ansvar för sådan dröjsmålsskada som ej har samband med fysisk skada på godset. Härom hänvisas till vad nedan anföres i den allmän- na motiveringen under 4.2, 3 och 5.
Att sjölagskommittén i övrigt ej velat göra någon översyn av konossementslagen, för att den skall formellt ansluta sig till sjölagsför- slagets avfattning på åtskilliga punkter (se särskilt 118å), beror på att, såsom nyss antytts, kommitten utgår från att konosse- mentslagen kommer att vara i kraft endast kort tid efter det att sjölagsförslagets be- stämmelser föranlett lagstiftning som trätt i kraft.
Allmän motivering
Kommittéförslagets bestämmelser är, med undantag för 123 å, helt grundade på konos- sementskonventionen. De flesta av konven- tionens regler kvarstår oförändrade sedan konventionens tillkomst år 1924 (Haagreg- lerna) men betydelsefulla kompletteringar liar skett genom 1968 års tilläggsprotokoll (Visbyreglerna).
Eftersom Haagreglerna redan är införliva- de med svensk lagstiftning inte bara genom den fristående konossementslagen av år 1936 utan också i viss mån genom ändringarna samma år i befraktningskapitlet i SjöL, går sjölagskommittén nu ej närmare in på moti- veringen till de bestämmelser i sjölagsförsla- get som grundas på Haagreglerna. Visserligen är motiven till 1936 års lagstiftning i dessa delar knapphändiga, beroende bl.a. på att vid den tiden förelåg otillräckligt material för bedömning av innebörden av de på åtskilliga punkter oklara Haagreglerna, men numera föreligger en rikhaltig såväl nordisk, som internationell litteratur på området, liksom även ett flertal domstolsavgöranden.l Kommittén anser sig kunna hänvisa därtill.
Vad beträffar innebörden av Visbyregler- na är det tänkbart att i vissa hänseenden olika meningar kan komma att förfäktas angående deras tolkning. Kommittén har i sina förklaringar av Visbyreglerna mestadels byggt på de rapporter som svenska delege- rade vid Brysselkonferensen 1967—1968 av- givit rörande konventionsarbetet, och rappor- ten från konferensens andra fas bifogas vid
betänkandet såsom Bilaga 4.
Sjölagskommitten vill starkt understryka vad som yttrades i motiven till 1936 års befraktningslagstiftning, i vad den bygger på bestämmelser i 1924 års konvention, att med hänsyn till ämnets internationella art och konventionstextens anglosaxiska ursprung motiven än mindre än eljest får binda domstolarna. Med det då valda förfarings- sättet för konventionsbestämmelsernas inför— livande med svensk rätt ansågs det enligt motiven i själva verket vara en fördel, att vid tillämpningen vägledning lättare kunde häm— tas även från icke-skandinavisk — framför allt engelskjudikatur.2
Sjölagskommitten menar att vad sålunda framhölls om tolkningen av 1936 års konven- tionsbetingade lagbestämmelser i minst lika hög grad bör gälla det nu framlagda kommit- teförslaget och detta oavsett att konven- tionsreglerna nu föreslås bli helt inarbetade i SjöL.
I enlighet med beslut vid de nordiska departementsöverläggningarna i Stockholm maj 1971 och sjölagskommittéernas över— läggningar i Oslo oktober 1971 har det, såsom förut nämnts, ansetts angeläget att förslaget om Visbyreglernas ratificering och erforderliga lagstiftningsåtgärder framläggs så snart som möjligt. Denna omständighet har medverkat till att kommittén på flera punk-
1 Jfr Afzelius s. 140 ff. ? Se NJA ][ 1936 s. 278.
ter måst inskränka sig till korta motivutta- landen eller hänvisningar till förenämnda konferensrapport.
Det kan här tilläggas att genomförande av kommitteförslaget leder till en ojämnhet i godsbefraktningsreglernas utformning, efter- som förslaget ej berör stora partier av dessa regler i SjöL 5 kap. Kommittén har emeller- tid för avsikt att i ett slutbetänkande fram- lägga förslag till främst en översyn i redaktio- nellt hänseende av dessa partier i 5 kap.
Sjölagskommitten vill påpeka att befrakt- ningskapitlets bestämmelser om godsbeford- ran gäller befordran med fartyg. Bogsering torde i vissa situationer och i vissa hänseenden kunna falla under dessa lagbestämmelser, medan i andra lägen en analog tillämpning av bestämmelser om godsbefordran kan vara be- fogad.3
4.1 Vissa definitioner
Haagreglerna innehåller vissa definitioner — vilka ej ändrats enligt Visbyreglerna. Sålunda anges i art. 1 a) att ”Transporteur” com- prend le propietaire du navire ou l”affréteur, partie å un contrat de transport avec un chargeur (””Carrier” includes the owner or the charterer, who enters into a contract of carriage with a shipper). Och enligt art 1 b) förstås med fraktavtal endast avtal som innefattas i konossement eller liknande åt- komsthandling angående godsbefordran till sjöss; därunder inbegrips konossement eller liknande handling, som utfärdats enligt cer— teparti, från det handlingen reglerar rättsför- hållandet mellan bortfraktaren (carrier) och handlingens innehavare. — I art. 5 heter det vidare att ingen bestämmelse i konventionen har tillämpning på certeparti.
Konossementslagen upptar (1 å a) en på konossementskonventionen grundad defini- tion av bortfraktaren såsom ”den redare eller befraktare, som slutit fraktavtal med en avlastare”. SjöL använder uttrycket bort- fraktare utan särskild definition.
Av motiven till den nordiska befraktnings- lagstiftningen att döma har man beträffande konossementslagen utgått från att Haagreg-
lernas definition av bortfraktare (transpor- teur) avser, utom redaren, även underbort- fraktare.4 Uttrycket bortfraktare i SjöL har tillkommit närmast för att få en enhetlig terminologi, när det gäller att utmärka den ena av avtalskontrahenterna vid ett frakt- avtal. ] de norska motiven uttalas därjämte, att den anledning finns till att genomföra beteckningen bortfraktare att bestämmelser- na i SjöL skall tillämpas på honom, vare sig han är redare eller underbortfraktare, eller måhända varken det ena eller det andra, enär han åtagit sig transportförpliktelse utan att äga fartyg eller ha försäkrat sig om fartyg till utförande av transporten vid den tid avtalet ingåtts.S
Godsbefordringen får sin speciella färg av förekomsten av konossement. Den tvingande ansvarigheten för bortfraktaren enligt kon- ventionen är också tillkommen som ett skydd för förvärvare av konossement.
Den yttre kretsen av dem som kan lagligen uppträda som bortfraktare har varit föremål för ingående nordisk rättsvetenskaplig de- batt, närmast i anknytning till spörsmål om rätt att utfärda konossement.6
Vid revisionen av befraktningsreglerna i SjöL på 1930-talet hade man säkerligen för ögonen det i varje fall då för resebefraktning normala fallet att den avtalsslutande parten, bortfraktaren, var densamme som den som utförde transporten. Och sannolikt har också Haagreglerna egentligen haft i sikte att den avtalsslutande kontrahenten tillika är den som utför befordringen. Här tillkommer även det förhållandet att Haagreglerna -— såsom även kan sägas framgå av konventionens namn —
3 Jfr NJA II 1936 s. 300, Afzelius s. 71;jfr även NJA 1951 s. 319. 4 Se NJA 1936 11 s. 589 och norsk Innstilling (1936) s. 84. Jfr Beckman, Handbok i sjörätt, 6 uppl. (1971) s. 294. 5 Se NJA 1936 11 s. 307 och norsk Innstilling s. 33 f.;jfr TfR 1938 s. 493. 6 Se nedan i den allmänna motiveringen under 4.6. Jfr bl.a. Grönfors, Allmän transporträtt s. 45 och Successiva transporter s. 73 ff., Grönfors och Hagberg, De nordiska speditionsvillkoren (Han- delshögskolans i Göteborg Skriftserie 1963. 3) s. 67 ff och Selvig i TfR 1966 s. 383. Se även Carver para 251 not 3.
uttryckligen undantar certepartierna från reglernas tillämpning och för tillämpningen kräver att bortfraktaren slutit fraktavtal som innefattas i konossement.
Man torde emellertid numera vara tämli- gen ense om att bortfraktaren i egenskap av kontraherande transportör kan vara ungefär vem som helst som åtar sig godsbefordran för annan (befraktaren). Han behöver i och för sig inte förfoga över ett fartyg eller över skeppsrum redan när fraktavtalet ingås. De nordiska sjölagskommittéerna har funnit att en definition i denna riktning bör upptas i sjölagarna, såsom skett i kommittéförslaget 71 å första stycket. Definitionen har avfat- tats så att den täcker även bortfraktare som sluter certeparti.
Frågan om ansvarighet för den som faktiskt utför en transport är ett problem som i och för sig är skilt från problemet om bestämningen av bortfraktare som avtals- kontrahent. Härom hänvisas till vad nedan anföres under 4.7 (123 å).
Det kan nämnas att sjölagsförslaget 71 å innehåller även vissa andra definitioner än av bortfraktaren, nämligen på rese- resp. tidsbefraktning och på delbefraktning.
4.2 Dispositiva och tvingande lag- bestämmelser; tillämplig lag
Befraktningsreglerna i SjöL är i princip dispositiva. Kapitlets bestämmelser angående fraktavtal skall alltså, såsom det uttrycks i 7lå SjöL, lända till efterrättelse allenast såvitt annat ej är uttryckligen överenskommet eller eljest må anses avtalat eller följer av sedvänja. Undantag härifrån gäller dock i fråga om bestämmelserna om bortfraktarens ansvar för godset eller med andra ord de bestämmelser som grundas på konossements- konventionen. Att konossementslagens reg- ler är tvingande framgår direkt av dess 3 å 8 mom.
Anledningen till att tvingande regler om godsets vård ansetts behövliga är som bekant olägenheterna av de tidigare allmänt använda långtgående friskrivningsklausulerna i konos- sement eller fraktavtal.
Den tvingande ansvarsregleringen i SjöL 122å går såtillvida längre än Haagreglerna att den gäller all godsbefordran, oavsett om befordringen sker enligt konossement, i fråga om inrikes och internordisk fart. Annan utrikes fart — som ej faller under konosse- mentslagen — är ej underkastad tvingande svenska lagregler. Liksom enligt konventio- nen gäller de tvingande bestämmelserna i SjöL endast från godsets lastning till dess lossning och avser ej levande djur eller däcks- last.
Vid överläggningarna mellan de nordiska sjölagskommittéerna har man enats om att den tvingande ansvarsregleringen för inter- nordisk fart i princip bör bestå, oavsett om konossement utfärdats. Den bör ej längre vara avhängig av överenskommelser mellan de nordiska staterna (jfr 122 å tredje stycket SjöL) utan direkt lagfästas. Så har skett genom bestämmelserna i kommitteförslaget 168 å vartill hänvisas i 72 å. Omfattningen av det tvingande ansvaret framgår vidare av 122 å,jämförd med 123 å.
Nu gällande bestämmelse i l30å SjöL om bortfraktarens skadeståndsskyldighet för fall av dröjsmål på bortfraktarens sida är dispositiv. Kommittéförslaget behåller en så- dan bestämmelse men har utformat be- stämmelserna i 118 o. följ. åå så att under de konventionsbetingade tvingande ansvars- reglerna kan rymmas all skada och förlust som hänför sig till godstransporten, sålunda även förlust på grund av dröjsmål med godsets befordran. Denna fråga var föremål för ingående överläggningar under den nor- diska sjölagskonferensen i Oslo oktober 1971. Medan på dansk sida uttalades tvekan om konventionens innebörd på denna punkt, var den norska ståndpunkten deciderad så- tillvida att man ansåg att även ren dröjsmåls- skada faller under Haagreglerna. (Visbyreg- lerna innebär ingen ändring i detta hänseen- de.)
Den svenska kommitténs ledamöter och experter har närmast anslutit sig till den norska ståndpunkten, även om tvekan rätt på något håll. Sjölagskommittén hänvisar härom vidare till vad som uttalas nedan 1 den
allmänna motiveringen under 4.3 och 5 samt vid 130 å. Redan här må dock framhållas, att i den mån dröjsmålsskada faller under tvingande ansvarsregler, bestämmelserna om ansvarsbegränsning (120 å) blir tillämpliga samt att en tvingande ansvarsreglering icke gäller tiden före godsets lastning och efter dess lossning (jfr 122 å). Av 168 å följer vidare att utrikes befordran enligt certeparti — bortsett från internordisk fart # över huvud ej är underkastad tvingande ansvars- bestämmelser.
Tidigare har det inte varit vanligt att i nordisk sjölagsstiftning fastställa normer för lagstiftningens tillämplighet i förhållande till främmande rätt. Konossementslagen anger i sin ingress att dess bestämmelser skall i viss utrikes fart tillämpas i stället för vad SjöL i motsvarande delar innehåller men detta utgör ej någon internationellt privaträttslig regel; en förutsättning för konossementsla- gens tillämplighet är nämligen att enligt allmänt gällande internationellt privaträtts- liga normer svensk lag skall komma till användning.
Regler om lagstiftningens tillämplighet finns emellertid i de genom 1964 års sjölagsändringar införda bestämmelserna om redaransvarets begränsning, vilka bygger på 1957 års internationella konvention i ämnet. Samma är förhållandet med de förslag till lagstiftning om sjöpanträtt samt om beford- ran av passagerare och resgods som innefat- tas i sjölagskommitténs senaste två delbe- tänkanden (SOU 1970:74 och 1971290).
De nordiska kommittéerna har enats om att till de bestämmelser om godsbefordran i 5 kap. SjöL som grundas på konossements- konventionen — vilka bestämmelser enligt konventionen är tvingande för bortfraktaren — bör fogas uttryckliga föreskrifter om bestämmelsernas tillämplighet. Sådana före- skrifter har upptagits i kommittéförslaget 168 å.
Nämnda paragraf innehåller i första styc— ket föreskrift om att ett stort antal bestäm- melser, vilka motsvarar bestämmelser i kö- nossementskonventionen, ej får vid beford—
ran enligt konossement åsidosättas genom avtal till avlastarens eller befraktarens nack- del. Härtill ansluter i andra stycket regler som anger att bestämmelserna i konventio- nen eller bestämmelser i främmande lag, vilka grundas härpå och motsvarar de i första stycket uppräknade bestämmelserna, skall _ under förutsättning att främmande lag skall tillämpas på befordran enligt konossement mellan hamnar belägna i skilda stater _ lända till efterrättelse i den utsträckning som följer av konventionens art. 10 och därut- över i vissa andra situationer. Kommittén hänvisar till vad som anförts under 2.5 och till Bilaga 4 s. 148 ff. Det kan tilläggas att bestämmelserna i andra stycket självfallet ej utesluter att parterna i där avsedda fall överenskommer att svensk eller annan nor- disk eller utländsk lagstiftning skall komma till användning, förutsatt att man håller sig inom ramen för konventionsbetingade regler.
4.3 Bortfraktarens ansvar för godset ( transportansvaret )
Bortfraktarens ansvarighet för godsets vård brukar betecknas som transportansvaret, till skillnad mot det ansvar som följer av konossementets uppgifter om godset, det s.k. konossementsansvaret eller, rättare ut- tryckt, uppgiftsansvaret. Beträffande upp- giftsansvaret hänvisas till vad nedan anföres i den allmänna motiveringen under 4.6. Haagreglernas syfte att stärka konosse- mentet såsom ett omsättningsdokument framträder främst i det tvingande ansvaret för bortfraktaren att med omsorg lasta, handha, befordra och lossa godset (art. 3z2). Transportansvaret är, såsom tidigare nämnts, tvingande endast i tiden från godsets lastning till dess lossning och avser befordran som sker enligt konossement (art. 1 b och e samt art. 3 :8, 5 och 7). Ansvaret kan sägas vara ett culpaansvar med omkastad bevisbörda (art. 422 q). Det inskränks genom vissa angivna undantag (art. 412 a—p), av vilka det viktigaste är att bortfraktaren fritas för skada som orsakas av fel eller försummelse från hans folks sida vid navigeringen eller
handhavandet av fartyget (s. k. nautiskt fel). För fel i fråga om godsets hantering och vård (s.k. kommersiellt fel) gäller det tvingande ansvaret, dock ej beträffande tiden före lastningen och efter lossningen.
Haagreglerna innehåller även särskild före- skrift i fråga om bortfraktarens ansvarighet för brister i fartygets behöriga skick. Enligt art. 4:1 är nämligen bortfraktaren inte ansvarig för förlust eller skada som härrör av bristande sjövärdighet (i vidsträckt mening), om han visar att han iakttagit tillbörlig omsorg i detta hänseende före och vid resans början (jfr art. 3:1 samt kommittéförslaget 76 å och 118 å första stycket).
Visbyreglerna innefattar ej någon princi— piell ändring i vad sålunda föreskrivits om transportansvaret. Det kan anmärkas att CMI:s förslag av 1963 upptog en bestämmel- se som syftade till att modifiera bortfrakta- rens ansvar för fartygets sjövärdighet när självständig medhjälpare anlitats för ”con- struction, repair or maintenance of the ship or any part thereof or of the equipment”. Bestämmelsen var föranledd av ett engelskt rättsfall (känt under beteckningen Muncaster Castle). Den vann vid diplomatkonferensen ringa gillande och inflöt ej bland ändrings- förslagen.7
Kritik har riktats mot konventionens ansvarsreglering dels i vad angår ansvarsfri— hetsgrunderna i art. 4:2 dels i anledning av att det tvingande ansvaret är begränsat till tiden från lastning till lossning (den s.k. tackle-to-tackleprincipen). Till dessa pro- blem kan ställning tas först under arbetet på en ev. ny internationell konvention. För svensk rätts del torde särskilt kunna ifråga- sättas om friheten från ansvar för nautiska fel — vilken enligt Visbyreglerna för övrigt utsträcks till att omfatta även bortfraktarens folk — kan anses stå i samklang med moderna skadeståndsrättsliga grundsatser.8 Å andra sidan bör tas i betraktande att försäkringssystemet på sjöfartens område är uppbyggt på grundval av nuvarande interna- tionellt tillämpade regler för bortfraktarens ansvarighet och att det erfarenhetsmässigt visat sig svårt att ändra gällande mönster för
ansvarsfördelningen.
Sjölagen har i avsnittet om bortfraktarens ansvarighet för godset, i överensstämmelse med Haagreglerna, en allmän culparegel med omkastad bevisbörda (118 å). Bestämmelsen gäller oavsett om befordringen sker enligt konossement, medan godset är i bortfrakta- rens vård ombord eller iland. Ett tvingande ansvar genomföres såtillvida att bortfrakta- ren i inrikes fart V varmed likställes inter- nordisk fart — förbjudes att fritaga sig från ansvaret enligt huvudregeln. Dock tillåtes förbehåll om frihet i vissa hänseenden bl.a. för skada som orsakas av anställdas nautiska fel (122 å). Någon motsvarighet till den s.k. ansvarsfrihetskatalogen i Haagreglerna art. 4:2 c—p finns ej; den ansågs på sin tid sakna självständig betydelse vid sidan av huvud- regeln.9 Någon direkt motsvarighet till kon- ventionens ansvarsregler i fråga om sjövärdig- het finns ej heller i SjöL.
Med utgångspunkt i att Haag-Visbyregler- na nu skall införlivas med sjölagen, i så nära anslutning till reglerna som möjligt, upptar kommittéförslaget i 118 och 122 åå i stället för de ovan berörda föreskrifterna ansvarig- hetsbestämmelser motsvarande konventions- texten art. 4:1 och 2, art. 328 samt art. 6 och 7. Även ansvarsfrihetskatalogen har alltså medtagits.
Vad beträffar tolkningen av de olika konventionsbestämmelserna skall här endast beröras frågan om det nautiska felet och dess avgränsning från kommersiella fel. I motiven till 122 å SjöL uttalas att det synes opåkallat att under uttrycket "handhavandet av farty- get” inbegripa annat än handhavandet av fartyget i dess helhet samt av därtill hörande delar och sådana ombord befintliga anord- ningar som tillkommit i första hand i
7 Se Dipl. Konf. 1967 s. 75, 78 och 292. Jfr Björkelund, Redarens ansvar för självständiga med- hjälpare (i AfS 8 s. 245) och vad nedan i den allmänna motiveringen anföres under 4.4. 8 Jfr lagrådsremiss med förslag till skadestånds- lag, SvJT 1971 s. 363 ff (nedan under 4.4). 9 Jfr Alten i TfR 1938 s. 500 f och Sindballe, Dansk Soret s. 348, samt Braekhus, The Hague Rules Catalogue, i Six Lectures s. 11, och i Juridiske arbeider fra So og Land s. 587.
fartygets intresse. Anordningar som i första hand tjänar lasten torde sålunda anses böra falla utanför bestämmelsen. Ehuru såväl i litteraturen som i rättspraxis frågan om tillämpningen av förevarande konventions— bestämmelser vållat osäkerhet, synes man numera i allmänhet omfatta den meningen att konventionens ansvarsfrihetsgrund nau- tiskt fel bör tolkas restriktivt.10
Den tvingande ansvarigheten föreslås en- ligt 122å bli av enahanda utsträckning för den fart för vilken den skall gälla (jfr 168 å). Det nuvarande kravet på särskilt förbehåll från bortfraktarens sida för att i inrikes och internordisk fart komma i åtnjutande av viss inskränkning av ansvaret har borttagits. Från norsk sida har hävdats att behov av en tvingande ansvarsreglering finns även för intern godsbefordran som ej sker enligt konossement. Sådan befordran torde vara sällan förekommande i svensk fart eller fart mellan Sverige och de övriga nordiska länder- na men sjölagskommittén anser övervägande skäl tala för att man även för svenskt vidkommande ansluter sig till nämnda upp- fattning som för övrigt principiellt överens- stämmer med gällande rätt.
I motiven till konossementslagen uttalas att konventionen inte synes åsyfta någon reglering av frågan om bortfraktarens ansvar för dröjsmål i vidare mån än dröjsmålet föranlett fysisk skada på godset och att det skadeståndsansvar bortfraktaren kan ådraga sig genom en tidsförlust torde falla utanför konventionens reglering.
I viss utländsk rättspraxisl ] har emellertid numera den tolkningen av konossementskon- ventionen antagits att alla skador som vållasi samband med utförande av en godstransport är täckta av Haagreglerna. Denna tolkning synes väsentligen vara grundad på uttrycket i art. 3:8 och art. 45 första stycket ”loss or damage to, or in connection with, goods”, vilket uttryck kvarstår enligt Visbyproto- kollet. Även ren dröjsmålsskada skulle alltså vara inkluderad under den tvingande konven- tionsregleringen och bestämmelserna om an- svarsbegränsning gälla sådan skada.
Sjölagskommittén finner det logiskt natur-
ligt och rättspolitiskt försvarligt att dröjs- målsskador — som torde tendera att få allt större betydelse — åtminstone i viss utsträck- ning faller under samma regelsystem som fysisk skada på gods. Några av de i konven- tionen art. 4 mom. 2 upptagna ansvarsfri- hetsgrunderna synes för övrigt vara av den karaktär att de får sin speciella betydelse just med hänsyn till den snabbhet varmed en befordran utföres. Kommittéförslaget ] 18 o. följ. åå har därför fått en sådan avfattning att även dröjsmålsskador kan innefattas där- under.
Kommittén vill dock understryka att den uppfattning, för vilken nu givits uttryck, inte får binda domstolarna vid tolkningen av förevarande bestämmelser. Vid tolkningen bör enligt kommitténs mening följas veder— tagen internationell tolkning, så att man ej riskerar att större börda lägges på svensk än på utländsk rederiverksamhet. Givet är också att frågan om ansvaret för dröjsmålsskada kommer i nytt läge om en ny eller reviderad konossementskonvention rubbar den kom- promiss i fråga om fördelningen av ansvarig- heten mellan bortfraktaren och befraktaren som uppbär den nuvarande konventionen.
SjöL innehåller i 120å en bestämmelse om att ersättning för felande, minskat eller skadat gods beräknas på grundval av det värde som godset skulle ägt, om det i oskadat skick avlämnats i rätt tid och på rätt plats. Enligt motiven till bestämmelsen bör avgörande för ersättningsskyldighetens om- fattning som regel vara befraktarens normala intresse av transportens behöriga utförande och hänsyn i allmänhet icke tagas till befraktarens individuella intresse i godsets bevarande och befordran.12 Haagreglerna innehåller ej någon motsvarande bestämmel- se angående skadeståndsberäkning. Däremot
10 NJA II 1936 s. 425 f. Ang. rättspraxis m.m. se Afzelius s. 102 och s. 147 samt SvJT 1967 s. 599 ff,jfr SvJT 1945 s. 631 ff. 11 Se Carver, para 224—226 och 300, Selvig, Unit Limitation of Carrier's Liability, The Hague Rules art. IV (5), i AfS 5 s. 81 ff samt Rune SvJT 1969 s. 17 not 28 och s.21not42. 12 NJA II 1936 s. 410. Jfr Sindballe, Dansk Soret s. 349 och Alten inR 1938 s. 501.
har enligt Visbyreglerna till konossements- konventionens bestämmelser om begränsning av bortfraktarens ansvarighet fogats en be- stämmelse om sättet för skadeståndsberäk- ning (art. 425 b), som synes i stort sett vara av samma innebörd som 120å SjöL. Kom- mittéförslaget ersätter sjölagsbestämmelsen med en föreskrift i överensstämmelse med konventionen. Föreskriften har upptagits i 120 å, vilken paragraf även återger konven- tionens särskilda begränsningsregler. Härom hänvisas till vad som yttras i den allmänna motiveringen under 4.5.
Även kommittéförslaget 119 och 121 åå upptar bestämmelser hämtade från konos- sementskonventionen.
4.4 Bortfraktarens ansvar för arbetstagare m. fl.
Haagreglerna bygger på principen att bort- fraktaren svarar för fel och försummelser av de anställda (préposés, servants). En annan sak är att bortfraktaren, som förut nämnts, enligt art. 4:2 a) fritas från ansvarighet för sitt folks fel vid navigeringen och handha- vandet av fartyget. I stort sett kan sägas att bortfraktaren svarar för de anställdas fel utom de nautiska felen. Hur vidsträckt den krets av anställda är, för vilken bortfraktaren svarar, kan ej avgöras annat än med ledning av nationell rätt. Vad svensk och annan nordisk sjörätt angår är problemet löst genom bestämmelsen i Så SjöL, enligt vilken redaren är ansvarig för skada, som vållas av befälhavare, någon av besättningen eller lots genom fel eller försummelse i tjänsten liksom av någon som, utan att tillhöra besättningen, på grund av redares eller befälhavares uppdrag utför arbete i fartygets tjänst. Ett långt gående principal- ansvar gäller alltså; det omfattar även tvångs- lots. Man torde få antaga att redaransvaret enligt SjöL leder till ett principalansvar även för s. k. självständiga medhjälpare.1 3 Haagreglerna befattar sig ej med proble- met angående de hos bortfraktaren anställ- das eget ansvar. Det gör däremot Visbyreg- lerna som — efter förebild i andra interna-
tionella konventioner på transporträttens område — upptar en bestämmelse (konven— tionen art. 4 bis 2) som ger bortfraktarens folk samma förmåner i form av befrielse från eller begränsning av ansvarighet som bort— fraktaren själv har enligt konventionen. Efter ett engelskt rättsfall rörande ansvarighet för en ombordanställd för skada som vållats passagerare på ett fartyg (Himalaya) brukar en sådan regel benämnas Himalayaklausul.
Enligt den engelska texten till konventio- nen hänför sig nyssnämnda bestämmelse till ”a servant or agent of the carrier (such servant or agent not being ari independent contractor)”. Den franska texten talar i detta sammanhang endast om bortfraktarens ”préposé”. Anledningen till tillägget i den engelska texten var att bestämmelsen ej skulle bli alltför vidsträckt och omfatta t. ex. ett av bortfraktaren anlitat stuveriföretag. Den franska termen "préposé” torde i och för sig tilläggas en dylik mera inskränkt innebörd.
Ehuru konventionstexten tillkommit efter ingående överläggningar och i syfte att inskränka räckvidden av Himalayaldausulen, kan den inte anses binda konventionsstater- na och behöver ej tolkas så, att konventions- stat är betagen möjlighet att ge även själv- ständiga medhjälpare de fömiåner i ansvars- hänseende varom här är fråga. Sjölagskom- mittén har — i likhet med de övriga nordiska sjölagskommittéerna — funnit övervägande skäl tala för att ej medtaga den reservation som finns i den engelska konventionstex- ten.”
Sjölagskommittén vill här erinra om att vissa problem angående skada som vållas av självständiga medhjälpare beröres, dock från andra synpunkter än de som nu är i fråga, i
13 Ang. dessa frågor se Selvig, Det såkalte husbondsansvar, Oslo 1968, s. 61 ff och 123 ff samt Braekhus iJuridiske arbeider fra Sjtb og Land, Oslo 1968, s. 269 ff (jfr HGS 1953. 2 och SvJT 1954 s. 593). 14 Jfr Rune i SvJT 1969 s. 22 f och Grönfors, Why not Independent Contractors? (i The Journal of Business Law, 1964 s. 25) samt Riska i Six Lec- tures s. 89.
det förslag till skadeståndslag som den 19 mars 1971 remitterats till lagrådet.15 Lag- förslaget innehåller bestämmelser om prin- cipalansvar som går ut på att den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta person- eller sakskada som arbetstagaren vållar ge— nom fel eller försummelse i tjänsten. Under vissa förutsättningar kan skadestånd för arbetsgivaren jämkas (3 kap. 6 å). Vidare ges en regel om arbetstagares skadeståndsansvar. Arbetstagare är enligt förslaget ansvarig för skada som han vållar genom fel eller försum- melse i tjänsten endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till vissa angivna omständigheter (4 kap. ] å). Till sistnämnda bestämmelse upptas hänvisning i förslag till ändring av 67 å SjöL liksom i förslag till änd- ring av 50 å sjömanslagen.
Departementschefen diskuterar i lagråds— remissen ett tidigare förslag om att införa principalansvar för självständig medhjälpare och dennes folk. Han uttalar att ett oin- skränkt principalansvar erkänns på de flesta håll utomlands. En bestämmelse om princi- palansvar för vållande av självständig med- hjälpare tas emellertid ej upp i lagrådsremis- sen, vilket dock enligt departementschefen ej hindrar en utveckling i denna riktning i praxis.16
Redarens arbetstagare kommer att falla under den i skadeståndslagen föreslagna bestämmelsen om arbetstagares skadestånds- ansvar.
När det gäller konossementskonventio- nens reglering ställer det sig över huvud svårt att göra en jämförelse med våra skadestånds- regler, eftersom konventionen i betydelse— fullt hänseende fritar redaren-principalen från hans anställdas fel, nämligen nautiska fel, och enligt Visbyprotokollet fritar den anställde själv i samma hänseende utan att lägga något principalansvar på redaren. För de självständiga medhjälparnas del synes för- slaget till skadeståndslag knappast ge någon ledning hur man bör förfara vid konventio- nens införlivande med sjölagen .
Av bestämmelserna i förslaget till skade— ståndslag får åtskilliga ingen betydelse för de skadeståndsanspråk som avses med kommit-
téns förslag, eftersom dessa i allmänhet ir helt konventionsbetingade. Så är exempeliis fallet med bestämmelsen i förslaget tl] skadeståndslag om jämkning av skadestård för principal. Bestämmelsen om arbetstaga- res skadeståndsansvar är däremot avsedd att tillämpas i stället för de regler om jämkning av skadestånd för befälhavare och lots sant sjömän som nu finns i 67å SjöL och SOå sjömanslagen. Detta får betydelse även fir regresstalan som kan föras av redare med stöd av 8 å andra stycket SjöL (233 å and'a stycket i sjölagskommitténs fjärde delbe- tänkande, SOU 1970:74).
4.5 Ansvarsbegränsning
Konossementskonventionen (jfr art. 8) berjr ej frågan om den s.k. globalbegränsningen dvs. begränsningen av redares ansvarighet enligt 1957 års internationella konvention om,redareansvarets begränsning (SjöL '_0 kap). Den begränsningen gäller alltså rid sidan av de regler som avses nedan, såsom ett slags yttre tak i fråga om bortfraktarens totala ansvarighet.
Haagreglerna innehåller i begränsningshän- seende endast bestämmelsen att bortfrakta- rens ansvarighet är begränsad till 100 engels- ka pund, i guld, för varje kolli eller enhet av godset. I den svenska sjölagen 122 å medges bortfraktaren rätt att begränsa sin ansvarzg- het till 1 800 kronor för kolli eller annan enhet, medan konossementslagen upptar ett begränsningsbelopp av 1 800 kronor i guld, dock under förutsättning av ömsesidighet.
Konventionens begränsningsbelopp har, huvudsakligen på grund av att guldberäkning i allmänhet icke tillämpas, ansetts vara för lågt. Vid revisionen av konossementskonven- tionen har därjämte måst beaktas att gods- hanteringen under senare tider undergått starka förändringar, främst genom använ- dandet av container och andra liknande transportanordningar. De kombinerade transporterna har härvidlag också tilldragit
15 Jfr SvJT 1971 s. 371. 16 Se lagrådsremissen s. 179 ff och s. 204 ff.
sig intresse och särskilt de system för begränsning av fraktförarens ansvar som gäller för järnvägs-, landsvägs- och lufttrans- porter.] 7
Frågan om begränsning av bortfraktarens ansvarighet ledde till meningsmotsättningar under arbetet på revisionen av Haagreglerna. Man stannade slutligen för att ersätta Haag- reglernas förenämnda bestämmelse med helt nya, tämligen invecklade regler (art. 45). En begränsning av ansvaret per kolli eller enhet av godset18 bibehålles dock i princip, med ett begränsningsbelopp av 10000 Poincaré- francs, men kompletteras med en begräns- ning efter vikt, nämligen 30 Poincaréfrancs per kilo av det förlorade eller skadade godsets bruttovikt. Det alternativ gäller som leder till det högsta beloppet.
Den nu angivna huvudregeln för ansvars- begränsning kompletteras av en särskild bestämmelse med tanke på det moderna enhets- eller samlastningssystemet. Bestäm- melsen innebär att, om container, lastpall eller liknande transportanordning användes för att sammanföra gods, i konossementet uppräknade antalet kollin eller enheter i anordningen skall anses utgöra kollin eller enheter vid tillämpning av huvudregeln. Eljest skall transportanordningen anses så— som kolli eller enhet. Någon definition av begreppet container och pallet ges ej i konventionen; uttrycken omfattar vad som transporttekniskt och kommersiellt kan an— ses falla härunder.
I den mån särskilda kollin eller enheteri transportanordningen ej redovisas i konos- sementet, behandlas alltså anordningen som en enda begränsningsenhet.19
Det kan nämnas att vid Brysselkonferen- sen väcktes förslag från engelsk sida att för samlastningsklausulens tillämplighet skulle krävas att särskild frakt avtalats. Detta förslag avvisades emellertid.
Befraktaren behöver ej med bortfraktaren ingå särskilt avtal om värdedeklaration. Om emellertid före inlastningen uppgivits värde på gods och detta värde förbehållslöst angi- vits i konossomentet, gäller det som gräns för bortfraktarens ansvarighet i stället för de
Bestämmelse om vad som förstås med Poincaréfranc har i tidigare delbetänkande överflyttats från nu gällande 255 å 2 mom. SjöL till 348 å. Datum för omräkning av ansvarsbeloppet till svenskt mynt bestäms av lex fori.
Den betydelsefulla frågan om vad som är ersättningsgill förlust eller skada har enligt Haagreglerna kommit till uttryck endast i anslutning till dess bestämmelse om begräns- ning av bortfraktarens ansvarighet per kolli eller enhet av godset. Enligt art. 415 i konventionens ursprungliga lydelse gällde nämligen ansvarsbegränsningsbeloppet 100 pund i fråga om ”any loss or damage to or in connection with goods”. Detta torde i allmänhet ha tolkats såsom omfattande förlust av eller fysisk skada på godset jämte därav härledd ytterligare förlust eller skada men däremot icke dröjsmålsskada i och för sig. I enlighet härmed har den svenska konossementslagen 4å 5 mom. i första stycket upptagit uttrycket ”förlust eller minskning av eller skada å gods eller för skada som därmed sammanhänger”. Och 130å SjöL inrymmer en speciell, dispositiv bestämmelse om bortfraktarens ansvar för skada till följd av dröjsmål.
