SOU 1977:98

Pensionär '75 : en kartläggning med framtidsaspekter : huvudresultat

Till Statsrådet och chefen för socialdepartementet

Genom beslut den 28 juni 1974 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet, statsrådet Sven Aspling, att tillkalla en utrednings- man för att göra en undersökning angående åldringsvården m.m. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom utredningsman kansli- rådet i socialdepartementet Birger Forslund.

Utredningen har antagit namnet pensionärsundersökningen. Såsom experter har departementschefen tillkallat departementssekre- teraren Willi Barenthin, budgetdepartementet (fr. 0. In. den 1 september 1977), departementssekreteraren Birgitta Bratthall, socialdepartementet, sekreteraren Valter Ekberg, Pensionärernas riksorganisation, numera överdirektören Svante Englund, statens förhandlingsnämnd (t. o. m. 31 augusti 1977), f. kommunalrådet Gustav Larsson (avliden den 22 mars 1977), sekreteraren Kerstin Petersson, Svenska kommunförbundet, förste sekreteraren Douglas .Skalin, Landstingsförbundet, professorn Alvar Svanborg, avdelningschefen Henry Sälde, socialstyrelsen samt socialassistent Mona Widman, socialförvaltningen i Berg. Vid förfall för Skalin har sekreteraren Göran Berleen, Landstingsförbundet, med— verkat.

Sekreterare har varit departementssekreteraren Bernt Hedin, social— departementet och planeringschefen Jan Redgert, socialförvaltningen i Örebro. I sekretariatet har även departementssekreteraren Marja Lund-- quist, socialdepartementet, ingått. Vid bearbetningen av enkätmaterial rn. m. har fil. kand. Hannelotte Kindlund och fil. kand. Margareta Man- negard medverkat. Avsnitten om befolkningsutvecklingen har utarbe— tats under medverkan av medicine doktorn Anne-Marie Bolander. Av— snitt av kapitel 15 Åldrandet har utarbetats av fil. lic. Stig Berg och professorn Carl-Gerhard Gottfries.

Socialdepartementet har till pensionärsundersökningen överlämnat en skrivelse från Pensionärernas Riksorganisation angående behovet av vårdinsatser för äldre m. rn.

I föreliggande betänkande redovisar pensionärsundersökningen hu— vudresultatet av sitt arbete. Utredningen avser att i särskilda rapporter senare lämna en mera detaljerad redovisning av vissa undersöknings— resultat.

Stockholm i december 1977

Birger Forslund / Bernt Hedin Jan Redgert

1. Direktiven, arbetets uppläggning m.m.

1.1. Direktiven

Pensionärsundersökningen (PU) tillkallades enligt bemyndigande den 28 juni 1974 för att göra en undersökning angående åldringsvården m.m. Regeringen hade samtidigt i en proposition lagt fram förslag om en lag- stadgad sänkning av den allmänna pensionsåldern och om betydande förbättringar av folkpensionsförmånerna. Dessa pensionsreformer inne- bar förbättringar av pensionäremas ekonomiska trygghet som till sin om- fattning saknade motsvarighet sedan ATP-reformen. Vidare planerades vid denna tidpunkt förslag om ökade möjligheter till en rörlig pensions- ålder, vilken sedermera genomförts den 1 juli 1976, varvid även möjlig- het till delpension infördes.

I direktiven framhålls, att en annan fråga av stor betydelse för de äldre är samhällets insatser för vård och service och andra åtgärder för att ge de äldre goda levnadsbetingelser. I direktiven anförs vidare bl. a. följande. Det ökande antalet åldringar ställer stora krav på vårdinsatser och olika for- mer av serviceåtgärder. Samtidigt framstår det som angeläget att samhället medverkar till att underlätta övergången och anpassningen till livet som pen- sionär och till att de äldres tillvaro får ett sådant innehåll att pensionstiden blir meningsfull och positiv. Utbyggnaden av samhällets ekonomiska trygg- hetsanordningar får därför kompletteras med olika insatser för en god social omvårdnad i vid mening. Här görs insatser som med beaktande av de äldres egna erfarenheter och önskemål skall ge tillfälle till meningsfull aktivitet och gemenskap, hjälp i hemmet när så behövs och nära tillgång till goda sjuk- vårdsresurser. De frågor som här berörts måste givetvis bedömas mot bak- grund av pensionärernas förbättrade ekonomiska förhållanden och samhällets resurser.

Utvecklingen på åldringsvårdens område under den senaste tioårsperioden har i hög grad påverkats av det program för åldringsvårdens utbyggnad som på regeringens förslag antogs vid 1964 års riksdag. Programmet innebar en kraftig satsning på utbyggnad av de öppna vårdformerna för att därmed göra det möjligt för de äldre att så länge som möjligt bo kvar i sin invanda miljö.

För att underlätta för kommunerna att bygga ut sin verksamhet infördes statsbidrag till kostnaderna för social hemhjälp samtidigt som ökade åtgärder sattes in för att rusta upp de äldres bostäder. För att underlätta en snabb ut- byggnad 'av långtidssjukvården infördes ett temporärt statligt lån till byggande av sjukhem. Till grund för detta åtgärdsprogram låg en riksomfattande kart— läggning av vårdbehov och vårdmöjligheter som genomfördes av socialpoli- tiska kommittén (SOU 1963: 47).

1964 års åldringsvårdsprogram har medverkat till att antalet äldre och handikappade som får social hemhjälp fördubblats från ca 145000 år 1965 till över 300000 år 1973. Denna utbyggnad fortsätter. Dessutom har genom- förts en betydande utbyggnad av andra åtgärder inom kommunernas öppna åldrings- och handikappvård, t.ex. färdtjänst, varudistribution, matservice, badservice, fotvård, hobbyverksamhet och andra former av sysselsättning för personlig aktivering och meningsfull samvaro. Omkring 120 000 åldringsbostä- der har rustats upp med hjälp av statliga räntefria förbättringslån. Samtidigt har nya boendeformer vuxit fram i form av servicehus och liknande anlägg- ningar, där en trygg omvårdnad förenas med stor personlig frihet och obe- roende. För de äldre som har behov av större vårdinsatser har tillkommit omkring 15 000 nya platser vid sjukhem för långtidssjukvård. En särskild ar- betsgrupp har nyligen fått i uppdrag att ta upp frågan om personalutvecklingen inom bl.a. långtidssjukvården. Vårdmöjligheterna ökar också genom att vi fortsättningsvis får ca 1 000 nya läkare om året.

Utbyggnaden av samhällets insatser i fråga om vård och service m.m. för de äldre måste fortsätta för att svara mot de behov som följer av befolknings- utvecklingen och för att tillförsäkra de äldre en social omvårdnad som är an- passad till samhällsförändringar, standardutveckling och pensionärernas för- bättrade ekonomiska förhållanden. Det gäller här en av vår tids stora sociala frågor. Insatserna bör planeras och genomföras så att de på bästa sätt anpas- sas till den faktiska behovsutvecklingen och tillgängliga resurser. För att ge ett underlag för den framtida utformningen och inriktningen av dessa sam- hällets insatser bör nu genomföras en ny kartläggning av de äldres situation. Jag finner det lämpligt att en särskild utredningsman får i uppdrag att genom- föra en sådan kartläggning.

Kartläggningen skall ge en bild av de äldres situation i dagens samhälle. Undersökningarna härom skall göras mot bakgrund av den utveckling som skett i fråga om samhällets vård- och serviceinsatser och beträffande pensio- närernas förbättrade ekonomiska förhållanden. Det bör undersökas hur den ökade ekonomiska tryggheten genom förbättrade pensioner inverkar på pen- sionärernas livsmönster och på behovet av samhällets insatser i fråga om vård och serviceåtgärder för de äldre. Studierna av pensionärernas livsmönster bör även belysa utvecklingen av sådana faktorer som sparande, fritidsverk- samhet, resor osv. Även det forsknings- och utvecklingsarbete av betydelse för de äldres situation som utförts i olika sammanhang bör uppmärksammas. En analys av de framtida utvecklingstendenserna skall göras med hänsyn till bl. a. befolkningsutvecklingen. Kartläggningen skall vidare — med beaktande även av pensionärernas förstärkta ekonomi — innefatta en undersökning av olika vägar då det gäller att tillförsäkra de äldre goda levnadsbetingelser. Den bör utöver ålderspensionärernas förhållanden också omfatta förtidspen- sionäremas situation i de avseenden det här gäller.

1.2. Arbetets uppläggning m. m.

Enligt direktiven har PU huvudsakligen tre uppgifter, nämligen att 0 mot bakgrund av socialpolitiska kommitténs kartläggning belysa ut— vecklingen och följa upp effekterna av 1964 års åldringsvårdspro- gram kartlägga pensionärernas situation i dagens samhälle göra en analys av de framtida utvecklingstendenserna med hänsyn till bl. a. befolkningsutvecklingen.

..

1.2.1. Utvecklingen

Utvecklingen sedan 1960-talets början har PU sökt att belysa och ana- lysera med hjälp av tillgängligt material i form av löpande statistik, spe— cialundersökningar m. m. En genomgång av materialet har visat, att de uppgifter som sammanställts av olika myndigheter och organisationer, inte alltid är tillräckliga för att ge en helhetsbild av utvecklingen. Bl. a. saknas i stor utsträckning uppgifter om åldersfördelning för de pensio- närer som utnyttjar samhällets olika åtgärder. Befintlig statistik har lagts upp vid olika tidpunkter och med skilda syften, varför det inte alltid är möjligt att genom en sammanfogning av de olika verksamhetsgrenarna ge en helhetsbild av utvecklingen på riks-, region- och kommunnivå. Brister och ofullständighet i materialet har fått godtas. Några komplet- terande undersökningar har inte gjorts och har inte heller kunnat göras retroaktivt.

1.2.2 Pensionärernas situation i dagens samhälle En kartläggning av pensionärernas situation i dagens samhälle bör enligt PU som väsentliga beståndsdelar innefatta dels uppgifter från pensionä- rerna själva om deras levnadsförhållanden, önskemål och deras egen syn på sin situation, dels uppgifter om samhällets insatser, verksamhetens om- fattning och utnyttjandegraden. PU har i sin kartläggning sökt att när- mare belysa vilka åldersgrupper, som utnyttjar erbjuden service samt verksamhetens närmare innehåll, regionala och kommunala skillnader. Vidare har PU sökt göra jämförelser mellan verksamheter av olika slag, t. ex. social hemhjälp och hemsjukvård —— servicehus och ålderdomshem.

I nterv juundersökning Under årens lopp har olika undersökningar rörande pensionärers levnads- förhållanden, vård- och hjälpbehov m. m. gjorts i Sverige. 1952 års åld— ringsvårdsutredning gjorde en intervjuundersökning i februari 1954 om ålderspensionärernas levnadsförhållanden.1 Därefter har ytterligare några undersökningar gjorts. Under senare år har levnadsförhållandena undersökts av låginkomst- utredningen år 1968. En replikation av denna undersökning gjordes år 1974 av institutet för social forskning (Sofi). Fr. o. m. hösten 1974 driver statistiska centralbyrån (SCB) ett löpande projekt Undersökning rörande

1 Redovisad i Åldrings- vård (SOU 1956: 1).

2 Fram till den 1 juli 1977 har SCB i Sveriges officiella statistik (SOS) inom serien Levnads- förhållanden publicerat sju rapporter.

levnadsförhållanden i samhället (ULF).2 De nu nämnda undersökning- arna avser befolkningen t. o. m. 74 år.

En undersökning speciellt inriktad på pensionärernas situation måste med hänsyn till denna grupps särskilda förhållanden och behov delvis ges en annan inriktning och utformning än de allmänna undersökning- arna. Av speciellt intresse när det gäller pensionärerna är bl. a. hjälp- och vårdbehov, möjligheterna att få dessa behov tillgodosedda, utnytt- jandet av samhällets anordningar, kontaktmöjligheter. PU har därför genom SCB gjort en särskild undersökning om pensionärernas levnads- förhållanden. Till stora delar har samma frågor som i de nyss nämnda undersökningarna kunnat användas. Härigenom har det också blivit möj— ligt att göra vissa jämförelser mellan pensionärernas och hela befolk- ningens levnadsförhållanden.

Intervjuundersökningen som utfördes under maj—juni 1975 omfattar följande grupper, utvalda med hänsyn till bl. a. behov av samhällets in— satser av olika slag,

förtidspensionärer blivande ålderspensionärer (60—64 år) ålderspensionärer 60—69 år (nyblivna ålderspensionärer) 70—79 år (i viss grad i behov av hjälp och värd) 80— år (de mest vårdbehövande).

Kommunenkät

Centralt insamlade uppgifter i form av löpande statistik från socialsty- relsen, riksförsäkringsverket, statistiska centralbyrån, Svenska kommun- förbundet m.fl. om bl.a. kommunernas verksamhet för pensionärer lämnar i många avseenden värdefull information. Uppgifterna har dock vid en genomgång inte visat sig tillräckliga för den vidgade och för- djupade bild PU behöver för sin redovisning och analys. PU tillställde därför i april 1975 samtliga kommuner en omfattande enkät.

I enkäten tas upp frågor om bl. a. speciella boendeformer för pen- sionärer, såsom pensionärshem, temporära bostäder, servicehus och ålderdomshem. Enkäten innehåller också frågor om individuell och kollektiv service till pensionärer, som bor i vanliga bostäder samt vissa frågor om planeringen av kommunernas verksamhet för pensionärer. Stor vikt har lagts på en fördelning efter ålder och antal hjälptimmar för dem som får social hemhjälp samt en åldersfördelning av personer med. färdtjänst.

Genom enkäten ges bl. a. möjlighet till jämförelser med den tidigare nämnda kartläggningen utförd av socialpolitiska kommittén i april 1962.

Hemsjukvårdsenkät

Hemsjukvården utgör en viktig del av omsorgen om pensionärerna. Oli- ka landsting har i skilda sammanhang gjort vissa undersökningar om hemsjukvårdens omfattning m.m. Sjukvårdens och socialvårdens pla—

nerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) har gjort en undersökning publicerad i rapporten Hemsjukvård — sjukhemsvård (Spri rapport 17/ 74), följd av rapporten Hemsjukvård — idébeskrivning av framtida inne- håll och former (Spri rapport 2/76). PU har ansett angeläget att få en relativt ingående belysning av hemsjukvårdens innehåll och funktion i olika delar av landet. PU tillställde i december 1975 därför landstingen en enkät.

Enkäten tar upp en rad frågor rörande patienter som vårdas i sina hem och till vilka huvudmannen lämnar någon form av ersättning. Frågorna gäller bl.a. vårdens innehåll, åldersfördelning av patienterna, hemsjukvårdens organisation och kostnader.

Enkäter rörande långtidssjukvården

Sjukvården intar en central ställning när det gäller omsorgen om pen- sionärerna. PU har så långt möjligt utnyttjat den information som finns tillgänglig i form av löpande statistik och specialundersökningar för att belysa pensionärernas sjukvårdsbehov och utnyttjande av sjukvårdsre- surserna. Tillgänglig information om sjukvården är emellertid som regel inte inriktad på redovisning för olika åldersgrupper. Socialpolitiska kommittén gjorde vid sin kartläggning bl. a. en riksomfattande patient- inventering, som lämnade information om patienternas ålder och om lämplig vårdform. PU har inte ansett sig kunna göra en så omfattande undersökning som den socialpolitiska kommittén gjorde.

Av stor betydelse för pensionärerna är långtidssjukvården, både den somatiska och psykiatriska. Särskilda enkäter har i samarbete med PU gjorts av socialstyrelsen.

En enkät angående den somatiska långtidssjukvården skickades i sep— tember 1975 av socialstyrelsen ut till landets samtliga sjukvårdsinrätt- ningar för långvarigt kroppssjuka. Undersökningen, som avsåg förhål- landena den 1 oktober 1975, har syftat till att ge en allmän bild av si- tuationen på vårdområdet. Av särskild betydelse för PU är den del av enkäten som avser patienternas situation inom denna gren av sjukvår— den.

Vidare har socialstyrelsen i februari 1976 gjort en motsvarande un- dersökning inom den psykiatriska vården. Enkäten omfattar förutom uppgifter om patienternas aktuella levnadsförhållanden även andra upp- gifter av betydelse för planeringen av den framtida psykiatriska vården.

Inventering av forskningsprojekt, utredningsverksamhet m. m.

PU skall även uppmärksamma det forsknings- och utvecklingsarbete av betydelse för de äldres situation som utförts i olika sammanhang. PU har därför i samarbete med karolinska institutets laboratorium för kli— nisk stressforskning, som med bidrag från socialdepartementet bedriver ett forskningsprojekt rörande bl. a. reaktioner på pensionering, genom- fört en inventering av forskningsprojekt, utredningsverksamhet rn. m. inom området åldrande och de äldres situation åren 1970—1975.

1.2.3. Framtiden — olika vägar att tillförsäkra pensionärerna goda levnadsbetingelser

Mot bakgrund av en redovisning och analys av utvecklingen samt de olika undersökningar som ingår i kartläggningen av pensionärernas si- tuation i dagens samhälle har PU sökt att på grundval av befintliga planer och prognoser bedöma utvecklingen i framtiden. Enligt direkti- ven skall PU också redovisa en undersökning av olika vägar då det gäl- ler att tillförsäkra pensionärerna goda levnadsbetingelser. I sistnämnda fråga har PU samverkat med socialutredningen, vilken haft i uppdrag att göra en allmän översyn av hela den sociala vårdlagstiftningen. På grundval av material från bl. a. PU redovisar socialutredningen i sitt slutbetänkande Socialtjänst och socialförsäkringstillägg (SOU 1977: 40) riktlinjer för den framtida äldreomsorgen.

1.2.4. Redovisningen av PU:s uppdrag

Det är ett omfattande material, som genom PU:s arbete samlats in och bearbetats. Huvudresultaten redovisas i detta betänkande. I särskilda bilagor redovisas dels diagram och tabeller (Bilaga A), dels intervjuun- dersökningen belysande de äldres och de pensionerades levnadsförhål- landen (Bilaga B).

I betänkandet hänvisas till diagram och tabeller i bilagorna med bi- lagebeteckningen (A resp. B) före diagram- och tabellnummer.

2. Översikt över lagstiftning, riktlinjer m.m.

Socialpolitiken syftar allmänt till att ge den enskilde trygghet i olika situationer och därvid tillgodose såväl materiella behov som behov av personlig vård och omvårdnad. Samhällets insatser speciellt för pen- sionärer syftar till att bereda ekonomisk självständighet, en god bostad och vid behov personlig vård och omvårdnad.

Den ekonomiska tryggheten för den enskilde pensionären garanteras genom lagstiftning. Det allmännas insatser för vård och omvårdnad, som inte i lika stor utsträckning grundar sig på lagstiftning, har byggts upp och utvecklats på två från varandra av tradition skilda områden, dels socialvård, dels hälso- och sjukvård. För socialvården svarar pri- märkommunerna. Det direkta ansvaret för sjukvården åvilar lands— tingen och kommuner utanför landsting. Genom statsbidrag deltar sta- ten i socialvårdens och sjukvårdens finansiering.

2.1. Lagstiftning

2.1.1. Ekonomisk självständighet och trygghet

Genom framför allt lagen om allmän försäkring har medborgarna till— försäkrats ekonomiskt skydd, bl.a. vid arbetsoförmåga på grund av handikapp och vid ålderdom. Ålders— och förtidspension omfattar folk- pension och allmän tilläggspension. Från den 1 juli 1976 föreligger möjlighet till delpension för anställda i åldern 60—65 år. Vid samma tidpunkt sänktes den allmänna pensionsåldern från 67 till 65 år. Som tillägg till folkpension kan bl. a. utgå hustrutillägg och kommunalt bo- stadstillägg. Från den allmänna försäkringen utgår också handikapp- ersättning till handikappad för vårdkostnader m.m. Vid sidan av det allmänna pensionssystemet tillförsäkras stora grupper särskilda pensions- förmåner (tjänstepension) genom avtal mellan arbetsmarknadens parter.

I det ekonomiska skyddet ingår också socialhjälpen som en allmän, kompletterande hjälpform för de fall då de generella åtgärderna visar sig otillräckliga. Enligt socialhjälpslagen (12 &) har bl. a. personer som på grund av ålderdom, sjukdom och handikapp inte kan försörja sig rätt till socialhjälp. Härutöver ger socialhjälpslagen kommunerna möj- lighet att lämna s. k. frivillig socialhjälp.

2.1.2. God bostad

Bostäder för äldre utgör en del av den allmänna bostadsförsörjningen för vilken kommunerna bär ansvaret enligt bostadsförsörjningslagen. Even— tuella särskilda behov skall beaktas vid den kommunala planeringen av bostadsbyggandet. Bostadsplaneringslagen föreskriver vissa skyldigheter för kommunerna när det gäller behovet av saneringsåtgärder. Här bör även nämnas de ändrade föreskrifter i byggnadsstadgan, vilka trädde 'i kraft den 1 juli 1977 och bl. a. går ut på att nyproducerade bostäder skall göras handikappanpassade. Speciella statliga stödformer finns, sär- skilda lån och bidrag utgår för förbättring och i vissa fall för upp- förande av bostad för pensionärer m. fl. Vidare finns statsbidrag för anpassning av bostaden med hänsyn till handikapp. Verksamheten med bostadsförbättringslån och bostadsanpassningsbidrag är reglerade genom särskilda bestämmelser.

2.1.3. Personlig vård och omvårdnad Socialvård

Av grundläggande betydelse för personlig vård och omvårdnad är so- cialhjälpslagens bestämmelser (1 och 6 åå) om uppsökande verksamhet. Varje kommun skall tillse att den som vistas i kommunen erhåller den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande. Socialnämnden har att göra sig väl för- trogen med den enskildes behov av omvårdnad och verka för att detta blir tillgodosett. Den uppsökande verksamheten gäller i främsta rummet de äldre och de handikappade som kan vara i behov av samhällets spe— ciella omsorger.

Socialhjälpslagen (18 å) föreskriver skyldighet för kommunerna ”att anordna och driva ålderdomshem”. Lagen innehåller också bestäm- melser om hemmens utformning och utrustning, om plan för ålderdoms- hem samt om befattningshavare och avgifter vid sådana hem (19, 19 a, 20 55). Landstingen är skyldiga att dra försorg om att den som på grund av sitt beteende inte kan vara i ålderdomshem får erforderlig vård och tillsyn (21 å).

Kommunerna har enligt socialhjälpslagen (14 &) ålagts ett första— handsansvar för hjälpsökande som behöver vård. Socialnämnden är an- svarig för att den hjälpbehövande erhåller den värd som är erforderlig. Vården skall företrädesvis lämnas i det egna hemmet. Socialnämnden har således, om förutsättningama i 12 5 är uppfyllda, en skyldighet att tillgodose föreliggande vårdbehov. Rätten till vård är med andra ord

beroende av sådana ekonomiska och personliga förhållanden som anges i 12 &.

Sjukvård

Den del av samhällets verksamhet, som avser medicinsk vård och om- vårdnad, regleras av sjukvårdslagen. Den har sin tyngdpunkt i den sjuk- husanknutna verksamheten och innehåller också en relativt omfattande detaljreglering. Sjukvårdshuvudmännen har dock inom ramen för lag- stiftningen stor frihet att utveckla och bygga ut sina resurser.

Sjukvårdslagen ålägger landstingskommunerna att ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada och kroppsfel, i den män inte annan drar försorg härom (3 5). Öppen sjukvård bedrivs bl. a. i anslutning till sjukhus eller vid läkarstationer och vårdcentraler samt i patienternas hem. Bl. a. läkare och distriktssköterskor medverkar ock- så i den öppna sjukvården. Den slutna vården bedrivs i olika typer av sjukhus och sjukhem.

Sjukhem är inrättat bl. a. för vård av långvarigt kroppssjuka, vilka är i behov av sjukhusvård främst i form av personlig skötsel, och för vård av lättskötta psykiskt sjuka.

2.2. Allmänna riktlinjer

2.2.1. Omsorgen om de äldre 1957 års riktlinjer

Samlade riktlinjer beträffande omsorgen om de äldre fastställdes av statsmakterna år 19571 på grundval av 1952 års åldringsvårdsutrednings betänkande Åldringsvård (SOU 1956: 1). 1957 års riktlinjer är i stora drag fortfarande grundläggande för utformningen av äldreomsorgen. Riktlinjerna kan sammanfattas enligt följande.

Samhällets äldreomsorg bör avse den efterfrågan, som grundas på åldersbetingade behov i fråga om bostäder, omvårdnad och service. Denna efterfrågan bör tillgodoses inom ramen för ett så långt möjligt fritt konsumtionsval. Samhällets åtgärder får dock inte bindas till vissa bestämda och en gång för alla fastställda handlingsmönster.

Full sysselsättning är ett mål "inte endast i fråga om de fullt arbets- föra utan även beträffande de endast delvis arbetsföra i olika åldrar, som kan och vill arbeta.

Allt bör göras för att så många äldre som möjligt skall kunna få leva kvar i sina invanda miljöer. Det är en väsentlig uppgift för kommu- nerna att utveckla hemtjänsten i de former den fått. Frivilliga orga- nisationer som verkar på området är värda samhällets uppmuntran och stöd. Värdet av verksamhet för att bereda de äldre förströelse un- derstryks.

Sjukvården bör byggas ut så att det blir möjligt att ge alla sjuka äldre en vård som syftar till att så långt våra kunskaper räcker återföra dem 1 Prop. 1957: 38, till hälsa eller relativ hälsa. Även i fråga om sjukvården bör olika for- SU 170, rskr 383.

? Prop. 1964: 85, SU 106, rskr 245.

mer av öppen vård uppmuntras. En kvalificerad öppen vård kräver väl utbildad personal.

Ålderdomshemmen är inte avsedda för akuta eller långvarigt sjuka personer. Ansvaret för sjukvården är inte en primärkommunal ange- lägenhet. Man måste räkna med att ålderdomshemmen i stigande grad beläggs med äldre som präglas av ålderssvaghet och skröplighet. Man måste därför kunna bereda en viss sjukvård på hemmen. Ålderdoms- hemmen skall inte behöva lämna en aktiv sjukvård men väl sådan sjukvård, som kan betecknas som god hemsjukvård. Vården av de sjuka vid ålderdomshemmen bör bedrivas i intimt samarbete mellan veder- börande kommunala organ samt landstingens organ för sluten och öppen sjukvård.

Då det gäller ålderdomshemmens storlek, utrustning och standard måste kommunerna lämnas stor frihet att bygga ut hemmen med be- aktande av de lokala vårdbehoven. I fråga om anordningar avsedda att underlätta och förbättra skötseln av sjuka som vistas på ålderdoms- hemmen, bör landstingens och sjukvårdsmyndigheternas sakkunskap ut- nyttjas. Redan år 1947 uttalades, att en pensionär som så önskade i regel skulle kunna få eget rum och att därför minst hälften av platsan- talet borde vara förlagt till enkelrum. I riktlinjerna understryks även att sysselsättningsverksamheten bör utvecklas.

1964 års program Med socialpolitiska kommitténs kartläggning och förslag som grund framlade regeringen"—* ett av riksdagen sedermera antaget program för utbyggnaden av äldreomsorgen. Departementschefen konstaterar i pro- positionen att samhällets insatser syftar till att åt de gamla bereda eko- nomisk självständighet, en god bostad och vid behov personlig vård och omvårdnad. Programmet innehöll följande.

Den allmänna försäkringen — främst pensioneringen — har gjort det möjligt för de äldre att i ekonomiskt avseende nå större oberoende och större valmöjligheter. I framtiden förändras förhållandena genom den all- männa tilläggspensioneringen. En fortsatt successiv standardhöjning av folkpensionerna är av grundläggande betydelse för att de äldre skall få del av välståndsutvecklingen.

Bostäder för de äldre utgör en del av den allmänna bostadsförsörjning för vilken kommunerna bär ansvaret. De äldres bostadsbehov skall där- för beaktas vid den kommunala planeringen av bostadsbyggandet.

Programmet underströk vidare att de stora olikheterna mellan kom- munerna beträffande äldreomsorgen framstår som mindre tillfredsstäl- lande. I fråga om sjukhemmen framhölls som väsentligt att främja byg— gandet av sjukhem med en miljö som har så litet sjukhusprägel som möj- ligt. Sjukhemmet blir för många patienter deras hem för mycket lång tid, kanske för återstoden av deras liv. Utan att ge avkall på sjukvårds- resurserna torde det vara möjligt att inrätta hemmen så att patientrum och dagrum får en betydligt mer hemliknande och trivsam miljö än vad som finns på många håll.

Det av statsmakterna beslutade åtgärdsprogrammet innefattade föl- jande.

. Åtgärder för att skapa bättre bostadsförhållanden. Åtgärderna avsåg bl.a. en inventering av de äldres bostäder, en intensifierad bostads- förbättringsverksamhet — med inriktning också på relativt enkla an- ordningar — och inom ramen för denna anordnande av temporära bostäder. . Statsbidrag till kommunernas kostnader för hemhjälp för att under- lätta en sådan utbyggnad av verksamheten att den över hela landet bättre svarar mot det verkliga behovet. . Ett tidsbegränsat statligt lånestöd till byggandet av sjukhem för lång- tidssjukvården. Lånen var ränte- och amorteringsfria under fem år. Programmet syftade således till dels en kraftig satsning på bättre bo- städer och en utbyggnad av särskilda serviceinsatser för att därmed göra det möjligt för de äldre att så länge som det går bo kvar i sin invanda miljö, dels en snabb utbyggnad av långtidssjukvården.

Riktlinjer från socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet Socialstyrelsen har i Utvecklingstendenser inom den sociala åldringsvår- den (Socialstyrelsen redovisar 1972: 26) behandlat utvecklingstendenser och mål inför 1970-talet. Som diskussionsunderlag för kommunal pro- gramutformning har Svenska kommunförbundet år 1972 gett ut skriften Kommunala insatser för pensionärer under 70-talet. Socialstyrelsen och kommunförbundet tar i olika sammanhang och i olika former — bl.a. i utredningar och undersökningar, cirkulär och rekommendationer — upp frågor, som direkt eller indirekt berör omsorgen om äldre och handikappade.

2.2.2. Omsorgen om de handikappade

Handikapp är följden av en skada eller en sjukdom hänförlig till en per- sons fysiska eller psykiska utrustning, som leder till svårigheter — ibland hinder — i den dagliga livsföringen och deltagande i samhällsgemen- skapen. Handikappet är ett förhållande mellan individen och den om- givande miljön.

Åtgärderna på handikappområdet avser att undanröja eller i varje fall minska de svårigheter som handikappet innebär. Insatserna för handikap- pade syftar till integration och normalisering, vilket i reformer och rikt- linjer under 1960- och 1970-talen kommit till klarare uttryck än tidigare. Åtgärderna gäller alla områden; bostäder och personlig hjälp, arbete och ekonomisk trygghet, skola och annan utbildning, kommunikationer och kulturliv m. m.

Primärkommunerna har genom den aktiva, uppsökande verksamheten ett grundläggande ansvar för att handikappade får tillgång till de anord- ningar för trygghet som finns och skapas. Det kommunala ansvaret be- gränsar sig inte till anordningar av typen färdtjänst och social hemhjälp. Kommunerna har också att göra sig förtrogna med människornas behov inom andra områden och förmedla kunskaper därom till den som är huvudman på dessa områden.

Sysselsättningen har en central betydelse. Arbete betyder inte bara möjlighet till försörjning utan också till social gemenskap, till integration. Samhället har därför byggt upp ett system av åtgärder i syfte att undan- röja de svårigheter som handikappade har att få arbete. Till dessa åtgär- der hör särskild service på arbetsplatsen för att klara arbetet. Staten be- talar arbetsgivaren för arbetsbiträde och för särskilda anordningar på arbetsplatsen. Bidrag kan också beviljas för anskaffning av arbetstekniska hjälpmedel. Vidare finns möjligheter till bidrag för köp av bil för handi- kappade som behöver sådan för att komma till och från arbetsplatsen.

Det statliga stödet till halvskyddad sysselsättning är en annan insats för att integrera handikappade på den öppna arbetsmarknaden. Stödfor- men innebär att arbetsgivaren som anställer handikappade kan få ekono— misk ersättning med upp till 75 % av de avtalsenliga lönekostnaderna. Anpassningsgrupperna på arbetsplatserna skall bl. a. finna lämpliga ar- betsuppgifter, anpassa arbetsplatser och främja anställning av handikap- pade. Vidare finns olika former av skyddat arbete såsom arkivarbete, beredskapsarbete, hemarbete och arbete i skyddade verkstäder.

Var och en bör ha rätt till ett eget boende. Ingen skall bo i institu- tion, om det inte föreligger ett medicinskt eller därmed jämförligt skäl. Det bostadspolitiska programmet innebär att alla skall få rymliga, väl- planerade och ändamålsenliga bostäder som motsvarar deras särskilda behov. Kommunerna ansvarar som tidigare nämnts för bostadsförsörj- ningen. De har också ansvar för att bostadsområdena utformas väl och ger invånarna god miljö, service och kommunikationer. Den fortgående höjningen av den allmänna bostadsstandarden gör bostäderna också mer ändamålsenliga för handikappade. Genom de betydelsefulla tilläggen år 1976 i byggnadsstadgan, som trädde i kraft den 1 juli 1977, säker- ställs tillgänglighet för handikappade i alla nytillkommande och om- byggda bostadslägenheter. Bestämmelserna i byggnadsstadgan föreskriver att bostäder, lokaler, som allmänheten har tillträde till, och arbetslokaler skall utformas så att de blir tillgängliga för personer som på grund av handikapp, ålder eller sjukdom har nedsatt rörelseförmåga eller oriente- ringsförmåga.

För svårare rörelsehindrade och andra svårt handikappade med kvali- ficerade behov i boendet finns det tidigare omnämnda bostadsanpass- ningsbidraget. Bidraget som utgår oavsett handikappets orsak avser åt- gärder som behövs för att tillgodose de primära bostadsfunktionerna att i bostaden kunna sova och vila, sköta sin hygien, laga mat och äta samt förflytta sig. Bidraget har ingen fixerad övre gräns.

För att erbjuda svårt rörelsehindrade och andra svårt handikappade bra bostäder med service anordnas särskilda servicebostäder. Sådana förekommer numera i ett stort antal kommuner. En rekommendation från Svenska kommunförbundet om mellankommunal ersättning i de fall då hyresgästerna kommer från andra kommuner har stor betydelse för utbyggnaden av dessa enheter. Även det kommunala bostadstillägget (KBT) och kommunalt bostadstillägg för handikappade (KBH) har stor betydelse för handikappades möjligheter att bo bra.

Personlig hjälp lämnas av kommunerna genom den sociala hemhjäl- pen. Genom denna lämnas i ökande omfattning också personlig service

såsom assistans vid promenader, besök på kulturinstitutioner och i andra situationer i syfte att bryta handikappades isolering.

Verksamheten med tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappade har stor betydelse för deras möjlighet att leva normalt och oberoende. Syftet är att handikappade skall få de hjälpmedel som de behöver med hänsyn till det individuella handikappet. Hjälpmedlen är kostnadsfria för den enskilde. De tillhandahålls utan inkomstprövning och också utan övre gräns för hjälpmedlets kostnad. Även reparation och underhåll sker utan kostnader för den handikappade. Sjukvårdshuvudmännen har an- svar för verksamheten. Till verksamheten hör också tillhandahållande av tolktjänst för samtal mellan döva och hörande. Handikappades behov av vissa förbrukningsartiklar tillgodoses genom apoteken och betalas av sjukförsäkringen.

En förutsättning för att förverkliga kravet på integration och norma- lisering för handikappade är möjligheten till goda kommunikationer. Pri- märkommuner eller landsting anordnar särskild transportservice (färd- tjänst) för handikappade, som har svårt att anlita allmänna kommunika- tioner eller förflytta sig på egen hand. Enligt förarbetena till statsbidrags- bestämmelserna skall en bra färdtjänst betjäna alla vars handikapp moti- verar att de har tillgång till denna särskilda transportservice. Vidare skall färdtjänsten få anlitas efter behov och inte begränsas med hänsyn till antalet resor, färdmål eller tidpunkten för resan. Resenärens behov av personlig hjälp vid färden skall tillgodoses och färd kunna påkallas lätt och utan omgång. Rätt att anlita färdtjänsten inom en viss kommun skall innebära rätt att använda den i alla andra kommuner. Avgiften för färd- tjänsten skall motsvara avgiften för färd med allmänna kollektiva kom- munikationer.

Handikappade har samma rätt som andra till undervisning och skall i princip delta i den reguljära undervisningen. Särskilda anordningar för att tillgodose handikappades individuella behov i form av personella, tek- niska och andra stödåtgärder har fortlöpande införts i utbildningsverk- samheten. Utvecklingen på undervisningsområdet har medfört att vissa föråldrade anordningar, t. ex. vanföreanstalterna, har avvecklats. En lik- nande utveckling pågår inom omsorgerna för psykiskt utvecklingsstörda. Skolinternaten ersätts av integrerat boende i elevhushåll och undervis- ning i vanliga skolor. Speciella bondeformer som är nödvändiga för vissa handikappade ges hemmiljö och anordnas i vanlig bebyggelse, bostads— lägenheter eller villor.

En rad åtgärder har vidtagits för att kulturlivet skall vara tillgängligt för handikappade. Framställning av talböcker och böcker i punktskrift för synskadade samt lättlästa böcker för psykiskt utvecklingsstörda finan- sieras med statliga medel. För kurser, studier, bl. a. i studiecirkelform, information och annan kulturell verksamhet bland handikappade utgår likaså statligt stöd. Riksdagen har nyligen beslutat om ytterligare åtgär- der och ökade resurser på området. Som mål för insatserna uttalas att handikappade skall ha tillgång till samma kultur som andra och att sär- skilda åtgärder måste vidtas för dem som på grund av handikapp är ute- stängda från viss kulturell verksamhet.

2.3. Rekommendationer m. m.

2.3.1. Samverkan mellan åldringsvård och långtidsvård

Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet beslöt i november 1969 att gemensamt rekommendera primärkommuner och landsting att på grundval av vissariktlinjer i en framlagd rapport vidareutveckla samarbetet mellan den kommunala åldringsvården och långtidssjukvår- den. Samverkan mellan huvudmännen skall ske genom särskilda organ (SLAKO) dels på länsnivå, dels på lokalnivå. Vidare rekommenderade de båda förbunden viss lokalmässig samordning av långtidssjukvårdens och åldringsvårdens resurser samt samplanering av den halvöppna och öppna åldringsvården samt långtidssjukvården.

Beträffande de ekonomiska mellanhavandena mellan landsting och primärkommuner i fråga om vård av äldre m.fl. har vissa rekommen- dationer utfärdats. Sålunda har de båda kommunförbunden gemensamt 1. februari 1968 utfärdat en rekommendation till landsting och primär- kommuner att använda ett förslag till principavtal i de fall landstings- kommunerna önskar anlita den primärkommunala hemsamaritorganisa- tionen för timinsatser inom hemsjukvården.

De båda kommunförbunden har vidare gemensamt i juni 1973 ut- färdat en rekommendation om ersättningsnormer för vård av långtids- sjuka på ålderdomshem, den s. k. BLÅ-överenskommelsen. I förarbetena till rekommendationen understryks att ålderdomshemmen inte skall vara substitut för institutioner direkt avsedda för vård av långtids- sjuka och att landstingens institutioner inte skall vara substitut för bris- tande kommunala resurser såsom platsbrist på ålderdomshem, avsaknad av bostad för patienten, bristande hemhjälpsservice. Det har förutsatts att ålderdomshem endast tillfälligtvis skall ge vård åt långtidssjuka.

2.3.2. Samverkan inom handikappvården

Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet rekommenderade i skrivelser våren 1971 kommunerna resp. landstingskommunerna att bilda kommunala handikappråd resp. länshandikappråd. Förslag härom hade lagts fram av handikapputredningen i betänkandet Bättre socialtjänst för handikappade (SOU 1970: 64).

11. Utvecklingen perioden 1962—1974

3. Aktuella befolkningsgrupper m. m.

3.1. Avgränsning av olika grupper

Den kartläggning som PU har att utföra avser skilda åldersgrupper och olika insatser av vård och service. Kartläggningen skall belysa förbere- delse för pensioneringen samt förtids- och ålderspensionärernas lev— nadsförhållanden.

Förberedelse till livet som pensionär kan påbörjas i relativt tidig ålder. Efter de senaste pensionsreformerna får den antas vara särskilt aktuell för personer i åldern 55—64 år. Beträffande kartläggningen rö- rande de äldre och ålderspensionärerna har i direktiven inte angivits några speciella åldersgrupper. Det biologiska åldrandet och därmed be- hovet av hjälp, vård och omvårdnad inträder inte vid uppnåendet av en viss levnadsålder.

Socialpolitiska kommittén räknade vid kartläggningen år 1962 som åldring den som uppnått pensionsåldern, dvs. 67 år. Åldringsvården avsåg åtgärder för och värden av personer, som fyllt 67 år. Handikapp- vården avsåg personer, som ännu inte fyllt 67 år. En sådan avgräns- ning kunde på den tiden vara befogad och acceptabel. Den allmänna pensionsåldern var 67 år, även om vissa grupper blev ålderspensionärer vid tidigare år. Genom lagen om allmän försäkring infördes år 1963 en möjlighet till viss valfri pensionsålder och genom de reformer som sedan dess genomförts har förhållandena helt förändrats.

Stora grupper arbetstagare tillförsäkrade sig — med fullt ikraftträ- dande den 1 januari 1975 — genom pensionsanordningar vid sidan av den allmänna pensioneringen en lägre pensionsålder än 67 år. Den allmänna pensionsåldern sänktes den 1 juli 1976 till 65 år och samtidigt trädde nya regler om rörlig pensionsålder i kraft. De nya reglerna ger olika möjligheter att förlägga pensioneringen till mellan 60 och 70 års ålder. Systemet för rörlig pensionsålder innefattar följande tre för- månsformer. 1) Förtidspension från folkpensioneringen och ATP. 2) Förtida eller uppskjutet uttag av hel eller halv ålderspension från folk- pensioneringen eller ATP. 3) En helt ny pensionsförsäkring för delpen- sion i kombination med deltidsarbete.

Det är således numera inte möjligt att avgränsa ålderspensionärerna till en befolkningsgrupp som uppnått en viss ålder. Av praktiska skäl, bl. a. för beräkningen av relationstal, måste emellertid gruppen de äldre och ålderspensionärerna avgränsas. Statistiken för tidigare år be- träffande olika åtgärder för äldre utgår från åldersgruppen 67 år och däröver vid jämförelser etc. PU räknar som ålderspensionärer generellt åldersgruppen 65 år och däröver.

Av speciellt intresse är de äldsta åldersklasserna där frågor om hjälp och vård i olika former dominerar alltmer desto högre upp i åldrarna man kommer. Utvecklingen av de olika åldersklasserna över 70 år ägnas därför särskild uppmärksamhet.

Det föreligger givetvis inga klara gränser mellan de olika ålders- klasserna när det gäller behov och olika former av hjälp, vård och om- vårdnad. För åldersklasserna mellan 70 och 80 år torde förebyggande, servicebetonade och rehabiliterande insatser vara aktuella, för grupperna däröver olika vårdinsatser. Som tidigare nämnts har PU inhämtat upp— gifter om åldersfördelningen för de personer, som anlitar samhällets anordningar av skilda slag. PU har därmed försökt att få material för att kunna belysa i varje fall hur stor andel av olika åldersgrupper, som nu får del av dessa anordningar.

Utvecklingen av befolkningen i s.k. produktiv ålder kan vara av in- tresse för att belysa samhällets resurser att klara av sina åtaganden gentemot framför allt barn och pensionärer. Genom utbyggnaden av utbildningssystemet med bl. a. den längre grundutbildningen, vuxen- utbildning, återkommande utbildning har det blivit allt svårare att av- gränsa gruppen i s. k. produktiv ålder. Systemet med rörlig pensions- ålder och delpension ökar dessa svårigheter. Generellt torde som hittills till gruppen få räknas åldrarna mellan barnbidragets upphörande och pensionsåldems inträdande, fr. o. rn. den 1 juli 1976 åldersgruppen 16— 64 år. Med hänsyn till den allt längre utbildningstiden har dock i det följande gränsen nedåt satts till 18 år i stället för 16.

Eftersom kartläggningen har gjorts vid en tidpunkt, som nära sam- manfaller med viktiga reformer inom pensioneringen, är olika ålders- grupper aktuella för belysning av utvecklingen före den 1 juli 1976 och utvecklingen för tiden därefter. Speciellt är följande åldersgrupper av intresse.

Fram till den Fr.o.m. den ljuli 1976 1 juli 1976

S.k. produktiv ålder 18—66 18—64 Förtidspensionärer 16—66 16—64 Förberedelser till livet som pensionär

(fem år före pensionsåldern) 62—66 60—6L Ålderspensionärer 67—m 65—co

67—69 65—65 70—79 70—79 SO—w 80—19

Uppgifterna om olika åldersgrupper behövs som underlag för dels relationstal för olika jämförelser och analyser av utvecklingen, dels beräkningar av framtida vårdbehov m. m.

3.2. Befolkningsutvecklingen

I detta avsnitt behandlas befolkningsutvecklingen huvudsakligen under åren 1960—1975. I ett följande avsnitt (kap. 17) behandlas den beräk- nade framtida befolkningsutvecklingen som underlag för behovsberäk- ningar m. m. för de närmaste åren.

3.2.1 F ruktsamheten och befolkningsförändringarna Fruktsamheten i Sverige har varierat kraftigt under de senaste decen- nierna. En snabb uppgång fram till mitten av 1960-talet, avspeglad så— väl i antalet födda som i det summerade fruktsamhetstalet, följdes av en brant nedgång under resten av decenniet, vilket framgår av tabell 3.1 . Nedgången i födelsernas antal har sedan i stort sett fortsatt under 1970- talet med undantag för en viss återhämtning i början av decenniet. Det summerade fruktsamhetstalet, definierat som det antal barn som 1 000 kvinnor i genomsnitt föder under hela sin reproduktionsperiod enligt den under året eller perioden aktuella fruktsamheten, följer i stort sett samma utveckling. År 1975 skedde en kraftig nedgång till värdet 1 779 från 1 887 året innan. Endast lågfruktsamhetsåren under 1930—talet upp- visar lägre värden än detta år. Utvecklingen under åren 1976 och 1977 tyder på en fortsatt kraftig nedgång. En översikt över övriga förändringar som påverkar befolkningsut- vecklingen lämnas också i tabell 3.1, som redovisar den naturliga folk—

Tabell 3.1 Översikt över befolkningsförändringar och fruktsamhetstal åren 1960—1975 ________________——————————— År Naturlig folkökning Utrikes omflyttning Hela folkökningen Summe- rad Levande Döda Överskott Immi- Emi- Överskott Totalt Per1000 frukt- födda granter granter av me- samheta

delfolk- per 1 000 mäng- kvinnor den

_________________.__—————— 1960 102 219 75 093 27 126 26 143 15 138 11 005 35 827 4,79 1961 104 501 73 555 30 946 29 619 15 019 14 600 44 061 5,86 1962 107 284 76 791 30 493 25 084 14 928 10156 39120 5,17 1963 112 903 76 460 36 443 26 950 15 340 11 610 46 359 6,10 .. 1964 122 664 76 661 46 003 38 334 15 705 22 629 67 693 8,84 2 474 1965 122 806 78 194 44 612 49 586 15 977 33 609 77 306 10,00 2 413 1966 123 354 78 440 44 914 46 970 19 730 27 240 70 582 9,04 2 367 1967 121 360 79 783 41 577 29 983 19 979 10 004 49 686 6,32 2 280 1968 113 087 82 476 30 611 35 978 23 162 12 816 42 222 5,34 2 086 1969 107 622 83 352 24 270 64 503 20 360 44 143 68 495 8,60 1 942 1970 110 150 80 026 30 124 77 326 28 653 48 673 79 034 9,83 1 937 1971 114 484 82 717 31 767 42 615 39 560 3 055 34 731 4,29 1 977 1972 112 273 84 056 28 217 29 894 41 579 — 11 685 15 691 1,93 1 926 1973 109 663 85 640 24 023 29 443 40 342 — 10 899 12 089 1,49 1 879 1974 109 874 86 316 23 558 37 430 28 352 9 078 31 876 3,91 ] 887 1975 103 632 88 208 15 424 44 133 27 249 16 884 31 704 3,87 1 779 _______________________—-————— ” Det antal barn som 1 000 kvinnor i genomsnitt föder under hela sin reproduktionsperiod enligt den under året eller perioden aktuella fruktsamheten och under förutsättning att ingen dödlighet förekommer to m 49 år.

Källa: Befolkningsförändringar 1975, del 3. SCB.

1 Beteckningen tabell A 3.1 hänvisar till tabell 3.1 i bilaga A till betänkandet. [ det följande används beteckningen A för diagram och tabeller i denna bilaga.

ökningen, dvs. skillnaden mellan antalet födda och döda, och invand- ringsnetto, som anger skillnaderna mellan antalet immigranter och emi- granter. Även den totala folkökningen redovisas såväl i antal som per 1 000 av medelfolkmängden.

De länsvisa befolkningsförändringarna och fruktsamhetstalen visar stora olikheter, vilket framgår av tabell A 3.1, som återger läget är 1975.1 Vid jämförelser länen emellan måste man även ta hänsyn till den inrikes omflyttningen, där överskott och underskott genomgående tycks utjämna inverkan av skillnaderna mellan antalet födda och döda, den s.k. naturliga folkökningen. Befolkningsförändringarna påverkar emellertid åldersstrukturen i län och kommuner, vilket är av en mycket större betydelse ekonomiskt och regionalpolitiskt sett än en summarisk översikt låter påskina.

3.2.2 M edellivslängd Den återstående medellivslängden uppgår i Sverige enligt dödligheten åren 1971—1975 till 72,1 år för män och 77,7 år för kvinnor. Motsva- rande värden var perioden 1941—1945 67,1 år för män och 69,7 år för kvinnor. Livslängden har således ökat mera för kvinnor (8,0 år) än för män (5,0 år). Som framgår av tabell 3.2 har den återstående medel- livslängden för män ökat betydligt för yngre åldrar, medan ökningen varit obetydlig efter 50—årsåldern. Dödligheten har således minskat successivt i yngre åldrar men har i stort sett hållit sig på samma nivå från medelåldern och uppåt under de tre senaste decennierna. För kvinnorna har en betydande nedgång i dödligheten skett över hela åldersskalan, vilket kan avläsas i markanta ökningar av den återstå- ende medellivslängden ända in i ålderdomen.

Tabell 3.2 Återstående medellivslängd vid 0, 1, 50, 65, 75 och 85 års ålder enligt dödlighetsförhållandena under perioderna 1941—1945, 1951—1955, 1961—1965 och 1971—1975

Ålder Kön Period

1941—1945 1951—1955 1961—1965 1971—1975

0 år Män 67,1 70,6 71,6 72,1 Kvinnor 69,7 73,5 75,7 77,7 1 år Män 68,4 71,1 71,8 71,9 Kvinnor 70,6 73,7 75,7 77,3 50 år Män 25,0 25,5 25,7 25,8 Kvinnor 26,2 27,1 28,6 30,1 65 år Män 13,7 13,8 13,9 14,0 Kvinnor 14,3 14,8 15,8 17,2 75 år Män 7,8 7,9 8,0 8,2 Kvinnor 8,2 8,4 9,0 10,0 85 år Män 4,0 4,0 4,2 4,4 Kvinnor 4 2 4,3 4,6 5,1

Ett annat sätt att belysa dödlighetsutvecklingen med hjälp av livs- längdstabeller är att ange andelen kvarlevande vid olika åldrar av en

viss utgångspopulation. I diagram 3.1 har man utgått från 60 års ålder och beräknat procenten kvarvarande vid olika åldrar för män och kvinnor enligt dödligheten 1951—1955 och 1971—1975. Av kurvorna framgår att procenten kvarlevande vid stigande ålder ökat helt obetyd- ligt för männen men mycket kraftigt för kvinnorna, om man jämför de båda perioderna, vilket även haft till följd att glappet mellan kvar- levandekurvan för män och för kvinnor blivit avsevärt större för den senare perioden. Den manliga överdödligheten visar således en ökande trend även i de högre åldrarna.

3.2.3. Dödsfalls- och dödsorsaksstatistik

I det följande lämnas en översikt dels över dödlighetsutvecklingen, dels över dödsorsaksfördelningen från medelåldern och uppåt under perioden

90 Tx” & 80 . & x. xKvmnor N N

70

60

50

40

30

20

10

60 65 70 7 Diagram 3.1 Kvar- 5 80 85 90 95 100 År levande vid stigande

Ålder ålder från och med

_ ' " _ 60 år enligt dödligheten --..-- Kvmnor period " nu..-.... Man period || [951—1955 och 1971—

-._._. Kvinnor period | __ Män period | '975- ”MW

(D !!

v: Q ll N " . 0 ll & mom wmmmh ll

ll _ ., 0 an momomotnomo lx ommvvmmww '—

!”

' —. ___-—

1971—1975. Någon mera markant förändring i dödsorsaksmönstret har inte skett under de senare decennierna inom detta åldersintervall, bort- sett från att dödligheten minskat avsevärt för kvinnorna men hållit sig mera konstant för männen.

Statistiska centralbyrån redovisar dödsorsaksstatistik i den årliga publi- kationen Dödsorsaker (i serien Sveriges officiella statistik), i vilken flertalet tabeller gäller fördelningar av huvuddödsorsaken eller den s.k. underliggande dödsorsaken, redovisad enligt WHOs internationella sta- tistiska klassifikationssystem (ICD, International Classification of Diseases, lnjuries and Causes of Death). Detta system är indelat i 17 huvudgrupper och en fyrsiffrig detaljkod, som i huvudsak överensstäm- mer med socialstyrelsens klassifikation av sjukdomar, vilken används för patientstatistiken. En omläggning av dödsorsaksredovisningen ge- nomfördes fr. o. m. år 1969, föranledd dels av ändrade rutiner för döds- fallsaviseringen, dels av en ny revision av klassifikationen (ICD, 8e re- visionen). Dödsorsaksstatistik för tiden 1951—1968 är därför inte helt jämförbar med motsvarande uppgifter fr. o. m. år 1969.

A ntalet dödsfall

I diagram 3.2 belyses fördelningen av antalet döda efter kön och ålder i 5-årsklasser i form av dödsfallsprofiler för åren 1900, 1925, 1950 och 1975.

Antalet dödsfall för män och kvinnor för de olika åren finns an- givna på diagrammen. Den starka tillbakagången i antalet dödsfall i spädbarns— och barnaåldrarna liksom i tidigare aktiv ålder är det mest påfallande draget i dödlighetsutvecklingen. Förskjutningen av dödsfallen mot allt högre åldrar är emellertid den förändring som i detta samman- hang bör påkalla den största uppmärksamheten. En siffermässig jäm— förelse mellan åren 1960 och 1975 visar att 79 % av dödsfallen bland män och 84 % bland kvinnor var i åldern 60 år och däröver år 1960. År 1975 hade dessa procenttal stigit till 83 resp. 89, medan procent- andelen dödsfall i 80-årsåldern och däröver var 27 resp. 34% år 1960 och 29 resp. 42 % år 1975.

De årliga dödstalen under åren 1960—1975 för män och kvinnor i femårsklasser från 60 år och däröver redovisas i diagram 3.3. En trend— mässig successiv nedgång av dödstalen för i det närmaste samtliga ål- dersklasser kan konstateras. Dödstalet för t. ex. kvinnor i åldern 70—74 år har sjunkit från ca 40 till strax under 30 per 1 000 av medelfolk- mängden. De enda undantagen utgörs av män i åldersklasserna 65—69, 70—74 och 75—79 år vars dödstal ligger kvar på i stort sett oförändrad niva.

Dödsorsaksfördelningar

I en serie diagram för perioden 1971—1975 (Diagram A 3. 1—4) redo- visas dödsorsaksmönstret i stora drag från 45-årsåldern och uppåt. För-

Diagram 3.3 Årliga dödstal för män och kvinnor i 5-årsålders- klasser från 60 år och däröver 1960—1975

90 år och över

oc.....n-oooo...... ..

lll

; "ll

.. mm 90 Illllllllllllllllllllllllllllllll 80 _— 70 _— 60 Hmm—|||— 50 _m 40 _— .. m

e l

10 9 _ 8 _ År 1960 1965 1970 1975 _ Män

000. Jo...... Kvinnor

delningar efter ålder och kön av genomsnittliga antalet dödsfall årligen på de mera betydande dödsorsaksgrupperna visar vilka sjukdomar som dominerar dödligheten i olika åldrar. Den procentuella fördelningen av dödsorsakerna, redovisad i stapeldiagrammen A 3.3 och 4, ger samma mönster i andra dimensioner. Dödstalen för åren 1971—1975 är här återgivna över resp. stapel i denna dödsorsaksfördelning. Dessa dödstal avspeglar tydligt den manliga överdödligheten utefter hela åldersskalan. Cirkulationsorganens sjukdomar börjar få betydelse redan i övre medel- åldern bland männen och svarar för mer än hälften av dödsfallen från 60-årsåldern och uppåt, medan tumörsjukdomarna orsakar mellan vart fjärde eller femte dödsfall ända upp i sena ålderdomen. Respirations— sjukdomarna, såsom bronkit, lunginflammation och astma spelar säker-

Ålder Man 1960 Kvmnor Födelseår 100 —---—-—— —————— -- ——— -—-——----——-—--——--——— 1860 90 —————— ——— —— ————————— —— ——— 1870 30 -————— —————— ——— —— :E— ——— —————— 1880 E% 70 ___ ______ —— ååå —— ——— 1890 T _=_=:E 60 ___—__ _ :..—ååå;— "&_ 1900 50 _____ _:L' _=__=_=5 ='_ 1910 40 __ __;====; ___E=_—=_ 1920 -=__= === 30 __-.- ägg.—=." å=i3 1930 _å.=____ —=å 20 ——— ———- ? ' _ -__ . 1940 10 51le 1950 ql. 0 1960 1000-tal 70 60 50 40 30 20 10 20 30 40 50 70 M" 1975 K" 0 Ålder an vmn r Födelseår | 1875 :|. 1885 I 1895 I 1905 | 1915 I 1925 I 1935 | 1945 I 1955 | 1965 1975 1000—tal 70 60 50 40 30 20 10 o 10 20 30 40 50 60 70

C] 100000 Inv. [: Ogifta % Gifta _ Förut gifta

Diagram 3.4 Folkmängden fördelad efter civilstånd, kön och ålder i ettårsklasser åren 1960 och 1975

ligen en större roll i dödlighetsmönstret än vad som framgår av fördel- ningar av huvuddödsorsakerna, då de ofta bidrar till den försvagning i cirkulationsapparaten, som blir registrerad som s. k. underliggande döds- orsak. I högre åldrar är dödsorsaken sällan så entydig som statistiken avspeglar. Brott på lårbenshalsen, klassificerad såsom skada till följd av fall, leder ofta till döden på grund av att cirkulationsapparaten inte kla— rar av påfrestningarna av sängbundenhet och av att lunginflammation tillstöter. Detta är förklaringen till att gruppen skador och olycksfall bland kvinnor snarare tilltar än avtar med stigande ålder. Mera tillförlit— lig är statistiken, då det gäller tumörsjukdomar. Dess dominerande roll bland medelålders kvinnor avspeglar säkerligen verkligheten med geni— tal- och bröstcancrarna som de mest betydande dödsorsakerna. Om man vill jämföra den orsaksspecifika dödligheten bland män och kvin- nor, ger tabell A 3.2 ett säkrare underlag, eftersom hänsyn här har tagits till åldersfördelningen även i befolkningen. Av dessa dödstal från skil- da treårsperioder kan man även avläsa trenderna i dödsorsaksmönstret.

3.2.4. Äldersfördelningen i befolkningen

Befolkningspyramiden ändrar form

Folkmängden, fördelad efter civilstånd, kön och ålder redovisas i ett- årsklasser i form av befolkningspyramider för åren 1960 och 1975 (diagram 3.4). Skalan anger antalet män och kvinnor i 1 OOO—tal. Kontu- rema i pyramiderna återger tydligt tidigare variationer i antalet födda. Särskilt framstår 1920 års stora födelsekohort i båda pyramiderna. De låga födelsetalen på 1930-talet avspeglas som urgröpningar i pyramider- na, vilka delvis fyllts ut av den kraftiga immigrationen i yngre arbetsför ålder under 1960- och 1970-talen, om man jämför 1960 och 1975 års pyramid. Det stora antalet födda under 1940-talets mitt har åstadkom- mit markanta utbuktningar på pyramiden. Den ständiga minskningen av dödligheten i så gott som alla åldrar och särskilt bland kvinnorna har bidragit till allt stabilare konturer hos pyramiderna, vilka endast ändrar läge allteftersom åren går och födelsekohorterna successivt för- skjuts uppåt. Pyramidens bas bestäms av storleken av de födelsekullar som kommer till och genom den sjunkande nativiteten blir dess form alltmera instabil. Andelen barn och ungdom i befolkningen minskar, medan allt större andelar utgörs av personer i medelåldern och högre åldrar. Folkmängden efter kön, ålder (i femårsklasser) och civilstånd i slutet av år 1975 redovisas närmare i tabell A 3.3.

Den totala folkmängden i landet ökade från 7,5 miljoner år 1960 till 8,2 miljoner vid slutet av år 1976 eller med 9,8 %. Antalet personer i åldern under 18 år var i stort sett oförändrat under perioden. Ålders- gruppen 18—64 år ökade från 4,6 miljoner till drygt 4,9 miljoner (+8,5 %). Samtidigt ökade gruppen 65 år och däröver med 386000 (+43,5 %) till 1 274 000. (Tabell 3.3)

Ser man till befolkningsförändringarna länsvis mellan folkräkning- arna åren 1970 och 1975 ökade folkmängden relativt sett mest i Upp-

Tabell 3.3 Folkmängden den 31 december 1960, 1965, 1970, 1975 och 1976

År Hela folk- Därav i åldern % mängden —-—-——— (] OOO-tal) 0—17 18—64 65—w Total 18—64 65—w 0—17

1960 7 498 2 046 4 564 888 27,3 60,9 11,8 100 1965 7 773 1 984 4 796 992 25,5 61,7 12,8 100 1970 8 081 2 007 4 961 1 113 24,8 61,4 13,8 100 1975 8 208 2 013 4 945 1 251 24,5 60,2 15,2 100 1976 8 236 2 010 4 952 1 274 24,4 60,1 15,5 100 Proccntuell förändring från år 1960 1965 %—3,7 —3,0 +5,l --l—ll,8 1970 +7,8 ) 1,9 ——8,7 +25,4 1975 +9,5 # 1,6 +8,4 +40,9 1976 +9,8 _. 1,8 ——8,5 +43,5

sala län, 6 %.2 För hela riket var ökningen 1,6 %. Sju län uppvisar en negativ befolkningsutveckling med Västernorrlands län som det län där minskningen var mest markant, nära 2 %. Gruppen 65 år och äldre uppvisar en ökning i samtliga län med —— om man bortser från Hallands län — Norrbottens län i ledningen med en ökning av drygt 17 % och Västernorrlands län med den svagaste ökningen, drygt 8 %. För hela riket var befolkningstillväxten i denna befolkningsgrupp drygt 12 %. (Tabell A 3.4)

Ä [ d erssegregation

I de centrala och äldre delarna av de större tätorterna är ålderspensio— närerna i allmänhet kraftigt överrepresenterade. I t. ex. Stockholms kom- mun var de i innerstaden 30 % av hela befolkningen vid slutet av år 1975, medan andelen för hela kommunen utgjorde 20 %. I de centrala delarna av Göteborg och Malmö var ålderspensionärerna något mer än 25 % av befolkningen, medan de totalt i dessa kommuner utgjorde 15 % resp. 16 %.

I förortsområden är däremot andelen ålderspensionärer låg. Ju kraf- tigare inflyttningen under senare år varit till en kommun, desto lägre andel pensionärer har i allmänhet kommunen. I sex kommuner (Bot- kyrka, Haninge, Järfälla, Tyresö, Upplands-Bro och Upplands Väsby) i Stockholms län var andelen pensionärer vid slutet av år 1975 mindre än 5 %. Dessa sex kommuner har haft den kraftigaste folkökningen av kommunerna i länet under de senaste 25 åren.

C ivilståndsfördelningen bland ålderspensionärer

Varje år upplöses ca 35 000 äktenskap genom att en av makarna dör. 25 000 blir änkor och 10 000 änklingar. Att det blir så många fler änkor än änklingar beror dels på att dödligheten är större bland män än kvin- nor, dels på att mannen som regel är några år äldre än hustrun. Civilståndsfördelningen bland pensionärer påverkas kraftigt av att så många blir änklingar och änkor årligen. Bland kvinnorna är de ensam-

? För Hallands och Jämtlands län redovisas en ökning med 14 resp. 7 % beroende på ändrade länsgränser.

Män År 1975 Kvinnor Folkmanqd | 1000-tal:

Procent 236 206 154 101 54 30 247 229 189 137 84 51 Procent

||||||||||||1|||||||||||;||||||||

"""l

Ogifta

10- ______ _kv_m20L.'|0

Gifta kvinnor

0 Ålder 60—64 65—69 70— 75— 22) 85- 6064 65—69 70-74 7 7

Diagram 3.5 Civil- ståndsfördelningen bland män och kvinnor över 60 år i Sverige i procent inom varje J-årsaldersklurs ! pro- portion till ålders- klassens storlek

stående i majoritet redan i 75-årså1dern, bland männen först i 85-års- åldern. (Diagram 3.5)

3.2.5. De äldsta åldersgrupperna

Femton av 100 över 65 år

Som tidigare framhållits är gruppen 60 år och däröver i detta samman- hang av speciellt intresse i olika avseenden. Gruppen som år 1960 totalt omfattade ca 1,3 miljoner personer, motsvarande 17 % av befolkningen, ökade med 449 000 till 1,7 miljoner, 21 % av befolkningen, till slutet av år 1975.

Antalet personer i åldern 65—66 år ökade mellan åren 1960 och 1975 från 139 000 till 185 000 (33 %). Sammanlagda antalet personer i åldern 65 år och däröver ökade under samma period från 888 000 till 1 251 000 eller från 12 % till 15 % av folkmängden.

Var femte pensionär har fyllt 80 år

När det gäller sjukvård, omvårdnad, hjälp och stöd i olika former är de allra äldsta åldersgrupperna av särskilt intresse. Relativt sett är ök- ningen störst i dessa åldersgrupper.

Antalet personer i åldern 75 år och däröver, 312 000 år 1960, ökade med nära 155 000 (ca 50 %) till 466 000 år 1975. Gruppen i åldern 80 år och däröver uppgick till 141 000 år 1960 och till 225 000 år 1975, en ökning med 59 %. Utvecklingen i olika åldersklasser under perioden 1960—1975 framgår närmare av tabell 3.4. Befolkningen i åldern 65 år och däröver redovisas på ettårsklasser för åren 1960, 1970 och 1975 i tabell A 3.5 a—c.

Av personer fyllda 67 år var år 1960 19 % i åldern 80 år och där- över, år 1970 drygt 20 % och 1975 21 %.

Av antalet personer i åldern 65 år och däröver i hela riket den 31 december 1975 var nära 7 400 eller drygt en halv procent icke svenska medborgare. Ca 900 (12 %) av dem var 80 år eller äldre, vilket mot- svarar 0,4 % av samtliga i den åldern i hela riket.

Tabell 3.4 Antalet personer (1 OOO-tal) i åldern 67 år och däröver fördelade på olika åldersklasser den 31 december 1960, 1965, 1970 och 1975

Ålder 1960 1965 1970 1975 Antal % Antal % Antal % Antal %

67—69 186 24,8 207 24,7 231 24,4 254 23,8 70—74 252 33,6 277 33,0 310 32,8 345 32,4 75—79 170 22,7 191 22,8 214 22,6 242 22,7 80—84 95 12,7 107 12,8 123 13,0 141 13,2 85—89 36 4,8 44 5,2 51 5,4 62 5,8 90—w 10 1,3 13 1,5 16 1,7 21 2,0

Samtliga 749 100 839 100 945 100 1 065 100

Mest kvinnor i de äldsta åldersgrupperna

Andelen kvinnor överväger i de äldsta åldersgrupperna. I åldersgruppen 67 år och däröver utgjorde kvinnorna 57 % år 1975, i åldersgruppen 80 år och däröver 62 % (tabell 3.5). Andelen kvinnor var större är 1975 än år 1960 beroende på att dödligheten bland kvinnor minskat mer än bland män. Andelen kvinnor i åldersgruppen 90 år och däröver var 61 % år 1960 och 66 % år 1975. (Tabell A 3.6)

Tabell 3.5 Befolkningen i de äldsta åldersgrupperna åren 1960, 1965, 1970 och 1975 fördelad på män och kvinnor. Procent

Ålder 1960 1965 1970 1975 67—w 80—w 67—w 80—w 67—w 80—w 67—w 80—w

Män 45,5 43,9 44,8 42,5 44,1 40,6 43,3 37,9 Kvinnor 54,5 56,1 55,2 57,5 55,9 59,4 56,7 62,1

Samtliga 100 100 100 100 100 100 100 100

3.2.6. De äldres geografiska fördelning

Var sjätte i glesbygd, var nionde i tätort ålderspensionär

Uppgifter om olika åldersgruppers fördelning på tätort och glesbygd finns tillgängliga endast genom folkräkningarna. Av personerna i åldern 67 år och däröver var år 1975 över tre fjärdedelar bosatta i tätorter, dvs. i samhällen med mer än 200 invånare. En knapp fjärdedel bodde i den egentliga glesbygden. År 1960 bodde två tredjedelar i tätort, en tredje— del i glesbygd.

I absoluta tal är antalet personer i åldern 67 år och däröver nu mer än tre gånger så stort i tätorterna som i glesbygden. De äldres relativa betydelse är dock betydligt större i glesbygden. Av hela befolkningen utgjorde personer fyllda 67 är ca 9 % i tätorterna och 13 % i glesbyg— den år 1960. Motsvarande procenttal var år 1975 för tätorterna 12 och för glesbygden 18. Inflyttningen till tätorterna berör huvudsakligen de yngre åldersklasserna. Denna tendens märks än tydligare om gruppen 67 år och däröver ställs i relation till gruppen 18—66 år. I glesbygden uppgick år 1960 antalet i den äldre gruppen till 21 per 100 personer i åldern 18—66 år, i tätorterna till 14. År 1975 hade antalet stigit till 30 i glesbygden och 19 i tätorterna.

Relativt sett mest pensionärer i Kalmar och Värmlands län, minst i Norrbottens, Stockholms och Västmanlands län

Hela folkmängden i landet uppgick den 31 december 1975 till 8 208 000. Av dessa var 1,7 miljoner (21 %) i åldern 60 år och däröver, drygt 1,2 miljoner (15 %) 65 år och däröver. Gruppen 75 år och däröver utgjorde 466 000 (5,7 %). Befolkningen är främst koncentrerad till Stockholms län, där 18 % av befolkningen bor, Malmöhus län (9 %), Göteborgs och Bohus län

(8,7 %) samt Älvsborgs län (5 %). Av antalet personer i åldern 65 år och däröver bor 16 % i Stockholms län, 9 % i Malmöhus län, 8 % i Göteborgs och Bohus län samt 5 % i Älvsborgs län. (Tabell A 3.7)

I förhållande till sin andel av befolkningen den 31 december 1975 hade följande län ett stort antal personer i åldersgruppen 65 år och där- över.

Län Andel av hela Andel av ålders- landets be- gruppen 65 år folkning % och däröver %

Kalmar 2,9 3,4 Värmland 3,5 4,0 Kopparberg 3,4 3,8 Kristianstad 3,3 3,7 Gävleborg 3,6 4,0 Jämtland 1,6 1,9 S_karaborg 3,2 3,5 Örebro 3,3 3,6 Västernorrland 3,3 3,6 Kronoberg 2,1 2,3

Antalet personer i åldern 65 år och däröver per 1 000 av hela folk- mängden uppgick den 31 december 1975 till 152 för riket. Ser man till antalet personer i samma ålder per 1 000 av hela folkmängden läns- vis är antalet högst i Jämtlands (182), Kalmar (177) och Värmlands län (175), lägst i Norrbottens (122), Stockholms och Västmanlands län (132).

Andelen äldre i länen varierar i betydande grad. Antalet personer i åldern 70 år och däröver per 1 000 av befolkningen är högst i Jämt- lands län (122) och lägst i Norrbottens län (77). Andelen av de allra äldsta — åldersgruppen 80 år och däröver — är särskilt stor i Jämt-

Tabell 3.6 Antal personer i åldrarna 70 år och däröver per 1 000 av folkmängden i resp. län den 31 december 1975

Län 70—74 75—79 80—84 85—89 90—w 70—w Högst Jämtland 50 37 22 10 3 122 Kalmar 50 35 20 8 3 116 Värmland 50 35 19 8 3 114 Gävleborg 48 34 19 8 3 111 Kopparberg 47 33 19 8 2 110 Skaraborg 46 34 20 9 3 111 Kronoberg 45 35 21 9 3 113 Lägst Norrbotten 35 23 12 5 2 77 Stockholm 36 25 15 7 2 84 Västmanland 37 25 14 6 2 84 Uppsala 39 29 18 8 2 96 Göteborgs och Bohus 40 29 17 7 3 95 Västerbotten 41 27 15 6 2 91

Hela riket 42 30 17 00 L)) 99

lands län (35) och Kronobergs län (33). Minst andel har Norrbottens (19), Västmanlands (22) och Västerbottens län (23).

I tabell 3.6 redovisas de län, som har den högsta resp. lägsta andelen personer i åldern 70 år och däröver per 1 000 invånare i länet.

Antalet yngsta och äldsta relativt störst i Gotlands och Skaraborgs län, minst i Stockholms, Göteborgs och Bohus län

Åldersgrupperna 0—17 år samt 65 år och däröver utgjorde tillsammans den 31 december 1975 per 1000 av hela folkmängden i riket 398. Bland länen hade Gotlands län det högsta talet (423), närmast följt av Skaraborgs län (421). Lägsta tal hade Stockholms län (370) samt Göte- borgs och Bohus län (382). De åtta länen med högsta och lägsta tal är

följande.

Högst %., Lägst %o Gotland 423 Stockholm 370 Skaraborg 42] Göteborgs och Bohus 382 Kalmar 419 Malmöhus 392 Kronoberg 418 Västerbotten 394 Kristianstad 418 Norrbotten 394 Halland 415 Västmanland 396 Blekinge 414 Uppsala 402 Jämtland 413 Västernorrland 404

Variationerna än större mellan kommunerna

1 de enskilda kommunerna framträder än större variationer i fråga om antalet äldre i förhållande till befolkningen. Den 31 december 1975 utgjorde åldersgruppen 0—-17 år 245 per 1000 av hela folkmängden i riket, gruppen 18—64 år 602 och gruppen 65 år och däröver 152. För de enskilda kommunerna varierar den sistnämnda gruppens andel av befolkningen i kommunen mellan lägst 37 per 1000 för Tyresö i Stockholms län och högst 255 för Sotenäs i Göteborgs och Bohus län. Medianvärdet för kommunerna i hela riket var 167.

I 30 kommuner uppgick antalet personer i åldern 65 år och däröver per 1000 av samtliga invånare i kommunen till 210 eller mera (tabell A 3.8).

Exempel på befolkningssammansättningen den 31 december 1976 i åtta kommuner av olika typ lämnas i diagram 3.6.

I tabell A 3.9 redovisas kommunerna med högsta och lägsta tal i varje län den 31 december 1975. Tabellen innehåller även motsvarande redo— visning för antalet i åldern 65—w är per 1 000 av antalet invånare i ål- dern 18—64 år.

Följande tio kommuner i riket har den högsta resp. lägsta andelen personer i åldern 65 år och däröver per 1000 av samtliga invånare i kommunen.

Ydre Tanum Sotenäs Jokkmokk Man Kvmnor Man Kvmnor Man Kvmnot Man Kv1r1nor

(7195) (2 099) (5 7591 (5323) (4519) (4 550) 13959) (3 6031 1 |

1 90 ; » 35 ' *

_1 i + 80 60 40 20 O 0 20 40 60 80 80 60 40 20 0

om 0.00

20 40 60 80 80 60 40 20 0 0 20 40 60 80 80 60 40 20 0 0 20 40 60 80 00 om 000 000 "rx; 000

Tvreso Botkyrka Jarlalta Harryda Man Kvmnot Man Kvmnor Man Kvunnor Man Kvmn01 115129) (14 934) (35 658) (35 584) (26089) (25 807) 110897) (10527)

806040200020406080906040200020406080806040200020406080806040200020406080 om 000 Om - "00 0/00 0,00 ”nu 000

Diagram 3.6 BefaIkningssammansättningen den 31 december 1976 i åtta extremkammuner

Högst Lägst

Län Kommun %, Län Kommun %, O Sotenäs 255 AB Vaxholm 67 " Tanum 246 ” Sigtuna 66 H Högsby 244 M Staffanstorp 63 s Årjäng 241 c Håbo 51 Y Kramfors 235 AB Haninge 48 S Sunne 233 ” Upplands-Bro 48 H Torsås 232 ” Botkyrka 43 W Leksand 229 " Järfälla 41 Z Berg 228 ” Upplands-Väsby 41 W Rättvik 227 ” Tyresö 37

3.2.7. Gruppen 18—64 år

Antalet personer i gruppen 18—64 år, s.k. produktiv ålder, uppgick. som framgår av tabell 3.3, år 1960 till 4,6 miljoner, motsvarande ca 61 % av befolkningen. År 1965 hade antalet stigit till 4,8 miljoner (62 %) och år 1970 till 4,96 miljoner (61 %). Mellan åren 1970 och 1975 sjönk antalet till 4,95 miljoner och motsvarade då 60 % av totalbe- folkningen.

Antalet personer i åldern 65 år och däröver per 1 000 personer i ål- dern 18—64 år var den 31 december 1975 störst i Jämtlands (310) och Kalmar län (305), lägst i Norrbottens (202) och Stockholms län (210).

Ser man till de enskilda kommunerna i hela riket låg Sotenäs i Göte- borgs och Bohus län högst (463), närmast följd av Tanum (459) i samma län. Därefter kom Högsby (445) i Kalmar län och Årjäng (439) i Värm— lands län. Lägst låg Tyresö (63), Järfälla och Upplands-Väsby (65) samt Botkyrka (71), samtliga i Stockholms län.

I 197 av landets 278 kommuner uppgick antalet personer i åldern 65 år och däröver till minst 250 per 1 000 av antalet i de s. k. produktiva åldrarna. I 53 kommuner varierade antalet mellan 350 och 463. [ sju kommuner, alla belägna i Stockholms och Uppsala län, understeg an— talet 100 med variationer mellan 63 och 91. Samtliga sju kommuner är förortskommuner till Stockholm under stark utveckling. (Tabell A 3.10)

Antalet personer i åldersgrupperna 0—17 år samt 65 år och däröver tillsammantagna var 660 per 1000 i åldern 18—64 år för hela riket den 31 december 1975. Bland kommunerna varierade talet mellan lägst 444 (Solna) och högst 865 (Tanum). En närmare fördelning av kom- munerna redovisas i tabell A 3.1]. I 19 kommuner är talet 800 eller däröver. Bland dessa finns Tanum samt Orust, Ydre, Dals-Ed, Aneby, Askersund, Högsby, Årjäng och Bräcke. I två kommuner är talet under 500, nämligen Solna (444) och Sundbyberg (452). Medianvärdet för samtliga kommuner i riket var 732.

3.2.8. Äldre flyttar mindre än andra

De från kommunerna redovisade under år 1974 utflyttade personerna uppgick för hela riket till sammanlagt 424 000, varav 12 800 (3 %) hade

fyllt 65 år eller mera. Antalet utflyttade varierade för kommunerna mellan lägst tre personer per 1 000 i samma ålder för fem kommuner (Mörbylånga, Dals—Ed, Årjäng, Åsele och Överkalix) och högst 38 för Botkyrka kommun. Deras procentuella andel av samtliga utflyttade va- rierade för kommunerna mellan lägst 0,7 % för Upplands Väsby och högst 9 % för Strömstad.

Som jämförelse med flyttningsfrekvensen bland de äldre kan nämnas att antalet från kommunerna under år 1974 utflyttade personer i samt- liga åldrar i genomsnitt motsvarade 52 personer per 1000 invånare. För kommunerna varierade talet mellan lägst 21 för Gotland och högst 129 för Botkyrka kommun.

3.3. Personer med förtidspension eller sjukbidrag

Den som har fyllt 16 år och är varaktigt sjuk eller handikappad kan få förtidspension. För äldre förvärvsarbetande och äldre arbetslösa gäller numera särskilda regler. Man kan få förtidspension från både folkpen- sioneringen och ATP. Tilläggspensionärerna med förtidspension har sin grundpension inom folkpensioneringen så när som på ett mindre antal icke svenska medborgare, som inte hunnit kvalificera sig för folkpen- sion, innan det blivit aktuellt med förtidspension eller sjukbidrag inom ATP (ca 1 100 personer i januari 1976).

3.3.1. Antalet fördubblat sedan år 1960

Antalet personer med förtidspension (tidigare invalidpension) eller sjuk- bidrag har ökat kraftigt sedan år 1960, framför allt under 1970-talet till följd av reformerna på området.3 Under 1960-talet ökade antalet förtidspensionärer inom folkpensioneringen med 31 % — från 143 100 i januari 1960 till 187 900 i januari 1970 -— i genomsnitt med 4 500 per år. Fram till januari 1975 hade antalet ökat med ytterligare 101000 (71 %) till 288 900, en fördubbling sedan år 1960. Den årliga ökningen på 1970-talet har uppgått till i genomsnitt 20 000. Ökningen var krafti-

Tabell 3.7 Antal folkpensionärer med förtidspension/sjukbidrag i januari åren 1960—1975 År Förtidspension Sjukbidrag Samtliga Antal % Antal %

1960 128 700 90 14 400 10 143 100 1961 129 900 90 15 100 10 145 000 1962 130 400 89 15 600 11 146 000 1964 130 400 89 16100 11 146 500 1967 146 300 88 20 800 12 167 100 1970 162 400 86 25 500 14 187 900 .. . 1971 183 600 86 28 900 14 212 500 3 I fortsatmmge" be' 1972 202 500 86 33 700 14 236 200 ”knas Personer med förtidspension eller

1973 222 200 85 38 100 15 260 300 . . .. . Sjukbidrag som fortids-

1974 238 300 86 39 800 14 278 100 .o ..r r där inte 1975 247 400 86 41 500 14 288 900 Den” ”3 e *

annat anges.

Tabell 3.8 Antalet personer med förtidspension/sjukbidrag i januari 1964 och 1975; köns- och åldersfördelning. Absoluta tal

Ålder 1964 1975 Män Kvinnor Båda Män Kvinnor Båda könen könen 16—19 2106 1612 3718 2426 1800 4226 20—24 2 199 1 820 4 019 3 161 2 423 5 584 25—29 2 171 1 829 4 000 3 764 3 405 7 169 30—34 2 535 2 307 4 842 3 854 3 690 7 544 35—39 3 375 3 158 6 533 4 247 4 259 8 506 40—44 4733 4719 9452 5 541 5975 11516 45—49 5 712 6190 11902 8 928 10138 19 066 50—54 8 434 9 420 17 854 15 947 17 466 33 413 55—59 12 557 13 976 26 533 25 211 24 894 50 105 60—64 19 326 19 450 38 776 51 464 40 774 92 238 65—66 9 864 9 005 18 869 29 776 19 740 49 516

16—66 73 012 73 486 146 498 154 319 134 564 288 883

Tabell 3.9 Ökningen från år 1964 till år 1975 av antalet folkpensionärer med för- tidspension/sjukbidrag i olika åldersgrupper. Procent

Åldersgrupp Män Kvinnor Båda könen 16—19 15 12 14 20—24 44 33 39 25—29 73 86 79 30—34 52 60 56 35—39 26 35 30 40—44 17 27 22 45—49 56 64 60 50—54 89 85 87 55—59 101 78 89 60—64 166 1 10 138 65—66 202 1 19 1 62 16—66 1 11 83 97

gast, nära 25 000, under år 1970. Åren 1971 och 1972 var ökningen ca 24000 årligen, men har sedan minskat. År 1974 ökade förtidspensio- närerna med ca 11 000. Även antalet personer med sjukbitrag har ökat sedan början av 1960-talet. (Tabell 3.7)

3.3.2. De äldsta har ökat mest

Sedan år 1964 har samtliga förtidspensionärer i åldern 16—66 år ökat med 142400 (97 %) fram till år 1975, männen med 81300 (111 %) och kvinnorna med 61 100 (83 %). (Tabell 3.8)

Ökningen var minst, 14 %, i den yngsta åldersklassen (16—19 år) och störst (162 %) bland de äldsta (65—66 år). Antalet nän i denna åldersklass ökade med 202 %, kvinnorna med 119 %. (Tabell 3.9)

Bland förtidspensionärerna i de äldsta åldrarna ökade 65-åringarna mest, 166 % (204 % för männen och 124 % för kvinnorm). Ökningen var lägst, 125 %, bland 61-åringarna (148 % för männer och 103 % för kvinnorna). (Tabell 3.10)

Tabell 3.10 Ökningen från år 1964 till år 1975 av antalet folkpensionärer i åldrarna 60—66 år med förtidspensionlsjukbidrag. Procent

_______———-———-————

Ålder Män Kvinnor Båda könen ________________.____———-— 60 144 109 126 61 148 103 125 62 156 108 132 63 176 108 142 64 196 118 158 65 204 124 166 66 200 114 159

60—66 178 1 13 146

3.3.3. Nära 80 % 50 år och äldre

Av förtidspensionärerna var år 1964 70 % i åldern 50 år och däröver, 8 % yngre än 30 år. År 1975 utgjorde andelen i åldern 50 år och äldre 78 %, medan 6 % var yngre än 30 år.

Motsvarande procenttal inom tilläggspensioneringen var beträffande gruppen 50 år och däröver 87 % år 1964 och 86 % år 1975. Yngre än 30 år var 2 % år 1964 samt 1,2 % år 1975. (Tabell 3.11)

Tabell 3.11 Personer med förtidspension/sjukbidrag i januari 1975, fördelning efter ålder. Procent

Åldersgrupp Inom folkpensioneringen Inom tilläggspensioneringen Män Kvinnor Båda Män Kvinnor Båda könen könen ___—__________ 16—19 2 1 2 0 — 0 20—29 4 4 4 1 2 1 30—39 5 6 6 3 5 4 40—49 10 12 11 8 1 l 9 50—59 27 32 29 27 32 29 60—64 34 30 32 38 34 37 65—66 19 15 17 23 17 20 60—66 53 45 49 61 51 57

___—_____——————

3.3.4. Var femte i åldern 60—66 år förtidspensionär

År 1964 var 102 personer per 1 000 av samtliga i åldern 60—66 år för- tidspensionärer, varav 9 hade tilläggspension. Fram till år 1975 hade motsvarande antal stigit till 211, varav 148 med tilläggspension. Av 1 000 60-åringar hade 74 förtidspension år 1964, varav 7 med tilläggs- pension. År 1975 hade antalet stigit till 149, varav 98 med tilläggspen- sion. Högsta antalet per 1 000 i åldersgruppen hade båda åren 65-åring- arna, 128 år 1964, varav 12 med tilläggspension, samt 273 år 1975, varav 196 med tilläggspension. Diagram 3.7 (Tabell A 3.12)

3.3.5. Allt flera män

Antalet män med förtidspension eller sjukbidrag mer än fördubblades mellan åren 1960 och 1975 (ökning från 70 400 till 154 300 eller med

Diagram 3.7 Antal folkpensionärer med förtidspension/sjukbi- drag i januari resp. år efter ålder per 1 000 av samtliga i resp. ålders- grupp-

119 %). Ökningen för kvinnorna var under samma tid 85 % (från 72 600 till 134 600). Mer än hälften (51 %) av förtidspensionärerna var kvinnor är 1960. Sedan slutet av 1960-talet och hittills under 1970-talet har män- nen dominerat allt mer. De utgjorde 53 % av förtidspensionärerna år 1975. (Tabell 3.12)

3.3.6. Tilläggspension till tre fjärdedelar av männen

År 1964 hade 10 % av de manliga folkpensionärerna tilläggspension. Av kvinnorna var det 2 %. Andelen förtidspensionärer med tilläggspension hade år 1975 för männen ökat till 75 % och för kvinnorna till 44 %. I

0/00 280 Folkpensionärer

260 240 220 200 180 160 140 120 100 80 60 ,.» I 40 ... _ '- —'-.,',' .— '_' _-, ___-___-_- 20 .o—oo-uc_oo-oo—oo-oo_::.:.o'-:::O_':::.:" 1964 1967 1970 1973 1975 År —65_66 åt ___--016—66 är _—30—34 år ... -60—64 år 45—49 år ——————— 25—29 år WS$—59 år ———--—40—44 är -------------- 16—19 år ------—so—54 år mn-mss—ss år __20—24 år

Tabell 3.12 Folkpensionärer med förtidspension/sjukbidrag i januari åren 1960— 1975, fördelning efter kön

År Män Kvinnor Båda —— _— könen Antal % Antal % 1960 70 400 49 72 600 51 143 100 1961 72 200 50 72 900 50 145 000 1962 73 300 50 72 700 50 146 000 1964 73 000 50 73 500 50 146 500 1967 84 500 51 82 600 49 167 100 1970 99 100 53 88 800 47 187 900 1973 140 600 54 119 700 46 260 300 1975 154 300 53 134 600 47 288 900

åldersgruppen 60—66 år bland förtidspensionärerna hade 15 %* av män- nen och 3 % av kvinnorna tilläggspension år 1964. År 1975 var mot- svarande andel för män 86 % och för kvinnor 49 %. (Tabell A 3.13)

Trots den kraftiga ökningen av antalet kvinnliga förtidspensionärer med tilläggspension sedan år 1964, dominerar männen starkt bland till— läggspensionärerna, även om dominansen minskar allt eftersom åren går. År 1964 utgjorde de manliga förtidspensionärerna med tilläggspen- sion i åldern 16—66 år 82 % av samtliga mot 66 % år 1975. Av ål- dersgruppen 60—66 år var 85 % män är 1964 och 70 % år 1975. (Tabell 3.13)

Tabell 3.13 Tilläggspensionärer med förtidspension/sjukbidrag i januari åren 1964—1975, fördelning efter kön

Ålder och år Män Kvinnor Båda —— ___—— könen Antal % Antal %

16—66 år 1964 7 600 82 1 700 18 9 300 1967 28 700 75 9 400 25 38 100 1970 51 300 73 18 900 27 70 200 1973 97 300 70 42 700 30 140 000 1975 115 000 66 58 700 34 173 700

60—66 år 1964 4 400 85 800 15 5 200 1967 16 500 80 4 200 20 20 700 1970 29 100 78 8 400 22 37 500 1973 59 400 74 21 300 26 80 700 1975 69 600 70 29 800 30 99 400

3.3.7. Orsaker till förtidspension och sjukbidrag

Tidigare förekom en redovisning av förtidspensionärerna efter orsak till pensioneringen. De senast tillgängliga redovisningarna avser januari 1961 och januari 1966. Orsaksregistreringen upphörde i slutet av 1960- talet. Fr.o.m. år 1971 registrerar riksförsäkringsverket emellertid fort- löpande diagnosgrupper för nybeviljade förtidspensioner/sjukbidrag. Nå- gon total redovisning av nuvarande förtidspensionärer efter orsak till pensioneringen finns inte.

Diagram 3.8 Förtids- pensionärerna i januari 1966 fördelade efter diagnosgrupp.

Totalredovisning [ januari åren 1961 och 1966

Den mest förekommande invaliditetsorsaken bland de 145 000 förtids— pensionärerna i januari 1961 var mentala rubbningar (psykoser, psy- koneuroser, mentala defekter o.d.), 58900 personer (41 %). Därnäst kom skelettets och rörelseorganens sjukdomar som den mest fram- trädande orsaken, 22700 personer (16 %). Cirkulationsorganens sjuk- domar angavs som orsak i 17 400 fall (12 %). De övriga ca 46 000 för- tidspensionärerna (32 %) var fördelade på 14 skilda diagnosgrupper, bl. a. nervsystemets sjukdomar (14 500 personer; 10 %) samt infektions- sjukdomar och parasitära sjukdomar (10 300 personer; 7 %).

De mest förekommande invaliditetsorsakerna var i stort sett desamma för de 160900 förtidspensionärerna i januari 1966 som motsvarande månad år 1961. (Diagram 3.8)

13 övriga diag— nosgrupper 30,9 %

Mental rubbning 40,3 %

Cirkula— tionsorganens sjukdomar 1 1,5 %

Skelettets och rörelse- organens sjuk— domar

17,3 %

I tabell A 3.14 har drygt 149 000 (93 %) av förtidspensionärerna i januari 1966 fördelats på diagnosgrupp.

Ti11 mentala rubbningar, som angetts som diagnosgrupp för 64 800 förtidspensionärer i januari 1966, räknas som nyss nämnts bl. a. psyko- ser (26 100), psykoneuroser (8 600) och mentala defekter (27 900). Dia- gnosgruppen mentala rubbningar omfattar något fler män (33000, 51 %) än kvinnor (31800, 49 %). Fördelningen på åldersgrupper av förtidspensionärer med mentala rubbningar som diagnosgrupp framgår av diagram 3.9 (Tabell A 3.15)

45 Antal: 1000-tal , .Samtliga ; 40 [] Antal med mentala rubbningar ;; 5 35 F: & ;» 30 . I: !; & .w ?. ll .3 | 25 g »; . _”! _— En 20 ?; %; '»: »5 r ,»3 .= 'i 1 1. .:. ;» ?; r= ? . ; L. ; '» & '. ;: =”. t.- 10 * i t'? 't, ; :a ? >; .; _ .» ö. ;; 53 E =? .. ' »” f" , & 5 ?» 3 34 å ; »! w - ,. .». |.» a» . x '. ylar-slätter??? .? t' 7 " . _: it. 2 & , & If., _: ! If ' ? i i 3 2 år" Å1der16— 20— 25— 30— 35— 40— 45— 50— 55— 60— 65— 19 24 29 34 39 44 49 54 59 64 66

Diagram 3.9 Hela an- talet förtidspensionärer samt förtidspensionärer med mentala rubb- ningar som orsak till förtidspension, januari 1966.

Tabell 3.14 Andelen förtidspensionärer i januari 1966 med mentala rubbningar i olika åldersgrupper

Åldersgrupp I % av förtidspensionärerna i åldersgruppen Män Kvinnor Båda könen 16—19 75 76 76 20—29 78 72 75 30—39 73 61 67 40—49 61 50 55 50—59 39 37 38 60—66 23 28 25 Samtliga 41 40 40 60—64 24 29 27 65—66 19 26 22

Andelen förtidspensionärer med mentala rubbningar är, som framgår av tabell 3.14, tre gånger så stor för åldersgrupperna 16—19 och 20—29 år (76 resp. 75 %) som för gruppen 60—66 år (25 %).

Orsaker till nybeviljade förtidspensioner/sjukbidrag

Som tidigare nämnts registrerar riksförsäkringsverket fr.o.m. år 1971 fortlöpande diagnosgrupper för nybeviljade förtidspensioner/sjukbidrag. PU har fått ta del av uppgifterna för åren 1971—1974.

Den mest förekommande diagnosgruppen är för samtliga år, både för män och kvinnor, skelettets och rörelseorganens sjukdomar. numera benämnda sjukdomar i muskuloskeletala systemet och bindväven. Där- efter kommer för männen Cirkulationsorganens sjukdomar och för kvin- norna mentala rubbningar (tabell A 3.16).

År 1972 tillkom en ny grupp, de 5. k. A-fallen, dvs. förtidspension på grund av arbetsmarknadsskäl. År 1972 beviljades nära 2 100 (4 %) och år 1974 2500 (5,5 %) samt under perioden 1972—1974 totalt 7 323 personer förtidspension på grund av arbetsmarknadsskäl, vilket motsva- rade ca 5 % av sammanlagda antalet nybeviljade förtidspensionärer.

Fördelningen efter ålder och kön framgår av tabell 3.15. (Se även tabell A 3.1 7)

Tabell 3.15 Beviljade förtidspensioner av arbetsmarknadsskäl under åren 1972— 1974; efter ålder och kön

Ålder Män Kvinnor Båda I % av nybeviljade könen i resp. åldersgrupp 55—59 28 49 77 0,3 60—64 2 691 1 748 4 439 7,7 65—66 2 007 800 2 807 13,6 Totalt 4 726 2 597 7 323 4,9

Hela antalet under åren 1971—1974 nybeviljade förtidspensioner/ sjukbidrag har i tabell A 3.18 fördelats efter ålder och diagnosgrupp. När det gäller de yngsta åldersgrupperna dominerar diagnosgruppen

mentala rubbningar medan diagnosgruppen sjukdomar i muskuloskele- tala systemet och bindväven samt cirkulationsorganens sjukdomar är mer framträdande i de äldre åldersgrupperna. (Diagram 3.10) 3.3.8 F örtidspensionärerna i kommunerna

Uppgifter beträffande antalet förtidspensionärer finns tillgängliga kom- munvis för juni månad varje år. För att tidsmässigt komma tiden för PU:s kommunenkät, april 1975, så nära som möjligt har antalsuppgif— tema för juni 1975 använts av PU. Antalet förtidspensionärer har satts i relation till samtliga invånare i åldern 18—66 år trots att förtidspensio- närerna omfattar åldrarna 16—66 år. Uppgifter om antalet invånare i åldrarna 16 och 17 år finns inte tillgängliga på kommunnivå.

Av samtliga invånare i åldern ]8—66 år i hela riket var 5 % förtids- pensionärer år 1975. Genomsnittet för länen varierade mellan lägst 4 (Malmöhus och Skaraborgs län) och högst 9 % (Jämtlands län). För kommunerna varierade procenttalet mellan lägst 2 i 9 kommuner och högst 12 i 7 kommuner. 1 78 kommuner var procenttalet 5, dvs. det- samma som riksgenomsnittet, för 67 kommuner 2—4 och för 133 kom- muner 6—12. Det är främst i de nordligaste länen kommunerna med de högre talen är belägna, medan kommunerna med de lägre talen finns i Syd— och Mellansverige. (Tabell A 3.19)

De nio resp. sju kommunerna med två resp. tolv förtidspensionärer per 100 i åldern 18—66 år är följande.

2 förtidspensionärer 12 förtidspensionärer Kommun Län Kommun Län Ekerö AB Ljusdal X Järfälla " Berg Z Tyresö " Bräcke " Gnosjö F Ragunda " Bara M Sorsele AC Burlöv " Överkalix BD Lomma " Övertorneå " Staffanstorp ”

Vellinge "

3.4. Personer med delpension

Delpensionsförsäkringen trädde i kraft den 1 juli 1976. Delpensionen ger möjlighet för anställda att stegvis reducera arbetsinsatsen mellan 60 och 65 års ålder. Behovet av nedtrappning av förvärvsarbetet är skiftande och därför har reglerna för delpensionen utformats så att in- dividuella behov kan tillgodoses. I juli 1976 utbetalades delpension till 3 054 delpensionärer. I januari 1977 var antalet 18 058, i juli 25 574 och i oktober 29 558. Det utbetalade beloppet (brutto) utgjorde 3,7 milj. kr. i juli 1976, 23 milj. kr. i januari 1977 och 41 milj. kr. i oktober. Det genomsnittliga delpensionsbeloppet var 1206 kr. i juni 1976 och 1388 kr. i oktober 1977. Under budgetåret 1976/77 utbetalades sam- manlagt 243 milj. kr. i delpension.

Diagram 3.10 Antal nybeviljade förtids- pensioner/sjukbidrag under år 1974 med för— delning. e/ter diagnos- grupp i åldrarna l6— 19 år och 60—66 år

16-19 år

Sjukdomar | mus— kuloskeletala systemet och bindväven

60—66 år

15 övriga diag— nosgrupper "

23,0 %

Mentala rubbningar

73.5 %

Mentala rubbning— ar

8,0 %

14 övriga diagnos, grupper

31,5%

Sjukdomar i muskulo— skeletala systemet och bindvaven

33.6 %

Cirkulationsorganens Sjukdomar

26,9 %

1 Inklusive cirkulationsorganens sjukdomar, 0,3 %

4. Ekonomisk självständighet och trygghet; arbete, ekonomi

4.1. Förvärvsarbete

Uppgifter som belyser utvecklingen beträffande olika åldersgruppers för- värvsarbete finns främst i folkräkningarna, den senaste — 1975 års —- ännu inte publicerad i dessa delar, samt i de regelbundet återkommande arbetskraftsundersökningarna (AKU). Även i andra sammanhang kan man få vissa mått på förvärvsintensiteten, t. ex. i inkomststatistiken, där bl. a. inkomst av förvärvsarbete redovisas, i pensions- och sjukförsäk- ringen. De löpande undersökningar om levnadsförhållandena (ULF), som statistiska centralbyrån genomför sedan hösten 1974, omfattar bl. a. sysselsättningenl. Som tidigare nämnts avser undersökningen befolk- ningen t. o. m. 74 år.

Det är svårt att ställa samman befintligt statistiskt material från olika källor till tidsserier. Definitioner av begrepp, avgränsningar av popula— tioner etc. är olika eller ändras. Vid jämförelser över långa tidsperioder med hjälp av exempelvis data från olika folkräkningar, AKU eller in- komst- och förmögenhetsstatistiken bör stor försiktighet iakttas vid tolk— ningen av förändringar. Tyngdpunkten får läggas i den visade trenden.

4.1.1. F olkräkningarna

I folkräkningarna redovisas den förvärvsarbetande befolkningen efter kön, ålder, yrke, yrkesställning, näringsgren samt anställningens art (statlig, kommunal eller annan tjänst).

Successiv minskning av andelen förvärvsarbetande bland äldre sedan år 1930

Andelen förvärvsarbetande män i de äldre åldrarna har successivt mins- kat sedan år 1930 enligt folkräkningarna. Begreppet förvärvsarbetande har dock givits en något olika definition i skilda folkräkningar. Andelen förvärvsarbetande i åldern 60—69 år uppgick år 1930 till 77 %, år 1970 till 56 %. I åldern 70 år och däröver minskade andelen förvärvsarbe- tande under perioden från 38 till 3 %.

1 Sysselsättning och arbetstider 1975. Rap- port ingående i serien Levnadsförhållanden. Stockholm 1977.

Utvecklingen har i viss mån varit en annan för kvinnorna. Andelen förvärvsarbetande i åldern 60—69 år var i stort sett densamma åren 1930 och 1970 (17,5 resp. 17,4 %). I åldersgruppen 70 år och däröver var andelen förvärvsarbetande 9 % år 1930 och 2 % år 1970.

Utvecklingen vad gäller förvärvsarbetande bland de högre ålders- grupperna belyses närmare i tabell 4.1 .

Tabell 4.1 Andelen förvärvsarbetande i åldersgrupperna 60—69 år samt 70 år och däröver. Procent

År 60—69 år 70—w år Män Kvinnor Män Kvinnor

1930 77,0 17,5 38,4 9,2 1940 71,3 14,9 31,5 7,9 1950 68,5 15,5 23,7 5,4 1960 68,3 15,7 13,2 1,7 1965 66,0 17,5 10,7 1,6 1970 56,4 17,4 2,7 2.2

Källa: Levnadsförhållanden Årsbok 1975 SCB.

Kraftig minskning under 1960—talet

Av speciellt intresse är förvärvsintensiteten i åldersgrupperna 65—69 år och 70—74 år. Andelen förvärvsarbetande i dessa åldersgrupper fram- går av tabell 4.2.

Andelen förvärvsarbetande män i åldern 60—64 år minskade medan andelen förvärvsarbetande kvinnor ökade något. I åldersgruppen 65—69 år minskade andelen förvärvsarbetande män rätt kraftigt. För kvinnorna minskade andelen mellan åren 1965 och 1970. I de två högsta ålders- klasserna kan en successiv minskning av andelen förvärvsarbetande konstateras för både män och kvinnor.

Tabell 4.2 Andelen förvärvsarbetande i de äldsta åldersgrupperna åren 1960, 1965 och 1970. Procent

Ålder Män Kvinnor Båda könen

1960 1965 1970 1960 1965 1970 1960 1965 1970

60—64 82,5 82,4 75,7 21,1 24,7 25,7 50,7 52,6 53,1 65—69 50,6 45,7 32,3 9,6 9,7 7,7 28,8 26,6 21,0 70—74 20,3 16,8 7,9 2,8 2,8 1,6 10,8 9,2 5,3 75—w 7,3 5,7 2 5 1 0 0 8 0 4 3 8 2,9 1,6

Källa: Folkräkningarna SCB.

Antalet arbetstimmar minskar med åldern

Enligt 1970 års folkräkning arbetade hälften av de förvärvsarbetande i åldern 60 år 35 timmar eller mera per vecka. För 65-åringarna var an- delen 30 %, för 67-åringarna 12, för 68-åringarna 7 och för 75-åringarna 2 %.

Andelen förvärvsarbetande bland männen i åldern 65 år och däröver var större för gifta än för ogifta. För kvinnorna i samma åldersgrupp var däremot andelen förvärvsarbetande större för ogifta än för gifta.

Allt flera i servicenäringar Av de förvärvsarbetande männen i åldern 65 år och däröver var 40 % år 1960 sysselsatta inom jordbruk m.m. mot 27 % år 1970. Andelen sysselsatta i servicenäringar ökade från 22 % år 1960 till 35 % år 1970. Andelen arbetande inom industrinäringar var i stort sett oförändrad (38 resp. 40 %).

Andelen kvinnor i åldern 65 år och däröver sysselsatta inom jordbruk m.m. var 12 % år 1960 och 16 % år 1970. Största andelen, 68 %, ar- betade båda åren inom servicenäringar. Andelen sysselsatta inom indu- strinäringar minskade mellan de två angivna åren från 20 till 16 %.

Största andelen förvärvsarbetande i åldern 65 år och däröver i Stockholms län

Enligt 1970 års folkräkning fanns 221000 icke förvärvsarbetande i ål- dern 60—64 år och 315 000 i åldern 65—69 år.

Andelen förvärvsarbetande i åldern 65 år och däröver varierar avse- värt mellan länen. Den högsta andelen förvärvsarbetande män (20 %) redovisades i 1970 års folkräkning för Stockholms län, den lägsta (8 %) för Norrbottens län. I fråga om kvinnorna var den högsta andelen för- värvsarbetande 6 % (Stockholms län), den lägsta 1,4 % (Norrbottens län).

4.1.2. A rbetskraftsundersökningarna (A K U)

Genom AKU, som omfattar åldrarna 16—74 år, får man aktuell infor- mation om såväl arbetslöshet som sysselsättning uttryckt i både antal personer och antal arbetstimmar. Uppgifter finns fördelade på bl.a. kön och ålder. AKU täcker praktiskt taget he1a arbetsmarknaden, dvs. även grupper som inte kommer med i annan arbetsmarknadsstatistik. Genom AKU kan man också få information om befolkningsgrupper i vuxen ålder som inte är förvärvsarbetande eller arbetssökande, bl. a. äldre arbetskraft, men som kanske kan och vill ta ett arbete.

T.o.m. år 1969 genomfördes AKU en gång i kvartalet. Urvalet be- stod av ca 12 000 personer per kvartal. Fr.o.m. år 1970 utförs under- sökningarna varje månad med ett utökat urval, fr.o.m. år 1976 med ett urval av ca 23 000 intervjupersoner per månad. När det gäller syssel- sättning m. m. är definitionerna i AKU andra än i folkräkningarna.2

Allt mindre del av de äldre i arbetskraften

I AKU anges bl. a. det relativa arbetskraftstalet, dvs. antalet personer i arbetskraften (= sysselsatta och arbetssökande) i procent av befolk- ningen. Uppgifterna anges för olika ålders- och civilståndsgrupper. Av männen i åldern 65—74 år tillhörde 43 % år 1963 arbetskraften. Av ej gifta kvinnor i samma ålder var det 13 %, av de gifta 9 %. År 1975 hade procenttalet för män minskat till 20 och procenttalet för ogifta kvinnor till 7 %, för gifta till 5 %. Motsvarande tal för år 1976 var 15 för män och 7 resp. 5 för kvinnor. Utvecklingen under åren 1963—— 1976 framgår närmare av diagram 4.1.

3 AKU-definitionen återfinns bl. a. i Lev- nadsförhållanden, Års- bok 1975 (utgiven av SCB, Stockholm 1975) samt i De svenska arbetskraftsundersök- ningarna av Olof 105 (serie Promemorior från SCB, 1977: 6).

gifta man

ogifta man

Diagram 4.1 Relativa arbetskraftstal för åldersgruppen 65—74 år (årsmedeltal) enligt arbetskraftsundersök- ningarna, fördelning efter kön och civil— stånd. Procent 1963 1965 1970 1975 År

ogifta kvmnor gifta kvmnor

Regionala skillnader

Det relativa arbetskraftstalet för åldersgruppen 65—74 år är lägst i skogslänen (S, W, X, Y, Z, AC och BD). Det minskade för män från 38 år 1963 till 12 år 1976 och för kvinnor från 10 till 4. Storstadslänen (AB, M och 0) har högre tal, för männen 42 och 14, för kvinnorna 16 och 7 resp. år. Utvecklingen belyses närmare i tabell 4.3.

Tabell 4.3 Relativa arbetskraftstal (årsmedeltal) för åldersgruppen 65—74 år i olika regioner

År Skogslänen Storstadslänen Övriga Syd- och Mellansverige Män Kvinnor Män Kvinnor Män Kvinnor % 1963 38,0 10,3 42,4 15,5 47,1 7,8 1965 32,4 8,7 37,2 13,3 40,7 11,5 1970 25,1 7,6 29,4 11,6 30,7 7,0 1975 14,7 4,6 20,9 6,5 22,0 6,5 1976 12,0 4,2 14,0 6,6 17,3 6,1

Ökad andel arbetslösa bland de äldre

1 AKU anges också det relativa arbetslöshetstalet —— antalet arbetslösa i procent av befolkningen i arbetskraften. Det var år 1963 för ålders— gruppen 65—74 år 1,7 % eller detsamma som genomsnittet för samt- liga åldersgrupper. Under perioden 1963—1976 var det relativa arbets- löshetstalet för gruppen 65—74 år högst år 1971, 3,9 %. Genomsnittet för samtliga var samma år 2,5. Arbetslöshetstalet var genomgående högre för gruppen 16—24 år än för gruppen 65—74 år. Utvecklingen belyses närmare i tabell 4.4.

Tabell 4.4 Arbetslöshet i åldersgruppen 65—74 år. Procent av befolkningen i arbetskraften —— relativa arbetslöshetstalet 1963—1976; årsmedeltal __________________————————-—

År Ålders- Samtliga Ålders- gruppen ålders- gruppen 65—74 är grupper 16—24 år

___—_____—_———————————'

1963 1,7 1,7 2,9 1964 1,7 1,6 3,0 1965 1,6 1,2 2,3 1966 1,8 1,6 2,7 1967 2,1 2,1 3,9 1968 3,0 2,2 3,9 1969 3,2 1,9 3,4 1970 2,8 1,5 2,9 1971 3,9 2,5 5,1 1972 3,1 2,7 5,7 1973 2,9 2,5 5,3 1974 2,9 2,0 4,4 1975 3,4 1,6 3,8 1976 2 0 1 6 3 7

Nedtrappning fram mot pensionsåldern

AKU redovisar relativa arbetskraftstal även för olika åldersår bl.a. för var och en av årsklasserna 60—67. Förändringarna mellan åren 1963 och 1976 framgår av diagram 4.2.

För män kan båda åren konstateras en successiv nedtrappning av förvärvsintensiteten fram mot pensionsåldern. Förvärvsintensiteten lig- ger år 1976 betydligt lägre än är 1963.

I fråga om kvinnorna kan för åldrarna 60 och 61 år konstateras en högre förvärvsintensitet år 1976 än är 1963. För åldrarna däröver är utvecklingen densamma som för männen. Förvärvsintensiteten är be- tydligt lägre år 1976 än år 1963.

Även relativa arbetslöshetstal redovisas för var och en av årsklas- serna 60—67 år. En jämförelse mellan åren 1963 och 1976 visar att det relativa arbetslöshetstalet med undantag för några årsklasser genom- gående ligger högre år 1976 än år 1963 för både män och kvinnor. Detta gäller framför allt åldrarna 64, 65 och 66 år.

Diagram 4.2 Relativa arbetskraftstal (årsme- delta!) för åldersklasser- na 60—74 år samt 16— 74 år åren 1963 och I 976.

90 % År 80 91963 1976 70 KVINNOR

| ! å i . .” u '- # ? i . 2 f i i i; t ? i = I '; MÄN so ; i & i 70 I i = . ; ? i * : ; 60 i ; E ; .; ;; ; " 5 E "I ( 50 _— . : 6 a . u ' ) 1 f : ' * s . | I | . 40 & 3 5 i , ? > * *- ? », 30 i f f 3 '— " l ' i; n' i = i; ( L 20 s ; 3 ' i ', _ _; I. " "_ i . .. ;. . i» i : ' ! I ' : Q 10 > > — ' 1 ,- ? _j _ : ' ' ' f — 5 ' * 1 s . ; l . ' 3 -. ' l ,; ? ' Ajde, 60 61 62 63 64 65 66 67 65— 70- 16- är år är år är är år är 69 74 74 år är år

Många äldre står inte till arbetsmarknadens förfogande

Fr.o.m. år 1975 innehåller AKU också uppgifter om personer som ve- lat ha arbete mätveckan och om orsaken till att man inte var resp. ej kunde vara förvärvsarbetande. Vidare redovisas personer som inte ve— lat ha arbete mätveckan. Av såväl männen som kvinnorna i åldern 65— 74 år uppgav ett par procent annan orsak än att de inte ville ha arbete. De vanligaste skälen var att lämpliga arbetstillfällen saknades på orten, att möjligheterna att få arbete bedömdes som små samt hinder på grund av sjukdom m. m.

Tabell 4.5 Befolkningen i åldern 65—74 år efter huvudsaklig verksamhet är 1963, 1975 och 1976; årsmedeltal. Procent

________,_____._———-————-———

Huvudsaklig Män Kvinnor Båda könen verksamhet __"— "——'— ___—'_— 1963 1975 1976 1963 1975 1976 1963 1975 1976

[ arbetskraften 43,3 19,9 15,0 10,9 6,1 5,9 25,9 12,5 10,1 Ej i arbetskraften: Arbete i eget hushall 5,4 21,5 22,0 64,6 72,9 73,9 37,2 49,1 49,9 Studerande — 0,0 0,1 -— 0,0 0,0 — 0,0 0,0 Intagna för anstaltsvård 3,0 2,3 2,9 3,3 2,6 2,2 3,1 2,5 2,5 Andra arbetsoförmögna 12,9 12,3 9,1 8,4 6,9 5,4 10,5 9,4 7,2 Ovriga 35,4 44,0 50,8 12,8 11,5 12,5 23,3 26,5 30,3

Totalt 100 100 100 100 100 100 100 100 100

___________________________———————-

I AKU redovisas även antalet personer, som varit arbetsoförmögna på grund av långvarig sjukdom, anstaltsvård, m.m. För år 1976 redo- visas drygt 10 % av antalet personer ”ej i arbetskraften” i åldern 65—74 år som arbetsoförmögna. I fråga om kvinnorna rör det sig om ca 8 % och i fråga om männen ca 14 %.

Allt större andel arbetar i eget hushåll

Beträffande personer ej i arbetskraften finns uppgifter i AKU om hu- vudsaklig verksamhet, uppdelad på arbete i eget hushåll, studerande, värnpliktstjänstgöring, intagna för anstaltsvård, andra arbetsoförmögna och övriga. Som intagna för anstaltsvård räknas personer som under mätveckan var intagna för vård på sjukhus, sjukhem etc. på grund av långvarig sjukdom. Som sådana räknas också intagna på vårdanstalt inom nykterhetsvården eller kriminalvården.

Befolkningen i åldern 65—74 år procentuellt fördelad (årsmedeltal) efter huvudsaklig verksamhet åren 1963, 1975 och 1976 framgår av tabell 4.5 .

Minskningen av antalet i arbetskraften motsvaras huvudsakligen i ök- ning av gruppen arbete i eget hushåll och gruppen övriga. Den sist- nämnda gruppen inkluderar till stor del pensionärer. Männen uppger ofta pension som enda orsak till att de inte utfört förvärvsarbete och förs då till gruppen ”Övriga”. Kvinnorna däremot redovisas vanligen i gruppen ”Arbete i eget hushåll”, även om de i själva verket också är pensionärer.

4.2 Inkomst m. rn.

4.2.1. Inkomst- och förmögenhetsstatistiken

Den årliga inkomst- och förmögenhetsstatistiken grundas på de all- männa självdeklarationerna. Eftersom grundmaterialet till statistiken utgörs av ett taxeringsmaterial, påverkas den av förändringar i taxe- ringsbestämmelserna. I stort sett visar statistiken över åren således en- dast utvecklingen av den skattepliktiga inkomsten. Något mått på fak-

tisk och disponibel inkomst och utvecklingen av denna är inte statisti- ken. Fr. o. m. inkomståret 1974 är dock läget väsentligt förbättrat i och med att vissa sociala förmåner, såsom sjukpenning, blivit skattepliktiga.

Det kan nämnas, att SCB sedan inkomståret 1973 på stickprovsbasis gör inkomstfördelningsundersökningar, inom vilka bl. a. disponibla in- komster för olika kategorier redovisas.

Inkomststatistiken omfattar samtliga personer som lämnat allmän självdeklaration eller skönstaxerats av taxeringsmyndigheterna. Fr. o. m. inkomståret 1971 ingår dessutom samtliga personer över 15 år som inte lämnat självdeklaration. För dessa finns dock endast uppgifter om vissa basdata såsom kön, ålder och civilstånd. Fr. o. m. inkomståret 1974 finns också möjlighet att i grundmaterialet erhålla uppgifter om pensioner även för icke deklarerande personer. Det innebär en väsentlig förbätt— ring av inkomststatistiken för pensionärer, i synnerhet som deklarations- plikten för dem alltmer begränsats. Uppgiften har använts i den special- bearbetning av inkomststatistiken för pensionärer, som redovisas i det följande.

De senast tillgängliga inkomst- och förmögenhetsuppgifterna avser inkomståret 1975, dvs. taxeringsåret 1976. Uppgifterna finns publicerade i Statistiska Meddelanden serie N (1976: 23 och 24).

Tre fjärdedelar i åldern 67 år och däröver deklarerade inkomst år 7973

År 1961 (taxeringsåret 1962) redovisades nära 600000 personer i åldern 67 år och däröver som inkomsttagare i inkomststatistiken mot nära 450000 år 1951. Antalet hade år 1971 ökat till 892 000 (407 000 män och 485 000 kvinnor), motsvarande ca 87 % av samtliga i åldersgruppen. För år 1973 uppges antalet till 779 000 (381 000 män och 398 000 kvin- nor) eller ca 72 % av samtliga i åldersgruppen”.

En kraftig förskjutning har ägt rum mellan åren 1961 och 1973 till högre inkomstklasser. Utvecklingen belyses närmare i tabell 4.6, som visar den procentuella fördelningen av inkomsttagarna på inkomstklas- ser. Förskjutningen mot högre inkomster torde bero på ändringar i de-

271220. mn år 15:24 htari klarationsplikten, förbättrade pensionsförmåner. bl. a. genom ATP. samt - S ra S [1 S a S .. . .. . stafistigken. p den allmänna pris- och Ioneutvecklingen.

Tabell 4.6 Inkomsttagarna i åldern 67 år och däröver efter inkomst. Procent

M

Inkomstklass kr. Inkomsttagare i åldern 67 år och Samtliga inkomsttagare år däröver år 1961 1966 1971 1973 1961 1966 1971 1973 R_— 1— 4 999 58 30 3 2 29 17 8 6 5 000— 9 999 25 43 59 41 24 21 21 15 10 000—19 999 13 19 24 35 37 31 22 22 20 000—29 999 2 5 8 12 7 21 23 20 30 000—39 999 1 2 3 5 2 6 15 20 40 000—99 999 1 1 3 4 l 4 10 15 100 000— 0 0 0 0 O O 1 1 Summa 100 100 100 100 100 100 100 100

___—___—

Nära tre fjärdedelar av kvinnorna i de lägsta inkomstklasserna Kvinnorna är i allmänhet i en lägre inkomstklass än männen. År 1961 redovisades 71 % av de kvinnliga inkomsttagarna i åldern 67 år och där- över i den lägsta inkomstklassen mot 46 % av de manliga. År 1973 re— dovisades 53 % av kvinnorna i den näst lägsta inkomstklassen mot 30 % av männen. Fördelningen på inkomstklasser efter kön för åren 1961, 1971 och 1973 framgår av tabell 4.7.

Tabell 4.7 Inkomsttagarna i åldern 67 år och däröver efter inkomst och kön.

______________.._-_——————-—

Procent ___—________————— lnkomstklass kr. Män Kvinnor 1961 1971 1973 1961 1971 1973 1— 4 999 46 2 1 71 4 2 5 000— 9 999 30 49 30 20 69 5 10000—19999 18 29 40 7 19 31 20 000—29 999 4 11 15 l 6 9 30 000—39 999 1 5 6 0 2 3 40 000—99 999 1 4 6 0 1 2 100 000— 0 l 1 O 0 0 Summa 100 100 100 100 100 100

________________————————-

Inkomstökningen relativt större för kvinnor än för män Ökningen av medelinkomsten (i löpande priser) mellan åren 1961 och 1971 var för samtliga inkomsttagare 103 % (108 % för män och 124 % för kvinnor). För inkomsttagare i åldern 67 år och däröver var ökning- en 84 % (83 % för män och 96 % för kvinnor).

Ser man till ökningen mellan de båda åren av medianinkomsten var denna högre, nämligen 107 % för samtliga inkomsttagare. Ökningen var betydligt högre för kvinnor (137 %) än för mån (110 %). För personer i åldern 67 år och däröver var ökningen 106 %. Även här var ökningen för kvinnor (135 %) avsevärt högre än för män (83 %).

Utvecklingen av medel- och medianinkomsten (i 1973 års priser) be- lyses närmare i tabell 4.8.

Tabell 4.8 Medel- och medianinkomster (i 1973 års priser) ___________.————————

______________.___——————-——

lnkomst/år Inkomsttagare i åldern Samtliga inkomsttagare

67 år och däröver

Män Kvinnor Båda Män Kvinnor Båda

könen könen

Medelinkomst 1961 14 900 8 900 11 900 24 300 11 500 19 300 1966 16 600 10 600 13 500 29 000 14 300 22 900 1971 17 400 11 200 14 000 32 300 16 500 25 100 1973 18 800 12 500 15 000 32 800 17 600 25 900 Medianinkamst 1961 9 700 6 300 7 600 22 200 8 800 16 500 1966 11 000 7 900 9 100 26 900 11 300 19 800 1971 11 300 9 500 10100 29 700 13 300 21 800 1973 14 800 9 500 11 900 31 000 15 300 23 000

_______________——

Minskad inkomst vid pensioneringen För senare år finns inkomsttagarna i de högre åldrarna uppdelade på åldersgrupperna 65—66, 67—74 samt 75 år och däröver. Fördelningen på olika ålders- och inkomstklasser åren 1971 och 1973 framgår av tabell 4.9. Åldersklassen 65—66 år utmärks av en större spridning av inkomsterna än de två övriga klasserna.

Tabell 4.9 I inkomststatistiken åren 1971 och 1973 redovisade personer i åldern 65 år och däröver fördelade på inkomstklasser m.m. Procent

& Inkomstklass m.m. 1971 1973 65—66 67—74 75— 65—66 67—74 75— R 1— 4 999 15 4 2 12 2 1 5 000— 9 999 22 51 52 16 33 26 10 000—14 999 13 15 11 14 21 14 15 000—19 999 9 8 6 10 9 6 20 000—24 999 8 5 3 8 6 5 25 000—29 999 7 3 2 7 4 2 30 000—34 999 5 2 1 6 3 1 35 000—39 999 3 1 1 4 2 1 40 000—59 999 4 2 1 5 3 1 60 000—99 999 2 1 0 2 1 1 100 000— l 0 0 1 0 0 Icke deklaranter 10 7 19 12 15 39 Inkomst ej registrerad 4 1 2 3 1 2 Summa 100 100 100 100 100 100 R—

Inkomst av tjänst och av kapital vanligare bland äldre

De äldre inkomsttagarna har tjänst som huvudsaklig inkomst i större grad än inkomsttagarna i allmänhet. Detsamma gäller också inkomst av kapital. Inkomst av jordbruksfastighet och rörelse förekommer däremot som huvudsaklig inkomst i mindre grad bland personer i åldern 67 år och däröver än bland inkomsttagarna i allmänhet. Männen i angiven ålder har inkomst av kapital, jordbruksfastighet och rörelse som huvud- saklig inkomst i större utsträckning än kvinnorna. För både män och kvinnor har andelen med kapital som huvudsaklig inkomst minskat mel- lan åren 1971 och 1973 (Tabell 4.10).

Tabell 4.10 Inkomsttagarna efter huvudsaklig inkomst åren 1971 och 1973. Procent & Inkomstslag Inkomsttagare 67 år och däröver Samtliga in- ___ komsttagare 1971 1973 _— 1971 1973 Män Kvin- Båda Män Kvin- Båda nor könen nor könen

Tjänst 93,9 97,3 95,8 94,7 97,4 96,1 93,2 93,5 Kapital 2,4 1,9 2,1 1,6 1,7 1,7 1,3 1,1 Annan fastighet 0,3 0,2 0,2 0,3 0,2 0,2 0,3 0,3 Tillfällig förvärvs-

verksamhet 0,1 0,0 0,1 0,1 0,1 0,1 0,1 0,1 Jordbruksfastighet 2,2 0,3 1,1 2,2 0,4 1,3 2,0 2,0 Rörelse 1,2 0,2 0,7 1,1 0,2 0,7 3,1 3,0

&_ Summa 100 100 100 100 100 100 100 100

Fr.o.m. inkomståret 1974 har 67-årsgränsen slopats i statistiken. År 1975 hade 94 % av männen och 97 % av kvinnorna i åldern 65 år och däröver inkomst av tjänst. I fråga om inkomst av kapital var motsva- rande procenttal 1,4 resp. 1,8 och i fråga om inkomst av rörelse 1,6 resp. 0,3. Skillnaderna är således obetydliga, om man räknar med grup- pen 65 år och däröver eller gruppen 67 år och däröver.

Av närmare 800000 inkomsttagare i åldern 67 år och däröver år 1973 var ca 88 % ej förvärvsarbetande (år 1971 ungefär samma andel). Av de förvärvsarbetande redovisades båda åren ca en tredjedel som rörelseidkare och övriga som anställda.

Ca en tredjedel av pensionärerna har skattepliktig förmögenhet De i statistiken redovisade förmögenhetsuppgifterna avser den skatte- pliktiga förmögenheten, dvs. värdet av den skattskyldiges skatteplik- tiga tillgångar, utöver värdet av hans avdragsgilla skulder. Bl. a. skall fastighet tas upp till sitt taxeringsvärde. Gränsen för skattskyldighet var år 1967 100000 kr. och under åren 1971—1973 150 000 kr. Därefter har gränsen gått vid 200000 kr. Liksom i fråga om inkomststatistiken slopades avgränsningen vid 67 år fr. o. m. inkomståret 1974.

På grund av bl. a. ändringarna i skatteplikten är det svårt att göra jämförelser mellan olika är i fråga om förmögenhetsinnehav bland pen- sionärer och bland befolkningen i övrigt. Antalet som deklarerat skatte— pliktig förmögenhet under åren 1967, 1971 och 1973 framgår av tabell 4.11.

Tabell 4.11 Antal personer, som deklarerat skattepliktig förmögenhet

___—__________——_——————

År Samtliga med Därav personer

skattepliktig i åldern 67 år förmögenhet och däröver ___—_________._————— 1967 219 200 64 200 l97l 189 600 54 400 1973 217 800 63 400 ___—________—————————

Den procentuella fördelningen av 67-åringarna efter förmögenhetens storlek är nästan exakt densamma som för samtliga personer med skat- tepliktig förmögenhet.

Gränsen för skattepliktig förmögenhet höjdes som nyss nämnts till 200 000 kr. inkomståret 1974. Samtidigt slopades 67-årsgränsen i stati- stiken. Fördelningen av personer i åldern 65 år och däröver efter skatte- pliktig förmögenhet inkomståret 1975 framgår av tabell 4.12.

Av samtliga personer med skattepliktig förmögenhet år 1975 var ca 1/3 i åldern 65 år och däröver. De ägde också 1/3 av den samlade skat— tepliktiga förmögenheten (87 miljarder kr.). Medelförmögenheten var, som framgår av tabell 4.13, för grupperna i åldern 65 år och däröver lägre än genomsnittet för samtliga i gruppen.

Tabell 4.12 Personer i åldern 65 år och däröver med skattepliktig förmögenhet år 1975 efter förmögenhets- storlek

&_

Förmögenhet Ensam- Ensam- Samtaxerade Samtliga (1 OOO—tal kr.) stående stående _ fysiska män kvinnor Båda En personer

deklarerat deklarerat

___—&_— 200,0— 249,9 3 666 5 253 13 590 I 837 70 045 250,0— 299,9 2 053 3 125 7 959 I 157 42 328 300,0— 399,9 1 919 3 229 7 927 1 206 43 458 400,0— 499,9 888 1 573 3 574 565 19 935 500,0— 749,9 701 1 519 3 367 398 17 91 1 750,0— 999,9 231 540 1 177 94 5 722 1 000,0—1 999,9 201 457 1 070 84 5 494 2 000,0— 88 176 471 22 2 507 Summa 9 747 15 872 39 135 5 363 207 400

Utan skattepliktig

förmögenhet 134 307 267 807 299 473 21 908 3 800 927

%

Tabell 4.13 Medelförmögenhet år 1975 ___—% Medelförmögenhet (1 000 kr.)

65 år och Samtliga däröver Ensamstående män 397,6 400,0 Ensamstående kvinnor 415.6 429,4 Samtaxerade. Båda har deklarerat 416.8 429,8 Samtaxerade. En har deklarerat 354,0 371,2

4.2.2. Specialbearbetning av inkomststatistiken inkomståret 1974

I samarbete med PU har SCB gjort en specialbearbetning av inkomst- statistiken inkomståret 1974 för att närmare söka belysa pensionärernas inkomstförhållanden. Bearbetningen grundar sig på ett 10 %-igt urval på riksnivå.

Grundmaterialet utgörs av de taxeringsband som SCB erhåller för framställning av inkomst- och förmögenhetsstatistiken. I registret finns fr.o.m. inkomståret 1974 samtliga pensioner enligt avier från taxe- ringsmyndigheterna med, oavsett om pensionären deklarerat eller ej. Förutom uppgift om total pension finns folkpensionen särredovisad.

I registret finns också fr.o.m. samma år de sociala förmåner som då blev skattepliktiga (sjukpenning, förmåner vid arbetslöshet och ar- betsmarknadsutbildning) såväl för personer vilka deklarerat som för sådana som ej deklarerat.

Urvalet är personer födda 5, 15 eller 25 i varje månad samt samtliga vars sammanräknade inkomst överstiger 100 000 kr. De redovisade siff- rorna för urvalsdelen har erhållits genom uppräkning till totalsiffror.

Materialet har bearbetats för följande populationer 1) personer med enbart folkpension som pensionsinkomst 2) personer som har folkpension+annan pension 3) personer med folkpension (alltså 1+2) 4) personer som har pension men ej folkpension 5) personer som har pension över huvud taget (alltså 3 +4).

Som pensionär räknas varje person som under året uppburit pension oavsett hur länge pensionsförmånen utgått under året. Detta innebär att även personer som varit förvärvsarbetande under större delen av året ingår. Vidare medräknas personer som avlidit under året.

Som pension räknas skattepliktig folkpension, tilläggspension och tjänstepension. I folkpension innefattas ålderspension, förtidspension (inkl. sjukbidrag), familjepension (änke- och barnpension) samt tilläggs- förmäner i form av barntillägg, hustrutillägg och pensionstillskott. Kom- munalt bostadstillägg samt invaliditetstillägg och invaliditetsersättning, vilka inte är skattepliktig inkomst, ingår inte.

Åldersgränsen för ålderspension inom folkpensioneringen var 67 år under inkomståret 1974, vilket uppgifterna avser.

Hälften av ålderspensionärerna hade folkpension jämte annan pension Vid årsskiftet 1974/75 var drygt 1 milj. i åldern 67 år och däröver folkpensionärer med ålderspension. Enligt SCB:s undersökning kunde inkomståret 1974 ca 540 000 beräknas ha enbart folkpension och 550000 folkpension jämte annan pension. Vid nyssnämnda tidpunkt beräknades antalet ålderspensionärer med tilläggspension till 420000. Över 100 000 skulle således ha annan pension än ATP som komplement till folkpensionen. Andelen med enbart folkpension stiger helt natur- ligt med ökande ålder. De äldre ålderspensionärerna har inte samma möjligheter som de yngre till kompletterande pensioner. Fördelningen efter förekomsten av andra pensioner än folkpension för olika grupper ålderspensionärer framgår av tabell 4.14.

Tabell 4.14 Ålderspensionärer med folkpension jämte annan pension

___—ff—

Ålders- Antal (1 OOO-tal) med Totalt Därav grupp enbart Enbart Folkpension folkpension, % folkpen- jämte annan sion pension ___—_____________——— 67—69 79 172 251 31 70—74 132 216 348 38 75—79 133 115 248 54 80—84 121 30 151 80 85—89 57 13 70 81 90—94 17 4 21 81 95——w 3 . 4 75

___—___—

Totalt 542 551 1 093 50 ________________————-—

Ett mindre antal personer i åldern 67 år och däröver beräknas ha pension men ej folkpension.

Ett litet antal redovisas utan pension. Det torde här vara fråga om dels uppskjutna pensionsuttag, dels brister i grundmaterialet.

Ålderspensionärerna bildar en relativt homogen grupp. Gruppen i åldern under den allmänna pensionsåldern, 67 är år 1974, består av personer med olika slags pensionsförmåner. Som pension räknas här, förutom förtidspension, änkepension, hustrutillägg och barnpension inom den allmänna försäkringen, också olika privata egenpensioner och familjepensioner. Personer i åldern upp till och med 66 år som enligt inkomststatistiken hade pension över huvud taget i angivna bemärkelse, uppskattas enligt SCB:s undersökning till totalt ca 585 000. Av dessa beräknades 500 000 ha folkpensionsförmån, därav 207 000 (40 %) med enbart folkpensionsförmån. Antalet med enbart annan pension uppskat- tas till 85 000. Gruppen förtidspensionärer kan inte särskiljas ur det redovisade materialet.

Sammanfattningsvis fördelar sig pensionstagarna efter ålder och pen- sion på sätt framgår av tabell 4.15.

Tabell 4.15 Pensionstagare fördelade efter ålder och pension

Ålder Antal (] OOO-tal) med S:a Antal Totalt _ folk- (1 OOO-tal) Enbart Folkpension pensio- med annan folkpension jämte annan närer pension pension —66 207 292 499 85 584 67—w 542 551 1 093 . 1 093 Totalt 749 842 1 591 85 1 677

Större delen av kvinnorna hade enbart folkpension

Nära 60 % av männen, men endast 43 % av kvinnorna i åldern 60—66 år var helt utan pension. Av männen hade 4 %, av kvinnorna ca 30 % enbart folkpension. I åldern 67 år och däröver hade av männen 30 % enbart folkpension och 70 % både folkpension och annan pension. Mot- svarande procenttal var för kvinnorna 65 resp. 35. (Diagram 4.3). I frå— ga om den äldsta åldersgruppen (80 år och däröver) var procenttalen i stort sett desamma för män och kvinnor (ca 80 % enbart folkpension, nära 20 % folkpension och annan pension).

Mer än var femte hade över 20 000 kr. i inkomst

Antalet personer i åldrarna 60 år och däröver med någon form av skat- tepliktig folkpension uppgick till 1359 000. Av dessa var 1092 000 67 år och äldre. Av personer med enbart folkpension hade drygt 3/4 mindre än 10 000 kr. i sammanräknad inkomst. Av personer med folk-

100 90 80 70 60 50 40 30 20

10

60—66 år 67—69 år 80— år 67— är

B utan pension enbart folkpenSion

Diagram 4.3 Förekoms-

& folkpensuon och annan pensuon ten av pension iålders- , gruppen 60 år och där- pensron men 6) folkpensaon över år 1974.

pension jämte annan pension var det ca 13 %. Omkring 23 % av samt- liga folkpensionärer hade inkomster som översteg 20000 kr., av pen- sionärer med folkpension och annan pension ca 40 %. Tabell 4.16, som avser samtliga pensionärer oavsett ålder, visar den procentuella fördel- ningen efter slag av pension och sammanräknad inkomst i inkomst- klasser. En mera detaljerad fördelning lämnas i diagram 4.4.

För samtliga förtids- och ålderspensionärer utgjorde pensionen den huvudsakligaste inkomsten. Totalt uppgick pensionen till 80 % av in- komsten. Andelen var något högre för män (82 %) än för kvinnor (76 %). Även när man ser till olika åldersgrupper utgör pensionen för kvinnor en mindre andel, i yngre åldrar en betydligt mindre andel. I de äldsta åldersgrupperna är pensionens andel av inkomsten dock större för kvinnorna än för männen.

Tabell 4.16 Samtliga pensionärer fördelade på inkomstklasser och olika slag av pension. Procent

____________________—————-—

Inkomstklass Enbart Folkpension Samtliga Pension folkpen- jämte annan med folk- men ej sion pension pension folk-_

penston 1—— 9 999 76,8 12,8 42,9 6,6

10 000—14 999 14,3 30,6 22,9 4,0 15 000—19 999 3.9 16,9 10,8 6,1 20 000—29 999 3,0 21,0 12,6 24,0 30 000—39 999 1,0 9,5 5,5 25,7 40 000— 1,0 9,2 5,3 33,7

Samtliga 100 100 100 100

________________—-——-——

Personer som har folkpension Personer som har pension Personer som har pension men ej folkpension överhuvudtaget

40%

10—1

Diagram 4.4 Pensionä- rerna fördelade på in- komstklasser eller sam- manräknad inkomst år 1974. Procent.

Inkomst klass

Arbetsinkomsten uppgår totalt till ca 20 % av inkomsten (17 % för män, 23 % för kvinnor). Inkomst av annan fastighet och tillfällig för- värvsverksamhet utgör endast ett par procent av totalinkomsten. Exem- pel på inkomstens sammansättning (procent) för olika åldersgrupper redovisas i tabell 4.17.

Männen större inkomst än kvinnorna

Medelinkomsten för en person med enbart folkpension uppgick till 10400 kr. år 1974. För pensionärer med både folkpension och annan pension var medelinkomsten 21 800 kr. Männen hade större medelin- komst än kvinnorna. (Tabell 4.18).

Tabell 4.17 Inkomstens sammansättning för olika åldersgrupper med pension år 1977. Procent

____________________.———_——

Ålder Arbets- Inkomst av Pensioner Samtliga inkomster annan fas- inkomster tighet m.m. ___—___________——— 25—29 46 0 53 100 40—-44 39 0 61 100 50—54 34 1 65 100 65—66 14 1 85 100 67—69 18 1 81 100 80—84 17 2 81 100 Samtliga 19 1 79 100

_____________—_-_—

Tabell 4.18 Pensionärerna fördelade efter kön, ålder och medelinkomst

___—________-——————

Ålder Medelinkomst (1 OOO-tal kr.) Samtliga Enbart Folkpension Enbart Folk- folkpension jämte annan folk— pension pension pension jämte ————— annan Män Kvinnor Män Kvinnor pension ___—___! —17 7,6 6,2 8,4 8,2 7,0 8,3 18—44 12,1 12,2 20,3 24,1 12,2 22,5 45—59 11,7 12,6 26,0 27,2 12,4 26,7 60—66 11,7 8,9 25,2 20,8 9,2 23,1 67—79 11,9 9,7 22,6 17,9 10,1 20.8 80—w 11,7 10,6 27,9 20,5 11,0 23,4 Samtliga 11,7 10,6 23,1 20,1 10,4 21,8 Därav över 67 år 11,8 9,9 22,9 18,3 10,4 21,1

Större spridning bland männen än bland kvinnorna

Drygt var femte person med folkpension jämte annan pension i åldern 60 år och däröver har en total pension som understiger 10 000 kr., 40 % en total pension på mellan 10 000 och 15 000 kr. (Tabell 4.19).

Tabell 4.19 Pensionärer i åldern 60 år och däröver fördelade efter total pension. Procent

___—___—

Total Män Kvinnor Båda pension ——-——— _— könen kr. 60—66 67—79 80— 60—66 67—79 80— är år är är år är

___—___—

1— 9 999 18,2 23,2 7,1 21,0 22,8 7,4 21,2 10 000—14 999 24,8 38,9 19,0 50,9 47,5 40,0 40,3 15 000—19 999 24,7 14,9 14,2 16,2 12,6 22,5 15,8 20 000—29 999 22,2 15,7 41,1 9,4 13,4 25,8 16,3 30 000—39 999 7,2 4,0 9,6 2,1 2,9 3,2 4,0 40 000— 3,0 3,3 9,0 0,6 0,9 1,2 2,4

Samtliga 100 100 100 100 100 100 100

Av kvinnorna hade ca 90 % i åldersgrupperna 60—66 och 67—79 år en total pension som understeg 20 000 kr., i åldersgruppen 80 år och däröver 70 %. Spridningen är större bland männen. Av åldersgruppen 60—66 år är det 68 %, av åldersgruppen 67—79 år 77 % och av ålders- gruppen 80 år och däröver 40 %, som hade en total pension på mindre än 20 000 kr.

Var femte ålderspensionär hade arbetsinkomst

Av personer i åldern 67 år och däröver hade 216 000 (ca 20 %) arbets- inkomst över 1 000 kr. Av dem med enbart folkpension hade endast ca 10 % inkomst av arbete med 1 000 kr. eller mera. Inkomst av ”annan fastighet och tillfällig förvärvsverksamhet” med 1000 kr. eller mera hade 28 000 personer i åldern 67 år och äldre. Den procentuella fördel- ningen i olika åldersgrupper i inkomstklasser efter arbetsinkomstens och kapitalinkomstens storlek framgår av tabell 4.20.

Tabell 4.20 Pensionärer i åldern 67 år och däröver fördelade efter arbetsinkomst och kapitalinkomst. Procent

%—

Folkpension Enbart folkpension 67—79 80— 67—79 80— år år år år ___—___ Arbetsinkomst 0— 999 78,4 86,4 88,5 86,5 1 000— 4 999 10,1 7,5 6,9 7,7 5 000— 9 999 4,4 2,8 2,4 2,6 10 000—19 999 3,8 2,1 1,5 2,0 20 000— 3,3 1,2 0,7 1,1 Kapitalinkomst 0— 999 75,0 76,7 83,1 80,7 1000—4 999 19,0 16,5 13,1 13,8 5 000— 6,0 6,8 3,7 5,5

Omkring 20 miljarder i pensioner

De sammanlagda pensionerna under år 1974 — avser både personer med enbart folkpension, med folkpension jämte annan pension och per- soner med annan pension än folkpension — uppgick till omkring 20 miljarder kr. Beloppet delades ungefär lika mellan män och kvinnor, medan antalet kvinnor var nära 250 000 fler än antalet män. Ca 13 mil- jarder (66 %) gick till personer i åldern 67 år och däröver, som när- mare framgår av tabell 4.2].

Drygt 7 miljarder i arbetsinkomst

Pensionärema — de med enbart folkpension, de med folkpension jämte annan pension samt de med enbart annan pension —— hade sammanlagt drygt 7 miljarder i arbetsinkomst. 60 % av denna hade intjänats av män-

Tabell 4.21 De sammanlagda pensionerna i åldersgruppen 67 år och däröver

____________-—————

Ålders- Pensioner (1 000 milj. kr.) till Antal pensionärer grupp (1 OOO-tal) Män Kvinnor Båda % könen Män Kvin- Båda nor könen ____________;_—— 67—69 2 042 1 432 3 474 26 119 133 252 70—74 2 297 2 043 4 340 32 158 190 348 75—79 1 304 1 480 2 784 21 107 141 248 80—84 681 960 1 641 12 60 91 151 85——89 289 440 729 5 27 43 70 90—94 85 128 213 2 8 13 21 95—w 14 25 39 2 1 3 4 Samtliga 6 712 6 508 13 220 100 480 614 1 094 -—60 1 210 1 557 2 767 101 153 254 60—66 2 257 1 939 4196 135 195 330 Totalt 10 179 10 004 20 183 716 962 1 678

___/___—

nen. Personer i åldern 67 år och däröver hade totalt 2,4 miljarder i ar- betsinkomst. Det är huvudsakligen i de yngre åldersgrupperna man har arbetsinkomst (Tabell 4.22). Det bör erinras om att även personer, som blivit pensionärer under året, räknas som pensionärer.

Inkomst av annan fastighet och tillfällig förvärvsverksamhet uppgick till 365 milj. kr. för samtliga pensionärer. Den största andelen (ca 70 %) kom på åldersgruppen 67 år och äldre.

Tabell 4.22 Total arbetsinkomst i åldersgruppen 67 år och däröver

_________——————————

Ålders- Summa arbetsinkomst (milj. kr.) % gruPD Män Kvinnor Båda könen

___—”___— 67—69 780 221 1 001 41 70—74 561 188 749 31 75—79 265 121 386 16 80—84 123 73 196 8 85—89 46 32 78 3 90—94 11 9 20 l 95——w 2 2 4 .

Summa 1 788 646 2 434 100 ___—___!—

4.3. Pensionssystemet

4.3.1. Allmän pension

Vid 1962 års riksdag fattades beslut, som innebar en genomgripande reform av socialförsäkringens tre viktigaste grenar, nämligen sjuk- och moderskaipsförsäkringen, folkpensioneringen och tilläggspensioneringen. Huvudbestämmelserna om dessa tre socialförsäkringsgrenar samman-

fördes i ett lagverk, lagen om allmän försäkring (AFL), som trädde i kraft den 1 januari 1963.

Enligt AFL var den allmänna pensionsåldern för både folkpension och tilläggspension 67 år. Den var emellertid rörlig så tillvida att uttag kunde börja när som helst mellan 63 och 70 års ålder med viss minsk- ning av pensionsbeloppet vid pension före 67 år och med viss ökning vid pension efter 67 år.

För rätt till förtidspension krävdes att arbetsförmågan skulle vara nedsatt med minst hälften — inte som tidigare med 2/3 — och att nedsättningen kunde anses varaktig. Kunde nedsättningen inte anses varaktig men antas bli bestående avsevärd tid, minst ett år framåt, hade den försäkrade rätt till sjukbidrag.

Inkomstprövningen inom den allmänna pensioneringen begränsades — bortsett från vissa änkepensioner — till att gälla de kommunala bo- stadstilläggen och hustrutilläggen, som reglerades i en särskild lag.

Rätten till allmän tjänstepension (ATP) grundades på intjänade pen- sionspoäng, beräknade så att den pensionsgrundande inkomsten (in- komst av förvärvsarbete) dividerades med basbeloppet vid årets ingång. Basbeloppet var 4 000 kr. i 1957 års penningvärde och det skulle där- efter genom anknytning till ett prisindex följa den allmänna prisnivåns utveckling.

Under 1960-talet har folkpensionsförmånerna vid olika tillfällen an- knutits till basbeloppet. lndextilläggen försvann därigenom år 1967. Vad som framför allt kännetecknat folkpensioneringen under det se- naste decenniet är standardförbättringarna, som först kom vartannat år, men blev årliga fr. o. m. år 1964.

1958 års riksdag satte upp ett mål för standardförbättringar av folk- pensionerna tio år framåt. Ett nytt och fastare tioårsprogram beslöts vid 1969 års riksdag. Samtidigt vidtogs den principiellt viktiga för- ändringen att dessa standardförbättringar — kallade pensionstillskott — inte som de tidigare skulle gälla alla som har folkpension utan be- gränsas till dem som inte hunnit tjäna in ATP eller som har en låg ATP. Pensionstillskottet började utgå den 1 juli 1969 med belopp motsvarande 3 % av basbeloppet och det skulle årligen öka så att det var 30 % av basbeloppet år 1978. Enligt beslut av 1974 års riksdag är den årliga höjningen fr.o.m. den 1 juli 1976 emellertid 4% av basbeloppet till dess garantinivån 45 % av basbeloppet uppnås den 1 juli 1981. Pensionstillskottet för en ålderspensionär är under budget- året 1977/78 29 % av basbeloppet.

Förtidspensionärer med ingen eller låg ATP får fr.o.m. den 1 juli 1976 dubbla pensionstillskott utöver folkpensionens grundbelopp. De årliga pensionstillskottshöjningarna för dessa förtidspensionärer blir 8 % till dess garantinivån 90 % av basbeloppet uppnås den 1 juli 1981. Pensionstillskottet för en förtidspensionär är under budgetåret 1977/78 58 % av basbeloppet. Det dubbla pensionstillskottet har särskild bety- delse för den som blivit arbetsoförmögen i unga år och därför inte kunnat tjäna in rätt till ATP.

Möjligheterna att erhålla förtidspension från folkpensioneringen och

ATP vidgades fr.o.m. den 1 juli 1970 för äldre förvärvsarbetande. De nya bestämmelserna tog sikte på dem som inte orkade med sitt arbete eller som friställdes utan att kunna få annat lämpligt arbete. 1972 års riksdag beslöt vissa ytterligare ändringar i fråga om förtidspensione- ringen för äldre förvärvsarbetande. Fr.o.m. den 1 juli 1972 kan den som blivit utförsäkrad från arbetslöshetsförsäkringen eller uppburit kon- tant arbetsmarknadsstöd under längsta möjliga tid erhålla förtidspen- sion i form av folkpension eller ATP, om han är varaktigt arbetslös.

En rad betydelsefulla pensionsreformer har genomförts under se— nare år. Folkpensionens grundbelopp höjdes den 1 januari 1975 från 90 till 95 % av basbeloppet för ensamstående pensionärer och från 140 till 155 % av basbeloppet för makar sammanlagt. Från samma tidpunkt infördes generösare inkomstprövningsregler för hustrutillägg och kom- munalt bostadstillägg. Den 1 juli 1975 omvandlades de särskilda folk- pensionsförmånerna invaliditetsersättning och invaliditetstillägg till en ny förmån, handikappersättning, som ger fler handikappade möjlighet till ersättning för vårdinsatser och merkostnader på grund av handi- kappet.

Den allmänna pensionsåldern sänktes från 67 till 65 år fr.o.m. den 1 juli 1976. Samtidigt med pensionsålderssänkningen infördes ökade och förbättrade möjligheter till rörlig pensionsålder mellan 60 och 70 års ålder. Till den som av medicinska eller arbetsmarknadsmässiga skäl inte kan arbeta fram till 65 års ålder utgår liksom tidigare förtidspen- sion. Efter individuell prövning kan förtidspension utgå mellan 60 och 65 års ålder enligt dessa grunder. Förtidspensionens nivå är densamma som ålderspension vid 65 års ålder.

En annan viktig nyhet i pensionssystemet är den nya delpensions- försäkring som gäller sedan den 1 juli 1976. Delpensionen ger möjlig- het för anställda att stegvis reducera arbetsinsatsen mellan 60 och 65 års ålder. Därigenom kan den som så önskar få en mjuk övergång från arbete till ålderspension. Behovet av nedtrappning av förvärvsarbetet är skiftande och därför har reglerna för delpensionen utformats så att individuella behov kan tillgodoses. Delpensionen reducerar inte ålders- pensionen från folkpensioneringen och ATP vid 65 års ålder. Delpensio- nen räknas som pensionsgrundande inkomst för ATP.

4.3.2. Olika former av särskild tjänstepension

Vid sidan om de allmänna pensionerna finns olika former av tjänste- pension inom avtalsområdet, dvs. pensionssystem om vilka i huvudsak arbetsmarknadens parter träffar överenskommelser. Det gäller bl.a. statlig tjänstepension, kommunal tjänstepension, privat tjänstepensione- ring och särskild tilläggspension inom SAF—LO-området. Bestämmelserna om de statliga tjänstepensionerna finns i statens all- männa tjänstepensionsreglemente, som sedan år 1974 har formen av kollektivavtal. Pensionsrätt föreligger för alla tjänster för vilka allmänt avlöningsavtal tillämpas och vissa andra tjänster. Pensionernas storlek bestäms av antalet tjänsteår och pensionsunderlaget. För hel pension

krävs i regel 30 tjänsteår. Pensionsunderlaget utgörs i princip av den anställdes slutlön. Pension i form av ålderspension är i huvudsak upp- delad i tre olika pensioneringsperioder (60—63, 63—65, 65—66 år). Hel ålderspension utgör i princip 65 % av månadslönedelar upp till 104 % av basbeloppet och 32,5 % av månadslönedelar däröver upp till 167 % av basbeloppet. Om den anställde avgår på grund av sjukdom utgår sjukpension. Förtidspension kan utgå om den anställde har minst 20 tjänsteår och det dessutom återstår högst fem år till pensionsåldern. Förtidspension som börjar utgå före pensionsålderns inträde reduceras på visst sätt. Reduktionen kvarstår även efter den aktuella ålderspensio- neringstidpunkten.

Vidare utgår familjepension. Kompletterande delpension samt egen- och familjelivränta kan också utgå inom den statliga tjänstepensione- ringen. Pensionerna är samordnade med utgående förmåner från den allmänna försäkringen (folkpension och ATP). Sedan 1975 är de stat- liga pensionerna värdesäkrade genom anknytning till basbeloppet. De statliga tjänstepensionerna administreras genom statens personalpen- sionsverk.

De kommunala pensionerna regleras i normalpensionsreglemente för arbetstagare i primär- och sekundärkommuner. Pensioneringen över- ensstämmer i allt väsentligt till sin uppbyggnad med den statliga tjänste- pensioneringen. År 1976 träffades ett femårigt kollektivavtal om nor- malpensionsreglementet. Förmånerna utgörs av ålderspension, garanti- pension, visstidspension och familjepension, kompletterande delpension samt egen- och familjelivränta. Utgående pensioner är värdesäkrade genom anknytning till basbeloppet. Kommunernas pensionsanstalt (KPA) handhar till övervägande del administrationen. Vid slutet av år 1976 var 1490 huvudmän (kommuner, församlingar, landsting och kommu- nalförbund m. fl.) anslutna.

Genom kollektivavtal mellan tjänstemannaförbunden och Svenska arbetsgivareföreningen har tjänstepensioneringen för tjänstemän inom den privata sektorn lösts i en enhetlig pensionsplan, den s.k. ITP-pla- nen. ITP omfattar ålderspension, kompletterande ålderspension, sjuk- pension, familjepension till änka/änkling och barn, särskild änke- resp. änklingspension. I planen ingår även delpension och garanti om viss minipension. Ålderspension och familjepension kan tjänas in från 28 års ålder. För hel pension krävs i princip att den pensionsgrundande anställ- ningstiden till pensionsåldern kan beräknas uppgå till minst 30 år. Pen- sionsåldern är normalt 65 år. Gällande avtal förutsätter successiva för- bättringar av pensionerna under åren 1976—1981. Genom s.k. kom— pletterande ålderspension kan pensionen höjas livsvarigt eller under ett begränsat antal år. Storleken är beroende på löneförloppet. Vidare läm— nar ITP-planen möjligheter till delpension under 1 princip samma förut- sättningar som gäller enligt lagen om delpensionsförsäkring. Utgående ITP- p-ensioner reduceras på visst sätt med utgående belopp från den all- männa försäkringen ITP bekostas av arbetsgivarna och finansieras ge- nom ett premiereservsystem. Ålderspensionerna kan säkras på två sätt, antingen genom försäkring 1 Svenska personalpensionskassan (SPP) samt någon av de 19 s. k. ITP- kassorna eller genom avsättning i bokslut enligt

FPG/PRl-systemet (FPG = Försäkringsbolaget Pensionsgaranti, PRI = Pensionsregistreringsinstitutet), vilket innebär att arbetsgivaren under posten ”Avsatt till pensioner” redovisar den pensionsskuld som åvilar honom. Det skuldförda beloppet kreditförsäkras hos FPG men förvalt- ningen handhas av PRI som i sin tur förvaltas av SPP.

Genom överenskommelser åren 1971—1972 mellan Svenska arbets— givareföreningen (SAF) och Landsorganisationen i Sverige (LO) har den särskilda tilläggspensionen (STP) för arbetstagare inom SAF-LO- området tillkommit. Rätt till STP har den som är född i juni 1911 eller senare, uppnått pensionsåldern 65 år och kan tillgodoräkna sig pensions- grundande tid samt fullgjort viss pensionsbevarande anställningstid. För den som är född 1906—1911 finns särskilda övergångsbestämmelser. STF:s storlek beräknas med utgångspunkt i den anställdes inkomster under de år han fyllt 55—59 år. Hel STP utgör 10 % av pensionslönen och utges om den anställde kan tillgodoräkna sig minst 30 STP-år. Vid kortare anställningstid reduceras pensionen på visst sätt. STP är avsedd att vara en komplettering till ålderspension från den allmänna försäk- ringen och garanterar den anställde en viss livsvarig pensionsnivå. Genom avtalsgruppsjukförsäkringen (AGS) mellan SAF och LO har till- kommit ett komplement till bl. a. förtidspension (sjukbidrag) från den allmänna försäkringen. För att få ersättning från AGS krävs att man blivit arbetsoförmögen på grund av sjukdom, olycksfall eller yrkes- skada till minst 50 %. Ersättningen under förtidspensionstid varierar med hänsyn till den försäkrades sjukpenningsgrundande inkomst och graden av arbetsoförmåga. STP och AGS finansieras av arbetsgivarna och be- räknas med vissa procent på lönesumman. Båda försäkringsformerna administreras av särskilda försäkringsbolag, Arbetsmarknadsförsäkringar, AMF pensionsförsäkringsbolag och AMF siukförsäkringsbolag, som bil- dats av SAF och LO. Inom de här i korthet redovisade tjänstepensions- systemen utgick totalt under år 1975 pensionsförmåner vid sidan av den allmänna försäkringens pensionsförmåner till 480 000 pensions-

Tabell 4.23 Pensionsförmåner och pensionstagare under år 1975 vid sidan av den allmänna försäkringen __________________—————-——— Pensionsanstalt Antal pensionsta- Utbetalt belopp, Genomsnittlig pen- gare i resp. pen- milj. kr. sion per pensions- sionärskategori tagare, kr.

Egen- Familje- Egen- Familje- Egen- Familje- pension pension pension pension pensiona pension

Statens personalpensionsverk 141 000 55 000 1 912 311 13 560 5 655 Kommunernas pensionsanstalt 56 000 19 000 677 91 12 008 4 715

Svenska personalpensionskassan

m. n. 113 000 33 000 9520 1120 8 400 3 364

Arbetsmarknadsförsäkringar 63 000 —— 470 —— 7 460” — ___—___!

Summa 373 000 107 000 4 011 514 10 753 4 083 ” Genomsnittsbeloppen innefattar bl. a. ålderspension före resp. efter 67 års ålder, pensionsåldern inom den allmänna pensioneringen var 67 år. '? Fördelningen av det totala beloppet ] 064 milj. kr. på egen- resp. familjepension har approximerats från tidigare material. 0 Andelen pensionärer som fått pension under endast en del av året är betydande, 25—30 % av totala antalet pensionärer.

tagare om 4 525 milj. kr. 1 tabell 4.23 lämnas uppgifter om beräknade utgående pensionsförmåner och antalet pensionstagare under år 1975, avrundat.

4.3.3. Pensioner inom den allmänna försäkringen och tjänstepen- sioner

Under år 1975 utgick från den allmänna försäkringen olika slag av folkpensionsförmåner till totalt närmare 1,6 milj. pensionstagare. Därav var drygt 1,4 milj. ålders- och förtidspensionärer m. m. (egenpension). Av dessa uppbar nära 42 % också ATP. Vid sidan av och inom den allmänna försäkringens förmånssystem fanns också 373000 pensions- tagare med tjänstepension i form av egenpension och 107000 med familjepensionsförmåner. (Tabell 4.24)

Tabell 4.24 Antalet personer med egenpension inom den allmänna försäkringen och med tjänstepension

__x—

Antal pensionärer med _a

Folkpension ATP Tjänste- pension ___—___— Egenpensionårer Ålderspension 1 061 700 419 900 _ Förtidspension 288 900 173 700 — Hustrutillägg 68 000 — — Handikappersättning 12 800 — — Summa 1 431 400 593 600 373 000 Eamiljepensionärer Ankepension 105 800 136 400 — Barnpension 44 600 40 000 — Summa 150 400 176 400 107 000

——_——_—__

Under år 1975 utgick från den allmänna försäkringens folkpensions— anslag totalt 14 241 milj. kr. i olika slag av folkpensionsförmåner. Härtill skall läggas 1663 milj. kr. i kommunala bostadstillägg, varför det sammanlagda beloppet blir 15 904 milj. kr. i folkpension och kom- munala bostadstillägg.

Under samma år utbetalades i ATP-pensioner 5006 milj. kr. och som tidigare nämnts 4525 milj. kr. i tjänstepensioner. Det totala ut- gående pensionsbeloppet blir därmed 25 435 milj. kr. Relativt sett svarade folkpensionskostnaderna för 62 %, ATP-kostnaderna för nära 20 % och tjänstepensionskostnaderna för nära 18 % av de utgående totala pensionerna under år 1975. (Tabell 4.25)

4.3.4. Kommunalt bostadstillägg

Kommunalt bostadstillägg (kbt) kan enligt lagen om hustrutillägg och bostadstillägg utgå till folkpensionärer med ålderspension, förtidspen-

Tabell 4.25 Kostnader för egen- och familjepensioner under år 1975, milj. kr.

___-__M—

Pensionsförmåner Folk- ATP Tjänste- Summa

pension pension

___—___—

Egenpensioner

Ålderspension 9 945 2 450 —— 12 395 Förtidspension 2 660 1 830 _ 4 490

Ovrigt 616 — — 616 Summa 13 221 4 280 —— 17 501 Kommunalt bostadstillägg ] 663 -— — 1 663 Summa egenpensioner 14 884 4 280 4 011 23 175

Familjepensioner

Änkepension 610 —-

Barnpension j 1 020 116 — 1 746 Summa familjepensioner 1 020 726 514 2 260 Summa totalt 15 904 5 006 4 525 25 435 Procent av utgående totalt pensionsbelopp 62,5 19,7 17,8 100

___________——_—————-_——

sion och änkepension, eller kvinna som uppbär hustrutillägg. Kommu- nerna bestämmer själva grunderna för bostadstillägget men är bundna till vissa bestämmelser om inkomstprövning. Sedan år 1963 utgår kbt i samtliga kommuner och finansieras helt av kommunerna.

Syftet med kbt är att stimulera pensionärerna att söka skaffa sig lättskötta och moderna bostäder och ge största möjliga grupp folk- pensionärer täckning av den verkliga bostadskostnaden. Dessutom bör kbt vara så konstruerat att det ger pensionären möjlighet att bo kvar i sin invanda miljö.

Utformningen av grunderna för bostadstillägget varierar, tre alterna- tiv förekommer, vilka i korthet innebär följande:

1. Tillägget utgår med ett generellt belopp oberoende av bostadskost- nad.

2. Bostadstillägget är knutet till den verkliga bostadskostnaden. (Even- tuellt upp till ett visst belopp och/eller maximerat till bostadsstor- lek).

3. En kombination av 1 och 2 dvs. dels ett generellt belopp och dels med ytterligare ett belopp motsvarande hela eller del av bostads— kostnaden som överstiger det generella beloppet. Sedan kommunförbundet år 1968 utfärdade normalgrunder för kon- struktionen av kbt har en kraftig förskjutning ägt rum från alternativ 1 till alternativ 2 och 3. Som exempel härpå kan nämnas att år 1968 tillämpade 70 % av kommunerna alternativ 1 medan endast 4 % (10 kommuner) gjorde det år 1976. I tre av dessa kommuner var kbt-belop- pet maximerat till 1 200 kr./år. Alternativ 2 tillämpades i 79 och alter- nativ 3 i 188 kommuner. I juni 1977 hade 255 kommuner fastställt maximibelopp. I 22 kom- muner var detta ej fallet. Av administrativa skäl hade dock försäkrings- kassan fastställt ett s.k. fiktivt maximibelopp för dessa kommuner. I det följande redovisas dessa kommuner som om maximibelopp hade

fastställts. Två makar hade tillsammans samma maximibelopp som en- samstående i 257 kommuner. I övriga kommuner hade makar ett högre belopp. De kommuner som tillämpade den senare regeln låg i huvud— sak i Stockholms, Göteborgs och Bohus län samt i Norrlandslänen.

Maximibeloppet för ensamstående varierade från 1200 till 16000 kr./år. Beloppet översteg 10 000 kr./år i nio kommuner. Av dessa hade Stockholms, Sundbybergs och Solna kommuner mer än 12000 kr./år. .Tio kommuner hade maximibelopp under 3 000 kr./år. Lägst låg Gull- spångs kommun med 1200 kr./år. I drygt hälften av kommunerna låg maximibeloppet för ogifta under 6000 kr./år. Fördelningen av kom— munerna och befolkningen över 65 år efter maximibeloppet för en- samstående i juni 1977 framgår av följande tablå.

& Maximalt kbt Antal Andel av landets för ogift kommuner befolkning i åldern Kr. per år 1977 65—w år 1977 % ___—___— — 1 999 1 0,1

2 000— 3 999 67 11,0 4000— 5999 114 31,6 6 000— 7 999 68 31,8 8 000— 9 999 18 14,2 10 000—11 999 6 2.4 12 000— 3 8,9

Totalt 277 100

1 juni 1977 fick drygt 780000 (46 %) av folkpensionärerna kbt. Hälften av alla ålderspensionärer (641 500) erhöll kbt. De utgjorde mer än 80% av samtliga med kbt. I länen varierade andelen folkpen- sionärer med kbt mellan lägst 42 % (Stockholms län) och högst 53 % (Gävleborgs län). I kommunerna varierade andelen mellan högst 64 % (Överkalix) och lägst 12 % (Danderyd).

Med utgångspunkt i de faktiska kostnaderna under första halvåret 1977 kan de totala kbt-kostnaderna för hela året beräknas till (2X916 milj. kr.) = 1 833 milj. kr. Detta motsvarar i genomsnitt ca 2 350 kr./år och kbt-berättigad pensionär. Det högsta genomsnittet har Stockholms län (3120 kr./år/person) och det lägsta Värmlands län (1650 kr./år/ person).

Den kommun som år 1977 beräknas ha det högsta kbt-beloppet per kbt-berättigad pensionär och år är Botkyrka (3 675 kr.). Lägsta genom— snittsbeloppet (808 kr./år) beräknas utgå i Gullspångs kommun. Av de 17 kommuner som beräknades ha genomsnittligt kbt överstigande 2 800 kr./år låg 14 i Stockholms län, övriga tre kommuner var Helsingborg, Göteborg och Örebro. I Gotland, Blekinge, Skaraborgs och Värmlands län låg genomsnittsbeloppen i samtliga kommuner under 2100 kr./år/ person.

Antalet pensionärer som har blivit berättigade till kbt har under en följd av år ökat. På grund av det ökande antalet ATP-pensionärer och pensionärer med tjänstepension har dock bostadstilläggen relativt sett minskat i betydelse. År 1960 uppbar drygt 61 % av pensionärerna kbt. Detta relativtal minskade successivt under 1960— och 1970-talen och uppgick år 1975 till 48 %.

En jämförelse mellan åren 1975 och 1977 visar, som framgår av föl- jande tablå, att andelen (%) pensionstagare med kbt minskat.

__________________———————————

Pensionsform 1975 1977 ___—_______—_—————— Ålderspension 51,1 49,6 Hustrutillägg 56,4 40,6 Förtidspension 37,7 37,0 Ankepension 32,5 27,4

Samtliga 47,6 46,3

____—__———_———————

1 två län, Uppsala och Älvsborgs, har däremot andelen ålderspensio- närer som erhållit kbt ökat under åren 1975—1977. I fem län har an— delen förtidspensionärer med kbt ökat, i Uppsala, Östergötlands, Kris- tianstads, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län. Ökningarna är dock marginella med undantag av Uppsala län där det var ca 5 % ökning för båda grupperna.

Med ledning av riksförsäkringsverkets statistik över det beräknade antalet kbt-berättigade pensionärer och kbt-kostnader under juni åren 1975 och 1977 har det utbetalda kbt-beloppet beräknats öka mellan de båda åren med minst 310 milj. kr. (20 %). Variationerna mellan länen är stora. Ökningen är störst i Uppsala län med närmare 50 % och lägst ligger Skaraborgs län (9 %). Genomsnittligt kbt-belopp per kbt-berät— tigad pensionär, har ökat med ca 25 % i Uppsala, Blekinge och Kristian— stads län. De två sistnämnda länen hade låga genomsnittsbelopp år 1975. Den minsta ökningen hade Stockholms och Kronobergs län (6 %). I 240 av kommunerna hade det genomsnittliga kbt-beloppet ökat under perioden, i 37 hade det minskat. De län som hade de flesta kommuner med lägre kbt-belopp år 1977 per kbt-berättigad var Skara- borgs län (5 kommuner) samt Malmöhus och Västerbottens län (4 kommuner).

4.3.5. Statskommunalt bostadsbidrag

Den 1 januari 1978 öppnas även möjligheter för folkpensionärer utan barn att få statskommunalt bostadsbidrag när reglerna för detta ger gynnsammare utfall än reglerna för kbt. För dem som har rätt också till kbt kommer det statskommunala bostadsbidraget att utgå som ett ut- fyllnadsbidrag. Enligt beräkningar gjorda inom bostadsdepartementet kommer drygt 100 000 pensionärer att beröras av reformen. Helårskost- naden har beräknats till 110 milj. kr. varav 79 milj. kr. beräknas falla på staten och 31 milj. kr. på kommunerna. Fördelningen av kostna-

derna kommer att ske enligt samma grunder som gäller för statskom— munala bostadsbidrag till barnfamiljer och hushåll utan barn. Det inne- bär att staten kommer att svara för 72 % av kostnaderna och kommu- nen för 28 %.

Ett särskilt kommunalt bostadstillägg till handikappade (KBH) utgår i många kommuner. Sv. kommunförbundet har utarbetat normalgrun- der för KBH. Drygt hälften av kommunerna har infört KBH. Antalet bidragsmottagare var 2 940 enligt en undersökning den 1 januari 1974.

5. Pensionärernas boendeförhållanden

Uppgifter om utvecklingen på bostadsområdet erhålls genom folk- och bostadsräkningarna. Utvecklingen av särskilda stödformer kan belysas med uppgifter om beviljade anslag, bidrag m.m. I olika sammanhang har undersökningar gjorts om pensionärers boendeförhållanden. Bl. a. har med anledning av 1964 års program särskilda bostadsinventeringar gjorts ute i kommunerna.

5.1. Bostadsräkningarna

Genom bostadsräkningarna har man bl. a. tillgång till uppgifter om bo- städernas storlek, kvalitet och utrustning. Socialpolitiska kommittén grundade sin kartläggning av pensionärernas bostadsförhållanden på 1960 års bostadsräkning och specialbearbetningar av denna. Särskilda _ folk- och bostadsräkningar har därefter gjorts åren 1965 och 1970. Bo- stadsstyrelsen har i skrifterna Åldringars boendeförhållanden år 1965 och Åldringars boendeförhållanden år 1970 sammanställt uppgifter från dessa.1 En folk- och bostadsräkning gjordes också är 1975. Resultat från denna, som kan läggas till grund för en mera ingående belysning av de äldres boendeförhållanden. finns inte redovisade ännu. I det följande redovisas dock vissa preliminära uppgifter. Vidare innehåller PU:s in- tervjuundersökning uppgifter för år 1975 om de äldres boende (kapi- tel 8).

Förtidspensionärernas boendeförhållanden kan inte belysas med upp- gifter från folk- och bostadsräkningarna. PU:s intervjuundersökning re- dovisar emellertid uppgifter om deras boendeförhållanden.

5.1.1 95 % av åldersgruppen 65 år och däröver mantalsskrivna i bostadshushåll

Folk- och bostadsräkningarna grundar sig på mantalsskrivningen. En person kan därför redovisas som boende i viss bostad, fastän han i prak- tiken bor på annat håll. Personer som vistas på vårdinstitution skall inte mantalsskrivas där. Person som bor t. ex. i ålderdomshem kan vara man- talsskriven i sin tidigare bostad. Bostadsräkningarna ger således inte en

1 Publicerade i styrel- sens skriftserie Statistik/ Utredningar/Informa- tion (SUI) som nr 1969: 3 och 1973: 32.

helt säker bild av de faktiska boendeförhållandena. Detta rör inte minst de äldre. Enligt både 1965 och 1970 års bostadsräkningar var 95 % i åldern 65 år och däröver — det gäller såväl män som kvinnor — mantalsskrivna i bostadshushåll och 3 % i kollektivhushåll (t. ex. ålderdomshem). Öv—

” "

riga 2 % (bl. a. ”på församlingen skrivna , utan känd hemvist") redo— visas under beteckningen andra privata hushåll. (Tabell 5.1 .)

5.1.2. Omkring 65 % bodde tillsammans med andra

Av antalet personer i åldern 65 år och däröver bodde ca 42 % år 1970 (ca 41 % år 1965) i bostadshushåll med äldre och 23 % (27 % år 1965)

Tabell 5.1 Antalet personer i åldern 65 år och däröver efter kön och hushållstyp (1 OOO-tal) Hushållstyp År 1965 År 1970 Män Kvinnor Båda Män Kvinnor Båda könen könen Bostadshushåll 430 522 952 476 585 1 061 Kollektivhushåll 13 16 29 15 25 40 Andra privata hushåll 9 11 20 10 12 22 Totalt i ålders- gruppen 452 549 1 001 501 622 1 123

i bostadshushåll med även yngre personer. Som nämnts bodde 3 % i kol- lektivhushåll. De flesta äldre hade således i hushållet gemenskap med andra, yngre eller äldre, vilket i sig kan utgöra en Viss trygghet. Omkring 280 000 (28 %) var ensamboende år 1965 mot 340 000 (30 %) år 1970. (Tabell A 5.1; diagram A 5.1.)

Andelen äldre, som bodde i hushåll med hushållsföreståndare som ej fyllt 65 år minskade mellan de båda räkningstillfällena. Andelen ensam- boende äldre ökade, likaså andelen hushåll, där det bodde två eller flera äldre tillsammans. Drygt en fjärdedel av bostadshushållen hade minst en person i åldern 65 år och däröver både år 1965 och år 1970.

5.1.3. Två tredjedelar av de äldre hade eget hushåll

Antalet hushålls—(bostads-)föreståndare i åldern 65 år och däröver var 651 000 år 1965 och 741 000 år 1970. Omkring två tredjedelar av samt— liga i åldersgruppen redovisades vid båda tillfällena som hushållsföre- ståndare. År 1965 bodde i sådana hushåll 1 171 000 personer eller 15 % av totalbefolkningen. Av dessa var 304 000 (26 %) ej fyllda 65 år, bland dem 19 400 barn under 15 år.

Ungefär samma andel av befolkningen (16 %) eller 1 263 000 personer bodde år 1970 i hushåll med föreståndare i åldern 65 år och däröver. Av dessa var 285 900 (23 %) under 65 år, varav 19000 under 17 år. Andelen yngre i äldrehushållen minskade mellan åren 1965 och 1970.

5.1.4. Drygt var tredje i åldern 75—84 år ensamboende

Som tidigare nämnts var år 1965 ca 280000 (28 %) ensamboende, år 1970 ca 340 000 (30 %). Andelen ensamboende i var och en av de äldsta åldersgrupperna framgår av tabell 5.2.

Andelen ensamboende ökade relativt sett mera i de äldre åldersgrup- perna än i de yngre. Ökningen kan bl. 3. vara en följd av samhällets in- satser, när det gäller förbättring av bostäderna och den sociala omvård- naden av de äldre i deras hem genom bl. a. social hemhjälp.

Tabell 5.2 Ensamhoende i de äldsta åldersgrupperna

Åldersgrupp År 1965 År 1970

Totalt i Därav ensam- Totalt i Därav ensam- ålders- boende ålders- boende gruppen gruppen (1 000— Antal % av (1 000— Antal % av tal) (1 000- ålders- tal) (1 000- ålders-

tal) gruppen tal) gruppen 65—69 362 79 22 400 94 23 70—74 279 80 28 312 96 31 75—79 193 66 34 216 79 37 80—84 109 38 35 125 48 39 85—w 58 17 30 70 23 33 Totalt 1 001 280 28 1 123 341 30

5.1.5. Över hälften av de äldre hushållsföreståndarna hade flera medlemmar i hushållet

Av samtliga hushållsföreståndare i åldern 65 år och däröver bodde 54 % år 1970 (57 % år 1965) tillsammans med någon annan över huvud taget, ca 23 % tillsammans med enbart personer ej fyllda 65 år, 31 % tillsam- sammans med en eller flera äldre. Sammansättningen av hushåll med hushållsföreståndare i de äldsta åldersgrupperna belyses i tabell 5.3 och tabell A 5.2.

Även om förändringarna inte är så markanta, kan man som redan

Tabell 5.3 Sammansättningen av hushåll med hushållsföreståndare i de äldsta åldersgrupperna (1 OOO-tal)

Hushålls- År 1965 År 1970 före- stånda- Totala Därav Totala Därav rens antalet antalet ålder hus— Ensam- Bor tillsammans med hus- Ensam- Bor tillsammans med hålls- boende hålls- boende före— Enbart En an— 2 el. 11. före- Enbart En an— 2 el. tl. stån- yngre nan äldre stån- yngre nan äldre dare per- äldre dare per- äldre soner soner 65—69 232 79 97 55 1 258 94 102 61 1 70—74 188 80 39 67 2 214 96 38 78 2 75—79 132 66 19 46 1 150 79 16 53 1 80—84 69 38 10 21 1 82 48 9 24 ] 85—w 30 17 6 7 . 37 23 5 9 . Totalt 651 280 171 196 5 741 341 170 225 5

"3 Kvalitetsgrupp

1 : va+av+wc+cv+ +bad+sp+kyl 2 = va+av+wc+cv+ +bad 3 = va+av+wc+cv 4 = va+av+wc 5 = va+av+cv 6 = va+ av 7 = saknar va och/eller av

framhållits se en tendens till viss minskning av samboendet med yngre och en ökning av hushållen, där flera äldre bor tillsammans.

5.1.6 Bostadskvalitet — standard

Bostäderna indelas i bostadsräkningarna i sju kvalitetsgrupper. Defini- tionerna varierar något mellan de olika bostadsräkningarna. Det gäller kvalitetsgrupperna 1 och 2, de modernaste bostäderna. Kvalitetsgrup- perna 3—7 har behållits oförändrade. Kvalitetsgrupperna avser före- komsten av vissa utrustningsdetaljer (va = vatten, av = avlopp, wc, år 1970 eget, cv = centralvärme, bad = bad- eller duschrum, år 1970 eget, sp = el- eller gasspis med ugn, kyl = kylskåp).2

Nära 70 % av personer i åldern 65 år och däröver bodde i högsta kvalitetsgrupperna år I 970 mot ca hälften är 1965

År 1965 bodde nära hälften av befolkningen i åldern 65 år och däröver i bostäder hänförda till kvalitetsgrupperna 1 och 2. År 1970 var andelen 66 %. (Tabell 5.4.) Antalet i kvalitetsgrupp 7 var 103 000 år 1965 (11 %) och 56 900 år 1970 (5 %), en minskning med nära hälften (Diagram 5.1).

Tabell 5.4 Boende i hushåll med minst en person i åldern 65 år och däröver efter bostadens kvalitetsgrupp år 1970

Kvalitetsgrupp Boende totalt Därav 65 år och äldre Antal % Antal % (] OOO-tal) (1 OOO-tal) 1 260 17 186 18 2 776 51 515 48 3 204 13 163 15 4 51 3 35 3 5 81 5 57 5 6 66 4 44 4 7 77 5 57 5 Uppgift saknas 1] l 7 1 Totalt 1 527 100 1 065 100

Av antalet personer i åldern 65 år och däröver saknade ännu år 1970 363 000 eller inte fullt en tredjedel bad eller dusch i bostaden. Ca 14 % (158000) var utan wc och 12 % (136000) utan centralvärme. Av de ensamboende (340 000) hade 140 000 (41 %) inte bad eller dusch och 57 000 (17 %) saknade wc. 46 000 (13 %) var utan centralvärme.

En väsentlig förbättring av bostadsstandarden även för de äldre kan konstateras för femårsperioden. Relativt sett var förbättringen större än för totalbefolkningen. Trots förbättringen var år 1970 fortfarande något över 5 % (50 år 60 000) mantalsskrivna i bostäder som saknade inte bara centralvärme, bad och wc utan även vatten och/eller avlopp. Motsva- rande procenttal var för totalbefolkningen 2 % och något över 1 % för befolkningen under 65 år.

Väsentligt förbättrad standard för hushåll med hushållsföreståndare 65 år och däröver

Andelen hushållsföreståndare ökade i åldersgruppen 65 år och däröver

Antal i

1100

1 000

900

800

700

600

500

400

300

200

Kvali- 14 3 4 5 7 3 tets— grupp År 1965 År 1970

från 63 till 66 % mellan åren 1960 och 1970. En ökad andel hade alltså egna bostäder och de hade fått en väsentligt bättre bostadsstandard. (Tabell 5.5)

Förbättrad bostadsstandard främst i tätort

Bostadsstandarden för alla hushållstyper är bättre i tätort än i glesbygd. Av hushållsföreståndarna i åldern 65 år och däröver ökade andelen med bostäder i kvalitetsgrupperna 1 och 2 från 42 till 72 % i tätort mellan åren 1960 och 1970. För glesbygden var motsvarande procenttal 12 resp. 40. Andelen med bostad i kvalitetsgrupp 7 var för tätort 7 % år 1960 och 1 % år 1970. I glesbygden var andelen 40 % år 1960 och 19 % år 1970. Andelen hushållsföreståndare med bostäder i olika kva- litetsgrupper var i glesbygden — frånsett kvalitetsgrupp 7 _ relativt konstant åren 1960 och 1965. Förbättringarna har främst ägt rum mel—

Diagram 5.1 Totala an- talet boende i bostads- hushåll med minst en person i åldern 65—w är fördelat på bostäder i olika kvalitetsgrup- per åren 1965 och 1970.

Tabell 5.5 Hushåll med hushållsföreståndare i åldern 65 år och däröver efter bostadens kvalitetsgrupp

%.

Kvalitetsgrupp 1960 1965 1970 Antal % Antal % Antal % &_— 1—2 192 200 34 312 200 48 478 300 64 3 97000 17 111000 17 122600 17 4—6 171 200 30 147 300 23 94 300 13 7 98 900 17 71 800 11 41 200 6 Uppgift saknas 9 500 2 8 800 1 4 600 1 Totalt 568 800 100 651 100 100 741 000 100 Antalet personer i åldern 65—w 897 200 1 001 400 1 123 300 Andel hushålls- föreståndare % 63 65 66

___—__

lan åren 1965 och 1970. Här kan bl. a. den år 1964 reformerade bo- stadsförbättringslåneverksamheten ha haft betydelse. Utvecklingen be- lyses närmare i diagram A 5.2.

De äldsta bodde sämst

Det finns även uppgifter om bostadens kvalitet för hushåll med hushålls- föreståndare i de äldsta åldersklasserna. De visar att de äldsta bodde sämst. Detta gällde framför allt glesbygd. Som framgått tidigare bodde sannolikt en del av de äldre inte i bostäder där de var mantalsskrivna utan i institution av något slag. Av hushållsföreståndare i åldern 85 år och däröver var 60 % år 1960 i glesbygd mantalsskrivna i bostäder utan vatten och/eller avlopp (kval. grp 7) mot 8 % i tätort. Enligt 1965 års bostadsräkning var procenttalet 47 resp. 6 och enligt 1970 års bostads- räkning 32 resp. 3. Av hushållsföreståndare i åldern 65—69 år hade år 1960 i glesbygd 35 % bostad i kvalitetsgrupp 7 och i tätort 6 %. Ande- len hade år 1970 minskat till 16 resp. 1 %. Uppgifter för hushåll med hushållsföreståndare i de olika åldersgrupperna redovisas i tabell A 5.3.

Bostäder utan vatten och/eller avlopp

År 1960 fanns nära 100 000 hushåll med hushållsföreståndare i åldern 65 år och däröver med bostad i kvalitetsgrupp 7. Antalet hade år 1965 sjunkit till 72 000 och var år 1970 nere i 41 000. Samtliga hushåll med bostäder i kvalitetsgruppen var 160 000 år 1965 och 82 800 år 1970. År 1965 hade således 45 % av hushållen i lägsta kvalitetsgruppen hushålls- föreståndare i åldern 65 år och däröver samt 50 % år 1970.

Totala antalet boende i bostäder i kvalitetsgrupp 7 var 343 000 år 1965 och 154 000 år 1970. Av dessa var 103 000 resp. 57 000 (30 resp. 37 %) i åldern 65 år och däröver.

Bostäderna i kvalitetsgrupp 7 fördelade efter hushållsföreståndarens ålder i de äldsta åldersgrupperna framgår av tabell 5.6.

Tabell 5.6 Bostäder i kvalitetsgrupp 7 efter hushållsföreståndarens ålder

___—___—._—————

Ålders- Hela riket I glesbygd grupp ——————

1965 1970 1965 1970 ___—__________— 65—69 22 100 11 700 17 300 9 600 70—74 19 400 11 000 15 400 9 100 75—79 15 600 8 800 12 400 7 400 80—84 9 500 6 000 7 400 5 000 85—w 5 200 3 700 4 100 3 000

Totalt 71 800 41 200 56 600 34 100

_______________———-—————

År 1965 fanns 56 600 eller ca 79 % av bostäderna i kvalitetsgrupp 7 i glesbygd. År 1970 hade antalet i glesbygd minskat till 34 000. En större andel, 83 %, kom emellertid på glesbygden.

Ensam i dålig bostad i glesbygd Största delen av åldersgruppen 85 år och däröver, mantalsskriven i bo- stad i kvalitetsgrupp 7, redovisades som ensamboende. År 1970 var det 65 %. Av hushållsföreståndarna i åldersgruppen 65—69 år var det ca 50 %. (Tabell 5.7)

Av samtliga ensamboende fyllda 65 år med bostad i kvalitetsgrupp 7 bodde 76 % år 1965 i glesbygd och 81 % år 1970. Andelen ensambo- ende ökade något mellan de båda åren bland de två äldsta åldersgrup-

perna. Ensamboende i åldern 65 år och däröver — 34 300 år 1965, 22 600 år 1970 — i kvalitetsgrupp 7 utgjorde något mer än hälften av det totala antalet ensamboende i landet i denna kvalitetsgrupp.

Ensamboende i enfamiljshus är när det gäller eventuellt behov av hjälp av särskilt intresse. Av de ensamboende i åldersgruppen 65 år och däröver år 1965 bodde 28 500 (83 %) i enfamiljshus, 23 500 av dem dessutom i glesbygd. (Tabell 5.8)

Tabell 5.7 Ensamboende hushållsföreståndare i åldrarna 65 år och däröver med bostad i kvalitetsgrupp 7

_____________________————-———————

Åldersgrupp Hela riket I glesbygd

1965 1970 1965 1970

Antal I % Antal I % Antal I % Antal I %

samtla samtla samtla samtla ____________________—-———— 65—69 9 200 41 5 900 50 6 900 40 4 700 49 70—74 8 900 46 5 800 52 6 700 44 4 700 52 75—79 7 900 51 4 900 56 6 200 50 4 000 54 80—84 5 200 55 3 700 61 4 000 54 3 000 60 85—w 3 100 59 2 400 65 2 400 59 1 900 64 Totalt 34 300 48 22 600 55 26 200 46 18 300 54

___________—_——-——-——

" I % av samtliga hushållsföreståndare i resp. åldersgrupp.

Tabell 5.8 Ensamboende i enfamiljshus kvalitetsgrupp 7 i de äldsta ålders— grupperna

___R—

Ålders- Hela riket [ glesbygd

grupp & 1965 1970 1965 1970 &

65—69 7 400 5 000 6 200 4 300 70—74 7 300 5 000 6 000 4 300 75—79 6 700 4 300 5 600 3 700 80—84 4 400 3 300 3 600 2 800 85—w 2 700 2 100 2 100 | 800 &

Totalt 28 500 19 700 23 500 16 800

&_

Av ensamboende äldre i enfamiljshus (kvalgrp 7) bodde 82 % i gles- bygd år 1965. 85 % år 1970.

De äldre i storstadslän bodde bäst

Andelen personer i åldern 65 år och däröver, redovisade som hushålls- föreståndare år 1970, var störst i Storstadslänen (Stockholms län 71 %, Malmöhus län 69 %, Göteborgs och Bohus län 68 %). Den lägsta an- delen registrerades i Gotlands län (56 %), Västerbottens län (60 %) och Norrbottens län (61 %). (Tabell A 5.4 a och b.)

Den högsta andelen bostäder i kvalitetsgrupperna 1—3 fanns i Stock- holms län (92 %) samt i Norrbottens (89 %) och Västmanlands län (88 %). Genomsnittet för riket var 81 %. Den största andelen bostäder i kvalitetsgrupp 7 redovisades i Gotlands län (18%), Blekinge län (12 %), Kalmar (12 %) och Kronobergs län (11 %). Den lägsta andelen i denna kvalitetsgrupp hade Stockholms län (1,5 %), Malmöhus län (3 %), Södermanlands län (3 %) och Västmanlands län (4 %). Ge- nomsnittet för riket var 6 %.

För de tre storstäderna var andelen hushållsföreståndare i åldern 65 år och däröver högre än genomsnittet för samtliga län i sin helhet. För Stockholm var andelen 74 %, för Malmö 72 % och för Göteborg 70 %. För de tre länen exkl. storstäderna var andelen 65, 67 resp. 64 %. Andelen av de äldre hushållsföreståndarna med bostäder i kvalitets— grupp 1—3 var 94 % för Stockholm, 91 % för Malmö och 86 % för Göteborg medan andelen för de tre länen exkl. storstäderna var 86, 79 resp. 70.

De till antalet flesta bostäderna i kvalitetsgrupp 7 med hushållsföre- ståndare i åldern 65 år och däröver (totalt 41 200 i riket) fanns år 1970 i Älvsborgs län (3 500), Kalmar län (2 900) samt i Göteborgs och Bo- hus län (2 600). Det lägsta antalet redovisades i Södermanlands (700), Västmanlands (700) och Västerbottens län (800). Andelen (%) bostads- hushåll med minst en person i åldern 65—w år som bodde i omoderna lägenheter (kvalitetsgrupp 4—7) i de olika länen åren 1965 och 1970 framgår av diagram A 5.3.

5.1.7 Stora variationer mellan kommunerna [ fem kommuner (1 %), fördelade på Stockholms län, Blekinge län, Gö- teborgs och Bohus län. Älvsborgs och Västerbottens län hade minst 30 % av hushållsföreståndarna i åldern 65 år och däröver bostäder hän- förda till kvalitetsgrupp 7. I 25 kommuner (5 %) var procenttalet mellan 20 och 30. De flesta av dessa kommuner låg i Älvsborgs län (6), Kalmar län (5) och Skaraborgs län (4). I 119 kommuner (26 %) var procenttalet under 5. De fanns spridda i de flesta län, 15 i Stockholms län, 13 i Malmöhus län och 9 i vardera Södermanlands och Västerbottens län. (Diagram A 5.4; tabell A 5.5) Det högsta redovisade procenttalet för en kommun var 46 (Holmön), det lägsta 0 (Smögen). Antalet kommuner i landet har förändrats genom kommunreformer- na. Det fanns 1029 år 1960 och 464 år 1970. Det är därför svårt att göra direkta jämförelser mellan de båda åren. Kommuner med höga procenttal var år 1960 koncentrerade till Stockholms skärgård, sydöstra delen av Jönköpings län, Kalmar län, Gotland, Blekinge, norra Bohus- län, Dalslandsdelen av Älvsborgs län, Skaraborgs län, sydvästra Värm- land, Jämtland samt den nordligaste delen av Norrbottens län.

5.1.8 1975 års bostadsräkning

Under perioden 1970—1975 ökade antalet personer i åldrarna över 65 år med nära 139 000 personer eller med 12 % till 1 262000 personer. Enligt preliminära uppgifter ur 1975 års folk- och bostadsräkning ökade antalet hushållsföreståndare i samma ålder med drygt 102 000 eller med 14 % till drygt 843 000. Av befolkningen över 65 år var år 1975 alltså 66,8 % hushållsföreståndare mot 65,9 % år 1970.

Utvecklingen har inneburit en fortsatt påtaglig förbättring av bostads- standarden för dessa ålderskategorier. ] bostäder tillhöriga kvalitets- grupperna 4-—7 dvs. bostäder med lägre standard bodde år 1970 drygt 135 000 hushållsföreståndare 65 år och äldre (18 %) mot 86 000 (10 %) år 1975. På motsvarande sätt har andelen hushållsföreståndare boende i bostäder med högre standard (kvalitetsgrupperna 1—3) ökat från 81 % år 1970 till 89 %. Enligt föreliggande material från 1975 års folk- och bostadsräkning saknas uppgifter för omkring 0,6 % av hus- hållsföreståndarna 65 år och äldre.

I följande tablå redovisas hushållsföreståndarna 65 år och äldre för- delade på bostäder efter kvalitetsgrupperna 1—3 och 4—7 åren 1970 och 1975. Av tablån framgår bl. a. den nyss nämnda utvecklingen mot en bättre bostadsstandard för hushållsföreståndarna över 65 år. Under femårsperioden har spännvidden mellan länen minskat.

År 1975 bodde dock drygt 17 % av hushållsföreståndarna över 65 år i Jämtlands län i bostäder tillhöriga kvalitetsgrupperna 4—7, endast 4 % gjorde det i Stockholms län.

___—___

Andel hus- Kvalitetsgrupperna Andel hus- Kvalitetsgrupperna hållsföre- 1—3 hållsföre- 4—7 ståndare, __ ståndare, _— Procent År 1970 År 1975 Procent År 1970 År 1975 ___—___ 60—64 1 _ — 4 _- 1 65—69 2 —— 5— 9 l 8 70—74 5 _ 10—14 4 9 75—79 6 1 15—19 7 5 80—84 5 7 20—24 4 1 85—89 4 9 25—29 5 _ 90—94 — 6 30—34 2 — 95—100 1 1 35—39 ] ——- _— Summa 24 24 24 24

Görs en fördelning av 1975 års material på tätort resp. glesbygd för hushållsföreståndare Över 65 år visar det sig att glesbygdsbefolkningen har lägre bostadsstandard än tätortsbefolkningen. Som ovan framgått bodde 10 % av hushållsföreståndarna 65 år och äldre i riket i bostäder tillhöriga kvalitetsgrupperna 4—7, motsvarande siffror för tätorter var 4 % och i glesbygd 32 %.

PU har med stöd av bl. a. tidigare folk- och bostadsräkningar kunnat konstatera att i synnerhet ålderspensionärer har lägre bostadsstandard än den aktiva delen av befolkningen. Så tycks vara fallet också enligt 1975 års folk- och bostadsräkning. Detta år bodde 87 % av samtliga hushållsföreståndare i bostäder hänförliga till kvalitetsgrupperna 1—2. Motsvarande andel för hushållsföreståndare under 65 år var 90% medan 78 % av hushållsföreståndare 65 år och däröver bodde i bo- städer i dessa kvalitetsgrupper.

5.2. Särskilda stödformer

Statligt stöd i särskilda former till pensionärers bostäder har lämnats sedan slutet av 1930-talet. Under perioden 1939—1958 lämnades stats- bidrag till uppförande av pensionärshem. Till uppförandet av hus med enbart pensionärsbostäder utgår numera bostadslån i samma ordning som för andra bostäder. Fr.o.m. år 1958 utgick löpande pensionärs- bostadsbidrag till pensionärslägenheter. Detta bidrag avskaffades år 1965.

Staten har sedan år 1948 lämnat stöd till förbättring av bl. a. pensio- närers bostäder, s.k. förbättringslån. Vidare infördes med verkan fr. o. m. är 1959 statsbidrag för specialinredning av bostäder för handi- kappade. Dessa båda låne- och bidragsformer har sedermera förbättrats och är de två enda kvarvarande stödformerna direkt avsedda för äldres och handikappades bostäder.

5.2.1. Situationen i april 1962 Enligt socialpolitiska kommitténs kartläggning bodde i april 1962 i hela

riket utom städerna Stockholm, Göteborg och Malmö 50000 av per- sonerna i åldern 67 år och däröver, dvs. ca 8 %, i vad kommittén be- nämnde specialbostäder (pensionärshem, lägenheter med pensionärsbo- stadsbidrag _ insprängda pensionärslägenheter —— samt bostäder mo- derniserade med stöd av förbättringslån).

Samtidigt med kartläggningen av åldringsvården gjorde socialpolitiska kommittén en kartläggning av handikappvården. De kommuner som lämnade uppgifter redovisade knappt 1500 pensionärslägenheter som disponerades av handikappade. Totalt disponerades av handikappade 433 lägenheter som iordningställts med hjälp av förbättringslån. Kom— munerna redovisade vidare 265 specialinredda lägenheter.

5.2.2. Stödet till bostadsförbättring

Som tidigare framhållits beslöt statsmakterna med verkan fr.o.m. den 1 juli 1964 att intensifiera förbättringslåneverksamheten för äldre och för handikappade. En inventering skulle göras i syfte att skapa klarhet om vad som snabbt behövdes för att få bättre bostäder för dem som bodde sämst. Förbättringslån skulle utgå även till relativt enkla förbätt- ringar av bostaden. Enligt bestämmelserna kunde förbättringslån beviljas kommuner och allmännyttiga bostadsföretag på gynnsammare villkor för förbättring av lägenheter i flerfamiljshus som bebos av pensionärer och med dem jämställda kategorier. I vissa utpräglade glesbygdsområden, främst i Norrlands inland, västra Svealand och nordvästra Götaland där behov av bostäder för äldre till följd av väntade förändringar i ålders- strukturen bedömdes vara av mera tillfällig art, kunde kommunerna nu få förbättringslån för uppförande av s. k. temporära bostäder.

År 1973 utvidgades lånemöjligheterna till vissa för sanering avsedda flerfamiljshus som enligt beslut av kommunen skulle bestå ett visst antal år. I dessa fall uppställdes inte krav på att lägenheterna skulle bebos av vissa kategorier. Utvidgningen avsåg främst låginkomsttagare.

Ca 136 000 bostäder förbättrade sedan 1964

De förbättrade lånemöjligheterna år 1964 jämte kommunernas och läns- bostadsnämndernas insatser i samband med inventeringsarbetet resulte- rade i en kraftig ökning av förbättringslåneverksamheten. Under budget- året 1964/65 beviljades sålunda förbättringslån med ca 97 milj. kr. för 12 000 lägenheter, vilket innebar en ökning med nära 52 milj. kr. resp. 5 600 lägenheter i jämförelse med närmast föregående budgetår. Budget— året 1965/66 innebar en ytterligare kraftig ökning av långivningen till 153 milj. kr. och ca 18 200 lägenheter. Därefter har långivningen mins- kat med undantag för en mindre ökning mellan budgetåren 1967/68— 1968/69. Under budgetåren 1964/65—1975/76 rustades drygt 135 900 lägenheter upp med stöd av förbättringslån på 1 576 milj. kr. En över- sikt över utvecklingen av långivningen efter budgetåret 1963/64 lämnas i diagram A 5.5 och tabell A 5.6 och en redovisning länsvis över lån- givningen under budgetåret 1975/76 i tabell A 5.7.

Av lånebeloppet 107 milj. kr. beviljades 49,4 milj. kr. (46 %) i de

sex nordligaste länen. De lägsta beloppen avsåg'Uppsala län (1,1 milj. kr.) samt Jönköpings och Västmanlands län (vardera ca 1,4 milj. kr.). De högsta lånebeloppen var 13,4 milj. kr. (Norrbottens län) och 9.4 milj. kr. (Kopparbergs län).

Närmare 6 000 lägenheter i s. k. temporära bostäder

Under år 1966 beviljades sammanlagt 211 förbättringslån till kommuner för ett totalt belopp av 24,5 milj. kr. Av de 717 lägenheter för vilka kommunerna beviljats lån, utgjordes 415 av temporära bostäder, som uppfördes i 48 kommuner. Under år 1967 ökade antalet lån till kommu- ner till 375 med ett totalt belopp av 54,2 milj. kr. Den totala förbätt— ringslångivningen till kommuner var under år 1968 av ungefär samma omfattning som år 1967. Antalet temporära bostäder ökade dock till drygt 1000 och antalet kommuner med lån till sådana bostäder utgjor- de 94. Under perioden 1966—1975 beviljades totalt 254 milj. kr. till s. k. temporära bostäder med sammanlagt 5 900 lägenheter. Lån till tempo- rära bostäder framgår närmare av diagram A 5.6 och tabell A 5.8a och b.

5.2.3. Bostadsanpassningsbidrag

År 1958 tillkom invalidbostadsbidragen, som syftade till att täcka kost- naderna för den specialutrustning i och utanför bostaden, som kunde be- hövas för rörelsehindrade personer. Under 1960—talet utvidgades till- lämpningsområdet till att avse även personer som hade nedsatt rörelse- förmåga i armarna samt synskadade personer. Den sistnämnda katego- rin blev behörig att få invalidbostadsbidrag fr.o.m. den 1 juli 1969. I samband med ytterligare utvidgning av tillämpningsområdet fr.o.m. den 1 juli 1973 ändrades bidragets benämning till bostadsanpassnings- bidrag. Numera utgår bidraget utan begränsning i fråga om handikap- pets art, vilket innebär att bidrag kan utgå för bl. a. personer som lider av allergi, psoriasis, epileptiska anfall eller är psykiskt utvecklingsstörda.

Ca 28 000 lägenheter under perioden 1963/1964—1975/76

Under tiden fr. o. m. januari 1959, då bidraget infördes, t. o. m. budget- året 1962/63 anpassades sammanlagt 397 lägenheter med stöd av inva- lidbostadsbidrag för en kostnad av totalt drygt 1,8 milj. kr. Antalet be- viljade bidrag har därefter stigit kraftigt. Under perioden 1963/64— 1975/76 beviljades bidrag för sammanlagt ca 28 000 lägenheter, varav 170 under budgetåret 1963/64 och 5 600 under 1975/76.

Det totala bidragsbeloppet under de 13 budgetåren uppgick till 221,2 milj. kr., varav nära 1,1 milj. kr. under 1963/64 och 42,0 milj. kr. under 1975/76. (Tabell A 5.9, 5.10 och diagram A 5.7)

Personkretsen, bidragsbelopp, åtgärder m. m.

En kartläggning av bidragsgivningen innefattande bl. a. uppgifter om de

personer som uppburit invalidbostadsbidrag gjordes av bostadsstyrelsen vintern 1970/71.3 En motsvarande undersökning gjordes av bostads- styrelsen år 19754

Bostadsstyrelsen framhåller i SUI 1976: 44 bl.a. att antalet under 1970-talet beviljade bostadsanpassningsbidrag per år i jämförelse med tidigare mer än fördubblats. Under budgetåret 1975/76 uppgick antalet till 5 600. Ökningen under de senaste åren berodde sannolikt till stor del på den livliga diskussionen om handikappanpassning av bostäder och bostadsmiljö, inte minst inom nyproduktionen. Däremot syntes den fr.o.m. år 1973 utvidgade handikappdefinitionen inte ha spelat någon avgörande roll för ökningen av antalet bidrag. Nära 90 % av bidrags- tagarna var rörelsehindrade. För de flesta andra handikapp torde enligt bostadsstyrelsen sjukvårdsåtgärder, tekniska hjälpmedel och rehabilite- ring spela en större roll än särskilda anordningar i bostaden.

Bostadsstyrelsen konstaterade att genomsnittsbeloppet för bidragen hade sjunkit sedan budgetåret 1969/70. Denna nedgång berodde på att det blivit allt vanligare att man gjorde en viss handikappanpassning, i all- mänhet relativt små åtgärder såsom handtag i badrum, handikappvän- liga kranar, bredare dörrar etc., i alla eller i ett stort antal lägenheter i samband med nybyggnad av flerfamiljshus.

I fråga om åtgärder i befintliga hus var skillnaderna mellan de båda undersökningarna liten, dock har andelen låga belopp ökat. När det gäl- ler nybyggnad däremot var förändringarna avsevärda. I nära 60 % av fallen uppgick bidraget till mindre än 5 000 kr. per lägenhet under år 1975, medan så låga belopp var sällsynta under 1969/70.

Belopp högre än maximibeloppet beviljades ganska sällan och förekom i ungefär samma utsträckning vid båda undersökningstillfällena. Bidrags- belopp överstigande 15 000 kr. beviljades budgetåret 1969/70 för sam- manlagt 56 lägenheter, varav 41 i befintliga hus. År 1975 var motsva- rande antal 178 resp. 163. Bostadsstyrelsen har gjort en särskild genom- gång av de 163 lägenheterna i befintliga hus för vilka bidrag under år 1975 beviljats med belopp som översteg maximibeloppet. 80 % av bidra- gen låg mellan 15 000 och 30000 kr. och ca 4 % låg över 50000 kr. (Tabell 5.9)

Tabell 5.9 År 1975 beviljade bostadsanpassningsbidrag högre än maximibeloppet (befintliga hus)

___—______—_————————

Bidragsbelopp, kr. Lägenheter

___—___:—

Antal % ____________.___——- 15 000—19 999 36 22 20 000—24 999 69 42 25 000—29 999 27 17 30 000—34 999 18 11 35 000—39 999 4 3 40 000—49 999 2 1 50 000—59 999 2 1 60 000—69 999 2 1 70 000—79 999 1 1 80 000—89 999 2 1

Samtliga 163 100

___—___—

” Invalidbostadsbidrag beviljade under budget- året 1969/70 (SUI 1971: 11) samt i handikapp- utredningens betän- kande Bostadsanpass- ningsbidrag (SOU 1972: 30). * Bostadsanpassnings- bidrag beviljade år 1975 (SUI 1976: 44).

Ansökan om bostadsanpassningsbidrag kan göras dels av enskilda personer som bor i lägenheten i egenskap av ägare, hyresgäster eller bostadsrättshavare, dels av hyresvärd (bostadsföretag eller annan fastig- hetsägare). Av bidragstagarna under år 1975 var 3 400 eller 70 % en- skilda personer. Vid 1969/70 års undersökning var motsvarande andel 53 %.

Hela antalet ärenden med enskild sökande var 3400 år 1975, men antalet handikappade i dessa lägenheter var ca 3 500. Nära två tredje- delar av dem var gifta/samboende. Ca en tiondel var barn eller ung- domar under 20 år, som praktiskt taget samtliga bodde hos sina för— äldrar.

Vid undersökningen 1969/70 var 16 % av de handikappade under 30 år medan 39 % var 60 år och äldre. Uppgifterna avsåg samtliga som då beviljats bidrag. Undersökningen år 1975 visade att 15 % var under 30 år, hälften var 60 år eller mera. Dessa uppgifter avsåg emellertid samtliga berörda handikappade. Vid båda undersökningstillfällena ut- gjordes den näst största åldersgruppen av personer mellan 50 och 60 år. (Tabell 5.10)

Tabell 5.10 De handikappades ålder

___x—

Åldersklass 1969/70 1975 Antal % Antal % & _l 9 101 10 339 10 20—29 63 6 172 5 30—39 96 9 248 7 40—49 145 14 354 10 50—59 230 22 641 18 60—0) 400 39 1 746 50 ___—___ Samtliga 1 035ll 100 3 500 100

___— ” Uppgift saknas för 22 personer.

När det gäller handikappets art dominerar rörelsehinder av olika slag starkt. Nära 3 000 personer eller 86 % av samtliga, som fått bidrag under år 1975, var rörelsehindrade. Därefter följer personer med nedsatt syn eller med flera handikapp, i båda fallen omkring 4 %. Om de fler- handikappade fördelas på olika handikappgrupper, ökar de rörelsehind- rade till 88 %, de synskadade till 5 % och de psykiskt handikappade (huvudsakligen utvecklingsstörda) till 3 %. (Tabell 5.11). De vanligaste kombinationerna av handikapp är rörelsehinder och synsvårigheter samt rörelsehinder och psykiskt handikapp.

I gruppen ”övriga handikapp” kan nämnas blödarsjuka, extremt kort- växta, svåra mag- och tarmbesvär m. m.

Av de 1 057 handikappade i undersökningen 1969/70 var 591 (56 %) rullstolsbundna, 385 (36 %) i behov av käppar, 19 (2 %) hade arm- eller benprotes eller armar, händer skadade, 38 (4 %) inte angivet rörel— sehinder samt 24 (2 %) synskadade.

Tabell 5.11 De handikappade fördelade efter handikappets art, undersökningen år 1975 Handikappets art Personer med handikapp Antal %

Rörelsehinder 2 993 85,5 Nedsatt syn 129 3,7 Allergi 82 2,3 , Epilepsi 20 0,6 , Psoriasis 13 0,4 . Stomiopererad 22 0,6 '. Psykiskt handikapp 74 2,1 : Njursjukdom (hemdialys) 4 0,1 ! Cystisk fibros 2 0,0 ; Ovriga handikapp 40 1,1 [ Personer med flera handikapp 121 3.5

Samtliga 3 500 100

| , Uppgifter om anpassningsåtgärder finns i undersökningen är 1975 och avser enskilda sökande (tabell A 5.11). Bearbetningen av materialet har begränsats till vartannat ärende, dvs. omkring 1700 lägenheter. Både i flerfamiljshus och småhus, vid nybyggnad och i befintliga hus, är anpass- ning av bad- och toalettrum den vanligaste åtgärden, och den förekom i 60—70 % av lägenheterna. Därnäst följer i befintliga hus anpassning av köket i 21 % av småhusen och i 25 % av flerfamiljshuslägenheterna.

Vid nybyggnad, där uppgifterna gäller endast småhus, förekom hård- göring av mark i mer än hälften av fallen. Även anordning av ramper etc. förekom i nära en femtedel av fallen. Bidrag för extrayta beviljades lika ofta. 1 befintliga hus däremot var tillbyggnader o. d. betydligt mera sällsynta. I en tredjedel av nybyggnadsfallen anpassades köket och i lika många fall anordnades automatisk dörr- eller garageöppnare.

I befintliga hus uppgick andelen lägenheter där halkfri golvbelägg- ning lagts in eller där heltäckningsmattor tagits bort till ca 10 %; i ny- byggda småhus till 16 %. Halkfri beläggning avsåg både rörelse- och synhandikappade, medan mattbyte gällde allergikerna. Byte till tvättbara tapeter samt anordnande av luftrenare var andra åtgärder som vidtagits för personer med allergiska besvär.

Extra lägenhetsyta/tillbyggnad förekom i många fall beträffande ut— vecklingsstörda, där man ofta hade behov av att kunna ge den handi- kappade ett mera avskilt rum.

Bland de s.k. ”övriga” sökandena, dvs. bostadsföretag och andra fastighetsägare, rörde det sig vid nybyggnad dels om mindre omfattande handikappanpassning i samtliga eller i ett stort antal lägenheter, dels om genomgripande anpassning av ett mindre antal lägenheter, som var avsedda för svårt rörelsehindrade personer. I vissa fall var hyresgästen till dessa lägenheter utsedd, i andra fall inte. I befintlig bebyggelse var det däremot regel att lägenheten anpassades med hänsyn till den som redan bodde i lägenheten, och att man endast vidtog sådana åtgärder som var nödvändiga i det aktuella fallet.

6. Personlig vård och omvårdnad

6.1. Social omsorg —— uppgift för primärkommunerna

Den del av samhällets verksamhet för personlig vård och omvårdnad, som primärkommunerna har att svara för, är med undantag av social- hjälpslagens bestämmelser om uppsökande verksamhet och ålderdoms- hem i liten utsträckning reglerad i lag och författning. Verksamheten har utvecklats och byggts ut i kommunerna under fria former efter allmänna riktlinjer och rekommendationer. Det har gjort att verksam- heten blivit starkt skiftande i fråga om både art och omfattning.

6.1.1 Social hemhjälp Den sociala hemhjälpsverksamheten startades i början av 1920-talet på privat initiativ. Den avsåg i första hand barnfamiljerna. År 1943 inför- des statsbidrag som Stimulansbidrag. Genom ändrade regler är 1948 be- reddes _möjlighet även för ensamboende att få hjälp. För att de äldres behov av hemhjälp bättre skulle kunna tillgodoses startades, också på enskilt initiativ, omkring år 1950, en särskild hemhjälp för dem — hem- tjänst eller hemsamaritverksamhet. Verksamheten kom snart i gång på många håll och kom att avse även handikappade. Det särskilda statsbi- draget upphörde år 1960 och uppgick i det s.k. lärarlönebidraget. Den 1 juli 1964 infördes på nytt statsbidrag — med 35 % av kommunernas nettokostnader.

Vid sidan av den sociala hemhjälpsverksamheten har i flertalet kom- muner successivt under 1960-talet vuxit fram andra former för stöd och hjälp såsom matdistribution, fotvård, hårvård, dagcentraler, färdtjänst, i syfte att underlätta för de äldre att bo kvar i sina hem och bidra till att deras liv som pensionärer blir meningsfullt. Samtidigt har även hemsjuk- vård-en utvecklats och byggts ut.

Den 1 januari 1975 infördes nya statsbidragsregler för social hem- hjälp. De nya reglerna innebär att statsbidrag utgår med 35 % av kom- munernas bruttokostnader för hemhjälpsverksamheten. Bidragsunderla- get utvidgades till att även gälla kostnader för hår- och fotvård, badser- vice, matdistribution, snöröjning och hemhjälpsledare. Bidrag utgår

också när serviceinsatser erbjuds äldre och handikappade i servicehus. Statsbidraget utgår vidare till färdtjänsten.

Ökning av antalet hjälpta med 230 000 perioden 1960—1974

Enligt socialpolitiska kommittén förekom hemhjälps- eller hemsamarit- verksamhet i april 1962 i alla de då 1 029 kommunerna utom 26. I tio län drevs sådan verksamhet i samtliga kommuner. De kommuner, som inte redovisade verksamhet, tillhörde huvudsakligen de lägre tätortsgra- derna, men de hade i några fall över 500 personer i åldern 67 år och däröver.

Det totala antalet personer i åldern 67 år och däröver i hela landet, som var aktuella hjälpfall, uppskattades till ca 46 300, motsvarande 6 % av samtliga i åldersgruppen. Av 34 400 aktuella hjälpfall utanför stor- städerna betecknades tre fjärdedelar som varaktiga fall och en fjärdedel som kortvariga.

Under 1960- och 1970—talet har den sociala hemhjälpsverksamheten byggts ut i rask takt och förekommer sedan flera år i samtliga kommu- ner. Under år 1960 fick 79000 handikappade och ålderspensionärer hemhjälp. Antalet hjälpta som var 252 000 år 1970 ökade till 310 000 år 1974 och till 319 400 år 1975. (Tabell A 6.1)

Räknat för helt år uppgick antalet hjälpta i åldern 67 år och däröver per 100 invånare i åldersklassen till 24 för år 1972 samt till 26 för vart och ett av åren 1973 och 1974. Uppgifter för tidigare år finns inte tillgängliga.

Antalet hjälpta under en mätvecka ökade från 27 000 år 1960 till 194 000 år 1974

Sedan år 1955 finns uppgifter om omfattningen av hemsamaritverksam- heten, mätt i antal hjälpta personer och antal sysselsatta hemsamariter under en vecka i början av året. I mitten av 1960-talet började även hemvårdarinnornas verksamhet bland äldre och handikappade att bely- sas. Antalet hjälpta under mätveckan var 26 800 år 1960 och 193 600 år 1974. För år 1976 har registrerats 214 000 hjälpta personer — äldre och handikappade. (Tabell A 6.2)

Fr.o.m. år 1966 finns antalet hjälpta under mätveckan fördelade på äldre och handikappade. År 1966 uppgick antalet äldre till 66 200 och år 1974 till 171800. År 1975 hade antalet ökat till 182 700, en ökning från år 1966 med 116 500 (176 %). Andelen äldre av de hjälpta uppgick båda åren till ca 90 %.

Antalet handikappade, som fick social hemhjälp ökade från 8 000 år 1966 till 25 000 år 1975.

År 1966 erhöll 79 0/00 av antalet personer i åldern 67 år och däröver hjälp den redovisade veckan. Andelen hade år 1975 stigit till 176 0/00. (Diagram 6.1 och tabell A 6.3)

Antalet hjälptimmar ökade perioden 1960—1974 från 8 miljoner till 48 miljoner

Det sammanlagda antalet hjälptimmar för äldre och handikappade var

8,4 miljoner år 1960. Det steg till 17,2 miljoner år 1965 och till 47,9 mil- joner år 1974. Det är för åren före 1972 oklart om hjälptimmar, för vilka landstingen ersätter kommunerna är inräknade eller ej. Hemsjuk- vårdstimmarna uppgick till ca 6 miljoner vart och ett av åren 1973 och 1974. Antalet hjälptimmar, som kom på primärkommunerna, var 41,7 miljoner år 1974. (Tabell A 6.1)

Uppgifter specificerade på de två grupperna, de äldre och de handi- kappade, finns att tillgå endast för vissa år. Det genomsnittliga antalet timmar per hjälpt person för helt år räknat framgår av tabell 6.1. En minskning av genomsnittet kan konstateras från år 1972 till år 1973 be- träffande såväl de äldre som de handikappade. Minskningen fortsatte år 1974 för de handikappade men inte för de äldre. En jämförelse med år 1975 går inte att göra på grund av omläggning av statistiken (ändring av åldersgränsen från 67 till 65 år).

Antal i 1 OOO-tal resp. antal/1 000

220

200

180

160

140

120

100

80

60

40

20

.-.”—u-uoo-O

-.-i—'_'

66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 År

_— Äldre —-—— Hjälpte äldre per 1000 av _._._. Handjkappade samtliga i åldern 67—w är

Diagram 6.1 Antal äldre och handikappade som erhållit hjälp ge- nom den sociala hem- hjälpen under en vecka i januari—februari åren 1966—1975

1 Social omvårdnad av handikappade (SOU 1964: 43).

Tabell 6.1 Antalet hjälptimmar i genomsnitt

År Samtliga Äldre Handikappade Inkl." Exkl.” Inkl." Exkl." lnkl." Exkl."

1969 152

1970 160 . .

1971 165 147 . . . . . . 1972 159 140 156 . . 197 . .

1973 152 132 151 135 184 101 1974 153 134 152 138 176 109

" De av landstingen bekostade arbetstimmarna

Handikappade under 67 år fick, inkl. arbetstimmar bekostade av landstingen, hjälp under längre tid i genomsnitt än personer i åldern 67 år och däröver. Förhållandet var det omvända i fråga om hjälptimmar helt bekostade av primärkommunerna.

Antalet arbetstimmar i genomsnitt per hjälpt person under en vecka januari—februari redovisas sedan år 1971. Genomsnittet har rört sig om— kring 4 timmar för äldre och 5 timmar för handikappade, men ökade till 5 resp. 6 timmar år 1975.

Stora variationer [ län och kommuner i fråga om antalet hjälpta Antalet hjälpta personer i åldern 67 år och däröver i förhållande till samtliga i åldersgruppen var i fråga om länen enligt socialpolitiska kom- mitténs kartläggning relativt störst i Västmanlands län (9 %) samt i Uppsala, Östergötlands, Kalmar, Gävleborgs och Västernorrlands län (ca 7 %). De lägsta procenttalen redovisades i Hallands, Jönköpings, Gotlands, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län. När det gäller storstäderna hade Malmö det högsta procenttalet, 10 %. För Göteborg redovisades 9,5 och för Stockholm 8 %.

Antalet hjälpta personer fyllda 67 år i förhållande till samtliga i ål- dersgruppen i kommunen varierade mellan 0 (170 kommuner) och 28 % (en kommun i Kronobergs län). I en tredjedel av kommunerna var hjälpfallen mellan 0,1 och 4 % av åldersgruppen, i likaledes en tredjedel av kommunerna mellan 4 och 8 %.

Av de 974 kommuner som hade kommit in med uppgifter rörande handikappade hade 437 redovisat handikappade som aktuella hjälpfall inom hemhjälpsverksamheten.1 Fullständiga uppgifter saknades bl. a. från storstäderna. Antalet redovisade hjälpfall var sammanlagt nära 3 500.

Någon med socialpolitiska kommitténs undersökning jämförbar stati- stik finns inte tillgänglig för de närmaste åren därefter. Fr. o. m. år 1972 har man emellertid fördelat de hjälpta på äldre (fyllda 67 år, fr. o. m. är 1975 65 år och däröver), handikappade samt övriga. Uppgifter finns läns- vis om bl. a. antalet hjälpta och antalet arbetstimmar per hjälpt person samt i fråga om de äldre antalet hjälpta per 1 000 invånare i åldersklas- sen. Förändringar i statistiken försvårar jämförelser mellan olika är.

Andelen hjälpta äldre (67—w år) per 100 invånare i samma ålder har även under 1970-talet visat stora variationer mellan länen. (Tabell A

6.4). De högsta genomsnitten för länen år 1974 hade Norrbottens, Väs— terbottens och Jämtlands län (36, 36 resp. 32 %), de lägsta Hallands, Kristianstads och Blekinge län (17, 19 resp. 20 %).

Variationerna var än större mellan kommunerna. Det högsta talet (56 %) år 1974 (inkl. den av landstingen bekostade hemsjukvården) re- dovisades för Luleå och det näst högsta (54 %) för Arvidsjaur, båda i Norrbottens län. De lägsta talen redovisades för en kommun i vardera Kristianstads och Kalmar län (10 resp. 11 %). (Tabell A 6.5)

Antalet arbetstimmar per hjälpt person var som tidigare nämnts något lägre år 1973 (151) än år 1972 (156). Lägre genomsnitt för år 1973 redo- visades för 15 län, högre för sju län och oförändrat för två län. I förhål- lande till år 1973 redovisades för år 1974 en minskning av antalet ar- betstimmar per hjälpt person i åtta län.

I fråga om de handikappade (personer under 67 år) var både ök- ningar och minskningar av genomsnittet mellan åren 1972 och 1973 kraftigare. Några län visade en ökning av genomsnittet för de handikap- pade men en minskning beträffande de äldre. De handikappade hade i allmänhet mera hjälp än de äldre. Antalet arbetstimmar per hjälpt handikappad var för hela riket 197 år 1972 och 184 år 1973. För år 1974 redovisades för de flesta län en ökning av antalet arbetstimmar per hjälpt handikappad.

Ökad andel hemsjukvård, mest för handikappade

Systemet med hemsjukvården verkställd på fältet genom primärkommu- nerna har genomförts i allt flera kommuner. Enligt hemhjälpsstatistiken för år 1973 var antalet kommuner som verkställde hemsjukvård bekos- tad av landstinget 394 (mot 407 år 1972). Av de 462 kommunerna inom landsting bedrev 60, bl. a. Stockholm och Örebro, inte någon hemsjuk- vård betald av landstinget år 1973. Av de 276 kommunerna år 1974 bedrev 16 ingen sådan verksamhet. År 1975 hade antalet minskat till 13.

Det sammanlagda antalet hjälptimmar (för grupperna äldre, handi- kappade och övriga) under år 1972 uppgick till 46,4 milj., varav 5,4 milj. (12 %) arbetstimmar avsåg landstingens hemsjukvård. Totalantalet timmar sjönk år 1973 till 45,9 milj. Minskningen hänför sig helt till den egentliga sociala hemhjälpen. Antalet hemsjukvårdstimmar ökade med 363 000, vilket medförde att andelen hemsjukvårdstimmar steg till 13 %. År 1975 uppgick totala antalet hemhjälpstimmar till 53,0 milj., varav 6,8 milj. (13 %) avsåg hemsjukvårdstimmar. Den egentliga sociala hemhjälpen ökade med drygt 6 milj. timmar (13 %) och antalet hem- sjukvårdstimmar med drygt 1 milj. (17 %). (Tabell A 6.6)

Andelen hjälptimmar ersatta av landstinget var i fråga om de äldre 9 % under åren 1972, 1973 och 1974. Beträffande de handikappade rörde det sig om ca 40 %. (Tabell 6.2)

Det högsta antalet timmar ersatta av landstinget relativt sett har redo- visats för Jämtlands län. Ca en tredjedel av arbetstimmarna har där er- satts av landstinget, omkring 30 % av arbetstimmarna för äldre och 55 å 60 % av timmarna för handikappade. (Diagram 6.2)

Diagram 6.2 Arbets— timmama inom den sociala hemhjälpen, be- kostade av landstingen under 1974, fördelade på äldre och handikap- pade. Procent.

Tabell 6.2 Antal arbetstimmar (1 OOO-tal) inom sociala hemhjälpen; äldre (67—w år) och handikappade

År Äldre Handikappade Totalt Därav Totalt Därav ersatta av ersatta av landstingen landstingen Abs. tal % Abs. tal få; 1972 34 532 3 200 9 5 537 2 184 39 1973 37 947 3 413 9 5 851 2 397 41 1974 40 816 3 566 9 7107 2 692 38

Bortsett från Gotlands län, där speciella förhållanden gäller, eftersom kommun och län sammanfaller, redovisas ett litet antal arbetstimmar, ersatta av landstinget, av Västernorrlands län, som hade egen fältorgani- sation med hemsamariter.

[:] handikappade under 67 är'personer | åldern 67 är och daröver

80

60

40

20

S T UWX Y ZACBDHeIa riket

Län ABCDEF GHI KL MNOPR

Egentlig social hemhjälp

För åren 1973 och 1974 har för varje kommun i landet tagits fram anta- let arbetstimmar, bekostade av kommunerna själva, den egentliga so- ciala hemhjälpen. I diagram A 6.1 redovisas länsvis antalet arbetstim- mar för äldre (67—w år) — timmar bekostade av kommunerna (egentlig social hemhjälp) och timmar ersatta av landstinget (hemsjukvård) var för sig — fördelade på samtliga i nämnda ålder den 31 december 1974 i resp. län.

Variationerna är stora mellan länen i fråga om både den egentliga so- ciala hemhjälpen och hemsjukvården.

Även de äldres andel av den egentliga sociala hemhjälpen varierade avsevärt mellan kommunerna. Variationerna framgår närmare av föl- jande tablå.

________________,_—

De äldres andel av redovisade arbetstimmar (den egentliga sociala hemhjälpen)

% År ________________ 1973 1974 Antal Antal

kommuner kommuner

___—___.”

40,0—49,9 ! — 50,0—59,9 2 — 60,0#69,9 3 5 70,0—79,9 35 12 SOD—89,9 183 152 900—99,9 236 108 100 3 — Totalt 463" 277a ___—___”-

" Uppgifter saknas för Örebro.

Minskning av hemhjälpen åren 1972—1973 Mellan åren 1972 och 1973 minskade, som tidigare framhållits, på sina håll relativt sett den sociala hemhjälpsverksamheten. I syfte att söka be- lysa hur förändringarna mellan de två åren verkat har inom PU gjorts en särskild bearbetning av uppgifterna för de 37 kommunerna i Söder- manlands, Kalmar och Blekinge län.

Mellan åren 1972 och 1973 minskade antalet arbetstimmar i de tre lä- nen med ca 7 300 (——0,2 %). Antalet timmar avseende de äldre ökade med 78 000 (+3 %), medan antalet beträffande de övriga hjälptagarna minskade med 85 300 (—17 %).

Antalet arbetstimmar minskade i 19 av de 37 kommunerna och ökade i 18 kommuner. För de äldre minskade antalet timmar i 16 kommuner men ökade i 21. För övriga hjälpta minskade antalet timmar i 17 kom- muner, medan antalet ökade i 19; i en kommun var antalet oförändrat.

Det är svårt att ange anledningen till variationerna kommunerna emellan, när det gäller förändringarna mellan åren 1972 och 1973 i om- fattningen av den sociala hemhjälpen. Orsaker till en minskning kan ex- empelvis ha varit brist på arbetskraft eller en strävan att sänka kostna- derna för den sociala hemhjälpen. En förskjutning mellan de äldre och de övriga hjälpta kan ha berott på en medveten satsning att inom till- gängliga resurser förbättra hjälpen till de mest behövande eller på en förändring av hjälpbehovet.

6.1.2 Andra former för öppen värd än social hemhjälp Kartläggningen år 1962 Socialpolitiska kommittén inhämtade uppgifter från kommuner och landsting även om andra former för öppen vård än social hemhjälp. Ett 50-tal av landets 1 029 kommuner redovisade anordningar för fot-

vård för pensionärer. Sjukgymnastik i öppen vård, distriktssjukgymna- stik, hade ordnats av ett antal landsting. Sex landsting hade inrättat tjänster som sjukgymnast särskilt för den öppna vården. Annan gymna- stik än sjukgymnastik förekom på sina håll i kommunal regi eller anord- nades genom enskilda sammanslutningar t. ex. pensionärsföreningar. Ett 30-tal kommuner redovisade verksamhet av detta slag.

Distribution av lagad mat till pensionärer i deras bostäder förekom i 53 kommuner (bortsett från Stockholm, Göteborg och Malmö) förde- lade på flertalet län. I de 53 kommunerna distribuerades vid undersök- ningstillfället mat till 678 hushåll. De flesta bestod av ensamboende per- soner.

Den kommunala sysselsättningsverksamheten var i första hand inrik- tad på icke rörelsehindrade pensionärer. Ambulerande sysselsättningssa- mariter, som besökte pensionärer i deras hem engagerades i stigande omfattning. Kommunalt anställda arbetsterapeuter var vanligen knutna till ålderdomshem. I någon utsträckning deltog de i öppen åldringsvård. I kommunerna var 195 sysselsättningssamariter verksamma. Sysselsätt- ningen bland pensionärerna underlättades genom förekomsten av lokaler för hobbyverksamhet o. d. På sina håll disponerade pensionärerna ung- domsgårdarna som klubblokaler under dagtid. Klubblokal-er för de äld- res fritidsverksamhet förekom i ett 50-tal kommuner.

Fritidsverksamhet för pensionärer vid ålderdomshem stod ofta öppen även för pensionärer utanför ålderdomshemmet.

Bland fritidsanordningarna för pensionärer var resor vanliga. I åt- minstone 241 kommuner hade pensionärerna möjlighet att en eller flera gånger om året delta i utflykter eller resor. Resorna ordnades dels av kommunerna, dels av pensionärsföreningar eller andra föreningar.

I 43 kommuner förekom s. k. Väntjänst, en verksamhet som i första hand företräddes av enskilda sammanslutningar (39 kommuner).

Tabell 6.3 Kommuner med även annan verksamhet inom den öppna värden för äldre och handikappade än social hemhjälp

___—___

Verksamhet 1965 1970 1971 1973 1975 1976 ___—___ Matdistribution 90 205 147 100 98 106 Matservering 24 315 250 318 248 246 Fotvård 257 574 380 410 267 269 Hårvård . . . . 56 88 73 73 Badservice . . 224 168 201 170 155 Snöröjning . . .. . . . . . . 121 Pensionärsgymnastik 237 454 315 353 259 259 Studiecirklar . . 471 307 329 254 254 Sysselsättnings- och övrig fritidsverksamhet . . . . 324 330 248 244 Färdtjänst 81 258 239 317 258 267 Telefontjänst

jourtjänst .. . . .. 16 36 36

telefonservice (organiserad telefon-

kedja) . . . . 20 59 89 92

Samtliga kommuner i riket 995 848 464 464 278 278 ___—___—

Utvecklingen åren 1962—1976

Sedan mitten av 1960-talet har socialstyrelsen och statistiska centralby- rån i ökande omfattning årligen inhämtat uppgifter om kommunernas verksamhet inom den öppna vården för äldre och handikappade av an- nat slag än social hemhjälp. Som framgår av tabell 6.3 har verksamhet av olika slag vuxit fram i varierande omfattning över landet.

Verksamhetens omfattning under en vecka åren 1974—1976 framgår av tabell 6.4.

Verksamhet med matdistribution, matservering, fotvård, hårvård och badservice har bedrivits huvudsakligen i kommunal regi. Detsamma gäl- ler sysselsättningsverksamheten och övrig fritidsverksamhet.

Helt i enskild regi (pensionärsföreningar och studieorganisationer) har studiecirkelverksamhet bedrivits. Pensionärsföreningar har i stor ut- sträckning haft hand om pensionärsgymnastik.

Under senare år har allt flera kommuner börjat anordna s.k. dag- centraler där olika aktiviteter för äldre och för handikappade samlas, ofta i anslutning till ålderdomshem, pensionärshem o. (1. Någon enhetlig definition för begreppet dagcentral har inte funnits. De uppgifter om dagcentraler och deras utveckling, som finns tillgängliga torde därför vara försedda med vissa brister. År 1971 fanns 143 dagcentraler i 58 av landets då 464 kommuner. Antalet hade år 1973 stigit till 220, an- ordnade i 91 av de 464 kommunerna. År 1974 redovisades 247 dagcen- traler i 89 av de då 278 kommunerna i landet. (Tabell A 6.7)

Uppgifter om besök på dagcentralerna finns sedan år 1971. Antalet besökande var då 9 000 varav 8 100 (91 %) ålderspensionärer. För år 1974 redovisades 41 500 besökande. Av dessa var 29 400 (86 %) ålders- pensionärer. (Tabell 6.5)

Färdtjänsten har utvecklats successivt sedan mitten av 1960-talet. År 1972 hade 276 av landets dåvarande 464 kommuner färdtjänst. Antalet personer med tillstånd att använda färdtjänst uppgick till 66 500 i 259

Tabell 6.4 Omfattningen av öppen vård (exkl. social hemhjälp) under en vecka åren 1974—1976

Verksamhet Antal deltagare totalt Därav i verksamhet i regi av kommunen 1974 1975 1976 1974 1975 1976 Matdistribution 7 649 9 280 8 373 6 910 8 321 7 733 Matservering 33 892 65 537 51 459 33 059 62 697 51 305 Fotvård 17 751 20 420 20 293 15 878 18 336 18 759 Hårvård 1 033 1 287 1 459 895 1 258 1 352 Badservice 4 378 2 982 3 062 3 456 2 110 2 167 Snöröjning . . . . 2 154 .. .. 2 154 Pensionärs- gymnastik 27 663 30 505 26 132 10 944 13 841 8 73] Studiecirklar 38 343 51 846 36 860 — —— —

Sysselsättninge- verksamhet och övrig fritids- verksamhet 54 153 51 855 46 638 36 458 32 591 33 397

___—___.__—_—-——

? Statistiska Medde- landen nr S 1975: 14, 1976: 12, 1977: 15.

Tabell 6.5 Antal besök på dagcentral i början av året &_ År Totalt Därav personer

I åldern 67—w Handikappade Övriga år under 67 år

Antal % Antal % Antal % —_—______ 1971 9 000 8 100 91 800 9 . . . . 1972 20 500 17 300 85 I 700 8 1 400 7 1973 29 600 25 100 85 2 300 8 2 200 7 1974 41 500 29 400" 86" 2 900" 9” 1 800" 5" 1975 58 000 40 200" 80" 4 900" 9" 5 200" 9" & 0 Uppgifter från Malmö kommun saknas.

av de 276 kommunerna. År 1975 hade 267 av landets 278 kommuner färdtjänst. I 263 av de 267 kommunerna hade tillstånd att använda färd— tjänsten meddelats sammanlagt 159 300 personer, därav 115 800 (73 %) fyllda 67 år. (Tabell A 6.8 och 6.9)

Antalet personer i åldern 67 år och äldre, som hade tillstånd att an- vända färdtjänsten, uppgick till 100 per 1 000 invånare i samma ålder i hela riket år 1974. År 1975 hade detta antal stigit till 118. Bland länen varierade antalet de båda åren mellan lägst 35 resp. 44 (Kalmar län) och högst 231 resp. 258 (Stockholms län). Bland de övriga länen var det en- dast ett år 1974 och fyra år 1975 där antalet översteg 100. (Tabell A 6.10)

Statistiska centralbyrån sammanställer sedan hösten 1974 årligen en omfattande statistik beträffande färdtjänsten?

6.1.3. Ålderdomshem

Färre hem men större

I april år 1962 hade 956 av landets 1029 kommuner egna ålderdoms- hem, 37 kommuner drev hem i kommunalförbund, 25 hade avtal om disposition av platser på andra kommuners ålderdomshem. Totalt redo- visades i landet 1 345 ålderdomshem förlagda i 973 kommuner. Vid slu- tet av året hade antalet minskat till 1327. Antalet hem minskade där- efter successivt och uppgick vid slutet av år 1974 till 1 164. (Tabell 6.6) De minsta hemmen med 10 it 20 platser minskade avsevärt i antal. Hem med över 30 platser ökade däremot und-er perioden, de större hem-

Tabell 6.6 Antal ålderdomshem fördelade efter platsantal &_ År Platsantal Summa

&—

—10 11—20 21—30 31—50 51— R— 1960 105 552 289 257 147 1 350 1970 33 213 164 408 401 1 219 1972 28 173 144 398 439 1 182 1973 27 165 135 398 452 1 177 1974 31 154 134 389 456 1 164 x_—

men — hem med mer än 50 platser — med 309 (över 200 %). År 1962 hade nära 3 % av hemmen mer än 100 platser, 9 % mellan 50 och 100. Motsvarande procenttal för år 1974 var 8 resp. 31. (Diagram A 6.2) Det genomsnittliga antalet vårdplatser per hem var 31 år 1960 och 52 år 1974. En förskjutning mot större enheter ägde rum under perioden 1960—1974.

Platsökning med över 40 % År 1960 fanns sammanlagt 42 300 vårdplatser, fördelade med 37 100 platser på avdelning för normalt åldrande, 300 på avdelning för psykiskt sjuka, 1 300 på avdelning för långvarigt sjuka samt 3 500 platser på an- nan sjukavdelning. Antalet vårdplatser ökade fram t.o.m. år 1974 till 60 090. Avdelningar för mentalsjuka och ”annan sjukavdelning” har helt försvunnit. Avdelningar för långvarigt sjuka finns däremot kvar. (Tabell 6.7)

Tabell 6.7 Platsantalet på ålderdomshemmen åren 1960—1974

___—_______—————_—

År Antal Därav i avdelning för platser

Normalt Psyk. Långvarigt Annan åldrande sjuka sjuka sjukavd. ___—_________— 1960 42 274 37 098 334 I 344 3 498 1962 43 710 38 653 165 1 603 3 289 1964 46 908 41 690 102 4 051 1 065 1966 50 542 45 308 14 4 069 I 151 1968 54 790 50 872 — 3 918 — 1970 59 573 55 783 —— 3 790 — 1972 59 480 56 648 — 2 832 —— 1973 60150 57 336 — 2 814 — 1974 60 090 57 257 — 2 833

År 1965 fanns 6364 (ca 13 %) av vårdplatserna i Stockholms stad och län. Platsantalet där minskade år 1974 till 4 717 (ca 8 % av plat- serna i landet). Minskningen beror bl. a. på överförandet av ålderdoms- hem i Stockholms kommun på landstinget som sjukhem. I övrigt visade länen en ökning av platsantalet. Störst var ökningen i Malmöhus län (från 3 425 till 4 902), Gävleborgs län (från 1 842 till 2 621) och Älvs- borgs län (från 2 816 till 3 907).

Liten ökning i förhållande till de äldre Antalet platser i förhållande till antalet personer i åldern 67 år och däröver eller 70 år och äldre ökade något under 1960-talet. Under se- nare år har platsantalet inte ökat i takt med ökningen av antalet perso- ner i de nämnda åldrarna. Antalet platser i förhållande till antalet invå- nare fyllda 70 år ökade från 7,3 år 1965 till 8,3 % år 1970. För år 1974 motsvarade platsantalet 7,6 av antalet personer i åldern 70 år och däröver, alltså en minskning sedan år 1970. (Tabell A 6.11)

___—N Bestånd år

1962 (dec.) 1974 (dec.) Antal % Antal % Samtliga ålderdomshem 1 327 100 1 164 100 Därav tagna i bruk före år 1900 127 10 31 3 1901—1920 224 17 64 6 1921 — I 946 480 36 203 17 1947— 496 37 866 74 1947—1960 .. .. 372 32 1961— . . . . 494 42

R_—

A'ldre hem försvinner

Av de ålderdomshem, som fanns i december 1962, hade 10 % tagits i bruk före år 1900 och 37 % år 1947 eller senare. 1 december 1974 var som framgår av ovanstående tablå motsvarande procenttal 3 resp 74.

Av de hem. som fanns i januari 1962 och som tagits i bruk före år 1947 var 73 % byggda av trä. Motsvarande andel var i december 1974 33 %.

x_— Bestånd år

1962 (jan.) 1974 (jan.) Antal % Antal %

___ Ålderdomshem som tagits

i bruk före år 1947 837 100 298 100 Därav byggda av trä 610 73 98 33 trä och annat 50 6 84 28 enbart av annat byggnadsmaterial 177 21 116 39 M Från 50 till 90 % enkelrum

Den procentuella andelen vårdplatser i enkelrum fördelade på egentligt ålderdomshem, avdelning för psykiskt sjuka, avdelning för långvarigt sjuka och annan sjukavdelning ökade åren 1962 1974. Totalt fanns ca 50 % av platserna i enkelrum år 1962, nära 90 % år 1974. (Tabell 6.8)

Tabell 6.8 Antalet vårdplatser i enkelrum i olika avdelningar på ålderdomshem åren 1962—1974. Procent

R_—

År Egentligt Avd. för Avd. för Annan Totalt

ålder- psyk. långv. sjuk- domshem sjuka sjuka avd. ___—___— 1962 53,2 20,6 16,5 18,0 49,1 1964 59,7 14,7 16,8 23,3 55,0 1966 66,7 35,7 17,4 22,5 61,7 1968 74,3 — 20,4 — 70,4 1970 80,9 — 20,7 _ 77,1 1972 86,3 — 61,0 —— 85,1 1973 87,5 —— 62,0 — 86,4 1974 89,8 — 65,7 — 88,7

___—___.

Allt äldre boende i ålderdomshem Vid socialpolitiska kommitténs kartläggning i april 1962 var totalt 91 % av ålderdomshemmens gäster 67 år och däröver. Andelen yngre än 67 år varierade i länen mellan 5 och 14 %. Majoriteten av dem var mellan 60 och 66 år. Att mindre än en tiondel var under 67 år innebar en kraftig minskning i förhållande till år 1950. En undersökning som då gjordes av socialstyrelsen visade, att drygt 20 % var yngre än 67 år.3 År 1974 var 55 681 av ålderdomshemmens totalt 58136 boende eller 96 % 67 år och däröver.

Vid kartläggningen år 1962 var 4,5 % av personer i åldern 67 år och däröver i ålderdomshem. Procenttalet varierade i länen mellan lägst 1,1 % (Stockholms stad) och högst 6,9 % (Västernorrlands län). År 1974 var 5,2 % av den nämnda åldersgruppen i ålderdomshem. Bland länen hade Skaraborgs län den högsta andelen (7,1 %), Stockholms län den lägsta (2,6 %). I kommunerna varierade andelen från lägst 0,9 % (Stockholms kommun) till högst 9,8 % (Kungsör, Västmanlands län). (Tabell 6.9)

Tabell 6.9 Kommunerna fördelade efter andelen (*)/O.,) personer i åldern 67 år och däröver i ålderdomshem åren 1971, 1973 och 1974

____________._—__——-—

____________._.——————

Andel i Antal kommuner ålderdomshem ___—'————'—* (t'/a.,) 1971 1973 1974 —19,9 1 2 1 20,0—29,9 3 2 2 30,0—39,9 16 18 5 40,0—49,9 42 32 31 50,0—59,9 83 85 66 60,0—69,9 113 125 90 70,0—79,9 88 87 52 80,0—89,9 61 61 27 90,0—99,9 23 26 4 100,0— 2] 12 — Totalt 451 450 278 0/00 0/00 oIGN) Genomsnitt 52,3 53,0 52,0 Median 66,8 66,5 64,0 För kommun Högst 136,4 136,0 97,6 Lägst 9,5 9,1 9,2

____________.__—_———

Enligt den tidigare nämnda undersökningen år 1950 av socialstyrelsen hade 22,6 % av gästerna inte fyllt 67 år. År 1974 hade andelen minskat till 4,2 %. Andelen inte fyllda 60 år var 12,4 % år 1950 och 1,0 % år 1974. Andelen i åldern 80 år och däröver var 39 % år 1950 och 63 % år 1974. (Diagram 6.3 och tabell 6.10)

3 Ålderdomshemmen och deras vårdtagare år 1950 (i serien Sveri- ges officiella statistik) Stockholm 1953.

Diagram 6.3 Ålder- domshemmens gäster den 15 maj 1950, den 12 april 1962 samt den 31 december 1971 och 1975 procentuellt för- delade på åldersgrup- per (år 1962 omfattar den äldsta gruppen 80—(1) år).

; 11) 60—66 år

90—W är

80—w är resp. 80—89 är

67—79 är

—59 är

1950 1962 1971 1975 År

Tabell 6.10 Ålderdomshemmens gäster fördelade efter ålder. Procent & År —59 60—66 67—79 80—89 90—w Totalt & 1950 12,4 10,2 38,4 33,0 6,0 100

1962 3,7 5,4 38,6 . .a . .a 100

1970 1,8 4,1 34,5 49,6 10,0 100 1971 1,6 3,8 34,4 50,5 9,6 100 1972 1,4 3,5 33,8 51,3 10,0 100 1973 1,2 3,3 33,5 51,4 10,6 100 1974 1,0 3 2 33,0 52,2 10,6 100 R & Gruppen 80 år och däröver 52,3. Källor: 1950 års undersökning, Åldringsvårdens läge (SOU 1963: 47). Socialvår- den SCB.

En allt mindre andel av pensionärerna i ålderdomshem

Av samtliga personer i landet i åldern 67 år och däröver var år 1950 4 % i ålderdomshem, av personer i åldern 67—79 år ca 3 % och i ål- dern 80 år och däröver 12 %. (Diagram 6.4) År 1962 var 2 % av ålders- gruppen 67—79 år och 13 % av gruppen 80 år och däröver i ålder— domshem. År 1974 var det 2 % resp. 17 %. (Tabell 6.11)

350

90—w år

300

200

150

100

50

T_"T 1—*

l 1 1 1 1973 1974 1975 År

1950 1962 1970 1971 1972

Tabell 6.11 Andelen i resp. åldersgrupp i ålderdomshem. Procent

År 67—79 år 80—89 år 90—w 67—w 1970 2,6 16,4 35,8 5,7 1971 2,5 15,7 32,3 5,5 1972 2,5 15,9 33,1 5,5 1973 2,4 15,5 33,3 5,5 1974 23 15,4 31,0 51

)

Diagram 6.4 Andelen av åldersgruppen 67 år och däröver i ålder- domshem den 15 maj 1950, den 12 april [962 samt den 31 december [970—1975. (År 1962 omfattar den äldsta ål— dersgruppen 80—m år).

Andelen personer i olika åldersgrupper, som var i ålderdomshem, har således i stort sett minskat. Gäster i hemmen tillhörde i allt större ut- sträckning de äldsta åldersgrupperna men andelen av dessa grupper som var gäster i hemmen minskade något. Av ålderdomshemmens gäster är 1950 var 49 % män och 51 % kvinnor. Andelen män har därefter mins- kat till 39 % år 1974.

Å lderdomshemmen allt öppnare

Vid kartläggningen år 1962 uppgavs organiserad sysselsättnings- och hobbyverksamhet förekomma i drygt en fjärdedel av hemmen. Verk- samhet-en stod i 5 % av hemmen öppen även för pensionärer, som bodde utanför hemmet. Särskild arbetsterapeut anlitades i 17 % av hemmen. Uppgifter om förekomsten av handledd sysselsättning finns tillgängliga för vissa år under 1960-talet. År 1963 förekom sådan verksamhet vid 552 (41 %) av de 1336 ålderdomshemmen. Verksamheten var öppen även för pensionärer utanför hemmet i 65 fall (5 %). År 1966 fanns verksamhet vid 802 (62 %) av de totalt 1 300 hemmen.

Sedan år 1970 finns mera specificerade uppgifter om verksamhet vid ålderdomshemmen. (Tabell A 6.12) Vanligt förekommande verksamhet under 1970-talet har varit servering av mat på hemmet för pensionärer boende utanför hemmet samt distribution av mat. Bland verksamhet i övrigt, avsedd för sådana pensionärer, kan nämnas fotvård och s.k. hobbyverksamhet.

Ökad personal

I slutet av år 1951 fanns 1 384 ålderdomshem med 36460 vårdplatser. Vid hemmen arbetade totalt 7086 heltidsanställda och 836 deltidsan- ställda. Antalet vårdplatser per heltidsanställd befattningshavare var 5,1. I april är 1962 fanns 1 345 hem med 39 759 vårdplatser. Personalen ut— gjordes av sammanlagt 9 509 heltidsanställda och 2 584 deltidsanställda. Antalet vårdplatser per heltidsanställd var 4,2. För senare år kan perso- naltätheten inte närmare anges eftersom statistiken inte innehåller upp- gift om personalen fördelad på heltid och deltid. (Tabell 6.12)

Mellan åren 1951 och 1962 ökade den egentliga vårdpersonalen (före- ståndare, bitr. föreståndare, sköterskor, undersköterskor och vårdbiträ- den) från ca 6 200 till ca 7 600, den ekonomiska personalen (ekonomifö- reståndare, kokerskor, ekonomibiträden) från 600 till 2 600. Annan per-

Tabell 6.12 Personal vid ålderdomshemmen åren 1962—1974 & År Antal Antal vård- Antal anställda hem platser totalt

___—___— 1962 1 345 39 759 12 093

1965 1 303 48 403 15 423 1971 1 196 58 407 26 703 1972 1 182 59 480 31 584 1973 1177 60150 32712 1974 1 164 60 090 33 323

___—___—

sonal (sysslomän, terapipersonal m. fl.) var år 1951 drygt 1 100, år 1962 ca 1 900. (Tabe/16.13)

Tabell 6.13 Personal, uppdelad efter funktioner, vid ålderdomshemmen åren 1962—1974. Antal

____——_—-——_—

År Värd- Ekonomi- Annan Totalt personal personal personal ___—_____.____———-—-— 1962 7 633 2 595 1 865 12 093 1965 12 131 2 855 437 15 423 1971 19 594 5 234 1 875 26 703 1972 20 031 5 581 5 972 31 584 1973 20 645 5 852 6 215 32 712 1974 21 660 6 093 5 570 33 323

___—___”

Av personalen år 1962 var 63 % att hänföra till vårdpersonal, 22 % till ekonomipersonal och 15 % till annan personal. År 1974 var procent- talet för vårdpersonal 65, ekonomipersonal 18 % och annan personal 17 %.

Antalet föreståndare har helt naturligt minskat, medan antalet bitr. föreståndare och vårdbiträden ökat kraftigt. Relativt sett visar även an- talet sjuksköterskor och undersköterskor en kraftig ökning. (Tabell 6.14)

Tabell 6.14 Vårdpersonalen fördelad på olika kategorier åren 1962—1974

___—___—

År Före- Bitr. Sjukskö- Vårdbi- Antal ståndare före- terskor/under- träden platser/ ståndare sköterskor heltids- —— —————— anställt Heltid Deltid Heltid Deltid vårdbi-

träde

1962 1 339 421 125 48 4 854 846 8 1965 1 331 631 -— — 7125 3 044 7 1971 1 200 1 586 256 93 9 011 7 448 7 1972 1 188 1 697 295 121 8 893 7 837 7 1973 1 189 1735 296 163 8 950 8 312 7 1974 1 174 1 800 308 218 8 805 9 355 7

____.—————————————

För senare år finns uppgifter tillgängliga beträffande antalet hem med sjukgymnast, fotvårdsspecialist, arbetsterapeut, extra personal för enbart baduppgifter samt bland ekonomipersonal anställda för enbart städning. (Tabell 6.15)

Under 1970-talet har särskilt antalet hem med sjukgymnaster ökat. I fråga om övrig personal med specialuppgifter har antalet hem med fot- vårdsspecialister ökat.

Ökad utbildning

Vid olika tillfällen har uppgifter inhämtats om personalens utbild- ning. (Tabell 6.16)

Tabell 6.15 Antal hem med personal för specialuppgifter ___—___— Yrkeskategori 1971 1972 1973 1974 Sjukgymnast 229 254 281 314 Fotvårdsspecialist 869 916 942 976 Arbetsterapeut 448 467 471 452 Extra personal

för enbart baduppgifter 233 260 284 280 Bland ekonomipersonal anställda

för enbart städning 311 329 332 341

Tabell 6.16 Föreståndarnas och bitr. föreståndarnas utbildning åren 1962—1974

År 3-årig l-årig Sjuk- Under— Hem- Men- Annan Ingen To-

utb. utb. sköt. sköter- vårda- tal- utb. ang. talt examen ska re skötare utb. __4 1962 551 74 — 107 — 600 7 1 339 1971 840 207 549 317 140 205 417 111 2 786 1972 904 256 598 333 126 221 359 88 2 885 1973 922 273 620 356 113 215 329 96 2 924 1974 960 300 650 368 99 211 291 95 2 974

Andelen föreståndare med 3- eller 1-årig särskild föreståndarutbild- ning var år 1974 i stort sett oförändrad i förhållande till år 1962 eller ca 42 %. Andelen med sjuksköterskeexamen ökade däremot från 5,5 % år 1962 till 22 % år 1974. Andelen med hemvårdarutbildning minskade från 8 till 3 %.

Av de 15 882 vårdbiträdena år 1971 hade 1 454 (9 %) genomgått 23- veckorskurs och 3 053 (19 %) en 7- eller 8-veckorskurs. Av de 18160 vårdbiträdena år 1974 hade 1 701 genomgått 23-veckorskurs, varjämte 269 genomgått gymnasieskolans vårdlinje. Längre utbildning hade såle- des 11 % av vårdbiträdena. Den kortare utbildningen hade 6 441 (35 %). År 1974 hade 46 % av vårdbiträdena särskild vårdbiträdesut- bildning mot 28 år 1971. (Tabell A 6.13)

Ökat medinflytande för pensionärerna

Under senare år har i allt större omfattning inrättats förtroenderåd vid ålderdomshemmen, genom vilka pensionärerna fått möjlighet att aktivt delta i behandlingen av frågor rörande hemmets ledning och skötsel. Fast organiserade förtroenderåd fanns år 1970 vid 355 (ca 30 %) av de 1 219 ålderdomshemmen. År 1973 hade antalet stigit till 764 (ca 65 %) och år 1974 till 854 (ca 73 %). Av de 98 hemmen med mer än 100 vård- platser hade 92 förtroenderåd.

Under senare år har samarbete börjat utvecklas mellan ålderdoms- hem, barnstuga och skola. Samarbete med barnstuga förekom år 1971 vid 113 hem, med skola vid 220 hem. Motsvarande antal var 234 resp. 324 för år 1974.

A vgiftsnormer System med avgifter, differentierade efter pensionärens ekonomiska möjligheter, tillämpades år 1971 vid 486 (41 %) av ålderdomshemmen, år 1972 vid 832 (70 %) hem, år 1973 vid 945 (80 %) och år 1974 vid 1 053 (90 %) av hemmen. Den kraftiga ökningen senare år beror på de möjligheter, som genom lagstiftning skapats för tillämpning av differen- tierat avgiftssystem.

År 1960 erlade 3 527 (9 %) av gästerna — totalt 39 618 — i ålder- domshemmen avgifter enligt ett differentierat system. Av de 52 652 gäs— terna år 1968 erlade 9 260 (18 %) differentierade avgifter. Enligt PU:s kommunenkät betalade ca hälften är 1975 en vårdavgift motsvarande folkpensionen minskad med garantibeloppet.

6.2. Den medicinska vården och omvårdnaden — en upp- gift för Sjukvårdshuvudmännen

Sjukvårdshuvudmännen har inom ramen för lagstiftningen relativt stor frihet att utveckla och bygga ut sina resurser. Det gör att också sjukvår- den — liksom socialvården — präglas av variationer i fråga om huvud— männens sätt att lösa problemen.

Bl. a. på grund av förändringar i fråga om avgränsningen mellan skilda vårdformer och sjukhustyper och strukturförändringar i övrigt är det svårt att göra jämförelser över tiden beträffande sjukvårdens utveck- ling. Vårdområden får ändrade funktioner inom vårdsektorn och i för- hållande till andra vårdområden, vilket leder till annan fördelning av re- surserna på öppen och sluten vård. Det leder också till att det är svårt att göra jämförelser mellan de olika sjukvårdshuvudmännens resurser och deras utveckling.

Jämförelser över tiden försvåras även av förändringar i huvudman- naskapet under 1960-talet. Distriktsvården fördes över från staten till landstingskommunerna år 1963, mentalsjukvården år 1967. T.o.m. år 1966 innefattade sjukvårdsstatistiken också skolorna för psykiskt ut- vecklingsstörda (särskolorna).

När det gäller utvecklingen på hälso- och sjukvårdsområdet, kommer verksamhet av särskild betydelse för pensionärerna och deras levnads- förhållanden, främst 1ångtidssjukvården, att behandlas i det följande. Såväl landsting som kommuner utanför landsting innefattas i begreppet sjukvårdshuvudmän.

6.2.1 Kartläggningen i april 1962 Enligt socialpolitiska kommitténs kartläggning, som i fråga om sjukvår- den främst avsåg vårdformer av betydelse för de äldre och därför un- dantog bl. a. förlossningshem och vård av psykiskt utvecklingsstörda, fanns (inkl. primärkommunal och enskild vård) inom kroppssjukvården sammanlagt närmare 61 000 vårdplatser och inom mentalsjukvården ca

37 000. Av platserna inom kroppssjukvården hänfördes i runda tal 42 000 (68 %) till akutsjukvården och drygt 19 000 till långtidssjukvår— den. Inom mentalsjukvården fanns ca 31 000 vårdplatser (83 %) på mentalsjukhus och lasarettskliniker, 6 000 på sjukhem.

De drygt 19 000 platserna inom den somatiska långtidssjukvården för- delade sig efter huvudman och vårdform enligt följande.

Landstingen

Kliniker: avd. vid lasarett 4244 avd. vid sjukstugor 950 sjukhem 8 107

Summa 13 301 Socialnämnder

sjukhem 4 330 Enskilda sjukhem 1582

Summa 5 912

Totalt 19 213

Vårdplatsantalet inom långtidssjukvården räknat i promille av hela befolkningen uppgick till 2,6 för hela riket. Räknat i promille av antalet personer fyllda 70 år var antalet vårdplatser 33,9. Promilletalet var högst för Uppsala län (54,6) samt för Norrbottens (46,0) och Örebro län (45,8), lägst för Kristianstads län (16,9) och Jämtlands län (18,6).

Inom den somatiska akutsjukvården var 31 % av patienterna 65 år och däröver, inom långtidsvården 81 %. Av patienterna inom mental- sjukvården var på sjukhusen 31 % 65 år och däröver samt på sjukhem- men 42 % (Tabell 6.17)

Tabell 6.17 Patienternas fördelning efter ålder (april 1962). Procent ___—_ Ålder Kroppssjukvård Mentalsjukvård Akutvård Lång- Sjukhus Sjukhem tidsvård ___—___ —14 10 — 1 — 15—49 32 5 35 21 50—59 17 8 21 23 60—64 10 7 1 1 14 65—66 4 4 4 6 67—69 5 7 6 7 70—74 9 15 8 10 75—79 7 20 7 9 80—84 4 19 4 6 85—89 2 11 2 3 90—94 — 4 — 1 95—w — 1 —— — Samtliga 100 100 100 100

De i patientinventeringen redovisade patienterna utgjorde samman- lagt 1,2 % av befolkningen enligt folkräkningen den 1 november 1960. Av alla i åldern 67 år och högre redovisades 4,6 % totalt (offentlig och

privat sjukvård) som patienter i patientinventeringen, 3,9 % på statens och landstingens institutioner. Andelen patienter på dessa institutioner i olika åldrar i procent av samtliga personer i resp. åldersgrupp framgår av tabell 6.18.

Tabell 6.18 Andel patienter (exkl. patienter i primärkommunal och privat sjuk- vård) i april 1962 i % av samtliga personer i resp. åldersgrupp

___—________—_————-—-—

Ålder Vårdform

Akut Vård av Mental- Mental— Totalt kropps- långvarigt sjukhus sjukhem sjukvård kroppssjuka

___—________————

—14 0,21 —- 0,01 -— 0,22 15—39 0,26 0,01 0,22 0,01 0,50 40—49 0,42 0,04 0,47 0,06 0,99 50—59 0,60 0,10 0,65 0,11 1,45 60—64 0,85 0,21 0,84 0,18 2,08 65—66 1,07 0,34 0,90 0,21 2,52 67——w 1,23 1,30 1,09 0,24 3,85

I hela riket utgjorde de redovisade patienterna över 67 år totalt inom akutsjukvården sammanlagt 13 0/00 och inom långtidsvården 19 0/00 av samtliga personer i åldern 67 år och däröver. Variationerna mellan sjukvårdsområdena låg i fråga om akutvården mellan lägst 9 och högst 20 0/00 (Västerbottens län). I fråga om långtidssjukvården låg relationsta- let för 10 områden mellan 10 och 15 0/00 samt för 11 områden mellan 16 och 20 0/00. Ovanför promilletalet 20 återfanns Uppsala, Örebro och Norrbottens län samt de landstingsfria städerna (utom Gävle).

Beträffande mentalsjukvården kunde liknande beräkningar inte göras på grund av mentalsjukvårdens organisation med staten som huvudman.

6.2.2. Den slutna sjukvårdens utveckling efter år 1962 Ökning av vårdplatsantalet totalt inom sjukvården med drygt 15 000

Antalet i sjukvårdsstatistiken redovisade inrättningar minskade från 924 vid slutet av år 1962 till 880 vid slutet av år 19754 Det fastställda vård- platsantalet ökade däremot totalt från nära 121 000 till 136 400 eller med ca 13 %. Före år 1967 ingick, som nämnts, även särskolorna i upp- gifterna. (Tabell A 6.14) Av det totala platsantalet kom år 1960 ca 58 % och år 1975 ca 64 % på kroppssjukvården. Inom kroppssjukvården ökade antalet platser, räk- nat per 100 000 av folkmängden, från 907 år 1960 till 1 064 år 1975. 4Allmän hälso- och För den psykiatriska vården minskade motsvarande tal från 459 till 441. SjUkVård (i serie"

S ' ff' ' lla (Tabell 6.19; tabell A 6.15) gälla?)? me

Tabell 6.19 Sjukvårdsresursernas fördelning på olika vårdformer

År Kroppssjukvård Psykiatrisk vård Fast- Per Fast— Per Special- Samtliga vårdformer ställt 100 000 ställt 100 000 sjukhus __ plats- av folk- plats— av folk- plats- Fast- Per antal mängden antal mång- antala ställt 100 000 den plats- av folk—

antal mängden

1960 67 986 907 34 408 459 14 287 116 681 1 557 1965 73 472 945 36 400 468 15 795 125 667 1 617 1970 82 636 1 023 37 038 458 13 970 133 644 1 654 1975 87 345 1 064 36 232 441 12 816 136 393 1 662

" Till specialsjukhus hänförs institutioner för vård av utvecklingsstörda (exkl. Särskolor) samt för epileptiker.

Platsantalet inom den somatiska långtidssjukvården mer än fördubblat

Den största förändringen inom kroppssjukvården mellan åren 1960 och 1975 har ägt rum inom vården av långvarigt kroppssjuka, där platsanta- let mer än fördubblats (ökning med 116 %) som följd av den priorite- ring som gjorts sedan år 1964. Platsantalet inom lasarettsvården har ökat med något mer än 8 %.

Sluten somatisk långtidssjukvård bedrivs företrädesvis vid sjukhem, men också vid lasarett och vid långvårdskliniker knutna till lasarett. För vården av långvarigt kroppssjuka svarar i första hand sjukvårdshuvud- männen. Sjukhem drivs också av socialnämnder och av enskilda. År 1962 (april) svarade socialnämnder och enskilda för sammanlagt 5 926 sjukhemsplatser, motsvarande nära en tredjedel av totala antalet platser inom långtidssjukvården. Andelen minskade fram till år 1975 till inte fullt en tiondel av det totala platsantalet. (Tabell A 6.16)

Antalet vårdplatser inom långtidssjukvården i sjukvårdshuvudmän- nens regi, som år 1962 (dec.) uppgick till 14 100, ökade år 1975 till något mer än 36 700. På kliniker eller avdelningar för långvarigt kroppssjuka vid lasarett ökade platsantalet från drygt 5 000 år 1962 till nära 14 600 år 1975 eller med 177 %. Antalet platser vid sjukvårdshuvudmännens sjuk- hem ökade från ca 9 000 år 1962 till 22 200 år 1975 motsvarande 150 %. (Diagram 6.5; tabell A 6.17)

Antalet vårdplatser vid ålderdomshem minskade i Stockholms län från 7 330 år 1970 till 4 619 år 1971, alltså med 2 711 platser beroende på en överföring av sjukhem i anslutning till ålderdomshem inom Stock- holms kommun till landstinget. Den kraftiga ökningen av antalet platser vid de av Sjukvårdshuvudmännen bedrivna sjukhemmen mellan åren 1970 och 1971 är således delvis beroende på överflyttningen.

Totalantalet platser inom vården av långvarigt kroppssjuka ökade med i genomsnitt 1 530 platser per år perioden 1962—1975. Under åren 1965—1969 ökade platsantalet med drygt 10 000 eller med över 2 000 vårdplatser per år. Ökningen under senare år har gått i minskad takt (ca

1 800 platser år 1971, ca 1 400 år 1972, ca 1 000 år 1973, 1 800 år 1974, 756 år 1975).

Antal | 1 000161

1963 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75År

_Sjukvårdshuvudmannens - - .... .. Socialnämnders sjukhem

”Mmm/Vårdhem ---- Enskilda sjukhem

— --—-— Sjukvårdshuvudmännens kliniker eller avd. vid lasarett

Det fastställda antalet vårdplatser (landstings-, primärkommunala och enskilda) enligt Allmän hälso- och sjukvård räknat per 1 000 av an- talet personer i åldern 70 år och däröver var 35 år 1962 och 50 år 1975. (Diagram 6.6)

Läkarprognosutredningens behovstal, 55 0/00 av antalet personer i ål- dern 70——w år, som var riktmärke för utbyggnaden under längre tid, hade år 1975 uppnåtts av Stockholms (72 (Von), Göteborgs och Bohus län (57 0/00) samt Västernorrlands län (56 0/00). De lägsta talen redovisa- des för Skaraborgs (34 0/00), Malmöhus (36 0/00) och Jämtlands län (37 0/00). En jämförelse mellan promilletalen för varje sjukvårdsområde för åren 1965 och 1974 finns i diagram 6.7. Beräknat i promille av antalet personer i åldern 70 år och däröver var platsantalet lägre år 1975 än år 1974 i 13 sjukvårdsområden. Promilletalet var oförändrat i två län, medan det hade ökat i nio. (Tabell A 6.18)

Diagram 6.5 Fastställ! antal vårdplatser för långvarigt kroppssjuka den 31 december åren l963—1975

0 5

45

66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 År

_Samtliga vårdplatser

65

1963 64 40 30

Diagram 6.6 Antal vårdplatser för lång— varigt kroppssjuka den 31 december åren 1963 —1975 per 1000 av

-—--—_Vårdplatser i sjukvårdshuvudmännens

antalet personer i ål-

och socialnämnders regi

dern 70 år och däröver

1965 1974

0/00 | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | | = !

LänABCDEFGH

80 70 60 50 40

o 20 10

KLMNOPRSTUWXYZACBDHeIa

riket

r

.” 18 ..h aunaånmc mwtukido Anm.”fh/€OJ

5969 7/Pno . I ÖWPOF

osa " nun/Na”. m.m.kpmua rpoto .. a.m..nooma .låGOev DVVldÖ

1974, länsvis

Ca 3 000 flera platser inom den psykiatriska vården

Den psykiatriska vården överfördes som tidigare nämnts år 1967 till landstingen och har därefter alltmera integrerats med den somatiska vården. Det fastställda antalet vårdplatser inom den psykiatriska vården var år 1960 totalt ca 34 000, varav 1 300 (ca 4 %) i kliniker. År 1975 hade det totala platsantalet ökat till drygt 36000. Klinikerna hade då inte fullt 3 000 (8 %) vårdplatser. Lasaretten för psykiatrisk vård (men- talsjukhusen) minskade under samma tid från ca 27 000 vårdplatser till ca 15 000. Platsantalet vid sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka ökade från 6 000 år 1960 till inte fullt 9 000 (ca 40 %) år 1975. För vuxenpsy- kiatri fanns i övrigt 5 000 vårdplatser år 1970 och 9 000 år 1975 .

Eftersom staten tidigare hade huvudansvaret för den psykiatriska vår- den, främst mentalsjukhusen, med upptagningsområden som sträckte sig över flera sjukvårdsområden, kan utvecklingen inom varje sjukvårdsom- råde inte belysas på samma sätt som i fråga om den somatiska vården. Psykiatriska kliniker och sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka har dri- vits av landsting.

Psykiatriska kliniker saknades år 1960 i 11 sjukvårdsområden. År 1975 saknades sådana kliniker i 3 områden, nämligen Kronobergs, Got- lands och Blekinge län. Där fanns emellertid lasarett för psykiatrisk vård (mentalsjukhus).

Antalet vårdplatser vid psykiatriska lasarettskliniker var nära 3 000 år 1975. Av dessa fanns 463 (16 %) i Stockholms, 401 i Kristianstads län, 366 i Hallands och 253 i Norrbottens län. Hälften av vårdplatserna vid psykiatriska kliniker fanns således i de fyra angivna länen. Lägsta anta- let platser redovisades i Skaraborgs län (24) samt Göteborgs och Bohus län (34). (Tabell A 6.19)

Av de drygt 6 000 sjukhemsplatsema år 1960 fanns närmare 1 200 (ca 20 %) vid enskilda sjukhem. Antalet enskilda sjukhemsplatser hade år 1975 ökat till drygt 2 900. Platsantalet vid sjukhem drivna av sjukvårds— huvudmännen ökade samtidigt med 700.

De äldre och den slutna sjukvården

Som resultat av patientinventeringen i april 1962 redovisade, som tidi- gare framgått, socialpolitiska kommittén att 38 % av patienterna på sjukhus var i åldern 67 år och däröver. På lasarett och mentalsjukhus var drygt fjärdedelen pensionärer. Inom långtidssjukvården för kropps- sjuka utgjcrde de nära 80 %. Någon liknande hela landet omfattande patientinventering har därefter inte gjorts.

Genom socialstyrelsens försöksverksamhet sedan år 1964 med en in- dividbaserad patientstatistik från kroppssjukhusen (PAKRO) i Uppsala sjukvårdsregion har vissa uppgifter erhållits om de äldres sjukvårdskon- sumtion. Resultat av verksamheten har publicerats i Patientstatistik i se- rien Socialstyrelsen redovisar.

På ett individanknutet tiondelsurval från socialstyrelsens patientstati- stik vid Uppsala-regionens kroppssjukhus under fyraårsperioden 1965—

5 Sjukhusvårdens kon- sumenter (Spri-rapport 18/72). 6 Konsumtion av sluten sjukvård 1970 samt stat-i- stikberäkning av vissa demografiska föränd- ringars betydelse under perioden 1960—1972 (april 1974).

1968 har inom Spri gjorts en undersökning med syfte att belysa hur olika personer utnyttjar sjukhusvård över längre tid.-" Undersökningen omfattade ett urval på totalt 71 207 vårdtillfällen. I materialet studeras särskilt en grupp storkonsumenter av sluten kroppssjukvård, definierad som personer med minst 90 vårddagar och/eller minst 5 vårdtillfällen under fyraårsperioden. Storkonsumen- terna utgjorde 3 096 personer motsvarande 7,4 % av samtliga vårdade personer. De svarade för 22 % av samtliga vårdtillfällen och 55 % av alla vårddagar. Inom storkonsumentgruppen dominerade kvinnorna. 45 % av storkonsumenterna var 65 år eller äldre medan motsvarande siffra för samtliga vårdade var 19 %. Långvårdskvoten. definierad som andelen vårddagar i långtidsvård av totalantalet vårddagar. var för stor- konsumentgruppen som helhet 68 %. En liten grupp storkonsumenter med minst två års vårdtid utgjordes till största delen av gamla personer som framlevde de sista åren av sitt liv på långvårdssjukhus. I rapporten framhålls, att studien endast omfattat sluten kroppssjuk- vård. För att få en fullständigare bild av vilka sjukvårdsinsatser som görs för olika patientgrupper krävs utvidgade studier omfattande även sluten psykiatrisk vård och öppen vård. Inom socialstyrelsen sammanställs en individbaserad diagnosstatistik grundad på uppgifter från sjukvårdshuvudmännen. Uppgifter registreras för varje utskriven patient. Samtliga huvudmän lämnar inte uppgifter. Statistiken avser kroppssjukvård vid lasarett och sjukhem samt vård vid psykiatrisk klinik såväl inom lasarett där huvudsakligen somatisk vård meddelas som inom lasarett för psykiatrisk vård (mentalsjukhu- sen). Fr.o.m. år 1973 täcks samtliga psykiatriska kliniker, lasarett och sjukhem av socialstyrelsens statistik. På grundval av socialstyrelsens individbaserade diagnosstatistik för år 1970 har inom Landstingsförbundet gjorts en undersökning, som omfat- tar närmare 700 000 utskrivna patienter från kroppssjukvård vid lasarett och sjukhem för långvarigt kroppssjuka samt vård vid psykiatriska klini- ker.6 Undersökningen har haft till syfte att på ett riksomfattande statis- tiskt material — belysa konsumtionen av sluten vård 1970 fördelad på klinikblock m.m.

— jämföra konsumtionen av sluten vård mellan olika grupper sedan hänsyn tagits till vissa faktorer, exempelvis ålder — beräkna vissa demografiska förändringars betydelse under perioden 1960—1972 för konsumtionen av sluten vård. I fråga om konsumtionen av sluten Vård per 10 000 invånare inom olika tätortsklasser konstateras att ju högre tätortsgrad desto större kon- sumtion av sluten vård. En jämförelse mellan exempelvis den rena landsbygden och Stockholms kommun visar att skillnaden uppgår till ca två vårddagar per invånare (3,5 resp. 5,6 vårddagar per invånare).

Resultaten vad gäller konsumtion av sluten sjukvård i olika ålders- grupper sammanfattas så att ca 50 % av den slutna vården ges åt den tiondel av befolkningen som är äldst. Den procentuella andelen av kon- sumtionen hos gruppen 70 år och äldre uppgår till ca 25 % inom soma- tisk akutvård medan den procentuella andelen av befolkningen utgör

8,7 % Motsvarande andelar inom somatisk långvård, psykiatrisk vård och samtlig vård är ca 75 %, 30 % och 40 %. Resultatet av undersökningen redovisas schematiskt i diagram 6 a——d.

6.2.3. Hälso— och sjukvård utanför sjukhus

Den del av hälso- och sjukvård utanför sjukhus, som är av särskild bety- delse för pensionärerna är distriktsvården — distriktsläkarnas och di- striktssköterskornas verksamhet — samt hemsjukvården.

År 1963 trädde sjukvårdslagen i kraft, likaså en ny allmän läkarin- struktion samt ändringar i hälsovårdsstadgan. Den 1 juli 1963 blev landstingskommunerna huvudmän för provinsialläkarna. 1 juli 1962 upphörde förste provinsialläkarinstitutionen. I dess ställe trädde den av 1961 års höstriksdag antagna länsläkarorganisationen, som bl. a. har att utöva viss tillsyn över enskilda vårdhem och privatläkare. Från den 1 juli 1968 överfördes stadsdistriktsläkartjänsterna i städer under lands— ting till landstingen. Genom ändring av sjukvårdslagstiftningen den 1 ja- nuari 1973 har sjukvårdshuvudmännen fått de formella förutsättning- arna att föra ut mer kvalificerade vårduppgifter till den öppna sjukvår- den.

År 1972 gjordes en allmän översyn av de bestämmelser som behand- lar läkartjänsterna. Benämningen provinsialläkare ersattes av distriktslä- kare. Även beteckningen stadsdistriktsläkare slopades. Distriktsläkare (ordinarie, biträdande, extra) är numera den generella benämningen på läkardistriktens läkare.

Läkartjänsterna i läkardistrikten var fram till år 1973 avsedda för all- mänläkarvård. Numera tillåter sjukvårdslagen även distriktsläkartjänster inom specialistvård.

Allmänläkarens tidigare speciella funktion som ”tjänsteläkare" är nu avskaffad. De uppgifter som tidigare låg i detta begrepp fördelas nu- mera mellan alla läkare i offentlig tjänst beroende på lägligheten och tillkommer inte specifikt allmänläkare.

De sjukvårdspolitiska målen har i allt högre grad gällt en förändrad struktur av den svenska sjukvården. Den viktigaste utvecklingslinjen är att bygga ut den decentraliserade öppna sjukvården och långtidssjukvår- den.

En betydande utbyggnad av vårdcentraler och andra former av när- hetsservice inom distriktsvården har också kommit igång på olika håll i landet.

Ökad andel av läkarna till distriktsvården

Den 1 januari 1961 fanns 24 förste provinsialläkartjänser, 24 tjänster för biträdande förste provinsialläkare (en i varje län) och 611 tjänster för provinsialläkare. Antalet provinsialläkardistrikt var 602. Av de 611 pro- vinsialläkarbefattningarna var 117 vakanta med eller utan insatt vikarie. Antalet provinsialläkare var alltså 494. Stads- och distriktsläkartjäns- terna var 264, varav 37 vakanta. Köpings- och municipalläkartjänsterna utgjorde 3, därav en vakant. År 1974 fanns 25 länsläkare, 15 bitr. läns-

Antal vårddagar

per 10 000 inv. 80000 e.o.-on Män 70 000 ___- Kvmnor

_ Man och kvinnor

Diagram 6.8 a Vård- dagar per 10 000 in- vånare efter ålder och kö" (151970 som"” 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70— År akutvård

Antal vårddagar per 10 000 inv.

180 000

170 000 160 000

Män

___— Kvinnor

100 000

90 000 80 000 70 000 60 000

| | | | | | | | | | | | | | | | | |

Diagram 6.8 b Vård- dagar per 10 000 invå- 10 000 nare efter ålder och kön år 1970. Somatisk Iångvård 30 35 40 45 50 55 60 65 70 75— År

Antal vårddagar per 10 000 inv.

60 000 on......- Män ___- Kvinnor 50 000

_— Män och kvinnor

40 000

30 000

20 000

10 000 Diagram 6.8 c Vård-

dagar per 10 000 invå- nare efter ålder och kön år 1970. Psykia- 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70 * År trisk vård

Antal vårddagar per 10 000 inv.

200000 oc...-|. Man

___- Kvinnor

_ Man och kvinnor

1 50 000

100 000

50 000

Diagram 6.8 d Vård- dagar per 10 000 invå- nare efter ålder och kön år 1970. Samtlig

läkare samt 2 förste stadsläkare. 1 distrikten fanns 1 409 läkartjänster år 1971, 1 357 år 1972 samt 1 463 år 1973.

Antalet läkartjänster (distriktsläkare, överläkare, bitr. distriktsläkare, bitr. överläkare, avdelningsläkare, underläkare) i öppen vård utanför sjukhus uppgick hösten 1974 till sammanlagt 1 877, fördelade enligt följ- ande.

Antal tjänster ___—ä—

Allmänläkarvård 1 224 Specialistvård 419 Underläkare 234

Totalt 1 877

Antalet läkarstationer ökade i betydande grad under perioden 1962— 1973. De uppgick år 1973 till 713, fördelade på följande sätt. Drygt 60 % var 1-läkarstationer.

Läkarstationer Antal l-läkare 443 2-läkare 138 3-läkare 63 4-läkare 41 5-läkare eller flera 28

Antalet läkarstationer har därefter minskat på grund av att ett stort antal enläkarstationer upphört. År 1975 fanns sammanlagt 680 läkarstationer, varav 348 (51 %) var 1-läkarstationer.

Antalet tjänster för samtlig personal inom distriktsläkarväsendet inkl. vårdcentraler uppgick år 1973 till 4 636, år 1974 till 5 376 samt är 1975 till 6 170.

Mellan åren 1960 och 1974 ökade antalet yrkesverksamma läkare i landet i såväl sluten som öppen vård från 6 700 till 12 800, en ökning med 91 %. Antalet läkare per 100 000 invånare var 90 år 1960, 134 år 1971 och 156 år 1974. Omvänt var antalet invånare per läkare 1050 år 1960, 720 år 1971 och 640 år 1974. En arbetstidsförkortning m.m. för läkarna har genomförts under perioden.

År 1960 var ca 12 % av läkarna engagerade i distriktsvården. År 1974 var det ca 15 %.

Mindre ökning av antalet distriktssköterskor

Distriktssköterskorna, vilkas verksamhet ursprungligen var förlagd till landsbygden, hade att svara för dels sjukvård i hemmen, dels hälsovård, nämligen spädbarnsvård, skolhygienisk verksamhet, dispensärarbete och bostadstillsyn. I städerna motsvarades distriktssköterskorna av stadsskö- terskor, sjuksköterskor vid barnavårdscentraler, dispensärsköterskor m.fl.

Distriktssköterskornas verksamhet regleras numera i normalinstruk- tion för distriktssköterska (MF 1964:86) och innefattar bl. a. hälsoupp- lysning och medverkan inom förebyggande vård, såsom barnhälsovård och skolhälsovård. Sjukvård i hemmet och på egen mottagning upptar en stor del av verksamheten.

Antalet distriktssköterskor uppgick år 1960 till 1548. De gjorde 825 hembesök per sköterska i sjukvård och 304 i hälsovård. Antalet stads- sköterskor m. fl. var ca 1 150 år 1957.

Antalet distriktsskötersketjänster har därefter ökat och uppgick hös- ten 1974 till 2 050, varav 1 804 var besatta. Distriktssköterskornas hem- besök uppgick år 1974 till 1 101 per sköterska i sjukvård och till 173 i hälsovård.

Antalet yrkesverksamma sjuksköterskor i landet uppgick år 1965 till nära 24 000. I distriktsvården fanns totalt ca 3 800 (ca 16 %). Andelen sköterskor i distriktsvården var ungefär densamma år 1972. Motsva- rande procenttal för enbart distriktssköterskorna var ca 8 resp. 5 %. Räknas endast besatta distriktsskötersketjänster blir procenttalen ca 7 resp. 4 %.

1 fyra sjukvårdsområden var antalet distriktsskötersketjänster mindre år 1974 än är 1960 (Jönköpings, Blekinge, Hallands och Västernorrlands län). 1 de sjukvårdsområden. som visat ökning. är ökningen i en del fall obetydlig, endast en eller annan tjänst. (Tabell A 6.20). Vid bedöm- ningen av dessa uppgifter bör dock uppmärksammas att distriktssköters- korna kan ha avlastats arbetsuppgifter genom att tjänster som barnsjuk- sköterskor och barnmorskor m. fl. inrättats.

Antalet personer i åldern 70 år och däröver per distriktssköterska i sjukvårdsområdena har ökat sedan år 1960. Varje distriktssköterska har att svara för ett allt större antal äldre. Ökningen är betydande i de sjuk- vårdsområden för vilka redovisats ett minskat antal distriktssköterske- tjänster. (Tabell A 6.21). Antalet hembesök per distriktssköterska har dock som nyss nämnts ökat. Ett visst bistånd har distriktssköterskorna fått genom den ökade hemsamaritverksamheten.

Distriktssköterskorna gjorde 1,4 miljoner hembesök år 1966. Av dessa var ca 17 % att hänföra till långtidsvård. Av de 1,2 miljoner besöken vid distriktssköterskornas mottagning var ca 2 % att anse som långtids- vård. År 1974 var antalet hembesök drygt 2 miljoner, av vilka ca 15 % avsåg långtidsvård. Av de nära 2,3 miljoner mottagningsbesöken gällde något mer än 1 % långtidsvård. (Tabell A 6.22).

Ökning av antalet personer med hemsjukvårdsbidrag

Socialpolitiska kommittén fann vid sin kartläggning i april 1962 att det var svårt att få fram uppgifter om hemsjukvårdens omfattning m.m. bl. a. beroende på svårigheterna att skilja mellan sjukvård och annan hjälp i hemmen. Med hemsjukvård avsåg kommittén inte endast sjuk- vård, som bedrevs genom sjukvårdsutbildad personal, främst distrikts- sköterskor, i enskilda bostäder utan även de vårdåtgärder genom anhö- riga och andra för vilka ersättningar lämnas för att de tog hand om och

övade tillsyn över sjuka personer, vilka annars skulle vistats på sjuk- vårdsanstalter.

Sjukvårdshuvudmännen redovisade 8189 äldre och handikappade, för vilka hemsjukvårdsbidrag utgick vid undersökningstillfället. Om- kring 60 % beräknades vara ålderspensionärer. Drygt 2 % av ålderspen- sionärerna beräknades få hemsjukvårdsbidrag i Västernorrlands och Västerbottens län, knappt 2 % i Stockholms län. I övriga län utgjorde antalet i allmänhet mindre än 1 %. I 20 % av fallen beräknades make eller maka och i ungefär lika många fall en hemmadotter vara vårdare, i drygt 30 % någon annan anhörig och i återstående nära 30 % en icke anhörig.

Löpande statistik beträffande hemsjukvården finns inte tillgänglig förrän under de senaste åren. Antal-et personer med hemsjukvårdsbidrag (vårdade) uppgick enligt tillgängliga uppgifter är 1973 till sammanlagt drygt 36 000 motsvarande 448 per 100 000 invånare (47 per 1 000 invå- nare 70 år och äldre). Antalet var 36 600 år 1975 (445/100 000 invånare eller 45/1 000 70 år och äldre). Den 31 december 1974 redovisades en- ligt LKELP 35 435 bidragstagare (vårdade), varav 18 493 (52 %) vårdad av anhörig, 11662 (33 %) av hemsamarit och 2 345 (ca 7 %) av både anhörig och hemtsamarit.

Verksamheten varierar mellan olika sjukvårdsområden. Största anta- let med hemsjukvårdsbidrag absolut sett fanns år 1975 i Stockholms län (6 671) och i Kalmar län (1816), lägsta antalet i Gotlands län (254). (Tabell A 6.23).

Även om nära hälften av de vårdade beräknas vara under den all- männa pensionsåldern, brukar ibland antalet vårdade i förhållande till antalet personer i åldern 70 år och däröver användas som mått på verk- samhetens omfattning. Största andelen vårdade per 1 000 i åldern 70 år och däröver år 1975, 89 0/00, redovisades för Jämtlands län. Närmast följde Västerbottens (800/00), Norrbottens län 79 (VD., och Kalmar (65 'l/OO). De lägsta promilletalen hade Uppsala, Älvsborgs och Gävleborgs län (vardera ca 23 0/00) samt Kristianstads län (32 0/00). Totalt för riket uppgick promilletalet till 45.

7. De samlade resurserna

I kapitel 4—6 har utvecklingen på områden av väsentlig betydelse för pensionärerna under 1960- och fram till mitten av 1970-talet belysts på olika sätt. Det gäller främst de för levnadsförhållandena betydelse- fulla och i de allmänna riktlinjerna prioriterade komponenterna eko- nomisk självständighet och trygghet, arbete och ekonomi, bostad, vård och omvårdnad, innefattande social och medicinsk vård såväl i öppna som slutna former.

Det kan konstateras, att verksamheter av olika slag ökat i stor om- fattning och att samhället alltmera engagerat sig. I de nämnda kapitlen har utvecklingen belysts främst med uppgifter om utvecklingen mätt i exempelvis antalet pensionärer som fått del av olika anordningar.

I förevarande kapitel görs ett försök till sammanfattning av utveck- lingen bl.a. med utgångspunkt i kostnadssidan, som inte berörts i så stor utsträckning i det föregående. Som framhållits i kap. 1 är de upp- gifter som sammanställts av olika myndigheter och organisationer, bl. a. i form av löpande statistik, inte alltid tillräckliga för att ge en helhets- bild av utvecklingen för pensionärer. Det gäller inte minst kostnadssi- dan. PU vill trots detta försöka ge en helhetsbild av utvecklingen under perioden även om den är grov och måste omges med många reserva- tioner. Framställningen är i huvudsak koncentrerad till utvecklingen under perioden 1960—1975.

7 .1 Allt färre i arbete — pension ger trygghet

I fråga om arbete kan, som framgår av kap. 4, konstateras, att de äldre åldersgrupperna i allt större utsträckning slutar förvärvsarbeta eller trappar ner sitt förvärvsarbete. Detta har skett jämsides med och — det torde man kunna utgå från — till stor del på grund av för- bättringar av socialförsäkringarna. Allt flera har fått ATP som tillägg till folkpensionen. För dem som inte har fått eller får liten ATP har standardförbättringarna — och framför allt pensionstillskotten haft stor betydelse för den ekonomiska självständigheten och tryggheten.

Vid sidan av förbättrade socialförsäkringsförmåner har också arbets- marknadens parter träffat avtal om kompletterande pensionssystem (tjänstepension) vilka kommit att omfatta allt fler arbetstagare samti- digt som dessa pensioner förbättrats för den enskilde. I sammanhanget

förtjänar det nämnas att vid sidan av den allmänna försäkringens pen- sionsförmåner utgick tjänstepension till ca 480 000 pensionstagare under år 1975. Under samma år utbetalade berörda pensionsanstalter sam- manlagt 4525 milj. kr. för olika slag av kompletterande tjänstepen- sionsförmåner till pensionärer vid sidan av och inom den allmänna pen- sioneringen.

Efter år 1975 har betydelsefulla reformer skett inom den allmänna pensioneringen. Den allmänna pensionsåldern har sänkts från 67 till 65 år, folkpensionens grundbelopp liksom också pensionstillskotten har höjts. Vidare har rörlig pensionsålder mellan 60 och 70 år införts i form av förtida eller uppskjutet uttag av hel eller halv ålderspension. Samtidigt har bestämmelserna om förtidspension vidgats för personer mellan 60 och 65 år som inte kan arbeta p. g. a. medicinska eller arbets- marknadsmässiga skäl fram till den allmänna pensionsåldern 65 år. Slutligen har en ny pensionsförsäkring för delpension i kombination med deltidsarbete införts. Delpension ger den enskilde mellan 60 och 65 års ålder möjlighet att trappa ner sin arbetsinsats under de sista yr- kesverksamma åren.

Kostnaderna för ålders- och förtidspension exklusive kommunalt bo- stadstillägg inom den allmänna försäkringen ökade i runda tal från 2380 milj. kr. år 1960 till 16885 milj. kr. år 1975. Omräknat i 1975 års priser steg pensionsutbetalningarna från 5 186 milj. kr. år 1960 till 16 885 milj. kr. år 1975 för dessa pensionärskategorier. (Tabell 7.1) Ök- ningen skall bl.a. ses mot bakgrund av ökat antal pensionärer, ett ökande antal ATP-pensionärer med successivt högre ATP samt suc- cessiva förbättringar av folkpensionsförmånerna.

Tabell 7.1 Folkpensions- och ATP-kostnader åren 1960—1975 i 1975 års priser, milj. kr.; ålders— och förtidspension

År Folkpension ATP Folkpension + ATP Ut- Ökning från Ut- Ökning från Ut- Ökning från betald föreg jäm- betald föreg jäm- betald föreg jäm- pen- förelseår pen- förelseår pen- förelseår sion —— sion _ sion

mkr. i% mkr. i% mkr. i%

Ålderspension

1960 4 362 — _— — — — 4 362 _ _

1965 5 757 1 395 32 104 5 861 1 499 34 1970 7615 1858 32 823 719 691 8438 2 577 44 1975 9945 2330 31 2450 1627 198 12 395 3957 47

Förtidspension

1960 824 —— — — — — 824 _ _ 1965 1 056 232 28 86 — — 1 142 318 39 1970 1 528 472 45 528 442 514 2 056 914 80

1975 2 660 1 132 74 1 830 1 302 247 4490 2434 118

En viktig del i pensionärernas förbättrade standard är de successivt höjda kommunala bostadstilläggen (kbt) som komplement till pensio- nerna. Till följd av bl.a. kommunsammanläggningarna har beloppen ökat och normerna gjorts mera enhetliga. Kostnaderna för kbt var

275 milj. kr. år 1960, 1663 milj. kr. år 1975. Omräknat i 1975 års priser ökade kostnaderna från 599 till 1 663 milj. kr., en ökning med 178 %. Under samma period ökade antalet pensionärer med kbt från 538 000 till 739 000 eller med 37 %.

Under perioden 1960—1975 steg utgifterna för folkpensionerna to- talt med i genomsnitt 5,3 % per år räknat i fasta priser. Samtliga pen- sionsförmåner i form av folkpension, ATP och kbt ökade med i ge- nomsnitt 7,2 % per år. Dessa siffror kan jämföras med en ökning av hela den privata konsumtionen under samma period med i genomsnitt 3,2 % per år. Tas emellertid hänsyn till att antalet pensionärer under perioden ökade med 3,1 % per år medan den totala befolkningstill— växten endast var 0,6 % utfaller jämförelsen något annorlunda. Pen- sionsförmånerna från den allmänna försäkringen per pensionär ökade under perioden med 4,1 % per år, vilket kan jämföras med ökningen av reallönen per sysselsatt vilken uppgick till i genomsnitt 4,3 % per år under samma period.

Miljarder kr 25

20

15

10

1960 1965 1970 1975 År

Diagram 7.1 Pensionskostnader åren 1960—1975 i 1975 års priser

De sammanlagda kostnaderna för folkpension, ATP och kbt upp- gick räknat i fasta priser år 1960 till 6219 milj. kr. och år 1975 till 20910 milj. kr., en ökning med 236 %. (Diagram 7.1). Till år 1975 kan även läggas utbetalda tjänstepensioner om sammanlagt 4 525 milj. kr. och frivilliga pensioner över riksförsäkringsverket om 26 milj. kr. Det totala utbetalda pensionsbeloppet utgör därmed 25 461 milj. kr. under år 1975. Som jämförelse kan nämnas att de utbetalade pensions- beloppen under år 1975 utgjorde 8,9 % av bruttonationalprodukten.

En fördelning av pensionärerna efter faktiskt utbetald pension i de enskilda fallen finns inte tillgänglig. Även om genomsnittstal har många brister och måste förses med reservationer, kan de dock ge en viss upp- fattning om utvecklingen av pensionsbeloppen. En ålderspensionär med enbart folkpension fick, omräknat i 1975 års priser, 5 904 kr. i genom- snitt år 1960, vartill kan läggas kbt på i genomsnitt 610 kr. Den totala pensionen (folkpension inkl. kbt) var således 6 514 kr. År 1975 var ge- nomsnittet för folkpensionen 9 367 kr., vartill kom kbt med 1175 kr. och ATP med 2 308 kr. Genomsnittlig folkpension, ATP och kbt upp- gick till sammanlagt 12 850 kr., en ökning med ca 97 % jämfört med år 1960. Beloppen för förtidspensionärerna var år 1960 i stort sett de- samma som för ålderspensionärerna. Det gällde också år 1975 i fråga om grundpensionen jämte kbt. Förtidspensionärerna hade emellertid detta år ett betydligt högre genomsnittligt ATP-belopp, 6 334 kr. mot 2 308 kr. för ålderspensionärerna. (Tabell 7.2.)

Tabell 7.2 Genomsnittlig utbetald pension per pensionstagare åren 1960—1975, folkpension, ATP och kbt i 1975 års priser

xx— År Folkpen- ATP” Kbt” Folkpension + ATP + Kbt sion kr. kr. kr.

Kr. Ökning från föreg jämförel- seår i %

& Ålderspension 1960 5 904 0 610 6 513 0 1965 6 959 126 746 7 831 20 1970 8 045 869 989 9 903 27 1975 9 367 2 308 1 175 12 850 30 Förtidspension 1960 5 758 0 670 6 428 0 1965 7 012 571 863 8 446 31 1970 8132 2 810 1064 12 006 42 1975 9 207 6 334 921 16 462 37 & & Den genomsnittliga ATP-pensionen har beräknats på hela kollektivet ålders- pensionärer resp. förtidspensionärer. Den faktiskt utgående genomsnittliga ATP-pensionen till personer med ATP var i 1975 års priser resp. år för ålders- pensionärer 0, 2 027, 3 664, 5 835 kr. och för förtidspensionärer 0, 4 886, 7 511, 10 535. ”Det genomsnittliga kbt har beräknats på hela kollektivet ålderspensionärer resp. förtidspensionärer. Utgångspunkten är kostnadsfördelningen av kbt på olika pensionärskollektiv år 1973, då närmare 75 % av kbt-kostnaden utbe- talades till ålderspensionärer och närmare 16 % till förtidspensionärer; samma år uppbar 52 % av ålderspensionärerna och 40 % av förtidspensionärerna kbt.

7.2 Bättre bostäder

Den allmänna höjningen av bostadsstandarden och ökningen av bostads— beståndet har givetvis även kommit pensionärerna till del. I kap. 5 har dock kunnat konstateras, att trots detta många pensionärer ännu år 1975 hade en relativt sämre bostadsstandard än befolkningen i övrigt. I stort sett förbättrades bostadsstandarden för ålderspensionärerna av- sevärt under 1960-talet. Förbättringen torde bl. a. kunna härledas från det av statsmakterna fastlagda mark- och bostadspolitiska programmet från år 1966. Vidare torde de höjda kommunala bostadstilläggen verk- samt ha bidragit till möjligheterna för pensionärerna att skaffa sig bättre bostad. Även de åtgärder som ingick i 1964 års program för utbyggna- den av äldreomsorgen torde i icke ringa grad ha medverkat härtill. Mer än 135 000 bostäder har förbättrats med stöd av förbättringslåneverk- samheten. Denna reform har också gjort det möjligt att i glesbygderna bygga s.k. temporära bostäder för pensionärer. Förbättringslåneverk- samheten visade dock under senare delen av perioden tendenser till viss minskning. (Tabell 7.3.)

Tabell 7.3 Bostadsförbättringslån budgetåren 1960/61—1974/75

Budgetar Antal Lånebelopp milj. kr. i Genomsnittligt låne- lägenheter 1975 års priser belopp per lägenhet i ___—— 1975 års priser Totalt Därav ränte- fri stående del 1960/61 7 564 90 53 11 898 1965/66 18 161 279 192 15 362 1970/71 12 514 223 153 17 820 1974/75 6 723 119 66 17 700

Bostadsanpassningsbidragen är också av stor betydelse för pensionä- rerna. Genom detta bidrag underlättas handikappade pensionärers förmåga att klara sig själva genom olika anpassningsåtgärder i det van- liga bostadsbeståndet. Beviljade bidrag uppgick i 1975 års priser budget- året 1960/61 till knappt 1 milj. kr. och budgetåret 1974/75 till 32 milj. kr.

7.3 Allt större andel får hjälp och vård

I fråga om vård och omvårdnad har olika åtgärder i syfte att under— lätta för pensionärerna att bo kvar i sin invanda miljö haft effekt. Den sociala hemhjälpen har byggts ut kraftigt. Härvid torde det år 1964 in- förda statsbidraget ha haft stor betydelse.

Sedan mitten av 1960-talet har även andra former av hjälp och stöd byggts ut inom kommunernas vård och omvårdnad av de handikappade och de äldre. Av störst betydelse är här färdtjänsten. Under 1975 hade färdtjänst införts i 268 kommuner och 159 000 personer hade tillstånd

att anlita färdtjänst. Under samma år uppgick kostnaderna för färd- tjänsten till 179 milj. kr. Vidare kan nämnas fotvård, hårvård. hobby— verksamhet och andra former av sysselsättning för personlig aktivering och meningsfull samvaro.

Kostnaderna för social hemhjälp till äldre och handikappade räknat i 1975 års priser uppgick år 1960 till 185 milj. kr. Kostnaden var år 1975 1279 milj. kr. Genomsnittskostnaden per hjälpt pensionär var 2 342 och 3 899 kr. resp. år i fasta priser. (Tabell 7.4.)

Tabell 7.4 Social hemhjälp åren 1960—1975

År Antal hjälpta Kostnad i 1975 års priser äldre och handi- kappade under Milj. kr. Genomsnittskostnad per året hjälpt person, kr.

1960 79 000 185 2 342 1965 144 000 326 2 264 1970 252 000 764 3 032 1975 328 000 1 279 3 899

Antalet platser på ålderdomshem ökade från 42300 år 1960 till 60600 år 1975, en ökning med drygt 40 %. De redovisade driftkost— naderna ökade i fasta priser från 512 milj. kr. till 2 254 milj. kr. eller med 340 % (från 12 100 till 37 200 kr. per plats). (Tabell 7.5.)

Tabell 7.5 Ålderdomshem åren 1960—1975

Antal platser och driftkostnader i 1975 års priser

År Antal platser Driftkostnader Genomsnittskostnader kr. milj. kr. per plats

1960 42 300 512 12104 1965 48 400 921 19 028 1970 59 600 1 846 30 973 1975” 60 600 2 254 37 195

” Enskilda ålderdomshem inberäknade.

Om man ser till antalet av Sjukvårdshuvudmännen beviljade hemsjuk- vårdsbidrag, har hemsjukvården ökat i betydande grad under perioden. Under år 1965 uppgick antalet personer med hemsjukvårdsbidrag till drygt 20 000 och hade år 1975 stigit till nära 37 000. Kostnaderna för bidragen, som i fasta priser var 29 milj. kr. år 1960, var år 1975 289 milj. kr.

Verksamheten med tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappade är av stor betydelse inte minst för möjligheterna att kunna bo kvar i sitt hem och sin invanda miljö. Denna verksamhet utvecklades kraftigt under 1960-talet, men också under tiden därefter. Kostnaderna i fasta priser beräknas till 18 milj. kr. budgetåret 1960/61 och till 228 milj. kr. budgetåret 1974/75. (Tabell 7.6.)

Tabell 7.6 Handikapphjälpmedel 1960/61—1974/75

___—__M—

Budgctår Utgift milj. kr. Ökning från föregående jämförelseår 1975 års priser

Milj. kr. 1 %

__________——————

1960/61 18 _ _ 1965/66 64 46 255 1970/71 171 107 167 1974/75 zzsa 57 33 ___—___—————_—————_———

E I beloppet ingår även kostnader för enklare hjälpmedel och s.k.förbruknings- hjälpmedel.

Inom värden för långvarigt kroppssjuka har kommit till mer än 15 000 nya vårdplatser sedan socialpolitiska kommitténs kartläggning i början av 1960-talet. Den statliga låneform som innefattades i 1964 års åldringsvårdsprogram och som utgick temporärt för byggande av sjuk- hem, torde ha stimulerat till den kraftiga utbyggnaden. Under senare år kan konstateras en viss avmattning i utbyggnaden.

De sammanlagda driftkostnaderna har i 1975 års priser ökat från 403 milj. kr. år 1960 till 3 330 milj. kr. år 1975 eller med 726 %. (Tabell 7.7.) I uppgifterna ingår somatisk långtidssjukvård och psykiatrisk vård vid sjuk- och vårdhem.

Tabell 7.7 Långtidssjukvård 1960—1975

_________________———_——-————

Antal vårdplatser Driftkostnader milj. kr. Genomsnittskostnad per ___—— i 1975 års priser plats kr. Somatisk Psykia- Totalt ___—— vård trisk vård Somatisk Psykia- Totalt Soma- Psykia- Båda sjuk-l vård trisk vård tisk trisk vårdvård- vårdhem sjuk-l vård sjuk-l former- vårdhem vårdhem na ____________________————— 1960 18 600 6 200 24 800 334 69 403 17 957 11 129 16 250 1965 23 300 6 700 30 000 562 132 694 24 120 19 701 23 133 1970 33 600 8 500 42 100 1 222 266 1 488 36 369 31 294 35 344 1975 40 400 9 000 49 400 2 987 343 3 330 73 947 38 111 67 598

___—______——————————

7.4. Samspel och samverkan i samhällets åtgärder

Utvecklingen har i de nämnda kapitlen belysts med de uppgifter, som finns tillgängliga beträffande omfattningen av olika åtgärder, främst uppgifter om antal vårdplatser och antalet personer som fått del av dem på ett eller annat sätt samt i viss utsträckning uppgifter om per- sonal. Som tidigare framhållits är tillgänglig statistik inte uppbyggd så att de olika delarna kan sammanfogas till en totalbild av pensionärernas behov av hjälp, stöd, vård och omvårdnad och mot dessa behov sva- rande anordningar från samhällets sida.

Det är inte möjligt att på detta sätt mäta effektiviteten eller graden av behovstäckning.

Vårdbehoven kan tillgodoses på olika sätt. Stor aktivitet på ett om- råde kan kompensera en mindre verksamhetsgrad på ett annat. Både behoven och möjligheterna att tillgodose dem växlar från ort till annan och från tid till annan. Hur hjälpbehov blir tillgodosedda sammanhänger med samhällsstrukturen, hushålls- och familjestruktur, vårdutbudets för- delning på olika former, såväl öppna som slutna. Avgiftssättning kan verka styrande liksom allmänhetens inställning till olika vårdformer, institutionstyper etc. Varje vårdområde och vårdform utgör en integre- rad del av vårdsektorn, både socialvård och sjukvård. Vårdområdcna kompletterar och går delvis in i varandra. Tillgången till stora resurser på ett område, ställer mindre krav på andra områden, brist på resurser ökar tvärtom trycket på andra vårdområden. De olika vårdområdena och vårdformerna, deras funktion och utformning är således beroende av varandra. Det är därför angeläget att söka nå fram till en totalbild av verksamheten i fråga om vård och omvårdnad. Det skulle närmast vara fråga om att belysa . antalet i olika åldersgrupper som utnyttjar anordningar för pensio- närer, främst social hemhjälp, färdtjänst, ålderdomshem, långtids— sjukvård . resurser inom sluten vård mätt i vårdplatsantal . insatta personalresurser.

För att söka få en totalbild av insatta åtgärder för ekonomisk trygg- het, bra bostad, god personlig vård och omvårdnad kan man också utgå från kostnadssidan. Då det är svårt att få fram uppgifter om inbetalade avgifter. rör det sig i allmänhet om bruttokostnaden.

För en belysning av hur stor del av olika åldersgrupper, som utnyttjar anordningar för pensionärer, finns för gångna år bristfälliga och för olika verksamhetsgrenar oenhetliga uppgifter. I fråga om social hem- hjälp och färdtjänst finns vissa uppgifter om antalet personer i åldern 67 år och däröver, som fått social hemhjälp eller som fått tillstånd att utnyttja färdtjänsten. Beträffande pensionärer i ålderdomshem finns en mera detaljerad åldersfördelning.

Uppgifter finns för senare år beträffande antalet hjälpta under en vecka (jan./febr.) i åldern 67 år och däröver inom sociala hemhjälpen per 1 000 i samma ålder. Vidare finns motsvarande uppgifter om anta-

Tabell 7.8 Personer i åldern 67 år och däröver med social hemhjälp och i ålder- domshem. Antal (i ] OOO-tal) och andel (i %o)

& År Hela be- Därav Andelen (%,) folkning- en Med I ålder- Totalt Med I ålder- Totalt 67-w år social domshem social domshem hem- hem- hjälp hjälp _x— 1970 943 129 54 183 140 57 197 1971 969 140 53 193 149 55 204 1972 990 157 55 212 162 55 217 1973 1 016 164 55 219 165 55 220 1974 I 041 172 56 228 169 54 223 1975 1 066 183 56 239 176 53 229 KM

let pensionärer i ålderdomshem den 31 december årligen. En grov bild av andelen pensionärer som utnyttjar de angivna vårdformerna är alltså möjlig att få. Uppgifter för både social hemhjälp och ålderdomshem finns först fr.o.m. år 1970. Uppgifterna för riket har ställts samman i tabell 7.8. En redovisning länsvis lämnas i diagram 7.2 och ruhe/l A 7./. Som jämförelse kan nämnas, att socialpolitiska kommittén räknade med att 61 "A.,, av antalet personer i åldern 67 år och däröver var aktuella inom sociala hemhjälpen i april 1962 och att 45 ",/,,,, fanns i ålderdomshem. Det var alltså sammanlagt 106"/..(., som fick hjälp i någon av dessa former. Utvecklingen under 1970-talet har varit den att en allt större andel av personer i åldern 67 år och däröver får hem- hjälp, medan en minskande andel utnyttjar ålderdomshemmen. Uppgifterna borde kompletteras med uppgifter om pensionärer mcd hemsjukvård, som inte räknats in i sociala hemhjälpen. och med pen— sionärer, som är patienter inom långtidssjukvården. Uppgifter om ål- dersfördelningen för dessa grupper finns emellertid inte tillgängliga. oloo 320 300 280 260 240 220 200 180 160 140 T20 100 80 60 40 20

SÅr 1971 DÅr1975

'...'-.....IIIIIIIDICII... ......I....-...I.I...-.... I...-........'.'.' I... I......IIIIIIIIIII'...'...lo '...................'...'-.....l '....I......'........'.l I..........................-I.'.! '....'...'...IIIIIIIIIIIII '....I....I'.I.II...-....

I......Il C '...'...IIIIII......I.....II.II'...'...

z I.I......OIIIIIIIIIIIDIIDJ

2 0 "U 33 (I) —1

LänABC D E ." G) I >= |.

2 '...'...lllI......I'IIIIDIIIII

..........................I.....'...... G) I......IIIIIIIIIIIIICI.D...-I.....IDID

'...'...IIIIII.I......IIIIIIIIIIIII ..................-....I..I....- - I.'.'...III......IIIIDIIIIII......IIIIIII ......I.......'.....-'.'...II

)( .( N > 0 D Hel rike

Diagram 7.2 Antal per- soner [ åldern 67 år ()(/1 däröver mer! social hemhjälp ”rider en vecka i januari—fel)— ruari eller boende i ålderdulnxlien: (len 3/ december åren 1971 ()(/1 1975 per I 00!) av samtliga i samma alder länsvis

Av antalet personer i åldern 67 år och däröver hade 10 % tillstånd att använda färdtjänst år 1974, nära 12 % år 1975. För tidigare år finns inga uppgifter. De färdtjänstberättigade återfinns bl. a. i stor utsträck- ning i gruppen med social hemhjälp.

Utvecklingen beträffande resurser inom sluten vård kan belysas med antalet vårdplatser i ålderdomshem och inom långtidssjukvården. Inom denna är främst den somatiska vården av intresse, eftersom pa- tienterna inom denna till största delen utgörs av ålderspensionärer. Det gäller främst sjukhemmen. Utvecklingen av antalet platser i ålderdoms- hem och i vården av somatiskt långtidssjuka framgår av tube/l 7.9. En redovisning länsvis lämnas i tabell A 7.2.

Tabell 7.9 Antal platser i ålderdomshem och somatisk långtidssjukvård

& År Antal platser [ %, av antalet personer i __— åldern 70 år och däröver

Ålder- Somatisk Totalt domshem långtids- Ålder- Sjukhem Totalt vård domshem

1965 48 403 23 231 71 634 79 38 117 |966 50 542 24 760 75 302 80 39 1 19 1967 52 750 26 604 79 354 81 41 122 1968 54 790 28 061 82 851 83 42 125 1969 56 846 30 688 87 534 82 44 126 1970 59 573 33 558 93 131 83 47 130 1971 58 407 35 326 93 733 79 48 127 1972 59 480 36 722 96 202 79 49 128 1973 60 150 37 779 97 929 78 49 127 1974 60 090 39 581 99 671 76 50 126 1975" 60 600 40 400 101 000 75 52 127

" Enskilda ålderdomshem inräknade.

Det sammanlagda platsantalet uppgick år 1965 till 71 634 och ökade därefter till 102 400 år 1975. Ökningen sedan år 1969 var nära 13000 platser (3 000 på ålderdomshem och närmare 10 000 på sjukhem m. m.). Räknat i förhållande till antalet personer i åldern 70 år och däröver har dock en viss minskning av det totala platsantalet ägt rum Linder 1970-talet.

Samtidigt som en relativ minskning inträtt beträffande den slutna vården har som tidigare framgått antalet hjälpta i öppen vård ökat. Ökningen av den sociala hemhjälpen kan dock delvis bero på att hem- sjukvården alltmera genom avtal mellan kommuner och landsting kom- mit att ingå som en del av den sociala hemhjälpen.

7.5. Ökad andel av arbetskraften i verksamhet för pensionärer

Det är inte möjligt att få fram exakta uppgifter om antalet personer. som är sysselsatta i verksamhet med hjälp- och vårdarbete för pensio- närer. Uppgifter finns om antalet sysselsatta i ålderdomshem och social hemhjälp. Vissa uppgifter finns också beträffande sysselsatta inom lång— tidssjukvården. Även om man således inte kan få en total redovisning.

Tabell 7.10 Personal inom kommunal socialvård för vård och omvårdnad av äldre samt inom sluten somatisk långtidssjukvård

År Anställda inom Totalt Kommunal socialvard Långtidssjukvård Ålder- Social Summa Vård- Annan Summa doms- hemhjälp perso- personal hem Hemvår- nal" darinnor l— Hemsama- riter ___—___.”— 1962 12 093 20 140 32 233 5 149 1 624 6 773 39 006 1965 15 423 27 075 42 498 7 034 1 951 8 985 51 483 1971 26703 84497 111200 12416 3620 16036 127236 1972 31584 83 881 115465 13659 4038 17697 133162 1973 32712 82917 115629 14597 4232 18829 134458 1974 33323 82 587 115910 15701 .. .. .. I pruc'enl av sam/liga s_i'sse/salla i åldern 16% 74 år 1962" 0.3 0.6 0.9 0.1 0.0 0.2 1.1 1965 0.4 0.7 1.1 0.2 0.1 0,2 1,4 1971 0.7 2.2 2.9 0.3 0.1 0,4 3,3 1972 0.8 2.2 3.0 0.4 0.1 0,5 3,4 1973 0.8 2.1 3,0 0.4 0.1 0,5 3,5 1974 0.8 2.1 2.9 0.4 .. _______________————— " Exkl. läkare. " l ",, av antal sysselsatta ur 1963.

kan en sammanställning av tillgängliga uppgifter ändå ge en viss bild av förhållandena.

1 tabell 7.10 redovisas uppgifter om personalresurser inom kommunal socialvård (ålderdomshem och social hemhjälp) och somatisk långtids- sjukvård. Antalet sysselsatta har satts i relation till totala antalet sys- selsatta enligt arbetskraftsundersökningarna.

Den största andelen är sysselsatt inom sociala hemhjälpen. Genom den snabba utbyggnaden av denna verksamhet har antalet sysselsatta ökat från 211000 år 1962 till 83000 är 1974, motsvarande 0,6 resp. ”' (i? av arbetskraften. Andelen. som arbetar i ålderdomshem. har ökat från ().3 till 0.8 % och långtidssjukvården från 0.2 till 0,5 %.

7.6. Allt större andel av bruttonationalprodukten till pensionärerna

Att söka belysa hur stor andel av samhällets sammanlagda ekonomiska resurser som går till särskilda åtgärder för pensionärer stöter på stora svårigheter. Tillgänglig statistik är bristfällig och oenhetlig. Kostnader för pensionsförmåner samt kostnader för social hemhjälp och ålder- domshem finns relativt tillfredsställande redovisade. I fråga om bo- stadsanpassningsbidrag och bostadsförbättringslån saknas uppgifter om fördelningen på pensionärer och övriga grupper. Här torde man dock kunna gå ut ifrån att största delen avser pensionärer. Detsamma gäller

Tabell 7.11 Kostnader för pensionärer i absoluta och relativa tal för respektive sektor milj. kr. i 1975 års priser 1960—1975

___—3 Sektor 1960 1965 1970 1975

Milj. kr. Procent Milj. kr. Procent Milj. kr. Procent Milj. kr. Procent

___—R— Folkpension 5 620 75,3 7 684 68,6 10 369 57,2 14 241 49,8 ATP — — 307 2,7 1 714 9,4 5 006 17,5 Kommunalt bostadstillägg 599 8,0 822 7,3 1 248 6,9 1 663 5,8

Summa pensionsför- maner 6 219 83,4 8 813 78,7 13 331 73,5 20 910 73,1 Social hemhjälp 185 2,5 326 2,9 764 4,2 I 279 4,5 Färdtjänst — _ — — 79" 0,4 179 0,6 Ålderdomshem 512 6,9 921 8,2 1 846 10,2 2 254 7,9 Bostadsanpassningsbidrag'f 0,8 0,0 9 0,0 31 0,0 32 0,1 Bostadsförbättringslånb 90 1,2 279 2,5 223 1,2 119 0,4 Långtidssjukvärd 403 5,4 694 6,2 1 488 8,2 3 330 11.6 Hemsjukvård 29 0,4 93 0,8 207 1.1 289 1.0 Handikapphjälpmedelf' 18 0.2 64 0,6 171 0,9 228 08

Summa total 7 456,8 100 11 199 100 18 140 100 28 620 100 & Anmärkningar: " Beloppet avser 1971 års budgeterade kostnader. " Beloppen avser budgetåren 1960/61, 1965/66, 1970/71, 1974/75.

kostnader för hemsjukvård, handikapphjälpmedel och färdtjänst. När det gäller sjukvård kan pensionärernas andel av den öppna vården och akutsjukvården inte belysas. Beträffande långtidssjukvården, såväl den somatiska som den psykiatriska, torde man kunna utgå ifrån att den till största delen anlitas av pensionärer.

En del tillgängliga kostnadsuppgifter redovisas kalenderårsvis, andra budgetårsvis. Även detta bidrar till svårigheterna att få en totalbild av kostnaderna och kostnadsutvecklingen.

En sammanställning av tillgängliga uppgifter i syfte att så gott det går ge en totalbild av verksamheten för pensionärer lämnas i tabell 7.1] .

Den avgjort största delen av kostnaderna avser den ekonomiska trygg- heten, folkpension, ATP och andra pensionsförmåner inom den all- männa pensioneringen. De uppgick år 1960 till drygt 83 % av total— kostnaderna och år 1975 till ca 73 %. Utvecklingen över 15 års- perioden 1960—1975 har således inneburit att det allmänna pensions- systemet relativt sett minskat i betydelse trots ett ökat antal pensionärer och successiva förbättringar av förmånerna. Den relativa ökningen fal- ler på olika slag av vård- och omvårdnadsinsatser för pensionärer. Vid sidan av det allmänna pensionssystemet har som framgår av kap. 4 systemet med tjänstepensioner som kompletteringspensioner byggts ut. Den i kap. 4 redovisade specialundersökningen ger viss belysning av verksamheten.

Till uppgifterna i tabell 7.11 skall även läggas 4 525 milj. kr. i kom- pletterande tjänstepensionsförmåner och frivilliga pensioner över riks- försäkringsverket med 26 milj. kr. Totalsumman blir då 33171 milj. kr. för år 1975. Av tabellen framgår bl.a. att näst efter pensionerna har långtidssjukvården tagit en något ökande del av kostnaderna. År

Miljarder kr 30

25

20

15

10

1960 1965 1970 1975 År

Långtidssjukvård

Ålderdomshem Bost.anp.bidrag 1— Bost.förb.lån + Färdtjänst 1 Handikapphjälpmedel Social hemhjälp & Hemsjukvård

Folkpension ATP —> KBT

1960 utgjorde kostnaderna för långtidssjukvården drygt 5 % av total- kostnaderna och år 1975 ca 12 %. Social hemhjälp och hemsjukvård har ökat sin kostnadsandel från 3 till något mer än 5 %. Utvecklingen belyses närmare också i diagram 7.3.

] tabell 7.12 har kostnaderna för ålders- och förtidspensionärer satts i relation till bruttonationalprodukten (BNP) i fasta priser. Av tabellen kan bl. a. utläsas att de här redovisade kostnadernas andel av BNP år 1960 uppgick till ca 5 % och att andelen fram till år 1975 hade ökat till 10 %. I fasta priser har de genomsnittliga kostnaderna för ålders-

Diagram 7.3 Vissa kostnadsuppgifter för pensionärer 1960— 1975 i 1975 års priser

Tabell 7.12 Kostnader för ålders- och förtidspensionärer i relation till bruttonationalprodukten (BNP) i 1975 års priser

År BNP i 1975 års priser Kostnader för pensionärer i 1975 års priser Miljoner Ökning från Miljoner Ökning från Kostna- Genomsnitt för ålders- och kr. föregående kr. föregående nader förtidspensionärer jämförelseår jämförelseår i % av . __ BNP Kr. Ökning från Milj. kr. Procent Milj. kr. Procent föregående jäm- förelseår Kr. I procent 1960 150 001 —- — 7 457 — — 4,9 8 456 — — 1965 197053 47 052 31,4 11 199 3 742 50,2 5,7 11 453 2 997 35,4 1970 250 613 53 560 27,2 18 140 6 941 61,9 7,2 15 989 4 536 39,6 1975 286 944 36 331 14,5 28 620 10 480 57,8 10,0 21 268 5 279 33,0

och förtidspensionärer ökat successivt under 15-årsperioden från ca 8500 till ca 21300 kr. Denna ökning var under de första fem åren relativt sett något större än BNP-tillväxten och under perioden 1965— 1975 avsevärt större än tillväxten av BNP. Som framgått av den läm- nade redogörelsen innehåller de redovisade uppgifterna inte samtliga kostnader för pensionärer p. g. a. ofullständig statistik eller att uppgifter saknas.

111. Pensionärernas situation i dagens samhälle

8. Undersökning om pensionärernas levnadsförhållanden

8.1. Undersökningens uppläggning m. m.

8.1.1. Medverkan av pensionärerna själva

För att få en allmän bild av pensionärernas situation har PU som nämnts 1 kap. 1 genom statistiska centralbyrån (SCB) gjort en inter- vjuundersökning. PU har ansett det angeläget att pensionärerna på detta sätt själva bereddes möjlighet att medverka i en kartläggning som har till syfte att belysa just deras levnadsförhållanden och hur de själva upp- lever sin situation. Undersökningen omfattar därför både objektiva fakta och subjektiva omdömen. I viss mån är avsikten att söka mäta väl- färd och livskvalitet.

En mera detaljerad redovisning av metoder och resultat lämnas i Bi- laga B (SOU 1977: 100).1 Här lämnas en redogörelse för undersökning- ens huvudresultat. I redogörelsen hänvisas till olika tabeller i rappor- ten?

Tabell 8.1 Urvals- och populationssiffror för olika strata

Ålder Populations- Urvalsstorlek storlek Förtidspensionärer 16—30 14 215 240 31—45 22 788 239 46—55 42 618 231 56—66 172 978 229 Summa förtidspensionärer 252 599 939 Äldre personer 60—64 487 782 499 65—69 448 225 487 70—79 614 465 491 80— 256 685 480 Summa äldre 1 807 157 1 957

1 Även publicerad av SCB i serien SOS Lev- nadsförhållanden som rapport nr 10.

2 För tabeller i rappor- ten användes beteck- ningen B med tabell- nummer, för tabeller i en bilaga till rapporten beteckningen BB med tabellnummer.

8.1.2. Två huvudgrupper — förtidspensionärer och äldre ( 60 år och däröver)

Undersökningen planerades att omfatta 3000 intervjuer, fördelade på två huvudpopulationer. Den ena bestod av förtidspensionärer (16—66 år), den andra (betecknad äldre personer) av dels blivande pensionärer (60—66 år), dels ålderspensionärer i åldern 60 år och däröver. Såväl förtidspensionärerna som de övriga grupperna har delats upp i olika ål- dersklasser i syfte att söka belysa förhållandena för varje sådan klass. Det bör erinras om att den allmänna pensionsåldern vid undersökning- ens genomförande var 67 år. (Tabell 8.1)

8.1.3. Undersökningens genomförande

I datainspektionens godkännande av undersökningen fanns ett förbehåll — indirekta intervjuer fick inte göras med mindre än att urvalspersonen själv gav sitt tillstånd till att någon anhörig eller annan närstående per— son kunde få svara på vissa av intervjufrågorna. Uppgifter om bo- stadsstandard, omvårdnad och tillsyn etc. kunde på grund härav inte in- hämtas för personer, som var allvarligt sjuka eller hade vissa grava han- dikapp. De svårast sjuka och många med ålderssvaghet ingår därför inte i undersökningspopulationen.

Fältarbetet startades den 28 april 1975 och avslutades efter en upp- följning under sommaren i september 1975. Då hade 2 192 intervjuer avlämnats. Den äldsta intervjuade personen var 99 år. Bortfallet kom att uppgå till 17,7 % för urvalet av personer 60 år och äldre samt till 16,9 % för förtidspensionärerna. I fråga om de äldre fördelade sig bort- fallet på personer som vägrat delta (”vägrare”; 13,4 %), ej anträffade (1,1 %), sjuka i hemmet (2,8 %), sjuka på institution (0,2 %) samt öv- riga (0,2 %). Andelen vägrare bland förtidspensionärerna var lägre (9,4 %), andelen sjuka i hemmet (3,1 %) och på institution (0,5 %). An- delen ej anträffade var högre (3,8 %). (Tabell B 2.1)

Andelen vägrare är lägst bland ålderspensionärerna i åldern 80 år och däröver (8,3 %) och bland förtidspensionärerna i åldern 16—45 år (6— 7 %). Bland de sistnämnda är i stället andelen bortfall på grund av sjuk- dom större än bland övriga — ett rimligt resultat. Många av de yngre förtidspensionärerna har allvarliga, medfödda sjukdomar eller handi-

kapp.

8.1.4. Tre delgrupper Resultaten redovisas på tre delgrupper: Förtidspensionärer Blivande ålderspensionärer Ålderspensionärer

F örtidspensionärer

Som förtidspensionärer definieras här personer med hel förtidspension eller fullt sjukbidrag enligt riksförsäkringsverket.

Blivande ålderspensionärer

Den allmänna pensionsåldern var som nyss nämnts vid undersökningens genomförande 67 år.

Med blivande (ålders—) pensionärer avses i undersökningen personer 60—66 år som sagt sig inte ha någon form av pension eller sagt sig ha pension — dock ej ålderspension, tjänstepension, ATP och lik- nande — eller hel förtidspension. De som inte uppbar någon av nämnda pensioner men däremot änkepension, mindre än hel förtidspension eller någon annan form av pension räknas här som blivande pensionärer.

Vilka personer som betecknats som blivande pensionärer beror alltså delvis (förutom ålderskriteriet) på vad intervjuperson—en svarat på frågan om man har pension; 18 % har uppgivit att de har någon form av pen- sion. Vanligast är änkepension. Flera har verkat osäkra på vilken typ av pension de egentligen har.

Å lderspensionärer

Klassificeringen av personerna som ålderspensionärer har åtminstone delvis grundats på intervjupersonernas egna utsagor. Som ålderspensio- närer räknas i undersökningen dels alla personer 67 år och äldre, dels personer i åldern 60—66 år som själva sagt sig ha hel eller halv ålders- pension, tilläggspension eller ATP. Av 60-åringarna hade 19 % pension, av 63-åringarna 44 % och av 65-åringarna 62 %.

En redovisning av antalet ålderspensionärer efter ålder och slag av pension lämnas i tabell B 4.1.

8.1.5. Jämförelser med hela befolkningen

Jämförelser med resultat av undersökningar som belyser hela befolk- ningens situation i visst avseende görs för de tre grupperna. Genom- gående har resultaten från ULF — SCB:s tidigare nämnda undersök- ning rörande levnadsförhållanden i samhället — använts. Det bör dock uppmärksammas, att, även om frågelydelserna är helt identiska, resulta- ten härrör från något olika tidsperioder.

8.2. De icke kommunicerbara

8.2.1. Nära 7 % icke kommunicerbara

Eftersom indirekta intervjuer inte fick göras med mindre än att urvals- personen själv gav sitt tillstånd har ett antal personer över huvud taget inte kunnat intervjuas. Det är de svårast handikappade, de svårast sjuka och de ålderssvaga vars situation därför inte kunnat belysas. Genom un- dersökningen har man emellertid fått en uppfattning om gruppens stor— lek och dess sammansättning i vissa avseenden såsom ålder, kön, civil- stånd och institutionsboende. Det bör emellertid påpekas att det är inter- vjuarnas bedömning och inte en medicinsk bedömning, som ligger till grund för klassificeringen ”icke-kommunicerbara”.

Det var 12 % av förtidspensionärerna och 5 % av de äldre (blivande ålderspensionärer och ålderspensionärer), som inte kunde intervjuas och inte heller kunde lämna medgivande till intervju. (Tabell B 2.3)

När det gäller de äldre (åldern 60 år och däröver) stiger andelen ej intervjubara med ökande ålder. Bland de allra äldsta — 80 år eller äldre — kan var sjunde (14 %) över huvud taget inte intervjuas, varken direkt eller indirekt. Härtill kan läggas 5 % som inte kunnat intervjuas på grund av sjukdom. Det är således 19 % som på grund av sjukdom eller sitt tillstånd i övrigt inte kunnat intervjuas. Det är närmare 50 000 av de 257 000 i åldern 80 år och däröver som befinner sig i denna situation. Detta resultat kan sedan jämföras och (eventuellt) adderas till andelen personer med allvarliga hälsobesvär bland de intervjuade.

Bland förtidspensionärerna sjunker andelen med stigande ålder. Av de yngsta (16—30 år) har 21 % ej kunnat intervjuas.

Bland de yngre förtidspensionärerna dominerar männen. I fråga om ålderspensionärerna är kvinnorna dominerande i de äldsta åldersgrup- perna — kvinnorna lever längre än männen.

8.2.2. De flesta icke kommunicerbara på institutioner

Av förtidspensionärerna som inte kunnat intervjuas var så gott som samtliga ogifta. Hälften var omyndigförklarade, kvinnorna till mer än 50 %. Av de äldre (åldern 60 år och däröver) var däremot endast en tiondel omyndigförklarad (14 % av männen och 8 % av kvinnorna).

Drygt 80 % av förtidspensionärerna och något mer än hälften av de äldre hade inte någon taxerad inkomst.

Ca en fjärdedel av förtidspensionärerna bodde på hem för utveck- lingsstörda. Över 80 % av dem, som bodde i sådana hem, var i åldern 16—45 är, samtliga omyndigförklarade. En fjärdedel bodde hemma. Nästan alla var i åldern 16—45 år och en tredjedel av dem var omyn- diga eller omyndigförklarade.

Av de äldre fanns omkring 60 % på sjukvårdsinrättning och en fjär- dedel i ålderdomshem. Drygt en tiondel befann sig i sina hem.

8.3. Resultatet av undersökningen

De i det följande redovisade resultaten avser den intervjubara delen av förtidspensionärerna och de äldre (åldern 60 år och däröver).

8.3.1. Ålder, kön, civilstånd

Uppgifter om ålder, kön, civilstånd, regional fördelning m. m., hämtade huvudsakligen från befolkningsstatistiken och statistiken för den all- männa försäkringen, har redovisats i kap. 3 för här aktuella befolknings— grupper. I detta avsnitt redovisas endast vissa uppgifter beträffande för- tidspensionärerna, uppgifter som inte finns tillgängliga i annat samman- hang och som kan vara av speciellt intresse.

Ingen av de yngsta förtidspensionärerna (16—24 år) är gift. Detta kan jämföras med siffror rörande hela befolkningen i motsvarande ålder i december 197—l. Här är 10% gifta. Andelen ogifta är genomgående större bland förtidspensionärerna än bland den övriga befolkningen. Speciellt stor skillnad i andelen gifta framkommer för åldersgruppen 25———l—l ar —— endast 24 % av befolkningen år 1974 var ogift jämfört med 64 "i av förtidspensionärerna.

8.3.2. Anledningen till förtidspension

Som framgått av kap. 3 finns inga aktuella uppgifter tillgängliga om samtliga förtidspensionärers fördelning efter anledningen till förtidspen- sion. Uppgifter finns däremot om diagnoser beträffande nytillkomna förtidspensionärer.

! intervjuundersökningen ställdes frågan: "Vilken var den huvudsak- liga anledningen till att Ni har förtidspensionerats?" Det är alltså inter- vjupersonernas egen uppfattning om anledningen, som kommit fram. En viss bild av samtliga förtidspensionärers fördelning efter orsaken till för— tidspension får man härigenom.

Psykiska sjukdomar eller handikapp vanligast för de yngre, fysiska för de äldre

Fysisk sjukdom, skada, handikapp är enligt de intervjuade den totalt sett vanligaste anledningen till förtidspensionering. Detta gäller framför allt något äldre (över 44 år). Bland de yngsta förtidspensionärerna utgör psykisk sjukdom eller handikapp (hit får räknas bl. a. psykisk utveck- lingsstörning) dock en oftare angiven pensioneringsorsak (Tabell B 3.5).

Bland de yngsta dominerar personer med medfödda skador och han- dikapp. Bland de äldre är det i stället personer som haft förvärvsarbete men som av olika anledningar inte längre kan arbeta som utgör en do- minerande grupp. Antalet förtidspensionärer med medfödda handikapp i olika åldrar torde vara tämligen konstant. Andelen förtidspensionärer med medfödda handikapp minskar med ökande ålder — med ökande ål- der tillkommer allt fler med "förvärvade” handikapp/ohälsa.

Ett fåtal har angett arbetsmarknadsskäl

Pensionering på grund av arbetsmarknadsskäl är ovanligt. Endast 1 % har angett detta som den huvudsakliga anledningen. Den låga andelen förtidspensionärer på grund av arbetsmarknadsskäl i olika undersök- ningar och offentlig statistik har kommenterats ungefär likartat i olika sammanhangål Äldre är genomsnittligt mer sjukdomsbelastade än yngre. I de fall man vid bedömningen av frågan om förtidspension funnit me- dicinskt fel torde detta ha angetts som orsak även om huvudvikten vid bedömningen i samband med beviljandet legat på de arbetsmarknads- mässiga faktorerna. Man kan förmoda att även förtidspensionärerna själva anger medicinska skäl som svar på frågan om pensioneringsanled- ningen.

3 SCB redovisar t. ex. att 4,9 % av befolk- ningen mellan 16—66 år var förtidspensionä- rer år 1975, varav 0,2 % var det på grund av arbetsmarknadsskäl. Levnadsförhållanden Rapport nr 7 Sysselsätt- ning och arbetstider 1975. Stockholm 1977, sid. 147.

* Levnadsförhållanden.

Rapport 1. Hälso- och sjukvårdskonsumtion 1974, SCB, Stockholm 1976.

8.3.3. Hälsa

Sjukdom, handikapp m. m.

] intervjuundersökningen har använts samma metod och i stort sett samma frågor som ULF.4 De resultat som redovisas i det följande byg- ger på de intervjuades egna uppgifter och kan därför inte jämställas med medicinska diagnoser. Det är således här fråga om intervjuperso- nens egna svar på frågorna om hälsotillstånd m. m.

Enligt ULF har ca 60 % i åldern 55—64 år och 74 % i åldern 65—74 år besvär av sjukdom, handikapp etc. I ULF har sjukdomar och symp- tom fördelats på vissa sjukdomsgrupper och åldersgrupper på sätt fram- går av tabell 8.2. Bland de äldre (65—74) dominerar cirkulationsorga— nens sjukdomar samt skelettets och rörelseorganens sjukdomar. Kvin- norna har oftare än männen uppgivit sjukdom — detta gäller för alla ål- dersklasser.

Tabell 8.2 Sjukdomar och symptom på vissa sjukdomsgrupper enligt ULF. Antal tillstånd per 1 000 personer i resp. åldersgrupp.

Sjukdomsgrupp gåsldeg4 . 65 74 . — ar _— ar ___—___

Endokrina systemets sjukdomar m.m. 60 85 Mentala rubbningara 67 84 Nervsystemets och sinnesorganens sjukdomar 90 110 Cirkulationsorganens sjukdomar 280 451

högt blodtryck 140 199 hjärtsjukdomar 88 175 Matsmältningsorganens sjukdomar 80 90 Skelettets och rörelseorganens sjukdomar 261 260

ryggvärkssyndrom inkl. diskbråck 120 109 Skador genom yttre våld 38 63

" Till mentala rubbningar räknas bl.a. psykiska sjukdomar och psykiska defekter.

En förutsättning för förtidspension är i mer eller mindre utsträckning handikapp eller nedsatt hälsa. I åldersgruppen 45—54 år har samtliga, såväl män som kvinnor, uppgivit sig ha långvarig sjukdom (handikapp, besvär, svaghet etc.). Bland männen är andelen hög också i åldersgrup- pen 55—64 år (98 %). I fråga om kvinnorna är andelen särskilt hög i åldersgruppen 25—44 år (99 %). (Tabell B 3.6).

En liten grupp (3 %) av förtidspensionärerna, huvudsakligen i de yngsta åldrarna, har inte uppgivit långvarig sjukdom eller handikapp.

Andelen personer med långvariga sjukdomsbesvär, handikapp etc. är dock underskattningar. Om man tar hänsyn till bortfall på grund av sjukdom och antalet icke kommunicerbara blir andelen större — fram- för allt bland de yngsta.

Hälften av de blivande pensionärerna har långvariga besvär av sjuk- dom, handikapp eller svaghet av något slag, de äldre (53 %) något mera än de yngre (48 %). (Tabell BB 21).

Drygt tre fjärdedelar av ålderspensionärerna uppgav sig ha långvariga

sjukdomsbesvär, handikapp, svaghet av något slag. Andelen ökar helt naturligt med stigande ålder. Männen verkar genomgående mer friska —-— i samtliga åldersgrupper är det en större andel män än kvinnor som anser sig inte vara sjuka, handikappade etc. (Tabell B 4.4).

Andelen med långvariga sjukdomsbesvär bland samtliga ålderspensio- närer 80 år eller äldre är 86 %. Det rör sig emellertid även här om en underskattning, eftersom man vid en skattning gällande samtliga äldre också bör ta hänsyn till andelen icke intervjubara och bortfall på grund av sjukdom. Andelen med långvariga sjukdomsbesvär, handikapp etc. bland 80 år och äldre kan skattas till 89 %. Liknande skattningar kan göras också för övriga åldersgrupp-er.

De frågor som använts för att få fram fördelningen på sjukdomsgrup- per, orsaken till handikapp etc. är desamma som använts i ULF. Flera sjukdomsgrupper kunde anges. För de män, som ansåg sig ha långvariga besvär, redovisades för förtidspensionärerna i genomsnitt 2,2 tillstånd per person och för kvinnorna 2,4. Bland de ålderspensionerade männen som uppgivit långvariga sjukdomsbesvär rapporterades i genomsnitt 1,3 tillstånd, bland kvinnorna 1,8 tillstånd.

För närmare hälften (46 %) av samtliga intervjuade förtidspensionä— rer kan besvären hänföras till eirkulationsorganen. Ungefär lika stor an— del har besvär som kan hänföras till skelettets och rörelseorganens sjuk- domar. En fjärdedel har mentala rubbningar — psykiska sjukdomar el- ler handikapp. Bland kvinnorna förekommer detta oftare än bland män- nen. Männen-har däremot bl. a. högre andel med hjärtsjukdomar och ryggbesvär. (Tabell B 3.8).

De flesta (85 %) av dem som uppgivit att de förtidspensionerats på grund av psykisk sjukdom eller handikapp har också angett att de har besvär av denna typ. En fjärdedel hade besvär som kunde hänföras till cirkulationsorganens sjukdomar. Bland dem som pensionerats på grund av fysisk sjukdom hade hälften (55 %) besvär hänförliga till skelettets och rörelseorganens sjukdomar. Knappt hälften (49 %) hade besvär som kunnat hänföras till cirkulationsorganens sjukdomar — speciellt hjärt- sjukdomar. Skelettets och rörelseorganens sjukdomar är avsevärt vanli- gare bland de äldre än bland de yngre förtidspensionärerna. För när- mare 60 % av åldersgruppen 55—64 år har angetts cirkulationsorganens sjukdomar, för de yngsta (16—24 är) endast 5 %. Mentala rubbningar anges däremot främst för de yngre. I åldersgruppen 16—24 år var an— delen 44 %, i åldern 25—44 år 47 %. Detta gäller även nervsystemets och sinnesorganens sjukdomar, framför allt epilepsi. I fråga om den äldsta åldersgruppen angavs för 19 % mentala rubbningar och för 20 % nervsystemets och sinnesorganens sjukdomar. (Tabell B 3.9).

Bland de blivande pensionärerna dominerar cirkulationsorganens sjukdomar (29 % i åldersgruppen 60—63 år och 41 % i åldersgruppen 64—66 år). Det är främst högt blodtryck (16 år 17 %). I den yngre grup- pen har 8 % hjärtsjukdomar, i den äldre 11 %. Ungefär var femte har besvär av skelettets och rörelseorganens sjukdomar. Ca 8 % av de yngre och 12 % av de äldre har ryggvärkssyndrom (inkl. diskbråck). (Tabell BB 22).

Drygt hälften av samtliga intervjuade ålderspensionärer har besvär

hänförliga till cirkulationsorganen. Kvinnorna uppger i större utsträck- ning än männen sådana besvär, liksom de äldre i större utsträckning än de yngre (60—69 år) uppger detsamma. Högt blodtryck är vanligare bland kvinnorna än bland männen. [ fråga om hjärtsjukdomar är skill- naden mellan könen däremot inte speciellt stor. Jämförelser mellan ål- dersgrupperna visar att andelen personer med hjärtsjukdom stiger med ökande ålder medan motsvarande samband inte föreligger vad gäller högt blodtryck. (Tabe/I B 4.6).

Något mer än en femtedel — kvinnorna i större utsträckning än män- nen —— har besvär som kan hänföras till ”skelettets och rörelseorganens sjukdomar”. De yngre har oftare än de äldre angivit sådan sjukdom. Var tionde ålderspensionär har uppgivit skador genom yttre våld, 4 % frakturer. För åldersgruppen 60—69 år uppgick frakturer till 2 %, för åldersgruppen 80 år och däröver till 7 %.

Med rörelse/zandikappade avses i detta sammanhang personer som har långvariga besvär av sjukdom och handikapp och som behöver hjälpmedel (kryckor, käppar, rullstol etc.) vid förflyttning och/eller per- sonlig hjälp för att kunna förflytta sig utanför bostaden. En fjärdedel av förtidspensionärerna och drygt en femtedel av ålderspensionärerna är rörelsehandikappade i den mening som här avses.

En stor del av förtidspensionärerna behöver hjälp vid förflyttning. Tekniska hjälpmedel använder 16 % (ca 40000 personer). Käppar är det vanligast använda hjälpmedlet. För åldersgruppen 16—44 år är rull- stol det oftast uppgivna. Var tionde i den åldern använder rullstol. Av gruppen 16—24 år är det 8 och av gruppen 45—54 år nära 9 %. Av de äldsta (55—65 år) är det endast 1 %. (Tabell B 3.7).

Andelen sängbundna (inkl. personer boende i institution) är låg —— to- talt 2 %. Det rör sig emellertid om ca 5 000 personer. De är huvudsakli- gen i åldern 25—54 år. De är endast delvis bundna vid sängen — helt sängbunden var endast en av de intervjuade.

Av de blivande pensionärerna använde 2 % käppar vid förflyttning. Av de äldre använde 1 % kryckor. Det var endast de äldre som behövde personlig hjälp vid förflyttning utanför bostaden. (Tabell BB 21).

Av ålderspensionärerna använd-e 18 % hjälpmedel för att förflytta sig. Käppar är det vanligaste hjälpmedlet — 13 % av pensionärerna i åldern 70—79 år använder det och hela 32 % av dem över 79 år. Av de äldsta använder 7 % rullstol (ca 20000 personer), av de två andra ål- dersgrupperna 2 %. (Tabell B 4.5).

Totalt 4 % (ca 40 000) av ålderspensionärerna, de institutionsboende inräknade, är helt eller delvis sängbundna. Andelen är större bland de äldsta — här är en tiondel (ca 20 000 personer) mer eller mindre säng- bundna.

En tiondel av de intervjuade förtidspensionärerna och 11 % av samt— liga ålderspensionärer säger sig behöva hjälp av annan person för att förflytta sig utanför bostaden. Andelen är bland förtidspensionärerna störst i de yngre åldersgrupperna. I fråga om ålderspensionärerna är det de äldsta — 30 % (ca 75 000 personer) i åldern 80 år och däröver — som behöver sådan hjälp.

I vad avser syn och hörsel belyser undersökningen i vilken omfatt-

ning man har svårigheter med att läsa vanlig text i dagstidning (= ned- satt syn) eller har svårigheter med att höra samtal mellan flera personer (= nedsatt hörsel). Inget avseende fästes i detta sammanhang vid om man använde glasögon resp. hörapparat. Personer. som blev tillfreds- ställande hjälpta med dessa hjälpmedel redovisades alltså vara utan svå- righeter med syn och hörsel. Hur mycket av redovisade syn— och hörsel- nedsättningar som beror på normalt åldrande eller på sjukdom är inte möjligt att avgöra på grundval av undersökningen. Frågorna som ställ- des finns, identiskt formulerade, med i ULF.

Enligt undersökningen hade 8 % (ca 20 000 personer) av förtidspen- sionärerna svårighet att läsa tidningstext. Omkring 1 % av de inter- vjuade saknade helt ledsyn. 17 % (ca 45 000 personer) hade nedsatt hör- sel. Närmare 2 %. huvudsakligen i åldern 55—64 år, hörde inte alls. (Tabell B 3.10).

Nedsatt syn eller hörsel är betydligt vanligare bland förtidspensionä- rer än bland befolkningen i allmänhet. I jämförelse med den övriga be- folkningen gäller det främst den yngsta åldersgruppen förtidspensionä- rer.

[ ULF-materialet ökar andelen personer med syn- eller hörselnedsätt- ning med ökande ålder — ett rimligt resultat. Andelen personer med synnedsättning minskar med ökande ålder bland förtidspensionärerna. Förklaringen ligger här väl närmast i att andelen personer med grava handikapp från födelsen — och som därmed har svårt att över huvud taget kunna läsa — blir relativt mindre i högre åldersgrupper.

Nedsatt hörsel är vanligare bland förtidspensionärer än bland befolk- ningen i allmänhet —- utom för gruppen 45—54 år (där dock skillnaden inte är stor och kan förklaras av slumpfel). Den höga andelen förtids- pensionärer i åldern 55—64 år med nedsatt hörsel, 21 %, förklaras framför allt av männens dåliga hörsel. Av männen i åldern 55—64 år anger 28 % att de har svårt att höra samtal mellan personer. Motsva- rande andel för kvinnorna är 13 %. ULF redovisar ett liknande resultat — 25 % av männen och 13 % av kvinnorna i åldern 55—64 år har ned- satt hörsel.

En liten del, 1 %, av de blivande pensionärerna kunde inte läsa vanlig text i en dagstidning. Några kunde dock läsa med svårighet; 1 % hade ledsyn men inte mer. Ingen saknade helt ledsyn. (Tabell BB 23). En större andel var hörselskadade än synskadade. Av de yngre kunde 13 % inte alls eller endast med svårighet höra vad som sägs i samtal mellan flera personer, av de äldre 16 %. Med viss svårighet kunde 11 % av de yngre och 15 % av de äldre höra sådana samtal. Närmare 2 % kunde knappast höra alls.

Av ålderspensionärerna hade 9 % nedsatt syn och 30 % nedsatt hör- sel. En obetydlig del saknade helt ledsyn och 2 % hörde inte alls, främst i den äldsta åldersgruppen (6 %). (Tabell B 4.7).

Enligt ULF har 3 % i åldern 55—64 år och 5 % i åldern 65—74 år nedsatt syn. Nedsatt hörsel redovisas för 13 % i åldern 55—64 år och 19 % i åldern 65—74 år mot 23 % bland ålderspensionärerna.

Andelen personer med nedsatt syn och hörsel ökar starkt med sti- gande ålder. Bland ålderspensionärerna har kvinnorna något större an-

del med nedsatt syn än männen i motsvarande åldersgrupp. Männen är i stället överrepresenterade när det gäller nedsatt hörsel, vilket stämmer med antagandet att männen i större utsträckning än kvinnorna varit ut- satta för buller.

Mer än en fjärdedel av pensionärerna i åldern 80 år och däröver kan inte läsa bildtexter på TV från fyra meters håll. [ åldersgruppen 70—79 år är det var tionde och i den yngsta gruppen 5 %. Svårighet att läsa tidningstext hade 22 % av den förstnämnda åldersgruppen mot 7 % av den sistnämnda.

Mer än 5 % av de äldsta pensionärerna (80 år och däröver) hör inte alls vad som sägs i samtal mellan flera personer. Nära 16 % hör knap— past vad som sägs och 30 % med viss svårighet. Motsvarande tal för de yngsta är 2, 3 resp. l60/c.

Många hade hörapparat men använde den inte. Nära 2 % av förtids- pensionärerna hade hörapparat men blev ej tillräckligt hjälpta med denna. De hade ändå nedsatt hörsel. Den största andelen fanns i ålders- gruppen 16—24 år (4 %) och bland de äldsta (2 %). Av de mellanlig— gande grupperna (25—44 och 45—54 år) var det I %. Ca 1 % av för- tidspensionärerna har hörselsvårigheter trots att man alltid eller nästan alltid använder sin hörapparat (3 % i gruppen l6—24 år, 2 % i grup- pen 55—64 år). Det var främst personer i åldersgrupperna 25—44 år och 45—54 år som sällan eller aldrig använde hörapparaten. (Tabell B 3.10).

Bland de blivande pensionärerna hade 3 % av de yngre och 4 % av de äldre hörselsvårigheter trots att de hade hörapparat i bostaden. Om- kring 1 % hade hörselbesvär och använde hörapparaten alltid eller näs— tan alltid, 2 % ibland. Mindre än 1 % hade hörselbesvär och använde sällan eller aldrig hörapparat. (Tabell BB 24).

Totalt hade 9 % av ålderspensionärerna med hörselsvårigheter hörap- parat, i den äldsta åldersgruppen var femte. Nära 4 % av ålderspensio- närerna använde sin hörapparat alltid eller nästan alltid men hade ändå hörselsvårigheter, bland de äldsta ungefär 9 %. Ca 4 % (bland de äldsta 8 %) har hörselbesvär och använder sin hörapparat ”ibland”. Totalt sett var det nära 1 % som har hörselbesvär och som sällan eller aldrig an- vände sin hörapparat, av de äldsta nära 4 %. (Tabell B 4.7).

Tandstatus

Mindre än hälften (44 %) av förtidspensionärer/ta har "enbart egna tän- der”. Två procent (5 000 personer) har varken löständer eller egna tän- der. Något mer än hälften har löständer — enbart eller i kombination med egna tänder. (Tabell B 3.11). Totalt sett är skillnaden mellan könen inte särskilt stor — männen har i något större utsträckning enbart egna tänder medan kvinnorna något oftare har löständer. Däremot är skill- naderna stora för åldersgrupperna mellan 25—54 år. Det är en mar- kant högre andel bland kvinnorna än bland männen som har löständer. Liknande tendens föreligger även i ULF-materialet. En jämförelse mellan förtidspensionärerna och ULF visar att förtidspensionärerna ge- nomgående har en mindre andel personer med enbart egna tänder.

Bland förtidspensionärerna har man oftare enbart löständer än i ULF- materialet.

Av de blivande pensionärerna hade 40 % (44 % av de yngre och 29 % av de äldre) helt enbart egna tänder. Enbart löständer hade 29 % av de yngre och 40 % av de äldre. Drygt en fjärdedel hade både löstän- der oeh egna tänder. Helt utan tänder var mindre än 1 %. (Tabell BB 25). Mindre än en fjärdedel (22 %) av samtliga ålderspensionärer har enbart egna tänder, 52 % enbart löständer; 4 % har varken löständer eller egna tänder. Nästan tre fjärdedelar har löständer — enbart eller i kombination med egna tänder. Andelen med enbart egna tänder minskar med stigande ålder. Männen har i större utsträckning än kvinnorna egna tänder. Kvinnorna har i högre grad enbart löständer. Speciellt framträ- dande är skillnaden bland de allra äldsta. Hälften av männen har enbart löständer mot hela tre fjärdedelar av kvinnorna. (Tabell B 4.8). En an- nan skillnad mellan könen bland de allra äldsta är att männen i större utsträckning varken har egna tänder eller löständer — 13 % av männen och 5 % av kvinnorna saknar både löständer och egna tänder.

Sjukvårdskonsumtion

Av de intervjuade förtidspensionärerna hade en dryg fjärdedel inte haft kontakt med sjukvården under de senaste tre månaderna före intervju- tillfället. 14 % låg eller hade legat på sjukhus och 55 % hade haft kon- takt med läkare. 12 % hade haft kontakt med distriktssköterska. (Tabell B 3.12). Skillnaderna mellan könen är små. Kvinnorna, särskilt de äldre, verkar dock i något större utsträckning än männen ha haft kontakt med distriktssköterska. I åldersgrupperna upp till och med 54 år har männen i högre grad än kvinnorna haft någon kontakt med sjukvård de senaste månaderna. För gruppen 55—64 år är det i stället kvinnorna som något oftare varit i kontakt med sjukvården.

De angivna siffrorna är sannolikt underskattningar. Av gruppen icke kommunicerbara vistas många stadigvarande på sjukhus eller sjukhem. De som vårdas i sina hem och inte kunnat intervjuas står sannolikt också till stor del under någon form av tillsyn av läkare eller distrikts- sköterska. I vilken utsträckning kan dock inte belysas genom undersök-

ningen. Omkring hälften av de intervjuade förtidspensionärerna hade — de äldre i något större utsträckning än de yngre — under de senaste tre

månaderna varit hos läkare, en (27 %) eller flera gånger (23 %). En obetydlig del, mest bland de äldsta, hade haft hembesök av läkare. Nära 30 % av de intervjuade hade haft telefonkontakt med läkare. Förtids- pensionärerna anlitade mest läkare vid sjukhus (30 %), distrikts/provin- sialläkare (19 %) samt privatpraktiserande läkare (15 %). Ca 2 % upp- gav sig anlita företagsläkare.

De rörelsehandikappade har i något större utsträckning än de med långvariga sjukdomsbesvär utan rörelsehandikapp haft kontakt med di- striktssköterska. Däremot synes de rörelsehandikappade i mindre ut— sträckning ha haft kontakt med läkare. Av de rörelsehandikappade har 43 % varit på personligt besök hos läkare mot 53 % av de ej handikap-

5 Levnadsförhållanden. Rapport nr 1 (1976), Sid. 83.

pade (men sjuka). När det gäller telefonkontakt med läkare eller hembe- sök av läkare skiljer sig grupperna inte nämnvärt åt.

Av de blivande pensionärerna hade 6 % under de tre senaste måna- derna legat på sjukhus. (Tabell BB 26). Andelen var nästan dubbelt så stor bland de äldre (9 %) som bland de yngre (5 %). En relativt stor an- del, 43 %, hade under de tre senaste månaderna varit hos läkare, 15 % flera gånger, 28 % en gång. De äldre hade besökt läkare flera gånger (18 %) i större utsträckning än de yngre (14 %). Ingen hade haft hem- besök av läkare. Nära 18 % hade talat med läkare per telefon. ca 8 % flera gånger och en tiondel en gång.

Nära två tredjedelar vänder sig till en bestämd läkare. En femtedel anlitade då privatpraktiserande läkare, 17 % distrikts-/provinsialläkare, 14 % företagsläkare/anvisningsläkare samt ca 10 % läkare vid sjukhus. De äldre anlitar distrikts-/provinsialläkare mera än de yngre. Dessa anli- tar i sin tur företagsläkare (18 %) mera än de äldre (4 %).

En mindre del, 7 %, hade de senaste tre månaderna haft kontakt med distriktssköterska, 2 % flera gånger och 5 % en gång. En större andel av de äldre än av de yngre kontaktade sköterska en gång (8 resp. 4 %).

Över hälften av ålderspensionärerna hade haft kontakt med sjukvård i någon form. Andelen personer som på något sätt haft kontakt med sjuk- vården ökar med stigande ålder. Detta förklaras till största delen av dem som vårdades eller någon gång vårdats på sjukhem eller sjukhus under de senaste tre månaderna. Bland ålderspensionärer under 70 år var an- delen 5 % och bland dem i åldern 80 år och däröver 15 % (drygt 7 % låg och lika stor andel hade legat på sjukhus eller sjukhem). Totalt vår— dades 3 % och 6 % hade någon gång under tremånadersperioden vår- dats på sjukhus eller sjukhem. Hur många som legat på sjukhem eller sjukhus under hela 3-månadersperioden framgår inte av undersök- ningen. (Tabell B 4.9).

Totalt hade nära 45 % besökt läkare de senaste tre månaderna, 24 % en gång och 13 % flera gånger. Högsta andelen (46 %), som besökt lä- kare, fanns i åldersgruppen 70—79 år. Av pensionärerna i åldern 80 år och däröver hade 43 % besökt läkare.

En mindre andel (3 %) hade haft hembesök av läkare. Av de äldsta hade 8 % haft hembesök flera gånger, närmare 2 % en gång. Av ålders- gruppen 70—79 år hade 1 % besökts i hemmet av läkare flera gånger. Av de yngsta hade 1 % haft hembesök någon gång under 3-månaderspe- rioden. Var femte ålderspensionär hade talat med läkare per telefon, 9 % flera gånger, 13 % en gång.

Nästan två tredjedelar (63 %) av ålderspensionärerna vänder sig till en bestämd läkare, de äldre (70 år och däröver) i större utsträckning än de yngre (65 resp. 60 %). De äldre anlitar i allmänhet distriktsläkare, de yngre privatpraktiserande läkare eller läkare vid sjukhus. Företagsläka- re/anvisningsläkare anlitas av 1 %, huvudsakligen i åldersgruppen 60— 69 år.

Kvinnorna har i större utsträckning (50 %) än männen (38 %) haft kontakt med läkare. ULF 1974 redovisar samma resultat — kvinnorna har i högre grad än männen haft kontakt med läkare. Detta gäller inte bara de äldre utan samtliga åldersgrupper mellan 16—74 år:"

Som framgått tidigare är totalt 21 % av ålderspensionärerna rörelse- handikappade. Dessa har i större utsträckning än övriga haft kontakt med sjukvård de senaste tre månaderna. Andelen som vårdas på sjukhus eller sjukhem eller som legat på sjukhus är större än för de övriga grup- perna. (Tabell B 4.12). Av de rörelsehandikappade vårdades vid under- sökningstillfället nära 2 % på sjukhus och närmare 3 % på sjukhem. Dessutom vårdades 3 % på institution — typen av institution framgick inte klart. 12 % hade legat på sjukhus någon gång under de senaste tre månaderna. Av samtliga ålderspensionärer var det ca 6 %.

Tandvårdskonsumtion

Totalt hade 36 % av förtidspensionärerna varit hos tandläkare det se- naste året. 19 % säger sig ha haft kontakt de senaste tre måna-derna. Andelen som haft kontakt sjunker med stigande ålder. Tendensen är densamma i ULF—materialet. Kvinnorna har totalt sett i något större utsträckning än männen varit hos tandläkare senaste året. An- delen kvinnor som haft kontakt det senaste året är genomgående högre än andelen män utom i fråga om de allra äldsta, 55—64 år (Tabell B 3.14).

Förtidspensionärerna har i mindre utsträckning än befolkningen i motsvarande ålder enligt ULF haft kontakt med tandläkare. (Enda un- dantaget till detta genomgående resultat för olika köns- och åldersgrup- per är kvinnor i åldern 16—24 år där förtidspensionärerna i något större utsträckning haft kontakt.)

Förtidspensionärer med rörelsehandikapp skulle kunna tänkas besöka tandläkare i väsentligt mindre utsträckning än övriga. Resultaten ger inte något stöd för ett sådant resonemang — 35 % av de rörelsehandi- kappade har haft kontakt det senaste året mot 37 % av de ej rörelsehan- dikappade.

En tredjedel av de blivande pensionärerna hade senast besökt tandlä- kare för fem år sedan eller längre tillbaka i tiden. En femtedel hade be- sökt tandläkare för mindre än tre månader sedan och en något mindre andel för tre månader sedan men mindre än ett år sedan. (Tabell BB 29).

Totalt hade 28 % av ålderspErtsionärerna varit hos tandläkare under de senaste tolv månaderna. Andelen sjunker med stigande ålder. Bland ålderspensionärer mellan 60—69 år har kvinnorna i något större ut- sträckning än männen haft kontakt med tandläkare. (Tabell B 4.13).

Egen bedömning av hälsotillståndet Av förtidspensionärerna bedömde 17 % sitt allmänna hälsotillstånd som gott. I den yngsta åldersgruppen (16—24 år) var det 61 % som gjorde en sådan bedömning, i åldersgruppen 25—44 år 28 %, i gruppen 45—54 år 11 % och i den äldsta gruppen (55—64 år) 15 %. Nära 40 % ansåg sitt allmänna hälsotillstånd som dåligt. Den lägsta andelen (7 %) åter- fanns här bland de yngsta, den största (47 %) i gruppen 45—54 år. För åldersgruppen 25—44 år redovisades nära 30 %, för den äldsta gruppen

39 %. Ungefär 45 % bedömde sitt allmänna hälsotillstånd som något mellan gott och dåligt (33 % i den yngsta, 46 % i den äldsta och 42 % i de båda mellangrupperna). (Tabell B 3.15).

I intervjun ställdes också en fråga hur man bedömde sitt allmänna hälsotillstånd jämfört med andra i samma ålder. Mer än två tredjedelar (70 %) uppgav sig ha sämre hälsa. Av de yngre var det 38 %, av grup- perna 25—44 och 55—64 68 resp. 79 % samt av den äldsta gruppen 69 %, som gjorde denna bedömning. En fjärdedel ansåg sig ha ungefär likadant hälsotillstånd som andra i samma ålder (varierande mellan 54 % i den yngsta gruppen och 19 % i gruppen 45—54 år).

Av de blivande pensionärerna bedömde 54 % (58 % av de yngre och 43 % av de äldre) sitt allmänna hälsotillstånd som gott. Av de äldre be- tecknade 17 % hälsotillståndet som dåligt, av de yngre 6 %. Mer än en tredjedel (36 % av de yngre, 40 % av de äldre) ansåg hälsotillståndet vara något däremellan. Jämfört med andra i egen ålder ansåg en tred- jedel sig ha ett bättre hälsotillstånd, 11 % ett sämre och 56 % ungefär likadant. Av de äldre betecknade 15 % sitt hälsotillstånd som sämre, av de yngre 9 %. (Tabell BB 30).

Det allmänna hälsotillståndet — när man inte relaterar till andra — är gott anger nästan hälften av de intervjuade ålderspensionärerna. De yngre anser sitt hälsotillstånd gott i något större utsträckning än de äldre. När det gäller fördelningen efter sjukdom och eventuellt rörelsehandikapp finns givetvis ett starkt samband mellan intervju- personernas egen allmänna uppfattning om sin hälsa och uppgivna hälsobesvär. En femtedel av de rörelsehandikappade anser att deras häl- sotillstånd är gott. Motsvarande andel för ålderspensionärer med sjuk- domsbesvär men utan rörelsehandikapp är 37 %. Endast en liten andel anser att deras hälsotillstånd är sämre än andras i samma ålder. De allra flesta anser att hälsotillståndet är bättre än eller ungefär lika med and- ras. De äldsta anser i större utsträckning än övriga åldersgrupper att de har bättre hälsa än andra. Totalt anser sig 13 % ha sämre hälsa än and- ra i samma ålder. (Tabell B 4.14)

8.3.4. Utbildning

Vid intervjun efterfrågades skolutbildning såsom folkskola, yrkesutbild- ning utöver folkskola, realexamen, yrkesutbildning utöver realexamen, studentexamen, utbildning därutöver, examen från universitet och hög- skola. Det är således i huvudsak genomgången utbildning i det allmänna skol- och undervisningsväsendet som redovisas. Utbildning vid sidan om detta och, i varje fall i fråga om ålderspensionärerna, många års yrkeser- farenhet har inte registrerats. Det är således ett relativt begränsat mått på utbildning som används här.

Totalt har 4 % av förtidspensionärerna ingen utbildning alls eller en- bart utbildning lägre än folkskolenivå. Framför allt är det de yngsta för- tidspensionärerna som inte har någon egentlig utbildning — 36 % av ål- dersgruppen 16—24 år och 15 % av gruppen 25—44 år. Andelen allvar— ligt handikappade och utvecklingsstörda är störst bland de yngsta grup- perna. (Tabell B 3.16).

En liten andel av förtidspensionärerna — 7 % —— har utbildning högre än realskola/grundskola. Skillnaden mellan olika åldersgrupper är inte stor. 5 % av de yngsta (16—24 år) och av de äldsta (55—64 år) har utbildning över real-/grundskolenivå, medan 12 % av gruppen 25—44 år har det.

Några större skillnader i utbildningshänseende mellan män och kvin- nor föreligger inte. De kvinnliga förtidspensionärerna har något oftare enbart folkskola, medan männen i något större utsträckning har yrkesut- bildning utöver folkskola. De förtidspensionärer som är rörelsehandi- kappade har i något större omfattning yrkesutbildning utöver folkskola än de ej rörelsehandikappade.

Nära tre fjärdedelar av de blivande pensionärerna (72 % av de yngre, 76 % av de äldre) hade folkskola som skolutbildning. En tiondel (10 % av de yngre och 12 % av de äldre) hade yrkesutbildning utöver folk- skola. 6 procent (5 % av de yngre, 8 % av de äldre) hade realexamen, grundskola, 9 % yrkesutbildning utöver realexamen. Av de yngre var det var tionde, av de äldre 4 %. Av de yngre hade 2 % studentexamen. l % av de yngre hade examen från universitet och högskola. (Tabell BB 31).

Några enstaka av de intervjuade ålderspensionärerna har ingen ut- bildning alls eller enbart utbildning lägre än folkskolenivå. Fyra femte- delar av samtliga ålderspensionärer har enbart folkskola. Bland pensio— närer i åldern 60—69 år är andelen något lägre (ca 3/4) — detta gäller såväl män som kvinnor. I åldersgruppen 80 år och däröver är andelen ca 83 %. Andelen ålderspensionärer med utbildning högre än realskola är 9 %. Männen har i något större utsträckning än kvinnorna sådan ut- bildning. Både för män och kvinnor minskar andelen med utbildning ut- över realskola med stigande ålder. (Tabell B 4.15).

8.3.5. Sysselsättning

F örtidspensionärer

Personer med hel förtidspension eller helt sjukbidrag förvärvsarbetar inte. Många av förtidspensionärerna har emellertid en gång haft för- värvsarbete. Totalt har 16 % aldrig haft stadigvarande förvärvsarbete. Åldersgrupperna skiljer sig avsevärt. Hela 84 % av de yngsta (16—24 år) har aldrig haft förvärvsarbete mot 8 % av de äldsta, 55—64 år. (Ta- bell B 3.18).

Siffrorna för de yngre grupperna över andelen som aldrig haft för- värvsarbete är höga, men är sannolikt ändå underskattningar med av- seende på samtliga förtidspensionärer i Sverige. Andelen icke kommuni— cerbara är stor — mellan 17—21 % — i åldersgruppen 16—45 år. Bland dem är troligen andelen som aldrig arbetat högre än bland dem som kunnat intervjuas. Antas att samtliga av dem aldrig haft förvärvsar- bete skulle andelen som aldrig förvärvsarbetat för t. ex. gruppen 16—24 år bli 88 %.

Nära två tredjedelar av förtidspensionärerna i åldersgruppen 55—64 år slutade förvärvsarbeta år 1965 eller senare. Det var närmare 60 % av

dem i åldern 45—54 år som slutade förvärvsarbetet inom samma tidspe- riod. Av de äldsta hade något mer än en fjärdedel inte förvärvsarbetat sedan något av åren 1965—1969. Det är alltså sannolikt många i den ål- dersgruppen, som varit pensionärer i 5 år eller mera.

Av de äldsta förtidspensionärerna hade en tredjedel före pensione- ringen haft förvärvsarbete i 40 år eller mera. Det fanns även några i ål- dern 45—54 år, som hade arbetat så lång tid — drygt 2 %. Det rör sig här givetvis om de äldsta i åldersklassen.

Mellan ca 40 och 50 % av förtidspensionärerna i åldrarna 25—64 år hade arbetat med produktions- eller distributionsarbete utan krav på ut- bildning efter folkskola/grundskola eller krav på utbildning mindre än två år. Omkring 15 % mellan 45—64 år har haft produktions-/distribu- tionsarbete med yrkesutbildningskrav på två år eller mer. Andelen f.d. lantbrukare och företagare är störst i de äldsta åldersgrupperna. 9 % av de intervjuade förtidspensionärerna i åldern 55—64 år har varit lantbru- kare.

Ca 30 % av förtidspensionärerna hade förvärvsarbetande make/maka. Högsta andelen, 35 %, hade åldersgruppen 45—54 år. Var femte pensionär hade förvärvsarbetande make/maka på heltid hela eller del av året. (Tabell BB 3).

Blivande pensionärer

Av de blivande pensionärerna var två tredjedelar förvärvsarbetande vid undersökningstillfället. Av de yngre (60—63 år) förvärvsarbetade 72 %, av de äldre (64—66 år) 42 %. Två procent av de yngre sökte arbete. Som orsak till att de ej förvärvsarbetade angav 2 % (1 % av de yngre, 3 % av de äldre) arbetslöshet samt 5 % vårduppgifter i det egna hem— met. ”Annan” orsak angav 16 % (13 % resp. 25 %). (Tabell BB 33).

Av intervjupersonerna hade 40 % (42 % av de yngre, 36 % av de äld- re) förvärvsarbetande make/maka. Ca en fjärdedel uppgav att make/ maka hade heltidsarbete under hela året, 3 % uppgav heltid del av året, 9 % uppgav deltid hela året och 2 % deltid del av året. (Tabell BB 34).

Å lderspensionärerna

Totalt har 13 % angivit att den huvudsakliga sysselsättningen varit ”hemarbetande hemmafru”. En del av dessa har under sitt yrkesverk- samma liv aldrig förvärvsarbetat, medan andra haft förvärvsarbete men ändå angivit ”hemarbete” som den huvudsakliga sysselsättningen. (Ta- bell B 4.16).

Av ålderspensionärerna i åldern 60—69 år hade hälften slutat arbeta år 1970 eller senare. Av pensionärerna i åldern 70—79 år hade 31 % slutat under perioden 1965—1969 och 13 % perioden 1970—1974. Av de äldsta slutade 18 % åren 1955—1959, 19 % åren 1960—1964 och 19 % senare. Av de äldsta hade närmare 40 % förvärvsarbetat 50 år el- ler mera. Av gruppen 70—79 år var det ca 35 % och av de yngsta när- mare 30 %.

Andelen hemarbetande är störst bland de äldsta. Bland de äldre är

andelen lantbrukare markant större (25 %) än bland de yngsta ålders- pensionärerna (7 %). De yngre har under sitt yrkesverksamma liv i större utsträckning än de äldre arbetat inom yrken med krav på speciell utbildning och med normal LO-anslutning samt inom kontors- och tjänstemannayrken. 5 % av de intervjuade hade aldrig haft förvärvsar- bete. Det är nästan uteslutande kvinnor. endast några enstaka män som aldrig haft förvärvsarbete. (Tabell B 4.17).

Nästan en tiondel — 12 % av männen och 6 % av kvinnorna — arbetade vid intervjutillfället. Andelen är givetvis högst (14 %) bland de yngsta ålderspensionärerna (60—69 år). Andelen förvärvsarbetan- de bland dessa är högre bland männen än bland kvinnorna (18 resp. 14 %). Nästan hälften av kvinnorna hade haft förvärvsarbete men slutade arbeta före pensioneringen. En dryg femtedel av kvinnorna slutade arbeta i samband med pensioneringen. Andelen var större bland de yngre än bland de äldre.

Bland männen är det vanligast att man slutar förvärvsarbeta i sam- band med pensioneringen (48 %). 20 % har slutat efter pensioneringen. Lägger man samman denna andel med dem som arbetade vid intervju- tillfället finner man att 32 % av männen förvärvsarbetar/förvärvsarbeta- de efter sin pensionering. Motsvarande andel för kvinnorna är 17 %.

De flesta som hade förvärvsarbete vid intervjutillfället arbetade mindre än 35 timmar per vecka.

Intervjupersonerna fick ta ställning till olika skäl för förvärvsarbetet. Flera skäl fick anges. De oftast uppgivna skälen är att man arbetar ”för att ha något att göra” och ”för att det är roligt och intressant”.

Ekonomiska skäl kommer först på tredje plats bland uppgivna orsa- ker. Det är framför allt de yngsta som uppgivit att de förvärvsarbetar av denna anledning. En mindre andel uppgav att de arbetade för att träffa andra människor. (Tabell B 4.18).

Andelen personer 80 år eller äldre som förvärvsarbetar (samtliga på deltid) är liten. Ingen säger sig ha gjort det av ekonomiska skäl.

Som skäl till att de slutade förvärvsarbeta uppgav 65 % av ålders— gruppen 80 år och däröver pensioneringen. Samma skäl uppgav 63 % av gruppen 70—79 år samt 58 % av den yngsta gruppen. Vårduppgifter i hemmet åberopades av 3 % av de båda yngsta åldersgrupperna och av 1 % av den äldsta. Arbetslöshet angavs av närmare 2 % av den yngsta gruppen. (Tabell BB 11).

Det var främst pensionärer i åldern 60—69 år som hade förvärvsar- betande make/maka. Något mer än 18 % av dem hade make/maka med förvärvsarbete (70—79 år 5 %, 80- 1 %). 10 % av de yngsta hade ma- ke/maka med deltidsarbete (8 % hela året, 3 % del av året). Närmare 7 % av de yngsta hade make/maka med heltidsarbete hela året och 1 % med heltidsarbete del av året. (Tabell BB 12).

8.3.6. Bostad och bostadsmiliö

Samboende

Totalt är 32 % av förtidspensionärerna ensamboende. 5 % bor stadig- varande på institution (sjukhus, sjukhem, ålderdomshem) och är där "ensamboende”, dvs. bor där ej tillsammans med någon familjemedlem. Andelen ensamboende på institution är minst bland de äldsta (2 %) mot 10—15 % bland dem i åldern 16—54 år. 26 % är ensamboende utanför institution. (Tabell B 3.19).

De olika samboendeformerna följer åldern. Andelen samboende stiger med ökande ålder. Andelen som bor tillsammans med föräldrar minskar (naturligt nog) med ökande ålder. Andelen som bor tillsammans med barn stiger (något) med ökande ålder. Totalt var 53 % samboende i äk- tenskap eller äktenskapsliknande former. 6 % bodde tillsammans med föräldrar och 5 % tillsammans med barn.

Andelen "övrigt samboende” (4 %) dvs. personer som bor tillsam- mans med både föräldrar och barn, som bor hos syskon eller mor/farför- äldrar samt några som är "samboende" på institution, är störst bland de yngsta och minst bland de äldsta förtidspensionärerna. De yngre männen, 16—44 år, bor i markant högre utsträckning än kvinnorna i samma ålder tillsammans med föräldrar. Kvinnorna i åldern 25—44 år är i större utsträckning än männen samboende i äktenskap eller under "äktenskapsliknande former”.

Av de blivande pensionärerna var 78 % samboende i äktenskap eller äktenskapsliknande former. Närmare 2 % bodde tillsammans med för- äldrar eller barn. [ åldersgruppen 60—63 år var ca 19 % ensamboende, i gruppen 64—66 är ca 14 %. (Tabell BB 36).

Totalt är 40 % av ålderspensionärerna ensamboende. Drygt en tred- jedel är ensamboende utanför institution (40 % i den äldsta och 28 % i den yngsta åldersklassen). Sex procent bor stadigvarande på institution och är där ”ensamboende”. Av de äldsta (80 år eller mer) bor en femte- del ”ensamboende" på institution. En större andel av de äldsta kvin- norna bor på institution jämfört med de äldsta männen. (Tabell B 4.25).

De olika samboendeformerna följer åldern. Andelen samboende ål- derspensionärer minskar med ökande ålder. Andelen som bor tillsam— mans med barn stiger något med ökande ålder. Kvinnorna bor i markant större utsträckning än männen ensamma. Männen bor i stor omfattning (68 %) i äktenskap eller under "äktenskapsliknande former". Detta hän- ger trolig—en samman med männens och kvinnornas olika livslängd. Ef- tersom männen dör tidigare än kvinnorna resulterar det i att många samboende par splittras och kvar blir efterlevande (och ensamboende) kvinnor.

Många rörelsehandikappade är ensamboende. Av de förtidspensionä- rer, som har långvariga besvär av sjukdom, handikapp etc. och är rörel— sehandikappade, bor var tionde utanför institution och är ensamboende. (Tabell B 3.20). En jämförelse mellan de på olika sätt rörelsehandikap- pade med dem som inte är rörelsehandikappade men har någon form av långvarig sjukdom etc. visar att de rörelsehandikappade i större ut- sträckning är samboende — antingen "under äktenskapsliknande for—

mer” eller samboende med barn — än de ej rörelsehandikappade. Bland de rörelsehandikappade bor en relativt stor andel — 11 % — stadigva- rande på institution. jämfört med 4—5 % av övriga förtidspensionärer. En förhållandevis stor andel (64 %) av de rörelsehandikappade förtids- pensionärerna var samboende i äktenskap eller under äktenskapslik— nande former.

Bland de ålderspensionärer som ej har sjukdom eller handikapp är 63 % samboende i äktenskap eller under äktenskapsliknande former. Andelen är mindre bland dem med sjukdom och framför allt bland dem med sjukdom och rörelsehandikapp. Bland dessa är i stället andelen ensamboende större. Av de rörelsehandikappade var mer än en tredje- del (36 %) ensamboende utanför institution. 34 % var ”samboende un— der äktenskapsliknande former". Närmare 8 % bodde tillsammans med barn. Nästan var femte bodde på institution. (Tabell B 4.26).

U trymm esstan dard

För beräkning av utrymmesstandarden har använts svaren på intervju- frågor rörande dels antal rum i bostaden, dels antalet personer som fak- tiskt bor i bostaden. Som rumsenhet räknas utrymme om minst 6 m2 med direkt dagsljus. Med trångboddhet avses två eller fler boende per rum. kök samt vardagsrum oräknat.

Totalt är 8 % av de intervjuade förtidspensionärerna att betrakta som trångbodda. Andelen trångbodda är störst i åldersgruppen 25—44 år (13 %). Den lägsta andelen trångbodda — 6 % —— återfinns i ålders- gruppen 55—64 år. Andelarna avviker inte nämnvärt från siffrorna för hela befolkningen enligt ULF. (Tabell B 3.21—22).

Förtidspensionärer med långvariga sjukdomsbesvär och rörelsehandi- kapp är i störst utsträckning trångbodda (12 %). Detta har dock att göra med att de mer än övriga är samboende på olika sätt.

Totalt är 7 % av de intervjuade ålderspensionärerna trångbodda. Som jämförelse kan nämnas att det av de blivande pensionärerna är 3 %. Ål- derspensionärerna bor i något mindre utsträckning trångbott och har i något större omfattning mer än normal utrymmesstandard jämfört med befolkningen i övrigt. 60 % av ålderspensionärerna har normal stan- dard. Andelen är emellertid räknad på samtliga ålderspensionärer, alltså även de institutionsboende. Bland de ålderspensionärer som bor utanför institutioner blir andelen med normal standard därför större —— ca 64 %. (Tabell B 4.27).

Skillnader som finns bland ålderspensionärerna mellan olika ålders- grupper och grupper med eller utan sjukdom och handikapp är inte större än att de kan förklaras av variationen mellan grupperna, när det gäller andelen institutionsboende: 23 % av de äldsta bor på institution mot 5 % av pensionärerna i åldern 70—79 år och endast ett fåtal av de yngsta.

Boendeform

Av förtidspensionärerna bodde 39 %, av de blivande pensionärerna nära 59 % och av ålderspensionärerna 43 % i småhus (villa, radhus

etc.) och 53 % av förtidspensionärerna, 40 % av de blivande pensionä- rerna samt 45 % av ålderspensionärerna i flerfamiljshus. (Tabell B 3.23, 4.28, BB 38).

Andelen av förtidspensionärerna, som bor i flerfamiljshus ökar med stigande ålder (39 % i åldern 16—24 år, 55 % i åldern 55—64 år). To- talt redovisas i pensionärshem 2 %, huvudsakligen äldre förtidspensio— närer. Drygt 1 % av de yngsta och lika stor andel av dem i åldern 25— 44 år bodde i servicehus. Något mer än 3 % var på sjukhem och 2 % på sjukhus.

Totalt bor 88 % av ålderspensionärerna i vanliga bostäder — till i stort sett lika delar uppdelade på småhus och flerfamiljshus — och 5 % i bostäder speciellt avsedda för pensionärer (pensionärshem, servicehus. pensionärshotell o.d.). Bland de yngsta ålderspensionärerna bor endast ett fåtal (3 %) i annat än vanliga bostäder. Andelen stiger med ökande ålder — 11 % av pensionärerna i åldern 70—79 år och 31 % av de äld- sta bor i pensionärshem, servicehus, pensionärshotell eller på institution (ålderdomshem, sjukhem, sjukhus). 23 % av de äldsta bor på institution (ålderdomshem, sjukhem, sjukhus) mot 5 % av pensionärerna i åldern 70—79 år och endast ett fåtal av de yngsta. I ålderdomshem bodde nära 20 % av de äldsta, i sjukhem närmare 3 %. Drygt 1 % var på sjukhus. (Tabell B 4.28).

Var femte förtidspensionär med rörelsehandikapp (19 %; ca 10 000 personer) bor en trappa eller högre upp från bottenplanet i hus som sak- nar hiss, därav mer än en tredjedel tre eller flera trappor upp. To- talt bor 29 % av förtidspensionärerna en eller flera trappor upp från bottenvåningen i hus som saknar hiss. (Tabell B 3.24). Det kan erinras om att med rörelsehandikappade avses personer med långvariga sjuk- domsbesvär eller handikapp som behöver hjälpmedel (kryckor, käppar, rullstol etc.) vid förflyttning och/eller personlig hjälp för att kunna för- flytta sig utanför bostaden. Som framgått tidigare använder 16 % (ca 40000 personer) tekniska hjälpmedel för förflyttning. En tiondel (ca 25 000) behöver hjälp av annan person för att förflytta sig utanför bo- staden. Det rör sig således om ett stort antal personer, som är tvingade att med tekniska hjälpmedel och/eller med personlig hjälp förflytta sig i trappor för att komma ut.

Totalt bor 22 % eller ca 250 000 av ålderspensionärerna en eller flera trappor upp från bottenvåningen i flerfamiljshus som saknar hiss. Bland de rörelsehandikappade är andelen något lägre — 15 % bor en trappa upp eller högre upp från bottenplanet i hus som saknar hiss. Dessa 15 % motsvaras av ca 35 000 pensionärer i befolkningen, som alltså är rörel» sehandikappade och inte har hiss. (Tabell B 4.29).

Även av de blivande pensionärerna bor ca 22 % en trappa upp eller högre i hus utan hiss.

U trustningsstandard

Andelen personer som bor modernt dvs. har rinnande vatten, avlopp, centralvärme, wc och bad/dusch, är lägre bland förtidspensionärerna än befolkningen i övrigt. De personer som stadigvarande bor på institution

Tabell 8.3 Förtidspensionärer — Modern bostad. Fördelning efter ålder. Procent

Ålder Bor på Bor modernt Summa ULF institution 16—24 13,0 81,8 94,8 93,4 25—44 l 6,4 80,0 96,4 95,1 45—54 10,3 79,3 89,6 93,5 55—64 1,5 81,3 82,8 90,6 Samtliga 5,6 80,8 86,4 93,6

är dock ej medräknade. Om man jämställer att bo på institution med att bo modernt försvinner skillnaden mellan förtidspensionärer och hela be- folkningen i samma ålder utom för åldersgruppen 55—64 år, där 83 % av förtidspensionärerna bor modernt (inkl. institutionsboende) jämfört med 91 % av befolkningen. (Tabell 8.3 och B 3.25).

Tre procent (omkring 7 000) av förtidspensionärerna saknade vatten eller avlopp. Nära 14 % (35 000) saknade dusch eller bad, 6 % (15 000) wc och lika många centralvärme. (Tabell BB 4). Många förtidspensionä- rer, däribland rörelsehandikappade saknar alltså moderna bekvämlighe- ter, vilka de i sin dagliga livsföring är lika beroende av eller mera be- roende av än andra.

Totalt har 6 % tillgång till såväl diskmaskin, tvättmaskin som frys. Den yngsta pensionärsgruppen, 16—24 år, är genomgående den som i störst utsträckning har tillgång till dessa former av extrautrustning. Detta hänger sannolikt samman med att åldersgruppen i stor utsträck— ning bor tillsammans med föräldrar och därigenom har tillgång till be- kvämligheter i en omfattning som knappast vore möjlig om de skulle ha eget hushåll.

För övriga åldersgrupper, 25 år och äldre, är andelarna mindre. En jämförelse med ULF-resultat visar också att dessa åldersgrupper genom- gående i mindre utsträckning har tillgång till denna extrautrustning än hela befolkningen i motsvarande ålder.

När det gäller olika utrustningsdetaljer i bostaden har 90 % kylskåp, 58 % frys och 75 % tvättmaskin. Diskmaskin redovisas för 6 %. I fråga om mediautrustning har 91 % radio, 84 % telefon och 81 % TV. Tre fjärdedelar har daglig tidning. (Tabell B 3.25, BB 5).

En jämförelse mellan olika åldersgrupper av förtidspensionärer när det gäller mediautrustningen ger inte samma entydiga resultat som be- träffande ”extrautrustningen". I fråga om tillgången till TV uppvisar de yngsta dock en större andel än övriga. Tillgången till telefon och daglig tidning skiljer sig inte nämnvärt mellan de olika åldersgrupperna. En jämförelse med ULF-resultat visar att de yngsta förtidspensionärerna (16—24 år) inte avviker mycket (eller systematiskt) från motsvarande åldersgrupp i befolkningen. Övriga åldersgrupper bland förtidspensio— närerna har genomgående i mindre utsträckning tillgång till telefon, TV resp. daglig tidning än motsvarande åldersgrupper i befolkningen.

En jämförelse mellan de icke rörelsehandikappade med långvariga sjukdomsbesvär och de rörelsehandikappade visar inte på någon större genomgående skillnad. Bland de rörelsehandikappade har en större an-

del än bland de ej rörelsehandikappade tillgång till frys och TV. ] något större utsträckning har man också tillgång till diskmaskin.

De blivande pensionärerna bor något bättre än förtids— och ålderspen- sionärerna. Så gott som samtliga (98 %) har vatten och avlopp, 93 % varmvatten, likaledes 93 % wc samt 9] % bad eller dusch. Något över 96 % har centralvärme. När det gäller extra utrustning i bostaden har 97 % kylskåp, 77 % frys och 86 % tvättmaskin. Diskmaskin redovisas för 8 %. I fråga om mediautrustning har 98 % radio och 96 % telefon. Något mer är 92 % har daglig tidning. (Tabell BB 41)

Fyra femtedelar av ålderspensionärerna bor modernt, dvs. har tillgång till rinnande vatten, avlopp, centralvärme, wc och bad/dusch. Det är en lägre andel än för befolkningen i åldern 16—64 år. De ålderspensionä- rer som stadigvarande bor på institution är dock inte medräknade i an- delen som bor modernt. Om man jämställer institutionsboende med att bo modernt blir skillnaden mellan ålderspensionärer och övrig befolk- ning mindre. Den största andelen personer som ej bor modernt finns bland de äldsta, 16 % av ålderspensionärerna 80 år och äldre bor ej mo- dernt. (Tabell B 4.30).

En fjärdedel av gruppen 80 år och däröver saknade något av vatten, avlopp eller wc. Ca 15 % av samtliga ålderspensionärer hade inte varm- vatten och nära 20 % var utan dusch/bad. (Tabell BB 14).

Totalt har 4 % tillgång till såväl diskmaskin, tvättmaskin som frys. Den yngsta pensionärsgruppen, 60—69 år, har i stör-st utsträckning till- gång till dessa former av extrautrustning. (Tabell B 4.30). För övriga ål- dersgrupper är andelarna mindre. En jämförelse med ULF-resultat visar också att ålderspensionärerna genomgående i mindre omfattning har tillgång till denna extrautrustning än befolkningen i åldern 16—64 år. Detta gäller även när man tar hänsyn till andelen institutionsboende.

Ålderspensionärerna har i mindre grad än övrig befolkning tillgång till TV och då framför allt färg-TV. När det gäller tillgång till telefon och daglig tidning är det de äldsta och de rörelsehandikappade som mest avviker från den övriga befolkningen.

Av åldersgruppen 60—69 år hade 95 % telefon, av gruppen 70—79 år 90 % och av de äldsta 71 %. Enligt ULF har 94 % av befolkningeni ålder 16—74 år telefon. Av de rörelsehandikappade ålderspensionä- rerna var det 73 %, som hade telefon.

Handikappanpassad bostad

Totalt är det 6 % av förtidspensionärerna som bor i handikappanpassad bostad. De äldsta bor i minst utsträckning (3 %) i bostad som är handi— kappanpassad jämfört med övriga åldersgrupper, där andelen är 8— 11 %. Även ålderspensionärerna bor till 6 % i handikappanpassad bo- stad. Av de blivande pensionärerna hade 3 % (2 % av gruppen 60—63 år och 4 % av gruppen 64—66 år) handikappanpassad bostad.

Framför allt har de rörelsehindrade tillgång till en bostad som är han— dikappanpassad. I vilken utsträckning andra än rörelsehindrade har en bostad anpassad efter handikappet kan inte belysas genom undersök- ningen. lnte heller kommer behov-et av handikappanpassad bostad fram.

Av förtidspensionärer med rörelsehandikapp är det 18 % som har en handikappanpassad bostad. Totalt 29 % av förtidspensionärer med rö- relsehandikapp bor i sådan bostad eller på institution —— 71 % gör det inte. 1 hur hög grad dessa 71 % av de rörelsehandikappade behöver en bostad som är anpassad för det/de handikapp man har är svårt att ut- tala sig om med den allmänna utformning frågan fått. Av ålderspensio- närerna med rörelsehandikapp bor 12 % i handikappanpassad bostad. En tredjedel bor i handikappanpassad bostad eller på institution. Mot- svarande andel för de allra äldsta, 80 år och däröver, är 30 % (7 % i handikappanpassad bostad, 23 % i institution).

Balkong och uteplats

Totalt sett hade något mer än hälften av förtidspensionärerna balkong och 45 % egen uteplats. Största andelen fanns i den yngsta och äldsta åldersgruppen. Nära 60 % av de blivande pensionärerna hade egen ute- plats och 58 % balkong. Mer än hälften (55 %) av de yngsta ålderspen- sionärerna hade balkong. I gruppen 70—79 år var det 46 % och i den äldsta åldersgruppen 30 %. Hälften av de yngsta och 41 % av de äldsta hade egen uteplats. Det framgår inte av undersökningen, om balkonger och uteplatser kunde utnyttjas av handikappade.

Tillgång till olika slags service m. m.

Inte minst för pensionärerna har bostadsmiljön, tillgången till rekrea- tionsområde och service av olika slag, stor betydelse för goda levnads- förhållanden och den dagliga livsföringen. [ intervjuundersökningen ställdes några schematiska frågor härom.

De flesta har nära till grönområde, som är viktigt för rekreation och hälsa. Ca 2 % av förtidspensionärerna och l % av ålderspensionärerna har emellertid 5 km eller längre till närmaste grönområde. En del har mer än 1 mil.

I allmänhet hade man nära till station/busshållplats. Omkring 2 % av såväl förtids- som ålderspensionärer hade mer än 1 mil. Förtidspensio- närerna had-e det något sämre — 9 % av dem hade mer än 3 km mot ca 7 % av ålderspensionärerna. Många hade längre till postkontoret. Om- kring 8 % av samtliga hade mer än 1 mil. Mellan 3 km och 1 mil hade 14 % av förtidspensionärerna, 11 % av ålderspensionärerna och 16 % av de blivande pensionärerna. Äldre hade längre än yngre. Omkring en tiondel av samtliga hade mer än 1 mil till bibliotek. Av förtidspensionä- rerna hade 18 % mellan 3 km och 1 mil, av ålderspensionärerna 14 %. Av de blivande pensionärerna var det nästan var fjärde som hade så långt.

Förtidspensionärerna är i en något sämre situation än ålderspensionä- rerna när det gäller tillgången till livsmedelsaffär. 9 % av dem _ mest i de äldsta åldersgrupperna — har mellan 3 km och 1 mil till affär mot ca 8 % av ålderspensionärerna och 12 % av de blivande pensionärerna. Närmare 3 % av samtliga har mer än 1 mil till affär. Av de rörelsehan- dikappade förtidspensionärerna hade en tredjedel ca 1 km och längre

till livsmedelsaffär. Drygt hälften använder bil vid inköpen. En tiondel handlar överhuvudtaget inte själva. En femtedel av ålderspensionärerna är rörelsehandikappade och har 1 km eller längre till affär. Merparten av dem handlar inte själva.

De äldsta har längst till läkare och sjuksköterska

En femtedel av de intervjuad-e har mer än 1 mil till närmaste läkare. Bland förtidspensionärerna var det främst åldersgruppen 55—64 år (23 %) och bland ålderspensionärerna grupperna 70—79 (22 %) och 80 år och däröver (21 %.) Förhållandet är ungefär detsamma i fråga om närmaste apotek. Flera had-e närmare till sjuksköterska. Det var endast omkring en tiondel av samtliga som hade mer än 1 mil till sjukskö- terska, även här främst de äldre åldersgrupperna. Av förtids- och ål- derspensionärerna hade 18 % och av de blivande pensionärerna 23 % mellan 3 km och 1 mil till sjuksköterska.

Sammanfattande mått på bostadsstandard

I folk- och bostadsräkningarna används som framgått av kap. 5 en in— delning i kvalitetsgrupper för att beskriva bostädernas standard i fråga om fasta utrustningsdetaljer. Antalet kvalitetsgrupper är 7 (grupp l+2 avser fullt modern bostad med vatten, avlopp, wc, cv, bad/dusch; grupp 7 avser lägsta standard, utan vatten och avlopp).

Av förtids- och ålderspensionärerna bor 80 % i fullt moderna lägen- heter, av de blivande pensionärerna 90 %. l lägsta kvalitetsgruppen bor drygt 3 % av förtids- och ålderspensionärerna och 2 % av de blivande pensionärerna. Av dessa bor dock de i åldersgruppen 64—66 år till 3 % i lägsta kvalitetsgruppen. Av förtidspensionärerna bor 4 % i åldern 55— 64 år och av ålderspensionärerna i åldern 70—79 år likaså 4 % i lägsta kvalitetsgruppen. (Tabell BB 4, 13 och 40).

6 % av förtids- och 5 % av ålderspensionärerna har bostad med vat- ten, avlopp, wc och ev (kval.grp. 3), 3 % har bostad med vatten, avlopp, wc (kval.grp. 4) eller vatten, avlopp, cv (kval.grp. 5). Omkring 1 % har endast vatten och avlopp (kval.grp. 6).

Vid redovisningen av ULF-resultaten tas hänsyn till _ förutom bo- stadens fasta utrustning — trångboddhet, extrautrustning (tvättmaskin, diskmaskin, frys) och mediautrustning (daglig tidning, telefon, TV samt fritidshus). Tre mått har konstruerats:

l) rymlig och modern bostad (varken trångbodd eller i avsaknad av vat- tenledning, avlopp, centralvärme, bad eller dusch); 2) rymlig, modern och utrustad bostad (utöver 1 finns komplett extraut- rustning, dvs. tillgång till tvättmaskin, diskmaskin och frys); 3) rymlig, modern, fullt utrustad bostad samt fritidsbostad (utöver 2 komplett mediautrustning och fritidshus).

Andelen förtidspensionärer som har en rimlig bostadsstandard _- de är ej trångbodda och de bor modernt — är mindre än motsvarande an- del i befolkningen. De som stadigvarande bor på institution är dock inte medräknade. Om man jämställer institutionsboendet med att bo rymligt

och modernt — ett kanske inte självklart antagande — försvinner skill- naderna mellan förtidspensionärerna i åldern 16—44 år och hela befolk- ningen i samma ålder. Däremot kvarstår skillnaderna för de äldre, 45— 64 år. Åtminstone de äldre förtidspensionärerna bor sämre — omodernt och/eller trångbott _ i större utsträckning än hela befolkningen i samma ålder. Ungefär en femtedel av förtidspensionärerna bor omodernt och/eller trångbott (om de institutionsboende inte räknas dit).

Totalt är det 6 % som bor rymligt, modernt och har tillgång till tvätt- maskin. diskmaskin och frys. 2 % har dessutom tillgång till fritidshus och fullständig ”mediautrustning” (tidning, telefon och TV).

Bland förtidspensionärer med sjukdomsbesvär är det de rörelsehandi- kappade som är sämst lottade — 63 % bor modernt och rymligt mot 77 % bland de ej rörelsehandikappade. Bland dem som bor rymligt och modernt har dock de rörelsehandikappade den största andelen med disk- maskin, tvättmaskin och frys.

Andelen ålderspensionärer som har en rimlig bostadsstandard — de är ej trångbodda och de bor modernt — är också mindre än för den öv- riga befolkningen. De som stadigvarande bor på institution är dock inte medräknade. Om man jämställer institutionsboendet med att bo rymligt och modernt blir skillnaden mindre. Den försvinner dock inte.

När det gäller extrautrustning har ålderspensionärerna sämre stan- dard än övrig befolkning i åldern 16—64 år. Endast 1 % av ålderspen- sionärerna bor modernt, rymligt och har tillgång till fritidshus, diskma- skin, tvättmaskin, frys samt fullständig mediautrustning (tidning, tele- fon, TV) jämfört med 8 % av den övriga befolkningen.

Önskemål om flyttning

Totalt önskar nästan en fjärdedel av förtidspensionärerna flytta till en annan bostad. Av dessa har ungefär hälften också vidtagit någon åtgärd för att få en förändring till stånd. Den grupp som i störst utsträckning (37 %) säger sig vilja flytta är de ensamboende som inte bor på institu- tion. De har också till 17 % vidtagit särskild åtgärd. (Tabell B 3.31— 33).

Det är de som bor omodernt som vill flytta. 35 % av dem vill flytta jämfört med 21 % av dem som bor modernt. Bland dem med långvariga sjukdomsbesvär är det de ej rörelsehandikappade som oftast vill flytta och som också i störst utsträckning vidtagit någon åtgärd. De oftast uppgivna orsakerna till att man vill flytta är önskan att få större eller modernare bostad och att komma till områden med bättre service. Inga stora skillnader mellan olika åldersgrupper förekommer.

Var tionde förtidspensionär ville flytta till lågt flerfamiljshus (1—3 vån.), 6 % till villa eller radhus. Av de äldsta ville 2 % flytta till pensio- närshem.

Av de blivande pensionärerna ville 15 % flytta. (Tabell BB 48, 49, 50). Ca 5 % hade vidtagit särskilda åtgärder. En viss skillnad föreligger mellan de yngre och de äldre. Av de senare hade 3 % vidtagit omfat- tande åtgärder och 5 % vissa åtgärder (motsvarande tal för de yngre 1 resp. 3 %). Närmare 5 % av de yngre och 6 % av de äldre ville flyt-

ta av ålders- och hälsoskäl. Lika stor andel (6 % av de yngre och 3 % av de äldre) ville ha en mindre bostad. 2 % av de yngre och knappt 1 % av de äldre ville bo någon annanstans i Sverige. Behov av mera hjälp angavs som skäl för 2 % av de äldre och 1 % av de yngre. I fråga om önskad boendeform har ett fåtal uppgivit sig vilja flytta till pensio- närshem eller pensionärshotell. Något mer än 8 % ville flytta till flerfa- miljshus och 5 % till villa eller radhus.

Totalt önskar 14 % av ålderspensionärer/m flytta till en annan bostad. (Tabell B 4.36—38) Mindre än hälften av dessa säger sig ha gjort något för att få en förändring till stånd. Bland de allra äldsta och bland dem som stadigvarande bor (ensamboende) på institution är andelen som vill flytta låg. Bland de ensamboend-e utanför institution samt bland dem som bor omodernt och dem som är sjuka utan att vara rörelsehandikap- pade är andelen som vill flytta något större än bland övriga. Även an- delen som vill flytta och vidtagit någon åtgärd är här något större än i övriga grupper.

De oftast uppgivna orsakerna till att man önskar flytta är ”ålders- el- ler hälsoskäl", ”för att få mod-ernare bostad” och ”för att komma till ett område, där det är bättre ordnat med service”. Inga större skillnader mellan åldersgrupperna förekommer.

De flesta, som vill flytta, vill ha bostad i lågt (1—3 vän.) eller högt flerfamiljshus (4— vån.). Det gäller 6 resp. 2 % av ålderspensionärerna. Av särskilt intresse är emellertid de pensionärer, som efterfrågar bostä— der speciellt avsedda för äldre. Närmare 2 % vill bo i servicehus eller pensionärshotell. Största andelen (2 %) finns i åldersgruppen 70—79 år och i den yngsta. I den äldsta åldersgruppen rör det sig om mindre än 1 %. Av de yngsta och de äldsta vill drygt 1 % flytta till pensionärshem och av mellangruppen 2 %. Inte fullt 1 % vill flytta till ålderdomshem. Här dominerar de äldsta. Nära 2 % av gruppen 80 år och däröver vill flytta dit.

8.3.7. Ekonomi

Av betydelse för de intervjuade gruppernas ekonomiska standard är dels skattepliktig inkomst såsom inkomst av förvärvsarbete, folkpension, till- läggspension, dels skattefri inkomst (här enligt de bestämmelser som gällde år 1974) t. ex. bostadstillägg, invaliditetstillägg. Att på något en- kelt sätt summera olika typer av inkomster för att få ett mått på en per— sons ekonomiska förhållanden är svårt. När det gäller studier av pensio- närernas inkomstförhållanden under ett visst år, måste också beaktas, att pensioneringen kan ha inträffat någon gång under året. Inkomst av förvärvsarbete kan då ha föregått pensioneringen och upphört i sam- band med denna.

De inkomstuppgifter som redovisas här är av begränsat slag. Siffrorna kan ge en ofullständig bild av de intervjuades ekonomiska situation. De- ras disponibla inkomst redovisas inte här. Många har säkerligen inkoms- ter och/eller hjälp i olika former utöver de redovisade. Ett exempel är de unga förtidspensionärerna som i så stor utsträckning bor hos sina föräldrar. I många fall står sannolikt deras egna personliga inkomster i

form av pension och dylikt inte i relation till den ”ekonomiska stan- dard” de befinner sig i.

Den ekonomiska standarden kan mätas även på andra sätt än med in- komsten. Vad har man för bekvämligheter i bostaden (redovisat ovan i avsnitt 8.3.6)? Har man tillgång till bil, båt eller fritidshus? Har man kunnat göra någon semesterresa det senaste året? Kan man på kort tid skaffa fram pengar för en oförutsedd utgift?

Inkomst

I kap. 4 har en specialundersökning rörande pensionärernas inkomster år 1974 redovisats. I detta avsnitt lämnas en redovisning av de inter- vjuade pensionärernas inkomster byggda på uppgifter av samma slag som specialundersökningen. Totalt har tre fjärdedelar av såväl förtids- som ålderspensionärerna lämnat självdeklaration för inkomster under år 1974. För dessa redovisas som inkomst deras taxerade inkomst. För dem som inte lämnat deklaration har summerats de belopp som riksför- säkringsverket (RFV), Kommunernas Pensionsanstalt (KPA) och statens personalpensionsverk (SPV) betalat ut till resp. person under år 1974.6

De förtidspensionerade männen har genomgående i de olika ålders— grupperna en högre skattepliktig inkomst än de förtidspensionerade kvinnorna. De högsta inkomsterna finns bland de äldre _— 45 år och äld- re — framför allt i gruppen 55—64 år. I denna äldsta grupp har samt- liga personer noterats för en beskattningsbar inkomst under år 1974 jämfört med gruppen 16—44 år där över hälften ej kunnat noteras för någon beskattningsbar inkomst. Skillnaden mellan åldersgrupperna är mest markant för männen. Bland kvinnorna har över hälften i samtliga åldersgrupper en beskattningsbar inkomst som är mindre än 10 000 kr. per år och över 80 % i samtliga grupper har en inkomst lägre än 20 000 kr. per år. (Tabell B 3.34)

Även bland ålderspensionärerna har kvinnorna lägre taxera-de in- komster än männen. Hälften av kvinnorna hade en inkomst med mindre än 10 000 kr. för år 1974, mot 21 % av männen. 38 % av männen hade 20000 kr. eller mer i inkomst år 1974 mot 16 % av kvinnorna. De yngre hade högre inkomster än de äldre. Skillnaden mellan åldersgrup- perna är dock större bland männen än bland kvinnorna. (Tabell B 4.39)

Till de blivande pensionärerna ställdes frågan hur stor månads- eller veckoinkomsten ungefär var av förvärvsarbete före skatteavdrag. Grup- pen 60—63 år hade högre inkomster än gruppen 64—66 år. Av de yngre hade ca 40 % en månadsinkomst mellan 2000 och 4000 kr., av de äldre ca 18 %. (Tabell BB 51)

De som aldrig haft förvärvsarbete har de lägsta beskattningsbara in- komsterna. Av förtidspensionärerna, som aldrig förvärvsarbetat, hade 84 % år 1974 en inkomst under 10000 kr. Produktions/distributions- anställda med krav på utbildning i 2 år eller mer samt kontorsanställda, tekniker m. fl. har de högsta inkomsterna. Av dessa hade omkring 60 % en beskattningsbar inkomst på 20 000 kr. eller mer år 1974. Bland de få- taliga f. d. företagarna bland förtidspensionärerna var andelen ännu nå-

'i Det finns ytterligare institutioner som beta- lar ut pensioner till ålders- och förtidspen- sionärer. Dessa belopp kommer till viss del inte fram här varför det kan bli en viss underskattning av in- komsten. Denna under- skattning har bedömts vara av endast liten betydelse i relation till det merarbete som fordras för att få fram samtliga pensions- belopp.

got högre medan bland lantbrukarna nära tre fjärdedelar hade en in- komst under 20 000 kr.

Den lägsta taxerade genomsnittsinkomsten år 1974 bland ålderspen- sionärerna hade de som aldrig haft något förvärvsarbete — 58 % hade under 10 000 kr. De högsta inkomsterna återfinns också här inom grup- pen ”kontorsanställda, tekniker m. fl.”. Av dessa var det endast 17 % som hade under 10 000 kr. i inkomst, medan 58 % hade 20 000 kr. eller mer i taxerad inkomst för år 1974.

Icke skattepliktiga förmåner, såsom bostadstillägg, invaliditetstillägg, utgick till mindre än hälften av ålderspensionärerna under år 1974. 18 % fick 1200 kr. eller mindre, medan 12 % fick mer än 2 400 kr., högst 7 200 kr. De yngsta ålderspensionärerna, 60—69 år, fick i mindre utsträckning än de äldre bidrag. (Tabell B 4.40)

Kvinnorna fick i större grad än männen skattefria bidrag. De kvinnor som fick bidrag fick också större bidrag än männen. Detta gäller i samt- liga åldersgrupper bland ålderspensionärerna. Det är de ålderspensio- närer som aldrig haft förvärvsarbete och de som arbetat med produk- tions-/distributionsarbete, dvs. arbeten vilka normalt är LO-organiserade, som i störst utsträckning fick skattefria bidrag år 1974. Tjänstemännen var de som i minst utsträckning fick sådana bidrag.

Eftersom icke skattepliktiga förmåner som regel är inkomstprövade, finns det givetvis ett positivt samband mellan skattepliktig inkomst och erhållna skattefria bidrag. De ålderspensionärer som hade den största skattepliktiga inkomsten hade inte alls eller i endast mycket begränsad utsträckning fått skattefria bidrag. Bland dem med den lägsta skatteplik- tiga inkomsten hade två tredjedelar fått bidrag. (Tabell B 4.41)

Tillgång till vissa kapitalvaror

Något över en fjärdedel av förtidspensionärerna har tillgång till fritids- hus, 45 % till bil och 9 % till båt. De yngsta har oftare tillgång till både fritidshus, bil och i någon mån även motor- eller segelbåt. Detta kan åt- minstone delvis förklaras av att de yngsta bor hemma och därmed har tillgång till föräldrarnas standard i dessa avseenden. (Tabell B 3.35)

Totalt är det 46 % av förtidspensionärerna som inte har tillgång till vare sig fritidshus, bil eller båt. AV de yngsta förtidspensionärerna är det 29 %. En jämförelse med ULF—siffror visar att andelen som inte har tillgång till någon av de redovisade kapitalvarorna är större bland de förtidspensionerade än i befolkningen som helhet. De rörelsehandi- kappade har i större utsträckning tillgång till bil än de ej rörelsehandi- kappade. Däremot har de rörelsehandikappade i mindre utsträckning än övriga med långvariga sjukdomsbesvär tillgång till fritidshus.

Nära 30 % av de blivande pensionärerna äger eller har på annat sätt tillgång till fritidshus. De äldre äger fritidshus i något större utsträck- ning än de yngre. 13 % äger eller har på annat sätt tillgång till motor- eller segelbåt. Två tredjedelar av de yngre och 54 % av de äldre äger bil. (Tabell BB 52)

Över hälften av ålderspensionärerna har inte tillgång till vare sig fri- tidshus, bil eller båt. Bland de äldsta och bland de rörelsehandikappade

är andelen omkring tre fjärdedelar. Det är framför allt de yngsta (60— 69 år) och de friska som äger eller har tillgång till de kapitalvaror som här redovisas. (Tabell B 4.42)

Något mer än en femtedel har tillgång till fritidshus (31 % i den yngsta, 10 % i den äldsta åldersgruppen), 16 % i egenskap av ägare. Drygt 30 % har bil (46 % av de yngsta, 13 % av de äldsta) och 7 % båt (9 % av de yngsta, 4 % av de äldsta).

De bland ålderspensionärerna som aldrig haft förvärvsarbete har i minst utsträckning tillgång till bil, båt och fritidshus. 68 % har inte till- gång till någon av dessa kapitalvaror. Även bland dem som varit lant- brukare och bland produktions- och distributionsanställda är andelen hög —— ca 60 % har inte tillgång till vare sig bil, båt eller fritidshus. De största andelarna som har tillgång till dessa kapitalvaror fanns bland dem som varit (och i vissa fall fortfarande var) egna företagare och bland tjänstemannayrken.

Kontantmarginal

Ett annat grovt mått på en persons ekonomiska förhållanden är möjlig- heterna att snabbt kunna få fram pengar för att kunna betala en oförut- sedd utgift.

Av förtidspensionärerna kan 37 % över huvud taget inte skaffa fram 3 000 kr. för att klara av en oförutsedd utgift. Av hela befolkningen i åldern 16—64 år är det enligt ULF 17 %. De som kan få fram pengar (totalt 57 %) har oftast egna medel —— man tar ut från bank eller lik- nande. (Tabell B 3.36) De äldsta, 55—64 år, kan i störst utsträckning (65 %) skaffa fram pengar, säm—st är det för gruppen 25—54 år. Nästan allai den äldsta gruppen som kan få fram pengar har också egna pengar att ta till. Även för övriga åldersgrupper är egna pengar det oftast upp— givna sättet att klara en oförutsedd utgift. Andelen som skulle klara sig genom att låna från anhöriga eller vänner är dock relativt större i de yngre åldrarna.

De rörelsehandikappade har i störst utsträckning en kontantmarginal — oftast genom egna pengar. 69 % av dem kan skaffa fram pengar. Bland de få som inte har någon långvarig sjukdom är det endast om- kring hälft-en som skulle kunna skaffa fram pengar.

Av de blivande pensionärerna var det 85 % (86 % av de yngre och 82 % av de äldre) som kunde skaffa fram pengar. Tre fjärdedelar (76 % av de yngre och 71 % av de äldre) kunde ta dem från eget konto. (Ta- bell BB 53)

Av ålderspensionärerna var det närmare 80 % som uppgav sig ha möjlighet att klana en oförutsedd utgift på 3000 kr. Två tredjedelar kunde ta pengarna från eget konto. 18 % av ålderspensionärerna kan över huvud taget inte skaffa fram pengarna. Bland de äldsta, 80 år och äldre, och bland de rörelsehandikappade var det ungefär en fjärdedel som inte skulle klara av en oförutsedd utgift. (Tabell B 4.44) Nära en fjärdedel av ålderspensionärerna som arbetar/arbetat med produktions- /distributionsarbete och av dem som aldrig haft förvärvsarbete, anger

att de inte har möjlighet att skaffa fram 3 000 kr. Bland tjänstemän och bland företagare är motsvarande andel 7 %. (Tabell B 4.45)

8.3.8. Sociala relationer

De flesta har nära till granne

Att ha grannar att umgås med och, om så behövs, få hjälp av, underlät- tar det dagliga livet. De flesta hade mindre än 1 km till grannar. Av förtidspensionärerna hade drygt 1 % och av ålderspensionärerna knappt 1 % 1—3 km. till granne. Ingen förtidspensionär men några ålderspen- sionärer —— i de äldsta åldersklasserna — hade mer än 3 men mindre än 5 km. Bland de intervjuade blivande pensionärerna fanns någon med mellan 5 km—l mil till granne.

En fråga om man bytte ord med grannar när man möttes, besvarade tre fjärdedelar av förtidspensionärerna med att det är vanligt (mycket vanligt eller ganska vanligt). Andelen som anser att det är ”ganska van- ligt” varierar inte nämnvärt mellan åldersgrupperna. Däremot varierar andelen som anser att det är ”mycket vanligt” att grannar utbyter ord. De äldsta anser det i största utsträckning ”mycket vanligt”. (Tabell B 3.28)

Förtidspensionärerna — utom i den äldsta åldersgruppen _ bor dock efter vad som kommer fram vid en jämförelse med ULF i större grad än befolkningen i motsvarande ålder i områden där grannar enligt inter- vjupersonernas egen utsago inte utbyter ord med varandra. Förtidspen- sionärerna skulle således ha mindre kontakt med grannar än befolk- ningen i övrigt. De är mer isolerade inom bostadsområdet. En bidragan- de orsak härtill kan dock vara att de — särskilt de yngre — ofta är svårt handikappade.

Av de blivande pensionärerna besvarade 86 % frågan jakande (62 % ”mycket vanligt”, 24 % ”ganska vanligt”).

Av ålderspensionärerna ansåg 54 % att det var mycket vanligt att grannar bytte ord med varandra (en]. ULF 56 % för gruppen 16—74 år) och ca 24 % att det var ganska vanligt. Av de sjuka och rörelsehan- dikappade var det 40 % som tyckte det var mycket vanligt. Andelen som anser att det är ”mycket vanligt” att grannar utbyter ord varierar mellan de olika åldersgrupperna. De äldsta är de som i minst utsträck- ning anser det ”mycket vanligt”. (Tabell B 4.33)

Totalt säger sig en tredjedel av förtidspensionärerna ha någon person eller familj i bostadsområdet som man utbyter tjänster med. Av de rö— relsehandikappade är det endast något mer än en fjärdedel, som har sådana kontakter. Lägsta andelen finns i åldersgruppen 16—24 år (17 %) och i gruppen 25—44 år (27 %). I den äldsta åldersgruppen (55—64 år) är det 38 %.

Utbyte av tjänster förekom enligt 38 % av de blivande pensionärerna. De yngre hade något mera kontakter och kontakter med flera än de äldre.

Totalt säger sig 30 % av ålderspensionärerna ha någon person eller familj i bostadsområdet som man utbyter tjänster med. Av de rörelse-

handikappade är det 26 %. 1 den yngsta åldersgruppen har 31 % kon- takt med en person/familj, därav 10 % med flera personer/familjer. För åldern 80 år och däröver är motsvarande procenttal 25 resp. 7.

Ålderspensionärerna bor i mindre utsträckning än vad som gäller hela den övriga befolkningen i områden där man utbyter tjänster med var- andra, närmast satt som mått på gott grannskapsförhållande. De synes i detta avseende vara mer socialt isolerade än andra. Detta kan bero på att man bor mer geografiskt isolerad än den övriga befolkningen eller på kontaktlöshet i tätort-er, där de äldre t. ex. vid sanering helt fått byta bo- stadsmiljö.

Mer än var tionde i åldern 80 år och däröver känner sig mycket ensam

I intervjun ställdes dels frågan "Känner Ni er personligen mycket en- sam", dels frågan ”Tycker Ni att kommunen borde ordna så att någon regelbundet per telefon eller besök hade kontakt”. Det är således in— tervjupersonernas subjektiva upplevelse av sin situation som redovisas här.

Av förtidspensionäreriw kände sig 37 % ensamma (14 % ofta, 23 % någon gång). I den yngsta åldersgruppen kände sig en fjärdedel aldrig ensam, i mellangrupperna ca hälften och i den äldsta gruppen (55—64 år) 63 %. Det kan emellertid vara en underskattning eftersom de indi- rekt intervjuade inte medräknats. (Tabell BB 7)

Var femte av de blivande pensionärerna kände sig ofta (4 %) eller nå- gon gång (17 %) ensam. Närmare 80 % hade aldrig någon sådan känsla.

Av ålderspensionärerna känner sig totalt sett 28 % ofta eller någon gång mycket ensamma (8 % ofta, 20 % någon gång). Det är främst de äldsta som känner sig ensamma. Nära 40 % av dem känner sig ofta eller någon gång ensam. Mer än var tionde känner sig ofta mycket ensam. Något över hälften av samtliga har aldrig denna känsla. (Tabell BB 17) Var femte i den yngsta åldersgruppen (60—69 år) och var fjärde i åldern 70—79 år känner sig ofta eller någon gång ensam. Det är dock endast 5 resp. 7 % som ofta har denna känsla.

Umgänge med släkt och vänner Drygt två tredjedelar av förtidspensionärerna umgås ofta med släkt och vänner. Andelen är högre bland de äldre än bland de yngre. De med långvariga sjukdomsbesvär men utan rörelsehandikapp umgås oftare med släkt och vänner än övriga. (Tabell B 3.38) Fyra procent (ca 10 000 personer) av samtliga förtidspensionärer säger att de inte brukar umgås med barn, annan släkt, vänner eller bekanta. Inga skillnader mellan åldersgrupperna kan noteras, när det gäller dem som ”inte alls” umgås. Tre fjärdedelar (74 %) av dem som inte alls umgås med släkt och vän- ner är också ensamboende. Merparten av dessa synes vara verkligen socialt isolerade. Bland dem som ”umgås ofta” är endast 24 % ensam—

boende och bland dem som ”umgås ibland” är andelen ensamboende 45 %.

Två tredjedelar av de blivande pensionärerna umgås ofta och 14 % ”någon gång” med barn. Omkring en tredjedel har släktingar och vän- ner ofta på besök. Ca 28 % besöker ofta släktingar och vänner. I ålders- gruppen 64—66 år är det 72 % som ofta umgås med barn.

Närmare tre fjärdedelar av ålderspensionärerna umgås ofta med släkt och vänner (80 % i åldersgruppen 60—69 år, 59 % i åldern 80 år och däröver). Härtill kommer 27 % som ”umgås ibland”. Totalt umgås nära 2 % inte alls med släkt och vänner. Det är de två äldsta åldersgrupperna det här gäller (2,5 % i åldern 70—79 år, 2,3 % i åldern 80—år). Av dem med rörelsehandikapp är det 3 % som inte umgås med släkt och vänner. (Tabell B 4.48)

Många vill ha kommunal kontaktverksamhet

Beträffande kontaktverksamhet från kommunens sida var tre fjärdede- lar av förtidspensionärerna inte helt avvisande till att kommunen ord- nade så att någon regelbundet per telefon eller besök hade kontakt. Öns— kemål om kommunal kontakt ökar med stigande ålder. Av de yngsta svarade 27 % obetingat ja på frågan, av de äldsta 71 %.

Närmare 40 % av de blivande pensionärerna tyckte ”absolut” att kommunen skulle ordna med kontaktverksamhet. Dessutom ansåg 35 % att kommunen ”nog” borde göra det. 12 %var tveksamma och ]4 % negativa.

Bland ålderspensionärerna besvarades frågan av 26 % med ja, abso- lut, och av 30 % med ja, det tycker jag nog. Nära 13 % var tveksamma. Det är främst de yngre som anser att kommunen skall ordna regelbun- den kontakt med de äldre. Av pensionärerna i åldern 60—69 år var det 36 % som svarade ja, absolut, av dem i åldern 80 år och däröver 15 % (åldern 70—79 år 24 %). En tredjedel av de äldsta och en femtedel av de yngsta ansåg att kommunen inte skulle ordna regelbunden kontakt.

8.3.9. Aktivitet

Resor

Totalt gjorde en tredjedel av förtidspensionärerna under år 1974 en resa av semester- eller rekreationskaraktär. 65 % gjorde ingen sådan resa. Andelen som inte gjort någon resa var större bland de äldre åldersgrup— perna än bland de yngre. Det är framför allt i fråga om resor utom Norden som åldersgrupperna skiljer sig åt. 23 % hade gjort en resa en- bart inom Sverige.

De rörelsehandikappade har i störst utsträckning varit ute och rest. Det är framför allt resor inom Sverige man gjort. (Tabell B 3.37)

Av de blivande pensionärerna var det 57 % som inte hade gjort nå- gon resa. I åldersgruppen 60—63 år hade 21 % rest inom Sverige, 6 % inom Norden och 16 % utom Norden. För åldersgruppen 64—66 år var motsvarande procenttal 19, 11 resp. 11. (Tabell BB 54)

Av ålderspensionärerna hade 22 % gjort en resa inom Sverige, 4 % en resa inom Norden och 8 % en resa utom Norden. Totalt gjorde 66 % av ålderspensionärerna ingen resa av ”rekreationskaraktär" under år 1974. Andelen som inte gjort någon resa är störst bland de äldsta (80 %) och bland de rörelsehandikappade (82 %). Av de ålderspensio- närer som aldrig haft förvärvsarbete och av dem som varit lantbrukare hade endast omkring en fjärdedel gjort någon resa. Det kan hänga samman med att dessa grupper är äldre än övriga. Bland dem som haft tjänstemannayrken, ”kontorsanställda, tekniker m. fl.” har hälften gjort en resa. Hela 21 % av dem har rest utanför de nordiska länderna. (Ta- bell B 4.46, 47)

F ritidsakti viteter

Att lyssna på radio eller titta på TV kommer högst upp på listan över fritidsaktiviteter för förtidspensionärerna. Promenerar gör omkring 80 % och läser veckotidningar ca 70 % av förtidspensionärerna. Att göra bilutflykter och läsa böcker är aktiviteter som 60 % ägnar sig åt ofta eller någon gång. Att gå på bio, teater, konserter, restaurang eller liknande är aktiviteter som 14—17 % uppgivit. Endast en tiondel deltar i någon arrangerad verksamhet speciellt för pensionärer. 8 % har uppgi- vit jakt och fiske. (Tabell B 3.39)

De manliga förtidspensionärerna är mer aktiva när det gäller att pro- menera eller motionera. Männen läser i större utsträckning böcker än kvinnorna, medan kvinnorna i stället oftare läser veckotidningar. Kvin- norna sysslar med hobbyverksamhet i markant större utsträckning än männen. De deltar också mera än männen i gudstjänster och i "arran- gerad verksamhet för pensionärer”. Männen är mer aktiva än kvinnorna vad gäller att sköta trädgård och även beträffande jakt och fiske.

Det kommer också fram skillnader mellan olika åldersgrupper. De yngsta (16—24 år) läser i mindre utsträckning böcker än de äldre. Detta hänger delvis samman med den relativt stora andelen (18 %) bland de yngsta som inte utan svårighet kan läsa vanlig text. Andelen som deltari gudstjänster stiger med ökande ålder —— en fjärdedel av de yngsta deltar någon gång eller ofta mot nästan hälften av de äldsta (55—64 år). Mot- svarande tendens finns också beträffande andelen som sköter trädgård.

Andelen förtidspensionärer som ”går omkring på gator och i affärer” är störst bland de yngsta och sjunker sedan med ökande ålder. Det- samma gäller för bio- och restaurangbesök — 58 % av de yngsta går på bio mot 8 % av de äldsta. Att gå på teater, muséer etc. eller delta -i stu- diecirklar eller kurser är mindre vanligt bland de äldre förtidspensionä- rerna (45—54 år) jämfört med de yngre (16—44 år).

Även bland de blivande pensionärerna dominerar TV och radio. I båda åldersgrupperna ser 80 % ofta på TV. Något mer än hälften ägnar sig ofta åt trädgårdsarbete och 41 % åt hobbyverksamhet. (Tabell BB 56)

Att lyssna på radio eller titta på TV är också bland ålderspensionä- rerna den oftast uppgivna sysselsättningen. Promenerar och läser vecko— tidningar gör omkring tre fjärdedelar. 64 % kommer ut på bilutflykter

ofta eller någon gång. Närmare 60 % deltar i gudstjänster. En fjärdedel deltar i någon arrangerad verksamhet speciellt för pensionärer. Jakt och fiske har 4 % uppgivit. (Tabell B 4.49) Kvinnorna var nästan genom- gående mer aktiva än männen — åtminstone vad gäller uppgivna aktivi- teter. Framför allt var kvinnorna mer ”aktiva” än männen när det gäller att läsa veckotidningar, syssla med ”hobbyverksamhet” (inkl. sy och sticka) och delta i gudstjänster. Männen var framför allt mer aktiva än kvinnorna i fråga om motion, trädgårdsskötsel samt jakt och fiske.

Man är, kanske helt naturligt. mindre aktiv ju äldre man blir. Åtmin- stone för de intervjuade ålderspensionärerna gäller detta påstående i stort. De som var 80 år eller äldre var mindre aktiva än de i åldern 70— 79 år, som i sin tur var mindre aktiva än de i åldern 60—69 år. Detta gällde med några få undantag. Andelen som deltar i gudstjänster ökar dock med stigande ålder — bland de äldsta deltog 66 % (någon gång el- ler ofta) mot 63 % av de i åldern 70—79 år och 49 % av de yngsta ål- derspensionärerna. Omkring en fjärdedel av pensionärer i åldern 70—79 år samt 80 år och äldre har uppgivit att de deltar ”ofta” eller ”någon gång” i ”arrrangerad verksamhet för pensionärer”. Bland de yngsta var det 18 %.

Drygt hälften av förtidspensionärerna är inte medlemmar i någon för— ening alls. De äldre var i större utsträckning än de yngre medlemmar. Denna tendens gällde framför allt medlemskap i pensionärsförening, po- litiskt parti och fackförening. Medlemskap i handikappförening var van- ligast bland de yngsta förtidspensionärerna. Av förtidspensionärerna till- hörde 10 % pensionärsförening, 8 % politiskt parti, 17 % fackförening, 5 % frikyrka och 8 % handikappförening. 56 % tillhörde över huvud taget ingen förening. (Tabell B 3.40)

Av de blivande pensionärerna tillhörde 46 % fackförening och en femtedel politiskt parti. Något mer än en tiondel tillhörde frikyrka och 5 % nykterhetsförening. 8 % var medlem i handikappförening. (Tabell BB 57)

Totalt var 39 % av ålderspensionärerna inte medlem i någon för-ening alls. 30 % var medlemmar i pensionärsförening. De yngre är i något större utsträckning med i någon förening än de äldre. Detta gäller fram- för allt medlemskap i fackförening. De äldre är i högre grad än de yngre medlemmar av någon frikyrka. (Tabell B 4.50)

8.3.10. Politiska resurser

Röstning vid valet är 1973

Fyra femtedelar av förtidspensionärerna uppgav sig ha röstat i valet år 1973. Största andelen röstande fanns i åldersgruppen 55—64 år. I åldern 25—44 år röstade 63 %. Av förtidspensionärerna med rörelse- handikapp var det 79 % som röstade. (Tabell B 3.41)

Så gott som samtliga (97 %) intervjuade blivande pensionärer rös- tade. (Tabell BB 58)

Totalt 89 % av de intervjuade ålderspensionärerna röstade i valet år 1973. Andelen röstande sjunker med stigande ålder. Bland ålderspensio-

närerna i åldern 60—69 år säger sig 96 % ha röstat. De rörelsehandi- kappade har i minst utsträckning röstat (76 %). (Tabell B 4.51)

En fjärdedel av pensionärerna, 27 % av de blivande pensionärerna känner inte till rättigheter och förmåner

En fjärdedel av förtidspensionärerna angav att de inte kände till rättig- heter och förmåner medan nästan en tredjedel var tveksamma beträf- fande sina kunskaper. Det är framför allt de yngsta förtidspensionärerna som säger sig inte känna till rättigheter och förmåner. Endast 60 % har fått frågan ställd till sig. Trots det har 41 % i åldersgruppen 16—24 år sagt att de inte känner till rättigheter och förmåner. (Tabell B 3.42) Kvinnorna säger sig i större utsträckning än männen inte känna till rät- tigheter och förmåner — 29 % av kvinnorna och 21 % av männen kän- ner inte till rättighet-er och förmåner. 43 % av männen och 30 % av kvinnorna säger sig göra det.

Drygt 27 % av de blivande pensionärerna uppgav att de inte kände till rättigheter och förmåner som pensionär. 42 % var tveksamma om sina kunskaper. Knappt en tredjedel (30 %) ansåg sig känna till pen- sionärernas rättigheter och förmåner. (Tabell BB 58)

En knapp fjärdedel av ålderspensionärerna sade sig inte känna till rättigheter och förmåner som pensionär medan en dryg fjärdedel var tveksamma beträffande sina kunskaper. Det är framför allt de äldsta (80 år och äldre) och de rörelsehandikappade som säger sig inte känna till eller är tveksamma beträffande sina förmåner och rättigheter —— endast 37—38 % säger att de känner till sina förmåner och rättigheter. (Tabell B 4.51)

Kvinnorna uppgav sig i större utsträckning än männen inte känna till rättigheter och förmåner — 27 % av kvinnorna och 20 % av män- nen känner inte till rättigheter och förmåner. 50 % av männen och 44 % av kvinnorna säger sig göra det.

Man vänder sig till försäkringskassan

Den oftast uppgivna informationskällan bland förtidspensionärerna, om man skulle vilja veta mer om sina rättigheter och förmåner som pensio- när, är försäkringskassan. Över en tredjedel skulle vända sig dit. En stor andel skulle även vända sig till socialbyrån. (Tabell B 3.42) Över en fjär- dedel av förtidspensionärerna vet inte vart de skulle vända sig. Det är framför allt de som inte känner till sina rättigheter eller är tveksamma som heller inte vet vart de skall vända sig.

En fjärdedel av de blivande pensionärerna uppgav, att de inte visste vart man skulle vända sig för att få uppgifter om pensionärernas förmå- ner m.m. Nära hälften ansåg att man borde vända sig till försäkrings- kassan (50 % av de yngre, 40 % av de äldre). 15 % skulle vända sig till socialbyrå/socialnämnd och 3 % till kommunen. Av de yngre uppgav 2 % att man kunde få uppgifter hos arbetsgivaren och nästan lika stor andel hos fackföreningen. 3 % av de yngre och 2 % av de äldre uppgav pensionärsförening som informationskälla. (Tabell BB 59)

Den av ålderspensionärerna oftast uppgivna informationskällan om man skulle vilja veta mer om sina rättigheter och förmåner som pensio- när är försäkringskassan. Över en tredjedel skulle vända sig dit. En stor andel skulle vända sig till socialbyrån. Över en fjärdedel av ålderspen- sionärerna vet inte vart de skall vända sig för att få veta mera. (Tabell B 4.52)

8.3.11. Behov av hjälp

En fjärdedel av förtidspensionärerna, drygt en tredjedel av ålders— pensionärerna klarar sig helt utan hjälp

En fjärdedel av förtidspensionärerna klarar sig helt utan hjälp. Den lägsta andelen redovisas för de yngsta. Det är i denna åldersgrupp de mest hjälpbehövande finns. Som framgått tidigare är de äldsta förtids- pensionärerna inte så handikappade. De yngsta får i störst utsträckning tillräcklig hjälp. Åldersgruppen 25—44 år har största andelen (5 %) som inte får tillräcklig hjälp. Totalt är det 4 % av de intervjuade för— tidspensionärerna som varken klarar sig själva eller får tillräckligt med hjälp när det gäller dagliga sysslor. Inga större skillnader mellan ålders- grupper eller om man är rörelsehandikappad eller ej kan konstateras. (Tabell B 3.46) Det är framför allt den rörelsehandikappade gruppen som behöver hjälp. Endast 5 % klarar sig helt utan. De allra flesta får dock tillräckligt med hjälp.

Frågorna angående hjälpbehov etc. ställdes även till de blivande pen— sionärerna i syfte att få belyst, i vilken utsträckning de var i behov av hjälp och i så fall arten av hjälpbehovet. Det är givet att behovet av hjälp inte kan vara så stort bland de blivande pensionärerna. De arbetar i allmänhet och man får förutsätta, att de har sjukbidrag, förtidspension e. d. om de är i behov av hjälp eller vård i den mening som här avses. (Tabell BB 60)

Av ålderspensionärerna är det framför allt de äldsta och de rörelse- handikappade som behöver hjälp. Drygt en tredjedel klarar sig utan hjälp totalt sett. Av ålderspensionär-erna 80 år eller äldre är det dock en- dast 8 % och av de rörelsehandikappade 5 %, som klarar sig helt utan hjälp — övriga är beroende av hjälp. De allra flesta får dock tillräckligt med hjälp. (Tabell B 4.56)

Totalt är det 3 % av de intervjuade ålderspensionärerna som varken klarar sig själva eller får tillräckligt med hjälp när det gäller en eller flera dagliga sysslor. Inga större skillnader mellan åldersgrupper eller om man är rörelsehandikappad eller ej kan konstateras.

De flesta får tillräcklig hjälp

Andelen förtidspensionärer som inte klarar av olika dagliga sysslor och inte heller får hjälp av någon är liten (t. ex. inköp av livsmedel 2 %, städning 2 %, stortvätt 3 %). Andelen är så liten att materialet inte till- låter några ytterligare analyser.

Andelen ålderspensionärer som inte klarar sig helt och inte får till- räcklig hjälp är också liten (3 %). Andelen är högst i åldersgruppen 60—69 år (4 %) och i den äldsta gruppen (4 %). Bland de rörelsehandi- kappade är andelen 3 %. Andelarna är även här så små, att materialet inte tillåter några ytterligare analyser.

Mest hjälp av anhöriga, grannar och vänner

Den mesta hjälpen får man från hushållsmedlem. Detta gäller alla typer av sysslor. Nära 43 % av förtidspensionärerna får hjälp dagligen inkl. lördag och söndag av annan hushållsmedlem, grannar eller bekanta, 5 % en gång i veckan och 2 % två gånger i veckan. (Tabell B 3.44)

Av ålderspensionärerna får 26 % hjälp av annan hushållsmedlem, grannar eller bekanta dagligen inkl. lördag och söndag. Liksom förtids- pensionärerna får 5 % av ålderspensionärerna hjälp en gång i veckan och 2 % två gånger i veckan. Av de äldsta fick 44 % hjälp, 32 % daglig hjälp inkl. lördag och söndag. (Tabell B 4.54)

En tiondel behöver mera hjälp och tillsyn

Totalt är det 12 % (ca 20000 personer) av förtidspensionärerna och 9 % (ca 95 000) av ålderspensionärerna, som tycker att de skulle rent allmänt behöva mera hjälp. (Tabell B 3.49, 4.59)

I fråga om förtidspensionärerna är andelen störst i åldersgrupperna 25—44 och 45—54 år (16 resp. 18 %). Av den första åldersgruppen be- höver 3 % mera hjälp i form av daglig hjälp/tillsyn och 9 % regelbun- den hjälp/tillsyn, dock ej daglig. I åldersgruppen 45—54 år är det 4 resp. 5 %. Många vill ha hjälp någon gång med storrengöring, stortvätt etc. Största andelen återfinns i åldersgrupperna 45—54 år (8 %) och 55—64 år (5 %).

När det gäller ålderspensionärerna är det främst åldersgruppen 70— 79 år som behöver mera hjälp. Totalt är det 11 %; 2 % anser sig be- höva mera hjälp i form av daglig hjälp/tillsyn och 6 % regelbunden hjälp/tillsyn, dock ej daglig.

Det är framför allt de rörelsehandikappade, som behöver mera hjälp. Av de rörelsehandikappade förtidspensionärerna är det nära 18 % (ca 5 000 personer), av ålderspensionärerna drygt 12 % (ca 25 000 perso- ner). (Tabell B 3.49, 4.59)

Andelen förtidspensionärer, som inte får tillräcklig hjälp, visar regio- nala skillnader. Den högsta andelen (ca 10 %) finns i Västernorrlands och Jämtlands län, den lägsta (ca 1 %) i Värmlands och Örebro län. I fråga om ålderspensionärerna är skillnaderna däremot små.

8.3.12. Utnyttjande av kommunal service

Social hemhjälp till 15 % av förtidspensionärerna och 17 % av ålderspensionärerna

Ca 15 % (35 000) av förtidspensionärerna uppger sig ha hjälp av hem-

samarit. Det gäller framför allt städning och tvätt. Den största andelen (18 %) finns i åldersgrupperna 25—44 år och 45—54 år. De flesta (7 % av pensionärerna) hade hjälp en gång i veckan, 3 % två gånger i veckan, ungefär samma andel 4—6 gånger i veckan. Drygt 1 % fick hjälp dagligen inkl. lördag och söndag, huvudsakligen de yngre ålders- grupperna (8 % 16—24 år, 5 % 25—44 år samt 2 % 45—54 år). I den äldsta åldersgruppen fanns ingen som fick daglig hjälp. (Tabell 3.45)

Av de blivande pensionärerna har 2 % uppgivit sig få hjälp av hem- samarit. Det var huvudsakligen äldre (4 %), som fick sådan hjälp. Nå- got mer än 1 % hade hjälp av hemsamarit en gång i veckan. (Tabell BB 61)

Totalt fick 17 % av ålderspensionärer/m hjälp av hemsamarit. An- delen är minst i den yngsta åldersgruppen (6 %), störst i den äldsta (39 %). I åldersgruppen 70—79 år är andelen 17 %. Totalt fick 1 % hjälp dagligen inkl. lördag och söndag. 1 åldersgruppen 80 år och däröver var det 3 %. (Tabe/14.55) De flesta fick hjälp en gång i veckan (totalt 8 %). 3 % hade hjälp 2 gånger, 2 % 3 gånger och 3 % 4—6 gånger i veckan. De äldsta hade mest hjälp (14 % en gång, 9 % 2 gånger, 4 % 3 gånger och 9 % 4—6 gånger).

En fjärdedel utnyttjade annan kommunal service

En fjärdedel av förtidspensionärerna utnyttjade annan service än social hemhjälp under de senaste tre månaderna. Variationerna mellan ålders- grupperna är stora (39 % för den yngsta, 20 % för den äldsta gruppen). Det är framför allt de rörelsehandikappade (47 %) som utnyttjat någon av kommunens anordningar. (Tabell B 3.48)

Färdtjänsten är den service man oftast utnyttjat. Därnäst kommer fotvård. Över en tredjedel av de rörelsehandikappade samt en femtedel av de yngsta och en tiondel av de äldsta (55—64 år) hade utnyttjat färd- tjänsten.

Det är framför allt förtidspensionärerna i Stockholm som utnyttjat den kommunala servicen — var tredje förtidspensionär hade utnyttjat färdtjänsten där de senaste tre månaderna. Nästan var tionde förtids- pensionär i Stockholm hade utnyttjat fotvård eller kommit i kontakt med dagcenterverksamhet.

Totalt hade 2 % av förtidspensionärerna deltagit i dagcenterverksam- het i landet (5 % av åldersgruppen 16—24 år, 4 % av gruppen 25—44 år, 3 % av gruppen 45—54 år och 2 % av den äldsta).

Även av ålderspensionärerna är det en fjärdedel som utnyttjat annan kommunal service än social hemhjälp. Det är de äldsta och framför allt de rörelsehandikappade som i störst utsträckning utnyttjar denna ser- vice.

Fotvård är den service man oftast utnyttjat — totalt har en tiondel av ålderspensionärerna fått fotvård (4 % av de yngsta och 18 % av de äld— sta). Därnäst kommer färdtjänsten, som 7 % utnyttjat (3 % av de yngsta och 12 % av de äldsta). Närmare 3 % hade deltagit i dagcenter- verksamhet (3 % av de yngsta, något mer än 3 % av gruppen 70—79 år och 1 % av de äldsta). Matservering har anlitats av drygt 2 % och

hemsändning av måltid av knappt 1 % (framför allt åldern 80 år och däröver, 2 %). De rörelsehandikappade har mest utnyttjat färdtjänst (20 %), fotvård (19 %), dagcenterverksamhet (4 %) och hårvård (3 %). (Tabell B 4.58)

Ålderspensionärerna i Göteborg/Malmöregionerna var de som .i minst utsträckning utnyttjat kommunal service under de senaste 3 månaderna. Så hade t. ex. här 4 % av ålderspensionärerna utnyttjat fotvården jäm- fört med 14 % av pensionärerna i Stockholmsområdet. Stockholmspen- sionärerna har genomsnittligt utnyttjat alla här redovisade typer av ser- vice i större utsträckning än genomsnittet.

8.3.13. Förberedelse för livet som pensionär och upplevelsen av pensionstiden

Förberedelse för livet som pensionär (blivande pensionärer)

De frågor som de blivande pensionärerna hade att svara på rörande sin framtida ålderspensionering speglade åsikter och bedömningar av mer subjektivt slag. Dessa frågor har därför inte ställts vid indirekta inter- vjuer. Dessutom föreligger ett visst bortfall. Procenttalen har räknats på hela gruppen inte bara på dem som svarat. De här redovisade undersök— ningsresultaten är därför minimivärden. (Tabell 5.2)

Totalt tycker mellan 28—35 % (ca 150 000 personer) att de är till- räckligt informerade om sin kommande ålderspensionering. Även om skillnaderna inte är stora så är andelen som tyck-er sig tillräckligt infor- merad störst när det gäller pensionens storlek och minst när det gäller hyresbidrag, bostadstillägg m. m.

När det gäller uppdelningen på två åldersgrupper, 60—63 och 64—66 år, kan inga större skillnader iakttas. Bland de äldre — de som är när- mast sin ålderspensionering — är andelen som inte svarat större än bland de yngre. Bland de yngre är andelen som anser sig tillräckligt in- formerad om ”hyresbidrag, bostadstillägg, m. m.” och (framför allt) ”övriga sociala och ekonomiska förhållanden” större än bland de äldre. Andelen som anser sig tillräckligt informerad ökar med ökande utbild- ning. Andelen är lägst bland personer med enbart folkskola.

De som har förvärvsarbete tycker i större utsträckning än de ej för- värvsarbetande att de är tillräckligt informerade om sin kommande ål- derspensionering. Bland de förvärvsarbetande är det genomgående kon- torsanställda, tekniker, tjänstemän m.fl. som i störst utsträckning anser sig tillräckligt informerade. När det gäller pensionens storlek säger sig 56 % ha tillräcklig information mot 34 % bland dem som arbetar med produktions- och distributionsarbete.

Bland de ej förvärvsarbetande är det de som arbetat med produk- tions- eller distributionsarbete, som i minst omfattning svarar att man anser sig tillräckligt informerad. De som aldrig haft förvärvsarbete tyc- ker i något större utsträckning än de som inte arbetade vid intervjutill- fället men tidigare haft arbete, att de är tillräckligt informerade. Man grundar sig emellertid här på endast ett litet antal intervjuer.

Personer i åldern 60—63 år säger sig i större utsträckning (26 %) än

personer i åldern 64—66 år (15 %) ha gjort upp speciel/a planer på vad man skall göra under pensionstiden. Man hade annars kunnat vänta sig att de något äldre som genomsnittligt sett måste ha kortare tid kvar till sin pensionering skulle vara de som mest förberett sig.

Männen säger i större utsträckning än kvinnorna (32 resp. 16 %) att de gjort upp planer. Till viss del kan denna skillnad mellan könen bero på att en femtedel av kvinnorna av olika anledningar inte kommit att svara på denna fråga. Många kvinnor har heller inte förvärvsarbete utanför hemmet.

Både bland männen och bland kvinnorna är det de förvärvsarbetande som gjort upp planer. Detta verkar rimligt då det framför allt är för de förvärvsarbetande som ålderspensioneringen kommer att inne-bära en förändring i och med att de flesta då helt slutar förvärvsarbeta. För de ej förvärvsarbetande innebär pensioneringen ingen större förändring be- träffande den dagliga tillvaron och därmed förbereder man sig inte hel- ler.

Som jämförelse kan nämnas, att av ålderspensionärerna i åldern 60— 69 är totalt 18 % hade gjort upp planer för pensioneringen (26 % av männen och 11 % av kvinnorna).

Vid tiden för fältarbetets genomförande förelåg ett utredningsförslag om delpension. Totalt svarade 15 % att de ”troligen” skulle utnyttja möjligheten till delpension. 58 % svarade ”troligen inte” och 14 % "vet inte”. 14 % av de blivande pensionärerna svarade inte. Männen svarade i något större utsträckning än kvinnorna att de ”troligen” skulle utnyttja möjligheten till delpension. Denna skillnad kan dock förklaras av de olika andelarna förvärvsarbetande.

Av de förvärvsarbetande kvinnorna var det 29 % som trodde att de ”troligen” skulle utnyttja möjligheten till delpension. 53 % svarade att de ”troligen inte" kom att utnyttja denna möjlighet. Motsvarande andelar för de förvärvsarbetande männen är 18 resp. 62 %.

En jämförelse mellan olika grupper av förvärvsarbetande uppvisar inga större skillnader. De personer som arbetar som produktions- och distributionsanställda skiljer sig inte från personer med ”tjänsteman- nayrken” —— kontorsanställda, tekniker m. fl.

Upplevelsen av pensionstiden ( ålderspensionärer )

De allra flesta (69 %) tycker att de pensionerades vid rätt tidpunkt. Inga större skillnader mellan män och kvinnor eller mellan olika åldersgrup- per kan noteras. Den enda grupp som avviker i någon egentlig utsträck- ning är männen i åldern 60—69 år som ,inte i lika hög grad som övriga anser att de pensionerats vid rätt tidpunkt. (Tabell B 4.19, 20)

Kvinnorna är i större utsträckning än männen tveksamma inför denna fråga. De äldre är mera tveksamma än de yngre för vilka den faktiska pensioneringstidpunkten — och kan-ske funderingar omkring denna — inte ligger så långt tillbaka i tiden. De som arbetade vid inter- vjutillfället är också de som till största delen (19 %) anser, att de pen- sionerats för tidigt.

Hälften av dem som slutade vid pensioneringen skulle ”absolut inte”

ha fortsat! att arbeta om de hade haft möjlighet till det. l8 % skulle "tro- ligen" inte ha fortsatt. En femtedel skulle "absolut” eller "troligen” ha fortsatt att arbeta om möjlighet funnits. (Tabell B 4.21) Andelen per— soner som arbetade fram till sin pension utgör en tredjedel (ca 370 000 personer) av samtliga ålderspensionärer. 7 % av ålderspensionärerna arbetade fram till sin pension och skulle (troligen eller absolut) ha velat fortsätta att förvärvsarbeta om bara möjlighet funnits. 23 % av ålders- pensionärerna slutade förvärvsarbeta i och med sin pension och skulle (troligen eller absolut) inte ha velat fortsätta arbeta även om möjlighet funnits.

Eftersom det visat sig att pensioneringen ibland kan innebära vissa problem, tillfrågades intervjupersonerna, vilket problem de upplevde som det största för en pensionär. Vissa svarsalternativ gavs. Ca 60 % uppgav sig inte uppleva några direkta problem. Andel-en var något lägre (58 %) i den äldsta åldersgruppen än i de övriga.

Ensamheten var ett stort problem. Av de äldsta (80 år och däröver) upplevde 12 % ensamheten som d-et största problemet (5 % för gruppen 6()——69 år. 1() % för gruppen 70—79 år). Därnäst kom ekonomiska svå- righeter och sysslolöshet. Största andelen med sådana problem fanns i de yngre grupperna, knappt 9 % i den yngsta åldersgruppen had-e eko- nomiska svårigheter (7 % för åldern 70—79 år, 2 % för åldern 80—m år). Sysslolösheten kändes svår för 6 % av de yngsta. 5 % av gruppen 70—79 år och 3 % av de äldsta.

För att få en bild av i vilken utsträckning ålderspensionärerna gjort upp några planer före pensioneringen och hur man allmänt upplever pensionstiden i jämförelse med förväntningarna, ställdes några subjek- tivt hållna frågor.

Totalt sade sig 13 % (ca 145 000 personer) i förväg ha gjort upp spe- ciella planer på vad man skulle göra när man blev pensionerad. De yngre säger i större utsträckning (18 % i åldersgruppen 60—69 år, 12 % i gruppen 70—79 år) än de äldre att de gjorde upp planer. Detta kanske kan förklaras av att de mer nyligen pensionerats och därför lättare kom ihåg vad man tänkte på inför pensioneringen. Männen hade i betydligt större utsträckning än kvinnorna gjort upp plan-er. (Tabell B 4.23)

Närmare hälften (mest i åldern 60—69 år, minst i åldern 80 år och däröver) hade med glädje sett fram mot pensioneringen. Drygt 40 % hade varken känt glädje eller tyckt illa om den. Ca 6 % hade direkt tyckt illa om pensioneringen (nära 9 % i åldersgruppen 60—69 år).

Totalt 45 % tyckte att pensionstiden blivit bättre än man vänta! sig. 39 % ansåg att den blivit som väntat och 6 % att den blivit sämre än väntat. De yngsta ålderspensionärerna (60—69 år) är de som i störst utsträckning tycker att det blivit som man väntat sig. De äldre anser i stället oftare att det blivit bättre än man väntat sig. Om det- ta resultat beror på att de som nyligen blivit pensionerade har mer realistiska förväntningar inför pensionen eller att det skulle vara så att trivseln med pensionen hänger ihop med hur lång tid som gått sedan man pensionerades är omöjligt att uttala sig om.

De som i minst utsträckning hade gjort upp planer inför sin pensione- ring var de som inte förvärvsarbetade vid pensioneringen. Omkring en

femtedel av dem som arbetade vid intervjutillfället och av dem som slu- tade i samband med pensioneringen hade gjort upp speciella planer in- för pensioneringen. (Tabell B 4.24)

De som aldrig haft förvärvsarbete och de som arbetade vid intervju- tillfället svarade i störst utsträckning ”vet ej” på frågan om pensionsti- den blivit bättre eller sämre än man väntat sig. Bland dem som arbetade är det vanligaste svaret att pensionstiden blivit ”som väntat”, medan det vanligaste bland dem som aldrig haft förvärvsarbete är att det blivit ”bättre än väntat”.

En fjärdedel (ca 270 000 personer) saknade ofta eller någon gång sitt arbete (7 % ofta, 18 % någon gång). Den största andelen, som ofta sak- nade arbetet, fanns i åldern 60—69 år (9 %) mot 6 % i gruppen 70—79 år och 7 % bland de äldsta. Andel-en som känner saknad någon gång är lika stor (ca 18 %) i de båda yngsta grupperna, 14 % i den äldsta.

Totalt sett är det hälften som aldrig saknar sitt arbete. Den största an- delen (51 %) fanns i åldersgruppen 70—79 år (de yngsta 48 %, de älds- ta 49 %).

9. Kommunenkäten

I detta kapitel redovisas resultatet av PU:s enkät till samtliga kommuner för en kartläggning av deras insatser för pensionärerna. Enkäten avsåg i allt väsentligt förhållandena den 30 april 1975. Redovisningen grundar sig till en del också på uppgifter hämtade ur den löpande socialvårds— statistiken. Beskrivningen av färdtjänsten är baserad på uppgifter ur kommunenkäten, SCB:s färdtjänststatistik för år 1975 samt en av Svenska kommunförbundet gjord enkät avseende situationen den 15 januari 1976.

PU:s kommunenkät omfattade

. vissa översiktliga uppgifter samt basuppgifter beträffande bl. a. nor- mer för avgifter m.m. för fotvård, hårvård etc., kommunala bidrag till pensionärs- och handikapporganisationer, planering av åtgärder för pensionärer . ålderdomshem; varje ålderdomshem redovisades för sig; avdelning

för långtidssjuka, upptagen i socialstyrelsens sjukhusförteckning skulle ej redovisas här servicebostäder; varje enhet redovisades för sig pensionärshem; varje hem redovisades för sig temporära bostäder i form av gruppbebyggelse; varje gruppbebyg- gelse redovisades för sig

0 dagcentral; självständig dagcentral vars verksamhet i första hand var öppen för pensionärer, vilka bodde på den öppna bostadsmarknaden; varje dagcentral redovisades för sig . individuell och kollektiv service; uppsökande verksamhet, informa- tion, förberedelse för pensionsåldern, pensionärsråd, social hemhjälp m.m. . social hemhjälp —— färdtjänst, uppgifter om pensionärernas ålders- fördelning. Enkäten besvarades av samtliga kommuner, dock ofullständigt i vissa delar av några.

9.1. Uppsökande verksamhet m. m.

Den i socialhjälpslagen föreskrivna uppsökande verksamheten är bety- delsefull för det sociala välfärdssystemet. Den är för den enskilde ga-

ranti för personlig vård och omvårdnad. Den uppsökande verksamheten gäller inte minst de äldre och de handikappade. ] enkäten tillfrågades kommunerna om de bedrev kontinuerlig uppsökande verksamhet, dvs. fortlöpande höll sig underrättade om pensionärernas behov av omvård- nad m.m. Vidare skulle anges om kommunen under en begränsad tids- period kontaktade pensionärerna för en kartläggning av deras sociala situation (s. k. inventering).

9.1.1. Ingen kontinuerlig uppsökande verksamhet i 1/4 av kommunerna

Kontinuerlig uppsökande verksamhet bedrevs inte i 72 kommuner. Näs- tan hälften av dem hade inte heller genomfört någon s.k. inventering under de senaste åren. Alla kommunstorlekar var representerade. De flesta kommunerna fanns i Jönköpings, Gotlands, Blekinge. Kristian- stads och Gävleborgs län. Omkring 1/4 av landets pensionärer bodde i de 72 kommunerna.

9.1.2. Få hembesök i den uppsökande verksamheten

I 206 kommuner bedrevs kontinuerlig uppsökande verksamhet. Av dessa lämnade 4/5 uppgifter om verksamhetens omfattning. Ca 8 000 pensio- närer i dessa kommuner fick hembesök och 3 800 kontaktades per telefon under april månad 1975. Endast i Östergötlands län bedrev samtliga kom- muner kontinuerlig uppsökande verksamhet. 1 övrigt hade Söderman- lands, Kalmar, Älvsborgs och Jämtlands län största antalet kommuner med sådan verksamhet. (Tabell A 9.1)

Något mer än hälften av de 206 kommunerna prioriterade vissa grup- per i sin uppsökande verksamhet. De äldsta pensionärerna prioriterades i 2/3 av kommunerna. En fjärdedel prioriterade förtidspensionärerna samt ålderspensionärer med låg bostadsstandard.

9.1.3. Som regel fast anställd personal

Den uppsökande verksamheten sköts till övervägande del av fast anställd personal. Tillfälligt anställda användes vanligen som förstärkning. Det var huvudsakligen hemvårdsassistenter som arbetade med uppsökande verksamhet. Hemvårdare eller hemsamariter liksom socialassistenter och handikappkonsulenter deltog i betydligt mindre omfattning. Förtroende— män svarade helt eller delvis för den uppsökande verksamheten i 14 kommuner. Ca 700 anställda arbetade med uppsökande verksamhet i de 206 kom- munerna. I allmänhet använde de dock en relativt liten del av sin arbets- tid till denna uppgift. Deras sammanlagda tid för uppsökande verksamhet kan beräknas motsvara ca 100 heltidstjänster. I kommunerna bodde ca

1 milj. ålderspensionärer.

9.1.4. Omedelbar hjälp vid uppmärksammade behov

Den personal, som arbetade i uppsökande verksamhet. ansvarade i 3/4

av de 206 kommunerna för att uppmärksammade behov så långt möjligt avhjälptes. Behov av hemhjälp utreddes i nästan samtliga kommuner av den uppsökande personalen. I 3/4 av kommunerna hade personalen även befogenhet att bevilja sådan hjälp. Det var också vanligt att personalen utredde behovet av plats i ålderdomshem. men mindre vanligt att den hade befogenhet att fatta beslut i sådana ärenden. Utredning om behov av fotvård, färdtjänst och måltidsservice gjordes också i stor utsträck- ning av personalen med rätt för denna att även bevilja sådan hjälp. Ut- redning om behov av socialhjälp och annan hjälp förekom också. Det var dock sällan personalen hade befogenhet att bevilja sådan hjälp.

9.1.5. Vanligt med distriktsindelning

Av de 203 kommuner, som besvarat en fråga om den uppsökande verk- samheten var geografiskt avgränsad i olika distrikt, uppgav 2/5, att verksamheten bedrevs distriktsvis. Samtliga kommuner i Jämtlands län som bedrev uppsökande verksamhet hade delat in kommunen i distrikt. Det var också vanligt i Hallands, Kopparbergs och Gävleborgs län. I Blekinge och Kristianstads län förekom det däremot inte alls. (Tabell A 9.1)

9.1.6. Lantbrevbärarna allt mer engagerade i den uppsökande verksamheten

En viss del av den uppsökande verksamheten sköttes genom lantbrev- bärare. Det var 60 kommuner, som träffat överenskommelse härom med postverket. I relativt många kommuner planerades ett sådant samarbete. I Blekinge. Örebro och Värmlands län var denna verksamhet mest ut- bredd. Däremot förekom sådant samarbete inte alls i Gotlands. Hallands. Jämtlands och Norrbottens län.

9.1.7. Behovsinventering i de flesta kommuner

I 2/3 av samtliga kommuner i landet hade en eller flera gånger i hela eller delar av kommunen genomförts s. k. inventering av pensionärernas behov. Sådana inventeringar pågick i ett 50-tal kommuner vid undersök- ningstillfället. I 1/4 av dessa genomfördes inventeringen i form av en postenkät. Under 1970-talet hade ca 10 % av kommunerna per år ge- nomfört inventeringar. Antalet inventeringar har stigit varje år. Att ge- nomföra dem utan personliga besök synes bli allt vanligare.

9.1.8. Information. genom uppsökande verksamhet

Direkt till pensionärerna riktad information om sociala förmåner, möj— ligheter till hjälp av olika slag etc. förekom i 93 kommuner. I samband med uppsökande verksamhet lämnades som regel muntlig information men även skriftlig förekom. Ett 40-tal kommuner sände ut en broschyr

antingen till samtliga eller enbart till nyblivna pensionärer.

I ett 20-tal kommuner lämnades information vid informationsträffar, anordnade av kommunen eller genom pensionärsföreningar. Annonsering i dagspressen förekom också i viss utsträckning.

9.2 Social jourtjänst m. rn.

Med social jourtjänst avsågs i kommunenkäten sådan verksamhet, som syftade till att ge samtliga kommuninvånare — eller endast äldre och handikappade — möjlighet att även på icke kontorstid få kontakt med social personal för samtal. rådgivning och eventuellt även direkta hjälp- insatser.

9.2.1. Utbyggd jourtjänst [ få kommuner

Enligt kommunenkäten hade 80 kommuner någon form av social jour- tjänst. Åtta av dessa kommuner hade dock ingen egentlig jourtjänst och i 49 kommuner avsågs beredskapspersonal, som kunde kontaktas genom polis, brandkår etc. I 1/3 av de sistnämnda kommunerna var beredskaps- personalen i funktion endast under veckoslut och helger. I ett 10—tal av de 80 kommunerna var jourtjänsten avsedd för en begränsad grupp per- soner, t.ex. de pensionärer som bodde i närheten av ett ålderdomshem, dit jourtjänsten var knuten.

Av uppgifterna att döma hade endast 12 kommuner en jourverksamhet som innebar möjligheter att direkt nå kontakt med social personal, som avdelats enbart för denna uppgift. I dessa kommuner kunde omedelbar hjälp även lämnas i bostaden åt dem som var i behov därav.

I de flesta av de 80 kommunerna var jourverksamheten avsedd att snabbt kunna ta hand om barn och ungdom. Det förekom emellertid också att verksamheten avsåg enbart pensionärer.

Telefonjour förekom i 63 av kommunerna. Den var förlagd till sär- skild jourbyrå i 7 kommuner, till socialförvaltningen i 15, till ålderdoms- hem eller servicehus i 12 samt till brandstation i 7 kommuner. I 23 kom- muner var jourtjänsten ansluten till telefonnummer 90 000, i 9 kommu- ner till 90 000 jämte annat nummer och i 40 kommuner till enbart annat nummer.

Jourverksamhet redovisades av kommuner i samtliga län utom Ble- kinge. I fyra län var det fråga om några enstaka kommuner. Av de kom- muner som redovisade den mest utvecklade jourtjänsten hade de flesta över 90 000 invånare.

Samverkan i fråga om jourtjänsten med annan kommun redovisades av 7 kommuner. Samverkan med landstinget förekom enligt 4 kommu- ner. Någon väl utbyggd samordnad social och medicinsk jourverksamhet för alla redovisades inte av någon kommun.

9.2.2. Larmsystem för trygghet i bostaden i få kommuner

För att ge en viss trygghet används särskilda larmsystem, vanligen kopp-

lade till social jourtjänst — jourcentral. Med larmsystem avses här tek- nisk utrustning bestående av sändare, överföringsdel och mottagare. Ge- nom utlösning av larm får mottagaren en signal om att något inträffat. Systemet är avsett för personer, vilka löper risk att komma i en akut nödsituation och då inte kan påkalla hjälp på konventionellt sätt t. ex. genom telefon. Larmsystem finns i servicehus och andra särskilda bostä- der. Det har emellertid börjat införas också i bostäder på den öppna bostadsmarknaden (hyreslägenheter, egna hem m. m.). Det står vanligen i kontakt med någon form av jourcentral, som arbetar dygnet runt och kan bistå den nödställde direkt eller kontakta annan instans för åtgärd.

Larmsystem installerat i bostäder på öppna bostadsmarknaden redo- visades av 11 kommuner. Totalt rörde det sig om ca 800 bostäder. Största antalet fanns i Helsingborg (457), Linköping (148) och Lidingö (100). De övriga kommunerna redovisade ett betydligt mindre antal. Av uppgifterna att döma är en stor andel av redovisade larm installerade i olika former av specialbostäder för pensionärer och i mindre utsträckning i vanliga bostäder. Ingen av de kommuner, som hade den mest omfat- tande sociala jourtjänsten, hade trygghetslarm i vanliga bostäder.

Socialstyrelsen har gjort en särskild undersökning, som bl. a. bygger på material från PU:s kommunenkät om larmsystem.1

9.3. Social hemhjälp

SCB:s årliga statistik över den sociala hemhjälpsverksamheten, som nu- mera bedrivs i alla kommuner, ger en allmän bild av insatserna. Hem- hjälpens utveckling och omfattning har redovisats i kap. 6 på grundval av årsstatistiken. I denna statistik saknas emellertid uppgifter om bl. a. i vilken utsträckning olika åldersgrupper får social hemhjälp. Uppgifter härom är viktiga för planeringen och utbyggnaden av den sociala hem- hjälpen. PU begärde därför i enkäten uppgifter från samtliga kommuner om antalet pensionärer med social hemhjälp fördelade efter ålder, hjälp- timmar och hushållstyp (ensamstående, flerpersonshushåll). För att kun- na göra vissa jämförelser mellan hjälpens omfattning i olika boendefor- mer begärdes särskilda uppgifter för pensionärshem, temporära bostäder och servicebostäder. I kommunenkäten begärdes vidare uppgifter om hemhjälpspersonal, bl. a. åldersfördelning för hemsamariter/hemvårdare, och den sociala hemhjälpens organisation.

I antalet hemhjälpstimmar inräknas även de hemsjukvårdstimmar som utföres av kommunernas hemsamariter men bekostas av sjukvårdshuvud- männen. I kommunenkäten skulle anges endast totala antalet hemsjuk- vårdstimmar under april 1975. Uppgifter om hemsjukvården inhämtades genom en särskild enkät till Sjukvårdshuvudmännen, redovisad i kap. 10.

Av särskilt intresse när det gäller hemhjälpen, är avgiftssidan, efter vilka normer betalar pensionärerna avgifter och hur mycket betalar var och en. Det var PU:s avsikt att ta upp frågor härom i kommunenkäten. Det stod dock snart klart att det inte var möjligt, bl. a. av redovisnings- tekniska skäl, att få in uppgifter genom enkäten och göra jämförelser

* Larm och signalsystem för åldringar och han- dikappade (Socialstyrel— sen redovisar 1976: 3).

2 Statistiska meddelan- den S 1976: 17.

mellan kommuner och pensionärsgrupper. Olika normer, inkomst- och förmögenhetsgränser samt olika tekniska betalningssystem tillämpas i kommunerna.

9.3.1. Uppgifter från 250 kommuner Ca 180 000 fick hjälp

Enligt SCB:s årsstatistik fick totalt 328553 äldre och handikappade personer social hemhjälp år 1975.2 Av dessa var 285 100 i åldern 65 år och däröver. Vecka 6, år 1975, var det 203 840 personer i åldern 67 år och däröver som fick sådan hjälp.

Uppgifter beträffande åldersfördelning m.m. lämnades av 250 kom- muner med ca 3/4 av det totala antalet personer i landet i åldern 65 år och däröver. Bland de kommuner, som inte lämnade uppgifter. var Stock- holm, Göteborg och Helsingborg.

En totalredovisning av hemhjälpsverksamheten, vilket PU eftersträvat kan alltså inte lämnas. De lämnade uppgifterna torde dock ge en till— fredsställande bild av verksamheten och de i det följande redovisade procenttalen för de 250 kommunerna kunna anses representativa för hela landet. Vissa jämförelser bör också kunna göras mellan de kom— muner som lämnat uppgifter. Däremot kan jämförelser mellan länen inte göras, eftersom fullständiga uppgifter saknas för många av dem.

Enligt PU:s enkät uppgick i de 250 kommuner, som lämnat fullstän- diga uppgifter, antalet hushåll med social hemhjälp under april 1975 till 143 000. Uppgifter om åldersfördelning och hjälptimmar lämnades som nyss nämnts för enpersonshushåll och flerpersonshushåll. Antalet per— soner i flerpersonshushåll har vid beräkningarna av antalet personer som fick hemhjälp skattats under antagande att hushållet består av två per- soner som tillhör samma åldersgrupp (hushållsföreståndarens). Sam- manlagda antalet personer som fick hemhjälp under april 1975 i de 250 kommunerna, har på detta sätt uppskattats till 180000. Fördelningen efter hushållsföreståndarens ålder och efter hushållstyp framgår av tabell 9.1. De fick under månaden hjälp i totalt drygt 3,7 miljoner timmar.

Tabell 9.1 Hemhjälpen i olika åldersgrupper och hushållstyper, april 1975 (Upp- gifter från 250 kommuner)

Hushålls- Enpersons- Flerpersons— Summa hushåll Skattat antal förestån- hushåll hushåll personer darens _— _ _ _— ålder Antal % Antal % Antal % Antal % —64 11 562 11 6 003 17 17 565 12 23 568 13 65—69 9 762 9 4196 11 13 958 10 18 154 10 70—74 18 836 18 7 001 19 25 837 18 32 838 18 75—79 27 381 26 8 874 24 36 255 25 45 129 25 80—84 23 731 22 6 849 19 30 580 21 37 429 21 85—89 11 778 11 2 785 8 14 563 10 17 348 10 90—0.) 3 575 3 776 2 4 351 3 5 127 3

Summa 106 625 100 36 484 100 143 109 100 179 593 100 ___—___—

Den sociala hemhjälpen avsåg till stor del ålderspensionärerna. Endast 13 % av dem som fick hemhjälp under april 1977 hade inte fyllt 65 år. De bildar ingen homogen grupp och är spridda i alla åldrar. Hemhjälps- verksamheten för dessa kan därför inte belysas på samma ingående sätt som verksamheten bland ålderspensionärerna i det följande.

Antalet pensionärer med social hemhjälp ökar ganska jämnt upp till 80-årsåldern för att därefter minska till enbart 640 personer i ålders— gruppen 95 år och äldre. Ca hälften av dem som fått hjälp var mellan 75 och 84 år. Gruppen 85 år och äldre utgjorde omkring 13 % av det totala antalet med hemhjälp. Ca 30 % var mellan 65 och 74 år. (Diagram 9.1)

50 1 OOO-tal

Personer i: D Flerpersonshushall

40 & Enpersonshushåll 30

20

10

'IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIl—

'IIIIIIIIIIIIIIIIIIIA 'IIIIIIIIIA-

'IIIIIIIIIIIIIIIA_

”III/Ill-

—19 20— 25— 30 35 40 45 5 55 60 65— 70— 75— 80—— 8

U'l

— 90— 9 —w

24 29 34 39 44 49 54 59 64 69 74 79 848 9

”Uppgift saknas 101 41 kommuner.

Social hemhjälp till var fjärde pensionär i åldern 80 år och äldre

I de 250 kommunerna beräknades antalet personer i åldern 65 år och däröver med hemhjälp uppgå till 155 000, motsvarande var femte pen- sionär i den åldern.

Nära 90 % var 70 år och äldre. Ca 27 % av samtliga personer i be- folkningen i den åldersgruppen hade social hemhjälp. Andelen personer med hemhjälp i olika åldersgrupper framgår av tabell 9.2.

Av tabellen framgår att hjälp lämnas i större utsträckning i de yngre åldrarna för ensamstående än för samboende. Andelen hjälpta minskar bland de ensamstående från och med åldersgruppen 85 år och däröver, medan andelen bland de samboende ökar. Förklaringen torde vara att de ensamstående i tidigare ålder tas om hand i ålderdomshem eller inom långtidssjukvården, då deras behov av vård och tillsyn ofta inte kan ord- nas på annat sätt. Både vård— och tillsynsbehovet kan vara lättare att

Diagrum 9.l Antal pensionärer och handi- kappade med social hemhjälp i april 1975. Fördelning efter ålder”

tillgodose i hemmet för de samboende, vilket uppskjuter behovet av institutionsvård. En markant ökning av institutionsvård inträder för en— samstående i åldersgruppen 70—74 år. För samboende inträder ökningen först i åldersgruppen 75—79 år.

Tabell 9.2 Personer med social hemhjälp. Procent av befolkningen i resp. ålders- grupp (Uppgifter från 250 kommuner)

Hushålls- Enpersons- Flerpersons- Totalt föreståndarens hushåll hushåll ålder (skattning)

65—69 9 4 4 70—74 17 9 10 75—79 28 18 19 80—84 32 30 27 85—89 30 38 28 90—94 23 48 25 95—0) 16 69 21 65—w 21 l 1 13

Social hemhjälp till varannan i åldern 80 år och äldre utanför institution

För att få ett mera exakt mått på behovet av social hemhjälp bör antalet hjälpta i olika åldersgrupper sättas i relation till antalet i varje ålders- grupp, som vistas utanför institution av något slag. Vård i ålderdoms- hem eller annan institution fördubblas mellan åldersklasserna 80—84 år och 85—89 år och ökar snabbt för följande åldersgrupper.

Räknat på antalet personer, som inte bor i ålderdomshem. var det 9 % i åldern 65—74 år som fick social hemhjälp. I åldersgruppen 75—79 år var det 26 % och i åldersgruppen 80 år och däröver 40 %. (Tabell A 9.2) Tas hänsyn också till den grupp som vårdas inom den somatiska och psykiatriska långtidssjukvården är andelen med social hemhjälp än större. Uppgifter om patienternas fördelning på kommuner finns emellertid inte tillgängliga.

Stora variationer mellan kommunerna

Kommunerna i Västerbottens och Norrbottens län hade den största an— delen pensionärer med social hemhjälp i samtliga åldersgrupper. Även Västernorrlands, Jämtlands, Gävleborgs, Örebro och Västmanlands län hade en stor andel kommuner med omfattande hemhjälp. I södra delen av landet redovisades en låg andel, främst i Malmöhus och i Kristian- stads län. Även för Blekinge, Hallands, Jönköpings, Skaraborgs, Söder— manlands och Kopparbergs län redovisades en låg andel med social hem- hjälp i flera kommuner. Kommunerna fördelade efter andelen med so- cial hemhjälp redovisas i tabell 9.3 samt länsvis i tabell A 9.3 a—c för olika åldersgrupper.

Andelen pensionärer med social hemhjälp varierade kraftigt i kommu- nerna. Spridningen var störst i fråga om gruppen 80 år och äldre. När det gäller åldersgruppen 65—74 år hade Tomelilla och Åstorp den lägsta

andelen (mindre än 3 %) och två kommuner över 25 % (Ragunda 33 %, Nordmaling 25 %). För åldersgruppen 75—79 år redovisade två kom- muner (Nordmaling och Vilhelmina) över 50 %. Tre kommuner (Nykö- ping, Strömstad och Åstorp) hade mindre än 10 %. I åldersgruppen 80 år och äldre var andelen hjälpta mer än 70 % i Nordmaling och Sorsele, under 10 % i Haninge och Ljusnarsberg.

Tabell 9.3 Kommunerna fördelade efter andelen personer (%) med social hem- hjälp i olika åldersgrupper (exkl. dem i ålderdomshem) (Uppgifter från 250 kommuner)

Andel personer (%) Antal kommuner utanför ålder- Åldersgrupper domshem med social hemhjälp 65—74 år 75—79 år 80— år — 4,9 26 —— — 5,0— 9,9 145 3 2 10,0—14,9 61 19 — 15,0—19,9 16 45 5 20,0—24,9 1 62 13 25,0—29,9 — 49 30 30,0—34,9 1 40 41 35,0—39,9 — 19 36 40,0—44,9 10 49 45,0—49,9 1 30 50,0—54,9 — 2 20 55,0—59,9 — 12 60,0—64,9 — 4 65,0— — 8 Totalt 250 250 250

Litet antal hjälptimmar per hushåll

För 28 % av de pensionärshushåll som fick hemhjälp uppgick hjälpen till 6—10 timmar under månaden. 12 % hade fått hjälp mer än 40 tim- mar. Hushållens fördelning efter antal hjälptimmar framgår närmare av tabell 9.4.

I de 250 kommunerna fick 56 % av de pensionärshushåll som hade hemhjälp under april 1975 hjälp högst 15 timmar under månaden. Hem- hjälpens omfattning var något större i kommuner med över 90000 in- vånare. Antalet hushåll med social hemhjälp fördelat efter antal hjälp- timmari april 1975 för länen redovisas i tabell A 9.4.

Tabell 9.4 Hushållen fördelade efter antal hjälptimmar. Procent

Antal hjälp- Hushåll Antal hjälp- Hushåll timmar —— timmar —— % % 1— 5 10,7 31—40 6,1 6—-—10 27,9 41—50 4,8 11—15 17,5 51—70 3,9 16—20 13,5 71—90 1,7 21—30 12,3 91— 1,6

Totalt 100

De yngsta och de äldsta fick den mest omfattande hjälpen

Pensionärer i åldern 16—29 år fick nästan dubbelt så många hjälptim— mar — i genomsnitt 38 timmar — som hushållen i allmänhet (ca 20 tim- mar.). Ålderspensionärer fick ett mindre antal hjälptimmar än hjälp- tagare under 67 år. Hushållen fördelade efter hushållsföreståndarens ålder, hushållstyp och genomsnittligt antal hjälptimmar framgår av tabell 9.5.

Av ålderspensionärerna hade gruppen 85 år och äldre den mest om— fattande hjälpen, i genomsnitt 25 timmar under månaden. Minst hjälp. i genomsnitt ca 17 timmar. hade pensionärer i åldern 70—74 år.

Tabell 9.5 Hushållen efter hushållsföreståndarens ålder, hushållstyp och genom- snittligt antal hjälptimmar under april 1975 (Uppgifter från 250 kommuner)

Ålder Genomsnittligt antal hjälptimmar Enpersons- Flerpersons- Samtliga hushåll hushåll hushåll ——29 39,3 36,1 38,2 30—49 24,8 29,2 25,9 50—64 20,7 23,7 21,7 65—74 16,9 17,9 17,2 75—84 18,3 18,6 18,4 85—m 25,5 24,5 25,3 Totalt 19,3 20,1 19,5

Liten andel fick omfattande hjälp

Av samtliga flerpersonshushåll med hushållsföreståndare 65 år och äldre hade totalt 11 % hemhjälp; 6 % fick hjälp högst 15 timmar under måna- den, 1 % mer än 40 timmars hjälp. Mycket omfattande hjälp —— mer än 90 timmar under månaden — fick 0,1 %. Av de ensamstående i åldern 65 år och äldre hade totalt 21 % hemhjälp, 12 % hade mindre än 15 timmar under månaden. Mera än 40 timmars hjälp fick 2 %, mer än 90 timmar 0.2 %. (Tabell A 9.5)

Ca 7 % av ålderspensionärerna med social hemhjälp fick hjälp även lördag/ söndag

I enkäten skulle uppgifter lämnas om antalet hushåll, som fick social hemhjälp även lördag/söndag, fördelade efter hushållsföreståndarens ålder. Några uppgifter om hjälpens omfattning i dessa fall behövde inte lämnas. Det var i de 250 kommunerna sammanlagt 10 200 hushåll med uppskattningsvis 12400 pensionärer, som fick sådan hjälp. Av dessa var ca 10 000 (80 %) i åldern 67 år och äldre, motsvarande ca 7 % av dem med social hemhjälp.

Det var främst åldersgrupperna 75—79 och 80—84 år, som hade hjälp lördag/söndag. Antalet personer med sådan hjälp i åldern 67 år och äldre, fördelade på olika åldersgrupper framgår av tabell 9.6.

Tabell 9.6 Ålderspensionärer med social hemhjälp lördag/söndag

Ålder Antal % 67—69 720 7,3 70—74 1 592 16,2 75—79 2 366 24,1 80—84 2 612 26,7 85—89 | 685 17,2 90—94 662 6,8 95— 162 1,7 Totalt 9 799 100

Av de 640 i åldern 95 år och däröver, som hade hemhjälp, fick var fjärde (25 %) hjälp även lördag/söndag. Av samtliga i åldersgruppen 85—89 år var det ca 10 % och av gruppen 80—84 är ca 7 %.

Var tionde av de yngre fick hjälp även lördag/söndag

Antalet personer i åldern mellan 16 och 67 år med social hemhjälp upp- gick i de 250 kommunerna till uppskattningsvis 23 500. Av dessa hade ca 2 500, alltså drygt 10 %, hjälp även lördag/söndag. 60 % av dem var ensamstående. Av de närmare 8 000 ensamstående i åldern 60—66 år, som fick hemhjälp, hade drygt 8 % hjälp lördag/söndag. 1 de yngsta åldersklasserna (16—24 år) var det ca 40 %. Antalet med social hem- hjälp i dessa klasser var emellertid litet, drygt 200. Av dem i flerpersons- hushåll med social hemhjälp —— ca 6 400 — hade drygt 1 000 (16 %) hjälp även lördag/söndag. Av 41 i åldern 20—24 år hade 13 sådan hjälp.

9.3.2. Mera hemhjälp i servicebostäder

Som tidigare nämnts begärdes för jämförelse mellan hemhjälpens om- fattning i olika boendeformer särskilda uppgifter för pensionärshem, temporära bostäder och servicebostäder. I april 1975 fanns det upp- skattningsvis 46000 pensionärshushåll i servicehus, pensionärshem och i temporära bostäder. Av dessa hushåll fick ungefär 23 500, något mera än hälften, social hemhjälp.

Fast anställd personal förekommer dessutom i framför allt service— bostäder men i viss utsträckning också i pensionärshem utöver hem- samaritpersonalen.

Hjälpens omfattning i pensionärshem och i temporära bostäder av- viker endast obetydligt från genomsnittet för hjälpta hushåll bland samt- liga pensionärshushåll. Hjälpta hushåll i servicebostäder fick naturligt nog i högre grad än andra hushåll hjälp som omfattade mera än 50 tim— mar under april 1975. Även hjälp under lördag/söndag gavs oftare till hushåll i servicebostäder.

9.3.3. Vakhjälp i 1/3 av kommunerna

I vissa situationer kan hjälp behövas även nattetid och dygnet runt. Det

kan gälla vid akuta sjukdomsfall, avlösning av anhöriga, rädsla att vara ensam etc. I kommunenkäten uppgav 115 kommuner att pensionärer kunde få vakhjälp av hemsamariter under kortare tid. Endast i 30 kom- muner utgick sådan hjälp under april 1975. Hjälpen omfattade inte fullt 200 personer. Ersättning för sådan vakhjälp utgick till 1/3 av kommu- nerna från landstinget.

9.3.4 1 de flesta kommunerna ombesörjde hemsamariter uppgifter inom hemsjukvården

1 en gemensam rekommendation från Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet har som framgått av kap. 2 Sjukvårdshuvudmännen och primärkommunerna rekommenderats att träffa avtal om att den sociala hemhjälpen skall medverka i hemsjukvården mot ersättning här- för från sjukvårdshuvudmannen. Sådant avtal hade i april 1975 träffats med 230 kommuner. Ett landsting, Västernorrlands, hade inte träffat sådant avtal med någon kommun. I 13 län hade inte samtliga kommuner träffat avtal. I endast 10 % av de kommuner. där samariterna med- verkade i hemsjukvården, hade de fått genomgå särskild utbildning. I hälften av dessa kommuner hade landstinget svarat för utbildningen.

Hemsjukvårdens innehåll. organisation och omfattning behandlas som tidigare nämnts närmare i kap. 10.

9.3.5. H emhjälpens personal och organisation

Vid årsskiftet 1974/75 fanns enligt SCB:s statistik 61 324 hemsamariter i landet (318 på heltid, 1 773 på deltid och 59 233 timanställda). Dess- utom redovisades 17 125 anhöriga, avlönade som hemsamariter. Vidare fanns mer än 4 000 hemvårdare.

I kommunenkäten begärdes uppgifter om hemsamariter och hemvår- dare fördelade efter ålder och kön. Uppgifter begärdes också om hur många hemsamariter (exkl. anhörigvårdare) som under april månad 1975 arbetat 70 timmar och däröver eller mindre än 70 timmar. Personalom— sättningen bland hemsamariterna skulle belysas genom den procentuella andelen av personalen som slutat sin anställning under de senaste 12 månaderna. Det skulle även anges om det under samma tidsperiod före- legat svårigheter att rekrytera hemsamariter. Vidare ställdes frågor om utbildning av hemsamariter. Uppgifterna var avsedda att ge viss belys- ning av personalsituationen inom den sociala hemhjälpsverksamheten.

Ett avsnitt i enkäten avsåg hemhjälpens organisation m. m. Det gällde arbetsledning, rätten att bevilja hemhjälp, arbetsledarnas eventuella andra arbetsuppgifter, hembesök och antalet hemsamariter per arbetsledare.

Uppgifter lämnades i kommunenkäten av 266 kommuner med sam- manlagt 59 106 hemsamariter och 1 203 hemvårdsassistenter/hemhjälps- ledare. Dessutom redovisades 2 757 hemvårdare.

En tredjedel av hemsamariterna, en fjärdedel av hemvårdarna 55 år och äldre

Uppgifter om hemsamariternas fördelning efter ålder och kön den 30 april 1975 lämnades av 255 kommuner. I dessa kommuner arbetade 57 282 hemsamariter. Ca 35 % var i åldern 55 år eller äldre. Inte fullt 1 % var män.

I fråga om hemvårdarna lämnade 233 kommuner motsvarande upp- gifter. Det fanns sammanlagt 2 757 hemvårdare i dessa kommuner. Hem— vårdarna var betydligt yngre än hemsamariterna. Endast 1/4 av hem- vårdarna var i åldern 55 år och däröver. En halv procent var män. Sextio procent av samariterna, anhörigvårdare ej medräknade, arbetade mindre än 70 timmar i april 1975.

Åldersfördelning m. m. redovisas närmare i kap. 14.

Hög omsättning av hemsamariter i de större kommunerna

Enligt de inkomna uppgifterna slutade under perioden maj 1974—april 1975 i 11 kommuner inte någon hemsamarit sin anställning. Samtliga kommuner var förhållandevis små, 8 med mindre än 15 000 och ingen med över 21 000 invånare. I hälften av de kommuner, som lämnat upp- gift slutade mindre än 5 % av hemsamariterna sin anställning under tolv— månadersperioden. Det var framför allt de större kommunerna som hade hög personalomsättning. De 21 kommuner, som haft mera än 20 % personalomsättning under perioden, hade nästan samtliga över 60 000 invånare och/eller låg i storstadsområdena. Hemsamariterna slutade an- ställningen främst på grund av att de erhållit nytt arbete eller av ålders— eller sjukdomsskäl. Trettio kommuner uppgav vidare som skäl brister i samariternas anställningsförhållanden som orsak.

Av de 260 kommuner som lämnat uppgifter har 155 uppgett att de har svårigheter med att rekrytera hemsamariter. I tätorterna uppstod de största svårigheterna i samband med rekryteringen av semestervikarier och de avsåg således i huvudsak del av året. Där svårigheter förelåg att rekrytera personal i glesbygd var det bara i undantagsfall fråga om till viss årstid begränsade problem. Svårigheterna i glesbygden tycks främst orsakas av de långa avstånden och de dåliga kommunikationerna.

Utbildningskurser för samariter hade anordnats av 240 kommuner. Av de 149 kommuner som haft kurser under de senaste tolv månaderna uppgav 32 att svårigheter förelegat att få personalen att genomgå utbild- ningen. Hemsamariternas utbildning redovisas närmare i kap. 14.

Hemvårdsassistent arbetsledare för mer än 500 samariter

Den personal som ansvarade för hemhjälpsverksamheten var till över- vägande del av typ hemvårdsassistent/hemhjälpsledare och således fast anställd. I några kommuner hade socialassistenter och distriktssköterskor ansvar för verksamheten. Arvoderade hemhjälpsledare förekom i mindre kommuner och i större kommuners ytterområden.

I enkäten begärdes uppgift om dels för hur många samariter i genom-

snitt varje hemvårdsassistent var arbetsledare, dels i hur många hem i genomsnitt samariterna arbetade under april 1975 . Det framgår inte om hemvårdsassistenten var heltids- eller deltidsanställd.

Det genomsnittliga antalet samariter, som varje hemvårdsassistent var arbetsledare för, varierade från mindre än 20 till över 500. I 110 kom- muner var varje hemvårdsassistent arbetsledare för mer än 100 samariter. 1 lika många kommuner hade varje hemvårdsassistent ansvar för mer än 250 hjälpfall. Kommunernas fördelning efter antal samariter och hjälpfall per hemvårdsassistent framgår av tabell 9.7. Genomsnittligt antal hemsamariter per hemvårdsassistent samt antalet hjälpta hem per hemsamarit redovisas länsvis i tabell A 9.6.

Tabell 9.7 Kommunerna fördelade efter antal hemsamariter och hjälpfall per hemvårdsassistent Antal hemsama- Antal kom- Antal hjälp- Antal kom- riter muner fall muner —100 155 —100 20 101—250 103 101—250 73 251—300 4 251—300 48 301—350 1 301—350 10 351—400 0 351—400 14 401—500 1 401—500 16 501— 1 501—600 12 601— 10 Uppgift saknas 13 75 Totalt 278 278

Av uppgifterna att döma måste kontakten mellan hemvårdsassistenten å ena sidan samt samariter och pensionärer å den andra vara ytterst spar- sam i många kommuner. Trots detta uppger 239 kommuner att hem- vårdsassistenten som regel gör hembesök hos alla personer som ansöker om kontinuerlig hemhjälp. Det sker i undantagsfall i 25 kommuner. nästan aldrig i 6. Frågan har inte besvarats av 8 kommuner.

Hemvårdsassistenterna beslutar som regel själva i hemhjälpsärenden

Av enkäten framgår, att hemvårdsassistenterna i nästan alla kommuner själva fattade beslut om social hemhjälp. I 85 % av kommunerna för- medlade de även annan service, t.ex. fotvård, matdistribution, färd- tjänst, servicebostad eller ålderdomshemsplats, socialhjälp. Hemvårds- assistenterna ansvarade i de flesta kommuner också för den uppsökande verksamheten och för hemhjälpen till barnfamiljer. I mer än 100 kom- muner hade de även andra uppgifter som inte hade samband med om- sorgen om pensionärerna. Det var här fråga om t. ex. ärenden rörande barnomsorg, familjebidrag, konsumentupplysning och utredningsarbete.

9.3.6. Hemhjälp m. m. i speciella former

Det förekommer på olika håll speciella former av social hemhjälp. I en- käten ställdes frågor om städning, tvättservice och snöröjning.

Frågor om städning gällde om kommunen helt eller delvis överfört hemsamariternas städuppgifter på en särskild städorganisation. verksam- hetens utformning och omfattning. Enligt de inkomna uppgifterna var det 31 kommuner, spridda i 14 län, som hade en sådan organisation. Det var vanligast i Stockholms län (8 kommuner) samt i Kopparbergs län (5 kommuner). 1 21 av kommunerna utfördes städningen av hemhjälps- personal. Speciella bussar med städutrustning och hemhjälpspersonal var den vanligaste verksamhetsformen men många kommuner använde städ- patruller med annat fordon. Speciella former av tvättserviee för pensio— närer fanns i 20 kommuner. Det vanligaste var kostnadsfri transport eller subventionerade kostnader.

Ett 100-tal kommuner hade organiserat särskild snöröjning för pen- sionärer. Arbetet utfördes vanligen av entreprenörer, i 39 kommuner i kommunernas egen regi. Särskild snöröjning var vanligast i Uppsala och Kopparbergs län. Något mer än hälften av Norrlandskommunerna er- bjöd denna service. Både förtids- och ålderspensionärer var som regel berättigade till hjälp. I 1/3 av kommunerna begränsades dock möjlig- heterna genom ekonomisk behovsprövning eller av att hjälp endast läm- nades till pensionärerna i vissa delar av kommunen, främst glesbygden. Det förekom också att andra än pensionärer hade möjlighet att få hjälp (6 kommuner). I 41 kommuner var snöröjningen avgiftsfri för samtliga berättigade. I 13 kommuner togs ut en enhetlig avgift. 31 tillämpade hemhjälpstaxan och 21 annat system.

9.3.7. Matdistribution i l/3, matservering i 3/4 av kommunerna

För att underlätta för pensionärerna och samtidigt i viss mån garantera dem en fullvärdig kost har sedan länge färdiglagad mat distribuerats till pensionärshushåll. Verksamheten har dock inte fått någon större omfatt- ning. Vidare har i samma syfte pensionärer i ökande utsträckning beretts möjlighet att inta måltider i ålderdomshem, skolbespisningar etc.

Verksamhet med matdistribution bedrevs i 98 kommuner, spridda över alla län. Det var vanligast i Stockholms län (14 kommuner) och Malmö- hus län (10 kommuner). I 8 kommuner bedrevs verksamheten av annan än kommunen. Endast i ett 30-tal av kommunerna omfattade verksam- heten hela kommunen. Inte sällan begränsades den till centralorten och i många kommuner till pensionärer. som bodde i närheten av ålderdoms- hem eller skolmåltidslokal. I många kommuner avsåg verksamheten personer, som bodde inom en speciell anläggning. t. ex. ett servicehus. I 85 av kommunerna bedrevs verksamheten under hela året, i 7 endast del av året. Portionspriset uppgick i regel till omkring 5 kr.

Någon form av matservering/restaurangverksamhet för pensionärer. med bostad i öppna bostadsmarknaden förekom i 211 kommuner. 1 178 av dem serverades mat vid 388 ålderdomshem (34 % av hemmen) även till andra pensionärer än dem som bodde där. 93 friliggande eller till ser- vicebostäder knutna dagcentraler i 44 kommuner erbjöd denna service. 1 mer än 600 lokaler, huvudsakligen skolbespisningar, i 123 kommuner serverades mat till pensionärer. Det förekom som regel endast under ter- minerna.

Den 29 april 1975 intog över 12 000 pensionärer en måltid på någon av de nämnda anläggningarna. nära 10000 av dem på ålderdomshem eller dagcentraler.

9.3.8. Någon form av kontaktverksamhet i 1/3 av kommunerna

Olika former av kontaktverksamhet har prövats i syfte att upprätthålla regelbunden kontakt med pensionärer för att bryta deras isolering i hem- met. Kommunenkäten innehöll frågor om telefonservice och Väntjänst.

Med telefonservice avsågs i enkäten telefonkontakt med pensionärer genom att någon person, anställd av socialförvaltningen eller enskild organisation. kontinuerligt ringer upp den som anmält sig till denna service. Organiserad telefonservice fanns i 94 kommuner. därav i 75 med kommunen och i 19 med enskild organisation som huvudman. Det var i senare fallet i allmänhet Röda korset eller pensionärsförening som ansvarade för verksamheten. I några kommuner hade hemsamariter till uppgift att hålla regelbunden telefonkontakt med pensionärer som så önskade.

I likaledes 94 kommuner bedrevs kontaktverksamhet/väntjänst i syfte att genom personliga besök m. m. bryta isoleringen i hemmet för äldre och handikappade. Endast ett fåtal kommuner bedrev verksamheten i egen regi med för uppgiften anställd personal. Som regel var det Röda korset, kyrkan eller pensionärsföreningar som svarade för verksamheten. Ca 900 personer fick enligt de lämnade uppgifterna besök under vecka 17 år 1975 .

9.4. Kompletterande service till hemtjänst

Vid sidan av den sociala hemhjälpen och annan hemtjänst finns olika slag av kompletterande service för pensionärer boende i den öppna bostadsmarknaden. En översikt över kommunerna fördelade efter före- komsten av olika slags service lämnas länsvis i tabell A 9.7. Här avses fotvård, hårvård, badservice, pensionärsgymnastik samt utlåningsförråd för sjukvårdsmateriel. Utlåningsförråden redovisas i kap. 10.

9.4.1. Fotvård i de flesta kommuner, hårvård i ett litet antal

Sammanlagt uppgav 243 kommuner att de bedrev eller ekonomiskt sub- ventionerade fotvård till pensionärer, som inte bodde i servicebostäder eller ålderdomshem. Sådan fotvård bedrevs vid 58 friliggande eller med servicebostäder samordnade dagcentraler samt vid nära hälften av alla ålderdomshem. 213 kommuner bedrev fotvård även utanför servicebo- städer och ålderdomshem.

Enligt enkäten hade 68 kommuner, varav 8 i Jämtlands län, egna fot- vårdskliniker. Det vanligaste var att kommunen hade avtal med privat fotvårdsspecialist. Fotvård gavs vid 349 privata fotvårdskliniker. Fot-

vård kunde även erhållas i 500 lokaler förlagda till exempelvis pensio— närshem, skolor. I 177 kommuner kunde pensionärerna vid behov även få fotvård i bostaden. Det gällde framför allt i Stockholms, Malmöhus, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län. I 24 kommu- ner anordnades resor för pensionärer till fotvård.

Berättigade till kostnadsfri eller subventionerad fotvård var som regel både ålders— och förtidspensionärer. Det förekom dock icke sällan någon form av inkomstprövning, t.ex. att endast pensionärer som hade fullt kommunalt bostadstillägg erhöll subventionerad eller avgiftsfri fotvård. Cirka hälften av kommunerna hade ingen maximering av antalet behand- lingar. 1 kommuner med begränsningar var det vanligast med en behand- ling per månad. Det förekom också begränsning till högst en behandling varannan månad och ännu strängare begränsning.

I 18 kommuner var fotvården helt avgiftsfri. 180 kommuner hade enhetliga avgifter och 40 differentierade. Avgiftens storlek berodde i de flesta fall på var behandlingen utfördes. Pensionärernas inkomst inver— kade i ett mindre antal kommuner på avgiftens storlek. Fotvårdsavgif- terna var för pensionärerna i genomsnitt ca 10 kr., men varierade mellan 3 och 30 kr. —— i 90 % av kommunerna mellan 5 och 15 kr.

Särskild hårvård för pensionärer som inte bodde i ålderdomshem fanns i 38 kommuner. Sådan verksamhet bedrevs i 123 ålderdomshem, 42 dag- centraler i anslutning till servicebostäder och i 17 friliggande dagcentraler. 13 kommuner bedrev sådan hårvård utanför ålderdomshem och dag- centraler. Sex kommuner uppgav att pensionärerna även kunde få hår- vård i sin bostad.

9.4.2. Särskild badservice för pensionärer i många kommuner

I 193 kommuner fanns offentliga badanläggningar för bassängbad m. m. Badanläggningar i 79 av kommunerna var öppna enbart för pensionärer och handikappade under vissa dagar och tider. Ett 20-tal kommuner organiserade särskilda badresor för pensionärer. Badavgifterna subven- tionerades för pensionärerna av 64 kommuner. Ett 10-tal kommuner hade i andra former sökt underlätta för pensionärerna att besöka bad- anläggningarna. Över 300 ålderdomshem och dagcentraler erbjöd bad- service även till pensionärer som hade bostad i öppna bostadsmarknaden.

9.4.3. Pensionärsgymnastik i de flesta kommuner

Särskild gymnastik för pensionärer förekom i 227 kommuner. I 74 av dem drev kommunen verksamheten i egen regi. I övrigt svarade frivilliga organisationer, bl. a. pensionärs- och idrottsföreningar, för verksam- heten. Under vårterminen 1975 bedrevs pensionärsgymnastik uppskatt- ningsvis i ca 2000 grupper. Därutöver förekom en omfattande verk- samhet i ålderdomshem och dagcentraler även för pensionärer som bodde i öppna bostadsmarknaden. Enligt Pensionärernas riksorganisation (PRO) bedrevs under år 1976 2 413 gymnastik- och motionsgrupper med 45 555 deltagare.

3 Statistiska meddelan- den (S 1975: 14, S 1976: 12, S 1977: 15).

4 Kommunförbundets cirkulär H 59.

9.5. Färdtjänst

Den kommunala färdtjänsten är en trafikservice för handikappade. som har svårt att anlita allmänna kommunikationer eller förflytta sig på egen hand. Det är en relativt ny företeelse. Den började utvecklas i mera organiserade former under senare delen av 1960-talet och har som när- mare framgår av kap. 6 under 70-talet snabbt vuxit ut över landet.

Den följande redovisningen bygger i stort sett på SCB:s statistik. som i viss grad specialbearbetats och närmare analyserats för bl. a. PU:s räkning.3 Vissa uppgifter har hämtats ur en undersökning, som har gjorts av Svenska kommunförbundet och avser situationen den 15 januari 1976.4 I PU:s kommunenkät inhämtades endast åldersuppgifter för personer be- rättigade till färdtjänst den 30 april 1975. Med hänsyn till den ökande andelen äldre i befolkningen, som sannolikt också kommer att medföra ökade krav på färdtjänsten, är det viktigt att som underlag för plane- ringen få en belysning av vilka åldersgrupper som nu mest anlitar färd- tjänsten. Eftersom PU:s kartläggning avser pensionärernas situation är 1975, belyser den följande redovisningen i allmänhet färdtjänsten nämnda ar.

9.5.1. Stor variation i regler och normer

För anlitande av färdtjänsten krävdes i april 1975 i samtliga 268 kom- muner med färdtjänst — utom 3 — särskilt tillstånd. Läkarutlåtande i samband med ansökan om färdtjänst krävdes alltid i 5 % av kommu- nerna och aldrig i 16 %. I 208 kommuner krävdes läkarutlåtande som regel endasti speciella fall. Färdtjänsten kunde utnyttjas även av personer med tillfälligt handikapp (1—6 mån.) i 160 kommuner.

Enligt SCB:s statistik per den 1 november 1974 fick färdtjänsten i 175 kommuner användas för skolresor, för utbildning över grundskolenivå. i 196 kommuner för arbetsresor, i 209 kommuner för behandlingsresor och i samtliga kommuner med färdtjänst för övriga resor, t. ex. inköps- och privatresor. Antalet kommuner där färdtjänsten inte fick användas för arbetsresor minskade från 31 till 22 mellan åren 1974 och 1975. Under samma år ökade antalet kommuner där färdtjänsten inte fick ut- nyttjas för behandlingsresor från 23 till 95.

Enligt kommunförbundets undersökning fick i nära 200 kommuner långvårdspatienterna använda färdtjänsten för s. k. permissionsresor inom kommunen. I ungefär hälften av dessa kommuner kunde permissions— resor även göras utanför kommunen. I 182 kommuner kunde långvårds- patienterna använda färdtjänsten även för andra resor. Utöver de 200 kommunerna fanns ytterligare ett antal kommuner som med vissa be- gränsningar erbjöd färdtjänst till långvårdspatienter. 29 kommuner fick ersättning av landstinget för permissionsresor och 9 kommuner för övriga resor.

1 40 % av de 268 kommunerna fick resor med färdtjänst företas inom kommungränserna, i 15 % dessutom till centralort eller motsvarande utanför kommungränsen. I 88 kommuner kunde resor med färdtjänsten

företas till ett visst avstånd från bostaden eller kommungränsen, i 21 kommuner för resor inom hela länet; 20 kommuner hade inga begräns- ningar. 59 kommuner bekostar färdtjänst för annan kommuns invånare vid tillfällig vistelse i kommunen. 94 kommuner färdtjänst för egen kom- muninvånare vid tillfällig vistelse i annan kommun.

I 90 % av kommunerna med färdtjänst beställdes resorna som regel direkt hos den som utförde körningen. I 20 kommuner skulle beställ- ningen göras hos tjänsteman inom socialförvaltningen. I mer än 3/4 av de kommuner som hade färdtjänstfordon var förhandsbeställning nöd- vändig eller önskvärd för resa med sådant fordon. Beställning skulle som regel göras dagen före avresan. Det förekom emellertid i 18 kommuner krav på förhandsbeställning 2—3 dagar före resan. Endast i 2 kommuner kunde förhandsbeställning göras samma dag. För resa med annat fordon (taxi) var det endast i 10 % av kommunerna nödvändigt med förhands- beställning.

Nära 3/4 av kommunerna tog ut differentierade avgifter som i regel utgjorde en viss procent av reskostnaden. Avgifterna varierade mellan lägst 10 och högst 50 % av reskostnaden, vanligast var 20 %. Enhetlig avgift oavsett resans längd togs ut i 1/4 av kommunerna. I 14 kommuner var färdtjänsten helt avgiftsfri.

I över hälften av kommunerna med färdtjänst fick de färdtjänstberät- tigade företa ett begränsat antal resor. Ingen begränsning tillämpades i 119 kommuner. Dessa kommuner hade en något lägre andel färdtjänst- berättigade både i förhållande till samtliga kommuner med färdtjänst och framför allt till dem som hade begränsning av antalet resor. De hade också en lägre kostnad både per tillstånd och per resa i förhållande till de kommuner som hade begränsningar i antalet resor.

9.5.2. Störst omfattning i Storstadslänen

Den I oktober 1975 bedrevs färdtjänstverksamhet i 268 av landets 278 kommuner, en ökning med 18 kommuner sedan föregående år. Den 1 oktober 1976 fanns färdtjänst i 274 kommuner.

Antalet redovisade personer med tillstånd att använda färdtjänst upp- gick den 1 oktober 1975 till sammanlagt 160000 (uppgift från Malmö saknas). Av dessa var omkring 70 % i åldern 67 år och äldre, mot- svarande ca 12 % av befolkningen i den åldern. Andelen färdtjänst- berättigade i åldern 16—66 motsvarade ca 15 % av förtidspensionärerna. Den 1 oktober 1976 uppgick antalet färdtjänstberättigade till 195 604, varav 149 026 i åldern 65 år och däröver.

Färdtjänsten (okt. 1975 ) mätt i antal resor fördelade på antalet för- tidspensionärer samt invånare 80 år och äldre, hade störst omfattning i storstadslänen, men'även Östergötlands, Södermanlands, Jönköpings och Uppsala län hade en omfattande verksamhet. Minst omfattning hade färdtjänsten i Gotlands, Jämtlands, Blekinge och Kristianstads län. Det var större kommuner i storstadsregionerna, som hade den mest omfat- tande verksamheten.

9.5.3. Stora variationer mellan kommunerna

I kommunerna varierade andelen av hela befolkningen i respektive kom- mun med tillstånd att använda färdtjänsten mellan 1 och 63 %0 och an- delen av befolkningen 67 år och äldre mellan 2 och 454 0/00. Ett lågt promilletal kan bero på att färdtjänstverksamhet nyligen påbörjats i kom- munen. Högsta andelen äldre med tillstånd (454 0/00) fanns i Bara kom- mun (Malmöhus län). Därnäst kom Stockholms kommun (294 0/00), Örkelljunga (263 0/00) och Kungälv (247 0/00)_

9.5.4. Mer än hälften i åldern 70—84 är; mest kvinnor

En fråga i PU:s kommunenkät om antalet personer med tillstånd att använda färdtjänst fördelade efter kön och ålder den 30 april 1975 be- svarades av 257 kommuner som hade färdtjänst. Av de 21 kommuner som inte lämnat uppgifter, återfanns ]] i Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län och Malmöhus län. Uppgifter saknas från bl. a. Göteborgs och Malmö kommuner.

Av det totala antalet färdtjänstberättigade som ingår i enkätmaterialet var 74 % 67 år och äldre. Huvuddelen av dem (53 %) var i åldern mellan 70 och 84 år. (Diagram 9.2 ) Två tredjedelar av samtliga berätti- gade var kvinnor. Av ålderspensionärerna var 69 % kvinnor och av för— tidspensionärerna ca 60 %.

Diagram 9.2 Färd- Enligt enkäten var i april 1975 nära 2 % av befolkningen i de redo— Iiänsfberättigade de" visade kommunerna berättigade att utnyttja färdtjänsten. Motsvarande 30 april 1975 förde- .. o . .. .. . la de efter ålder Pro- procenttal var for alderspensronarer knappt 10 och for befolkningen cenza under 67 år 0,5 %. Andelen färdtjänstberättigade av befolkningen stiger

—9 10— 15— 20—25—30— 35— 40— 45— 50—55— 60— 65— 70—75— 80—85— 90— 95— Ålder 1419 24 29 34 39 44 49 54 59 64 69 74 79 84 89 94 w

"Uppgift saknas för 37 kommuner

Män Kvinnor

Färdtjänstberättigade

[:] Ovriga

kontinuerligt med åldern från 0,07 % för de yngsta (—15 år) till 21,6 % för befolkningen mellan 90 och 94 år. Andelen färdtjänstberättigade i åldern 16—66 år i relation till antalet personer med hel eller partiell för- tidspension utgjorde som tidigare nämnts ca 15 %. (Diagram 9.3 a och b)

Andelen färdtjänstberättigade av befolkningen 65 år och äldre i samt- liga redovisade kommuner uppgick till ca 9 %. Lägsta andelen fanns i Kalmar län (3 % ). I Stockholms län var drygt 20 % av åldersgruppen berättigad att utnyttja färdtjänsten. Näst högsta andelen, 10 %, redo- visades för Norrbottens län.

Könsfördelningen avviker starkt från fördelningen för hela befolk- ningen. Andelen kvinnor av de färdtjänstberättigade ligger upp till 25- årsåldern under andelen kvinnor av befolkningen i motsvarande ålder. Därefter ökar andelen kvinnor bland de färdtjänstberättigade avsevärt

%

20

10

Diagram 9.3 a Färd- tjänstberättigade 65 år och äldre i olika åldersgrupper i för- hållande till hela be- folkningen i resp. ål- dersgrupp

Diagram 9.3 b Färd— tjänstberättigade i procent av befolk- ningen i resp. ålders- grupp den 30 april 1975

Ålder

snabbare än för befolkningen i sin helhet. Först i den högsta ålders- gruppen, 95 år och äldre, är andelen kvinnor bland de färdtjänstberät- tigade densamma som för hela befolkningen.

9.5.5. Mer än 6 milj. resor under 1975

Statistiken rörande antalet företagna resor som mått på vilken grad rätten till färdtjänst utnyttjas är bristfällig. SCB redovisar i sin statistik det totala antalet resor till drygt 6 milj. under år 1975, motsvarande 41 resor per färdtjänstberättigad. Uppgifter saknas emellertid från flera kommuner. För år 1976 räknade SCB med ett något lägre antal resor (40 per färdtjänstberättigad).

Antalet resor per färdtjänstberättigad varierar mellan länen och inom dessa mellan kommunerna. För en jämförelse mellan länen och kom— munerna har antalet resor satts i relation till antalet pensionärer i åldern 80 år och äldre och förtidspensionärerna tillsammantagna. Uppgifter finns för 240 kommuner. I 11 kommuner uppgick antalet resor per pensionär till 15 eller flera. För 126 kommuner var genomsnittet mindre än 5 resor. (Tabell A 9.8)

9.5.6. Med taxi och särskilt färdtjänstfordon

Av de 272 kommuner som i januari 1976 bedrev färdtjänst anlitade 162 både taxi och speciellt färdtjänstfordon, 107 enbart taxi och 3 enbart färdtjänstfordon. I ca 90 % av dessa kommuner utfördes högst 1/4 av resorna med specialfordon. I 13 kommuner utfördes över hälften av alla resor med färdtjänstfordon. I fyra kommuner, bl. a. Helsing- borg och Höganäs, utfördes nästan samtliga resor med sådana fordon. I 237 av kommunerna kunde taxi användas för färdtjänst alla dagar och hela dygnet. Färdtjänstfordon var tillgängligt samma tid i 62 kom- muner. I 100 kommuner med färdtjänstfordon var dessa tillgängliga endast under vissa tider, varigenom många gravt handikappades möjlig— heter att utnyttja färdtjänsten starkt begränsades.

9.6. Dagcentralverksamhet

Vid sidan av den individinriktade service, som lämnas i den enskildes hem bl. a. i form av hemhjälp, har kommunerna under senare år allt- mera utvecklat en kollektiv service, avsedd att komplettera, men också att ersätta vissa delar av hemtjänsten. Dagcentralen ger pensionärerna en möjlighet att träffas. Där kan man få sitt behov av exempelvis fotvård, bad, hårvård och gymnastik tillgodosett. Där finns också möjlighet att tillsammans med andra idka hobbies och Studieverksamhet. Ofta finns en matsal eller cafeteria att tillgå.

Med dagcentral avsågs i kommunenkäten serviceanläggning vid vilken ålders- och förtidspensionärer hade tillgång till bl. a. mat, fotvård, hår-

vård, sysselsättning. Lokal som var öppen endast ett par dagar per vecka och där t. ex. enbart sysselsättningsverksamhet bedrevs, skulle inte be- traktas som dagcentral.

9.6.1. Dagcentral i de flesta kommuner

Någon form av dagcentralverksamhet redovisades av 237 kommuner. Huvudsakligen följande typer av dagcentraler förekommer, nämligen separata (självständiga) dagcentraler, dagcentraler i eller i anslutning till servicebostäder, dagcentraler i eller i anslutning till ålderdomshem, dagcentraler som är gemensamma för ålderdomshem och servicebostäder. Sammanlagt redovisades i kommunenkäten 747 dagcentraler, fördelade enligt följande

Antal Separata 61 1 eller i anslutning till servicebostäder 45 ålderdomshem 603 Gemensamma för ålderdomshem och servicebostäder 38 747

9.6.2. Separata dagcentraler mest i storstadslän

De 6] separata dagcentralerna, alla utom tre drivna av kommunerna, redovisades av 38 kommuner i 17 län. För vardera Malmöhus och Stockholms län redovisades 16 dagcentraler. Östergötlands län hade 5, Kalmar 4, Gotlands 3, Göteborgs och Bohus län, Värmlands, Örebro, Jämtlands och Norrbottens län vardera 2 och övriga 7 län vardera 1.

Det var endast 4 kommuner, som redovisade mer än 2 dagcentraler av detta slag, nämligen Lund (9), Kalmar (4), Gotland och Hälsing- borg (vardera 3). De icke kommunala dagcentralerna fanns i Norrtälje, Norrköping och Bollnäs. Dagcentralen i Norrköping drevs av ABF, de övriga två av Röda korset.

Alla dagcentraler var belägna i tätort, den övervägande delen i tät- orter med 5000 invånare och däröver, ett 10-tal i mindre tätorter. Huvuddelen av dagcentralerna hade tillkommit under senare delen av 60-talet och under 70—talet.

Av de redovisade dagcentralerna var 10 öppna även för andra än ålders- och förtidspensionärer. En dagcentral i Göteborg var enbart av- sedd för handikappade. 4 dagcentraler var i huvudsak avsedda för handi- kappade.

De flesta besökarna gick eller åkte med allmänna kommunikationer till dagcentralerna. De handikappade använde i allmänhet färdtjänst.

De flesta dagcentralerna hade föreståndare eller annan ansvarig ledare. Dessutom fanns framför allt personal för ledning av sysselsättnings- och hobbyverksamhet (arbetsterapeut/friddspedagog och terapibiträde). Vid några dagcentraler fanns vårdbiträde/servicebiträde och fotvårdsspecia- lister.

9.6.3. Dagcentraler vid de flesta serviceanläggningar och hälften av ålderdomshemmen

I anslutning till serviceanläggningar och ålderdomshem fanns samman- lagt 686 dagcentraler, som var öppna även för andra än dem som bodde inom anläggningarna. Av serviceanläggningarna hade 45 egen dagcentral och 38 dagcentral gemensamt med ålderdomshem. Den största andelen dagcentraler i anslutning till servicebostäder fanns i Stockholms, Söder- manlands, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro och Jämtlands län. Av ålderdomshemmen hade 603 —— mer än hälften —— dagcentral. Största andelen hem med dagcentralverksamhet fanns i Stock- holms, Kopparbergs, Jämtlands, Örebro och Västmanlands län. Det var mindre vanligt i Blekinge, Göteborgs och Bohus län samt Norrbottens län (Tabell A 9.9)

9.6.4. Fotvård, hobbyverksamhet, restaurangverksamhet vanligast

Följande verksamheter skulle redovisas i kommunenkäten i fråga om

dagcentralerna

Restaurangverksamhet Musik-, teater-, filmunderhållning, Cafeteria föredrag, sång etc. Fotvård Biblioteksverksamhet Hårvård Pensionärsgymnastik Badservice Studiecirkelverksamhet Sjukgymnastik Annan gruppverksamhet Handledd hobbyverksamhet Gudstjänst eller andaktsstunder Studie— eller nöjesbesök i grupp Annan verksamhet utanför lokalerna

De tre vanligaste verksamheterna var fotvård, hobbyverksamhet och restaurangverksamhet. Fotvård var vanligast i ålderdomshemmens dag- centraler, minst vanlig i de separata. Hobbyverksamhet förekom i alla fristående dagcentraler, men i endast hälften av ålderdomshemmens. Restaurangverksamhet fanns i 70 % av dagcentralerna i serviceanlägg- ningarna samt i ca 60 % av de fristående och ålderdomshemmens dag- centraler. Sjukgymnastik var minst förekommande. Ålderdomshemmen hade nästan genomgående ett mindre antal verksamheter i dagcentra— lerna jämfört med de två andra typerna av dagcentraler. Det var endast 7 dagcentraler som bedrev samtliga uppräknade verksamheter och 204 minst fem verksamheter. Av de fristående dagcentralerna bedrev 60 % mellan fem och tio verksamheter. Av dagcentralerna i ålderdomshemmen bedrev 80 % högst fyra verksarriheter för pensionärer som bodde utan— för hemmet. (Diagram 9.4.)

De mest omfattande dagcentralerna, om man ser till antalet verksam- heter, fanns i Stockholms län. (Tabell A 9.9) Över hälften av dag- centralerna där hade mer än fyra verksamheter. I sju län, Söderman— lands, Östergötlands, Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro och Gävleborgs hade ca 40 % av dagcentralerna mer än fyra verksam— heter. I Uppsala, Kristianstads och Skaraborgs län var det endast 10 %, i Kalmar och Västernorrlands län mindre än 5 %. Pensionärsföreningar- na bedrev någon form av verksamhet vid 16 av de separata dagcentra-

a'.- Fristående dagcentraler

& Dagcentraler | servrceanlaggmngar

80—1 %

70—

601

50—

D Dagcentraler i ålderdomshem

40—r 30—j 20—1

10—

0 .. : 1—4 5—1 0 11—1 5 Verksam- Verksam- Verksam- heter heter heter

lerna, andra föreningar — framför allt handikappföreningar — vid 11 och studieförbund vid 24 separata dagcentraler.

Vid hälften av dagcentralerna i anslutning till serviceanläggningar och ålderdomshem bedrev föreningar och studieförbund verksamhet, främst underhållning, studieverksamhet och annan gruppverksamhet. Pensio- närsföreningarnas verksamhet avsåg i ungefär samma utsträckning pen- sionärer som bodde inom anläggningen och sådana som kom utifrån. Studieförbund och andra föreningar riktade sig i större utsträckning till dem som bodde inom anläggningen.

Verksamheten var i regel — med undantag för matservering — till- gänglig endast måndag—fredag. En del dagcentraler var inte öppna hela dagen.

9.7. Anordningar för sysselsättning, deltagande i kulturliv, rekreation m. m.

I syfte att underlätta för pensionärerna att göra pensionärstiden menings- full har många kommuner vidtagit speciella anordningar utöver vad som kan erbjudas i ålderdomshem, servicebostäder och dagcentraler. Det gäl- ler sysselsättning, deltagande i kulturliv, rekreation m.m.

Bland sysselsättningsverksamhet för pensionärer utanför ålderdoms- hem och dagcentraler var studiecirkelverksamhet vanligast (256 kommu-

Diagram 9.4 Dagcen— traler öppna för alla pensionärer fördelade efter antal verksam- heter. Procent.

ner), men också olika typer av hantverk och hobbyarbete var vanligt (225). Filmförevisningar, musikprogram och föreläsningar för pensionä- rer förekom i över hälften av kommunerna. Även uställningsverksamhet var vanlig (89). Utlåning av böcker genom bokbussar eller verksamhet av typ ”Boken kommer" förekom i 1/3 av kommunerna. Utöver de här uppräknade typerna av verksamhet förekom dans, sång. simning. bridge. schack, golf, promenader, motion m. m. Biblioteksverksamheten svarade som regel kommunerna själva för, medan övrig verksamhet till över- vägande del bedrevs av enskilda organisationer. Det gällde framför allt studiecirkelverksamheten.

I 239 kommuner anordnades utflykter för pensionärerna. Endast 54 kommuner bedrev verksamheten i egen regi. I övriga kommuner var det framför allt pensionärsföreningarna som anordnade utflykter, men även handikapporganisationer, Röda korset, kyrkan, Lions club, Rotary. MHF m. fl. svarade för sådan verksamhet.

Något mer än 1/3 av kommunerna medverkade på olika sätt till att underlätta en tids rekreationsvistelse för pensionärer. De flesta gjorde det i form av bidrag eller stipendier. 18 kommuner anordnade subventio- nerad eller kostnadsfri vistelse på kommunalt semesterhem. Lika många kommuner lämnade hjälp i andra former, t. ex. genom att förmedla lands- tingsbidrag, lämna bidrag ur donationsfonder etc.

Genom olika åtgärder underlättade 50 kommuner, fördelade på 18 län, för pensionärerna att besöka teater-, bio- eller andra nöjesförestä/l- ningar. I 23 kommuner gavs speciella föreställningar för pensionärer. antingen kostnadsfritt eller till subventionerade biljettpriser: 23 kommu— ner subventionerade biljettkostnaderna till ordinarie föreställningar. I 21 kommuner organiserades särskilda resor till teater m. m.. i 16 kommuner subventionerades reskostnaderna.

Generella subventioner lämnades i 55 kommuner till alla pensionärer för resor med lokala kommunikationsmedel och i 15 kommuner till taxi- resor. Bland andra förmåner nämndes rabattering av bussresor, taxiresor till livsmedelsbutik, kompletteringstrafik etc. I 22 kommuner subventio- nerades hemsändning av varor till personer som bodde i glesbygd och 11 lämnade annan service.

9.8. Samarbetsorgan pensionärer—kommuner

I 97 kommuner, fördelade på 22 län, fanns organiserat samarbete mellan pensionärerna och kommunerna genom särskilda samarbetsorgan, s.k. pensionärsråd, eller referensgrupper. I Blekinge och Jämtlands län hade samtliga kommuner pensionärsråd. Jönköpings, Kronobergs, Hallands, Gävleborgs samt Göteborgs och Bohus län hade vardera endast en kom- mun med pensionärsråd. I Skaraborgs län saknades pensionärsråd i samtliga kommuner.

Ett stort antal kommuner uppgav att pensionärsråd skulle bildas. I ett mindre antal kommuner hade pensionärsföreningarna bildat en sam- arbetskommitté som sammanträffade med representanter för kommunen.

I många kommuner samarbetade pensionärsföreningarna och kommunen informellt.

9.9. Kommunalt stöd till pensionärs— och handikapp- organisationer

I 1975 års budget hade 245 kommuner anslagit medel till pensionärs- och handikapporganisationer. I 9 län gav alla kommuner bidrag. Det för samt- liga kommuner budgeterade beloppet uppgick till 12.7 milj. kr.. varav 62 % gick till pensionärsföreningar och resten till handikapporganisa- tioner.

Av totalanslaget (12.7 milj.) utgick 73 % i form av föreningsanslag. 22 % till fritidsverksamhet och 5 % till andra ändamål. Av totalanslaget till pensionärsorganisationerna utgjorde 63 % föreningsanslag. 32 % an- slag till fritidsverksamhet och 5 % till andra ändamål. Motsvarande siff- ror för handikapporganisationerna var 88 resp. 5 och 7 %.

Eftersom kommunerna kan stödja organisationerna på många andra sätt än genom direkta anslag. ger uppgifterna om anslag inte en full- ständig bild av det stöd kommunerna ger. 195 kommuner ställde exem- pelvis lokaler hyresfritt till pensionärs- och handikapporganisationernas förfogande. Den vanligaste typen av lokaler som föreningarna kunde disponera var möteslokaler. Sådana lokaler uppläts kostnadsfritt av 157 kommuner. Ett något mindre antal kommuner ställde hobby- och studie- lokaler till föreningarnas förfogande. 1 60 kommuner disponerade för- eningarna även expeditionslokaler. 21 kommuner upplät också andra lokaler.

9.10. Särskilda bostadsåtgärder

För att tillgodose pensionärernas bostadsbehov har kommunerna i all- mänhet vidtagit särskilda åtgärder och skapat i viss mån speciella bostads- former. Det är främst följande typer av bostäder

s.k. insprängda pensionärslägenheter — lägenheter i öppna bostads- marknaden förhyrda och återuthyrda av kommunen utan särskild ser— vice och tillsyn knuten till lägenheterna pensionärshem — bostadshus för pensionärer helt utan eller med ringa särskild service och tillsyn knuten till fastigheten

l: s.k. temporära pensionärsbostäder -— bostäder anordnade med stat- liga bostadsförbättringslån servicebostäder — lägenheter jämte kollektiva servicefunktioner så- som matservice, social hemhjälp och hemsjukvård, annan social ser- vice (t. ex. fotvård, hårvård).

Uppgifter om förekomsten av olika slag av specialbostäder, deras stor- lek och standard, antalet boende m.m. lämnas länsvis i tabell A 9.10, A 9.11 och A 9.12.

9101. S. k. insprängda lägenheter i 202 kommuner

I kommunenkäten skulle redovisas endast antalet lägenheter men inga uppgifter om lägenhetsstorlek, standard etc. Totalt redovisade 202 kom- muner 21 913 sådana lägenheter. Nära hälften av lägenheterna fanns i Stockholms (5 049), Malmöhus (2 718) samt Göteborgs och Bohus län (2 239). Även för Östergötlands och Västernorrlands län redovisades ett stort antal lägenheter (1 131 för båda). 1 Uppsala, Blekinge, Väster- norrlands och Jämtlands län redovisade samtliga kommuner insprängda lägenheter .

9.10.2 Pensionärshem i 251 kommuner Över 40 000 lägenheter med 36 000 pensionärer

I kommunenkäten redovisade 25] kommuner 2 494 pensionärshem med 41297 lägenheter. I dessa bodde uppskattningsvis 36 300 pensionärer. 2 329 pensionärshem (95,7 %) hade kommunen som huvudman, 106 hem (4,3 %) enskild huvudman. Stockholms län hade det största antalet lägenheter, 6 635 i 130 pensionärshem, följt av Malmöhus län med 2 588 lägenheter i 122 hem. Jämtlands och Gotlands län hade lägst antal lägenheter (453 resp. 175 lägenheter). Antalet lägenheter per 100 invå- nare i åldern 70 år och däröver i länet var högst i Norrbottens (12) och Västernorrlands (9), lägst i Jämtlands och Gotlands län (3).

Närmare hälften av hemmen (45 %) ligger i tätort med mindre än 1 000 invånare eller i glesbygd, 28 % i tätorter med fler än 5 000 invå- nare. Värmlands län har den största andelen hem i ren glesbygd (35 92 ). Blekinge län den lägsta (6 % ).

Vart tionde pensionärshem förlagt i omedelbar närhet av ålderdomshem

Många pensionärshem har på ett eller annat sätt anknytning till annan serviceanläggning eller boendeform. Enligt enkäten är 6 hem samman- byggda med ålderdomshem, 9 med dagcentral och 33 med annat bostads- hus. Vidare ligger 328 hem i omedelbar närhet av ålderdomshem. 100 i närheten av läkarstation, 41 i närheten av dagcentral och 49 i närheten av sjukhem. 31 pensionärshem ligger i anslutning till liknande anläggning — i allmänhet distriktssköterskemottagning. De flesta pensionärshem (1 948) hade nära ankytning till bostadsbebyggelse.

Vid 25 % (576 hem) av hemmen fanns möjlighet att få snabb hjälp alla dagar och tider. Hjälp kom för 147 hem från närbeläget ålderdoms- hem och för 94 hem från annan liknande anläggning. Det var således långt ifrån alla, som hade anknytning till ålderdomshem eller annan an- läggning, som kunde få hjälp därifrån. Ett litet antal hem (25) var genom larmsystem anslutna till jourorganisation och 29 hem hade lokal telefon till sådan.

Nära 3/4 av pensionärshemmen byggda före år 1965

Den övervägande delen pensionärshem (1 555) är byggda före år 1965. Mer än 1/4 av hemmen var 25 år och äldre. Endast 195 hem var byggda under 1970-talet. 13 % av hemmen hade varit föremål för genomgripande förbättringar.

Pensionärshemmen är som regel små. Räknat på hela riket omfattade hemmen i genomsnitt 18 lägenheter. Mellan länen varierade storleken kraftigt. Stockholms län samt Göteborgs och Bohus län hade de största hemmen (57 resp. 42 lägenheter i genomsnitt), Jönköpings län de minsta (9 lägenheter i genomsnitt).

De flesta pensionärshem utan hiss

Nästan 3/4 av hemmen har minst två våningar, men endast 3 % av dessa hem har hiss. De flesta pensionärshem med hiss finns i Stockholms län. Åtta län saknade hiss i samtliga pensionärshem. I 4 % av pensionärs- hemmen kunde en rullstolsbunden person komma in och ut utan hjälp. 1 3/4 av hemmen behövde en sådan person omfattande hjälp för att kom- ma in i och ut ur huset. En tredjedel av pensionärshemmen hade en han- dikappvänlig omgivning, men över 400 hem hade en omgivning som inte alls var handikappvänlig.

Ofta små lägenheter med låg standard

Över 80 % av lägenheterna bestod av ett rum och kök/kokvrå. Av dessa hade över 40 % endast kokvrå. Mer än hälften av alla lägenheter sak- nade både bad och dusch. Hyresgästerna i 1/ 3 av lägenheterna hade till- gång till gemensamt badrum inom pensionärshemmet. 8 % av lägen- _ _ heterna saknade wc och 3 % centralvärme. Av samtliga redovisade lägen- Zgigäå &;ägägs i heter var 18 526 (45 %) att hänföra till kvalitetsgrupp 1 och 2 (fullt kap. 5 och kan & moderna)? (Diagram 9.5 )

Diagram 9.5 Lägen- heter i pensionärshem fördelade efter storlek och standard (april 1975), procent

45 % 45

40 40 35 35

30 30

25 25

20 20

15 15

10 10

5 5 0 I _ 0 1rum1rum2rum2rum3rum va+ V8+ V6+ V3+ V8+ V8+ saknar och och och och och kok 3V+ 3V+ 3V+ EV+ 3V+ av vaoch/ kok- kök kok— kök eller WC+ WC+ WC+ WC cv eller vrå vrå större cv+ cv+ cv av

bad dusch

Andelen lägenheter som inte når upp till modern standard (kvalitets- klass 1—2) är hög i vissa län. I Göteborgs och Bohus län låg 83 % av lägenheterna i kvalitetsklasserna 3—7, i Västernorrlands län 76 €? . Got- lands län hade det kvalitetsmässigt bästa lägenhetsbeståndet. Över 90 % av lägenheterna var här utrustade med bad eller dusch. Även Koppar- bergs län hade hög lägenhetsstandard med 74 % av lägenheterna i kvali— tetsklass 1 och 2.

En enkätfråga om förekomst av specialinredda lägenheter i pensionärs- hem besvarades endast för 1 494 hem (61 %). Av dessa hade 224 pen- sionärshem sammanlagt 1 553 sådana lägenheter. I 139 pensionärshem var samtliga lägenheter handikappanpassade genom extra breda dörrar. avsaknad av trösklar etc. I 1 990 hem hade inga åtgärder vidtagits för att underlätta för rullstolsbundna personer.

Pensionärshemmen var som regel avsedda enbart för pensionärer. 205 hem (9 %) stod dock öppna även för andra hyresgäster. Många kom» muner uppgav att eftersom lägenheterna i många fall var små och av dålig kvalitet samt saknade hiss var det svårt att få dem uthyrda till pen- sionärer. I dessa fall hyrdes de ofta ut till ungdomar.

Vart femte pensionärshem hade anställd personal

Enligt de inkomna uppgifterna fanns det sammanlagt 1 034 anställda vid 507 hem. Av de anställda var — heltids-, deltids- och timanställda inräk- nade — 92 föreståndare, 493 vårdbiträden, 440 fastighetsskötare. Av vårdpersonalen, föreståndare och vårdbiträden, fanns 72 % vid pensio- närshem i Stockholms kommun, vilka närmast var att jämföra med ser- vicebostäder. I övrigt hade Östergötlands, Malmöhus och Älvsborgs län det största antalet vårdpersonal. 1 10 län fanns endast vaktmästar- personal anställd. Vid 278 pensionärshem (drygt hälften av hemmen med redovisad personal) fanns personal tillgänglig under veckans alla dagar, vid 214 hem endast fr. o. m. måndag t. o. m. fredag.

Nästan hälften i åldern 70—79 år; 60 % kvinnor

I enkäten redovisade 204 kommuner som har pensionärshem de i hem- men boende pensionärerna fördelade efter ålder, kön och eventuellt sam- boende. Uppgifter saknades alltså från 47 kommuner, däribland Stock- holm, Göteborg och Malmö.

Det totala antalet boende i pensionärshem i hela riket har uppskattats utifrån antalet boende per lägenhet i de kommuner som lämnat uppgifter om såväl antal lägenheter som antal boende pensionärer. Totalt upp— skattas ca 36 300 pensionärer bo i pensionärshem.

I de kommuner som i enkäten redovisade de boende fanns 28 393 pensionärer i pensionärshem. De fördelade sig efter ålder och kön på sätt framgår av tabell 9.8.

Av de nämnda pensionärerna var 19 021 (67 %) ensamboende. Nära hälften (46 %) av dem var mellan 70 och 80 år, något över 30 % 80 år eller äldre. Andelen ensamboende pensionärer i pensionärshem varierade kraftigt mellan länen. Västernorrlands län redovisade 81 %, medan an-

Tabell 9.8 Pensionärer boende i pensionärshem efter ålder och kön

Ålder Män Kvinnor Båda könen % _,54 563 355 918 3,2 55—64 1 l40 ] 067 2 207 7,8 65——69 1 542 | 897 3 439 12,] 70—74 2 354 3 617 5 971 21,0 75—79 2 682 4 472 7 154 25,2 80—84 2 015 3 632 5 647 19,9 85——89 847 | 577 2 424 8,6 90— 248 385 633 2,2 Totalt || 39l 17 002 28 393 100

delen i Södermanlands och Älvsborgs län var mindre än hälften (45 resp. 48 %).

Om man antar att två pensionärer som uppges vara samboende bildar ett hushåll, utgörs denna grupp av 4 697 hushåll (20 %), medan hushåll med ensamboende pensionärer uppgår till 80 % (19 02] hushåll).

Social hemhjälp till hälften

I enkäten skulle redovisas uppgifter om den sociala hemhjälp, som ut— gick till hushållen i pensionärshemmen. Uppgifter saknas från 68 av de 251 kommunerna. I de kommuner som besvarat frågan erhöll 11996 hushåll (51 %) i pensionärshem social hemhjälp under april 1975. När- mare hälften av hushållen hade mindre än 11 timmars hjälp under må— naden, motsvarande i genomsnitt 2—3 timmars hjälp per vecka. Mer än 40 timmars hjälp fick ca 9 % av hushållen. Enligt uppgifterna hade 879 hushåll (8 %) hjälp lördag/söndag. Den sociala hemhjälpen lämnades i pensionärshemmen av 5 271 hemsamariter. Varje hemsamarit hjälpte 2—3 pensionärshushåll.

Många pensionärshem försvinner eller förändras

För 557 (22 %) av hemmen fanns planer på förändringar. 73 av dem kommer att ändras om till servicehus. Lägenheterna i 433 pensionärshem kommer på sikt att hyras ut till andra hyresgäster än pensionärer och 51 hem skall rivas eller användas för annat ändamål än bostäder.

9.10.3 S. k. temporära pensionärsbostäder

Som tidigare framgått ingick som en del i 1964 års program en utvidg- ning av de statliga bostadsförbättringslånen att gälla lån till glesbygds- kommuner för anordnande av s.k. temporära pensionärsbostäder. Be- stämmelserna trädde i kraft den 1 juli 1964.

I kommunenkäten skulle dels anges totala antalet temporära bostäder och lägenheter samt hyresgäster, dels mera detaljerade uppgifter om bl. a. lägenhetsstandard och boende i gruppbebyggelse, dvs. tre eller flera temporära bostäder inom ett och samma område.

Diagram 9.6. Antal lägenheter i temporära bostäder fördelade efter storlek (april 1975), länsvis

Antal lägenheter

D 1 rum och kok

2 rum och kok eller större

700

600

500

400

300

200

100

'IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIA_ N 'IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII_

VIII/IIIIIIIIIIII—

S BD AC

X 'IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII

2 IIIIIIIIIA-

_(

Över 5 000 temporära bostäder i 75 kommuner

I enkäten redovisade 75 kommuner totalt 5300 temporära bostäder, varav 5 034 förlagda i grupp. I bostäderna bodde uppskattningsvis 7 500 pensionärer. Enligt gällande bestämmelser har temporära bostäder byggts huvudsakligen i Norrlandslänen, mest i Gävleborgs, Jämtlands. Väster- bottens och Västernorrlands län samt i kommuner söder därom, som tillhör det 5. k. inre stödområdet. I Kopparbergs och Värmlands län redo— visades 36] resp. 312 temporära bostäder. De temporära bostäderna i form av gruppbebyggelse fanns i de minsta tätorterna (max. 1 000 in- vånare) eller i glesbygd. Knappt 1/5 låg i tätorter med 3 000 invånare och däröver.

Närmare ] / 3 i närheten av ålderdomshem

De temporära bostäderna låg i stor utsträckning i anslutning till annan anläggning, närmare 1/3 i närheten av ålderdomshem och 1/4 i närheten av pensionärshem. Samförläggning med ålderdomshem och pensionärs- hem förekom mest i Norrbottens och Kopparbergs län. I det senare länet var över hälften av bostäderna förlagda i omedelbar närhet av ålder- domshem, medan det var betydligt mindre vanligt i Värmlands, Väster-

SOU 1977: 98 15 %

19. Män

J D Kvmnor 10

5—l

'IIIIIIIIIIIIIIIIIIII lllllllllllllllllllli

IIIIIIIIIIIIA

'

'

Illlllllllll

»

—54 55—64 65—69 70—74 75—7980—8485—8990—94 95—WÅIder

norrlands, Västerbottens och Gävleborgs län. Huvuddelen av samtliga bostäder var förlagda i omedelbar närhet av bostadshus.

Över hälften. av lägenheterna två rum och kök

Mer än hälften (55 %) av lägenheterna i de temporära bostäderna bestod av två rum och kök. Resten bestod av ett rum och kök med undantag av ett fåtal lägenheter cm 3 eller flera rum och kök. Fördelningen på en- och tvårumslägenheter varierade starkt i de olika länen. I Norrbottens län var 3/4 enrumslägenheter, i Västerbottens län 1/4. Samtliga bostäder var fullt moderna. Över hälften var utrustade med bad och resten med dusch. (Diagram 9.6)

Nästan hälften av pensionärerna i åldern 70—79 år

Av de kommuner som redovisade temporära bostäder hade 7 inte lämnat uppgifter om de boende. I de övriga kommunerna fanns 4 831 bostäder med 5 620 pensionärer. Av dessa var 2500 män och 3126 kvinnor (56 % ). Inte fullt hälften var i åldern 70—79 år. Endast 5 % var 85 år eller äldre. Ca 14 % var 64 år eller yngre. Något mer än hälften var ensamboende. Hyresgästerna var således något yngre än de som bodde i pensionärshem (Diagram 9.7)

Social hemhjälp till nära 40 %

I de kommuner som lämnat uppgift om hemhjälp till pensionärerna i temporära bostäder — 12 kommuner lämnade inga uppgifter — erhöll 1 687 hushåll (37 %) sådan hjälp under april 1975. Av dessa erhöll 189 hushåll (11 %) hjälp även under lördag/söndag. Nästan hälften av hus- hållen (46 %) hade mindre än 11 timmars hjälp under den aktuella månaden. Mer än 40 timmars hjälp utgick till 10 % av hushållen.

Hyresgästerna i 1 238 (25 %) lägenheter hade möjlighet att få mat på närbeläget ålderdomshem och pensionärerna i 289 lägenheter (6 %) i annan serviceanläggning, som regel skolmåltidslokal.

Diagram 9.7 Boende i temporära bostäder (april 1975) fördelade efter ålder och kön. Procent

Kontinuerlig tillsyn från närbeläget ålderdomshem hade pensionärerna i 283 lägenheter och från annan liknande anläggning i 33 lägenheter. Det kan erinras om att ca 1 500 lägenheter var förlagda i omedelbar närhet av ålderdomshem. Det var således en liten del som hade tillsyn därifrån.

Pensionärema i ca 1000 lägenheter (21 %) hade möjlighet att få snabb hjälp om behov uppstod, hyresgästerna i 443 lägenheter från ålder- domshem, i 49 från annan serviceanläggning och i 553 lägenheter från jourorganisation. I 99 lägenheter fanns särskilt larmsystem. i 216 lokal- telefon. Möjligheterna att få hjälp alla dagar och alla tider på dygnet varierade i länen. I Västerbottens, Jämtlands och Gävleborgs län var det en liten andel av hyresgästerna som hade tillgång till snabb hjälp.

9.10.4 Servicebostäder

Enligt kommunenkäten skall serviceboende innefatta flertalet av föl- jande komponenter. Hyresgästen skall ha tillgång till egen lägenhet med hyreskontrakt och kunna möblera lägenheten med egna möbler. Följande kollektiva servicefunktioner bör hyresgästen kunna utnyttja efter eget val: snabb hjälp dygnet runt, matservice (servering eller hämtning av mat), möjlighet till samvaro i gemensamma lokaler och social service (t. ex. fotvård, hårvård). Vidare skall hyresgästen kunna utnyttja indi- viduell service i form av social hemhjälp och hemsjukvård.

Lägenheter för 7 200 pensionärer

I kommunenkäten redovisade 61 kommuner servicebostäder. ] två av dem fanns inga kommunala servicebostäder, men däremot sådana i en- skild regi (Botkyrka och Karlskrona). För hela riket redovisades 103 serviceanläggningar med sammanlagt 6 496 lägenheter och 6 852 hyres- gäster. Fem anläggningar med 212 lägenheter och plats för ca 250 hyres- gäster var färdiga, men ej tagna i bruk i april 1975. Därutöver var ett 50-tal lägenheter i nya serviceanläggningar ännu ej uthyrda. Samtliga redovisade servicelägenhter kunde antas ge plats för 7 200 hyresgäster. Av de 103 serviceanläggningarna var 3 enskilda med 477 lägenheter och 584 hyresgäster.

Huvuddelen av servicebostäderna, 93 %, hade, som framgår av tabell 9.9, tagits i bruk under 1970-talet. Den kraftigaste utbyggnaden har varit under de senaste åren.

Huvudsakligen i Mellansverige och i de största kommunerna

Huvuddelen av servicebostäderna, 3 165 lägenheter, fanns i Stockholms län, främst i Stockholms kommun (2 107). (Tabell A 9.12) I fem kom— muner i Göteborgs och Bohus län redovisades 681, i två kommuner i Malmöhus län 499 samt i tre kommuner i Örebro län 486 lägenheter. I de övriga 18 länen varierade antalet lägenheter mellan 14 (Hallands och Värmlands län) och 416 (Södermanlands län). Om man bortser från

Tabell 9.9 Servicebostäder fördelade efter år då de tagits i bruk

___—___———_—_——

År Antal Antal anläggningar lägenheter ___—__________ 1958—1964 2 44 1965—1969 20 428 1970 5 385 1971 16 948 1972 12 853 1973 16 1 078 1974 20 1 744 1975” 12 1 016 Totalt 103 6 496

" T.o.m. april.

Göteborg och Malmö var det en stark koncentration till de mellansvenska länen. Huvuddelen av serviceanläggningarna låg i de större kommu- nerna och de större tätorterna.

Närmare 80 % av lägenheterna fanns i 19 av de 27 kommuner som hade minst 60000 invånare. De tre största kommunerna hade inga ser— viceanläggningar för enbart handikappade. Sådana anläggningar fanns huvudsakligen i övriga kommuner med mer än 40000 invånare. Med undantag av de tre största kommunerna hade kommuner med service- bostäder som regel också en relativt stor andel ålderdomshemsplatser.

Som regel flervåningshus med hiss

Över 60 % av servicehusen var uppförda i 3 eller flera våningar. Trettio procent var enplansbyggnader. Ca 2/3 av lägenheterna var inrymda i en särskild byggnad, de övriga utgjorde del av fastighet. Endast två serviceanläggningar (med 23 lägenheter) i två eller flera våningar sak- nade hiss. 85 % av hissarna rymde bår/sjuksäng och över 60 % hade självöppnande dörrar. Närmare 40 % av alla anläggningar hade själv- öppnande dörr i huvudentrén. I ca hälften av alla anläggningar kunde en rullstolsbunden person ta sig in och ut utan hjälp. I 5 anläggningar krävdes det omfattande hjälp för en sådan att komma in i eller ut ur byggnaden.

Nära hälften självständiga anläggningar

Av de 103 serviceanläggningarna fungerade 48 som helt självständiga enheter, varav 11 enbart för handikappade. Det var i allmänhet stora anläggningar, men det fanns också sådana med ett litet antal lägenheter, avsedda för yngre handikappade. 54 anläggningar var förlagda i anslut- ning till eller i omedelbar närhet av andra serviceanläggningar. 38 av dem var samförlagda med ålderdomshem, hade som regel gemensam dagcentral med ålderdomshemmet och i viss utsträckning gemensam personal. 14 anläggningar var samförlagda med sjukvårdsinstitution var- av 6 direkt sammanbyggda. Huvuddelen var anknutna till läkarstation/

vårdcentral. 5 av de 14 anläggningarna var samförlagda med sjukhem/ långvårdsklinik och 3 med både läkarstation/vårdcentral och sjukhem/ långvårdsklinik. Om samförläggningen också innebar samarbete och ut— byte av tjänster framgår inte av enkäten.

Över 60 % av anläggningarna innehöll högst 50, 1/4 mellan 51 och 100 lägenheter vardera. 21 anläggningar hade var och en mer än 100 lägen- heter, därav 2 med mer än 300. De största anläggningarna, bl. a. en med 328 lägenheter, fanns i Stockholms kommun. Anläggningar med ett mindre antal lägenheter var ofta förlagda i anslutning till eller i omedelbar närhet av annan serviceanläggning, vanligen ålderdomshem.

Främst gemensamma hobbylokaler och matsal

De vanligaste gemensamhetslokalerna är restaurang/matsal, samlingssal, läsrum/bibliotek och hobbylokaler. Gemensamhetslokalerna finns som regel i huset men i ca 1/4 av anläggningarna var hela eller delar av dag- centralen ej direkt sammanbyggd med servicebostäderna. Lokaler och deras förekomst framgår av följande tablå.

Enligt uppgift hade 13 anläggningar även ”andra lokaler” för gemen- samt bruk. Av dessa var två läkarmottagningar, två lokaler för sjuk- gymnastik, en simbassäng, en servicebutik, ett biljardrum samt en sy- och vävstuga.

Ca 20 % av anläggningarna saknade särskild badavdelning. I de övriga var 21 badavdelningar utrustade med höj- och sänkbart badkar och 15 med badlyft. I 30 serviceanläggningar var badavdelningen utrustad med såväl höj- och sänkbart badkar som badlyft.

Gemensamt sällskapsrum på varje våningsplan fanns i 30 service- anläggningar. 16 hade gemensam tvättstuga på varje plan och 7 anlägg— ningar uppgavs ha ”andra utrymmen”. Exempel på dessa är matsalar, pentry och gästrum.

I 24 anläggningar uppgavs något gemensamhetsutrymme vara försett

Lokal Anläggningar Antal %

Hela antalet anläggningar 1-03 100 därav med Restaurang/ matsal 88 85 Cafeteria 45 44 Samli-ngssal 87 85 Läsrum/bibliotek 83 81 Hobbylokaler 91 88 Grupp-, studiemm 65 634 Motionsrum 46 45 Badavdelning 75 73 Rum för fot/hårvård 70 68 Vilrum 40 3—9 Expedition/ reception 8 3 811 Tvättstuga 93 90 Andra utrymmen 13 13'

med bandspelare för t. ex. avlyssning av talböcker. I 39 anläggningar fanns det hörselslingor i radio/TV-rum eller samlingssal.

Restaurang-, hobbyverksamhet och fotvård vanligast

De vanligaste verksamheterna i serviceanläggningarna var restaurang- verksamhet, fotvård och hobbyverksamhet. (Diagram 9.8) Av de pen- sionärer som bodde i anläggningarna besökte 12 % hobbyverksamheten nästan dagligen medan en lika stor grupp av pensionärerna deltog regel- bundet någon gång per vecka. Restaurangverksamheten bedrevs i 62 av serviceanläggningarna under veckans alla dagar. Matservice i någon form via serviceanläggningarna fick sammanlagt 3 585 personer, 52 % av samtliga boende. Av dessa åt 3 036 i anläggningens restaurang eller matsal, medan 549 personer fick maten uppsänd till bostaden. Tre serviceanläggningar hade dagcentral- verksamheten öppen under veckans alla dagar, 19 anläggningar måndag till fredag. Hobbyverksamhet och fotvård förekom i mer än 80% av anlägg- _ . . .. . . . . .. . Diagram 9.8 Antal ningarna. Matserv1ce var nastan lika vanlig. Sjukgymnastik forekom ! serviceanläggningar hälften så stor utsträckning. Underhållning av olika slag, biblioteks- fördelade efter av och studiecirkelverksamhet samt pensionärsgymnastik förekom på över kommme" bed'wfw verksamheter (april hälften av alla anläggningar. 1975) Antal an- & Enbart för boende läggningar inom anläggningen 90 D Även för andra

80

70

60

50

40

30

20

10

IIIIIIIIIIIIII—

IIIIIIIIl

III/[III)—

'IIIIIIIIIIIII- 'IIIIIIIIIIA—

VIII/Ill

. &

Res— Cafe- Bad- Fot- Sjuk- Pens. Hår- Bib- Stu An— Hob- Mu-Guds-Stu Annan tau- teria ser- vård gymn gymn vård Iio- die- nan by sik, tjänst die- verk—

; _

rang vice teks— cir— grupp-verk— tea— etc. eller samhet verk- kel- verk- sam- ter nö- sam- verk-sam- het etc. jes- het sam-het besök

het

70%

70%

60

50

40

30

20

12. Fil—inn 1; l—_l

1 rum

vrå

Diagram 9.9 Lägen- heter i serviceanlägg- ningar fördelade efter storlek och standard (april 1975), procent

1 rum 2 rum 2 rum 3 rum va+ va+ va+ va+ och kok— och

kök

och kok- och och kök aV+ av+ av+ 8V+ vrå kök eller wc+ wc+ wc+ WG+ större cv+ cv+ cv+ cv bad+ bad dusch balkong

Föreningar och studieförbund bedrev verksamhet i hälften av alla serviceanläggningar. Denna verksamhet var öppen även för icke med- lemmar och bestod i stor utsträckning av underhållning. I 1/3 av anlägg- ningarna bedrev studieförbund eller föreningar studiecirkelverksamhet.

Små lägenheter, men hög standard

Över hälften av lägenheterna (55 %) bestod av ett rum och kokvrå, 13 % av ett rum och kök. En fjärdedel omfattade två rum och kök eller kok- vrå. (Diagram 9.9) I hela landet fanns 235 servicebostäder med tre eller flera rum. Stora, som regel självständiga anläggningar i framför allt de största kommunerna hade de minsta lägenheterna. I vissa av dessa an— läggningar fanns även bostäder för särskilt vårdbehövande.

Andelen lägenheter om två rum och kokvrå har ökat i de service- anläggningar som färdigställts 1973 eller senare. Lägenheter med tre eller flera rum har däremot minskat. Andelen lägenheter om två rum och kök är ganska konstant.

Närmare 70 % av lägenheterna tillhörde kvalitetsgrupp ] (har va + av + wc + ev + bad) och hade balkong, 8 % hade samma utrustning men saknade balkong. Sammanlagt 22 % saknade balkong och bad, men hade dusch. Sju anläggningar med ett 100-tal lägenheter hade varken bad eller dusch. Dessa anläggningar omfattade vardera 4—20 lägenheter och fanns i allmänhet i små kommuner. De var som regel någon form av annex till ålderdomshem.

Var tionde lägenhet specialinredd för handikappad

Hälften av serviceanläggningarna innehöll specialinredda lägenheter för rullstolsbundna personer. Det fanns 660 sådana lägenheter. 300 av dem

(i 16 anläggningar) var i första hand avsedda för yngre, handikappade personer. Därutöver fanns ytterligare tre små anläggningar som enbart innehöll specialinredda handikapplägenheter, i första hand avsedda för äldre. Ett 30-tal serviceanläggningar för äldre personer innehöll ett be- gränsat antal handikapplägenheter. Det totala antalet handikappanpas- sade lägenheter i servicebostäder utgjorde 10 % av samtliga service- lägenheter. I 79 anläggningar var samtliga lägenheter handikappanpas- sade genom t.ex. extra breda dörrar, avsaknande av trösklar; 24 an- läggningar saknade sådan anpassning.

Trygghetslarm vanligt, likaså dygnet-runt-tillsyn

Den helt övervägande delen av servicebostäderna var utrustade med någon form av signalsystem så att hyresgästerna vid behov kunde till- kalla personal. Tolv anläggningar med ca 240 lägenheter saknade trygg- hetslarm. Den största av dessa anläggningar, med över 100 lägenheter, skulle få ett sådant signalsystem.

Elva anläggningar hade även passivt larm som utlöses om t. ex. hyres- gästen under en viss tidsperiod inte rör sig i lägenheten. Ett ganska stort antal servicelägenheter hade förutom signalsystem även lokaltelefon. Fyra anläggningar saknade trygghetslarm, men hade lokaltelefon.

Hyresgästerna i 53 anläggningar betjänades både dag och natt av anläggningens egen personal, i 25 av ålderdomshemspersonal, i 4 av anläggningens personal på dagen och ålderdomshemspersonal på natten, i 6 av anläggningens personal på dagen och av en central jourorganisa- tion på natten. I en anläggning kunde hyresgästerna nattetid inte till- kalla personal med hjälp av trygghetslarmet.

Olika typer, grad av standard och service

En del av serviceanläggningarna är, som tidigare framgått, avsedda en— bart för gravt handikappade personer, som inte är ålderspensionärer. Övriga anläggningar, i första hand avsedda för ålderspensionärer, är ganska olika inte bara storleksmässigt utan också i många andra av- seenden. Om de olika anläggningarna och verksamheten där skall kunna jämföras med varandra, bör därför anläggningar som är relativt lik- värdiga sammanföras i grupper. På grundval av de i kommunenkäten läm- nade uppgifterna har följande gruppindelning gjorts.

Grupp 1: I huvudsak anläggningar avsedda för yngre, handikappade personer; flertalet tidigare drivna av Stiftelsen Fokus.

Grupp 2: Servicehus med till övervägande del egen fast anställd vårdpersonal, en personalorganisation liknande den på ålderdomshem; en del av lägenheterna icke fullt kompletta; betalning för vården i en form liknande ålderdomshem- mens vårdavgifter.

Grupp 3: Serviceanläggningar med fullt kompletta lägenheter och med möjlig-

Tabell 9.10 Servicebostäder fördelade på olika grupper efter anläggningens typ

Anläggningens Antal Antal Antal

typ kommu- _— lägen-

ner Anlägg- Lägen- Hyres- heter i

ningar heter gäster genom- snitt

Grupp 1 15 16 298 305 19 ” 2 7 22 3 059 3 255 139 ” 3 20 29 1 975 2 066 68 ” 4 19 24 801 803 33 ” 5 9 12 363 423 30 Totalt 70 103 6 496 6 852 63

het för hyresgästerna att tillkalla personal dygnet runt; dagcentral inom bygg- naden där hyresgästerna kan äta, bedriva olika slag av aktiviteter samt få service av olika slag; individuellt anpassad service att utnyttja i mån av behov och för vilken avgift uttas i förhållande till hjälpens omfattning.

Grupp 4: Servicebostäder med i allmänhet en god närservice dock i mindre utsträckning än i servicebostäder som hänförts till grupp 3.

Grupp 5: En form av pensionärshem med viss tillgång till service, i allmänhet genom ett närliggande ålderdomshem.

De redovisade anläggningarna har fördelats på de olika grupperna enligt tabell 9.10.

Drygt tre fjärdedelar av lägenheterna har förts till grupperna 2 (47 %) och 3 (30%). De 7 kommuner (Stockholm, Göteborg, Norrköping, Eskilstuna, Falun, Ånge och Strömsund) som redovisade servicebostäder i grupp 2 för i första hand ålderspensionärer hade samtliga endast ser- vicebostäder av denna typ. Den minsta anläggningen i gruppen innehöll 13 lägenheter (Falun) och den största 328 (Stockholm). Anläggningarna i grupp 3 innehöll i genomsnitt 68 lägenheter. Den minsta anläggningen hade 4 lägenheter (Örebro), den största 215 (Bollnäs).

Av de 15 kommuner som redovisade anläggningar förda till grupp 1 hade 11 enbart sådana servicebostäder. Samtliga var små anläggningar med mellan 6 och 32 lägenheter. De till grupp 4 förda anläggningarna var relativt små. Den minsta hade 4 (Svenljunga), den största 126 (Sund- byberg) lägenheter. Tre kommuner (Malmö, Skara och Örebro) hade även servicebostäder hänförliga till grupp 3. Till grupp 5 har förts en enskild anläggning i Botkyrka med 252 lägenheter. Övriga anläggningar var små, en form av pensionärshem. Servicebostäderna var till två tredje- delar helt fristående. De övriga var förlagda i anslutning till annan typ av serviceanläggning, främst dagcentral, ålderdomshem eller läkarsta- tion. (Tabell 9.11)

De anläggningar som var sammanbyggda med ålderdomshem var be- tydligt större än vad antalet lägenheter anger. Antalet platser på ålder- domshemmet tillsammans med servicelägenheterna varierade mellan 34

Tabell 9.11 Servicebostäder i anslutning till annan typ av serviceanläggning

Antal lägenheter Totalt Grupp Antal % 1 2 3 4 5 Ej samförlagda med annan serviceanlägg- ning 218 2 642 842 278 294 4 274 65,8 Samförlagda med: Ålderdomshem 6 102 441 430 58 1 037 16,0 Sjukhem 21 99 216 — — 336 5,2 Läkarstation 74 331 337 11 — 753 11,6 Dagcentral 32 315 585 302 — 1 234 19,0 Totalt 298 3 059 1 975 801 363 6 496

och 246. I den största anläggningen (Sundbyberg) bodde totalt 270 pen- sionärer.

Personalm'ganisationen vid serviceanläggningarna är varierande. En del anläggningar har enbart egen fast anställd personal, som betjänar hyresgästerna. Andra har helt eller delvis gemensam personal med t. ex. ålderdomshem. Hemhjälpspersonalen utgörs vanligen av hemsamariter. Variationerna framgår närmare av tabell 9.12.

De stora anläggningarna i framför allt Stockholm och Göteborg hade i allmänhet enbart fast vårdpersonal, övriga självständiga enheter van- ligen både egen fast personal och hemhjälpspersonal.

De samförlagda anläggningarna betjänades som regel av hemhjälps- personal tillsammans med personal från t. ex. ålderdomshem. I de större, framför allt med ålderdomshem samförlagda servicehusen betjänades hyresgästerna oftast av både egen fast personal, hemhjälpspersonal och t. ex. under natten av ålderdomshemmens personal.

Totalt arbetade 701 hemsamariter/hemvårdare, varav 7 % heltids- anställda, i serviceanläggningarna under april månad 1975. I genomsnitt hade en hemsamarit hand om 2,8 hushåll. Hemhjälpspersonalen i Stock- holms kommun ingår ej i denna redovisning.

I 28 % av serviceanläggningarna leddes hemhjälpsarbetet av anlägg- ningens föreståndare och i 21 % av hemvårdsassistent som var direkt knuten till anläggningen. I återstående 51 % av anläggningarna leddes arbetet i huvudsak av hemvårdsassistenten för det distrikt, inom vilket anläggningen låg.

Sjukvårdsinsatser (omläggningar, kateterbyten och mera kvalificerade insatser) ombesörjdes i stor utsträckning av distriktssköterska ensam eller i samarbete med anläggningens egen personal. Det förekom endast i servicebostäder i grupp 1 och 2 att dessa insatser helt ombesörjdes av anläggningens egen personal.

Uppgifter om hyresgästernas åldersfördelning har lämnats av samt- liga kommuner utom Stockholms kommun (gäller 2 352 personer; ca

Tabell 9.12 Personal i servicelägenheter

Personal Antal Antal lägenheter i grupp Totalt an- ————-——————-— lägg— 1 2 3 4 5 Antal % ningar Enbart för serviceanlägg- ningen fast anställd per- sonal 24 62 3 039 — — — 3 101 47,7 Enbart sam- ordnad perso- nal (från ål- derdomshem) ] — 20 — — — 20 0,3

Fast anställd personal för serviceanlägg- ningen samt hemhjälps- personal 40 230 — 1 666 294 321 2 511 38,7

Samordnad personal samt

hemhjälps-

personal 29 6 — 134 402 31 573 8,8

Fast anställd personal, hemhjälps- personal och samordnad personal 7 — — 175 77 _ 252 3,9

Uppgift saknas 2 — — — 28 l 1 39 0,6

Totalt 103 298 3059 1975 801 363 6496 100

36 % av samtliga redovisade hyresgäster i servicebostäder i riket). Enligt de inkomna uppgifterna var tre fjärdedelar av dem som bodde i service- bostäder i åldern 70 år och däröver. Kvinnorna dominerade utom bland de yngsta (gruppen under 40 år). (Diagram 9.10)

Eftersom serviceanläggningarna är av så skilda slag, är hyresgästernas åldersfördelning i olika typer av anläggningar varierande. Medelåldern var betydligt högre för anläggningarna i grupp 2 än för övriga. En del anläggningar i grupp 3 och 4 hade också hög procent hyresgäster i åldern 80 år och däröver. I dessa anläggningar var omkring 10 % av hyres- gästerna under 65 år. Hyresgäster i den åldern förekom i ringa ut- sträckning i servicebostäder i grupp 2 och var även relativt få i grupp 5. Åldersfördelningen i de olika grupperna av anläggningar redovisas när- mare i tabell 9.13.

Variationerna inom grupperna var också betydande. I grupp ] saknade 13 anläggningar helt ålderspensionärer och tre hade mellan 9 och 13 %. I en anläggning i Norrköping var 27 % under 40 år, medan i en annan

% 15

10

—39 40— 45— 50— 55— 60—— 65 70 75 80 85 90

44 49 54 59 64 69 74 79 84 90 94

(Täby) nästan 80 % var i den åldern. 1 grupp 2 var hyresgästerna i åldern 80 år och äldre 80 % i en anläggning, 30 % i en annan.

I grupp 3 var 34 % av hyresgästerna 80 år och äldre. Andelen varie- rade mellan 9 % (Arboga) och 72 % (Norrtälje). I grupp 4 varierade procenttalet mellan 7 (Öckerö) och 70 (Skara). I grupp 5 var 27 % 80 år och äldre, 7 % under 65 år.

Andelen handikappade är störst bland de yngsta, huvudsakligen bo- ende i servicebostäder förda till grupp 1. I 9 av de 16 serviceanläggning- arna i denna grupp var samtliga boende handikappade. I genomsnitt för hela gruppen var 90 % handikappade. Nästan alla handikappade var gravt rörelsehindrade (85 % ). De flesta (83 %) använde rullstol. Ca 6 % av de boende hade huvudsakligen annat handikapp än rörelsehinder, mest oför- måga att hålla urin. 16 % av de boende hade mer än ett handikapp. I grupp 2 var 30 % handikappade, i grupp 5 endast 6 %. Förekomsten av olika handikapp i de skilda grupperna redovisas i tabell 9.14.

Tabell 9.13 Hyresgästernas åldersfördelning i servicebostäder (exkl. Stockholm). Procent

Ålder Servicebostäder Samt- liga

Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4 Grupp 5

___—___—____—_———

—39 57,1 _ _ _ — 40—44 7,9 _ _ _ 45-49 8,5 _ 3,9 2,4 _ 8,1 50_54 8,2 _ _ _ 2,4 55_59 7,6 0,9 — _ _ 60—64 4,1 _ 6,0 5,9 4,5 5,2 65—69 6,6 4,3 10,9 12,5 16,3 9,8 70_74 _ 11,9 20,0 21,7 26,7 18,0 75_79 _ 21,1 25,6 28,9 23,4 23,5 80— _ 61,9 33,7 28,8 26,7 35,5 Samtliga 100 100 100 100 100 100 ___—___—

B Man

U Kvinnor

95—w Ålder

Diagram 9.10 Boende :" servicebostäder den 30 april 1975 förde- lade efter ålder och kön. Procent

Tabell 9.14 Handikappade boende i servicebostäder

Handikapp Andel (%) handikappade i service- Handikappade bostäder grupp totalt 1 2 3 4 5 Antal % av samt- liga boende

Gravt rörelse- hindrade 84,5 9,6 13,3 5,9 1,9 910 13,3 Helt säng- bundna 0,3 0,2 0,1 — 0,2 9 0,1 Oförmåga att hålla urin m.m. 2,2 7,7 3,3 1,9 1,9 349 5,1 Synskadade 1,0 2,8 2,4 2,5 0,5 164 2,4 Helt döva 0,3 1,2 0,7 0,5 0,5 62 0,9

Psykiskt störda 1,3 7,8 2,9 1,7 0,7 335 4,9

Störande 0,6 1,0 0,9 0,9 0,5 _ 61 0,9 Totalt 90,2 30,2 23,6 13,3 6,2 1 890 27,5 Därav Her- handikappade 16,1 3,9 3,8 1,3 — 265 3,9

Servicebehovet hos de yngsta, alltså de boende i servicebostäder. grupp 1, var stort. 38 % var i behov av kontinuerlig tillsyn nästan ute— slutande på grund av sitt fysiska tillstånd. Över 50 % behövde hjälp med uppstigning och läggning, av- och påklädning samt tvättning. Ca 12 % av de boende måste matas och även övrig hjälp lämnades i relativt stor utsträckning. I grupp 2 uppgavs 7 % ha behov av kontinuerlig till- syn på grund av sitt fysiska eller psykiska tillstånd. Ca 30 % behövde hjälp med förflyttning och medicinering, omkring 12 % med uppstig- ning, läggning, av- och påklädning samt tvättning. I grupp 3 behövde endast 3 % kontinuerlig tillsyn. Största hjälpbehovet avsåg medicinering (9 %) och förflyttning (7 %). I grupp 4 fanns behov av kontinuerlig tillsyn hos mindre än 1 %. Speciella hjälpbehov förelåg endast undan- tagsvis hos fler än 2 % av de boende. Endast i 7 av de 12 anläggningarna i grupp 5 redovisades särskilt hjälpbehov. Hjälpåtgärderna, främst hjälp med medicinering och med mat till lägenheten, avsåg endast ett lO-tal personer. (Tabell 9.15)

Som framgått tidigare fick under april 1975 totalt närmare 60 % av hushållen i servicebostäder social hemhjälp. Andelen var högst i grupp 1 (83 %) och grupp 3 (71 %), lägst i grupp 5 (40%). I 5 av anläggningarna i grupp 1 hade samtliga hushåll social hemhjälp. Antalet hjälptimmar i gruppen varierade mellan 26 (Örebro) och 159 (Norr- köping). Även i 3 anläggningar i grupp 3 och l anläggning i grupp 4 hade samtliga hushåll social hemhjälp. Antalet hemhjälpstimmar per boende och den fast anställda personalens insatser i de olika typerna av service- bostäder framgår av tabell 9.16.

Tabell 9.15 Hjälpbehov hos de boende i servicebostäder

Hjälpbehov

Andel (%) av boende i servicebostäder Boende med

i grupp hjälpbehov totalt 1 2 3 5 Antal % Tillsyn dag 0. natt p.g.a. psykiskt tillstånd 0,3 2,7 0,9 0,3 0,2 110 1,6 fysiskt till- stånd 37,7 4,3 2,2 0,5 — 307 4,5 Mat till rummet 22,8 9,1 3,6 6,0 1,9 807 11,8 Uppstigning o. läggning 54,1 11,5 6,9 2,0 0,7 707 10,3 Av- och på- klädning, tvättning 52,5 12,4 6,1 3,1 1,0 726 10,6 Av- och på- klädning, tvättning, matning 12,0 6,5 0,6 0,4 0,2 267 3,9 Byte av blöjor 9,5 7,7 1,7 1,4 0,2 330 4,8 Förtiyttning 6,3 29,7 7,1 0,6 0,2 114 1,7 Medicinering 6,3 30,3 9,4 1,5 1,9 1 302 19,0 Injektioner 1,9 3,0 2,3 1,3 — 160 2,3 Omläggning 8,2 4,7 3,1 1,5 0,7 256 3,7 Mera kvali- ficerade in- satser 1,6 — 0,2 0,3 — 11 0,2

Tabell 9.16 Social hemhjälp i olika typer av servicebostäder under april 1975

Andel hus- Hemhjälps- Personal- Totala an- håll med timmar timmar talet hjälp- hemhjälp per boende per boende timmar per boende

Grupp 1 83,3 54,1 31,8 85,9 ” 2a 51,2 3,2 19,3 17,2 ” 3 71,3 11,0 6,3 17,3 ” 417 66,4 10,5 1,9 12,4

” 5 40,1 5 0 — 5 0

& Stockholm skattat. ') Uppgift från Huddinge saknas.

Vid 14 serviceanläggningar förekom det att distriktsterapeut, distrikts- sköterska eller annan person gjorde rutinmässiga besök för utprovning av tekniska hjälpmedel för pensionärerna. Fyra av dessa anläggningar ligger i Stockholms län och tre i Västernorrlands län. Vid 82 service- anläggningar uppges att sådan befattningshavare endast kommer på kallelse.

Få helt utan kontakt med anhöriga, m. m.

Av samtliga boende i serviceanläggningarna uppgavs 2 % helt sakna kontakt med anhöriga och vänner utanför anläggningen. 51 av service- anläggningarna uppgavs ha förtroenderåd eller samrådsgrupp för hyres- gästerna.

Ett fåtal ville eller behövde flytta

I enkäten uppgavs att 146 hyresgäster (2 %) ville flytta, 80 till ålder- domshem, 31 tillbaka till sin tidigare bostad, 28 till annan bostad i den öppna marknaden och 7 personer till sjukhem. Inte någon av hyresgäs— terna ville flytta till pensionärshem. Enligt personalens bedömning var 112 hyresgäster i behov av att flytta till ålderdomshem; 136 personer ansågs behöva plats på sjukhem eller långvårdsklinik.

Under år 1974 hade sammanlagt 350 hyresgäster flyttat från service— anläggningarna. Den största gruppen, 152 personer, hade flyttat till sjuk- hem, 51 personer till bostad i öppna marknaden. 44 till ålderdomshem och 4 till bostad i pensionärshem.

Individuell avgift för erhållen service i flertalet servicehus

En fråga efter vilka normer avgifterna för social service togs ut besva- rades av 53 kommuner. I 32 kommuner togs individuella avgifter ut som ersättning för erhållen service. I 11 kommuner betalades en generell avgift för grundservicen och individuell avgift för övrig service, t. ex. för mat, hemhjälp. Vid serviceanläggningarna i tre kommuner —— Eskilstuna, Strängnäs och Svenljunga _— tog man ut generell ersättning för all ser- vice oavsett utnyttjande. I 7 kommuner hade man andra normer.

9.1 1 Ålderdomshem

Kommun är som tidigare nämnts enligt socialhjälpslagen skyldig att anordna och driva hem för personer, som är i behov av vård eller tillsyn som inte tillgodoses på annat sätt. Lagen innehåller också bestämmelser om hemmens utformning och utrustning, om plan för ålderdomshem samt om befattningshavare och avgifter vid hemmen.

9.11.1 Närmare 60 000 platser i 1 I 54 kommunala ålderdomshem

I kommunenkäten redovisades 1154 ålderdomshem med sammanlagt 58 907 platser och 57 096 pensionärer. Härtill kommer speciella avdel- ningar för långvarigt sjuka vid 25 av ålderdomshemmen. Dessa avdel— ningar redovisas i socialstyrelsens långvårdsenkät, ej i kommunenkäten. Enligt SCB:s statistik för år 1974 (31/12-74) uppgick platsantalet på dessa avdelningar till 913 och antalet pensionärer till 883. Utöver de kommunala ålderdomshemmen redovisades i PU:s kartläggning 6] en-

skilda älderdomshem med 1 766 platser och ca 1 600 pensionärer. Det totala antalet platser på kommunala ålderdomshem uppgick således till 59 820 (med 57 979 pensionärer) och antalet platser på kommunala och enskilda ålderdomshem tillsammantagna till 61586 (med ca 59600 pensionärer).

9.1 1.2 Stora variationer i län och kommuner

Antalet platser i kommunala ålderdomshem (exkl. avdelningarna för långvarigt sjuka) motsvarade 7,5 % av antalet personer i riket i åldern 70 år och äldre samt 27,5 % av antalet i åldern 80 år och däröver. Räknat på antalet personer 85 år och äldre motsvarade platsantalet 74,5 %.

Tillskottet av ålderdomshemsplatser var ganska högt under åren 1947—1960 och ökade ytterligare under första delen av 60-talet. Under åren 1971—1974 och fram till april 1975 minskade antalet nytillkomna platser för varje år. Under denna period tillkom 5 611 kommunala ser- vicebostäder för uppskattningsvis 6 000 pensionärer.

Om antalet platser i kommunala ålderdomshem och servicebostäder ställs i relation till antalet pensionärer i riket i åldern 80 år och däröver kunde 31 % erbjudas plats. Platstillgången varierade dock kraftigt mel— lan länen. (Diagram 9.11)

De två nordligaste länen hade det högsta platsantalet i förhållande till antalet personer 80 år och äldre (Västerbotten 41. Norrbotten 39). men också Örebro, Västernorrlands och Skaraborgs län hade höga tal, om- kring 38.

De tre Storstadslänen samt Uppsala, Blekinge, Gotlands, Hallands och Östergötlands län hade de lägsta relationstalen, lägst Göteborgs och Bohus län (20 %). Variationerna inom länen var stora. Den kommun som hade högst relationstal låg på 85 % (Sundbyberg) och den med lägsta ta] 13 % (Göteborg). De största kommunerna. framför allt de

40—

ABCDEFGHIKLMNOPRSTUW

Diagram 9.11 Antal vårdplatser i ålder- domshem samt lägen- heter i serviceanlägg- ningar per 100 invå- nare 80 år och där- över (april 1975), läns- vis

30— . ' zoJ 1 0—1 | 0

X Y ZACBD

tre storstadskommunerna, hade i allmänhet betydligt lägre relationstal än genomsnittet. Däremot hade övriga kommuner inom storstadsregio- nerna som regel höga relationstal. Variationerna var mindre mellan länen om kommuner med mer än 40 000 invånare och storstadsregio- nernas kommuner inte räknas med.

I tre fjärdedelar av kommunerna motsvarade antalet ålderdomshems- platser och servicelägenheter minst 30 % av antalet invånare som var 80 år och äldre. I 21 kommuner (8 %) var procenttalet högst 25. Bland dessa kommuner fanns alla storlekar representerade bl. a. de tre största. men ingen med mellan 20 000 och 40 000 invånare.

Av de 27 kommuner vars platsantal motsvarade 45 % av åldersgrup- pen hade nästan samtliga mindre än 15 000 invånare eller låg inom stor- stadsregionerna.

9.1 1.3 Hög beläggning

Beläggningen uppgick till 97 % på de egentliga ålderdomshemsplatserna. 116 hem (10 %) redovisade fler inskrivna än platser. Det procentuellt största antalet sådana hem fanns i Jämtlands län (9 hem; 29 %). Gävle- borgs och Värmlands län hade 23 % resp. 20 % och fem län hade över 10 % av hemmen överinskrivna. Stockholms, Örebro och Söderman- lands län hade endast vardera ett hem med överinskrivning.

9.11.4 Hälften av alla ålderdomshem byggda under de senaste 15 åren

Över 4/5 av alla platser på ålderdomshem hade tillkommit efter år 1947 och över hälften under 1960- och 1970-talet. 5 % var byggda före 1921. Hem och platser fördelade efter år då de tagits i bruk framgår närmare av tabell 9.17.

Platser som tagits i bruk före år 1947 förekom mest i Älvsborgs och Blekinge län. minst i Norrbottens och Kronobergs län. Gotland hade inga platser tagna i bruk före år 1947. De äldsta hemmen låg som regel i glesbygd eller i de minsta tätorterna. Under 1960- och 1970-talet har en allt mindre andel hem byggts där.

Tabell 9.17 Ålderdomshem och platser efter år då de tagits i bruk

År Antal Platser hem

Antal % —1901 34 1 357 2,3 1902—1920 49 1 663 2,8 1921—1946 193 6 457 11,0 1947—1960 363 18 648 31,7 1961—1965 198 10 697 18,2 1966—1970 241 14 455 24,5 1971—1975” 76 5 630 9,6

Totalt 1 154 58 907 100

G T. 0. m. april.

9.11.5 Genomgripande förbättring av hälften av alla hem och platser

Antalet nytillkomna ålderdomshemsplatser har som tidigare nämnts minskat under 1970-talet. I stället har befintliga hem och platser varit föremål för genomgripande förbättringar. Under åren 1971—1975 (april) hade sammanlagt ca 10000 platser (16 %) genomgripande förbättrats. En fjärdedel av hemmen som tagits i bruk under 1960—talet hade för- bättrats. Hem med mer än 50 platser. som byggts då, hade i stor ut- sträckning varit föremål för förbättringsåtgärder. Av de hem som tagits i bruk före år 1960 hade en tredjedel inte förbättrats.

9.11.6 De nyaste hemmen störst

Över 60 % av hemmen hade högst 50 platser och 30 % mellan 51 och 100 platser. 87 hem (8 %) hade mer än 100 platser. Det genomsnittliga antalet platser per ålderdomshem uppgick till 51. De största kommu- nerna hade som regel stora hem, men det fanns även 6 små kommuner med endast ett hem vardera som hade mer än 100 platser. Fyra av dessa hem låg i tätorter med mindre än 3 000 invånare.

De äldsta hemmen var som framgår av följande tablå i allmänhet mindre än de hem som byggts under senare tid.

Hem tagna i bruk

——1946 1947—1965 1966—1970 1971—1975

Genomsnittlig storlek (Antal platser) 34 53 64 74

Hem tagna i bruk före år 1902 hade i genomsnitt 43 platser, hem tagna i bruk 1971 eller senare 74 platser. De 82 hem som byggdes år 1973 hade det högsta genomsnittliga platsantalet. Platsantalet var mindre i hem byggda år 1974 och 1975.

9.11.7 Över hälften byggda i två eller flera våningar, många saknar hiss

Över hälften av alla ålderdomshem hade två våningsplan, 30 % endast ett. Något över 200 hem var byggda i tre eller flera våningar. Hem med ett plan var vanligast i de minsta tätorterna, hem med två plan i gles- bygd. Nästan hälften av alla hem i tätorter med minst 5 000 invånare hade 3 eller flera våningar.

Så gott som samtliga hem med två eller flera våningar i tätorter med minst 3 000 invånare hade hiss. Även hem med endast en våning i sådana orter hade i större utsträckning hiss. Ca 40 % av alla hem med två våningar saknade hiss. De flesta av dessa hem var små och låg i gles- bygd eller i de mindre tätorterna. Som regel är det de äldsta hemmen som saknar hiss, men även relativt nybyggda gör det. Sålunda saknade

30 hem med två eller flera våningar som tagits i bruk under 1960- och 1970-talet hiss. De flesta ligger i glesbygd eller i de minsta tätorterna. Hissarna i ålderdomshemmen rymmer vanligen bår/sjuksäng. men endast 10 % hade självöppnande dörrar.

9.11.8 Miljön inte alltid handikappanpassad

Endast 32 hem hade självöppnande dörr i huvudentrén. Å andra sidan uppgavs beträffande 150 hem att en rullstolsbunden person kunde kom- ma in och ut utan hjälp. I 1/3 av hemmen behövde en rullstolsbunden omfattande hjälp för detta. Det är således många hem som inte är han- dikappanpassade i detta avseende.

Hälften av alla hem hade en helt handikappvänlig omgivning. dvs. den yttre närmiljön medgav god framkomlighet för personer som använde rullstol eller liknande hjälpmedel. Ett 80-tal hem hade en mindre god utemiljö. I närheten av nästan samtliga hem fanns tillgång till promenad- vägar, grönytor för t.ex. utomhusspel och sittgrupper. De flesta hem hade således en relativt bra yttre miljö.

9.1 1.9 Vart femte hem anslutet till annan anläggning

Vart femte ålderdomshem (242 hem) var förlagt i omedelbar närhet av eller i anslutning till annan anläggning. Vanligast förekommande var samförläggning med läkarstation/vårdcentral (119 hem), varav 13 direkt sammanbyggda. Samförläggning med sjukhem var något mindre vanlig (99 hem). En fjärdedel var helt sammanbyggda. Det förekom även att ålderdomshem låg i omedelbar närhet av eller i anslutning till både läkarstation och sjukhem. Samförläggning var vanligast i Storstadslänen, Östergötlands län och de nordligaste länen.

Samförläggning med servicebostäder är mindre vanlig. Ålderdomshem sammanbyggda med servicebostäder förekom i Lidingö, Sundbyberg, Jönköping, Uddevalla och Örebro.

9.11.10 Rumsstandard m. m.

Av totalt redovisade 54 500 rum var ca 90 % enkelrum. Om dubbletter- na räknas som två enkelrum stiger procenttalet till över 95. Det fanns 2 657 dubbelrum och 116 flerbäddsrum. Endast 1761 utnyttjades som dubbelrum och 62 som flerbäddsrum. Uppskattningsvis delade 4000 pensionärer rum.

Andelen dubbelrum och flerbäddsrum som användes som sådana i april 1975 var högst i Västernorrlands län (12 %). Den lägsta andelen redovisades för Kopparbergs län (2 % ). Riksgenomsnittet var 3,5 %.

Ca 4000 pensionärsrum var utrustade med wc, tvättställ och bad eller dusch. Närmare 36 000 hade wc och tvättställ, men saknade bad/dusch. Den närmare fördelningen av rummen efter utrustning framgår av tabell 9.18. En redovisning länsvis lämnas i tabell A 9.13. 3 200 rum (6 %)

Tabell 9.18 Rummen fördelade efter utrustning

Utrustning Kvalitets- Rum klass _— Antal %

Wc, tvättställ. bad/dusch l 4 044 7,4 Wc, tvättställ 2 35 664 59,5 Enbart tvättställ 3 12 459 28,8 Saknar wc etc. 4 2 345 4,3 Totalt 54 512 100

var utrustade med kokplatta, 1 250 med kylskåp (2 %), 1 460 med bal- kong (3 %), 670 (1 %) med sovalkov och 115 (0.2 %) med särskild matvrå.

Enligt de redovisade uppgifterna saknade 2 345 rum, spridda på samtliga län. alla bekvämligheter på rummet. Det var framför allt i Malmöhus. Östergötlands och Älvsborgs län, som det fanns rum med denna standard. Lägst antal sådana rum (16) redovisades för Norrbottens län.

1 Södermanlands. Hallands, Örebro. Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens län var ca 80 % av pensionärsrummen utrustade med både tvättställ och wc. I Västerbottens. Kronobergs. Östergötlands, Väster- norrlands och Jämtlands län var det något över 60 % som hade denna standard. Rumsstandarden var låg i Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands, Kronobergs och Östergötlands län. Södermanlands, Hallands, Örebro. Kopparbergs och Norrbottens län hade däremot hög rumsstandard. Trettio % av kommunerna hade genomgående hög och 4 % låg rums- standard. Dessa kommuner, med hög resp. låg rumsstandard, var som regel relativt små. De större kommunerna hade i allmänhet varken en genomgående hög eller låg rumsstandard. Kommunerna med genom- gående hög resp. låg rumsstandard är ganska jämnt spridda över landet. En indelning av ålderdomshemmen har gjorts där de klassificerats som bra. medelgoda eller mindre goda. Rumsstandard samt förekomst och storlek av hiss har använts som kriterier. Som bra hem (kvalitets- klass A) har betecknats hem, som hade wc och tvättställ i mer än 90 % av rummen och hiss — till alla våningsplan inkl. källare — som rymde bär eller sjuksäng. Enplansbyggnader med denna rumsstandard har förts till klass A. Med mindre goda hem (kvalitetsklass B) avsågs i detta sammanhang hem, där mindre än 10 % av rummen var försedda med wc och tvättställ. Övriga hem betraktades som medelgoda (kvalitetsklass C). (Tabell A 9.14) Till kvalitetsklass A har hänförts 422 hem med 27 536 platser (47 % av samtliga platser). Genomsnittsstorleken är 65 platser per hem. Örebro län hade den största andelen (70 %) platser i hem i kvalitetsklass A. Kronobergs län den lägsta (28 %). Andelen platser i ålderdomshem i

kvalitetsklass A varierade starkt mellan kommunerna. I 36 kommuner (i allmänhet med ett enda hem) fanns samtliga platser i sådana hem. 18 kommuner hade mer än 75 % av platserna i sådana hem. 84 kom— muner mindre än 25 % av platserna.

Till kvalitetsklass B fördes 219 ålderdomshem med 6405 platser (11 %). Genomsnittsstorleken var 29 platser. Blekinge län hade den största andelen platser i "mindre goda" ålderdomshem (19 (72 ). Norr- bottens län saknade sådana helt.

Övriga 513 ålderdomshem med 24 966 platser (41%) fördes till kvalitetsklass C. Genomsnittsstorleken var 47 platser per hem.

9.1 1 . 11 Pensionärema

Närmare 70 % 80 år eller äldre

Åldersgruppen 80—84 år var störst på ålderdomshemmen. följd av grup- pen 85—89 år. (Tabell A 9.15) Inte fullt 2 % eller 1 133 personer var under 65 år varav 153 inte hade fyllt 60 år. I tre län var över 70 % 80 år och äldre. Endast 58 % var i denna ålder i Gotlands och Norrbottens län. (Diagram 9.12) I åldern 80 år och däröver var 64 % kvinnor. Den största kvinnodominansen fanns i åldern 80—89 år. Männen domine- rade i åldersgruppen under 70 år. (Tabell A 9.16) Andelen pensionärer 80 år och äldre i ålderdomshem varierade i kom- munerna. (Tabell A 9.17) 1 en kommun i Norrbottens län var endast 38 % av pensionärerna i ålderdomshem 80 år eller däröver. Den kom- mun i Västerbottens län som hade högst andel pensionärer i denna ålder låg på 66 %. I en kommun i Malmöhus län var nästan 90 % av pensio- närerna i denna ålder och 8 län hade kommuner med över 75 % i den åldern. Kommunerna i storstadsregionerna hade störst andel pensionärer som var 80 år eller äldre. Kommuner med minst 90 000 invånare hade närmare 70 % pensionärer i denna ålder. De minsta kommunerna (under 20 000 invånare) hade den minsta andelen. Vid en jämförelse mellan stora (70—w platser) och små hem (—20 Diagram 9.12 Andelen platser) visade det sig att 68 % av pensionärerna var 80 år och äldrei de i åldern 80 år OCh där' stora hemmen mot 57 % i de små. Av dem som bodde i ålderdomshem g;;;,;;,g;,';f;;';g;,5, i april 1975, hade 20 % flyttat in under år 1974, därav 63 % i åldern 1975), länsvis 80 år eller äldre, 85 % var 75 år eller äldre. (Tabell A 9.18, A 9.19) 75 %

ABCDEFGHIKLMNOPRSTUWXYZACBD

Nära 1/5 av de äldsta ( 80 år och däröver) [ ålderdomshem

Av samtliga personer i åldern 85 år och däröver i landet vistades nära 28 % i ålderdomshem. Av åldersgruppen 80 år och äldre var det 18 %. (Dir/grum ()./3; Tabell A 9.20 och 9.2] (l—c)

Andelen pensionärer i olika åldersgrupper. som bodde i ålderdoms- hem varierade starkt i olika delar av landet. Den högsta andelen pen- sionärer i samtliga åldersgrupper hade övre och mellersta Norrland. den lägsta Syd- och Västsverige. Den lägsta andelen av de yngre (65— 74 år) fanns i östra Mellansverige och storstadsregionerna. Däremot hade dessa delar av landet den högsta andelen. med undantag för Norr- landskommunerna, av pensionärerna i åldern 80 år och äldre. Norra Mellansverige samt Småland med Öland och Gotland intar en mellan- ställning beträffande samtliga åldersgrupper. Andelen pensionärer som bodde i ålderdomshem ökade med minskande kommunstorlek. Denna tendens är framför allt markant för pensionärer under 80 år. Andelen pensionärer i åldersgruppen 65—69 år var mellan 2 och 5 gånger större i de minsta kommunerna (—l() 000 inv.) än i de största (90000—m inv.).

Även andelen äldre pensionärer ökade med minskande kommunstorlek. Skillnaden minskade dock med stigande ålder vilket framgår av tabell 9.19.

Kommunerna i storstadsregionerna hade som regel en något mindre andel yngre pensionärer i ålderdomshem än övriga kommuner. Däremot var andelen pensionärer 80 år och äldre ungefär densamma. Något sam- band mellan kommunstorlek och andelen pensionärer fanns som synes inte. Beträffande de tre största kommunerna och kommunerna i stor- stadsregionerna bör det påpekas att dessa kommuner i stor utsträckning hade servicebostäder liksom en stor del av de övriga stora kommunerna. Det var däremot ovanligt i de små kommunerna.

25 %

20 — Riket 15 10 5 Diagram 9.13 Boende i ålderdomshem [ åldern 80 år Och där- över i procent av samt- 0 liga i åldersgruppen. ABCDEFGHlKLMNOPRSTUWXYZACBD Liinsvix

Tabell 9.19 Boende i ålderdomshem i procent av samtliga i resp. åldersgrupp _ efter kommunstorlek

___

Kom. storl. Riket exkl. storstads- Storstadsregionerna (antal in- regioner vånare 1 OOO-tal) 65—74 75—79 SO—m 65—74 75—79 80—m & 200—a) — — —— 0,27 1,1 5,0 90—199 0,7 4,1 15,8 — — — 60— 89 1,0 4,5 16,9 0.5 3.3 17,6 40— 59 1,0 4,7 16,3 0,8 5,1 18,4 30— 39 1,1 4,8 18,7 0,9 2.7 13,9 20— 29 1,1 5,3 18,4 0,9 4.7 17.5 15— 19 1,2 4,9 16,8 0,8 5,5 22,7 10— 14 1,3 5,5 18,9 1,1 5,8 17.4 0— 9 1,4 5,6 18,2 0,8 4,0 14.?

Att det fanns en så hög andel av samtliga pensionärer i de minsta kommunernas ålderdomshem beror förmodligen i icke ringa del på att dessa kommuner i stor utsträckning ligger i Norrland.

Drygt 40 % handikappade

Uppskattningsvis var 42 % av pensionärerna på ålderdomshemmen ielativt gravt handikappade. Ca 8 % av dem hade mer än ett handi— kapp. Efter arten av handikapp fördelade sig pensionärerna enligt tabell 9.20.

Av de helt sängbundna hade 16.5 % individuellt förskrivna special- sängar och 10 % personlyft. Av de gravt rörelsehindrade (personer som dagligen använder rullstol eller liknande hjälpmedel) använde något mer än hälften individuellt förskrivna rullstolar och 3 % personlyft.

Stora variationer mellan län, kommuner och olika ålderdomshem

Andelen handikappade varierade mellan länen. ] Gotlands län var endast 15 % handikappade, i Blekinge och Västerbottens län ca 25 %. I Jämt-

Tabell 9.20 Pensionärer i ålderdomshem fördelade efter handikapp. Procent

Handikapp % av samtliga pensionärer ___—_

Gravt rörelsehindrade 11,3 Helt sängbundna 1,1 Oförmåga att hålla urin etc. 14,4 Synskadade 3,0 Helt döva 1,2 Psykiskt störda 10,3 Störande 0,9 Samtliga 42,2

8 4 »

Därav f lerhandikappade

Tabell 9.21 Kommunerna fördelade efter andelen handikappade i ålderdomshem

Andel handikappade Kommuner i ålderdomshem %

Antal %

0 —l4,9 l 1 4,0 15,0—19,9 8 2,9 20,0—24,9 16 5,8 25,0—29,9 25 9,0 30,0—34,9 39 14,0 35,0—39,9 41 14,8 40,0—44,9 35 12,6 45,04499 24 8,6 50,0— 78 28,1 Uppgift saknas 1 0,3

Totalt 278 100

lands. Älvsborgs. Värmlands, Skaraborgs och Uppsala län var över hälften handikappade. (Tabell A 9.22) Även mellan kommunerna varierade andelen handikappade kraftigt. från 7 till 98,6 %. Kommuner med högst andel handikappade låg i regel i omedelbar närhet av de tre största kommunerna. Efter andelen handi- kappade i ålderdomshem fördelade sig kommunerna enligt tabell 9.21. Ålderdomshemmen i storstadsregionerna hade större andel handikap- pade än övriga. De största kommunerna (90 OOO—w) hade större andel än de mindre. Över hälften av pensionärerna på de stora ålderdomshem- men (70 platser och däröver) var handikappade mot ca 35 % på de små hemmen. En jämförelse har gjorts mellan andelen handikappade i bra (kvalitets- klass A) resp. mindre goda (kvalitetsklass B) ålderdomshem. Något sam- band mellan andelen handikappade i hem med hög resp. låg standard kunde inte konstateras vid jämförelse mellan samtliga hem i riket. Diagram 9.14 Andelen Ser man däremot på de enskilda länen varierade andelen handikappade handikapåade idbra i de bra ålderdomshemmen mellan lägst 19 % (Gotlands län) och högst ÄÄZ'MÄZSZZÅOGGO 74 % (Hallands län). I hem i kvalitetsklass B hade Gotlands län den april 1975), länsvis

” D Bra ålderdomshem 80/o 70 B Mindregoda ålderdomshem 60 | S.: .- 50 | . I | ' ' |'==i :: 40 _ : .|::|: :. 'i—Ii: 'i'-:.:ii ..: 30====== =:==:::::=:::: l'l.|.i i.....l..|l||.| 20 "'ll|' "l'lul..ll|l.l Ill . I l'.ll.|..ll||.l "'=l:' ':lllul..-:ll.l 10 =E==::=:i:::=:::::;:5:5 O!.l!!!=!u|!|=!!!!l|=-!u ABCDEFGHIKLMNOPRSTUWXYZACBD

lägsta andelen handikappade (13 %), Älvsborgs län den högsta (63 %). I tio län fanns en större andel handikappade i hem i klass B än i klass A. I Västernorrlands län var exempelvis andelen handikappade 24 % högre i den förstnämnda klassen. I bl. a. Uppsala län var förhållandet det om- vända. Där var andelen handikappade i bra ålderdomshem 21 % högre än i de sämre. Andelen hem med mer än 90 % handikappade var större bland de sämre (6 %) än de bra hemmen (2 %). (Diagram 9.14)

Var femte behövde tillsyn dag och natt

Något över 11 000 av pensionärerna behövde tillsyn dag och natt, varav 4 300 på grund av sitt psykiska och 6 800 på grund av sitt fysiska till— stånd.

I två län, Uppsala och Hallands, var det närmare 30 % av pensionä- rerna som bedömdes vara i ständigt behov av tillsyn och i tre län, Söder- manlands, Skaraborgs och Värmlands län ca 25 %. I Värmlands län dominerade behovet av tillsyn på grund av psykiskt tillstånd. I Gotlands och Blekinge län var andelen i behov av tillsyn dag och natt mindre än 10 %.

En tredjedel i behov av relativt omfattande personlig hjälp; hälften utan större omvärdnadsbehov

Utöver mera normal omvårdnad behöver många pensionärer personlig hjälp av olika slag. Ca 27000 pensionärer (46 %) beräknades om— fattas av sådana speciella vårdinsatser och då var inte de personer som enbart erhöll hjälp med medicinering och/eller injektioner medräknade. (Tabell 9.22)

Minst 50 % var i behov av särskilda vårdinsatser i Östergötlands. Gävleborgs, Kronobergs och Jämtlands län. I Gotlands, Västerbottens. Norrbottens och Blekinge län var det mindre än 40 %. Andelen varie-

Tabell 9.22 Pensionärema i ålderdomshem fördelade efter hjälpbehov

Antal %

Mat till rummet 8 914 15,9 Uppstigning, läggning 13 872 24,6 Av- och påklädning, tvättning 15 369 27,2 Av— och påklädning, tvättning, matning 4 382 7,7 Byte av blöjor m.m. 8 658 15,3 Förflyttning 9 572 16,9 Medicinering 37 892 67,8 Injektioner 4 149 7,5 Omläggning, kateterbyte m.m. 7 376 13,0 Mera kvalificerade Sjukvårdsinsatser 313 0,6 Totalantalet som omfattas av hjälpinsatsera 26 770 46,0

" Exkl. medicinering och/eller injektioner.

rade i kommunerna mellan 5 och 96 %. Storstadsregionernas kommuner hade den högsta andelen pensionärer med behov av särskilda vårdinsat- ser. Kommuner med minst 90000 invånare hade därnäst högst andel. (Tabell A 9.23) Med utgångspunkt i ovannämnda uppgifter skulle pensionärerna sche- matiskt kunna fördelas efter omvårdnadsbehov på följande sätt.

Procent av samtliga pensionärer

Utan större behov av omvårdnad 50 Med visst behov av omvårdnad 15 Med relativt omfattande omvårdnadsbehov 20 Med mycket omfattande omvårdnadsbehov 15

100

Med hänsyn till antalet pensionärer som uppgivits vara i behov av ständig tillsyn, matning och vissa Sjukvårdsinsatser har andelen tunga vårdfall uppskattats till ca 15 %.

Uppskattningsvis 8 000 långtidssjuka

Kommunerna erhöll ekonomisk ersättning från landstingen för ca 4 600 pensionärer som bedömts vara långtidssjuka. För närmare 900 pensio- närer hade bidrag sökts men ännu inte beviljats och för ca 1 300 pensio- närer skulle bidrag sökas. De hem som uppgivit att landstingsbidrag ej utgår (Gotlands. Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs. Västernorrlands och Norrbottens län) redovisade ca 500 pensionärer för vilka man sökt plats inom långtidsvården. Vidare bedömdes ca 750 pensionärer vara i behov av långtidsvård, men för dessa hade ansökan om plats ännu inte ingivits. (Tabell A 9.24)

Med ledning av uppgifterna kan antalet långtidssjuka på ålderdoms- hemmen uppskattas till omkring 8000 (ca 14 %). Det fanns dessutom ca 1 250 pensionärer som bedömdes vara lika vårdkrävande som de lång- tidssjuka (samma vårdtyngd). Ca 15 % av pensionärerna bedömdes således som mycket vårdkrävande.

Om samtliga som bedömdes vara långtidssjuka eller lika vårdkrävan- de medräknas blir procenttalet för Jämtlands län 37, för Stockholms 23. för Värmlands 23 och för Västmanlands län 20. I Kalmar och Blekinge län rörde det sig om 7—8 %.

Procenttalet för antalet pensionärer för vilka landstingsbidrag utgick varierade kraftigt mellan länen. Jämtlands län hade 29 %, Västman- lands, Värmlands och Stockholms län omkring 17 %, medan Gävle- borgs och Västerbottens län endast låg på några procent. Av de län där landstingsbidrag inte utgick, redovisade Örebro 16 % långtidssjuka, Ska— raborgs och Västernorrlands län ca 10 %. Om även de lika vårdkrävande pensionärerna medräknas blir procenttalet ca 20 % för vardera Örebro och Skaraborgs län.

En tredjedel av hemmen ansökte inte alltid om plats inom långtidssjukvården

Ansökan om plats inom långtidssjukvården (säväl den psykiatriska som den somatiska) ingavs inte alltid. även om det var fråga om klara ”lång— vårdsfall”. Det uppgav 343 hem (30 %). Något över 60 % av hemmen i Skaraborgs län ingav inte alltid ansökan till långtidssjukvården. Det var även vanligt i Gävleborgs. Jämtlands. Västmanlands och Värmlands län. (Tabell A 9.25)

Som främsta orsak till att ansökan inte gjordes. uppgav 268 av hem- men, att pensionärerna skulle uppleva en överflyttning till långtidssjuk- vården negativt. Ett annat skäl var att det skulle uppstå ett starkt mot- stånd från de anhöriga. ett tredje att det bedömdes ganska utsiktslöst att erhålla plats inom långtidssjukvården. Ca 160 av alla hem uppgav de två sistnämnda skälen. De flesta av de län som hade ett stort antal vård- tunga pensionärer på ålderdomshemmen hade också ett stort antal hem som inte alltid sökte plats inom långtidssjukvården för dessa pensionärer. Den främsta orsaken uppgavs vara platsbrist. De län, som hade ett litet antal vårdtunga patienter, hade också som regel ett mindre antal hem som inte alltid sökte plats inom långtidssjukvården. Dessa hem uppgav som främsta orsak att en omflyttning skulle upplevas som mycket svår för pensionärerna.

Det kan i detta sammanhang nämnas, att 136 hem (12 %) hade till- sammans 196 avdelningar med 2 462 platser för särskilt vårdkrävande. Västmanlands län hade 284 platser (13 %), Göteborgs och Bohus län 357 (12 %), Värmlands län 274 (10 %). Därutöver hade 8 län över 100 plat- ser. Kalmar och Gotlands län saknade helt sådana platser och Jönköpings, Kronobergs och Jämtlands län hade endast ett litet antal.

I mer än var! tionde hem _fic'k pensionärerna lägga sig tidigare än de önskade

På 154 hem (13 %), i alla län utom Gotlands, förekom det att pensio- närer fick lägga sig tidigare än de önskade. På 57 hem hände detta varje dag, medan det på 87 hem endast inträffade ibland. Kristianstads och Skaraborgs län hade största antalet hem där pensionärerna varje dag fick lägga sig tidigare än de önskade.

Mer än var tionde hade dålig kontakt med anhöriga och vänner

Över 11 % av pensionärerna hade dålig kontakt med anhöriga och vän- ner utanför ålderdomshemmet. Drygt 5 200 bedömdes inte ha regelbun- den kontakt och ca 1 300 ingen kontakt alls. Över 4 % av pensionärerna i Stockholms och Jämtlands län saknade helt kontakt med vänner och anhöriga utanför hemmet. Pensionärer utan kontakt fanns i alla län. (Tabell A 9.26)

I flera av hemmen (13 %) hade mer än 20 % av pensionärerna inte regelbunden kontakt. [ några hem var det över 50 % som antingen helt

saknade eller inte hade regelbunden kontakt med någon utanför hem- met. Små hem belägna i glesbygd eller i de minsta tätorterna hade i större utsträckning pensionärer som helt saknade kontakt.

Över 40 % av ålderdomshemmens pensionärer hade egen telefon. I Stockholms län var det hälften, i Värmlands ca 30 % och i Jämtlands 24 %.

I alla hem utom 18 fick pensionärerna ta emot besök när som helst under dag- och kvällstid.

Få pensionärer ville flytta; var tionde flyttade år 1974

Ca 1 300 pensionärer (2 %) hade uttryckt önskemål om att flytta från hemmet. Nästan 800 av dem ville flytta tillbaka till den gamla bostaden och ca 400 till annan bostad i den öppna marknaden. Av de sistnämnda ville hälften flytta till servicebostad. Endast något över 100 personer ville flytta till sjukhem. (Tabell A 9.27)

Nästan lika många personer som önskade flytta tillbaka till den tidigare bostaden hade under år 1974 flyttat till en bostad i öppna marknaden. 150 personer hade flyttat till pensionärshem och ca 80 till servicebostä- der. Hem med högst 20 platser hade en något större andel pensionärer som ville flytta och därnäst kom hem med 71—100 platser. Minst andel hade hem med 21—50 platser.

Glesbygdshemmen och hemmen i tätorter med över 5 000 invånare hade störst andel pensionärer som ville flytta. Lägst andel hade hem belägna i tätorter med mellan 3 000 och 5 000 invånare.

Totalt hade 5800 personer (10%) flyttat från ålderdomshemmen under år 1974. I 15 län hade över 10 % flyttat. Den helt dominerande delen, 4 800 personer (83 %), flyttade till sjukhem/långvårdsklinik. Det innebär att över 8 % av pensionärerna i ålderdomshemmen flyttades över till långtidssjukvården under år 1974.

Den största procentuella andelen (11 %) som flyttat till sjukhem fanns i Uppsala län. Stockholms, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Väs— terbottens samt Norrbottens län hade något över 10 % vardera, me- dan den lägsta flyttningsprocenten, omkring 6 %, återfanns i Älvs- borgs, Skaraborgs och Västernorrlands län. De län som hade många över- flyttningar till sjukhem hade som regel också flest långvårdsplatser.

Värmlands, Skaraborgs, Älvsborgs och Västernorrlands län hade ett relativt stort antal vårdtunga pensionärer och samtidigt en låg överflytt- ning från ålderdomshem till sjukhem under år 1974. Västerbottens och Norrbottens län hade ett litet antal vårdtunga pensionärer men relativt många överflyttningar till sjukhem. Stockholms och Östergötlands län hade ett stort antal vårdtunga pensionärer men också många överflytt- ningar.

Från ca 60 % av alla hem hade högst 10 % av pensionärerna flyttat till sjukhem/långvårdsklinik. Från 98 hem (11 %) hade mer än 20 % flyttats till långtidssjukvården. Det fanns en något högre andel stora hem i denna grupp. Hem med högst 20 platser hade den största andelen pen- sionärer som flyttat till sjukhem. Hemmen i glesbygd och hemmen i de

största tätorterna hade den största andelen hem. varifrån 20 % eller fler av pensionärerna flyttat till sjukhem, hem belägna i tätorter med mellan 3 000 och 4999 invånare lägst andel.

Få rum helt möblerade med egna möbler

Endast 260 pensionärer hade sina rum möblerade helt med egna möbler. Däremot hade över hälften delvis egna möbler. varav ca 30 % helt egna möbler utom sängen. Ca 23 000 (43 %) pensionärer hade enbart hem- mets möbler. I Stockholms och Örebro län var det vanligast att pensio- närerna hade möblerat sina rum helt med egna möbler eller med egna möbler utom sängen. I dessa två län samt i Västmanlands län hade mindre än 30 % av pensionärerna sina rum helt möblerade med hemmets möbler. I Jämtlands län förekom det i dubbelt så stor utsträckning.

Endast ca 13 % av pensionärerna fick posten till rummet genom brev- bäraren. Vanligast förekommande var det i Malmöhus och Västman— lands län, minst vanligt i Norrbottens län.

Inte fullt 60 % av pensionärerna uppgavs få vara med och uttala önske- mål då deras rum skulle målas och tapetseras. Vanligast var det i Got- lands län (91 %) och minst vanligt i Jämtlands län (38 %).

9.11.12 Verksamheten vid hemmen Regelbundna ronder nattetid på 3/4 av hemmen

I närmare 850 hem (73 %) besökte nattpersonalen genom regelbundna ronder under natten i stort sett samtliga pensionärer på deras rum. Det var betydligt mindre vanligt att endast de pensionärer fick besök som uttryckte önskemål om att få tillsyn eller var i uppenbart behov av sådan. En femtedel av pensionärerna bedömdes vara i behov av kontinuerlig tillsyn dag och natt. Endast i något över 40 % av hemmen i Stockholms län besökte nattpersonalen samtliga pensionärer, medan däremot över 90 % av hemmen i Jämtlands län tillämpade detta system.

Varje natt tjänstgjorde ca 1 400 vårdbiträden. 70 undersköterskor och 80 föreståndare/sjuksköterskor. 900 föreståndare låg i beredskap (bak- jour) och 160 vårdbiträden fanns också i beredskapstjänst. Den vanli- gaste formen för tillsyn under natten var någon form av centraljour. Ålderdomshem som betjänades av centraljour hade i allmänhet ett eller flera vårdbiträden i aktiv tjänst på hemmet. När så behövdes kunde denna personal kontakta en centraljour som betjänade flera hem. En föreståndare/sjuksköterska i aktiv tjänst svarade för telefonjour och någon eller några andra med samma utbildning anlitades vid behov av direkta hjälpinsatser.

En annan vanlig form var att ett eller flera vårdbiträden tjänstgjorde i hemmet och hemmets föreståndare eller biträdande föreståndare låg i beredskap (bakjour) i sin bostad. Endast ca 15 % av hemmen. i allmän- het de största, hade både vårdbiträden och föreståndare/sjuksköterska i tjänst på hemmet under natten. Ca 10 % av hemmen. i huvudsak små

hem med högst 30 platser, hade endast beredskapsnattvakt i hemmet. 1 7 hem med över 50 platser fanns endast beredskapsnattvakt.

A vtal om läkartillsyn varje vecka för mer än vart tredje hem

Över en tredjedel av hemmen hade avtal med läkare om besök regel- bundet en gång per vecka, en fjärdedel en gång varannan vecka. Efter förekomsten av avtal med läkare om regelbunden tillsyn fördelade sig hemmen enligt tabell 9.23.

Tabell 9.23 Ålderdomshemmen fördelade efter läkartillsyn

___—______———-—————

Läkartillsyn Ålderdomshem Antal %

____________———— En gång/vecka 442 38,3 En gång/varannan vecka 310 26,9 En gång/månad 324 28,1 Efter överenskommelse 44 3,8 Ingen regelbunden tillsyn 30 2,6 Endast vid kallelse 3 0,3 Ei Uppgift 1

Totalt 1 154 100

___—___—

Så gott som alla hem med minst 100 platser och 70 % av hemmen med minst 50 platser fick läkarbesök varje vecka. Endast tio hem med högst 20 platser f-ick läkarbesök så ofta. Gävleborgs län hade den största an- delen hem med läkarbesök en gång per vecka (68 %). Det förekom också i stor utsträckning i Stockholms, Malmöhus och Västmanlands län (63, 50 resp. 62 %). (Tabell A 9.28)

Sjuttio procent av hemmen i tätorter med minst 5000 invånare och 10 % av hemmen i glesbygd fick besök av läkare varje vecka. Hälften av glesbygdshemmen fick läkarbesök en gång i månaden. Om läkarbesök endast sker efter särskild överenskommelse. endast vid kallelse eller att regelbunden läkartillsyn saknas på grund av läkarbrist synes inte ha något samband med hemmets geografiska läge.

I 27 hem hade pensionärerna ingen regelbunden läkartillsyn på grund av läkarbrist. Jämtlands och Skaraborgs län hade flest hem som ej hade regelbunden läkartillsyn av detta skäl (5 resp. 4).

På en fråga om regelbunden hälsokontroll. som besvarats av 1 103 hem, svarade 894 hem att sådan hälsokontroll förekom.

Läkartillsynen utövades i störst utsträckning av landstingsanställd lä- kare, men privatpraktiserande (enskild) läkare var nästan lika vanligt. Ett mindre antal kommuner redovisade kommunalanställda läkare.

Medverkan av distriktssköterska i ett fåtal hem

Arbete med omläggning, kateterbyte och mer kvalificerade Sjukvårdsin- satser utfördes till den helt övervägande delen av hemmens egen personal.

Endast i 26 hem utfördes vid undersökningstillfället dessa uppgifter av distriktssköterska. I tio län förekom det inte alls. I övriga län varierade antalet hem där distriktssköterskan skötte dessa uppgifter mellan 1 och 4.

Mindre än 1/5 (205) av hemmen fick rutinmässigt besök av distrikts- arbetsterapeut. distriktssköterska eller annan personal för bl. a. utprov- ning av tekniska hjälpmedel för pensionärerna. Sådana besök förekom mest i Kalmar och Älvsborgs län (i 45 resp. 41 % av hemmen). minst i Blekinge och Kristianstads län.

Fotvård och hobbyverksamhet vanligt

Kommunerna bedrev en omfattande verksamhet för ålderdomshemmens pensionärer. Fotvård och hobbyverksamhet bedrevs i nästan samtliga hem. Underhållning förekom också i stor utsträckning. Gudstjänster var vanliga.

Biblioteksverksamhet, pensionärsgymnastik och hårvård förekom i 3/4 av hemmen. Hobbyverksamheten utnyttjades av en relativt liten andel av de pensionärer som bodde i ålderdomshemmen. Studiecirkelverksam- het bedrevs i nästan hälften av hemmen, medan endast 1/3 hade sjuk- gymnastik. Slagen av verksamhet och omfattningen framgår av diagram 9.15. Av diagrammet framgår också i vilken omfattning verksamheten var öppen även för andra pensionärer. Över hälften av ålderdomshemmen

Diagram 915 Olika bedrev sådan verksamhet. Tre fjärdedelar av ålderdomshemmen bedrev verksamheter vid kom- munala ålderdomshem. minst fem av de uppräknade verksamheterna. Tjugofyra hem bedrev Procent ingen verksamhet. 100 % DEnbartförboendeihemmet 90 Aven för andra 80 70 60 50 & 40 = 30 & Q & w _ & N _ msäse _ s & wääsäwsäews &. 0 &&käåk&ååsaså Fot— Hob-Guds—Mu» Bib- Här— Pen— Stu— Stu- Res— Sjuk- Bad- Annan vård by- tjänst sik lio— vård sio- die- die- tau— gym—_ser. verk- verk- etc och teks- närs- och cirkel- rang nastikvice samhet Säm— tea- verk— gym- nöjes-verk- het ter- sam- nas- besök sam- verk- het tik het sam- het

Störst andel hem som bedrev en omfattande verksamhet fanns i Stock- holms, Södermanlands och Östergötlands län, minst andel i Norrbottens. Kalmar, Gotlands, Kronobergs, Gävleborgs och Skaraborgs län. Kalmar och Uppsala län hade en förhållandevis hög andel hem med en mindre omfattande verksamhet. Högst andel hem som saknade verksamhet fanns i Gotlands, Jämtlands och Västernorrlands län. Örebro. Södermanlands och Gävleborgs län hade en hög andel hem som bedrev en omfattande verksamhet som även riktade sig till pensionärer utanför hemmen. Väster- norrlands, Kalmar och Skaraborgs län hade en liten andel sådana hem.

Andelen hem som inte bedrev öppen verksamhet varierade mellan länen. Stockholms, Kopparbergs, Jämtlands, Örebro och Västmanlands län hade lägst andel sådana hem. Blekinge. Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län däremot en hög andel.

De flesta ålderdomshem som serverade mat till pensionärer som ej bodde i hemmet gjorde det som regel under samtliga veckodagar. Drygt 1/3 av dessa hem hade verksamheten öppen under hela dagen.

De flesta dagcentraler var öppna alla dagar. andra endast måndag— fredag. Som regel var de inte öppna under hela dagen.

Föreningar och studieförbund verksamma i ca hälften av hemmen

I 482 (42 %) ålderdomshem bedrev pensionärsföreningar. andra för- eningar och studieförbund verksamhet även för andra än sina medlem- mar. Den vanligaste formen för verksamhet var underhållning. Därnäst kom studieverksamhet och annan gruppverksamhet. Pensionärsförening— arna bedrev i störst utsträckning underhållning och i något mindre om— fattning studieverksamhet. Andra föreningar bedrev framför allt under- hållning.

Pensionärsföreningarnas verksamhet riktade sig i ungefär samma ut- sträckning till pensionärer som bodde i hemmet som utanför. Studieför- bunden och andra föreningar bedrev i betydligt större utsträckning verk- samhet enbart avsedd för dem som bodde i hemmet.

9.11.13 Personal

Uppgifter om annan personal än den som tjänstgjorde under natten har inte ingått i kommunenkäten. Personaluppgifter inhämtas av SCB i den löpande ålderdomshemsstatistiken. Svenska kommunförbundet har per- sonalstatistik som innehåller uppgifter om antal årsarbetare. Uppgifter om personalen, dess utbildning m.m., vid ålderdomshemmen redovisas närmare i kap. 14.

9.1 1.14 Förtroenderåd vid tre fjärdedelar av hemmen

Cirka 75 % av alla ålderdomshem hade förtroenderåd/samrådsgrupper. 1 sex län hade mellan 90 och 100 % av hemmen företroenderåd. I ett län (Kristianstads) hade endast hälften av hemmen förtroenderåd. Kommu- nala förtroendemän. hemmens föreståndare och annan personal på hem-

men deltog i ungefär samma utsträckning i förtroenderåden. Nästan 90 % hade sådana representanter. I 60 % ingick tjänstemän från socialförvalt- ningen. Det var mindre vanligt med representanter för pensionärsför- eningar (16 %). (Tabell A 9.29)

9.11.15 Differentierade avgifter vid de flesta hem

Differentierade vårdavgifter tillämpades av 88 % av alla kommuner. 33 kommuner tog ut enhetliga avgifter, två av dem avgifter som ej mot- svarade folkpensionen minus garantibeloppet. Avgifterna i dessa två kommuner låg något under de övriga 31 kommunernas vårdavgifter. (Tabell A 9.30)

Hälften av alla pensionärer betalade en vårdavgift som motsvarade folkpensionen minus garantibeloppet. Tre fjärdedelar betalade en vård- avgift som ej översteg 700 kr. per månad, 95 % en vårdavgift som var mindre än 1 000 kr. per månad. Endast 270 pensionärer betalade mer än 1 500 kr/mån. Fördelningen mellan de olika avgiftsgrupperna fram— går av diagram 9.16. Den högsta procenten pensionärer som betalade lägsta vårdavgiften (594 kr. per månad för ensamstående) fanns i Jämt- lands och Södermanlands län (71 resp. 61 %). I Gotlands och Väster- bottens län betalade omkring 90 % högst 700 kr. per månad. I Stock-

60— % 50'1 40—1 30—3 20—1 10— o ,,, . . ca , | 0 0 g | kr/man. > ca 0 7 10 IO io _O __8 Fu.) _ 2 O. O O O O o'— O o o 055 rx 500 607 50 O.— Pv— N'" LD Diagram 9.16 Boende 53 | 'x 00 (”F -— .— '— '— iålde'd0'775he'jl fä'j ”Folkpension inkl. pensionstillskott minus garantibelopp (594 kr/mån. for delade eff" vafduvmf- ensamstående 1975-04—30) tens storlek (april .. 1975) h595—700 kr/man.

100—%

II.-I-m' llllll-lll"ml IIIIIIIII |||||| | ||| |||'|| |||"'= 804 == & E & ås = =

== & -SE & S= & = 701 Nä N '— N ä —— N &

_— —N N N —N —

== —— * =— 601 QH— &

== —

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIA

VIIIIIIIIIIHIIIIIIIIIIIIIIIIIl_- IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII

O 'IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII Willllllllllllllllllllllllllll ; 'IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIÅ

o 'IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII 'IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII.

IJ VII/IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII

w VIII/[IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIA IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII A * 'IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII VIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIA IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIll

—t 'IIIIIIIIIIIII

_ _ —

I 'IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII — III/lIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIll

* 'IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII

n VIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII U 'IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII m VIII/IIIIIIIIIIIIIIIIIIII

> m —n )( N > 0 m L 2 12

Vardavgiit överstigande 1 000 kr/man.

701—1 000 kr/ma'n. — 700 kr/mån.

&

holms län betalade 8 % av pensionärerna över 1 000 kr. per månad. I Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus län var det också ca 8 %, medan det i Västerbottens och Jämtlands län var mindre än 3 %. Dia- gram 9.17 utvisar avgiftsgruppernas fördelning i samtliga län. (Tabell A 9.31)

Ökningen av intäkterna på grund av differentierade vårdavgifter kan beräknas uppgå till ca 12 % vilket för år 1975 motsvarade ca 54 milj. kr. Omkring 22 % av de totala vårdkostnaderna täcktes år 1974 av vård- avgifterna. Avgifternas andel av vårdkostnaden har minskat vilket inne- bär en ökad skattefinansiering.

9.11.16 Hälften av pensionärerna uppbar inte sin pension själva

Inte fullt hälften av pensionärerna på ålderdomshemmen uppbar sin pension själva. För något över 30 % gick pensionen direkt till kommu- nen och för 25 % till bank. Av de pensionärer, som själva uppbar sin pension, betalade 2/3 vårdavgiften på post eller bank och resten genom uppbörd på hemmet. I Stockholms, Uppsala och Kronobergs län uppbar 70—75 % av pensionärerna själva folkpensionen, i Västerbottens och Kristianstads län mindre än 20 %. I Blekinge, Kalmar, Kopparbergs och Gävleborgs län uppbar kommunerna pensionerna för över hälften av alla pensionärer. I Värmlands, Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län var detta förhållande ganska ovanligt. I Västerbottens, Hallands och Jämtlands län gick pensionerna för över hälften av pensionärerna till bank. I Södermanlands. Gävleborgs och Blekinge län var det ganska ovanligt. Av de pensionärer som själva uppbar sin pension betalade över

Diagram 9.17 Boende [ ålderdomshem för- delade e/ter vård- avgiftens storlek (april 1975), länsvis

Tabell 9.24 De enskilda ålderdomshemmen fördelade efter ägarkategori

Ägare Antal Genom- — snittligt Hem Platser antal platser Förening eller stiftelse 24 896 37 Religiöst samfund 19 629 33 Privatperson eller aktiebolag 18 241 13 Totalt 61 1 766 29

80 % sin vårdavgift genom post och bank i Gävleborgs, Kalmar. Malmö- hus och Hallands län. Detta förfaringssätt var ganska ovanligt i Örebro län där över 70 % betalade genom uppbörd på hemmet.

9.1 1 . 17 Enskilda ålderdomshem

Utöver de kommunala ålderdomshemmen fanns som tidigare nämnts 61 enskilda hem med 1 766 platser.

Av materialet kan vissa slutsatser dras om i vilken ägarform de en- skilda ålderdomshemmen drivs. Enligt dessa uppgifter kan följande in- delning göras. Vissa ålderdomshem som ägs av religiösa samfund och drivs som stiftelse har här förts till gruppen religiöst samfund. (Tabell 9.24)

De ålderdomshem som drivs av föreningar eller i stiftelseform var de i genomsnitt största hemmen (37 platser). De privata eller i aktiebolags- form drivna hemmen var små, av 18 hem hade 12 ett platsantal på 10 eller färre. Det minsta hemmet hade endast tre platser.

Flera av de enskilda ålderdomshemmen var avsedda för vissa grup— per av gäster. Som exempel kan nämnas Borgerskapets gubbhus resp. änkehus. Föreningen Judiska pensionärshemmet, Tyska hemmet, Hem— met för döva och Samehemmet Fjällgård.

Många äldre enskilda ålderdomshem

Av de enskilda ålderdomshemmen var 22 (40%) uppförda före år 1947. Motsvarande siffra för de kommunala ålderdomshemmen var 16 %. Ca hälften av dessa äldre enskilda ålderdomshem med närmare 600 platser har under tiden därefter varit föremål för genomgripande förbättringar.

Två tredjedelar av platserna i Stockholms län

Nära hälften av de enskilda ålderdomshemmen med 67 % av platserna fanns i Stockholms län. Övriga hem låg främst i sydliga län med hu- vudsaklig koncentration till Skåneregionen och Västsverige. Enskilda ålderdomshem förekom inte i nio län.

Genomsnittsstorleken för hemmen i Stockholms län var betydligt

Tabell 9.25 Enskilda och kommunala ålderdomshem fördelade efter storlek (april 1975). Procent ______________-_—————_

Antal platser Ålderdomshem Enskilda Kommunala _______________————— —— 10 29,5 2,8 11—20 23,0 12,6 21—30 23,0 11,2 31—40 6,6 18,1 41 —50 3,3 16,2 51—80 8,2 24,0 81— 6,5 15,2 Totalt 100 100

______________._—__———

större (42 platser) än för hem i övriga delar av landet (17 platser). Genomsnittsstorleken för samtliga enskilda hem var 29 platser. De enskilda ålderdomshemmen är alltså betydligt mindre än de kommu- nala som har en genomsnittsstorlek på 51 platser. Av de enskilda ål- derdomshemmen hade 30 % 10 platser eller färre, medan endast 3 % av de kommunala ålderdomshemmen var av denna storlek. (Tabell 9.25)

Hög rumsstandard

Samtliga enskilda ålderdomshem utom 4 hade mer än ett våningsplan. Hiss saknades vid 30 av de 57 hemmen som hade mer än en våning. Vid hälften av hemmen behövde rullstolsbundna personer omfattande hjälp för att kunna komma ut och in i byggnaden. De enskilda hemmen är således vid en jämförelse med de kommunala ålderdomshemmen i mindre grad handikappanpassade.

Fördelningen mellan enkelrum, dubbletter och dubbelrum var den— samma som för de kommunala ålderdomshemmen. Rumsstandarden var däremot högre i de enskilda ålderdomshemmen. WC, tvättställ samt bad eller dusch fanns i 38 % av rummen jämfört med 7 % i de kom— munala hemmen.

Kvinnliga gäster dominerar

De boende i enskilda ålderdomshem var äldre än i de kommunala. Närmare 75 % var 80 år eller däröver. Motsvarande andel för de kom- munala ålderdomshemmen var 67 %. En påfallande stor andel, 80 %. är kvinnor. I de kommunala ålderdomshemmen är 61 % kvinnor.

En fjärdedel handikappade

Mindre än en fjärdedel (23 %) av de boende i enskilda ålderdomshem redovisades som handikappade dvs. en betydligt mindre andel än i de kommunala ålderdomshemmen (42 %). Andelen pensionärer på en- skilda ålderdomshem som var i behov av olika typer av vård och hjälp- insatser var också lägre (38 %) än i de kommunala hemmen (46 %).

Högre vårdavgifter i de enskilda ålderdomshemmen

Vårdavgifter upp till 1000 kr./mån. betalade 60 % av de boende på enskilda ålderdomshem mot 95 % av de boende på kommunala ålder- domshem. I intervallet 1001—2 000 kr./mån. återfinns 23 % av de enskilda ålderdomshemsgästerna mot 5 % av gästerna vid kommunala ålderdomshem. Drygt 18 % av de enskilda ålderdomshemsgästerna be- talade mer än 2 000 kr./mån. i vårdavgift. (Tabell 9.26)

Tabell 9.26 Boende i enskilda och kommunala ålderdomshem fördelade efter vårdavgiftens storlek (april 1975). Procent

Vårdavgift Boende i kr./mån. Enskilda Kommunala ålderdomshem'l ålderdomshem

—— 700 701— 800 801— 900 901—1 000

1 001—1 100 1 101—1 200 1 201—1 300 1 301—1 400 1 401—1 500 1 501—1 600 1 601—1 700 1 701—1 800 1 801—1 900 1 901—2 000 2 001—- 0,1

Summa 100 100

b—ll—IN

lewooacsfss'mbo—ooqasmm __ .... DJ

ooo—omsatt).—

...

" Uppgift saknas för 385 personer (24 %).

10. Sjukvården

Som närmare redovisats i kap. 6 utförde socialpolitiska kommittén en omfattande kartläggning i april 1962 av sjukvården med sikte främst på de äldre. Kommittén gjorde dels en inventering av antalet vård- platser m.m. vid sjukvårdsinrättningar, drivna av sjukvårdshuvud- män, kommuner och enskilda, dels en inventering av antalet patien- ter på sjukhus, sjukhem m. m.

Statistik, undersöknings- och planeringsverksamhet m.m. har ut- vecklats och byggts ut sedan socialpolitiska kommittén gjorde sin kartläggning. Det är därför möjligt att numera genom löpande statis- tik och undersökningar fa en bättre bild av sjukvården än man hade innan socialpolitiska kommittén gjorde sin kartläggning. Den löpande statistiken redovisar emellertid inte sjukvårdsverksamheten med sikte på de äldres behov och utnyttjande av sjukvården. Några specialun- dersökningar behandlar dock ämnet. PU har i sitt arbete gått igenom den information som finns tillgänglig i form av löpande statistik och specialundersökningar.

Med tanke på det stora arbete en bred kartläggning av sjukvården, av det slag socialpolitiska kommittén gjorde, skulle medföra ute på fältet, har PU begränsat sin kartläggning till de för pensionärerna vik- tigaste sektorerna — den somatiska och psykiatriska långtidssjukvården samt hemsjukvården —— områden som också ligger nära den sociala omvårdnaden. Vidare har PU studerat vårdplaneringsstatistiken.

Huvudresultaten redovisas i detta kapitel. En samlad redovisning och analys av befintligt basmaterial avseende resurser, behov och plane- ring för hälso- och sjukvård över huvud taget för äldre skall lämnas av en inom socialdepartementet den 24 mars 1977 tillkallad kommitté, Utredning avseende vissa frågor rörande hälso- och sjukvård för äldre (S 1977: 05). Enligt direktiven skall kommittén arbeta skyndsamt. Kommittén kommer enligt uppgift att redovisa sitt arbete i januari 1978.

10.1. Den somatiska långtidssjukvården

I fråga om den somatiska långtidssjukvården började socialstyrelsen under hösten 1974 att i samråd med PU planera en enkät till samtliga sjukvårdshuvudmän m. fl.

Diagram 10.] Vård- platser i somatisk långtidssjukvård 1975- 10-01 i relation till an- talet invånare 70 år och äldre, sjukvårds- områdesvis

70 ' 60 50 40 30 20

Syftet med enkäten var att genom en allmän kartläggning söka be- lysa patienternas levnadsförhållanden, bl. a. frågor som rör den per- sonliga omvårdnaden av patienterna och förekomsten av stimulerande aktiviteter. Avsikten var att på detta sätt få vidsträcktare informatio— ner rörande patienterna än som tidigare funnits tillgängliga som under- lag för reformer på området.

Enkäten genomfördes i oktober 1975. En detaljerad rapport om un- dersökningen har publicerats i skriften Långvårdsenkätcn (Socialstyrelsen redovisar 1977: 8).

10.1.1. Vårdplatsantal m. m. Ca 38 600 vårdplatser hösten 1975

Den 1 oktober 1975 var det i undersökningen ingående totala antalet vårdplatser i somatisk långtidssjukvård 38 550, varav 35428 drevs av landstingen, ] 159 av primärkommuner och 1963 av enskilda huvud- män. Riksgenomsnittet motsvarade 47 promille av antalet invånare i åldern 70 år och däröver.

Av diagram 10.1 framgår att enligt de lämnade uppgifterna antalet vårdplatser inom de olika sjukvårdsområdena i relation till antalet in- vånare 70 år och äldre visar stora variationer. De relativa talen har ordnats i storleksföljd med högsta tal för Stockholms län, 66 vårdplatser per 1000 invånare 70 år och äldre, och lägsta för Skaraborgs län, 31 vårdplatser per 1000 invånare i samma ålder. Vid bedömningen av platstillgången i ett sjukvårdsområde måste hänsyn tas till även andra vårdresurser, t.ex. hemsjukvård och ålderdomshem. De olika vårdom- rådena och vårdformerna, deras funktion och utformning är beroende av varandra.

———————————————————— 47.5

Sjukvårds-

ABOGYODEBDACIUWSCHTFNGKZMMXPLMR omrade

Langvårds- Centrala Perifera Blandat kliniker sjukhem el. lokala sjukhem

Beräknat pa 38550 vårdplatser

Vardplatser i landstingsdrivna enheter

.. primärkommunala enheter

.. enskilda vardhem

Mest vårdplatser i centrala sjukhem

Inom den somatiska långtidssjukvården har de olika vårdnivåema/ institutionerna indelats enligt följande: K 1 : långvårdskliniker K 2 : centrala sjukhem S : perifera och lokala sjukhem

Drygt 17 % av långvårdsplatserna var K l-platser, ca 46 % K 2— platser och ca 32 % S-platser. Vid 10 enheter med blandad vårdnivå (K 1 + K 2) uppgick antalet vårdplatser till drygt 4 % av totala vård— platsantalet. (Diagram 10.2)

I läkarprognosutredningen (SOU 1961: 8) föreslogs ett Vårdplatsan- tal, som i förhållande till totalantalet uppgick till vid kliniker 5 %, vid centrala sjukhem 30 % och vid perifera eller lokala sjukhem med S- platser 65 %. Fördelningen den 1 oktober 1975 avviker rätt väsentligt från läkarprognosutredningens förslag.

Det kan nämnas att socialstyrelsen i sitt förslag till principprogram för långtidssjukvård år 1974 förutsatt, att en fortsatt utbyggnad av långtidssjukvården inriktas på att åstadkomma en sådan dimensione- ring och lokalisering av sjukhemsresurserna, att hjälpbehoven i största möjliga utsträckning kan tillgodoses inom primärvården. Vårdplats- ökningen under den närmaste framtiden kommer under sådana för-

Diagram 10.2 Fördel- ning av vårdplatser i somatisk långtidssjuk- vård på olika vård- nivåer och huvudmän i procent

* Med landsting avses här och i fortsätt- ningen även Göte- borgs, Malmö och Gotlands kommuner.

hållanden främst att gälla platser vid de lokala sjukhemmen i de olika primärvårdsområdena motsvarande ovannämnda perifera och lokala sjukhem.

Mer än hälften av enheterna hade högst 75 vårdplatser

Enkätundersökningen har besvarats av sammanlagt 435 långvårdsen- heter (sjukhusklinik eller sjukhem), 1200 avdelningar med 37 039 vårdplatser. Härav var 362 enheter med tillhopa 33 917 vårdplatser landstingsdrivna, 23 enheter med 1 159 vårdplatser primärkommunala och 50 enheter med 1963 vårdplatser enskilda.] I undersökningen ingår 59 enheter med sammanlagt 6461 K 1-platser. 118 enheter med sammanlagt 17155 K 2—p1atser, 248 enheter med sammanlagt 11803 S-platser samt 10 enheter med både K 1- och K 2-platser, sammanlagt 1 620.

Det fanns förhållandevis rätt många små enheter. Mer än hälften av alla enheter hade högst 75 vårdplatser. Det sammanlagda antalet vårdplatser i dessa omfattade omkring 1/4 eller ca 26 % av totalan— talet vårdplatser. Antalet enheter med vårdplatsantal mellan 76 och 200 uppgick till sammanlagt ca 36 % av samtliga enheter och omfat- tade drygt hälften av hela antalet vårdplatser. För 6 % av samtliga långvårdsenheter översteg antalet vårdplatser 200. Dessa inrymde nära 1/4 eller ca 23 % av hela antalet vårdplatser. Det fanns 18 en- heter med 201—300 vårdplatser, motsvarande 12 % av det samman- lagda platsantalet och 9 enheter med 301 vårdplatser eller flera, mot- svarande 11 % av det totala platsantalet. Fyra enheter hade vardera mellan 601 och 700 vårdplatser med tillsammans 2561 vårdplatser, motsvarande närmare 7 % av samtliga.

Drygt två tredjedelar av vårdplatserna fanns i avdelningar med högst 30 vårdplatser och något mer än en femtedel i avdelningar med 31—50 vårdplatser.

Antalet stängda avdelningar uppgick till sammanlagt 39 i hela riket i 22 landstingsdrivna enheter. Antalet vårdplatser i de stängda avdel- ningarna var 1057. Dessa avdelningar ingår inte i undersökningen. Antalet vårdplatser på stängda avdelningar var störst i Stockholms län (298 vårdplatser), Göteborgs och Bohus län (258 platser) samt Väst- manlands län (161 platser).

Gemensamma resurser med vårdcentral/läkarstation eller ålderdomshem

Nya utvecklingslinjer för öppen vård — primärvård _— och för soma- tisk långtidssjukvård innebär att lokala resurser skapas och samordnas. Enligt socialstyrelsens principprogram för långtidssjukvård planeras och byggs de nya sjukhemmen ofta i anslutning till vårdcentral/läkar- station. Härigenom skapas förutsättningar för samordning och sam- verkan, när det gäller vård och omvårdnad.

Av materialet framgår att 154 långvårdsenheter hade nära anknyt-

ning till vårdcentral eller läkarstation. Detta innebär att ca 36 % av sjukhemmens vardplatser hade tillgång till öppenvårdsresurser. Av de 154 enheterna var 144 landstingsdrivna, 2 primärkommunala och 8 enskilda vårdhem.

Gemensamma resurser med vårdcentralen/läkarstationcn utnyttja- des av totalt 140 enheter varav 133 landstingsdrivna, 2 primärkommu- nala och 5 enskilda vårdhem. De resurser som främst utnyttjades ge- mensamt var läkare och viss annan personal t. ex. kurator och sekre- terare. sjukgymnastikavdelning, arbetsterapiavdelning, röntgen, labo- ratorium, EKG och städcentral.

Förlagda i anslutning till eller i omedelbar närhet av ålderdomshem var 90 sjukhem, sjukavdelningar vid ålderdomshem och enskilda vård- hem. varav 60 landstingsdrivna. 20 primärkommunala och 10 enskilda vårdhem. Gemensamma resurser med ålderdomshemmet utnyttjade sammanlagt 71 enheter. varav 42 landstingsdrivna, 20 primärkommu- nala och 9 enskilda vårdhem. Det gällde främst läkare och viss annan personal, t.ex. sjuksköterska, sjukgymnastikavdelning, arbetsterapiav— delning, röntgen, laboratorium, hårvård, fotvård, kök, tvätt, städcen- tral, samlingssal och underhållning.

Två kliniker för långvarigt kroppssjuka vid lasarett uppgav, att ålderdomshem fanns i omedelbar närhet av lasarettet. Ålderdomshem- men utnyttjade i dessa fall vissa av lasarettets resurser. Läkare vid kliniken hade t. ex. hand om sjukvården vid ålderdomshemmet, prov- tagningar kunde utföras på långvårdsklinikens mottagning och vård- tagare på ålderdomshemmet kunde vara inskrivna vid långvårdsklini- kens avdelning för dagsjukvård.

Platsbeläggningen inom den somatiska långtidssjukvården

Tre fjärdedelar av avdelningarna (med 27220 vårdplatser) var be- lagda till 100—104 %, 20 avdelningar med 556 vårdplatser till 105— 109 % och 27 avdelningar med 696 vårdplatser till 110 % eller där- över. Den största överbeläggningen procentuellt sett förekommer alltså vid avdelningar med litet platsantal.

Överbeläggning, mätt i procentuella andelen vårdavdelningar med en beläggning av 100 % eller mera redovisas mest i Gävleborgs (95 %), Jönköpings (94 %) och Kronobergs (93 %) län. Avdelningar med lägre beläggning finns särskilt i Västernorrlands (25 %) och Kristian- stads (21 %) län.

Nära 14 000 väntade på plats

Antalet patienter, som väntade på plats till och inom långvården den 1 oktober 1975. uppgick enligt enkätsvaren till totalt 13 904 (tabell A 10.1). Mer än 10 000 av dem var 70 år och äldre. Nära 1 300 väntade på om- placering inom långtidssjukvården, t. ex. från klinik till sjukhem eller tvärtom. Drygt 4 000 eller 30 % var patienter inom somatisk akutvård, därav hälften på medicinklinik. Inom psykiatrisk vård vistades nära 700 patienter och i ålderdomshem drygt 2 100.

Diagram 10.3 Patien— ter uppförda på vänte- lista till somatisk lång- tidssjukvård fördelade efter var de vistades 1975-10—01 [procent

SOU 1977Z98 40 0/o 30 20 10 0 A B C D E F G H | K L

Patienter som vistas på/i

A Medicinklinik G Sjukhem för Iangvarigt kroppssjuka B Kirurgklinik H Ålderdomshem C Ortopedklinik ! Egen bostad (inkl. servicehus) D Langvårdsklinik K Annat E Annan somatisk klinik L Ej angivet F Klinik eller sjukhem för psykiatrisk vård

Den största gruppen, nära 4 800 eller drygt en tredjedel av hela an- talet väntande patienter, vistades i sin egen bostad. (Diagram 10.3)

10.1.2 Rumsstandard m. m.

Två tredjedelar av vårdplatserna tagna i bruk 1965—1975

Nära två tredjedelar (64 %) av vårdplatserna togs i bruk under perio- den 1965—1975 (t.o.m. sept.) de flesta under åren 1970—1974. Av de 23 000 nya vårdplatserna åren 1965—1975 var ca 4200 i lasarettsan- slutna kliniker (långvårdskliniker), ca 12000 i enheter med egen över- läkare (centrala sjukhem), återstoden i lokala eller perifera sjukhem. Närmare 800 vårdplatser togs i bruk i enskild regi och något över 100 vårdplatser i primärkommunal regi.

Vårdplatserna fördelade efter år när de togs i bruk framgår av tabell 10.1. Observera att uppgifter inte har lämnats beträffande samt- liga vårdplatser.

Minst 338 avdelningar med närmare 10000 vårdplatser har under perioden 1965—1975 (t. o. m. sept.) varit föremål för om- eller tillbygg- nad. Frågan har emellertid inte besvarats av alla.

Sammantaget hade således minst 33000 vårdplatser tagits i bruk under den senaste tioårsperioden eller en stor del av äldre vårdplatser rustats upp under samma tid.

Tabell 10.1 Vårdplatser i somatisk långtidssjukvård fördelade efter år då de togs i bruk

År Antal vårdplatser

Lands- Primär- Enskilda Totalt Procent tings- kommu— drivna nala

——1899 336 — 213 549 1,5 1900—1919 447 99 338 884 2,5 1920—1929 340 152 38 530 1,5 1930—1939 927 176 92 1 195 3,4 1940—1949 1 373 52 75 1 500 4,2 1950—1959 3 851 207 156 4 214 11,8 1960—1964 3 610 172 196 3 978 11,1 1965—1969 9 769 20 277 10 066 28,2 1970—1974 11 141 112 478 11 731 32,8 1975!1 1 074 —— — 1 074 3,0 Summa 32 868 990 1 863 35 721 100

Totala platsantalet 1975-10-01 (35 428) (1 159) (1 963) (38 550)

" T. 0. m. 1975-10-01.

Nära hälften av rummen med 4 eller flera sängar

Av de i undersökningen ingående 36 649 vårdplatserna fanns en fem- tedel i enkelrum, mer än en fjärdedel i 2-bäddsrum, 4 % i 3-bäddsrum, 40 % i rum med 4 sängar och nära 8 % i rum med 5 eller flera sängar. Fördelningen av rummen efter platsantal framgår av följande sam- manställning.

Rum med Antal vårdplatser

Abs. tal % ] säng 7 407 20,2 2 sängar 10 164 27,7 3 sängar 1 608 4,4 4 sängar 14 620 39,9 5 sängar 870 2,4 6 eller flera sängar 1 980 5,4 Totalt 36 649 100,0

Mer än hälften hade endast tvättställ på rummet; 4 % saknade även detta

Rummens standard har förutom i antalet sängplatser mätts efter till— gången till wc, tvättställ, bad/ dusch på rummen. Av 36 649 redovisade vårdplatser hade 2105 (6 %) tillgång till samtliga dessa bekvämlighe- ter. De flesta (1 180) fanns i rum med 4 sängar. 8 % av dessa rum var försedda med bekvämligheterna.

Nära 40 % av vårdplatserna (minst 14500) hade wc och tvättställ. Vanligast var det i enkelrummen. Mer än hälften av dem hade sådana bekvämligheter.

Tillgång till enbart tvättställ i rummet var det vanligaste. Det gällde drygt 18 000 vårdplatser (50,3 % av samtliga). Mer än tre fjärdedelar av rum med 3 sängar var försedda med endast tvättställ.

En liten del (ca 4 %) av vårdplatserna saknade helt wc, tvättställ osv. på rummet. Det gällde framför allt rum med 1, 2 och 4 sängar. Antal vårdplatser fördelade på rumsstorlek och förekomsten av wc, tvätt- ställ och bad/dusch redovisas i tabell 10.2.

Möjlighet att ta med sig egna tillhörigheter vid 90 % av avdelningarna

Möjligheterna att skapa en hemliknande miljö hänger nära samman med möjligheterna att ha med egna tillhörigheter. Vid drygt 90 % av avdelningarna, omfattande ungefär samma andel av vårdplatserna. upp- gavs patienterna i varierande utsträckning ha möjlighet att ta med sig egna tillhörigheter. Det förekom i något större utsträckning vid de enskilda vårdhemmen än vid de landstingsdrivna enheterna.

Största antalet, sammanlagt ca 21000 patienter eller drygt hälften. hade egna kläder. Egen rullstol hade sammanlagt något över 4000 patienter; radio, TV och bandspelare hade ca 3 000, 1500 resp. 360 patienter. Egna tavlor och möbler hade 2 800 resp. 1 000 patienter.

Bortsett från egna kläder var det således endast få patienter som hade med sig egna tillhörigheter. Inemot 21 000 patienter uppgavs vara rullstolsbundna men endast 4 000 hade egna rullstolar. I detta samman- hang bör det observeras att många institutioner är utrustade med rull- stolar för patienterna, jfr avsnitt 10.1.4.

Lokaler för sjukgymnastik och arbetsterapi hos de flesta; tränings- lägenhet hos en tredjedel

Av samtliga redovisade enheter hade ca 80 % särskild lokal för sjuk- gymnastik. Enheterna omfattade sammanlagt drygt 90 % av samtliga vårdplatser.

Särskild lokal för arbetsterapi hade nära 90 % av enheterna (mot-

Tabell 10.2 Antal vårdplatser i somatisk långtidssjukvård fördelade efter rumsstorlek och standard

Antal Antal vårdplatser i rum som har Antal vård- Summa vård— sängar ___—— platser i rum platser i rummet WC, tvättställ WC och tvätt— Tvättställ utan WC,

bad/dusch ställ tvättställ etc.

Antal % Antal % Antal 00 Antal % Antal % 1 403 19,1 3 958 27,3 2 803 15,2 243 17,3 7 407 20,2 2 522 24,8 3 282 22,6 6 010 32,6 350 24,9 10 164 27,7 3 — — 165 1,1 1 230 6,6 213 15,1 1 608 4,4 4 1 180 56,1 6 768 46,6 6 328 34,3 344 24,5 14 620 39,9 5 — — 105 0,7 660 3,6 105 7,5 870 2,4 6 eller flera — — 240 1 7 1 416 7 7 150 10,7 1 980 5,4

Totalt 2105 100 14 518 100 18 447 100 1 405 100 36 649 100

svarande ca 96 % av hela antalet vårdplatser). Träningslägenhet hade ca 33 9? av samtliga enheter (motsvarande 51 % av hela antalet vård- platser).

En jämförelse mellan de skilda huvudmännen visar, att de lands- tingsdrivna enheterna genomgående hade procentuellt flest Ja-svar vad gäller lokaler för arbetsterapi, sjukgymnastik och träningslägen— hcter. Av de båda övriga huvudmännen uppgav de enskilda vårdhem- men i större utsträckning än de primärkommunala enheterna, att sär- skild lokal för sjukgymnastik fanns och även träningslägenhet. De primärkommunala enheterna hade procentuellt högre frekvens Ja- svar än de enskilda vardhemmen i fråga om lokal för arbetsterapi. 'liriiningslägenhet fanns inte vid någon primärkommunal enhet.

Fördelning på vårdnivåer visar, att samtliga kliniker och nästan samtliga centrala sjukhem hade särskilda lokaler för sjukgymnastik och arbetsterapi. Vidare redovisades träningslägenhet av 72 % av samt- liga kliniker, ca 64 % av samtliga centrala sjukhem och ca 14 % av perifera sjukhem.

10.1.3. Patienterna inom långtidssjukvården

Som tidigare nämnts har ett huvudsyfte med undersökningarna varit att få uppgifter, som belyser patienternas situation och levnadsförhål- landen inom långtidssjukvård och hemsjukvård. l enkäten om den somatiska långtidssjukvården inhämtades, förutom vissa basuppgifter såsom ålder och kön, uppgifter om bl.a. rätt placering, vårdtider, om- vårdnadsbehov, funktionsnedsättningar och vårdbehov i övrigt, kon- takter med yttervärlden, sänggående.

Nära 36 200 patienter redovisade 1975-10-01

Patienterna redovisades från 1 187 avdelningar med sammanlagt 36 649 vårdplatser. Antalet patienter var totalt 36182 den 1 oktober 1975. De fördelade sig på enheter och vårdnivå på följande sätt.

_______________—__————

Enhet/ Landstings- Primär- Enskilda Totalt vårdnivå drivna kommunala __________________———— K 1 6 374 _ — 6 374 K 2 16439 _ 481 16920 S 8900 1111 1376 11387 Bl 1 481 _ — 1 481 ___—___— Totalt 33 214 1 111 1857 36182

Nära 90 % över 70 år

Av de redovisade patienterna var 86 % 70 år eller äldre, 55 % 80 år och däröver. Drygt 10 % var mer än 90 år. Mindre än 2 % var under 50 år. (Tabell 10.3)

Det är således ett förhållandevis ringa antal personer i medelålders och yngre åldrar som vårdas inom långtidssjukvården. 357 personer

Diagram 10.4 Pulien- ter i somatisk långtids- vård fördelade efter kön och ålder den I oktober 1975 i procent

Tabell 10.3 Patienter i somatisk långtidssjukvård den 1 oktober 1975 fördelade efter kön och ålder

___—___

Ålder Antal Procent Män Kvinnor Båda könen Män Kvinnor Båda könen

___—M—

—14 6 2 8 _— — — 15—19 14 1 15 — — — 20—24 20 16 36 0,1 — 0,1 25—29 30 19 49 0,1 0,1 0,1 30—34 44 29 73 0,1 0,1 0,2 35—39 41 35 76 0,1 0,1 0,2 40—44 70 68 138 0,2 0,2 0,4 45—49 110 109 219 0,3 0,3 0,6 50—54 210 202 412 0,6 0,6 1,2 55—59 314 312 626 0,9 0,9 1,8 60—64 556 544 1 100 1,6 1,5 3,1 65—66 359 377 736 1,0 1,1 2,1 67—69 696 859 1 555 2,0 2,4 4,4 70——74 1 681 2 423 4104 4,7 6,8 11,5 75—79 2 364 4 434 6 798 6,6 12,5 19,1 80—84 2 551 5 714 8 265 7,2 16,0 23,2 85—89 1 867 5 196 7 063 5,2 14,6 19,8 90—94 864 2 618 3 482 2,4 7,4 9,8 95— 190 657 847 0,5 1,8 2,4

Totalt 11 987 23 615 35 602 33 7 66,3 100

eller 1 % är mellan 40 och 50 år, 149 (0,4 %) mellan 30 och 40 år. Kvinnorna dominerar och utgör två tredjedelar av patienterna, sär— skilt markant är detta förhållande i de högre åldrarna. Av hela an— talet 90—åringar och äldre var ca tre fjärdedelar kvinnor. I åldern 80— 90 år är kvinnorna mer än dubbelt så många som männen. (Diagram 10.4)

% [:| Kvinnor 5 Män

—39 40— 44

45— 49

50— 55— 60— 65— 70— 75— 80— 85— 90— 95— Ålder 54 64 69 74 79 84 89 94 W

Könsfördelningen följer mönstret för hela befolkningen men skill- naden i andel mellan män och kvinnor är mera utpräglad i de högsta och de lägsta åldersklasserna inom den somatiska långtidssjukvården.

Drygt en femtedel av patienterna borde ha annan vård- eller boendeform

En fråga i enkäten gällde om de som vårdades inom långtidssjukvården kunde anses vara rätt placerade eller om de skulle kunna vistas inom andra vård— och boendeformer och därmed få bättre levnadsvillkor. Totalt ca 22 % av patienterna bedömdes ha en felaktig placering. För ca 12 % (4 500 patienter) var det fråga om en omplacering inom långtidssjukvården. Man ansåg en överflyttning från klinik till sjuk- hem eller från ett sjukhem till ett annat önskvärd. Av återstående drygt 9 % av hela antalet inskrivna patienter avsåg 3,5 % (1300) patienter som skulle ha kunnat skrivas ut till egen bostad och 5 % (1800) till ålderdomshem. (Tabe/l A 10.2)

Andelen patienter, som skulle kunna skrivas ut från den vårdform de togs om hand i till en för dem bättre vård- eller boendeform, var högst i Västerbottens län, 37 % av totala antalet inskrivna patienter, lägst i Västmanlands län (6 %).

Det procentuellt sett största behovet av omplacering till egen bostad angavs i Stockholms och Kalmar läns landsting samt i Malmö kommun.

Flera orsaker angavs till att återplacering i eget hem inte kunnat ske. En tredjedel av patienterna uppgavs sakna lämplig bostad. Andra skäl uppgavs vara otillräcklig hemsjukvård, brist på social hemhjälp samt att patienten inte ville flytta. För högst 135 patienter fanns mer än en orsak till att patienten inte kunde återvända hem.

Hälften av patienterna hade ingen bostad att återvända till

Enkäten innehöll en fråga om i vilken utsträckning patienterna hade kvar sin bostad. Frågan besvarades inte av alla. Ca hälften av antalet patienter inom varje sjukvårdsområde och vårdnivå inom området vid de avdelningar, som besvarat frågan, hade ingen bostad kvar. Av pa- tienter på kliniker var det 36 %, på centrala sjukhem 50 % och lokala sjukhem 61 %. (Tabell A 10.3)

Mer än en fjärdedel hade 2—4 års vårdtid

Beträffande en fråga om vårdtidens längd inkom redovisning för 36 008 inskrivna patienter, av dessa hade den 1 oktober 1975 108 (0,3 %) en vårdtid på 20 år eller mera. Drygt 600 hade en vårdtid mellan 10 och 20 år, närmare 4 000 en vårdtid på 5—9 år. Patienterna fördelade efter vårdtidens längd redovisas i tabell 10.4.

Kvinnorna hade längre vårdtid än männen. 45 % av kvinnorna och 35 % av männen hade en vårdtid på 2 år och däröver. Ett relativt större antal patienter med kortare vårdtider fanns på avdelningar med K 1-platser än på avdelningar med S-platser.

Tabell 10.4 Patienter i somatisk långtidssjukvård fördelade efter den senaste vårdperiodens längd

___—ä—

Vårdtidens Antal patienter Procent längd _— Mån Kvinnor Båda Män Kvinnor Båda könen könen ___—___— Mindre än 1 mån 1 182 1 595 2 777 9.7 6.7 7,7 l— 2 mån 755 1 089 I 844 6,2 4,5 5,1 2— 3 ” 764 1 084 I 848 6,3 4,5 5.1 3— 6 ” 1 127 1 757 2 884 9.3 7,4 8,0 6—12 ” 1 962 3 338 5 300 16,2 14,0 14,7 1— 2 år 2 069 4 331 6 400 17,0 18,2 17,8 2— 5 " 2 989 7 322 10 311 24,6 30,7 28,6 5—10 " 1 071 2 835 3 906 8,8 11.9 10,9 10—15 ” 149 342 491 1.2 1.4 1,4 15—20 ” 53 86 139 0,4 0,4 0,4 20— 38 70 108 0,3 0,3 0,3 Totalt 12 159 23 849 36 008 100 100 100 Omvårdnadsbehov

Ett försök att mäta patienternas behov av hjälp i vissa avseenden gjordes. Vid mätningen av omvårdnadsbehovet har använts ett system, som utarbetats vid Svartedalens sjukhem i Göteborg i samarbete med Spri. Systemet bygger på sjukvårdsbiträdets arbetsuppgifter med pa— tienten, vars behov av hjälp framför allt avser måltider, personlig hy- gien, förflyttning och toalettbesök. Omvårdnadsbehovet skulle bestäm— mas med hänsyn till patientens normala omvårdnadsbehov.

Vid undersökningen fördelades patienterna efter graden av omvård- nadsbehov på fyra olika grupper. Patienterna som tillhör grupp 1 krä- ver minst omvårdnad, medan patienterna i grupp 4 har det största omvårdnadsbehovet. De fyra grupperna definieras enligt följande.

Grupp 4: patienten matas under hela måltiden eller är sängliggande hela dagen

Grupp 3: övre eller nedre toalett utföres av 2 sjukvårdsbiträden patienten placeras vid måltid eller assisteras/kontrolleras vid måltid patienten tas upp av 2 sjukvårdsbiträden patienten är inkontinent eller behöver hjälpas till, på och från toalett av 1—2 sjukvårdsbiträden

Grupp 2: övre eller nedre toalett utföres av 1 sjukvårdsbiträde eller patienten tas upp av 1—2 sjukvårdsbiträden

Grupp 1: övriga (minsta omvårdnadsbehovet) Uppgifterna som kommit fram vid tillämpningen av detta system måste bedömas med viss försiktighet. Psykiska faktorer som inverkar på omvårdnadsbehovet har t. ex. inte tagits upp i detta sammanhang. Vidare har redovisningen med utgångspunkt från enkätfrågorna gjorts av skilda befattningshavare på de olika avdelningarna.

Störst omvårdnadsbehov hos de äldsta och de yngsta

I denna del av undersökningen klassificerades 35 554 patienter efter

omvårdnadsbehovsgrupp. Drygt 35 % av patienterna fördes till vardera grupperna 4 och 3, till grupp 2 nära 18 % och 11 % till grupp 1.

Som framgår av tabell 10.5 hade de äldsta och de yngsta det största omvårdnadsbehovet. Av åldersgruppen 90 är och äldre har 43 % förts till grupp 4, av åldersgruppen 15—24 år 71 % och av åldersgruppen under 15 år 88 %.

Några större skillnader mellan de olika sjukvårdsområdena finns inte i fråga om den procentuella andelen patienter i behovsgrupperna 3 och 4. Spännvidden varierar mellan 46 % (Norrbottens län) och 23 % (Gotlands kommun) i grupp 4 samt mellan 44 % (Gävleborgs län) och 31 % (Göteborg) i grupp 3. Flertalet sjukvårdsområden har mellan 30 och 40 % patienter i vardera grupp 3 och 4. Större skillnader kan konstateras beträffande grupperna 1 och 2. I grupp ] redovisades som mest nära 18 % av patienterna (Stockholms län) och som minst 5 % (Norrbottens län). Grupp 2 varierar mellan 28 % (Gotlands kommun) och 10 % (Jämtlands län).

En jämförelse mellan olika huvudmän visar, att de primärkommu- nala enheterna har den högsta andelen och enskilda vårdhem den minsta andelen patienter i grupp 4 (39 resp. 24 %).

Både somatisk och psykisk funktionsnedsättning för närmare hälften av patienterna

För 47 % av patienterna angavs vårdbehovet bero på övervägande eller enbart somatisk funktionsnedsättning, för 7 % psykisk funktionsned- sättning. För många av patienterna (46 %) uppgavs både somatisk och psykisk funktionsnedsättning som orsak till vårdbehovet.

Fördelningen på sjukvårdsområdena visar inga märkbara skillnader mellan olika områden. Från primärkommunala enheter redovisades en större andel patienter med enbart psykisk funktionsnedsättning (16 %) eller med både somatisk och psykisk funktionsnedsättning (55 %).

Vid de enskilda vardhemmen var förhållandet tvärtom. Där uppgavs vårdbehovet bero på somatisk funktionsnedsättning i 58 % av fallen, på psykisk funktionsnedsättning i 5 % och på både somatisk och psy- kisk funktionsnedsättningi 37 % av fallen.

Tabell 10.5 Patienter i somatisk långtidssjukvård fördelade efter ålder och omvårdnadsbehovsgrupp ___—lf Ålder Antal patienter i omvårdnadsbehovsgrupp Procentuell fördelning ___—__, ___________——— 1 2 3 4 Samtliga 1 2 3 4 Summa —14 — 1 — 7 8 —— 12,5 — 88,5 100 15—24 7 4 4 36 51 13,8 7,8 7,8 70,6 100 25—49 88 62 107 298 555 15,8 11,2 19,3 53,7 100 50—59 225 165 290 349 1 029 21,9 16,0 28,2 33,9 100 60—69 564 645 1 168 1 012 3 389 16,6 19,0 34,5 29,9 100 70—79 1 306 1 967 4 051 3 565 10 889 12,0 18,1 37,2 32,7 100 80—89 1 440 2 765 5 529 5 573 15 307 9,4 18.1 36,1 36,4 100 90— 282 745 1 426 1 873 4 326 6,5 17,2 33,0 43,3 100

___/ff

Totalt 3 912 6 354 12 575 12 713 35554 11,0 17,9 35,4 35,7 100

Ca 58 % av patienterna rullstolsbundna

Nära 21 000 patienter eller ca 58 % av samtliga var rullstolsbundna. Av de rullstolsbundna patienterna måste 18 600 ha hjälp för att komma i och ur rullstolen.

Knappt 5 % var svårt synskadade, dvs. blinda eller saknade ledsyn. Ca 3 % av patienterna hade så grav hörselnedsättning att det inte var möjligt att med tal kommunicera med dem. Man kan anta att det utöver dessa blinda och döva patienter finns ett stort antal patienter med mindre svåra syn- och hörselnedsättningar.

Drygt 14 % av patienterna hade afasi eller liknande talrubbningar som gjorde det svårt att förstå deras tal. Av dessa var det drygt 1 100 patienter som behövde behandling för sin talrubbning, men endast 644 av dem fick sådan behandling.

Nära en tredjedel av patienterna matas; relativt få medvetslösa

Av 36 118 patienter, för vilka uppgifter om matning m. m. finns, måste en tredjedel (11617) få hjälp med matning. Ett mindre antal (1442; 4 %) kunde enbart dricka, dvs. inta flytande föda. Relativt få patien— ter (1,9 %) fick vätska och näringstillförsel enbart via sond och 0,4 % enbart via dropp. Sondmatning samt vätske- och näringstillförsel via dropp förekom mest vid långvårdskliniker. Andelen patienter som fick hjälp på angivet sätt var i stort sett densamma för landstingsdrivna. primärkommunala och enskilda enheter. Sammanlagt 386 patienter uppgavs vara medvetslösa.

Över 80 % behöver hjälp vid sänggående

Ett mått på handikapp och vårdbehov är i vilken utsträckning patien- terna behöver hjälp vid sänggående. Av stor betydelse för patienternas levnadsförhållanden är i vilken grad de själva kan bestämma, när de skall lägga sig, och om de har möjlighet att vila under dagen för att senare t. ex. kunna se på TV eller delta i aktivitet av något slag. För att kunna belysa dessa förhållanden inhämtades vissa allmänna Llpp- gifter om patienternas sänggående m. m.

Av svaren från 1 187 avdelningar med 36 649 vårdplatser framgår att 84 % (30 275) av patienterna inte kunde klara att klä av sig och lägga sig utan hjälp. Ca 10600 (29 %) behövde hjälp av en person. nära 19000 (52 %) av två personer och ca 900 (3 %) av mer än två per— soner. (Diagram 10.5)

Vid landstingens enheter behövde sammanlagt ca 28 000 (84 %) av patienterna hjälp vid sänggående, vid de primärkommunala enheterna sammanlagt drygt 1 000 (93 %) och vid de enskilda vardhemmen något fler än 1 200 (67 %).

En fråga om patienten kunde få hjälp att lägga sig under dagen och sedan vara uppe på kvällstid besvarades jakande av nära tre fjärde- delar av avdelningarna (motsvarande 26000 vårdplatser). Något mer än en femtedel av avdelningarna svarade ”undantagsvis" (9000 vård-

60 Olo 50

40

30

20 10 Diagram 10.5 Patien- ter i somatisk långtids- vård fördelade efter _ antal personer som 0 biträder vid säng— Inte 1 person 2 per- Mer än gående! 1975—10-01 i någon soner 2 personer procent

platser) och 44 avdelningar med drygt 1 300 vårdplatser svarade ”nej”. Enligt personalens uppfattning var det ca 4240 patienter (ca 14 %), som måste läggas till sängs tidigare än som var önskvärt med hänsyn till patienternas tillstånd och egna önskemål. (Diagram 10.6)

Regelbundet varie dag [___—:] Dima"? ”16 ”"”" patienter i somatisk långtidssjukvård som Regelbundet men ej varje dag 2 måste lägga sig tidigare

än personalen bedöm-

Ibland men ej regelbundet 2 de ö"5kv£i"1975'10'01

F_l——T”åå_—' Antal 0 500 1000 1500 2000 patienter

Det fanns avdelningar där det ofta förekom att patienter som be- hövde hjälp inte fick komma upp alls under hela dagen, även om per- sonalen bedömde det önskvärt med hänsyn till patienternas tillstånd och egna önskemål. Vid vissa avdelningar som hade patienter som behövde hjälp av mer än två personer vid sänggåendet, fick patienterna inte komma upp alls lördagar och söndagar.

Tre fjärdedelar får inte vistas ute så mycket som önskvärt

Det är angeläget ur hälso-, rehabiliterings— och trivselsynpunkt för patienterna att få vistas ute. En fråga ställdes om patienterna med hänsyn till husets eller klinikens utformning och omgivning kunde vistas ute om vädret tillåter. Så gott som samtliga avdelningar (98 %) besvarade frågan jakande. Lägsta andelen ”ja”-svar (93 %) lämnades

av blandade kliniker. Ett 30—tal avdelningar med 800 vårdplatser be- svarade frågan med ”nej”.

Även om således husets utformning och omgivning tillät att patien- terna fick vistas ute, var det endast en mindre del som kunde utnyttja detta. En fråga ställdes om patienterna fick vistas ute så mycket som personalen bedömde önskvärt med hänsyn till patienternas tillstånd och egna önskemål. Drygt en fjärdedel av avdelningarna (med 9 300 vårdplatser) besvarade frågan med ”ja”. På avdelningar med samman— lagt något mer än 26000 vårdplatser fick patienterna således inte vistas ute i önskvärd utsträckning.

Vidare ställdes en fråga om anledningen till att patienter inte kun— nat vistas ute så mycket som personalen bedömt önskvärt. Av 793 avdelningar med 25500 vårdplatser angavs ”personalbrist” som orsak. Det var främst K 2-kliniker (13 250 vårdplatser). 200 sjukhemsavdel- ningar med drygt 6000 vårdplatser angav denna orsak. Byggnadens eller omgivningens utformning angavs av 245 avdelningar (7 500 vård- platser), brist på lämpliga kläder, uterullstolar el. dyl. av 65 avdel- ningar (2100 vårdplatser), annan anledning av 52 avdelningar (1700 vårdplatser).

Stimulerande aktiviteter vid så gott som samtliga avdelningar

Kulturella och andra stimulerande aktiviteter är av stor betydelse för livskvaliteten för långvårdens patienter. Frågor ställdes därför om förekomsten av sådana aktiviteter i olika former utöver radio- och TV-

program.

Av svaren framgår att stimulerande aktiviteter förekom vid nästan samtliga av de 1 172 avdelningar som besvarade frågan. Tjugotre av— delningar uppgav sig inte ha några stimulerande aktiviteter. Några större skillnader mellan vårdnivåer eller mellan olika huvudmän fanns inte. Förekommande aktiviteter m. m. framgår av tabell 10.6.

Tabell 10.6 Stimulerande aktiviteter inom den somatiska långtidssjukvårdens olika avdelningar

Slag av verksamhet Antal avdelningar fördelade efter förekomst av stimulerande aktiviteter

Oftare än 2 ggr/mån.— Varannan mån. 1 gång/halvår— Mera sällan än 2 ggr/mån. varannan mån. —1 gång/halvår 1 gång/år en gång om året Antal ”,, Antal % Antal % Antal % Antal ”,, Studiecirkel 422 36,0 30 2,6 3 0,3 27 2,3 — — Annan gruppverk- samhet 412 35,2 56 4,8 20 1,7 17 1,5 — — Musik, teater, film, föredrag, etc. 393 33,5 533 45,5 393 33,5 288 24,0 4 0.3 Gudstjänster eller andaktsstunder 685 58,4 426 36,3 57 4,9 24 2,0 1 0,1 Studie- eller nöjes- besök i grupp 66 5,6 137 11,7 179 15,3 507 43,2 4 0,3 Annan verksamhet 303 25,8 97 8,3 96 8,2 127 10,8 1 0,1

Anmärkning: Samma avdelningar kan ingåi Hera kolumner på samma rad.

Två tredjedelar av patienterna hade tillgång till bibliotek, dock i mindre utsträckning vid sjukhem än vid avdelningar inom övriga värd- nivåer. Detsamma gällde primärkommunala enheter vid en jämförelse med övriga enheter.

Drygt fyra femtedelar av patienterna hade tillgång till bokvagn. Även här hade avdelningar med S-platser mindre tillgång än övriga vårdnivåer. En jämförelse mellan olika huvudmän visar att lands- tingens enheter hade bäst och enskilda vårdhem sämst tillgång till bok- vagn.

I genomsnitt hade inemot 60 % av patienterna tillgång till någon form av annan biblioteksservice, t.ex. talböcker, talband, bandspelare, boklåda, taltidningar, högläsning och grammofonskivor. Även för dessa former av biblioteksservice gällde att sjukhemmen hade sämre tillgång än övriga. Landstingens enheter hade bättre service än övriga huvudmäns enheter.

Personliga tjänster utöver vård och behandling

För att i någon mån få belyst om patienterna kan få personlig hjälp utöver vård och behandling, ställdes några frågor. Av svaren framgår att patient som önskar och behöver får hjälp ”ofta” av personalen med telefonsamtal vid 82% av avdelningarna (motsvarande 30200 vårdplatser). Det förekom ”ibland” på 17 % och ”sällan” på något mer än 1 % av avdelningarna. I samma omfattning fick patient, som önskade och behövde, hjälp av personalen för att röka.

Patienter fick ”ofta” hjälp av personalen att uträtta mindre ärenden inom eller i närheten av sjukhuset vid 60 % av avdelningarna (mot- svarande 22 000 vårdplatser). 34 % av avdelningarna uppgav att patien- terna fick hjälp ”ibland” och 7 % ”sällan”.

Hjälp med högläsning (tidningsläsning etc.) fick patienterna ”ofta” vid 20 %, ”ibland” vid 42 % och ”sällan” vid 38 % av avdelningarna. Hjälp med brevskrivning lämnades inte i samma utsträckning. 42 % av avdelningarna uppgav att patienter, som önskade eller behövde, ”sällan" fick hjälp av personalen med brevskrivning. Vid 41 % av avdelningarna lämnades hjälp ”ibland”, vid 17 % ”ofta”.

Individuella behandlingsprogram vid mindre än hälften av avdelningarna

Individuella behandlingsprogram för patienter (planer för vården och behandlingen en tid framåt, omfattande samordning av vård, sjuk- gymnastik, arbetsterapi m.m.) utformas ”alltid” vid 42 % av avdel- ningarna (motsvarande 14800 vårdplatser), ”ibland” vid 30% och ”aldrig” vid 28 % av avdelningarna.

Nästan samtliga patienter kan få synskärpe- och hörselkontroll

Så gott som samtliga patienter (96 %) hade möjlighet till synskärpe- kontroll. Lägre andel redovisades för landstingsdrivna S—platser (92 %)

och enskilda vårdhem (90 %). I stort sett gällde detsamma i fråga om möjligheterna att vid behov få ögonkonsultation.

Av 1 173 avdelningar med 36189 vårdplatser svarade 94 %, att pa- tienterna vid behov kunde få hörselkontroll av specialist. Även i fråga om hörselkontroll var andelen lägre för landstingsdrivna sjukhem med S—platser och enskilda vårdhem.

Tandvård för drygt 80 %

En fråga om patienterna vid behov kan få tandvård (regelbunden kon- troll och behandling) besvarades jakande av drygt 80 % av 1 176 av- delningar (motsvarande 36255 vårdplatser), som besvarat frågan. Landstingsdrivna sjukhem och primärkommunala enheter låg här lägst (73 resp. 74 % av vårdplatserna). Frågan besvarades nekande av 227 avdelningar med 6 577 vårdplatser.

Behandling av talrubbning

En fråga om behandling av talrubbning besvarades av 487 avdelningar med sammanlagt 16 645 vårdplatser.

Vid 31 % av avdelningarna utfördes behandlingen av logoped, vid 8 % av logopedassistent. Vid 44 % av avdelningarna (8 000 vårdplat- ser) utfördes behandlingen av arbetsterapeut.

Nära 13 % hade ingen kontakt utanför institutionen

I undersökningen skulle anges hur många patienter som bedömdes ha regelbunden (minst en gång i månaden) kontakt (besök, telefonsamtal, brev) med vänner och anhöriga utanför institutionen. Av svaren fram- kom att nära 13 % av patienterna inte hade sådana kontakter. Största andelen (18 %) redovisades för Göteborgs och Bohus län (exkl. Göte- borg), lägsta (6,5 %) för Blekinge län.

Förhållandevis något fler patienter vid långvårdsklinikerna än på övriga enheter bedömdes ha kontakter utanför institutionen.

Ca 5 000 patienter hade haft permission

I enkäten ställdes frågan hur många patienter som haft ”permission” — som termen lyder inom sjukvården — under den fyraveckorsperiod som föregick tidpunkten för besvarandet av enkäten, t. ex. för att komma hem till bostaden över en helg.

Undersökningen visar, att ca 5000 patienter eller 14 % av samtliga haft permission. Vissa skillnader mellan vårdnivåerna fanns, som fram- går av följande tablå.

Vårdnivå Antal patienter Procent av hela med permission antalet patienter

Klinik (K 1) 1058 17 Centralt sjukhem (K 2) 2 330 14 Lokalt sjukhem (S) | 410 13

På drygt 90 % av samtliga avdelningar svarade man att ytterligare 10500 patienter skulle ha kunnat beredas permission. Andelen ja-svar var något lägre vid lokala och perifera sjukhem än vid avdelningar med K] och K 2-platser. Den vanligaste orsaken var, som framgår av föl- jande tablå, att patienten inte kunnat få hjälp av anhörig.

Patienter har inte kunnat beredas permission Antal patienter därför att de inte

kunnat få hjälp av anhörig 7 825 hade lämplig bostad 7|7 kunnat få transport genom landstingets eller kommunens försorg 311 kunnat få social hemhjälp 557 kunnat få hemsjukvård 357 annan anledning 816 Totalt 10 583

Som exempel på ”annan anledning" angavs främst att patienterna inte ville eller vågade, att avståndet till anhöriga var för långt, att anhöriga saknades eller att initiativ inte tagits från vare sig patient eller anhörig.

Två tredjedelar av patienterna utförsäkrade

Totalt var ca 68 % av patienterna utförsäkrade från den allmänna för- säkringens sjukhusvårdsersättning när enkäten gjordes och fick således själva betala avgiften för sjukhusvården. Med utförsäkrad avses att en pensionär uppburit sjukhusvårdsersättning under längsta möjliga tid, sammanlagt 365 dagar efter pensioneringen. Vid avdelningar med K 1- platser var det ca 52 %, vid avdelningar med K 2-platser ca 71 och vid avdelningar med S—platser ca 72 % av patienterna som var utförsäk— rade. Andelen utförsäkrade i sjukvårdsområdena varierade mellan högst 78 % (Malmöhus län) och lägst 54 % (Gävleborgs län).

Besökstid veckans alla dagar vid de flesta enheter

Alla enheterna hade besökstid minst tre dagar i veckan. De flesta en- heterna (ca 93 %) hade besöksmöjlighet alla dagar i veckan. Vård- platsantalet i dessa enheter uppgick till 35 038 eller ca 95 % av samt- liga de i detta sammanhang undersökta 37 039 vårdplatserna.

Av samtliga enheter angav 23 % (motsvarande ca 17 % av hela an- talet vårdplatser) en besökstid, som understeg 3 timmar per besöksdag. Mer än 6 timmar per besöksdag uppgav ca 30 % av enheterna (ca 23 % av hela antalet vårdplatser). Ca 36 % av samtliga enheter, motsvarande ungefär hälften av hela antalet vårdplatser, angav besökstider mellan 5 och 6 timmar per besöksdag. 91 % av enheterna hade besökstid på kvällarna. Ca 90 % av samtliga enheter uppgav att det fanns möjlig- heter till besök utöver fastställd besökstid.

Besöksmöjligheter för barn under 12 år fanns vid 83 % av samtliga enheter (motsvarande 86 % av hela antalet vårdplatser).

Diagram 10.7 Antalet patienter som under år 1975 avlidit vid enhe— ter för långvarigt kropps/aka i relation till samtliga avlidna — sjukvt'irdsområdesvis

30 0/o

Inte alltid särskild tillsyn eller övervakning av svårt sjuka eller döende

I enkäten ställdes frågan om personal brukar avdelas eller extra per- sonal tillkallas för särskild tillsyn eller övervakning av svart sjuka eller döende patienter när anhöriga ej är närvarande. En tredjedel (mot- svarande 12100 vårdplatser) av de 1163 avdelningar som besvarat frågan uppgav att så skedde under dagen ”oftast”. drygt hälften (18600 vårdplatser) svarade ”ibland” och 15% (5300 vårdplatser) ”aldrig”. Procenttalen var i stort sett desamma för särskild tillsyn eller övervakning under natten.

Långvårdskliniker och centrala sjukhem hade en högre andel av personal för särskild tillsyn än avdelningar med S-platser. Primärkom— munala sjukavdelningar hade en lägre andel än övriga huvudmän.

Avdelningar med patienter på särskilda övervakningssalar fanns i nio län. Det rörde sig om 21 avdelningar med 211 vårdplatser och 212 patienter.

En femtedel av antalet avlidna hade dött inom långtidssjukvården

Antalet patienter som avlidit vid samtliga enheter för långvarigt kroppssjuka drivna av landsting, primärkommuner och enskilda var sammanlagt 18502 under år 1974. Den procentuella andelen avlidna inom långtidssjukvården av hela antalet avlidna varierar i de olika sjukvårdsområdena mellan lägst 14,4 i Skaraborgs län och högst 30.3 i Uppsala län. (Diagram 10.7)

Dagsjukvård

Dagsjukvård är ett viktigt komplement till den slutna vården. Den innebär att en person som behöver viss sjukvård i stället för att vara helt intagen vistas i sin bostad och kommer till långvårdsenheten en eller flera dagar i veckan för funktionsuppehållande behandling och träning. En dagsjukvårdsplats kan i allmänhet användas för två eller flera patienter.

Dagsjukvård bedrevs vid 81 landstingsdrivna enheter den 1 oktober 1975. Antalet vårdplatser för dagsjukvård var då totalt 1 016, antalet inskrivna patienter 2184. Härav svarade Sjukvårdshuvudmännen i de

Sjukvards-

CABACIEWKOGFSDLZUTOBDHXNMMGMPYR omrade

700 Antal

600

500

400

300

200

100

u...-..: I _

ABCDEFG

D Patienter

årdplatser

[mZ— (

tre storstadsområdena för drygt 51 % av antalet inskrivna patienter. (Diagram 10.8)

Dagsjukvård är en relativt ny vårdform och i allmänhet ännu rätt outvecklad. Omfattningen i de olika sjukvårdsområdena varierade kraftigt. I fyra sjukvårdsområden bedrevs inte någon dagsjukvård alls.

10.1.4. Tekniska hjälpmedel för personal och patienter

Enkäten innehöll en fråga om det i de gemensamma utrymmena för varje långvårdsenhet — samlingssalar eller dylikt —— fanns hörsel- slingor, hörstavar, bandspelare för avlyssning av talband och andra kollektiva hjälpmedel.

Kollektiva hörhjälpmedel saknas på många håll

Endast vid en mindre del av enheterna ansåg man att utrustningen var tillräcklig i fråga om hörselslingor (12 %) och hörstavar (11 %). Till- räckligt med bandspelare ansågs finnas på 42 % av enheterna.

Hörselslingor saknades helt för 72 %, hörstavar för 77 % och band— spelare för 39 % av samtliga enheter. Det förelåg betydande skillnader mellan olika sjukvårdsområden i fråga om tillgången på nu angivna hjälpmedel.

Tekniska hjälpmedel i varierande utsträckning på avdelningarna

Frågorna i enkäten gällde också avdelningarnas tillgång till kollektiva rullstolar, handikappanpassade Sittmöbler, bandspelare, hörselslingor och en del andra hjälpmedel.

Enligt svar från 1 186 avdelningar med 36 619 vårdplatser fanns rull-

i . | . | . |" = ' Sjukvards- Z AC BD MM OG omrade

Diagram 10.8 Vård- platser och patien- ter i dagsjukvård vid landstingsdrivna enheter 1975-10-01 —— Sjukvårdsområdesvis

stolar för patienterna utom vid 3 avdelningar med sammanlagt 35 vårdplatser. Vid 58 % av avdelningarna ansåg man att antalet rull- stolar var tillräckligt, vid 30 % ansågs att antalet inte alltid var till- räckligt. Vid 13 % av avdelningarna ansågs antalet otillräckligt. Det var främst primärkommunala enheter som hade otillräckligt antal rullstolar (26 %).

Handikappanpassade Sittmöbler (extra höga stolar, coxitstolar m.m.) fanns på 63 % av avdelningarna (motsvarande 66 % av vårdplatserna). Vid 37 % av avdelningarna med 12 500 vårdplatser (34 %) angavs att sådana möbler inte fanns. Vid 58 % av avdelningarna ansågs att an- talet handikappanpassade Sittmöbler var tillräckligt, 26 % svarade "inte alltid". För 16 % var antalet otillräckligt.

Vid 73 % av avdelningarna (motsvarande 26000 vårdplatser) sakna- des helt bandspelare. 21% ansåg att antalet bandspelare på avdel- ningen var tillräckligt, 7 % att det var otillräckligt.

På 13 % av avdelningarna var vissa gemensamhetsutrymmen till- räckligt utrustade med hörselslingor. På 84% (motsvarande 30000 vårdplatser) saknades hörselslingor.

Patientlyftar fanns tillgängliga på avdelningar med sammanlagt ca 34500 patienter. Patientlyftar förekom mest vid landstingsdrivna en- heter. l primärkommunala enheter hade 80 % av vårdplatserna och i enskilda vårdhem 76% tillgång till patientlyftar. Patientlyftar fanns mest på kliniker.

Drygt 15 % av de avdelningar, som besvarat frågan, ansåg att an- talet patientlyftar inte var tillräckligt. Det rörde sig om 5500 patien- ter. Lika stor andel svarade, att antalet patientlyftar inte alltid var till- räckligt.

Vid 60% av avdelningarna (motsvarande 21000 av patienterna) användes patientlyftarna ofta, 36% sällan. En mindre andel, S% (motsvarande 1500 patienter), använde aldrig patientlyftarna. Det bör här observeras att frågan om användning av patientlyft måste ses mot bakgrund av patientbeläggning och vårdtyngd, vilket inte skett i detta sammanhang.

ADL-hjälpmedel för patienternas aktivering

Tillgång till ABL-hjälpmedel för patienterna har stor betydelse för deras möjligheter att klara sig själva och vara aktiva förutsatt att pa— tienterna kan träna sig att använda hjälpmedel. På frågan om patien- terna stimuleras till egna aktiviteter t. ex. att äta och klä sig själva, ansåg man sig vid drygt tre fjärdedelar av avdelningarna och vård- platserna göra detta ofta, vid ca en femtedel ibland och vid ca 3 % sällan.

I fråga om tillgången på förflyttningshjälpmedel, hjälpmedel för hygieniska bestyr, på- och avklädning samt intagande av mat och dryck, ansåg mellan 80 och 90 % av avdelningarna att den var tillräck- lig. Bland olika huvudmän hade enskilda vårdhem högsta och primär- kommunala enheter lägsta andelen som svarade ”tillräckligt".

Beträffande hjälpmedel för läsning, skrivning och fjärrstyrning av

Tabell 10.7 Tillgång till ABL-hjälpmedel för patienternas aktivering avdelnings- vis, somatisk långtidssjukvård

Hjälpmedel Förekomst Tillräcklig Otillräcklig Saknas Avd. % Avd. % Avd. % För förflyttning 995 84,4 182 15,4 2 0,2 För hygieniska bestyr 929 78,5 216 18,2 39 3,3 För pzt- och avkläd- ning 1 034 87,9 73 6.2 70 5,9 För intagande av mat och dryck 991 84,4 106 9,0 78 6,6 För läsning 884 75,6 108 9,2 177 15,2 För skrivning 785 68,4 33 2,9 329 28,7 För fjärrstyrning av egen TV 720 63,5 73 6,6 340 30,0

egen TV var andelen avdelningar som svarade ”tillräckligt” 76, 68 resp. 64 %.

Variationerna mellan de olika svaren ””tillräckligt””, ”otillräckligt” eller ”saknas” framgår närmare av tabell 107.

En förhållandevis stor andel av långvårdsplatserna saknade tillgång till aktivitetsstimulerande hjälpmedel. Det gällde främst läsning, 15 %, skrivning och fjärrstyrning för egen TV, vardera inemot 30 %.

Tillgången på tekniska hjälpmedel av olika slag för kollektivt eller individuellt bruk visar genomgående att tillgången i allmänhet är mindre vid de små landstingsdrivna sjukhemmen än i övrigt.

10.2. Den psykiatriska vården

En enkät om den psykiatriska långtidssjukvården genomfördes i social- styrelsens regi i början av år 1976. Enkäten avsåg i första hand ålders- pensionärer och förtidspensionärer som vårdades inom den psykia- triska vården och utgjorde till stor del samma frågor som användes i den i avsnitt 10.1 redovisade undersökningen om den somatiska lång- tidssjukvården. Syftet med undersökningen var för PU:s del främst att söka få belyst bl. a. vård och omvårdnad samt miljön för patienterna.

Enkäten tillställdes samtliga psykiatriska kliniker, landstingens sjuk- hem för psykiskt sjuka, enskilda vårdhem för psykiskt sjuka, vissa ålderdomshem samt psykiatriska inackorderingshem (familjevårdsorga- nisationen).

Inledningsvis bör det konstateras att enkäten inte besvarades av alla institutioner. Det föreligger således betydande brister i materialets nu- varande skick. Vidare har bland de enheter som besvarat enkäten på många punkter inga eller ofullständiga uppgifter lämnats. PU utgår från att enkäten blir föremål för vidare bearbetning och analyser inom socialstyrelsen.

Av de i undersökningen ingående vårdenheterna har 369 enheter med 1 266 avdelningar och tillsammans 33 500 vårdplatser besvarat en-

Tabell 10.8 Enheter som besvarat respektive inte besvarat enkäten om psykiatrisk vård

___—___

Typ av enhet Besvarade enkäter Obesvarade enkäter Totalt En- Avdel- Vård- En- Avdel- Vård- En— Avdel- Vard- heter ningar platser heter ningar platser heter ningar platser

___—___—

Sjukhusklinik 126 Sjukhem för psykiskt sjuka 80 Enskilda vårdhem 135 Ålderdomshem 10 Familjevårdsorgani- sationen 18 Totalt 369

914 ca 24 000 27 76 ca 2 000 153 990 ca 26000 167 5 500 10 24 800 90 191 ca 6 300 145 2 575 7 7 125 142 152 ca 2 700 22 508 4 4 92 14 26 ca 600 18 ca 1 000 3 3 143 21 Zl ca 1 000

1 266 ca 33 500 51 114 ca 3 100 420 I 380 ca 36 600

___—___—

käten. Av dessa har 260 avdelningar inte redovisat antalet vårdplatser. Hur enheterna som svarat resp. inte svarat fördelar sig på olika typer av vårdenheter framgår av tabell 10.8.

10.2.1. Vårdenheter och vårdplatser

Drygt 36 000 vårdplatser

Enligt uppgift från socialstyrelsen var i februari 1976 hela antalet vårdplatser inom den psykiatriska vården drygt 36000, varav omkring 26000 på sjukhuskliniker — ca 1 500 vårdplatser för dagsjukvård in- räknade — 6300 på landstingskommunala sjukhem för psykiskt sjuka, 2700 på enskilda vårdhem och ca 1 000 i den som regel till vissa psy- kiatriska kliniker anknutna familjevårdsorganisationen.

Dessutom redovisas i detta sammanhang ca 600 vårdplatser för före- trädesvis alkoholmissbrukare intagna på landstingens hem för störande vårdtagare (här kallade ålderdomshem) enligt 21 & socialhjälpslagen.

Ca 70 % av vårdplatserna på sjukhuskliniker

Enkätformulär tillställdes sammanlagt 420 enheter med 1380 vårdav- delningar och ca 36 000 vårdplatser. Största delen av vårdplatserna (ca 70 %) fanns på sjukhuskliniker. Nära en fjärdedel av platserna ingår i sjukhem och enskilda vårdhem (17 resp. 7 %).

Ofullständiga uppgifter om vårdplaneringslistor

Uppgifterna om antalet patienter som är uppförda på väntelista är mycket bristfälliga. Endast 75 (19 %) enheter har redovisat uppgifter om totalt 890 patienter. Det är därför omöjligt att dra några allmän- giltiga slutsatser av materialet. Av uppgifterna framgår att den största gruppen (20 %) fanns på sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka, där- efter kom patienter på ålderdomshem (19 %). Av patienterna 67 år och däröver fanns den största gruppen (33 %) på ålderdomshem och den därnäst största gruppen (15 %) på sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka.

10.22. Patienterna inom den psykiatriska vården

Uppgifter om 24 500 patienter

Antalet patienter som redovisats i undersökningen var totalt 24 539. Det motsvarade 73 % av antalet vårdplatser i de 369 enheter som be- svarat enkäten. Patienterna fördelade sig på enheter enligt följande.

Antal Antal Procent pa- patien- redovisade tienter av ter vård- vård- platser platser Sjukhuskliniker 15 525 24 000 65 Sjukhem för psykiskt sjuka 5 331 5 500 97 Enskilda vardhem 2 334 2 575 90 Ålderdomshem 468 508 92 Familjevardsorganisationen 881 1 000 88 Totalt 24 539 33 583 73

Av tablan framgår att svarsfrekvensen varierade kraftigt mellan olika typer av vårdenheter. 1 det följande görs en jämförelse mellan redovisat platsantal enligt sjukhusförteckningen 1974 och det redo- visade antalet patienter i februari ]976 fördelade på olika typer av vårdinrättningar, tube/l 10.9.

Tabell 10.9 Vårdplatser i psykiatrisk vård enl. sjukhusförteckningen 1974 och redovisade patienter den 2 februari 1976

Typ av vardinrättning Antal vård- Antal redo- % patienter

platser visade patien- i förhållande ter till vårdplatser

Sjukhusklinik"

Typ 1 2 015 396 20 Typ 2 1 224 541 44 Typ 3 7 707 4 831 63 Typ 4 16 542 9 757 59 Sjukhem för psykiskt sjuka 6569 5 331 81 Enskilda vardhem 2 736 2 334 85 Ålderdomshem 600 468 78 Familjevårdsorganisationen ca 1 000 881 88

Totalt 38 393 24 539 64

" Typ 1. Klinik belägen på sjukhus för huvudsakligen somatisk vård. _

Typ 2. