Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 4 november 1966 tillkallades justitierådet Erland Conradi, ordförande, numera pro- fessorn Bertil Bengtsson och advokaten Carl Erik Lindahl att som sakkunniga ut- reda frågor om skadestånd för framtida för- lust av arbetsinkomst och om efterlevandes rätt till skadestånd (direktiv se Ju 1967: 68). Till sekreterare förordnades den 10 maj 1967 hovrättsassessorn Erland Strömbäck.

De sakkunniga antog namnet skade- ståndskommittén.

Genom beslut den 16 april 1971 utvid- gades uppdraget till att också omfatta frågor om jämkning av skadestånd och om för— säkringsgivares regressrätt m.m. (se Ju 1972: 30).

Kommittén har den 19 november 1971 avgett delbetänkandet ”Skadestånd 111. En allmän regel om jämkning av skadestånd m.m.” (SOU 1971: 83).

Kommittén får härmed överlämna del- betänkande om värdesäkring av skade— ståndslivräntor. Utredningsarbetet bedrivs i samarbete med motsvarande kommittéer i Danmark, Finland och Norge. Förslag om värdesäk- ring framläggs dock endast av den svenska kommittén.

Av kommitténs experter har i denna etapp deltagit f.d. byråchefen fil. dr Gerdt Brundin, kanslichefen Johan Land, direk- tören Hans Lindstedt, försäkringsdomaren Carl Axel Petri, direktören Olle Rydberg,

avdelningsdirektören Åke Svensson samt chefsrådmannen Åke Widding.

Beträffande utredningsarbetets upplägg- ning hänvisas till kapitel 1.

Stockholm den 12 januari 1972

Erland Conradi Bertil Bengtsson Carl Erik Lindahl

/ Erland Strömbäck

• Sida 4
•  Original

• Sida 5
•  Original

Förkortningar

65 66 66

68 68 69

70

70 73 74 75 77 77 77 77 78 78 78 79 79 79 79 79 81 81 81 81

82 82 82 82 82

82 82 83 83

84 90

94

• Sida 7
•  Original

l l i 1 .

1. Förslag till Lag om ändring av skadeståndslivräntor

Härigenom förordnas som följer.

1 & Livränta, som enligt dom eller avtal fastställts att utgå till fullgörande av skade- ståndsskyldighet på grund av händelse som inträffat år 1973 eller senare, skall ändras i anslutning till basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

2 %

Ändring sker första gången den 1 januari året närmast efter det år, då basbeloppet för december månad med minst fem procent över- eller underskridit basbeloppet för december 1972.

Sedan ändring skett enligt första stycket, skall ändring ånyo ske varje 1 januari, som infaller efter det att basbeloppet för december månad närmast föregående år med minst fem procent över- eller underskridit det basbelopp som legat till grund för senaste änd- rmg.

Ändring avser alla livräntor som fastställts före den dag från och med vilken änd- ringen skall räknas.

3 &

Ändring sker, lika för alla livräntor, med det procenttal med vilket basbeloppet änd- rats. Ändringen får dock icke överstiga vad som motsvarar fem procent för år, räknat från den 1 januari 1973 eller, vid tillämpning av 2 & andra stycket, från nästföregående ändringstillfälle.

Brutet procenttal avrundas till närmast lägre hela procenttal.

4 5 Vid tillämpning av 2 å andra stycket och 3 5 första stycket första punkten skall där angivna procenttal ökas eller minskas med sådant helt procenttal som vid tidigare änd- ringstillfälle icke kunnat beaktas på grund av vad som föreskrives i 3 5 första stycket andra punkten. 5 8 Procenttalet enligt 3 och 4 55 fastställes av Konungen eller myndighet som Konung- en bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973. Genom denna lag upphäves lagen (1967: 663) om tillägg till vissa trafiklivräntor och förordningen (1967: 666) om tillägg till vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel, m. m., såvitt gäller livränta som utges på grund av händelse som inträffat den 1 janua- ri 1973 eller senare.

• Sida 8
•  Original

2. Förslag till Lag om tillägg till vissa ansvarighetslivräntor

Härigenom förordnas som följer.

1 %

Tillägg enligt denna lag utgår till livränta som utges på grund av ansvarighetsförsäk- ring hos svenskt försäkringsbolag eller utländskt försäkringsbolag med koncession i Sverige, när försäkringsfallet inträffat före den 1 januari 1973.

Lagen gäller ej livränta på vilken lagen (1967: 663) om tillägg till vissa trafikliv- räntor, förordningen (1967: 666) om tillägg till vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel, m.m., eller kungörelsen (1971: 14) om tillägg till vissa statliga skadelivrän— tor, m.m., är tillämplig, ej heller livränta till följd av skada som uppkommit utom- lands.

2 & Tillägg utgår i form av allmänt tillägg och indextillägg.

3 5 Tillägg enligt denna lag tillkommer livräntetagaren som en särskild förmån utöver det skadestånd som försäkringen har att täcka och utgår även om därigenom det be- lopp överskrides till vilket försäkringsgivarens ansvar är begränsat på grund av försäk- ringsavtalet. 4 5 Allmänt tillägg till livränta, som fastställts före utgången av år 1970, utgår enligt en procentsats som utgör, om livräntan fastställts år 1939 eller tidigare, trehundra procent, år 1940, tvåhundrafyrtio procent, år 1941, tvåhundra procent, åren 1942—1947, etthundrasjuttiofem procent, åren 1948—1950, etthundrafemtio procent, år 1951, etthundrafemton procent, åren 1952—1955, nittiofem procent, år 1956 eller 1957, sjuttiofem procent, år 1958 eller 1959, sextiofem procent, år 1960 eller 1961, femtiofem procent, år 1962 eller 1963, fyrtiofem procent,

• Sida 9
•  Original

år 1964, fyrtio procent, år 1965, trettiofem procent, år 1966, tjugofem procent, år 1967, tjugo procent,

år 1968, femton procent, år 1969, femton procent, år 1970, fem procent.

5 &

Indextillägg till livränta utgår från och med den 1 januari året närmast efter det år, då basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring för december månad med minst fem procent överskridit basbeloppet för december 1971. Ytterligare index— tillägg utgår från och med varje 1 januari, som infaller efter det att basbeloppet för december månad närmast föregående år med minst fem procent överskridit det basbe— lopp som legat till grund för senaste indextillägg.

Indextillägg utgår endast till livränta som fastställts före den dag från och med vilken tillägg skall räknas.

6 &

Indextillägg utgår med det procenttal med vilket basbeloppet ökat. Tillägget får dock icke överstiga vad som motsvarar fem procent för år, räknat från den 1 januari 1972 eller, vid tillämpning av 5 5 första stycket andra punkten, från den tidpunkt då senaste indextillägg började utgå.

Brutet procenttal avrundas till närmast lägre hela procenttal.

7 8 Vid tillämpning av 5 5 första stycket andra punkten och 6 5 första stycket första punkten skall där angivna procenttal ökas med sådant helt procenttal som vid tidigare höjningstillfålle icke kunnat beaktas på grund av vad som föreskrives i 6 5 första stycket andra punkten. 8 5 Det procenttal med vilket indextillägg skall utgå fastställes av Konungen eller myn- dighet som Konungen bestämmer.

9 % Bestämmelserna i 5 5 andra stycket, 10 och 12 åå, 13 & första stycket samt 14 å andra punkten lagen (1967: 663) om tillägg till vissa trafiklivräntor gäller i tillämpliga delar för tillägg enligt denna lag.

10 & Tillägg utges av den försäkringsinrättning som förvaltar livräntan.

11 & Fordran hos försäkringsinrättning på tillägg enligt denna lag får ej utmätas. Bestämmelsen i första stycket hindrar ej utmätning av livräntebelopp enligt vad som föreskrives i utsökningslagen (1877: 31 s. 1).

12 & Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

• Sida 10
•  Original

3. Förslag till Lag om ändring i skadeståndslagen1

Härigenom förordnas, att till skadeståndslagen skall fogas följande nya bestämmel- se, betecknad 5 kap. 10 ä.

5 KAP. 10 5 Om ändring av skadeståndslivränta med anledning av förändringar i penningvärdet gäller särskilda föreskrifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

1Skadeståndskommittén utgår från att skadeståndslagen enligt lagrådsremiss den 19 mars 1971 kommer att ha trätt i kraft innan nu framlagda lagförslag antas av riksdagen. Kom- mittén har i betänkandet ”Skadestånd III” (SOU 1971: 83) föreslagit att i skadeståndslagen införs en ny paragraf (5 kap. 9 5).

• Sida 11
•  Original

4. Förslag till Lag om ändring i lagen (1967:663) om tillägg till vissa tratiklivräntor

Härigenom förordnas, att 1, 9 och 16 55 lagen (1967 : 663) om tillägg till vissa tra- fiklivräntor skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

18

Föreslagen lydelse

Tillägg enligt denna lag utgår till livränta som utges enligt lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon eller på grund av annan försäkring mot ansvar för skada i följd av trafik med motorfordon som avses i 2 & nämnda lag (tra- fiklivränta).

Lagen gäller ej trafiklivränta till följd av skada som uppkommit utomlands och ej heller livränta på grund av försäkring på staten tillhörigt motorfordon eller mo- torfordon som användes uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller inhäg- nat tävlingsområde eller annat sådant in- hägnat område.

98

Indextillägg till trafiklivränta utgår från och med den 1 januari det år, då basbe- loppet enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring för januari månad med minst fem procent överskri- der basbeloppet för januari 1967. Ytter- ligare indextillägg utgår från och med den ] januari varje år basbeloppet för ja- nuari månad med minst fem procent över-

Lagen gäller ej trafiklivränta till följd av skada som uppkommit utomlands, om icke livräntetagaren är svensk medborga- re eller utlänning med hemvist i Sverige. Ej heller gäller lagen livränta på grund av försäkring på staten tillhörigt motor- fordon eller motorfordon som användes uteslutande inom järnvägs- eller fabriks- område eller inhägnat tävlingsområde el- ler annat sådant inhägnat område.

Indextillägg till trafiklivränta utgår från och med den 1 januari det år, då basbe- loppet enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring för januari månad med minst fem procent överskrider basbeloppet för januari 1967. Ytterligare indextillägg utgår från och med varje ] januari, som infaller efter det att basbe— loppet för december månad närmast före-

• Sida 12
•  Original

skrider det basbelopp som ligger till grund gående år med minst fem procent över- för senaste indextillägg. skridit det basbelopp som legat till grund för senaste indextillägg.

I fråga om trafiklivränta, som fastställes efter det att indextillägg till tidigare fast- ställda livräntor börjat utgå enligt första stycket, utgår indexillägg från och med den dag närmast efter livräntans fastställande då ytterligare indextillägg till de tidigare fast- ställda livräntorna börjar utgå.

Indextillägg utgår med det procenttal med vilket basbeloppet ökat. Brutet procenttal avrundas till närmast lägre hela procenttal. Det procenttal med vilket indextillägg skall utgå fastställes av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

16 & Fordran hos försäkringsinrättning på tillägg enligt denna lag får ej utmätas.

Bestämmelsen i första stycket hindrar ej utmätning av livräntebelopp enligt vad som föreskrives i utsökningslagen (1877: 31 s. 1 ).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973. Vid prövning av tidpunkten för och storleken av det indextillägg som skall utgå första gången efter lagens ikraftträdande skall, i stället för det basbelopp som legat till grund för senaste indextillägg, användas basbeloppet för december månad närmast före den månad under vilken tillägget har utlösts.

• Sida 13
•  Original

5. Förslag till Förordning om ändring i förordningen (1967:666) om tillägg till vissa tradklivräntor, som utgår av statsmedel, m.m.

Härigenom förordnas, att 1 och 6 55 förordningen (1967: 666) om tillägg till vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel, m.m., skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

18

Tillägg enligt denna förordning utgår till livränta som i anledning av skada, vil- ken uppkommit här i landet till följd av trafik med motorfordon, utges av statsme- del eller på grund av en av staten ta- gen ansvarighetsförsäkring (trafiklivränta). Med motorfordon förstås därvid sådant fordon som avses i 2 5 lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motor- fordon.

68

Föreslagen lydelse

Tillägg enligt denna förordning utgår till livränta som i anledning av skada, vil- ken uppkommit till följd av trafik med motorfordon, utges av statsmedel eller på grund av en av staten tagen ansvarighets- försäkring (trafiklivränta). Har skadan uppkommit i utlandet skall tillägg dock utgå endast om livräntetagaren är svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige. Med motorfordon förstås vid tillämpningen av denna paragraf sådant fordon som avses i 2 5 lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motor- fordon.

Fordran hos staten eller försäkringsinrättning på tillägg enligt denna förordning får ej utmätas.

Bestämmelsen i första stycket hindrar ej utmätning av livräntebelopp enligt vad som föreskrives i utsökningslagen (1877:

31 s. 1).

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1973.

• Sida 14
•  Original

• Sida 15
•  Original

I Inledning och sammanfattning

I svensk skadeståndsrätt fastställs skade- stånd för framtida förlust av arbetsinkomst i de allra flesta fall som livränta. Samma er- sättningsform kommer regelmässigt till an- vändning beträffande skadestånd till efterle- vande för förlust av underhåll.

När skadeståndslivräntan bestäms tar man i princip inte hänsyn till förändringar i penningvärdet som kan inträffa under den tid livräntan utgår. Om penningvärdet sjun- ker kommer därför livräntans realvärde, dvs. dess köpkraft, att minska. Livränteta- garens ekonomiska situation försämras följ- aktligen vid jämförelse med förhållandena vid den tidpunkt då livräntan fastställdes. Om penningvärdet däremot stiger drabbas den skadeståndsskyldige av en större kostnad än som avsetts vid fastställelsetidpunkten.

Under senare år har uppmärksamheten mer och mer kommit att riktas mot dessa förhållanden, särskilt inflationens inverkan på livräntornas köpkraft. I olika samman- hang har ifrågasatts om inte livräntorna skulle kunna värdesäkras genom att de för— ses med tillägg anpassade efter sjunkande penningvärde.

På några betydelsefulla områden har det visat sig möjligt att åstadkomma ett sådant inflationsskydd för skadeståndslivräntorna. En stor och viktig kategori, nämligen tra- fiklivräntorna, har sålunda värdesäkrats genom lagen (1967: 663) om tillägg till vissa trafiklivräntor (TLL), förordningen (1967: 666) om tillägg till vissa trafiklivräntor,

som utgår av statsmedel, m. m. (TLF), samt viss anslutande lagstiftning. (Med tra- fiklivräntor förstås i detta sammanhang liv— räntor som utgår på grund av skador i följd av trafik med motorfordon.) En annan ka— tegori beträffande vilka värdesäkringsfrå- gan har lösts är skadeståndslivräntor som utges av statsmedel och som inte omfattas av trafiklivräntelagstiftningen. Bestämmel- serna finns i K (1971: 14) om tillägg till vissa statliga skadelivräntor, rn. in. (här kal- lad 1971 års kungörelse).

De berörda författningarna tillgodoser ett mycket stort antal livräntetagare, med så- kerhet långt mer än hälften av alla personer som i dag uppbär skadeståndslivränta. Vid- gar man perspektivet finner man att perio- diska förmåner på många andra områden knutits till penningvärdets utveckling, t. ex. förmåner från folkpensionering och tilläggs- pensionering och familjerättsliga under- hållsbidrag. Men ännu saknar betydande kategorier, inte minst på skadeståndsområ- det, ett inflationsskydd, t. ex. de som upp- bär livräntor som utges på grund av vanlig ansvarsförsäkring eller livräntor som utges direkt av den skadeståndsskyldige och inte omfattas av lagstiftningen om tillägg till statliga livräntor. Många livräntetagare har på detta sätt försatts i en påtaglig undan- tagsställning i förhållande till livräntetagare som har gynnats genom den redan genom— förda värdesäkringslagstiftningen.

Skadeståndskommittén har enligt sina di—

• Sida 16
•  Original

rektiv att bl.a. föreslå nya regler om be- stämmande av skadestånd vid personskada och om skadestånd till efterlevande (Ju 1967: 68). Direktiven innehåller i värdesäk- ringsfrågan följande.

En fråga av stor betydelse rör möjligheterna att bereda livräntetagare skydd mot förluster i följd av ändringar i penningvärdet. Spörsmålet har som bekant numera blivit löst inom den allmänna försäkringen. Trafiklivräntekommit- tén har i sitt nyligen avlämnade betänkande (SOU 1966:53) lagt fram förslag till lagstift- ning om värdesäkring av livräntor som utges enligt trafikförsäkringslagen och av annan bil- ansvarsförsäkring eller som i anledning av trafikskada utgår av statsmedel. Det framstår i ljuset av denna utveckling som ett av rättvise- synpunkter starkt underbyggt önskemål att vär- desäkringsfrågan får en generell lösning för alla ersättningar av livräntekaraktär inom ska- deståndsrätten. Även om det bereder avse- värda tekniska och ekonomiska svårigheter att finna lösningar som fullt ut tillgodoser detta önskemål, kan frågan inte förbigås i detta sammanhang. Utredningen bör med beaktande av den utveckling som har ägt rum på social- försäkringens, trafikförsäkringens och de fa- miljerättsliga underhållsbidragens områden pröva olika tänkbara metoder för värdesäk- ring av livräntebelopp. Härvid har utredningen givetvis att överväga möjligheterna att upp— räkna redan nu utgående livränta på grund av penningvärdeförsämringen. Ett värdesäkrings— systems inverkan på den frivilliga ansvarsför- säkringen måste tillmätas stor betydelse. En ut- gångspunkt bör dock vara att värdesäkrings- frågan får lösas inom ramen för gällande pla- ceringsbestämmelser för försäkringsbolagen.

Det anförda har, enligt vad som uttryck- ligt påpekas i direktiven, avseende såväl på invaliditetslivräntor som på livräntor till ef- terlevande.

Kommittén avsåg ursprungligen att skyndsammast möjligt presentera ett förslag till inflationsskydd för en mera begränsad kategori av skadeståndslivräntor, nämligen sådana som utgår på grund av ansvarsför- säkring, och låta den större och mera kom- plicerade frågan om en generell värdesäk- ring av alla skadeståndslivräntor t. v. anstå. En provisorisk lagstiftning om uppräkning och värdesäkring av förstnämnda livräntor borde nämligen, syntes det kommittén, kunna följa i huvudsak samma principer

som trafiklivräntelagstiftningen. Ett preli- minärt förslag efter dessa linjer underställ- des försäkringsinrättningarna under hösten 1970 för yttrande, eftersom möjligheterna att genomföra förslaget bedömdes vara i hög grad beroende av försäkringsbolagens positiva medverkan och intresse för saken.

Förslaget (här kallat 1970 års PM) inne- höll en lag om tillägg till livräntor som ut- ges på grund av ansvarsförsäkring hos svenskt försäkringsbolag eller utländskt för- säkringsbolag med koncession i Sverige och som inte omfattas av trafiklivräntelagstift- ningen (för enkelhetens skull benämnda an- svarslivräntor; jfr avsnitt 5.1). Försäkrings— inrättningarnas synpunkter på förslaget var delvis negativa på vissa viktiga punkter. Inte minst uttrycktes farhågor för att för- säkringstagarna inom ansvarsförsäkringskol- lektivet skulle dra sig undan kostnaderna för reformen genom att flytta över sina för- säkringar till utländska bolag eller i ökad omfattning stå självrisk för ansvarsska— dorna.

Kommittén ansåg sig under dessa om- ständigheter böra avstå från att lägga fram det remitterade förslaget och i stället söka en lösning efter andra linjer.

Huvuddelen av de svårigheter som försäk- ringsinrättningarna pekat på i sina yttran- den kan enligt kommitténs mening över- vinnas om indexregleringen knyts till själva skadeståndet i stället för till försäkringser- sättningen. Konstruktionen överensstämmer med vad kommittén tänkt sig som slutlig lösning av värdesäkringsfrågan beträffande alla skadeståndslivräntor, men ett förslag på denna grundval har alltså genom remissut- fallet och kommitténs förnyade övervägan- den fått omedelbar aktualitet.

Kommittén har i enlighet härmed inriktat sig på att utarbeta ett förslag i vilket värde- säkringen blir en del av själva skadeståndet och inte en försäkringsförmån e. 1. Efter— som ett förslag i värdesäkringsfrågan, som redan framgått, bör prioriteras framför öv- riga punkter i kommitténs utredningspro— gram har kommittén ansett det lämpligt att behandla frågan i ett delbetänkande, utan att avvakta det omfattande arbete som

• Sida 17
•  Original

kommitténs slutbetänkande i personskade- delen innebär.

I föreliggande betänkande presenterar kommittén ett förslag till lag om ändring av skadeståndslivräntor (i fortsättningen kallad allmänna ändringslagen). Lagen är tänkt att bli den centrala författningen i det framtida värdesäkringssystemet på skadeståndsområ— det. Den princip som bär upp lagen är i hu- vudsak att beloppet av livränta, som utges till fullgörande av skadeståndsskyldighet, skall ändras i anslutning till basbeloppet en- ligt lagen om allmän försäkring.

Kommitténs avsikt är att den föreslagna lagen för framtiden skall reglera samtliga skadeståndslivräntors kontinuerliga anpass- ning till växlingarna i penningvärdet. Lag— stiftningen kan självfallet bara avse sådana livräntor som hänför sig till skadefall efter ikraftträdandet (här kallade nya livräntor). Inom sitt tillämpningsområde kommer den emellertid att avlösa redan existerande för- fattningar angående värdesäkring av ska- deståndslivräntor. En trafiklivränta som fastställs på grund av händelse som har in- träffat efter nya lagens ikraftträdande kom- mer följaktligen att indexregleras enligt denna och inte enligt TLL. Existerande för- fattningar måste därför upphävas såvitt av- ser livräntor enligt nya lagen och äga fort— satt giltighet endast beträffande äldre liv- räntor.

Kommittén har emellertid ansett det oriktigt att stanna vid en lagstiftning som bara löser frågan om inflationsskydd för nya livräntor. Stora kategorier livränteta— gare skulle därmed ställas utan kompensa- tion för inflationens inverkan på deras liv- räntors köpkraft.

På ett begränsat fält har kommittén fun- nit det möjligt att föreslå en värdesäkring som skulle tillgodose vissa andra äldre liv- räntor än sådana som hittills har värdesäk- rats genom TLL eller den lagstiftning som angår statliga livräntor. Kommittén syftar här på sådana livräntor som utgår på grund av ansvarsförsäkring och som avsågs i kom— mitténs preliminära förslag i 1970 års PM (ansvarslivräntorna). Det skulle i detta sam— manhang vara fråga om att aktualisera en

del av detta förslag, nämligen uppräkningen till dagens penningvärde och den fortsatta värdesäkringen av redan existerande livrän- tor. Kommittén räknar med att försäkrings- inrättningarnas inställning på denna punkt skall ha förändrats när nu frågan om värde— säkringen av nya livräntor avses få en annan lösning än den som presenterades i 1970 års PM. De ekonomiska förutsättningarna för försäkringsbolagen är nu också andra än när det preliminära förslaget lades fram. Lagtekniskt möter det inte några större svå- righeter att räkna upp och värdesäkra an- svarslivräntorna, eftersom TLL är en an- vändbar förebild som har prövats under en längre tid i praktisk tillämpning.

Därför föreslår kommittén även en mot- svarighet till TLL när det gäller livräntor som utgår på grund av ansvarsförsäkring, nämligen en lag om tillägg till vissa ansva- righetslivräntor (ansvarslivräntelagen). Den skall omfatta uppräkning till dagens pen- ningvärde och fortsatt värdesäkring av liv- räntor på grund av ansvarsförsäkring i de fall då den skadeorsakande händelsen har inträffat före den tidpunkt då allmänna änd- ringslagen trätt i kraft.

Med sistnämnda förslag har kommittén täckt in den ytterligare kategori gamla liv- räntor beträffande vilken en värdesäkring enligt kommitténs uppfattning är genomför- bar. Det torde nämligen inte vara praktiskt möjligt att genom lagstiftning ålägga ska- deståndsskyldiga som nu själva direkt utger livränta till skadelidande att också utge värdesäkringstillägg. Kommittén har i denna fråga samma ståndpunkt som kom till ut- tryck i samband med lagstiftningen om tra- fiklivräntorna (TLP s. 46). Allmänna änd- ringslagen kommer emellertid självfallet att omfatta också sådana livräntor som ut- ges direkt av den skadeståndsskyldige.

Genomförs kommitténs föreliggande två lagförslag omfattar följaktligen värde- säkringssystemet dels beträffande livräntor på grund av händelser som inträffat efter la- gens ikraftträdande allmänna ändringslagen, dels beträffande livräntor på grund av hän- delser före allmänna ändringslagens ikraft- trädande TLL, ansvarslivräntelagen samt

• Sida 18
•  Original

författningarna om statliga livräntor, när- mare bestämt TLF och 1971 års kungö- reise.

Värdesäkringstilläggen enligt TLL finan- sieras av de försäkringskollektiv som exis- terar då tilläggen aktualiseras. Kommitténs förslag innebär inte någon ändring i detta avseende beträffande de livräntor som en- ligt det sagda också i fortsättningen faller under TLL. För finansieringen av tillägg enligt allmänna ändringslagen och ansvars- livräntelagen tänker sig kommittén dock ett annat system än TLLzs. Det föreslås att vår— desäkringen enligt dessa lagar begränsas in- om en årlig ram av fem procent. Fonde- ringen av erforderligt kapital för en livränta skall säkerställa också framtida värdesäk- ringstillägg inom denna ram. Värdesäkring— en finansieras i enlighet härmed i sin helhet av samma försäkringskollektiv som bekostar själva grundlivräntan. Uppräkningen till ak- tuellt penningvärde av existerande ansvars- livräntor enligt ansvarslivräntelagen bekos- tas emellertid av det kollektiv som finns då uppräkningen genomförs.

Förutom vad som nu har nämnts föreslår kommittén bl.a. att det s.k. utlandsundan- taget i 1 & 2 st. TLL inskränks på så sätt att lagen också kommer att omfatta trafikliv- ränta till följd av skada som har uppkom- mit utomlands om livräntetagaren är svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige.

Betänkandet innehåller en deskriptiv del som i korthet redovisar vad som i dag gäller om bestämmande av skadestånd vid per- sonskada och om andra förmåner i sam- band med ett skadefall samt vilka värdesäk- ringssystem som redan finns på olika om- råden. Kommittén har här ansett det möj- ligt att på vissa punkter ge en mera summa- risk framställning eftersom trafiklivränte- kommittén bara för några år sedan behand— lat väsentligen samma ämnen i sitt betän- kande (TLK). I en senare del har kommit- tén tagit upp sina överväganden i en allmän motivering och en specialmotivering. Slutli- gen redovisas i bilagor visst utredningsma- terial samt en redovisning av remissyttran- dena över 1970 års PM.

• Sida 19
•  Original

2.1. Personskadeersättning

2.1.1. Skadestånd

Allmänna föreskrifter om bestämmande av skadestånd vid personskada finns i 6 kap. 2 och 4 åå strafflagen (SL). (I förslaget till skadeståndslag finns i sak motsvarande be- stämmelser i 5 kap. 3 och 4 55.) Dessa all- männa föreskrifter har generell giltighet så— tillvida att de i princip tillämpas oavsett vad som utgör grunden för skadeståndsan- svaret — den allmänna culparegeln eller en regel om skärpt ansvar, ingående i special— lag, t.ex. bilansvarslagen (BAL), eller till— kommen genom rättspraxis.

I 6 kap. 2 & SL, som avser ersättning till den skadade själv, räknas ett antal olika er— sättningsposter upp. Här är av intresse ”hinder eller brist i den skadades näring”. Den skadade kan förlora inkomst under den tid läkningsprocessen efter skadan pågår (den akuta sjukdomstiden) men också efter den tidpunkt då läkningsprocessen bedöms ha upphört och en stationär skada konstate- rats (invaliditetstiden).

Under den akuta sjukdomstiden ersätts faktisk inkomstförlust och faktiska kostna— der.

Om en bestående (”stationär”) skada konstateras vid akuttidens slut inriktas ska- deståndsprövningen på att fastställa vilken ersättning som skall utgå för framtida in- komstförlust (”ersättning för nedsatt arbets- förmåga” eller '”invaliditetsersättning,,).

Innebörden av svensk skadeståndsrätt i dag är att den skadade skall ha full ersätt- ning för sin förlust. Beräkningen av storle- ken av framtida inkomstförlust är givetvis förknippad med avsevärda svårigheter. Man är i betydande grad hänvisad att grunda avgörandet på antaganden för att principen om full ersättning skall kunna sä- gas ha iakttagits. Vad som skall antagas är dels den skadades framtida inkomster om han inte skadats, dels vilka inkomster han kan uppnå trots skadan. I praxis har en ut- veckling ägt rum som lett fram mot en så långt möjligt individuell bestämning av ska- deståndet. Mycket ofta frångås den scha— blonmässiga bedömning som tillämpningen av de s.k. medicinska tabellerna innebär, till förmån för en värdering som tar sikte på skadans förvärvsmässiga följder i det särskilda fallet. (Se närmare om vilka prin- ciper som följs i dagens praxis TLK s. 21—23 samt Per Boöthius i Svensk Läkartid- ning 1970 s. 5409.)

Med ledning av det medicinska procent- talet, upplysningar om den skadades in- komstförhållanden (inkomstunderlaget) och andra tillgängliga uppgifter beräknar man den förlust som han skall ha ersättning för, vanligen i form av en livränta. Inkomstun— derlaget vid bestämmande av livränta är i princip den inkomst som den skadade kan antas, om han inte blivit skadad, vid i hu- vudsak oförändrat penningvärde ha kunnat bereda sig under den tid livräntan skall

• Sida 20
•  Original

avse. Man beaktar sålunda t.ex. de kon- kreta utsikter till löneökningar eller beford- ran som förelegat för den skadades del. Ofta förflyter lång tid mellan olycksfallet och ersättningsprövningen. Därför tar man hänsyn till förändringar i penningvärdet som har tagit sig uttryck i löneökningar "inom den skadades yrke under den angiv- na tidrymden.

Det är inte alltid som en definitiv liv— ränta kan fastställas för den skadades åter- stående livstid eller fram till den tidpunkt då han när viss ålder. Ibland har man an- ledning räkna med sådana förändringar i invaliditetstillståndet som motiverar att liv- räntan fastställs endast för viss kortare eller längre period för att därefter omprövas (provisorisk livränta). Förändringarna kan vara antingen av medicinsk eller arbetsmäs- sig art.

Om det medicinska tillståndet inte med tillräcklig säkerhet kan bedömas utan att utvecklingen ytterligare avvaktas kan det vara lämpligt att tidsbegränsa livräntan för att omprövning skall kunna äga rum, eller också skjuta upp det definitiva fastställan- det. Ett naturligt led i en individuell invali- ditetsvärdering är att man avvaktar resulta- tet av den rehabilitering som framstår som möjlig i det konkreta fallet. Under en om- skolningsperiod är det befogat att ge den skadade ersättning efter IDO-procentig in- validitet, varefter nedsättningen i förvärvs- förmågan slutligt fastställs med beaktande av resultatet av omskolningen.

När en livränta på detta sätt omprövas tar man som regel hänsyn till de aktuella lö- neförhållandena i den skadades yrke. Ska- deståndet påverkas alltså bl.a. av sådana lönehöjningar som har ägt rum under den tid som förflutit sedan skadeståndet sist prövades.

När livräntan en gång fastställts definitivt kan man normalt inte åstadkomma någon anpassning av skadeståndet till försämring eller förbättring i den skadades tillstånd. Endast i särskilda fall medges förbehåll om rätt till framtida talan angående ytterligare ersättning eller nedsättning i fastställd er- sättning (se t. ex. NJA 1925 s. 103, 1930 s.

86, 1965 A 11). Den i praktiken säkraste metoden att uppnå anpassning av skade- ståndet till framtida utveckling är den nyss angivna att tidsbegränsa livräntan för att omprövning skall kunna ske, eller att ut- vecklingen eljest avvaktas under lämplig tidsperiod innan skadeståndet definitivt fastställs. Försäkringsbolagen brukar emel- lertid också visa sitt tillmötesgående vid mera betydande medicinsk försämring i den skadades tillstånd genom att frivilligt gå med på en revidering av ersättningen.

Skadestånd för nedsatt arbetsförmåga fastställs inte alltid i form av livränta. Er- sättning med engångsbelopp förekommer som regel när invaliditeten inte överstiger 10 %. Även i högre invaliditetsgrader kan engångsbelopp bli aktuellt, särskilt om någon egentlig förlust eller kostnad inte kan påvisas. Ett engångsbelopp får inte sällan karaktären av förhöjd ideell ersättning. En kombination mellan livränta och engångs- belopp förekommer knappast i svensk ska- deståndspraxis, men under vissa förutsätt- ningar medges att fastställd livränta helt el- ler delvis byts ut mot engångsbelopp (jfr 13 & TFL).

6 kap. 4 & SL, som avser ersättning till efterlevande efter den som dödats, innehål- ler en tämligen snäv avgränsning av rätten till skadestånd. Det förutsätts att den efter— levande genom dödsfallet kommer att sakna erforderligt underhåll. Syftet är med andra ord inte i så utpräglad grad som eljest inom svensk skadeståndsrätt att den berättigade skall ha full ersättning för sin förlust. Sna- rare skall ersättningen inriktas på att täcka den efterlevandes försörjningsbehov i anled- ning av dödsfallet.

Behovet av underhåll prövas på grundval av det bidrag som den avlidne har lämnat till den efterlevandes försörjning. Även här fastställer man ett inkomstunderlag, i hu- vudsak efter samma principer som i invali- ditetsfallen. Stadgandets restriktiva utform- ning har i dag inte så stor inverkan på er- sättningarna såvitt gäller inkomsttagare i nivå med den genomsnittliga lönestandar- den i samhället. Även skadestånd till efter— levande bestäms i dylika fall på sådant sätt

• Sida 21
•  Original

att ersättningen kan antas medverka till att den berättigade bibehålls vid i stort sett samma standard som före dödsfallet.

Prövningen sker med hänsyn till förhål- landena i det enskilda fallet men på några punkter följer man standardiserade normer. En änkas konsumtionsandel anses t.ex. i normalfallet vara ca 40 %, dock vid högre åldrar ca 50 %. Beräkningssättet gäller emellertid inte beträffande högre inkomster.

I 6 kap. 4 & SL sägs uttryckligen att ska— destånd till efterlevande kan bestämmas som engångsbelopp eller som livränta. I övervägande antalet fall torde ersättningen utgå som livränta.

Engångsbelopp eller livränta som skade- stånd vid personskada bestäms i det pen- ningvärde som råder vid tiden för faststäl- landet. Förändringar i samma värde som inträffar under tiden mellan olycksfallet och skadeståndets slutliga fastställande på- verkar följaktligen skadeståndsbeloppet. Däremot inverkar inte framtida föränd- ringar i penningvärdet som inträffar under livräntans löptid. Livräntans realvärde är följaktligen inte säkerställt för framtiden om inte livräntan antingen tillhör någon av de kategorier som har värdesäkrats genom lagstiftning (avsnitt 2.4.1.6 och 2.4.1.7) eller skall omprövas enligt vad som har medgi- vits i samband med att livräntan fastställdes (NJA 1955 C 199 och 1961 s. 572, i vilket rättsfall den ansvarige medgav livräntetaga- ren — en pojke som skadats vid 2 års ålder — rätt att framdeles föra talan om tillägg i anledning av väsentlig penningvärdeförsäm- ring). Det torde höra till undantagen att omprövning medges med hänsyn till pen- ningvärdeförsämringen eller att livräntan binds vid indexklausul.

Skadestånd samordnas i viss omfattning med andra förmåner som utgår i anledning av skadefallet, såsom förmåner från social- försäkringen. Samordningen, som i regel in- nebär att skadeståndsbeloppet reduceras med beloppet av den andra förmånen, be- handlas i den följande översiktliga fram- ställningen av försäkringsförmåner m. m.

2.1.2. Socialförsäkring

Från socialförsäkringen utgår under akut sjukdomstid förmån i form av sjukpenning. Vid invaliditet kan periodisk ersättning från den allmänna försäkringen (folkpensione- ringen och tilläggspensioneringen) ifråga- komma i form av förtidspension eller sjuk- bidrag och ur yrkesskadeförsäkringen i form av yrkesskadelivränta. Invaliditetser- sättning utgår till vissa försäkrade som inte åtnjuter pension från den allmänna försäk— ringen.

Till efterlevande kan utgå familjepension (änkepension och barnpension) från den all- männa försäkringen och efterlevandeliv- ränta från yrkesskadeförsäkringen.

Förmånerna förenas ibland med tillägg. Till förtidspension i form av folkpension kan utgå barntillägg, hustrutilläggg och kommunalt bostadstillägg. Vid invaliditet av viss beskaffenhet kan också förekomma invaliditetstillägg. Inom yrkesskadeförsäk- ringen gäller att yrkesskadelivränta kan förhöjas med vårdbidrag.

Till folkpension i form av förtidspension och änkepension utgår pensionstillskott om pensionären inte alls har tilläggspension el— ler har tilläggspension endast till lågt be- lopp.

En aktuell skildring av den allmänna för- säkringens system av förmåner finns i pen- sionsförsäkringskommitténs betänkande ”Fa- miljepensionsfrågor m. m.” (SOU 1971: 19, s. 13—21).

Förmån från den allmänna försäkringen samordnas med yrkesskadeförmån enligt be- stämmelser som finns i 17 kap. AFL. Hu- vudregeln är att förtidspension minskas med tre fjärdedelar av yrkesskadelivränta som ut- går för samma tid som pensionen. Enligt 3 & beaktas vid denna samordning inga and- ra tillägg än barntillägg. Om förhållanden mellan förmån från socialförsäkringen å ena sidan samt skadestånd å andra sidan finns i sak överensstämmande föreskrifter i 20 kap. 7 & AFL och 51 & YFL. Rätten till ersätt- ning från socialförsäkn'ngen förklaras inte hindra den skadelidande att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersätt-

• Sida 22
•  Original

ningen som må tillkomma honom. Innebör- den är i huvudsak att skadeståndslivränta skall reduceras med förtidspension eller fa- miljepension från den allmänna försäk- ringen samt yrkesskadelivränta eller efter- levandelivränta från yrkesskadeförsäkring- en.

Enligt nämnda lagrum i AFL och YFL utövas inte regress för socialförsäkringsför- mån som utgår på grund av lagarna. Sam- ordningen kan därför ske enligt en nettome- tod, innebärande att man med utgångspunkt från socialförsäkringsförmånens belopp be- räknar skadeståndet inom det utrymme som återstår upp till den täckning av inkomst- förlusten som åsyftas (den s. k. nertolivrän- temetoden). Försäkringsförmån och skade- stånd får tillhopa inte överstiga den lidna skadans belopp. En slutlig avräkning av för- säkringsförmånen sker redan i samband med att skadeståndet fastställs. Sådana hö,"— ningar av försäkringsförmånen som seder- mera äger rum, t. ex. därför att basbeloppet stiger, inverkar inte på skadeståndet (prop. 1962: 90 s. 421).

I och med att regress inte längre kan ut- övas beträffande yrkesskadeförmån bortfal— ler behovet att samordna sådan förmån och skadestånd enligt den s. k. bruttolivränteme- roden. Den innebär att skadeståndet konti- nuerligt anpassas till den aktuella försäk- ringsersättningen genom att vid skadestånds- livräntans utbetalning avdrag görs för sam- tidigt utgående försäkringsersättning (se närmare TLK s. 70—73). I fråga om skada som har inträffat före den 1 januari 1969 kan regressrätt dock föreligga på grund av vad som föreskrevs i 51 5 2 st. YFL i dess lydelse före nämnda datum, och därför har bruttolivräntemetoden fortfarande praktisk betydelse. Den måste också användas vid samordning mellan skadestånd och förmån av annat slag — t. ex. vissa arbetsgivarför- måner — som är förenad med regressrätt (jfr avsnitt 2.1.4).

Ibland skall en viss del av socialförsäk- ringsersättningen lämnas utanför sam- ordningen med skadestånd. Detta är fallet då skadeståndet jämkas på grund av den skadelidandes medvållande. Det har i så-

dana situationer ansetts att skadeståndet inte bör reduceras med större del av samti- digt utgående socialförsäkringsförmån än som svarar mot jämkningsgraden (NJA 1965 s. 129). Om förlusten uppgår till 20 000 kr per år, socialförsäkringsförmånen till 10000 kr och jämkningsgraden till 1/2 skall endast 5 000 kr av förmånen reducera det jämkade skadeståndet 10000 kr, med resultat att den skadelidande får täckning för 15 000 kr av sin förlust.

2.1.3. Enskild försäkring

Många medborgare skyddar sig mot skade— fall genom kollektiv eller privat försäkring i olika former (liv-, olycksfalls- eller sjukför- säkring). Exempel på kollektiv försäkring är sådan olycksfallsförsäkring som tecknas för anställda på många arbetsplatser eller för skolbarn. Hit hör även sådan försäkring som utgör förmån i tjänsten, såsom tjänste- grupplivförsäkringen. Genom enskild försäk- ring kan man också bygga upp ett indivi- duellt skydd mot förluster som kan upp- komma vid sjukdom eller olycksfall.

I de allra flesta fall är den enskilda för- säkringen så konstruerad att ersättningen ut- går i form av ett kapitalbelopp. Men det förekommer också periodiska ersättningar. Som exempel kan nämnas livränta som ut- går på grund av livförsäkring, dagersättning på grund av olycksfallsförsäkring samt sjukersättning ur den enskilda sjukförsäk- ringen.

Förmån på grund av enskild försäkring påverkar endast undantagsvis skadestånd. Om förmånen — som t. ex. gottgörelse för sjukvårdskostnader ur olycksfallsförsäk- ringen — utgår med verkliga beloppet av kostnad eller förlust i anledning av skadan skall den räknas av på utgående skadestånd. Detta sammanhänger med att försäkringsgi- varen i sådant fall har rätt att utöva regress mot den skadeståndsskyldige för vad han utgivit (25 ä 2 st. 2 ledet FAL). Övriga för- måner ur liv-, olycksfalls- eller sjukförsäk— ring har däremot s. k. summakaraktär (sum- maförsäkring). Försäkringsgivaren får inte utöva regressrätt för utgivet belopp (25 5

• Sida 23
•  Original

2 st. 1 ledet FAL). Ersättning ur summaför- säkring räknas inte av på samtidigt utgå- ende skadestånd. Den skadelidande kan följaktligen _— till skillnad från vad som gäl- ler beträffande förmån från socialförsäk- ringen —— kräva skadestånd också för sådan del av sin skada som täcks av försäkringen. Undantagsvis beaktas summaförsäkring dock vid bestämmande av skadestånd, näm- ligen vid prövningen av erforderligt skade- stånd till efterlevande enligt 6 kap. 4 % SL. Detta gäller dock endast om försäkringser- sättningen överstiger ordinär storlek.

2.1.4. Arbetsgivarförmåner

Många anställda i offentlig och enskild tjänst har vid sjukdom och olycksfall rätt till förmåner av arbetsgivaren. En vanlig form av periodisk ersättning under akut sjuk- domstid är sjuklön. Vid varaktig arbetsoför- måga eller dödsfall kan sjukpension, för- tidspension, efterlevandepension e. ]. ifråga- komma. Arbetsgivarförmånerna kan vara försäkrade eller också utges de av arbetsgi— varen direkt. Exempel på det förstnämnda är sjuk- och invalidpension enligt den s. k. ITP-planen för tjänstemän i enskild tjänst. Enligt det på LO-området gällande avtalet om gruppsjukförsäkring (AGS) utbetalas dagersättning som komplement till sjukpen- ning, förtidspension eller sjukbidrag enligt AFL.

Sjuklön som utges av arbetsgivare redu- cerar skadestånd eftersom arbetsgivaren an— ses ha rätt att regressvis återkräva vad han har utgivit av den skadeståndsskyldige. Det- samma gäller i fråga om pensionsförmån som en arbetsgivare utger direkt till den skadelidande (beträffande efterlevandepen- sion sker avräkning på skadeståndet utan motsvarande regressrätt för arbetsgivaren). Läget är emellertid annorlunda när det gäl- ler pensionsförmån som utgår på grund av försäkring, i det att här summaförsäkring anses föreligga.

2.2. Försäkring på den skadeståndsskyldiges sida

Den skadeståndsskyldige kan skydda sig mot risken att få betala skadestånd genom att teckna ansvarsförsäkring, som är en form av Skadeförsäkring (jfr 25 5 1 st. FAL). Ansvarsförsäkringen har i dag en mycket stor spridning, och det torde vara mycket vanligare att skadeståndet utgår ur försäkring än att det betalas direkt av den skadeståndsskyldige. Här bortses från det nu tämligen vanliga förhållandet att vissa offentliga och enskilda subjekt är självför- säkrare, dvs. underlåter att teckna försäk- ring därför att riskspridningen inom den egna verksamheten bedöms som tillräcklig. Självförsäkrare är bl.a. staten samt vissa större kommuner och företag (jfr avsnitt 4).

Den frivilliga ansvarsförsäkringens ut- bredning har nyligen beräknats. Det är van- ligt att försäkringsformen ingår i en s.k. paketförsäkring (t. ex. hem— eller villaförsäk- ring), och antalet sådana försäkringar har uppskattats till 2—2,5 milj. Den kan också ingå i någon annan form av kombinerad försäkring, såsom fastighetsförsäkring, och av sådana torde i dag finnas närmare 1 milj. Företagsansvarsförsäkring, som också kan ingå i en kombination, finns till ett antal av ca 360 000.

En ny form av ansvarsförsäkring är den s.k. trygghetsförsäkringen som täcker ett ansvar för arbetsgivare på vissa kollektivav- talsområden vilket går utöver det vanliga skadeståndsansvaret.

I vissa fall är föreskrivet i lag att skade- ståndsansvar skall täckas av ansvarsförsäk- ring. Det praktiskt viktigaste exemplet är trafikförsäkringen, som skall finnas för att täcka det skadeståndsansvar som enligt lag åvilar ägare och förare av motorfordon. Försäkringsplikt föreligger emellertid inte i samma omfattning som skärpt skadestånds- ansvar för ägare, brukare och förare av motorfordon enligt BAL.

Frivillig ansvarsförsäkring _ s.k. bilan- svarighetsförsäkring — tecknas därför i be- tydande omfattning för skadeståndsansvar som kan uppkomma enligt BAL vid trafik

• Sida 24
•  Original

med sådant motorfordon beträffande vilket trafikförsäkringsplikt inte föreligger (jfr 2 5 4 st. betr. s.k. områdesfordon och 4 & TFL betr. statliga fordon). Skador vid trafik med sådana fordon som inte är motorfordon i

TFL:s bemärkelse — vissa traktorer och motorredskap — täcks ofta av vanlig an- svarsförsäkring.

I det följande behandlas närmare endast den frivilliga ansvarsförsäkringen, med sär- skild inriktning på de sidor som är av in- tresse för frågan om värdesäkring av försäk- ringslivräntorna. Trafikförsäkringen har relativt nyligen behandlats i TLK, och be— träffande denna kan alltså hänvisas dit (s. 23—26). De viktigare ändringar som sedan dess ägt rum i TFL är dels att kommunerna inte längre är befriade från trafikförsäk- ringsplikt enligt 4 5 och dels att försäk- ringsgivarens ansvarighet enligt 11 & inte längre är begränsad till 1 milj. kr för varje skadad eller dödad person (jfr TLP s. 11).

2.2.1. Frivillig ansvarsförsäkring

2.2.1.1 Allmänt

Ansvarsförsäkringen täcker i normala fall den skadeståndsskyldighet enligt lag som försäkringstagaren kan åläggas för person- eller egendomsskada, tillfogad annan genom händelse under försäkringstiden. Ibland gäller försäkringen också beträf- fande skador som försäkringstagaren själv inte är ansvarig för. Företagsansvarsförsäk- ringen t. ex. täcker i viss omfattning det skadeståndsansvar som försäkringstagarens anställda ådrar sig i tjänsten, och hemförsäk- ringen täcker det skadeståndsansvar som kan åvila försäkringstagarens familjemed- lemmar.

En betydelsefull skillnad mellan trafik- försäkringen och den frivilliga ansvarsför- säkringen är att trafikförsäkringen garante— rar den skadelidande hans skadestånd. Detta s. k. garantimoment (se TLP s. 11) har bl. a. den praktiska innebörden att den skadeli- dande får ut försäkringsersättning även om försäkringstagaren inte har fullgjort sina skyldigheter i fråga om försäkringen eller

om försäkringsgivaren enligt 18—20 åå FAL är fri från ansvar gentemot försäk- ringstagaren, t.ex. därför att denne har handlat uppsåtligen.

Försäkringsgivaren betalar vid ansvars- försäkring det skadestånd som den försäk- rade enligt lag kan bli skyldig att utge. I allmänhet gäller viss självrisk.

Försäkringsbeloppet vid personskada ut- gör i allmän ansvarsförsäkring 1 milj. kr för varje skada (jfr också avsnitt 8.1, 1 5). Om flera skador har uppkommit av samma orsak och vid samma tillfälle anses de i detta sammanhang som en enda skada. Före 1969 gällde betydligt lägre belopp.

2.2.1.2 Organisation

Endast ett fåtal av de försäkringsbolag med riksomfattande verksamhet som arbetar på den svenska skadeförsäkringsmarknaden saknar koncession för ansvarsförsäkring. Enstaka exempel finns på bolag som uteslu- tande meddelar ansvarsförsäkring. Direkt ansvarsförsäkring meddelas av de flesta av de svenska s.k. riksbolagen men också av utländska bolag med koncession i Sverige. Vissa svenska bolag med lokal verksamhet, vilka som regel inte har koncession för ansvarsförsäkring, förmedlar såsom ombud sådan försäkring i riksbolag.

Den som vill teckna frivillig ansvarsför- säkring är emellertid inte bunden till försäk- ringsföretag som har koncession i Sverige. Det förekommer att svenska företag tecknar försäkring direkt i utländskt försäkringsbo- lag.

För vissa ändamål förekommer pooler mellan ansvarsförsäkringsbolagen. Exempel är Svenska flygförsäkringspoolen, som för- delar flygförsäkring mellan anslutna med- lemsbolag.

Något organ för gemensamma uppgifter av liknande karaktär som Trafikförsäk- ringsföreningen finns inte inom ansvarsför- säkringen.

För ansvarsförsäkringen gäller FRL. An- svarsförsäkring får, liksom annan försäk- ringsrörelse, bedrivas endast av försäk- ringsaktiebolag eller ömsesidigt försäk- SOU1972: 12

• Sida 25
•  Original

ringsbolag som fått koncession av Kungl. Maj:t. Koncession för utländsk försäkrings- givare kan medges enligt lagen (1950: 272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket. An— svarsförsäkringen utgör en självständig kon- cessionsgren. Kungl. Maj:t stadfäster också bolagsordning och — för vissa slag av verk- samheter — särskilda grunder för bolaget. Om bolagsordning och grunder ändras för existerande försäkringsbolag — t. ex. i fråga om viss koncessionsgren — skall ändrings- beslutet fastställas av Kungl. Maj:t eller för— säkringsinspektionen.

I stor utsträckning tillämpar bolagen en— hetliga villkor inom ansvarsförsäkringen. Även enhetlig premiesättning har varit van- lig inom s.k. tarifföreningar som några bo- lag tidigare har upprätthållit. Under senare tid har emellertid konkurrensen mera all- mänt tagit sig uttryck också i premiesätt- ningen.

Sedan år 1947 finns för skaderegleringen inom ansvarsförsäkringen ett särskilt rådgi— vande organ, Ansvarighetsförsäkringens personskadenämnd (jfr inom trafikförsäk- ringen Trafikförsäkringsanstalternas nämnd, TLK s. 24, TLP s. 11). Den avger yttrande på begäran av anslutet försäkringsbolag el- ler av domstol. Sådana yttranden avser be- räkning av personskadeersättning. På begä- ran av anslutet bolag yttrar sig nämnden även om utbyte av livränta mot livränta under kortare tid eller mot visst kapital. Bolag kan i vissa fall vara skyldigt att höra nämnden. Det gäller bl.a. bestäm- mande av ersättning i invaliditetsfall om in- validiteten inte understiger 10 %.

Z.2.1.3 Kontroll

För Skadeförsäkring gäller den s.k. solidi- tetsprincipen. Innebörden härav är att för- säkringstagaren skall kunna fordra garan- tier för att det bolag som meddelar försäk- ringen har förmåga att fullgöra sina för- pliktelser enligt försäkringsavtalet. Principen återspeglas i ett antal bestämmelser i FRL. Den gäller också i fråga om livförsäkring och därmed jämställd personförsäkring och

tillmäts särskild betydelse inom livförsäk- ringen.

Vidare gäller den s. k. skälighetsprinci— pen. Den innebär att försäkring skall bere- das till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad.

Ansvarsförsäkringen är inte på samma sätt som trafikförsäkringen bunden av de- taljerade föreskrifter och fortlöpande kon- troll. Försäkringsbolagen har tämligen fritt kunnat lägga upp sin verksamhet inom den ram som följer av soliditets- och skälighets- principerna och de närmare anvisningar som FRL innehåller.

För ansvarsförsäkringen finns sålunda t. ex. inte sådana Specialregler om premier— nas skälighet som TFL innehåller i 7—9 åå och som medger en längre gående kontroll än vad som eljest följer av FRLzs bestäm- melser för Skadeförsäkring. Viss övervak- ning förekommer dock även i fråga om an— svarsförsäkringens premiesättning, bl. a. genom försäkringsinspektionens s. k. skälig- hetskontroll. Enligt 282 & 2 mom. FRL ålig- ger det styrelsen och verkställande direktö- ren att med hjälp av fortlöpande statistik el— ler på annat sätt övervaka att premiesätt- ningen är skäligt avvägd med hänsyn till den risk som försäkringen är avsedd att täcka, nödiga omkostnader för försäkringen samt omständigheterna i övrigt. Vidare åläggs styrelsen och verkställande direktö- ren att till försäkringsinspektionen sända in redogörelse för den metod som har använts för övervakningen av premiesättningen och för erfarenheter av övervakningen.

2.3 Säkerställande av livränta på grund av försäkring

I allt väsentligt gäller samma principer för säkerställande av livränta inom ansvarsför- säkringen som inom trafikförsäkringen (jfr härom TLK s. 25—26 och TLP s. 14—15).

I huvuddrag innebär det sagda bl. a. föl- jande. I försäkringsanstaltens balansräkning skall såsom skuld under benämningen för- säkringsfond tas upp värdet balansdagen av bolagets ansvarighet på grund av dels in- träffade, inte slutreglerade försäkringsfall

• Sida 26
•  Original

( ersättningsreserv) och dels löpande försäk- ringar (premiereserv).

Om en skada, som täcks av exempelvis ansvarsförsäkring, medför rätt till livränta, skall livräntans värde jämte övriga kostna- der för skadan belasta försäkringsgrenen för det år då skadan har inträffat. Regleras ska- dan inte slutligt under detta år skall det be- räknade livräntevärdet — kapitalvärdet av livräntan — jämte övriga oreglerade kost- nader för skadan tas upp i ersättningsreser— ven. Beloppet kvarstår sedan i ersättnings- reserven till dess att livräntan har slutligt fastställts. Då avförs livräntans kapitalvärde från skadeförsäkringsgrenen och redovisas, om bolaget äger rätt att behålla ansvarighe- ten för livräntan, i stället inom skadelivrän- terörelsen.

Om bolaget inte har haft rätt att på detta sätt behålla ansvarigheten för livräntan har det fullgjort sin skyldighet gentemot livrän- tetagaren genom att köpa in livräntan hos försäkringsinrättning som har sådan rätt. Beträffande trafiklivränta gäller att svenskt bolag och utländsk försäkringsanstalt med koncession i Sverige skall, om bolaget eller anstalten inte har rätt att behålla ansvarig- heten, fullgöra skyldighet att utge livränta genom köp av sådan livränta hos RFV eller hos behörigt svenskt försäkringsbolag.

Det torde höra till undantagen att svensk försäkringsgivare inom frivillig ansvarsför- säkring inte får behålla ansvarigheten för skadeståndslivränta. Vid den kartläggning av ansvarslivräntorna som kommittén har gjort (jfr Bilaga 1 ) har det visat sig att det finns några livräntor beträffande vilka här koncessionerade utländska bolag har behål- lit ansvarigheten, möjligen på så sätt att liv- räntorna står kvar i bolagens ersättningsre- serv. Enligt FRL skall livförsäkringsrörelse bedrivas på grundval av den s.k. kapital- täckningsprincipen. Detta innebär att, när skadeståndslivränta fastställs, ett belopp bokförs som skuld i livränterörelsen (fonde- ras), svarande mot livräntans kapitaliserade värde vid denna tidpunkt. Kapitalvärdet, som fastställs enligt grunder som gäller för livränterörelse i allmänhet, beräknas på grundval av antaganden om framtida för-

hållanden, vari ingår erforderliga bedöm- ningar beträffande dödlighet, ränteutveck- ling e. 1.

Nu gällande grunder för beräkning av premiereserv för skadelivräntor bygger bl. a. på en antagen ränteintensitet av 3 %. Skadelivränterörelsen, som redovisas som särskild verksamhetsgren, gottskrivs också alltid 3 % ränta såsom avkastning på liv- räntefonden. Detta gäller oavsett den verk- liga avkastningen på de värdehandlingar som har pantsatts för fonden (jfr nedan). Det ränteöverskott, som uppstår om den verkliga avkastningen överstiger 3 % — nå- got som med nuvarande placeringsmöjlighe- ter är regel —, överförs automatiskt från livränterörelsen till bolagets allmänna kon- solidering. Skulle avkastningen understiga 3 %, fylls bristen från de allmänna konso- lideringsmedlen. Skadeförsäkringsbolagens genomsnittliga placeringsränta uppgår f. n. till ca 6,5 % (jfr Sveriges officiella statistik: ”Enskilda försäkringsanstalter 1969”, inled- ningen s. 128).

Vissa föreskrifter gäller för placeringen av försäkringsfonden för livförsäkringar. Enligt 274 & FRL skall placeringen i första hand ske i guldkantade obligationer och in- teckningslån med fullgod säkerhet. En tion- del av fonden får placeras fritt, dock inte i aktier. De värdehandlingar, i Vilka fonden redovisas, skall enligt 276 & FRL förvaras på visst sätt avskilda. Livräntetagarna åt- njuter panträtt i värdehandlingarna till sä- kerhet för sin fordran på bolaget.

För livränta som köps hos RFV har Kungl. Maj:t fastställt särskilda grunder be- träffande beräkning av engångspremie och premiereserv. Dessa grunder bygger också på antaganden om framtida förhållanden. De avviker dock något från de grunder som tillämpas vid beräkningen av premiereserv inom skadelivränterörelsen i bolagen. Rän- tefoten är nämligen här 3 % under de första 10 åren och därefter 2,5 %. Dödlig- heten uppskattas enligt tabellen R 32. Dessa grunder har bl. a. tillämpats på de ansvars- livräntor som har inköpts hos RFV år 1945 och 1950 och som särskilt kommer att be- handlas i det följande (avsnitt 2.6). Livrän-

• Sida 27
•  Original

tefonden förvaltas enligt reglementet (1961: 265) angående förvaltningen av riks- försäkringsverkets fonder. I huvudsak gäller här samma placeringsföreskrifter som i 274 % FRL, dock utan bestämmelser om pant- sättning till livräntetagarnas förmån.

Vid inköp av livränta hos svenskt försäk- ringsbolag som har rätt att driva livförsäk- ringsverksamhet bestäms premien enligt fastställda grunder för livförsäkring. För det förvaltande bolaget finns s.k. återbä- ringsgrunder som innebär att uppkom- mande överskott skall gå åter till försäk— ringstagaren. Det inköpande bolaget kan härigenom gottgöras den vinst som det för- valtande bolaget har lyckats uppnå vid för- valtningen av livräntekapitalet.

2.4. Värdesäkring av periodiska förmåner

En allmän framställning av värdesäkrings- frågor som uppkommer vid skadeförsäkring finns i värdesäkringskommitténs betän— kande ”Indexlån” del II (SOU 1964: 2), s. 293 ff. TLK innehåller på s. 26 ff. en skild- ring av ”Värdesäkringsproblem inom ska- deståndsrätten och vissa andra områden”. I det följande ger kommittén en samlad och såvitt möjligt aktuell redovisning av hur värdesäkringsfrågor lösts här i landet på olika områden. Kommittén har också un— dersökt i vilken omfattning man nått fram till en lösning av frågan om inflationsskydd för periodiska skadeståndsförmåner i vissa främmande länder.

2.4.1. Värdesäkring på olika områden i Sve- rige

2.4.1.1 Basbeloppet

Periodiska förmåner på olika områden vär- desäkras ofta genom anknytning till det 5. k. basbeloppet enligt 1 kap. 6 & AFL. Det fast- ställs av Kungl. Maj:t för varje månad och utgör 4 000 kr multiplicerat med det tal som anger förhållandet mellan det allmänna prisläget under andra månaden före den som basbeloppet avser och prisläget i sep—

tember 1957. Beräkningar av detta förhål- lande sker på grund av konsumentprisindex (basår 1949) och utförs av statistiska cen- tralbyrån enligt KK (1962: 383) med före- skrifter för beräkning av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Ändring av re- lationstalet mellan de angivna prislägena föranleder inte ändring av basbeloppet om det inte har stigit eller gått ned med minst 3 % sedan den närmast föregående änd— ringen vidtogs. Det basbelopp som beräk— nas på detta sätt avrundas till närmaste hundratal kronor.

Basbeloppets utveckling framgår av föl- jande tabell:

Kalenderår Basbelopp för januari 1960 4 200 1961 4 300 1962 4 500 1963 4 700 1964 4 800 1965 5 000 1966 5 300 1967 5 500 1968 5 700 1969 5 800 1970 6 000 1971 6 400 1972 7 100

En jämförelse mellan konsumentprisin- dex och basbeloppets utveckling månadsvis under åren 1970 och 1971 görs i följande tabell.

Konsument-

prisindex Basbelopp Månad 1970 1971 1970 1971 Januari 228 251 6 000 6 400 Februari 232 251 6 000 6 700 Mars 233 252 6 300 6 900 April 234 251 6 300 6 900 Maj 235 250 6 300 6 900 Juni 236 251 6 300 6 900 Juli 237 252 6 300 6 900 Augusti 238 256 6 400 6 900 September 239 256 6 400 6 900 Oktober 240 259 6 400 6 900 November 242 258 6 400 6 900 December 243 6 400 7 100

• Sida 28
•  Original

Den allmänna försäkringens pensionssystem — folkpensioneringen och tilläggspensione- ringen _ värdesäkras genom anknytning till basbeloppet. Alla förmåner från folk- pensioneringen utom det kommunala bo- stadstillägget anges genomgående till visst procenttal av det för varje månad gällande basbeloppet. Hel förtidspension t. ex. utgör för ensamstående pensionär 90 % av basbe- loppet. Invaliditetsersättningen utgår med 60 eller 30 % av basbeloppet.