Haagreglernas nyss citerade uttryck är oklart men kvarstår i konossementskonven- tionen art. 4:5 under a), efter ändringarna enligt Visbyprotokollet. Numera synes — såsom förut nämnts » i viss utländsk rättspraxis den tolkningen ha vunnit insteg att alla skador som vållas i samband med utförande av godstransport är täckta av Haagreglerna.
För att möjliggöra en anslutning av svensk
17 Ang. hithörande frågor se Grönfors, förutom i Successiva transporter, i Tidskrift utg. av Juridiska föreningen i Finland 1968 s. 291 ff, Kihlbom i Svensk Sjöfartstidning 1967 nr 16, Ramberg i samma tidning 1967 nr 44 och Selvig i Six Lectures s. 105 (AfS 5 s. 1). Jfr Selvig, Om containerkonnossement og remburs (i HGS 19707). 13 Ang. detta uttryck jfr ND 1970 s. 281. 19 Exempel på tillämpning av samlastningsklau- sulen se Bilaga 4 s. 147 f och Lena Sisula, Container- klausulen i Haag-Visby—regierna (HGS 19701).
rättspraxis till vad som kan bli vedertagen tolkning i andra konventionsstater i nu ifrågavarande hänseende, föreslår sjölags- kommittén i sjölagsförslaget 120å att där upptages uttrycket ”förlust av eller skada på godset eller eljest till godset hänförlig förlust eller skada”. Samma uttryck finns i förslaget till ändring av konossementslagen 4 å 5 mom. Jfr nedan under 4.3 (och vid 118 och 130 st).
I konventionen har enligt tilläggsproto- kollet vidare införts en bestämmelse om att det sammanlagda ersättningsbeloppet (the total amount recoverable) skall beräknas på grundval av godsets värde på den plats och vid den tid godset avtalsenligt lossats eller skulle ha lossats från fartyget.” Värdet skall bestämmas efter börspriset eller, om sådant pris saknas, efter marknadspriset eller, om varken börspris eller marknadspris finns, efter det gängse värdet av gods av samma slag och beskaffenhet.
Förmånen av ansvarsbegränsning bortfal- ler enligt tilläggsprotokollet, om skadan orsakats av bortfraktaren uppsåtligen eller av vårdslöshet och med insikt att skada sanno- likt skulle bli följden.21 Detta undantag — som tillkom på nordiskt förslag — uppställes också i fråga om de hos bortfraktaren anställdas rätt att åberopa samma regler om frihet från eller begränsning av ansvarigheten som enligt konventionen gäller för bortfrak- taren.
Konventionsbestämmelserna i ovan berör- da hänseenden (art. 4:5) upptas i kommitté- förslaget 120 och 122 3 åå. De nya begräns- ningsreglerna innebär sålunda att bortfrak- tarens ansvarighet sätts i relation såväl till kolli eller enhet av godset som till godsets vikt och att begränsningsbeloppet fastställts i Poincaréfrancs eller samma värdeenhet som gäller enligt 1957 års internationella konven- tion om begränsning av redareansvaret och utgör antingen 10 000 francs för kolli eller enhet eller 30 francs för kilo av det förlorade eller skadade godsets bruttovikt, vilketdera som är högst. Den förra gränsen är avsedd att skydda lätta kollin med värdefullt gods, den senare medför en bättre täckning av ansvarig—
1 000 Poincaréfrancs motsvarade med ti— digare officiella guldvärde ca 350 kr. och begränsningsbeloppen skulle då alltså i svenskt mynt bli cirka 3 500 resp. 10 kr.
Det kan anmärkas att värdet på Poincaré— franc för dagen ej kan fastställas lika exakt som tidigare. Sveriges riksbank har i skrivelse den 15 oktober 1971, såsom svar på en förfrågan från kommitténs sida, lämnat en redogörelse för denna värdeenhet och vidare anfört följande: Sedan den 23 augusti 1971 gäller i så måtto ej någon bindning till dollarn, att någon nedre gräns för dollarns värde i kronor tills vidare icke finnes fastställd. Kronan har också sedan den dagen stigit i pris i förhållande till dollarn med ca 3 %. Av det sagda följer att det i dag inte längre är möjligt att lämna en uppgift om francens värde i kronor som har giltighet utöver den dag den lämnas.22
4.6 Olika slag av konossement; konossementsansvaret
Sjölagen, vars ursprungliga regler om konos- sement avsåg endast det konossement som utfärdas efter godsets lastning på fartyget (lastningskonossement, ombordkonosse- ment), upptog vid 1936 års sjölagsrevision även en föreskrift (167 å) angående det s.k. mottagningskonossementet (received for shipment bill of lading). Detta får ses mot bakgrunden av att utvecklingen alltmera gått i den riktningen att som konossement betecknas jämväl handlingar utfärdade angå- ende mottaget men ej inlastat gods samt att
20 Jfr 120 5 SjöL. 21 Motsvarande gäller enligt konventionerna om befordran av passagerare och resgods; jfr kommit— téns betänkande SOU 1971:90. ”[ skrivelsen framhålles vidare att något för- mellt upphävande ej skett av kronans paritetskurs till US—dollarn och att ej heller det amerikanska guldpriset ändrats, även om USA förklarat sig ej längre inlösa dollarn med guld. Visst formellt försvar kan därför enligt skrivelsen möjligen andra- gas för att behålla tidigare angivet värde på Poincaréfrancen (kr. 0,34316). Men man måste ha klart för sig att detta värde för dagen är orealistiskt och kan så förbli.
ifrågavarande slags dokument vunnit erkän- nande i konossementskonventionen (art. 33).23
Enligt 167 å SjöL får det bero på parter- nas överenskommelse huruvida mottagnings— konossement skall utställas eller inte. Vidare bör framhållas att nämnda lagrum inskränker sig till att ge befraktningskapitlets regler om konossement motsvarande tillämpning på mottagningskonossement. Åt doktrin och rättstillämpning överlämnas sålunda att be- träffande sjörättens övriga områden avgöra, huruvida där upptagna regler om konosse- ment är att tillämpa även på mottagnings- konossement.24 Hur begreppet konossement är att uppfatta, då det användes i köplagen och vissa andra lagar, löses ej av sjölagen .25
Vid granskning av det förslag, som låg till grund för 1936 års befraktningslagstiftning, uttalade lagrådet, att betänkligheter knap- past kunde råda mot ett stadgande av innebörd att samtliga i sjölagen förekom- mande bestämmelser om konossement skulle i tillämpliga delar gälla mottagningskonosse- ment.26 Denna anmärkning ledde dock ej till någon ändring i förslaget.
Sjölagskommittén finner anledning saknas att upprätthålla den nuvarande rättsliga olikheten mellan ombordkonossement och mottagningskonossement såvitt gäller sjölag- stiftningen. Konossementskonventionen sy- nes ej heller åsyfta principiell sådan skillnad (jfr art. 3:3, 4 och 7).
Bestämmelserna i 167 å SjöL om mottag- ningskonossement har i kommittéförslaget förts samman med de nuvarande reglerna i 95 å om utfärdande av lastningskonosse- ment.
Beträffande de problem som samman- hänger med s.k. genomgångskonossement, hänvisas till 123 och 167 åå.
Enligt 95 å SjöL ankommer utfärdandet av konossement på befälhavaren eller den som eljest är därtill bemyndigad. Motsva- rande bestämmelser finns i de övriga nordis- ka sjölagarna. Mot paragrafens avfattning anmärkte på sin tid lagrådet, i anledning av att bestämmelsen inte säger vem som skall ge bemyndigande att utfärda konossement, att
meningen uppenbarligen vore att bemyndi- gandet skall ges av bortfraktaren — ”varvid i detta sammanhang ej avsetts att med bort- fraktaren jämställa underbortfraktare” — att man följaktligen kunde se saken så att utfärdandet i själva verket ankommer på bortfraktaren men att befälhavaren av lagen tillagts ställningsfullmakt samt att härutin- nan saklig erinran inte gjordes mot förslagets ståndpunkt. Lagrådet ansåg emellertid, med hänvisning till uttryckssättet i några andra lagrum, lämpligast att i paragrafen angåves att konossement utfärdas av bortfraktaren eller å dennes vägnar av befälhavaren eller av annan som av bortfraktaren bemyndigas2 7. Vederbörande departementschef följde i pro- positionen ej lagrådets hemställan, under åberopande av att den ifrågasatta formule- ringen kunde föranleda till den mindre riktiga tolkningen, att jämväl underbortfraktare principiellt äger utfärda konossement. Vi- dare uttalades i propositionen att det fick bero på omständigheterna i varje särskilt fall, huruvida annan än fartygsägaren äger ge bemyndigande att utfärda konossement.28
Som förut nämnts har den yttre kretsen för dem som kan uppträda som bortfraktare varit föremål för nordisk rättsvetenskaplig debatt, närmast i anknytning till spörsmålet om rätten att utfärda konossement. Frågor— na synes visserligen ej ha något oskiljaktigt samband men skall något beröras bl.a med hänsyn till att vid denna debatt även konos— sementskonventionens bestämmelser kom- mit in i bilden.
De svenska motiven till 95 å SjöL tyder på att man ej velat utan vidare ge underbort- fraktare rätt att utfärda konossement. I Haagreglerna finns en definition på bort- fraktare; därmed förstås även befraktare som åtager sig befordran av gods dvs. underbort-
23 Jfr Wiig i AfS 2 s. 201, Mottakskonnosse- mentet efter norsk sjorett. 24 NJA II 1936 s. 543. 25 Jfr Almén/Eklund, Om köp och byte av lös egendom (1960) vid å 16 not 13 a och vid å 69 not 15. 26 NJA II 1936 s. 544. 27 Se NJA II 1936 s. 364 f. 28 Se NJA II 1936 s. 365 f.
fraktare. När i Haagreglerna (art. 3:3) bort- fraktaren ålägges att på avlastarens begäran utfärda konossement kan ordalagen sägas peka på att Haagreglerna tagit ställning till den svårlösta frågan, om även annan än fartygsägaren eller befälhavaren eller den, som i deras ställe därtill bemyndigats, bör kunna utfärda konossement. Härom har i samband med Haagreglernas tillkomst i lit- teraturen uttalats att man torde få antaga, att en sådan avsikt varit för Haagreglernas författare fullständigt främmande.29
Enligt sjölagskommitténs mening torde ej heller sjölagens bestämmelser kunna tagas till intäkt för att genom dem lösts frågan, hur vidsträckt den krets av personer bör vara som äger utfärda konossement. Några direk- ta uttalanden i denna fråga finns ej heller i motiven till de övriga nordiska sjölagarna. Det bör även beaktas vid tolkningen av gällande lagbestämmelser att endast ombord- konossementet är egentligt konossement i sjölagens mening.
Utvecklingen har emellertid lett till att rätten att utfärda konossement ansetts böra vara vidsträcktare än som angivits i det föregående. Och anledning torde saknas att lagen skulle förhindra detta. Med det sagda har kommittén velat antyda att det får bero på parternas avtal och andra föreliggande förhållanden hur vidsträckt nämnda rätt i det speciella fallet är.30 När i kommittéför- slaget 95å förutsättes att det är bortfrak— taren som principiellt har att utfärda konos- sement bör med andra ord detta ej tolkas så att bortfraktare här helt generellt skall ha samma innebörd som framgår av den i 71 å upptagna definitionen på den ena kontra- henten i fraktavtalet.
Medan konossementskonventionen inne- håller bestämmelser om vilka uppgifter om godset som skall intagas i konossementet (jfr kommittéförslaget 151 och 152 åå), saknar konventionen bestämmelser om bortfrak- tarens ansvar för uppgifterna — bortsett från de i det föregående berörda reglerna om konossementets bevisverkan. Sjölagen reg- lerar däremot, i avsnittet om rättsförhållan- det mellan bortfraktaren och mottagaren
(161 och följ. åå), den s.k. konossements- skuldens innehåll.
I detta hänseende står sjölagen istort sett på samma ståndpunkt som äldre nordisk rätt, nämligen att konossementet bestämmer rättsförhållandet mellan bortfraktaren och lastmottagaren och att konossementet be- träffande relevanta uppgifter är, inte bara ett bevismedel angående rättsförhållandet mel- lan avlastare och bortfraktare, utan även en utfästelse till den till vilken varan skall avlämnas, med ett slags garanti i fråga om uppgifternas riktighet.31
I anslutning till denna uppfattning gäller som huvudregel enligt sjölagen att bortfrak- taren är ansvarig för riktigheten av uppgift som i konossementet intagits rörande godset. Ansvarigheten bortfaller emellertid, om i konossementet anmärkts att lämnad uppgift är avlastarens eller att dess riktighet är bortfraktaren okänd eller i konossementet lorts annat sådant förbehåll eller också mottagaren måst inse, att uppgiftens riktig- het ej undersökts av bortfraktaren (161 å första stycket). I rätten att göra förbehåll mot konossementsuppgift finns dock be- gränsningar främst till skydd för tredje mans intresse (jfr 161 å andra stycket och 162 å).
Hur konossementsskuldens innehåll borde bestämmas var föremål för ingående över- läggningar under arbetet på revision av befraktningsrätten på 1930-talet, särskilt av den anledningen att Haagreglerna (art. 324) intog den ståndpunkten att konossementet utgjorde endast ett prima-faciebevis i fråga om de uppgifter om godset som avsåges i art. 313. Denna bestämmelse hade emellertid tillkommit med den engelska rätten som bakgrund; med hänsyn till det engelska ”estoppel”-institutet avskures i engelsk rätt i viss utsträckning möjligheten att föra mot- bevis mot konossementsuppgifterna, ett för— hållande som dock ej närmare reglerades i konventionen.32
29 Se Bagge i SvJT 1923 s. 241 f. 30 Jfr betr. tidsbefraktning 141 å SjöL och Sindballe, Dansk soret s. 287. 31 Jfr NJA II 1936 s. 521 ff. 32 Jfr NJA II 1936 s. 594 foch 525 ff.
Starka betänkligheter restes mot att god- taga konventionens prima-facieregel redan på grund av dess oklarhet. Den upptogs i anledning härav endast i konossementslagen. Man ansåg sig kunna förvänta att allvarliga praktiska olägenheter icke behövde befaras genom bestämmelsens tillämpning.
Några olägenheter ur praktisk synpunkt torde knappast ha uppstått på grund av konossementslagens prima-facieregel i 3 å 4 mom., måhända beroende av att den kom- pletterats med sjölagens bestämmelser om bortfraktarens ansvar för konossementets uppgifter om godset. Såsom förut nämnts har Visbyprotokollet till konventionens ur- sprungliga prima-facieregel fogat en bestäm- melse enligt vilken konossement som överlå- tits på tredje man i god tro skall vara exklusivt bevis om att bortfraktaren motta- git godset sådant det konventionsenligt be- skrivits i fråga om stycketal, mängd etc. Ehuru även denna bestämmelse lider av oklarhet samt det kan ifrågasättas om den ej leder för långt till bortfraktarens nackdel,33 torde genom densamma skillnaderna i prak- tiken minska mellan den verkan konosse- mentet har enligt nu gällande svensk och annan nordisk rätt, å ena, samt Haag-Visby- reglerna, å andra sidan. Sjölagskommittén har funnit att nackdelar ej kan anses förenade med att med sjölagen införlivas Haag-Visbyreglernas ifrågavarande föreskrif- ter om konossementets bevisverkan beträf- fande de uppgifter om godset som konven- tionen avser. Det bör ej heller möta betänk- ligheter att låta konventionens ståndpunkt bli gällande även i fråga om andra relevanta uppgifter om godset än de i konventionen nämnda (kommittéförslaget 161 å).
Den skärpning av konossementets bevis- verkan som Visbyreglerna medför påverkar ej i och för sig det ansvar bortfraktaren har för uppgifter om godset i konossementet. Konossementskonventionen känner för öv- rigt ej något särskilt uppgiftsansvar, till skillnad från den nordiska rätten.
Skälet till det för konossementet stadgade uppgiftsansvaret är, såsom påpekats ilittera- turen,34 detsamma som i fråga om det
tvingande transportansvaret, nämligen att höja konossementets omsättningsvärde. Be- hovet av ett särskilt uppgiftsansvar kan dock ifrågasättas, i vart fall om en förstärkning skulle komma till stånd beträffande bort- fraktarens vårdansvar (exempelvis ansvar för nautiskt fel).3 5
Någon uttrycklig regel finns ej i SjöL om den rätt till skadestånd som kan tillkomma konossementsinnehavare på grund av orikti- ga uppgifter i konossement. Att en sådan rätt föreligger torde dock ej vara föremål för tvekan och bestyrkes av rättspraxis. När det gäller uppgifter rörande godset är emellertid att märka att SjöL — såsom förut framhållits — dels ger bortfraktaren en tämligen vid- sträckt rätt att reservera sig mot riktigheten av avlastarens uppgifter (152å andra styc- ket) dels fritar bortfraktaren från ansvarighet i vissa situationer bl. a. när mottagaren måst inse att uppgifts riktighet ej undersökts av bortfraktaren (161 å andra stycket).
Den praktiska betydelsen av ett skade- ståndsansvar för oriktiga uppgifter i konosse- ment synes på grund av det anförda inte vara särskilt stor. Vad angår konossementskon- ventionen innehåller den, såsom förut nämnts, inga bestämmelser om ansvaret för konossementsuppgifter men konventionen kan ej anses lägga hinder i vägen för att nationell rätt på denna punkt ingriper supplerande.36
SjöL upptar en föreskrift (163 å) av innehåll, att om godset finnes inte motsvara
33 Ett nordiskt ändringsförslag som gick ut på en uppmjukning av bestämmelsen i riktning mot vad som gäller enligt de nordiska sjölagarna (jfr bl.a. 161 å andra stycket och 162 5) mötte starkt motstånd och vidhölls ej i plenum. — Jfr Rune i SvJT 1969 s. 15. 34 Grönfors s. 53. 35 Grönfors s. 305. — Ang. uppgiftsansvaret se vidare Schmidt m.fl. s. 143 ff, Sindballe, Dansk Seret s. 293 f, och Alten i TfR 1938 s. 515. Den tyska lagstiftningen av den 10 augusti 1937 som innebar anslutning till Haag-reglerna ersatte det förutvarande scripturaansvaret med ”die ein— fache Beweisvermutung des Konnossements”. — Se Gramm s. 169,jfr 5.152 och s. 172. Jfr SvJT 1938 s. 518. 36 Jfr Selvig i TfR 1969 s. 83 ff.
vad konossementet därom innehåller, bort— fraktaren är pliktig att på mottagarens begäran meddela, huruvida avlastaren avgivit förbindelse att hålla bortfraktaren skadeslös för oriktig eller ofullständig uppgift (indem- nitetsförklaring) samt ge mottagaren del av sådan förklaring.
Syftet med indemnitetsförklaringar (back- letters) är att avlastaren skall få ett s. k. rent konossement. Bruket av dessa förklaringar är omfattande och man har sedan länge på det internationella planet försökt komma till rätta med de problem som här möter. Den föreskrift som intogs i SjöL i samband med 1936 års befraktningslagstiftning är ofull- ständig, beroende på att man då ej funnit någon lösning inom det internationellt sjö- rättsliga arbetet på de frågor som är förbund- na med indemnitetsförklaringarna. Frågorna har varit föremål för uppmärksamhet även under senare tider, bl. a. inom Internationel- la handelskammaren, men utan att något resultat uppnåtts (jfr SOU 1965:18 3.53 f, NJA II 1967 s. 123).
1 motiven till 163å SjöL heter det att spörsmålen om den editionsplikt och den skadeståndsskyldighet, som stadgandet kan föranleda, ansetts kunna lämnas att besvaras på grundval av allmänna rättsregler.3 7
Sjölagskommittén har ej funnit anledning att i nu förevarande sammanhang ifrågasätta någon ändring eller komplettering av före- skriften i 163 å. Däremot har den svenska kommittén vid de nordiska överläggningarna framkastat tanken att, i anslutning till nämnda föreskrift, i SjöL införa en allmän regel om bortfraktarens ersättningsskyldig- het gentemot konossementsinnehavare för sådana oriktiga eller ofullständiga uppgifter i konossement, mot vilka han ej gjort giltigt förbehåll eller särskild anmärkning. En dylik regel om ersättningsskyldighet för bortfrak- taren skulle kunna kompletteras med en reklamationsbestämmelse och ev. en regel om skadeståndsberäkningen. Att ersättnings- anspråk varom här är fråga om underkastat preskription framgår av SjöL 284å (kom- mittéförslaget 347 å).
De övriga nordiska sjölagskommittéerna
har ställt sig avvisande till en dylik skade- ståndsreglering i SjöL. Man har i allmänhet förmenat att det naturliga är att helt upphäva det särskilda ansvaret för konosse- mentsuppgifter och i stället lita till konven- tionsregleringen i fråga om bortfraktarens transportansvar. Därmed skulle emellertid ej helt uteslutas att ett ansvar för oriktiga uppgifter kan inträda, enligt allmänna grund- satser ev. analog tillämpning av regler i skuldebrevslagen, men ett sådant ansvar borde förutsätta grovt fel på bortfraktarens sida (jfr vad förut sagts om regeln i 163 å om indemnitetsförklaringar).
Sjölagskommittén har ansett det angeläget att på denna punkt föreligger överensstäm- melse mellan de nordiska sjölagarna. Kom— mittén har så mycket mer kunnat ansluta sig till den sist skisserade lösningen som den praktiska betydelsen av ett särskilt uppgifts- ansvar synes ringa.
4.7 Bortfraktaransvaret när transport utföres av annan än den avtalsslutande redaren
I betänkandet om befordran av passagerare och resgods (SOU 1971:90) har sjölagskom- mittén framhållit att man i de föreslagna konventionsbestämmelserna om internatio- nell sådan befordran får anses ha begränsat sig till att reglera befordran som både kontraheras och utförs av en och samme redare men att det i modern passagerarbe- fordran är vanligt att åtminstone en del av befordringen utförs av annan än den kontra- herande redaren. För sådana fall är det enligt kommitténs mening ändamålsenligt att både den kontraherande och den verkställande bortfraktaren bär befordringsansvar i förhål- lande till passageraren och att detta ansvar skall vara solidariskt.
Varken konossementskonventionen eller de nordiska sjölagarna innehåller några regler för motsvarande situation när det gäller
37 NJA II 1936 s. 532. Ang. den straffrättsliga bedömningen se NJA II 1962 s. 244 ff (vid 15 kap. 11 å brottsbalken);jfr Schmidt m. fl. s. 128 ff.
befordran av gods. Därvid bortses från den reglering som innefattas i 123 å SjöL röran- de rätt för den avtalsslutande bortfraktaren att fritaga sig från det tvingande transport- ansvaret i den mån transporten utförs av annan. Men problemet om den avtalsslutan- de resp. den verkställande redarens ansvar i förhållande till godsbefraktaren finns själv— fallet och det torde ha vida större betydelse än motsvarande fråga beträffande passagerar- befordringen.
Kommittéförslaget upptar bestämmelser (123 å) varigenom i viss mån regleras de frågor om ansvarigheten i förhållande till befraktaren som uppstår då den kontrahe- rande bortfraktaren inte själv utför transpor- ten, måhända ej ens till någon del. Bestäm- melserna har ej direkt samband med frågan om Haag-Visbyreglernas införlivande med sjölagen men har synts naturligen böra upptas i det sammanhanget. De anknyter till två rättsfall från 1960-talet, dels dets. k. Lulu-målet (NJA 1960 s. 742) dels det s.k. Gudur-målet (NJA 1962 s. 159).
Det förra rättsfallet gällde frågan huruvida ett svenskt rederi, som slutit ett långtidsavtal med ett industriföretag angående skeppning av massapartier, var ansvarigt för manko i ett godsparti som skeppats med ett av rederiet delbefraktat libanesiskt fartyg. Konossemen- tet var utfärdat ”For the master” på formulär med det svenska rederiets firma. Godsemottagarens rätt ansågs grundad en- dast på innehav av konossementet och talan mot det svenska rederiet lämnades utan bifall.
Avgörandet har kritiserats och föranlett framställning från Sjöassuradörernas för- ening (10/12 1962) om lagändring. 1 fram- ställningen heter det bl. a.
Befraktaren har ett berättigat intresse av att den redare med vilken han sluter frakt- avtal fortfar att ansvara för transportens behöriga fullgörande även om främmande tonnage insättes. Då lagstiftningen i sin nuvarande form icke ger lastägaren ett tillfredsställande skydd i här berörda avseen- den, synes enligt föreningens uppfattning en ändring av sjölagen erforderlig.
Sjölagskommittén vill framhålla att med den utveckling som kännetecknat transport- metoderna i allmänhet och den moderna linjefarten i synnerhet regleringen i SjöL, med dess anknytning till ett individuellt fartyg avviker från den kommersiella verklig- heten. Befraktaren fäster numera främst avseende vid det företag eller den linje varmed han träffat fraktavtalet. Användan- det i konossementen av s. k. identity of carrierklausuler38 leder emellertid ofta till att godsmottagaren för utfående av skade- stånd måste hänvända sig till rederiet för det fartyg som utfört transporten, eftersom det för detta fartyg utfärdade konossementet an- setts inte utan vidare kunna grunda skade- ståndsansvar för det företag eller den linje som ingått fraktavtalet.
Den rättspraxis som föreligger i Norge och Sverige39 har kritiserats. Den överensstäm- mer ej med vissa domstolsavgöranden i Danmark och torde ej heller stå i samklang med rättsutvecklingen i andra länder.40
Under åberopande av anförda synpunkter upptar kommittéförslaget — i överensstäm- melse med vad som föreslås av de övriga nordiska sjölagskommittéerna — i 123å första stycket föreskrift av innehåll att, om befordran helt eller delvis utföres av annan än bortfraktaren, bestämmelserna om bort- fraktarens ansvar i 118—122aåå skall ha motsvarande tillämpning för den som utför befordringen och att ansvarigheten för denne
38 Som exempel på sådan klausul kan nämnas följande: The contract evidenced by this B/L is between the Merchant and the Owner of the vessel named herein (or substitute) and it is therefore agreed that said Shipowner only skall be liable as Carrier under this contract. 39 Se utom Lulu-målet ND 1955r81 (Lysaker- målet) och 19032331 (jfr Jantzen i ND 1937 s. 193 ff, "Haagreglenes seiersgang”). 40 Se ND 1966 5.352 ff och V, ND 1966 s. 170 samt F. Hjalsted Tidsbefragterens ansvar overfor konnossementindehaveren (i Ugeskrift for Rets- vaesen 1967 avd. B 5. 109 ff). Se vidare Tiberg, Who is the Hague Rule Carrier, i Six Lectures s. 127, Vaes, The Identity of the Hague Rule Carrier, HGS 1968. 3, Grönfors s. 70 f jfr s. 116 ff samt J. Ramberg. The time-charterer's liability against bill of lading—holders (i European transport law 1966 s. 874 ff).
och bortfraktaren skall vara solidarisk och gemensamt begränsad enligt l20å, samt i andra stycket andra punkten föreskrift att bestämmelserna i första stycket ej får genom avtal åsidosättas till befraktarens nackdel, vilken föreskrift skall gälla också sedan konossement utfärdats. Sistnämnda före- skrift är dock försedd med reservation för s. k. genomgångsbefordran, enligt vad nedan närmare utvecklas.
Nämnda reservation får ses i belysning av utgången i förenämnda rättsfall NJA 1962 s. 159 (Gudur-målet) och innebär en ändring av nuvarande regler i 1235 SjöL. Enligt detta lagrum gäller såsom ett undantag från den tvingande ansvarigheten för bortfrakta— ren i inrikes (och internordisk) fart, att om godsets befordran skall helt eller delvis utföras genom annan fraktförare eller bort- fraktaren äger låta befordringen så försiggå, bortfraktaren får förbehålla sig frihet från ansvarighet för förlust, minskning eller ska- da, som inträffar medan vårdnaden om godset åvilar nämnda fraktförare.
Konossementskonventionen innehåller inga motsvarande bestämmelser i detta ämne men uttalanden under förarbetena till kon- ventionen tyder på att man vid dess till- komst avsett att, i vart fall vid regelrätt genomgångsbefordran, utfärdaren av genom- gångskonossement skulle äga förbehålla sig frihet från ansvarighet för godset, medan vården därom åvilar annan fraktförare.41
I svensk rättspraxis har friskrivningsklau- sul i konossement — underkastat konosse- mentslagens reglering — godtagits förutom vid regelrätt genomgångsbefordran (NJA 1952 s. 12) också när gods, i enlighet med en generell omlastningsklausul, omhändertagits av annan fraktförare (Gudur-målet). I sist- nämnda mål var mellan parterna ostridigt att den verkställda omlastningen ej var att betrakta som en oskälig deviation. Avgöran- det i Gudur-målet har kritiserats i den juridiska litteraturen.”
Sjöassuradörernas förening har i sin förut omnämnda framställning till sjölagskommit- ten uttalat, att omlastningsspörsmålet bör regleras genom uttryckliga bestämmelser i
Varje omlastning medför extra påfrest- ningar på godset, vilket ofta medför extra debitering av försäkringspremier. Tillåtes omlastning enligt generella klausuler, blir resultatet vidare att lastägaren inte har någon som helst kontroll över det transportmedel som användes vid en vidaretransport eller den tidpunkt, vid vilken godset ankommer till bestämmelseorten. Å andra sidan är det fullt klart att omlastningar måste vidtagas inom linjetrafik när det gäller styckegods. En lämplig i sjölagen uttryckt intresseavvägning mellan parterna synes vara att en redare genom särskilt avtal i konossementet skall äga att med ansvarsbefriande verkan omlasta godset på ort, som bestämts på förhand, och till på förhand bestämd vid'aretransportör. I övriga fall synes omlastning böra tillåtas, men redaren bör ha transportansvaret fram till dess att godset avlämnats till mottagaren på den i konossementet angivna bestämmel- seorten.
Sjölagskommittén vill framhålla att redan vid revisionen av befraktningsrätten på 1930-talet viss tvekan yppades angående lämpligheten av bestämmelserna i 123å SjöL4 3 . Två ledamöter av den norska sjölags- kommissionen ansåg att paragrafen borde utgå. Detta avvisades dock av vederbörande departement och stortingets justiskomite' (Innst. 0 11 1938 s. 24, till Ot prp. 1937 nr 23).
Vid den lagstiftning som nu är i fråga skall med sjölagen införlivas konossementskon- ventionens reglering och vid ev. revision av 123 & SjöL måste alltså först avgöras i vad mån konventionens bestämmelser kan anses gälla genomgångsbefordran eller liknande situationer. De visserligen sparsamma och ofullständiga uttalanden som under förarbe- tena till Haagreglerna gjordes beträffande ansvarsregleringen vid genomgångsbefordran torde ge vid handen att man vid den tidpunkten ej ansåg sig böra ta ställning till
41 Jfr Proces-Verbaux, Reunion de la Sous- Commission, Bryssel 1923, s. 40 och 80 f. 42 Se Grönfors s. 112 ff, 134 ff och 144 ff; jfr även i Six Lectures. Oncarriage in Swedish Maritime Law, 5. 31, samt Selvig i AfS 6 s. 558. 43 Liknande bestämmelse fanns redan i 1929 års befraktningsutkast, i vilket Haagreglerna helt inar- betats (SOU 1930:11, 85 5).
de problem som möter vid sådan befordran. Att man inte avsåg att helt generellt ålägga utfärdaren av ett genomgångskonossement det tvingande ansvaret enligt konventionen för transporten fram till den slutliga bestäm- melseorten synes uppenbart. Det torde för övrigt knappast av någon ifrågasättas att i dagens läge förbjuda bortfraktaren att vid 5. k. regelrätt genomgångsbefordran friskriva sig från ansvarighet för händelser medan godset omhänderhas av undertransportör.
Då ej heller konossementskonventionens text enligt sjölagskommitténs mening synes ge stöd för någon klar ståndpunkt i de här berörda frågorna, kan för den nationella lagstiftningen ej möta hinder att förutsätt- ningslöst pröva vilken ställning som bör intas till ansvarsregleringen vid genomgångsbe- fordran.
Av det förut anförda och jämväl med hänsyn till vad Sjöassuradörernas förening anfört i sin framställning framgår att anled- ning saknas att ålägga konossementsutfärda- re ansvar för transport som utföres av annan då det från början är avtalat att viss del av en transport skall ske av annan fraktförare. Annorlunda ligger saken till när konossemen- tet endast upptar en allmänt avfattad tran- shipmentklausul. Vanliga regler för tolkning av inskränkande ansvarsklausuler torde här stundom kunna åberopas för att förvägra den avtalsslutande bortfraktaren rätt att fritaga sig från ansvar för vad som inträffar medan godset omhänderhas av undertrans- portör.
Utvecklingen under de senaste decennier- na har i vart fall i svensk sjöfart gått i den riktningen att en bortfraktare ofta ikläder sig ansvaret för skada på godset även när det omhänderhas av annan som fullgör del av den avtalade transporten. Att på detta område nöja sig med en helt dispositiv reglering bör dock enligt sjölagskommitténs mening inte ske. I vilken utsträckning an- svarsfriskrivning bör tillåtas är emellertid tveksamt och svåra gränsdragningsproblem torde kunna uppstå.
Sjölagskommittén föreslår, i 123 å andra stycket första punkten, en bestämmelse av
innehåll att bortfraktaren, om det är avtalat eller av omständigheterna framgår att be- fordringen helt eller till bestämd del skall utföras av annan än bortfraktaren, får förbehålla sig frihet från ansvarighet för förlust eller skada som orsakats av händelse, medan godset är i den andres vård. Bestäm— melsen är ett undantag från regeln i 1225 om det tvingande ansvaret, vilket innebär att den saknar betydelse i fråga om fart som ej faller under bestämmelserna i 168 5.
Enligt den föreslagna bestämmelsen blir en generellt avfattad omlastningsklausul icke giltig i vad den avser ansvaret för godsets befordran; själva omlastningen blir däremot tillåten.
Därest bortfraktaren går utöver den rätt som förevarande bestämmelse ger honom, uppstår frågan vilka ansvarsregler som skall tillämpas mot honom beträffande den del av befordringen som utföres av annan än bortfraktaren. Utföres den delen medelst annat transportmedel än fartyg, torde bort- fraktaren böra vara ansvarig enligt de för det transportmedlet gällande reglerna. Skulle sådant ansvar finnas vara mindre långt gående än en analog tillämpning av sjörättsli- ga ansvarsregler leder till, torde en dylik analog tillämpning ligga nära till hands. Dessa frågor kan emellertid ej få sin lösning inom ramen för sjölagen .
Sedan länge pågår ett intensivt interna- tionellt arbete för tillskapande av bestäm- melser om s.k. kombinerade transporter. [ avvaktan på att internationellt godtagbara bestämmelser härom kommer till stånd får de nu berörda frågorna avgöras från fall till fall och överlämnas till doktrin och rätts- tillämpning.
5. Specialmotivering till sjölagsförslaget
Inledande bestämmelser i 5 kap. SjöL
Under 7] 5 tar kommittéförslaget upp vissa definitioner. [ första stycket anges vad som skall förstås med bortfraktare resp. befrakta- re; jfr i den allmänna motiveringen under 4.1 och konventionen art. 1 a). — Andra stycket av samma paragraf innehåller en ny före— skrift om när rese— resp. tidsbefraktning föreligger och tredje stycket första punkten upptar nuvarande föreskriften i 765 SjöL att under resebefraktning innefattas hel- befraktning, delbefraktning och styckegods- befraktning. I tredje stycket andra punkten föreslås en ny bestämmelse av innehåll att delbefraktning föreligger, om avtalet gäller mindre än helt fartyg eller full last och för avtalet användes certeparti. Bestämmelsen torde överensstämma med språkbruket inom det praktiska livet och ansluta till vad som varit uppfattningen hos konossementskon- ventionens författare, nämligen såtillvida att med certeparti förstås avtal om hel- eller delbefraktning.1
Befraktningskapitlet inleds för närvarande med en regel (71 å) som ger uttryck för principen om den dispositiva karaktären av kapitlets bestämmelser ”angående fraktav- tal”. Med de citerade orden har enligt motiven avsikten särskilt varit, att utanför regeln skulle falla stadgandena i konosse- mentsavsnittet, vilka ”såsom givna i tredje mans intresse även oberoende av särskilt lagbud måste i stor utsträckning betraktas
såsom tvingande”. Mot stadgandets avfatt- ning riktades på sin tid kritik av lagrådet som bl. a. anmärkte att även bestämmelserna om konossement i viss mån kunde sägas angå fraktavtal.2
Kommittén vill tillägga att konossements- konventionen ej kan anses klargöra förhål- landet mellan fraktavtal och konossement. I tydlighetens intresse föreslås därför att ifrå- gavarande inskränkning av huvudregeln om befraktningsbestämmelsernas dispositiva ka— raktär utgår. I stället föreslås, kommittéför- slaget 72 39, att genom hänvisning till 122, 123 och 168 åå anges samtliga de lagbestäm- melser som ej skall kunna sättas ur kraft till befraktarens eller mottagarens nackdel. Fö- reskriften ansluter till konventionens regle— ring (art. 3:8).
Att i kommittéförslaget användes det förkortade uttryckssättet ”såvitt ej annat är avtalat” i stället för den nu gällande formu- leringen ”såvitt ej annat är uttryckligen överenskommet eller eljest må anses avtalat” innefattar ej någon ändring i sak.
71 & SjöL innehåller i andra stycket en hänvisning till den särskilda konossements- lagen. Hänvisningen har utgått (jfr kommit- téförslaget 168 I; sista stycket).
1 Jfr Sejersted s. 34 och Bagge i SvJT 1923 s. 235. 2 NJA 11 1936 s. 300 ff. Jfr Tiberg, Konossement och fraktavtal, i Festskrift till Håkan Nial, Studier i civilrätt och internationell rätt, 1966, s. 504.
Kommittéförslaget 73— 75 3959 motsvarar med smärre redaktionella jämkningar nu gällande bestämmelser i SjöL. Uttrycket i 73 5 ”eller har i enlighet med avtalet visst fartyg blivit anmält" har ansetts kunna utgå såsom överflödigt.
765
Enligt 72 & SjöL åligger det bortfraktaren att hålla fartyget sjövärdigt, tillräckligt beman- nat, provianterat och utrustat samt i övrigti behörigt skick. De bestämmelser i detta ämne som upptas i förevarande paragraf har avfattats i nära överensstämmelse med ko- nossementskonventionen art. 3:1.
Bortfraktarens skyldighet att sörja för sjövärdigheten, i vidsträckt mening, skall enligt konventionen gälla ”före och vid resans början” (jfr kommittéförslaget 118 ?; första stycket).
Medan 72% SjöL ingår bland befrakt- ningskapitlets inledande bestämmelser har förevarande paragraf placerats under avdel- ningen om resebefraktning, under särskild rubrik. För tidsbefraktning finns en sjövär- dighetsregel i 138 &.
955
Under hänvisning till vad som anförts under allmän motivering 4.6 erinras om att till den nuvarande regleringen i 95% av ombord- konossement förts även bestämmelserna i gällande 167 & om mottagningskonossement. Av vad där anförts framgår även att sjölags- kommittén ansett det riktigt att i första hand bortfraktaren nämnes såsom den som har att utfärda såväl ombordkonossement som mottagningskonossement.3
Till bestämmelserna i första och andra styckena av förevarande paragraf finns mot- svarighet i konossementskonventionen art. 313 och 7. Paragrafens tredje och fjärde stycken motsvarar nu gällande andra och tredje styckena.
Skadeståndsbestämmelsen i första stycket — motsvarande konossementskonventionen art. 413 — föreslås jämkad i två hänseenden dels så att den avser skada som godset förorsakar oavsett om det skall anses avlämnat dels så att den gäller skada som godset orsakar bortfraktaren. I gällande lydelse omfattar bestämmelsen även skada som tillskyndas annan än bortfraktaren.4 Enligt sjölagskom- mittens mening bör sådan skada bedömas enligt allmänna skadeståndsrättsliga grund- satser.
Andra stycket, som motsvarar konven- tionen art. 46, har avfattats i närmare överensstämmelse med konventionen.5
98%
Deviationsbestämmelsen i andra stycket är hämtad från konossementskonventionen art. 414. Enligt kommitténs mening torde böra upprätthållas det i motiven till gällande lag understrukna kravet på skälighet även när fråga är om deviation för bärgning. Någon anledning att strikt tillämpa den bestämning av begreppet bärgning som 1910 års interna- tionella bärgningskonvention innehåller (jfr 224å SjöL) synes ej föreligga. Jfr vidare kommittéförslaget 118 5 andra stycket förs- ta punkten.
101ä
Första stycket har omarbetats i anslutning till konventionen art. 312, huvudsakligen redaktionellt.
Andra stycket, som fick sin nuvarande lydelse genom lag 1967z48, har fått något jämkad avfattning.
1025
I denna paragraf, som behandlar frågan om bortfraktarens behörighet att företa rätts-
3 Jfr Johan Wetter (HGS 1968. 2), Vem kan utfärda konossement? 4 Jfr norsk Instilling (1936) 5.41 f. 5 Jfr Afzelius s. 89 och 147.
handlingar på lastägarens vägnar, har gjorts smärre ändringar för att nå överensstämmel- se med avfattningen av befälhavarekapitlets bestämmelser i 64 å och 65 å andra stycket.
118å
Bestämmelserna i 118 och följ. åå i avsnittet om bortfraktarens ansvar för godset har, såsom förut nämnts, ersatts av nya eller omarbetade bestämmelser som närmare an- knyter till Haag-Visbyreglerna. I stället för den grundläggande föreskrifteni 118 å angå- ende bortfraktarens ansvarighet för godset, medan det är i hans vård ombord eller i land, upptages i paragrafen motsvarighet till ko- nossementskonventionens föreskrifter i art. 4:1 och 2. Dessa föreskrifter — som återfinns i konossementslagen 4å 1 och 2 mom. — beröres ej av ändringarna enligt Visbyreg- lerna.
Första stycket av förevarande paragraf motsvarar konossementskonventionen art. 4:1, som innebär att bortfraktaren är ansva- rig för förlust eller skada till följd av att fartyget före och vid resans början varit behäftat med brister i de hänseenden som avses i 76 å. Bortfraktaren skall exculpera sig om han till sitt fredande från ansvarighet åberopar att han iakttagit tillbörlig omsorgi detta hänseende. Även för brister i fartyget som uppstår under resan bör visserligen bortfraktaren principiellt vara ansvarig men sådana är ofta av den natur att bortfraktaren är fri från ansvarighet på grund av regeln i förevarande paragraf andra stycket a) beträf- fande s.k. nautiskt fel av bortfraktarens folk.
Det förtjänar framhållas att bestämmelser- na i förevarande paragraf gäller oavsett om befordringen sker enligt konossement eller ej. Någon anledning att ge från konosse- mentskonventionen avvikande regler för cer- tepartifarten torde inte föreligga, vilket ju ej heller är fallet med gällande föreskrifter i SjöL om ansvarigheten för godset. Frågan i vad mån lagbestämmelserna skall vara tving- ande har berörts under 4.2: jfr 122 och 168 åå.
Andra stycket första punkten motsvarar konventionens bestämmelse i art. 4:4 senare ledet att bortfraktaren ej skall svara för skada på grund av sådan deviation, som enligt konventionen inte betraktas som stri- dande mot konventionen eller fraktavtalet (jfr 98å andra stycket). Av de i andra punkten uppräknade ansvarsfrihetsgrunderna utgör den under q) den egentliga huvudre- geln — svarande mot ll8å SjöL igällande lydelse — av innehåll att bortfraktaren är fri från ansvarighet till följd av orsak, som icke beror av fel eller försummelse av honom eller någon för vilken han svarar. Det åligger bortfraktaren att föra exculpationsbevis.6
De under a) och b) avsedda ansvarsfrihets— grunderna, som rör underlydandes fel vid navigeringen eller handhavandet av fartyget7 samt brand som ej vållats genom bortfrak- tarens egen försummelse, har såtillvida mot- svarighet i 122å andra stycket SjöL som detta lagrum medger bortfraktaren att för- behålla sig frihet från ansvarighet i nämnda hänseenden. Kommittéförslaget utgår, liksom konossementskonventionen, från en legal frihet från ansvarighet i samma hänseenden.
I förevarande paragraf andra stycket upp- räknas vidare olika ansvarsfrihetsgrunder som hämtats från konventionen art. 4:2 c)—p). Uppräkningen kompletteras, i konos- sementslagen 4 å 2 mom. sista stycket första punkten, med en bevisregel som tillkommit med stöd av förbehåll som Sverige liksom de övriga nordiska länderna — i enlighet med bestämmelse i det vid konventionens under- tecknade förda' protokollet — gjorde vid anslutningen till Haagreglerna. Regeln har ansetts överflödig och har därför ej medta- gits i sjölagsförslaget.
Formuleringen av några av de angivna punkterna har jämkats i jämförelse med konossementslagen. Sålunda nämnes under 0) fara eller olycka säregen för sjön, under (1) högre hand,8 under g) bl.a. rättslig hand-
6 Afzelius s. 97 och 146. 7 Se Borchsenius i AfS 2 s. 110. & Ang. uttrycken ”Perils of the Sea” och ”Act of God” se bl. a. Svensk Sjöfartstidning 1971 nr 19 s. 19 och nr 30 s. 22 samt Björkelund, Sjövärdighet och ansvar (1970) s. 79.
råckningsåtgärd, under 1) räddning av män- niskoliv eller bärgning av fartyg eller gods (jfr 98å andra stycket) eller försök därtill samt under m) godsets dolda fel eller särskilda beskaffenhet eller inneboende brist.
Det kan nämnas att den s.k. katalogen över ansvarsfrihetsgrunder i konventionen återges i den nederländska handelslagboken (jfr art. 468 o. följ. ) samt, med vissa undantag, i den tyska handelslagboken (art. 606).
I sista stycket av förevarande paragraf föreslås en jämkningsregel för det fall att vållande på befraktarens sida medverkat till uppkommen skada. En liknande regel har upptagits i förslaget till bestämmelser om befordran av passagerare och resgods, i överensstämmelse med föreskrift därom i de internationella konventionerna eller kon- ventionsutkast med bestämmelser i dessa ämnen. Det kan anmärkas att under uttryc- ket ”vållande på befraktarens sida” inbegri- pes vållande även av någon för vilken befraktaren svarar; jfr de danska och norska lagtexterna samt NJA 1955 s. 102 (passiv identifikation).
119å
Bestämmelserna i förevarande paragraf angå- ende bortfraktarens befogenhet att vidtaga vissa åtgärder med lättantändligt, explosivt eller annat farligt gods har avfattats i överensstämmelse med konossementskon- ventionen art. 426.9 Bestämmelserna gäller oavsett om befordringen sker enligt konos- sement.
1 de fall som avses i första stycket, nämligen då bortfraktaren kände till godsets farliga beskaffenhet, är avlastaren enligt 97 å andra stycket obetingat ansvarig för skada som godset orsakar bortfraktaren. 1 det fall som avses i andra stycket, nämligen då godset inlastats med bortfraktarens sam- tycke, förutsätts enligt kommittéförslaget att det efter lastningen visar sig medföra fara för människor, fartyg och last att behålla godset ombord. Kbnventionen näm- ner här att godset blir en fara för ”ship or cargo”.
Denna paragraf återger konossementskon- ventionens bestämmelser i art. 415, vilka till största delen härrör från ändringarna enligt Visby-protokollet och rör den betydelsefulla frågan om begränsning av bortfraktarens ansvarighet för skador på det transporterade godset. Härom hänvisas till vad som anförts under den allmänna motiveringen 4.5.
Första och andra styckena av paragrafen motsvaras av konventionen art. 415 a) och c), tredje stycket av konventionen art. 415 f) och g) (jfr ingressen till a), fjärde stycket av konventionen. art. 425 b) och de två sista styckena av konventionen art. 415 e) och h). Beträffande förarbetena till Visbyprotokol- let hänvisas till rapporten från svenska delegerade vid den sjörättsliga diplomatkon- ferensen.10
Bestämmelserna i denna paragraf bör, såsom dispositiva regler (jfr 122 å), gälla även för godsbefordran som sker enligt annat fraktavtal än sådant som avses i konventio- nen.
121å
Enligt 121 å SjöL är följden av att mottaga- ren ej reklamerar angående minskning av eller skada på gods, utan oskäligt uppehåll efter det han märkt eller bort märka minsk- ningen eller skadan, att mottagaren förlorar sin talerätt, bortsett från fall av svikligt eller grovt vårdslöst förfarande på bortfraktarens sida. Reklamationsregeln gäller ej totalför- lust av gods.
Konossementskonventionen uppställer i art. 316 en skyldighet att skriftligen reklame- ra hos bortfraktaren, om skada på gods är synlig, senast vid tiden för godsets överflytt- ning under dens vård, som på grund av fraktavtalet äger fordra godsets avlämnande, och inom tre dagar därefter om skadan inte är synlig. Påföljden av underlåtenhet att 9 Se Sjöfartsverkets meddelanden 1970 A 10 och 1971 A 16. Ang. transport på våg av farligt gods, jfr SOU 1971120—23.
10 Se bilaga 4 s. 145 ff. Jfr även Rune iSvJT 1969 s. 17 ff.
reklamera är att godset, till dess motsatsen bevisas, presumeras ha avlämnats sådant det beskrivits i konossementet. Någon omkast- ning av bevisbördan angående skadans orsak inträder ej.
Konventionens reklamationsbestämmelser är av annan natur än reklamationsregeln i sjölagen. Bestämmelserna har ansetts vara svårtolkade åtminstone enligt gängse nordisk rättsuppfattning, vilket för övrigt på sin tid var orsaken till att de nordiska sjölagarna på denna punkt ej kom att följa konventio- nen.l ] Emellertid låter det sig knappast göra att vid ett införlivande av konventionsreg- lerna med sjölagen— alltså för såväl inrikes som utrikes fart — avvika från konventionen.
Det kan här tillfogas att bevisbördan efter utebliven reklamation enligt formella regler i andra rättsordningar måhända vilar tyngre på befraktaren än hans normala skyldighet att styrka sin skada och dess anknytning till befordringen. Och förbises bör ej att nordisk konventionslagstiftning om godsbefordran kan förutsättas bli till- lämpad av främmande domstolar med stöd av nationella lagkontliktnormer.
Kommittéförslaget upptar alltså en mot- svarighet till konventionens reklamationsreg- ler i art. 316. De föreslagna reglerna förut- sätts skola gälla oavsett om befordringen sker enligt konossement. Till skillnad mot 121 å SjöL är reglerna inte begränsade till fall av minskning av eller skada på gods utan avser även förlust av godset.12
Konventionen art. 3:6 näst sista stycket innehåller bestämmelser rörande preskrip- tion m.m. l kommittéförslaget har dessa bestämmelser införts i 347 å, vilken paragraf även upptar motsvarighet till konventionen art. 3 16 bis.
122 å
Den tvingande ansvarsreglering som uppstäl- les dels i konossementslagen dels i 122å SjöL beträffande inrikes och internordisk fart måste efter ett införlivande med sjölagen av Haag-Visbyreglerna självfallet gälla all den befordran enligt konossement som faller
under konventionens herravälde. Sjölags— kommittéerna har emellertid funnit att den tvingande ansvarigheten bör gälla all inrikes och internordisk godsbefordran, oavsett om den sker enligt konossement. Särskilt från norsk sida har framhållits att detta är påkal- lat med hänsyn till den avsevärda kusttraftk som förekommer i Norge och i vilken gods- befordran ofta sker inte enligt konossement utan enligt fraktbrev.
Bestämmelser om att bortfraktaren ej får inskränka sin ansvarighet enligt 118 och 120 åå har upptagits i förevarande paragraf, som beträffande frågan om i vilken fart den tvingande ansvarigheten skall gälla hänvisar till föreskrifter därom i 168 å. Den tvingan- de ansvarsregleringen föreslås, liksom enligt konventionen, vara inskränkt att gälla från och med lastningens början till och med lossningens slut. Den gäller ej levande djur och ej heller gods som i fraktavtalet angivits såsom lastat på däck och befordras på det sättet. För att däckslast skall falla utanför
konventionens tvingande ansvarsreglering fordras alltså att i fraktavtalet anges att godset lastats på däck.
Motsvarighet till bestämmelserna i denna paragraf finns i konventionen art. 11b, c och e, art. 318 samt art. 6 och 7.
122aå
Enligt Visbyprotokollet fogas till konosse- mentskonventionen en ny art. 4 bis, enligt vilken konventionens regler skall äga tillämp- ning i fråga om varje talan mot bortfrakta- ren, vare sig talan grundas på kontraktsför— hållande eller ej.] 3
Samma artikel innehåller vidare dels en s.k. Himalayaklausul vilken ger hos bort- fraktaren anställda rätt att komma i åtnju- tande av samma förmåner i form av befrielse från eller begränsning av ansvarighet som
11 Se NJA 11 1936 s. 415 ff. Jfr Bagge i SvJT 1923 s. 232 f, Sejersted s. 118 ff och Grönfors, Allmän transporträtt (2 uppl. 1968) s. 92. 12 Jfr NJA 11 1936 s. 417 (anm. av lagrådet). 13 Jfr Rune i SvJT 1969 s. 22 och NJA 1951 s. 656.
bortfraktaren själv har enligt konventionen (jfr under den allmänna motiveringen 4.4), dock med undantag för fall då vederbörande visas ha orsakat skada med uppsåt eller av vårdslöshet och med insikt att skada sanno- likt skulle bli följden, dels en bestämmelse om att det sammanlagda skadeståndsbelopp, som kan erhållas av bortfraktaren och hans anställda ej skall överstiga den gräns för ansvarighet som föreskrives i konventionen.
Motsvarighet till nämnda bestämmelser i konventionen har upptagits i förevarande paragraf.
123å
Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som anförts i den allmänna motiveringen under 4.7.
128—130 åå
I 126 o. följ. åå upptar SjöL en fullständig reglering av det kontraktsbrott, som beståri dröjsmål på bortfraktarens sida.
Enligt 128 å SjöL upphör fraktavtalet att gälla, om fartyget går förlorat eller förklaras inte vara iståndsättligt. Ofta torde dock avtalet förutsätta att godset skall befordras med annat fartyg.14 Kommittéförslaget in- nebär den ändringen i förhållande till gäl- lande rätt att för bestämmelsens tillämplig- het förutsättes att fraktavtalet avser bestämt fartyg. I sådant fall bör fartygets förlust medföra att bortfraktaren ej är skyldig att utföra befordringen.
Ändringen av 128 å föranleder viss redak- tionelljämkning av lydelsen av 129 å.
130å SjöL innehåller en dispositiv regel angående skadeståndsskyldighet för bort- fraktaren vid dröjsmål på hans sida.
I motiven till konossementslagen utta- las,15 att konossementskonventionen icke syntes åsyfta någon reglering av frågan om bortfraktarens ansvar för dröjsmål i vidare mån än dröjsmålet föranlett skada på själva godset. I fråga om stadgandet om maximi- ansvaret enligt konventionen art. 415, 100 pund sterling, heter det att stadgandet avser
skadestånd ej blott för fysisk skada på godset utan även därav härledd ytterligare förlust; detta framginge av uttrycket ”skada, som därmed sammanhänger”.
Under övervägande var att — i likhet med vad som skedde i 122 å — i viss utsträckning göra regeln i 130 å tvingande. Tanken härpå avvisades och det framhölls i motiven,16 att en mer eller mindre nära gjord anknytning till konossementskonventionen för övrigt närmast skulle föranleda att reglerna gjordes tvingande blott för tidsperioden från last- ningen till lossningen.
Sjölagskommittén har i den allmänna mo- tiveringen under 4.2 och 3 utvecklat skälen för att kommittén närmast intar den stånd- punkten, under angivna reservationer, att ko- nossementskonventionens regler numera bör ges den tolkningen att de täcker alla skador vilka vållas i samband med godsbefordran som avses i konventionen, alltså även ren dröjs- målsskada. På sådan skada skulle alltså bli tillämpliga de i 118 o. följ. åå föreslagna bestämmelserna. Detta betyder bl. a. att dröjsmålsskada förs in under den tvingande ansvarsregleringen (jfr 122 och 168 åå) och att ansvarsbegränsningsreglema (120 å) gäl- ler.
I den mån rättspraxis följer denna linje kommer ramen för det skadeståndsansvar som reglerasi förevarande paragraf att krym- pa avsevärt och huvudsakligen omfatta skada till följd av att den avtalade godstransporten över huvud ej kommer till utförande på grund av culpöst förfarande på bortfrakta- rens sida eller hans plikt att utföra beford- ringen bortfaller enligt den i 128 å föreslag- na bestämmelsen. För förlust eller skada för befraktaren i sådana situationer — dvs. för- lust eller skada som ej omfattas av 118 å — föreslår kommittén i förevarande paragraf att bestämmelserna i 118 å skall ha motsva- rande tillämpning. I denna del ligger dröjs- målsskadan utanför konventionsregleringen och den sålunda föreslagna bestämmelsen förutsättes skola vara dispositiv.
14 Afzelius s. 108. 15 NJA [I 1936 s. 601 ff. Jfr ND 1970 s. 209. 16 NJA II 1936 5.450.
Bortsett från vissa redaktionella jämkningar har i denna paragraf endast föreslagits den sakliga ändringen att bland de omständighe— ter som ger båda parterna rätt att häva befordringsavtalet nämnes ”annat väpnat våld”. Tillägget har förestavats av de under senare år ej sällan förekommande s.k. kapningar av transportmedel.
151—154 åå
Nuvarande bestämmelser i dessa paragrafer om konossements utfärdande och innehåll har i kommittéförslaget erhållit ändrad ly- delse, delvis föranlett av konventionens föreskrifter i art 313 och 7 angående vilka uppgifter rörande godset som på avlastarens begäran skall intas i konossementet. Vid paragrafernas avfattning har hänsyn tagits till att även mottagningskonossementet här skall beaktas. Jfr kommittéförslaget 95 å och den allmänna motiveringen under 4.6.
Definitionen på konossementet har i 15] 5 första stycket försetts med tillägget att handlingen skall betecknas som konosse- ment eller föreskriva att godset endast utlämnas mot handlingens återfående. En handling som ej uppfyller detta villkor är ej ett ”inlösningsdokument” av den typ som avses i SjöL. Självfallet är även ett rektako- nossement (jfr 154 å) att anse såsom ett verkligt konossement, om i övrigt villkoren härför är uppfyllda.
Det förtydligande har vidtagits att enligt förslaget godsets art och mängd skall angesi konossementet.
Några av de uppgifter som enligt kommit- téförslaget 151 3? andra stycket skall införas i konossementet upptas för närvarande i 152 å.
De uppgifter som enligt 1525? första stycket skall anges i konossementet på avlastarens begäran har under 1), 2) och 3) återgivits i nära överensstämmelse med kon- ventionen. Under 4) upptas för mottagnings- konossement dagen då godset mottagits och för ombordkonossement dagen då inlast-
ningen avslutats. Uppgift om var och till vem godset skall lämnas ut på bestämmelseorten avses under 5) (jfr 151 å andra stycket SjöL).
Bestämmelsen i 152 5 andra stycket inne- fattar ej saklig ändring i jämförelse med gällande rätt (jfr konventionen art 313 andra stycket).
Vissa språkliga jämkningar har vidtagits i 153 och ]54 5,6.
161 och 162 åå
Beträffande frågan om den s.k. konosse- mentsskuldens innehåll eller frågan om bort- fraktarens ansvar för konossementsuppgif— terna hänvisar sjölagskommittén till vad som anförts i den allmänna motiveringen under 4.6. Därav framgår att kommittén föreslår att ur SjöL utmönstras de nu gällande reglerna i 16] å första stycket om uppgifts- ansvaret. I stället upptar kommittéförslaget motsvarighet till konventionens bestämmel- ser om konossementets bevisverkan i fråga om godsets beskrivning i konossementet, dvs. Haagreglernas ursprungliga bestämmelse om konossementet såsom ett prima-facie- bevis kompletterad med Visbyreglernas till— lägg att motbevis ej får föras gentemot tredje man som förvärvat konossementet i god tro.
Enligt vad förut nämnts skulle bortfrak- tarens ansvar gentemot innehavare av konos- sement för oriktig uppgift däri i allmänhet bli att bedöma efter reglerna om bortfrakta-' rens transportansvar. Därest det är klarlagt att med konossementet avsett gods eller del därav över huvud aldrig mottagits av bort- fraktaren eller inlastats, bör bortfraktarens ansvarighet för oriktig uppgift i konossement bedömas enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser.l 7
Har bortfraktaren känt till eller borde han ha insett att uppgift om godset var oriktig, är han enligt 16] 5? andra stycket inte fri från ansvarighet, om ej konossementet försetts med uttrycklig anmärkning om uppgiftens oriktighet. Denna bestämmelse avviker ej
17 Jfr Schmidt m.fl. s. 147 och Sejersted s. 100.
sakligt från gällande rätt. Trots den till synes kategoriska formuleringen av bestämmelsen, måste dess innebörd vara den att, om mot- tagaren vetat om att uppgift är oriktig och alltså ej blivit missledd av konossementet, han ej kan kräva skadestånd av bortfrakta- ren.
I 162 5 SjöL upptas dels en särskild bestämmelse för det fall att skada på godset eller brist i dess förpackning ej anmärkts i konossementet, oaktat bortfraktaren utrönt eller med användande av vanlig uppmärk- samhet kunnat utröna skadan eller bristen, dels föreskrift därom att bortfraktaren ej till sitt fritagande från ansvar får åberopa att godset lastats på däck, om ej detta anmärkts i konossementet. Förstnämnda bestämmelse har i kommittéförslaget ersatts med en bestämmelse som för det fall varom där är fråga hänvisar till bestämmelserna i 161å första stycket om konossementets bevisver- kan.
Bestämmelsen om gods som lastats på däck har ansetts kunna utgå. När regeln i 161 å första stycket formulerats så, att den hänför sig bl. a. till att bortfraktaren ”lastat” godset såsom det beskrivits i konossementet, åsyftas därmed även var i fartyget (på däck eller i lastrum) godset placerats. Problemet med däckslast är för övrigt i dag helt annorlunda än när bestämmelserna i SjöL tillkom. Containerfartens utveckling har med- fört att mottagaren i avsevärt större utsträck- ning bör räkna med att godset lastats på däck (jfr 91 å SjöL och kommittéförslaget 101 å första stycket).
167 å
Sjölagens bestämmelse i 168å om genom- gångskonossement har, med hänsyn till att bestämmelserna om mottagningskonosse- ment i 167 å överflyttats till 95 å, upptagits i förevarande paragraf, under en ny rubrik.
Genomgångskonossementet torde oftast ha formen av mottagningskonossement. En- ligt gällande rätt skall i fråga om genom- gångskonossement tillämpas vad som stadgas om konossement i sjölagens befraktnings- kapitel.
Sjölagskommittén föreslår den utvidg- ningen att samtliga sjölagens bestämmelser om konossement i tillämpliga delar skall gälla för genomgångskonossementet, av ena- handa skäl som anförts i fråga om motsva- rande ändring beträffande mottagningsko— nossement.l ”
168å
Denna paragraf innehåller bestämmelser var- av framgår vilka av kommittéförslagets be- stämmelser som skall vara av tvingande natur och för vilken fart de tvingande bestämmel- serna skall gälla. Bestämmelserna ansluter till konossementskonventionens föreskrifter i dessa avseenden.
Paragrafen upptar vidare internationellt privaträttsliga bestämmelser, genom vilka skall säkras att konventionsbetingade regler verkligen kommer till användning även i sådana fall då främmande rätt skall tillämpas på en befordran.
Kommittén hänvisar till vad som anförtsi den allmänna motiveringen under 4.2.
I stort sett bör de föreslagna reglerna leda till en så vidsträckt tillämpning av konosse- mentskonventionen i dess genom Visbyreg- lerna ändrade lydelse som kan anses möjlig och lämplig.19 För all inrikes fart, liksom för all fart i Danmark, Finland och Norge och fart mellan Sverige, Danmark, Finland eller Norge skall konventionsenliga bestäm- melser tillämpas, oavsett om befordringen sker enligt konossement eller ej. Och för annan utrikes fart skall sådana bestämmelser tillämpas i fråga om befordran som sker enligt konossement, men om konossementet utfärdats på grund av certeparti endast under förutsättning att konossementet bestämmer rättsförhållandet mellan bortfraktaren och innehavaren av konossementet (dvs. ej när konossementet innehas av befraktaren).
13 Av bestämmelser om konossement i andra delar av sjölagen torde i detta sammanhang vara av betydelse egentligen endast preskriptionsbestäm- melsen i 284å första stycket 5 (347å i lydelse enligt SOU 1970:74). 19 Jfr Bilaga 4 s.148 ffoch Runei SvJT 1969 s. 24 ff.
(TIONDE KAPITLET Om redares ansvarighet) 233 å
Bestämmelserna i 254—263 åå SjöL om begränsning av redares ansvarighet utgör enligt sjölagskommitténs fjärde delbetänkan- de 234—243 åå i tionde kapitlet. Till kapit- lets inledande paragraf, 233 å, har överförts reglerna i 8 å SjöL angående redarens ansvar för skada som åstadkommes av hos redaren anställda eller av någon som på grund av redares eller befälhavares uppdrag utför arbete i fartygets tjänst m. m.20 Därvid har, i ett sista stycke av 233 å, upptagits vissa hänvisningar till bestämmelser om redares frihet från eller begränsning av ansvarighet, bl. a. i 122 å SjöL och i lagen i anledning av Sveriges tillträde till konossementskonven- tionen.
Hänvisningen till 122å SjöL har i kom- mitteförslaget ersatts av hänvisning till 118 och 120 åå i förslaget. Därjämte hänvisas till 190, 191 och 194 åå i betänkandet om befordran av passagerare och resgods.
(FEMTONDE KAPITLET Särskilda bestämmelser) 347 å
Enligt sjölagskommitténs fjärde delbetänkan- de flyttas preskriptionsbestämmelserna i 284 å SjöL till 347 å i femtonde kapitlet (jfr betänkandet ang. befordran av passagerare och resgods).
Konossementskonventionens ursprungliga preskriptionsbestämmelse i art. 316 finns i 284 (347) å och innehåller bl. a. att fordran på ersättning på grund av att last förkommit eller skadats preskriberas om talan ej väckes inom ett år från den dag avlämnande ägt eller bort äga rum. Bestämmelsen har enligt Visbyprotokollet jämkats för att fastslå att den täcker även bortfraktarens ansvar för det fall att godset utlämnats till obehörig motta- gare (utlämningsansvar). Bestämmelsen torde omfatta alla slag av ersättningsanspråk mot
bortfraktaren rörande godset, oavsett om anspråket grundas på konventionen eller ej (jfr art. 4 bis 1).21 Den har föranlett jämkning av lydelsen av första stycket 6 i 347 å.
Det förtjänar nämnas att ettårspreskriptio- nen enligt sjölagens nuvarande lydelse gäller även ansvar på grund av att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter.
Haagreglernas föreskrift om preskription har enligt Visbyprotokollet vidare komplet- terats med dels en bestämmelse som ger parterna rätt att, efter den händelse som grundar ersättningsanspråket, genom avtal förlänga preskriptionstiden (art. 3:6 näst sista stycket andra punkten) dels en bestäm- melse, som går ut på att regresstalan skall kunna väckas även efter utgången av den vanliga ettårsfristen under tid som lex fori bestämmer, dock minst tre månader från det regressborgenären betalt fordringen eller själv blivit stämd därför (art. 3 :6 bis).
Konventionens nyssnämnda bestämmelser har upptagits i ett nytt andra stycke av förevarande paragraf, därvid preskriptions- tiden för regresstalan föreslagits skola utgöra ett år.
20 Jfr den allmänna motiveringen under 4.4. 21 Se Braekhus i Juridiske arbeider fra SjtZl og Land s. 335 ff (och i AfS 2 s. l41);jfr Rune i SvJT 1969 s. 24.
6. Förslaget till ändringar i konossementslagen
(1936 :277)
Angående tillämpligheten av konossements- konventionen i dess enligt Visbyprotokollet ändrade lydelse hänvisas till 168 å sjölagsför- slaget och vad förut anförts i den allmänna motiveringen under 4.2.
Visbyprotokollet bör enligt sjölagskom- mitténs mening ratificeras så snart som möjligt. Dess ikraftträdande förutsätter att tio stater anslutit sig till protokollet, vilket sannolikt leder till uppskov med ikraftträ- dandet. Haagreglerna bör med hänsyn härtill knappast uppsägas redan när Visbyprotokol- let ratificeras.
Ändringarna i förevarande lagförslag inne- bär att tillämpningsområdet bestäms i 8å i stället för i lagens ingress (och Kungl. Maj:ts förordnande i anslutning därtill), varjämte föreslås en ändrad avfattning av 4 å 5 mom. första stycket i enlighet med formuleringen av sjölagsförslaget l20å första stycket (jfr den allmänna motiveringen under 4.5).
7. Sammanfattning
Genom 1936 års sjörättsliga befraktningslag- stiftning införlivades med svensk rätt den internationella konventionen av år 1924 rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om konossement, de 5. k. Haagreglerna. Det skedde dels genom en fristående lag (1936:277) i anledning av Sveriges tillträde till konventionen, dels ge- nom ändringar i 5 kap. SjöL vilka innebar att där upptogs vissa av konventionens grundläg- gande bestämmelser. Motsvarande lagstift- ning genomfördes i Danmark, Finland och Norge.
Bestämmelserna i den fristående konos- sementslagen — vilken i huvudsak endast utgör en översättning av konventionsreglerna — gäller, i stället för vad SjöL i motsvarande delar innehåller, i fråga om viss utrikes godsbefordran som sker enligt konossement. Den internordiska farten är helt underkastad de nordiska sjölagarnas reglering.
Haagreglerna rör två huvudfrågor, bort- fraktarens ansvar för godsets befordran, det s.k. transportansvaret, där en tvingande an- svarsreglering gäller, samt bortfraktarens skyldighet att utfärda konossement med vissa uppgifter om godset. Bortfraktarens ansvar för konossementsuppgiftema är i princip enligt Haagreglerna ett presumtions- ansvar, dvs. bortfraktaren kan, för att freda sig från ansvarighet för en uppgift som ej är riktig, motbevisa uppgiftens riktighet. I sist- nämnda hänseende har SjöL inte efterbildat Haagreglerna utan behållit ett längre gående
s.k. scripturaansvar, låt vara med modifika- tioner.
1 direktiven för sjölagskommittén påpekas att i SjöL och i den särskilda konossements- lagen fmns sinsemellan olika regelsystem om bortfraktares ansvar för gods och om rätts- verkan av den i konossementet intagna gods- beskrivningen samt att detta förhållande i vissa situationer kan vålla svårigheter.
Efter arbete inom CMI på en revision av Haagreglerna antogs vid organisationens kon- ferens i Stockholm år 1963 ett förslag till vissa ändringar i konossementskonventionen — förslaget benämnes Visbyreglerna — och vid diplomatisk sjörättskonferens i Bryssel februari 1968 undertecknades av ett flertal stater ett på grundval av CMI:s förslag utarbetat tilläggsprotokoll till konventionen.
Tilläggsprotokollet rör främst frågorna om belopp, som begränsar bortfraktarens ansva- righet för det transporterade godset, och utsträckning av bortfraktarens frihet från eller begränsning av ansvarighet att gälla bortfraktarens folk samt konossementets be- visverkan. Tilläggsprotokollet innehåller vi- dare bestämmelser som åsyftar att för den genom protokollet ändrade konossements- konventionen uppnå en vidsträckt tillämp- ning.
Vad angår konossementets bevisverkan innefattar tilläggsprotokollet en komplette- ring av Haagreglernas s.k. prima-facieregel såtillvida att motbevisning mot konosse- mentsuppgift rörande godset förklaras inte
vara tillåten när konossementet förvärvats av tredje man igod tro.
Kungl. Maj:t har överlämnat 1968 års tilläggsprotokoll till sjölagskommittén för övervägande. Efter ett nordiskt departe- mentsmöte maj 1971 i Stockholm om sjö— rättslagstiftningen har justitiedepartementet meddelat att man funnit att önskemålet om bevarande av nordisk enhetlighet på sjörätts- lagstiftningens område talar för att Sverige ratificerar tilläggsprotokollet, varjämte upp- dragits åt kommittén att utarbeta förslag till lagstiftning enligt riktlinjer som överenskoms vid mötet.
Det nu föreliggande lagförslaget omfattar i huvudsak endast de delar av sjölagens be- fraktningskapitel som direkt beröres av Haag-Visbyreglerna. Förslaget innebär att reglerna helt inarbetas i SjöL. De nordiska sjölagskommittéerna är ense om att 1968 års tilläggsprotokoll snarast bör ratificeras. De föreliggande danska och norska lagtexterna överensstämmer nära med det svenska försla- get. Finlandssvensk lagtext föreligger ej i slutlig avfattning; den väntas i huvudsak komma att överensstämma med den svenska lagtexten.
Konossementskonventionens bestämmel- ser om bortfraktarens transportansvar upptas i kommittéförslaget i det avsnitt av sjölagens befraktningskapitel som betecknas ”Bort- fraktarens ansvar för godset”, nämligen i 118—122 a å å. Av 122 å,jämförd med 168 å, framgår i vilken omfattning ansvarsbe- stämmelserna skall vara av tvingande natur (jfr 72 å). De nya bestämmelserna om begränsning av bortfraktarens ansvarighet har införts i 120 å; de beaktar det nya transportsystemet i form av befordran av gods i container.
Regeln i 130 å SjöL om bortfraktarens skadeståndsskyldighet för fall av dröjsmål på bortfraktarens sida har fått en ändrad avfatt- ning, för att möjliggöra att dröjsmålsskada skall kunna rymmas under samma regler som uppställs beträffande fysisk skada på godset.
[ 123 å SjöL finns nu bestämmelser som ger bortfraktaren en långtgående rätt att fritaga sig från ansvarighet för godset, när
den avtalade transporten helt eller delvis utföres av annan fraktförare än den avtalsslu- tande redaren. Kommittéförslaget inskränker denna rätt i friskrivning från ansvar medges endast om det är avtalat eller av omständig- heterna framgår att befordringen skall helt eller till bestämd del utföras av annan än bortfraktaren. S. k. generella omlastnings- klausuler medför alltså enligt förslaget inte att bortfraktarens ansvarighet för den avtala- de befordringen påverkas. Samma paragraf ger vidare en helt ny regel om solidarisk ansvarighet för bortfraktaren och annan som helt eller delvis utför den avtalade beford- ringen. Bestämmelserna i 123 å i kommitté- förslaget är ej konventionsbetingade men har lämpligen ansetts böra upptas i nu förevaran- de sammanhang.
Konossementskonventionens ursprungliga bestämmelse om konossementets rättsver- kan, jämte tilläggsprotokollets komplettering därav om att motbevisning mot uppgift i konossement om godset ej får föras gent- emot tredje man som förvärvat konossemen- tet i god tro, har influtit ikommittéförslaget 161 å första stycket. En del andra ändringar föreslås i bestämmelserna om konossement (95,151,152och162 åå).
Utöver det nu sagda kan nämnas att föreskrifter i konventionen beträffande far- tygets behöriga skick upptagits i kommit- téförslaget 76 å. Bestämmelser om tillämplig lag föreslåsi 168 å.
Sjölagskommittén utgår från — i likhet med kommittéerna i Danmark, Finland och Norge _ att de fristående konossementsla- garna förblir i kraft endast en kört över- gångsperiod sedan den nu ifrågasatta lagstift- ningen trätt i kraft. Kommittéförslaget inne- håller emellertid en ändring även av konosse- mentslagens materiella regler (4 å 5 mom.) för att uppnå överensstämmelse i behand- lingen av den ovan berörda frågan om bortfraktarens ansvar för skada på grund av dröjsmål.
I. lndledende bestemmelser.
å71
Stk. ]. Ved ”bortfragter” förstås i dette kapitel den, der slutter aftale om befordring af gods med skib for en anden, befragteren. Bortfragteren kan vaere reder, befragter (un- derbortfragter) eller anden.
Stk. 2. Rejsebefragtning föreligger, hvor fragten skal betales pr. rejse, tidsbefragtning, hvor fragten skal betales pr. tidsenhed.
Stk. 3. Rejsebefragtning kan vaere helbe- fragtning, delbefragtning eller stykgodsbc- fragtning. Delbefragtning föreligger, når afta- len omfatter mindre end et helt skib eller en fuld ladning, og der benyttes certeparti.
å72
Med undtagelse af, hvad der folger af å 122, å 123 og å 168 kommer bestemmel- serne i dette kapitel kun til anvendelse, såfremt andet ikke er aftalt eller folger af saadvane.
I. lnnledende bestemmelser.
å71
Med bortfrakter förstås i dette kapittel den som ved avtale påtar seg befordring av gods med skip for en annen, befrakteren. Bortfrakteren kan vaare reder, befrakter (frembortfrakter) eller armen.
Reisebefraktning föreligger hvor frakten skal betales pr. reise, tidsbefraktning hvor frakten skal betales pr. tidsenhet.
Reisebefraktning kan vaere helbefraktning, delbefraktning eller stykkgodsbefraktning. Delbefraktning föreligger hvor avtalen gjel- der mindre enn et helt skip eller en full last og det brukes certeparti.
å72
Med unntak av det som folger av åå 122, 123 og 168, får bestemmelsene i dette ka- pittel bare anvendelse for så vidt ikke annet er avtalt eller folger av sedvane.
lFinlandssvensk lagtext föreligger ej i slutlig avfattning. Den väntas i huvudsak komma att överensstämma med svensk text.
Svensk text FEMTE KAPITLET Om befordran av gods
[. Inledande bestämmelser.
71å
Med bortfraktare förstås i detta kapitel den som genom avtal åtager sig befordran av gods med fartyg för annan, befraktaren. Bortfraktaren kan vara redare, befraktare (underbortfraktare) eller annan.
Resebefraktning föreligger, om frakten be- räknas för resa, och tidsbefraktning, om frakten beräknas för tid.
Under resebefraktning innefattas helbe- fraktning, delbefraktning och styckegods- befraktning. Delbefraktning föreligger, om avtalet gäller mindre än helt fartyg eller full last och för avtalet användes certeparti.
72å
Bestämmelserna i detta kapitel skola, med undantag som föranledes av 122, 123 och 168 åå, lända till efterrättelse såvitt ej annat är avtalat eller följer av sedvänja.
573
Angår fragtaftalen et bestemt skib, kan bortfragteren ikke opfylde aftalen med et andet skib.
å74
Angår fragtaftalen et helt skib eller en fuld ladning kan bortfragteren ikke medtage gods for andre end befragteren.
å75
Overdrager befragteren sine rettigheder ef- ter fragtaftalen til en anden, eller udnytter han fragtaftalen ved underbortfragtning, ved- bliver han at vaere ansvarlig for, at aftalen opfyldes.
II. Rejsebefragtning Sad ygtighea'. å 76
Bortfragteren skal med tilborlig omhu sor- ge for, at skibet er sodygtigt, herunder at det er tilstraekkelig bemandet, provianteret og udrustet, og at lastrum, kole- og fryserum og alle andre dele af skibet, hvor gods lastes, er i behörig stand til modtagelse, befordring og bevaring af godset.
å95
Stk. I. Bortfragteren eller skibsforeren eller den, som bortfragteren ellers har be- myndiget dertil, skal på atladerens forlangen— de, og när de nodvendige papirer og oplys- ninger föreligger, udstede modtagelseskon- nossement for godset, när han har modtaget det i sin varetaegt.
Stk. 2. Når godset er indlastet, kan aflade- ren forlange, at der udstedes ombordkonnos- sement, der angiver, at indlastning har fun- det sted. Såfremt der er udfaerdiget modta- gelseskonnossement til afladeren, skal dette
å73
Gjelder fraktavtalen et bestemt skip, kan bortfrakteren ikke oppfylle avtalen med et annet skip.
s74
Gjelder fraktavtalen et helt skip eller en full last, kan bortfrakteren ikke ta med gods for andre enn befrakteren.
å75
Overdrar befrakteren sine rettigheter etter fraktavtalen til en annen eller utnytter han avtalen ved frembortfraktning, vedblir han å vaere ansvarlig for at avtalen oppfylles.
II. Reisebefraktning Sjadyktighet. å 76
Bortfrakteren skal med tilborlig omhu sor- ge for at skipet er sjodyktig, herunder at det er tilstrekkelig utrustet, bemannet og pro- viantert, og for at lasterom, kjole- og fryse- rom og alle andre deler av skipet hvor gods lastes, er i forsvarlig stand til mottagelse, befordring og bevaring av godset.
å95
Etter å ha mottatt godset i sin varetekt, skal bortfrakteren eller skipsforeren eller den bortfrakteren ellers har bemyndiget, på av— lasterens forlangende utstede mottaks- konnossement, förutsatt at de nodvendige papirer og opplysninger föreligger.
Når godset er innlastet, kan avlasteren forlange utstedt ombordkonnossement, som angir at innlasting er foretatt. Har han tidligere fått mottakskonnossement, er det dog et Vilkår at han leverer dette tilbake. Istedenfor at det utstedes nytt konnosse-
73å
Gäller fraktavtal bestämt fartyg, får bort- fraktaren icke fullgöra avtalet med annat fartyg.
74å
Gäller fraktavtal helt fartyg eller full last, får bortfraktaren icke medtaga gods för an- nan än befraktaren.
75å
Överlåter befraktaren sina rättigheter en- ligt fraktavtalet till annan eller underbort- fraktar han fartyget, svarar han likväl för att avtalet fullgöres.
11. Om resebefraktning Om fartygets behöriga skick 76 å
Bortfraktaren skall med tillbörlig omsorg sörja för att
a) fartyget är sjövärdigt;
b) fartyget är behörigen bemannat, pro- vianterat och utrustat;
c) lastrum, kyl- och frysrum samt övriga utrymmen i fartyget, i vilka gods lastas, äroi gott skick för att mottaga, befordra och bevara godset.
å95
Sedan bortfraktaren mottagit godset i sin» vård samt erforderliga handlingar och uppgif- ter föreligga, skall bortfraktaren eller befäl- havaren eller den som eljest är därtill bemyn- digad på avlastarens begäran utfärda mottag- ningskonossement.
När godset inlastats, skall bortfraktaren, befälhavaren eller den som eljest är därtill bemyndigad på avlastarens begäran utfärda ombordkonossement. Har mottagningsko- nossement utfärdats, skall det återlämnas innan ombordkonossement utfärdas. An-
tilbageleveres, när han medtaget ombord- konnossement. 1 stedet for udstedelse af nyt konnossement kan modtagelseskonnosse- mentet påtegnes om navnet på det eller de skibe, som godset er blevet indlastet i, og om tiden for indlastningen. Når modtagelseskon— nossementet er påtegnet således, betragtes det som et ombordkonnossement.
Stk. 3. Medforer det ikke vaesentlig ulem- pe, kan afladeren kraeve sarskilte konnosse- menter for de enkelte dele af godset mod at erstatte bortfragteren deraf folgende udgif- ter.
Stk. 4. Udfaerdiges der i henhold til fragt- aftalen konnossement med andre Vilkår end fastsat i aftalen, og medforer dette foroget ansvar for bortfragteren, skal befragteren holde ham skadeslös.
å97
Stk. ]. Har gods forårsaget skade eller tab for bortfragteren, er afladeren pligtig at be- tale erstatning, såfremt han selv eller nogen, han svarer for, har gjort sig skyldig i fejl eller forsommelse.
Stk. 2. Er skaden eller tabet forårsaget af let antandeligt, eksplosivt eller andet farligt gods, der er indlastet, uden at bortfragteren har kendt dets beskaffenhed, er afladeren ansvarlig for al skade, der direkte eller indi- rekte hidrorer fra eller forårsages af indlast- ningen, selv om det ikke föreligger fejl eller forsommelse.
å98
Stk. I. Rejsen skal udfores med tilborlig hurtighed.
Stk. 2. Deviation kan kun göres for at redde menneskeliv, for at bjaerge skib eller gods eller af anden rimelig grund.
å 101
Stk. ]. Bortfragteren skal anvende tilber- lig omhu med hensyn til lastningen, stuv- ningen, behandlingen, befordringen, beva-
ment, kan mottakskonnossementet gis påteg- ning om navnet på det eller de skip som godset er innlastet i, og om tiden för inn- lastingen. Når mottakskonnossementet har fått slik påtegning, anses det som ombord- konnossement.
Hvis det ikke medforer vesentlig ulempe, kan avlasteren kreve saerskilte konnossemen- ter for de enkelte deler av godset mot å erstatte bortfrakteren de utgifter som derav folger.
Blir det ihenhold til fraktavtalen utstedt konnossement med andre vilkår enn fastsatt i avtalen, og dette medforer oket ansvar for bortfrakteren, skal befrakteren holde ham skadeslös.
å97
Har gods forårsaket tap for bortfrakteren, plikter avlasteren å betale erstatning dersom han selv eller noen som han svarer for, har gjort seg skyldig i feil eller forsommelse.
Er tapet forårsaket av lett antennelig, eksplosivt eller annet farlig gods, som er innlastet uten at bortfrakteren kjente dets beskaffenhet, er avlasteren ansvarlig for alt tap som direkte eller indirekte er en folge av at godset er innlastet, selv om feil eller försummelse ikke er utvist.
å98
Reisen skal utföres med tilbörlig hurtig- het.
Deviasjon kan bare företas for å redde menneskeliv eller berge skip eller gods eller av armen rimelig grunn.
ålOl
Bortfrakteren skal anvende tilborlig omhu med hensyn til lasting, stuing, behandling, befordring, lossing og omsorg for godset, og
tecknas på mottagningskonossementet nam- net på det eller de fartyg, i vilka godset lastats, samt tid för lastningen, utgör hand- lingen ombordkonossement.
Avlastaren har rätt att få särskilda konos- sement för delar av godset, om det kan ske utan väsentlig olägenhet. Han skall dock ersätta kostnaden därför.
Utfärdas enligt åtagande i fraktavtalet ko- nossement med andra villkor för godsets befordran än de i avtalet upptagna och åsam- kas bortfraktaren därigenom ökat ansvar, skall befraktaren hålla honom skadeslös.
97å
Har gods orsakat skada för bortfraktaren, är avlastaren ersättningsskyldig härför endast om han eller någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel eller försummelse.
Har lättantändligt, explosivt eller annat farligt gods inlastats utan att bortfraktaren hade kännedom om dess beskaffenhet, är avlastaren ansvarig för skada och utgifter som direkt eller indirekt beror av att godset inlastats, även om fel eller försummelse icke föreligger.
98å
Resan skall utföras med tillbörlig skynd- samhet.
Deviation får endast göras för räddning av människoliv eller för bärgning av fartyg eller gods eller av annan skälig anledning.
101 å
Bortfraktaren skall lasta, stuva, behandla, befordra, förvara och lossa godset på lämp- ligt och omsorgsfullt sätt. I övrigt skall han
ringen og losningen af og omsorgen for godset og skal i övrigt varetage ejerens tarv fra modtagelsen til afleveringen af godset.
Stk. 2. 1 tilfzelde af skade på eller tab af gods skal bortfragteren snarest muligt under- rette ladningsejeren eller, såfremt denne ikke kan nås, afladeren.
5118
Stk. ]. Bortfragteren er ikke ansvarlig for tab af eller skade som folge af usodygtighed, medmindre denne er en folge af, at bortfrag- teren eller nogen han svarer for ikke med tilberlig omhu har sorget for, at skibet var sodygtigt ved rejsens begyndelse. Bevisbyr- den for, at tilborlig omhu er udvist, påhviler den, der gor gaeldende, at han er ansvarsfri.
Stk. 2. Bortfragteren er ikke ansvarlig for tab eller skade, der er en folge af deviation, som er tilladt ifelge å 98 eller af:
a) fejl eller forsemmelse i navigeringen eller behandlingen af skibet udvist af skibsfe- rer, mandskab, lods eller andre, der udferer arbejde i skibets tjeneste,
b) brand, medmindre den er forårsaget ved fejl eller forsommelse af bortfragteren
skal for övrig vareta eierens tarv fra motta- gelsen til avleveringen av godset.
1 tilfelle av skade på eller tap av gods skal bortfrakteren snarest mulig underrette eie- ren. Kan eieren ikke nås, gis underretningen til avlasteren.
å118
Bortfrakteren er ikke ansvarlig for tap eller skade som folge av usjodyktighet, med mind- re denne skyldes at bortfrakteren eller noen som han svarer for, ikke har utvist tillbörlig omhu med hensyn til å sarge for at skipet var sjedyktig ved reisens begynnelse. Bevisbyrden for at tilberlig omhu er utvist, påhviler den som påberoper seg ansvarsfrihet.
Bortfrakteren er heller ikke ansvarlig om tapet eller skaden er en folge av deviasjon som er tillatt etter å 98, eller en folge av:
a) feil eller forsommelse i navigeringen eller behandlingen av skipet, utvist av dets forer, mannskap, los eller slepebåt eller and- re som utforer arbeid i skipets tjeneste:
b) brann som ikke skyldes feil eller för- semmelse av bortfrakteren selv;
iakttaga lastägarens rätt och bästa från det han mottager godset till dess han lämnar ut det.
Har gods gått förlorat eller skadats, skall bortfraktaren snarast underrätta lastägaren eller, om denne ej kan nås, avlastaren.
102å
Bortfraktaren är behörig att på lastägarens vägnar företaga rättshandlingar, som avse godsets bevarande eller fortskaffande, samt väcka talan i mål angående godset och utföra denna talan.
Medel för ändamål som avses i första stycket äger bortfraktaren vid behov skaffa genom län eller genom att pantsätta eller sälja av godset. Var rättshandlingen ej behöv- lig, är den ändock bindande om tredje man var i god tro.
Kan godset icke förvaras utan fara för förskämning eller snar förstörelse eller skulle lastägarens kostnad för dess förvarande eller fortskaffande till bestämmelseorten uppen- barligen bliva alltför hög, får bortfraktaren sälja godset.
118å
Bortfraktaren är ej ansvarig för förlust eller skada till följd av brist i fartygets behöriga skick, om icke bristen beror av att han eller någon för vilken han svarar underlå- tit att före och vid resans början iakttaga den omsorg i detta hänseende som gäller enligt 76 å. Föreligger sådan förlust eller skada ankommer det på bortfraktaren att, till sitt fredande från ansvarighet, visa att tillbörlig omsorg iakttagits.
Bortfraktaren är ej ansvarig för förlust eller skada på grund av sådan deviation som avses i 98 å andra stycket. Han är ej heller ansvarig för förlust eller skada som beror av
a) fel eller försummelse, vartill befälhava- ren, medlem av besättningen, lots eller annan som utför arbete i fartygets tjänst .ort sig
selv,
c) farer og ulykker, der er saerlige for sofarten,
d) naturkatastrofer,
e) krigshandlinger,
f) soroveri eller andre samfundsfjendtlige handlinger,
g) beslaglaeggelse eller anden indgriben af regenter, magthavere eller folk, så vel som retslig beslaglaeggelse,
h) karantaenehindringer,
i) handling eller undladelse af afladeren eller godsets ejer, hans agent eller repraesen- tant,
j) strejke, lockout eller anden standsning af eller hindring for arbejdet, uanset dens årsag og omfang,
k) opror eller borgerlige uroligheder,
l) redning af menneskeliv eller bjaergning af skib eller gods eller forsog herpå,
m) godsets skjulte fejl, dets saerlige be- skaffenhed eller dets egenartede mangler,
n) utilstraekkellg indpakning,
o) utilstraekkellg eller unojagtig maerk- ning,
p) skjulte fejl ved skibet, der ikke kan opdages ved tilbarlig omhu,
q) enhver anden årsag, der ikke hidrörer fra fejl eller forsemmelse af bortfragteren eller nogen, han svarer for. Bevisbyrden for, at sådan fejl eller forsommelse ikke har medvirket til tabet eller skaden, påhviler den, der gor gaeldende, at han er ansvarsfri efter denne bestemmelse.
Stk. 3. Bortfragterens erstatningspligt kan nedszettes eller helt bortfalde, dersom han beviser, at befragteren eller nogen han svarer for ved fejl eller forsommelse har medvirket til skaden.
å119
Stk. ]. Er let antaendeligt, eksplosivt eller andet farligt gods indlastet, uden at bortfrag- teren har kendt dets beskaffenhed, kan han efter omstaendighederne losse, uskadeliggore eller tilintetgore godset uden pligt til at
c) sjöens farer eller ulykker;
d) naturkatastrofe;
e) krigshandling;
f) handling av sjorovere eller andre sam- funnsfiender;
g) beslag eller annen inngripen av en regjering eller annen makthaver eller rettslig beslagleggelse;
h) karantenehindring;
i) handling eller unnlatelse av avlasteren eller eieren av godset eller av hans agent eller representant;
j) streik, lockout eller annen stans eller hindring i arbeidet, uansett årsak og omfang;
k) oppror eller borgerlige uroligheter;
l) redning av menneskeliv eller berging av skip eller gods eller forsek herpå;
m) godsets skjulte feil, dets saerlige be- skaffenhet eller iboende mangler;
n) utilstrekkelig pakning;
o) utilstrekkelig eller unoyaktig merking;
p) skjulte feil ved skipet som ikke kunne oppdages ved tilberlig aktsomhet;
q) enhver annen årsak som ikke skyldes feil eller forsammelse av bortfrakteren eller noen som han svarer för, men bevisbyrden for at slik feil eller forsommelse ikke har medvirket til tapet eller skaden, påhviler den som gjör krav på ansvarsfrihet etter denne bestemmelse.
Bortfrakterens ansvar kan nedsettes etter alminnelige erstatningsregler, dersom det be- vises at befrakteren eller noen som han svarer for, har forsettlig eller uaktsomt med- virket til tapet eller skaden.
å119
Er lett antennelig, eksplosivt eller annet farlig gods innlastet uten at bortfrakteren kjente dets beskaffenhet, kan han etter om— stendighetene losse, uskadeliggjere eller tilin- tetgjore godset uten plikt til å erstatte det
skyldig vid navigeringen eller handhavandet av fartyget;
b) brand, som ej vållats genom fel eller försummelse av bortfraktaren själv;
c) fara eller olycka säregen för sjön;
d) högre hand;
e) krigshandling;
f) sjöröveri eller annan samhällsfientlig handling;
g) beslag eller annat ingripande av rege- ring eller annan maktägande eller rättslig handräckningsåtgärd;
h) karantän;
i) åtgärd eller underlåtenhet av avlastaren eller godsets ägare eller hans agent eller representant;
j) strejk, lockout eller annat inställande av eller hinder i arbetet, oavsett orsak och omfattning;
k) uppror eller oroligheter; ]) räddning av människoliv eller bärgning av fartyg eller gods eller försök därtill;
m) godsets dolda fel eller särskilda be- skaffenhet eller inneboende brist;
n) bristfällig förpackning;
o) bristfällig eller oriktig märkning;
p) dold bristfällighet hos fartyget som ej kunnat upptäckas med användande av till- börlig omsorg;
q) varje annan orsak, som icke beror av fel eller försummelse av bortfraktaren eller någon för vilken han svarar, med iakttagande att den som åberopar denna bestämmelse till fredande från ansvarighet skall visa att sådant fel eller sådan försummelse ej medver- kat till förlusten eller skadan.
Om bortfraktaren, då ersättningsskyldig- het föreligger, visar att vållande på befrakta- rens sida medverkat till uppkommen förlust eller skada, jämkas skadeståndet efter vad som finnes skäligt.
119å
Har lättantändligt, explosivt eller annat farligt gods inlastats utan att bortfraktaren kände till dess beskaffenhet, får han efter omständigheterna föra iland, förstöra eller oskadliggöra godset utan skyldighet att ersät-
Stk. 2. Selv om bortfragteren ved indlast- ningen kendte godsets beskaffenhed, kan han efter omstaendighedeme uden anden pligt til at erstatte skaden, end der måtte folge af regleme om almindelig havari, losse, uskadeliggere eller tilintetgore godset, så- fremt der senere opstår fare for mennesker, skib eller gods, der gör det uforsvarligt at beholde godset om bord.
å120
Stk. ]. Bortfragterens ansvar for tab eller skade på eller vedrorende godset skal ikke i noget tilfaelde overstige 10 000 frcs. for hvert kollo eller anden enhed af godset eller 30 frcs. pr. kilo bruttovaegt af det gods, som er tabt eller skadet, eller som tabet i övrigt ved- mrer, afhaengigt af hvad der giver det hojeste belap. Ved francs förstås den i å 235, stk. 3, omhandlede mentenhed. Datoen for omreg- ning skal bero på domstolslandets lovgivning.
Stk. 2. Såfremt der anvendes container, pallet eller lignende transportindretning til at samle godset, skal det antal kolli eller andre enheder, som er opfort i konnossement eller andet modtagelsesbevis for befordringen som pakket i vedkommende indretning, anses at udgore antallet af kolli eller enheder ved anvendelse af bestemmelseme i stk. 1. Bort- set herfra anses transportindretningen for at udgore kolloet eller enheden.
Stk. 3. Ved overenskomst mellem bort- fragteren og afladeren kan der fastsaettes hojere maksimumsbelop end naevnt i stk. 1 og 2 for bortfragterens ansvar. Såfremt afla- deren for indlastningen har givet oplysning om godsets art og vardi, og oplysningen uden forbehold er optaget i konnossement eller andet modtagelsesbevis for befordring- en, skal denne vaerdi gaelde som granse for bortfragterens ansvar, hvis dette forer til en höjere ansvarsgraense end regleme i stk. 1 og 2. Den skal endvidere anses för at udgore godsets vaerdi, hvis ikke andet bevises.
Stk. 4. Erstatningen fastsattes med ud- gangspunkt i vaerdien af godset på den plads og det tidspunkt, hvor godset i overensstem-
Selv om bortfrakteren ved innlastingen kjente godsets beskaffenhet, kan han efter omstendighetene losse, uskadeliggjore eller tilintetgjore det uten plikt til å betale erstat- ning, bortsett fra mulig bidrag til fellesha- vari, dersom det senere oppstär en fare for mennesker, skip eller last som gjör det ufor- svarlig å beholde godset om bord.
å120
Bortfrakterens ansvar for tap av eller ska- de på eller vedrorende gods skal ikke i noe tilfelle overstige 10 000 francs for hvert kol- lo eller annen enhet av godset eller 30 francs for hvert kilogram av bruttovekten av det gods som er tapt eller skadet eller som tapet for övrig vedrorer. Den av ansvarsgrensene som i hvert enkelt tilfelle gir det heyeste ansvar, skal anvendes. Med franc förstås den enhet som er nevnt i å 326.
Er godset samlet i konteiner eller på pall eller lignende innretning, skal det antall kolli eller andre enheter som er oppfort i konnos- sementet eller fraktbrevet som vedkommen- de innretnings innhold, anses som antallet kolli eller enheter ved anvendelsen av reglene i förste ledd. Ellers anses innretningen å utgjore kolloet eller enheten.
Ved overenskomst mellom bortfrakteren og avlasteren kan det fastsettes hoyere grense for bortfrakterens ansvar enn bestemt i förste og annet ledd. Dersom avlasteren for innlastingen har gitt opplysning om godsets art og verdi, og opplysningen uten forbehold er tatt inn i konnossementet eller fraktbre— vet, gjelder denne verdi som grense for bort- frakterens ansvar hvis han derved får hoyere ansvar enn etter reglene i förste og annet ledd, og verdien anses å svare til godsets verdi om ikke annet bevises.
Erstatningen fastsettes med utgangspunkt i verdien av godset på det sted og det tidspunkt hvor det i henhold till fraktavtalen ble losset eller skulle ha vaert losset fra skipet. Verdien bestemmes etter borsprisen eller — i mangel herav - etter markedsprisen;
Även om gods som angivits i första stycket inlastats med bortfraktarens vetskap och samtycke, får han efter omständigheter- na föra iland, förstöra eller oskadliggöra godset utan annan ersättningsskyldighet än för fall av gemensamt haveri, såframt det senare visar sig medföra fara för människor, fartyg eller last att behålla godset ombord.
120å
Bortfraktaren skall ej inågot fall svara för förlust av eller skada på godset eller eljest till godset hänförlig förlust eller skada med högre belopp än antingen tiotusen francs för varje kolli eller annan enhet av godset eller Också trettio francs för kilo av det berörda godsets bruttovikt. vilketdera som är högst. Bestämmelser om franc finnas i 348 å.
Användes behållare (container), pall eller liknande transportanordning för att samman- föra godset skall, i den mån antalet kollin eller andra enheter däri uppräknats i konos- sement eller annan frakthandling, detta antal anses utgöra kollin eller enheter vid tillämp- ning av första stycket. Eljest anses transport- anordningen såsom kolli eller enhet.
Genom överenskommelse mellan bortfrak- taren och avlastaren kan gränsen för bort- fraktarens ansvarighet bestämmas till högre belopp än enligt första och andra styckena. Har uppgift av avlastaren om godsets beskaf- fenhet och värde utan förbehåll införts i konossement eller annan frakthandling, skall detta värde gälla såsom gräns för ansvarighe- ten, om denna därigenom blir högre än enligt nämnda stycken, och anses utgöra godsets värde såvitt ej annat styrkes.
Skadeståndet beräknas med utgångspunkt från godsets värde på den plats och vid den tid godset avtalsenligt lossats eller skulle hava lossats från fartyget. Godsets värde bestämmes efter börspriset eller, om sådant pris saknas, efter marknadspriset eller, om varken börs- eller marknadspris finnes, efter det gängse värdet på gods av samma slag och beskaffenhet.
melse med fragtaftalen blev eller skulle have vaeret losset fra skibet. Godsets vaerdi skal fastsaettes efter börsprisen eller i mangel heraf efter markedsprisen, eller, såfremt der hverken findes en börspris eller en markeds- pris, efter den saedvanlige vaerdi af gods af samme art og kvalitet.
Stk. 5. Bortfragteren kan ikke påberåbe sig ansvarsbegraensning efter denne paragraf, hvis det bevises, at han selv har forvoldt tabet eller skaden forsaetligt eller groft uagt- somt og med förståelse af, at skade sandsyn- ligvis ville blive forårsaget.
Stk. 6. Bortfragteren er ikke i noget tilfael- de ansvarlig for tab af eller skade på elleri forbindelse med godset, såfremt afladeren svigagtigt har givet urigtige oplysninger om godsets art eller vaerdi i konnossementet eller andet modtagelsesbevis for befordringen.
å121
Stk. ]. Er godset udleveret, uden at mod- tageren har givet bortfragteren skriftlig med- delelse om tab eller skade, som modtageren havde opdaget eller burde have opdaget, og om tabets eller skadens almindelige natur, anses alt gods for udleveret i den stand, som er beskrevet i konnossementet eller andet modtagelsesbevis for befordringen, hvis ikke modbevis föres. Kunne tabet eller skaden ikke opdages ved udleveringen, gaelder det samme, hvis den skriftlige meddelelse ikke er givet senest tre dage efter.
Stk. 2. Skriftlig underretning kraeves dog ikke, såfremt godsets tilstand er blevet un- derSögt i faellesskab ved udleveringen.
Stk. 3. När skade eller tab er eller må formodes at vaere indtruffet, skal bortfragte- ren og modtageren give hinanden rimelig adgang til på bekvem måde at besigtige godset og forvisse sig om vaegt, mål og stykketal.
å122
Stk. ]. Ethvert forbehold i fragtaftalen om befrielse fra eller indskraenkninger i bort- fragterens ansvar i medför af åå 118 och 120 er for tiden fra lastningens begyndelse til
finnes heller ikke slik pris, bestemmes verdien etter vanlig verdi av gods av samme art og kvalitet.
Bortfrakteren kan ikke påberope seg an- svarsbegrensning etter denne paragraf hvis det bevises at han selv har voldt tapet for- settlig eller grovt uaktsomt med förståelse av at tap sannsynligvis ville bli voldt.
Har avlasteren svikaktig gitt uriktig opp— lysning om godsets art eller verdi i konnosse- mentet eller fraktbrevet. er bortfrakteren uten ansvar för tap av eller skade på eller vedrörende godset.
ål2l
Er godset utlevert uten at mottakeren har gitt bortfrakteren skriftlig meddelelse om tap eller skade som mottakeren hadde opp— daget eller burde ha oppdaget, og om tapets eller skadens alminnelige natur, anses alt gods for utlevert i slik stand som beskrevet i konnossementet eller fraktbrevet, hvis ikke motbevis föres. Kunne tapet eller skaden ikke oppdages ved utleveringen, gjelder det samme hvis den skriftlige meddelelse ikke er gitt senest tre dager etter.
Skriftlig meddelelse trengs ikke hvis god- sets tilstand i begge parters naervmr er brakt på det rene ved utleveringen.
Når tap eller skade er eller må formodes å vaere inntruffet, skal bortfrakteren og motta- keren gi hverandre rimelig adgang til å besiktige godset og forvisse seg om vekt, mål og stykketall.
å122
For tap eller skade voldt ved hendelse inntruffet i tiden fra og med lastingen til og med lossingen, kan bortfrakteren i fart som nevnt i å 168 ikke gyldig fraskrive seg ansvar
Bortfraktaren är ej berättigad till begräns- ning av ansvarigheten enligt denna paragraf, om det visas att han vållat förlusten eller skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att förlust eller skada sannolikt skulle uppkomma.
Har avlastaren svikligen lämnat oriktig uppgift om godsets beskaffenhet eller värde i konossement eller annan frakthandling, sva- rar bortfraktaren icke för förlust av eller skada på godset eller eljest till godset hän— förlig förlust eller skada.
121å
Har ej skriftlig underrättelse angående för- lust eller skada och dess allmänna beskaf- fenhet lämnats bortfraktaren senast vid tiden för lossningen och utlämningen till behörig mottagare, anses godset utlämnat sådant det beskrivits i konossement eller annan frakt- handling, såvitt ej annat styrkes. Är förlusten eller skadan ej uppenbar, gäller detsamma om underrättelsen icke lämnats inom tre dagar från utlämningen.
Skriftlig underrättelse fordras ej, om god- sets tillstånd gemensamt fastställts då det utlämnades.
När förlust eller skada inträffat eller an- ledning förekommer att antaga att så är fallet, skola bortfraktaren och mottagaren bereda varandra tillfälle att på lämpligt sätt besiktiga godset och förvissa sig om vikt, mått eller stycketal.
122å
Förbehåll om befrielse från eller inskränk- ning av bortfraktarens ansvarighet enligt 118 och 120 åå är i sådan fart som avsesi 168 å utan verkan för tiden från lastningens början
lösningens afslutning ugyldig i sådan fart, som omtalesi å 168. Denne regel finder ikke anvendelse på aftale om transport af levende dyr eller af last, der i fragtaftalen er angivet som dmkslast og virkelig föres på daek.
Stk. 2. Aftaler, der har til formål at overdrage retten till erstatning ifölge forsik- ringsaftale til bortfragteren og lignende afta- ler, skal betragtes som forbehold om fritagel- se fra ansvar.
Stk. 3. Reglerne i denne paragraf er ikke til hinder for i fragtaftalen at optage bestem- melser om faelles-havari.
Stk. 4. Hvis godsets usaedvanlige beskaf- fenhed eller tilstand eller de saerlige omståen- digheder eller vilkår, hvorunder befordringen skal finde sted, gör det rimeligt, at der traeffes aftale om indskraenkning i bortfrag- terens forpligtelser eller udvidelse af hans rettigheder, er aftalen gyldig, såfremt der ikke udstedes konnossement, men vilkårene optages i et modtagelsesbevis, der skal vaere et ikke-negotiabelt dokument og betegne sig som sådant.
å122a
Stk. ]. Bestemmelserne i åå 118—121 om bortfragterens indsigelser og ansvarsbegraens- ninger skal anvendes på ethvert krav mod bortfragteren for tab eller skade på gods, der er omfattet af en fragtaftale, hvad enten kravet baseres på kontraktsforhold eller på ansvar uden for kontraktsforhold.
Stk. 2. Hvis et sådant krav rejses mod bortfragterens folk eller nogen, for hvem bortfragteren svarer, skal disse have ret til at benytte sig af indsigelser og ansvarsbegraens- ninger, som bortfragteren kan påberåbe sig. Det samlede ansvar for bortfragteren og de naevnte personer skal ikke i noget tilfaelde overstige den graense, som fremgår af å 120.
Stk. 3. Bestemmelsen i stk. 2 kan ikke benyttes af den, om hvem det bevises, at han har forvoldt tabet eller skaden forsaetligt eller groft uagtsomt og med forståelse af, at skade sandsynligvis ville blive forårsaget.
etter å 118 eller ta forbehold om lavere ansvarsgrense enn bestemt i å 120. Dette gjelder dog ikke befordring av levende dyr eller av gods som i fraktavtalen er angitt som dekkslast og föres på dekk.
Forbehold om overdragelse til bortfrakte- ren av rett til erstatning ifölge forsikrings- avtale og lignende forbehold anses som fraskrivelse av ansvar.
Reglene i denne paragraf innskrenker ikke adgangen til å innta bestemmelse om felles- havari i fraktavtalen.
Hvis godsets usedvanlige beskaffenhet el- ler tilstand eller de saerlige omstendigheter eller Vilkår hvorunder befordringen skal föregå, gjör det rimelig at det treffes saerskilt avtale om innskrenkning i bortfrakterens plikter eller utvidelse av hans rettigheter, er avtalen gyldig såfremt det ikke utstedes kon- nossement, men vilkårene inritas i et mot- taksbevis, som skal vaere et ikke negotiabelt dokument og betegne seg som sådant.
å1223
Bestemmelsene i åå 118—121 om bort— frakterens innsigelser og om grensene for hans ansvar gjelder selv om kravet mot ham ikke grunnes på fraktavtalen.
De nevnte bestemrnelser gjelder tilsvaren- de for de som bortfrakteren svarer for. Det samlede ansvar som kan pålegges dem og bortfrakteren, skal ikke overstige den grense som gjelder for ham.
Reglene i annet ledd kan ikke påberopes av den som har voldt tapet forsettlig eller grovt uaktsomt med forståelse av at tap sannsynligvis ville bli voldt.
till lossningens slut. Vad nu sagts gäller dock ej befordran av levande djur samt gods som i fraktavtalet angives såsom lastat på däck och befordras på det sättet.
Bestämmelse, enligt vilken till bortfrakta- ren överlåtes förmån på grund av försäkring, eller annan sådan överenskommelse skall be- traktas såsom förbehåll om befrielse från ansvarighet.
Reglerna i denna paragraf medföra ej in- skränkning i rätten att i fraktavtal upptaga föreskrifter om gemensamt haveri.
Är det, med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet eller tillstånd eller de särskilda förhållanden eller villkor under vilka beford- ringen skall utföras, skäligt att genom sär- skild överenskommelse tages förbehåll om inskränkning av bortfraktarens ansvarighet eller om utvidgning av hans rättigheter, skall sådan överenskommelse gälla, förutsatt att konossement ej utfärdas men villkoren inta- gas i mottagningsbevis varav framgår att det ej är löpande handling.
122aå
Bestämmelserna i 118—121 åå om frihet från eller begränsning av ansvarighet skola tillämpas i fråga om varje talan mot bortfrak- taren om ersättning för förlust eller skada, även om talan icke grundas på fraktavtalet.
Föres talan mot någon för vilken bortfrak- taren svarar. är denne berättigad till samma befrielse från och begränsning av ansvarighet som bortfraktaren. De ersättningsbelopp som bortfraktaren och den för vilken han svarar förpliktas utgiva få ej sammanlagt överstiga den gräns för ansvarigheten som föreskrivesi 120 å.
Bestämmelserna i andra stycket gälla icke till förmån för den som visas hava vållat förlust eller skada uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att förlust eller skada sannolikt skulle uppkomma.
Stk. ]. Udföres en befordring helt eller delvis af en anden end bortfragteren, finder bestemmelserne om bortfragterens ansvar i åå 118—122 a tilsvarende anvendelse for den, som udförer befordringen. Denne haef- ter overfor befragteren solidarisk med bort- fragteren. Det samlede ansvar kan ikke over- stige de i å 120 fastsatte ansvarsgraenser.
Stk. 2. Er det aftalt, eller fremgår det af omstaendighederne, at befordringen af god- set helt eller delvis skal Udföres af en anden end bortfragteren, kan bortfragteren uanset bestemmelserne i å122 forbeholde sig an— svarsfrihed for tab eller skade, der indtraef- fer, mens godset er i den anden fragtförers varetaegt. Bortset herfra kan bestemmelsen i stk. 1 ikke fraviges til skade for befragteren. Dette gaelder også efter, at konnossement er udstedt.
å128
Dersom fragtaftalen gaelder et bestemt skib, og dette går tabt eller bliver erklaeret for uistandsaetteligt, er bortfragteren ikke forpligtet til at udföre befordringen.
å129
Stk. ]. Er en del af rejsen udfört, når befragtningen haeves efter å 126, eller falder bortfragterens pligt til at udföre befordring- en bort efter å 128, kan han kraeve afstands— fragt for gods, der er i behold.
Stk. 2 og 3: Uaendret.
å123
Blir en befordring helt eller delvis utfört av en annen enn bortfrakteren, skal bestem- melsene om bortfrakterens ansvar etter åå 118—122 a gjelde tilsvarende også for den som utförer befordringen. Overfor befrak- teren hefter han solidarisk med bort— frakteren; det samlede ansvar som kan påleg- ges dem, skal ikke overstige de grenser som gjelder etter å 120.
Er det avtalt eller klart förutsatt at en befordring helt eller for en bestemt del skal utföres av en annen fraktförer, kan bortfrak- teren uten hinder av bestemmelsene i å 122 forbeholde seg ansvarsfrihet for så vidt gjel- der tap eller skade voldt ved hendelser inntruffet mens godset er i den annen fraktförers varetekt. For övrig kan reglene i förste ledd ikke fravikes til skade for be- frakteren; dette gjelder også etter at konnos- sement er utstedt.
å128
Dersom fraktavtalen gjelder et bestemt skip og dette går tapt eller blir uistandsette— lig, plikter bortfrakteren ikke å utföre be— fordringen.
å 129 förste ledd
Er en del av reisen utfört når fraktavtalen heves etter å 126 eller bortfrakterens plikt til å utföre befordringen faller bort etter å 128, kan han kreve avstandsfrakt for gods som er i behold.
123å
Utföres godsets befordran helt eller delvis av annan än bortfraktaren, skola bestämmel- serna om bortfraktarens ansvar i 118— 122 a åå hava motsvarande tillämpning för den som utför befordringen. Ansvarigheten för denne och bortfraktaren skall vara solida- risk och gemensamt begränsad enligt 120 å.
Är det avtalat eller framgår det av omstän- digheterna att befordringen skall helt eller till bestämd del utföras av annan än bort- fraktaren, får bortfraktaren utan hinder av bestämmelserna i 122 å förbehålla sig frihet från ansvarighet för förlust eller skada som orsakats av händelse medan godset är i den andres vård. 1 övrigt få bestämmelserna i första stycket ej genom avtal åsidosättas till befraktarens nackdel; detta gäller även sedan konossement blivit utfärdat.
128å
Avser fraktavtalet bestämt fartyg och detta går förlorat eller förklaras icke vara iståndsättligt efter skada, är bortfraktaren icke skyldig att utföra befordringen.
129å
Har en del av resan utförts när avtalet häves enligt 126å eller fall föreligger som avses i 128 å, är bortfraktaren berättigad att utfå avståndsfrakt för gods som finnes i behåll.
Avståndsfrakt utgör vad som återstår av den avtalade frakten, sedan avdrag skett med belopp som bestämmes efter förhållandet mellan den återstående och den avtalade resans längd, med beaktande även av varak- tigheten av och de särskilda kostnaderna för sådana resor. Avståndsfrakten får icke be- stämmas till högre belopp än godsets värde.
Tvist angående avståndsfrakt kan hänskju- tas till utredning och avgörande genom dispasch. Därvid skall i tillämpliga delar gälla föreskrifterna om dispasch vid gemensamt haveri.
å130
Opstår det tab eller skade som fölge af forsinkelse på bortfragterens side eller som fölge af, at hans pligt til at udföre beford— ringen falder bort efter å 128, og er tabet eller skaden ikke omfattet af å 118, finder bestemmelserne i å 118 tilsvarende anvendel- se på bortfragterens ansvar.
å135
Stk. ]. Viser det sig, efter at fragtaftalen er sluttet, at udförelse af rejsen vil medföre fare for skib eller gods som fölge af krig, blokade, oprör, borgerlige uroligheder, serö- veri eller andet vaebnet overfald, eller at fåren herfor er blevet vaesentligt foröget, kan såvel bortfragteren som befragteren hzeve fragtaftalen uden pligt til at betale erstat- ning, selv om rejsen er begyndt. Den, som vil haeve fragtaftalen, skal give meddelelse her- om uden ugrundet ophold. Undlader han dette, er han pligtig at erstatte den deraf fölgende skade.
Stk. 2. Kan faren afvaerges ved, at en del af godset bliver tilbage eller losses, kan fragt- aftalen kun haeves, for så vidt angår denne del. Bortfragteren kan dog, när det ikke medförer skade for anden befragter, haeve fragtaftalen i dens helhed, medmindre på opfordring erstatning for fragttab og anden skade betales eller sikkerhed stilles derfor.
Stk. 3. Bestemmelserne i åå 129 og 134, 2. stk., får tilsvarende anvendelse.
IV Konnossement å 151
Stk. ]. Ved et ”konnossement” förstås et af bortfragteren eller på hans vegne under- skrevet dokument, hvori det erkendes, at gods er modtaget til befordring eller indlas- tet samt arten og maengden heraf, forudsat at dokumentet betegnes som konnossement eller angiver, at godset kun vil blive udleveret
ål30
Oppstår det som fölge av forsinkelse på bortfrakterens side eller som fölge av at hans plikt til å utföre befordringen faller bort etter å 128, tap eller skade som ikke omfattes av å 118, gjelder dog reglene om bortfrakterens ansvari å 118 tilsvarende.
å 135 förste ledd
Viser det seg etter at fraktavtalen er slut- tet, at reisen vil medfore fare for skip eller gods som fölge av krig, blokade, opprör, borgerlige uroligheter eller sjöröveri eller annen vaepnet vold, eller at en slik fare er blitt vesentlig öket, kan så vel bortfrakteren som befrakteren heve avtalen uten plikt til å betale erstatning, selv om reisen er begynt. Den som vil heve avtalen, skal gi meddelelse uten ugrunnet opphold. Gjör han ikke det, plikter han å erstatte den skade som derav fölger.
IV Konnossement å 15 1
Med konnossement förstås et av bortfrak— teren eller på hans vegne underskrevet doku- ment hvori erkjennes at gods av nzermere angitt art og mengde er mottatt til beford- ring eller innlastet, förutsatt at dokumentet betegner seg som konnossement eller angir at godset bare vil bli utlevert mot tilbakeleve-
Om det genom dröjsmål på bortfraktarens sida eller till följd av att bortfraktarens skyldighet att utföra befordringen bortfaller enligt 128 å uppkommer förlust eller skada för befraktaren som ej omfattas av 118 å, skola i fråga om bortfraktarens ansvarighet för sådan förlust eller skada bestämmelserna i sistnämnda paragraf hava motsvarande tillämpning.
1355
Finnes, sedan fraktavtalet träffats, att re- san skulle vara förenad med fara för fartyg eller last till följd av krig, blockad, uppror, oroligheter, sjöröveri eller annat väpnat våld eller att sådan fara väsentligt ökat, har varde- ra parten rätt att häva befordringsavtalet även om resan börjat. Häves avtalet, skall vardera parten bära sin kostnad och skada.
Kan faran avvärjas genom att en del av godset lämnas kvar eller lossas, får avtalet hävas endast för denna del. Bortfraktaren har dock rätt att, om det kan ske utan skada för annan befraktare, häva avtalet i dess helhet, såvida ej på anmaning betalas ersätt- ning eller ställes säkerhet för fraktförlust och annan skada.
Bestämmelserna i 129 å och 134 å andra stycket hava motsvarande tillämpning.
IV. Om konossement 151 å
Med konossement förstås en av bort- fraktaren eller på hans vägnar utfärdad handling som innefattar erkännande att gods av angiven art och mängd mottagits för befordran eller inlastats, förutsatt att hand- lingen betecknas som konossement eller däri föreskrives att godset endast utlämnas mot
Stk. 2. Et konnossement skal angive dag og sted for udstedelsen og afladerens navn. Et modtagelseskonnossement skal angive ste- det for modtagelsen af godset. Et ombord- konnossement ska] angive skibets navn og nationalitet og sted for indlastningen.
å152
Stk. ]. I konnossementet ska] på aflade- rens forlangende optages angivelse af:
1. godsets naermere angivne art og dets vaegt, mål eller stykketal efter afladerens skriftlige opgivelse,
2. de nodvendige identitetsmaerker, såle- des som de skriftligt opgives af afladeren, far indlastningen af godset begynder, dog kun for så vidt de er tydeligt anbragt på godset eller indpakningen på en sådan måde, at de under almindelige omsta—zndigheder vil ved- blive at vaere kendelige til rejsens slutning,
3. godsets synlige tilstand,
4. for modtagelseskonnossement, dagen da gods blev modtaget, og for ombordkon- nossement, dagen da indlastningen blev af- sluttet,
5. hvor og till hvem godset skal udleveres,
6. fragtens ston-else og de ovrige vilkår for befordringen og udleveringen af godset.
Stk. 2. Bortfragteren er dog ikke forplig- tet til uden forbehold i konnossementet at optage angivelse om godsets naermere angiv- ne art, maerker, vaegt, mål eller stykketal, om hvis rigtighed han har rimelig grund til at tvivle eller ikke med rimelighed har kunnet forvisse sig.
5153
Afladeren er over for bortfragteren ansvar- lig for rigtigheden af de angivelser om god- set, der efter hans opgivelse og på hans forlangende er optaget i konnossementet.
Konnossementet skal angi dag og sted for utstedelsen og avlasterens navn. Et mottaks- konnossement skal dessuten angi sted for mottagelsen av godset. Et ombord- konnossement skal angi skipets navn og nasjonalitet og sted for innlastingen.
å152
I konnossementet skal på avlasterens for— langende tas inn opplysninger om:
1. godsets art og enten dets vekt, mål eller stykketall, etter avlasterens skriftlige oppgave;
2. de nodvendige identitetsmerker slik som de skriftlig oppgis av avlasteren for innlastingen av godset begynner, forutsatt at merkene er tydelig anbrakt på godset eller pakningen på en slik måte at de under vanlige forhold vil holde seg til reisens slutt;
3. godsets synlige tilstand;
4. for mottakskonnossement dagen da godset ble mottatt, og for ombordkonnosse- ment dagen då innlasting ble avsluttet;
5. hvor og til hvem godset ska] utleveres;
6. fraktens storrelse og de evrige vilkår for befordringen og utleveringen av godset.
Bortfrakteren plikter dog ikke uten forbe- hold å ta inn ikonnossementet oppgaver om godsets art eller om vekt, mål, stykketall eller merker, hvis han har rimelig grunn til å dra oppgavenes riktighet i tvil eller ikke med rimelighet har kunnet forvisse seg om riktig- heten.
(Norsk å 153 som i gjeldende lov.)
Konossementet skall innehålla uppgift om dag och ort för dess utfärdande och om avlastaren. Vidare skall i mottagningskonos- sement angivas plats för godsets mottagande samt i ombordkonossement angivas fartygets namn och nationalitet och plats för inlast- ningen.
152å
I konossementet skall på avlastarens be- gäran angivas:
1. godsets art och antingen dess vikt, mått eller stycketal, enligt avlastarens skrift- liga uppgift;
2. de märken som fordras för att iden- tifiera godset, sådana avlastaren skriftligen uppgivit dem före lastningens början, förut- satt att märkena tydligt anbragts på godset eller dess förpackning på sådant sätt att de under vanliga förhållanden förbliva läsliga till resans slut;
3. godsets synliga tillstånd;
4. i fråga om mottagningskonossement dagen då godset mottagits och i fråga om ombordkonossement dagen då inlastningen avslutats;
5 . var och till vem godset skall lämnas ut på bestämmelseorten;
6. fraktens storlek samt övriga villkor för godsets befordran och utlämnande.
Bortfraktaren är icke skyldig att i konos- sementet utan förbehåll intaga sådan uppgift om godsets art eller dess vikt, mått, stycketal eller märken, vars riktighet han har grundad anledning att betvivla eller som han icke rimligen haft möjlighet att undersöka.
153å
I förhållande till bortfraktaren är avlas- taren ansvarig för riktigheten av de uppgifter om godsets märken, vikt, mått eller stycketal som han lämnat till konossementet.
Et konnossement kan udstedes til bestemt person, til bestemt person eller ordre, eller til inhandehaveren. Et konnossement, der er udstedt til bestemt person, anses som ordre- konnossement, hvis ikke forbehold er taget ved ordene ”ikke til ordre” eller på anden måde.
å159
Om mortifikation af et bortkommet kon- nossement gaelder regleme i lovgivningen om mortifikation af vaerdipapirer. Godset kan kraeves udleveret mod sikkerhedsstillelse for krav, som indehaveren af det bortkomne konnossement måtte göre gaeldende mod bortfragteren, når offentlig indkaldelse har fundet sted eller efter saerlig kendelse af retten.
å161
Stk. ]. Konnossement gaelder som bevis for, at bortfragteren har modtaget og indlas- tet godset, således som det er beskrevet i konnossementet, medmindre andet bevises. Dog er modbevis ikke tilladt, når konnosse- mentet er blevet overdraget til en tredje- mand, som vari god tro.
Stk. 2. Har bortfragteren vidst eller burde han have indset, at en oplysning om godset er urigtig, kan han ikke til fritagelse for ansvar påberåbe sig dens urigtighed, med- mindre han i konnossementet har gjort ud- trykkelig bemaerkning he rom.
ål62
Bestemmelsen i å 161, stk. 1, finder til- svarende anvendelse, såfremt en skade på godset eller en mangel ved indpakningen ikke er angivet i konnossementet, skont bortfragteren har eller burde have opdaget dem.
Er konnossementet utstedt til en bestemt person, anses det som ordrekonnossement når det ikke er tatt forbehold ved ordene ”ikke til ordre” eller på armen måte.
å 156 annet ledd oppheves. Någjeldende tredje ledd blir annet ledd.
ålöl
Konnossementet gjelder som bevis for at bortfrakteren har mottatt og lastet godset slik det er beskrevet i konnossementet, for så vidt ikke annet bevises. Motbevis kan dog ikke föres om konnossementet er ervervet av tredjemann i god tro.
Har bortfrakteren visst eller burde han ha innsett at en opplysning orn godset er urik- tig, blir han ikke fri för ansvar, selv om forbehold er tatt, med mindre konnossemen- tet inneholder uttrykkelig anmerkning om at opplysningen er uriktig.
å162
Reglene i å 161 förste ledd gjelder til— svarende dersom en skade på godset eller en mangel ved pakningen ikke er anmerket i konnossementet skjont bortfrakteren har eller burde ha oppdaget den.
154å
Konossement ställes till viss man, till viss man eller order eller till innehavaren. Även om konossement är ställt till viss man, gäller det såsom orderkonossement, om utfärdaren ej gjort förbehåll mot överlåtelse genom uttrycket ”icke till order" eller liknande.
161 å
Konossementet gäller som bevis att bort- fraktaren mottagit eller lastat godset sådant det beskrivits i konossementet, såvitt ej an- nat styrkes. Motbevisning får dock icke föras gentemot tredje man som förvärvat konosse- mentet i god tro.
Har bortfraktaren känt till eller borde han ha insett att uppgift om godset var oriktig, är han icke fri från ansvarighet utan att konos- sementet försetts med uttrycklig anmärkning om uppgiftens oriktighet.
162å
Om skada på godset eller brist i dess förpackning ej anmärkts i konossementet, ehuru bortfraktaren före utfärdandet utrönt eller bort hava utrönt skadan eller bristen, skola bestämmelserna i 161 å första stycket hava motsvarande tillämpning.
Gennemgangskonnossement å 1 67
Stk. ]. Ved gennemgangskonnossement förstås et konnossement, hvori det angives, at befordringen af godset delvis skal udfores ved en anden end bortfragteren. Bestemmel- serne om konnossementer finder tilsvarende anvendelse på gennemgangskonnossementer.
Stk. 2. Er gennemgangskonnossement ud- stedt, må der ikke for en del af befordringen udstedes saerskilt konnossement, uden at det deri angives, at godset er under befordring på gennemgangskonnossement.
V. Anvaendelseområde å 168
Stk. ]. Bestemmelserne i åå95, 97,98 stk. 2, 101,stk.l,118—122 &, 123,stk.1, 152, 161, 162 og 284 kan ved befordring i henhold till konnossement ikke fraviges ved aftale til skade for afladeren eller befragteren i videre omfang, end hvad der fremgår af å122 ogå123,stk.2.
Stk. 2. Skal fremmed ret anvendes på befordring i henhold til konnossement mel- lem havne i forskellige stater, skal de bestem- melser i den internationale konvention af 1924 om konnossementer som aendret ved protokol i 1968 eller i fremmed lov, som bygger på konventionens og protokollens regler, der svarer til de i stk. ] naevnte bestemmelser, anvendes i fölgende tilfwlde:
1. när konnossementet udstedes her i riget eller i anden stat, som er tilsluttet navnte konvention og protokol;
2. när befordringen sker fra en havn heri riget eller i en anden stat som naevnt;
3. när befordringen sker til en havn her i riget eller i Finland, Norge eller Sverige;
4. när konnossementet foreskriver, at regleme i naevnte konvention og protokol eller i en lov, som ger dem anvendelige, skal gaelde for aftalen.
Stk. 3. Uanset om konnossement er ud- stedt, gaelder stk. 1 og stk. 2 for indenrigs- fart i Danmark, Finland, Norge og Sverige og
Gjennomgangskomzossement å 167
Med gjennomgangskonnossement förstås et konnossement hvori det er angitt at be- fordringen av godset delvis skal utföres av en annen enn bortfrakteren. Reglene om kon— nossement gjelder tilsvarende for gjennom- gangskonnossement.
Er gjennomgangskonnossement utstedt, må det ikke for en del av befordringen utstedes saerskilt konnossement uten at det deri angis at godset er under befordring på gjennomgangskonnossement.
V. Anvendelsesområde å 168
Bestemmelsene i åå 95, 97, 98 annet ledd, 101 förste ledd, 118—122 a, 123 förste ledd, 152, 161, 162 og 284 förste ledd nr. 7 og annet ledds förste punktum kan ved beford- ring i henhold til konnossement ikke fravi- kes ved avtale til skade for avlaster eller befrakter i videre omfang enn det fremgår av å 122 og å 123 annet ledd.
Skal fremmed rett anvendes på befordring i henhold til konnossement mellom havneri forskjellige stater, skal de bestemmelser i den intemasjonale konvensjon av 1924 om kon- nossementer, endret ved protokoll av 1968, eller i fremmed lov basert på konvensjonen og protokollen, som svarer til de i förste ledd nevnte bestemmelser, anvendes i fölgende tilfelle:
1. när konnossementet utstedes her i ri— ket eller i en annen stat som står tilsluttet nevnte konvensjon og protokoll;
2. når befordringen skjer fra en havn her i riket eller i en annen stat som nevnt;
3. när befordringen skjer til en havn heri riket eller i Danmark, Finland eller Sverige;
4. när konnossementet föreskriver at reg— lene i nevnte konvensjon og protokoll elleri en lov som gjör dem anvendelige, skal gjelde for avtalen.
Uansett om konnossement er utstedt, skal det som er fastsatt i förste og annet ledd,
Om genomgångskonossement 167 å
Om i konossement angives att godsets befordran delvis skall utföras av annan än bortfraktaren, gälla för sådant genomgångs- konossement bestämmelserna om konos- sement i tillämpliga delar.
I—Iar genomgångskonossement utfärdats, får särskilt konossement ej utfärdas för del av befordringen utan att däri angives att godset befordras enligt genomgångskonos- sement.
V. Bestämmelsernas tillämpning 168 å
Bestämmelserna i 95 och 97 åå, 98 å and- ra stycket, 101 å första stycket, 118—122 a å å, 123 å första stycket, 152, 161 och 162 å å samt 347 å första stycket 6 och andra stycket första punkten kunna vid befordran enligt konossement ej åsidosättas genom avtal till avlastarens eller befraktarens nackdel i vidare mån än som följer av 122 å och 123 å andra stycket.
Skall främmande rätt tillämpas på beford- ran enligt konossement mellan hamnar beläg- na i skilda stater, skola bestämmelserna i 1924 års internationella, genom 1968 års tilläggsprotokoll ändrade konvention röran- de konossement eller bestämmelser i främ- mande lag, vilka grundas härpå och motsvara bestämmelserna i första stycket, lända till efterrättelse, om
1. konossementet år utfärdat i Sverige eller i annan stat som tillträtt konventionen jämte tilläggsprotokollet;
2. befordringen sker från hamn i Sverige eller i annan stat som avses under 1;
3. befordringen sker till hamn i Sverige eller i Danmark, Finland eller Norge;
4. konossementet föreskriver, att bestäm- melserna i nämnda konvention jämte tilläggs- protokoll eller lagstiftning, som gör dem tillämpliga, skola gälla för avtalet.
Oavsett om konossement är utfärdat skall
for fart mellem disse stater. I al anden fart gaelder stk. 1 og stk. 2, när konnossement er udstedt i henhold til certeparti, kun för så vidt konnossementet bestemmer retsforhol- det mellem bortfragteren og indehaveren.
(Dansk text föreligger ej.)
gjelde for innenriks fart i Norge, Danmark, Finland og Sverige og for fart mellom disse stater. I all annen fart skäl, i tilfelle hvor konnossement er utstedt i henhold til certe- parti, det som er fastsatt i förste og annet ledd, bare gjelde for så vidt konnossementet bestemmer rettsforholdet mellom bortfrak- teren og innehaveren.
å 284. Foreldelsesfrister
Foreldelsesfristen for fölgende fordringar er:
1. — 2. Som nå,
3. for fordring på erstatning for skade ved sammenstat, to år fra den dag da skaden ble voldt;
4. — 6. Se utk. vedr. passasjeransvaret.
7. for fordring på erstatning etter å 118 eller for uriktige eller ufullstendige opplys- ninger i et konnossement, ett år fra den dag da godset ble utlevert eller skulle ha blitt utlevert;
8. for fordring på erstatning for tap ved at last er utlevert uten presentasjon av kon— nossement eller til feil person, ett år fra den dag da godset skulle ha vart utlevert, eller fra den dag da det ble utlevert hvis dette skjer på et senere tidspunkt;
9. — 11. Som någj. 5—7.
For regresskrav i anledning av fordring som nevnt i förste ledd nr. 7 og 8 er foreldelsesfristen ett år regnet fra den dag da fordringen ble betalt eller soksmål om den ble reist. Den samme frist gjelder for regress— krav i anledning av fordring som nevnt i förste ledd nr. 3, dog slik at ved regress i anledning av personskadekrav regnes fristen for regresskravet bare fra den dag da erstat- ningskravet ble betalt.
vad som föreskrives i första och andra styc- kena gälla i fråga om inrikes fart i Sverige, Danmark, Finland och Norge samt fart mel- lan dessa stater. Om för befordran i annan fart konossement utfärdats på grund av cer- teparti skall likaledes gälla vad som föreskri- ves i första och andra styckena, under förut- sättning att konossementet bestämmer rätts- förhållandet mellan bortfraktaren och inne- havaren.
Angående tillämpning för viss utrikes godsbefordran av andra bestämmelser än vad sjölagen innehåller föreskrives i lagen (1936:277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rö- rande konossement.
(TIONDE KAPITLET) 233 å Redaren är — — — fartygets tjänst. Vad redare — — — vållat skadan.
Bestämmelser om redares frihet från och begränsning av ansvarighet i vissa fall medde- las i 118, 120, 190, 191 och 194 åå samti lag i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande ko- nossement. Om den begränsning av ansvarig- heten vartill redaren därutöver är berättigad finnas bestämmelser i detta kapitel.
(FEMTONDE KAPITLET) 347 &
Nedanstående fordringar — — — från ilandstigningen;
6. fordran på ersättning på grund av att last gått förlorad eller skadats eller för annan förlust rörande lasten eller till följd av att i konossement lämnats oriktiga eller ofullstän- diga uppgifter, inom ett år från det avläm- nande ägt eller bort äga rum;
7. fordran på — — — dispaschens dag.
I fråga om fordran på ersättning som avses i första stycket 6 kunna parterna, efter den händelse som föranlett talan, träffa överens-
Denne lov trer i kraft den dag Kongen bestemmer.
I lov av 27. juli 1896 nr. 7 om foreldelse av fordringer skal å 201yde:
Forhåndsvedtagelse av at foreldelse ikke skal inntre, eller av en lengre foreldelsesfrist enn den lovbestemte er uforbindende for skyldneren. Dog . . .(osv. som nå).
kommelse om förlängning av den där angivna tiden. Ersättningstalan mot tredje man kan väckas efter utgången av samma tid dock ej senare än ett år från den dag bortfraktaren infriat anspråket eller talan väckts mot ho- nom.
Svarar gäldenären — — — i allmänhet. Har fordran — — — fordringen väckt. Ifråga — — — ägt rum.
Denna lag träder i kraft den dag Konung- en förordnar.
Förekommer i lag eller författning hänvis- ning till bestämmelse som ersatts genom bestämmelse i nya lagen skall den bestäm- melsen i stället gälla.
Förslag till Lag om ändring i lagen (1936:277) 1 anled- ning av Sveriges tillträde till 1924 års inter- nationella konvention rörande konossement.
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1936:277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rö- rande konossement
dels att lagens ingress skall upphöra att gälla och i stället upptagas en ny paragraf, 8 å, av nedan angivna lydelse,
dels att 4 å 5 mom. skall ha följande änd- rade lydelse.
4 å Smom.
Bortfraktaren och fartyget svara icke i något fall för förlust av eller skada på gods eller eljest till godset hänförlig förlust eller skada till högre belopp än ettusenåttahundra kronor i guld för varje kolli eller annan enhet av godset. Har högre värde på godset, jämte uppgift om dettas art, utan förbehåll uppta- gits i konossementet, skall detta värde gälla såsom gräns för bortfraktarens ansvarighet och, till dess annat visas, anses motsvara godsets verkliga värde.
Genom avtal — — — förut sagts. I förhållande — — — svenska fordringsäga- re.
Har avlastaren — — — denna lag. SOU 1972:10
I I.:I . ..illl'lll'ljiic"'l.1 35 wu
' n' "träna .1 lll'l gum
'....'. '-—i..".'.-f.-,- ';..—" . ...i ."'..i' - .. ..._.'.' _..l...'-,
.. ll '.'. "
r 'i
natt-m vw! ! If.? % ”in; nit—al.. Mshvlahsi
"ååå. .- 15". Ulf"! man _ ,| 129115 ialla "" »,uJ "lt nasala
'» ' hlu'q : :twu' . mona n
. Z—I._J l_ "" 't' " i: "" .k..* .L . _
_ _ __, : |; '.... il'L'Q'Jl'] '.'. .j.'.n 11. =-_1_&_; uj- |!!th " ' " Nabiiullån'wli
Bestämmelserna i denna lag skola, i stället för vad sjölagen imotsvarande delar innehål- ler, tillämpas i fråga om sådan godsbefordran som sker enligt konossement utfärdat i stat som tillträtt 1924 års konvention men ej 1968 års tilläggsprotokoll till konventionen.
Denna lag träder i kraft den dag Konung- en förordnar.
När lagen den om ändring i sjölagen (189135 5. 1) trätt i kraft, äger Konungen förordna att lagen 1936:277 skall upphöra att gälla.
1968 års tilläggsprotokoll ändrade lydelse
Konossementskonventionen i dess genom
Article I
Dans la présente Convention les mots sui- vants sont employés dans le sens précis indiqué ci-dessous:
a)”Transporteur” comprend le proprie— taire du navire ou l'affréteur, partie å un contrat de transport avec un chargeur.
b) ”Contrat de transport” s'applique uni- quement au contrat de transport constaté par un connaissement ou par tout document similaire formant titre pour le transport des marchandises par mer; il s'applique égale- ment au connaissement ou document simi- laire émis en vertu d'une charte-partie å partir du moment ou ce titre régit les rap- ports du transporteur et du porteur du con- naissement.
c) ”Marchandises” comprend biens, objets, marchandises et articles de nature quelcon- que, å l'exception des animaux vivants et de la cargaison qui, par le contrat de transport, est déclarée comme mise sur le pont et, en fait, est ainsi transportée.
d) ”Navire” signitie tout båtiment em- ployé pour le transport des marchandises en mer.
e) ”Transport de marchandises” couvre le temps écoulé depuis le chargement des mar- chandises å bord du navire jusqu'å leur dé- chargement du navire.
Article ]
In this Convention the following words are employed with the meanings set out below:
a) ”Carrier” includes the owner or the charterer who enters into a contract of carriage with a shipper;
b) ”Contract of carriage” applies only to contracts of carriage covered by a bill of lading or any similar document of title, in so far as such document relates to the carriage of goods by sea, including any bill of lading or any similar document as aforesaid issued under or pursuant to a charter party from the moment at which such bill of lading or similar document of title regulates the re- lations between a carrier and a holder of the same;
c)”Goods” includes goods, wares, mer- chandise, and articles of every kind whatso— ever except live animals and cargo which by the contract of carriage is stated as being carried on deck and is so carried;
d) ”Ship” means any vessel used for the carriage of goods by sea;
e) ”Carriage of goods” covers the period from the time when the goods are loaded on to the time they are discharged from the ship.
Artikel 1
I denna konvention används följande uttryck i nedan noga angiven innebörd:
a)”bortfraktare” omfattar fartygsägare eller befraktare som är part i ett fraktavtal med en avlastare;
b) ”fraktavtal” avser endast fraktavtal var- om upprättats konossement eller liknande åtkomsthandling angående godsbefordran till sjöss, därunder inbegripet konossement eller liknande handling som utfärdats enligt certe- parti, från det åtkomsthandlingen reglerar rättsförhållandet mellan bortfraktaren och handlingens innehavare;
c) ”gods” omfattar gods, föremål, han- delsvaror och saker av varje slag med undan- tag för levande djur samt last som i fraktav- talet anges såsom lastad på däck och beford- ras på det sättet;
d) ”fartyg” betyder varje fartyg som an- vänds för befordran av gods till sjöss;
e) "godsbefordran” omfattar tiden från det godsets lastats på tills det lossats från far- tyget.
Anm. Enligt den ursprungliga konventionen av 1924 (Haagreglerna) har den franska texten vits- ord. Angående konventionstexten se bl. a. SOU 1936217 5. 297 ff, NJA II 1936 s. 608 ff och SÖ 1938 nr 21. Enligt Visbyreglerna (se Bilaga 3) har fransk och engelsk text lika vitsord. Visbyreglerna har i denna bilaga utmärkts med kursiv stil.
Sous reserve des dispositions de l'article 6, le transporteur dans tous les contrats de trans- port des marchandises par mer sera, quant au chargement, a la manutention, å l'arrimage, au transport, a la garde, aux soins et au déchargement des dites marchandises, sou- mis aux responsabilités et obligations, comme il bénéfrciera des droits et exonéra- tions ci-dessous énoncés.
Article 3
l.Le transporteur sera tenu avant et au debut du voyage d'exercer une diligence raisonnable pour:
a) Mettre le navire en état de navigabilité;
b) Convenablement armer, équiper et ap- provisionner le navire;
c) Approprier et mettre en bon état les cales, chambres froides et frigorifiques et toutes autres parties du navire ou des mar- chandises sont chargées pour leur reception, transport et conservation.
2. Le transporteur, sous reserve des dis- positions de llarticle 4, procédera de facon appropriée et soigneuse au chargement, a la manutention, å l”arrimage, au transport, å la garde, aux soins et au déchargement des marchandises transportées.
3. Aprés avoir recu et pris en charge les marchandises, le transporteur, ou le capi- taine ou agent du transporteur, devra, sur demande du chargeur, délivrer au chargeur un connaissement portant entre autre choses:
a) Les marques principales nécessaires ä l'identitication de marchandises telles qu' elles sont foumies par écrit par le chargeur avant que le chargement de ces marchandises ne commence,pourvu que ces marques soient imprimées ou apposées clairement de toute autre facon sur les marchandises non em- ballées ou sur les caisses ou emballages dans lesquels les marchandises sont contenues, de telle sorte qu'elles devraient normalement rester lisibles jusqu*å la fin du voyage;
b) Ou le nombre de colis, ou de pieces, ou
Subject to the provisions of Article 6, under every contract of carriage of goods by sea the carrier, in relation to the loading, hand- ling, stowage, carriage, custody, care and discharge of such goods shall be subject to the responsibilities and liabilities, and enti- tled to the rights and immunities hereinafter set forth.
Article 3
1. The carrier shall be bound before and at the beginning of the voyage to exercise due diligence to:
a) Make the ship seaworthy;
b) Properly man, equip and supply the ship;
c) Make the holds, refrigerating and cool Chambers, and all other parts of the ship in which goods are carried fit and safe for their reception, carriage and preservation.
2. Subject to the provisions of Article 4, the carrier shall properly and carefully load, handle, stow, carry, keep, care for and dis- charge the goods carried.
3. After receiving the goods into his charge the carrier or the master or agent of the carrier shall, on demand of the shipper, issue to the shipper a bill of lading showing among other things:
a) The leading marks necessary for identifi- cation of the goods as the same are furnished in writing by the shipper before the loading of such goods starts, provided such marks are stamped or otherwise shown clearly upon the goods if uncovered, or on the cases or coverings in which such goods are con- tained, in such a manner as should ordinarily remain legible until the end of the voyage;
b) Either the number of packages or
Frånsett bestämmelserna i artikel 6 skall bortfraktaren i varje avtal om godsbefordran till sjöss, såvitt avser lastning, handhavande, stuvning, befordran, förvaring, vård och loss- ning, vara underkastad den ansvarighet och de förpliktelser samt åtnjuta de rättigheter och friheter som anges nedan.
Artikel 3
1. Bortfraktaren skall vara skyldig att, före och vid resans början, med tillbörlig omsorg sörja för att
a) fartyget sätts i sjövärdigt skick;
b) fartyget behörigen bemannas, utrustas och provianteras;
c) lastrum, kyl- och frysrum samt alla övriga delar av fartyget, där gods lastas, sätts i gott och säkert skick för godsets mottagan- de, befordran och bevarande.
2. Frånsett bestämmelserna i artikel 4 skall bortfraktaren på lämpligt och omsorgs- fullt sätt lasta, handha, stuva, befordra, för- vara, vårda och lossa det gods som beford- ras.
3. Efter att ha mottagit godset i sin vård skall bortfraktaren eller hans befälhavare eller agent på avlastarens begäran utfärda konossement till denne bl.a. innefattande:
3) de väsentliga märken som fordras för identifiering av godset sådana avlastaren skriftligen uppgivit dem före lastningens bör- jan, förutsatt att dessa märken stämplats eller eljest tydligt anbragts på oförpackat gods eller på lådor eller förpackningar vari godset förvaras och att detta skett på sådant sätt att märkena normalt bör förbli läsliga till resans slut;
b) antingen kolli- eller stycketal eller mått
la quantité ou le poids, suivant les cas, tels qu'ils sont fournis par écrit par le chargeur;
c) L'état et le conditionnement apparent des marchandises.
Cependant, aucun transporteur, capitaine ou agent du transporteur ne sera tenu de déclarer ou de mentionner, dans le connais- sement des marques, un nombre, une quantité ou un poids, dont il a une raison sérieuse de soupconner qu'ils ne représentent pas exactement les marchandises actuelle- ment recues par lui, ou qu'il n'a pas eu des moyens raisonnables de vérifrer.
4. Un tel connaissement vaudra présomp- tion, sauf preuve contraire, de la reception par le transporteur des marchandises telles qu7elles y sont décrites conformément au % 3, a), b) et c). Toutefois, la preuve contraire n'est pas admise lorsque le connaissement a été trans— fe'ré a un tiers porteur de bonne foi.
5. Le chargeur sera considéré avoir garanti au transporteur, au moment du chargement, l'exactitude des marques, du nombre, de la quantité et du poids tels qu'ils sont fournis par lui, et le chargeur indemnisera le trans- porteur de toutes pertes, dommages et dé- penses provenant ou résultant d'inexactitu- des sur ces points. Le droit du transporteur ä pareille indemnité ne limitera d*aucune fa- con sa responsabilité et ses engagements sous l'empire du contrat de transport vis-å-vis de toute personne autre que le chargeur.
6. A moins qu'un avis des pertes ou dom- mages et de la nature générale de ces pertes ou dommages ne soit donné par écrit au transporteur ou är son agent au port de déchargement, avant ou au moment de l”en- lévement des marchandises et de leur remise sous la garde de la personne ayant droit a la délivrance sous Fempire du contrat de trans- port, cet enlévement constituera, jusqu”å preuve contraire, une présomption que les marchandises ont été délivrées parle trans- porteur telles qu”elles sont décrites au con- naissement. Si les pertes ou dommages ne sont pas
pieces, or the quantity, or weight, at the case may be, as furnished in writing by the shipper;
c) The apparent order and condition of the goods.
Provided that no carrier, master or agent of the carrier shall be bound to state or show in the bill of lading any marks, number, quantity, or weight which he has reasonable ground for suspecting not accurately to re- present the goods actually received or which he has had no reasonable means of checking.
4. Such & bill oflading shall be prima facie evidence of the receipt by the carrier of the goods as therein described in accordance with & 3, a), b) and c). However, proof to the contrary shall not be admissible when the bill of lading has been transferred to a third party acting in good faith.
S.The shipper shall be deemed to have guaranteed to the carrier the accuracy at the time of shipment of the marks, number, quantity and weight, as furnished by him, and the shipper shall indemnify the carrier against all loss, damage, and expenses arising or resulting from inaccuracies in such partic- ulars. The right of the carrier to such in- demnity shall in no, way limit his responsi— bility and liability under the contract of carriage to any person other than the shipper.
6. Unless notice ofloss or damage and the general nature of such loss or damage be given in writing to the carrier or his agent at the port of discharge before or at the time of the removal of the goods into the custody of the person entitled to delivery thereof under the contract of carriage, or, if the loss or damage be not apparent, within three days, such removal shall be prima facie evidence of the delivery by the carrier of the goods as described in the bill of lading.
eller vikt, vilketdera som kommer i fråga enligt avlastarens skriftliga uppgift;
c) godsets synliga tillstånd och skick.
Dock skall ingen bortfraktare, befälhavare eller bortfraktares agent vara skyldig att i konossementet ange eller nämna märken, antal, mått eller vikt som han har skälig anledning misstänka icke noga motsvarar det gods som faktiskt mottagits eller som han icke haft rimlig möjlighet att undersöka.
4. Ett sådant konossement skall utgöra bevis, om annat ej styrks, att bortfraktaren mottagit godset sådant det beskrivits däri enligt mom. 3 a), b) och c). Motbevisningen skall dock icke vara tillå- ten, när konossementet överlåtits till god- troende tredje man.
5. Avlastaren skall anses ha tillförsäkrat bortfraktaren riktigheten, vid tiden för last- ningen, av märken, antal, mått och vikt sådana de uppgivits av honom och avlastaren skall gottgöra bortfraktaren all förlust, skada och kostnad som orsakas eller härrör av onöjaktigheter i dessa hänseenden. Bortfrak- tarens rätt till sådan gottgörelse skall på intet sätt inskränka hans ansvarighet och förplik- telser enligt fraktavtalet i förhållande till varje annan person än avlastaren.
6. Såfremt icke skriftlig underrättelse om förlust eller skada och dess allmänna beskaffenhet givits bortfraktaren eller hans agent i lossningshamnen före eller vid tiden för godsets lossning och utlämnande till den persons förfogande som enligt fraktavtalet är berättigad därtill, skall sådan utlämning ut- göra bevis, om annat ej styrks, att godset avlämnats sådant det beskrivits i konosse- mentet.
Är förlusten eller skadan ej uppenbar,
apparents, l'avis doit étre donné dans les trois jours de la délivrance.
Les réserves écrites sont inutiles si l'état de la marchandise a été contradictoirement constaté au moment de la réception.
Sous réserve des dispositions du 5 6bis, le transporteur et le navire seront en tous cas déchargés de toute responsabilité quelcon- que relativement aux marchandises, & moins qu'une action ne soit intentée dans l'anne'e de leur délivrance ou de la date & Iaquelle elles eussent du étre délivrées. Ce délai peut toutefois étre prolongé par un accord conclu entre les parties postérieurement & l'événe- ment qui a donne lieu a [ 'action.
En cas de perte ou dommage certain ou présume', le transporteur et le réceptionnaire se donneront réciproquement toutes les faci- lités raisonnables pour l'inspection de la marchandise et la verification du nombre de colis.
6bis. Les actions récursoires pourront étre exercées méme aprés l'expiration du délai prévu au paragraphe précédent, si elles le sont dans le délai déterminé par la loi du tribunal saisi de l'affaire. Toutefois, ce délai ne pourra etre inférieur & trois mois & partir du jour ou la personne qui exerce l'action récursoire a re'gle' la réclamation ou a elle- méme recu signification de le 'assignation.
7. Loquue les marchandises auront été chargées, le connaissement que délivrera le transporteur, capitaine ou agent du transpor- teur au chargeur sera, si le chargeur le de- mande, un connaissement libellé ”Embar- qué” pourvu que, si le chargeur a auparavant recu quelque document donnant droit ä ces marchandises, il restitue ce document contre remise d'un connaissement ”Embarqué”. Le transporteur, le capitaine ou llagent aura également la faculté d,annoter au port d'em— barquement, sur le document remis en pre—
The notice in writing need not be given if the state of the goods has, at the time of their receipt, been the subject ofjoint survey or inspection.
Subject to .? 6bis, the carrier and the ship shall in any event be discharged from all liability whatsoever in respect of the goods, unless suit is brought within one year of their delivery or of the date when they should have been delivered. This period may, however, be extended if the parties so agree after the cause of action has arisen.
In the case of any actual or apprehended loss or damage the carrier and the receiver shall give all reasonable facilities to each other for inspecting and tallying the goods.
6bis. An action for indemnity against a third person may be brought even after the expiration of the year provided for in the preceding paragraph if brought within the time allowed by the law of the Court seized of the case. However, the time allowed shall be not less than three months, commencing from the day when the person bringing such action for indemnity has settled the claim or has been served with process in the action against himself
7. After the goods are loaded the bill of lading to be issued by the carrier, master or agent of the carrier, to the shipper shall, if the shipper so demands, be a ”shipped” bill of lading, provided that if the shipper shall have previously taken up any document of title to such goods, he shall surrender the same as against the issue of the ”shipped” bill of lading, but at the option of the carrier such document of title may be noted at the port of shipment by the carrier, master, or agent with the name or names of the ship or
skall underrättelsen ges inom tre dagar från avlämnandet.
Skriftlig underrättelse fordras ej, om god- sets tillstånd gemensamt fastställts vid tiden för mottagandet.
Bortfraktaren och fartyget skall i varje annat fall än som avses i mom. 6bis vara fria från allt slags ansvarighet med avseende pa" godset, om talan ej väcks inom ett år från utlämnandet eller den dag utlämnande skulle ha ägt rum. Denna frist kan dock förlängas genom överenskommelse mellan parterna, träffad efter den händelse som gav anledning till talan.'
I fall av verklig eller förmodad förlust eller skada skall bortfraktaren och mottagaren ömsesidigt ge varandra allt rimligt bistånd för besiktning och räkning av godset.
6bis. Regresstalan får föras även efter utgången av den i föregående moment angiv- na fristen, om det sker inom den tid dom- stolslandets lag föreskriver. Denna frist får dock ej understiga tre månader räknat från dagen då den person som för regresstalan in friat anspråket eller mottagit stämning an- gående detta.
7. Sedan godset lastats, skall det konosse- ment bortfraktaren, befälhavaren eller bort- fraktarens agent har att utfärda till avlasta- ren, om avlastaren begär det, vara ett s.k. ombordkonossement, förutsatt att avlasta- ren, om han förut mottagit åtkomsthandling till godset, återställer den handlingen mot utlämnande av ombordkonossementet. Emellertid skall det stå bortfraktaren, befäl- havaren eller agenten fritt att i stället i lastningshamnen på den först utfärdade handlingen anteckna namnet eller namnen
1 Haagreglernas text ger här frihet ”från varje ansvarighet för förlust eller skada, om talan ej väcks inom ett år från godsets utlämnande eller den dag det skulle ha utlämnats”.
mier lieu, le ou les noms du ou des navires sur lesquels les marchandises ont été embar- quées et la date ou les dates de liembarque- ment, et lorsque ce document sera ainsi annoté, il sera, s*il contient les mentions de Particle 3 5 3, considéré aux fins de cet article comme constituant un connaissement libellé ”Embarqué”.
8. Toute clause, convention ou accord dans un contrat de transport exonérant le transporteur ou le navire de responsabilité pour perte ou dommage concernant des mar- chandises provenant de negligence, faute ou manquement aux devoirs ou obligations édic- tées dans cet article ou atténuant cette res- ponsabilité autrement que ne le prescrit la présente Convention, sera nulle, non avenue et sans effet. Une clause cédant le bénétice de l'assurance au transporteur ou toute clau- se semblable sera considérée comme exoné- rant le transporteur de sa responsabilité.
Article 4
l.Ni le transporteur ni le navire ne seront responsables des pertes ou dommages prove- nant ou résultant de l”état diinnavigabilité, å moins qu”il ne soit imputable å un manque de diligence raisonnable de la part du trans- porteur å mettre le navire en état de naviga- bilité ou å assurer au navire un armement, équipement ou approvisionnement conve- nables, ou å approprier et mettre en bon état les cales, chambres froides et frigorifiques et toutes autres parties du navire ou des mar- chandises sont chargées, de facon qu'elles soient aptes å la reception, au transport et a la préservation des marchandises, le tout conformément aux prescriptions de l'article 3, & ]. Toutes les fois qulune perte ou un dommage aura résulté de l'innavigabilité, le fardeau de la preuve en ce qui concerne l'exercise de la diligence raisonnable tombera sur le transporteur ou sur toute autre per- sonne se prévalant de l*exonération prévue au présent article.
2. Ni le transporteur ni le navire ne seront responsables pour perte ou dommage résul-
ships upon which the goods have been shipped and the date or dates of shipment, and when so noted, if it showsthe particulars mentioned in & 3 of Article 3, shall for the purpose of this Article be deemed to cons- titute a ”shipped” bill of lading.
8. Any clause, covenant, or agreement in a contract of carriage relieving the carrier or the ship from liability for loss or damage to, or in connection with, goods arising from negligence, fault, or failure in the duties and obligations provided in this Article or less- ening such liability otherwise than as pro- vided in this Convention, shall be null and void and of no effect. A benefit of insurance in favour of the carrier or similar clause shall be deemed to be a clause relieving the carrier from liability.
Article 4
l. Neither the carrier nor the ship shall be liable for loss or damage arising or resulting from unseaworthiness unless caused by want of due diligence on the part of the carrier to make the ship seaworthy, and to secure that the ship is properly manned, equipped, and supplied, and to make the holds, refriger- ating and cool Chambers and all other parts of the ship in which goods are carried, f1t and safe for their reception, carriage and preser- vation in accordance with the provisions of & 1 of Article 3. Whenever loss or damage has resulted from unseaworthiness the burden of proving the exercise of due diligence shall be on the carrier or other person claiming ex- emption under this Article.
2. Neither the carrier nor the ship shall be responsible for loss or damage arising or
på det eller de fartyg på vilka godset lastats och datum eller data för lastningen; då hand- lingen försetts med sådan anteckning skall den, om den innehåller de uppgifter som anges i artikel 3 mom. 3, anses utgöra ett ombordkonossement i den mening som avses i denna artikel.
8. Varje förbehåll, avtal eller överenskom- melse i ett fraktavtal, som befriar bortfrak- taren eller fartyget från ansvarighet för för- lust av eller skada på gods eller därmed sammanhängande förlust eller skada, upp— kommen på grund av försummelse, fel eller åsidosättande av de skyldigheter och förplik- telser som föreskrivs i denna artikel, eller som minskar denna ansvarighet annorledes än denna konvention föreskriver, skall vara utan kraft och verkan. Förbehåll, varigenom till bortfraktaren överlåts förmån av försäk— ring, skall liksom varje liknande klausul anses som förbehåll om frihet från ansvarighet.
Artikel 4
]. Varken bortfraktaren eller fartyget skall svara för förlust eller skada som orsakas eller härrör av bristande sjövärdighet, utom när denna kan tillskrivas brist i tillbörlig omsorg på bortfraktarens sida att sätta fartyget i sjövärdigt skick eller att tillförsäkra det be- hörig bemanning, utrustning och proviante- ring eller att sätta lastrum, kyl- och frysrum samt alla övriga delar av fartyget, där gods lastats, i gott och och säkert skick så att de är lämpliga för godsets mottagande, beford- ran och bevarande, allt i överenstämmelse med bestämmelserna i artikel 3 mom. ]. Närhelst förlust eller skada härrör av bristan- de sjövärdighet, skall bevisbördan för att tillbörlig omsorg iakttagits ligga på bortfrak- taren eller envar annan som gör gällande befrielse varom föreskrivs i denna artikel.
2. Varken bortfraktaren eller fartyget skall svara för förlust eller skada som orsakas
a) Des actes, négligence ou défaut du capi- taine, marin, pilote, ou des préposés du transporteur dans la navigation ou dans Fad- ministration du navire;
b) D”un incendie, å moins qu”il ne soit causé par le fait ou la faute du transporteur;
c) Des périls, dangers ou accidents de la mer ou d*autres eaux navigables;
d) D”un ”acte de Dieu”;
e) De faits de guerre;
f) Du fait d”ennemis publics;
g) D”un arrét ou contrainte de prince, autorités ou peuple, ou d'une saisie judi- ciaire;
h) D*une restriction de quarantaine;
i) D'un acte ou d”une omission du char- geur ou propriétaire des marchandises, de son agent ou representant;
j) De gréves ou lockouts ou d'arréts ou entraves apportés au travail, pour quelque cause que ce soit, partiellement ou complete- ment;
k) D'émeutes ou de troubles civils;
l) D'un sauvetage ou tentative de sauve- tage de vies ou de biens en mer;
m) De la freinte en volume ou en poids ou de toute autre perte ou dommage résultant de vice cache, nature spéciale ou vice propre de la marchandise;
n) D'une insuffisance d'emballage;
o) D'une insuffisance ou imperfection de marques;
p) De vices cachés échappant å une dili- gence raisonnable;
q) De toute autre cause ne provenant pas du fait ou de la faute du transporteur ou du fait ou de la faute des agents ou préposés du transporteur, mais le fardeau de la preuve incombera a la personne réclamant le bénéfice de cette exception et il lui appartiendra de montrer que ni faute personnelle ni le fait du transporteur ni la faute ou le fait des agents ou préposés du transporteur n'ont contribué a la perte ou au dommage.
3. Le chargeur ne sera pas responsable des pertes ou dommages subis par le transpor- teur ou le navire et qui proviendraient ou
a) Act, neglect, or default of the master, mariner, pilot, or the servants of the carrier in the navigation or in the management of the ship;
b) Fire, unless caused by the actual fault or privity of the carrier;
c) Perils, dangers and accidents of the sea or other navigable waters;
d) Act of God;
e) Act of war;
f) Act of public enemies;
g) Arrest or restraint of princes, rulers or people, or seizure under legal process;
h) Quarantine restrictions; i) Act or omission of the shipper or owner of the goods, his agent or representative;
j) Strikes or lockouts or stoppage or re- straint of labour from whatever cause, whether partial or general;
k) Riots and civil commotions;
l) Saving or attempting to save life or property at sea;
m) Wastage in bulk or weight or any other loss or damage arising from inherent defect, quality or vice of the goods;
n) lnsufficiency of packing; o) lnsufficiency or inadequacy of marks;
p) Latent defects not discoverable by due diligence;
q) Any other cause arising without the actual fault or privity of the carrier, or without the fault or neglect of the agents or servants of the carrier, but the burden of proof shall be on the person claiming the benefit of this exception to show that neither the actual fault or privity of the carrier nor the fault or neglect of the agents or servants of the carrier contributed to the loss or damage.
3. The shipper shall not be responsible for loss or damage sustained by the carrier or the ship arising or resulting from any cause
a) handling, försummelse eller fel av befäl— havaren, någon av besättningen eller annan av bortfraktarens anställda eller lots vid navi- geringen eller handhavandet av fartyget;
b) brand som ej orsakas av fel eller för- summelse av bortfraktaren;
c) faror, vådor eller olyckor i öppen sjö eller andra farvatten;
d) högre hand;
e) krigshändelser;
f) samhällsfientliga gärningar;
g) beslag eller tvångsåtgärder av furste, myndigheter eller folk eller rättslig hand— räckningsåtgärd;
h) karantänrestriktion;
i) handling eller underlåtenhet av avlasta- ren eller ägaren till godset, hans agent eller företrädare;
j) strejker eller lockouter eller inställelse av eller hinder för arbete av varje orsak vare sig delvis eller helt;
k) upplopp eller samhällsoroligheter;
l) räddning av eller försök att rädda liv eller egendom till sjöss;
m) minskning i omfång eller vikt eller varje annan förlust eller skada som orsakas av dold bristfällighet, särskild beskaffenhet eller egenartat fel hos godset;
n) bristfällig förpackning;
o) bristfällig eller oriktig märkning;
p) dold bristfällighet som undgår tillbörlig uppmärksamhet;
q) varje annan orsak som ej beror av hand- ling eller fel av bortfraktaren eller handling eller fel av dennes agenter eller företrädare men bevisbördan skall ligga på den som åberopar förmånen av detta undantag och det skall tillkomma honom att visa att varken handling eller fel av bortfraktaren eller hand- ling eller fel av dennes agenter eller företrä- dare medverkat till förlusten eller skadan.
3. Avlastaren skall icke svara för förlust eller skada som uppstår för bortfraktaren eller fartyget, orsakad eller härrörande av
résulteraient de toute cause quelconque sans qu”il y ait acte, faute ou négligence du chargeur de ses agents ou de ses oréoosés.
4. Aucun déroutement pour sauver ou tenter de sauver des vies ou des biens en mer, ni aucun déroutement raisonnable ne sera considéré comme une infraction å la pré- sente Convention ou au contrat de transport, et le transporteur ne sera responsable d” aucune perte ou dommage en résultant.
5. a)A moins que la nature et la valeur des marchandises n'aient été déclarées par le chargeur avant leur embarquement et que cette declaration ait été insérée dans le con— naissement, le transporteur, comme le navi- re, ne seront en aucun cas responsables des pertes ou dommages des marchandises ou concernant celles—ci pour une somme supé- rieure & ! 'équivalent de 10 000 F par colis ou unité ou 30 F par kilogramme de poids brut des marchandises perdues ou endommagées, la limite la plus élevée étant applicable.
b ) La samme totale due sera calcule'e par référence & la valeur des marchandises au lieu et au jour ou elles sont déchargées conformé- ment au contrat, ou au jour et au lieu ou elles auraient du étre déchargées.
La valeur de la marchandise est deter- minée d'aprés le cours en bourse ou, & défaut, d 'aprés le prix courant sur le marché ou, a' défaut de l'un et de l'autre, d'aprés la valeur usuelle de marchandises de mémes nature et qualité.
c) Lorsqu'un cadre, une pallette ou tout engin similaire est utilisé pour grouper des marchandises, tout colis ou unité énuméré au connaissement comme étant inclus dans cet engin sera considéré comme un colis au
without the act, fault or neglect of the shipper, his agent or his servants.
4. Any deviation in saving or attempting to save life or property at sea, or any reasonable deviation shall not be deemed to be an infringement or breach of this Conven- tion or of the contract of carriage, and the carrier shall not be liable for any loss or damage resulting therefrom.
5. a) Unless the nature and value of such goods have been declared by the shipper before shipment and inserted in the bill of lading, neither the carrier nor the ship shall in any event be or become liable for any loss or damage to, or in connection with, the goods in an amount exceeding the equivalent of 10,000 F per package or unit or 30 F per kilo of gross weight of the goods lost or damaged, Whichever is the higher.
b ) The total amount recoverable shall be calculated by reference to the value of such goods at the place and time at which the goods are discharged from the ship in ac— cordance with the contract or should have been so discharged.
The value of the goods shall be fixed according to the commodity exchange price, or, if there be no such price, according to the current market price, or, if there be no commodity exchange price or current mar- ket price, by reference to the normal value of goods 0 f the same kind and quality.
c) Where a container, pallet or similar article of transport is used to consolidate goods, the number of packages or units enumerated in the bill of lading as packed in such article of transport shall be deemed the
vilken orsak som helst, utom när det förelig- ger handling, fel eller försummelse av avlasta- ren, hans agenter eller anställda.
4. lngen deviation för att rädda eller söka rädda liv eller egendom till sjöss, ej heller skälig deviation skall anses som brott mot denna konvention eller mot fraktavtalet och bortfraktaren skall icke svara för någon för- lust eller skada som härrör därav.
5. a) Säframt icke godsets beskaffenhet och värde uppgivits av avlastaren före inlast- ningen och angivits i konossementet, skall varken bortfraktaren eller fartyget i något fall svara för förlust av eller skada på godset eller därmed sammanhängande förlust eller skada till högre belopp än 10 000 francs för kolli eller enhet eller 30 francs för kilo av det förlorade eller skadade godsets brutto— vikt, vilketdera som är högst. 2
b) Det sammanlagda ersättningsbeloppet skall beräknas på grundval av godsets värde på den plats och vid den tid det avtalsenligt lossats eller skulle ha lossats från fartyget.
Godsets värde skall bestämmas efter börs- priset eller, om sådant pris saknas, efter marknadspriset eller, om varken börspris eller marknadspris finns, efter det gängse värdet av gods av samma slag och beskaffen- het.
c) När container, pall eller liknande trans- portanordning används för att sammanföra gods, skall antalet kollin eller enheter som uppräknats (och angivits) i konossementet säsom omfattade av anordningen anses ut-
? Haagreglernas motsvarighet till a)—d) lyder: ”Varken bortfraktaren eller fartyget skall i något fall svara för förlust eller skada på godset eller därmed sammanhängande förlust eller skada till högre belopp än 100 pund sterling för kolli eller enhet eller motsvarande värde i annat mynt, så- framt icke godsets beskaffenhet och värde uppgi— vits av avlastaren före inlastningen och angivits i konossementet.” Begränsningsbeloppet skall enligt Haagreglernas artikel 9 vara i guldmynt.
unité au sens de ce paragraphe. En dehors du cas prévu ci-dessus, cet engin sera considéré comme colis ou unité.
d) Par franc, il faut entendre une unité consistant en 65,5 milligrammes d'or au titre de 900 milliémes de fin. La date de conver- sion de la somme accordée en monnaie nationale sera déterminée par la loi de la juridiction saisie du litige.
e) Ni le transporteur ni le navire n'auront le droit de be'ne'ficier de la limitation de responsabilité établie par ce paragraphe, s'il est prouve' que le dommage résulte d'un acte ou d'une omission du transporteur qui a eu lieu, soit avec l'intention de provoquer un dommage, soit témérairement et avec con- science qu'un dommage en résulterait pro- bablement.
f) La declaration mentionée ä l'alinéa a) de ce paragraphe, insére'e dans le connaisse— ment constituera une présomption sauf preuve contraire, mais elle ne liera pas le transporteur qui pourra la contester.
g) Par convention entre le transporteur, capitaine ou agent du transporteur et le chargeur, d'autres sommes maxima que cel- les mentionnées å l'alinéa a) de ce para- graphe peuvent étre détermine'es, pourvu que ce montant maximum conventionnel ne soit pas inférieur au montant maximum corre- spondant mentionné dans cet alinéa.
11) Ni le transporteur ni le navire ne seront en aucun cas responsables pour perte ou dommage cause' aux marchandises ou les concernant, si dans le connaissement le char- geur a fait sciemment une fausse declaration de leur nature ou de leur valeur.
6. Les marchandises de nature inflam- mable, explosive ou dangereuse, ä l'embar- quement desquelles le transporteur, le capi- taine ou llagent du transporteur n”auraient pas consenti, en connaissant leur nature ou leur caractére, pourront å tout moment, avant déchargement, étre débarquées å tout endroit ou détruites ou rendues inoffensives par le transporteur sans indemnité et le chargeur de ces marchandises sera responsable
number of packages or units for the purpose of this paragraph as far as these packages or units are concerned. Except as aforesaid, such article of transport shall be considered the package or unit.
d) A franc means a unit consisting of 65.5 milligrammes of gold of millesimal fineness 900. The date of conversion of the sum awarded into national currencies shall be govemed by the law of the Court seized of the case.
e) Neither the carrier nor the ship shall be entitled to the benefit of the limitation of liability provided for in this paragraph ifit is proved that the damage resulted from an act or omission of the carrier done with intent to cause damage, or recklessly and with knowledge that damage would probably re- sult.
f) The declaration mentioned in sub- paragraph a) of this paragraph, if embodied in the bill of lading, shall be prima facie evidence, but shall not be binding or con- clusive on the carrier.
g) By agreement between the carrier, mas- ter or agent of the carrier and the shipper other maximum amounts than those men- tioned in sub-paragraph a) of this paragraph may be fixed, provided that no maximum amount so fixed shall be less than the appro- priate maximum mentioned in that sub- paragraph.
h ) Neither the carrier nor the ship shall be responsible in any event for loss or damage to, or in connection with, goods if the nature or value thereof has been knowingly misstated by the shipper in the bill of lading.
6. Goods of an inflammable, explosive or dangerous nature to the shipment whereof the carrier, master or agent of the carrier has not consented with knowledge of their na- ture and character, may at any time before discharge be landed at any place or de- stroyed or rendered innocuous by the carrier without compensation and the shipper of such goods shall be liable for all damages and expenses directly or indirectly arising
göra antalet kollin eller enheter i den mening som avses i detta moment. Eljest skall trans- portanordningen anses utgöra kolli eller en- het.
d) Med franc förstås en enhet som består av 65,5 milligram guld av 900 tusendelars finhet. Datum för omräkning av fastställt belopp till nationellt myntslag bestäms av domstolslandets lag.
e) Varken bortfraktaren eller fartyget skall åtnjuta begränsning av ansvarighet en- ligt detta moment, om det visas att skadan orsakats genom handling eller underlåtenhet av bortfraktaren med uppsåt att skada eller av vårdslöshet och med insikt att skada sannolikt skulle bli följden.
f) Uppgift som avses i punkt a) av detta moment och som intagits i konossementet skall gälla som bevis, om annat ej styrks, men skall icke binda bortfraktaren som äger göra den till föremål för tvist.
g) Genom överenskommelse mellan bort- fraktaren, befälhavaren eller bortfraktarens agent och avlastaren kan bestämmas andra maximibelopp än som angivits ipunkt a) av detta moment, såframt detta överenskomna maximum ej är lägre än där angivna motsva- rande maximum.
h) Varken bortfraktaren eller fartyget skall i något fall svara för förlust av eller skada på godset eller därmed sammanhängan- de förlust eller skada, om avlastaren i konos- sementet lämnat honom veterligen oriktig uppgift om godsets beskaffenhet eller värde.
6. Gods av lättantändlig, explosiv eller far- lig beskaffenhet, till vars inlastning bortfrak- taren, befälhavaren eller bortfraktarens agent icke skulle ha samtyckt med vetskap om dess beskaffenhet och art, skall vid varje tidpunkt före lossningen få föras iland var som helst eller förstöras eller oskadliggöras av bortfrak- taren utan ersättningsskyldighet och avlasta- ren av detta gods skall svara för varje skada och kostnad som direkt eller indirekt orsakas
de tout dommage et dépenses provenant ou résultant directement ou indirectement de leur embarquement. Si quelqulune de ces marchandises embarquées ä la connaissance et avec le consentement du transporteur devenait un danger pour le navire ou la cargaison, elle pourrait de méme facon étre débarquée ou détruite ou rendue inoffensive par le transporteur, sans responsabilité de la part du transporteur si ce n'est du chef d'avaries communes, s*il y a lieu.
Article 4bis
]. Les exonérations et limitations prévues par la présente Convention sont applicables å toute action contre le transporteur en répa- ration de pertes ou dommages å des mar- chandises faisant l'objet d'un contrat de transport, que l'action soit fondée sur la responsabilité contractuelle ou sur une res- ponsabilité extra-contractuelle.
2. Si une telle action est intentée contre un préposé du transporteur, ce préposé pour- ra se prévaloir des exonérations et des limita- tions de responsabilité que le transporteur peut invoquer en vertu de la Convention.
3. L'ensemble des montants mis & charge du transporteur et de ses préposés ne dépas— sera pas dans ce cas la limite prévue par la présente Convention.
4. Toutefois, le préposé ne pourra se pré- valoir des dispositions du present article, s'il est prouvé que le dommage résulte d ”un acte ou d'une omission de ce préposé, qui a eu lieu, soit avec I'intention de provoquer un dommage, soit téme'rairement et avec con- science qu'un dommage en résulterait pro- bablement.
Article 5
Un transporteur sera libre d*abandonner tout ou partie de ses droits et exonérations ou d”augmenter ses responsabilités et obliga- tions tels que les uns et les autres sont prévus
out of or resulting from such shipment. If any such goods shipped with such knowledge and consent shall become a danger to the ship or cargo, they may in like manner be landed at any place, or destroyed or rendered innocuous by the carrier without liability on the part of the carrier except to general average, if any.
Article 4bis
]. The defences and limits of liability pro- vided for in this Convention shall apply in any action against the carrier in respect of loss or damage to goods covered by a con- tract of carriage whether the action be founded in contract or in tort.
2.1f such an action is brought against a servant or agent of the carrier (such servant or agent not being an independent contrac- tor), such servant or agent shall be entitled to avail himself of the defences and limits of liability which the carrier is entitled to in- voke under this Convention.
3. The aggregate of the amounts recover- able from the carrier, and such servants and agents, shall in no case exceed the limit provided for in this Convention.
4. Nevertheless, a servant or agent of the carrier shall not be entitled to avail himself of the provisions of this Article if it is proved that the damage resulted from an act or omission of the servant or agent done with intent to cause damage or recklessly and with knowledge that damage would probably result.
Article 5
A carrier shall be at liberty to surrender in whole or in part all or any of his rights and immunities or to increase any of his respon- sibilities and obligations under this Conven-
eller härrör av dess inlastning. Om sådant gods, inlastat med bortfraktarens vetskap och samtycke, blir farligt för fartyg eller last, skall det på samma sätt få föras iland, förstö- ras eller oskadliggöras av bortfraktaren utan ersättningsskyldighet för hans del utom, i förekommande fall, vid gemensamt haveri.
Artikel 4bis
] . Befrielse från eller begränsning av an- svarighet varom föreskrivs i denna konven- tion skall äga tillämpning i fråga om varje talan mot bortfraktaren angående ersättning för förlust av eller skada på gods som avses med ett fraktavtal, vare sig talan grundas på kontraktsförhållande eller ej.
2. Om talan väcks mot någon anställd hos bortfraktaren eller mot dennes agent (an- ställd eller agent som ej är självständig med- hjälpare) äger han göra gällande samma be- frielse från eller begränsning av ansvarighet som bortfraktaren är berättigad att åberopa enligt denna konvention.
3. Det sammanlagda beloppet av de skade- stånd som kan erhållas av bortfraktaren, hans anställda och agenter skall i intet fall överstiga den gräns som föreskrivs i denna konvention.
4. Det oaktat skall anställd hos eller agent för bortfraktaren ej äga åberopa bestämmel- serna i denna artikel, om det visas att skadan orsakats genom handling eller underlåtenhet av den anställde eller agenten med uppsåt att skada eller av vårdslöshet och med insikt att skada sannolikt skulle bli följden.
Artikel 5
Det skall stå en bortfraktare fritt att helt eller delvis avstå från sina rättigheter och friheter eller utvidga sitt ansvar och sina förpliktelser, sådana de förra och de senare
par la présente Convention, pourvu que cet abandon ou cette augmentation soit inséré dans le connaissement délivré au chargeur.
Aucune disposition de la présente Conven- tion ne s'applique aux chartes-parties; mais si des connaissements sont émis dans le cas d'un navire sous l'empire d'une charte-partie, ils sont soumis aux termes de la présente Convention. Aucune disposition dans ces regles ne sera considérée comme empéchant l'insertion dans un connaissement d'une disposition licite quelconque au sujet d'ava- ries communes.
Article 6
Nonobstant les dispositions des articles précé- dents, un transporteur, capitaine ou agent du transporteur et un chargeur seront libres, pour des marchandises déterminées quelles qu'elles soient, de passer un contrat quelcon- que avec des conditions quelconques concer- nant la responsabilité et les obligations du transporteur pour ces marchandises, ainsi que les droits et exonérations du transpor- teur au sujet de ces mémes marchandises, ou concernant ses obligations quant ä l'état de navigabilité du navire dans la mesure ou cette stipulation n'est pas contraire å l'ordre public, ou concernant les soins ou diligence de ses préposés ou agents quant au charge- ment, å la manutention, ä l'arrimage, au transport, å la garde, aux soins et au déchar- gement des marchandises transportées par mer, pourvu qu'en ce cas aucun connaisse- ment n'ait été ou ne soit émis et que les conditions de l'accord intervenu soient insé- rées dans un récépissé qui sera un document non négociable et portera mention de ce caractére.
Toute convention ainsi conclue aura plein effet legal.
ll est toutefois convenu que cet article ne s'appliquera pas aux cargaisons commerciales ordinaires, faites au cours d'opérations com- merciales ordinaires, mais seulement å d*aut- res chargements ou le caractére et la condi- tion des biens ä tranporter et les circonstan- ces, les termes et les conditions auxquels le
tion, provided such surrender or increase shall be embodied in the bill of lading issued to the shipper.
The provisions of this Convention shall not be applicable to charter parties, but if bills of lading are issued in the case of a ship under charter party they shall comply with the terms of this Convention. Nothing in these rules shall be held to prevent the insertion in a bill of lading of any lawful provision regarding general average.
Article 6
Notwithstanding the provisions of the preceding Articles, a carrier, master or agent of the carrier and a shipper shall in regard to any particular goods be at liberty to enter into any agreement in any terms as to the responsibility and liability of the carrier for such goods, and as to the rights and immuni- ties of the carrier in respect of such goods, or his obligation as to seaworthiness so far as this stipulation is not contrary to public policy, or the care of diligence of his servants or agents in regard to the loading, handling, stowage, carriage, custody, care and discharge of the goods carried by sea, provided that in this case no bill of lading has been or shall be issued and that the terms agreed shall be embodied in a receipt which shall be a non-negotiable document and shall be marked as such.
Any agreement so entered into shall have full legal effect.
Provided that this Article shall not apply to ordinary commercial shipments made in the ordinary course of trade, but only to other shipments where the character or con- dition of the property to be carried or the circumstances, terms and conditions under which the carriage is to be performed are
bestämts i denna konvention, förutsatt att avståendet eller utvidgningen införs i ko- nossementet.
Ingen bestämmelse i denna konvention äger tillämpning på certeparti; men om ko- nossement utfärdas då fartyg befraktas enligt certeparti, är de underkastade villkoren i denna konvention. Intet i dessa regler skall anses hindra att i konossement införs vilken laglig regel som helst rörande gemensamt haveri.
Artikel 6
Utan hinder av bestämmelserna i de före- gående artiklarna skall det stå en bortfrakta- re, befälhavare eller bortfraktares agent fritt att i fråga om bestämt gods av vilket slag som helst träffa vilket avtal som helst med vilka villkor som helst såväl angående bort- fraktarens ansvarighet och förpliktelser med avseende på godset som angående hans rät- tigheter och friheter rörande detta eller an- gående hans skyldigheter med avseende på fartygets sjövärdighet, i den mån överens- kommelsen icke strider mot allmänna regler, eller angående hans anställdas eller agenters vård och omsorg beträffande lastning, hand- havande, stuvning, befordran, förvaring, vård och lossning av det sjötransporterade godset, förutsatt att i sådant fall intet konossement utfärdats eller utfärdas och att de överens- komna villkoren införts i ett kvitto som skall utgöra och vara betecknat såsom icke löpan- de handling.
Varje sålunda träffat avtal skall ha full laga verkan.
Det är likväl förutsatt, att denna artikel icke skall vara tillämplig på vanlig kommer- siell last som skeppas i samband med vanlig kommersiell verksamhet utan endast på an- nan last, när beskaffenhet och tillstånd hos det gods som skall befordras samt de om— ständigheter, betingelser och villkor varunder
Article 7
Aucune disposition de la présente Conven- tion ne de'fend ä un transporteur ou ä un chargeur d'insérer dans un contrat des stipu- lations, conditions, réserves ou exonérations relatives aux obligations et responsabilités du transporteur ou du navire pour la perte ou les dommages survenant aux marchandises, ou concernant leur garde, soin et manuten- tion antérieurement au chargement et posté- rieurement au déchargement du navire sur lequel les marchandises sont transportées par mer.
A rticle 8
Les dispositions de la présente Convention ne modifient ni les droits ni les obligations du transporteur tels qu'ils résultent de toute loi en vigueur en ce moment relativement a la limitation de la responsabilité des proprié- taires de navires de mer.
A rticle 9
La présente Convention ne parte pas atteinte aux dispositions des conventions internatio- nales au des lais nationales régissant la responsabilité pour dommages nucléaires.
Article 10
Les dispositions de la présente Convention s'appliquerant ä tout connaissement relatifå un transport de marchandises entre parts relevant de deux E tats di ffe'rents, quand:
a) le connaissement est émis dans un Etat cantractan t; au
b) le transport a lieu au départ d'un part d 'un Etat cantractant; au
c) le connaissement prévait que les dispo-
Article 7
Nothing herein contained shall prevent a carrier or a shipper from entering into any agreement, stipulation, condition, reserva- tion or exemption as to the responsibility and liability of the carrier or the ship for the loss or damage to, or in connection with, the custody and care and handling of goods prior to the loading on, and subsequent to, the discharge from the ship on which the goods are carried by sea.
Article 8
The provisions of this Convention shall not affect the rights and obligations of the carri- er under any statute for the time being in force relating to the limitation of the liabili- ty of owners of sea-going vessels.
Article 9
This Convention shall nat affect the provi- sions of any international convention or national law governing liability for nuclear damage.
Article 10
The provisions of this Convention shall ap- ply to every bill af lading relating to the carriage of goods between parts in two different States if:
a) the bill of lading is issued in a can- tracting State, ar
b) the carriage is, from a part in a can- tracting State, ar
c) the contract contained in ar evidenced
befordringen skall genomföras är ägnade att göra särskilt avtal berättigat.
Artikel 7
Ingen bestämmelse i denna konvention skall hindra att en bortfraktare eller avlastare iett avtal inför betingelser, villkor, förbehåll eller undantag angående bortfraktarens eller far- tygets ansvarighet och förpliktelser med av- seende på förlust eller skada som drabbar godset eller med avseende på dess förvaring, vård och handhavande före lastningen på och efter lossningen från det fartyg varmed god- set befordras till sjöss.
Artikel 8
Bestämmelserna i denna konvention in- skränker icke vare sig bortfraktarens rättig- heter eller hans skyldigheter sådana de regle- ras i varje nu gällande lag om begränsning av ansvarigheten för ägare av fartyg som an- vänds till fart i öppen sjö.
Artikel 9
Denna konvention skall ej inverka på be- stämmelser i någat internationellt fördrag eller nationell lag som reglerar ansvar för nukleär skada.
Artikel 10
Bestämmelserna i denna konvention äger till- lämpning på varje konossement som avser befordran av gods mellan hamnar i två skilda stater, om
a) konossementet utfärdats i fördrags- slutande stat, eller
b) befardringen sker från hamn i fördrags- slutande stat, eller
c) det avtal som konossementet innefattar
sitians de la présente Convention ou de tau te autre législation les appliquant au leur donnant effet régiront Ie contrat,
quelle que soit la nationalité du navire, du transporteur, du chargeur, du destinataire au de tau te autre personne intéressée.
Chaque Etat cantractant appliquera les dispositions de la présente Convention aux cannaissemen ts mentionnés ci-dessus.
Le present article ne parte pas atteinte au droit d'un Etat cantractan! d'appliquer les dispositions de la présente Convention aux connaissements nan visés par les alinéas pré- cédents.
by the bill af lading provides that the rules of this Convention ar legislatian of any State giving effect to them are ta gavern the contract, whatever may be the nationality of the ship, the carrier, the shipper, the cansignee, or any other interested person.
Each cantracting State shall apply the provisions of this Convention to the bills of lading mentioned above.
This article shall not prevent a Contracting State fram applying the rules of this Conven- tion ta bills af lading nat included in the preceding paragraphs.
eller utvisar föreskriver att bestämmelserna i denna konvention eller lagstiftning som gör dem tillämpliga skall reglera avtalet, oavsett vilken nationalitet fartyget, bortfrak- taren, avlastaren, mottagaren eller annan intressent har.
Fördragsslutande stat skall tillämpa be- stämmelserna i denna konvention på de ka- nossement som avses ovan.
Denna artikel skall icke hindra fördrags- slutande stat frän att tillämpa konventionens bestämmelser på konossement som ej avses i föregående stycken.
Anm. Enligt artikel 10 i Haagreglerna skall kon- ventionen tillämpas på varje konossement som utfärdats i fördragsslutande stat.
PROTOCOLE PORTANT MODIFICATION DE LA CONVENTION INTERNATIONALE POUR L'UNIFICATION DE CERTAINES REGLES EN MATIERE DE CONNAISSEMENT, SIGNEE A BRUXELLES LE 25 AOUT 1924
Les Parties Contractantes,
Considérant qu'il est souhaitable d'amender la Convention internationale pour l'unifica- tion de certalnes regles en matiere de con— naissement, signée å Bruxelles le 25 aout 1924, Sont convenues des dispositions suivantes:
A rticle ]
l.A l'article 3, paragraphe 4, il y a lieu d'ajouter le texte suivant:
"Toutefois, la preuve contraire n'est pas admise lorsque le connaissement a été trans- fére' ä un tiers porteur de bonne foi”.
2. A l'article 3, paragraphe 6, le quatrieme aliéna est remplacé par la disposition sui- vante: "Sous réserve des dispositions du para- graphe 6bis, le transporteur et le navire seront en tous cas déchargés de toute respon- sabilité quelconque relativement aux mar- chandises, å moins qu'une action ne soit intentée dans l'année de leur délivrance au
PROTOCOL TO AMEND THE INTERNATIONAL CONVENTION FOR THE UNIFICATION OF CERTAIN RULES OF LAW RELATING TO BILLS OF LADING, SIGNED AT BRUSSELS ON 25th AUGUST 1924
The contracting Parties,
Considering that it is desirable to amend the International Convention for the unification of certain rules of law relating to bills of lading, signed at Brussels on 25th August 1924, Have agreed as follows:
Article ] 1. In Article 3, paragraph 4 shall be added:
”However, proof to the contrary shall not be admissible when the bill of lading has been transferred to a third party acting in good faith".
2. In Article 3, paragraph 6, subpara- graph 4 shall be deleted and replaced by:
”Subject to paragraph 6bis the carrier and the ship shall in any event be discharged from all liability whatsoever in respect of the goods, unless suit is brought within one year of their delivery or of the date when they should have been delivered. This period
PROTOKOLL ANGÅENDE ÄNDRING AV DEN INTERNATIONELLA KONVENTIONEN RÖRANDE FASTSTÄLLANDE AV VISSA GEMENSAMMA BESTÄMMELSER l FRÅGA OM KONOSSEMENT, UNDERTECKNAT I BRYSSEL DEN 25 AUGUSTI 1924
De fördragsslutande parterna,
som anser det önskvärt att ändra den inter- nationella konventionen rörande fastställan- de av vissa gemensamma bestämmelser i frå- ga om konossement, undertecknad i Bryssel den 25 augusti 1924, Har enats om följande:
Artikel 1
1.1 artikel 3 mom. 4 skall tillfogas följande:
"Motbevisning skall dock icke vara tillå- ten, när konossementet överlåtits till god- troende tredje man".
2.1 artikel 3 mom. 6 skall fjärde stycket utgå och ersättas av följande:
”Bortfraktaren och fartyget skall i varje annat fall än som avses i mom. 6bis vara fria från all (slags) ansvarighet med avseende på godset, om talan ej väckts inom ett år från utlämnandet eller den dag utlämnande skulle ha ägt rum. Denna frist kan dock förlängas
de la date å laquelle elles eussent du étre délivrées. Ce délai peut toutefois étre pro- longé par un accord conclu entre les parties postérieurement ä l'événement qui a donné lieu ä l'action”.
3. A l'article 3 il y a lieu d'ajouter aprés le paragraphe 6 un paragraphe 6bis, libellé comme suit: "Les actions récursoires pourront étre exercées méme aptes l'expiration du délai prévu au paragraphe précédent, si elles le sont dans le délai déterminé par la loi du Tribunal saisi de l'affaire. Toutefois, ce délai ne pourra étre inférieur å trois mois ä partir du jour ou la personne qui exerce l'action récursoire a réglé la réclamation ou a elle- méme recu signification de l'assignation”.
Article 2
L'article 4, paragraphe 5, sera supprimé et remplacé par le texte suivant:
"a) A moins que la nature et la valeur des marchandises n'aient été déclarées par le chargeur avant leur embarquement et que cette declaration ait été insérée dans le con- naissement, le transporteur, comme le navi- re, ne seront en aucun cas responsables des pertes ou dommages des marchandises ou concernant celles-ci pour une somme supé- rieure å l'équivalent de 10 000 francs par colis ou unité ou 30 F. par kilogramme de poids brut des marchandises perdues ou endomma- gées, la limite la plus élevée étant applicable.
b) La somme totale due sera calculée par référence ä la valeur des marchandises au lieu et au jour ou elles sont déchargées conformé- ment au contrat, ou au jour et au lieu ou elles auraient du étre déchargées.
La valeur de la marchandise est déter- minée d'aprés le cours en bourse, ou, å défaut, d'aprés le prix courant sur le marché au, 51 défaut de l'un et de l'autre, d'aprés la valeur usuelle de marchandises de mémes nature et qualité.
may, however, be extended if the parties so agree after the cause of action has arisen".
3. In Article 3, after paragraph 6, shall be added the following paragraph 6bis:
"An action for indemnity against a third person may be brought even after the expira- tion ofthe year provided for in the preceding paragraph if brought within the time allowed by the law of the Court seized of the case. However, the time allowed shall be not less than three months, commencing from the day when the person bringing such action for indemnity has settled the claim or has been served with process in the action against himself”.
Article 2
Article 4, paragraph 5, shall be deleted and replaced by the following:
”a) Unless the nature and value of such goods have been declared by the shipper before shipment and inserted in the bill of lading, neither the carrier nor the ship shall in any event be or become liable for any loss or damage to, or in connection with, the goods in an amount exceeding the equivalent of Frcs. 10 000 per package or unit or Frcs. 30 per kilo of gross weight of the goods lost or damaged, whichever is the higher.
b) The total amount recoverable shall be calculated by reference to the value of such goods at the place and time at which the goods are discharged from the ship in ac- cordance with the contract or should have been so discharged.
The value of the goods shall be fixed according to the commodity exchange price, or, if there be no such price, according to the current market price, or, if there be no cornmodity exchange price or current mar- ket price, by reference to the normal value of goods of the same kind and quality.
genom överenskommelse mellan parterna, träffad efter den händelse som gav anledning till talan”.
3.1 artikel 3 skall efter mom. 6 tillfogas följande mom. 6bis:
”Regresstalan får föras även efter ut- gången av den i föregående moment angivna fristen, om det sker inom den tid domstols- landets lag förskriver. Denna frist får dock ej understiga tre månader räknat från dagen då den person som för regresstalan infriat an- språket eller delgivits stämning angående det- ta”.
A rti kel 2
I artikel 4 skall mom. 5 utgå och ersättas av följande:
"a) Såframt icke godsets beskaffenhet och värde uppgivits av avlastaren före inlast- ningen och angivits i konossementet, skall varken bortfraktaren eller fartyget i något fall svara för förlust av eller skada på godset eller därmed sammanhängande förlust eller skada till högre belopp än 10 000 francs för kolli eller enhet eller 30 francs för kilo av det förlorade eller skadade godsets brutto- vikt, vilketdera som är högst.
b) Det sammanlagda ersättningsbeloppet skall beräknas på grundval av godsets värde på den plats och vid den tid det avtalsenligt lossats eller skulle ha lossats från fartyget.
Godsets värde skall bestämmas efter börs- priset eller, om sådant pris saknas, efter marknadspriset eller, om varken börspris eller marknadspris frnns, efter det gängse värdet av gods av samma slag och be- skaffenhet.
c) Lorsqu'un cadre, une palette ou tout engin similaire est utilisé pour grouper des marchandises, tout colis ou unité enuméré au connaissement comme étant inclus dans cet engin sera considéré comme un colis ou unité ou sens de ce paragraphe. En dehors du cas prévu ci-dessus, cet engin sera consi- déré comme colis ou unité.
d) Par franc, il faut entendre une unité consistant en 65,5 milligrammes d'or, au titre de 900 milliémes de frn. La date de conversion de la somme accordée en mon- naie nationale sera déterminée par la loi de la juridiction saisie du litige.
e) Ni le transporteur, ni le navire n'auront le droit de bénéficier de la limitation de responsabilité établie par ce paragraphe s'il est prouvé que le dommage résulte d'un acte ou d'une omission du transporteur qui a eu lieu, soit avec l'intention de provoquer un dommage, soit témérairement et avec con- science qu'un dommage en résulterait pro- bablement.
f) La declaration mentionnée å l'alinéa a) de ce paragraphe, insére'e dans le connaisse- ment constituera une présomption sauf preuve contraire, mais elle ne liera pas.
g) Par convention entre le tranSporteur, capitaine ou agent du transporteur et le chargeur, d'autres sommes maxima que cel- les mentionnées å l'alinéa a) de ce para- graphe peuvent étre déterminées, pourvu que ce montant maximum conventionnel ne soit pas inférieur au montant maximum corres- pondant mentionné dans cet alinéa.
h) Ni le transporteur, ni le navire ne se- ront en aucun cas responsables pour perte ou dommage causé aux marchandises ou les concernant, si dans le connaissement le char- geur a fait sciemment une fausse declaration de leur nature ou de leur valeur”.
c) Where a container, pallet or similar article of transport is used to consolidate goods, the number of packages or units enumerated in the bill of lading as packed in such article of transport shall be deemed the number of packages or units for the purpose of this paragraph as far as these packages or units are concerned. Except as aforesaid such article of tranSport shall be considered the package or unit.
d) A franc means a unit consisting of 65.5 milligrarnrnes of gold of millesimal fineness 900. The date of conversion of the sum awarded into national currencies shall be govemed by the law of the Court seized of the case.
e) Neither the carrier nor the ship shall be entitled to the benefit of the limitation of liability provided for in this paragraph if it is proved that the damage resulted from an act or omission of the carrier done with intent to cause damage, or recklessly and with knowledge that damage would probably re- sult.
f) The declaration mentioned in sub-para— graph a) of this paragraph, if embodied in the bill of lading, shall be prima facie evi- dence, but shall not be binding or conclu- sive.
g) By agreement between the carrier, mas- ter or agent of the carrier and the shipper other maximum amounts than those men- tioned in sub-paragraph a) of this paragraph may be fixed, provided that no maximum amount so fixed shall be less than the appro— priate maximum mentioned in that sub-para- graph.
h) Neither the carrier nor the ship shall be responsible in any event for loss or damage to, or in connection with, goods if the nature or value thereof has been knowingly misstated by the shipper in the bill of lading".
c) När container, pall eller liknande trans- portanordning används för att sammanföra gods, skall antalet kollin eller enheter som uppräknats (och angivits) i konossementet såsom omfattade av anordningen anses ut- göra antalet kollin eller enheter i den mening som avses i detta moment. Eljest skall trans- portanordningen anses utgöra kolli eller en- het.
d) Med franc förstås en enhet som består av 65,5 milligram guld av 900 tusendelars finhet. Datum för omräkning av fastställt belopp till nationellt myntslag bestäms av domstolslandets lag.
e) Varken bortfraktaren eller fartyget skall åtnjuta begränsning av ansvarighet en- ligt detta moment, om det visas att skadan orsakats genom handling eller underlåtenhet av bortfraktaren med uppsåt att skada eller av vårdslöshet och med insikt att skada sannolikt skulle bli följden.
f) Uppgift som avses i punkt a) av detta moment och som intagits i konossementet skall gälla som bevis, om annat ej styrks, men skall icke binda bortfraktaren som äger göra den till föremål för tvist.
g) Genom överenskommelse mellan bort- fraktaren, befälhavaren eller bortfraktarens agent och avlastaren kan bestämmas andra maximibelopp än som angivits i punkt a) av detta moment, såframt detta överenskomna maximum ej är lägre än där angivna motsva- rande maximum.
h) Varken bortfraktaren eller fartyget skall i något fall svara för förlust av eller skada på godset eller därmed samman- hängande förlust eller skada, om avlastaren i konossementet lämnat honom veterligen o- riktig uppgift om godsets beskaffenhet eller värde”.
Entre les articles 4 et 5 dela Convention est inséré un article 4bis libellé comme suit:
”l. Les exonérations et limitations prévues par la présente Convention sont applicables å toute action contre le transporteur en répa- ration de pertes ou dommages ä des mar- chandises faisant l'objet d'un contrat de transport, que l'action soit fondée sur la responsabilité contractuelle ou sur une res- ponsabilité extra-contractuelle.
2. Si une telle action est intentée contre un préposé du transporteur, ce préposé pour— ra se prévaloir des exonérations et des limita- tions de responsabilité que le transporteur peut invoquer en vertu de la Convention.
3. L'ensemble des montants mis å charge du transporteur et de ses préposés ne dépas- sera pas dans ce cas la limite prévue par la présente Convention.
4. Toutefois le préposé ne pourra se préva- loir des dispositions du présent article, s'il est prouvé que le dommage résulte d'un acte ou d'une omission de ce préposé qui a eu lieu soit avec l'intention de provoquer un dommage, soit témérairement et avec con- science qu'un dommage en résulterait pro- bablement”.
Article 4
L'article 9 dela Convention est remplacé par la disposition suivante:
”La présente Convention ne porte pas atteinte aux dispositions des Conventions internationales ou des lois nationales régis- sant la responsabilité pour dommages nucl- éaires".
A rticle 5
L'article 10 de la Convention est remplacé par la disposition suivante:
”Les dispositions de la présente Conven- tion s'appliqueront ä tout connaissement
Between Articles 4 and 5 of the Convention shall be inserted the following Article 4bis:
"1.The defences and limits of liability provided for in this Convention shall apply in any action against the carrier in respect of loss or damage to goods covered by a con- tract of carriage whether the action be founded in contract or in tort.
2. If such an action is brought against a servant or agent of the carrier (such servant or agent not being an independent con- tractor), such servant or agent shall be enti— tled to avail himself of the defences and limits of liability which the carrier is entitled to invoke under this Convention.
3. The aggregate of the amounts recovera- ble from the carrier, and such servants and agents, shall in no case exceed the limit provided for in this Convention.
4. Nevertheless, a servant or agent of the carrier shall not be entitled to avail himself of the provisions of this Article if it is proved that the damage resulted from an act or omission of the servant or agent done with intent to cause damage or recklessly and with knowledge that damage would probably result”.
Article 4
Article 9 of the Convention shall be deleted and replaced by the following:
”This Convention shall not affect the provisions of any international Convention or national law governing liability for nucle- ar damage".
Article 5
Article 10 of the Convention shall be deleted and replaced by the following:
”The provisions of this Convention shall apply to every bill of lading relating to the
Mellan artiklarna 4 och 5 i konventionen skall införas följande artikel 4bis:
”l. Befrielse från eller begränsning av an- svarighet varom föreskrivs i denna konven- tion skall äga tillämpning i fråga om varje talan mot bortfraktaren angående ersättning för förlust av eller skada på gods, som avses med ett befordringsavtal, vare sig talan grun- das på kontraktsförhållande eller ej.
2. Om talan väcks mot någon anställd hos bortfraktaren eller mot dennes agent (anställd eller agent som ej är självständig med- hjälpare) äger han göra gällande samma be- frielse från eller begränsning av ansvarighet som bortfraktaren är berättigad att åberopa enligt denna konvention.
3. Det sammanlagda beloppet av de skade- stånd som kan erhållas av bortfraktaren, hans anställda och agenter skall i intet fall överstiga den gräns som föreskrivs i denna konvention.
4. Det oaktat skall anställd hos eller agent för bortfraktaren ej äga åberopa bestämmel- serna i denna artikel, om det visas att skadan orsakats genom handling eller underlåtenhet av den anställde eller agenten med uppsåt att skada eller av vårdslöshet och med insikt att skada sannolikt skulle bli följden".
Artikel 4
Artikel 9 i konventionen skall utgå och ersättas av följande:
”Denna konvention skall ej inverka på bestämmelser i något internationellt fördrag eller nationell lag som reglerar ansvar för nukleär skada”.
A rtikel 5
Artikel 10 i konventionen skall utgå och ersättas av följande:
”Bestämmelserna i denna konvention är tillämpliga på varje konossement som avser
relatif å un transport de marchandises entre parts relevant de deux Etats différents, quand:
a) le connaissement est émis dans un Etat contractant; ou
b) le transport a lieu au départ d'un port d'un Etat contractant; ou
c) le connaissement prévoit que les dispo- sitions de la présente Convention ou de toute autre législation les appliquant ou leur donnant effet régiront le contrat,
quelle que soit la nationalité du navire, du transporteur, du chargeur, du destinataire ou de toute autre personne intéressée.
Chaque Etat contractant appliquera les dispositions de la présente Convention aux connaissements mentionnés ci-dessus.
Le présente article ne porte pas atteinte au droit d'un Etat contractant d'appliquer les dispositions de la présente Convention aux connaissements non visés par les alinéas précédents".
A rticle 6
Entre les Parties au present Protocole, la Convention et le Protocole seront considérés et interprétés comme un seul et méme instrument.
Une Partie au present Protocole ne se verra pas obligée d'appliquer les dispositions du present Protocole aux connaissements délivrés dans un Etat Partie å la Convention mais n'étant pas Partie au présent Protocole.
Article 7
Entre les Parties au présent Protocole, la dénonciation de la Convention par l'une d'elles en vertu de l'article 15 de celle-ci ne doit pas étre interprétée comme une dénon- ciation de la Convention amendée par le présent Protocole.
A rticle 8
Tout différend entre des Parties Contrac- tantes concernant l'interprétation ou l'appli-
carriage of goods between ports in two different States if:
a) the bill of lading is issued in a con- tracting State, or
b) the carriage is from a port in a con- tracting State, or
c) the contract contained in or evidenced by the bill of lading provides that the rules of this Convention or legislation of any State giving effect to them are to govern the contract, whatever may be the nationality of the ship, the carrier, the shipper, the consignee, or any other interested person.
Each contracting State shall apply the provisions of this Convention to the bills of lading mentioned above.
This Article shall not prevent a con- tracting State from applying the Rules of this Convention to bills of lading not in- cluded in the preceding paragraphs”.
Article 6
As between the Parties to this Protocol the Convention and the Protocol shall be read and interpreted together as one single in- strument.
A Party to this Protocol shall have no duty to apply the provisions of this protocol to bills of lading issued in a State which is a Party to the Convention but which is not a Party to this Protocol.
Article 7
As between the parties to this Protocol, de- nunciation by any of them of the Conven- tion in accordance with Article 15 thereof, shall not be construed in any way as a de- nunciation of the Convention as amended by this Protocol.
A rticle 8
Any dispute between two or more Contract- ing Parties concerning the interpretation or
a) konossementet utfärdats i fördrags- slutande stat, eller
b) befordringen sker från hamn i fördrags- slutande stat, eller
c) det avtal som konossementet innefattar eller utvisar föreskriver att bestämmelsernai denna konvention eller lagstiftning som gör dem tillämpliga skall reglera avtalet,
oavsett vilken nationalitet fartyget, bortfrak- taren, avlastaren, mottagaren eller annan intressent har.
Fördragsslutande stat skall tillämpa be- stämmelserna i denna konvention på de ko- nossement som avses ovan.
Denna artikel skall icke hindra fördrags- slutande stat från att tillämpa konventionens bestämmelser på konossement som ej avsesi föregående stycken".
Artikel 6
Såvitt rör förhållandet mellan de parter som tillträtt protokollet skall konventionen och protokollet läsas och tolkas som ett enda instrument.
Part som tillträtt protokollet skall icke vara skyldig att tillämpa protokollets be- stämmelser på konossement utfärdat i stat som tillträtt konventionen men icke proto- kollet.
Artikel 7
Såvitt rör förhållandet mellan parter som tillträtt protokollet skall uppsägning av kon- ventionen enligt artikel 15 däri ej anses innefatta uppsägning av konventionen sådan den ändrats genom protokollet.
Artikel 8
Tvist mellan fördragsslutande parter rörande konventionens tolkning eller tillämpning
cation de la Convention, qui ne peut pas étre réglé par voie de négociation, est soumis å l'arbitrage, å la demande de l'une d'entre elles. Si dans les six mois qui suivent la date de la demande d'arbitrage, les Parties ne parviennent pas å se mettre d'accord sur l'organisation de l'arbitrage, l'une quelcon- que d'entre elles peut soumettre le différend ä la Cour internationale de Justice, en dépo- sant une requéte conformément au status de la Cour.
A rticle 9
1.Chaque Partie Contractante pourra, au moment ou elle signera ou ratifiera le pré- sent Protocole ou y adhérera, déclarer qu' elle ne se considére pas liée pas l'article 8 du présent Protocole. Les autres Parties contrac- tantes ne seront pas liées par cet article envers toute Partie Contractante qui aura formulé une telle réserve.
2. Toute Partie Contractante qui aura for- mulé une réserve conformément au para- graphe précédent pourra å tout moment lever cette réserve par un notifrcation adres- sée au Gouvemement belge.
Article ] 0
Le present Protocole sera ouvert a la signa- ture des Etats qui, avant le 23 février 1968, ont ratifié la Convention ou qui y ont adhéré ainsi qu'ä tout Etat représente' å la douzieme session (1967—1968) dela Conference diplo— matique de Drout maritime.
Article ] I
1. Le présent Protocole sera ratifié.
2. La ratification du présent Protocole par un Etat qui n'est pas partie ä la Convention emporte adhésion å la Convention.
3.Les instrument de ratification seront déposés auprés du Gouvemement belge.
application of the Convention which cannot be settled through negotiation, shall, at the request of one of them, be submitted to arbitration. If within sex months from the date of the request for arbitration the Parties are unable to agree on the organization of the arbitration, any one of those Parties may refer the dispute to the International Court of Justice by request in conformity with the Statute of the Court.
Article 9
l. Each Contracting Party may at the time of signature or ratification of this Protocol or accession thereto, declare that it does not consider itself bound by Article 8 of this Protocol. The other Contracting Parties shall not be bound by this Article with respect to any Contracting Party having made such a reservation.
2. Any Contracting Party having made a reservation in accordance with paragraph I may at any time withdraw this reservation by notification to the Belgian Government.
Article ] 0
This Protocol shall be open for signature by the States which have ratifred the Conven- tion or which have adhered thereto before the 23rd February 1968, and by any State represented at the twelfth session (1967— 1968) of the Diplomatic Conference on Mar- itime Law.
A rticle I 1
1. This Protocol shall be ratifred.
2. Ratifrcation of this Protocol by any State which is not a Party to the Convention shall have the effect of accession to the Convention.
3. The instruments of ratifrcation shall be deposited with the Belgian Government.
som ej kan biläggas förhandlingsvägen skall på begäran av någon av dem hänskjutas till skiljedom. Uppnår parterna ej inom sex må- nader från dagen för begäran om skiljedom enighet om skiljeförfarandet, äger envar av dem hänskjuta tvisten till den internationella domstolen genom att göra framställning här- om i enlighet med domstolens stadgar.
Artikel 9
l. Fördragsslutande part äger vid underteck- nande eller ratifikation av detta protokoll eller vid anslutning därtill förklara att den ej anser sig bunden av artikel 8. Övriga för- dragsslutande parter skall icke vara bundna av den artikeln i förhållande till fördragsslu- tande part som gjort sådan reservation.
2. Fördragsslutande part som .ort reser— vation enligt mom. 1 äger när som helst återkalla reservationen genom meddelande till belgiska regeringen.
A rtikel I 0
Detta protokoll är öppet för undertecknade av de stater som har ratificerat eller anslutit sig till konventionen före den 23 februari 1968 och av varje stat företrädd vid den diplomatiska sjörättskonferensens tolfte ses- sion (1967—1968).
Artikel ] I
1. Detta protokoll skall ratificeras.
2. Ratifikation av detta protokoll av stat som ej är ansluten till konventionen innebär anslutning till konventionen.
3. Ratifikationsinstrumenten skall depo- neras hos belgiska regeringen.
l.Les Etat membres de l'organisation des Nations Unies ou des institutions spécialisée, non représentés å la douziéme session de la Conference diplomatique de Droit maritime, pourront adhére au present Protocole.
2. L'adhésion au présent Protocole em- porte adhésion å la Convention.
3. Les instruments d'adhésion seront dé- posés auprés du Governement belge.
Article 13
l.Le présent Protocole entrera en vigueur trois mois aprés la date du dépöt de dix instruments de ratification ou d'adhésion, dont au moins cinq émanant d'Etats qui possedent chacun un tonnage global égal ou supérieur ä un million de tonneaux de jauge brute.
2.Pour chaque Etat ratifiant le present Protocole ou y adhérant aprés la date du dépöt de l'instrument de ratification ou d' adhésion determinant l'entrée en vigueur tel- le qu'elle est frxée au & l du présent article, le présent Protocole entrera en vigueur trois mois aprés le dépöt de son instrument de ratification ou d'adhe'sion.
A rticle 14
1. Chacun des Etats Contractants pourra dé- noncer le présent Protocole par notification au Gouvemement belge.
2. Cette dénonciation emportera dénon- ciation de la Convention.
3. Ia dénonciation prendra effet un an aprés la date de réception de la notification par le Gouvemement belge.
A rticle 15
1. Tout Etat Contractant pourra, au moment de la signature, de la ratification, de l'adhé- sion, ou å tout moment ultérieur, notifier par écrit au Gouvemement belge quels sont parmi les territoires qui sont soumis ä leur
I.States, Members of the United Natiors or Members of the specialized agencies, nct represented at the twelfth session of the Diplomatic Conference on Maritime lav, may accede to this Protocol.
2. Accession to this Protocol shall hav: the effect of accession to the Convention. 3.The instruments of accession shall b: deposited with the Belgian Government.
Article 13
1. This Protocol shall come into force three months after the date of the deposit of ter instruments of ratification or accession, of which at least five shall have been depositei by States that have each a tonnage equal or superior to one million gross tons of tor- nage.
2. For each State which ratifres this Protr- col or accedes thereto after the date of deposit of the instrument of ratification or accession deterrnining the coming into forc: such as is stipulated in 5 1 of this Article, this Protocol shall come into force three months after the deposit of its instrument cf ratification or accession.
Article 14
1. Any Contracting State may denounce this Protocol by notification to the Belgian Gor- ernment.
2. This denunciation shall have the effect of denunciation of the Convention.
3. This denunciation shall take effect one year after the date on which the notification has been received by the Belgian Gos- ernment.
Article 15
l. Any Contracting State may at the time of signature, ratification or accession or at any time thereafter declare by written notifica tion to the Belgian Government which among the territories under its sovereignity
Artikel 12
1. Stat som är medlem av Förenta Nationer- na eller deras fackorgan och som icke var företrädd vid den diplomatiska sjörättskon- ferensens tolfte session äger ansluta sig till detta protokoll.
2. Anslutning till detta protokoll innebär anslutning till konventionen.
3. Anslutningsinstrument skall deponeras hos belgiska regeringen.
Artikel 13
1.Detta protokoll skall träda i kraft tre månader efter den dag tio ratifikations- eller anslutningsinstrument deponerats, av vilka minst fem skall avse stater som var för sig har ett tonnage av en miljon bruttoregister- ton eller däröver.
2. För stat som ratificerar eller ansluter sig till protokollet efter dagen för deposi- tionen av det ratifikations- eller anslutnings- instrument som enligt mom. 1 i denna arti- kel sätter protokollet i kraft, träder proto- kollet i kraft tre månader efter dagen för depositionen av dessa ratifikations- eller an- slutningsinstrument.
Artikel 14
1. Fördragsslutande stat äger säga upp detta protokoll genom meddelande till belgiska regeringen.
2. Sådan uppsägning innebär uppsägning av konventionen.
3. Uppsägningen träder i kraft ett år efter den dag meddelandet mottogs av belgiska regeringen.
Artikel 15
]. Fördragsslutande stat äger vid underteck- nande, ratifikation eller anslutning eller vid senare tillfälle skriftligen meddela belgiska regeringen för vilka av de områden under dess överhöghet eller områden för vilkas
souveraineté ou dont ils assurent les relations internationales ceux auxquels s'applique le présent Protocole.
Le Protocole sera appliquable aux dits territoires trois mois apres la date de récep- tion de cette notification par le Gouverne- ment belge, mais pas avant la date d'entrée en vigeuer du présent Protocole å l'égard de cet Etat.
2. Cette extension vaudra également pour la Convention si celle—ci n'est pas encore applicable å ces territoires.
3.Tout Etat contractant qui a souscrit une declaration au titre du présent article, pourra å tout moment, aviser le Gouverne- ment belge que le Protocole cesse de s'appli- quer aux territoires en question. Cette dé- nonciation prendra effet un an aprés la date de réception par le Gouvemement belge de la notification de dénonciation; elle vaudra également pour la Convention.
Article 16
Les Parties Contractantes peuvent mettre le présent Protocole en vigueur soit en lui donnant force de loi, soit en incorporant dans leur législation de la maniére propre å celle-ci les régles adoptées aux termes du présent Protocole.
Article 1 7
Le Gouvemement belge notifrera aux Etats représentés å la douzieme session (19674 1968) de la Conference diplomatique de Droit maritime, aux Etats qui adhérent au présent Protocole, ainsi qu'aux Etats liés par la Convention:
l.Les signatures, ratifications et adhé- sions recues en application des articles 10, 11 et 12.
2. La date å laquelle le present Protocole entrera en vigueur en application de l'article 13.
3. Les notifications au sujet de l'applica- tion territoriales faites en exécution de l'ar-
or for whose international relations it is responsible, are those to which the present Protocol applies.
The Protocol shall three months after the date of the receipt of such notification by the Belgian Government extend to the terri- tories named therein, but not before the date of the coming into force of the Proto- col in respect bf such State.
2. This extension also shall apply to the Convention if the latter is not yet applicable to those territories.
3. Any Contracting State which has made a declaration under paragraph 1 of this Article may at any time thereafter declare by notification given to the Belgian Gov- ernment that the protocol shall cease to extend to such territory. This denunciation shall take effect one year after the date on which notification thereof has been received by the Belgian Government; it also shall apply to the Convention.
Article 16
The Contracting Parties may give effect to this Protocol either by giving it the force of law or by including in their national legisla- tion in a form appropriate to that legislation the rules adopted under this Protocol.
Article ] 7
The Belgian Government shall notify the States represented at the twelfth session (1967—1968) of the Diplomatic Conference on Maritime Law, the acceding States to this Protocol, and the States Parties to the Con- vention of the following:
1. The signatures, ratifications and ac- cessions received in accordance with Articles 10, 11 and 12.
2. The date on which the present Protocol will come into force in accordance with Article 13.
3. The notifications with regard to the territorial application in accordance with
internationella förbindelser den staten svarar som protokollet är tillämpligt.
Tre månader efter det belgiska regeringen mottagit sådant meddelande skall proto- kollet bli tillämpligt för däri angivna områ- den, dock icke före dagen för protokollets ikraftträdande i förhållande till den staten.
2. Sådan utvidgad tillämplighet av proto- kollet omfattar också konventionen om den- na icke redan dessförinnan gäller för områ- dena.
3. Fördragsslutande stat som avgivit för- klaring enligt mom. 1 av denna artikel äger därefter när som helst meddela belgiska rege- ringen att protokollet skall upphöra att gälla för området i fråga. Sådan uppsägning skall träda i kraft ett år efter den dag meddelande därom mottogs av belgiska regeringen och skall tillika gälla konventionen.
Artikel 1 6
Fördragsslutande part äger sätta detta proto- koll i tillämpning antingen genom att ge det kraft av lag eller genom att införliva dess regler med sin nationella lagstiftning i en efter denna lämpad form.
Artikel 1 7
Belgiska regeringen skall underrätta de stater som var företrädda vid den diplomatiska sjörättskonferensens tolfte session (1967— 1968), de stater som anslutit sig till detta protokoll och de stater som tillträtt kon- ventionen om följande:
1. Undertecknanden, ratifikationer och anslutningar som skett enligt artiklarna 10, 11 och 12.
2. Den dag då detta protokoll skall trädai kraft enligt artikel 13.
3. De meddelanden rörande territoriell tillämpning som lämnats enligt artikel 15.
4. Les dénonciations recues en application de l'article 14. EN FOIT DE QUOI les Plénipotentiaires soussignés, dument autorisés, ont signé le présent Protocole. Fait å Bruxelles, le 23 février 1968, en langues francaise et anglaise, les deux textes faisant également foi, en un seul exemplaire, qui restera déposé dans les archives du Gou- vemement belge lequel en délivrera des co- pies certifiées conformes.
4. The denunciations received in ac- cordance with Article 14. IN WITNESS WHEREOF the under-
signed Plenipotentiaries, duly authorised, have signed this Protocol.
Done at Brussels, this 23rd day of Febru- ary 1968, in the French and English lan- guages, both texts being equally authentic, in a single copy, which shall remain depos- ited in the archives of the Belgian Gov- ernment, which shall issue certified copies.
4. De uppsägningar som mottagits enligt artikel 14. TILL BEKRÄFTELSE HÄRAV har un- dertecknade, vederbörligen befullmäktigade ombud undertecknat detta protokoll. Som skedde i Bryssel den 23 februari 1968 på engelska och franska språken, vilka båda texter äger lika vitsord, i en original- handling som skall förbli deponerad i bel- giska regeringens arkiv och varav denna skall utfärda bestyrkta avskrifter.
Vid den diplomatiska sjörättskonferensens tolfte session i Bryssel under maj 1967 upp- sköts behandlingen av vissa delar av ett tilläggsprotokoll (de s.k. Visbyreglerna) till 1924 års konossementskonvention. Dessa de— lar av Visby-reglerna — nämligen spörsmålen om redarens ansvarsbegränsning i fråga om transporterat gods, konventionens tillämp- ningsområde och protokollets slutbestäm- melser — slutbehandlades vid tolfte sessio- nens andra fas, som ägde rum i Bryssel den 19—24 februari 1968. Slutakten med bl. a. uppgift om de stater och organisationer som deltog i konferensens andra fas ävensom det fullständiga tilläggsprotokollet med fransk och engelsk text jämte översättning till svenska fogas härvid såsom bilagor.
Konferensens andra fas leddes liksom förs- ta fasen av den belgiska delegationens ord- förande, senatorn och advokaten Albert Lilar, tillika ordförande i Comité Maritime International, jämte elva vice ordförande, desamma som under den första fasen. Den svenska delegationen utgjordes under förbe- redelsearbetet inför konferensens andra fas av samma ombud som deltog i den första fasen och under själva konferensarbetet av ambassadören Tage Grönwall, ordförande, rättschefen O. Höglund, hovrättsassessorn Chr. Rune, dispaschören Kaj Pineus och professorn Kurt Grönfors.
Nordiskt samarbete föregick även konfe- rensens andra fas.
Konferensens resultat kan på det hela
taget betecknas som tillfredsställande från vår synpunkt. Tilläggsprotokollet underteck— nades på nordisk sida av Finland och Sverige; den norska delegationen hade icke fullmakt att underteckna och den danska delegatio— nen valde att lägga ned sin röst vid slutvote- ringen om tilläggsprotokollet som helhet. Översikt av omröstningsresultatet och de län— der som undertecknade tilläggsprotokollet den 23 februari 1968 fogas härvid. Konferensarbetet bedrevs så att de tre huvudfrågorna — ansvarsbegränsningen, tillämpningsområdet och slutbestämmelserna — efter en kort inledande generaldebatt hän- visades till utskottsbehandling var för sig. Den belgiske professorn Jean van Ryn ledde det utskott som behandlade frågan om an- svarsbegränsning, dispaschören Kaj Pineus det utskott som behandlade frågan om tillämpningsområdet och den nederländske delegaten H. E. Scheffer, Conseiller Général i det nederländska justitieministeriet, det ut— skott som utarbetade slutbestämmelserna. Sverige representerades i det förstnämnda
Anm: Till rapporten fogade bilagor har ej medtagits här. Det vid konferensen antagna tilläggsprotokollet återges såsom Bilaga 3 till betänkandet.
I den svenska delegationen vid konferen- sens första fas ingick utom de i denna rap— port upptagna personerna även advokaten Lennart Hagberg, direktörerna Rainer Horn- borg och H. G. Mellander samt advokaten Claés Palme.
Ansvarsbegränsningen (artikel 2 i tilläggs- protokollet; artikel 4 mom. 5 i konventio- nen).
De ändringsförslag som förelåg till be- handling, nio stycken, bildade ett mycket heterogent mönster. På den ena sidan fanns ett finskt—norskt-svenskt förslag om en över- gång till begränsning efter visst belopp per kilogram av förlorat eller skadat gods, en s. k. kiloregel. Förslaget innebar en begräns- ning till 25 Germinalfrancs (= kr. 42:25), alternativt 123 Poincaréfrancs (= kr. 42:21) för varje kilo av förlorat eller skadat gods' bruttovikt, dvs. en ansvarsgräns motsvarande den som gäller enligt den europeiska biltrans- portkonventionen, CMR. På den andra sidan förelåg CMI:s förslag om begränsning till visst belopp per kolli eller enhet, en s.k. kalliregel, innebärande en begränsning till 10.000 Poincaréfrancs (= kr. 3.431:60) för varje kolli eller enhet som förlorats eller skadats. I förhållande till de nu gällande Haag-reglerna, artikel 4 mom. 5, innefattade detta senare förslag en övergång från pund- enheten till francs samt en omräkning av begränsningsbeloppet. Omräkningen innefat- tade i förhållande till tillämpade pappersva- lutor reellt en uppräkning men iförhållande till guldvaluta (100 guldpund/l .800 kronor i guld = 4.230167) en nedskrivning. Mellan de nu nämnda båda förslagen låg flera förslag innefattande olika kombinationslösningar, nämligen;
[. ett danskt förslag om begränsning till visst belopp per kilo, dock ej över ett visst belopp per kolli/enhet,
2. ett brittiskt/belgiskt förslag med be- gränsning alternativt till visst belopp per kilo eller visst belopp per kolli/enhet, beroende på vilken begränsningsmetod som gav högsta belopp i det särskilda fallet,
3. ett västtyskt förslag om begränsning alternativt efter kolli/enhet eller vikt, dock ej över ett visst högsta belopp per kolli/enhet.
4. jugoslaviska och nederländska förslag med kolli/enhetsbegränsning jämte förhöj-
ning efter vikt, det nederländska förslaget dessutom med en övre gräns av kolli/enhets- typ.
Därtill kom ett supplerande brittiskt för- slag om begränsning av det totala ansvarsbe- loppet efter godsets värde på bestämmelseor- ten, ett förslag som väsentligen syftade till att beskära möjligheterna att i det enskilda fallet döma ut ersättning för s.k. konse— kvensskador. Under utskottsarbetet tillkom slutligen dels ett franskt förslag om volym som alternativ”begränsningsmetod och dels ett amerikanskt förslag avsett att lösa de speciella problem som kolli/enhetsbegräns— ningen ger upphov till, när det gäller samlas- tat gods.
Utskottets ordförande följde den formellt korrekta men från vår synpunkt olyckliga metoden att behandla varje begränsningsme- tod isolerad för sig och företa separata om- röstningar om de principlösningar som de skilda förslagen innebar. Början gjordes med det — av honom såsom mest radikalt beteck— nade — finsk-norsk-svenska förslaget. Ingen möjlighet erbjöds att uttala sig för någon kombination av olika principer och belopp, vilka kunde anses balansera varandra. Det finsk-norsk-svenska förslaget — för vilket grunderna noga hade redovisats under den skriftliga förberedelsen för konferensen och utvecklades vidare i utskottet — röstades till en början bort med stor majoritet; det stöd- des endast av Liberia. Efter åtskillig diskus- sion röstade man i tur och ordning för en allmän övre gräns, en allmän nedre gräns och en på kilo byggd rörlig gräns mellan de båda yttergränserna. Under diskussion befann sig också det engelska förslaget till godsvärdes- begränsning och det franska förslaget om alternativ begränsning efter volym. Utskottet stod efter dessa principomröstningar inför en utomordentligt komplicerad byggnad av be- gränsningselement med "yttertak, innertak, trappa och golv samt ev. även något extra våningsplan." Det ironiserades med visst fog om att man kanske icke skulle finna hågade köpare till ett så invecklat hus.
I den därpå följande diskussionen om olika begränsningsbelopp framfördes som ut-
gångspunkt ett jämkat danskt förslag om en begränsning till 30 Poincaréfrancs (= kr. 10:29) per kilo eller 10.000 francs per kolli/ enhet, beroende på vilket som skulle ge högsta resultat i det särskilda fallet, dock ej över 50.000 francs (= kr. 17.158:-) per kol- li/enhet. Med en från svensk sida föreslagen uppräkning av den yttersta gränsen till 200.000 francs (= kr. 68.632:-) vann denna lösning amerikanskt och brittiskt stöd vid provisorisk omröstning.
I känslan av att man nu nått fram till ett alldeles ohanterligt begränsningssystem an- förtroddes emellertid åt ett underutskott att söka finna en acceptabel kompromisslösning. Detta underutskott utgjordes av företrädare för Frankrike, Nederländerna, Storbritan- nien, Sverige, USA och Västtyskland. Under- utskottet lyckades nå fram till en kompro- misslösning som, med vissa avvikelser från utskottets principbeslut, hade i stort sett följande innebörd, nämligen;
a) att en kombinerad kolli/enhet/kilobe- gränsning i nära överensstämmelse med det engelska förslaget skulle användas, dvs. 10.000 Poincaréfrancs per kolli/enhet eller 30 francs per kilo av det förlorade eller skadade godsets bruttovikt, vilketdera som i varje fall ger högsta begränsningsbelopp,
b) att ersättningsbeloppet skulle beräknas på grundval av godsets värde på bestämmel- seorten men utan att maximeras till detta värde samt
c) att vid containerlastning eller pallete- ring eller liknande enhetsbehandling av gods lastningsenheten skulle utgöra begränsnings- enhet i den mån icke dess innehåll uppräk- nats och angivits i konossementet. Inom ramen för denna lösning rymdes alltså icke vare sig en särskild yttersta gräns eller en alternativ volymbegränsning. Kompromiss- förslaget antogs av utskottet.
Till plenarbehandlingen framfördes ånyo förslag om en särskild yttersta gräns på 200.000 francs, nämligen av Danmark, Ja- pan, Nederländerna och Västtyskland, och därtill förslag från fransk sida om alternativ ansvarsbegränsning efter volym. Förslaget om återinförande av den särskilda yttersta
gränsen föll med 10 röster för (utom för- slagsställarna bl.a. Argentina, Finland och Italien), 15 mot (bl.a. Frankrike, Grekland, Norge, Storbritannien, Sverige och USA) och 16 nedlagda. Det franska förslaget värvade endast 3 röster utöver Frankrikes egen, näm- ligen ltaliens, Monacos och Jugoslaviens. Mot det förslaget avgavs 19 röster (bl. a. de återstående betydande sjöfartsnationernas) och 18 lades ner.
Sedan två delomröstningar ägt rum röran- de utskottsförslaget, antogs detta slutligen som helhet med 23 röster för (däribland Belgien, Finland, Grekland, Italien, Liberia, Nederländerna, Norge, Storbritannien, Sveri- ge, Schweiz, USA och Västtyskland). Den antagna lösningen är — efter betydelsefull redaktionell bearbetning av en särskild kom- mitté under ordförandeskap av den norske chefsdelegaten, höyesterettsadvokaten Alex. Rein — upptagen under punkterna a)—h) i artikel 2 av tilläggsprotokollet.
Revisionen av konventionens begräns— ningsregel åsyftade ursprungligen att anpassa ansvarsgränsen till den förändring av pen— ningvärdet som ägt rum sedan Haag—reglerna antogs i början av 1920-talet och som blivit särskilt markerad därigenom att vissa länder ansett sig kunna frångå ansvarighetsberäk- ning i guldvaluta. CMI:s förslag — innebäran- de ett högsta ansvarsbelopp av 10.000 Poincaréfrancs per kolli eller enhet — repre- senterade en uppräkning i förhållande till tillämpade begränsningsbelopp i pappersvalu- ta; i förhållande till begränsningsbelopp i guldmynt — som konventionen rätteligen torde kräva — utgör dock 10.000 Poincaré— francs i själva verket en viss nedskrivning. Den antagna regeln bygger även den på ett begränsningsbelopp av 10.000 Poincaré— francs per kolli eller enhet men kombinatio— nen med 30 Poincaréfrance per kilo, om detta ger högre utslag, torde betyda en märk- bar reell förhöjning i fråga om tunga kollin. Ansvarsbegränsning efter kolli eller enhet blir i praktiken tillämplig på kollin och enheter med en vikt av upp till drygt 330 kilo (333,33) och därmed av allt att döma på den största delen av sjötransporterat gods.
Genom frivillig höjning av kilogränsen till CMR-konventionens nivå (25 Germinal- francs, motsvarande 123,123 Poincaréfrancs) kan utrymmet för kolli/enhetsbegränsningen inskränkas till kollin och enheter med en vikt av upp till drygt 80 kilo (81,31).
Jämförd med det skandinaviska förslaget om en ren kilobegränsningslinje innefattar den slutliga lösningen en viss försämring såtillvida att fullständig samordning med CMR-konventionen (jfr. SOU 1966236) ej kan vinnas ens på frivillig väg. Å andra sidan innebär den antagna regeln att man bevarat ett skydd för lätta kollin istort sett motsva- rande det som f.n. gäller enligt tillämpade begränsningar i pappersvaluta.
I fråga om hur vikten på skadat eller förkommet gods skall beräknas är formule- ringen av regeln (se artikel 2 punkt a), ehuru kortfattad, avsedd att få samma verkan som de därvidlag utförliga reglerna i artiklarna 23 och 25 av CMR-konventionen. Normalt skall alltså vikten beräknas på det gods som fak- tiskt skadats eller förkommit. Men om del av en helhet — t. ex. del av en transporterad bil = skadats är det givetvis hela fordonet som skall anses skadat, ej delen. I vissa fall måste en hel sändning anses skadad, även om den är fördelad på flera kollin. Man kan t. ex. tänka sig en röntgenutrustning trans- porterad i flera kollin och avsedd att monte- ras samman vid framkomsten. Skada på ett vitalt kolli i en sådan sändning medför då att hela sändningen måste anses vara skadad.
Under punkt b) av artikel 2 är upptagen den regel som enligt brittiskt förslag från början var avsedd att beskära möjligheterna att döma ut ersättning för s. k. konsekvens- skador. Sådan regeln nu framträder är den emellertid resultatet av en stegvis omarbet- ning under trycket av skandinaviskt mot- stånd. Trots formuleringen ”total amount”, som utgör en kvarleva från det skede då regelns begränsningssyfte ännu vidhölls på brittisk sida, utgör regeln nu en jämförelsevis neutral skadevärderingsregel av väsentligen samma innebörd som 120å i de nordiska sjölagarna, kompletterad efter mönster av artikel 23 mom. 2 i CMR-konventionen så
att fråga är om godsets börs- eller marknads- pris m.m. Någon ändring i vad som f.n. anses gälla i fråga om konossementskonven- tionens förhållande till konsekvensskador har alltså ej åstadkommits.
Till det ursprungliga syftet att anpassa begränsningen efter penningvärdesförsäm— ringen fogades under konferensarbetet — som redan antytts — syftet att anpassa be- gränsningsmetoden efter den nya transport- teknik som containerbehandling och annan enhetsbehandling av sjötransporterat gods in- nebär. Resultatet härav återfinns i form av en containerklausul i punkt c) artikel 2. Någon definition av container har man ej försökt sig på. I stället har man nöjt sig med att använda orden container och pallet i syfte att därigenom täcka vad som transport- tekniskt och kommersiellt i dag förstås med dessa termer och därtill fogat formuleringen ”and similar articles of transport”, dvs. såda- na anordningar som transporttekniskt och kommersiellt framstår som jämställda med containers och pallar. Till grund för con— tainerklausulen ligger principen, att antalet kollin eller enheter inuti containern måste redovisas i konossementet för att begräns- ningsberäkningen skall ske på grundval av dessa kollin eller enheter i stället för själva containern eller pallen. Därmed uppnår man två huvudsyften. Det första är att transpor- tören icke tvingas betala ersättning på denna för transportkunden gynnsammare bas utan att veta vad som finns i containern, t. ex. ett mycket stort antal lådor med dyrbart inne- håll. Det andra är att förvärvaren av konosse- mentet direkt av detta kan se med vilken ansvarighet godset skeppas och därför även i detta avseende med ledning av konossemen- tet kan avgöra vad det är han köper. Regeln är avsedd att fungera exempelvis påföljande sätt. Om en Speditör samlastar gods och avlämnar detsamma packat i en låst con- tainer samt beskriver godset i konossementet såsom ”1 container said to contain general merchandise”, då utgör containern begräns- ningsenhet. Om den i stället avlämnas med beskrivningen ”l container said to contain 100 cartons, each with 12 bottles of
whisky”, är det varje låda (men icke varje flaska) som utgör begränsningsenhet. Om containern uppges innehålla t. ex. ”20 cases of television sets and general merchandise”, utgör de 20 lådorna separata kollin i an- svarsbegränsningshänseende och resten av containern går på den grundläggande vikt- basen. Frågan hur containern själv skall be- handlas är i princip löst på samma sätt som frågan hur emballage behandlas enligt nuva- rande regler. Containerklausulen innebär emellertid att containern som sådan behand- las som en begränsningsenhet, om den sär- skilt redovisas i konossementet såsom utgö— rande ett kolli eller en enhet, förutsatt givet- vis att containern icke tillhör redaren själv.
Det är icke förutsatt att transportkunden för att uppnå fördelarna med containerklau- sulen måste ingå ett särskilt avtal med reda- ren om värdedeklarationen eller ens betala förhöjd frakt. Det avgörande är godsbeskriv- ningen i konossementet och redarens accept av denna beskrivning genom att utfärda do- kumentet; en annan sak är att de kommer— siella följderna av tillämpningen av denna metod kan komma att innebära förhöjda frakter när det kommersiella läget så medger. Här kan tilläggas att på engelsk sida utarbe- tad text, enligt vilken särskilt avtal om för- höjd frakt med hänsyn till godsets värde skulle krävas för tillämpning av container- klausulen, avvisades under utskottsbehand- lingen.
Sammanfattningsvis torde kunna sägas att den uppnådda kompromisslösningen på det hela taget är godtagbar från svensk syn- punkt.
Hllämpningsområdet (artikel 5 i tilläggspro- tokollet; artikel 10 i konventionen)
Ett av huvudsyftena med det revisionsar- bete varav Visby-reglerna utgör resultatet var att utvidga konventionens tillämpningsornrå— de och tydliggöra detta. CMI-förslaget var på den punkten tämligen långtgående i det att det förutsatte konventionens tillämpning på varje internationell befordran med lastnings- hamn eller lossningshamn (eller alternativ lossningshamn) i fördragsslutande stat, oav-
sett vilken lag som reglerade konossementet och vilken nationalitet fartyget, bortfrakta- ren, avlastaren, mottagaren eller annan intressent hade. Denna lösning kunde alltså leda till att konventionsstat tillämpade kon- ventionen även i lägen då den enda anknyt— ningen till konventionsområdet var att loss- ningshamnen var belägen där, dvs. med från- seende av att kanske alla andra anknytnings- moment — bl. a. platsen för konossementets utfärdande — pekade på icke-konventions- stat. Vid konferensens första fas var man till en början i allmänhet inställd på att accepte- ra denna lösning men den visade sig stöta på häftigt motstånd från brittisk sida. Anled- ningen därtill var speciell. Britterna befarade nämligen att en dylik klausul, som medger att konventionsstat i vissa lägen kan påtvinga en icke-konventionsstat sin jurisdiktion, kun- de få olyckliga verkningar. Ehuru det icke framfördes offentligt, befarades på brittisk sida att regeln, i den föreslagna utformning— en, skulle kunna åberopas som stöd för den amerikanska sjöfartspolitiken gentemot de europeiska linjekonferenserna med syfte bl.a. att i betydande mån lägga fraktavtal som träffas i Europa om godsbefordran till USA under amerikansk domvärjo.
För att komma till rätta med de brittiska farhågorna — som visserligen knappast dela- des av andra delegationer — enades redan under konferensens första fas delegationerna från Japan, de nordiska länderna, Storbritan- nien och USA, på nordiskt initiativ, om en lösning som avvek från CMI:s förslag väsent— ligen genom att befordran från icke—fördrags- slutande stat till fördragsslutande stat lämna- des utanför det obligatoriska tillämpnings- området och genom att s. k. paramountklau- suler (innefattande hänvisning till konven- tionsreglerna) skulle medföra obligatorisk tillämpning av konventionen. 1 den interna- tionella rättstillämpningen har verkan av pa- ramount-klausuler — numera förekommande i snart sagt varje konossement — icke be- dömts enhetligt och det borde därför leda till ökad uniformitet att föra in dessa klausu- ler under konventionens reglering av tillämp- ningsområdet. Denna kompromisslösning
mötte i sin tur motstånd från en del konti- nentaleuropeiska delegationers sida. På det hållet föredrog man CMI-lösningen, komplet- terad med en möjlighet att i nationell lag- stiftning utesluta konventionens tillämpning i fråga om befordran från icke-konventions- stat.
Situationen var oförändrad vid inledning- en av konferensens andra fas. 1 utskottet antogs det ”nordiska” kompromissförslaget med en tämligen svag majoritet. [ anslutning till den därpå följande plenarbehandlingen gjordes vissa ytterligare försök till kompro- miss mellan de motstående förslagen. Det ledde till att slutvoteringen på denna punkt uppsköts och förnyad utskottsbehandling ägde rum under ledning av dispaschör Pineus. Därvid kom man fram till den lös- ning som slutligen antogs av konferensen och som innebär att den ”nordiska” kompro- misslösningen med viss omredigering kom- pletterades med uttrycklig erinran om att regeln icke hindrar fördragsslutande stat från att i sin nationella lag utvidga tillämpnings- området praktiskt taget hur långt som helst, t. o. m. till befordran mellan hamnar i icke- konventionsstater. I de flestas ögon var detta tillägg i och för sig obehövligt. Men det visade sig utgöra nyckeln till en samlande kompromiss. I detta skick antogs artikel 5 i plenum med 28 röster för, ingen mot och 13 nedlagda (däribland Italien, Jugoslavien och Polen).
Slutbestämmelserna (artiklarna 6= 17)
Slutbestämmelserna utarbetades främst ef- ter mönster av de slutbestämmelser som ingår i 1967 års ändringsprotokoll till 1910 års internationella bärgningskonvention. Vis— sa avvikelser och kompletteringar gjordes dock.
Artikel 6 innehåller, utom en erinran om att konvention och tilläggsprotokoll skall läsas och tolkas tillsammans som ett enda instrument, en regel i syfte att lösa eventuel- la konflikter mellan de folkrättsliga förplik— telserna enligt Visby-reglerna å ena samt Haag—reglerna å andra sidan. Meningen är att stat som tillträtt Haag-reglerna och som även
tillträtt Visby-reglerna skall kunna tillämpa oförändrade Haag-regler i förhållande till sta- ter som enbart tillträtt dessa senare. Om exempelvis ett konossement utfärdas i annan stat än den från vilken befordringen sker = något som ej är enbart teoretiskt tänkbart = skulle konflikt kunna tänkas mellan för- dragsenlig plikt på grund av artikel 10 i konventionens ursprungliga lydelse (att tillämpa Haag-reglerna) och motsvarande plikt enligt samma artikel i dess genom protokollet ändrade lydelse (att tillämpa Haag-Visby-reglerna); jfr. protokollsartikel 5 första stycket punkt b). Sådana konflikter förebyggs av protokollsartikel 6 andra styc— ket som alltså möjliggör att stat som tillträtt konventionen också tillträder tilläggsproto- kollet utan att fördenskull bli nödsakad att säga upp konventionen i förhållande till sina gamla konventionsparter.
Enligt artikel 7 kan vidare stat, som tillträ- der Visby-reglerna och därmed erkänner Haag-Visby—reglerna, säga upp Haag-reglerna i förhållande till stater som endast erkänner dessa senare.
Artiklarna 8 och 9 angår tvister rörande Haag-Visby-reglernas tolkning och tillämp- ning. De överensstämmer med motsvarande regler i 1967 års internationella konventio- ner om sjöpanträtt och fartygshypotek, in- skrivning av rätt till fartyg under byggnad och befordran av passagerares resgods till sjöss.
Artiklarna 10—12 svarar mot slutbestäm- melser i tilläggsprotokollet till bärgningskon— ventionen.
Artikel 13 ställer = i enlighet med skandi— naviskt yrkande = för Visby-reglernas ikraft- trädande krav på att minst 10 stater skall ha tillträtt dem och att minst 5 av dessa stater var och en skall ha en handelsflotta på en miljon bruttoregisterton eller däröver. Tiden för ikraftträdandet från det att detta antal kvalificerade stater tillträtt tilläggsprotokol- let är satt så kort som till tre månader. Det skandinaviska förslaget föreskrev en frist på sex månader och britterna önskade en ettårs— frist överensstämmande med den som gäller enligt Haag—reglerna, något som man på nor-
disk sida icke motsatte sig. Utskottets ord- förande drev emellertid energiskt krav på kortare frist och lyckades få utskottets majo- ritet att acceptera detta. På nordisk och brittisk sida ställde man sig tämligen indiffe— rent till frågan och fann den i vart fall icke förtjänt av att särskilt föras fram i plenum.
Artiklarna 14=15 svarar mot slutbestäm— melser i ändringsprotokollet till bärgnings- konventionen.
Artikel 16 svarar mot artikel 14 mom. 1 i 1967 års internationella konvention om sjö— panträtt och fartygshypotek. Egentligen ha- de man under konferensens första fas beslu- tat att icke vidare använda sig av den i de flestas ögon obehövliga bestämmelsen, enligt vilken fördragsslutande stat berättigas att sätta fördrag i tillämpning antingen genom att direkt upphöja dem till lag eller genom att inarbeta dem på lämpligt sätt i nationell lagstiftning. Men bestämmelsen infördes un— der plenarbehandlingen för att tillmötesgå västtyska önskemål betingade av eljest tänk- bara nationella svårigheter av konstitutionell art.
Artikel 17 svarar likaledes mot slutbe- stämmelse i ändringsprotokollet i bärgnings- konventionen.
Särskilda voteringar ägde rum om artikel 12 med s.k. FN—klausul, artikel 15 rörande viss territoriell tillämpning och den nyss- nämnda artikel 16. Artikel 12 antogs med 27 röster för (bl.a. Danmark och Norge), 6 röster mot och 11 nedlagda (bl.a. Finland och Sverige). Artikel 15 antogs med 20 röster för (däribland Danmark, Norge och Sverige), 6 röster mot och 18 nedlagda (däri— bland Finland). Artikel 16 antogs med 13 röster för (bl. a. de nordiska delegationerna), 6 röster mot och 25 nedlagda.
Slutvoteringen om Slutbestämmelserna ut— föll så att dessa antogs med 34 röster för (däribland de nordiska länderna), ingen mot och 10 nedlagda.
Bryssel och Stockholm i april 1968. Tage Gronwall /Christer Rune
Översikt av slutvoteringen om och undertecknandena av 1968 års tilläggsprotokoll till 1924 års internationella konossementskonvention
Delegationer Votering Underteck— nanden
för mot avst. frånv.
. Algeriet X . Argentina X . Belgien X . Bulgarien X . Danmark . liquador X . Filippinerna . If inland X . Frankrike
10. Förenade arabrepubliken 1 1. Ghana X 12. Grekland X X 13. Indien 14. Irak 15. Irland X 16. Italien 17. Japan 18. Jugoslavien 19. Kamerun 20. Kanada 21. Kina (Formosa) 22. Kongo (Dem. Republ.) 23. Korea 24. Libanon 25. Liberia 26. Marocko 27. Mauretanien 28. Monaco 29. Nederländerna 30. Nicaragua 31. Nigeria 32. Norge 33. Paraguay 34. Peru 35. Polen 36. Schweiz 37. Sovjetunionen 38. Spanien 39. Storbritannien 40. Sverige 41. Sydafrika 42. Thailand 43. Togo 44. Uruguay 45. U.S.A. 46. Vatikanstaten 47. Västtyskland
xooouoxmbww— XX
XXXX XX
XX XXX XX X X XXXXX X XXXX XX X XXX XX XX XX X XXX X
XXX XXXX
7 !, FW srocaugw
Jul . -i..r. ill.." IL' J'Ikzi llln'nlll 'T'I'J'i"."'",'r' .. |'l .
:ir ,_ 11- ._,'. - t..-Mu n...-l..» r.; ,
Pieräorial löråyg- 6ch_ inte rrtur
maltmng 8] _Såkerhets- och Vöfsgårspojiuken. [4de '
Kommunrk _” Ionsdqpartamontqt *"
. Reidamutrednin en.1 Beska 'ing mha rektam; [6J_” ' ' ' .Beakrivning gch aniIIys. ["I] 3. Ställningar”: anden. foch — '—-? förslag. (8] 4. Reklamens bestafnhingsfaktorer. 9]
*lndustndeparitejnantet . . Svensk möbelindustri. [21
Anm. Siffror-ria- inom klammer betecknar utredningarnas nummer' | d_e'n kronologiska förteckningen.