SOU 1977:98

Pensionär '75 : en kartläggning med framtidsaspekter : huvudresultat

Till Statsrådet och chefen för socialdepartementet

Genom beslut den 28 juni 1974 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet, statsrådet Sven Aspling, att tillkalla en utrednings- man för att göra en undersökning angående åldringsvården m.m. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom utredningsman kansli- rådet i socialdepartementet Birger Forslund.

Utredningen har antagit namnet pensionärsundersökningen. Såsom experter har departementschefen tillkallat departementssekre- teraren Willi Barenthin, budgetdepartementet (fr. 0. In. den 1 september 1977), departementssekreteraren Birgitta Bratthall, socialdepartementet, sekreteraren Valter Ekberg, Pensionärernas riksorganisation, numera överdirektören Svante Englund, statens förhandlingsnämnd (t. o. m. 31 augusti 1977), f. kommunalrådet Gustav Larsson (avliden den 22 mars 1977), sekreteraren Kerstin Petersson, Svenska kommunförbundet, förste sekreteraren Douglas .Skalin, Landstingsförbundet, professorn Alvar Svanborg, avdelningschefen Henry Sälde, socialstyrelsen samt socialassistent Mona Widman, socialförvaltningen i Berg. Vid förfall för Skalin har sekreteraren Göran Berleen, Landstingsförbundet, med— verkat.

Sekreterare har varit departementssekreteraren Bernt Hedin, social— departementet och planeringschefen Jan Redgert, socialförvaltningen i Örebro. I sekretariatet har även departementssekreteraren Marja Lund-- quist, socialdepartementet, ingått. Vid bearbetningen av enkätmaterial rn. m. har fil. kand. Hannelotte Kindlund och fil. kand. Margareta Man- negard medverkat. Avsnitten om befolkningsutvecklingen har utarbe— tats under medverkan av medicine doktorn Anne-Marie Bolander. Av— snitt av kapitel 15 Åldrandet har utarbetats av fil. lic. Stig Berg och professorn Carl-Gerhard Gottfries.

Socialdepartementet har till pensionärsundersökningen överlämnat en skrivelse från Pensionärernas Riksorganisation angående behovet av vårdinsatser för äldre m. rn.

I föreliggande betänkande redovisar pensionärsundersökningen hu— vudresultatet av sitt arbete. Utredningen avser att i särskilda rapporter senare lämna en mera detaljerad redovisning av vissa undersöknings— resultat.

Stockholm i december 1977

Birger Forslund / Bernt Hedin Jan Redgert

1. Direktiven, arbetets uppläggning m.m.

1.1. Direktiven

Pensionärsundersökningen (PU) tillkallades enligt bemyndigande den 28 juni 1974 för att göra en undersökning angående åldringsvården m.m. Regeringen hade samtidigt i en proposition lagt fram förslag om en lag- stadgad sänkning av den allmänna pensionsåldern och om betydande förbättringar av folkpensionsförmånerna. Dessa pensionsreformer inne- bar förbättringar av pensionäremas ekonomiska trygghet som till sin om- fattning saknade motsvarighet sedan ATP-reformen. Vidare planerades vid denna tidpunkt förslag om ökade möjligheter till en rörlig pensions- ålder, vilken sedermera genomförts den 1 juli 1976, varvid även möjlig- het till delpension infördes.

I direktiven framhålls, att en annan fråga av stor betydelse för de äldre är samhällets insatser för vård och service och andra åtgärder för att ge de äldre goda levnadsbetingelser. I direktiven anförs vidare bl. a. följande. Det ökande antalet åldringar ställer stora krav på vårdinsatser och olika for- mer av serviceåtgärder. Samtidigt framstår det som angeläget att samhället medverkar till att underlätta övergången och anpassningen till livet som pen- sionär och till att de äldres tillvaro får ett sådant innehåll att pensionstiden blir meningsfull och positiv. Utbyggnaden av samhällets ekonomiska trygg- hetsanordningar får därför kompletteras med olika insatser för en god social omvårdnad i vid mening. Här görs insatser som med beaktande av de äldres egna erfarenheter och önskemål skall ge tillfälle till meningsfull aktivitet och gemenskap, hjälp i hemmet när så behövs och nära tillgång till goda sjuk- vårdsresurser. De frågor som här berörts måste givetvis bedömas mot bak- grund av pensionärernas förbättrade ekonomiska förhållanden och samhällets resurser.

Utvecklingen på åldringsvårdens område under den senaste tioårsperioden har i hög grad påverkats av det program för åldringsvårdens utbyggnad som på regeringens förslag antogs vid 1964 års riksdag. Programmet innebar en kraftig satsning på utbyggnad av de öppna vårdformerna för att därmed göra det möjligt för de äldre att så länge som möjligt bo kvar i sin invanda miljö.

För att underlätta för kommunerna att bygga ut sin verksamhet infördes statsbidrag till kostnaderna för social hemhjälp samtidigt som ökade åtgärder sattes in för att rusta upp de äldres bostäder. För att underlätta en snabb ut- byggnad 'av långtidssjukvården infördes ett temporärt statligt lån till byggande av sjukhem. Till grund för detta åtgärdsprogram låg en riksomfattande kart— läggning av vårdbehov och vårdmöjligheter som genomfördes av socialpoli- tiska kommittén (SOU 1963: 47).

1964 års åldringsvårdsprogram har medverkat till att antalet äldre och handikappade som får social hemhjälp fördubblats från ca 145000 år 1965 till över 300000 år 1973. Denna utbyggnad fortsätter. Dessutom har genom- förts en betydande utbyggnad av andra åtgärder inom kommunernas öppna åldrings- och handikappvård, t.ex. färdtjänst, varudistribution, matservice, badservice, fotvård, hobbyverksamhet och andra former av sysselsättning för personlig aktivering och meningsfull samvaro. Omkring 120 000 åldringsbostä- der har rustats upp med hjälp av statliga räntefria förbättringslån. Samtidigt har nya boendeformer vuxit fram i form av servicehus och liknande anlägg- ningar, där en trygg omvårdnad förenas med stor personlig frihet och obe- roende. För de äldre som har behov av större vårdinsatser har tillkommit omkring 15 000 nya platser vid sjukhem för långtidssjukvård. En särskild ar- betsgrupp har nyligen fått i uppdrag att ta upp frågan om personalutvecklingen inom bl.a. långtidssjukvården. Vårdmöjligheterna ökar också genom att vi fortsättningsvis får ca 1 000 nya läkare om året.

Utbyggnaden av samhällets insatser i fråga om vård och service m.m. för de äldre måste fortsätta för att svara mot de behov som följer av befolknings- utvecklingen och för att tillförsäkra de äldre en social omvårdnad som är an- passad till samhällsförändringar, standardutveckling och pensionärernas för- bättrade ekonomiska förhållanden. Det gäller här en av vår tids stora sociala frågor. Insatserna bör planeras och genomföras så att de på bästa sätt anpas- sas till den faktiska behovsutvecklingen och tillgängliga resurser. För att ge ett underlag för den framtida utformningen och inriktningen av dessa sam- hällets insatser bör nu genomföras en ny kartläggning av de äldres situation. Jag finner det lämpligt att en särskild utredningsman får i uppdrag att genom- föra en sådan kartläggning.

Kartläggningen skall ge en bild av de äldres situation i dagens samhälle. Undersökningarna härom skall göras mot bakgrund av den utveckling som skett i fråga om samhällets vård- och serviceinsatser och beträffande pensio- närernas förbättrade ekonomiska förhållanden. Det bör undersökas hur den ökade ekonomiska tryggheten genom förbättrade pensioner inverkar på pen- sionärernas livsmönster och på behovet av samhällets insatser i fråga om vård och serviceåtgärder för de äldre. Studierna av pensionärernas livsmönster bör även belysa utvecklingen av sådana faktorer som sparande, fritidsverk- samhet, resor osv. Även det forsknings- och utvecklingsarbete av betydelse för de äldres situation som utförts i olika sammanhang bör uppmärksammas. En analys av de framtida utvecklingstendenserna skall göras med hänsyn till bl. a. befolkningsutvecklingen. Kartläggningen skall vidare — med beaktande även av pensionärernas förstärkta ekonomi — innefatta en undersökning av olika vägar då det gäller att tillförsäkra de äldre goda levnadsbetingelser. Den bör utöver ålderspensionärernas förhållanden också omfatta förtidspen- sionäremas situation i de avseenden det här gäller.

1.2. Arbetets uppläggning m. m.

Enligt direktiven har PU huvudsakligen tre uppgifter, nämligen att 0 mot bakgrund av socialpolitiska kommitténs kartläggning belysa ut— vecklingen och följa upp effekterna av 1964 års åldringsvårdspro- gram kartlägga pensionärernas situation i dagens samhälle göra en analys av de framtida utvecklingstendenserna med hänsyn till bl. a. befolkningsutvecklingen.

..

1.2.1. Utvecklingen

Utvecklingen sedan 1960-talets början har PU sökt att belysa och ana- lysera med hjälp av tillgängligt material i form av löpande statistik, spe— cialundersökningar m. m. En genomgång av materialet har visat, att de uppgifter som sammanställts av olika myndigheter och organisationer, inte alltid är tillräckliga för att ge en helhetsbild av utvecklingen. Bl. a. saknas i stor utsträckning uppgifter om åldersfördelning för de pensio- närer som utnyttjar samhällets olika åtgärder. Befintlig statistik har lagts upp vid olika tidpunkter och med skilda syften, varför det inte alltid är möjligt att genom en sammanfogning av de olika verksamhetsgrenarna ge en helhetsbild av utvecklingen på riks-, region- och kommunnivå. Brister och ofullständighet i materialet har fått godtas. Några komplet- terande undersökningar har inte gjorts och har inte heller kunnat göras retroaktivt.

1.2.2 Pensionärernas situation i dagens samhälle En kartläggning av pensionärernas situation i dagens samhälle bör enligt PU som väsentliga beståndsdelar innefatta dels uppgifter från pensionä- rerna själva om deras levnadsförhållanden, önskemål och deras egen syn på sin situation, dels uppgifter om samhällets insatser, verksamhetens om- fattning och utnyttjandegraden. PU har i sin kartläggning sökt att när- mare belysa vilka åldersgrupper, som utnyttjar erbjuden service samt verksamhetens närmare innehåll, regionala och kommunala skillnader. Vidare har PU sökt göra jämförelser mellan verksamheter av olika slag, t. ex. social hemhjälp och hemsjukvård —— servicehus och ålderdomshem.

I nterv juundersökning Under årens lopp har olika undersökningar rörande pensionärers levnads- förhållanden, vård- och hjälpbehov m. m. gjorts i Sverige. 1952 års åld— ringsvårdsutredning gjorde en intervjuundersökning i februari 1954 om ålderspensionärernas levnadsförhållanden.1 Därefter har ytterligare några undersökningar gjorts. Under senare år har levnadsförhållandena undersökts av låginkomst- utredningen år 1968. En replikation av denna undersökning gjordes år 1974 av institutet för social forskning (Sofi). Fr. o. m. hösten 1974 driver statistiska centralbyrån (SCB) ett löpande projekt Undersökning rörande

1 Redovisad i Åldrings- vård (SOU 1956: 1).

2 Fram till den 1 juli 1977 har SCB i Sveriges officiella statistik (SOS) inom serien Levnads- förhållanden publicerat sju rapporter.

levnadsförhållanden i samhället (ULF).2 De nu nämnda undersökning- arna avser befolkningen t. o. m. 74 år.

En undersökning speciellt inriktad på pensionärernas situation måste med hänsyn till denna grupps särskilda förhållanden och behov delvis ges en annan inriktning och utformning än de allmänna undersökning- arna. Av speciellt intresse när det gäller pensionärerna är bl. a. hjälp- och vårdbehov, möjligheterna att få dessa behov tillgodosedda, utnytt- jandet av samhällets anordningar, kontaktmöjligheter. PU har därför genom SCB gjort en särskild undersökning om pensionärernas levnads- förhållanden. Till stora delar har samma frågor som i de nyss nämnda undersökningarna kunnat användas. Härigenom har det också blivit möj— ligt att göra vissa jämförelser mellan pensionärernas och hela befolk- ningens levnadsförhållanden.

Intervjuundersökningen som utfördes under maj—juni 1975 omfattar följande grupper, utvalda med hänsyn till bl. a. behov av samhällets in— satser av olika slag,

förtidspensionärer blivande ålderspensionärer (60—64 år) ålderspensionärer 60—69 år (nyblivna ålderspensionärer) 70—79 år (i viss grad i behov av hjälp och värd) 80— år (de mest vårdbehövande).

Kommunenkät

Centralt insamlade uppgifter i form av löpande statistik från socialsty- relsen, riksförsäkringsverket, statistiska centralbyrån, Svenska kommun- förbundet m.fl. om bl.a. kommunernas verksamhet för pensionärer lämnar i många avseenden värdefull information. Uppgifterna har dock vid en genomgång inte visat sig tillräckliga för den vidgade och för- djupade bild PU behöver för sin redovisning och analys. PU tillställde därför i april 1975 samtliga kommuner en omfattande enkät.

I enkäten tas upp frågor om bl. a. speciella boendeformer för pen- sionärer, såsom pensionärshem, temporära bostäder, servicehus och ålderdomshem. Enkäten innehåller också frågor om individuell och kollektiv service till pensionärer, som bor i vanliga bostäder samt vissa frågor om planeringen av kommunernas verksamhet för pensionärer. Stor vikt har lagts på en fördelning efter ålder och antal hjälptimmar för dem som får social hemhjälp samt en åldersfördelning av personer med. färdtjänst.

Genom enkäten ges bl. a. möjlighet till jämförelser med den tidigare nämnda kartläggningen utförd av socialpolitiska kommittén i april 1962.

Hemsjukvårdsenkät

Hemsjukvården utgör en viktig del av omsorgen om pensionärerna. Oli- ka landsting har i skilda sammanhang gjort vissa undersökningar om hemsjukvårdens omfattning m.m. Sjukvårdens och socialvårdens pla—

nerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) har gjort en undersökning publicerad i rapporten Hemsjukvård — sjukhemsvård (Spri rapport 17/ 74), följd av rapporten Hemsjukvård — idébeskrivning av framtida inne- håll och former (Spri rapport 2/76). PU har ansett angeläget att få en relativt ingående belysning av hemsjukvårdens innehåll och funktion i olika delar av landet. PU tillställde i december 1975 därför landstingen en enkät.

Enkäten tar upp en rad frågor rörande patienter som vårdas i sina hem och till vilka huvudmannen lämnar någon form av ersättning. Frågorna gäller bl.a. vårdens innehåll, åldersfördelning av patienterna, hemsjukvårdens organisation och kostnader.

Enkäter rörande långtidssjukvården

Sjukvården intar en central ställning när det gäller omsorgen om pen- sionärerna. PU har så långt möjligt utnyttjat den information som finns tillgänglig i form av löpande statistik och specialundersökningar för att belysa pensionärernas sjukvårdsbehov och utnyttjande av sjukvårdsre- surserna. Tillgänglig information om sjukvården är emellertid som regel inte inriktad på redovisning för olika åldersgrupper. Socialpolitiska kommittén gjorde vid sin kartläggning bl. a. en riksomfattande patient- inventering, som lämnade information om patienternas ålder och om lämplig vårdform. PU har inte ansett sig kunna göra en så omfattande undersökning som den socialpolitiska kommittén gjorde.

Av stor betydelse för pensionärerna är långtidssjukvården, både den somatiska och psykiatriska. Särskilda enkäter har i samarbete med PU gjorts av socialstyrelsen.

En enkät angående den somatiska långtidssjukvården skickades i sep— tember 1975 av socialstyrelsen ut till landets samtliga sjukvårdsinrätt- ningar för långvarigt kroppssjuka. Undersökningen, som avsåg förhål- landena den 1 oktober 1975, har syftat till att ge en allmän bild av si- tuationen på vårdområdet. Av särskild betydelse för PU är den del av enkäten som avser patienternas situation inom denna gren av sjukvår— den.

Vidare har socialstyrelsen i februari 1976 gjort en motsvarande un- dersökning inom den psykiatriska vården. Enkäten omfattar förutom uppgifter om patienternas aktuella levnadsförhållanden även andra upp- gifter av betydelse för planeringen av den framtida psykiatriska vården.

Inventering av forskningsprojekt, utredningsverksamhet m. m.

PU skall även uppmärksamma det forsknings- och utvecklingsarbete av betydelse för de äldres situation som utförts i olika sammanhang. PU har därför i samarbete med karolinska institutets laboratorium för kli— nisk stressforskning, som med bidrag från socialdepartementet bedriver ett forskningsprojekt rörande bl. a. reaktioner på pensionering, genom- fört en inventering av forskningsprojekt, utredningsverksamhet rn. m. inom området åldrande och de äldres situation åren 1970—1975.

1.2.3. Framtiden — olika vägar att tillförsäkra pensionärerna goda levnadsbetingelser

Mot bakgrund av en redovisning och analys av utvecklingen samt de olika undersökningar som ingår i kartläggningen av pensionärernas si- tuation i dagens samhälle har PU sökt att på grundval av befintliga planer och prognoser bedöma utvecklingen i framtiden. Enligt direkti- ven skall PU också redovisa en undersökning av olika vägar då det gäl- ler att tillförsäkra pensionärerna goda levnadsbetingelser. I sistnämnda fråga har PU samverkat med socialutredningen, vilken haft i uppdrag att göra en allmän översyn av hela den sociala vårdlagstiftningen. På grundval av material från bl. a. PU redovisar socialutredningen i sitt slutbetänkande Socialtjänst och socialförsäkringstillägg (SOU 1977: 40) riktlinjer för den framtida äldreomsorgen.

1.2.4. Redovisningen av PU:s uppdrag

Det är ett omfattande material, som genom PU:s arbete samlats in och bearbetats. Huvudresultaten redovisas i detta betänkande. I särskilda bilagor redovisas dels diagram och tabeller (Bilaga A), dels intervjuun- dersökningen belysande de äldres och de pensionerades levnadsförhål- landen (Bilaga B).

I betänkandet hänvisas till diagram och tabeller i bilagorna med bi- lagebeteckningen (A resp. B) före diagram- och tabellnummer.

2. Översikt över lagstiftning, riktlinjer m.m.

Socialpolitiken syftar allmänt till att ge den enskilde trygghet i olika situationer och därvid tillgodose såväl materiella behov som behov av personlig vård och omvårdnad. Samhällets insatser speciellt för pen- sionärer syftar till att bereda ekonomisk självständighet, en god bostad och vid behov personlig vård och omvårdnad.

Den ekonomiska tryggheten för den enskilde pensionären garanteras genom lagstiftning. Det allmännas insatser för vård och omvårdnad, som inte i lika stor utsträckning grundar sig på lagstiftning, har byggts upp och utvecklats på två från varandra av tradition skilda områden, dels socialvård, dels hälso- och sjukvård. För socialvården svarar pri- märkommunerna. Det direkta ansvaret för sjukvården åvilar lands— tingen och kommuner utanför landsting. Genom statsbidrag deltar sta- ten i socialvårdens och sjukvårdens finansiering.

2.1. Lagstiftning

2.1.1. Ekonomisk självständighet och trygghet

Genom framför allt lagen om allmän försäkring har medborgarna till— försäkrats ekonomiskt skydd, bl.a. vid arbetsoförmåga på grund av handikapp och vid ålderdom. Ålders— och förtidspension omfattar folk- pension och allmän tilläggspension. Från den 1 juli 1976 föreligger möjlighet till delpension för anställda i åldern 60—65 år. Vid samma tidpunkt sänktes den allmänna pensionsåldern från 67 till 65 år. Som tillägg till folkpension kan bl. a. utgå hustrutillägg och kommunalt bo- stadstillägg. Från den allmänna försäkringen utgår också handikapp- ersättning till handikappad för vårdkostnader m.m. Vid sidan av det allmänna pensionssystemet tillförsäkras stora grupper särskilda pensions- förmåner (tjänstepension) genom avtal mellan arbetsmarknadens parter.

I det ekonomiska skyddet ingår också socialhjälpen som en allmän, kompletterande hjälpform för de fall då de generella åtgärderna visar sig otillräckliga. Enligt socialhjälpslagen (12 &) har bl. a. personer som på grund av ålderdom, sjukdom och handikapp inte kan försörja sig rätt till socialhjälp. Härutöver ger socialhjälpslagen kommunerna möj- lighet att lämna s. k. frivillig socialhjälp.

2.1.2. God bostad

Bostäder för äldre utgör en del av den allmänna bostadsförsörjningen för vilken kommunerna bär ansvaret enligt bostadsförsörjningslagen. Even— tuella särskilda behov skall beaktas vid den kommunala planeringen av bostadsbyggandet. Bostadsplaneringslagen föreskriver vissa skyldigheter för kommunerna när det gäller behovet av saneringsåtgärder. Här bör även nämnas de ändrade föreskrifter i byggnadsstadgan, vilka trädde 'i kraft den 1 juli 1977 och bl. a. går ut på att nyproducerade bostäder skall göras handikappanpassade. Speciella statliga stödformer finns, sär- skilda lån och bidrag utgår för förbättring och i vissa fall för upp- förande av bostad för pensionärer m. fl. Vidare finns statsbidrag för anpassning av bostaden med hänsyn till handikapp. Verksamheten med bostadsförbättringslån och bostadsanpassningsbidrag är reglerade genom särskilda bestämmelser.

2.1.3. Personlig vård och omvårdnad Socialvård

Av grundläggande betydelse för personlig vård och omvårdnad är so- cialhjälpslagens bestämmelser (1 och 6 åå) om uppsökande verksamhet. Varje kommun skall tillse att den som vistas i kommunen erhåller den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande. Socialnämnden har att göra sig väl för- trogen med den enskildes behov av omvårdnad och verka för att detta blir tillgodosett. Den uppsökande verksamheten gäller i främsta rummet de äldre och de handikappade som kan vara i behov av samhällets spe— ciella omsorger.

Socialhjälpslagen (18 å) föreskriver skyldighet för kommunerna ”att anordna och driva ålderdomshem”. Lagen innehåller också bestäm- melser om hemmens utformning och utrustning, om plan för ålderdoms- hem samt om befattningshavare och avgifter vid sådana hem (19, 19 a, 20 55). Landstingen är skyldiga att dra försorg om att den som på grund av sitt beteende inte kan vara i ålderdomshem får erforderlig vård och tillsyn (21 å).

Kommunerna har enligt socialhjälpslagen (14 &) ålagts ett första— handsansvar för hjälpsökande som behöver vård. Socialnämnden är an- svarig för att den hjälpbehövande erhåller den värd som är erforderlig. Vården skall företrädesvis lämnas i det egna hemmet. Socialnämnden har således, om förutsättningama i 12 5 är uppfyllda, en skyldighet att tillgodose föreliggande vårdbehov. Rätten till vård är med andra ord

beroende av sådana ekonomiska och personliga förhållanden som anges i 12 &.

Sjukvård

Den del av samhällets verksamhet, som avser medicinsk vård och om- vårdnad, regleras av sjukvårdslagen. Den har sin tyngdpunkt i den sjuk- husanknutna verksamheten och innehåller också en relativt omfattande detaljreglering. Sjukvårdshuvudmännen har dock inom ramen för lag- stiftningen stor frihet att utveckla och bygga ut sina resurser.

Sjukvårdslagen ålägger landstingskommunerna att ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada och kroppsfel, i den män inte annan drar försorg härom (3 5). Öppen sjukvård bedrivs bl. a. i anslutning till sjukhus eller vid läkarstationer och vårdcentraler samt i patienternas hem. Bl. a. läkare och distriktssköterskor medverkar ock- så i den öppna sjukvården. Den slutna vården bedrivs i olika typer av sjukhus och sjukhem.

Sjukhem är inrättat bl. a. för vård av långvarigt kroppssjuka, vilka är i behov av sjukhusvård främst i form av personlig skötsel, och för vård av lättskötta psykiskt sjuka.

2.2. Allmänna riktlinjer

2.2.1. Omsorgen om de äldre 1957 års riktlinjer

Samlade riktlinjer beträffande omsorgen om de äldre fastställdes av statsmakterna år 19571 på grundval av 1952 års åldringsvårdsutrednings betänkande Åldringsvård (SOU 1956: 1). 1957 års riktlinjer är i stora drag fortfarande grundläggande för utformningen av äldreomsorgen. Riktlinjerna kan sammanfattas enligt följande.

Samhällets äldreomsorg bör avse den efterfrågan, som grundas på åldersbetingade behov i fråga om bostäder, omvårdnad och service. Denna efterfrågan bör tillgodoses inom ramen för ett så långt möjligt fritt konsumtionsval. Samhällets åtgärder får dock inte bindas till vissa bestämda och en gång för alla fastställda handlingsmönster.

Full sysselsättning är ett mål "inte endast i fråga om de fullt arbets- föra utan även beträffande de endast delvis arbetsföra i olika åldrar, som kan och vill arbeta.

Allt bör göras för att så många äldre som möjligt skall kunna få leva kvar i sina invanda miljöer. Det är en väsentlig uppgift för kommu- nerna att utveckla hemtjänsten i de former den fått. Frivilliga orga- nisationer som verkar på området är värda samhällets uppmuntran och stöd. Värdet av verksamhet för att bereda de äldre förströelse un- derstryks.

Sjukvården bör byggas ut så att det blir möjligt att ge alla sjuka äldre en vård som syftar till att så långt våra kunskaper räcker återföra dem 1 Prop. 1957: 38, till hälsa eller relativ hälsa. Även i fråga om sjukvården bör olika for- SU 170, rskr 383.

? Prop. 1964: 85, SU 106, rskr 245.

mer av öppen vård uppmuntras. En kvalificerad öppen vård kräver väl utbildad personal.

Ålderdomshemmen är inte avsedda för akuta eller långvarigt sjuka personer. Ansvaret för sjukvården är inte en primärkommunal ange- lägenhet. Man måste räkna med att ålderdomshemmen i stigande grad beläggs med äldre som präglas av ålderssvaghet och skröplighet. Man måste därför kunna bereda en viss sjukvård på hemmen. Ålderdoms- hemmen skall inte behöva lämna en aktiv sjukvård men väl sådan sjukvård, som kan betecknas som god hemsjukvård. Vården av de sjuka vid ålderdomshemmen bör bedrivas i intimt samarbete mellan veder- börande kommunala organ samt landstingens organ för sluten och öppen sjukvård.

Då det gäller ålderdomshemmens storlek, utrustning och standard måste kommunerna lämnas stor frihet att bygga ut hemmen med be- aktande av de lokala vårdbehoven. I fråga om anordningar avsedda att underlätta och förbättra skötseln av sjuka som vistas på ålderdoms- hemmen, bör landstingens och sjukvårdsmyndigheternas sakkunskap ut- nyttjas. Redan år 1947 uttalades, att en pensionär som så önskade i regel skulle kunna få eget rum och att därför minst hälften av platsan- talet borde vara förlagt till enkelrum. I riktlinjerna understryks även att sysselsättningsverksamheten bör utvecklas.

1964 års program Med socialpolitiska kommitténs kartläggning och förslag som grund framlade regeringen"—* ett av riksdagen sedermera antaget program för utbyggnaden av äldreomsorgen. Departementschefen konstaterar i pro- positionen att samhällets insatser syftar till att åt de gamla bereda eko- nomisk självständighet, en god bostad och vid behov personlig vård och omvårdnad. Programmet innehöll följande.

Den allmänna försäkringen — främst pensioneringen — har gjort det möjligt för de äldre att i ekonomiskt avseende nå större oberoende och större valmöjligheter. I framtiden förändras förhållandena genom den all- männa tilläggspensioneringen. En fortsatt successiv standardhöjning av folkpensionerna är av grundläggande betydelse för att de äldre skall få del av välståndsutvecklingen.

Bostäder för de äldre utgör en del av den allmänna bostadsförsörjning för vilken kommunerna bär ansvaret. De äldres bostadsbehov skall där- för beaktas vid den kommunala planeringen av bostadsbyggandet.

Programmet underströk vidare att de stora olikheterna mellan kom- munerna beträffande äldreomsorgen framstår som mindre tillfredsstäl- lande. I fråga om sjukhemmen framhölls som väsentligt att främja byg— gandet av sjukhem med en miljö som har så litet sjukhusprägel som möj- ligt. Sjukhemmet blir för många patienter deras hem för mycket lång tid, kanske för återstoden av deras liv. Utan att ge avkall på sjukvårds- resurserna torde det vara möjligt att inrätta hemmen så att patientrum och dagrum får en betydligt mer hemliknande och trivsam miljö än vad som finns på många håll.

Det av statsmakterna beslutade åtgärdsprogrammet innefattade föl- jande.

. Åtgärder för att skapa bättre bostadsförhållanden. Åtgärderna avsåg bl.a. en inventering av de äldres bostäder, en intensifierad bostads- förbättringsverksamhet — med inriktning också på relativt enkla an- ordningar — och inom ramen för denna anordnande av temporära bostäder. . Statsbidrag till kommunernas kostnader för hemhjälp för att under- lätta en sådan utbyggnad av verksamheten att den över hela landet bättre svarar mot det verkliga behovet. . Ett tidsbegränsat statligt lånestöd till byggandet av sjukhem för lång- tidssjukvården. Lånen var ränte- och amorteringsfria under fem år. Programmet syftade således till dels en kraftig satsning på bättre bo- städer och en utbyggnad av särskilda serviceinsatser för att därmed göra det möjligt för de äldre att så länge som det går bo kvar i sin invanda miljö, dels en snabb utbyggnad av långtidssjukvården.

Riktlinjer från socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet Socialstyrelsen har i Utvecklingstendenser inom den sociala åldringsvår- den (Socialstyrelsen redovisar 1972: 26) behandlat utvecklingstendenser och mål inför 1970-talet. Som diskussionsunderlag för kommunal pro- gramutformning har Svenska kommunförbundet år 1972 gett ut skriften Kommunala insatser för pensionärer under 70-talet. Socialstyrelsen och kommunförbundet tar i olika sammanhang och i olika former — bl.a. i utredningar och undersökningar, cirkulär och rekommendationer — upp frågor, som direkt eller indirekt berör omsorgen om äldre och handikappade.

2.2.2. Omsorgen om de handikappade

Handikapp är följden av en skada eller en sjukdom hänförlig till en per- sons fysiska eller psykiska utrustning, som leder till svårigheter — ibland hinder — i den dagliga livsföringen och deltagande i samhällsgemen- skapen. Handikappet är ett förhållande mellan individen och den om- givande miljön.

Åtgärderna på handikappområdet avser att undanröja eller i varje fall minska de svårigheter som handikappet innebär. Insatserna för handikap- pade syftar till integration och normalisering, vilket i reformer och rikt- linjer under 1960- och 1970-talen kommit till klarare uttryck än tidigare. Åtgärderna gäller alla områden; bostäder och personlig hjälp, arbete och ekonomisk trygghet, skola och annan utbildning, kommunikationer och kulturliv m. m.

Primärkommunerna har genom den aktiva, uppsökande verksamheten ett grundläggande ansvar för att handikappade får tillgång till de anord- ningar för trygghet som finns och skapas. Det kommunala ansvaret be- gränsar sig inte till anordningar av typen färdtjänst och social hemhjälp. Kommunerna har också att göra sig förtrogna med människornas behov inom andra områden och förmedla kunskaper därom till den som är huvudman på dessa områden.

Sysselsättningen har en central betydelse. Arbete betyder inte bara möjlighet till försörjning utan också till social gemenskap, till integration. Samhället har därför byggt upp ett system av åtgärder i syfte att undan- röja de svårigheter som handikappade har att få arbete. Till dessa åtgär- der hör särskild service på arbetsplatsen för att klara arbetet. Staten be- talar arbetsgivaren för arbetsbiträde och för särskilda anordningar på arbetsplatsen. Bidrag kan också beviljas för anskaffning av arbetstekniska hjälpmedel. Vidare finns möjligheter till bidrag för köp av bil för handi- kappade som behöver sådan för att komma till och från arbetsplatsen.

Det statliga stödet till halvskyddad sysselsättning är en annan insats för att integrera handikappade på den öppna arbetsmarknaden. Stödfor- men innebär att arbetsgivaren som anställer handikappade kan få ekono— misk ersättning med upp till 75 % av de avtalsenliga lönekostnaderna. Anpassningsgrupperna på arbetsplatserna skall bl. a. finna lämpliga ar- betsuppgifter, anpassa arbetsplatser och främja anställning av handikap- pade. Vidare finns olika former av skyddat arbete såsom arkivarbete, beredskapsarbete, hemarbete och arbete i skyddade verkstäder.

Var och en bör ha rätt till ett eget boende. Ingen skall bo i institu- tion, om det inte föreligger ett medicinskt eller därmed jämförligt skäl. Det bostadspolitiska programmet innebär att alla skall få rymliga, väl- planerade och ändamålsenliga bostäder som motsvarar deras särskilda behov. Kommunerna ansvarar som tidigare nämnts för bostadsförsörj- ningen. De har också ansvar för att bostadsområdena utformas väl och ger invånarna god miljö, service och kommunikationer. Den fortgående höjningen av den allmänna bostadsstandarden gör bostäderna också mer ändamålsenliga för handikappade. Genom de betydelsefulla tilläggen år 1976 i byggnadsstadgan, som trädde i kraft den 1 juli 1977, säker- ställs tillgänglighet för handikappade i alla nytillkommande och om- byggda bostadslägenheter. Bestämmelserna i byggnadsstadgan föreskriver att bostäder, lokaler, som allmänheten har tillträde till, och arbetslokaler skall utformas så att de blir tillgängliga för personer som på grund av handikapp, ålder eller sjukdom har nedsatt rörelseförmåga eller oriente- ringsförmåga.

För svårare rörelsehindrade och andra svårt handikappade med kvali- ficerade behov i boendet finns det tidigare omnämnda bostadsanpass- ningsbidraget. Bidraget som utgår oavsett handikappets orsak avser åt- gärder som behövs för att tillgodose de primära bostadsfunktionerna att i bostaden kunna sova och vila, sköta sin hygien, laga mat och äta samt förflytta sig. Bidraget har ingen fixerad övre gräns.

För att erbjuda svårt rörelsehindrade och andra svårt handikappade bra bostäder med service anordnas särskilda servicebostäder. Sådana förekommer numera i ett stort antal kommuner. En rekommendation från Svenska kommunförbundet om mellankommunal ersättning i de fall då hyresgästerna kommer från andra kommuner har stor betydelse för utbyggnaden av dessa enheter. Även det kommunala bostadstillägget (KBT) och kommunalt bostadstillägg för handikappade (KBH) har stor betydelse för handikappades möjligheter att bo bra.

Personlig hjälp lämnas av kommunerna genom den sociala hemhjäl- pen. Genom denna lämnas i ökande omfattning också personlig service

såsom assistans vid promenader, besök på kulturinstitutioner och i andra situationer i syfte att bryta handikappades isolering.

Verksamheten med tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappade har stor betydelse för deras möjlighet att leva normalt och oberoende. Syftet är att handikappade skall få de hjälpmedel som de behöver med hänsyn till det individuella handikappet. Hjälpmedlen är kostnadsfria för den enskilde. De tillhandahålls utan inkomstprövning och också utan övre gräns för hjälpmedlets kostnad. Även reparation och underhåll sker utan kostnader för den handikappade. Sjukvårdshuvudmännen har an- svar för verksamheten. Till verksamheten hör också tillhandahållande av tolktjänst för samtal mellan döva och hörande. Handikappades behov av vissa förbrukningsartiklar tillgodoses genom apoteken och betalas av sjukförsäkringen.

En förutsättning för att förverkliga kravet på integration och norma- lisering för handikappade är möjligheten till goda kommunikationer. Pri- märkommuner eller landsting anordnar särskild transportservice (färd- tjänst) för handikappade, som har svårt att anlita allmänna kommunika- tioner eller förflytta sig på egen hand. Enligt förarbetena till statsbidrags- bestämmelserna skall en bra färdtjänst betjäna alla vars handikapp moti- verar att de har tillgång till denna särskilda transportservice. Vidare skall färdtjänsten få anlitas efter behov och inte begränsas med hänsyn till antalet resor, färdmål eller tidpunkten för resan. Resenärens behov av personlig hjälp vid färden skall tillgodoses och färd kunna påkallas lätt och utan omgång. Rätt att anlita färdtjänsten inom en viss kommun skall innebära rätt att använda den i alla andra kommuner. Avgiften för färd- tjänsten skall motsvara avgiften för färd med allmänna kollektiva kom- munikationer.

Handikappade har samma rätt som andra till undervisning och skall i princip delta i den reguljära undervisningen. Särskilda anordningar för att tillgodose handikappades individuella behov i form av personella, tek- niska och andra stödåtgärder har fortlöpande införts i utbildningsverk- samheten. Utvecklingen på undervisningsområdet har medfört att vissa föråldrade anordningar, t. ex. vanföreanstalterna, har avvecklats. En lik- nande utveckling pågår inom omsorgerna för psykiskt utvecklingsstörda. Skolinternaten ersätts av integrerat boende i elevhushåll och undervis- ning i vanliga skolor. Speciella bondeformer som är nödvändiga för vissa handikappade ges hemmiljö och anordnas i vanlig bebyggelse, bostads— lägenheter eller villor.

En rad åtgärder har vidtagits för att kulturlivet skall vara tillgängligt för handikappade. Framställning av talböcker och böcker i punktskrift för synskadade samt lättlästa böcker för psykiskt utvecklingsstörda finan- sieras med statliga medel. För kurser, studier, bl. a. i studiecirkelform, information och annan kulturell verksamhet bland handikappade utgår likaså statligt stöd. Riksdagen har nyligen beslutat om ytterligare åtgär- der och ökade resurser på området. Som mål för insatserna uttalas att handikappade skall ha tillgång till samma kultur som andra och att sär- skilda åtgärder måste vidtas för dem som på grund av handikapp är ute- stängda från viss kulturell verksamhet.

2.3. Rekommendationer m. m.

2.3.1. Samverkan mellan åldringsvård och långtidsvård

Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet beslöt i november 1969 att gemensamt rekommendera primärkommuner och landsting att på grundval av vissariktlinjer i en framlagd rapport vidareutveckla samarbetet mellan den kommunala åldringsvården och långtidssjukvår- den. Samverkan mellan huvudmännen skall ske genom särskilda organ (SLAKO) dels på länsnivå, dels på lokalnivå. Vidare rekommenderade de båda förbunden viss lokalmässig samordning av långtidssjukvårdens och åldringsvårdens resurser samt samplanering av den halvöppna och öppna åldringsvården samt långtidssjukvården.

Beträffande de ekonomiska mellanhavandena mellan landsting och primärkommuner i fråga om vård av äldre m.fl. har vissa rekommen- dationer utfärdats. Sålunda har de båda kommunförbunden gemensamt 1. februari 1968 utfärdat en rekommendation till landsting och primär- kommuner att använda ett förslag till principavtal i de fall landstings- kommunerna önskar anlita den primärkommunala hemsamaritorganisa- tionen för timinsatser inom hemsjukvården.

De båda kommunförbunden har vidare gemensamt i juni 1973 ut- färdat en rekommendation om ersättningsnormer för vård av långtids- sjuka på ålderdomshem, den s. k. BLÅ-överenskommelsen. I förarbetena till rekommendationen understryks att ålderdomshemmen inte skall vara substitut för institutioner direkt avsedda för vård av långtids- sjuka och att landstingens institutioner inte skall vara substitut för bris- tande kommunala resurser såsom platsbrist på ålderdomshem, avsaknad av bostad för patienten, bristande hemhjälpsservice. Det har förutsatts att ålderdomshem endast tillfälligtvis skall ge vård åt långtidssjuka.

2.3.2. Samverkan inom handikappvården

Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet rekommenderade i skrivelser våren 1971 kommunerna resp. landstingskommunerna att bilda kommunala handikappråd resp. länshandikappråd. Förslag härom hade lagts fram av handikapputredningen i betänkandet Bättre socialtjänst för handikappade (SOU 1970: 64).

11. Utvecklingen perioden 1962—1974

3. Aktuella befolkningsgrupper m. m.

3.1. Avgränsning av olika grupper

Den kartläggning som PU har att utföra avser skilda åldersgrupper och olika insatser av vård och service. Kartläggningen skall belysa förbere- delse för pensioneringen samt förtids- och ålderspensionärernas lev— nadsförhållanden.

Förberedelse till livet som pensionär kan påbörjas i relativt tidig ålder. Efter de senaste pensionsreformerna får den antas vara särskilt aktuell för personer i åldern 55—64 år. Beträffande kartläggningen rö- rande de äldre och ålderspensionärerna har i direktiven inte angivits några speciella åldersgrupper. Det biologiska åldrandet och därmed be- hovet av hjälp, vård och omvårdnad inträder inte vid uppnåendet av en viss levnadsålder.

Socialpolitiska kommittén räknade vid kartläggningen år 1962 som åldring den som uppnått pensionsåldern, dvs. 67 år. Åldringsvården avsåg åtgärder för och värden av personer, som fyllt 67 år. Handikapp- vården avsåg personer, som ännu inte fyllt 67 år. En sådan avgräns- ning kunde på den tiden vara befogad och acceptabel. Den allmänna pensionsåldern var 67 år, även om vissa grupper blev ålderspensionärer vid tidigare år. Genom lagen om allmän försäkring infördes år 1963 en möjlighet till viss valfri pensionsålder och genom de reformer som sedan dess genomförts har förhållandena helt förändrats.

Stora grupper arbetstagare tillförsäkrade sig — med fullt ikraftträ- dande den 1 januari 1975 — genom pensionsanordningar vid sidan av den allmänna pensioneringen en lägre pensionsålder än 67 år. Den allmänna pensionsåldern sänktes den 1 juli 1976 till 65 år och samtidigt trädde nya regler om rörlig pensionsålder i kraft. De nya reglerna ger olika möjligheter att förlägga pensioneringen till mellan 60 och 70 års ålder. Systemet för rörlig pensionsålder innefattar följande tre för- månsformer. 1) Förtidspension från folkpensioneringen och ATP. 2) Förtida eller uppskjutet uttag av hel eller halv ålderspension från folk- pensioneringen eller ATP. 3) En helt ny pensionsförsäkring för delpen- sion i kombination med deltidsarbete.

Det är således numera inte möjligt att avgränsa ålderspensionärerna till en befolkningsgrupp som uppnått en viss ålder. Av praktiska skäl, bl. a. för beräkningen av relationstal, måste emellertid gruppen de äldre och ålderspensionärerna avgränsas. Statistiken för tidigare år be- träffande olika åtgärder för äldre utgår från åldersgruppen 67 år och däröver vid jämförelser etc. PU räknar som ålderspensionärer generellt åldersgruppen 65 år och däröver.

Av speciellt intresse är de äldsta åldersklasserna där frågor om hjälp och vård i olika former dominerar alltmer desto högre upp i åldrarna man kommer. Utvecklingen av de olika åldersklasserna över 70 år ägnas därför särskild uppmärksamhet.

Det föreligger givetvis inga klara gränser mellan de olika ålders- klasserna när det gäller behov och olika former av hjälp, vård och om- vårdnad. För åldersklasserna mellan 70 och 80 år torde förebyggande, servicebetonade och rehabiliterande insatser vara aktuella, för grupperna däröver olika vårdinsatser. Som tidigare nämnts har PU inhämtat upp— gifter om åldersfördelningen för de personer, som anlitar samhällets anordningar av skilda slag. PU har därmed försökt att få material för att kunna belysa i varje fall hur stor andel av olika åldersgrupper, som nu får del av dessa anordningar.

Utvecklingen av befolkningen i s.k. produktiv ålder kan vara av in- tresse för att belysa samhällets resurser att klara av sina åtaganden gentemot framför allt barn och pensionärer. Genom utbyggnaden av utbildningssystemet med bl. a. den längre grundutbildningen, vuxen- utbildning, återkommande utbildning har det blivit allt svårare att av- gränsa gruppen i s. k. produktiv ålder. Systemet med rörlig pensions- ålder och delpension ökar dessa svårigheter. Generellt torde som hittills till gruppen få räknas åldrarna mellan barnbidragets upphörande och pensionsåldems inträdande, fr. o. rn. den 1 juli 1976 åldersgruppen 16— 64 år. Med hänsyn till den allt längre utbildningstiden har dock i det följande gränsen nedåt satts till 18 år i stället för 16.

Eftersom kartläggningen har gjorts vid en tidpunkt, som nära sam- manfaller med viktiga reformer inom pensioneringen, är olika ålders- grupper aktuella för belysning av utvecklingen före den 1 juli 1976 och utvecklingen för tiden därefter. Speciellt är följande åldersgrupper av intresse.

Fram till den Fr.o.m. den ljuli 1976 1 juli 1976

S.k. produktiv ålder 18—66 18—64 Förtidspensionärer 16—66 16—64 Förberedelser till livet som pensionär

(fem år före pensionsåldern) 62—66 60—6L Ålderspensionärer 67—m 65—co

67—69 65—65 70—79 70—79 SO—w 80—19

Uppgifterna om olika åldersgrupper behövs som underlag för dels relationstal för olika jämförelser och analyser av utvecklingen, dels beräkningar av framtida vårdbehov m. m.

3.2. Befolkningsutvecklingen

I detta avsnitt behandlas befolkningsutvecklingen huvudsakligen under åren 1960—1975. I ett följande avsnitt (kap. 17) behandlas den beräk- nade framtida befolkningsutvecklingen som underlag för behovsberäk- ningar m. m. för de närmaste åren.

3.2.1 F ruktsamheten och befolkningsförändringarna Fruktsamheten i Sverige har varierat kraftigt under de senaste decen- nierna. En snabb uppgång fram till mitten av 1960-talet, avspeglad så— väl i antalet födda som i det summerade fruktsamhetstalet, följdes av en brant nedgång under resten av decenniet, vilket framgår av tabell 3.1 . Nedgången i födelsernas antal har sedan i stort sett fortsatt under 1970- talet med undantag för en viss återhämtning i början av decenniet. Det summerade fruktsamhetstalet, definierat som det antal barn som 1 000 kvinnor i genomsnitt föder under hela sin reproduktionsperiod enligt den under året eller perioden aktuella fruktsamheten, följer i stort sett samma utveckling. År 1975 skedde en kraftig nedgång till värdet 1 779 från 1 887 året innan. Endast lågfruktsamhetsåren under 1930—talet upp- visar lägre värden än detta år. Utvecklingen under åren 1976 och 1977 tyder på en fortsatt kraftig nedgång. En översikt över övriga förändringar som påverkar befolkningsut- vecklingen lämnas också i tabell 3.1, som redovisar den naturliga folk—

Tabell 3.1 Översikt över befolkningsförändringar och fruktsamhetstal åren 1960—1975 ________________——————————— År Naturlig folkökning Utrikes omflyttning Hela folkökningen Summe- rad Levande Döda Överskott Immi- Emi- Överskott Totalt Per1000 frukt- födda granter granter av me- samheta

delfolk- per 1 000 mäng- kvinnor den

_________________.__—————— 1960 102 219 75 093 27 126 26 143 15 138 11 005 35 827 4,79 1961 104 501 73 555 30 946 29 619 15 019 14 600 44 061 5,86 1962 107 284 76 791 30 493 25 084 14 928 10156 39120 5,17 1963 112 903 76 460 36 443 26 950 15 340 11 610 46 359 6,10 .. 1964 122 664 76 661 46 003 38 334 15 705 22 629 67 693 8,84 2 474 1965 122 806 78 194 44 612 49 586 15 977 33 609 77 306 10,00 2 413 1966 123 354 78 440 44 914 46 970 19 730 27 240 70 582 9,04 2 367 1967 121 360 79 783 41 577 29 983 19 979 10 004 49 686 6,32 2 280 1968 113 087 82 476 30 611 35 978 23 162 12 816 42 222 5,34 2 086 1969 107 622 83 352 24 270 64 503 20 360 44 143 68 495 8,60 1 942 1970 110 150 80 026 30 124 77 326 28 653 48 673 79 034 9,83 1 937 1971 114 484 82 717 31 767 42 615 39 560 3 055 34 731 4,29 1 977 1972 112 273 84 056 28 217 29 894 41 579 — 11 685 15 691 1,93 1 926 1973 109 663 85 640 24 023 29 443 40 342 — 10 899 12 089 1,49 1 879 1974 109 874 86 316 23 558 37 430 28 352 9 078 31 876 3,91 ] 887 1975 103 632 88 208 15 424 44 133 27 249 16 884 31 704 3,87 1 779 _______________________—-————— ” Det antal barn som 1 000 kvinnor i genomsnitt föder under hela sin reproduktionsperiod enligt den under året eller perioden aktuella fruktsamheten och under förutsättning att ingen dödlighet förekommer to m 49 år.

Källa: Befolkningsförändringar 1975, del 3. SCB.

1 Beteckningen tabell A 3.1 hänvisar till tabell 3.1 i bilaga A till betänkandet. [ det följande används beteckningen A för diagram och tabeller i denna bilaga.

ökningen, dvs. skillnaden mellan antalet födda och döda, och invand- ringsnetto, som anger skillnaderna mellan antalet immigranter och emi- granter. Även den totala folkökningen redovisas såväl i antal som per 1 000 av medelfolkmängden.

De länsvisa befolkningsförändringarna och fruktsamhetstalen visar stora olikheter, vilket framgår av tabell A 3.1, som återger läget är 1975.1 Vid jämförelser länen emellan måste man även ta hänsyn till den inrikes omflyttningen, där överskott och underskott genomgående tycks utjämna inverkan av skillnaderna mellan antalet födda och döda, den s.k. naturliga folkökningen. Befolkningsförändringarna påverkar emellertid åldersstrukturen i län och kommuner, vilket är av en mycket större betydelse ekonomiskt och regionalpolitiskt sett än en summarisk översikt låter påskina.

3.2.2 M edellivslängd Den återstående medellivslängden uppgår i Sverige enligt dödligheten åren 1971—1975 till 72,1 år för män och 77,7 år för kvinnor. Motsva- rande värden var perioden 1941—1945 67,1 år för män och 69,7 år för kvinnor. Livslängden har således ökat mera för kvinnor (8,0 år) än för män (5,0 år). Som framgår av tabell 3.2 har den återstående medel- livslängden för män ökat betydligt för yngre åldrar, medan ökningen varit obetydlig efter 50—årsåldern. Dödligheten har således minskat successivt i yngre åldrar men har i stort sett hållit sig på samma nivå från medelåldern och uppåt under de tre senaste decennierna. För kvinnorna har en betydande nedgång i dödligheten skett över hela åldersskalan, vilket kan avläsas i markanta ökningar av den återstå- ende medellivslängden ända in i ålderdomen.

Tabell 3.2 Återstående medellivslängd vid 0, 1, 50, 65, 75 och 85 års ålder enligt dödlighetsförhållandena under perioderna 1941—1945, 1951—1955, 1961—1965 och 1971—1975

Ålder Kön Period

1941—1945 1951—1955 1961—1965 1971—1975

0 år Män 67,1 70,6 71,6 72,1 Kvinnor 69,7 73,5 75,7 77,7 1 år Män 68,4 71,1 71,8 71,9 Kvinnor 70,6 73,7 75,7 77,3 50 år Män 25,0 25,5 25,7 25,8 Kvinnor 26,2 27,1 28,6 30,1 65 år Män 13,7 13,8 13,9 14,0 Kvinnor 14,3 14,8 15,8 17,2 75 år Män 7,8 7,9 8,0 8,2 Kvinnor 8,2 8,4 9,0 10,0 85 år Män 4,0 4,0 4,2 4,4 Kvinnor 4 2 4,3 4,6 5,1

Ett annat sätt att belysa dödlighetsutvecklingen med hjälp av livs- längdstabeller är att ange andelen kvarlevande vid olika åldrar av en

viss utgångspopulation. I diagram 3.1 har man utgått från 60 års ålder och beräknat procenten kvarvarande vid olika åldrar för män och kvinnor enligt dödligheten 1951—1955 och 1971—1975. Av kurvorna framgår att procenten kvarlevande vid stigande ålder ökat helt obetyd- ligt för männen men mycket kraftigt för kvinnorna, om man jämför de båda perioderna, vilket även haft till följd att glappet mellan kvar- levandekurvan för män och för kvinnor blivit avsevärt större för den senare perioden. Den manliga överdödligheten visar således en ökande trend även i de högre åldrarna.

3.2.3. Dödsfalls- och dödsorsaksstatistik

I det följande lämnas en översikt dels över dödlighetsutvecklingen, dels över dödsorsaksfördelningen från medelåldern och uppåt under perioden

90 Tx” & 80 . & x. xKvmnor N N

70

60

50

40

30

20

10

60 65 70 7 Diagram 3.1 Kvar- 5 80 85 90 95 100 År levande vid stigande

Ålder ålder från och med

_ ' " _ 60 år enligt dödligheten --..-- Kvmnor period " nu..-.... Man period || [951—1955 och 1971—

-._._. Kvinnor period | __ Män period | '975- ”MW

(D !!

v: Q ll N " . 0 ll & mom wmmmh ll

ll _ ., 0 an momomotnomo lx ommvvmmww '—

!”

' —. ___-—

1971—1975. Någon mera markant förändring i dödsorsaksmönstret har inte skett under de senare decennierna inom detta åldersintervall, bort- sett från att dödligheten minskat avsevärt för kvinnorna men hållit sig mera konstant för männen.

Statistiska centralbyrån redovisar dödsorsaksstatistik i den årliga publi- kationen Dödsorsaker (i serien Sveriges officiella statistik), i vilken flertalet tabeller gäller fördelningar av huvuddödsorsaken eller den s.k. underliggande dödsorsaken, redovisad enligt WHOs internationella sta- tistiska klassifikationssystem (ICD, International Classification of Diseases, lnjuries and Causes of Death). Detta system är indelat i 17 huvudgrupper och en fyrsiffrig detaljkod, som i huvudsak överensstäm- mer med socialstyrelsens klassifikation av sjukdomar, vilken används för patientstatistiken. En omläggning av dödsorsaksredovisningen ge- nomfördes fr. o. m. år 1969, föranledd dels av ändrade rutiner för döds- fallsaviseringen, dels av en ny revision av klassifikationen (ICD, 8e re- visionen). Dödsorsaksstatistik för tiden 1951—1968 är därför inte helt jämförbar med motsvarande uppgifter fr. o. m. år 1969.

A ntalet dödsfall

I diagram 3.2 belyses fördelningen av antalet döda efter kön och ålder i 5-årsklasser i form av dödsfallsprofiler för åren 1900, 1925, 1950 och 1975.

Antalet dödsfall för män och kvinnor för de olika åren finns an- givna på diagrammen. Den starka tillbakagången i antalet dödsfall i spädbarns— och barnaåldrarna liksom i tidigare aktiv ålder är det mest påfallande draget i dödlighetsutvecklingen. Förskjutningen av dödsfallen mot allt högre åldrar är emellertid den förändring som i detta samman- hang bör påkalla den största uppmärksamheten. En siffermässig jäm— förelse mellan åren 1960 och 1975 visar att 79 % av dödsfallen bland män och 84 % bland kvinnor var i åldern 60 år och däröver år 1960. År 1975 hade dessa procenttal stigit till 83 resp. 89, medan procent- andelen dödsfall i 80-årsåldern och däröver var 27 resp. 34% år 1960 och 29 resp. 42 % år 1975.

De årliga dödstalen under åren 1960—1975 för män och kvinnor i femårsklasser från 60 år och däröver redovisas i diagram 3.3. En trend— mässig successiv nedgång av dödstalen för i det närmaste samtliga ål- dersklasser kan konstateras. Dödstalet för t. ex. kvinnor i åldern 70—74 år har sjunkit från ca 40 till strax under 30 per 1 000 av medelfolk- mängden. De enda undantagen utgörs av män i åldersklasserna 65—69, 70—74 och 75—79 år vars dödstal ligger kvar på i stort sett oförändrad niva.

Dödsorsaksfördelningar

I en serie diagram för perioden 1971—1975 (Diagram A 3. 1—4) redo- visas dödsorsaksmönstret i stora drag från 45-årsåldern och uppåt. För-

Diagram 3.3 Årliga dödstal för män och kvinnor i 5-årsålders- klasser från 60 år och däröver 1960—1975

90 år och över

oc.....n-oooo...... ..

lll

; "ll

.. mm 90 Illllllllllllllllllllllllllllllll 80 _— 70 _— 60 Hmm—|||— 50 _m 40 _— .. m

e l

10 9 _ 8 _ År 1960 1965 1970 1975 _ Män

000. Jo...... Kvinnor

delningar efter ålder och kön av genomsnittliga antalet dödsfall årligen på de mera betydande dödsorsaksgrupperna visar vilka sjukdomar som dominerar dödligheten i olika åldrar. Den procentuella fördelningen av dödsorsakerna, redovisad i stapeldiagrammen A 3.3 och 4, ger samma mönster i andra dimensioner. Dödstalen för åren 1971—1975 är här återgivna över resp. stapel i denna dödsorsaksfördelning. Dessa dödstal avspeglar tydligt den manliga överdödligheten utefter hela åldersskalan. Cirkulationsorganens sjukdomar börjar få betydelse redan i övre medel- åldern bland männen och svarar för mer än hälften av dödsfallen från 60-årsåldern och uppåt, medan tumörsjukdomarna orsakar mellan vart fjärde eller femte dödsfall ända upp i sena ålderdomen. Respirations— sjukdomarna, såsom bronkit, lunginflammation och astma spelar säker-

Ålder Man 1960 Kvmnor Födelseår 100 —---—-—— —————— -- ——— -—-——----——-—--——--——— 1860 90 —————— ——— —— ————————— —— ——— 1870 30 -————— —————— ——— —— :E— ——— —————— 1880 E% 70 ___ ______ —— ååå —— ——— 1890 T _=_=:E 60 ___—__ _ :..—ååå;— "&_ 1900 50 _____ _:L' _=__=_=5 ='_ 1910 40 __ __;====; ___E=_—=_ 1920 -=__= === 30 __-.- ägg.—=." å=i3 1930 _å.=____ —=å 20 ——— ———- ? ' _ -__ . 1940 10 51le 1950 ql. 0 1960 1000-tal 70 60 50 40 30 20 10 20 30 40 50 70 M" 1975 K" 0 Ålder an vmn r Födelseår | 1875 :|. 1885 I 1895 I 1905 | 1915 I 1925 I 1935 | 1945 I 1955 | 1965 1975 1000—tal 70 60 50 40 30 20 10 o 10 20 30 40 50 60 70

C] 100000 Inv. [: Ogifta % Gifta _ Förut gifta

Diagram 3.4 Folkmängden fördelad efter civilstånd, kön och ålder i ettårsklasser åren 1960 och 1975

ligen en större roll i dödlighetsmönstret än vad som framgår av fördel- ningar av huvuddödsorsakerna, då de ofta bidrar till den försvagning i cirkulationsapparaten, som blir registrerad som s. k. underliggande döds- orsak. I högre åldrar är dödsorsaken sällan så entydig som statistiken avspeglar. Brott på lårbenshalsen, klassificerad såsom skada till följd av fall, leder ofta till döden på grund av att cirkulationsapparaten inte kla— rar av påfrestningarna av sängbundenhet och av att lunginflammation tillstöter. Detta är förklaringen till att gruppen skador och olycksfall bland kvinnor snarare tilltar än avtar med stigande ålder. Mera tillförlit— lig är statistiken, då det gäller tumörsjukdomar. Dess dominerande roll bland medelålders kvinnor avspeglar säkerligen verkligheten med geni— tal- och bröstcancrarna som de mest betydande dödsorsakerna. Om man vill jämföra den orsaksspecifika dödligheten bland män och kvin- nor, ger tabell A 3.2 ett säkrare underlag, eftersom hänsyn här har tagits till åldersfördelningen även i befolkningen. Av dessa dödstal från skil- da treårsperioder kan man även avläsa trenderna i dödsorsaksmönstret.

3.2.4. Äldersfördelningen i befolkningen

Befolkningspyramiden ändrar form

Folkmängden, fördelad efter civilstånd, kön och ålder redovisas i ett- årsklasser i form av befolkningspyramider för åren 1960 och 1975 (diagram 3.4). Skalan anger antalet män och kvinnor i 1 OOO—tal. Kontu- rema i pyramiderna återger tydligt tidigare variationer i antalet födda. Särskilt framstår 1920 års stora födelsekohort i båda pyramiderna. De låga födelsetalen på 1930-talet avspeglas som urgröpningar i pyramider- na, vilka delvis fyllts ut av den kraftiga immigrationen i yngre arbetsför ålder under 1960- och 1970-talen, om man jämför 1960 och 1975 års pyramid. Det stora antalet födda under 1940-talets mitt har åstadkom- mit markanta utbuktningar på pyramiden. Den ständiga minskningen av dödligheten i så gott som alla åldrar och särskilt bland kvinnorna har bidragit till allt stabilare konturer hos pyramiderna, vilka endast ändrar läge allteftersom åren går och födelsekohorterna successivt för- skjuts uppåt. Pyramidens bas bestäms av storleken av de födelsekullar som kommer till och genom den sjunkande nativiteten blir dess form alltmera instabil. Andelen barn och ungdom i befolkningen minskar, medan allt större andelar utgörs av personer i medelåldern och högre åldrar. Folkmängden efter kön, ålder (i femårsklasser) och civilstånd i slutet av år 1975 redovisas närmare i tabell A 3.3.

Den totala folkmängden i landet ökade från 7,5 miljoner år 1960 till 8,2 miljoner vid slutet av år 1976 eller med 9,8 %. Antalet personer i åldern under 18 år var i stort sett oförändrat under perioden. Ålders- gruppen 18—64 år ökade från 4,6 miljoner till drygt 4,9 miljoner (+8,5 %). Samtidigt ökade gruppen 65 år och däröver med 386000 (+43,5 %) till 1 274 000. (Tabell 3.3)

Ser man till befolkningsförändringarna länsvis mellan folkräkning- arna åren 1970 och 1975 ökade folkmängden relativt sett mest i Upp-

Tabell 3.3 Folkmängden den 31 december 1960, 1965, 1970, 1975 och 1976

År Hela folk- Därav i åldern % mängden —-—-——— (] OOO-tal) 0—17 18—64 65—w Total 18—64 65—w 0—17

1960 7 498 2 046 4 564 888 27,3 60,9 11,8 100 1965 7 773 1 984 4 796 992 25,5 61,7 12,8 100 1970 8 081 2 007 4 961 1 113 24,8 61,4 13,8 100 1975 8 208 2 013 4 945 1 251 24,5 60,2 15,2 100 1976 8 236 2 010 4 952 1 274 24,4 60,1 15,5 100 Proccntuell förändring från år 1960 1965 %—3,7 —3,0 +5,l --l—ll,8 1970 +7,8 ) 1,9 ——8,7 +25,4 1975 +9,5 # 1,6 +8,4 +40,9 1976 +9,8 _. 1,8 ——8,5 +43,5

sala län, 6 %.2 För hela riket var ökningen 1,6 %. Sju län uppvisar en negativ befolkningsutveckling med Västernorrlands län som det län där minskningen var mest markant, nära 2 %. Gruppen 65 år och äldre uppvisar en ökning i samtliga län med —— om man bortser från Hallands län Norrbottens län i ledningen med en ökning av drygt 17 % och Västernorrlands län med den svagaste ökningen, drygt 8 %. För hela riket var befolkningstillväxten i denna befolkningsgrupp drygt 12 %. (Tabell A 3.4)

Ä [ d erssegregation

I de centrala och äldre delarna av de större tätorterna är ålderspensio— närerna i allmänhet kraftigt överrepresenterade. I t. ex. Stockholms kom- mun var de i innerstaden 30 % av hela befolkningen vid slutet av år 1975, medan andelen för hela kommunen utgjorde 20 %. I de centrala delarna av Göteborg och Malmö var ålderspensionärerna något mer än 25 % av befolkningen, medan de totalt i dessa kommuner utgjorde 15 % resp. 16 %.

I förortsområden är däremot andelen ålderspensionärer låg. Ju kraf- tigare inflyttningen under senare år varit till en kommun, desto lägre andel pensionärer har i allmänhet kommunen. I sex kommuner (Bot- kyrka, Haninge, Järfälla, Tyresö, Upplands-Bro och Upplands Väsby) i Stockholms län var andelen pensionärer vid slutet av år 1975 mindre än 5 %. Dessa sex kommuner har haft den kraftigaste folkökningen av kommunerna i länet under de senaste 25 åren.

C ivilståndsfördelningen bland ålderspensionärer

Varje år upplöses ca 35 000 äktenskap genom att en av makarna dör. 25 000 blir änkor och 10 000 änklingar. Att det blir så många fler änkor än änklingar beror dels på att dödligheten är större bland män än kvin- nor, dels på att mannen som regel är några år äldre än hustrun. Civilståndsfördelningen bland pensionärer påverkas kraftigt av att så många blir änklingar och änkor årligen. Bland kvinnorna är de ensam-

? För Hallands och Jämtlands län redovisas en ökning med 14 resp. 7 % beroende på ändrade länsgränser.

Män År 1975 Kvinnor Folkmanqd | 1000-tal:

Procent 236 206 154 101 54 30 247 229 189 137 84 51 Procent

||||||||||||1|||||||||||;||||||||

"""l

Ogifta

10- ______ _kv_m20L.'|0

Gifta kvinnor

0 Ålder 60—64 65—69 70— 75— 22) 85- 6064 65—69 70-74 7 7

Diagram 3.5 Civil- ståndsfördelningen bland män och kvinnor över 60 år i Sverige i procent inom varje J-årsaldersklurs ! pro- portion till ålders- klassens storlek

stående i majoritet redan i 75-årså1dern, bland männen först i 85-års- åldern. (Diagram 3.5)

3.2.5. De äldsta åldersgrupperna

Femton av 100 över 65 år

Som tidigare framhållits är gruppen 60 år och däröver i detta samman- hang av speciellt intresse i olika avseenden. Gruppen som år 1960 totalt omfattade ca 1,3 miljoner personer, motsvarande 17 % av befolkningen, ökade med 449 000 till 1,7 miljoner, 21 % av befolkningen, till slutet av år 1975.

Antalet personer i åldern 65—66 år ökade mellan åren 1960 och 1975 från 139 000 till 185 000 (33 %). Sammanlagda antalet personer i åldern 65 år och däröver ökade under samma period från 888 000 till 1 251 000 eller från 12 % till 15 % av folkmängden.

Var femte pensionär har fyllt 80 år

När det gäller sjukvård, omvårdnad, hjälp och stöd i olika former är de allra äldsta åldersgrupperna av särskilt intresse. Relativt sett är ök- ningen störst i dessa åldersgrupper.

Antalet personer i åldern 75 år och däröver, 312 000 år 1960, ökade med nära 155 000 (ca 50 %) till 466 000 år 1975. Gruppen i åldern 80 år och däröver uppgick till 141 000 år 1960 och till 225 000 år 1975, en ökning med 59 %. Utvecklingen i olika åldersklasser under perioden 1960—1975 framgår närmare av tabell 3.4. Befolkningen i åldern 65 år och däröver redovisas på ettårsklasser för åren 1960, 1970 och 1975 i tabell A 3.5 a—c.

Av personer fyllda 67 år var år 1960 19 % i åldern 80 år och där- över, år 1970 drygt 20 % och 1975 21 %.

Av antalet personer i åldern 65 år och däröver i hela riket den 31 december 1975 var nära 7 400 eller drygt en halv procent icke svenska medborgare. Ca 900 (12 %) av dem var 80 år eller äldre, vilket mot- svarar 0,4 % av samtliga i den åldern i hela riket.

Tabell 3.4 Antalet personer (1 OOO-tal) i åldern 67 år och däröver fördelade på olika åldersklasser den 31 december 1960, 1965, 1970 och 1975

Ålder 1960 1965 1970 1975 Antal % Antal % Antal % Antal %

67—69 186 24,8 207 24,7 231 24,4 254 23,8 70—74 252 33,6 277 33,0 310 32,8 345 32,4 75—79 170 22,7 191 22,8 214 22,6 242 22,7 80—84 95 12,7 107 12,8 123 13,0 141 13,2 85—89 36 4,8 44 5,2 51 5,4 62 5,8 90—w 10 1,3 13 1,5 16 1,7 21 2,0

Samtliga 749 100 839 100 945 100 1 065 100

Mest kvinnor i de äldsta åldersgrupperna

Andelen kvinnor överväger i de äldsta åldersgrupperna. I åldersgruppen 67 år och däröver utgjorde kvinnorna 57 % år 1975, i åldersgruppen 80 år och däröver 62 % (tabell 3.5). Andelen kvinnor var större är 1975 än år 1960 beroende på att dödligheten bland kvinnor minskat mer än bland män. Andelen kvinnor i åldersgruppen 90 år och däröver var 61 % år 1960 och 66 % år 1975. (Tabell A 3.6)

Tabell 3.5 Befolkningen i de äldsta åldersgrupperna åren 1960, 1965, 1970 och 1975 fördelad på män och kvinnor. Procent

Ålder 1960 1965 1970 1975 67—w 80—w 67—w 80—w 67—w 80—w 67—w 80—w

Män 45,5 43,9 44,8 42,5 44,1 40,6 43,3 37,9 Kvinnor 54,5 56,1 55,2 57,5 55,9 59,4 56,7 62,1

Samtliga 100 100 100 100 100 100 100 100

3.2.6. De äldres geografiska fördelning

Var sjätte i glesbygd, var nionde i tätort ålderspensionär

Uppgifter om olika åldersgruppers fördelning på tätort och glesbygd finns tillgängliga endast genom folkräkningarna. Av personerna i åldern 67 år och däröver var år 1975 över tre fjärdedelar bosatta i tätorter, dvs. i samhällen med mer än 200 invånare. En knapp fjärdedel bodde i den egentliga glesbygden. År 1960 bodde två tredjedelar i tätort, en tredje— del i glesbygd.

I absoluta tal är antalet personer i åldern 67 år och däröver nu mer än tre gånger så stort i tätorterna som i glesbygden. De äldres relativa betydelse är dock betydligt större i glesbygden. Av hela befolkningen utgjorde personer fyllda 67 är ca 9 % i tätorterna och 13 % i glesbyg— den år 1960. Motsvarande procenttal var år 1975 för tätorterna 12 och för glesbygden 18. Inflyttningen till tätorterna berör huvudsakligen de yngre åldersklasserna. Denna tendens märks än tydligare om gruppen 67 år och däröver ställs i relation till gruppen 18—66 år. I glesbygden uppgick år 1960 antalet i den äldre gruppen till 21 per 100 personer i åldern 18—66 år, i tätorterna till 14. År 1975 hade antalet stigit till 30 i glesbygden och 19 i tätorterna.

Relativt sett mest pensionärer i Kalmar och Värmlands län, minst i Norrbottens, Stockholms och Västmanlands län

Hela folkmängden i landet uppgick den 31 december 1975 till 8 208 000. Av dessa var 1,7 miljoner (21 %) i åldern 60 år och däröver, drygt 1,2 miljoner (15 %) 65 år och däröver. Gruppen 75 år och däröver utgjorde 466 000 (5,7 %). Befolkningen är främst koncentrerad till Stockholms län, där 18 % av befolkningen bor, Malmöhus län (9 %), Göteborgs och Bohus län

(8,7 %) samt Älvsborgs län (5 %). Av antalet personer i åldern 65 år och däröver bor 16 % i Stockholms län, 9 % i Malmöhus län, 8 % i Göteborgs och Bohus län samt 5 % i Älvsborgs län. (Tabell A 3.7)

I förhållande till sin andel av befolkningen den 31 december 1975 hade följande län ett stort antal personer i åldersgruppen 65 år och där- över.

Län Andel av hela Andel av ålders- landets be- gruppen 65 år folkning % och däröver %

Kalmar 2,9 3,4 Värmland 3,5 4,0 Kopparberg 3,4 3,8 Kristianstad 3,3 3,7 Gävleborg 3,6 4,0 Jämtland 1,6 1,9 S_karaborg 3,2 3,5 Örebro 3,3 3,6 Västernorrland 3,3 3,6 Kronoberg 2,1 2,3

Antalet personer i åldern 65 år och däröver per 1 000 av hela folk- mängden uppgick den 31 december 1975 till 152 för riket. Ser man till antalet personer i samma ålder per 1 000 av hela folkmängden läns- vis är antalet högst i Jämtlands (182), Kalmar (177) och Värmlands län (175), lägst i Norrbottens (122), Stockholms och Västmanlands län (132).

Andelen äldre i länen varierar i betydande grad. Antalet personer i åldern 70 år och däröver per 1 000 av befolkningen är högst i Jämt- lands län (122) och lägst i Norrbottens län (77). Andelen av de allra äldsta åldersgruppen 80 år och däröver — är särskilt stor i Jämt-

Tabell 3.6 Antal personer i åldrarna 70 år och däröver per 1 000 av folkmängden i resp. län den 31 december 1975

Län 70—74 75—79 80—84 85—89 90—w 70—w Högst Jämtland 50 37 22 10 3 122 Kalmar 50 35 20 8 3 116 Värmland 50 35 19 8 3 114 Gävleborg 48 34 19 8 3 111 Kopparberg 47 33 19 8 2 110 Skaraborg 46 34 20 9 3 111 Kronoberg 45 35 21 9 3 113 Lägst Norrbotten 35 23 12 5 2 77 Stockholm 36 25 15 7 2 84 Västmanland 37 25 14 6 2 84 Uppsala 39 29 18 8 2 96 Göteborgs och Bohus 40 29 17 7 3 95 Västerbotten 41 27 15 6 2 91

Hela riket 42 30 17 00 L)) 99

lands län (35) och Kronobergs län (33). Minst andel har Norrbottens (19), Västmanlands (22) och Västerbottens län (23).

I tabell 3.6 redovisas de län, som har den högsta resp. lägsta andelen personer i åldern 70 år och däröver per 1 000 invånare i länet.

Antalet yngsta och äldsta relativt störst i Gotlands och Skaraborgs län, minst i Stockholms, Göteborgs och Bohus län

Åldersgrupperna 0—17 år samt 65 år och däröver utgjorde tillsammans den 31 december 1975 per 1000 av hela folkmängden i riket 398. Bland länen hade Gotlands län det högsta talet (423), närmast följt av Skaraborgs län (421). Lägsta tal hade Stockholms län (370) samt Göte- borgs och Bohus län (382). De åtta länen med högsta och lägsta tal är

följande.

Högst %., Lägst %o Gotland 423 Stockholm 370 Skaraborg 42] Göteborgs och Bohus 382 Kalmar 419 Malmöhus 392 Kronoberg 418 Västerbotten 394 Kristianstad 418 Norrbotten 394 Halland 415 Västmanland 396 Blekinge 414 Uppsala 402 Jämtland 413 Västernorrland 404

Variationerna än större mellan kommunerna

1 de enskilda kommunerna framträder än större variationer i fråga om antalet äldre i förhållande till befolkningen. Den 31 december 1975 utgjorde åldersgruppen 0—-17 år 245 per 1000 av hela folkmängden i riket, gruppen 18—64 år 602 och gruppen 65 år och däröver 152. För de enskilda kommunerna varierar den sistnämnda gruppens andel av befolkningen i kommunen mellan lägst 37 per 1000 för Tyresö i Stockholms län och högst 255 för Sotenäs i Göteborgs och Bohus län. Medianvärdet för kommunerna i hela riket var 167.

I 30 kommuner uppgick antalet personer i åldern 65 år och däröver per 1000 av samtliga invånare i kommunen till 210 eller mera (tabell A 3.8).

Exempel på befolkningssammansättningen den 31 december 1976 i åtta kommuner av olika typ lämnas i diagram 3.6.

I tabell A 3.9 redovisas kommunerna med högsta och lägsta tal i varje län den 31 december 1975. Tabellen innehåller även motsvarande redo— visning för antalet i åldern 65—w är per 1 000 av antalet invånare i ål- dern 18—64 år.

Följande tio kommuner i riket har den högsta resp. lägsta andelen personer i åldern 65 år och däröver per 1000 av samtliga invånare i kommunen.

Ydre Tanum Sotenäs Jokkmokk Man Kvmnor Man Kvmnor Man Kvmnot Man Kv1r1nor

(7195) (2 099) (5 7591 (5323) (4519) (4 550) 13959) (3 6031 1 |

1 90 ; » 35 ' *

_1 i + 80 60 40 20 O 0 20 40 60 80 80 60 40 20 0

om 0.00

20 40 60 80 80 60 40 20 0 0 20 40 60 80 80 60 40 20 0 0 20 40 60 80 00 om 000 000 "rx; 000

Tvreso Botkyrka Jarlalta Harryda Man Kvmnot Man Kvmnor Man Kvunnor Man Kvmn01 115129) (14 934) (35 658) (35 584) (26089) (25 807) 110897) (10527)

806040200020406080906040200020406080806040200020406080806040200020406080 om 000 Om - "00 0/00 0,00 ”nu 000

Diagram 3.6 BefaIkningssammansättningen den 31 december 1976 i åtta extremkammuner

Högst Lägst

Län Kommun %, Län Kommun %, O Sotenäs 255 AB Vaxholm 67 " Tanum 246 ” Sigtuna 66 H Högsby 244 M Staffanstorp 63 s Årjäng 241 c Håbo 51 Y Kramfors 235 AB Haninge 48 S Sunne 233 ” Upplands-Bro 48 H Torsås 232 Botkyrka 43 W Leksand 229 " Järfälla 41 Z Berg 228 Upplands-Väsby 41 W Rättvik 227 ” Tyresö 37

3.2.7. Gruppen 18—64 år

Antalet personer i gruppen 18—64 år, s.k. produktiv ålder, uppgick. som framgår av tabell 3.3, år 1960 till 4,6 miljoner, motsvarande ca 61 % av befolkningen. År 1965 hade antalet stigit till 4,8 miljoner (62 %) och år 1970 till 4,96 miljoner (61 %). Mellan åren 1970 och 1975 sjönk antalet till 4,95 miljoner och motsvarade då 60 % av totalbe- folkningen.

Antalet personer i åldern 65 år och däröver per 1 000 personer i ål- dern 18—64 år var den 31 december 1975 störst i Jämtlands (310) och Kalmar län (305), lägst i Norrbottens (202) och Stockholms län (210).

Ser man till de enskilda kommunerna i hela riket låg Sotenäs i Göte- borgs och Bohus län högst (463), närmast följd av Tanum (459) i samma län. Därefter kom Högsby (445) i Kalmar län och Årjäng (439) i Värm— lands län. Lägst låg Tyresö (63), Järfälla och Upplands-Väsby (65) samt Botkyrka (71), samtliga i Stockholms län.

I 197 av landets 278 kommuner uppgick antalet personer i åldern 65 år och däröver till minst 250 per 1 000 av antalet i de s. k. produktiva åldrarna. I 53 kommuner varierade antalet mellan 350 och 463. [ sju kommuner, alla belägna i Stockholms och Uppsala län, understeg an— talet 100 med variationer mellan 63 och 91. Samtliga sju kommuner är förortskommuner till Stockholm under stark utveckling. (Tabell A 3.10)

Antalet personer i åldersgrupperna 0—17 år samt 65 år och däröver tillsammantagna var 660 per 1000 i åldern 18—64 år för hela riket den 31 december 1975. Bland kommunerna varierade talet mellan lägst 444 (Solna) och högst 865 (Tanum). En närmare fördelning av kom- munerna redovisas i tabell A 3.1]. I 19 kommuner är talet 800 eller däröver. Bland dessa finns Tanum samt Orust, Ydre, Dals-Ed, Aneby, Askersund, Högsby, Årjäng och Bräcke. I två kommuner är talet under 500, nämligen Solna (444) och Sundbyberg (452). Medianvärdet för samtliga kommuner i riket var 732.

3.2.8. Äldre flyttar mindre än andra

De från kommunerna redovisade under år 1974 utflyttade personerna uppgick för hela riket till sammanlagt 424 000, varav 12 800 (3 %) hade

fyllt 65 år eller mera. Antalet utflyttade varierade för kommunerna mellan lägst tre personer per 1 000 i samma ålder för fem kommuner (Mörbylånga, Dals—Ed, Årjäng, Åsele och Överkalix) och högst 38 för Botkyrka kommun. Deras procentuella andel av samtliga utflyttade va- rierade för kommunerna mellan lägst 0,7 % för Upplands Väsby och högst 9 % för Strömstad.

Som jämförelse med flyttningsfrekvensen bland de äldre kan nämnas att antalet från kommunerna under år 1974 utflyttade personer i samt- liga åldrar i genomsnitt motsvarade 52 personer per 1000 invånare. För kommunerna varierade talet mellan lägst 21 för Gotland och högst 129 för Botkyrka kommun.

3.3. Personer med förtidspension eller sjukbidrag

Den som har fyllt 16 år och är varaktigt sjuk eller handikappad kan få förtidspension. För äldre förvärvsarbetande och äldre arbetslösa gäller numera särskilda regler. Man kan få förtidspension från både folkpen- sioneringen och ATP. Tilläggspensionärerna med förtidspension har sin grundpension inom folkpensioneringen så när som på ett mindre antal icke svenska medborgare, som inte hunnit kvalificera sig för folkpen- sion, innan det blivit aktuellt med förtidspension eller sjukbidrag inom ATP (ca 1 100 personer i januari 1976).

3.3.1. Antalet fördubblat sedan år 1960

Antalet personer med förtidspension (tidigare invalidpension) eller sjuk- bidrag har ökat kraftigt sedan år 1960, framför allt under 1970-talet till följd av reformerna på området.3 Under 1960-talet ökade antalet förtidspensionärer inom folkpensioneringen med 31 % — från 143 100 i januari 1960 till 187 900 i januari 1970 -— i genomsnitt med 4 500 per år. Fram till januari 1975 hade antalet ökat med ytterligare 101000 (71 %) till 288 900, en fördubbling sedan år 1960. Den årliga ökningen på 1970-talet har uppgått till i genomsnitt 20 000. Ökningen var krafti-

Tabell 3.7 Antal folkpensionärer med förtidspension/sjukbidrag i januari åren 1960—1975 År Förtidspension Sjukbidrag Samtliga Antal % Antal %

1960 128 700 90 14 400 10 143 100 1961 129 900 90 15 100 10 145 000 1962 130 400 89 15 600 11 146 000 1964 130 400 89 16100 11 146 500 1967 146 300 88 20 800 12 167 100 1970 162 400 86 25 500 14 187 900 .. . 1971 183 600 86 28 900 14 212 500 3 I fortsatmmge" be' 1972 202 500 86 33 700 14 236 200 ”knas Personer med förtidspension eller

1973 222 200 85 38 100 15 260 300 . . .. . Sjukbidrag som fortids-

1974 238 300 86 39 800 14 278 100 .o ..r r där inte 1975 247 400 86 41 500 14 288 900 Den” ”3 e *

annat anges.

Tabell 3.8 Antalet personer med förtidspension/sjukbidrag i januari 1964 och 1975; köns- och åldersfördelning. Absoluta tal

Ålder 1964 1975 Män Kvinnor Båda Män Kvinnor Båda könen könen 16—19 2106 1612 3718 2426 1800 4226 20—24 2 199 1 820 4 019 3 161 2 423 5 584 25—29 2 171 1 829 4 000 3 764 3 405 7 169 30—34 2 535 2 307 4 842 3 854 3 690 7 544 35—39 3 375 3 158 6 533 4 247 4 259 8 506 40—44 4733 4719 9452 5 541 5975 11516 45—49 5 712 6190 11902 8 928 10138 19 066 50—54 8 434 9 420 17 854 15 947 17 466 33 413 55—59 12 557 13 976 26 533 25 211 24 894 50 105 60—64 19 326 19 450 38 776 51 464 40 774 92 238 65—66 9 864 9 005 18 869 29 776 19 740 49 516

16—66 73 012 73 486 146 498 154 319 134 564 288 883

Tabell 3.9 Ökningen från år 1964 till år 1975 av antalet folkpensionärer med för- tidspension/sjukbidrag i olika åldersgrupper. Procent

Åldersgrupp Män Kvinnor Båda könen 16—19 15 12 14 20—24 44 33 39 25—29 73 86 79 30—34 52 60 56 35—39 26 35 30 40—44 17 27 22 45—49 56 64 60 50—54 89 85 87 55—59 101 78 89 60—64 166 1 10 138 65—66 202 1 19 1 62 16—66 1 11 83 97

gast, nära 25 000, under år 1970. Åren 1971 och 1972 var ökningen ca 24000 årligen, men har sedan minskat. År 1974 ökade förtidspensio- närerna med ca 11 000. Även antalet personer med sjukbitrag har ökat sedan början av 1960-talet. (Tabell 3.7)

3.3.2. De äldsta har ökat mest

Sedan år 1964 har samtliga förtidspensionärer i åldern 16—66 år ökat med 142400 (97 %) fram till år 1975, männen med 81300 (111 %) och kvinnorna med 61 100 (83 %). (Tabell 3.8)

Ökningen var minst, 14 %, i den yngsta åldersklassen (16—19 år) och störst (162 %) bland de äldsta (65—66 år). Antalet nän i denna åldersklass ökade med 202 %, kvinnorna med 119 %. (Tabell 3.9)

Bland förtidspensionärerna i de äldsta åldrarna ökade 65-åringarna mest, 166 % (204 % för männen och 124 % för kvinnorm). Ökningen var lägst, 125 %, bland 61-åringarna (148 % för männer och 103 % för kvinnorna). (Tabell 3.10)

Tabell 3.10 Ökningen från år 1964 till år 1975 av antalet folkpensionärer i åldrarna 60—66 år med förtidspensionlsjukbidrag. Procent

_______———-———-————

Ålder Män Kvinnor Båda könen ________________.____———-— 60 144 109 126 61 148 103 125 62 156 108 132 63 176 108 142 64 196 118 158 65 204 124 166 66 200 114 159

60—66 178 1 13 146

3.3.3. Nära 80 % 50 år och äldre

Av förtidspensionärerna var år 1964 70 % i åldern 50 år och däröver, 8 % yngre än 30 år. År 1975 utgjorde andelen i åldern 50 år och äldre 78 %, medan 6 % var yngre än 30 år.

Motsvarande procenttal inom tilläggspensioneringen var beträffande gruppen 50 år och däröver 87 % år 1964 och 86 % år 1975. Yngre än 30 år var 2 % år 1964 samt 1,2 % år 1975. (Tabell 3.11)

Tabell 3.11 Personer med förtidspension/sjukbidrag i januari 1975, fördelning efter ålder. Procent

Åldersgrupp Inom folkpensioneringen Inom tilläggspensioneringen Män Kvinnor Båda Män Kvinnor Båda könen könen ___—__________ 16—19 2 1 2 0 — 0 20—29 4 4 4 1 2 1 30—39 5 6 6 3 5 4 40—49 10 12 11 8 1 l 9 50—59 27 32 29 27 32 29 60—64 34 30 32 38 34 37 65—66 19 15 17 23 17 20 60—66 53 45 49 61 51 57

___—_____——————

3.3.4. Var femte i åldern 60—66 år förtidspensionär

År 1964 var 102 personer per 1 000 av samtliga i åldern 60—66 år för- tidspensionärer, varav 9 hade tilläggspension. Fram till år 1975 hade motsvarande antal stigit till 211, varav 148 med tilläggspension. Av 1 000 60-åringar hade 74 förtidspension år 1964, varav 7 med tilläggs- pension. År 1975 hade antalet stigit till 149, varav 98 med tilläggspen- sion. Högsta antalet per 1 000 i åldersgruppen hade båda åren 65-åring- arna, 128 år 1964, varav 12 med tilläggspension, samt 273 år 1975, varav 196 med tilläggspension. Diagram 3.7 (Tabell A 3.12)

3.3.5. Allt flera män

Antalet män med förtidspension eller sjukbidrag mer än fördubblades mellan åren 1960 och 1975 (ökning från 70 400 till 154 300 eller med

Diagram 3.7 Antal folkpensionärer med förtidspension/sjukbi- drag i januari resp. år efter ålder per 1 000 av samtliga i resp. ålders- grupp-

119 %). Ökningen för kvinnorna var under samma tid 85 % (från 72 600 till 134 600). Mer än hälften (51 %) av förtidspensionärerna var kvinnor är 1960. Sedan slutet av 1960-talet och hittills under 1970-talet har män- nen dominerat allt mer. De utgjorde 53 % av förtidspensionärerna år 1975. (Tabell 3.12)

3.3.6. Tilläggspension till tre fjärdedelar av männen

År 1964 hade 10 % av de manliga folkpensionärerna tilläggspension. Av kvinnorna var det 2 %. Andelen förtidspensionärer med tilläggspension hade år 1975 för männen ökat till 75 % och för kvinnorna till 44 %. I

0/00 280 Folkpensionärer

260 240 220 200 180 160 140 120 100 80 60 ,.» I 40 ... _ '- —'-.,',' .— '_' _-, ___-___-_- 20 .o—oo-uc_oo-oo—oo-oo_::.:.o'-:::O_':::.:" 1964 1967 1970 1973 1975 År —65_66 åt ___--016—66 är _—30—34 år ... -60—64 år 45—49 år ——————— 25—29 år WS$—59 år ———--—40—44 är -------------- 16—19 år ------—so—54 år mn-mss—ss år __20—24 år

Tabell 3.12 Folkpensionärer med förtidspension/sjukbidrag i januari åren 1960— 1975, fördelning efter kön

År Män Kvinnor Båda —— _— könen Antal % Antal % 1960 70 400 49 72 600 51 143 100 1961 72 200 50 72 900 50 145 000 1962 73 300 50 72 700 50 146 000 1964 73 000 50 73 500 50 146 500 1967 84 500 51 82 600 49 167 100 1970 99 100 53 88 800 47 187 900 1973 140 600 54 119 700 46 260 300 1975 154 300 53 134 600 47 288 900

åldersgruppen 60—66 år bland förtidspensionärerna hade 15 %* av män- nen och 3 % av kvinnorna tilläggspension år 1964. År 1975 var mot- svarande andel för män 86 % och för kvinnor 49 %. (Tabell A 3.13)

Trots den kraftiga ökningen av antalet kvinnliga förtidspensionärer med tilläggspension sedan år 1964, dominerar männen starkt bland till— läggspensionärerna, även om dominansen minskar allt eftersom åren går. År 1964 utgjorde de manliga förtidspensionärerna med tilläggspen- sion i åldern 16—66 år 82 % av samtliga mot 66 % år 1975. Av ål- dersgruppen 60—66 år var 85 % män är 1964 och 70 % år 1975. (Tabell 3.13)

Tabell 3.13 Tilläggspensionärer med förtidspension/sjukbidrag i januari åren 1964—1975, fördelning efter kön

Ålder och år Män Kvinnor Båda —— ___—— könen Antal % Antal %

16—66 år 1964 7 600 82 1 700 18 9 300 1967 28 700 75 9 400 25 38 100 1970 51 300 73 18 900 27 70 200 1973 97 300 70 42 700 30 140 000 1975 115 000 66 58 700 34 173 700

60—66 år 1964 4 400 85 800 15 5 200 1967 16 500 80 4 200 20 20 700 1970 29 100 78 8 400 22 37 500 1973 59 400 74 21 300 26 80 700 1975 69 600 70 29 800 30 99 400

3.3.7. Orsaker till förtidspension och sjukbidrag

Tidigare förekom en redovisning av förtidspensionärerna efter orsak till pensioneringen. De senast tillgängliga redovisningarna avser januari 1961 och januari 1966. Orsaksregistreringen upphörde i slutet av 1960- talet. Fr.o.m. år 1971 registrerar riksförsäkringsverket emellertid fort- löpande diagnosgrupper för nybeviljade förtidspensioner/sjukbidrag. Nå- gon total redovisning av nuvarande förtidspensionärer efter orsak till pensioneringen finns inte.

Diagram 3.8 Förtids- pensionärerna i januari 1966 fördelade efter diagnosgrupp.

Totalredovisning [ januari åren 1961 och 1966

Den mest förekommande invaliditetsorsaken bland de 145 000 förtids— pensionärerna i januari 1961 var mentala rubbningar (psykoser, psy- koneuroser, mentala defekter o.d.), 58900 personer (41 %). Därnäst kom skelettets och rörelseorganens sjukdomar som den mest fram- trädande orsaken, 22700 personer (16 %). Cirkulationsorganens sjuk- domar angavs som orsak i 17 400 fall (12 %). De övriga ca 46 000 för- tidspensionärerna (32 %) var fördelade på 14 skilda diagnosgrupper, bl. a. nervsystemets sjukdomar (14 500 personer; 10 %) samt infektions- sjukdomar och parasitära sjukdomar (10 300 personer; 7 %).

De mest förekommande invaliditetsorsakerna var i stort sett desamma för de 160900 förtidspensionärerna i januari 1966 som motsvarande månad år 1961. (Diagram 3.8)

13 övriga diag— nosgrupper 30,9 %

Mental rubbning 40,3 %

Cirkula— tionsorganens sjukdomar 1 1,5 %

Skelettets och rörelse- organens sjuk— domar

17,3 %

I tabell A 3.14 har drygt 149 000 (93 %) av förtidspensionärerna i januari 1966 fördelats på diagnosgrupp.

Ti11 mentala rubbningar, som angetts som diagnosgrupp för 64 800 förtidspensionärer i januari 1966, räknas som nyss nämnts bl. a. psyko- ser (26 100), psykoneuroser (8 600) och mentala defekter (27 900). Dia- gnosgruppen mentala rubbningar omfattar något fler män (33000, 51 %) än kvinnor (31800, 49 %). Fördelningen på åldersgrupper av förtidspensionärer med mentala rubbningar som diagnosgrupp framgår av diagram 3.9 (Tabell A 3.15)

45 Antal: 1000-tal , .Samtliga ; 40 [] Antal med mentala rubbningar ;; 5 35 F: & ;» 30 . I: !; & .w ?. ll .3 | 25 g »; . _”! _— En 20 ?; %; '»: »5 r ,»3 .= 'i 1 1. .:. ;» ?; r= ? . ; L. ; '» & '. ;: =”. t.- 10 * i t'? 't, ; :a ? >; .; _ .» ö. ;; 53 E =? .. ' »” f" , & 5 3 34 å ; »! w - ,. .». |.» a» . x '. ylar-slätter??? .? t' 7 " . _: it. 2 & , & If., _: ! If ' ? i i 3 2 år" Å1der16— 20— 25— 30— 35— 40— 45— 50— 55— 60— 65— 19 24 29 34 39 44 49 54 59 64 66

Diagram 3.9 Hela an- talet förtidspensionärer samt förtidspensionärer med mentala rubb- ningar som orsak till förtidspension, januari 1966.

Tabell 3.14 Andelen förtidspensionärer i januari 1966 med mentala rubbningar i olika åldersgrupper

Åldersgrupp I % av förtidspensionärerna i åldersgruppen Män Kvinnor Båda könen 16—19 75 76 76 20—29 78 72 75 30—39 73 61 67 40—49 61 50 55 50—59 39 37 38 60—66 23 28 25 Samtliga 41 40 40 60—64 24 29 27 65—66 19 26 22

Andelen förtidspensionärer med mentala rubbningar är, som framgår av tabell 3.14, tre gånger så stor för åldersgrupperna 16—19 och 20—29 år (76 resp. 75 %) som för gruppen 60—66 år (25 %).

Orsaker till nybeviljade förtidspensioner/sjukbidrag

Som tidigare nämnts registrerar riksförsäkringsverket fr.o.m. år 1971 fortlöpande diagnosgrupper för nybeviljade förtidspensioner/sjukbidrag. PU har fått ta del av uppgifterna för åren 1971—1974.

Den mest förekommande diagnosgruppen är för samtliga år, både för män och kvinnor, skelettets och rörelseorganens sjukdomar. numera benämnda sjukdomar i muskuloskeletala systemet och bindväven. Där- efter kommer för männen Cirkulationsorganens sjukdomar och för kvin- norna mentala rubbningar (tabell A 3.16).

År 1972 tillkom en ny grupp, de 5. k. A-fallen, dvs. förtidspension på grund av arbetsmarknadsskäl. År 1972 beviljades nära 2 100 (4 %) och år 1974 2500 (5,5 %) samt under perioden 1972—1974 totalt 7 323 personer förtidspension på grund av arbetsmarknadsskäl, vilket motsva- rade ca 5 % av sammanlagda antalet nybeviljade förtidspensionärer.

Fördelningen efter ålder och kön framgår av tabell 3.15. (Se även tabell A 3.1 7)

Tabell 3.15 Beviljade förtidspensioner av arbetsmarknadsskäl under åren 1972— 1974; efter ålder och kön

Ålder Män Kvinnor Båda I % av nybeviljade könen i resp. åldersgrupp 55—59 28 49 77 0,3 60—64 2 691 1 748 4 439 7,7 65—66 2 007 800 2 807 13,6 Totalt 4 726 2 597 7 323 4,9

Hela antalet under åren 1971—1974 nybeviljade förtidspensioner/ sjukbidrag har i tabell A 3.18 fördelats efter ålder och diagnosgrupp. När det gäller de yngsta åldersgrupperna dominerar diagnosgruppen

mentala rubbningar medan diagnosgruppen sjukdomar i muskuloskele- tala systemet och bindväven samt cirkulationsorganens sjukdomar är mer framträdande i de äldre åldersgrupperna. (Diagram 3.10) 3.3.8 F örtidspensionärerna i kommunerna

Uppgifter beträffande antalet förtidspensionärer finns tillgängliga kom- munvis för juni månad varje år. För att tidsmässigt komma tiden för PU:s kommunenkät, april 1975, så nära som möjligt har antalsuppgif— tema för juni 1975 använts av PU. Antalet förtidspensionärer har satts i relation till samtliga invånare i åldern 18—66 år trots att förtidspensio- närerna omfattar åldrarna 16—66 år. Uppgifter om antalet invånare i åldrarna 16 och 17 år finns inte tillgängliga på kommunnivå.

Av samtliga invånare i åldern ]8—66 år i hela riket var 5 % förtids- pensionärer år 1975. Genomsnittet för länen varierade mellan lägst 4 (Malmöhus och Skaraborgs län) och högst 9 % (Jämtlands län). För kommunerna varierade procenttalet mellan lägst 2 i 9 kommuner och högst 12 i 7 kommuner. 1 78 kommuner var procenttalet 5, dvs. det- samma som riksgenomsnittet, för 67 kommuner 2—4 och för 133 kom- muner 6—12. Det är främst i de nordligaste länen kommunerna med de högre talen är belägna, medan kommunerna med de lägre talen finns i Syd— och Mellansverige. (Tabell A 3.19)

De nio resp. sju kommunerna med två resp. tolv förtidspensionärer per 100 i åldern 18—66 år är följande.

2 förtidspensionärer 12 förtidspensionärer Kommun Län Kommun Län Ekerö AB Ljusdal X Järfälla " Berg Z Tyresö " Bräcke " Gnosjö F Ragunda " Bara M Sorsele AC Burlöv " Överkalix BD Lomma " Övertorneå " Staffanstorp ”

Vellinge "

3.4. Personer med delpension

Delpensionsförsäkringen trädde i kraft den 1 juli 1976. Delpensionen ger möjlighet för anställda att stegvis reducera arbetsinsatsen mellan 60 och 65 års ålder. Behovet av nedtrappning av förvärvsarbetet är skiftande och därför har reglerna för delpensionen utformats så att in- dividuella behov kan tillgodoses. I juli 1976 utbetalades delpension till 3 054 delpensionärer. I januari 1977 var antalet 18 058, i juli 25 574 och i oktober 29 558. Det utbetalade beloppet (brutto) utgjorde 3,7 milj. kr. i juli 1976, 23 milj. kr. i januari 1977 och 41 milj. kr. i oktober. Det genomsnittliga delpensionsbeloppet var 1206 kr. i juni 1976 och 1388 kr. i oktober 1977. Under budgetåret 1976/77 utbetalades sam- manlagt 243 milj. kr. i delpension.

Diagram 3.10 Antal nybeviljade förtids- pensioner/sjukbidrag under år 1974 med för— delning. e/ter diagnos- grupp i åldrarna l6— 19 år och 60—66 år

16-19 år

Sjukdomar | mus— kuloskeletala systemet och bindväven

60—66 år

15 övriga diag— nosgrupper "

23,0 %

Mentala rubbningar

73.5 %

Mentala rubbning— ar

8,0 %

14 övriga diagnos, grupper

31,5%

Sjukdomar i muskulo— skeletala systemet och bindvaven

33.6 %

Cirkulationsorganens Sjukdomar

26,9 %

1 Inklusive cirkulationsorganens sjukdomar, 0,3 %

4. Ekonomisk självständighet och trygghet; arbete, ekonomi

4.1. Förvärvsarbete

Uppgifter som belyser utvecklingen beträffande olika åldersgruppers för- värvsarbete finns främst i folkräkningarna, den senaste — 1975 års —- ännu inte publicerad i dessa delar, samt i de regelbundet återkommande arbetskraftsundersökningarna (AKU). Även i andra sammanhang kan man få vissa mått på förvärvsintensiteten, t. ex. i inkomststatistiken, där bl. a. inkomst av förvärvsarbete redovisas, i pensions- och sjukförsäk- ringen. De löpande undersökningar om levnadsförhållandena (ULF), som statistiska centralbyrån genomför sedan hösten 1974, omfattar bl. a. sysselsättningenl. Som tidigare nämnts avser undersökningen befolk- ningen t. o. m. 74 år.

Det är svårt att ställa samman befintligt statistiskt material från olika källor till tidsserier. Definitioner av begrepp, avgränsningar av popula— tioner etc. är olika eller ändras. Vid jämförelser över långa tidsperioder med hjälp av exempelvis data från olika folkräkningar, AKU eller in- komst- och förmögenhetsstatistiken bör stor försiktighet iakttas vid tolk— ningen av förändringar. Tyngdpunkten får läggas i den visade trenden.

4.1.1. F olkräkningarna

I folkräkningarna redovisas den förvärvsarbetande befolkningen efter kön, ålder, yrke, yrkesställning, näringsgren samt anställningens art (statlig, kommunal eller annan tjänst).

Successiv minskning av andelen förvärvsarbetande bland äldre sedan år 1930

Andelen förvärvsarbetande män i de äldre åldrarna har successivt mins- kat sedan år 1930 enligt folkräkningarna. Begreppet förvärvsarbetande har dock givits en något olika definition i skilda folkräkningar. Andelen förvärvsarbetande i åldern 60—69 år uppgick år 1930 till 77 %, år 1970 till 56 %. I åldern 70 år och däröver minskade andelen förvärvsarbe- tande under perioden från 38 till 3 %.

1 Sysselsättning och arbetstider 1975. Rap- port ingående i serien Levnadsförhållanden. Stockholm 1977.

Utvecklingen har i viss mån varit en annan för kvinnorna. Andelen förvärvsarbetande i åldern 60—69 år var i stort sett densamma åren 1930 och 1970 (17,5 resp. 17,4 %). I åldersgruppen 70 år och däröver var andelen förvärvsarbetande 9 % år 1930 och 2 % år 1970.

Utvecklingen vad gäller förvärvsarbetande bland de högre ålders- grupperna belyses närmare i tabell 4.1 .

Tabell 4.1 Andelen förvärvsarbetande i åldersgrupperna 60—69 år samt 70 år och däröver. Procent

År 60—69 år 70—w år Män Kvinnor Män Kvinnor

1930 77,0 17,5 38,4 9,2 1940 71,3 14,9 31,5 7,9 1950 68,5 15,5 23,7 5,4 1960 68,3 15,7 13,2 1,7 1965 66,0 17,5 10,7 1,6 1970 56,4 17,4 2,7 2.2

Källa: Levnadsförhållanden Årsbok 1975 SCB.

Kraftig minskning under 1960—talet

Av speciellt intresse är förvärvsintensiteten i åldersgrupperna 65—69 år och 70—74 år. Andelen förvärvsarbetande i dessa åldersgrupper fram- går av tabell 4.2.

Andelen förvärvsarbetande män i åldern 60—64 år minskade medan andelen förvärvsarbetande kvinnor ökade något. I åldersgruppen 65—69 år minskade andelen förvärvsarbetande män rätt kraftigt. För kvinnorna minskade andelen mellan åren 1965 och 1970. I de två högsta ålders- klasserna kan en successiv minskning av andelen förvärvsarbetande konstateras för både män och kvinnor.

Tabell 4.2 Andelen förvärvsarbetande i de äldsta åldersgrupperna åren 1960, 1965 och 1970. Procent

Ålder Män Kvinnor Båda könen

1960 1965 1970 1960 1965 1970 1960 1965 1970

60—64 82,5 82,4 75,7 21,1 24,7 25,7 50,7 52,6 53,1 65—69 50,6 45,7 32,3 9,6 9,7 7,7 28,8 26,6 21,0 70—74 20,3 16,8 7,9 2,8 2,8 1,6 10,8 9,2 5,3 75—w 7,3 5,7 2 5 1 0 0 8 0 4 3 8 2,9 1,6

Källa: Folkräkningarna SCB.

Antalet arbetstimmar minskar med åldern

Enligt 1970 års folkräkning arbetade hälften av de förvärvsarbetande i åldern 60 år 35 timmar eller mera per vecka. För 65-åringarna var an- delen 30 %, för 67-åringarna 12, för 68-åringarna 7 och för 75-åringarna 2 %.

Andelen förvärvsarbetande bland männen i åldern 65 år och däröver var större för gifta än för ogifta. För kvinnorna i samma åldersgrupp var däremot andelen förvärvsarbetande större för ogifta än för gifta.

Allt flera i servicenäringar Av de förvärvsarbetande männen i åldern 65 år och däröver var 40 % år 1960 sysselsatta inom jordbruk m.m. mot 27 % år 1970. Andelen sysselsatta i servicenäringar ökade från 22 % år 1960 till 35 % år 1970. Andelen arbetande inom industrinäringar var i stort sett oförändrad (38 resp. 40 %).

Andelen kvinnor i åldern 65 år och däröver sysselsatta inom jordbruk m.m. var 12 % år 1960 och 16 % år 1970. Största andelen, 68 %, ar- betade båda åren inom servicenäringar. Andelen sysselsatta inom indu- strinäringar minskade mellan de två angivna åren från 20 till 16 %.

Största andelen förvärvsarbetande i åldern 65 år och däröver i Stockholms län

Enligt 1970 års folkräkning fanns 221000 icke förvärvsarbetande i ål- dern 60—64 år och 315 000 i åldern 65—69 år.

Andelen förvärvsarbetande i åldern 65 år och däröver varierar avse- värt mellan länen. Den högsta andelen förvärvsarbetande män (20 %) redovisades i 1970 års folkräkning för Stockholms län, den lägsta (8 %) för Norrbottens län. I fråga om kvinnorna var den högsta andelen för- värvsarbetande 6 % (Stockholms län), den lägsta 1,4 % (Norrbottens län).

4.1.2. A rbetskraftsundersökningarna (A K U)

Genom AKU, som omfattar åldrarna 16—74 år, får man aktuell infor- mation om såväl arbetslöshet som sysselsättning uttryckt i både antal personer och antal arbetstimmar. Uppgifter finns fördelade på bl.a. kön och ålder. AKU täcker praktiskt taget he1a arbetsmarknaden, dvs. även grupper som inte kommer med i annan arbetsmarknadsstatistik. Genom AKU kan man också få information om befolkningsgrupper i vuxen ålder som inte är förvärvsarbetande eller arbetssökande, bl. a. äldre arbetskraft, men som kanske kan och vill ta ett arbete.

T.o.m. år 1969 genomfördes AKU en gång i kvartalet. Urvalet be- stod av ca 12 000 personer per kvartal. Fr.o.m. år 1970 utförs under- sökningarna varje månad med ett utökat urval, fr.o.m. år 1976 med ett urval av ca 23 000 intervjupersoner per månad. När det gäller syssel- sättning m. m. är definitionerna i AKU andra än i folkräkningarna.2

Allt mindre del av de äldre i arbetskraften

I AKU anges bl. a. det relativa arbetskraftstalet, dvs. antalet personer i arbetskraften (= sysselsatta och arbetssökande) i procent av befolk- ningen. Uppgifterna anges för olika ålders- och civilståndsgrupper. Av männen i åldern 65—74 år tillhörde 43 % år 1963 arbetskraften. Av ej gifta kvinnor i samma ålder var det 13 %, av de gifta 9 %. År 1975 hade procenttalet för män minskat till 20 och procenttalet för ogifta kvinnor till 7 %, för gifta till 5 %. Motsvarande tal för år 1976 var 15 för män och 7 resp. 5 för kvinnor. Utvecklingen under åren 1963—— 1976 framgår närmare av diagram 4.1.

3 AKU-definitionen återfinns bl. a. i Lev- nadsförhållanden, Års- bok 1975 (utgiven av SCB, Stockholm 1975) samt i De svenska arbetskraftsundersök- ningarna av Olof 105 (serie Promemorior från SCB, 1977: 6).

gifta man

ogifta man

Diagram 4.1 Relativa arbetskraftstal för åldersgruppen 65—74 år (årsmedeltal) enligt arbetskraftsundersök- ningarna, fördelning efter kön och civil— stånd. Procent 1963 1965 1970 1975 År

ogifta kvmnor gifta kvmnor

Regionala skillnader

Det relativa arbetskraftstalet för åldersgruppen 65—74 år är lägst i skogslänen (S, W, X, Y, Z, AC och BD). Det minskade för män från 38 år 1963 till 12 år 1976 och för kvinnor från 10 till 4. Storstadslänen (AB, M och 0) har högre tal, för männen 42 och 14, för kvinnorna 16 och 7 resp. år. Utvecklingen belyses närmare i tabell 4.3.

Tabell 4.3 Relativa arbetskraftstal (årsmedeltal) för åldersgruppen 65—74 år i olika regioner

År Skogslänen Storstadslänen Övriga Syd- och Mellansverige Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor % 1963 38,0 10,3 42,4 15,5 47,1 7,8 1965 32,4 8,7 37,2 13,3 40,7 11,5 1970 25,1 7,6 29,4 11,6 30,7 7,0 1975 14,7 4,6 20,9 6,5 22,0 6,5 1976 12,0 4,2 14,0 6,6 17,3 6,1

Ökad andel arbetslösa bland de äldre

1 AKU anges också det relativa arbetslöshetstalet —— antalet arbetslösa i procent av befolkningen i arbetskraften. Det var år 1963 för ålders— gruppen 65—74 år 1,7 % eller detsamma som genomsnittet för samt- liga åldersgrupper. Under perioden 1963—1976 var det relativa arbets- löshetstalet för gruppen 65—74 år högst år 1971, 3,9 %. Genomsnittet för samtliga var samma år 2,5. Arbetslöshetstalet var genomgående högre för gruppen 16—24 år än för gruppen 65—74 år. Utvecklingen belyses närmare i tabell 4.4.

Tabell 4.4 Arbetslöshet i åldersgruppen 65—74 år. Procent av befolkningen i arbetskraften —— relativa arbetslöshetstalet 1963—1976; årsmedeltal __________________————————-—

År Ålders- Samtliga Ålders- gruppen ålders- gruppen 65—74 är grupper 16—24 år

___—_____—_———————————'

1963 1,7 1,7 2,9 1964 1,7 1,6 3,0 1965 1,6 1,2 2,3 1966 1,8 1,6 2,7 1967 2,1 2,1 3,9 1968 3,0 2,2 3,9 1969 3,2 1,9 3,4 1970 2,8 1,5 2,9 1971 3,9 2,5 5,1 1972 3,1 2,7 5,7 1973 2,9 2,5 5,3 1974 2,9 2,0 4,4 1975 3,4 1,6 3,8 1976 2 0 1 6 3 7

Nedtrappning fram mot pensionsåldern

AKU redovisar relativa arbetskraftstal även för olika åldersår bl.a. för var och en av årsklasserna 60—67. Förändringarna mellan åren 1963 och 1976 framgår av diagram 4.2.

För män kan båda åren konstateras en successiv nedtrappning av förvärvsintensiteten fram mot pensionsåldern. Förvärvsintensiteten lig- ger år 1976 betydligt lägre än är 1963.

I fråga om kvinnorna kan för åldrarna 60 och 61 år konstateras en högre förvärvsintensitet år 1976 än är 1963. För åldrarna däröver är utvecklingen densamma som för männen. Förvärvsintensiteten är be- tydligt lägre år 1976 än år 1963.

Även relativa arbetslöshetstal redovisas för var och en av årsklas- serna 60—67 år. En jämförelse mellan åren 1963 och 1976 visar att det relativa arbetslöshetstalet med undantag för några årsklasser genom- gående ligger högre år 1976 än år 1963 för både män och kvinnor. Detta gäller framför allt åldrarna 64, 65 och 66 år.

Diagram 4.2 Relativa arbetskraftstal (årsme- delta!) för åldersklasser- na 60—74 år samt 16— 74 år åren 1963 och I 976.

90 % År 80 91963 1976 70 KVINNOR

| ! å i . .” u '- # ? i . 2 f i i i; t ? i = I '; MÄN so ; i & i 70 I i = . ; ? i * : ; 60 i ; E ; .; ;; ; " 5 E "I ( 50 _— . : 6 a . u ' ) 1 f : ' * s . | I | . 40 & 3 5 i , ? > * *- ? », 30 i f f 3 '— " l ' i; n' i = i; ( L 20 s ; 3 ' i ', _ _; I. " "_ i . .. ;. . i» i : ' ! I ' : Q 10 > > — ' 1 ,- ? _j _ : ' ' ' f 5 ' * 1 s . ; l . ' 3 -. ' l ,; ? ' Ajde, 60 61 62 63 64 65 66 67 65— 70- 16- är år är år är är år är 69 74 74 år är år

Många äldre står inte till arbetsmarknadens förfogande

Fr.o.m. år 1975 innehåller AKU också uppgifter om personer som ve- lat ha arbete mätveckan och om orsaken till att man inte var resp. ej kunde vara förvärvsarbetande. Vidare redovisas personer som inte ve— lat ha arbete mätveckan. Av såväl männen som kvinnorna i åldern 65— 74 år uppgav ett par procent annan orsak än att de inte ville ha arbete. De vanligaste skälen var att lämpliga arbetstillfällen saknades på orten, att möjligheterna att få arbete bedömdes som små samt hinder på grund av sjukdom m. m.

Tabell 4.5 Befolkningen i åldern 65—74 år efter huvudsaklig verksamhet är 1963, 1975 och 1976; årsmedeltal. Procent

________,_____._———-————-———

Huvudsaklig Män Kvinnor Båda könen verksamhet __"— "——'— ___—'_— 1963 1975 1976 1963 1975 1976 1963 1975 1976

[ arbetskraften 43,3 19,9 15,0 10,9 6,1 5,9 25,9 12,5 10,1 Ej i arbetskraften: Arbete i eget hushall 5,4 21,5 22,0 64,6 72,9 73,9 37,2 49,1 49,9 Studerande — 0,0 0,1 -— 0,0 0,0 — 0,0 0,0 Intagna för anstaltsvård 3,0 2,3 2,9 3,3 2,6 2,2 3,1 2,5 2,5 Andra arbetsoförmögna 12,9 12,3 9,1 8,4 6,9 5,4 10,5 9,4 7,2 Ovriga 35,4 44,0 50,8 12,8 11,5 12,5 23,3 26,5 30,3

Totalt 100 100 100 100 100 100 100 100 100

___________________________———————-

I AKU redovisas även antalet personer, som varit arbetsoförmögna på grund av långvarig sjukdom, anstaltsvård, m.m. För år 1976 redo- visas drygt 10 % av antalet personer ”ej i arbetskraften” i åldern 65—74 år som arbetsoförmögna. I fråga om kvinnorna rör det sig om ca 8 % och i fråga om männen ca 14 %.

Allt större andel arbetar i eget hushåll

Beträffande personer ej i arbetskraften finns uppgifter i AKU om hu- vudsaklig verksamhet, uppdelad på arbete i eget hushåll, studerande, värnpliktstjänstgöring, intagna för anstaltsvård, andra arbetsoförmögna och övriga. Som intagna för anstaltsvård räknas personer som under mätveckan var intagna för vård på sjukhus, sjukhem etc. på grund av långvarig sjukdom. Som sådana räknas också intagna på vårdanstalt inom nykterhetsvården eller kriminalvården.

Befolkningen i åldern 65—74 år procentuellt fördelad (årsmedeltal) efter huvudsaklig verksamhet åren 1963, 1975 och 1976 framgår av tabell 4.5 .

Minskningen av antalet i arbetskraften motsvaras huvudsakligen i ök- ning av gruppen arbete i eget hushåll och gruppen övriga. Den sist- nämnda gruppen inkluderar till stor del pensionärer. Männen uppger ofta pension som enda orsak till att de inte utfört förvärvsarbete och förs då till gruppen ”Övriga”. Kvinnorna däremot redovisas vanligen i gruppen ”Arbete i eget hushåll”, även om de i själva verket också är pensionärer.

4.2 Inkomst m. rn.

4.2.1. Inkomst- och förmögenhetsstatistiken

Den årliga inkomst- och förmögenhetsstatistiken grundas på de all- männa självdeklarationerna. Eftersom grundmaterialet till statistiken utgörs av ett taxeringsmaterial, påverkas den av förändringar i taxe- ringsbestämmelserna. I stort sett visar statistiken över åren således en- dast utvecklingen av den skattepliktiga inkomsten. Något mått på fak-

tisk och disponibel inkomst och utvecklingen av denna är inte statisti- ken. Fr. o. m. inkomståret 1974 är dock läget väsentligt förbättrat i och med att vissa sociala förmåner, såsom sjukpenning, blivit skattepliktiga.

Det kan nämnas, att SCB sedan inkomståret 1973 på stickprovsbasis gör inkomstfördelningsundersökningar, inom vilka bl. a. disponibla in- komster för olika kategorier redovisas.

Inkomststatistiken omfattar samtliga personer som lämnat allmän självdeklaration eller skönstaxerats av taxeringsmyndigheterna. Fr. o. m. inkomståret 1971 ingår dessutom samtliga personer över 15 år som inte lämnat självdeklaration. För dessa finns dock endast uppgifter om vissa basdata såsom kön, ålder och civilstånd. Fr. o. m. inkomståret 1974 finns också möjlighet att i grundmaterialet erhålla uppgifter om pensioner även för icke deklarerande personer. Det innebär en väsentlig förbätt— ring av inkomststatistiken för pensionärer, i synnerhet som deklarations- plikten för dem alltmer begränsats. Uppgiften har använts i den special- bearbetning av inkomststatistiken för pensionärer, som redovisas i det följande.

De senast tillgängliga inkomst- och förmögenhetsuppgifterna avser inkomståret 1975, dvs. taxeringsåret 1976. Uppgifterna finns publicerade i Statistiska Meddelanden serie N (1976: 23 och 24).

Tre fjärdedelar i åldern 67 år och däröver deklarerade inkomst år 7973

År 1961 (taxeringsåret 1962) redovisades nära 600000 personer i åldern 67 år och däröver som inkomsttagare i inkomststatistiken mot nära 450000 år 1951. Antalet hade år 1971 ökat till 892 000 (407 000 män och 485 000 kvinnor), motsvarande ca 87 % av samtliga i åldersgruppen. För år 1973 uppges antalet till 779 000 (381 000 män och 398 000 kvin- nor) eller ca 72 % av samtliga i åldersgruppen”.

En kraftig förskjutning har ägt rum mellan åren 1961 och 1973 till högre inkomstklasser. Utvecklingen belyses närmare i tabell 4.6, som visar den procentuella fördelningen av inkomsttagarna på inkomstklas- ser. Förskjutningen mot högre inkomster torde bero på ändringar i de-

271220. mn år 15:24 htari klarationsplikten, förbättrade pensionsförmåner. bl. a. genom ATP. samt - S ra S [1 S a S .. . .. . stafistigken. p den allmänna pris- och Ioneutvecklingen.

Tabell 4.6 Inkomsttagarna i åldern 67 år och däröver efter inkomst. Procent

M

Inkomstklass kr. Inkomsttagare i åldern 67 år och Samtliga inkomsttagare år däröver år 1961 1966 1971 1973 1961 1966 1971 1973 R_— 1— 4 999 58 30 3 2 29 17 8 6 5 000— 9 999 25 43 59 41 24 21 21 15 10 000—19 999 13 19 24 35 37 31 22 22 20 000—29 999 2 5 8 12 7 21 23 20 30 000—39 999 1 2 3 5 2 6 15 20 40 000—99 999 1 1 3 4 l 4 10 15 100 000— 0 0 0 0 O O 1 1 Summa 100 100 100 100 100 100 100 100

___—___—

Nära tre fjärdedelar av kvinnorna i de lägsta inkomstklasserna Kvinnorna är i allmänhet i en lägre inkomstklass än männen. År 1961 redovisades 71 % av de kvinnliga inkomsttagarna i åldern 67 år och där- över i den lägsta inkomstklassen mot 46 % av de manliga. År 1973 re— dovisades 53 % av kvinnorna i den näst lägsta inkomstklassen mot 30 % av männen. Fördelningen på inkomstklasser efter kön för åren 1961, 1971 och 1973 framgår av tabell 4.7.

Tabell 4.7 Inkomsttagarna i åldern 67 år och däröver efter inkomst och kön.

______________.._-_——————-—

Procent ___—________————— lnkomstklass kr. Män Kvinnor 1961 1971 1973 1961 1971 1973 1— 4 999 46 2 1 71 4 2 5 000— 9 999 30 49 30 20 69 5 10000—19999 18 29 40 7 19 31 20 000—29 999 4 11 15 l 6 9 30 000—39 999 1 5 6 0 2 3 40 000—99 999 1 4 6 0 1 2 100 000— 0 l 1 O 0 0 Summa 100 100 100 100 100 100

________________————————-

Inkomstökningen relativt större för kvinnor än för män Ökningen av medelinkomsten (i löpande priser) mellan åren 1961 och 1971 var för samtliga inkomsttagare 103 % (108 % för män och 124 % för kvinnor). För inkomsttagare i åldern 67 år och däröver var ökning- en 84 % (83 % för män och 96 % för kvinnor).

Ser man till ökningen mellan de båda åren av medianinkomsten var denna högre, nämligen 107 % för samtliga inkomsttagare. Ökningen var betydligt högre för kvinnor (137 %) än för mån (110 %). För personer i åldern 67 år och däröver var ökningen 106 %. Även här var ökningen för kvinnor (135 %) avsevärt högre än för män (83 %).

Utvecklingen av medel- och medianinkomsten (i 1973 års priser) be- lyses närmare i tabell 4.8.

Tabell 4.8 Medel- och medianinkomster (i 1973 års priser) ___________.————————

______________.___——————-——

lnkomst/år Inkomsttagare i åldern Samtliga inkomsttagare

67 år och däröver

Män Kvinnor Båda Män Kvinnor Båda

könen könen

Medelinkomst 1961 14 900 8 900 11 900 24 300 11 500 19 300 1966 16 600 10 600 13 500 29 000 14 300 22 900 1971 17 400 11 200 14 000 32 300 16 500 25 100 1973 18 800 12 500 15 000 32 800 17 600 25 900 Medianinkamst 1961 9 700 6 300 7 600 22 200 8 800 16 500 1966 11 000 7 900 9 100 26 900 11 300 19 800 1971 11 300 9 500 10100 29 700 13 300 21 800 1973 14 800 9 500 11 900 31 000 15 300 23 000

_______________——

Minskad inkomst vid pensioneringen För senare år finns inkomsttagarna i de högre åldrarna uppdelade på åldersgrupperna 65—66, 67—74 samt 75 år och däröver. Fördelningen på olika ålders- och inkomstklasser åren 1971 och 1973 framgår av tabell 4.9. Åldersklassen 65—66 år utmärks av en större spridning av inkomsterna än de två övriga klasserna.

Tabell 4.9 I inkomststatistiken åren 1971 och 1973 redovisade personer i åldern 65 år och däröver fördelade på inkomstklasser m.m. Procent

& Inkomstklass m.m. 1971 1973 65—66 67—74 75— 65—66 67—74 75— R 1— 4 999 15 4 2 12 2 1 5 000— 9 999 22 51 52 16 33 26 10 000—14 999 13 15 11 14 21 14 15 000—19 999 9 8 6 10 9 6 20 000—24 999 8 5 3 8 6 5 25 000—29 999 7 3 2 7 4 2 30 000—34 999 5 2 1 6 3 1 35 000—39 999 3 1 1 4 2 1 40 000—59 999 4 2 1 5 3 1 60 000—99 999 2 1 0 2 1 1 100 000— l 0 0 1 0 0 Icke deklaranter 10 7 19 12 15 39 Inkomst ej registrerad 4 1 2 3 1 2 Summa 100 100 100 100 100 100 R—

Inkomst av tjänst och av kapital vanligare bland äldre

De äldre inkomsttagarna har tjänst som huvudsaklig inkomst i större grad än inkomsttagarna i allmänhet. Detsamma gäller också inkomst av kapital. Inkomst av jordbruksfastighet och rörelse förekommer däremot som huvudsaklig inkomst i mindre grad bland personer i åldern 67 år och däröver än bland inkomsttagarna i allmänhet. Männen i angiven ålder har inkomst av kapital, jordbruksfastighet och rörelse som huvud- saklig inkomst i större utsträckning än kvinnorna. För både män och kvinnor har andelen med kapital som huvudsaklig inkomst minskat mel- lan åren 1971 och 1973 (Tabell 4.10).

Tabell 4.10 Inkomsttagarna efter huvudsaklig inkomst åren 1971 och 1973. Procent & Inkomstslag Inkomsttagare 67 år och däröver Samtliga in- ___ komsttagare 1971 1973 _— 1971 1973 Män Kvin- Båda Män Kvin- Båda nor könen nor könen

Tjänst 93,9 97,3 95,8 94,7 97,4 96,1 93,2 93,5 Kapital 2,4 1,9 2,1 1,6 1,7 1,7 1,3 1,1 Annan fastighet 0,3 0,2 0,2 0,3 0,2 0,2 0,3 0,3 Tillfällig förvärvs-

verksamhet 0,1 0,0 0,1 0,1 0,1 0,1 0,1 0,1 Jordbruksfastighet 2,2 0,3 1,1 2,2 0,4 1,3 2,0 2,0 Rörelse 1,2 0,2 0,7 1,1 0,2 0,7 3,1 3,0

&_ Summa 100 100 100 100 100 100 100 100

Fr.o.m. inkomståret 1974 har 67-årsgränsen slopats i statistiken. År 1975 hade 94 % av männen och 97 % av kvinnorna i åldern 65 år och däröver inkomst av tjänst. I fråga om inkomst av kapital var motsva- rande procenttal 1,4 resp. 1,8 och i fråga om inkomst av rörelse 1,6 resp. 0,3. Skillnaderna är således obetydliga, om man räknar med grup- pen 65 år och däröver eller gruppen 67 år och däröver.

Av närmare 800000 inkomsttagare i åldern 67 år och däröver år 1973 var ca 88 % ej förvärvsarbetande (år 1971 ungefär samma andel). Av de förvärvsarbetande redovisades båda åren ca en tredjedel som rörelseidkare och övriga som anställda.

Ca en tredjedel av pensionärerna har skattepliktig förmögenhet De i statistiken redovisade förmögenhetsuppgifterna avser den skatte- pliktiga förmögenheten, dvs. värdet av den skattskyldiges skatteplik- tiga tillgångar, utöver värdet av hans avdragsgilla skulder. Bl. a. skall fastighet tas upp till sitt taxeringsvärde. Gränsen för skattskyldighet var år 1967 100000 kr. och under åren 1971—1973 150 000 kr. Därefter har gränsen gått vid 200000 kr. Liksom i fråga om inkomststatistiken slopades avgränsningen vid 67 år fr. o. m. inkomståret 1974.

På grund av bl. a. ändringarna i skatteplikten är det svårt att göra jämförelser mellan olika är i fråga om förmögenhetsinnehav bland pen- sionärer och bland befolkningen i övrigt. Antalet som deklarerat skatte— pliktig förmögenhet under åren 1967, 1971 och 1973 framgår av tabell 4.11.

Tabell 4.11 Antal personer, som deklarerat skattepliktig förmögenhet

___—__________——_——————

År Samtliga med Därav personer

skattepliktig i åldern 67 år förmögenhet och däröver ___—_________._————— 1967 219 200 64 200 l97l 189 600 54 400 1973 217 800 63 400 ___—________—————————

Den procentuella fördelningen av 67-åringarna efter förmögenhetens storlek är nästan exakt densamma som för samtliga personer med skat- tepliktig förmögenhet.

Gränsen för skattepliktig förmögenhet höjdes som nyss nämnts till 200 000 kr. inkomståret 1974. Samtidigt slopades 67-årsgränsen i stati- stiken. Fördelningen av personer i åldern 65 år och däröver efter skatte- pliktig förmögenhet inkomståret 1975 framgår av tabell 4.12.

Av samtliga personer med skattepliktig förmögenhet år 1975 var ca 1/3 i åldern 65 år och däröver. De ägde också 1/3 av den samlade skat— tepliktiga förmögenheten (87 miljarder kr.). Medelförmögenheten var, som framgår av tabell 4.13, för grupperna i åldern 65 år och däröver lägre än genomsnittet för samtliga i gruppen.

Tabell 4.12 Personer i åldern 65 år och däröver med skattepliktig förmögenhet år 1975 efter förmögenhets- storlek

&_

Förmögenhet Ensam- Ensam- Samtaxerade Samtliga (1 OOO—tal kr.) stående stående _ fysiska män kvinnor Båda En personer

deklarerat deklarerat

___—&_— 200,0— 249,9 3 666 5 253 13 590 I 837 70 045 250,0— 299,9 2 053 3 125 7 959 I 157 42 328 300,0— 399,9 1 919 3 229 7 927 1 206 43 458 400,0— 499,9 888 1 573 3 574 565 19 935 500,0— 749,9 701 1 519 3 367 398 17 91 1 750,0— 999,9 231 540 1 177 94 5 722 1 000,0—1 999,9 201 457 1 070 84 5 494 2 000,0— 88 176 471 22 2 507 Summa 9 747 15 872 39 135 5 363 207 400

Utan skattepliktig

förmögenhet 134 307 267 807 299 473 21 908 3 800 927

%

Tabell 4.13 Medelförmögenhet år 1975 ___—% Medelförmögenhet (1 000 kr.)

65 år och Samtliga däröver Ensamstående män 397,6 400,0 Ensamstående kvinnor 415.6 429,4 Samtaxerade. Båda har deklarerat 416.8 429,8 Samtaxerade. En har deklarerat 354,0 371,2

4.2.2. Specialbearbetning av inkomststatistiken inkomståret 1974

I samarbete med PU har SCB gjort en specialbearbetning av inkomst- statistiken inkomståret 1974 för att närmare söka belysa pensionärernas inkomstförhållanden. Bearbetningen grundar sig på ett 10 %-igt urval på riksnivå.

Grundmaterialet utgörs av de taxeringsband som SCB erhåller för framställning av inkomst- och förmögenhetsstatistiken. I registret finns fr.o.m. inkomståret 1974 samtliga pensioner enligt avier från taxe- ringsmyndigheterna med, oavsett om pensionären deklarerat eller ej. Förutom uppgift om total pension finns folkpensionen särredovisad.

I registret finns också fr.o.m. samma år de sociala förmåner som då blev skattepliktiga (sjukpenning, förmåner vid arbetslöshet och ar- betsmarknadsutbildning) såväl för personer vilka deklarerat som för sådana som ej deklarerat.

Urvalet är personer födda 5, 15 eller 25 i varje månad samt samtliga vars sammanräknade inkomst överstiger 100 000 kr. De redovisade siff- rorna för urvalsdelen har erhållits genom uppräkning till totalsiffror.

Materialet har bearbetats för följande populationer 1) personer med enbart folkpension som pensionsinkomst 2) personer som har folkpension+annan pension 3) personer med folkpension (alltså 1+2) 4) personer som har pension men ej folkpension 5) personer som har pension över huvud taget (alltså 3 +4).

Som pensionär räknas varje person som under året uppburit pension oavsett hur länge pensionsförmånen utgått under året. Detta innebär att även personer som varit förvärvsarbetande under större delen av året ingår. Vidare medräknas personer som avlidit under året.

Som pension räknas skattepliktig folkpension, tilläggspension och tjänstepension. I folkpension innefattas ålderspension, förtidspension (inkl. sjukbidrag), familjepension (änke- och barnpension) samt tilläggs- förmäner i form av barntillägg, hustrutillägg och pensionstillskott. Kom- munalt bostadstillägg samt invaliditetstillägg och invaliditetsersättning, vilka inte är skattepliktig inkomst, ingår inte.

Åldersgränsen för ålderspension inom folkpensioneringen var 67 år under inkomståret 1974, vilket uppgifterna avser.

Hälften av ålderspensionärerna hade folkpension jämte annan pension Vid årsskiftet 1974/75 var drygt 1 milj. i åldern 67 år och däröver folkpensionärer med ålderspension. Enligt SCB:s undersökning kunde inkomståret 1974 ca 540 000 beräknas ha enbart folkpension och 550000 folkpension jämte annan pension. Vid nyssnämnda tidpunkt beräknades antalet ålderspensionärer med tilläggspension till 420000. Över 100 000 skulle således ha annan pension än ATP som komplement till folkpensionen. Andelen med enbart folkpension stiger helt natur- ligt med ökande ålder. De äldre ålderspensionärerna har inte samma möjligheter som de yngre till kompletterande pensioner. Fördelningen efter förekomsten av andra pensioner än folkpension för olika grupper ålderspensionärer framgår av tabell 4.14.

Tabell 4.14 Ålderspensionärer med folkpension jämte annan pension

___—ff—

Ålders- Antal (1 OOO-tal) med Totalt Därav grupp enbart Enbart Folkpension folkpension, % folkpen- jämte annan sion pension ___—_____________——— 67—69 79 172 251 31 70—74 132 216 348 38 75—79 133 115 248 54 80—84 121 30 151 80 85—89 57 13 70 81 90—94 17 4 21 81 95——w 3 . 4 75

___—___—

Totalt 542 551 1 093 50 ________________————-—

Ett mindre antal personer i åldern 67 år och däröver beräknas ha pension men ej folkpension.

Ett litet antal redovisas utan pension. Det torde här vara fråga om dels uppskjutna pensionsuttag, dels brister i grundmaterialet.

Ålderspensionärerna bildar en relativt homogen grupp. Gruppen i åldern under den allmänna pensionsåldern, 67 är år 1974, består av personer med olika slags pensionsförmåner. Som pension räknas här, förutom förtidspension, änkepension, hustrutillägg och barnpension inom den allmänna försäkringen, också olika privata egenpensioner och familjepensioner. Personer i åldern upp till och med 66 år som enligt inkomststatistiken hade pension över huvud taget i angivna bemärkelse, uppskattas enligt SCB:s undersökning till totalt ca 585 000. Av dessa beräknades 500 000 ha folkpensionsförmån, därav 207 000 (40 %) med enbart folkpensionsförmån. Antalet med enbart annan pension uppskat- tas till 85 000. Gruppen förtidspensionärer kan inte särskiljas ur det redovisade materialet.

Sammanfattningsvis fördelar sig pensionstagarna efter ålder och pen- sion på sätt framgår av tabell 4.15.

Tabell 4.15 Pensionstagare fördelade efter ålder och pension

Ålder Antal (] OOO-tal) med S:a Antal Totalt _ folk- (1 OOO-tal) Enbart Folkpension pensio- med annan folkpension jämte annan närer pension pension —66 207 292 499 85 584 67—w 542 551 1 093 . 1 093 Totalt 749 842 1 591 85 1 677

Större delen av kvinnorna hade enbart folkpension

Nära 60 % av männen, men endast 43 % av kvinnorna i åldern 60—66 år var helt utan pension. Av männen hade 4 %, av kvinnorna ca 30 % enbart folkpension. I åldern 67 år och däröver hade av männen 30 % enbart folkpension och 70 % både folkpension och annan pension. Mot- svarande procenttal var för kvinnorna 65 resp. 35. (Diagram 4.3). I frå— ga om den äldsta åldersgruppen (80 år och däröver) var procenttalen i stort sett desamma för män och kvinnor (ca 80 % enbart folkpension, nära 20 % folkpension och annan pension).

Mer än var femte hade över 20 000 kr. i inkomst

Antalet personer i åldrarna 60 år och däröver med någon form av skat- tepliktig folkpension uppgick till 1359 000. Av dessa var 1092 000 67 år och äldre. Av personer med enbart folkpension hade drygt 3/4 mindre än 10 000 kr. i sammanräknad inkomst. Av personer med folk-

100 90 80 70 60 50 40 30 20

10

60—66 år 67—69 år 80— år 67— är

B utan pension enbart folkpenSion

Diagram 4.3 Förekoms-

& folkpensuon och annan pensuon ten av pension iålders- , gruppen 60 år och där- pensron men 6) folkpensaon över år 1974.

pension jämte annan pension var det ca 13 %. Omkring 23 % av samt- liga folkpensionärer hade inkomster som översteg 20000 kr., av pen- sionärer med folkpension och annan pension ca 40 %. Tabell 4.16, som avser samtliga pensionärer oavsett ålder, visar den procentuella fördel- ningen efter slag av pension och sammanräknad inkomst i inkomst- klasser. En mera detaljerad fördelning lämnas i diagram 4.4.

För samtliga förtids- och ålderspensionärer utgjorde pensionen den huvudsakligaste inkomsten. Totalt uppgick pensionen till 80 % av in- komsten. Andelen var något högre för män (82 %) än för kvinnor (76 %). Även när man ser till olika åldersgrupper utgör pensionen för kvinnor en mindre andel, i yngre åldrar en betydligt mindre andel. I de äldsta åldersgrupperna är pensionens andel av inkomsten dock större för kvinnorna än för männen.

Tabell 4.16 Samtliga pensionärer fördelade på inkomstklasser och olika slag av pension. Procent

____________________—————-—

Inkomstklass Enbart Folkpension Samtliga Pension folkpen- jämte annan med folk- men ej sion pension pension folk-_

penston 1—— 9 999 76,8 12,8 42,9 6,6

10 000—14 999 14,3 30,6 22,9 4,0 15 000—19 999 3.9 16,9 10,8 6,1 20 000—29 999 3,0 21,0 12,6 24,0 30 000—39 999 1,0 9,5 5,5 25,7 40 000— 1,0 9,2 5,3 33,7

Samtliga 100 100 100 100

________________—-——-——

Personer som har folkpension Personer som har pension Personer som har pension men ej folkpension överhuvudtaget

40%

10—1

Diagram 4.4 Pensionä- rerna fördelade på in- komstklasser eller sam- manräknad inkomst år 1974. Procent.

Inkomst klass

Arbetsinkomsten uppgår totalt till ca 20 % av inkomsten (17 % för män, 23 % för kvinnor). Inkomst av annan fastighet och tillfällig för- värvsverksamhet utgör endast ett par procent av totalinkomsten. Exem- pel på inkomstens sammansättning (procent) för olika åldersgrupper redovisas i tabell 4.17.

Männen större inkomst än kvinnorna

Medelinkomsten för en person med enbart folkpension uppgick till 10400 kr. år 1974. För pensionärer med både folkpension och annan pension var medelinkomsten 21 800 kr. Männen hade större medelin- komst än kvinnorna. (Tabell 4.18).

Tabell 4.17 Inkomstens sammansättning för olika åldersgrupper med pension år 1977. Procent

____________________.———_——

Ålder Arbets- Inkomst av Pensioner Samtliga inkomster annan fas- inkomster tighet m.m. ___—___________——— 25—29 46 0 53 100 40—-44 39 0 61 100 50—54 34 1 65 100 65—66 14 1 85 100 67—69 18 1 81 100 80—84 17 2 81 100 Samtliga 19 1 79 100

_____________—_-_—

Tabell 4.18 Pensionärerna fördelade efter kön, ålder och medelinkomst

___—________-——————

Ålder Medelinkomst (1 OOO-tal kr.) Samtliga Enbart Folkpension Enbart Folk- folkpension jämte annan folk— pension pension pension jämte ————— annan Män Kvinnor Män Kvinnor pension ___—___! —17 7,6 6,2 8,4 8,2 7,0 8,3 18—44 12,1 12,2 20,3 24,1 12,2 22,5 45—59 11,7 12,6 26,0 27,2 12,4 26,7 60—66 11,7 8,9 25,2 20,8 9,2 23,1 67—79 11,9 9,7 22,6 17,9 10,1 20.8 80—w 11,7 10,6 27,9 20,5 11,0 23,4 Samtliga 11,7 10,6 23,1 20,1 10,4 21,8 Därav över 67 år 11,8 9,9 22,9 18,3 10,4 21,1

Större spridning bland männen än bland kvinnorna

Drygt var femte person med folkpension jämte annan pension i åldern 60 år och däröver har en total pension som understiger 10 000 kr., 40 % en total pension på mellan 10 000 och 15 000 kr. (Tabell 4.19).

Tabell 4.19 Pensionärer i åldern 60 år och däröver fördelade efter total pension. Procent

___—___—

Total Män Kvinnor Båda pension ——-——— _— könen kr. 60—66 67—79 80— 60—66 67—79 80— är år är är år är

___—___—

1— 9 999 18,2 23,2 7,1 21,0 22,8 7,4 21,2 10 000—14 999 24,8 38,9 19,0 50,9 47,5 40,0 40,3 15 000—19 999 24,7 14,9 14,2 16,2 12,6 22,5 15,8 20 000—29 999 22,2 15,7 41,1 9,4 13,4 25,8 16,3 30 000—39 999 7,2 4,0 9,6 2,1 2,9 3,2 4,0 40 000— 3,0 3,3 9,0 0,6 0,9 1,2 2,4

Samtliga 100 100 100 100 100 100 100

Av kvinnorna hade ca 90 % i åldersgrupperna 60—66 och 67—79 år en total pension som understeg 20 000 kr., i åldersgruppen 80 år och däröver 70 %. Spridningen är större bland männen. Av åldersgruppen 60—66 år är det 68 %, av åldersgruppen 67—79 år 77 % och av ålders- gruppen 80 år och däröver 40 %, som hade en total pension på mindre än 20 000 kr.

Var femte ålderspensionär hade arbetsinkomst

Av personer i åldern 67 år och däröver hade 216 000 (ca 20 %) arbets- inkomst över 1 000 kr. Av dem med enbart folkpension hade endast ca 10 % inkomst av arbete med 1 000 kr. eller mera. Inkomst av ”annan fastighet och tillfällig förvärvsverksamhet” med 1000 kr. eller mera hade 28 000 personer i åldern 67 år och äldre. Den procentuella fördel- ningen i olika åldersgrupper i inkomstklasser efter arbetsinkomstens och kapitalinkomstens storlek framgår av tabell 4.20.

Tabell 4.20 Pensionärer i åldern 67 år och däröver fördelade efter arbetsinkomst och kapitalinkomst. Procent

%—

Folkpension Enbart folkpension 67—79 80— 67—79 80— år år år år ___—___ Arbetsinkomst 0— 999 78,4 86,4 88,5 86,5 1 000— 4 999 10,1 7,5 6,9 7,7 5 000— 9 999 4,4 2,8 2,4 2,6 10 000—19 999 3,8 2,1 1,5 2,0 20 000— 3,3 1,2 0,7 1,1 Kapitalinkomst 0— 999 75,0 76,7 83,1 80,7 1000—4 999 19,0 16,5 13,1 13,8 5 000— 6,0 6,8 3,7 5,5

Omkring 20 miljarder i pensioner

De sammanlagda pensionerna under år 1974 — avser både personer med enbart folkpension, med folkpension jämte annan pension och per- soner med annan pension än folkpension — uppgick till omkring 20 miljarder kr. Beloppet delades ungefär lika mellan män och kvinnor, medan antalet kvinnor var nära 250 000 fler än antalet män. Ca 13 mil- jarder (66 %) gick till personer i åldern 67 år och däröver, som när- mare framgår av tabell 4.2].

Drygt 7 miljarder i arbetsinkomst

Pensionärema de med enbart folkpension, de med folkpension jämte annan pension samt de med enbart annan pension —— hade sammanlagt drygt 7 miljarder i arbetsinkomst. 60 % av denna hade intjänats av män-

Tabell 4.21 De sammanlagda pensionerna i åldersgruppen 67 år och däröver

____________-—————

Ålders- Pensioner (1 000 milj. kr.) till Antal pensionärer grupp (1 OOO-tal) Män Kvinnor Båda % könen Män Kvin- Båda nor könen ____________;_—— 67—69 2 042 1 432 3 474 26 119 133 252 70—74 2 297 2 043 4 340 32 158 190 348 75—79 1 304 1 480 2 784 21 107 141 248 80—84 681 960 1 641 12 60 91 151 85——89 289 440 729 5 27 43 70 90—94 85 128 213 2 8 13 21 95—w 14 25 39 2 1 3 4 Samtliga 6 712 6 508 13 220 100 480 614 1 094 -—60 1 210 1 557 2 767 101 153 254 60—66 2 257 1 939 4196 135 195 330 Totalt 10 179 10 004 20 183 716 962 1 678

___/___—

nen. Personer i åldern 67 år och däröver hade totalt 2,4 miljarder i ar- betsinkomst. Det är huvudsakligen i de yngre åldersgrupperna man har arbetsinkomst (Tabell 4.22). Det bör erinras om att även personer, som blivit pensionärer under året, räknas som pensionärer.

Inkomst av annan fastighet och tillfällig förvärvsverksamhet uppgick till 365 milj. kr. för samtliga pensionärer. Den största andelen (ca 70 %) kom på åldersgruppen 67 år och äldre.

Tabell 4.22 Total arbetsinkomst i åldersgruppen 67 år och däröver

_________——————————

Ålders- Summa arbetsinkomst (milj. kr.) % gruPD Män Kvinnor Båda könen

___—”___— 67—69 780 221 1 001 41 70—74 561 188 749 31 75—79 265 121 386 16 80—84 123 73 196 8 85—89 46 32 78 3 90—94 11 9 20 l 95——w 2 2 4 .

Summa 1 788 646 2 434 100 ___—___!—

4.3. Pensionssystemet

4.3.1. Allmän pension

Vid 1962 års riksdag fattades beslut, som innebar en genomgripande reform av socialförsäkringens tre viktigaste grenar, nämligen sjuk- och moderskaipsförsäkringen, folkpensioneringen och tilläggspensioneringen. Huvudbestämmelserna om dessa tre socialförsäkringsgrenar samman-

fördes i ett lagverk, lagen om allmän försäkring (AFL), som trädde i kraft den 1 januari 1963.

Enligt AFL var den allmänna pensionsåldern för både folkpension och tilläggspension 67 år. Den var emellertid rörlig så tillvida att uttag kunde börja när som helst mellan 63 och 70 års ålder med viss minsk- ning av pensionsbeloppet vid pension före 67 år och med viss ökning vid pension efter 67 år.

För rätt till förtidspension krävdes att arbetsförmågan skulle vara nedsatt med minst hälften — inte som tidigare med 2/3 och att nedsättningen kunde anses varaktig. Kunde nedsättningen inte anses varaktig men antas bli bestående avsevärd tid, minst ett år framåt, hade den försäkrade rätt till sjukbidrag.

Inkomstprövningen inom den allmänna pensioneringen begränsades bortsett från vissa änkepensioner till att gälla de kommunala bo- stadstilläggen och hustrutilläggen, som reglerades i en särskild lag.

Rätten till allmän tjänstepension (ATP) grundades på intjänade pen- sionspoäng, beräknade så att den pensionsgrundande inkomsten (in- komst av förvärvsarbete) dividerades med basbeloppet vid årets ingång. Basbeloppet var 4 000 kr. i 1957 års penningvärde och det skulle där- efter genom anknytning till ett prisindex följa den allmänna prisnivåns utveckling.

Under 1960-talet har folkpensionsförmånerna vid olika tillfällen an- knutits till basbeloppet. lndextilläggen försvann därigenom år 1967. Vad som framför allt kännetecknat folkpensioneringen under det se- naste decenniet är standardförbättringarna, som först kom vartannat år, men blev årliga fr. o. m. år 1964.

1958 års riksdag satte upp ett mål för standardförbättringar av folk- pensionerna tio år framåt. Ett nytt och fastare tioårsprogram beslöts vid 1969 års riksdag. Samtidigt vidtogs den principiellt viktiga för- ändringen att dessa standardförbättringar — kallade pensionstillskott — inte som de tidigare skulle gälla alla som har folkpension utan be- gränsas till dem som inte hunnit tjäna in ATP eller som har en låg ATP. Pensionstillskottet började utgå den 1 juli 1969 med belopp motsvarande 3 % av basbeloppet och det skulle årligen öka så att det var 30 % av basbeloppet år 1978. Enligt beslut av 1974 års riksdag är den årliga höjningen fr.o.m. den 1 juli 1976 emellertid 4% av basbeloppet till dess garantinivån 45 % av basbeloppet uppnås den 1 juli 1981. Pensionstillskottet för en ålderspensionär är under budget- året 1977/78 29 % av basbeloppet.

Förtidspensionärer med ingen eller låg ATP får fr.o.m. den 1 juli 1976 dubbla pensionstillskott utöver folkpensionens grundbelopp. De årliga pensionstillskottshöjningarna för dessa förtidspensionärer blir 8 % till dess garantinivån 90 % av basbeloppet uppnås den 1 juli 1981. Pensionstillskottet för en förtidspensionär är under budgetåret 1977/78 58 % av basbeloppet. Det dubbla pensionstillskottet har särskild bety- delse för den som blivit arbetsoförmögen i unga år och därför inte kunnat tjäna in rätt till ATP.

Möjligheterna att erhålla förtidspension från folkpensioneringen och

ATP vidgades fr.o.m. den 1 juli 1970 för äldre förvärvsarbetande. De nya bestämmelserna tog sikte på dem som inte orkade med sitt arbete eller som friställdes utan att kunna få annat lämpligt arbete. 1972 års riksdag beslöt vissa ytterligare ändringar i fråga om förtidspensione- ringen för äldre förvärvsarbetande. Fr.o.m. den 1 juli 1972 kan den som blivit utförsäkrad från arbetslöshetsförsäkringen eller uppburit kon- tant arbetsmarknadsstöd under längsta möjliga tid erhålla förtidspen- sion i form av folkpension eller ATP, om han är varaktigt arbetslös.

En rad betydelsefulla pensionsreformer har genomförts under se— nare år. Folkpensionens grundbelopp höjdes den 1 januari 1975 från 90 till 95 % av basbeloppet för ensamstående pensionärer och från 140 till 155 % av basbeloppet för makar sammanlagt. Från samma tidpunkt infördes generösare inkomstprövningsregler för hustrutillägg och kom- munalt bostadstillägg. Den 1 juli 1975 omvandlades de särskilda folk- pensionsförmånerna invaliditetsersättning och invaliditetstillägg till en ny förmån, handikappersättning, som ger fler handikappade möjlighet till ersättning för vårdinsatser och merkostnader på grund av handi- kappet.

Den allmänna pensionsåldern sänktes från 67 till 65 år fr.o.m. den 1 juli 1976. Samtidigt med pensionsålderssänkningen infördes ökade och förbättrade möjligheter till rörlig pensionsålder mellan 60 och 70 års ålder. Till den som av medicinska eller arbetsmarknadsmässiga skäl inte kan arbeta fram till 65 års ålder utgår liksom tidigare förtidspen- sion. Efter individuell prövning kan förtidspension utgå mellan 60 och 65 års ålder enligt dessa grunder. Förtidspensionens nivå är densamma som ålderspension vid 65 års ålder.

En annan viktig nyhet i pensionssystemet är den nya delpensions- försäkring som gäller sedan den 1 juli 1976. Delpensionen ger möjlig- het för anställda att stegvis reducera arbetsinsatsen mellan 60 och 65 års ålder. Därigenom kan den som så önskar få en mjuk övergång från arbete till ålderspension. Behovet av nedtrappning av förvärvsarbetet är skiftande och därför har reglerna för delpensionen utformats så att individuella behov kan tillgodoses. Delpensionen reducerar inte ålders- pensionen från folkpensioneringen och ATP vid 65 års ålder. Delpensio- nen räknas som pensionsgrundande inkomst för ATP.

4.3.2. Olika former av särskild tjänstepension

Vid sidan om de allmänna pensionerna finns olika former av tjänste- pension inom avtalsområdet, dvs. pensionssystem om vilka i huvudsak arbetsmarknadens parter träffar överenskommelser. Det gäller bl.a. statlig tjänstepension, kommunal tjänstepension, privat tjänstepensione- ring och särskild tilläggspension inom SAF—LO-området. Bestämmelserna om de statliga tjänstepensionerna finns i statens all- männa tjänstepensionsreglemente, som sedan år 1974 har formen av kollektivavtal. Pensionsrätt föreligger för alla tjänster för vilka allmänt avlöningsavtal tillämpas och vissa andra tjänster. Pensionernas storlek bestäms av antalet tjänsteår och pensionsunderlaget. För hel pension

krävs i regel 30 tjänsteår. Pensionsunderlaget utgörs i princip av den anställdes slutlön. Pension i form av ålderspension är i huvudsak upp- delad i tre olika pensioneringsperioder (60—63, 63—65, 65—66 år). Hel ålderspension utgör i princip 65 % av månadslönedelar upp till 104 % av basbeloppet och 32,5 % av månadslönedelar däröver upp till 167 % av basbeloppet. Om den anställde avgår på grund av sjukdom utgår sjukpension. Förtidspension kan utgå om den anställde har minst 20 tjänsteår och det dessutom återstår högst fem år till pensionsåldern. Förtidspension som börjar utgå före pensionsålderns inträde reduceras på visst sätt. Reduktionen kvarstår även efter den aktuella ålderspensio- neringstidpunkten.

Vidare utgår familjepension. Kompletterande delpension samt egen- och familjelivränta kan också utgå inom den statliga tjänstepensione- ringen. Pensionerna är samordnade med utgående förmåner från den allmänna försäkringen (folkpension och ATP). Sedan 1975 är de stat- liga pensionerna värdesäkrade genom anknytning till basbeloppet. De statliga tjänstepensionerna administreras genom statens personalpen- sionsverk.

De kommunala pensionerna regleras i normalpensionsreglemente för arbetstagare i primär- och sekundärkommuner. Pensioneringen över- ensstämmer i allt väsentligt till sin uppbyggnad med den statliga tjänste- pensioneringen. År 1976 träffades ett femårigt kollektivavtal om nor- malpensionsreglementet. Förmånerna utgörs av ålderspension, garanti- pension, visstidspension och familjepension, kompletterande delpension samt egen- och familjelivränta. Utgående pensioner är värdesäkrade genom anknytning till basbeloppet. Kommunernas pensionsanstalt (KPA) handhar till övervägande del administrationen. Vid slutet av år 1976 var 1490 huvudmän (kommuner, församlingar, landsting och kommu- nalförbund m. fl.) anslutna.

Genom kollektivavtal mellan tjänstemannaförbunden och Svenska arbetsgivareföreningen har tjänstepensioneringen för tjänstemän inom den privata sektorn lösts i en enhetlig pensionsplan, den s.k. ITP-pla- nen. ITP omfattar ålderspension, kompletterande ålderspension, sjuk- pension, familjepension till änka/änkling och barn, särskild änke- resp. änklingspension. I planen ingår även delpension och garanti om viss minipension. Ålderspension och familjepension kan tjänas in från 28 års ålder. För hel pension krävs i princip att den pensionsgrundande anställ- ningstiden till pensionsåldern kan beräknas uppgå till minst 30 år. Pen- sionsåldern är normalt 65 år. Gällande avtal förutsätter successiva för- bättringar av pensionerna under åren 1976—1981. Genom s.k. kom— pletterande ålderspension kan pensionen höjas livsvarigt eller under ett begränsat antal år. Storleken är beroende på löneförloppet. Vidare läm— nar ITP-planen möjligheter till delpension under 1 princip samma förut- sättningar som gäller enligt lagen om delpensionsförsäkring. Utgående ITP- p-ensioner reduceras på visst sätt med utgående belopp från den all- männa försäkringen ITP bekostas av arbetsgivarna och finansieras ge- nom ett premiereservsystem. Ålderspensionerna kan säkras på två sätt, antingen genom försäkring 1 Svenska personalpensionskassan (SPP) samt någon av de 19 s. k. ITP- kassorna eller genom avsättning i bokslut enligt

FPG/PRl-systemet (FPG = Försäkringsbolaget Pensionsgaranti, PRI = Pensionsregistreringsinstitutet), vilket innebär att arbetsgivaren under posten ”Avsatt till pensioner” redovisar den pensionsskuld som åvilar honom. Det skuldförda beloppet kreditförsäkras hos FPG men förvalt- ningen handhas av PRI som i sin tur förvaltas av SPP.

Genom överenskommelser åren 1971—1972 mellan Svenska arbets— givareföreningen (SAF) och Landsorganisationen i Sverige (LO) har den särskilda tilläggspensionen (STP) för arbetstagare inom SAF-LO- området tillkommit. Rätt till STP har den som är född i juni 1911 eller senare, uppnått pensionsåldern 65 år och kan tillgodoräkna sig pensions- grundande tid samt fullgjort viss pensionsbevarande anställningstid. För den som är född 1906—1911 finns särskilda övergångsbestämmelser. STF:s storlek beräknas med utgångspunkt i den anställdes inkomster under de år han fyllt 55—59 år. Hel STP utgör 10 % av pensionslönen och utges om den anställde kan tillgodoräkna sig minst 30 STP-år. Vid kortare anställningstid reduceras pensionen på visst sätt. STP är avsedd att vara en komplettering till ålderspension från den allmänna försäk- ringen och garanterar den anställde en viss livsvarig pensionsnivå. Genom avtalsgruppsjukförsäkringen (AGS) mellan SAF och LO har till- kommit ett komplement till bl. a. förtidspension (sjukbidrag) från den allmänna försäkringen. För att få ersättning från AGS krävs att man blivit arbetsoförmögen på grund av sjukdom, olycksfall eller yrkes- skada till minst 50 %. Ersättningen under förtidspensionstid varierar med hänsyn till den försäkrades sjukpenningsgrundande inkomst och graden av arbetsoförmåga. STP och AGS finansieras av arbetsgivarna och be- räknas med vissa procent på lönesumman. Båda försäkringsformerna administreras av särskilda försäkringsbolag, Arbetsmarknadsförsäkringar, AMF pensionsförsäkringsbolag och AMF siukförsäkringsbolag, som bil- dats av SAF och LO. Inom de här i korthet redovisade tjänstepensions- systemen utgick totalt under år 1975 pensionsförmåner vid sidan av den allmänna försäkringens pensionsförmåner till 480 000 pensions-

Tabell 4.23 Pensionsförmåner och pensionstagare under år 1975 vid sidan av den allmänna försäkringen __________________—————-——— Pensionsanstalt Antal pensionsta- Utbetalt belopp, Genomsnittlig pen- gare i resp. pen- milj. kr. sion per pensions- sionärskategori tagare, kr.

Egen- Familje- Egen- Familje- Egen- Familje- pension pension pension pension pensiona pension

Statens personalpensionsverk 141 000 55 000 1 912 311 13 560 5 655 Kommunernas pensionsanstalt 56 000 19 000 677 91 12 008 4 715

Svenska personalpensionskassan

m. n. 113 000 33 000 9520 1120 8 400 3 364

Arbetsmarknadsförsäkringar 63 000 —— 470 —— 7 460” — ___—___!

Summa 373 000 107 000 4 011 514 10 753 4 083 ” Genomsnittsbeloppen innefattar bl. a. ålderspension före resp. efter 67 års ålder, pensionsåldern inom den allmänna pensioneringen var 67 år. '? Fördelningen av det totala beloppet ] 064 milj. kr. på egen- resp. familjepension har approximerats från tidigare material. 0 Andelen pensionärer som fått pension under endast en del av året är betydande, 25—30 % av totala antalet pensionärer.

tagare om 4 525 milj. kr. 1 tabell 4.23 lämnas uppgifter om beräknade utgående pensionsförmåner och antalet pensionstagare under år 1975, avrundat.

4.3.3. Pensioner inom den allmänna försäkringen och tjänstepen- sioner

Under år 1975 utgick från den allmänna försäkringen olika slag av folkpensionsförmåner till totalt närmare 1,6 milj. pensionstagare. Därav var drygt 1,4 milj. ålders- och förtidspensionärer m. m. (egenpension). Av dessa uppbar nära 42 % också ATP. Vid sidan av och inom den allmänna försäkringens förmånssystem fanns också 373000 pensions- tagare med tjänstepension i form av egenpension och 107000 med familjepensionsförmåner. (Tabell 4.24)

Tabell 4.24 Antalet personer med egenpension inom den allmänna försäkringen och med tjänstepension

__x—

Antal pensionärer med _a

Folkpension ATP Tjänste- pension ___—___— Egenpensionårer Ålderspension 1 061 700 419 900 _ Förtidspension 288 900 173 700 Hustrutillägg 68 000 — Handikappersättning 12 800 — — Summa 1 431 400 593 600 373 000 Eamiljepensionärer Ankepension 105 800 136 400 — Barnpension 44 600 40 000 Summa 150 400 176 400 107 000

——_——_—__

Under år 1975 utgick från den allmänna försäkringens folkpensions— anslag totalt 14 241 milj. kr. i olika slag av folkpensionsförmåner. Härtill skall läggas 1663 milj. kr. i kommunala bostadstillägg, varför det sammanlagda beloppet blir 15 904 milj. kr. i folkpension och kom- munala bostadstillägg.

Under samma år utbetalades i ATP-pensioner 5006 milj. kr. och som tidigare nämnts 4525 milj. kr. i tjänstepensioner. Det totala ut- gående pensionsbeloppet blir därmed 25 435 milj. kr. Relativt sett svarade folkpensionskostnaderna för 62 %, ATP-kostnaderna för nära 20 % och tjänstepensionskostnaderna för nära 18 % av de utgående totala pensionerna under år 1975. (Tabell 4.25)

4.3.4. Kommunalt bostadstillägg

Kommunalt bostadstillägg (kbt) kan enligt lagen om hustrutillägg och bostadstillägg utgå till folkpensionärer med ålderspension, förtidspen-

Tabell 4.25 Kostnader för egen- och familjepensioner under år 1975, milj. kr.

___-__M—

Pensionsförmåner Folk- ATP Tjänste- Summa

pension pension

___—___—

Egenpensioner

Ålderspension 9 945 2 450 —— 12 395 Förtidspension 2 660 1 830 _ 4 490

Ovrigt 616 — 616 Summa 13 221 4 280 —— 17 501 Kommunalt bostadstillägg ] 663 -— — 1 663 Summa egenpensioner 14 884 4 280 4 011 23 175

Familjepensioner

Änkepension 610 —-

Barnpension j 1 020 116 — 1 746 Summa familjepensioner 1 020 726 514 2 260 Summa totalt 15 904 5 006 4 525 25 435 Procent av utgående totalt pensionsbelopp 62,5 19,7 17,8 100

___________——_—————-_——

sion och änkepension, eller kvinna som uppbär hustrutillägg. Kommu- nerna bestämmer själva grunderna för bostadstillägget men är bundna till vissa bestämmelser om inkomstprövning. Sedan år 1963 utgår kbt i samtliga kommuner och finansieras helt av kommunerna.

Syftet med kbt är att stimulera pensionärerna att söka skaffa sig lättskötta och moderna bostäder och ge största möjliga grupp folk- pensionärer täckning av den verkliga bostadskostnaden. Dessutom bör kbt vara så konstruerat att det ger pensionären möjlighet att bo kvar i sin invanda miljö.

Utformningen av grunderna för bostadstillägget varierar, tre alterna- tiv förekommer, vilka i korthet innebär följande:

1. Tillägget utgår med ett generellt belopp oberoende av bostadskost- nad.

2. Bostadstillägget är knutet till den verkliga bostadskostnaden. (Even- tuellt upp till ett visst belopp och/eller maximerat till bostadsstor- lek).

3. En kombination av 1 och 2 dvs. dels ett generellt belopp och dels med ytterligare ett belopp motsvarande hela eller del av bostads— kostnaden som överstiger det generella beloppet. Sedan kommunförbundet år 1968 utfärdade normalgrunder för kon- struktionen av kbt har en kraftig förskjutning ägt rum från alternativ 1 till alternativ 2 och 3. Som exempel härpå kan nämnas att år 1968 tillämpade 70 % av kommunerna alternativ 1 medan endast 4 % (10 kommuner) gjorde det år 1976. I tre av dessa kommuner var kbt-belop- pet maximerat till 1 200 kr./år. Alternativ 2 tillämpades i 79 och alter- nativ 3 i 188 kommuner. I juni 1977 hade 255 kommuner fastställt maximibelopp. I 22 kom- muner var detta ej fallet. Av administrativa skäl hade dock försäkrings- kassan fastställt ett s.k. fiktivt maximibelopp för dessa kommuner. I det följande redovisas dessa kommuner som om maximibelopp hade

fastställts. Två makar hade tillsammans samma maximibelopp som en- samstående i 257 kommuner. I övriga kommuner hade makar ett högre belopp. De kommuner som tillämpade den senare regeln låg i huvud— sak i Stockholms, Göteborgs och Bohus län samt i Norrlandslänen.

Maximibeloppet för ensamstående varierade från 1200 till 16000 kr./år. Beloppet översteg 10 000 kr./år i nio kommuner. Av dessa hade Stockholms, Sundbybergs och Solna kommuner mer än 12000 kr./år. .Tio kommuner hade maximibelopp under 3 000 kr./år. Lägst låg Gull- spångs kommun med 1200 kr./år. I drygt hälften av kommunerna låg maximibeloppet för ogifta under 6000 kr./år. Fördelningen av kom— munerna och befolkningen över 65 år efter maximibeloppet för en- samstående i juni 1977 framgår av följande tablå.

& Maximalt kbt Antal Andel av landets för ogift kommuner befolkning i åldern Kr. per år 1977 65—w år 1977 % ___—___— 1 999 1 0,1

2 000— 3 999 67 11,0 4000— 5999 114 31,6 6 000— 7 999 68 31,8 8 000— 9 999 18 14,2 10 000—11 999 6 2.4 12 000— 3 8,9

Totalt 277 100

1 juni 1977 fick drygt 780000 (46 %) av folkpensionärerna kbt. Hälften av alla ålderspensionärer (641 500) erhöll kbt. De utgjorde mer än 80% av samtliga med kbt. I länen varierade andelen folkpen- sionärer med kbt mellan lägst 42 % (Stockholms län) och högst 53 % (Gävleborgs län). I kommunerna varierade andelen mellan högst 64 % (Överkalix) och lägst 12 % (Danderyd).

Med utgångspunkt i de faktiska kostnaderna under första halvåret 1977 kan de totala kbt-kostnaderna för hela året beräknas till (2X916 milj. kr.) = 1 833 milj. kr. Detta motsvarar i genomsnitt ca 2 350 kr./år och kbt-berättigad pensionär. Det högsta genomsnittet har Stockholms län (3120 kr./år/person) och det lägsta Värmlands län (1650 kr./år/ person).

Den kommun som år 1977 beräknas ha det högsta kbt-beloppet per kbt-berättigad pensionär och år är Botkyrka (3 675 kr.). Lägsta genom— snittsbeloppet (808 kr./år) beräknas utgå i Gullspångs kommun. Av de 17 kommuner som beräknades ha genomsnittligt kbt överstigande 2 800 kr./år låg 14 i Stockholms län, övriga tre kommuner var Helsingborg, Göteborg och Örebro. I Gotland, Blekinge, Skaraborgs och Värmlands län låg genomsnittsbeloppen i samtliga kommuner under 2100 kr./år/ person.

Antalet pensionärer som har blivit berättigade till kbt har under en följd av år ökat. På grund av det ökande antalet ATP-pensionärer och pensionärer med tjänstepension har dock bostadstilläggen relativt sett minskat i betydelse. År 1960 uppbar drygt 61 % av pensionärerna kbt. Detta relativtal minskade successivt under 1960— och 1970-talen och uppgick år 1975 till 48 %.

En jämförelse mellan åren 1975 och 1977 visar, som framgår av föl- jande tablå, att andelen (%) pensionstagare med kbt minskat.

__________________———————————

Pensionsform 1975 1977 ___—_______—_—————— Ålderspension 51,1 49,6 Hustrutillägg 56,4 40,6 Förtidspension 37,7 37,0 Ankepension 32,5 27,4

Samtliga 47,6 46,3

____—__———_———————

1 två län, Uppsala och Älvsborgs, har däremot andelen ålderspensio- närer som erhållit kbt ökat under åren 1975—1977. I fem län har an— delen förtidspensionärer med kbt ökat, i Uppsala, Östergötlands, Kris- tianstads, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län. Ökningarna är dock marginella med undantag av Uppsala län där det var ca 5 % ökning för båda grupperna.

Med ledning av riksförsäkringsverkets statistik över det beräknade antalet kbt-berättigade pensionärer och kbt-kostnader under juni åren 1975 och 1977 har det utbetalda kbt-beloppet beräknats öka mellan de båda åren med minst 310 milj. kr. (20 %). Variationerna mellan länen är stora. Ökningen är störst i Uppsala län med närmare 50 % och lägst ligger Skaraborgs län (9 %). Genomsnittligt kbt-belopp per kbt-berät— tigad pensionär, har ökat med ca 25 % i Uppsala, Blekinge och Kristian— stads län. De två sistnämnda länen hade låga genomsnittsbelopp år 1975. Den minsta ökningen hade Stockholms och Kronobergs län (6 %). I 240 av kommunerna hade det genomsnittliga kbt-beloppet ökat under perioden, i 37 hade det minskat. De län som hade de flesta kommuner med lägre kbt-belopp år 1977 per kbt-berättigad var Skara- borgs län (5 kommuner) samt Malmöhus och Västerbottens län (4 kommuner).

4.3.5. Statskommunalt bostadsbidrag

Den 1 januari 1978 öppnas även möjligheter för folkpensionärer utan barn att få statskommunalt bostadsbidrag när reglerna för detta ger gynnsammare utfall än reglerna för kbt. För dem som har rätt också till kbt kommer det statskommunala bostadsbidraget att utgå som ett ut- fyllnadsbidrag. Enligt beräkningar gjorda inom bostadsdepartementet kommer drygt 100 000 pensionärer att beröras av reformen. Helårskost- naden har beräknats till 110 milj. kr. varav 79 milj. kr. beräknas falla på staten och 31 milj. kr. på kommunerna. Fördelningen av kostna-

derna kommer att ske enligt samma grunder som gäller för statskom— munala bostadsbidrag till barnfamiljer och hushåll utan barn. Det inne- bär att staten kommer att svara för 72 % av kostnaderna och kommu- nen för 28 %.

Ett särskilt kommunalt bostadstillägg till handikappade (KBH) utgår i många kommuner. Sv. kommunförbundet har utarbetat normalgrun- der för KBH. Drygt hälften av kommunerna har infört KBH. Antalet bidragsmottagare var 2 940 enligt en undersökning den 1 januari 1974.

5. Pensionärernas boendeförhållanden

Uppgifter om utvecklingen på bostadsområdet erhålls genom folk- och bostadsräkningarna. Utvecklingen av särskilda stödformer kan belysas med uppgifter om beviljade anslag, bidrag m.m. I olika sammanhang har undersökningar gjorts om pensionärers boendeförhållanden. Bl. a. har med anledning av 1964 års program särskilda bostadsinventeringar gjorts ute i kommunerna.

5.1. Bostadsräkningarna

Genom bostadsräkningarna har man bl. a. tillgång till uppgifter om bo- städernas storlek, kvalitet och utrustning. Socialpolitiska kommittén grundade sin kartläggning av pensionärernas bostadsförhållanden på 1960 års bostadsräkning och specialbearbetningar av denna. Särskilda _ folk- och bostadsräkningar har därefter gjorts åren 1965 och 1970. Bo- stadsstyrelsen har i skrifterna Åldringars boendeförhållanden år 1965 och Åldringars boendeförhållanden år 1970 sammanställt uppgifter från dessa.1 En folk- och bostadsräkning gjordes också är 1975. Resultat från denna, som kan läggas till grund för en mera ingående belysning av de äldres boendeförhållanden. finns inte redovisade ännu. I det följande redovisas dock vissa preliminära uppgifter. Vidare innehåller PU:s in- tervjuundersökning uppgifter för år 1975 om de äldres boende (kapi- tel 8).

Förtidspensionärernas boendeförhållanden kan inte belysas med upp- gifter från folk- och bostadsräkningarna. PU:s intervjuundersökning re- dovisar emellertid uppgifter om deras boendeförhållanden.

5.1.1 95 % av åldersgruppen 65 år och däröver mantalsskrivna i bostadshushåll

Folk- och bostadsräkningarna grundar sig på mantalsskrivningen. En person kan därför redovisas som boende i viss bostad, fastän han i prak- tiken bor på annat håll. Personer som vistas på vårdinstitution skall inte mantalsskrivas där. Person som bor t. ex. i ålderdomshem kan vara man- talsskriven i sin tidigare bostad. Bostadsräkningarna ger således inte en

1 Publicerade i styrel- sens skriftserie Statistik/ Utredningar/Informa- tion (SUI) som nr 1969: 3 och 1973: 32.

helt säker bild av de faktiska boendeförhållandena. Detta rör inte minst de äldre. Enligt både 1965 och 1970 års bostadsräkningar var 95 % i åldern 65 år och däröver det gäller såväl män som kvinnor mantalsskrivna i bostadshushåll och 3 % i kollektivhushåll (t. ex. ålderdomshem). Öv—

"

riga 2 % (bl. a. ”på församlingen skrivna , utan känd hemvist") redo— visas under beteckningen andra privata hushåll. (Tabell 5.1 .)

5.1.2. Omkring 65 % bodde tillsammans med andra

Av antalet personer i åldern 65 år och däröver bodde ca 42 % år 1970 (ca 41 % år 1965) i bostadshushåll med äldre och 23 % (27 % år 1965)

Tabell 5.1 Antalet personer i åldern 65 år och däröver efter kön och hushållstyp (1 OOO-tal) Hushållstyp År 1965 År 1970 Män Kvinnor Båda Män Kvinnor Båda könen könen Bostadshushåll 430 522 952 476 585 1 061 Kollektivhushåll 13 16 29 15 25 40 Andra privata hushåll 9 11 20 10 12 22 Totalt i ålders- gruppen 452 549 1 001 501 622 1 123

i bostadshushåll med även yngre personer. Som nämnts bodde 3 % i kol- lektivhushåll. De flesta äldre hade således i hushållet gemenskap med andra, yngre eller äldre, vilket i sig kan utgöra en Viss trygghet. Omkring 280 000 (28 %) var ensamboende år 1965 mot 340 000 (30 %) år 1970. (Tabell A 5.1; diagram A 5.1.)

Andelen äldre, som bodde i hushåll med hushållsföreståndare som ej fyllt 65 år minskade mellan de båda räkningstillfällena. Andelen ensam- boende äldre ökade, likaså andelen hushåll, där det bodde två eller flera äldre tillsammans. Drygt en fjärdedel av bostadshushållen hade minst en person i åldern 65 år och däröver både år 1965 och år 1970.

5.1.3. Två tredjedelar av de äldre hade eget hushåll

Antalet hushålls—(bostads-)föreståndare i åldern 65 år och däröver var 651 000 år 1965 och 741 000 år 1970. Omkring två tredjedelar av samt— liga i åldersgruppen redovisades vid båda tillfällena som hushållsföre- ståndare. År 1965 bodde i sådana hushåll 1 171 000 personer eller 15 % av totalbefolkningen. Av dessa var 304 000 (26 %) ej fyllda 65 år, bland dem 19 400 barn under 15 år.

Ungefär samma andel av befolkningen (16 %) eller 1 263 000 personer bodde år 1970 i hushåll med föreståndare i åldern 65 år och däröver. Av dessa var 285 900 (23 %) under 65 år, varav 19000 under 17 år. Andelen yngre i äldrehushållen minskade mellan åren 1965 och 1970.

5.1.4. Drygt var tredje i åldern 75—84 år ensamboende

Som tidigare nämnts var år 1965 ca 280000 (28 %) ensamboende, år 1970 ca 340 000 (30 %). Andelen ensamboende i var och en av de äldsta åldersgrupperna framgår av tabell 5.2.

Andelen ensamboende ökade relativt sett mera i de äldre åldersgrup- perna än i de yngre. Ökningen kan bl. 3. vara en följd av samhällets in- satser, när det gäller förbättring av bostäderna och den sociala omvård- naden av de äldre i deras hem genom bl. a. social hemhjälp.

Tabell 5.2 Ensamhoende i de äldsta åldersgrupperna

Åldersgrupp År 1965 År 1970

Totalt i Därav ensam- Totalt i Därav ensam- ålders- boende ålders- boende gruppen gruppen (1 000— Antal % av (1 000— Antal % av tal) (1 000- ålders- tal) (1 000- ålders-

tal) gruppen tal) gruppen 65—69 362 79 22 400 94 23 70—74 279 80 28 312 96 31 75—79 193 66 34 216 79 37 80—84 109 38 35 125 48 39 85—w 58 17 30 70 23 33 Totalt 1 001 280 28 1 123 341 30

5.1.5. Över hälften av de äldre hushållsföreståndarna hade flera medlemmar i hushållet

Av samtliga hushållsföreståndare i åldern 65 år och däröver bodde 54 % år 1970 (57 % år 1965) tillsammans med någon annan över huvud taget, ca 23 % tillsammans med enbart personer ej fyllda 65 år, 31 % tillsam- sammans med en eller flera äldre. Sammansättningen av hushåll med hushållsföreståndare i de äldsta åldersgrupperna belyses i tabell 5.3 och tabell A 5.2.

Även om förändringarna inte är så markanta, kan man som redan

Tabell 5.3 Sammansättningen av hushåll med hushållsföreståndare i de äldsta åldersgrupperna (1 OOO-tal)

Hushålls- År 1965 År 1970 före- stånda- Totala Därav Totala Därav rens antalet antalet ålder hus— Ensam- Bor tillsammans med hus- Ensam- Bor tillsammans med hålls- boende hålls- boende före— Enbart En an— 2 el. 11. före- Enbart En an— 2 el. tl. stån- yngre nan äldre stån- yngre nan äldre dare per- äldre dare per- äldre soner soner 65—69 232 79 97 55 1 258 94 102 61 1 70—74 188 80 39 67 2 214 96 38 78 2 75—79 132 66 19 46 1 150 79 16 53 1 80—84 69 38 10 21 1 82 48 9 24 ] 85—w 30 17 6 7 . 37 23 5 9 . Totalt 651 280 171 196 5 741 341 170 225 5

"3 Kvalitetsgrupp

1 : va+av+wc+cv+ +bad+sp+kyl 2 = va+av+wc+cv+ +bad 3 = va+av+wc+cv 4 = va+av+wc 5 = va+av+cv 6 = va+ av 7 = saknar va och/eller av

framhållits se en tendens till viss minskning av samboendet med yngre och en ökning av hushållen, där flera äldre bor tillsammans.

5.1.6 Bostadskvalitet — standard

Bostäderna indelas i bostadsräkningarna i sju kvalitetsgrupper. Defini- tionerna varierar något mellan de olika bostadsräkningarna. Det gäller kvalitetsgrupperna 1 och 2, de modernaste bostäderna. Kvalitetsgrup- perna 3—7 har behållits oförändrade. Kvalitetsgrupperna avser före- komsten av vissa utrustningsdetaljer (va = vatten, av = avlopp, wc, år 1970 eget, cv = centralvärme, bad = bad- eller duschrum, år 1970 eget, sp = el- eller gasspis med ugn, kyl = kylskåp).2

Nära 70 % av personer i åldern 65 år och däröver bodde i högsta kvalitetsgrupperna år I 970 mot ca hälften är 1965

År 1965 bodde nära hälften av befolkningen i åldern 65 år och däröver i bostäder hänförda till kvalitetsgrupperna 1 och 2. År 1970 var andelen 66 %. (Tabell 5.4.) Antalet i kvalitetsgrupp 7 var 103 000 år 1965 (11 %) och 56 900 år 1970 (5 %), en minskning med nära hälften (Diagram 5.1).

Tabell 5.4 Boende i hushåll med minst en person i åldern 65 år och däröver efter bostadens kvalitetsgrupp år 1970

Kvalitetsgrupp Boende totalt Därav 65 år och äldre Antal % Antal % (] OOO-tal) (1 OOO-tal) 1 260 17 186 18 2 776 51 515 48 3 204 13 163 15 4 51 3 35 3 5 81 5 57 5 6 66 4 44 4 7 77 5 57 5 Uppgift saknas 1] l 7 1 Totalt 1 527 100 1 065 100

Av antalet personer i åldern 65 år och däröver saknade ännu år 1970 363 000 eller inte fullt en tredjedel bad eller dusch i bostaden. Ca 14 % (158000) var utan wc och 12 % (136000) utan centralvärme. Av de ensamboende (340 000) hade 140 000 (41 %) inte bad eller dusch och 57 000 (17 %) saknade wc. 46 000 (13 %) var utan centralvärme.

En väsentlig förbättring av bostadsstandarden även för de äldre kan konstateras för femårsperioden. Relativt sett var förbättringen större än för totalbefolkningen. Trots förbättringen var år 1970 fortfarande något över 5 % (50 år 60 000) mantalsskrivna i bostäder som saknade inte bara centralvärme, bad och wc utan även vatten och/eller avlopp. Motsva- rande procenttal var för totalbefolkningen 2 % och något över 1 % för befolkningen under 65 år.

Väsentligt förbättrad standard för hushåll med hushållsföreståndare 65 år och däröver

Andelen hushållsföreståndare ökade i åldersgruppen 65 år och däröver

Antal i

1100

1 000

900

800

700

600

500

400

300

200

Kvali- 14 3 4 5 7 3 tets— grupp År 1965 År 1970

från 63 till 66 % mellan åren 1960 och 1970. En ökad andel hade alltså egna bostäder och de hade fått en väsentligt bättre bostadsstandard. (Tabell 5.5)

Förbättrad bostadsstandard främst i tätort

Bostadsstandarden för alla hushållstyper är bättre i tätort än i glesbygd. Av hushållsföreståndarna i åldern 65 år och däröver ökade andelen med bostäder i kvalitetsgrupperna 1 och 2 från 42 till 72 % i tätort mellan åren 1960 och 1970. För glesbygden var motsvarande procenttal 12 resp. 40. Andelen med bostad i kvalitetsgrupp 7 var för tätort 7 % år 1960 och 1 % år 1970. I glesbygden var andelen 40 % år 1960 och 19 % år 1970. Andelen hushållsföreståndare med bostäder i olika kva- litetsgrupper var i glesbygden frånsett kvalitetsgrupp 7 _ relativt konstant åren 1960 och 1965. Förbättringarna har främst ägt rum mel—

Diagram 5.1 Totala an- talet boende i bostads- hushåll med minst en person i åldern 65—w är fördelat på bostäder i olika kvalitetsgrup- per åren 1965 och 1970.

Tabell 5.5 Hushåll med hushållsföreståndare i åldern 65 år och däröver efter bostadens kvalitetsgrupp

%.

Kvalitetsgrupp 1960 1965 1970 Antal % Antal % Antal % &_— 1—2 192 200 34 312 200 48 478 300 64 3 97000 17 111000 17 122600 17 4—6 171 200 30 147 300 23 94 300 13 7 98 900 17 71 800 11 41 200 6 Uppgift saknas 9 500 2 8 800 1 4 600 1 Totalt 568 800 100 651 100 100 741 000 100 Antalet personer i åldern 65—w 897 200 1 001 400 1 123 300 Andel hushålls- föreståndare % 63 65 66

___—__

lan åren 1965 och 1970. Här kan bl. a. den år 1964 reformerade bo- stadsförbättringslåneverksamheten ha haft betydelse. Utvecklingen be- lyses närmare i diagram A 5.2.

De äldsta bodde sämst

Det finns även uppgifter om bostadens kvalitet för hushåll med hushålls- föreståndare i de äldsta åldersklasserna. De visar att de äldsta bodde sämst. Detta gällde framför allt glesbygd. Som framgått tidigare bodde sannolikt en del av de äldre inte i bostäder där de var mantalsskrivna utan i institution av något slag. Av hushållsföreståndare i åldern 85 år och däröver var 60 % år 1960 i glesbygd mantalsskrivna i bostäder utan vatten och/eller avlopp (kval. grp 7) mot 8 % i tätort. Enligt 1965 års bostadsräkning var procenttalet 47 resp. 6 och enligt 1970 års bostads- räkning 32 resp. 3. Av hushållsföreståndare i åldern 65—69 år hade år 1960 i glesbygd 35 % bostad i kvalitetsgrupp 7 och i tätort 6 %. Ande- len hade år 1970 minskat till 16 resp. 1 %. Uppgifter för hushåll med hushållsföreståndare i de olika åldersgrupperna redovisas i tabell A 5.3.

Bostäder utan vatten och/eller avlopp

År 1960 fanns nära 100 000 hushåll med hushållsföreståndare i åldern 65 år och däröver med bostad i kvalitetsgrupp 7. Antalet hade år 1965 sjunkit till 72 000 och var år 1970 nere i 41 000. Samtliga hushåll med bostäder i kvalitetsgruppen var 160 000 år 1965 och 82 800 år 1970. År 1965 hade således 45 % av hushållen i lägsta kvalitetsgruppen hushålls- föreståndare i åldern 65 år och däröver samt 50 % år 1970.

Totala antalet boende i bostäder i kvalitetsgrupp 7 var 343 000 år 1965 och 154 000 år 1970. Av dessa var 103 000 resp. 57 000 (30 resp. 37 %) i åldern 65 år och däröver.

Bostäderna i kvalitetsgrupp 7 fördelade efter hushållsföreståndarens ålder i de äldsta åldersgrupperna framgår av tabell 5.6.

Tabell 5.6 Bostäder i kvalitetsgrupp 7 efter hushållsföreståndarens ålder

___—___—._—————

Ålders- Hela riket I glesbygd grupp ——————

1965 1970 1965 1970 ___—__________— 65—69 22 100 11 700 17 300 9 600 70—74 19 400 11 000 15 400 9 100 75—79 15 600 8 800 12 400 7 400 80—84 9 500 6 000 7 400 5 000 85—w 5 200 3 700 4 100 3 000

Totalt 71 800 41 200 56 600 34 100

_______________———-—————

År 1965 fanns 56 600 eller ca 79 % av bostäderna i kvalitetsgrupp 7 i glesbygd. År 1970 hade antalet i glesbygd minskat till 34 000. En större andel, 83 %, kom emellertid på glesbygden.

Ensam i dålig bostad i glesbygd Största delen av åldersgruppen 85 år och däröver, mantalsskriven i bo- stad i kvalitetsgrupp 7, redovisades som ensamboende. År 1970 var det 65 %. Av hushållsföreståndarna i åldersgruppen 65—69 år var det ca 50 %. (Tabell 5.7)

Av samtliga ensamboende fyllda 65 år med bostad i kvalitetsgrupp 7 bodde 76 % år 1965 i glesbygd och 81 % år 1970. Andelen ensambo- ende ökade något mellan de båda åren bland de två äldsta åldersgrup-

perna. Ensamboende i åldern 65 år och däröver — 34 300 år 1965, 22 600 år 1970 — i kvalitetsgrupp 7 utgjorde något mer än hälften av det totala antalet ensamboende i landet i denna kvalitetsgrupp.

Ensamboende i enfamiljshus är när det gäller eventuellt behov av hjälp av särskilt intresse. Av de ensamboende i åldersgruppen 65 år och däröver år 1965 bodde 28 500 (83 %) i enfamiljshus, 23 500 av dem dessutom i glesbygd. (Tabell 5.8)

Tabell 5.7 Ensamboende hushållsföreståndare i åldrarna 65 år och däröver med bostad i kvalitetsgrupp 7

_____________________————-———————

Åldersgrupp Hela riket I glesbygd

1965 1970 1965 1970

Antal I % Antal I % Antal I % Antal I %

samtla samtla samtla samtla ____________________—-———— 65—69 9 200 41 5 900 50 6 900 40 4 700 49 70—74 8 900 46 5 800 52 6 700 44 4 700 52 75—79 7 900 51 4 900 56 6 200 50 4 000 54 80—84 5 200 55 3 700 61 4 000 54 3 000 60 85—w 3 100 59 2 400 65 2 400 59 1 900 64 Totalt 34 300 48 22 600 55 26 200 46 18 300 54

___________—_——-——-——

" I % av samtliga hushållsföreståndare i resp. åldersgrupp.

Tabell 5.8 Ensamboende i enfamiljshus kvalitetsgrupp 7 i de äldsta ålders— grupperna

___R—

Ålders- Hela riket [ glesbygd

grupp & 1965 1970 1965 1970 &

65—69 7 400 5 000 6 200 4 300 70—74 7 300 5 000 6 000 4 300 75—79 6 700 4 300 5 600 3 700 80—84 4 400 3 300 3 600 2 800 85—w 2 700 2 100 2 100 | 800 &

Totalt 28 500 19 700 23 500 16 800

&_

Av ensamboende äldre i enfamiljshus (kvalgrp 7) bodde 82 % i gles- bygd år 1965. 85 % år 1970.

De äldre i storstadslän bodde bäst

Andelen personer i åldern 65 år och däröver, redovisade som hushålls- föreståndare år 1970, var störst i Storstadslänen (Stockholms län 71 %, Malmöhus län 69 %, Göteborgs och Bohus län 68 %). Den lägsta an- delen registrerades i Gotlands län (56 %), Västerbottens län (60 %) och Norrbottens län (61 %). (Tabell A 5.4 a och b.)

Den högsta andelen bostäder i kvalitetsgrupperna 1—3 fanns i Stock- holms län (92 %) samt i Norrbottens (89 %) och Västmanlands län (88 %). Genomsnittet för riket var 81 %. Den största andelen bostäder i kvalitetsgrupp 7 redovisades i Gotlands län (18%), Blekinge län (12 %), Kalmar (12 %) och Kronobergs län (11 %). Den lägsta andelen i denna kvalitetsgrupp hade Stockholms län (1,5 %), Malmöhus län (3 %), Södermanlands län (3 %) och Västmanlands län (4 %). Ge- nomsnittet för riket var 6 %.

För de tre storstäderna var andelen hushållsföreståndare i åldern 65 år och däröver högre än genomsnittet för samtliga län i sin helhet. För Stockholm var andelen 74 %, för Malmö 72 % och för Göteborg 70 %. För de tre länen exkl. storstäderna var andelen 65, 67 resp. 64 %. Andelen av de äldre hushållsföreståndarna med bostäder i kvalitets— grupp 1—3 var 94 % för Stockholm, 91 % för Malmö och 86 % för Göteborg medan andelen för de tre länen exkl. storstäderna var 86, 79 resp. 70.

De till antalet flesta bostäderna i kvalitetsgrupp 7 med hushållsföre- ståndare i åldern 65 år och däröver (totalt 41 200 i riket) fanns år 1970 i Älvsborgs län (3 500), Kalmar län (2 900) samt i Göteborgs och Bo- hus län (2 600). Det lägsta antalet redovisades i Södermanlands (700), Västmanlands (700) och Västerbottens län (800). Andelen (%) bostads- hushåll med minst en person i åldern 65—w år som bodde i omoderna lägenheter (kvalitetsgrupp 4—7) i de olika länen åren 1965 och 1970 framgår av diagram A 5.3.

5.1.7 Stora variationer mellan kommunerna [ fem kommuner (1 %), fördelade på Stockholms län, Blekinge län, Gö- teborgs och Bohus län. Älvsborgs och Västerbottens län hade minst 30 % av hushållsföreståndarna i åldern 65 år och däröver bostäder hän- förda till kvalitetsgrupp 7. I 25 kommuner (5 %) var procenttalet mellan 20 och 30. De flesta av dessa kommuner låg i Älvsborgs län (6), Kalmar län (5) och Skaraborgs län (4). I 119 kommuner (26 %) var procenttalet under 5. De fanns spridda i de flesta län, 15 i Stockholms län, 13 i Malmöhus län och 9 i vardera Södermanlands och Västerbottens län. (Diagram A 5.4; tabell A 5.5) Det högsta redovisade procenttalet för en kommun var 46 (Holmön), det lägsta 0 (Smögen). Antalet kommuner i landet har förändrats genom kommunreformer- na. Det fanns 1029 år 1960 och 464 år 1970. Det är därför svårt att göra direkta jämförelser mellan de båda åren. Kommuner med höga procenttal var år 1960 koncentrerade till Stockholms skärgård, sydöstra delen av Jönköpings län, Kalmar län, Gotland, Blekinge, norra Bohus- län, Dalslandsdelen av Älvsborgs län, Skaraborgs län, sydvästra Värm- land, Jämtland samt den nordligaste delen av Norrbottens län.

5.1.8 1975 års bostadsräkning

Under perioden 1970—1975 ökade antalet personer i åldrarna över 65 år med nära 139 000 personer eller med 12 % till 1 262000 personer. Enligt preliminära uppgifter ur 1975 års folk- och bostadsräkning ökade antalet hushållsföreståndare i samma ålder med drygt 102 000 eller med 14 % till drygt 843 000. Av befolkningen över 65 år var år 1975 alltså 66,8 % hushållsföreståndare mot 65,9 % år 1970.

Utvecklingen har inneburit en fortsatt påtaglig förbättring av bostads- standarden för dessa ålderskategorier. ] bostäder tillhöriga kvalitets- grupperna 4-—7 dvs. bostäder med lägre standard bodde år 1970 drygt 135 000 hushållsföreståndare 65 år och äldre (18 %) mot 86 000 (10 %) år 1975. På motsvarande sätt har andelen hushållsföreståndare boende i bostäder med högre standard (kvalitetsgrupperna 1—3) ökat från 81 % år 1970 till 89 %. Enligt föreliggande material från 1975 års folk- och bostadsräkning saknas uppgifter för omkring 0,6 % av hus- hållsföreståndarna 65 år och äldre.

I följande tablå redovisas hushållsföreståndarna 65 år och äldre för- delade på bostäder efter kvalitetsgrupperna 1—3 och 4—7 åren 1970 och 1975. Av tablån framgår bl. a. den nyss nämnda utvecklingen mot en bättre bostadsstandard för hushållsföreståndarna över 65 år. Under femårsperioden har spännvidden mellan länen minskat.

År 1975 bodde dock drygt 17 % av hushållsföreståndarna över 65 år i Jämtlands län i bostäder tillhöriga kvalitetsgrupperna 4—7, endast 4 % gjorde det i Stockholms län.

___—___

Andel hus- Kvalitetsgrupperna Andel hus- Kvalitetsgrupperna hållsföre- 1—3 hållsföre- 4—7 ståndare, __ ståndare, _— Procent År 1970 År 1975 Procent År 1970 År 1975 ___—___ 60—64 1 _ — 4 _- 1 65—69 2 —— 5— 9 l 8 70—74 5 _ 10—14 4 9 75—79 6 1 15—19 7 5 80—84 5 7 20—24 4 1 85—89 4 9 25—29 5 _ 90—94 — 6 30—34 2 95—100 1 1 35—39 ] ——- _— Summa 24 24 24 24

Görs en fördelning av 1975 års material på tätort resp. glesbygd för hushållsföreståndare Över 65 år visar det sig att glesbygdsbefolkningen har lägre bostadsstandard än tätortsbefolkningen. Som ovan framgått bodde 10 % av hushållsföreståndarna 65 år och äldre i riket i bostäder tillhöriga kvalitetsgrupperna 4—7, motsvarande siffror för tätorter var 4 % och i glesbygd 32 %.

PU har med stöd av bl. a. tidigare folk- och bostadsräkningar kunnat konstatera att i synnerhet ålderspensionärer har lägre bostadsstandard än den aktiva delen av befolkningen. Så tycks vara fallet också enligt 1975 års folk- och bostadsräkning. Detta år bodde 87 % av samtliga hushållsföreståndare i bostäder hänförliga till kvalitetsgrupperna 1—2. Motsvarande andel för hushållsföreståndare under 65 år var 90% medan 78 % av hushållsföreståndare 65 år och däröver bodde i bo- städer i dessa kvalitetsgrupper.

5.2. Särskilda stödformer

Statligt stöd i särskilda former till pensionärers bostäder har lämnats sedan slutet av 1930-talet. Under perioden 1939—1958 lämnades stats- bidrag till uppförande av pensionärshem. Till uppförandet av hus med enbart pensionärsbostäder utgår numera bostadslån i samma ordning som för andra bostäder. Fr.o.m. år 1958 utgick löpande pensionärs- bostadsbidrag till pensionärslägenheter. Detta bidrag avskaffades år 1965.

Staten har sedan år 1948 lämnat stöd till förbättring av bl. a. pensio- närers bostäder, s.k. förbättringslån. Vidare infördes med verkan fr. o. m. är 1959 statsbidrag för specialinredning av bostäder för handi- kappade. Dessa båda låne- och bidragsformer har sedermera förbättrats och är de två enda kvarvarande stödformerna direkt avsedda för äldres och handikappades bostäder.

5.2.1. Situationen i april 1962 Enligt socialpolitiska kommitténs kartläggning bodde i april 1962 i hela

riket utom städerna Stockholm, Göteborg och Malmö 50000 av per- sonerna i åldern 67 år och däröver, dvs. ca 8 %, i vad kommittén be- nämnde specialbostäder (pensionärshem, lägenheter med pensionärsbo- stadsbidrag _ insprängda pensionärslägenheter —— samt bostäder mo- derniserade med stöd av förbättringslån).

Samtidigt med kartläggningen av åldringsvården gjorde socialpolitiska kommittén en kartläggning av handikappvården. De kommuner som lämnade uppgifter redovisade knappt 1500 pensionärslägenheter som disponerades av handikappade. Totalt disponerades av handikappade 433 lägenheter som iordningställts med hjälp av förbättringslån. Kom— munerna redovisade vidare 265 specialinredda lägenheter.

5.2.2. Stödet till bostadsförbättring

Som tidigare framhållits beslöt statsmakterna med verkan fr.o.m. den 1 juli 1964 att intensifiera förbättringslåneverksamheten för äldre och för handikappade. En inventering skulle göras i syfte att skapa klarhet om vad som snabbt behövdes för att få bättre bostäder för dem som bodde sämst. Förbättringslån skulle utgå även till relativt enkla förbätt- ringar av bostaden. Enligt bestämmelserna kunde förbättringslån beviljas kommuner och allmännyttiga bostadsföretag på gynnsammare villkor för förbättring av lägenheter i flerfamiljshus som bebos av pensionärer och med dem jämställda kategorier. I vissa utpräglade glesbygdsområden, främst i Norrlands inland, västra Svealand och nordvästra Götaland där behov av bostäder för äldre till följd av väntade förändringar i ålders- strukturen bedömdes vara av mera tillfällig art, kunde kommunerna nu få förbättringslån för uppförande av s. k. temporära bostäder.

År 1973 utvidgades lånemöjligheterna till vissa för sanering avsedda flerfamiljshus som enligt beslut av kommunen skulle bestå ett visst antal år. I dessa fall uppställdes inte krav på att lägenheterna skulle bebos av vissa kategorier. Utvidgningen avsåg främst låginkomsttagare.

Ca 136 000 bostäder förbättrade sedan 1964

De förbättrade lånemöjligheterna år 1964 jämte kommunernas och läns- bostadsnämndernas insatser i samband med inventeringsarbetet resulte- rade i en kraftig ökning av förbättringslåneverksamheten. Under budget- året 1964/65 beviljades sålunda förbättringslån med ca 97 milj. kr. för 12 000 lägenheter, vilket innebar en ökning med nära 52 milj. kr. resp. 5 600 lägenheter i jämförelse med närmast föregående budgetår. Budget— året 1965/66 innebar en ytterligare kraftig ökning av långivningen till 153 milj. kr. och ca 18 200 lägenheter. Därefter har långivningen mins- kat med undantag för en mindre ökning mellan budgetåren 1967/68— 1968/69. Under budgetåren 1964/65—1975/76 rustades drygt 135 900 lägenheter upp med stöd av förbättringslån på 1 576 milj. kr. En över- sikt över utvecklingen av långivningen efter budgetåret 1963/64 lämnas i diagram A 5.5 och tabell A 5.6 och en redovisning länsvis över lån- givningen under budgetåret 1975/76 i tabell A 5.7.

Av lånebeloppet 107 milj. kr. beviljades 49,4 milj. kr. (46 %) i de

sex nordligaste länen. De lägsta beloppen avsåg'Uppsala län (1,1 milj. kr.) samt Jönköpings och Västmanlands län (vardera ca 1,4 milj. kr.). De högsta lånebeloppen var 13,4 milj. kr. (Norrbottens län) och 9.4 milj. kr. (Kopparbergs län).

Närmare 6 000 lägenheter i s. k. temporära bostäder

Under år 1966 beviljades sammanlagt 211 förbättringslån till kommuner för ett totalt belopp av 24,5 milj. kr. Av de 717 lägenheter för vilka kommunerna beviljats lån, utgjordes 415 av temporära bostäder, som uppfördes i 48 kommuner. Under år 1967 ökade antalet lån till kommu- ner till 375 med ett totalt belopp av 54,2 milj. kr. Den totala förbätt— ringslångivningen till kommuner var under år 1968 av ungefär samma omfattning som år 1967. Antalet temporära bostäder ökade dock till drygt 1000 och antalet kommuner med lån till sådana bostäder utgjor- de 94. Under perioden 1966—1975 beviljades totalt 254 milj. kr. till s. k. temporära bostäder med sammanlagt 5 900 lägenheter. Lån till tempo- rära bostäder framgår närmare av diagram A 5.6 och tabell A 5.8a och b.

5.2.3. Bostadsanpassningsbidrag

År 1958 tillkom invalidbostadsbidragen, som syftade till att täcka kost- naderna för den specialutrustning i och utanför bostaden, som kunde be- hövas för rörelsehindrade personer. Under 1960—talet utvidgades till- lämpningsområdet till att avse även personer som hade nedsatt rörelse- förmåga i armarna samt synskadade personer. Den sistnämnda katego- rin blev behörig att få invalidbostadsbidrag fr.o.m. den 1 juli 1969. I samband med ytterligare utvidgning av tillämpningsområdet fr.o.m. den 1 juli 1973 ändrades bidragets benämning till bostadsanpassnings- bidrag. Numera utgår bidraget utan begränsning i fråga om handikap- pets art, vilket innebär att bidrag kan utgå för bl. a. personer som lider av allergi, psoriasis, epileptiska anfall eller är psykiskt utvecklingsstörda.

Ca 28 000 lägenheter under perioden 1963/1964—1975/76

Under tiden fr. o. m. januari 1959, då bidraget infördes, t. o. m. budget- året 1962/63 anpassades sammanlagt 397 lägenheter med stöd av inva- lidbostadsbidrag för en kostnad av totalt drygt 1,8 milj. kr. Antalet be- viljade bidrag har därefter stigit kraftigt. Under perioden 1963/64— 1975/76 beviljades bidrag för sammanlagt ca 28 000 lägenheter, varav 170 under budgetåret 1963/64 och 5 600 under 1975/76.

Det totala bidragsbeloppet under de 13 budgetåren uppgick till 221,2 milj. kr., varav nära 1,1 milj. kr. under 1963/64 och 42,0 milj. kr. under 1975/76. (Tabell A 5.9, 5.10 och diagram A 5.7)

Personkretsen, bidragsbelopp, åtgärder m. m.

En kartläggning av bidragsgivningen innefattande bl. a. uppgifter om de

personer som uppburit invalidbostadsbidrag gjordes av bostadsstyrelsen vintern 1970/71.3 En motsvarande undersökning gjordes av bostads- styrelsen år 19754

Bostadsstyrelsen framhåller i SUI 1976: 44 bl.a. att antalet under 1970-talet beviljade bostadsanpassningsbidrag per år i jämförelse med tidigare mer än fördubblats. Under budgetåret 1975/76 uppgick antalet till 5 600. Ökningen under de senaste åren berodde sannolikt till stor del på den livliga diskussionen om handikappanpassning av bostäder och bostadsmiljö, inte minst inom nyproduktionen. Däremot syntes den fr.o.m. år 1973 utvidgade handikappdefinitionen inte ha spelat någon avgörande roll för ökningen av antalet bidrag. Nära 90 % av bidrags- tagarna var rörelsehindrade. För de flesta andra handikapp torde enligt bostadsstyrelsen sjukvårdsåtgärder, tekniska hjälpmedel och rehabilite- ring spela en större roll än särskilda anordningar i bostaden.

Bostadsstyrelsen konstaterade att genomsnittsbeloppet för bidragen hade sjunkit sedan budgetåret 1969/70. Denna nedgång berodde på att det blivit allt vanligare att man gjorde en viss handikappanpassning, i all- mänhet relativt små åtgärder såsom handtag i badrum, handikappvän- liga kranar, bredare dörrar etc., i alla eller i ett stort antal lägenheter i samband med nybyggnad av flerfamiljshus.

I fråga om åtgärder i befintliga hus var skillnaderna mellan de båda undersökningarna liten, dock har andelen låga belopp ökat. När det gäl- ler nybyggnad däremot var förändringarna avsevärda. I nära 60 % av fallen uppgick bidraget till mindre än 5 000 kr. per lägenhet under år 1975, medan så låga belopp var sällsynta under 1969/70.

Belopp högre än maximibeloppet beviljades ganska sällan och förekom i ungefär samma utsträckning vid båda undersökningstillfällena. Bidrags- belopp överstigande 15 000 kr. beviljades budgetåret 1969/70 för sam- manlagt 56 lägenheter, varav 41 i befintliga hus. År 1975 var motsva- rande antal 178 resp. 163. Bostadsstyrelsen har gjort en särskild genom- gång av de 163 lägenheterna i befintliga hus för vilka bidrag under år 1975 beviljats med belopp som översteg maximibeloppet. 80 % av bidra- gen låg mellan 15 000 och 30000 kr. och ca 4 % låg över 50000 kr. (Tabell 5.9)

Tabell 5.9 År 1975 beviljade bostadsanpassningsbidrag högre än maximibeloppet (befintliga hus)

___—______—_————————

Bidragsbelopp, kr. Lägenheter

___—___:—

Antal % ____________.___——- 15 000—19 999 36 22 20 000—24 999 69 42 25 000—29 999 27 17 30 000—34 999 18 11 35 000—39 999 4 3 40 000—49 999 2 1 50 000—59 999 2 1 60 000—69 999 2 1 70 000—79 999 1 1 80 000—89 999 2 1

Samtliga 163 100

___—___—

Invalidbostadsbidrag beviljade under budget- året 1969/70 (SUI 1971: 11) samt i handikapp- utredningens betän- kande Bostadsanpass- ningsbidrag (SOU 1972: 30). * Bostadsanpassnings- bidrag beviljade år 1975 (SUI 1976: 44).

Ansökan om bostadsanpassningsbidrag kan göras dels av enskilda personer som bor i lägenheten i egenskap av ägare, hyresgäster eller bostadsrättshavare, dels av hyresvärd (bostadsföretag eller annan fastig- hetsägare). Av bidragstagarna under år 1975 var 3 400 eller 70 % en- skilda personer. Vid 1969/70 års undersökning var motsvarande andel 53 %.

Hela antalet ärenden med enskild sökande var 3400 år 1975, men antalet handikappade i dessa lägenheter var ca 3 500. Nära två tredje- delar av dem var gifta/samboende. Ca en tiondel var barn eller ung- domar under 20 år, som praktiskt taget samtliga bodde hos sina för— äldrar.

Vid undersökningen 1969/70 var 16 % av de handikappade under 30 år medan 39 % var 60 år och äldre. Uppgifterna avsåg samtliga som då beviljats bidrag. Undersökningen år 1975 visade att 15 % var under 30 år, hälften var 60 år eller mera. Dessa uppgifter avsåg emellertid samtliga berörda handikappade. Vid båda undersökningstillfällena ut- gjordes den näst största åldersgruppen av personer mellan 50 och 60 år. (Tabell 5.10)

Tabell 5.10 De handikappades ålder

___x—

Åldersklass 1969/70 1975 Antal % Antal % & _l 9 101 10 339 10 20—29 63 6 172 5 30—39 96 9 248 7 40—49 145 14 354 10 50—59 230 22 641 18 60—0) 400 39 1 746 50 ___—___ Samtliga 1 035ll 100 3 500 100

___— ” Uppgift saknas för 22 personer.

När det gäller handikappets art dominerar rörelsehinder av olika slag starkt. Nära 3 000 personer eller 86 % av samtliga, som fått bidrag under år 1975, var rörelsehindrade. Därefter följer personer med nedsatt syn eller med flera handikapp, i båda fallen omkring 4 %. Om de fler- handikappade fördelas på olika handikappgrupper, ökar de rörelsehind- rade till 88 %, de synskadade till 5 % och de psykiskt handikappade (huvudsakligen utvecklingsstörda) till 3 %. (Tabell 5.11). De vanligaste kombinationerna av handikapp är rörelsehinder och synsvårigheter samt rörelsehinder och psykiskt handikapp.

I gruppen ”övriga handikapp” kan nämnas blödarsjuka, extremt kort- växta, svåra mag- och tarmbesvär m. m.

Av de 1 057 handikappade i undersökningen 1969/70 var 591 (56 %) rullstolsbundna, 385 (36 %) i behov av käppar, 19 (2 %) hade arm- eller benprotes eller armar, händer skadade, 38 (4 %) inte angivet rörel— sehinder samt 24 (2 %) synskadade.

Tabell 5.11 De handikappade fördelade efter handikappets art, undersökningen år 1975 Handikappets art Personer med handikapp Antal %

Rörelsehinder 2 993 85,5 Nedsatt syn 129 3,7 Allergi 82 2,3 , Epilepsi 20 0,6 , Psoriasis 13 0,4 . Stomiopererad 22 0,6 '. Psykiskt handikapp 74 2,1 : Njursjukdom (hemdialys) 4 0,1 ! Cystisk fibros 2 0,0 ; Ovriga handikapp 40 1,1 [ Personer med flera handikapp 121 3.5

Samtliga 3 500 100

| , Uppgifter om anpassningsåtgärder finns i undersökningen är 1975 och avser enskilda sökande (tabell A 5.11). Bearbetningen av materialet har begränsats till vartannat ärende, dvs. omkring 1700 lägenheter. Både i flerfamiljshus och småhus, vid nybyggnad och i befintliga hus, är anpass- ning av bad- och toalettrum den vanligaste åtgärden, och den förekom i 60—70 % av lägenheterna. Därnäst följer i befintliga hus anpassning av köket i 21 % av småhusen och i 25 % av flerfamiljshuslägenheterna.

Vid nybyggnad, där uppgifterna gäller endast småhus, förekom hård- göring av mark i mer än hälften av fallen. Även anordning av ramper etc. förekom i nära en femtedel av fallen. Bidrag för extrayta beviljades lika ofta. 1 befintliga hus däremot var tillbyggnader o. d. betydligt mera sällsynta. I en tredjedel av nybyggnadsfallen anpassades köket och i lika många fall anordnades automatisk dörr- eller garageöppnare.

I befintliga hus uppgick andelen lägenheter där halkfri golvbelägg- ning lagts in eller där heltäckningsmattor tagits bort till ca 10 %; i ny- byggda småhus till 16 %. Halkfri beläggning avsåg både rörelse- och synhandikappade, medan mattbyte gällde allergikerna. Byte till tvättbara tapeter samt anordnande av luftrenare var andra åtgärder som vidtagits för personer med allergiska besvär.

Extra lägenhetsyta/tillbyggnad förekom i många fall beträffande ut— vecklingsstörda, där man ofta hade behov av att kunna ge den handi- kappade ett mera avskilt rum.

Bland de s.k. ”övriga” sökandena, dvs. bostadsföretag och andra fastighetsägare, rörde det sig vid nybyggnad dels om mindre omfattande handikappanpassning i samtliga eller i ett stort antal lägenheter, dels om genomgripande anpassning av ett mindre antal lägenheter, som var avsedda för svårt rörelsehindrade personer. I vissa fall var hyresgästen till dessa lägenheter utsedd, i andra fall inte. I befintlig bebyggelse var det däremot regel att lägenheten anpassades med hänsyn till den som redan bodde i lägenheten, och att man endast vidtog sådana åtgärder som var nödvändiga i det aktuella fallet.

6. Personlig vård och omvårdnad

6.1. Social omsorg —— uppgift för primärkommunerna

Den del av samhällets verksamhet för personlig vård och omvårdnad, som primärkommunerna har att svara för, är med undantag av social- hjälpslagens bestämmelser om uppsökande verksamhet och ålderdoms- hem i liten utsträckning reglerad i lag och författning. Verksamheten har utvecklats och byggts ut i kommunerna under fria former efter allmänna riktlinjer och rekommendationer. Det har gjort att verksam- heten blivit starkt skiftande i fråga om både art och omfattning.

6.1.1 Social hemhjälp Den sociala hemhjälpsverksamheten startades i början av 1920-talet på privat initiativ. Den avsåg i första hand barnfamiljerna. År 1943 inför- des statsbidrag som Stimulansbidrag. Genom ändrade regler är 1948 be- reddes _möjlighet även för ensamboende att få hjälp. För att de äldres behov av hemhjälp bättre skulle kunna tillgodoses startades, också på enskilt initiativ, omkring år 1950, en särskild hemhjälp för dem — hem- tjänst eller hemsamaritverksamhet. Verksamheten kom snart i gång på många håll och kom att avse även handikappade. Det särskilda statsbi- draget upphörde år 1960 och uppgick i det s.k. lärarlönebidraget. Den 1 juli 1964 infördes på nytt statsbidrag med 35 % av kommunernas nettokostnader.

Vid sidan av den sociala hemhjälpsverksamheten har i flertalet kom- muner successivt under 1960-talet vuxit fram andra former för stöd och hjälp såsom matdistribution, fotvård, hårvård, dagcentraler, färdtjänst, i syfte att underlätta för de äldre att bo kvar i sina hem och bidra till att deras liv som pensionärer blir meningsfullt. Samtidigt har även hemsjuk- vård-en utvecklats och byggts ut.

Den 1 januari 1975 infördes nya statsbidragsregler för social hem- hjälp. De nya reglerna innebär att statsbidrag utgår med 35 % av kom- munernas bruttokostnader för hemhjälpsverksamheten. Bidragsunderla- get utvidgades till att även gälla kostnader för hår- och fotvård, badser- vice, matdistribution, snöröjning och hemhjälpsledare. Bidrag utgår

också när serviceinsatser erbjuds äldre och handikappade i servicehus. Statsbidraget utgår vidare till färdtjänsten.

Ökning av antalet hjälpta med 230 000 perioden 1960—1974

Enligt socialpolitiska kommittén förekom hemhjälps- eller hemsamarit- verksamhet i april 1962 i alla de då 1 029 kommunerna utom 26. I tio län drevs sådan verksamhet i samtliga kommuner. De kommuner, som inte redovisade verksamhet, tillhörde huvudsakligen de lägre tätortsgra- derna, men de hade i några fall över 500 personer i åldern 67 år och däröver.

Det totala antalet personer i åldern 67 år och däröver i hela landet, som var aktuella hjälpfall, uppskattades till ca 46 300, motsvarande 6 % av samtliga i åldersgruppen. Av 34 400 aktuella hjälpfall utanför stor- städerna betecknades tre fjärdedelar som varaktiga fall och en fjärdedel som kortvariga.

Under 1960- och 1970—talet har den sociala hemhjälpsverksamheten byggts ut i rask takt och förekommer sedan flera år i samtliga kommu- ner. Under år 1960 fick 79000 handikappade och ålderspensionärer hemhjälp. Antalet hjälpta som var 252 000 år 1970 ökade till 310 000 år 1974 och till 319 400 år 1975. (Tabell A 6.1)

Räknat för helt år uppgick antalet hjälpta i åldern 67 år och däröver per 100 invånare i åldersklassen till 24 för år 1972 samt till 26 för vart och ett av åren 1973 och 1974. Uppgifter för tidigare år finns inte tillgängliga.

Antalet hjälpta under en mätvecka ökade från 27 000 år 1960 till 194 000 år 1974

Sedan år 1955 finns uppgifter om omfattningen av hemsamaritverksam- heten, mätt i antal hjälpta personer och antal sysselsatta hemsamariter under en vecka i början av året. I mitten av 1960-talet började även hemvårdarinnornas verksamhet bland äldre och handikappade att bely- sas. Antalet hjälpta under mätveckan var 26 800 år 1960 och 193 600 år 1974. För år 1976 har registrerats 214 000 hjälpta personer äldre och handikappade. (Tabell A 6.2)

Fr.o.m. år 1966 finns antalet hjälpta under mätveckan fördelade på äldre och handikappade. År 1966 uppgick antalet äldre till 66 200 och år 1974 till 171800. År 1975 hade antalet ökat till 182 700, en ökning från år 1966 med 116 500 (176 %). Andelen äldre av de hjälpta uppgick båda åren till ca 90 %.

Antalet handikappade, som fick social hemhjälp ökade från 8 000 år 1966 till 25 000 år 1975.

År 1966 erhöll 79 0/00 av antalet personer i åldern 67 år och däröver hjälp den redovisade veckan. Andelen hade år 1975 stigit till 176 0/00. (Diagram 6.1 och tabell A 6.3)

Antalet hjälptimmar ökade perioden 1960—1974 från 8 miljoner till 48 miljoner

Det sammanlagda antalet hjälptimmar för äldre och handikappade var

8,4 miljoner år 1960. Det steg till 17,2 miljoner år 1965 och till 47,9 mil- joner år 1974. Det är för åren före 1972 oklart om hjälptimmar, för vilka landstingen ersätter kommunerna är inräknade eller ej. Hemsjuk- vårdstimmarna uppgick till ca 6 miljoner vart och ett av åren 1973 och 1974. Antalet hjälptimmar, som kom på primärkommunerna, var 41,7 miljoner år 1974. (Tabell A 6.1)

Uppgifter specificerade på de två grupperna, de äldre och de handi- kappade, finns att tillgå endast för vissa år. Det genomsnittliga antalet timmar per hjälpt person för helt år räknat framgår av tabell 6.1. En minskning av genomsnittet kan konstateras från år 1972 till år 1973 be- träffande såväl de äldre som de handikappade. Minskningen fortsatte år 1974 för de handikappade men inte för de äldre. En jämförelse med år 1975 går inte att göra på grund av omläggning av statistiken (ändring av åldersgränsen från 67 till 65 år).

Antal i 1 OOO-tal resp. antal/1 000

220

200

180

160

140

120

100

80

60

40

20

.-.”—u-uoo-O

-.-i—'_'

66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 År

_— Äldre —-—— Hjälpte äldre per 1000 av _._._. Handjkappade samtliga i åldern 67—w är

Diagram 6.1 Antal äldre och handikappade som erhållit hjälp ge- nom den sociala hem- hjälpen under en vecka i januari—februari åren 1966—1975

1 Social omvårdnad av handikappade (SOU 1964: 43).

Tabell 6.1 Antalet hjälptimmar i genomsnitt

År Samtliga Äldre Handikappade Inkl." Exkl.” Inkl." Exkl." lnkl." Exkl."

1969 152

1970 160 . .

1971 165 147 . . . . . . 1972 159 140 156 . . 197 . .

1973 152 132 151 135 184 101 1974 153 134 152 138 176 109

" De av landstingen bekostade arbetstimmarna

Handikappade under 67 år fick, inkl. arbetstimmar bekostade av landstingen, hjälp under längre tid i genomsnitt än personer i åldern 67 år och däröver. Förhållandet var det omvända i fråga om hjälptimmar helt bekostade av primärkommunerna.

Antalet arbetstimmar i genomsnitt per hjälpt person under en vecka januari—februari redovisas sedan år 1971. Genomsnittet har rört sig om— kring 4 timmar för äldre och 5 timmar för handikappade, men ökade till 5 resp. 6 timmar år 1975.

Stora variationer [ län och kommuner i fråga om antalet hjälpta Antalet hjälpta personer i åldern 67 år och däröver i förhållande till samtliga i åldersgruppen var i fråga om länen enligt socialpolitiska kom- mitténs kartläggning relativt störst i Västmanlands län (9 %) samt i Uppsala, Östergötlands, Kalmar, Gävleborgs och Västernorrlands län (ca 7 %). De lägsta procenttalen redovisades i Hallands, Jönköpings, Gotlands, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län. När det gäller storstäderna hade Malmö det högsta procenttalet, 10 %. För Göteborg redovisades 9,5 och för Stockholm 8 %.

Antalet hjälpta personer fyllda 67 år i förhållande till samtliga i ål- dersgruppen i kommunen varierade mellan 0 (170 kommuner) och 28 % (en kommun i Kronobergs län). I en tredjedel av kommunerna var hjälpfallen mellan 0,1 och 4 % av åldersgruppen, i likaledes en tredjedel av kommunerna mellan 4 och 8 %.

Av de 974 kommuner som hade kommit in med uppgifter rörande handikappade hade 437 redovisat handikappade som aktuella hjälpfall inom hemhjälpsverksamheten.1 Fullständiga uppgifter saknades bl. a. från storstäderna. Antalet redovisade hjälpfall var sammanlagt nära 3 500.

Någon med socialpolitiska kommitténs undersökning jämförbar stati- stik finns inte tillgänglig för de närmaste åren därefter. Fr. o. m. år 1972 har man emellertid fördelat de hjälpta på äldre (fyllda 67 år, fr. o. m. är 1975 65 år och däröver), handikappade samt övriga. Uppgifter finns läns- vis om bl. a. antalet hjälpta och antalet arbetstimmar per hjälpt person samt i fråga om de äldre antalet hjälpta per 1 000 invånare i åldersklas- sen. Förändringar i statistiken försvårar jämförelser mellan olika är.

Andelen hjälpta äldre (67—w år) per 100 invånare i samma ålder har även under 1970-talet visat stora variationer mellan länen. (Tabell A

6.4). De högsta genomsnitten för länen år 1974 hade Norrbottens, Väs— terbottens och Jämtlands län (36, 36 resp. 32 %), de lägsta Hallands, Kristianstads och Blekinge län (17, 19 resp. 20 %).

Variationerna var än större mellan kommunerna. Det högsta talet (56 %) år 1974 (inkl. den av landstingen bekostade hemsjukvården) re- dovisades för Luleå och det näst högsta (54 %) för Arvidsjaur, båda i Norrbottens län. De lägsta talen redovisades för en kommun i vardera Kristianstads och Kalmar län (10 resp. 11 %). (Tabell A 6.5)

Antalet arbetstimmar per hjälpt person var som tidigare nämnts något lägre år 1973 (151) än år 1972 (156). Lägre genomsnitt för år 1973 redo- visades för 15 län, högre för sju län och oförändrat för två län. I förhål- lande till år 1973 redovisades för år 1974 en minskning av antalet ar- betstimmar per hjälpt person i åtta län.

I fråga om de handikappade (personer under 67 år) var både ök- ningar och minskningar av genomsnittet mellan åren 1972 och 1973 kraftigare. Några län visade en ökning av genomsnittet för de handikap- pade men en minskning beträffande de äldre. De handikappade hade i allmänhet mera hjälp än de äldre. Antalet arbetstimmar per hjälpt handikappad var för hela riket 197 år 1972 och 184 år 1973. För år 1974 redovisades för de flesta län en ökning av antalet arbetstimmar per hjälpt handikappad.

Ökad andel hemsjukvård, mest för handikappade

Systemet med hemsjukvården verkställd på fältet genom primärkommu- nerna har genomförts i allt flera kommuner. Enligt hemhjälpsstatistiken för år 1973 var antalet kommuner som verkställde hemsjukvård bekos- tad av landstinget 394 (mot 407 år 1972). Av de 462 kommunerna inom landsting bedrev 60, bl. a. Stockholm och Örebro, inte någon hemsjuk- vård betald av landstinget år 1973. Av de 276 kommunerna år 1974 bedrev 16 ingen sådan verksamhet. År 1975 hade antalet minskat till 13.

Det sammanlagda antalet hjälptimmar (för grupperna äldre, handi- kappade och övriga) under år 1972 uppgick till 46,4 milj., varav 5,4 milj. (12 %) arbetstimmar avsåg landstingens hemsjukvård. Totalantalet timmar sjönk år 1973 till 45,9 milj. Minskningen hänför sig helt till den egentliga sociala hemhjälpen. Antalet hemsjukvårdstimmar ökade med 363 000, vilket medförde att andelen hemsjukvårdstimmar steg till 13 %. År 1975 uppgick totala antalet hemhjälpstimmar till 53,0 milj., varav 6,8 milj. (13 %) avsåg hemsjukvårdstimmar. Den egentliga sociala hemhjälpen ökade med drygt 6 milj. timmar (13 %) och antalet hem- sjukvårdstimmar med drygt 1 milj. (17 %). (Tabell A 6.6)

Andelen hjälptimmar ersatta av landstinget var i fråga om de äldre 9 % under åren 1972, 1973 och 1974. Beträffande de handikappade rörde det sig om ca 40 %. (Tabell 6.2)

Det högsta antalet timmar ersatta av landstinget relativt sett har redo- visats för Jämtlands län. Ca en tredjedel av arbetstimmarna har där er- satts av landstinget, omkring 30 % av arbetstimmarna för äldre och 55 å 60 % av timmarna för handikappade. (Diagram 6.2)

Diagram 6.2 Arbets— timmama inom den sociala hemhjälpen, be- kostade av landstingen under 1974, fördelade på äldre och handikap- pade. Procent.

Tabell 6.2 Antal arbetstimmar (1 OOO-tal) inom sociala hemhjälpen; äldre (67—w år) och handikappade

År Äldre Handikappade Totalt Därav Totalt Därav ersatta av ersatta av landstingen landstingen Abs. tal % Abs. tal få; 1972 34 532 3 200 9 5 537 2 184 39 1973 37 947 3 413 9 5 851 2 397 41 1974 40 816 3 566 9 7107 2 692 38

Bortsett från Gotlands län, där speciella förhållanden gäller, eftersom kommun och län sammanfaller, redovisas ett litet antal arbetstimmar, ersatta av landstinget, av Västernorrlands län, som hade egen fältorgani- sation med hemsamariter.

[:] handikappade under 67 är'personer | åldern 67 är och daröver

80

60

40

20

S T UWX Y ZACBDHeIa riket

Län ABCDEF GHI KL MNOPR

Egentlig social hemhjälp

För åren 1973 och 1974 har för varje kommun i landet tagits fram anta- let arbetstimmar, bekostade av kommunerna själva, den egentliga so- ciala hemhjälpen. I diagram A 6.1 redovisas länsvis antalet arbetstim- mar för äldre (67—w år) — timmar bekostade av kommunerna (egentlig social hemhjälp) och timmar ersatta av landstinget (hemsjukvård) var för sig — fördelade på samtliga i nämnda ålder den 31 december 1974 i resp. län.

Variationerna är stora mellan länen i fråga om både den egentliga so- ciala hemhjälpen och hemsjukvården.

Även de äldres andel av den egentliga sociala hemhjälpen varierade avsevärt mellan kommunerna. Variationerna framgår närmare av föl- jande tablå.

________________,_—

De äldres andel av redovisade arbetstimmar (den egentliga sociala hemhjälpen)

% År ________________ 1973 1974 Antal Antal

kommuner kommuner

___—___.”

40,0—49,9 ! — 50,0—59,9 2 — 60,0#69,9 3 5 70,0—79,9 35 12 SOD—89,9 183 152 900—99,9 236 108 100 3 — Totalt 463" 277a ___—___”-

" Uppgifter saknas för Örebro.

Minskning av hemhjälpen åren 1972—1973 Mellan åren 1972 och 1973 minskade, som tidigare framhållits, på sina håll relativt sett den sociala hemhjälpsverksamheten. I syfte att söka be- lysa hur förändringarna mellan de två åren verkat har inom PU gjorts en särskild bearbetning av uppgifterna för de 37 kommunerna i Söder- manlands, Kalmar och Blekinge län.

Mellan åren 1972 och 1973 minskade antalet arbetstimmar i de tre lä- nen med ca 7 300 (——0,2 %). Antalet timmar avseende de äldre ökade med 78 000 (+3 %), medan antalet beträffande de övriga hjälptagarna minskade med 85 300 (—17 %).

Antalet arbetstimmar minskade i 19 av de 37 kommunerna och ökade i 18 kommuner. För de äldre minskade antalet timmar i 16 kommuner men ökade i 21. För övriga hjälpta minskade antalet timmar i 17 kom- muner, medan antalet ökade i 19; i en kommun var antalet oförändrat.

Det är svårt att ange anledningen till variationerna kommunerna emellan, när det gäller förändringarna mellan åren 1972 och 1973 i om- fattningen av den sociala hemhjälpen. Orsaker till en minskning kan ex- empelvis ha varit brist på arbetskraft eller en strävan att sänka kostna- derna för den sociala hemhjälpen. En förskjutning mellan de äldre och de övriga hjälpta kan ha berott på en medveten satsning att inom till- gängliga resurser förbättra hjälpen till de mest behövande eller på en förändring av hjälpbehovet.

6.1.2 Andra former för öppen värd än social hemhjälp Kartläggningen år 1962 Socialpolitiska kommittén inhämtade uppgifter från kommuner och landsting även om andra former för öppen vård än social hemhjälp. Ett 50-tal av landets 1 029 kommuner redovisade anordningar för fot-

vård för pensionärer. Sjukgymnastik i öppen vård, distriktssjukgymna- stik, hade ordnats av ett antal landsting. Sex landsting hade inrättat tjänster som sjukgymnast särskilt för den öppna vården. Annan gymna- stik än sjukgymnastik förekom på sina håll i kommunal regi eller anord- nades genom enskilda sammanslutningar t. ex. pensionärsföreningar. Ett 30-tal kommuner redovisade verksamhet av detta slag.

Distribution av lagad mat till pensionärer i deras bostäder förekom i 53 kommuner (bortsett från Stockholm, Göteborg och Malmö) förde- lade på flertalet län. I de 53 kommunerna distribuerades vid undersök- ningstillfället mat till 678 hushåll. De flesta bestod av ensamboende per- soner.

Den kommunala sysselsättningsverksamheten var i första hand inrik- tad på icke rörelsehindrade pensionärer. Ambulerande sysselsättningssa- mariter, som besökte pensionärer i deras hem engagerades i stigande omfattning. Kommunalt anställda arbetsterapeuter var vanligen knutna till ålderdomshem. I någon utsträckning deltog de i öppen åldringsvård. I kommunerna var 195 sysselsättningssamariter verksamma. Sysselsätt- ningen bland pensionärerna underlättades genom förekomsten av lokaler för hobbyverksamhet o. d. På sina håll disponerade pensionärerna ung- domsgårdarna som klubblokaler under dagtid. Klubblokal-er för de äld- res fritidsverksamhet förekom i ett 50-tal kommuner.

Fritidsverksamhet för pensionärer vid ålderdomshem stod ofta öppen även för pensionärer utanför ålderdomshemmet.

Bland fritidsanordningarna för pensionärer var resor vanliga. I åt- minstone 241 kommuner hade pensionärerna möjlighet att en eller flera gånger om året delta i utflykter eller resor. Resorna ordnades dels av kommunerna, dels av pensionärsföreningar eller andra föreningar.

I 43 kommuner förekom s. k. Väntjänst, en verksamhet som i första hand företräddes av enskilda sammanslutningar (39 kommuner).

Tabell 6.3 Kommuner med även annan verksamhet inom den öppna värden för äldre och handikappade än social hemhjälp

___—___

Verksamhet 1965 1970 1971 1973 1975 1976 ___—___ Matdistribution 90 205 147 100 98 106 Matservering 24 315 250 318 248 246 Fotvård 257 574 380 410 267 269 Hårvård . . . . 56 88 73 73 Badservice . . 224 168 201 170 155 Snöröjning . . .. . . . . . . 121 Pensionärsgymnastik 237 454 315 353 259 259 Studiecirklar . . 471 307 329 254 254 Sysselsättnings- och övrig fritidsverksamhet . . . . 324 330 248 244 Färdtjänst 81 258 239 317 258 267 Telefontjänst

jourtjänst .. . . .. 16 36 36

telefonservice (organiserad telefon-

kedja) . . . . 20 59 89 92

Samtliga kommuner i riket 995 848 464 464 278 278 ___—___—

Utvecklingen åren 1962—1976

Sedan mitten av 1960-talet har socialstyrelsen och statistiska centralby- rån i ökande omfattning årligen inhämtat uppgifter om kommunernas verksamhet inom den öppna vården för äldre och handikappade av an- nat slag än social hemhjälp. Som framgår av tabell 6.3 har verksamhet av olika slag vuxit fram i varierande omfattning över landet.

Verksamhetens omfattning under en vecka åren 1974—1976 framgår av tabell 6.4.

Verksamhet med matdistribution, matservering, fotvård, hårvård och badservice har bedrivits huvudsakligen i kommunal regi. Detsamma gäl- ler sysselsättningsverksamheten och övrig fritidsverksamhet.

Helt i enskild regi (pensionärsföreningar och studieorganisationer) har studiecirkelverksamhet bedrivits. Pensionärsföreningar har i stor ut- sträckning haft hand om pensionärsgymnastik.

Under senare år har allt flera kommuner börjat anordna s.k. dag- centraler där olika aktiviteter för äldre och för handikappade samlas, ofta i anslutning till ålderdomshem, pensionärshem o. (1. Någon enhetlig definition för begreppet dagcentral har inte funnits. De uppgifter om dagcentraler och deras utveckling, som finns tillgängliga torde därför vara försedda med vissa brister. År 1971 fanns 143 dagcentraler i 58 av landets då 464 kommuner. Antalet hade år 1973 stigit till 220, an- ordnade i 91 av de 464 kommunerna. År 1974 redovisades 247 dagcen- traler i 89 av de då 278 kommunerna i landet. (Tabell A 6.7)

Uppgifter om besök på dagcentralerna finns sedan år 1971. Antalet besökande var då 9 000 varav 8 100 (91 %) ålderspensionärer. För år 1974 redovisades 41 500 besökande. Av dessa var 29 400 (86 %) ålders- pensionärer. (Tabell 6.5)

Färdtjänsten har utvecklats successivt sedan mitten av 1960-talet. År 1972 hade 276 av landets dåvarande 464 kommuner färdtjänst. Antalet personer med tillstånd att använda färdtjänst uppgick till 66 500 i 259

Tabell 6.4 Omfattningen av öppen vård (exkl. social hemhjälp) under en vecka åren 1974—1976

Verksamhet Antal deltagare totalt Därav i verksamhet i regi av kommunen 1974 1975 1976 1974 1975 1976 Matdistribution 7 649 9 280 8 373 6 910 8 321 7 733 Matservering 33 892 65 537 51 459 33 059 62 697 51 305 Fotvård 17 751 20 420 20 293 15 878 18 336 18 759 Hårvård 1 033 1 287 1 459 895 1 258 1 352 Badservice 4 378 2 982 3 062 3 456 2 110 2 167 Snöröjning . . . . 2 154 .. .. 2 154 Pensionärs- gymnastik 27 663 30 505 26 132 10 944 13 841 8 73] Studiecirklar 38 343 51 846 36 860 — —— —

Sysselsättninge- verksamhet och övrig fritids- verksamhet 54 153 51 855 46 638 36 458 32 591 33 397

___—___.__—_—-——

? Statistiska Medde- landen nr S 1975: 14, 1976: 12, 1977: 15.

Tabell 6.5 Antal besök på dagcentral i början av året &_ År Totalt Därav personer

I åldern 67—w Handikappade Övriga år under 67 år

Antal % Antal % Antal % —_—______ 1971 9 000 8 100 91 800 9 . . . . 1972 20 500 17 300 85 I 700 8 1 400 7 1973 29 600 25 100 85 2 300 8 2 200 7 1974 41 500 29 400" 86" 2 900" 9” 1 800" 5" 1975 58 000 40 200" 80" 4 900" 9" 5 200" 9" & 0 Uppgifter från Malmö kommun saknas.

av de 276 kommunerna. År 1975 hade 267 av landets 278 kommuner färdtjänst. I 263 av de 267 kommunerna hade tillstånd att använda färd— tjänsten meddelats sammanlagt 159 300 personer, därav 115 800 (73 %) fyllda 67 år. (Tabell A 6.8 och 6.9)

Antalet personer i åldern 67 år och äldre, som hade tillstånd att an- vända färdtjänsten, uppgick till 100 per 1 000 invånare i samma ålder i hela riket år 1974. År 1975 hade detta antal stigit till 118. Bland länen varierade antalet de båda åren mellan lägst 35 resp. 44 (Kalmar län) och högst 231 resp. 258 (Stockholms län). Bland de övriga länen var det en- dast ett år 1974 och fyra år 1975 där antalet översteg 100. (Tabell A 6.10)

Statistiska centralbyrån sammanställer sedan hösten 1974 årligen en omfattande statistik beträffande färdtjänsten?

6.1.3. Ålderdomshem

Färre hem men större

I april år 1962 hade 956 av landets 1029 kommuner egna ålderdoms- hem, 37 kommuner drev hem i kommunalförbund, 25 hade avtal om disposition av platser på andra kommuners ålderdomshem. Totalt redo- visades i landet 1 345 ålderdomshem förlagda i 973 kommuner. Vid slu- tet av året hade antalet minskat till 1327. Antalet hem minskade där- efter successivt och uppgick vid slutet av år 1974 till 1 164. (Tabell 6.6) De minsta hemmen med 10 it 20 platser minskade avsevärt i antal. Hem med över 30 platser ökade däremot und-er perioden, de större hem-

Tabell 6.6 Antal ålderdomshem fördelade efter platsantal &_ År Platsantal Summa

&—

—10 11—20 21—30 31—50 51— R— 1960 105 552 289 257 147 1 350 1970 33 213 164 408 401 1 219 1972 28 173 144 398 439 1 182 1973 27 165 135 398 452 1 177 1974 31 154 134 389 456 1 164 x_—

men — hem med mer än 50 platser — med 309 (över 200 %). År 1962 hade nära 3 % av hemmen mer än 100 platser, 9 % mellan 50 och 100. Motsvarande procenttal för år 1974 var 8 resp. 31. (Diagram A 6.2) Det genomsnittliga antalet vårdplatser per hem var 31 år 1960 och 52 år 1974. En förskjutning mot större enheter ägde rum under perioden 1960—1974.

Platsökning med över 40 % År 1960 fanns sammanlagt 42 300 vårdplatser, fördelade med 37 100 platser på avdelning för normalt åldrande, 300 på avdelning för psykiskt sjuka, 1 300 på avdelning för långvarigt sjuka samt 3 500 platser på an- nan sjukavdelning. Antalet vårdplatser ökade fram t.o.m. år 1974 till 60 090. Avdelningar för mentalsjuka och ”annan sjukavdelning” har helt försvunnit. Avdelningar för långvarigt sjuka finns däremot kvar. (Tabell 6.7)

Tabell 6.7 Platsantalet på ålderdomshemmen åren 1960—1974

___—_______—————_—

År Antal Därav i avdelning för platser

Normalt Psyk. Långvarigt Annan åldrande sjuka sjuka sjukavd. ___—_________— 1960 42 274 37 098 334 I 344 3 498 1962 43 710 38 653 165 1 603 3 289 1964 46 908 41 690 102 4 051 1 065 1966 50 542 45 308 14 4 069 I 151 1968 54 790 50 872 3 918 — 1970 59 573 55 783 —— 3 790 — 1972 59 480 56 648 2 832 —— 1973 60150 57 336 — 2 814 1974 60 090 57 257 — 2 833

År 1965 fanns 6364 (ca 13 %) av vårdplatserna i Stockholms stad och län. Platsantalet där minskade år 1974 till 4 717 (ca 8 % av plat- serna i landet). Minskningen beror bl. a. på överförandet av ålderdoms- hem i Stockholms kommun på landstinget som sjukhem. I övrigt visade länen en ökning av platsantalet. Störst var ökningen i Malmöhus län (från 3 425 till 4 902), Gävleborgs län (från 1 842 till 2 621) och Älvs- borgs län (från 2 816 till 3 907).

Liten ökning i förhållande till de äldre Antalet platser i förhållande till antalet personer i åldern 67 år och däröver eller 70 år och äldre ökade något under 1960-talet. Under se- nare år har platsantalet inte ökat i takt med ökningen av antalet perso- ner i de nämnda åldrarna. Antalet platser i förhållande till antalet invå- nare fyllda 70 år ökade från 7,3 år 1965 till 8,3 % år 1970. För år 1974 motsvarade platsantalet 7,6 av antalet personer i åldern 70 år och däröver, alltså en minskning sedan år 1970. (Tabell A 6.11)

___—N Bestånd år

1962 (dec.) 1974 (dec.) Antal % Antal % Samtliga ålderdomshem 1 327 100 1 164 100 Därav tagna i bruk före år 1900 127 10 31 3 1901—1920 224 17 64 6 1921 — I 946 480 36 203 17 1947— 496 37 866 74 1947—1960 .. .. 372 32 1961— . . . . 494 42

R_—

A'ldre hem försvinner

Av de ålderdomshem, som fanns i december 1962, hade 10 % tagits i bruk före år 1900 och 37 % år 1947 eller senare. 1 december 1974 var som framgår av ovanstående tablå motsvarande procenttal 3 resp 74.

Av de hem. som fanns i januari 1962 och som tagits i bruk före år 1947 var 73 % byggda av trä. Motsvarande andel var i december 1974 33 %.

x_— Bestånd år

1962 (jan.) 1974 (jan.) Antal % Antal %

___ Ålderdomshem som tagits

i bruk före år 1947 837 100 298 100 Därav byggda av trä 610 73 98 33 trä och annat 50 6 84 28 enbart av annat byggnadsmaterial 177 21 116 39 M Från 50 till 90 % enkelrum

Den procentuella andelen vårdplatser i enkelrum fördelade på egentligt ålderdomshem, avdelning för psykiskt sjuka, avdelning för långvarigt sjuka och annan sjukavdelning ökade åren 1962 1974. Totalt fanns ca 50 % av platserna i enkelrum år 1962, nära 90 % år 1974. (Tabell 6.8)

Tabell 6.8 Antalet vårdplatser i enkelrum i olika avdelningar på ålderdomshem åren 1962—1974. Procent

R_—

År Egentligt Avd. för Avd. för Annan Totalt

ålder- psyk. långv. sjuk- domshem sjuka sjuka avd. ___—___— 1962 53,2 20,6 16,5 18,0 49,1 1964 59,7 14,7 16,8 23,3 55,0 1966 66,7 35,7 17,4 22,5 61,7 1968 74,3 — 20,4 — 70,4 1970 80,9 — 20,7 _ 77,1 1972 86,3 — 61,0 —— 85,1 1973 87,5 —— 62,0 — 86,4 1974 89,8 65,7 88,7

___—___.

Allt äldre boende i ålderdomshem Vid socialpolitiska kommitténs kartläggning i april 1962 var totalt 91 % av ålderdomshemmens gäster 67 år och däröver. Andelen yngre än 67 år varierade i länen mellan 5 och 14 %. Majoriteten av dem var mellan 60 och 66 år. Att mindre än en tiondel var under 67 år innebar en kraftig minskning i förhållande till år 1950. En undersökning som då gjordes av socialstyrelsen visade, att drygt 20 % var yngre än 67 år.3 År 1974 var 55 681 av ålderdomshemmens totalt 58136 boende eller 96 % 67 år och däröver.

Vid kartläggningen år 1962 var 4,5 % av personer i åldern 67 år och däröver i ålderdomshem. Procenttalet varierade i länen mellan lägst 1,1 % (Stockholms stad) och högst 6,9 % (Västernorrlands län). År 1974 var 5,2 % av den nämnda åldersgruppen i ålderdomshem. Bland länen hade Skaraborgs län den högsta andelen (7,1 %), Stockholms län den lägsta (2,6 %). I kommunerna varierade andelen från lägst 0,9 % (Stockholms kommun) till högst 9,8 % (Kungsör, Västmanlands län). (Tabell 6.9)

Tabell 6.9 Kommunerna fördelade efter andelen (*)/O.,) personer i åldern 67 år och däröver i ålderdomshem åren 1971, 1973 och 1974

____________._—__——-—

____________._.——————

Andel i Antal kommuner ålderdomshem ___—'————'—* (t'/a.,) 1971 1973 1974 —19,9 1 2 1 20,0—29,9 3 2 2 30,0—39,9 16 18 5 40,0—49,9 42 32 31 50,0—59,9 83 85 66 60,0—69,9 113 125 90 70,0—79,9 88 87 52 80,0—89,9 61 61 27 90,0—99,9 23 26 4 100,0— 2] 12 Totalt 451 450 278 0/00 0/00 oIGN) Genomsnitt 52,3 53,0 52,0 Median 66,8 66,5 64,0 För kommun Högst 136,4 136,0 97,6 Lägst 9,5 9,1 9,2

____________.__—_———

Enligt den tidigare nämnda undersökningen år 1950 av socialstyrelsen hade 22,6 % av gästerna inte fyllt 67 år. År 1974 hade andelen minskat till 4,2 %. Andelen inte fyllda 60 år var 12,4 % år 1950 och 1,0 % år 1974. Andelen i åldern 80 år och däröver var 39 % år 1950 och 63 % år 1974. (Diagram 6.3 och tabell 6.10)

3 Ålderdomshemmen och deras vårdtagare år 1950 (i serien Sveri- ges officiella statistik) Stockholm 1953.

Diagram 6.3 Ålder- domshemmens gäster den 15 maj 1950, den 12 april 1962 samt den 31 december 1971 och 1975 procentuellt för- delade på åldersgrup- per (år 1962 omfattar den äldsta gruppen 80—(1) år).

; 11) 60—66 år

90—W är

80—w är resp. 80—89 är

67—79 är

—59 är

1950 1962 1971 1975 År

Tabell 6.10 Ålderdomshemmens gäster fördelade efter ålder. Procent & År —59 60—66 67—79 80—89 90—w Totalt & 1950 12,4 10,2 38,4 33,0 6,0 100

1962 3,7 5,4 38,6 . .a . .a 100

1970 1,8 4,1 34,5 49,6 10,0 100 1971 1,6 3,8 34,4 50,5 9,6 100 1972 1,4 3,5 33,8 51,3 10,0 100 1973 1,2 3,3 33,5 51,4 10,6 100 1974 1,0 3 2 33,0 52,2 10,6 100 R & Gruppen 80 år och däröver 52,3. Källor: 1950 års undersökning, Åldringsvårdens läge (SOU 1963: 47). Socialvår- den SCB.

En allt mindre andel av pensionärerna i ålderdomshem

Av samtliga personer i landet i åldern 67 år och däröver var år 1950 4 % i ålderdomshem, av personer i åldern 67—79 år ca 3 % och i ål- dern 80 år och däröver 12 %. (Diagram 6.4) År 1962 var 2 % av ålders- gruppen 67—79 år och 13 % av gruppen 80 år och däröver i ålder— domshem. År 1974 var det 2 % resp. 17 %. (Tabell 6.11)

350

90—w år

300

200

150

100

50

T_"T 1—*

l 1 1 1 1973 1974 1975 År

1950 1962 1970 1971 1972

Tabell 6.11 Andelen i resp. åldersgrupp i ålderdomshem. Procent

År 67—79 år 80—89 år 90—w 67—w 1970 2,6 16,4 35,8 5,7 1971 2,5 15,7 32,3 5,5 1972 2,5 15,9 33,1 5,5 1973 2,4 15,5 33,3 5,5 1974 23 15,4 31,0 51

)

Diagram 6.4 Andelen av åldersgruppen 67 år och däröver i ålder- domshem den 15 maj 1950, den 12 april [962 samt den 31 december [970—1975. (År 1962 omfattar den äldsta ål— dersgruppen 80—m år).

Andelen personer i olika åldersgrupper, som var i ålderdomshem, har således i stort sett minskat. Gäster i hemmen tillhörde i allt större ut- sträckning de äldsta åldersgrupperna men andelen av dessa grupper som var gäster i hemmen minskade något. Av ålderdomshemmens gäster är 1950 var 49 % män och 51 % kvinnor. Andelen män har därefter mins- kat till 39 % år 1974.

Å lderdomshemmen allt öppnare

Vid kartläggningen år 1962 uppgavs organiserad sysselsättnings- och hobbyverksamhet förekomma i drygt en fjärdedel av hemmen. Verk- samhet-en stod i 5 % av hemmen öppen även för pensionärer, som bodde utanför hemmet. Särskild arbetsterapeut anlitades i 17 % av hemmen. Uppgifter om förekomsten av handledd sysselsättning finns tillgängliga för vissa år under 1960-talet. År 1963 förekom sådan verksamhet vid 552 (41 %) av de 1336 ålderdomshemmen. Verksamheten var öppen även för pensionärer utanför hemmet i 65 fall (5 %). År 1966 fanns verksamhet vid 802 (62 %) av de totalt 1 300 hemmen.

Sedan år 1970 finns mera specificerade uppgifter om verksamhet vid ålderdomshemmen. (Tabell A 6.12) Vanligt förekommande verksamhet under 1970-talet har varit servering av mat på hemmet för pensionärer boende utanför hemmet samt distribution av mat. Bland verksamhet i övrigt, avsedd för sådana pensionärer, kan nämnas fotvård och s.k. hobbyverksamhet.

Ökad personal

I slutet av år 1951 fanns 1 384 ålderdomshem med 36460 vårdplatser. Vid hemmen arbetade totalt 7086 heltidsanställda och 836 deltidsan- ställda. Antalet vårdplatser per heltidsanställd befattningshavare var 5,1. I april är 1962 fanns 1 345 hem med 39 759 vårdplatser. Personalen ut— gjordes av sammanlagt 9 509 heltidsanställda och 2 584 deltidsanställda. Antalet vårdplatser per heltidsanställd var 4,2. För senare år kan perso- naltätheten inte närmare anges eftersom statistiken inte innehåller upp- gift om personalen fördelad på heltid och deltid. (Tabell 6.12)

Mellan åren 1951 och 1962 ökade den egentliga vårdpersonalen (före- ståndare, bitr. föreståndare, sköterskor, undersköterskor och vårdbiträ- den) från ca 6 200 till ca 7 600, den ekonomiska personalen (ekonomifö- reståndare, kokerskor, ekonomibiträden) från 600 till 2 600. Annan per-

Tabell 6.12 Personal vid ålderdomshemmen åren 1962—1974 & År Antal Antal vård- Antal anställda hem platser totalt

___—___— 1962 1 345 39 759 12 093

1965 1 303 48 403 15 423 1971 1 196 58 407 26 703 1972 1 182 59 480 31 584 1973 1177 60150 32712 1974 1 164 60 090 33 323

___—___—

sonal (sysslomän, terapipersonal m. fl.) var år 1951 drygt 1 100, år 1962 ca 1 900. (Tabe/16.13)

Tabell 6.13 Personal, uppdelad efter funktioner, vid ålderdomshemmen åren 1962—1974. Antal

____——_—-——_—

År Värd- Ekonomi- Annan Totalt personal personal personal ___—_____.____———-—-— 1962 7 633 2 595 1 865 12 093 1965 12 131 2 855 437 15 423 1971 19 594 5 234 1 875 26 703 1972 20 031 5 581 5 972 31 584 1973 20 645 5 852 6 215 32 712 1974 21 660 6 093 5 570 33 323

___—___”

Av personalen år 1962 var 63 % att hänföra till vårdpersonal, 22 % till ekonomipersonal och 15 % till annan personal. År 1974 var procent- talet för vårdpersonal 65, ekonomipersonal 18 % och annan personal 17 %.

Antalet föreståndare har helt naturligt minskat, medan antalet bitr. föreståndare och vårdbiträden ökat kraftigt. Relativt sett visar även an- talet sjuksköterskor och undersköterskor en kraftig ökning. (Tabell 6.14)

Tabell 6.14 Vårdpersonalen fördelad på olika kategorier åren 1962—1974

___—___—

År Före- Bitr. Sjukskö- Vårdbi- Antal ståndare före- terskor/under- träden platser/ ståndare sköterskor heltids- —— —————— anställt Heltid Deltid Heltid Deltid vårdbi-

träde

1962 1 339 421 125 48 4 854 846 8 1965 1 331 631 -— — 7125 3 044 7 1971 1 200 1 586 256 93 9 011 7 448 7 1972 1 188 1 697 295 121 8 893 7 837 7 1973 1 189 1735 296 163 8 950 8 312 7 1974 1 174 1 800 308 218 8 805 9 355 7

____.—————————————

För senare år finns uppgifter tillgängliga beträffande antalet hem med sjukgymnast, fotvårdsspecialist, arbetsterapeut, extra personal för enbart baduppgifter samt bland ekonomipersonal anställda för enbart städning. (Tabell 6.15)

Under 1970-talet har särskilt antalet hem med sjukgymnaster ökat. I fråga om övrig personal med specialuppgifter har antalet hem med fot- vårdsspecialister ökat.

Ökad utbildning

Vid olika tillfällen har uppgifter inhämtats om personalens utbild- ning. (Tabell 6.16)

Tabell 6.15 Antal hem med personal för specialuppgifter ___—___— Yrkeskategori 1971 1972 1973 1974 Sjukgymnast 229 254 281 314 Fotvårdsspecialist 869 916 942 976 Arbetsterapeut 448 467 471 452 Extra personal

för enbart baduppgifter 233 260 284 280 Bland ekonomipersonal anställda

för enbart städning 311 329 332 341

Tabell 6.16 Föreståndarnas och bitr. föreståndarnas utbildning åren 1962—1974

År 3-årig l-årig Sjuk- Under— Hem- Men- Annan Ingen To-

utb. utb. sköt. sköter- vårda- tal- utb. ang. talt examen ska re skötare utb. __4 1962 551 74 — 107 — 600 7 1 339 1971 840 207 549 317 140 205 417 111 2 786 1972 904 256 598 333 126 221 359 88 2 885 1973 922 273 620 356 113 215 329 96 2 924 1974 960 300 650 368 99 211 291 95 2 974

Andelen föreståndare med 3- eller 1-årig särskild föreståndarutbild- ning var år 1974 i stort sett oförändrad i förhållande till år 1962 eller ca 42 %. Andelen med sjuksköterskeexamen ökade däremot från 5,5 % år 1962 till 22 % år 1974. Andelen med hemvårdarutbildning minskade från 8 till 3 %.

Av de 15 882 vårdbiträdena år 1971 hade 1 454 (9 %) genomgått 23- veckorskurs och 3 053 (19 %) en 7- eller 8-veckorskurs. Av de 18160 vårdbiträdena år 1974 hade 1 701 genomgått 23-veckorskurs, varjämte 269 genomgått gymnasieskolans vårdlinje. Längre utbildning hade såle- des 11 % av vårdbiträdena. Den kortare utbildningen hade 6 441 (35 %). År 1974 hade 46 % av vårdbiträdena särskild vårdbiträdesut- bildning mot 28 år 1971. (Tabell A 6.13)

Ökat medinflytande för pensionärerna

Under senare år har i allt större omfattning inrättats förtroenderåd vid ålderdomshemmen, genom vilka pensionärerna fått möjlighet att aktivt delta i behandlingen av frågor rörande hemmets ledning och skötsel. Fast organiserade förtroenderåd fanns år 1970 vid 355 (ca 30 %) av de 1 219 ålderdomshemmen. År 1973 hade antalet stigit till 764 (ca 65 %) och år 1974 till 854 (ca 73 %). Av de 98 hemmen med mer än 100 vård- platser hade 92 förtroenderåd.

Under senare år har samarbete börjat utvecklas mellan ålderdoms- hem, barnstuga och skola. Samarbete med barnstuga förekom år 1971 vid 113 hem, med skola vid 220 hem. Motsvarande antal var 234 resp. 324 för år 1974.

A vgiftsnormer System med avgifter, differentierade efter pensionärens ekonomiska möjligheter, tillämpades år 1971 vid 486 (41 %) av ålderdomshemmen, år 1972 vid 832 (70 %) hem, år 1973 vid 945 (80 %) och år 1974 vid 1 053 (90 %) av hemmen. Den kraftiga ökningen senare år beror på de möjligheter, som genom lagstiftning skapats för tillämpning av differen- tierat avgiftssystem.

År 1960 erlade 3 527 (9 %) av gästerna — totalt 39 618 i ålder- domshemmen avgifter enligt ett differentierat system. Av de 52 652 gäs— terna år 1968 erlade 9 260 (18 %) differentierade avgifter. Enligt PU:s kommunenkät betalade ca hälften är 1975 en vårdavgift motsvarande folkpensionen minskad med garantibeloppet.

6.2. Den medicinska vården och omvårdnaden — en upp- gift för Sjukvårdshuvudmännen

Sjukvårdshuvudmännen har inom ramen för lagstiftningen relativt stor frihet att utveckla och bygga ut sina resurser. Det gör att också sjukvår- den liksom socialvården präglas av variationer i fråga om huvud— männens sätt att lösa problemen.

Bl. a. på grund av förändringar i fråga om avgränsningen mellan skilda vårdformer och sjukhustyper och strukturförändringar i övrigt är det svårt att göra jämförelser över tiden beträffande sjukvårdens utveck- ling. Vårdområden får ändrade funktioner inom vårdsektorn och i för- hållande till andra vårdområden, vilket leder till annan fördelning av re- surserna på öppen och sluten vård. Det leder också till att det är svårt att göra jämförelser mellan de olika sjukvårdshuvudmännens resurser och deras utveckling.

Jämförelser över tiden försvåras även av förändringar i huvudman- naskapet under 1960-talet. Distriktsvården fördes över från staten till landstingskommunerna år 1963, mentalsjukvården år 1967. T.o.m. år 1966 innefattade sjukvårdsstatistiken också skolorna för psykiskt ut- vecklingsstörda (särskolorna).

När det gäller utvecklingen på hälso- och sjukvårdsområdet, kommer verksamhet av särskild betydelse för pensionärerna och deras levnads- förhållanden, främst 1ångtidssjukvården, att behandlas i det följande. Såväl landsting som kommuner utanför landsting innefattas i begreppet sjukvårdshuvudmän.

6.2.1 Kartläggningen i april 1962 Enligt socialpolitiska kommitténs kartläggning, som i fråga om sjukvår- den främst avsåg vårdformer av betydelse för de äldre och därför un- dantog bl. a. förlossningshem och vård av psykiskt utvecklingsstörda, fanns (inkl. primärkommunal och enskild vård) inom kroppssjukvården sammanlagt närmare 61 000 vårdplatser och inom mentalsjukvården ca

37 000. Av platserna inom kroppssjukvården hänfördes i runda tal 42 000 (68 %) till akutsjukvården och drygt 19 000 till långtidssjukvår— den. Inom mentalsjukvården fanns ca 31 000 vårdplatser (83 %) på mentalsjukhus och lasarettskliniker, 6 000 på sjukhem.

De drygt 19 000 platserna inom den somatiska långtidssjukvården för- delade sig efter huvudman och vårdform enligt följande.

Landstingen

Kliniker: avd. vid lasarett 4244 avd. vid sjukstugor 950 sjukhem 8 107

Summa 13 301 Socialnämnder

sjukhem 4 330 Enskilda sjukhem 1582

Summa 5 912

Totalt 19 213

Vårdplatsantalet inom långtidssjukvården räknat i promille av hela befolkningen uppgick till 2,6 för hela riket. Räknat i promille av antalet personer fyllda 70 år var antalet vårdplatser 33,9. Promilletalet var högst för Uppsala län (54,6) samt för Norrbottens (46,0) och Örebro län (45,8), lägst för Kristianstads län (16,9) och Jämtlands län (18,6).

Inom den somatiska akutsjukvården var 31 % av patienterna 65 år och däröver, inom långtidsvården 81 %. Av patienterna inom mental- sjukvården var på sjukhusen 31 % 65 år och däröver samt på sjukhem- men 42 % (Tabell 6.17)

Tabell 6.17 Patienternas fördelning efter ålder (april 1962). Procent ___—_ Ålder Kroppssjukvård Mentalsjukvård Akutvård Lång- Sjukhus Sjukhem tidsvård ___—___ —14 10 — 1 15—49 32 5 35 21 50—59 17 8 21 23 60—64 10 7 1 1 14 65—66 4 4 4 6 67—69 5 7 6 7 70—74 9 15 8 10 75—79 7 20 7 9 80—84 4 19 4 6 85—89 2 11 2 3 90—94 — 4 1 95—w 1 —— — Samtliga 100 100 100 100

De i patientinventeringen redovisade patienterna utgjorde samman- lagt 1,2 % av befolkningen enligt folkräkningen den 1 november 1960. Av alla i åldern 67 år och högre redovisades 4,6 % totalt (offentlig och

privat sjukvård) som patienter i patientinventeringen, 3,9 % på statens och landstingens institutioner. Andelen patienter på dessa institutioner i olika åldrar i procent av samtliga personer i resp. åldersgrupp framgår av tabell 6.18.

Tabell 6.18 Andel patienter (exkl. patienter i primärkommunal och privat sjuk- vård) i april 1962 i % av samtliga personer i resp. åldersgrupp

___—________—_————-—-—

Ålder Vårdform

Akut Vård av Mental- Mental— Totalt kropps- långvarigt sjukhus sjukhem sjukvård kroppssjuka

___—________————

—14 0,21 —- 0,01 -— 0,22 15—39 0,26 0,01 0,22 0,01 0,50 40—49 0,42 0,04 0,47 0,06 0,99 50—59 0,60 0,10 0,65 0,11 1,45 60—64 0,85 0,21 0,84 0,18 2,08 65—66 1,07 0,34 0,90 0,21 2,52 67——w 1,23 1,30 1,09 0,24 3,85

I hela riket utgjorde de redovisade patienterna över 67 år totalt inom akutsjukvården sammanlagt 13 0/00 och inom långtidsvården 19 0/00 av samtliga personer i åldern 67 år och däröver. Variationerna mellan sjukvårdsområdena låg i fråga om akutvården mellan lägst 9 och högst 20 0/00 (Västerbottens län). I fråga om långtidssjukvården låg relationsta- let för 10 områden mellan 10 och 15 0/00 samt för 11 områden mellan 16 och 20 0/00. Ovanför promilletalet 20 återfanns Uppsala, Örebro och Norrbottens län samt de landstingsfria städerna (utom Gävle).

Beträffande mentalsjukvården kunde liknande beräkningar inte göras på grund av mentalsjukvårdens organisation med staten som huvudman.

6.2.2. Den slutna sjukvårdens utveckling efter år 1962 Ökning av vårdplatsantalet totalt inom sjukvården med drygt 15 000

Antalet i sjukvårdsstatistiken redovisade inrättningar minskade från 924 vid slutet av år 1962 till 880 vid slutet av år 19754 Det fastställda vård- platsantalet ökade däremot totalt från nära 121 000 till 136 400 eller med ca 13 %. Före år 1967 ingick, som nämnts, även särskolorna i upp- gifterna. (Tabell A 6.14) Av det totala platsantalet kom år 1960 ca 58 % och år 1975 ca 64 % på kroppssjukvården. Inom kroppssjukvården ökade antalet platser, räk- nat per 100 000 av folkmängden, från 907 år 1960 till 1 064 år 1975. 4Allmän hälso- och För den psykiatriska vården minskade motsvarande tal från 459 till 441. SjUkVård (i serie"

S ' ff' ' lla (Tabell 6.19; tabell A 6.15) gälla?)? me

Tabell 6.19 Sjukvårdsresursernas fördelning på olika vårdformer

År Kroppssjukvård Psykiatrisk vård Fast- Per Fast— Per Special- Samtliga vårdformer ställt 100 000 ställt 100 000 sjukhus __ plats- av folk- plats— av folk- plats- Fast- Per antal mängden antal mång- antala ställt 100 000 den plats- av folk—

antal mängden

1960 67 986 907 34 408 459 14 287 116 681 1 557 1965 73 472 945 36 400 468 15 795 125 667 1 617 1970 82 636 1 023 37 038 458 13 970 133 644 1 654 1975 87 345 1 064 36 232 441 12 816 136 393 1 662

" Till specialsjukhus hänförs institutioner för vård av utvecklingsstörda (exkl. Särskolor) samt för epileptiker.

Platsantalet inom den somatiska långtidssjukvården mer än fördubblat

Den största förändringen inom kroppssjukvården mellan åren 1960 och 1975 har ägt rum inom vården av långvarigt kroppssjuka, där platsanta- let mer än fördubblats (ökning med 116 %) som följd av den priorite- ring som gjorts sedan år 1964. Platsantalet inom lasarettsvården har ökat med något mer än 8 %.

Sluten somatisk långtidssjukvård bedrivs företrädesvis vid sjukhem, men också vid lasarett och vid långvårdskliniker knutna till lasarett. För vården av långvarigt kroppssjuka svarar i första hand sjukvårdshuvud- männen. Sjukhem drivs också av socialnämnder och av enskilda. År 1962 (april) svarade socialnämnder och enskilda för sammanlagt 5 926 sjukhemsplatser, motsvarande nära en tredjedel av totala antalet platser inom långtidssjukvården. Andelen minskade fram till år 1975 till inte fullt en tiondel av det totala platsantalet. (Tabell A 6.16)

Antalet vårdplatser inom långtidssjukvården i sjukvårdshuvudmän- nens regi, som år 1962 (dec.) uppgick till 14 100, ökade år 1975 till något mer än 36 700. På kliniker eller avdelningar för långvarigt kroppssjuka vid lasarett ökade platsantalet från drygt 5 000 år 1962 till nära 14 600 år 1975 eller med 177 %. Antalet platser vid sjukvårdshuvudmännens sjuk- hem ökade från ca 9 000 år 1962 till 22 200 år 1975 motsvarande 150 %. (Diagram 6.5; tabell A 6.17)

Antalet vårdplatser vid ålderdomshem minskade i Stockholms län från 7 330 år 1970 till 4 619 år 1971, alltså med 2 711 platser beroende på en överföring av sjukhem i anslutning till ålderdomshem inom Stock- holms kommun till landstinget. Den kraftiga ökningen av antalet platser vid de av Sjukvårdshuvudmännen bedrivna sjukhemmen mellan åren 1970 och 1971 är således delvis beroende på överflyttningen.

Totalantalet platser inom vården av långvarigt kroppssjuka ökade med i genomsnitt 1 530 platser per år perioden 1962—1975. Under åren 1965—1969 ökade platsantalet med drygt 10 000 eller med över 2 000 vårdplatser per år. Ökningen under senare år har gått i minskad takt (ca

1 800 platser år 1971, ca 1 400 år 1972, ca 1 000 år 1973, 1 800 år 1974, 756 år 1975).

Antal | 1 000161

1963 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75År

_Sjukvårdshuvudmannens - - .... .. Socialnämnders sjukhem

”Mmm/Vårdhem ---- Enskilda sjukhem

--—-— Sjukvårdshuvudmännens kliniker eller avd. vid lasarett

Det fastställda antalet vårdplatser (landstings-, primärkommunala och enskilda) enligt Allmän hälso- och sjukvård räknat per 1 000 av an- talet personer i åldern 70 år och däröver var 35 år 1962 och 50 år 1975. (Diagram 6.6)

Läkarprognosutredningens behovstal, 55 0/00 av antalet personer i ål- dern 70——w år, som var riktmärke för utbyggnaden under längre tid, hade år 1975 uppnåtts av Stockholms (72 (Von), Göteborgs och Bohus län (57 0/00) samt Västernorrlands län (56 0/00). De lägsta talen redovisa- des för Skaraborgs (34 0/00), Malmöhus (36 0/00) och Jämtlands län (37 0/00). En jämförelse mellan promilletalen för varje sjukvårdsområde för åren 1965 och 1974 finns i diagram 6.7. Beräknat i promille av antalet personer i åldern 70 år och däröver var platsantalet lägre år 1975 än år 1974 i 13 sjukvårdsområden. Promilletalet var oförändrat i två län, medan det hade ökat i nio. (Tabell A 6.18)

Diagram 6.5 Fastställ! antal vårdplatser för långvarigt kroppssjuka den 31 december åren l963—1975

0 5

45

66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 År

_Samtliga vårdplatser

65

1963 64 40 30

Diagram 6.6 Antal vårdplatser för lång— varigt kroppssjuka den 31 december åren 1963 —1975 per 1000 av

-—--—_Vårdplatser i sjukvårdshuvudmännens

antalet personer i ål-

och socialnämnders regi

dern 70 år och däröver

1965 1974

0/00 | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | = !

LänABCDEFGH

80 70 60 50 40

o 20 10

KLMNOPRSTUWXYZACBDHeIa

riket

r

.” 18 ..h aunaånmc mwtukido Anm.”fh/€OJ

5969 7/Pno . I ÖWPOF

osa " nun/Na”. m.m.kpmua rpoto .. a.m..nooma .låGOev DVVldÖ

1974, länsvis

Ca 3 000 flera platser inom den psykiatriska vården

Den psykiatriska vården överfördes som tidigare nämnts år 1967 till landstingen och har därefter alltmera integrerats med den somatiska vården. Det fastställda antalet vårdplatser inom den psykiatriska vården var år 1960 totalt ca 34 000, varav 1 300 (ca 4 %) i kliniker. År 1975 hade det totala platsantalet ökat till drygt 36000. Klinikerna hade då inte fullt 3 000 (8 %) vårdplatser. Lasaretten för psykiatrisk vård (men- talsjukhusen) minskade under samma tid från ca 27 000 vårdplatser till ca 15 000. Platsantalet vid sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka ökade från 6 000 år 1960 till inte fullt 9 000 (ca 40 %) år 1975. För vuxenpsy- kiatri fanns i övrigt 5 000 vårdplatser år 1970 och 9 000 år 1975 .

Eftersom staten tidigare hade huvudansvaret för den psykiatriska vår- den, främst mentalsjukhusen, med upptagningsområden som sträckte sig över flera sjukvårdsområden, kan utvecklingen inom varje sjukvårdsom- råde inte belysas på samma sätt som i fråga om den somatiska vården. Psykiatriska kliniker och sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka har dri- vits av landsting.

Psykiatriska kliniker saknades år 1960 i 11 sjukvårdsområden. År 1975 saknades sådana kliniker i 3 områden, nämligen Kronobergs, Got- lands och Blekinge län. Där fanns emellertid lasarett för psykiatrisk vård (mentalsjukhus).

Antalet vårdplatser vid psykiatriska lasarettskliniker var nära 3 000 år 1975. Av dessa fanns 463 (16 %) i Stockholms, 401 i Kristianstads län, 366 i Hallands och 253 i Norrbottens län. Hälften av vårdplatserna vid psykiatriska kliniker fanns således i de fyra angivna länen. Lägsta anta- let platser redovisades i Skaraborgs län (24) samt Göteborgs och Bohus län (34). (Tabell A 6.19)

Av de drygt 6 000 sjukhemsplatsema år 1960 fanns närmare 1 200 (ca 20 %) vid enskilda sjukhem. Antalet enskilda sjukhemsplatser hade år 1975 ökat till drygt 2 900. Platsantalet vid sjukhem drivna av sjukvårds— huvudmännen ökade samtidigt med 700.

De äldre och den slutna sjukvården

Som resultat av patientinventeringen i april 1962 redovisade, som tidi- gare framgått, socialpolitiska kommittén att 38 % av patienterna på sjukhus var i åldern 67 år och däröver. På lasarett och mentalsjukhus var drygt fjärdedelen pensionärer. Inom långtidssjukvården för kropps- sjuka utgjcrde de nära 80 %. Någon liknande hela landet omfattande patientinventering har därefter inte gjorts.

Genom socialstyrelsens försöksverksamhet sedan år 1964 med en in- dividbaserad patientstatistik från kroppssjukhusen (PAKRO) i Uppsala sjukvårdsregion har vissa uppgifter erhållits om de äldres sjukvårdskon- sumtion. Resultat av verksamheten har publicerats i Patientstatistik i se- rien Socialstyrelsen redovisar.

På ett individanknutet tiondelsurval från socialstyrelsens patientstati- stik vid Uppsala-regionens kroppssjukhus under fyraårsperioden 1965—

5 Sjukhusvårdens kon- sumenter (Spri-rapport 18/72). 6 Konsumtion av sluten sjukvård 1970 samt stat-i- stikberäkning av vissa demografiska föränd- ringars betydelse under perioden 1960—1972 (april 1974).

1968 har inom Spri gjorts en undersökning med syfte att belysa hur olika personer utnyttjar sjukhusvård över längre tid.-" Undersökningen omfattade ett urval på totalt 71 207 vårdtillfällen. I materialet studeras särskilt en grupp storkonsumenter av sluten kroppssjukvård, definierad som personer med minst 90 vårddagar och/eller minst 5 vårdtillfällen under fyraårsperioden. Storkonsumen- terna utgjorde 3 096 personer motsvarande 7,4 % av samtliga vårdade personer. De svarade för 22 % av samtliga vårdtillfällen och 55 % av alla vårddagar. Inom storkonsumentgruppen dominerade kvinnorna. 45 % av storkonsumenterna var 65 år eller äldre medan motsvarande siffra för samtliga vårdade var 19 %. Långvårdskvoten. definierad som andelen vårddagar i långtidsvård av totalantalet vårddagar. var för stor- konsumentgruppen som helhet 68 %. En liten grupp storkonsumenter med minst två års vårdtid utgjordes till största delen av gamla personer som framlevde de sista åren av sitt liv på långvårdssjukhus. I rapporten framhålls, att studien endast omfattat sluten kroppssjuk- vård. För att få en fullständigare bild av vilka sjukvårdsinsatser som görs för olika patientgrupper krävs utvidgade studier omfattande även sluten psykiatrisk vård och öppen vård. Inom socialstyrelsen sammanställs en individbaserad diagnosstatistik grundad på uppgifter från sjukvårdshuvudmännen. Uppgifter registreras för varje utskriven patient. Samtliga huvudmän lämnar inte uppgifter. Statistiken avser kroppssjukvård vid lasarett och sjukhem samt vård vid psykiatrisk klinik såväl inom lasarett där huvudsakligen somatisk vård meddelas som inom lasarett för psykiatrisk vård (mentalsjukhu- sen). Fr.o.m. år 1973 täcks samtliga psykiatriska kliniker, lasarett och sjukhem av socialstyrelsens statistik. På grundval av socialstyrelsens individbaserade diagnosstatistik för år 1970 har inom Landstingsförbundet gjorts en undersökning, som omfat- tar närmare 700 000 utskrivna patienter från kroppssjukvård vid lasarett och sjukhem för långvarigt kroppssjuka samt vård vid psykiatriska klini- ker.6 Undersökningen har haft till syfte att på ett riksomfattande statis- tiskt material — belysa konsumtionen av sluten vård 1970 fördelad på klinikblock m.m.

jämföra konsumtionen av sluten vård mellan olika grupper sedan hänsyn tagits till vissa faktorer, exempelvis ålder — beräkna vissa demografiska förändringars betydelse under perioden 1960—1972 för konsumtionen av sluten vård. I fråga om konsumtionen av sluten Vård per 10 000 invånare inom olika tätortsklasser konstateras att ju högre tätortsgrad desto större kon- sumtion av sluten vård. En jämförelse mellan exempelvis den rena landsbygden och Stockholms kommun visar att skillnaden uppgår till ca två vårddagar per invånare (3,5 resp. 5,6 vårddagar per invånare).

Resultaten vad gäller konsumtion av sluten sjukvård i olika ålders- grupper sammanfattas så att ca 50 % av den slutna vården ges åt den tiondel av befolkningen som är äldst. Den procentuella andelen av kon- sumtionen hos gruppen 70 år och äldre uppgår till ca 25 % inom soma- tisk akutvård medan den procentuella andelen av befolkningen utgör

8,7 % Motsvarande andelar inom somatisk långvård, psykiatrisk vård och samtlig vård är ca 75 %, 30 % och 40 %. Resultatet av undersökningen redovisas schematiskt i diagram 6 a——d.

6.2.3. Hälso— och sjukvård utanför sjukhus

Den del av hälso- och sjukvård utanför sjukhus, som är av särskild bety- delse för pensionärerna är distriktsvården — distriktsläkarnas och di- striktssköterskornas verksamhet samt hemsjukvården.

År 1963 trädde sjukvårdslagen i kraft, likaså en ny allmän läkarin- struktion samt ändringar i hälsovårdsstadgan. Den 1 juli 1963 blev landstingskommunerna huvudmän för provinsialläkarna. 1 juli 1962 upphörde förste provinsialläkarinstitutionen. I dess ställe trädde den av 1961 års höstriksdag antagna länsläkarorganisationen, som bl. a. har att utöva viss tillsyn över enskilda vårdhem och privatläkare. Från den 1 juli 1968 överfördes stadsdistriktsläkartjänsterna i städer under lands— ting till landstingen. Genom ändring av sjukvårdslagstiftningen den 1 ja- nuari 1973 har sjukvårdshuvudmännen fått de formella förutsättning- arna att föra ut mer kvalificerade vårduppgifter till den öppna sjukvår- den.

År 1972 gjordes en allmän översyn av de bestämmelser som behand- lar läkartjänsterna. Benämningen provinsialläkare ersattes av distriktslä- kare. Även beteckningen stadsdistriktsläkare slopades. Distriktsläkare (ordinarie, biträdande, extra) är numera den generella benämningen på läkardistriktens läkare.

Läkartjänsterna i läkardistrikten var fram till år 1973 avsedda för all- mänläkarvård. Numera tillåter sjukvårdslagen även distriktsläkartjänster inom specialistvård.

Allmänläkarens tidigare speciella funktion som ”tjänsteläkare" är nu avskaffad. De uppgifter som tidigare låg i detta begrepp fördelas nu- mera mellan alla läkare i offentlig tjänst beroende på lägligheten och tillkommer inte specifikt allmänläkare.

De sjukvårdspolitiska målen har i allt högre grad gällt en förändrad struktur av den svenska sjukvården. Den viktigaste utvecklingslinjen är att bygga ut den decentraliserade öppna sjukvården och långtidssjukvår- den.

En betydande utbyggnad av vårdcentraler och andra former av när- hetsservice inom distriktsvården har också kommit igång på olika håll i landet.

Ökad andel av läkarna till distriktsvården

Den 1 januari 1961 fanns 24 förste provinsialläkartjänser, 24 tjänster för biträdande förste provinsialläkare (en i varje län) och 611 tjänster för provinsialläkare. Antalet provinsialläkardistrikt var 602. Av de 611 pro- vinsialläkarbefattningarna var 117 vakanta med eller utan insatt vikarie. Antalet provinsialläkare var alltså 494. Stads- och distriktsläkartjäns- terna var 264, varav 37 vakanta. Köpings- och municipalläkartjänsterna utgjorde 3, därav en vakant. År 1974 fanns 25 länsläkare, 15 bitr. läns-

Antal vårddagar

per 10 000 inv. 80000 e.o.-on Män 70 000 ___- Kvmnor

_ Man och kvinnor

Diagram 6.8 a Vård- dagar per 10 000 in- vånare efter ålder och kö" (151970 som"” 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70— År akutvård

Antal vårddagar per 10 000 inv.

180 000

170 000 160 000

Män

___— Kvinnor

100 000

90 000 80 000 70 000 60 000

| | | | | | | | | | | | | | | | | |

Diagram 6.8 b Vård- dagar per 10 000 invå- 10 000 nare efter ålder och kön år 1970. Somatisk Iångvård 30 35 40 45 50 55 60 65 70 75— År

Antal vårddagar per 10 000 inv.

60 000 on......- Män ___- Kvinnor 50 000

_— Män och kvinnor

40 000

30 000

20 000

10 000 Diagram 6.8 c Vård-

dagar per 10 000 invå- nare efter ålder och kön år 1970. Psykia- 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70 * År trisk vård

Antal vårddagar per 10 000 inv.

200000 oc...-|. Man

___- Kvinnor

_ Man och kvinnor

1 50 000

100 000

50 000

Diagram 6.8 d Vård- dagar per 10 000 invå- nare efter ålder och kön år 1970. Samtlig

läkare samt 2 förste stadsläkare. 1 distrikten fanns 1 409 läkartjänster år 1971, 1 357 år 1972 samt 1 463 år 1973.

Antalet läkartjänster (distriktsläkare, överläkare, bitr. distriktsläkare, bitr. överläkare, avdelningsläkare, underläkare) i öppen vård utanför sjukhus uppgick hösten 1974 till sammanlagt 1 877, fördelade enligt följ- ande.

Antal tjänster ___—ä—

Allmänläkarvård 1 224 Specialistvård 419 Underläkare 234

Totalt 1 877

Antalet läkarstationer ökade i betydande grad under perioden 1962— 1973. De uppgick år 1973 till 713, fördelade på följande sätt. Drygt 60 % var 1-läkarstationer.

Läkarstationer Antal l-läkare 443 2-läkare 138 3-läkare 63 4-läkare 41 5-läkare eller flera 28

Antalet läkarstationer har därefter minskat på grund av att ett stort antal enläkarstationer upphört. År 1975 fanns sammanlagt 680 läkarstationer, varav 348 (51 %) var 1-läkarstationer.

Antalet tjänster för samtlig personal inom distriktsläkarväsendet inkl. vårdcentraler uppgick år 1973 till 4 636, år 1974 till 5 376 samt är 1975 till 6 170.

Mellan åren 1960 och 1974 ökade antalet yrkesverksamma läkare i landet i såväl sluten som öppen vård från 6 700 till 12 800, en ökning med 91 %. Antalet läkare per 100 000 invånare var 90 år 1960, 134 år 1971 och 156 år 1974. Omvänt var antalet invånare per läkare 1050 år 1960, 720 år 1971 och 640 år 1974. En arbetstidsförkortning m.m. för läkarna har genomförts under perioden.

År 1960 var ca 12 % av läkarna engagerade i distriktsvården. År 1974 var det ca 15 %.

Mindre ökning av antalet distriktssköterskor

Distriktssköterskorna, vilkas verksamhet ursprungligen var förlagd till landsbygden, hade att svara för dels sjukvård i hemmen, dels hälsovård, nämligen spädbarnsvård, skolhygienisk verksamhet, dispensärarbete och bostadstillsyn. I städerna motsvarades distriktssköterskorna av stadsskö- terskor, sjuksköterskor vid barnavårdscentraler, dispensärsköterskor m.fl.

Distriktssköterskornas verksamhet regleras numera i normalinstruk- tion för distriktssköterska (MF 1964:86) och innefattar bl. a. hälsoupp- lysning och medverkan inom förebyggande vård, såsom barnhälsovård och skolhälsovård. Sjukvård i hemmet och på egen mottagning upptar en stor del av verksamheten.

Antalet distriktssköterskor uppgick år 1960 till 1548. De gjorde 825 hembesök per sköterska i sjukvård och 304 i hälsovård. Antalet stads- sköterskor m. fl. var ca 1 150 år 1957.

Antalet distriktsskötersketjänster har därefter ökat och uppgick hös- ten 1974 till 2 050, varav 1 804 var besatta. Distriktssköterskornas hem- besök uppgick år 1974 till 1 101 per sköterska i sjukvård och till 173 i hälsovård.

Antalet yrkesverksamma sjuksköterskor i landet uppgick år 1965 till nära 24 000. I distriktsvården fanns totalt ca 3 800 (ca 16 %). Andelen sköterskor i distriktsvården var ungefär densamma år 1972. Motsva- rande procenttal för enbart distriktssköterskorna var ca 8 resp. 5 %. Räknas endast besatta distriktsskötersketjänster blir procenttalen ca 7 resp. 4 %.

1 fyra sjukvårdsområden var antalet distriktsskötersketjänster mindre år 1974 än är 1960 (Jönköpings, Blekinge, Hallands och Västernorrlands län). 1 de sjukvårdsområden. som visat ökning. är ökningen i en del fall obetydlig, endast en eller annan tjänst. (Tabell A 6.20). Vid bedöm- ningen av dessa uppgifter bör dock uppmärksammas att distriktssköters- korna kan ha avlastats arbetsuppgifter genom att tjänster som barnsjuk- sköterskor och barnmorskor m. fl. inrättats.

Antalet personer i åldern 70 år och däröver per distriktssköterska i sjukvårdsområdena har ökat sedan år 1960. Varje distriktssköterska har att svara för ett allt större antal äldre. Ökningen är betydande i de sjuk- vårdsområden för vilka redovisats ett minskat antal distriktssköterske- tjänster. (Tabell A 6.21). Antalet hembesök per distriktssköterska har dock som nyss nämnts ökat. Ett visst bistånd har distriktssköterskorna fått genom den ökade hemsamaritverksamheten.

Distriktssköterskorna gjorde 1,4 miljoner hembesök år 1966. Av dessa var ca 17 % att hänföra till långtidsvård. Av de 1,2 miljoner besöken vid distriktssköterskornas mottagning var ca 2 % att anse som långtids- vård. År 1974 var antalet hembesök drygt 2 miljoner, av vilka ca 15 % avsåg långtidsvård. Av de nära 2,3 miljoner mottagningsbesöken gällde något mer än 1 % långtidsvård. (Tabell A 6.22).

Ökning av antalet personer med hemsjukvårdsbidrag

Socialpolitiska kommittén fann vid sin kartläggning i april 1962 att det var svårt att få fram uppgifter om hemsjukvårdens omfattning m.m. bl. a. beroende på svårigheterna att skilja mellan sjukvård och annan hjälp i hemmen. Med hemsjukvård avsåg kommittén inte endast sjuk- vård, som bedrevs genom sjukvårdsutbildad personal, främst distrikts- sköterskor, i enskilda bostäder utan även de vårdåtgärder genom anhö- riga och andra för vilka ersättningar lämnas för att de tog hand om och

övade tillsyn över sjuka personer, vilka annars skulle vistats på sjuk- vårdsanstalter.

Sjukvårdshuvudmännen redovisade 8189 äldre och handikappade, för vilka hemsjukvårdsbidrag utgick vid undersökningstillfället. Om- kring 60 % beräknades vara ålderspensionärer. Drygt 2 % av ålderspen- sionärerna beräknades få hemsjukvårdsbidrag i Västernorrlands och Västerbottens län, knappt 2 % i Stockholms län. I övriga län utgjorde antalet i allmänhet mindre än 1 %. I 20 % av fallen beräknades make eller maka och i ungefär lika många fall en hemmadotter vara vårdare, i drygt 30 % någon annan anhörig och i återstående nära 30 % en icke anhörig.

Löpande statistik beträffande hemsjukvården finns inte tillgänglig förrän under de senaste åren. Antal-et personer med hemsjukvårdsbidrag (vårdade) uppgick enligt tillgängliga uppgifter är 1973 till sammanlagt drygt 36 000 motsvarande 448 per 100 000 invånare (47 per 1 000 invå- nare 70 år och äldre). Antalet var 36 600 år 1975 (445/100 000 invånare eller 45/1 000 70 år och äldre). Den 31 december 1974 redovisades en- ligt LKELP 35 435 bidragstagare (vårdade), varav 18 493 (52 %) vårdad av anhörig, 11662 (33 %) av hemsamarit och 2 345 (ca 7 %) av både anhörig och hemtsamarit.

Verksamheten varierar mellan olika sjukvårdsområden. Största anta- let med hemsjukvårdsbidrag absolut sett fanns år 1975 i Stockholms län (6 671) och i Kalmar län (1816), lägsta antalet i Gotlands län (254). (Tabell A 6.23).

Även om nära hälften av de vårdade beräknas vara under den all- männa pensionsåldern, brukar ibland antalet vårdade i förhållande till antalet personer i åldern 70 år och däröver användas som mått på verk- samhetens omfattning. Största andelen vårdade per 1 000 i åldern 70 år och däröver år 1975, 89 0/00, redovisades för Jämtlands län. Närmast följde Västerbottens (800/00), Norrbottens län 79 (VD., och Kalmar (65 'l/OO). De lägsta promilletalen hade Uppsala, Älvsborgs och Gävleborgs län (vardera ca 23 0/00) samt Kristianstads län (32 0/00). Totalt för riket uppgick promilletalet till 45.

7. De samlade resurserna

I kapitel 4—6 har utvecklingen på områden av väsentlig betydelse för pensionärerna under 1960- och fram till mitten av 1970-talet belysts på olika sätt. Det gäller främst de för levnadsförhållandena betydelse- fulla och i de allmänna riktlinjerna prioriterade komponenterna eko- nomisk självständighet och trygghet, arbete och ekonomi, bostad, vård och omvårdnad, innefattande social och medicinsk vård såväl i öppna som slutna former.

Det kan konstateras, att verksamheter av olika slag ökat i stor om- fattning och att samhället alltmera engagerat sig. I de nämnda kapitlen har utvecklingen belysts främst med uppgifter om utvecklingen mätt i exempelvis antalet pensionärer som fått del av olika anordningar.

I förevarande kapitel görs ett försök till sammanfattning av utveck- lingen bl.a. med utgångspunkt i kostnadssidan, som inte berörts i så stor utsträckning i det föregående. Som framhållits i kap. 1 är de upp- gifter som sammanställts av olika myndigheter och organisationer, bl. a. i form av löpande statistik, inte alltid tillräckliga för att ge en helhets- bild av utvecklingen för pensionärer. Det gäller inte minst kostnadssi- dan. PU vill trots detta försöka ge en helhetsbild av utvecklingen under perioden även om den är grov och måste omges med många reserva- tioner. Framställningen är i huvudsak koncentrerad till utvecklingen under perioden 1960—1975.

7 .1 Allt färre i arbete pension ger trygghet

I fråga om arbete kan, som framgår av kap. 4, konstateras, att de äldre åldersgrupperna i allt större utsträckning slutar förvärvsarbeta eller trappar ner sitt förvärvsarbete. Detta har skett jämsides med och — det torde man kunna utgå från — till stor del på grund av för- bättringar av socialförsäkringarna. Allt flera har fått ATP som tillägg till folkpensionen. För dem som inte har fått eller får liten ATP har standardförbättringarna — och framför allt pensionstillskotten haft stor betydelse för den ekonomiska självständigheten och tryggheten.

Vid sidan av förbättrade socialförsäkringsförmåner har också arbets- marknadens parter träffat avtal om kompletterande pensionssystem (tjänstepension) vilka kommit att omfatta allt fler arbetstagare samti- digt som dessa pensioner förbättrats för den enskilde. I sammanhanget

förtjänar det nämnas att vid sidan av den allmänna försäkringens pen- sionsförmåner utgick tjänstepension till ca 480 000 pensionstagare under år 1975. Under samma år utbetalade berörda pensionsanstalter sam- manlagt 4525 milj. kr. för olika slag av kompletterande tjänstepen- sionsförmåner till pensionärer vid sidan av och inom den allmänna pen- sioneringen.

Efter år 1975 har betydelsefulla reformer skett inom den allmänna pensioneringen. Den allmänna pensionsåldern har sänkts från 67 till 65 år, folkpensionens grundbelopp liksom också pensionstillskotten har höjts. Vidare har rörlig pensionsålder mellan 60 och 70 år införts i form av förtida eller uppskjutet uttag av hel eller halv ålderspension. Samtidigt har bestämmelserna om förtidspension vidgats för personer mellan 60 och 65 år som inte kan arbeta p. g. a. medicinska eller arbets- marknadsmässiga skäl fram till den allmänna pensionsåldern 65 år. Slutligen har en ny pensionsförsäkring för delpension i kombination med deltidsarbete införts. Delpension ger den enskilde mellan 60 och 65 års ålder möjlighet att trappa ner sin arbetsinsats under de sista yr- kesverksamma åren.

Kostnaderna för ålders- och förtidspension exklusive kommunalt bo- stadstillägg inom den allmänna försäkringen ökade i runda tal från 2380 milj. kr. år 1960 till 16885 milj. kr. år 1975. Omräknat i 1975 års priser steg pensionsutbetalningarna från 5 186 milj. kr. år 1960 till 16 885 milj. kr. år 1975 för dessa pensionärskategorier. (Tabell 7.1) Ök- ningen skall bl.a. ses mot bakgrund av ökat antal pensionärer, ett ökande antal ATP-pensionärer med successivt högre ATP samt suc- cessiva förbättringar av folkpensionsförmånerna.

Tabell 7.1 Folkpensions- och ATP-kostnader åren 1960—1975 i 1975 års priser, milj. kr.; ålders— och förtidspension

År Folkpension ATP Folkpension + ATP Ut- Ökning från Ut- Ökning från Ut- Ökning från betald föreg jäm- betald föreg jäm- betald föreg jäm- pen- förelseår pen- förelseår pen- förelseår sion —— sion _ sion

mkr. i% mkr. i% mkr. i%

Ålderspension

1960 4 362 — _— — — 4 362 _ _

1965 5 757 1 395 32 104 5 861 1 499 34 1970 7615 1858 32 823 719 691 8438 2 577 44 1975 9945 2330 31 2450 1627 198 12 395 3957 47

Förtidspension

1960 824 —— — — 824 _ _ 1965 1 056 232 28 86 — — 1 142 318 39 1970 1 528 472 45 528 442 514 2 056 914 80

1975 2 660 1 132 74 1 830 1 302 247 4490 2434 118

En viktig del i pensionärernas förbättrade standard är de successivt höjda kommunala bostadstilläggen (kbt) som komplement till pensio- nerna. Till följd av bl.a. kommunsammanläggningarna har beloppen ökat och normerna gjorts mera enhetliga. Kostnaderna för kbt var

275 milj. kr. år 1960, 1663 milj. kr. år 1975. Omräknat i 1975 års priser ökade kostnaderna från 599 till 1 663 milj. kr., en ökning med 178 %. Under samma period ökade antalet pensionärer med kbt från 538 000 till 739 000 eller med 37 %.

Under perioden 1960—1975 steg utgifterna för folkpensionerna to- talt med i genomsnitt 5,3 % per år räknat i fasta priser. Samtliga pen- sionsförmåner i form av folkpension, ATP och kbt ökade med i ge- nomsnitt 7,2 % per år. Dessa siffror kan jämföras med en ökning av hela den privata konsumtionen under samma period med i genomsnitt 3,2 % per år. Tas emellertid hänsyn till att antalet pensionärer under perioden ökade med 3,1 % per år medan den totala befolkningstill— växten endast var 0,6 % utfaller jämförelsen något annorlunda. Pen- sionsförmånerna från den allmänna försäkringen per pensionär ökade under perioden med 4,1 % per år, vilket kan jämföras med ökningen av reallönen per sysselsatt vilken uppgick till i genomsnitt 4,3 % per år under samma period.

Miljarder kr 25

20

15

10

1960 1965 1970 1975 År

Diagram 7.1 Pensionskostnader åren 1960—1975 i 1975 års priser

De sammanlagda kostnaderna för folkpension, ATP och kbt upp- gick räknat i fasta priser år 1960 till 6219 milj. kr. och år 1975 till 20910 milj. kr., en ökning med 236 %. (Diagram 7.1). Till år 1975 kan även läggas utbetalda tjänstepensioner om sammanlagt 4 525 milj. kr. och frivilliga pensioner över riksförsäkringsverket om 26 milj. kr. Det totala utbetalda pensionsbeloppet utgör därmed 25 461 milj. kr. under år 1975. Som jämförelse kan nämnas att de utbetalade pensions- beloppen under år 1975 utgjorde 8,9 % av bruttonationalprodukten.

En fördelning av pensionärerna efter faktiskt utbetald pension i de enskilda fallen finns inte tillgänglig. Även om genomsnittstal har många brister och måste förses med reservationer, kan de dock ge en viss upp- fattning om utvecklingen av pensionsbeloppen. En ålderspensionär med enbart folkpension fick, omräknat i 1975 års priser, 5 904 kr. i genom- snitt år 1960, vartill kan läggas kbt på i genomsnitt 610 kr. Den totala pensionen (folkpension inkl. kbt) var således 6 514 kr. År 1975 var ge- nomsnittet för folkpensionen 9 367 kr., vartill kom kbt med 1175 kr. och ATP med 2 308 kr. Genomsnittlig folkpension, ATP och kbt upp- gick till sammanlagt 12 850 kr., en ökning med ca 97 % jämfört med år 1960. Beloppen för förtidspensionärerna var år 1960 i stort sett de- samma som för ålderspensionärerna. Det gällde också år 1975 i fråga om grundpensionen jämte kbt. Förtidspensionärerna hade emellertid detta år ett betydligt högre genomsnittligt ATP-belopp, 6 334 kr. mot 2 308 kr. för ålderspensionärerna. (Tabell 7.2.)

Tabell 7.2 Genomsnittlig utbetald pension per pensionstagare åren 1960—1975, folkpension, ATP och kbt i 1975 års priser

xx— År Folkpen- ATP” Kbt” Folkpension + ATP + Kbt sion kr. kr. kr.

Kr. Ökning från föreg jämförel- seår i %

& Ålderspension 1960 5 904 0 610 6 513 0 1965 6 959 126 746 7 831 20 1970 8 045 869 989 9 903 27 1975 9 367 2 308 1 175 12 850 30 Förtidspension 1960 5 758 0 670 6 428 0 1965 7 012 571 863 8 446 31 1970 8132 2 810 1064 12 006 42 1975 9 207 6 334 921 16 462 37 & & Den genomsnittliga ATP-pensionen har beräknats på hela kollektivet ålders- pensionärer resp. förtidspensionärer. Den faktiskt utgående genomsnittliga ATP-pensionen till personer med ATP var i 1975 års priser resp. år för ålders- pensionärer 0, 2 027, 3 664, 5 835 kr. och för förtidspensionärer 0, 4 886, 7 511, 10 535. ”Det genomsnittliga kbt har beräknats på hela kollektivet ålderspensionärer resp. förtidspensionärer. Utgångspunkten är kostnadsfördelningen av kbt på olika pensionärskollektiv år 1973, då närmare 75 % av kbt-kostnaden utbe- talades till ålderspensionärer och närmare 16 % till förtidspensionärer; samma år uppbar 52 % av ålderspensionärerna och 40 % av förtidspensionärerna kbt.

7.2 Bättre bostäder

Den allmänna höjningen av bostadsstandarden och ökningen av bostads— beståndet har givetvis även kommit pensionärerna till del. I kap. 5 har dock kunnat konstateras, att trots detta många pensionärer ännu år 1975 hade en relativt sämre bostadsstandard än befolkningen i övrigt. I stort sett förbättrades bostadsstandarden för ålderspensionärerna av- sevärt under 1960-talet. Förbättringen torde bl. a. kunna härledas från det av statsmakterna fastlagda mark- och bostadspolitiska programmet från år 1966. Vidare torde de höjda kommunala bostadstilläggen verk- samt ha bidragit till möjligheterna för pensionärerna att skaffa sig bättre bostad. Även de åtgärder som ingick i 1964 års program för utbyggna- den av äldreomsorgen torde i icke ringa grad ha medverkat härtill. Mer än 135 000 bostäder har förbättrats med stöd av förbättringslåneverk- samheten. Denna reform har också gjort det möjligt att i glesbygderna bygga s.k. temporära bostäder för pensionärer. Förbättringslåneverk- samheten visade dock under senare delen av perioden tendenser till viss minskning. (Tabell 7.3.)

Tabell 7.3 Bostadsförbättringslån budgetåren 1960/61—1974/75

Budgetar Antal Lånebelopp milj. kr. i Genomsnittligt låne- lägenheter 1975 års priser belopp per lägenhet i ___—— 1975 års priser Totalt Därav ränte- fri stående del 1960/61 7 564 90 53 11 898 1965/66 18 161 279 192 15 362 1970/71 12 514 223 153 17 820 1974/75 6 723 119 66 17 700

Bostadsanpassningsbidragen är också av stor betydelse för pensionä- rerna. Genom detta bidrag underlättas handikappade pensionärers förmåga att klara sig själva genom olika anpassningsåtgärder i det van- liga bostadsbeståndet. Beviljade bidrag uppgick i 1975 års priser budget- året 1960/61 till knappt 1 milj. kr. och budgetåret 1974/75 till 32 milj. kr.

7.3 Allt större andel får hjälp och vård

I fråga om vård och omvårdnad har olika åtgärder i syfte att under— lätta för pensionärerna att bo kvar i sin invanda miljö haft effekt. Den sociala hemhjälpen har byggts ut kraftigt. Härvid torde det år 1964 in- förda statsbidraget ha haft stor betydelse.

Sedan mitten av 1960-talet har även andra former av hjälp och stöd byggts ut inom kommunernas vård och omvårdnad av de handikappade och de äldre. Av störst betydelse är här färdtjänsten. Under 1975 hade färdtjänst införts i 268 kommuner och 159 000 personer hade tillstånd

att anlita färdtjänst. Under samma år uppgick kostnaderna för färd- tjänsten till 179 milj. kr. Vidare kan nämnas fotvård, hårvård. hobby— verksamhet och andra former av sysselsättning för personlig aktivering och meningsfull samvaro.

Kostnaderna för social hemhjälp till äldre och handikappade räknat i 1975 års priser uppgick år 1960 till 185 milj. kr. Kostnaden var år 1975 1279 milj. kr. Genomsnittskostnaden per hjälpt pensionär var 2 342 och 3 899 kr. resp. år i fasta priser. (Tabell 7.4.)

Tabell 7.4 Social hemhjälp åren 1960—1975

År Antal hjälpta Kostnad i 1975 års priser äldre och handi- kappade under Milj. kr. Genomsnittskostnad per året hjälpt person, kr.

1960 79 000 185 2 342 1965 144 000 326 2 264 1970 252 000 764 3 032 1975 328 000 1 279 3 899

Antalet platser på ålderdomshem ökade från 42300 år 1960 till 60600 år 1975, en ökning med drygt 40 %. De redovisade driftkost— naderna ökade i fasta priser från 512 milj. kr. till 2 254 milj. kr. eller med 340 % (från 12 100 till 37 200 kr. per plats). (Tabell 7.5.)

Tabell 7.5 Ålderdomshem åren 1960—1975

Antal platser och driftkostnader i 1975 års priser

År Antal platser Driftkostnader Genomsnittskostnader kr. milj. kr. per plats

1960 42 300 512 12104 1965 48 400 921 19 028 1970 59 600 1 846 30 973 1975” 60 600 2 254 37 195

” Enskilda ålderdomshem inberäknade.

Om man ser till antalet av Sjukvårdshuvudmännen beviljade hemsjuk- vårdsbidrag, har hemsjukvården ökat i betydande grad under perioden. Under år 1965 uppgick antalet personer med hemsjukvårdsbidrag till drygt 20 000 och hade år 1975 stigit till nära 37 000. Kostnaderna för bidragen, som i fasta priser var 29 milj. kr. år 1960, var år 1975 289 milj. kr.

Verksamheten med tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappade är av stor betydelse inte minst för möjligheterna att kunna bo kvar i sitt hem och sin invanda miljö. Denna verksamhet utvecklades kraftigt under 1960-talet, men också under tiden därefter. Kostnaderna i fasta priser beräknas till 18 milj. kr. budgetåret 1960/61 och till 228 milj. kr. budgetåret 1974/75. (Tabell 7.6.)

Tabell 7.6 Handikapphjälpmedel 1960/61—1974/75

___—__M—

Budgctår Utgift milj. kr. Ökning från föregående jämförelseår 1975 års priser

Milj. kr. 1 %

__________——————

1960/61 18 _ _ 1965/66 64 46 255 1970/71 171 107 167 1974/75 zzsa 57 33 ___—___—————_—————_———

E I beloppet ingår även kostnader för enklare hjälpmedel och s.k.förbruknings- hjälpmedel.

Inom värden för långvarigt kroppssjuka har kommit till mer än 15 000 nya vårdplatser sedan socialpolitiska kommitténs kartläggning i början av 1960-talet. Den statliga låneform som innefattades i 1964 års åldringsvårdsprogram och som utgick temporärt för byggande av sjuk- hem, torde ha stimulerat till den kraftiga utbyggnaden. Under senare år kan konstateras en viss avmattning i utbyggnaden.

De sammanlagda driftkostnaderna har i 1975 års priser ökat från 403 milj. kr. år 1960 till 3 330 milj. kr. år 1975 eller med 726 %. (Tabell 7.7.) I uppgifterna ingår somatisk långtidssjukvård och psykiatrisk vård vid sjuk- och vårdhem.

Tabell 7.7 Långtidssjukvård 1960—1975

_________________———_——-————

Antal vårdplatser Driftkostnader milj. kr. Genomsnittskostnad per ___—— i 1975 års priser plats kr. Somatisk Psykia- Totalt ___—— vård trisk vård Somatisk Psykia- Totalt Soma- Psykia- Båda sjuk-l vård trisk vård tisk trisk vårdvård- vårdhem sjuk-l vård sjuk-l former- vårdhem vårdhem na ____________________————— 1960 18 600 6 200 24 800 334 69 403 17 957 11 129 16 250 1965 23 300 6 700 30 000 562 132 694 24 120 19 701 23 133 1970 33 600 8 500 42 100 1 222 266 1 488 36 369 31 294 35 344 1975 40 400 9 000 49 400 2 987 343 3 330 73 947 38 111 67 598

___—______——————————

7.4. Samspel och samverkan i samhällets åtgärder

Utvecklingen har i de nämnda kapitlen belysts med de uppgifter, som finns tillgängliga beträffande omfattningen av olika åtgärder, främst uppgifter om antal vårdplatser och antalet personer som fått del av dem på ett eller annat sätt samt i viss utsträckning uppgifter om per- sonal. Som tidigare framhållits är tillgänglig statistik inte uppbyggd så att de olika delarna kan sammanfogas till en totalbild av pensionärernas behov av hjälp, stöd, vård och omvårdnad och mot dessa behov sva- rande anordningar från samhällets sida.

Det är inte möjligt att på detta sätt mäta effektiviteten eller graden av behovstäckning.

Vårdbehoven kan tillgodoses på olika sätt. Stor aktivitet på ett om- råde kan kompensera en mindre verksamhetsgrad på ett annat. Både behoven och möjligheterna att tillgodose dem växlar från ort till annan och från tid till annan. Hur hjälpbehov blir tillgodosedda sammanhänger med samhällsstrukturen, hushålls- och familjestruktur, vårdutbudets för- delning på olika former, såväl öppna som slutna. Avgiftssättning kan verka styrande liksom allmänhetens inställning till olika vårdformer, institutionstyper etc. Varje vårdområde och vårdform utgör en integre- rad del av vårdsektorn, både socialvård och sjukvård. Vårdområdcna kompletterar och går delvis in i varandra. Tillgången till stora resurser på ett område, ställer mindre krav på andra områden, brist på resurser ökar tvärtom trycket på andra vårdområden. De olika vårdområdena och vårdformerna, deras funktion och utformning är således beroende av varandra. Det är därför angeläget att söka nå fram till en totalbild av verksamheten i fråga om vård och omvårdnad. Det skulle närmast vara fråga om att belysa . antalet i olika åldersgrupper som utnyttjar anordningar för pensio- närer, främst social hemhjälp, färdtjänst, ålderdomshem, långtids— sjukvård . resurser inom sluten vård mätt i vårdplatsantal . insatta personalresurser.

För att söka få en totalbild av insatta åtgärder för ekonomisk trygg- het, bra bostad, god personlig vård och omvårdnad kan man också utgå från kostnadssidan. Då det är svårt att få fram uppgifter om inbetalade avgifter. rör det sig i allmänhet om bruttokostnaden.

För en belysning av hur stor del av olika åldersgrupper, som utnyttjar anordningar för pensionärer, finns för gångna år bristfälliga och för olika verksamhetsgrenar oenhetliga uppgifter. I fråga om social hem- hjälp och färdtjänst finns vissa uppgifter om antalet personer i åldern 67 år och däröver, som fått social hemhjälp eller som fått tillstånd att utnyttja färdtjänsten. Beträffande pensionärer i ålderdomshem finns en mera detaljerad åldersfördelning.

Uppgifter finns för senare år beträffande antalet hjälpta under en vecka (jan./febr.) i åldern 67 år och däröver inom sociala hemhjälpen per 1 000 i samma ålder. Vidare finns motsvarande uppgifter om anta-

Tabell 7.8 Personer i åldern 67 år och däröver med social hemhjälp och i ålder- domshem. Antal (i ] OOO-tal) och andel (i %o)

& År Hela be- Därav Andelen (%,) folkning- en Med I ålder- Totalt Med I ålder- Totalt 67-w år social domshem social domshem hem- hem- hjälp hjälp _x— 1970 943 129 54 183 140 57 197 1971 969 140 53 193 149 55 204 1972 990 157 55 212 162 55 217 1973 1 016 164 55 219 165 55 220 1974 I 041 172 56 228 169 54 223 1975 1 066 183 56 239 176 53 229 KM

let pensionärer i ålderdomshem den 31 december årligen. En grov bild av andelen pensionärer som utnyttjar de angivna vårdformerna är alltså möjlig att få. Uppgifter för både social hemhjälp och ålderdomshem finns först fr.o.m. år 1970. Uppgifterna för riket har ställts samman i tabell 7.8. En redovisning länsvis lämnas i diagram 7.2 och ruhe/l A 7./. Som jämförelse kan nämnas, att socialpolitiska kommittén räknade med att 61 "A.,, av antalet personer i åldern 67 år och däröver var aktuella inom sociala hemhjälpen i april 1962 och att 45 ",/,,,, fanns i ålderdomshem. Det var alltså sammanlagt 106"/..(., som fick hjälp i någon av dessa former. Utvecklingen under 1970-talet har varit den att en allt större andel av personer i åldern 67 år och däröver får hem- hjälp, medan en minskande andel utnyttjar ålderdomshemmen. Uppgifterna borde kompletteras med uppgifter om pensionärer mcd hemsjukvård, som inte räknats in i sociala hemhjälpen. och med pen— sionärer, som är patienter inom långtidssjukvården. Uppgifter om ål- dersfördelningen för dessa grupper finns emellertid inte tillgängliga. oloo 320 300 280 260 240 220 200 180 160 140 T20 100 80 60 40 20

SÅr 1971 DÅr1975

'...'-.....IIIIIIIDICII... ......I....-...I.I...-.... I...-........'.'.' I... I......IIIIIIIIIII'...'...lo '...................'...'-.....l '....I......'........'.l I..........................-I.'.! '....'...'...IIIIIIIIIIIII '....I....I'.I.II...-....

I......Il C '...'...IIIIII......I.....II.II'...'...

z I.I......OIIIIIIIIIIIDIIDJ

2 0 "U 33 (I) —1

LänABC D E ." G) I >= |.

2 '...'...lllI......I'IIIIDIIIII

..........................I.....'...... G) I......IIIIIIIIIIIIICI.D...-I.....IDID

'...'...IIIIII.I......IIIIIIIIIIIII ..................-....I..I....- - I.'.'...III......IIIIDIIIIII......IIIIIII ......I.......'.....-'.'...II

)( .( N > 0 D Hel rike

Diagram 7.2 Antal per- soner [ åldern 67 år ()(/1 däröver mer! social hemhjälp ”rider en vecka i januari—fel)— ruari eller boende i ålderdulnxlien: (len 3/ december åren 1971 ()(/1 1975 per I 00!) av samtliga i samma alder länsvis

Av antalet personer i åldern 67 år och däröver hade 10 % tillstånd att använda färdtjänst år 1974, nära 12 % år 1975. För tidigare år finns inga uppgifter. De färdtjänstberättigade återfinns bl. a. i stor utsträck- ning i gruppen med social hemhjälp.

Utvecklingen beträffande resurser inom sluten vård kan belysas med antalet vårdplatser i ålderdomshem och inom långtidssjukvården. Inom denna är främst den somatiska vården av intresse, eftersom pa- tienterna inom denna till största delen utgörs av ålderspensionärer. Det gäller främst sjukhemmen. Utvecklingen av antalet platser i ålderdoms- hem och i vården av somatiskt långtidssjuka framgår av tube/l 7.9. En redovisning länsvis lämnas i tabell A 7.2.

Tabell 7.9 Antal platser i ålderdomshem och somatisk långtidssjukvård

& År Antal platser [ %, av antalet personer i __— åldern 70 år och däröver

Ålder- Somatisk Totalt domshem långtids- Ålder- Sjukhem Totalt vård domshem

1965 48 403 23 231 71 634 79 38 117 |966 50 542 24 760 75 302 80 39 1 19 1967 52 750 26 604 79 354 81 41 122 1968 54 790 28 061 82 851 83 42 125 1969 56 846 30 688 87 534 82 44 126 1970 59 573 33 558 93 131 83 47 130 1971 58 407 35 326 93 733 79 48 127 1972 59 480 36 722 96 202 79 49 128 1973 60 150 37 779 97 929 78 49 127 1974 60 090 39 581 99 671 76 50 126 1975" 60 600 40 400 101 000 75 52 127

" Enskilda ålderdomshem inräknade.

Det sammanlagda platsantalet uppgick år 1965 till 71 634 och ökade därefter till 102 400 år 1975. Ökningen sedan år 1969 var nära 13000 platser (3 000 på ålderdomshem och närmare 10 000 på sjukhem m. m.). Räknat i förhållande till antalet personer i åldern 70 år och däröver har dock en viss minskning av det totala platsantalet ägt rum Linder 1970-talet.

Samtidigt som en relativ minskning inträtt beträffande den slutna vården har som tidigare framgått antalet hjälpta i öppen vård ökat. Ökningen av den sociala hemhjälpen kan dock delvis bero på att hem- sjukvården alltmera genom avtal mellan kommuner och landsting kom- mit att ingå som en del av den sociala hemhjälpen.

7.5. Ökad andel av arbetskraften i verksamhet för pensionärer

Det är inte möjligt att få fram exakta uppgifter om antalet personer. som är sysselsatta i verksamhet med hjälp- och vårdarbete för pensio- närer. Uppgifter finns om antalet sysselsatta i ålderdomshem och social hemhjälp. Vissa uppgifter finns också beträffande sysselsatta inom lång— tidssjukvården. Även om man således inte kan få en total redovisning.

Tabell 7.10 Personal inom kommunal socialvård för vård och omvårdnad av äldre samt inom sluten somatisk långtidssjukvård

År Anställda inom Totalt Kommunal socialvard Långtidssjukvård Ålder- Social Summa Vård- Annan Summa doms- hemhjälp perso- personal hem Hemvår- nal" darinnor l— Hemsama- riter ___—___.”— 1962 12 093 20 140 32 233 5 149 1 624 6 773 39 006 1965 15 423 27 075 42 498 7 034 1 951 8 985 51 483 1971 26703 84497 111200 12416 3620 16036 127236 1972 31584 83 881 115465 13659 4038 17697 133162 1973 32712 82917 115629 14597 4232 18829 134458 1974 33323 82 587 115910 15701 .. .. .. I pruc'enl av sam/liga s_i'sse/salla i åldern 16% 74 år 1962" 0.3 0.6 0.9 0.1 0.0 0.2 1.1 1965 0.4 0.7 1.1 0.2 0.1 0,2 1,4 1971 0.7 2.2 2.9 0.3 0.1 0,4 3,3 1972 0.8 2.2 3.0 0.4 0.1 0,5 3,4 1973 0.8 2.1 3,0 0.4 0.1 0,5 3,5 1974 0.8 2.1 2.9 0.4 .. _______________————— " Exkl. läkare. " l ",, av antal sysselsatta ur 1963.

kan en sammanställning av tillgängliga uppgifter ändå ge en viss bild av förhållandena.

1 tabell 7.10 redovisas uppgifter om personalresurser inom kommunal socialvård (ålderdomshem och social hemhjälp) och somatisk långtids- sjukvård. Antalet sysselsatta har satts i relation till totala antalet sys- selsatta enligt arbetskraftsundersökningarna.

Den största andelen är sysselsatt inom sociala hemhjälpen. Genom den snabba utbyggnaden av denna verksamhet har antalet sysselsatta ökat från 211000 år 1962 till 83000 är 1974, motsvarande 0,6 resp. ”' (i? av arbetskraften. Andelen. som arbetar i ålderdomshem. har ökat från ().3 till 0.8 % och långtidssjukvården från 0.2 till 0,5 %.

7.6. Allt större andel av bruttonationalprodukten till pensionärerna

Att söka belysa hur stor andel av samhällets sammanlagda ekonomiska resurser som går till särskilda åtgärder för pensionärer stöter på stora svårigheter. Tillgänglig statistik är bristfällig och oenhetlig. Kostnader för pensionsförmåner samt kostnader för social hemhjälp och ålder- domshem finns relativt tillfredsställande redovisade. I fråga om bo- stadsanpassningsbidrag och bostadsförbättringslån saknas uppgifter om fördelningen på pensionärer och övriga grupper. Här torde man dock kunna gå ut ifrån att största delen avser pensionärer. Detsamma gäller

Tabell 7.11 Kostnader för pensionärer i absoluta och relativa tal för respektive sektor milj. kr. i 1975 års priser 1960—1975

___—3 Sektor 1960 1965 1970 1975

Milj. kr. Procent Milj. kr. Procent Milj. kr. Procent Milj. kr. Procent

___—R— Folkpension 5 620 75,3 7 684 68,6 10 369 57,2 14 241 49,8 ATP — 307 2,7 1 714 9,4 5 006 17,5 Kommunalt bostadstillägg 599 8,0 822 7,3 1 248 6,9 1 663 5,8

Summa pensionsför- maner 6 219 83,4 8 813 78,7 13 331 73,5 20 910 73,1 Social hemhjälp 185 2,5 326 2,9 764 4,2 I 279 4,5 Färdtjänst — _ — 79" 0,4 179 0,6 Ålderdomshem 512 6,9 921 8,2 1 846 10,2 2 254 7,9 Bostadsanpassningsbidrag'f 0,8 0,0 9 0,0 31 0,0 32 0,1 Bostadsförbättringslånb 90 1,2 279 2,5 223 1,2 119 0,4 Långtidssjukvärd 403 5,4 694 6,2 1 488 8,2 3 330 11.6 Hemsjukvård 29 0,4 93 0,8 207 1.1 289 1.0 Handikapphjälpmedelf' 18 0.2 64 0,6 171 0,9 228 08

Summa total 7 456,8 100 11 199 100 18 140 100 28 620 100 & Anmärkningar: " Beloppet avser 1971 års budgeterade kostnader. " Beloppen avser budgetåren 1960/61, 1965/66, 1970/71, 1974/75.

kostnader för hemsjukvård, handikapphjälpmedel och färdtjänst. När det gäller sjukvård kan pensionärernas andel av den öppna vården och akutsjukvården inte belysas. Beträffande långtidssjukvården, såväl den somatiska som den psykiatriska, torde man kunna utgå ifrån att den till största delen anlitas av pensionärer.

En del tillgängliga kostnadsuppgifter redovisas kalenderårsvis, andra budgetårsvis. Även detta bidrar till svårigheterna att få en totalbild av kostnaderna och kostnadsutvecklingen.

En sammanställning av tillgängliga uppgifter i syfte att så gott det går ge en totalbild av verksamheten för pensionärer lämnas i tabell 7.1] .

Den avgjort största delen av kostnaderna avser den ekonomiska trygg- heten, folkpension, ATP och andra pensionsförmåner inom den all- männa pensioneringen. De uppgick år 1960 till drygt 83 % av total— kostnaderna och år 1975 till ca 73 %. Utvecklingen över 15 års- perioden 1960—1975 har således inneburit att det allmänna pensions- systemet relativt sett minskat i betydelse trots ett ökat antal pensionärer och successiva förbättringar av förmånerna. Den relativa ökningen fal- ler på olika slag av vård- och omvårdnadsinsatser för pensionärer. Vid sidan av det allmänna pensionssystemet har som framgår av kap. 4 systemet med tjänstepensioner som kompletteringspensioner byggts ut. Den i kap. 4 redovisade specialundersökningen ger viss belysning av verksamheten.

Till uppgifterna i tabell 7.11 skall även läggas 4 525 milj. kr. i kom- pletterande tjänstepensionsförmåner och frivilliga pensioner över riks- försäkringsverket med 26 milj. kr. Totalsumman blir då 33171 milj. kr. för år 1975. Av tabellen framgår bl.a. att näst efter pensionerna har långtidssjukvården tagit en något ökande del av kostnaderna. År

Miljarder kr 30

25

20

15

10

1960 1965 1970 1975 År

Långtidssjukvård

Ålderdomshem Bost.anp.bidrag 1— Bost.förb.lån + Färdtjänst 1 Handikapphjälpmedel Social hemhjälp & Hemsjukvård

Folkpension ATP —> KBT

1960 utgjorde kostnaderna för långtidssjukvården drygt 5 % av total- kostnaderna och år 1975 ca 12 %. Social hemhjälp och hemsjukvård har ökat sin kostnadsandel från 3 till något mer än 5 %. Utvecklingen belyses närmare också i diagram 7.3.

] tabell 7.12 har kostnaderna för ålders- och förtidspensionärer satts i relation till bruttonationalprodukten (BNP) i fasta priser. Av tabellen kan bl. a. utläsas att de här redovisade kostnadernas andel av BNP år 1960 uppgick till ca 5 % och att andelen fram till år 1975 hade ökat till 10 %. I fasta priser har de genomsnittliga kostnaderna för ålders-

Diagram 7.3 Vissa kostnadsuppgifter för pensionärer 1960— 1975 i 1975 års priser

Tabell 7.12 Kostnader för ålders- och förtidspensionärer i relation till bruttonationalprodukten (BNP) i 1975 års priser

År BNP i 1975 års priser Kostnader för pensionärer i 1975 års priser Miljoner Ökning från Miljoner Ökning från Kostna- Genomsnitt för ålders- och kr. föregående kr. föregående nader förtidspensionärer jämförelseår jämförelseår i % av . __ BNP Kr. Ökning från Milj. kr. Procent Milj. kr. Procent föregående jäm- förelseår Kr. I procent 1960 150 001 —- — 7 457 — 4,9 8 456 — 1965 197053 47 052 31,4 11 199 3 742 50,2 5,7 11 453 2 997 35,4 1970 250 613 53 560 27,2 18 140 6 941 61,9 7,2 15 989 4 536 39,6 1975 286 944 36 331 14,5 28 620 10 480 57,8 10,0 21 268 5 279 33,0

och förtidspensionärer ökat successivt under 15-årsperioden från ca 8500 till ca 21300 kr. Denna ökning var under de första fem åren relativt sett något större än BNP-tillväxten och under perioden 1965— 1975 avsevärt större än tillväxten av BNP. Som framgått av den läm- nade redogörelsen innehåller de redovisade uppgifterna inte samtliga kostnader för pensionärer p. g. a. ofullständig statistik eller att uppgifter saknas.

111. Pensionärernas situation i dagens samhälle

8. Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden

8.1. Undersökningens uppläggning m. m.

8.1.1. Medverkan av pensionärerna själva

För att få en allmän bild av pensionärernas situation har PU som nämnts 1 kap. 1 genom statistiska centralbyrån (SCB) gjort en inter- vjuundersökning. PU har ansett det angeläget att pensionärerna på detta sätt själva bereddes möjlighet att medverka i en kartläggning som har till syfte att belysa just deras levnadsförhållanden och hur de själva upp- lever sin situation. Undersökningen omfattar därför både objektiva fakta och subjektiva omdömen. I viss mån är avsikten att söka mäta väl- färd och livskvalitet.

En mera detaljerad redovisning av metoder och resultat lämnas i Bi- laga B (SOU 1977: 100).1 Här lämnas en redogörelse för undersökning- ens huvudresultat. I redogörelsen hänvisas till olika tabeller i rappor- ten?

Tabell 8.1 Urvals- och populationssiffror för olika strata

Ålder Populations- Urvalsstorlek storlek Förtidspensionärer 16—30 14 215 240 31—45 22 788 239 46—55 42 618 231 56—66 172 978 229 Summa förtidspensionärer 252 599 939 Äldre personer 60—64 487 782 499 65—69 448 225 487 70—79 614 465 491 80— 256 685 480 Summa äldre 1 807 157 1 957

1 Även publicerad av SCB i serien SOS Lev- nadsförhållanden som rapport nr 10.

2 För tabeller i rappor- ten användes beteck- ningen B med tabell- nummer, för tabeller i en bilaga till rapporten beteckningen BB med tabellnummer.

8.1.2. Två huvudgrupper — förtidspensionärer och äldre ( 60 år och däröver)

Undersökningen planerades att omfatta 3000 intervjuer, fördelade på två huvudpopulationer. Den ena bestod av förtidspensionärer (16—66 år), den andra (betecknad äldre personer) av dels blivande pensionärer (60—66 år), dels ålderspensionärer i åldern 60 år och däröver. Såväl förtidspensionärerna som de övriga grupperna har delats upp i olika ål- dersklasser i syfte att söka belysa förhållandena för varje sådan klass. Det bör erinras om att den allmänna pensionsåldern vid undersökning- ens genomförande var 67 år. (Tabell 8.1)

8.1.3. Undersökningens genomförande

I datainspektionens godkännande av undersökningen fanns ett förbehåll — indirekta intervjuer fick inte göras med mindre än att urvalspersonen själv gav sitt tillstånd till att någon anhörig eller annan närstående per— son kunde få svara på vissa av intervjufrågorna. Uppgifter om bo- stadsstandard, omvårdnad och tillsyn etc. kunde på grund härav inte in- hämtas för personer, som var allvarligt sjuka eller hade vissa grava han- dikapp. De svårast sjuka och många med ålderssvaghet ingår därför inte i undersökningspopulationen.

Fältarbetet startades den 28 april 1975 och avslutades efter en upp- följning under sommaren i september 1975. Då hade 2 192 intervjuer avlämnats. Den äldsta intervjuade personen var 99 år. Bortfallet kom att uppgå till 17,7 % för urvalet av personer 60 år och äldre samt till 16,9 % för förtidspensionärerna. I fråga om de äldre fördelade sig bort- fallet på personer som vägrat delta (”vägrare”; 13,4 %), ej anträffade (1,1 %), sjuka i hemmet (2,8 %), sjuka på institution (0,2 %) samt öv- riga (0,2 %). Andelen vägrare bland förtidspensionärerna var lägre (9,4 %), andelen sjuka i hemmet (3,1 %) och på institution (0,5 %). An- delen ej anträffade var högre (3,8 %). (Tabell B 2.1)

Andelen vägrare är lägst bland ålderspensionärerna i åldern 80 år och däröver (8,3 %) och bland förtidspensionärerna i åldern 16—45 år (6— 7 %). Bland de sistnämnda är i stället andelen bortfall på grund av sjuk- dom större än bland övriga — ett rimligt resultat. Många av de yngre förtidspensionärerna har allvarliga, medfödda sjukdomar eller handi-

kapp.

8.1.4. Tre delgrupper Resultaten redovisas på tre delgrupper: Förtidspensionärer Blivande ålderspensionärer Ålderspensionärer

F örtidspensionärer

Som förtidspensionärer definieras här personer med hel förtidspension eller fullt sjukbidrag enligt riksförsäkringsverket.

Blivande ålderspensionärer

Den allmänna pensionsåldern var som nyss nämnts vid undersökningens genomförande 67 år.

Med blivande (ålders—) pensionärer avses i undersökningen personer 60—66 år som sagt sig inte ha någon form av pension eller sagt sig ha pension — dock ej ålderspension, tjänstepension, ATP och lik- nande — eller hel förtidspension. De som inte uppbar någon av nämnda pensioner men däremot änkepension, mindre än hel förtidspension eller någon annan form av pension räknas här som blivande pensionärer.

Vilka personer som betecknats som blivande pensionärer beror alltså delvis (förutom ålderskriteriet) på vad intervjuperson—en svarat på frågan om man har pension; 18 % har uppgivit att de har någon form av pen- sion. Vanligast är änkepension. Flera har verkat osäkra på vilken typ av pension de egentligen har.

Å lderspensionärer

Klassificeringen av personerna som ålderspensionärer har åtminstone delvis grundats på intervjupersonernas egna utsagor. Som ålderspensio- närer räknas i undersökningen dels alla personer 67 år och äldre, dels personer i åldern 60—66 år som själva sagt sig ha hel eller halv ålders- pension, tilläggspension eller ATP. Av 60-åringarna hade 19 % pension, av 63-åringarna 44 % och av 65-åringarna 62 %.

En redovisning av antalet ålderspensionärer efter ålder och slag av pension lämnas i tabell B 4.1.

8.1.5. Jämförelser med hela befolkningen

Jämförelser med resultat av undersökningar som belyser hela befolk- ningens situation i visst avseende görs för de tre grupperna. Genom- gående har resultaten från ULF — SCB:s tidigare nämnda undersök- ning rörande levnadsförhållanden i samhället — använts. Det bör dock uppmärksammas, att, även om frågelydelserna är helt identiska, resulta- ten härrör från något olika tidsperioder.

8.2. De icke kommunicerbara

8.2.1. Nära 7 % icke kommunicerbara

Eftersom indirekta intervjuer inte fick göras med mindre än att urvals- personen själv gav sitt tillstånd har ett antal personer över huvud taget inte kunnat intervjuas. Det är de svårast handikappade, de svårast sjuka och de ålderssvaga vars situation därför inte kunnat belysas. Genom un- dersökningen har man emellertid fått en uppfattning om gruppens stor— lek och dess sammansättning i vissa avseenden såsom ålder, kön, civil- stånd och institutionsboende. Det bör emellertid påpekas att det är inter- vjuarnas bedömning och inte en medicinsk bedömning, som ligger till grund för klassificeringen ”icke-kommunicerbara”.

Det var 12 % av förtidspensionärerna och 5 % av de äldre (blivande ålderspensionärer och ålderspensionärer), som inte kunde intervjuas och inte heller kunde lämna medgivande till intervju. (Tabell B 2.3)

När det gäller de äldre (åldern 60 år och däröver) stiger andelen ej intervjubara med ökande ålder. Bland de allra äldsta 80 år eller äldre kan var sjunde (14 %) över huvud taget inte intervjuas, varken direkt eller indirekt. Härtill kan läggas 5 % som inte kunnat intervjuas på grund av sjukdom. Det är således 19 % som på grund av sjukdom eller sitt tillstånd i övrigt inte kunnat intervjuas. Det är närmare 50 000 av de 257 000 i åldern 80 år och däröver som befinner sig i denna situation. Detta resultat kan sedan jämföras och (eventuellt) adderas till andelen personer med allvarliga hälsobesvär bland de intervjuade.

Bland förtidspensionärerna sjunker andelen med stigande ålder. Av de yngsta (16—30 år) har 21 % ej kunnat intervjuas.

Bland de yngre förtidspensionärerna dominerar männen. I fråga om ålderspensionärerna är kvinnorna dominerande i de äldsta åldersgrup- perna kvinnorna lever längre än männen.

8.2.2. De flesta icke kommunicerbara på institutioner

Av förtidspensionärerna som inte kunnat intervjuas var så gott som samtliga ogifta. Hälften var omyndigförklarade, kvinnorna till mer än 50 %. Av de äldre (åldern 60 år och däröver) var däremot endast en tiondel omyndigförklarad (14 % av männen och 8 % av kvinnorna).

Drygt 80 % av förtidspensionärerna och något mer än hälften av de äldre hade inte någon taxerad inkomst.

Ca en fjärdedel av förtidspensionärerna bodde på hem för utveck- lingsstörda. Över 80 % av dem, som bodde i sådana hem, var i åldern 16—45 är, samtliga omyndigförklarade. En fjärdedel bodde hemma. Nästan alla var i åldern 16—45 år och en tredjedel av dem var omyn- diga eller omyndigförklarade.

Av de äldre fanns omkring 60 % på sjukvårdsinrättning och en fjär- dedel i ålderdomshem. Drygt en tiondel befann sig i sina hem.

8.3. Resultatet av undersökningen

De i det följande redovisade resultaten avser den intervjubara delen av förtidspensionärerna och de äldre (åldern 60 år och däröver).

8.3.1. Ålder, kön, civilstånd

Uppgifter om ålder, kön, civilstånd, regional fördelning m. m., hämtade huvudsakligen från befolkningsstatistiken och statistiken för den all- männa försäkringen, har redovisats i kap. 3 för här aktuella befolknings— grupper. I detta avsnitt redovisas endast vissa uppgifter beträffande för- tidspensionärerna, uppgifter som inte finns tillgängliga i annat samman- hang och som kan vara av speciellt intresse.

Ingen av de yngsta förtidspensionärerna (16—24 år) är gift. Detta kan jämföras med siffror rörande hela befolkningen i motsvarande ålder i december 197—l. Här är 10% gifta. Andelen ogifta är genomgående större bland förtidspensionärerna än bland den övriga befolkningen. Speciellt stor skillnad i andelen gifta framkommer för åldersgruppen 25———l—l ar —— endast 24 % av befolkningen år 1974 var ogift jämfört med 64 "i av förtidspensionärerna.

8.3.2. Anledningen till förtidspension

Som framgått av kap. 3 finns inga aktuella uppgifter tillgängliga om samtliga förtidspensionärers fördelning efter anledningen till förtidspen- sion. Uppgifter finns däremot om diagnoser beträffande nytillkomna förtidspensionärer.

! intervjuundersökningen ställdes frågan: "Vilken var den huvudsak- liga anledningen till att Ni har förtidspensionerats?" Det är alltså inter- vjupersonernas egen uppfattning om anledningen, som kommit fram. En viss bild av samtliga förtidspensionärers fördelning efter orsaken till för— tidspension får man härigenom.

Psykiska sjukdomar eller handikapp vanligast för de yngre, fysiska för de äldre

Fysisk sjukdom, skada, handikapp är enligt de intervjuade den totalt sett vanligaste anledningen till förtidspensionering. Detta gäller framför allt något äldre (över 44 år). Bland de yngsta förtidspensionärerna utgör psykisk sjukdom eller handikapp (hit får räknas bl. a. psykisk utveck- lingsstörning) dock en oftare angiven pensioneringsorsak (Tabell B 3.5).

Bland de yngsta dominerar personer med medfödda skador och han- dikapp. Bland de äldre är det i stället personer som haft förvärvsarbete men som av olika anledningar inte längre kan arbeta som utgör en do- minerande grupp. Antalet förtidspensionärer med medfödda handikapp i olika åldrar torde vara tämligen konstant. Andelen förtidspensionärer med medfödda handikapp minskar med ökande ålder med ökande ål- der tillkommer allt fler med "förvärvade” handikapp/ohälsa.

Ett fåtal har angett arbetsmarknadsskäl

Pensionering på grund av arbetsmarknadsskäl är ovanligt. Endast 1 % har angett detta som den huvudsakliga anledningen. Den låga andelen förtidspensionärer på grund av arbetsmarknadsskäl i olika undersök- ningar och offentlig statistik har kommenterats ungefär likartat i olika sammanhangål Äldre är genomsnittligt mer sjukdomsbelastade än yngre. I de fall man vid bedömningen av frågan om förtidspension funnit me- dicinskt fel torde detta ha angetts som orsak även om huvudvikten vid bedömningen i samband med beviljandet legat på de arbetsmarknads- mässiga faktorerna. Man kan förmoda att även förtidspensionärerna själva anger medicinska skäl som svar på frågan om pensioneringsanled- ningen.

3 SCB redovisar t. ex. att 4,9 % av befolk- ningen mellan 16—66 år var förtidspensionä- rer år 1975, varav 0,2 % var det på grund av arbetsmarknadsskäl. Levnadsförhållanden Rapport nr 7 Sysselsätt- ning och arbetstider 1975. Stockholm 1977, sid. 147.

* Levnadsförhållanden.

Rapport 1. Hälso- och sjukvårdskonsumtion 1974, SCB, Stockholm 1976.

8.3.3. Hälsa

Sjukdom, handikapp m. m.

] intervjuundersökningen har använts samma metod och i stort sett samma frågor som ULF.4 De resultat som redovisas i det följande byg- ger på de intervjuades egna uppgifter och kan därför inte jämställas med medicinska diagnoser. Det är således här fråga om intervjuperso- nens egna svar på frågorna om hälsotillstånd m. m.

Enligt ULF har ca 60 % i åldern 55—64 år och 74 % i åldern 65—74 år besvär av sjukdom, handikapp etc. I ULF har sjukdomar och symp- tom fördelats på vissa sjukdomsgrupper och åldersgrupper på sätt fram- går av tabell 8.2. Bland de äldre (65—74) dominerar cirkulationsorga— nens sjukdomar samt skelettets och rörelseorganens sjukdomar. Kvin- norna har oftare än männen uppgivit sjukdom detta gäller för alla ål- dersklasser.

Tabell 8.2 Sjukdomar och symptom på vissa sjukdomsgrupper enligt ULF. Antal tillstånd per 1 000 personer i resp. åldersgrupp.

Sjukdomsgrupp gåsldeg4 . 65 74 . ar _— ar ___—___

Endokrina systemets sjukdomar m.m. 60 85 Mentala rubbningara 67 84 Nervsystemets och sinnesorganens sjukdomar 90 110 Cirkulationsorganens sjukdomar 280 451

högt blodtryck 140 199 hjärtsjukdomar 88 175 Matsmältningsorganens sjukdomar 80 90 Skelettets och rörelseorganens sjukdomar 261 260

ryggvärkssyndrom inkl. diskbråck 120 109 Skador genom yttre våld 38 63

" Till mentala rubbningar räknas bl.a. psykiska sjukdomar och psykiska defekter.

En förutsättning för förtidspension är i mer eller mindre utsträckning handikapp eller nedsatt hälsa. I åldersgruppen 45—54 år har samtliga, såväl män som kvinnor, uppgivit sig ha långvarig sjukdom (handikapp, besvär, svaghet etc.). Bland männen är andelen hög också i åldersgrup- pen 55—64 år (98 %). I fråga om kvinnorna är andelen särskilt hög i åldersgruppen 25—44 år (99 %). (Tabell B 3.6).

En liten grupp (3 %) av förtidspensionärerna, huvudsakligen i de yngsta åldrarna, har inte uppgivit långvarig sjukdom eller handikapp.

Andelen personer med långvariga sjukdomsbesvär, handikapp etc. är dock underskattningar. Om man tar hänsyn till bortfall på grund av sjukdom och antalet icke kommunicerbara blir andelen större — fram- för allt bland de yngsta.

Hälften av de blivande pensionärerna har långvariga besvär av sjuk- dom, handikapp eller svaghet av något slag, de äldre (53 %) något mera än de yngre (48 %). (Tabell BB 21).

Drygt tre fjärdedelar av ålderspensionärerna uppgav sig ha långvariga

sjukdomsbesvär, handikapp, svaghet av något slag. Andelen ökar helt naturligt med stigande ålder. Männen verkar genomgående mer friska —-— i samtliga åldersgrupper är det en större andel män än kvinnor som anser sig inte vara sjuka, handikappade etc. (Tabell B 4.4).

Andelen med långvariga sjukdomsbesvär bland samtliga ålderspensio- närer 80 år eller äldre är 86 %. Det rör sig emellertid även här om en underskattning, eftersom man vid en skattning gällande samtliga äldre också bör ta hänsyn till andelen icke intervjubara och bortfall på grund av sjukdom. Andelen med långvariga sjukdomsbesvär, handikapp etc. bland 80 år och äldre kan skattas till 89 %. Liknande skattningar kan göras också för övriga åldersgrupp-er.

De frågor som använts för att få fram fördelningen på sjukdomsgrup- per, orsaken till handikapp etc. är desamma som använts i ULF. Flera sjukdomsgrupper kunde anges. För de män, som ansåg sig ha långvariga besvär, redovisades för förtidspensionärerna i genomsnitt 2,2 tillstånd per person och för kvinnorna 2,4. Bland de ålderspensionerade männen som uppgivit långvariga sjukdomsbesvär rapporterades i genomsnitt 1,3 tillstånd, bland kvinnorna 1,8 tillstånd.

För närmare hälften (46 %) av samtliga intervjuade förtidspensionä— rer kan besvären hänföras till eirkulationsorganen. Ungefär lika stor an— del har besvär som kan hänföras till skelettets och rörelseorganens sjuk- domar. En fjärdedel har mentala rubbningar — psykiska sjukdomar el- ler handikapp. Bland kvinnorna förekommer detta oftare än bland män- nen. Männen-har däremot bl. a. högre andel med hjärtsjukdomar och ryggbesvär. (Tabell B 3.8).

De flesta (85 %) av dem som uppgivit att de förtidspensionerats på grund av psykisk sjukdom eller handikapp har också angett att de har besvär av denna typ. En fjärdedel hade besvär som kunde hänföras till cirkulationsorganens sjukdomar. Bland dem som pensionerats på grund av fysisk sjukdom hade hälften (55 %) besvär hänförliga till skelettets och rörelseorganens sjukdomar. Knappt hälften (49 %) hade besvär som kunnat hänföras till cirkulationsorganens sjukdomar — speciellt hjärt- sjukdomar. Skelettets och rörelseorganens sjukdomar är avsevärt vanli- gare bland de äldre än bland de yngre förtidspensionärerna. För när- mare 60 % av åldersgruppen 55—64 år har angetts cirkulationsorganens sjukdomar, för de yngsta (16—24 är) endast 5 %. Mentala rubbningar anges däremot främst för de yngre. I åldersgruppen 16—24 år var an— delen 44 %, i åldern 25—44 år 47 %. Detta gäller även nervsystemets och sinnesorganens sjukdomar, framför allt epilepsi. I fråga om den äldsta åldersgruppen angavs för 19 % mentala rubbningar och för 20 % nervsystemets och sinnesorganens sjukdomar. (Tabell B 3.9).

Bland de blivande pensionärerna dominerar cirkulationsorganens sjukdomar (29 % i åldersgruppen 60—63 år och 41 % i åldersgruppen 64—66 år). Det är främst högt blodtryck (16 år 17 %). I den yngre grup- pen har 8 % hjärtsjukdomar, i den äldre 11 %. Ungefär var femte har besvär av skelettets och rörelseorganens sjukdomar. Ca 8 % av de yngre och 12 % av de äldre har ryggvärkssyndrom (inkl. diskbråck). (Tabell BB 22).

Drygt hälften av samtliga intervjuade ålderspensionärer har besvär

hänförliga till cirkulationsorganen. Kvinnorna uppger i större utsträck- ning än männen sådana besvär, liksom de äldre i större utsträckning än de yngre (60—69 år) uppger detsamma. Högt blodtryck är vanligare bland kvinnorna än bland männen. [ fråga om hjärtsjukdomar är skill- naden mellan könen däremot inte speciellt stor. Jämförelser mellan ål- dersgrupperna visar att andelen personer med hjärtsjukdom stiger med ökande ålder medan motsvarande samband inte föreligger vad gäller högt blodtryck. (Tabe/I B 4.6).

Något mer än en femtedel — kvinnorna i större utsträckning än män- nen —— har besvär som kan hänföras till ”skelettets och rörelseorganens sjukdomar”. De yngre har oftare än de äldre angivit sådan sjukdom. Var tionde ålderspensionär har uppgivit skador genom yttre våld, 4 % frakturer. För åldersgruppen 60—69 år uppgick frakturer till 2 %, för åldersgruppen 80 år och däröver till 7 %.

Med rörelse/zandikappade avses i detta sammanhang personer som har långvariga besvär av sjukdom och handikapp och som behöver hjälpmedel (kryckor, käppar, rullstol etc.) vid förflyttning och/eller per- sonlig hjälp för att kunna förflytta sig utanför bostaden. En fjärdedel av förtidspensionärerna och drygt en femtedel av ålderspensionärerna är rörelsehandikappade i den mening som här avses.

En stor del av förtidspensionärerna behöver hjälp vid förflyttning. Tekniska hjälpmedel använder 16 % (ca 40000 personer). Käppar är det vanligast använda hjälpmedlet. För åldersgruppen 16—44 år är rull- stol det oftast uppgivna. Var tionde i den åldern använder rullstol. Av gruppen 16—24 år är det 8 och av gruppen 45—54 år nära 9 %. Av de äldsta (55—65 år) är det endast 1 %. (Tabell B 3.7).

Andelen sängbundna (inkl. personer boende i institution) är låg —— to- talt 2 %. Det rör sig emellertid om ca 5 000 personer. De är huvudsakli- gen i åldern 25—54 år. De är endast delvis bundna vid sängen — helt sängbunden var endast en av de intervjuade.

Av de blivande pensionärerna använde 2 % käppar vid förflyttning. Av de äldre använde 1 % kryckor. Det var endast de äldre som behövde personlig hjälp vid förflyttning utanför bostaden. (Tabell BB 21).

Av ålderspensionärerna använd-e 18 % hjälpmedel för att förflytta sig. Käppar är det vanligaste hjälpmedlet — 13 % av pensionärerna i åldern 70—79 år använder det och hela 32 % av dem över 79 år. Av de äldsta använder 7 % rullstol (ca 20000 personer), av de två andra ål- dersgrupperna 2 %. (Tabell B 4.5).

Totalt 4 % (ca 40 000) av ålderspensionärerna, de institutionsboende inräknade, är helt eller delvis sängbundna. Andelen är större bland de äldsta — här är en tiondel (ca 20 000 personer) mer eller mindre säng- bundna.

En tiondel av de intervjuade förtidspensionärerna och 11 % av samt— liga ålderspensionärer säger sig behöva hjälp av annan person för att förflytta sig utanför bostaden. Andelen är bland förtidspensionärerna störst i de yngre åldersgrupperna. I fråga om ålderspensionärerna är det de äldsta — 30 % (ca 75 000 personer) i åldern 80 år och däröver som behöver sådan hjälp.

I vad avser syn och hörsel belyser undersökningen i vilken omfatt-

ning man har svårigheter med att läsa vanlig text i dagstidning (= ned- satt syn) eller har svårigheter med att höra samtal mellan flera personer (= nedsatt hörsel). Inget avseende fästes i detta sammanhang vid om man använde glasögon resp. hörapparat. Personer. som blev tillfreds- ställande hjälpta med dessa hjälpmedel redovisades alltså vara utan svå- righeter med syn och hörsel. Hur mycket av redovisade syn— och hörsel- nedsättningar som beror på normalt åldrande eller på sjukdom är inte möjligt att avgöra på grundval av undersökningen. Frågorna som ställ- des finns, identiskt formulerade, med i ULF.

Enligt undersökningen hade 8 % (ca 20 000 personer) av förtidspen- sionärerna svårighet att läsa tidningstext. Omkring 1 % av de inter- vjuade saknade helt ledsyn. 17 % (ca 45 000 personer) hade nedsatt hör- sel. Närmare 2 %. huvudsakligen i åldern 55—64 år, hörde inte alls. (Tabell B 3.10).

Nedsatt syn eller hörsel är betydligt vanligare bland förtidspensionä- rer än bland befolkningen i allmänhet. I jämförelse med den övriga be- folkningen gäller det främst den yngsta åldersgruppen förtidspensionä- rer.

[ ULF-materialet ökar andelen personer med syn- eller hörselnedsätt- ning med ökande ålder — ett rimligt resultat. Andelen personer med synnedsättning minskar med ökande ålder bland förtidspensionärerna. Förklaringen ligger här väl närmast i att andelen personer med grava handikapp från födelsen — och som därmed har svårt att över huvud taget kunna läsa blir relativt mindre i högre åldersgrupper.

Nedsatt hörsel är vanligare bland förtidspensionärer än bland befolk- ningen i allmänhet —- utom för gruppen 45—54 år (där dock skillnaden inte är stor och kan förklaras av slumpfel). Den höga andelen förtids- pensionärer i åldern 55—64 år med nedsatt hörsel, 21 %, förklaras framför allt av männens dåliga hörsel. Av männen i åldern 55—64 år anger 28 % att de har svårt att höra samtal mellan personer. Motsva- rande andel för kvinnorna är 13 %. ULF redovisar ett liknande resultat — 25 % av männen och 13 % av kvinnorna i åldern 55—64 år har ned- satt hörsel.

En liten del, 1 %, av de blivande pensionärerna kunde inte läsa vanlig text i en dagstidning. Några kunde dock läsa med svårighet; 1 % hade ledsyn men inte mer. Ingen saknade helt ledsyn. (Tabell BB 23). En större andel var hörselskadade än synskadade. Av de yngre kunde 13 % inte alls eller endast med svårighet höra vad som sägs i samtal mellan flera personer, av de äldre 16 %. Med viss svårighet kunde 11 % av de yngre och 15 % av de äldre höra sådana samtal. Närmare 2 % kunde knappast höra alls.

Av ålderspensionärerna hade 9 % nedsatt syn och 30 % nedsatt hör- sel. En obetydlig del saknade helt ledsyn och 2 % hörde inte alls, främst i den äldsta åldersgruppen (6 %). (Tabell B 4.7).

Enligt ULF har 3 % i åldern 55—64 år och 5 % i åldern 65—74 år nedsatt syn. Nedsatt hörsel redovisas för 13 % i åldern 55—64 år och 19 % i åldern 65—74 år mot 23 % bland ålderspensionärerna.

Andelen personer med nedsatt syn och hörsel ökar starkt med sti- gande ålder. Bland ålderspensionärerna har kvinnorna något större an-

del med nedsatt syn än männen i motsvarande åldersgrupp. Männen är i stället överrepresenterade när det gäller nedsatt hörsel, vilket stämmer med antagandet att männen i större utsträckning än kvinnorna varit ut- satta för buller.

Mer än en fjärdedel av pensionärerna i åldern 80 år och däröver kan inte läsa bildtexter på TV från fyra meters håll. [ åldersgruppen 70—79 år är det var tionde och i den yngsta gruppen 5 %. Svårighet att läsa tidningstext hade 22 % av den förstnämnda åldersgruppen mot 7 % av den sistnämnda.

Mer än 5 % av de äldsta pensionärerna (80 år och däröver) hör inte alls vad som sägs i samtal mellan flera personer. Nära 16 % hör knap— past vad som sägs och 30 % med viss svårighet. Motsvarande tal för de yngsta är 2, 3 resp. l60/c.

Många hade hörapparat men använde den inte. Nära 2 % av förtids- pensionärerna hade hörapparat men blev ej tillräckligt hjälpta med denna. De hade ändå nedsatt hörsel. Den största andelen fanns i ålders- gruppen 16—24 år (4 %) och bland de äldsta (2 %). Av de mellanlig— gande grupperna (25—44 och 45—54 år) var det I %. Ca 1 % av för- tidspensionärerna har hörselsvårigheter trots att man alltid eller nästan alltid använder sin hörapparat (3 % i gruppen l6—24 år, 2 % i grup- pen 55—64 år). Det var främst personer i åldersgrupperna 25—44 år och 45—54 år som sällan eller aldrig använde hörapparaten. (Tabell B 3.10).

Bland de blivande pensionärerna hade 3 % av de yngre och 4 % av de äldre hörselsvårigheter trots att de hade hörapparat i bostaden. Om- kring 1 % hade hörselbesvär och använde hörapparaten alltid eller näs— tan alltid, 2 % ibland. Mindre än 1 % hade hörselbesvär och använde sällan eller aldrig hörapparat. (Tabell BB 24).

Totalt hade 9 % av ålderspensionärerna med hörselsvårigheter hörap- parat, i den äldsta åldersgruppen var femte. Nära 4 % av ålderspensio- närerna använde sin hörapparat alltid eller nästan alltid men hade ändå hörselsvårigheter, bland de äldsta ungefär 9 %. Ca 4 % (bland de äldsta 8 %) har hörselbesvär och använder sin hörapparat ”ibland”. Totalt sett var det nära 1 % som har hörselbesvär och som sällan eller aldrig an- vände sin hörapparat, av de äldsta nära 4 %. (Tabell B 4.7).

Tandstatus

Mindre än hälften (44 %) av förtidspensionärer/ta har "enbart egna tän- der”. Två procent (5 000 personer) har varken löständer eller egna tän- der. Något mer än hälften har löständer enbart eller i kombination med egna tänder. (Tabell B 3.11). Totalt sett är skillnaden mellan könen inte särskilt stor — männen har i något större utsträckning enbart egna tänder medan kvinnorna något oftare har löständer. Däremot är skill- naderna stora för åldersgrupperna mellan 25—54 år. Det är en mar- kant högre andel bland kvinnorna än bland männen som har löständer. Liknande tendens föreligger även i ULF-materialet. En jämförelse mellan förtidspensionärerna och ULF visar att förtidspensionärerna ge- nomgående har en mindre andel personer med enbart egna tänder.

Bland förtidspensionärerna har man oftare enbart löständer än i ULF- materialet.

Av de blivande pensionärerna hade 40 % (44 % av de yngre och 29 % av de äldre) helt enbart egna tänder. Enbart löständer hade 29 % av de yngre och 40 % av de äldre. Drygt en fjärdedel hade både löstän- der oeh egna tänder. Helt utan tänder var mindre än 1 %. (Tabell BB 25). Mindre än en fjärdedel (22 %) av samtliga ålderspensionärer har enbart egna tänder, 52 % enbart löständer; 4 % har varken löständer eller egna tänder. Nästan tre fjärdedelar har löständer — enbart eller i kombination med egna tänder. Andelen med enbart egna tänder minskar med stigande ålder. Männen har i större utsträckning än kvinnorna egna tänder. Kvinnorna har i högre grad enbart löständer. Speciellt framträ- dande är skillnaden bland de allra äldsta. Hälften av männen har enbart löständer mot hela tre fjärdedelar av kvinnorna. (Tabell B 4.8). En an- nan skillnad mellan könen bland de allra äldsta är att männen i större utsträckning varken har egna tänder eller löständer — 13 % av männen och 5 % av kvinnorna saknar både löständer och egna tänder.

Sjukvårdskonsumtion

Av de intervjuade förtidspensionärerna hade en dryg fjärdedel inte haft kontakt med sjukvården under de senaste tre månaderna före intervju- tillfället. 14 % låg eller hade legat på sjukhus och 55 % hade haft kon- takt med läkare. 12 % hade haft kontakt med distriktssköterska. (Tabell B 3.12). Skillnaderna mellan könen är små. Kvinnorna, särskilt de äldre, verkar dock i något större utsträckning än männen ha haft kontakt med distriktssköterska. I åldersgrupperna upp till och med 54 år har männen i högre grad än kvinnorna haft någon kontakt med sjukvård de senaste månaderna. För gruppen 55—64 år är det i stället kvinnorna som något oftare varit i kontakt med sjukvården.

De angivna siffrorna är sannolikt underskattningar. Av gruppen icke kommunicerbara vistas många stadigvarande på sjukhus eller sjukhem. De som vårdas i sina hem och inte kunnat intervjuas står sannolikt också till stor del under någon form av tillsyn av läkare eller distrikts- sköterska. I vilken utsträckning kan dock inte belysas genom undersök-

ningen. Omkring hälften av de intervjuade förtidspensionärerna hade de äldre i något större utsträckning än de yngre — under de senaste tre

månaderna varit hos läkare, en (27 %) eller flera gånger (23 %). En obetydlig del, mest bland de äldsta, hade haft hembesök av läkare. Nära 30 % av de intervjuade hade haft telefonkontakt med läkare. Förtids- pensionärerna anlitade mest läkare vid sjukhus (30 %), distrikts/provin- sialläkare (19 %) samt privatpraktiserande läkare (15 %). Ca 2 % upp- gav sig anlita företagsläkare.

De rörelsehandikappade har i något större utsträckning än de med långvariga sjukdomsbesvär utan rörelsehandikapp haft kontakt med di- striktssköterska. Däremot synes de rörelsehandikappade i mindre ut— sträckning ha haft kontakt med läkare. Av de rörelsehandikappade har 43 % varit på personligt besök hos läkare mot 53 % av de ej handikap-

5 Levnadsförhållanden. Rapport nr 1 (1976), Sid. 83.

pade (men sjuka). När det gäller telefonkontakt med läkare eller hembe- sök av läkare skiljer sig grupperna inte nämnvärt åt.

Av de blivande pensionärerna hade 6 % under de tre senaste måna- derna legat på sjukhus. (Tabell BB 26). Andelen var nästan dubbelt så stor bland de äldre (9 %) som bland de yngre (5 %). En relativt stor an- del, 43 %, hade under de tre senaste månaderna varit hos läkare, 15 % flera gånger, 28 % en gång. De äldre hade besökt läkare flera gånger (18 %) i större utsträckning än de yngre (14 %). Ingen hade haft hem- besök av läkare. Nära 18 % hade talat med läkare per telefon. ca 8 % flera gånger och en tiondel en gång.

Nära två tredjedelar vänder sig till en bestämd läkare. En femtedel anlitade då privatpraktiserande läkare, 17 % distrikts-/provinsialläkare, 14 % företagsläkare/anvisningsläkare samt ca 10 % läkare vid sjukhus. De äldre anlitar distrikts-/provinsialläkare mera än de yngre. Dessa anli- tar i sin tur företagsläkare (18 %) mera än de äldre (4 %).

En mindre del, 7 %, hade de senaste tre månaderna haft kontakt med distriktssköterska, 2 % flera gånger och 5 % en gång. En större andel av de äldre än av de yngre kontaktade sköterska en gång (8 resp. 4 %).

Över hälften av ålderspensionärerna hade haft kontakt med sjukvård i någon form. Andelen personer som på något sätt haft kontakt med sjuk- vården ökar med stigande ålder. Detta förklaras till största delen av dem som vårdades eller någon gång vårdats på sjukhem eller sjukhus under de senaste tre månaderna. Bland ålderspensionärer under 70 år var an- delen 5 % och bland dem i åldern 80 år och däröver 15 % (drygt 7 % låg och lika stor andel hade legat på sjukhus eller sjukhem). Totalt vår— dades 3 % och 6 % hade någon gång under tremånadersperioden vår- dats på sjukhus eller sjukhem. Hur många som legat på sjukhem eller sjukhus under hela 3-månadersperioden framgår inte av undersök- ningen. (Tabell B 4.9).

Totalt hade nära 45 % besökt läkare de senaste tre månaderna, 24 % en gång och 13 % flera gånger. Högsta andelen (46 %), som besökt lä- kare, fanns i åldersgruppen 70—79 år. Av pensionärerna i åldern 80 år och däröver hade 43 % besökt läkare.

En mindre andel (3 %) hade haft hembesök av läkare. Av de äldsta hade 8 % haft hembesök flera gånger, närmare 2 % en gång. Av ålders- gruppen 70—79 år hade 1 % besökts i hemmet av läkare flera gånger. Av de yngsta hade 1 % haft hembesök någon gång under 3-månaderspe- rioden. Var femte ålderspensionär hade talat med läkare per telefon, 9 % flera gånger, 13 % en gång.

Nästan två tredjedelar (63 %) av ålderspensionärerna vänder sig till en bestämd läkare, de äldre (70 år och däröver) i större utsträckning än de yngre (65 resp. 60 %). De äldre anlitar i allmänhet distriktsläkare, de yngre privatpraktiserande läkare eller läkare vid sjukhus. Företagsläka- re/anvisningsläkare anlitas av 1 %, huvudsakligen i åldersgruppen 60— 69 år.

Kvinnorna har i större utsträckning (50 %) än männen (38 %) haft kontakt med läkare. ULF 1974 redovisar samma resultat kvinnorna har i högre grad än männen haft kontakt med läkare. Detta gäller inte bara de äldre utan samtliga åldersgrupper mellan 16—74 år:"

Som framgått tidigare är totalt 21 % av ålderspensionärerna rörelse- handikappade. Dessa har i större utsträckning än övriga haft kontakt med sjukvård de senaste tre månaderna. Andelen som vårdas på sjukhus eller sjukhem eller som legat på sjukhus är större än för de övriga grup- perna. (Tabell B 4.12). Av de rörelsehandikappade vårdades vid under- sökningstillfället nära 2 % på sjukhus och närmare 3 % på sjukhem. Dessutom vårdades 3 % på institution typen av institution framgick inte klart. 12 % hade legat på sjukhus någon gång under de senaste tre månaderna. Av samtliga ålderspensionärer var det ca 6 %.

Tandvårdskonsumtion

Totalt hade 36 % av förtidspensionärerna varit hos tandläkare det se- naste året. 19 % säger sig ha haft kontakt de senaste tre måna-derna. Andelen som haft kontakt sjunker med stigande ålder. Tendensen är densamma i ULF—materialet. Kvinnorna har totalt sett i något större utsträckning än männen varit hos tandläkare senaste året. An- delen kvinnor som haft kontakt det senaste året är genomgående högre än andelen män utom i fråga om de allra äldsta, 55—64 år (Tabell B 3.14).

Förtidspensionärerna har i mindre utsträckning än befolkningen i motsvarande ålder enligt ULF haft kontakt med tandläkare. (Enda un- dantaget till detta genomgående resultat för olika köns- och åldersgrup- per är kvinnor i åldern 16—24 år där förtidspensionärerna i något större utsträckning haft kontakt.)

Förtidspensionärer med rörelsehandikapp skulle kunna tänkas besöka tandläkare i väsentligt mindre utsträckning än övriga. Resultaten ger inte något stöd för ett sådant resonemang — 35 % av de rörelsehandi- kappade har haft kontakt det senaste året mot 37 % av de ej rörelsehan- dikappade.

En tredjedel av de blivande pensionärerna hade senast besökt tandlä- kare för fem år sedan eller längre tillbaka i tiden. En femtedel hade be- sökt tandläkare för mindre än tre månader sedan och en något mindre andel för tre månader sedan men mindre än ett år sedan. (Tabell BB 29).

Totalt hade 28 % av ålderspErtsionärerna varit hos tandläkare under de senaste tolv månaderna. Andelen sjunker med stigande ålder. Bland ålderspensionärer mellan 60—69 år har kvinnorna i något större ut- sträckning än männen haft kontakt med tandläkare. (Tabell B 4.13).

Egen bedömning av hälsotillståndet Av förtidspensionärerna bedömde 17 % sitt allmänna hälsotillstånd som gott. I den yngsta åldersgruppen (16—24 år) var det 61 % som gjorde en sådan bedömning, i åldersgruppen 25—44 år 28 %, i gruppen 45—54 år 11 % och i den äldsta gruppen (55—64 år) 15 %. Nära 40 % ansåg sitt allmänna hälsotillstånd som dåligt. Den lägsta andelen (7 %) åter- fanns här bland de yngsta, den största (47 %) i gruppen 45—54 år. För åldersgruppen 25—44 år redovisades nära 30 %, för den äldsta gruppen

39 %. Ungefär 45 % bedömde sitt allmänna hälsotillstånd som något mellan gott och dåligt (33 % i den yngsta, 46 % i den äldsta och 42 % i de båda mellangrupperna). (Tabell B 3.15).

I intervjun ställdes också en fråga hur man bedömde sitt allmänna hälsotillstånd jämfört med andra i samma ålder. Mer än två tredjedelar (70 %) uppgav sig ha sämre hälsa. Av de yngre var det 38 %, av grup- perna 25—44 och 55—64 68 resp. 79 % samt av den äldsta gruppen 69 %, som gjorde denna bedömning. En fjärdedel ansåg sig ha ungefär likadant hälsotillstånd som andra i samma ålder (varierande mellan 54 % i den yngsta gruppen och 19 % i gruppen 45—54 år).

Av de blivande pensionärerna bedömde 54 % (58 % av de yngre och 43 % av de äldre) sitt allmänna hälsotillstånd som gott. Av de äldre be- tecknade 17 % hälsotillståndet som dåligt, av de yngre 6 %. Mer än en tredjedel (36 % av de yngre, 40 % av de äldre) ansåg hälsotillståndet vara något däremellan. Jämfört med andra i egen ålder ansåg en tred- jedel sig ha ett bättre hälsotillstånd, 11 % ett sämre och 56 % ungefär likadant. Av de äldre betecknade 15 % sitt hälsotillstånd som sämre, av de yngre 9 %. (Tabell BB 30).

Det allmänna hälsotillståndet när man inte relaterar till andra är gott anger nästan hälften av de intervjuade ålderspensionärerna. De yngre anser sitt hälsotillstånd gott i något större utsträckning än de äldre. När det gäller fördelningen efter sjukdom och eventuellt rörelsehandikapp finns givetvis ett starkt samband mellan intervju- personernas egen allmänna uppfattning om sin hälsa och uppgivna hälsobesvär. En femtedel av de rörelsehandikappade anser att deras häl- sotillstånd är gott. Motsvarande andel för ålderspensionärer med sjuk- domsbesvär men utan rörelsehandikapp är 37 %. Endast en liten andel anser att deras hälsotillstånd är sämre än andras i samma ålder. De allra flesta anser att hälsotillståndet är bättre än eller ungefär lika med and- ras. De äldsta anser i större utsträckning än övriga åldersgrupper att de har bättre hälsa än andra. Totalt anser sig 13 % ha sämre hälsa än and- ra i samma ålder. (Tabell B 4.14)

8.3.4. Utbildning

Vid intervjun efterfrågades skolutbildning såsom folkskola, yrkesutbild- ning utöver folkskola, realexamen, yrkesutbildning utöver realexamen, studentexamen, utbildning därutöver, examen från universitet och hög- skola. Det är således i huvudsak genomgången utbildning i det allmänna skol- och undervisningsväsendet som redovisas. Utbildning vid sidan om detta och, i varje fall i fråga om ålderspensionärerna, många års yrkeser- farenhet har inte registrerats. Det är således ett relativt begränsat mått på utbildning som används här.

Totalt har 4 % av förtidspensionärerna ingen utbildning alls eller en- bart utbildning lägre än folkskolenivå. Framför allt är det de yngsta för- tidspensionärerna som inte har någon egentlig utbildning 36 % av ål- dersgruppen 16—24 år och 15 % av gruppen 25—44 år. Andelen allvar— ligt handikappade och utvecklingsstörda är störst bland de yngsta grup- perna. (Tabell B 3.16).

En liten andel av förtidspensionärerna — 7 % —— har utbildning högre än realskola/grundskola. Skillnaden mellan olika åldersgrupper är inte stor. 5 % av de yngsta (16—24 år) och av de äldsta (55—64 år) har utbildning över real-/grundskolenivå, medan 12 % av gruppen 25—44 år har det.

Några större skillnader i utbildningshänseende mellan män och kvin- nor föreligger inte. De kvinnliga förtidspensionärerna har något oftare enbart folkskola, medan männen i något större utsträckning har yrkesut- bildning utöver folkskola. De förtidspensionärer som är rörelsehandi- kappade har i något större omfattning yrkesutbildning utöver folkskola än de ej rörelsehandikappade.

Nära tre fjärdedelar av de blivande pensionärerna (72 % av de yngre, 76 % av de äldre) hade folkskola som skolutbildning. En tiondel (10 % av de yngre och 12 % av de äldre) hade yrkesutbildning utöver folk- skola. 6 procent (5 % av de yngre, 8 % av de äldre) hade realexamen, grundskola, 9 % yrkesutbildning utöver realexamen. Av de yngre var det var tionde, av de äldre 4 %. Av de yngre hade 2 % studentexamen. l % av de yngre hade examen från universitet och högskola. (Tabell BB 31).

Några enstaka av de intervjuade ålderspensionärerna har ingen ut- bildning alls eller enbart utbildning lägre än folkskolenivå. Fyra femte- delar av samtliga ålderspensionärer har enbart folkskola. Bland pensio— närer i åldern 60—69 år är andelen något lägre (ca 3/4) — detta gäller såväl män som kvinnor. I åldersgruppen 80 år och däröver är andelen ca 83 %. Andelen ålderspensionärer med utbildning högre än realskola är 9 %. Männen har i något större utsträckning än kvinnorna sådan ut- bildning. Både för män och kvinnor minskar andelen med utbildning ut- över realskola med stigande ålder. (Tabell B 4.15).

8.3.5. Sysselsättning

F örtidspensionärer

Personer med hel förtidspension eller helt sjukbidrag förvärvsarbetar inte. Många av förtidspensionärerna har emellertid en gång haft för- värvsarbete. Totalt har 16 % aldrig haft stadigvarande förvärvsarbete. Åldersgrupperna skiljer sig avsevärt. Hela 84 % av de yngsta (16—24 år) har aldrig haft förvärvsarbete mot 8 % av de äldsta, 55—64 år. (Ta- bell B 3.18).

Siffrorna för de yngre grupperna över andelen som aldrig haft för- värvsarbete är höga, men är sannolikt ändå underskattningar med av- seende på samtliga förtidspensionärer i Sverige. Andelen icke kommuni— cerbara är stor — mellan 17—21 % i åldersgruppen 16—45 år. Bland dem är troligen andelen som aldrig arbetat högre än bland dem som kunnat intervjuas. Antas att samtliga av dem aldrig haft förvärvsar- bete skulle andelen som aldrig förvärvsarbetat för t. ex. gruppen 16—24 år bli 88 %.

Nära två tredjedelar av förtidspensionärerna i åldersgruppen 55—64 år slutade förvärvsarbeta år 1965 eller senare. Det var närmare 60 % av

dem i åldern 45—54 år som slutade förvärvsarbetet inom samma tidspe- riod. Av de äldsta hade något mer än en fjärdedel inte förvärvsarbetat sedan något av åren 1965—1969. Det är alltså sannolikt många i den ål- dersgruppen, som varit pensionärer i 5 år eller mera.

Av de äldsta förtidspensionärerna hade en tredjedel före pensione- ringen haft förvärvsarbete i 40 år eller mera. Det fanns även några i ål- dern 45—54 år, som hade arbetat så lång tid — drygt 2 %. Det rör sig här givetvis om de äldsta i åldersklassen.

Mellan ca 40 och 50 % av förtidspensionärerna i åldrarna 25—64 år hade arbetat med produktions- eller distributionsarbete utan krav på ut- bildning efter folkskola/grundskola eller krav på utbildning mindre än två år. Omkring 15 % mellan 45—64 år har haft produktions-/distribu- tionsarbete med yrkesutbildningskrav på två år eller mer. Andelen f.d. lantbrukare och företagare är störst i de äldsta åldersgrupperna. 9 % av de intervjuade förtidspensionärerna i åldern 55—64 år har varit lantbru- kare.

Ca 30 % av förtidspensionärerna hade förvärvsarbetande make/maka. Högsta andelen, 35 %, hade åldersgruppen 45—54 år. Var femte pensionär hade förvärvsarbetande make/maka på heltid hela eller del av året. (Tabell BB 3).

Blivande pensionärer

Av de blivande pensionärerna var två tredjedelar förvärvsarbetande vid undersökningstillfället. Av de yngre (60—63 år) förvärvsarbetade 72 %, av de äldre (64—66 år) 42 %. Två procent av de yngre sökte arbete. Som orsak till att de ej förvärvsarbetade angav 2 % (1 % av de yngre, 3 % av de äldre) arbetslöshet samt 5 % vårduppgifter i det egna hem— met. ”Annan” orsak angav 16 % (13 % resp. 25 %). (Tabell BB 33).

Av intervjupersonerna hade 40 % (42 % av de yngre, 36 % av de äld- re) förvärvsarbetande make/maka. Ca en fjärdedel uppgav att make/ maka hade heltidsarbete under hela året, 3 % uppgav heltid del av året, 9 % uppgav deltid hela året och 2 % deltid del av året. (Tabell BB 34).

Å lderspensionärerna

Totalt har 13 % angivit att den huvudsakliga sysselsättningen varit ”hemarbetande hemmafru”. En del av dessa har under sitt yrkesverk- samma liv aldrig förvärvsarbetat, medan andra haft förvärvsarbete men ändå angivit ”hemarbete” som den huvudsakliga sysselsättningen. (Ta- bell B 4.16).

Av ålderspensionärerna i åldern 60—69 år hade hälften slutat arbeta år 1970 eller senare. Av pensionärerna i åldern 70—79 år hade 31 % slutat under perioden 1965—1969 och 13 % perioden 1970—1974. Av de äldsta slutade 18 % åren 1955—1959, 19 % åren 1960—1964 och 19 % senare. Av de äldsta hade närmare 40 % förvärvsarbetat 50 år el- ler mera. Av gruppen 70—79 år var det ca 35 % och av de yngsta när- mare 30 %.

Andelen hemarbetande är störst bland de äldsta. Bland de äldre är

andelen lantbrukare markant större (25 %) än bland de yngsta ålders- pensionärerna (7 %). De yngre har under sitt yrkesverksamma liv i större utsträckning än de äldre arbetat inom yrken med krav på speciell utbildning och med normal LO-anslutning samt inom kontors- och tjänstemannayrken. 5 % av de intervjuade hade aldrig haft förvärvsar- bete. Det är nästan uteslutande kvinnor. endast några enstaka män som aldrig haft förvärvsarbete. (Tabell B 4.17).

Nästan en tiondel — 12 % av männen och 6 % av kvinnorna arbetade vid intervjutillfället. Andelen är givetvis högst (14 %) bland de yngsta ålderspensionärerna (60—69 år). Andelen förvärvsarbetan- de bland dessa är högre bland männen än bland kvinnorna (18 resp. 14 %). Nästan hälften av kvinnorna hade haft förvärvsarbete men slutade arbeta före pensioneringen. En dryg femtedel av kvinnorna slutade arbeta i samband med pensioneringen. Andelen var större bland de yngre än bland de äldre.

Bland männen är det vanligast att man slutar förvärvsarbeta i sam- band med pensioneringen (48 %). 20 % har slutat efter pensioneringen. Lägger man samman denna andel med dem som arbetade vid intervju- tillfället finner man att 32 % av männen förvärvsarbetar/förvärvsarbeta- de efter sin pensionering. Motsvarande andel för kvinnorna är 17 %.

De flesta som hade förvärvsarbete vid intervjutillfället arbetade mindre än 35 timmar per vecka.

Intervjupersonerna fick ta ställning till olika skäl för förvärvsarbetet. Flera skäl fick anges. De oftast uppgivna skälen är att man arbetar ”för att ha något att göra” och ”för att det är roligt och intressant”.

Ekonomiska skäl kommer först på tredje plats bland uppgivna orsa- ker. Det är framför allt de yngsta som uppgivit att de förvärvsarbetar av denna anledning. En mindre andel uppgav att de arbetade för att träffa andra människor. (Tabell B 4.18).

Andelen personer 80 år eller äldre som förvärvsarbetar (samtliga på deltid) är liten. Ingen säger sig ha gjort det av ekonomiska skäl.

Som skäl till att de slutade förvärvsarbeta uppgav 65 % av ålders— gruppen 80 år och däröver pensioneringen. Samma skäl uppgav 63 % av gruppen 70—79 år samt 58 % av den yngsta gruppen. Vårduppgifter i hemmet åberopades av 3 % av de båda yngsta åldersgrupperna och av 1 % av den äldsta. Arbetslöshet angavs av närmare 2 % av den yngsta gruppen. (Tabell BB 11).

Det var främst pensionärer i åldern 60—69 år som hade förvärvsar- betande make/maka. Något mer än 18 % av dem hade make/maka med förvärvsarbete (70—79 år 5 %, 80- 1 %). 10 % av de yngsta hade ma- ke/maka med deltidsarbete (8 % hela året, 3 % del av året). Närmare 7 % av de yngsta hade make/maka med heltidsarbete hela året och 1 % med heltidsarbete del av året. (Tabell BB 12).

8.3.6. Bostad och bostadsmiliö

Samboende

Totalt är 32 % av förtidspensionärerna ensamboende. 5 % bor stadig- varande på institution (sjukhus, sjukhem, ålderdomshem) och är där "ensamboende”, dvs. bor där ej tillsammans med någon familjemedlem. Andelen ensamboende på institution är minst bland de äldsta (2 %) mot 10—15 % bland dem i åldern 16—54 år. 26 % är ensamboende utanför institution. (Tabell B 3.19).

De olika samboendeformerna följer åldern. Andelen samboende stiger med ökande ålder. Andelen som bor tillsammans med föräldrar minskar (naturligt nog) med ökande ålder. Andelen som bor tillsammans med barn stiger (något) med ökande ålder. Totalt var 53 % samboende i äk- tenskap eller äktenskapsliknande former. 6 % bodde tillsammans med föräldrar och 5 % tillsammans med barn.

Andelen "övrigt samboende” (4 %) dvs. personer som bor tillsam- mans med både föräldrar och barn, som bor hos syskon eller mor/farför- äldrar samt några som är "samboende" på institution, är störst bland de yngsta och minst bland de äldsta förtidspensionärerna. De yngre männen, 16—44 år, bor i markant högre utsträckning än kvinnorna i samma ålder tillsammans med föräldrar. Kvinnorna i åldern 25—44 år är i större utsträckning än männen samboende i äktenskap eller under "äktenskapsliknande former”.

Av de blivande pensionärerna var 78 % samboende i äktenskap eller äktenskapsliknande former. Närmare 2 % bodde tillsammans med för- äldrar eller barn. [ åldersgruppen 60—63 år var ca 19 % ensamboende, i gruppen 64—66 är ca 14 %. (Tabell BB 36).

Totalt är 40 % av ålderspensionärerna ensamboende. Drygt en tred- jedel är ensamboende utanför institution (40 % i den äldsta och 28 % i den yngsta åldersklassen). Sex procent bor stadigvarande på institution och är där ”ensamboende”. Av de äldsta (80 år eller mer) bor en femte- del ”ensamboende" på institution. En större andel av de äldsta kvin- norna bor på institution jämfört med de äldsta männen. (Tabell B 4.25).

De olika samboendeformerna följer åldern. Andelen samboende ål- derspensionärer minskar med ökande ålder. Andelen som bor tillsam— mans med barn stiger något med ökande ålder. Kvinnorna bor i markant större utsträckning än männen ensamma. Männen bor i stor omfattning (68 %) i äktenskap eller under "äktenskapsliknande former". Detta hän- ger trolig—en samman med männens och kvinnornas olika livslängd. Ef- tersom männen dör tidigare än kvinnorna resulterar det i att många samboende par splittras och kvar blir efterlevande (och ensamboende) kvinnor.

Många rörelsehandikappade är ensamboende. Av de förtidspensionä- rer, som har långvariga besvär av sjukdom, handikapp etc. och är rörel— sehandikappade, bor var tionde utanför institution och är ensamboende. (Tabell B 3.20). En jämförelse mellan de på olika sätt rörelsehandikap- pade med dem som inte är rörelsehandikappade men har någon form av långvarig sjukdom etc. visar att de rörelsehandikappade i större ut- sträckning är samboende antingen "under äktenskapsliknande for—

mer” eller samboende med barn — än de ej rörelsehandikappade. Bland de rörelsehandikappade bor en relativt stor andel 11 % — stadigva- rande på institution. jämfört med 4—5 % av övriga förtidspensionärer. En förhållandevis stor andel (64 %) av de rörelsehandikappade förtids- pensionärerna var samboende i äktenskap eller under äktenskapslik— nande former.

Bland de ålderspensionärer som ej har sjukdom eller handikapp är 63 % samboende i äktenskap eller under äktenskapsliknande former. Andelen är mindre bland dem med sjukdom och framför allt bland dem med sjukdom och rörelsehandikapp. Bland dessa är i stället andelen ensamboende större. Av de rörelsehandikappade var mer än en tredje- del (36 %) ensamboende utanför institution. 34 % var ”samboende un— der äktenskapsliknande former". Närmare 8 % bodde tillsammans med barn. Nästan var femte bodde på institution. (Tabell B 4.26).

U trymm esstan dard

För beräkning av utrymmesstandarden har använts svaren på intervju- frågor rörande dels antal rum i bostaden, dels antalet personer som fak- tiskt bor i bostaden. Som rumsenhet räknas utrymme om minst 6 m2 med direkt dagsljus. Med trångboddhet avses två eller fler boende per rum. kök samt vardagsrum oräknat.

Totalt är 8 % av de intervjuade förtidspensionärerna att betrakta som trångbodda. Andelen trångbodda är störst i åldersgruppen 25—44 år (13 %). Den lägsta andelen trångbodda — 6 % —— återfinns i ålders- gruppen 55—64 år. Andelarna avviker inte nämnvärt från siffrorna för hela befolkningen enligt ULF. (Tabell B 3.21—22).

Förtidspensionärer med långvariga sjukdomsbesvär och rörelsehandi- kapp är i störst utsträckning trångbodda (12 %). Detta har dock att göra med att de mer än övriga är samboende på olika sätt.

Totalt är 7 % av de intervjuade ålderspensionärerna trångbodda. Som jämförelse kan nämnas att det av de blivande pensionärerna är 3 %. Ål- derspensionärerna bor i något mindre utsträckning trångbott och har i något större omfattning mer än normal utrymmesstandard jämfört med befolkningen i övrigt. 60 % av ålderspensionärerna har normal stan- dard. Andelen är emellertid räknad på samtliga ålderspensionärer, alltså även de institutionsboende. Bland de ålderspensionärer som bor utanför institutioner blir andelen med normal standard därför större —— ca 64 %. (Tabell B 4.27).

Skillnader som finns bland ålderspensionärerna mellan olika ålders- grupper och grupper med eller utan sjukdom och handikapp är inte större än att de kan förklaras av variationen mellan grupperna, när det gäller andelen institutionsboende: 23 % av de äldsta bor på institution mot 5 % av pensionärerna i åldern 70—79 år och endast ett fåtal av de yngsta.

Boendeform

Av förtidspensionärerna bodde 39 %, av de blivande pensionärerna nära 59 % och av ålderspensionärerna 43 % i småhus (villa, radhus

etc.) och 53 % av förtidspensionärerna, 40 % av de blivande pensionä- rerna samt 45 % av ålderspensionärerna i flerfamiljshus. (Tabell B 3.23, 4.28, BB 38).

Andelen av förtidspensionärerna, som bor i flerfamiljshus ökar med stigande ålder (39 % i åldern 16—24 år, 55 % i åldern 55—64 år). To- talt redovisas i pensionärshem 2 %, huvudsakligen äldre förtidspensio— närer. Drygt 1 % av de yngsta och lika stor andel av dem i åldern 25— 44 år bodde i servicehus. Något mer än 3 % var på sjukhem och 2 % på sjukhus.

Totalt bor 88 % av ålderspensionärerna i vanliga bostäder — till i stort sett lika delar uppdelade på småhus och flerfamiljshus — och 5 % i bostäder speciellt avsedda för pensionärer (pensionärshem, servicehus. pensionärshotell o.d.). Bland de yngsta ålderspensionärerna bor endast ett fåtal (3 %) i annat än vanliga bostäder. Andelen stiger med ökande ålder 11 % av pensionärerna i åldern 70—79 år och 31 % av de äld- sta bor i pensionärshem, servicehus, pensionärshotell eller på institution (ålderdomshem, sjukhem, sjukhus). 23 % av de äldsta bor på institution (ålderdomshem, sjukhem, sjukhus) mot 5 % av pensionärerna i åldern 70—79 år och endast ett fåtal av de yngsta. I ålderdomshem bodde nära 20 % av de äldsta, i sjukhem närmare 3 %. Drygt 1 % var på sjukhus. (Tabell B 4.28).

Var femte förtidspensionär med rörelsehandikapp (19 %; ca 10 000 personer) bor en trappa eller högre upp från bottenplanet i hus som sak- nar hiss, därav mer än en tredjedel tre eller flera trappor upp. To- talt bor 29 % av förtidspensionärerna en eller flera trappor upp från bottenvåningen i hus som saknar hiss. (Tabell B 3.24). Det kan erinras om att med rörelsehandikappade avses personer med långvariga sjuk- domsbesvär eller handikapp som behöver hjälpmedel (kryckor, käppar, rullstol etc.) vid förflyttning och/eller personlig hjälp för att kunna för- flytta sig utanför bostaden. Som framgått tidigare använder 16 % (ca 40000 personer) tekniska hjälpmedel för förflyttning. En tiondel (ca 25 000) behöver hjälp av annan person för att förflytta sig utanför bo- staden. Det rör sig således om ett stort antal personer, som är tvingade att med tekniska hjälpmedel och/eller med personlig hjälp förflytta sig i trappor för att komma ut.

Totalt bor 22 % eller ca 250 000 av ålderspensionärerna en eller flera trappor upp från bottenvåningen i flerfamiljshus som saknar hiss. Bland de rörelsehandikappade är andelen något lägre — 15 % bor en trappa upp eller högre upp från bottenplanet i hus som saknar hiss. Dessa 15 % motsvaras av ca 35 000 pensionärer i befolkningen, som alltså är rörel» sehandikappade och inte har hiss. (Tabell B 4.29).

Även av de blivande pensionärerna bor ca 22 % en trappa upp eller högre i hus utan hiss.

U trustningsstandard

Andelen personer som bor modernt dvs. har rinnande vatten, avlopp, centralvärme, wc och bad/dusch, är lägre bland förtidspensionärerna än befolkningen i övrigt. De personer som stadigvarande bor på institution

Tabell 8.3 Förtidspensionärer — Modern bostad. Fördelning efter ålder. Procent

Ålder Bor på Bor modernt Summa ULF institution 16—24 13,0 81,8 94,8 93,4 25—44 l 6,4 80,0 96,4 95,1 45—54 10,3 79,3 89,6 93,5 55—64 1,5 81,3 82,8 90,6 Samtliga 5,6 80,8 86,4 93,6

är dock ej medräknade. Om man jämställer att bo på institution med att bo modernt försvinner skillnaden mellan förtidspensionärer och hela be- folkningen i samma ålder utom för åldersgruppen 55—64 år, där 83 % av förtidspensionärerna bor modernt (inkl. institutionsboende) jämfört med 91 % av befolkningen. (Tabell 8.3 och B 3.25).

Tre procent (omkring 7 000) av förtidspensionärerna saknade vatten eller avlopp. Nära 14 % (35 000) saknade dusch eller bad, 6 % (15 000) wc och lika många centralvärme. (Tabell BB 4). Många förtidspensionä- rer, däribland rörelsehandikappade saknar alltså moderna bekvämlighe- ter, vilka de i sin dagliga livsföring är lika beroende av eller mera be- roende av än andra.

Totalt har 6 % tillgång till såväl diskmaskin, tvättmaskin som frys. Den yngsta pensionärsgruppen, 16—24 år, är genomgående den som i störst utsträckning har tillgång till dessa former av extrautrustning. Detta hänger sannolikt samman med att åldersgruppen i stor utsträck— ning bor tillsammans med föräldrar och därigenom har tillgång till be- kvämligheter i en omfattning som knappast vore möjlig om de skulle ha eget hushåll.

För övriga åldersgrupper, 25 år och äldre, är andelarna mindre. En jämförelse med ULF-resultat visar också att dessa åldersgrupper genom- gående i mindre utsträckning har tillgång till denna extrautrustning än hela befolkningen i motsvarande ålder.

När det gäller olika utrustningsdetaljer i bostaden har 90 % kylskåp, 58 % frys och 75 % tvättmaskin. Diskmaskin redovisas för 6 %. I fråga om mediautrustning har 91 % radio, 84 % telefon och 81 % TV. Tre fjärdedelar har daglig tidning. (Tabell B 3.25, BB 5).

En jämförelse mellan olika åldersgrupper av förtidspensionärer när det gäller mediautrustningen ger inte samma entydiga resultat som be- träffande ”extrautrustningen". I fråga om tillgången till TV uppvisar de yngsta dock en större andel än övriga. Tillgången till telefon och daglig tidning skiljer sig inte nämnvärt mellan de olika åldersgrupperna. En jämförelse med ULF-resultat visar att de yngsta förtidspensionärerna (16—24 år) inte avviker mycket (eller systematiskt) från motsvarande åldersgrupp i befolkningen. Övriga åldersgrupper bland förtidspensio— närerna har genomgående i mindre utsträckning tillgång till telefon, TV resp. daglig tidning än motsvarande åldersgrupper i befolkningen.

En jämförelse mellan de icke rörelsehandikappade med långvariga sjukdomsbesvär och de rörelsehandikappade visar inte på någon större genomgående skillnad. Bland de rörelsehandikappade har en större an-

del än bland de ej rörelsehandikappade tillgång till frys och TV. ] något större utsträckning har man också tillgång till diskmaskin.

De blivande pensionärerna bor något bättre än förtids— och ålderspen- sionärerna. Så gott som samtliga (98 %) har vatten och avlopp, 93 % varmvatten, likaledes 93 % wc samt 9] % bad eller dusch. Något över 96 % har centralvärme. När det gäller extra utrustning i bostaden har 97 % kylskåp, 77 % frys och 86 % tvättmaskin. Diskmaskin redovisas för 8 %. I fråga om mediautrustning har 98 % radio och 96 % telefon. Något mer är 92 % har daglig tidning. (Tabell BB 41)

Fyra femtedelar av ålderspensionärerna bor modernt, dvs. har tillgång till rinnande vatten, avlopp, centralvärme, wc och bad/dusch. Det är en lägre andel än för befolkningen i åldern 16—64 år. De ålderspensionä- rer som stadigvarande bor på institution är dock inte medräknade i an- delen som bor modernt. Om man jämställer institutionsboende med att bo modernt blir skillnaden mellan ålderspensionärer och övrig befolk- ning mindre. Den största andelen personer som ej bor modernt finns bland de äldsta, 16 % av ålderspensionärerna 80 år och äldre bor ej mo- dernt. (Tabell B 4.30).

En fjärdedel av gruppen 80 år och däröver saknade något av vatten, avlopp eller wc. Ca 15 % av samtliga ålderspensionärer hade inte varm- vatten och nära 20 % var utan dusch/bad. (Tabell BB 14).

Totalt har 4 % tillgång till såväl diskmaskin, tvättmaskin som frys. Den yngsta pensionärsgruppen, 60—69 år, har i stör-st utsträckning till- gång till dessa former av extrautrustning. (Tabell B 4.30). För övriga ål- dersgrupper är andelarna mindre. En jämförelse med ULF-resultat visar också att ålderspensionärerna genomgående i mindre omfattning har tillgång till denna extrautrustning än befolkningen i åldern 16—64 år. Detta gäller även när man tar hänsyn till andelen institutionsboende.

Ålderspensionärerna har i mindre grad än övrig befolkning tillgång till TV och då framför allt färg-TV. När det gäller tillgång till telefon och daglig tidning är det de äldsta och de rörelsehandikappade som mest avviker från den övriga befolkningen.

Av åldersgruppen 60—69 år hade 95 % telefon, av gruppen 70—79 år 90 % och av de äldsta 71 %. Enligt ULF har 94 % av befolkningeni ålder 16—74 år telefon. Av de rörelsehandikappade ålderspensionä- rerna var det 73 %, som hade telefon.

Handikappanpassad bostad

Totalt är det 6 % av förtidspensionärerna som bor i handikappanpassad bostad. De äldsta bor i minst utsträckning (3 %) i bostad som är handi— kappanpassad jämfört med övriga åldersgrupper, där andelen är 8— 11 %. Även ålderspensionärerna bor till 6 % i handikappanpassad bo- stad. Av de blivande pensionärerna hade 3 % (2 % av gruppen 60—63 år och 4 % av gruppen 64—66 år) handikappanpassad bostad.

Framför allt har de rörelsehindrade tillgång till en bostad som är han— dikappanpassad. I vilken utsträckning andra än rörelsehindrade har en bostad anpassad efter handikappet kan inte belysas genom undersök- ningen. lnte heller kommer behov-et av handikappanpassad bostad fram.

Av förtidspensionärer med rörelsehandikapp är det 18 % som har en handikappanpassad bostad. Totalt 29 % av förtidspensionärer med rö- relsehandikapp bor i sådan bostad eller på institution —— 71 % gör det inte. 1 hur hög grad dessa 71 % av de rörelsehandikappade behöver en bostad som är anpassad för det/de handikapp man har är svårt att ut- tala sig om med den allmänna utformning frågan fått. Av ålderspensio- närerna med rörelsehandikapp bor 12 % i handikappanpassad bostad. En tredjedel bor i handikappanpassad bostad eller på institution. Mot- svarande andel för de allra äldsta, 80 år och däröver, är 30 % (7 % i handikappanpassad bostad, 23 % i institution).

Balkong och uteplats

Totalt sett hade något mer än hälften av förtidspensionärerna balkong och 45 % egen uteplats. Största andelen fanns i den yngsta och äldsta åldersgruppen. Nära 60 % av de blivande pensionärerna hade egen ute- plats och 58 % balkong. Mer än hälften (55 %) av de yngsta ålderspen- sionärerna hade balkong. I gruppen 70—79 år var det 46 % och i den äldsta åldersgruppen 30 %. Hälften av de yngsta och 41 % av de äldsta hade egen uteplats. Det framgår inte av undersökningen, om balkonger och uteplatser kunde utnyttjas av handikappade.

Tillgång till olika slags service m. m.

Inte minst för pensionärerna har bostadsmiljön, tillgången till rekrea- tionsområde och service av olika slag, stor betydelse för goda levnads- förhållanden och den dagliga livsföringen. [ intervjuundersökningen ställdes några schematiska frågor härom.

De flesta har nära till grönområde, som är viktigt för rekreation och hälsa. Ca 2 % av förtidspensionärerna och l % av ålderspensionärerna har emellertid 5 km eller längre till närmaste grönområde. En del har mer än 1 mil.

I allmänhet hade man nära till station/busshållplats. Omkring 2 % av såväl förtids- som ålderspensionärer hade mer än 1 mil. Förtidspensio- närerna had-e det något sämre — 9 % av dem hade mer än 3 km mot ca 7 % av ålderspensionärerna. Många hade längre till postkontoret. Om- kring 8 % av samtliga hade mer än 1 mil. Mellan 3 km och 1 mil hade 14 % av förtidspensionärerna, 11 % av ålderspensionärerna och 16 % av de blivande pensionärerna. Äldre hade längre än yngre. Omkring en tiondel av samtliga hade mer än 1 mil till bibliotek. Av förtidspensionä- rerna hade 18 % mellan 3 km och 1 mil, av ålderspensionärerna 14 %. Av de blivande pensionärerna var det nästan var fjärde som hade så långt.

Förtidspensionärerna är i en något sämre situation än ålderspensionä- rerna när det gäller tillgången till livsmedelsaffär. 9 % av dem _ mest i de äldsta åldersgrupperna — har mellan 3 km och 1 mil till affär mot ca 8 % av ålderspensionärerna och 12 % av de blivande pensionärerna. Närmare 3 % av samtliga har mer än 1 mil till affär. Av de rörelsehan- dikappade förtidspensionärerna hade en tredjedel ca 1 km och längre

till livsmedelsaffär. Drygt hälften använder bil vid inköpen. En tiondel handlar överhuvudtaget inte själva. En femtedel av ålderspensionärerna är rörelsehandikappade och har 1 km eller längre till affär. Merparten av dem handlar inte själva.

De äldsta har längst till läkare och sjuksköterska

En femtedel av de intervjuad-e har mer än 1 mil till närmaste läkare. Bland förtidspensionärerna var det främst åldersgruppen 55—64 år (23 %) och bland ålderspensionärerna grupperna 70—79 (22 %) och 80 år och däröver (21 %.) Förhållandet är ungefär detsamma i fråga om närmaste apotek. Flera had-e närmare till sjuksköterska. Det var endast omkring en tiondel av samtliga som hade mer än 1 mil till sjukskö- terska, även här främst de äldre åldersgrupperna. Av förtids- och ål- derspensionärerna hade 18 % och av de blivande pensionärerna 23 % mellan 3 km och 1 mil till sjuksköterska.

Sammanfattande mått på bostadsstandard

I folk- och bostadsräkningarna används som framgått av kap. 5 en in— delning i kvalitetsgrupper för att beskriva bostädernas standard i fråga om fasta utrustningsdetaljer. Antalet kvalitetsgrupper är 7 (grupp l+2 avser fullt modern bostad med vatten, avlopp, wc, cv, bad/dusch; grupp 7 avser lägsta standard, utan vatten och avlopp).

Av förtids- och ålderspensionärerna bor 80 % i fullt moderna lägen- heter, av de blivande pensionärerna 90 %. l lägsta kvalitetsgruppen bor drygt 3 % av förtids- och ålderspensionärerna och 2 % av de blivande pensionärerna. Av dessa bor dock de i åldersgruppen 64—66 år till 3 % i lägsta kvalitetsgruppen. Av förtidspensionärerna bor 4 % i åldern 55— 64 år och av ålderspensionärerna i åldern 70—79 år likaså 4 % i lägsta kvalitetsgruppen. (Tabell BB 4, 13 och 40).

6 % av förtids- och 5 % av ålderspensionärerna har bostad med vat- ten, avlopp, wc och ev (kval.grp. 3), 3 % har bostad med vatten, avlopp, wc (kval.grp. 4) eller vatten, avlopp, cv (kval.grp. 5). Omkring 1 % har endast vatten och avlopp (kval.grp. 6).

Vid redovisningen av ULF-resultaten tas hänsyn till _ förutom bo- stadens fasta utrustning — trångboddhet, extrautrustning (tvättmaskin, diskmaskin, frys) och mediautrustning (daglig tidning, telefon, TV samt fritidshus). Tre mått har konstruerats:

l) rymlig och modern bostad (varken trångbodd eller i avsaknad av vat- tenledning, avlopp, centralvärme, bad eller dusch); 2) rymlig, modern och utrustad bostad (utöver 1 finns komplett extraut- rustning, dvs. tillgång till tvättmaskin, diskmaskin och frys); 3) rymlig, modern, fullt utrustad bostad samt fritidsbostad (utöver 2 komplett mediautrustning och fritidshus).

Andelen förtidspensionärer som har en rimlig bostadsstandard _- de är ej trångbodda och de bor modernt — är mindre än motsvarande an- del i befolkningen. De som stadigvarande bor på institution är dock inte medräknade. Om man jämställer institutionsboendet med att bo rymligt

och modernt — ett kanske inte självklart antagande — försvinner skill- naderna mellan förtidspensionärerna i åldern 16—44 år och hela befolk- ningen i samma ålder. Däremot kvarstår skillnaderna för de äldre, 45— 64 år. Åtminstone de äldre förtidspensionärerna bor sämre — omodernt och/eller trångbott _ i större utsträckning än hela befolkningen i samma ålder. Ungefär en femtedel av förtidspensionärerna bor omodernt och/eller trångbott (om de institutionsboende inte räknas dit).

Totalt är det 6 % som bor rymligt, modernt och har tillgång till tvätt- maskin. diskmaskin och frys. 2 % har dessutom tillgång till fritidshus och fullständig ”mediautrustning” (tidning, telefon och TV).

Bland förtidspensionärer med sjukdomsbesvär är det de rörelsehandi- kappade som är sämst lottade — 63 % bor modernt och rymligt mot 77 % bland de ej rörelsehandikappade. Bland dem som bor rymligt och modernt har dock de rörelsehandikappade den största andelen med disk- maskin, tvättmaskin och frys.

Andelen ålderspensionärer som har en rimlig bostadsstandard — de är ej trångbodda och de bor modernt är också mindre än för den öv- riga befolkningen. De som stadigvarande bor på institution är dock inte medräknade. Om man jämställer institutionsboendet med att bo rymligt och modernt blir skillnaden mindre. Den försvinner dock inte.

När det gäller extrautrustning har ålderspensionärerna sämre stan- dard än övrig befolkning i åldern 16—64 år. Endast 1 % av ålderspen- sionärerna bor modernt, rymligt och har tillgång till fritidshus, diskma- skin, tvättmaskin, frys samt fullständig mediautrustning (tidning, tele- fon, TV) jämfört med 8 % av den övriga befolkningen.

Önskemål om flyttning

Totalt önskar nästan en fjärdedel av förtidspensionärerna flytta till en annan bostad. Av dessa har ungefär hälften också vidtagit någon åtgärd för att få en förändring till stånd. Den grupp som i störst utsträckning (37 %) säger sig vilja flytta är de ensamboende som inte bor på institu- tion. De har också till 17 % vidtagit särskild åtgärd. (Tabell B 3.31— 33).

Det är de som bor omodernt som vill flytta. 35 % av dem vill flytta jämfört med 21 % av dem som bor modernt. Bland dem med långvariga sjukdomsbesvär är det de ej rörelsehandikappade som oftast vill flytta och som också i störst utsträckning vidtagit någon åtgärd. De oftast uppgivna orsakerna till att man vill flytta är önskan att få större eller modernare bostad och att komma till områden med bättre service. Inga stora skillnader mellan olika åldersgrupper förekommer.

Var tionde förtidspensionär ville flytta till lågt flerfamiljshus (1—3 vån.), 6 % till villa eller radhus. Av de äldsta ville 2 % flytta till pensio- närshem.

Av de blivande pensionärerna ville 15 % flytta. (Tabell BB 48, 49, 50). Ca 5 % hade vidtagit särskilda åtgärder. En viss skillnad föreligger mellan de yngre och de äldre. Av de senare hade 3 % vidtagit omfat- tande åtgärder och 5 % vissa åtgärder (motsvarande tal för de yngre 1 resp. 3 %). Närmare 5 % av de yngre och 6 % av de äldre ville flyt-

ta av ålders- och hälsoskäl. Lika stor andel (6 % av de yngre och 3 % av de äldre) ville ha en mindre bostad. 2 % av de yngre och knappt 1 % av de äldre ville bo någon annanstans i Sverige. Behov av mera hjälp angavs som skäl för 2 % av de äldre och 1 % av de yngre. I fråga om önskad boendeform har ett fåtal uppgivit sig vilja flytta till pensio- närshem eller pensionärshotell. Något mer än 8 % ville flytta till flerfa- miljshus och 5 % till villa eller radhus.

Totalt önskar 14 % av ålderspensionärer/m flytta till en annan bostad. (Tabell B 4.36—38) Mindre än hälften av dessa säger sig ha gjort något för att få en förändring till stånd. Bland de allra äldsta och bland dem som stadigvarande bor (ensamboende) på institution är andelen som vill flytta låg. Bland de ensamboend-e utanför institution samt bland dem som bor omodernt och dem som är sjuka utan att vara rörelsehandikap- pade är andelen som vill flytta något större än bland övriga. Även an- delen som vill flytta och vidtagit någon åtgärd är här något större än i övriga grupper.

De oftast uppgivna orsakerna till att man önskar flytta är ”ålders- el- ler hälsoskäl", ”för att få mod-ernare bostad” och ”för att komma till ett område, där det är bättre ordnat med service”. Inga större skillnader mellan åldersgrupperna förekommer.

De flesta, som vill flytta, vill ha bostad i lågt (1—3 vän.) eller högt flerfamiljshus (4— vån.). Det gäller 6 resp. 2 % av ålderspensionärerna. Av särskilt intresse är emellertid de pensionärer, som efterfrågar bostä— der speciellt avsedda för äldre. Närmare 2 % vill bo i servicehus eller pensionärshotell. Största andelen (2 %) finns i åldersgruppen 70—79 år och i den yngsta. I den äldsta åldersgruppen rör det sig om mindre än 1 %. Av de yngsta och de äldsta vill drygt 1 % flytta till pensionärshem och av mellangruppen 2 %. Inte fullt 1 % vill flytta till ålderdomshem. Här dominerar de äldsta. Nära 2 % av gruppen 80 år och däröver vill flytta dit.

8.3.7. Ekonomi

Av betydelse för de intervjuade gruppernas ekonomiska standard är dels skattepliktig inkomst såsom inkomst av förvärvsarbete, folkpension, till- läggspension, dels skattefri inkomst (här enligt de bestämmelser som gällde år 1974) t. ex. bostadstillägg, invaliditetstillägg. Att på något en- kelt sätt summera olika typer av inkomster för att få ett mått på en per— sons ekonomiska förhållanden är svårt. När det gäller studier av pensio- närernas inkomstförhållanden under ett visst år, måste också beaktas, att pensioneringen kan ha inträffat någon gång under året. Inkomst av förvärvsarbete kan då ha föregått pensioneringen och upphört i sam- band med denna.

De inkomstuppgifter som redovisas här är av begränsat slag. Siffrorna kan ge en ofullständig bild av de intervjuades ekonomiska situation. De- ras disponibla inkomst redovisas inte här. Många har säkerligen inkoms- ter och/eller hjälp i olika former utöver de redovisade. Ett exempel är de unga förtidspensionärerna som i så stor utsträckning bor hos sina föräldrar. I många fall står sannolikt deras egna personliga inkomster i

form av pension och dylikt inte i relation till den ”ekonomiska stan- dard” de befinner sig i.

Den ekonomiska standarden kan mätas även på andra sätt än med in- komsten. Vad har man för bekvämligheter i bostaden (redovisat ovan i avsnitt 8.3.6)? Har man tillgång till bil, båt eller fritidshus? Har man kunnat göra någon semesterresa det senaste året? Kan man på kort tid skaffa fram pengar för en oförutsedd utgift?

Inkomst

I kap. 4 har en specialundersökning rörande pensionärernas inkomster år 1974 redovisats. I detta avsnitt lämnas en redovisning av de inter- vjuade pensionärernas inkomster byggda på uppgifter av samma slag som specialundersökningen. Totalt har tre fjärdedelar av såväl förtids- som ålderspensionärerna lämnat självdeklaration för inkomster under år 1974. För dessa redovisas som inkomst deras taxerade inkomst. För dem som inte lämnat deklaration har summerats de belopp som riksför- säkringsverket (RFV), Kommunernas Pensionsanstalt (KPA) och statens personalpensionsverk (SPV) betalat ut till resp. person under år 1974.6

De förtidspensionerade männen har genomgående i de olika ålders— grupperna en högre skattepliktig inkomst än de förtidspensionerade kvinnorna. De högsta inkomsterna finns bland de äldre _— 45 år och äld- re framför allt i gruppen 55—64 år. I denna äldsta grupp har samt- liga personer noterats för en beskattningsbar inkomst under år 1974 jämfört med gruppen 16—44 år där över hälften ej kunnat noteras för någon beskattningsbar inkomst. Skillnaden mellan åldersgrupperna är mest markant för männen. Bland kvinnorna har över hälften i samtliga åldersgrupper en beskattningsbar inkomst som är mindre än 10 000 kr. per år och över 80 % i samtliga grupper har en inkomst lägre än 20 000 kr. per år. (Tabell B 3.34)

Även bland ålderspensionärerna har kvinnorna lägre taxera-de in- komster än männen. Hälften av kvinnorna hade en inkomst med mindre än 10 000 kr. för år 1974, mot 21 % av männen. 38 % av männen hade 20000 kr. eller mer i inkomst år 1974 mot 16 % av kvinnorna. De yngre hade högre inkomster än de äldre. Skillnaden mellan åldersgrup- perna är dock större bland männen än bland kvinnorna. (Tabell B 4.39)

Till de blivande pensionärerna ställdes frågan hur stor månads- eller veckoinkomsten ungefär var av förvärvsarbete före skatteavdrag. Grup- pen 60—63 år hade högre inkomster än gruppen 64—66 år. Av de yngre hade ca 40 % en månadsinkomst mellan 2000 och 4000 kr., av de äldre ca 18 %. (Tabell BB 51)

De som aldrig haft förvärvsarbete har de lägsta beskattningsbara in- komsterna. Av förtidspensionärerna, som aldrig förvärvsarbetat, hade 84 % år 1974 en inkomst under 10000 kr. Produktions/distributions- anställda med krav på utbildning i 2 år eller mer samt kontorsanställda, tekniker m. fl. har de högsta inkomsterna. Av dessa hade omkring 60 % en beskattningsbar inkomst på 20 000 kr. eller mer år 1974. Bland de få- taliga f. d. företagarna bland förtidspensionärerna var andelen ännu nå-

'i Det finns ytterligare institutioner som beta- lar ut pensioner till ålders- och förtidspen- sionärer. Dessa belopp kommer till viss del inte fram här varför det kan bli en viss underskattning av in- komsten. Denna under- skattning har bedömts vara av endast liten betydelse i relation till det merarbete som fordras för att få fram samtliga pensions- belopp.

got högre medan bland lantbrukarna nära tre fjärdedelar hade en in- komst under 20 000 kr.

Den lägsta taxerade genomsnittsinkomsten år 1974 bland ålderspen- sionärerna hade de som aldrig haft något förvärvsarbete — 58 % hade under 10 000 kr. De högsta inkomsterna återfinns också här inom grup- pen ”kontorsanställda, tekniker m. fl.”. Av dessa var det endast 17 % som hade under 10 000 kr. i inkomst, medan 58 % hade 20 000 kr. eller mer i taxerad inkomst för år 1974.

Icke skattepliktiga förmåner, såsom bostadstillägg, invaliditetstillägg, utgick till mindre än hälften av ålderspensionärerna under år 1974. 18 % fick 1200 kr. eller mindre, medan 12 % fick mer än 2 400 kr., högst 7 200 kr. De yngsta ålderspensionärerna, 60—69 år, fick i mindre utsträckning än de äldre bidrag. (Tabell B 4.40)

Kvinnorna fick i större grad än männen skattefria bidrag. De kvinnor som fick bidrag fick också större bidrag än männen. Detta gäller i samt- liga åldersgrupper bland ålderspensionärerna. Det är de ålderspensio- närer som aldrig haft förvärvsarbete och de som arbetat med produk- tions-/distributionsarbete, dvs. arbeten vilka normalt är LO-organiserade, som i störst utsträckning fick skattefria bidrag år 1974. Tjänstemännen var de som i minst utsträckning fick sådana bidrag.

Eftersom icke skattepliktiga förmåner som regel är inkomstprövade, finns det givetvis ett positivt samband mellan skattepliktig inkomst och erhållna skattefria bidrag. De ålderspensionärer som hade den största skattepliktiga inkomsten hade inte alls eller i endast mycket begränsad utsträckning fått skattefria bidrag. Bland dem med den lägsta skatteplik- tiga inkomsten hade två tredjedelar fått bidrag. (Tabell B 4.41)

Tillgång till vissa kapitalvaror

Något över en fjärdedel av förtidspensionärerna har tillgång till fritids- hus, 45 % till bil och 9 % till båt. De yngsta har oftare tillgång till både fritidshus, bil och i någon mån även motor- eller segelbåt. Detta kan åt- minstone delvis förklaras av att de yngsta bor hemma och därmed har tillgång till föräldrarnas standard i dessa avseenden. (Tabell B 3.35)

Totalt är det 46 % av förtidspensionärerna som inte har tillgång till vare sig fritidshus, bil eller båt. AV de yngsta förtidspensionärerna är det 29 %. En jämförelse med ULF—siffror visar att andelen som inte har tillgång till någon av de redovisade kapitalvarorna är större bland de förtidspensionerade än i befolkningen som helhet. De rörelsehandi- kappade har i större utsträckning tillgång till bil än de ej rörelsehandi- kappade. Däremot har de rörelsehandikappade i mindre utsträckning än övriga med långvariga sjukdomsbesvär tillgång till fritidshus.

Nära 30 % av de blivande pensionärerna äger eller har på annat sätt tillgång till fritidshus. De äldre äger fritidshus i något större utsträck- ning än de yngre. 13 % äger eller har på annat sätt tillgång till motor- eller segelbåt. Två tredjedelar av de yngre och 54 % av de äldre äger bil. (Tabell BB 52)

Över hälften av ålderspensionärerna har inte tillgång till vare sig fri- tidshus, bil eller båt. Bland de äldsta och bland de rörelsehandikappade

är andelen omkring tre fjärdedelar. Det är framför allt de yngsta (60— 69 år) och de friska som äger eller har tillgång till de kapitalvaror som här redovisas. (Tabell B 4.42)

Något mer än en femtedel har tillgång till fritidshus (31 % i den yngsta, 10 % i den äldsta åldersgruppen), 16 % i egenskap av ägare. Drygt 30 % har bil (46 % av de yngsta, 13 % av de äldsta) och 7 % båt (9 % av de yngsta, 4 % av de äldsta).

De bland ålderspensionärerna som aldrig haft förvärvsarbete har i minst utsträckning tillgång till bil, båt och fritidshus. 68 % har inte till- gång till någon av dessa kapitalvaror. Även bland dem som varit lant- brukare och bland produktions- och distributionsanställda är andelen hög —— ca 60 % har inte tillgång till vare sig bil, båt eller fritidshus. De största andelarna som har tillgång till dessa kapitalvaror fanns bland dem som varit (och i vissa fall fortfarande var) egna företagare och bland tjänstemannayrken.

Kontantmarginal

Ett annat grovt mått på en persons ekonomiska förhållanden är möjlig- heterna att snabbt kunna få fram pengar för att kunna betala en oförut- sedd utgift.

Av förtidspensionärerna kan 37 % över huvud taget inte skaffa fram 3 000 kr. för att klara av en oförutsedd utgift. Av hela befolkningen i åldern 16—64 år är det enligt ULF 17 %. De som kan få fram pengar (totalt 57 %) har oftast egna medel —— man tar ut från bank eller lik- nande. (Tabell B 3.36) De äldsta, 55—64 år, kan i störst utsträckning (65 %) skaffa fram pengar, säm—st är det för gruppen 25—54 år. Nästan allai den äldsta gruppen som kan få fram pengar har också egna pengar att ta till. Även för övriga åldersgrupper är egna pengar det oftast upp— givna sättet att klara en oförutsedd utgift. Andelen som skulle klara sig genom att låna från anhöriga eller vänner är dock relativt större i de yngre åldrarna.

De rörelsehandikappade har i störst utsträckning en kontantmarginal — oftast genom egna pengar. 69 % av dem kan skaffa fram pengar. Bland de få som inte har någon långvarig sjukdom är det endast om- kring hälft-en som skulle kunna skaffa fram pengar.

Av de blivande pensionärerna var det 85 % (86 % av de yngre och 82 % av de äldre) som kunde skaffa fram pengar. Tre fjärdedelar (76 % av de yngre och 71 % av de äldre) kunde ta dem från eget konto. (Ta- bell BB 53)

Av ålderspensionärerna var det närmare 80 % som uppgav sig ha möjlighet att klana en oförutsedd utgift på 3000 kr. Två tredjedelar kunde ta pengarna från eget konto. 18 % av ålderspensionärerna kan över huvud taget inte skaffa fram pengarna. Bland de äldsta, 80 år och äldre, och bland de rörelsehandikappade var det ungefär en fjärdedel som inte skulle klara av en oförutsedd utgift. (Tabell B 4.44) Nära en fjärdedel av ålderspensionärerna som arbetar/arbetat med produktions- /distributionsarbete och av dem som aldrig haft förvärvsarbete, anger

att de inte har möjlighet att skaffa fram 3 000 kr. Bland tjänstemän och bland företagare är motsvarande andel 7 %. (Tabell B 4.45)

8.3.8. Sociala relationer

De flesta har nära till granne

Att ha grannar att umgås med och, om så behövs, få hjälp av, underlät- tar det dagliga livet. De flesta hade mindre än 1 km till grannar. Av förtidspensionärerna hade drygt 1 % och av ålderspensionärerna knappt 1 % 1—3 km. till granne. Ingen förtidspensionär men några ålderspen- sionärer —— i de äldsta åldersklasserna — hade mer än 3 men mindre än 5 km. Bland de intervjuade blivande pensionärerna fanns någon med mellan 5 km—l mil till granne.

En fråga om man bytte ord med grannar när man möttes, besvarade tre fjärdedelar av förtidspensionärerna med att det är vanligt (mycket vanligt eller ganska vanligt). Andelen som anser att det är ”ganska van- ligt” varierar inte nämnvärt mellan åldersgrupperna. Däremot varierar andelen som anser att det är ”mycket vanligt” att grannar utbyter ord. De äldsta anser det i största utsträckning ”mycket vanligt”. (Tabell B 3.28)

Förtidspensionärerna utom i den äldsta åldersgruppen _ bor dock efter vad som kommer fram vid en jämförelse med ULF i större grad än befolkningen i motsvarande ålder i områden där grannar enligt inter- vjupersonernas egen utsago inte utbyter ord med varandra. Förtidspen- sionärerna skulle således ha mindre kontakt med grannar än befolk- ningen i övrigt. De är mer isolerade inom bostadsområdet. En bidragan- de orsak härtill kan dock vara att de — särskilt de yngre — ofta är svårt handikappade.

Av de blivande pensionärerna besvarade 86 % frågan jakande (62 % ”mycket vanligt”, 24 % ”ganska vanligt”).

Av ålderspensionärerna ansåg 54 % att det var mycket vanligt att grannar bytte ord med varandra (en]. ULF 56 % för gruppen 16—74 år) och ca 24 % att det var ganska vanligt. Av de sjuka och rörelsehan- dikappade var det 40 % som tyckte det var mycket vanligt. Andelen som anser att det är ”mycket vanligt” att grannar utbyter ord varierar mellan de olika åldersgrupperna. De äldsta är de som i minst utsträck- ning anser det ”mycket vanligt”. (Tabell B 4.33)

Totalt säger sig en tredjedel av förtidspensionärerna ha någon person eller familj i bostadsområdet som man utbyter tjänster med. Av de rö— relsehandikappade är det endast något mer än en fjärdedel, som har sådana kontakter. Lägsta andelen finns i åldersgruppen 16—24 år (17 %) och i gruppen 25—44 år (27 %). I den äldsta åldersgruppen (55—64 år) är det 38 %.

Utbyte av tjänster förekom enligt 38 % av de blivande pensionärerna. De yngre hade något mera kontakter och kontakter med flera än de äldre.

Totalt säger sig 30 % av ålderspensionärerna ha någon person eller familj i bostadsområdet som man utbyter tjänster med. Av de rörelse-

handikappade är det 26 %. 1 den yngsta åldersgruppen har 31 % kon- takt med en person/familj, därav 10 % med flera personer/familjer. För åldern 80 år och däröver är motsvarande procenttal 25 resp. 7.

Ålderspensionärerna bor i mindre utsträckning än vad som gäller hela den övriga befolkningen i områden där man utbyter tjänster med var- andra, närmast satt som mått på gott grannskapsförhållande. De synes i detta avseende vara mer socialt isolerade än andra. Detta kan bero på att man bor mer geografiskt isolerad än den övriga befolkningen eller på kontaktlöshet i tätort-er, där de äldre t. ex. vid sanering helt fått byta bo- stadsmiljö.

Mer än var tionde i åldern 80 år och däröver känner sig mycket ensam

I intervjun ställdes dels frågan "Känner Ni er personligen mycket en- sam", dels frågan ”Tycker Ni att kommunen borde ordna så att någon regelbundet per telefon eller besök hade kontakt”. Det är således in— tervjupersonernas subjektiva upplevelse av sin situation som redovisas här.

Av förtidspensionäreriw kände sig 37 % ensamma (14 % ofta, 23 % någon gång). I den yngsta åldersgruppen kände sig en fjärdedel aldrig ensam, i mellangrupperna ca hälften och i den äldsta gruppen (55—64 år) 63 %. Det kan emellertid vara en underskattning eftersom de indi- rekt intervjuade inte medräknats. (Tabell BB 7)

Var femte av de blivande pensionärerna kände sig ofta (4 %) eller nå- gon gång (17 %) ensam. Närmare 80 % hade aldrig någon sådan känsla.

Av ålderspensionärerna känner sig totalt sett 28 % ofta eller någon gång mycket ensamma (8 % ofta, 20 % någon gång). Det är främst de äldsta som känner sig ensamma. Nära 40 % av dem känner sig ofta eller någon gång ensam. Mer än var tionde känner sig ofta mycket ensam. Något över hälften av samtliga har aldrig denna känsla. (Tabell BB 17) Var femte i den yngsta åldersgruppen (60—69 år) och var fjärde i åldern 70—79 år känner sig ofta eller någon gång ensam. Det är dock endast 5 resp. 7 % som ofta har denna känsla.

Umgänge med släkt och vänner Drygt två tredjedelar av förtidspensionärerna umgås ofta med släkt och vänner. Andelen är högre bland de äldre än bland de yngre. De med långvariga sjukdomsbesvär men utan rörelsehandikapp umgås oftare med släkt och vänner än övriga. (Tabell B 3.38) Fyra procent (ca 10 000 personer) av samtliga förtidspensionärer säger att de inte brukar umgås med barn, annan släkt, vänner eller bekanta. Inga skillnader mellan åldersgrupperna kan noteras, när det gäller dem som ”inte alls” umgås. Tre fjärdedelar (74 %) av dem som inte alls umgås med släkt och vän- ner är också ensamboende. Merparten av dessa synes vara verkligen socialt isolerade. Bland dem som ”umgås ofta” är endast 24 % ensam—

boende och bland dem som ”umgås ibland” är andelen ensamboende 45 %.

Två tredjedelar av de blivande pensionärerna umgås ofta och 14 % ”någon gång” med barn. Omkring en tredjedel har släktingar och vän- ner ofta på besök. Ca 28 % besöker ofta släktingar och vänner. I ålders- gruppen 64—66 år är det 72 % som ofta umgås med barn.

Närmare tre fjärdedelar av ålderspensionärerna umgås ofta med släkt och vänner (80 % i åldersgruppen 60—69 år, 59 % i åldern 80 år och däröver). Härtill kommer 27 % som ”umgås ibland”. Totalt umgås nära 2 % inte alls med släkt och vänner. Det är de två äldsta åldersgrupperna det här gäller (2,5 % i åldern 70—79 år, 2,3 % i åldern 80—år). Av dem med rörelsehandikapp är det 3 % som inte umgås med släkt och vänner. (Tabell B 4.48)

Många vill ha kommunal kontaktverksamhet

Beträffande kontaktverksamhet från kommunens sida var tre fjärdede- lar av förtidspensionärerna inte helt avvisande till att kommunen ord- nade så att någon regelbundet per telefon eller besök hade kontakt. Öns— kemål om kommunal kontakt ökar med stigande ålder. Av de yngsta svarade 27 % obetingat ja på frågan, av de äldsta 71 %.

Närmare 40 % av de blivande pensionärerna tyckte ”absolut” att kommunen skulle ordna med kontaktverksamhet. Dessutom ansåg 35 % att kommunen ”nog” borde göra det. 12 %var tveksamma och ]4 % negativa.

Bland ålderspensionärerna besvarades frågan av 26 % med ja, abso- lut, och av 30 % med ja, det tycker jag nog. Nära 13 % var tveksamma. Det är främst de yngre som anser att kommunen skall ordna regelbun- den kontakt med de äldre. Av pensionärerna i åldern 60—69 år var det 36 % som svarade ja, absolut, av dem i åldern 80 år och däröver 15 % (åldern 70—79 år 24 %). En tredjedel av de äldsta och en femtedel av de yngsta ansåg att kommunen inte skulle ordna regelbunden kontakt.

8.3.9. Aktivitet

Resor

Totalt gjorde en tredjedel av förtidspensionärerna under år 1974 en resa av semester- eller rekreationskaraktär. 65 % gjorde ingen sådan resa. Andelen som inte gjort någon resa var större bland de äldre åldersgrup— perna än bland de yngre. Det är framför allt i fråga om resor utom Norden som åldersgrupperna skiljer sig åt. 23 % hade gjort en resa en- bart inom Sverige.

De rörelsehandikappade har i störst utsträckning varit ute och rest. Det är framför allt resor inom Sverige man gjort. (Tabell B 3.37)

Av de blivande pensionärerna var det 57 % som inte hade gjort nå- gon resa. I åldersgruppen 60—63 år hade 21 % rest inom Sverige, 6 % inom Norden och 16 % utom Norden. För åldersgruppen 64—66 år var motsvarande procenttal 19, 11 resp. 11. (Tabell BB 54)

Av ålderspensionärerna hade 22 % gjort en resa inom Sverige, 4 % en resa inom Norden och 8 % en resa utom Norden. Totalt gjorde 66 % av ålderspensionärerna ingen resa av ”rekreationskaraktär" under år 1974. Andelen som inte gjort någon resa är störst bland de äldsta (80 %) och bland de rörelsehandikappade (82 %). Av de ålderspensio- närer som aldrig haft förvärvsarbete och av dem som varit lantbrukare hade endast omkring en fjärdedel gjort någon resa. Det kan hänga samman med att dessa grupper är äldre än övriga. Bland dem som haft tjänstemannayrken, ”kontorsanställda, tekniker m. fl.” har hälften gjort en resa. Hela 21 % av dem har rest utanför de nordiska länderna. (Ta- bell B 4.46, 47)

F ritidsakti viteter

Att lyssna på radio eller titta på TV kommer högst upp på listan över fritidsaktiviteter för förtidspensionärerna. Promenerar gör omkring 80 % och läser veckotidningar ca 70 % av förtidspensionärerna. Att göra bilutflykter och läsa böcker är aktiviteter som 60 % ägnar sig åt ofta eller någon gång. Att gå på bio, teater, konserter, restaurang eller liknande är aktiviteter som 14—17 % uppgivit. Endast en tiondel deltar i någon arrangerad verksamhet speciellt för pensionärer. 8 % har uppgi- vit jakt och fiske. (Tabell B 3.39)

De manliga förtidspensionärerna är mer aktiva när det gäller att pro- menera eller motionera. Männen läser i större utsträckning böcker än kvinnorna, medan kvinnorna i stället oftare läser veckotidningar. Kvin- norna sysslar med hobbyverksamhet i markant större utsträckning än männen. De deltar också mera än männen i gudstjänster och i "arran- gerad verksamhet för pensionärer”. Männen är mer aktiva än kvinnorna vad gäller att sköta trädgård och även beträffande jakt och fiske.

Det kommer också fram skillnader mellan olika åldersgrupper. De yngsta (16—24 år) läser i mindre utsträckning böcker än de äldre. Detta hänger delvis samman med den relativt stora andelen (18 %) bland de yngsta som inte utan svårighet kan läsa vanlig text. Andelen som deltari gudstjänster stiger med ökande ålder —— en fjärdedel av de yngsta deltar någon gång eller ofta mot nästan hälften av de äldsta (55—64 år). Mot- svarande tendens finns också beträffande andelen som sköter trädgård.

Andelen förtidspensionärer som ”går omkring på gator och i affärer” är störst bland de yngsta och sjunker sedan med ökande ålder. Det- samma gäller för bio- och restaurangbesök — 58 % av de yngsta går på bio mot 8 % av de äldsta. Att gå på teater, muséer etc. eller delta -i stu- diecirklar eller kurser är mindre vanligt bland de äldre förtidspensionä- rerna (45—54 år) jämfört med de yngre (16—44 år).

Även bland de blivande pensionärerna dominerar TV och radio. I båda åldersgrupperna ser 80 % ofta på TV. Något mer än hälften ägnar sig ofta åt trädgårdsarbete och 41 % åt hobbyverksamhet. (Tabell BB 56)

Att lyssna på radio eller titta på TV är också bland ålderspensionä- rerna den oftast uppgivna sysselsättningen. Promenerar och läser vecko— tidningar gör omkring tre fjärdedelar. 64 % kommer ut på bilutflykter

ofta eller någon gång. Närmare 60 % deltar i gudstjänster. En fjärdedel deltar i någon arrangerad verksamhet speciellt för pensionärer. Jakt och fiske har 4 % uppgivit. (Tabell B 4.49) Kvinnorna var nästan genom- gående mer aktiva än männen åtminstone vad gäller uppgivna aktivi- teter. Framför allt var kvinnorna mer ”aktiva” än männen när det gäller att läsa veckotidningar, syssla med ”hobbyverksamhet” (inkl. sy och sticka) och delta i gudstjänster. Männen var framför allt mer aktiva än kvinnorna i fråga om motion, trädgårdsskötsel samt jakt och fiske.

Man är, kanske helt naturligt. mindre aktiv ju äldre man blir. Åtmin- stone för de intervjuade ålderspensionärerna gäller detta påstående i stort. De som var 80 år eller äldre var mindre aktiva än de i åldern 70— 79 år, som i sin tur var mindre aktiva än de i åldern 60—69 år. Detta gällde med några få undantag. Andelen som deltar i gudstjänster ökar dock med stigande ålder — bland de äldsta deltog 66 % (någon gång el- ler ofta) mot 63 % av de i åldern 70—79 år och 49 % av de yngsta ål- derspensionärerna. Omkring en fjärdedel av pensionärer i åldern 70—79 år samt 80 år och äldre har uppgivit att de deltar ”ofta” eller ”någon gång” i ”arrrangerad verksamhet för pensionärer”. Bland de yngsta var det 18 %.

Drygt hälften av förtidspensionärerna är inte medlemmar i någon för— ening alls. De äldre var i större utsträckning än de yngre medlemmar. Denna tendens gällde framför allt medlemskap i pensionärsförening, po- litiskt parti och fackförening. Medlemskap i handikappförening var van- ligast bland de yngsta förtidspensionärerna. Av förtidspensionärerna till- hörde 10 % pensionärsförening, 8 % politiskt parti, 17 % fackförening, 5 % frikyrka och 8 % handikappförening. 56 % tillhörde över huvud taget ingen förening. (Tabell B 3.40)

Av de blivande pensionärerna tillhörde 46 % fackförening och en femtedel politiskt parti. Något mer än en tiondel tillhörde frikyrka och 5 % nykterhetsförening. 8 % var medlem i handikappförening. (Tabell BB 57)

Totalt var 39 % av ålderspensionärerna inte medlem i någon för-ening alls. 30 % var medlemmar i pensionärsförening. De yngre är i något större utsträckning med i någon förening än de äldre. Detta gäller fram- för allt medlemskap i fackförening. De äldre är i högre grad än de yngre medlemmar av någon frikyrka. (Tabell B 4.50)

8.3.10. Politiska resurser

Röstning vid valet är 1973

Fyra femtedelar av förtidspensionärerna uppgav sig ha röstat i valet år 1973. Största andelen röstande fanns i åldersgruppen 55—64 år. I åldern 25—44 år röstade 63 %. Av förtidspensionärerna med rörelse- handikapp var det 79 % som röstade. (Tabell B 3.41)

Så gott som samtliga (97 %) intervjuade blivande pensionärer rös- tade. (Tabell BB 58)

Totalt 89 % av de intervjuade ålderspensionärerna röstade i valet år 1973. Andelen röstande sjunker med stigande ålder. Bland ålderspensio-

närerna i åldern 60—69 år säger sig 96 % ha röstat. De rörelsehandi- kappade har i minst utsträckning röstat (76 %). (Tabell B 4.51)

En fjärdedel av pensionärerna, 27 % av de blivande pensionärerna känner inte till rättigheter och förmåner

En fjärdedel av förtidspensionärerna angav att de inte kände till rättig- heter och förmåner medan nästan en tredjedel var tveksamma beträf- fande sina kunskaper. Det är framför allt de yngsta förtidspensionärerna som säger sig inte känna till rättigheter och förmåner. Endast 60 % har fått frågan ställd till sig. Trots det har 41 % i åldersgruppen 16—24 år sagt att de inte känner till rättigheter och förmåner. (Tabell B 3.42) Kvinnorna säger sig i större utsträckning än männen inte känna till rät- tigheter och förmåner 29 % av kvinnorna och 21 % av männen kän- ner inte till rättighet-er och förmåner. 43 % av männen och 30 % av kvinnorna säger sig göra det.

Drygt 27 % av de blivande pensionärerna uppgav att de inte kände till rättigheter och förmåner som pensionär. 42 % var tveksamma om sina kunskaper. Knappt en tredjedel (30 %) ansåg sig känna till pen- sionärernas rättigheter och förmåner. (Tabell BB 58)

En knapp fjärdedel av ålderspensionärerna sade sig inte känna till rättigheter och förmåner som pensionär medan en dryg fjärdedel var tveksamma beträffande sina kunskaper. Det är framför allt de äldsta (80 år och äldre) och de rörelsehandikappade som säger sig inte känna till eller är tveksamma beträffande sina förmåner och rättigheter —— endast 37—38 % säger att de känner till sina förmåner och rättigheter. (Tabell B 4.51)

Kvinnorna uppgav sig i större utsträckning än männen inte känna till rättigheter och förmåner — 27 % av kvinnorna och 20 % av män- nen känner inte till rättigheter och förmåner. 50 % av männen och 44 % av kvinnorna säger sig göra det.

Man vänder sig till försäkringskassan

Den oftast uppgivna informationskällan bland förtidspensionärerna, om man skulle vilja veta mer om sina rättigheter och förmåner som pensio- när, är försäkringskassan. Över en tredjedel skulle vända sig dit. En stor andel skulle även vända sig till socialbyrån. (Tabell B 3.42) Över en fjär- dedel av förtidspensionärerna vet inte vart de skulle vända sig. Det är framför allt de som inte känner till sina rättigheter eller är tveksamma som heller inte vet vart de skall vända sig.

En fjärdedel av de blivande pensionärerna uppgav, att de inte visste vart man skulle vända sig för att få uppgifter om pensionärernas förmå- ner m.m. Nära hälften ansåg att man borde vända sig till försäkrings- kassan (50 % av de yngre, 40 % av de äldre). 15 % skulle vända sig till socialbyrå/socialnämnd och 3 % till kommunen. Av de yngre uppgav 2 % att man kunde få uppgifter hos arbetsgivaren och nästan lika stor andel hos fackföreningen. 3 % av de yngre och 2 % av de äldre uppgav pensionärsförening som informationskälla. (Tabell BB 59)

Den av ålderspensionärerna oftast uppgivna informationskällan om man skulle vilja veta mer om sina rättigheter och förmåner som pensio- när är försäkringskassan. Över en tredjedel skulle vända sig dit. En stor andel skulle vända sig till socialbyrån. Över en fjärdedel av ålderspen- sionärerna vet inte vart de skall vända sig för att få veta mera. (Tabell B 4.52)

8.3.11. Behov av hjälp

En fjärdedel av förtidspensionärerna, drygt en tredjedel av ålders— pensionärerna klarar sig helt utan hjälp

En fjärdedel av förtidspensionärerna klarar sig helt utan hjälp. Den lägsta andelen redovisas för de yngsta. Det är i denna åldersgrupp de mest hjälpbehövande finns. Som framgått tidigare är de äldsta förtids- pensionärerna inte så handikappade. De yngsta får i störst utsträckning tillräcklig hjälp. Åldersgruppen 25—44 år har största andelen (5 %) som inte får tillräcklig hjälp. Totalt är det 4 % av de intervjuade för— tidspensionärerna som varken klarar sig själva eller får tillräckligt med hjälp när det gäller dagliga sysslor. Inga större skillnader mellan ålders- grupper eller om man är rörelsehandikappad eller ej kan konstateras. (Tabell B 3.46) Det är framför allt den rörelsehandikappade gruppen som behöver hjälp. Endast 5 % klarar sig helt utan. De allra flesta får dock tillräckligt med hjälp.

Frågorna angående hjälpbehov etc. ställdes även till de blivande pen— sionärerna i syfte att få belyst, i vilken utsträckning de var i behov av hjälp och i så fall arten av hjälpbehovet. Det är givet att behovet av hjälp inte kan vara så stort bland de blivande pensionärerna. De arbetar i allmänhet och man får förutsätta, att de har sjukbidrag, förtidspension e. d. om de är i behov av hjälp eller vård i den mening som här avses. (Tabell BB 60)

Av ålderspensionärerna är det framför allt de äldsta och de rörelse- handikappade som behöver hjälp. Drygt en tredjedel klarar sig utan hjälp totalt sett. Av ålderspensionär-erna 80 år eller äldre är det dock en- dast 8 % och av de rörelsehandikappade 5 %, som klarar sig helt utan hjälp — övriga är beroende av hjälp. De allra flesta får dock tillräckligt med hjälp. (Tabell B 4.56)

Totalt är det 3 % av de intervjuade ålderspensionärerna som varken klarar sig själva eller får tillräckligt med hjälp när det gäller en eller flera dagliga sysslor. Inga större skillnader mellan åldersgrupper eller om man är rörelsehandikappad eller ej kan konstateras.

De flesta får tillräcklig hjälp

Andelen förtidspensionärer som inte klarar av olika dagliga sysslor och inte heller får hjälp av någon är liten (t. ex. inköp av livsmedel 2 %, städning 2 %, stortvätt 3 %). Andelen är så liten att materialet inte till- låter några ytterligare analyser.

Andelen ålderspensionärer som inte klarar sig helt och inte får till- räcklig hjälp är också liten (3 %). Andelen är högst i åldersgruppen 60—69 år (4 %) och i den äldsta gruppen (4 %). Bland de rörelsehandi- kappade är andelen 3 %. Andelarna är även här så små, att materialet inte tillåter några ytterligare analyser.

Mest hjälp av anhöriga, grannar och vänner

Den mesta hjälpen får man från hushållsmedlem. Detta gäller alla typer av sysslor. Nära 43 % av förtidspensionärerna får hjälp dagligen inkl. lördag och söndag av annan hushållsmedlem, grannar eller bekanta, 5 % en gång i veckan och 2 % två gånger i veckan. (Tabell B 3.44)

Av ålderspensionärerna får 26 % hjälp av annan hushållsmedlem, grannar eller bekanta dagligen inkl. lördag och söndag. Liksom förtids- pensionärerna får 5 % av ålderspensionärerna hjälp en gång i veckan och 2 % två gånger i veckan. Av de äldsta fick 44 % hjälp, 32 % daglig hjälp inkl. lördag och söndag. (Tabell B 4.54)

En tiondel behöver mera hjälp och tillsyn

Totalt är det 12 % (ca 20000 personer) av förtidspensionärerna och 9 % (ca 95 000) av ålderspensionärerna, som tycker att de skulle rent allmänt behöva mera hjälp. (Tabell B 3.49, 4.59)

I fråga om förtidspensionärerna är andelen störst i åldersgrupperna 25—44 och 45—54 år (16 resp. 18 %). Av den första åldersgruppen be- höver 3 % mera hjälp i form av daglig hjälp/tillsyn och 9 % regelbun- den hjälp/tillsyn, dock ej daglig. I åldersgruppen 45—54 år är det 4 resp. 5 %. Många vill ha hjälp någon gång med storrengöring, stortvätt etc. Största andelen återfinns i åldersgrupperna 45—54 år (8 %) och 55—64 år (5 %).

När det gäller ålderspensionärerna är det främst åldersgruppen 70— 79 år som behöver mera hjälp. Totalt är det 11 %; 2 % anser sig be- höva mera hjälp i form av daglig hjälp/tillsyn och 6 % regelbunden hjälp/tillsyn, dock ej daglig.

Det är framför allt de rörelsehandikappade, som behöver mera hjälp. Av de rörelsehandikappade förtidspensionärerna är det nära 18 % (ca 5 000 personer), av ålderspensionärerna drygt 12 % (ca 25 000 perso- ner). (Tabell B 3.49, 4.59)

Andelen förtidspensionärer, som inte får tillräcklig hjälp, visar regio- nala skillnader. Den högsta andelen (ca 10 %) finns i Västernorrlands och Jämtlands län, den lägsta (ca 1 %) i Värmlands och Örebro län. I fråga om ålderspensionärerna är skillnaderna däremot små.

8.3.12. Utnyttjande av kommunal service

Social hemhjälp till 15 % av förtidspensionärerna och 17 % av ålderspensionärerna

Ca 15 % (35 000) av förtidspensionärerna uppger sig ha hjälp av hem-

samarit. Det gäller framför allt städning och tvätt. Den största andelen (18 %) finns i åldersgrupperna 25—44 år och 45—54 år. De flesta (7 % av pensionärerna) hade hjälp en gång i veckan, 3 % två gånger i veckan, ungefär samma andel 4—6 gånger i veckan. Drygt 1 % fick hjälp dagligen inkl. lördag och söndag, huvudsakligen de yngre ålders- grupperna (8 % 16—24 år, 5 % 25—44 år samt 2 % 45—54 år). I den äldsta åldersgruppen fanns ingen som fick daglig hjälp. (Tabell 3.45)

Av de blivande pensionärerna har 2 % uppgivit sig få hjälp av hem- samarit. Det var huvudsakligen äldre (4 %), som fick sådan hjälp. Nå- got mer än 1 % hade hjälp av hemsamarit en gång i veckan. (Tabell BB 61)

Totalt fick 17 % av ålderspensionärer/m hjälp av hemsamarit. An- delen är minst i den yngsta åldersgruppen (6 %), störst i den äldsta (39 %). I åldersgruppen 70—79 år är andelen 17 %. Totalt fick 1 % hjälp dagligen inkl. lördag och söndag. 1 åldersgruppen 80 år och däröver var det 3 %. (Tabe/14.55) De flesta fick hjälp en gång i veckan (totalt 8 %). 3 % hade hjälp 2 gånger, 2 % 3 gånger och 3 % 4—6 gånger i veckan. De äldsta hade mest hjälp (14 % en gång, 9 % 2 gånger, 4 % 3 gånger och 9 % 4—6 gånger).

En fjärdedel utnyttjade annan kommunal service

En fjärdedel av förtidspensionärerna utnyttjade annan service än social hemhjälp under de senaste tre månaderna. Variationerna mellan ålders- grupperna är stora (39 % för den yngsta, 20 % för den äldsta gruppen). Det är framför allt de rörelsehandikappade (47 %) som utnyttjat någon av kommunens anordningar. (Tabell B 3.48)

Färdtjänsten är den service man oftast utnyttjat. Därnäst kommer fotvård. Över en tredjedel av de rörelsehandikappade samt en femtedel av de yngsta och en tiondel av de äldsta (55—64 år) hade utnyttjat färd- tjänsten.

Det är framför allt förtidspensionärerna i Stockholm som utnyttjat den kommunala servicen — var tredje förtidspensionär hade utnyttjat färdtjänsten där de senaste tre månaderna. Nästan var tionde förtids- pensionär i Stockholm hade utnyttjat fotvård eller kommit i kontakt med dagcenterverksamhet.

Totalt hade 2 % av förtidspensionärerna deltagit i dagcenterverksam- het i landet (5 % av åldersgruppen 16—24 år, 4 % av gruppen 25—44 år, 3 % av gruppen 45—54 år och 2 % av den äldsta).

Även av ålderspensionärerna är det en fjärdedel som utnyttjat annan kommunal service än social hemhjälp. Det är de äldsta och framför allt de rörelsehandikappade som i störst utsträckning utnyttjar denna ser- vice.

Fotvård är den service man oftast utnyttjat — totalt har en tiondel av ålderspensionärerna fått fotvård (4 % av de yngsta och 18 % av de äld— sta). Därnäst kommer färdtjänsten, som 7 % utnyttjat (3 % av de yngsta och 12 % av de äldsta). Närmare 3 % hade deltagit i dagcenter- verksamhet (3 % av de yngsta, något mer än 3 % av gruppen 70—79 år och 1 % av de äldsta). Matservering har anlitats av drygt 2 % och

hemsändning av måltid av knappt 1 % (framför allt åldern 80 år och däröver, 2 %). De rörelsehandikappade har mest utnyttjat färdtjänst (20 %), fotvård (19 %), dagcenterverksamhet (4 %) och hårvård (3 %). (Tabell B 4.58)

Ålderspensionärerna i Göteborg/Malmöregionerna var de som .i minst utsträckning utnyttjat kommunal service under de senaste 3 månaderna. Så hade t. ex. här 4 % av ålderspensionärerna utnyttjat fotvården jäm- fört med 14 % av pensionärerna i Stockholmsområdet. Stockholmspen- sionärerna har genomsnittligt utnyttjat alla här redovisade typer av ser- vice i större utsträckning än genomsnittet.

8.3.13. Förberedelse för livet som pensionär och upplevelsen av pensionstiden

Förberedelse för livet som pensionär (blivande pensionärer)

De frågor som de blivande pensionärerna hade att svara på rörande sin framtida ålderspensionering speglade åsikter och bedömningar av mer subjektivt slag. Dessa frågor har därför inte ställts vid indirekta inter- vjuer. Dessutom föreligger ett visst bortfall. Procenttalen har räknats på hela gruppen inte bara på dem som svarat. De här redovisade undersök— ningsresultaten är därför minimivärden. (Tabell 5.2)

Totalt tycker mellan 28—35 % (ca 150 000 personer) att de är till- räckligt informerade om sin kommande ålderspensionering. Även om skillnaderna inte är stora så är andelen som tyck-er sig tillräckligt infor- merad störst när det gäller pensionens storlek och minst när det gäller hyresbidrag, bostadstillägg m. m.

När det gäller uppdelningen på två åldersgrupper, 60—63 och 64—66 år, kan inga större skillnader iakttas. Bland de äldre — de som är när- mast sin ålderspensionering är andelen som inte svarat större än bland de yngre. Bland de yngre är andelen som anser sig tillräckligt in- formerad om ”hyresbidrag, bostadstillägg, m. m.” och (framför allt) ”övriga sociala och ekonomiska förhållanden” större än bland de äldre. Andelen som anser sig tillräckligt informerad ökar med ökande utbild- ning. Andelen är lägst bland personer med enbart folkskola.

De som har förvärvsarbete tycker i större utsträckning än de ej för- värvsarbetande att de är tillräckligt informerade om sin kommande ål- derspensionering. Bland de förvärvsarbetande är det genomgående kon- torsanställda, tekniker, tjänstemän m.fl. som i störst utsträckning anser sig tillräckligt informerade. När det gäller pensionens storlek säger sig 56 % ha tillräcklig information mot 34 % bland dem som arbetar med produktions- och distributionsarbete.

Bland de ej förvärvsarbetande är det de som arbetat med produk- tions- eller distributionsarbete, som i minst omfattning svarar att man anser sig tillräckligt informerad. De som aldrig haft förvärvsarbete tyc- ker i något större utsträckning än de som inte arbetade vid intervjutill- fället men tidigare haft arbete, att de är tillräckligt informerade. Man grundar sig emellertid här på endast ett litet antal intervjuer.

Personer i åldern 60—63 år säger sig i större utsträckning (26 %) än

personer i åldern 64—66 år (15 %) ha gjort upp speciel/a planer på vad man skall göra under pensionstiden. Man hade annars kunnat vänta sig att de något äldre som genomsnittligt sett måste ha kortare tid kvar till sin pensionering skulle vara de som mest förberett sig.

Männen säger i större utsträckning än kvinnorna (32 resp. 16 %) att de gjort upp planer. Till viss del kan denna skillnad mellan könen bero på att en femtedel av kvinnorna av olika anledningar inte kommit att svara på denna fråga. Många kvinnor har heller inte förvärvsarbete utanför hemmet.

Både bland männen och bland kvinnorna är det de förvärvsarbetande som gjort upp planer. Detta verkar rimligt då det framför allt är för de förvärvsarbetande som ålderspensioneringen kommer att inne-bära en förändring i och med att de flesta då helt slutar förvärvsarbeta. För de ej förvärvsarbetande innebär pensioneringen ingen större förändring be- träffande den dagliga tillvaron och därmed förbereder man sig inte hel- ler.

Som jämförelse kan nämnas, att av ålderspensionärerna i åldern 60— 69 är totalt 18 % hade gjort upp planer för pensioneringen (26 % av männen och 11 % av kvinnorna).

Vid tiden för fältarbetets genomförande förelåg ett utredningsförslag om delpension. Totalt svarade 15 % att de ”troligen” skulle utnyttja möjligheten till delpension. 58 % svarade ”troligen inte” och 14 % "vet inte”. 14 % av de blivande pensionärerna svarade inte. Männen svarade i något större utsträckning än kvinnorna att de ”troligen” skulle utnyttja möjligheten till delpension. Denna skillnad kan dock förklaras av de olika andelarna förvärvsarbetande.

Av de förvärvsarbetande kvinnorna var det 29 % som trodde att de ”troligen” skulle utnyttja möjligheten till delpension. 53 % svarade att de ”troligen inte" kom att utnyttja denna möjlighet. Motsvarande andelar för de förvärvsarbetande männen är 18 resp. 62 %.

En jämförelse mellan olika grupper av förvärvsarbetande uppvisar inga större skillnader. De personer som arbetar som produktions- och distributionsanställda skiljer sig inte från personer med ”tjänsteman- nayrken” —— kontorsanställda, tekniker m. fl.

Upplevelsen av pensionstiden ( ålderspensionärer )

De allra flesta (69 %) tycker att de pensionerades vid rätt tidpunkt. Inga större skillnader mellan män och kvinnor eller mellan olika åldersgrup- per kan noteras. Den enda grupp som avviker i någon egentlig utsträck- ning är männen i åldern 60—69 år som ,inte i lika hög grad som övriga anser att de pensionerats vid rätt tidpunkt. (Tabell B 4.19, 20)

Kvinnorna är i större utsträckning än männen tveksamma inför denna fråga. De äldre är mera tveksamma än de yngre för vilka den faktiska pensioneringstidpunkten — och kan-ske funderingar omkring denna — inte ligger så långt tillbaka i tiden. De som arbetade vid inter- vjutillfället är också de som till största delen (19 %) anser, att de pen- sionerats för tidigt.

Hälften av dem som slutade vid pensioneringen skulle ”absolut inte”

ha fortsat! att arbeta om de hade haft möjlighet till det. l8 % skulle "tro- ligen" inte ha fortsatt. En femtedel skulle "absolut” eller "troligen” ha fortsatt att arbeta om möjlighet funnits. (Tabell B 4.21) Andelen per— soner som arbetade fram till sin pension utgör en tredjedel (ca 370 000 personer) av samtliga ålderspensionärer. 7 % av ålderspensionärerna arbetade fram till sin pension och skulle (troligen eller absolut) ha velat fortsätta att förvärvsarbeta om bara möjlighet funnits. 23 % av ålders- pensionärerna slutade förvärvsarbeta i och med sin pension och skulle (troligen eller absolut) inte ha velat fortsätta arbeta även om möjlighet funnits.

Eftersom det visat sig att pensioneringen ibland kan innebära vissa problem, tillfrågades intervjupersonerna, vilket problem de upplevde som det största för en pensionär. Vissa svarsalternativ gavs. Ca 60 % uppgav sig inte uppleva några direkta problem. Andel-en var något lägre (58 %) i den äldsta åldersgruppen än i de övriga.

Ensamheten var ett stort problem. Av de äldsta (80 år och däröver) upplevde 12 % ensamheten som d-et största problemet (5 % för gruppen 6()——69 år. 1() % för gruppen 70—79 år). Därnäst kom ekonomiska svå- righeter och sysslolöshet. Största andelen med sådana problem fanns i de yngre grupperna, knappt 9 % i den yngsta åldersgruppen had-e eko- nomiska svårigheter (7 % för åldern 70—79 år, 2 % för åldern 80—m år). Sysslolösheten kändes svår för 6 % av de yngsta. 5 % av gruppen 70—79 år och 3 % av de äldsta.

För att få en bild av i vilken utsträckning ålderspensionärerna gjort upp några planer före pensioneringen och hur man allmänt upplever pensionstiden i jämförelse med förväntningarna, ställdes några subjek- tivt hållna frågor.

Totalt sade sig 13 % (ca 145 000 personer) i förväg ha gjort upp spe- ciella planer på vad man skulle göra när man blev pensionerad. De yngre säger i större utsträckning (18 % i åldersgruppen 60—69 år, 12 % i gruppen 70—79 år) än de äldre att de gjorde upp planer. Detta kanske kan förklaras av att de mer nyligen pensionerats och därför lättare kom ihåg vad man tänkte på inför pensioneringen. Männen hade i betydligt större utsträckning än kvinnorna gjort upp plan-er. (Tabell B 4.23)

Närmare hälften (mest i åldern 60—69 år, minst i åldern 80 år och däröver) hade med glädje sett fram mot pensioneringen. Drygt 40 % hade varken känt glädje eller tyckt illa om den. Ca 6 % hade direkt tyckt illa om pensioneringen (nära 9 % i åldersgruppen 60—69 år).

Totalt 45 % tyckte att pensionstiden blivit bättre än man vänta! sig. 39 % ansåg att den blivit som väntat och 6 % att den blivit sämre än väntat. De yngsta ålderspensionärerna (60—69 år) är de som i störst utsträckning tycker att det blivit som man väntat sig. De äldre anser i stället oftare att det blivit bättre än man väntat sig. Om det- ta resultat beror på att de som nyligen blivit pensionerade har mer realistiska förväntningar inför pensionen eller att det skulle vara så att trivseln med pensionen hänger ihop med hur lång tid som gått sedan man pensionerades är omöjligt att uttala sig om.

De som i minst utsträckning hade gjort upp planer inför sin pensione- ring var de som inte förvärvsarbetade vid pensioneringen. Omkring en

femtedel av dem som arbetade vid intervjutillfället och av dem som slu- tade i samband med pensioneringen hade gjort upp speciella planer in- för pensioneringen. (Tabell B 4.24)

De som aldrig haft förvärvsarbete och de som arbetade vid intervju- tillfället svarade i störst utsträckning ”vet ej” på frågan om pensionsti- den blivit bättre eller sämre än man väntat sig. Bland dem som arbetade är det vanligaste svaret att pensionstiden blivit ”som väntat”, medan det vanligaste bland dem som aldrig haft förvärvsarbete är att det blivit ”bättre än väntat”.

En fjärdedel (ca 270 000 personer) saknade ofta eller någon gång sitt arbete (7 % ofta, 18 % någon gång). Den största andelen, som ofta sak- nade arbetet, fanns i åldern 60—69 år (9 %) mot 6 % i gruppen 70—79 år och 7 % bland de äldsta. Andel-en som känner saknad någon gång är lika stor (ca 18 %) i de båda yngsta grupperna, 14 % i den äldsta.

Totalt sett är det hälften som aldrig saknar sitt arbete. Den största an- delen (51 %) fanns i åldersgruppen 70—79 år (de yngsta 48 %, de älds- ta 49 %).

9. Kommunenkäten

I detta kapitel redovisas resultatet av PU:s enkät till samtliga kommuner för en kartläggning av deras insatser för pensionärerna. Enkäten avsåg i allt väsentligt förhållandena den 30 april 1975. Redovisningen grundar sig till en del också på uppgifter hämtade ur den löpande socialvårds— statistiken. Beskrivningen av färdtjänsten är baserad på uppgifter ur kommunenkäten, SCB:s färdtjänststatistik för år 1975 samt en av Svenska kommunförbundet gjord enkät avseende situationen den 15 januari 1976.

PU:s kommunenkät omfattade

. vissa översiktliga uppgifter samt basuppgifter beträffande bl. a. nor- mer för avgifter m.m. för fotvård, hårvård etc., kommunala bidrag till pensionärs- och handikapporganisationer, planering av åtgärder för pensionärer . ålderdomshem; varje ålderdomshem redovisades för sig; avdelning

för långtidssjuka, upptagen i socialstyrelsens sjukhusförteckning skulle ej redovisas här servicebostäder; varje enhet redovisades för sig pensionärshem; varje hem redovisades för sig temporära bostäder i form av gruppbebyggelse; varje gruppbebyg- gelse redovisades för sig

0 dagcentral; självständig dagcentral vars verksamhet i första hand var öppen för pensionärer, vilka bodde på den öppna bostadsmarknaden; varje dagcentral redovisades för sig . individuell och kollektiv service; uppsökande verksamhet, informa- tion, förberedelse för pensionsåldern, pensionärsråd, social hemhjälp m.m. . social hemhjälp —— färdtjänst, uppgifter om pensionärernas ålders- fördelning. Enkäten besvarades av samtliga kommuner, dock ofullständigt i vissa delar av några.

9.1. Uppsökande verksamhet m. m.

Den i socialhjälpslagen föreskrivna uppsökande verksamheten är bety- delsefull för det sociala välfärdssystemet. Den är för den enskilde ga-

ranti för personlig vård och omvårdnad. Den uppsökande verksamheten gäller inte minst de äldre och de handikappade. ] enkäten tillfrågades kommunerna om de bedrev kontinuerlig uppsökande verksamhet, dvs. fortlöpande höll sig underrättade om pensionärernas behov av omvård- nad m.m. Vidare skulle anges om kommunen under en begränsad tids- period kontaktade pensionärerna för en kartläggning av deras sociala situation (s. k. inventering).

9.1.1. Ingen kontinuerlig uppsökande verksamhet i 1/4 av kommunerna

Kontinuerlig uppsökande verksamhet bedrevs inte i 72 kommuner. Näs- tan hälften av dem hade inte heller genomfört någon s.k. inventering under de senaste åren. Alla kommunstorlekar var representerade. De flesta kommunerna fanns i Jönköpings, Gotlands, Blekinge. Kristian- stads och Gävleborgs län. Omkring 1/4 av landets pensionärer bodde i de 72 kommunerna.

9.1.2. Få hembesök i den uppsökande verksamheten

I 206 kommuner bedrevs kontinuerlig uppsökande verksamhet. Av dessa lämnade 4/5 uppgifter om verksamhetens omfattning. Ca 8 000 pensio- närer i dessa kommuner fick hembesök och 3 800 kontaktades per telefon under april månad 1975. Endast i Östergötlands län bedrev samtliga kom- muner kontinuerlig uppsökande verksamhet. 1 övrigt hade Söderman- lands, Kalmar, Älvsborgs och Jämtlands län största antalet kommuner med sådan verksamhet. (Tabell A 9.1)

Något mer än hälften av de 206 kommunerna prioriterade vissa grup- per i sin uppsökande verksamhet. De äldsta pensionärerna prioriterades i 2/3 av kommunerna. En fjärdedel prioriterade förtidspensionärerna samt ålderspensionärer med låg bostadsstandard.

9.1.3. Som regel fast anställd personal

Den uppsökande verksamheten sköts till övervägande del av fast anställd personal. Tillfälligt anställda användes vanligen som förstärkning. Det var huvudsakligen hemvårdsassistenter som arbetade med uppsökande verksamhet. Hemvårdare eller hemsamariter liksom socialassistenter och handikappkonsulenter deltog i betydligt mindre omfattning. Förtroende— män svarade helt eller delvis för den uppsökande verksamheten i 14 kommuner. Ca 700 anställda arbetade med uppsökande verksamhet i de 206 kom- munerna. I allmänhet använde de dock en relativt liten del av sin arbets- tid till denna uppgift. Deras sammanlagda tid för uppsökande verksamhet kan beräknas motsvara ca 100 heltidstjänster. I kommunerna bodde ca

1 milj. ålderspensionärer.

9.1.4. Omedelbar hjälp vid uppmärksammade behov

Den personal, som arbetade i uppsökande verksamhet. ansvarade i 3/4

av de 206 kommunerna för att uppmärksammade behov så långt möjligt avhjälptes. Behov av hemhjälp utreddes i nästan samtliga kommuner av den uppsökande personalen. I 3/4 av kommunerna hade personalen även befogenhet att bevilja sådan hjälp. Det var också vanligt att personalen utredde behovet av plats i ålderdomshem. men mindre vanligt att den hade befogenhet att fatta beslut i sådana ärenden. Utredning om behov av fotvård, färdtjänst och måltidsservice gjordes också i stor utsträck- ning av personalen med rätt för denna att även bevilja sådan hjälp. Ut- redning om behov av socialhjälp och annan hjälp förekom också. Det var dock sällan personalen hade befogenhet att bevilja sådan hjälp.

9.1.5. Vanligt med distriktsindelning

Av de 203 kommuner, som besvarat en fråga om den uppsökande verk- samheten var geografiskt avgränsad i olika distrikt, uppgav 2/5, att verksamheten bedrevs distriktsvis. Samtliga kommuner i Jämtlands län som bedrev uppsökande verksamhet hade delat in kommunen i distrikt. Det var också vanligt i Hallands, Kopparbergs och Gävleborgs län. I Blekinge och Kristianstads län förekom det däremot inte alls. (Tabell A 9.1)

9.1.6. Lantbrevbärarna allt mer engagerade i den uppsökande verksamheten

En viss del av den uppsökande verksamheten sköttes genom lantbrev- bärare. Det var 60 kommuner, som träffat överenskommelse härom med postverket. I relativt många kommuner planerades ett sådant samarbete. I Blekinge. Örebro och Värmlands län var denna verksamhet mest ut- bredd. Däremot förekom sådant samarbete inte alls i Gotlands. Hallands. Jämtlands och Norrbottens län.

9.1.7. Behovsinventering i de flesta kommuner

I 2/3 av samtliga kommuner i landet hade en eller flera gånger i hela eller delar av kommunen genomförts s. k. inventering av pensionärernas behov. Sådana inventeringar pågick i ett 50-tal kommuner vid undersök- ningstillfället. I 1/4 av dessa genomfördes inventeringen i form av en postenkät. Under 1970-talet hade ca 10 % av kommunerna per år ge- nomfört inventeringar. Antalet inventeringar har stigit varje år. Att ge- nomföra dem utan personliga besök synes bli allt vanligare.

9.1.8. Information. genom uppsökande verksamhet

Direkt till pensionärerna riktad information om sociala förmåner, möj— ligheter till hjälp av olika slag etc. förekom i 93 kommuner. I samband med uppsökande verksamhet lämnades som regel muntlig information men även skriftlig förekom. Ett 40-tal kommuner sände ut en broschyr

antingen till samtliga eller enbart till nyblivna pensionärer.

I ett 20-tal kommuner lämnades information vid informationsträffar, anordnade av kommunen eller genom pensionärsföreningar. Annonsering i dagspressen förekom också i viss utsträckning.

9.2 Social jourtjänst m. rn.

Med social jourtjänst avsågs i kommunenkäten sådan verksamhet, som syftade till att ge samtliga kommuninvånare — eller endast äldre och handikappade möjlighet att även på icke kontorstid få kontakt med social personal för samtal. rådgivning och eventuellt även direkta hjälp- insatser.

9.2.1. Utbyggd jourtjänst [ få kommuner

Enligt kommunenkäten hade 80 kommuner någon form av social jour- tjänst. Åtta av dessa kommuner hade dock ingen egentlig jourtjänst och i 49 kommuner avsågs beredskapspersonal, som kunde kontaktas genom polis, brandkår etc. I 1/3 av de sistnämnda kommunerna var beredskaps- personalen i funktion endast under veckoslut och helger. I ett 10—tal av de 80 kommunerna var jourtjänsten avsedd för en begränsad grupp per- soner, t.ex. de pensionärer som bodde i närheten av ett ålderdomshem, dit jourtjänsten var knuten.

Av uppgifterna att döma hade endast 12 kommuner en jourverksamhet som innebar möjligheter att direkt nå kontakt med social personal, som avdelats enbart för denna uppgift. I dessa kommuner kunde omedelbar hjälp även lämnas i bostaden åt dem som var i behov därav.

I de flesta av de 80 kommunerna var jourverksamheten avsedd att snabbt kunna ta hand om barn och ungdom. Det förekom emellertid också att verksamheten avsåg enbart pensionärer.

Telefonjour förekom i 63 av kommunerna. Den var förlagd till sär- skild jourbyrå i 7 kommuner, till socialförvaltningen i 15, till ålderdoms- hem eller servicehus i 12 samt till brandstation i 7 kommuner. I 23 kom- muner var jourtjänsten ansluten till telefonnummer 90 000, i 9 kommu- ner till 90 000 jämte annat nummer och i 40 kommuner till enbart annat nummer.

Jourverksamhet redovisades av kommuner i samtliga län utom Ble- kinge. I fyra län var det fråga om några enstaka kommuner. Av de kom- muner som redovisade den mest utvecklade jourtjänsten hade de flesta över 90 000 invånare.

Samverkan i fråga om jourtjänsten med annan kommun redovisades av 7 kommuner. Samverkan med landstinget förekom enligt 4 kommu- ner. Någon väl utbyggd samordnad social och medicinsk jourverksamhet för alla redovisades inte av någon kommun.

9.2.2. Larmsystem för trygghet i bostaden i få kommuner

För att ge en viss trygghet används särskilda larmsystem, vanligen kopp-

lade till social jourtjänst — jourcentral. Med larmsystem avses här tek- nisk utrustning bestående av sändare, överföringsdel och mottagare. Ge- nom utlösning av larm får mottagaren en signal om att något inträffat. Systemet är avsett för personer, vilka löper risk att komma i en akut nödsituation och då inte kan påkalla hjälp på konventionellt sätt t. ex. genom telefon. Larmsystem finns i servicehus och andra särskilda bostä- der. Det har emellertid börjat införas också i bostäder på den öppna bostadsmarknaden (hyreslägenheter, egna hem m. m.). Det står vanligen i kontakt med någon form av jourcentral, som arbetar dygnet runt och kan bistå den nödställde direkt eller kontakta annan instans för åtgärd.

Larmsystem installerat i bostäder på öppna bostadsmarknaden redo- visades av 11 kommuner. Totalt rörde det sig om ca 800 bostäder. Största antalet fanns i Helsingborg (457), Linköping (148) och Lidingö (100). De övriga kommunerna redovisade ett betydligt mindre antal. Av uppgifterna att döma är en stor andel av redovisade larm installerade i olika former av specialbostäder för pensionärer och i mindre utsträckning i vanliga bostäder. Ingen av de kommuner, som hade den mest omfat- tande sociala jourtjänsten, hade trygghetslarm i vanliga bostäder.

Socialstyrelsen har gjort en särskild undersökning, som bl. a. bygger på material från PU:s kommunenkät om larmsystem.1

9.3. Social hemhjälp

SCB:s årliga statistik över den sociala hemhjälpsverksamheten, som nu- mera bedrivs i alla kommuner, ger en allmän bild av insatserna. Hem- hjälpens utveckling och omfattning har redovisats i kap. 6 på grundval av årsstatistiken. I denna statistik saknas emellertid uppgifter om bl. a. i vilken utsträckning olika åldersgrupper får social hemhjälp. Uppgifter härom är viktiga för planeringen och utbyggnaden av den sociala hem- hjälpen. PU begärde därför i enkäten uppgifter från samtliga kommuner om antalet pensionärer med social hemhjälp fördelade efter ålder, hjälp- timmar och hushållstyp (ensamstående, flerpersonshushåll). För att kun- na göra vissa jämförelser mellan hjälpens omfattning i olika boendefor- mer begärdes särskilda uppgifter för pensionärshem, temporära bostäder och servicebostäder. I kommunenkäten begärdes vidare uppgifter om hemhjälpspersonal, bl. a. åldersfördelning för hemsamariter/hemvårdare, och den sociala hemhjälpens organisation.

I antalet hemhjälpstimmar inräknas även de hemsjukvårdstimmar som utföres av kommunernas hemsamariter men bekostas av sjukvårdshuvud- männen. I kommunenkäten skulle anges endast totala antalet hemsjuk- vårdstimmar under april 1975. Uppgifter om hemsjukvården inhämtades genom en särskild enkät till Sjukvårdshuvudmännen, redovisad i kap. 10.

Av särskilt intresse när det gäller hemhjälpen, är avgiftssidan, efter vilka normer betalar pensionärerna avgifter och hur mycket betalar var och en. Det var PU:s avsikt att ta upp frågor härom i kommunenkäten. Det stod dock snart klart att det inte var möjligt, bl. a. av redovisnings- tekniska skäl, att få in uppgifter genom enkäten och göra jämförelser

* Larm och signalsystem för åldringar och han- dikappade (Socialstyrel— sen redovisar 1976: 3).

2 Statistiska meddelan- den S 1976: 17.

mellan kommuner och pensionärsgrupper. Olika normer, inkomst- och förmögenhetsgränser samt olika tekniska betalningssystem tillämpas i kommunerna.

9.3.1. Uppgifter från 250 kommuner Ca 180 000 fick hjälp

Enligt SCB:s årsstatistik fick totalt 328553 äldre och handikappade personer social hemhjälp år 1975.2 Av dessa var 285 100 i åldern 65 år och däröver. Vecka 6, år 1975, var det 203 840 personer i åldern 67 år och däröver som fick sådan hjälp.

Uppgifter beträffande åldersfördelning m.m. lämnades av 250 kom- muner med ca 3/4 av det totala antalet personer i landet i åldern 65 år och däröver. Bland de kommuner, som inte lämnade uppgifter. var Stock- holm, Göteborg och Helsingborg.

En totalredovisning av hemhjälpsverksamheten, vilket PU eftersträvat kan alltså inte lämnas. De lämnade uppgifterna torde dock ge en till— fredsställande bild av verksamheten och de i det följande redovisade procenttalen för de 250 kommunerna kunna anses representativa för hela landet. Vissa jämförelser bör också kunna göras mellan de kom— muner som lämnat uppgifter. Däremot kan jämförelser mellan länen inte göras, eftersom fullständiga uppgifter saknas för många av dem.

Enligt PU:s enkät uppgick i de 250 kommuner, som lämnat fullstän- diga uppgifter, antalet hushåll med social hemhjälp under april 1975 till 143 000. Uppgifter om åldersfördelning och hjälptimmar lämnades som nyss nämnts för enpersonshushåll och flerpersonshushåll. Antalet per— soner i flerpersonshushåll har vid beräkningarna av antalet personer som fick hemhjälp skattats under antagande att hushållet består av två per- soner som tillhör samma åldersgrupp (hushållsföreståndarens). Sam- manlagda antalet personer som fick hemhjälp under april 1975 i de 250 kommunerna, har på detta sätt uppskattats till 180000. Fördelningen efter hushållsföreståndarens ålder och efter hushållstyp framgår av tabell 9.1. De fick under månaden hjälp i totalt drygt 3,7 miljoner timmar.

Tabell 9.1 Hemhjälpen i olika åldersgrupper och hushållstyper, april 1975 (Upp- gifter från 250 kommuner)

Hushålls- Enpersons- Flerpersons— Summa hushåll Skattat antal förestån- hushåll hushåll personer darens _— _ _ _— ålder Antal % Antal % Antal % Antal % —64 11 562 11 6 003 17 17 565 12 23 568 13 65—69 9 762 9 4196 11 13 958 10 18 154 10 70—74 18 836 18 7 001 19 25 837 18 32 838 18 75—79 27 381 26 8 874 24 36 255 25 45 129 25 80—84 23 731 22 6 849 19 30 580 21 37 429 21 85—89 11 778 11 2 785 8 14 563 10 17 348 10 90—0.) 3 575 3 776 2 4 351 3 5 127 3

Summa 106 625 100 36 484 100 143 109 100 179 593 100 ___—___—

Den sociala hemhjälpen avsåg till stor del ålderspensionärerna. Endast 13 % av dem som fick hemhjälp under april 1977 hade inte fyllt 65 år. De bildar ingen homogen grupp och är spridda i alla åldrar. Hemhjälps- verksamheten för dessa kan därför inte belysas på samma ingående sätt som verksamheten bland ålderspensionärerna i det följande.

Antalet pensionärer med social hemhjälp ökar ganska jämnt upp till 80-årsåldern för att därefter minska till enbart 640 personer i ålders— gruppen 95 år och äldre. Ca hälften av dem som fått hjälp var mellan 75 och 84 år. Gruppen 85 år och äldre utgjorde omkring 13 % av det totala antalet med hemhjälp. Ca 30 % var mellan 65 och 74 år. (Diagram 9.1)

50 1 OOO-tal

Personer i: D Flerpersonshushall

40 & Enpersonshushåll 30

20

10

'IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIl—

'IIIIIIIIIIIIIIIIIIIA 'IIIIIIIIIA-

'IIIIIIIIIIIIIIIA_

”III/Ill-

—19 20— 25— 30 35 40 45 5 55 60 65— 70— 75— 80—— 8

U'l

90— 9 —w

24 29 34 39 44 49 54 59 64 69 74 79 848 9

”Uppgift saknas 101 41 kommuner.

Social hemhjälp till var fjärde pensionär i åldern 80 år och äldre

I de 250 kommunerna beräknades antalet personer i åldern 65 år och däröver med hemhjälp uppgå till 155 000, motsvarande var femte pen- sionär i den åldern.

Nära 90 % var 70 år och äldre. Ca 27 % av samtliga personer i be- folkningen i den åldersgruppen hade social hemhjälp. Andelen personer med hemhjälp i olika åldersgrupper framgår av tabell 9.2.

Av tabellen framgår att hjälp lämnas i större utsträckning i de yngre åldrarna för ensamstående än för samboende. Andelen hjälpta minskar bland de ensamstående från och med åldersgruppen 85 år och däröver, medan andelen bland de samboende ökar. Förklaringen torde vara att de ensamstående i tidigare ålder tas om hand i ålderdomshem eller inom långtidssjukvården, då deras behov av vård och tillsyn ofta inte kan ord- nas på annat sätt. Både vård— och tillsynsbehovet kan vara lättare att

Diagrum 9.l Antal pensionärer och handi- kappade med social hemhjälp i april 1975. Fördelning efter ålder”

tillgodose i hemmet för de samboende, vilket uppskjuter behovet av institutionsvård. En markant ökning av institutionsvård inträder för en— samstående i åldersgruppen 70—74 år. För samboende inträder ökningen först i åldersgruppen 75—79 år.

Tabell 9.2 Personer med social hemhjälp. Procent av befolkningen i resp. ålders- grupp (Uppgifter från 250 kommuner)

Hushålls- Enpersons- Flerpersons- Totalt föreståndarens hushåll hushåll ålder (skattning)

65—69 9 4 4 70—74 17 9 10 75—79 28 18 19 80—84 32 30 27 85—89 30 38 28 90—94 23 48 25 95—0) 16 69 21 65—w 21 l 1 13

Social hemhjälp till varannan i åldern 80 år och äldre utanför institution

För att få ett mera exakt mått på behovet av social hemhjälp bör antalet hjälpta i olika åldersgrupper sättas i relation till antalet i varje ålders- grupp, som vistas utanför institution av något slag. Vård i ålderdoms- hem eller annan institution fördubblas mellan åldersklasserna 80—84 år och 85—89 år och ökar snabbt för följande åldersgrupper.

Räknat på antalet personer, som inte bor i ålderdomshem. var det 9 % i åldern 65—74 år som fick social hemhjälp. I åldersgruppen 75—79 år var det 26 % och i åldersgruppen 80 år och däröver 40 %. (Tabell A 9.2) Tas hänsyn också till den grupp som vårdas inom den somatiska och psykiatriska långtidssjukvården är andelen med social hemhjälp än större. Uppgifter om patienternas fördelning på kommuner finns emellertid inte tillgängliga.

Stora variationer mellan kommunerna

Kommunerna i Västerbottens och Norrbottens län hade den största an— delen pensionärer med social hemhjälp i samtliga åldersgrupper. Även Västernorrlands, Jämtlands, Gävleborgs, Örebro och Västmanlands län hade en stor andel kommuner med omfattande hemhjälp. I södra delen av landet redovisades en låg andel, främst i Malmöhus och i Kristian- stads län. Även för Blekinge, Hallands, Jönköpings, Skaraborgs, Söder— manlands och Kopparbergs län redovisades en låg andel med social hem- hjälp i flera kommuner. Kommunerna fördelade efter andelen med so- cial hemhjälp redovisas i tabell 9.3 samt länsvis i tabell A 9.3 a—c för olika åldersgrupper.

Andelen pensionärer med social hemhjälp varierade kraftigt i kommu- nerna. Spridningen var störst i fråga om gruppen 80 år och äldre. När det gäller åldersgruppen 65—74 år hade Tomelilla och Åstorp den lägsta

andelen (mindre än 3 %) och två kommuner över 25 % (Ragunda 33 %, Nordmaling 25 %). För åldersgruppen 75—79 år redovisade två kom- muner (Nordmaling och Vilhelmina) över 50 %. Tre kommuner (Nykö- ping, Strömstad och Åstorp) hade mindre än 10 %. I åldersgruppen 80 år och äldre var andelen hjälpta mer än 70 % i Nordmaling och Sorsele, under 10 % i Haninge och Ljusnarsberg.

Tabell 9.3 Kommunerna fördelade efter andelen personer (%) med social hem- hjälp i olika åldersgrupper (exkl. dem i ålderdomshem) (Uppgifter från 250 kommuner)

Andel personer (%) Antal kommuner utanför ålder- Åldersgrupper domshem med social hemhjälp 65—74 år 75—79 år 80— år — 4,9 26 —— — 5,0— 9,9 145 3 2 10,0—14,9 61 19 — 15,0—19,9 16 45 5 20,0—24,9 1 62 13 25,0—29,9 — 49 30 30,0—34,9 1 40 41 35,0—39,9 19 36 40,0—44,9 10 49 45,0—49,9 1 30 50,0—54,9 2 20 55,0—59,9 12 60,0—64,9 — 4 65,0— — 8 Totalt 250 250 250

Litet antal hjälptimmar per hushåll

För 28 % av de pensionärshushåll som fick hemhjälp uppgick hjälpen till 6—10 timmar under månaden. 12 % hade fått hjälp mer än 40 tim- mar. Hushållens fördelning efter antal hjälptimmar framgår närmare av tabell 9.4.

I de 250 kommunerna fick 56 % av de pensionärshushåll som hade hemhjälp under april 1975 hjälp högst 15 timmar under månaden. Hem- hjälpens omfattning var något större i kommuner med över 90000 in- vånare. Antalet hushåll med social hemhjälp fördelat efter antal hjälp- timmari april 1975 för länen redovisas i tabell A 9.4.

Tabell 9.4 Hushållen fördelade efter antal hjälptimmar. Procent

Antal hjälp- Hushåll Antal hjälp- Hushåll timmar —— timmar —— % % 1— 5 10,7 31—40 6,1 6—-—10 27,9 41—50 4,8 11—15 17,5 51—70 3,9 16—20 13,5 71—90 1,7 21—30 12,3 91— 1,6

Totalt 100

De yngsta och de äldsta fick den mest omfattande hjälpen

Pensionärer i åldern 16—29 år fick nästan dubbelt så många hjälptim— mar i genomsnitt 38 timmar — som hushållen i allmänhet (ca 20 tim- mar.). Ålderspensionärer fick ett mindre antal hjälptimmar än hjälp- tagare under 67 år. Hushållen fördelade efter hushållsföreståndarens ålder, hushållstyp och genomsnittligt antal hjälptimmar framgår av tabell 9.5.

Av ålderspensionärerna hade gruppen 85 år och äldre den mest om— fattande hjälpen, i genomsnitt 25 timmar under månaden. Minst hjälp. i genomsnitt ca 17 timmar. hade pensionärer i åldern 70—74 år.

Tabell 9.5 Hushållen efter hushållsföreståndarens ålder, hushållstyp och genom- snittligt antal hjälptimmar under april 1975 (Uppgifter från 250 kommuner)

Ålder Genomsnittligt antal hjälptimmar Enpersons- Flerpersons- Samtliga hushåll hushåll hushåll ——29 39,3 36,1 38,2 30—49 24,8 29,2 25,9 50—64 20,7 23,7 21,7 65—74 16,9 17,9 17,2 75—84 18,3 18,6 18,4 85—m 25,5 24,5 25,3 Totalt 19,3 20,1 19,5

Liten andel fick omfattande hjälp

Av samtliga flerpersonshushåll med hushållsföreståndare 65 år och äldre hade totalt 11 % hemhjälp; 6 % fick hjälp högst 15 timmar under måna- den, 1 % mer än 40 timmars hjälp. Mycket omfattande hjälp —— mer än 90 timmar under månaden — fick 0,1 %. Av de ensamstående i åldern 65 år och äldre hade totalt 21 % hemhjälp, 12 % hade mindre än 15 timmar under månaden. Mera än 40 timmars hjälp fick 2 %, mer än 90 timmar 0.2 %. (Tabell A 9.5)

Ca 7 % av ålderspensionärerna med social hemhjälp fick hjälp även lördag/ söndag

I enkäten skulle uppgifter lämnas om antalet hushåll, som fick social hemhjälp även lördag/söndag, fördelade efter hushållsföreståndarens ålder. Några uppgifter om hjälpens omfattning i dessa fall behövde inte lämnas. Det var i de 250 kommunerna sammanlagt 10 200 hushåll med uppskattningsvis 12400 pensionärer, som fick sådan hjälp. Av dessa var ca 10 000 (80 %) i åldern 67 år och äldre, motsvarande ca 7 % av dem med social hemhjälp.

Det var främst åldersgrupperna 75—79 och 80—84 år, som hade hjälp lördag/söndag. Antalet personer med sådan hjälp i åldern 67 år och äldre, fördelade på olika åldersgrupper framgår av tabell 9.6.

Tabell 9.6 Ålderspensionärer med social hemhjälp lördag/söndag

Ålder Antal % 67—69 720 7,3 70—74 1 592 16,2 75—79 2 366 24,1 80—84 2 612 26,7 85—89 | 685 17,2 90—94 662 6,8 95— 162 1,7 Totalt 9 799 100

Av de 640 i åldern 95 år och däröver, som hade hemhjälp, fick var fjärde (25 %) hjälp även lördag/söndag. Av samtliga i åldersgruppen 85—89 år var det ca 10 % och av gruppen 80—84 är ca 7 %.

Var tionde av de yngre fick hjälp även lördag/söndag

Antalet personer i åldern mellan 16 och 67 år med social hemhjälp upp- gick i de 250 kommunerna till uppskattningsvis 23 500. Av dessa hade ca 2 500, alltså drygt 10 %, hjälp även lördag/söndag. 60 % av dem var ensamstående. Av de närmare 8 000 ensamstående i åldern 60—66 år, som fick hemhjälp, hade drygt 8 % hjälp lördag/söndag. 1 de yngsta åldersklasserna (16—24 år) var det ca 40 %. Antalet med social hem- hjälp i dessa klasser var emellertid litet, drygt 200. Av dem i flerpersons- hushåll med social hemhjälp —— ca 6 400 — hade drygt 1 000 (16 %) hjälp även lördag/söndag. Av 41 i åldern 20—24 år hade 13 sådan hjälp.

9.3.2. Mera hemhjälp i servicebostäder

Som tidigare nämnts begärdes för jämförelse mellan hemhjälpens om- fattning i olika boendeformer särskilda uppgifter för pensionärshem, temporära bostäder och servicebostäder. I april 1975 fanns det upp- skattningsvis 46000 pensionärshushåll i servicehus, pensionärshem och i temporära bostäder. Av dessa hushåll fick ungefär 23 500, något mera än hälften, social hemhjälp.

Fast anställd personal förekommer dessutom i framför allt service— bostäder men i viss utsträckning också i pensionärshem utöver hem- samaritpersonalen.

Hjälpens omfattning i pensionärshem och i temporära bostäder av- viker endast obetydligt från genomsnittet för hjälpta hushåll bland samt- liga pensionärshushåll. Hjälpta hushåll i servicebostäder fick naturligt nog i högre grad än andra hushåll hjälp som omfattade mera än 50 tim— mar under april 1975. Även hjälp under lördag/söndag gavs oftare till hushåll i servicebostäder.

9.3.3. Vakhjälp i 1/3 av kommunerna

I vissa situationer kan hjälp behövas även nattetid och dygnet runt. Det

kan gälla vid akuta sjukdomsfall, avlösning av anhöriga, rädsla att vara ensam etc. I kommunenkäten uppgav 115 kommuner att pensionärer kunde få vakhjälp av hemsamariter under kortare tid. Endast i 30 kom- muner utgick sådan hjälp under april 1975. Hjälpen omfattade inte fullt 200 personer. Ersättning för sådan vakhjälp utgick till 1/3 av kommu- nerna från landstinget.

9.3.4 1 de flesta kommunerna ombesörjde hemsamariter uppgifter inom hemsjukvården

1 en gemensam rekommendation från Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet har som framgått av kap. 2 Sjukvårdshuvudmännen och primärkommunerna rekommenderats att träffa avtal om att den sociala hemhjälpen skall medverka i hemsjukvården mot ersättning här- för från sjukvårdshuvudmannen. Sådant avtal hade i april 1975 träffats med 230 kommuner. Ett landsting, Västernorrlands, hade inte träffat sådant avtal med någon kommun. I 13 län hade inte samtliga kommuner träffat avtal. I endast 10 % av de kommuner. där samariterna med- verkade i hemsjukvården, hade de fått genomgå särskild utbildning. I hälften av dessa kommuner hade landstinget svarat för utbildningen.

Hemsjukvårdens innehåll. organisation och omfattning behandlas som tidigare nämnts närmare i kap. 10.

9.3.5. H emhjälpens personal och organisation

Vid årsskiftet 1974/75 fanns enligt SCB:s statistik 61 324 hemsamariter i landet (318 på heltid, 1 773 på deltid och 59 233 timanställda). Dess- utom redovisades 17 125 anhöriga, avlönade som hemsamariter. Vidare fanns mer än 4 000 hemvårdare.

I kommunenkäten begärdes uppgifter om hemsamariter och hemvår- dare fördelade efter ålder och kön. Uppgifter begärdes också om hur många hemsamariter (exkl. anhörigvårdare) som under april månad 1975 arbetat 70 timmar och däröver eller mindre än 70 timmar. Personalom— sättningen bland hemsamariterna skulle belysas genom den procentuella andelen av personalen som slutat sin anställning under de senaste 12 månaderna. Det skulle även anges om det under samma tidsperiod före- legat svårigheter att rekrytera hemsamariter. Vidare ställdes frågor om utbildning av hemsamariter. Uppgifterna var avsedda att ge viss belys- ning av personalsituationen inom den sociala hemhjälpsverksamheten.

Ett avsnitt i enkäten avsåg hemhjälpens organisation m. m. Det gällde arbetsledning, rätten att bevilja hemhjälp, arbetsledarnas eventuella andra arbetsuppgifter, hembesök och antalet hemsamariter per arbetsledare.

Uppgifter lämnades i kommunenkäten av 266 kommuner med sam- manlagt 59 106 hemsamariter och 1 203 hemvårdsassistenter/hemhjälps- ledare. Dessutom redovisades 2 757 hemvårdare.

En tredjedel av hemsamariterna, en fjärdedel av hemvårdarna 55 år och äldre

Uppgifter om hemsamariternas fördelning efter ålder och kön den 30 april 1975 lämnades av 255 kommuner. I dessa kommuner arbetade 57 282 hemsamariter. Ca 35 % var i åldern 55 år eller äldre. Inte fullt 1 % var män.

I fråga om hemvårdarna lämnade 233 kommuner motsvarande upp- gifter. Det fanns sammanlagt 2 757 hemvårdare i dessa kommuner. Hem— vårdarna var betydligt yngre än hemsamariterna. Endast 1/4 av hem- vårdarna var i åldern 55 år och däröver. En halv procent var män. Sextio procent av samariterna, anhörigvårdare ej medräknade, arbetade mindre än 70 timmar i april 1975.

Åldersfördelning m. m. redovisas närmare i kap. 14.

Hög omsättning av hemsamariter i de större kommunerna

Enligt de inkomna uppgifterna slutade under perioden maj 1974—april 1975 i 11 kommuner inte någon hemsamarit sin anställning. Samtliga kommuner var förhållandevis små, 8 med mindre än 15 000 och ingen med över 21 000 invånare. I hälften av de kommuner, som lämnat upp- gift slutade mindre än 5 % av hemsamariterna sin anställning under tolv— månadersperioden. Det var framför allt de större kommunerna som hade hög personalomsättning. De 21 kommuner, som haft mera än 20 % personalomsättning under perioden, hade nästan samtliga över 60 000 invånare och/eller låg i storstadsområdena. Hemsamariterna slutade an- ställningen främst på grund av att de erhållit nytt arbete eller av ålders— eller sjukdomsskäl. Trettio kommuner uppgav vidare som skäl brister i samariternas anställningsförhållanden som orsak.

Av de 260 kommuner som lämnat uppgifter har 155 uppgett att de har svårigheter med att rekrytera hemsamariter. I tätorterna uppstod de största svårigheterna i samband med rekryteringen av semestervikarier och de avsåg således i huvudsak del av året. Där svårigheter förelåg att rekrytera personal i glesbygd var det bara i undantagsfall fråga om till viss årstid begränsade problem. Svårigheterna i glesbygden tycks främst orsakas av de långa avstånden och de dåliga kommunikationerna.

Utbildningskurser för samariter hade anordnats av 240 kommuner. Av de 149 kommuner som haft kurser under de senaste tolv månaderna uppgav 32 att svårigheter förelegat att få personalen att genomgå utbild- ningen. Hemsamariternas utbildning redovisas närmare i kap. 14.

Hemvårdsassistent arbetsledare för mer än 500 samariter

Den personal som ansvarade för hemhjälpsverksamheten var till över- vägande del av typ hemvårdsassistent/hemhjälpsledare och således fast anställd. I några kommuner hade socialassistenter och distriktssköterskor ansvar för verksamheten. Arvoderade hemhjälpsledare förekom i mindre kommuner och i större kommuners ytterområden.

I enkäten begärdes uppgift om dels för hur många samariter i genom-

snitt varje hemvårdsassistent var arbetsledare, dels i hur många hem i genomsnitt samariterna arbetade under april 1975 . Det framgår inte om hemvårdsassistenten var heltids- eller deltidsanställd.

Det genomsnittliga antalet samariter, som varje hemvårdsassistent var arbetsledare för, varierade från mindre än 20 till över 500. I 110 kom- muner var varje hemvårdsassistent arbetsledare för mer än 100 samariter. 1 lika många kommuner hade varje hemvårdsassistent ansvar för mer än 250 hjälpfall. Kommunernas fördelning efter antal samariter och hjälpfall per hemvårdsassistent framgår av tabell 9.7. Genomsnittligt antal hemsamariter per hemvårdsassistent samt antalet hjälpta hem per hemsamarit redovisas länsvis i tabell A 9.6.

Tabell 9.7 Kommunerna fördelade efter antal hemsamariter och hjälpfall per hemvårdsassistent Antal hemsama- Antal kom- Antal hjälp- Antal kom- riter muner fall muner —100 155 —100 20 101—250 103 101—250 73 251—300 4 251—300 48 301—350 1 301—350 10 351—400 0 351—400 14 401—500 1 401—500 16 501— 1 501—600 12 601— 10 Uppgift saknas 13 75 Totalt 278 278

Av uppgifterna att döma måste kontakten mellan hemvårdsassistenten å ena sidan samt samariter och pensionärer å den andra vara ytterst spar- sam i många kommuner. Trots detta uppger 239 kommuner att hem- vårdsassistenten som regel gör hembesök hos alla personer som ansöker om kontinuerlig hemhjälp. Det sker i undantagsfall i 25 kommuner. nästan aldrig i 6. Frågan har inte besvarats av 8 kommuner.

Hemvårdsassistenterna beslutar som regel själva i hemhjälpsärenden

Av enkäten framgår, att hemvårdsassistenterna i nästan alla kommuner själva fattade beslut om social hemhjälp. I 85 % av kommunerna för- medlade de även annan service, t.ex. fotvård, matdistribution, färd- tjänst, servicebostad eller ålderdomshemsplats, socialhjälp. Hemvårds- assistenterna ansvarade i de flesta kommuner också för den uppsökande verksamheten och för hemhjälpen till barnfamiljer. I mer än 100 kom- muner hade de även andra uppgifter som inte hade samband med om- sorgen om pensionärerna. Det var här fråga om t. ex. ärenden rörande barnomsorg, familjebidrag, konsumentupplysning och utredningsarbete.

9.3.6. Hemhjälp m. m. i speciella former

Det förekommer på olika håll speciella former av social hemhjälp. I en- käten ställdes frågor om städning, tvättservice och snöröjning.

Frågor om städning gällde om kommunen helt eller delvis överfört hemsamariternas städuppgifter på en särskild städorganisation. verksam- hetens utformning och omfattning. Enligt de inkomna uppgifterna var det 31 kommuner, spridda i 14 län, som hade en sådan organisation. Det var vanligast i Stockholms län (8 kommuner) samt i Kopparbergs län (5 kommuner). 1 21 av kommunerna utfördes städningen av hemhjälps- personal. Speciella bussar med städutrustning och hemhjälpspersonal var den vanligaste verksamhetsformen men många kommuner använde städ- patruller med annat fordon. Speciella former av tvättserviee för pensio— närer fanns i 20 kommuner. Det vanligaste var kostnadsfri transport eller subventionerade kostnader.

Ett 100-tal kommuner hade organiserat särskild snöröjning för pen- sionärer. Arbetet utfördes vanligen av entreprenörer, i 39 kommuner i kommunernas egen regi. Särskild snöröjning var vanligast i Uppsala och Kopparbergs län. Något mer än hälften av Norrlandskommunerna er- bjöd denna service. Både förtids- och ålderspensionärer var som regel berättigade till hjälp. I 1/3 av kommunerna begränsades dock möjlig- heterna genom ekonomisk behovsprövning eller av att hjälp endast läm- nades till pensionärerna i vissa delar av kommunen, främst glesbygden. Det förekom också att andra än pensionärer hade möjlighet att få hjälp (6 kommuner). I 41 kommuner var snöröjningen avgiftsfri för samtliga berättigade. I 13 kommuner togs ut en enhetlig avgift. 31 tillämpade hemhjälpstaxan och 21 annat system.

9.3.7. Matdistribution i l/3, matservering i 3/4 av kommunerna

För att underlätta för pensionärerna och samtidigt i viss mån garantera dem en fullvärdig kost har sedan länge färdiglagad mat distribuerats till pensionärshushåll. Verksamheten har dock inte fått någon större omfatt- ning. Vidare har i samma syfte pensionärer i ökande utsträckning beretts möjlighet att inta måltider i ålderdomshem, skolbespisningar etc.

Verksamhet med matdistribution bedrevs i 98 kommuner, spridda över alla län. Det var vanligast i Stockholms län (14 kommuner) och Malmö- hus län (10 kommuner). I 8 kommuner bedrevs verksamheten av annan än kommunen. Endast i ett 30-tal av kommunerna omfattade verksam- heten hela kommunen. Inte sällan begränsades den till centralorten och i många kommuner till pensionärer. som bodde i närheten av ålderdoms- hem eller skolmåltidslokal. I många kommuner avsåg verksamheten personer, som bodde inom en speciell anläggning. t. ex. ett servicehus. I 85 av kommunerna bedrevs verksamheten under hela året, i 7 endast del av året. Portionspriset uppgick i regel till omkring 5 kr.

Någon form av matservering/restaurangverksamhet för pensionärer. med bostad i öppna bostadsmarknaden förekom i 211 kommuner. 1 178 av dem serverades mat vid 388 ålderdomshem (34 % av hemmen) även till andra pensionärer än dem som bodde där. 93 friliggande eller till ser- vicebostäder knutna dagcentraler i 44 kommuner erbjöd denna service. 1 mer än 600 lokaler, huvudsakligen skolbespisningar, i 123 kommuner serverades mat till pensionärer. Det förekom som regel endast under ter- minerna.

Den 29 april 1975 intog över 12 000 pensionärer en måltid på någon av de nämnda anläggningarna. nära 10000 av dem på ålderdomshem eller dagcentraler.

9.3.8. Någon form av kontaktverksamhet i 1/3 av kommunerna

Olika former av kontaktverksamhet har prövats i syfte att upprätthålla regelbunden kontakt med pensionärer för att bryta deras isolering i hem- met. Kommunenkäten innehöll frågor om telefonservice och Väntjänst.

Med telefonservice avsågs i enkäten telefonkontakt med pensionärer genom att någon person, anställd av socialförvaltningen eller enskild organisation. kontinuerligt ringer upp den som anmält sig till denna service. Organiserad telefonservice fanns i 94 kommuner. därav i 75 med kommunen och i 19 med enskild organisation som huvudman. Det var i senare fallet i allmänhet Röda korset eller pensionärsförening som ansvarade för verksamheten. I några kommuner hade hemsamariter till uppgift att hålla regelbunden telefonkontakt med pensionärer som så önskade.

I likaledes 94 kommuner bedrevs kontaktverksamhet/väntjänst i syfte att genom personliga besök m. m. bryta isoleringen i hemmet för äldre och handikappade. Endast ett fåtal kommuner bedrev verksamheten i egen regi med för uppgiften anställd personal. Som regel var det Röda korset, kyrkan eller pensionärsföreningar som svarade för verksamheten. Ca 900 personer fick enligt de lämnade uppgifterna besök under vecka 17 år 1975 .

9.4. Kompletterande service till hemtjänst

Vid sidan av den sociala hemhjälpen och annan hemtjänst finns olika slag av kompletterande service för pensionärer boende i den öppna bostadsmarknaden. En översikt över kommunerna fördelade efter före- komsten av olika slags service lämnas länsvis i tabell A 9.7. Här avses fotvård, hårvård, badservice, pensionärsgymnastik samt utlåningsförråd för sjukvårdsmateriel. Utlåningsförråden redovisas i kap. 10.

9.4.1. Fotvård i de flesta kommuner, hårvård i ett litet antal

Sammanlagt uppgav 243 kommuner att de bedrev eller ekonomiskt sub- ventionerade fotvård till pensionärer, som inte bodde i servicebostäder eller ålderdomshem. Sådan fotvård bedrevs vid 58 friliggande eller med servicebostäder samordnade dagcentraler samt vid nära hälften av alla ålderdomshem. 213 kommuner bedrev fotvård även utanför servicebo- städer och ålderdomshem.

Enligt enkäten hade 68 kommuner, varav 8 i Jämtlands län, egna fot- vårdskliniker. Det vanligaste var att kommunen hade avtal med privat fotvårdsspecialist. Fotvård gavs vid 349 privata fotvårdskliniker. Fot-

vård kunde även erhållas i 500 lokaler förlagda till exempelvis pensio— närshem, skolor. I 177 kommuner kunde pensionärerna vid behov även få fotvård i bostaden. Det gällde framför allt i Stockholms, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län. I 24 kommu- ner anordnades resor för pensionärer till fotvård.

Berättigade till kostnadsfri eller subventionerad fotvård var som regel både ålders— och förtidspensionärer. Det förekom dock icke sällan någon form av inkomstprövning, t.ex. att endast pensionärer som hade fullt kommunalt bostadstillägg erhöll subventionerad eller avgiftsfri fotvård. Cirka hälften av kommunerna hade ingen maximering av antalet behand- lingar. 1 kommuner med begränsningar var det vanligast med en behand- ling per månad. Det förekom också begränsning till högst en behandling varannan månad och ännu strängare begränsning.

I 18 kommuner var fotvården helt avgiftsfri. 180 kommuner hade enhetliga avgifter och 40 differentierade. Avgiftens storlek berodde i de flesta fall på var behandlingen utfördes. Pensionärernas inkomst inver— kade i ett mindre antal kommuner på avgiftens storlek. Fotvårdsavgif- terna var för pensionärerna i genomsnitt ca 10 kr., men varierade mellan 3 och 30 kr. —— i 90 % av kommunerna mellan 5 och 15 kr.

Särskild hårvård för pensionärer som inte bodde i ålderdomshem fanns i 38 kommuner. Sådan verksamhet bedrevs i 123 ålderdomshem, 42 dag- centraler i anslutning till servicebostäder och i 17 friliggande dagcentraler. 13 kommuner bedrev sådan hårvård utanför ålderdomshem och dag- centraler. Sex kommuner uppgav att pensionärerna även kunde få hår- vård i sin bostad.

9.4.2. Särskild badservice för pensionärer i många kommuner

I 193 kommuner fanns offentliga badanläggningar för bassängbad m. m. Badanläggningar i 79 av kommunerna var öppna enbart för pensionärer och handikappade under vissa dagar och tider. Ett 20-tal kommuner organiserade särskilda badresor för pensionärer. Badavgifterna subven- tionerades för pensionärerna av 64 kommuner. Ett 10-tal kommuner hade i andra former sökt underlätta för pensionärerna att besöka bad- anläggningarna. Över 300 ålderdomshem och dagcentraler erbjöd bad- service även till pensionärer som hade bostad i öppna bostadsmarknaden.

9.4.3. Pensionärsgymnastik i de flesta kommuner

Särskild gymnastik för pensionärer förekom i 227 kommuner. I 74 av dem drev kommunen verksamheten i egen regi. I övrigt svarade frivilliga organisationer, bl. a. pensionärs- och idrottsföreningar, för verksam- heten. Under vårterminen 1975 bedrevs pensionärsgymnastik uppskatt- ningsvis i ca 2000 grupper. Därutöver förekom en omfattande verk- samhet i ålderdomshem och dagcentraler även för pensionärer som bodde i öppna bostadsmarknaden. Enligt Pensionärernas riksorganisation (PRO) bedrevs under år 1976 2 413 gymnastik- och motionsgrupper med 45 555 deltagare.

3 Statistiska meddelan- den (S 1975: 14, S 1976: 12, S 1977: 15).

4 Kommunförbundets cirkulär H 59.

9.5. Färdtjänst

Den kommunala färdtjänsten är en trafikservice för handikappade. som har svårt att anlita allmänna kommunikationer eller förflytta sig på egen hand. Det är en relativt ny företeelse. Den började utvecklas i mera organiserade former under senare delen av 1960-talet och har som när- mare framgår av kap. 6 under 70-talet snabbt vuxit ut över landet.

Den följande redovisningen bygger i stort sett på SCB:s statistik. som i viss grad specialbearbetats och närmare analyserats för bl. a. PU:s räkning.3 Vissa uppgifter har hämtats ur en undersökning, som har gjorts av Svenska kommunförbundet och avser situationen den 15 januari 1976.4 I PU:s kommunenkät inhämtades endast åldersuppgifter för personer be- rättigade till färdtjänst den 30 april 1975. Med hänsyn till den ökande andelen äldre i befolkningen, som sannolikt också kommer att medföra ökade krav på färdtjänsten, är det viktigt att som underlag för plane- ringen få en belysning av vilka åldersgrupper som nu mest anlitar färd- tjänsten. Eftersom PU:s kartläggning avser pensionärernas situation är 1975, belyser den följande redovisningen i allmänhet färdtjänsten nämnda ar.

9.5.1. Stor variation i regler och normer

För anlitande av färdtjänsten krävdes i april 1975 i samtliga 268 kom- muner med färdtjänst — utom 3 — särskilt tillstånd. Läkarutlåtande i samband med ansökan om färdtjänst krävdes alltid i 5 % av kommu- nerna och aldrig i 16 %. I 208 kommuner krävdes läkarutlåtande som regel endasti speciella fall. Färdtjänsten kunde utnyttjas även av personer med tillfälligt handikapp (1—6 mån.) i 160 kommuner.

Enligt SCB:s statistik per den 1 november 1974 fick färdtjänsten i 175 kommuner användas för skolresor, för utbildning över grundskolenivå. i 196 kommuner för arbetsresor, i 209 kommuner för behandlingsresor och i samtliga kommuner med färdtjänst för övriga resor, t. ex. inköps- och privatresor. Antalet kommuner där färdtjänsten inte fick användas för arbetsresor minskade från 31 till 22 mellan åren 1974 och 1975. Under samma år ökade antalet kommuner där färdtjänsten inte fick ut- nyttjas för behandlingsresor från 23 till 95.

Enligt kommunförbundets undersökning fick i nära 200 kommuner långvårdspatienterna använda färdtjänsten för s. k. permissionsresor inom kommunen. I ungefär hälften av dessa kommuner kunde permissions— resor även göras utanför kommunen. I 182 kommuner kunde långvårds- patienterna använda färdtjänsten även för andra resor. Utöver de 200 kommunerna fanns ytterligare ett antal kommuner som med vissa be- gränsningar erbjöd färdtjänst till långvårdspatienter. 29 kommuner fick ersättning av landstinget för permissionsresor och 9 kommuner för övriga resor.

1 40 % av de 268 kommunerna fick resor med färdtjänst företas inom kommungränserna, i 15 % dessutom till centralort eller motsvarande utanför kommungränsen. I 88 kommuner kunde resor med färdtjänsten

företas till ett visst avstånd från bostaden eller kommungränsen, i 21 kommuner för resor inom hela länet; 20 kommuner hade inga begräns- ningar. 59 kommuner bekostar färdtjänst för annan kommuns invånare vid tillfällig vistelse i kommunen. 94 kommuner färdtjänst för egen kom- muninvånare vid tillfällig vistelse i annan kommun.

I 90 % av kommunerna med färdtjänst beställdes resorna som regel direkt hos den som utförde körningen. I 20 kommuner skulle beställ- ningen göras hos tjänsteman inom socialförvaltningen. I mer än 3/4 av de kommuner som hade färdtjänstfordon var förhandsbeställning nöd- vändig eller önskvärd för resa med sådant fordon. Beställning skulle som regel göras dagen före avresan. Det förekom emellertid i 18 kommuner krav på förhandsbeställning 2—3 dagar före resan. Endast i 2 kommuner kunde förhandsbeställning göras samma dag. För resa med annat fordon (taxi) var det endast i 10 % av kommunerna nödvändigt med förhands- beställning.

Nära 3/4 av kommunerna tog ut differentierade avgifter som i regel utgjorde en viss procent av reskostnaden. Avgifterna varierade mellan lägst 10 och högst 50 % av reskostnaden, vanligast var 20 %. Enhetlig avgift oavsett resans längd togs ut i 1/4 av kommunerna. I 14 kommuner var färdtjänsten helt avgiftsfri.

I över hälften av kommunerna med färdtjänst fick de färdtjänstberät- tigade företa ett begränsat antal resor. Ingen begränsning tillämpades i 119 kommuner. Dessa kommuner hade en något lägre andel färdtjänst- berättigade både i förhållande till samtliga kommuner med färdtjänst och framför allt till dem som hade begränsning av antalet resor. De hade också en lägre kostnad både per tillstånd och per resa i förhållande till de kommuner som hade begränsningar i antalet resor.

9.5.2. Störst omfattning i Storstadslänen

Den I oktober 1975 bedrevs färdtjänstverksamhet i 268 av landets 278 kommuner, en ökning med 18 kommuner sedan föregående år. Den 1 oktober 1976 fanns färdtjänst i 274 kommuner.

Antalet redovisade personer med tillstånd att använda färdtjänst upp- gick den 1 oktober 1975 till sammanlagt 160000 (uppgift från Malmö saknas). Av dessa var omkring 70 % i åldern 67 år och äldre, mot- svarande ca 12 % av befolkningen i den åldern. Andelen färdtjänst- berättigade i åldern 16—66 motsvarade ca 15 % av förtidspensionärerna. Den 1 oktober 1976 uppgick antalet färdtjänstberättigade till 195 604, varav 149 026 i åldern 65 år och däröver.

Färdtjänsten (okt. 1975 ) mätt i antal resor fördelade på antalet för- tidspensionärer samt invånare 80 år och äldre, hade störst omfattning i storstadslänen, men'även Östergötlands, Södermanlands, Jönköpings och Uppsala län hade en omfattande verksamhet. Minst omfattning hade färdtjänsten i Gotlands, Jämtlands, Blekinge och Kristianstads län. Det var större kommuner i storstadsregionerna, som hade den mest omfat- tande verksamheten.

9.5.3. Stora variationer mellan kommunerna

I kommunerna varierade andelen av hela befolkningen i respektive kom- mun med tillstånd att använda färdtjänsten mellan 1 och 63 %0 och an- delen av befolkningen 67 år och äldre mellan 2 och 454 0/00. Ett lågt promilletal kan bero på att färdtjänstverksamhet nyligen påbörjats i kom- munen. Högsta andelen äldre med tillstånd (454 0/00) fanns i Bara kom- mun (Malmöhus län). Därnäst kom Stockholms kommun (294 0/00), Örkelljunga (263 0/00) och Kungälv (247 0/00)_

9.5.4. Mer än hälften i åldern 70—84 är; mest kvinnor

En fråga i PU:s kommunenkät om antalet personer med tillstånd att använda färdtjänst fördelade efter kön och ålder den 30 april 1975 be- svarades av 257 kommuner som hade färdtjänst. Av de 21 kommuner som inte lämnat uppgifter, återfanns ]] i Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län och Malmöhus län. Uppgifter saknas från bl. a. Göteborgs och Malmö kommuner.

Av det totala antalet färdtjänstberättigade som ingår i enkätmaterialet var 74 % 67 år och äldre. Huvuddelen av dem (53 %) var i åldern mellan 70 och 84 år. (Diagram 9.2 ) Två tredjedelar av samtliga berätti- gade var kvinnor. Av ålderspensionärerna var 69 % kvinnor och av för— tidspensionärerna ca 60 %.

Diagram 9.2 Färd- Enligt enkäten var i april 1975 nära 2 % av befolkningen i de redo— Iiänsfberättigade de" visade kommunerna berättigade att utnyttja färdtjänsten. Motsvarande 30 april 1975 förde- .. o . .. .. . la de efter ålder Pro- procenttal var for alderspensronarer knappt 10 och for befolkningen cenza under 67 år 0,5 %. Andelen färdtjänstberättigade av befolkningen stiger

—9 10— 15— 20—25—30— 35— 40— 45— 50—55— 60— 65— 70—75— 80—85— 90— 95— Ålder 1419 24 29 34 39 44 49 54 59 64 69 74 79 84 89 94 w

"Uppgift saknas för 37 kommuner

Män Kvinnor

Färdtjänstberättigade

[:] Ovriga

kontinuerligt med åldern från 0,07 % för de yngsta (—15 år) till 21,6 % för befolkningen mellan 90 och 94 år. Andelen färdtjänstberättigade i åldern 16—66 år i relation till antalet personer med hel eller partiell för- tidspension utgjorde som tidigare nämnts ca 15 %. (Diagram 9.3 a och b)

Andelen färdtjänstberättigade av befolkningen 65 år och äldre i samt- liga redovisade kommuner uppgick till ca 9 %. Lägsta andelen fanns i Kalmar län (3 % ). I Stockholms län var drygt 20 % av åldersgruppen berättigad att utnyttja färdtjänsten. Näst högsta andelen, 10 %, redo- visades för Norrbottens län.

Könsfördelningen avviker starkt från fördelningen för hela befolk- ningen. Andelen kvinnor av de färdtjänstberättigade ligger upp till 25- årsåldern under andelen kvinnor av befolkningen i motsvarande ålder. Därefter ökar andelen kvinnor bland de färdtjänstberättigade avsevärt

%

20

10

Diagram 9.3 a Färd- tjänstberättigade 65 år och äldre i olika åldersgrupper i för- hållande till hela be- folkningen i resp. ål- dersgrupp

Diagram 9.3 b Färd— tjänstberättigade i procent av befolk- ningen i resp. ålders- grupp den 30 april 1975

Ålder

snabbare än för befolkningen i sin helhet. Först i den högsta ålders- gruppen, 95 år och äldre, är andelen kvinnor bland de färdtjänstberät- tigade densamma som för hela befolkningen.

9.5.5. Mer än 6 milj. resor under 1975

Statistiken rörande antalet företagna resor som mått på vilken grad rätten till färdtjänst utnyttjas är bristfällig. SCB redovisar i sin statistik det totala antalet resor till drygt 6 milj. under år 1975, motsvarande 41 resor per färdtjänstberättigad. Uppgifter saknas emellertid från flera kommuner. För år 1976 räknade SCB med ett något lägre antal resor (40 per färdtjänstberättigad).

Antalet resor per färdtjänstberättigad varierar mellan länen och inom dessa mellan kommunerna. För en jämförelse mellan länen och kom— munerna har antalet resor satts i relation till antalet pensionärer i åldern 80 år och äldre och förtidspensionärerna tillsammantagna. Uppgifter finns för 240 kommuner. I 11 kommuner uppgick antalet resor per pensionär till 15 eller flera. För 126 kommuner var genomsnittet mindre än 5 resor. (Tabell A 9.8)

9.5.6. Med taxi och särskilt färdtjänstfordon

Av de 272 kommuner som i januari 1976 bedrev färdtjänst anlitade 162 både taxi och speciellt färdtjänstfordon, 107 enbart taxi och 3 enbart färdtjänstfordon. I ca 90 % av dessa kommuner utfördes högst 1/4 av resorna med specialfordon. I 13 kommuner utfördes över hälften av alla resor med färdtjänstfordon. I fyra kommuner, bl. a. Helsing- borg och Höganäs, utfördes nästan samtliga resor med sådana fordon. I 237 av kommunerna kunde taxi användas för färdtjänst alla dagar och hela dygnet. Färdtjänstfordon var tillgängligt samma tid i 62 kom- muner. I 100 kommuner med färdtjänstfordon var dessa tillgängliga endast under vissa tider, varigenom många gravt handikappades möjlig— heter att utnyttja färdtjänsten starkt begränsades.

9.6. Dagcentralverksamhet

Vid sidan av den individinriktade service, som lämnas i den enskildes hem bl. a. i form av hemhjälp, har kommunerna under senare år allt- mera utvecklat en kollektiv service, avsedd att komplettera, men också att ersätta vissa delar av hemtjänsten. Dagcentralen ger pensionärerna en möjlighet att träffas. Där kan man få sitt behov av exempelvis fotvård, bad, hårvård och gymnastik tillgodosett. Där finns också möjlighet att tillsammans med andra idka hobbies och Studieverksamhet. Ofta finns en matsal eller cafeteria att tillgå.

Med dagcentral avsågs i kommunenkäten serviceanläggning vid vilken ålders- och förtidspensionärer hade tillgång till bl. a. mat, fotvård, hår-

vård, sysselsättning. Lokal som var öppen endast ett par dagar per vecka och där t. ex. enbart sysselsättningsverksamhet bedrevs, skulle inte be- traktas som dagcentral.

9.6.1. Dagcentral i de flesta kommuner

Någon form av dagcentralverksamhet redovisades av 237 kommuner. Huvudsakligen följande typer av dagcentraler förekommer, nämligen separata (självständiga) dagcentraler, dagcentraler i eller i anslutning till servicebostäder, dagcentraler i eller i anslutning till ålderdomshem, dagcentraler som är gemensamma för ålderdomshem och servicebostäder. Sammanlagt redovisades i kommunenkäten 747 dagcentraler, fördelade enligt följande

Antal Separata 61 1 eller i anslutning till servicebostäder 45 ålderdomshem 603 Gemensamma för ålderdomshem och servicebostäder 38 747

9.6.2. Separata dagcentraler mest i storstadslän

De 6] separata dagcentralerna, alla utom tre drivna av kommunerna, redovisades av 38 kommuner i 17 län. För vardera Malmöhus och Stockholms län redovisades 16 dagcentraler. Östergötlands län hade 5, Kalmar 4, Gotlands 3, Göteborgs och Bohus län, Värmlands, Örebro, Jämtlands och Norrbottens län vardera 2 och övriga 7 län vardera 1.

Det var endast 4 kommuner, som redovisade mer än 2 dagcentraler av detta slag, nämligen Lund (9), Kalmar (4), Gotland och Hälsing- borg (vardera 3). De icke kommunala dagcentralerna fanns i Norrtälje, Norrköping och Bollnäs. Dagcentralen i Norrköping drevs av ABF, de övriga två av Röda korset.

Alla dagcentraler var belägna i tätort, den övervägande delen i tät- orter med 5000 invånare och däröver, ett 10-tal i mindre tätorter. Huvuddelen av dagcentralerna hade tillkommit under senare delen av 60-talet och under 70—talet.

Av de redovisade dagcentralerna var 10 öppna även för andra än ålders- och förtidspensionärer. En dagcentral i Göteborg var enbart av- sedd för handikappade. 4 dagcentraler var i huvudsak avsedda för handi- kappade.

De flesta besökarna gick eller åkte med allmänna kommunikationer till dagcentralerna. De handikappade använde i allmänhet färdtjänst.

De flesta dagcentralerna hade föreståndare eller annan ansvarig ledare. Dessutom fanns framför allt personal för ledning av sysselsättnings- och hobbyverksamhet (arbetsterapeut/friddspedagog och terapibiträde). Vid några dagcentraler fanns vårdbiträde/servicebiträde och fotvårdsspecia- lister.

9.6.3. Dagcentraler vid de flesta serviceanläggningar och hälften av ålderdomshemmen

I anslutning till serviceanläggningar och ålderdomshem fanns samman- lagt 686 dagcentraler, som var öppna även för andra än dem som bodde inom anläggningarna. Av serviceanläggningarna hade 45 egen dagcentral och 38 dagcentral gemensamt med ålderdomshem. Den största andelen dagcentraler i anslutning till servicebostäder fanns i Stockholms, Söder- manlands, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro och Jämtlands län. Av ålderdomshemmen hade 603 —— mer än hälften —— dagcentral. Största andelen hem med dagcentralverksamhet fanns i Stock- holms, Kopparbergs, Jämtlands, Örebro och Västmanlands län. Det var mindre vanligt i Blekinge, Göteborgs och Bohus län samt Norrbottens län (Tabell A 9.9)

9.6.4. Fotvård, hobbyverksamhet, restaurangverksamhet vanligast

Följande verksamheter skulle redovisas i kommunenkäten i fråga om

dagcentralerna

Restaurangverksamhet Musik-, teater-, filmunderhållning, Cafeteria föredrag, sång etc. Fotvård Biblioteksverksamhet Hårvård Pensionärsgymnastik Badservice Studiecirkelverksamhet Sjukgymnastik Annan gruppverksamhet Handledd hobbyverksamhet Gudstjänst eller andaktsstunder Studie— eller nöjesbesök i grupp Annan verksamhet utanför lokalerna

De tre vanligaste verksamheterna var fotvård, hobbyverksamhet och restaurangverksamhet. Fotvård var vanligast i ålderdomshemmens dag- centraler, minst vanlig i de separata. Hobbyverksamhet förekom i alla fristående dagcentraler, men i endast hälften av ålderdomshemmens. Restaurangverksamhet fanns i 70 % av dagcentralerna i serviceanlägg- ningarna samt i ca 60 % av de fristående och ålderdomshemmens dag- centraler. Sjukgymnastik var minst förekommande. Ålderdomshemmen hade nästan genomgående ett mindre antal verksamheter i dagcentra— lerna jämfört med de två andra typerna av dagcentraler. Det var endast 7 dagcentraler som bedrev samtliga uppräknade verksamheter och 204 minst fem verksamheter. Av de fristående dagcentralerna bedrev 60 % mellan fem och tio verksamheter. Av dagcentralerna i ålderdomshemmen bedrev 80 % högst fyra verksarriheter för pensionärer som bodde utan— för hemmet. (Diagram 9.4.)

De mest omfattande dagcentralerna, om man ser till antalet verksam- heter, fanns i Stockholms län. (Tabell A 9.9) Över hälften av dag- centralerna där hade mer än fyra verksamheter. I sju län, Söderman— lands, Östergötlands, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro och Gävleborgs hade ca 40 % av dagcentralerna mer än fyra verksam— heter. I Uppsala, Kristianstads och Skaraborgs län var det endast 10 %, i Kalmar och Västernorrlands län mindre än 5 %. Pensionärsföreningar- na bedrev någon form av verksamhet vid 16 av de separata dagcentra-

a'.- Fristående dagcentraler

& Dagcentraler | servrceanlaggmngar

80—1 %

70—

601

50—

D Dagcentraler i ålderdomshem

40—r 30—j 20—1

10—

0 .. : 1—4 5—1 0 11—1 5 Verksam- Verksam- Verksam- heter heter heter

lerna, andra föreningar — framför allt handikappföreningar — vid 11 och studieförbund vid 24 separata dagcentraler.

Vid hälften av dagcentralerna i anslutning till serviceanläggningar och ålderdomshem bedrev föreningar och studieförbund verksamhet, främst underhållning, studieverksamhet och annan gruppverksamhet. Pensio- närsföreningarnas verksamhet avsåg i ungefär samma utsträckning pen- sionärer som bodde inom anläggningen och sådana som kom utifrån. Studieförbund och andra föreningar riktade sig i större utsträckning till dem som bodde inom anläggningen.

Verksamheten var i regel med undantag för matservering till- gänglig endast måndag—fredag. En del dagcentraler var inte öppna hela dagen.

9.7. Anordningar för sysselsättning, deltagande i kulturliv, rekreation m. m.

I syfte att underlätta för pensionärerna att göra pensionärstiden menings- full har många kommuner vidtagit speciella anordningar utöver vad som kan erbjudas i ålderdomshem, servicebostäder och dagcentraler. Det gäl- ler sysselsättning, deltagande i kulturliv, rekreation m.m.

Bland sysselsättningsverksamhet för pensionärer utanför ålderdoms- hem och dagcentraler var studiecirkelverksamhet vanligast (256 kommu-

Diagram 9.4 Dagcen— traler öppna för alla pensionärer fördelade efter antal verksam- heter. Procent.

ner), men också olika typer av hantverk och hobbyarbete var vanligt (225). Filmförevisningar, musikprogram och föreläsningar för pensionä- rer förekom i över hälften av kommunerna. Även uställningsverksamhet var vanlig (89). Utlåning av böcker genom bokbussar eller verksamhet av typ ”Boken kommer" förekom i 1/3 av kommunerna. Utöver de här uppräknade typerna av verksamhet förekom dans, sång. simning. bridge. schack, golf, promenader, motion m. m. Biblioteksverksamheten svarade som regel kommunerna själva för, medan övrig verksamhet till över- vägande del bedrevs av enskilda organisationer. Det gällde framför allt studiecirkelverksamheten.

I 239 kommuner anordnades utflykter för pensionärerna. Endast 54 kommuner bedrev verksamheten i egen regi. I övriga kommuner var det framför allt pensionärsföreningarna som anordnade utflykter, men även handikapporganisationer, Röda korset, kyrkan, Lions club, Rotary. MHF m. fl. svarade för sådan verksamhet.

Något mer än 1/3 av kommunerna medverkade på olika sätt till att underlätta en tids rekreationsvistelse för pensionärer. De flesta gjorde det i form av bidrag eller stipendier. 18 kommuner anordnade subventio- nerad eller kostnadsfri vistelse på kommunalt semesterhem. Lika många kommuner lämnade hjälp i andra former, t. ex. genom att förmedla lands- tingsbidrag, lämna bidrag ur donationsfonder etc.

Genom olika åtgärder underlättade 50 kommuner, fördelade på 18 län, för pensionärerna att besöka teater-, bio- eller andra nöjesförestä/l- ningar. I 23 kommuner gavs speciella föreställningar för pensionärer. antingen kostnadsfritt eller till subventionerade biljettpriser: 23 kommu— ner subventionerade biljettkostnaderna till ordinarie föreställningar. I 21 kommuner organiserades särskilda resor till teater m. m.. i 16 kommuner subventionerades reskostnaderna.

Generella subventioner lämnades i 55 kommuner till alla pensionärer för resor med lokala kommunikationsmedel och i 15 kommuner till taxi- resor. Bland andra förmåner nämndes rabattering av bussresor, taxiresor till livsmedelsbutik, kompletteringstrafik etc. I 22 kommuner subventio- nerades hemsändning av varor till personer som bodde i glesbygd och 11 lämnade annan service.

9.8. Samarbetsorgan pensionärer—kommuner

I 97 kommuner, fördelade på 22 län, fanns organiserat samarbete mellan pensionärerna och kommunerna genom särskilda samarbetsorgan, s.k. pensionärsråd, eller referensgrupper. I Blekinge och Jämtlands län hade samtliga kommuner pensionärsråd. Jönköpings, Kronobergs, Hallands, Gävleborgs samt Göteborgs och Bohus län hade vardera endast en kom- mun med pensionärsråd. I Skaraborgs län saknades pensionärsråd i samtliga kommuner.

Ett stort antal kommuner uppgav att pensionärsråd skulle bildas. I ett mindre antal kommuner hade pensionärsföreningarna bildat en sam- arbetskommitté som sammanträffade med representanter för kommunen.

I många kommuner samarbetade pensionärsföreningarna och kommunen informellt.

9.9. Kommunalt stöd till pensionärs— och handikapp- organisationer

I 1975 års budget hade 245 kommuner anslagit medel till pensionärs- och handikapporganisationer. I 9 län gav alla kommuner bidrag. Det för samt- liga kommuner budgeterade beloppet uppgick till 12.7 milj. kr.. varav 62 % gick till pensionärsföreningar och resten till handikapporganisa- tioner.

Av totalanslaget (12.7 milj.) utgick 73 % i form av föreningsanslag. 22 % till fritidsverksamhet och 5 % till andra ändamål. Av totalanslaget till pensionärsorganisationerna utgjorde 63 % föreningsanslag. 32 % an- slag till fritidsverksamhet och 5 % till andra ändamål. Motsvarande siff- ror för handikapporganisationerna var 88 resp. 5 och 7 %.

Eftersom kommunerna kan stödja organisationerna på många andra sätt än genom direkta anslag. ger uppgifterna om anslag inte en full- ständig bild av det stöd kommunerna ger. 195 kommuner ställde exem- pelvis lokaler hyresfritt till pensionärs- och handikapporganisationernas förfogande. Den vanligaste typen av lokaler som föreningarna kunde disponera var möteslokaler. Sådana lokaler uppläts kostnadsfritt av 157 kommuner. Ett något mindre antal kommuner ställde hobby- och studie- lokaler till föreningarnas förfogande. 1 60 kommuner disponerade för- eningarna även expeditionslokaler. 21 kommuner upplät också andra lokaler.

9.10. Särskilda bostadsåtgärder

För att tillgodose pensionärernas bostadsbehov har kommunerna i all- mänhet vidtagit särskilda åtgärder och skapat i viss mån speciella bostads- former. Det är främst följande typer av bostäder

s.k. insprängda pensionärslägenheter — lägenheter i öppna bostads- marknaden förhyrda och återuthyrda av kommunen utan särskild ser— vice och tillsyn knuten till lägenheterna pensionärshem — bostadshus för pensionärer helt utan eller med ringa särskild service och tillsyn knuten till fastigheten

l: s.k. temporära pensionärsbostäder -— bostäder anordnade med stat- liga bostadsförbättringslån servicebostäder lägenheter jämte kollektiva servicefunktioner så- som matservice, social hemhjälp och hemsjukvård, annan social ser- vice (t. ex. fotvård, hårvård).

Uppgifter om förekomsten av olika slag av specialbostäder, deras stor- lek och standard, antalet boende m.m. lämnas länsvis i tabell A 9.10, A 9.11 och A 9.12.

9101. S. k. insprängda lägenheter i 202 kommuner

I kommunenkäten skulle redovisas endast antalet lägenheter men inga uppgifter om lägenhetsstorlek, standard etc. Totalt redovisade 202 kom- muner 21 913 sådana lägenheter. Nära hälften av lägenheterna fanns i Stockholms (5 049), Malmöhus (2 718) samt Göteborgs och Bohus län (2 239). Även för Östergötlands och Västernorrlands län redovisades ett stort antal lägenheter (1 131 för båda). 1 Uppsala, Blekinge, Väster- norrlands och Jämtlands län redovisade samtliga kommuner insprängda lägenheter .

9.10.2 Pensionärshem i 251 kommuner Över 40 000 lägenheter med 36 000 pensionärer

I kommunenkäten redovisade 25] kommuner 2 494 pensionärshem med 41297 lägenheter. I dessa bodde uppskattningsvis 36 300 pensionärer. 2 329 pensionärshem (95,7 %) hade kommunen som huvudman, 106 hem (4,3 %) enskild huvudman. Stockholms län hade det största antalet lägenheter, 6 635 i 130 pensionärshem, följt av Malmöhus län med 2 588 lägenheter i 122 hem. Jämtlands och Gotlands län hade lägst antal lägenheter (453 resp. 175 lägenheter). Antalet lägenheter per 100 invå- nare i åldern 70 år och däröver i länet var högst i Norrbottens (12) och Västernorrlands (9), lägst i Jämtlands och Gotlands län (3).

Närmare hälften av hemmen (45 %) ligger i tätort med mindre än 1 000 invånare eller i glesbygd, 28 % i tätorter med fler än 5 000 invå- nare. Värmlands län har den största andelen hem i ren glesbygd (35 92 ). Blekinge län den lägsta (6 % ).

Vart tionde pensionärshem förlagt i omedelbar närhet av ålderdomshem

Många pensionärshem har på ett eller annat sätt anknytning till annan serviceanläggning eller boendeform. Enligt enkäten är 6 hem samman- byggda med ålderdomshem, 9 med dagcentral och 33 med annat bostads- hus. Vidare ligger 328 hem i omedelbar närhet av ålderdomshem. 100 i närheten av läkarstation, 41 i närheten av dagcentral och 49 i närheten av sjukhem. 31 pensionärshem ligger i anslutning till liknande anläggning — i allmänhet distriktssköterskemottagning. De flesta pensionärshem (1 948) hade nära ankytning till bostadsbebyggelse.

Vid 25 % (576 hem) av hemmen fanns möjlighet att få snabb hjälp alla dagar och tider. Hjälp kom för 147 hem från närbeläget ålderdoms- hem och för 94 hem från annan liknande anläggning. Det var således långt ifrån alla, som hade anknytning till ålderdomshem eller annan an- läggning, som kunde få hjälp därifrån. Ett litet antal hem (25) var genom larmsystem anslutna till jourorganisation och 29 hem hade lokal telefon till sådan.

Nära 3/4 av pensionärshemmen byggda före år 1965

Den övervägande delen pensionärshem (1 555) är byggda före år 1965. Mer än 1/4 av hemmen var 25 år och äldre. Endast 195 hem var byggda under 1970-talet. 13 % av hemmen hade varit föremål för genomgripande förbättringar.

Pensionärshemmen är som regel små. Räknat på hela riket omfattade hemmen i genomsnitt 18 lägenheter. Mellan länen varierade storleken kraftigt. Stockholms län samt Göteborgs och Bohus län hade de största hemmen (57 resp. 42 lägenheter i genomsnitt), Jönköpings län de minsta (9 lägenheter i genomsnitt).

De flesta pensionärshem utan hiss

Nästan 3/4 av hemmen har minst två våningar, men endast 3 % av dessa hem har hiss. De flesta pensionärshem med hiss finns i Stockholms län. Åtta län saknade hiss i samtliga pensionärshem. I 4 % av pensionärs- hemmen kunde en rullstolsbunden person komma in och ut utan hjälp. 1 3/4 av hemmen behövde en sådan person omfattande hjälp för att kom- ma in i och ut ur huset. En tredjedel av pensionärshemmen hade en han- dikappvänlig omgivning, men över 400 hem hade en omgivning som inte alls var handikappvänlig.

Ofta små lägenheter med låg standard

Över 80 % av lägenheterna bestod av ett rum och kök/kokvrå. Av dessa hade över 40 % endast kokvrå. Mer än hälften av alla lägenheter sak- nade både bad och dusch. Hyresgästerna i 1/ 3 av lägenheterna hade till- gång till gemensamt badrum inom pensionärshemmet. 8 % av lägen- _ _ heterna saknade wc och 3 % centralvärme. Av samtliga redovisade lägen- Zgigäå &;ägägs i heter var 18 526 (45 %) att hänföra till kvalitetsgrupp 1 och 2 (fullt kap. 5 och kan & moderna)? (Diagram 9.5 )

Diagram 9.5 Lägen- heter i pensionärshem fördelade efter storlek och standard (april 1975), procent

45 % 45

40 40 35 35

30 30

25 25

20 20

15 15

10 10

5 5 0 I _ 0 1rum1rum2rum2rum3rum va+ V8+ V6+ V3+ V8+ V8+ saknar och och och och och kok 3V+ 3V+ 3V+ EV+ 3V+ av vaoch/ kok- kök kok— kök eller WC+ WC+ WC+ WC cv eller vrå vrå större cv+ cv+ cv av

bad dusch

Andelen lägenheter som inte når upp till modern standard (kvalitets- klass 1—2) är hög i vissa län. I Göteborgs och Bohus län låg 83 % av lägenheterna i kvalitetsklasserna 3—7, i Västernorrlands län 76 €? . Got- lands län hade det kvalitetsmässigt bästa lägenhetsbeståndet. Över 90 % av lägenheterna var här utrustade med bad eller dusch. Även Koppar- bergs län hade hög lägenhetsstandard med 74 % av lägenheterna i kvali— tetsklass 1 och 2.

En enkätfråga om förekomst av specialinredda lägenheter i pensionärs- hem besvarades endast för 1 494 hem (61 %). Av dessa hade 224 pen- sionärshem sammanlagt 1 553 sådana lägenheter. I 139 pensionärshem var samtliga lägenheter handikappanpassade genom extra breda dörrar. avsaknad av trösklar etc. I 1 990 hem hade inga åtgärder vidtagits för att underlätta för rullstolsbundna personer.

Pensionärshemmen var som regel avsedda enbart för pensionärer. 205 hem (9 %) stod dock öppna även för andra hyresgäster. Många kom» muner uppgav att eftersom lägenheterna i många fall var små och av dålig kvalitet samt saknade hiss var det svårt att få dem uthyrda till pen- sionärer. I dessa fall hyrdes de ofta ut till ungdomar.

Vart femte pensionärshem hade anställd personal

Enligt de inkomna uppgifterna fanns det sammanlagt 1 034 anställda vid 507 hem. Av de anställda var — heltids-, deltids- och timanställda inräk- nade 92 föreståndare, 493 vårdbiträden, 440 fastighetsskötare. Av vårdpersonalen, föreståndare och vårdbiträden, fanns 72 % vid pensio- närshem i Stockholms kommun, vilka närmast var att jämföra med ser- vicebostäder. I övrigt hade Östergötlands, Malmöhus och Älvsborgs län det största antalet vårdpersonal. 1 10 län fanns endast vaktmästar- personal anställd. Vid 278 pensionärshem (drygt hälften av hemmen med redovisad personal) fanns personal tillgänglig under veckans alla dagar, vid 214 hem endast fr. o. m. måndag t. o. m. fredag.

Nästan hälften i åldern 70—79 år; 60 % kvinnor

I enkäten redovisade 204 kommuner som har pensionärshem de i hem- men boende pensionärerna fördelade efter ålder, kön och eventuellt sam- boende. Uppgifter saknades alltså från 47 kommuner, däribland Stock- holm, Göteborg och Malmö.

Det totala antalet boende i pensionärshem i hela riket har uppskattats utifrån antalet boende per lägenhet i de kommuner som lämnat uppgifter om såväl antal lägenheter som antal boende pensionärer. Totalt upp— skattas ca 36 300 pensionärer bo i pensionärshem.

I de kommuner som i enkäten redovisade de boende fanns 28 393 pensionärer i pensionärshem. De fördelade sig efter ålder och kön på sätt framgår av tabell 9.8.

Av de nämnda pensionärerna var 19 021 (67 %) ensamboende. Nära hälften (46 %) av dem var mellan 70 och 80 år, något över 30 % 80 år eller äldre. Andelen ensamboende pensionärer i pensionärshem varierade kraftigt mellan länen. Västernorrlands län redovisade 81 %, medan an-

Tabell 9.8 Pensionärer boende i pensionärshem efter ålder och kön

Ålder Män Kvinnor Båda könen % _,54 563 355 918 3,2 55—64 1 l40 ] 067 2 207 7,8 65——69 1 542 | 897 3 439 12,] 70—74 2 354 3 617 5 971 21,0 75—79 2 682 4 472 7 154 25,2 80—84 2 015 3 632 5 647 19,9 85——89 847 | 577 2 424 8,6 90— 248 385 633 2,2 Totalt || 39l 17 002 28 393 100

delen i Södermanlands och Älvsborgs län var mindre än hälften (45 resp. 48 %).

Om man antar att två pensionärer som uppges vara samboende bildar ett hushåll, utgörs denna grupp av 4 697 hushåll (20 %), medan hushåll med ensamboende pensionärer uppgår till 80 % (19 02] hushåll).

Social hemhjälp till hälften

I enkäten skulle redovisas uppgifter om den sociala hemhjälp, som ut— gick till hushållen i pensionärshemmen. Uppgifter saknas från 68 av de 251 kommunerna. I de kommuner som besvarat frågan erhöll 11996 hushåll (51 %) i pensionärshem social hemhjälp under april 1975. När- mare hälften av hushållen hade mindre än 11 timmars hjälp under må— naden, motsvarande i genomsnitt 2—3 timmars hjälp per vecka. Mer än 40 timmars hjälp fick ca 9 % av hushållen. Enligt uppgifterna hade 879 hushåll (8 %) hjälp lördag/söndag. Den sociala hemhjälpen lämnades i pensionärshemmen av 5 271 hemsamariter. Varje hemsamarit hjälpte 2—3 pensionärshushåll.

Många pensionärshem försvinner eller förändras

För 557 (22 %) av hemmen fanns planer på förändringar. 73 av dem kommer att ändras om till servicehus. Lägenheterna i 433 pensionärshem kommer på sikt att hyras ut till andra hyresgäster än pensionärer och 51 hem skall rivas eller användas för annat ändamål än bostäder.

9.10.3 S. k. temporära pensionärsbostäder

Som tidigare framgått ingick som en del i 1964 års program en utvidg- ning av de statliga bostadsförbättringslånen att gälla lån till glesbygds- kommuner för anordnande av s.k. temporära pensionärsbostäder. Be- stämmelserna trädde i kraft den 1 juli 1964.

I kommunenkäten skulle dels anges totala antalet temporära bostäder och lägenheter samt hyresgäster, dels mera detaljerade uppgifter om bl. a. lägenhetsstandard och boende i gruppbebyggelse, dvs. tre eller flera temporära bostäder inom ett och samma område.

Diagram 9.6. Antal lägenheter i temporära bostäder fördelade efter storlek (april 1975), länsvis

Antal lägenheter

D 1 rum och kok

2 rum och kok eller större

700

600

500

400

300

200

100

'IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIA_ N 'IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII_

VIII/IIIIIIIIIIII—

S BD AC

X 'IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII

2 IIIIIIIIIA-

_(

Över 5 000 temporära bostäder i 75 kommuner

I enkäten redovisade 75 kommuner totalt 5300 temporära bostäder, varav 5 034 förlagda i grupp. I bostäderna bodde uppskattningsvis 7 500 pensionärer. Enligt gällande bestämmelser har temporära bostäder byggts huvudsakligen i Norrlandslänen, mest i Gävleborgs, Jämtlands. Väster- bottens och Västernorrlands län samt i kommuner söder därom, som tillhör det 5. k. inre stödområdet. I Kopparbergs och Värmlands län redo— visades 36] resp. 312 temporära bostäder. De temporära bostäderna i form av gruppbebyggelse fanns i de minsta tätorterna (max. 1 000 in- vånare) eller i glesbygd. Knappt 1/5 låg i tätorter med 3 000 invånare och däröver.

Närmare ] / 3 i närheten av ålderdomshem

De temporära bostäderna låg i stor utsträckning i anslutning till annan anläggning, närmare 1/3 i närheten av ålderdomshem och 1/4 i närheten av pensionärshem. Samförläggning med ålderdomshem och pensionärs- hem förekom mest i Norrbottens och Kopparbergs län. I det senare länet var över hälften av bostäderna förlagda i omedelbar närhet av ålder- domshem, medan det var betydligt mindre vanligt i Värmlands, Väster-

SOU 1977: 98 15 %

19. Män

J D Kvmnor 10

5—l

'IIIIIIIIIIIIIIIIIIII lllllllllllllllllllli

IIIIIIIIIIIIA

'

'

Illlllllllll

»

—54 55—64 65—69 70—74 75—7980—8485—8990—94 95—WÅIder

norrlands, Västerbottens och Gävleborgs län. Huvuddelen av samtliga bostäder var förlagda i omedelbar närhet av bostadshus.

Över hälften. av lägenheterna två rum och kök

Mer än hälften (55 %) av lägenheterna i de temporära bostäderna bestod av två rum och kök. Resten bestod av ett rum och kök med undantag av ett fåtal lägenheter cm 3 eller flera rum och kök. Fördelningen på en- och tvårumslägenheter varierade starkt i de olika länen. I Norrbottens län var 3/4 enrumslägenheter, i Västerbottens län 1/4. Samtliga bostäder var fullt moderna. Över hälften var utrustade med bad och resten med dusch. (Diagram 9.6)

Nästan hälften av pensionärerna i åldern 70—79 år

Av de kommuner som redovisade temporära bostäder hade 7 inte lämnat uppgifter om de boende. I de övriga kommunerna fanns 4 831 bostäder med 5 620 pensionärer. Av dessa var 2500 män och 3126 kvinnor (56 % ). Inte fullt hälften var i åldern 70—79 år. Endast 5 % var 85 år eller äldre. Ca 14 % var 64 år eller yngre. Något mer än hälften var ensamboende. Hyresgästerna var således något yngre än de som bodde i pensionärshem (Diagram 9.7)

Social hemhjälp till nära 40 %

I de kommuner som lämnat uppgift om hemhjälp till pensionärerna i temporära bostäder — 12 kommuner lämnade inga uppgifter — erhöll 1 687 hushåll (37 %) sådan hjälp under april 1975. Av dessa erhöll 189 hushåll (11 %) hjälp även under lördag/söndag. Nästan hälften av hus- hållen (46 %) hade mindre än 11 timmars hjälp under den aktuella månaden. Mer än 40 timmars hjälp utgick till 10 % av hushållen.

Hyresgästerna i 1 238 (25 %) lägenheter hade möjlighet att få mat på närbeläget ålderdomshem och pensionärerna i 289 lägenheter (6 %) i annan serviceanläggning, som regel skolmåltidslokal.

Diagram 9.7 Boende i temporära bostäder (april 1975) fördelade efter ålder och kön. Procent

Kontinuerlig tillsyn från närbeläget ålderdomshem hade pensionärerna i 283 lägenheter och från annan liknande anläggning i 33 lägenheter. Det kan erinras om att ca 1 500 lägenheter var förlagda i omedelbar närhet av ålderdomshem. Det var således en liten del som hade tillsyn därifrån.

Pensionärema i ca 1000 lägenheter (21 %) hade möjlighet att få snabb hjälp om behov uppstod, hyresgästerna i 443 lägenheter från ålder- domshem, i 49 från annan serviceanläggning och i 553 lägenheter från jourorganisation. I 99 lägenheter fanns särskilt larmsystem. i 216 lokal- telefon. Möjligheterna att få hjälp alla dagar och alla tider på dygnet varierade i länen. I Västerbottens, Jämtlands och Gävleborgs län var det en liten andel av hyresgästerna som hade tillgång till snabb hjälp.

9.10.4 Servicebostäder

Enligt kommunenkäten skall serviceboende innefatta flertalet av föl- jande komponenter. Hyresgästen skall ha tillgång till egen lägenhet med hyreskontrakt och kunna möblera lägenheten med egna möbler. Följande kollektiva servicefunktioner bör hyresgästen kunna utnyttja efter eget val: snabb hjälp dygnet runt, matservice (servering eller hämtning av mat), möjlighet till samvaro i gemensamma lokaler och social service (t. ex. fotvård, hårvård). Vidare skall hyresgästen kunna utnyttja indi- viduell service i form av social hemhjälp och hemsjukvård.

Lägenheter för 7 200 pensionärer

I kommunenkäten redovisade 61 kommuner servicebostäder. ] två av dem fanns inga kommunala servicebostäder, men däremot sådana i en- skild regi (Botkyrka och Karlskrona). För hela riket redovisades 103 serviceanläggningar med sammanlagt 6 496 lägenheter och 6 852 hyres- gäster. Fem anläggningar med 212 lägenheter och plats för ca 250 hyres- gäster var färdiga, men ej tagna i bruk i april 1975. Därutöver var ett 50-tal lägenheter i nya serviceanläggningar ännu ej uthyrda. Samtliga redovisade servicelägenhter kunde antas ge plats för 7 200 hyresgäster. Av de 103 serviceanläggningarna var 3 enskilda med 477 lägenheter och 584 hyresgäster.

Huvuddelen av servicebostäderna, 93 %, hade, som framgår av tabell 9.9, tagits i bruk under 1970-talet. Den kraftigaste utbyggnaden har varit under de senaste åren.

Huvudsakligen i Mellansverige och i de största kommunerna

Huvuddelen av servicebostäderna, 3 165 lägenheter, fanns i Stockholms län, främst i Stockholms kommun (2 107). (Tabell A 9.12) I fem kom— muner i Göteborgs och Bohus län redovisades 681, i två kommuner i Malmöhus län 499 samt i tre kommuner i Örebro län 486 lägenheter. I de övriga 18 länen varierade antalet lägenheter mellan 14 (Hallands och Värmlands län) och 416 (Södermanlands län). Om man bortser från

Tabell 9.9 Servicebostäder fördelade efter år då de tagits i bruk

___—___———_—_——

År Antal Antal anläggningar lägenheter ___—__________ 1958—1964 2 44 1965—1969 20 428 1970 5 385 1971 16 948 1972 12 853 1973 16 1 078 1974 20 1 744 1975” 12 1 016 Totalt 103 6 496

" T.o.m. april.

Göteborg och Malmö var det en stark koncentration till de mellansvenska länen. Huvuddelen av serviceanläggningarna låg i de större kommu- nerna och de större tätorterna.

Närmare 80 % av lägenheterna fanns i 19 av de 27 kommuner som hade minst 60000 invånare. De tre största kommunerna hade inga ser— viceanläggningar för enbart handikappade. Sådana anläggningar fanns huvudsakligen i övriga kommuner med mer än 40000 invånare. Med undantag av de tre största kommunerna hade kommuner med service- bostäder som regel också en relativt stor andel ålderdomshemsplatser.

Som regel flervåningshus med hiss

Över 60 % av servicehusen var uppförda i 3 eller flera våningar. Trettio procent var enplansbyggnader. Ca 2/3 av lägenheterna var inrymda i en särskild byggnad, de övriga utgjorde del av fastighet. Endast två serviceanläggningar (med 23 lägenheter) i två eller flera våningar sak- nade hiss. 85 % av hissarna rymde bår/sjuksäng och över 60 % hade självöppnande dörrar. Närmare 40 % av alla anläggningar hade själv- öppnande dörr i huvudentrén. I ca hälften av alla anläggningar kunde en rullstolsbunden person ta sig in och ut utan hjälp. I 5 anläggningar krävdes det omfattande hjälp för en sådan att komma in i eller ut ur byggnaden.

Nära hälften självständiga anläggningar

Av de 103 serviceanläggningarna fungerade 48 som helt självständiga enheter, varav 11 enbart för handikappade. Det var i allmänhet stora anläggningar, men det fanns också sådana med ett litet antal lägenheter, avsedda för yngre handikappade. 54 anläggningar var förlagda i anslut- ning till eller i omedelbar närhet av andra serviceanläggningar. 38 av dem var samförlagda med ålderdomshem, hade som regel gemensam dagcentral med ålderdomshemmet och i viss utsträckning gemensam personal. 14 anläggningar var samförlagda med sjukvårdsinstitution var- av 6 direkt sammanbyggda. Huvuddelen var anknutna till läkarstation/

vårdcentral. 5 av de 14 anläggningarna var samförlagda med sjukhem/ långvårdsklinik och 3 med både läkarstation/vårdcentral och sjukhem/ långvårdsklinik. Om samförläggningen också innebar samarbete och ut— byte av tjänster framgår inte av enkäten.

Över 60 % av anläggningarna innehöll högst 50, 1/4 mellan 51 och 100 lägenheter vardera. 21 anläggningar hade var och en mer än 100 lägen- heter, därav 2 med mer än 300. De största anläggningarna, bl. a. en med 328 lägenheter, fanns i Stockholms kommun. Anläggningar med ett mindre antal lägenheter var ofta förlagda i anslutning till eller i omedelbar närhet av annan serviceanläggning, vanligen ålderdomshem.

Främst gemensamma hobbylokaler och matsal

De vanligaste gemensamhetslokalerna är restaurang/matsal, samlingssal, läsrum/bibliotek och hobbylokaler. Gemensamhetslokalerna finns som regel i huset men i ca 1/4 av anläggningarna var hela eller delar av dag- centralen ej direkt sammanbyggd med servicebostäderna. Lokaler och deras förekomst framgår av följande tablå.

Enligt uppgift hade 13 anläggningar även ”andra lokaler” för gemen- samt bruk. Av dessa var två läkarmottagningar, två lokaler för sjuk- gymnastik, en simbassäng, en servicebutik, ett biljardrum samt en sy- och vävstuga.

Ca 20 % av anläggningarna saknade särskild badavdelning. I de övriga var 21 badavdelningar utrustade med höj- och sänkbart badkar och 15 med badlyft. I 30 serviceanläggningar var badavdelningen utrustad med såväl höj- och sänkbart badkar som badlyft.

Gemensamt sällskapsrum på varje våningsplan fanns i 30 service- anläggningar. 16 hade gemensam tvättstuga på varje plan och 7 anlägg— ningar uppgavs ha ”andra utrymmen”. Exempel på dessa är matsalar, pentry och gästrum.

I 24 anläggningar uppgavs något gemensamhetsutrymme vara försett

Lokal Anläggningar Antal %

Hela antalet anläggningar 1-03 100 därav med Restaurang/ matsal 88 85 Cafeteria 45 44 Samli-ngssal 87 85 Läsrum/bibliotek 83 81 Hobbylokaler 91 88 Grupp-, studiemm 65 634 Motionsrum 46 45 Badavdelning 75 73 Rum för fot/hårvård 70 68 Vilrum 40 3—9 Expedition/ reception 8 3 811 Tvättstuga 93 90 Andra utrymmen 13 13'

med bandspelare för t. ex. avlyssning av talböcker. I 39 anläggningar fanns det hörselslingor i radio/TV-rum eller samlingssal.

Restaurang-, hobbyverksamhet och fotvård vanligast

De vanligaste verksamheterna i serviceanläggningarna var restaurang- verksamhet, fotvård och hobbyverksamhet. (Diagram 9.8) Av de pen- sionärer som bodde i anläggningarna besökte 12 % hobbyverksamheten nästan dagligen medan en lika stor grupp av pensionärerna deltog regel- bundet någon gång per vecka. Restaurangverksamheten bedrevs i 62 av serviceanläggningarna under veckans alla dagar. Matservice i någon form via serviceanläggningarna fick sammanlagt 3 585 personer, 52 % av samtliga boende. Av dessa åt 3 036 i anläggningens restaurang eller matsal, medan 549 personer fick maten uppsänd till bostaden. Tre serviceanläggningar hade dagcentral- verksamheten öppen under veckans alla dagar, 19 anläggningar måndag till fredag. Hobbyverksamhet och fotvård förekom i mer än 80% av anlägg- _ . . .. . . . . .. . Diagram 9.8 Antal ningarna. Matserv1ce var nastan lika vanlig. Sjukgymnastik forekom ! serviceanläggningar hälften så stor utsträckning. Underhållning av olika slag, biblioteks- fördelade efter av och studiecirkelverksamhet samt pensionärsgymnastik förekom på över kommme" bed'wfw verksamheter (april hälften av alla anläggningar. 1975) Antal an- & Enbart för boende läggningar inom anläggningen 90 D Även för andra

80

70

60

50

40

30

20

10

IIIIIIIIIIIIII—

IIIIIIIIl

III/[III)—

'IIIIIIIIIIIII- 'IIIIIIIIIIA—

VIII/Ill

. &

Res— Cafe- Bad- Fot- Sjuk- Pens. Hår- Bib- Stu An— Hob- Mu-Guds-Stu Annan tau- teria ser- vård gymn gymn vård Iio- die- nan by sik, tjänst die- verk—

; _

rang vice teks— cir— grupp-verk— tea— etc. eller samhet verk- kel- verk- sam- ter nö- sam- verk-sam- het etc. jes- het sam-het besök

het

70%

70%

60

50

40

30

20

12. Fil—inn 1; l—_l

1 rum

vrå

Diagram 9.9 Lägen- heter i serviceanlägg- ningar fördelade efter storlek och standard (april 1975), procent

1 rum 2 rum 2 rum 3 rum va+ va+ va+ va+ och kok— och

kök

och kok- och och kök aV+ av+ av+ 8V+ vrå kök eller wc+ wc+ wc+ WG+ större cv+ cv+ cv+ cv bad+ bad dusch balkong

Föreningar och studieförbund bedrev verksamhet i hälften av alla serviceanläggningar. Denna verksamhet var öppen även för icke med- lemmar och bestod i stor utsträckning av underhållning. I 1/3 av anlägg- ningarna bedrev studieförbund eller föreningar studiecirkelverksamhet.

Små lägenheter, men hög standard

Över hälften av lägenheterna (55 %) bestod av ett rum och kokvrå, 13 % av ett rum och kök. En fjärdedel omfattade två rum och kök eller kok- vrå. (Diagram 9.9) I hela landet fanns 235 servicebostäder med tre eller flera rum. Stora, som regel självständiga anläggningar i framför allt de största kommunerna hade de minsta lägenheterna. I vissa av dessa an— läggningar fanns även bostäder för särskilt vårdbehövande.

Andelen lägenheter om två rum och kokvrå har ökat i de service- anläggningar som färdigställts 1973 eller senare. Lägenheter med tre eller flera rum har däremot minskat. Andelen lägenheter om två rum och kök är ganska konstant.

Närmare 70 % av lägenheterna tillhörde kvalitetsgrupp ] (har va + av + wc + ev + bad) och hade balkong, 8 % hade samma utrustning men saknade balkong. Sammanlagt 22 % saknade balkong och bad, men hade dusch. Sju anläggningar med ett 100-tal lägenheter hade varken bad eller dusch. Dessa anläggningar omfattade vardera 4—20 lägenheter och fanns i allmänhet i små kommuner. De var som regel någon form av annex till ålderdomshem.

Var tionde lägenhet specialinredd för handikappad

Hälften av serviceanläggningarna innehöll specialinredda lägenheter för rullstolsbundna personer. Det fanns 660 sådana lägenheter. 300 av dem

(i 16 anläggningar) var i första hand avsedda för yngre, handikappade personer. Därutöver fanns ytterligare tre små anläggningar som enbart innehöll specialinredda handikapplägenheter, i första hand avsedda för äldre. Ett 30-tal serviceanläggningar för äldre personer innehöll ett be- gränsat antal handikapplägenheter. Det totala antalet handikappanpas- sade lägenheter i servicebostäder utgjorde 10 % av samtliga service- lägenheter. I 79 anläggningar var samtliga lägenheter handikappanpas- sade genom t.ex. extra breda dörrar, avsaknande av trösklar; 24 an- läggningar saknade sådan anpassning.

Trygghetslarm vanligt, likaså dygnet-runt-tillsyn

Den helt övervägande delen av servicebostäderna var utrustade med någon form av signalsystem så att hyresgästerna vid behov kunde till- kalla personal. Tolv anläggningar med ca 240 lägenheter saknade trygg- hetslarm. Den största av dessa anläggningar, med över 100 lägenheter, skulle få ett sådant signalsystem.

Elva anläggningar hade även passivt larm som utlöses om t. ex. hyres- gästen under en viss tidsperiod inte rör sig i lägenheten. Ett ganska stort antal servicelägenheter hade förutom signalsystem även lokaltelefon. Fyra anläggningar saknade trygghetslarm, men hade lokaltelefon.

Hyresgästerna i 53 anläggningar betjänades både dag och natt av anläggningens egen personal, i 25 av ålderdomshemspersonal, i 4 av anläggningens personal på dagen och ålderdomshemspersonal på natten, i 6 av anläggningens personal på dagen och av en central jourorganisa- tion på natten. I en anläggning kunde hyresgästerna nattetid inte till- kalla personal med hjälp av trygghetslarmet.

Olika typer, grad av standard och service

En del av serviceanläggningarna är, som tidigare framgått, avsedda en— bart för gravt handikappade personer, som inte är ålderspensionärer. Övriga anläggningar, i första hand avsedda för ålderspensionärer, är ganska olika inte bara storleksmässigt utan också i många andra av- seenden. Om de olika anläggningarna och verksamheten där skall kunna jämföras med varandra, bör därför anläggningar som är relativt lik- värdiga sammanföras i grupper. På grundval av de i kommunenkäten läm- nade uppgifterna har följande gruppindelning gjorts.

Grupp 1: I huvudsak anläggningar avsedda för yngre, handikappade personer; flertalet tidigare drivna av Stiftelsen Fokus.

Grupp 2: Servicehus med till övervägande del egen fast anställd vårdpersonal, en personalorganisation liknande den på ålderdomshem; en del av lägenheterna icke fullt kompletta; betalning för vården i en form liknande ålderdomshem- mens vårdavgifter.

Grupp 3: Serviceanläggningar med fullt kompletta lägenheter och med möjlig-

Tabell 9.10 Servicebostäder fördelade på olika grupper efter anläggningens typ

Anläggningens Antal Antal Antal

typ kommu- _— lägen-

ner Anlägg- Lägen- Hyres- heter i

ningar heter gäster genom- snitt

Grupp 1 15 16 298 305 19 2 7 22 3 059 3 255 139 3 20 29 1 975 2 066 68 ” 4 19 24 801 803 33 ” 5 9 12 363 423 30 Totalt 70 103 6 496 6 852 63

het för hyresgästerna att tillkalla personal dygnet runt; dagcentral inom bygg- naden där hyresgästerna kan äta, bedriva olika slag av aktiviteter samt få service av olika slag; individuellt anpassad service att utnyttja i mån av behov och för vilken avgift uttas i förhållande till hjälpens omfattning.

Grupp 4: Servicebostäder med i allmänhet en god närservice dock i mindre utsträckning än i servicebostäder som hänförts till grupp 3.

Grupp 5: En form av pensionärshem med viss tillgång till service, i allmänhet genom ett närliggande ålderdomshem.

De redovisade anläggningarna har fördelats på de olika grupperna enligt tabell 9.10.

Drygt tre fjärdedelar av lägenheterna har förts till grupperna 2 (47 %) och 3 (30%). De 7 kommuner (Stockholm, Göteborg, Norrköping, Eskilstuna, Falun, Ånge och Strömsund) som redovisade servicebostäder i grupp 2 för i första hand ålderspensionärer hade samtliga endast ser- vicebostäder av denna typ. Den minsta anläggningen i gruppen innehöll 13 lägenheter (Falun) och den största 328 (Stockholm). Anläggningarna i grupp 3 innehöll i genomsnitt 68 lägenheter. Den minsta anläggningen hade 4 lägenheter (Örebro), den största 215 (Bollnäs).

Av de 15 kommuner som redovisade anläggningar förda till grupp 1 hade 11 enbart sådana servicebostäder. Samtliga var små anläggningar med mellan 6 och 32 lägenheter. De till grupp 4 förda anläggningarna var relativt små. Den minsta hade 4 (Svenljunga), den största 126 (Sund- byberg) lägenheter. Tre kommuner (Malmö, Skara och Örebro) hade även servicebostäder hänförliga till grupp 3. Till grupp 5 har förts en enskild anläggning i Botkyrka med 252 lägenheter. Övriga anläggningar var små, en form av pensionärshem. Servicebostäderna var till två tredje- delar helt fristående. De övriga var förlagda i anslutning till annan typ av serviceanläggning, främst dagcentral, ålderdomshem eller läkarsta- tion. (Tabell 9.11)

De anläggningar som var sammanbyggda med ålderdomshem var be- tydligt större än vad antalet lägenheter anger. Antalet platser på ålder- domshemmet tillsammans med servicelägenheterna varierade mellan 34

Tabell 9.11 Servicebostäder i anslutning till annan typ av serviceanläggning

Antal lägenheter Totalt Grupp Antal % 1 2 3 4 5 Ej samförlagda med annan serviceanlägg- ning 218 2 642 842 278 294 4 274 65,8 Samförlagda med: Ålderdomshem 6 102 441 430 58 1 037 16,0 Sjukhem 21 99 216 — — 336 5,2 Läkarstation 74 331 337 11 753 11,6 Dagcentral 32 315 585 302 — 1 234 19,0 Totalt 298 3 059 1 975 801 363 6 496

och 246. I den största anläggningen (Sundbyberg) bodde totalt 270 pen- sionärer.

Personalm'ganisationen vid serviceanläggningarna är varierande. En del anläggningar har enbart egen fast anställd personal, som betjänar hyresgästerna. Andra har helt eller delvis gemensam personal med t. ex. ålderdomshem. Hemhjälpspersonalen utgörs vanligen av hemsamariter. Variationerna framgår närmare av tabell 9.12.

De stora anläggningarna i framför allt Stockholm och Göteborg hade i allmänhet enbart fast vårdpersonal, övriga självständiga enheter van- ligen både egen fast personal och hemhjälpspersonal.

De samförlagda anläggningarna betjänades som regel av hemhjälps- personal tillsammans med personal från t. ex. ålderdomshem. I de större, framför allt med ålderdomshem samförlagda servicehusen betjänades hyresgästerna oftast av både egen fast personal, hemhjälpspersonal och t. ex. under natten av ålderdomshemmens personal.

Totalt arbetade 701 hemsamariter/hemvårdare, varav 7 % heltids- anställda, i serviceanläggningarna under april månad 1975. I genomsnitt hade en hemsamarit hand om 2,8 hushåll. Hemhjälpspersonalen i Stock- holms kommun ingår ej i denna redovisning.

I 28 % av serviceanläggningarna leddes hemhjälpsarbetet av anlägg- ningens föreståndare och i 21 % av hemvårdsassistent som var direkt knuten till anläggningen. I återstående 51 % av anläggningarna leddes arbetet i huvudsak av hemvårdsassistenten för det distrikt, inom vilket anläggningen låg.

Sjukvårdsinsatser (omläggningar, kateterbyten och mera kvalificerade insatser) ombesörjdes i stor utsträckning av distriktssköterska ensam eller i samarbete med anläggningens egen personal. Det förekom endast i servicebostäder i grupp 1 och 2 att dessa insatser helt ombesörjdes av anläggningens egen personal.

Uppgifter om hyresgästernas åldersfördelning har lämnats av samt- liga kommuner utom Stockholms kommun (gäller 2 352 personer; ca

Tabell 9.12 Personal i servicelägenheter

Personal Antal Antal lägenheter i grupp Totalt an- ————-——————-— lägg— 1 2 3 4 5 Antal % ningar Enbart för serviceanlägg- ningen fast anställd per- sonal 24 62 3 039 — — — 3 101 47,7 Enbart sam- ordnad perso- nal (från ål- derdomshem) ] — 20 — — — 20 0,3

Fast anställd personal för serviceanlägg- ningen samt hemhjälps- personal 40 230 1 666 294 321 2 511 38,7

Samordnad personal samt

hemhjälps-

personal 29 6 — 134 402 31 573 8,8

Fast anställd personal, hemhjälps- personal och samordnad personal 7 — 175 77 _ 252 3,9

Uppgift saknas 2 — — 28 l 1 39 0,6

Totalt 103 298 3059 1975 801 363 6496 100

36 % av samtliga redovisade hyresgäster i servicebostäder i riket). Enligt de inkomna uppgifterna var tre fjärdedelar av dem som bodde i service- bostäder i åldern 70 år och däröver. Kvinnorna dominerade utom bland de yngsta (gruppen under 40 år). (Diagram 9.10)

Eftersom serviceanläggningarna är av så skilda slag, är hyresgästernas åldersfördelning i olika typer av anläggningar varierande. Medelåldern var betydligt högre för anläggningarna i grupp 2 än för övriga. En del anläggningar i grupp 3 och 4 hade också hög procent hyresgäster i åldern 80 år och däröver. I dessa anläggningar var omkring 10 % av hyres- gästerna under 65 år. Hyresgäster i den åldern förekom i ringa ut- sträckning i servicebostäder i grupp 2 och var även relativt få i grupp 5. Åldersfördelningen i de olika grupperna av anläggningar redovisas när- mare i tabell 9.13.

Variationerna inom grupperna var också betydande. I grupp ] saknade 13 anläggningar helt ålderspensionärer och tre hade mellan 9 och 13 %. I en anläggning i Norrköping var 27 % under 40 år, medan i en annan

% 15

10

—39 40— 45— 50— 55— 60—— 65 70 75 80 85 90

44 49 54 59 64 69 74 79 84 90 94

(Täby) nästan 80 % var i den åldern. 1 grupp 2 var hyresgästerna i åldern 80 år och äldre 80 % i en anläggning, 30 % i en annan.

I grupp 3 var 34 % av hyresgästerna 80 år och äldre. Andelen varie- rade mellan 9 % (Arboga) och 72 % (Norrtälje). I grupp 4 varierade procenttalet mellan 7 (Öckerö) och 70 (Skara). I grupp 5 var 27 % 80 år och äldre, 7 % under 65 år.

Andelen handikappade är störst bland de yngsta, huvudsakligen bo- ende i servicebostäder förda till grupp 1. I 9 av de 16 serviceanläggning- arna i denna grupp var samtliga boende handikappade. I genomsnitt för hela gruppen var 90 % handikappade. Nästan alla handikappade var gravt rörelsehindrade (85 % ). De flesta (83 %) använde rullstol. Ca 6 % av de boende hade huvudsakligen annat handikapp än rörelsehinder, mest oför- måga att hålla urin. 16 % av de boende hade mer än ett handikapp. I grupp 2 var 30 % handikappade, i grupp 5 endast 6 %. Förekomsten av olika handikapp i de skilda grupperna redovisas i tabell 9.14.

Tabell 9.13 Hyresgästernas åldersfördelning i servicebostäder (exkl. Stockholm). Procent

Ålder Servicebostäder Samt- liga

Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Grupp 5

___—___—____—_———

—39 57,1 _ _ _ — 40—44 7,9 _ _ _ 45-49 8,5 _ 3,9 2,4 _ 8,1 50_54 8,2 _ _ _ 2,4 55_59 7,6 0,9 — _ _ 60—64 4,1 _ 6,0 5,9 4,5 5,2 65—69 6,6 4,3 10,9 12,5 16,3 9,8 70_74 _ 11,9 20,0 21,7 26,7 18,0 75_79 _ 21,1 25,6 28,9 23,4 23,5 80— _ 61,9 33,7 28,8 26,7 35,5 Samtliga 100 100 100 100 100 100 ___—___—

B Man

U Kvinnor

95—w Ålder

Diagram 9.10 Boende :" servicebostäder den 30 april 1975 förde- lade efter ålder och kön. Procent

Tabell 9.14 Handikappade boende i servicebostäder

Handikapp Andel (%) handikappade i service- Handikappade bostäder grupp totalt 1 2 3 4 5 Antal % av samt- liga boende

Gravt rörelse- hindrade 84,5 9,6 13,3 5,9 1,9 910 13,3 Helt säng- bundna 0,3 0,2 0,1 — 0,2 9 0,1 Oförmåga att hålla urin m.m. 2,2 7,7 3,3 1,9 1,9 349 5,1 Synskadade 1,0 2,8 2,4 2,5 0,5 164 2,4 Helt döva 0,3 1,2 0,7 0,5 0,5 62 0,9

Psykiskt störda 1,3 7,8 2,9 1,7 0,7 335 4,9

Störande 0,6 1,0 0,9 0,9 0,5 _ 61 0,9 Totalt 90,2 30,2 23,6 13,3 6,2 1 890 27,5 Därav Her- handikappade 16,1 3,9 3,8 1,3 — 265 3,9

Servicebehovet hos de yngsta, alltså de boende i servicebostäder. grupp 1, var stort. 38 % var i behov av kontinuerlig tillsyn nästan ute— slutande på grund av sitt fysiska tillstånd. Över 50 % behövde hjälp med uppstigning och läggning, av- och påklädning samt tvättning. Ca 12 % av de boende måste matas och även övrig hjälp lämnades i relativt stor utsträckning. I grupp 2 uppgavs 7 % ha behov av kontinuerlig till- syn på grund av sitt fysiska eller psykiska tillstånd. Ca 30 % behövde hjälp med förflyttning och medicinering, omkring 12 % med uppstig- ning, läggning, av- och påklädning samt tvättning. I grupp 3 behövde endast 3 % kontinuerlig tillsyn. Största hjälpbehovet avsåg medicinering (9 %) och förflyttning (7 %). I grupp 4 fanns behov av kontinuerlig tillsyn hos mindre än 1 %. Speciella hjälpbehov förelåg endast undan- tagsvis hos fler än 2 % av de boende. Endast i 7 av de 12 anläggningarna i grupp 5 redovisades särskilt hjälpbehov. Hjälpåtgärderna, främst hjälp med medicinering och med mat till lägenheten, avsåg endast ett lO-tal personer. (Tabell 9.15)

Som framgått tidigare fick under april 1975 totalt närmare 60 % av hushållen i servicebostäder social hemhjälp. Andelen var högst i grupp 1 (83 %) och grupp 3 (71 %), lägst i grupp 5 (40%). I 5 av anläggningarna i grupp 1 hade samtliga hushåll social hemhjälp. Antalet hjälptimmar i gruppen varierade mellan 26 (Örebro) och 159 (Norr- köping). Även i 3 anläggningar i grupp 3 och l anläggning i grupp 4 hade samtliga hushåll social hemhjälp. Antalet hemhjälpstimmar per boende och den fast anställda personalens insatser i de olika typerna av service- bostäder framgår av tabell 9.16.

Tabell 9.15 Hjälpbehov hos de boende i servicebostäder

Hjälpbehov

Andel (%) av boende i servicebostäder Boende med

i grupp hjälpbehov totalt 1 2 3 5 Antal % Tillsyn dag 0. natt p.g.a. psykiskt tillstånd 0,3 2,7 0,9 0,3 0,2 110 1,6 fysiskt till- stånd 37,7 4,3 2,2 0,5 307 4,5 Mat till rummet 22,8 9,1 3,6 6,0 1,9 807 11,8 Uppstigning o. läggning 54,1 11,5 6,9 2,0 0,7 707 10,3 Av- och på- klädning, tvättning 52,5 12,4 6,1 3,1 1,0 726 10,6 Av- och på- klädning, tvättning, matning 12,0 6,5 0,6 0,4 0,2 267 3,9 Byte av blöjor 9,5 7,7 1,7 1,4 0,2 330 4,8 Förtiyttning 6,3 29,7 7,1 0,6 0,2 114 1,7 Medicinering 6,3 30,3 9,4 1,5 1,9 1 302 19,0 Injektioner 1,9 3,0 2,3 1,3 — 160 2,3 Omläggning 8,2 4,7 3,1 1,5 0,7 256 3,7 Mera kvali- ficerade in- satser 1,6 — 0,2 0,3 — 11 0,2

Tabell 9.16 Social hemhjälp i olika typer av servicebostäder under april 1975

Andel hus- Hemhjälps- Personal- Totala an- håll med timmar timmar talet hjälp- hemhjälp per boende per boende timmar per boende

Grupp 1 83,3 54,1 31,8 85,9 2a 51,2 3,2 19,3 17,2 ” 3 71,3 11,0 6,3 17,3 417 66,4 10,5 1,9 12,4

5 40,1 5 0 5 0

& Stockholm skattat. ') Uppgift från Huddinge saknas.

Vid 14 serviceanläggningar förekom det att distriktsterapeut, distrikts- sköterska eller annan person gjorde rutinmässiga besök för utprovning av tekniska hjälpmedel för pensionärerna. Fyra av dessa anläggningar ligger i Stockholms län och tre i Västernorrlands län. Vid 82 service- anläggningar uppges att sådan befattningshavare endast kommer på kallelse.

Få helt utan kontakt med anhöriga, m. m.

Av samtliga boende i serviceanläggningarna uppgavs 2 % helt sakna kontakt med anhöriga och vänner utanför anläggningen. 51 av service- anläggningarna uppgavs ha förtroenderåd eller samrådsgrupp för hyres- gästerna.

Ett fåtal ville eller behövde flytta

I enkäten uppgavs att 146 hyresgäster (2 %) ville flytta, 80 till ålder- domshem, 31 tillbaka till sin tidigare bostad, 28 till annan bostad i den öppna marknaden och 7 personer till sjukhem. Inte någon av hyresgäs— terna ville flytta till pensionärshem. Enligt personalens bedömning var 112 hyresgäster i behov av att flytta till ålderdomshem; 136 personer ansågs behöva plats på sjukhem eller långvårdsklinik.

Under år 1974 hade sammanlagt 350 hyresgäster flyttat från service— anläggningarna. Den största gruppen, 152 personer, hade flyttat till sjuk- hem, 51 personer till bostad i öppna marknaden. 44 till ålderdomshem och 4 till bostad i pensionärshem.

Individuell avgift för erhållen service i flertalet servicehus

En fråga efter vilka normer avgifterna för social service togs ut besva- rades av 53 kommuner. I 32 kommuner togs individuella avgifter ut som ersättning för erhållen service. I 11 kommuner betalades en generell avgift för grundservicen och individuell avgift för övrig service, t. ex. för mat, hemhjälp. Vid serviceanläggningarna i tre kommuner —— Eskilstuna, Strängnäs och Svenljunga _— tog man ut generell ersättning för all ser- vice oavsett utnyttjande. I 7 kommuner hade man andra normer.

9.1 1 Ålderdomshem

Kommun är som tidigare nämnts enligt socialhjälpslagen skyldig att anordna och driva hem för personer, som är i behov av vård eller tillsyn som inte tillgodoses på annat sätt. Lagen innehåller också bestämmelser om hemmens utformning och utrustning, om plan för ålderdomshem samt om befattningshavare och avgifter vid hemmen.

9.11.1 Närmare 60 000 platser i 1 I 54 kommunala ålderdomshem

I kommunenkäten redovisades 1154 ålderdomshem med sammanlagt 58 907 platser och 57 096 pensionärer. Härtill kommer speciella avdel- ningar för långvarigt sjuka vid 25 av ålderdomshemmen. Dessa avdel— ningar redovisas i socialstyrelsens långvårdsenkät, ej i kommunenkäten. Enligt SCB:s statistik för år 1974 (31/12-74) uppgick platsantalet på dessa avdelningar till 913 och antalet pensionärer till 883. Utöver de kommunala ålderdomshemmen redovisades i PU:s kartläggning 6] en-

skilda älderdomshem med 1 766 platser och ca 1 600 pensionärer. Det totala antalet platser på kommunala ålderdomshem uppgick således till 59 820 (med 57 979 pensionärer) och antalet platser på kommunala och enskilda ålderdomshem tillsammantagna till 61586 (med ca 59600 pensionärer).

9.1 1.2 Stora variationer i län och kommuner

Antalet platser i kommunala ålderdomshem (exkl. avdelningarna för långvarigt sjuka) motsvarade 7,5 % av antalet personer i riket i åldern 70 år och äldre samt 27,5 % av antalet i åldern 80 år och däröver. Räknat på antalet personer 85 år och äldre motsvarade platsantalet 74,5 %.

Tillskottet av ålderdomshemsplatser var ganska högt under åren 1947—1960 och ökade ytterligare under första delen av 60-talet. Under åren 1971—1974 och fram till april 1975 minskade antalet nytillkomna platser för varje år. Under denna period tillkom 5 611 kommunala ser- vicebostäder för uppskattningsvis 6 000 pensionärer.

Om antalet platser i kommunala ålderdomshem och servicebostäder ställs i relation till antalet pensionärer i riket i åldern 80 år och däröver kunde 31 % erbjudas plats. Platstillgången varierade dock kraftigt mel— lan länen. (Diagram 9.11)

De två nordligaste länen hade det högsta platsantalet i förhållande till antalet personer 80 år och äldre (Västerbotten 41. Norrbotten 39). men också Örebro, Västernorrlands och Skaraborgs län hade höga tal, om- kring 38.

De tre Storstadslänen samt Uppsala, Blekinge, Gotlands, Hallands och Östergötlands län hade de lägsta relationstalen, lägst Göteborgs och Bohus län (20 %). Variationerna inom länen var stora. Den kommun som hade högst relationstal låg på 85 % (Sundbyberg) och den med lägsta ta] 13 % (Göteborg). De största kommunerna. framför allt de

40—

ABCDEFGHIKLMNOPRSTUW

Diagram 9.11 Antal vårdplatser i ålder- domshem samt lägen- heter i serviceanlägg- ningar per 100 invå- nare 80 år och där- över (april 1975), läns- vis

30— . ' zoJ 1 0—1 | 0

X Y ZACBD

tre storstadskommunerna, hade i allmänhet betydligt lägre relationstal än genomsnittet. Däremot hade övriga kommuner inom storstadsregio- nerna som regel höga relationstal. Variationerna var mindre mellan länen om kommuner med mer än 40 000 invånare och storstadsregio- nernas kommuner inte räknas med.

I tre fjärdedelar av kommunerna motsvarade antalet ålderdomshems- platser och servicelägenheter minst 30 % av antalet invånare som var 80 år och äldre. I 21 kommuner (8 %) var procenttalet högst 25. Bland dessa kommuner fanns alla storlekar representerade bl. a. de tre största. men ingen med mellan 20 000 och 40 000 invånare.

Av de 27 kommuner vars platsantal motsvarade 45 % av åldersgrup- pen hade nästan samtliga mindre än 15 000 invånare eller låg inom stor- stadsregionerna.

9.1 1.3 Hög beläggning

Beläggningen uppgick till 97 % på de egentliga ålderdomshemsplatserna. 116 hem (10 %) redovisade fler inskrivna än platser. Det procentuellt största antalet sådana hem fanns i Jämtlands län (9 hem; 29 %). Gävle- borgs och Värmlands län hade 23 % resp. 20 % och fem län hade över 10 % av hemmen överinskrivna. Stockholms, Örebro och Söderman- lands län hade endast vardera ett hem med överinskrivning.

9.11.4 Hälften av alla ålderdomshem byggda under de senaste 15 åren

Över 4/5 av alla platser på ålderdomshem hade tillkommit efter år 1947 och över hälften under 1960- och 1970-talet. 5 % var byggda före 1921. Hem och platser fördelade efter år då de tagits i bruk framgår närmare av tabell 9.17.

Platser som tagits i bruk före år 1947 förekom mest i Älvsborgs och Blekinge län. minst i Norrbottens och Kronobergs län. Gotland hade inga platser tagna i bruk före år 1947. De äldsta hemmen låg som regel i glesbygd eller i de minsta tätorterna. Under 1960- och 1970-talet har en allt mindre andel hem byggts där.

Tabell 9.17 Ålderdomshem och platser efter år då de tagits i bruk

År Antal Platser hem

Antal % —1901 34 1 357 2,3 1902—1920 49 1 663 2,8 1921—1946 193 6 457 11,0 1947—1960 363 18 648 31,7 1961—1965 198 10 697 18,2 1966—1970 241 14 455 24,5 1971—1975” 76 5 630 9,6

Totalt 1 154 58 907 100

G T. 0. m. april.

9.11.5 Genomgripande förbättring av hälften av alla hem och platser

Antalet nytillkomna ålderdomshemsplatser har som tidigare nämnts minskat under 1970-talet. I stället har befintliga hem och platser varit föremål för genomgripande förbättringar. Under åren 1971—1975 (april) hade sammanlagt ca 10000 platser (16 %) genomgripande förbättrats. En fjärdedel av hemmen som tagits i bruk under 1960—talet hade för- bättrats. Hem med mer än 50 platser. som byggts då, hade i stor ut- sträckning varit föremål för förbättringsåtgärder. Av de hem som tagits i bruk före år 1960 hade en tredjedel inte förbättrats.

9.11.6 De nyaste hemmen störst

Över 60 % av hemmen hade högst 50 platser och 30 % mellan 51 och 100 platser. 87 hem (8 %) hade mer än 100 platser. Det genomsnittliga antalet platser per ålderdomshem uppgick till 51. De största kommu- nerna hade som regel stora hem, men det fanns även 6 små kommuner med endast ett hem vardera som hade mer än 100 platser. Fyra av dessa hem låg i tätorter med mindre än 3 000 invånare.

De äldsta hemmen var som framgår av följande tablå i allmänhet mindre än de hem som byggts under senare tid.

Hem tagna i bruk

——1946 1947—1965 1966—1970 1971—1975

Genomsnittlig storlek (Antal platser) 34 53 64 74

Hem tagna i bruk före år 1902 hade i genomsnitt 43 platser, hem tagna i bruk 1971 eller senare 74 platser. De 82 hem som byggdes år 1973 hade det högsta genomsnittliga platsantalet. Platsantalet var mindre i hem byggda år 1974 och 1975.

9.11.7 Över hälften byggda i två eller flera våningar, många saknar hiss

Över hälften av alla ålderdomshem hade två våningsplan, 30 % endast ett. Något över 200 hem var byggda i tre eller flera våningar. Hem med ett plan var vanligast i de minsta tätorterna, hem med två plan i gles- bygd. Nästan hälften av alla hem i tätorter med minst 5 000 invånare hade 3 eller flera våningar.

Så gott som samtliga hem med två eller flera våningar i tätorter med minst 3 000 invånare hade hiss. Även hem med endast en våning i sådana orter hade i större utsträckning hiss. Ca 40 % av alla hem med två våningar saknade hiss. De flesta av dessa hem var små och låg i gles- bygd eller i de mindre tätorterna. Som regel är det de äldsta hemmen som saknar hiss, men även relativt nybyggda gör det. Sålunda saknade

30 hem med två eller flera våningar som tagits i bruk under 1960- och 1970-talet hiss. De flesta ligger i glesbygd eller i de minsta tätorterna. Hissarna i ålderdomshemmen rymmer vanligen bår/sjuksäng. men endast 10 % hade självöppnande dörrar.

9.11.8 Miljön inte alltid handikappanpassad

Endast 32 hem hade självöppnande dörr i huvudentrén. Å andra sidan uppgavs beträffande 150 hem att en rullstolsbunden person kunde kom- ma in och ut utan hjälp. I 1/3 av hemmen behövde en rullstolsbunden omfattande hjälp för detta. Det är således många hem som inte är han- dikappanpassade i detta avseende.

Hälften av alla hem hade en helt handikappvänlig omgivning. dvs. den yttre närmiljön medgav god framkomlighet för personer som använde rullstol eller liknande hjälpmedel. Ett 80-tal hem hade en mindre god utemiljö. I närheten av nästan samtliga hem fanns tillgång till promenad- vägar, grönytor för t.ex. utomhusspel och sittgrupper. De flesta hem hade således en relativt bra yttre miljö.

9.1 1.9 Vart femte hem anslutet till annan anläggning

Vart femte ålderdomshem (242 hem) var förlagt i omedelbar närhet av eller i anslutning till annan anläggning. Vanligast förekommande var samförläggning med läkarstation/vårdcentral (119 hem), varav 13 direkt sammanbyggda. Samförläggning med sjukhem var något mindre vanlig (99 hem). En fjärdedel var helt sammanbyggda. Det förekom även att ålderdomshem låg i omedelbar närhet av eller i anslutning till både läkarstation och sjukhem. Samförläggning var vanligast i Storstadslänen, Östergötlands län och de nordligaste länen.

Samförläggning med servicebostäder är mindre vanlig. Ålderdomshem sammanbyggda med servicebostäder förekom i Lidingö, Sundbyberg, Jönköping, Uddevalla och Örebro.

9.11.10 Rumsstandard m. m.

Av totalt redovisade 54 500 rum var ca 90 % enkelrum. Om dubbletter- na räknas som två enkelrum stiger procenttalet till över 95. Det fanns 2 657 dubbelrum och 116 flerbäddsrum. Endast 1761 utnyttjades som dubbelrum och 62 som flerbäddsrum. Uppskattningsvis delade 4000 pensionärer rum.

Andelen dubbelrum och flerbäddsrum som användes som sådana i april 1975 var högst i Västernorrlands län (12 %). Den lägsta andelen redovisades för Kopparbergs län (2 % ). Riksgenomsnittet var 3,5 %.

Ca 4000 pensionärsrum var utrustade med wc, tvättställ och bad eller dusch. Närmare 36 000 hade wc och tvättställ, men saknade bad/dusch. Den närmare fördelningen av rummen efter utrustning framgår av tabell 9.18. En redovisning länsvis lämnas i tabell A 9.13. 3 200 rum (6 %)

Tabell 9.18 Rummen fördelade efter utrustning

Utrustning Kvalitets- Rum klass _— Antal %

Wc, tvättställ. bad/dusch l 4 044 7,4 Wc, tvättställ 2 35 664 59,5 Enbart tvättställ 3 12 459 28,8 Saknar wc etc. 4 2 345 4,3 Totalt 54 512 100

var utrustade med kokplatta, 1 250 med kylskåp (2 %), 1 460 med bal- kong (3 %), 670 (1 %) med sovalkov och 115 (0.2 %) med särskild matvrå.

Enligt de redovisade uppgifterna saknade 2 345 rum, spridda på samtliga län. alla bekvämligheter på rummet. Det var framför allt i Malmöhus. Östergötlands och Älvsborgs län, som det fanns rum med denna standard. Lägst antal sådana rum (16) redovisades för Norrbottens län.

1 Södermanlands. Hallands, Örebro. Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län var ca 80 % av pensionärsrummen utrustade med både tvättställ och wc. I Västerbottens. Kronobergs. Östergötlands, Väster- norrlands och Jämtlands län var det något över 60 % som hade denna standard. Rumsstandarden var låg i Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands, Kronobergs och Östergötlands län. Södermanlands, Hallands, Örebro. Kopparbergs och Norrbottens län hade däremot hög rumsstandard. Trettio % av kommunerna hade genomgående hög och 4 % låg rums- standard. Dessa kommuner, med hög resp. låg rumsstandard, var som regel relativt små. De större kommunerna hade i allmänhet varken en genomgående hög eller låg rumsstandard. Kommunerna med genom- gående hög resp. låg rumsstandard är ganska jämnt spridda över landet. En indelning av ålderdomshemmen har gjorts där de klassificerats som bra. medelgoda eller mindre goda. Rumsstandard samt förekomst och storlek av hiss har använts som kriterier. Som bra hem (kvalitets- klass A) har betecknats hem, som hade wc och tvättställ i mer än 90 % av rummen och hiss — till alla våningsplan inkl. källare — som rymde bär eller sjuksäng. Enplansbyggnader med denna rumsstandard har förts till klass A. Med mindre goda hem (kvalitetsklass B) avsågs i detta sammanhang hem, där mindre än 10 % av rummen var försedda med wc och tvättställ. Övriga hem betraktades som medelgoda (kvalitetsklass C). (Tabell A 9.14) Till kvalitetsklass A har hänförts 422 hem med 27 536 platser (47 % av samtliga platser). Genomsnittsstorleken är 65 platser per hem. Örebro län hade den största andelen (70 %) platser i hem i kvalitetsklass A. Kronobergs län den lägsta (28 %). Andelen platser i ålderdomshem i

kvalitetsklass A varierade starkt mellan kommunerna. I 36 kommuner (i allmänhet med ett enda hem) fanns samtliga platser i sådana hem. 18 kommuner hade mer än 75 % av platserna i sådana hem. 84 kom— muner mindre än 25 % av platserna.

Till kvalitetsklass B fördes 219 ålderdomshem med 6405 platser (11 %). Genomsnittsstorleken var 29 platser. Blekinge län hade den största andelen platser i "mindre goda" ålderdomshem (19 (72 ). Norr- bottens län saknade sådana helt.

Övriga 513 ålderdomshem med 24 966 platser (41%) fördes till kvalitetsklass C. Genomsnittsstorleken var 47 platser per hem.

9.1 1 . 11 Pensionärema

Närmare 70 % 80 år eller äldre

Åldersgruppen 80—84 år var störst på ålderdomshemmen. följd av grup- pen 85—89 år. (Tabell A 9.15) Inte fullt 2 % eller 1 133 personer var under 65 år varav 153 inte hade fyllt 60 år. I tre län var över 70 % 80 år och äldre. Endast 58 % var i denna ålder i Gotlands och Norrbottens län. (Diagram 9.12) I åldern 80 år och däröver var 64 % kvinnor. Den största kvinnodominansen fanns i åldern 80—89 år. Männen domine- rade i åldersgruppen under 70 år. (Tabell A 9.16) Andelen pensionärer 80 år och äldre i ålderdomshem varierade i kom- munerna. (Tabell A 9.17) 1 en kommun i Norrbottens län var endast 38 % av pensionärerna i ålderdomshem 80 år eller däröver. Den kom- mun i Västerbottens län som hade högst andel pensionärer i denna ålder låg på 66 %. I en kommun i Malmöhus län var nästan 90 % av pensio- närerna i denna ålder och 8 län hade kommuner med över 75 % i den åldern. Kommunerna i storstadsregionerna hade störst andel pensionärer som var 80 år eller äldre. Kommuner med minst 90 000 invånare hade närmare 70 % pensionärer i denna ålder. De minsta kommunerna (under 20 000 invånare) hade den minsta andelen. Vid en jämförelse mellan stora (70—w platser) och små hem (—20 Diagram 9.12 Andelen platser) visade det sig att 68 % av pensionärerna var 80 år och äldrei de i åldern 80 år OCh där' stora hemmen mot 57 % i de små. Av dem som bodde i ålderdomshem g;;;,;;,g;,';f;;';g;,5, i april 1975, hade 20 % flyttat in under år 1974, därav 63 % i åldern 1975), länsvis 80 år eller äldre, 85 % var 75 år eller äldre. (Tabell A 9.18, A 9.19) 75 %

ABCDEFGHIKLMNOPRSTUWXYZACBD

Nära 1/5 av de äldsta ( 80 år och däröver) [ ålderdomshem

Av samtliga personer i åldern 85 år och däröver i landet vistades nära 28 % i ålderdomshem. Av åldersgruppen 80 år och äldre var det 18 %. (Dir/grum ()./3; Tabell A 9.20 och 9.2] (l—c)

Andelen pensionärer i olika åldersgrupper. som bodde i ålderdoms- hem varierade starkt i olika delar av landet. Den högsta andelen pen- sionärer i samtliga åldersgrupper hade övre och mellersta Norrland. den lägsta Syd- och Västsverige. Den lägsta andelen av de yngre (65— 74 år) fanns i östra Mellansverige och storstadsregionerna. Däremot hade dessa delar av landet den högsta andelen. med undantag för Norr- landskommunerna, av pensionärerna i åldern 80 år och äldre. Norra Mellansverige samt Småland med Öland och Gotland intar en mellan- ställning beträffande samtliga åldersgrupper. Andelen pensionärer som bodde i ålderdomshem ökade med minskande kommunstorlek. Denna tendens är framför allt markant för pensionärer under 80 år. Andelen pensionärer i åldersgruppen 65—69 år var mellan 2 och 5 gånger större i de minsta kommunerna (—l() 000 inv.) än i de största (90000—m inv.).

Även andelen äldre pensionärer ökade med minskande kommunstorlek. Skillnaden minskade dock med stigande ålder vilket framgår av tabell 9.19.

Kommunerna i storstadsregionerna hade som regel en något mindre andel yngre pensionärer i ålderdomshem än övriga kommuner. Däremot var andelen pensionärer 80 år och äldre ungefär densamma. Något sam- band mellan kommunstorlek och andelen pensionärer fanns som synes inte. Beträffande de tre största kommunerna och kommunerna i stor- stadsregionerna bör det påpekas att dessa kommuner i stor utsträckning hade servicebostäder liksom en stor del av de övriga stora kommunerna. Det var däremot ovanligt i de små kommunerna.

25 %

20 — Riket 15 10 5 Diagram 9.13 Boende i ålderdomshem [ åldern 80 år Och där- över i procent av samt- 0 liga i åldersgruppen. ABCDEFGHlKLMNOPRSTUWXYZACBD Liinsvix

Tabell 9.19 Boende i ålderdomshem i procent av samtliga i resp. åldersgrupp _ efter kommunstorlek

___

Kom. storl. Riket exkl. storstads- Storstadsregionerna (antal in- regioner vånare 1 OOO-tal) 65—74 75—79 SO—m 65—74 75—79 80—m & 200—a) — —— 0,27 1,1 5,0 90—199 0,7 4,1 15,8 — — 60— 89 1,0 4,5 16,9 0.5 3.3 17,6 40— 59 1,0 4,7 16,3 0,8 5,1 18,4 30— 39 1,1 4,8 18,7 0,9 2.7 13,9 20— 29 1,1 5,3 18,4 0,9 4.7 17.5 15— 19 1,2 4,9 16,8 0,8 5,5 22,7 10— 14 1,3 5,5 18,9 1,1 5,8 17.4 0— 9 1,4 5,6 18,2 0,8 4,0 14.?

Att det fanns en så hög andel av samtliga pensionärer i de minsta kommunernas ålderdomshem beror förmodligen i icke ringa del på att dessa kommuner i stor utsträckning ligger i Norrland.

Drygt 40 % handikappade

Uppskattningsvis var 42 % av pensionärerna på ålderdomshemmen ielativt gravt handikappade. Ca 8 % av dem hade mer än ett handi— kapp. Efter arten av handikapp fördelade sig pensionärerna enligt tabell 9.20.

Av de helt sängbundna hade 16.5 % individuellt förskrivna special- sängar och 10 % personlyft. Av de gravt rörelsehindrade (personer som dagligen använder rullstol eller liknande hjälpmedel) använde något mer än hälften individuellt förskrivna rullstolar och 3 % personlyft.

Stora variationer mellan län, kommuner och olika ålderdomshem

Andelen handikappade varierade mellan länen. ] Gotlands län var endast 15 % handikappade, i Blekinge och Västerbottens län ca 25 %. I Jämt-

Tabell 9.20 Pensionärer i ålderdomshem fördelade efter handikapp. Procent

Handikapp % av samtliga pensionärer ___—_

Gravt rörelsehindrade 11,3 Helt sängbundna 1,1 Oförmåga att hålla urin etc. 14,4 Synskadade 3,0 Helt döva 1,2 Psykiskt störda 10,3 Störande 0,9 Samtliga 42,2

8 4 »

Därav f lerhandikappade

Tabell 9.21 Kommunerna fördelade efter andelen handikappade i ålderdomshem

Andel handikappade Kommuner i ålderdomshem %

Antal %

0 —l4,9 l 1 4,0 15,0—19,9 8 2,9 20,0—24,9 16 5,8 25,0—29,9 25 9,0 30,0—34,9 39 14,0 35,0—39,9 41 14,8 40,0—44,9 35 12,6 45,04499 24 8,6 50,0— 78 28,1 Uppgift saknas 1 0,3

Totalt 278 100

lands. Älvsborgs. Värmlands, Skaraborgs och Uppsala län var över hälften handikappade. (Tabell A 9.22) Även mellan kommunerna varierade andelen handikappade kraftigt. från 7 till 98,6 %. Kommuner med högst andel handikappade låg i regel i omedelbar närhet av de tre största kommunerna. Efter andelen handi- kappade i ålderdomshem fördelade sig kommunerna enligt tabell 9.21. Ålderdomshemmen i storstadsregionerna hade större andel handikap- pade än övriga. De största kommunerna (90 OOO—w) hade större andel än de mindre. Över hälften av pensionärerna på de stora ålderdomshem- men (70 platser och däröver) var handikappade mot ca 35 % på de små hemmen. En jämförelse har gjorts mellan andelen handikappade i bra (kvalitets- klass A) resp. mindre goda (kvalitetsklass B) ålderdomshem. Något sam- band mellan andelen handikappade i hem med hög resp. låg standard kunde inte konstateras vid jämförelse mellan samtliga hem i riket. Diagram 9.14 Andelen Ser man däremot på de enskilda länen varierade andelen handikappade handikapåade idbra i de bra ålderdomshemmen mellan lägst 19 % (Gotlands län) och högst ÄÄZ'MÄZSZZÅOGGO 74 % (Hallands län). I hem i kvalitetsklass B hade Gotlands län den april 1975), länsvis

D Bra ålderdomshem 80/o 70 B Mindregoda ålderdomshem 60 | S.: .- 50 | . I | ' ' |'==i :: 40 _ : .|::|: :. 'i—Ii: 'i'-:.:ii ..: 30====== =:==:::::=:::: l'l.|.i i.....l..|l||.| 20 "'ll|' "l'lul..ll|l.l Ill . I l'.ll.|..ll||.l "'=l:' ':lllul..-:ll.l 10 =E==::=:i:::=:::::;:5:5 O!.l!!!=!u|!|=!!!!l|=-!u ABCDEFGHIKLMNOPRSTUWXYZACBD

lägsta andelen handikappade (13 %), Älvsborgs län den högsta (63 %). I tio län fanns en större andel handikappade i hem i klass B än i klass A. I Västernorrlands län var exempelvis andelen handikappade 24 % högre i den förstnämnda klassen. I bl. a. Uppsala län var förhållandet det om- vända. Där var andelen handikappade i bra ålderdomshem 21 % högre än i de sämre. Andelen hem med mer än 90 % handikappade var större bland de sämre (6 %) än de bra hemmen (2 %). (Diagram 9.14)

Var femte behövde tillsyn dag och natt

Något över 11 000 av pensionärerna behövde tillsyn dag och natt, varav 4 300 på grund av sitt psykiska och 6 800 på grund av sitt fysiska till— stånd.

I två län, Uppsala och Hallands, var det närmare 30 % av pensionä- rerna som bedömdes vara i ständigt behov av tillsyn och i tre län, Söder- manlands, Skaraborgs och Värmlands län ca 25 %. I Värmlands län dominerade behovet av tillsyn på grund av psykiskt tillstånd. I Gotlands och Blekinge län var andelen i behov av tillsyn dag och natt mindre än 10 %.

En tredjedel i behov av relativt omfattande personlig hjälp; hälften utan större omvärdnadsbehov

Utöver mera normal omvårdnad behöver många pensionärer personlig hjälp av olika slag. Ca 27000 pensionärer (46 %) beräknades om— fattas av sådana speciella vårdinsatser och då var inte de personer som enbart erhöll hjälp med medicinering och/eller injektioner medräknade. (Tabell 9.22)

Minst 50 % var i behov av särskilda vårdinsatser i Östergötlands. Gävleborgs, Kronobergs och Jämtlands län. I Gotlands, Västerbottens. Norrbottens och Blekinge län var det mindre än 40 %. Andelen varie-

Tabell 9.22 Pensionärema i ålderdomshem fördelade efter hjälpbehov

Antal %

Mat till rummet 8 914 15,9 Uppstigning, läggning 13 872 24,6 Av- och påklädning, tvättning 15 369 27,2 Av— och påklädning, tvättning, matning 4 382 7,7 Byte av blöjor m.m. 8 658 15,3 Förflyttning 9 572 16,9 Medicinering 37 892 67,8 Injektioner 4 149 7,5 Omläggning, kateterbyte m.m. 7 376 13,0 Mera kvalificerade Sjukvårdsinsatser 313 0,6 Totalantalet som omfattas av hjälpinsatsera 26 770 46,0

" Exkl. medicinering och/eller injektioner.

rade i kommunerna mellan 5 och 96 %. Storstadsregionernas kommuner hade den högsta andelen pensionärer med behov av särskilda vårdinsat- ser. Kommuner med minst 90000 invånare hade därnäst högst andel. (Tabell A 9.23) Med utgångspunkt i ovannämnda uppgifter skulle pensionärerna sche- matiskt kunna fördelas efter omvårdnadsbehov på följande sätt.

Procent av samtliga pensionärer

Utan större behov av omvårdnad 50 Med visst behov av omvårdnad 15 Med relativt omfattande omvårdnadsbehov 20 Med mycket omfattande omvårdnadsbehov 15

100

Med hänsyn till antalet pensionärer som uppgivits vara i behov av ständig tillsyn, matning och vissa Sjukvårdsinsatser har andelen tunga vårdfall uppskattats till ca 15 %.

Uppskattningsvis 8 000 långtidssjuka

Kommunerna erhöll ekonomisk ersättning från landstingen för ca 4 600 pensionärer som bedömts vara långtidssjuka. För närmare 900 pensio- närer hade bidrag sökts men ännu inte beviljats och för ca 1 300 pensio- närer skulle bidrag sökas. De hem som uppgivit att landstingsbidrag ej utgår (Gotlands. Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs. Västernorrlands och Norrbottens län) redovisade ca 500 pensionärer för vilka man sökt plats inom långtidsvården. Vidare bedömdes ca 750 pensionärer vara i behov av långtidsvård, men för dessa hade ansökan om plats ännu inte ingivits. (Tabell A 9.24)

Med ledning av uppgifterna kan antalet långtidssjuka på ålderdoms- hemmen uppskattas till omkring 8000 (ca 14 %). Det fanns dessutom ca 1 250 pensionärer som bedömdes vara lika vårdkrävande som de lång- tidssjuka (samma vårdtyngd). Ca 15 % av pensionärerna bedömdes således som mycket vårdkrävande.

Om samtliga som bedömdes vara långtidssjuka eller lika vårdkrävan- de medräknas blir procenttalet för Jämtlands län 37, för Stockholms 23. för Värmlands 23 och för Västmanlands län 20. I Kalmar och Blekinge län rörde det sig om 7—8 %.

Procenttalet för antalet pensionärer för vilka landstingsbidrag utgick varierade kraftigt mellan länen. Jämtlands län hade 29 %, Västman- lands, Värmlands och Stockholms län omkring 17 %, medan Gävle- borgs och Västerbottens län endast låg på några procent. Av de län där landstingsbidrag inte utgick, redovisade Örebro 16 % långtidssjuka, Ska— raborgs och Västernorrlands län ca 10 %. Om även de lika vårdkrävande pensionärerna medräknas blir procenttalet ca 20 % för vardera Örebro och Skaraborgs län.

En tredjedel av hemmen ansökte inte alltid om plats inom långtidssjukvården

Ansökan om plats inom långtidssjukvården (säväl den psykiatriska som den somatiska) ingavs inte alltid. även om det var fråga om klara ”lång— vårdsfall”. Det uppgav 343 hem (30 %). Något över 60 % av hemmen i Skaraborgs län ingav inte alltid ansökan till långtidssjukvården. Det var även vanligt i Gävleborgs. Jämtlands. Västmanlands och Värmlands län. (Tabell A 9.25)

Som främsta orsak till att ansökan inte gjordes. uppgav 268 av hem- men, att pensionärerna skulle uppleva en överflyttning till långtidssjuk- vården negativt. Ett annat skäl var att det skulle uppstå ett starkt mot- stånd från de anhöriga. ett tredje att det bedömdes ganska utsiktslöst att erhålla plats inom långtidssjukvården. Ca 160 av alla hem uppgav de två sistnämnda skälen. De flesta av de län som hade ett stort antal vård- tunga pensionärer på ålderdomshemmen hade också ett stort antal hem som inte alltid sökte plats inom långtidssjukvården för dessa pensionärer. Den främsta orsaken uppgavs vara platsbrist. De län, som hade ett litet antal vårdtunga patienter, hade också som regel ett mindre antal hem som inte alltid sökte plats inom långtidssjukvården. Dessa hem uppgav som främsta orsak att en omflyttning skulle upplevas som mycket svår för pensionärerna.

Det kan i detta sammanhang nämnas, att 136 hem (12 %) hade till- sammans 196 avdelningar med 2 462 platser för särskilt vårdkrävande. Västmanlands län hade 284 platser (13 %), Göteborgs och Bohus län 357 (12 %), Värmlands län 274 (10 %). Därutöver hade 8 län över 100 plat- ser. Kalmar och Gotlands län saknade helt sådana platser och Jönköpings, Kronobergs och Jämtlands län hade endast ett litet antal.

I mer än var! tionde hem _fic'k pensionärerna lägga sig tidigare än de önskade

På 154 hem (13 %), i alla län utom Gotlands, förekom det att pensio- närer fick lägga sig tidigare än de önskade. På 57 hem hände detta varje dag, medan det på 87 hem endast inträffade ibland. Kristianstads och Skaraborgs län hade största antalet hem där pensionärerna varje dag fick lägga sig tidigare än de önskade.

Mer än var tionde hade dålig kontakt med anhöriga och vänner

Över 11 % av pensionärerna hade dålig kontakt med anhöriga och vän- ner utanför ålderdomshemmet. Drygt 5 200 bedömdes inte ha regelbun- den kontakt och ca 1 300 ingen kontakt alls. Över 4 % av pensionärerna i Stockholms och Jämtlands län saknade helt kontakt med vänner och anhöriga utanför hemmet. Pensionärer utan kontakt fanns i alla län. (Tabell A 9.26)

I flera av hemmen (13 %) hade mer än 20 % av pensionärerna inte regelbunden kontakt. [ några hem var det över 50 % som antingen helt

saknade eller inte hade regelbunden kontakt med någon utanför hem- met. Små hem belägna i glesbygd eller i de minsta tätorterna hade i större utsträckning pensionärer som helt saknade kontakt.

Över 40 % av ålderdomshemmens pensionärer hade egen telefon. I Stockholms län var det hälften, i Värmlands ca 30 % och i Jämtlands 24 %.

I alla hem utom 18 fick pensionärerna ta emot besök när som helst under dag- och kvällstid.

Få pensionärer ville flytta; var tionde flyttade år 1974

Ca 1 300 pensionärer (2 %) hade uttryckt önskemål om att flytta från hemmet. Nästan 800 av dem ville flytta tillbaka till den gamla bostaden och ca 400 till annan bostad i den öppna marknaden. Av de sistnämnda ville hälften flytta till servicebostad. Endast något över 100 personer ville flytta till sjukhem. (Tabell A 9.27)

Nästan lika många personer som önskade flytta tillbaka till den tidigare bostaden hade under år 1974 flyttat till en bostad i öppna marknaden. 150 personer hade flyttat till pensionärshem och ca 80 till servicebostä- der. Hem med högst 20 platser hade en något större andel pensionärer som ville flytta och därnäst kom hem med 71—100 platser. Minst andel hade hem med 21—50 platser.

Glesbygdshemmen och hemmen i tätorter med över 5 000 invånare hade störst andel pensionärer som ville flytta. Lägst andel hade hem belägna i tätorter med mellan 3 000 och 5 000 invånare.

Totalt hade 5800 personer (10%) flyttat från ålderdomshemmen under år 1974. I 15 län hade över 10 % flyttat. Den helt dominerande delen, 4 800 personer (83 %), flyttade till sjukhem/långvårdsklinik. Det innebär att över 8 % av pensionärerna i ålderdomshemmen flyttades över till långtidssjukvården under år 1974.

Den största procentuella andelen (11 %) som flyttat till sjukhem fanns i Uppsala län. Stockholms, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Väs— terbottens samt Norrbottens län hade något över 10 % vardera, me- dan den lägsta flyttningsprocenten, omkring 6 %, återfanns i Älvs- borgs, Skaraborgs och Västernorrlands län. De län som hade många över- flyttningar till sjukhem hade som regel också flest långvårdsplatser.

Värmlands, Skaraborgs, Älvsborgs och Västernorrlands län hade ett relativt stort antal vårdtunga pensionärer och samtidigt en låg överflytt- ning från ålderdomshem till sjukhem under år 1974. Västerbottens och Norrbottens län hade ett litet antal vårdtunga pensionärer men relativt många överflyttningar till sjukhem. Stockholms och Östergötlands län hade ett stort antal vårdtunga pensionärer men också många överflytt- ningar.

Från ca 60 % av alla hem hade högst 10 % av pensionärerna flyttat till sjukhem/långvårdsklinik. Från 98 hem (11 %) hade mer än 20 % flyttats till långtidssjukvården. Det fanns en något högre andel stora hem i denna grupp. Hem med högst 20 platser hade den största andelen pen- sionärer som flyttat till sjukhem. Hemmen i glesbygd och hemmen i de

största tätorterna hade den största andelen hem. varifrån 20 % eller fler av pensionärerna flyttat till sjukhem, hem belägna i tätorter med mellan 3 000 och 4999 invånare lägst andel.

Få rum helt möblerade med egna möbler

Endast 260 pensionärer hade sina rum möblerade helt med egna möbler. Däremot hade över hälften delvis egna möbler. varav ca 30 % helt egna möbler utom sängen. Ca 23 000 (43 %) pensionärer hade enbart hem- mets möbler. I Stockholms och Örebro län var det vanligast att pensio- närerna hade möblerat sina rum helt med egna möbler eller med egna möbler utom sängen. I dessa två län samt i Västmanlands län hade mindre än 30 % av pensionärerna sina rum helt möblerade med hemmets möbler. I Jämtlands län förekom det i dubbelt så stor utsträckning.

Endast ca 13 % av pensionärerna fick posten till rummet genom brev- bäraren. Vanligast förekommande var det i Malmöhus och Västman— lands län, minst vanligt i Norrbottens län.

Inte fullt 60 % av pensionärerna uppgavs få vara med och uttala önske- mål då deras rum skulle målas och tapetseras. Vanligast var det i Got- lands län (91 %) och minst vanligt i Jämtlands län (38 %).

9.11.12 Verksamheten vid hemmen Regelbundna ronder nattetid på 3/4 av hemmen

I närmare 850 hem (73 %) besökte nattpersonalen genom regelbundna ronder under natten i stort sett samtliga pensionärer på deras rum. Det var betydligt mindre vanligt att endast de pensionärer fick besök som uttryckte önskemål om att få tillsyn eller var i uppenbart behov av sådan. En femtedel av pensionärerna bedömdes vara i behov av kontinuerlig tillsyn dag och natt. Endast i något över 40 % av hemmen i Stockholms län besökte nattpersonalen samtliga pensionärer, medan däremot över 90 % av hemmen i Jämtlands län tillämpade detta system.

Varje natt tjänstgjorde ca 1 400 vårdbiträden. 70 undersköterskor och 80 föreståndare/sjuksköterskor. 900 föreståndare låg i beredskap (bak- jour) och 160 vårdbiträden fanns också i beredskapstjänst. Den vanli- gaste formen för tillsyn under natten var någon form av centraljour. Ålderdomshem som betjänades av centraljour hade i allmänhet ett eller flera vårdbiträden i aktiv tjänst på hemmet. När så behövdes kunde denna personal kontakta en centraljour som betjänade flera hem. En föreståndare/sjuksköterska i aktiv tjänst svarade för telefonjour och någon eller några andra med samma utbildning anlitades vid behov av direkta hjälpinsatser.

En annan vanlig form var att ett eller flera vårdbiträden tjänstgjorde i hemmet och hemmets föreståndare eller biträdande föreståndare låg i beredskap (bakjour) i sin bostad. Endast ca 15 % av hemmen. i allmän- het de största, hade både vårdbiträden och föreståndare/sjuksköterska i tjänst på hemmet under natten. Ca 10 % av hemmen. i huvudsak små

hem med högst 30 platser, hade endast beredskapsnattvakt i hemmet. 1 7 hem med över 50 platser fanns endast beredskapsnattvakt.

A vtal om läkartillsyn varje vecka för mer än vart tredje hem

Över en tredjedel av hemmen hade avtal med läkare om besök regel- bundet en gång per vecka, en fjärdedel en gång varannan vecka. Efter förekomsten av avtal med läkare om regelbunden tillsyn fördelade sig hemmen enligt tabell 9.23.

Tabell 9.23 Ålderdomshemmen fördelade efter läkartillsyn

___—______———-—————

Läkartillsyn Ålderdomshem Antal %

____________———— En gång/vecka 442 38,3 En gång/varannan vecka 310 26,9 En gång/månad 324 28,1 Efter överenskommelse 44 3,8 Ingen regelbunden tillsyn 30 2,6 Endast vid kallelse 3 0,3 Ei Uppgift 1

Totalt 1 154 100

___—___—

Så gott som alla hem med minst 100 platser och 70 % av hemmen med minst 50 platser fick läkarbesök varje vecka. Endast tio hem med högst 20 platser f-ick läkarbesök så ofta. Gävleborgs län hade den största an- delen hem med läkarbesök en gång per vecka (68 %). Det förekom också i stor utsträckning i Stockholms, Malmöhus och Västmanlands län (63, 50 resp. 62 %). (Tabell A 9.28)

Sjuttio procent av hemmen i tätorter med minst 5000 invånare och 10 % av hemmen i glesbygd fick besök av läkare varje vecka. Hälften av glesbygdshemmen fick läkarbesök en gång i månaden. Om läkarbesök endast sker efter särskild överenskommelse. endast vid kallelse eller att regelbunden läkartillsyn saknas på grund av läkarbrist synes inte ha något samband med hemmets geografiska läge.

I 27 hem hade pensionärerna ingen regelbunden läkartillsyn på grund av läkarbrist. Jämtlands och Skaraborgs län hade flest hem som ej hade regelbunden läkartillsyn av detta skäl (5 resp. 4).

På en fråga om regelbunden hälsokontroll. som besvarats av 1 103 hem, svarade 894 hem att sådan hälsokontroll förekom.

Läkartillsynen utövades i störst utsträckning av landstingsanställd lä- kare, men privatpraktiserande (enskild) läkare var nästan lika vanligt. Ett mindre antal kommuner redovisade kommunalanställda läkare.

Medverkan av distriktssköterska i ett fåtal hem

Arbete med omläggning, kateterbyte och mer kvalificerade Sjukvårdsin- satser utfördes till den helt övervägande delen av hemmens egen personal.

Endast i 26 hem utfördes vid undersökningstillfället dessa uppgifter av distriktssköterska. I tio län förekom det inte alls. I övriga län varierade antalet hem där distriktssköterskan skötte dessa uppgifter mellan 1 och 4.

Mindre än 1/5 (205) av hemmen fick rutinmässigt besök av distrikts- arbetsterapeut. distriktssköterska eller annan personal för bl. a. utprov- ning av tekniska hjälpmedel för pensionärerna. Sådana besök förekom mest i Kalmar och Älvsborgs län (i 45 resp. 41 % av hemmen). minst i Blekinge och Kristianstads län.

Fotvård och hobbyverksamhet vanligt

Kommunerna bedrev en omfattande verksamhet för ålderdomshemmens pensionärer. Fotvård och hobbyverksamhet bedrevs i nästan samtliga hem. Underhållning förekom också i stor utsträckning. Gudstjänster var vanliga.

Biblioteksverksamhet, pensionärsgymnastik och hårvård förekom i 3/4 av hemmen. Hobbyverksamheten utnyttjades av en relativt liten andel av de pensionärer som bodde i ålderdomshemmen. Studiecirkelverksam- het bedrevs i nästan hälften av hemmen, medan endast 1/3 hade sjuk- gymnastik. Slagen av verksamhet och omfattningen framgår av diagram 9.15. Av diagrammet framgår också i vilken omfattning verksamheten var öppen även för andra pensionärer. Över hälften av ålderdomshemmen

Diagram 915 Olika bedrev sådan verksamhet. Tre fjärdedelar av ålderdomshemmen bedrev verksamheter vid kom- munala ålderdomshem. minst fem av de uppräknade verksamheterna. Tjugofyra hem bedrev Procent ingen verksamhet. 100 % DEnbartförboendeihemmet 90 Aven för andra 80 70 60 50 & 40 = 30 & Q & w _ & N _ msäse _ s & wääsäwsäews &. 0 &&käåk&ååsaså Fot— Hob-Guds—Mu» Bib- Här— Pen— Stu— Stu- Res— Sjuk- Bad- Annan vård by- tjänst sik lio— vård sio- die- die- tau— gym—_ser. verk- verk- etc och teks- närs- och cirkel- rang nastikvice samhet Säm— tea- verk— gym- nöjes-verk- het ter- sam- nas- besök sam- verk- het tik het sam- het

Störst andel hem som bedrev en omfattande verksamhet fanns i Stock- holms, Södermanlands och Östergötlands län, minst andel i Norrbottens. Kalmar, Gotlands, Kronobergs, Gävleborgs och Skaraborgs län. Kalmar och Uppsala län hade en förhållandevis hög andel hem med en mindre omfattande verksamhet. Högst andel hem som saknade verksamhet fanns i Gotlands, Jämtlands och Västernorrlands län. Örebro. Södermanlands och Gävleborgs län hade en hög andel hem som bedrev en omfattande verksamhet som även riktade sig till pensionärer utanför hemmen. Väster- norrlands, Kalmar och Skaraborgs län hade en liten andel sådana hem.

Andelen hem som inte bedrev öppen verksamhet varierade mellan länen. Stockholms, Kopparbergs, Jämtlands, Örebro och Västmanlands län hade lägst andel sådana hem. Blekinge. Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län däremot en hög andel.

De flesta ålderdomshem som serverade mat till pensionärer som ej bodde i hemmet gjorde det som regel under samtliga veckodagar. Drygt 1/3 av dessa hem hade verksamheten öppen under hela dagen.

De flesta dagcentraler var öppna alla dagar. andra endast måndag— fredag. Som regel var de inte öppna under hela dagen.

Föreningar och studieförbund verksamma i ca hälften av hemmen

I 482 (42 %) ålderdomshem bedrev pensionärsföreningar. andra för- eningar och studieförbund verksamhet även för andra än sina medlem- mar. Den vanligaste formen för verksamhet var underhållning. Därnäst kom studieverksamhet och annan gruppverksamhet. Pensionärsförening— arna bedrev i störst utsträckning underhållning och i något mindre om— fattning studieverksamhet. Andra föreningar bedrev framför allt under- hållning.

Pensionärsföreningarnas verksamhet riktade sig i ungefär samma ut- sträckning till pensionärer som bodde i hemmet som utanför. Studieför- bunden och andra föreningar bedrev i betydligt större utsträckning verk- samhet enbart avsedd för dem som bodde i hemmet.

9.11.13 Personal

Uppgifter om annan personal än den som tjänstgjorde under natten har inte ingått i kommunenkäten. Personaluppgifter inhämtas av SCB i den löpande ålderdomshemsstatistiken. Svenska kommunförbundet har per- sonalstatistik som innehåller uppgifter om antal årsarbetare. Uppgifter om personalen, dess utbildning m.m., vid ålderdomshemmen redovisas närmare i kap. 14.

9.1 1.14 Förtroenderåd vid tre fjärdedelar av hemmen

Cirka 75 % av alla ålderdomshem hade förtroenderåd/samrådsgrupper. 1 sex län hade mellan 90 och 100 % av hemmen företroenderåd. I ett län (Kristianstads) hade endast hälften av hemmen förtroenderåd. Kommu- nala förtroendemän. hemmens föreståndare och annan personal på hem-

men deltog i ungefär samma utsträckning i förtroenderåden. Nästan 90 % hade sådana representanter. I 60 % ingick tjänstemän från socialförvalt- ningen. Det var mindre vanligt med representanter för pensionärsför- eningar (16 %). (Tabell A 9.29)

9.11.15 Differentierade avgifter vid de flesta hem

Differentierade vårdavgifter tillämpades av 88 % av alla kommuner. 33 kommuner tog ut enhetliga avgifter, två av dem avgifter som ej mot- svarade folkpensionen minus garantibeloppet. Avgifterna i dessa två kommuner låg något under de övriga 31 kommunernas vårdavgifter. (Tabell A 9.30)

Hälften av alla pensionärer betalade en vårdavgift som motsvarade folkpensionen minus garantibeloppet. Tre fjärdedelar betalade en vård- avgift som ej översteg 700 kr. per månad, 95 % en vårdavgift som var mindre än 1 000 kr. per månad. Endast 270 pensionärer betalade mer än 1 500 kr/mån. Fördelningen mellan de olika avgiftsgrupperna fram— går av diagram 9.16. Den högsta procenten pensionärer som betalade lägsta vårdavgiften (594 kr. per månad för ensamstående) fanns i Jämt- lands och Södermanlands län (71 resp. 61 %). I Gotlands och Väster- bottens län betalade omkring 90 % högst 700 kr. per månad. I Stock-

60— % 50'1 40—1 30—3 20—1 10— o ,,, . . ca , | 0 0 g | kr/man. > ca 0 7 10 IO io _O __8 Fu.) _ 2 O. O O O O o'— O o o 055 rx 500 607 50 O.— Pv— N'" LD Diagram 9.16 Boende 53 | 'x 00 (”F -— .— '— '— iålde'd0'775he'jl fä'j ”Folkpension inkl. pensionstillskott minus garantibelopp (594 kr/mån. for delade eff" vafduvmf- ensamstående 1975-04—30) tens storlek (april .. 1975) h595—700 kr/man.

100—%

II.-I-m' llllll-lll"ml IIIIIIIII |||||| | ||| |||'|| |||"'= 804 == & E & ås = =

== & -SE & S= & = 701 Nä N '— N ä —— N &

_— —N N N —N

== —— * =— 601 QH— &

== —

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIA

VIIIIIIIIIIHIIIIIIIIIIIIIIIIIl_- IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII

O 'IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII Willllllllllllllllllllllllllll ; 'IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIÅ

o 'IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII 'IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII.

IJ VII/IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII

w VIII/[IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIA IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII A * 'IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII VIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIA IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIll

—t 'IIIIIIIIIIIII

_ _ —

I 'IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII — III/lIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIll

* 'IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII

n VIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII U 'IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII m VIII/IIIIIIIIIIIIIIIIIIII

> m —n )( N > 0 m L 2 12

Vardavgiit överstigande 1 000 kr/man.

701—1 000 kr/ma'n. — 700 kr/mån.

&

holms län betalade 8 % av pensionärerna över 1 000 kr. per månad. I Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus län var det också ca 8 %, medan det i Västerbottens och Jämtlands län var mindre än 3 %. Dia- gram 9.17 utvisar avgiftsgruppernas fördelning i samtliga län. (Tabell A 9.31)

Ökningen av intäkterna på grund av differentierade vårdavgifter kan beräknas uppgå till ca 12 % vilket för år 1975 motsvarade ca 54 milj. kr. Omkring 22 % av de totala vårdkostnaderna täcktes år 1974 av vård- avgifterna. Avgifternas andel av vårdkostnaden har minskat vilket inne- bär en ökad skattefinansiering.

9.11.16 Hälften av pensionärerna uppbar inte sin pension själva

Inte fullt hälften av pensionärerna på ålderdomshemmen uppbar sin pension själva. För något över 30 % gick pensionen direkt till kommu- nen och för 25 % till bank. Av de pensionärer, som själva uppbar sin pension, betalade 2/3 vårdavgiften på post eller bank och resten genom uppbörd på hemmet. I Stockholms, Uppsala och Kronobergs län uppbar 70—75 % av pensionärerna själva folkpensionen, i Västerbottens och Kristianstads län mindre än 20 %. I Blekinge, Kalmar, Kopparbergs och Gävleborgs län uppbar kommunerna pensionerna för över hälften av alla pensionärer. I Värmlands, Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län var detta förhållande ganska ovanligt. I Västerbottens, Hallands och Jämtlands län gick pensionerna för över hälften av pensionärerna till bank. I Södermanlands. Gävleborgs och Blekinge län var det ganska ovanligt. Av de pensionärer som själva uppbar sin pension betalade över

Diagram 9.17 Boende [ ålderdomshem för- delade e/ter vård- avgiftens storlek (april 1975), länsvis

Tabell 9.24 De enskilda ålderdomshemmen fördelade efter ägarkategori

Ägare Antal Genom- — snittligt Hem Platser antal platser Förening eller stiftelse 24 896 37 Religiöst samfund 19 629 33 Privatperson eller aktiebolag 18 241 13 Totalt 61 1 766 29

80 % sin vårdavgift genom post och bank i Gävleborgs, Kalmar. Malmö- hus och Hallands län. Detta förfaringssätt var ganska ovanligt i Örebro län där över 70 % betalade genom uppbörd på hemmet.

9.1 1 . 17 Enskilda ålderdomshem

Utöver de kommunala ålderdomshemmen fanns som tidigare nämnts 61 enskilda hem med 1 766 platser.

Av materialet kan vissa slutsatser dras om i vilken ägarform de en- skilda ålderdomshemmen drivs. Enligt dessa uppgifter kan följande in- delning göras. Vissa ålderdomshem som ägs av religiösa samfund och drivs som stiftelse har här förts till gruppen religiöst samfund. (Tabell 9.24)

De ålderdomshem som drivs av föreningar eller i stiftelseform var de i genomsnitt största hemmen (37 platser). De privata eller i aktiebolags- form drivna hemmen var små, av 18 hem hade 12 ett platsantal på 10 eller färre. Det minsta hemmet hade endast tre platser.

Flera av de enskilda ålderdomshemmen var avsedda för vissa grup— per av gäster. Som exempel kan nämnas Borgerskapets gubbhus resp. änkehus. Föreningen Judiska pensionärshemmet, Tyska hemmet, Hem— met för döva och Samehemmet Fjällgård.

Många äldre enskilda ålderdomshem

Av de enskilda ålderdomshemmen var 22 (40%) uppförda före år 1947. Motsvarande siffra för de kommunala ålderdomshemmen var 16 %. Ca hälften av dessa äldre enskilda ålderdomshem med närmare 600 platser har under tiden därefter varit föremål för genomgripande förbättringar.

Två tredjedelar av platserna i Stockholms län

Nära hälften av de enskilda ålderdomshemmen med 67 % av platserna fanns i Stockholms län. Övriga hem låg främst i sydliga län med hu- vudsaklig koncentration till Skåneregionen och Västsverige. Enskilda ålderdomshem förekom inte i nio län.

Genomsnittsstorleken för hemmen i Stockholms län var betydligt

Tabell 9.25 Enskilda och kommunala ålderdomshem fördelade efter storlek (april 1975). Procent ______________-_—————_

Antal platser Ålderdomshem Enskilda Kommunala _______________————— —— 10 29,5 2,8 11—20 23,0 12,6 21—30 23,0 11,2 31—40 6,6 18,1 41 —50 3,3 16,2 51—80 8,2 24,0 81— 6,5 15,2 Totalt 100 100

______________._—__———

större (42 platser) än för hem i övriga delar av landet (17 platser). Genomsnittsstorleken för samtliga enskilda hem var 29 platser. De enskilda ålderdomshemmen är alltså betydligt mindre än de kommu- nala som har en genomsnittsstorlek på 51 platser. Av de enskilda ål- derdomshemmen hade 30 % 10 platser eller färre, medan endast 3 % av de kommunala ålderdomshemmen var av denna storlek. (Tabell 9.25)

Hög rumsstandard

Samtliga enskilda ålderdomshem utom 4 hade mer än ett våningsplan. Hiss saknades vid 30 av de 57 hemmen som hade mer än en våning. Vid hälften av hemmen behövde rullstolsbundna personer omfattande hjälp för att kunna komma ut och in i byggnaden. De enskilda hemmen är således vid en jämförelse med de kommunala ålderdomshemmen i mindre grad handikappanpassade.

Fördelningen mellan enkelrum, dubbletter och dubbelrum var den— samma som för de kommunala ålderdomshemmen. Rumsstandarden var däremot högre i de enskilda ålderdomshemmen. WC, tvättställ samt bad eller dusch fanns i 38 % av rummen jämfört med 7 % i de kom— munala hemmen.

Kvinnliga gäster dominerar

De boende i enskilda ålderdomshem var äldre än i de kommunala. Närmare 75 % var 80 år eller däröver. Motsvarande andel för de kom- munala ålderdomshemmen var 67 %. En påfallande stor andel, 80 %. är kvinnor. I de kommunala ålderdomshemmen är 61 % kvinnor.

En fjärdedel handikappade

Mindre än en fjärdedel (23 %) av de boende i enskilda ålderdomshem redovisades som handikappade dvs. en betydligt mindre andel än i de kommunala ålderdomshemmen (42 %). Andelen pensionärer på en- skilda ålderdomshem som var i behov av olika typer av vård och hjälp- insatser var också lägre (38 %) än i de kommunala hemmen (46 %).

Högre vårdavgifter i de enskilda ålderdomshemmen

Vårdavgifter upp till 1000 kr./mån. betalade 60 % av de boende på enskilda ålderdomshem mot 95 % av de boende på kommunala ålder- domshem. I intervallet 1001—2 000 kr./mån. återfinns 23 % av de enskilda ålderdomshemsgästerna mot 5 % av gästerna vid kommunala ålderdomshem. Drygt 18 % av de enskilda ålderdomshemsgästerna be- talade mer än 2 000 kr./mån. i vårdavgift. (Tabell 9.26)

Tabell 9.26 Boende i enskilda och kommunala ålderdomshem fördelade efter vårdavgiftens storlek (april 1975). Procent

Vårdavgift Boende i kr./mån. Enskilda Kommunala ålderdomshem'l ålderdomshem

—— 700 701— 800 801— 900 901—1 000

1 001—1 100 1 101—1 200 1 201—1 300 1 301—1 400 1 401—1 500 1 501—1 600 1 601—1 700 1 701—1 800 1 801—1 900 1 901—2 000 2 001—- 0,1

Summa 100 100

b—ll—IN

lewooacsfss'mbo—ooqasmm __ .... DJ

ooo—omsatt).—

...

" Uppgift saknas för 385 personer (24 %).

10. Sjukvården

Som närmare redovisats i kap. 6 utförde socialpolitiska kommittén en omfattande kartläggning i april 1962 av sjukvården med sikte främst på de äldre. Kommittén gjorde dels en inventering av antalet vård- platser m.m. vid sjukvårdsinrättningar, drivna av sjukvårdshuvud- män, kommuner och enskilda, dels en inventering av antalet patien- ter på sjukhus, sjukhem m. m.

Statistik, undersöknings- och planeringsverksamhet m.m. har ut- vecklats och byggts ut sedan socialpolitiska kommittén gjorde sin kartläggning. Det är därför möjligt att numera genom löpande statis- tik och undersökningar fa en bättre bild av sjukvården än man hade innan socialpolitiska kommittén gjorde sin kartläggning. Den löpande statistiken redovisar emellertid inte sjukvårdsverksamheten med sikte på de äldres behov och utnyttjande av sjukvården. Några specialun- dersökningar behandlar dock ämnet. PU har i sitt arbete gått igenom den information som finns tillgänglig i form av löpande statistik och specialundersökningar.

Med tanke på det stora arbete en bred kartläggning av sjukvården, av det slag socialpolitiska kommittén gjorde, skulle medföra ute på fältet, har PU begränsat sin kartläggning till de för pensionärerna vik- tigaste sektorerna — den somatiska och psykiatriska långtidssjukvården samt hemsjukvården —— områden som också ligger nära den sociala omvårdnaden. Vidare har PU studerat vårdplaneringsstatistiken.

Huvudresultaten redovisas i detta kapitel. En samlad redovisning och analys av befintligt basmaterial avseende resurser, behov och plane- ring för hälso- och sjukvård över huvud taget för äldre skall lämnas av en inom socialdepartementet den 24 mars 1977 tillkallad kommitté, Utredning avseende vissa frågor rörande hälso- och sjukvård för äldre (S 1977: 05). Enligt direktiven skall kommittén arbeta skyndsamt. Kommittén kommer enligt uppgift att redovisa sitt arbete i januari 1978.

10.1. Den somatiska långtidssjukvården

I fråga om den somatiska långtidssjukvården började socialstyrelsen under hösten 1974 att i samråd med PU planera en enkät till samtliga sjukvårdshuvudmän m. fl.

Diagram 10.] Vård- platser i somatisk långtidssjukvård 1975- 10-01 i relation till an- talet invånare 70 år och äldre, sjukvårds- områdesvis

70 ' 60 50 40 30 20

Syftet med enkäten var att genom en allmän kartläggning söka be- lysa patienternas levnadsförhållanden, bl. a. frågor som rör den per- sonliga omvårdnaden av patienterna och förekomsten av stimulerande aktiviteter. Avsikten var att på detta sätt få vidsträcktare informatio— ner rörande patienterna än som tidigare funnits tillgängliga som under- lag för reformer på området.

Enkäten genomfördes i oktober 1975. En detaljerad rapport om un- dersökningen har publicerats i skriften Långvårdsenkätcn (Socialstyrelsen redovisar 1977: 8).

10.1.1. Vårdplatsantal m. m. Ca 38 600 vårdplatser hösten 1975

Den 1 oktober 1975 var det i undersökningen ingående totala antalet vårdplatser i somatisk långtidssjukvård 38 550, varav 35428 drevs av landstingen, ] 159 av primärkommuner och 1963 av enskilda huvud- män. Riksgenomsnittet motsvarade 47 promille av antalet invånare i åldern 70 år och däröver.

Av diagram 10.1 framgår att enligt de lämnade uppgifterna antalet vårdplatser inom de olika sjukvårdsområdena i relation till antalet in- vånare 70 år och äldre visar stora variationer. De relativa talen har ordnats i storleksföljd med högsta tal för Stockholms län, 66 vårdplatser per 1000 invånare 70 år och äldre, och lägsta för Skaraborgs län, 31 vårdplatser per 1000 invånare i samma ålder. Vid bedömningen av platstillgången i ett sjukvårdsområde måste hänsyn tas till även andra vårdresurser, t.ex. hemsjukvård och ålderdomshem. De olika vårdom- rådena och vårdformerna, deras funktion och utformning är beroende av varandra.

———————————————————— 47.5

Sjukvårds-

ABOGYODEBDACIUWSCHTFNGKZMMXPLMR omrade

Langvårds- Centrala Perifera Blandat kliniker sjukhem el. lokala sjukhem

Beräknat pa 38550 vårdplatser

Vardplatser i landstingsdrivna enheter

.. primärkommunala enheter

.. enskilda vardhem

Mest vårdplatser i centrala sjukhem

Inom den somatiska långtidssjukvården har de olika vårdnivåema/ institutionerna indelats enligt följande: K 1 : långvårdskliniker K 2 : centrala sjukhem S : perifera och lokala sjukhem

Drygt 17 % av långvårdsplatserna var K l-platser, ca 46 % K 2— platser och ca 32 % S-platser. Vid 10 enheter med blandad vårdnivå (K 1 + K 2) uppgick antalet vårdplatser till drygt 4 % av totala vård— platsantalet. (Diagram 10.2)

I läkarprognosutredningen (SOU 1961: 8) föreslogs ett Vårdplatsan- tal, som i förhållande till totalantalet uppgick till vid kliniker 5 %, vid centrala sjukhem 30 % och vid perifera eller lokala sjukhem med S- platser 65 %. Fördelningen den 1 oktober 1975 avviker rätt väsentligt från läkarprognosutredningens förslag.

Det kan nämnas att socialstyrelsen i sitt förslag till principprogram för långtidssjukvård år 1974 förutsatt, att en fortsatt utbyggnad av långtidssjukvården inriktas på att åstadkomma en sådan dimensione- ring och lokalisering av sjukhemsresurserna, att hjälpbehoven i största möjliga utsträckning kan tillgodoses inom primärvården. Vårdplats- ökningen under den närmaste framtiden kommer under sådana för-

Diagram 10.2 Fördel- ning av vårdplatser i somatisk långtidssjuk- vård på olika vård- nivåer och huvudmän i procent

* Med landsting avses här och i fortsätt- ningen även Göte- borgs, Malmö och Gotlands kommuner.

hållanden främst att gälla platser vid de lokala sjukhemmen i de olika primärvårdsområdena motsvarande ovannämnda perifera och lokala sjukhem.

Mer än hälften av enheterna hade högst 75 vårdplatser

Enkätundersökningen har besvarats av sammanlagt 435 långvårdsen- heter (sjukhusklinik eller sjukhem), 1200 avdelningar med 37 039 vårdplatser. Härav var 362 enheter med tillhopa 33 917 vårdplatser landstingsdrivna, 23 enheter med 1 159 vårdplatser primärkommunala och 50 enheter med 1963 vårdplatser enskilda.] I undersökningen ingår 59 enheter med sammanlagt 6461 K 1-platser. 118 enheter med sammanlagt 17155 K 2—p1atser, 248 enheter med sammanlagt 11803 S-platser samt 10 enheter med både K 1- och K 2-platser, sammanlagt 1 620.

Det fanns förhållandevis rätt många små enheter. Mer än hälften av alla enheter hade högst 75 vårdplatser. Det sammanlagda antalet vårdplatser i dessa omfattade omkring 1/4 eller ca 26 % av totalan— talet vårdplatser. Antalet enheter med vårdplatsantal mellan 76 och 200 uppgick till sammanlagt ca 36 % av samtliga enheter och omfat- tade drygt hälften av hela antalet vårdplatser. För 6 % av samtliga långvårdsenheter översteg antalet vårdplatser 200. Dessa inrymde nära 1/4 eller ca 23 % av hela antalet vårdplatser. Det fanns 18 en- heter med 201—300 vårdplatser, motsvarande 12 % av det samman- lagda platsantalet och 9 enheter med 301 vårdplatser eller flera, mot- svarande 11 % av det totala platsantalet. Fyra enheter hade vardera mellan 601 och 700 vårdplatser med tillsammans 2561 vårdplatser, motsvarande närmare 7 % av samtliga.

Drygt två tredjedelar av vårdplatserna fanns i avdelningar med högst 30 vårdplatser och något mer än en femtedel i avdelningar med 31—50 vårdplatser.

Antalet stängda avdelningar uppgick till sammanlagt 39 i hela riket i 22 landstingsdrivna enheter. Antalet vårdplatser i de stängda avdel- ningarna var 1057. Dessa avdelningar ingår inte i undersökningen. Antalet vårdplatser på stängda avdelningar var störst i Stockholms län (298 vårdplatser), Göteborgs och Bohus län (258 platser) samt Väst- manlands län (161 platser).

Gemensamma resurser med vårdcentral/läkarstation eller ålderdomshem

Nya utvecklingslinjer för öppen vård — primärvård _— och för soma- tisk långtidssjukvård innebär att lokala resurser skapas och samordnas. Enligt socialstyrelsens principprogram för långtidssjukvård planeras och byggs de nya sjukhemmen ofta i anslutning till vårdcentral/läkar- station. Härigenom skapas förutsättningar för samordning och sam- verkan, när det gäller vård och omvårdnad.

Av materialet framgår att 154 långvårdsenheter hade nära anknyt-

ning till vårdcentral eller läkarstation. Detta innebär att ca 36 % av sjukhemmens vardplatser hade tillgång till öppenvårdsresurser. Av de 154 enheterna var 144 landstingsdrivna, 2 primärkommunala och 8 enskilda vårdhem.

Gemensamma resurser med vårdcentralen/läkarstationcn utnyttja- des av totalt 140 enheter varav 133 landstingsdrivna, 2 primärkommu- nala och 5 enskilda vårdhem. De resurser som främst utnyttjades ge- mensamt var läkare och viss annan personal t. ex. kurator och sekre- terare. sjukgymnastikavdelning, arbetsterapiavdelning, röntgen, labo- ratorium, EKG och städcentral.

Förlagda i anslutning till eller i omedelbar närhet av ålderdomshem var 90 sjukhem, sjukavdelningar vid ålderdomshem och enskilda vård- hem. varav 60 landstingsdrivna. 20 primärkommunala och 10 enskilda vårdhem. Gemensamma resurser med ålderdomshemmet utnyttjade sammanlagt 71 enheter. varav 42 landstingsdrivna, 20 primärkommu- nala och 9 enskilda vårdhem. Det gällde främst läkare och viss annan personal, t.ex. sjuksköterska, sjukgymnastikavdelning, arbetsterapiav— delning, röntgen, laboratorium, hårvård, fotvård, kök, tvätt, städcen- tral, samlingssal och underhållning.

Två kliniker för långvarigt kroppssjuka vid lasarett uppgav, att ålderdomshem fanns i omedelbar närhet av lasarettet. Ålderdomshem- men utnyttjade i dessa fall vissa av lasarettets resurser. Läkare vid kliniken hade t. ex. hand om sjukvården vid ålderdomshemmet, prov- tagningar kunde utföras på långvårdsklinikens mottagning och vård- tagare på ålderdomshemmet kunde vara inskrivna vid långvårdsklini- kens avdelning för dagsjukvård.

Platsbeläggningen inom den somatiska långtidssjukvården

Tre fjärdedelar av avdelningarna (med 27220 vårdplatser) var be- lagda till 100—104 %, 20 avdelningar med 556 vårdplatser till 105— 109 % och 27 avdelningar med 696 vårdplatser till 110 % eller där- över. Den största överbeläggningen procentuellt sett förekommer alltså vid avdelningar med litet platsantal.

Överbeläggning, mätt i procentuella andelen vårdavdelningar med en beläggning av 100 % eller mera redovisas mest i Gävleborgs (95 %), Jönköpings (94 %) och Kronobergs (93 %) län. Avdelningar med lägre beläggning finns särskilt i Västernorrlands (25 %) och Kristian- stads (21 %) län.

Nära 14 000 väntade på plats

Antalet patienter, som väntade på plats till och inom långvården den 1 oktober 1975. uppgick enligt enkätsvaren till totalt 13 904 (tabell A 10.1). Mer än 10 000 av dem var 70 år och äldre. Nära 1 300 väntade på om- placering inom långtidssjukvården, t. ex. från klinik till sjukhem eller tvärtom. Drygt 4 000 eller 30 % var patienter inom somatisk akutvård, därav hälften på medicinklinik. Inom psykiatrisk vård vistades nära 700 patienter och i ålderdomshem drygt 2 100.

Diagram 10.3 Patien— ter uppförda på vänte- lista till somatisk lång- tidssjukvård fördelade efter var de vistades 1975-10—01 [procent

SOU 1977Z98 40 0/o 30 20 10 0 A B C D E F G H | K L

Patienter som vistas på/i

A Medicinklinik G Sjukhem för Iangvarigt kroppssjuka B Kirurgklinik H Ålderdomshem C Ortopedklinik ! Egen bostad (inkl. servicehus) D Langvårdsklinik K Annat E Annan somatisk klinik L Ej angivet F Klinik eller sjukhem för psykiatrisk vård

Den största gruppen, nära 4 800 eller drygt en tredjedel av hela an- talet väntande patienter, vistades i sin egen bostad. (Diagram 10.3)

10.1.2 Rumsstandard m. m.

Två tredjedelar av vårdplatserna tagna i bruk 1965—1975

Nära två tredjedelar (64 %) av vårdplatserna togs i bruk under perio- den 1965—1975 (t.o.m. sept.) de flesta under åren 1970—1974. Av de 23 000 nya vårdplatserna åren 1965—1975 var ca 4200 i lasarettsan- slutna kliniker (långvårdskliniker), ca 12000 i enheter med egen över- läkare (centrala sjukhem), återstoden i lokala eller perifera sjukhem. Närmare 800 vårdplatser togs i bruk i enskild regi och något över 100 vårdplatser i primärkommunal regi.

Vårdplatserna fördelade efter år när de togs i bruk framgår av tabell 10.1. Observera att uppgifter inte har lämnats beträffande samt- liga vårdplatser.

Minst 338 avdelningar med närmare 10000 vårdplatser har under perioden 1965—1975 (t. o. m. sept.) varit föremål för om- eller tillbygg- nad. Frågan har emellertid inte besvarats av alla.

Sammantaget hade således minst 33000 vårdplatser tagits i bruk under den senaste tioårsperioden eller en stor del av äldre vårdplatser rustats upp under samma tid.

Tabell 10.1 Vårdplatser i somatisk långtidssjukvård fördelade efter år då de togs i bruk

År Antal vårdplatser

Lands- Primär- Enskilda Totalt Procent tings- kommu— drivna nala

——1899 336 213 549 1,5 1900—1919 447 99 338 884 2,5 1920—1929 340 152 38 530 1,5 1930—1939 927 176 92 1 195 3,4 1940—1949 1 373 52 75 1 500 4,2 1950—1959 3 851 207 156 4 214 11,8 1960—1964 3 610 172 196 3 978 11,1 1965—1969 9 769 20 277 10 066 28,2 1970—1974 11 141 112 478 11 731 32,8 1975!1 1 074 —— 1 074 3,0 Summa 32 868 990 1 863 35 721 100

Totala platsantalet 1975-10-01 (35 428) (1 159) (1 963) (38 550)

" T. 0. m. 1975-10-01.

Nära hälften av rummen med 4 eller flera sängar

Av de i undersökningen ingående 36 649 vårdplatserna fanns en fem- tedel i enkelrum, mer än en fjärdedel i 2-bäddsrum, 4 % i 3-bäddsrum, 40 % i rum med 4 sängar och nära 8 % i rum med 5 eller flera sängar. Fördelningen av rummen efter platsantal framgår av följande sam- manställning.

Rum med Antal vårdplatser

Abs. tal % ] säng 7 407 20,2 2 sängar 10 164 27,7 3 sängar 1 608 4,4 4 sängar 14 620 39,9 5 sängar 870 2,4 6 eller flera sängar 1 980 5,4 Totalt 36 649 100,0

Mer än hälften hade endast tvättställ på rummet; 4 % saknade även detta

Rummens standard har förutom i antalet sängplatser mätts efter till— gången till wc, tvättställ, bad/ dusch på rummen. Av 36 649 redovisade vårdplatser hade 2105 (6 %) tillgång till samtliga dessa bekvämlighe- ter. De flesta (1 180) fanns i rum med 4 sängar. 8 % av dessa rum var försedda med bekvämligheterna.

Nära 40 % av vårdplatserna (minst 14500) hade wc och tvättställ. Vanligast var det i enkelrummen. Mer än hälften av dem hade sådana bekvämligheter.

Tillgång till enbart tvättställ i rummet var det vanligaste. Det gällde drygt 18 000 vårdplatser (50,3 % av samtliga). Mer än tre fjärdedelar av rum med 3 sängar var försedda med endast tvättställ.

En liten del (ca 4 %) av vårdplatserna saknade helt wc, tvättställ osv. på rummet. Det gällde framför allt rum med 1, 2 och 4 sängar. Antal vårdplatser fördelade på rumsstorlek och förekomsten av wc, tvätt- ställ och bad/dusch redovisas i tabell 10.2.

Möjlighet att ta med sig egna tillhörigheter vid 90 % av avdelningarna

Möjligheterna att skapa en hemliknande miljö hänger nära samman med möjligheterna att ha med egna tillhörigheter. Vid drygt 90 % av avdelningarna, omfattande ungefär samma andel av vårdplatserna. upp- gavs patienterna i varierande utsträckning ha möjlighet att ta med sig egna tillhörigheter. Det förekom i något större utsträckning vid de enskilda vårdhemmen än vid de landstingsdrivna enheterna.

Största antalet, sammanlagt ca 21000 patienter eller drygt hälften. hade egna kläder. Egen rullstol hade sammanlagt något över 4000 patienter; radio, TV och bandspelare hade ca 3 000, 1500 resp. 360 patienter. Egna tavlor och möbler hade 2 800 resp. 1 000 patienter.

Bortsett från egna kläder var det således endast få patienter som hade med sig egna tillhörigheter. Inemot 21 000 patienter uppgavs vara rullstolsbundna men endast 4 000 hade egna rullstolar. I detta samman- hang bör det observeras att många institutioner är utrustade med rull- stolar för patienterna, jfr avsnitt 10.1.4.

Lokaler för sjukgymnastik och arbetsterapi hos de flesta; tränings- lägenhet hos en tredjedel

Av samtliga redovisade enheter hade ca 80 % särskild lokal för sjuk- gymnastik. Enheterna omfattade sammanlagt drygt 90 % av samtliga vårdplatser.

Särskild lokal för arbetsterapi hade nära 90 % av enheterna (mot-

Tabell 10.2 Antal vårdplatser i somatisk långtidssjukvård fördelade efter rumsstorlek och standard

Antal Antal vårdplatser i rum som har Antal vård- Summa vård— sängar ___—— platser i rum platser i rummet WC, tvättställ WC och tvätt— Tvättställ utan WC,

bad/dusch ställ tvättställ etc.

Antal % Antal % Antal 00 Antal % Antal % 1 403 19,1 3 958 27,3 2 803 15,2 243 17,3 7 407 20,2 2 522 24,8 3 282 22,6 6 010 32,6 350 24,9 10 164 27,7 3 — — 165 1,1 1 230 6,6 213 15,1 1 608 4,4 4 1 180 56,1 6 768 46,6 6 328 34,3 344 24,5 14 620 39,9 5 — — 105 0,7 660 3,6 105 7,5 870 2,4 6 eller flera — — 240 1 7 1 416 7 7 150 10,7 1 980 5,4

Totalt 2105 100 14 518 100 18 447 100 1 405 100 36 649 100

svarande ca 96 % av hela antalet vårdplatser). Träningslägenhet hade ca 33 9? av samtliga enheter (motsvarande 51 % av hela antalet vård- platser).

En jämförelse mellan de skilda huvudmännen visar, att de lands- tingsdrivna enheterna genomgående hade procentuellt flest Ja-svar vad gäller lokaler för arbetsterapi, sjukgymnastik och träningslägen— hcter. Av de båda övriga huvudmännen uppgav de enskilda vårdhem- men i större utsträckning än de primärkommunala enheterna, att sär- skild lokal för sjukgymnastik fanns och även träningslägenhet. De primärkommunala enheterna hade procentuellt högre frekvens Ja- svar än de enskilda vardhemmen i fråga om lokal för arbetsterapi. 'liriiningslägenhet fanns inte vid någon primärkommunal enhet.

Fördelning på vårdnivåer visar, att samtliga kliniker och nästan samtliga centrala sjukhem hade särskilda lokaler för sjukgymnastik och arbetsterapi. Vidare redovisades träningslägenhet av 72 % av samt- liga kliniker, ca 64 % av samtliga centrala sjukhem och ca 14 % av perifera sjukhem.

10.1.3. Patienterna inom långtidssjukvården

Som tidigare nämnts har ett huvudsyfte med undersökningarna varit att få uppgifter, som belyser patienternas situation och levnadsförhål- landen inom långtidssjukvård och hemsjukvård. l enkäten om den somatiska långtidssjukvården inhämtades, förutom vissa basuppgifter såsom ålder och kön, uppgifter om bl.a. rätt placering, vårdtider, om- vårdnadsbehov, funktionsnedsättningar och vårdbehov i övrigt, kon- takter med yttervärlden, sänggående.

Nära 36 200 patienter redovisade 1975-10-01

Patienterna redovisades från 1 187 avdelningar med sammanlagt 36 649 vårdplatser. Antalet patienter var totalt 36182 den 1 oktober 1975. De fördelade sig på enheter och vårdnivå på följande sätt.

_______________—__————

Enhet/ Landstings- Primär- Enskilda Totalt vårdnivå drivna kommunala __________________———— K 1 6 374 _ — 6 374 K 2 16439 _ 481 16920 S 8900 1111 1376 11387 Bl 1 481 _ — 1 481 ___—___— Totalt 33 214 1 111 1857 36182

Nära 90 % över 70 år

Av de redovisade patienterna var 86 % 70 år eller äldre, 55 % 80 år och däröver. Drygt 10 % var mer än 90 år. Mindre än 2 % var under 50 år. (Tabell 10.3)

Det är således ett förhållandevis ringa antal personer i medelålders och yngre åldrar som vårdas inom långtidssjukvården. 357 personer

Diagram 10.4 Pulien- ter i somatisk långtids- vård fördelade efter kön och ålder den I oktober 1975 i procent

Tabell 10.3 Patienter i somatisk långtidssjukvård den 1 oktober 1975 fördelade efter kön och ålder

___—___

Ålder Antal Procent Män Kvinnor Båda könen Män Kvinnor Båda könen

___—M—

—14 6 2 8 _— — 15—19 14 1 15 — — 20—24 20 16 36 0,1 0,1 25—29 30 19 49 0,1 0,1 0,1 30—34 44 29 73 0,1 0,1 0,2 35—39 41 35 76 0,1 0,1 0,2 40—44 70 68 138 0,2 0,2 0,4 45—49 110 109 219 0,3 0,3 0,6 50—54 210 202 412 0,6 0,6 1,2 55—59 314 312 626 0,9 0,9 1,8 60—64 556 544 1 100 1,6 1,5 3,1 65—66 359 377 736 1,0 1,1 2,1 67—69 696 859 1 555 2,0 2,4 4,4 70——74 1 681 2 423 4104 4,7 6,8 11,5 75—79 2 364 4 434 6 798 6,6 12,5 19,1 80—84 2 551 5 714 8 265 7,2 16,0 23,2 85—89 1 867 5 196 7 063 5,2 14,6 19,8 90—94 864 2 618 3 482 2,4 7,4 9,8 95— 190 657 847 0,5 1,8 2,4

Totalt 11 987 23 615 35 602 33 7 66,3 100

eller 1 % är mellan 40 och 50 år, 149 (0,4 %) mellan 30 och 40 år. Kvinnorna dominerar och utgör två tredjedelar av patienterna, sär— skilt markant är detta förhållande i de högre åldrarna. Av hela an— talet 90—åringar och äldre var ca tre fjärdedelar kvinnor. I åldern 80— 90 år är kvinnorna mer än dubbelt så många som männen. (Diagram 10.4)

% [:| Kvinnor 5 Män

—39 40— 44

45— 49

50— 55— 60— 65— 70— 75— 80— 85— 90— 95— Ålder 54 64 69 74 79 84 89 94 W

Könsfördelningen följer mönstret för hela befolkningen men skill- naden i andel mellan män och kvinnor är mera utpräglad i de högsta och de lägsta åldersklasserna inom den somatiska långtidssjukvården.

Drygt en femtedel av patienterna borde ha annan vård- eller boendeform

En fråga i enkäten gällde om de som vårdades inom långtidssjukvården kunde anses vara rätt placerade eller om de skulle kunna vistas inom andra vård— och boendeformer och därmed få bättre levnadsvillkor. Totalt ca 22 % av patienterna bedömdes ha en felaktig placering. För ca 12 % (4 500 patienter) var det fråga om en omplacering inom långtidssjukvården. Man ansåg en överflyttning från klinik till sjuk- hem eller från ett sjukhem till ett annat önskvärd. Av återstående drygt 9 % av hela antalet inskrivna patienter avsåg 3,5 % (1300) patienter som skulle ha kunnat skrivas ut till egen bostad och 5 % (1800) till ålderdomshem. (Tabe/l A 10.2)

Andelen patienter, som skulle kunna skrivas ut från den vårdform de togs om hand i till en för dem bättre vård- eller boendeform, var högst i Västerbottens län, 37 % av totala antalet inskrivna patienter, lägst i Västmanlands län (6 %).

Det procentuellt sett största behovet av omplacering till egen bostad angavs i Stockholms och Kalmar läns landsting samt i Malmö kommun.

Flera orsaker angavs till att återplacering i eget hem inte kunnat ske. En tredjedel av patienterna uppgavs sakna lämplig bostad. Andra skäl uppgavs vara otillräcklig hemsjukvård, brist på social hemhjälp samt att patienten inte ville flytta. För högst 135 patienter fanns mer än en orsak till att patienten inte kunde återvända hem.

Hälften av patienterna hade ingen bostad att återvända till

Enkäten innehöll en fråga om i vilken utsträckning patienterna hade kvar sin bostad. Frågan besvarades inte av alla. Ca hälften av antalet patienter inom varje sjukvårdsområde och vårdnivå inom området vid de avdelningar, som besvarat frågan, hade ingen bostad kvar. Av pa- tienter på kliniker var det 36 %, på centrala sjukhem 50 % och lokala sjukhem 61 %. (Tabell A 10.3)

Mer än en fjärdedel hade 2—4 års vårdtid

Beträffande en fråga om vårdtidens längd inkom redovisning för 36 008 inskrivna patienter, av dessa hade den 1 oktober 1975 108 (0,3 %) en vårdtid på 20 år eller mera. Drygt 600 hade en vårdtid mellan 10 och 20 år, närmare 4 000 en vårdtid på 5—9 år. Patienterna fördelade efter vårdtidens längd redovisas i tabell 10.4.

Kvinnorna hade längre vårdtid än männen. 45 % av kvinnorna och 35 % av männen hade en vårdtid på 2 år och däröver. Ett relativt större antal patienter med kortare vårdtider fanns på avdelningar med K 1-platser än på avdelningar med S-platser.

Tabell 10.4 Patienter i somatisk långtidssjukvård fördelade efter den senaste vårdperiodens längd

___—ä—

Vårdtidens Antal patienter Procent längd _— Mån Kvinnor Båda Män Kvinnor Båda könen könen ___—___— Mindre än 1 mån 1 182 1 595 2 777 9.7 6.7 7,7 l— 2 mån 755 1 089 I 844 6,2 4,5 5,1 2— 3 ” 764 1 084 I 848 6,3 4,5 5.1 3— 6 1 127 1 757 2 884 9.3 7,4 8,0 6—12 1 962 3 338 5 300 16,2 14,0 14,7 1— 2 år 2 069 4 331 6 400 17,0 18,2 17,8 2— 5 " 2 989 7 322 10 311 24,6 30,7 28,6 5—10 " 1 071 2 835 3 906 8,8 11.9 10,9 10—15 149 342 491 1.2 1.4 1,4 15—20 ” 53 86 139 0,4 0,4 0,4 20— 38 70 108 0,3 0,3 0,3 Totalt 12 159 23 849 36 008 100 100 100 Omvårdnadsbehov

Ett försök att mäta patienternas behov av hjälp i vissa avseenden gjordes. Vid mätningen av omvårdnadsbehovet har använts ett system, som utarbetats vid Svartedalens sjukhem i Göteborg i samarbete med Spri. Systemet bygger på sjukvårdsbiträdets arbetsuppgifter med pa— tienten, vars behov av hjälp framför allt avser måltider, personlig hy- gien, förflyttning och toalettbesök. Omvårdnadsbehovet skulle bestäm— mas med hänsyn till patientens normala omvårdnadsbehov.

Vid undersökningen fördelades patienterna efter graden av omvård- nadsbehov på fyra olika grupper. Patienterna som tillhör grupp 1 krä- ver minst omvårdnad, medan patienterna i grupp 4 har det största omvårdnadsbehovet. De fyra grupperna definieras enligt följande.

Grupp 4: patienten matas under hela måltiden eller är sängliggande hela dagen

Grupp 3: övre eller nedre toalett utföres av 2 sjukvårdsbiträden patienten placeras vid måltid eller assisteras/kontrolleras vid måltid patienten tas upp av 2 sjukvårdsbiträden patienten är inkontinent eller behöver hjälpas till, på och från toalett av 1—2 sjukvårdsbiträden

Grupp 2: övre eller nedre toalett utföres av 1 sjukvårdsbiträde eller patienten tas upp av 1—2 sjukvårdsbiträden

Grupp 1: övriga (minsta omvårdnadsbehovet) Uppgifterna som kommit fram vid tillämpningen av detta system måste bedömas med viss försiktighet. Psykiska faktorer som inverkar på omvårdnadsbehovet har t. ex. inte tagits upp i detta sammanhang. Vidare har redovisningen med utgångspunkt från enkätfrågorna gjorts av skilda befattningshavare på de olika avdelningarna.

Störst omvårdnadsbehov hos de äldsta och de yngsta

I denna del av undersökningen klassificerades 35 554 patienter efter

omvårdnadsbehovsgrupp. Drygt 35 % av patienterna fördes till vardera grupperna 4 och 3, till grupp 2 nära 18 % och 11 % till grupp 1.

Som framgår av tabell 10.5 hade de äldsta och de yngsta det största omvårdnadsbehovet. Av åldersgruppen 90 är och äldre har 43 % förts till grupp 4, av åldersgruppen 15—24 år 71 % och av åldersgruppen under 15 år 88 %.

Några större skillnader mellan de olika sjukvårdsområdena finns inte i fråga om den procentuella andelen patienter i behovsgrupperna 3 och 4. Spännvidden varierar mellan 46 % (Norrbottens län) och 23 % (Gotlands kommun) i grupp 4 samt mellan 44 % (Gävleborgs län) och 31 % (Göteborg) i grupp 3. Flertalet sjukvårdsområden har mellan 30 och 40 % patienter i vardera grupp 3 och 4. Större skillnader kan konstateras beträffande grupperna 1 och 2. I grupp ] redovisades som mest nära 18 % av patienterna (Stockholms län) och som minst 5 % (Norrbottens län). Grupp 2 varierar mellan 28 % (Gotlands kommun) och 10 % (Jämtlands län).

En jämförelse mellan olika huvudmän visar, att de primärkommu- nala enheterna har den högsta andelen och enskilda vårdhem den minsta andelen patienter i grupp 4 (39 resp. 24 %).

Både somatisk och psykisk funktionsnedsättning för närmare hälften av patienterna

För 47 % av patienterna angavs vårdbehovet bero på övervägande eller enbart somatisk funktionsnedsättning, för 7 % psykisk funktionsned- sättning. För många av patienterna (46 %) uppgavs både somatisk och psykisk funktionsnedsättning som orsak till vårdbehovet.

Fördelningen på sjukvårdsområdena visar inga märkbara skillnader mellan olika områden. Från primärkommunala enheter redovisades en större andel patienter med enbart psykisk funktionsnedsättning (16 %) eller med både somatisk och psykisk funktionsnedsättning (55 %).

Vid de enskilda vardhemmen var förhållandet tvärtom. Där uppgavs vårdbehovet bero på somatisk funktionsnedsättning i 58 % av fallen, på psykisk funktionsnedsättning i 5 % och på både somatisk och psy- kisk funktionsnedsättningi 37 % av fallen.

Tabell 10.5 Patienter i somatisk långtidssjukvård fördelade efter ålder och omvårdnadsbehovsgrupp ___—lf Ålder Antal patienter i omvårdnadsbehovsgrupp Procentuell fördelning ___—__, ___________——— 1 2 3 4 Samtliga 1 2 3 4 Summa —14 — 1 — 7 8 —— 12,5 88,5 100 15—24 7 4 4 36 51 13,8 7,8 7,8 70,6 100 25—49 88 62 107 298 555 15,8 11,2 19,3 53,7 100 50—59 225 165 290 349 1 029 21,9 16,0 28,2 33,9 100 60—69 564 645 1 168 1 012 3 389 16,6 19,0 34,5 29,9 100 70—79 1 306 1 967 4 051 3 565 10 889 12,0 18,1 37,2 32,7 100 80—89 1 440 2 765 5 529 5 573 15 307 9,4 18.1 36,1 36,4 100 90— 282 745 1 426 1 873 4 326 6,5 17,2 33,0 43,3 100

___/ff

Totalt 3 912 6 354 12 575 12 713 35554 11,0 17,9 35,4 35,7 100

Ca 58 % av patienterna rullstolsbundna

Nära 21 000 patienter eller ca 58 % av samtliga var rullstolsbundna. Av de rullstolsbundna patienterna måste 18 600 ha hjälp för att komma i och ur rullstolen.

Knappt 5 % var svårt synskadade, dvs. blinda eller saknade ledsyn. Ca 3 % av patienterna hade så grav hörselnedsättning att det inte var möjligt att med tal kommunicera med dem. Man kan anta att det utöver dessa blinda och döva patienter finns ett stort antal patienter med mindre svåra syn- och hörselnedsättningar.

Drygt 14 % av patienterna hade afasi eller liknande talrubbningar som gjorde det svårt att förstå deras tal. Av dessa var det drygt 1 100 patienter som behövde behandling för sin talrubbning, men endast 644 av dem fick sådan behandling.

Nära en tredjedel av patienterna matas; relativt få medvetslösa

Av 36 118 patienter, för vilka uppgifter om matning m. m. finns, måste en tredjedel (11617) få hjälp med matning. Ett mindre antal (1442; 4 %) kunde enbart dricka, dvs. inta flytande föda. Relativt få patien— ter (1,9 %) fick vätska och näringstillförsel enbart via sond och 0,4 % enbart via dropp. Sondmatning samt vätske- och näringstillförsel via dropp förekom mest vid långvårdskliniker. Andelen patienter som fick hjälp på angivet sätt var i stort sett densamma för landstingsdrivna. primärkommunala och enskilda enheter. Sammanlagt 386 patienter uppgavs vara medvetslösa.

Över 80 % behöver hjälp vid sänggående

Ett mått på handikapp och vårdbehov är i vilken utsträckning patien- terna behöver hjälp vid sänggående. Av stor betydelse för patienternas levnadsförhållanden är i vilken grad de själva kan bestämma, när de skall lägga sig, och om de har möjlighet att vila under dagen för att senare t. ex. kunna se på TV eller delta i aktivitet av något slag. För att kunna belysa dessa förhållanden inhämtades vissa allmänna Llpp- gifter om patienternas sänggående m. m.

Av svaren från 1 187 avdelningar med 36 649 vårdplatser framgår att 84 % (30 275) av patienterna inte kunde klara att klä av sig och lägga sig utan hjälp. Ca 10600 (29 %) behövde hjälp av en person. nära 19000 (52 %) av två personer och ca 900 (3 %) av mer än två per— soner. (Diagram 10.5)

Vid landstingens enheter behövde sammanlagt ca 28 000 (84 %) av patienterna hjälp vid sänggående, vid de primärkommunala enheterna sammanlagt drygt 1 000 (93 %) och vid de enskilda vardhemmen något fler än 1 200 (67 %).

En fråga om patienten kunde få hjälp att lägga sig under dagen och sedan vara uppe på kvällstid besvarades jakande av nära tre fjärde- delar av avdelningarna (motsvarande 26000 vårdplatser). Något mer än en femtedel av avdelningarna svarade ”undantagsvis" (9000 vård-

60 Olo 50

40

30

20 10 Diagram 10.5 Patien- ter i somatisk långtids- vård fördelade efter _ antal personer som 0 biträder vid säng— Inte 1 person 2 per- Mer än gående! 1975—10-01 i någon soner 2 personer procent

platser) och 44 avdelningar med drygt 1 300 vårdplatser svarade ”nej”. Enligt personalens uppfattning var det ca 4240 patienter (ca 14 %), som måste läggas till sängs tidigare än som var önskvärt med hänsyn till patienternas tillstånd och egna önskemål. (Diagram 10.6)

Regelbundet varie dag [___—:] Dima"? ”16 ”"”" patienter i somatisk långtidssjukvård som Regelbundet men ej varje dag 2 måste lägga sig tidigare

än personalen bedöm-

Ibland men ej regelbundet 2 de ö"5kv£i"1975'10'01

F_l——T”åå_—' Antal 0 500 1000 1500 2000 patienter

Det fanns avdelningar där det ofta förekom att patienter som be- hövde hjälp inte fick komma upp alls under hela dagen, även om per- sonalen bedömde det önskvärt med hänsyn till patienternas tillstånd och egna önskemål. Vid vissa avdelningar som hade patienter som behövde hjälp av mer än två personer vid sänggåendet, fick patienterna inte komma upp alls lördagar och söndagar.

Tre fjärdedelar får inte vistas ute så mycket som önskvärt

Det är angeläget ur hälso-, rehabiliterings— och trivselsynpunkt för patienterna att få vistas ute. En fråga ställdes om patienterna med hänsyn till husets eller klinikens utformning och omgivning kunde vistas ute om vädret tillåter. Så gott som samtliga avdelningar (98 %) besvarade frågan jakande. Lägsta andelen ”ja”-svar (93 %) lämnades

av blandade kliniker. Ett 30—tal avdelningar med 800 vårdplatser be- svarade frågan med ”nej”.

Även om således husets utformning och omgivning tillät att patien- terna fick vistas ute, var det endast en mindre del som kunde utnyttja detta. En fråga ställdes om patienterna fick vistas ute så mycket som personalen bedömde önskvärt med hänsyn till patienternas tillstånd och egna önskemål. Drygt en fjärdedel av avdelningarna (med 9 300 vårdplatser) besvarade frågan med ”ja”. På avdelningar med samman— lagt något mer än 26000 vårdplatser fick patienterna således inte vistas ute i önskvärd utsträckning.

Vidare ställdes en fråga om anledningen till att patienter inte kun— nat vistas ute så mycket som personalen bedömt önskvärt. Av 793 avdelningar med 25500 vårdplatser angavs ”personalbrist” som orsak. Det var främst K 2-kliniker (13 250 vårdplatser). 200 sjukhemsavdel- ningar med drygt 6000 vårdplatser angav denna orsak. Byggnadens eller omgivningens utformning angavs av 245 avdelningar (7 500 vård- platser), brist på lämpliga kläder, uterullstolar el. dyl. av 65 avdel- ningar (2100 vårdplatser), annan anledning av 52 avdelningar (1700 vårdplatser).

Stimulerande aktiviteter vid så gott som samtliga avdelningar

Kulturella och andra stimulerande aktiviteter är av stor betydelse för livskvaliteten för långvårdens patienter. Frågor ställdes därför om förekomsten av sådana aktiviteter i olika former utöver radio- och TV-

program.

Av svaren framgår att stimulerande aktiviteter förekom vid nästan samtliga av de 1 172 avdelningar som besvarade frågan. Tjugotre av— delningar uppgav sig inte ha några stimulerande aktiviteter. Några större skillnader mellan vårdnivåer eller mellan olika huvudmän fanns inte. Förekommande aktiviteter m. m. framgår av tabell 10.6.

Tabell 10.6 Stimulerande aktiviteter inom den somatiska långtidssjukvårdens olika avdelningar

Slag av verksamhet Antal avdelningar fördelade efter förekomst av stimulerande aktiviteter

Oftare än 2 ggr/mån.— Varannan mån. 1 gång/halvår— Mera sällan än 2 ggr/mån. varannan mån. —1 gång/halvår 1 gång/år en gång om året Antal ”,, Antal % Antal % Antal % Antal ”,, Studiecirkel 422 36,0 30 2,6 3 0,3 27 2,3 — — Annan gruppverk- samhet 412 35,2 56 4,8 20 1,7 17 1,5 — — Musik, teater, film, föredrag, etc. 393 33,5 533 45,5 393 33,5 288 24,0 4 0.3 Gudstjänster eller andaktsstunder 685 58,4 426 36,3 57 4,9 24 2,0 1 0,1 Studie- eller nöjes- besök i grupp 66 5,6 137 11,7 179 15,3 507 43,2 4 0,3 Annan verksamhet 303 25,8 97 8,3 96 8,2 127 10,8 1 0,1

Anmärkning: Samma avdelningar kan ingåi Hera kolumner på samma rad.

Två tredjedelar av patienterna hade tillgång till bibliotek, dock i mindre utsträckning vid sjukhem än vid avdelningar inom övriga värd- nivåer. Detsamma gällde primärkommunala enheter vid en jämförelse med övriga enheter.

Drygt fyra femtedelar av patienterna hade tillgång till bokvagn. Även här hade avdelningar med S-platser mindre tillgång än övriga vårdnivåer. En jämförelse mellan olika huvudmän visar att lands- tingens enheter hade bäst och enskilda vårdhem sämst tillgång till bok- vagn.

I genomsnitt hade inemot 60 % av patienterna tillgång till någon form av annan biblioteksservice, t.ex. talböcker, talband, bandspelare, boklåda, taltidningar, högläsning och grammofonskivor. Även för dessa former av biblioteksservice gällde att sjukhemmen hade sämre tillgång än övriga. Landstingens enheter hade bättre service än övriga huvudmäns enheter.

Personliga tjänster utöver vård och behandling

För att i någon mån få belyst om patienterna kan få personlig hjälp utöver vård och behandling, ställdes några frågor. Av svaren framgår att patient som önskar och behöver får hjälp ”ofta” av personalen med telefonsamtal vid 82% av avdelningarna (motsvarande 30200 vårdplatser). Det förekom ”ibland” på 17 % och ”sällan” på något mer än 1 % av avdelningarna. I samma omfattning fick patient, som önskade och behövde, hjälp av personalen för att röka.

Patienter fick ”ofta” hjälp av personalen att uträtta mindre ärenden inom eller i närheten av sjukhuset vid 60 % av avdelningarna (mot- svarande 22 000 vårdplatser). 34 % av avdelningarna uppgav att patien- terna fick hjälp ”ibland” och 7 % ”sällan”.

Hjälp med högläsning (tidningsläsning etc.) fick patienterna ”ofta” vid 20 %, ”ibland” vid 42 % och ”sällan” vid 38 % av avdelningarna. Hjälp med brevskrivning lämnades inte i samma utsträckning. 42 % av avdelningarna uppgav att patienter, som önskade eller behövde, ”sällan" fick hjälp av personalen med brevskrivning. Vid 41 % av avdelningarna lämnades hjälp ”ibland”, vid 17 % ”ofta”.

Individuella behandlingsprogram vid mindre än hälften av avdelningarna

Individuella behandlingsprogram för patienter (planer för vården och behandlingen en tid framåt, omfattande samordning av vård, sjuk- gymnastik, arbetsterapi m.m.) utformas ”alltid” vid 42 % av avdel- ningarna (motsvarande 14800 vårdplatser), ”ibland” vid 30% och ”aldrig” vid 28 % av avdelningarna.

Nästan samtliga patienter kan få synskärpe- och hörselkontroll

Så gott som samtliga patienter (96 %) hade möjlighet till synskärpe- kontroll. Lägre andel redovisades för landstingsdrivna S—platser (92 %)

och enskilda vårdhem (90 %). I stort sett gällde detsamma i fråga om möjligheterna att vid behov få ögonkonsultation.

Av 1 173 avdelningar med 36189 vårdplatser svarade 94 %, att pa- tienterna vid behov kunde få hörselkontroll av specialist. Även i fråga om hörselkontroll var andelen lägre för landstingsdrivna sjukhem med S—platser och enskilda vårdhem.

Tandvård för drygt 80 %

En fråga om patienterna vid behov kan få tandvård (regelbunden kon- troll och behandling) besvarades jakande av drygt 80 % av 1 176 av- delningar (motsvarande 36255 vårdplatser), som besvarat frågan. Landstingsdrivna sjukhem och primärkommunala enheter låg här lägst (73 resp. 74 % av vårdplatserna). Frågan besvarades nekande av 227 avdelningar med 6 577 vårdplatser.

Behandling av talrubbning

En fråga om behandling av talrubbning besvarades av 487 avdelningar med sammanlagt 16 645 vårdplatser.

Vid 31 % av avdelningarna utfördes behandlingen av logoped, vid 8 % av logopedassistent. Vid 44 % av avdelningarna (8 000 vårdplat- ser) utfördes behandlingen av arbetsterapeut.

Nära 13 % hade ingen kontakt utanför institutionen

I undersökningen skulle anges hur många patienter som bedömdes ha regelbunden (minst en gång i månaden) kontakt (besök, telefonsamtal, brev) med vänner och anhöriga utanför institutionen. Av svaren fram- kom att nära 13 % av patienterna inte hade sådana kontakter. Största andelen (18 %) redovisades för Göteborgs och Bohus län (exkl. Göte- borg), lägsta (6,5 %) för Blekinge län.

Förhållandevis något fler patienter vid långvårdsklinikerna än på övriga enheter bedömdes ha kontakter utanför institutionen.

Ca 5 000 patienter hade haft permission

I enkäten ställdes frågan hur många patienter som haft ”permission” som termen lyder inom sjukvården — under den fyraveckorsperiod som föregick tidpunkten för besvarandet av enkäten, t. ex. för att komma hem till bostaden över en helg.

Undersökningen visar, att ca 5000 patienter eller 14 % av samtliga haft permission. Vissa skillnader mellan vårdnivåerna fanns, som fram- går av följande tablå.

Vårdnivå Antal patienter Procent av hela med permission antalet patienter

Klinik (K 1) 1058 17 Centralt sjukhem (K 2) 2 330 14 Lokalt sjukhem (S) | 410 13

På drygt 90 % av samtliga avdelningar svarade man att ytterligare 10500 patienter skulle ha kunnat beredas permission. Andelen ja-svar var något lägre vid lokala och perifera sjukhem än vid avdelningar med K] och K 2-platser. Den vanligaste orsaken var, som framgår av föl- jande tablå, att patienten inte kunnat få hjälp av anhörig.

Patienter har inte kunnat beredas permission Antal patienter därför att de inte

kunnat få hjälp av anhörig 7 825 hade lämplig bostad 7|7 kunnat få transport genom landstingets eller kommunens försorg 311 kunnat få social hemhjälp 557 kunnat få hemsjukvård 357 annan anledning 816 Totalt 10 583

Som exempel på ”annan anledning" angavs främst att patienterna inte ville eller vågade, att avståndet till anhöriga var för långt, att anhöriga saknades eller att initiativ inte tagits från vare sig patient eller anhörig.

Två tredjedelar av patienterna utförsäkrade

Totalt var ca 68 % av patienterna utförsäkrade från den allmänna för- säkringens sjukhusvårdsersättning när enkäten gjordes och fick således själva betala avgiften för sjukhusvården. Med utförsäkrad avses att en pensionär uppburit sjukhusvårdsersättning under längsta möjliga tid, sammanlagt 365 dagar efter pensioneringen. Vid avdelningar med K 1- platser var det ca 52 %, vid avdelningar med K 2-platser ca 71 och vid avdelningar med S—platser ca 72 % av patienterna som var utförsäk— rade. Andelen utförsäkrade i sjukvårdsområdena varierade mellan högst 78 % (Malmöhus län) och lägst 54 % (Gävleborgs län).

Besökstid veckans alla dagar vid de flesta enheter

Alla enheterna hade besökstid minst tre dagar i veckan. De flesta en- heterna (ca 93 %) hade besöksmöjlighet alla dagar i veckan. Vård- platsantalet i dessa enheter uppgick till 35 038 eller ca 95 % av samt- liga de i detta sammanhang undersökta 37 039 vårdplatserna.

Av samtliga enheter angav 23 % (motsvarande ca 17 % av hela an- talet vårdplatser) en besökstid, som understeg 3 timmar per besöksdag. Mer än 6 timmar per besöksdag uppgav ca 30 % av enheterna (ca 23 % av hela antalet vårdplatser). Ca 36 % av samtliga enheter, motsvarande ungefär hälften av hela antalet vårdplatser, angav besökstider mellan 5 och 6 timmar per besöksdag. 91 % av enheterna hade besökstid på kvällarna. Ca 90 % av samtliga enheter uppgav att det fanns möjlig- heter till besök utöver fastställd besökstid.

Besöksmöjligheter för barn under 12 år fanns vid 83 % av samtliga enheter (motsvarande 86 % av hela antalet vårdplatser).

Diagram 10.7 Antalet patienter som under år 1975 avlidit vid enhe— ter för långvarigt kropps/aka i relation till samtliga avlidna — sjukvt'irdsområdesvis

30 0/o

Inte alltid särskild tillsyn eller övervakning av svårt sjuka eller döende

I enkäten ställdes frågan om personal brukar avdelas eller extra per- sonal tillkallas för särskild tillsyn eller övervakning av svart sjuka eller döende patienter när anhöriga ej är närvarande. En tredjedel (mot- svarande 12100 vårdplatser) av de 1163 avdelningar som besvarat frågan uppgav att så skedde under dagen ”oftast”. drygt hälften (18600 vårdplatser) svarade ”ibland” och 15% (5300 vårdplatser) ”aldrig”. Procenttalen var i stort sett desamma för särskild tillsyn eller övervakning under natten.

Långvårdskliniker och centrala sjukhem hade en högre andel av personal för särskild tillsyn än avdelningar med S-platser. Primärkom— munala sjukavdelningar hade en lägre andel än övriga huvudmän.

Avdelningar med patienter på särskilda övervakningssalar fanns i nio län. Det rörde sig om 21 avdelningar med 211 vårdplatser och 212 patienter.

En femtedel av antalet avlidna hade dött inom långtidssjukvården

Antalet patienter som avlidit vid samtliga enheter för långvarigt kroppssjuka drivna av landsting, primärkommuner och enskilda var sammanlagt 18502 under år 1974. Den procentuella andelen avlidna inom långtidssjukvården av hela antalet avlidna varierar i de olika sjukvårdsområdena mellan lägst 14,4 i Skaraborgs län och högst 30.3 i Uppsala län. (Diagram 10.7)

Dagsjukvård

Dagsjukvård är ett viktigt komplement till den slutna vården. Den innebär att en person som behöver viss sjukvård i stället för att vara helt intagen vistas i sin bostad och kommer till långvårdsenheten en eller flera dagar i veckan för funktionsuppehållande behandling och träning. En dagsjukvårdsplats kan i allmänhet användas för två eller flera patienter.

Dagsjukvård bedrevs vid 81 landstingsdrivna enheter den 1 oktober 1975. Antalet vårdplatser för dagsjukvård var då totalt 1 016, antalet inskrivna patienter 2184. Härav svarade Sjukvårdshuvudmännen i de

Sjukvards-

CABACIEWKOGFSDLZUTOBDHXNMMGMPYR omrade

700 Antal

600

500

400

300

200

100

u...-..: I _

ABCDEFG

D Patienter

årdplatser

[mZ— (

tre storstadsområdena för drygt 51 % av antalet inskrivna patienter. (Diagram 10.8)

Dagsjukvård är en relativt ny vårdform och i allmänhet ännu rätt outvecklad. Omfattningen i de olika sjukvårdsområdena varierade kraftigt. I fyra sjukvårdsområden bedrevs inte någon dagsjukvård alls.

10.1.4. Tekniska hjälpmedel för personal och patienter

Enkäten innehöll en fråga om det i de gemensamma utrymmena för varje långvårdsenhet — samlingssalar eller dylikt —— fanns hörsel- slingor, hörstavar, bandspelare för avlyssning av talband och andra kollektiva hjälpmedel.

Kollektiva hörhjälpmedel saknas på många håll

Endast vid en mindre del av enheterna ansåg man att utrustningen var tillräcklig i fråga om hörselslingor (12 %) och hörstavar (11 %). Till- räckligt med bandspelare ansågs finnas på 42 % av enheterna.

Hörselslingor saknades helt för 72 %, hörstavar för 77 % och band— spelare för 39 % av samtliga enheter. Det förelåg betydande skillnader mellan olika sjukvårdsområden i fråga om tillgången på nu angivna hjälpmedel.

Tekniska hjälpmedel i varierande utsträckning på avdelningarna

Frågorna i enkäten gällde också avdelningarnas tillgång till kollektiva rullstolar, handikappanpassade Sittmöbler, bandspelare, hörselslingor och en del andra hjälpmedel.

Enligt svar från 1 186 avdelningar med 36 619 vårdplatser fanns rull-

i . | . | . |" = ' Sjukvards- Z AC BD MM OG omrade

Diagram 10.8 Vård- platser och patien- ter i dagsjukvård vid landstingsdrivna enheter 1975-10-01 —— Sjukvårdsområdesvis

stolar för patienterna utom vid 3 avdelningar med sammanlagt 35 vårdplatser. Vid 58 % av avdelningarna ansåg man att antalet rull- stolar var tillräckligt, vid 30 % ansågs att antalet inte alltid var till- räckligt. Vid 13 % av avdelningarna ansågs antalet otillräckligt. Det var främst primärkommunala enheter som hade otillräckligt antal rullstolar (26 %).

Handikappanpassade Sittmöbler (extra höga stolar, coxitstolar m.m.) fanns på 63 % av avdelningarna (motsvarande 66 % av vårdplatserna). Vid 37 % av avdelningarna med 12 500 vårdplatser (34 %) angavs att sådana möbler inte fanns. Vid 58 % av avdelningarna ansågs att an- talet handikappanpassade Sittmöbler var tillräckligt, 26 % svarade "inte alltid". För 16 % var antalet otillräckligt.

Vid 73 % av avdelningarna (motsvarande 26000 vårdplatser) sakna- des helt bandspelare. 21% ansåg att antalet bandspelare på avdel- ningen var tillräckligt, 7 % att det var otillräckligt.

På 13 % av avdelningarna var vissa gemensamhetsutrymmen till- räckligt utrustade med hörselslingor. På 84% (motsvarande 30000 vårdplatser) saknades hörselslingor.

Patientlyftar fanns tillgängliga på avdelningar med sammanlagt ca 34500 patienter. Patientlyftar förekom mest vid landstingsdrivna en- heter. l primärkommunala enheter hade 80 % av vårdplatserna och i enskilda vårdhem 76% tillgång till patientlyftar. Patientlyftar fanns mest på kliniker.

Drygt 15 % av de avdelningar, som besvarat frågan, ansåg att an- talet patientlyftar inte var tillräckligt. Det rörde sig om 5500 patien- ter. Lika stor andel svarade, att antalet patientlyftar inte alltid var till- räckligt.

Vid 60% av avdelningarna (motsvarande 21000 av patienterna) användes patientlyftarna ofta, 36% sällan. En mindre andel, S% (motsvarande 1500 patienter), använde aldrig patientlyftarna. Det bör här observeras att frågan om användning av patientlyft måste ses mot bakgrund av patientbeläggning och vårdtyngd, vilket inte skett i detta sammanhang.

ADL-hjälpmedel för patienternas aktivering

Tillgång till ABL-hjälpmedel för patienterna har stor betydelse för deras möjligheter att klara sig själva och vara aktiva förutsatt att pa— tienterna kan träna sig att använda hjälpmedel. På frågan om patien- terna stimuleras till egna aktiviteter t. ex. att äta och klä sig själva, ansåg man sig vid drygt tre fjärdedelar av avdelningarna och vård- platserna göra detta ofta, vid ca en femtedel ibland och vid ca 3 % sällan.

I fråga om tillgången på förflyttningshjälpmedel, hjälpmedel för hygieniska bestyr, på- och avklädning samt intagande av mat och dryck, ansåg mellan 80 och 90 % av avdelningarna att den var tillräck- lig. Bland olika huvudmän hade enskilda vårdhem högsta och primär- kommunala enheter lägsta andelen som svarade ”tillräckligt".

Beträffande hjälpmedel för läsning, skrivning och fjärrstyrning av

Tabell 10.7 Tillgång till ABL-hjälpmedel för patienternas aktivering avdelnings- vis, somatisk långtidssjukvård

Hjälpmedel Förekomst Tillräcklig Otillräcklig Saknas Avd. % Avd. % Avd. % För förflyttning 995 84,4 182 15,4 2 0,2 För hygieniska bestyr 929 78,5 216 18,2 39 3,3 För pzt- och avkläd- ning 1 034 87,9 73 6.2 70 5,9 För intagande av mat och dryck 991 84,4 106 9,0 78 6,6 För läsning 884 75,6 108 9,2 177 15,2 För skrivning 785 68,4 33 2,9 329 28,7 För fjärrstyrning av egen TV 720 63,5 73 6,6 340 30,0

egen TV var andelen avdelningar som svarade ”tillräckligt” 76, 68 resp. 64 %.

Variationerna mellan de olika svaren ””tillräckligt””, ”otillräckligt” eller ”saknas” framgår närmare av tabell 107.

En förhållandevis stor andel av långvårdsplatserna saknade tillgång till aktivitetsstimulerande hjälpmedel. Det gällde främst läsning, 15 %, skrivning och fjärrstyrning för egen TV, vardera inemot 30 %.

Tillgången på tekniska hjälpmedel av olika slag för kollektivt eller individuellt bruk visar genomgående att tillgången i allmänhet är mindre vid de små landstingsdrivna sjukhemmen än i övrigt.

10.2. Den psykiatriska vården

En enkät om den psykiatriska långtidssjukvården genomfördes i social- styrelsens regi i början av år 1976. Enkäten avsåg i första hand ålders- pensionärer och förtidspensionärer som vårdades inom den psykia- triska vården och utgjorde till stor del samma frågor som användes i den i avsnitt 10.1 redovisade undersökningen om den somatiska lång- tidssjukvården. Syftet med undersökningen var för PU:s del främst att söka få belyst bl. a. vård och omvårdnad samt miljön för patienterna.

Enkäten tillställdes samtliga psykiatriska kliniker, landstingens sjuk- hem för psykiskt sjuka, enskilda vårdhem för psykiskt sjuka, vissa ålderdomshem samt psykiatriska inackorderingshem (familjevårdsorga- nisationen).

Inledningsvis bör det konstateras att enkäten inte besvarades av alla institutioner. Det föreligger således betydande brister i materialets nu- varande skick. Vidare har bland de enheter som besvarat enkäten på många punkter inga eller ofullständiga uppgifter lämnats. PU utgår från att enkäten blir föremål för vidare bearbetning och analyser inom socialstyrelsen.

Av de i undersökningen ingående vårdenheterna har 369 enheter med 1 266 avdelningar och tillsammans 33 500 vårdplatser besvarat en-

Tabell 10.8 Enheter som besvarat respektive inte besvarat enkäten om psykiatrisk vård

___—___

Typ av enhet Besvarade enkäter Obesvarade enkäter Totalt En- Avdel- Vård- En- Avdel- Vård- En— Avdel- Vard- heter ningar platser heter ningar platser heter ningar platser

___—___—

Sjukhusklinik 126 Sjukhem för psykiskt sjuka 80 Enskilda vårdhem 135 Ålderdomshem 10 Familjevårdsorgani- sationen 18 Totalt 369

914 ca 24 000 27 76 ca 2 000 153 990 ca 26000 167 5 500 10 24 800 90 191 ca 6 300 145 2 575 7 7 125 142 152 ca 2 700 22 508 4 4 92 14 26 ca 600 18 ca 1 000 3 3 143 21 Zl ca 1 000

1 266 ca 33 500 51 114 ca 3 100 420 I 380 ca 36 600

___—___—

käten. Av dessa har 260 avdelningar inte redovisat antalet vårdplatser. Hur enheterna som svarat resp. inte svarat fördelar sig på olika typer av vårdenheter framgår av tabell 10.8.

10.2.1. Vårdenheter och vårdplatser

Drygt 36 000 vårdplatser

Enligt uppgift från socialstyrelsen var i februari 1976 hela antalet vårdplatser inom den psykiatriska vården drygt 36000, varav omkring 26000 på sjukhuskliniker — ca 1 500 vårdplatser för dagsjukvård in- räknade 6300 på landstingskommunala sjukhem för psykiskt sjuka, 2700 på enskilda vårdhem och ca 1 000 i den som regel till vissa psy- kiatriska kliniker anknutna familjevårdsorganisationen.

Dessutom redovisas i detta sammanhang ca 600 vårdplatser för före- trädesvis alkoholmissbrukare intagna på landstingens hem för störande vårdtagare (här kallade ålderdomshem) enligt 21 & socialhjälpslagen.

Ca 70 % av vårdplatserna på sjukhuskliniker

Enkätformulär tillställdes sammanlagt 420 enheter med 1380 vårdav- delningar och ca 36 000 vårdplatser. Största delen av vårdplatserna (ca 70 %) fanns på sjukhuskliniker. Nära en fjärdedel av platserna ingår i sjukhem och enskilda vårdhem (17 resp. 7 %).

Ofullständiga uppgifter om vårdplaneringslistor

Uppgifterna om antalet patienter som är uppförda på väntelista är mycket bristfälliga. Endast 75 (19 %) enheter har redovisat uppgifter om totalt 890 patienter. Det är därför omöjligt att dra några allmän- giltiga slutsatser av materialet. Av uppgifterna framgår att den största gruppen (20 %) fanns på sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka, där- efter kom patienter på ålderdomshem (19 %). Av patienterna 67 år och däröver fanns den största gruppen (33 %) på ålderdomshem och den därnäst största gruppen (15 %) på sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka.

10.22. Patienterna inom den psykiatriska vården

Uppgifter om 24 500 patienter

Antalet patienter som redovisats i undersökningen var totalt 24 539. Det motsvarade 73 % av antalet vårdplatser i de 369 enheter som be- svarat enkäten. Patienterna fördelade sig på enheter enligt följande.

Antal Antal Procent pa- patien- redovisade tienter av ter vård- vård- platser platser Sjukhuskliniker 15 525 24 000 65 Sjukhem för psykiskt sjuka 5 331 5 500 97 Enskilda vardhem 2 334 2 575 90 Ålderdomshem 468 508 92 Familjevardsorganisationen 881 1 000 88 Totalt 24 539 33 583 73

Av tablan framgår att svarsfrekvensen varierade kraftigt mellan olika typer av vårdenheter. 1 det följande görs en jämförelse mellan redovisat platsantal enligt sjukhusförteckningen 1974 och det redo- visade antalet patienter i februari ]976 fördelade på olika typer av vårdinrättningar, tube/l 10.9.

Tabell 10.9 Vårdplatser i psykiatrisk vård enl. sjukhusförteckningen 1974 och redovisade patienter den 2 februari 1976

Typ av vardinrättning Antal vård- Antal redo- % patienter

platser visade patien- i förhållande ter till vårdplatser

Sjukhusklinik"

Typ 1 2 015 396 20 Typ 2 1 224 541 44 Typ 3 7 707 4 831 63 Typ 4 16 542 9 757 59 Sjukhem för psykiskt sjuka 6569 5 331 81 Enskilda vardhem 2 736 2 334 85 Ålderdomshem 600 468 78 Familjevårdsorganisationen ca 1 000 881 88

Totalt 38 393 24 539 64

" Typ 1. Klinik belägen på sjukhus för huvudsakligen somatisk vård. _

Typ 2. Klinik som är fysiskt och administrativt integrerad med den somatiska vården. Typ 3. Klinik som är administrativt men ej fysiskt integrerad med den soma— tiska vården. Typ 4. Klinik belägen på sjukhus huvudsakligen för psykiatrisk vård (f.d. mentalsjukhus).

Drygt 40 % i åldern 70 år och däröver

Vid sjukhusklinikerna av typ 1 och 2 är svarsfrekvensen så låg att några säkra slutsatser om patienternas åldersfördelning i dessa knap- past kan dras. Relativt säkra slutsatser om åldersfördelningen bör

Tabell 10.10 Fördelning av patienter i psykiatrisk vård efter ålder och typ av vårdinrättning. Procent

Ålder Sjukhusklinik Sjukhem Enskilda Ålder- Familje- Totalt Antal pa— _—— för psy- vårdhem doms- vårds- tienter Typ 1 Typ 2 Typ 3 Typ4 kiskt hem" organi- sjuka sationen _|4 --- 15—24 2 4 2 2 l 1 — 1 2 420 25—49 13 26 15 18 12 15 2 18 16 3812 50—59 14 12 12 12 19 23 10 27 15 3 735 60—69 18 21 22 20 30 31 33 35 24 5 958 70—79 33 22 30 28 26 25 39 16 27 6 755 80—89 18 14 17 18 11 5 15 3 14 3459 90— 2 1 2 2 1 0 1 _ 2 400 Totalt 100 100 100 100 100 100 100 100 100 24 539

" Hem för störande vårdtagare.

Diagram 10.9 Patien- ter inom psykiatrisk vård fördelade efter åldersgrupp åren 1962, 1970 och 1976

kunna dras om samtliga typer av vårdinrättningar läggs samman. Andelen patienter 70 år och däröver varierade mellan lägst 19 % i familjevårdsorganisationen och högst 55% i hemmen för störande vårdtagare. 1 sjukhuskliniker typ 3 och 4 var ca hälften i den åldern. I sjukhem för psykiskt sjuka och i de enskilda vårdhemmen var an- delen mellan 30 och 40 %. (Tabell 10.10) Vid en jämförelse med åldersfördelningen bland patienterna år 1962 finner man att andelen äldre ökat kraftigt. Andelen patienter 70 år

35

30

25

20

15

10

CD>

%

”Åldringsvårdens läge" SOU 1963:47 "Kommunal utveckling" SOU 1976:40

25—49

'IIIIIIIIIIIIIIIIIII;

50—59

VIIIIIIIIIIIIIIIIIIA

VIII!IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIA

60—69

D1962A) []]19703) 51976

'IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIA

70—79

VIIIIIIIIIIIIIIIIIIJ

80—w Ålder

och däröver har nästan fördubblats. Uppskattningsvis torde det år 1976 ha funnits omkring 16 000 patienter i åldern 70 år och däröver jämfört med 8 000 år 1962. Mer än hälften av patienterna var år 1962 under 60 år. Andelen hade år 1976 sjunkit till 32 %. (Diagram 10.9)

Flera män bland de yngre, flera kvinnor bland de äldre

Materialet visar att det totalt fanns ungefär lika många män som kvinnor bland patienterna. Mellan olika åldersgrupper varierade där- emot könsfördelningen. Som framgår av tabell 10.11 fanns det betyd- ligt flera män än kvinnor i de lägre åldrarna medan andelen kvinnor var större i åldersgrupperna 70 år och däröver. Det senare förhållan- det kan förklaras av att medellivslängden är högre för kvinnor än för man.

Tabell 10.11 Patienter i psykiatrisk vård fördelade efter ålder och kön

Ålder Antal Procent Män Kvinnor Båda Män Kvinnor Båda könen könen

_14 _ _ _ _ _ _ 15—24 277 143 420 66,0 34,0 100 25—49 2 485 1 327 3 812 65,2 34,8 100 50—59 2 330 1 405 3 735 62,4 37,6 100 60—69 3 211 2 747 5 958 53,9 46,1 100 70—79 2 781 3 974 6 755 41,2 58,8 100 80—89 1 030 2 429 3 459 29,8 70,2 100 90—w 99 301 400 24,8 75,2 100

Samtliga 12 213 12 326 24 539 49,8 50,2 100

Många patienter skulle kunna skrivas ut

En fråga ställdes om hur många patienter som skulle kunna skrivas ut av medicinska skäl. Av de inkomna uppgifterna — frågan besvarades inte av alla avdelningar framgår att 1 177 patienter, varav 62 % vis- tades i sjukhuskliniker, uppgavs kunna bli utskrivna. Som anledning till att så inte hade skett har uppgivits följande orsaker.

Antal patienter

Lämplig bostad saknades 224 Social hemhjälp kunde inte erhållas 99 Hemsjukvården otillräcklig 226 Annan icke medicinsk bedömning 628

Totalt 1 177

Enligt inkomna svar hade 5549 patienter kvar sin bostad i öppna marknaden. Uppgiften om eventuellt kommunalt bostadstillägg (kbt) saknas för 2730 av dessa patienter. Av de övriga hade 55 % kommu- nalt bostadstillägg, 13 % hade fått kbt indraget och 33 % hade aldrig haft sådant.

Nära hälften med mer än 5 års vårdtid

Beträffande vårdtidens längd har patienterna fördelats efter den se- naste vårdperiodens längd, tabell 10.12. Av materialet framgår att när— mare 30 % av patienterna har en vårdtid under 1 år medan 23 % har en vårdtid på mellan 1 och 5 år och återstoden ca 47 % har en vårdtid överstigande fem år. I tabell 10.13 redovisas patienterna efter kön samt fördelade på pensionärer och övriga med en vårdtid på mindre och mer än två år. Beträffande vårdtider under två år kan konstateras att män- nen utgör en större grupp än kvinnorna medan antalet är ungefär lika stort för patienter med en vårdtid överstigande två år. Oavsett vårdtid är könsfördelningen i det närmaste lika. Av de i undersökningen ingående drygt 24 500 pensionärerna utgör gruppen ålderspensionärer (67—w år) 56 %, förtidspensionärer/sjukbidragsberättigade 42 % och övriga (ej pensionärer) drygt 2 %.

Andelen kvinnor är större bland ålderspensionärerna oavsett den sammanlagda vårdtiden under de senaste fem åren. Däremot domine-

Tabell 10.12 Patienter i psykiatrisk vård fördelade efter den senaste vårdpe- riodens längd. Procent

___—___

Senaste vård- Patienter periodens längd _ 67—w år Fört.pens./ Övriga Totalt sjukbidr. berättigade ___—___— Mindre än 1 mån. 3,6 4,2 5,3 3,9 l— 6 mån. 8,8 7,1 14,7 8,0 6—12 7,6 26,0 6,9 17,1 12—24 " 10,2 4,6 9,5 7,3 2— 5 år 21,3 10,5 23,7 15,9 5—10 11,9 10,7 12,8 11,3 Över 10 år 36,6 36,9 27,1 36,5 Totalt 100 100 100 100

Tabell 10.13 Patienter i psykiatrisk vård fördelade efter kön och vårdtid under den senaste femårsperioden

___—___— Antal Procent

Män Kvinnor Båda Män Kvin- Båda

könen nor könen M_—

Pensionärer med mindre än två års vårdtid ålderspensionärer ] 421 2 289 3 710 38 61 100 förtidspensionärer sjukbidragsberättigade 1 213 848 2 061 59 41 100

Pensionärer med mer än två års vårdtid ålderspensionärer 4 084 5 846 9 930 41 58 100 förtidspensionärer sjukbidragsberättigade 5 092 3 137 8 229 62 38 100 Ö vriga 403 206 609 66 34 100

Totalt 12 213 12 326 24 539 51 49 100

rar männen både bland de förtidspensionerade/sjukbidragsberättigade och övriga långtidssjuka.

Hjälp vid sänggående

Ett mått på handikapp och vårdbehov är i vilken utsträckning patien- terna behöver hjälp vid sänggåendet. Av materialet framgår att 8 752 patienter (36 %) behövde hjälp vid sänggåendet, 37 % av dem behövde hjälp av två personer och nära två procent av fler än två personer. Av de patienter som behövde hjälp fanns 85 % i sjukhuskliniker.

Totalt måste 3 294 patienter (13 %) lägga sig tidigare än vad perso- nalen bedömde som önskvärt. Av dessa måste 83 % regelbundet göra detta. Ca 8 % behövde ej lägga sig tidigare varje dag och en lika stor grupp måste lägga sig tidigare ”ibland”.

Frågan om patienterna har möjlighet att få hjälp att lägga sig på dagen och sedan vara uppe på kvällstid har besvarats av 61 avdelningar (5 92; totalt 1 77—1 vårdplatser). På 27 avdelningar med 825 vårdplatser hade patienterna möjlighet till detta. På 12 avdelningar var detta undantagsvis möjligt och på 11 avdelningar fanns ingen möjlighet att få hjälp att lägga sig under dagen.

Hjälp med matning

Nära 3 000 patienter fick hjälp med att matas. Näring enbart via sond fick 206 patienter och 17 sondmatades som komplement till annat näringsintag. Antalet patienter som fick näring enbart via dropp var 55 och 23 fick dropp som komplement till annat näringsintag.

Mer än 2 400 rullstolsbundna

Av de i undersökningen ingående avdelningarna har 31 % lämnat upp- gifter om rullstolsbundna patienter. Materialet ger vid handen att 2 415 patienter var rullstolsbundna och av dessa hade 65 % mer än ett han- dikapp. Endast 18 % av avdelningarna har lämnat uppgifter om gravt hörselskadade. Vid dessa avdelningar var 453 patienter gravt hörsel- skadade och 369 gravt synskadade.

Två tredjedelar fick vistas ute så mycket som önskvärt

Från 1 121 avdelningar med drygt 29000 vårdplatser har redovisats uppgifter om patienternas möjligheter att över huvud taget vistas ute. Vid 1086 avdelningar med 97 % av de berörda vårdplatserna hade patienterna möjlighet att vistas ute om vädret så tillät. På fråga om patienterna får vistas ute så mycket som personalen bedömde önskvärt med hänsyn till patienternas tillstånd m.m. uppgavs att så var fallet för 63 % av patienterna Som skäl till att sammanlagt drygt 10 500 patienter inte fick vistas ute i önskvärd omfattning angavs i de flesta fall personalbrist (90 %). Det därnäst vanligaste skälet var olämpliga

klimatförhållanden eller brister i husets utformning eller omgivning. Dessa skäl uppgavs för ca en fjärdedel av patienterna. För 6 % av patienterna uppgavs att de saknade lämpliga kläder för utevistelse.

Stimulerande aktiviteter vanliga

En allmän fråga ställdes om huruvida det förekom olika stimulerande aktiviteter (utöver radio- och TV-program) t. ex. studieverksamhet eller andra kurser, underhållning, utflykter m.m. Vid så gott som samtliga avdelningar förekom sådan verksamhet. Samtidigt frågades hur ofta olika aktiviteter förekom och vilka som ordnade verksamheten. Stu- dieverksamhet anordnad genom studieförbund eller sjukhusets perso- nal var den verksamhet som bedrevs oftast — fyra eller flera gånger per månad. Underhållning i form av musik, film eller teaterföreställ- ningar förekom i genomsnitt minst två gånger per månad och guds- tjänster eller andaktsstunder ungefär lika ofta.

Tillgång till biblioteksservice i någon form fanns vid 1094 avdel- ningar (87 %), medan 23 avdelningar uppgav att sådan verksamhet saknades. Uppgift saknas från 149 avdelningar.

Hjälp med personliga tjänster

Några frågor ställdes om och i vilken omfattning patienterna kunde få hjälp av personalen utöver vård och behandling. Resultatet redovisas i följande tablå.

Hjälp med Procent av avdelningarna (] 266 st.) Ofta Ibland Sällan Uppg. saknas

Mindre ärenden 53 22 10 15 Rökning 44 12 20 24 Telefonsamtal 44 29 13 15 Brevskrivning 22 36 24 18 Högläsning 19 31 30 20 Behandlingsformer

Av undersökningsresultatet framgår att ca 20000 patienter av de i denna fråga redovisade drygt 23900 patienterna fick någon form av farmakologisk behandling. Ca 4000 patienter var medicinfria. Totalt uppgavs 71 patienter få elbehandling. Drygt 11 000 patienter fick någon form av arbetsterapi inkl. sysselsättning i skyddad verkstad eller i be- redskapsarbete. Någon form av socioterapi fick ca 8 300 patienter och 2 300 fick psykoterapi.

En fråga rörde s.k. miljöterapi. Därmed avses verksamhet organi- serad efter gruppvårdsprincip med stormöten och smågruppssamman— träden, gruppsykoterapi, personalgrupper och patientmedverkan i ut- formningen av vårdmiljön. Vid 21 % av avdelningarna förekom miljö- terapi och sådan verksamhet bedrevs inte vid 57 % av avdelningarna. Uppgifter saknas för 22 % av avdelningarna.

Möjligheter till ”permission”

Det förekommer i relativt stor omfattning att patienter inte har kunnat få "permission” _» som termen lyder bl.a. inom sjukvården — under den senaste fyraveckorsperioden trots att de skulle ha kunnat få det av vård- och behandlingsskäl. Av de svarande avdelningarna har följande skäl angetts (flera skäl kan ha angetts för samma patient) för utebliven permission. Svar har ej lämnats från 198 avdelningar.

Patienter har inte kunnat beredas Antal patienter permission p. g. a. att de inte

kunnat få hjälp av anhörig 6 991 hade lämplig bostad ! 093 kunnat få transport genom kommun eller landsting 214 kunnat få social hemhjälp 166 kunnat få hemsjukvård 72 annan anledning 974

Så gott som alla kunde få besök veckans alla dagar

Av de 331 vårdenheter (90 %) som besvarat frågan om besökstid hade 95 % besöksmöjlighet veckans alla dagar. Mer än hälften av de 307 vårdenheter som lämnat uppgift om besökstidens längd uppgav att man hade sju timmars besökstid eller mera per besöksdag, 60 enheter (20 %) hade mellan en och två timmars besökstid per besöksdag. Vid 309 vårdenheter av 321 svarande (96 %) uppgavs att besöksmöjligheter fanns även utöver den fastställda besökstiden. Endast 2 vårdenheter uppgav att besöksmöjligheter utöver den fastställda tiden saknades. För 314 vårdenheter (92 %) förekom besökstid även på kvällarna och vid 80 % av vårdenheterna hade barn under 12 år möjlighet att göra besök.

Särskild tillsyn av svårt sjuka och döende patienter vid de flesta avdelningar

I enkäten ställdes frågan om personal brukar avdelas eller extra perso- nal tillkallas för särskild tillsyn av svårt sjuka eller döende patienter, när anhöriga inte är närvarande. En tredjedel av avdelningarna (svar har lämnats från 941 avdelningar) uppgav att så ”oftast” skedde under dagen, ca 30 % svarade ”ibland” och 19 % svarade ”aldrig”. 14 % av avdelningarna uppgav att det inte var aktuellt. Procenttalen var i stort sett desamma för tillsyn under natten.

10.2.3. Lokaler, utrustning m. m.

Mer än en fjärdedel av vårdavdelningarna tagna i bruk före år 1940

Mer än en fjärdedel (28 %) av vårdavdelningarna (svar har lämnats från 1 019 avdelningar) togs i bruk före år 1940. Under perioden 1970

Tabell 10.14 Vårdavdelningarna i psykiatrisk vård fördelade efter år då de togs i bruk

År Antal vårdavdelningar Sjukhus- Sjukhem Enskilda Ålder- Totalt Procent klinik för vårdhem doms- psykiskt hem sjuka —1899 34 1 — _ 35 3 1900—1919 60 5 3 68 5 1920—1939 160 16 7 1 184 14 1940 —1949 35 24 5 — 64 5 1950—1959 132 33 19 — 184 14 1960—1964 103 21 8 1 133 9 1965—1969 69 36 44 6 155 11 1970—1974 109 22 34 2 167 12 1975a— 26 2 l — 29 2 Uppgift saknas 262 31 31 16 340 25 Totalt 990 191 152 26 1 359 100

" T. 0. m. 1976-02-02.

-—1976 (t. o. m. februari) togs 196 avdelningar (19 %) i bruk. Av dessa fanns 88 % i sjukhuskliniker. Vårdavdelningarna fördelade efter år när de togs i bruk redovisas i tabell 10.14. Under åren 1966—1976 (t.o.m. februari) har 460 avdelningar varit föremål för om- eller till-

byggnad.

En femtedel i rum med 5 eller flera sängar

Av ca 29 000 redovisade vårdplatser fanns en fjärdedel i enkelrum, Minst 45 % av vårdplatserna fanns i rum med 4 eller flera sängar. C;: 4400 vårdplatser fanns i rum med 6 eller flera sängar. Fördelningen av rum och vårdplatser framgår av tabell 10.15 och diagram 10.10.

Av de 4 400 vårdplatserna i rum med 6 eller flera sängar fanns 96 % vid sjukhuskliniker. Hälften av vårdplatserna i sjukhem för psykiskt sjuka fanns i enkelrum eller dubbelrum. Enkelrum dominerade vid ålderdomshem (88 %). I enskilda vårdhem fanns 41% och i familje- vårdsorganisationen 32 % av vårdplatserna i enkelrum.

Tabell 10.15 Rum och vårdplatser i psykiatrisk vård fördelade efter antal sängar i rummen

Antal sängar Rum Vårdplatser i rummet _— Antal % Antal "0

1 säng 7 531 53 7 531 26 2 sängar 3 108 22 6 216 21 3 731 5 2 193 8 4 ” 1 862 13 7 448 26 5 " 247 2 1 235 4 6 eller fler 733 5 > 4 398 15

Totalt 14 212 100 >29 021 100

30 % 25 20 15 10 Diagram 10.10 Vård— 5 platser [ enheter för psykiatrisk vård för— delude efter lintu] 0 sängar i rummet i 1 säng 2 sängar 3 sängar 4 sängar 5 sängar 6 sängar procent

Hälften av rummen utan bekvämligheter

Rummens standard har förutom i antalet sängplatser också mätts efter tillgång till wc, tvättställ, bad/ dusch på rummen. (Diagram 10.11)

Ca 6 % av vårdplatserna (svar har lämnats för drygt 29 000 vård- platser) hade wc, tvättställ och bad/dusch på rummet och av dessa var nära hälften i enkelrum. 34 % av vårdplatserna hade tvättställ på rummet och 9 % både wc och tvättställ. Över hälften (52 %) av vård- platserna saknade alla de nämnda bekvämligheterna på rummet. Delvis kan detta bero på att många patienter kan skada sig eller förorsaka annan skada.

60 0/0

50

40

30 20

10

Diagram 10.11 Vård- - platser i enheter för

psykiatrisk vård för- Wc, tvätt- We, tvätt- Tvätt- Saknar delade efter bekväm- Släll. bad/ ställ ställ tvättställ ligheter på rummet i

dusch etc. procent

Tabell 10.16 Antal vårdplatser i psykiatrisk vård fördelade efter rumsstorlek och standard ___—___— Antal sängar Antal vårdplatser i rum som har Vårdplatser utan Totalt i rummet tvättställ etc.

WC, tvättställ WC, tvättställ Tvättställ

bad/dusch

Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % ___—___ 1 säng 731 46 I 055 39 3 375 35 2 370 16 7 531 26 2 sängar 486 30 508 19 2 604 28 2 618 17 6 216 21 3 15 1 27 1 504 5 1 647 11 2 193 8 4 372 23 | 008 37 2 264 23 3 804 25 7 448 26 5 " 5 0 30 ] 220 2 980 7 1 235 4 6 eller fler —— 78 3 792 8 3 528 24 4 398 15

___—H

Totalt 1 609 100 2 706 100 9 759 100 14 947 100 29 021 100 %

Antalet vårdplatser fördelade efter rumsstorlek och förekomst av wc. tvättställ och bad/dusch redovisas i tabell 10.16.

Särskilda lokaler för arbetsterapi vanligast

Särskild lokal för arbetsterapi fanns för 97 % av vårdplatserna (svar har lämnats för närmare 31500 vårdplatser). Någon större skillnad mellan olika typer av vårdenheter fanns inte. Lokaler för socioterapi fanns för 73 % av patienterna. Vanligast förekommande var dessa 10- kaler på Sjukhusklinik (89 %) och minst vanligt på enskilda vårdhem (37 %). Träningslägenheter där patienter får ADL-träning som för- beredelse till ett självständigt boende, hade nära hälften av patienterna tillgång till. Möjlighet att före utskrivning bo i genomgångshem fanns för ca en fjärdedel av patienterna. Något flera patienter (34 %) hade möjlighet att få bo i övergångslägenhet innan de skrevs ut. Hur till- gången till de nämnda lokalerna varierar mellan olika typer av vård- enheter framgår av tabell 10.17.

Av de redovisade vårdplatserna (svar har lämnats för närmare 31 500 vårdplatser) hade ca 70 % tillgång till särskild lokal för sjukgymnastik.

Tabell 10.17 Andel patienter i psykiatrisk vård som har tillgång till vissa lokaler. Procenta

Typ av vård- Särskild lokal finns för Finns på vårdenheten eller är enhet knutet till enheten Sjuk- Arbets- Socio- Trä- Genom- Över- gymnas- terapi terapi nings- gångs- gångs- tik lägenhet hem lägenhet Sjukhusklinik 91 98 89 57 35 42 Sjukhem för psykiskt sjuka 24 97 40 30 7 15 Enskilda vård- hem 18 96 37 16 11 15 Totalt 69 97 73 46 27 34

a Beräknat på de enheter som besvarat frågan — ca 30 500 vårdplatser

Ca 90 % av patienterna i Sjukhusklinik hade särskild sjukgymnastik- lokal. medan endast 18 % av patienterna i enskilda vårdhem hade till- gång till sådan.

10.2.4. Tekniska hjälpmedel

Enkäten innehöll bl. a. frågor om vissa gemensamhetsutrymmen som var utrustade med hörselslingor, hörselstavar, bandspelare och andra kollektiva tekniska hjälpmedel. Uppgifter har lämnats för drygt 30900 vårdplatser. Bandspelare var det hjälpmedel som förekom mest. Nära hälften av samtliga patienter hade tillgång härtill men för en fjärdedel ansågs det vara i otillräcklig omfattning. Några större skillnader mel- lan olika typer av vårdenheter förekom inte. Hörselslingor och hörsel- stavar fanns för ca 10 % av vårdplatserna vid sjukhuskliniker och sjuk- hem för psykiskt sjuka. Andra typer av kollektiva hjälpmedel fanns för ca 3 500 vårdplatser.

Patientlyftar fanns tillgängliga på 195 avdelningar med sammanlagt drygt 5 600 vårdplatser (av totalt närmare 28 200 vårdplatser, för vilka uppgift lämnats). Vid 39 avdelningar med sammanlagt 910 vårdplatser uppgavs att patientlyftar inte var aktuella och vid 851 avdelningar med drygt 21700 vårdplatser saknades de helt. Patientlyftar var vanligast på sjukhuskliniker. Endast en avdelning med 14 vårdplatser i enskilt vårdhem hade detta hjälpmedel. Vid ca sex procent av de avdelningar som besvarat frågan ansågs antalet patientlyftar vara otillräckligt och lika stor andel ansåg att antalet inte alltid var tillräckligt.

Rullstolar fanns för närmare 21100 vårdplatser (svar har lämnats för närmare 28 400 vårdplatser). För 75 % av vårdplatserna ansåg per- sonalen att antalet rullstolar var tillräckligt, för 5 % ansågs att antalet var otillräckligt och för 18 % uppgavs att antalet inte alltid var till- räckligt. Vid 140 avdelningar med 3 286 vårdplatser saknades rullstolar.

Handikappanpassade sittmöbler (extra höga stolar m.m.) fanns vid enheter med drygt 6 400 vårdplatser (25 %; svar har lämnats för när- mare 25 500 vårdplatser). Sådana sittmöbler saknades således för när- mare 18 500 vårdplatser och för närmare 1 500 vårdplatser var sådana inte aktuella. För ca 60 % av vårdplatserna vilka hade tillgång till sitt- möbler ansågs att antalet var tillräckligt, för 18 % uppgavs ”inte alltid” och för något fler uppgavs antalet vara otillräckligt.

10.3. Hemsjukvården

Hemsjukvård i mera organiserade former började växa fram i början av 1950-talet. Ursprungligen betraktade Sjukvårdshuvudmännen den organiserade hemsjukvården som en temporär insats i avvaktan på ut- byggnad av den slutna somatiska långtidssjukvården. Hemsjukvården har emellertid utvidgats successivt och ses numera som ett alternativ till andra vårdformer för främst långvarigt sjuka patienter med behov av begränsade medicinska insatser. Hemsjukvården har härigenom

kommit att betraktas som en viktig del av företrädesvis den somatiska långtidssjukvården.

Med hänsyn härtill har PU gjort en särskild enkät för att belysa främst hemsjukvårdens innehåll och organisation. Enkäten tillställdes samtliga sjukvårdshuvudmän landstingskommuner och landstings— fria kommuner i början av december 1975. I huvudsak avser en- käten förhållandena den 15 december 1975.

I enkäten definierade PU begreppet hemsjukvårdspatient på följande sätt:

Med hemsjukvårdspatient avses somatiskt och psykiskt sjuka personer i regel långtidssjuka vilka vårdas utanför institutioner och till vilka eller deras anhöriga ekonomisk ersättning utgår från sjukvårds— huvudmannen. Till hemsjukvårdspatienter hänförs också sjuka perso- ner, vilka erhåller hemsjukvård, som bekostas av huvudmannen men förmedlas av primärkommun genom social hemhjälp eller av huvud— mannens hemsjukvårdarelsjukvårdsbiträden. Psykiskt utvecklingsstörda omfattas ej av denna enkät.

Varje landstingskommun och kommun som ej tillhör landstingskom- mun utgör ett sjukvårdsområde. Landet är indelat i 26 sjukvårdsom- råden. Sjukvårdshuvudmannen kan indela sjukvårdsområdet i ett eller flera sjukvårdsdistrikt, vanligen efter upptagningsområden.

10.3.1. Hemsjukvårdens innehåll m. m.

Individuella vård-/behandlingsprogram tillämpas inom hälften av sjukvårdsområdena

Hälften av huvudmännen uppgav att individuella vård- och behand- lingsprogram regelmässigt utarbetas för hemsjukvårdspatienterna. Så- dan verksamhet förekom för samtliga hemsjukvårdspatienter i tre sjukvårdsområden. Övriga huvudmän, som uppgivit att vård- och be- handlingsprogram förekommer, meddelade att verksamheten är be- gränsad antingen geografiskt eller till vissa patientkategorier. Som exempel på patientkategorier nämns spastiker och rörelsehindrade per- soner. I de fall program utarbetas i vissa sjukvårdsdistrikt rör det sig om försöksverksamhet.

Några huvudmän, som uppgivit att vård-Ibehandlingsprogram inte regelmässigt utarbetades, uppgav att sådana program utarbetades ibland men ej regelmässigt på grund av brist på bl.a. sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Några andra huvudmän har angivit att verksamhet med vård-/behandlingsprogram för hemsjukvårdspatienter planeras.

Regelbundna läkarundersökningar i fyra sjukvårdsområden

Fyra huvudmän uppger att hemsjukvårdspatientema regelmässigt ge- nomgår återkommande läkarundersökningar. I tre sjukvårdsområden förekommer regelmässigt återkommande läkarundersökningar både i hemmet och vid institutioner minst en gång per år och hos en huvud- man enbart vid institutioner.

De huvudmän, som besvarat frågan nekande, ombads kommentera hur ofta hemsjukvårdspatienterna genomgick läkarundersökningar. Svaren från 22 huvudmän på denna fråga gav följande fördelning:

Läkarundersökningar sker Antal huvudmän

Som försöksverksamhet i delar av sjukvårdsområdet I I samband med omprövning av hemsjukvårdsbidrag upp till _] är 5 l—3 är 2 Annat svar 14

Bland de huvudmän, som redovisats under Annat svar, lämnades bl. a. följande kommentarer: ”Läkarundersökning sker efter vederbö- randes eget initiativ”. "Helt individuellt och i relation till behovet för adekvat vard”. Vidare hänvisades till befintliga läkarmottagningar och institutioner inom sjukvårdsområdena för läkarundersökningar av hemsjukvårdspatienter.

Ronder hos hemsjukvårdspatienter i l ] sjukvårdsområden

På fråga om läkare tillsammans med bl. a. distriktssköterska gör åter- kommande besök (ronder) hos hemsjukvårdspatienterna uppgavs detta vara fallet i 2/5 av sjukvårdsområdena. I flertalet fall är verksamheten dock geografiskt begränsad.

Av tre huvudmän, som uppgivit att besök (ronder) sker regelbundet i hela sjukvårdsområdet, har två uppgivit att sådana besök görs endast på begäran av distriktssköterska eller vid behov. Ronder inom del/ delar av sjukvårdsdistrikt förekommer också och har då karaktären av försöksverksamhet. En huvudman hänvisar till den rådande läkarbris- ten som orsak till att ronder ej förekommer i hela sjukvårdsområdet.

Av 15 huvudmän. som meddelat att regelbundet återkommande ron- der ej förekommer, uppger flertalet att sådana hembesök sker sporadiskt och i huvudsak när behov föreligger. I flertalet fall är distriktssköter- skan den som initierar dessa hembesök.

[ allmänhet fastställda besöksrutiner för distriktssköterskorna

Distriktssköterskans roll är av central betydelse vid värden av hem— sjukvårdspatienter. l enkäten fick därför huvudmännen redogöra för om man fastställt nägra instruktioner för distriktssköterskorna. Av materialet framgår att i det närmaste samtliga huvudmän fastställt besöksrutiner för distriktssköterskorna. Riktlinjer för distriktssköters- kornas arbete finns i en normalinstruktion (MF 1964: 68). fastställd av dåvarande medicinalstyrelsen. [ fråga om sjukvård i hemmen heter det i instruktionen bl. a.: ”Distriktssköterska skall vidare övervaka den sjuk- vård i övrigt, som utövas i hemmen — icke minst åldringsvården samt instruera i sådan vård.”

Nitton huvudmän hade föreskrivit att distriktssköterska skall besöka hemsjukvårdspatient en gång per månad. Flera av dem framhåller att

denna besöksfrekvens i praktiken är ett minimum. Fem huvudmän hade fastställt en mindre frekvent besöksverksamhet än en gång per månad. En av de två huvudmän, som ej fastställt besöksrutiner, kom- menterar detta förhållande med att framhålla att "besök sker efter individuellt behov”.

Kontinuerlig sjukgymnastik i 2/3 av sjukvårdsområdena

För stora grupper hemsjukvårdspatienter är sjukgymnastisk behand- ling av väsentlig betydelse. I runda tal ger 2/3 av huvudmännen sjuk- gymnastisk behandling till patienterna. Tio huvudmän gav kontinuerlig sjukgymnastik till patienterna i hemmen eller vid institutioner i hela sjukvårdsområdet. I övriga fall är sjukgymnastiska insatser geografiskt begränsade till vissa sjukvårdsdistrikt eller enbart förbehållna vissa patientkategorier. Orsakerna till denna begränsning anges vara bristen på sjukgymnaster.

Åtta huvudmän har uppgivit att kontinuerlig sjukgymnastik bland hemsjukvårdspatienterna ej förekommer. Detta är föranlett av bristen på sjukgymnaster och i några fall av att en organisation för verksam- heten saknas.

ADL—träning bland hemsjukvårdspatienter kontinuerligt i 3/5 av sjukvårdsområdena

För att underlätta och öva upp det dagliga livets aktiviteter (ADL) behöver vissa hemsjukvårdspatienter s.k. ADL—träning. I 3/5 av lan- dets sjukvårdsområden förekom kontinuerlig ABL—träning bland hem- sjukvårdspatienter. Inom sex sjukvårdsområden omfattade ADL—trä- ningen patienter i hela sjukvårdsområdet och i fem del eller delar av sjukvårdsområdena. Inom fyra sjukvårdsområden var ABL-träningen begränsad i form av bl.a. försöksverksamhet inom geografiskt avgrän- sade delar. Flertalet av de huvudmän som svarat att kontinuerlig ADL— träning ej förekom hänvisar till personalbrist.

Kontinuerlig sysselsättningsterapi bland hemsjukvårdspatienter be— drevs i hälften av landets sjukvårdsområden. Verksamhet förekom inom åtta hela sjukvårdsområden, medan den var geografiskt avgränsad i fem sjukvårdsområden. De huvudmän, som uppgivit att kontinuerlig sysselsättningsterapi ej förekom, hänvisar i övervägande antalet fall till bristen på arbetsterapeuter.

Kontinuerlig arbetsterapi lämnas av sju huvudmän (1/4). I tre fall gäller det hela sjukvårdsområden, medan det i övriga områden var fråga om en geografisk begränsning till del eller delar av sjukvårds- områdena. Bland de huvudmän som besvarat frågan nekande anförs att resurser eller personal för verksamheten saknas. Sju huvudmän besvarade inte frågan.

Handikapphjälpmedel till hemsjukvårdspatienter i samtliga sjukvårdsområden

! samtliga sjukvårdsområden provas och ordineras handikapphjälpmedel

till de hemsjukvårdspatienter som behöver sådana. Av kommentarerna att döma bedrivs denna verksamhet i regel i samarbete mellan hemsjuk- vårdscentralerna eller motsvarande och hjälpmedelscentralerna, på så sätt att hemsjukvårdscentralen initierar behovet och hjälpmedelscen- tralen tillgodoser detsamma.

Utlåning av sjukvårdsutensilier m. m. på de flesta håll

För att sjukvård i hemmet skall kunna bedrivas kan tillgång till vissa sjukvårdsutensilier vara erforderlig. Utlåningsförråd förekom i samtliga sjukvårdsområden. Beträffande huvudmannaskapet hade tolv huvud- män själva ansvaret för verksamheten, medan Röda korset självstän- digt bedrev verksamheten i två sjukvårdsområden. I de återstående tolv sjukvårdsområdena var ansvaret delat mellan sjukvårdshuvudmän- nen och Röda korset. Sjukvårdshuvudmännen svarade själva för 118 utlåningsförråd, medan Röda korset enligt inkomna uppgifter svarade för 569.

I en följdfråga fick huvudmännen besvara frågan om någon form av avgifter uttogs vid utlåning av sjukvårdsutensilier och hjälpmedel. Tre huvudmän uppgav att avgift togs ut, 22 att avgift inte togs ut. En huvudman besvarade ej frågan. Det torde sammanfattningsvis förhålla sig så att i de flesta sjukvårdsområden tas någon avgift inte ut och i den mån avgift förekommer är det en depositionsavgift.

Särskilda insatser för synskärpe-, hörselkontroll m. m. av hemsjuk- vårdspatienter i 15 sjukvårdsområden

En betydande del av hemsjukvårdspatienterna är äldre personer, av vilka en del av ålder får successivt försämrad syn, hörsel och tand- status. På fråga om hemsjukvårdspatienterna får genomgå synskärpe- kontroll, annan ögonundersökning, hörselkontroll och tandvårdskon- troll uppgav 15 huvudmän av de totalt 22 som besvarat frågan, att en eller flera av kontrollerna förekommer. Tolv av dem uppgav att samt- liga de ovannämnda insatserna gjordes enbart vid huvudmannens in- stitutioner. En huvudman lämnade därutöver synskärpekontroll i hem- met och en annan tandvårdskontroll i hemmet. En huvudman kunde medverka till synskärpekontroll och en annan till ögonundersökning vid institution samt hörselkontroll i hemmet.

Sju huvudmän redovisade inte några särskilda insatser. I kommen- tarerna framhålls bl. a. att insatser av detta slag inte görs genom hem- sjukvårdens försorg.

10.3.2. Varierande praxis i fråga om patientavgifter för vårdinsatser

I enkäten ställdes frågan om hemsjukvårdspatienterna som ett led i hemsjukvården genom huvudmannens försorg hade tillgång till olika vårdinsatser, antingen kostnadsfritt eller mot viss avgift för patienten.

Frågan om avgifter för läkarvård besvarades av 15 huvudmän (3/5). Bland dessa var läkarvård kostnadsfri för hemsjukvårdspatienterna i sex sjukvårdsområden. medan en sjukvårdshuvudman subventionerade kostnaderna och åtta tillämpade samma normer som gällde för läkar- besök i öppen vård, dvs. patienten betalade själv 15 kr. vid besök eller 25 kr. för