Inom tilläggspensioneringen används bas- beloppet vid beräkningen av pensionsgrun— dande inkomst (inkomster under ett basbe- lopp och över 71/2 basbelopp undantas), vid uträkningen av de s. k. pensionspoängen samt vid bestämmandet av storleken av ut- gående tilläggspension.

Pensionstillskottet till ålderspension, för- tidspension och änkepension från folkpen- sioneringen utgör f. n. 9 % av basbeloppet och stiger årligen fram t.o.m. år 1978, då det utgör 30 % av basbeloppet.

2.413. Yrkesskadeförsäkringen

Under tiden före 1967 års lagstiftning på yrkesskadeområdet (prop. 1967 : 147) var yrkesskadelivräntoma inte värdesäkrade. Däremot hade de vid skilda tillfällen höjts, bl. a. med hänsyn till penningvärdeutveck- lingen. De viktigaste höjningarna under se— nare år ägde rum genom lagen (1955: 469) angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete m.m. (ändrad genom la- gen 1971: 284 i samband med reformen av yrkesskadeförsäkringens finansiering) samt lagen (1962: 303) om förhöjning av vissa er- sättningar i anledning av yrkesskada m.m. (ändrad genom lagen 1971: 285). Dessa la- gar omfattar inte nya skadefall. I stället kan de sägas ha anpassat redan existerande liv- räntor till aktuellt prisläge.

Genom lagen (1967: 919) om värdesäk- ring av yrkesskadelivräntor m.m. (ändrad genom lagen 1971: 286) och KF (1967: 920) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor,

som utgår av statsmedel, m.m., har emel- lertid en fullständig värdesäkring genom- förts genom anknytning till basbeloppet. Också högsta beloppet för den årliga arbets- förtjänsten vid bestämmande av yrkesska- deersättning indexregleras genom anknyt— ning till basbeloppet.

1967 års värdesäkringsbestämmelser gäl- ler livränta på grund av obligatorisk försäk- ring enligt YFL m.fl. författningar på yr- kesskadeområdet eller på grund av vissa för- ordningar om yrkesskadeersättning av statsmedel. Livräntor i anledning av skador som har inträffat före den 1 januari 1968 har räknats upp till den nivå de bör ha nämnda dag. Sålunda har livränta höjts med 25 % om skadan har inträffat år 1961 eller tidigare, med 20 % om skadan har in- träffat något av åren 1962—1964 och med 10 % om skadan har inträffat något av åren 1965—1967. För tiden efter den 1 januari 1968 värdesäkras de höjda livräntorna, lik- som nytillkommande livräntor, genom an- knytning till basbeloppet. Livräntan skall motsvara produkten av det för varje tid gäl- lande basbeloppet och det tal, beräknat med två decimaler, som anger förhållandet mel— lan livräntans belopp och basbeloppet för januari månad 1968 eller, om skadan har inträffat efter den 31 december 1968, bas- beloppet för januari månad det år då ska- dan inträffade.

2.4.1.4 Enskild försäkring

Basbeloppet har vunnit insteg också inom den enskilda försäkringen. Exempel utgör främst pension enligt ITP-planen, som kan tryggas genom försäkring i SPP (jfr ovan). Gränserna för pensionsmedförande lön inom ITP-systemet påverkas — liksom inom tilläggspensioneringen enligt AFL —— under intjänandetiden av förändringar i basbeloppet.

Tillägg på utgående ITP-pensioner som kompensation för sådan penningvärdeför- sämring som har inträffat sedan pensionen börjat utgå bestäms däremot inte på grund— val av basbeloppet. Enligt SFP:s återbä— ringsgrunder skall i stället återbäring, som

• Sida 29
•  Original

tilldelas i form av tillägg på utgående pen- sioner, utgöra kompensation helt eller delvis för penningvärdeförsämring som kan ha in- träffat under pensionstiden. Tilläggen be- stäms av SPP:s styrelse för ett år i taget, med beaktande av bl.a. storleken av till- gängliga överskottsmedel. Hittills har pen- sionärerna fått full kompensation för pris- stegringen. Tilläggen för år 1972, som be- räknats med utgångspunkt från pensions- pristalet för december 1971 (207,86) och innebär en genomsnittlig höjning med 7 % framgår av följande tabell. Inom parentes anges de för år 1971 gällande tilläggen.

Basår Tillägg i % av Basår Tillägg (år då tillförsäkrad (år då i % av pension pension pension tillförsäk- började började rad pen- utges) utges) sion 1935 eller tidigare 324 (296) 1956 89 (76) 1936 320 (292) 1957 84 (72) 1937 316 (288) 1958 74 (62) 1938 300 (273) 1959 69 (58) 1939 296 (270) 1960 67 (55) 1940 272 (247) 1961 61 (50) 1941 224 (202) 1962 57 (46) 1942 192 (173) 1963 50 (40) 1943—46 179 (160) 1964 45 (36) 1947 175 (157) 1965 40 (30) 1948 168 (150) 1966 32 (23) 1949—50 155 (138) 1967 25 (17) 1951 148 (132) 1968 20 (12) 1952 108 (94) 1969 18 (10) 1953—54 100 (87) 1970 15 (7) 1955 98 (85) 1971 7 (_)

Ett annat exempel på användning av bas- beloppet inom enskild försäkring utgör så- dan indexreglerad sjukersättning som före- kommer inom vissa former av sjukförsäk- ring med långa ersättningstider. Om den försäkrade har varit arbetsoförmögen oav- brutet i mer än tolv månader, höjs ersätt- ningen för varje år som arbetsoförmågan därefter varar i takt med den stegring av basbeloppet som kan ha förekommit från sjukperiodens början, dock med högst 4 % per år.

Lagen (1966: 680) om ändring av vissa un- derhållsbidrag innehåller en ordning enligt vilken familjerättsliga underhållsbidrag kontinuerligt anpassas till förändringar i penningvärdet genom anknytning till basbe- loppet. Lagen avser sådana bidrag till make, förutvarande make, barn, adoptivbarn, ma- kes barn, makes adoptivbarn, fader, moder eller adoptant, som någon är skyldig att utge på särskilda tider till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet. En ändring av basbeloppet om minst 5 % utlöser änd- ring av underhållsbidraget med det procent- tal med vilket basbeloppet ändrats. Innebör- den härav är att också en eventuell sänkning av basbeloppet vid stigande penningvärde återverkar på bidragets storlek. Lagen regle- rar även uppräkning av äldre underhållsbi— drag.

Enligt 2 & i lagen uppräknas bidrag som har bestämts under år 1940 eller tidigare med 140 %, under något av åren 1941— 1946 med 115 %, under åren 1947—1950 med 100 %, under år 1951 med 70 %, un- der något av åren 1952—1955 med 55 %, under något av åren 1956 och 1957 med 40 %, under något av åren 1958 och 1959 med 30 %, under något av åren 1960 och 1961 med 25 %, under något av åren 1962 och 1963 med 15 %, under år 1964 med 10 % samt under år 1965 med 5 % av bi- dragsbeloppet.

Förhöjt bidragsbelopp eller belopp som har bestämts eller bestämmes efter utgången av år 1965 förändras sedan i anslutning till basbeloppet första gången den 1 april det år basbeloppet för april månad med minst 5 % över- eller underskrider basbeloppet för april 1966 och därefter den 1 april varje år basbeloppet för april månad med minst 5 % över— eller underskrider basbeloppet vid tidpunkten för senaste ändring (3 5 1 st.). Bidragsbeloppet ändras med det pro- centtal med vilket basbeloppet har ändrats. Brutet procenttal avrundas till närmast läg— re hela procenttal (3 5 2 st.). Procenttalet fastställs av statistiska centralbyrån.

Förhöjningar har ägt rum den 1 april

• Sida 30
•  Original

1967 med 7 %, den 1 april 1970 med 10 % och den 1 april 1971 med 9 %.

Uppräkning av ett månatligt underhålls- bidrag om 300 kr fastställt år 1956 skall med hänsyn till det sagda ske enligt föl- jande:

Den 1 april 1967

1. Uppräkning med i lagen fastställt pro- centtal (40 %). 300 + 0,4 X 300 = 420 kr.

3.2. Finansiering och juridisk konstruktion

Den viktigaste frågan är hur ett allmänt värdesäkringsskydd för skadeståndslivrän- torna lämpligen skall finansieras. I intimt samband härmed står frågan om Skyddets juridiska konstruktion.

Mot bakgrund av den lösning som kan finnas på dessa frågor måste övervägas om man skall eftersträva att livräntorna följer penningVärdet vare sig detta stiger eller sjunker. Från spörsmålet om uppräkning av redan existerande livräntor kan t.v. bortses. Det behandlas i följande avsnitt (4—6).

En finansiering med hjälp av skattemedel kan redan från början avfärdas. Redan den mera begränsade frågan om finansieringen av trafiklivräntornas värdesäkring fick en- ligt särskilt uttalande i direktiven till trafik- livräntekommittén inte lösas med anlitande av allmänna medel.

Det är också uteslutet att man bekostar en generell värdesäkring av skadeståndsliv- räntorna genom någon form av särskild ut- taxering och clearing inom vissa försäk- ringstagarkollektiv, närmast trafikförsäk- rings- och ansvarsförsäkringskollektiven. Det är ogörligt att finna en juridiskt och sakligt hållbar motivering för en sådan ut- taxering, i varje fall om den avser andra liv- räntor än sådana som kollektivet ändå har att svara för. Det sagda innebär bl. a. att kommittén knappast kan finna någon väg- ledning i de metoder som praktiseras vid

• Sida 40
•  Original

värdesäkringen av trafiklivräntorna och som innebär att endast försäkringsersätt- ningen värdesäkras.

I stället bör övervägas om inte värdesäk- ringstilläggen kan bekostas på samma sätt som själva livräntorna. Det ligger med and- ra ord nära till hands att man utvidgar skadeståndsskyldigheten i fråga om perio- diska prestationer av livräntenatur till att omfatta också tillägg som bibehåller presta- tionen vid dess ursprungliga köpkraft för mottagaren. Samtidigt skulle den skade- ståndsskyldiges intressen kunna tillgodoses genom att livräntebeloppet ändras också vid stigande penningvärde.

Till en början kan konstateras att de sam- hällsekonomiska konsekvenserna torde bli i stort sett desamma om man väljer att vår- desäkra skadeståndet i stället för försäk- ringsersättningen. Troligen mycket få ska- deståndslivräntor vid sidan av de statliga utges av den skadeståndsskyldige direkt.

Att åberopa bristande betalningsförmåga hos den skadeståndsskyldige i de fåtal fall där denne är en privatperson som av egna medel betalar en skadeståndslivränta är inte rimligt. Med samma fog kan ett sådant ar- gument användas beträffande den nomi- nella livräntan. Betalningssvårigheter hos gäldenären har inte ansetts utgöra hinder mot en värdesäkring av de familjerättsliga underhållsbidragen, även om viss möjlighet till omprövning föreligger (jfr 4 & i 1966 års lag) och bidragen i stor omfattning förskot- teras genom samhällets försorg. Till skill- nad från de familjerättsliga underhållsbi— dragen kan man i det alldeles övervägande antalet fall utgå från att skadeståndslivrän- torna betalas av subjekt med god likviditet, såsom staten, större företag, försäkringsbo- lag etc. Normalt finansieras livräntan då på det sättet att ett kapital som täcker de fram- tida livränteutbetalningarna fonderas, eller genom att den successiva kostnaden för ut- betalningarna behandlas som en löpande ut- gift i den verksamhet som skall bära livrän- tan. Det framstår inte som något oöverstig- ligt ekonomiskt hinder att ytterligare be- lasta dessa utbetalningar med värdesäk- ringstillägg. Att fonderingen för ett värde-

beständigt belopp kan vålla svårigheter skall kommittén återkomma till i det följande (avsnitt 3.4).

Det anförda argumentet mot en värde- säkring skadeståndsvägen måste vägas mot de skäl som gör denna lösning tilltalande från principiell synpunkt.

Här vill kommittén peka på att värdesäk- ringen kan ses som en fråga om vem av den skadeståndsskyldige eller den skadeli- dande som skall bära följderna av att pen— ningvärdet sjunker. När skadeståndet fast— ställs har man avgjort vilken köpkraft som skall tillhandahållas den skadelidande genom livräntebeloppet. Närmast till hands ligger onekligen att den skadeståndsskyldige ansvarar för att denna köpkraft inte mins- kas genom inflationen. Det har redan fram- hållits att den skadelidande gör en förlust som ——- schematiskt sett — svarar mot en vinst för den betalningsskyldige om livrän— tan under hela sin löptid utgår i samma no- minella värde som gällde vid fastställandet.

Den situationen att penningvärdet stiger har i dagens samhälle närmast teoretiskt in- tresse. Det hör dock enligt kommitténs me- ning till bilden att en skadeståndslivränta regleras helt efter penningvärdets utveck- ling. Om en tidigare inflation har lett till att livräntan höjts, kommer höjningen således att reduceras om pengarnas köpkraft ökar. I princip kan denna reduktion gå så långt att livräntans nominella belopp blir mindre än det som en gång bestämdes när skade- ståndet prövades. Samma effekt bör kunna uppkomma om penningvärdet är i stigande vid den tidpunkt då livräntan fastställs.

En anledning till att man inte lät trafik- livräntorna följa också stigande penning- värde var att värdesäkringsförmånema kon- struerades som särskilda förmåner vid sidan av skadeståndet, utan att skadeståndsreg- lerna ändrades. Om det föreskrevs att en livränta skulle anpassas också till stigande penningvärde skulle detta kunna medföra att själva det ursprungliga livräntebeloppet kunde komma att reduceras, och ett sådant ingrepp i skadeståndsreglerna var inte möj- ligt med den juridiska konstruktion som valts i TLL.

• Sida 41
•  Original

Om livräntan på angivet sätt följer såväl stigande som sjunkande penningvärde till- godoses skadeståndsbetalarens intresse av att slippa ge ut en livränta vars köpkraft för mottagaren har ökat vid jämförelse med för- hållandena vid tiden för fastställandet, eller med andra ord ett större skadestånd än som avsetts då det bestämdes.

Slutligen bör framhållas en viktig fördel som hänger samman med försäkringstäck- ningen av skadeståndsansvaret. Säkerstäl- lande och utgivande av skadeståndslivränta är i dag väsentligen en fråga för försäk- ringsbolagen. Om värdesäkringen blir en del av själva skadeståndsskyldigheten upp- når man betydande försäkringsmässiga för- delar. Den kanske viktigaste är att man inte, som fallet kan vara om värdesäkringstilläg- gen konstrueras som en ren försäkringsför- mån, behöver räkna med någon minsk— ning av de svenska försäkringsbestånden inom frivillig ansvarsförsäkring. Värdesäk- ringsförpliktelsen skulle komma att drabba den skadeståndsskyldige även om försäk- ringen finns i utländskt bolag eller den skadeståndsskyldige bär självrisk.

Finns de försäkringsmässiga förutsätt- ningarna för en lösning inom skadestånds- rättens ram anser kommittén på nu angivna skäl att ändringarna i penningvärdet bör in- verka på skadeståndsskyldighetens omfatt- ning på så sätt att en skadeståndslivränta följer dessa ändringar.

Kommittén skall i specialmotiveringen (avsnitt 8.1, 1 &) närmare belysa vad det in- nebär att värdesäkringen blir en del av ska- deståndsförpliktelsen.

3.3. Index för värdeföljsamheten

Basbeloppet enligt lagen om allmän försäk- ring bör utgöra grundläggande norm för ändringarna. Basbeloppet har nu valts som indexregulator i så många andra samman- hang att man är på väg att uppnå enhetlig- het i värdesäkringsmekanismen för likar- tade förmåner på olika områden. Från praktisk synpunkt framstår det som uteslu- tet att i detta sammanhang introducera nå- gon annan norm. Som framhållits i TLP (s.

52) fyller en höjning av livräntebeloppen i takt med ändringarna i basbeloppet alla rimliga anspråk på följsamhet till penning- värdeförändringen.

Kommittén har emellertid anledning att för skadeståndslivräntornas del överväga särskilda begränsningar i följsamheten till basbeloppet. Frågan diskuteras i följande avsnitt.

3.4 Begränsning av värdesäkringsförpliktel- sen

Ansvarsförsäkringen (trafikförsäkringen så- väl som annan ansvarsförsäkring), som om— fattar den lagenliga skadeståndsskyldighe- ten, skall — inom ramen för sitt betalnings- ansvar — täcka värdesäkringstilläggen lika väl som andra delar av skadeståndet.

Man kan anta att det alldeles övervä- gande antalet av skadeståndslivräntorna ut— ges på grund av ansvarsförsäkring av något slag. Den situationen att en livränta utges direkt av den skadeståndsskyldige torde ha praktisk betydelse endast beträffande stat- liga eller kommunala livräntor eller livrän- tor som betalas av stora företag som har burit självrisk.

Eftersom försäkringslivräntoma har en så dominerande position blir frågan om så- kerställandet av en livränta, värdesäkrad enligt den ordning kommittén tänker sig, av avgörande betydelse. För andra skade- ståndsbetalare än försäkringsbolagcn kan denna fråga också vara av viss vikt, även om man kan anta att de flesta betalarna inom denna kategori tar pengar av löpande medel i takt med att livräntan förfaller till betalning.

Ett försäkringsbolag säkerställer den framtida utbetalningen av en livränta på det sättet att ett belopp, motsvarande livräntans kapitalvärde, avsätts och fonderas. Kostna- den för fonderingen räknas in i de skade— kostnader som skall täckas av de årliga pre- mierna. Vad som åtgår till denna fondering belastar i princip det år under vilket den skada som föranlett livräntan har inträffat. Slutregleras skadan under nämnda år över- förs beloppet till livräntefonden, eljest till

• Sida 42
•  Original

den vid årets slut redovisade ersättningsre- serven, där det kvarligger till dess slutregle- ring sker. Beräkningen av kapitalvärdet sker enligt stadfästa grunder som bygger på antaganden om framtida förhållanden (död- lighetsantaganden m.m.) och som bl. a. in- nefattar ett antagande om förräntningen av det avsatta kapitalet. Nu tillämpas vid dessa antaganden en ränteintensitet om 3 %, medan genomsnittliga placeringsräntan för närvarande uppgår till ca 6,5 % (avsnitt 2.3 samt TLK s. 25—26 och 39—40).

Om den framtida livräntan inte utgör ett fixerat belopp utan ett belopp som varierar i takt med penningvärdeutvecklingen upp- kommer självfallet komplikationer som krä- ver avsteg från det angivna mönstret. An- knytningen till penningvärdets skiftningar kräver att det avsatta kapitalet täcker också tillägg som föranleds av sjunkande penning- värde. Alternativen är att den fond vari det ursprungliga kapitalet förvaltas successivt tillförs ytterligare medel som för framtiden säkerställer varje beslutat tillägg, eller att de kostnader som varje år uppkommer för till- lägg finansieras inom den löpande rörelsen utan att medel i förväg har fonderats för ändamålet.

De frågor som här uppkommer är av del- vis annan natur än de som förelåg vid lag- stiftningen år 1967 om trafiklivräntorna. Det gällde då bl. a. att räkna upp äldre livräntor till aktuellt penningvärde och bereda dessa fortsatt inflationsskydd, och helt naturligt kunde man inte via premier eller andra till- skott lägga värdesäkringskostnaden på det försäkringskollektiv som existerade då den skada uppkom som föranlett livräntan. Vär- desäkringen måste av bl. a. den anledningen utformas som en särskild förmån ur försäk- ringen, bekostad av det kollektiv som finns när tillägg kommer i fråga. Försäkringskol- lektivens solidaritet mellan olika generatio- ner och trafikförsäkringens obligatoriska karaktär kunde åberopas för denna lösning. Det vid värdesäkringen av trafiklivräntorna diskuterade kapitaltäckningssystem A (jfr nedan), som bygger på de angivna princi- perna, utgjorde med trafikförsäkringens obligatorium inte ett finansieringsalternativ

som av principiella skäl måste avvisas. Med hänsyn till trafikförsäkringsplikten kunde man räkna med att det under normala för- hållanden alltid skulle finnas ett kollektiv som kunde bära de framtida kostnaderna.

Om man konstruerar värdesäkringen som en beståndsdel av själva skadeståndet ställs man inför problemet att med viss precision placera kostnaden för värdesäkringstilläg- gen på ”rätt betalare”. Skadeståndet i alla dess delar skall betalas av den skadestånds- skyldige eller det försäkringskollektiv i vil- ket han ingår när skadeståndsskyldigheten uppkommer. Det nuvarande förfarandet för säkerställande av grundlivränta vilar på denna princip. Samma princip bör sålunda följas när det gäller värdesäkringskostna- derna. Detta innebär att man måste göra en fondavsättning som tryggar inte bara själva livräntebeloppet utan också framtida tillägg som följer penningvärdets utveckling.

Av de tre finansieringsmetoder som tra- fiklivräntekommittén diskuterade —- kapital- täckningssystem A, kapitaltäckningssystem B och fördelningssystemet (avsnitt 2.4.1.6) -— fyller varken kapitaltäckningssystem A el- ler fördelningssystemet det angivna kravet.

Kapitaltäckningssystem A innebär en successiv fondering allteftersom tillägg be- slutas. Systemet medför en belastning på framtida försäkringskollektiv som inte är förenlig med värdesäkringens skadestånds- karaktär. En annan anledning till att system A måste lämnas ur räkningen är att man nu inte enbart har att göra med försäkringskol- lektiv som hålls samman av lagstadgad för- säkringsplikt. Det finns alltid en fara att ett sådant kollektiv minskar — och därmed dess förmåga att bära framtida fondavsätt— ningar — genom t. ex. ökat självriskta- gande. Systemet är vidare svårt att förena med ansvarsbegränsningar av den typ som representeras av reglerna om begränsning av fraktförares ansvarighet vid passagerar- skada i 1929 års Warszawakonvention (jfr avsnitt 8.1, 1 5).

Kritiken mot system A gäller i än högre grad fördelningssystemet, som innebär att hela bördan av värdesäkringen läggs på det kollektiv som finns när tilläggen betalas ut.

• Sida 43
•  Original

Kapitaltäckningssystem B blir därmed den väg man hänvisas till. Med system B avsätts redan från början hela den beräk- nade kostnaden för värdesäkringen för all framtid. Till grund för beräknandet av liv- räntans kapitalvärde måste då, utöver död- lighets- och ränteantagandena, läggas ett antagande om penningvärdets framtida ut- veckling. Detta kan ske genom att det kon- ventionella ränteantagandet i beräknings- grunderna byts ut mot ett antagande rö- rande realränta. Härmed avses skillnaden mellan placeringsränta och den allmänna prisnivåns procentuella ökning. (Om realrän- tan är lika med 0 och den genomsnittliga placeringsräntan 5 % täcker fonderingen en årlig inflation om 5 %.) Systemets främsta förtjänst i detta sammanhang är att värde- säkringskostnaden belastar samma kollektiv som får- svara för grundlivräntan.

Genom en avsättning enligt det sagda skapas emellertid inte försäkringsmässiga betingelser för en fullständig värdeföljsam— het. Detta skulle nämligen —- till följd av den uppenbara vanskligheten att göra pro- gnoser i fråga om penningvärdets framtida utveckling — förutsätta att försäkringsbola- gen hade möjlighet att placera sina fondme- del i värdebeständiga objekt. Några place- ringsmöjligheter av detta slag, som fyller FRL:s bonitetskrav, finns emellertid inte. Realränteantagandet måste därför åtföljas av en motsvarande maximering av värde- säkringstilläggen. Om penningvärdeförsäm- ringen är större än som svarar mot den maximerade värdesäkring som beaktas i real- ränteantagandet får sålunda livräntetagaren själv bära en del av inflationens inverkan på livräntan.

Kommittén har under sitt arbete överty- gats om att det med ovan nämnda begräns- ning är tekniskt möjligt för försäkringsgi- varna att praktiskt tillämpa system B. Er- forderlig fondering för livränta och tillägg kan beräknas, och därmed finns också det nödvändiga underlaget för premieberäk- ningen. Försäkringsinspektionens inställ- ning till en lösning enligt metod B har, som skall beröras i nästa avsnitt, varit positiv. Det bör f. ö. erinras om att det inom en-

skild försäkring redan existerar index- bundna förmåner, t. ex. indexreglerad sjuk- ersättning i sjukförsäkring med långa ersätt- ningstider (avsnitt 2.4.1.4).

De försäkringsmässiga betingelserna för system B innebär att tilläggen måste hållas inom en viss ram. Om inte denna ram är alltför låg anser kommittén att man måste acceptera att livräntetagarna inte garanteras full täckning i alla situationer för penning- värdeförsämringen. Det bör påpekas att, även om TLL inte upptar någon procen- tuell begränsning av den inflation som beaktas, lagen i 11 5 innehåller en generell möjlighet att bromsa eller reducera nya in- dextillägg om särskilda skäl föreligger. Inte ens TLL ger med andra ord livräntetagarna full inflationsgaranti, fastän förutsättning- arna för finansieringen av indextilläggen enligt nämnda lag varit mindre begränsade än de som nu måste uppställas.

Frågan om lämpligt maximum för den inflation som skall beaktas sammanhänger givetvis med vilka kostnader som kan ac- cepteras för värdesäkringen. Dessa frågor skall behandlas närmare i nästa avsnitt. Vid prövningen måste också uppmärksammas att en allmän reglering kommer att gälla även framtida livräntor av det slag som re- dan har värdesäkrats genom TLL, TLF el- ler 1971 års kungörelse, och att man inte rimligen kan genomföra en ordning som skulle innebära en påtaglig försämring för blivande livräntetagare inom dessa katego— rier.

Kommittén utgår i de följande resone- mangen från att den skadeståndsrättsliga in- flationsgarantin begränsas till 5 % per år men att — som närmare skall utvecklas i avsnitt 3.6 —— en viss balansering till föl- jande år skall kunna äga rum av procenttal som inte har kunnat utnyttjas ett visst år. Med denna nivå kan man räkna med att den försämring i köpkraften som varit nor- mal under senare år kommer att kunna beaktas (se bl.a. Finansplanen 1971 s. 5 och 19, samt Reviderad finansplan 1971 s. 5 och 12). Procenttalet bör emellertid för en- hetlighetens skull gälla också vid stigande penningvärde.

• Sida 44
•  Original

Även om finansieringen av en värdesäkring på skadeståndsrättslig grund är tekniskt möjlig att genomföra kan, som kommittén nyss antydde, kostnaderna i form av höjda premier tänkas motverka en lösning.

Försäkringsinspektionen har bl.a. att övervaka att försäkringsbolagen inte under- skattar sina förpliktelser vid redovisning av försäkringsfond enligt 262 & 1 mom. FRL. Ränteantagandet i gällande grunder för ska- delivräntornas premiereserv — en treprocen- tig avkastning på avsatt kapital — har av inspektionen hittills godtagits vid bolagens skuldföring av livränteförpliktelserna med hänsyn till dessas långfristighet. Eftersom den genomsnittliga faktiska kapitalavkast- ningen i skadeförsäkringsbolagen i dag upp- går till omkring 6,5 % leder nuvarande grunder till avsevärda ränteöverskott. Även efter erforderliga justeringar med hänsyn till eventuell underdödlighet m.m. kan för- säkringsbolagen f.n. föra betydande delar av överskotten till allmän konsolidering.

En värdesäkring enligt de linjer som kommittén har dragit upp i det föregående innebär ökad avsättning till livräntefon- derna och därmed i princip också ökade premieuttag. Man ställs här mycket påtag- ligt inför en avvägning mellan å ena sidan kravet på tillfredsställande marginal för liv- räntornas och värdesäkringstilläggens tryg- gande och å andra sidan intresset av att inte belasta försäkringstagarna med alltför höga premier. Om fondavsättning för livräntans grundbelopp plus tillägg inom ramen för en årlig inflation om 5 % sker enligt nu gäl- lande grunder kommer effekterna av den stora skillnaden mellan antagen och faktisk avkastning på livräntekapitalet att bli ännu mera framträdande än f.n. Enligt kommit- tén ligger det med hänsyn härtill nära till hands att undersöka om inte det treprocen- tiga antagandet i grunderna kan förändras. Eljest är tänkbart att de premier som måste tas ut blir så höga att värdesäkringen inte kan förverkligas.

Vissa beräkningar som gjorts under ut- redningsarbetet och som närmast haft ka-

raktären av räkneexempel tyder på att far- hågor i denna riktning kan komma att be— sannas. Det är inte uteslutet att premiehöj- ningar i närheten av 15 % skulle kunna bli nödvändiga i vissa grenar. Vid bedöm- ningen härav måste man beakta att ytterli- gare höjningar kommer att krävas inom an- svarsförsäkringen för att göra en uppräk- ning av nu utgående ansvarslivräntor möjlig (avsnitt 5).

För att man skall kunna hålla premierna inom en acceptabel ram bör man enligt kommittén i första hand överväga ett mera realistiskt ränteantagande. Om inflationsga— rantin begränsas till 5 % per år — med möjlighet att föra över ej utnyttjade pro- centtal till följande år (se avsnitt 3.6) —— och ränteantagandet åtminstone för de första 10 åren grundas på den genomsnitt- liga faktiska avkastningen i dag torde ändå en betryggande marginal för infla- tionstäckningen finnas utan större premie- höjning än som kan bedömas som accepta- bel. Kommittén har diskuterat frågan med försäkringsinspektionen. Mot bakgrunden av dessa diskussioner, som bl. a. rört möj- ligheterna att mjuka upp de nuvarande grunderna för säkerställande av livränta — t. ex. på det sättet att man utgår från en av- kastning om 6 % under de första 10 åren och därefter en något lägre avkastning _— har kommittén bedömt det som möjligt att lägga fram ett förslag till allmän värdesäk- ring enligt de linjer som har antytts i det fö- regående.

Sedan värdesäkringssystemet varit i funk- tion någon tid kan uppkommande vinster inom livränterörelsen utnyttjas för att minska premiebehovet för de nytillkom- mande livräntorna. Särskilt må pekas på att sådana vinster successivt bör komma fram i samma mån som inflationen blir mindre än som svarar mot det relativt höga inflations- antagandet.

Kommitténs resonemang i detta avsnitt visar att det är oundvikligt att ett förslag av den nu aktuella karaktären får bygga på tämligen grova uppskattningar av vad för- slaget kommer att kosta. Den slutsats som kommittén har kommit fram till är emeller-

• Sida 45
•  Original

tid att finansieringsfrågan inte skall hindra en lagstiftning.

Som kommittén redan varit inne på styrs förslaget i åtskilliga avseenden — t. ex. be- träffande nödvändigheten av begränsning i inflationsgarantin och begränsningens höjd — av vad som är försäkringsmässigt möjligt att genomföra. Det går av olika skäl inte att ha skilda bestämmelser beroende på om liv- räntan utgår ur försäkring eller inte. Den lagstiftning som blir aktuell skall följaktli- gen tillämpas beträffande såväl försäkrings- livräntor som livräntor vilka utges av den skadeståndsskyldige direkt.

3.6. Huvuddragen av värdesäkringen

Av samma skäl som åberopades i samband med trafiklivräntelagstiftningen bör inte varje ändring av basbeloppet utlösa ändring av livräntan (TLP s. 52). Regleringen bör i stället ske på det sättet att viss minsta höj- ning eller sänkning av basbeloppet utlöser tillägg till eller reduktion av livräntan. Bas- beloppets förändring bör utgöra minst 5 % vid jämförelse med det basbelopp som lig- ger till grund för den senaste ändringen (an- gående jämförelsegrund vid första änd- ringen se nedan). Av administrativa och andra praktiska skäl bör ändringarna sam- ordnas så att de sker samtidigt och med samma procenttal för alla livräntor.

Med hänsyn till det nu sagda bör huvud- dragen i systemet utformas på följande sätt. Det förutsätts att regleringen träder i kraft den 1 januari 1973.

Skadeståndslivränta ändras vid en änd- ring om minst 5 % av basbeloppet. Samt- liga livräntor som är fastställda vid in- gången av det år, då ändring aktualiseras, omfattas av ändringen. Ändringen sker en- hetligt för alla livräntorna med samma pro- centtal som basbeloppet har ändrats.

De olika basbelopp som läggs till grund för bedömningen bör lämpligen avse de- cember månad. Ändring verkställs därefter från den 1 januari påföljande år. Att kom- mittén här väljer basbeloppet för den må— nad som ligger närmast före ändringsmåna-

den och inte —— som i TLL och TLF — basbeloppet för själva ändringsmånaden grundas på praktiska erfarenheter från till- lämpningen av den nu gällande värdesäk- ringslagstiftningen. Basbeloppet fastställs nämligen så sent att utbetalningen av index- tillägg ibland har förskjutits.

Från och med det år då basbeloppet för december månad året innan stigit med minst 5 % vid jämförelse med basbeloppet för december 1972 kan värdesäkringstillägg första gången komma i fråga. Nya tillägg utlöses sedan vid ny stegring om minst 5 % av basbeloppet, räknat mellan december månad året före det år föregående ändring ägt rum och december månad ett påföl- jande år. Efter motsvarande metod avgörs om livräntan skall sänkas vid nedgång i bas- beloppet.

Ökningen eller minskningen av livränte- beloppet måste rymmas inom den årliga ram om 5 % som kommittén har funnit nödvändig. Skulle t. ex. basbeloppet öka med mer än 5 % mellan december 1972 och december 1973 kan endast ett fempro- centigt tillägg komma i fråga från den 1 ja— nuari 1974.

Eftersom den årliga inflationsgarantin maximeras till 5 % av livräntans aktuella belopp och försäkringen förutsätts kunna täcka in denna garanti anser kommittén att man inom femprocentsramen bör bereda livräntetagarna bästa möjliga skydd på det sättet att till kommande år får balanseras sådant helt procenttal som inte har kunnat utnyttjas visst är.

Det sagda skulle närmare bestämt inne- bära följande. Om basbeloppet har höjts med 6 % från december ett år till december påföljande år kan enligt det tidigare sagda endast 5 % därav slå igenom som tillägg till livräntan. En balansering till följande år medför att ”överskottet”, 1 %, kan läggas till den då aktuella basbeloppshöjningen vid prövningen av om nytt tillägg kan komma i fråga. Utgör basbeloppshöjningen 4 % medverkar det balanserade procenttalet till att livräntan får ett nytt tillägg inom ramen för den möjliga inflationsgarantin.

En så att säga automatisk balansering lig-

• Sida 46
•  Original

ger i det förhållandet att kravet på en minst femprocentig basbeloppsökning kan uppfyl- las genom utvecklingen under längre tidspe- riod än ett år. Om basbeloppets procen- tuella höjning mellan två år inte räcker till för att utlösa något tillägg — höjningen är kanske bara 3 % —- innebär kommitténs förslag att procenttalet i sin helhet förs över till påföljande år. Basbeloppshöjningen be- höver då endast utgöra 2 % för att tillägg skall komma i fråga.

Metoden att balansera ”överskott” i bas- beloppsförändringen innebär inte att den årliga inflationsgarantin om 5 % får över- skridas. Skall ett balanserat överskott om 4 % läggas till en aktuell basbeloppshöjning om 5 % får 4 % ånyo balanseras till föl- jande år om höjning har utlösts vid närmast föregående årsskifte.

Kommittén skall ytterligare exemplifiera den tänkta metoden i specialmotiveringen (avsnitt 8.1, 4 å).

Begränsningen av möjlig ändring till 5 % per år av livräntans aktuella belopp innebär att det vid stark inflation under några år kan tänkas uppkomma en tämligen bety- dande differens mellan livräntans nivå och prisnivån om man jämför med förhållan- dena då livräntan fastställdes. I viss mån motverkas en sådan utveckling genom den tänkta balanseringen av procenttal. Att ett balanserat procenttal appliceras på en liv- ränta som redan förhöjts med vissa pro— centtal ur samma basbeloppsökning ger vi- dare viss ersättning för den underkompen— sation som följer av femprocentsbegräns- ningen.

Alla livräntor som är fastställda vid den tidpunkt då ändring aktualiseras skall som nämnt kunna få tillägg. Detta kan ibland innebära att livräntetagaren kompenseras för inflation som redan inverkat på det pen- ningvärde i vilket grundlivräntan har fast- ställts. En livränta som bestäms under år 1974 kan få tillägg redan fr.o.m. år 1975 om höjningen av basbeloppet mellan de- cember 1973 och december 1974 uppgår till minst 5 %. Den inflation som detta pro- centtal uttrycker ligger emellertid till större eller mindre del redan i det penningvärde i

vilket livräntan har bestämts. Kommittén anser att intresset av ett enhetligt och lätt- administrerat system måste våga över nack- delen av möjlig överkompensation av detta slag. Denna kan f. ö. antas i viss mån mot— verkas genom att man vid skadeståndspröv- ningen beaktar närmast aktuella tillägg.

Också metoden med balansering av pro— centtal från ett år till ett annat kan medföra viss överkompensation. Det kan tänkas att en viss årgång livräntor representerar ett penningvärde som redan inrymmer den in- flation som ligger i det balanserade procent- talet. Om 2 % av basbeloppshöjningen mel- lan december 1972 och december 1973 ba- lanseras till december 1974 finns hela detta procenttal redan i det ursprungliga pen- ningvärde vari 1974 års livräntor fastställs. Kommittén anser emellertid också här att intresset av enhetlighet och enkel admini- stration måste väga över. Sett från den ska- deståndsskyldiges synpunkt kan de nämnda förhållandena synas anmärkningsvärda, men häremot skall ställas att han genom ba- lanseringen kan göra vissa vinster. Om in- flationen ett visst år inte uppgår till 5 % och balans från föregående år inte förelig- ger slipper han kompensera livräntetagaren för den mera begränsade inflationen nämnda år. Man kan anta att de nu be- rörda effekterna på den skadeståndsskyl- diges och den skadelidandes sida i viss mån jämnar ut varandra.

I TLL infördes en möjlighet för Kungl. Maj:t att, om särskilda skäl föreligger, för- ordna om begränsning i rätten att få ut in- dextillägg eller förordna om lägre tillägg än som följer av regleringen i övrigt (11 å). Så- dana särskilda skäl angavs vara kraftig in- flation i förening med en mera väsentlig tillbakagång av trafikförsäkringens pre— mieunderlag (TLP s. 78). För den nu ak- tuella lagstiftningen saknar en nedgång i premieunderlaget intresse eftersom värde- säkringen inte till någon del finansieras av framtida försäkringskollektiv. Behov i öv- rigt av en motsvarighet till 11 & TLL före- ligger enligt kommitténs mening inte med hänsyn till den procentuella begränsningen av möjliga värdesäkringstillägg.

• Sida 47
•  Original

3.7 Särskilt om förhållandena vid stigande penningvärde

Kommittén anser som redan framgått att samma ordning som nu angetts för en tänkt inflationsutveckling bör gälla vid en even- tuell stegring av penningvärdet. De försäk- ringsmässiga omständigheterna är här vis- serligen av annan natur, men det skulle ställa sig komplicerat att följa skilda princi- per vid inflation och deflation, inte minst om penningvärdet under en period svänger mellan stegring och fall.

I den skadeståndsskyldiges intresse ligger vid en deflationistisk utveckling att systemet med balanserade procenttal tillämpas. De problem som detta system för med sig i en period då penningvärdet ömsom stiger och ömsom sjunker behandlar kommittén i spe- cialmotiveringen.

3.8 Förhållandet till annan värdesäkrings- lagstiftning på skadeståndsområdet

Övervägandena i det föregående bygger på antagandet att en allmän lag om ändring av skadeståndslivräntor kan träda i kraft den 1 januari 1973. Den kommer då att kunna tillämpas på livräntor på grund av skade- händelser fr.o.m. nämnda datum (i detta betänkande kallade nya livräntor). Eftersom värdesäkringen avses bli en del av skade- ståndsskyldigheten griper den in också på områden där värdesäkring av skadestånds— livräntor redan har införts. Intresset av en- hetliga bestämmelser om värdesäkringen på hela skadeståndsområdet motiverar att så- dan särskild reglering avlöses av den nya la- gen.

Existerande lagstiftning, dvs. TLL, TLF och 1971 års kungörelse, bör därför i sam- band med ikraftträdandet av den nya lagen begränsas till livräntor på grund av skade- händelser före den 1 januari 1973. Som framgår av kommitténs överväganden i det följande skall samma gränsdragning tilläm- pas i fråga om den specialreglering som kommittén föreslår beträffande ansvarsliv- räntorna (avsnitt 5). Kommittén benämner de livräntor som grundar sig på skadehän-

delser före den 1 januari 1973 och som vär- desäkras genom den nämnda övergångs- lagstiftningen för äldre livräntor.

• Sida 48
•  Original

5.2. Trafiklivräntelagens grunder

Kommittén vill inledningsvis försöka klar- lägga i vilken mån de grunder som bär upp TLL kan åberopas också vid en värdesäk- ring av ansvarslivräntorna.

Värdesäkringen genom TLL av trafikliv— räntorna innebar uppräkning av redan be- stående livränta (äldre trafiklivränta — så- dan som fastställts före utgången av år 1965) till aktuellt penningvärde (1966 års) samt anpassning av de uppräknade livrän- torna och nytillkommande livräntor till framtida försämring av penningvärdet.

TLL:s principer, som har redovisats i av- snitt 2.4.1.6, innebär i korthet följande. Uppräkningen av de äldre livräntorna genom allmänna tillägg skedde med ledning av konsumentprisindex. Den framtida vär- desäkringen genom indextillägg följer auto- matiskt basbeloppets stegring. Allmänna tillägg och indextillägg kapitaliseras efter samma grunder som gäller för själva livrän- tan. Också fondering och förvaltning av ka— pitaliserade belopp sker enligt vad som gäl- ler för själva livräntan. Kostnaden för en— gångsuppräkningen har tagits ut av trafik— försäkringskollektivet som en engångskost— nad under år 1968. Kostnaden för utgående indextillägg läggs på det kollektiv som exi- sterar under det år då tilläggen börjar utgå (kapitaltäckningssystem A). Tilläggen utges

• Sida 51
•  Original

av den försäkringsinrättning som förvaltar livräntan. Fördelningen av kostnaderna mellan anstalterna sker efter grunder som enligt 21 & TFL redan tillämpas i fråga om vissa andra kostnader för trafikförsäk- ringen. Det organ — Trafikförsäkringsför- eningen — som ombesörjer fördelningen existerade redan vid lagstiftningens till- komst.

Tilläggen enligt TLL tillkommer livränte- tagaren som en särskild förmån ur försäk- ringen och är alltså inte att anse som en del av själva skadeståndet. De bekostas av ett försäkringskollektiv som åtminstone del— vis är ett annat än det som existerade då den skada, som har föranlett livräntan, upp— kom.

5.3. Trafiklivräntelagens grunder och an- svarslivräntorna

Mot bakgrunden av en principiell jämfö- relse mellan trafikförsäkringen och den vanliga ansvarsförsäkringen undersöker kommittén i detta avsnitt vilka av TLL:s grunder som har betydelse också i detta sammanhang.

Trafikförsäkringen garanterar den skade- lidande hans ersättning och har genom denna funktion en speciell karaktär. I för- hållandet till försäkringstagaren eller annan vars skadeståndsansvar täcks av försäk- ringen är den dock en form av ansvarsför- säkring (jfr 3 & TFL).

Vissa skillnader mellan trafikförsäk- ringen och' annan ansvarsförsäkring gör att TLL inte utan vidare kan användas som förebild för ansvarslivräntornas värdesäk- ring. I några avseenden synes t. o. m. vär— desäkringsproblemen vara av delvis annan natur i fråga om ansvarslivräntorna än i fråga om trafiklivräntorna. 4

Vid en jämförelse kan man till en början inte förbigå att strukturen inom de båda försäkringsgrenarna skiljer sig väsentligt. På ansvarsförsäkringsområdet är förhållandena —— till skillnad från vad som gäller inom trafikförsäkringen -— ibland mindre enhet- liga. I de flesta bolag är ansvarsförsäk- ringen endast en bland många verksam-

hetsgrenar. Bolagen kan erbjuda kombine- rade försäkringar med en gemensam premie för kombinationens olika beståndsdelar. Hur stor del av premien som faller på an- svarsmomentet kan i dessa fall vara svårt att ange. Men det finns också enstaka bolag som uteslutande ägnar sig åt ansvarsförsäk- ring. Förhållandena medför bl.a. svårig- heter att använda premieinkomsterna som fördelningsgrund vid en eventuell omfördel- ning av värdesäkringskostnadema (jfr av- snitt 5.11).

Ett skäl till den separata lösningen av tra- fiklivräntornas värdesäkring var att det i fråga om dessa livräntor ansågs föreligga särskilda försäkringsmässiga betingelser för en värdesäkring som saknas i fråga om an- nan privat försäkring och enskilt skade- stånd. I direktiven för trafiklivräntekommit- tén framhölls att man kunde bygga värde- säkringen på ett obligatoriskt försäkringssy- stem med en enhetlig intressegrupp av för- säkringstagare. Det hänvisades till yrkesska- deförsäkringen, som erbjöd exempel på att en sådan intressegrupp får bära kostnaden för uppräkning av livräntor (TLK s. 33).

Ansvarsförsäkringen vilar inte på samma sätt på ett kollektiv som har bildats för ett, och samma syfte och som hålls samman av en lagreglerad försäkringsplikt. Den solida- riska inriktning på att hjälpa vissa katego- rier skadelidande som kännetecknar trafik- försäkringen är inte lika renodlad inom an- svarsförsäkringen. Den har i stället en mångskiftande sammansättning. Vidare skall vitt skilda risker täckas av försäk- ringen i dess olika former. Tecknandet av försäkringen beror av försäkringstagarens eget gottfinnande, även om- det ofta finns starka incitament för en privatperson eller en företagare att skaffa sig ochbibehålla försäkringsskydd. . . '

. Kommittén anser likväl att man numera. med visst fog kan betrakta ansvarsförsäk- ringen som en tämligen fast intressege- menskap — på frivillighetens grund — och en betydelsefull faktor i samhällets olika er- sättningsmekanismer. Detta innebär att man i någon utsträckning bör kunna dra paralleller med den intressegemenskap

• Sida 52
•  Original

inom yrkesskadeförsäkringen och inom tra- fikförsäkringen som har motiverat att dessa kollektiv får bära värdesäkringen på sina respektive områden. Kommittén är emeller- tid medveten om att de principiella invänd— ningar som kan riktas mot att hänföra vär- desäkringskostnaderna till aktuella kollektiv har större tyngd nu än i tidigare sum— manhang.

Vid trafiklivräntornas värdesäkring åbe- ropades att betydande skadekostnader har förts över från trafiksäkringen till det all— männa genom den allmänna försäkring- ens förmåner. Några principiella invänd- ningar borde därför inte resas mot att de vid varje tid aktuella försäkringstagarna bär kostnaderna för värdesäkring av ersätt- ningar i skadefall, där försäkringstagare från andra perioder bär skadeståndsansva- ret. Kommittén anser att dessa förhållanden också kan åberopas nu. Att premierna för ansvarsförsäkring är för dagens kollektiv relativt måttliga kan i ej obetydlig utsträck— ning antas bero just på att socialförsäkring- ens förmåner reducerar skadestånden och därmed ansvarsförsäkringens kostnader.

En fråga som bör uppmärksammas sär- skilt och som sammanhänger med intres- segemenskapen inom försäkringen är hur känsligt kollektivet är för ökade kostnader. Frågan hänger intimt samman med vilken finansieringsmetod man väljer för värdesäk- ringen. Kommittén skall beröra detta spörsmål något mera ingående.

Det finns alltid en viss risk att ett försäk- ringskollektiv minskar om ökade kostnader läggs på det. Denna risk, som tillmättes viss betydelse av trafiklivräntekommittén (TLK s. 60), har uppenbarligen i princip större vikt i fråga om ansvarsförsäkringen, som är frivillig, än i fråga om den obligatoriska trafikförsäkringen. Om kostnaderna för värdesäkring medför en sådan ökning av premierna att försäkringstagare i någon ut- sträckning träder ut ur kollektivet, försva- gas dettas förmåga att bära de ökade kost- nader som värdesäkringen för med sig.

När det gällde trafiklivräntorna hade problemen med minskade kollektiv och re- surser betydelse väsentligen i sådana situa-

tioner då motorfordonstrafiken gick ned på grund av t. ex. avspärrningar i tillförseln av drivmedel. Sådana situationer skulle enligt tankarna vid TLL:s tillkomst kunna lösas genom förordnande enligt 11 &. Ökade kost- nader på kollektivet skulle däremot inte in- nebära någon större risk för frånfall av för- säkringstagare, eftersom trafikförsäkrings- plikt föreligger. Man kunde därför lägga kostnaderna för framtida indextillägg på de aktuella och framtida kollektiven (kapital- täckningssystem A).

På denna punkt kan man uppenbarligen inte utan vidare lägga TLL:s principer till grund för en lösning som gäller ansvarsliv- räntorna. Ansvarsförsäkringen vilar inte på ett obligatoriskt kollektiv som kan antas vara i huvudsak okänsligt för den belast- ning på premierna som värdesäkringen in- nebär. En sådan ökad belastning kan för kostnadsmedvetna försäkringstagare inne- bära antingen övergång till utländsk försäk- ringsgivare, eftersom dessa inte kan nås med en försäkringsmässig reglering av vär- desäkringen och därför inte behöver öka sina premier, eller också ökat självriskta- gande. Riskerna i detta hänseende har un- derstrukits i försäkringsbolagens yttranden över 1970 års PM (Bilaga 3) och påtalats av försäkringsinspektionen vid överlägg- ningar med kommittén.

Kommittén vill i sin bedömning först un- derstryka att de problem som sammanhäng- er med risken för frånfall av försäkringsta- gare måste betraktas som mindre framträ- dande vid den lösning som nu övervägs än de var i sammanhang med 1970 års PM. Vad som nu skall lösas är värdesäkringen av ett begränsat antal livräntor, eftersom allmänna ändringslagen i princip skall till- lämpas på framtida livräntor. En särskild lagstiftning för ansvarslivräntorna kommer endast att omfatta vad som här benämns äldre livräntor, dvs. nu existerande livräntor och de livräntor som under den närmaste tiden kan komma att fastställas på grund av händelser före den 1 januari 1973.

Om man, här som enligt TLL, tillämpar system A kommer kostnaden för uppräk- ningen av nu utgående livräntor att belasta

• Sida 53
•  Original

det kollektiv som är aktuellt vid tiden för uppräkningen (dvs. 1973 års kollektiv), i den mån kostnaderna skall tas ut via pre- mierna (jfr nedan). Fondavsättningen för framtida tillägg till dessa och till nytillkom- mande livräntor, grundade på händelser före år 1973, finansieras däremot under samma förutsättning via premier som beta- las av det kollektiv som finns när tilläggen börjar utgå.

Tillämpar man system B faller kostnaden för uppräkning av nu utgående livräntor, liksom hela kostnaden för fortsatt värdesäk- ring av dessa, på det kollektiv som finns vid tiden för uppräkningen. Hela kostnaden för den framtida värdesäkringen av ny- tillkommande livräntor, grundade på hän— delser före år 1973, faller principiellt på det kollektiv som finns skadeåret, eftersom kostnaden för viss skada enligt avsättnings- reglerna skall belasta försäkringen det år då skadehändelsen har inträffat (avsnitt 2.3).

För system A talar bl. a. att den inledan- dande belastningen på det aktuella kollekti- vet blir mindre. Värdesäkringskostnadema fördelas jämnare under livräntans löptid. Inflationskostnaderna betalas vidare i det penningvärde som är aktuellt då tillägg kommer i fråga. Man får ett enhetligt sy- stem för trafiklivräntor och ansvarslivräntor, eftersom TLL vilar på system A.

Mot system A talar i första hand att fondavsättningen inte synes tillfredsställa skuldföringskravet enligt 262 & FRL. Man måste också beakta de komplikationer som kan uppstå om någon försäkringsgivare i framtiden upphör med sin verksamhet. En annan omständighet är de påtalade riskerna för en försvagning av kollektivet genom att försäkringstagarna definitivt går över till an- nat försäkringsbolag, t. ex. utländska försäk- ringsgivare, eller ökar sin självrisk. Efter- som den aktuella lagstiftningen bara avser en övergångsperiod bör emellertid risker av detta slag inte överdrivas.

För system B talar att värdesäkringen av samtliga livräntor blir säkerställd för fram- tiden inom en kort tidrymd. Skuldförings- kravet i 262 & FRL tillgodoses oberoende av eventuella senare frånfall av försäkrings-

tagare. Man undgår också de problem som kan uppkomma om den försäkringsgivare som svarar för livräntan i framtiden upphör med sin verksamhet.

Mot system B talar att kostnaderna, som i princip är av engångskaraktär, kan bli höga, särskilt under den begränsade tid då kostnaderna för uppräkning och värdesäk- ring av de gamla livräntorna skall fi- nansieras. Vad som blir aktuellt är ju en fondering som skall inkludera inflationsga- ranti för all framtid. En temporärt hög be- lastning på premierna skulle kunna upp— komma. Erfarenheterna från trafiklivrän— tornas värdesäkring antyder dock att total- kostnaden för en värdesäkring enligt B-al- ternativet inte är större än de kostnader för en värdesäkring enligt A-alternativet som man efter hand kommer upp till under liv- räntornas återstående löptid (jfr TLK s. 41—45 och uppgifterna i avsnitt 2.4.1.6 om kostnaderna för hittills utlösta indextillägg enligt TLL). Kommittén utgår också från att fondavsättningen skall kunna begränsas enligt de mera realistiska grunder som kom- mittén har behandlat i anslutning till all- männa ändringslagen (avsnitt 3.5). Detta in— nebär bl. a. att samma system med begräns- ning av inflationsgarantin till 5 % som där diskuterats skulle gälla även i fråga om an- svarslivräntorna. Det är slutligen inte orea- listiskt att räkna med att en uppdelning av kostnaderna på flera år kan bli möjlig.

5.4. Finansiering genom premierna eller fondmedel

Det torde finnas flera olika metoder att dämpa värdesäkringskostnadernas inverkan på premierna. Dessa metoder skulle väsent- ligt underlätta en värdesäkring enligt B-sy- stemet, men kan även främja en lösning en- ligt A-systemet.

Enligt vad som har framkommit vid kommitténs överläggningar med försäk- ringsinspektionen är det tänkbart att kost- naderna kan fördelas under ett visst antal år närmast efter värdesäkringens genomfö- rande. Effekten på varje år blir då begrän- sad, måhända rentav i sådan grad att pre—

• Sida 54
•  Original

miehöjning kan undvikas. Det bör vidare framhållas att tillämpning av liberalare grunder för beräkning av livräntefond med- för att fondmedel för nu aktuella förpliktel- ser'ka'n frigöras.

Ett skäl att så långt det är möjligt an- vända fondmedel är följande. Som redan har framhållits lär de medel som avsätts för livräntorna ge betydligt högre avkastning än vad som erfordras för att säkerställa utbe- talningen. Om "— som regelmässigt är fallet — ansvarsbolaget inom egen livränterörelse har behållit' ansvarigheten för sina livräntor, kan det relativt fritt tillgodogöra sig den överränteavkastning som uppkommer på de mot livräntefonden svarande värdehand- lingarna. Det har varit och är möjligt för bolaget att» använda avvecklingsvinster på livränterörelsen till allmän konsolidering el— ler till täckriings'bidrag i den löpande rörel- sen, t. ex." i den som avser ansvarsförsäk- ring. Sådana bidrag möjliggör ett lägre premieuttag än som annars skulle ha varit nödvändigt.

I de undantagsfall då livräntan har upp- kommit i rörelse som drivs av sådant bolag som inte äger behålla ansvarigheten för sina livräntor placeras den normalt hos livbolag (placering hos RFV kan också tänkas). Detta ' tillgodoför ”ansvarsbolaget överav- kastnin'gen vid livränteförvaltningen i form av återbäring och/eller s.k. ränterabatt. Därigenom torde situationen för ansvarsbo- laget när det gäller överräntan vara i stort sett jämförbar med den som gäller för bolag som själva behåller ansvarigheten för sina livräntor. Det diskuterade argumentet har därför bärkraft också i'de undantagsfall då livräntan har placerats hos annan försäk— ringsgivare. -

. Det är emellertid osäkert om och i vilken mån bolagen har samlat upp konsolide- ringsmedel i form av överräntor under gångna år. Förhållandena kan — som också visades vid remissbehandlingen av 1970 års PM — variera mellan olika försäkringsin- rättningar. I'den mån sådana särskilda fi— nansieringsmöjligheter som kommittén har berört i föregående avsnitt inte är tillräck- liga kan det bli nödvändigt att bolagen be-

lastar den löpande ansvarsförsäkringen för att täcka värdesäkringskostnaderna. Men kommittén vill inte se en sådan belastning på annat sätt än andra variationer i premie- nivån, särskilt med hänsyn till att denna nivå i många bolag enligt vad som nyss sagts kan ha hållits lägre än som eljest varit nödvändigt tack vare räntevinsterna på fon— derade medel.

5.5. Återförsäkrares ställning

Som påvisats vid remissbehandlingen av 1970 års PM kan återförsäkrare inte åläg- gas ersättningsplikt för uppräkning och vår- desäkring av redan fastställda livräntor. Värdesäkringskostnaden kommer att falla på den direkta försäkringsgivaren.

Kommittén kan för sin del inte finna att detta förhållande förändrar bilden i avgö- rande grad. Att man inte kan nå ”rätt beta- lare”, dvs. försäkringskollektiv i förfluten tid, när det gäller uppräkningen av existe- rande livräntor får, som kommittén redovi- sat i det föregående, inte hindra en lösning av värdesäkringsfrågan. Lika omöjligt som att nå kollektiv i förfluten tid är det att ålägga återförsäkrare i redan avslutade ska- dor del i kostnaderna. Inte heller denna omständighet av samma principiella natur bör 'enligt kommitténs mening tillåtas hindra en värdesäkring av ansvarslivrän- torna.

5.6. Kommitténs ståndpunkt i värdesäkrings- frågan

Kommittén anser, mot bakgrund av vad som har sagts i föregående avsnitt, att en värdesäkring av ansvarslivräntorna bör ge- nomföras. I huvudsak torde det härvid vara möjligt att följa de principer som TLL bygger på. Värdesäkringen bör innebära uppräkning till aktuellt penningvärde av exi- sterande livräntor och fortsatt värdesäkring av dessa samt av nytillkommande äldre liv- räntor (jfr avsnitt 5.8).

För finansieringen bör emellertid kapital- täckningssystem B tillämpas. Därvid fäster kommittén avgörande vikt vid att kravet på soliditet vid fondavsättningen i enlighet

• Sida 55
•  Original

med 262 & FRL innebär full kapitaltiickning av försäkringsinrättningarnas förpliktelser. Med ett kollektiv av den typ som ansvars- försäkringen representerar kan detta krav varken formellt eller reellt tillgodoses om en del av värdesäkringskostnaden skjuts över på kommande generationer av försäk- ringstagare. Som kommittén har visat i det föregående bör paralleller i detta avseende inte dras med den obligatoriska trafikför- säkringen. Det kan visserligen sägas att ock- så system B innefattar viss risk för uttun- ning av försäkringsbestånden, men den är dock mera temporär än vid en värdesäkring enligt systern A. Ståndpunkten gäller även för det fall att uppräkningskostnaderna de- las upp över flera år och slår igenom i pre- mierna.

Med det sagda accepterar kommittén för sin del bl.a. att den framtida inflationsga- rantin begränsas till samma nivå som avses gälla enligt allmänna ändringslagen. Det system med balanserade procenttal som kommittén föreslår beträffande livräntor enligt allmänna ändringslagen bör tillämpas också här. En följd av den begränsade in- flationsgarantin är bl. a. att någon motsva- righet till 11 & TLL inte behöver tas upp i ansvarslivräntelagen (se i övrigt avsnitt 8.2, 9 5). Att begränsningen inte skall gälla vid uppräkningen av utgående livräntor berörs i avsnitt 5.8.

Frågan om behandlingen av de livräntor i avvecklingsbestånd som förvaltas av RFV (avsnitt 2.6) kräver särskilda överväganden. Kommittén anser att resonemangen i av- snitt 5.4 om överräntan vid livränteförvalt- ningen i princip har tillämpning också på dessa livräntor. Att avkastning utöver den enligt grunderna beräknade har uppkom- mit vid förvaltningen av RFV-livräntorna utgör ett starkt argument för att gemensam- ma fondmedel ur yrkesskadeförsäkringsfon- den, i vilken livräntekapitalet förvaltas, an- vänds för de tämligen blygsamma kostnader som livräntomas uppräkning och fortsatta värdesäkring drar med sig. Det kan an- märkas att RFV i sitt yttrande över 1970 års PM har ställt sig positivt till en så- dan lösning.

Om värdesäkringskostnaderna skall om- fördelas mellan försäkringsbolagen eller inte är ett spörsmål som kommittén tar upp i ett följande avsnitt (5.11). I specialmotive- ringen behandlar kommittén värdesäkring- ens administration (avsnitt 8.2, 10 5).

5.7. Lagstiftning eller frivilligt åtagande

Kommittén har övervägt om värdesäk- ringen av ansvarslivräntorna inte skulle kunna lösas utan lagstiftning, t.ex. på så sätt att berörda bolag träffar en över- enskommelse att tillämpa viss form av in- flationsskydd för livräntorna. Lagstiftning utgör emellertid enligt kommitténs mening den enda säkra garantin för en enhetlig vär- desäkring som kommer samtliga livränteta- gare på det aktuella området till godo. Man kan nämligen inte utgå från att en friving överenskommelse kommer att omfatta samt- liga berörda försäkringsinrättningar. Om en reglering med fullständig anslutning inte kan åstadkommas är det tänkbart att en del försäkringsbolag löser frågan på egen hand. Detta vore emellertid otillfredsställande. Olika principer skulle kunna bli gällande för värdesäkringen i olika bolag, samtidigt som livräntor i bolag som inte alls genom- för värdesäkring ställs utan inflationsskydd.

5.8 Huvuddragen av värdesäkringssystemet

Värdesäkringen av ansvarslivräntorna bör i huvudsak regleras efter mönster av TLL. Denna lag har visat sig fungera tillfredsstäl- lande i praktisk tillämpning. Den utgör ock- så förebild för 1971 års kungörelse. Ett system för uppräkning och fortsatt värde- säkring av ansvarslivräntorna (om avgräns- ningen se avsnitt 5.1) synes lämpligen kunna utformas enligt följande. Utgångs- punkten är att lagen härom, liksom all- männa ändringslagen, träder i kraft den 1 januari 1973.

Livräntorna skyddas mot sådana föränd- ringar i penningvärdet som har lett eller le— der till att livräntan förlorar sin ursprung- liga köpkraft. Skyddet utforrnas som tillägg till livräntorna och blir juridiskt att anse som en särskild försäkringsförmån.

• Sida 56
•  Original

Livräntor fastställda före utgången av år 1970 räknas upp genom tillägg (allmänt till- Iägg) så att de når upp till 1971 års penning— värde. Till grund för uppräkningen läggs medelvärdet av konsumentprisindex för år 1971 (se närmare avsnitt 5.9). Detta index förutsätts vara känt när lagstiftningen be- slutas. Någon procentuell begränsning i in- flationskompensationen per år föreskrivs inte beträffande förfluten tid. En sådan be- gränsning skulle — med hänsyn till infla- tionsutvecklingen under gångna år —— ha mycket liten faktisk betydelse (jfr TLK s. 52, tabell 2).

Såväl uppräknade som nytillkomna liv- räntor — fastställda fr.o.m. år 1971 men utgående på grund av händelse som inträf- fat före den 1 januari 1973 —— ändras genom anpassning till basbeloppet. Om bas— beloppet under ett eller flera (hela) är har ökat med minst 5 % utlöses tillägg till liv- räntorna (indextillägg). Liksom enligt all- männa ändringslagen görs basbeloppsjäm— förelsen mellan december månad ett år och december månad påföljande år (avsnitt 3.6). Indextillägget utgår med samma pro- centtal med vilket basbeloppet har ökat, dock högst 5 % per år. Sänkning av basbe- loppet inverkar inte på vare sig livräntan el- ler utgående tillägg.

Ett första indextillägg utlöses fr.o.m. den 1 januari det år då basbeloppet för de— cember månad året före överskridit basbe- loppet för december 1971 med minst 5 %. Indextillägget utgör högst 5 % av livräntans aktuella belopp för varje år som omfattas av basbeloppsförändringen.

Nytt indextillägg utlöses sedan fr.o.m. den 1 januari varje år basbeloppet för de— cember månad året före med minst 5 % överskridit det basbelopp som ligger till grund för senaste indextillägg. Motsvarande begränsning till 5 % av aktuella livräntebe- loppet för varje år som omfattas av basbe- loppsförändringen gäller beträffande de nya indextilläggen.

På grund av uppräkningen utgår livrän- tor fastställda t.o.m. år 1970 i 1971 års penningvärde. Livräntor fastställda under år 1971 utgår också i nämnda penning-

värde, som —- åtminstone beträffande vär- det under senare delen av året — återspeg- las i basbeloppet för december 1971. En minst femprocentig ökning mellan detta basbelopp och basbeloppet för december 1972 utlöser indextillägg från den 1 januari 1973 till livräntor fastställda t. o. 111. år 1971.

Livräntor fastställda under är 1972 bör också kunna få indextillägg om en minst femprocentig ökning mellan basbeloppen för december 1971 och december 1972 äger rum. Man har anledning räkna med att hänsyn tas till en snar framtida höjning genom indextillägg när dessa livräntor fast- ställs, och till skillnad från vad som före- skrevs i fråga om trafiklivräntor som fast- ställdes under år 1967 bör därför någon sär- skild begränsning inte föreskrivas beträf- fande livräntor hörande till denna kategori (se p. 2 i övergångsbestämmelserna till TLL och TLF samt TLP s. 77 och 85).

Livräntor fastställda under år 1973 höjs tidigast fr. o. m. den 1 januari 1974. Samma princip — att indextillägg kan utlösas redan året efter fastställandet — tillämpas också beträffande senare fastställda äldre livrän— tor. Överkompensation undviks genom att man vid fastställandet av en livränta tar hänsyn till indextillägg som kan beräknas komma i fråga vid påföljande 1 januari (av- snitt 8.2, 5 €).

Kostnaderna för uppräkningen och den fortsatta värdesäkringen finansieras i prin- cip enligt kapitaltäckningssystem B. Detta innebär beträffande uppräknade livräntor att medel måste fonderas för att säkerställa att livräntans grundbelopp plus allmänt till- lägg kan förses med indextillägg inom fem- procentsramen. Beträffande nytillkomman- de livräntor skall fondavsättningen trygga indextillägg till grundbeloppet inom samma ram.

Att tilläggen konstrueras som en särskild förmån från försäkringen som utgår utöver det skadestånd som försäkringen har att täcka innebär bl. a. att de inte skall anses som en del av själva skadeståndet. Vad som i olika avseenden gäller om den skade— ståndsskyldighet som ligger till grund för

• Sida 57
•  Original

livräntan har följaktligen inte tillämpning på tilläggen. Regress beträffande tilläggen är t. ex. inte möjlig även om detta skulle vara fallet med själva livräntan. Vidare skall till- läggen utgå oavsett om därigenom det be- lopp överskrids till vilket försäkringsgiva- rens ansvar kan vara begränsat.

Kommittén anser att kostnaderna för vår- desäkringen i största möjliga utsträckning bör begränsas med hänsyn till att de i viss omfattning läggs på ett kollektiv som åt— minstone delvis inte är detsamma som det vilket har ansvaret för livräntornas utgivan- de. De principiella betänkligheter som an- fördes mot särskilda höjningar av vissa tra- fiklivräntor — maximerade livräntor och livräntor till personer som har skadats i unga år — måste därför tillerkännas sär-

skild tyngd i detta sammanhang (jfr TLP s. 41—42, 53).

Kommittén finner på grund härav att till- lägg motsvarande särskilt tillägg enligt 6 & TLL, extra tillägg enligt 8 & TLL eller sär- skild ersättning enligt 12 5 1971 års kungö- relse inte bör komma i fråga i den aktuella lagstiftningen.

5.9. Index för uppräkningen

Uppräkningen av äldre ansvarslivräntor skall som nämnt ske med ledning av konsu- mentprisindex. Eftersom konsumentprisin- dex' medelvärde för år 1971, som skall ligga till grund för uppräkningen, ännu inte är känt har den följande diskussionen i huvud- sak bara principiellt intresse.

Enligt TLL behandlades alla livräntor som har tillkommit under ett kalenderår li- ka. Konsumentprisindef medelvärde för varje år bildade utgångspunkt för beräk- ningen av de allmänna tilläggen. Höjningens storlek uttrycktes i procent av livräntebelop— pet. Procenttalet skulle motsvara konsu- mentprisindex' procentuella stegring. Men en viss schematisering förekom i syfte att förenkla det administrativa förfarandet. Liv- räntorna indelades nämligen i vissa årsgrup- per med samma procentuella höjning inom samma grupp. Härvid sammanfördes fast-

ställelseår med tämligen likartat penning- värde till samma grupp (TLP s. 49 och 61—62).

Kommittén anser att samma principer bör tillämpas vid den tänkta uppräkningen av ansvarslivräntorna. Där så har befun- nits lämpligt har kommittén sammanfört olika är med likartat penningvärde till ge- mensam fastställelseperiod. Storleken av av— vikelser från konsumentprisindex för en- skilda år inom en sådan period har som re- gel inte tillåtits överstiga 5 %. Samman- dragningen till fastställelseperioder leder alltså endast i begränsad omfattning till över- eller underkompensation vid indexhöj- ningen. Livräntor fastställda före år 1940 har av praktiska skäl sammandragits till en klass. Den beräknade indexhöjningen i% från visst fastställelseår eller viss fastställel— seperiod framgår av tabell 1 i Bilaga 1.

En beräkning av kostnaderna för uppräk- ningen redovisas i följande avsnitt.

5.10. Kostnadsberäkningar

Kommittén har samlat in vissa uppgifter om det existerande beståndet av ansvarsliv- räntor den 1 januari 1968. På grundval av dessa uppgifter har kommittén beräknat år- ligt belopp och kapitalvärde av allmänna tillägg till dessa livräntor. Beräkningarna grundar sig på en finansiering enligt ka— pitaltäckningssystem A. Uppgifter och be- räkningar redovisas i Bilaga 1 . Kommittén vill här göra följande kommentarer.

I tabell 5 visas kapitalvärdena den 1 ja- nuari 1968 av dels utgående livräntebelopp, dels de beräknade allmänna tilläggen. Av tabellen framgår bl.a. att de tidigt fast- ställda livräntorna är procentuellt sett dyra att värdesäkra men att de har en mycket li- ten andel av det totala livräntebeståndets kapitalvärde. De sent fastställda livräntorna är däremot föga kostsamma att räkna upp.

I tabell 6 redovisas de beräknade all- männa tilläggens kapitalvärde per den 1 ja- nuari 1968 fördelat efter invaliditetsgrad och ursprunglig försäkringsgren. Det visar sig att ca 14 % av det totalt beräknade ka- pitalvärdet hänförde sig till efterlevandeliv-

• Sida 58
•  Original

räntor. Ca 50 % av det totala kapitalvärdet hänförde sig till invaliditetslivräntor i så- dana fall där invaliditeten har fastställts till mindre än en tredjedel.

I primärmaterialet ingår livräntor fast- ställda t.o.m. år 1967. Den i tabell 5 an- givna engångskostnaden 7,5 milj. kr. avser kapitalvärdet den 1 januari 1968 för index- uppräkning av dessa livräntor till 1968 års penningvärde.

Kommitténs föreliggande förslag innebär emellertid bl. a. att lagen skall träda i kraft den 1 januari 1973 och att i engångsuppräk- ningen skall tas med livräntor fastställda t.o.m. år 1970 medförande indexhöjning till 1971 års penningvärde (avsnitt 5.8). Om årsmedelvärdet av konsumentprisindex för år 1971 antages bli 252 —— lika med index för juli månad — kan den tidigare beräk- ningen av kostnaden för allmänna tillägg enligt kapitaltäckningssystem A revideras enligt följande. Beståndet av ansvarslivrän— tor utökades med nybeviljade livräntor in— om allmän egendoms-, inkomst- och an- svarighetsförsäkring till ett sammanlagt ka— pitalvärde av ca 9 milj. kr. under år 1968, ca 9,8 milj. kr. under år 1969 och ca 10,5 milj. kr. under år 1970. Om det antas att beståndsavvecklingen är 6 % årligen kan kapitalvärdet den 1 januari 1973 av livrän- tor fastställda t.o.m. 1970 uppskattas till ca 50 milj. kr. och engångskostnaden för all- männa tillägg till ca 13 milj. kr., utgörande ca 1% av den premieinkomst som mot bakgrund av den hittillsvarande utveckling— en möjligen kan förväntas i allmän egen— doms-, inkomst- och ansvarighetsförsäkring under år 1972.

Som framgått av den tidigare framställ- ningen var kommittén länge inställd på att samma kapitaltäckningssystem (A) som nu gäller för trafiklivräntorna skulle tillämpas vid uppräkningen och den fortsatta värde- säkringen av ansvarslivräntorna. Därför ut- fördes databearbetningen av det insamlade primärmaterialet endast för detta kostnads— alternativ. Kommittén har i det föregående redovisat varför den i stället stannat för att ansvarslivräntorna bör uppräknas och vär- desäkras enligt kapitaltäckningssystem B

(avsnitt 5.6), som medför full kapitaltäck- ning för bolagens genom uppräkningen och värdesäkringen väsentligt utvidgade förplik- telser. Kommittén räknar med att ändrade grunder för beräkning av erforderlig försäk- ringsfond för nämnda livräntor (liksom för skadeståndslivräntor enligt allmänna ändringslagen) kommer att fastställas efter överläggning mellan försäkringsinspektio- nen och berörda försäkringsbolag. De nya grunderna bör bl. a. innefatta ett inflations- antagande motsvarande den maximerade värdesäkringsförpliktelsen (5 % per år) och realistiska ränteantaganden. Dessa senare sy- nes kunna bli föremål för diskussioner. Det är inte möjligt för kommittén att förut- skicka vilka preciserade ränteantaganden som kan komma att bli resultatet av kom- mande överväganden av försäkringsinspek- tionen och försäkringsbolagen. Med hänsyn till vad som nu anförts kan kostnaderna för uppräkning och värdesäkring av ansvarsliv- räntorna enligt kommitténs förslag endast belysas uppskattningsvis och i mycket grova drag.

I tabell 5 TLK s. 128 har angivits kapital- värden av utgående trafik- och bilansvars- livräntor och en fullständig indexhöjning av dessa beräknat per den 1 juli 1964. Kapital- värdena har här angivits för tre alternativa ränteantaganden, nämligen 1. ränteintensitet 3 %,

f. n., 2. ränteintensitet I %, vilket avser att be- lysa en antagen realränta av 1 % och 3. ränteintensitet 0 %, vilket avser att be- lysa en antagen realränta = 0. En jämförelse av de beräknade kapital- värdena ger vid handen att för det vid angi- ven tidpunkt aktuella trafiklivräntebestån- det kapitaltäckningssystem B vid en antagen realränteintensitet av 0 % (alternativet 3 här ovan) skulle ha inneburit ett ca 55 % större fonderingsbehov än kapitaltäcknings- system A (alternativet 1). Kapitaltäcknings- systemet B, varierat enligt alternativet 2, dvs. med en antagen realränteintensitet av 1 %, skulle ha krävt en drygt 30 % större fondering än kapitaltäckningssystemet A (enligt alternativet 1).

vilket tillämpas

• Sida 59
•  Original

| |

Uppskattningen av det nu aktuella an- svarslivräntebeståndet har gällt kapitalvär- det för utgående livräntor och en fullstän- dig indexhöjning per ultimo 1967 beräknade endast enligt det första av de angivna för- räntningsalternativen (Bilaga 1). Kapital- värdena har sedan framräknats för att — dock endast i tidshänseende — motsvara kommitténs nu aktuella förslag. Sålunda har kapitalvärdet enligt f. n. tillämpade be- räkningsgrunder den 1 januari 1973 av ut- gående ansvarslivräntor, fastställda t. o. m. 1970, beräknats till ca 50 milj. kr och av allmänna tillägg till dessa livräntor till ca 13 milj. kr. Dessa livräntor skulle alltså efter höjning med allmänt tillägg enligt kapital- täckningssystem A och nu tillämpade be- räkningsgrunder kräva en fondering av 63 milj. kr. Om åldersfördelningen och sam- mansättningen i övrigt i det aktuella bestån- det av ansvarslivräntor i huvudsak över- ensstämmer med motsvarande fördelning och sammansättning i trafiklivräntebestån- det skulle man kunna grovt uppskatta fon- deringsbehovet den 1 januari 1973 enligt kapitaltäckningssystem B till ca 100 milj. kr vid tillämpning av ett realränteantagan- de = 0 (alternativ 3), resp. till ca 85 milj. kr vid tillämpning av ett realränteantagande av 1 % (alternativ 2). Under angivna förut- sättningar avseende åldersfördelning, be- ståndssammansättning och realränteanta- ganden av 0 resp. 1 % skulle genomföran- det av kommitténs förslag enligt finansie- ringssystem B beträffande ansvarslivrän- torna således kräva en fondförstärkning av ca 50 milj. kr resp. ca 35 milj. kr, eller ca fyra resp. ca tre gånger den ovan angivna initialkostnaden för allmänna tillägg enligt finansieringssystem A (beräknad enligt nu tillämpade grunder).

Skillnaden mellan de båda beloppen bely- ser effekten av en ändring av realränteanta- gandet med 1 %.

Storleken av beloppen för den erforder- liga fondförstärkningen är beroende av den verkliga åldersfördelningen och bestånds— sammansättningen. Vissa skillnader mellan trafik- och ansvarslivräntebestånden i be— rörda hänseenden kan inte uteslutas. Det

torde emellertid inte finnas anledning att överdriva betydelsen av sådana skillnader.

5.11 Eventuell omfördelning av kostna- derna

Kommittén har i sina överväganden utgått ifrån att kostnaderna för värdesäkringen som huvudregel skall betalas av de bolag som meddelar ansvarsförsäkring. Närmare bestämt innebär detta att varje bolag beta- lar uppräkningen av de ansvarslivräntor som bolaget nu förvaltar samt den fortsatta värdesäkringen av dessa och av nytillkom- mande livräntor inom den egna rörelsen.

Som närmare har belysts i föregående av- snitt ter sig uppräkningskostnaderna relativt måttliga, i varje fall i förhållande till pre- mieinkomsten för de kombinerade försäk- ringar i vilka ansvarsförsäkringen vanligen ingår. Vissa omständigheter gör emellertid att bilden inte är helt enhetlig.

I detta avseende vill kommittén främst peka på förhållanden som sammanhänger med strukturen inom ansvarsförsäkringen. Förut har framhållits att ansvarsförsäk- ringen i de flesta bolag är endast en bland många verksamhetsgrenar men att det finns bolag som uteslutande meddelar ansvarsför- säkring. För" ett bolag av sistnämnt slag — t.ex. Arbetsgivarnes Ömsesidiga Ansvars- försäkringsbolag (AÖA) — kan värdesäk- ringskostnaderna bli särskilt betungande. Ett sådant bolag kan — i förhållande till dagens premieinkomst — ha ett stort be- stånd av ansvarslivräntor från tidigare år. Det kan också tänkas andra variationer i livräntebeståndens sammansättning m.m. som påverkar kostnadsfrågan.

Det sagda innebär att man inte gärna kan gå förbi frågan om en omfördelning av kostnaderna för uppräkning och fortsatt vär- desäkring mellan försäkringsinrättningarna bör äga rum. Inom trafikförsäkringen ansåg man sig inte kunna åstadkomma en rättvis uppdelning av värdesäkringskostnaderna utan att man omfördelade dessa mellan för— säkringsinrättningarna (15 & TLL; jfr TLK s. 63 och 108, TLP s. 56 och 84).

• Sida 60
•  Original

Ett lämpligt system för omfördelning av kostnaderna för ansvarslivräntornas värde- säkring har övervägts av kommittén.

De kostnader som en eventuell omfördel- ning skulle omfatta är fondförstärkningen för uppräkningen till dagens penningvärde av redan existerande livräntor och för fort- satt värdesäkring av dessa enligt värdesäk- ringssystem B. Den fondavsättning som blir aktuell när en nyfastställd livränta skall säkerställas enligt system B bör däremot inte bli föremål för omfördelning utan bä- ras av försäkringsgivaren liksom i dag gäl- ler beträffande avsättning för fastställd liv- räntas grundbelopp.

Det hör till en början konstateras att det inte lär vara praktiskt möjligt att täcka kostnaderna med en premiehöjning som är lika för alla bolag. I stället måste man räkna med att förstärkningen av premiere- serverna skulle bekostas av en för bolagen gemensam pool. Denna skulle sedan kvo- tera ut kostnaderna på deltagande bolag ef- ter lämplig nyckel. Varje bolag skulle där- efter självt avgöra om och i vilken mån en premiehöjning är nödvändig.

Frågan om lämplig fördelningsnyckel har på kommitténs begäran övervägts av en grupp försäkringsaktuarier. Övervägandena har skett mot bakgrund av att värdesäk- ringen sker enligt kapitaltäckningssystem A, men de synes ha intresse även vid en lös- ning enligt system B. Gruppens utlåtande redovisas i Bilaga 2.

Den naturliga fördelningsnyckeln för en pool skulle man enligt gruppen få om samt- liga bolag kunde på ett enhetligt sätt ta fram och beräkna premien för ansvarsför- säkringarna. Därvid skulle endast premier motsvarande personskador medräknas. Det finns dock enligt gruppen inga praktiska möjligheter att genomföra en sådan mål- sättning.

Gruppen har därför övervägt alternativa fördelningsnycklar men, som framgår av ut- låtandet, inte funnit något invändningsfritt alternativ. Själva förutsättningen för ett poolarrangemang är enligt gruppen att en

invändningsfri fördelningsnyckel är till- gänglig. Om så inte är fallet kommer an- ordningen att medföra invändningar från de bolag som genom omfördelningen drab- bas av högre kostnader än vad som motsva- rar deras egna livräntor.

Omöjligheten att åstadkomma en invänd- ningsfri fördelningsnyckel har lett gruppen till slutsatsen att omfördelning av värdesäk- ringskostnaderna inte bör äga rum. Dessa bör i stället bäras av varje bolag för sig. Om — trots invändningarna — ett poolarrange- mang skulle anses nödvändigt anser grup- pen att detta bör begränsas till uppräk- ningen av redan existerande livräntor.

5.11.2. Försäkringsinrättningarnas synpunk- ter

Vid remissen av 1970 års PM (Bilaga 3) an- såg övervägande antalet bolag som yttrat sig i frågan att någon omfördelning över huvud taget inte behöver äga rum.

De instanser som avstyrkte omfördelning framhöll som skäl bl.a. det av aktuarie- gruppen åberopade att någon invändnings- fri fördelningsnyckel inte kan åstadkom- mas.

En försäkringskoncern, Trygg-Hansa, an- såg att endast kostnaden för uppräkning av existerande livräntor behövde omfördelas. Alternativen 2 a eller 2 b i aktuariegrup- pens utredning är enligt Trygg-Hansa en praktiskt taget invändningsfri fördelningsre- gel eftersom den har ett starkt samband med den överränta med vilken kommittén motiverar värdesäkringen. Fördelning enligt något av dessa alternativ åstadkommer dessutom en utjämning mellan olika gamla livräntebestånd, vilket bl.a. var ett av de primära argumenten för det nu existerande systemet för fördelning av trafiklivränte- kostnaderna. Någon invändning mot meto- dens skälighet i och för sig är det enligt Trygg-Hansas uppfattning inte att vissa bo- lag kan få större kostnader med sådan för- delning än utan.

Å andra sidan ansåg AÖA att uppräk- ningskostnaderna inte borde omfördelas, ef- tersom dessa kan exakt kalkyleras av varje

• Sida 61
•  Original

bolag, men däremot kostnaderna för fram- tida indextillägg. AÖA underströk att en försäkringsgivare med ett stort livräntebe- stånd (och sålunda höga uppräkningskostna- der i framtiden) i förhållande till sin pre- mieinkomst kan ställas inför oöverkomliga svårigheter att fullgöra ett åtagande att för framtiden värdesäkra livräntorna enligt det föreslagna systemet. De svårigheter som AÖA särskilt syftade på var ovissheten om konsumentprisindex' framtida utveckling samt om storleken av överräntor och pre- mievolym i framtiden.

Omfördelning av vissa framtidskostnader ansåg RFV nödvändig, nämligen de kostna- der som skall täcka värdesäkringen av liv- räntor inköpta i verkets yrkesskadefond, om sådana inköp blir möjliga. Dessa kostnader bör enligt RFV tas ut genom direkta (even- tuellt kollektiva) tillskott från existerande ansvarsbolag.

5.11.3. Kommitténs ståndpunkt i omfördel- ningsfrågan

Genom en omfördelning av värdesäkrings- kostnaderna skulle man eventuellt uppnå en utjämning av olikheter i de skilda bolagens förmåga att bära kostnaderna för inflations- skyddade livräntor. Sådana olikheter kan tänkas bero bl.a. på att disponibla över- räntemedel tillåtits påverka premiesätt- ningen eller gått åt till konsolidering av and- ra verksamhetsgrenar inom rörelsen i stål- let för att fonderas separat. Om ett bolag har ett mycket stort livräntebestånd i förhållan- de till den aktuella premieinkomsten, eller vid uppräkningen och den fortsatta vär- desäkringen ett livräntebestånd med ogynn— sam sammansättning med hänsyn till liv- räntetagarnas ålder — vilket drar förhållan- devis högre kostnader än ett mera normalt bestånd — skulle också en viss utjämning måhända kunna uppnås genom en omför- delning.

Vid värdesäkringen av trafiklivräntorna motiverades omfördelningen väsentligen av

_de svårigheter som kunde uppkomma om

trafikförsäkringsanstalt, som inköpt livränta hos t. ex. RFV, upphörde med sin verksam-

het. Vidare ansågs den nödvändig därför att utvecklingen av försäkringsverksamheten för de olika anstalterna av naturliga skäl inte är helt likartad. Värdesäkringen kunde komma att inverka på konkurrensen mellan anstalterna. Ett expanderande bolag med ett begränsat livräntebestånd kunde få fördelar framför ett bolag med ett stort bestånd i förhållande till aktuell premieinkomst (TLK s. 63, TLP s. 56). Det är att märka att lämplig fördelningsnyckel inte innebar något problem eftersom kostnader enligt 21 & TFL (för bl.a. skador av oförsäkrade eller okända fordon) redan fördelades soli— dariskt mellan bolagen.

Kommittén vill understryka att det nu är fråga om en mera begränsad åtgärd än som på något längre sikt var aktuell i 1970 års förslag. Det är också anledning att fram- hålla skillnaderna i omfattningen av det ekonomiska engagemanget för försäkrings- tagare och försäkringsgivare vid jämförelse med trafiklivräntornas värdesäkring.

Vad som nu finns i blickpunkten är infla- tionstillägg till livräntor i bestånd som till antal och kapitalvärde med tämligen bety- dande säkerhet kan överblickas. Det allde- les övervägande antalet livräntor som skall skyddas existerar ju då värdesäkringssyste- met skall börja tillämpas. Tillkommande livräntor bör — med hänsyn till tidsbe- gränsningen i den tänkta lagen — med viss noggrannhet kunna beräknas.

Mot denna bakgrund anser kommittén att det krävs starka skäl för en komplicerad anordning med solidariskt ansvar mellan försäkringsinrättningarna och omfördelning av de aktuella kostnaderna. Några sådana skäl har kommittén inte kunnat finna. Svå- righeterna att konstruera en lämplig fördel— ningsnyckel gör det ytterligt tveksamt om man genom en omfördelning uppnår den eftersträvade utjämningen mellan bolagen. Det är inte uteslutet att en omfördelning enligt de riktlinjer som aktuariegruppen har skisserat innebär en betydande risk att de ojämnheter som finns mellan bolagen ytter- ligare förstärks. Hela tanken med ett pool- arrangemang framstår under sådana be- tingelser som förfelad. Kommittén kan för

• Sida 62
•  Original

sin del inte finna några andra grunder för en omfördelning än dem som aktuariegrup- pen har aktualiserat.

Härtill kommer vissa invändningar som sammanhänger med kommitténs princi- piella motivering för värdesäkringen. Varje försäkringsinrättning har på ett eller annat sättltillgodogjort sig överräntan på sina liv- ränteplaceringar. Åtminstone när det gäller uppräkningen av redan existerande livrän- tor kan det från den synpunkten vara tvek- samt om andra bolag skall hjälpa ett bolag med stort bestånd i förhållande till aktuell premiekapacitet. Särskilt om detta bolag har använt avvecklingsvinstema till en sänkning av premieuttaget förefaller det mindre rättvist med en clearing.

Av RFV förvaltade livräntor (avsnitt 2.6 och 5.6) kommer enligt uttalande av verket att kunna värdesäkras med hjälp av medel ur yrkesskadeförsäkringsfonden. Det är i detta sammanhang knappast aktuellt att överväga en fördelning av kostnaderna för värdesäkring av livräntor som möjligen kan komma att inköpas hos RFV och som kom- mer att falla under den nu aktuella lagstift- ningen. Kommittén utgår med hänsyn till det anförda från att någon omfördelning inte skall bli nödvändig för att klara tillägg till inköpta livräntor.

Om ett bolag inte får behålla ansvarighe- ten för sina livräntor eller i framtiden skulle upphöra med sin verksamhet annorledes än i samband med överlåtelse av rörelsen, bör det avhända sig ansvarigheten för sina liv— räntor genom inköp hos RFV på sådana villkor att RFV också svarar för den fram- tida värdesäkringen av livräntorna, dvs. mot en premie som beräknats på grundval av system B. Något clearingsystem för att säkra fortsatta indextillägg till livräntor i bestånd hos bolag som upphör med sin verksamhet har inte aktualitet om system B tillämpas på värdesäkringen.

5.12. Erforderlig lagstiftning

Uppräkningen och den fortsatta värdesäk- ringen av ansvarslivräntorna fordrar en särskild lag. Kommittén anser det mindre

lämpligt från olika synpunkter att åstad- komma regleringen genom ändringar i TLL eller genom en ny författning avseende alla skadeståndslivräntor som utgår ur försäk- ring.

• Sida 63
•  Original

6. Värdesäkring av äldre trafiklivräntor

6.1. Eventuell begränsning i värdesäkringen

TLL (liksom TLF och 1971 års kungörelse) blir, om allmänna ändringslagen genomförs, en övergångslag av samma karaktär som den lag om ansvarslivräntorna som kom- mittén har dragit upp riktlinjerna för i av- snitt 5. Ansvarslivräntelagen kommer att in- nehålla en femprocentig begränsning av den årliga inflationsgarantin efter samma möns— ter som gäller beträffande ändring enligt allmänna ändringslagen, och det kan må- hända övervägas om samma begränsning bör införas i TLL. En sådan justering av la- gen skulle medföra en så långt möjligt en- hetlig behandling av alla skadeståndslivrän— tor.

Att man samtidigt i enhetlighetens in- tresse övergår till en finansiering enligt B- systemet anser kommittén dock av bl.a. ekonomiska och administrativa skäl olämp- ligt. En annan sak är att eventuella nya grunder för fonderingen av livräntekapital kommer att slå igenom också på trafikliv- ränteområdet och leda till en omräkning av trafiklivräntefonderna (avsnitt 6.3).

Om man inte begränsar indextilläggen enligt TLL till femprocentsnivån kommer trafiklivräntetagarna i en fördelaktigare po- sition än andra livräntetagare vid en kraftig inflation. Inflationskompensationen för en livränta enligt allmänna ändringslagen eller ansvarslivräntelagen skulle automatiskt be- gränsas till nämnda nivå, medan kompensa-

tionen enligt TLL inte skulle begränsas på annat sätt än genom att tilläggen kan brom- sas genom särskilt förordnande enligt 11 å — en åtgärd som emellertid med hänsyn till intentionerna bakom stadgandet måste be- traktas som en undantagsföreteelse (jfr TLP s. 78).

Kommittén anser att en enhetlig reglering för samtliga livräntor av möjlig inflations- kompensation i och för sig är önskvärd. Det framstår emellertid från flera synpunkter som olämpligt att nu göra ett ingrepp i TLL för att åstadkomma denna enhetlighet.

Först bör pekas på att åtgärden skulle in- nebära en försämring för trafiklivränteta- garna i jämförelse med den värdesäkring de i dag har tillförsäkrats genom TLL. Man kan inte gärna göra en uppdelning av liv- räntor som utgår enligt TLL före och efter ingreppet i lagen och låta begränsningen gälla enbart sistnämnda kategori. En liv- ränta som utgår i dag och vars innehavare åtnjuter den praktiskt sett obegränsade vär- desäkring som nu gäller skulle följaktligen också drabbas av ändringen. Man kan vi- dare inte utesluta att komplikationer kan uppkomma för försäkringsinrättningarna.

Att en femprocentsgräns kanske inte får någon betydelse vid en normal inflationsut— veckling innebär inte att man kan se bort från de nu berörda nackdelarna med en ändring i TLL. Kommittén finner för sin del att lagen bör lämnas orubbad på den aktuella punkten, och vill framhålla att

• Sida 64
•  Original

olikheter mellan TLL och övrig lagstiftning kommer att föreligga också på andra punk- ter, bl. a. när det gäller finansieringsmetod.

6.2. Övriga frågor om ändring i gällande lagstiftning

De ändringar i TLL och TLF som enligt kommittén bör genomföras i detta samman- hang har inget egentligt samband med vår- desäkringen av övriga skadeståndslivräntor. Det gäller dels en förändring av undantaget beträffande utlandsskador, som behandlas i avsnitt 7.1 och 7.2, dels en ändring av de månader mellan vilka basbeloppsjämförel- sen enligt 9 & TLL skall ske och dels tillägg i 16 & TLL och 6 & TLF angående utmät- ning av livräntebelopp (se avsnitt 8.3).

6.3. Eventuell ändring av grunderna för trafiklivräntorna

Om man går över till ett mera realistiskt ränteantagande vid beräkning av livräntas kapitalvärde, ter det sig naturligt att till- lämpa detta antagande även för de nuva- rande fonderna för trafiklivräntor. Bety- dande belopp kommer då att frigöras. Dessa borde kunna användas för den fortsatta vär- desäkringen av trafiklivräntorna och åtmin- stone temporärt minska behovet av finansie- ring via trafikförsäkringspremierna.

• Sida 65
•  Original

7. Värdesäkring av livräntor med internationell

anknytning

7.1 Äldre trafiklivräntor på grund av för- säkring

De svenska trafikförsäkringsbolagen har, som redovisats i avsnitt 2.5.4, i bilansvarig- hetsförsäkringens form åtagit sig att ersätta i utlandet trafikskadade svenskar enligt svensk skadeståndsrätt i de fall anspråk kan göras gällande på grund av svensk trafik— el- ler bilansvarighetsförsäkring. Om den sam- manlagda ersättningen enligt skadelandets lag understiger vad den skadelidande skulle få enligt svensk skadeståndsrätt regleras ska- dan enligt denna. Också i vissa andra av- seenden än beträffande själva ersättningen innebär åtagandet att svenska regler till- lämpas om dessa är gynnsammare för den skadelidande. Förutsätter ansvaret enligt skadelandets lag t.ex. att den skadelidan- de bevisar vållande garanteras han en be- dömning enligt svenska bilansvarighetsreg- ler om omkastad bevisbörda.

Om prövningen i ett skadefall som om- fattas av åtagandet leder till att livränta skall utgå har denna inte ansetts kunna få del av värdesäkringen enligt TLL. Här har försäkringsinspektionen åberopat det ut- tryckliga undantaget i 1 5 2 st. Däremot har inspektionen medgivit att merkostnaderna till följd av de ändrade bedömningsnor- merna får redovisas som skadekostnader inom trafikförsäkringen fastän förfarandet hade kunnat avvisas på formella grunder, närmast 3 & TFL. Samma förhållande gäller

emellertid beträffande skador utom riket som bolagen sedan länge har medgivits att redovisa som trafikförsäkringsskador, t.ex. sådana skador som ersätts på grund av den generella trafikförsäkringsgarantin inom de nordiska länderna.

Försäkringsinspektionen har i december 1969 begärt att kommittén överväger ett slopande av utlandsundantaget i TLL.

7.1.1 Förarbetena till 1 5 2 st. trafiklivrän- telagen

7. 1 . 1 . 1 Trafiklivräntekommittén

I TLK (s. 79—83) behandlas frågan om vär- desäkringen av trafiklivräntorna också skulle omfatta livräntor med internationell anknyt- ning. Härmed avsåg trafiklivräntekommittén livränta som utgår i anledning av skada or- sakad av utländskt motorfordon här i riket el- ler av svenskt motorfordon utomlands. Kom- mittén ansåg att det var svårt att åstadkomma en ur alla synpunkter tillfredsställande regle- ring.

Man kunde å ena sidan lösa frågan efter samma linjer som gäller för den grundläggan- de skadelivräntan, dvs. de regler som tillämpas enligt lex loci. Värdesäkringen skulle då en- bart omfatta livräntor som utgår i anledning av här i riket inträffad trafikskada. Kommittén fann en sådan reglering stämma väl med det förhållandet att den obligatoriska trafikförsäk- ringen, som finansierar värdesäkringen, enligt 3 & TFL endast täcker skada som har upp- kommit vid trafik här i riket med det för- säkrade fordonet.

Å andra sidan kunde man enligt kommittén

• Sida 66
•  Original

lägga sociala synpunkter på frågan. Det kunde främst av sociala skäl synas angeläget att låta kompensationen för penningvärdeförsämringen tillfalla alla livräntetagare med anknytning till Sverige. Värdesäkringen skulle i enlighet här- med omfatta dels livräntor i följd av trafik- skada här i riket och dels livräntor som i an- ledning av trafikskada utomlands utgår till per- soner som har stadigvarande hemvist i Sverige. Men kommittén ansåg att sociala rättvise— krav inte borde tillmätas avgörande betydelse. Den hänvisade till sina direktiv, där det sägs att värdesäkringen av försäkringsmässiga hän- syn borde avgränsas så att den i huvudsak enbart omfattar livräntor från den obligato- riska trafikförsäkringen. Kommittén ville där- för låta den obligatoriska trafikförsäkringens giltighetsområde vara utslagsgivande. I enlighet med detta begränsade kommittén för sin del giltigheten av den föreslagna lagen till liv- ränta som utges jämlikt TFL eller som i an- ledning av här i riket inträffad händelse utges på grund av bilansvarighetsförsäkring på så- dant motorfordon varå TFL enligt 2 5 är till- lämplig (1 5 2 st. förslaget till TLL). Kommittén belyste vissa praktiska konse- kvenser av sin ståndpunkt. Avgörande är om den skada, som föranlett livräntan, har upp- kommit i Sverige. Ovidkommandc är om ska- dan har orsakats vid trafik med här i landet registrerat fordon eller med utländskt fordon. Livräntetagarens nationalitet eller hemvist spe- lar inte heller någon roll. Om en utlänning invalidiseras vid tillfällig vistelse i Sverige på- verkas livräntans storlek inte av valutakurser- na eller av att penningvärdet eventuellt ut- vecklas annorlunda i Sverige än i utlänningens hemland. Om trafikskadan däremot har in- träffat utomlands utesluts livränta i anledning av skadan från värdesäkringen, oavsett om ska- dan har orsakats av en svensk eller utländsk bil och oavsett om livräntetagaren är svensk eller utlänning. Kommittén pekade på att en svensk, som färdas utomlands som passagerare i en svensk bil och orsakas skada av den svenske föraren, inte får värdesäkring på liv- ränta i anledning av skadan. Kommittén fann detta i och för sig beklagligt men ansåg det mindre anmärkningsvärt med hänsyn till att själva skadeståndskravet i detta fall troligen bestäms av ett utländskt rättssystems regler.

7.1.1.2 Departementsförslaget

Trafiklivräntekommitténs ståndpunkt god- togs i princip vid departementsbehandlingen av förslaget till TLL (T LP s. 47—48).

. Departementschefen ansåg att ståndpunkten onekligen kunde tyckas medföra vissa säregna

konsekvenser. Eftersom förmånerna är anpas- sade till prisutvecklingen här i landet borde värdesäkring tillkomma endast den som, då han uppbär livräntan, har stadigvarande hemvist i Sverige. Man skulle emellertid med en regel av denna innebörd få lov att utreda varje särskilt livräntefall utan motsvarande garan- tier för ett tillfredsställande resultat. Enligt departementschefen skulle gränsdragningspro- blem uppkomma. Å andra sidan fann han att en svensk värdesäkring av livräntor som går till utlandet i praktiken inte kan anses omoti- verad. Penningutvecklingen inom Europa är nämligen i stort sett likartad den i Sverige. Be- träffande personer med hemvist i Sverige som skadas i utlandet erinrade departementschefen att livränta där ofta är en ovanlig ersätt- ningsform. I likhet med kommittén fann han att dessa skadefall redan på grund av de inter- nationella skadeståndsreglerna kan vara sämre skyddade än om skadan har skett i Sverige. Det var enligt departementschefen inte möj- ligt att i det nämnda avseendet förbättra dessa skadelidandes ställning i samband med trafik- livräntelagstiftningen.

7.1.2 Kommitténs ståndpunkt

Trafikförsäkringsbolagens åtagande att er— sätta vissa skador som drabbar svensk per- son vid trafik utomlands enligt svensk ska- deståndsrätt innebär en förstärkning av ut— landsresenärernas försäkringsskydd som bör hälsas med tillfredsställelse. En tillämpning av svenska skadeståndsregler kan antas i de flesta fall ge den skadelidande en förmånli— gare ställning än den som tillkommer ho- nom enligt lex loci eller annan främmande lag som skall tillämpas vid trafikolycka i ut- landet. Försäkringsinspektionen har visat sin positiva inställning genom 'att medge att de ökade kostnader som uppstår till följd av det utvidgade åtagandet får redovi— sas som skadekostnader inom trafikförsäk- ringen.

När trafiklivräntelagstiftningen tillkom fanns det inte något utvidgat åtagande av innebörd att avsteg för vissa särskilt an- givna skadelidande gjordes från eljest till- lämpade internationella skadeståndsregler. Det föreföll i det sammanhanget naturligt att begränsa värdesäkringen till livräntor på grund av skador som har uppkommit i Sve- rige. Lösningen överensstämde väl med lex loci-principen, och det befanns — som

• Sida 67
•  Original

framgår av övervägandena i samband med lagstiftningen — olämpligt att ge inflations- skydd åt livräntor som normalt bestäms med tillämpning av skadeståndsreglema i utländska rättssystem.

Trafikförsäkringens åtagande beträffande svenska personer som skadas utomlands modifierar på ett praktiskt betydelsefullt sätt lex loci-regeln. Olyckslandets lag sätts ur spel om tillämpning av svensk rätt medför fördelaktigare behandling av den skadeli- dandes ersättningsanspråk. Med utvidg- ningen har de förutsättningar i viss mån förändrats under vilka undantaget i TLL för utlandsskador tillkom. Detta undantag ut- gör nu ett hinder att i full utsträckning ga- rantera skadelidande det skydd som avses med trafikförsäkringens åtagande. Det är därför motiverat att undantaget omprövas, även om en modifiering i TLL på denna punkt kan antas få begränsad praktisk bety- delse på grund av förslaget att värdesäk— ringen i fortsättningen skall knytas till ska— deståndsskyldigheten (avsnitt 7.4).

Om undantaget helt slopas skulle värde- säkringen av gamla trafiklivräntor komma att omfatta livränta som utgår på grund av svensk trafikförsäkring eller bilansvarig- hetsförsäkring, om försäkringen inte avser statligt fordon eller 5. k. områdesfordon (jfr 1 g 2 st. TLL och 2 & 4 st. TFL). Livrän- torna inom denna kategori kan indelas en— ligt följande:

a) Den skada som har föranlett livräntan har uppkommit i Sverige i följd av trafik med svenskt eller utländskt fordon och drabbat svensk eller utlänning. Svensk eller —— undan- tagsvis —— utländsk lag kan ha tillämpats. Des- sa livräntor har redan värdeskydd enligt TLL.

b) Den skada som har föranlett livräntan har uppkommit utomlands i följd av trafik med svenskt fordon och drabbat svensk eller utlän- ning. Svensk eller utländsk lag kan ha tilläm- pats. Inga livräntor av detta slag har värde- skydd enligt TLL.

En utvidgning av TLL på så sätt att ut- landsundantaget slopas får — såvitt den in— verkar på livräntor enligt försäkringens nya åtagande — antas ligga helt i linje med den strävan som kommer till uttryck i åtagan-

det, nämligen att ge svenska skadelidande bästa möjliga skydd när de drabbas av tra- fikskador i utlandet. Det måste för alla parter i en skadesituation framstå som en påtaglig nackdel att åtagandet inte kan till- lämpas fullt ut.

Som framgår av sammanställningen kom- mer lagen emellertid — om undantaget helt slopas — att omfatta också andra slag av livräntor än sådana som kan hänföras till det vidgade åtagandet. Detta är till en bör- jan fallet med livränta på grund av främ- mande lag som utgår ur svensk försäkring till utlänning. Vid trafik med svensk bil i Västtyskland t. ex. har västtysk. medborgare skadats och tillerkänts livränta enligt väst- tysk rätt. Det sagda gäller vidare sådan liv— ränta som undantagsvis kan tänkas utgå till svensk person på grund av främmande lag (om denna är fördelaktigare än svensk vid skadeståndsbestämningen).

I fråga om de nu nämnda kategorierna föranleder finansieringsfrågan delvis andra överväganden än beträffande livräntor på grund av åtagandet. En utvidgning av TLL — såvitt den medför värdeskydd för liv- ränta till svensk person —- måste rimligen bedömas som något positivt, även om den omständigheten att livränta och inflations- tillägg följer skilda rättssystem i och' för sig strider mot trafiklivräntekommitténs inten- tioner. Det kan också antas att en värdesäk- ring av livräntor inom denna kategori inte drar kostnader som är av någon avgörande betydelse i sammanhanget." -

Mera anmärkningsvärt kan det Synas vara att värdesäkringstillägg i vissa situatio- ner skulle kunna komma att utgå till utlän- ning på grund av skada i utlandet. Redan enligt TLL i dess nuvarande lydelse kan emellertid en livränta till utlänning, bosatt i utlandet, värdesäkras enligt TLL:s regler, nämligen om olyckhändelsen har inträffat i Sverige. Försäkringsinspektionen har i sin framställning till kommittén över huvud ta- get inte berört någon annan lösning av frå- gan än att inskränkningen beträffande ut- landsskador helt slopas. Kommittén anser likväl att man i första hand bör pröva en mera begränsad utvidgning av TLL. Inspek-

• Sida 68
•  Original

tionen har också under hand förklarat sig instämma i denna ståndpunkt. Otvivelaktigt kan det tänkas uppstå situationer där det framstår som uppseendeväckande att liv— ränta till utlänning värdesäkras. Tänkbara tekniska komplikationer vid en skaderegle- ring som sköts av utländskt försäkringsbo- lag eller av utländsk byrå bör heller inte för— bises.

Av naturliga skäl kan en lösning som medför en försämring för vissa skadeli- dande i förhållande till vad som redan nu gäller inte komma i fråga. Varje begräns- ning som uteslutande vilar på krav på svenskt medborgarskap eller hemvist här i landet måste med hänsyn härtill uteslutas. Samma invändning kan i viss mån riktas mot en begränsning som innebär att TLL endast tillämpas när livräntan har bestämts enligt svensk rätt. Här skulle det också vara nödvändigt att vid skaderegleringen, som ide allra flesta fall äger rum utom rätta, klarlägga vilket lands lag som tilläm- pas med hänsyn till frågans betydelse för värdesäkringen.

Den lösning som under dessa förhållan- den synes möjlig att genomföra är att man i huvudsak knyter utvidgningen till livräntor till följd av utlandsskador som har drabbat personer tillhörande de kategorier som för— säkringens åtagande omfattar. Man tillgo- doser därmed de intressen som bär upp för- säkringsinspektionens framställning. Oav- sett om en livränta har bestämts enligt svensk eller enligt utländsk rätt kommer den att värdesäkras under förutsättning att svensk trafikförsäkring gäller. Om värdesäk— ringen får gälla också vid utlandsskador kan man emellertid anta att de fall då ut- ländsk rätt bedöms fördelaktigare än svensk rätt blir av endast teoretiskt intresse.

Kommittén behandlar i specialmotive- ringen hur det nya undantaget skall utfor- mas (avsnitt 8.3.1, 1 5).

Den utvidgning som kommittén sålunda vill föreslå beträffande tillämpningen av TLL kommer inte att gälla livräntor som har fastställts före ikraftträdandet. Kom- mittén anser det inte nödvändigt att kom- plicera lagstiftningen med något stadgande

om tillämpning beträffande tidigare fast- ställd livränta på vilken det utvidgade åta- gandet har tillämpats. Man kan utgå från att erforderlig uppräkning i sådana fall görs av vederbörande bolag utan dylik före- skrift.

7.2 Äldre trafiklivräntor som utges av stats- medel

Staten har inte gjort något åtagande att på samma sätt som trafikförsäkringen tillämpa svensk lagstiftning på passagerarskador i ut- landet. Kommittén förutsätter dock att en reglering av passagerarskada som har orsa- kats vid utlandstrafik med fordon tillhörigt svenska staten sker efter samma principer som kommer till uttryck i trafikförsäkring- ens vidgade åtagande.

Det måste också observeras att en änd- ring av 1 5 2 st. TLL i enlighet med vad som har föreslagits inte innebär att det för- bättrade skyddet tränger igenom i fråga om alla trafiklivräntor på grund av försäkring. Utgår sådan livränta på grund av bilansva- righetsförsäkring på staten tillhörigt mo- torfordon värdesäkras den nämligen enligt 1 & TLF direkt av statsmedel. Om inte också begränsningen i denna bestämmelse till ska- dor som har uppkommit här i landet slopas kommer livräntor inom den ifrågavarande kategorien följaktligen att ställas utan vär— desäkringsskydd om de grundar sig på ut- landsskada.

På grund av det sagda bör också 1 & TLF ändras så att förordningen inte begränsas till livränta i anledning av skada som har uppkommit här i landet. Beträffande den närmare utformningen hänvisas till avsnitt 8.3.2, 1 5.

7.3 Äldre ansvarslivräntor

Den vanliga ansvarsförsäkringen täcker i normala fall det skadeståndsansvar som kan åläggas den försäkrade oberoende av var skadehändelsen har inträffat.

Vad som ersätts ur försäkringen är ska- destånd som åläggs den försäkrade enligt lag. Härmed avses den lag som är tillämplig

• Sida 69
•  Original

Skadas t. ex. passagerarna i svenskt flygplan vid olycka i utlandet har försäk- ringen att ersätta dem med vad som utgår enligt lagen i det land där olyckan inträffar.

Inom ansvarsförsäkringen finns inte nå- gon motsvarighet till trafikförsäkringens åtagande att betala skadestånd enligt svensk lag när detta innebär förmånligare behand- ling av den skadelidande. De problem som utlandsskadorna för med sig är därför i detta sammanhang av i viss mån annan ka- raktär än då det gäller trafiklivräntorna.

Det kan enligt kommitténs uppfattning knappast komma i fråga att lagstiftningen om ansvarslivräntorna blir tillämplig på alla skadeståndslivräntor bara av den anled- ningen att ersättning utgår ur svensk an- svarsförsäkring. Man får anta att en liv- ränta på grund av utlandsskada oftast åläggs enligt utländsk rätt, och det synes principiellt och praktiskt olämpligt att vär- desäkringstillägg utgår till sådan livränta. Det sagda har i viss mån giltighet även om den skadelidande är svensk medborgare el- ler bosatt i Sverige.

De fall där svensk lag tillämpas på ut— landsskada måste tills vidare bedömas som så hypotetiska att de kan lämnas ur räk- ningen. Det bör nämligen observeras att frågan _ med lagstiftningens övergångska- raktär -— har mycket begränsad praktisk betydelse.

Kommittén har mot denna bakgrund stannat för att lagen inte bör gälla livränta till följd av skada som har uppkommit ut- omlands.

Att — som ifrågasatts vid remissbehand- lingen av 1970 års PM _ ytterligare be- gränsa tillämpningsområdet så att t. ex. ut- länningar som skadas i Sverige och får ska- deståndet bestämt enligt svensk lag inte blir berättigade till värdesäkring anser kommit- tén inte lämpligt.

7.4 Nya livräntor

I avsnitt 3 har kommittén utvecklat sitt förslag att skadeståndslivränta skall följa penningvärdets växlingar genom tillägg vid

fallande och reduktion vid stigande pen- ningvärde. Värdesäkringsförpliktelsen blir enligt allmänna ändringslagen en del av själva skadeståndsskyldigheten. Förpliktel- sen att utge värdesäkringstillägg skall följa vad som tillämpas i fråga om skadeståndet i övrigt.

Skadeståndslivränta som — på grund av den internationella privaträttens regler eller jämlikt åtagande av den förpliktade — be— stäms enligt svensk lag på grund av hän- delse som inträffat den 1 januari 1973 eller senare kommer följaktligen att få värdesäk- ringstillägg oavsett om händelsen har in- träffat här i landet eller utomlands. Annan anknytning till Sverige — t. ex. att den ska- delldande vid olyckshändelse i utlandet är svensk medborgare — medför inte att ska- deståndet indexregleras om inte detta till äventyrs har stadgats i den lag som tilläm- pas på skadeståndsskyldigheten.

Någon särskild reglering av värdesäkring- ens omfattning vid skada med utländsk an- knytning är med den valda konstruktionen av värdesäloingsförpliktelsen inte nödvän- dig.

Till synes uppkommer med den nu an- givna Iösningen en försämring för de skade- lidande i förhållande till vad som följer av TLL i dess nya lydelse enligt avsnitt 7.1.2. Det nya utlandsundantaget i TLL kommer nämligen inte att hindra värdesäkring av livränta som har bestämts med tillämpning av utländsk rätt. Kommittén tror emellertid att denna nackdel inte skall komma till praktiskt uttryck. Bedömningen av frågan om vilket lands lag som är fördelaktigast för den skadelidande måste nämligen ske med beaktande också av att svensk lag in- nebär värdesäkring av en eventuell livränta.

• Sida 70
•  Original

8 f Specialrnotivering

Värdesäkringslagstiftningen på skadestånds- området kommer, om kommitténs förslag genomförs, att bestå av. följande författ- ningar (jfr avsnitt 3.8 och 4):

a. allmänna ändringslagen beträffande skadeståndslivränta på grund av händelse som har inträffat år 1973 eller senare,

b. T LL beträffande trafiklivränta (livrän- ta som utgån på grund av trafikskada) i an- ledning av händelse som har inträffat före år 197.3och på vilken lagen i dag är till- lämplig, _

c. ansvarslivräntelagen (avsnitt 5) beträf- fande ansvarslivränta (livränta som utgår på grund avansvarsförsäkring och som inte faller under TLL, TLF eller 1971 års kun— görelse) i anledning av händelse som har in- träffat före år 1973,

d. TLF och 1971 års kungörelse beträf— fande statlig trafiklivränta eller annan stat- lig livränta i anledning av händelse som har inträffat före år- 1973 och på vilken resp. författningi dag är tillämplig.

*Kommittén lämnar i följande avsnitt sär- skild motivering till de nya och förändrade bestämmelser som föranleds av kommitténs förslag.

Det bör dessutom anmärkas att allmänna ändringslagen föranleder en erinran i ska- deståndslagen om värdesäkringsförpliktel- sens existens (se kommitténs lagförslag 3, som tills vidare har utformats på grundval av förslaget till skadeståndslag).

8.1 Allmänna ändringslagen

1 % Paragrafen innehåller den grundläggande föreskriften att skadeståndslivränta skall ändras i anslutning till basbeloppet enligt AFL (avsnitt 3.6).

Genom allmänna ändringslagen utvidgas den ersättningsskyldighet som följer av gäl- lande regler om skadestånd i utomobligato- riska förhållanden. Lagen blir en del av dessa regler. Därav följer bl. a. att dess till- lämplighet begränsas till fall där skadestån- det bestäms enligt svensk lag. Särskild reg- lering beträffande skador som inträffar i utlandet är därför inte nödvändig (avsnitt 7.4). Praktiskt sett torde lagen komma att i fråga om trafikskadorna få samma tillämp— ningsområde i detta avseende som TLL med den ändring däri som föreslås enligt avsnitt 7.1.2.

Som framgår av det sagda förutsätts för tillämpningen att livräntan har fastställts till fullgörande av skadeståndsskyldighet. Den dom eller det avtal som bestämmer denna skyldighet skall grunda sig på eller, såsom i fråga om den s.k. trygghetsförsäkringen (avsnitt 2.2), hänföra sig till de allmänna regler om skadeståndsansvar för eget eller annans vållande som nu har tagits in i för- slaget till skadeståndslag. Ansvaret kan ock- så grundas på speciallag, som t.ex. järn- vägsansvarighetslagen, BAL eller atoman- svarighetslagen, eller på skadeståndsregler

• Sida 71
•  Original

som har vuxit fram i rättspraxis (se härom förslaget till skadeståndslag, s. 17—18).

Skadeståndslivränta fastställs normalt en— ligt de allmänna föreskrifter om beräkning av skadestånd som nu finns i 6 kap. 2 och 4 && SL (5 kap. 3 och 4 åå förslaget till ska— deståndslag). Dessa gäller som regel även om själva skadeståndsansvaret har reglerats i speciallag eller avtal, och detta ibland utan uttrycklig hänvisning. Ofta sägs emellertid att skadeståndet skall bestämmas "enligt all- männa skadeståndsregler” e. 1. En tillämp- ning av de allmänna föreskrifter som nu av- ses innebär i fortsättningen att ersättning i form av livränta ändras enligt allmänna ändringslagen. Finns det i speciallag eller avtal särskilda föreskrifter om hur skade- ståndet skall bestämmas får man in dubio anse allmänna ändringslagen tillämplig om ersättningen bestäms i form av livränta.

Om någon tar på sig betalningsskyldighet utöver skadeståndsreglerna får det prövas från fall till fall om värdesäkring av en liv- ränta skall äga rum. Sådant åtagande kan t. ex. förekomma i förlikningsavtal. Ofta bör det därvid vara naturligt att allmänna ändringslagen skall tillämpas, särskilt om åtagandet till en del vilar på skadeståndsreg- lerna och endast till en del går utöver des- sa. Det kan vidare erinras om att staten utger ersättning ”ex gratia” till skadeli- dande enligt KK (1971: 505) om ersättning av allmänna medel för personskada på grund av brott eller enligt föreskrifterna för det s. k. rymlingsanslaget (SFS 1967: 219). I fall av detta slag kan allmänna ändringsla- gen inte anses tillämplig om inte detta di- rekt framgår av omständigheterna, t. ex. genom förklaring i samband med att ersätt- ningen fastställs.

Att värdeföljsamheten är en del av själva skadeståndsskyldigheten kan få betydelse i bl. a. följande avseenden.

I den mån regress är möjlig beträffande livräntans grundbelopp kan regress utövas också beträffande belopp som utges enligt allmänna ändringslagen. Inom trafikförsäk- ringen kommer regress i fråga bl.a. när fordonsföraren har orsakat skadan uppsåtli- gen eller av grov vårdslöshet, eller i sam-

band med rattfylleri eller olovlig körning. Föremål för regress är endast faktiskt utbe- talade belopp — grundbelopp av livräntan plus höjningsbelopp —, inte vad som har fonderats för säkerställande av beloppen (jfr Hellner, Försäkringsgivarens regressrätt s. 178). En sänkning av livränta vid sti- gande penningvärde minskar på motsva- rande sätt de belopp beträffande vilka re- gress kan utövas.

Karaktären av skadestånd har betydelse också när skadeståndsskyldigheten är be- gränsad till visst belopp. Sålunda innehåller 254 & sjölagen (1891: 35 s. 1) begränsning- ar i redares ansvar enligt sjölagen eller all- män lag. Ansvaret enligt atomansvarighets- lagen (1968: 45) för innehavare av atom- anläggning begränsas enligt 17 5 till vissa belopp. Inom lufträtten är fraktförarens an- svarighet vid passagerarskada begränsad en- ligt 1929 års Warszawakonvention och 1955 års Haag-protokoll. Inskränkningar av detta slag i skadeståndsskyldigheten, som kan fin- nas också på andra områden än de nu nämnda, innebär att värdesäkringsförplik- telsen måste rymmas inom begränsningsbe- loppet, dvs. detta måste räcka till säker- ställandet av såväl livräntans grundbelopp som värdesäkringstillägg.

Om däremot begränsningen uteslutande hänför sig till den ansvarighet som en för- säkringsgivare är skyldig att bära enligt lag eller har åtagit sig i försäkringsavtalet, är lä- get annorlunda. Exempel är begränsningen i trafikförsäkringsgivares ansvarighet enligt 11 & TFL (avsnitt 2.2) samt begränsningsbe- lopp som gäller enligt villkoren i vanlig an- svarsförsäkring (avsnitt 2.2.1.1). Också sta- tens ansvar kan vara begränsat som om tra-J fikförsäkring förelegat — se 2 5 lagen (1939: 776) med vissa bestämmelser rö- rande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten, m.m. I den mån livrän- tans grundbelopp plus kostnaderna för vår— desäkring enligt allmänna ändringslagen ryms inom begränsningsbelopp av denna karaktär täcker försäkringen såväl grundbe— lopp som höjningar enligt allmänna änd— ringslagen (jfr 91 & FAL _och 3 & TFL). Men om begränsningsbeloppet inte räcker,

• Sida 72
•  Original

faller skadeståndsbördan till en del på den skadeståndsskyldige personligen. För trafik- försäkringens del torde frågan, med tanke på det mycket höga belopp som nu gäller som begränsning vid personskada, ha en- dast teoretiskt intresse. Inom den frivilliga ansvarsförsäkringen är det däremot tänk- bart att nuvarande belopp inte förslår. Man kan emellertid utgå från att försäkringsgi- varna gör de justeringar som allmänna änd- ringslagen föranleder, lika väl som man un- der årens lopp av andra orsaker justerat begränsningsbeloppen.

För lagens tillämpning är avgörande om viss ersättning utgör livränta eller inte. Tra- fiklivräntekommittén ansåg det inte nöd- vändigt att definiera vad som menas med ”livränta”. Den uttalade att ordet inom ska- deståndsrätten används som beteckning dels för den periodiska ersättning för nedsatt förvärvsförmåga som i anledning av upp- kommen skada utgår efter det av skadan orsakat akut sjukdomstillstånd har upphört, dels för sådan periodisk ersättning till efter- levande som utgår jämlikt 6 kap. 4 & SL. Någon svårighet att i praktiken avgöra vad som är att anse som livränta trodde man inte skulle föreligga (TLK s. 95, TLP s. 59).

Skadeståndskommittén delar trafiklivrän- tekommitténs uppfattning men vill beröra några tillämpningsfrågor.

Livränta bör anses föreligga när en för- män har fastställts att utgå med visst perio— diskt belopp under kortare eller längre tid. Det stämmer väl med lagstiftningens syfte att värdesäkringen omfattar även en provi- sorisk livränta, t.ex. en livränta som har bestämts att utgå i avvaktan på rehabili- tering av den skadade eller på att dennes tillstånd skall stabiliseras så att ersättnings- frågan kan prövas slutligt (avsnitt 2.1.1). I likhet med en slutligt fastställd livränta är en provisorisk livränta underkastad vär- deminskning vid fallande penningvärde. Däremot anser kommittén inte att aconto- belopp som ett försäkringsbolag betalar ut till en skadad eller en efterlevande person för att täcka löpande behov under den tid som åtgår för skaderegleringen formeut bör anses som livränta i detta sammanhang.

Lagen skall givetvis inte tillämpas på en livränta som har bytts ut mot ett engångsbe- lopp. Som fallet är med TLL (jfr 13 &) gäl- ler lagen inte heller sådan del av livränta som har bytts ut mot engångsbelopp. För- hållandena vid den tidpunkt då höjning el- ler sänkning kommer i fråga enligt 2 5 är avgörande. En annan sak är att storleken av ett eventuellt engångsbelopp kan påverkas av ändringslagen på så sätt att beloppet in- kluderar också sådan höjning av livräntan som har skett före utbytet.

I det livräntebelopp som läggs till grund för höjning eller sänkning enligt lagen ingår principiellt endast sådan del av den skadeli- dande tillkommande belopp som det åligger den förpliktade att utge.

Om livräntan -—— på grund av regressreg- lerna eller av annan anledning _ bestämts enligt den s.k. bruttolivräntemetoden (av- snitt 2.1.2) omfattar värdesäkringsförplik- telsen följaktligen inte sådana värdesäkrade förmåner som skadeståndet har samordnats med (t. ex. yrkesskadelivränta). Sådan del av samordningsförmån som utgör gottgö- relse för penningvärdets förändring skall lämnas ur räkningen när det belopp fast— ställs som skall ligga till grund för ändring. Allmänna ändringslagen skall följaktligen i detta avseende tillämpas på det sätt som har kommit till uttryck i 5 & 2 st. och 10 & 2 p. TLL. Kommittén har inte ansett särskild fö- reskrift härom nödvändig. Vid samordning enligt bruttolivräntemetoden med annan förmån som inte är värdesäkrad _ om så- dana fall ännu förekommer — torde där- emot värdesäkringsförpliktelsen böra om- fatta hela livräntan, alltså även den del därav som svarar mot den andra förmånen. En sådan ordning, som motiveras av den skadelidandes intresse, gäller enligt TLL (TLP s. 71). Det kan anmärkas att brutto- livräntemetoden successivt får allt mindre betydelse sedan regressrätten inom yrkes- skadeförsäkringen avskaffades med verkan från den 1 januari 1969.

Vid samordning som äger rum enligt den s. k. nettolivräntemetoden påverkar framtida förändringar i samordningsförmånen inte skadeståndsbeloppet, och motsvarande pro-

• Sida 73
•  Original

blem uppkommer därför inte här. Vad som skall ändras enligt allmänna ändringslagen är det belopp som en gång har bestämts som livräntebelopp, med eventuella änd- ringar som redan har ägt rum enligt änd- ringslagen.

I normala fall erbjuder det inte några svå- righeter att avgöra när en livränta skall an- ses fastställd. Man kan här följa allmänna principer om verkan av domstolsavgöran- den och avtal. Fullföljdsförfarandet kan emellertid skapa vissa problem när det gäl- ler livränta som har prövats av domstol. Om prövningen skett i första instans genom dom som vunnit laga kraft bör dagen för domstolens dom eller beslut gälla som fast- ställelsetidpunkt. Har högre instans prövat livräntan bör frågan om sådan tidpunkt av— göras med hänsyn till om den högre instan— sen lagt ett annat penningsvärde till grund för livräntan än underinstansen. Om över- instansen fastställt livräntan i aktuellt pen- ningvärde bör dagen för detta avgörande an- ses som fastställelsetidpunkt (jfr TLP s. 65— 66).

Om livräntan bestämts i avtal skall den anses fastställd den dag då avtalet träffades.

Uppkommer i andra fall tvekan om vil- ken tidpunkt som skall gälla —— t. ex. i så- dant fall då ett avtal mellan den som skall utge skadeståndet och den skadelidande har fastställts av domstol —— ligger det nära till hands att ta hänsyn till det penningvärde i vilket livräntan får anses vara bestämd, i exemplet närmast penningvärdet vid tiden för avtalet. Viss ledning kan vinnas i de principer som gäller på familjerättens om- råde (se prop. 1966: 155 s. 23—24).

Det kan vid fastställandet av en livränta ha angetts att den skall utgå med olika be- lopp under skilda tidsperioder. Livräntebe- loppet är då självfallet det belopp som gäl- ler vid ingången av det år då ändring kom- mer i fråga (jfr 2 & nedan). Förhållandet har betydelse inte minst beträffande liv- ränta som sätts ned vid pensionsålderns in- träde. Har t.ex. föreskrivits att livräntan skall reduceras till hälften då livräntetaga- ren uppnår 67 års ålder skall reduktionen utföras på det belopp som då är aktuellt,

dvs. det ursprungliga beloppet med de änd- ringar som har ägt rum fram till den ak— tuella tidpunkten. Allmänna ändringslagen medför för övrigt att man alltid bör ange ändring som kvotdel av tidigare gällande livränta i stället för ett belopp i absoluta tal. Skulle belopp till vilket höjning eller ned- sättning skall äga rum ha angivits i ett abso- lut tal, kan det ifrågasättas om inte detta bör justeras med hänsyn till de ändringar enligt allmänna ändringslagen som har ägt rum under tiden mellan fastställandet och den tidpunkt från vilken det nya beloppet skall gälla.

Avgörande för lagens tillämpning på viss livränta bör vara tidpunkten för den ska- deorsakande händelsen (”skadehändelsen”), inte tidpunkten för fastställandet. Detta överensstämmer med skadeståndsrättsliga grundsatser och med nu gällande principer för fondavsättning inom ansvarsförsäkring- en. I enlighet härmed anges att lagen är tillämplig om den händelse som föranlett livräntan har inträffat år 1973 eller sena- re, eftersom kommittén räknar med att la- gen skall träda i kraft den 1 januari 1973. Under övergångstiden måste observeras, att frågan om huruvida allmänna ändringsla— gen eller någon av uppräkningslagarna skall tillämpas beträffande viss livränta inte är beroende av tidpunkten för livräntans fast- ställande utan av tidpunkten för skadehän- delsen. — Uttrycket ”händelse” förekommer i 21 ä 2 st. FAL och 11 & TFL; jfr också 6 & och 8 % 1 st. i 1960 års atomansvarig— hetslag (NJA II 1960 s. 384 ff).

2 % Paragrafen anger i första och andra styc- kena den ändring i basbeloppet som utlöser ändring av livränta och den tidpunkt från vilken ändrat livräntebelopp skall utgå. Vilka livräntor som en ändring omfattar regleras i tredje stycket.

Första och andra styckena Den förändring i basbeloppets höjd som föranleder tillägg till eller reduktion av liv- ränta skall av främst administrativa skäl uppgå till minst 5 %. Beräkningen är inte

• Sida 74
•  Original

begränsad till visst år e. 1. utan kan teore- tiskt sträcka sig över en lång tidsperiod, kanske åtskilliga år vid endast mindre för- ändringar i penningvärdet. Systemet inne— bär alltså, när utvecklingen i någon riktning ett visst år inte uppgår till 5 %, en balanse- ring av procenttalet till påföljande års ut- veckling (avsnitt 3.6).

Det bör i klarhetens intresse framhållas att 2 & anger en minimigräns, enbart knuten till utvecklingen av penningvärdet, medan 3 & avser en maximigräns som har knutits till kalenderåret. Förändringen av penning— värdet kan beaktas fullt ut, dvs. gränsen i 3 &" saknar betydelse, om förändringen un- der ett år är 5 % eller mindre. Först om ut- vecklingen överskrider 5 % per år får den- na gräns någon inverkan. Dessa förhållan- den, som modifieras av regeln i 4å om ba- lansering av procenttal, skall närmare be- lysas i anslutning till 3 och 4 55.

Det första tillfälle då ändring kan komma i fråga är enligt första stycket den 1 januari året närmast efter det år då basbeloppet för december månad över- eller underskrider basbeloppet för december 1972 med minst 5 %. Påföljande ändringstillfällen anges i andra stycket. När basbeloppet för decem- ber månad ett påföljande år med minst 5 % över- eller underskrider det basbelopp som utlöst ändring enligt första stycket kom- mer en ny ändring i fråga.

Basbeloppet behöver inte utveckla sig i samma riktning mellan ändringstillfällena. Om t. ex. basbeloppet mellan december 1972 och december 1974 stiger med 5 % är sistnämnda basbelopp utgångspunkt för bedömning av såväl höjning som sänkning under det fortsatta tidsförloppet. Om bas- beloppet sjunker med 5 % vid jämförelse med basbeloppet för december 1974 in- nebär paragrafen att sänkning av livrän- torna skall äga rum. Om basbeloppet först stiger med 4 % fram till december 1975 och därefter sjunker med 2 % fram till de— cember 1976 är förändringen i förhållande till utgångspunkten en ökning med 2 %. För ny ändring av livräntorna krävs i detta lä- ge antingen en höjning av basbeloppet med 3 % eller en ytterligare sänkning med 7 %.

Inte endast faktiska förskjutningar i bas- beloppets nivå utan också sådana procent- tal, som enligt 4 & får balanseras, inverkar på den tidpunkt då ändring kan komma i fråga. Balanseringen skall närmare belysas vid 4 5.

Tredje stycket Ändring enligt första eller andra stycket omfattar alla livräntor som har fastställts före ingången av det år under vilket änd- ring kommer i fråga, dvs. före den dag fr.o.m. vilken ändringen enligt första och andra styckena skall räknas. I TLL motsva- ras föreskriften av 9 5 andra stycket. Av 3 & följer att ändringen sker lika för alla livrän- tor.

Det sagda kan illustreras på följande sätt. Om basbeloppshöjningen mellan december 1972 och december 1973 utgör 5 % höjs — med verkan från den 1 januari 1974 —— alla livräntor som har fastställts under år 1973 och på vilka allmänna ändringslagen är till- lämplig enligt 1 %. Livräntor fastställda un- der år 1974 får däremot inte någon höjning i detta sammanhang utan först fr. 0. m. den 1 januari det år under vilket nästa ändring aktualiseras enligt andra stycket. Vid detta tillfälle ändras nämligen med enhetligt pro- centtal samtliga livräntor som har fastställts före den 1 januari det år ändringen äger rum.

3 & Paragrafen anger i första stycket storleken av den ändring som utlöses enligt 2 &. Det procenttal med vilket basbeloppet har änd- rats skall gälla också för ändringen av liv- räntan.

Ändringen begränsas dock till 5 % per år (jfr avsnitt 3.4). Vidare regleras i andra stycket avrundningen av brutet procenttal till närmaste lägre hela procenttal.

Under en normal utveckling av penning- värdet får begränsningen till 5 % inte nå- gon praktisk betydelse. Om basbeloppsök- ningen enligt 25 sträcker sig över flera år kommer den ram som anges i 35 och som är knuten till kalenderår (jfr vid 2 %) att på motsvarande sätt vidgas. Har ändringen ut-

• Sida 75
•  Original

lösts av en minst femprocentig höjning av basbeloppet mellan december 1972 och de- cember 1975 utgör ramen således 15 %. Är inflationen starkare än 5 % ett visst år mild— ras verkningarna av begränsningen genom systemet med balansering av procenttal en- ligt 4å. Under en flerårig utveckling av detta slag kan emellertid inte heller detta system förhindra en eftersläpning till livrän- tetagarens nackdel. Livräntebeloppet höjs ”inte lika snabbt som den prisnivå som åter- speglas i basbeloppets förändringar, och de balanserade procenttalen får inget utrymme förrän utvecklingen har dämpats igen (jfr också avsnitt 3.6). Förhållandet illustreras genom exempel vid 4 5.

Maximeringen till 5 % avser såväl höj— ning som sänkning av basbeloppet. Man kan följaktligen tänka sig att regeln kan medföra en eftersläpning också till livränte- tagarens fördel under en längre tids defla- tion.

Växlingar mellan nedgång och uppgång i penningvärdet får bedömas på följande sätt. Om basbeloppet först stiger med 2 % under ett år och sedan sjunker med 6 % under det påföljande året har gränsen ingen betydelse. Enligt vad som sagts vid 2 & är relationen till det basbelopp som utgör utgångspunkt avgörande, och den är i exemplet endast minus 4 %. Begränsningen avser nämligen bara årliga variationer upp till 5 % i förhål- lande till utgångspunkten och uteslutande variationer i samma riktning som den bas- beloppsförändring vilken utlöst ändringen.

4 % Paragrafen reglerar förfarandet med ba- lansering från ett år till ett annat av pro- centtal som inte har kunnat utnyttjas på grund av femprocentsbegränsningen i 3 &.

I den allmänna motiveringen har i hu- vuddrag angetts hur kommittén tänker sig att regeln skall fungera (avsnitt 3.6). Till— lämpningen har också belysts vid 2 och 3 åå.

Syftet med balanseringen av procenttal är att så långt möjligt lindra verkningarna av femprocentsspärren i 3 &, samtidigt som an- svarsförsäkringen garanteras ett effektivt

tak för ansvarigheten. Den del av en infla- tion under visst år som på grund av spärren inte har föranlett höjning av livräntan kan inverka på senare tillägg. Balanserat pro- centtal skall nämligen beaktas vid prövning av frågan om huruvida ändring aktualiseras enligt 2 &. Procenttalet läggs till grund för bedömningen enligt nämnda paragraf. Ba- lanserat procenttal inverkar också — i den mån det har föranlett att ändring kommer tilll stånd — på det procenttal med vilket livräntan skall ändras enligt 3 5.

Om 2 % av en basbeloppshöjning om 7 % mellan december 1972 och december 1973 inte har kunnat beaktas på grund av spärren i 3 5 innebär regeln att procenttalet i december 1974 läggs till basbeloppshöj- ningen mellan december 1973 och decem- ber 1974. Denna höjning behöver inte vara större än 3 % för att livräntorna skall änd— ras på nytt. Ändringen sker med 5 % och inte med endast basbeloppsförhöjningen 3 %.

Den schematiska uppställningen på s. 76 visar hur systemet avses fungera. I den allmänna motiveringen och i specialmoti- veringen till 2 5 har påpekats, att regeln i nämnda paragraf innebär en ”automatisk” balansering av procenttal mellan olika år, eftersom femprocentsgränsen kan uppnås genom flera års utveckling av basbeloppet i relation till utgångsvärdet. Också denna typ av balansering illustreras. .

En livränta fastställd vid tidpunkten ] höjs den 1 januari 1975 med 6 %, den 1 ja— nuari 1976 med 5 %, den 1 januari 1977 med 5 % och den 1 januari 1979 med 6 %. Samma höjningar tillkommer en livränta fastställd vid tidpunkten 2. En livränta fast- ställd vid tidpunkten 3 höjs den 1 januari 1977 med 5 % och den 1 januari 1979 med 6 %. En livränta fastställd vid tidpunkten 4 slutligen höjs den 1 januari 1979 med 6 %.

Av uppställningen kan bl. a. följande ut- läsas.

Inflationen mellan december 1972 och december 1973 räcker inte till för att utlösa tillägg den 1 januari 1974. Procenttalet läggs emellertid jämlikt 2 & till inflationen december 1973—december 1974.

• Sida 76
•  Original

% 101

9.— -. _l- 8- __ a- 7- _. __ 6— 5- 4_ 3- 2- __ __

1— —- —-

| & O

Ab. 4; 4— Dec 1972 Dec 1973 Dec 1974

4— Dec 1975

A Dec 1976 Dec 1977

dec.

1972 73 74 75 76 77 78

Basbeloppshöjning sedan december föregående år Balanserat procenttal från föregående år (2 eller 4 &) Utrymme för höjning (3 G 1 st. 2 p.) Höjning från påföljande ] januari

— 3 3 6 5 2 3 % — 3 — l 1 3 % — 5 10 5 5 5 10 % __ _ 6 5 5 —— 6 %

Den del av den sexprocentiga inflationen december 1974—december 1975 som inte har kunnat beaktas den 1 januari 1976 på grund av femprocentsspärren, tillåts enligt 4 & inverka på frågan om huruvida tillägg ånyo skall utgå från den 1 januari 1977. Eftersom inflationen december 1975—de- cember 1976 antas uppgå till 5 % utlöses ändå ett tillägg. Om inflationen mellan sist- nämnda månader i stället varit 4 % hade det balanserade procenttalet medverkat till att tillägg utlösts från den 1 januari 1977 och även inverkat på tilläggets storlek. Nu får procenttalet inte någon betydelse förr- än från den 1 januari 1979, då höjningen kan sättas till 6 %.

Vidare visar uppställningen följande. Livränta 2 som i princip har fastställts i 1974 års penningvärde, får den 1 januari 1975 ett tillägg om 6 % som delvis grundas

på inflationsutvecklingen mellan december 1972 och december 1973, delvis på inflation som ägt rum under fastställelseåret och som får antas åtminstone i huvudsak ligga i det penningvärde i vilket grundlivräntan har fastställts. Den överkompensation som på detta sätt kan uppkomma genom det före- slagna systemet har kommittén i den all- männa motiveringen försvarat med intresset av att få ett enhetligt och lättadministrerat system (avsnitt 3.6). Alla livräntor skall hö- jas samtidigt och med samma procenttal.

En undantagsregel i syfte att motverka sådan överkompensation, av innebörd t. ex. att livränta inte får del av höjning som tillkommer andra livräntor vid det änd- ringstillfälle som ligger i tiden närmast ef- ter livräntans fastställande, kan innebära att livräntan inte får kompensation för infla— tionsutveckling som hänför sig till året eller

atom-hmmuooco

A Dec 1978

• Sida 77
•  Original

—— vid långsam utveckling — åren närmast efter det under vilket livräntan har fast- ställts. Livränta ] i uppställningen skulle med en sådan regel inte få någon gottgö- relse alls för den treprocentiga inflationen mellan december 1973 och december 1974, inte heller för den del av inflationen mellan december 1972 och december 1973 som hänför sig till tiden efter livräntans faststäl- lande.

lnte heller om undantagsregeln i stället tar sikte på sådan höjning som eventuellt äger rum den 1 januari året närmast efter livräntans fastställelseår når man tillfreds- ställande resultat. Livränta ] skulle visserli- gen få kompensation för inflationen mellan december 1973 och december 1974. Men om man ser på livränta 4 skulle den likväl överkompenseras med gottgörelse för infla— tionen mellan december 1976 och december 1977, som redan väsentligen ligger i det penningvärde i vilket livräntan har fast— ställts. Också detta system skulle ha påfal- lande svagheter under en långsam infla- tionsutveckling.

Mera preciserade undantagsregler för att undvika nackdelarna med nu diskuterade alternativ skulle innebära att man måste fastställa individuella procenttal för olika årgångar av livräntor, med mera komplice- rad administration som följd.

Möjligheterna av överkompensation måste, som kommittén framhållit i all- männa motiveringen, vägas mot det förhål- landet att livräntetagaren får vänta på kom- pensation för sådan inflation som ligger i balanserade procenttal. Det bör särskilt ob— serveras att denna effekt inte är begränsad till inflation som hänför sig till åren när- mast omkring grundlivräntans fastställande, vilket är fallet med överkompensationen. Livräntorna ], 2 och 3 får t. ex. inte kom- pensation för den tvåprocentiga inflationen mellan december 1976 och december 1977 förrän från den 1 januari 1979. Kommit- tén har också uttalat att man i någon mån kan motverka att en livränta får dubbel inflationskompensation genom att man vid fastställandet av grundbeloppet beaktar att

tillägg kan komma att utges från påföljan- de årsskifte.

5 % Procenttal som utlöser ändring av livränta bör, efter förebild av TLL, TLF och 1971 års kungörelse, fastställas centralt, lämp- ligen av försäkringsinspektionen.

I kra ftträdand ebestämmelser Lagen innehåller en generell reglering av värdesäkringen beträffande skadeståndsliv- räntorna. TLL och TLF skall därför upp- hävas såvitt gäller livränta som faller under nya lagen (avsnitt 3.8). Tillämpligheten av ansvarslivräntelagen avses genom bestäm— melse i själva lagen (1 & 1 st.) bli reglerad så att någon konflikt med allmänna änd- ringslagen inte uppkommer.

8.2 Ansvarslivräntelagen

1 % Paragrafen anger lagens tillämpningsom— råde.

De äldre livräntor som omfattas av lagen har närmare angetts i avsnitt 5.1. Huvud- principen är att uppräkning och fortsatt värdesäkring skall ske beträffande alla äldre skadeståndslivräntor som utgår på grund av ansvarsförsäkring och som inte redan har värdesäkrats genom lagstiftning. Skade— ståndslivräntor som utges av staten faller utanför förslaget eftersom de har värdesäk- rats i särskild ordning.

I enlighet med det sagda innehåller para— grafen föreskrift i första stycket att lagen omfattar livränta som utges på grund av an- svarsförsäkring men i andra stycket undan- tag beträffande sådana livräntor som faller under TLL, TLF eller 1971 års kungörelse.

Lagen skall endast tillämpas på livränta som utgår på grund av ansvarsförsäkring hos svenskt försäkringsbolag. Om utländsk försäkringsgivare har koncession i Sverige bör denne emellertid likställas med svenskt bolag. Liksom enligt 1 & 1 st. FRL är fallet med svenskt bolag skall utländskt försäk-

• Sida 78
•  Original

ringsbolag ha tillstånd — koncession — för att få driva försäkringsrörelse i Sverige. Föreskrifter härom finns i lagen om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäk- ringsrörelse här i riket (avsnitt 2.2.1.2).

Någon tvekan om vad som skall förstås med *”ansvarighetsförsäkring” lär inte be- höva uppkomma (jfr Bengtsson: Om an- svarsförsäkring i kontraktsförhållanden, s 297 ff och 568 ff samt Hellner: Försäk- ringsrätt, 2 uppl., s. 392 f). Det bör obser- veras att vissa livräntor på grund av bil- ansvarighetsförsäkring omfattas av lagen, nämligen livräntor av detta slag som inte har värdesäkrats genom TLL, TLF eller 1971 års kungörelse (jfr TLP s. 60 och 88— 89). Lagen kommer också att omfatta liv- räntor som utgår på grund av försäkring tecknad för den skadeståndsskyldighet som kan uppkomma i följd av trafik med sådana motordrivna fordon som inte är motorfor- don i bilansvarighetslagens och TFL:s be- märkelse, närmare bestämt vissa jämhjuls- och bandtraktorer samt motorredskap som inte har en mera utpräglad transportfunk- tion (jfr NJA 1965 s. 468). Sådan ansvarig- het täcks ofta av den vanliga ansvarsförsäk- ringen, eftersom det s.k. trafikundantaget i denna endast omfattar skada — då den försäkrade är ägare, brukare eller förare — i följd av trafik med (förutom luftfartyg, svävare eller hydrokopter) fordon för vilket bilansvarighetslagen är tillämplig.

Paragrafen innehåller en tidsmässig be— gränsning som kommittén har motiverat i avsnitt 3.8 och 4. Försäkringsfallet får i detta sammanhang anses vara den skade- orsakande händelsen (jfr om avgränsningen av allmänna ändringslagen avsnitt 8.1, l ä).

Den ytterligare begränsning som ligger i att lagen inte skall tillämpas på livränta till följd av skada som uppkommit utomlands har motiverats i avsnitt 7.3.

2 å De tillägg som kan komma i fråga är all- mänt tillägg och indextillägg. Kommittén har tidigare motiverat varför motsvarighe- ter till särskilt tillägg och extra tillägg inte bör utgå till ansvarslivräntorna (avsnitt 5.8).

Begreppen allmänt tillägg och indextill- lägg har, som framgår av det följande, samma innebörd som i TLL, TLF och 1971 års kungörelse.

3 % I paragrafen anges i första ledet att tillägg enligt lagen är en särskild försäkringsför- mån. Tilläggens juridiska karaktär över- ensstämmer helt med vad som gäller beträf— fande motsvarande tillägg enligt TLL (se TLK s. 67—69 och TLP s. 18—19).

Vidare anges i andra ledet — i över- ensstämmelse med motsvarande reglering i TLL —— att tillägg skall utgå även om där- igenom det belopp överskrids till vilket för- säkringsgivarens ansvar är begränsat på grund av försäkringsavtalet. Sådana be- gränsningar förekommer normalt i villko- ren för ansvarsförsäkring (avsnitt 2.2.1.1).

4 % I paragrafen regleras hur beräkningen av allmänt tillägg skall äga rum. Förebild är 4 5 i TLL.

Principerna för beräkningen av allmänt tillägg till ansvarslivräntorna har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.8 och 5.9). Sammanfattningsvis innebär vad där sagts följande. Allmänt tillägg syftar till att föra upp livräntor, fastställda t.o.m. år 1970, till 1971 års penningsvärde. Tillägget bestäms efter visst procenttal vilket är be- roende av livräntans fastställelseår. I vissa fall har livräntor från olika år sammanförts i en grupp med enhetligt procenttal, detta för att förenkla förfarandet. Utgångspunkt för procenttalen, som inte begränsas till viss årlig ram, skall vara medelvärdet av konsu- mentprisindex för år 1971. Eftersom medel- värdet inte är känt vid tiden för detta be- tänkande vilar de procenttal som tagits in i förslaget på en uppskattning med ledning av konsumentprisindex för juli månad 1971. Justeringar kan senare visa sig nödvändiga.

Av betydelse är frågan om paragrafen skall tillämpas också på livräntor som en- dast är provisoriskt fastställda. Kommitténs uppfattning är att en provisorisk livränta

• Sida 79
•  Original

skall kunna få indextillägg. I konsekvens härmed bör den också kunna räknas upp genom allmänt tillägg. Aconto-utbetalning- ar bör emellertid hållas utanför värdesäk- ringen (jfr betr. allmänna ändringslagen av- snitt 8.1, 1 €).

Angående frågan om när en livränta skall anses fastställd kan hänvisas till avsnitt 8.1,

1s. Så

Paragrafen innehåller bestämmelser om när indextillägg utlöses.

Också beträffande indextilläggen följer lagen de principer som kommit till uttryck i TLL, där förevarande paragraf har sin mot- svarighet i 9 & 1 och 2 st. (Skillnad förelig- ger dock beträffande den procentuella be- gränsningen enligt 6 & nedan.) Vidare bör, som i allmänna ändringslagen, basbelopps- jämförelsen ske mellan december månad ett år och december månad följande år (avsnitt 3.6).

Ett första indextillägg utlöses från och med den 1 januari året närmast efter det år då basbeloppet för december månad med minst 5 % överskridit basbeloppet för de— cember 1971 (avsnitt 5.8). Nytt indextillägg utlöses därefter från och med varje 1 ja- nuari som infaller efter det att basbeloppet för december månad närmast föregående år med minst 5 % överskridit det basbelopp som har legat till grund för senaste indextill- lägg. Storleken av tilläggen framgår av 6 5, som svarar mot 9 5 3 st. TLL.

Indextillägg utgår samtidigt såväl till liv- räntor som har räknats upp med allmänt tillägg som till senare fastställda livräntor (avsnitt 5.8). En förutsättning är dock att livräntan har fastställts före den dag fr.o.m. vilken tillägg skall utgå. Detta har kommit till uttryck i andra stycket. Detta torde komma att få liten praktisk betydelse med hänsyn till att lagen begränsas till liv- räntor på grund av skadehändelser före den 1 januari 1973.

Här, liksom vid tillämpningen av all- männa ändringslagen, kan viss överkom- pensation tänkas uppkomma därför att liv— räntor som har fastställts i slutet av ett visst

år kan få indextillägg redan fr. o. m. den 1 januari påföljande år. Vad kommittén an- fört härom i avsnitt 8.1, 4 &, äger i viss om- fattning tillämpning också beträffande före- varande lag. Som där sägs och som också framhållits i TLP (s. 77) bör överkompen- sationen kunna motverkas genom att man, då grundlivräntan fastställs, tar hänsyn till tillägg som kan komma att utlösas vid på- följande årsskifte.

6 & I paragrafen regleras storleken av indextill— läggen samt förfarandet om brutet procent- tal uppkommer vid procentuträkningen.

Huvudregeln är att indextillägget utgör det procenttal av livräntans aktuella belopp med vilket basbeloppet har ökat. Som kom- mittén har föreslagit i den allmänna motive- ringen (avsnitt 5.6) skall inflationsgarantin begränsas till 5 % för år, eller till samma nivå som enligt förslaget skall gälla i all- männa ändringslagen. Också här komplet- teras begränsningen av möjligheten att ba- lansera procenttal (7 5).

Angående begränsningregeln kan i övrigt hänvisas till avsnitt 8.1, 3 5. Samma princi- per bör i detta avseende tillämpas i de båda lagarna, även om förevarande lag endast tar sikte på höjning av livräntor.

7 & Paragrafen innehåller föreskrifter om ba- lansering av procenttal (jfr avsnitt 3.6 och 5.6). De anvisningar som i det föregående har lämnats för tillämpningen av 4 & i all- männa ändringslagen (avsnitt 8.1, 4 &) har motsvarande giltighet här. '

8 € Paragrafen anger att Kungl. Maj:t eller den myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer skall fastställa det procenttal med vilket in— dextillägg skall utgå (jfr avsnitt 8.1, 5 g).

9 5 I fråga om åtskilliga bestämmelser för vår— desäkringen av ansvarslivräntorna är det möjligt att hänvisa till TLL. Paragrafen an- ger att 5 & 2 st., 10 och 12 55, 13 ä 1 st.

• Sida 80
•  Original

samt 14 ä 2 p. TLL i tillämpliga delar gäller också för tillägg enligt förevarande lag.

Anledning föreligger inte att införa nå- gon hänvisning till 11 & TLL (avsnitt 5.6). Värdesäkringen av ansvarslivräntorna fi- nansieras enligt kapitaltäckningssystem B, vilket innebär att den framtida inflations- täckningen säkerställs redan när livräntan räknas upp eller —— beträffande nytillkom- mande livräntor —— när avsättning för grundlivräntan görs.

De bestämmelser i TLL vartill hänvisas i förevarande paragraf reglerar följande frå- gor:

a. Beräkning av allmänt tillägg och in- dextillägg med hänsyn till annan periodisk förmån som dras av vid utbetalning av liv- räntan och som innefattar gottgörelse för penningvärdets förändring (5 5 2 st. och 10 _S, 2 p. TLL).

Frågan om samordning mellan värdesäk- rad livränta och annan värdesäkrad perio- disk förmån enligt den s.k. bruttolivränte- metoden (avsnitt 2.1.2) har ingående be- handlats i TLK (s. 70—73, 99—100) och TLP (s. 70—71).

För ansvarslivräntornas del innebär sam- ordningsbestämmelserna följande.

Vid samordning enligt nettolivräntemeto— den utgör det belopp som fastställts att utgå utöver den andra förmånen (som kan vara t.ex. förtidspension enligt AFL) underlag för beräkning av tillägg (”beräkningsbas”).

Om regress i vissa fall är möjlig beträf- fande den andra förmånen och sam- ordningen följaktligen måste ske enligt bruttolivräntemetoden utgörs beräkningsba- sen av det livräntebelopp som har fastställts att utgå ur försäkringen. Är den andra för- månen undantagsvis inte indexreglerad kom- mer ansvarsförsäkringen att få utge tillägg även till den del av livräntan som svarar mot nämnda förmån och som avräknas vid livräntans utbetalning. Endast om sam- ordningsförmånen också är värdesäkrad räknas tilläggen enligt förevarande lag på livräntan med avdrag för samordningsför- månen. Hänvisningen till 5 & 2 st. och 10 ä 2 p. TLL innebär i detta sammanhang att nämnda avdrag inte skall omfatta sådan

kompensation för penningvärdets fall som knutits till förmånen i form av indextillägg etc.

De nu berörda bestämmelserna kan tän— kas få betydelse om ansvarslivränta har samordnats med yrkesskadelivränta eller med arbetsgivarpension som inte utgår på grund av summaförsäkring (avsnitt 2.1.4). Det kan anmärkas att regress från yrkesska- deförsäkringen kan antas vara mycket säll- synt i ansvarslivräntefallen. Den regress som är möjlig enligt 51 ä 2 st. YFL i dess lydelse före den 1 januari 1969 torde ha praktisk betydelse huvudsakligen i trafikför— säkringsfall.

b. Beräkning av indextillägg på livräntans belopp ökat med allmänt tillägg (10 ä 1 p. TLL).

Tillämpningen av denna bestämmelse på ansvarslivräntorna torde inte kräva någon särskild kommentar. Det kan hänvisas till TLP s. 77.

c. Inverkan på tillägg av sådan ändring i livräntans belopp som har bestämts vid liv- räntans fastställande (12 & TLL).

Hänvisningen medför att allmänt tillägg och indextillägg skall ökas eller minskas om en ansvarslivränta ändras i enlighet med vad som har bestämts vid dess fastställande. En vanligen förekommande ändring av detta slag är nedsättning av livränta till hälften eller två tredjedelar då livräntetaga- ren uppnår 67 års ålder. Nedsättningen har enligt förevarande bestämmelse den följden att beloppen av allmänt tillägg och indextill— lägg reduceras i motsvarande mån. I övrigt kan hänvisas till vad som sägs i TLK s. 106 och TLP s. 79.

d. Betydelsen av att del av livränta bytts ut mot engångsbelopp (13 ä 1 st. TLL).

Sådan del av livränta som har bytts ut mot engångsbelopp kan inte grunda rätt till tillägg enligt lagen. Däremot skall vid ut- byte beaktas också sådan del av livränta som utgör allmänt tillägg eller indextillägg. Jfr i övrigt avsnitt 8.1, 1 & och TLP s. 79.

e. Om säkerställande av ansvaret för till- lägg (145 2 p. TLL).

Beträffande ansvarslivräntorna — vilkas värdesäkring enligt förslaget skall finansie-

• Sida 81
•  Original

ras enligt kapitaltäckningssystem B — gäl- ler att avsättning av engångskapital (i prin- cip) skall ske efter sådana grunder att fon- derade medel täcker inte endast det allmän- na tillägget jämte grundlivräntan utan ock- så den framtida värdesäkringen av den med allmänt tillägg höjda livräntan, dvs. fram- tida indextillägg på hela den uppräknade livräntan (avsnitt 5.8). Fonderingen för in- dextillägg skall omfatta ett belopp som ga- ranterar framtida sådana tillägg inom den ram som anges i 6 &. Livräntor som inte har fastställts och säkerställts vid lagens ikraftträdande slutligen skall säkerställas ge- nom fondering som täcker inte bara livrän- tans grundbelopp utan även framtida index- tillägg inom den nyss angivna ramen.

Den bestämmelse i TLL om säkerstäl- lande av tillägg vartill hänvisas får med and- ra ord en något annorlunda praktisk inne- börd när det gäller ansvarslivräntorna.

10 & I paragrafen anges vem som har att utge tillägg enligt lagen.

Det naturliga är att den försäkringsinrätt- ning som förvaltar livräntan och utger den- nas grundbelopp också utger tilläggen. Om livräntan har inköpts hos RFV eller hos liv- bolag (avsnitt 2.3) innebär principen att RFV resp. livbolaget utger tillägg till livrän- tan. RFV är försäkringsinrättning i para— grafens bemärkelse.

Av vad kommittén har anfört i den all- männa motiveringen följer att kostnaderna för den fondavsättning som blir nödvändig för tilläggens tryggande skall bäras av den försäkringsinrättning som har meddelat den ansvarsförsäkring på grund av vilken liv- räntan utgår. I det alldeles övervägande an- talet fall är denna inrättning identisk med den som förvaltar grundlivräntan. Det före- kommer emellertid att livränta inte förval- tas av den försäkringsgivare som meddelat ansvarsförsäkringen (avsnitt 2.6). Såvitt av- ser den grupp av livräntor som förvaltas av RFV sedan ansvarsförsäkringsgivaren upp- hört med sin verksamhet lär finansie- ringsfrågan inte erbjuda några större pro- blem (avsnitt 5.6). Om det till äventyrs i

andra fall skulle förekomma livräntor på grund av ansvarsförsäkring som försäk- ringsgivaren har inköpt hos livbolag ligger det närmast till hands att ansvarsförsäk- ringsgivaren bekostar värdesäkringen. Om denne inte längre driver ansvarsförsäkrings- rörelse återstår som enda utväg att det för— valtande bolaget inte blott utger utan också slutligt svarar för tilläggen.

Som kommittén har berört i avsnitt 5.11.3 bör _ utom i det nyss berörda fallet där livränta placerats hos livbolag av an- svarsbolag som ännu existerar vid värdesäk- ringens genomförande — någon omfördel- ning av kostnaderna för allmänt tillägg eller indextillägg inte ske.

11 5 Den nya lagen bör, liksom TLL (16 5), in— nehålla ett utmätningsförbud. Ett sådant har tagits in i första stycket av förevarande paragraf.

Utmätningsförbud i andra lagar har i vissa fall _ som t. ex. 20 kap. 6 & AFL — försetts med ett förtydligande av innebörd att förbudet inte hindrar utmätning av liv- räntebelopp enligt vad som föreskrivs i (67 d &) utsökningslagen (jfr SOU 1964: 57 s. 330 samt prop. 1968: 130 s. 30 och 175). Ett klarläggande av detta slag, som också föreslås infört i 16 & TLL och 6 & TLF, ut- gör andra stycket av paragrafen.

12 % Paragrafen innehåller att Kungl. Maj:t eller den myndighet som Kungl. Maj:t bestäm- mer äger meddela tillämpningsföreskrifter till lagen.

Ikraftträdandebestämmelse

Lagen bör träda i kraft samtidigt med all- männa ändringslagen, eller den 1 januari 1973. Av 1 & följer att lagen inte har till- lämpning på livränta på grund av skadehän- delse som inträffar efter utgången av år 1972. Som bl. a. framgår av avsnitt 3.8 har denna begränsning samband med tidpunk- ten för lagarnas ikraftträdande.

• Sida 82
•  Original

8.3 Ändringarna i ningen

8.3.1 Trafiklivräntelagen

Kommittén föreslår att TLL upphävs såvitt gäller livränta på grund av skadehändelse den 1 januari 1973 eller senare (se över- gångsbestämmelserna till allmänna ändrings- lagen samt avsnitt 3.8).

15. Som har sagts i avsnitt 7.1.2 föreslår kom- mittén att TLL skall kunna tillämpas också på livränta som till följd av skada utom- lands utgår till svenska medborgare m. fl.

Om innebörden av ändringen kan hänvi- sas till den allmänna motiveringen.

Trafikförsäkringens åtagande att i viss omfattning svara för skador som inträffar utomlands har knutits till skada som drab- bar ”svensk person”. Härmed avses svensk medborgare samt person som är mantals- skriven i Sverige (avsnitt 2.5.3). Kommittén anser det lämpligt att man — efter viss fö- rebild av bl. a. 2 kap. 2 & brottsbalken —— knyter utvidgningen av TLL till livränteta- gare som är svensk medborgare eller utlän- ning med hemvist i Sverige.

Angående vissa förhållanden som sam- manhänger med ikraftträdandet av det nya utlandsundantaget kan hänvisas till avsnitt 7.1.2.

9 5 I avsnitt 3.6 har närmare utvecklats att jämförelsen mellan olika basbelopp bör grundas på basbeloppet för december må- nad. En minst femprocentig förändring av basbeloppet vid jämförelse mellan decem- ber månad ett visst år och december månad ett följande år skall enligt allmänna änd- ringslagen utlösa ändring av livränta från och med den 1 januari året efter sist- nämnda månad. Samma princip föreslås gälla i ansvarslivräntelagen (avsnitt 8.2, 5 &) samt i TLL och TLF. Sistnämnda författ- ning hänvisar i vad avser indextillägg till TLL (se 2 & TLF). En ändring i TLL i det angivna avseendet kommer alltså att få ver- kan också inom TLF:s tillämpningsområde.

Eftersom TLL och TLF f.n. har januari som jämförelsemånad kräver den föreslagna ändringen viss övergångsreglering, som be- handlas vid ikraftträdande- och övergångs- bestämmelserna.

16 5 Som ett andra stycke i paragrafen föreslås en föreskrift att det utmätningsförbud som paragrafen i dag innehåller inte hindrar ut- mätning av livräntebelopp (jfr aVSnitt 8.2, 11 5).

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Avsikten är inte att den föreslagna änd- ringen av jämförelsemånad enligt 9 5 skall ha retroaktiv verkan. I fråga om indextill- lägg som redan har utlösts vid ikraftträdan- det har ändringen följaktligen ingen inver- kan. Däremot bör den kunna få det vid prövningen av tidpunkt för och storleken av det första indextillägg som utlöses efter ikraftträdandet av ändringen. En jämförelse med det basbelopp som har legat till grund för senaste indextillägg kan tänkas ge ett mindre fördelaktigt resultat för livränteta- garen än en jämförelse med basbeloppet för den decembermånad som ligger närmast före den månad under vilken senaste tillägg har utlösts. I förstnämnda fall omfattar jämförelseperioden vid första prövningstill- fället — under förutsättning att indextillägg utlösts från 1 januari året närmast före ikraftträdandet — endast 11 månader (ja- nuari—december). En tillämpning av den nya regeln ger däremot en jämförelseperiod om 12 månader (december—december), och det är möjligt att utvecklingen av bas- beloppet under denna tid leder till att ett nytt indextillägg utlöses. Detta är motivet till den föreslagna övergångsbestämmelsen. Den kan få betydelse också för det fall att indextillägg inte utlöses vid första pröv- ningstillfället.

8.3.2 Trafiklivränteförordningen

Kommittén föreslår att TLF upphävs såvitt gäller livränta på grund av skadehändelse den 1 januari 1973 eller senare (se över-

• Sida 83
•  Original

gångsbestämmelserna till allmänna ändrings- lagen samt avsnitt 3.8).

1 %

För att möjliggöra överensstämmande till- lämpning mellan TLL och TLF beträffande utlandsskadorna föreslås viss ändring i före- varande paragraf. Om ändringens innebörd kan hänvisas till avsnitt 7.2 och 8.3.1, 1 5.

6 5 Som ett andra stycke i paragrafen bör in- föras en bestämmelse svarande mot tillägget i 16 & TLL (jfr avsnitt 8.3.1, 16 5).

• Sida 84
•  Original

Bilaga 1.

Initiala kostnader för värdesäkring av andra ansvarslivräntor än trafik- och bilansvarighets-

livräntor enligt kapitaltäckningssystem A

av avdelningsdirektör Åke Svensson

Allmänt Värdesäkringsfrågan har tidigare behandlats i TLK. I nämnda betänkande diskuteras olika värdesäkringsaltemativ. De av skade- ståndskommittén föranstaltade kostnadsbe- räkningarna - som behandlas i denna bilaga — avser emellertid endast ett alternativ, näm- ligen en värdesäkring enligt det system som för trafik- och bilansvarighetslivräntor ge- nomförts från den 1 januari 1968 genom TLL.

Värdesäkringssystem

Kostnaderna för en indexreglering av de ifrågavarande ansvarslivräntorna skulle så- ledes finansieras enligt kapitaltäckningssy- stem A. Detta innebär följande. Indexhöj- ningen av det aktuella livräntebeståndet vid värderegleringens införande — som när den- na beskrivning sammanställdes tänktes kun- na äga rum den 1 januari 1970 till penning- värdet 1968, som då var det senaste året, för vilket konsumentprisindex' medelvärde var känt — kapitaliseras enligt samma grun- der (se nedan) som gäller för skadelivräntor f.n. Kostnaden för denna fonduppräkning kunde tas ut av försäkringstagarna (eventu- ellt som engångspremie). Indexhöjningen — allmänt tillägg till äldre livräntor — beräk- nades med hänsyn till ökningen av konsu- mentprisindex från de ifrågavarande livrän-

tornas definitiva fastställelseår eller -period till 1968.

För den framtida värdesäkringen av så- väl de sålunda uppräknade livräntorna vid värderegleringens införande som därefter tillkommande livräntor skulle kapitaltäck- ningssystemet tillämpas på så sätt att varje livräntehöjning (indextillägg) kapitaliserades enligt samma grunder. Kapitalvärdet av liv- räntehöjningama skulle fonderas. Vid be- stämmande av premier för ansvarsförsäk— ring eller objektsförsäkring, i vilken an- svarighetsmomentet ingår, fick hänsyn tas bl. a. till beräknad kostnad för värdesäkring av livräntor under det kommande året.

Till grund för höjning av de ifrågavaran- de livräntorna med indextillägg borde läg- gas basbeloppet enligt AFL för januari må- nad. Enligt mönster från bl. a. TLL borde av praktiska skäl en spärregel tillämpas. Basbeloppet skulle ha ökat med minst 5 % jämfört med basbeloppet för januari 1969 för att ett första indextillägg skulle utgå och därefter med minst 5 % jämfört med det basbelopp som låg till grund för senaste indextillägget för att ytterligare indextillägg skulle utgå.

Vid en värdereglering som sålunda ge- nomförs och finansieras successivt krävs alltså vissa år ett nytillskott till livränterö- relsen motsvarande kapitalvärdet av de från föregående år vidtagna förhöjningama för hela det aktuella livräntebeståndet.

• Sida 85
•  Original

Gällande grunder De grunder, enligt vilka premiereserven för ansvarslivräntorna, liksom för övriga ska- delivräntor, skall beräknas, fastställs av för- säkringsinspektionen sedan de beslutats av berörda försäkringsbolag. Enligt nu gällan- de grunder tillämpas en ränteintensitet av 3 % samt dödlighetstabell L 55 med 1 års åldersförhöjning. Beträffande räntan förfar man så att livränterörelsen, som redovisas som särskild verksamhetsgren, alltid gott- skrivs 3 % avkastning på livräntefonden oavsett den verkliga avkastningen på de för denna fond pantsatta värdehandlingarna. Detta innebär att det överskott, som upp— står då den verkliga avkastningen översti- ger 3 % automatiskt överförs från livränte- rörelsen till bolagets allmänna konsolide- ring. Skulle avkastningen understiga 3 % fylls bristen från de allmänna konsolide- ringsmedlen. Frågan om disposition av död- lighetsvinster resp. täckning av dödlighets- förluster torde i detta sammanhang ha se- kundärt intresse och lämnas därför åsido.

Redovisning av insamlade data

Uppgifter om beståndet den 1 januari 1968 av definitivt fastställda livräntor, som ut- gick direkt till livräntetagare eller förmyn- dare på grund av annan ansvarsförsäkring än trafik- eller bilansvarighetsförsäkring har insamlats från 13 svenska försäkrings- bolag, varav 1 livförsäkringsbolag, 2 ut- ländska försäkringsbolag samt riksförsäk- ringsverket, vilka förvaltar sådana livrän- tor. Insamlade data är för varje sådan liv— ränta: försäkringsanstalt, ursprunglig skade- försäkringsgren, identifieringsnummer, fast- ställelseår, livräntetagarens födelseår och kön, livräntans art av invaliditets- eller ef- terlevandelivränta, invaliditetsgrad, årligt livräntebelopp fr.o.m. den 1 januari 1968, slutår eller förstkommande ändringsår för temporär livränta och årligt livräntebelopp efter förstkommande ändring.

Uppgifterna har lämnats till kommittén antingen i form av enligt kommitténs anvis- ningar stansade hålkort eller på stansnings- underlag. I sistnämnda fall har kommittén låtit ombesörja hålkortsstansning.

Materialet kan innehålla vissa bristfällig- heter och felaktiga uppgifter. I den mån så- dana upptäckts i samband med den före- tagna bearbetningen har emellertid komplet- teringar och rättelser gjorts.

För att möjliggöra bearbetning har det varit nödvändigt att i ett begränsat antal fall uppskatta vissa erforderliga data, t. ex. invaliditetsgrad.

Företagen databearbetning

Genom bearbetning av insamlade uppgifter i datamaskin har för samtliga livräntor som ingår i materialet följande uppgifter beräk- nats:

A) kapitalvärdet den 1 januari 1968 av utgående livräntor

B) årligt belopp av indexhöjning med hänsyn till ökningen av konsumentprisin— dex från fastställelseåret (-perioden) till 1968

C) kapitalvärdet den 1 januari 1968 av denna indexhöjning.

Vid bearbetningen har vidare samtliga livräntor i materialet sammanräknats till

a) kapitalvärde av utgående livräntor

b) kapitalvärde av indexhöjning till 1968

c) årligt belopp av utgående livräntor

d) årligt belopp av indexhöjning till 1968

e) antallivräntor. Därvid har samtliga dessa data sorterats på följande huvudgrupper med hänsyn till ursprunglig skadeförsäkringsgren, som liv- räntorna hänförts från (dvs. som drabbats av försäkringsfall, medförande livränta):

1) företagsansvarsförsäkring 2) privatansvarsförsäkring 3) övrig ansvarsförsäkring. Inom varje sådan huvudgrupp (ursprung- lig försäkringsgren) har ovannämnda data fördelats på klasser med hänsyn till

dels livräntans art och invaliditetsgrad dels livräntans fastställelseår eller -period.

I följande tabell 1 redovisas den vid be- räkningen av indexhöjning till år 1968 till- lämpade periodindelningen med hänsyn till fastställelseår, konsumentprisindex' medel— värde för fastställelseåret eller -perioden, storleken av avvikelser från konsumentpris-

• Sida 86
•  Original

index för enskilda år genom periodindel— ningen samt indexökning i procenttal för de förekommande fastställelseperioderna jäm— te storleken av avvikelser i dessa tal från de procenttal, som skulle ha tillämpats utan sammandragning av vissa fastställelseårgång- ar till perioder. Att båda slagen av avvikel- ser ligger inom 5 % med undantag för den första åldersklassen (de äldsta livräntorna) ger vid handen, att den över- eller under- kompensation vid indexhöjningen, som för- orsakas av sammandragningen av vissa fast- ställelseårgångar, är relativt begränsad. Att förekommande livräntor, fastställda före år 1940 (40 st.), sammandragits till en hetero- gen klass är betingat av praktiska skäl. Det är f. ö. vanligt att man i liknande uppräk- ningssammanhang sätter en viss gräns bakåt i tiden för uppräkningen, även om denna eljest i princip är fullständig. Väsentliga av- vikelser i nämnda avseenden hänför sig hu- vudsakligen till ett 10—tal mindre livräntor i ett gammalt, av RFV förvaltat livränte— bestånd (jfr avsnitt 2.6). Det kan vara tvek- samt om detta livräntebestånd alls bör med- tagas tillsammans med försäkringsbolagens. Denna fråga, som har ringa ekonomisk be- tydelse, sammanhängde nämligen med frå- gan om eventuell omfördelning av kostna- derna mellan försäkringsbolagen.

I de följande tabellerna 2—6 redovisas de resultat som erhållits listade från datama- skinen. Resultaten har här undergått viss ef- tergranskning och redigerats om till en kan- ske något mer överskådlig och lättläst form.

Tabell 2 visar antal livräntor, årligt liv- räntebelopp och kapitalvärde av det aktuel- la livräntebeståndet ultimo 1967 med för- delning av dessa data på invaliditetsgrad och ursprunglig skadeförsäkringsgren. Av tabellen framgår bl. a. att drygt hälften av beståndet beloppsmässigt kan hänföras till livräntor, som utgick såsom ersättning för invaliditet som var mindre än en tredjedel. Dessa livräntor utgjorde antalsmässigt 61 % av beståndet.

Tabell 3 visar antal livräntor och årligt livräntebelopp i samma livräntebestånd, fördelade efter fastställelseår (eller -period) och ursprunglig skadeförsäkringsgren. Av

tabellen framgår bl. a. hur livräntefallen in- om allmän ansvarsförsäkring successivt för- dyrats absolut och relativt.

Tabell 4 redovisar årligt belopp av en i princip fullständig indexhöjning av det ak- tuella livräntebeståndet per den 1 januari 1968 med samma fördelning på klasser.

Tabell 5 visar med samma fördelning på klasser kapitalvärdena den 1 januari 1968 av dels utgående livräntebelopp dels beräk- nad indexhöjning. Tabellen belyser det för- hållandet att de tidigt fastställda livräntorna, som är procentuellt dyra att räkna upp, hade en mycket liten andel av det totala livräntebeståndets kapitalvärde. Ca 87 % av detta hänförde sig den 1 januari 1968 till livräntor fastställda under åren 1960—1967 med successivt starkt ökande andelar fal- lande på de senaste åren. De sent fastställda livräntorna är som synes i initialskedet föga kostsamma att indexreglera. Ca 54% av den totalt beräknade indexhöjningen hän- förde sig till livräntor fastställda åren 1960— 1967, varav huvudparten föll på åren 1960— 1963. Livräntefondens sammansättning med avseende på fördelningen på fastställelse— årgångar syntes böra underlätta ett snart in- förande av en värdesäkring enligt kapital- täckningssystem A till en relativt låg en- gångskostnad.

Tabell 6 redovisar den beräknade index- höjningens kapitalvärde per den 1 januari 1968 fördelad efter invaliditetsgrad och ur- sprunglig försäkringsgren. Ca 14 % av det totalt beräknade kapitalvärdet av en i prin- cip fullständig indexhöjning hänförde sig till efterlevandelivräntor, Ca 50 % av totala kapitalvärdet hänförde sig till invaliditets- livräntor i sådana fall, då invaliditeten fast- ställts till mindre än en tredjedel.

I betänkandet (avsnitt 5.10) redovisas en framräkning till den 1 januari 1973 av de beräknade initiala kostnaderna för värde- säkring av andra ansvarslivräntor än trafik- och bilansvarighetslivräntor enligt samma system som sedan den 1 januari 1968 till- lämpas för trafiklivräntorna i Sverige.

• Sida 87
•  Original

Tidsperiod 1Konsumentprisindex Indexökning till 1968 största avvikelse största avvikelse medelvärde ;]: från år % :]: från år

—l939 263 42 241 ”. . 1940 74 0 191 0 1941 84 0 156 0 1942—1947 92 2 134 5 1948—1950 100 2 115 4 1951 117 0 84 0 1952—1955 129 4 67 5 1956—1957 142 3 51 4 1958—1959 153 1 41 0 1960—1961 161 2 34 2 1962—1963 173 3 24 2 1964 181 0 19 0 1965 190 0 13 0 1966 202 0 6 0 1967 211 0 2 0 1968 215 — — —

1 Bas: 1949 = 100. Index för år före 1949 har erhållits genom division av levnadskostnadsindex utan skatter och sociala förmåner i 1914 års serie med omräkningsfaktorn 2,56. (Levnadskostnads- index övergångsåret 1949 = 256.) ? Medelvärdet har beräknats med hänsyn till det aktuella livräntebeståndets fördelning på fast- ställelseår den 1 januari 1968. 3 Uppgift kan ej lämnas. De två äldsta livräntorna i materialet har fastställts 1908 och 1909. För dessa år saknas index för konsumentpriser. (En grovt tillyxad uppskattning har här gjorts med utgångspunkt från konsumentprisindex för 1914 som tillbakaräknats med hjälp av förändringen av partiprisindex.)

Tabell 2. Beståndet ultimo 1967 av andra ansvarslivräntor än trafik- och bilanvarighetsliv— räntor. Antal (st.) och årligt belopp (kr) samt kapitalvärden (kr) fördelade efter invaliditetsgrad och ursprunglig försäkringsgren.

lInvalidi- Företagsansva— Privatansvarig— 2Övriga ansvars- Summa tetsgrad righetslivräntor hetslivräntor livräntor 0 A) antal årl. belopp antal årl. belopp antal år]. belopp antal år]. belopp 0 150 155 728 23 27 150 9 6 384 182 189 262 1—32 570 796 780 194 225 244 62 84 775 826 1 106 799 33—49 133 283 988 19 41 353 5 14 800 157 340 141 50— 163 484 418 19 40 806 7 10 033 189 535 257 Summa 1 016 1 720 914 255 334 553 83 115 992 1 354 2171 459 kapital— kapital- kapital- kapital- värde värde värde värde 0 2 745 872 598 749 84 466 3 429 087 1—32 13 044 456 4 569 712 1 233 931 18 848 099 33—49 4 826 501 497 817 191411 5 515 729 50— 7 365 976 516 070 107 060 7 989 106 Summa 27 982 805 6 182 348 1 616 868 35 782 021

1 0 betecknar efterlevandelivräntor. * Övriga ansvarslivräntor torde huvudsakligen utgå på grund av sådan fastighetsägareansvarighet, som drabbat fastighets- och villaförsäkring.

• Sida 88
•  Original

Tabell 3. Beståndet av andra ansvarslivräntor än trafik- och bilansvarighetslivräntor ultimo 1967. Antal (st.) och årligt belopp (kr), fördelade efter fastställelseår (-period) och ursprunglig

försäkringsgren. Fastställelse- Företagsansvars- Privatansvars- 1Övriga ansvars- Summa år/period livräntor livräntor livräntor antal år]. belopp antal år]. belopp antal år]. belopp antal år]. belopp medel- belopp —1939 38 14 657 1 100 1 240 40 14 997 375 1940 5 2 628 1 120 0 0 6 2 748 458 1941 2 351 0 0 0 0 2 351 176 1942—1947 64 28 356 14 5 871 2 1 025 80 35 252 441 1948—1950 45 19 112 14 5 850 8 3 826 67 28 788 430 1951 22 11 781 5 3 780 1 400 28 15 961 570 1952—1955 83 46 872 31 18 826 3 2 024 117 67 722 579 1956—1957 44 43 680 19 14 190 8 4 435 71 62 305 878 1958—1959 52 50 427 20 14 824 5 4 886 77 70 137 911 1960—1961 100 150 865 34 35 671 14 20 933 148 207 469 1 402 1962—1963 136 228 614 29 46 923 9 15 158 174 290 695 1 671 1964 85 171 047 14 20 222 5 6 753 104 198 022 1 904 1965 98 197 659 25 58 275 11 18 835 134 274 769 2 051 1966 102 305 734 25 50 928 7 16 277 134 372 939 2 783 1967 140 449 131 23 58 973 9 21 200 172 529 304 3 0771" Summa 1 016 1 720 914 255 334 553 83 115 992 1 354 2171 459 1 604

1 Jfr not 2 Tab. 2.

Tabell 4. Beräknat årligt belopp kr av fullständig indexhöjning av andra ansvarslivräntor än trafik- och bilansvarighetslivräntor den 1 januari 1968 till indexmedelvärdet 1968, fördelat efter fastställelseår (tidsperiod) och ursprunglig försäkringsgren.

Fastställelse- Företagsansva- Privatansva- 1Övriga ansvars- Summa år/period righetslivräntor righetslivräntor livräntor —1939 35 299 240 578 36117 1940 5 015 229 0 5 244 1941 546 0 0 546 1942—1947 37 954 7 857 1 372 47 183 1948—1950 21 947 6 719 4 394 33 060 1951 9 883 3 171 335 13 389 1952—1955 31 351 12 593 1 354 45 298 1956—1957 22 247 7 225 2 257 31 729 1958—1959 20 639 6 062 2 001 28 702 1960—1961 51 222 12 097 7 104 70 423 1962—1963 54 765 11 236 3 630 69 631 1964 32 438 3 829 1 279 37 546 1965 25 623 7 553 2 439 35 615 1966 18 260 3 033 970 22 263 1967 8 866 1 159 415 10 440 Summa 376 055 83 003 28 128 487 186

1 Jfr not 2 Tab. 2.

• Sida 89
•  Original

Tabell 5. Kapitalvärden (Tkr) per den 1 januari 1968 av utgående andra ansvarslivräntor än trafik- och bilansvarighetslivräntor och av en fullständig indexhöjning av dessa belopp till medelindexvärdet 1968, fördelade efter fastställelseår (-period) och ursprunglig försäkringsgren.

Fastställelse- Företagsansvarig- Privatansvarig— år/ period hetslivräntor hetslivräntor

1Övriga ansvars- livräntor

Summa

Utgående Index Utgående Index Utgående Index Utgående Index belopp höjning belopp höjning belopp höjning belopp höjning —1939 160 384 0 1 3 8 163 393 1940 31 58 0 1 0 0 31 59 1941 3 5 0 0 0 0 3 5 1942—1947 376 505 71 96 11 14 458 615 1948—1950 277 318 94 110 56 65 427 493 i 1951 181 152 79 67 4 3 264 222 ' 1952—1955 684 458 340 227 35 23 1 059 708 i 1956—1957 664 339 282 144 56 28 1 002 511 1958—1959 767 314 313 128 68 28 1 148 470 1960—1961 2 399 820 714 245 273 94 3 386 1 159 , 1962—1963 3 712 896 873 211 201 48 4 786 1 155 , 1964 2 801 538 392 75 99 19 3 292 632 i 1965 3 168 416 955 126 239 31 4 362 573 * 1966 4 800 291 907 55 227 14 5 934 360 1967 7 960 159 1 162 23 345 7 9 467 189 Summa 27 983 5 653 6 182 1 509 1 617 382 35 782 7 544

1 Jfr not 2 Tab. 2.

Tabell 6. Kapitalvärdet (kr) per den 1 januari 1968 av beräknad fullständig indexhöjning av utgående andra ansvarslivräntor än trafik- och bilansvarighetslivräntor till medelindex- värdet 1968, fördelat efter invaliditetsgrad och ursprunglig försäkringsgren.

1Invaliditetsgrad Företagsansva— Privatansva- aÖvriga ansvars- Summa % righetslivräntor righetslivräntor livräntor Kr 0 843 195 187 280 41 680 1 072 155 14 1—32 2 382 759 1 090 227 295 508 3 768 494 50 33—49 972 384 98 827 17 529 1 088 740 15 50— 1 454 430 132 748 27 848 1 615 026 21 Summa 5 652 768 1 509 082 382 565 7 544 415 100 1 Jfr not 1 Tab. 2. * Jfr not 2 Tab. 2. SOU 1972: 12 89 7—712256

• Sida 90
•  Original

Förkortningar m. m.

AFL _ lagen (1962: 381) om allmän för- säkring Allmänna ändringslagen — förslaget till lag om ändring av skadeståndslivräntor (i detta betänkande) Ansvarslivräntelagen — förslaget till lag om tillägg till vissa ansvarighetslivräntor (i detta betänkande) BAL — lagen (1916: 312) ang. ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik FAL — lagen (1927: 77) om försäkringsav— tal FRL —— lagen (1948: 433) om försäkringsrö- relse

Förslaget till skadeståndslag —- remiss till lagrådet den 19 mars 1971 av förslag till skadeståndslag ITP — industrins tilläggspension för tjänste- män Ny livränta — livränta på grund av skade- händelse efter 1.1.1973 (allmänna ändrings- lagens föreslagna ikraftträdande)

RFV — riksförsäkringsverket SPP — Svenska Personal-Pensionskassan

TFL — lagen (1929: 77) om trafikförsäk- ring å motorfordon TLF — KF (1967: 666) om tillägg till vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel, m. m.

TLK — SOU 1966: 53 (Värdesäkring av trafiklivräntor) TLL —— lagen (1967: 663) om tillägg till vis- sa trafiklivräntor TLP _— prop. 1967: 137 (förslag till lag om tillägg till vissa trafiklivräntor, m. m.) YFL —— lagen (1954: 243) om yrkesskade- försäkring Äldre livränta — livränta på grund av ska- dehändelse före 1.1.1973 (allmänna änd- ringslagens föreslagna ikraftträdande) 1966 års lag — lagen (1966: 680) om änd- ring av vissa underhållsbidrag 1970 års PM — skadeståndskommitténs PM nr 18 (PM om värdesäkring av andra skade- ståndslivräntor än trafiklivräntor) 1971 års kungörelse — KK (1971: 14) om tillägg till vissa statliga skadelivräntor, m. m.

• Sida 103
•  Original

Statens offentliga utredningar 1972

Kronologisk förteckning

_L .Ämbetsansvaret II. Göteborgs Offsettryckeri AB. Ju . Svensk möbelindustri. Göteborgs Offsettryckeri AB. . Personal för tyg— och intendenturförvaltning. Beckman. Fö. . Säkerhets- och försvarspolitlken. Göteborgs Offset- tryckeri AB. Fö. . CK R (Centrala körkortsregistret) K.

.BeBskättning av reklam. Göteborgs Olfsettryekeri A

comme—um

. Ställningstaganden och förslag. Göteborgs Offset- tryckeri AB. U.

9. Reklamens bestämningsfaktorer. Göteborgs Offset- tryckeri AB. U. 11. Förenklad löntagarbeskattnmg. Beckman Fi. 12. Skadestånd lV. Esselte. Ju.

Anm. Om särskild tryckort ej anges är tryckorten Stockholm.

• Sida 104
•  Original

Statens offentliga utredningar 1972

Systematisk förteckning

Justltledepartementet

Ämbetsansvaret II. [1] Skadestånd iv. [12]

Försvarsdepartementet

Personal för tyg- och intendenturförvaltning. [3] Säkerhets- och försvarspolltiken. [4]

Kommunlkatlonsdepartementet CK R (Centrala körkortsregistret) [5]

Flnansdepartementet Förenklad löntagarbeskattning. [11]

Utblldnlngsdepartementet

Reklamutredningen. 1. Beskattning av reklam. [6] 2. Beskrivning och analys. [7] 3. Stållnlngstaganden och förslag. [8] 4. Reklamens bestämningsfaktorer. [9]

Industrldepartementet Svensk möbelindustri. [2]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

• Sida 105
•  Original

• Sida 106
•  Original