SOU 1976:28

Vattenkraft och miljö

Till Statsrådet och chefen för bostads- departementet

Genom beslut den 31 maj 1974 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för bo- stadsdepartementet att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att utreda frågor om vattenkraftutbyggnad i norra Norrland.

Med stöd av bemyndigandet tillkallade chefen för bostadsdepartementet, statsrådet Carlsson, den 31 maj 1974 som sakkunnig dåvarande informa- tionssekreteraren, numera kanslirådet Sören Ekström, jordbruksdepartemen- tet.

Att som experter biträda den sakkunnige tillkallades samma dag dåva- rande departementssekreteraren, numera kanslirådet Lars Hjort, industri- departementet (energipolitiska frågor), departementssekreteraren vid arbets- marknadsdepartementet Gösta Oscarsson (regionalpolitik och sysselsätt- ning). departementssekreteraren i utbildningsdepartementet Thomas Rön- ström (kulturminnesvård), departementssekreteraren i bostadsdepartemen- tet Bengt Söderström (fysisk riksplanering) samt byråchefen Sven Wetterhall, jordbruksdepanementet (naturvård, fiske, friluftsliv och rekreation, skogs- och jordbruk samt rennäring).

Den 15 juli 1974 förordnades departementssekreteraren Bertil Hägerhäll, jordbruksdcpartementet_ att biträda utredningen. Vidare tillkallades som ex— perter den 19 oktober 1974 vattenrättsrådet Per lvan Jönsson och den 15 maj 1975 civilekonomen Lennart Cederstam, industridepartementet.

Att vara sekreterare åt den sakkunnige förordnades den 31 maj 1974 byrådirektören vid statens naturvårdsverk Örjan Nyström. Såsom biträdande sekreterare förordnades samma dag arkitekterna Bengt Anefall och Sven Lagerström. Vidare har arkitekten Stig Söderlind biträtt sekretariatet.

Sedan jag nu slutfört mitt utredningsuppdrag får jag härmed överlämna betänkandet Vattenkraft och miljö 3.

Stockholm i augusti 1976

Sören Ekström

Sammanfattning AVDELNING I BAKGRUND .

Kapitel 1 Utredningens tillkomst och arbete 1.1 Bakgrund .

1.2 Syfte . .

1.3 Utredningens direktiv

1.4 Utredningens arbete

1.5 Lägesrapporten .

Kapitel 2 Vattenkraften i tidigare planering och beslut

2.1 Inledning . . .

2.2 Tidigare ställningstaganden Nationalparker . . . Överenskommelsen 1961, den sk Freden i Sarek Frågan om Vindelälvens utbyggnad och utredningen om 1970-talets vattenkraftutbyggnader i Norrland

2.3 Den fysiska riksplaneringen De geografiska riktlinjerna Riksintressanta områden . Det kommunala programarbetet 2.4 Beslut av 1975 års riksdag

Kapitel 3 I/atrenkt'a/ien i energi/örsörjningen 3.1 Energiomsättning . . 3.2 Energikonsumtionens utveckling .

3.3 Landets vattenkraftresurser . . . . 3.4 Vattenkraftens egenskaper och roll i kraftsystemet .

3.5 Landets energipolitik

AVDELNING II UTBYGGNADSINTRESSEN.

Kapitel 4 Utbyggnadsmäj/igheter i norra Norrland 4.1 Vattenkraftresurser 4.2 Värdering

AVDELNING III MOTSTÅENDE INTRESSEN . . . . . . . 53

Kapitel 5 Introduktion . . . . . . . . . . . . . . . . . 55 5.1 Inledning. . . . . . . . . . . . . . . 55 5.2 Utredningens behandling av motstående intressen . . . . 57

Kapitel6 Naturvård . . . . . . . . . . . . . . . . . . 59 6.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 59 6.2 Hur landskapet formas . . . . . . . . . . . . . . 59 6.3 Växt- och djurliv . . . . . . . . . . . . . . 61 6.4 Inverkan av vattenkraftutbyggnad . . . . . . . . . . 62 6.5 Värdering av älvsträckor . . . . . . . . . . . . . . 63

Kapitel 7 Fiske . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 67 7.1 Inledning. . . . . . . . . . . .' . . . . . 67 7.2 Inverkan av vattenkraftutbyggnad . . . . . . . . . . 68 7.3 Kompensationsåtgärder . . . . . . . . . . . . . . 69 7.4 Värdering av älvsträckor . . . . . . . . . . . . . . 71

Kapitel 8 Friluftsliv och rekreation . . . . . . . . . . . . . 75 8.1 Inledning. . . . . . . . . . . . . . . . . . 75 8.2 Friluftslivets markanspråk . . . . . . . . . . . 76 8.3 Älvarnas betydelse för turism och friluftsliv . . . . . . 76 8.4 Inverkan av vattenkraftutbyggnad . . . . . . . . . . 80 8.5 Värdering av älvsträckor . . . . . . . . . . . . . . 80

Kapitel9Kulta/minnesvård . . . . . . . . . . . . . . . 83

9.1 Inledning. . . . . . . . . . . 83 9.2 Älvens roll i den kulturhistoriska utvecklingen . . . . . 84 Fångstkulturen . . . . . . . . . . . . . . 84 Bondekulturen . . . . . . . . . . . . . . 85 Andra verksamheter . . . . . . . . . . . . 87 9.3 Den samiska kulturen . . . . . . . . . . . . . . . 88 9.4 Inverkan av vattenkraftutbyggnad . . . . . . . . . . 89 Fångstkulturen . . . . . . . . . . . . . . 89 Bondekulturen . . . . . . . . . . . . . . 89 Andra verksamheter . . . . . . . . . . . . 90 Samekulturen . . . . . . . . . . . . . . 90 9.5 Värdering av älvsträckor . . . . . . . . . . . . . . 91

Kapitel 10 Rennäring . . . . . . . . . . . . . . . . . . 95 10.1 Rennäring och samekultur . . . . . . . . . . . . . 95 10.2 Rennäringens organisation . . . . . . . . . . . . . 98 10.3 Inverkan av vattenkraftutbyggnad

10.4 Värdering av älvsträckor .

Kapitel 11 Jord- och skogsbruk 11. 1 Jordbruket i norra Norrland . . 11. 2 Vattenkraftutbyg gnaders inverkan på jordbruket .

11.3 Värdering av älvsträckor från jordbrukssynpunkt

11.4 Skogsbruket i norra Norrland . . 11.5 Vattenkraftutbyggnaders inverkan på skogsbruket 11.6 Värdering av älvsträckor från skogsbrukssynpunkt

AVDELNING IV SLUTSATSER OCH FÖRSLAG .

Kapitel 12 Utredarens analys och förslag 12.1 Inledning . . . 12.2 Förslag till rangordning

12.2.1 Inledning . . . . . . .

12.2.2 Underlag för rangordningen

12.2.3 Bevaranderangordning .

12.2.4 Slutlig rangordning . . 12.2.5 Kommentarer till rangordningen . .

12.2.6 Faktorer som inte beaktats vid rangordningen 12.3 Utbyggnadsnivåer 12.4 Sammanfattande slutsatser

Kapitel 13 Kommentarer älv fo'r älv 13.1 Inledning. . . . 13.2 Indelningen i älvsträckor . . . . 13.3 Beskrivningarnas uppläggning och innehåll . 13.4 Beskrivningar och kommentarer ] Kalixälven . Råneälven . Luleälven Åbyälven Byskeälven . Kågeälven . Skellefteälven . Bureälven 9 Rickleån 10 Sävarån 11 Umeälven . 12 Öreälven . 13 Lögdeälven. 14 Gideälven 15 Moälven 16 Nätraån. 17 Vapstälven. 18 Ångermanälven

AVDELNING V KOMPLETTERANDE MATERIAL .

Kapitel 14 Befolkning, sysselsättning och kommunal ekonomi 14.1 Inledning. . . 14. 2 Sysselsättning i kraftverksutbyggnader .

14.2.1 Pågående kraftverksprojekt

14. 2. 2 Kraftverkssysselsättningen i länen 142. 3 För utredningen redovisade utbyggnadsmöjligheter . Beskrivning av kommuner med utbyggnadsobjekt 14.3.1 Ortstyp och befolkning

14. 3. 2 Sysselsättning . . . Regionalpolitiska åtgärder och synpunkter

14.4.1 Regionalpolitiskt stöd 14 4. 2 Regionalpolitiska uttalanden Effekter på befolkningsutveckling, sysselsättning och kommu-

nal ekonomi . . . Beskrivning av kraftverksbyggaren 14.6.1 Enkätundersökning . 14..62 Rekrytering . . . 1463 Tidigare sysselsättning. . . . . 146. 4 Sysselsättning efter nuvarande anställning Kommunvisa kommentarer .

14.7.1 Kalixälven

14.7.2 Pajala .

14.7.3 Gällivare 14.7.4 Överkalix. 14.7.5 Kalix

14.7.6 Boden .

14.7.7 Jokkmokk

14.7.8 Arjeplog 14.7.9 Skellefteå

14.7.10 Norsjö . 14.7.11 Storuman . 14.7.12 Åsele . .

14.7.13 Vilhelmina .

14.7.14 Örnsköldsvik

14.7.15 Strömsund . . . 14.7.16 Sammanfattande bedömning

Kapitel 15 Vattenkrafttillgångar som inte ingår i utredningsuppdraget 15.1 Vattenkrafttillgångar söder om Klarälven-Dalälven 15.2 Vattenkrafttillgångar i södra Norrland och norra Svealand 15.2.1 Inledning. . . 15. 2. 2 Betänkandet Vattenkraft och miljö . . 15. 3 Vattenkrafttillgångar i Torne älv, Pite älv och Vindelälven 15.3.1 Torne älv Pite älv och Vindelälven . 15. 3. 2 Vattenöverledning från Vindelälven och Piteälven

Kapitel 16 Grundläggande jäkla om vattenkra/tutbyggnad 16.1 Förutsättningar och teknik

Nederbörd och avrinning

Kraftverk .

Regleringar Effektutbyggnad

Pumpkraftverk . 16.2 Historik

245 246 248 248 249 252 252 254

255 257 257 258 259 261 261 262 262 263 264 264 264 265 265 265 266 266 266 267 267 267 267

271 271 274 274 274 283 283 285

289 289 290 293 295 299 299 300

16.3 Lagstiftning . . 16. 3 1 Inledning. . 16. 3. 2 Nu gällande tillåtlighetsregler 16.3.3 Prövning av större utbyggnader 16.3.4 Vattenlagsutredningen

BILAGOR

Trä röster om vattenkra/tuthvggnat/ Bilaga A Georg Andersson Bilaga B Göran Bryntse

Bilaga 1 fabel/sammanställning Bilaga2 Litteratur . Bilaga 3 Ord/iirk/aringar . Bilaga4 Några samiska och linska ord

Separatkartor A Vattenkraftanläggningar . . B Vattenkmftutbyggnad i norra Norrland

Läsanvisning Betänkandet omfattar fem avdelningar. .4w/ I ger en bakgrund till utredningens uppdrag och arbete.

.4vt/ /I är en redovisning av de möjligheter till fortsatt vattenkraftutbyggnad i norra Norrland som angetts av kraftindustrin.

.4vd III. med kapitel 5 som en särskild introduktion, redovisar olika värden som skulle komma i konflikt med en utbyggnad och därför sammanfattas under rubriken Motstående intressen.

.4rt/ II' presenterar utredarens slutsatser av det redovisade underlagsmaterialet. förslag till rang- ordning och diskussion av utbyggnadsstrategier. Kapitel 12 innehåller de mer översiktliga re- sonemangen. medan kapitel 13 är en genomgång älvsträcka för älvsträcka. Kapitel 13 bör vara intressant för den som vill studera särskilda delar av utredningsområdet men är inte nödvändigt för läsningen av betänkandet i övrigt.

.*lW/ l' redovisar material som inte ingått i underlaget för utredarens rangordning. Effekterna på befolkning. sysselsättning och kommunal ekonomi liksom vattenkraltresurser som inte be— handlats av utredningen får dock stort intresse när man skall ta ställning till en fortsatt vat— tenkraftutbj'ggnad. Kapitel 16 söker kortfattat förmedla grundläggande kunskaper om vatten- kraftbyggandets teknik, historia och juridik för den som inte tidigare är insatt i ämnet.

Efter det egentliga betänkandet presenteras två från utredningen fristående personers skilda meningar om vattenkraftutbyggnad. Avsikten är att något spegla den allmänna diskussionen om vattenkraften och att ge ytterligare uppslag till en fortsatt debatt.

Sammanfattning

Utredningens syfte

Ändamålet med utredningen har varit att få fram ett översiktligt underlag främst för den fysiska riksplaneringen. Utredningens uppgifter kan sam- manfattas i fyra punkter.

1 Att inventera de möjligheter till ytterligare vattenkraftutbyggnaderi norra Norrland som de berörda kraftföretagen bedömer som ekonomiskt ut- byggnadsvärda inom överskådlig tid. Att sammanställa material som gör det möjligt att beskriva konsekvenserna av redovisade utbyggnader för olika motstående intressen. främst na- turvård, friluftsliv, fiske, kulturminnesvård, rennäring samt jord— och skogsbruk. Att genom en rangordning redovisa vilka utbyggnadsmöjligheter som vid eventuell ytterligare vattenkraftutbyggnad i första hand bör tas i an- språk och vilka som är minst lämpade för utbyggnad. Rangordningen skall avspegla både projektens effekter på de nämnda motstående in- tressena och deras kraftekonomiska förtjänster. Att diskutera tänkbara hand/ingsa/ternativ för en framtida utbyggnad av vattenkraften.

Däremot har uppdraget inte innefattat någon bedömning av hur mycket som bör byggas ut, och därmed inte heller några förslag om utbyggnad i enskilda fall. För hela uppdraget gäller att resultatet så väl som möjligt skall vara jämförbart med utredningen rörande vattenkraftutbyggnader i södra Norrland och norra Svealand, den s. k. sehlstedtska utredningen, så att utbyggnadsmöjligheterna kan bedömas i ett sammanhang. Utredningens direktiv återfinns i sin helhet i kapitel 1. som behandlar utredningens till- komst och arbete. Av direktiven framgår att effekterna på sysselsättning och kommunal ekonomi skall belysas (kapitel 14) men däremot inte vägas in i utredarens rangordning och övriga slutsatser.

Utredningen har studerat alla älvsträckor norr om Indalsälven som kan bli aktuella för vattenkraftutbyggnad, utom Torne älv, Pite älv och Vindel- älven. som i direktiven undantagits från utredningsarbetet. Tidigare beslut om undantag av olika älvsträckor från utbyggnad har alltså inte varit något skäl att inte behandla dem. eller att betrakta deras plats i utredarens rang- ordning som avgjord på förhand. De undersökningar som gjorts i samband

med tidigare beslut har emellertid varit en del av det underlagsmatcrial som de olika myndigheterna haft att utgå från vid sitt arbete med underlaget till denna utredning. Tidigare ställningstaganden vad gäller vattenkraften — frågan om Vindelälvens utbyggnad. den s.k. Freden i Sarek. riktlinjer i den fysiska riksplaneringen etc. — redovisas i kapitel 2.

Vattenkraft

Sveriges försörjning med elektrisk energi har hittills till största delen varit baserad på vattenkraft, som f. n. är vår viktigaste inhemska energikälla. Fram till mitten av 1960-talet täckte vattenkraften under är med normal nederbörd praktiskt taget hela behovet av elkraft. Sedan dess har vatten— kraftens andel sjunkit och är nu omkring tre fjärdedelar av elproduktionen. Landets vattenkraftresurser liksom vattenkraftens roll i den svenska ener- giförsörjningen finns redovisad i kapitel 3. (En mer grundläggande redo- visning av teknik, historik och tillståndsprövning finns i kapitel 16.)

I prop. 1975130. Energihushållning m.m. beskrivs vattenkraften på föl- jande sätt:

Bland de kraftslag vid sidan av kärnkraften som med nu känd teknik och till rimliga kostnader kan ge väsentliga bidrag till energiproduktionen framstår vatten- kraften som det mest attraktiva. Vattenkraften är sålunda vår utan jämförelse vik- tigaste inhemska energiresurs. Den lämpar sig väl för såväl baskraft- som toppkraft— produktion och utgör ett värdefullt komplement till kärnkraften och annan värme- kraftbaserad baskraftproduktion genom att den med större lätthet än andra kraftslag kan regleras i takt med elkonsumtionens variationer. Vattenkraften bygger vidare på en sedan lång tid tillbaka beprövad och utvecklad teknik. Den har därigenom blivit en mycket tillförlitlig kraftkälla vilket har stor betydelse för leveranssäkerheten vid driftstörningar i stora värmekraftverk.

Vattenkraften kan således i princip fylla tre uppgifter:

Att producera baskraft dvs. sådan energi som behövs kontinuerligt oberoende av variationerna i förbrukningen Att producera toppkraft dvs. sådan energi som utöver baskraften behövs under dagtid, speciellt under vintern — en energiproduktion som är anpassad till de normala variationerna i förbrukningen. Att täcka snabba variationer i förbrukningen och utgöra en reserv som snabbt kan sättas in vid driftstörningar i andra kraftanläggningar.

Enligt kraftindustrins senaste bedömning, som gjordes 1974 uppgår de ekonomiskt utbyggnadsvärda vattenkraftresurserna till totalt 95 TWh. Av dessa har 60 TWh redan utnyttjats i befintliga anläggningar. Därtill kommer ca 1 TWh i beslutade anläggningar som ännu inte har tagits i drift. De återstående utbyggnadsvärda vattenkraftresurserna är således ca 34 TWh.

Riksdagen behandlade våren 1975 frågor om hur landets försörjning med elektrisk energi fram till 1985 bör läggas upp. Vad gäller vattenkraften beslöt

riksdagen. i avvaktan på ett nytt samlat ställningstagande till energipolitiken 1978, att en utbyggnadsnivå motsvarande 66 TWh/år — dvs. ytterligare 5 TWh/år — tills vidare skulle sättas som gräns för den totala vattenkraft- utbyggnaden i landet. Civilutskottet anförde dock (CU 1975128):

Det är emellertid enligt utskottets mening uppenbart att avvägningar även i tids- perspektivet fram till 1985 bör grundas även på det ytterligare underlag som år 1976 väntas läggas fram av den Ekströmska utredningen och framför allt kunna göras för bl. a. båda utredningsområdena på en gång. Mot bakgrund av denna bedömning har utskottet förutsatt att regeringen. sedan det tillkommande utredningsmaterialet remissbehandlats. förelägger riksdagen redovisning därförjämte därav föranledda för— slag till kompletterande riktlinjer för vattenkraftsutbyggnaden fram till år 1985.

Utbyggnadsmöjligheter i norra Norrland

Med norra Norrland avses i det här sammanhanget den del av Sverige som ligger norr om Indalsälvens avrinningsområde och som utgör ca 40 % av landets yta. De samlade vattenkraftresurserna i området framgår av ned- anstående tabell.

Vattenkraften i norra Norrland har av kraftindustrin (1974) bedömts kunna ge ytterligare ca 25 TWh i årlig produktion. Det motsvarar närmare tre fjärdedelar av den återstående utbyggnadsvärda vattenkraften i landet. Ut— byggnadsmöjligheterna och den teknisk—ekonomiska värderingen av dem redovisas i kapitel 4. De olika projekten beskrivs älv för älv i kapitel 13.

Vattenkraftresurser i norra Norrland

Vattendrag Befintlig eller Återstående Totalt ut- beslutad ut— utbyggnads- byggnads— byggnad värt värt

TWh/år "|. TWh/år , TWh/åt"

Behandlas av utredningen:

Kalix älv — . 4.5 Lule älv 14.0 . 16.9 Skellefte älv 3.8 . 4.3 Ume älv 7.2 0. 7.8 Ångermanälven 10.5 . 1 1.8 Skogsälvat” 0.1 . 2.8

Summa 35.6 . 48.1

Behandlas ej av utredningen: Torne älv (svensk del) Pite älv Vindelälven

Summa

Totalt 35.6 100

"Inkl. Vapstälven som rinner ut i Norge.

En tabellsammanställning av den utbyggnadsvärda vattenkraften i norra Norrland återfinns i bilaga 1. Utbyggnadsmöjligheter som inte närmare be- handlats av utredningen redovisas i kapitel 15. Det gäller utbyggnadsmöj- ligheter i Götaland, Svealand och södra Norrland samt i de från utredningen undantagna Torne älv. Pite älv och Vindelälven.

Med ledning av från kraftindustrin inkommet material och under hand lämnade uppgifter har utredningen sammanställt en rangordning av de ak- tuella projekten från kraftekonomisk synpunkt. Projekten är värderade med hänsyn till främst deras storlek, regleringsmöjligheter och kostnader. De olika klasserna har av statens vattenfallsverk och Svenska Kraftverksför- eningen definierats på följande sätt:

Klass 4 Vattenkraftobjekt i denna klass är klart fördelaktigare än både kärn- kraft och oljebaserad kraft. Klass 3 Vattenkraft i denna klass ger visserligen högre genomsnittlig ener- gikostnad än kärnkraft, men objekt med goda regleregenskaper eller vilkas produktion förbrukas inom närbelägna områden kan vara ekonomiskt fullt likvärdiga med kärnkraft. Jämfört med 01- jebaserad kondenskraft är kostnaden ungefar densamma men vat- tenkraft med goda regleregenskaper eller lokal anknytning är att föredra. Klass 2 Dessa objekt framstår för dagen som dyrare än såväl kärnkraft som oljebaserad kraft. Konkurrensförmågan kan dock förbättras på sikt, Speciellt jämfört med oljekraft. Klass 1 Objekt i denna klass är som regel ofullständigt utredda men har bedömts vara inte ekonomiskt intressanta som alternativ till kärn- kraft eller oljebaserad kraft. Blir alternativen i stället kraft baserad på andra fossila bränslen eller ännu dyrare kraftslag såsom vindkraft och jordvärme förändras dock situationen.

Värderingen bygger på dagens kostnadssituation och på den kunskap som finns om projekten. Med ny kunskap kan värderingen komma att förändras. Osäkerheterna i underlagsmaterialet är uppenbara och detta gäller främst de lägre klasserna. Objekten i klass 4 är dock som regel relativt väl utredda. Effektutbyggnader har, liksom i den sehlstedtska utredningen. inte bedömts från kraftekonomisk synpunkt.

Motstående intressen

Ända sedan den senaste istiden har älven och människan påverkat varandra i en långsam men oavbruten utveckling. Människan har lärt sig utnyttja älven på allt fler sätt, som fört med sig allt större ingrepp i "älvens naturliga tillstånd. Älven har ända in i vår tid haft grundläggande betydelse för bo- sättning och näringsfång. ett beroende som vi inte utan vidare kan bryta. Människan och älven är delar av samma levande natur, samma ekologiska system, där alla delarnas ömsesidiga påverkan bestämmer utvecklingsrikt- ningen.

De geologiska processerna har skapat grunden för det som sker i älv- dalarna. Berggrunden. istidens omdaning, landhöjningen och nedbrytnings-

processer som vittring och erosion har gett varje avsnitt dess variant av jordarter och topografi. Tillsammans med klimatet bildar jordarterna och topogralin förutsättningarna för älvens rytm och växtsamhällenas samman- sättning och utbredning. i ständig växelverkan med djurliv och mänsklig aktivitet.

Människan är beroende av den omgivande naturens produktion av växter och djur. De första invånarna i Norrland varjägare och fiskare som måste söka sig till marker med gott om lisk och villebråd. Älv- och sjöstränder blev viktiga områden för människan, vilket avspeglas i de talrika boplats— lämningar som arkeologerna återfinner vid vattendrag i området.

Beroendet av älven fortsätter även i odlarsamhället. Den bästa odlings- jorden är de sedimentavlagringar som älvarna lämnat i sjöar, fjärdar och mynningsomräden och som sedan genom landhöjningen har kommit att höjas ovan vattennivån. Älvdalarna nedanför högsta kustlinjen har den vär- defullaste jordbruksmarken och brukas fortfarande intensivt. Älvens regel- bundet återkommande högvattenllöden har genom sin transport av närings- ämnen också varit viktiga för jordbruket. Översilningsängar och slåtterhol- mar har tack vare den årliga gödslingen kunnat producera rikligt med hö för den långa vinterperioden.

Klimatförhållanden vid älven. med tunnare snötäcke, mindre risk för tidig frost. soliga lägen osv., har också gjort att människan för sin bosättning under lång tid har sökt sig till älvarnas närhet. lett väglöst vildmarksområde har älven under äldre tider utgjort en viktig kommunikationsled för män- niskan — som båtled under sommaren och isväg under vintern. Försörj- ningsmöjligheterna och de goda kommunikationerna har varit den främsta anledningen till att bebyggelsen i hög grad koncentrerats till älvdalarna.

! och med utbyggnaden av skogsindustrin i större skala, som påbörjades i slutet av förra århundradet, fick älvarna en ny betydelsefull uppgift som flottleder, vilka möjliggjorde ett utnyttjande av inlandets skogar.

Också renskötseln. som mer än någon annan näringsgren utnyttjar Norr- lands skiftande miljöer. är beroende av älvdalarnas goda betes- och snö- förhållanden. främst för vinlerbetet som i regel är den bestämmande faktorn för hur många renar som kan livnära sig. Fortfarande söker sig renhjordarna i regel till älven för sina flyttningar.

Beroendet av älven kvarstår, om än i mindre grad, i industrisamhället. Jordbruksmarkerna är alltjämt viktiga Iivsmedelsproducentcr. Det ström- mande vattnet som i århundraden har utnyttjats för att driva kvarnar. sågar och ibland större industrier, är fortfarande en viktig energikälla, även sedan den direkta driften av vattenhjul ersatts med elproduktion i vattenkraft- stationer och energin därmed inte längre behöver nyttiggöras i älvens ome- delbara närhet. En lång kulturhistorisk utveckling gör dock att även dagens verksamheter i stor utsträckning försiggår i samhällen vid större vattendrag. Så gott som alla centralorter i norra Norrlands kommuner är belägna i an- slutning till någon av de större älvarna.

Även om älvens betydelse minskat i somliga avseenden, t. ex. som trans- portled och förutsättning för industrins lokalisering, har den i stället fått ökad betydelse för människans rekreation. Med den ökade urbaniseringen. där allt fler människor lever i tätorter. har älvens möjligheter att erbjuda avspänning, omväxling. skönhetsupplevelser och dramatik fått ökad vikt.

Fritidsfiske. vandringar, bad. båt- och kanotturer eller resor med bil bidrar i dag till innehållet i många människors fritid. lnte bara älven själv har en stor betydelse utan också det kulturlandskap som vuxit fram intill den.

Människans upplinningsrika och mångsidiga utnyttjande av älven och dess omgivningar kan självfallet inte gå obemärkt förbi. Åtgärder i iilx läran för flottning påverkar vattenföringen och näringsförhållandena och ger där- med ändrad sammansättning av fiskbeståndet. Jakt. fiske och odling på- verkar artsammansättningen av växt- och djurlivet. Uppodlingen av mark förändrar jordmånen, avrinningen och lokalklimatet. Särskilt gäller det de talrika åtgärderna för att utöka jordbruksmarken genom sänkning av sjöar och framför allt genom utdikning av myrar. Omfattande bebyggelse och stora kalhyggen påverkar också avrinning och grundvattennivå.

De verkligt stora ingreppen i de norrländska älvarnas naturliga tillstand har dock skett först i samband med den moderna vattenkraftutbyggnaden. Förutom att den naturliga älven med sina forsar. strömmar. fall och sel omvandlats till en serie dämningsområden. medför dammar. kraftverk. torr- lagda älvsträckor. tunnlar och kanaler med upplag av berg- och schaktmassor påtagliga förändringari landskapsbilden. Åtgärderna inverkar på såväl mark och vatten som levande organismer. Vattenförings- och vattenståndsför- hållandena förändras, och de geomorfologiska processerna. dvs. nedbrytning och uppbyggnad av landskapets delar. påverkas. Växt- och djurlivet för- ändras. liksom i viss mån lokalklimatet. Vissa effekter framträder ome- delbart. andra visar sig inte förrän lång tid efter ingreppet.

l kapitlen 6—ll behandlas de olika sektorsintressen som utredningen haft att ta hänsyn till vid avvägningen gentemot utbyggnadsintresset. Det gäller naturvård (6). fiske (7), rekreation (8). kulturminnesvård (9). rennäring (10) samt jord- och skogsbruk (l 1). En beskrivning älv för älv av de motstående intressena återfinns i kapitel 13. En samlad rangordning från bevarande- synpunkt finns i kapitel 12.

Sammanfattande slutsatser

Utredarens rangordning och allmänna slutsatser återfinns i kapitel 12.

Med det underlagsmaterial som nu finns om landets outnyttjade vat— tenkraftresurser — eventuellt kompletterat beträffande Torne och Pite älvar samt Vindelälven — bör det vara möjligt att i stort bestämma riktlinjer för ett framtida utnyttjande av våra vattendrag. Ständiga delbeslut och jus- teringar från tid till annan med korta mellanrum är olyckligt från många synpunkter. Såväl från utbyggnadssidan som från de motstående intressenas sida är ovissheten om vad som kan hända svår att bemästra.

Denna utredning och utredningen rörande vattenkraftutbyggnader i södra Norrland och norra Svealand. den s.k. sehlstedska utredningen. har till- sammans behandlat utbyggnadsmöjligheter motsvarande ca 19 av de 34 TWh/år som bedömts vara ekonomiskt utbyggnadsvärda. Utanför utred- ningsarbetet har i första hand legat tre av outbyggda fjällälvarna. vilka tillsammans skulle kunna ge ett energitillskott av ungefär 12.5 TWh/år. De av de båda utredningarna behandlade vattenkraftresursernas fördelning på klasser i de utarbetade rangordningarna framgår av följande tabell:

Södra Norrland 0. Norra Norrland

norra Svealand TWh/år TWh/år

1,8 5,7 7.5 1.0 1.4 2.4 1,1 0 8

2.8 3,9

, 2.0 2.8 0.7 0.3 1,0 0,9 0.3 1,2

Summa 6.3 12.5 18.8

I flera fall har utredaren varit tveksam beträffande projektens placering i rangordningen (se kapitel 12). Utredaren har också uttryckt viss tveksamhet till rangordningen som metod.

Underlaget för såväl denna utredning som den sehlstedtska utredningen talar för återhållsamhet när det gäller den fortsatta vattenkraftutbyggnaden. Landshövding Sehlstedt framhöll att en utbyggnad av projekten i klass 4 i det södra området inte borde komma till stånd och att man även i övrigt borde vara restriktiv när det gäller utbyggnad. I det norra området är de outnyttjade vattenkraftresurserna avsevärt större. Landsdelen är också gle- sare befolkad, utom vid kusten och vissa större orter i inlandet. De slutsatser som kan dras beträffande norra Norrlands älvar är emellertid i huvudsak desamma som de som redovisas i den sehlstedtska utredningen. Projekten i klass 4 bör således inte heller i detta fall komma i fråga för utbyggnad. 1 övrigt bör observeras de stora bevarandevärden som de mindre vatten- dragen har. Främst gäller detta de 5. k. skogsälvarna, som ofta ligger nära de större orterna vid kusten. Ofta är kraftnyttan samtidigt förhållandevis låg. Beträffande de mindre vattendrag som har påtagliga eller stora bevar- andevärden bör därför en betydande återhållsamhet iakttas.

Vid rangordningen har inte hänsyn tagits till tidsplanerna för de olika projekten. Denna faktor är emellertid av stor betydelse vid ett ställnings- tagande till vilken utbyggnadsnivå som skall eftersträvas vid en angiven tidpunkt. Med utgångspunkt från rangordningarna och tidplaner för de olika projekten kan några olika handlingsalternativ skisseras.

Med förhållandevis begränsade skadeverkningar torde det vara möjligt att genomföra en ytterligare utbyggnad med 4 a 5 TWh/år på lång sikt och 2 a 3 TWh/år på kort sikt, dvs. fram till mitten av 1980-talet. Detta motsvarar det låga alternativ som angavs i lägesrapporten (DSB 1974z4) Vattenkraft och miljö 2. Med förhållandevis begränsade skadeverkningar har här avsetts en utbyggnad av älvsträckor i klasserna 0 och 1 samt vissa större projekt i klass 2. Vidare förutsätts då utbyggnad ske av projekt med motsvarande karaktär i de vattendrag i landet som inte varit föremål för utredning.

För att uppnå det av riksdagen angivna tillskottet 5 TWh/år på kort sikt. dvs. till mitten av 1980—talet. krävs förutom utbyggnader av projekt i klasserna 0—2 också utbyggnad av projekt i klass 3 eller 4. Detsamma gäller om man på längre sikt vill uppnå ett avsevärt större vattenkrafttillskott än 5 TWh/år. I båda dessa fall, varigenom betydande skador skulle tillfogas

de motstående intressena. är det angeläget att diskutera huruvida inte ett fåtal ingrepp i större älvar är att föredra framför ett stort antal ingrepp i småvattendrag. En sådan handlingslinje vore avgjort att föredra från kraft- synpunkt, och kan också vara skonsammare från miljösynpunkt.

I detta sammanhang bör vidare en jämförelse göras med olika utbygg- nadsmöjligheter i framför allt Torne älv. Pite älv och Vindelälven innan beslut fattas som kan innebära utbyggnad av projekt i klass 3.

De restriktioner som riksdagen beslutade om i avvaktan på denna ut- redning innebär att i stort endast projekt i klasserna O och 1 kan komma i fråga för utbyggnad. En sådan utbyggnad skulle medföra mycket små konflikter med de motstående intressena men skulle samtidigt också ge relativt obetydliga energitillskott. Om de angivna restriktionerna skall gälla också i fortsättningen kan energitillskottet på kort sikt. dvs. till mitten av 1980-talet, beräknas till drygt ] TWh/år, på längre sikt mellan 2 och 3 TWh/år. Smärre ytterligare tillskott torde på längre sikt kunna fås genom utbyggnader av småkraftverk och utbyggnader motsvarande klass 0 och 1 i vattendrag som inte varit föremål för utredning.

AVDELNING I BAKGRUND

1. Utredningens tillkomst och arbete 2 Vattenkraften i tidigare planering och beslut 3 Vattenkraften i energiförsörjningen

l l i l

Utredningens tillkomst och arbete

1.1. Bakgrund

De riktlinjer som riksdagen i december 1972 lade fast för hushållningen med mark och vatten' innebär bl. a. att av vattenkraftutbyggnad opåverkade huvudälvar och källflöden i norra Sverige skall bevaras opåverkade. 1 an- slutning till riksdagsbeslutet tillsattes en utredning för att närmare studera förutsättningarna för och konsekvenserna av ytterligare utbyggnader i In- dalsälven, Ljungan. Ljusnan, Dalälven och Klarälven. Utredningsman blev förre landshövdingen Ossian Sehlstedt. Han avlämnade i maj 1974 sitt be- tänkande (SOU 1974:22) Vattenkraft och miljö, som därefter remissbehand— lades.

Efter 1972 har oljepriserna ökat kraftigt. vilket gjort oljebaserad elkraft- produktion avsevärt dyrare. Även kärnkraften har drabbats av kraftiga för- dyringar. De negativa miljöeffekterna av dessa kraftslag har samtidigt upp— märksammats alltmer. Kostnaderna för vattenkraften har också stigit. men inte i samma utsträckning som för olje— och kärnkraft. Det beror i första hand på att vattenkraften inte drabbas av höjda bränslepriser. Detta har aktualiserat flera nya vattenkraftprojekt, som tidigare av kraftföretagen inte betraktats som intressanta från ekonomisk synpunkt.

Som underlag för energiprognosutredningen (SOU l974:64) gjorde statens vattenfallsverk och Svenska Kraftverksföreningen. i vilken de flesta av de privata och kommunala kraftföretagen är medlemmar. en gemensam in- ventering av hur mycket vattenkraft som kunde beräknas vara ekonomiskt utbyggnadsvärd. Inventeringen visade att vattenkraften lönsamt skulle kun- na byggas ut med mer än hälften av den nuvarande omfattningen.

När den sehlstedtska utredningen efter knappt ett och ett halvt års ut- redningsarbete avlämnade sitt betänkande hade förutsättningarna alltså re- dan förändrats åtskilligt. Det blev nödvändigt att skaffa sig en bättre över- blick över tänkbara vattenkraftresurser och över de intressen som talar emot utbyggnad. Regeringen tillsatte därför en ny utredning, som för området norr om Indalsälven — med undantag av Torne älv, Pite älv och Vindelälven — skulle göra motsvarande arbete som gjorts för älvarna i södra Norrland och norra Svealand. Denna utredning presenterar här sitt slutbetänkande.

1 Proposition 1972:111 bilaga 2. CU 1972235. rskr. 1972z348. Se också kapitel 2.

1.2. Syfte

Ändamålet med utredningen har varit att få fram ett översiktligt material som underlag främst för den fysiska riksplaneringen. Utredningens uppgifter kan sammanfattas i fyra punkter:

1. Att inventera de möjligheter till ytterligare vattenkraftutbyggnader i norra Norrland som de berörda kraftföretagen bedömer som ekonomiskt ut- byggnadsvärda inom överskådlig tid. Utredningen har dock inte haft möjlighet att göra någon egen totalinventering av utbyggnadsmöjlighe-

terna. . Att sammanställa material som gör det möjligt att beskriva konsekvenserna

av redovisade utbyggnader för olika motstående intressen. främst na- turvård, friluftsliv, fiske. kulturminnesvård. rennäring samt jord- och skogsbruk. Även betydelsen för sysselsättning och kommunal ekonomi skall belysas. . Att genom en rangordning redovisa vilka utbyggnadsmöjligheter som vid eventuell ytterligare vattenkraftutbyggnad i första hand bör tas i an- språk och vilka som är minst lämpade för utbyggnad. Rangordningen skall avspegla både projektens effekter på de nämnda motstående in- tressena och deras kraftekonomiska förtjänster. . Att diskutera tänkbara hand/ingsalternativ för en framtida utbyggnad av vattenkraften.

Däremot har uppdraget inte innefattat någon bedömning av hur mycket som bör byggas ut. och därmed inte heller några förslag om utbyggnad i enskilda fall. För hela uppdraget gäller att resultatet så väl som möjligt skall vara jämförbart med den sehlstedtska utredningen, så att utbyggnads- möjligheterna kan bedömas i ett sammanhang.

1.3. Utredningens direktiv

"1 de av riksdagen i december 1972 antagna riktlinjerna för hushållning med mark och vatten (prop. 19722111 bilagorna 2 och 3, CU 1972135. rskr 19721348) anges vissa utgångspunkter för den fortsatta utbyggnaden av landets vattenkraftresurser. [ rikt- linjerna anförs att hittills outbyggda huvudälvar och källflöden bör bevaras outbyggda. Återstående av vattenkraftutbyggnad helt öpåverkade huvudälvar utgörs av Torne. Kalix och Pite älvar samt Vindelälven. alla belägna i norra Norrland. [ södra Norrland och norra Svealand är alla huvudälvar i betydande grad tagna i anspråk för produktion av elkraft. Vissa källflöden och andra älvavsnitt har dock endast i mindre grad på- verkats av vattenkraftutbyggnad. l samband med att regeringen i prop. 19721111 lade fram förslag om riktlinjer för hushållning med mark och vatten tillkallade chefen för civildepartementet en sakkunnig för att utreda frågan om fortsatt vattenkraft- utbyggnad i södra Norrland och norra Svealand. Utredningsuppdraget omfattade en samlad analys av förutsättningarna för och konsekvenserna av ytterligare vatten— kraftutbyggnader i främst Klarälven. Dalälven. Ljusnan. Ljungan och Indalsälven med biflöden. Den sakkunnige har nyligen presenterat sina överväganden i betän- kandet (SOU 1974:22) Vattenkraft och miljö.

Frågor rörande den framtida energiförsörjningen i landet har under de senaste åren blivit föremål för en omfattande diskussion. Regeringen har anmält att ett långsiktigt energiprogram. baserat på ett allsidigt underlagsmaterial. skall presenteras för 1975

års riksdag. I anslutning härtill har ett omfattande utredningsarbete påbörjats. som till vissa delar också berör frågan om fortsatta vattenkraftutbyggnader. Sålunda har statens vattenfallsverk på Kungl. Maj:ts uppdrag utrett förutsättningarna för vat- tenkraftutbyggnader i Kalixälven. Vidare inventerat Svenska kraftverksföreningen i samarbete med vattenfallsverket samtliga utbyggnadsmöjligheter i vattenflödena norr om lndalsälven.

En mera omfattande utbyggnad av outbyggda älvar och älvsträckor i norra Norrland kan vara motiverad från kraftekonomiska synpunkter. men motstående samhällsin- tressen måste också beaktas. Dessa intressen bör enligt min mening tillmätas stor betydelse med hänsyn dels till naturvårdens. kulturminnesvårdens och rekreations- intressenas ökande betydelse i samhället. dels till rennäringens betydelse för same— kulturen och dels till önskemålet att för framtida generationer bevara ett rimligt antal större områden från mer omfattande exploateringsingrepp. Jag finner det mot denna bakgrund angeläget att frågor rörande vattenkraftutbyggnader i norra Norrland kan bedömas mot bakgrund av ett material som i möjlig mån är likvärdigt det som in- hämtats för södra Norrland och norra Svealand. Studier bör därför utföras för att belysa hithörande frågor. Dessa studier bör omfatta de älvar som berörs av vatten- fallsverkets och Svenska kraftverksföreningens ovan nämnda inventeringar, med undantag av Torne och Pite älvar samt Vindelälven. Någon utbyggnad av dessa älvar skall under inga förhållanden äga rum.

Kungl. Maj:t har denna dag gett berörda myndigheter uppdrag att inhämta och redovisa material beträffande de intressen som vid sidan av redovisade utbyggnads- önskemål riktas mot berörda älvdalar. En särskild sakkunnig bör vidare tillkallas för att ställa samman och analysera detta material så att underlag erhålls för ställnings- taganden till vad som är ett rimligt utnyttjande av berörda älvar med hänsyn till skilda samhällsintressen. Den sakkunnige bör beskriva dessa älvar med avseende på deras värde från både bevarandesynpunkter som t. ex. miljö- och naturvård, kul- turminnesvård och rennäring och övergripande kraftekonomiska synpunkter. Den sakkunnige bör mot denna bakgrund göra en avvägning mellan de olika intressena genom att föreslå en rangordning för möjliga vattenkraftutbyggnader. Den sakkunnige bör härvid knyta an till de förslag till rangordning som utarbetats av utredningen rörande vattenkraftutbyggnader i södra Norrland och norra Svealand på ett sådant sätt att de tänkbara utbyggnadsprojekten i norra Sverige kan bedömas i ett sam— manhang. För att så långt möjligt uppnå jämförbarhet i redovisningen bör den sak- kunnige samråda med berörda myndigheter och organisationer om behovet av kom- pletteringar av tidigare redovisat material och om utgångspunkterna för redovisning av nytt material.

Sysselsättningssynpunkter används ofta som argument för vattenkraftutbyggnader. Bedömningar av sysselsättningsfrågan måste inordnas i ett större sysselsättnings- och regionalpolitiskt sammanhang än vad som kan ske inom ramen för den sak— kunniges uppdrag. Den sakkunnige bör emellertid belysa de aktualiserade utbygg- nadernas sysselsättningseffekter i första hand under anläggningstiden.

Med anledning av att övergripande beslut om ett långsiktigt energiprogram bör kunna fattas våren 1975 är det angeläget att den sakkunniges arbete bedrivs så att en etappredovisning kan ske under hösten 1974. Den sakkunnige bör i denna re- dovisning presentera ett material som möjliggör en bedömning av hur mycket ytter- ligare elkraft som kan produceras i de berörda vattendragen i norra Norrland vid olika antaganden om vilka intrång på motstående intressen som från allmän synpunkt kan tolereras. Utan att gå in på en prioritering mellan enskilda projekt bör den sak- kunnige härvid söka bedöma hur mycket ytterligare elkraft som kan utvinnas i ut- redningsområdet under förutsättning i ena fallet att endast obetydliga intrång på mot— stående intressen kan tolereras. i andra fallet att endast sådana älvsträckor som med hänsyn till sammanvägda bevarandeintressen kan karakteriseras som omistliga undan- tas från vattenkraftutbyggnad.

Vid den sakkunniges slutliga redovisning bör tonvikten läggas på en beskrivning av och en rangordning mellan enskilda projekt. Det är med hänsyn bl. a. till det stora intresset för fortsatt vattenkraftutbyggnad angeläget att utredningsuppdraget även i denna del fullgörs skyndsamt.”

(Anförande av statsrådet Carlsson till statsrådsprotokollet den 31 maj 1974.)

1.4. Utredningens arbete

Utredningen har haft möjlighet att begära uppgifter från sådana myndigheter som har särskild sakkunskap inom ämnesområden som berörs av vatten- kraftutbyggnad. Regeringen har således gett uppdrag till statens naturvårds- verk att ta fram underlag beträffande det rörliga friluftslivet och den ve- tenskapliga naturvården, till riksantikvarieämbetet beträffande kulturmin- nesvården. till lantbruksstyrelsen beträffande jordbruket och rennäringen. till Skogsstyrelsen beträffande skogsbruket, till fiskeristyrelsen beträffande yrkes-. husbehovs- och fritidsfisket samt till industriverket beträffande vat— tenkraftens roll i kraftsystemet. Verken lämnade inför utredningens läges- rapport preliminära yttranden den 1 september 1974 och slutliga yttranden under hösten 1975. I betänkandet refereras verkens yttranden ordnade efter ämnesområde i avdelning II och 111 och efter älvsträcka i avdelning IV. Yttrandena finns tillgängliga i sin helhet hos resp. myndighet och depar- tement.

Särskilt uppdrag har också getts till länsstyrelserna beträffande rekreation m. m. och till geografiska institutionen vid Umeå universitet för under- sökningar rörande sysselsättning och kommunal ekonomi, turism m.m. Vidare har Svenska samernas riksförbund (SSR) bidragit med material om rennäringens betydelse för samekulturen. Uppgifter om utbyggnadsprojek- tens storlek. läge och utformning har kontinuerligt lämnats av kraftföretagen.

De uppgifter som kommit in från de olika myndigheterna och från kraft- företagen har varit det viktigaste underlaget för utredningsarbetet. Utred- ningen har också gjort Hera resor i utredningsområdet. Utredningsman och sekretariat har därigenom kunnat besöka praktiskt taget varje älvsträcka där utbyggnadsmöjligheter redovisats. Flertalet av experterna har varit med på åtminstone någon av resorna.

Resorna har också haft ett annat viktigt syfte. nämligen att ge utredningen möjlighet att träffa olika lokala intressegrupper. för att informera men fram- för allt för att höra deras synpunkter och åsikter. Samtalen med represen- tanter för kommuner. fackliga organisationer. kraftföretag. samebyar, älv- räddargrupper. byamän. fritidsfiskare m. fl. har haft sitt stora värde inte främst som opinionsmätningar utan som ett sätt att få fram så många syn- punkter som möjligt beträffande både principiella frågor och de enskilda älvsträckornas egenskaper. De har därigenom i väsentliga avseenden på- verkat utredningsarbetet. Detsamma gäller också remissvaren på utredning- en om vattenkraftutbyggnad i södra Norrland och norra Svealand. samt remissvaren på vår egen lägesrapport.

1.5. Lägesrapporten

I enlighet med direktiven publicerade utredningen i oktober 1974 läges- rapporten (Ds B 197424) Vattenkraft och miljö 2. Huvudsyftet med läges- rapporten var att redovisa preliminära bedömningar av den återstående ut- byggnadsvärda vattenkraften. som underlag för regeringens förslag beträf- fande energipolitiken i prop. 1975z30. Energihushållning m.m.

Lägesrapporten grundade sig på preliminära rapporter från tillfrågade myn- digheter. Rapporterna var i fiera fall ofullständiga. beroende på att tiden inte hade räckt till för några mer omfattande inventeringar. Därmed måste också lägesrapportens resultat bli osäkert och delvis hypotetiskt. Några räk- neexempel fick illustrera olika nivåer för en framtida vattenkraftutbyggnad. De byggde på några tänkbara principer för bl. a. den svåra avvägningen mellan utbyggnader i olika delar av landet. I enlighet med direktiven angavs en nivå som förutsatte att "endast obetydliga intrång på motstående intressen kan tolereras". och en nivå som innebar att "endast sådana älvsträckor som med hänsyn till sammanvägda bevarandeintressen kan karakteriseras som omistliga undantas från vattenkraftutbyggnad". Den lägsta nivån be- dömdes innebära en årsproduktion på 65—67 TWh. den högsta nivån 75—77 TWh.

Lägesrapporten remissbehandlades inte formellt, men den skickades till de remissinstanser som skulle ge synpunkter på Vattenkraft och miljö (SOU l974:22) eller på energiprognosutredningens betänkande (SOU 1974z64—65) Energi 1985 2000. Flera av dessa utnyttjade också tillfället att lämna syn- punkter på utredningens arbete.

2. Vattenkraften i tidigare planering och beslut

2.1. Inledning

Enligt svensk lag har med vissa inskränkningar var och en rätt till det vatten som hör till hans mark. Den som förfogar över mer än hälften av en fallsträcka har rätt att tillgodogöra sig kraften i hela sträckan. vilket innebär att han vid utbyggnad tvångsvis och mot ersättning får ta i anspråk även fallhöjd som tillhör någon annan. I många älvsträckor har ägoför- hållandena ursprungligen varit så splittrade att ingen ensam har ägt ma- joriteten av fallhöjden. men genom olika avtal (köp. servitut. byte m. m.) har ofta en enda ägare kunnat förvärva fallhöjdsmajoriteten. Det finns därför numera majoritetsägare i så gott som alla återstående utbyggnadsvärda fall- sträckor. Stora fallrättsägare är förutom staten genom vattenfallsverket och vissa kommuner, t. ex. Stockholm och Skellefteå. bl.a. större bolag med både egen detaljdistribution och egna industrier med stor elförbrukning (t. ex. SCA, MoDo).

Om en majoritetsägare vill bygga ut sin fallsträcka krävs tillstånd enligt vattenlagen (se kapitel 16). Innan regeringens prövningsrätt den I januari 1972 utvidgades till att omfatta även allmänna planeringssynpunkter kunde prövningen formellt bara ta hänsyn till det aktuella projektet och inte till utbyggnadssituationen i stort. Det hade emellertid vuxit fram en stark opi- nion för att vissa älvsträckor en gång för alla borde undantas från utbyggnad. Detta synsätt ledde till särskilda överenskommelser mellan naturvårds- och utbyggnadsintressena och till förhandsbeslut av regering och riksdag om undantagande av vissa älvsträckor. Detta kapitel beskriver de viktigaste av dessa ställningstaganden som gäller särskilda älvar eller älvsträckor. I kapitel 3 beskrivs de energipolitiska besluten. som mer behandlar vatten- kraften som en del i ett energisystem. oberoende av vilka älvsträckor som producerar energin.

2.2. Tidigare ställningstaganden Utredningen skall studera alla älvsträckor norr om Indalsälven som kan

bli aktuella för vattenkraftutbyggnad. utom de i direktiven undantagna äl- varna Torne älv. Pite älv och Vindelälven. Tidigare beslut om undantag

av olika älvsträckor från utbyggnad är alltså inget skäl att inte behandla dem eller att betrakta deras plats i utredningens rangordning som avgjord på förhand. Men undersökningar som gjorts i samband med tidigare beslut är givetvis en del av det underlagsmaterial som olika myndigheter haft att utgå från vid sitt arbete.

Nationalparker

Bestämmelser om nationalparker finns i naturvårdslagen. Där står att statens mark kan avsättas som nationalpark ”i syfte att bevara större samman- hängande område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd eller i vä- sentligen oförändrat skick”. Nationalparker avsätts i princip för all framtid genom beslut av riksdagen. Ingrepp för vattenkraftutbyggnad har dock efter beslut av riksdagen skett framför allt i Stora Sjöfallets nationalpark. mindre ingrepp också i flera andra parker. Nationalparkerna i norra Norrland framgår av separatkarta B.

Överenskommelsen 1961, den s.k. Freden i Sarek

År 1952 skapades en ”samarbetsnämnd för natur- och landskapsvård i sam- band med vattenkraftens utnyttjande”. I nämnden ingick deltagare från ett antal organisationer och sammanslutningar med intresse för naturskydd. Den kompletterades också med företrädare för vissa myndigheter. Nämnden utsåg 1954 en delegation som skulle företräda naturskyddets intressen i överläggningar med främst statens vattenfallsverk (delegationens uppgifter övertogs 1963 av statens naturvårdsnämnd och 1967 av statens naturvårds- verk). År 1961 hade förhandlingarna lett fram till en överenskommelse som innebar att vattenfallsverket förklarade sig berett att avstå från utbyggnad av vissa vatten. medan andra utbyggnader sköts upp i 5 resp. 10 år. Na- turvårdens företrädare lovade i gengäld att inte motsätta sig övriga utbygg- nader. Överenskommelsen har dock aldrig bekräftats av riksdagen. Vissa områden som berördes av överenskommelsen ingår numera i Padjelanta nationalpark, som tillkom 1962.

Frågan om Vindelälvens utbyggnad och utredningen om I970-talets vattenkraftutbyggnader i Norrland

Av Vindelälven undantogs i överenskommelsen 1961 endast vissa källsjöar från utbyggnad. 1 övrigt skulle Vindelälven med Laisälven få byggas ut. Statens vattenfallsverk redovisade 1962 en plan för Vindelälvens utbyggnad. och 1965 upptogs förhandlingar mellan verket och statens naturvårdsnämnd. Resultatet blev att nämnden inte motsatte sig utbyggnad. sedan de ursprung- liga planerna modifierats så att ingen utbyggnad skulle ske i Vindelälven uppströms Storvindeln.

Debatten om Vindelälvens utbyggnad fortsatte sedan frågan tagits upp i riksdagen och ledde till att riksdagen beslutade att en utbyggnad inte borde komma till stånd (AB 1967155).

Regeringen tillsatte 1969 en arbetsgrupp för att utreda frågan om vat- tenkraftutbyggnad i de fyra outbyggda huvudälvarna. d.v.s. Torne älv.

Kalix älv.. Pite älv och Vindelälven. Gruppen fann att det fanns starka skäl att bevara alla älvarna outbyggda. men att. om sysselsättningssynpunk- terna gavs stor vikt. Vindelälven i första hand borde komma ifråga för utbyggnadl.

I samband med att regeringen i april 1970 meddelade att man inte skulle komma att föreslå riksdagen en utbyggnad av Vindelälven. fick statens vattenfallsverk i uppdrag att redovisa statens outnyttjade vattenkrafttill— gånger i de större norrlandsälvarna. Redogörelsen skulle bl. a. visa syssel— sättningseffekten och lönsamheten vid olika utbyggnader. En utgångspunkt för arbetet skulle vara att Torne och Pite älvar samt Vindelälven inte borde byggas ut.

Verket presenterade i slutet av samma månad tolv utbyggnadsprojekt. Sedan ett stort antal myndigheter och organisationer yttrat sig gjorde re- geringen en preliminär avvägning. Enligt denna borde vattenfallsverket fortsätta förberedelserna för utbyggnad av det ekonomiskt lönsamma Kai- tumprojektet, som skulle innebära en överledning av vatten från Kaitum- älven till Stora Lule älv. Framför allt av sysselsättningspolitiska skäl borde verket vidare fortsätta förberedelserna för utbyggnad av kraftstationerna Vittjärv i Lule älv, Rebnisluspen i Skellefteälven, Juktan och Björkfors' i Umeälven samt Vojmån-Stalon och Stenkullaforsen i Ångermanälven. I fråga om Karats i Pärlälven samt Tärnaby och Forsbäck i Umeälven ansåg regeringen däremot att så starka naturvårdsskäl talade mot utbyggnaderna att de inte borde komma till stånd.

En utbyggnad av Kalixälven (projekten Parakka och Mestoslinkka) be- räknades inte på lång tid få någon effekt på sysselsättningen i Norrbotten. Också lönsamheten bedömdes vara otillräcklig. och regeringen ansåg därför att man tills vidare inte borde ta ställning till en utbyggnad.

Kraftstationerna Vittjärv och Rebnis är numera utbyggda och Juktan un- der byggnad. Kaitumprojektet däremot avfördes i samband med riksdags- beslutet om utbyggnad av Ritsems kraftstation i Luleälven (rskr. 197lz226).

2.3. Den fysiska riksplaneringen

Förarbeten för en fysisk riksplanering påbörjades 1967 med syftet att klar- lägga förutsättningarna för användningen av våra naturresurser. Arbetet re- dovisades i rapporten (SOU 1971:75) Hushållning med mark och vatten. som efter en omfattande remissbehandling låg till grund för prop. 19721111. bilaga 2. Där föreslog regeringen vissa riktlinjer för den fortsatta planeringen. Det var dels riktlinjer för hur vissa geografiska områden, främst kusterna. fjällen och älvdalarna. skulle behandlas. dels riktlinjer för hur vissa verk- samheter. t. ex. jordbruk. friluftsliv och miljöstörande industri. skulle be- handlas i planeringen.

Riksdagen godtog i huvudsak propositionens förslag. Beslutet innebar bl. a. att riktlinjerna skulle fullföljas i den kommunala planeringen och genom åtgärder från länsstyrelser och andra myndigheter. I ett första skede skulle kommunerna redovisa program för vilka planeringsåtgärder de ansåg nödvändiga för att riksplaneringens syften skulle tillgodoses. Programmen redovisades under 1974. och sedan regeringen och riksdagen tagit ställning

' Med Björkfors i Umeäl- ven avsågs samma pro- jekt som Klippen i denna utredning.

till programarbetet under 1975 fortsätter planeringsarbetet i län och kom- muner för att i huvudsak vara avslutat under 1976. Resultatet av arbetet under programskedet har redovisats i regeringens proposition 1975/7611.

De geografiska riktlinjerna

De fastlagda riktlinjerna för fjällvärlden innebär bl. a. att vissa väglösa om- råden skall undantas från all tyngre exploatering. t. ex. vågdragning och vattenkraftutbyggnad. Planverket och naturvårdsverket har i samråd med länsstyrelser och kommuner gjort en översyn av områdenas avgränsning. som överlämnats till regeringen under hösten 1975. Förslaget remissbehand- las för närvarande. De väglösa områdena enligt verkens avgränsningsförslag framgår av separatkarta B.

För älvdalarna innebär riktlinjerna bl. a. att av vattenkraftutbyggnader opåverkade huvudälvar och källflöden i norra Norrland också fortsättnings- vis skall bevaras opåverkade. Regeringen föreslog i prop. l972:111 att Torne älv. Pite älv och Vindelälven skulle bevaras men att i fråga om Kalix älv ytterligare överväganden borde göras innan statsmakterna tog ställning till om älven borde bevaras i sin helhet eller om någon utbyggnad borde få komma till stånd. Riksdagen uttalade dock att övervägande skäl talade för att inte heller Kalix älv borde byggas ut för kraftproduktion.

Riktlinjernas innebörd är att de skall fungera som ramar för planeringen under lång tid framåt. De grundar sig på översiktliga bedömningar och måste få sin praktiska tillämpning i mer detaljerad planering. men några större avsteg från riktlinjerna får inte göras utan riksdagens medgivande. I prop. 1975/7611 understryks att de geografiska riktlinjerna bör gälla som klara anvisningar för hur de berörda områdena skall utnyttjas. Men givetvis gäller här liksom i fråga om nationalparkerna att ett starkt samhällsintresse kan ge riksdagen anledning att ändra riktlinjerna.

Riksintressanta områden

Den fysiska riksplaneringen omfattar också en kartläggning och värdering av bl. a. den vetenskapliga naturvårdens, friluftslivets och kulturminnes- vårdens anspråk. Naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet har efter sam- råd med länsstyrelser och kommuner avgränsat ett stort antal områden som anges vara av riksintresse för dessa sektorer. I norra Sverige är dessa områden i stor utsträckning koncentrerade till fjällområdet och älvdalarna. Många tänkbara kraftutbyggnader berör därför sådana områden.

Avgränsningen av riksintressanta områden är ett uttryck för berörda myn- digheters värderingar. Sammanvägningen med andra intressen sker bl. a. i kommunernas fysiska planering. I prop. 1975/7611 sägs att det bör vara ansvariga centrala fackmyndigheters uppgift att ange vilka områden i landet som har betydelse från rikssynpunkt och att svara för bevakning av hur deras intressen beaktas i lokal och regional planering. Regering och riksdag bör inte ta ställning på förhand till fackmyndigheternas redovisningar och åtgärder. men myndigheterna bör göra regeringen uppmärksam på om på- gående utveckling eller föreslagna åtgärder skulle äventyra riksplaneringens syften.

Det kommunala programarbetet

Under programskedet har 272 av landets 278 kommuner i samråd med länsstyrelserna gjort upp program för de åtgärder man ansett nödvändiga för att säkerställa riksplaneringens syften. Efter en omfattande remissbe- handling har regeringen under våren 1975 fattat beslut län för län om att programmen bör läggas till grund för fortsatt planeringsarbete och angett olika förhållanden som särskilt skall uppmärksammas i planeringen.

Vattenkraftprojekt som aktualiserats i samband med de båda utredning- arna om vattenkraftutbyggnad i södra Norrland och norra Svealand resp. i norra Norrland berör 45 kommuner varav hälften i det södra området. Kommunerna där har senare haft tillfälle att redovisa sin uppfattning i ut- byggnadsfrågorna i samband med remissbehandlingen av den sehlstedtska utredningen..

I det norra området har tio kommuner kommenterat vattenkraftutbygg- naderna i sina program (Pajala kommun har därutöver utryckligen avstått från att behandla Kalixälven). Arvidsjaurs kommun har därvid motsatt sig utbyggnad av Byske och Åby älvar. Jokkmokks kommun säger att ett be- varande av Pärlälvens vattensystem är en förutsättning för att riksintressena skall kunna tillgodoses och föreslår skydd enligt naturvårdslagen kring älven.

Att så många som 14 kommuner i det norra området inte alls behandlat vattenkraftfrågorna i programmen beror sannolikt på att programmen gjordes innan utredningen tillsattes, och att man således inte ansett sig ha vare sig anledning eller underlag för att ta upp någon diskussion om vatten- kraftutbyggnad. Åtskilliga kommuner har dock föreslagit olika planerings— insatser i områden där utbyggnad kan bli aktuell. utan att närmare kom- mentera utbyggnadsfrågan och utan att den varit avgörande för förslagen. Det gäller för 14 kommuner och täcker ett lS-tal älvar och älvsträckor där utbyggnadsmöjligheter har redovisats.

I sina beslut angående de kommunala programmen har regeringen un- derstrukit att en översiktlig planering bör utföras för huvudälvarnas dal- gångar. Regeringen anger 25 kommuner som bör utveckla sina program i syfte att tillgodose riktlinjerna för älvdalarna. Tio av dessa kommuner ligger i området norr om lndalsälven.!

2.4. Beslut av 1975 års riksdag

I regeringens proposition 1975:30 om energihushållning m. m. behandlades frågor om hur landets försörjning med elektrisk energi fram till 1985 bör läggas upp (se vidare kapitel 3). I avvaktan på ett nytt samlat ställnings- tagande 1978 till energipolitiken föreslog regeringen att en utbyggnadsnivå motsvarande 66 TWh/år t.v. skulle sättas som gräns för den totala vat- tenkraftutbyggnaden i landet. Energibalansen 1985 skulle därmed kunna tillföras ytterligare ca 5 TWh. Ett sådant tillskott ansågs möjligt att uppnå med förhållandevis små skadeverkningar. i första hand genom om-. till- och nybyggnader i redan utbyggda älvar. Riksdagen konstaterade att det råder viss tveksamhet om möjligheterna att fram till 1985 öka vattenkraft- produktionen med 5 TWh. men godtog ändå det mål för vattenkraftpro-

duktionens utveckling som angavs i propositionen. Civilutskottet anför (CU 1975:28):

Det är emellertid enligt utskottets mening uppenbart att avvägningar även i tids- perspektivet fram till 1985 bör grundas även på det ytterligare underlag som år 1976 väntas läggas fram av den Ekströmska utredningen och framför allt kunna göras för bl. a. båda utredningsområdena på en gång. Mot bakgrund av denna bedömning har utskottet förutsatt att regeringen. sedan det tillkommande utredningsmaterialet remissbehandlats. förelägger riksdagen redovisning därförjämte därav föranledda för- slag till kompletterande riktlinjer för vattenkraftsutbyggnader fram till år 1985.

I propositionen framhölls att sammanhängande älvsträckor av stort be- varandevärde bör undantas från utbyggnad genom riktlinjer i den fysiska riksplaneringen. medan övriga projekt bör vara öppna för prövning enligt vattenlagen. Ett slutligt ställningstagande till vilka älvsträckor som på detta sätt borde undantas kunde dock inte göras vid denna tidpunkt. I stället angavs en rad älvsträckor i södra Norrland och norra Svealand där full hand— lingsfrihet borde bibehållas inför en senare prövning. och där inga beslut om utbyggnad således borde fattas tills vidare. Det gällde:

Övre Klarälven (Strängsforsen och Klarabro) Övre och mellersta Västerdalälven (Hälla-Äppelbo) Nedre Västerdalälven (Kvarnholsforsen och Fänforsen) Nedre Dalälven (Tyttbo och Gysinge) Härjedalsljusnan (Broforsen och Linsellborren) Mellanljusnan (KasteIn-Edänge) Mellersta Ljungan (Havern och Kölsillre) I Indalsälven: Åreälven Hosjö och Dammån Övre Hårkan (Ulen-Rengen och Toskströmmen) Nedre Hårkan utom Högfors Ammerån

Vid behandlingen av propositionen (NU 1975130. CU 1975:28. rskr. 1975:202—203) godtog riksdagen alltså regeringens förslag om utbyggnads- nivå. Riksdagen lade emellertid till ett antal enskilda projekt som tills vidare borde undantas från slutliga beslut. nämligen:

I Klarälven Värsjö 1 Dalälven Djurforsen I Ljusnan Hamreskans. Härjeåsjöns och Vemåns reglering I Ljungan Sölvbacka och Viforsen I Indalsälven Mattmar. Granboforsen. Långforsen. Litsnäset. Åbervattnets. Kingarnas och Häggsjöns reglering samt Högfors.

De undantagna älvsträckorna redovisas bl.a. på separatkarta ] till prop. 1975/7621.

För norra Norrland fanns inte underlag för att göra motsvarande urval av älvsträckor. För detta område innebär riksdagsbeslutet att man. på mot- svarande sätt som i det södra området. skall kunna ta ställning till ett antal projekt som inte tillhör de från motstående intressen högst värderade. trots att ett samlat ställningstagande ännu inte skett.

3. Vattenkraften i energiförsörjningen

3.1. Energiomsättning

Alla processer på jorden drivs av energi. som till absolut övervägande del härstammar från solen. Figur 3:I visar hur det ständiga energiflödet från solen genom olika processer omvandlas till värmestrålning som lämnarjor- den igen.

Längst ner i figuren finns symboler för lagrad energi ijorden. Energin i fossila bränslen är lagrad solenergi. Den fylls långsamt på genom dött organiskt material. men samhällets uttag är f.n. betydligt större än åter- fyllningen. I form av kärnenergi och geotermisk energi finns mycket stora energimängder lagrade sedan materiens tillkomst. I dag kommer endast små tillskott till energiflödet från dessa lager.

Energin kan inte konsumeras. bara omvandlas till andra former av energi. I stället för energikonsumtion borde man alltså tala om energiomsättning.

i Värmesirålning

solljuset! 30 000'

Konvertera till värme:15000' ”feta- L"”W WW? .., . ,. ..

lk , . _ . .. . gnagarna? Figur 3.1 Energtflodet pa

älvar och is ' ' I. -0 ' ; jorden. Siffra anger./lödas _lVaiienkraitå '"”J'g'djs x ä'm' i'm" storlek som multipel (00x) " "HW?! 0" lierigqriinden'Sll . .. .- . _ . , . .. ., ...en av den energtmangd som

Folns nieszå' samhället totalt omsätter. "WMNWWMTW' ' " L ” V' .; Logaritmisk breddska/a. Vindar, vågor och strömmar-50"

Källa: Energi — inte endast en fråga om teknik. Cent- rum./"or tvärvetenskap vid

Göteborgs universitet.

Symbolen ”samhället” i figuren representerar det som sålunda något o- egentligt brukar kallas energiproduktion och energikonsumtion. Samhällets omsättning av solenergi genom olika typer av tekniska processer har i figuren åsatts värdet 1. Övriga processer i figuren har satts i relation till detta värde. Varje år kommer sålunda via solstrålningen ca 30000 gånger mer energi till jorden än den som omsätts genom teknisk energiomvandling.

Den tekniska energiomvandlingen ger dock bara en del av den totala energimängd vi utnyttjar. Förutom att värmen från solen är en förutsättning för allt liv på jorden. kan vi för särskilda ändamål tillgodogöra oss en del energi utan teknisk omvandling. t. ex. genom att ta tillvara direkt solstrålning för husuppvärmning, driva sjöfart med segelfartyg eller låta vattnet sköta transportarbetet vid timmerfiottningen.

Det finns inte heller några bestämda gränser för vad som kan ingå i den tekniska energiomvandlingen. I figuren är vattenkraft. kärnkraft. ved och fossila bränslen markerade som samhällets energikällor. förutom livs- medlen. Med solceller kan en liten del av det solljus som nu reflekteras eller konverteras till värme ledas in i kraftsystemet. Vindkraftverk. våg- och tidvattenkraftverk kan utnyttja rörelseenergin. Fotosyntesen kan ut- nyttjas mera genom odling av snabbväxande vedväxter. Den geotermiska energin kan utnyttjas för uppvärmning eller omvandlas till elektricitet. När det i detta betänkande talas om energiproduktion och energikonsumtion avses alltså bara en del av samhällets totala energiomsättning. den del som tillgodogörs med i dag tillämpade tekniska omvandlingsprocesser.

3.2. Energikonsumtionens utveckling

Användningen av naturresurser som ved. fossila bränslen och vattenkraft TWti/år för framställning av energi var fram till industrialiseringen under 1800-talet jämförelsevis obetydlig. Från början var födan den enda energikälla som människan omvandlade till arbete. En vuxen människa i hårt kroppsarbete utvecklar mindre än en halv kilowattimme per dag eller ungefär lika mycket som en vanlig glödlampa. Med husdjur som draghjälp. elden som källa för värme och ljus. med väderkvarnar och vattenhjul ökade energianvänd- ningen. men den motsvarade långt in i modern tid mindre än en tiondel av dagens energianvändning. räknat per person.

Kring sekelskiftet. då industrialiseringen kommit i gång på allvar. var energiförbrukningen per person fortfarande inte mer än en sjättedel av vad den är i dag. Ännu svarade vedförbränningen för två tredjedelar av ener- gikonsumtionen.

Med undantag av tiden för andra världskriget har energiförbrukningen under 1900-talet ständigt ökat. Ökningstakten har varit särskilt stark efter andra världskriget. Förbrukningen motsvarar i dag nära 200 kilowattimmar per person och dag. De viktigaste energikällorna har varit kol. olja. vat- tenkraft och bränslen från skogen (se,/igar 3.2). Användningen av kol ökade Figu'3"2_ Sveriges magi" fram till andra världskriget för att under 50-talet trängas undan av oljan konsumuon' som sedan dess varit den dominerande energikällan. Utbyggnaden av vat- Källa; Ångpanne/örening- tenkraften skedde i accelererad takt och kulminerade kring 1960. Bränslen en. från skogen har sedan sekelskiftet använts i nära nog oförändrad omfattning.

vattenkraft

petroleum kol och kuk: vad om Mall

iillllllllilll

1900 -11) '20 430 'HD $O $O å

ll.

tidigare i form av ved. i dag främst i form av avfall inom massa- och pappersindustrin.

Mellan 1955 och 1973 ökade energiförbrukningen i landet med i genom- snitt 4.6 % per år och uppgick 1973 till 429 miljarder kilowattimmar (TWh). Under samma period ökade elförbrukningen med i genomsnitt nära 7 % per år och uppgick 1973 till 77.5 TWh. Den stora efterfrågan på elenergi beror bl. a. på att den har förhållandevis lågt pris. är lätthanterlig och lätt- tillgänglig och ger liten miljöpåverkan hos slutkonsumenten.

Av den tillförda energin 1973 importerades drygt 75 %. varav större delen i form av oljeprodukter. Vattenkraften svarade för 14 % och ved och avfall för 8 % av den tillförda energin. Den senare delen av produktionen omsätts i huvudsak inom massa- och pappersindustrin.

Under 1974 sjönk energiförbrukningen till 405 TWh. och för första gången på 25 år minskade också elförbrukningen. om än obetydligt. Orsakerna till minskningen kan härledas ur 1973 års oljekris. som resulterade i höjda ener- gipriser. ransoneringar. sparkampanjer och bidrag till energibesparande åt- gärder. Dessutom bidrog det milda vädret under vintern till en lägre ener- giförbrukning.

Utvecklingen under 1975 har inneburit en ökning av energiförbrukningen till 417 TWh varav elförbrukningens andel var ca 80 TWh. Vattenkraften har under året producerat 58 TWh.

3.3. Landets vattenkraftresurser

Vattenkraften är en kontinuerlig energikälla som. i likhet med sol- och vindenergi. ständigt förnyas. All avrinning, d.v.s. alla älvar. åar. bäckar och rännilar. motsvarar under ett normalår en energimängd av ca 200 TWh. Den tekniskt utbyggbara vattenkraften har överslagsmässigt bedömts till 130 TWh i årlig produktion. En allt större del av den tekniskt utbyggbara vattenkraften har enligt kraftindustrins bedömningar också blivit ekono- miskt utbyggnadsvärd. Det hänger främst samman med ökad efterfrågan på elenergi. teknisk utveckling och rationaliseringar inom såväl elöverfö- rings- som vattenbyggnadssektorn samt — under de senaste åren - kraftigt ökade kostnader för alternativa energislag. Denna utveckling har bl. a. in- neburit att även mindre vattendrag och fallhöjder blivit intressanta för ut-

Tabe113.1 Ekonomiskt utbyggnadsvärd vattenkraft vid olika tidpunkter samt fak- tisk produktion

Bedömning år Ekonomiskt utbygg- Faktisk vattenkraft— nadsvärt (TWh/år) produktion (TWh/år)

1930 32.5 4.5 1940 36 8 1945 41 13 1954 80 22 1961 87 36.6 1974 95 57.5

byggnad. För närvarande pågår ett utvecklingsarbete som syftar till att ta fram automatiskt styrda. standardiserade småaggregat. Försöksverksamhet med ett antal prototypanläggningar planeras i vissa vattendrag.

Enligt kraftindustrins senaste bedömning. som gjordes 1974. uppgår de ekonomiskt utbyggnadsvärda vattenkraftresurserna till totalt 95 TWh. Det är tre gånger mer än vad man ansåg vara värt att bygga ut 1930. Se figur 3.3 och tabell 3.1.

Av dessa 95 TWh har 60 TWh redan utnyttjats i befintliga anläggningar. Därtill kommer ca 1 TWh i beslutade anläggningar som ännu inte har tagits

Mm" nutvrenqui

voitti???” i drift. De återstående utbyggnadsvärda vattenkraftresurserna är således ca

34 TWh. Vattenkraftresursernas fördelning på olika delar av landet fram-

isao ett] isso taco 1970 år går av figur 3.'4. Figur 3.13 Ekonomiskt ut-

bvggnadsvärd vat/enkraft

enligt kraftindustrins be- _ [län",/ngar, 3.4 Vattenkraftens egenskaper och roll I kraftsystemet

Sveriges försörjning med elektrisk energi har hittills till största delen varit baserad på vattenkraft. som för närvarande är vår viktigaste inhemska ener- gikälla. Fram till mitten av 1960-talet täckte vattenkraften under år med

Vattenkraft som tekniskt'lkunoiniskt inte kan utnyttjas

Norra Norrland lut 60 TWh/år

Naturresurs vattenkraft 200 TWh

_ Södra Norrland ot t__ norra Svealand - .th 32 TWh/rår

L.».J

lux ! J

.» a....»

I

59

Övriga Sverige tot STWh/år

_ Befintlig eller lovgiven utbyggnad % Torne älv, Pite älv och Vindelälven

E:] Utbyggnadsmöjligheter som behandlas 1 SOU 197422 5 resp i detta betänkande D Osäkra utbyggnadsmöjligheter 12.5 Energimängderi TWh/år

Figur 3 :4 V attenkraftre- Cirklarna är ytproportionalla mot energimängderna srtrsernasfördelning på olika delar av landet

normal nederbörd praktiskt taget hela behovet av elkraft. Sedan dess har vattenkraftens andel sjunkit och är nu omkring tre fjärdedelar av elpro- duktionen.

Vattenkraftens utnyttjande bygger på en sedan länge välkänd teknik. Vat- tenkraftverken är driftsäkra och har lång livslängd. I ekonomiska kalkyler räknar man med avskrivning på 40 år. men det finns exempel på verk som utan allvarliga störningar fungerat sedan 1890-talet. De årliga ener- gitillskotten levereras alltså under mycket lång tid med låga driftkostnader och oberoende av störningar i omvärlden och fluktuerande bränslepriser. Även relativt små kraftverk blir därför. totalt sett. betydande energipro- ducenter.

Jämfört med andra produktionsformer ger vattenkraften elektrisk energi med små omvandlingsförluster. Naturenergin i det rinnande vattnet om- vandlas med hög verkningsgrad till elenergil

Vattenkraftproduktionen är beroende av vattenframrinningen. Den na- turliga vattentillgången är i de norrländska vattendragen minst då elkraft- behovet är som störst. d.v.s. under vintern. För att vattenkraften skall kunna utnyttjas effektivt krävs därför goda årsregleringsmöjligheter. Genom stora ingrepp i form av sjöregleringar kan vattenkraften nu regleras så att produktionen är ungefär jämn året runt. Ca en tredjedel av landets vat- tenkraftproduktion möjliggörs genom årsregleringar.

Kraftproduktionen måste vid varje tidpunkt svara mot förbrukningen. Elenergins konsumtionsmönster varierar avsevärt mellan olika årstider. un- der veckan och dygnet beroende på klimatväxlingar, arbetsrytm i industrin m.m. Sejigur 3:5 och 3:6. Med hänsyn till bl. a. dessa variationer i be- lastningen måste produktionssystemet vara flexibelt. I det svenska kraft- systemet uppnås detta genom att kraftverk med lång utnyttjningstid och jämförelsevis låga rörliga kostnader. t. ex, kärnkraftverk och vissa vatten- kraftverk, används för att täcka baskonsumtionen. Belastningsvariationerna

% av veckomedeleifekten 140

' 1 ett kärnbränslebaserat kondenskraftverk får man inte ut mer än en tredjedel av bränslets energi i form av elenergi. 1 ett modernt oljeeldat kondenskraftverk är verkningsgraden något högre. Ett kärnkraft- aggregat av normalstor- lek producerar under normala förhållanden 1.5 ggr den energimängd som en utbyggd Kalix älv skulle göra. Därtill alstras energi i en kvanti- tet som motsvarar pro- duktionen i tre utbyggda Kalixälvar. Den utgörs av värme som f.n. inte nyttiggörs.

?. %av driftsårsbelastningen !

Zu

JASONDJFMAMJ

Figur 3.'5 Normal vecko- förde/ning av driftärsbe— lastningen.

Källa: Vatten/all.

Figur 3:6 Belastningens variationer och produk— tionens/öra'elning på kraftslag under dvgnet och under veckan - december- dagar.

K äl/a: Var/en/äll

under dygnet och veckan klaras i första hand med lättreglerad vattenkraft. i andra hand med värmekraftanläggningar som harjämförelsevis höga rörliga och låga fasta kostnader (se figur 3.6).

Vattenkraften har vidare stor betydelse som det kraftslag som bäst täcker plötsliga produktionsbortfall vid t. ex. driftstörningar eller haverier i större värmekraftaggregat. Vattenkraftverkens goda regleringsegenskaper beror på att det är tekniskt möjligt att genom automatisk reglering praktiskt taget momentant ändra vattenföringen genom verket. En motsvarande reglering i oljeeldade kraftverk skulle resultera i en avsevärd fördyring av kraftpro- duktionen.

3.5. Landets energipolitik

Våren 1975 lade riksdagen fast vissa allmänna riktlinjer för energihushåll- ningen m.m. fram till år 1985 (prop. 1975130. NU 1975z30. rskr. 1975:202).

I propositionen redovisar statsministern regeringens syn på den energi- politiska situationen:

Sverige hör till de länder i världen som har den högsta industriella produktionen och den högsta energikonsumtionen per invånare.

Frågan om en rättvis global fördelning måste alltid ha en central plats. när ener- giproblemen diskuteras. Men det är inte så att det bara är de fattiga länderna som förlorar om utvecklingen får fortsätta i samma riktning och i samma takt som hittills. Förr eller senare måste en ohämmad ökning av energiförbrukningen slå tillbaka på oss alla. Tillgångarna på energi är inte obegränsade. Användningen i allt större om- fattning av bränslen av olika slag medför dessutom påtagliga risker för människor och miljö.

Det är inte möjligt att göra några säkra uppskattningar av hur länge de energi- tillgångar som kan utnyttjas med hittills känd teknik kommer att räcka. För vissa slag av bränslen kan det vara en fråga om decennier. För andra är det fråga om betydligt längre tider. Men ett faktum är att konsumtionen i dag till helt övervägande del tillgodoses ur jordens lagrade reserver av olja. kol. naturgas och uran. d.v.s. inte förnyelsebara råvaror. Endast några få procent av den totala förbrukningen hämtas från vattenkraft och andra energikällor som förnyas.

All produktion av energi är förenad med miljöproblem. Utnyttjandet av vattenkraft innebär ofrånkomligen ingrepp i naturen. Kärnkraften har särskilda säkerhetsproblem som hör ihop med den joniserande strålningen. Användningen av fossila bränslen innebär risker för både människors hälsa och naturmiljön. Det gäller i första hand svaveldioxid. som släpps ut vid förbränningen av kol och olja. Den sprider sig över - stora områden och kan försura mark och vatten. Utsläppen av koldioxid i luften innebär på längre sikt kanske ännu större risker. Ökade mängder koldioxid i luftlagren kan enligt vissa forskare ge klimatförändringar. som med tiden skulle kunna få ka- tastrofala följder för våra levnadsbetingelser.

I framtiden kommer många av de begränsnings- och riskproblem som hör ihop med de nya energikällorna att lösas. Men att utveckla ny teknik kräver stora forsk- ningsinsatser. Det tar också lång tid innan ny energiteknik kan få en mera påtaglig roll för energiförsörjningen. Det tog 30 år för kärnkraften att nå fram till ett kom- mersiellt genombrott. Varken vätekraft. sol- och vindenergi eller geotermisk energi kommer att kunna bidra till energiförsörjningen i nämnvärd utsträckning under de närmaste decennierna. Debatten om energifrågorna har i stor utsträckning kommit att handla om avig-

sidorna med en okontrollerad energiförbrukning och riskerna med olika energikällor. Den kritik av utvecklingen som har kommit fram har varit både nyttig och nödvändig. Den har riktat uppmärksamheten på olika riskmoment och understrukit nödvän- digheten av att spara energi.

Såväl ekonomisk utveckling som välfärd äventyras. om inte samhället tar ett större ansvar för den framtida energiförsörjningen. Men samtidigt är en tryggad tillgång på energi en avgörande förutsättning för att vi skall kunna förverkliga våra önskemål om arbete. välfärd och social utjämning.

Huvudpunkterna i den energipolitik som riksdagen beslutade är El att dämpa ökningen av energikonsumtionen genom dels sparande. dels effektivare användning av energin El att driva en aktiv oljepolitik som innebär att man ökar importen av andra fossila bränslen samt ökar försörjningstryggheten när det gäller tillförseln av olja El att trygga behovet av elkraft genom utbyggnad av såväl oljekraft som

vatten- och kärnkraft att delta i internationell samverkan för energihushållning att genom forskningsinsatser förbättra nuvarande metoder och ta fram andra metoder att producera. transportera och använda energi.

D E]

Den konkreta innebörden av riksdagsbeslutet är bl. a. att ökningstakten i energiförbrukningen med 1973 som utgångspunkt] skall hållas på i genom- snitt 2 % per år fram till 1985 vilket kanjämföras med ökningstakten sedan 50-talet som har varit ca 4.5 % per år. Under perioden 1973—85 beräknas mot denna bakgrund den årliga energiförbrukningen öka från 429 till 540 TWh. Fördelningen på olika energislag framgår av tabel/3.2.

För tiden efter 1985 bör enligt propositionen allvarligt prövas möjligheterna att dra ner ökningstakten ytterligare så att den omkring 1990 närmar sig noll. Utvecklingen efter 1985 skall närmare behandlas av riksdagen år 1978.

Förbrukningen av elektrisk energi bedöms i propositionen öka från 77.5 TWh till ca 160 TWh 1985. d. v. 5. mer än fördubblas på tolv år. Det innebär

Tabell3.2 Energibalans för 1973 och 1985

1973 1985 TWh % TWh % Oljeprodukter 313 73 324 60 Kol. koks 20 4.5 50 9 Lutar. ved 34 8 37 7 Vattenkraft 60 14 66 12 Kärnkraft 2 0.5 63 12 Totalt 4290 100 5400 100

” Den totala energiomsättningen 1973 kan beräknas till närmare 500 TWh om man tar hänsyn till alla förluster. På samma sätt skulle den totala energiomsättningen 1985 bli ca 740 TWh. De beräknade värmeförlusterna i kärnkraftaggregaten är ca 130 TWh och de ingår inte i den siffra — 540 TWh — som anges i propositionen.

1 1974 var ett från energi- synpunkt i många av- seenden onormalt år. varför 1973 har valts som basår för beräkningarna i propositionen.

Tabell 3.3 Elenergibalans 1973 och 1985

1973 I drift el- Tillskott lerbeslutat enligtriks- före våren dagsbeslut

Totalt 1985

1975 våren 1975 TWh % (TWh) (TWh) TWh % Vattenkraft 59.9 77.0 61 5 66 41 Kärnkraft 2.0 2.5 53 10 63 40 Övrig värmekraft 15.3 20.0 19 11 30 19 Nettoimport 0.3 0.5 — — Totalt 77.5 1000 133 26 159 100

en årlig ökning med ungefär 6 %. räknat från 1973. Det kan jämföras med ökningstakten sedan 1955. som varit ungefär 7 % per år. Ökningstakten inom elsektorn förutses således bli betydligt högre än vad som gäller för energiomsättningen i sin helhet.

Det tillskott av elenergi som enligt riksdagsbeslutet behövs fram till 1985 skall täckas med såväl vattenkraft som olje- och kärnkraft. Det understryks i propositionen att det kan bli svårt att uppnå angivet tillskott när det gäller produktionen i mottrycksanläggningar. En viss beredskap måste hållas för att kunna ersätta en del av detta tillskott med andra energikällor.

Vattenkraften kommer år 1985 fortfarande att vara den största elpro- ducenten. men dess andel av elproduktionen kommer att ha minskat från ungefär 75 % till drygt 40 %. Tillskotten av elenergi kommer i första hand att täckas av kärnkraft. som till 1985 enligt riksdagsbeslutet kommer att vara utbyggd för nästan lika stor produktion som vattenkraften. Även fos- sileldad elkraft skall enligt samma beslut svara för en större andel av till- skottet än vattenkraften (se tabell 3.3).

Synen på vattenkraften beskrivs av industriministern på följande sätt:

Bland de kraftslag vid sidan av kärnkraften som med nu känd teknik och till rimliga kostnader kan ge väsentliga bidrag till energiproduktionen framstår vatten- kraften som det mest attraktiva. Vattenkraften är sålunda vår utan jämförelse vik- tigaste inhemska energiresurs. Den lämpar sig väl för såväl baskraft— som toppkraft- produktion och utgör ett värdefullt komplement till kärnkraften och annan värme- kraftbaserad baskraftproduktion genom att den med större lätthet än andra kraftslag kan regleras i takt med elkonsumtionens variationer. Vattenkraften bygger vidare på en sedan lång tid tillbaka beprövad och utvecklad teknik. Den har därigenom blivit en mycket tillförlitlig kraftkälla vilket har stor betydelse för leveranssäkerheten vid driftstörningar i stora värmekraftverk. (Prop. 1975:30 bil. ]. Energihushållning m.m.)

Vattenkraften kan således i princip fylla tre uppgifter:

D Att producera baskraft

d. v. s. sådan energi som behövs kontinuerligt oberoende av variationerna i förbrukningen El Att producera toppkraft

(. d. v. s. sådan energi som utöver baskraften behövs under dagtid. speciellt 1 under vintern — en energiproduktion som är anpassad till de normala ' variationerna i förbrukningen. it El Att täcka snabba variationer i förbrukningen och utgöra reserv vid drift- ll störningar i andra kraftanläggningar.

,; Vattenkraftens uppgift att producera baskraft kommer 1985 att vara mind- re betonad än i dag beroende på att kärnkraftaggregaten förväntas täcka en stor del av det behovet. Vattenkraften. som är lättare att reglera. kommer därföri så stor utsträckning som möjligt att utnyttjas för t0ppkraftproduk- tion. 1 den mån vattenkraften inte räcker till för detta måste oljebaserad värmekraft utnyttjas. Ytterligare utbyggnad av välreglerad vattenkraft kom- mer således i första hand att ersätta oljekraft och inte kärnkraft.

Genom att den tillförlitliga vattenkraften hittills svarat för större delen av elförsörjningen har behovet av reservkapacitet i produktionssystemet varit förhållandevis litet. Den elförsörjning vi har att räkna med 1985 baserar sig till mindre än hälften på vattenkraft. Värmekraftens sämre driftsäkerhet gör att allt större reserver måste hållas för att samma leveranssäkerhet som idag skall kunna bibehållas. Vattenkraftens tredje uppgift — att täcka snabba variationer och att vara reserv vid driftstörningar i t. ex. kärnkraftverk — kommer alltmer att träda i förgrunden.

ii ; AVDELNING II UTBYGGNADSINTRESSEN

4. Utbyggnadsmöjligheter i norra Norrland

=-

v._—e .n—cg-mms.

acw—r— ir—Ä x . _

4 Utbyggnadsmöjligheter i norra Norrland

4.1. Vattenkraftresurser

Med norra Norrland avses i det här sammanhanget den del av Sverige som ligger norr om Indalsälvens avrinningsområde och som utgör ca 40 % av landets yta. De samlade vattenkraftresurserna i området framgår av tabell 4.1. De utbyggnadsvärda vattenkraftresurserna i norra Norrland har av kraftindustrin (1974) bedömts kunna ge ca 60 TWh i årlig produktion. Det motsvarar närmare två tredjedelar av den utbyggnadsvärda vattenkraften i

Tabell 4.1 Vattenkraftresurser i norra Norrland Vattendrag Befintlig eller be- Återstående Totalt ut- slutad utbyggnad utbyggnads- byggnads- värt värt TWh/år % TWh/år % TWh/år96

Behandlas av utredningen:

Kalix älv - — 4.5 18 4.5 7 Lule älv 14.0 39 2.9 12 16.9 28 Skellefte älv 3.8 11 0.5 2 4.3 7 Ume älv 7.2 20 0.6 2 7.8 13 Ångermanälven 10.5 30 1.3 5 11.8 19 Skogsälvara 0.1 — 2.7 11 2.8 5 Summa 35.6 100 12.5 50 48.1 79 Behandlas ej av utredningen: Torne älv (svensk del) — — 4.0 16 4.0 7 Pite älv — — 4.6 18 4.6 8 Vindelälven — — 3.9 16 3.9 6 Summa 12.5 50 12.5 21 Totalt 35.6 100 25.0 100 60.6 100

a Inkl; Vapstälven som rinner ut i Norge.

Antal projekt

Figur 4:1 De redovisade projektens energiproduktion (G Wh / år) 46 Utbyggnadsmöjligheter i norra Norrland SOU l976:28

landet. Drygt hälften eller 35.6 TWh/år hänför sig till befintliga eller be- slutade anläggningar. Därav faller hela 35.5 TWh/år på de fyra utbyggda huvudälvarna Lule, Skellefte och Ume älvar samt Ångermanälven. Den nuvarande energiproduktionen i skogsälvarna är så obetydlig som 0.1 TWh/år.

Av de återstående utbyggnadsvärda resurserna, 25 TWh/år, faller 22.3 TWh/år på huvudälvarna och 2.7 TWh/år på skogsälvarna. De största re- surserna finns i de outbyggda huvudälvarna Torne, Kalix och Pite älvar samt Vindelälven med sammanlagt 17 TWh/år. Ytterligare utbyggnader i de fyra exploaterade huvudälvarna skulle kunna ge 5.3 TWh/år.

I utredningens direktiv anges att Torne och Pite älvar samt Vindelälven inte skall behandlas. Som energiresurs motsvarar de 12.5 TWh/år eller hälf- ten av den ännu outnyttjade vattenkraften i norra Norrland.

Av tabellen framgår också att de tolv skogsälvarna tillsammans med Vapst- älven svarar för endast en tiondel av de återstående vattenkraftresurserna och en femtedel av det som utredningen har att behandla. Byskeälven är den från energisynpunkt i särklass viktigaste skogsälven och svarar ensam för nära en tredjedel av energitillskottet i skogsälvarna. De fyra minsta skogs- älvarna skulle tillsammans producera ungefär en fjärdedel av vad Byskeälven kan ge.

Kraftindustrin har till utredningen redovisat samtliga i dag kända ut- byggnadsmöjligheter inom området norr om Indalsälven, utom vad gäller de undantagna älvarna. Det sammanlagda antalet projekt är ca 150, fördelade på 18 flodområden. I vissa fall finns ett detaljerat underlag i fråga om reg- leringar och anläggningarnas tekniska utformning. kostnader, energipro- duktion m. m. Det gäller t. ex. Byskeälven och Kalixälven. För några älvar redovisas alternativa utbyggnadsmöjligheter, t. ex. Råne älv och Vojmån. För skogsälvarna Sävarån, Moälven och Nätraån samt Långseleån (Ång- ermanälven) finns inga projekt redovisade utan enbart de totala energire- surserna för älvarna som helhet. Det är således ett mycket ojämnt under- lagsmaterial utredningen haft att behandla. Man får därför räkna med att vissa projekt kommer att falla bort, andra att komma till vid en fortsatt bearbetning.

Energiproduktionen i de enskilda kraftstationerna varierar kraftigt. Det största projektet är Parakka i Kalixälven som skulle ge 1 250 GWh/år, det minsta är Gamla Falmark i Bureälven med en årsproduktion av 2 GWh/ år. Närmare två tredjedelar av projekten beräknas ge en årsproduktion mindre än 50 GWh/år. Drygt ett tiotal projekt med en energiproduktion större än 200 GWh/år skulle tillsammans svara för ungefär hälften av det möjliga energitillskottet (6.3 TWh/år).

Fyra projekt med en högre årsproduktion än 500 GWh/år skulle till- sammans ge 3.4 TWh/år (se även figur 4.'1).

4.2. Värdering

Samtidigt som utredningsarbetet påbörjades uppdrog Kungl. Maj:t åt statens industriverk (SIND) att ”redovisa underlagsmaterial för en bedömning av de aktuella utbyggnadsprojekten från kraftförsörjningssynpunkt och speciellt

vilken betydelse olika projekt skulle få i ett optimalt dimensionerat kraft- system". Industriverket presenterade hösten 1975 sina resultat i prome- morian Vattenkraftutbyggnader i norra Norrland (SIND PM 197529).

[ promemorian framhålls att det underlag som industriverket haft att basera sin bedömning av de olika objekten på är osäkert. Bl. a. av denna orsak har verket funnit det vara mindre meningsfullt att göra en djupgående värdering av vart och ett av objekten. Industriverket har i stället valt att älvvis föra samman enskilda objekt till större projektpaket.

Vid sin värdering av de olika projektpaketen har industriverket väsentligen baserat sin bedömning på uppskattade produktionsförhållanden i ett tekniskt — ekonomiskt optimalt kraftsystem i slutet av 1980-talet.

För att få en grund för bedömning av och jämförelse mellan de olika utbyggnadsmöjligheterna har industriverket utvecklat ett dataprogram för beräkning av kraftproduktionen i ett helt älvsystem. Kraftproduktionen har därefter värderats med utgångspunkt från ett bedömt energivärde vid slutet av 1980-talet. Slutligen har industriverket vid sin rangordning tagit hänsyn till utbyggnadskostnaderna i den mån dessa varit kända. I projektens kost- nader har inräknats kostnader för överföring av kraften till mellersta Norr- land och Mellansverige. lndustriverket har därvid antagit att en fullständig utbyggnad (exkl. undantagna älvar) skulle medföra behov av dels en 800 kV ledning till Mellansverige, dels en 400 "kV ledning till mellersta Norrland.

Industriverket framhåller:

"Relativt stor vikt bör tillmätas produktionens värde. i synnerhet vid rangordning av ungefär lika stora objekt. Eftersom t. ex. vinterdagkraft har ett väsentligt högre värde än kraft producerad under sommarnatt. spelar regleringsförutsättningarna stor roll för projektens värdering och dessa förutsättningar kan variera avsevärt mellan projekten.

Även om utbyggnadskostnaderna är ofullständigt kända bör de givetvis beaktas i görligaste mån. Sådana projekt vars produktionsvärde motsvarar en låg förräntning på den beräknade utbyggnadskostnaden bör stå tillbaka för i övrigt likvärdiga projekt som lämnar högre förräntning. Ju säkrare känd utbyggnadskostnaden är desto större vikt bör den tillmätas".

Verket framhåller vidare att rangordningen till viss del blir en bedöm- ningsfråga och att den långt ifrån alltid kan objektivt verifieras. De tillämpade värderingsprinciperna har snarare varit vägledande än bestämmande.

Industriverket har i enlighet med sitt uppdrag försökt sätta de enskilda projekten i relation till ett större kraftsystem. Metoderna för att göra detta är relativt outvecklade och har förutsatt starka förenklingar. Resultaten har därför inte kunnat läggas till grund för utredningens bedömningar av bl.a. följande skäl:

El Beräkningarna av kraftproduktionen bygger på en förenklad modell som inte tar tillräcklig hänsyn till variationer i vattenföringen under året och mellan olika är. Vidare har industriverket förutsatt att maximala möj- ligheter till års- och korttidsregleringar alltid föreligger. vilket i verk- ligheten inte är fallet. [:| En sammanslagning älvvis till större projektpaket ger missvisande re-

sultat när det gäller de enskilda projektens kraftekonomiska värde. Detta gäller i synnerhet då ett gynnsamt projekt slagits ihop med mindre gynn-

samma. Som exempel kan nämnas projekt i Luleälvens källflöden, där projektet Vuojat är mycket gynnsamt medan de närliggande projekten Stalojokk och Huorso är mycket ogynnsamma. D Enligt kraftindustrins uppgifter till utredningen torde vattenkraften inte byggas ut i snabbare takt än att energitillskotten kan avsättas i Norrland. En utbyggnad av överföringsledningar torde i så fall inte ske i den om- fattning som industriverket anger.

Mot denna bakgrund har utredningen valt att bereda statens vattenfalls- verk och Svenska Kraftverksföreningen tillfälle att ge synpunkter på in- dustriverkets redovisning samt utarbeta ett alternativt förslag till rangord- ning av de olika utbyggnadsmöjligheterna. Utredningen har också haft munt- i liga överläggningar med kraftföretagen.

Med ledning av från kraftindustrin inkommet material och under hand lämnade uppgifter har utredningen sammanställt en rangordning av de ak- tuella projekten från kraftförsörjningssynpunkt. Utredningen har därvid i huvudsak utgått från den älvindelning som har tillämpats av flertalet övriga redovisande myndigheter.

Vare sig industriverkets metod eller den metod som använts av kraft- industrin ger, enligt utredningens uppfattning, en fullständig bild av pro- jektens värde. Således är den rangordning som gjorts av kraftindustrin främst baserad på företagsekonomiska bedömningar. Det hade varit önskvärt med en bättre belysning av de olika projektens värde för den svenska energi-

! | l l

försörjningen.

Emellertid har utredningen bedömt den av kraftindustrin gjorda rang- ordningen som mest relevant att använda i detta sammanhang. För detta talar också att i huvudsak samma metod användes i den sehlstedtska ut- redningen.

Projekten är värderade med hänsyn till främst deras storlek, reglerings- möjligheter och kostnader. Därutöver har beaktats speciella plusvärden.

Storlek avser främst produktionstillskott. En stor anläggning är ofta att föredra framför flera små med avseende på främst byggande och drift. Pro— duktionens storlek för ett givet projekt kan vanligen anges relativt säkert även i ett tidigt utredningsskede.

Regleringsmojlighet är ett uttryck för produktionstillskottets kvalitet och därmed dess värde. Regleringsgraden bestämmer andelen vinterkraft och är det mått på regleringsmöjligheten som huvudsakligen använts.

Kostnad har räknats i kr/ kWh och år (specifik anläggningskostnad). Kost- nadsuppgifterna är dock i många fall osäkra.

Speciella plusvärden är t. ex. närhet till distributionsområdet, nytta i andra anläggningar samt fördelar genom bättre samkörningsmöjligheter.

Kostnaderna utgör — i den mån de är kända — den viktigaste faktorn vid bedömningen. Projekt med en specifik anläggningskostnad lägre än 75 öre/kWh och år har i regel förts till den högsta klassen — klass 4 — medan anläggningar med kostnader överstigande 2 kr/kWh och år oftast förts till den lägsta klassen. Jämfört med utbyggnad av kärnkraft och oljekraft har de olika klasserna av vattenfallsverket och Kraftverksföreningen definierats

på följande sätt:

Klass 4. Vattenkraftobjekt i denna klass är klart fördelaktigare än både kärnkraft och oljebaserad kraft.

Klass 3. Vattenkraft i denna klass ger visserligen högre genomsnittlig energikostnad än kärnkraft, men objekt med goda regleregenskaper eller vilkas produktion förbrukas inom närbelägna områden kan vara ekonomiskt fullt likvärdiga med kärnkraft. Jämfört med oljebaserad kondenskraft är kostnaden ungefär densamma, men vattenkraft med goda regleregenskaper eller lokal anknytning är att föredra.

Klass 2. Dessa objekt framstår för dagen som dyrare än såväl kärnkraft som 01- jebaserad kraft. Konkurrensförmågan kan dock förbättras på sikt. speciellt jämfört med oljekraft.

Klass 1. Objekt i denna klass är som regel ofullständigt utredda men har bedömts vara inte ekonomiskt intressanta som alternativ till kärnkraft eller oljebaserad kraft. Blir alternativen i stället kraft baserad på andra fossila bränslen eller ännu dyrare kraftslag, såsom vindkraft och jordvärme. förändras dock situationen.

Värderingen bygger på dagens kostnadssituation och på den kunskap som finns om projekten. Med ny kunskap kan värderingen komma att förändras. Osäkerheterna i underlagsmaterialet är uppenbara och detta gäller främst de lägre klasserna. Objekten i klass 4 är dock som regel relativt väl utredda. Effektutbyggnader har, liksom i den sehlstedtska utredningen, förts till klass 0.

Tabell 4.2 Värdering av älvsträckor från kraftsynpunkt &

Älvsträcka Energi- Klass Ägare Anmärkning eller projekt produktion GWh/år ___—___ 1. Kalix älv a Kalix och Kaitum älvar: Kaitumjaure 1 10 4 Vattenfall Förutsätter full ut- byggnad av Kalix älv Voutnakoski-Jokkfall 3 140 4 Vattenfall Orrfors-tångfors 920 3 Vattenfall Förutsätter övre Kalix—

.. älven utbyggd b Angesån-Lina älv:

Sakakoski 30 ] Vattenfall lnkl. regi. nytta i Kalix Saarenpää-Sistkost 265 2 Vattenfall älv 20 GWh Långforsen 45 l Vattenfall 2. Råne älv Ruodnejaure, Muorka 40 1 Vattenfall Exkl. regl. nytta ned- om Muorka Missjöträsk-Bredträsk (överledning) 235 4 Båkab Alternativa utbyggnader. ] Överledning till Lule älv Randaträsk-Mårdselet (konv. utbyggnad) 235 3 Båkab gynnsammast. ger där ytterligare 60 GWh Livas. Skajtefors 70 1 Vattenfall 3. Lule älv a Vuojatätno: Stalojokk. Huorso 275 l Vattenfall Vuojat 960 4 Vattenfall

eller

b c

d

mm

:m—nmano-m

10.

11.

(00.059)

Älvsträcka

projekt

Energi- produktion GWh/år

Klass

Ägare Anmärkning

Petsaure Lermejaure

— Jaurekaska

Källflöden till Lilla Lule älv: Pasta Kamajokk-Tarraätno Rapaätno Tjäkovarats Peuraure-Pärlälven Flarkån,alt ]

alt2

Effektutbyggnader

Aby älv Överledning till Byske älv

Alt: konventionell utbyggnad

Byske älv Kikkejaur-Skogfors

Hakamyrforsen—Ytterstforsen Ovan Nyselet Kåge älv

Skellefte älv Storselet Sädvajaure Bartaure

Bergnäs, Slagnäs Malån

Petikån Karsbäcken Effektutbyggnader

Bure älv

Rickleån Bygdsiljum-Isakfäbodforsen Nedom Robertsfors

Sävarån

Ume älv

Klippen Tärna Forsbäck, Fjällnäs Överstjuktan Effektutbyggnader

80

45

65 395 255 280 250

30 30 250

100

230

507

100

150

130 127 85 80

100

25

35

77 28

200”

90 55 405 50

N

Imwww—w—

INNNNwww

...

N

I—wa-l

Vattenfall Vattenfall Vattenfall

Vattenfall Vattenfall Produktion i Seitevare Vattenfall Produktion i Tjäkovarats Vattenfall Vattenfall lnkl. överledningsnytta Svanö Konventionell utbyggnad Svanö Pumpning Vattenfall

Båkab, Varav 60 GWh i Skellefteå Byske älv Båkab, , Skellefteå

Båkab. Skellefteå Båkab, Skellefteå Vattenfall

Graninge, Skellefteå

Vattenfall Vattenfall Varav nytillskott 98 GWh Vattenfall Vattenfall Vattenfall Skellefteå Mo Do

Skellefteå

Skellefteå . Mo Do

Ej angiven l

Vattenfall Vattenfall Vattenfall Vattenfall

Älvsträcka eller projekt SOU 1976:28

; 12. Öre älv 200 ' 13. Lögde älv i Lögda 39 : Storforsen-Hyngelsböle 180 i 14. Gide älv * Björnafallet—Nybyggeforsen 230 Uppströms Björnafallet 40 15. Moälven 900 16. Nätraån 500 17. Vapstälven 143 18. Ångermanälven l a Saxåns överledning 25 b Ransarluspen-Fatmomakk 46 1 c Fatsjö (inkl. överledn. fr. Vojmsjön) 200 : Fatsjö (konv. utbyggnad) 40 . d Bullerforsen 25 e Övre Vojmån 120 f f Vojmå 135 Vojmsjö. Bäsksele. Vilhelmina 81 . g Övre Åseleälven 430 ', h Långseleån 85 Hocksjö (Rörströmsälven) 80 ] i Borgå 45 1 j Flåsjöån 35 ' k bejarälven 49 i ] Storån 44 | m Helgumsjöns reglering 14 Meåforsen 40 % _ Ledingsån 30 , n Effektutbyggnader

Energi— produktion GWh/år

Klass

u—an-lå

Å—WN

IJÄNAAUJL—JNAI

Ägare

Anmärkning

Mo Do Vännäs

Vännäs Vännäs

Mo Do Ej angiven

Ej angiven Ej angiven

Vattenfall

Vattenfall Vattenfall Vattenfall Vattenfall Ej angiven Vattenfall Vattenfall Vattenfall Vattenfall, Graninge Ej angiven Svanö Vattenfall Svanö Båkab Graninge ÅVFb Båkab Graninge

Alt. till 18 f

) Alt. till Vojmåöverledning

Reglervinst 30 GWh tillk. Korttidsnytta tillkommer

___—___m

a Osäker uppgift baserad på bedömning av naturenergi. [? Ångermanälvens vattenregleringsföretag.

AVDELNING 111 MOTSTÅENDE INTRESSEN !

Introduktion Naturvård Fiske Friluftsliv och rekreation Kulturminnesvård Rennäring Jord— och skogsbruk

___... HONOOOXIONM

5. Introduktion

5.1. Inledning

Ända sedan den senaste istiden har älven och människan påverkat varandra i en långsam men oavbruten utveckling. Människan har län sig utnyttja älven på allt fler sätt, som fört med sig allt större ingrepp i älvens naturliga tillstånd. Älven har ända in i vår tid haft grundläggande betydelse för bo- sättning och näringsfång, ett beroende som vi inte utan vidare kan bryta. Människan och älven är delar av samma levande natur, samma ekologiska system, där alla delarnas ömsesidiga påverkan bestämmer utvecklingsrikt- ningen.

De geologiska processerna har skapat grunden för det som sker i älv- dalarna. Berggrunden, istidens omdaning, landhöjningen och nedbrytnings- processer som vittring och erosion har gett varje avsnitt dess variant av jordarter och topografi. Tillsammans med klimatet bildar jordarterna och topografin förutsättningarna för älvens rytm och växtsamhällenas samman- sättning och utbredning, i ständig växelverkan med djurliv och mänsklig aktivitet.

Människan är beroende av den omgivande naturens produktion av växter och djur. De första invånarna i Norrland var jägare och fiskare som måste söka sig till marker med gott om fisk och villebråd. Älv- och sjöstränder blev viktiga områden för människan, vilket avspeglas i de talrika boplats- lämningar som arkeologerna har funnit och finner vid de flesta vattendrag i området.

Beroendet av älven fortsätter även i odlarsamhället. Den bästa odlings- jorden är de sedimentavlagringar som älvarna lämnat i sjöar, fjärdar och mynningsområden och som sedan genom landhöjningen har kommit ovan vattenytan. Älvdalarna nedanför högsta kustlinjen har den värdefullaste jordbruksmarken och brukas fortfarande intensivt. Älvens regelbundet åter- kommande högvattenflöden har genom sin transport av näringsämnen också varit viktiga för jordbruket. Översilningsängar och slåtterholmar har tack vare den årliga gödslingen kunnat producera rikligt och lättåtkomligt hö för den långa vinterperioden.

Klimatförhållandena vid älven. med tunnare snötäcke, mindre risk för tidig frost. soliga lägen osv. har också gjort att människan för sin bosättning under lång tid har sökt sig till älvarnas närhet. I ett väglöst vildmarksområde

har älven under äldre tider utgjort en viktig kommunikationsled för män- niskan, som båtled under sommaren och isväg under vintern. Försörjnings- möjligheterna och de goda kommunikationerna har varit den främsta an- ledningen till att bebyggelsen i hög grad koncentrerats till älvdalarna.

I och med utbyggnaden av skogsindustrin i större skala, som påbörjades i slutet av förra århundrandet, fick älvarna en ny betydelsefull uppgift som flottleder, vilka möjliggjorde ett utnyttjande av inlandets skogar.

Också renskötseln, som mer än någon annan näringsgren utnyttjar Norr- lands skiftande miljöer, är beroende av älvdalarnas goda betes- och snö- förhållanden. främst för vinterbetet som i regel är den bestämmande faktorn för hur många renar som kan livnära sig. Renhjordarna söker sig också gärna till älven för sina flyttningar.

Beroendet av älven kvarstår i industrisamhället. Jordbruksmarkerna är alltjämt viktiga livsmedelsproducenter. Det strömmande vattnet, som i år- hundraden har utnyttjats för att driva kvarnar, sågar och ibland större in- dustrier, är fortfarande en viktig energikälla, även sedan den direkta driften av vattenhjul ersatts med elproduktion i vattenkraftstationer och energin därmed inte längre behöver nyttiggöras i älvens omedelbara närhet. En lång kulturhistorisk utveckling gör dock att även dagens verksamheter i stor utsträckning försiggår i samhällen vid större vattendrag, vilket bl. a. innebär att så gott som alla norra Norrlands kommuncentra är belägna i anslutning till någon av de större älvarna.

Även om älvens betydelse minskat i somliga avseenden, t. ex. som trans- portled och förutsättning för industrins lokalisering, har den i stället fått ökad betydelse för människans rekreation. Med den ökade urbaniseringen, där allt fler människor lever i tätorter, har älvens möjligheter att erbjuda avspänning, omväxling, skönhetsupplevelser och dramatik fått ökad vikt. Fritidsfiske, vandringar, bad, båt- och kanotturer eller resor med bil bidrar idag till innehållet i många människors fritid. Inte bara älven själv har en stor betydelse utan också det kulturlandskap som vuxit fram intill den.

Människans uppfinningsrika och mångsidiga utnyttjande av älven och dess omgivningar kan självfallet inte gå obemärkt förbi. Detta är ofrån- komligt och har inget med rovdrift eller misshushållning att göra. Åtgärder i älvfåran för flottning påverkar vattenföringen och näringsförhållandena och inverkar negativt på fiskbeståndet. Jakt, fiske och odling påverkar art- sammansättningen av växt- och djurlivet. Uppodlingen av mark förändrar jordmånen, avrinningen och lokalklimatet. Särskilt gäller det de talrika åt- gärderna för att utöka jordbruksmarken genom sänkning av sjöar och framför allt genom utdikning av myrar. Omfattande bebyggelse och stora kalhyggen påverkar också avrinning och grundvattennivå.

De verkligt stora ingreppen i de norrländska älvarnas ursprungliga tillstånd har dock skett först i samband med den moderna vattenkraftutbyggnaden. Förutom att den naturliga älven med sina forsar, strömmar, fall och sel omvandlats till en serie dämningsområden, medför dammar, kraftverk, torr- lagda älvsträckor, tunnlar och kanaler med upplag av berg- och schaktmassor påtagliga förändringar i landskapsbilden. Åtgärderna inverkar på såväl mark och vatten som levande organismer. Vattenförings- och vattenståndsför- hållanden förändras, och de geomorfologiska processerna, dvs. nedbrytning och uppbyggnad av landskapets delar, påverkas. Landskapsbilden och växt-

och djurlivet förändras, liksom i viss mån lokalklimatet. Vissa effekter fram- träder omedelbart, andra visar sig inte förrän lång tid efter ingreppet. En rad sådana effekter tas upp i de följande kapitlen.

I naturvårdsverkets regi, och med professor Åke Sundborg vid natur- geografiska institutionen vid Uppsala universitet som projektledare, pågår sedan hösten 1974 ett forskningsprojekt om "Vattenkraftutbyggnadens mil- jöeffekter”. Projektet finansieras till lika delar av naturvårdsverket och kraft- industrin. En referensgrupp för projektet är sammansatt av representanter för olika intressenter. Slutrapport från forskningsprojektet beräknas komma omkring årsskiftet 1976/77. Målsättningen för projektet är att belysa bl.a. sju frågor:

Vilka miljöelement är de mest väsentliga? Hur påverkas dessa vid vattenkraftutbyggnad? Hur bör dessa element inventeras och beskrivas? Metoder för värdering. Betydelse för beslutsprocessen. Standardiserat undersökningsprogram vid konkreta utbyggnadsprojekt. Forskningsuppgifter.

.*?)EJ'PSNNZ—

I programmet för forskningsprojektet anges sammanfattningsvis att man vid beslut om en föreslagen vattenkraftutbyggnad bör ta hänsyn till ve- tenskapliga värden, ekonomiska och sociala faktorer samt människornas attityder — hela tiden med tanke både på kortsiktiga och långsiktiga per- spektiv.

5.2. Utredningens behandling _av motstående intressen

Som nämnts i kapitel 1 har ett antal myndigheter haft i uppdrag att till utredningen redovisa material om sina resp. ansvarsområden och ange hur de redovisade intressena skulle påverkas av vattenkraftutbyggnad. Myn- digheterna har under hösten 1975 lämnat sina rapporter, som så långt det varit möjligt följer de riktlinjer som utredningen har angett. Dessa riktlinjer går i korthet ut på att redovisningarna borde omfatta

— en allmän del som behandlar respektive intressen och betydelsen eller inverkan av vattenkraftutbyggnader — en geografisk del som behandlar värden hos olika älvsträckor och be- tydelse eller inverkan av redovisade utbyggnadsmöjligheter — sammanfattning med bifogad rangordning.

Indelningen i älvsträckor skulle i första hand följa ett förslag som bi fogades riktlinjerna. Denna indelning presenteras i inledningen till kapitel 13. Vid bedömningen borde klart skiljas mellan vad som är älvsträckors värden och vad som är verkningar av redovisade utbyggnadsmöjligheter. Slutre- sultatet borde bli två skilda rangordningar — en för älvsträckornas värden och en för inverkan genom utbyggnad på dessa sträckor. Vid rangordningen borde klasserna 1—4 utnyttjas, där vid bedömning av älvsträckorna 1 be- tecknar minst värdefull och 4 mest värdefull. Vid bedömning av inverkan genom utbyggnad representerar ] minsta och 4 största skada. Klass 0 kan

utnyttjas i de fall projekten bedöms få postitiva verkningar.

De följande kapitlen 6—11 syftar till att ge en översiktlig bild av inverkan på de olika motstående intressena av en fortsatt vattenkraftutbyggnad. De bygger i första hand på de olika myndighetsrapporternas allmänna delar. Andra viktiga källor anges i början av varje kapitel. Sist i kapitlen redovisas också myndigheternas rangordning av de olika älvsträckornas värde för resp. intresse eller verksamhet. Däremot redovisas inte de olika skadebedöm- ningarna, då underlagsmaterialet både av utredningen och av myndigheterna har ansetts vara alltför ojämnt för att medge en rättvisandejämförelse mellan j olika sträckor. *

Med nödvändighet är också underlaget för värdebedömningarna ojämnt. Vissa älvsträckor är väl studerade sedan lång tid tillbaka genom mångåriga observationsserier och kontinuerliga studier, medan andra kanske blivit fö- remål för en första översiktlig inventering först när den här utredningen skulle genomföras. Värderangordningarna kan alltså inte betraktas som slut- giltiga listor över skyddsvärda älvsträckor. Det är också uppenbart att det är svårt att göra en renodlad värdebedömning, när bedömningen skall avse sådana värden som kan påverkas av utbyggnad. Det är naturligt om vet- skapen om ett planerat projekt med kända stora verkningar leder till att den berörda älvsträckan värderas högre än om inga konkreta utbygg- nadsplaner presenterats.

[ kapitel 13 har mer detaljerade uppgifter om enskilda älvsträckor och utbyggnadsmöjligheter samlats i samband med utredarens kommentarer. Tillsammans med kapitlen 6—11 bör det ge en god bild av underlaget för utredarens slutliga avvägning, som redovisas i kapitel 12.

6. Naturvård

6.1. Inledning

Naturens resurser utgör grundvalen för mänsklig existens och odling. Genom bl. a. vetenskaplig forskning får vi kunskap om hur naturen är uppbyggd och hur den utvecklas. Forskningen har till syfte att ge vägledning för män- niskans utnyttjande av naturen, ett utnyttjande som måste präglas av en ekologisk grundsyn.

De ekologiska system som överallt omger oss har i regel formats under mycket lång tid. Olika arter av djur och växter strävar efter att föröka sig och fylla allt tillgängligt utrymme och har därför noga anpassats efter rådande förhållanden. Utrymmet för en art begränsas av naturtillgångarna, klimatet och konkurrensen med andra arter. Olika år kan styrkeförhållandena växla mellan de ingående arterna, men om systemet är i balans håller sig va- riationerna inom bestämda gränser.

6.2. Hur landskapet formas

De norrländska älvdalarna utgör en speciell naturmiljö, men de är för den skull inte likartade. Skillnader i berggrund, geologisk utveckling och klimat har skapat stora variationer i dalrelief, hydrologiska förhållanden m. m. Detta hari sin tur lett till olikheteri fråga om landskapskaraktär och förutsättningar för växt- och djurliv.

Älvarna är resultatet av en lång utveckling, där en rad olika processer samverkat. Den nuvarande dalen kan ha karaktärsdrag som bestäms av mycket gamla händelseförlopp men kan också vara starkt präglad av yngre och ännu pågående processer.

De allra äldsta skeendet, som bestämt mycket av vad som sedan skett. är berggrundens bildning. Norrlands äldsta bergarter är mer än 2 000 mil- joner år gamla. Berggrunden utgör det material som de nedbrytande krafterna (vittring, erosion) sedan verkat i. Under årmiljonerna före den senaste is- tiden har landskapet långsamt fått sina huvudformer som berg, dalar och berggrundsslätter.

De flesta av landskapsbildens detaljer är resultat av inlandsisens inverkan. Allt löst material ovanpå berggrunden härrör från istiden. Även storformerna

Detta kapitel bygger på kap. 6 i Vattenkraft och miljö. naturvårdsverkets yttrande i oktober 1975 till utredningen samt rapporterna: Vattendra- gen i norra Norrland, geovetenskapliga natur- värden (Sundborg—Rud- berg); Preliminär bota- nisk värdering av norra Norrlands outbyggda älv- sträckor (Sjörs) och Vat- tendragen i norra Norr- land, zoologiska natur- värden (Skoog).

har påverkats av isen. Dalgångarnas profil har i fjälltrakterna omskapats från floderosionens typiska V-form till glacialerosionens U-form. Isens djup- erosion i dalbotten har framhävt olikheter i berggrunden så att dalen i längsriktningen blivit trappstegsformad eller fylld av ett pärlband av sjöar. Även utanför fjällkedjan präglar inlandsisens arbete många av de stora for- merna.

Det lösa materialet, jordtäcket, har olika sammansättning och egenskaper beroende på hur det har kommit till. Jordanen på en plats bestäms av bergarten som materialet ursprungligen brutits loss ifrån och av isens och vattnets transport- och sorteringsarbete. Den helt dominerande jordarten i Norrland är morän, som består av krossat och mer eller mindre vittrat bergansmaterial som transporterats och avlagrats direkt av isen. Moränen innehåller tämligen osonerat material och kan ha olika stort inslag av större block. Isen har på många håll skrapat ihop material till distinkta moränryggar, som kan ligga parallellt med eller vinkelrätt mot isens rörelseriktning, eller till kullig morän utan dominerande riktning.

Floderna av smältvatten under isen bildade rullstensåsarna, där ru ndslipat, välsorterat sandigt, grusigt och stenigt material bildar långa, ofta branta ryggar i isens rörelseriktning. Utanför iskanten avlagrades det finkornigaste materialet över stora ytor. När isen smält undan så långt att iskanten befann sig uppe på land bildades vad som kallas sanduravlagringar, där smältvattnet bildat fåror i ett komplicerat mönster i sedimentavlagringarna. Sådana om- råden finns alltså bara ovanför högsta kustlinjen, dvs. i inlandet och i fjäll- trakterna.

Under vattenytan bildades isälvsdeltan på i princip samma sätt som stora floder fortfarande bildar deltan, men på grund av landhöjningen finner man nu isälvsdeltan långt in i landet i de flesta större älvdalar i Norrland.

I moränterräng är resultaten av det rinnande vattnets verksamhet efter istiden i regel ganska begränsade, i varje fall om moränen är någorlunda blockrik. Blockstränder är den vanligaste strandtypen kring flertalet sjöar och älvsträckori Norrland och visar ursköljningen av finmaterial med block- en kvarlämnade som ett naturligt erosionsskydd.

Den största inverkan har skett i dalgångar med mäktiga lager av linkornigt material som avsatts nedanför högsta kustlinjen. Områden med sand och grovmo är känsligast för strömerosion, som tar sig påtagliga uttryck i ero- sionsbrinkar, meanderbågar med yttersvängserosion och vandrande öar på selsträckor och deltan. Ackumulationsformerna. där lösmaterialet avlagrats igengär ofta lika distinkta som erosionsformerna med t.ex. sandbankar. älvvallar i meanderbågarnas innerkurvor, svämplan, deltan och öar.

Intensiteten i processerna skärps genom landhöjningen, som tvingar äl- varna att successivt skära sig ned i äldre avlagringar. Man kan ofta spåra denna utveckling i sekvenser av äldre älvplan och deltaytor. som framstår som terrasser på olika nivåer över den nuvarande vattenytan. Processerna som fortfarande pågår har verkat på i princip samma sätt sedan istiden. Ibland har utvecklingen avstannat när älven skurit sig ned till motstånds- kraftigare material som berggrund eller morän.

Älvens förlopp mellan källorna och havet är således beroende av un- derlagets beskaffenhet. Där älven skurit sig ner till motståndskraftig morän finns ofta långa forssträckor med steniga bottnar. Om älven rinner direkt

på berggrunden finner man oftare koncentrerade vattenfall och dramatiska forsar.

Tillsammans med klimatet bildar berggrund,jordaner och terrängformer förutsättningarna också för den fortsatta landskapsutvecklingen, där älvarna alltjämt spelar en viktig roll. Transporten av material i vattnet är på lång sikt den viktigaste av de processer som bestämmer både nedbrytnings- och uppbyggnadsformerna.

6.3. Växt-och djurliv

Landskapet utgör förutsättningen för växt- och djurliv i älvdalarna. Miljöerna över och under högsta kustlinjen skiljer sig mycket. Ovanför högsta kust- linjen är det i sin tur stor skillnad på olika älvsträckor beroende på olikheter i berggrund,jordarter, kulturinflytande m. m. Inom varje region förekom mer fors- och selsträckor och inom dessa en rad i detalj olika miljöer.

Det finns en "ekologisk grundregel" som säger att där två naturtyper möts finner man stor variation och artrikedom. Denna effekt är tydlig där vatten möter land, t. ex. vid sjö- och älvstränder. Älvdalarna utgörjordarts- och jordmånsmässigt och även klimatiskt gynnsamma miljöer, som ofta kontrasterar skarpt mot omgivningen. Det gäller särskilt där älven långa sträckor skär fram genom milsvida, karga hedbarrskogar. I sådana områden förekommer större delen av antalet växt— och djuraner vid sjö- och älv- stränder. Detta beror bl. a. på de naturliga vattenståndsväxlingarna. Hög- vattnen i samband med vårfloden har en gödslande effekt och skadar sällan den naturliga växtligheten. Stränderna zoneras med olika växtlighet från skog och barrskog i de högre belägna delarna till starr- och fräkenbestånd längre ner. I de allra nedersta zonerna råder amfibiska förhållanden, till vilka vegetationen är anpassad. Även djurlivet i vattnet (fiskar, kräftdjur, maskar, larver, musslor, snäckor osv.) är rikast i gränsskiktet mot stranden, särskilt i sjöar och lugnvatten. Smådjuren i strandzonen är ett mycket viktigt inslag i fiskarnas föda. Strandzonen är också ett viktigt lekområde för sjöns fiskar.

Vårflodens gödslande effekt ger naturliga fodermarker för den högre fau- nan. Videsnår på fuktig och tidvis översvämmad mark ger sannolikt det mest högproduktiva betet. Översilade älvnäs kan producera inemot tio gång- er så mycket kvistbete som ett lika stort hygge, och bl. a. älgen visar en utpräglad tendens att söka upp strandvidena. Stränderna är ofta rika på häckande fågel och är viktiga näringslokaler för bl. a. vadare. När vatten- föringen ökar under Vårflodens början lyfts isen upp och den näringsrika stranden blir tillgänglig. Det ger mycket goda möjligheter för norrsträckande fågel att rasta och finna föda i en i övrigt mycket ogästvänlig miljö. Älv- dalarnas karaktär gör att de också har betydelse som kommunikationsleder vintertid. De är Iättframkomliga och har goda betesförhållanden. Forsar med vinteröppet vatten ger övervintringsmöjligheter för fågellivet.

Inom varje naturligt vattendrag finns en uppdelning i fors- och selsträckor samt sjöar. Samspelet mellan dessa är betydelsefullt för växt- och djurlivet. Forssträckorna har bl. a. genom hög syrehalt och näringsdrift en hög pro- duktion av växter och djur. På sträckor med lugnvatten sjunker organiskt

material till botten och bryts ned. Dessa nedbrytningsprodukter gynnar i hög grad forssträckornas primärproduktion. Forssträckorna har vanligen bottnar och stränder av grovt grus, klappersten eller stora block. Produk- tionen av alger och mossor är ofta mycket hög medan stränderna har en artrik men i regel gles växtlighet. Forsarnas egen produktion tillsammans med en kraftig näringsdrift bildar grunden för en art- och individrik fauna. På en kvadratmeter bottenyta kan finnas 10 OOO-tals djur av hundratalet olika arter. På ett dygn kan tiotals miljoner organismer passera med ström- men genom ett kvadratmeterstort tvärsnitt. Djurlivet i strömmande vatten har ofta nått en långtgående anpassning till vattnets transporterande förmåga i och de kraftiga vattenståndsväxlingarna (forsarnas betydelse för fisken be- handlas i kapitel 7).

6.4. Inverkan av vattenkraftutbyggnad

Vattenkraftutbyggnad och reglering innebär alltid störningar i naturmiljön. Skadorna kan i princip delas upp i skador orsakade av själva utbyggnaden av kraftverk och dammar, och skador till följd av att vattenföringen i ett vattendrag regleras.

Dammar och kraftverk minskar vattnets transportförmåga. En stor del av det organiska och oorganiska materialet stannar i magasinen i stället för att transporteras vidare och avlagras inom naturliga deltaområden. Norr- landsälvarnas transpon av oorganiskt material till havet har efter kraftut- byggnaderna minskat till ungefär hälften. Den normala transporten av näring och normal kommunikation mellan strömmar, sel och sjöar avbryts. Fisk- vandring blir ofta omöjlig eller försvåras avsevärt men kan i vissa fall underlättas med särskilda fisktrappor förbi kraftverken.

Vattenkraftutbyggnad medför lokalt en förändring av landskapsbilden. Forsar och vattenfall däms över eller torrläggs och den rinnande älven ersätts av en serie dämningsområden av sel- eller sjökaraktär. I sjö- och älv- magasinen uppstår ibland en kraftig erosion som genom uppdämning och vattenståndsvariationer kan verka på tidigare opåverkade markavsnitt. Här- vid kan ras och skred utlösas. Som regel utförs dock erosionsskydd på särskilt känsliga ställen. I samband med avsänkningen av magasinen under vintern bryts strandisen loss och det kan bildas erosionssår. 5. k. isskjutning kan bilda vallar i sjöar och dämningsmagasin. En reglering av ett vattendrag innebär att den naturliga vattenföringen ändras, vilket medför bl.a. hög vintervattenföring, minskad vårflod och variationer mellan natt och dag. En reglering innebär därigenom påverkan av hela vattendraget och får konsekvenser ur såväl geologisk, botanisk som zoologisk synvinkel. Vattnet som formbildande faktor i naturen verkar på ett annat sätt än under naturliga förhållanden. Erosion kan uppstå på ovän- tade ställen, t. ex. i samband med en hög vintervattenföring eller i samband med korttidsvariationer. Växtvärlden är mycket känslig för vattenståndsförändringar. Den nya strandlinjen efter reglering motsvarar inte ens efter lång omställningstid i en naturlig strand. Markbeskaffenheten och vattnets rytm ger växtvillkor som bara uthärdas av ett fåtal arter. En reglering rycker således undan för-

utsättningarna för den artrikedom som de naturliga förhållandena skapar.

I reglerade sjöar med små vattenståndsvariationer kan en ny typ av växtliv uppstå, men vid större variationer utarmas strandvegetationen helt. Kraft- verksdammar med nästan konstant vattenstånd kan få en riklig vatten- vegetation, särskilt i områden med rika sedimentjordarter och gynnsamma som martemperaturer. Det är emellertid inte längre fråga om den ursprungliga och i regel artrika vegetationen. Kontidsvariationer gör att den ofta smala strandzonen blir botaniskt torftig.

En reglering upp till det naturliga högvattenståndet betecknas ibland som ett lindrigt ingrepp. För den strandanpassade vegetationen är det dock inte så. Det beror främst på att det naturliga högvattnet under våren eller för- sommaren fyller en viktig gödslande funktion och är kortvarigt medan det konstgjorda högvattnet uppträder under andra tider på året. Det i huvudsak vegetationsfria bältet förskjuts till strandens övre del vilket kan medföra att det naturliga erosionsskyddet kring dämningsgränsen försvinner.

När vattenståndet i ett regleringsmagasin sjunker på vintern lägger sig isen direkt på botten i den strandnära zonen. Denna sjöns rikaste del fryser in i isen med svåra skadeverkningar som följd. Strandbottnens lägre djurliv drabbas hårt. Undersökningar i en insjö som reglerats med den måttliga amplituden 5 rn har visat en minskning av djurlivet ner till 10 m djup med 80 %.

Även förlusten av forsar och fall får konsekvenser för djurlivet. Detta gäller inte bara de strömlevande arterna utan också djurlivet i intilliggande sel och sjöar liksom i viss mån också landfaunan. Det hänger samman med det utvecklade samspel mellan forsar och selsträckor i en älv som tidigare berörts liksom forsarnas ofta unika produktionsförutsättningar.

Vattenkraftutbyggnad kan alltså innebära allvarliga skador. Detta gäller i synnerhet om man bygger ut en tidigare orörd älv. I redan påverkade vatten blir skadorna i allmänhet lindrigare och främst av lokal natur. Över- dämning eller torrläggning av forssträckor innebär dock nästan alltid all- varliga ingrepp. Den nuvarande älvmiljön är ett tillfälligt stadium i en stän- digt fortgående utveckling. Om man från naturvetenskaplig synpunkt har att bedöma effekten av en bestämd utbyggnadsåtgärd är den viktigaste upp- giften kanske därför inte att förutse den omedelbara inverkan på välde- finierade geovetenskapliga objekt eller på förekomster av mer eller mindre sällsynta växt- och djurarter. Mer väsentligt är att försöka förutse de lång- siktiga effekterna på älvlandskapet som helhet.

6.5. Värdering av älvsträckor

Vid naturvårdsverkets sammanvägda bedömning har i första hand tagits hänsyn till de rapporter avseende geovetenskapliga värden. botanik och zoo- logi som framställningen i det föregående bygger på. Därutöver har verket beaktat sina tidigare ställningstaganden till vattenkraftprojekt och utbygg- nadsplaner, bl.a. den s.k. Freden_i Sarek (se kap. 2).

De områden som i den fysiska riksplaneringen avgränsats som riksin- tressanta för den vetenskapliga naturvården framgår av figur 6:l .

Vid bedömningen har älvarna och älvsträckorna betraktats som helheter.

Dalgångarna präglas av en hel serie faktorer som bl. a. har samband med berggrundens struktur, istidens påverkan och senare omdaningar genom vattnets och vindens verksamhet. Från geovetenskaplig synpunkt har fö- reteelser eller landskapselement som tydligt visar landskapets utvecklings- historia getts högt värde. Tyngdpunkten vid bedömningen ligger alltså på processer och landskapsutveckling. Härav följer bl. a. att man i allmänhet hellre vill bevara hela älvar eller större sammanhängande älvsträckor än enstaka objekt.

Motsvarande syn har präglat också den botaniska bedömningen. Botaniska skyddsvärden ärinte bara, eller ens huvudsakligen, förekomsten av sällsynta arter eller 5. k. utpostbestånd. Stort värde har tillmätts bl. a. välutvecklade orörda strandmiljöer och oskadade våtmarker, speciellt deltaland.

Från zoologisk synpunkt har värderingarna skett utifrån tio olika kriterier där orördheten fått en särskild tyngd. Bedömningen har inte omfattat projekt inom nationalparkerna.

De olika vetenskapliga bedömningarna har resulterat i skilda rangord- ningar av älvens och älvsträckornas värde. Som geovetenskapligt mest in- tressanta har utpekats Kaitumsjöarna i Kalixälven. Vuojatätno, Tarradalen, Kamajokk och Rapadalen i Luleälven, Övre Umeälven vid Hemavan, övre Vojmån i Ångermanälvens vattensystem, Vapstälven samt skogsälvarna Öre och Lögde älvar. Till detta kommer enstaka toppobjekt i olika älvar. bl.a. Jokkfallet i Kalix älv och Linafallet i Lina älv. Som mest värdefulla i botaniskt avseende anges Kalixälven, Luleälvens källflöden, Storselet i övre Skellefteälven, Tärnaån och Girjesån i Umeälven samt övre Vojmån. Från zoologisk synpunkt framstår som mest intressanta Kalixälven, Lu- leälvens källflöden, Pärlälven, övre Skellefteälven, övre Vojmån och Hel- gumsjön i Ångermanälven samt skogsälvarna Byske och Öre älvar.

Med utgångspunkt från dessa skilda värderingar samt tidigare bedöm- ningar har naturvårdsverket presenterat en sammanvägd bedömning av norr- landsälvarnas naturvärden. I följande tabell (tabell 6.1) anger 4 mest vär- defull, 1 minst värdefull.

1 a

2 3

NOK/tå

HONOOO

___—|__..— wxlONUiwa

WWFDQOU'N

ron—urbana»

00.051»

a b c Cl e f g h i j k 1 m n

Älvsträcka

Kalix älv Ängesån—Lina älv Råne älv Lule älv Vuojatätno Petsaure Lermejaure Källflöden till Lilla Lule älv Peuraure—Pärlälven Flarkån Effektutbyggnader Åbyälven Byskeälven Kågeälven Skellefte älv Storselet Sädvajaure Banaure Bergnäs—Slagnäs Malån Petikån Karsbäcken Effektutbyggnader Bure älv Rickleån Sävarån Ume älv Klippen Tärna Forsbäck—Fjällnäs Överstjuktan Effektutbyggnader Öre älv Lögde älv Gide älv Moälven Nätraån Vapstälven Ångermanälven Saxån Ransarluspen—Fatmomakk Fatsjö Bullerforsen Övre Vojmån Nedre Vojmån Övre Åseleälven Långseleån—Rörströmsäl ven

Borga Flåsjöån Lejaräl ven Storån Meåforsen—Helgumsjön Effektutbyggnader

Tabell 6.1 Värdering av älvsträckor från den vetenskapliga naturvårdens synpunkt

Klass

(;)-lib

&Nwwhålwhb NleNL—Iwäwwh NåNIW-åÅwJå-h

Iwww—NNQNA—NNN

Figur 6:I Områden av riksintresse för den vetenskapliga naturvården.

:=

10-993 MW mer än lill MW

. . .Kraftvetk idrift, under byggnad eller med laga- kraftvunnen dom 0 O OFtireslagel kraftverk 0 0 OKraftverk med fixeslagen tillbyggnad Regleringlbefintlig, under byggnad eller med laga- kraftvunnen dom) Föreslagen reglering

= Tunnel eller kanal === Föreslagen tunnel eller kanal se? Varje prick-100 invån ' Mer än 500 invånare (kvadratema är ylpro-

A portionella mot invånar- antalet) Lokal hef ingllllllll- fal » - -

7.1. Inledning

Sjöar och vattendrag präglar vårt land i en utsträckning som är ovanlig jämfört med de flesta andra länder. Utbudet av fiskevatten är stort och varierande, särskilt i norra Norrland. Sedan urminnes tider har vattnen gett ett bidrag till hushållningen och många människor har fått sin inkomst genom fiske. Trots de många sjöarna och vattendragen svarar sötvattensfisket för bara en mindre del av det totala yrkesfisket. I våra inlandsvatten har under senare år antalet yrkesfiskare minskat kraftigt. Drygt ett hundratal fiskare i främst Norrbottens län berörs enligt fiskeristyrelsen av de föreslagna utbyggnader som utredningen behandlar. Härtill kommer många människor som bedriver fiske till husbehov eller som binäring.

Antalet fritidsfiskare har däremot ökat kraftigt under senare år. Fritids- fiskeutredningen och Iåginkomstutredningen anger att ca 600 000 personer i landet har fiske som en betydande fritidssyssla. Stommen för det svenska fritidsfisket är gäddan och abborren, som båda har en spridning över praktiskt taget hela landet. Intresset för fiske efter laxanad fisk, speciellt i strömmande vatten, har emellertid ökat alltmer under senare år. Det har medfön en växande fisketurism till norrlandslänen — av fiskeristyrelsen angiven till ca 300 000 personer årligen. Anledningen är att bara de tre nordligaste länen kan erbjuda ett varierat utbud av särskilt attraktiva fiskevatten. Norrland har t. ex. 90 % av alla konfiskeområden med naturliga bestånd av laxanad fisk. Kortfiskeområden med inplanterad ädelfisk finns däremot i nästan hela landet.

Fjällområdet har stora tillgångar av fiskevatten med naturliga bestånd av öring och röding. I allmänhet är dock fiskproduktionen förhållandevis låg, vilket gör vattnen känsliga för ett alltför intensivt fiske.

Skogsområdet är rikt på sjöar och vattendrag, men här har vattenkraft- utbyggnad och flottledsrensningar enligt fiskeristyrelsen skadat många av de bästa fiskevattnen. Bestånd av laxanad fisk är i stor utsträckning utslagna eller kraftigt reducerade i flertalet större vattendrag. Trycket på de kvar- varande orörda älvsträckorna är därför stort och man kan befara att fisk- bestånden tunnas ut genom en alltför hård beskattning. På vissa håll har man redan nu tvingats begränsa fisket. Denna situation har uppstått trots att turisterna ofta bara passerar igenom skogslandet för att fiska i fjällen.

Detta kapitel baseras främst på fiskeristyrel- sens redovisning till ut- redningen 1975-10-13, därutöver kap. 6 och 8 i betänkandet (SOU 1974122) Vattenkraft och miljö, Fritidsfisket (SNV 1972:l), Fisken och mil- jön (LT, 1974).

Pågående och planerade satsningar på aktiv fiskevård i form av t. ex. flott- ledsrestaureringar kan komma att ge skogsområdet större betydelse för fisket än det för närvarande har.

I älvarnas nedre delar förekommer havsvandrande fiskarter som lax och havsöring. En stor del av de naturliga bestånden har slagits ut i samband med vattenkraftutbyggnad. Kompensationsåtgärder i form av utsättning av odlad fisk har gett mycket goda lax- och öringfisken i de utbyggda älvarnas nedre delar (t. ex. Boden, Sollefteå).

Som helhet har regionen såledesgod tillgång på fiskevatten. Enligt fiske- ristyrelsen är älvarna många gån'g'ör de mest attraktiva vattnen på grund av möjligheterna till fiske efter lax och havsöring och tillgång på harr- och öringvatten av sådan storlek att de kan innehålla storvuxen fisk och tåla relativt intensivt fiske. Denna typ av vatten är starkt skadad genom vat- tenkraftutbyggnad och av de stora älvarna är bara Torne. Kalix och Pite älvar samt Vindelälven outbyggda.

7.2. Inverkan av vattenkraftutbyggnad

Vattenkraftutbyggnaders skadeverkningar för fisket och möjliga kompen- sationsåtgärder måste ses mot bakgrund av att de olika fiskbestånden genom naturligt urval har anpassats till den miljö de lever i.

Det strömmande vattnet har unika produktionsförhållanden tack vare den höga syrehalten och vattnets ständiga näringstranspon. Strömmarna har dessutom en egen och mycket hög produktion av näring, som bildar grunden för ett rikt fiskbestånd med värdefulla arter. Dessa arter, t. ex. öring och harr, är beroende av det strömmande vattnet för sin tillväxt och fortplantning, men även lugnvattensträckor och sel har stor betydelse som uppehålls- och uppväxtområden för den strömlekande fisken. Det råder vida- re ett utpräglat samspel mellan strömsträckor och sel beträffande såväl nä- ringstransport som näringsproduktion. En förstklassig öringälv bör, anses det, bestå av hälften strömsträckor och hälften sel.

Vattenkraftutbyggnader medför att fiskens levnadsförhållanden ändras, ofta radikalt. Överdämningar av fors- och strömsträckor gör att flera av de värdefullaste fiskarterna, t. ex. lax och öring, ofta slås ut. Kraftverks- dammarna hindrar laxens och havsöringens vandring upp i älven till sina lekplatser. För att reducera denna skada kan fisktrappor byggas så att fisken kan vandra förbi kraftverken.

De flesta effekterna visar sig dock först på längre sikt. Förlusten av fors- sträckor innebär att naturliga bestånd av t. ex. öring och harr i stor ut- sträckning försvinner. Även i helt utbyggda älvar återstår dock i allmänhet begränsade sträckor med strömmande vatten där mindre bestånd av ström- fisk lever kvar. I kraftverksmagasinen bibehålls i stor utsträckning samma fiskarter som lugnvattensträckorna har i den naturliga älven — främst gädda och abborre. Vid sjöregleringar påverkas fisken främst av de onormala vat- tenståndsvariationerna som medför att de lösajordlagren kring den naturliga strandlinjen (littorala zonen) eroderas bort. En reglering innebär därigenom en utarmning av den från näringssynpunkt rikaste delen av sjön, och detta drabbar särskilt de arter som här söker sin näring, t. ex. öringen.

Utarmningen föregås dock av en period närmast efter regleringen då 5. k. dämningseffekt kan uppstå. Det innebär en ökning av bl. a. fiskproduktionen som beror på att littoralzonens näringsämnen eroderas loss och spolas ner i sjön. Efter hand som jordlager och växter eroderas bon minskar successivt näringstillförseln. Också i älvmagasinen kan näringsutbudet temporärt stiga, vilket i många fall leder till ett ökat bestånd av sik, gädda, abborre, mön m. m. Den enda laxfisk som i större utsträckning tycks kunna fortleva under sådana förhållanden är harren.

En utbyggd älv kan alltså mycket väl vara rik på fisk. Dessa fiskbestånd betraktas dock av många som "skräpfisk".

7.3. Kompensationsåtgärder

Vattenkraftutbyggnader skadar främst de fiskarter som är beroende av fritt strömmande vatten för sin tillväxt och fonplantning. Dessa arter är också de som anses mest värdefulla, den s. k. ädelfisken. Under de senaste trettio åren har forskning och försöksverksamhet bedrivits i syfte att så långt det är möjligt kompensera skadorna. Man har från början främst riktat in sig på den havsvandrande fisken, speciellt laxen. Man har också försökt att genom inplanteringar av fisk och näringsdjur ersätta ett förlorat fiske i reg- leringssjöar och älvmagasin. Ytterligare ett sätt att försöka ersätta ett förlorat strömfiske är genom åtgärder i närliggande och opåverkade vattendrag.

Det ekonomiskt mest betydande fisket som berörs är laxfisket. Genom vattenkraftutbyggnad har laxens naturliga fortplantning gjorts omöjlig i de flesta svenska älvar, och någorlunda ursprungliga förhållande råder nu, enligt fiskeristyrelsen, bara i Torne och Kalix älvar samt i Vindelälven efter till- komsten av laxtrappan vid Stornorrfors. Piteälven är överbyggd med Sikfors kraftstation och har ett litet bestånd av lax. I de övriga större älvarna upp- rätthålls laxbestånden genom utsättning av utvandringsfärdiga laxungar (smolt), som uppföds i särskilda laxodlingsanläggningar. Man har här nått goda resultat och av det totala antalet smolt till Östersjön beräknas en tred- jedel komma från svenska laxodlingar, en tredjedel från de svenska älvarna och den återstående tredjedelen från övriga östersjöländer. Den primära an- ledningen till utsättning av smolt är att kompensera havs- och kustfisket. Praktiskt taget all odlad lax tas av yrkesfiskare i havet. Den lax som vandrar upp i älven fångas i ett centralfiske, ofta beläget i anslutning till det nedersta kraftverket. Den fångade laxen används i första hand för avelsändamål, i andra hand för avsalu. Älvsträckan nedströms det nedersta kraftverket upp- låts för sportfiske. Den uppvandrande laxen är dock i regel svårfångad. Havs- öringen däremot hugger gärna och för att göra sportfisket attraktivt utsätts allt fler utvandringsfärdiga havsöringsungar. Under uppväxttiden i havet uppehåller de sig nära älvens mynningsområde och blir därigenom i mindre utsträckning än laxen fångade av yrkesfiskare.

Från sportfiskesynpunkt ger alltså havsöringen på flera sätt ett större ut- byte. Totalt sett är dock laxodling att föredra. Laxen växer fortare och återfångs- terna är större.

Trots de goda resultaten av odling och utsättning får man inte bonse ifrån att odlingen bedrivs i en skyddad miljö, där yngel och ungar, som

i den naturliga miljön skulle ha slagits ut, kan klara sig. På lång sikt finns det enligt fiskeristyrelsen risk att odlingen skapar lax- och öringstammar med mindre goda egenskaper. Från biologisk synpunkt är det därför nöd- vändigt att naturliga bestånd (s.k. genbanker) bibehålls för förnyelse av eventuellt degenererade bestånd.

Kompensationsåtgärder i reglerade sjöar och kraftverksmagasin bestod tidigare enban av utsättning av yngel eller större, fångstbar fisk. Detta gav dåliga resultat, särskilt i sjöar med stora vattenståndsvariationer. De miss- lyckade utsättningarna ledde till att man också försökte kompensera bon- fallet av de naturliga födoorganismerna genom insättning av näringsdjur som kan leva under den reglerade zonen. Med den s. k. pungräkan (Mysis relicta) har man nått relativt goda resultat. Våren 1974 hade Mysis insatts i 56 sjöar och där blivit huvudnäring för röding och öring. Under senare år har försök också gjons med andra näringsdjur av typen relikta kräftdjur. Tillgången till näringsdjur medför att fisken kan överleva och tillväxa. För- utsättningarna för fortplantning har emellertid försvunnit.

De ursprungliga arterna, och då särskilt öringen, klarar oftast ändå inte av att anpassa sig till miljön i den reglerade sjön, och försök har därför gjons att introducera nya aner. Särskilt med kanadarödingen har man nått vissa positiva resultat. Inplanteringen måste emellertid ske årligen eller med ett par års mellanrum.

Möjligheterna att anordna ersättningsvatten vid sidan av den utbyggda älven i opåverkade bivattendrag eller närliggande älvar har under senare år diskuterats. Fisket i närliggande vattendrag är i regel annans egendom och kan med nuvarande regler i vattenlagen inte med tvångsrätt disponeras av utbyggaren. Från biologisk synpunkt är det emellertid enligt fiskeri- styrelsen omöjligt att i ett mindre vattendrag skapa ett fiske av samma ka- raktär som det som går förlorat i en större älv, eftersom produktionska- paciteten är en annan. Genom insättning av fångstbar fisk kan viss kom- pensation åstadkommas, men tillväxtmöjligheterna är begränsade. Fiskens storlek och artsammansättningen i de mindre vattendragen är, likaväl som i de större, anpassade till miljön och för att ge fisket en ändrad karaktär måste kontinuerliga inplanteringar göras. Genom rotenonbehandling av sjöar och tjärnar och därpå följande inplantering av ädelfisk kan attraktiva fiske- vatten skapas, men även här krävs kontinuerliga inplanteringar. Denna typ av fiskevatten finns numera i praktiskt taget hela landet.

Det kan konstateras att kompensationsåtgärdernas betydelse som ersätt- ning för ett förlorat strömfiske är en omstridd fråga. De bästa resultaten har nåtts med odling och utsättning av lax och havsöring. De utbyggda älvarnas nedre delar hör till landets förnämsta fiskevatten. Genom inplan- tering av fisk och näringsdjuri de reglerade vattnen har vissa resultat nåtts. I de mindre vattendragen saknas enligt fiskeristyrelsen de biologiska för- utsättningarna för att skapa ersättning som direkt motsvarar ett förlorat älvfiske. För många människor är dock rotenonbehandlade vatten med in- planterad ädelfisk mycket attraktiva fiskevatten, vilket framgår av den fiske- konsstatistik som förs. Dessa konfiskeområden fyller dock främst lokala eller regionala behov. Turistfiskaren torde enligt fiskeristyrelsen i regel söka sig till andra vatten.

7.4. Värdering av älvsträckor

Fiskeristyrelsen har vid sin bedömning tagit särskild hänsyn till önskemålet att i varje region bibehålla åtminstone ett minimum av orörda vatten. Detta har bl. a. medfört att de få kvarvarande strömmande vattnen i utrednings- områdets södra del givits högt bevarande- eller skyddsvärde. Det är styrelsens uppfattning att man vid en prioritering mellan olika objekt i första hand bör sträva efter att bevara hela älvar eller större sammanhängande områden. Detta har dock inte inneburit att enstaka objekt, som i sig har ett högt värde, klassats lågt. De viktigaste av de kriterier som legat till grund för värdeklassningen av de olika objekten är följande.

Värdet av fritidsfisket har uppskattats med hänsyn bl. a. till fiskets in- riktning (strömfiske, sjö- eller havsfiske), ansammansättningen, tillgäng- ligheten (röjningar, vägar), och frekvensen av användbara fritidsfiskevatten inom en region eller i anslutning till täton.

Styrelsens tidigare undersökningar av fritidsfisket har visat att strömvatten är mest attraktiva. En beräkning av strömvattnens andel av berörda älv- sträckor har därför gjons i vissa vatten. Ett områdes orördhet eller vild- markskaraktär har i vissa fall poängterats.

Övrigt fiske omfattar yrkesfiske, övrigt avsalufiske och husbehovsfiske. Redan uppkomna skador begränsar enligt fiskeristyrelsen starkt möjlighe- terna till övrigt fiske, och på många håll kvarstår endast ett s.k. restfiske av obetydligt värde. Vid värderingen av husbehovs- och avsalufiske har : hänsyn tagits till de fiskesvårigheter (grumlingar, stubbar, rötter m. ni.) som * uppstår vid de olika typer av ingrepp i vattenmiljön som är aktuella.

En biologisk värdering har gjons av objekten och av effekterna av planerade utbyggnader både vad gäller fritidsfisket och övrigt fiske. I denna värdering

. ingår beräkning av bl.a. reproduktionsarealer för t. ex. lax och öring, art-

; sammansättning, tillväxtförhållanden (fördvärgning m. m.), parasitangrepp

[ och utbredningsbiologi (spridning av eller kraftig tillväxt av icke önskade l l

bestånd).

En arbetsgrupp på sötvattenslaboratoriet har ställt samman en översikt över de fiskbestånd, som bör skyddas på grund av sitt vetenskapliga värde. Som allmän riktlinje har angivits att referensvatten, storöringvatten och rinnande vatten bör ges högre vetenskaplig prioritet än vatten med bestånd utvisande originell ekologi eller utpostbestånd. Vid den vetenskapliga vär- deringen har områden där fiskeribiologisk forskning pågår eller har pågått under lång tid särskilt beaktats. Varken vid den vetenskapliga eller den övriga bedömningen har planerade intrång i nationalparker behandlats. Fiskeristyrelsen har förutsatt att dessa utbyggnader inte kommer till ut- förande.

I fiskeristyrelsens rangordning (tabell 7.1) omfattar klass 4 älvar och älv- sträckor som helt bör undantas från vidare kraftutbyggnad med hänsyn till fiskets värde och beräknad skada. Klass 3 utgörs av vattendrag med havsvandrande fisk och befintligt eller potentiellt stort fritidsfiske. I klass 2 återfinns älvsträckor som redan är skadade vad gäller fisket men som

, alltjämt har viss betydelse för fritids- och husbehovsfiske. Klass 1, slutligen, l innehåller vatten som är hån skadade. Fisket bedöms inte kunna utvecklas till betydelse för en större allmänhet.

Tabell 7.1 Värdering av älvsträckor från fiskesynpunkt

Älvsträcka Klass

l a Kalix älv b Ängesån—Lina älv 2 Råne älv 3 Lule älv Vuojatätno Petsaure Lermejaure Källflöden till Lilla Lule älv Peuraure—Pärlälven Flarkån Effektutbyggnader Åby älv Byske älv Kåge älv Skellefte älv Storselet Sädvajaure Bartaure Bergnäs—Slagnäs Malån Petikån Karsbäcken Effektutbyggnader 8 Bure älv 9 Rickleån 10 Sävarån ll Ume älv Klippen Tärna Forsbäck—Fjällnäs Överstjuktan Effektutbyggnader 12 Öre älv 13 Lögde älv 14 Gide älv 15 Moälven 16 Nätraån 17 Vapstälven 18 Ångermanälven a Saxån b Ransarluspen—Fatmomakk c Fatsjö d Bullerforsen e Övre Vojmån f Nedre Vojmån g h i j k l

brå—A

(ID—600.059:

thNNAA—Nh

Max'—hå

300—”(00.06!» wAw———NJÄWWN

Nano-:»

&thww—whww

| L..! a

Övre Åseleälven Långseleån—Rörströmsälven Borga Flåsjöån bejarälven Storån

m Meåforsen—Helgumsjön

—wh—NNÅNh—NNN

aVärde 3 avser överledning från Vojmsjön.

Beträffande eventuella utbyggnaders skadeverkningar kan sägas att ti- digare ingrepp genomgående medfört sådana förändringar i vattenmiljön, att endast restbestånd av de värdefullare fiskarterna kan leva kvar. På grund härav har fiskeristyrelsen i de flesta fall, i enlighet med tillämpad praxis vid tillåtlighetsprövning i vattenmål, uppskattat skadan såsom motsvarande totalskada.

8. Friluftsliv och rekreation

8.1. Inledning

Den snabba takt i vilken det svenska samhället utvecklats sedan sekelskiftet har för de flesta människor inneburit ökade inkomster och ökad fritid men samtidigt ofta också en ökad psykisk press. Den första semesterlagstiftningen genomfördes först 1938 och stadgade två veckors semester. Sedan dess har semestern förlängts till minst fyra veckor för alla förvärvsarbetande, fem- dagarsveckan har införts och arbetsdagen förkortats. Arbetstiden har sålunda minskat från omkring 3 100 timmar år 1900 till omkring 1 700 timmar per år. Till detta kommer pensionsreformerna. Ytterligare reformer som f. n. diskuteras är t. ex. längre semester, fyradagarsvecka, kortare arbetsdag eller sänkt pensionsålder.

Den ökade fritiden och de ökade inkomsterna har gett allt fler människor de yttre förutsättningarna att leva ett rikare liv. Fritidens innehåll bestäms självfallet av den enskilde individen men i flera avseenden bestäms val- möjligheterna direkt eller indirekt av de förutsättningar samhället ger. Det kan gälla t. ex. utbildning, kultur, turism och fritidsliv och det kan — vilket inte minst bör betonas — gälla vardagslivets utformning.

Friluftsliv i olika former har blivit allt viktigare. Detta på grund av att den dagliga tillvaron i dag ofta ställer mindre krav än tidigare på fysiska prestationer, men också med hänsyn till att många människor upplever ökade psykiska påfrestningar i arbetslivet. Flera undersökningar under senare år har påvisat fritidens ökade betydelse och behovet av planering för turism och friluftsliv. Utredningar som behandlat dessa frågor är bl.a.

— Friluftslivet i Sverige, SOU 1964:47, 1965119, 1966163 — Idrott åt alla, sou 196929 " — Planering för friluftsliv, Statens naturvårdsverk 197117 — Hushållning med mark och vatten, SOU 1971175 — Turism och rekreation i Sverige, SOU 1973152

— Fritid — friluftsliv, Statens naturvårdsverk 197420

I proposition 19721111, bilaga 2 om hushållning med mark och vatten säger departementschefen bl. a. (s. 144) att han anser det vara ställt utom tvivel att goda rekreationsmöjligheter blir en allt viktigare beståndsdel i vår samlade livskvalitet och att ren luft, rent vatten och tilltalande natur

Detta kapitel bygger i huvudsak på naturvårds— verkets yttrande (1975- 10-31) till utredningen samt rapporten Rekrea- tion och friluftsliv vid äl— var i norra Norrland (GERUM, Rappon A:6 1975). Därutöver har bl. a. använts Turism och rekreation i Sverige (SOU 197352) och proposition 1975146 om planering

och samordning av sam- hällets insatser för re- kreation och turism.

inom tillgängligt avstånd härvid värderas allt högre. Något mer preciserat formulerades samhällets rekreations- och turistpolitik i proposition 1975146 beträffande samhällets insatser för rekreation och turism. Departements- chefen framhåller där, i samband med att han diskuterar de 5. k. primära rekreationsområdena (s. 27). bl.a. nödvändigheten av att man vid plane- ringen tar hänsyn till behovet av både när- och fjärrekreation. Anläggningar och områden bör så långt möjligt lokaliseras och utformas så att de kan användas såväl för det dagliga rek reationsbehovet som för semestervistelsen.

8.2. Friluftslivets markanspråk

De naturliga förutsättningarna för friluftsliv är i vån land mycket goda. Kusterna — särskilt skärgårdarna — älvarna och de många insjöarna samt fjällområdet ger rikliga möjligheter till såväl aktiv rekreation som vila och avkoppling. Genom den s.k. allemansrätten har vi vid en internationell jämförelse närmast unika möjligheter att fritt röra oss i naturen. Genom ändringar i naturvårdslagen 1974 har allmänhetens möjligheter att utnyttja bl. a. strandområden ökat. Iden fysiska riksplaneringen är friluftslivets mark- anspråk en av de viktiga faktorerna.

Områden som naturvårdsverket har angett vara av riksintresse för fri- luftslivet framgår av figur 8:I.

Kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden läm- nade i betänkandet ( SOU 1973:52 ) "Turism och rekreation i Sverige" förslag till 23 s. k. primära rekreationsområden, dvs. större områden lämpliga för turism. Vid urvalet av dessa områden utgick man från dels naturliga för- utsättningar för friluftsliv, dels befintliga anläggningar och iordningställda områden, dels närheten till landets större befolkningskoncentrationer. Stats- makternas beslut med anledning av betänkandet innebar att ytterligare två områden utpekades (Malingsbo-Kloten och nedre Dalälven). De primära rekreationsområdena framgår av figur 8:1.

Här har hittills endast berörts områden som genom olika beslut betecknats som intressanta utifrån riksperspektivet. I den rekreationspolitik som re- gering och riksdag slagit fast (främst formulerad i prop. l975:46) har emel- Ienid en stark tonvikt lagts på behovet av närliggande rekreationsområden — områden som kan utnyttjas praktiskt taget dagligen av många människor. Att denna inriktning i hög grad redan gäller belyses av det faktum att de helt dominerande insatserna räknat i pengar görs från kommunalt håll. År 1975 satsade kommunerna ungefär en miljard kronor på turism och rekreation.

8.3. Älvarnas betydelse för turism och friluftsliv

Flera undersökningar har påvisat sjöarnas och vattendragens centrala be- tydelse för turism och friluftsliv. Älvarnas betydelse har framhållits bl. a. i samband med den fysiska riksplaneringen där de s.k. geografiska rikt- linjerna särskilt behandlar kusten, de stora älvarnas dalgångar och fjällom- rådet.

Eireift ) 3 3

l-9.s M lll-999 M mer än lm M

0 . .Kraflverk idrift,under byggnad eller med laga- kraftvunnen dom 0 O OFiireslagel kraftverk 0 0 OKraflverk med föreslagen . . ,, tillbyggnad Rickleån & Hegleringlbefinflig, under . ? byggnad eller med laga- lu'aftvmnen dom)

Föreslagen reglering = himtel eller kanal === Föreslagen tunneleller

kanal Utträde av riksintresse för det rörliga frilufts- livet Primära rekreations- områden

Frgur 8.1 Områden av riksintresse,fiir'I/l'ilit/lslit't'l och primära rek/'entiortsområderi enligt pra/i. 1975 :46.

Älvdalarna i Norrland kontrasterar ofta starkt mot omgivande karga skogs- områden och uppvisar ibland storslagna landskap med inslag av kultur- bygder. Älvdalarna har därigenom stort värde från allmän rekreationssyn- punkt. Forsar och vattenfall har i alla tider utövat en särskild dragningskraft på människor och det är knappast någon tillfällighet att t. ex. Jokkfallet och Linafallet lockar besökare från långt håll.

Älvdalarnas betydelse måste också ses mot bakgrund av befolknings- underlaget lokalt och inom regionen och av vägnätet, vilket är avgörande för tillgängligheten till älvarna. Koloniseringen av Norrland har. som tidigare framhållits. skett huvudsakligen längs kusten och upp efter älvdalarna. Älvarna var viktiga kommunikationsleder. och samhällen bildades främst vid älvarnas nedre delar nära kusten, men i vissa fall också upp emot fjäll- området, företrädesvis i anslutning till större sjöar. Exempel på sådana sam- hällen är Vilhelmina och Arjeplog. Älvarnas funktion som kommunika- tionsleder har numera tagits över av vägnätet, men detta har självfallet anpassats till samhällenas lägen i älvdalarna. Befolkning och kommuni- kationsleder i Norrland har således i stor utsträckning varaktigt kommit att koncentreras till kusten och älvdalarna (se figur 8.2).

Älvarna utnyttjas under kortare ledigheter främst av lokalbefolkningen. Under veckoslut och semestrar tillkommer mera långväga besökare. Äl- varnas källflöden ligger som regel i glest befolkade områden som är i hög grad intressanta som turistmål. Älvdalarna i skogslandet och nära kusten är ofta viktiga närrekreationsområden för en stor befolkning och i flera fall dessutom uppskattade semesterområden. Norrlandsturismen omfattar minst en miljon besökare årligen som i första hand färdas längs kusten men också längs älvdalarna och som har sina primära resmål i fjälltrakterna och de större tätorterna.

Lokalbefolkningen och turisterna använder älvarna på delvis olika sätt. Lokalbefolkningen utnyttjar i regel älven mera aktivt. För turisterna har älven ofta störst betydelse som ett tilltalande landskap att färdas genom och att tillfälligt vistas i. Fritidsfiske utövas av många människor, såväl turister som lokalbefolkning, och är den klart dominerande aktiva rekrea- tionen vid älvarna (se kap. 7). Under senare år har kanotsporten utvecklats snabbt. Norrland kan bl. a. genom tillgången på skiftande typer av rinnande vatten erbjuda närmast unika tillfällen till kanotsport för de mest skilda kategorier. Älvarnas sjöar och selsträckor utnyttjas också för annan båtsport och för bad. I samband med att flottningen upphört har flera av skogsälvarna restaurerats för att förbättra fisket men också möjligheterna till kanotsport.

Anläggningar för det rörliga friluftslivet och turismen såsom hotell. cam- pingplatser, stugbyar och fritidsbebyggelse är lokaliserade främst till kust- området. till tätorter vid de större älvarna i inlandet och till vissa välbelägna fjällområden. Skogslandet mellan älvarna äri regel tämligen outnyttjat.

Det är således flera faktorer som bestämmer ett områdes värde för turism och friluftsliv. Som exempel på värdefulla områden kan nämnas Åreområdet i Jämtland och Tärnaområdet i Västerbotten. De är fjällområden med för- hållandevis stor lokalbefolkning, de är lätt åtkomliga via stora vägar som dessutom är mellanriksvägar och de har väl utvecklad service för turism i

I

och friluftsliv.

Kraftverk i drift, under by nad eller med laga- ltr tvunnen dom 0 O OFiireslaget kraftverk 0 0 OKraflverk med föreslagen tillbySSned Heglairdbefintlig, under byggnad eller med laga— la'aftvunnen dnm) Föreslagen reglering = liinnel eller kanal === Föreslagen tunnel eller kanal ' ' Område av riksinlre ; . . för den vetenskapliga naturvården

Nationalpark

l i Figur 8.2 Befolkningstäthet och lokal befolkning 1973. Med lokal befolkning avses antal personer bosatta inom ' 30 km radie.

8.4. Inverkan av vattenkraftutbyggnad

Skadeverkningarna för turism och friluftsliv till följd av vattenkraftutbygg- nader har hittills inte varit föremål för några omfattande studier. Det är därför svårt att generellt göra en konkret beskrivning av denna inverkan (se SOU 1974122. sid 97 ff).

Den helt dominerande negativa effekten är dock förlusten av större forsar och fall på grund av överdämning eller torrläggning. De flesta större fall- höjder i välbelägna områden utnyttjas i dag för kraftproduktion. En ytter- ligare exploatering innebär att återstående orörda forsar kommer att värderas allt högre. Här föreligger en uppenbar konflikt mellan kraftintresset och bevarandeintresset eftersom de för kraftproduktion värdefullaste fall- höjderna samtidigt oftast är de som är mest attraktiva för friluftslivet.

Möjligheterna att aktivt utnyttja vattendragen reduceras bl.a. genom att ofta värdefulla strömfisken går förlorade (se kap. 7). En utbyggnad kan å andra sidan ibland också ha positiva effekter på turismen i bygden längs en älv t. ex. genom bättre vägstandard och ökade servicemöjligheter. Reg- leringsavgifter. särskilda villkorsmedel m. m. kan användas till utbyggnad av turist- och friluftsanläggningar som semesterbyar,campingplatser, badanlägg- ningar, skidbackar och liftar. vilka annars inte skulle ha kommit till stånd. En förutsättning för en sådan positiv inverkan på turismen är givetvis att områ- dena kring älvarna har stora rekreationsvärden utöver de som går till spillo vid vattenkraftutbyggnaden.

Uppfattningarna om vattenkraftutbyggnadernas skadeverkningar för tu- I rism och friluftsliv går således starkt isär. Förespråkare för vattenkraftut- byggnad hävdar att förlusterna väl kan kompenseras med olika åtgärder. | Som exempel anförs att turismen längs den utbyggda Umeälven är mer omfattande än turismen längs den outbyggda Vindelälven. Exemplet visar främst den betydelse åtkomligheten har för ett områdes värde för turism och friluftsliv.

Motståndarna till utbyggnad hänvisar å andra sidan till de fritt ström- mande vattnens speciella värden och knappheten på denna typ av orörd natur till följd av tidigare vattenkraftutbyggnad. Förbättrad åtkomlighet och service i anslutning till de outbyggda älvsträckorna skulle enligt denna upp- fattning ge ett kraftigare utslag i form av ökad turism och ökat friluftsliv än vid de utbyggda älvarna.

! i

8.5. Värdering av älvsträckor

I samband med att utredningen tillsattes i maj 1974 gav regeringen statens ] naturvårdsverk i uppdrag att värdera de berörda älvarna från rekreations- synpunkt. Naturvårdsverkets bedömningar grundar sig i huvudsak på rap- ( porten ”Rekreation och friluftsliv vid älvari norra Norrland" som på verkets ' uppdrag har utarbetats vid geografiska institutionen vid Umeå universitet. , Dessutom har verket använt sig av fiskeristyrelsens yttrande (1975-10-13) : till utredningen med avseende på fritidsfisket samt material som har tagits t fram tidigare, främst i samband med den fysiska riksplaneringen. ! Naturvårdsverkets uppdrag till Umeå universitet innebar dels utveckling

av en metod för värdering av älvsträckorna, dels tillämpning av metoden på dessa. Uppdraget omfattade inte fritidsfisket. För att möjliggöra genom- förandet gav utredningen de fyra berörda länsstyrelserna i uppdrag att förse naturvårdsverket och Umeå universitet med vissa erforderliga grunddata om t. ex. befintliga turistanläggningar, reservat och förordnanden enligt na- turvårdslagen samt landskapsvårdande åtgärder.

Naturvårdsverket har vid sin bedömning utgått från att vattenkraftut- byggnad i regel innebär övervägande negativa effekter för turism och fri- luftsliv. Det avgörande argumentet har varit att vattenkraftutbyggnad med- för förlust av en för friluftslivet särskilt attraktiv naturtyp som förekommer sparsamt till följd av tidigare utbyggnad av älvarna.

Naturvårdsverket har först utarbetat en rangordning utan hänsyn tagen till fiskets intressen (tabell 8.) kolumn 1). Stor vikt har lagts vid längre och sammanhängande älvsträckor med goda naturliga förutsättningar för turism och friluftsliv.

Bedömningen av älvarnas tillgänglighet har i detta sammanhang skett med utgångspunkt i det befintliga vägnätet, omfattande såväl allmänna vägar som skogsbilvägar. Vid detaljbedömning av tillgängligheten är det också av intresse att känna till framkomligheten vid vandring till fots i terrängen. Detta har dock inte varit möjligt inom ramen för denna utredning.

Vidare har landskapsbilden varit en viktig faktor vid bedömningen av älvarnas rekreationsvärden. Bedömningen har gjons dels översiktligt med hjälp av flygbilder och ett omfattande kartmaterial, dels genom utförliga fältkontroller. Det finns emellertid inga enkla normer för bedömning av land- skapsbilden. Enskilda individers uppfattning om vad som är värdefullt eller in- tressant varierar. Vid bedömningen har det högsta värdet åsatts storartade landskap, ibland i form av kombinerade natur- och kulturlandskap. Lägsta vär- de har åsatts monotona landskap, ibland påverkade av kraftiga ingrepp såsom kalhyggen, grustäkter etc.

För att få fram en total bedömning av älvsträckornas värde från rekrea- tionssynpunkt har i efterhand fritidsfiskets intressen vägts in i bedömningen. Samråd har under detta arbete skett med företrädare för fiskeintressena.

Fritidsfisket utgör den viktigaste enskilda friluftsaktiviteten längs älvarna och är dessutom den aktivitet som i regel lider störst skada vid en utbyggnad. På grund härav har verket ansett det vara motiverat att ge fisket en avsevärd tyngd vid totalbedömningen av älvarnas rekreationsvärde. Den slutliga rang- ordningen återfinns i tabell 8.1 kolumn 2,där 4 anger högsta och 1 lägsta värde från rekreationssynpunkt.

Tabell 8.1 Värdering av älvsträckor från rekreationssynpunkt

Älvsträcka Klass Klass (exkl. fritidsfiske) (inkl. fritidsfiske)

&

Kalix älv 40 Ängesån—Lina älv 4” Råne älv 2 Lule älv

Vuojatätno Petsaure Lermejaure

Källflöden till Lilla Lule älv Peuraure—Pärlälven Flarkån

Effektutbyggnader

Åbyälven

Byskeälven Kåge älv Skellefte älv Storselet Sädvajaure Banaure Bergnäs—Slagnäs Malån Petikån Karsbäcken Effektutbyggnader

8 Bure älv 9 Rickleån lO Sävarån ll Ume älv Klippen Tärna Forsbäck—Fjällnäs Överstjuktan Effektutbyggnader 12 Öre älv 13 Lögde älv 14 Gide älv 15 Moälven 16 Nätraån l7 Vapstälven 18 Ångermanälven

Saxåns överledning Ransarluspen—Fatmomakk l Fatsjö 2” Bullerforsen 2 Övre Vojmån 40 Nedre Vojmån 2 Övre Åseleälven 2 Långseleån—Rörströmsälven 2 Borga 20 Flåsjöån 2 Lejarälven 3 Storån 2" Meåforsen—Helgumsjön 30 ,

U'!» WA

ww

(T=—530.039: NAM—Nbéåwwh NAw—NAANw-h

utburen 500—500.059:

&NA—wa—DNNWW AwA——Nwwuww

Grano-ne kswäwwä—Nåäb awawwå—wsaa

g—x'w—"s'oo—ämano'm NWA—NNWNÅNN—N

a Korrigeringar av naturvårdsverket jämfört med bedömning av Umeå universitet.

9. Kulturminnesvård

9.1. Inledning

Kulturlandskapet framstår som ett resultat av människans omformning av naturmiljön. Rent naturlandskap, utan spår av mänsklig påverkan, finns bara i mycket liten omfattning. Även fjällvärlden är ! stor utsträckning ett kulturlandskap genom inverkan bl. a. från samernas renskötsel och an- läggningar. Kulturminnena och kulturlandskapet åskådliggör den historiska utveck- * lingen och människans verksamhet under olika villkor. Genom att bevara ; kulturminnen och miljöer som representerar väsentliga drag i denna ut- veckling inom skilda delar av landet kan kulturminnesvården bidra till att den historiska bakgrunden till dagens samhälle, dvs. hur olika kulturformer vuxit fram, kan upplevas av alla människor. En viktig uppgift för kul- turminnesvården är således att levandegöra kulturarvet och göra olika slag av kulturmiljöer och kulturminnen kända och tillgängliga för en större all- mänhet. Viktigt för upplevelsen är att en äldre tids lämningar inte rycks i ur sitt sammanhang, utan att den omgivande miljön får bidra till att belysa ursprung och funktion. Även kulturminnesvårdens vetenskapliga uppgift, att ge möjligheter till ökade och fördjupade kunskaper om människans och kulturens utveckling, : har alltmer kommit att tala för ett bevarande av större sammanhängande ' miljöer, där kulturformens samspel med de naturgivna förutsättningarna kan studeras. En vattenkraftutbyggnad kan därför i en del fall vara ett hot mot kulturhistoriskt värdefulla miljöer även där inga byggnader eller andra lämningar direkt förstörs. Av särskilt värde för kulturminnesvården är således större områden som inom ett avgränsat landskapsrum återspeglar en särpräglad kulturutveckling. Vissa områden kan representera en kontinuerlig kulturutveckling. Andra områden ger prov på en enhetlig bygd tillkommen under ett begränsat skede. Områdenas betydelse är inte alltid beroende av de enskilda elementens Detta kapitel bygger på kvalitet utan ofta av det helhetsinnehåll som de kan erbjuda. kap. 7 i Vattenkraft och Bevarandet av större kulturmiljöer sker idag främst genom kommunal miljö samt riksantikva-. planering och genom det skydd som naturvårdslagstiftningen ger. Kultur- i????fåeggräåågfäå? » minnesvårdens speciallagstiftning är i huvudsak inriktad på objekt och mo- turlandskap i älvdalar I nument. Lagskyddet för kulturminnen är olika starkt. Fasta fornlämningar och II.

har ett villkorslöst lagskydd antingen de är kända eller okända, synliga eller dolda. Ett villkorslöst skydd gäller även för kyrkobyggnader som tillhör svenska kyrkan, för kyrkotomter och begravningsplatser m.m. Särskilt skydd för profana byggnader, såväl i statlig som i enskild ägo, inträder först sedan byggnaderna har förklarats som byggnadsminnesmärken resp. byggnadsminnen.

Riksantikvarieämbetet är den centrala myndighet som bevakar att landets kulturminnen får erforderligt skydd. Bland annat har ämbetet sedan 1930- talet systematiskt inventerat de fasta fornlämningarna, som redovisas på den ekonomiska kartan. I samband med vattenbyggnadsföretag gör ämbetet ofta allmänna kulturhistoriska inventeringar, som förutom de fasta forn- lämningarna omfattar byggnader, näringsliv och folkkultur samt kultur- landskapet. När ämbetet tar ställning till föreslagna sjöregleringar och kraft- verksbyggen utgår man dels från en prövning av företagets tillåtlighet enligt fornminneslagen, dels från allmänna överväganden om företagets inverkan på kulturhistoriska intressen.

Riksantikvarieämbetet kan enligt fornminneslagen ge tillstånd att ta bort en fast fornlämning, nämligen i sådana fall där fornlämningarna medför hinder som inte står i rimligt förhållande till deras betydelse. När det gäller det stora flertalet fornlämningar som hittills berörts av vattenkraftutbygg- nader, har ämbetet ansett att de var för sig inte har haft så stor betydelse att de utgjort hinder för de planerade företagen. I de flesta fall har det varit fråga om boplatslämningar och fångstanordningar av vanligare typer. Den omfattande vattenkraftutbyggnaden har medfört att ämbetet lämnat tillstånd till borttagande av tusentals forntida boplatser. För att åt framtiden bevara ett representativt urval boplatsmiljöer har ämbetets prövning av fö- retagens tillåtlighet under senare tid blivit mer restriktiv. När gravanlägg- ningar och andra i de berörda områdena mer sällsynta fornlämningar berörts har det förekommit att ämbetet inte har lämnat tillstånd till borttagande. Ibland har man ställt krav på förebyggande åtgärder och i ett fåtal fall har ämbetet motsatt sig utbyggnad.

9.2. Älvens roll i den kulturhistoriska utvecklingen

F ängstkulturen

Norrlands tidigaste bebyggare var jägare och fiskare. De levde på den bio- logiska avkastningen från den naturliga miljön, vilket gav begränsade möj- ligheter till befolkningsökning och fast bosättning. Men genom att fångst- kulturen var den dominerande i flera årtusenden finns ändå i vissa älvdalar relativt gott om lämningar av tillfälliga boplatser och ibland fångstanord- ningar. De äldsta daterade boplatsfynden är ca 6000—7000 är gamla. Fångstkulturen var givetvis i första hand knuten till de bästa fångst- markerna. Älven gav genom sina näringsrika våtmarker god vilttillgång och samtidigt lämpliga lägen för fångstanordningar vid vadställen och näs. Älvdalar och sjösystem i fjällområdet och i inlandet ner till den forntida kusten är fångstkulturens centrala miljö. Mest framträdande är det nuva- rande skogslandet. Karakteristiska fyndplatser är t. ex. uddar och holmar, sjöarnas utlopp och såväl lugnvatten som forssträckor i älvarna. Boplatserna

ligger vanligen på väldränerade stränder i soliga lägen, i regel i direkt an- slutning till vattnet.

Till fångstkulturen men också till bondekulturen hör fångstgroparna, gräv- da fallgropar för fångst av framför allt älg men också vildren. De återfinns i stora delar av Norrlands inland med en särskild tyngdpunkt i Jämtland. Ofta förekommer fångstgropssystem, dvs. sträckor med fångstgropar ord- nade efter de topografiska förhållandena. De anses återspegla ett samhälle med relativt utvecklad social organisation. Dateringarna av fångstgropar om- spänner f.n. en period från 1800-talet f. Kr. till 1800-talet e. Kr.

Under medeltiden var det framför alltjaktens och djurfångstens produkter som fick utgöra skatten till staten, särskilt skinn av ekorre (gråverk), mård och bäver. Även torkade gäddor blev på 1500-talet en skattepersedel. ln— sjöfisket var ursprungligen viktigt i Norrlands inland, och arkeologiska fynd visar att gäddan under forntiden var en betydelsefull ilskan på inlandets boplatser. När saltet under medeltiden blev tillgängligt fick också den fetare laxen stor ekonomisk betydelse. Svenska herremän och kyrkans stormän lade under sig laxfisket i de stora nordnorrländska älvarna. Efter reforma- tionen gjorde i stället kronan anspråk på detta fiske. Kvarlevor av det s.k. fiskeregalet finns kvar i Lule, Kalix och Torne älvar.

Bondekulturen

Jakten och fisket har behållit sin betydelse för försörjningen in i vår tid, men redan under sten- och bronsålder har även sädesodling förekommit. Från 500-talet e. Kr. finns också indicier på fast bosättning i inlandet. Under medeltiden spred sig kolonisationen i huvudsak utefter kusten. Så små- ningom gick befolkningsströmmen vidare upp efter älvdalarna.

Redan under 1500-talet spelade invandringen av finnar en stor roll för koloniseringen av många svenska bygder. Under 1600-talet uppträdde finska kolonisatörer i Ångermanland, varifrån de trängde in i Åsele och Dorotea socknar. Kalix älvdals nedre del, ungefär till i höjd med Jokkfallet, utgör den språkliga och kulturella gränsen mellan en av finsk kolonisation do- minerad Torne älvdal och en av svensk kolonisation dominerad Lule älvdal.

Under 1600-talet var Kalix älvdal bebyggd upp t. o. m. Rödupp och Råne älv t. o. m. Degerselet. Trakten kring Tärendö var ett viktigt kolonisations- område under 1600-talet. En lång rad nybyggen anlades mellan Torne och Kalix älvar söder om Pajala. Den huvudsakliga kolonisationen av övre Ume- älvsområdet och skogsälvarna söder därom tillhör 1700- och l800-talen.

Genom 1673 års lappmarksplakat öppnades Lappland för fri jordbruks- kolonisation. Trots att det förnyades flera gånger blev resultatet klent. Ännu vid l700-talets mitt var rennäringen utan större konkurrens i lappmark— en. Nybyggarna var få.

Även bondekulturen är — förutom längs kustlandet — i stor utsträckning knuten till älvdalarna, där den bördigaste jorden finns, främst i delarna nedanför högsta kustlinjen. Till dessa dalbäcken koncentreras både järn- ålderns fornlämningar, bondekulturens äldsta bevarade anläggningar, och den senare, historiska tidens bebyggelse och odlingsmark. Dalgångsbygderna uppvisar därför i regel kontinuitet från den första kolonisationen och fram till det nutida jordbrukssamhället.

Boskapsskötseln hade i äldre tid större betydelse än åkerbruket. I norra Sverige var detta förhållande än mer uttalat. Kolonisationen av övre Norrland under nyare tid har som förutsättning en boskapsskötsel baserad på dels ett intensivt slåtterbruk av naturliga ängsmarkei och dels skogsbeten. På den grunden blev smör fr.o.m. 1600-talet en av de viktigaste exportar- tiklarna från den norra landsändan.

Bondekulturen har i ett landskap av norrländsk typ alltid behov av stora utmarker för framför allt fodertäkt och bete men även för den nödvändiga kompletteringen med jakt och fångst. Detta innebär att också större delen av moränområdena — inklusive vattendragen — och delar av fjällen varit extensivt brukade från den fasta bebyggelsen. Även dessa marker utgör därför ett kulturlandskap med agrara lämningar — t. ex. fäbodar och slät- termyrar — eller med lämningar av skilda binäringar, t. ex. järnframställning och fångst. I de mera marginella lägena är det därför fråga mera om en gradskillnad än en artskillnad mellan en kultur baserad huvudsakligen på jordbruk och en som bygger på jakt och längst. I exempelvis fjälldalarna kan jakt och längst ha varit avgörande för försörjningen långt fram i tiden, även om nybyggenas lokalisering varit beroende av jordbruksförutsättning- arna.

Ängen var kreatursskötselns viktigaste förutsättning. Efter vattendrag,vid sjöstränder och på myrar fanns otaliga lador och hässjor. Höavkastningen ökades genom bevattning. Framför allt kunde man på det sättet förvandla "fönnemyror", myrar som bara slogs vartannat år, till årlig slåtter. Arealen sökte man öka bl. a. genom sjösänkningar, som blev synnerligen vanliga och uppmuntrades med statsbidrag under 1800-talet.

Mängden lador är ett framträdande inslag i bebyggelsebilden. Ladbyg- gandet betingades framför allt av två saker: dels att själva slåtterarbetet under sommaren tog all disponibel tid i anspråk — man hade helt enkelt inte tid att klara några längre transporter — dels att vinterns snöföre erbjöd den bekvämaste transportmöjligheten. Ängarna låg vitt spridda i förhållande till gården och transportvägarna kunde vara långa. På en del håll lät man höet sitta kvar i hässjorna tills det var dags att köra hem det. De ständiga tvisterna med flyttsamerna om nerrivet hö gjorde dock att man försökte rusta sig med lador så långt det var möjligt. En ängeslada ansågs inte ta mer än en dag att timra.

En särskild byggnadsform är de nordvästerbottniska och norrbottniska timrade ladorna med snedställda väggar. Denna typ av lada kom i bruk på 1770-talet i samband med stora omvälvningar i jordbruket med för- bättrade metoder, som gav bättre avkastning och därför ökat ladbehov. Till fördelarna med dem hörde att de gav bättre svängrum vid arbetet, höet packades inte ihop så hårt och snön tornade inte upp sig mot väggarna vilket gjorde det lättare att lasta. Ladorna står ofta på låglänta, ibland naturligt överdämda ängsmarker. I Norrbotten finns utom ladorna även ett betydande antal slåtterstugor bevarade inom de låglänta, större slåtterområdena.

Fäbodarna spelade en nyckelroll i den gamla förrådshushållningen. De övergavs dock i takt med att vallhöodlingen utvecklades och gjorde slåttern på myrar och utängar överflödig. Bara i' trakter med starkt begränsad åker- mark fortsatte de att ha betydelse.

Ett märkligt skede i utvecklingen började med Hushållningssällskapets

l I l l

propaganda för torrläggning av myrar till odlingsbar mark. Från 1840-talet utgick statsanslag för ”befordrande av vattentappningar”. Vid sekelskiftet gav man sig på allvar i kast med myrarnas kultivering. Vidlyftiga dikningar gav ”nyverken" och myrodlingar, vilkas produktivitet i längden dock inte motsvarade förväntningarna. Sitt mest markanta uttryck fick tron på myr- jordens dolda odlingsresurser i kolonisationskommitténs betänkande 1922. De norrbottniska och västerbottniska kolonaten grundades på dess upp- fattning att enbart tillgång på myrjord var tillräcklig för anläggandet av nya jordbruk.

Andra verksamheter

Det norrländska jordbruket har alltid behövt kompletteras med _andra nä- ringar. 1600-talets malmfynd och 1700-talets merkantilism lade grunden till en industrialisering, som i stor utsträckning förlades till älvarna. Där hade man både transportmöjligheter och energikälla. De västerbottniska bruksnamnen Robertsfors och Johannesfors vittnar om beroendet av vat- tenkraften.

Skogsbruk har också bedrivits sedan flera hundra år tillbaka som ett kom- plement till jordbruket. På 1500-talet anlades vattendrivna grovbladiga s. k. sågkvarnar. De ersattes under 1700-talet ofta med likaledes vattendrivna finbladiga ramsågar, vilket bidrog till att sågade bräder under 1700-talet blev en av de viktigaste exportvarorna från hela övre Norrland. Även för skogsbruket har älvarna betytt tillgång till både kraft och transportmöjlig- heter. Timmerflottningen började på sina håll redan på 1700-talet men fick sin stora betydelse från 1800-talets senare hälft. Den var avgörande för in- landets avsättningsmöjligheter för timmer men också för tjära, som flottades i tunnor utför älvarna.

Före 1600-talet var älvarna de huvudsakliga transportlederna både vinter och sommar. Då inleddes byggandet av framför allt en kustlandsväg, först till Luleå och vid seklets slut till Torneå. När malmfyndigheter upptäcktes i fjällen, t.ex. silvermalmen i Nasafjäll, byggdes vägar också in i landet, men vattenvägarna utnyttjades så långt möjligt. 1700-talet och förra hälften av 1800-talet karakteriseras av fortsatt beroende av transporter på vattenvägar eller på vinterföre. Huvudparten av körslorna ägde rum under vintern. Ända till 1800-talets slut visade det glesa landsvägnätet f. ö. stor överensstämmelse med äldre tiders kommunikationssystem. Vägarna gick framför allt längs älvdalarna. Särskilt Norrbottens ekonomiska historia har varit fylld av en ständig kamp för att förbättra kommunikationerna till lands. I detta län saknade praktiskt taget hela fjällområdet väg ännu är 1940.

Omkring sekelskiftet 1900 började norrlandsälvarna också användas för produktion av elektrisk kraft. När kraften kan överföras på längre avstånd minskar älvarnas betydelse för lokaliseringen av industrin.

9.3. Den samiska kulturen

Nyare arkeologiska forskningsresultat kan tyda på att samerna har invandrat i små grupper från nordöst under tiden 1800—500 f. Kr. Antydningar om deras förekomst i Skandinavien finns i skriftliga källor från Tacitus (98 e. Kr.) och framåt. Mest känd är norrmannen Ottars berättelse från 1200- talet. Första gången de omnämns i en svensk källa är i den s.k. Tälje stadga av år 1328 (på latin), där det sägs att "ingen skall hindra de skogs- | och nomadmänniskor, som på svenska kallas lappar. i deras jakt". | Jakten var vid sidan av fisket samernas huvudnäring under hela me- deltiden. Detta jägar- och fiskarstadium karakteriserades av vissa säsong- flyttningar med hänsyn till jaktens och fiskets beroende av årstiden. Renens utveckling i riktning mot tamdjur torde ha börjat med att enstaka renar tämjts och utnyttjats för transport. Samerna flyttade inom relativt begränsade ; l områden tillsammans med renarna, vars vandringar mellan sommar- och vinterland låg helt inom skogslandet. Samerna har härvid livnärt sig framför allt på jakt och fiske. Deras fåtaliga renar har fått gå lösa sommartid. Hu- vuddragen i denna halvnomadism lever kvar bland skogssamerna i norra Sverige. Skogssamer finns i dag framför allt i Malåtrakten samt i trakten av Jokkmokk och Arjeplog.

Språkforskare och etnologer är ense om att det är först fr. o. m. 1400-talet som en tamrendrift med renhjordar utvecklas och den intensiva renskötseln uppstår på västsamiskt område. Därmed uppkommer en hel- eller fjäll- nomadism, som blir alltmera specialiserad. Den karakteriseras av mjölkning av renarna, ett drag som den anses ha lånat från boskapsskötande nordbor. Under nyare tid har rennomadismen i mycket präglat samernas levnadssätt och kultur. Fram till vår tid brukade hela familjen ständigt följa renhjorden på de långa vandringarna.

Renens produkter har under lång tid utgjort grundvalen för samernas materiella kultur. Renen användes som slaktdjur (kött, märg, skinn, horn, ben, senor etc.) och som mjölkdjur. Bostaden var i äldre tid en kåta av renskinn. Material till kläder och bruksföremål kom också i stor utsträckning från renen: av päls eller skinn gjordes koltar och byxor, mössor, handskar, bälten, skor och väskor. Renens senor användes som sytråd och man spann tenntråd omkring den för tenntrådsbroderier. Av läder gjordes också lasson och andra rep.

Av horn och ben tillverkades t. ex. skopor. knivskaft. sländtrissor, väv- skedar, skedar och inläggningar i t. ex. skrin och saltflaskor. Den samiska j konsten tycks alltid ha varit förknippad med bruksföremålen. 1 norra Sverige ?

l I

finns av tradition två dominerande stilarter: dels den sydskandinaviska s. k. geometriska, med rötter ända tillbaka i vikingatidens ornamentik, dels en nordskandinavisk floristisk, influerad av kringliggande allmogekulturer. Renens produkter utgjorde också tidigt värdefulla exportartiklar. Renhorn har påträffats vid utgrävningar av medeltida städer, som t.ex. i Lund och Lödöse, Göteborgs föregångare. Under 1700-talet var renhudar jämte torrfisk , den största produkten från svenska lappmarken. Pälsar av renskinn var ? tidigt en eftertraktad handelsvara, som exporterades från lappmarken. Dessa & pälsar kallades mudd på svenska efter det samiska ordet för päls, muodda. Muddar omtalas redan i en bouppteckning från Stockholm på 1680-talet.

Renskötseln har'över huvud taget helt präglat samernas livsföring under flera hundra år. Förutom slakt- och mjölkdjur användes renen som lock- ren/täckren i samband med vildrensfångst och som klövjeren och dragare förspänd för pulka eller ackja. Renskötseln var huvudnäring och innebar arbetsuppgifter för hela familjen. Idet samiska språket ingår också ett mycket stort antal ord som har att göra med renen och renskötseln.

9.4. Inverkan av vattenkraftutbyggnad

Den jämförelsevis långsamma utvecklingen i Sverige under äldre tid har medfört att minnen från äldre kulturskeden har bevarats i ovanligt hög grad. Vissa typer av kulturminnen — t. ex. fornlämningar som tillhör fångst- miljön — kräver för att rätt kunna upplevas avsevärda skyddsområden av sådan art att de av naturen givna förutsättningarna för kulturen kan studeras. Möjligheten att i dag uppleva miljöer av denna art blir genom en hög ex- ploateringstakt snabbt beskuren. Från internationell synpunkt motsvarar dessa kulturlandskapsmiljöer naturvårdens vildmarksområden. För vissa ty- per av förhistoriska miljöer kan man här med fog tala om Europas sista orörda kulturlandskapsmiljöer.

F &” ngsrku/ tur

En stor del av fångstkulturens lämningar som hittas i dag är till synes an- språklösa lämningar av skärvsten samt avslag av sten (restprodukter) från redskapstillverkning. Redan små förändringar av vattenförhållandena på- verkar denna fornlämningstyp, som finns längs de flesta av de i utredningen studerade älvsträckorna. Särskilt boplatsrika områden tycks finnas vid Skel- lefte älvs sjösystem, liksom vid Ångermanälven, Ume älv och Byske älv. Kännedom om boplatslokalerna är dock helt beroende av riksantikvarie- ämbetets inventeringar och andra specialinvenieringar. som inte finns för mer än en mindre del av alla älvsträckor.

Fångstgroparna är som regel vattenanknutna, men ligger ofta något in- nanför själva strandplanet. Även mindre vattenregleringar påverkar dock fångstgroparnas miljö.

Bondekulrur

Efter ängsbrukets upphörande utgör igenväxning och förbuskning av mar- kerna ett hot mot ängarna. På många platser vidmakthålls dock fortfarande ängsbruket antingen genom ett kontinuerligt brukande eller genom direkta vårdåtgärder. I den mån ängarna är beroende av älvens naturliga vatten- föring. måste man räkna med att de skadas eller försvinner vid eventuella utbyggnader.

Längs Petikån finns Västerbottens län kanske mest vidsträckta ängs- område. som i stor utsträckning gjorts höbärande genom dammar och över- silningsdiken. I Norrbottens län finns miljöer med typiskt ängsbruk framför allt längs Kalix älv. I synnerhet vid Bondersbyn finns exempel på ett aktivt jordbruk som genom enskilda insatser vidmakthåller en levande kultur-

tradition.

Den gamla bondebygden ligger vid stränder av sjöar och vattendrag. Många byggnader har sådan funktion att de är direkt vattenanknutna. t. ex. vattenkvarnar, båthus, tvättstugor, bodar m. m. Sjöreglering inom sådana bygder kan innebära omfattande påverkan av hela bebyggelsemiljön. Även fasta fiskeanordningar är mycket känsliga för regleringar av vattenförhål- landena. Fasta fisken finns bevarade framför allt i Kalix älv. Aldre bebyggelse av värde finns på många håll. Särskilt rika i detta av- seende är miljöerna kring nedre delen av Kalix älv.

Andra verksamheter De lämningar av äldre gruvverksamhet som finns inom de områden som I kan komma att byggas ut härrör alla från löOO-talets gruvbrytning. Det är Alkavare och Kerkevare silvergruvor och deras gemensamma smälthytta vid Kvikkjokk, Silbojokks smältverk (för Nasafjäll) och Bygdsiljums järn- gruva vid Bygdeträsket. Vid Alkavare finns kapellet och husgrunder kvar, vid Kerkevare skrädhögar, husgrunder och gruvhål och vid Silbojokk rester ! av kapellet. Bygdsiljums och Nasafjälls gruvor med sina gruvöppningar j är lika märkliga i sitt slag, men torde genom sina höga lägen vara mindre » känsliga för förändringar i miljön. , De flesta skogsälvar är påverkade av flottningen. Numera håller flott- » ningen på att upphöra i många älvar. I samband härmed avlägsnas i regel flottningsanordningarna, av vilka många har ett kulturhistoriskt värde. Fort- farande bedrivs dock flottning i t. ex. Kalix älv, Lule älv, Ume älv, Vin- delälven, Öre älv och Ångermanälven. Flottningen i Vindelälven kommer dock att upphöra under 1976 och i Lule älv under 1977. Exempel på läm- ningar från flottningen finns i Malån i form av brytare av timmer och sten, * rester av timmerskoningar samt i form av ledbommar. På andra håll finns flottningsdammar, flottleder, flottar- och dammvaktarkojor. ! många älvar finns också lämningar efter tidigare epokers utnyttjande av vattenkraften, delvis i anläggningar som fortfarande är i bruk. Av smärre bygdekraftverk kan som exempel nämnas ett i Sävarån, som sedan 1920-talet förser samhället Sävar med elkraft framför allt till gatubelysning, och Klab- böle i Umeälven. som nu är en del av Umeå museum. Finnfors kraftverk i Skellefteälven var då det togs i drift 1908 det största kraftverket norr om Dalälven. Den gamla tegelbyggnaden i Porjus är ett känt exempel på , äldre vattenkraftanläggningars kulturhistoriska värden.

Samekulturen

Riksantikvarieämbetet bedrev under sommaren 1975 en försöksverksamhet med intervjuer av samiska sagesmän från samebyarna Sirkas, Jåkkåkaska och Tuorpon. Vid intervjuerna framkom uppgifter om ett tusental lämningar av samisk kultur inom de tre byarna, som omfattar stora delar av Luleälvens l källflöden med Sareks och Padjelanta nationalparker. Inom ett mindre om- råde kring Sitojaure (i Lilla Lule älvs källflöden), där sagesmännen angett sammanlagt 44 olika lämningar. påträffades vid fältkontroll ytterligare ca 200 lämningar.

Även om försöksverksamheten bara täcker en del av utredningsområdet är det uppenbart att samekulturen har avsatt mycket talrika lämningar i fjällvärlden. Den största gruppen härrör från boendet med kåtatomter, för- varingsställningar, härdar m. m. men också med fortfarande bebodda äldre torvkåtor. Också renskötseln har lämnat ett stort antal spår i naturen som rengärden, mjölkningsvallar, fångstarmar och stängsel. Gravar av olika slag, som sommargravar och dödholmar, förekommer på många håll, särskilt i lågfjällsområdena. Många skulle beröras av eventuella utbyggnader, särskilt i Luleälvens källområden. Det gäller också lämningar av Offerplatser och bengömmor.

Förutom de övergivna anläggningarna har givetvis många av den levande rennäringskulturens anläggningar ett stort kulturhistoriskt värde. Det gäller främst de övre delarna av fjällälvarna men också de övre delarna av t. ex. Byskeälven.

9.5. Värdering av älvsträckor

Inför utredningens lägesrapport gjorde riksantikvarieämbetet en samman- ställning av känt material, t. ex. arkivhandlingar, den ekonomiska kartans fornlämningsregister, kulturhistoriska inventeringar från tidigare sjöregle- ringsärenden och aktuell litteratur. Med utgångspunkt från denna första sammanställning har nya översiktliga inventeringar och besiktningar gjorts inom delar av utredningsområdet. dels där det tidigare inventeringsunder- laget hade särskilda brister. dels där det bedömdes som särskilt troligt att det fanns kulturhistoriskt värdefulla miljöer. Under fältarbetssäsongen 1975 har ämbetet också som nämnts bedrivit en försöksverksamhet med inter- vjuer av samer, som gett mycket värdefulla resultat. Flera andra undersök- ningar och pågående forskningsprojekt har, liksom landsantikvarierna i Lu- leå, Umeå, Östersund och Härnösand samt Skellefteå museum, därutöver lämnat bidrag till det samlade kunskapsunderlaget.

På grundval av detta underlag har riksantikvarieämbetet avgränsat en rad kulturmiljöer av särskilt värde. De redovisas ifigur 9:I tillsammans med de kulturhistoriska miljöer av riksintresse som ämbetet tidigare av- gränsat under arbetet med den fysiska riksplaneringen. Vidare har ämbetet gjort en bedömning av de olika älvsträckornas värde för kulturminnesvården. Ämbetet understryker att ojämnheten och osäkerheten i underlagsmaterialet gör att det egentligen är omöjligt att göra en värdegradering. De prioriteringar som ändå görs återspeglar ämbetets kunskaper i dagsläget. Nya inventeringar och fortsatt utredningsarbete kan komma att ändra ställningstagandet. För bl. a. Flarkån, Sävarån och Flåsjöån förutskickar ämbetet möjligheten av förändrade värderingar. I värderingslistan, tabell 9.1, har särskilt osäkra be- dömningar markerats med "u" efter klassiffran. Klasserna har fått följande definitioner:

4 Kulturmiljöer av oersättlig karaktär. där sambandet mellan naturmiljö och kulturtyp har hög representativitet. Referensområde för forskningen. av internationell betydelse. Ämbetets tillståndsprövning kan förväntas gå emot all utbyggnad.

3 Synnerligen värdefulla kulturmiljöer. Ämbetets tillståndsprövning kan förväntas gå emot generell utbyggnad, men medge viss utbyggnad under förutsättning att av ämbetet angivna kulturmiljöer inte berörs. Kvantitativt och kvalitativt värdefulla kulturlämningar förekommer. Ämbetets tillståndsprövning kan förväntas medge viss utbyggnad på sed- vanliga villkor. Kostnaderna för dokumentation kan bli avsevärda. Kulturminnen förekommer men kulturmiljön är starkt förändrad genom senare tiders exploatering. Kvantitativt och kvalitativt mindre betydelsefulla kulturlämningar fö- rekommer. Ämbetets tillståndsprövning kan förväntas medge utbyggnad på sedvan- liga villkor. Kostnaderna för dokumentation kan bli avsevärda. Klassindelningen kan utformas som utredningsområden (u). Härmed av- ses områden inom vilka ämbetets kunskap om kulturlämningar och mil- jöer är av sådan art att ämbetet f. n. inte är berett att ta slutlig ställning till bevarandefrågan.

Tabell 9.1 Värdering av älvsträckor från kulturminnesvårdens synpunkt

Älvsträcka

Klass

Ia Kalix älv b Ängesån—Lina älv 2 Råne älv 3 Lule älv Vuojatätno Petsaure Lermejaure Källflöden till Lilla Lule älv Peuraure—Pärlälven Flarkån Effektutbyggnader 4 Åby älv 5 Byske älv 6 Kåge älv 7 Skellefte älv Storselet Sädvajaure Bartaure Bergnäs—Slagnäs Malån Petikån Karsbäcken Effektutbyggnader 8 Bure älv 9 Rickleån 10 Sävarån ll Ume älv Klippen Tärna Forsbäck—Fjällnäs Överstjuktan Effektutbyggnader , 12 Öre älv ' 13 Lögde älv i 14 Gide älv i 15 Moälven * 16 Nätraån 17 Vapstälven 18 Ångermanälven Saxån Ransarluspen—Fatmomakk Fatsjö Bullerforsen Övre Vojmån Nedre Vojmån Övre Åseleälven Långseleån—Rörströmsälven Borga Flåsjöån Lejarälven Storån rn Nedre Faxälven n Effektutbyggnader

Luu-P- CC

CC

w—hmanc-n: CC

NAM—_W-b-v—nwå C

C

C

:

D'VQWOQOQ'Q) C

NNw—NAwNN—w

CCC

!=

OQOO'N C

wwuwAA—Nwh— :C C:

Q- 1:

|:

C

0 G 3" (..) C G

—x'*—"'—':"00—'1CDD.OO'N !:

I—NwN—v—NNw—N—N C

a Klassningen förutsätter att översilningsängarna vid Hemavan förblir opåverkade av företaget. b Den kulturhistoriska miljön vid Fatmomakke kyrkstad förutsätts förbli opåverkad av företaget. (' Värde 1 gäller Ormsjön.

" ' Ume älv/' . Dre älv

ei 41! ." av d .: -

;, (_ e- ***"Kalix än? Turn: älv

.. L ;. , 9 » 4 : $$ &?» Råne alv

kt

rb

tll-99.9 MW

. . Kraftverk idrift, under byggnad eller med laga— kraftvunnen dom 0 O OFöreslaget kraftverk 0 0 0 Kraftverk med föreslagen tillbyggnad

& Rexleringlbefintlig, under byggnad eller med laga- kraftvunnen dnm) Föreslagen reglering

= liinnel eller kanal ==: Föreslagen tunnel eller kanal Områden med kultur— historiskt värdefulla mil- jöer, vissa av riksint ' -.

4 x Större områden av be-

tydelse ftir kulturmin— nesvården

Figur O:]. Miljöer och större områden av intresse/är kulturminnesvården. enligt riksantikvarieämbetet. Vissa av miljöerna har i samband med den,/fvsiska riksplaneringen betecknats som riksintressanta. Andra har avgränsats mot bakgrund av de (de/vis översiktliga) kunskaper som ämbetet jär! genom inventeringsarbete/jär (len/ia utredning. A ut:/'änsningen av de större ornrädenajölier den som ret/ovisals i bl. (1. SOU I 97 1:75 Hushållning med mark och vat/en.

10. Rennäring

10.1. Rennäring och samekultur

Samerna är genom rennäringslagen (SFS l971:437) tillförsäkrade en långt gående rätt att utnyttja markerna ovan odlingsgränsen och inom renbe- tesfjällen. I regeringens proposition l975/76:l, Redovisning av program- skedet i den fysiska riksplaneringen, slås också fast att rennäringens rätt enligt rennäringslagen och näringens speciella krav i fråga om mark skall beaktas i den fortsatta planeringen av markanvändningen. Samråd med be— rörda samebyar bör komma till stånd i ett tidigt skede av planeringsarbetet.

Rätten enligt rennäringslagen är inte absolut. Starka intressen från sam- hället i övrigt kan väga så tungt att rennäringen får vika, så som skett vid t. ex. gruvdrift och vattenkraftutbyggnad inom renskötselområdet. På

i många håll har rennäringen kommit i konflikt även med andra intressen,

som skogsbruk och turism, som inte regleras genom lagen.

i Rennäringens betydelse från nationalekonomisk synpunkt är relativt liten. l Saluvärdet är ca 15 milj. kr. per år. Ungefär 800 hushåll, ca 2 500 pers., ; får en inte obetydlig del av sin inkomst från rennäringen. De fasta inves- l teringarna i tekniska anläggningar som stängsel, hagar, stugor, vägar, broar osv. representerar ett värde av omkring 50 milj. kr., och renstammen har ett värde av ca 60 milj. kr.

Det ekonomiska värdet ger dock inte en rättvis bild av rennäringens be- tydelse. Renskötseln har i hög grad en kulturbärande funktion för hela same- kulturen och måste bedömas med hänsyn till detta. Därför kan även väl tilltagna ekonomiska ersättningar vara otillräckliga. Denna uppfattning re- dovisas av bl. a. Svenska samernas riksförbund (SSR), som i en skrivelse till utredningen säger följande:

"Samerna och rennäringen måste leva av vad markerna naturligen avkastar och Detta kapitel bygger i inte av ekonomiska ersättningar för mistade marker och rättigheter. = - Alla be- huvudsak På yttranden dömningar av skadorna till följd av vattenkraften måste göras utifrån det förhållandet från lantbruksstyrelsen att skador i de samiska näringarna på sikt återverkar på hela frågan om samernas 1974'08'19 OCh 1975-ll"

.. 1 d . k . 't (_, 03. Sameutredningens over evna som samis minori e . betänkande (SOU

Nordiska rådet hari rekommendationer till regeringarna tagit upp frågan 1975.:99_100) samer.” i Sverige samt muntliga om stöd till de samiska näringarna. Rådet har bl. a. uppmanat regeringarna och skriftliga kontakter att stödja samernas ansträngningar att bevara sin ställning som etnisk grupp med Svenska samernas (rek. 5/1972). Rådet har vidare rekommenderat Nordiska ministerrådet att riksförbund (SSR).

utarbeta ett program för att skydda och bevara miljön i de samiska kärn- områdena, omfattande bl. a. användningen av naturresurserna i de samiska områdena och regionalpolitiska åtgärder som stöd för samernas näringar (rek. 24/1974). Betydelsen av att minoritetsgrupperna har möjligheter att bevara och utveckla sin ursprungliga kultur understryks också i den svenska regeringens propositioner om den statliga kulturpolitiken (prOp. l974:28 och 1975:20).

Sameutredningen utgår i betänkandet (SOU 1975299) Samerna i Sverige från uppfattningen att samerna, i egenskap av ursprunglig etnisk minoritet inom landets samlade befolkning, intar en särställning och förtjänar ett långt- gående samhällsstöd. Utredningen konstaterar att samernas språk och kultur i hög grad är knutna till den bland samerna av ålder utövade näringen. Sameutredningen ser det som

"en avgörande förutsättning för strävandena att bevara den samiska kulturen att rennäringen kan fortleva som en samisk näring och att ett rimligt antal samer i fram- tiden kan få sin utkomst inom rennäringen eller på annat sätt inom det geografiska bosättningsområde som av ålder varit samernas. Endast härigenom torde det vara möjligt att behålla och utveckla en levande samisk kultur och en sammanhållning som någon längre tid kan bära upp den etniska gruppen och dess strävanden. Det är därför nödvändigt att rennäringen även i fortsättningen får statligt stöd och att samhället inriktar sig på att skapa arbetstillfällen för samerna i näringar som kan anslutas till och komplettera rennäringen."

Många samer känner samhörighet inte i första hand med den nation de bor i utan med andra samer i det traditionellt samiska bosättningsområdet, som sträcker sig från norska västkusten till Kolahalvön och ner till Idre i Dalarna i söder, och med de samer som flyttat ut till andra delar av Norden. Samefolket upplevs som en enhet. Med ett sådant synsätt blir inte rennäringen en näringsgren bland andra utan en inriktning av hela det sa- miska näringslivet, som bygger dels på renen, renskötseln och dess bipro- dukter, dels på jakt, fiske, slöjd m. m., sådant som hör naturligen samman med renskötseln. Detta synsätt belyses i en av sameutredningens befolk— ningsstudier. Det visar sig där att samerna själva räknar betydligt fler till den renskötande befolkningen än lantbruksnämnderna gör. Det avgörande för samerna är således inte om en person tar aktiv del i renskötseln utan om han/hon upplevs tillhöra den grupp där renskötseln är central.

Rennäringen har indirekt en stor betydelse, också långt utanför renskö- tarnas krets och det samiska kärnområdet, för känslan av samisk identitet och gemenskap. Renens viktiga roll i samiskt liv speglas t. ex. i det samiska språket, som i hög grad är uppbyggt kring renskötseln. Omkring en fjärdedel av alla ord i nordsamiskan har anknytning till renen.

En viktig förutsättning för den samiska identiteten är också anknytningen till ett speciellt geografiskt område, Sameätnam. I detta Sameland har sa- merna bott i flera tusen år. Det som i den fysiska riksplaneringen benämnts väglösa vildmarksområden och vildmarkskärnor i fjällvärlden är för samerna ingen vildmark utan tvärtom deras hembygd med en rikedom på minnen och lämningar från föregående generationer.

Sameutredningen redovisar en intervjuundersökning bland både renskö- tande och icke renskötande samer som bl. a. visar på denna anknytning

odlingsgränsen, skattefjällsgråns lappmarksgränsen koncessionsområdesgräns renskötselområdel länsgräns

Figur [O:] Renskötse/området ! Sverige

till en hembygd, som av de flesta avgränsas i stort sett som den ”egna" samebyn, även av de utflyttade. Över 80 % av de icke renskötande säger sig känna en större samhörighet med renskötselområdet som helhet än med övriga landet. En mycket stor majoritet av båda grupperna vill i framtiden upprätthålla kontakterna sinsemellan. Flertalet utflyttade samer tycks också ha täta kontakter med hembyn.

Idet samiska bosättningsområdet har samekulturen kontinuerligt utveck- lats och förändrats. Hela tiden har grunden varit ett noggrant anpassat nä- ringsfång som gör det möjligt att överleva på den biologiska produktionen även inom områden där ingen odling i konventionell mening varit möjlig. Det har alltid inneburit en kombination av olika näringsfång, därjakt, fiske och på senare tid renskötsel varit de viktigaste. I dag är renskötseln troligen ett villkor för att den samiska bosättningen i detta område skall fortsätta.

Renskötseln i Sverige bedrivs enligt rennäringslagen i princip enbart av sa- mer, i ekonomiska samfälligheter som kallas samebyar. Det finns f. n. 52 |. samebyar, de största med över 200 personer och de minsta med mindre l än 10. Till varje sameby hör särskilda betesområden, i dag sammanlagt ca 137 000 km2, dvs. nära en tredjedel av landets yta, varav omkring hälften ovanför den s.k. odlingsgränsen (se figur 10:1). Samebyns huvuduppgift är att för medlemmarnas gemensamma bästa ombesörja renskötseln inom byns betesområden.

10.2. Rennäringens organisation I

.! . X |||||sommarbetesland XW

7//,höst-oth vårbetesland " =vinierbeleshnd K _— t .

Figur 10.2. 'Exempel på betesområdenfjr en _[iällsamebv (Umbyn) och en skogssameby (Ma/å). Källa: Statens planverk rapport 20 del 2.

Fia/[samerna genomför långa flyttningar av renhjordarna mellan sommar- beteslanden i fjälltrakterna och vinterbeteslanden i skogstrakterna. Skogs- samerna flyttar kortare sträckor än fjällsamerna men rör sig ändå inom stora områden. Koncessionsrenskötse/ är en form av skogsrenskötsel som förekom- mer i Norrbottens län i Kalix och Torne älvdalar och som innebär att man får bedriva renskötsel efter särskilt tillstånd nedanför lappmarksgränsen inom ett område där renskötsel av ålder förekommer under hela året. Det är lantbruksnämnden som beviljar koncession. Tabell 10.] visar fördelningen på olika slag av samebyar i de län där renskötsel förekommer.

Genom långa flyttningar utnyttjas de områden som under olika årstider ger det lämpligaste renbetet. Man talar därför om vinter-, sommar-, höst- och vårbetesland. Figur [02 visar exempel på betesområden för en fjäll- sameby och en skogssameby. Förutom de olika säsongbetena talar man om kalvningsland. som ofta men inte alltid sammanfaller med vårbetesland, och trivselland, som är de områden dit renarna under olika årstider helst söker sig om betestillgången sviktar i andra områden. Det som begränsar renstammens storlek är i regel tillgången på vinterbetesland med gott om renlav och goda betesförhållanden i övrigt.

Från sommar- och höstbetesland samlas renhjordarna inför slakten i sep- tember månad, för att därefter släppas ut på höstbetesland. Flyttningen mot vinterlandet sker under oktober—december. Vårflyttningen påbörjas i april, och kalvningslandet når man i maj. Under juni—augusti betar renarna i sommar- och högsommarland, där kalvmärkningen sker. Vid flyttningarna, som i regel sker i etapper. utnyttjas ofta långsträckta, Iättframkomliga partier i landskapet som lågfjäll, myrstråk, sjöar och älvdalar. En isbelagd älv kan vara en lämplig flyttningsväg. Hedar, myrar och höglänta områden kan användas som övernattningsställen eller uppsamlingsplatser.

Renhjordens rörelser påverkas av väderleks- och betesförhållandena. Ym- nigt snöfall, sen isläggning, varm sommar m. in. kan göra det nödvändigt att följa andra flyttningsvägar än de som varit normala under flera år. Därför är det viktigt att ha alternativa flyttningsvägar och betesmarker även inom områden som kanske inte uppfattas som traditionella renskötselmarker.

10.3. Inverkan av vattenkraftutbyggnad

Lantbruksstyrelsen har i yttrande till utredningen närmare utvecklat frågan om älvdalarnas betydelse för rennäringen och vattenkraftutbyggnaders in-

Tabell 10.]. Antal samebyar i olika län

Fjäll- Skogs- Koncessions- Summa byar byar byar Norrbottens län 15 9 9 33 Västerbottens län 6 1 — 7 Jämtlands län, inkl. 12 — — 12 Idre i Dalarna

33 Totalt 52

verkan på näringens intressen. Enligt lantbruksstyrelsen fyller älvdalarna en viktig funktion för renskötseln. Vintertid kan isbelagda vattendrag an- vändas vid flyttning av renarna. Dalgångens låglänta delar har oftast gynn- samma snöförhållanden med ett tunt poröst snötäcke. Utan tillgång till sådana låglänta marker uppkommer lätt risk för att renar dör av svält. då snön på högre belägna betesland vid ett omslag i väderleken fryser till och gör betet oåtkomligt för renarna. I dalgångens sydsluttning smälter snön fort undan. Det är därför vanligt att en älvdalgång utgör både vårbetes- och kalvningsland.

Renskötseln har således anpassats för att utnyttja de naturliga förutsätt- ningar älvdalgångarna bjuder. Därför uppkommer i regel starka motsätt- ningar mellan kraftintresset och rennäringsintresset. Det är ofta svårt att i förväg bedöma effekterna av ett ingrepp i renbetesmark. Renen är ett endast delvis tämjt djur, och förändringar i renhjordens beteende kan inte säkert förutses.

Renskötseln kan på flera sätt försvåras vid en vattenkraftutbyggnad, fram- håller lantbruksstyrelsen. Genom överdämning kan renbetesmark, flytt- ningsvägar och tekniska anläggningar förstöras. Överdämning kan också ge indirekta skadeverkningar, t. ex. genom att betesområdenas arrondering (storlek, läge och inbördes kontakt) försämras, så att de blir svårare att ut- nyttja. Dessa skador består på lång sikt. Därtill kommer övergående svå- righeter i samband med störningar som uppkommer under byggnadstiden och vid anpassningen av renskötseln till de nya förhållanden som upp- kommer efter utbyggnaden. Anpassningen till en ny situation kan ta lång tid.

Rennäringens speciella situation gör det också otillräckligt att bara bedöma inverkan av vattenkraftutbyggnad. Flertalet samebyar har påverkats även av andra verksamheter, t. ex. skogsbruk, gruvdrift. vägbyggnad och trafik på väg och järnväg, snöskotertrafik, turism, fritidsbebyggelse,jakt och fiske.

En rättvisande bedömning av renskötselns situation bör alltså grunda sig på en genomgång samebyvis av alla de intrång som hittills drabbat ren- skötseln och helst också de intrång som kan förutses från olika håll. Statens planverk har i samarbete med samebyarna, lantbruksstyrelsen och Svenska samernas riksförbund gjort en kartläggning av renskötselns markanvändning (Rapport 20 del 3), som också innefattar en redovisning av tidigare intrång i rennäringen. Lantbruksstyrelsen anger att för en riktig skadebedömning därutöver krävs driftplaner för samebyarnas renskötsel. Det redovisade un- derlaget från kraftföretagen har också varit otillräckligt för en skadebedöm- ning. Lantbruksstyrelsen redovisar därför bara en rangordning över de olika älvsträckornas värde samt i text kommentarer och beskrivningar av olika projekts betydelse för samebyarna.

10.4. Värdering av älvsträckor

Lantbruksstyrelsen har i samråd med lantbruksnämnderna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län bedömt de olika älvsträckornas värde för rennäringen. Nämnden i Västerbotten har dock inte redovisat någon rang- ordning. Värderingen av älvsträckorna i detta län har därför gjorts inom

l i l l

Tabell 10.2 Värdering av älvsträckor från rennäringssynpunkt

Älvsträcka

Klass

1 a Kalix älv 4*

; b Ängesån med Lina älv 4 l 2 Råne älv 4 ' 3 Lule älv a Vuojatätno 4* b Petsaure 3* c Lermejaure 4* d Källflöden till Lilla Lule älv 4* e Peuraure-Pärlälven 3* f Flarkån 1 g Effektutbyggnader — 4 Åby älv 4 5 Byske älv 4 6 Kåge älv (2) l 7 Skellefte älv i a Storselet 4* ' b Sädvajaure 4* c Bartaure 4* d Bergnäs-Slagnäs 3* e Malån (3) f Petikån 4 g Karsbäcken 4 h Effektutbyggnader — . 8 Bure älv (2) 1 9 Rickleån (2) Sävarån (2) l ll Ume älv l a Klippen (3)* . b Tärna (4)* ; c Forsbäck—Fjällnäs (4)* ; d Överstjuktan (3)* * e Effektutbyggnader — 12 Öre älv (2) 13 Lögde älv (2) 14 Gide älv (1) 15 Moälven (1) 16 Nätraån (1) 17 Vapstälven (4)* 18 Ångermanälven & Saxån (3)* b Ransarluspen-Fatmomakk (2)* c Fatsjö (3) d Bullerforsen (1) e Övre Vojmån (4) f Nedre Vojmån (3) g Övre Åseleälven (3) h Långseleån-Rörströmsälven 3 i Borga 1* j Flåsjöån 1 k Lejarälven B* ! Storån 3* m Nedre Faxälven 1 n Effektutbyggnader —

Fiske av stor eller mycket stor betydelse för samebyarna. Bedömning av utredningens sekretariat.

Å * V

utredningens sekretariat på grundval av nämndens beskrivningar och plan- verkets kartsammanställningar till verkets rapport 20 del 3, Fjällen, same- byarnas redovisning av renskötselns markanvändning, 1974. Den kompli- cerade bilden av rennäringens markutnyttjande gör det svårt att klart de- finiera de fyra klasserna i rangordningen. Innebörden är att klass 4 är mest värdefull och klass 1 minst värdefull (se tabell 10.2).

Fiskerikonsulenterna vid de tre lantbruksnämnderna har gjort en särskild värdering av älvsträckornas betydelse för samebyarnas fiske, såväl yrkes- fiske som husbehovs- och fritidsfiske. Sådana vatten som angetts ha stor eller mycket stor betydelse har i rangordningen angetts med asterisk. Fiskets värde bör betraktas som något som tillkommer utöver det värde för ren- skötseln som rangordningssiffran anger.

Mycket allvarliga skador på renskötseln skulle inträffa främst vid en ut— byggnad av de stora regleringsmagasinen i Kalix älv, Luleälvens källflöden, Byskeälven, projekten Fjällnäs och Forsbäck i Umeälven. Vapstälven och Övre Vojmån. Ett stort antal andra utbyggnader måste också betecknas som allvarliga intrång för rennäringen. Små eller obetydliga skador kan vän- tas i stort sett endast vid tidigare utbyggda älvsträckor och i de sydligare skogsälvarna.

11. Jord- och skogsbruk

11.1. Jordbruket i norra Norrland

. Det norrländska jordbruket spelar en stor roll både för landsdelens livs- medelsförsörjning och för dess service- och näringsstruktur i övrigt. Lant- bruksstyrelsen understryker i sitt yttrande till utredningen att det finns ett uttalat samhällsintresse av att bevara ett jordbruk på lång sikt i norra Sverige. Detta har bl. a. framhållits av jordbruksministern i propositionen angående stöd till jordbruket i norra Sverige (prop. 1971 :74), där det sägs att "jordbruket bör bestå och intensifieras i de områden som har för landsdelen goda för- utsättningar för jordbruk". Staten ger finansiellt stöd för att bygga upp en rationell företagsstruktur inom jordbruket. Möjligheterna att få sådant stöd * är större i Norrland än i övriga landet (stöd till särskild rationalisering, SR). 1 Under 1950- och 60—ta1en skedde en omfattande minskning av den odlade

1 arealen i Norrland. Läget har nu stabiliserats. och viss uppodling av tidigare

* brukad mark förekommer vid sidan av igenläggning. Koncentrationen till * färre och större jordbruksföretag fortsätter dock, med i stort sett bibehållen

! total åkerareal.

Samtidigt bedrivs jordbruket i norra Sverige under delvis ogynnsamma förhållanden. Den korta odlingssäsongen gör det ofta nödvändigt att ha tillgång till säsongssysselsättning i andra näringar. Dyrare transporter kan göra jordbruk på långt avstånd från större tätorter olönsamt. Förändringar i faktorer utanförjordbruket återverkar alltså påjordbrukets förutsättningar på längre sikt. Beroendet är för övrigt ömsesidigt. 1 och för sig små för- ändringar i jord- och skogsbrukets betingelser kan få regionalekonomiska konsekvenser som är allvarligare än de direkt företagsekonomiska. 1 de flesta områden som berörs av tänkbara vattenkraftutbyggnader ingår jord- bruket i ett svagt eller vikande lokalt näringsliv. som inte utan svårighet bär upp grundläggande servicefunktioner, naturvårdsinsatser. turism osv.

Lantbruksstyrelsen framhåller att i alla de fall där lantbruksnämnderna ansett att en vattenkraftutbyggnad skulle orsaka betydande svårigheter för enskilda jordbruksföretag. där finns också jordbrukspolitiska skäl mot ut— byggnad.

11.2. Vattenkraftutbyggnaders inverkan på jordbruket

Lantbruksstyrelsen framhåller att vattenkraftutbyggnader på olika sätt kan påverka förutsättningarna för jordbruk i älvdalen. Direkta skador uppstår då odlad mark. anläggningar och vägar däms över. Förluster av mark och anläggningar kan också indirekt försvåra jordbruket genom att företags- strukturen påverkas. Oftast är det endast delar av ett jordbruksföretags mark som direkt går förlorad eller skadas. men det medför sämre förutsättningar för en rationell produktion vid de kvarvarande delarna. En efterföljande anpassning av företagsstrukturen till de nya förutsättningarna tar ofta lång tid och kan medföra betydande företagsekonomiska och samhällsekono- miska övergångskostnader. Redan gjorda investeringar kan antingen direkt gå förlorade genom överdämning eller bli företagsekonomiskt olönsamma | genom att de blir överdimensionerade i krympande företag. l ]

Vattenkraftutbyggnad kan enligt lantbruksstyrelsen också medföra föränd- ringar av klimat och odlingsbetingelser. Kvarvarande jordbruksmark kan bli svårbrukad genom försämrade torrläggningsmöjligheter. Rubbningar i grundvattennivån kan även medföra att vattenförsörjningen vid berördajord- bruksföretag blir allvarligt skadad. 1 de fall där det befinns lämpligt kom- penseras dock skadorna genom åtgärder (nya vägar och brunnar. ersätt- ningsarealer, ny fastighetsindelning). I andra fall utgår ekonomisk ersättning. Utbyggnad av en älv kan under vissa förutsättningar också få positiv in- verkan på jordbruket. Lantbmksnämnden i Norrbottens län redovisar att en reglering av Råne älv troligen skulle få positiva effekter för jordbruket i vissa områden kring älvens nedre del, som nu påverkas kraftigt av älvens vår- och höstflöden. En utjämnad vattenföring skulle medföra att stora åker- arealer skulle kunna brukas säkrare och mer intensivt.

11.3. Värdering av älvsträckor från jordbrukssynpunkt

Lantbruksstyrelsen har engagerat de fyra berörda lantbruksnämnderna i ar- betet med att bedöma inverkan på jordbruket av ytterligare vattenkraft- utbyggnad. Lantbruksnämnderna har värderat dels jordbruksförutsättning- arna längs de olika älvsträckorna. dels. så långt underlagsmaterialet medgett. inverkan på jordbruket av eventuella utbyggnader. Lantbruksnämndernas värdering av jordbruksförutsättningarna framgår av tabell 11.1. Siffran 4 anger högsta värde. 1 lägsta värde. I några fall har nämnderna avstått från att ange värdet på en älvsträcka, i andra fall har man tillämpat en annan och mer detaljerad indelning än övriga myndigheter. Värderingen och sam- manvägningen har då i stället gjons av utredningens sekretariat på grundval av nämndernas beskrivningar.

Det stora flertalet projekt skulle enligt lantbruksnämndernas bedömning kunna genomföras utan allvarligare svårigheter förjordbruket Svåra skador kan väntas inträffa främst i nedre delen av Kalix älvdal men också vid ; Vuotnakoski och Parakkakurkkio i övre delen av Kalixälven och vid Sädva i Skellefteälven.

Tabell 11.1 Värdering av älvsträckor från jordbrukssynpunkt

Älvsträcka Klass

1 21 Kalix älv (4) b Ängesån med Lina älv (3) 2 Råne älv 4 . 3 Lule älv " a Vuojatätno 1 ; b Petsaure 1 j c Lermejaure 1 ' d Källflöden till Lilla Lule älv ] ; e Peuraure-Pärlälven (1) f Flarkån 3 g Effektutbyggnader (3) 4 Åby älv (2) . 5 Byske älv (2) 6 Kåge älv (3) ; 7 Skellefte älv . a Storselet 1 b Sädvajaure 2 c Bartaure 1 d Bergnäs-Slagnäs 3 e Malån ( 1) f Petikån (1) g Karsbäcken ( 1) h Effektutbyggnader — 8 Bure älv (3) 9 Rickleån (3) 10 Sävarån (3) ; 11 Ume älv 1 a Klippen (2) * b Tärna (2) 1 c Forsbäck-Fjällnäs (2) 1 d Överstjuktan (l) , e Effektutbyggnader — 12 Öre älv (3) 13 Lögde älv (2) 14 Gide älv (2) 15 Moälven 3 16 Nätraån (3) 17 Vapstälven (1) 18 Ångermanälven a Saxån (1) b Ransarluspen-Fatmomakk (1) c Fatsjö ( 1) d Bullerforsen (1 ) e Övre Vojmån (1) f Nedre Vojmån (2) g Övre Åseleälven (2) h Långseleån-Rörströmsälven (2) i Borga 1 j Flåsjöån (1) k Lejarälven ( 1) l Storån l m Nedre Faxälven: Helgumsjön 3 Meåforsen ]

n Effektutbyggnader

11.4. Skogsbruket i norra Norrland

Den svenska skogspolitiken syftar enkelt uttryckt till att upprätthålla en hög och jämn virkesproduktion. Virket är råvara framför allt för skogs- industrin, som spelar stor roll i landets ekonomi. Under flera decennier har virkesförrådet i skogen ökat genom att tillväxten varit större än de årliga avverkningarna, men sedan några år tillbaka är råvaruförbrukningen större än tillväxten. Skogsutredningens delbetänkande (Ds Jo 197511) Vir- , kesbehov och virkestillgång anger att en fortsatt avverkning på 1973 års ' nivå skulle medföra en brist på avverkningsmogen skog på 15—20 milj. m3 I redan efter 1980. om målet efter denna tidpunkt är långsiktig. jämn av- kastning. Bristen hänger samman med det höga virkesuttaget i kombination i med en ojämn åldersfördelning hos skogen. Skador på produktiv skogsmark I får alltså en samhällsekonomisk betydelse. som blir särskilt märkbar om . det är skog i viktigare åldersklasser som drabbas. Det hårdare klimatet gör att skogens tillväxt är betydligt långsammare i Norrland än i södra Sverige. Det norrländska skogsbrukets produktion är dock i stort sett i balans med råvarubehovet för den norrländska skogs- , industrin. Inskränkningar i det norrländska skogsbruket kan därmed få ne- ( gativa återverkningar för skogsindustrin i en landsdel som i regel har brist | på sysselsättningstillfållen. Skogsstyrelsen har beräknat att det produktions- 1 bortfall som skulle bli följden om alla nu föreslagna överdämningar genom- i fördes skulle motsvara en förlust av ca 60 heltidsarbeten i skogsbruket och l ca 150 i förädlingsindustrierna. l l självhushållets samhälle gav jordbruket föda och skogsbruket bränsle H och byggnadsmaterial. Det senaste århundradets utveckling har medfört en omfattande specialisering även inom de areella näringarna. men fort- farande hör omkring en fjärdedel av den svenska skogen till företag med både åker och skogsmark. I Norrland är andelen kombinationsföretag sedan gammalt större än i andra delar av landet. I många fall är deras skogs- resp. jordbruksareal var för sig för liten som enda försörjningsgrund. Detta innebär att även ett litet intrång i skogsbruket kan ha stor betydelse för enskilda kombinationsföretags ekonomi och sysselsättning. I många fall kan det visserligen vara tillräckligt att det hnns möjligheter till arbete i annans skog som komplement till jordbruket. men det moderna storskogsbruket är i regel inte lämpat för denna typ av kombinationsnäringsfång. ! 1

11.5 Vattenkraftutbyggnaders inverkan på skogsbruket Skadorna på skogsbruket vid en vattenkraftutbyggnad är dels sådana som ; minskar virkesproduktionen på lång sikt. dels sådana som förändrar de tek- niska förutsättningarna för skogsbruket. För en översiktlig bedömning är förändringar i de långsiktiga produktionsförutsättningarna av störst intresse. Skogsstyrelsen har för utredningens räkning studerat risken för minskad ' skogsproduktion på grund av att skogsmark däms över. Även försämrad ! produktion till följd av lokalt ändrade grundvattenförhållanden har dock betydelse. liksom bortfallet av produktiv skogsmark för ledningsgator o.dyl. Tekniska förändringar kan vara t. ex. att vägar blir obrukbara. isar inte

kan användas. flottningsförhållandena ändras, arronderingen (ägornas stor- lek och inbördes Iäge) försämras m.m. Skador av detta slag kan i regel kompenseras med nya vägar. broar och flottledsåtgärder eller genom att fastighetsindelningen förändras. Om kompensation uteblir kan även denna typ av skador få långsiktiga konsekvenser.

Sedan en längre tid har utvecklingen gått mot en nedläggning av flottleder och en övergång till landtransporter av virke. I norra Norrland bedrivs dock flottning fortfarande både i de utbyggda Lule älv (nedläggning dock beslutad fr. o. m. 1978). Ume älv och Ångermanälven och i flera outbyggda vattendrag såsom Kalix älv. Pite älv. Vindelälven (nedläggning fr. o. m. 1977) och Öre älv. Det finns alltså möjlighet att bibehålla flottningen efter en utbyggnad. Detta kräver dock dels investeringar i särskilda flottningsanordningar. dels vatten för flottningsändamål som annars skulle kunna användas för kraft- produktion. Det är därför sannolikt att en utbyggnad av de outbyggda älvarna - får till följd att flottningen läggs ner.

Även om flottningen har en så stark ställning enligt vattenlagen att en nedläggning troligen inte genomförs om inte skogsbrukets företrädare godtar den och kompenseras genom bidrag till skogsbilvägar m.m., medför en flottningsnedläggning vissa negativa konsekvenser. ljämförelse med lands- vägstransport är flottningen sålunda ekonomiskt förmånlig på långa avstånd. En nedläggning av flottningen innebär därför kostnadsökningar för skogs- bruk på långa avstånd från skogsindustrin. vilket kan medföra att vissa inlandsområden blir ointressanta för annat än extensivt skogsbruk. Vidare innebär en nedläggning sysselsättnings- och omställningsproblem för den arbetskraft som är knuten till flottningen.

11.6. Värdering av älvsträckor från skogsbrukssynpunkt

Skogsvårdsstyrelserna i de fyra nordligaste länen har beräknat de arealer skogsmark som kan bli överdämda vid en utbyggnad och särskilt uppskattat arealer med skog i åldersklasserna 10—60 år. I flera fall har dock under- lagsmaterialet inte medgett någon arealberäkning. Speciellt gäller detta för behovet av nya ledningsgator. Skogsvårdsstyrelserna har bedömt de lång- siktiga skadeverkningarna efter en fyrgradig skala. där 1 motsvarar minsta skada och 4 största skada. Skogsstyrelsen har sedan justerat Skogsvårds- styrelsernas värderingar för att få större enhetlighet. Skogsstyrelsens lista framgår av label/11.2.

Vattenkraftutbyggnad innebär ofta att god skogsmark tas i anspråk. Skogs- styrelsens inventering har visat att sammanlagt ca 30000 ha skogsmark går förlorad enbart genom överdämningar. om samtliga tänkbara projekt byggs ut. Produktionsförmågan hos dessa marker är ca 80 000 m3sk årligen. De största produktionsförlusterna uppkommer vid Kalixälven. Ängesån. Rå- neälven och Rörströmsälven. De flesta projekten har å andra sidan bedömts orsaka endast små skador på skogliga intressen.

Tabell 11.2 Värdering av älvsträckor från skogsbrukssynpunkt

Älvsträcka Klass

la Kalix älv

b Ängesån med Lina älv 2 Råne älv

. 3 Lule älv Vuojatätno Petsaure

Lermejaure Källllöden till Lilla Lule älv Peuraure-Pärlälven Flarkån Effektutbyggnader Åby älv Byske älv Kåge älv Skellefte älv Storselet Sädvajaure

Bartaure Bergnäs-Slagnäs Malån Petikån Karsbäcken Effektutbyggnader

8 Bure älv 9 Rickleån 10 Sävarån ll Ume älv

Klippen

Tärna

Forsbäck-Fjällnäs Överstjuktan Effektutbyggnader Öre älv Lögde älv

Gide älv Moälven Nätraån

Vapstälven Ångermanälven Saxån Ransarluspen-Fatmomakk Fatsjö Bullerforsen Övre Vojmån Nedre Vojmån Övre Åseleälven Långseleån-Rörströmsälven Borga Flåsjöån Lejarälven Storån m Nedre Faxälven n Effektutbyggnader

www

(IO—Wannas»

qmail:— Iww——-w_.._.._.._

ETOD—”00.065? lap—___...

l'—"—'l

(00.065? ___—___»—

I | L,.) Q

___—___— mxIONkh-hb-DN

_WH""":TOQ—'>(Do_ncrm ___... (» rl:

|N>—-—-—-——-wNN—-| U|

a Flera regleringsmagasinsarealer är inte redovisade. Dessa kan tänkas beröra relativt god skogsmark. b Avser Hocksjöprojektet.

AVDIV | SLUTSATSER OCH FÖRSLAG

» 12 Utredarens analys och förslag 13 Kommentarer älv för älv

12. Utredarens analys och förslag1

12.1. Inledning

Diskussionen kring landets outbyggda älvar och älvsträckor har under senare år delvis förändrats. Debatten koncentrerades tidigare på utbyggnadsförslag i de stora älvarna. Nu har i högre grad utbyggnadsförslag också i mindre vattendrag aktualiserats. En av förklaringarna till förändringen är att vat- tenkraften blivit mer konkurrenskraftig i förhållande främst till oljebaserad kraft. En annan förklaring är att de outbyggda huvudälvarna av riksdagen undantagits från utbyggnad.

Samtidigt har emellertid också attityden skärpts från de myndigheter. organisationer och enskilda människor som av skilda skäl är kritiska mot vattenkraftutbyggnad. Den omfattande utbyggnaden av landets vattenkraft-

; resurser har inneburit att återstående outbyggda vattendrag har kommit ) att tillmätas allt högre värde.

Mot denna bakgrund skall man se den redovisning av de svenska vat- tendragens bevarandevärden och landets vattenkraftresurser, som föreligger . i och med detta betänkande. 1 betänkandet (SOU 1974122) Vattenkraft och miljö har tidigare behandlats utbyggnadsmöjligheter i Klarälven. Dalälven, Ljusnan. Ljungan och lndalsälven. Sammanlagt behandlas i de båda be- tänkandena drygt hälften — 19 av 34 TWh/år —av den enligt kraftindustrins bedömningar återstående utbyggnadsvärda vattenkraften. Därtill kommer den s. k. fyrälvsutredningen (Arbetsgruppen för de outbyggda Norrlands- älvarna). vars betänkande framlades 1969 och i vilken Kalix. Torne och Pite älvar samt Vindelälven behandlades. De tre senare älvarna motsvarar tillsammans en kraftproduktion om 12—13 TWh/år. [ följande tre avseenden saknas dock mer omfattande utredningar:

[] I södra Norrland och norra Svealand behandlades utbyggnadsmöjligheter ide fem huvudälvarna. De möjligheter till utbyggnader som finns i smärre vattendrag är således inte redovisade. Det bör observeras att inventeringen

' För de värderingar som görs i detta kapitel svarar utredaren ensam, liksom f. lands- hövdingen Ossian Sehlstedt gjorde i utredningen rörande vattenkraftutbyggnader i södra Norrland och norra Svealand. De olika experternas uppgift i utredningsarbetet har närmast varit att företräda resp. Specialintressen. dels vad gäller det underlags- material som presenterats tidigare i detta betänkande. dels i de diskussioner inom utredningen som bildat bakgrund till utredarens ställningstaganden.

av utbyggnadsvärd vattenkraft för den sehlstedtska utredningen väsent- ligen gjordes före oljekrisen. Intresset för utbyggnader i de mindre vat- tendragen var då inte särskilt stort. Cl Vattendragen i landets södra delar, dvs. söder om Dalälven—Klarälven, _

har inte varit föremål för utredning. Cl Möjligheter att bygga ut standardiserade småkraftverk genom att bl.a.

utnyttja äldre dammar har inte bedömts. Sådana anläggningar har på mycket lång sikt ansetts kunna ge ca 1.5 TWh/år i energitillskott.

Utredningen är tillsatt inom ramen för den fysiska riksplaneringen. 1 det sammanhanget skall betänkandet i första hand ligga till grund för beslut i regering och riksdag om vilka riktlinjer som bör gälla för utnyttjandet av landets älvar och älvsträckor. Härvid skall utredningens resultat vägas samman med energipolitiska. miljöpolitiska. sysselsättnings- och regional- politiska m.fl. bedömningar.

l utredningens direktiv anges att utredningen bör ställa samman och ana- lysera det underlagsmaterial som redovisats av berörda myndigheter "så att underlag erhålls för ställningstaganden till vad som är ett rimligt ut- nyttjande av berörda älvar med hänsyn till skilda samhällsintressen". Ut- _ redningen bör vidare "göra en avvägning mellan de olika intressena genom 1 att föreslå en rangordning för möjliga vattenkraftutbyggnader." Utredningen l bör också knyta an till den sehlstedtska utredningen "på ett sådant sätt ; att de tänkbara utbyggnadsprojekten i norra Sverige kan bedömas i ett sam- 3 manhang".

Det bör observeras att de båda utredningar som här nämnts ingår som ett led i en större beslutsprocess. Frågor som utredningen inte har haft att behandla, men som är av stor betydelse vid beslut om i vilken ut- sträckning vattenkraften skall byggas ut, är t. ex. följande:

D Vilken försörjningstrygghet på energiområdet behövs i händelse av kris— situationer? Cl Hur skall vattenkraftens miljöpåverkan bedömas i jämförelse med al- ternativa kraftslags påverkan av miljön? [1 Vilken vikt skall vattenkraftutbyggnademas sysselsättningseffekt tillmä- El Hur stor blir den framtida energikonsumtionen? tas?

Det är således inte utredarens uppgift att föreslå i vilken utsträckning vattenkraften skall byggas ut. Däremot skall betänkandet och remissutlå- tandena utgöra en del av underlaget för ett sådant beslut. *

12.2. Förslag till rangordning l 12.2.1 Inledning

Med hjälp av rangordningen skall statsmakterna inom ramen för den fysiska 1 riksplaneringen kunna bedöma vilka vattendrag som bör undantas från vat- tenkraftutbyggnad. Utredningen är också en del av underlaget för beslut inom ramen för energipolitiken. Med hjälp av rangordningen och utred- ningens övriga slutsatser skall statsmakterna kunna bedöma den ungefärliga

omfattningen av det tillskott till den svenska energiproduktionen som med ett rimligt hänsynstagande till olika motstående intressen kan åstadkommas genom vattenkraftutbyggnad.

Utredningsuppdraget är inte sådant att det alltid går att komma fram till entydiga resultat. De värderingar som företrädare för olika intressen gjort bygger delvis på ett osäkert underlagsmaterial och är därigenom till viss del subjektiva. Den största osäkerheten ligger dock i den avvägning som utredaren måst göra mellan olika intressen som inte är direkt jäm- förbara.

Å andra sidan är den redovisade rangordningen långt ifrån enbart ett uttryck för utredarens personliga uppfattning. Det underlag som lämnats från myndigheter och organisationer ger ofta en så entydig bild, att resultatet knappast skulle blivit väsentligt annorlunda om andra personer hade gjort rangordningen. Till detta kommer att utredningens direktiv anger vissa be- stämda förutsättningar, främst att rangordningen så långt möjligt skall gö- ras jämförbar med den som presenterades i den sehlstedtska utredningen.

1 2.2.2 Underlag för rangordningen

De avvägningar som görs här utgår främst från det underlag som har lämnats av statens naturvårdsverk, riksantikvarieämbetet, fiskeristyrelsen, skogssty— relsen, lantbruksstyrelsen, statens industriverk, Svenska Kraftverksförening- en och statens vattenfallsverk.

l avdelning lll redovisas de olika intresseområden som kan komma i konflikt med en vattenkraftutbyggnad och som utredningen haft att ta hän- syn till. En värdering av den kraftekonomiska nyttan hos de föreslagna utbyggnaderna redovisas i avdelning 11.

Utredningens underlag ger en bild av älvarnas olika värden i outbyggt skick och den kraftekonomiska nyttan av en utbyggnad. För att nyttan på ett tillfredsställande sätt skall kunna vägas mot övriga behandlade in- tressen bör det emellertid också klarläggas i vilken utsträckning en utbyggnad skulle komma att skada de redovisade värdena. Detta har dock i önskvärd grad kunnat ske endast i ett relativt litet antal fall, nämligen då projekten varit någorlunda väl utarbetade. Det gäller t. ex. Byske älv och Kalix älv. [ flertalet fall har det inte varit möjligt att göra några detaljerade skade- bedömningar beroende på att projekten i vissa fall endast förelegat som skisser, i andra fall enbart som tänkbara resurser.

Arbetet med rangordningen har i viss mån också försvårats av att flera myndigheter placerat ett mycket stort antal älvsträckor i den högsta klassen, vilken därigenom kommit att innehålla älvsträckor med vitt skilda kvaliteter. Så har t. ex. övre Åseleälven och älvsträckorna i Sareks nationalpark från fiskets och naturvårdens synpunkt placerats i samma klass. Ett av skälen till detta kan vara den brist på nyanser som framkallas av en fyrgradig skala av den typ som använts.

Till detta kommer att inventeringen av miljövärden sannolikt i mycket stor utsträckning har koncenterats till de älvsträckor där kraftföretagen ligger långt framme med sin utbyggnadsplanering. Mil jövärdena i dessa älvsträckor har därigenom blivit bättre kartlagda än vad som är fallet i älvsträckor där

en utbyggnad kan väntas bli aktuell först långt fram i tiden eller där kraft- företagen hittills inte redovisat några konkreta utbyggnadsplaner.

Beträffande de enskilda sektorsintressena kan följande kommentarer gö- ras: '

Cl Den värdering/rån kraftsynpunkr som gjorts har till stora delar skett utifrån de berörda kraftföretagens egna värderingar av de redovisade utbygg- nadernas egenskaper. Utredaren skulle för sin del ha önskat en mer grund- läggande granskning av utbyggnadsmöjligheterna gjord med utgångs- ! punkt i det värde för den samlade svenska elförsörjningen som de re- ' dovisade utbyggnaderna skulle få om de kom till utförande. Det är emel- lertid inte troligt att en bredare analys i det här påpekade avseendet på ett mer avgörande sätt skulle ha förändrat de slutsatser som dras eller . rangordningens utseende. El Områden och älvsträckor där naturbetingelserna i mycket begränsad ut- sträckning påverkats av människan har värde för den vetenskapliga na- turvärden och utgör också en viktig tillgång för kommande generationer. Från denna synpunkt bör man bevara områden som är så stora att det finns förutsättning att behålla dem i så opåverkat skick som möjligt. ! För ett område som skall tjäna som referensområde för forskning är 7 'det av stor vikt att de ekologiska sambanden i största möjliga utsträckning i förblir orubbade. ; Cl Fisker är ett av de intressen som mest påtagligt skadas vid en utbyggnad. ' Det finns dock skäl att betona att tillgången till strömmande vatten i | norra Norrland är betydligt större än i övriga delar av landet, samt att j olika fiskevårdande åtgärder möjliggjort viss kompensation för förlorat strömfiske. Det är emellertid viktigt att ett betydande strömfiske bibe- I hålls, såväl av vetenskapliga skäl som med hänsyn till fritidsfisket och övrigt fiske. Det kanske mest framträdande intresset från fiskets synpunkt I är bevarandet av tillräckliga naturliga reproduktionsområden för laxartade fiskar. D Älvdalarna och fjällen har sedan länge stor betydelse för turism och re—

kreation. Därvid spelar fritidsfisket en viktig roll. De stora älvarnas be- tydelse för turism och rekreation är oomtvistad. De 5. k. skogsälvarna har däremot blivit mindre uppmärksammade. Utredaren vill understryka att också dessa älvar har en viktig uppgift att fylla för turism och re- kreation. inte minst för befolkningen i närbelägna större orter vid kusten. l Vattenkraftutbyggnad behöver dock inte nödvändigtvis stå i konflikt med i alla typer av turism och rekreation. Det finns därför här mindre utrymme ” för generella slutsatser beträffande skadeverkningarna än vad gäller t. ex. ', fiske eller vetenskaplig naturvård. Utredarens bedömning av vattenkraft- l utbyggnadernas inverkan på turism och rekreation har därför i mycket l hög grad måst göras från fail till fall. El Rennäringen kan drabbas av mycket allvarliga skador vid vissa vatten- kraftutbyggnader, vid andra blir påverkan på rennäringen liten eller ingen , alls. I de flesta fall gäller emellertid att det är svårt att avgöra i vilken be- tydelsejust utbyggnaden av vattenkraft skulle få, om man inte samtidigt väger in en rad andra faktorer som också inverkar på rennäringens villkor. Det kan förutom vattenkraftutbyggnad gälla gruvdrift, skogsbruk. turism.

vägar osv. Det bör därför betonas att vattenkraftens inverkan på ren- näringen bör bedömas på ett sådant sätt att varje samebys situation ana- lyseras med hänsyn till olika tänkbara ingrepp. Det är viktigt att upp- märksamma att ibland flera var för sig relativt obetydliga ingrepp tagna tillsammans allvarligt kan skade en samebys förutsättningar att bedriva rationell renskötsel. Sådana övergripande bedömningar har dock inte kunnat göras inom ramen för denna utredning. Den betydelse rennäringen har för den samiska kulturen ger självfallet, som omnämns redan i utredningens direktiv, näringen en större betydelse än enbart dess ekonomiska omfattning skulle motivera. I de fall där en vattenkraftutbyggnad bedömts få en avgörande betydelse för rennäringen har stor vikt fästs vid detta. Det har gällt främst vid större regleringar. Mänsklig odling har ofta följt älvdalarna vilket innebär att kulturmin- nesvården har stora intressen att bevaka. Kulturvärdena ger människorna en historisk förankring och utgör samtidigt ett i många fall ovärderligt inslag i vardagsmiljön. Genom att bevara dessa värden för man ofta en levande tradition vidare. I de fall där ett viktigt kulturminnesvårds- intresse uppenbart skulle hotas av en utbyggnad har detta varit av stor betydelse vid älvsträckans placering i rangordningen. Emellertid är det i ett stort antal fall omöjligt att ange vilka skador en utbyggnad skulle medföra. Därtill är de redovisade utbyggnadsplanerna alltför ofullstän- diga. El Jord- och skogsbruk berörs sällan på ett sådant sätt att detta varit avgörande

för projektens placering i rangordningen. I vissa fall har emellertid jord- bruksintresset tillmätts stor betydelse, mest markant gäller detta nedre Kalixälven. I några få fall, t. ex. Hocksjö, har också skogsbrukets intressen kunnat påverka en älvsträckas placering i rangordningen.

Till dessa sektorsvisa kommentarer skall läggas några mer övergripande synpunkter:

En älvsträcka har ofta stort värde från flera olika synpunkter. Så är t. ex. ett värdefullt kulturlandskap ofta också ett värdefullt jordbruksområde, en för kulturminnesvården viktig miljö kan också ha stor betydelse för rekreation och turism etc. I sådana fall är det ofta uppenbart att de olika intressena kompletterar varandra. Också i andra fall, där sambandet mel- lan olika faktorer är mindre påtagligt, kan emellertid olika bevarande- intressen sammanfalla. Det förekommer t. ex. att en älvsträcka värderats högt vad gäller såväl naturvård, kulturminnesvård och rekreation som fiske och rennäring. Utredaren har fäst särskild vikt vid älvsträckor med höga och samstämmiga bevarandeintressen. [ vissa mycket speciella fall har dock en enstaka hög värdering kunnat motivera en hög slutlig pla- cering i rangordningen. De bästa exemplen på detta är Rörån—Livasån (Råne älv), där internationella hydrologiska programmet (IHP) bedriver ett betydelsefullt arbete; Karsbäcken, där viktiga rennäringsintressen skul- le kunna skadas vid en utbyggnad; Rickleån, i vilken ett omfattande forskningsarbete bedrivs; Bergnäs—Slagnäs, där en utbyggnad skulle kun-

na spoliera reproduktionsområdena för en mycket snabbväxande stor- öringstam. Det är dock viktigt att notera att olika bevarandeintressen kan ha anspråk som inte alltid går att förena. Så kan t. ex. den vetenskapliga naturvården och turismen ibland ha motsatta intressen. rennäring och skogsbruk kan stå emot varandra etc. Vissa s. k. bevarandeintressen kan ibland också ha direkt nytta av en vattenkraftutbyggnad. Ett exempel på detta är möj- ligheterna att minska de för jordbruket besvärande översvämningarna längs Råne älv.

Cl Till skillnad från den sehlstedtska utredningen har i rangordningen inte

särskilt betonats att ett område i den fysiska riksplaneringen angetts som riksintresse. Urvalet av riksintressanta områden liksom dessa områdens avgränsning förändras allt eftersom fortsatt inventering och forskning successivt kompletterar tidigare kunskaper. Det arbete som de olika ver- ken utfört för utredningen är en del av en sådan vidareutveckling. Ut- redaren har således inte sett någon anledning att lägga större vikt vid de angivna riksintressanta områdena än verken själva gjort i sina re- dovisningar till utredningen.

El Vad gäller de s.k. obrutna [itil/områdena (se även kap. 2) så har den avgränsning som föreslagits av statens naturvårdsverk och statens plan- verk ännu preliminär karaktär. Förslaget remissbehandlas f.n. Inom vissa av de föreslagna områdena finns redan vattenkraftutbyggnader. Mer- parten av älvsträckorna inom de obrutna fjällområdena har kommit att placeras högt i rangordningen, vilket i första hand beror på att flera verk — t. ex. naturvårdsverket och fiskeristyrelsen — fäst stor vikt vid orördheten då värderingarna gjorts. Med andra ord har de viktigaste av de faktorer som haft betydelse för avgränsningen av de obrutna fjällområdena ofta också Spelat en stor roll i det material som legat till grund för rang- ordningen. Utredaren har mot den bakgrunden bedömt att det faktum att ett projekt ligger inom de föreslagna obrutna områdena inte ensamt behöver utgöra motiv för en mycket hög placering i den slutliga rang- ordningen. D Utredaren har självfallet i olika sammanhang tagit hänsyn till lokal- be/"o/kningens intressen. Det är angeläget att framhålla att utredningens många kontakter med enskilda personer, organisationer och lokala myn- digheter under de resor som gjorts i hög grad påverkat utredningens arbete. Som framhållits i kapitel 1 har de samtal utredningen haft givit ett utomordentligt värdefullt material, såväl vad gäller principiella frågor som de enskilda älvsträckornas olika egenskaper. Lokala intressen ingår för övrigt på flera sätt i utredningsmaterialet. Kulturlandskapet är inte bara ett historiskt minnesmärke utan också en levande vardagsmiljö för människor. Värderingen av älvsträckor från friluftslivets synpunkt om- fattar en bedömning av landskapsbild. fiskemöjligheter osv. och gäller givetvis den fasta befolkningen i minst lika hög grad som turisterna. Jordbrukets, skogsbrukets och rennäringens möjligheter till fortsatt verk- samhet handlar också om de sysselsatta människornas möjligheter att fortsätta i sina yrken. Utredaren har däremot inte haft i uppdrag att göra

'.

några opinionsmätningar eller andra studier av människors inställning till vattenkraftutbyggnad. Den lokala befolkningens uppfattning om de redovisade vattenkraftutbyggnaderna får förutsättas spela en viktig roll då kommuner, länsstyrelser och organisationer yttrar sig i remissbehand- lingen av utredningen. liksom då frågorna behandlas av regering och riksdag.

] 2.2.3 Bevaran derangordning

Liksom i den sehlstedtska utredningen utgår den nu uppgjorda rangord- ningen från en bevaranderangordning, där främst de olika myndigheternas värderingar vägts samman. Utredaren har eftersträvat att i första hand vär— dera älvsträckor, inte projekt. Bedömningen har dock gjorts mot bakgrund av de miljöingrepp som de redovisade utbyggnaderna skulle medföra. Detta innebär att utredarens rangordning inte alltid kan tillämpas om det i ett vattendrag blir fråga om en utbyggnad av annat slag än den nu aktuella, t. ex. småkraftverk av den typ som nu håller på att utvecklas av kraftin- dustrin. De olika älvsträckorna presenteras närmare i kapitel 13. Givetvis kan inte rangordningen utformas genom en enkel matematisk bearbetning av de värderingar som gjons från olika fackmyndigheter. Att det på många håll i fjällvärden knappast existerar något jord- eller skogsbruk,

Tabell 12.1 Bevaranderangordning

Klass 4

Kaitumjaure (Kalix älv) Kalix och Kaitum älvar Ängesån och Lina älv (Kalix älv) Vuojatätno (Lule älv) Källflöden till Lilla Lule älv Pärlälven (Lule älv) Byske älv Storselet (Skellefte älv) Bartaure (Skellefte älv) Tärna (Ume älv) Fjällnäs (Ume älv) Öre älv Lögde älv

Vapstälven

Ovre Vojmån (Ångermanälven) Lejarälven (Ångermanälven)

Klass 3

Råne älv Petsaure (Lule älv)

Åby älv Sädvajaure (Skellefte älv) Bergnäs—Slagnäs (Skellefte älv) Malån (Skellefte älv) Petikån (Skellefte älv) Karsbäcken (Skellefte älv) Bure älv Rickleån

Klippen (Ume älv) Forsbäck (Ume älv) Överstjuktan (Ume älv) Gide älv

Moälven

Övre Åseleälven (Ångermanälven) Hocksjö (Ångermanälven) Helgumsjön (Ångermanälven)

Klass 2

Flarkån (Lule älv) Kåge älv Sävarån Nätraån Saxån (Ångermanälven)

Fatsjö (Ångermanälven) Nedre Vojmån (Ångermanälven) Långseleån (Ångermanälven) Storån (Ångermanälven)

Klass ]

Effektutbyggnader i Lule älv Effektutbyggnader i Skellefte älv Effektutbyggnader i Ume älv Effektutbyggnader i Ångermanälven Ransaren—Fatmomakke (Ångermanälven) Bullerforsen (Ångermanälven)

Borga (Ångermanälven) Flåsjöån (Ångermanälven) Meåforsen (Ångermanälven)

] Den sehlstedska utred- ningens klassdefinitioner återfinns i kap. 15.

och resp. myndighet alltså satt ettor i sina värderingslistor, betyder t. ex. inte att älvsträckori fjällen skulle vara mindre värdefulla eller skyddsvärda. Utredaren har för varje älvsträcka bedömt vilka intressen som bör tillmätas betydelse för placeringen i rangordningen (se kapitel 13).

Älvsträckorna har ordnats i fyra klasser efter sitt värde för de olika be- varandeintressena. Det som värderats är i möjligaste mån sådana egenskaper hos älven och dess närmaste omgivning som skulle kunna påverkas vid en utbyggnad. Iden högsta klassen — klass 4 — ingår älvsträckor med mycket stora bevarandevärden. 1 den lägsta klassen — klass 1 — ingår älvsträckor där en utbyggnad skulle kunna beröra små eller måttliga bevarandevärden. Dessa älvsträckor är i regel starkt påverkade av tidigare vattenkraftutbygg- nad. Rangordningen av älvsträckornas bevarandevärden framgår av tabell 12.1.

12.24. Slutlig rangordning

För att få fram den slutliga rangordningen (tabell 12.2, ,ngr 1211) har be- varanderangordningen ställts mot kraftnyttan, formulerad främst genom den rangordning som är resultatet av Svenska Kraftverksföreningens och statens vattenfallsverks genomgång av den företagsekonomiska nyttan av de olika projekten (se kap. 4). Så långt möjligt har därvid de principer som tillämpades iden sehlstedtska utredningen följts. Det har främst inneburit att den slutliga rangordningen fått karaktären av en modifierad bevaranderangordning, där kraftnyttan i merparten fall inte påverkat projektens placering i rangord- ningen. De skilda förutsättningarna för de båda utredningarna har emellertid tvingat fram vissa skillnader vad gäller rubrikerna för de olika klasserna. De olika klasser som här använts definieras på följande sätt':

Klass 4

Älvsträckor med mycket höga bevarandevärden. Den redovisade kraftnyttan har inte kunnat motivera en placering i lägre klass.

Klass 3 b

Klassen innehåller dels älvsträckor med mycket höga bevarandevärden och samtidigt en betydande kraftnytta, dock inte så stor att älvsträckorna be- dömts böra hänföras till klass 3 a, dels älvsträckor med höga bevarande- värden och liten eller måttlig kraftnytta.

Klass 3 a

Älvsträckor med mycket höga bevarandevärden och samtidigt en synner- ligen stor kraftnytta. Den senare har motiverat att älvsträckorna i denna klass, trots de mycket höga bevarandevärdena, brutits ut ur bevarande- rangordningens klass 4. '

Klass 2

Älvsträckor med påtagliga bevarandevärden berörs. I några fall finns höga bevarandevärden, men i dessa fall har en betydande kraftnytta kunnat moti- vera placering i denna klass.

Klass ]

Huvudsakligen älvsträckor med måttliga bevarandevärden. I några fall har också en betydande kraftnytta kunnat motivera en flyttning från klass 2 i bevaranderangordningen till denna klass.

Klass 0

Om- och tillbyggnadsprojekt som inte närmare undersökts eller värderats, vare sig från utbyggnads- eller bevarandesynpunkt.

Tabell 12.2 Slutlig rangordning

Klass 4

Kaitumjaure (Kalix älv) Kalix älv. exkl. etapp I Ängesån—Lina älv (Kalix älv) Vuojatätno

Källflöden till Lilla Lule älv Pärlälven (Lule älv) Tärna (Ume älv) Fjällnäs (Ume älv) Öre älv

Vapstälven Övre Vojmån (Ångermanälven)

Klass Jb

Rörån—Livas älv (Råne älv) Petsaure (Lule älv) Åby älv Storselet (Skellefte älv) Bartaure (Skellefte älv) Bergnäs—Slagnäs (Skellefte älv) Petikån (Skellefte älv) Karsbäcken (Skellefte älv) Bure älv Rickleån

Forsbäck (Ume älv) Overstjuktan (Ume älv) Lögde älv

Moälven

Lejarälven (Ångermanälven) Helgumsjön (Ångermanälven)

Klass 0

Klass 30

Kalix älv, etapp 1 Byske älv

Klass 2

Råne älv Kåge älv Sädvajaure (Skellefte älv) Malån (Skellefte älv) Sävarån Klippen (Ume 'alv) Gide älv Nätraån

Fatsjö (Ångermanälven) Nedre Vojmån (Ångermanälven) Övre Åseleälven (Ångermanälven) Långseleån (Ångermanälven) Hocksjö (Ångermanälven)

Klass ]

Flarkån (Lule älv) Saxån (Ångermanälven) Ransaren—Fatmomakke (Ångermanälven) Bullerforsen (Ångermanälven)

Borga (Ångermanälven) Flåsjöån (Ångermanälven) Storån (Ångermanälven) Meåforsen (Ångermanälven)

Effektutbyggnader i Lule älv, Skellefte älv. Ume älv och Ångermanälven

1225. Kommentarer till rangordningen

Med hänsyn till vad som tidigare sagts om rangordningen och det material som legat till grund för den är det nödvändigt att den används med stor försiktighet. Den kan ge en översiktlig bild av vattendragen i norra Norrland och deras olika värden och den kan bilda underlag för diskussionen om

2 ;S. :: :a 5 E

0 . .Kraftverk idril'l, under byggnad eller med laga- kraftvunnen dom 0 O OFöreslagel kraftverk 0 0 OKraftverlt med fireslagen tillbyggnad Regleringlbefintlig, under byggnad eller med laga- kraftvunnen dom)

Föreslagen reglering = 'Rimielellerkanal === Föreslagen tunnel eller

kanal Undantag enligt utred- nigens direktiv

_ Klassl _ Klass:! tara KlassZ D Klassl

Figur 12:I Utredarens slutliga rangordning.

vilka älvsträckor som för framtiden bör undantas från utbyggnad. Rang- ordningen kan däremot inte ge direkt besked om vilka älvar eller älvsträckor som kan byggas ut eller vilka särskilda villkor som bör förknippas med olika utbyggnader. För en bedömning av om en utbyggnad verkligen skulle spoliera de värden som är knutna till vattendraget behövs i flertalet fall den betydligt mer noggranna och detaljerade prövning som sker enligt vat- tenlagen. Rangordningens bägge högsta klasser innehåller ungefär 80 % av det möj- , liga energitillskottet. Denna obalans är bl. a. en följd av de betydande skill- nader som finns mellan de båda utredningsområdena. Således gäller följande för norra Norrland:

! [] Betydande utbyggnadsmöjligheter har redovisats i älvsträckor som av | riksdagen undantagits från utbyggnad på grund av sina stora bevaran- devärden. Det gäller t. ex. Kalixälven, de outbyggda källflödena och pro- jekt belägna inom nationalpark. D Utbyggnaden har hittills i helt dominerande utsträckning koncentrerats ' till Lule älv, Skellefte älv, Ume älv och Ångermanälven. l starkt på- verkade vatten återstår därför begränsade utbyggnadsmöjligheter, till skillnad mot vad som är förhållandet i södra Norrland och norra Svealand. El De mindre vattendrag, som därutöver ingår i utredningsmaterialet, skogs- älvar och biflöden till de stora älvarna. är i flera fall helt outbyggda och utgör ofta tydliga exempel på att en utbyggnad skulle ge obetydligt ener- giutbyte men betydande förluster från miljösynpunkt.

Den rangordning som presenterats här bygger vidare på ytterligare två viktiga förutsättningar. Den har för det första utformats med hjälp av de kunskaper vi i dag har om de olika älvsträckorna och deras värden. Nya kunskaper, framkomna t. ex. genom framtida inventeringar, kan göra rangordningen inaktuell. För det andra utgår den från dagens utbyggnads- situation. De beslut som i framtiden kan komma att fattas om utbyggnad i i våra vattendrag kan förändra förutsättningarna för rangordningens nu- varande utformning. Ett exempel på detta kan vara att utbyggnad av en älvsträcka automatiskt kan leda till att värdet hos en närliggande sträcka förstärks på ett sådant sätt att denna borde föras upp i en högre klass. Ett annat exempel kan vara en utbyggnad som skadar ett speciellt sek- torsintresse — följden kan då bli att samma sektorsintresse i en annan älv- sträcka. belägen i ett helt annat område. omedelbart ökar i betydelse.

Beträffande samtliga älvar eller älvsträckor som placerats i klass 4 i be- varanderangordningen gäller att starka skäl talar för att de undantas från utbyggnad. Samtidigt gäller emellertid att flera av de utbyggnader som re- dovisats för dessa älvsträckor har stor eller mycket stor kraftnytta. Detta har tagit sig uttryck i att vissa älvsträckori klass 4 i bevaranderangordningen hänförts till klass 3 i den slutliga rangordningen.

I många fall är det uppenbart var de olika älvsträckorna bör placeras i rangordningen. Det underlag utredaren haft att utgå från har i dessa fall givit entydiga besked. Det finns emellertid också ett betydande antal älv- sträckor där underlaget inte gett samma entydiga vägledning. Gränsdrag- ningen mellan olika klasser är därför på vissa punkter osäker och det fortsatta arbetet, framför allt då remissbehandlingen, kommer med säkerhet att ge

ytterligare underlag. För många projekt gäller självfallet också att den nog- grannare behandling som senare kan komma att ske enligt vattenlagens prövningsregler kan leda till förändrade bedömningar av de olika älvsträck- ornas värde och de föreslagna projektens skadeverkningar.

Beträffande de enskilda älvsträckornas placering i rangordningen skall här kort redovisas några kommentarer. Kalix älv (exkl. Kaitumjaure och Ängesån—Lina älv) och Byske älv kommenteras i ett särskilt avsnitt nedan. 1 övrigt hänvisas till kapitel 13.

Vad gäller klass 4 i den slutliga rangordningen kan några älvsträckor, mot bakgrund av de diskussioner utredningen haft med olika fackmyn- digheter och det underlagsmaterial som stått till utredningens förfogande, sägas ha särskilt stora miljövärden. Det är älvsträckor som kan uppvisa unika värden med stor betydelse också i ett internationellt perspektiv. Någon annan placering än klass 4 är därför otänkbar. Dessa älvsträckor är Kai- tumjaure, Vuojatätno, källflöden till Lilla Lule älv och Tät'nasjört—Tär'naån (Fjällnäs).

Vissa älvsträckor i klass 4 i bevaranderangordningen har så begränsad betydelse från kraftsynpunkt att det är omotiverat att hänföra dem till klass 3, nämligen Ängeså'n—Lina älv. Tärna. Öre älv och övre Vojmån.

Då det gäller gränsdragningen mellan klasserna 4 och 3b har osäkerheten främst varit förknippad med Pär/älven, Vapstälven, Storselet, Bartaure och . Lejarälven. Av dessa har utredaren placerat de två förstnämnda i klass 4 i och de övriga i klass 3b.

Då det gällt gränsdragningen mellan klasserna 3b och 2 har den största tveksamheten rått beträffande Åby älv, Överstjuktan. Helgumsjön, Sävarån och Malån. De tre förstnämnda har placerats i klass 3b, medan Malån och Sävarån hänförts till klass 2.

Vid gränsdragningen mellan klasserna 2 och 1 har osäkerheten främst gällt F als/"ö, nedre Vojmån. Långseleån. Saxån och Storån. De tre förstnämnda har placerats i klass 2, de senare i klass ].

Motiveringarna för utredarens rangordning vad gäller dessa älvsträckor framgår av de kommentarer älv för älv som görs i kapitel 13.

Kalix och Byske älvar , Kalix och Byske älvar kan i flera avseenden jämföras med varandra. Älvarnas l, bevarandevärden är mycket höga. De har samtidigt betydande värden från * kraftsynpunkt. Särskilt markerat är detta för Kalixälven som ensam svarar för ungefär en tredjedel av det sammanlagda energitillskott som utredningen haft att behandla. Det har därför varit särskilt angeläget att i dessa båda ! fall ta ställning till i vilken mån kraftnyttan skall påverka placeringen i rangordningen. Det är dock utredarens uppfattning att Kalixälven, som den enda outbyggda fjällälven i utredningen, är mycket svår att på ett rättvist , sätt jämföra med övriga enskilda vattendrag i utredningen. Detsamma gäller i flera avseenden Byske älv. ,, Vad gäller Kalix älv har vare sig fyrälvsutredningen från 1969 eller un- derlaget till denna utredning klart visat att älven är den av de fyra älvarna som är mest lämplig att bygga ut, åtminstone om man — som skall ske

i denna utredning — bortser från sysselsättningsaspekterna. Denna bedöm- ning gäller med avseende på såväl den kraftekonomiska nyttan som på bevarandevärdena.

Framför allt Kalix älv, men också Byske älv, bör därför jämföras med de övriga outbyggda fjällälvarna. Detta har inte varit möjligt att göra inom ramen för denna utredning, eftersom Torne och Pite älvar samt Vindelälven genom direktiven är undantagna från utredningsarbetet.

Om en utbyggnad i Kalixälven emellertid skulle komma till stånd bör denna begränsas till sträckan mellan sammanflödet av Kalix och Kaitum älvar och Narkenfors, dvs. den sträcka som motsvarar etapp 1 enligt Vat- tenfalls redovisning. Från kraftsynpunkt är denna sträcka den mest attrak- tiva. En utbyggnad skulle innebära omfattande ingrepp i denna del av älven, men betydande värden skulle dock kunna sparas i övriga delar av älven, främst vad gäller lax- och sikfisket, friluftslivet samt kulturminnesvården ochjordbruket i nedre delen av älven. Kalix älv, etapp 1, har sålunda placerats i klass 3a medan övriga delar av Kalixälven, inkl. Kaitumjaure och Änges- ån—Lina älv, hänförts till klass 4. Även i fråga om Byske älv har utredaren stannat för att denna, med hänsyn till dess stora värde från kraftsynpunkt, bör placeras i klass 3a. Den mer detaljerade synen på Kalix och Byske älvar utvecklas närmare i kommentarerna älv för älv.

För den händelse utbyggnad av Kalix och Byske älvar skulle komma att övervägas rekommenderar utredaren dock att en noggrannarejämförelse görs med de tre outbyggda fjällälvarna, således de från denna utredning undantagna Pite och Torne älvar samt Vindelälven. Därvid förefaller också jämförelser med begränsade utbyggnader i dessa älvar vara rimliga att göra — kanske framför allt en begränsad överledning från Vindelälvens ena käll- flöde Laisälven till Skellefteälven, en utbyggnad som skulle ge ett större energitillskott än hela Byskeälven. Jämförelser av det slag som här nämnts bör kunna göras under en relativt kört tidsperiod med tanke på det ut- redningsarbete som tidigare bedrivits. Detta kan bl. a. ske genom en kom- plettering av den s.k. fyrälvsutredningen.

12.2.6 Faktorer som inte beaktats vid rangordningen

Givetvis finns det en rad aspekter på vattenkraftutbyggnad som inte kunnat vägas in i rangordningen. Det gäller t. ex. sysselsättningseffekterna, beträf- fande vilka det redan i direktiven anges att de måste bedömas i ett större regionalpolitiskt sammanhang. I vissa landsdelar eller regioner kan syssel- sättningstillskotten bli betydande och få en relativt lång varaktighet medan i andra landsdelar endast ett fåtal arbetstillfällen skulle kunna erbjudas och detta dessutom under en kort utbyggnadsperiod. Behovet av sysselsättnings- tillfällen varierar också kraftigt mellan olika delar av landet. Å andra sidan bör observeras att en utbyggnad också kan innebära bortfall av sysselsätt- ningstillfällen, t.ex. inom rennäringen och jord- och skogsbruket.

Utifrån byggarbetskraftens synvinkel är det angeläget att bibehålla sys- selsättningen för dem som nu är sysselsatta med vattenkraftutbyggnader — eller i varje fall ge utrymme för en så långsam minskning som. möjligt av arbetstillfällena.

Sysselsättnings- och regionalpolitiska synpunkter på utbyggnadsbeslut

kommer att läggas av regering och riksdag i samband med ställningstagande till utredarens förslag samt i samband med tillståndsprövningen av aktua- liserade projekt. Utredningen redovisari kap. 14 några aspekter på effekterna på sysselsättning, befolkningsutveckling och kommunal ekonomi. Det bör uppmärksammas att de bedömningar som där görs av förhållandena på de lokala arbetsmarknaderna lätt kan bli inaktuella fram till tidpunkten för beslut. Material av intresse för besluten kommer fram inom ramen för bl.a. den fortsatta länsplaneringen.

Utredningen har vidare inte kunnat göra någon samhällsekonomisk värdering av de olika utbyggnadsmöjligheterna. En sådan värdering har efterlysts av några av de organisationer som haft kontakt med utredningen. Metoderna för samhällsekonomiska värderingar är komplicerade och knappast utveck- lade för jämförelser med så många alternativ som det här är fråga om. Inte heller utredningens underlag i övrigt tillåter en värdering av den typ som här nämnts.

Vägar och bebyggelse är i stor utsträckning koncentrerade till älvdalarna. Med tanke på utredningens karaktär av översikt och med hänsyn till att flertalet projekt inte är annat än preliminära skisser har det inte varit möjligt i för utredningen att göra en detaljerad kartläggning av utbyggnadernas ska- ] deverkningar i detta avseende.

12.3. Utbyggnadsnivåer

Denna utredning och den sehlstedtska utredningen har tillsammans be- handlat utbyggnadsmöjligheter motsvarande ca 19 av de 34 TWh/år som bedömts vara ekonomiskt utbyggnadsvärda. Utanför utredningsarbetet har

Tabell 12.3 Vattenkraftresursernas fördelning på klasser i de slutliga rangordning-

arna Klass Södra Norrland 0. Norra Norrland Totalt norra Svealand TWh/år TWh/år TWh/år 4 1.8 5.7 7.5 * 3b 1.0 1.4 2.4 3a 1.1 2.8 3.9 2 0.8 2.0 2.8 1 0.7 0.3 1.0 0 0.9 0.3 1.2 " Summa 6.31 12.5 18.8 5

' lbetänkandet (SOU 1974122) Vattenkraft och miljö anges det möjliga energitillskottet

av redovisade utbyggnadsmöjligheter till 7.1 TWh/år. Efter kontakter med kraftin- , dustrin har siffran korrigerats. Ändringen kan hänföras till dels att en utbyggnad [ i nedre Indalsälven skulle ge ca 0.3 TWh/år mindre än vad som uppgavs till den sehlstedtska utredningen, dels att 0.5 TWh /år av den angivna nyproduktionen utgörs av kraft överflyttad från sommar till vinter, dvs. s.k. förädlad kraft och alltså inte nyproduktion.

i första hand legat tre av de outbyggda fjällälvarna, vilka tillsammans skulle kunna ge ett energitillskott av ungefär 12.5 TWh/år. De behandlade vat- tenkraftresursernas fördelning på klasser i de slutliga rangordningarna framgår av tabell 12.3.

Utbyggnadssituationen är sådan att norra Norrland, och då särskilt Norr- botten, i avsevärt lägre grad än södra Norrland och norra Svealand är ex- ploaterat för vaitenkraftändamål. De återstående resurserna i norra Norrland har beräknats till ca 25 TWh/år — varav hälften behandlas av utredningen — medan de för södra Norrland och norra Svealand uppgår till högst ca 9 TWh/år, varav 6,3 TWh/år behandlades i den sehlstedtska utredningen.

Vid rangordningen har inte hänsyn tagits till tidsplanerna för de olika projekten. Denna faktor är emellertid av stor betydelse vid ett ställnings- tagande till vilken utbyggnadsnivå som skall eftersträvas vid en angiven tidpunkt. Det bör observeras att det oftast tar avsevärd tid från det att en utbyggnad börjar diskuteras av kraftföretagen till dess att en anläggning kan tas i drift. Projektering, tillståndsprövning och byggande kan tillsam- mans ta upp emot ett tiotal år. Beträffande t. ex. Kalix älv skulle ett tillstånd i dag till fortsatt behandling kunna innebära att den första anläggningen, Saarikurkkio. togs i drift vid mitten av 1980-talet.

1 lägesrapporten (Ds B 197414) Vattenkraft och miljö 2, angav utredningen att ett tillskott på mellan 4 och 6 TWh borde kunna erhållas med små konflikter med motstående intressen. Denna bedömning kvarstår sedan ut- redningsarbetet slutförts. Utredningen gav dock inte underlag för slut- satsen att detta tillskott skulle vara möjligt att uppnå inom en nära framtid.

Följande redovisning utgår från så realistiska tidsplaner för de olika pro- jekten som det i dag är möjligt att få fram. De berörda kraftföretagen har genom Svenska Kraftverksföreningen och statens vattenfallsverk fått tillfälle att för utredningen redovisa möjliga tidpunkter för idrifttagning av de olika anläggningarna. Uppgifterna är i många fall osäkra och preliminära och re- dovisas därför inte i detalj. Syftet med de insamlade uppgifterna har varit att bilda underlag för mycket grova uppskattningar av vilken utbyggnadsnivå som kan uppnås vid olika tidpunkter i olika utbyggnadsalternativ.

Med utgångspunkt i rangordningarna och tidplaner för de olika projekten kan några olika principer för den fortsatta vattenkraftutbyggnaden skisseras.

En utbyggnad klass för klass strikt efter rangordningarna kan illustreras av följande tabell (tabell 12.4) som förutsätter att praktiskt taget samtliga aktualiserade projekt i resp. klass också kommer till utförande. Tabellen

Tabell 12.4 Energitillskott vid utbyggnad klass för klass

Utbyggnad av klasserna Energitillskott TWh/år till omkring år

1985 1990 2000 0—1 1 2 2 0—2 3 4 5 0—2 samt 3a 5 8 9 0—3 6 9 l 1 0—4 7 3 19

omfattar utbyggnadsmöjligheter i såväl norra Norrland som södra Norrland och norra Svealand.

För att komma upp till de 5 TWh/år, som i riksdagens beslut våren 1975 angavs som riktlinje för det från vattenkraften önskvärda energitillskottet vid mitten av 1980-talet, skulle således en utbyggnad behöva ske av samtliga de projekt i klasserna 0 till 3a som enligt kraftindustrin kan komma att aktualiseras under den angivna tidsperioden. Redan vid en ytterligare ut- byggnad med mer än ca 3 TWh till mitten av 1980-talet blir en utbyggnad av i klass 3a placerade projekt aktuell. Bland dessa projekt kan nämnas Byske älv, Mellanljusnan och övre Klarälven. Beträffande Kalix älv skulle det,/örsta kraftverket i bästa fall kunna tas i drift kring mitten av 1980-talet.

Andra sätt att uppnå 5 TWh till mitten av 1980-talet finns givetvis, men då måste man antingen föra in de tre outbyggda huvudälvarna Torne älv, Pite älv och Vindelälven i bilden eller diskutera utbyggnader i klass 4.

Mot bakgrund av de uppgifter som numera finns tillgängliga kan man således konstatera att det inte är möjligt att nå den av riksdagen angivna nivån för vattenkraftproduktion — cirka 66 TWh/år1985 — om man också i fortsätt- ningen vill iaktta de restriktioner för utbyggnaden som riksdagen i avvaktan på denna utredning lagt fast, nämligen en utbyggnad i stort sett endast av projekt belägna i sådana älvsträckor som i rangordningarna återfinns i klasserna 0 och 1. Inte heller en utbyggnad som omfattar även klass 2 torde ge det förutsatta tillskottet 5 TWh/år till 1985.

Vad gäller frågan om vattenkraftutbyggnad på längre sikt kan följande sägas:

En utbyggnad strikt efter rangordningen skulle vid en mycket låg ut- byggnadsnivå — inom ramen för klasserna O och 1 — ge förhållandevis små skadeverkningar, trots det relativt stora antalet projekt. Om man däremot går högre än så är det tveksamt om rangordningen kan ge lämpliga an- visningar om hur vattenkraften i fortsättningen bör byggas ut. Klass 2 om- fattar ett stort antal, ofta små projekt som i flera fall skulle skada påtagliga miljövärden. Även om varje enskilt projekt inte är starkt kontroversiellt skulle det samlade ingreppet vid en total utbyggnad av klass 2 bli betydande. I syfte att undvika ett så stort antal ingrepp kan man i stället välja utbyggnad av i första hand ett mer begränsat antal större projekt, dels i klass 2, dels i klass 3. Detta kan vara att föredra såväl från bevarande- som kraftsynpunkt.

Jämförelse mellan stora och små projekt kan också göras med hjälp av några konkreta exempel, vilka emellertid inte skall uppfattas som ställnings- taganden från utredarens sida till utbyggnad eller ej i de fall som nämns:

i] Två älvsträckor i klass 3a — Mellanljusnan i det södra området och Kalix älv, etapp 1 i det norra — ger tillsammans i det närmaste lika stort ener— gitillskott som samtliga de ungefär 25 älvsträckor som ingår i klass 2 i de båda utredningarna. El Ett enda projekt i Kalixälven, nämligen Parakka,ger betydligt större energi- tillskott än det dryga tiotalet älvsträckor (med 13 utbyggnadsprojekt) som ryms inom sehlstedtsutredningens klass 2. [] Enbart älvsträckan Mellanljusnan ger ungefär lika stort energitillskott som tiotalet älvsträckor i klass 2 i den sehlstedtska utredningen skulle ge. El Kalix älv, etapp 1 motsvarar merän väl det energitillskott som samtliga älv- sträckor i klass 2 i denna utredning skulle ge.

Tabell 12.5 Energitillskott vid utbyggnad av klass O-l samt större projekt i övriga klasser

Utbyggnad av klass Energitillskott (TWh/år) till omkring år

1990 2000

0—1 1 2 2 0—2 2 3 4 0—2 samt 3a 4 7 7 (ys 4 7 8 0—4 5 10 M

, Med utnyttjande av hela klasserna 0 och 1, men endast projekt över- stigande en årsproduktion om exempelvis 100 GWh i övriga klasser, skulle, med en successiv utbyggnad av klasserna, energitillskottet vid olika tid- punkter bli som ovan (tabell 12.5).

12.4. Sammanfattande slutsatser

Med det underlagsmaterial som nu finns om landets outnyttjade vatten- kraftresurser — eventuellt kompletterat beträffande Torne och Pite älvar samt Vindelälven — bör det vara möjligt att i stort bestämma riktlinjer för ett framtida utnyttjande av våra vattendrag. Ständiga delbeslut och justeringar från tid till annan med korta mellanrum är olyckliga från många synpunkter. Såväl från utbyggnadssidan som från de motstående intressenas sida är oviss- heten om vad som kan hända svår att bemästra.

Underlaget för såväl denna utredning som för utredningen rörande vat- tenkraftutbyggnad i södra Norrland och norra Svealand talar för återhåll- samhet när det gäller den fortsatta vattenkraftutbyggnaden. Landshövding Sehlstedt framhöll att en utbyggnad av projekten i klass 4 i det södra området inte borde komma till stånd och att man även i övrigt borde vara restriktiv när det gäller utbyggnad. l det norra området är de outnyttjade vatten- kraftresurserna avsevärt större. Landsdelen är också glesare befolkad, utom vid kusten och vissa större orter i inlandet. De slutsatser som kan dras beträffande norra Norrlands älvar är emellertid i huvudsak desamma som de som redovisas i den sehlstedtska utredningen. Projekten i klass 4 bör således även i detta fall undantas från utbyggnad. I övrigt bör observeras de stora bevarandevärden som de mindre vattendragen har, Främst gäller detta de 5. k. skogsälvarna, av vilka flera ligger nära de större orterna vid kusten. Ofta är kraftnyttan samtidigt förhållandevis låg. Beträffande de mindre vattendrag som har påtagliga eller stora bevarandevärden bör därför en betydande återhållsamhet iakttas.

Några alternativ för det framtida utnyttjandet av våra vattendrag kan skisseras på följande sätt:

Med förhållandevis begränsade skadeverkningar torde det vara möjligt att genomföra en ytterligare utbyggnad med 4 a 5 TWh/år på lång sikt och2å3 TWh/år på kortsikt,dvs. framtill mittenav 1980-talet. Detta motsva- rar det låga alternativ som angavs i lägesrapporten (Ds B 197414) Vattenkraft

och miljö 2. Med förhållandevis begränsade skadeverkningar har här avsetts en utbyggnad av älvsträckor i klasserna O och ] samt vissa större projekt i klass 2. Vidare förutsätts då utbyggnad ske av projekt med motsvarande karaktär i de vattendrag i landet som inte varit föremål för utredning.

För att uppnå det av riksdagen angivna tillskottet 5 TWh/år på kort sikt, dvs. till mitten av 1980-talet, krävs förutom utbyggnader av projekt i klasserna 0—2 också utbyggnad av projekt i klass 3 eller 4. Detsamma gäller om man på längre sikt vill uppnå ett avsevärt större vattenkrafttillskott än 5 TWh/år. I båda dessa fall, varigenom betydande skador skulle tillfogas de motstående intressena, är det angeläget att diskutera huruvida inte ett fåtal ingrepp i större älvar är att föredra framför ett stort antal ingrepp i småvattendrag. En sådan handlingslinje vore avgjort att föredra från kraft- synpunkt, och kan också vara skonsammare från miljösynpunkt. Av samma skäl bör en jämförelse göras med olika utbyggnadsmöjligheter i framför allt Torne älv, Pite älv och Vindelälven innan beslut fattas som kan innebära utbyggnad av projekt i klass 3.

De restriktioner som riksdagen beslutade om i avvaktan på denna ut- redning innebär att i stort endast projekt i klasserna 0 och 1 kan komma i fråga för utbyggnad. En sådan utbyggnad skulle medföra mycket små konflikter med de motstående intressena men skulle samtidigt också ge relativt obetydliga energitillskott. Om de angivna restriktionerna skall gälla också i fortsättningen kan energitillskottet på kort sikt, dvs. till mitten av 1980-talet, beräknas till drygt ] TWh/år. på längre sikt mellan 2 och 3 TWh/år. Smärre ytterligare tillskott torde på längre sikt kunna fås genom utbyggnader av småkraftverk och utbyggnader motsvarande klass 0 och l i vattendrag som inte varit föremål för utredning. Enligt detta alternativ skulle älvsträckor i klasserna 2—4 undantas från utbyggnad.

13. Kommentarer älv för älv

13.1. Inledning

Enligt direktiven skall utredningen i sitt slutbetänkande lägga tonvikten på ”en beskrivning av och en rangordning mellan enskilda projekt”. Som tidi- gare berörts har utredningen strävat efter att i möjligaste mån knyta be- dömningen till de älvsträckor som enligt kraftindustrin kan komma i fråga för utbyggnad, för att inte rangordning odh beskrivningar snabbt skall för- lora sin aktualitet när projektutformningen ändras t. ex. under projekte- ringens gång. Detta kapitel är avsett att kunna fungera som ”katalog”, där bedömningsunderlaget och utredarens slutsatser i koncentrat finns samlat för varje älvsträcka och projekt.

13.2. Indelning i älvsträckor

För att få ett så långt möjligt enhetligt bedömningsunderlag gjorde utred- ningen upp en indelning i älvsträckor som de olika myndigheterna ombads följa vid sina värderingar. Den indelningen följs också här, med ett par undantag. Det ena gäller älvsträckornas numrering och benämning, som inte helt överensstämmer med den som finns i de olika verkens rapporter. Ändringarna är gjorda för att det skall bli lättare att hitta från karta till ta- bell och tvärtom. Det andra undantaget gäller älvsträckorna 11 a och 11 b, Klippen och Tärna, som i den ursprungliga indelningen var sammanslagna.

Principen för indelningen har varit att hel älv eller älvsträcka utgör en enhet om den endera är outbyggd eller om påverkan av befintlig vatten- kraftutbyggnad är någorlunda likartad. Viktigare biflöden har fått särskilda beteckningar. Omfattningen blir därigenom mycket olika, från Kalixälven i sin helhet ner till den korta Bullerforsen i Ångermanälven. För att underlätta läsningen har för Kalixälven en underindelning angetts med särskilda rub- riker i texten.

Tabell 13.] är en lista över samtliga använda beteckningar, som också återfinns på översiktskartan figur 13:1. Numreringen av vattendragen går från norr till söder. Varje vattendrag följs från källorna till havet, därefter i tur och ordning norrifrån biflödema mot inflödet i huvudälven.

ll.» .;

,. 1 —;. -' "Kal'rx ani- fgmåjv . &, . 95; åå Råne älv se Luleålv

mer än lll] MW

' 0 . .Kraftverk idrrft, under byggnad eller med laga- kraftvunnen dom

0 O OFöreslagel kraftverk 0 I) OKraltverk med föreslagen tillbyggnad * i, "mål & Hegleringlbefintlig, under

byggnad eller med laga— kraftvunnen dum) Föreslagen reglering = limnel eller kanal

=== Föreslagen tunnel eller kanal

Figur ]3:l Indelning av utredningsområde! i älvar och älvsträckor.

Tabell 13.1 Indelning i älvsträckor

1 Kalix älv med biflöden 11 Ume älv a Kalixälven med Kaitum älv a Klippen b Ängesån med Lina älv b Tärna 2 Råne älv c Forsbäck—Fjällnäs 3 Lule älv d Överstjuktan a Vuojatätno e Effektutbyggnader b Petsaure 12 Öre älv c Lermejaure 13 Lögde älv d Källflöden till Lilla Lule älv 14 Gide älv e Peuraure—Pärlälven 15 Moälven f Flarkån 16 Nätraån g Effektutbyggnader 17 Vapstälven 4 Åby älv 18 Ångermanälven 5 Byske älv a Saxån 6 Kåge älv b Ransarluspen—Fatmomakke 7 Skellefte älv c Marsån med Fatsjön a Storselet d Bullerforsen b Sädvajaure e Övre Vojmån c Bartaure f Nedre Vojmån d Bergnäs—Slagnäs g Övre Åseleälven e Malån h Långseleån—körströmsälven f Petikån i Borga g Karsbäcken j Flåsjöån h Effektutbyggnader lf. Lejarälven 8 Bure älv ] Storån 9 Rickleån m Nedre Faxälven 10 Sävarån n Effektutbyggnader &

13.3. Beskrivningarnas uppläggning och innehåll

För varje huvudvattendrag (1—18) visas en karta i skala 12 000 000, fallpro- filter) och en tabell med karakteristiska uppgifter om utbyggnadsmöjlig- heterna (utförligare uppgifter om vattendraget återfinns i tabellen i bilaga ]. dit också projektens numrering hänför sig).

Kartan visar med svart färg vattendraget i nuvarande skick, med ev. be- fintlig vattenkraftutbyggnad. Reglerade sjöar markeras med mörkare grått raster. Med blå färg markeras de utbyggnadsmöjligheter som redovisats till utredningen.

Fallprojilen är en schematiserad bild av älvens förlopp från källorna till havet. Starkt överdriven höjdskala gör nivåskillnaderna tydligare. Längd- skalan representerar älvfårans verkliga längd (med alla krökar uträtade) och gäller enbart för den enskilda älvsträckan, inte för avstånd mellan olika älv- sträckor vid överledningar, tunnlar o. dyl.

Profilerna är ritade så att älvens huvudflöde rinner från vänster till höger, med biflödena anslutande från höger i bilden oberoende av om de i verklig- heten rinner in från höger eller vänster strand. Den feta svarta linjen repre- senterar älvens nuvarande profil. Tunn svart linje motsvarar älvens natur- liga profil före befintliga utbyggnader. Blå linje visar hur profilen skulle förändras efter ytterligare utbyggnad.

Naturlig och utbyggd profil korsas i dammläget. Utbyggd profil ovanför

naturlig motsvarar dämning (mellanrummet mellan kurvorna kan dock inte läsas som magasinsvolym), utbyggd profil under naturlig motsvarar tunnel, kanal eller rensning.

Exempel: Jämför profilen för Kalix älv med kartskissen: längst till vänster, på mellan 500 och 600 rn höjd över havet och ca 40 mil från mynningen, börjar älvens huvudflöde, på kartan nordost om Kebnekaise (källflöden med mindre medelvattenföring än 5 m3/s är i regel inte medtagna i profilen eller på kartan). En utbyggnad av Vuotnakoski skulle innebära att fallhöjden mellan 463 och 370 m utnyttjas vid punkten 2. Ma— gasinet skulle i huvudsak ligga bredvid älven, som framgår av kartan. Detta motsva- ras av att den blå linjen i fallprofilen ligger under den naturliga profilen.

Ett stycke nedströms kommer tillflödet Kaitumälven. Utbyggnadsförslaget inne- bär att Kaitumsjöama vid 1 skulle dämmas upp till + 590 m och att vattnet på 463 meters höjd skulle ledas in i Vuotnakoskimagasinet (streckad blå linje). Punkten 3 representerar det stora projektet Parakkakurkkio, som skulle utnyttja fallhöjden mel- lan + 356 och + 165 m. Den del av den blå profilen som ligger ovanför den svarta, naturliga profilen motsvarar den fallhöjd som däms in. Delen under den svarta kur- van motsvarar den fallhöjd som utnyttjas med tunnel förbi en torrlagd älvlåra. Några km nedströms tunnelutloppet kommer Tärendö älv (med vatten från Tomeälven) och nedanför Holmfors, punkten 9, ansluter Ängesån med utbyggnadsprojekten i Lina älv.

För varje älvsträcka (utom effektutbyggnaderna) ges sedan en kort allmän beskrivning av vattendraget och dess nuvarande utnyttjande för vatten- kraftproduktion, en presentation av redovisade utbyggnadsmöjligheter . samt en beskrivning av de värden som skulle kunna beröras av en utbygg- j nad och som sammanfattas under rubriken Motstående intressen. Genom- " gången avslutas med utredarens bedömning och motiven för älvsträckans placering i den slutliga rangordningen. i Beskrivningen av utbyggnadsmöjligheterna grundar sig på material som ] redovisats till utredningen av statens vattenfallsverk och enskilda kraftfö- retag direkt eller genom Svenska Kraftverksföreningen. Underlaget är i” mycket ojämnt, beroende på att även mycket osäkra och ofullständigt un- l dersökta projekt tagits med för att göra bilden så komplett som möjligt. De projekt där de tekniska uppgifterna är osäkra är antalsmåssigt en stor del av materialet. De från produktionssynpunkt dominerande företagen är dock i l regel relativt väl studerade (Kalix älv, Byske älv, övre Åseleälven m.fl.). ' Beskrivningen av de motstående intressena grundar sig på de yttranden , som lämnats till utredningen av olika fackmyndigheter, nämligen statens naturvårdsverk vad beträffar vetenskaplig naturvård, turism och friluftsliv, fiskeristyrelsen vad beträffar fiske, riksantikvarieämbetet vad beträffar kul- turminnesvård, lantbruksstyrelsen vad beträffar rennäring och jordbruk , samt Skogsstyrelsen vad beträffar skogsbruk. Redogörelsen bör ses som ett ' referat av myndigheternas yttranden. Utredaren har inte kunnat ta ställ- ning till detaljer i materialet, som ofta är behäftat med en osäkerhet som är beroende av att utbyggnadsmöjligheterna inte kunnat beskrivas exakt. _ Avsnittet Utredarens bedömning redogör för vilka förhållanden som har tillmätts särskild betydelse vid den sammanvägning mellan olika intressen som kommit till uttryck i rangordningarna i kapitel 12. Det motsvarar såle- des kommentarerna i kapitel 12 i den sehlstedtska utredningens betänkan-

de, medan kapitlet i övrigt närmast motsvarar den älv- och projektbeskriv- ning som återfinns i kapitel 11 iden sehlstedtska utredningens betänkande. Det bör framhållas att osäkerheten om utformningen av många utbygg- nadsprojekt gjort att beskrivningarna som helhet är mindre säkra och exakta än motsvarande avsnitt i den sehlstedtska utredningens betänkande.

Beskrivningarna kan kanske ibland vara svårtillgängliga för den som inte är fackman på de olika områdena. I kapitel 16 finns en principiell beskriv- ning av vattenkraftutbyggnadens förutsättningar och teknik, med förkla- ringar av den terminologi som används vid beskrivningen av utbyggnads- möjligheterna. I ordlistan, bilaga 3, förklaras en hel del bl. a. geovetenskap- liga facktermer. Kapitlen 5—11 ger en bakgrund som ofta är nödvändig för förståelsen av varför vissa företeelser värderats högt från olika utgångs- punkter.

13.4. Beskrivningar och kommentarer

1 KALIXÄLVEN

Kalix älv

Paittasjårvi Kaalaspm

©-

1. Kalix älv

Redovisade utbygg- Energiproduk- Magasins- nadsmöjligheter (MW) tion (GWh/år) volym (Mm3)

] Kaitumjaure — 110 600 2 Vuotnakoski 90 500 800 3 Parakkakurkkio 250 1 250 600 4 Saarikurkkio 37 200 5 Mestoslinkka 120 650 6 Narkenfors 45 260 7 Jokkfallet 48 280 8 Orrfors 37 210 l 9 Holmfors 19 110 10 Räktfors 31 165 11 Kamlungefors 48 250 12 Långfors 35 185 13 Sakakoski 8 30 40 14 Saarenpää 15 55 60 15 Linafallet 25 90 100 16 Sistkost 28 100 50 17 Långforsen 11 45 Summa 847 4 510” 2 250

0 Inkl. regleringsvinst 20 GWh/år i Kalix älv vid utbyggnad av Ängesån—Lina älv.

] a Kalix och Kaitum älvar

Kalix älv har två huvudgrenar, Kalix älv och den sydligare Kaitum älv, som är den något större. Den förenade Kalixälven får ett betydande vatten- tillskott från Torne älv genom bifurkationen Tärendö älv. Vid Överkalix tillkommer det stora biflödet Ängesån.

Kalixälven är helt opåverkad av vattenkraftutbyggnad. Flottning bedrivs f. n. från Tärendö, men har tidigare förekommit från Killingi.

U tbyggnadsmöjligheter

Fallrätten i Kalixälven ägs i huvudsak av staten, med undantag av fall- sträckan vid Killingi, där bl. a. Kiruna och Gällivare kommuner är intres- senter. Något projekt i Killingi har inte anmälts till utredningen.

De av Vattenfall redovisade utbyggnadsförslagen innefattar tre stora och några mindre regleringsmagasin samt 11 kraftstationer. En sådan utbygg- nad skulle innebära en nästan fullständig avtrappning av älven utom i de övre delarna. Kalix älv är mycket sjöfattig, och de naturliga förutsättning- arna för reglering av vattenföringen är därför mindre gynnsamma. Kaitum- jaure och Kaalasjärvi-Paittasjärvi (med Vistasvagge) är de enda naturliga regleringsmöjligheterna av betydelse. En omfattande reglering av dessa sjö- system skulle skada mycket stora bevarandevärden. Vattenfall har därför funnit det nödvändigt att vid en utbyggnad skapa stora konstgjorda sjöar genom överdämning av skogs- och myrmarker.

Utbyggnadsmöjligheterna i Kalixälven finns relativt noggrant redovi-

sade. Det bör dock påpekas att planerna vid en fortsatt projektering kan komma att ändras på olika sätt. Hänsynen till motstående intressen kan t. ex. göra att man väljer en lägre dämningsgräns som ger mindre skador, tekniska skäl kan göra att en anläggning får ett annat läge eller ev. delas upp på flera osv.

Kaitumjaure skulle enligt Vattenfalls redovisning bli ett av de stora ma- gasinen i Kalix älv. De tre sjöarna skulle dämmas till + 590 m, dvs. 14 m över den nuvarande medelnivån i Vuolep Kaitumjaure och 9 m över Padje _ Kaitumjaure. Därigenom skulle ett magasin på ca 600 Mm3 skapas. Med ' Kalixälven i övrigt utbyggd enligt planerna skulle magasinet ge ett produk- tionstillskott på ca 110 GWh/ år utöver de 4060 GWh/ år som övriga projekt '3 skulle ge.

Projektet Vuotnakoski ;;

Ovanför Vuotnakoski skulle ett stort magasin (kallat Vuotnajärvi) skapas . genom ca 3 meters dämning av Kaalasjärvi och överdämning av ca 100 km2 mark mellan Kalix och Kaitum älvar. Båda älvarnas vatten tas i anspråk. Detta innebär torrläggning av drygt 40 km av Kalix älv och ca 40 km av Kaitum älv så när som på den lokala tillrinningen, vilken för vardera älv— sträckan motsvarar en medelvattenföring på mindre än 10 m3/s. Projektet skulle ge ca 500 GWh/år och en magasinvolym på ca 800 Mm3.

km

Projektet Parakkakurkkio

Mellan Vuotnakoski- och Parakkaprojekten finns en outnyttjad fallhöjd på ca 14 rn, där inget projekt redovisats. Genom Parakkakurkkio-projektet skulle skapas ett stort magasin som innefattar bl. a. sjön Vettasjärvi (som naturligt avrinner till Ängesån) och som totalt skulle täcka ca 120 km2. Ca 60 km av Kalix älv skulle. om inte skadeförebyggande åtgärder utförs (grund- dammar. minimitappning), torrläggas så när som på en lokal tillrinning på mindre än 5 m3/s. Projektet. som ev. kan delas upp på två anläggningar, skulle ge ca 1110 GWh/år (med reglering av Vuotnajärvi 1250 GWh/år) OCh är det i särklass största i utredningens material. Magasinsvolymen i Vettasjärvimagasinet beräknas till 600 Mm3.

Vid Saarikurkkio däms älven till + 163 m, ca 2 m lägre än Parakkakurkkios utloppsnivå. Dämningsområdet sträcker sig upp till Tärendö. Fr. o. m. Saarikurkkio är älven helt avtrappad. Mestoslinkka-projektet består av damm och kraftstation vid forsens nacke. Vid Narkenfors placeras en damm längst ned i forssträckan, varför dämningsområdet blir relativt stort. Vid Jakkfallets nacke placeras damm och maskinstation, och en avlopps- tunnel dras till älven ca 2 km nedströms forssträckan. De fyra anläggning- arna skulle tillsammans ge ca 1390 GWh/år under förutsättning att både Vuotnakoski- och Vettasjärvimagasinen byggs (med enbart Vettasjärvi ca 1240 GWh/år).

Projekten nedströms Jokkfall (Orrfors. Holmfors, Räktfors, Kamlungefors och Lång/ars) bedöms ha något sämre lönsamhet än de ovanförliggande. De skulle tillsammans ge ca 920 GWh/år om övre delen av älven är utbyggd enligt planerna. Samtliga projekt skulle innefatta kraftverksmagasin i älvfå- ran, viss dämning och på utloppssidan rensningar eller korta kanaler.

M utstående intressen

Kaitumjaure

Kaitumsjöarna ligger i ett obrutet fjällområde och inom ett område av riks- intresse för friluftslivet och den vetenskapliga naturvården, i direkt anslut- ning till Sjaunja fågelskyddsområde. Kaitumområdet innehåller ett stort antal geovetenskapligt intressanta företeelser, som spänner över hela ut— vecklingen från berggrundens uppbyggnad via inlandsisens omgestaltning till nu pågående processer. De olika objekten är ofta perfekt utvecklade.

Rikedomen på växtarter är stor, och bortsett från enstaka gårdar utgörs området av vildmark med för djurlivet betydelsefulla våtmarker i anslut- ning till sjöarna och till selen i älven. De vinteröppna älvsträckorna är av stor betydelse för de fåglar som häckar inom Sjaunja, och längs älven finns videmarker av hög kvalitet. Kaitumsystemet bildar tillsammans med Sjaunjaområdet från faunistisk synpunkt en helhet som under inga om- ständigheter bör slås sönder. Kaitumjaure är också av stort intresse för den fiskeribiologiska forskningen.

En utbyggnad enligt planerna skulle innebära omfattande skador för fiskeriintressena. Öringreproduktionen skulle totalskadas och röding-ande- 1 len minska. Det högklassiga fritidsfisket skulle spolieras. Fisket är också av mycket stor betydelse för samer från Norrkaitums och Mellanbyns same- byar.

Kaitumsjöamas stränder används som vår- och höstbetesmarker av Norrkaitums och Mellanbyns samebyar. Eftersom grönskan här kommer relativt tidigt är detta bete särskilt värdefullt under vår och försommar. Vårbetet utgör den begränsande faktorn för renantalet inom Mellanbyn.

Någon systematisk kulturminnesvårdsinventeting har inte gjorts för om- rådet ovan Kalix och Kaitum älvars sammanflöde, men området kan be- tecknas som betydelsefullt för förståelsen av den äldre nordsamiska kultu- ren. Vid sjöarna Saiva och Läffa intill Vuolep Kaitumjaure finns en kultur- historisk miljö av riksintresse som belyser samernas tidigare religiösa före- ställningar, En översiktlig inventering har gett indikationer på ett stort antal andra fornlämningar.

Jord- och skogsbruk förekommer knappast vid Kaitumsjöarna.

Vuotnakoski

Vuotnakoski-området är zoologiskt att betrakta som ett vildmarksområde av hög klass med ett flertal hotade djuraner (bl. a. 10. järv och björn). Bot? * aniskt är området genomgående anfattigt, vilket inte hindrar att den stora dämningen skulle medföra omfattande förstörelse av växtbiotoper.

Projektet skulle innebära totalskada för allt strömfiske på en sträcka av 70—80 km. Laxreproduktionen är i dag av mindre betydelse, men skulle öka i värde efter tillkomsten av den planerade laxtrappan vid Jokkfall. Den konstgjorda sjön beräknas få mycket litet värde från fiskesynpunkt.

För Norrkaitums sameby, som redan tidigare fått sitt vinterbete decime- rat genom moderna skogsbruksåtgärder, skulle magasinet medföra att byns framtida existens äventyras. Det skulle innebära att ett område med myck- et goda förutsättningar för renskötsel, och där alla slag av därtill hörande

verksamhet förekommer, förstördes. Samtliga byns flyttningsleder till vin- terbetet skulle gå förlorade.

Ur kulturhistorisk synvinkel innebär en sådan förändring vidare ett av- brytande av en lång kulturutveckling och en levande tradition. Vid Sai- varova, som skulle påverkas av dämningen i Kaalasjärvi, finns en samisk kultplats som betecknas som en kulturhistorisk miljö av riksintresse.

Bedömningen av inverkan på jordbruket skiljer sig avsevärt mellan Vat- tenfall och lantbruksnämnden i Norrbottens län, bl. a. beroende på det till- gängliga kartmaterialet. Lantbruksnämnden har bedömt att 34 ha av 37 ha brukad åkermark skulle dämmas över, vilket i så fall skulle betyda att all jordbruksproduktion sannolikt skulle upphöra i fem byar med 30 hushåll och sju aktivajordbruksföretag. Vattenfall uppger dock att regleringen skulle kunna genomföras med skador på mindre än 5 ha inägojord

Dämningen skulle medföra förlust av ca 3 000 ha skogsmark och tillhör därmed de allvarligaste projekten från skogsbrukets synpunkt.

Parakkakurkkio

På den torrlagda sträckan vid Parakkakurkkio-projektet skulle flera ur geo- logisk synvinkel värdefulla älvavsnitt förstöras. Främst gäller det Paha- kurkkios klippkanjon och selet vid Nedre Parakka med ovanligt välutbil- dade älvförgreningar, öar, levéer och bankbildningar. Sjön Vettasjärvi har en mycket säregen vattenflora med två unika inslag som är fridlysta (en art s. k. sjöplommon och en vattenmossa som aldrig påträffats vare sig nordli- gare eller på högre nivå). Också myrstränderna inom det tänkta magasinet visar märkliga inslag. Zoologiskt är området ett vildmarksområde av hög klass med flera sällsynta djuraner. som t. ex. utter. björn och 10.

Strömfisket skulle vid detta projekt totalskadas på en sträcka av ca 70 km, och Kalix älvs mest vidsträckta och betydelsefulla potentiella laxrepro- duktionsområde skulle förstöras.

Landskapet kring Parakka betraktas som kulturhistoriskt värdefullt, bl. a. därför att en nordlig utpost av ett i älvens nedre del omfattande s. k. översilningsbruk förekommer (en odlingsmetod som bygger på vattenflö- dets årstidsvisa växlingar och är känslig för förändringar av vattenförhål- landena). I området finns också samiska Offerplatser och en levande samisk kultur bl.a. i form av bebyggelse. Dämningsområdet vid Parakkakurkkio spelar samma stora roll för Laevas sameby som Vuotnakoski för Norrkai- tum. För Laevas är vinterbetet den begränsande faktorn för renantalet. Vettasjärvimagasinet skulle eliminera ca en tredjedel av det naturliga sam- manhängande betesområdet söder om Kalix älv, som utgör Laevas centrala vinterbetesland, samt skära detta område i två delar. Det torde då inte lång- re vara möjligt för de i dessa trakter vintertid arbetande renskötarna att ut- nyttja betesmarkerna på ett rationellt sätt.

Magasinet skulle försämra förutsättningarna för jordbruksproduktion. Eftersom åkermarken ligger i anslutning till sjön blir arealen kraftigt redu- cerad. Höjningen av vattenståndet skulle göra ca 50 ha åker obrukbara. Den överdämda skogsmarksarealen skulle bli ca 4 700 ha, dvs. betydligt mer än vid något annat redovisat projekt.

Saarikurkkio-Narkenfors

Mellan Tärendö och området nedom Narkenfors rinner Kalix älv genom ett sandhedslandskap, vars delar ur geovetenskaplig synvinkel inte är unika, men där samspelet mellan sandhedarnas enkla form- och materialtyper och det aktiva erosionsarbetet har klart intresse. Inom Saarikurkkios dämnings- område finns två älvavsnitt med arkipelag med starrängar och viden. Här finns bl. a. bläsänder. Dessa områden är också utmärkta, föga störda mar- ker för älg och andra viltslag.

Allt strömfiske skulle vid utbyggnad spolieras. Den bofasta befolkning- ens fiske skulle bli ekonomiskt totalskadat.

Trakten är en äldre välbevarad bebyggelsemiljö med välutvecklat slåtter- ? landskap vid Kalix och Tärendö älvars sammanflöde i dämningsområdets ! (Saarikurkkio) översta del. Man har också funnit märkliga lösfynd från tidig fångstkultur.

Dämningarna vid Saarikurkkio och Narkenfors skulle försämra förutsätt- ningarna för jordbruket, som dock är av mindre betydelse längs älvsträck- an. Ca 1200 ha skogsmark skulle gå förlorade. *,

Jokkfallet

Jokkfallet har högt geovetenskapligt intresse. I övrigt är älvlandskapet likt det vid ovanförliggande älvsträcka. Norr om fallet finns på vintern en stor i mängd älgar som söker sig hit från sommaruppehållsplatser inom ett par £ mils avstånd, därför att det inte finns några alternativa vinterbeten. Här & finns också uttrar vintertid. En utbyggnad skulle kunna åstadkomma stor skada på de zoologiska intressena.

Området strax nedanför Jokkfall är det bästa område för sportfiske efter lax som finns i samtliga outbyggda norrlandsälvar. Kring Jokkfallet före- i kommer också ett omfattande husbehovsfiske. Detta fiske är ett väsentligt inslag i kulturlandskapet och därför av stort värde också ur kulturminnes- vårdens synvinkel.

Jokkfallets dämning skulle enligt lantbruksnämnden innebära att mer— parten av jordbruksföretagen uppströms fallet fick upphöra med driften. Vid Jokkfallet bedöms jordbruket kunna fortsätta, om än i minskad om- ., fattning. Enligt Vattenfall skulle dock dämningsskadorna bli betydligt ' mindre än lantbruksnämnden räknat med.

Orrfors—Långfors

Det område som påverkas av Räktfors-projektet innehåller vissa geologiskt , intressanta objekt, såsom själva Räktforsen, Räktjärvsdeltat och landskapet 3 kring Överkalix, där Kalixälven och Ängesån flyter samman. Älvarna bil- dar här ett vidsträckt sel- och deltaområde, som hör till de vackrast utbil- dade älvlandskapen i sitt slag i Sverige. Den föreslagna utbyggnaden skulle dock inte påtagligt förändra landskapsbilden vid Överkalix. I övrigt är älv- 1, sträckan nedströms Jokkfall mindre intressant från geovetenskaplig syn- punkt.

Närheten till bebyggelse gör att älvstränderna i relativt liten utsträckning

används av vilt för bete, trots de vidsträckta videmarker som finns. I Räkt- fors-området finns viktiga tillhålls- och häckningslokaler för bl. a. gräsän- der och knipor.

En utbyggnad av denna del av älven skulle medföra avsevärda skador på vegetationen, eftersom de flesta öarna och de låga stränderna från och med Överkalix inklusive älvens delta i Räktjärv skulle sättas under vatten även under sensommaren, vilket skulle döda den nuvarande vegetationen i de nedre och delvis också de övre vegetationszonerna. I området finns lagun- och genomströmningssjöar, där den naturliga vattenståndsvariationen är extremt stor, ca 5 m. Detta har skapat en unik växtmiljö, där man bl. a. kan finna en numera riksunik — kanske världsunik — förekomst av "mini-rosett- växter". En klassisk lokal för dessa växter finns i Västannäsavan (västra delen av Morjärvsträsket). Tidigare fanns sådana också i nedre Dalälven, men på grund av regleringar har de försvunnit.

En utbyggnad skulle spoliera allt strömfiske. eftersom älven trappas av helt. Sträckan vid Orrfors är det viktigaste laxreproduktionsområdet i Kalix "alv nedströms Jokkfallet. Ett omfattande husbehovsfiske efter främst sik skulle skadas allvarligt. Det högklassiga fritidsfisket vid Räktfors. Kam- lungefors och Långfors skulle spolieras. Räktfors är också en bra Iaxrepro- duktionssträcka.

Bygden mellan Orrfors och Räktfors är en ålderdomlig odlingsbygd med flera mindre gårdar med hävdade kulturlandskap i älvdalen. I området har man också gjort ett stort antal märkliga fynd från tidig fångstkultur och järnålder. Bygden från Ängesåns nedersta del till Svartbyn är en mycket rik kulturbygd. Ängesåns inflöde i Kalix älv vid Överkalix har av riksantikva- rieämbetet angetts vara en kulturhistorisk miljö av riksintresse. Här finns bl. a. ett mycket välbevarat slåtterlandskap. Denna älvsträcka berörs dock föga av de nu föreslagna utbyggnaderna. Vid Svartbyn och Kamlungefor- sen finns fasta fisken. Ålderdomliga fångstmetoder, såsom sikhåvning, vid- makthålls genom en levande tradition av byborna i Kamlunge. Fångstme- toderna är.känsliga för förändrade vattenförhållanden. Bondersbyn och Börjelsbyn är traditionsbärande jordbruksbyar med omfattande slåtterland- skap med översilningsbruk.

Älvsträckan omges av en aktiv jordbruksbygd med goda förutsättningar för en rationell företagsuppbyggnad. En utbyggnad skulle medföra mycket allvarliga skador. främst vid Kamlungefors, Holmfors och Orrfors. Ett tiotal rationella jordbruksföretag skulle troligen tvingas upphöra med driften.

Älven som helhet

Eftersom Kalix älv med biflöden är den enda av landets huvudälvar som är fullständigt opåverkad av vattenkraftutbyggnad har den från bevarande- synpunkt ett speciellt värde. Hela älven är av riksintresse för den veten- skapliga naturvården med stor betydelse framför allt för ekologisk och flu- vialmorfologisk forskning. En utbyggnad skulle medföra omfattande för- störelse av växtbiotoper, sannolikt större än i något hittills utbyggt vatten- system, och också innebära stora skador på djurlivet.

Älvens värde i outbyggt skick gäller i mycket hög grad också för ftskein- tressena. Av den i Sverige naturreproducerade laxsmolten svarar Kalix älv

idag för ca 20 % (när laxtrappa byggts vid Jokkfallet ännu mer). Inom de områden som direkt berörs av kraftstationer och magasin totalskadas repro- duktionen, men även reproduktionsområden nedanför nedersta kraftverket påverkas genom års- och korttidsregleringarnas inverkan på vattenföring- en. Den naturliga laxreproduktionen i Kalix älv har stor betydelse från både genetisk. vetenskaplig och allmän fiskerisynpunkt. Älven utgör även ett viktigt reproduktionsområde för havsvandrande sik. Främst av dessa skäl, men också på grund av älvens värde för fritidsfisket. anses Kalix älv från fiskerisynpunkt ha högsta skyddsvärde.

Från rekreationssynpunkt har älven placerats i klass 4, med Jokkfallet och landskapet kring Ängesåns inflöde som särskilda ”pärlor”. Nedre delen av älven ligger inom räckhåll från den kraftigt expanderande Luleå-regio- nen, medan den ovanför Tärendö ligger inom malmfältens rekreationsom- råde.

Älvdalens kulturlandskap präglas av framför allt två traditionsbundna kulturtyper, renskötsel i den övre delen och odlingslandskap i den nedre. Utmärkande för brukningsmetoderna är det naturliga ängsbruket på lågt liggande stränder och på holmarna i älven. Trots att lönsamheten inte står i proportion till arbetsinsatsen vårdas stora delar av detta område genom en aktiv odlargärning. För kulturminnesvården är det mycket angeläget att denna kulturtradition kan bibehållas.

Skadorna på jordbruket blir vid en utbyggnad av en helt annan storleks- ordning än vid tidigare vattenkraftutbyggnader i länet. Hårdast drabbas jordbruket i älvens nedre del.

För skogsbruket bedöms en fullständig utbyggnad medföra förlust av närmare 10 000 ha produktiv skogsmark. Det motsvarar en långsiktig pro- duktionsförlust av ca 22 000 m3sk eller ett 60-tal helårsarbetande i skogsbruk och förädlingsindustri.

Försvaret av övre Norrland grundar sig i stor utsträckning på att de out- byggda älvama är svåra att ta sig förbi för en angripare. En utbyggnad av Kalixälven kommer därför att medföra krav på en genomgripande föränd- ring av försvarsplaneringen för denna del av landet. Försvarsstaben anser att en sådan utbyggnad från försvarssynpunkt är synnerligen olämplig och inte bör komma till utförande.

Utredarens bedömning

Som den enda av de outbyggda huvudälvarna som ingår i utredningsupp— draget intar Kalixälven en särställning, främst genom sin storlek. Den sva- rar ensam för ungefär en tredjedel av det möjliga energitillskottet i utred- ningens material. Även det minsta projektet i Kalixälven skulle kunna pro- ducera mer än någon av de mindre skogsälvarna.

Å andra sidan har älven också betydande bevarandevärden. Samstämmi- ga höga värderingar från samtliga tillfrågade myndigheter ställer älven i något av en särklass från bevarandesynpunkt. Det kan delvis bero på att en utbyggnad på flera sätt skulle skilja sig från tidigare utbyggnad i andra älvar. Den låga sjöprocenten gör att en utbyggnad sannolikt förutsätter att stora konstgjorda magasin skapas i de övre delarna. De skisserade magasi- nen Vuotnajärvi och Vettasjärvi, sammanlagt ca 200 km2, skulle innebära

omfattande förstörelse av bl. a. våtmarker som är utomordentligt värdefulla för växt- och djurlivet. De skulle troligen också medföra skador på rennä- ringen av större och allvarligare slag än någon tidigare vattenkraftutbygg- nad. Det beror på att stora arealer blir överdämda och på att det här är fråga om förlusterav vinterbete,som ärden begränsande faktorn församebyarnas renan- tal. Dessutom skulle för Norrkaitums sameby samtliga flyttningsvägar till vinterbetesland dämmas över genom Vuotnajärvis reglering. Motsvarande in- verkan ger Vettasjärvi-magasinet för Laevas sameby.

Genom att Kalixälven är den enda huvudälv som är helt opåverkad av vattenkraftutbyggnad har den ett särskilt värde bl. a. för den ekologiska forskningen och som naturligt Iaxreproduktionsvatten. Eftertillkomsten av en laxtrappa vid Jokkfall kan älven väntas förstärka sin ställning som den vikti- gaste laxälven.

Den nedre delen av älven, nedströms Jokkfall, karakteriseras av gammal och livskraftig jordbruksbygd, av högsta värde för både jordbruket och kul- turminnesvården. En utbyggnad av denna del av älven bedöms medföra svåra skador för dessa intressen.

Det finns alltså mycket starka skäl att bevara Kalixälven outbyggd. Men det finns från kraftförsörjningssynpunkt också mycket starka skäl att bygga ut någon hittills outnyttjad huvudälv för kraftproduktion.

Varje placering av Kalix älv i rangordningen tillsammans med övriga projekt är på sätt och vis missvisande. Bevarandevärdena motiverar utan tvekan en placering i högsta klass, men å andra sidan är det inte orimligt att låta den betydande kraftnyttan påverka placeringen i rangordningen.

Om en utbyggnad av Kalix älv skulle bli aktuell. böri första hand projekten Parakkakurkkio-Narkenfors komma ifråga. Denna del av älven har placerats i klass 3 a, medan övriga delar av älven placerats i klass 4. En sådan ut- byggnad skulle innebära att Vuotnajärvimagasinet inte behöver komma till och att kulturbygden i älvens nedre del påverkas relativt litet. Laxrepro- duktionen borde kunna fortsätta i Ängesån och Kalixälven nedanför Jokkfall. även om det innebär minskad produktion från älvsystemet som helhet. Dock skulle även en sådan utbyggnad bli ytterst allvarlig bl.a. för natur- vården och för renskötseln i Laevas sameby genom inverkan av Vettas- järvimagasinet.

I syfte att minska skadeverkningarna av en utbyggnad kan det finnas anledning att studera möjligheterna att bygga ut en delav älven med kraftigt reducerade magasin. Förutom att dämningsskadorna minskar starkt blir ock- så nedströmsverkningarna mindre kännbara, t. ex. vid laxreproduktionsom- rådena i älvens nedre delar. Företagsekonomiskt torde en sådan utbyggnad vara mindre attraktiv, vilket inte hindrar att den skulle kunna vara sam- hällsekonomiskt intressant.

En reglering av Kaitumsjöarna bör inte genomföras ens om hela Kalix- älven i övrigt skulle byggas ut, främst med hänsyn till den vetenskapliga naturvården, för vilken Kaitumsjöarna är ett område av högsta intresse även för internationell forskning.

] b Ängesån och Lina älv

Ängesån är Kalixälvens största biflöde näst efter Tärendöbifurkationen, med en medelvattenföring vid inflödet på ca 65 m3/s, dvs. mer än någon av skogsälvarna. Ovanför Linafallet har älven två huvudgrenar, Lina älv resp. Ängesån. Älven är liksom Kalixälven i övrigt helt outnyttjad för vatten- kraftändamål, sedan några mindre bygdekraftverk lagts ner. Flottningen har också upphört och restaureringsarbeten har påbörjats. Flottledsrens- ningarna har delvis varit omfattande.

U tbyggnadsm öjligheter

Fallrätterna i Ängesån-Lina älv är i huvudsak i statens ägo. Vattenfall har redovisat utbyggnadsmöjligheter på fem platser. Utbyggnaden är dock en- dast mycket översiktligt projekterad. Den förutsätter en utbyggnad av nedre Kalixälven för att över huvud taget bedömas som meningsfull, men även med regleringsvinster i Kalixälven medräknade beräknas lönsamhe- ten bli dålig. ] Ängesån ovanför sammanflödet med Lina älv har inga ut— byggnadsmöjligheter angetts. 1 Sakakoski skulle enligt Vattenfalls planer innefatta ett magasin i Sakajär- vi vid sammanflödet av Linaätno och Vassara älv. Med en dämningsgräns på + 290m överdäms ca 8 km2 mark. Kraftstationen skulle utnyttja 30 m fallhöjd. Från + 200 ni skulle älven trappas av genom anläggningarna % Saarenpää, Linafallet, Sistkost och Långforsen. Den sistnämnda förses enbart i med korttidsmagasin. medan de andra tre får magasin på tillsammans ca f 200 Mm3, vilket skulle innebära överdämning av ca 45 km2 mark. Totalt i skulle den utbyggda älven producera ca 320 GWh/år. 1

M otstäende intressen

Linafallet och Ängesåns dalgång närmast inflödet i Kalixälven har angetts vara av riksintresse för den vetenskapliga naturvården. Linafallet hör från geovetenskaplig synpunkt till toppobjekten, framför allt med tanke på dess läge i ett välutbildat randdelta och sambandet med de lösa avlagringarna. En utbyggnad skulle innebära allvarliga skador. Botaniskt är älven föga känd, men med hänsyn till de delvis extremt erosionskänsliga stränderna befaras omfattningen av förstörda växtbiotoper bli mycket stor. För djurli- vet konstateras brist på alternativa biotoper i älvens omgivning. En utbygg- ; nad skulle bl. a. kunna hota utterförekomsten. 1

Fiskeribiologiskt är älvens samband med Kalixälven viktigt. Genom Ka- | lixälven vandrar lax och havsöring upp till reproduktionsområden som del- ” vis är av högsta klass. Uppvandringen skulle försvåras eller omöjliggöras av " en utbyggnad. Därmed skulle också husbehovs- och fritidsfisket skadas svårt.

De övre delarna av älven ligger nära malmfälten och är därigenom värde- fulla från rekreationssynpunkt, även om älven delvis är rätt otillgänglig. Linafallet är av högsta värde även för friluftslivet. Älvens nedre del är lätt- tillgänglig från Kalix älvdal.

Bortsett från det värdefulla odlingslandskapet kring inflödet i Kalixälven

är Ängesån-Lina älv otillräckligt känd från kulturminnesvårdens synpunkt. Det är dock troligt att inventering skulle kunna påvisa intressanta lämning- ar från fångstkulturen.

Älvsträckan är synnerligen betydelsefull för renskötseln i de tre sameby- arna Mellanbyn, Sörkaitum och Ängesån. Vid en utbyggnad försvinner flyttningsleder och övergångsställen samt betydelsefulla arealer vinterbete.

Jordbruksproduktionen längs Ängesån och Lina älv är betydligt extensi- vare än längs Kalix älv. Förutsättningarna för jordbruksproduktion är också klart sämre, eftersom åkerområdena är betydligt mindre och mer spridda. En utbyggnad påverkar inte åkermarken i så stor omfattning att dagens produktion inte kan fortsätta. Däremot hör Ängesån-Lina älv till de älv- sträckor där skogsproduktionen skulle skadas påtagligt av en utbyggnad.

Utredarens bedömning

Starka bevarandevärden är knutna till Ängesån och Lina älv, om också i mindre omfattning än i Kalixälven. Skadorna av en utbyggnad kan befaras bli avsevärda, genom de stora magasin i erosionskänsliga områden som re- dovisats. Samtidigt är kraftnyttan låg. En ekonomiskt försvarbar utbyggnad av Ängesån-Lina älv torde förutsätta att Kalixälven nedanför inflödet är utbyggd. Även bevarandevärdena bör ses i sammanhang med Kalix älv, framför allt beträffande fisket. Om Kalixälven skulle byggas ut uppströms Jokkfall ökar betydelsen av laxreprodutionen i Ängesån. En utbyggnad i Kalixälven skulle också i viss utsträckning kunna öka Angesåns och Lina- älvens betydelse för rekreationen. Älvarna har placerats i klass 4.

2 RÅNEÄLVEN

Lappträsket

Redovisade utbygg- Effekt Energi- Magasins- nadsmöjligheter (MW) produktion volym (GWh/år) (Mm3)

l Ruodnejaure — 40 40 2 Muorka 10 60 3 Randaträsk 16 235 150 i 4 Mårdselet alt 1 40 5 Missjöträsk ; 16 ; 150 6 Bredträsk alt 2 40 295 7 Livas — ; 70 40 8 Skaitefors 11 25 Summa, alt 1 77 345 315 Summa, alt 2

Råne älv rinner upp i förfjällsområdet i trakten av Gällivare. Älven är sjö- fattig men med stora myrmarker inom avrinningsområdet. Älvområdet är mycket glest bebyggt, och bara vid älvens nedre del finns sammanhängan- de bygd.

Älven är i dag helt outnyttjad för kraftproduktion. Flottning har tidigare förekommit men är nu nedlagd.

U tbyggnadsmöjligheter

Bålforsens Kraft AB (Båkab) redovisar två alternativa utbyggnadsmöjlighe- ter. Båda inkluderar skapandet av ett konstgjort magasin på ca 150 Mm3 i biflödet Aimojokk med överledning av huvudälvens vatten till detta ma- gasin. Det ena av alternativen innebär att fallhöjden mellan Aimojokk- magasinet och Råneälven (50 m) utnyttjas i ett kraftverk, Rattdajräsk, och ytterligare 120 m fallhöjd i älven i kraftverket Mårdsel. I detta förslag ingår , också överledning av Norra Lillåns vatten till Råne älv strax ovan Mårdsel. 1 Det andra utbyggnadsalternativet innebär en överledning av Råneälvens vatten till Lule älv. Från Aimojokkmagasinet skulle vattnet ledas till Lax- edes dämningsområde via Missjöträsket och Bredträsket, som däms upp så att de bildar ett sammanhängande magasin. Mellan Aimojokk och Missjö- träsket-Bredträsket placeras en station, Missjöträsk, med ca 50 m fallhöjd. På den återstående överledningssträckan med ca 115 m fallhöjd placeras ytterligare en station, Bredträsk.

Oavsett vilket alternativ som väljs erhålls samma energiproduktion, till- sammans ca 235 GWh/år. Vid överledning tillkommer emellertid också viss ökad produktion i nedre Luleälvens kraftstationer, ca 60 GWh/år.

Vattenfall har redovisat en utbyggnadsmöjlighet i älven uppströms Bå- kabs projekt, nämligen en reglering av sjön Ruodnejaure och ett kraftverk i Muorkaforsen. Tillsammans skulle de ge magasin på ca 100 Mm3, och Mu- orka kraftstation skulle med 46 m fallhöjd kunna producera ca 40 GWh/år. Projektet skulle också ge viss regleringsvinst i Båkabs anläggningar, upp- skattningsvis ca 10 GWh/år.

] bivattendraget Rörån har Vattenfall redovisat en liknande utbyggnads- möjlighet. Ett konstgjort magasin, Livas, på ca 40 Mm3 skulle kunna skapas

Ayia ( &

Mellersta Ra'ne älv. Alt ]. konventionell utbyggnad. Mellersta Ra'ne älv. Alt 2, överledning till Lule älv.

genom överdämning av ca 7 km2 mark. Ett stycke nedströms placeras ett kraftverk i Skaiteforsen, där magasin på ca 25 Mm3 skulle tillkomma genom överdämning av ytterligare ca 7 km2 mark. Kraftstationen skulle utnyttja en fallhöjd på närmare 90 m och ge ca 70 GWh/år. Detta projekt är helt fristående från övriga utbyggnadsmöjligheter i Råneälven. Inget av Vatten- falls projekt bedöms i dag som ekonomiskt attraktivt.

M otsta'ende intressen

!

! Lappträsket nedom Skajtefors utgör ett referensområde för internationell ] hydrologisk forskning och är representativt som nordsvenskt skogs- och myrområde. I området har sedan slutet av 60-talet gjorts regelbundna mät- ningar av nederbörd, avrinning, grundvatten- och markvattenförhållanden, snö- och isförhållanden, temperatur rn. m. Området är av riksintresse för den vetenskapliga naturvården. Det gäller även Råneälven från Degerselet till havet, som bl. a. är geovetenskapligt intressant.

Floran i Råneälvsområdet är i huvudsak ganska fattig och har delvis samma karaktär som vid Kalixälven. Generellt sett bedöms omfattningen av vegetationsskador bli mer ödeläggande vid överledning än vid konven- tionell utbyggnad. Myrområdet vid Muorkaforsen hyser märkliga jätteflar- ( kar med anslutande artfattig vegetation; dock påträffas en märklig växtart i här, myrstarr. Detta område skulle förstöras vid den föreslagna dämningen. '

I huvudsak är faunan i älvområdet påfallande ostörd, med förhållandevis stor variation och artrikedom. Utter, blå kärrhök och svarttärna har obser- verats. Det finns god tillgång till rastlokaler för fågel och gott om kräfta och flodpärlmussla. Även för de zoologiska intressena innebär överledning ut- armning inom stora områden. Relativt värdefulla avsnitt påverkas negativt även vid konventionell utbyggnad. ,

För fiskets del skulle en utbyggnad innebära skada på ett relativt gott ' fritidsfiske. Även lax- och havsöringsreproduktionen, som dock inte är av 1 större omfattning, skulle skadas. Följderna skulle bli i stort sett desamma ,, oavsett val av utbyggnadsalternativ. ,

Genom att fornminnesinventeringen inom området inte omfattar fångst- i kulturens lämningar är det ur antikvarisk synvinkel ett utredningsområde. , Att döma av de topografiska förhållandena i älvdalen är det inte sannolikt att det finns mer betydande fornlämningar.

Projekten i Råne älv ligger inom Gällivare samebys områden. Reglering- arna i Muorka, Livas och Aimojokkdalen är belägna i för renskötseln cen- trala områden. Muorkas dämningsområde ligger i ett betydelsefullt bar- marksbetesområde. I anslutning till dämningen finns ett flertal arbetshagar för slakt och kalvmärkning. Det område som berörs av Livasregleringen utgörs av myrmark och är värdefullt för skogssamerna speciellt sommartid, men marken utnyttjas också vår och höst. Bevakning och samling av hjorden , sker inom dämningsområdet. Aimojokkmagasinet faller inom en betydel- t sefull del av året-runt-markerna.

En reglering av Råne älv innebär att vattenståndet i älvens nedre del _4 blir jämnare, med stabilare produktionsförutsättningar för det aktiva _ord- ' bruket som följd. Byarna Rånbyn, Böle, Prästholm, Orrbyn och Nienisel påverkas kraftigt av översvämningar i samband med vår- och höstflöden.

I dessa byar skulle ett reglerat vattenflöde få positiv effekt för jordbruket, eftersom stora åkerarealer därigenom skulle kunna brukas säkrare och på ett mera intensivt sätt än idag.

För skogsbruket skulle en fullständig utbyggnad innebära förlust av ca 4 200 ha skogsmark. De största skadorna inträffar vid Muorka och Randa- träsk (Aimojokk).

Från försvarssynpunkt är en utbyggnad av Råne älv olämplig (jfr Kalix älv).

Utredarens bedömning

Liksom i Kalixälven förutsätter en rationell utbyggnad av Råneälven att man skapar konstgjorda magasin i älvens övre delar. Det innebär bl. a. in- grepp i viktiga renskötselområden för Gällivare sameby, som tidigare drab- bats av svåra störningar i samband med skogsavverkning.

Utbyggnad av Livas och Skajtefors i Rörån-Livasän ger liten kraftnytta och skulle bl. a. skada Lappträskets hydrologiska forskningsområde, som är helt beroende av att vattendraget är oreglerat. Älvsträckan har därför place- rats i 3 b.

Både en konventionell utbyggnad av Råneälven och en överledning av vattnet från Randaträsk (Aimojokkmagasinet) till Lule älv skulle ge relativt gott energiutbyte. Överledningen ger något mer energi än en konventionell utbyggnad och skulle få bättre lönsamhet. i båda fallen uppstår skador på växt- och djurliv. rennäring och skogsbruk. För jordbruket skulle en ut- byggnad troligen innebära en förbättring, genom att regleringarna skulle minska risken för översvämningar. som nu är besvärande framför allt i älvens nedre delar.

En överledning torde innebära ett allvarligare ingrepp än en konventio- nell utbyggnad. Skadorna är dock delvis beroende av vilka villkor i fråga om minimivattenföring nedströms överledningen m. ni. som knyts till ett tillstånd. Den större kraftnyttan hos överledningsalternativet har emellertid motiverat en placering i samma klass som den konventionella utbyggnaden, d. v. 5. klass 2. Till älvsträckan har också räknats de övre delarna av Råne- älven.

3 LULEÄLVEN

f”? ) 1 x

. i r' & $ r' . k 'X_ . * !

-x.> x..' . (* R: Ä .,,- Sitnsjaure X X., 'x "5. Ef -'

| . *

m.ö.h. 1000

8

_!

& Sitasjaure

!

f

tt :

' Låtkle" å

jokk | ,. l

. _ 11

I

Vietasjokk

Q

_ Vtrihaure ' Vastenjauro .

o' ..—

_ atts jaure Teusajaure

+

Akkajaure (Suorvamag) G

T Langes

Luluvattnet

G |

Stora

Lilla Luleälven (se s)eparatl

figur) ' l.! _ (Dm

0 Lule älv, pro/il.

Kartejåkk

! Sitojaur?

.— *I

jaure I Peuraure | Tjakt

Stora Luleälven (se separat figur)

Flarkån (se Stora Luleälv .

0 Lilla Lule älv, profil.

3. Lule älv Redovisade utbygg- Effekt Energiproduk- Magasins- nadsmöjligheter (MW) tion (GWh/år) volym (Mm3) ] Stalojokk 38 95 100 2 Huorso 85 180 65 3 Vuojat 400 960 4900 5 Vietas 265 — 6 Petsaure 60 80 170 7 Lermejaure 1 000 ' 8 Jaurekaska 7 45 9 Porjus 220 10 Harsprånget 440 ]210 11 Ligga 170 12 Messaure 420 13 Porsi 100 I 40 14 Laxede 70 17 Flarkån 10 30 65 18 Pasta 65 65 190 19 Kamajokk—Tarraätno — 395 60 20 Rapaätno — 255 250 21 Tjäkovarats 155 280 390 22 Seitevare 440 5 23 Peuraure — ; 250 310 24 Karatj 60 210 27 Akkats 90 28 Letsi 290

Summa 4 385 2890 6 710

Luleälven är landets näst vattenrikaste älv. Mer än för någon annan av våra älvar upptas avrinningsområdet av fjällområden, där nederbörden är hög. I dessa fjällområden ligger våra tre största nationalparker, Padjelanta, Sarek och Stora Sjöfallet. Luleälven är rik på sjöar av betydande storlek, både inom fjälldelarna och det angränsande skogslandet nedanför.

Älvens huvudgrenar Stora och Lilla Luleälven rinner båda upp i slutt- ningarna av Sarek och Sulitelma. Stora Luleälven rinner genom den 16 mil långa sjökedjan Akkajaure-Langas-Stora Lulevattnet, innan den lämnar fjällområdet. Lilla Luleälvens källflöden samlas i ett nära 12 mil långt sjö- system med Saggat-Skalka i förljällsområdet och Parkijaure—Vaikijaure nere i skogslandet. Vid Vuollerim förenar sig älvarna. Från Harads och ner till mynningen. ca 8 mil, är älvdalen sammanhängande uppodlad och bebyggd. Vägar finns i stort sett längs hela älven upp till Ritsem vid Stora Lule älv och Kvikkjokk vid Lilla Lule älv.

Som kraftproducerande älv är Luleälven landets mest betydande. Den svarar för mer än 20 % av hela vattenkraftproduktionen under normalår. Den är praktiskt taget helt avtrappad genom kraftstationsdammar från Suorva till mynningen resp. nedströms Seitevare i Lilla Luleälven. Regle- ringsgraden vid mynningen är 6 ”n. Suorvamagasinet (Akkajaure) har en volym av nära 6 miljarder_m3. landets näst Vänern största sjömagasin.

Vattenfall svarar för samtliga redovisade utbyggnadsmöjligheter utom

Flarkån. Summan av den beräknade "normalårsproduktionen i alla tillkom- mande projekt skulle motsvara ca 2,9 TWh. Huvuddelen därav. ca 1,8 TWh, är årsproduktionen i projekt som berör nationalparkerna Padjelanta och Sa- rek.

3 a Vuojatätno

Vuojatätno är Stora Luleälvs huvudgren uppströms Akkajaure. Dess störs- ta källflöden kommer från Sulitelma (Stalojokk) och Sareks västliga fjäll- branter (Mellätno, Låddejåkk, Snutjotisjokk). Centralt upptas området av ett mäktigt sjöbäcken med de stora sjöarna Virihaure och Vastenjaure, och nedströms dessa Sallohaure och Kutjaure. Därefter faller älven ca 100 m på en 12 km lång sträcka innan den mynnar i Akkajaure, som är reglerad med en amplitud av 30 m. Landet väster om Sarek, Padjelanta, utgörs i övrigt av ett fjällandskap med lägre och mjukare former än dess gränsområden. 1 stor utsträckning är detta sjöarnas och fjällhedamas land, med rika sommarbe- ten för renhjordarna. Nästan hela avrinningsområdet sammanfaller med Padjelanta nationalpark och nordvästra delen av Sareks nationalpark.

U tbyggnadsmöjligh eter

Vattenfall har redovisat tre utbyggnadsmöjligheter. Projektet Stalojokk för- utsätter en dämning ca 6 km uppströms Stalojokks mynning i Virihaure. För projektet Huorso skulle de två vattendragen Låddejåkk, som mynnar i Vastenjaure, och Mellätno, som mynnar i Virihaure, samlas till ett gemen- samt magasin. Slutligen skulle en dämning i Vuojatätno skapa ett stort ma- gasin för Vuojats kraftstation i sjöarna Kutjaure, Sallohaure och Vastenjau- re. Alla tre projekten förutsätter mycket stora dammar med 40—80 m höjd och krönlängder på 1—2 km. Anläggningarna är endast översiktligt projek- terade. Vuojat. som skulle få effekten 400 MW och producera ca 960 GWh/år, beräknas ha stort kraftekonomiskt värde. De båda andra, som tillsammans skulle ge ca 275 GWh/år, bedöms få dålig lönsamhet.

Motstående intressen

Samtliga projekt ligger helt eller i huvudsak i nationalpark, i väglöst områ- de i en del av fjällkedjan som dessutom anges vara av riksintresse för fri- luftsliv och naturvård. Områdena betecknas som geovetenskapliga objekt av högsta skyddsvärde och som speciellt fredade typområden för ostörd ve- getation och därav beroende djurliv.

Stalojokk-områdets avsmältningsformer är av mycket stor variations- bredd och kvalitet. Även delar av det glaciala erosionslandskapet är av in- tresse. Stora värden skulle spolieras om de intressanta deltabildningarna överdäms och genom att det glacifluviala landskapet som helhet kommer att skadas. Huorsoområdets åslandskap med sina jätteformer hör till de för- nämsta i landet. Det är sannolikt att objekt av högt intresse ännu är okän- da. Vuojatområdet har bl. a. genom sina kontraster mellan tung brantrelief och mjuka lågfjäll och med högt liggande vidsträckta sjösystem centrala

naturvetenskapliga värden. Avsmältningsformerna är av högsta kvalitet och måste bedömas som delvis unika. Spåren av nu pågående processer är rikhaltiga och varierande. Området är inte färdiginventerat och måste anses ha stort värde för fortsatt forskning.

Stalojokk tillhör ett område med speciellt rik flora på de kalkrika bergar- terna i sydvästra Padjelanta. Utöver överdämningen av rika och särpräg- lade unika växtsamhällen tillkommer skadorna genom byggandet av damm och tunnel med mynningen i Virihaure, vars biologiska status skulle påver- kas starkt. Själva byggandet på kalfjället skulle också vålla praktiskt taget oläkbara skador. Detta gäller i hög grad även Huorsoprojektet, där den överdämda ytan blir avsevärt större. Botaniskt är området dock något mindre artrikt än Stalojokk-området. De botaniska värden som skulle spo- lieras genom Vuojatprojektet bedöms som mycket stora. Ingreppet skulle allvarligt försämra Padjelanta nationalparks botaniska värde.

De tre projektens inverkan på faunan har inte undersökts separat i detta sammanhang. Vad avser fiskfaunan hotas bl. a. Vuojatätnos bestånd av storröding samt viktiga utpostbestånd av t. ex. braxen och nors.

De redovisade utbyggnadsmöjligheterna berör ett stort antal vatten, med en total yta av mer än 200 km2. Fisket är av stor betydelse för den samiska befolkningen, dels för husbehov, dels för avsalu via det s.k. fiskeflyget, dels för avsalu direkt till turister. Husbehovsfisket är en viktig förutsättning för uppehållet inom området. Fisk till försäljning har ett sammanlagt värde av ca 130 000 kr per år och utgör därmed en väsentlig del i den kombina- tionsnäring som renskötseln utgör.

I Kutjaure och Vuojatätno norr om nationalparken bedrivs ett relativt omfattande fritidsfiske. Vid Kutjaure finns ett turistläger med 5 kåtor, i huvudsak baserat på fisketurism. Vuojatprojektet med sina stora dämning- ar skulle innebära praktiskt taget totalskada på fisket i sjöarna och helt och hållet i Vuojatätno.

Området är av största intresse för det rörliga friluftslivet. Natur och land- skapsbild är storslagna, delvis enastående i landet. Huvuddragen är å ena sidan högslätterna med vida vyer över de stora sjöarna i Padjelanta, å andra sidan det alpina landskapet med mäktiga dalgångar och snötäckta toppar i Sarek.

Området utgör ett kärnområde för samisk renskötarkultur. Synnerligen talrika äldre lämningar belyser rennomadkulturens tidigare utvecklingsske- den. Området är av stor betydelse för den internationella vetenskapliga forskningen, och kulturlämningarna torde också vara en väsentlig del av upplevelsen för fjällturisten. Hela området är en levande samisk renskötar- miljö med talrika sommarvisten, renvaktarkåtor, kalvmärkningsställen och kyrkkåtor. De planerade företagen synes innebära en omfattande överdäm- ning av oersättliga kulturlämningar och en total förändring av miljön. Eventuellt skulle även silvergruvan vid Alkavare, som är en kulturhisto- risk miljö av riksintresse, kunna beröras av Huorso-projektet.

Inom området har de tre samebyarna Tuorpon, Jåkkåkaska och Sirkas sina vår-, sommar- och höstbetesmarker med visten. Genom Stalojokkpro- jektet skulle Tuorponsamernas renskötsel beröras. Gräsrika betesområden, kalvningsland och strövningsstråk skulle överdämmas. Huorsomagasinet skulle beröra både J åkkåkaskas och Sirkas renskötsel. De låga, tidigt snöfria

markerna i Mellätnos dalgång utgör värdefullt vårbetesland för Jåkkåkaska. Dämningen skulle också försvåra flyttning av renarna mellan Moddåive och Alkajaureområdet. Huorso kraftstation och dämningsområdets norra del som berör Låddejåkken ligger inom Sirkas samebys betesområde. Även dessa marker är viktiga för vårbete och kalvning.

Vuojats kraftstation och regleringarna närmast uppströms denna faller också inom Sirkas' betesområden. Dessa är gräs- och lavrika, lågt belägna områden med gynnsamma snöförhållanden och tidig barmark. Älvens dalgång är ett gott vår- och höstbetesland. Projektområdet är också kalv- ningsland, med ett flertal kalvmärkningsgärden.

Utredarens bedömning

1 Stora Lule älvs källområde finns möjligheter till relativt omfattande ut- byggnader i Vuojatätno och dess tillflöden. Vuojat-projektet skulle ensamt ge i det närmaste 1 TWh/år och är därmed det näst största projektet i ut- redningsmaterialet, tillika ett av de ekonomiskt mest fördelaktiga. Det för- utsätter dock omfattande regleringar i ett område som faller inom national- park och som från samtliga berörda bevarandeintressen angetts ha högsta skyddsvärde. Det finns en stark enighet i underlagsmaterialet om att Vuo- jatätno-området från bevarandesynpunkt bör ses som enastående och av internationellt intresse. Älvsträckan har därför trots den stora kraftnyttan placerats i klass 4.

3 b Petsaure

Sjön Petsaure ligger på södra gränsen till Stora Sjöfallets nationalpark på nivån + 645 m, d. v. s. 270 m högre än Langas. Den rinner ut mellan Suorva- dammen och Stora Sjöfallet och är därigenom Stora Sjöfallets enda oreglerade tillflöde.

Utbyggnadsmöjligheter

Vattenfall har redovisat en möjlighet att dämma sjön 15 m och därigenom skapa ett magasin på ca 170 Mm3. Det skulle innebära överdämning av ca 7 km2 mark. Kraftstationen. som skulle utnyttja fallhöjden ner till Langas. skulle få effekten 60 MW och producera ca 80 GWh/år. Den skulle alltså i första hand användas för toppkraftproduktion. Alternativt kan kraftsta- tionen byggas som pumpkraftverk med en effekt på 1000 MW.

Pumpningsalternativet har inte värderats från kraftekonomisk synpunkt och inte heller separat från bevarandesynpunkt. En konventionell utbygg- nad bedöms i dag inte som ekonomiskt attraktiv.

Motstående intressen

Petsaureområdet uppvisar en rad intressanta geovetenskapliga drag. Dal- bottens flacka grus- och sandavlagringar tolkas som sanduravlagringar — en deltaform bildad i anslutning till en retirerande isrand på land. Närmast

l l !

sjön har strandprocesser omformat sanduren till en bred sandstrand och lokalt avsatta strandvallar. Påtagliga inslag av pågående processer förekom- mer, av vilka särskilt vinderosion med mer än vanligt starka erosionsspår kan nämnas. Av högt intresse är även en mer än kilometerlång klippkanjon (Ahos Kårso) som skär över vattendelaren mellan Petsauredalen och bran- ten mot Langas ovanför Saltoluokta. Botaniskt värdefulla lågmarker med en tämligen rik flora finns i sjöns båda ändar.

Petsaure ligger till hälften inom Stora Sjöfallets nationalpark och ingår i övrigt i Ultevis-Aktse-Njunnjes-området, som av naturvårdsverket redan tidigare angetts vara av riksintresse för den vetenskapliga naturvården. Sjön ligger också inom den del av fjällkedjan som angetts vara av riksin- tresse för det rörliga friluftslivet. Den ligger i väglöst område men relativt lättillgängligt, intill Saltoluokta fjällstation och Kungsleden. Landskapsbil- den är storslagen och området måste anses ha mycket högt rekreationsvär- de. Från och med 1975 har samerna upplåtit fisket i sjön till fritidsfiskare. Då det råder brist på välbelägna pimpelfiskevatten och chansen till fångst är god, har Petsaure blivit ett viktigt och frekventerat fiskevatten. Det finns planer på att uppföra stugor för upplåtelse till fritidsfiskare. En utbyggnad skulle troligen få till följd att samernas fiske upphör men att ett begränsat fritidsfiske kan bli kvar.

Höst-, vår- och sommarbetesområden inom Sirkas sameby skulle beröras av en utbyggnad. Den mark som skulle överdämmas är gräs- och lavrik, har gynnsamma snöförhållanden och utgör också kalvningsland. Flyttning och kalvmärkning förekommer i området.

Vid sjöns östra ände finns bl. a. ett gammalt höst- och vårviste. Uppgifter om betydelsefulla äldre samiska lämningar har också noterats vid riksantik- varieämbetets intervjuundersökning sommaren 1975.

Utredarens bedömning

Petsaure har högt värde från bevarandesynpunkt främst genom sitt läge i en förhållandevis orörd och redan delvis skyddad del av fjällvärlden. Den låga kraftekonomiska nyttan gör det naturligt att placera sträckan i klass 3 b.

3 e Lermejaure

Lermejaure är högt belägen (+ 926 m) ca 2 km norr om sjön Kakerjaure, som är en del av Satisjauremagasinet. Sjön är svårtillgänglig, har steniga stränder och endast sparsam hedvegetation.

U tbyggn adsmöjlt'gheter

Vattenfall har skisserat ett pumpkraftverk med en effekt av 1000 MW, som skulle utnyttja en fallhöjd på ca 475 m. Närmare uppgifter om anläggning- en saknas. Den har inte värderats från kraftekonomisk synpunkt.

Motstående intressen

Lermejaure ligger i väglöst område inom Sjaunja fågelskyddsområde, nära Stora Sjöfallets nationalpark. De allvarligaste invändningarna mot en ut- byggnad gäller renskötseln. Sjön ligger inom de centrala delarna av Mellan- byns vårbetes- och kalvningsland. Byns vårland är begränsat till Tuipiom- rådet, där Lermejaure ligger. Vårbetet är den begränsande faktorn för Mel- lanbyns renantal.

Utredarens bedömning

Frånvaron av en kraftekonomisk värdering gör att älvsträckan inte kunnat inordnas i den slutliga rangordningen. Pumpkraftverk torde från kraftsyn- punkt närmast vara jämförbara med effektutbyggnadema i klass 0, men en utbyggnad av Lermejaure förutsätter ingrepp i hittills opåverkat vatten i ett

158 Kommentarer älv./är älv SOU 1976:28 område av relativt högt skyddsvärde.

3 - Jaurekaska tj l

Jaurekaska är den korta forsen mellan Langas och Stora Lulevattnet. Fall- höjden varierar mellan ungefär 2 och 4 meter, beroende på vattenföringen genom Vietas kraftstation och den reglerade vattennivån i Stora Lulevatt- l net. 1

U tbyggnadsmöjligheter

Med anledning av en riksdagsmotion (1975:176), som tillstyrktes av civilut- skottet och näringsutskottet, har vattenfallsverket fått i uppdrag att bedö- 1 ma möjligheten och lönsamheten av att utnyttja fallhöjden i en kraftsta- , tion. Vattenfall har skisserat en anläggning som skulle kunna producera ca 45 GWh/ år. Lönsamheten beräknas bli relativt svag.

Motstående intressen

Någon bedömning av motstående intressen och inverkan av en utbyggnad _, har inte gjorts av utredningen. Projektet aktualiserades först på ett sent sta- dium i arbetet.

1 målet om Suorvas fjärde reglering har Vattenfall i vattendom ålagts , att anlägga en grunddamm i Langas” utlopp som en skadeförebyggande , åtgärd. Dammen skall förhindra alltför låga vattenstånd i Langas när tapp- ningen genom Vietas kraftstation är låg, och betraktas som en åtgärd i , första hand för att tillgodose natur- och landskapsvård. ,

Utredarens bedömning

Älvsträckan har inte kunnat placeras i rangordningen. då tillräckliga be- dömningar av motstående intressen i stort sett saknas.

3 (! Käll/löden till Lilla Lit/e älv

Lilla Lule älv kan sägas ha fyra källflöden: Tarraätno och Kamajokk, som avvattnar fjällen på Sareks sydsida och därefter samlas upp i sjön Saggat ; _vid Kvikkjokk, Rapaätno, som kommer från Sareks centrala delar, och Si- , toätno. som avvattnar Sareks norra och östra sida. Rapaätno och Sitoätno *, förenades tidigare till Blackälven. Denna älvsträcka är numera utbyggd med ? Seitevare kraftstation och det stora Tjaktjajauremagasinet. All fallhöjd i om- rådet ägs av staten.

Utbyggttadstnäilig/teter

Pasta. Ett sjösystem väster om Tarraätno, omedelbart söder om Padjelanta nationalpark, kan dämmas till nivån + 940 ni genom en damm i utloppet av sjön Pastajaure. Denna sjö och de ovanförliggande Skallojaure och Råv- vejaure samt ett flertal smärre sjöar skulle tillsammans utgöra ett magasin med volymen 190 Mm3 vid 10 m regleringsamplitud. Denna volym är större än den normala årstillrinningen, och regleringsgraden blir 122 %. En fallhöjd av 380 m skulle utnyttjas och ge årsproduktionen 65 GWh.

Tarraätno skulle kunna dämmas 4 km uppströms Njunjes, vilket innebär att sjön Tarraure höjs 32 m till + 540m och att dämningen sträcker sig ca 17 km upp längs dalgången. Genom en ca 3 mil lång tunnel kan älvens vatten ledas österut till sjön Stuor Tata, som avrinner naturligt mot det befintliga regleringsmagasinet Tjaktjajaure. Kamajokks tre grenar skulle sam— tidigt ledas bon där tunneln passerar dem. Då det överledda vattnet utnyttjas i Seitevare kraftstation kan produktionen ökas med 395 GWh/år.

En damm i Sitoätno 8 km nedanför Sitojaures utlopp skulle dämma sjön 6m över dess naturliga nivå. Magasinsvolymen vid lOm amplitud blir 390 Mm3 och den dämda sjöns areal något mer än dubbelt så stor som den nuvarande sjön. En kraftstation, Tjäkovarats. skulle utnyttja fallhöjden 163 m till Tjaktjajaure. Årsproduktionen beräknas till 280 GWh.

Rapaätno skulle kunna ledas över till Sitojaure. Det skulle bl. a. innebära en spärrdamm, ca 90 m hög och över 1 km lång, belägen i Rapadalen 16 km uppströms sjön Laidaure. Med 10 m amplitud skulle detta magasin bli ca 250 Mm3 stort och dämma över ca 27 km2 av fjälldalen till nivån + 650 m. Den ökade produktionen i Tjäkovarats skulle bli ca 255 GWh/år.

Alla projekten är endast översiktligt studerade. Tjäkovarats samt över- ledningen av Tarraätno och Kamajokk beräknas kunna få relativt god lön- samhet. Övriga projekt är i dag inte ekonomiskt attraktiva.

Motstående intressen

Flera av projekten skulle beröra Sareks nationalpark och faller också inom ett område som är av riksintresse för den vetenskapliga naturvården. Tar- radalen och Kamajokkens dal representerar mångskiftande landskap med en mängd geovetenskapliga fenomen som representerar avslutade och på- gående processer, där formerna är distinkt utformade och representativa. Området har högt värde för framtida forskning. Rapadalen är genom sin storlek. sin sällsynta rikedom på geovetenskapliga företeelser. bl. a. Laidau-

' Frostfenomen på myr— marker i form av kullar med ständigt frusen torv.

redeltat, av yppersta klass. Sitojaureområdet utgöri sin egenskap av fjällfront- dal ett värdefullt komplement till Sareks högfjäll och Padjelantas lågfjäll.

Botaniskt är Pastaområdet artrikt och värdefullt. Tarradalen Och Kama- jokks dal är att betrakta som klassisk botanisk mark sedan Linnés och Wah- Ienbergs dagar. Vegetationskaraktären vid älvarna är mycket växlande, rik och frodig. De välundersökta deltalanden Tarraure, Kvikkjokksdeltat, Ra- paselet och Laidauredeltat utgör unika bildningar. Sitojaureområdet har en måttligt rik flora, men palsarl förekommer och stränderna uppvisar en in- tressant lavflora.

Källflödena till Lilla Lule älv har en ytterst värdefull fauna. Biotopva- riationen är stor. De fiskevetenskapliga värdena är utomordentliga genom den stora ekologiska variationen och det omfattande systemet av ström- mande vatten som fiskas obetydligt och delvis skyddas av nationalparks- bestämmelser. Området ligger i väglöst land och är av riksintresse för det rörliga fri- luftslivet. Rapadalen och Tarradalen hör till landets mest storslagna dal- gångar och är samtidigt relativt lätt tillgängliga från replipunkterna Kvikk- jokk och Aktse utefter Kungsleden. Flera dalgångar är väl försedda med övernattningsstugor och rösade leder.

Då stora delar av området ligger inom nationalpark är fritidsfisket av mycket begränsad omfattning. Utom i Sitojaure är fångstmängden även i övrigt liten men dock av stor betydelse i samband med renskötseln. l Tarraure finns ett gott rödingbestånd som nyttjas dels av samerna från Tuor- pon för vinterbehov, dels av Kvikkjokksborna. Tarraätno har betydelse som reproduktionsområde för Saggats öringsbestånd. Samernas fiske i Ka- majokk och Rapaätno-Laidaure är av ringa omfattning. Däremot ger rö- dingbeståndet i Laidaure god fångst åt de bofasta. Det huvudsakliga fisket bedrivs i Sitojaure där samerna från Sirkas erhållit nära 5 ton/år. varav 4 ton sålts. Rödingbeståndet dominerar. men dessutom finns öring och lake. En utbyggnad skulle skada större delen av berörda sjöar och vattendrag. l Si- tojaure torde ett restbestånd av röding bli kvar, men betydande svårigheter vid fisket kommer att bestå länge, med tanke på den typ av vegetation (Videsnår) som däms över.

Området är, liksom Vuojatätno-området, av central betydelse för den in- ternationella forskningen om samernas äldre kulturformer. Genom inter- vjuundersökning och faltinventering har riksantikvarieämbetet goda kunskaper om de mycket omfattande kulturlämningarna kring Sitojaure, och det finns anledning att förmoda att övriga delar av området kan uppvisa likartade förhållanden.

Laidaure representerar en äldre samisk miljö med bl. a. Offerplatser och dödholme, bedömd som en kulturhistorisk miljö av riksintresse, samt ny- byggarmiljö. Vid Kvikkjokk. också av riksintresse, finns bl. a. kyrka, kyr- kogård. bruksruiner, äldre samiska lämningar, gravplatser och fyndplats för trolltrumma. Med sitt deltaland är det ett märkligt odlingslandskap.

Området är en levande samisk miljö med renbetesland fördelade över hela området och flyttningsleder längs vattendragen. Särskilt betydelsefulla är områdena kring Sitojaure med sina flyttningsvägar mot sommarlandet Padjelanta i väster. Pastaprojektet berör Tuorpons höst-, vår- och sommarbetesmarker och

a.,—__.Lmk. .gmLMGÅ—mJg; ”R., .

kalvningsland. Dämningen skulle omöjliggöra renhjordarnas passage över ån. Vid Tarraures reglering skulle övernattningsbeten på båda sidor om älven överdämmas. Området är särskilt värdefullt vårbete och utgör kalvningsland. Flyttningarna utefter Tarraure under förvintern torde komma att försvåras genom senare isläggning och varierande vattenstånd. l l Rapadalen, som också är kalvningsland, skulle Sirkas och Jåkkåkaska samebyar förlora goda vår- och höstbetesmarker. En dämning av Sitoätno inverkar på Sirkas vår-, höst- och vinterbeten. På båda sidor om sjön är lavtillgången god och områdena närmast stränderna låglänta med tidig bar- mark. Området utgör kalvningsland.

Utredarens bedömning

Lilla Lule älvs källflöden är i flera avseenden jämförbara med Stora Lule älvs källområde. En utbyggnad skulle beröra områden som från bevaran- desynpunkt genomgående värderats mycket högt och som i stor utsträckning redan skyddats som nationalpark. Vissa delar är av unik och internationellt betydande karaktär, t.ex. för den geovetenskapliga och kulturhistoriska forskningen, samt för turismen. Trots att ett par av projekten skulle ge betydande energitillskott har älvsträckan därför placerats i klass 4.

3 e Pär/älven med Peuraure-Karatj

Pärlälven rinner upp söder om Saggat i gränsfjällen mot Piteälven och rinner parallellt med Lilla Luleälv mot öster genom sjöarna Peuraure och Karatj. Den nedre delen har ett slingrande och forsrikt lopp och faller ut i Purkijaure.

Utbyggnadsmöjligheter

Peuraure ger med 12 m dämning och reglering ett magasin med volymen 310Mm3. Karatj skulle dämmas 1,5 m över medelvattennivå och ge ett magasin på 210 Mm3 med 3,5 m amplitud. Efter reglering av Peuraure och Karatj skulle älvens vatten överledas till Parkijaure. Kraftstationen med 118 m fallhöjd ger 60 MW och årsproduktionen 250 GWh, varav 60 GWh i Parki och Randi kraftstationer.

Motstående intressen

Området Tarrekaise-Saggat-Peuraure-Karatj-Purkijaure anges vara av riks- intresse för den vetenskapliga naturvården. Peuraure och Karatj omges av förfjälls- och lågfjällsterräng. Älvlandskapet bestäms i den flacka terrängen till stor del av moräntäcket, i en omfattning som är mindre vanlig. Deltat i Peuraure är vackert utbildat. Vegetationen är i stort artfattig med delvis orörda skogar, stort inslag av myrmark och blockrika ständer. Karatj har, trots sin belägenhet i ett merendels artfattigt område, en väl utvecklad vat- tenvegetation. En noggrann inventering inom det tilltänkta dämningsom- rådet har gett inte mindre än 214 högre växtarter.

Faunan är också av stort värde. Flera hotade djurarter förekommer re-

gelbundet inom området, och den rika förekomsten av pärlmusslor kan betraktas som unik. Systemet är ett referensområde för fiskeribiologisk forsk- ning, och experiment pågår för närvarande för att rädda Hornavans stor- rödingbestånd.

Skador på växtbiotoper och fauna blir avsevärda i Peuraure, särskilt genom förlusten av deltat. Även i Karatj skulle betydande förluster av strandbiotoper vållas trots den måttliga dämningen.

Då Lilla Lule älv nedom Saggat är i det närmaste helt utbyggd och Black- älven numera helt torrlagd, utgör Pärlälvsystemet det enda strömmande vatt- net av någon storlek inom Jokkmokkregionen. Pärlälven betecknas som riksintresse för det rörliga friluftslivet. Landskapsbilden med serier av fors- sträckor är mycket tilltalande. Väg finns från Jokkmokk upp till Karatj. Älven och sjöarna i övre loppet är mer svårtillgängliga. men Kungsleden passerar älven uppströms Peuraure.

Strömmen mellan Peuraure och Karatj är ett viktigt reproduktionsområde för en storvuxen öringstam med stort värde som avelsfisk. Fisket är av väsentlig betydelse för bosättningarna kring sjön, och Pärlälven kan be- tecknas som ett fritidsfiskeområde av hög klass. I övre Norrland torde finnas få vattendrag av motsvarande storlek med så rikt bestånd av strömfisk och med sådan karaktär av ursprunglig och egenanad natur.

Vid överledning skulle fisket i Pärlälven totalskadas. Utbyggnaden skulle också hota landets kanske rikaste förekomst av flodpärlmussla. Fisket i sjöarna skulle skadas delvis, i Peuraure allvarligt. Fiskeristyrelsen anser att Pärlälven med hänsyn till sin betydelse från vetenskaplig synpunkt och sitt värde för fritidsfisket bör undantas från all kraftutbyggnad.

Sjön Karatj har inventerats av riksantikvarieämbetet i samband med ti- digare planerad sjöreglering (1958—59). 1 övrigt saknar ämbetet mer ingående kunskap om området. Närheten till Lilla Lule älvs före regleringarna be- tydande fångstkulturmiljöer gör det dock sannolikt att det finns boplats- lämningar m.m. även inom Pärlälvsområdet.

Åtskilliga äldre samiska lämningar har framkommit vid Karatj. Ett antal stenåldersboplatser är kända. Pärlälven är ett av de sista stora oreglerade vattensystem, där såväl fångstkulturen som den samiska kulturen finns representerad. Utmed Pärlälven förekom tidigare ett omfattande fiske efter sötvattenmusslor. På åtskilliga håll efter stränderna finns halvt övervuxna bankar med musselskal sedan denna tid. Byn Pärlan var i början av seklet ett centrum för pärlfisket.

Minskad vattenföring i Pärläven bedöms av ämbetet som ett kraftigt mil- jöingrepp. Ämbetet, som 1959 medgav att kulturlämningarna vid Karatj fick undersökas och borttagas, är med hänsyn till den förändrade ut- byggnadssituationen i Lule älv berett att ompröva sitt tidigare beslut.

Peuraure ligger inom Tuorpons samebys höst-, vår- och vinterbetesmarker. Stränderna är lavrika, de låglänta områdena har gynnsamma snöförhållan- den och marker i anslutning till projektet utgör kalvningsland. Vid reglering kommer de värdefulla övernattningsbetena att dämmas över.

Även regleringen av Karatj skulle beröra betesmarker inom byn Tuorpon. Utefter sjöns norra strand råder som regel gynnsamma snöförhållanden med tidig barmark. Tuorponsamerna flyttar över sjön Karatj. Det kan befaras att sjösystemet inte kan nyttjas som flyttled under förvintern vid en reglering.

Jåkkåkaska sameby har vinterbete utmed Parkijaur, där kraftverkstunneln skulle mynna. Markerna är lavrika med goda snöförhållanden. De nu ut- övade regleringarna har försvårat flyttningen mellan olika säsongbeten så att endast sjöns nedre del numera kan passeras. Genom det nu föreslagna tunnelutloppet torde även denna möjlighet gå förlorad.

Utredarens bedömning

Pärlälven har delvis samma karaktär som källflödena, även om den rinner in relativt långt ner i Lilla Luleälvens huvudgren och dess bevarandevärde inte framstår som lika enastående. Den har dock värderats högt från be- varandesynpunkt, mycket högt från fisket och den vetenskapliga natur- vården. Med hänsyn till detta, de stora skadorna vid en överledning och till älvens stora betydelse för Jokkmokksbornas rekreation, i en kommun som i hög grad berörts av tidigare vattenkraftutbyggnad, har älvsträckan trots den relativt stora kraftnyttan med viss tvekan placerats i klass 4.

3f F larkån

Flarkån är ett biflöde till Luleälven ca 70 km från mynningen. Åns hu- vudgren Lakaträskån rinner upp i trakten av polcirkeln på 300—400 m höjd. Ån löper i hela sin längd parallellt med Luleälven, i regel på 5—7 km avstånd. Bebyggelse och odling förekommer endast i liten omfattning utmed ån och dess sjöar. Flottningen är sedan 1968 nedlagd.

Utbyggnadsmöjligheter

Förslag till kraftstation finns redovisat av fallägaren Svanö AB. Notselet skulle dämmas ca 14 m till höjden + 137 m, och vattnet skulle från kraft- stationen ledas genom en tunnel till Lule älv nedom Laxede kraftstation och ge ca 30 GWh/ år. Erforderliga sjöregleringar, sammanlagt 60—70 Mm3, skulle kunna erhållas exempelvis genom att utnyttja de tidigare flott- nings- eller kraftreglerade sjöarna Lakaträsket, Költräsket, Svanisträsket, Bredträsket samt dämningen av Notselet. En alternativ utbyggnad kan ske genom en större dämning uppströms Notselet (till + 160 m) och pumpning av vattnet till Svanisträsk (+ 172 m). Därifrån skulle vattnet via en kraftstation ledas i tunnel till Lule älv vid Svartlå där Flarkåns mynning är belägen.

Vid den kraftekonomiska värderingen har Flarkån placerats i klass 3, pumpningsalternativet dock i klass 2.

M otsta'ende intressen

Inga väsentliga objekt av geovetenskapligt intresse är kända. Botaniskt sett har området inte närmare undersökts, men vegetationen torde inte vara speciellt artrik eller eljest märklig. Från faunistisk synpunkt är än bety- delsefull främst genom sin orördhet. Ett flertal våtmarkskomplex av stort intresse finns, med viktiga rastlokaler för vadare och bl. a. sångsvan.

Vattendraget är litet men dess landskap är tilltalande med forssträckor och den höga bergsryggen, Haradskölen, längs östsidan. Åns nedre del har ett brant lopp med kraftiga forsar. Fiskbeståndet i sjöarna utgörs av sik, gädda, abborre, lake, mört. I än finns han och stationär öring. Fisket torde i huvudsak utövas som fritidsfiske.

Än är relativt svårtillgänglig, då vägar längs vattendraget i stor utsträck- ning saknas. Sedan flottningen i ån upphörde har restaureringsåtgärder ut- förts för ca 200000 kr. I samband därmed har också fiskestig röjts längs ån, vindskydd m. m. anlagts. Än har dock i huvudsak endast lokalt intresse för fritidsfisket. Nedre delen kan få betydelse för fiskbeståndet i magasinet ovanför Vittjärvs kraftstation (Haradsselet) om vandringshinder i åns ne- dersta del undanröjs.

Området är fornminnesinventerat för den ekonomiska kartan av riks- antikvarieämbetet. Några märkligare kulturminnen är inte kända. En spe- cialinventering kan eventuellt komma att påvisa betydande lämningar efter fångstkultur, vilket i så fall skulle motivera en högre bevarandevärdering.

Värdefull jordbruksmark finns endast vid de nedersta 1,5 km av ån och skulle inte beröras. Inte heller skogsbruket eller rennäringen bedöms bli påtagligt skadade av en utbyggnad.

Utredarens bedömning

De bedömningar av Flarkån som gjorts från bevarandesynpunkt har angett relativt måttliga värden. Bedömningarna har utgått från en utbyggnad i Bredträskån-Flarkån. Senare har även en mer omfattande utbyggnad dis- kuterats. Rangordningen i klass 1 utgår dock från den kraftekonomiskt för— månligare utbyggnad som inte omfattar pumpning.

4 ÅBYÄLVEN

Redovisade utbygg- Effekt Energiproduk- Magasins- nadsmöjligheter (MW) tion (GWh/år) volym (Mm3) ] Östra Kikkejaur 100 2 Akkirseldammforsen 3 Björklidsforsen 4 Krokforsen 68 2300 5 Östra Båtförsen 6 Vallforsen Summa 68 230 100

”Ett alternativ är överledning till Byske älv, vilket skulle ge ca 100 GWh/år.

Åbyälven rinner upp ca 20 km norr om Arvidsjaur. I den övre delen finns sjöarna Voutner, Lauker och Östra Kikkejaur. Älven nedströms avvattnar ett sjöfattigt område utan större sidovattendrag och rinner delvis relativt nära norr om Byskeälven. Den är i sitt nedre lopp brantare än någon annan norrlandsälv och når högsta kustlinjen på mindre än 5 mils avstånd från mynningen. Först där, vid Klubbfors, möter odlad bygd av någon omfatt- ning. Älven är i stort sett outbyggd (ett mindre kraftverk lades ner 1975) och flottningen har upphört.

U tbyggnadsmojligheter

Skellefteälvens regleringsförening har redovisat data beträffande en tänkbar utbyggnad av Åbyälven. Större delen av fallhöjden ägs av Båkab och Skel- lefteå kraftverk. Den totala fallhöjden nedom Östra Kikkejaur är 346 m. Fem kraftstationer redovisas på denna sträcka med en sammanlagd utnyttjad fallhöjd av 325 m. Mellan Akkirrselet och havet blir älven i stort sett helt avtrappad. Erforderligt magasin skapas i Östra Kikkejaur, som med 6 m regleringsamplitud ger ett magasin om 100 Mm3.

Den största fallhöjden, ca 185 m, skulle byggas ut på sträckan Krok- forsen—Lundforsen. Sammanlagt skulle en avsevärd del av älven helt eller delvis torrläggas genom att vattnet förs i tunnlar. Utbyggnaden beräknas ge ca 230 GWh/år.

I samband med planerna att bygga ut Byske älv har tidigare aktualiserats ett alternativt utnyttjande av Åby älvs vatten. En överledning till Byske älv strax nedom Myrheden skulle göras via Långträsket. Vattenföringen i Byskeälven ökar därvid ca 20 %, och produktionen motsvarar sammanlagt ca 100 GWh/år. Överledningen skulle vara mycket lönsam. Skellefteå kom- mun har emellertid beslutat att en sådan överledning inte skall ske.

Motstående intressen

Den övre delen av Åby älv har av naturvårdsverket avgränsats som ett område av riksintresse för den vetenskapliga naturvården. Där finns bl.a. ett intressant moränområde. De geovetenskapliga värdena som helhet be- döms dock inte vara speciellt höga. Flera för den högre faunan betydelsefulla våtmarker finns längs älven. Utter förekommer på flera håll. Bestånd av siklöja, pärlmusslor och kräftor höjer älvens värde från faunistisk synpunkt.

Vid en konventionell utbyggnad skulle de långa torrläggningarna medföra omfattande skador på ett stort antal växtbiotoper längs hela älven. Utarmning av strandbetena påverkar bl. a. älgstammen och utterförekomsten skulle hotas.

Älvens översta del med sjöarna Auktsjaur, Vuotner och Östra Kikkejaur anges vara av riksintresse för det rörliga friluftslivet. Nedströms detta om- råde, där älven söker sig fram i ett flackt och myrlänt moränområde. är landskapet svåröverblickat. Först vid Klubbfors ändrar älven karaktär och rinner genom ett uppodlat kulturlandskap. Denna nedre del av älven är lättillgänglig, med goda vägförbindelser, medan sträckan upp till Östra Kik- kejaur är svåråtkomlig i avsaknad av väg.

Älven är mycket rik på forssträckor och har i långa avsnitt ren vild- markskaraktär med högt värde för fritidsfisket. Fritidsfisket har även fått regional betydelse och främjas bl. a. genom att domänverket upplåter mark för fritidshus vid Östra Kikkejaur. 1 sjöarna Voutner, Lauker och Östra Kikkejaur bedrivs ett ganska omfattande husbehovsfiske med nät och även med not. Viss uppgång av lax och havsöring förekommer, med delvis goda naturliga reproduktionsområden i älvens nedre del. Genom flottledsrestaurering kan reproduktionsförhållandena väsentligt förbättras. Åbyälvens laxbestånd kan

vara intressant även från genetisk synpunkt genom att laxen anpassat sig till ett så litet vattendrag med dess speciella miljöbetingelser vad gäller tem- peratur, vattentillgång m. rn. jämfört med de större laxälvarnas.

Östra Kikkejaur är en betydelsefull kulturmiljö. Äldre samisk kultur uppträder här inom samma område som fångstkulturen. Båda kulturtyperna representeras av talrika lämningar. Utmed sjöns stränder har ca 100 lokaler, framför allt boplatser av stenålderskaraktär, registrerats. Sjön har utgjort en viktig fångstmiljö under forntiden. Inom området har också rikligt med äldre samiska lämningar (härdar. sommargravar) samt talrika lämningar efter tjärbränning påträffats. Inventeringar under 1975 har lett till att ytterligare ett stort antal fyndlokaler påträffats. En reglering av Östra Kikkejaur med 6,0 m amplitud skulle innebära att de talrika boplatserna till största delen skulle förstöras samt medföra en fullständig förändring av den gamla fångst- miljön.

Nära sitt utlopp flyter älven igenom ett ålderdomligt odlingslandskap vid Brännfors. Vattnet har här nyttjats till bygdekraftverk, kvarnar och sågar. Den planerade torrläggningen nedanför det eventuella kraftverket vid Vall- forsen skulle direkt beröra den kulturhistoriskt värdefulla miljön vid Bränn- fors.

Åby älv rinner genom de båda samebyarna Östra och Västra Kikkejaures betesmarker. Östra Kikkejaures renskötsel är vår, sommar och höst kon- centerad kring Åby älv och sjöarna Voutner, Lauker och Östra Kikkejaur. Snöförhållandena i samebyns vinterbetesmarker, från sjön Östra Kikkejaur och österut, kan generellt sägas vara ogynnsamma, med undantag för de låglänta områdena utefter Åby älv. Samebyn företar sina flyttningar mellan säsongbetesområdena i huvudsak utefter Åby älv där tillgång till övernatt- ningsbeten finns. Älvsträckan kan sägas vara av synnerlig vikt för samebyns renskötsel. För samebyn Västra Kikkejaures del berörs delar av dess vinterbete. Betet nära älven är av synnerligen stor betydelse för byns renskötsel vintertid. Omfattande skogsvårdsåtgärder har i hög grad försvårat renskötseln vintertid för samebyarna Östra och Västra Kikkejaure.

Ingen av de planerade utbyggnaderna bedöms ge påtaglig inverkan på jordbruket. Östra Kikkejaurs reglering beräknas innebära förlust av ca 330 ha skogsmark.

Utredarens bedömning

Åbyälven har relativt högt bevarandevärde, särskilt för rennäringen men också från flertalet andra bevarandesynpunkter. En konventionell utbyggnad med långa tunnlar skulle innebära allvarliga ingrepp. En överledning till en utbyggd Byske älv skulle ge billig energi men också påtagliga skador, även om den lokala tillrinningen skulle ge förhållandevis stor vattenföring i älvens nedre del. Man måste vidare samtidigt räkna med att den outbyggda Åbyälvens värde ökar bl. a. för fiske och friluftsliv om Byskeälven skulle komma att byggas ut. Älven har i valet mellan klasserna 3b och 2 med viss tvekan placerats i den första klassen.

5 BYSKEÄLVEN

Redovisade utbygg- Energiproduk— Magasins- nadsmöjligheter tion (GWh/år) volym (Mm3)

1 Västra Kikkejaur 108 2 Svärdälven 10 3 Långträsk 12 4 Arvidsjaursjän—Kilver 21 5 Kilviforsarna 6 Hällselfallet 7 Brännbergsforsen 8 Storforsen 9 Nyfors—Nyselet 10 Fällfors ll Hälleström 12 Selet 13 Skogfors 14 Hakamyrforsen— Ytterstforsen

Summa

Byske älv är vid sidan av Råne älv den största av skogsälvarna. Den rinner upp norr om Storavan, i ett sjörikt skogs- och myrland i förfjällsområdet. De två översta grenarna från Västra Kikkejaur och Långträsket flyter sam- man i Arvidsjaursjön, som också mottar en västligare gren, Svärdälven. Ungefär vid Nyfors, en mil nedströms Myrheden, passerar älvproftlen ned under högsta kustlinjen, ca 7 mil från mynningen vid Byske. Landskapet vid älven är dock även i nedre delen präglat av skogen med avbrott för kortare odlade delar av dalgången. Väg följer älven upp till en mil ovanför Norrbottensgränsen, och därefter i allmänhet längs sjöarna.

Byske älv har tidigare flottningsreglerats, men sedan förra hälften av 1960- talet är allmän flottning nedlagd. Mindre elkraftanläggningar har funnits vid Fällfors, Selet och Ytterstforsen.

Utbyggnadsmöjligheter

Båkab och Skellefteå kraftverk förfogar över majoriteten av fallhöjden från Myrheden till havet. Utbyggnadsplaner avseende denna sträcka redovisas i en ansökan till vattendomstol.

För reglering av sjöarna Västra Kikkejaur, Kilver och Arvidsjaursjön samt för ett antal mindre sjöar i Svärdälven skulle enligt ansökan befintliga flottningsdammar, som nu inte utnyttjas, byggas om. Västra Kikkejaur skulle dämmas ca 2 m högre än normal högvattennivå och regleras med 4,9 m. Därvid överdäms ca 10 km2 skogsmark, myrmark och impediment. Tre fasta bosättningar, däribland två på öarna Äraksuolo i sjöns övre del, samt ett 15-tal fritidshus skulle skadas. Arvidsjaursjön och den något lägre belägna Kilver skulle få en relativt måttlig reglering, ej över högvattennivån. Svärdälven skulle dämmas till ung. samma nivå som tidigare vid flott— ningsreglering, och amplituden skulle bli 1,3 m.

Från strax nedströms järnvägsbron vid Myrheden skulle älven trappas av med fem anläggningar till ca 1 mil ovanför mynningen. Ett årsregle- ringsmagasin med 30 m amplitud och volymen 200 Mm3 skulle åstadkom- mas genom dämning i dalgången vid Nyfors. Kraftstationen skulle få en 2,5 km lång utloppstunnel och en rensning genom deltaområdet ner till Åselet. Fäll/ars omges i stor utsträckning av lågt belägen jordbruksmark och ges bara en mindre dämning, som inte dämmer in hela sträckan upp till Nyfors. Vattenståndet i Åselet och nedanför hålls uppe med grund- dam mar. Hä/leströms, Selets och Skogfors kraftstationer får tillopp på ca 500 m och relativt långa utloppstunnlar, sammanlagt ca 3,5 km. En genomgående korttidsreglering från Nyfors skulle helt (sommartid) eller delvis återregleras på Skogfors dämningsområde, som enligt ansökan skulle få en årsregle- ringsamplitud på 5 m.

Älvens nedersta del, från Bjurselet till havet, har på 11 km ett fall av ca 38 m. Enligt ansökan skall ingen utbyggnad göras på denna sträcka. Där- emot är det troligt att åtgärder för att främja fisket kommer att utföras.

Uppströms Myrheden ägs fallhöjden till större delen av kronan. På denna del är det enligt Skellefteälvens regleringsförening möjligt att anlägga fyra kraftstationer och därmed utnyttja större delen av fallhöjden. Närmare data rörande dessa utbyggnadsmöjligheter har dock inte redovisats.

En utbyggnad enligt ansökan skulle utnyttja sammanlagt 194 m fallhöjd

Projektet Nyfors

och ge drygt 500 GWh/år med mycket bra lönsamhet. Övriga älvsträckor, där inga konkreta projekt presenterats, har tillsammans beräknats kunna ge ca 250 GWh/år ytterligare, även detta med relativt gott ekonomiskt utbyte.

Motstående intressen

Byske älv har avgränsats som ett område av riksintresse för den vetenskapliga naturvården. Det främsta geovetenskapliga intresset är knutet till området fr. o. m. Åselet till trakten nedom Fällfors. Stora sedimentmängder har fyllt dalgången och älven har i takt med landhöjningen bildat serier med deltan, som genomskurits så att erosionsbranter, terrassytor och forssträckor bildats där lokala bergtrösklar blottats. I detta område finns också, som i övre Åselet, delta under aktiv utveckling, meanderlopp, nipor av 50m höjd med im- ponerande sidoraviner, flygsandfalt (nedströms Fällfors) och övergivna älv- lopp med döda fall. Botaniskt högintressanta partier finns också i älvland- skapet mellan Nyfors och Åselet. Totalt torde betydligt mer än 200 arter finnas vid Byskeälven, vilket överstiger det antal som redovisas för t. ex. Åbyälven.

De långa, förhållandevis orörda älvsträckorna är av betydelse för faunan. Den stora andelen forssträckor (ca 40 %) av älven ger vinteröppna vatten, varför älven har särskild betydelse som rastlokal för de tidiga flyttfåglarna. Byskeälven hör också till Västerbottens bästa uttervatten. Den begränsade tillgången på lövbestånd i hela älvdalen gör att stränderna får stor betydelse som fodermarker. Älven har vidare stor betydelse för såväl den praktiska fiskeribiologiska som för den fiskerivetenskapliga forskningen. ,

Utbyggnaden bedöms medföra betydande skador på de geovetenskapligt * sett högklassiga objekten kring Åselet—Fällfors. Omfattningen av förstörda växtbiotoper kan bitvis-bli avsevärd, liksom även skadan på faunan. ,

Nästan alla hushåll kring sjöarna i älvens övre del bedriver ett normalt husbehovsfiske, och årsfångsten beräknas uppgå till ca 4,5 ton. Nästan sam- , ma fångstmängd torde befolkningen med fritidshus vid sjöarna (ca 225 stu- 1 gör) erhålla. Som helhet kan sägas att älven i ett mycket stort antal avsnitt 5 är av hög eller mycket hög klass från fritidsfiskesynpunkt. Den är lätt åt- * komlig och har stor regional betydelse såväl från kustbygden som från Ar- vidsjaurområdet. Byskeälven är en av våra få skogsälvar med opåverkat naturligt lax- och havsöringsbestånd. Älven har goda reproduktionsmöj- ligheter som kan förbättras väsentligt särskilt i älvens övre delar.

De övre delarna av älven ned till gränsen mot Västerbotten anges vara av riksintresse för det rörliga friluftslivet. Runt sjöarna samt längs Lång- träskälvens dräneringsområde väster om Arvidsjaur är landskapet storslaget. Den nedersta delen är omväxlande med tilltalande kulturlandskap, speciellt från Fällfors till mynningen. Tillgängligheten är mindre god i den översta delen men desto bättre inom Västerbotten. Sträckan mellan Åselet och Fäll- fors är en bra kanotled.

Inom området kring älvdalens översta sjöar finns rikligt med äldre samiska lämningar av olika slag (härdar, källargropar, vallar, kåtatomter, sommar- gravar, offerplatser, renhagar), liksom en levande samisk bosättning i Arak- suolo. Området utgör även en synnerligen väldokumenterad fångstkultur-

miljö. De föreslagna regleringarna kan medföra avsevärda skadeverkningar på kulturminnena, i synnerhet på de för erosion (även i ringa omfattning) känsliga fångstboplatserna.

Inom Kåtaselet—Storfors-området har man också funnit talrika samiska lämningar, framför allt härdar samt en grav. Ett 30-tal lämningar efter äldre skogsbruk såsom tjärdalar och kolningsplatser är kända. Ängsladör och rester av skvaltkvarnar påminner om ett tidigare översilningsbruk. Sträckan Myr- heden—Åselet utgör ett synnerligen fångstgropsrikt område med hundratals gropar utmed älven. Utmed älvdalen mellan Fällfors och Byske finns in- tressanta boplatser och talrika lösfynd från tidig fångstkultur. Pågående ve- tenskapliga undersökningar har kunnat visa på omfattande kontakter med sydskandinavisk stenålderskultur. Särskilt intresse tilldrar sig en stenålders- boplats vid Bjurselet med tidig sädesodling samt fångstgropar och gravar. I den nedre älvdalen finns också värdefulla äldre odlingsmiljöer.

Fångstboplatserna utmed Byskeälven har blivit mycket uppmärksammade i den vetenskapliga litteraturen. De föreslagna projekten skulle i vissa fall medföra total skada på fornlämningar genom överdämning och innebära att älvdalens egenskap som referensområde spolieras.

Byske älv rinner genom renbetesmarker som utnyttjas av samebyarna Semisjaur—Njarg samt Östra och Västra Kikkejaure. För Östra och Västra Kikkejaure utgör markerna kring Byske älvs källor centrala områden för vår-, höst- och sommarbetet, medan de sammanhängande hedlanden längs Byske älv nedströms Myrheden utgör kärnan i Semisjaur—Njargs vinter- betesområde. Närmast älven finns det bästa Iavbetet och mest gynnsamma snöförhållanden, där renarna har tillgång till nödvändiga rastbeten för den långa flyttningen. Flyttningen till skogsbetet sker till största delen genom andra byars betesmarker. Något annat alternativ än att följa Byske älv och dess sjösystem torde därvid inte stå till buds.

Konsekvenserna för byns renskötsel av den föreslagna utbyggnaden torde bli svåra. Semisjaur—Njargs vinterbetesmarker har i hög grad decimerats genom tillkomsten av tre flygfält och en plantskola i närheten av Byske älv i byns centrala vinterbetesområde, samt även genom de moderna skogs- vårdsåtgärderna.

En utbyggnad av Byske älv torde få obetydlig negativ inverkan på jord- bruksproduktionen i länet, förutsatt att dämningsgränsen vid Fällfors an- passas till de lågt liggande åkerområdena. Största negativa effekten torde drabba fritidsintressen som är knutna till de många nedlagda jordbruken.

Genom dämning går skogsmark förlorad i sådan omfattning att skogs- bruket påtagligt skadas. Detta gäller särskilt projekten Västra Kikkejaurs reglering (860 ha) och Nyselets regleringsmagasin vid Nyfors kraftstation (850 ha).

Utredarens bedömning

Byske älv är den ojämförligt största av skogsälvarna, mätt i möjlig ener- giproduktion, och en utbyggnad av älven skulle ge god lönsamhet vid ut- byggnad. Samtidigt redovisas mycket stora bevarandevärden från nästan samtliga myndigheter. Älven framstår därigenom i viss mån som ett pa- rallellfall till Kalix älv. Den är mer jämförbar med de outbyggda huvud-

älvarna än med övriga projekt i utredningen.

Den finns alltså skäl som talar för att Byske älv placeras i klass 4 i den slutliga rangordningen. Liksom i fråga om en del av Kalix älv har utredaren dock ansett att kraftnyttan är så stor att älven bör kunna komma i fråga vid en hög utbyggnadsnivå. Trots sina stora bevarandevärden har älven således placerats i klass 33.

Om en sådan utbyggnad skulle genomföras måste man utgå från att be- tydelsen ökar av att bl. a. Åbyälven och Kågeälven kan bevaras outbyggda med hänsyn till rekreationsintresset. Man bör också beakta att projektet Stor- selet i Skellefteälven skulle innebära ett svårt ingrepp för samma sameby, Semisjaur—Njarg, som drabbas hårdast av en utbyggnad av Byskeälven.

Utbyggnadsmöjligheterna i Byskeälven har indelats i två grupper med olika lönsamhet. För den mest lönsamma gruppen, delen Nyfors—Skogfors med regleringar i älvens övre del, är ansökan ingiven till vattendomstol. Så mycket av bevarandevärdena skulle dock skadas redan vid en partiell utbyggnad att det inte finns skäl att i den slutliga rangordningen dela upp älven, i synnerhet som kraftnyttan också i den övriga delen är stor.

6 KÅGEÄLVEN

Redovisade utbygg- Effekt Energiproduk- Magasins- nadsmöjligheter (MW) tion (GWh/år) volym (Mm3) ] Storkågeträsk 2 Sandfors 12 40 3 Kvarnforsen 4 Persforsen

Summa 12 40

Kågeälven är den minsta skogsälv där utbyggnadsmöjligheter redovisats. Den rinner upp i ett område strax norr om Jörn och mynnar i havet vid Kåge, en mil norr om Skellefteå. Älvdalen är i nedre delen tätbebyggd. Älven saknar idag vattenkraftregleringar och kraftverk, men har tidigare utnyttjats för sådana ändamål. Den nedlagda flottningsleden har restaurerats.

U tb yggnadsmöjligheter

Fyra kraftverk skulle kunna byggas i Kågeälven, enligt Skellefteå kraftverks redovisning. Det översta, Storkågeträsk, utnyttjar fallhöjden mellan sjön Storkågeträsk och Slyberg. Detta projekt kräver en ca 5 km lång tunnel. De tre övriga, kallade Sandfors, Kvarnforsen och Pers/Olsen, erfordrar inga tunnlar. Inget av dessa projekt har ännu undersökts närmare. Reglerings- möjligheterna är mycket begränsade. Älven skulle kunna ge ca 40 GWh/år. men en utbyggnad bedöms f.n. inte vara lönsam.

Motstående intressen

Kågeälven har inga enskilda objekt av större geovetenskapligt intresse. Ef- fekterna vid en utbyggnad torde bli begränsade. Skulle reglering av Stor- kågeträsket bli aktuell, bör de låga, långgrunda stränderna observeras. Vissa av älvsträckorna närmast uppströms Kågedalens kyrka kan vara känsliga för uppdämning.

Av positivt värde för faunan är den relativt stora biotopvariationen, vilken till stor del beror på mänskliga aktiviteter. Ersmarksängarna vid Kågedalen anses ha stort värde som betesområde för rastande gäss. Mynningens delta är för övrigt en värdefull rastlokal speciellt för vadare. Dessa områden är dock inte direkt berörda av utbyggnadsprojekten. Botaniskt sett är främst Storkågeträsk växtrik och värdefull, med bl. a. bestånd av flytbladsväxten grodpilört. Främst av botaniska skäl har vidare övre Kågedalen avgränsats som ett område av riksintresse för den vetenskapliga naturvården.

Fiskvandring är numera, sedan restaurering skett efter flottningens ned- låggande, möjlig till Slybergsforsen 25 km från mynningen. Kågeälven nås lätt av ett stort antal fritidsfiskare bl. a. från Skellefteå. Av särskild betydelse för fritidsfisket är strömsträckorna vid Ersmark och Kusmark (sammanlagt 7 km). Här har också anordnats vindskydd, eldplatser och broar. Området vid Kusmark är livligt frekventerat av fritidsfiskare. Några inkvarterings- möjligheter eller annan turistservice finns dock inte längs älven.

Vid älven finns lämningar från såväl stenålder som järnålder. I synnerhet älvdalen nedanför Storselet är känd för talrika lösfynd som påvisar kul- turkontakt mellan tidig fångstkultur och sydskandinavisk stenålderskultur.

Effekterna på jord- och skogsbruket samt rennäringen kan inte bedömas då planer saknas bl. a. för erforderliga regleringar.

Utredarens bedömning

En utbyggnad av Kåge älv skulle ge litet energitillskott och dålig lönsamhet. Bevarandevärdena har genomgående bedömts som måttliga. Fritidsfisket och rekreationsvärdet i övrigt ökar dock i betydelse genom närheten till en stor befolkning, vilket måste uppmärksammas särskilt om Byske älv skulle komma att byggas ut. Älven har placerats i klass 2.

7. SKELLEFTEÄLVEN

möh 700

Guijaure

XIX, 6” Råmlqokk * n &_ 4 2 Sn '— .|_ a + ,t i l " ”33%; På 050 _ £ % % l * (E) n + 0 * 036112. 0 ''Mat & ”Palt en af, Zn _— (19* 4 .. + '|'. Pttlkin : Vit.?! | mm ä' 100 * r -(åzå* (B)" 0 .

7. Skellefteälven

Redovisade utbygg- Energiproduk- Magasins- nadsmöjligheter (MW) tion (GWh/år) volym (Mm3)

Storselet 130 170 ] 3 Sädva—Sädvajaure 40 98 405 4 Bartaure 27 85 140 6 Bergnäs 10 40 7 Slagnäs 9 40 10 Gallejaur 80 —

ll Vargfors 50 —

14 Finnfors 22 25 Malåträsket 19 Strömfors 20 Tallberget , 21 Storfors Stora Skäppträsket 22 Ol—Ersforsen 30 100 100 23 Gåsselforsen Kvammarn Norsjön 24 Bjurfors 25 Krokfors 26 Karsbäcken 27 Petikån

Summa 312 518 815

Skellefteälven har ett flertal källflöden intill norska gränsen i södra Norr- bottens fjällområde. Det stora sjöområdet med Hornavan och Uddjaur—Stor- avan ligger nedom fjällkedjan i lågfjällzonen. Vid Bergnäs rinner älven ut från Storavan, bildar nedströms Bastusel ett relativt brant lopp mot havet och mynnar strax nedom Skellefteå. Bebyggelse förekommer glest utom i den nedre delen och vägkontakt med älven är sporadisk. Vägen mot Ar- jeplog följer delvis Storavan och Uddjaur. Mellanriksvägen mot Norge, Grad- disvägen, följer norra sidan av Sädvajaure.

Skellefteälven äri det närmaste helt utbyggd upp till Sädvajaure och Reb- nisjaure. Mindre outnyttjade fallhöjder finns mellan de reglerade sjöarna Sädvajaure, Hornavan, Uddjaur—Storavan och Bastusels dämningsområde.

7 a S torselet

Rånikjokk ligger i väglöst område väster om Sädvajaure. Den har ett brant lopp med många fall ned mot Sädvajaure. I den övre delen ligger Guijaure (+ 690 ni), en fjordliknande sjö mellan höga fjällbranter, och strax nedom i något öppnare fjällterräng ligger Storselet (+ 649 m).

U tbyggnadsmöjligheter

Vattenfall har skisserat en dämning av Storselet med 35 meter. Med 34 m amplitud blir magasinet 170 Mm3. Fallhöjden är 210 m och kraftstationen skulle ge ca 130 GWh/år (se figur under 7b).

Motstående intressen

Storselet och dess utlopp är av stort geovetenskapligt intresse. Huvudin- tresset tilldrar sig Rånik-Kårtjes fallsträcka. Vattenfallet, ett mynningsfall i en s. k. hängande dal, är en viktig del i västra Sädvajaures landskapsbild. Nederst vid detta fall är floran exceptionellt rik. Med hänsyn till faunan är det av stort värde att både ån och dess omgivningar är nästan helt orörda och ostörda. Både järv och fjällräv förekommer inom området. Deltat i Guijaure, selen och myrmarkerna är goda våtmarker och andelen produk- tionsrika forsavsnitt är förhållandevis hög. Området ingår i Graddis—Tär- na—Laisälvenområdet som avgränsats som riksintressant för den vetenskap- liga naturvården.

Det nedersta höga fallet utgör vandringshinder för fisk från Sädvajaure. ] Rånikjokk och Storselet utgörs fiskbeståndet av stationär öring och i någon mån röding som vandrat ner från Guijaure. Från samernas sida förekommer inte mycket fiske i ån. Från fritidsfiskesynpunkt är än däremot av stort värde med hänsyn bl. a. till att den ligger nära Graddisvägen och att den är ett rent öring—rödingvatten.

Den nya mellanriksvägen till Graddis i Norge har utvecklats till ett hu- vudstråk för turismen i denna del av Lappland, som anges vara av riksintresse för det rörliga friluftslivet. God turistservice är utbyggd i Vuoggatjålme, Tjaktjaure (Sandviken), Ballasviken och Jäkkvik. Området ingår ocksåi ett primärt rekreationsområde.

Älvsträckan är inte inventerad från kulturminnesvårdens sida. Fynd i omgivningarna talar för att en inventering skulle påvisa lämningar från same- kultur och fångstkultur.

En utbyggnad skulle beröra Semisjaur—Njargs sameby. Byns vår-, höst- och sommarbete skulle beröras vid Storselets dämning. Områdena närmast selet utgörs av gräs- och videbevuxet deltaland. På västra sidan av selet finns lavbete. Smuolevagge väster om selet har gynnsamma snöförhållanden och tidig barmark. Den enda flyttvägen i öst-västlig riktning går längs Stor- selets södra sida, där fjällsidan stupar brant ned. Denna flyttväg skulle inte gå att utnyttja vid en dämning av selet i enlighet med Vattenfalls redo- visning.

Jord- och skogsbruk förekommer inte i området.

Utredarens bedömning

Fallen i Rånikjokk är en del av en storslagen utsikt över Sädvajaure från mellanriksvägen. Älvsträckan ligger i ett väglöst område men relativt till- gängligt från Graddisvägen och Vuoggatjålme och med förutsättningar för en utvecklad fjällturism. Den bedöms ha högt bevarandevärde från flera synpunkter. En utbyggnad skulle bl. a. innebära ett mycket allvarligt intrång för Semisjaur—Njargs sameby, som skulle få sin enda flyttningsväg till som- marlanden överdämd. Älvsträckan har i valet mellan klasserna 4 och 3 b med viss tvekan placerats i den senare klassen.

7 b Sädvajaure

Sädvajaure är reglerad sedan 1943 med 6,3 m amplitud och dämningsgränsen + 467 m. Ringsele kraftstation utnyttjar endast en del av fallhöjden mellan Sädvajaure och Hornavan.

Projekten Storselet (&a) och Sädva

Utbyggnadsmöjligheter

Genom ansökan hos vattendomstol har kraftintressenterna i Skellefteälven l (Vattenfall, Boliden AB, Skellefteå kraftverk m.fl.) begärt tillstånd att få ) utöka det befintliga regleringsmagasinet i Sädvajaure samt att få nyttiggöra l hela fallhöjden ner till Hornavan genom att riva ut den befintliga kraft- ; stationen och uppföra en ny vid Sädvajaures utlopp. l Den utvidgade regleringen innebär en höjning av dämningsgräns och amp- i litud med ca 10 m och ökning av magasinvolymen till 600 Mm3. Den * ökade dämningen medför bl. a. att 6 km2 skogsmark och renbete kommer , under vatten. Kraftstationen skulle tillgodogöra en största fallhöjd av ca 1 50 m. Genom en 2 km lång tunnel och de små sjöarna Jäujaure (Vitträsket) och Jäggaure (Myrträsket) samt därifrån en kanal leds vattnet ut till Horn— avan.

M a tstående intressen

Geovetenskapligt sett är Sädvajauredalen inte märklig. Rika växtförekomster finns på många ställen där fjällområdets bergarter är gynnsamma, trots att den ursprungliga strandmiljön för länge sedan förstörts genom sjöns reg- lering. En ytterligare dämning utöver 2—3 m skulle förstöra mycket av det som finns kvar, t. ex. en unik förekomst av lapsk alpros och större delen av en guckuskolokal. Den exceptionellt rika floran vid Rånikjokkens mynning skulle förstöras. Ringsele-området har fortfarande en artrik växt- lighet på klipporna vid forsen.

Sädvajaure ingår i ett område som avgränsats som riksintresse för den vetenskapliga naturvården (Graddis—Tärna—Laisälven) samt gränsar delvis till Peljekaise nationalpark. Området har inte närmare undersökts vad avser den högre faunan.

Såväl röding- som öringbeståndet i sjön är starkt påverkat av regleringen, och fisket har ersatts som totalskadat. Trots detta förekommer bl. a. ett livligt pimpelfiske efter röding. Sjön har efter tillkomsten av Graddisvägen blivit en av länets mest frekventerade pimpelfiskevatten. Vidare fiskas s. k. sättfisk (med flytryssjor) för överföring till andra vatten. Husbehovsfisket med ett visst avsalufiske är av inte obetydligt värde för ca 15 hushåll. En utvidgad reglering av sjön kan medföra ytterligare kvalitetsförsämring på rödingbeståndet. Visst pimpelfiske torde dock kunna fortgå. Däremot kom- mer ryssjensket att försvåras.

Genom torrläggning av den gamla älvfåran i Kapellströmmen skadas det kvarvarande reproduktionsområdet för Hornavans storöringbestånd. Säd- vajaures reglering medför också att de 5. k. Arjeplogströmmarna i Hornavans utlopp får en minimivattenföring av endast 20 m3/s under stor del av som- maren. Dessa strömmar är viktiga reproduktionsområden för storröding- bestånden i Uddjaur och Hornavan, och även harren reproduceras här. Strömmarna har på grund av sitt läge alldeles intill samhället stor betydelse för fritidsfisket.

Den nya mellanriksvägen till Graddis i Norge har utvecklats till ett hu- vudstråk för turismen i denna del av Lappland, som anges vara av riksintresse för det rörliga friluftslivet. God turistservice är utbyggd i Vuoggatjålme, Tjaktjaure (Sandviken), Ballasviken och Jäkkvik. Området ingår också i pri— märt rekreationsområde.

Vid Silpajåkks mynning i Sädvajaures övre del ligger Silbojokks smältverk och kapellplats, hörande till Nasafjällsgruvan. På ett flertal ställen runt sjön finns också kolböttnar bevarade från Nasafjällstiden. Flera andra typer av fornlämningar förekommer också, men miljöingreppen är genom den be- fintliga regleringen omfattande.

Den tänkta utbyggnaden berör Semisjaur—Njargs sameby. Sädvajaure är belägen inom byns höst- och vårbetesmarker. Ca 6 km2 renbete skulle över- dämmas genom den utökade regleringen. Samebyn harvidare en flyttningsled utefter södra sidan av Sädvajaure, med en smal passage mellan sjön och fjället Vuomavares branta nordsida. Denna passage försvinner om den fö- reslagna regleringen kommer till utförande. Även åtgärderna nedströms Säd- vajaure befaras inverka försvårande på byns renflyttningar.

Visstjordbruk bedrivs vid sjön. Dämningen skulle innnebära att all åker- mark läggs under vatten, liksom en del byggnader. Skogsbruk förekommer inte.

U tredarens bedömning

Den föreslagna utökade regleringen av Sädvajaure skulle medföra ett mar- ginellt intrång i Peljekaise nationalpark. Flera viktiga bevarandeintressen skulle beröras, bl. a. värdefull flora och renskötseln i Semisjaur—Njargs same- by, som också berörs av flera andra utbyggnadsprojekt. Sädva-projektet har dock uppfattats som det minst allvarliga för samebyn. Även skadorna på

övriga intressen bedöms som måttliga, med hänsyn till att sjön redan är reglerad. Projektet har därför placerats i klass 2.

7 e Bartaure

Bartaure (+ 623 m) är en fjällsjö norr om Rebnisjaure som avrinner till Reb- nisjaures nedre del. Sjön är omgiven av höga fjäll och ligger i väglöst område.

Utbyggnadsmöjligheter

Den skisserade utbyggnaden avser 7 m dämning och reglering av sjön, varvid magasinsvolymen blir 140 Mm3. Genom dämningen sätts ca 6 km2 mark under vatten. Vattenavledningen sker med tunnel till sjön Misjkajaure och från denna sjö genom kraftstation och utloppstunnel till Rebnisjauremagasi- net. Fallhöjden är ca 123 m och anläggningen skulle kunna producera ca 85 GWh/år.

M otstående intressen

Vid Bartaure finns stora botaniska värden. Utöver själva Bartaure skulle även småsjöområdet söder om sjön med sin flacka moränterräng beröras. Detta område har stort ekologiskt värde. För faunan är den helt ostörda vattenregimen och områdets avskilda läge av stor betydelse. Järv förekom- mer inom området. Inom naturtypens ram är variationen god, och deltat i Bartaure samt sjö-i-mark-mosaiken nedströms mot Rebnisjaure hyser goda våtmarker av betydelse för fågellivet. Området har vidare ett mycket skydds- värt öringbestånd. Vid en reglering av sjön med 7 m amplitud förstörs vär- defulla våtmarker, sommarbete för älg samt öringbeståndet.

I Bartaure bedrivs husbehovsfiske och även visst avsalufiske. Den hu- vudsakliga fångsten utgörs av röding. Den är för närvarande småvuxen men av god kvalitet. I sjön finns även öring av god kvalitet. Sjöns utlopp ned till den reglerade Rebnisjaure, Banaureströmmen, består i övre delen av stora sjöliknande sel med mellanliggande korta strömmar och forsar. Nedre delen är en sammanhängande ström, bitvis kraftigt forsande. 1 den övre delen fiskas med nät efter röding och öring. Nedre delen är upplåten för fritidsfiske med krok. Sträckan är ett mycket gott fiskevatten med ett rent öringbestånd. Samtidigt utgör denna ström reproduktionsområde för öring till Rebnisjaure. vilket är av särskild vikt eftersom övriga reproduk- % tionsvatten vid sjön dämts in. Eftersom denna dämning skett nyligen kan , man vänta att Bartaures betydelse för fritidsfisket kommer att öka. '

Sjön Rebnisjaure är belägen inom Semisjaur—Njarg medan sjön Bartaure utgör gräns mellan denna sameby och Luokta—Mavas. Rebnisjaures om- givningar utnyttjas som höst-, vår— och sommarbetesland. Bartauregruppen inom Luokta—Mavas betar under höst och vår markerna norr om Bartaure. Om det föreslagna projektet kommer till utförande, innebär det bl. a. att de utmärkta betesmarkerna vid Bartaures södra del överdäms. Luspe same- viste vid sjöns utlopp är beläget inom det planerade inverkningsområdet.

Riksantikvarieämbetet har inte utfört någon inventering av området och saknar kunskap om eventuella kulturminnen. Jord- och skogsbruk före- kommer knappast i området.

Utredarens bedömning

Bl. a. stor betydelse för renskötseln och stora vetenskapliga värden ger Bar- taure högt bevarandevärde, som understryks av läget i en central del av väglöst område. Älvsträckan hari valet mellan klasserna 4 och 3 b med någon tvekan placerats i den senare klassen.

7 d Bergnäs—Slagnäs

Skellefteälven har sitt utlopp från Storavan vid Bergnäs, där en reglerings- damm är uppförd. Den 3 km långa strömmen Bergnäsälven faller ut i Naus- tajaure, och vid dess utlopp vid Slagnäs finns en kort fors ned till däm- ningsområdet för Bastusels kraftstation. I forsens nacke finns en grunddamm som håller uppe vattenståndet i Naustajaure.

U tbyggnadsmö/liglteter

Enligt Vattenfalls redovisning kan två kraftstationer anläggas på sträckan. Bergnäs kraftstation med 6,5 m fallhöjd skulle anläggas i den befintliga dam- men vid Hoppotjärn. Vattnet leds därifrån genom en utloppskanal till sjön Gasa, vars utlopp till Naustajaure rensas. Bergnäsälven skulle normalt endast Hoff/"9” B"?”äs få behålla den genomströmning som kan komma att föreskrivas i vattendom. ”Ch SlagMS Slagnäs kraftstation, som skulle utnyttja 5 rn fall, placeras i Naustajaures utlopp. De båda anläggningarna skulle var och en producera 40 GWh/år.

Motstående intressen

Av stort värde är det utloppslekande storöringbeståndet som tillhör Storavan och Uddjaur. Detta bestånd har högt avelsvärde och räknas till de mest skyddsvärda i övre Norrland. Storöringbeståndet är mycket snabbväxande och anpassat för överlevnad i sjöarna, där bestånd av stor rovfisk före- kommer. Bergnäsöringen anges kunna tjänstgöra som "genbank" för ut- sättning av storöring i andra lämpliga vatten. Uppvandringen till Storavan genom fisktrappan vid Bergnäsdammen har under senare år starkt avtagit, vilket har flera orsaker, bl. a. starkt minskad sommartappning, flottleds- rensningar samt tillkomsten av Bastusels kraftstation, varigenom stora re- produktionsarealer förstörts. Av tidigare 23 km forssträckor återstår nu en- dast 3 km i Bergnäsälven—Slagnäsforsen. Dessa strömmar får, också med hänsyn till fritidsfisket, anses vara av högsta skyddsvärde. Vid föreslagen utbyggnad skulle storöringstammen möjligen helt slås ut.

För samerna (Mausjaur) har husbehovsfisket i Bergnäs mycket stor be- tydelse. Fisket i forsarna har också dragit till sig en god turistservice. I Slagnäs finns såväl hotell och stugby som campingplats. Tillgängligheten är god med väg längs Skellefteälvens västsida och till Bergnäsdammen vid Hornavan.

Området ligger mitt i en av Norrlands största boplatskoncentrationer med över 350 kända lokaler vid Storavan—Naustajaure—Levattnet. Rikligt med fångstgropar förekommer, liksom även äldre samiska lämningar, sommar- gravar, härdar och visten.

samebyarna Maskaure och Mausjaur. Älvsträckans omgivning utnyttjas av dessa samebyar som vår-, höst- och sommarbetesland och är också kalv- ningsland. En utbyggnad skulle inte påtagligt skada dessa marker, men Maskaures flyttning utefter Skellefte älv—Naustajaure—Storavan och upp- samling på Gasaudden måste uppmärksammas.

Aktivajordbruk med mjölkproduktion drivs i de flesta byarna vid Storavan och Naustajaure. Utbyggnaderna bedöms inte komma att skada jordbruken under förutsättning att vattenstånden i sjöarna inte nämnvärt höjs. Skogs- bruk förekommer inte.

Utredarens bedömning

Vid Bergnäs—Slagnäs finns en outnyttjad fallhöjd i tidigare redan starkt på- verkat vatten. Där tillämpas nu en minimitappning genom Bergnäsdammen med syfte att bibehålla den värdefulla storöringstam som har sitt lekområde i strömmarna nedanför dammen. Främst med hänsyn till denna öringstam och fritidsfisket i övrigt, som spelar stor roll för turistnäringen i området, har älvsträckan placerats i klass 3b.

7 e Malån

Malån är Skellefteälvens största biflöde. Ett flertal mindre åar i områdets övre del förenar sig till Malån och Skeppträskån som flyter samman nära lappmarksgränsen, mellan Norsjö och Malåträsk. Malån är rik på sjöar. Mest betydande är Malåträsk och Stora Skeppträsk i övre delen och längre ned Mensträsket, Stora Kvammarn och Norsjön. Malån mynnar i Skellefteälven vid Svansele, strax nedom Vargfors kraftstation. Än är tidigare flottnings- reglerad men ej utnyttjad för elkraftproduktion.

U tbyggnadsmöjligheter

Ån har en total fallhöjd av ca 180 m. Fallhöjderna ägs till större delen av kronan och M0 och Domsjö AB, i nedre delen även av Skellefteå kommun. Skellefteå kraftverk har redovisat att en utbyggnad kan göras i 7 stationer nedanför Malåträsk. Som regleringsmagasin kan erhållas sammanlagt ca 100 Mm3, varav 80 Mm3 i St. Skeppträsk, Kvammarn och Norsjön. Tillstånd att reglera dessa sjöar erhölls 1967 men togs ej i anspråk. För de övre kraft- stationerna Strömfors, TaI/berget och Storfors skulle reglering om 20 Mm3 kunna anordnas i Malåträsket. För Ol-Ersforsen och Gåsselforsen tillkommer reglerat vatten från St. Skeppträsket och för Bjurfors och Krokfors dessutom reglerat tillflöde från Kvammarn och Norsjön.

Alternativt kan också Malån byggas ut med ett stort magasin vid Ol- Ersselet och Mensträsket (ca 80 Mm3) samt överledning till Vargfors däm- ningsområde, vilket även medför energivinst i Vargfors kraftstation på drygt 50 GWh/år. Ca 4 km nedströms överledningsstället får den torrlagda älvfåran vatten där Norsjöån kommer in. Malåns möjliga kraftproduktion anges till ca 80 GWh/år, överledningsvinsterna oräknade.

___. r. —._-.., -Mng

Motstående intressen

Berggrunden i Malåns omgivningar är för att tillhöra urberget ovanligt va- riationsrik med ett centralt stråk av malmförekomster. 1 Norsjötrakten har de finkorniga moränerna gynnat uppkomsten av en leende odlingsbygd som är ovanlig i inlandet. Ganska artrika vegetationstyper finns representerade inom området. Av betydelse för faunan är den stora biotopvariationen som speciellt sjöarna med goda våtmarker men också Malån uppvisar. Bl. a. förekommer utter och skrak. St. Skeppträsket är värdefullt som referens- vatten med bl. a. öring, harr och pärlmusslor.

Malån har stor betydelse för det lokala och regionala fiskeintresset. 1 Mal- åns sjöar och sel utgör den beräknade fångsten ca 4 ton vid ca 150 hushålls husbehovsfiske. [ åsträckorna förekommer nästan överallt fritidsfiske. Skeppträskån är ett gott och omväxlande strömfiskevatten med harr och något öring. I Malån är sträckan Strömfors till Skeppträskån, särskilt vid Storforsen, av god klass och har ren vildmarkskaraktär. Åns nedre del är väl tillgänglig från väg, men har mer selkaraktär med måttliga forsar mellan. Storöring förekommer längst ned, förmodligen uppvandrad från Skellefte- älven.

Särskilt i Malåns övre del vid bl. a. St. Skeppträsk finns talrika äldre sa- miska lämningar (offerplatser, visten, sommargravar). Längs ån finns också åtskilliga stenåldersboplatser. Malåträsket är en av Norrlands boplatsrikaste sjöar. I Norsjö centralort, bebyggd redan på 1500-talet, har många intressanta fynd gjorts från sten-, brons- och järnåldern. Inom det planerade dämnings- området för projektet Ol-Ersforsen finns många lämningar av stenålders- karaktär liksom äldre samiska lämningar. Av kulturhistoriskt intresse är även ett nu nedlagt mindre kraftverk vid Bjurforsen.

Riksantikvarieämbetet har 1965 efter inventeringar uttalat att hinder för tillstånd till de då planerade sjöregleringarna inte borde resas. Detta beslut avser ämbetet dock att ompröva, med hänsyn till den förändrade utbygg- nadssituationen.

Malåns betydelse från rennäringssynpunkt har inte värderats av lantbruks- styrelsen. Området utnyttjas av Malå skogssameby, som tidigare utsatts för omfattande intrång från skogsbruket.

Överdämning av skogsmark bedöms (vid val av överledningsalternativet) medföra produktionsbortfall i sådan omfattning att skogsbruket påtagligt skadas. Närmare 1 000 ha skogsmark skulle gå förlorade. Inga av de planerade utbyggnadsobjekten bedöms få menlig inverkan på jordbruket.

Utredarens bedömning

Både en konventionell utbyggnad och överledning till Vargfors förutsätter relativt omfattande ingrepp. Bevarandevärdena är jämna och relativt höga, dock utan att älven placerats i högsta klass av något bevarandeintresse. Älvsträckan har i valet mellan klasserna 3 b och 2 med viss tvekan placerats i den senare klassen.

7f Petikån

Petikån rinner upp i ett sjöområde ca 400 m.ö.h., nordväst om Glöm- mersträsk, och förenas med Skellefteälven strax nedströms Rengårds kraft- station.

U tbyggnadsmöjligheter

Endast den nedersta fallhöjden belägen vid Petiknäs omedelbart uppströms utloppet i Båtfors dämningsområde har bedömts vara utbyggnadsvärd. Fall- höjden, ca 16 m, skulle ge en möjlig produktion av ca 10 GWh/år samt viss förädlingsvinst i Skellefteälvens kraftstationer. Regleringsmagasin skul- le anordnas med en damm ungefär vid järnvägsbron. Magasinsvolymen blir 100 Mm3 vid en dämning av maximalt 15 m.

Motstående intressen

Petikån har trots sitt begränsade avrinningsområde en rad geovetenskapliga objekt av betydande intresse. Detta gäller främst sedimentavlagringarna och därtill knutna erosions- och ackumulationsformer. Ostördheten och de vär- defulla biotopbanden av rik natur i en för övrigt förhållandevis lågproduktiv miljö bidrar till att de älvnära områdena är bra viltmarker. Nedströms dam- men kan den mycket attraktiva landskapsbilden vid Petiknäset komma att drabbas. Vid överdämningen sätts också ett stycke orörd viltrik vildmark under vatten.

Av betydande botaniskt och kulturhistoriskt värde är ett vidsträckt område med översilningsmarker, som till stor del skyddas som naturreservat (Svan- sele dammängar) genom länsstyrelsebeslut 11.9.1972 och som avgränsats » som ett område av riksintresse för den vetenskapliga naturvården och ett i större område av betydelse för kulturminnesvården. Meandersträckor bildar I med fuktängar, slåtterängar, myrmarker och rena lövområden en som helhet l variationsrik älvmiljö av stort värde. Området vårdas som dammslåtterängar 3 med det därtill hörande dammsystemet sedan 1880-talets senare del. Ett i stort antal hölador med undertimring och en akvedukt över än vid Rörträsk 1 finns. Området är iståndsatt och vårdas genom en stor satsning av AMS- ! medel. Det har högt vetenskapligt och socialt intresse. Nedanförliggande * del av ån, ca en mil, går genom det stora Petikänget, som också tillhör odlingsmiljön.

Petikån rinner genom ett område som är av största betydelse för ren- skötseln inom Mausjaurs sameby. Området har gynnsamma snöförhållanden för betning vintertid. Vid Petikträsk har byn diverse anläggningar, bl. a. arbetshage och slaktplats. Älvsträckans nedre del, som enligt förslaget skulle dämmas, har mycket goda vinterbetesmarker och utnyttjas årligen. Byns vinterbetesmarker har i hög grad decimerats genom tillämpningen av mo- derna skogsbruksåtgärder.

Utredarens bedömning

Mycket stora bevarandevärden är knutna till de för kulturminnesvården intressanta dammängama vid Svansele (som också utgör ett botaniskt vär-

defullt naturreservat) men också till jordbrukslandskapet vid Petiknäs och renbetet inom Mausjaurs sameby. En utbyggnad skulle ge litet energitill- skott. En bestämd förutsättning för placeringen i klass 3 b är att Svansele dammängar inte påverkas.

7 g Karsbäcken

Karsbäcken är ett mindre biflöde med avrinningsområde mellan Norsjö och Bastuträsk söder om Skellefteälven och mynningen inom Finnfors däm- ningsområde, strax nedströms Båtfors kraftstation. Än har i sin nedre del flera forsavsnitt medan den övre delen är mera flack och rik på sjöar. Kars- träsket och Stora Sikträsket är de största.

U tb yggnadsmöjligheter

Övre delen av än kan överledas till Rengårds dämningsområde, varigenom produktionen skulle kunna öka i Rengårds och Båtfors kraftstationer. Dess- utom kan fallhöjden på överledningssträckan, ca 17 m, utnyttjas i en separat kraftstation. Regleringsmöjligheterna i ån bedöms som goda. Den totala produktionen, inkl. överledningsnyttan, skulle bli ca 13 GWh/år.

Motstående intressen

Geovetenskapliga objekt av större betydelse har inte angivits. Botaniskt är området inte närmare undersökt. Växtbiotoperna — myrarna, videmarker och slåtterängar — torde vara av måttligt värde. Av stort faunistiskt intresse är systemets förhållandevis stora orördhet. Fina våtmarker gynnar i hög grad fågelfaunan.

Stora Sikträsket har gott om sik och något harr, och där bedrivs ett om- fattande husbehovs- och fritidsfiske med nät. I än finns gädda, abborre, harr men även öring. Utplantering av harr och öring har gjorts, och fisket är relativt gott. Vattendraget får anses ha visst skyddsvärde med hänsyn till fritidsfisket, då det strömmande vattnet inom området skadats genom utbyggnaden av Skellefteälven.

Öster om stambanan, på ömse sidor om Karsbäcken, har Maskaure sameby sitt viktigaste vinterbetesområde. Området är rikt på lav. Tillämpningen av moderna skogsbruksåtgärder har medfört att Maskaures tillgång på vin- terbete numera är knapp. Området vid åns nedre delar är av avgörande betydelse för renskötseln inom samebyn.

Utredarens bedömning

En utbyggnad av Karsbäcken ger liksom Petikån ett litet energitillskott men berör betydligt mindre bevarandevärden, med undantag för Maskaure samebys vinterbete. Främst med hänsyn till detta vinterbete har älvsträckan placerats i klass 3 b. Om utbyggnad kan ske utan dämningar som allvarligt skadar rennäringen, kan älvsträckan placeras i lägre klass.

8 BUREÄLVEN

Redovisade utbygg- Energiproduk- Magasins- nadsmöjligheter (MW) tion (GWh/år) volym (Mm3)

l Burträsket 2 Bodträsket 3 Gamla Falmark 4 Falmarksforsen 10 35 5 Bodaträsket—Ytterviks-

fjärden

Summa 10 35

Bureälven tillhör de minsta skogsälvarna och rinner upp strax söder om Bastuträsk. Älven flyter genom den tättbefolkade kustregionen och mynnar i havet vid Bureå någon mil söder om Skellefteälvens mynning. Ett ka- raktäristiskt drag är de många sjöarna nedströms Burträsket.

Älven utnyttjas idag inte för vattenkraftändamål. Längs samtliga fall- sträckor finns gamla vattenkvarnar och nedlagda, mindre kraftstationer.

U tb yggnadsmöj/igheter

Fallsträckan mellan Burträsket och mynningen har av Skellefte Kraft AB redovisats som intressant för utbyggnad. Fallrättsägare är Skellefteå kommun och enskilda markägare. Regleringsmöjligheterna, som inte har undersökts närmare, bedöms som goda. Burträsket anges som möjligt att reglera. Genom fyra kraftverk skulle älven avtrappas fullständigt mellan Burträsket och myn- ningen. Produktionen beräknas till ca 35 GWh/år.

Det översta kraftverket, här kallat Bodträsket, skulle utnyttja fallhöjden ned till Mjödvattenträsket (38 m). För detta krävs en 10 km lång tunnel. Vid Gam/a Falmark läggs nästa kraftverk som tar till vara fallhöjden mellan Storselet och Falmarksträsket (4 m). Kraftverket Falmarks/"orsen skulle ut- nyttja fallhöjden mellan Falmarksträsket och Bodaträsket (6 rn). Det nedersta

kraftverket i älven utnyttjar den återstående fallhöjden till havet mellan Bodaträsket och Ytterviksfjärden (31 m). Sträckan Bodaträsket—mynningen (ca 7 km) skulle därigenom få en kraftigt minskad vattenföring. Bureälven är också aktuell för en prototypanläggning för standardiserade småkraftverk. Ansökan för en anläggning på 0.4 MW är ingiven till vattendomstol. An- läggningen skulle placeras i Stormyrforsen och utesluter i så fall att den översta fallsträckan blir utbyggd på ovan angivet sätt (Bodaträskets kraft- verk).

Motstäende intressen

Bureälvens landskap är av en för övre Norrland mindre vanlig typ. Det påminner starkt om Mellansverige, vars geologiska och morfologiska särdrag kan återfinnas också här. Landskapet är av slättkaraktär med föga kuperad terräng och moräntäckta bergpartier. Uppströms Burträsket, där den ordinära norrlandsterrängen gör sig gällande, har Bureälven flerstädes en någorlunda sammanhängande dal. De presenterade utbyggnadsförslagen Bodträsket och Bodaträsket innefattar omfattande åtgärder med långa överledningar och torrläggningar. Älven kommer på dessa sträckor att nästan totalt ändra ka- raktär.

Ur zoologisk synvinkel är serien av sjöar och det omgivande odlings- landskapet viktigt. Sjöarna är medelgoda fågelsjöar. I området finns en re- lativt stor älgstam som dock inte är så beroende av de lågklassiga lövbeten som själva älv- och sjöstränderna erbjuder. Utbyggnadsplanerna innefattar vittgående förändringar i systemet och fågelsjöarna påverkas sannolikt i ne- gativ riktning.

Älvens utpräglade karaktär av slättland sätter sina spår också på floran. Vattenvegetationen, speciellt i de grunda sjöarna, är ovanligt frodig, men artsammansättningen kan knappast sägas vara märklig. Med en utbyggnad enligt förslaget, utan större dämningar, skulle det trots de långa tunnlarna vara möjligt att i stort behålla den naturliga växtligheten genom ett genom- tänkt system av grunddammar och bestämmelser om vattenståndsvaria- tioner och minimivattenföringar.

Älvsystemet kännetecknas av ett stort antal huvudsakligen sjölevande fiskarter, där strömfiskbestånden intar en begränsad och obetydlig plats. Antagligen skulle strömfiskbestånden och därmed fritidsfiskets värde kunna förbättras betydligt. Fiskbestånd med hög andel strömfisk såsom i de andra skogsälvarna skulle dock aldrig kunna åstadkommas. Bureälvens största värde från fiskesynpunkt är att den är lättåtkomlig och ligger nära Skellefteå. Älvens fiske är därför mycket intensivt utnyttjat, framför allt i den del av älven som berörs av utbyggnaden.

Genom sitt läge i den relativt befolkningstäta kustbygden nära Skellefteå har Bureälven goda förutsättningar som rekreationsälv, trots sin ringa längd och avsaknaden av vildmarkskaraktär. Sträckan från Neboträsket genom Burträsket och ned till Falmarksforsen är iordningställd som kanotled. Den är en av de få sträckor i Övre Norrland där man satsat ordentligt på att utmärka leden, markera angöringsplatser före forsar. bygga vindskydd och rensa upp transportstigar förbi några forsar.

Området hör till Västerbottens rikaste odlingsbygder, med talrika vär-

defulla lämningar av äldre bondekultur. Vid Burträsket är också flera fångst- boplatser kända. Lösfynd av stenålderskaraktär finns i större delen av om- rådet, i den nedre förekommer gravfält och rösen från brons- och järnålder.

Lantbruksnämnden bedömer att en begränsad höjning av Burträskets och Bodträskets vattenstånd kan tolereras. Områdena uppströms Gamla Falmark (Hjoggböleträsket) och Falmarksforsen är känsliga även för små dämningar.

Älven omges delvis av relativt god skogsmark. Inverkan av en utbyggnad kan inte bedömas, då inga regleringar närmare preciserats.

Utredarens bedömning

Bureälven är ett av de tydligaste exemplen i utredningens material på en skogsälv i nära samspel med kulturbygd. Det Hnns också ett flertal lämningar i älven efter tidigare utnyttjande av vattenkraften. Nu är älven en utmärkt kanotled och har stor betydelse för rekreationslivet, bl a genom närheten till Skellefteå. Den utbyggnad som redovisats skulle ge relativt litet energi och troligen inte vara lönsam. Älven har placerats i klass 3b.

9 RICKlLEÅN

.. u _! nu nu |. .. 79. _|

Redovisade utbygg- Effekt Energiproduk- Magasins- nadsmöjligheter (MW) tion (GWh/år) volym (Mm3) 1 Bygdsiljum 2 6 2 Alglund 7 28 3 Overklinten 7 30 4 lsakfäbodforsen 3 13 5 Nedom Robertsfors 6 28 Summa 25 105

Uppströms Bygdeträsket har Rickleån flera grenar, bl. a. Sikån och Risån, som båda avvattnar ett sjörikt område sydost om Norsjö. Egentliga Rickleån är den knappt 5 mil långa älven från Bygdeträsket (+ 131 m) till Bottenviken. Flodområdets nedre del är starkt kulturpräglat.

De nedersta två milen, nedanför Robertsfors, har aldrig utnyttjats för flottning. Rickleån är det enda vattendrag i Norrland, stort nog att flottas, som på nedersta sträckan närmast havet saknar flottledsbyggnader. På hela denna sträcka är alltså åfåran orörd. Vattendraget skiljer sig också från de flesta andra genom de storsteniga forsarna.

I dag finns i Rickleån fyra kraftverk i drift, alla med en effekt mindre än 1 MW. Det översta (Bygdsiljum), vid Bygdeträskets utlopp, ägs av Bygd- siljums Kraft AB. De tre övriga (Fredriksfors, Sågforsen och Bruksforsen), som alla ligger i samhället Robertsfors, ägs av Mo och Domsjö AB. Fem sjöar är reglerade: Lidsträsket, Granträsket, Tallträsket, Bygdeträsket och Bjursjön. Fallägare i än är huvudsakligen Skellefteå kraftverk och Mo och Domsjö AB genom Robertsfors AB.

U tb yggnadsmoj/igheter

Enligt uppgifter från Vattenbyggnadsbyrån (VBB) och Skellefteå kraftverk kan älven byggas ut utan ytterligare sjöregleringar. Det översta kraftverket skulle ligga i Bygdsiljum och ersätta det nuvarande kraftverket där. Pro- duktionen skulle kunna ökas från 1,5 till 6 GWh/år.

Tilloppet till Älglunds kraftstation (fallhöjd ca 30 m) utförs som en kanal genom översta delen av den odlade marken i Älglunds by. Delvis kan den befintliga kanalen för Älglunds tidigare kraftverk användas. Vattnet återleds via en ca 2 km lång utloppstunnel och utloppskanal som mynnar nedströms Åselestupet. Överk/intens kraftverk (fallhöjd ca 28 m) förläggs med sin damm 200 m nedströms Siknäsforsens nacke. Därigenom indäms Kvarnforsen och ett ca 9 km långt sel bildas. Detta kan användas som korttidsreglerings- magasin. Vattnet återleds till älven i selet nedströms Stuphällsforsen genom en ca 3 km lång utloppstunnel. Isak/äbod/orsens kraftverk utnyttjar fall- höjden (ca 13 m) mellan Överklintens kraftverk och Robertsfors (det be- fintliga Fredriksfors kraftverk). Produktionen i dessa tre anläggningar skulle bli sammanlagt ca 70 GWh/år.

En ombyggnad och eventuell sammanslagning av befintliga stationer i Robertsfors bör enligt Skellefteå Kraft undersökas. Sträckan Robertsfors—havet har en fallhöjd av 26 m men utbyggnadsmöjligheterna är inte närmare un- dersökta. En utbyggnad beräknas kunna be 28 GWh/år.

Motstående intressen

Älven tillhör de geovetenskapligt mindre framträdande av skogsälvarna. l Vattendraget är redan påverkat av tidigare åtgärder och inverkan på geo- l vetenskapliga objekt av de nya utbyggnadsplanerna är måttliga. Biotopva- l riationen längs än är förhållandevis god, och viktiga rastlokaler för fågel i finns bl. a. vid Bryneträsk och utloppet av Bygdeträsket. Fiskgjuse och andra i än mer sällsynta djurarter har påträffats. Utpostbestånd av braxen, nors i och siklöja förekommer. Bygdeträsket är föreslaget som referensområde för i siklöja. Bygdeträsket och Rickleåns dalgång ligger inom ett område som l är avsatt som riksobjekt för den vetenskapliga naturvården. l

Avdelningen för ekologisk zoologi vid Umeå universitet har nära Rick- l leåns mynning en biologisk fältstation som tjänar som bas för ekologiska studier i rinnande vatten i Norrland. En utbyggnad av älven skulle omöj- liggöra fortsatt forskning av detta slag i Rickleån, som är den enda skogsälv där man har tillgång till långa serier av såväl biotiska som abiotiska mät- värden. Även en mindre utbyggnad i älvens övre delar bedöms få denna allvarliga effekt.

På älvens nedersta sträcka finns ett laxbestånd som de bästa Iaxåren re- sulterat i en uppvandring av ca 400 laxar. Laxfisket i Rickleå by är av kulturhistoriskt intresse, eftersom det är omnämnt redan på 1200-talet och under 1500- och 1600-talen erhållit särskilda privilegier som fortfarande kvar- står i specifika rättsregler. Sträckan mellan Bygdsiljum och Robertsfors är ett utmärkt sportfiskevatten med öring och harr. Ovanför Bygdeträsket fö- rekommer också långsträckta strömmar med öring och harr i de tre stora tillflödena Risån, Sikån och Tallån.

i l - Bygdeträsket är en äldre fångstkulturmiljö med boplatser och lösfynd från stenåldern. Några mil nedströms har sydskandinaviska flintyxor påträffats. Vid Bygdsiljum finns dessutom lämningar i form av bl. a. gruvhål från en 1600-tals-jårngruva. Robertsfors har lämningar av 1700-talets järnbruk med rester av stångjärnshammare, masugn, herrgård och kyrka. En utbyggnad utan ytterligare sjöregleringar bedöms inte komma att på- verka jord- och skogsbruket kring älven. l

Utredarens bedömning

Rickleån utmärks bl. a. av att sträckan mellan Robertsfors och havet aldrig har rensats för flottning och skiljer sig därmed från andra flottningsdugliga vattendrag i Norrland. På denna sträcka har sedan 1960 först Laxforsk- ningsinstitutet, senare avdelningen för ekologisk zoologi vid Umeå uni- versitet bedrivit forskning som skulle påverkas mycket negativt av en ut- byggnad, även i älvens övre del. I övrigt har älven stort värde främst från fiskesynpunkt, där den nedre delen erbjuder ett laxfiske med mycket gamla traditioner.

Älven har placerats i klass 3 b. Klassningen förutsätter att den kultur- historiskt värdefulla miljön i Robertsfors inte skulle påverkas av en ut- byggnad.

10 SÄVARÅN

Sävarån tillhör de mindre skogsälvarna. Åns övre del ligger inom ett flackt 4 sjörikt område. Den nedre delen är brantare och har större fallhöjder än motsvarande del av Rickleån. Odlad bygd förekommer sparsamt efter ån.

] Sävarån finns inga kraftverk. Sedan lång tid tillbaka finns dock ett stort antal dammbyggnader främst för flottningsändamål. Under de senaste åren, 1 sedan flottningen lagts ned, har återställningsarbeten utförts. 4

U tbyggnadsmöjligheter

Några konkreta planer på utbyggnad har inte presenterats. Svenska Kraft- verksföreningen och Vattenfall har bedömt det möjligt att utvinna ca 200 GWh/år i älven.

Motstående intressen

Geologiskt är Sävarån särpräglad i första hand genom sina extremt flacka omgivningar. Storsävarträsk och Lillsävarträsk har båda flacka stränder med stor andel myrmarker, känsliga för reglering. Stora delar av än har fortfarande vildmarkskaraktär och är därigenom värdefulla för djurlivet. Goda våtmarker finns vid Botsmark och i anslutning till de nedre delarna av älven. Dessa områden är i regel också viktiga rastlokaler för fågel. Bl.a. fiskgjuse har observerats inom området. Då inga preciserade planer för utbyggnad pre- senterats kan miljöeffekterna inte närmare bedömas. Dämningsmagasin i

den övre, omväxlande och sjörika delen av systemet skulle få allvarliga konsekvenser för såväl flora som fauna.

På de nedre sju milen utgörs älven huvudsakligen av strömsträckor och forsar, dvs. utmärkt miljö för strömfisk. Biflödena är få och små och har liten betydelse för fisket. Under de senaste åren, sedan flottningen lagts ned, har omfattande återställningsåtgärder utförts, som inneburit att de flesta gamla hindrande dammbyggnader och flottningsanordningar utrivits. Sä- varån upp till Botsmark utgör nu ett fiskevårdsområde med ett snabbt ex- panderande fritidsfiske och ökande uppvandring av framför allt havsöring. Harren dominerar dock fortfarande strömsträckorna. Hela den från fiske— synpunkt mest intressanta sträckan nås på mindre än en timme med bil från Umeå.

Kulturhistoriskt mest intressant är Sävar, med rester av järnbruket från tidigt 1800-tal och platsen för Johannesförs bruk. Inverkan av en utbyggnad kan inte bedömas, då konkreta projekt saknas. Detsamma gäller för jord- och skogsbruket.

Utredarens bedömning

I Sävarån har inga utbyggnadsprojekt presenterats, trots att åns storlek och topografiska förhållanden talar för att en utbyggnad vore möjlig. Sävarån har betydelse för fritidsfisket och är välbelägen i förhållande till Umeå. Be- träffande övriga bevarandevärden råder viss osäkerhet. Älven har med någon tvekan i valet mellan klasserna 3 b och 2 placerats i den senare klassen.

Kommentarer älv för älv SOU 1976:28 11 UMEÄLVEN

Luo-pf"

(&

_ $?

m.ö.h. 7110

Tamasjon . Biellojaure " ' > ' ' ' "H Blajksjön Dveruman

500

1

l

Storjuktan Fjomken

300

% å

200

100

0 11. Umeälven Redovisade utbygg- Effekt Energiproduk- Magasins- nadsmöjligheter (MW) tion (GWh/år) volym (Mm3) ] Klippen 22 90 2 Tärna 14 55" 35 3 Fjällnäs 65 250 420 4 Forsbäck 25 1550 200 5 Ajaure 85 - 7 Gardikfors 60 — 8 Umluspen 38 — 9 Stensele 25 — 10 Grundfors 45 — 11 Överstjuktan 15 50 150 14 Bålforsen 40 - 15 Betsele 10 — 16 Hällforsen 7 — Summa 451 600 805

a Om Fjällnäs inte byggs har produktionen i Tärna och Forsbäck beräknats till ca 85 GWh/år vardera.

Umeälven har sina källområden i Tärnafjällen nära norska gränsen och två större bivattendrag, nämligen Juktån, som rinner in i Umeälven nära Gunnarn, och Vindelälven, som mynnar i huvudälven endast tre mil från havet.

Umeälven är i stort sett helt reglerad ända upp i sina översta delar (Över- uman och Abelvattnet). Mellan Ajaure och havet är älven i praktiken full- ständigt avtrappad. Det nedersta kraftverket, Stornorrfors, som är älvens största, ligger strax nedom Vindelälvens inflöde. Mellan Storjuktan i Juktån och Storuman i Umeälven pågår utbyggnad av landets största pumpkraft- verk, Juktan. Sammanlagt finns i Umeälven med biflöden 17 kraftstationer i drift eller under byggnad. De producerar tillsammans drygt 7 TWh/år. Vindelälven är helt outbyggd för vattenkraftändamål men är enligt direk— tiven undantagen från utredningens arbete. Utbyggd beräknas den kunna producera ca 3,9 TWh/år.

Vattenfall har redovisat förslag på fyra nya anläggningar i övre Umeälven och en i Juktåns översta del. En effektutbyggnad av älven skulle omfatta Vattenfalls kraftstationer Ajaure, Gardikfors, Umluspen. Stensele och Grundfors samt Båkabs kraftstationer Bålforsen, Betsele och Hällforsen.

11 a, b Klippen, Tärna

Älvsträckan mellan Överuman och Gäutan är påverkad genom Överumans reglering, som dock är förknippad med villkor om viss tappning för att undvika skador på Ahasjöns och Laisans deltabildningar. Laisan är oreglerad liksom Ahasjön. Mellanriksvägen, "Blå vägen”, följer nära älven som också ligger i anslutning till turistområdena kring Hemavan och Tärnaby.

Utbyggnadsmöjligheter

K/ippens kraftverk (tidigare kallat Björkfors) skulle få sin damm vid Mär- kesforsen, ca 5 km nedströms regleringsdammen vid Överumans utlopp. Därigenom däms älven upp 19 m till + 515 m (Överumans sänkningsgräns ligger vid + 520 m). Överuman-magasinet skulle användas för såväl års- reglering (amplitud 4,4 m)som korttidsreglering (amplitud ca 0,1 m). Vattnet leds genom tunnlar förbi ca 6 km av älvfåran till nedanför Kvarnforsen. I Ahasjön som ligger nedom utloppet kommer vattenståndet att variera upp till 0,5 m på grund av korttidsregleringen, medan variationerna i Laisan blir avsevärt mindre. Klippen beräknas producera ca 90 GWh/år.

Tärna kraftverk skulle utnyttja fallhöjden mellan Laisan och Gäutan. En damm placeras ca 1,5 km nedströms Tärnaåns inflöde i Umeälven. Där- igenom däms Laisan till ett vattenstånd 1,6 m över medelvattenståndet (amplitud 2 m, volym 35 Mm3). Om man bygger Fjällnäs och Forsbäcks kraftverk (se 11 c) bortleds stora delar av Tärnaåns vatten ( i genomsnitt 24 m3/s) som annars skulle komma Tärna kraftverk tillgodo. Utan Tärnaåns vatten kan Tärna producera ca 55 GWh/år, annars ca 85 GWh/år.

Motstående intressen

Området är av riksintresse för den vetenskapliga naturvården och bl. a. mycket rikt på geovetenskapliga företeelser av hög kvalitet. Det gäller stor-

, .

,Åmmrjrum

Rrvovlrda ' mo

x. norons

Ovre Vanilla/|__ '. 'x

1] "'L' : "=.. * x ** s. '! ' KJ, , få! " f.! .

Projekten K lippen (11 a), Tärna (11 b), Fjällnäs och Forsbäck (I] c). Överstjuktan (I] (I) i Umeälven samt Virisen och Ska/majors i Vapstälven (17).

formerna som mycket tydligt visar hur terrängen anpassats till berggrunden och hur inlandsisen format dalgången. I båda avseendena hör dalgången till de allra förnämsta exemplen i landet. Vi har här en av landets bäst utbildade genombrottsdalar, jämförbar endast med Vojmåns dal vid Borka , och kanske Stora Luleälvens dalgång ovan Saltoluokta. Den senare är dock regleringspåverkad. Sträckan nedströms genombrottsdalen har andra hög- klassiga naturvärden i form av deltat vid Hemavan (i Ahasjön) och deltat i Laisan. De är olika till sin typ och utformning och kompletterar därför

varandra. Den föreslagna utbyggnaden kommer att ge älven karaktär av älvmagasin uppströms och torrfåra nedströms dammen. Därmed går ett tydligt moment i dalens utveckling förlorat. Problemet att placera överbliven sprängsten kan bli stort i den trånga och känsliga dalen. Regleringen kan komma att störa utvecklingen av de två deltaområdena. Laisandeltat torde ur geovetenskaplig synvinkel vara särskilt känsligt. En illa anpassad reglering av Laisan kan ytterligare komma att förvärra situationen.

Från fiskesynpunkt är strömsträckan nedom Umfors mycket hårt påver- kad av Överumans årsreglering. Bestånden av öring och röding har skadats svårt. Husbehovsfiske bedrivs dock fortfarande (särskilt i Ahasjön), liksom ett begränsat sportfiske huvudsakligen av liskerättsägarna.

lVästansjön och Laisan har sedan gammalt bedrivits ett betydande avsalu- och husbehovsfiske. Avsalufisket har nästan försvunnit, men regleringarna har inte åstadkommit några större skdaor och husbehovsfisket bedrivs fort- farande i stor omfattning, framför allt efter sik men i viss utsträckning även röding och öring. Fritidsfisket ökar kraftigt och betyder mycket för turistnäringen. Intill strömmen mellan Laisan och Gäutan ligger Tärnabys campingplats. Detta korta älvavsnitt besöks av ett mycket stort antal tu- ristfiskare. Fisket i strömmen, mest efter öring, påverkas föga av hittills- varande regleringar. Nu föreslagen utbyggnad skulle totalskada detta fiske.

För hotellrörelsen kring Hemavan, som utgör centrum och bas för hela bygdens turistnäring, är fisket en viktig förutsättning. Omkring 60 a 70 % av hotellgästema sägs efterfråga fiske. Efterfrågan kan inte på något vis täckas av de närbelägna fiskevattnens kapacitet. De bästa och produktivaste sträckorna i själva älvdalen är svårt skadade. En ytterligare förstöring av dessa vatten bör enligt fiskeristyrelsens mening inte få ske.

Detta avsnitt av Ume älv ligger inom fjällkedjan som är av riksintresse för det rörliga friluftslivet. Landskapsbilden är storslagen och närheten till högfjällsnaturen gör området mycket attraktivt för olika slags friluftsliv. Området är mycket lättillgängligt från "Blå vägen", och detta visar sig även i den väl utbyggda turistservicen med fyra hotell och fem stugbyar. Flera områden med koncentrerad fritidsbebyggelse finns också i dalgången. En aktuell inventering har inte påvisat några fornlämningar. Det förefaller dock inte osannolikt att tidigare strandbundna boplatser kan vara överlagrade av älvsediment i samband med att älven brutit sig nya fåror. Stränderna såväl kring Laisan som kring Överuman har visat sig vara mycket rika på boplatser. Tärnabygdens gamla kontakter med Norge avspeglar sig i många drag i den traditionella kulturen. Ahasjöns deltaland bildar förut- sättningen för de vidsträckta översilningsängarna vid Hemavan. De naturliga översilningsängarna utgör ett förstadium till mer utvecklade former i syfte att höja ängsbrukets avkastning. Kring sjön Laisan finns äldre bebyggelse, bondekultur och samiska kulturlämningar samt betydelsefulla lämningar från fångstkulturen. Riksantikvarieämbetet anser dessa miljöer vara av oer- sättligt värde. Ämbetet förutsätter att de för vattenreglering känsliga över- silningsängarna vid Hemavan och miljön kring Laisan förblir opåverkade men anser ändå att skadorna skulle bli avsevärda vid en utbyggnad. Betesmarkerna för Umbyns sameby har på olika sätt påverkats av ett stort antal vattenregleringar. Omställningssvårigheterna för samebyns ren- skötare har varit och är fortfarande betydande. Problemen för samebyn för-

orsakade av skogsvårdsåtgärder och turism (fjällhotell och fritidsbebyggelse) har varit avsevärt större än för någon annan sameby i länet. Indirekta följder av både vattenregleringar och turism har uppkommit i form av ett ökat tryck från ortsbefolkningens sida beträffande anspråk på vatten för hus- behovsfiske inom samebyarnas områden och från turisterna när det gäller sportfiskevatten. Med hänsyn till tidigare intrång av vattenregleringar samt med hänsyn till de övriga yttringar! av samhällsutvecklingen som drabbat Umbyns sameby, bör enligt lantbruksstyrelsen inga ytterligare regleringar genomföras inom Umbyns samebys betesmarker.

U freda/ens bedömning

Vid Klippen skulle en forssträcka i ett viktigt turistområde torrläggas vid en utbyggnad. Denna älvsträcka är dock som nämnts redan nu påverkad av Överumans reglering.

De värdefulla deltabildningarna vid Hemavan och i Laisan kan också komma att påverkas vid en utbyggnad. En särskild sakkunnig studerar f. n. möjligheterna att undvika allvarliga skador på deltabildningarna. Placeringen i den slutliga rangordningens klass 2 utgår från att sådana möjligheter visar sig finnas, samt att utbyggnaden inte berör de kulturhistoriskt värdefulla översilningsängarna vid Hemavan.

Vid Tärna skulle en för fiske och rekreation betydelsefull fors försvinna. Vidare förutsätter projektet reglering av Laisan med dess känsliga deltaland och värdefulla kulturminnen. Mycket höga bevarandevärden och relativt låg kraftnytta gör att detta projekt har placerats i klass 4.

11 c Fjällnäs och Forsbäck .

Tärnaån med Tärnasjön är ett av Umeälvens opåverkade källflöden. Vat- tenfall har tidigare skisserat en utbyggnad i Tärnaån som innebar överledning av vatten från Vindelälven till Tärnaån och reglering av Tärnasjön. De starka naturvårdsskäl som talar emot ett ingrepp i Tärnasjön har gjort att Vattenfall nu har studerat möjligheterna att reglera Tärnaåns vatten på annat sätt.

U tbyggnadsmöj/igheter

Fjällnäs kraftstation skulle utnyttja fallhöjden mellan Biellojaure och 01- tokjaure. Kraftverket, som skulle ge ca 250 GWh/år, försörjs med Tärnaåns vatten och det vatten som rinner till Biellojaure. Tärnaån skulle dämmas till Tärnasjöns nivå med en spärrdamm strax nedom Murtserjukkes utlopp i Tärnaån. Från dammen leds vattnet i en 8 km lång tunnel över till Biel- lojaure, som däms 23 m till 0,5 m under Tärnasjöns medelvattenstånd. Därigenom överdäms ca 16 km2 mark. Biellojaure skulle få amplituden 20 m och magasinsvolymen 420 Mm3. Från dammen vid Biellojaures utlopp dras tillopps- och utloppstunnlar med en sammanlagd längd av drygt 3 km genom den underjordiska stationen till Oltokjaure (se figur under 11 a, b).

Oltokjaure, som normalt avvattnas till Tärnaåns nedersta del, skulle genom en spärrdamm vid det nuvarande utloppet och en kanal till Juksjaure istället kunna ledas till den sistnämnda sjön. Därigenom skulle vattnet som

utnyttjats i Fjällnäs kraftstation (Tärnasjön och Biellojaure) kunna nyttig- göras också i Forsbäcks kraftstation. Genom en 18 m hög spärrdamm vid Girjans utlopp skulle också Girjesåns vattensystem ledas över till Juksjaure. Förutom Biellojaure skulle Oltokjaure och Juksjaure utnyttjas som regle- ringsmagasin. Magasinsvolymen blir sammanlagt 200Mm3. Dämningsåt- gärderna medför att ca 6 km2 mark överdäms. En följd av att Girjesåns vatten leds till Juksjaure blir att dess vatten nyttiggörs också i kraftverken Ajaure och Gardikfors. Om Tärnaåns vatten kan utnyttjas i Forsbäcks kraft- station blir årsproduktionen ca 155 GWh. Enbart Girjesån ger ca 85 GWh och även sämre lönsamhet.

Motstående intressen

Tärnaån ligger i väglöst område och inom ett område av riksintresse för den vetenskapliga naturvården. Tärnaåns dalgång är ovanligt rik på geo- vetenskapliga företeelser i ofta perfekt utformning. Det gäller både glacial- erosionens storformer och särskilt isavsmältningsformerna, som är mycket varierade. Moränformema norr om Biellojaure har också högt intresse. Ol- tokjaures dal har karaktären av öppen U-dal, medan dalen närmast J uksjaure har ett vackert mindre vattendrag med meanderlopp.

Fjällnäs-projektet påverkar Tärnasjön vid dess lågvattenstånd, Forsavan vid andra vattenstånd än högvatten samt hela Tärnaån nedströms. Dessa områden har en synnerligen värdefull vegetation, för Tärnasjöns södra del och Forsavan inte minst vattenväxtlighet. Oltokjaure och Biellojaure är kända för exceptionell rikedom på strandväxter — särskilt Oltokjaure också vatten- växter. Däribland linns ett stort antal sällsynta eller tämligen sällsynta kalk- gynnade arter. Ånkadalens vidsträckta område med myrmark överströdd med moränöar och med talrika småtjärnar är en säregen och artrik ve- getationsmiljö med stort inslag av s.k. extremrikkärr, men större delen av detta område är ännu outforskat. Juksjaure, Bleriken samt Nedre och Övre Girjan ärinte fullt så artrika, men det finns bl. a. partier med extremt frodig växtlighet som ersatt tidigare slåtterhävdade ängar.

De två projekten berör ett flertal sjöar och vattendrag med synnerligen värdefullt fiske. Hela Tärnaån samt Forsavan berörs och troligen också Tär- nasjöns öringbestånd. Själva Tärnasjön har sådant värde ur såväl fiske- ribiologisk som rent vetenskaplig synvinkel och som husbehovsfiskevatten för bofast ortsbefolkning och renskötande samer att den från fiskesynpunkt betraktas som enastående. Ned till den tänkta överledningspunkten är fisket i än av stort värde. Även nedre delen, särskilt nedanför tillflödet från OI- tokjaure, är ett mycket fint fiskevatten och har betydelse som reproduk- tionsområde för Laisans och Gäutans öringbestånd och för fisket på fors- sträckan mellan Laisan och Gäutan. Ett intensivt fritidsfiske bedrivs också bl.a. i strömmarna mellan sjöarna i Girjesån.

Området är av riksintresse för det rörliga friluftslivet. Vattendragen är lättillgängliga med bl. a. Tärnaby som närbelägen serviceort. Koncentrerad fritidsbebyggelse finns redan på flera platser och trycket är stort för att öppna nya områden för bebyggelse. Vintersport dominerar områdets användning i dag, men en utbyggnad av sommarleder med övemattningsmöjligheter skulle göra området mera allsidigt utnyttjat.

Området utgör ur kulturminnesvårdens synvinkel ett viktigt jämförel- seområde i förhållande till den nästan fullständigt utbyggda Umeälven. Riksantikvarieämbetets kunskap om området är översiktlig. Området kring Tärnasjön, Biellojaure och Oltokjaure utgör en samisk kulturmiljö med tal- rika äldre lämningar. lnom området finns också fångstkulturlämningar, bo- platser och fångstgropar.

Projekten är belägna inom områden som Umbyns sameby utnyttjar för vår-, sommar- och höstbete, och undantagsvis som vinterbete. Berörda om- råden är särskilt värdefullt vårbete under renarnas uppflyttning till hög- fjällsområdena. Projekten skulle även påverka av ålder nyttjade renflytt- ningsleder vid naturliga passager eller älvavsnitt där renflyttning måste äga rum såväl under vår- som höstllyttning. Umbyns renkontrollslakteri ligger vid Ballerluspen i anslutning till Fjällnäs dämningsområde.

Förlusten av betesmark vid en utbyggnad måste ses i relation till be- tesmarksförluster p. g. a. tidigare vattenregleringar samt förluster och stör- ningar genom bebyggelse, skogsvårdsåtgärder, turism etc. Med hänsyn till de intrång som tidigare drabbat samebyn anser lantbruksstyrelsen att ytter- ligare regleringar inte bör göras inom byns betesområden.

Vid Fjällnäs bedöms jordbruksnäringen inte påverkas menligt. Dämning- en vid Juksjaure och Bleriken kommer att skada jordbruksjord men detta ! jordbruk bedöms inte komma att bestå, oavsett kraftutbyggnaderna. Skogs- bruket bedöms lida marginella skador av en utbyggnad.

Utredarens bedömning

Projektet Fjällnäs skulle utnyttja vattnet i Tärnaån genom omfattande ingrepp. Mycket höga bevarandevärden har redovisats från alla relevanta bevarandesynpunkter. Särskilt Tärnasjön och Forsavan, som skulle påverkas vid naturligt låga vattenstånd, är av utomordenligt stor betydelse även i ett internationellt perspektiv. Det gäller såväl från naturvårdens som fiskets och friluftslivets synpunkt. Älvsträckan (Tärnasjön—Tärnaån) har därför pla- cerats i klass 4.

Även projektet Forsbäck förutsätter stora ingrepp även om en överledning ; av Tärnaåns vatten utesluts. Bevarandevärdena vid Girjesån är mindre än Ä för Tärnaån, men bl. a. fritidsfisket har stor betydelse i ett område där till- gången på fiskevatten genom tidigare vattenkraftutbyggnad är knapp. Pro- jektet berör vidare Umbyns sameby, som enligt lantbruksstyrelsens mening inte bör utsättas för ytterligare intrång. Eftersom en utbyggnad av Forsbäck med Tärnaåns vatten inte bör komma ifråga och en utbyggnad för endast Girjesåns vatten ger relativt liten kraftnytta har älvsträckan placerats i klass 3 b.

, 11 d Överstjuktan Utbyggnadsmöjligheter

l Juktån är sjöarna Storjuktan och Fjosoken reglerade. Överstjuktans kraft- » station skulle utnyttja fallhöjden mellan Överstjuktan och Fjosoken, ca 85 m.

Överstjuktan däms upp 6 m med en damm vid utloppet. Tillopps- och av- loppstunlarna blir tillsammans 13 km långa (se figur under 11 a, b).

Motstående intressen

Älvsträckan ligger i väglöst område och ingår i Vindelfjällens naturreservat. Landskapet är representativt för övergången fjäll-förfjäll inom fjällbergar- tema och bildar en slående kontrast till motsvarande övergångszon i Norr- bottensfjällen. En dämning enligt utbyggnadsplanerna skulle kunna skapa fula strandplan vid sjön. Vegetationen är inom vissa områden rik och frodig. Området har inte inventerats ur zoologisk synvinkel.

I Överstjuktan bedrivs ett omfattande husbehovsfiske och även i viss utsträckning avsalufiske på röding. Överstjuktan är näst efter Virisen den största återstående oreglerade rödingsjön i Västerbottens län. Öring ingår också i fångsterna.

Fisket i Juktån har först under de senaste åren upplåtits till allmänheten. Överstjuktans avsides läge har tidigare verkat hämmande på utnyttjandet av fisket. Sedan väg nyligen framdragits har fritidsfisket expanderat kraftigt.

Fångstgropar samt samiska lämningar (kultplats, grav) är kända från Överstjuktans norra del. Skadeeffekten vid en utbyggnad kan inte bedömas, men de kända fornlämningarna är mycket känsliga för regleringar.

Överstjuktan ligger inom Umbyns område, där inga ytterligare regleringar enligt lantbruksstyrelsens mening bör genomföras (se vidare 11 a—b och 11 c).

Kring Överstjuktan finns ett flertal fjällägenheter. En mindre dämning av sjön kommer inte att medföra skador av betydelse. Skogsbruket kommer inte att åsamkas några större skador.

Utredarens bedömning

Överstjuktan skulle ge relativt liten kraftnytta med dålig lönsamhet. En utbyggnad skulle bl. a. innebära ingrepp i väglöst land i ett område med flera viktiga vandringsleder för fjällturismen och goda fiskemöjligheter. Älv- sträckan har, i valet mellan klasserna 3 b och 2, med viss tvekan placerats i den förstnämnda klassen.

12 ÖREÄLVEN

Redovisade utbygg- Effekt Energiproduk- Magasins- nadsmöjligheter (MW) tion (GWh/år) volym (Mm3) 2 Örträsk 35 3 Provåker 4 Agnäs 5 Storforsen 50 2001 6 Åliden 7 Laxforsen 8 Långed Summa 50 200 35

lTre utbyggnadsalternativ har redovisats:

a) utbyggnad av endast Öre älv (enligt tabellen).

b) överledning av Lögde älv till Öre älv som byggs ut, varvid fallhöjden mellan älvarna utnyttjas (ca 320 GWh/år).

c) överledning av Öre och Lögde älvar till Ume älv (310 GWh/år).

Öreälven rinner upp väster om Lycksele. 1 sin övre del passerar älven genom ett sjöfattigt skogs- och myrlandskap praktiskt taget utan fast bebyggelse längs stränderna. Efter ungefär halva sitt lopp passerar älven sjön Örträsket, och det omgivande landskapet ändrar där karaktär till odlad bygd. Älven är känd för sina markerade meanderlopp, särskilt vackert utbildade mellan Bjurholm och Agnäs.

Älven är oreglerad, bortsett från smärre ingrepp, bl. a. i Örträsk för flott— ningsändamål (amplitud 1,5 m) samt ett par mindre kraftverk: Storforsen och Agnäs. Älven flottas fortfarande.

Utbyggnadsmöjligheter

Fallägare i Öreälven är bl.a. Mo och Domsjö AB, och i övrigt i stor ut- sträckning enskilda markägare. Vännäs Kraft AB som äger Agnäs kraft- station innehari övrigt inte fallhöjd i Öreälven, men har däremot fallintressen i Lögde älv. Enligt ett förslag till utbyggnad som Vännäs Kraft AB låtit upprätta, skulle Lögdeälvens vatten ledas över från Lögdasundsselet till Örträsket i Öreälven. Fallhöjden mellan dessa bägge sjöar är nära 100 m och skulle utnyttjas i en anläggning kallad Örträsk. Sträckan mellan Örträsket och havet avtrappas nästan helt i sex kraftverk. Kvar blir en outbyggd flack sträcka kring Bjurholm. 1 förslaget är Örträsket samt Stora Lögdasjön och tidigare flottningsreglerade småsjöar i Lögdeälven tänkta att användas som regleringsmagasin. Förslaget om utbyggnad av Öreälven bygger på att vattnet från övre Lögdeälven leds över och utnyttjas i Öreälvens kraftstationer. En utbyggnad enbart av Öreälven, som skulle kunna ge ca 200 GWh/år, är inte aktuell.

Enligt ett alternativt utbyggnadsförslag kan Lögde och Öre älvars vatten ledas vidare från Örträsket till Harrseles dämningsområde i Umeälven för att där tas till vara i kraftverken Harrsele, Pengfors och Stornorrfors. Detta skulle ge en sammanlagd energiproduktion på ca 310 GWh/år. 1 Öreälven skulle samma vatten kunna ge något mer.

Motstående intressen

Öreälvens dalgång är av riksintresse för den vetenskapliga naturvården. Öre- älven hör ur geovetenskaplig synvinkel obetingat till de mest intressanta av skogsälvarna. Det stora geovetenskapliga intresset knyts till sedimenten och de former som utbildats i de lösa avlagringarna. Mellan Örträsket och havet har älven starkt präglats av de aktiva processerna under isavsmält- ningen och under hela den efterföljande tiden. Därvid avsattes grovmaterial omedelbart intill den vikande iskanten och linkornigare sediment längre ut i fjärden. Med landhöjningen försköts sedan älvmynningen allt längre nedåt i älvdalen från högsta kustlinjen i Örträskområdet. Älven skar sig ned i tidigare avlagrade deltasediment, transporterade materialet nedströms och avsatte det längs älven eller i nya deltan söderut. På så sätt finner man en hel serie av genomskurna deltan på allt lägre nivåer nedströms, ofta med markanta erosionsbranter uteroderade ned mot den nuvarande älvfåran eller mot yngre älvplan och terrasser.

I Bjurholmsområdet har sedimentlagren genomskurits av mäktiga, nu-

I ll

mera inaktiva raviner, som ger ett dramatiskt drag åt landskapsbilden. Några kilometer nedströms Bjurholm börjar Öreälvens bekanta meanderlopp. Detta avsnitt sträcker sig ned till Agnäs. En annan meandersträcka finns mellan Hummelholm och Brattfors. Bitvis har älven utbildat ett flodplan av be- tydande bredd genom sina sidoförskjutningar under meandringsprocessen, på andra ställen år meanderbågarna djupt nedskurna 1 deltasedimenten. Öre- älvens meanderlopp, som räknas som ett av landets fem förnämsta, är ovan- ligt väl utbildat och viktigt för tolkningen av den postglaciala utvecklingen.

Floran vid Öreälven är något rikare än vid Lögde älv och klart rikare än vid Gide älv. Stränderna är oftast dolda i överväxande gråal- och vide- buskvegetation. Rätt mycket vattenvegetation förekommer. Avlagringen av sand på strandvegetationen under högvattentid är typisk.

Omfattningen av förstörda växtbiotoper vid en konventionell utbyggnad skulle trots arealmässigt små dämningsområden bli betydande, främst på grund av erosionsbenägenhet hos strandjordarna och än merjordarna högre upp. Vid överledning av övre delen till Ume älv blir skadorna störst i övre delen (nedströms det redan flottningsreglerade Örträsket som troligen också skulle påverkas) och successivt mindre mot mynningen. Vattenväxterna skulle försvinna.

Öreälven har tillsammans med Lögde och Byske älvar de mest skydds- värda lax-och havsöringsbestånden. Lax och havsöring vandrar upp från havet till det naturliga hindret i Torrbölefallet, 25 km från mynningen. Vid vissa vattenföringar överskrides även detta fall. Även harr och sik vand- rar upp från havet och leker i de nedre avsnitten. Fritidsfisket är omfattande, men endast de nedre delarna nedanför Långed och de övre från Agnäs till Örträsket är utnyttjade av en vidare krets av länsbor och långväga turister. Den mera svåråtkomliga mellansträckan utnyttjas huvudsakligen av fiske- rättsägarna

Öreälven är en av de få skogsälvar som nästan i sin helhet | den fysiska riksplaneringen angivits vara av riksintresse för det rörliga friluftslivet. Land- skapet växlar mellan uppodlade kulturmarker vid exempelvis Örträsk. Ström, Bjurholm, Agnäs och Hummelholm och de däremellan liggande skogspartierna. Denna växling mellan natur- och kulturlandskap, samt den ofta fina utblicken från vägar på ömse sidor om älven, gör älven mycket attraktiv. Förutom i de lugna selen ovan Örträsket är sträckan mellan Bjur- holm och Agnäs en mycket frekventerad kanotled. Genom insats av all- männa medel har bl. a. rastplatser iordningställts längs denna led. Närheten till Umeå och de mindre tätorterna vid kusten gör att många människor lätt kan nå älven över en dag eller ett veckoslut. Som helhet får Öre älv anses ha mycket goda förutsättningar för friluftsliv.

Öreälvens dalgång är enligt riksantikvarieämbetet en kulturmiljö av oer- sättligt värde med ett intimt och högst påtagligt samband mellan naturmiljö och kulturtyp. Älvdalen utgör ett kulturhistoriskt värdefullt odlingslandskap som för forskningen är av internationell betydelse. särskilt som referens- område.

Inverkan påjordbruket är starkt beroende av vilka dämningsgränser som kan bli aktuella. Särskilt känslig för större vattenståndshöjningar är åker- marken vid projekten Örträsk, Agnäs och Långed. Vid älven finns också relativt god skogsmark, men inverkan kan inte bedömas då inga regle- ringsmagasin redovisats.

Utredarens bedömning

I Öre älv finns ett par mindre kraftverk, men älven är i stort sett oreglerad. Den är av mycket stort intresse bl. a. för den vetenskapliga naturvården, friluftslivet och kulturminnesvården. Den kraftekonomiska nyttan är liten. De höga bevarandevärdena i kombination med närheten till Umeå har gjort det naturligt att placera älven i klass 4.

Bedömningen bör ses i samband med den diskussion som förs beträffande Lögde älv.

13 LÖGDEÄLVEN

"0

' - ,,,— MRDMUNG

Redovisade utbygg- Effekt Energiproduk- Magasins- nadsmöjligheter (MW) tion (GWh/år) volym (Mm3)

1 Lögda 7 39 Lögdasjön m. fl. 60 Storforsen Långforsen Fällforsen 32 180 Norrforsen Nygårdsforsen Högland Hyngelsböle

OOxlekAAko—JN

Summa 39 2191 60

lTre utbyggnadsalternativ har redovisats. a) utbyggnad av endast Lögde älv (enligt tabellen).

b) överledning av Lögde älv till Öre älv som byggs ut, varvid fallhöjden mellan älvarna utnyttjas (ca 320 GWh/år). C) överledning av Öre och Lögde älvar till Ume älv (310 GWh/år).

Lögdeälven är en av de mindre skogsälvarna, endast ungefär hälften så stor som angränsande Öre och Gide älvar. Den flyter huvudsakligen genom relativt glesbebyggda skogsmarker. I nedre delen finns dock även samman- hängande odlingsbygd.

Älven flottas fortfarande men saknar utbyggnader för vattenkraftändamål. Ett äldre kraftverk har dock funnits vid Hyngelsböle.

U tbyggnadsmö/"ligheter

Huvuddelen av fallhöjden i älven ägs av Vännäs Kraft AB, de övre delarna dock av staten. Älven kan utnyttjas för vattenkraftutbyggnad, antingen genom att dess vatten överleds till Öreälven (se 12 Öre älv) eller genom ! att fallhöjderna i Lögdeälven byggs ut på konventionellt vis med åtta kraft- verk på sträckan mellan Lögdasundsselet och havet. Erforderliga regleringar skulle man erhålla genom en dämning av Stora Lögdasjön och tidigare flott- ningsmagasin i andra mindre sjöar, sammanlagt en regleringsvolym på ca 60 Mm3. Energiproduktionen skulle bli ca 220 GWh/år.

Motstående intressen

Lödgeälven framstår som den geovetenskapligt sett mest värdefulla av skogs- älvarna. Den är mycket lik Öreälven, men uppvisar ännu mer distinkta och karakteristiska formserier. Dalgången är i huvudsak välutbildad. Strax nedom Stora Lögdasjön finns ett välutbildat randdelta som norrut följs av ett mycket högklassigt åslandskap med stora former och ett vackert ås- nätsystem. Nedströms randdeltat är älven i princip likartad Öreälven. Prak- tiskt taget samtliga företeelser som man kan se vid Öreälven återfinns också vid Lögdeälven, fast ännu mer distinkt och klarare. Lögdeälven är tillräckligt stor för att kunna representera olika typer av geologiska bildningar och ge en varierad bild men samtidigt så liten att man får en utmärkt överblick över landskap och terrängformer. Det är svårt att finna älvavsnitt som inte på något sätt är av stort geologiskt värde.

En överledning till Öreälven betyder att de existerande formerna bevaras men att älvens utveckling avbryts (även om vattenföringen i älvens nedre del skulle uppgå till ca hälften av den normala). Konventionell utbyggnad innebär torrläggning av långa älvsträckor och ändringar av vattenföringens fördelning i tiden på andra sträckor. Båda alternativen måste bedömas som allvarliga ur geovetenskaplig synvinkel.

Ingen älv inom denna del av Norrland är så lite påverkad av bebyggel- se eller uppodling som Lögdeälven. Andelen forssträckor är hög (61 ”i. av älvfårans längd nedom högsta kustlinjen, 53 % ovan) och flera avsnitt med sel och serpentinbildningar förekommer. Förutsättningarna för ett rikt djurliv i och i omedelbar närhet till älven är därför gynnsamma. Utter finns på flera ställen, dels i huvudälven, dels i anslutning till biflöden. Eftersom marken är erosionskänslig skulle en utbyggnad få stora konsekvenser. En överledning av älven skulle troligen ge lindrigare skador på faunan.

Älven har betydligt mer av vildmarksprägel än Öre och Gide älvar. Floran är måttligt artrik, klart rikare än vid Gideälven, men saknar veterligen Öre- älvens speciella arter. Yttre Lögdasjöns sparsamt bevuxna grusstränder

är av stort ekologiskt intresse trots att relativt få arter växer där. Vid Lög- dasundsselets utlopp finns artrik fuktskog med inslag av ovanligare buskarter (brakved, tibast, kanelros). Längre nedströms finns på flera ställen frodig gråalvegetatiön med örter och ormbunkar. Effekterna av en utbyggnad skulle bli stora på grund av markens erosionskänslighet. Dämningen i Stora Lög- dasjön — Lögdasundsselet skulle ge mycket svåra skador. Vid en eventuell överledning till Öreälven eller Umeälven skulle följderna motsvara dem som nämnts för Öreälven.

Fr.o.m. Stora Lögdasjön till mynningen utgörs älven av omväxlande strömsträckor och lugnflytande avsnitt i ungefär lika proportioner. Inga större sel finns. Liksom Sävarån och Öreälven har Lögdeälven få och små biflöden nedanför den nedersta stora sjön, dvs. på den sträcka som berörs av ut- byggnader (9 mil). Lax, öring, sik och harr finns i de nedre avsnitten upp till Fällforsen. Därovanför finns goda lokala strömfiskbestånd. Fritidsfisket är omfattande och bedrivs längs hela älven. Husbehovsfiske förekommer på vissa avsnitt.

Den övre delen av älven är bitvis svåråtkomlig, men den betecknas som lämpligt kanotvatten. Stora Lögdasjön med sina fina stränder bjuder på utmärkta möjligheter för olika slags friluftsliv. Älvens nedre del är lätt- tillgänglig, men turistanläggningarna är få.

Lögdeälven har lika stort kulturhistoriskt värde som Öreälven, men för Lögdeälven är det utmärkande inte odlingslandskapet utan fångstkultur- miljön. Älvdalen har stor betydelse som referensområde för forskningen. Vid Stora Lögdasjön, speciellt dess nedre del, finns många lämningar av fångstkulturen, boplatser och lösfynd av stenålderskaraktär samt en lappvall. Också i älvens nedre del kan man vänta sig att finna värdefulla fångst- kulturmiljöer. Vid byn Klöse har stenåldersföremål påträffats.

Dämningarna skulle i de flesta fall inte orsaka några eller endast mycket begränsade skador på jordbruket. Vid Nygårdsforsens kraftverk kommer dock åkermark av god beskaffenhet att skadas (högst 10 ha). Relativt god skogsmark finns också i anslutning till älven men skulle inte beröras av den föreslagna utbyggnaden.

U tredarens bedömning

Lögdeälven har bevarandevärden i klass med Öreälven, ur geovetenskaplig synvinkel ännu större värde. För den kulturhistoriska forskningen bedöms de båda älvarna vara värdefulla komplement till varandra. För andra in- tressen, främst naturvård, fiske och friluftsliv, kan man utgå från att en utbyggnad i den ena av de båda älvarna medför att den andra älven ökar i värde. En utbyggnad av Lögdeälven skulle vara betydligt förmånligare från kraftsynpunkt. Lögdeälven bör därför kunna komma ifråga för utbygg- nad före Öre älv. Älvens värde i outbyggt skick är dock även här stort i förhållande till kraftnyttan. Den har därför placerats i klass 3b.

14. GIDEÄLVEN

Redovisade utbygg- Energiproduk— Magasins- nadsmöjligheter tion (GWh/år) volym (Mm3)

Skinnmuddselel m../I. 60 205 l Skinnmuddselet 22 Uppströms Björnafallet 40 2 Björnafallet 51 3 Gissjön—Långforsen 50 5 Nybyggeforsen 47

Summa

Gideälvens översta delar ligger några mil öster om Vilhelmina. Den mynnar i havet vid Husum. Två kraftverk finns med en effekt större än 1 MW; Gideåbruk och Gideåbacka. De ligger båda i älvens nedersta del, mellan Gissjön och havet. Längre uppströms finns ett mindre kraftverk, Gam- melbyforsen. Gissjön—Bodumsjön är idag reglerade för vattenkraftändamål. Flottningen i älven har upphört.

U tb yggnadsmoj/igheter

Fallägare är i första hand Mo och Domsjö AB. Till utredningen har redovisats flera nya kraftverksprojekt.

Björna/allets kraftverk skulle utnyttja fallhöjden i Björnafallet och Giforsen (36 m) samt till en del i Mattarboforsen. Dammen läggs vid Björnafallets nacke. Ett annat kraftverk föreslås utnyttja fallhöjden mellan Gissjön och Långforsen (42 m). Vattnet förs i tunnlar förbi ca 8 km av älven. Den be- fintliga dammen vid Gideåbruk, vars kraftverk läggs ner, kan dock användas för att hålla uppe en vattenspegel upp till Norrgissjöselet. Det nedersta pro- jektet, kallat Nybyggeforsen. utnyttjar forssträckan ned till Gideåbackaselet (31 m). Dessa projekt skulle tillsammans med det befintliga Gideåbacka kraftverk helt avtrappa Gideälven mellan Mattarboforsen och havet.

En utbyggnad av älven förutsätter att ytterligare regleringsmagasin byggs. Det blir då nödvändigt att reglera Skinnmuddselet, som sträcker sig från Långseleforsens nacke (där regleringsdammen skulle placeras) upp till Holm- forsen. Vid en dämning till + 281 m och 10 m amplitud skapas ett magasin på 140 Mm3. Vid utloppet är det också möjligt att anlägga ett kraftverk. Dessutom finns ytterligare 13 mindre sjöar (varav vissa redan har damm- byggnader för tidigare flottningsregleringar) som kan regleras. Mellan Gam- melbyforsen och Björnafallet finns också en fallhöjd som skulle kunna ut- nyttjas i en kraftstation. Fullt utbyggd beräknas älven kunna ge en me- delårsproduktion på 310 GWh mot 57 GWh i dag.

Motstående intressen

Den öst-västliga dalen nedom Björna är ett av de bästa exemplen i landet på en s. k. asymmetrisk dal, som har åstadkommits av inlandsisens erosion. I denna är kontrasten påfallande mellan nordsidans flyggbrant och den mju- kare sydsidan. Lockstafältet nordväst om Flärkåns mynning rymmer bl. a. mycket stora erosionsformer och kan klassas som ett högklassigt geo-objekt. Mellan F lärkån och Nyliden har älvens vatten skapat former av stort intresse, med vackert inskurna meanderbågar och övergivna meanderplan av olika ålder. Sammanfattningsvis kan sägas att Gideälven har flera geovetenskap- liga plusvärden men att den inte är i klass med Öre och Lögde älvar. Också Byskeälven måste sättas före.

Vintertid förekommer älg talrikt längs övre Gideälvens stränder, även om vinterbetet är något sämre där än längs Öre och Lögde älvar. Speciellt Basarmyren, som ligger inom det tänkta magasinet i Skinnmuddselets över- sta del, är rik på älg vintertid. På Basarmyren finns också gott om ripor och ett flertal tjäderspelplatser. Skinnmuddsjön har bra andvatten med grun- da, delvis vassbevuxna stränder. Där finns också bra älgbeten. Bäver fö-

Projektet Skinnmuddselet

rekommer lokalt i älvens övre delar, i meanderslingorna vid Nyliden, ned- ströms Hemling och vid Björna. Det sistnämnda beståndet slås sannolikt ut vid en utbyggnad.

Botaniskt är Gideälven som helhet tämligen artfattig. En reglering av Stora Tällvattnet skulle förstöra en fin typsjö och vålla landskapet betydande, om än areellt sett begränsad erosion.

Den översta tredjedelen av älven är relativt otillgänglig. På sträckan Asp— sele—Björna följer vägen visserligen älven, men på så stort avstånd att man inte ser vattendraget. medan vägen längs den nedersta tredjedelen ligger tätt utmed älven med vackra vyer över bl. a. Bodumsjön och Gissjön. Största delen av Gideälven är farbar med kanot. Älven flyter i sitt nedre lopp inom det relativt tätt befolkade kustlandet och ger förutsättningar för ett varierat friluftsliv, medan den i sitt översta lopp i Fredrika-trakten är av vildmarks- karaktär med de speciella upplevelser detta medger. Två i sitt slag mycket olika platser av högt värde är dels Kvarnforsen norr om Nyliden, dels Gideå- bruks gamla, väl bevarade bruksmiljö. Vid Kvarnforsen har iordningställts stigar och trappor, uthyrningsstugor och en rastplats med eldhus.

Gideälven har utmärkta både ström- och sjöfisken. I nedre delen av älven kan lax gå upp till Gideåbruk. Tidigare har laxen vandrat fem mil upp till den naturliga laxgränsen i Björnafallet. Laxbeståndet är delvis skadat genom vandringssvårigheter förbi Gideåbacka kraftverk och reproduktions- skador i den delvis torrlagda älvfåran vid Gideåbruk. Goda lokala ström- bestånd av huvudsakligen harr men också öring finns från Gideåbacka och uppåt i hela huvudgrenen upp till St. Tällvattnet och i bifiödena. Många sjöar har rikliga bestånd av sik, gädda och abborre. Fritidsfiske och, i sjöarna, husbehovsfiske bedrivs i hela vattensystemet. En utbyggnad förstör fisket i den redan delvis skadade huvudfåran, men åtskilliga värdefulla fisken i bivattnen påverkas inte alls eller bara i liten grad.

Kulturminnena kring Gideälven består mest av fångstkulturens lämningar. Boplatserna inom Dombäcksmark-Önska-området är av särskild vetenskap- lig betydelse genom sitt läge på den forntida havsstranden. Basarmyren är känd för tidiga odlings- och skogsdikningsförsök. Bruksmiljön vid Gideå bruk med bruksherrgården har i den fysiska riksplaneringen angetts som kulturhistorisk miljö av riksintresse.

Jordbruket i Gideälvens dalgång är huvudsakligen koncentrerat till om- rådena omkring Gissjön och Bodumsjön. Om de nämnda sjöarna skulle regleras ytterligare kan omfattande skador uppstå påjordbruket. Någon ytter- ligare dämning har dock inte redovisats. De föreslagna regleringarna berör huvudsakligen skogsmark. Av kraftverksprojekten är det bara Nybygge- forsen som skulle innebära större skada på jordbruket.

För skogsbruksintresset innebär främst regleringen av Skinnmuddselet förlust av större skogsmarksarealer (ca 1200 ha). Flera andra regleringar kan också komma att beröra god skogsmark.

U tredarens bedömning

Gideälven har värderats högt från flera olika bevarandesynpunkter men utan någon utpräglad toppvärdering. Älven är påverkad av några mindre kraftverk och regleringar. En fortsatt utbyggnad skulle ge ett relativt stort

energitillskott med god lönsamhet. Gide älv är därför en av de skogsälvar som i första hand skulle kunna komma ifråga för utbyggnad och har placerats i klass 2. Vid bedömningen av Gideälvens utbyggnad bör emellertid också hänsyn tas till de beslut som kan komma att fattas beträffande Moälven och Nätraån.

15. MOÄLVEN

! Moälven tillhör de mindre skogsälvarna, med en medelvattenföring vid I mynningen på 24 m3/s. [ Moälven finns ett kraftverk med en effekt större i än 1 MW, Anundsjö (ägare Graningeverken) och ett mindre, Gottne. Inga 1 utbyggnadsobjekt redovisas i älven, men en utbyggbar årsproduktion av 90 GWh anges av Svenska Kraftverksföreningen och Vattenfall. 1

l l l l 1

M otstäena'e intressen

Längs Moälven finns, jämfört med de nordligare älvarna, ett nytt drag i landskapet såtillvida att den välutvecklade dalen fortsätter ända ut till kusten utan att fiacka ut. Höjdskillnader på över 200 m förekommer allmänt i Örnsköldsviks omedelbara grannskap. Karaktäristiskt för älvdalen nära kus- ten är också de vida sjöytorna med karaktär av avstängda fjärdar. De av inlandsisen bildade brantforrnerna är mycket välutvecklade i dalgången. I detta avseende hör nedre Moälven till de mest åskådliga i landet. Norr om Seltjärn finns ett praktfullt randdelta med mycket vackra terrasser och terrassbranter och väldiga erosionsbranter ned mot älven. Längre nedströms har älven ett bitvis välutbildat meanderlopp.

Omkring Kubbeån finns rådjur, mink och bäver. Vid Myckelgensjös sjön och Skalmsjösjön finns sannolikt fågellokaler av intresse. Utterån med omgivning utgör ett i huvudsak ostört område med utmärkta vide- marker. Förutom utter finns en stor bäverstam i ån. Östansjösjön blir tidigt

isfri och omgivningarna tidigt snöfria, vilket gör området till en viktig rast- lokal för tex vadare, tranor, sångsvan och gäss.

Från botanisk synpunkt är området som helhet omväxlande men inte särskilt artrikt. Utbredningen av den naturliga växtligheten är delvis häm- mad av flottledsrensning och kraftverk samt i nedre delen även av indu- striutsläpp m m.

Sträckor som är lämpliga för strömfiske finns mellan Anundsjön och Happstafjärden—Själevadsfjärden. De två huvudgrenamaovanför Anundsjön, Norra och Södra Anundsjöån, liksom flera andra större biflöden, är också goda fiskevatten.

Bygden kring Moälven är jämförelsevis tätt befolkad. Vägnätet är väl utvecklat. Fritidsfiskare från Örnsköldsviksområdet när de flesta vatten i systemet på någon timme. Moälvens fiskbestånd är också mer utnyttjat än något av de övriga skogsälvamas. Antalet fiskedygn är minst 50000 om året. Ortsborna svarar för huvuddelen av dessa.

Flera gamla dammbyggnader för flottning, kvarnar, sågar etc håller på att rivas ut, vilket kommer att förbättra strömmiljön och vandringsmöj- ligheterna för fisken.

Området har blivit mycket uppmärksammat ur arkeologisk synvinkel och är av stor betydelse för forskningen. Man har funnit rika lämningar av särpräglad fångstkultur. Tre forntida fångstmiljöer har särskild betydelse: Myckelgensjön—Hällvattnet—Södra Anundsjöån, Pällvattnet—Storån samt Anundsjön.

En stor del av jordbruksbygden i älvdalen ligger nedströms de befintliga kraftverken och berörs knappast av utbyggnader i älvens övre del. .lord- bruksbygder som kan beröras är belägna kring Södra och Norra Anundsjöån (Kubbeån) och bedöms av lantbruksnämnden som bestående jordbruksbyg- der med utvecklingsbara brukningsenheter, där rationalisering med statligt stöd pågår. Inverkan på skogsbruket kan inte bedömas.

Utredarens bedömning

Moälven har värderats högt från bevarandesynpunkt, särskilt från fiskets och friluftslivets håll, vilket bl a beror på närheten till Örnsköldsvik. Mo- älvens betydelse i detta sammanhang skulle ytterligare komma att öka vid en utbyggnad av Gideälven eller Nätraån. Bevarandevärdena i kombina- tion med svag kraftnytta gör att älven placerats i klass 3 b.

16. NÄTRAÅN

Nätraån är en av de mindre skogsälvarna. Dess avrinningsområde sträcker sig ca 7 mil in i landet, och medelvattenföringen vid mynningen är 10 m3/s. I än finns två kraftverk med en effekt över 1 MW, nämligen Sidensjö (ägs av Graningeverken) och Brynge (ägs av Ncb). Till utredningen har inga utbyggnadsplaner redovisats, men än anges kunna producera ca 50 GWh/år. ;

Nätraåns dal har stora likheter med Moälvens med dalbottensjöar och stora former nära kusten. I övrigt påminner dalen också om Gideälvens dal med sina förträngningar och dalbäcken. Än är allmänt tilltalande, men några i högvärdiga geovetenskapliga företeelser har man inte funnit. ! Botaniskt sett är området omväxlande men inte speciellt artrikt. Bysjön 1 har frodig vegetation och torde vara av relativt högt botaniskt värde. Den har också ett rikt fågelliv. Bl a finns här Sveriges nordligaste häckningsplats för knölsvan. ' Den översta delen av Nätraån domineras av skogen och de långsträckta sjöarna Byvattsjön och Stugusjön. Från Skorped och nedströms blir inslaget av jordbruksbygd alltmer markant. Utsikten är storslagen mot de höga kullarna runtom. I de mellersta delarna har ån ett slingrande lopp och får en något annan karaktär än älvarna norröver. Omkring sjöarna vid Sidensjö, Bysjön och Drömmesjön är det kuperade jordbrukslandskapet attraktivt. Området utnyttjas flitigt för rekreation, vilket torde bero både på det till- talande landskapet och på det stora lokala och regionala befolkningsun- derlaget. Tillgängligheten är mycket god längs hela älvsträckan. Fritidsfisket är inte särskilt omfattande. Husbehovsfiske bedrivs i ringa utsträckning. Nätraåns fiske är långt mindre omfattande och fiskbestånden

( M otstäende intressen | i l i |

mindre värdefulla än i de andra skogsälvarna. Än har tidigare haft regel- bunden uppgång av lax, havsöring och flodlekande kustsik, men på grund . av överbyggnader och föroreningar i mynningen är denna uppvandring nu sporadisk. Några betydande ström fiskbestånd finns inte i huvudvattendraget nedanför Sidensjö, däremot högre upp i Skorped och i några biflöden. Ett par sjöar har värdefulla fiskbestånd, bla Bärmsjön med röding.

Vid Drömmesjön finns en mycket välbevarad fångstkulturmiljö med bo- platser belägna vid forntida havsstrandsnivå. Åbosjön, som över Hinnsjön avvattnas till Drömmesjön, har en märklig hällmålning på ett block i sjön (Åbosjön är reglerad för industriellt bruk).

Inverkan på skogsbruket har inte kunnat bedömas. Längs vissa sträckor av än finns på båda sidor större sammanhängande jordbruksområden med i allmänhet goda odlingsbetingelser och på sikt bestående brukningsenheter. I centralare delar, främst området omkring Bysjön, har ett flertal större brukningsenheter byggts upp med statligt stöd under senare år. 1 l l

Utredarens bedömning

Nätraån har ännu lägre kraftnytta än Moälven men också påtagligt lägre bevarandevärden. Några konkreta utbyggnadsplaner finns dock inte redo- visade. Vid bedömning av Nätraåns utbyggnad bör hänsyn tas även till de beslut som kan komma att fattas beträffande utbyggnad av Moälven och Gideälven. Älven har placerats i klass 2.

l 1 l l ;

17. VAPSTÄLVEN

Nedre Vapstsjiin

SVERIGÄ

llnkervattnet

Redovisade utbygg- Effekt Energiproduk- Magasins- nadsmöjligheter MW tion (GWh/år) volym (Mm3)

] Virisen 9 23 175 , 2 Skalmofors 32 120 25 , Summa 41 143 200 ?

Vapstälven tillhör kategorin fjällälvar och är den enda av de älvar utred- ningen behandlar som rinner västerut. Den har sina källflöden mellan Ume- älvens (Gejmåns) och Ångermanälvens (Vojmåns) avrinningsområden och rinner vid byn Skalmodal in i Norge. Där heter älven Vefsna, rinner genom Seterdalen och Svenningsdalen och ut i Vefsnafjorden.

Vapstälven är på den svenska sidan helt opåverkad av regleringar och

vattenkraftutbyggnader.

Utbyggnadsmöjligheter

Vattenfall har skisserat en utbyggnad med två anläggningar, en vid Virisen och en vid Nedre Vapstsjön. Fallhöjden mellan Övre och Nedre Vapstsjön, ca 11 m, förblir outnyttjad, liksom en sträcka på 4 km närmast riksgränsen (se figur under lla, b). Utbyggnaden skulle ge 140 GWh/år.

Motstående intressen

Vapstälven ligger i ett område som är av riksintresse för den vetenskapliga naturvården. I älvens avrinningsområde finns högintressanta storskaliga geo- logiska former. Terrängen kring älven har övervägande lågfjällskaraktär med mjuka sluttningar och måttliga höjdskillnader. Söder om Virisens västra del finns ett rent slättparti. Ett iögonenfallande undantag i den mjuka re- liefen utgör en tvärbrant mellan de två Vapstsjöarna som skjuter in i dalen norrifrån. Denna utskjutande rygg är ett mycket bra och åskådligt exempel på hur en motståndskraftig bergart (peridotit) stått emot inlandsisens och erosionens påverkan mycket bättre än den omgivande berggrunden (kö- liskiffrar). Det finns flera tecken som tyder på att området ursprungligen avvattnats mot Bottenhavet, men att ett åt väster rinnande vattendrag ero— derat effektivare och infångat ett mera långsamt vattendrag som runnit österut. Området måste betraktas som ett nyckelområde för förståelsen av utvecklingen vad gäller förhållandena kring den östlig—västliga avrinningen. De allvarligaste skadorna uppkommer inte genom Virisens dämning utan genom att vattnet i Skalmodal till stor del försvinner och därmed den åskådliga förklaringen till den ovanliga formserien.

I området finns en mäktig serpentinförekomst med karakteristisk flora. Virisen har typiska fjällsjöstränder, om än relativt smala p g a liten variation i vattenståndet. Särskilt vid älven och Nedre Vapstsjön finns en mycket vacker strandzonering med rik flora vari ingår klippväxter och mycket talrika mossarter. Av speciellt intresse är också den suboceaniska granskogen och kulturmarken vid Skalmodal intill norska gränsen. Med den utbyggnad som redovisats skulle omfattningen av förstörda växtbiotoper bli stor.

Någon bedömning av den högre faunan har inte genomförts. Fiskebio- logiskt är området av största betydelse bl a beroende på den forskning som bedrivs och har bedrivits. Vapstälven är ett referensområde med storörings- bestånd. Virisen har ett oskadat öringbestånd — sjön är det största oreglerade öringvattnet i Västerbotten. På grund av sin storlek producerar den mycket fisk. Vapstälven ned till Övre Vapstsjön utgör reproduktionsområde för Vi- risens öring. Vapstsjöarna hyser liksom Virisen goda röding/öringbestånd.

Vapstälven ligger inom en del av fjällen som anges vara av riksintresse för det rörliga friluftslivet. Landskapet har en mäktig storslagenhet. Älven följs av den sk Sagavägen från Boitiken vid sjön Virisen via Övre och Nedre Vapstsjöarna ned genom kanjondalen mot Skalmodal och Norge. Speciellt i den nedre delen, från Skalvattnet och ned mot Skalmodal, finns en serie sevärda vattenfall. Man ser på samma gång den brusande älven och de många jokkar som rinner upp vid snölegorna på kalfjällssluttningen ovanför. Vapstälven kan med en utbyggd service få stor betydelse för tu- ristnäringen i nordvästra Vilhelmina-fjällen. Älven nås redan nu lätt från

turistanläggningar vid övre Vojmån, tex Henriksfjäll.

Riksantikvarieämbetet saknar inventeringsunderlag för att bedöma ska— deeffekten på eventuella kulturlämningar i området. Det största intresset är knutet till lämningar av samekulturen och en väldokumenterad 1800- tals-kolonisation.

Utbyggnaderna i Vapstälven bör enligt lantbruksstyrelsens rennärings- enhet inte komma till stånd, med hänsyn till följdverkningarna för Vil- helmina norra samebys renskötsel ställda i relation till tidigare intrång. Svå- righeterna för renskötselutövningen i form av förstörda flyttleder och förlust av värdefull betesmark blir betydande. Effekterna för denna sameby skall också bedömas mot bakgrund av de utbyggnadsmöjligheter som redovisats för Ångermanälven.

Utredarens bedömning

I Vapstälven har värderats mycket högt från bevarandesynpunkt, särskilt be- i träffande den vetenskapliga naturvården, fisket och rennäringen. Den rinner ! delvis i kontakt med mellanriksvägen ("Sagavägen") mellan Dikanäs och Hattfjelldal, vilket också ger älven ett naturligt samband med övre Vojmån. Detta samband ger ytterligare tyngd åt båda älvarnas starka bevarandevär- den. Vapstälven har därför, trots ganska stor kraftnytta, i valet mellan klas- , serna 4 och 3 b med viss tvekan placerats i klass 4. .

18. ÅNGERMANÄLVEN

% rx.

.b,”

&. ,— '».

**

'_U'V . ,—- *

l..-_... ' älta—ur'F'x .

(åbo

'( '.; xx ' ar . ;ng WW * 'ansaren

©

"A*

Kultsjiinxx _ _

* & Borgasjiin

JoS—&_

Marsån

&

l

l. n Xmsjilt'y

mah. ll m 0 1 _ L_

Fit-tjaure

_

_— (ge—a'.

Fjällsjöålven (se se arat

_ figur lm _ 11. Faxälve nl fis . låt 0 SL.. © ;

Ångermanälven, pro/il

SOU 1976:28 Kommentarer älv för älv 500

' överledning 400 * - till

Dabbsjiin

300

200

Ångermanälven (se separat fig.)

100

0

Fjällsjöälven, profil

Ångermanälven är i fråga om vattenföringen landets till storleken tredje älv. Den rinner upp i södra Lappland och nordligaste delen av Jämtland, delvis på norska sidan om riksgränsen. Avrinningsområdet utgör ett brett system av flera större vattendrag. Samtliga huvudgrenar — Ångermanälven, Fjällsjöälven och Faxälven — har sina översta delar i fjällområdet.

Ångermanälven är den i särklass viktigaste flottningsälven. 1974 flottades i det närmaste 1 miljon m3 virke på 120 mil flottleder i älvsystemet. ] stort sett alla de större sjöarna i älvsystemet är också reglerade för vat- tenkraftändamål. Huvudälvens fallhöjder är helt utbyggda i tio kraftstationer från Hällby till Sollefteforsen längst ned i älven. Sträckan mellan Malgomaj och Åsele är inte utbyggd. Längre upp ligger Stalons kraftstation som ut- nyttjar fallhöjden mellan Kultsjön och Malgomaj. Ovan Kultsjön är Ran- saren hårt reglerad. Av utbyggda fall äger staten merparten men även Gra- ningeverken rn fl enskilda kraftföretag är fallägare.

l Fjällsjöälvens nedre delar pågår viss utbyggnad av vattenkraft. Åter- stående utbyggnadsmöjligheter redovisas i det följande. Båkab och Svanö AB äger större delen av den utbyggda fallhöjden, staten dock Kilforsen.

Ullersiöbärkm & % m , 1 ">" ."fl Ål | Lejarälven ” .J. 4 Qi " | ca || &) . .= | = . f % _ _ ' *" a %] = ' "å & '=' å Storån O & Q Qi 300 _ _ll

' : Fjällsjöälven (se separat figur) 1

Ledingsån

Ångerman- E & ålven(se i * separat figur) " ' |

|

rm

F axä/ven, profil

F axälven är nära nog helt avtrappad genom tio kraftstationer med enskilda kraftbolag som ägare. Endast en liten fallhöjd strax uppströms Helgumsjön (Meåforsen) samt tillflödena ovanför Blåsjön längst upp i Faxälven är ännu

outbyggda. Trots de omfattande utbyggnaderna i älvsystemet, som ger en årspro-

duktion på över 10 TWh, beräknas ytterligare ca 1,4 TWh vara utbygg- nadsvärt. '

18. Ångermanälven

Redovisade utbygg- Effekt nadsmöjligheter (MW) Ångermanälven:

] Saxåns överledning —

2 Ransarluspen 8 3 Fatmomakke 6 4 Stalon 100 5 Fatsjö (konv.) 10 Fatsjö (överledning) 50 6 Bullerforsen 5 7 Volgsjöfors 20 8 Stenkulla 55 9 Åsele 26 21 Fättjaure 8 22 Borka 8 23 Bergsjön 12 24 Vojmsjö 11 25 Vojmå 30 26 Bäsksele 10 27 Vilhelmina 4

Fjällsjöälven:

Långseleån 17 28 Hocksjö 25 34 Borgå 18 39 Flåsjöån 8

Faxälven: 41 Lejarälven 12

42. Ullersjönb 240 49 Storån övre m. regl. % 13

50 Storån nedre m. regl. 55 Meåforsen 9 Helgumsjön 3 Ledingsån 8

Summaf 426

o Alternativa utbyggnader 17 Alternativ till 41 Lejarälven.

Energiproduk- tion (GWh/år)

Magasins- volym (Mm3)

25 28 18

40 2000 25 80 230 120 25 35 60 35 135 a 30 16

85 80 45 35

49

44

40 14 30

1 324

50

100

200

103

54

5076

” I summan ingår Fatsjö (konv.) och nedre Vojmån (24—27) samt Lejarälven (41).

18 a Saxån

Utbyggnadsmöjligheter

Saxån bildar tillsammans med Stekenjokken ett nu outbyggt tillflöde till Kultsjön. Vattenfall redovisar ett projekt som avser överledning av Saxåns vatten till Ransarån. Genom att Ransaren har större regleringsgrad än Kult- sjön uppkommer regleringsvinster i kraftverken nedom Ransaren på 20—25 GWh/år.

Överledningen skulle ske genom en kort kanal från Duoranjaureh till en bäck som leder till Ransarån. Ingen reglering sker. Saxåns vattenföring skulle minska med en tredjedel vid sammanflödet med Stekenjokk och en sjättedel vid åns utlopp i Kultsjön. Åtgärden skulle vara kraftekonomiskt värdefull.

Motstående intressen

Saxån ingår i ett område av riksintresse för den vetenskapliga naturvården. Dess dalgång är geologiskt intressant genom övergången mellan två typer av dalgång (V-dal och U-dal). Eftersom det tillkommer vatten från andra tillflöden nedom överledningspunkten blir skadorna dock begränsade.

Zoologiskt har området inte undersökts tillräckligt för att man ska kunna ge några säkra omdömen. Duoranjaureh med sina små sjöar, öar och halvöar och deltat vid utloppet i Kultsjön är värdefulla fågelbiotoper. Vegetationen i området kring Duoranjaureh präglas delvis av den stora snörikedomen, men är mycket omväxlande.

Saxån ligger i väglöst fjällområde som är av riksintresse för friluftslivet. Saxån har tidigare varit otillgänglig och är därmed rätt okänd. Genom till- ! komsten av Stekenjokkgruvan och vägen mellan Gäddede och Klimpfjäll , har området fått en större närbefolkning och blivit mer åtkomligt. Det har 4? därigenom fått ökad betydelse för fritidsfiske och friluftsliv.

Inget betydande fiske bedrivs i-Saxån nedanför överledningspunkten, men sträckan har betydelse för Kultsjöns fiskbestånd. Ransarån är ett av Väster- bottens få vatten med bara öring. Detta bestånd kan påverkas av över- ledningen. För samema har vattnen stor betydelse som husbehovs- och fritidsfiskevatten. 1

Projektet berör renbetesmarker inom Vilhelmina södra sameby. Några större arealer skulle inte beröras av dämning, men kanalen bedöms försvåra renflyttningama i ett område som redan utsatts för omfattande intrång genom tillkomsten av gruvan i Stekenjokk och vägen dit.

Riksantikvarieämbetet saknar underlag för att slutligt bedöma inverkan på eventuella kulturminnen. Jord- och skogsbruk förekommer inte.

Utredarens bedömning

En överledning av en del av Saxåns vatten till Ransarån skulle vara ett 1 mycket lönsamt projekt men ge relativt litet energitillskott. Det skulle in- ' nebära små ingrepp men i viss grad dock beröra två skyddsvärda vattendrag, ett väglöst område av värde för fjällturismen och renskötselområdet för Vilhelmina södra sameby. Förutsättningen för Saxåns placering i klass 1 är därför att utbyggnaden kan genomföras med de marginella ingrepp som redovisats och att renhjordarnas flyttning inte allvarligt försvåras. Viss tve- kan har rått i valet mellan klasserna 2 och 1.

18 b Ransarluspen — Fatmomakke Utbyggnadsmöjligheter

Ransarån nedanför Ransaren är starkt påverkad av Ransarens reglering. Vat- tenfall har skisserat en utbyggnad i två anläggningar på ömse sidor om

Gikasjön för att utnyttja fallhöjden mellan Ransaren och Kultsjön (39 m). De skulle sammanlagt producera ca 45 GWh/år, med Saxåns överledning ca 50 GWh/år.

Motstående intressen

Ransarens reglering har redan skadat älvsträckans naturvärden så att ytter- ligare skador för den vetenskapliga naturvården bedöms bli måttliga. Det- samma gäller för friluftslivet och fisket.

Vid Gikasjön finns ett mindre antal boplatser av stenålderskaraktär. Det stora kulturminnesvårdsintresset knyts till Fatmomakke kyrkstad från 1700— talet. Den har i den fysiska riksplaneringen betecknats som kulturhistorisk miljö av riksintresse. På kyrkplatsen finns bl a ett 30-tal kåtor som ännu är i bruk. Fatmomakke kyrkstad torde dock inte komma att direkt beröras.

Ransarån bildar gräns mellan Vilhelmina norra och södra samebyar. En utbyggnad torde inte beröra mer centrala renskötselområden men bör ses i samband med de många andra intrång som drabbat byarna och som delvis skulle bli följden av vissa andra projekt i Ångermanälven.

Utredarens bedömning

En utbyggnad i den redan starkt regleringspåverkade Ransarån mellan Ran- saren och Kultsjön skulle skada måttliga bevarandevärden. En mycket be- stämd förutsättning för placeringen i klass 1 är dock att anläggningarna utformas så att den kulturhistoriskt utomordentligt värdefulla miljön vid Fatmomakke inte påverkas menligt.

[80 Marsån med Fatsjön

U tb yggnadsmojligheter

För utbyggnad av Marsån har Vattenfall redovisat två alternativ. Det ena innebär att enbart Marsåns vatten utnyttjas i en anläggning vid den flott- ningsreglerade Fatsjöns utlopp varigenom sjöns vattenstånd höjs 10 meter. Vattnet leds i en 6,5 km lång tunnel till Malgomaj. Produktionen blir ca 40 GWh/år.

Det andra alternativet innebär att damm och kraftstation byggs som i första alternativet men med bara 2 meters dämning av Fatsjön. Därigenom når man Vojmsjöns dämningsgräns, vars vatten genom en tunnel skulle överledas till Fatsjön. Vid denna överledning skulle Vojmåns vattenflöde nedom Vojmsjön kraftigt minskas, medan den ökade vattenmängden i Fat- sjö skulle ge en total produktion på ca 200 GWh/år.

Motstående intressen

Området mellan Fatsjön och Malgomaj är avsatt som naturvårdsområde enligt 19ä naturvårdslagen. Sjön har moränstränder utan konstaterade mer intressanta former. Nedströms Fatsjön blir landskapet geologiskt intres- santare. Dalbotten är rik på berg i dagen, och än bildar på minst tre ställen forssträckor med smärre fall som på ett intressant sätt anpassat sig till berg-

grundens struktur. Denna sträcka, nedströms sjöns utlopp. skulle skadas allvarligt vid en utbyggnad.

Vid Fatsjön är vegetationen relativt fattig. Nedströms vid forsarna finns däremot en artrik växtlighet i mycket vacker miljö. Också vattenväxtligheten är ymnig i lugnvatten och utvidgningar av ån. Omfattningen av förstörda växtbiotoper blir relativt stor vid en utbyggnad.

Fatsjöns fiskbestånd domineras av röding och abborre. Fisket bedrivs dels som husbehovsfiske av ca 15 hushåll, dels som fritidsfiske. Marsån har särskilt värde för fritidsfisket genom att bygden satsar hårt på utveckling av turistnäringen. Efterfrågan på fiskevatten har därvid blivit svår att till- godose i området på grund av fiskeskadorna och fiskesvårigheterna på hela sträckan mellan Ransaren och Malgomajsjön, som innebär att ett mycket stort antal fisketillfällen bortfallit.

Fisket i Fatsjön kommer att försämras genom utbyggnad. 1 Marsån nedom sjön försvinner fisket helt. Emellertid bibehålls den värdefulla delen ovanför Fatsjön.

Utbyggnad enligt överledningsalternativet kan möjligen innebära, att sik och gädda sprids till Marsån och förstör rödingbestånden, kanske också uppströms Fatsjön. Det kan också hända att jämvikten mellan bestånden förskjuts på annat sätt. Fiskeintressenterna ser därför överledningsalterna- tivet som skadligare än konventionell utbyggnad.

Vid Fatsjöluspen, på platsen för det planerade kraftverket, finns ett intakt nybygge från 1800-talet. Fynd från stenåldern har gjorts vid sjön.

En utbyggnad skulle beröra Vilhelmina norra samebys renskötsel. Byn är tidigare trängd av flera olika ingrepp och berörs av flera nu aktualiserade utbyggnadsmöjligheter. Området kring Fatsjön ärinte ensamt av avgörande betydelse för byns renskötsel men måste uppmärksammas om flera av de föreslagna utbyggnaderna inom byns områden kommer till stånd. Inverkan på jord- och skogsbruket bedöms som obetydlig.

Utredarens bedömning

De från bevarandesynpunkt värdefullaste delarna av Marsån torde ligga ovanför Fatsjön. Sjön och sträckan ner till Malgomaj har måttliga bevar- andevärden. Skadorna vid en utbyggnad blir dock relativt stora genom torr- läggning av en lång älvsträcka och, särskilt vid en utbyggnad för enbart Marsåns vatten, kraftig dämning av Fatsjön.

En överledning av vatten från Vojmsjön skulle ge betydligt mer energi och bättre lönsamhet. Överledningen måste ses i sammanhang med nedre Vojmån, som med ungefär samma energiutbyte skulle kunna byggas ut konventionellt. Om en överledning förknippas med villkor om en tillräckligt hög minimivattenföring i Vojmån bör detta alternativ kunna vara att föredra med hänsyn till fritidsfisket i Vojmån. Med hänsyn till de relativt stora ingreppen vid båda utbyggnadsaltemativen har Marsån inklusive Fatsjön trots de måttliga bevarandevärdena placerats i klass 2. Beträffande Fatsjö utan överledning har dock viss tvekan rått mellan klasserna 2 och l.

18 (! Bullerforsen

Bullerforsen. som ligger mellan Malgomaj och Volgsjön, har utan närmare precisering redovisats som en utbyggnadsmöjlighet. Här finns redan en reg- Ieringsdamm. Fallhöjden är låg, endast ca 6 m, och fallhöjdsinnehavet är oklart. En utbyggnad har beräknats ge ca 25 GWh/år. Lönsamheten torde vara svag.

Området är torrt och utan naturlig växtlighet. Fisket är svårt skadat av tidigare regleringar. En utbyggnad bedöms inte orsaka ytterligare skador av allvarligt slag på några motstående intressen. Bullerforsen har därför pla- cerats i klass 1.

l8e Övre Vojmån

Vojmån uppströms Vojmsjön rinner genom en kraftigt markerad fjälldal med ett flertal långsträckta och djupa sjöar, mellan vilka ån bildar forsar och fall. Väg följer åns norra sida till Fättjaures övre del, varifrån den sedan längs Vapstälvens branta dalgång går in i Norge ("Sagavägen").

U tb yggnadsmöj/igheter

På den aktuella sträckan mellan Fättjaure och Dikasjön faller än ca 150 m. Vattenfall redovisar tre projekt: Fättjaure, Barka och Bergsjöns kraft- stationer. Fättjaure föreslås dämd 7 m. Med samma amplitud erhålls ett magasin av storleken 100 Mm3, som innefattar även Fiansjön uppströms Fättjaure. Borkasjön däms 2 m, medan Bergsjön behåller sin naturliga nivå. Mellan sjöarna leds vattnet i tunnlar på sammanlagt ca 10 km längd.

Motstående intressen

Huvuddelen av övre Vojmån ingår i ett område av riksintresse för den vetenskapliga naturvården. Älvsträckan har uppenbart geovetenskapligt in- tresse. Dalgången mellan Kittelfjället och Borkafjället är en av vårt lands 2—3 bäst utbildade genombrottsdalar. Inlandsisens avsmältning har också lämnat intressanta spår. Speciellt bör nämnas moränkullarna på dalbottnen uppströms Fättjaure. Dalgången är mycket värdefull, i vissa avseenden unik, och mycket vacker. De föreslagna dämningarna skulle inte direkt skada de värdefullaste företeelserna i området, men dalgången vid Kittelfjäll kom- mer att förlora huvuddelen av sitt vatten, och därmed en viktig länk i landskapsutvecklingen. Bergsjöns delta, som har ett direkt samband med erosionen i Kittelfjällets raviner, skulle sättas under vatten. Stora erosions- skador kan påräknas framför allt på Fättjaures branta norra sida.

Speciellt den övre delen av älvsträckan har en rik och omväxlande fauna. Här finns rikligt med vadare och småfågel. Också ugglor och ett flertal rovfåglar observeras regelbundet. Älg förekommer längs hela sträckan. Ska- dorna på djurlivet skulle i de övre delarna bli mycket stora.

Hela området är från fiskesynpunkt numera unikt i Västerbotten och Jämtland. Fiansjön ovanför Fättjaure är ett av de bästa fiskevatten som finns i Tärna-Vilhelmina fjällregion. Den är grund med vikar och uddar och därför enastående produktiv. Den ovanför liggande Gottern (som inte

skulle beröras) är en nästan lika fin fisksjö. Båda har bestånd av röding, harr och öring av hög kvalitet. Fiansjön är ytterst känslig för reglering, och man måste räkna med mycket stora skador på fisket.

Området är av riksintresse för det rörliga friluftslivet och har också stor lokal och regional betydelse. Landskapsbilden är speciellt storslagen och imponerande vid Kittelfjäll och Borka. Området ligger vid "Sagavägen" och har en väl utbyggd turistservice med tre hotell, fyra stugbyar och flera om- råden med koncentrerad fritidsbebyggelse.

Området representerar en ålderdomlig odlingsmiljö i fjällbygd. Vid Kit- telfjäll finns ett slåtterlandskap med talrika ängslador på dalbotten nedanför l fjällbyn. Bebyggelsen är ålderdomlig och lokalt präglad. Ett mindre antal 1 stenåldersboplatser, lösfynd från stenåldern samt fångstgropar är kända såväl vid Fättjaure som vid Borkasjön. En systematisk inventering skulle san- nolikt påvisa ett avsevärt antal fasta fornlämningar. Med hänsyn till de topografiska förhållandena kan skadorna förväntas bli omfattande. l

Utbyggnaden skulle beröra Vilhelmina norra sameby. En dämning av 1 Fättjaure och Vojmån uppströms skulle skära av passagen mellan Mars- * fjällsområdet och Vardofjäll vid Gielas, där Vilhelmina norras renkontroll- slakteri är beläget. Slakteriet betjänar även Marsfjälls- och Ransarområdet. En reglering skulle också medföra förlust av mycket värdefull sommar- och höstbetesmark. Förlusterna av betesmark bör ses i relation till de be- tesförluster och svårigheter som uppkommit genom tidigare vattenregle- ringar samt till förluster och störningar förorsakade av bebyggelse, skogs- vårdsåtgärder, kommunikationsleder, turism etc. Omställningssvårigheterna har varit och är fortfarande betydande.

Flera nya regleringsprojekt som berör Vilhelmina norra sameby har nu ! redovisats. Projektet Fättjaure (samt Virisen och Skalmofors i Vapstälven) bör enligt lantbruksstyrelsen inte komma till stånd. Svårigheterna för ren- skötseln i forrn av förstörda flyttleder och förlust av värdefull betesmark skulle bli betydande.

Jord- och skogsbruk av betydelse skulle inte beröras av en utbyggnad.

Utredarens bedömning Övre Vojmån hör till Ångermanälvens outbyggda källflöden. Älvsträckan är av stort intresse för den vetenskapliga naturvården, främst geoveten- skapligt. Många av de mest intressanta enskilda objekten skulle dock behålla 1 en stor del av sitt värde även efter utbyggnad. Däremot måste man räkna ' med totalskada i fråga om fisket, som är av mycket hög kvalitet och ger älvsträckan en unik ställning i Västerbotten. Även för friluftslivet har älv- sträckan stor betydelse, med en redan utbyggd turistservice. Värdet är i hög grad knutet till den outbyggda älven.

Riksantikvarieämbetet anser att det är troligt att ytterligare inventeringar skulle ge resultat som motiverar högsta klass från bevarandesynpunkt. Ska- dorna bedöms bli mycket allvarliga. Framför allt projektet Fättjaure skulle vidare innebära svåra intrång i renskötseln i Vilhelmina norra sameby. De höga bevarandevärdena förstärks genom älvsträckans samband med Vapst- älven genom "Sagavägen". Detta i kombination med en relativt låg kraft- nytta har gjort att älvsträckan placerats i klass 4 i den slutliga rangordningen.

18./" Nedre Vojmån

Vojmån mellan Vojmsjön och inflödet i Volgsjön är outbyggd utom längst ned vid Vilhelmina kraftstation. Den är emellertid starkt påverkad av Vojm- sjöns reglering, med låg sommartappning och hög vintertappning.

U tb_ vggnadsmöj/igheter

Vattenfall har redovisat fyra projekt som skulle utnyttja hela fallhöjden, ca 80 m. Utbyggnaden är emellertid beroende av vilket utbyggnadsalternativ som väljs för Marsån (18 c). Om Vojmsjöns vatten leds över till Fatsjön omöjliggörs utbyggnad i nedre Vojmån. Vid en överledning skulle ytterligare 160 GWh/år kunna utvinnas i Fatsjö kraftverk, vilket skall jämföras med de 220 GWh/år som en konventionell utbyggnad i nedre Vojmån kan ge. Av projekten i nedre Vojmån beräknas dock endast det största, Vojmå (135 GWh/år), få ett kraftekonomiskt värde i klass med överledningsal- ternativet.

Vojmsjö-projektet innebär att den befintliga regleringsdammen används, och inga ytterligare regleringar vidtas. För Vojmå-projektet byggs en 2 km lång damm vid Mörtingselsforsens nacke. Därigenom däms Vojmån upp till Storselets nivå och ca 5 km2 mark däms över. Genom utbyggnaden skulle ca 17 km av ån torrläggas. Projektet betraktas som aktuellt för ansökan, och offentlig information rörande planerna har lämnats inför länsstyrelsen.

Bäskse/e- projektets damm läggs strax nedom landsvägsbron vid Bäskselet, och en 5 km lång avloppstunnel dras ut till än vid Strömåker. Ån får en avsevärt minskad vattenföring mellan dammen och tunnelns utlopp, en sträcka på 12 km.

I Vilhelmina finns redan en liten kraftstation (0,6 MVA, årsproduktion 4 GWh). Denna skulle enligt förslaget ersättas med en ny station. Fallhöjden ökas 1 m och produktionen skulle kunna fyrdubblas.

Motstående intressen

Geovetenskapligt mest intressant i området är de ovanligt tydliga spåren från isavsmältningen med bl. a. strömrännor och glacifluviala avlagringar. 1 övrigt bjuder området föga av intresse. Faunan är relativt begränsad vad gäller artrikedom och variation. Det förekommer en hel del älg på vintern, men den torde inte vara speciellt hotad av en utbyggnad eftersom det finns, tillgång till alternativa beten. Rastande fågel förekommer i viss omfattning. Botaniskt är området närmast nedströms Vojmsjödammen delvis förstört genom kanalisering, men det ger vissa möjligheter till studium av nyin- vandring på torra bottnar och grusvallar.

Efter Vojmsjöns reglering har fisket varit hårt skadat av de ojämna flödena, särskilt lågvattenföringen under våren och sommaren. Av det ursprungliga strömfiskbeståndet återstår dock en mindre del. Detta bestånd och det fri- tidsfiske som bygger på det försvinner vid utbyggnad, troligen också vid överledningsalternativet. Älvsträckan, särskilt den mellersta och nedre de- len, utnyttjas intensivt av befolkningen i Vilhelmina.

Landskapet kring Vojmån nedströms Vojmsjön har en helt annan och

Projekten i nedre Vojmån

mer enahanda karaktär än sträckan ovan Vojmsjön. Tillgängligheten är dock god och turistservice finns i den närbelägna tätorten Vilhelmina.

Vojmsjöluspen var före regleringen ett område med fynd från stenålder och järnålder. Även samiska lämningar fanns.- Vid Gråtanåns utlopp finns fortfarande bevarat ett område med betydande stenåldersboplatser samt ett flertal fångstgropar. Även utmed det planerade Vojmåkraftverkets inverk- ningsområde förekommer stenåldersboplatser.

En utbyggnad skulle beröra Vilhelmina norra sameby. som har haft och har betydande omställningssvårigheter efter redan gjorda intrång genom bl. a. vattenkraftutbyggnad. Ytterligare förluster av bete och försvårade flytt- ningar skulle kunna få besvärande konsekvenser för samebyns renskötsel, särskilt om alla eller flertalet av de projekt som berör byn skulle komma till utförande.

Vojmå-projektet skulle medföra förlust av ca 350 ha skogsmark. I övrigt bedöms inverkan på jord- och skogsbruket bli obetydlig.

U tredarens bedömning

Nedre Vojmån är redan starkt påverkad av Vojmsjöns reglering. Fallhöjden kan utnyttjas antingen genom en överledning från Vojmsjön till Fatsjön (se 18 c) eller genom konventionell utbyggnad. Strömfisket i Vojmån. som trots Vojmsjöns reglering har betydelse som fritidsfiske, skulle försvinna vid en konventionell utbyggnad. Om överledningsalternativet förknippas med villkor om en tillräcklig minimivattenföring i Vojmån bör detta al- ternativ kunna vara att föredra från fiskesynpunkt. Fisket i nedre Vojmån bör tillmätas stor betydelse, särskilt om Volgsjöfors i övre Åseleälven skulle komma att byggas ut. Vidare bör flyttningssvårigheterna för Vilhelmina norra sameby uppmärksammas. Älvsträckan har i valet mellan klasserna 2 och 1 med viss tvekan placerats i den förstnämnda klassen.

l8g Övre Åseleälven

Den ca 80 km långa älvsträckan mellan Volgsjön och Hällby dämnings- område är den sista outbyggda delen av huvudälven. Älvsträckan består av omväxlande sel och långsträckta forsar, de senare med en sammanlagd längd av 28 km. Väg följer nära älven.

U tbyggnadsmöj/iglreter

Genom projekten Volgsjöfors (ägare Graningeverken), Stenkulla och Åsele (ägare staten) skulle älvsträckan, som har fallhöjden 43 m, trappas av helt. Anläggningarna skulle tillsammans producera ca 430 GWh/år. Ansökan om tillstånd till utbyggnaden. som skulle vara kraftekonomiskt mycket vär- defull, behandlas f.n. av regeringen.

Volgsjöfors-projektet innebär dämning vid Kittelforsen och rensningar i Volgsjöns utlopp. Sjön kommer dock att ungefär bibehålla nuvarande me- delvattenstånd. Korttidsregleringen ger en amplitud på 0,5 m i Volgsjön. Vid Stenkulla skulle en damm byggas ca 2,5 km uppströms Torvsjöåns inflöde. Dämningen går nästan upp till Volgsjöfors” utlopp. Älvfåran rensas

till Åselet. Åsele-projektet innebär dämning vid Mattisforsen och en ca 1 km lång tilloppskanal som skär igenom udden mittemot Östernoret. Strax uppströms kraftstationsutloppet anläggs en grunddamm för att bibehålla vattenståndet vid Östernoret. Selet nedströms stationen sänks till Hällby- magasinets nivå genom en ca 3 km lång kanal, fortsatt av rensningar ner till Gavseleforsens fot.

Motstående intressen

Geologiskt är främst den mellersta delsträckan, från Meselefors till Sten- selekroken, intressant och mycket varierad. Vid byn Almsele har dalgången karaktär av genombrottsdal, sannolikt den mest markanta i urbergsnorrland. Av största intresse är de former och avlagringar som inlandsisen skapat. Genom Stenkullas dämning skulle åtskilliga intressanta former gå förlorade. vilket minskar möjligheterna att studera sambandet mellan de olika for- mationerna i området.

Någon värdering av djurlivet i området har inte gjons. Växtligheten är ganska artrik och mycket intressant, speciellt på ström- och forssträckorna. På selsträckorna är Växtvärlden mindre rik men sannolikt ekologiskt vär- defull och präglad av tidigare slåtter. Dämningarna skulle åstadkomma re- lativt stor skada, speciellt vid Stenkulla och Åsele.

Söder om Vindelälven finns från fiskesynpunkt ytterst få motsvarande outbyggda älvsträckori någon huvudälv. Här finns ett betydande fritidsfiske, vilket underlättas av att älvsträckan är lättillgänglig. Utbyggnad skulle leda till att bara obetydliga rester av de rika strömfiskbestånden kunde räddas. Också selfisket skulle skadas svårt.

Älvsträckan är rik på såväl fasta som lösa fynd av stenålderskaraktär. Kulturhistoriskt intressant bebyggelse finns vid bl. a. Råsele, Almsele och Åsele. ] vattenmålet har riksantikvarieämbetet inte motsatt sig utbyggnad. Som villkor för tillståndsgivning enligt fornminneslagen kommer ämbetet dock att fordra omfattande undersökningar och dokumentation.

Vilhelmina södra samebys flyttnings- och vinterbetesförhållanden på- verkas av den föreslagna regleringen. Det gäller främst vid Åseleprojektet. Intrången bör ses i samband med övriga intrång som drabbat samebyn och som skulle bli följden av vissa andra projekt i Ångermanälven.

Inverkan på jord- och skogsbruk bedöms som obetydlig.

Utredarens bedömning

Övre Åseleälven är den längsta outbyggda älvsträckan i Ångermanälvens huvudgren. Den är påverkad av regleringar uppströms men har bl. a. genom sin storlek kvar mycket av den orörda älvens egenskaper.

Den översta anläggningen. Volgsjöfors, skulle utnyttja fallhöjden i en fors som i dag har stor betydelse för fritidsfiskare främst från det näraliggande Vilhelmina men också för en viss fisketurism. En eventuell utbyggnad av Volgsjöfors bör kombineras med sådana åtgärder i nedre Vojmån att ett tillfredsställande fiske kan skapas och upprätthållas där. De båda övriga anläggningarna, Stenkulla och Åsele, skulle beröra relativt stora bevaran- devärden från främst den vetenskapliga naturvårdens och fiskets synpunkt.

Den stora kraftnytta som en fullständig avtrappning av älven skulle innebära har dock gjort att älvsträckan placerats i klass 2.

[8 lt Långseleån-Rörströmsä/ven

Översta delen av detta vattendrag, den nordligaste grenen av Fjällsjöälven, heter Korpån. Det mesta av dess vatten leds genom en tunnel över till Dabbsjömagasinet i Saxälven. Långseleån-Rörströmsälven kan därför sågas 1 börja i Stora Arksjön vid Risbäck. Den flyter genom den reglerade Ormsjön 1 och den flottningsreglerade Rörströmssjön. Rörströmsälven tar längre ned ; emot Hotingsån. överledd till Lesjön, varifrån båda älvarnas vatten till- i godogörs i Borgforsens kraftstation. Älven heter nedströms sammanflödet l Fjällsjöälven.

Längs i stort sett hela Långseleån-Rörströmsälven löper väg, men fast bebyggelse förekommer relativt glest. mest vid sjöarna.

Utbyggnadsmöjligheter

Vattenfall och Svenska Kraftverksföreningen har redovisat en utbyggnadsbar vattenkraftresurs på ca 85 GWh/år mellan Arksjöforsen (ca 5 km ovan Gittsåns inflöde) och Ormsjön. Äganderätten till fallen är ej närmare angiven och inga konkreta utbyggnadsplaner har redovisats.

Svanö AB har redovisat projektet Hocksjö, som omfattar damm och kraft- station ca 1,5 km uppströms Lesjön. Vattenståndet höjs ca 35 m vid damm- läget till + 2615 m. Därigenom bildas ett magasin på ca 200Mm3 som 1 dämmer över ca 35 km2 mark och sträcker sig 0,5 m över Rörströmssjöns nuvarande lägsta nivå. Anläggningen skulle kunna producera ca 80 GWh/år och bedöms som kraftekonomiskt mycket förmånlig.

Motstående intressen

Det geovetenskapligt mest intressanta objektet i området är den mäktiga och långsträckta ås som kan följas från Långseleån genom Ormsjön och Rörströmssjö'n och vidare mot Hocksjö och Junsele. Särskilt vackert framstår åsen i sin sträckning genom Rörströmssjön, där den löper som en smal och vindlande rygg genom större delen av sjön. Inom det planerade Hock- sjömagasinet fortsätter den som en slingrande ås med tydlig ryggform, om- given av sjöar och olika typer av myrmarker. l magasinets sydligaste del och söderut vidgar sig åsen till ett större fält med åsryggar. kullar, drä- neringsfåror och dödisgropar i ett invecklat mönster. Hocksjömagasinet skul- le helt eller delvis dränka åslandskapet och erosionsskadorna torde bli be- tydande. Bortsett från den långa åsen är dock landskapet ganska enahanda

. och formfattigt.

PID/Fkn), Hacks/a Långseleåns stränder är viltrika. Älgbeståndet är mycket rikt och det finns gott om dalripor. Bäver uppges ha observerats. Arksjön, som har flottnings- reglerats, är rastlokal för sångsvan. Viltrikedomen vid Långseleån skulle påverkas negativt av en utbyggnad. Hocksjödämmet omfattar karga marker utan speciella zoologiska värden. Därför blir skadan av en dämning här

relativ liten. '

De botaniska intressena på älvsträckan är framför allt knutna till Hock- sjömagasinets södra del, som betecknas som en provkarta på olika myrtyper. Det har också förekommit slåtterängar (raningar) vid älven, som brukats i relativt sen tid.

Älvsträckan lämpar sig väl för olika typer av kanoting. Tillgängligheten är god och turistservice finns på flera platser.

Långseleån från Arksjöarna ned till Ormsjöns dämningsområde har tack vare vissa miljöfrämjande åtgärder kunnat bibehålla ett sportfiske av viss betydelse. Själva Rörströmsälven nedanför Sundsjön, en sträcka på 15 km, utgör fortfarande ett relativt gott sportfiskevatten. Betydelsen ökar genom att ca 8 mil utmärkta strömfiskevatten i Fjällsjöälvens vattensystem redan gått förlorade genom vattenkraftutbyggnad. Ytterligare utbyggnad skulle innebära att allt kvarvarande strömfiske förstördes. Dessutom skulle fisket i de ännu ganska opåverkade sjöarna Rörströmssjön och Sundsjön skadas.

Området är rikt på stenåldersboplatser, vid Rörströmsälven sannolikt också rikt på andra lämningar från fångstkulturen. De bevarade lämningarna längs älven uppströms Ormsjön är av sådan art att riksantikvarieämbetet är berett att lämna tillstånd till undersökning och borttagande av dem.

Frostvikens norra sameby har vid Långseleån vinterbetesland och rast- beten som utnyttjas vid flyttning till vinterbeteslandet. Samebyn har genom regleringarna av Borgasjön och Dabbsjöarnas dalgång förlorat sina av naturen normala flyttningsvägar. Vinterbetet är en knapp resurs för byn. En ut- byggnad av älvsträckan skulle troligen ytterligare försvåra den berörda grup- pens flyttningar. -

En grupp med ca 1 500 renar inom Frostvikens mellersta sameby utnyttjar för vinterbetning områdena vid det föreslagna projektet Hocksjö. Frostvikens mellersta sameby klarar med stora ansträngningar att driva sin vinterren- skötsel trots de försämrade förutsättningarna för byn genom regleringar av bl. a. Flåsjön och Tåsjön. Numera flyttar Frostvikens mellersta oftast med bil. Bilflyttningarna är förenade med mycket hårt arbete och genomförs med stora ansträngningar. De senaste åren har Frostvikens mellersta haft svårigheter med vinterbetet p. g. a. ogynnsamma klimatförhållanden. Knappheten på bra vinterbete har därvid gjort sig kännbar genom att man nödgats antingen sprida renarna över stora arealer eller utfodra dem.

Inverkan på jordbruksnäringen bedöms som obetydlig, men skogsbruket skulle påtagligt skadas vid en utbyggnad.

Utredarens bedömning

Långseleån-Rörströmsälven är påverkad genom överledningen från Korpån till Saxälven och av Ormsjöns reglering. Bevarandevärdena vid Långseleån är troligen måttliga, samtidigt som den kraftekonomiska nyttan är liten. För Hocksjöprojektet i Rörströmsälven redovisas något större bevarande- värden, och skador skulle vid en utbyggnad uppkomma främst på skogs- bruket och det vetenskapliga naturvårdsintresset. Samtidigt är den kraft- ekonomiska nyttan god. Hocksjö har därför placerats i klass 2 tillsammans med övriga delar av älven. Klassningen förutsätter dock att utbyggnaden inte innebär någon höjning av vattenståndet i Rörströmssjön utöver me-

delvattenstånd. Beträffande Långseleån har vid bedömningen viss tvekan rått mellan klasserna 2 och 1.

18 i Borga Utbyggnadsmöjligheter

I övre delen av Saxälven ligger den sedan 1952 hårt reglerade Borgasjön. Borga kraftstation skulle placeras med en damm ca 4 km nedströms Bor- gasjöns regleringsdamm. Ovanför den nya dammen erhålls ett separat ma- gasin av storleken 10 Mm3 vid 5 m amplitud. Fallhöjden (max 55 m) ned till Dabbsjöns regleringsmagasin skulle utnyttjas i en anläggning med en årsproduktion på ca 45 GWh.

Motstående intressen

Bevarandevärdena är inte exklusiva och landskapsbilden är redan allvarligt | skadad genom Borgasjöns reglering. Närmare botanisk och zoologisk in- 1 formation saknas. Sannolikt torde dock skadorna bli måttliga.

Fisket i Borgasjön och Saxälven mellan Borgasjön och Dabbsjöarna, en sträcka på 14 km, är redan starkt skadat av Borgasjöns årsreglering. Ett ganska omfattande sportfiske bedrivs dock på älvsträckan, huvudsakligen efter öring. Utbyggnad medför totalskada på återstående strömfiske.

Området längs älven nedströms regleringsdammen kan numera inte an- vändas för renskötseln. lnte heller påverkas jord- och skogsbruket i området

av en utbyggnad.

En utbyggnad av projektet Borga skulle beröra måttliga bevarandevärden och knappast innebära någon nackdel för landskapsbilden i området, som emellertid är av stor betydelse för friluftslivet kring Borgaljälls turistan- Utredarens bedömning läggning. Älvsträckan har placerats i klass 1. *

18./' Flåsjöån

Flåsjöns utlopp Flåsjöån är en ca 8 km lång ström ned till Hotingsjön, och fallet är knappt 30 m. Flåsjön är reglerad med en damm i sjöns utlopp. Flåsjöån har till utredningen redovisats som en utbyggnadsmöjlighet utan närmare preciseringar. Fallägare är Svanö AB.

En utbyggnad av den redan starkt regleringspåverkade älvsträckan skulle knappast skada några väsentliga bevarandevärden. under förutsättning att dämningen av Flåsjön inte ökas. Riksantikvarieämbetet anser sig dock inte ha underlag för en slutlig bedömning. Älvsträckan har placerats i klass 1.

18 k Lejarälven

Lejarälven med sjöarna Värjaren (+ 578 m) och Lejaren (+ 558) är ett relativt litet tillflöde överst i Faxälven. Den rinner samman med Ankarälven intill

Ankarede kapell. där de gemensamt mynnar i Stora Blåsjön. Nedom Lejaren bildar älven vackra vattenfall. Ullersjön (+ 669 m) har ett litet separat av- rinningsområde söder om Lejarälven och avrinner till Stora Blåsjön.

Utbyggnadszno:/"ligheter

För Lejarälven har två utbyggnadsalternativ presenterats av Båkab (fallägare är Korsselbränna Kraft AB). Grundalternativet innebär att sjöarna Lejaren och Värjaren utnyttjas som regleringsmagasin och fallhöjden 125 m mellan Lejaren och Stora Blåsjön tas till vara i en kraftstation som skulle producera ca 50 GWh/år. Lejarälven skulle därigenom torrläggas mellan Lejaren och Ankarede.

Det andra alternativet (som redovisats med knapphändiga data) innebär att fallhöjden mellan Ullersjön och Stora Blåsjön (max 235 m) tillgodogörs i en pumpkraftverk. Vatten från Lejaren kan genom en tunnel pumpas till Ullersjön. Ullersjön kan också utnyttjas separat för ett pumpkraftverk fristående från en konventionell utbyggnad av Lejarälven.

Motstående intressen

Lejarälven ligger i ett väglöst område som är av riksintresse för den ve- tenskapliga naturvården. Älvens naturvärde är i hög grad knutet till de tre vattenfallen. Det nedersta är 20—25 m högt och är uppdelat i flera steg. Det är av hög klass både med tanke på skönheten och på det vetenskapliga värdet.

Sjöstränderna är oftast stenbundna med ringa variation i vattenståndet. 1 Det går en skarp gräns mellan vegetationslöst och bevuxet område. det senare relativt artrikt med inslag av fjällväxter och högörter. På Ullersjöns ' sydsida finns serpentinväxter som är av stort värde. Någon bedömning av det högre djurlivet har inte skett.

Området är av riksintresse också för det rörliga friluftslivet. Det ligger relativt lätt åtkomligt från det livligt besökta Ankarede kapell. ! sjöarna finns utmärkta öring-rödingbestånd. Lejarälven är ett gott öringvatten. Ett omfattande sportfiske bedrivs i nedre delen av Lejarälven. Sjöarna är. såvitt känt, hittills inte särskilt hårt utnyttjade. Pimpelftske på is bedrivs i viss utsträckning. Bygden satsar på en för närvarande snabbt expanderande tu- ristnäring, där fisket ingår som en viktig del. Ankarälven—Lejarälven är det bästa oskadade och mest besökta fiskeområdet i norra Jämtlands fjälltrakter. En utbyggnad skulle förstöra Lejarälvens fiske och försvåra fisket i sjöarna.

Området belyser mötet mellan l800-talets expansiva kolonisation och sa- miska kulturformer. Mitt för Värjarens södra strand finns ett övergivet viste. två samegravar. offerplats och stalotomter. Vid besiktning av Värjarens och Lejarens stränder 1975 registrerades härutöver ett antal spridda samiska läm- ningar samt två övergivna jordbrukshemman, fjällägenheter som belyser hur l800-talets kolonisation trängt långt in i fjällområdena. Ankarede kapell med samernas respektive böndernas kyrkstad och begravningsplats är en kulturhistorisk miljö av riksintresse.

Älvsträckan faller inom Frostvikens norra och mellersta samebyar. som har vår-_ sommar- och höstbete i området. Det är också kalvningsland. Varken jord- eller skogsbruk förekommer i området.

Utredarens bedömning

Lejarälven med bl a det vackra Lejarfallet ligger relativt lättillgängligt i ett väglöst område av stor betydelse för turismen. Den har högt bevarandevärde från de flesta synpunkter, främst fisket. En utbyggnad skulle ge tämligen litet energitillskott. Älven har i valet mellan klasserna 4 och 3 b med viss tvekan placerats i den senare klassen.

18 / Storån (

Storån mynnar ut i övre delen av Ströms Vattudal i Gärdsjön. Än flyter genom sjöarna Storjoudan, Övre och Yttre Långvattnet, Klumpvattnet och Gärdvattnet. Fast bebyggelse saknas utom några gårdari Risede vid Klump- vattnets nedersta del. Än har tidigare varit utbyggd nedom Gärdvattnet, men kraftstationen är numera utriven.

U tb yggnadsmäi/igheter

Graningeverken redovisar ett utbyggnadsförslag som avser två kraftstationer och reglering av Storjoudan (5 m amplitud och 25 Mm3). Klumpvattnet (3,5 m och 19 Mm3) samt Gärdvattnet (3 m och lOMm3). Kraftstationen Storån Övre skulle utnyttja 49 fallmeter från Klumpvattnet till Gärdvattnet, och Storån Nedre 51 fallmeter till Gärdsjön. Den kraftekonomiska nyttan bedöms som mycket god. Utbyggnaden skulle ge 44 GWh/år samt för- ? ädlingsvinster och viss ökad produktion i Faxälven nedströms. '

Motstående intressen

Storån är representativ för förfiäll-lågfjällterrängen i gränsområdena mellan urberg och skållberggrunden. Objekt av exklusivt geovetenskapligt intresse har inte påträffats.

Närmare botanisk information saknas. Faunistiskt kan Storån betraktas som ett vildmarksområde med opåverkad vattenregim och med god tillgång på för faunan värdefulla våtmarker och selområden. Sångsvan rastar re- gelbundet i Klumpvattnets nedersta del. Stränderna har betydelse för hela områdets bestånd av dalripa. Av fiskeribiologiskt intresse är förekomsten av sik och abborre, där abborren märkligt nog går högst upp i systemet. Två rödingformer finns i Storjoudan.

Storån är det största outbyggda biflödet till Ströms Vattudal som (tillika 3 med källflödet Ankarälven) har övervägande öring- och rödingbestånd. Väg- förbindelse saknas från Klumpvattnet och uppåt. varför fisket är föga in- tensivt utnyttjat utom av några husbehovsfiskande ortsbor och av samerna, som har ett betydelsefullt fiske särskilt i Storjoudan. Sträckan inom väglöst område faller också inom den del av fjällkedjan som angetts vara av riks- intresse för det rörliga friluftslivet.

Vid Klumpvattnet har man funnit stenåldersboplatser. Söder om Klump- vattnet finns också ett flertal stora fångstgropssystem. Också vid de andra tänkta regleringsmagasinen har man funnit stenåldersföremål. Vissa av bo- platserna skulle totalförstöras av dämningarna. Vid Risede finns också kul-

turhistoriskt värdefulla byggnader. Älvsträckan är belägen inom Frostvikens södra samebys vår-. sommar- och höstbetesmarker. Älvdalgången är ett naturligt tillhåll för renarna. Efter- som de ofta vistas där kan samebyn lätt samla dem för flyttning etc. Varken jord- eller skogsbruk av betydelse skulle beröras av utbyggnaderna i Storån.

Utredarens bedömning

En utbyggnad av Storån skulle skada påtagliga bevarandevärden. främst fiske och rennäring. men den skulle samtidigt vara kraftekonomiskt mycket fördelaktig. Storån har därför i valet mellan klasserna 2 och 1 med viss tvekan placerats i den senare klassen.

18 m Nedre Faxälven

Sträckan mellan Edsele och Forsse kraftstationer har en återstående outbyggd fallhöjd på ca 4 m. I den nedre delen har älven ett meanderlopp och bildar vid inflödet i Helgumsjön ett vidsträckt delta. som dock i stort sett upphört att utvecklas på grund av de sedan länge utövade regleringarna i älven. Helgumsjön är en långsträckt sjö med odlad bygd på båda sidor. Ca 5 km nedströms dess utlopp ligger Forsse kraftstation. som i stort sett bestämmer sjöns vattenstånd.

U tbyggnadsmäi/ieheter

! Fallhöjden i Med/olsen kan byggas ut i en kraftstation med effekten 9 MW och årsproduktionen 40 GWh. Fallägare är Edsele Kraft AB. En höjning av dämningsgränsen i Helgumsjön (se nedan) minskar Meåforsens fallhöjd i motsvarande grad. i En ansökan av Graningeverken om tillstånd att reglera Helgumsjön ytter- ligare behandlas f.n. av vattendomstolen. Denna reglering avser höjning av sjöns vattenstånd med 1.2 m till + ll3_7 m samt rätt till korttidsreglering med 0,6 m amplitud. Regleringsökningen och den ökade fallhöjden skulle kunna ge en energiproduktionsökning av ca 14 GWh/år i Forsse kraftstation. Till följd av särskilt yrkande från Kammarkollegiet skall regeringen pröva företagets tillåtlighet.

Motstående intressen

Områdets största geovetenskapliga intresse knyts till de fluviala formerna. Ett åsstråk löper längs älven i det övre avsnittet. Välutbildade terrasslandskap och raviner förekommer. Närmast uppströms Helgumsjön har älven bildat ett kort men ovanligt formfulländat meanderlopp.

Helgumsjön har stort värde som fågelsjö. Ett stort antal fåglar rastar i anslutning till deltat. Vid 60 cm regleringsamplitud kommer deltat med dess fågelliv att spolieras. En ödeläggelse av deltat kan påverka fågelfaunan även inom andra delar av Norrland. Bäverkolonin skulle också slås ut vid en utbyggnad.

1 Helgumsjöns delta finns också en riklig växtlighet trots att vattenståndet tidigare höjts. Hur denna skulle påverkas av ytterligare regleringar är osäkert. Avsnittet är den enda återstående ej utbyggda fallsträckan i Faxälven . nedströms Ströms Vattudal. Fisket. som numera till övervägande del är av fritidskaraktär och ganska litet, är starkt påverkat av kraftverksutbygg- nader uppströms och nedströms. Omkring Helgumsjön finns en sammanhängande jordbruksbygd. Jord— , bruket har förutsättningar för utveckling och på sikt räknar lantbruksnämn- ? den med att möjlighet finns för fortsatt uppbyggnad av bestående bruk- j ningsenheter. Vid planerad dämning kommer åkermark i vissa områden l att helt överdämmas, men skadorna bedöms bli av måttlig omfattning, lik- som i fråga om skogsbruket.

( U tredarens bedömning i

En utbyggnad i Meäforsen ger relativt litet energitillskott men skulle skada måttliga bevarandevärden. Denna sträcka har därför placerats i klass 1. All- varligare skador skulle bli följden av en höjning av dämningsgränsen i Hel- | gumsjön och åtföljande korttidsreglering, som skulle vara av förhållandevis ' stor betydelse från kraftekonomisk synpunkt. Framför allt fågellivet i sjöns delta skulle skadas. Sjön är en viktig rastplats för flyttfågel och mycket få alternativ torde finnas i Norrlands inland. Främst med hänsyn till fågellivet och till den lilla energivinsten vid en utbyggnad har Helgumsjön i valet & mellan klasserna 3 b och 2 med viss tvekan placerats i den förstnämnda klassen.

18 — Ledingsån

Ledingsån är ett reglerat biflöde till Helgumsjön. ] Graningesjön finns ma- gasin av storleken 63 Mm3. och fallhöjden ned till Ledingsjön är utbyggd i Graninge kraftstation. Det kvarvarande fallet ned till Helgumsjön (ca 75 m) kan, enligt vad Graningeverken under ett sent skede av utredningen med- delat. byggas ut i en kraftstation med en energiproduktion av ca 30 GWh/år och stort kraftekonomiskt värde.

Någon värdering av motstående intressen har inte'gjorts. då projektet inte var känt vid de inventeringar som utförts av berörda myndigheter. Utredningen har heller inte klassat projektet.

AVD V KOMPLETTERANDE ? MATERIAL

14 Befolkning, sysselsättning och kom- munal ekonomi ! 15 Vattenkrafttillgångar som inte ingår i ; utredningsuppdraget ' 16 Grundläggande fakta om vattenkraft-

utbyggnad

14 Befolkning, sysselsättning och kommunal ekonomi

14.1. Inledning

Utredningen skall enligt direktiven belysa de arbetsmarknads- och regio- nalpolitiska konsekvenserna av olika tänkbara utbyggnadsalternativ. Dessa aspekter skall dock inte vägas in i utredningens totalbedömning. En sådan sammanvägning måste göras av regering och riksdag. Liknande direktiv förelåg för den sehlstedtska utredningen och uppläggningen av detta kapitel överensstämmer i stort sett med behandlingen i den utredningen. Den be- skrivning av byggarbetskraftens sammansättning och förhållanden som läm- nas i avsnitt 14.6 utgör dock ett nytillskott.

I den sehlstedtska utredningen anförs att de indirekta effekter på sys- selsättningen som kan uppkomma vid en mera allmän brist på kraft inte ansetts böra behandlas av utredningen. Motsvarande bedömning gäller för denna utredning.

För att få de arbetsmarknads- och regionalpolitiska konsekvenserna för sysselsättning och samhällsstruktur belysta har utredningen uppdragit åt Geografiska institutionen vid Umeå universitet att utföra en mera ingå- ende studie av vattenkraftutbyggnader från närings- och sysselsättnings- geografisk synpunkt.1 Institutionen utförde en motsvarande studie för den föregående utredningen. Detta material utgör tillsammans med uppgifter från länsplanering 1974 det huvudsakliga underlaget för detta kapitel.

För att erhålla en bred belysning av arbetsmarknadsfrågorna i samband med vattenkraftutbyggnader höll utredningen i november 1975 en konfe- rens i Umeå med företrädare för arbetsmarknadens parter samt berörda läns- arbetsnämnder och länsstyrelser. Vid konferensen diskuterades ingående den då föreliggande rapporten från Geografiska institutionen.

De synpunkter på utbyggnaderna som lämnas i detta kapitel måste ses mot bakgrund av vissa grundläggande reservationer. Det gäller främst de skillnader i tidsperspektiv som finns för utbyggnaderna å ena sidan. och för beskrivningarna av sysselsättningssituationen och regionalpolitiska kon- sekvenser å andra sidan.

De utbyggnader som diskuteras kan av skilda skäl komma att aktualiseras under en förhållandevis lång tidsrymd. Så skulle t. ex. den från utbygg- nadssynpunkt väl belysta Kalix älv byggas ut under en tidsrymd av ca 20 år. Vidare finns det bland de projekt som redovisats för utredningen flera

' Roland Carlsson och Ulf Wiberg: Arbetsmark- nads— och regionalpolitis— ka konsekvenser av kraftverksutbyggnader i norra Norrland. Rapport GERUM A25. Geogra— fiska institutionen, Umeå universitet.

som är mycket ofullständigt utredda och för vilka inga konkreta planer nu föreligger. I det närmaste oberoende av vilken utbyggnadsgrad som be- slutas kan man dock förmoda att utbyggnader kommer att ske fram till sekelskiftet.

1 ljuset av detta mycket långa perspektiv framstår naturligtvis de uppgifter som finns om sysselsättningssituationen i de berörda regionerna som för- hållandevis kortsiktiga. Inom ramen för länsplaneringen finns prognoser på fem och femton års sikt. varvid dock det längre perspektivet är präglat av ganska stor osäkerhet. Dessa skillnader i tidsperspektiv har lett till att de kommunvisa kommentarer som lämnas i avsnitt 14.7 endast behandlar de mest konkreta utbyggnadsplanerna.

14.2. Sysselsättning i kraftverksutbyggnader

14.2.1. Pågående kraftverksprojekt

Under de senaste åren har det skett förhållandevis få kraftverksutbyggnader i de fyra nordligaste länen. Vid början av år 1975 pågick där endast 18 kraftverksutbyggnader. varav 12 ligger i utredningsområdet, dvs. i området norr om Indalsälven. Det bör noteras att 5 av projekten avslutades sommaren 1975.

Tabell 14.1 Medeltal sysselsatta byggnads- och anläggningsarbetare vid kraftverks- byggen i de fyra nordligaste länen 1974.

Län Kommun Medelantal anställda under 19740

Jämtland Berg 60 Härjedalen 180 Krokom 230 Strömsund 75

Summa 545

Västernorrland Ånge 21 5 Västerbotten Storuman—Sorsele 240 Skellefteå 65 Norsjö 5

Summa 310

Norrbotten Boden 205 Arjeplog 70 Gällivare 380 Jokkmokk 610

Summa 1 265

Totalt 2 335

a Avser kollektivanställda byggnads- och anläggningsarbetare.

Merparten av de pågående utbyggnaderna sker i Jämtlands och Norr- bottens län. 1 vardera länet pågår 7 projekt, mot endast 2 projekt i vardera Västernorrlands och Västerbottens län. I Norrbottens län är Jokkmokk den dominerande utbyggnadskommunen medan utbyggnaden i Jämtland fram- för allt sker i Strömsunds och Krokoms kommuner.

Pågående kraftverksprojekt i de fyra nordligaste länen sysselsatte, som framgår av tabell 14./. under år 1974 i medeltal ca 2 300 byggnads- och anläggningsarbetare. Av dessa arbetade mer än hälften eller 1 265 personer vid projekt i Norrbottens län. 1 utredningsområdet sysselsattes 1 650 bygg- nads- och anläggningsarbetare.

Det är möjligt att relatera kraftverkssysselsättningen till antalet yrkes- verksamma byggnadsarbetare anslutna till Byggnadsarbetareförbundet. År 1974 motsvarade denna sysselsättning ca 20 % av de anslutna byggnads- arbetarna i Jämtlands och Norrbottens län och mindre än 10 % i Väster- norrlands och Västerbottens län. Det bör dock uppmärksammas att den totala sysselsättningen inom näringsgrenen byggnadsverksamhet omfattar betydligt fler än de som är anslutna till Byggnadsarbetareförbundet. i stort sett ungefar dubbelt så många.

14.2.2. Kraftverkssysselsättningens utveckling i länen

Figur 14:l visar kraftverkssysselsättningen under perioden 1965—1975 i de fyra nordliga länen. 1 Jämtlands län har enligt figuren kraftiga fluktuationer förekommit under perioden. Under senare delen av 1960-talet var syssel- sättningen inom kraftverkssektorn av relativt liten omfattning. Under de första åren av 1970-talet skedde en markant uppgång till följd av en nästan samtidig igångsättning av 4 större projekt. Därefter har sysselsättningen minskat betydligt och uppgick i början av år 1975 till drygt 400 personer.

I Västernorrlands län inleddes kraftverksepoken under 1940-talet och nådde sin höjdpunkt i mitten av 1950-talet då ca 3000 kollektivanställda sys- selsattes samtidigt. Under senare delen av årtiondet minskade dock sys- selsättningen kraftigt. Figuren visar att sysselsättningen reducerades nästan helt från slutet av 60-talet för att under år 1973 återigen öka något. I början av år 1975 låg sysselsättningen på ca 250 personer.

Också i Norrbottens län sjönk kraftverkssysselsättningen under 1960-talet jämfört med sysselsättningen under 1950-talet. Under den period som återges i figuren har dock sysselsättningen legat på en betydligt högre nivå än i de övriga tre länen. I huvudsak har sysselsättningen varierat mellan 750 och 1200 anställda.

För Västerbottens län har det varit möjligt att erhålla detaljerade uppgifter om sysselsättningen för perioden 1955—1975. Av figuren framgår att den stora kraftverksepok som inleddes i början av 1950-talet avmattades vä— sentligt under 1960-talets första hälft. Därefter har sysselsättningen hållit sig på en låg nivå med variationer kring 250—500 anställda.

I den utredning som utförts vid Geografiska institutionen i Umeå ana- lyseras vilken relativ betydelse kraftverkbyggandet hade av den totala bygg- sysselsättningen i Västerbottens län vid de båda folkräkningstillfällena 1960 och 1970. Kraftverksbyggandets andel av den totala byggsysselsättningen kan för år 1960 beräknas till nästan 25 % mot endast 4 % år 1970. Under

antal sysselsatta

N orrbotten

Västerbotten =._

. [_- —'I%

2000

ISO!)

Figur 14.] Antal syssel- satta byggnads- och om 'om läggningsarbetare vid kraft- verksutbyggnader och 500 regleringar i de fyra nord- ligaste länen perioden 1965—1975. (Beträlfande Västerbottens län även 55 perioden 1955—65.)

60

perioden 1961—1970 minskade den totala byggsysselsättningen i länet med närmare 3 000 personer, vilket ungefär motsvarar minskningen inom kraft- verkssektorn.

1 institutionens rapport beräknas också de totala sysselsättningseffekterna vid de båda tidpunkterna.. Med total sysselsättningseffekt avses därvid både . de som är direkt sysselsatta i utbyggnaderna och de indirekt sysselsatta ' inom t. ex. servicesektorn. För år 1960 erhålles i Västerbottens län en total utbyggnadsberoende sysselsättning på 5 120 personer eller uppskattningsvis 5 % av de förvärvsarbetande i länet. Vid motsvarande beräkning för år ; 1970 erhålles en total sysselsättning på 640 personer. Detta motsvarar mindre ' än en procent av det totala antalet förvärvsarbetande detta år i länet.

På utredningens anmodan har kraftföretagen lämnat en översiktlig redo- visning av potentiella utbyggnadsmöjligheter. oavsett om utbyggnadsplaner föreligger eller ej. De mest detaljerade utbyggnadsförslagen berör i huvudsak Kalix. Byske och Gide älvar förutom några tillbyggnadsförslag i Luleälven.

För huvudparten av de redovisade utbyggnadsmöjligheterna saknas upp- gifter om byggnadstid och beräknad sysselsättning. Detta gäller drygt 100 utbyggnadsförslag av totalt ca 140. De 35 objekt som innehåller både uppgift om sysselsättning och utbyggnadstid är sannolikt de mest aktuella objekten från kraftföretagens sida.

1 tabell [4.2 har läns- och kommunvis sammanställts totala antalet ut-

! 1 14.23 För utredningen redovisade utbyggnadsmöjligheter' | | 1

1 Rapporten grundar sig på kraftindustrins redo- Visning fram till våren byggnadsobjekt och den totalt beräknade utbyggnadseffekten. Objekten 1975. Den presentation med redovisade sysselsättningsuppgifter anges särskilt. Av tabellen framgår av ytterligare Objekt att det största antalet utbyggnadsobjekt — sammanlagt 78 — har aktualiserats (bl a ÄngeSå" OCh V'55 i Västerbottens län. Motsvarande andel objekt i Norrbottens län är 51 . medan effektutbyggnad) som in- kommit senare har därför endast 4 objekt finnsli Västernorrlands och 5 i Jämtlands län. Av kom- ime kunnat beaktas i munerna har Jokkmokk, Skellefteå och Vilhelmina det största antalet objekt. denna rapport. De största effekttillskotten kan erhållas i Norrbottens län om Kalixälvens

utbyggnad samt tillbyggnadsförslagen i Luleälven realiseras. I Västerbottens län kan endast relativt små effekttillskott erhållas även om antalet utbygg- nadsförslag är stort.

Även då det gäller den beräknade sysselsättningen ligger tyngdpunkten i Norrbottens län. Som framgår av tab. 14.2 skulle, om de utbyggnadsförslag genomförs där sysselsättningsuppgifter föreligger, totalt ca 19 000 årsarbeten skapas i Norrbotten och då framför allt i Gällivare, Pajala och Jokkmokks kommuner. Av dessa svarar utbyggnad av Kalixälven för ca 13400 års-

Tabell 14.2 Läns- och kommunvis sammanställning av aktualiserade utbyggnads- objekt

Kommun/län Totalt antal re- Därav objekt med redovisade dovisade objekt sysselsättningsuppgifter

Antal Effekt- Antal Effekt- Antalet års- objekt tillskott objekt tillskott arbetare”

(MW) (MW) __ Totalt Byggnads- o anläggn- arbetare Gällivare 7 448 1 90 3 300 2 150 Pajala 4 452 4 452 6 970 4 470 Overkalix 5 143 3 104 1 650 1 320 Kalix 3 114 3 114 1480 1 160 Boden 4 137 2 126 920 690 Jokkmokk 17 3 128 6 1 831 4400 3 135 Piteå 3 50 Arvidsjaur 3 21 Arjeplog _5___123____1___;34__ _30(_)___2_25___ Norrbotten 51 4 616 20 2 751 19 020 13 150 Skellefteå 16 257 4 130 1 730 1 390 Norsjö 11 158 2 120 175 130 Robertsfors 4 19 Storuman 9 379 1 22 600 420 Sorsele 1 15 Lycksele 1 9 Vännäs 5 33 Nordmaling 8 51 Åsele 7 105 2 81 ; Vilhelmina 16 274 1 20 900 700 _ ________ 1___9q___ae___eq__ Västerbotten 78 1 297 11 433 3 905 2 990 Sollefteå 1 9 Ornsköldsvik _3_ _ _ 3_5_ _ _ 3 _ _ _ 35_ _ _ _2_80_ _ _ _2_20_ _ _ Västernorrland 4 44 3 35 280 220 Strömsund _5____78____1____13 _____ 9 5____15___ Jämtland 5 78 1 13 95 75

Totalt norra Norrland 138 6 035 35 3 242 23 300 16435

a Antalet årsarbetare = genomsnittligt antal sysselsatta per år multiplicerat med ut- byggnadstid.

arbeten. Utbyggnadsförslagen i Västerbotten skulle ge ca 3 900 årsarbeten, medan endast förhållandevis obetydliga sysselsättningstillskott skulle er- hållas i Jämtland och Västernorrland.

Totalt ger de mera detaljerat redovisade utbyggnadsplanerna drygt 23 000 årsarbeten i norra Norrland, varav ca 16 500 årsarbeten för byggnads- och anläggningsarbetare. Hypotetiskt innebär detta att de 35 objekt för vilka sys- selsättningsuppgifter föreligger skulle behöva byggas ut inom en 10-årsperiod för att 1974 års sysselsättningsnivå inom kraftverkssektorn skall kunna upp- rätthållas inom den nu aktuella delen av norra Norrland.

Med utgångspunkt i det beräknade effekttillskottet är det möjligt att göra ungefärliga kalkyler över behovet av arbetskraft vid en utbyggnad av samt- liga redovisade projekt. Därvid måste man anta ett proportionellt samband mellan effekttillskott och arbetskraftsbehov. Samtliga utbyggnadsförslag skulle enligt sådana schablonmässiga beräkningar ge totalt ca 50000 års- arbeten, varav ca 35000 årsarbeten för s. k. egentliga byggnadsarbetare.

Om man önskar behålla sysselsättningen inom kraftverkssektorn på da- gens nivå skulle, enligt dessa mycket grova skattningar, samtliga aktua- liserade objekt behöva byggas ut under en 20-årsperiod.

14.3. Beskrivning av kommuner med utbyggnadsobjekt

14.3.1. Ortstyp och befolkning

Av de sammanlagt 22 kommuner i de fyra nordligaste länen, vilka berörs av utbyggnadsobjekt, är nio belägna i Norrbotten och tio i Västerbotten. Sex av kommunerna ligger inom det allmänna och övriga 16 inom det inre stödområdet. Enligt riksdagens beslut år 1972 om den regionala struk- turens uppbyggnad tillhör tre av de berörda kommunerna kategorin primära centra, åtta år regionala centra och elva år kommuncentra. (Se tabell 14.3. )

Befolkningsutvecklingen har under perioden 1965—1974 varit relativt stabil i de kommuner som tillhör kategorin primära centra. Bland regionala centra har Örnsköldsvik, Lycksele och Kalix haft en förhållandevis stabil utveck- ling, medan övriga regionala centra, vilka samtliga ligger i inlandet, har haft en minskande befolkning under samma period. I kommuncentra har befolkningsutvecklingen genomgående varit negativ. Så har t.ex. Jokk- mokk, Pajala och Överkalix förlorat ca 30 procent av sin befolkning under

perioden. En förändring i befolkningsutvecklingen kan iakttas under 1970-talets första hälft. Med något undantag har minskningen i folkmängden antingen dämpats eller förbytts i en ökning. Även i länsplaneringens prognoser för år 1980 och år 1990 räknas med ett fortsatt lugnare utvecklingsförlopp än under 1960-talet.

Nästan samtliga aktuella kommuner kan betecknas som typiska gles- bygdskommuner. Flertalet kommuner har en högre andel boende i glesbygd än genomsnittet för resp. ortstyp. Lägre glesbygdsandel än genomsnittet för ortstypen har endast Gällivare kommun.

I flera av kommunerna har befolkningsminskningen lett till en ogynnsam åldersstruktur med en stor andel av befolkningen i de äldre åldersgrupperna.

Tabell 14.3 Orstyp, befolkningsutveckling, folkmängd samt planeringstal för kom- muner där utbyggnadsobjekt föreligger

Län Orts- Befolkning Kommun typa _

lndextal Folk- Planeringstal (1970 = 100) mängd för år 1980

—_ 1974

1965 1970 1974 Min. Max. Z Strömsund RC 112 100 97 18 000 17 500 18 000 Y Sollefteå RC 111 100 95 26 300 26 500 26 500 Y Örnsköldsvik RC 101 100 100 60 200 59 000 63 000 AC Åsele KC 117 100 95 8 900 8 200 8 600 AC Vilhelmina RC 111 100 99 8 700 8 300 8 700 AC Storuman KC 110 100 95 8 400 7 900 8 300 AC Sorsele KC 116 100 95 4 100 3 700 3 900 AC Vännäs KC 103 100 95 11 500 10600 11000 AC Nordmaling KC 107 100 95 7 700 7 100 7 500 AC Lycksele RC 103 100 99 14 600 14 700 15 300 AC Norsjö KC 107 100 95 10 300 9 400 9 800 AC Robertsfors KC 111 100 98 7 400 7 100 7 500 AC Skellefteå PC 101 100 101 72 100 75 000 79 000 BD Piteå PC!? 95 100 106 34 800 37 500 38 500 BD Arvidsjaur RC 113 100 97 8 100 8 200 8 500 BD Arjeplog KC 115 100 96 4 200 3 900 4 100 BD Boden Pcb 103 100 101 27 500 31000 32 000 BD Jokkmokk KC 126 100 95 7 700 6 800 7 000 BD Gällivare RC 106 100 101 25 600 24 000 24 700 BD Pajala KC 119 100 90 9 700 8 200 8 500 BD Överkalix KC 125 100 92 5 600 5 200 5 400 BD Kalix RC 101 100 101 18400 18500 19000

Totalt 399 800

a PC = primärt centrum, RC = regionalt centrum, KC = kommuncentrum. bPiteå—Luleå—Boden-Alvsbyn utgör tillsammans primärt centrum (Fyrkanten).

Källa: FOB 1965 och 1970 samt respektive läns förslag till länsprogram inom ramen för länsplanering 1974.

Tio av kommunerna har värden på andelen över 65 år som överstiger riks- värdet. Speciellt höga siffror har kommunerna Strömsund, Sollefteå, Åsele, Nordmaling och Robertsfors.

14.3.2. Sysselsättning

Flertalet kommuner har en hög andel sysselsatta inom jord- och skogsbruk och en låg andel inom industri. Detta förhållande avspeglas också i den negativa befolkningsutvecklingen under 1960-talet. Framför allt i de be- folkningsmässigt små kommunerna Sorsele, Åsele, Robertsfors, Vilhelmina, Vännäs, Pajala och Överkalix är jord- och skogsbruket av stor betydelse.

Under senare hälften av 1960-talet fick många av de aktuella kommunerna vidkännas ett kraftigt bortfall av sysselsättningstillfällen. Endast Norsjö i kategorin kommuncentra, Kalix bland regionala centra samt ”Fyrkantskom- munerna” Piteå och Boden hade under denna period en stabil eller positiv sysselsättningsutveckling. Den positiva utvecklingen i Norsjö förklaras bl. a. av kraftverksbyggandet i Bastusel.

Jokkmokks kommun hade under slutet av 1960-talet den största minsk- ningen i sysselsättningen av samtliga berörda kommuner. Den totala sys- selsättningen minskade under femårsperioden med 40 %. Denna nedgång beror främst på bortfallet av ca 800 arbetstillfällen inom kraftverkssektorn. Andra kommuner med speciellt stor minskning av sysselsättningen är Pajala (32 %) och Överkalix (25 %).

Enligt prognosen i länsplanering 1974 beräknas sysselsättningen öka fram till år 1980 i följande primära och regionala centra: Vilhelmina. Lycksele, Skellefteå, Piteå, Arvidsjaur och Boden. I övriga regionala centra förväntas en nedgång men av påtagligt mindre omfattning än under slutet av 1960- talet. För flera av kommuncentra beräknas en ca 15-procentig sysselsätt- ningsminskning under 1970-talet. Den största minskningen förväntas enligt prognosen i Pajala kommun med en nedgång på nästan 30 %.

Byggnadsverksamheten spelar en avsevärd roll för sysselsättningen i flera av de berörda kommunerna. Andelen sysselsatta inom denna näringsgren överstiger i nästan alla kommunerna riksgenomsnittet. Särskilt höga an- delstal finns i inlandskommunerna Jokkmokk (27 %), Norsjö (22 %) och Arjeplog (20 %). I dessa tre kommuner pågick relativt stora kraftverksbyggen vid mättidpunkten år 1970. Att de har en så förhållandevis hög andel bygg- sysselsatta får dock främst förklaras av en omfattande utpendling — ofta över långa sträckor — till andra delar av länet eller till andra län.

1 tabell 14.4 redovisas dels antalet sysselsatta i byggverksamhet 1970 samt länsstyrelsernas prognoser för år 1980, dels antalet yrkesverksamma bygg- nadsarbetare enligt Byggnadsarbetareförbundets register och andelen av des- sa som är över 55 år. Skillnaden i antalet sysselsatta är som framgår av tabellen avsevärd mellan de två definitionerna. Detta beror huvudsakligast på att i folkräkningarna inräknas i näringsgrenen byggnadsverksamhet även andra yrkeskategorier än de s.k. egentliga byggnadsarbetarna. Prognoserna innebär för flertalet kommuner ett omfattande bortfall av sysselsättning inom byggnadsverksamhet fram till år 1980. Sysselsättnings- minskningen beräknas uppgå till mellan —7 % (i Vilhelmina) och —56 % (Gällivare och Norsjö).

Den i dag yrkesverksamma byggarbetskåren kännetecknas, som framgår av tab. 14.4, av hög genomsnittsålder. Tillsammans med den för 1970-talet beräknade minskningen i byggverksamheten kommer detta att leda till be- tydande avgång under de närmaste åren. I flertalet av de berörda kom- munerna är mer än 50 % av de yrkesverksamma över 55 år. Detta gäller enbart byggnadsarbetare anslutna till Svenska Byggnadsarbetareförbundet.

Arbetslösheten inom byggnadssektorn i de berörda kommunerna låg un- der perioden 1972—1974 i de flesta fall på en betydligt högre nivå än den genomsnittliga arbetslösheten i resp. län. Detta är särskilt fallet i de små kommunerna Pajala, Överkalix, Arvidsjaur, Åsele, Vilhelmina och Sorsele, men även i Sollefteå och Strömsund. Det kan noteras att i de kommuner

Tabell 14.4 Byggsysselsättning

Kommun/län Antal sysselsatta i Byggnadsarbetare an- byggverksamhet slutna till Svenska Byggnadsarbetareför- bundet Antal Andel av yrkesverk- de yrkes- samma verksam— byggnads— ma som är Förändr. arbetare över 55 år

1970 1980 % 1974 % Strömsund 845 650 — 23 475 52 Hela Z-län 6 376 5 300 — 17 2 962 43 Sollefteå 1 193 950 — 20 741 50 Örnsköldsvik 2 545 2 050 — 19 1 022 37 Hela Y-Iän 11978 10150 — 15 5 371 — Åsele 460 349 — 24 139 44 Vilhelmina 469 434 — 7 170 61 Storuman 437 485 +11 160 64 Sorsele 153 109 — 27 54 61 Vännäs 308 240 — 22 212 53 Nordmaling 315 236 — 25 133 64 Lycksele 684 568 — 17 222 59 Norsjö 875 383 — 56 163 50 Robertsfors 215 163 — 24 90 68 Skellefteå 2 575 2 109 — 18 955 50 Hela AC-län 10 689 8 789 — 18 3 534 41 Piteå 1 843 1 305 — 29 800 46 Boden ] 109 875 — 21 558 40 Arvidsjaur 392 270 — 31 105 55 Arjeplog 328 170 — 48 110 53 Jokkmokk 716 505 — 29 530 39 Gällivare 1 589 700 — 56 625 32 Pajala 423 220 — 48 210 60 Overkalix 257 140 — 46 135 75 Kalix 776 560 — 28 430 59 Hela BD-län 11621 10119 — 13 6098 43 Totalt länen 40 664 34 358 — 16 17 965

Källa: FoB 1970, förslag till länsprogram inom ramen för länsplanering 1974 samt medlemsuppgifter från Svenska Byggnadsarbetareförbundet.

där kraftverksprojekt pågått under den studerade perioden (t. ex. i J okkmokk, Arjeplog, Norsjö och Storuman), ligger arbetslösheten på en förhållandevis låg nivå.

Det antal arbetstillfällen som finns inom en lokal arbetsmarknad är av

väsentlig betydelse för individens trygghet och för möjligheterna till val mellan yrken och arbetsplatser. Det lokala befolkningsunderlaget ger indirekt information om förutsättningarna att lokalt tillfredsställa dessa krav. Nästan alla de här diskuterade kommunerna har ett mycket litet lokalt befolk- ningsunderlag. I de flesta kommuner av kategori regionala centra och kom- muncentra bor mindre än 25000 människor inom 30 till 40 km avstånd från centralorten i resp. kommun vilket innebär pendlingstider uppemot 45 minuter. Visserligen har byggarbetskraften traditionellt tolererat längre pendlingstider än 45 minuter men även efter en sådan justering måste de flesta av de nu aktuella lokala arbetsmarknaderna ses som ytterst ofull- ständiga.

Om den lokala tillgången på arbetstillfällen är otillräcklig måste människor flytta eller långpendla. Pendling är vanlig inom byggnadsverksamhet där arbetena är av korttidskaraktär och arbetsplatsernas lägen varierar. Framför allt vid större projekt av engångskaraktär, t. ex. kraftverksbyggen. uppkom- mer betydande pendlingsströmmar.

Flertalet av de aktuella kommunerna hade år 1970 en stor nettoutpendling. Endast Norsjö och Arjeplog bland kommuner av kategorin kommuncentra och Gällivare och Kalix bland regionala centra hade större inpendling än utpendling år 1970. Pågående större kraftverksarbeten år 1970 i Norsjö och Arjeplog avspeglas i dessa siffror.

14.4. Regionalpolitiska åtgärder och synpunkter

14.4.1. Regionalpolitiskt stöd

Regionalpolitiskt stöd har utgått sedan år 1965. De regionalpolitiska medlen spänner över ett brett register av åtgärder. Förutom medel som direkt syftar till att påverka näringslivets utbyggnad och lokalisering finns t. ex. de ar- betsmarknadspolitiska insatserna, den kommunala skatteutjämningen, olika selektiva beslut från statsmakternas sida samt den offentliga sektorns ex- pansion, vilket tillsammantaget kan ge betydande regionalpolitiska effekter. Av tabell 14.5 framgår lokaliseringsstödets omfattning och dess sysselsätt- ningseffekt under perioden 1965—1975. Merparten av det statliga lokalise- ringsstödet har gått till de större kommunerna i kustlandet.

1 de företag som mottagit lokaliseringsstöd har sysselsättningen i de fyra aktuella länen ökat med nära 14400 nya arbetstillfällen under 1965—1975. De av utbyggnadsförslag berörda kommunerna svarar med ca 7 000 arbets- tillfällen för nästan hälften av detta antal. De kraftigaste sysselsättnings- ökningarna i absoluta tal har skett i Skellefteå, Örnsköldsvik, Piteå och Strömsund. Sysselsättningsökningen ställd i relation till det ursprungliga antalet industrisysselsatta i resp. kommun ligger högst i inlandskommunerna Strömsund, Vilhelmina, Arvidsjaur, Storuman, Åsele, Jokkmokk och Pajala.

Den genom lokaliseringsstödet ökade sysselsättningen kan jämföras med de ca 50000 årsarbetare som skulle behövas vid en utbyggnad av samtliga studerade projekt. Detta är i stort sett fyra gånger så många som den re- gistrerade ökningen i lokaliseringsföretag inom de fyra nordligaste länen. Sysselsättningen inom byggnadsverksamhet är dock av övergående karaktär

Tabell 14.5 Lokaliseringsstödet och dess sysselsättningseffekt 1965-1975

Kommun/län Antal företag Totalt loka- Sysselsättnings- liseringsstöd ökning t. o. m. t.kr. 1975

Strömsund 23 40 100 + 482” Totalt Z-län 97 195 900 + 2 119 Sollefteå 14 37 000 + 217 Örnsköldsvik 40 123 200 + 1 062 Totalt Y-Iän 131 564400 + 3 732 Åsele 7 19 300 + 275 Vilhelmina 5 17 800 + 172 Storuman 4 38 300 + 281 Sorsele 3 14 400 + 37 Vännäs 3 4 300 + 47 Nordmaling 5 39 800 + 89 Lycksele 12 20 100 + 227 Norsjö 9 21 000 + 307 Robertsfors 8 13 500 + 89 Skellefteå 64 149 200 + 2 247 Totalt AC-län 159 501 700 + 4 681 Piteå 21 85 200 + 458 Arvidsjaur 8 15 700 + 178 Arjeplog 3 5 800 + 41 Boden 11 22 900 + 103 Jokkmokk 5 14 700 + 93 Gällivare 10 17 600 + 46 Pajala 4 5 000 + 63 Overkalix ] 100 — 1 Kalix 11 46 900 + 364 Totalt BD-län 135 436 600 + 3 838 Summa for de fyra länen 522 1 698 600 + 14 370 Riket 1 176 3 303 000 + 36 700

a Källa: Arbetsmarknadsdepartementet.

medan industrisysselsättningen är mera permanent. Vid en total utbyggnad under en 20-årsperiod skulle det genomsnittliga antalet sysselsatta vid kraft- verksbyggen uppgå till ca 2 500 personer. Det bör då uppmärksammas att en sådan total utbyggnad knappast kan komma ifråga. Med denna reservation skulle utbyggnaderna i ett 20-årsperspektiv kunna innebära ett sysselsätt- ningstillskott som går att jämföra med resultaten av något eller några års regionalpolitiskt stöd i de fyra nordligaste länen.

Utbyggnadernas potentiella betydelse ökar emellertid om man beaktar att lokaliseringsstödet — som redan påpekats — för de direkt berörda kom-

munerna gett ca 6 000 sysselsättningstillfallen. Räknat enbart för de direkt berörda kommunerna skulle en total utbyggnad under en 20-årsperiod kun- na ge ett årligt sysselsättningstillskott som motsvarar inemot hälften av lokaliseringsstödets effekter under perioden 1965—1975.

Skatteutjämningsbidraget är en stödåtgärd av generell art. Inkomstnivån , och förvärvsintensiteten är i allmänhet låg i de aktuella kommunerna. Kom- munalekonomiskt innebär detta en låg egen skattekraft. För att åstadkomma en allmän utjämning av standarden kommunerna emellan utgår skatte- * utjämningsbidrag. »

Totalt erhöll de 22 kommunerna drygt 300 miljoner kronor år 1974, vilket * motsvarar ca 20 % av Skatteutjämningsbidraget till rikets samtliga kom- muner. De största skatteutjämningbidragen sett per invånare gick till Över- kalix och Pajala kommuner. Även till fjällkommunerna i Västerbottens län samt till Arjeplog och Strömsund utgick stora belopp räknat 1 kr per invånare.

För att bibehålla den nuvarande omfattningen på den kommunala verk- samheten skulle kommunerna utan skatteutjämningsbidrag behöva höja sin kommunalskatt med i medeltal 15,20 kr. 1 Pajala och Överkalix skulle ut- debiteringen år 1974 ha varit mer än fördubblad och legat över 50 kr per skattekrona.

Då större delen av Skatteutjämningsbidraget kan förutsättas bli använt för driftsutgifter, där löner utgör en dominerande post, ger bidraget påtagliga sysselsättningseffekter. För de nu diskuterade kommunerna skulle ökningen i sysselsättning tillsammantaget kunna röra sig om mellan 3 000 och 6 000 arbetstillfällen. Detta ligger i stort sett på samma nivå som den beräknade effekten av lokaliseringsstödet.

14.4.2. Regionalpolitiska uttalanden

( Riksdagen fastställde år 1972 en plan för den regionala strukturen. De spe- | ciella problemen i framförallt norra Norrland föranledde särskilda uttalanden | i samband med klassificeringen. I fråga om ett antal kommuner betonades

att särskilda åtgärder kan bli aktuella för att de för ortsnivån avsedda funk- [ tionerna skall kunna upprätthållas. Av kommunerna med utbyggnadsprojekt ' gäller detta de regionala centra Kalix, Gällivare, Arvidsjaur. Lycksele, Vil- ' helmina, Strömsund och Sollefteå samt Jokkmokk, Arjeplog, Överkalix, | Pajala, Storuman, Sorsele, Åsele och Norsjö i kategorin kommuncentra, | dvs. totalt 15 av de 22 kommunerna.

I länsprogrammen finns samlade länsstyrelsernas samt kommunernas och övriga remissorgans syn på de regionalpolitiska frågorna. Där redovisas också olika åtgärdsförslag. Här återges synpunkter med direkt anknytning till pla- nerna på vattenkraftutbyggnader. Vidare berörs några synpunkter som fram- förts beträffande turism och friluftsliv.

I Norrbottens län berörs framför allt Jokkmokks kommun samt kom- munerna längs Kalix älvdal av utbyggnadsplanerna. Länsstyrelsens kom- mentarer och remissorganens yttranden är koncentrerade till utbyggnads- förslagen i Kalix älv samt till effekterna av den minskade kraftverkssys- selsättningen i Jokkmokks kommun. Övriga utbyggnadsförslag i länet om- nämns inte.

Kalixälvens utbyggnad diskuteras bl. a. av Överkalix kommun, som me-

nar att en utbyggnad av älven bör lösas samtidigt med frågan om indu- strialisering av kommunerna i älvdalen. Den fackliga centralorganisationen i Överkalix framhåller den upprustning av vägnätet som blir ett resultat vid en eventuell utbyggnad. Pajalas socialdemokratiska förening uttalar öns- kemål om att en drifts- och underhållscentral förläggs till Tärendö i Pajala kommun. En intressekonflikt mellan en utbyggnad av älven och den kvar- varande jordbrukarkåren uppmärksammas av Överkalix LRF-förening.

Beträffande sysselsättningsutvecklingen i Jokkmokks kommun konsta- terar länsstyrelsen, att den minskande sysselsättningen till följd av ned- trappningen av vattenkraftutbyggnaden i Lule älv borde såväl tids- som sysselsättningsmässigt väl motivera tillkomsten av ett aluminiumsmältverk i kommunen. Om inte detta kan förverkligas hävdar länsstyrelsen, att staten under alla förhållanden har ett särskilt ansvar för sysselsättningen i Jokk- mokk. En arbetsgrupp inom Jokkmokks FCO, arbetarkommunen och SSU- föreningen kräver att statens vattenfallsverk skall uppföra aluminiumverket för att därigenom trygga rekryteringen av byggarbetskraft till projektet.

Länsstyrelsen påpekar turismens begränsade näringspolitiska betydelse. I ljällområdet har dock, enligt länsstyrelsen, turismen en regionalpolitisk betydelse.

I Västerbottens län har ett stort antal objekt aktualiserats. Dessa berör huvudparten av kommunerna. Många av objekten måste emellertid anses vara av marginell betydelse från sysselsättningssynpunkt. Endast Storumans kommun har i Iänsprogramsammanhang kommenterat utbyggnadsplanerna. Man menar därvid att det mest konkreta utbyggnadsförslaget — Klippen — pga. projektets storlek i förhållande till den lokala arbetsmarknaden i Tär- naområdet medför ett betydande tillskott i lokalnäringarna, framför allt inom servicesektorn. Enbart beträffande de älvar där mer konkreta utbyggnads- planer föreligger, dvs. Ångermanälven och Byske älv, nämns i förslaget till länsprogram 1974 att intressekonflikter föreligger mellan kraftutbygg- nader och rekreation. Även Lögdeälven, Rickleån och Bureälven framhålles som betydelsefulla från rekreationssynpunkt. För övrigt nämns särskilt Vindelådalen och Tärna-Graddisområdet som viktiga rekreationsområden.

] Västernorrlands län är de aktualiserade objekten så pass små och fåtaliga att de både från arbetskrafts- och energisynpunkt bör vara av marginell betydelse. De har icke heller behandlats i förslaget till länsprogram.

Inte heller i förslaget till länsprogram för Jämtlands län behandlas några vattenkraftobjekt. Länsstyrelsen föreslår att vattenregleringsmedel i större utsträckning än för närvarande bör kunna användas för att stimulera sys- selsättningen.

14.5. Vattenkraftutbyggnaders effekter på sysselsättning, befolkningsutveckling och kommunal ekonomi

Geografiska institutionen i Umeå gjorde i sin studie för den sehlstedtska utredningen utförliga kartläggningar av vattenkraftutbyggnaders effekter på sysselsättning, befolkningsutveckling, arbetslöshet och kommunal ekonomi. I detta avsnitt lämnas en kort redogörelse för några av huvudresultaten. Vidare diskuteras något mera ingående de långsiktiga direkta sysselsätt-

ningseffekterna av utbyggnader.

De utförda analyserna visar att arbetslösheten i en del av de studerade kommunerna har påverkats kraftigt under utbyggnadstiden, medan effek- terna i andra kommuner varit relativt små. [ vissa fall kan konstateras en kraftig ökning av arbetslösheten strax före byggstarten. En förklaring till detta kan vara att vissa personer, t. ex. undersysselsatta inom de areella näringarna, vilka tidigare inte ansett det vara meningsfullt att registrera sig vid arbetsförmedlingen, anmäler sig då man får reda på att ett kraft- verksbygge skall påbörjas i kommunen. Beträffande effekterna av bered- skapsarbetenas omfattning tyder studierna på att ett kraftverksbygge har l liten inverkan. '

Gemensamt för huvudparten av de kommuner där vattenkraften byggts ut har varit en minskande folkmängd. Denna utveckling bromsas i de flesta fall upp och övergår i vissa fall i en temporär befolkningsökning i samband med anställningstoppen. Detta sker snarare genom att utflyttningen minskar ' än att någon större inllyttningsökning uppkommer. Någon permanent för- , bättring av befolkningsutvecklingen kan knappast konstateras. "

En viktig frågeställning i samband med utbyggnaders effekter på servicen är ifall en utbyggnad leder till eller kan motverka kapitalförluster. Mot bak- grund av att llertalet av de aktualiserade kraftverksprojekten är förhållan- devis små samt arbetena har tillfällig karaktär är det sannolikt att behovet av nyinvesteringar är litet. Snarare kan man räkna med att kapitalförluster undviks under byggtiden genom att ledig kapacitet tas i anspråk.

Det tillskott av sysselsättningstilllällen som en kraftverksutbyggnad ger medför att kommunens eget skatteunderlag (dvs. före tillskott från staten) förstärks. De för kraftverksutbyggnader aktuella kommunerna kännetecknas emellertid av låg egen skattekraft och hög skattekraftsgaranti. Detta innebär att en ökad skatteinkomst från de egna invånarna inte resulterar i ökade , kommunala totalintäkter, eftersom Skatteutjämningsbidraget reduceras med ' motsvarande belopp. Endast vid ett ökat antal mantalsskrivna invånare ökar de kommunala totalintäkterna. .

Av långsiktig ekonomisk betydelse för den omgivande bygden är de reg- ; leringsavgifter som kraftverksföretaget erlägger (enligt vattenlagen 4 kap. [ 14—15 åå). Vattendomstolen fastställer avgifternas storlek. vilka gäller i tio- , årsperioder, varefter de omprövas. Medlen används för två olika syften,. dels för att förebygga eller minska skador eller olägenhet som vållas genom [ företaget och för att gottgöra sådan skada eller olägenhet som ej kan ersättas enligt vattenlagens regler, dels för att tillgodose annat ändamål beträffande den av företaget berörda bygden. I det senare syftet används medlen bl. a. för enskilda vägar, vägbelysning, elektrifiering, vattenledningar, sport, fri- tidsverksamhet och turism.

Länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län behandlar i förslaget till länsprogram möjligheterna att, i större utsträckning än för närvarande, kunna använda regleringsmedlen för sysselsättningsskapande åtgärder. Detta skulle t. ex. kunna ske i form av lån till enskilda företag, för iordningsställande av industrimark och för byggande av kommunala industrihus.

Skogsstyrelsen har beräknat att genom utbyggnad av samtliga redovisade projekt skulle minst ca 30 000 ha skogsmark förloras, motsvarande en pro-

duktionsförlust av 80 000 m3sk/år. Denna virkesmängd motsvarar enligt styrelsen ca 60 heltidssysselsatta i skogsbruket och ca 150 i förädlingsin- dustrierna. Som ett exempel kan nämnas att en total utbyggnad av Ka- lixälven enligt styrelsens beräkningar skulle motsvara 25 heltidssysselsatta i skogsbruket och ca 60 i förädlingsindustrierna.

Påverkan på jordbruket är svår att uppskatta på grund av att bortfall av förhållandevis små ytor indirekt kan dra med sig nedläggningar av hela brukningsenheter. Vad beträffar den älvanknutna turismens sysselsättnings- effekter i nuläget är dessa ofullständigt kartlagda och det är inte i alla fall självklart att en utbyggnad kvantitativt påverkar turismens omfattning ne- gativt.l

Den stora delen av sysselsättningseffekterna inträffar naturligtvis i sam- band med utbyggnaden. Skötsel av anläggningar, underhåll och reparationer kräver förhållandevis lite arbetskraft. Det förefaller dock rimligt att räkna med att denna typ av permanenta arbetsuppgifter vid en fullständig ut- byggnad av en älv av Kalix älvs storlek skulle kunna kräva inemot 100 årsarbeten.

Utredningen har ej haft tillgång till ett fullständigt material för att bedöma de långsiktiga sysselsättningseffekterna av vattenkraftutbyggnader. Det fö- refaller dock möjligt att anta att det direkta bortfallet av arbetstillfällen är förhållandevis begränsat och att det till en del kompenseras genom ny- tillskapade permanenta arbetsuppgifter.

14.6. Beskrivning av kraftverksbyggaren

14.6.1. Enkätundersökning

För att få en klarare bild av "vattenrallarens profil" har Geografiska insti- tutionen vid Umeå universitet på utredningens uppdrag utfört en om- fattande enkätundersökning. Ett huvudsyfte med denna undersökning har varit att belysa arbetskraftsrekryteringen till kraftverksbyggen. Ett antal på- gående utbyggnader har studerats för att ge underlag för slutsatser om tänk- bara rekryteringsförhållanden och lokala effekter vid de redovisade projek- ten. 1 det följande lämnas endast vissa huvudresultat från undersökningen. För en mera utförlig redogörelse hänvisas till Geografiska institutionens rapport.

Bland de totalt 19 vattenkraftutbyggnader som pågick i september 1974 har ett urval gjorts. Detta har begränsats till fem projekt med en sammanlagd arbetsstyrka på 1 000 personer. Av dessa tillhör 740 personer kategorin kol- lektivanställda och utgör ca 30 % av det totala antalet kollektivanställda vid samtliga pågående kraftverksbyggen i de fyra nordligaste länen år 1974_. De fem projekten är följande: Randi i Jokkmokks kommun, Juktan i Stor- uman—Sorsele kommuner, Selsforsen i Skellefteå kommun samt Näsaforsen och Olden i Krokoms kommun.

Inställningen till enkätundersökningen har genomgående varit mycket positiv bland de kollektivanställda och tjänstemännen. Efter påminnelser har erhållits en genomsnittlig svarsprocent på 84 %.

1I den studie som Geo- grafiska institutionen i Umeå gjort för utred- ningens räkning lämnas en ingående genomgång av tillgängliga metoder för att mäta sysselsätt- ningseffekter av en viss turism. Bristen på basda- ta gör det dock ej möjligt att använda dessa meto- der i utredningen för ex- akta kalkyler.

* Medianåldern anger att 50 % av populationen är yngre och 50 % är äldre än den angivna åldern.

2 Mantalsskrivnings- kommun vid anställ- ningstillfa'llet.

14.6.2. Rekryteringen

Undersökningen visar att medianåldernl är 42 år bland de kollektivanställda och 37 år bland tjänstemännen. Totalt sett är 44 % av de kollektivanställda över 45 år. Detta är en lägre andel än genomsnittligt för Byggnadsarbe- tareförbundet.

I tabell 14.6 redovisas de olika anställningskategoriernas rekryterings- fördelning sammantagen. Med lokal rekrytering avses därvid rekrytering från utbyggnadskommunen, medan regional rekrytering avser länet i övrigt. ,

Vid de studerade projekten kommer närmare 50 % av de anställda från ! utbyggnadskommunen,2 drygt 30% från länet i övrigt och 11 % från de % omkringliggande länen. Variationerna i rekryteringsfördelning är emellertid i stora mellan projekten. Dessa skillnader hänger bl. a. samman med var ti- digare kraftverksprojekt i samma eller annan entreprenörs regi ägt rum. Så har t.ex. en stor del av arbetsstyrkan från det färdigställda Akkats i Jokkmokks kommun överflyttas till Vattenfalls bygge i Randi i samma kommun.

Om den nuvarande hemortskommunen sammankopplas med födelse- kommunen förstärks bilden av rekryteringens snäva geografiska avgräns- ning. Mer än en tredjedel av den studerade totalpopulationen har både sin födelseort och nuvarande hemort i utbyggnadskommunen. De som både har sin födelseort och nuvarande hemort inom länet uppgår till 72 %.

Fyramilsgränsen, eller 45 minuters restid, brukar i en del planeringssam- manhang användas som uttryck för lämpligt längsta avstånd vid regelbunden daglig pendling. Dagpendlingsavstånd därutöver och veckopendlingsavstånd upp till 20 mil skulle kunna betraktas som ett mellansteg på pendlingsskalan — en s.k. regional byggarbetsmarknad. '

Endast ca en tredjedel av arbetsstyrkan bor hemma och har kortare avstånd : än fyra mil till arbetet. Totalt dagpendlar något mer än 50 % av hela ar- betsstyrkan. Ungefär en tredjedel av dagpendlarna har därvid mer än fyra mils enkel resa till arbetet och så mycket som 17 % av de kollektivanställda I och 10 % av tjänstemännen har mer än 6 mil enkel resa mellan bostad och arbetsplats. Det kan här vara skäl att nämna att de anställda vid Vat- tenfalls byggen har resebidrag vid dagpendling upp till 7 mil enkel resa. Vid avstånd därutöver utgår dagtraktamenten. Detta är bl. a. ett sätt att 1 1

Tabell 14.6 Rekrytering av samtliga yrkeskategorier (kollektivanställda + tjänste- män + underentreprenörer) ,;

Projekt Antal Lokalt Regio- Från Från övr. Från % nalt grann- Sverige Norge Uf) län % % % Randi 205 81,5 15,1 2,0 1,4 — Juktan 279 39,4 41,9 17,6 1,1 — Selsforsen 75 560 22,7 13,3 8.0 — Näsaforsen 45 31 ,1 55,6 2,2 4,4 6,7 Olden 279 36,0 33,7 11,8 12,8 5,7

32,2 11,0 5,8 2,2

Totalt

reducera inkvarteringsbehovet i barackerna.

De kollektivanställdas genomsnittliga resväg vid veckopendling uppgår vid de undersökta projekten till ca 15 mil enkel resa. Inom tjänsteman- nakategorin varierar genomsnittsavståndet betydligt mellan projekten. Genomgående är antalet personer med mycket långa avstånd (dvs. mer än 30 mil) litet.

Så gott som alla resor mellan bostaden och arbetsplatsen företas med bil. De flesta åker i egen bil utan passagerare.

Möjligheterna att hyra rum på den lokala bostadsmarknaden är i allmänhet starkt begränsade i de ytstora inlands- och fjällkommunerna. Vid de större projekt som har studerats bor ca 90 % av veckopendlarna i barack under veckorna'.

14.6.3. Tidigare sysselsättning

I de studerade projekten kommer i genomsnitt ca 45 % av de kollektiv- anställda direkt från ett annat kraftverksbygge. Andelen överflyttade från annat kraftverk är betydligt högre vid'Vattenfalls byggen än vid de privata.

Som framgår av tabell 14. 7 kommer därnäst i storleksordning den "direkta nysysselsättningseffekten", dvs. personer som tidigare var arbetslösa, i be- redskapsarbete/arbetsmarknadsutbildning eller i utbildning/militärtjänst. Totalt sett uppgår dessa grupper till 32 %.

Den relativt höga andelen arbetslösa har föranlett mera ingående studier av arbetslöshetens varaktighet. Av tidsskäl har denna kontroll endast kunnat genomföras bland de anställda som rekryteras inomkommunalt till Oldens och Näsaforsens kraftverksbyggen i Krokoms kommun samt till Juktans kraftverksbygge i Storuman. Studierna visar att det framför allt rör sig om s. k. mellan-jobb-arbetslöshet för byggnadsarbetare. Ca 65 % av de studerade personerna har varit arbetslösa en månad eller mindre. Bland dessa finns också de som mellan avslutad skol- eller militärutbildning gått arbetslösa några veckor innan de fått arbete vid kraftverksbyggena. Övriga 35 % har

Tabell 14.7 Sysselsättning strax före nuvarande anställning — kollektivanställda (%)

Projekt Totalt Randi' Juktan Sels— Näsa- Olden forsen forsen Antal 132 190 57 35 193 607 Vid kraftverksbygge 66,7 61,1 36,8 34,3 16,1 44,2 Övrig byggverksamhet 4,6 2,0 31,6 14,3 12,4 9,4 — 6,7 5,1 lndustriverksamhet 3,0 5 ,8 5,3 Eget jordbruk/skogsbruk 2,3 5,3 — Beredskapsarb./arbets-

marknadsutbildning 1 5 3,2

5,7 5,7 4,3

7,0 5 7 8,3 4 9

Arbetslös 15,9 20,0 8,8 3732 35,8 2431 Utbildn./militärtjänst 3,0 — 5,3 - 6,7 3,3 Annat 3,0 2,6 5,2 2,8 8,3 4,7

Summa 100,0 100,0 100_o 100,0 100,0 100,0

' Sociala aspekter på bo- endet i anläggningsbyar behandlas bl. a. i en 50- ciologisk rapport från Göteborg. (Hofmaier- Karlsson: Ett anlägg är alltid ett anlägg - en studie av tillfälligt bosat- ta arbetare i raffinaderi- bygget i Lysekil, stencil, soc. inst., Göteborgs univ. 1974.) Frågan be- handlas också i betän- kandet (SOU 1975:44) Etablering av miljöstö- rande industri.

varit utan sysselsättning på den öppna marknaden mer än en månad före kraftverksanställningen. Under denna tid har emellertid beredskapsarbete funnits att tillgå i flera fall.

En kartläggning två år bakåt i tiden från anställningstillfallet visar. att en stor del av de sysselsatta har haft återkommande kontakter med ar- betsförmedlingen pga. kortare arbetslöshetsperioder(speciellt vintertid), kor- tare kommunala beredskapsarbeten samt arbetsmarknadsutbildning. Sam- manfattningsvis kan emellertid konstateras att ett kraftverksbygge framför l allt häver kortare arbetslöshetsperiöder och under några år kan ge personer ' med dålig arbetsmarknadssituation en mer stabil sysselsättning. 1

Varje intervjuad person har tillfrågats om tidigare erfarenhet av kraft- verksarbete under det senaste tiotalet år, och i så fall vid vilka projekt man arbetat, samt anställningsperiod vid varje projekt. Detta material ger en ; bild av rörligheten mellan olika kraftverksprojekt.

Av undersökningen framgår att totalt sett närmare 75 % av de undersökta personerna har arbetat vid kraftverksbygge tidigare. Vid Vattenfalls båda byggen uppgår andelen till i genomsnitt ca 85 %, medan den bland de tre privata byggena sammantagna ligger strax under 60 %. Genomgående för samtliga fem projekt är att andelen som någon gång tidigare varit anställda vid ett kraftverksbygge är högre bland tjänstemännen än bland de kollek- tivanställda.

Vid Vattenfalls båda byggen Randi och Juktan har de anställda i genom- snitt arbetat mer än hälften av de senaste tio åren vid kraftverksbyggen. Vid de tre privata byggena är bilden annorlunda. Genomsnittligt har man arbetat betydligt kortare tid vid kraftverksbygge. Man har däremot arbetat förhållandevis länge inom övrig byggnadsverksamhet.

Intressant att notera är att de kollektivanställda vid de fem projekten till en mycket liten del består av personer som under perioden från och med år 1965 övergått från andra näringar. Det kan vidare observeras att den studerade byggarbetskraften har varit arbetslös endast under mycket kort tid, medan tiden i beredskapsarbete och arbetsmarknadsutbildning är förhållandevis mycket längre.

Ett tungt vägande skäl till att det aktuella kraftverksarbetet valdes är enligt intervjuundersökningen tidigare arbete för entreprenören. Totalt sett , gäller detta för 60 % av de kollektivanställda. De relativt sett goda in- 1, komsterna vid kraftverksbygget har utgjort ett betydelsefullt skäl för att ta ; anställning. Totalt har 25 % angivit detta som ett av skälen. I genomsnitt 30 % av de kollektivanställda vid de fem projekten har angivit närheten till bygget som betydelsefullt. Intressant är också att drygt en fjärdedel av de kollektivanställda hade alternativt arbete att välja på, framför allt inom den övriga byggnadssektorn, men även inom industrisektorn.

Huvudparten av rekryteringen av kollektivanställda till de fem projekten har skett via direkt överflyttning, egen eller bekants kontakt med entre- prenadföretaget eller att entreprenören kontaktat personen. Arbetsförmed- lingens förhållandevis begränsade roll vid rekryteringen av byggnads- och anläggningsarbetare bör noteras. Detta gäller speciellt vid Vattenfalls båda byggen, till vilka endast rekryterats ca 11 % via arbetsförmedling jämfört med 29 % till de privata byggena.

Frågor har ställts angående de anställdas framtidsförväntningar efter nu- varande sysselsättning.

Mer än hälften av de kollektivanställda har angett att de ej vet vad de kommer att ha för sysselsättning efter nuvarande anställning. Inte oväntat är det de som strax innan var arbetslösa som är mest osäkra om sin framtida sysselsättning, men även bland dem som strax innan var sysselsatta vid kraftverksbyggen är osäkerheten stor.

Vidare framgår att 30 % har angett att de tror att de kommer att arbeta vid kraftverksbygge även efter det nuvarande arbetet. En jämförelse mellan de vattenfallsanställda och de anställda hos de privata entreprenörerna visar att en betydligt högre andel av Vattenfalls arbetskraft räknar med fortsatt ! 1

[ 14.6.4 Sysselsättning efter nuvarande anställning | 1 | 1

kraftverksanställning direkt efter den nuvarande (38 mot 21 %).

Till skillnad från de kollektivanställda är tjänstemännen betydligt säkrare om fortsatt anställning vid annat kraftverksbygge. Nästan 60 % av tjäns- temännen räknar med fortsatt anställning vid annat kraftverksbygge, me- dan 36 % ej vet vad de kommer att göra efter nuvarande anställning.

Drygt en fjärdedel av de kollektivanställda kan enligt enkäten tänkas acceptera arbete på långt avstånd hemifrån. Av dessa tror närmare hälften att även nästa anställning kommer att vara vid ett kraftverksbygge. Närmare 40 % av de tillfrågade accepterar inte arbete på långt avstånd från hemorten. [ motiven till svaren anges att inställningen till frågan framför allt beror på Iöne- och traktamentsöverenskommelser, hur familje- och bostadsför- hållanden kan ordnas samt osäkerheten om framtida arbetsmarknadssitua- tion i hemorten.

14.7. Kommunvisa kommentarer

Syftet med detta avsnitt är att göra en kommunvis bedömning av kraft- verksobjektens effekter på arbetsmarknaden och möjligheterna att uppnå de regionalpolitiska målen. Bedömningen avser dels objektens betydelse från lokal arbetsmarknadssynpunkt, dels rekryteringsförutsättningar såväl inom den lokala arbetsmarknaden som inom ett rimligt veckopendlings- avstånd.

Viktiga underlag för bedömningen i föreliggande avsnitt utgörs av en jämförelse mellan de redovisade objektens arbetskraftsbehov och nuläges- uppgifter beträffande kommunernas byggarbetskår, den totala arbetslöshe- tens och därigenom byggarbetslöshetens storlek, byggarbetskraftens ålders- struktur samt länsstyrelsens prognoser över byggnadssektorns utveckling fram till år 1980 och år 1990.

Kom mentarerna rör endast de mest konkreta utbyggnadsplanerna, dvs. de där sysselsättningsuppgifter föreligger. Skälet till detta är att många av ut- byggnadsplanerna är mer en notering av utbyggnadsresurser än konkreta planer. Därav följer också att objekten rimligtvis inte kommer att förverkligas inom en nära framtid. Som redan påpekats i detta kapitels inledning kommer vid ett eventuellt förverkligande av dessa objekt sannolikt att råda helt förändrade förhållanden beträffande såväl projektutfonnning som arbets-

marknadens utseende i de skilda regionerna. Vid framtida beslut om ut- byggnaders lokalisering och tidläggning blir det således nödvändigt att genomföra analyser liknande de som här görs för de nu konkreta utbygg— nadsförslagen.

I de följande kommunvisa kommentarerna behandlas endast de 14 kom- muner som berörs av konkreta utbyggnadsplaner. I de övriga åtta av de tidigare uppräknade kommunerna finns inga objekt med konkreta utbygg- nadsplaner.

14.7.1. Kalixälven

I den tidsplan som Vattenfall angivit för hela Kalix älvs utbyggnad förutsät- ter man en sysselsättningsmässig koordinering med utbyggnader i Lule älv. Betydelsefullt för diskussionen om sysselsättningseffekter är här vilken ; rekryteringsstrategi Vattenfall använder vid en eventuell utbyggnad. Man 1 kan vänta en betydande överflyttning från pågående utbyggnader i Gälliva- | re och Jokkmokks kommuner. Under etapp 1 av Kalixälvens utbyggnad kan Vattenfall enligt tidigare erfarenheter skaffa sig en basstyrka via överflyttning som man sedan använder under hela älvens utbyggnad. Kompletteringar till denna styrka kommer dock efterhand att behöva göras. Det är dock att märka att etapp 1 är den mest arbetskraftskrävande, varför nyrekry- teringsbehovet kommer att vara lågt vid eventuell fortsättning med etap- perna 2 och 3.

Kalixälvens utbyggnad måste genom dess storlek ses i ett större regionalt perspektiv. Den stora satsningen på en industriell utbyggnad i Luleå. och följdinvesteringar av denna, innebär under utbyggnadsfasen ett betydande ”byggarbetskraftssug” som riktar sig mot bl. a. kommunerna i Kalix älvdal, vilket kan leda till en viss utflyttning av byggarbetskraft. Vid eventuellt , beslut om utbyggnad av Kalixälven kan det alltså bli svårt att få tag i lokal * byggarbetskraft antingen—därför att delar av arbetskraften flyttat eller för att den omfattande byggnadsverksamheten i Luleåregionen fortfarande på- går. Avstämning mot byggverksamheten inom Fyrkantsområdet kan också vara nödvändig för att inte rekryteringen till byggarbetarkåren regionalt sett | skall bli för stor. Rekrytering av byggarbetskraft från inlandet via s. k. lång- | pendling kan vara en möjlighet att minska trycket på Luleåregionen under ! utbyggnadsperioden. 1

1 I

1472. Pajala kommun

De fyra objekten i Kalixälven inom Pajala kommun utgör etapp 1 i den tidsplan som Vattenfall föreslagit. Genomförandetiden för etappen har satts till tio år. Objekten beräknas kräva ca 7 000 årsarbeten varav ca 4 500 avser byggnads- och anläggningsarbetare.

Totalantalet arbetslösa byggnadsarbetare i kommunen har under de se- naste åren i genomsnitt uppgått till 130—150, varav drygt 70 % varit över 55 år. Kommunens byggarbetsstyrka beräknas enligt länsstyrelsens prognos under perioden 1970—1980 minska från 420 till 220 personer. År 1974 fanns det 210 yrkesverksamma som var anslutna till Byggnadsarbetareförbundet.

Av dessa var en så stor del som 60 % över 55 år.

Enligt den tidsplan som angivits för utbyggnadsserien krävs ca 450 bygg- nads- och anläggningsarbetare under en period av tio år. Eftersom bristen på sysselsättningstillfällen totalt sett är stor i kommunen skulle objekten kunna bidra till en balansering. Den lokalt rekryteringsbara arbetskraften synes emellertid vara liten bl. a. mot bakgrund av den mycket höga me- delåldern i byggnadsarbetarkåren. Man kan räkna med en relativt omfattande överflyttning av arbetskraft från närliggande kommuner om utbyggnaderna kan samordnas med en avtrappning av kraftverksbyggandet i Luleälven.

14.7.3 Gällivare kommun

I Vattenfalls utbyggnadsplan för Kalixälven ingår Vuotnakoski i Gällivare kommun i den andra utbyggnadsetappen tillsammans med tre objekt i Över- kalix kommun. Man påpekar att objekten inte är en förutsättning för övriga objekt och alltså kan diskuteras fristående från de övriga. Byggtiden för Vuotnakoski anges till fem år. I genomsnitt erfordras 660 personer under denna period, varav 430 byggnads- och anläggningsarbetare. Objektet ligger mycket ocentralt i Gällivare kommun, men inom ca fyra mils avstånd från Kiruna centralort. I kommunen har vidare ett effektutbyggnadsförslag på 300—350 MW samt fem nyanläggningsförslag på tillsammans 50 MW no- terats som potentiella utbyggnadsresurser. Uppgifter om sysselsättnings- effekt saknas.

På grund av Vuotnakoski-objektets närhet till Kiruna kommenteras i det följande arbetsmarknadsläget i Kiruna och i Gällivare kommun.

Den totala arbetslösheten i Kiruna kommun har under de senaste åren uppgått till i genomsnitt 550—600 personer. Arbetslösheten bland byggnads- arbetare har med ca 65 personer varit förhållandevis liten. Kommunens byggarbetsstyrka beräknas enligt länsstyrelsens prognos under perioden 1970—1980 minska från 1 000 till 830 personer. År 1974 fanns det 490 yr- kesverksamma anslutna till Byggnadsarbetareförbundet. Av dessa var drygt 40 % över 55 år.

Den totala arbetslösheten i Gällivare kommun har under de senaste åren uppgått till i genomsnitt 450—500 personer, varav byggnadsarbetare ca 150 personer. Av dessa har 55 % varit över 55 år. Kommunens byggarbetsstyrka beräknas enligt länsstyrelsens prognos under perioden 1970—1980 minska från 1 600 till 700 personer. År 1974 fanns det 600 yrkesverksamma som var anslutna till Byggnadsarbetareförbundet. Av dessa var 32 % över 55 år, vilket innebär en ganska låg medelålder.

De lokala rekryterin'gsförutsättningarna bör vara goda, särskilt vad be- träffar bergarbetare. Det bör noteras att en eventuell utbyggnad beräknas ingå i etapp 2, varför större delen av arbetsstyrkan kan överflyttas från den förhållandevis större etappen inom Pajala kommun. Objektet synes viktigt mot bakgrund av dagens bedömning av sysselsättningsutvecklingen i Gällivare och Kiruna kommuner. Enligt Vattenfalls tidsplan kan dock objektet inte sättas igång förrän om tidigast "ca 10 år.

14.7.4 Överkalix kommun

I kommunen har aktualiserats tre objekt, där sysselsättningsuppgifter an- givits, nämligen Jokkfallet, Orrfors och Holmfors. Objekten har föreslagits ingå i etapp 2 i Kalixälvens utbyggnad tillsammans med Vuotnakoskiob- jektet i Gällivare. Totalt kan de tre objekten sysselsätta ca 400 personer under en fyraårsperiod. Objekten ligger relativt centralt i förhållande till kommunens centralort. Härutöver har noterats två objekt i Ängesån på tillsammans 39 MW.

Byggarbetslösheten är antalsmässigt mycket liten i kommunen. Bygg- arbetsstyrkan i kommunen uppgick år 1970 till 260 personer men beräknas enligt länsplaneringens prognoser minska till 140 personer år 1980. År 1974 var 135 yrkesverksamma anslutna till Byggnadsarbetareförbundet. Av dessa var 75 % över 55 år, vilket är en mycket hög andel.

Det allmänna sysselsättningsläget i kommunen motiverar väl de aktuella objekten. I Vattenfalls utbyggnadsplan förutsätts överflyttning av arbetskraft från etapp 1. Utbyggnadsförslagen i etapp 2 blir inte aktuella förrän om tidigast tio år. Rekryteringsförutsättningarna på den lokala arbetsmarknaden måste anses vara mycket dåliga på grund av den ringa tillgången på bygg- arbetskraft samt dess sneda åldersstruktur. På grund av den lokala arbets- marknadens ringa omfattning vore en längre utbyggnadsperiod än fyra år att föredra ur ett långsiktigt sysselsättningsperspektiv.

14.7.5 Kalix kommun

De tre objekt som har redovisats i kommunen — Räktfors, Kamlungefors och Långfors — utgör etapp 3 i Vattenfalls utbyggnadsförslag för Kalixälven. Objekten kan alltså bli aktuella om ca 15 år. De beräknas sysselsätta i genom- snitt 200 personer under ca sju år. Kamlungefors och Långfors ligger relativt nära Kalix centralort, medan Räktfors ligger på gränsen till Överkalix kom- mun och inom 2,5 mil från dess centralort. Arbetskraft beräknas successivt kunna överföras från utbyggnaderna som ingår i etapp 2. Eftersom objekt- serien ligger mycket långt fram i tiden är det inte möjligt att nu diskutera objektens arbetsmarknadseffekter.

14.7.6 Bodens kommun

Två objekt med sysselsättningsuppgifter angivna har redovisats. Det ena är en effektutbyggnad i Laxede som beräknas sysselsätta 75 personer i 2,5 år. Det andra är en utbyggnad i Råneälven enligt två olika alternativ. som beräknas sysselsätta 250 personer i tre år. Objekten ligger ocentralt i kom- munen.

Med tanke på att objekten ligger nära Jokkmokks kommun synes en samordning med utbyggnaderna där vara angelägen. Eftersom vattenkraft- utbyggnader tidigare har pågått i Bodens kommun bör yrkeskunnig arbets- kraft finnas att tillgå. För övrigt ligger objekten relativt nära Fyrkantens stora och flexibla arbetsmarknader varför objekten relativt enkelt bör kunna inplaneras bland övrig byggverksamhet i regionen.

14.7.7 Jokkmokks kommun

De sex mera preciserade objekten i denna kommun är samtliga effektut- byggnadsförslag. Sammanlagt beräknas de erfordra ca 4 400 årsarbeten, varav ca 3 100 för byggnadsarbetare. Några uppgifter om eventuella utbyggnaders varaktighet finns inte. Fem av objekten ligger inom 4—5 mil från centralorten. Avståndet till utbyggnaden i Seitevare är närmare 10 mil. I kommunen har vidare två effektutbyggnadsförslag på tillsammans 380 MW samt 9 ny- byggnadsförslag på totalt 917 MW noterats som potentiella utbyggnads- resurser.

Den totala registrerade arbetslösheten i kommunen har under de senaste åren uppgått till ca 150 personer. De byggarbetslösa har varit endast ca 30 personer. Kommunens byggarbetsstyrka beräknas under perioden 1970—1980 minska från 715 till 505 personer. År 1974 var 530 yrkesverk- samma anslutna till Byggnadsarbetareförbundet. Av dessa var 39 % över 55 år, dvs. en förhållandevis låg medelålder.

Vid en koordinering med nu pågående kraftverksprojekt inom kommunen bör de lokala överflyttningsmöjligheterna vara mycket goda. För närvarande sysselsätts ca 600 byggnads- och anläggningsarbetare i kraftverksprojekt i kommunen. Utbyggnadsförslagen kan emellertid vid en sådan omfattning på sysselsättningen endast upprätthålla kraftverkssysselsättningen i kom- munen under en femårsperiod. Om man väljer en längre utbyggnadsperiod minskar det årliga sysselsättningsbehovet, vilket skulle kunna balanseras med en överflyttning av viss arbetskraft till Kalixälven. I sammanhanget bör uppmärksammas det särskilda uttalande som lämnats i länsprogrammet angående Jokkmokks kommun.

14.7.8 Arjeplogs kommun

Endast ett objekt med sysselsättningsuppgifter angivna har aktualiserats, nämligen Sädva, vilket beräknas erfordra en arbetskraft på 100 personer. Objektet ligger mycket ocentralt i Arjeplogs fjällområde (ca 8 mil från cen- tralorten).

I kommunen har Rebnisbygget nyligen avslutats, varför kraftverkserfaren arbetskraft bör finnas att tillgå vid tidig start. Med tanke på objektets ocen- trala läge får man räkna med stor andel veckopendlande arbetskraft.

14.7.9 Skellefteå kommun

I Byskeälven har fem konkreta objekt aktualiserats, Strandfors, Fällfors, Hälleström, Selet och Skogfors. Sammanlagt beräknas utbyggnaderna kräva 1 730 årsarbeten. Den totala utbyggnadsperioden har beräknats till tio år. Objekten ligger relativt nära kommunens centralort. I kommunen har vidare 12 små skogsälvsobjekt noterats på tillsammans 107 MW.

Objektens ringa årliga arbetskraftsbehov samt deras lägen i förhållande till den relativt stora lokala arbetsmarknaden i Skellefteå bör ge goda lokala rekryteringsförutsättningar. Yrkeskunnig arbetskraft bör även finnas att till- gå med tanke på att utbyggnader pågått under en längre tid i Skellefteälvens nedre delar. Objekten bör utan större svårigheter kunna inplaneras bland övrig byggverksamhet i kommunen.

14.7.10 Norsjö kommun

Två effektutbyggnadsförslag föreligger, nämligen Gallejaur och Vargfors i Skellefteälven. Totalt erfordrar objekten en arbetskraft på 80 personer under 2 1/2 år.

Objekten är små och av marginell betydelse från sysselsättningssynpunkt. De bör relativt lätt kunna inordnas i den lokala sysselsättningsplaneringen. Yrkeskunnig arbetskraft bör finnas att tillgå bl. a. med tanke på att ut- byggnader nyligen pågått i kommunen.

14.7.11 Storumans kommun

Ett konkret objekt har redovisats, nämligen Klippen i fjällområdet i Ume- älvens översta del. Objektet beräknas kräva en arbetsstyrka på 185 personer under något mer än tre år. Klippen ligger mycket ocentralt i förhållande till kommunens centralort, men inom 3 mils avstånd från Tärna tätort.

Arbetslösheten i kommunen har under de senaste åren uppgått till ca 150 personer, varav 25 % varit över 55 år. Kommunens byggarbetsstyrka uppgick år 1970 till ca 450 personer och beräknas enligt länsstyrelsens prognos öka något fram till år 1980. År 1974 fanns det i kommunen 169 yrkes- verksamma som var anslutna till Byggnadsarbetareförbundet, varav 64 % var över 55 år, dvs. en mycket ogynnsam ålderstruktur.

Objektet kan förbättra den lokala sysselsättningsmässiga balansen. Goda inomkommunala överflyttningsmöjligheter kan föreligga om objektet får avlösa Juktananläggningen som beräknas avslutas 1978. Juktan är dock betydligt större.

Objektet ligger i Tärna—Graddis-fjällen som avgränsats som primärt re- kreationsområde. Av kommunens remissvar på länsplanering 1974 framgår att man önskar både en kraftverksutbyggnad och en ökad satsning på an- läggningar för turism.

För två objekt i kommunen har sysselsättningsuppgifter angivits, nämligen Stenkulla och Åsele. Objekten ingår i en föreslagen utbyggnadsserie till- sammans med Volgsjöfors i Vilhelmina kommun. I utbyggnadsplanen för 1 de tre objekten har angivits ett arbetskraftsbehov på 180 personer i fem . år. Objekten ligger mycket nära centralorten.

Kommunens totala arbetslöshet har under de senaste åren uppgått till 225—250 personer. Antalet byggarbetslösa har varit endast ca 50, varav när- mare hälften varit över 55 år. Byggarbetsstyrkan i kommunen beräknas minska från 460 år 1970 till 350 personer år 1980.

Objekten är välmotiverade ur lokal sysselsättningssynpunkt. Med tanke på att ett av objekten i utbyggnadsserien liggeri Vilhelmina kommun utgör de centrala delarna av Åsele och Vilhelmina kommuner tillsammans ett naturligt lokalt rekryteringsområde. Objektserien bör avstämmas mot av- trappningen av Juktanprojektet. Därvid kan resterande arbetskraftsbehov rekryteras inom någorlunda ”bekvämt” veckopendlingsavstånd.

l i 14.7.12 Åse/e kommun ! i

14.7.13 Vilhelmina kommun

Två objekt med sysselsättningsuppgifter angivna har tagits upp. Förutom Volgsjöfors (jfr kommunkommentaren för Åsele kommun) föreslås en ut- byggnad av Vojmå. Det sistnämnda objektet beräknas kräva en arbetskraft på 165 personer under tre år. Objektet ligger relativt centralt i kommunen.

Kommunens totala arbetslöshet har under de senaste åren uppgått till i genomsnitt ca 200 personer. De byggarbetslösa har uppgått till ca 60 per- soner. Kommunens byggarbetsstyrka beräknas i länsplaneringens prognoser minska från 470 till 430 mellan åren 1970 och 1980.

Objekten kan bidra till en stabilisering av den lokala arbetsmarknaden. En eventuell utbyggnad av Vojmå bör från sysselsättningssynpunkt lämp- ligen avlösa en utbyggnad av Åsele-Stenkulla-Volgsjöfors. Därigenom er- hålles kontinuitet i sysselsättningen under sammanlagt åtta år. En samtidig utbyggnad av Vojmå och objekten i Ångermanälven kan ge temporära över- hettningsproblem.

14.7.14 Örnsköldsviks kommun

Tre objekt med sysselsättningsuppgifter angivna har aktualiserats i Gide- älven, nämligen Björnafallet, Gissjön-Långforsen samt Nybyggeforsen. To- talt har beräknats ett arbetskraftsbehov på 290 årsarbeten.

Utbyggnaderna är av mycket marginell betydelse från lokal arbetsmark- nadssynpunkt.

14.7.15 Strömsunds kommun

Ett objekt har redovisats, nämligen Storån Övre och Nedre i Faxälven. Ar- betskraftsbehovet anges till 40 personer under 2,5 år. Objektet ligger något ocentralt på gränsen till kommunens fjällområde.

Objektet är marginellt från sysselsättningssynpunkt i kommunen. En eventuell utbyggnad bör därför enkelt kunna inordnas i en lokal syssel- sättningsplanering. Kraftverkserfaren byggarbetskraft finns att tillgå från ut- byggnaderna i Sil och Fjällsjö. Dessa två projekt beräknas emellertid vara avslutade redan hösten 1976.

14.7.16 Sammanfattande bedömning

I de kommunvisa kommentarerna har analyserats utbyggnadsobjektens be- tydelse för den lokala arbetsmarknaden samt rekryteringsförutsättningarna på den lokala och regionala arbetsmarknaden. Härvid har beaktats möj- ligheterna till samordning med redan pågående utbyggnader. Sett utifrån projektens betydelse för den lokala arbetsmarknaden ligger de föreslagna objekten i de olika kommunerna någonstans på en skala av typ:

Av marginell betydelse _— Av stor betydelse

På samma sätt varierar rekryteringsförutsättningarna i olika kommuner mellan:

Dåliga ___—___— Goda

I Geografiska institutionens utredning lämnas ett förslag till en samman- fattande bedömning. Denna redovisas i följande tablå. Tre osäkerhets- faktorer bör beaktas. För det första är analysen av sysselsättningen i kom- munerna baserad på nulägesdata, medan flertalet objekt inte kan bli aktuella förrän om tidigast fem år och flera ligger inom tidsintervallet 10—20 år. För det andra är varje kommuns inplacering i schemat baserad på förut- sättningen att alla utbyggnadsobjekt med sysselsättningsuppgifter angivna kommer att byggas ut vilket knappast kan bli fallet. Slutligen måste det återigen understrykas att endast de projekt är medtagna./ör vilka mera utförliga uppgifter_förelegat. Detta innebär t. ex. att endast 14 av totalt 22 kommuner , har kunnat behandlas. (

Betydelse från lokal arbetsmark- Rekryteringsförutsättningar på den ? nadssynpunkt lokala arbetsmarknaden och inom ”bekvämt" veckopendlingsavstånd

Boden, Norsjö, Skellefteå,

Marginell Örnsköldsvik Strömsund Dåliga Pajala, Överkalix

Kalix, Arjeplog Kalix, Arjeplog

Gällivare, Boden, Jokk-

Pajala, Gällivare, mokk,Skellefteå,Norsjö. ? Stor Överkalix, Jokkmokk. Goda ÖrnsköldSVik,Storuman, '; Storuman, Åsele, Åsele, Vilhelmina, ( Vilhelmina Strömsund !

1 de kommuner där objekten är av_ marginell betydelse för den lokala ar- betsmarknaden är rekryteringsförutsättningarna genomgående goda. För de 1 objekt som är betydelsefulla från sysselsättningssynpunkt är också rekry- i teringsförutsättningarna till övervägande del goda. [ Jokkmokks, Gällivare i och Storumans kommuner är orsaken till detta framför allt att utbyggnaderna kan avlösa ett idag omfattande kraftverksbyggande. Objekten kan alltså upprätthålla kraftverkssysselsättningen där ytterligare en tid. Orsaken till de goda rekryteringsförutsättningarna är alltså i dessa kommuner skilda från dem som gäller för de befolkningmässigt stora kommunerna Skellef- teå, Örnsköldsvik och Boden.

I stort sett kan endast utbyggnaderna i kommunerna vid Kalixälven ge någon mera omfattande och långvarig sysselsättning. Pajala och Överkalix kommuner bör därvid särskilt uppmärksammas. Där är de föreslagna ob- jekten välmotiverade för att balansera den lokala arbetsmarknaden, men förutsättningarna för en lokal rekrytering av van byggarbetskraft dåliga.

Även om en omfattande regional rekrytering är möjlig för projekt I dessa kommuner måste en sådan utbyggnadstakt väljas att inte utbyggnaderna

resulterar i svårbemästrade problem med en byggarbetarkår som i längden inte kan sysselsättas lokalt.

De kommuner för vilka utbyggnaderna är karakteriserade som av mar- ginell betydelse för den lokala arbetsmarknaden är dels förhållandevis stora kommuner, dels Norsjö och Strömsunds kommuner där endast mycket små utbyggnader diskuterats. För dessa två kommuner kan naturligtvis även små utbyggnader under en begränsad tid ge märkbara effekter på arbets- marknaden. Speciellt bör så kunna bli fallet vid tillfälliga störningar på ar- betsmarknaden då de aktuella projekten skulle kunna bidra till en utjämning. En sådan slutsats bör i än högre grad kunna gälla för Arjeplogs kommun där effekterna bedömts vara av "genomsnittlig" betydelse.

15 Vattenkraftresurser som inte ingår i utredningsuppdraget

15.1. Vattenkrafttillgångar söder om Klarälven—Dalälven

Figur 15:l Vattenkraften söder om K larälven—Dalälven.

Effekt

9.9. MW W

lli—99.9 M mer än 111) erl

1.

0 . . Kraftverk i drift 871.070] 0 O Kraftverk med föreslagen

tillbyggnad & Befintligt regleringsmaga- Sll'l

[] 511 103 Etc-Id

km

1 utredningens uppdrag ingår inte att bedöma möjligheterna till fortsatt vat- tenkraftutbyggnad i landets södra delar. För att ge underlag för en samlad bild av hela landets vattenkraftresurser lämnas dock i detta kapitel en över- siktlig redogörelse för Utbyggnadssituationen i området söder om Klaräl- ven—Dalälven.

Området utgör ca 35 % av landets totala yta. Kartan,_f7gur 15.—], visar vattendragen av någon betydelse inom området. På kartan visas också läget ( av vattenkraftstationer med en utbyggd effekt av minst 1 MW (Källa: CDL:s * kraftstationsregister 1974). Deras energiproduktion, sammanräknad för vart och ett av de större vattendragen, framgår av tabell 15.].

De utnyttjade vattenkraftresurserna uppgår enligt en uppskattning från vattenkraftindustrin 1974 till ca 4,4 TWh/år, vilket utgör ca 7 % av landets nu utbyggda vattenkraft. Den totala vattenkraftresursen uppskattas i samma redovisning till ca 5 TWh/år. Sålunda skulle mindre än 1 TWh/år ytterligare kunna produceras i ombyggda och nya anläggningar.

Det finns väsentliga naturgeografiska skillnader mellan landets södra del 1 och dess nordligare delar. Det södra området är mindre enhetligt än landet i övrigt. Ett stort antal mindre älvar och åar söker sig mot kusterna i öster, söder och väster från sydsvenska höglandet och från den vattendelare i norr som Bergslagen utgör. De västsvenska vattendragen har i allmänhet ett brantare lopp än de som rinner mot öster. Endast tre vattensystem är

Tabell 15.1 Sammanräknad elproduktion i vattenkraftverk större än 1 MW inom de större flodområdena ____________________ Vattendrag Areal Antal Prod km2 kraftverk GWh/år Mälaren-Norrström 22 603 33 260 ' Vättern-Motalaström 15 466 21 435 ! Emån 4 459 7 90 ! Mörrumsån 3 382 4 95 ! Helgeån 4 775 8 115 : Lagan 6 644 17 550 Nissan 2 682 7 105 ' Ätran 3 343 8 265 Viskan 2 201 7 60 Göta älv (utom Klarälven) 38 361 3 2 100 Därav Gullspångsälven 5 058 17 360 Norsälven 4 162 9 140 Byälven 4 759 12 150 Upperudsälven 3 331 6 80 Summa 159 4 100 ca

Produktion i mindre åar och i småkraftverk 300 ca

Summa enligt Sv. Kraftverks- föreningen (1974) 4400 ca

___—___._.__——_———

av samma storleksordning som de norra huvudälvarna, nämligen Mäla- ren—Norrström, Vättern—Motalaström och Vänern—Göta älv.

Bergslagen utgör sydgränsen för ett strängare nordiskt klimat. Bl. a. in- nebär detta att vinterns nederbörd i södra Sverige inte lagras i form av snö och is till markerade vårflöden i samma utsträckning som längre norrut. De sydliga vattendragen har inte sällan en relativt hög vintervattenföring och ofta liten vattenföring på eftersommaren. Detta medför att behovet av stora regleringsmagasin är mindre markerat än i Norrland.

Jämfört med de i relativt sen tid koloniserade älvdalarna i Norrland är mänsklig odling i landets södra delar äldre och av en helt annan omfattning. De flesta vattendragen har använts som kraftkälla i flera århundraden. Under de sista hundra åren har också de allra flesta sjöar inom odlade områden blivit avsänkta till förmån för jordbruksintresset, förutom att många även utnyttjas som regleringsmagasin för elproduktion eller för vattenförsörjning.

Under—1800-talets sista decennium började elenergi nyttjas inom industri samt i vissa städer och även för kommunikationer. Ett stort antal små och några större vattenkraftverk hade i början av seklet anlagts i Syd- och Mellansverige. Huvuddelen av den fortsatta utbyggnaden genomfördes av kraftbolag med industrier eller städer som intressenter. De flesta av vat- tendragen i landets södra delar kan sägas vara utbyggda före 1950-talet. Senare anlagda verk har till stor del kommit till efter utrivning av äldre anläggningar eller som moderniseringar främst genom bättre utnyttjande av fallhöjder. Relativt få kraftverk har på senare tid byggts i tidigare ej utnyttjade fall.

Av historiska skäl är alltså utbyggnadsbilden ganska splittrad. Utbygg- naden har givetvis satt sin prägel på vattendragens naturmiljö. Där utbygg- nad skett tidigt och med måttliga regleringsingrepp har naturförhållandena i regel hunnit anpassa sig till en viss jämvikt. Utbyggnaden uppfattas långt ifrån alltid som någonting negativt. Tvärtom kan anläggningarnas kultur- värde förstärka ett positivt intryck hos en iakttagare av en värdefull miljö.

Outbyggda älvsträckor av högt bevarandevärde finns dock. Här kan näm- nas Mörrumsåns nedre del upp till Hemsjö, med ett av landets förnämsta laxfisken. Flera andra vattendrag är också av intresse från fiskesynpunkt därför att havsvandrande laxfisk kan gå upp förbi åmynningen. Det gäller t. ex. nedre delen av Emån, Alsterån, Ljungbyån och Ätran. Även Gull- spångsälven med ett intressant och värdefullt lax- och laxöringsbestånd bör nämnas. Dessa älv- och åsträckor har värde både för reproduktionen och för fritidsfisket.

Bland outbyggda åar med forsar och fall kan nämnas del av Järleån (i Arbogaån), Tolarpsfallen i Fylleån (Halland) och Rottnan med Kymmen i Norsälven.

De valda exemplen bygger inte på någon av utredningen utförd under- sökning. Uppgifter om vattendragens naturvärden kan hämtas exempelvis från Beskow-Rasmusson: Sjöar och vattendrag söder om Dalälven (1963), samt från redovisningen till den fysiska riksplaneringen i Områden av riks- intresse för friluftsliv och naturvård, Statens naturvårdsverk PM 726 (1976), samt karta 2 till prop. 1975/7611.

15.2. Vattenkrafttillgångar i södra Norrland och norra Svealand

15.2.1. Inledning

Geografiskt begränsas södra Norrland och norra Svealand i detta samman- hang av Klarälvens och Dalälvens avrinningsområden i söder och Indals- älvens avrinningsområde i norr. Området upptar närmare 30 % av landets yta.

Befintliga eller beslutade vattenkraftanläggningar ger en årsproduktion av ca 21 TWh. Av återstående utbyggnadsvärd vattenkraft behandlades projekt motsvarande drygt 6 TWh i årlig produktion i betänkandet (SOU l974:22) Vattenkraft och miljö. Betänkandet avsåg utbyggnadsprojekt i Klar- älven, Dalälven, Ljusnan, Ljungan och Indalsälven. Resurserna fördelas på de olika vattendragen enligt tabell 15.2.

Som underlag för energiprognosutredningens betänkande presenterade kraftindustrin under sommaren 1974 en inventering av utbyggnadsvärd vat- j tenkraft i landet. Enligt denna bedömning skulle vattenkraftresurserna i , södra Norrland och norra Svealand uppgå till sammanlagt 30 TWh/år. Om : denna bedömning är riktig skulle nära 3 TWh utöver vad som behandlades i betänkandet Vattenkraft och miljö vara ekonomiskt utbyggnadsvärt.

15.2.2. Betänkandet Vattenkraft och miljö

Som ett led i den fysiska riksplaneringen tillsattes hösten 1972 en utredning för att behandla frågan om ytterligare vattenkraftutbyggnad i södra Norrland , och norra Svealand. Denna landsdel är redan hårt utnyttjad för produktion : av vattenkraft och alla de stora älvarna är sedan lång tid tillbaka exploaterade. i Med tanke på knappheten på outbyggda älvsträckor ansågs det särskilt an- i geläget att här få ett underlag för beslut om att bevara vissa älvsträckor. i Utredningen, med förre landshövdingen Ossian Sehlstedt som sakkunnig, — avlämnade i maj 1974 betänkandet (SOU 1974:22) Vattenkraft och miljö. ' l ( Tabell 15.2 Utbyggnadsvärd vattenkraft i södra Norrland och norra Svealand (TWh/år). Vattendrag Befintligt Behandlat och lovgivet i SOU 1974 l974:22” " ______________________._J Klarälven 1,5 0,5 ! Dalälven 4.4 1,6 Ljusnan 3,8 1,3 Ljungan 2.2 0,4 Indalsälven 9,1 2,5 Ovrigt 0,1 — Summa 21,1 6,3

”Siffervärdena har korrigerats efter kontroll med kraftindustrin.

Det remissbehandlades under hösten 1974 och ingick som en del av un- derlaget för riksdagens energipolitiska beslut våren 1975.

Kraftindustrin redovisade till utredningen 52 förslag till nya kraftverk. 20 förslag till om- och tillbyggnader samt 35 förslag till regleringar. Förslagen representerar tillsammans en årlig energiproduktion av 6,3 TWh. Det mot- svarar mindre än en tredjedel av den nuvarande produktionen i de fem älvarna och drygt 10 % av den totala vattenkraftproduktionen i landet.

R angordningen

Utbyggnadsförslagen klassificerades å ena sidan från kraftsynpunkt, å andra sidan från olika miljö- och naturvårdssynpunkter.

Från kraftsynpunkt bedömdes projekten ett och ett oberoende av varandra. I vissa fall rådde emellertid ett så starkt samband mellan närliggande objekt att de bedömdes som en produktionsenhet. Projekten indelades i fyra klasser efter en bedömning av deras godhet från lönsamhetssynpunkt. Godhets- graden för ett kraftverk uttrycktes som förhållandet mellan värdet av dess produktion och kostnaden.

Vid värderingen av produktionen beaktades förutom kraftmängden också kraftens kvalitet — reglerbarhet — samt anläggningens läge i förhållande till | avsättningsområdena. l värdet av ett projekt inräknades också eventuell »' möjlighet till effektreglering vid befintliga närliggande kraftverk.

De föreslagna projekten befann sig i skilda undersöknings- och utform- ningsstadier. För vissa projekt var kostnaderna utredda i detalj, för andra förelåg endast grova skisser. Av erfarenhet vet man dock att den specifika anläggningskostnaden underi övrigt likartade förhållanden blir lägreju större projektet år. Vid bedömning av ett projekts godhetsgrad gavs därför — i de fall kostnaderna inte var närmare kända — storleken på anläggningen mätt i installerad effekt och energiproduktion en hög vikt.

För att kunna bedöma älvsträckornas värde från miljösynpunkt lät ut- redningen genomföra ett stort antal expertundersökningar. Statens natur- vårdsverk svarade för den vetenskapliga naturvården, rekreationen och fri- luftslivet medan riksantikvarieämbetet svarade för kulturminnesvården. ; Frågor om sysselsättning och kommunal ekonomi behandlades av geo-

grafiska institutionen vid Umeå universitet. De har dock inte vägts in vid utredningens slutliga bedömningar utan i enlighet med direktiven behandlats separat.

Bedömningen av lönsamheten liksom av miljöaspekterna resulterade i två från varandra skilda rangordningar av projekten. För att få fram en slutlig rangordning gjordes därefter en avvägning för varje projekt mellan intresset att bygga ut och intresset att bevara. Utredningen utgick från den samlade rangordningen från bevarandesynpunkt av det skälet att den slutliga rangordningen främst skulle ligga till grund för riksdagsbeslut om bevarande av älvar och älvsträckor. Denna rangordning modifierades sedan med hänsyn ; till utbyggnadsintresset. Vid utredningens bedömningar tillmättes möjlig- heterna att bevara längre och relativt orörda älvsträckor särskild betydelse. Närhet till befolkning, såväl regionalt som lokalt, inverkan på kulturlandskap ; och på förutsättningama för friluftsliv var därutöver tungt vägande argument för en placering i de högsta klasserna. I de fall där mycket höga miljövärden

Tabell 15.3 Utredningsmannens slutliga rangordning (ur Vattenkraft och miljö, sid 207). Tabellen redovisar de olika klasserna i utredningsmannens rangordning fördelade på skilda värdenngsgrupper från kraftsynpunkt (romerska siffror, där 1 anger högsta värde). Klass 4 anger högsta bevarandevärde. klass 0 avser om- och tillbyggnadsprojekt som inte bedömts vare sig från kraftsynpunkt, bevarandesynpunkt eller i utredningsmannens sammanvägning. Siffror inom parentes efter projektnamnet avser projektets placering i den sammanvägda bevarandevärderingen. Nedflyttningar i förhållande till den samlade bevarandevärderingen har skett främst i de fall mycket höga kraftvärden redovisats. Kraftproduktionstillskotten är angivna i GWh/år.

Handöl m. Blåhammar- Hälla (4) 260 Tyttbo (4) Gysinge (4)

myren regl. (4) Gevsjöströmmen m. Gev- Landverk m. Ånn Åreälven i övrigt (4) sjön regl. (4) 209 regl. (4) Ammerån uppströms Ristafallen (4) 187 Borgforsen (4) Borgforsen (4) Hosjö m. regl. Anasjön- Bredsjön regl. (4) 161

817

Broforsen m Vikarsjö- Klarabro (4) Ulen-Rengen regl. (3) Malungsfors ll—Äppel-

systemet regl. (4) Edsoxforsen (3) bo (3)

Linsellborren (4) Havern ersätter regl.

Ammeråns över- damm (3)

ledning (4) Kölsillre (3) Toskströmmen m Val- sjön regl. (3)

Strängsforsen (4) Kvarnholsforsen m. Mellanljusnan (3—4) Bysjön regl. (3) Fänforsen (3)

Sölvbacka (3) 77 Mattmar (2) 100 Djurforsen (3) Värsjö (3) Vemån regl. (2) Hamreskans regl. (2) Långforsen-Litsnäset (3)

Åbervattnet regl (3) Högfors (2)

Avesta Lillfors (2) Mockfjärd tillbyggnad(2) 30 Granboforsen (2) 100 Malungsfors I (2) Halvfari (l) Viforsen (2) Torrön. Juveln, Anjan. utnyttjar bef. regl. dammar (l)

O Edsforsen Letten tillbyggnad Forshuvud—Domnarvet tillbyggnad 168

Nederede-Skallböle tillbyggnad

Matfors bef. kraftverk utrives ev.

Avesta Storfors tillbygg-

nad 105 Näs tillbyggnad 62 Untra och Älvkarleby

tillbyggnad 125

0 3 0

1185

90 148 133

210

24

90 55

65

100

Härjeåsjön regl. (2) 18 Kingarna regl. (2) 22 Häggsjön i Hårkan

regl. (2) 21

61

Eldforsen (1) 30 Skivsforsen (1) 45 Smedjemorasjön regl.(1) 28 Olingsjön regl (1) 10 Korsvattenån utnyttjar

bef regl. damm (1) 33 Rönnöfors ersätter damm (1) 11 157

Storsjötunneln m. Hiss- mofors-Kattstrupeforsen tillbyggnad 60 Krångede-Stadsforsen tillbyggnad 497

sid 205)

Klass 4 Hällaområdet

Tyttbo—Gysinge

Åreälven i sin helhet Ammerån ovan överledningen Hosjö med reglering av Anasjön-Bredsjön

Klass 3 grupp 3b Klarabro

Malungsfors 11 Malung 1 Malung ll

Äppelbo

Broforsen med Vikarsjösystemets reglering Linsellborren Havern-Kölsillre Ulen-Rengen reglering Toskströmmen med Valsjön reglering Edsoxforsen Ammeråns överledning till Gesunden

Klass 3 grupp 3a

Strängsforsen

Kvarnholsforsen med Bysjön reglering Fänforsen Mellanljusnan

Klass 2

Värsjö Djurforsen Hamreskans reglering Härjeåsjön reglering Vemån reglering Sölvbacka, befintlig regleringsdamm utnyttjas

Mattmar Långforsen Litsnäset Tabell 15.4 Utredningsmannens slutliga rangordning (från Vattenkraft och miljö,

Åbervattnet reglering Kingarna reglering Häggsjön reglering (Hårkan) Högfors

Klass I Malungsfors l Eldforsen Skivsforsen Mockfjärd tillbyggnad Avesta Lillfors Halvfari Smedjemorasjön reglering Olingsjön reglering Viforsen, Marmen reglering Torrön, Juveln. Anjan, befintliga regleringsdammar utnyttjas Granboforsen Korsvattenån, befintlig reglerings- damm utnyttjas Rönnöforsen. ersätter damm

Klass 0 Edsforsen tillbyggnad betten tillbyggnad Forshuvud-Domnarvet tillbyggnad Avesta Storfors tillbyggnad Näs tillbyggnad

Untra, Älvkarleby tillbyggnad Nederede-Skallböle tillbyggnad Matfors. bef. kraftverk utrivs ev. Storsjötunneln med Hissmofors- Kattstrupeforsen tillbyggnad Krångede-Stadsforsen tillbyggnad

redovisades, t. ex. när det gällde Åreälven, tilläts inte värdet från kraft- synpunkt påverka projektets placering i rangordningen. Av tabell 15.3 fram- går hur de motstående intressena har vägts mot varandra.

Den slutliga rangordningen (tabell 15.4, figur 15:2) kom att omfatta fem klasser där om- och tillbyggnadsprojekten placerades i en särskild klass 0. De olika klasserna definierades på följande sätt:

4. Projekten berör större sammanhängande älvsträckor där flera riksintressen sam- verkar. Dessa älvsträckor har såväl nu som för framtida generationer sådant värde ioutbyggt skick att inte ens mycket stor nytta från kraftsynpunkt kunnat motivera placering i annan klass. Utredningsmannen rekommenderar bestämt att de älv- sträckor som berörs av projekten undantas från utbyggnad.

3. Älvsträckor eller områden med redovisade bevarandevärden. i ett betydande antal fall även i form av samverkande riksintressen. berörs av projekten. I många fall finns också en konfiikt mellan utbyggnadsönskemålen och olika lokalt förankrade intressen. Inom denna klass återfinns många av de stora och mycket kontroversiella

Kraftverk i drift. under - .; nad eller med lagakraft- vunnen dom

0 00 Föreslagel kraftverk 0 00 Kraftverk med föreslagen tillbyggnad

G) Reglering (befintlig, under byggnad eller med laga- kraftvunnen dom) ' Föreslagen reglering 2 Ransarån: enligt SW 197452?

Figur [5:2 Utredningsmannen: slutliga rangordning. Från SOU 197422, Valtenkra/i och miljö.

projekten. Klassen måste betecknas som i hög grad bevarandevärd, men om man trots detta finner en utbyggnad upp till denna nivå nödvändig bör sådana projekt inom klassen som förts till en undergrupp 3a i första hand väljas. Det främsta kriteriet vid delningen av klass 3 i undergrupperna 3a och 3b har varit den be— tydande kraftnytta som kan redovisas beträffande de projekt som förts till 3a.

2. Älvsträckor med påtagliga bevarandevärden berörs. dock inte i sådan omfattning att projekten ansetts böra föras till klass 3. I några fall finns visserligen mer be- tydande bevarandevärden, men projekten har placerats i denna klass med hänsyn till att skadeverkningarna ansetts möjliga att begränsa genom inskränkningar i projekten.

1. Projekt som vid genomförande skulle komma att skada måttliga bevarandevärden och därför bedöms kunna handläggas i vanlig ordning. Kungl. Maj:t torde i flertalet fall enligt utredningsmannens uppfattning inte behöva pröva dessa projekt.

0. För utredningen presenterade om— och tillbyggnadsprojekt. Dessa projekt har inte närmare undersökts eller värderats. vare sig från utbyggnads- eller bevarande- synpunkt. Projekten berör inte — annat än i undantagsfall och då i mycket begränsad omfattning — outbyggda eller orörda älvsträckor.

Utbyggnadsnivå

Det var inte utredningsmannens uppgift att föreslå lämplig utbyggnadsnivå för älvarna i södra Norrland och norra Svealand. Däremot erinrade han i betänkandet om vad som sades i direktiven, nämligen att bara ett litet antal outbyggda källflöden och älvsträckor finns kvar i utredningsområdet. vilket gör att restriktivitet är befogad vid bedömning av ytterligare vat- tenkraftutbyggnad. Om klass4 undantas från utbyggnad förblir de helt orörda vattendragen i stort sett intakta, och eventuella utbyggnader berör då endast redan påverkade älvsträckor. Många av dessa är dock av stort värde och upplevs som orörda. Utredningsmannen rekommenderade därför en betyd- ligt lägre utbyggnadsnivå.

Älvvisa kommentarer

Utredningsmannen kommenterade den slutliga rangordningen med korta redovisningar och bedömningar älv för älv.

Klarälven är, med undantag av den sträcka som omfattar det berömda meanderloppet och den långa forssträckan mellan Höljes och Vingängsjön, helt utnyttjad för kraftändamål. Forssträckan föreslås blir utbyggd med kraft- stationerna Strängsforsen och Klarabro. Dessa anges vara värdefulla från kraftsynpunkt. Strängsforsen ger förutom ett stort energitillskott även möj- ligheter till ökat uttag av korttidseffekt i Höljes.

Det främsta motivet för en hög värdering från bevarandesynpunkt är det redan nu stora, och av allt att döma växande, intresset från rekrea- tionssynpunkt som riktas mot den långa forssträcka som berörs av de båda projekten. Vidare utgör älvsträckan den enda kvarvarande reproduktions- lokalen på svensk sida för klarälvslaxen. Dessa skäl talar för att hela den aktuella älvsträckan bör bedömas i ett sammanhang.

Västerdalälven är i sin helhet lågt utnyttjad för kraftändamål. Den är i stort sett oreglerad bortsett från påverkan av det reglerade bifiödet Vanån som rinner in i Västerdalälven vid Vansbro. Uppströms Lima är älven orörd

?

med undantag för flottningsrensningar och en obetydlig påverkan av Horr- mundsjöns reglering.

De föreslagna utbyggnaderna är, med undantag av projekten i mellersta delen av Västerdalälven, av stort värde från kraftsynpunkt. En utbyggnad av nedre Västerdalälven ger möjligheter till korttidsreglering och bättre ef- fektutnyttjande i anläggningarna ner till sjön Runn.

Detta har emellertid inte kunnat förhindra en genomgående hög värdering i rangordningen. Projektet Hälla har placerats i den högsta klassen. Detta projekt skulle påverka ett område med stora vetenskapliga och sociala na- turvärden. Projekten i de längre ner belägna älvdelarna berör områden med stora och samverkande bevarandevärden. Inte minst har kulturvärden stora intressen att bevaka. Älvsträckans läge i landet och dess goda åtkomlighet är av stor betydelse. Samtidigt är ett bevarande viktigt för bygdens och lokalbefolkningens del. Den höga värderingen gäller ej för om- och till- byggnadsprojekten i älven.

För Hällaprojektets del kompliceras bilden av frågan om skyddsreglering i avsikt att minska översvämningsriskerna i de nedre delarna av älven. Vid rangordningen har utgångspunkten varit att möjligheterna till alternativa skyddsåtgärder måste prövas innan översvämningsrisken ges en avgörande betydelse vid bedömningen av Hällaprojektet.l _ Den förenade Dalälven är från sammanflödet av Oster- och Västerdalälven till havet starkt påverkad av vattenkraftutbyggnader med undantag av främst sträckan Bysjön—Hedesundafjärden. Projekt som berör denna sträcka är Tytt- bo och Gysinge. Dessa projekt är från kraftsynpunkt relativt obetydliga och skulle beröra den sista delen av ett större sammanhängande och värdefullt naturkomplex. Såväl från vetenskaplig synpunkt som rekreationssynpunkt är området synnerligen värdefullt. Utredningsmannen finner det vara av högsta angelägenhetsgrad att denna del av Dalälven bevaras outbyggd.

Ljusnan är, med undantag för två längre sträckor. utbyggd från de stora källmagasinen Lossen och Grundsjöarna till havet. Outbyggda är dels sträck- an mellan Långå och Sveg, som ibland kallas Härjedalsljusnan, dels Mel- lanljusnan i Hälsingland. De föreslagna projekten är stora och ger ökade möjligheter till korttidsregleringar i andra kraftverk.

Älvsträckorna har emellertid också stora värden från bevarandesynpunkt. En viss skillnad finns mellan de båda älvsträckorna. Projekten i Mellan- ljusnan är kraftekonomiskt mer värdefulla och beträffande Härjedalsljusnan fr.o.m. Vikarsjösystemet till Svegssjön samverkar bevarandeintressena starkare.

Ljungan är hårt reglerad och i det närmaste helt avtrappad från Storsjön till havet. Undantag är fallhöjden närmast nedströms Storsjön (Sölvbacka), fallhöjden mellan sjöarna Havern och Holmsjön (Havern—Kölsillre) samt sträckan mellan Viforsen och utflödet i havet (Viforsen). Projekten Sölvbacka och Viforsen har bedömts relativt värdefulla från kraftsynpunkt medan Ha- vern och Kölsillre skulle ge mycket marginella energitillskott.

Projektet Sölvbacka skulle spoliera ett värdefullt fiske samt påtagligt för- fula landskapsbilden. Projektets placering i rangordningen förutsätter mo- difieringar av projektet för att begränsa skadeverkningarna. Motsvarande gäller för projektet Viforsen. Beträffande Havern och Kölsillre bedöms ska- deverkningarna som mycket stora i förhållande till kraftnyttan.

* En sådan prövning på- går för närvarande i en särskild utredning som slutförs parallellt med denna utredning.

I Indalsälvens avrinningsområde finns projekt redovisade i älvens huvud- flöde i källflödena Åreälven och Järpströmmen samt i biflödena Dammån, Långan, Hårkan och Ammerån.

Åreälven är helt outbyggd för kraftändamål frånsett några obetydliga sta- tioner, som bara ger lokala effekter på miljön. Av de redovisade projekten är Handölsprojektet mycket betydelsefullt, inte bara genom det stora ener- gitillskottet utan också lokalt för försörjningen av en eventuellt expanderande industri. Av de övriga projekten torde Gevsjöströmmen med Gevsjöns reg- l lering samt Ristafallen vara de från kraftsynpunkt viktigaste. l

Argumenten för bevarande har dock vid avvägningen mellan de olika I intressena kommit att väga tyngst. Områdets centrala och traditionella be- | tydelse för turismen, dess kontakt med vildmark samt det faktum att älven ! är outbyggd och har stora vetenskapliga naturvärden innebär utomordentligt ' starka argument för att bevara älven i sin helhet.

Dammån. som i sitt övre lopp kallas Storån. är i likhet med Åreälven

opåverkad av vattenkraftutbyggnader. Det redovisade projektet — Hosjö — * skulle innebära stora ingrepp i det väglösa området mellan Oviksfjällen och ! Sylarna. *

Huvudä/ven ovan Storsjön är redan starkt påverkad av utbyggnader. Den i sista återstående outbyggda fallhöjden föreslås bli utbyggd genom projektet * Mattmar. Älvsträckan är värdefull främst från fiskesynpunkt och projektets placering i rangordningen förutsätter att man kan bevara ett gott fiske i området, bl.a. genom att trygga storsjööringens vandring upp i Dammån.

Nedre Långan är. med undantag för ett mindre bygdekraftverk, outbyggd men älvsträckan är påverkad av regleringar i åns övre delar. Projekten Lång- j forsen och Litsnäset skulle ge avsevärda landskapsförändringar genom däm- i ningar och torrläggningar. Konflikterna med åtminstone kulturvårdens in- ] tressen bör delvis kunna lösas genom modifieringar av projekten. ”

Hårkan är nedanför sjön Hotagen påverkad av utbyggnader och regle- ringar. Mellan Sandvikssjön och Högfors dämningsområde är denna på- * verkan dock förhållandevis liten.

De redovisade projekten anges från kraftsynpunkt vara relativt ointres- santa. För de motstående intressena är dock älven av stort intresse. Genom utbyggnad av övre Hårkan (Toskströmmen, UIen-Rengen) skulle man ta i anspråk en nu opåverkad älvsträcka som är av stort intresse för friluftslivet. | 1 den nedre delen av Hårkan skulle projektet Edsoxforsen medföra upp- | dämning av en mycket lång älvsträcka som är av värde för kulturmin- l nesvården och friluftslivet. !

Ammerån är helt oreglerad och har väldokumenterade och mycket höga ' värden från vetenskaplig naturvårdssynpunkt. Särskilt starka intressen har . knutits till sjösystemet kring Hammerdal.

Av de projekt som redovisats är endast det 5. k. överledningsprojektet i åns nedre del av större intresse för utbyggnad. Det är samtidigt det projekt som enligt utredningsmannen skulle ge de lindrigaste skadeverkningarna i Ammerån. Bevarandevärdena bedöms i övrigt vara så stora att det är av högsta angelägenhet att Ammerån skyddas.

15.3. Vattenkrafttillgångar i Torne älv, Pite älv och Vindel- älven

Utredningen har enligt direktiven inte i uppgift att behandla vattenkraft- utbyggnader i Torne och Pite älvar samt Vindelälven. 1 direktiven heter det att någon utbyggnad av dessa älvar under inga förhållanden skall äga rum.

Praktiska skäl talar emellertid föratt föreliggande betänkande bör innehålla en så långt möjligt fullständig redovisning av alla aktualiserade vattenkraft- projekt i landet. Utredningen har gjort den bedömningen att vad som sägs i direktiven inte innebär hinder mot att utan ställningstagande ge en över- siktlig presentation av de utbyggnadsmöjligheter som i olika sammanhang har redovisats för de tre undantagna älvarna. En sådan redovisning lämnas i det följande. De utbyggnadsmöjligheter som redovisas bygger inte på någon systematisk inventering från utredningens sida och redovisningen kan därför vara ofullständig. Projekten har inte behandlats av de i utredningsarbetet engagerade fackmyndigheterna liksom inte heller av utredningen i övrigt.

Statens vattenfallsverk och Svenska Kraftverksföreningen har i skrivelser den 10 juni 1975 till utredningen och den 27 juni 1975 till bostadsdepar- tementet framfört önskemål om att utredningen skulle behandla vissa pro- jekt som avser överledning av vatten från Pite älv och Vindelälven till närliggande utbyggda älvar, nämligen Luleälven. Skellefteälven eller Ume- älven. l skrivelsen anförs att projekten inte innebär någon utbyggnad av de undantagna älvarna och att de i vissa fall kan genomföras med obetydliga skadeverkningar.

Utredningen har med anledning av de nämnda skrivelserna vid kontakter med bostadsdepartementet anfört att utredningen tolkat direktiven så att inte heller nämnda överledningsprojekt kan tas upp till behandling i ut- redningens arbete. Utredningen har emellertid samtidigt hävdat den ovan angivna ståndpunkten att direktiven inte lägger hinder i vägen för en över- siktlig presentation av även dessa utbyggnadsförslag.

15.3.1. Torne älv, Pite älv och Vindelälven

Torne och Kalix älvars vattenkrafttillgångar redovisades i en rapport 1961 av den s. k. Nordiska vattenkraftkommittén med representanter från Fin- land, Norge och Sverige. Denna kommitté var ett resultat av att Nordiska rådet år 1957 hade rekommenderat de tre ländernas regeringar att gemensamt överväga möjligheterna till samarbete i syfte att ekonomiskt utnyttja den s. k. Nordkalottens naturtillgångar. Tre alternativ undersöktes, där A innebar en konventionell utbyggnad medan B och C utgjorde överledningsalter- nativ. Här skall endast beröras alternativ A avseende Torne älv. Utbyggnad i Torne älv förutsatte en omfattande reglering av Torne träsk. * Ytterligare sex sjömagasin redovisades, varav tre skapades genom över- dämning av myrområden. För utnyttjande av vattenkraften planerades i hela flodsystemet 26 kraftstationer, av vilka 13 skulle anläggas i älvens huvudgren, tre i Könkämä älv, nio i Muonio älv och en i anslutning till reglering av Rautasjärvi. Den sammanlagda produktionen beräknades till

6,1 TWh/år, varav 4 TWh/år i den svenska delen av älven.

Torne älv är för närvarande i mycket ringa grad utbyggd för vattenkraft- produktion. De små kraftverken Ekfors ] och 2 i Puostijoki och Kengisfors strax nedströms Pajala upptas i CDL:s kraftstationsregister 1974.

Pite älv har, i motsats till våra övriga stora älvar, inte närmare undersökts med avseende på utbyggbar vattenkraft. Översiktliga inventeringar av de tekniska förutsättningarna för reglering och utbyggnad gjordes av vatten- fallsstyrelsen åren 1961 och 1962. Vid senare redovisning av utbyggnads— möjligheterna i Piteälven (Arbetsgruppen för de outbyggda norrlandsälvarna 1969) upptogs inte någon utbyggnad i källområdet t. o. m. Svalesjaure. Det angavs att utbyggnad av älven, utom redan utnyttjad fallhöjd i Sikfors samt ev. utbyggnadsvärd vattenkraft i biflöden, skulle ge ett tillskott av 3,4 TWh/år.

För att mer fullständigt ange älvens utbyggnadsmöjligheter bör därför tillgångarna i de övre delarna liksom i biflöden medräknas.

Regleringsmöjligheterna i älven är goda. I första hand skulle Peskehaure (med ökad reglering) och Tjeggelvas — Skärfajaure komma ifråga som ma- gasin. Andra möjligheter är Mavasjaure, Vuolvojaure samt konstgjorda ma- gasin, t. ex. i dalgången uppströms Jäknajaure. Det förutsätts också att be- fintliga regleringar i Peskehaure, Rappen och Labbas samt Malmesjaure bi- behålls. En fullständig fallutbyggnad ned t. o. m. Fällfors — så långt kronans fallrätt sträcker sig — skulle ge en årsproduktion av ca 3,8 TWh/år. En ombyggnad av den befintliga kraftstationen Sikfors samt utnyttjande av fall i vissa biflöden skulle kunna ge ytterligare 0,6 TWh. I Vattenfalls planer avsåg man att tappa viss kvantitet vatten genom Pite Storfors, motsvarande 0,2 TWh/år. Totalt skulle således tillgångarna i Pite älv uppgå till 4,6 TWh/år.

Som framgått av redogörelsen finns alltså viss vattenkraftutbyggnad i Piteälven. Sikfors kraftstation i älvens nedre del (effekt 6 MW) ägs av Båkab. Sjöarna Peskehaure, Rappen, Labbas och Malmesjaure är reglerade med en sammanlagd magasinsvolym av 190 Mm3.

Planer för Vindelälvens utbyggnad presenterades av vattenfallsstyrelsen i 1962 års regionplan. Planen avsåg en utbyggnad av hela älven med undantag för vissa projekt i fjällområdet ovanför Ammarnäs, med hänsyn till över— enskommelsen med naturvårdens företrädare ett år tidigare vid den s.k. Freden i Sarek.

Vid redovisning av alla tillgångar i älven bör dock även de tidigare undan- tagna projekten medräknas. Bl. a. ingår en överledning av Vindelälvens över- sta del (Skånjavareprojektet) till Tärnasjön. Enligt de planer för övre Ume- älven som redovisats till utredningen kan detta vatten tillgodogöras i Fjäll- näsprojektet och nedanförliggande kraftstationer i Umeälven. Vidare in- räknas en kraftstation vid Ammarnäs med regleringsmagasin i Marsivagge och Tjulträsk, samt Badasjokk i övre Laisälven.

Reglering skulle ske av sjöarna Gautojaure och Granselet i Laisälven samt av Storvindeln. De båda förstnämnda innebar betydande dämningar. [ hu- vudsak skulle älvens hela fallhöjd tillgodogöras. Nedströms Sorsele pla- nerades 8 kraftstationer.

Totalt skulle Vindelälvens utbyggnadsmöjligheter svara mot en energi- produktion av 3,9 TWh/år.

Vindelälven är praktiskt taget helt outnyttjad för kraftproduktion. Det bör emellertid understrykas att den mynnar i Umeälven ovanför Stornorr- forsens kraftstation, varför den inte har fri förbindelse med havet.

Torne älv, Pite älv och Vindelälven skulle således, enligt vad som nu redovisats, tillsammans kunna producera 12,5 TWh/år.

15.3.2. Vattenöverledningfrän Vindelälven och Piteälven

Överledning av vatten är ett sätt att öka vattenföringen i en älv utöver vad den naturliga tillrinningen ger. 1 en utbyggd älv kan detta ge ett inte oväsentligt energitillskott. Skadeverkningarna i den älv varifrån vattnet över- leds beror givetvis på hur mycket vattenföringen minskar. En mindre vat- tenbortledning torde i allmänhet innebära begränsade skador. Verkningarna avtar dessutom ned mot älvens mynning i den mån tillrinningen från ned- ströms belägna delar ger älven mer vatten. Väsentligt i sammanhanget är att någon utbyggnad inte sker i den älv varifrån vattnet överleds.

1 de av utredningen studerade älvarna finns flera överledningsprojekt. Ett sådant är överledning av vattnet från Tarraätno och Kamajokk till Sei- tevare kraftstation (Blackälven) i Lilla Lule älv. Vidare har redovisats ett projekt avseende överledning av Råneälvens övre del till Luleälven. Andra exempel är Lögdeälvens överledning till Öre älv, och i Ångermanälven över- ledning av Vojmån till Fatsjön och Malgomaj, samt slutligen Saxåns över- ledning till Ransarån.

Det geografiska läget av de i det följande beskrivna projekten framgår av karta, figur 15:3.

Överledning

Vindelälvens och Piteälvens

avrinningsområden o to m m

Projekt som berör Vindelälven

1 Överledning från Laisälven till Skellefteälven

Enligt en undersökning av Skellefteälvens regleringsförening kan vatten från Laisälven överledas till Uddjaur genom en ca 5 km lång tunnel mellan Laisvall och sjön Aisjaur. Överledning skulle till övervägande del ske under tid med riklig vattentillgång. En ökad produktion av upp till 800 GWh/år blir möjlig under förutsättning att ytterligare aggregat installeras i en del av de befintliga kraftstationerna ] Skellefteälven. Ett ändrat utnyttjande av de nu medgivna regleringarna i Hornavan och Uddjaur—Storavan får också förutsättas. Projektet anges ha mycket god lönsamhet.

Någon reglering av Laisälvens vatten skulle inte ske. En damm i Stor- laisans utlopp erfordras för att hålla sjöns vattenstånd uppe vid normala ( nivåer. Laisälven svarar för ca en tredjedel av Vindelälvens vattenmängd, ; räknat nedom sammanflödet vid Sorsele,och ca 22 % av vattnet vid Vindeln. | Vid vattenbortledningen kommer en inverkan nedströms Storlaisan att bli märkbar genom att vattenståndet blir lägre, särskilt i selen, under tider med högflod. I planerna förutsätts att vattenföringen genom åtgärden inte får underskrida 7 m3/s i Storlaisans utlopp och 50 m3/s i Vindelälven vid Storsele.

Vattenståndet i Granselet i nedre Laisälven sänks under högflodstid med 90 cm och på sensommaren med ca 30 cm. 1 Vindelälven nedströms Lais- älvens inflöde skulle inverkan bli mycket måttlig. Det anges att de höga vattenstånd vid flöden, som i selen kan bli 2—3 meter över de normala, , skulle minska med 40—50 cm, och vattenståndet på eftersommaren med i ca 10 cm. !

Inverkan av de sänkta vattenstånden kan bli märkbar främst på strand- | vegetationen. En flyttning av vegetationslinjen ut mot älven kommer att ske i proportion till sänkningen av sommarvattenstånden. Det kan också antas att den vegetationszon som präglas av normalt förekommande flöden kommer att minska i bredd och efterföljas av vegetation anpassad för torrare förhållanden. Exempelvis kan detta innebära att skog vandrar ut på de 5. k. raningarna, dvs. flödesängar där slåtter tidigare bedrivits.

Positivt verkar vattenbortledningen genom att de översvämningar, som vissa år kan bli besvärande längs selen, skulle komma att minska.

Beskrivningen av nedströmsverkningarna som följd av detta överlednings- ' projekt torde i princip gälla i varje oreglerat vattendrag varifrån vatten leds : bort, och således även övriga företag i den fortsatta redogörelsen. Givetvis , kan emellertid stora vattenbortledningar ge upphov till betydande föränd- | ringar. ;

2 Överledning från övre Vindelälven till Tärnasjön

Vattenfall har i regionplanen för Vindelälvens utbyggnad (1962) redovisat

en överledning från Vindelälvens översta del till Umeälven. Genom däm- , ning vid Skånjavare strax nedströms Dalovardo skulle skapas ett magasin * (65 Mm3 vid 12 m regleringshöjd), varifrån vattnet medelst en tunnel skulle överföras till sjön Laivajaure i Tärnaåns vattensystem. Man avsåg att även |

anlägga ett magasin i Tärnasjön. Totalt skulle denna överledning ge ett energitillskott av ca 500 GWh/år i Umeälven. Projektet som avser en reg- lering av Tärnasjön har senare avskrivits till förmån för Biellojaureprojektet (Fjällnäs).

Projekt som berör Piteälven

dersökts av Skellefteälvens regleringsförening och vattenfallsverket. Det för- utsätts att viss reglering kan ske i Piteälven genom magasin i Tjeggelvas och eventuellt i Peskehaure, den senare sjön sedan länge reglerad. Ett ändrat utnyttjande av den nu medgivna regleringen av Hornavan och Uddjaur- Storavan får förutsättas, liksom också tillbyggnader av kraftstationerna i Skellefteälven.

3 Överledning från Tjeggelvas till Hornavan

En direkt överledning kan göras exempelvis från trakten av Stenudden till nedre delen av Rebnisströmmen. Då överledningskapaciteten blir begrän— sad till följd av tunnelns längd (24 km). blir möjligheten att reglera hög- vattenflödena i övre Piteälven bestämmande för företagets lönsamhet.

4 Överledning via Mattaures sjösystem

[ samband med reglering och en mindre dämning av Tjeggelvas—Skärfajaure samt damm uppströms Apmofallet skulle överledning ske via Mattaure- sjöarna och en tunnel till Galtisjokken som mynnari Kakel vid Hornavan. Vattnet kan även ledas direkt till Hornavan i trakten av Rebekudden.

De alternativa projekten 3 och 4 skulle vart för sig kunna ge en ökad produktion i Skellefteälvens kraftstationer på 1 000—1 200 GWh/år. Projek- ten uppges ha god lönsamhet, men kräver dock avsevärt högre anlägg- Möjligheten att leda över vatten från Piteälven till Skellefteälven har un- ! | ningskostnader än överledningen från Laisälven.

5 Överledning från Labbas-Rappen

Överledning av vatten från en begränsad del av Piteälven är även möjlig, , nämligen från de redan reglerade sjöarna Labbas och Rappen. Genom enkla anordningar kan vattnet ledas över Märsajaure som rinner till Galtisjaure och Hornavan.

Överledning av Piteälvens vatten för utnyttjande i Lule älv har undersökts av vattenfallsverket.

6 Överledning från Tjeggelvas till Pärlälven

I samband med utredningen om de outbyggda norrlandsälvarna (1969) re- dovisades ett förslag som förutsatte en stor dämning och reglering av Tjeg- gelvas—Skärfajaure (1 200 Mm3 och amplitud 15 m). Överledningen skulle ske genom en ca 18 km lång tunnel till översta delen av Peuraure. varefter fallhöjden till Tjåmotisjaure skulle utnyttjas i en kraftstation. Tillsammans

med ökad produktion i befintliga stationer i övriga Luleälven skulle pro- duktionen uppgå till ca 2,3 TWh/år. Projektet betecknas som mycket lön- samt.

Överledningen skulle medföra bortledning av en avsevärd del av älvens vatten, vilket betyder att av Piteälvens naturliga vattenföring skulle komma att återstå 49 % vid Pite Storfors och 57 % vid mynningen i havet. Pite Storfors borde dock enligt Vattenfall kunna bibehålla sitt turistvärde.

16 Grundläggande fakta om vattenkraftut- byggnad

I detta kapitel lämnas en samlad redogörelse för vattenkraftutbyggnaden,

Avsikten är att redogörelsen skall utgöra en allmän orientering som kan underlätta läsningen av utredningen.

l l l 1 I ( l l 1 dess teknik och terminologi, dess bakgrund och rättsliga förutsättningar. l

16.1. Förutsättningar och teknik

l l ”_ l

Effekt är mängd alstrad energi per tidsenhet och anges ijoule (watt- sekunder). För praktiskt bruk används: 1 kW (kilowatt) = 3,6 MJ (megajoule) per timme

] MW (megawatt) = 1 000 kW En kraftstations utbyggnadseffekt anges normalt i kW eller MW.

Energi är detsamma som arbetsmängd, t. ex. elenergi eller värme- energi, med sambandet energi = effekt x tid = arbete 1 kW under en timme = 1 kWh (kilowattimme) = 3,6 MJ 1 MWh (megawattimme) = 1 000 kWh 1 GWh (gigawattimme) 1 000 000 kWh 1 TWh (terawattimme) = 1 000 000 000 kWh En kraftstations elproduktion anges normalt i GWh/år.

Vatten/öring är flödet genom en sektion av ett vattendrag, mäts i m3/s (kubikmeter per sekund) och betecknas Q.

Mede/vattenföring (MQ) är medelvärdet på vattenföringen från ett antal under en flerårsperiod jämnt fördelade observationer.

Högsta högvatten/öring (HHQ) är högsta observerade dygnsvattenfö- ringen under en viss period eller uppskattat högsta dygnsvärde.

Medelhögvatten/b'ring (MHQ) är medelvärdet av de högsta årsvärdena på vattenföringen under en följd av år.

Vidare hänvisas till Bilaga 3, Ordförklaringar.

* 1 undantagsfall kan vattnet finna två likvär- diga vägar. Då uppstår en bifurkation, dvs. en för- bindelse mellan två olika vattensystem. Tärendö älv, som förenar Torne älv med Kalix älv, är den största och kanske mest bekanta i landet, men bi- furkationer förekommer på flera håll inom utred- ningsområdet.

Figur 16.") . Exempel på jlodområde och avrinnings- område.

Nederbörd och avrinning

Vattenkraften bygger på att vattnets lägesenergi kan utnyttjas när vattnet faller från en högre nivå till en lägre. Energiproduktionen är direkt pro- portionell mot den utnyttjade vattenmängden och fallhöjden som utnyttjas.

Av det vatten som kommer ner som regn eller snö avdunstar en del direkt från markytan eller genom våxtlighetens transpiration, en del tränger ner i mer eller mindre genomsläppliga jordarter eller sprickor i berget och blir grundvatten, som så småningom söker sig ut i sjöar och vattendrag. Det mesta av nederbörden avrinner dock som ytvatten.

Det är landskapets topografi som bestämmer ytvattnets väg vid avrin- ningen. Vattnet söker sig till de lägsta delarna i terrängen och samlar sig efter hand till rännilar, bäckar, åar och större vattendrag. Det område som avvattnas uppströms en viss punkt i vattendraget benämnes avrinningsom- råde. Ett större vattendrags totala avrinningsområde brukar benämnas/lod- område. Se,/igur ] 6.'] . Gränsen mellan två avrinningsområden kallas vatten- delare. Denna utgöres ofta av markerade höjdryggar i terrängen'

Det norrländska landskapet kännetecknas av storkuperade former som gör att avrinningen från fjällen och inlandet samlas till ett antal stora älvar, de 5. k.]iällä/varna. Närmare kusten finns mellan de stora älvarna ett antal mindre vattendrag, skogsälvarna, vilkas avrinningsområden ligger helt inom skogslandet. Av de älvar som berörs av utredningen räknas Kalixälven, Luleälven, Skellefteälven, Umeälven och Ångermanälven till fjällälvarna. Vapstälven, med sitt källområde inom Sverige men med huvuddelen av vattenområdet i Norge, bör också räknas som ljällälv. Övriga älvar är skogs- älvar.

attende'lare"

Eftersom nederbörden under vintern huvudsakligen blir liggande som snö och is är vattenföringen i älvarna då som lägst. Tillrinningen utgörs då i stort sett enbart av grundvatten som finns under den tjälade markytan.

När snön smälter får man i stället markanta högvattenflöden. Fjällälvarnas vattenföring kännetecknas av ett kraftigt vårflöde, som ofta har två mar- kerade toppar, "hemflod" och ”'fjällflod”, som följd av tidsförskjutningen mellan snösmältningen i skogslandet och fjälltrakterna. Dessa älvar har re- lativt hög sommarvattenföring men låg vattenföring under vintern. Skogs- älvarna har ett kortvarigt men markant vårflöde och ofta låga vattenföringar under eftersommaren. Högvattenföringen i fjällälvarna är i regel minst 4—5 gånger så stor som medelvattenföringen. För en skogsälv som Råneälven kan förhållandet vara 10 till 1.

Inom de större avrinningsområdena varierar vanligtvis klimatförhållan- dena i älvens olika delar mera än i de mindre. Vattenföringsvariationerna utjämnas därför och de stora fjällälvarna harjämnare vattenföring än skogs- älvarna, där snösmältningen sker nästan samtidigt och vädret påverkar av- rinningen likformigt inom hela avrinningsområdet.

Sjöprocenten har också stor betydelse för avrinningen. Med sjöprocent menas förhållandet mellan sjöarnas sammanlagda areal och hela avrinnings-

möh.

Stora Lule älv Meter över havet 1210-200 , 400 |:] 200—500 200 son-1000 ! 1000—2000 0 !meränZUllll 400 300 200 100 0

400 300 200 100 0

0501) 'till 300 % i; l)

Göta älv

140 Klarälven och 0 500h003m2m1000

200. Helge å (]

antalkmfrånhavet 200 100 [)

Figur l6:2. Topografi och fal/profiler. Efter Vattenfall — Svenska Kraftverksför- eningen.

Figur 16:3. Nederbörd och avrinning. Efter Vattenfall — Svenska Kraftverksför- eningen.

områdets areal. Liten sjöareal medför snabba, kortvariga och höga vatten- föringstoppar vid kraftig nederbörd eller stark avsmältning. Hög sjöprocent medför en utjämning av vattenföringsvariationerna till följd av den naturliga magasineringen. Av fjällälvarna har Skellefteälven den största sjöprocenten med 11,8 %. Kalixälven har en sjöprocent på endast 3,0 % (4,5 om tillskottet från Tärendöbifurkationen inräknas). Detta återspeglas klart i vattenförings- variationerna. I Skellefteälven är vattenföringen vid normalt högvatten ca 9 gånger så stor som vid normalt lågvatten. I Kalixälven är motsvarande relation så hög som 28.

Skogsälvarna har i de flesta fall liten sjöareal. I Råneälven är sjöprocenten 3,6 %, i Kågeälven och Öreälven ännu lägre, 2,5 resp. 2,4 %. Vid normalt högvatten är vattenföringen i dessa älvar ca 40—50 gånger så hög som vid normalt lågvatten. Om man jämför exceptionell högvattenföring med lägsta lågvattenföring blir relationen över 200.

Vid hög vattenföring ökar vattenhastigheten främst i sel och lugnvat- tensträckor och därmed ökar också vattnets transportförmåga. Uppslammat material gör vattnet grumligare; Vattennivån stiger både i sjöar och älv- sträckor. Skillnaden under naturliga förhållanden mellan extrema hög- och lågvattenstånd varierar bl. a. med hänsyn till älvens storlek. sjöprocent och avrinningsförhållanden och kan i vissa fall överstiga 5 meter. Högvattnen når betydligt över vegetationsgränsen, och tillfälliga översvämningar av strandzonen hör därför till älvens naturliga liv.

Nederbörd rum/år _ merän 1200 _ 800-1200 B(X)-BOB 500—500 :] mindre än 500

Oreglerad avrinning

Lule älv

., || __ [) Phi-n' il

VJJASDNDIFMA

Kraftverk

De största fallhöjderna finns i norra Sveriges fjällområden, där också ne- derbörden är riklig och avdunstningen liten (se ,Ngur 16.2 och 16.3). De kraftstationer som är belägna i vattendragens övre delar utnyttjar ofta relativt stora fallhöjder. Längre ned i en älv där vattenföringen är större, kan en utbyggnad vara lönsam också där fallhöjden är liten, ibland bara ett fåtal meter. Kraftproduktionen är direkt proportionell mot i stationen utnyttjad vattenmängd och fallhöjd. Se tabell 16./.

Vattnets energi utnyttjas genom att det leds till en turbin som därvid bringas att rotera. Turbinen driver i sin tur en generator. Fallhöjden samlas till kraftstationen på så sätt att fallsträckan uppströms anläggningen däms in och fallsträckan nedströms anläggningen uttas genom tunnel, kanal och/eller rensning. Med rensning avses utvidgning av den naturliga älvens fåra genom schaktning eller sprängning. Utbyggnadssättet varierar med 10- kala förhållanden, t. ex. fallsträckans längd, höjd och branthet, grundens beskaffenhet. älvdalens topografi samt hänsynen till motstående intressen.

Utbyggnad av små fallhöjder sker ofta genom indämning och rensning. Ett exempel framgår av figur 16:4, som visar en forssträcka närmast ned- ströms en sjö, där en bergtröskel givit upphov till ett mera koncentrerat fall. Damm och kraftstation, som i det här fallet sammanbyggts, har förlagts till bergpaniet, där grundläggningsförutsättningarna är goda. Med dammen indäms fallsträckan upp till sjön, och genom höjning av sjöns vattenyta kan även fallhöjd i sjöns tillflöden utnyttjas. Fallhöjden nedströms dammen har samlats till kraftstationen genom att älvens botten har rensats.

När det är fråga om utbyggnad av stora fallhöjder är det vanligt att fall- höjden via bergtunnlar samlas till kraftstationen. Ett exempel på detta visas ingar 16.5, som visar hur en längre fallsträcka mellan två sjöar kan byggas ut. I det naturliga utloppet från den övre sjön anläggs en damm, med vilken sjöns vattenstånd däms upp. Liksom i föregående exempel innebär upp- dämningen att även fallhöjden i sjöns tillflöden utnyttjas. Från sjön leds

Tabell 16.1 De största vattenkraftverken 1974

Idrift Dämnings- Fallhöjd Utbyggd Effekt

år gräns m vatten- MW möh föring m3/s Letsi (Lule älv) 1967 214 135 390 450 Stornorrfors (Ume älv) 1958 75 75 700 410 Harsprånget (Lule älv) 1951 312 107 380 330 Trängslet (Dalälven) 1960 422 142 285 330 Vietas (Lule älv) 1971 457 82,5 530 320 Messaure (Lule älv) 1963 165 87 385 300 Kilforsen (Ångermanälven) 1953 193 99 350 275 Trollhättan (Göta älv) 1910 40 32,2 995 235 Krångede (Indalsälven) 1936 204 60 500 225 Seitevare (Lule älv) 1967 477 180 135 220 Harrsele (Ume älv) 1957 145 54,5 450 203

Intagslucka

Maskinstation med

Kaplanturbin

Maskinstation Fördjupad ålvfåra

Naturlig älvlåra

Fallhöjd

Kraftverksdamm

innom indämnin Fallhöjd enom rensni -_

Figur 16:4. Principskiss av kraftverk av ovaniordstyp. Efter Vattenfall — Svenska K ra/rverks/öreningen.

vattnet via en tilloppstunnel och en tilloppstub till maskinstationen, som är insprängd långt nere i berget. Från stationen avleds vattnet via en ut- loppstunnel till den nedre sjön. Tunnlarna kan ofta vara flera kilometer långa. Den naturliga älvfåran kommer därvid att bli utan vatten bortsett från en ev. lokal tillrinning. Det kan därför ofta vara nödvändigt att företaget med hänsyn till miljövärden eller andra viktiga intressen avstår visst vatten till älvfåran. I allmänhet är det fråga om en viss minsta vattenföring som alltid bör framsläppas. Sådan minimivattenföring eller minimitappning kan fastställas av vattendomstolen som ett villkor för tillstånd för företaget.

Maskinstation med Francisturbin

Övre vattenyta

Utlopps- egjumel

»—

Älvsträcka _ _ i ,, låg vattenfoi'tngpth Ngang , spegeldammar . . » *k . "* . » _. ” Figur 16:5. Principskiss av " kraftverk av under/"ordstvp.

Efter Vatten/all — Svenska K rafn'erks/öreningen.

Regleringar

Det naturliga vattenflödet i ett vattendrag varierar som nämnts mellan olika årstider, och variationerna blir i regel större ju längre norrut man kommer. 1 södra Sverige har man relativt ofta flöden även under vintern. De norr- ländska vattendragen har däremot en naturlig vattenföring som under vin- tern är mycket låg för att i samband med vårfloden stiga till det mångdubbla. Det innebär att den naturliga tillgången på energi är störst då förbrukningen är som lägst, dvs. under sommaren (se figur 16.6). Den komplikation som detta innebär blir än tydligare om man tänker på att den helt övervägande delen av vattenkraften produceras i de norrländska vattendragen. Vatten-

oreglerad tillrinning omräknad till energiproduktion på utbyggda kram/erks fallhöjd

GWh/vecka 4000 Vårfloden kommer när Snon smälter

Våtår Normelår Torrår

3000

Vintertid binds nederbörden i snö och is

1

Febr Mars April

200 0

1000

Maj Juni Juli Aug Sept Okt Nov Dec Jan

Sveriges totala förbrukning av elektrisk energi maj 1971— april 1972

4000 Sommartid behövs Vintenid är 3000 mind elknh behovet _av i än 9 vintern elkraft störst i 2000 &

Figur 16:6. VattentiI/gång 1000 och elkraftbehov. Efter Vatten/all — Svenska K raft-

verks/öreningen. ' ' Juni Juli Jan Febr Mars April

kraftproduktionen söder om Klarälven-Dalälven är mindre än en tiondel av den totala produktionen (se tabell 16.2).

För att bättre anpassa vattentillgången till efterfrågan reglerar man vat- tendragen, dvs. man samlar överskottsvatten i magasin under tider med god tillrinning och/eller liten efterfrågan på elkraft för att kunna tappa ur vattnet då efterfrågan är hög. En utbyggnad av de norrländska älvarna in- nebär alltså bl. a. att man ändrar det naturliga avrinningsförloppet så att

Tabell 16.2 De största energiproducerande älvarna 1974

TWh/år %

Lule älv 12,7 22 Ångermanälven 10.3 18 Indalsälven 9,0 16 Ume älv 7,0 12 Dalälven 4,0 7 Skellefte älv 3,5 6 Ljusnan 3,1 5 Klarälven 1.6 3 Ljungan 1,5 3 Göta älv 1,3 2

Summa 540 94 Övriga älvar 3.3 6

Totalt

man får minskad vattenföring under vår och försommar och hög vattenföring under vintern. De magasin som behövs skapas i första hand genom reglering av naturliga sjöar i vattendraget, som t. ex. Hornavan, Uddjaur och Storavan i Skellefteälven. I sjöfattiga vattendrag kan man tvingas skapa helt eller delvis konstgjorda sjöar, som t.ex. Trängsletmagasinet i Österdalälven.

En reglering innebär att vattnet i magasinet hålls inne eller avtappas efter behov. Dämningsgräns är i regel det högsta vattenstånd som får förekomma och sänkningsgräns det lägsta. Särskilda regler om rätt till viss överdämning kan dock förekomma. Sänkningsgränsen kan vara lägre än det naturliga lågvattenståndet om sjöns utlopp rensas, eller om sänkning sker med tunnel. Dämningsgränsen ligger ofta högre än de högsta naturligt förekommande vattenstånden. Man eftersträvar i princip att få så mycket vatten som möjligt i magasinet. Men vid val av regleringsgränser är det oftast inverkan på motstående intressen som blir bestämmande för hur långt man kan gå (ang. vattenlagens tillåtlighetsregler, se 16.32). Det är mera sällan som magasinet kan dimensioneras utifrån rent tekniskt-ekonomiska grunder.

Det vatten som ryms mellan dämningsgräns och sänkningsgräns, ma- gasinsvolymen. är alltså beroende av sjöns yta och regleringsamplituden. ni- våskillnaden mellan dämnings— och sänkningsgräns. De största reglerings- amplituderna som förekommer i vårt land uppgår till mer än 30 meter (se tabell 16.3).

Utjämningen mellan lågvattenföringen på vintern och högvattenföringen på vår och försommar kallas säsong- eller årsreglering. Ungefär en tredjedel av landets normalårsproduktion av vattenkraft kommer från vatten som på detta sätt lagras i årsregleringsmagasin (se figur 16.7).

Den naturliga vattentillgången varierar också från år till år. För att utjämna

Tabell 16.3 De största vattenmagasinen

Älv Energiin- Volym i Amplitud nehåll på milj m3 m utbyggd fallhöjd i GWh Suorva Lule älv 6095 5900 30.0 Tjaktjajaure Lule älv 1800 1650 34.5 Satisjaure Lule älv 1290 1240 19.0 Torrön Indalsälven 1070 1180 12.5 Vänern Göta älv 970 9400 1.7 Storuman Ume älv 885 1100 7.0 Rebnisjaure Skellefte älv 845 740 13.5 Sitasjaure Lule älv 825 600 10.0 Storsjön Indalsälven 820 1250 2.75 Gardiken Ume älv 775 875 20.0 Håckren Indalsälven 760 700 26.9 Trängslet Dalälven 730 880 35.0 Storavan- Uddjaur Skellefte älv 730 780 2.0 Hornavan Skellefte älv 700 750 2.9

K rq/tverks/b'reningen.

Figur 16:19. Flerårsma- gasin.

Figur 16: 7. Årsreg/ering. Efter Vattenfall — Svenska

GWh/vecka 4000

Omglerad tillrinning Produktion av vattenkraft

3000 Magasinering Tömning 2000 " - Årsreglering

Mars April

vattentillgången kan man i vissa av de större magasinen spara vatten från , vattenrika år och utnyttja det under s.k. torrår. Man flerårsreglerar vat- l tendraget genom att normala år bara utnyttja en del av magasinet (sehgur 16.8).

Summan av magasinsvolymerna uppströms en viss punkt i älven i procent av normalårsavrinningen på samma ställe kallas reg/eringsgrad. Om regle- ringsgraden vid utloppet från ett magasin är 50 % betyder det alltså att ett halvt års normal tillrinning ryms i magasinen ovanför dammen. Detta kan motsvara mer än hela vårflödet och innebär i så fall att magasinet blir fyllt först längre fram på året. Magasin där regleringsgraden närmar sig 100 % eller högre är utpräglade flerårsmagasin, såsom t. ex. Suorva- magasinet. Ju längre ned i älven man kommer, desto mer oreglerad till- rinning tillkommer från biflödena, samtidigt som möjligheterna att skapa stora magasin begränsas av kulturbygd och topografi. I älvarnas nedre delar brukar regleringsgraden därför vara betydligt under 50 %.

Förbrukningen av elenergi varierar inte bara mellan olika årstider, utan också så att förbrukningen är högre på dagen än på natten och högre på vardagarna än under veckosluten. Förändringarna sker kontinuerligt. El- produktionen måste anpassas också till dessa variationer, så länge man inte har effektiva metoder att lagra elenergin. Denna anpassning av produktionen sker i Sverige i huvudsak med vattenkraft, men också t. ex. snabbstartade gasturbiner används för korta belastningstoppar.

Vattenkraftens anpassning till snabba förändringar i elförbrukningen åstadkommer man genom korttidsregleringar. Det innebär att man magasi- nerar vatten på nätter och helger för att kunna tappa ur det under dagtid i på vardagarna. Korttidsregleringen kräver inte så stora magasinsvolymer

Dämningsgråns Denna del utnyttjas

normalt under Vintern Denna del töms endast — - under torr-år

och kan göras i mindre magasin, i regel i direkt anslutning till de enskilda kraftverken, men flera av de stora årsregleringsmagasinen utnyttjas också som korttidsmagasin.

Från kraftsynpunkt förmånligast är om älven är fullständigt avtrappad (proftlreglerad), dvs. om varje kraftverk i älven dämmer in all fallhöjd upp till närmast ovanförliggande kraftverk. Det innebär dels att all fallhöjd är utnyttjad, dels att korttidsregleringen kan göras genomgående, dvs. att vattenföringen genom alla kraftverken ändras praktiskt taget samtidigt. Det ger utslag i magasinet ovanför det översta verket och i älven nedanför det nedersta, men i alla mellanliggande magasin slipper man i allmänhet vattenståndsändringar av någon betydelse — man släpper hela tiden ut lika mycket som rinner till, och det är bara genomströmningshastigheten som varierar. I smala och långa älvmagasin uppkommer dock vissa vattenstånds- variationer i samband med den genomgående korttidsregleringen.

Effektutbyggnad

För att man skall kunna korttidsreglera fordras det att kraftverkets utbygg- nadsgrad, dvs. förhållandet mellan utbyggnadsvattenföring och medelvat- tenföring, är förhållandevis hög. En utbyggnad av ett kraftverk till hög utbyggnadsgrad t. ex. genom insättande av ytterligare ett aggregat i stationen benämnes effektutbyggnad. Huvudsyftet med en effektutbyggnad är att kun- na ta ut energin under högbelastningstid, dvs. att klara belastningstopparna. Förutsättningen för en effektutbyggnad är inte bara goda kontidsreglerings- möjligheter utan även en väl årsreglerad vattenföring.

Man koncentrerar helst effektutbyggnader dels till gamla kraftverk som fungerar som "flaskhalsar” i en i övrigt välutbyggd älv, dels till en älv i taget där alla verk byggs ut till samma utbyggnadsgrad. För närvarande pågår denna typ av effektutbyggnader främst i Lule älv. Gynnsam för en effektutbyggnad är vidare den fallhöjd som är belägen mellan två stora sjömagasin, t.ex. Ritsem mellan Sitasjaure och Suorva. En förutsättning för effektutbyggnad är givetvis vidare att utbyggnadsförhållandena är sådana, att den ytterligare effektinstallationen är ekonomiskt motiverad.

Pumpkraftverk

Pumpkraftverk är en speciell typ av vattenkraftverk som i princip inte pro- ducerar någon energi, utan i stället "koncentrerar" energin till stor effekt vid tidpunkter då efterfrågan är stor. Anläggande av pumpkraftverk är så- ledes en form av effektutbyggnad.

Ett pumpkraftverk utnyttjar som regel stor fallhöjd, upp till flera hundra meter. Under dagtid då kraftbehovet är stort töms magasinet, och under nätter och helger då elenergi finns i överskott och är billig, pumpas vattnet tillbaka upp till det övre magasinet. ] kraftstationen används då generatorn som motor och turbinen får arbeta som pump. Vid pumpningen går en viss del av den tillförda energin bort som förluster. Ett pumpkraftverk kräver alltså mer energi än det ger. Pumpkraftverket syftar till att "förädla" billig överskottsenergi.

Exempel på pumpkraftverk i Sverige är Letten vid Klarälven och Juktans

kraftstation i Umeälven. lnom utredningsområdet finns några tänkbara lägen för pumpkraftverk (Lermejaure, Ullersjön). ] princip eftersträvar man dock att anlägga pumpkraftverk så nära förbrukningsorterna som möjligt.

16.2 Historik

För mindre än hundra år sedan började man i vårt land utveckla tekniken att praktiskt använda elektrisk energi. Till en början var ånga kraftkälla för de belysningsstationer som på många håll började byggas på l880-talet i städer och industriföretag. Något senare kom de första 5. k. hydro-elektriska anläggningarna, där elström från vattenkraftverk blev en konkurrerande energikälla. Utbyggnad skedde först i södra och mellersta Sverige.

För det industriella genombrottet. som ägde rum framför allt på 1890-talet. var elektrifieringen en viktig faktor. Vattenkraften fick snabbt ökande be- |, tydelse för t. ex. Bergslagens bergs- och metallindustri och för norrlands- " kustens massafabriker. Samtidigt tillkom de första kommunala anläggning- ! arna avsedda för belysning och spårvägstrafik. Till stor del var dock denna l elektrifiering baserad på ångkraft. '

Under 1900-talets första årtionde kom vattenkraftutbyggnaden igång i större omfattning. Under denna tid bildades de flesta av vårt lands stora kraftföretag med kommunal och industriell anknytning. Viktiga använd- ningsområden för elektrisk energi blev den privata förbrukningen och järn- vägarna. Den statliga utbyggnaden ftck fasta former då Kungl. Vattenfalls- styrelsen bildades 1909. Samma år började den nybyggda Trollhättestationen att leverera energi. Åren 1910—14 uppfördes landets dittills största kraft- anläggning vid Porjus i Lule älv för att förse malmfälten och malmbanan ; — den nya järnvägen Luleå—Riksgränsen — med elkraft. Några år senare i dämdes Luleälven vid Suorva till ett mäktigt sjömagasin i fjällvärlden.

Efter en viss nedgång i utbyggnadstakten åren efter första världskriget fortsatte utbyggnaden av vattendragen främst i södra och mellersta Sverige I men också i de norrländska älvarnas välbelägna delar. Jämsides med de stora anläggningarna byggdes många små s.k. bygdekraftverk i de stora | älvarnas biflöden och i de mindre älvarna. En förening eller annan sam- fällighet byggde en damm och en mindre kraftanläggning för att förse den omgivande bygden med ström för hushållen. i

I början av utvecklingen arbetade varje kraftföretag inom sitt område. ' Genom avtal mellan olika företag tillkom så småningom samverkan främst i på distributionsområdet. Under 1920-talet inleddes också en viss samkörning mellan kraftverk i skilda vattendrag. Omkring 1930 täcktes större delen av landet av femton väl avgränsade kraftförsörjningsområden från Sydkraft i söder till Porjus i norr och med vattenfallsstyrelsens centralblock mitt i landet.

Efter hand som vattenkraften blev utbyggd i landets södra och mellersta delar måste man söka sig till landets nordligare älvar för att täcka det växande kraftbehovet. Vid denna tid fanns redan en betydande utbyggnad i de norr- ländska älvarna upp till Faxälven och även i Skellefteälven. Dessa företag försåg lokalt industrier och städer med kraft. I samband med att Krångede kraftstation i Indalsälven togs i bruk 1936 överfördes för första gången norr-

landskraft ned till mellersta Sverige. Överföringens spänning var 200 kV. Successivt byggdes ett riksomfattande kraftledningsnät ut, och till detta anslöt sig praktiskt taget alla större kraftföretag i landet. Samkörningen mel- lan vattenfallsstyrelsen och de privata kraftföretagen utvidgades åren före andra världskriget. År 1938 möjliggjordes för första gången en samkörning av landets kraftstationer från Porjus i norr till Malmö i söder.

Utvecklingen av överföringstekniken. och efter kriget särskilt av spräng- nings- och dammbyggnadstekniken, gjorde det möjligt att bygga ut norr- landskraft också i delar som tidigare inte varit ekonomiskt attraktiva. Då överföringsspänningen vid inkopplingen 1952 av Harsprånget i Luleälven höjdes till 380 kV fanns förutsättningarna för en utbyggnad i stor skala. Kännetecknande för vattenkraftutbyggnaderi efter andra världskriget har varit att den i stort sett skett koncentrerat i älv efter älv. Under större delen av l940-talet var det Indalsälven som svarade för de erforderliga produktionstillskotten, därefter Ångermanälven och Faxälven. Under 1950- och 60-talen genomfördes den största utbyggnaden av vattenkraften i vårt land, när staten byggde vidare i Indalsälven, Ångermanälven, Umeälven, Skellefteälven och framför allt i Luleälven. Enskilda bolag byggde vidare främst i Ljusnan. Ljungan, Umeälven och Skellefteälven.

Från och med l940-talet och fram till mitten av 1960-talet byggdes vat- tenkraften ut i takt med den ökande elförbrukningen. Intill denna tid svarade vattenkraften för praktiskt taget hela elproduktionen. Under senare delen av 1960-talet sjönk utbyggnadstakten. beroende på flera samverkande fak- torer. Dels var oljepriserna så låga att en fortsatt vattenkraftutbyggnad i många fall var olönsam. dels började uppmärksamheten allt mer riktas mot de outbyggda älvarnas miljövärden. Resultatet blev att en successivt större andel av elproduktionen övertogs av fossileldade verk. I dagens situation med högre oljepriser efter ”oljekrisen" har det ekonomiska motivet för att bygga ut vattenkraften på nytt blivit starkare. Se vidare kapitel 3.

Samverkan mellan kraftföretagen sker som nämnts sedan länge tillbaka. Den organiseras på frivillig väg genom Centrala Driftledningen (CDL). Detta organ har sitt upphov i en överenskommelse mellan Vattenfall och landets största enskilda och kommunala kraftföretag. Från början (1938) var CDL en krisorganisation, som visade sig fungera så väl att den blivit ett permanent organ. Det s. k. svenska systemet går ut på att staten uppträder som kraft- företagare vid sidan av kommuner och enskilda — industrier och kraftdi- stributörer — under tvångsfritt samarbete och med ömsesidigt utnyttjande av tekniska och ekonomiska erfarenheter. Stamlinjenätet byggs och ägs av vattenfallsverket men får genom dets. k. stamlinjeavtalet nyttjas av samtliga kraftintressenter. En centralt planerad samkörning sker för att på bästa och mest ekonomiska sätt utnyttja såväl vattenkraften som den elenergi som produceras i fossileldade verk och kärnkraftverk.

På ett tidigt stadium fick Sverige ett utbyte av elenergi med Danmark. Samkörningen har senare utvidgats till att omfatta också Norge och Finland. Samarbetet syftar till att fördela elproduktionen i Norden mellan hela om- rådets kraftverk så att produktionskostnaderna blir så låga som möjligt sam- tidigt som man upprätthåller en tillfredsställande leveranssäkerhet. Det nor- diska kraftsamarbetet innebär bl. a. att det värmekraftdominerade Danmark under nederbördsrika år kan importera billig vattenkraft och på så sätt spara

kol och olja. I gengäld kan Danmark under torrår bidra till elförsörjningen i Sverige och Norge.

Begränsande för kraftutbytet inom Norden är ledningsnätets överförings- kapacitet. I dag finns elva större samkörningsförbindelser mellan länderna, men flera planeras. Samkörningssystemet visas på separatkarta A.

16.3 Lagstiftning

Både anläggande av vattenkraftstationer och reglering av vattenflödet för- utsätter tillstånd enligt vattenlagen. Lagen (19181523. VL), som antogs i sitt ursprungliga skick 1918, har vid flera tillfällen ändrats och kompletterats. , 1968 tillsattes en särskild utredning, vattenlagsutredningen (Ju 1969z58), ! med uppgift att göra en allmän översyn av VL. Resultatet av utredningens arbete torde komma att bli en helt ny vattenlag. !

Vattenlagsutredningen har hittills avgivit tre delbetänkanden, vilka bl. a. ! lett till ändrad lagstiftning i fråga om prövningsförfarande och skadeersätt- ningar. Det ändrade prövningsförfarandet innebär i huvudsak att regeringens prövningsrätt väsentligt utvidgats. Regeringen skall vid sin prövning beakta även allmänna planeringssynpunkter. De nya bestämmelserna om ersätt- ningar innebär i stort sett att VL:s ersättningsregler i tillämpliga delar an- passats till expropriationslagstiftningens regler.

Vi befinner oss således i ett skede av ett omfattande omdaningsarbete inom vattenlagstiftningen. Huvudparten av de vattenkraftprojekt som ut- l redningen behandlar torde vid ansökan om tillstånd till utbyggnad bli be- ;

l l | ! 16.3.1 Inledning | i l dömda enligt reglerna i en ny vattenlag. I detta avsnitt lämnas en kortfattad redogörelse för nu gällande tillåt- lighetsregler enligt VL, förfarandet vid prövning av större vattenkraftut- byggnader samt vattenlagsutredningens arbete.

16.32 Nu gällande fillätlighersreglerför byggande i vatten l

Tillståndsmyndighet enligt VL är vattendomstol, som har att bedöma om . företaget skall anses tillåtligt. hur det i så fall skall utformas och vilka villkor som skall uppfyllas i övrigt. För större företag görs dock prövningen av tillåtligheten av regeringen, där handläggningen sker inom jordbruksdepar-

tementet. Landet är indelat i sex vattendomstolsområden. och som vattendomstol

i dessa områden har utsetts Växjö, Vänersborgs, Södertörns. Jämtbygdens, Umeåbygdens och Luleå tingsrätter. En vattendomstol består av en lagfaren domare som är ordförande, en eller två tekniska ledamöter samt två nämn- demän.

Dom i ett vattenmål kan överklagas hos vattenöverdomstolen (Svea hov- rätt i en bestämd sammansättning) och i sista hand hos Högsta domstolen.

För att ett vattenkraftföretag skall vara tillåtligt måste vissa villkor vara uppfyllda. Den 5. k. ekonomiska tillåtlighetsregeln säger att nyttan av fö-

retaget efter avdrag av byggnadskostnaden skall vara större än sammanlagda värdet av den på ett visst sätt mångfaldigade skadan och intrånget på annans egendom. Ibyggnadskostnaden skall inräknas skada och intrång på egendom som tillhör den byggande själv.

Även om företaget uppfyller de nu nämnda ekonomiska villkoren, kan det medföra sådana skador från allmän synpunkt att det inte får komma till stånd. Detta gäller i huvudsak om — många bofasta förlorar sina bostäder — större fabrik eller annan anläggning som är arbetsplats för många män—

niskor måste läggas ned eller dess drift väsentligt minskas — odlad jord i betydande omfattning skadas — fiskerinäring eller annan näring av större betydelse lider väsentlig skada — befolkningen eljest får sina levnadsvillkor väsentligt försämrade — sådan bestående förändring av naturförhållandena kan befaras uppkomma

som medför väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust från naturskyddssynpunkt. Om ett företag, trots att det är otillåtligt enligt de ovan angivna grunderna, anses vara av synnerlig betydelse för näringslivet eller orten eller i övrigt från allmän synpunkt. kan regeringen ge tillstånd till företaget efter hem- ställan från vattendomstolen.

Oavsett hur betydelsefullt ett företag än är får det inte tillåtas av vat- tendomstolen. om det medför menlig inverkan av någon betydelse på vissa andra allmänna intressen än de ovan uppräknade. Sålunda finns bestäm- melser till skydd för allmän farled och flottled. Dessa bestämmelser säger att byggande i vatten skall ske på sådant sätt, eller också skall sådana särskilda anordningar vidtas, att farleden eller flottleden fortfarande kan användas för det avsedda ändamålet. Byggande i vatten får inte ske på sådant sätt att det vållar menlig inverkan på klimatet eller på människors hälsa. Inte heller i övrigt får allmänna intressen skadas i avsevärd mån.

För de företag som kommer under regeringens prövning gäller, utöver ovan angivna tillåtlighetsregler, att företaget inte får komma till stånd om det möter hinder från allmänna planeringssynpunkter. Vid prövningen skall regeringen även ta hänsyn till annat företag enligt VL som kan antas bli erforderligt för att det sökta företaget skall kunna utnyttjas ändamålsenligt, t. ex. en korttidsreglering som erfordras för ett rationellt utnyttjande av ett kraftverk. Är företaget av synnerlig betydelse från allmän synpunkt kan regeringen lämna medgivande till det, även om hinder skulle möta enligt någon av de ovan angivna grunderna. Regeringen kan föreskriva särskilda villkor för företaget för att olika allmänna intressen skall tillgodoses.

Förutom de här angivna direkta tillåtlighetsreglerna föreskriver VL att företaget skall utformas så att dess skadeverkningar i möjligaste mån mildras. Denna princip uttrycks i lagtexten på följande sätt:

"Byggnad i vatten skall göras så, att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta möjliga intrång och olägenhet för annan."

16.3.3 Prövning av större utbyggnader

Enligt VL kan regeringen fatta beslut om att tillåtlighetsprövningen för vissa företag som avser byggande i vatten eller vattenreglering, och som

är av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet, skall göras av regeringen.

I vattenrättskungörelsen (l97lz789) meddelas bestämmelser för denna prövning. Regeringen skall enligt kungörelsen alltid pröva bl. a. tillåtligheten av vattenkraftanläggningar med en generatoreffekt av minst 20 000 kVA. Regeringen skall också avgöra tillåtligheten av vattenregleringar, om ampli- tuden är större än 2 meter under året eller 1 meter under veckan, eller om det magasin som utnyttjas under året är minst 100 miljoner kubikmeter (Mm3) eller under veckan minst 10 Mm3. Bestämmelsen gäller även företag som märkbart kan inverka på vattenståndet eller avrinningen avseende nå- gon av landets sex största insjöar.

Även i andra fall kan regeringen förbehålla sig prövningsrätten genom , särskilt beslut. Kammarkollegiet har enligt kungörelsen ålagts en särskild skyldighet att till regeringen anmäla sådana företag — utöver de obligatoriska , — som enligt kollegiets bedömning bör komma under regeringens prövning. l I sådana fall skall regeringen ha förbehållit sig prövningen innan vatten- j domstolen avgjort frågan om företagets tillåtlighet. #

Förberedelse

Det har ansetts vara av värde att större företag planeras i samråd och sam- arbete med berörda myndigheter på olika nivåer samt att ortsbefolkningen på ett tidigt stadium blir informerad om företaget. Vattenrättskungörelsen föreskriver följande obligatoriska förfarande för detta.

Vid planläggning av företag som skall eller kan antas komma under re- geringens prövning skall företagaren, i god tid innan närmare'undersökningar . för företaget påbörjas, underrätta berörda länsstyrelser och kommuner samt i vissa myndigheter (kammarkollegiet, naturvårdsverket, planverket, riksan- % tikvarieämbetet, fiskeristyrelsen samt, om rennäringen berörs, lantbruks- ; styrelsen). När förutsättningarna för företaget i stort har klarlagts. skall fö- ' retagaren, i samråd med länsstyrelsen, ge berörd kommun samt övriga myn- ! digheter och sammanslutningar som företaget angår tillfälle att framställa sina önskemål om företagets närmare omfattning och utformning.

Om det kan antas att företaget kommer att medföra skada av någon betydelse på fiske, rennäring eller naturförhållanden. så kan särskild ut- i redning beslutas i samråd mellan företrädarna för det berörda intresset och ] vattenrättsdomaren. Sådan utredning skall normalt göras på företagarens i bekostnad. *

I god tid innan ansökan ges in till vattendomstolen skall företagaren också vid ett offentligt sammanträde inför länsstyrelsen lämna ortsbefolkningen upplysningar om företaget. Enskilda som berörs av företaget skall då också beredas tillfälle att framställa önskemål om åtgärder för att förebygga eller minska befarade skador.

Behandling hos vattendomstol

Ansökan om tillstånd till en vattenkraftutbyggnad sker skriftligt till vat- tendomstolen. Ansökan skall vara åtföljd av ritningar och beskrivning av företaget samt övriga upplysningar som behövs för bedömande av företagets

beskaffenhet, omfattning och verkningar. Särskilt skall så fullständigt som möjligt anges de sakägare (fastighetsägare, servituts- och nyttjanderättsha- vare) som berörs av företaget. Ansökan skall vidare innehålla uppgifter om de åtgärder som vidtagits under förberedelsestadiet.

En översiktlig redogörelse skall lämnas för sökandens bedömning av fö- retagets betydelse från allmänna planeringssynpunkter. Uppgift skall lämnas om annat företag enligt VL som kan bli erforderligt för ett ändamålsenligt utnyttjande av det sökta företaget. Det skall vidare uppges huruvida särskilda bestämmelser om användningen av de mark-och vattenområden som berörs av företaget har meddelats enligt annan lagstiftning, t. ex. byggnadslagen eller naturvårdslagen.

När ansökningshandlingarna är kompletta, skall kungörelse utfärdas om ansökningen. Detta sker i en eller flera ortstidningar samt i Post- och Inrikes Tidningar. Alla sakägare underrättas personligen om ansökningen, och de får på sökandens bekostnad anlita tekniskt och juridiskt biträde för att till- varata sin rätt i vattenmålet. Ett exemplar av ansökningshandlingarnajämte kungörelsen tillställs kammarkollegiet, länsstyrelsen, naturvårdsverket, planverket och fiskeristyrelsen. Vidare tillställs kungörelsen berörda kom- muner. Om så är lämpligt kallas parterna till muntlig förberedelse i målet. I de fall det fordras särskild utredning (t. ex. om fiskefrågor, landskapsvård, erosion, grundvatten, klimat eller isförhållanden) uppdras åt en sakkunnig att avge utlåtande i målet. Det är också vanligt att riksantikvarieämbetet efter överenskommelse med sökanden utför en antikvarisk och kulturhis- torisk undersökning av det område som kan komma att beröras av det ansökta företaget. Vidare kan den tekniske ledamoten i vattendomstolen få i uppdrag att verkställa undersökning på platsen.

När skriftväxlingen i målet avslutats, dvs. när motpartema har ingett erinringsskrifter och sökanden har beretts tillfälle att avge påminnelser och målet i övrigt är färdigberett, utsätts målet till huvudförhandling. Denna äger rum i närheten av platsen för det ansökta företaget. I samband med huvudförhandlingen håller vattendomstolen syn på stället.

Efter huvudförhandlingen överlämnar vattendomstolen målet med eget yttrande till regeringen.

Behandling hos regeringen

Regeringen (jordbruksdepartementet) remitterar ärendet till berörda myn- digheter, organisationer och sammanslutningar. Med ledning av vatten- domstolens yttrande och inkomna svar på remisserna fattar därefter re- geringen beslut i tillåtlighetsfrågan. Vid sin prövning är regeringen självfallet bunden av de beslut som riksdagen fattat i samband med den fysiska riks- planeringen eller eljest i fråga om kraftutbyggnaden. Om regeringen förklarar företaget tillåtligt, kan den i samband med beslutet också föreskriva särskilda villkor beträffande företaget för att tillgodose allmänna intressen. Sådana villkor kan exempelvis avse ekonomisk gottgörelse till bygden, till fiske- riintresset (genom fiskeristyrelsen), till rennäringen eller till naturvården för studier och dokumentering av inträffade förändringar.

När regeringen fattat beslut om företagets tillåtlighet fortsätter och avslutas målet vid vattendomstolen. Formellt fastställer vattendomstolen genom

dom om hinder mot företaget möter eller ej, och i det senare fallet vilka ytterligare villkor som skall förenas med tillståndet. Domstolen är då na- turligtvis bunden av regeringens beslut.

16.3.4 Vattenlagsutredningen

Som nämnts har vattenlagsutredningen sedan den tillsattes 1968 hittills av- givit tre delbetänkanden:

1) Provisoriska ändringar av prövningssystemet (SOU l970:40) 2) Ersättningar, avgifter m.m. (SOU 1972114) 3) Vattenförbund ( SOU 1973:31 ) De framlagda förslagen har lett till ändrad lagstiftning beträffande pröv- ] ningssystemet och ersättningar i vattenmål. Utredningens slutbetänkande . med förslag till en helt ny vattenlag beräknas föreligga omkring årsskiftet 1976/77. |

Av direktiven till utredningen framgår att en ny vattenlag på väsentliga ' punkter torde komma att skilja sig från nu gällande vattenlag. Nuvarande prövningsförfarande, som beskrivits under 1633, skall enligt direktiven ersättas med ett helt nytt system, där tillståndsprövningen sker i admi- nistrativ ordning. För de mindre fallen talar enligt direktiven vägande skäl för att prövningen läggs på en regional myndighet — länsstyrelsen. De större frågorna bör prövas av en central instans — koncessionsnämnden. För företag som är "av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet” torde dock regeringen även i fortsättningen pröva tillåtligheten. Även beslut av länsstyrelse eller koncessionsnämnd kommer vid överklagande att prövas av regeringen. Ersättningsfrågorna bör enligt direktiven behandlas av fas- tighetsdomstolama, varefter vattendomstolarnas verksamhet upphör.

I direktiven framhålls önskvärdheten av att den nya vattenlagen ger ökade möjligheter till omprövning av givna tillstånd. Det bör enligt direktiven övervägas om prövningsmöjligheterna skall gälla även äldre tillstånd.

BILAGOR

Två röster om vattenkraftutbyggnad , Bilaga A Georg Andersson " Bilaga B Göran Bryntse

; Bilagal Tabellsammanställning

' BilagaZ Litteratur

Bilaga 3 Ordförklaringar Bilaga4 Några samiska och finska ord

Två röster om vattenkraftutbyggnad

I olika sammanhang i detta betänkande beskrivs argument för och emot ytterligare vattenkraftutbyggnad. Denna redovisning sker emellertid huvud- sakligen i anslutning till olika avgränsade intressen. För att ge en bild av den mer övergripande diskussion som förs om vattenkraftens för- och nack- delar publiceras följande två inlägg. Inläggen har skrivits av:

. Georg Andersson, rektor, riksdagsman och kommunalpolitikeri Lycksele kommun. . Göran Bryntse, civilingenjör, tidigare ordförande i Älvräddarnas sam- organisation.

Deras inlägg står enbart för dem personligen, inte för någon myndighet eller organisation. Inläggen publiceras utan ställningstagande från utred- ningens sida —— enbart i avsikt att ge en så god belysning som möjligt av den pågående debatten. De båda inläggen utgör också en god samman- fattning av de synpunkter på frågan om våra vattendrags framtida utnytt- jande som förts fram till utredningen från många enskilda personer under de resor som gjorts.

Till sitt förfogande har de båda skribenterna haft den del av utredningens material som varit offentligt, dvs. i huvudsak de olika fackmyndigheternas rapporter. Däremot har de inte haft tillgång till utredningens eget arbets- material. De har således inte kunnat ta del av t. ex. utredarens analys, förslag och kommentarer. Inte heller har de haft kännedom om utredningens interna diskussioner.

Valet av skribenter har motiverats av dels det intresse Georg Andeisson och Göran Bryntse visat för utredningens arbete, dels de ställningstaganden de var för sig gjort i den offentliga debatten. Utredningen har i detta sam- manhang också velat undvika debattörer som är direkt knutna till de företag eller myndigheter som medverkat i utredningsarbetet.

A. Georg Andersson, Lycksele

1. Landets energibehov

Riksdagens beslut våren 1975 grundar sig på en beräknad ökning av el- kraftsbehovet med ungefär 80 miljarder kilowattimmar(TWh) fram till 1985. Av detta beräknas cirka 5 TWh kunna tillgodoses i form av vattenkraft. Kärnkraften beräknas svara för 61 TWh.

Den svenska elförsörjningen bygger på oljekraft, kärnkraft och vattenkraft. Dessa kraftslag ingår i ett väl sammanvävt system, där de olika energi- källorna kompletterar varandra. Vattenkraften är för närvarande det vik- tigaste kraftslaget för elproduktion och den kommer så att förbli under de l närmaste åren. På grund av att vattenkraften är lätt reglerbar har den en i särskild betydelse för elförsörjningen från såväl teknisk som ekonomisk syn- ' punkt. Vattenkraft och kärnkraft svarar för basbehovet av elkraft medan oljekraft tillsammans med välreglerad vattenkraft används för att täcka top- parna i belastningen. Sådana toppar inträffar främst dagtid under vinter— l halvåret. En utbyggnad av oreglerad vattenkraft minskar därför främst be- hovet av kärnkraft medan utbyggnad av välreglerad vattenkraft eller en förbättrad reglering av redan utbyggd vattenkraft ersätter oljekraft.

2. Motiv för vattenkraft

Utgångspunkten för diskussionen om ytterligare utbyggnad av vattenkraften måste, som framgått av det föregående, vara att landet har behov av mera energi. Det betydande energitillskott som är erforderligt under de närmaste åren kommer av flera skäl att i hög utsträckning behöva tillgodoses i form . av elkraft. Därvid kan noteras att eluppvärmning av fastigheter blivit allt mer förekommande.

I valet mellan olika energikällor villjag som allmänna motiv för vattenkraft ange följande.

Vattenkraften är - en inhemsk energikälla — miljövänlig — billig och driftsäker.

Vattenkraften utnyttjar vattnets naturliga kretslopp avdunstning — ne- derbörd — avrinning. Den tär därför inte på några av våra begränsade na- turtillgångar. I det avseendet kan den jämföras med vind- och solkraft. Vattenkraften är ren och medverkar inte 'till spridning av några miljögifter. Den framstår därför vid en jämförelse med i första hand fossileldade kraft- verk (olja, kol) som den i dag mest miljövänliga energikällan.

Vattenkraften är som inhemsk energikälla särskilt värdefull i en eventuell avspärrningssituation. Den medför inget importberoende, vilket från be-

! Vid produktion av el- redskapssynpunkt måste framstå som synnerligen värdefullt. Också ifråga kraft i kondenåkfafwefk om ekonomiska aspekter spelar det stor roll att landet har tillgång till utbyggd gåftåäi'åizrzgegrsåäie_ vattenkraft. Vattenkraften tär inte på landets betalningsbalans med utlandet. hållet i 220000 ton olja För ett tillskott av energi med 1 TWh genom oljekraft erfordras import motsvarar drygt 2,5 av ca 220000 ton oljal till ett pris av omkring 70 milj. kronor (vid en TWh. prisnivå på 300 kr/ m3 olja). Den utbyggda vattenkraften är betydligt billigare

än såväl oljekraft som kärnkraft. Idet sammanhanget spelar dess stora drift- säkerhet en betydande roll.

En utbyggnad av vattenkraft bör också ses som ett medel till regional- politisk stimulans. Erfarenheterna av exempelvis utbyggnaden av Umeälven visar att så är fallet. Under utbyggnadsperioden har ett stort antal människor erhållit sysselsättning. Det har medverkat till utbyggnad av samhällsservice i olika avseenden. Den allmänna ekonomiska aktivitet som kraftverksut- byggnaderna har medverkat till har skapat underlag för entreprenörer och verkstäder. Vägbyggandet har gett sysselsättning, men framför allt gjort bygden mera attraktiv för näringslivets utveckling.

I debatten kring frågan om vattenkraften har ofta hävdats att sysselsätt- ningseffekten enbart är av tillfällig art och att den inte medverkar till sys- selsättning av bygdens egen befolkning. De undersökningar som Geografiska institutionen vid Umeå universitet gjort, och som redovisats för utredningen, visar att bygdens egen befolkning i hög utsträckning erhållit sysselsättning i de undersökta projekten. Med en långsiktig planering av de skilda ut- byggnadsprojekten bör det också vara möjligt att undvika kraftiga sväng- ningar i sysselsättningseffekterna i de berörda regionerna.

Därtill bör framhållas att den kvarstående sysselsättningen i kraftverks- bolagen är av icke obetydlig omfattning. Som exempel kan nämnas att den permanenta sysselsättningseffekten av Umeälvens kraftverksutbyggnad uppgår till närmare 200 årsanställda. I denna region är en sådan syssel- sättningsvolym att jämföra med relativt stora företag. Det bör även tilläggas att utöver den permanenta sysselsättningen kommer arbetstillfällen vid om- byggnadsåtgärder eller större reparationer vid kraftverken.

Sammanfattningsvis villjag betona att Norrland och då särskilt dess inland hade varit mindre utvecklat, haft sämre service och mindre befolkning om inte vattenkraftutbyggnader kommit till stånd. Min uppfattning är att en fortsatt utbyggnad av vattenkraft kommer att medverka till en ytterligare stimulans för sysselsättning, service och näringsliv i berörda områden.

3. Utbyggnadsmöjligheter

En stor del av våra vattendrag har under de senaste 50 åren byggts ut för produktion av elektrisk energi. I Norrland har utbyggnad skett främst i de stora älvarna, medan de mindre vattendragen i stor utsträckning är outbyggda. I norra Norrland är dessutom de fyra stora älvarna Torne-, Kalix-, Pite- och Vindelälvarna i stort sett outbyggda.

Utredningen rörande vattenkraftutbyggnader i norra Norrland har haft att behandla älvar och älvsträckor som motsvarar drygt 12 TWh i årlig elkraftproduktion. Ungefär lika mycket har uteslutits i utredningens direktiv, nämligen de tre älvarna Torne- Pite- och Vindelälvarna. Det är beklagligt att denna energiresurs inte kunnat behandlas i samband med övriga ut- byggnadsmöjligheter.

I norra Norrland finns således ungefär 24 TWh i outnyttjade utbygg- nadsvärda vattenkraftresurser. De kända utbyggnadsvärda resurserna i söd- ra Norrland och norra Svealand uppgår till cirka 7 TWh medan södra Sverige endast kan ge ett mindre bidrag i detta hänseende. Vad som är att betrakta som utbyggnadsvärd vattenkraft varierar dock ganska kraftigt över tiden och har ökat vid varje bedömningstillfälle. I takt med utvecklande av bättre

byggnadsteknik och stigande priser på alternativa energikällor ökar volymen utbyggnadsvärd vattenkraft. År 1930 beräknades tillgången vara 32 TWh. År 1954 hade den ökat till 80 TWh för att nu vara uppe i totalt cirka 95 TWh. Mot denna bakgrund torde det vara realistiskt att förvänta sig en ytterligare ökning av utbyggnadsvärd vattenkraft i framtiden.

Av den utbyggnadsvärda vattenkraften i Sverige är ungefär en tredjedel drygt 30 TWh, ej utnyttjad. Av dessa resurser faller ungefär hälften på de outbyggda huvudälvarna, medan skogsälvarnas möjliga energiproduktion sammanlagt uppgår till cirka en tiondel eller knappt 3 TWh. Denna resurs kan jämföras med vad en utbyggnad av enbart en av de fyra outbyggda huvudälvarna skulle kunna ge.

I flera sammanhang framhålls att man bör koncentrera utbyggnaderna till om- och tillbyggnader av befintliga stationer. Därmed skulle miljö- skadorna inte behöva drabba nya älvdalar. Härvidlag måste man dock skilja mellan behovet av energi och behovet av effekt. Förenklat uttryckt kan effektutbyggnad jämföras med att man förser ett fordon med kraftigare motor för att därmed kunna färdas snabbare, medan energiutbyggnad in- nebär att man ökar bränslevolymen för att kunna färdas en längre sträcka. De om- och tillbyggnader av befintliga stationer som kan komma ifråga har störst intresse för att tillgodose behovet av ökad effekt. Så länge vi inte har behov av extra effekt blir om- och tillbyggnader inte lönsamma. Dessa utbyggnader bör därför göras i takt med att effektbehovet stiger och inte styras av ett ökat energibehov i första hand.

5

4. Motstående intressen

En utbyggnad av vattenkraft innebär givetvis ingrepp i naturmiljön. In- greppen är av mycket varierande grad och art. Värdet av de miljöer som blir påverkade varierar också. Stort skyddsvärde måste de älvar anses ha som ligger i områden där endast ett fåtal outbyggda forsar och älvsträckor finns kvar. Närheten till befolkningskoncentrationer är en annan faktor som verkar i samma riktning. Sådana förhållanden råder enligt min mening inom det område som den Sehlstedtska utredningen hade att behandla, men inte i samma grad i norra Norrland.

Som en allmän synpunkt vid bedömningen av de motstående intressena vill jag inledningsvis anföra att med den ökade lönsamhet som vattenkraften kan redovisa ökar också kraftbolagens förutsättningar att vidta kompen- sationsåtgärder för de eventuella skador som åsamkas. Det är ju också på- tagligt att vid de utbyggnader som gjorts under senare år har naturvårds- aspekterna i högre grad än tidigare iakttagits, exempelvis ifråga om röjning av dämningsområden och kompensation för förlorat fiske.

Vid en genomgång av de skilda motstående intressena har jag funnit anledning att göra följande kommentarer.

Beträffande den vetenskapliga naturvården är det uppenbart att en utbygg- nad innebär skadeverkningar. Frågan är hur dessa verkningar skall värderas. Dagens kunskaper om älvarnas vetenskapliga värden är starkt begränsade

och hänför sig främst till de utbyggda älvarna. Medel för forskningsinsatser har här ställts till förfogande av kraftbolagen i samband med utbyggnader.

Det föreligger naturligtvis ett behov av orörda referensvatten för forsk- ningsändamål. Det torde dock vara tillfyllest att för detta ändamål spara ett begränsat antal vattendrag dit forskningen kan koncentreras. Exempel på sådana vatten är Luleälvens källflöden, någon eller ett par av de outbyggda huvudälvarna (ex. Torneälv) samt någon eller några av skogsälvarna (t. ex. Öre älv). I detta sammanhang bör man även beakta att de forskningsresurser som finns och inom överskådlig tid kommer att finnas inte räcker för ett stort antal projekt av den omfattning det här gäller.

I debatten om vattenkraftutbyggnader spelar frågan om friluftslivets och turismens behov av orörd natur en framträdande roll. De verkningar som dammanläggningar och kraftverk har anses av många vara menliga för möj- ligheterna till rekreation. Självfallet utgör strömmande vatten och forsar en attraktion för friluftslivets folk. Genom vattenkraftutbyggnaderna går ibland stora estetiska värden förlorade. Förlusten av sportfiskevatten torde dock spela den största rollen i detta sammanhang. För många är friluftslivet * intimt sammankopplat med sportfiske. Det föreligger således starka skäl som talar för att i vissa områden eller regioner spara outbyggda strömmande * vatten för friluftslivets och turismens behov. Detta gäller i första hand där I tillgången på strömmande vatten är begränsad och där det finns ett för- 1 hållandevis stort befolkningsunderlag. i Enligt min mening kan i detta avseende de mindre älvarna vara nog i så värdefulla som större vattendrag. Härav följer att man, med hänsyn till l den möjliga kraftproduktionen, bör koncentrera utbyggnad till de större vat- l l l l

tendragen och spara mindre vatten, t. ex. skogsälvar, för friluftslivets behov.

Även om, som jag här har framhållit, outbyggda vattendrag har stora positiva värden för friluftslivets behov, visar erfarenheten att turism och friluftsliv på ett framgångsrikt sätt går att utveckla också i älvdalar som hårt har exploaterats för vattenkraftändamål. Exempel härpå är kanske främst Umeälven och Luleälven. De negativa verkningar som förändringarna av de estetiska värdena och försämrat sportfiske har inneburit uppvägs av andra, positiva värden som kraftverksutbyggnaderna medför. Idet samman- hanget kan nämnas förbättrade vägar, utbyggnad av campingplatser, hotell, liftar och andra anordningar för turism och friluftsliv. Dessa insatser har kunnat göras dels på grund av att kraftverksutbyggnaderna har frigjort eko— nomiska resurser som kompensation till den berörda bygden, dels på grund av att den allmänna utvecklingen i berörda älvdalar har medverkat till ett bibehållande av ett större befolkningsunderlag. Det är värt att notera att ingen av de fyra outbyggda huvudälvarna kan redovisa en tillströmning av turister som när i närheten av den som Umeälvens dalgång kan notera.

4.3. Fiske

Beträffande fisket är skadeverkningarna vid en utbyggnad uppenbara vad gäller Strömfisket efter laxartad fisk. Det fiskerivetenskapliga värdet går själv-

fallet inte att ersätta. Däremot är det möjligt att i betydande grad ersätta fritidsfisket. Goda resultat har nåtts vid utsättning av t. ex. lax och havsöring. Bland de viktigaste fritidsfiskeområdena kan nämnas Älvkarleby, Berge- forsen, Sollefteå och Boden — samtliga goda laxhskeområden som upp- rätthålls med odlad fisk. Andra exempel är t. ex. Kronogård konfiskeområde i trakten av Älvsbyn — ett relativt litet område med rotenonbehandlade småsjöar. Inte långt från detta ligger Storforsens kortfiskeområde med många sjöar och en 6 mil lång sträcka av den outbyggda Piteälven. Kronogård gav 1972 en bruttointäkt av 65 000 kronor mot Storforsens 36 000 kronor. i Det finns åtskilliga andra exempel som kan anföras för att påvisa möj- ', ligheterna att ersätta ett förlorat fritidsfiske. Ser man till turistfisket förefaller [ det däremot rimligt att anta att turisterna i stor utsträckning söker sig till naturliga strömvatten. Sett i ett nationellt perspektiv torde emellertid även 1 en relativt kraftig utbyggnad innebära en marginell minskning av dessa ,: vatten. Det bör i detta sammanhang också påpekas att säsongen för ström- l fiske i de norrländska vattendragen är mycket kort - från tiden efter vårfloden och 2—3 månader framåt.

l 1

4.4. Kulturminnesvården

Älvdalarnas betydelse för kulturminnesvården har blivit väl dokumenterade. Kvar står dock frågan om i vilken utsträckning vattenkraftutbyggnader skadar värdefulla kulturmiljöer. Vi hari vårt land åtskilliga utbyggda älvar där dalgångarna, trots utbyggnaden, hör till de värdefullaste kulturmiljöerna i landet. Hit hör t.ex. området kring Siljan och Storsjön samt Ljusnans dalgång vid Järvsö.

Den mänskliga odlingen har följt dalgångarna och jordbruksmarker har brutits främst vid älvarnas sjöar och selsträckor. Vattenkraftutbyggnad har , däremot främst skett i älvarnas brantare delar där odlingi regel varit mycket l begränsad. Det är således i första hand de ”vilda” områdena som tas i i anspråk vid en utbyggnad, inte kulturlandskapet. Vissa undantag finns dock i och bland dessa kan särskilt nämnas den nedre delen av Kalixälven där I en utbyggnad skulle innebära stora ingrepp i kulturlandskapet. 4.5 De areella näringarna

Till de intressen som står emot vattenkraftutbyggnad hör också vissa areella näringar — främst rennäringen, men även i viss mån jord- och skogsbruket.

Beträffande rennäringen är tillgången på markområden för vinterbete ofta . avgörande. Därför kan särskilt skogsälvarnas utbyggnad bli kännbar genom omfattande regleringar inom vinterbeteslandet. Även åtgärder som påverkar renarnas flyttvägar kan inverka menligt på rennäringen. Skadorna är i detta översiktliga sammanhang mycket svåra att bedöma. I viss utsträckning kan skadeverkningarna elimineras genom kompensationsåtgärder (ex. byggande av renstängsel). Vidare bör det också framhållas att vissa ingrepp som följer med kraftverksbyggen kan vara till nytta för rennäringen. Jag tänker här främst på vissa vägbyggen som underlättar de numera ofta motoriserade transporter som samerna utnyttjar.

När det gäller den mera ingående prövningen av påverkan på rennäringen kan den göras först i samband med att projekten tas upp i vattenmål och

bör då bedömas mot bakgrund av den berörda samebyns hela situation.

Vid den mera översiktliga bedömningen kan konstateras att rennäringen numera från ekonomisk synpunkt spelar en tämligen blygsam roll. Salu- värdet av det producerade renköttet uppgår till cirka 15 miljoner kronor per år, vilket kan jämföras med ålfisket i landet. De skadeverkningar som kraftverksutbyggnaderna medför för rennäringen får därför bedömas främst med hänsyn till angelägenheten av att stödja samekulturen.

Skadorna på jordbruket torde vara av ytterst marginell betydelse. I de områden som berörs spelar jordbruket i allmänhet en blygsam roll. Endast i ett begränsat antal fall kan de förändringar i jordbrukets betingelser som vattenkraftutbyggnad förorsakar få påtagligare regionalekonomiska konse- kvenser. Dessa bör utan större svårighet gå att kompensera. Under vissa förutsättningar kan vattenkraftutbyggnad medföra en positiv inverkan på jordbruket. Det gäller i de områden som besväras av kraftiga variationer i vattenflödet under olika tider av året.

En översiktlig bedömning av skadorna på skogsbruket ger också den vid handen att en betydande kraftutbyggnad torde vara möjlig utan att orsaka påtagliga långsiktiga konsekvenser. Skogsstyrelsen redovisar att en utbygg- nad av samtliga projekt som ingår i utredningen kan komma att medföra ett produktionsbortfall i skogsbruket motsvarande ett exportvärde på cirka 25 miljoner kronor. Eftersom en total utbyggnad är utesluten kommer ska- deverkningarna under inga förhållanden att uppgå till denna nivå.

I debatten har ofta möjligheterna att bibehålla flottningen spelat en fram- trädande roll. Här har utvecklingen emellertid redan inneburit att flottningen i flertalet outbyggda älvar lagts ned. Ytterligare nedläggningar planeras. Där- emot kan flottningen från ekonomisk synpunkt hävda sig väl i vissa reglerade vattendrag. Exempelvis kan nämnas att flottningen i Vindelälven av kost- nadsskäl upphör, medan den bibehålls i Umeälven.

5 Fortsatt vattenkraftutbyggnad

Varje form av energiframställning innebär miljöstörningar av olika slag och det gäller självfallet också vattenkraften. Övervägande skäl talar dock enligt min mening för en fortsatt utbyggnad av vattenkraften. Främsta motivet här- för är att oljeimporten kan begränsas. Därmed begränsas även de långsiktiga och allvarliga miljöstörningar som oljebaserad kraftproduktion innebär. En genomgång av de motstående intressena som redovisats till utredningen har övertygat mig om att skadorna i stor utsträckning kan begränsas eller kompenseras. De mot utbyggnad stående intressena ställer krav på att bevara outbyggda älvsträckor. Jag finner att detta också i många fall är motiverat. I södra Norrland och norra Svealand är samtliga stora älvar utbyggda och man kan här tala om en knapphet på outbyggda älvsträckor. I detta område, där befolkningsunderlaget är stort, är en restriktivitet med fortsatt utbyggnad befogad. En utbyggnad bör enligt min mening ske av projekt med små skadeverkningar samt därutöver enstaka utbyggnader med stort utbyte i energi, främst projekten i Mellanljusnan. På detta sätt skulle på lång sikt ytterligare ca 3 TWh erhållas inom området. Älvsträckor som Åreälven och de nedre delarna av Dalälven vid Tyttbo — Gysinge bör enligt min mening undantas från utbyggnad.

1 det norra området avviker situationen avsevärt från det södra. Fyra stora huvudälvar samt ett betydande antal skogsälvar och källflöden är out- byggda. Det råder här inte samma knapphet på outbyggda älvar som längre söderut. Det totalt möjliga energitillskottet är ungefär 24 TWh i årlig pro- duktion varav 2/3 faller på de fyra outbyggda huvudälvarna och den åter- stående tredjedelen på främst kvarvarande utbyggnadsmöjligheter i de redan utbyggda älvarna. Skogsälvarna skulle svara för endast cirka 3 TWh sam- manlagt.

Med en önskan om fortsatt vattenkraftutbyggnad i landet i syfte att i första hand begränsa oljeimporten och därmed långsiktiga och allvarliga miljöstörningar förefaller det orimligt att helt undanta de resurser som ligger i de outbyggda huvudälvarna. vilka skulle ge landet betydande energitill- skott. Enligt min uppfattning bör, förutom projekt med små eller begränsade skadeverkningar i de redan utbyggda älvarna (t. ex. Åseleälven), en eller ett par av de outbyggda huvudälvarna tas i anspråk. Vad gäller Kalixälven kan betydande miljövärden sparas om den nedre delen från Jokkfall till havet undantas från utbyggnad. Härigenom kan en för rekreation, fiske och kulturminnesvård samt jordbruk viktig miljö sparas. Även Kaitum- sjöarna i älvens övre del uppvisar sådana värden att ett undantagande fö- refaller vara på sin plats.

Vindelälven är tyvärr undantagen i utredningens direktiv. Jag vill emel- lertid framhålla att en överledning av vatten från Vindelälvens biflöde Lais- älven till Skellefteälven är ett så intressant projekt från flera synpunkter att det allvarligt bör övervägas i detta sammanhang. Enligt preliminära be- dömningar skulle projektet ge närmare 1 TWh i årlig produktion. Lön- samheten av projektet är mycket god. Produktionskostnaden har uppskattats till cirka 1,5 öre per kilowattimme (motsvarande kostnad för oljekraft är 10—12 öre). Skadeverkningarna synes bli synnerligen begränsade. Eftersom projektet bygger på principen att ta tillvara ”överskottsvatten" kommer åtgärden att ha den positiva effekten att de årliga svåra översvämningarna i Vindelälven begränsas. En överledning omöjliggör inte en eventuell fram- tida utbyggnad av Vindelälven.

I Piteälven borde en ombyggnad av Sikfors gamla kraftstation kunna göras utan större skadeverkningar. Med de här föreslagna utbyggnaderna i Kalixälven och Piteälven samt överledningen av Laisälven erhålles ett energitillskott på 3—4 TWh från de outbyggda huvudälvarna. De därav för- orsakade miljöingreppen måste betraktas som relativt begränsade i förhål- lande till energiutbytet.

I de utbyggda huvudälvarna kan ett ytterligare tillskott på drygt 5 TWh erhållas. Av detta faller ungefär hälften på Luleälvens källflöden och berör Sareks och Padjelanta nationalparker. Dessa bör självfallet inte röras. Även i Skellefte älv, Ume älv och Ångermanälven berörs vissa källflöden med mycket höga miljövärden, som dock skulle ge små energitillskott. Totalt bör en ytterligare utbyggnad i nämnda huvudälvar kunna ge en årlig pro- duktion på cirka 2 TWh utan allvarligare skadeverkningar.

Skogsälvarna representerar, som tidigare nämnts. relativt små energitill- skott (sammanlagt knappt 3 TWh). De ligger dessutom inom räckhåll för de många människor som bor längs norrlandskusten. En princip bör därför vara att spara så många av skogsälvarna som möjligt och där genomföra

l i l

fiske- och landskapsvårdande åtgärder för allmänhetens friluftsliv. Vissa av skogsälvarna borde emellertid kunna komma ifråga för utbyggnad. Det gäller i första hand Byske älv som ger ett betydande energitillskott. Trots en allmän restriktivitet för utbyggnad i skogsälvarna synes det mig vara rimligt att ta ut omkring ] TWh i Byske älv samt ytterligare någon av de övriga skogsälvarna.

En utbyggnad enligt dessa principer skulle för landet som helhet leda till en långsiktig utbyggnadsnivå (dock före år 2000) om drygt 70 TWh, dvs. en utbyggnad med ytterligare ca 10 TWh, varav 3—4 TWh i södra Norrland och norra Svealand.

En utbyggnad av vattenkraft i enlighet med de riktlinjer jag här angett innebär en måttlig utbyggnadsnivå. Ungefär två tredjedelar av de nu åter- stående utbyggnadsvärda vattenkraftresurserna skulle förbli outbyggda. I denna återstående resurs ingår ett stort antal skogsälvar och källflöden, större delen av klass 3 och hela klass 4 i den sehlstedtska utredningen. Av de outbyggda huvudälvarna berörs Kalixälven genom en partiell utbyggnad, Piteälven och Vindelälven genom ytterst marginella åtgärder medan Tor- neälven lämnas helt orörd.

På kortare sikt (1985) borde man härigenom komma upp till de ca 66 TWh som har angetts som ett riktmärke i det energipolitiska beslutet våren 1975.

B. Göran Bryntse, Stockholm Inledning

Vid en bedömning av hur landets kvarvarande älvar bör utnyttjas i framtiden vore det önskvärt att någorlunda känna till hur Sverige kommer att se ut år 2000. Som bekant är det svårt att spå, och särskilt svårt är det att spå om framtiden, som Storm P. uttryckte det. Därför är det också svårt att rättvist bedöma älvarnas värden i framtiden.

Naturvårdsverket har i sin inlaga till utredningen pekat på följande, enligt min mening högst troliga utveckling:

"Det torde emellertid stå utom allt tvivel att för det snabbt ökande friluftslivet kommer strömmande vatten att värderas allt högre i framtiden. I en tid då friluftslivets behov av naturresurser av hög kvalitet ökar måste det därför vara angeläget att slå vakt om och för framtiden bevara huvuddelen av de ifrågavarande älvarnas återstående strömsträckor, forsar och vattenfall, samt betrakta dem som synnerligen värdefulla resurser för friluftslivet."

Vikten av att bedöma de kvarvarande älvarna i ett långsiktigt perspektiv kan inte nog understrykas. Har man en gång byggt ut en älv är det för sent att ångra sig, vilket tydligt framgår av naturvårdsverkets material till utredningen.

Olof Palmes vision

Grundtanken med den fysiska riksplaneringen är, som jag uppfattat den, viljan att förhindra att kortsiktiga överväganden ska få avgöra hur Sveriges natur ska se ut i framtiden. Olof Palme uttryckte detta i det tal som utgjorde starten för den fysiska riksplaneringen:

"Det finns inget försök att forma en målsättning på mycket lång sikt för vad vi vill göra av vårt land, en föreställning om hur vi vill använda och gestalta det till människors välfärd och glädje. Då blir det lätt så att slumpen, den kortsiktiga ekonomiska fördelen, det skenbarligen minsta motståndet får ta överhanden. När det saknas en långsiktig viljeinriktning blir klokheten i våra byar lätt så kompakt att skönheten har föga att beställa."

I ett långsiktigt perspektiv blir det enda väsentliga argumentet för en uppdämning och/eller torrläggning av älvdalarna det faktum, att älvarna utgör en inhemsk energikälla som kan bidra till landets energiförsörjning.

Kortsiktiga och därmed irrelevanta argument är däremot sysselsättnings- skäl. Lika felaktigt är det att anföra landets dåliga handelsbalans för när- varande och vårt stora beroende av oljeländerna. En skövling av våra sista älvar löser inte dessa problem vare sig på kort eller lång sikt.

Mot älvarnas energiproduktion ska ställas de samlade bevarandevärdena. För att rättvist kunna bedöma värdet av energiproduktionen resp. beva- randeintressena måste man slutligen beakta alternativa lösningar. Är det lätt att finna alternativa energikällor? Är det lätt att finna alternativa om- råden, som tillfredsställer bevarandeintressena?

Enligt min mening är det ganska lätt att finna alternativa energikällor. Det är däremot omöjligt att ersätta en outbyggd älv från bevarandesynpunkt.

Älvlandskapet och dess ekologi är unikt. Hur kan man t. ex. ersätta Stora Sjöfallet?

Fel med snabbutredning

I utredningsdirektiven står att det är angeläget att utredningen fullgörs skyndsamt. Det är svårt att förstå hur detta direktiv kan förenas med Olof Palmes vision om målsättningen med den fysiska riksplaneringen.

En jämförelse med Norge och USA kan här vara på sin plats. I Norge framlade den s. k. Sperstadskommittén ett förslag till fredningsplan för vat- tendragen. Efter remissbehandling framlades en proposition 1972 som med smärre ändringar antogs i april 1973. Där delades älvarna upp enligt följande:

A)Älvar som fick permanent skydd B) Älvar som kunde tillåtlighetsprövas i vanlig ordning av vattendomstol C) Kontroversiella älvar, där man beslöt att under en tioårsperiod närmare utreda, hur dessa älvar skulle utnyttjas.

På i stort sett samma sätt har man gjort i USA. 1968 antogs ”Wild and Scenic Rivers Act". Några skyddsobjekt kunde omedelbart avsättas. Vidare utvaldes 650 vattendrag för undersökningar. Under en tioårsperiod bedrivs nu utredningsarbete för att göra ett urval av skyddsvärda älvar. Dessa kan vara av tre slag, nämligen:

A) opåverkade, svårtillgängliga och helt oförorenade (Ex Rapaälven i Sarek) B) opåverkade, natursköna och relativt åtkomliga (Ex Byskeälven) C) lättillgängliga rekreationsområden utan större krav på orördhet (Ex Mel- lan-Ljusnan).

Regeringens önskemål om snabba beslut om älvarna har redan fått olyck- liga konsekvenser. Palme sade i energitalet i Sundsvall 1.2.1975, att "vat- tenkraften kan byggas ut med ytterligare 5 TWh utan att någon allvarlig konflikt uppkommer med naturvårdsintressena". Uppgiften byggde på siff- ror ur denna utrednings lägesrapport, som publicerades 1 okt. —74, och som angav att 4—6 TWh borde kunna byggas ut med ”obetydliga konflikter med motstående intressen". Nu föreliggande utredningsmaterial pekar dock mot att ca 2,5 TWh är en riktigare uppskattning. Men framförallt feltolkades uppgiften så, att det skulle vara möjligt att nå 5 TWh till 1985, vilket kräver mycket större uppoffringar än en slutlig utbyggnadsnivå på ytterligare 5 TWh. Man får hoppas, att riksdag och regering inser denna felbedömning, och är beredda att anpassa sina beslut till de motiveringar som anförts för besluten.

Synpunkter på utredningsmaterialet

Utredningsmaterialet är i stor utsträckning ofullständigt. I flera fall har ak- tuella älvsträckor endast inventerats från skrivbordet eller från flygplan, och ofta vid en enda årstid. Dessutom saknas för många områden detaljerade beskrivningar av kraftföretagens utbyggnadsplaner. Därigenom har en jäm- förelse mellan de olika utbyggnadernas direkta skadeverkningar omöjlig- gjorts.

Slutligen har inventerarna i alltför liten utsträckning tagit tillvara den lokala sakkunskapen som finns hos älvdalarnas befolkning.

Fiske

Fiskeristyrelsens material är fullt tillfredsställande för att kunna göra en saklig bedömning av älvarnas värde från fiskesynpunkt. Man har bl. a. gjort systematiska intervjuundersökningar bland de berörda fritidsfiskarna. Re- sultatet är ett mycket starkt stöd åt bevarandesidan. Under de senaste 25 åren har antalet fritidsfiskare tiodubblats. 2,6 milj. svenskar ägnar sig åt fritidsfiske, varav 2 milj. kan betraktas som aktivt intresserade. Lägst 300 000 syd- och mellansvenskar fiskar årligen under semester i Norrland, och dess— utom Gskar norrlänningar i betydligt större utsträckning än övriga svenskar.

Det framgår ur materialet att 65 % av de aktiva fritidsfiskarna helst vill turistfiska i norrländska ström- och fjällvatten. I en speciell strömnskeun- dersökning visar det sig att nästan 60 % av strömfisketuristerna från södra Sverige skulle avstå från sin norrlandsresa eller åtminstone avstå från att fiska under den om de ej gavs tillfälle att fiska just i strömmande vatten. Fiskeristyrelsen summerar:

"Även om enligt direktiven en gradering av de olika utbyggnadsprojekten gjorts, har genom redan tillstadd vattenkraftutbyggnad så stor del av vattenresurserna tagits i anspråk för detta ändamål. att utrymme inte finns för ytterligare ingrepp. Såväl ekonomiska som sociala skäl talar för att återstående vattentillgångar disponeras för , tillgodoseende av yrkes- och fritidsfiskets behov." '

Det bör också framhållas, att strömfiskevattnen verkligen är oersättliga. Allt tal om kompensationsåtgärder kan inte ändra på detta faktum, vilket fiskeristyrelsen understryker.

Vid beskrivning av klass 4-projekten skriver fiskeristyrelsen: ”Objekten i denna klass bör helt undantagas från vidare kraftutbyggnad med hänsyn till fiskets värde och beräknad skada”. De vattendrag som fiskeristyrelsen ,— fört till klass 4 omfattar 9,2 av de ca 12 TWh energi som älvarna i utredningen *

l l i

kan ge. Klass 3 från fiskesynpunkt omfattar ytterligare ca 2 TWh. Det är uppenbarligen omöjligt att ta ut mycket mer vattenkraft utan att fisket lider stor skada.

Friluftsliv och rekreation

Friluftsliv har alltid varit av central betydelse för människornas välbefin- nande. På senare år har fritiden och friluftslivet blivit en allt viktigare del av människornas tillvaro i takt med att kraven inom arbetslivet ökat och arbetstakten drivits upp. För att orka med måste människan uppleva fritiden som stimulerande och meningsfull. Utflykter i naturen spelar här en vä- sentlig roll, vilket redovisats i många undersökningar om svenska folkets fritidsvanor. Redan gamle Hippokrates slog f. 6. fast, 400 år f. Kr., att "Na- turen allenast kan läka — läkarens uppgift är att vårda”.

En outbyggd älv erbjuder en befriande upplevelse av orörd natur. Sådana upplevelser kan man få genom fiske, kanotfärder, strandpromenader m. m. utmed älven. Fritidsfiskare som väljer strömfiskevatten motiverar enl. fiske-

ristyrelsens intervjuer ofta detta med att det är en möjlighet att få uppleva vacker och storslagen natur.

Kanotsporten får inte heller glömmas bort. Intresset för kanotsporten stiger f.n. snabbt i Sverige. Mellan 1973 och 1974 ökade antalet kanoter med ca 7000, en 80-procentig ökning. Det är framför allt ungdomen som upptäckt kanotsporten. Tävlingsmässig kanoting finns redan i flera älvar häri landet.

Undersökningen av norra Norrlands rekreationsvärden är betydligt bättre än motsvarande för södra Norrland. Man redovisar klan hur man bedömt de olika rekreationsvärdena. Rekreationsbedömningen i den sehlstedtska utredningen verkar vara ganska godtycklig. Därför bör rekreationsvärdena i södra Norrland omvärderas i enlighet med de principer som denna ut- redning har använt. Först därefter kan man göra några jämförelser mellan älvarna i de olika utredningsområdena.

Som exempel på den många gånger felaktiga rekreationsbedömningen i den Sehlstedtska utredningen kan nämnas Edänge i Mellanljusnan. Den berörda älvsträckan ligger både inom ett primärt turistområde och inom ett område som är av riksintresse för det rörliga friluftslivet, men har ändå bara klassats i klass 2. Det torde vara svårt att motivera en sådan klassning mot bakgrund av det redovisade bedömningsunderlaget. På sid. 102 i ut- redningen uttalas följande:

"Ett skäl för att värdera ett objekt är om det ligger inom något av de områden som av naturvårdsverket under arbetet med den fysiska riksplaneringen angivits som riksobjekt för det rörliga friluftslivet. Ett annat starkt vägande skäl har varit om objektet ligger inom eller i omedelbar anslutning till något av de av den statliga turistutredningen angivna s.k. primära turistområdena."

Rekreationsbedömningen i norra Norrland är inte heller perfekt. Bl.a. har man tagit för lite hänsyn till kulturlandskapets betydelse för rekrea- tionslivet samt prioriterat svårbedömda landskapsestetiska värden på be- kostnad av lättillgängligheten. Detta drabbar i första hand långinkomst- tagare. Slutligen är rekreationsbedömningen i alltför stor utsträckning en skrivbordsprodukt. Man har inte frågat folk utmed älvarna vad dom tycker.

De älvar som av naturvårdsverket förts till klass 4 från rekreationssyn- punkt motsvarar 9,0 av de 12 TWh energi som älvarna kan ge. Klass 3 omfattar ytterligare 2,35 TWh. Uppenbarligen innebär även en mycket mått- lig utbyggnad av återstående älvar stora förluster för fritidslivet.

Rennäring

Enligt direktiven ska de samiska intressena i utredningen bl.a. bedömas ur aspekten renskötselns betydelse för samekulturen. Materialet på denna punkt kan knappast sägas vara fullständigt. Inte heller lantbruksstyrelsens redovisning av olika älvdalars betydelse för berörda samebyar är tillfreds- ställande. Svenska Samernas Riksförbund underkänner klart lantbrukssty- relsens rapport och kräver kompletteringar, samt understryker att alla be- dömningar av skadorna till följd av vattenkraftutbyggnader måste göras utifrån det förhållandet att skador i de samiska näringarna på sikt återverkar på hela frågan om samernas överlevnad som en etnisk minoritet.

För rennäringen är en outbyggd älvdal oftast oersättlig. Det finns i regel

inga alternativa områden för renarna. I de fall där de outbyggda älvdalarna utgör vinterbetesland innebär en utbyggnad en direkt minskning av antalet renar för den berörda samebyn.

Det framgår ur utredningsmaterialet, att samerna nu börjar uppleva in- trången som så omfattande att rennäringen och därmed samekulturens exi- stens hotas i grunden. En hög utbyggnadsnivå kan därför innebära döds- stöten för rennäringen och därmed indirekt också för hela samekulturen.

Enligt de preliminära bedömningar som lantbruksstyrelsen gjort omfattar klass 4 från rennäringssynpunkt 8,9 TWh av de 12 TWh energi som ut- redningen behandlat. Mot bakgrund av den allvarliga situationen som upp- kommit för rennäringen vore det rimligt att undanta dessa älvar från all diskussion om utbyggnad.

Vetenskaplig naturvård

Många värdefulla fältundersökningar har gjorts, men många gånger har tids- bristen medfört att naturvårdsverket i stor utsträckning varit hänvisat till tidigare känt material vid bedömning av vissa älvars naturvärden.

De utförda fältundersökningarna ger ingen fullständig bild av de inven- terade älvarnas bevarandevärden från naturvårdssynpunkt. För att upptäcka alla botaniska och zoologiska naturvärden fordras fältundersökningar under lång tid. Det är inte säkert att en sällsynt fågel visar upp sig just när en fältundersökare passerar förbi.

Det troliga är att om tiden varit tillräcklig hade fler naturvetenskapliga värden upptäckts, och därmed motiverat en högre klassning av många pro- jekt. Icke desto mindre har till klass 4 från vetenskaplig naturvårdssynpunkt förts älvar som tillsammans omfattar 9,7 av de aktuella 12 TWh energi. Även en mycket måttlig utbyggnad kommer alltså att skada oersättliga na- turvetenskapliga värden av högsta klass.

Kulturminnesvård Riksantikvarieämbetet konstaterar:

"Landsantikvarierna i Umeå och Luleå har under hänvisning till osäkerheten i underlagsmaterialet ansett sig förhindrade att ta ställning till en värdegradering av kulturmiljöerna i de berörda områdena. Ämbetet delar i princip denna ståndpunkt. De av ämbetet redovisade prioriteringarna återspeglar ämbetets kunskaper i dagsläget. Nya inventeringar och fortsatt utredningsarbete kan komma att ändra ställnings- tagandet."

Älvdalarna har genom historien fungerat som pulsådror för den norr- ländska kulturen. Där har människorna valt att bosätta sig, och älvarna har utgjort transportleder mellan havet och inlandet. Det är därför föga förvånande att så stora kulturhistoriska bevarandevärden återfinns i nära anslutning till älvarna.

Riksantikvarieämbetet beskriver de älvdalar som förts till klass 4 som ”Kulturmiljöer av oersättlig karaktär, där sambandet mellan naturmiljö och kulturtyp har hög representativitet. Referensområde för forskningen av in- ternationell betydelse. Ämbetets tillståndsprövning kan förväntas gå emot

all utbyggnad”.

Klass 4 omfattar 7,8 av de aktuella 12 TWh energi. Fornminneslagen ger i princip riksantikvarieämbetet vetorätt mot ”okultiverade" älvutbygg- nader. Det är troligt att den kommer till användning om klass 4-objekt skulle hotas.

Turism och sysselsättning

Ett vanligt argument när det gäller vattenkraftutbyggnadernas inverkan på turism är det faktum att många bilar färdas på den s. k. Blå vägen utmed den utbyggda Umeälven istället för utmed Vindelälven. Detta tar utbygg- nadsanhängare som bevis för att en utbyggnad stimulerar turism. Men den livliga trafiken på Blå vägen beror på lokala förhållanden. Den utnyttjas som transitväg till och från Norge, samt för resor mellan Umeå och Lycksele. Jag har åtminstone inte stött på någon som åker utmed Blå vägen för att de föredrar att titta på den utbyggda Umeälven framför att uppleva Vin- delälvens forsar. Om man jämför fiskekortsutvecklingen har antalet sålda fiskekort fördubblats under de senaste tio åren vid Vindelälven, och är nu uppe i 45000 per år. Motsvarande siffra för Umeälven är 6000 st.

I den delutredning som ska belysa sysselsättningseffekterna vid vatten- kraftutbyggnader finns tyvärr bara det tillfälliga behovet av arbetskraft re- dovisat. Inverkan på den varaktiga sysselsättningen i älvdalen har inte be- dömts. Även i ett sådant snävt perspektiv står det emellertid klart att vat- tenkraftutbyggnader numera har ringa betydelse för sysselsättningen i Norr- land. 1974 sysselsattes ca 2 300 personer vid kraftverksbyggen i de 4 nord- ligaste länen. Om man bygger ut allt som överhuvud taget går att bygga ut enl. utredningens redovisningar kan man möjligen hålla denna nivå i 20 år till.

Under de senaste åren har kraftverkens betydelse för sysselsättningen i Norrland sjunkit kraftigt. 1960 var 5,5 % av de förvärvsarbetande i Väster- botten direkt eller indirekt sysselsatta av kraftverksbyggen. 1970 var mot- svarande siffra endast 0,7 %, och är nu troligen ännu mindre.

I ett regionalt perspektiv kommer sysselsättningseffekterna alltid att bli marginella. Däremot kan de vara av lokal betydelse för en enskild kommun. Emellertid motsätter sig numera ofta de berörda kommunerna föreslagen vattenkraftutbyggnad. Exempel på sådana kommuner är Torsby, Malung, Gagnef, Härjedalen, Ljusdal, Berg, Sundsvall, Vilhelmina, Sollefteå, Ar- jeplog, Arvidsjaur samt Kalix kommuner. Ytterligare kommuner torde säga nej vid remissbehandlingen av den ekströmska utredningen eller när ut- byggnaderna aktualiseras av kraftbolagen. Kommunerna har nämligen nu tillräcklig erfarenhet av vattenkraftutbyggnad, och genomskådar sysselsätt- ningsargumenten.

Att bygga ut några av våra kvarvarande älvar för att lösa kortsiktiga, lokala sysselsättningsproblem är ungefär lika klokt som att såga av den gren man sitter på. Visserligen får man lite att göra under en kort tid, men sen kommer man att ångra sig bittert. Det är heller knappast förenligt med den moderna familjepolitiken att lösa sysselsättningsproblemen med rallarjobb långt från familjen.

Övriga bevarandevärden

Bland övriga bevarandevärden måste nämnas de stora skador som kommer att uppstå på jordbruk och skogsbruk i många fall. Särskilt jordbruket vid Kalixälven drabbas hårt. Vidare kommer en årlig skogsproduktion på ca 100000 m3sk att försvinna om alla projekt byggs ut, en allvarlig förlust i tider av akut råvarubrist för skogsindustrin. Det motsvarar 200 varaktiga jobb, enl. Skogsstyrelsen.

Ett bevarandeintresse som knappt omnämnts är den garant för en hög vattenkvalité som de syregivande forsarna utgör. Som exempel kan nämnas, att den lilla Granboforsen nedströms Östersund beräknas motsvara ett re- ningsverk med kapacitet för 300000 människors spillvatten.

Sist men inte minst får man inte glömma de människor som bor utmed älvarna, och som tvingas flytta ifrån sina hem vid en utbyggnad. Det är många gånger fråga om stora mänskliga tragedier. Det är förståeligt att många människor i berörda älvdalar känner vanmakt och desperation och kan tillgripa vilka medel som helst för att värna om sina trygghet. Särskilt brän- nande är detta problem i älvdalar, där befolkningen sedan generationer levt med det s.k. bolagshatet.

Energi

Det mest ofullständiga av utredningens underlagsmaterial är det som skulle belysa det samhällsekonomiska värdet av energin från de berörda älvarna. Det finns helt enkelt inte. Statens industriverk har nöjt sig med att rangordna de olika kraftverken efter den ränta som de olika kraftföretagen får på sina pengar. Kraftbolaget Båkab har f. ö. fått en uppseendeväckande generös be- dömning av industriverket.

Materialet från kraftindustrin är också ofullständigt. Ofta saknas tillfreds- ställande beskrivningar av de planerade uppdämningarna. Vidare är det en stor svaghet i utredningens material, att man inte redovisat alla de ener- givinster som kan fås genom om- och tillbyggnader av befintliga kraftverk. Utredningen borde ha krävt att kraftindustrin redovisat sådana miljövänliga energivinster, som överlagsmässigt kan uppskattas till ca 3 TWh för landets befintliga vattenkraftverk.

Plädering för älvarnas bevarande

Som framgått av tidigare avsnitt innebär även en mycket måttlig utbyggnad av kvarvarande älvar allvarliga konflikter med bevarandeintressena. De i utredningen behandlade älvarna motsvarar ca 12 TWh om de byggdes ut. Av dessa 12 TWh är redan 8,1 TWh undantagna från utbyggnad enligt riksdagsbeslut 1972 om riktlinjer för den fysiska riksplaneringen. Riksdagen beslöt då bl. a. att undanta Kalixälven samt opåverkade källflöden till de utbyggda huvudälvarna från utbyggnad.

Ser man till de olika bevarandevärdena, och endast betraktar sådana älvar som i något avseende klassats i högsta bevarandeklass, klass 4, finner man att de utgör sammanlagt 10,9 av de 12 TWh energi som går att bygga

ut. Följande sammanställning visar hur mycket klass 4 representerar från energisynpunkt för olika bevarandevärden:

Fiske 9,2 TWh Rekreation 9,0 TWh Rennäring 8,9 TWh Vetenskaplig naturvård 9,7 TWh Kulturminnesvård 7,8 TWh

Klass 4-objekt från någon synpunkt 10,9 TWh

Man kan fråga sig om fördelarna med ytterligare vattenkraftutbyggnad är så stora att de kan motivera ett uppoffrande av oersättliga bevarandevärden av högsta klass?

Den återstående utbyggnadsvärda vattenkraften i Sverige kan beräknas utifrån denna utredning och den sehlstedtska utredningen. Av de älvar som behandlats i denna utredning kan enligt kraftindustrin 10,4 TWh bli lönsamma inom överskådlig tid, dvs. motsvara en produktionskostnad på högst 20 öre/kWh. Dessutom tillkommer i norra Norrland Piteälven, Tor- neälven och Vindelälven på tillsammans 11,8 TWh. I Sehlstedtska utred- ningen redovisades 7,1 TWh, men ca 0,6 TWh av dessa är förädlad kraft 0. ö., som alltså inte är några nya kilowattimmar, så i själva verket är bara 6,5 TWh redovisade i Sehlstedtska området. Tillsammans blir detta 28,7 TWh återstående utbyggbar vattenkraft, som med hänsyn till diverse små- kraftverk kan rundas av uppåt till ca 30 TWh. 30 TWh motsvarar ungefär en tiondel av vår nuvarande oljeimport. Genom att installera värmeväxlare, som återvinner större delen av värmen i den utgående ventilationsluften från våra bostäder och lokaler, kan man spara in denna energimängd.

Enligt de redovisningar av landets vindkraftresurser som Styrelsen för teknisk utveckling gjort kan den största typen av vindkraftverk, drygt 200 m höga, producera ca 50 milj. kWh. Det skulle alltså behövas 600 sådana för att ersätta all återstående utbyggnadsvärd vattenkraft.

Det är inte många som har klart för sig proportionerna mellan solenergi, vindkraft och vattenkraft. Figur ] bygger på en rapport från Styrelsen för teknisk utveckling. Som synes har vattenkraften marginell betydelse jämfört med vindkraft och solenergi. Den solenergi som årligen faller över ca 35 km2 av Sveriges yta motsvarar i princip all återstående utbyggnadsvärd vattenkraft. Detta kan jämföras med ytan av det största regleringsmagasinet som föreslås i Kalixälven, 120 km2.

Figur 1. Effekttäthe/en hos olika kontinuerliga energikällor. Källa: Styrelsenjör teknisk utveckling

, A Salstrålning * 1 Utan/ör atmos/Ziren, 1 350 W/mz i 2 Vid-jordytan i Sverige. maximalt 1 000 W/m2 * 3 D:o, typiskt elfektivt dygnsmedelvärde, 250 W/m?

B Vindenergi i Sverige per brutto landyta. Vindskiktet upp till 200 m höjd. IKusten. ca 30 W/mz * 2 Inlandet, ea IO W/mJ

C Utbyggd vattenkraft [ Sverige per brutto landyta. ca 0.03 W/m2 (dvs. -—- 1/1 000 av vindenergin)

Durislliga älvar

22 6.5

62.5

Kontroversiella älvar Utbyggd vattenkraft samt älvar som riksdagen fri- släppt för slutlig provning enl. vallenlagun Figur2 Älvarnas betydelse för Sveriges energiförsöd- ning.

ca 570

Några av de mest fantasilösa vattenkraftförespråkarna brukar hänga upp sig på att de ser kilowatt-timmarna rinna bort i de återstående älvarna till ingen nytta. Aldrig hör man dock dessa personer på samma sätt klaga på hur vindenergin blåser bort till ingen nytta, och hur solenergin förspills på samma sätt.

De flesta är överens om att det finns en gräns för hur många älvar som kan offras för energiproduktion. I praktiken torde den hårdast tänkbara ut- byggarlinjen vara den som kraftindustrin förespråkar, nämligen utbyggnad av alla klasser utom klass 4 i den slutliga rangordningen. Mot bakgrund av delutredningarnas resultat är en inte särskilt djärv gissning att åtminstone Kalix älv, Byske älv, Öre älv, Vapstälven, övre Vojmån samt de fjällälvar som berör Sarek och Padjelanta nationalparker förs till klass 4. Detta är en minimigissning, då sannolikt ller projekt kommer att föras till klass 4. Det betyder i så fall att åtminstone 8 av de 12 TWh energi som älvarna i utredningen representerar hamnar i klass 4. Av de återstående 4 TWh är kraftindustrin inte intresserade av 0.5 TWh pga. bristande lönsamhet. Hårdast tänkbara utbyggarlinje skulle alltså ge max 3,5 TWh ytterligare vattenkraft i Norrland.

Går man lika hårt fram i Sehlstedtälvarna får man ut ytterligare 3 TWh där, utöver redan lovgiven utbyggnad. Totalt skulle kraftindustrins linje alltså kunna ge max 6,5 TWh ytterligare energi ur älvarna, eller drygt 1 % av Sveriges behov av energi 1990. se .Ngur 2.

Vad har man då vunnit på en sådan linje. som bl. a. innebär att man kör över mer än tio kommuner? 6,5 TWh motsvarar ungefär en reaktor på 1000 MW. Det motsvarar också 130 vindkraftverk. Man kan anta att antalet vattenkraftprojekt som återfinns i klasserna ], 2 och 3 är ungefär lika många. De kontroversiella vattenkraftprojekten är alltså i genomsnitt av samma storleksordning som ett enda stort vindkraftverk! 6,5 TWh är vidare mindre än den spillvärme som man i princip kan tillgodogöra sig för ljärrvärmeändamål från massa- och pappersindustrins fabriker.

Vattenkraften olämplig som toppkraft

Kraftindustrin hävdar att älvarna ska vara ett komplement till kärnkraften. Kärnkraften ska vara s.k. baskraft medan älvarna ska köras vid toppbe- lastningstider, t.ex. kalla vinterdagar. Det är emellertid tekniskt möjligt att reglera även kärnkraften så, att behovet av kompletterande toppkrafts- kraftverk starkt reduceras. Enligt uppgift regleras t.ex. kärnkraftverket i Oskarshamn med 20 %.

En älv är av naturen mindre lämplig som enerigkälla under kalla vin— terdagar. Den naturliga vattenkraften finns under sommarhalvåret. till stör— sta delen i Norrland. För att leverera denna vattenkraft till södra Sverige en kall vinterdag fordras omfattande ingrepp i naturen. Dels måste stora regleringsmagasin byggas i fjällområdena för att lagra vattenkraften från sommar till vinter, dels måste man bygga kraftledningar genom landet för att transportera energin till södra Sverige.

I dagens läge har man utnyttjat alla naturligt lämpade fjällsjöar i de delvis utbyggda älvarna som regleringsmagasin. Vill man i framtiden

ytterligare höja älvarnas energiproduktion under vintern kommer vi att få uppleva aldrig tidigare skådade ingrepp i fjällvärlden och i skogslandet. Ta t. ex. Sveg-magasinet i centrala Härjedalen, en konstgjord sjö på 64 km2 med ett medeldjup på endast 4 m. Det är knappast förvånande att Hår- jedalens kommunfullmäktige nu helt enhälligt sagt nej till fortsatt vatten- kraftutbyggnad inom kommunen.

De stora stamledningarna från Norrland till södra Sverige är för närvarande fullt utnyttjade vid höglasttid. Det krävs alltså ytterligare stamlinjer om älvarna i framtiden ska kunna leverera mer toppkraft än i dag.

Vindkraften förekommer i riklig mängd i södra Sverige och är av naturen väl lämpad som energikälla under vintern. Det blåser nämligen ungefär dubbelt så mycket under vinterhalvåret som under sommarhalvåret.

Det finns åtskilliga energilagringsmetoder som i regel är att föredra framför en utbyggnad av ännu outbyggda älvsträckor. Exempelvis kan nämnas pumpkraftverk, luftmagasinkraftverk, svänghjul, batterier. På kort sikt är det för övrigt inga problem med toppkraftförsörjningen, då befintliga kraft- verk har en betydande överkapacitet, i storleksordningen 1000-tals MW. Slutligen finns givetvis många möjligheter att genom styrning av konsum- tionen jämna ut elförbrukningen. T. ex. kan man ta ut en högre el-taxa under december-januari.

Sammanfattning av pläderingen

Redan vid en utbyggnad av mer än 1 TWh av de 12 TWh som redovisats i utredningen uppstår allvarliga konflikter med bevarandeintressena. Den högsta tänkbara utbyggnadsnivån i praktiken är å andra sidan endast 3,5—4 TWh av dessa 12 TWh. Resten är älvar i klass 4 eller olönsamma älvar. Skillnaden mellan en mjuk och en hård linje i norra Norrlands älvar blir därför endast ca 3 TWh, eller 0,6 % av Sveriges energibehov 1980. Denna energimängd skulle kunna sparas in genom att minska blekningen av pap- persmassan med en tredjedel.

För bevarandeintressena representerar emellertid dessa 3 TWh helt orim- liga uppoffringar av oersättliga värden av högsta klass. En hård linje skulle därför leda till våldsamma protester från bl. a. fritidsfiskare, samer, veten- skapsmän och inte minst lokalbefolkningen. Flera kommuner har redan uttalat sig emot här aktuella utbyggnader, t. ex. Sollefteå, Vilhelmina, Ar- vidsjaur och Arjeplog. Ännu fler kommuner tillkommer säkert vid remiss- behandlingen av denna utredning.

Synpunkter på klassningen

Enligt direktiven ska utredaren göra en enda slutlig rangordning av de ak- tuella älvarna. Det är tveksamt om en så pass förenklad, endimensionell bild av älvarna verkligen är meningsfull. Utan tvekan kommer utredarens subjektiva värderingar in vid sammanvägningen av bevarandeintressena och energiintressena. I princip vore det riktigare att istället presentera en ren bevarandelista resp. en ren energilista. Sedan är det remissinstansernas sak att föreslå hur en sammanvägning av dessa skilda intressen bör ske. Per- sonligen tycker jag att energilistan endast bör ges ett marginellt inflytande

över den slutliga rangordningen, eftersom energiutbytet av utbyggnaderna är marginellt från nationell energiförsörjningssynpunkt.

Älvarna i framtiden

Det är knappast möjligt att på grundval av denna utredning göra en rätt- visande jämförelse mellan våra kvarvarande älvar. Visserligen har utred- ningen på ett förtjänstfullt sätt redovisat de olika bevarandevärden som knyts till de återstående älvarna. Emellertid har utredningens karaktär av snabbutredning medfört, att underlagsmaterialet blivit ojämnt och ofull- ständigt. Därför bör denna utredning endast utgöra en första etapp, där följande tre kategorier av älvar kan urskiljas:

A) Älvar med så höga bevarandevärden, att de redan nu bör få varaktigt | skydd B) Älvar med så låga bevarandevärden, att de redan nu kan prövas av vat- tendomstol C) Älvar där osäkerhet råder och där meningarna är delade om bevaran- l l l

devärdena. Här fordras fördjupade utredningar, innan långsiktiga beslut kan fattas.

Till kategori A vill jag föra älvar, som från någon bevarandesynpunkt förts till den högsta skyddsklassen, klass 4. Denna utredning har på ett övertygande sätt visat att dessa älvar representerar omistliga bevarande- värden. l Till kategori B vill jag föra de älvar i klass 1 i utredarens slutliga rang- * ordning, som inte är kontroversiella. En älv är kontroversiell om någon av följande instanser motsatt sig en utbyggnad: kammarkollegiet, natur— vårdsverket, riksantikvarieämbetet, fiskeristyrelsen, lantbruksstyrelsen, Sve- n'ges Fritidsfiskares Riksförbund, Svenska Samernas Riksförbund, Svenska Naturskyddsföreningen, den direkt berörda kommunen eller den direkt be- rörda samebyn.

Övriga älvar förs till kategori C och ges ett tidsbegränsat skydd, t. ex. 10 år som i Norge och USA. Under den tiden ska ett acceptabelt underlag för långsiktiga beslut om dessa älvar arbetas fram.

Tabellsammanställning av data för utbyggd vattenkraft och redovisade utbyggnadsmöjligheter i norra Norrland

Älvsträcka hänför sig till den indelning av älvar och älvsträckor som ligger till grund för utredningens rangordning. (Se kapitel 13, inledning.)

Tabellens uppställning följer denna indelning och redovisar således älvarna från norr till söder. Varje älv följs från källorna till havet. Bivattendragen redovisas på motsvarande sätt där de mynnar i huvudälven, med undantag för vissa större biflöden som i sin helhet redovisas efter huvudälven.

Benni/iga förhållanden (bef.) avser anläggningar som är tagna i drift, är under byggnad eller för vilka tillåtlighetsdom förelåg 1976-01-01. Uppgifterna om i drift tagna anläggningar har hämtats från CDL:s kraftstationsregister 1974 samt från sammanställningsuppgifter som statens vattenfallsverk och vissa kraftbolag lämnat om sina anläggningar. Endast i undantagsfall re- dovisas anläggningar med lägre utbyggnadseffekt än 1MW.

Föreslagna utbyggnader (föresl.) avser alla till utredningen redovisade, pla— nerade eller endast som potentiella tillgångar angivna projekt.

För att särskilja regleringsmagasin från kraftstationer anges namnen på de förra med kursiv stil.

Beträffande tillbyggnader — t ex effektutbyggnader — anges til/skatten i kö- lumn som avser effekt, energiproduktion och magasinsvolym. Övriga upp- gifter beträffande föreslagna utbyggnader avser data för hela anläggningar.

Magasinsvolym avser års- (flerårs—) regleringar. Korttidsregleringsmagasin redovisas som regel inte. I vissa fall anges dock amplituden för korttids- reglering inom parentes.

Mede/vattenföring (MQ) avser i förekommande fall förhållandet före en föreslagen vattenöverledning.

Då uppgift saknas i tabellen betyder ett streck att uppgiften inte är relevant i sammanhanget. Ingen markering betyder att uppgiften inte redovisats till utredningen.

I några fall skiljer sig tabellens uppgifter från motsvarande i separatkarta B. I dessa fall gäller uppgifterna i tabellen, eftersom det inte varit möjligt att på ett sent stadium utföra ändringar i kartan.

ÄLV

Älv— sträcka Objekt

KALIXÄLVEN

1 Kaitum/arne Vuotnakoski Parakkakurkkio Saarikurkkio Mestoslinkka Narkenfors Jokkfallet Orrfors Holmfors

10 Räktfors

ll Kamlungefors

12 Långfors

Ängesån—Lina älv 13 Sakakoski

14 Saarenpää 15 Linafallet

16 Sistkost

17 Långforsen

Summa RÅN EÄLVEN ] Rllt)(/lllfi(IlII'(* 2 Muorka

Energiprod. GWh/ år

föresl. bef. föresl.

1 10 500 1 250 200 650 260 280 210 1 10 165 250 185

30 55 90 100

lta

Fall- MQ Magasins— höjd volym Mm3

m3/s bef. föresl.

600 800 600

Ampli— tud

m

9/14 10 6

Dämningsgräns

m.ö.h.

bef.

föresl.

590

A lina/akkttingas/net 3 Randaträsk [) alt. 1 4 Mårdselet ;

5 Missjöträsk , b 6 Bredträsk it!”" 2 7 Livas

8 Skajtefors

Summa, alt. 1 Summa, alt. 2

” Inklusive regleringsvinst 20 GWh/år i Kalix älv vid utbyggnad av Ängesån—Lina älv. b Alt. ] avser konventionell utbyggnad, alt. 2 överledning till Luleälven. Det senare alternativet ger 60 GWh/år mer p. g. a. produktionsökning i Luleälven.

ALV Energiprod. Fall— MQ Magasins- Ampli— Dämningsgräns Äl GWh/år höjd volym Mm3 tud m.ö.h.

v- ___—___ ___—_ ___—__ ___.— sträcka Objekt . . bef. föresl. m m3/s bef. föresl. m bef. föresl.

3 LU LEÄLVEN

a Vuojatätno

a Stalojokk 8 a Huorso 17 a Vuojat 98

Ritsem Silas/"arne 40 Vietas Sua/vajaure 2041' Satisjaure 30” 6 Petsaure 6 7 Lermejaure” 8 Jaurekaska — 9 Porjus St. Lule/aura 3,7 372 10 Harsprånget (3) 312 11 Ligga (2.8) 205 12 Messaure (2,4) 165 13 Porsi 78 14 Laxede 45 15 Vittjärv 19.5 16 Boden 13

Käl llöden till Lilla Lule älv 18 Pasta

19 Kamajokkaarraätnoe 20 Rapaätnof 21 Tjäkovarats Sila/"arne

22 Seitevare Tjaktjajaure 440

Pärläl ven 23 Peuraure — 24 Karatj 60

Ska/ka—Parki/aure — — 460 25 Parki 20 — — 26 Randi Randi/am- 90 — 98 27 Akkats Vaikt'jaur 146 90 42 28 Letsi 450 290 (67) _ 17 Flarkån — 10 — 65

Summa Lule älv 2 265 3 285 8 210 5300 Lilla Lule älv 925 1 100 2 250 1410 Totalt 3 191 4 385 10 460 6 710 Härav effektutbyggnad 3515

(' Efter 1 lkomsten av Ritsems kraftstation.

" Pumpkraftverk. (”Överledning till Tjaktjajaure. energiproduktion i Seitevare. fÖverIedning till Sitojaure, energiproduktion i Tjäkovarats.

ÄLV Energiprod. Fall- MQ Magasins- Ampli- Dämningsgräns GWh/år höjd volym Mm3 tud m.ö.h.

Älv- sträcka Objekt . bef. föresl. bef. föresl. m bef. föresl.

4 ÅBYÄLVENX 1 Östra Kikkejaur 346 2 Akkirseldammforsen 332 3 Björklidsforsen 319 4 Krokforsen 260 5 Övre Båtforsen 72 6 Vallforsen 22 Summa

BYSKEÄLVEN

1 Västra Kikkejaur 2 Svärdälven

3 Långträsket

4 A tvidsjatrisfält—Kilver 5 Kilviforsarna

6 Hällselfallet

7 Brännbergsforsen 8 Storforsen

9 Nyfors Nyselet

10 lfors 11 H ström

12 Selet

13 Skogfors

14 Nedre Byskeälven

KÅGEÄLVEN 1 Storkågeträsk 2 Sandfors

3 Kvarnforsen 4 Persforsen

Summa

SKELLEFTEÄLVEN 1 Storselet 9

2—3 Ringsele. Sädvai 34

4 Bartaure — 10 5 Rebnis, Rebnisjaure 62 21

Hornavan, Uddjaur, Storavan — 108

6 Bergnäs 6.5 108 7 Slagnäs 6 1 10 8 Bastusel 580 115 9 Grytfors 31 190 22 120 10 Gallejaur 670 79 121 11 Vargfors 70 400 49 123 1.2 Rengård 36 200 19,5 141 113 Båt—fors 40 180 17 150 314 'Finnfors 32 170 20,5 154

3' Alt. utnyttjande av Åbyälvens vattentillgångar kan ske genom överledning till Byskeälven vid Långträsk, vilket skulle ge ca 100 GWh/år, varav 60 GWh/år i Byskeälven.

" Kilver 2,1 m.

iSädva kraftstation ersätter Ringsele.

"___—__M— ÅLV Energiprod. Fall- MQ Magasins- Dämningsgräns

__ MW GWh/år höjd volym Mm3 tud m.ö.h.

Alv- __— —-————_—— _—_—— __ sträcka Objekt bef. bef. föresl. m m3/s bef. föresl. bef. föresl.

15 Granfors 39 200 16 Krångfors 58 30 17 Selsforsen 57 22 18 Kvistforsen

Malån/ Malåträsket rn. fl. 19 Strömfors 20 Tallberget 21 Storfors 22 Ol—Ersforsen 23 Gåsselsforsen 24 Bjurfors 25 Krokfors

6 e e & e e 6 e 6

27 Petikån 100 26 Karsbäcken

Summa 2480 910

BUREÄLVEN

1 Burträsket

2 Bodträsket

3 Gamla Falmark

4 Falmarksforsen

5 Bodaträsket—Ytterviksfjärden

Summa

RlCKLEÅN Bygdeträsket m. ji.

1 Bygdsiljum

2 Älglund

3 Överklinten

4 lsakfäbodforsen Robertsfors (3 verk)

5 Nedom Robertsfors

Summa 10 SÄVARÅNk 12

UMEÄLVEN Överuman 23 1 Klippen 55 24

2 Tärna Laisan 16 54

3 Fjällnäs Bie/Iqiaure 24 4 Forsbäck Girjan m.,/l. 39 36

Gäutan ; 209

5 Ajaure 85 58 96 Abe/vattnet — — 13 398 Bleriken — — 15 12 6 Gejmån 65 251 15 — Björkvattnet—Garrliken -— — — — ' — 875 7 Gardikfors 60 60 307 43 126 —

l En alternativ utbyggnad av Malån innebär överledning till Vargfors dämningsområde i Skellefteälven. k Konkreta projekt har inte redovisats. Möjlig energiproduktion är endast överslagsmässigt beräknad.

[Om Tärnaåns vatten inte leds bort blir data för Tärna kraftstation ca 15 MW och 85 GWh/år. Utan Tärnaåns vatten blir data för Forsbäcks kraftstation ungefär desamma som för Tärna enligt ovan. dvs. en minskning av energiproduktionen med ca 70 GWh/år.

ÄLV Energiprod. Fall- MQ Magasins- Ampli- Dämningsgräns GWh/år höjd volym Mm3 tud m. ö. h.

Älv- , __ ___—___ __ __ sträcka Objekt . föresl. bef. föresl. m3/s bef. föresl. m bef. föresl.

Umnässjön—Storuman — ' — 1390 352 8 Umluspen 38 323 — 352 9 Stensele 25 214 319 10 Grundfors 45 404 300

1 1 Överstjuktan 15

Fjosoken—Storjuktan — — 12 Juktan 310 140 13 Rusfors 45 205 14 Bålforsen 83 513 15 Betsele 24 151 16 Hällforsen 21 127 17 Tuggen 105 440 18 Bjurfors övre 42 190 19 Bjurfors nedre 78 360 20 Harrsele 203 900 21 Pengfors 52 260 22 Stornorrfors 410 2019

Summa 1 818 451 7 161 600 3 809 805

ÖREÄLVEN'" 1 Storforsen — 2 Örträsk'" (55)

Örträsket m. _/I. 3 Provåker 4 Agnäs 5 Storforsen 6 Åliden 7 Laxforsen 8 Långed

Summa utan överledning 2

LÖGDEÄLVEN'"

1 Lögda 39 69 Lögdasjön m. _ II.

2 Storforsen 9 13

3 Långforsen 24 32

4 Fällforsen 29 35 5 Norrforsen 15 16

6 Nygårdsforsen 13 13

7 Högland 46 47

8 Hyngelsböle 44 42

___—___—___————-—_

Summa 219 60

14 GlDEÄLVEN ] Skinnmuddselet m. ,II. 6 82” 16 Gammalbyforsen

Uppströms Björnafallet 10 40 2 Björnafallet 1 1 51 36 32 142

'" Data avscr konventionell utbyggnad av Öre och Lögde älvar: Överledning av Lögde älv till Öreälven skulle ge 322 GWh/år i Öreälven varvid vattnet i överledningstunneln skulle utnyttjas i kraftstationen Orträsk. Overledning av Ore och Lögde älvar till Umeälven skulle ge sammanlagt ca 310 GWh/år.

” Varav 22 GWh/år i Skinnmuddselet (kraftstation) och 60 GWh i nedanförliggande verk. " Uppgifterna avser Skinnmuddselet.

ÄLV Energiprod. Fall- MQ Magasins— Ampli- Dämningsgräns GWh/år höjd volym Mm3 tud m.ö.h.

Älv- ___—__. ___— _________ __ sträcka Objekt . föresl. bef. föresl. m3/s bef. föresl. rn bef. föresl.

3 Gissjön—Långforsen 13 50 42 106 4 Gideåbruk 2 150 15 95 5 Nybyggeforsen 10 47 31 64 6 Gideåbacka 8 40 33 32

_——__——____

Summa 10 50 57 270 65

MOÄLVEN

Anundsjö 17 60 24 ____________ Summa ' 17 ' 24

NÄTRAÅN Sidensjö Brynge

Summa VAPSTÄLVEN

1 Virisen 2 Skalmofors

Summa

18 ÅNGERMANÄLVEN a 1 Saxåns öVerledning

Ransaren Ransarluspen Fatmomakke

Kul/sjön Stalon

Fatsjö Alt. 1 Fat_ Alt. 2'

.rltulgmttaj Bullerforsen

Hällby Gulsele Degerforsen Edensforsen Långbjörn Lasele Nämforsen Moforsen Forsmo I'Vid utbyggnad av Gi "jön—Långforsen läggs driften av Gitlcåbruks kraftverk ned.

(I Mcdelvattcnföring vid mynningen.

'"Ulbyggnadsm ghctcrna cj spec ccradc.

5 Inklusive nytta i 18b (5 GWh/år) samt regleringsnytta i övriga stationer. 'Överlcdning från Vojmsjön via Fatsjön till Malgomaj. Alt. till utbyggnad av 18 f.

—-.C.C..C.C.

ÄLV Älv— sträcka Objekt

00011) ut.—(__he— wwmm

Effekt MW

bef.

föresl.

Energiprod. Fall- GWh/år höjd

bef. föresl. m.

19 Sollefteå 20 Högfors

Övre Vojmån

21 Fättjaur

22 Borka

23 Bergsjön Vojmsjön

Nedre Vojmån"

24 Vojmsjö

25 Vojmå

26 Bäsksele

27 Vilhelmina

Övre Åseleälven 7 Volgsjöfors 8 Stenkulla 9 Åsele

FJÄLLSJÖÄLVEN

Lån gseleån—Rörströmsäl ven Långseleånv Ormsjön

28 Hocksjö

29 Borgforsen 30 Bodum Bodumsjön 31 Fjällsjö Fjälls/"ön 32 Sil

Vänge/älven 33 Kilforsen

62

26 12 13 13

275

11 30 10

20 55 26

17 25

310 — 8,5 6 — 81

— 25 43 — 35 45 — 60 60 — 35 18 — 135 45

4 16 6

— 230 23,5 — 120 10

— 80 34

58 — 6,5

1 120 — 99

MQ

m3/s

471

11 15

39 39 45 50

131 137 149

27 34

110 111 114 114

31 148

Magasins- volym Mm3

bef.

168

21 19 16

föresl.

100

Ampli-

tud

m

Däm ningsgräns

rn. ö. h.

bef.

föresl.

565 522 477 417 399 354 341

335 327 303

Burgas/"ön Borga

Dabbsjö Stora Rai/an Str) 'att/en Nås/rm Bergvattnet 37 Korsselbränna 38 Tåsjö Tåsjön

39 Flåsjöån Flås/"ön 40 Hoting Hotings/ön

FAXÄLVEN Lejart' ven

Vär/"aren Lejaren 41 Lejaren 42 Ullersjön-V

43 Sippmikk 4 44 Blåsjön 60 45 Junstcrforsen Jat-insjön 40 46 Linvasselvy Limingen 70 47 Gäddede, K varnbetgsvatlnet 20 48 Bågede Hattige/n—Fåge/s/ön 13

llAlt. till Vojmåns överledning via Fatsjön till Malgomaj. "Utbyggnadsmöjlighetcrna ej specificerade.

xAlt. till Lejaren, pumpkraftverk (effektutbyggnad).

)" Svensk andel 45 MW, norsk andel 25 MW.

Än

Älv-

sträcka ()bickl

Eli—ekt MW

Energiprod. GWh/år

bc f.

föresl.

bef. föresl.

111.

Maga

bef. föresl. m . Ampli- volym Mm—l tud

bc f.

Dämningsgräns m. ö. h.

föresl.

m

Storån Storjoudan K/ttnt/ii'a/Inel

49 Storån övre (lärt/vattnet 50 Storån nedre

Ströms Vattudal 51 Lövön 52 Storlinnforsen 53 Ramsele 54 Edsele Nedre Faxälven 55 Meåforsen Helgumsjön

56 Graninge

Ledingsån

57 Forsse 58 lljaltu Summaä

Därav huvudälven

Fjåi

Faxälven

36 111 157 60

52 168

Om

49 51 14 50 79 28

13 20 82

146 140 123 127 129 129 140 142 495

m.m

112.2 113.7

2 401 1 080 529 792

6 136 507 1 809 150 1 804 200 2 523 157

Sammanfattning 1 Karlixi'lven 2 Råneälven 77 Luleälven Åbyälven 68 Byskeälven Kågeälven 12 Skellefteälven Bureälven 10 Rickleån 25 10 Sävarån 11 Umeälven 12 Öreälven 50 13 Lögdeälven 39 219 14 Gideälven 50 57 270 65 15 Moälven 5 25 17 90 24 16 Nätraån 4 10 18 50

17 Vapstälven 41 143 200

18 Ångermanälven 2 401 426 10 554 1 324 6 136 507

Summa 8 208 7 035 35 925 12 526 23 074 12 448 %

Z Härav är 30 GWh/år regleringsvinst i nedanförliggande verk. ”Avser nytta i Forsse kraftstation. vartill kommer nytta av korttidsreglering. alnnefattar Fatsjö alt. 1 och nedre Vojmån.

Rapporter och yttranden som överlämnats till utredningen

Fiskeristyrelsen: Preliminärt yttrande 1974-09-06 med anledning av jord- bruksdepanementets remiss. Till yttrandet biläggs preliminära yttranden från fiskeriintendentema i övre norra och nedre norra distrikten, sötvattenla- boratoriet samt promemoria upprättad inom styrelsens fritidsftskesektion rörande förhållandet mellan vattenkraftutbyggnad och fritidsfiske. Fiskeristyrelsen: Redovisning av underlagsmaterial för en bedömning av inverkan av olika aktuella vattenkraftutbyggnader i norra Norrland, yttrande 1975-10-13. Till yttrandet biläggs följande utredningar: Fiskeriintendenten i övre norra distriktet (1975—09-05). Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet (1975-09-26). Sötvattenlaboratoriet: PM över fiskbestånd som är skyddsvärda ur ve- tenskaplig synvinkel.

Fiskeristyrelsens fritidsfiskesektion: PM angående fritidsfiskets bevaran- deanspråk.

Lantbruksstyrelsen: Preliminär redovisning rörande underlagsmaterial för bedömning av de aktuella utbyggnadsprojekten från jordbrukssynpunkt. Ytt- rande 1974-08-30. Till yttrandet biläggs bedömningar utförda av lantbruks- nämnderna i Y, Z, AC och BD län.

Lantbruksstyrelsen: Utredning rörande vattenkraftutbyggnad i norra Norr- land, redovisning av resultatet från lantbruksstyrelsens inventeringar och graderingar beträffandejordbrukets intressen, skrivelse 1975-09-09. Till skri- velsen biläggs utredningsmaterial redovisat av lantbruksnämnderna i Y, Z, AC och BD län.

Lantbruksstyrelsen, rennäringsenheren: Utredning rörande vattenkraftut- byggnad i norra Norrland. Renskötsel. Preliminärt yttrande 1974-08-19.

Lantbruksstyrelsen, rennäringsenheren: Utredning rörande vattenkraftut- byggnad i norra Norrland. Renskötsel. Redovisning 1975-11-03 med bilagt underlagsmaterial från lantbruksnämnderna i Z, AC och BD län.

Riksantikvarieämbetet: Preliminär rapport 1974-09-06 över kulturminnes- vårdens markanspråk inom av utredningen berörda älvdalar.

Riksantikvarieämbetet. Meschke, Chr. (red): Kulturlandskap i älvdalar II. Riksantikvarieämbetet rapport D9 1975.

Skogsstyrelsen: Berörda skogliga intresseområden vid ifrågasatt utbyggnad av vattenkraften i norra Norrland. Promemoria 1974-08-29.

Skogsstyrelsen: Inventering av skogliga intressen som kan skadas vid ut- byggnad av vattenkraften i norra Norrland. Promemoria 1975-08-26.

Härtill är fogade utredningar från Skogsvårdsstyrelserna i Y, Z. AC och BD län.

Statens industriverk: SIND PM l974:2 Vattenkraftutbyggnader i norra Norrland.

Statens industriverk: PM ”Vattenkraftutbyggnader i norra Norrland”, slut- lig redovisning av underlagsmaterial för bedömning från kraftförsörjnings- synpunkt (SIND PM 197519).

Statens naturvårdsverk: Preliminär bedömning av utbyggnadsprojekt och utbyggnadsmöjligheter i de vattendrag som skall undersökas enligt direk- tiven till utredningen rörande vattenkraftutbyggnad i norra Norrland. PM 1974-09-28.

Statens naturvårdsverk: Bedömning från naturvårdssynpunkt av sjöar och vattendrag som omfattas av bostadsdepartementets utredning rörande vat- tenkraftutbyggnad i norra Norrland. Rapport 1975-10-31 (dnr 3907-3741-74).

På naturvårdsverkets uppdrag har följande rapporter utarbetats: Abrahamsson, K V: Rekreation och friluftsliv vid älvar i norra Norrland, GERUM. Rapport A16 1975. Geografiska institutionen vid Umeå universitet.

Rudberg S, Sundborg Å : Vattendragen i norra Norrland, Geovetenskapliga l naturvärden. Uppsala universitet, Naturgeografiska institutionen. Uppsala 1 1975.

Sjörs, H: Preliminär botanisk värdering av norra Norrlands outbyggda älv- sträckor. Meddelanden från Växtbiologiska institutionen, Uppsala 1975z7.

Skoog, P: Vattendragen i norra Norrland, Zoologiska naturvärden. Stock- holms universitet, Zoologiska institutionen. Stockholm 1975.

| 1 l

Statens vattenfallsverk — Svenska K raftverksforeningen: Preliminär samman- ställning av dels redan utbyggd vattenkraft och dels outnyttjade utbygg- nadsvärda vattenkrafttillgångar norr om Indalsälven. Skrivelse 1974-06-17.

Statens vattenfallsverk: Inventering av outbyggd vattenkraft i norra Norr- land. December 1974.

Skellefteå Kraftverk: Materialinsamling för ”Utredningen rörande vatten- kraftutbyggnad i norra Norrland" 1974-08-12.

Carlsson R, Wiberg U: Arbetsmarknads- och regionalpolitiska konsekven— ser av kraftverksutbyggnader i norra Norrland. GERUM, Rapport A:5 1975, Geografiska institutionen vid Umeå universitet.

Övriga yttranden som inhämtats av utredningen

Länsstvre/sernas naturvårdsenlteteri Y. Z. AC och BD län: Underlagsmate- rial för bedömning av älvarnas värden från rekreationssynpunkt. Yttranden ijuni 1975 till utredningen med uppgifter rörande befintliga och planerade dispositioner enligt naturvårdslagen. befintlig och planerad fritidsbebyggelse och anläggningar för turism och friluftsliv. vatten av intresse för båtsport och kanotism samt landskaps- och fiskevårdande åtgärder.

Litteratur i övrigt

Andersson B, Sten B: Fritidsfisket och vattenkraftutbyggnaden. Sv. Kraft- verksför. Publ. 1973210.

Arbetsgruppen för de outbyggda norrlandsälvarna: Promemoria den 20 november 1969. Del I Redogörelse, överväganden och förslag. Del II Rap- porter angående forskning och turism. I-Stencil 196918. Del 11 finns även i statens naturvårdsverks publikation 1969113 Norrlandsälvarnas naturvär- den.

Beskow G, Rasmusson G: Värdegraderad förteckning över sjöar och älv- 1 sträckor som böra skonas vid vattenkraftutbyggnad. Del I Norrlandsområdet. 1 Utredning för Naturvårdsdelegationen 1959. * Beskow G, Rasmusson G: Sjöar och vattendrag i Sverige söder om Norr- landsområdet. Del 11. A Textdel, B Sjöregister samt kartbilaga. Utredning för Naturvårdsdelegationen 1969.

CDL: Kraftstationsregister, Vattenkraftstationer. elområden 1.7.1974. CDL:s lokaliseringstttskott: Toppkraftverk Augusti 1975. (”it'i/(lepartementet: Områden för friluftsliv och vetenskapligt kulturell na- turvård. Underlagsmaterial nr 19.

Civi/departementet: Miljöer och större områden av betydelse för kultur- minnesvården. Underlagsmaterial nr 23.

Departementspromemoria Ds B 1974:4 Vattenkraft och miljö 2 Hjulström F: Sveriges elektrifiering, Geographical nr 8. Jansson S, Hvar/"ner H: Från norrlandsälvar och fjällsjöar. Riksantikva- rieämbetet 1960.

Kommerskollegium: Sveriges utbyggda vattenkraft. Stockholm 1931. Länsstyrelsen i Västerbottens län, naturvårdsenheten: — Naturvårdsinventering för övre Öreälven. NorbergB 1972. — Översiktlig naturvårdsinventering av Öreälvens dalgång Örträsket —älvens utlopp i Örefjärden. Backman J, EdlundB 1972. — Översiktlig naturinventering av Lögdeälvens dalgång Granträsket -ä1vens utlopp i Normalingsfjärden. Edlund B, Isaksson K-E 1973.

Länsstvre/sen i Västernorrlands län: Gideälven, Moälven, Nätraån na- turinventering 1975115.

Länsstyrelseni Västernorrlands län: Helgumsjöns delta, naturinventering. 1975:21.

Melin, R: Vattenföringen i Sveriges floder. Stockholm 1955, SMHI Med- delande. serie D, nr 6.

NilssonO W: Fisken och miljön. LT:s förlag 1974. Proposition 19721111. Regional utveckling och hushållning med mark och vatten.

Proposition l975z30 Energihushållning m m Proposition l975:46. Planering och samordning av samhällets insatser för rekreation och turism.

Proposition 1975/76:1 Redovisning av programskedet för den fysiska riks- planeringen.

SOU 1970:30 Revision av vattenlagen 1. Provisoriska ändringar i pröv- ningssystemet.

SOU l971:75 Hushållning med mark och vatten. Rapport 1971 upprättad inom civildepartementet.

SOU 1972:14 Revision av vattenlagen 2, Ersättningar, avgifter m m. SOU 1973:31 Revision av vattenlagen 3, Vattenförbund. SOU 1973252 Turism och rekreation i Sverige. Betänkande avgivet av kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden.

SOU l974:22 Vattenkraft och miljö. SOU 1975z64—65 Energi 1985 2000. SOU 1975:99—100 Samerna i Sverige. Stöd åt språk och kultur. Statens naturvårdsverk: Planering för friluftsliv. Publikationer 197l:7 Statens naturvårdsverk: Fritidsfisket. Publikationer 1972:l. Statens naturvårdsverk: Fritid—friluftsliv. Publikationer l974:20. Statens naturvårdsverk: Obrutna fjällområden. Förslag till avgränsning och diskussion av bestämmelser. Publikationer l975:12.

Statens naturvårdsverk: Områden för friluftsliv och naturvård, PM 726 (1976).

Statens planverk: Den fysiska riksplaneringens programskede. Rapport 30 1974.

Statens planverk: Fjällen, Samebyarnas red0visning. Sundin G: Effektutbyggnad av vattenkraft. Sv. Kraftverksfören. Publ. 1974:4.

Sveriges Fritidsfiskares Riksförbund — Fritids/Ekarna: Fiske 75, Fritidsfisk- arnas årsbok.

Svenska Kraftverksföreningen och statens vattenfallsverk aktuell information: Vattenkraft (maj 1974). Åberg,/1: Från skvaltkvarn till storkraftverk. Stockholm 1962.

Bilaga 3 Ordförklaringar

AB Allmänna beredningsutskottet

Alluvial Avlagring av grus, sand eller lera som av vatten spolats från högre områden och avlagrats i sänkor.

Amplitud Vid vattenreglering skillnad mellan vattenytans högsta och lägsta tillåtna nivå — dämningsgräns respektive sänkningsgräns. Benämnes även regleringshöjd.

Areella näringar Jordbruk, skogsbruk, fiske och renskötsel.

Avrinning Den del av nederbörden som avrinner till sjö eller vat- tendrag; kan indelas i ytvattenavrinning och grund- vattenavrinning.

Avrinningsområde Det genom vattendelare avgränsade område varifrån vatten avrinner genom en tvärsektion i ett vattendrag. Anm. Beteckningen nederbördsområde används nu- mera enbart i meteorologisk betydelse (yta där neder- börd faller).

Avbördning Flöde av vatten från en sjö eller annan vattensamling, t ex regleringsmagasin; anges i volym per tid, t ex m3/s.

Bergkullslätt Flack terräng med spridda berg. Erosionslandskap med kvarstående högre partier (restberg).

Bifiöde Mindre vattendrag som mynnar i huvudvattendrag el- ler annat större vattendrag.

Bifurkation 1. Ett vattendrags delning i två grenar, flodbifurkation. eller fördelningen av avbön/ningen från en sjö på två utlopp, sjöbifurkation.

2. Förbindelse mellan två vattendrag genom en flod- arm.

Biotop Ett genom lokalklimat, markbeskaffenhet, växt- och djurvärld naturligt avgränsat område med enhetlig mil- jö och organismsammansättning.

CDL Centrala Driftledningen — samarbetsorgan för landets 14 största kraftproducenter.

Civilutskottet

352

Delta

Diversitet

Drumlin

Dubbla rödingar

Dämningsgräns

Dödismorän

Effekt

Effektutbyggnad

Ekologi

Ekosystem

Energi

Erosion

Eutrof Fallhöjd

Flark

Damm (-byggnad) Byggnadsverk för reglering av sjö eller vattendrag, för

torrläggning eller som skydd mot översvämning.

Landområde som uppstått genom att vattentranspor- terat material avlagrats vid ett vattendrags mynning, tex i en sjö.

Mångformighet.

En i isrörelseriktningen utsträckt rygg, bildad av bot- tenmorän.

Uttryck föratt beteckna att två olika rödingformer lever i samma vattensystem.

Den nivå till vilken en vattenyta högst får uppdämmas.

Moränområden som tillhör isens randområden och som bildas när all isrörelse upphört. Terrängformen är ojämn med omväxlande höga kullar eller ryggar, djupa gropar och hålor m m.

Elenergi eller värmeenergi per tidsenhet

1 kW (kilowatt) = 3,6 MJ (megajoule) /h = 860 kcal/h ] MW (megawatt = 1 000 kW

] Gcal/h (gigakalorier per timme) = 106kcal/h.

Elkraftutbyggnad som utförs för att tillgodose kortva- riga (ej uthålliga) behov av hög effekt.

Läran om sambanden mellan organismerna och deras omgivning.

Växt- och djursamhälle med tillhörande miljö uppfat— tat som funktionell enhet.

Elenergi eller värmeenergi Energi = effekt x tid = arbete 1 kWh = 3,6 MJ = 860 cal

] MWh = 1 000 kWh

1 Gcal = 106kcal

Samlingsbenämning för de processer varigenom jord och bergartsmaterial lossnar eller upplöses och trans- porteras från en plats till en annan, tex nötande in- verkan och transport genom vatten, vind och is.

Näringsrik.

Skillnad i vattenstånd mellan två tvärsektioner i ett vattendrag.

Finns tex på s k översilningstorvmarker och utgöres av mer eller mindre vegetationslösa partier orienterade vinkelrätt mot torvmarkens lutningsriktning.

Fluvial. fluviatil Francisturbin

Förfjäll

GWh

Gasturbinkraftverk i Genbank Genombrottsdal Geomorfologi Glacialerosion Glacifiuviala

avlagringar

Hydrologi

Hängande dal

Högsta vatten- föring, HHQ

Högsta kustlinjen, HK

Jämförelsevatten

kV kW

Bildad genom det rinnande vattnets arbete. Vattenturbin med fasta löphjulskovlar.

Övergångszon med lägre höjder än fjällens men med större former än landet nedom fjällområdet.

Gigawattimme — miljon kWh (kilowattimmar).

Kraftverk, där gaserna från förbränning av tex eld- ningsolja driver en gasturbin.

Bevarande av genetiskt material in situ ("på plats”) eller i artificiell miljö.

Passliknande älvgenombrott i fjällkedjan. ] själva genombrottet ligger vanligen en sjö.

Det vetenskapliga studiet av jordytans 1andformer,de- ras ursprung och utveckling.

Erosion genom isens. företrädesvis landisens arbete.

Glaci=is, fluvial=av rinnande vatten; avlagringar som byggts upp av smältvattentransporterat material i an- slutning till landis. tex rullstensåsar och randdeltan.

Läran om vattnet i naturen, dess förekomst och egen- skaper. Med ett vattendrags hydrologi avses här dess avdunstnings-, vatten/örings- och vattenståndsförhål- landen.

Bidal som mynnar högt upp på en huvuddals sida.

Högsta observerade dygnsvatten/öring under viss läng- re period eller uppskattat högsta dygnsvärde.

Den högsta nivå till vilken kusten någon gång nått upp.

Referensvattenområde för studier av det av människan opåverkade tillståndet.

Kilovolt (tusen volt), mått på elspänning.

Kilowatt — 1 000 watt, mått på eleffekt.

kWh

Kanjon

Karsterosion

Kaplanturbin

Kondenskraftverk

Korttidsreglering

Levé Limnologi

Lägsta lågvatten- föring, LLQ Mm3

Mtoe MW

Meanderlopp

Medelhögvatten- föring, MHQ

Medellågvatten- föring, MLQ Medelvattenföring, MQ

Minimitappning Morän

Mottryckskraft- verk

Kilowattimme — mått på elenergi.

Bäck- eller floddal som är så djupt nedskuren i fasta berget att väggarna står vertikalt.

Vittringsfenomen bundet till kalksten, både urkalksten och yngre kalksten, samt till kritbergarter. Kolsyre- haltigt vatten fräter berget och löser ut kalken vilket medför att kanaler och hålrum bildas.

Vattenturbin med reglerbara löphjulskovlar.

Anläggning avsedd för produktion av elektrisk energi. alstrad via turbiner som drivs med ånga. erhållen genom uppvärmning (kokning) av vatten. Se även värmekraftverk. Anpassning av tappningen från ett regleringsmagasin till variationer i elkraftbehovet under veckan och dyg- net. Detta innebär kortfattat att magasinet fylls under helger och nätter, medan avtappning och kraftproduk- tion sker under dagtid, då elkraftbehovet är som störst. Sedimentrygg längs en älv, uppbyggd vid dess hög— vatten.

Läran om inlandsvattnets organismer och miljöforhål- landen och deras inbördes samband. Lägsta observerade dygnsvattenföring under viss läng- re period eller uppskattat lägsta dygnsvärde. Miljon kubikmeter. Exempel: den volym som kan tap- pas ur ett vattenmagasin med ytan ] km2 om nivån sänks med 1 meter.

Miljon ton ekvivalent olja. Megawatt — tusen kW (kilowatt).

Slingrande vattendrag uppkommet genom erosion och sedimentation i strömmande vatten.

Medelvärdet av de högsta årsvärdena på vattenföringen under en följd av år.

Medelvärdet av de lägsta årsvärdena på vattenföringen under en följd av år.

Medelvärdet av ett antal under en flerårsperiod jämnt fördelade värden på vattenföringen i en sektion av ett vattendrag.

Minsta (föreskrivna) tappning av vatten i älvfåra. Krossat och mer eller mindre vittrat bergartsmaterial som medförs av glaciärer eller inlandsisar och som av- lagras direkt av dessa.

Anläggning som förutom elenergi även ger värme för industriellt behov eller för bostäder över ett fjärrvär- menät. Se även värmekraftverk.

NU Nationalpark

Naturreservat

Nipa

Normal högvatten- föring

Normal lågvatten- föring

Oligotrof Postglacial Preglacial Pumpkraftverk

Randdelta Recent Referensvattensjö

Refugium

Regleringshöjd Regleringsgrad

Regleringsmagasin

Regleringsvolym

Område skyddat genom förordnande enligt naturvårdslagens 4 &. Kronan tillhörig mark kan av- sättas som nationalpark "i syfte att bevara större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick”.

Område skyddat genom förordnande enligt naturvårdslagens 7 &. Som naturreservat må förklaras område som särskilt bör skyddas ”på grund av sin be- tydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet eller om området är av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv . . .".

Strandbrink utbildad genom älvens erosion i finkorniga sediment. Den blir vegetationsfri där ras inträffar. Med nipa avses ofta också den närmaste plana marken ovanför rasbranten.

Se Mede/högvattenföring. Se Mede/lågvattenföring.

Näringsfattig. Bildad efter senaste istiden. Bildad före senaste istiden.

Ett kraftverk som ligger mellan två sjöar med stor höjd- skillnad. Under helger och nätter, då kraftbehovet är lågt, pumpar man vattnet upp till den övre sjön. Vatt- net används sedan till att driva kraftverket under dag- tid, då kraftbehovet är stort.

Delta som byggs upp där en isälv mynnar i havet. Nu pågående. Se Jämlöre/sevatten.

Ett skyddat område där växter och djur kunnat över- leva ogynnsamma perioder. Termen används särskilt om trakter som varit fria från is under nedisnings- perioder.

Se Amplitud.

Förhållandet mellan regleringsvolymen och den till reg- leringsmagasinet under ett medelår tillrunna vatten- mängden.

Naturlig eller konstgjord sjö för reglering av vatten- föringen i ett vattendrag.

Vattenvolymen mellan sänkningsgräns och dämnings- gräns i ett regleringsmagasin.

Rensning Fördjupning och/eller breddning av en älvfåra i syfte

att samla fal/höjd till kraftverk. Rskr Riksdagsskrivelse

Sandur Deltatyp som bildas då iskanten befinner sig på land. Deltaytan korsas av ett nätverk av strömfåror eftersom smältvattnet rinner fram direkt på den. Sediment Avlagring av med is, vatten eller vind transporterat material. Sel Älvsträcka av sjöliknande karaktär med lugnt fram-

rinnande vatten (horisontellt avsnitt av vattendrag).

Serpentin Ett vattenrikt magnesiumsilikat, som ofta innehåller järn. Berganen serpentinsten är omvandlad peridotit. Serpentinflora Starkt avvikande, artfattig och torftig vegetation. Ut- märkande är rikedomen på caryophyllaceer (nejlikväx— ter), och förekomsten av särskilda raser av flera växter.

Sjöprocent Förhållandet (uttryckt i procent) mellan den samman- lagda sjöytan inom avrinningsområdet och områdets to- tala yta.

Stormorfologi Landskapets storskaliga form.

Sänkningsgräns Den nivå till vilken ett magasin lägst får avsänkas.

TWh Terawattimme — miljard kWh (kilowattimmar).

Talus Konformad samling av block och stenar vid foten av

en bergssluttning. Materialet har lossnat genom vitt— ring och därefter rullat ner.

Terrass Bildas genom a. avlagring av lösmaterial i tex ett flod- delta (ackumulationsterrass, kameterrass, lateralter- rass) eller genom b. erosion i lösa jordlager eller fast berg tex vågornas bearbetning av en strand (erosions-

terrass). Terrester På land, på marken, landanknuten. Toppkraft Skall täcka topparna i elkonsumtionen. Behovet av

toppkraft täcks främst av vattenkraftverk. Även gas- turbinquftverk och pumpkraftverk utnyttjas.

Utbyggnadsvatten- Maximal vatten/öring som nyttiggörsi kraftanläggning.

föring

Utskov Anordning i damm, tex lucköppning, för avbördning ; av vatten. *

Vattendelare Höjdrygg eller annan geologisk bildning som skiljer ; ett avrinningsområde från ett annat.

Vattenföring Flöde av vatten genom en sektion av ett vattendrag; ”

anges i volym per tid, tex m3/s.

Vattenreglering

V-dal, U-dal

Floderosion

Våtmarker

Värmekraftverk

Årsreglering

Återreglering

Älvvall

Kraftverk, där vattendragens vatten och fal/höjd — lä- gesenergin — i turbiner omvandlas till rörelseenergi. Turbinerna driver generatorer, vilka omvandlar denna energi till elkraft.

Åtgärd för ändring av vattenföringen i ett vattendrag eller av avbön/ningen från en sjö; vidtages till förmån för vattenförsörjning, för att utvinna vattenkraft etc. Man skiljer mellan korttidsreglering, årsreglering och ,Herårsreglering.

U—dalen (trågdalen) har bildats genom att berggrunden i den preglaeiala floddalen omgestaltats till följd av glada/erosion. Ofta är bildningen förenad med erosion av dalbotten, vilket medför att U-dalen får brantare sidor och bredare dalbotten än floderosionens V-dal. U-dalen tillhör främst högfjällens storformer.

Glacialerosion

Samlingsord för all slags våt mark (mad, kärr, mosse. träsk, myr. etc) och grunt vatten. Ofta biologiskt hög- produktiva och av hydrologisk betydelse som naturliga utjämningsmagasin.

Kraftverk, där energin i fossila bränslen eller i kärn- bränslen omvandlas till värmeenergi, vilken upphettar vatten till ånga som driver turbiner. Turbinerna driver generatorer, vilka omvandlar rörelseenergi till elkraft.

Anpassning av vatten/öringen från ett regleringsmagasin till variationer i elkraftbehov under året. Detta innebär i regel att magasinet fylls under vårfloden och avtappas under vintern, då elkraftbehovet är störst.

En form av omvänd korttidsreglering för att minska variationer i vattenföringen nedströms en korttidsreg- lerad älvsträcka.

Sedimentbildning i en meanderbåges innersväng.

Samiska

alep, alle-

ape jaure

l jauratj, jaurats jieggi. jägge pl. jiekkeh, jääkeh jåkka, jåkkå kaise kaske-

kuoika kåbba, kåbbå

pl. kåppah, kåppåh kårsa, kårså kårtje lulep, lulle

luokta luoppal pl. luobbalah

luspe mårka

njarka njavve nuorta njira njunnje pakte padieu pajer) rim saiva savon, savo suolo, suoloi stuor tjåkka, tjåkkå tjålme tjårro tjärro utsa, uttja vagge pl. vakkeh vare * varatj, varats l varto l vuolep, vuolle- l årje-, årjatj- ätno, ädno

Finska Betydelse på svenska

länsi aapa, vuoma järvi

järvi, lampi jänkkä, suo joki

keski

koski

kumpu, vaara

kursu kurkkio itä lahti lompolo luspa muotka

niemi niva ita, koillinen

nenä pahta yli

saivo

suanto, suvanto Saari iso

salmi kero

kero

pieni, pikku laakso

vaara

vaara tunturi

ala

stor myr

sjö liten sjö, tjärn (mindre) myr

bäck, å fjällbrant, brant fjäll mellan-, mitt- fors kulle, bergsknalle

trång dal, ravin vattenfall, stark fors (syd)östra, (syd) öst vik

tjärn, kort sel utflöde ur sjö ed — eller landtunga (med vandringsled) mellan två sjöar näs, udde ström i älv, ”strycka” norr-. nord(öst)—

stenig bäckfåra, fjällbäck näs(a), utlöpare från berg brant bergvägg, klippbrant

över-, övre sel

helig sjö, bisjö sel, lugnvatten ö, holme

stor-. stora fjälltopp, högt fjäll sund

bergrygg, krön lågfjäll (mot skogslandet) liten, lill- dal, stor dalgång berg, fjäll litet berg lågfjäll nedre, neder- syd(väst)- älv (nord) västra, (nord) väst

Statens offentliga utredningar 1976

Kronologisk förteckning

Arbetsmiljölag. A. Bakgrund till förslag om arbetsmiljölag. A. Rapport [ psykosociala frågor. A. Internationella konventioner inom arbetarskyddet. A Säkerhetspolitik och rotalförsvar. Fö. Deltidsanställdas villkor. Ju. Deltidsarbete 1974. Ju. Regionala trafikplaner — länsvisa sammanfattningar. & Sexuella övergrepp. Ju.

10. Skolans ekonomi. U. 11. Bostadsbeskattntng Il. Fi. 12. Företagens uppgiftslämnande. Fi. 13. nggnadsindex för husbyggnader och anläggningar. Fi. 14. Kårobligatorium? U. 15. Utbildning i förvaltning inom försvaret. Del 3. Fö. 16. Folkhögskolan. U. 17. Skador I arbetet. A. 18. Lokala trafikföreskrifter m. m. K. 19. Den militära underrättelsetiänsten. Fo. 20. Kultur åt alla. U. 21. Trafikbuller. Del 3. Buller från fritidsbåtar. K 22. Sveriges export 1975—1980. Bilaga 2 till 1975 års långtids— utredning. Fi. 23. Produktansvar l. Ersättning för Iäkemedelsskada. Ju. 24. lnternationellt patentsamarbete Il. H. 25. internationellt patentsamarbete ll. Bilagor. H. 26. Bostadsverket. Sarnordning-decentralisering. B. 27. Den internationella bakgrunden. Bilaga 1 till 1975 års läng- tidsutredning. Fi. 28. Vattenkraft och miljö 3. B.

PPFPWPWNf

Statens offentliga utredningar 1976

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Delegationen för iamställdhet mellan män och kvrnnor. 1. Deltids- anställdas villkor. [6] 2, Deltidsarbete 1974. [7] Sexuella övergrepp. [9] Produktansvar l. Ersättning för läkemedelsskada. [23]

Försvarsdepartementet

Säkerhetspolitik och totalförsvar. 15] Utbildning ! förvaltning inom försvaret. Del 3. [15] Den militära underrättelsetiänsten. [19]

Kommunikationsdepartementet

Regionala trafikplaner — länsvisa sammanfattningar. [Sl Lokala trafikföreskrifter. [18l Trafikbuller. Del 3. Buller från fritidsbåtar. [21]

Finansdepartementet

Bostadsbeskattning ll. [1 11 Företagens uppgiftslämnande. [12] nggnadsindex för husbyggnader och anläggningar. [13] 1975 års längtidsutredning. 1. Sveriges export 1975—1980. Bilaga 2 till 1975 års långtidsutredning. [22] 2. Den internationella bak— grunden. Bilaga 1 till 1975 års längtidsutredning. [27]

Utbildningsdepartementet

Skolans ekonomi. [10] Kärobligatorium? [14] Folkhögskolan. [16] Kultur åt alla. [20]

Handelsdepartementet

Patentpolicykommittén. 1, Internationellt patentsamarbete II. [24] 2, Internationellt patentsamarbete II, Bilagor. [25]

Arbetsmarknadsdepartementet

Arbetsmiljöutredningen. 1. Arbetsmiljölag. Ill 2. Bakgrund till för— slag om arbetsmiljölag. [2] 3. Rapport i psykosociala frågor. [31 4. internationella konventioner inom arbetarskyddet. [4] Skador i arbetet. [17]

Bostadsdepartementet

Bostadsverket. Samordning—decentralisering. [26] Vattenkraft och miljö 3. [28]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen

Nordisk utredningsserie (NU) 1976

Kronologisk förteckning

Nordiske naturgasudredninger Maktstrukturer och styrelseformer inom teatern Adult Education Nordisk samarbeide om energisparing i byggsektoren Norden och fackpressen ILO og kvinner i arbeidslivet Aikuiskasvatus Pohjoismaissa Cooperation Agreements between the Nordic Countries Medborgarskap för barn och jämlikhet vid naturalisation . Nordisk konvention om gränskommunalt samarbete

OSDFDNPS”PP.N.—'

_;

Vettasjärvi (Ängesån, Kalix älv)

Korpforsen (Råne älv)

Vattenkraft och miljo 3

är slutbetänkandet från utredningen röran— de vattenkraftutbyggnad i norra Norrland. Tidigare har utredningen publicerat läges— rapporten (Ds B 1974:4) "Vattenkraft och miljö 2".

Utredningen skall ses främst som ett un— derlag för beslut i den fysiska riksplane— ringen. I detta sammanhang publicerades

Linafallet (Linaälven, Kalix älv)

Karatj (Pärlälven, Lule älv)

lVljödvattnet (Bure älv)

l

först SOU 1974:22 "Vattenkraft och miljö av utredningen rörande vattenkraftutbygg nader i södra Norrland och norra Svealant den s k sehlstedtska utredningen. Dess vik tigaste slutsatser refereras i denna bok, son således avser ange en samlad översiktli: bild av förutsättningarna för en fortsatt ut byggnad av vattenkraften i Sverige. .

!

Befintliga vattenkraftanläggningar inkluderar sådana som fått till- stånd enligt Vattenlagen, även om de inte tagits i drift. Mindre an- 31 läggningar än 1 MW har inte redovisats. I storleksklassen 0,1—0,99 MW finns över 500 anläggningar, som dock svarar för endast om— kring en hundrade) av produktionen i de drygt 400 anläggningar som är på minst 1 MW. När det gäller sjöregleringar för kraftända- mål har ingen nedre storleksgräns tillämpats. Bilden är sannolikt ändå inte fullständig, då antalet reglerade småsjöar är mycket stort. Det finns också många sjöar som reglerats för annat än kraftända— mål. Källor för redovisningen är CDL:s kraftstationsregister, betän- kandet (SOU 1974:22) Vattenkraft och miljö, kartläggningen för planverkets fjällprojekt, civildepartementets kartläggning för rap- porten (SOU 1971:75) Hushållning med mark och vatten samt kraft- företagens redovisningar till utredningen inför detta betänkande.

31' '. %

75500 : (o

,?

,...» ”De, ,, »" x) . sam;

Logikxn ? ). 3!

, &? _ . _ ..,; .. . . ' Kflv :'"H 49 4 &%håijré,xä

( ( i *x Utbyggnadsmöjligheter omfattar sådana som anmälts till någon av utredningarna om vattenkraftutbyggnad i södra Norrland och norra Svealand resp. i norra Norrland. Därutöver finns vissa utbyggnads- möjligheter i vattendrag utanför utredningsområdena. Dessa har inte redovisats på kartan.

Vattenkraftanläggningar i norra Norrland redovisas i skala lzl mil- jon på separatkarta B. Vattenkraften i södra Norrland och norra Svealand redovisas i skala 1:1 miljon på separatkartorna till betän— i kandet ( SOU 1974:22 ) Vattenkraft och miljö.

27

g»

Ävouv”

! *I:

7400

, ... .) , x / > ">"/- ) "1 fägring-j;: _ . » J O - . iQå . ' 4 W * ? '_' '

N. l i

._j:......

",'x. F;

9 LULEÄLVEN

MALÅ"

& __ » . _) vx. x,.u &, 24 x'" =b=_=_k,/—3'"”W - " . 12 Autun |G PIYEÅLVIN

" ULLPIIEÅL VIN

15 Rok!” ra .IÅVREÅN ***x 17 "114er 23 f." 7éqg

i . x Q X.

BOTTENVlKEN

_ . ID UMEÅL VEN X.» . A V' &RQHORNEAN ..... . .v 0 k' R .t ix t' .»1. i.- k l:

TRONDHEIM ') . &. . .. f & I ..

35 mawv .jJ . ss Malt vriv

37 NÅ rim

Ja ANGE/amma VEN

***—ue..—

N'. , -. w ' Jill/4 ,]

aa "vous”. vev '

u SELÅNGERSÅN

42 LJUNGAN

BOTTENHAVET

Hi ( ""? ” ska __M, , 't 45 ' DGLANcsksAN , ,. __ i? D _ ls annan/v _ ”får

43 l../usNAN 49 SKÅMÅN

50 NAMBÅNGEÅN

51 YESTEBOÅN

57 GÅVLIÅN

5.1 nALALvr/v

54 TÅMNMÅN * 40, c». éf'jouorous 55 FORSMAIIKSÅN

56 ouanAjv

SUJYJ .

57 stquN

it....rm'

ÅLANDS

H A V

60 nosrnouusu

se manus»:

Högspänningsnätet inom Nordal—systemet 6600 (generaliserad redovisning) ) ' Beslutade och planerade utbyggnader till och med drift- % Q . ”Wessman året 1980/81 10 ”? ' 10 . - '- - Vattenkraftverk ( |! HÅLAREN—NONRSTFDM Lila ENMMtgAAéq/ään "..; Å , Vä rmekraftverk ! . v . 4 ”> & om... TWN?” . Transformator- eller kopplingsstation l' , _ . , . sg X _ ”YISIRUMSÅN' V X 400 kV ledning

275 kV ledning

i ' 09 _— 220 kV ledning DC Likströmsledning .——. Samkörningsförbindelse för lägre spänning än 220 kV

& wow»

u SVÅRYAAN

( ) Temporär driftspänning

(I, , , , , ._ , ' .es mmmmsm ' ' l ' . _7110 unwuuvsiv ””qu . —Å-. i drift 1975 ; O _ & nvirrsm—tiouu sriiau Z ——Å-. Beslutade Utbyggnader u SODERKGPINGSAN ' . . 08 i Y; . ————AElo Planerade men ännu ej beslutade utbyggnader ( ? IWBIVEÅN ; l . n _. l . 0 '( *”TT'TTTW' . . . ('N-1. i . Jef—; _ . ' . // ' ! :! "VINDÅN ' '! 07 . .? ;Auncsks '* . * N . 07 r' 9 .f .. . i 1" VlKRN—MYÅ [LV %71/ 69,0,0 , , ,,,, _,3— . _ . *. . . t,) , fri,/6400 i j 4 TWS??? ') ___.— 71 BOTM:SSMUIUIEM ”"a .fr", (ij-(;", MTNEMSAN . f & l * ' f ' fl / _ l l . l ' f : "»- ) ( C. [' . vzmnts/ 06 > . nuAnsmoquN ) l s)" . % - ,." 06 & iariiuuesucwu ' . . . , . ,, ,, _ ). ' ( , *.i ' _ , _,,_. . _ _ . . . , _ _ _ / .t_ _ _ _ __ _ " i - . "? ? ”X.. P . )? 5.) ,T; SWM" ' * (, & ' Befintliga vattenkraftanlaggnmgar . ' m no W d 7: vmaoAN ' f" _4' ” _ !( ' u .. I , _ 1 . . , . . . ." 5/ År) .. ) ';';/"'n. i X &, (inkl. beslutade utbyggnader) ' £) ' ** win!" ' ' » " . " " — EÅ. » " ' _. " . i ' . ' ' _ 's ' . .. » * .- . ** ”Zsunsiimri —' i ( 1 O [ /. *)! . R) '. Kn . 1_9'9 MW . / _ . . - ' ' (I ? . m suoosnmfi'i'giäé :' A i , LA] i ” 7 i) * VM mutan >*5 (i) ' 7 X, . 10—99,9 MW l ; * & . 100 MW eller större 05 i ) r _ . X! 05 ' I _ Ä ; & * .) ————— ——— Tunnel * * Mum-zl Xl? ; i i» ' r ( Regleringsmagasin % , _ , , " i , , , hamster.—”f"? 6290 . * I ». % 3 Utbyggnadsmöjligheter l »: : _ I '. l. . mindre än 10 MW ' 1 mm.:zm ' .' ' ..f.*1*:€*:€*:"... .fi-_; ) 04 . 10 99,9 MW ; o . 100 MW eller större (. O O Alternativa möjligheter . . /( I . Tillbyggnad av befintligt kraftverk V " . . . . ' ' . ' .. . / i --—-—-—— Tunnel ' '. . ' N suuowo — . * ' . l/ i;) . . _ __ . ": _ "%D . _ _ _ _ » j » Af/ - 03 cm: Regleringsmagasm &; =. . '_ - . _j — [__ ' ' . _ / ' . "”fri . ___-n- Gräns för utredningsområdet få 5 till ' . . . . _. . W&W. __ *.?in ' . - ' ' x ' U 5565 ————————————— - Vattendelare, huvudflode ' ' 47' _uiuos'igiionÄ '. " _" . > : ' "5- 1' ' '; * ,, . .. ) Niu»; . l ''''''''''''''' — blflOde of 11.) Or'r- ' "Bmw ( nuvui'ig 7 ””'””"l' za sxnttnutvm Namn på huvudflöde ih ! , 02 o Bifurkation ' ( : . . ...... Riksgräns . ' X , i .. .. . . äsIMHSHAMN ( i ' Lansgrans . . - - . l . _._ . . [ .): 'Ä'Z' . .. . _. .. ,,,. W., ,,,i ,, ,,,, ,), , ,, W & mngX—Ly/ "se i i . i 11me / vå. ; . . Skala 1.2 mll]. l ”"'”" ;; vi. . ;; . l; , ; 01 0 50 100 . 8 (X 33 58 . ä 3 l__i__i_i__i__i__i_i_l 2(C) 3(D) 4(E) S(F) S(G) 7(H) att) S(J) O(K) 1(L) 3(N)

Befintliga vattenkraftanläggningar inkluderar sådana som fått till- stånd enligt vattenlagen, även om de inte tagits i drift. Mindre an- läggningar än ] MW har inte redovisats. Källor till redovisningen anges på karta A.

Utbyggnadsmöjligheter omfattar sådana projekt som av kraftindu- strin bedömts som ekonomiskt utbyggnadsvärda inom överskådlig tid. Tekniskt möjliga utbyggnader är betydligt fler. I några fall har utbyggnadsmöjligheterna i en älvsträcka inte närmare preciserats geografiskt. De anges då endast med namn. I andra fall har flera alternativa möjligheter angetts. Halvfylld symbol på kartan anger ett alternativ som utesluter utbyggnad av alternativ som markerats med den omvända symbolen.

Vissa riksdagsbeslut som innebär restriktioner mot vattenkraftut- byggnad redovisas på kartan. Nationalpark skall enligt naturvårds- lagen bevaras i sitt ursprungliga skick eller väsentligen oförändrad. Vattenkraftutbyggnad i nationalpark får därför ske endast om riks- dagen beslutar godkänna intrånget.

Riksdagsbeslutet 1972 om hushållningen med mark och vatten om- fattade bla riktlinjer för planeringen av vissa väglösa områden i fjällvärlden, som skulle undantas från all tyngre exploatering, bla vägdragning och vattenkraftutbyggnad. Planverket och naturvårds- verket har i samråd med bla länsstyrelser och kommuner gjort den preliminära avgränsning av områdena som visas på kartan. Stats— maktema har ännu inte tagit ställning till avgränsningen eller till de närmare riktlinjer för områdenas användning som skall gälla.

Enligt riksdagsbeslutet skulle vidare de fyra outbyggda huvudälvar- na Torne älv, Kalix älv, Pite älv och Vindelälven bevaras outbygg- da. Av dessa ingår endast Kalix älv i utredningens uppdrag. Även outbyggda källflöden till de utbyggda huvudälvarna i norra Norrland skulle enligt samma beslut bevaras outbyggda. Avgränsningen av dessa har dock inte redovisats på kartan.

Befintliga vattenkraftanläggningar (inkl. beslutade utbyggnader)

1—9,9 MW 10—99,9 MW

; . 100 MW eller större

PORJUS 294 Kraftstationsnamn med effekt i MW

——------ Tunnel

”650 Regleringsmagasin med amplitud i m . .. _ .,] _ . _ .. . _ 3 ' ' ' ' . * mol ' : . ' - _VUQJNAK." -— . . . . . , ,, . . » , "k,! -g_j_ ,

Utbyggnadsmöjligheter

. mindre än 10 MW . 10_99,9 MW . 100 MW eller större O o Alternativa möjligheter

FJÄLLNÄS 65 Arbetsnamn med beräknad effekt i MW

MOÄLVEN Namn utan siffra och symbol avser utbyggnadsmöjlig— het som inte geografiskt preciserats . Tillbyggnad av befintligt kraftverk LETSl 450 740 Kraftstationsnamn med effekt före och efter tillbyggnad

Tunnel Regleringsmagasin

Namn på regleringsmagasin med amplitud i m

Nationalparker

Väglösa områden i fjällvärlden. Preliminär avgränsning

Huvudälvar som enligt riksdagsbeslut undantagits från vattenkraftutbyggnad

Gräns för utredningsområdet

Vattendelare, huvudflöde biflöde 9 LULEÄLVEN Namn på huvudflöde O Bifurkation +oo+++++o+ Riksgräns Länsgräns Kommungräns SOLLEFTEÅ Kommuncentrum ] _ * ' ' ” ' . _ _ . _ . ., _ - . . .

MOSKOSEL Annan ort med minst 500 invånare _ . _ _ .. . — ;, ' -_ _ ) _ _ _ . . ' , . z _ _ . _ .

' __ _ - , _ = , . - ' — . _ . . _ . . ' DENAS" EI

. _ . _ . . _ s .

___—.... Vag

0 Skala 1:1 milj. " 20 30 4 o 50km * LiberKartor Stockholm 5 05219-1976 & . w, , , . ”ros—Q

].

— l X 1'xärmlsjj- >.; x '_ Peirz :th -

U _ El & ' " 'T Gumrnriyardrif' & " "' 481AUV9 fju ' ” i _ ' ' . ' _j k , . _ ' _ ' ' .. ' ' " _ ' I _, . _ _ uraaj'iärden __ . - '_ . , . _ _ _ _ ' _ _ i , _- _ _ . 8 ALTERSUNDET ,_ _ . . . ) Q

?" u-x.J-V EJIVQN 65 73 45 _ ] opt-n

71 ROSÅN

635 o 72 AL TERÅN Kallljärdcn

'13 PITEÄL VEN

., , _ i, . 14 LILLPITEÅLVEN

_ 19 KÅGEÄL VEN

"_ : 'N EMENSNÄS

__ ,,_ _ _ . __ _ _ _ _ .. _ _ , _ __ _ . =.. _ _ ._ _ __ _ _ _ **... UllaäSJÖ 240 _ - _. , . _ . _ , _ - . _ - _ - . . — _ : iQ . **ÄZAV ELLEHEHAMNzo SKELLEFTEÄLV N __, _ i » " ' ' R'”». - " . ' . '.. --_ 'i : A. . , * . » '.' >.' [& = _ " **. ' ' . —. . i ' — —__ ,? ' ." ' ' (" . ' '

BOTTENVIKEN

!

iaxa MÄNGBYÅN

24 R/CKLEÅN

Skinnmud : selet 10 25 DALKARLSÅN

”_,_ _' ' . ' Å. . . . j ' 26 SÄVÅRÄN 3513. ' ' ' ' ' . 4 _ h . __ ..—_ _ . -_-.0

[,25 'N. / _ _ Gates 5,62 _ 1 25 30 . X * » -__EG=Ro- E 62 , Vaqurgan.04,5

1, 17. ' I””. ' * l ' ' ' ' ', _ ( ED [KSE 163 W i ' ' i — ' - ' (9 38 UMEÄLVEN

.- i : - . .' ' . — _ ' ,. , , __ _. . _ -27 TAVELÅN

29 HÖRNEÅN öl”” lxlurlecn K..VA RKE .N . ,. ,

. A, _ * _ _ . _ Dan,/...då i 31 LEDUÅN & ; * ' _ .. . . , ., GEFORSEN 10 ; . MOFO EN'BSlf—kxm) l ' . ' ' - _ __ _ _ i”. LÖGDEÅLVEN . x . .k .- 1 N.. Mimmi , >'- ' _ A » l _. _ XLN-”TN. s "SJÖ 1. '; * '>' , _ .. 33 HUSU/l/JIÅN oz - .'

x _ __ _ . - .. _ 0 — 34 G/DEÄLVEN 41 50 EFTEÅ 1 . . " - 7» ' li __.x, "* ' . ' ' . *. i _ ), . - , 35 IDBYÅN " .:.

.. _ , _ _ , , ...,,.,.___.,,Af __,ma _ _ . _ . : t . 35 MOÅLVEN l ; _ ._ . l i) . ' ' + . . .

37 NÄ TRAÅN

38 ÅNGERMANÄL VEN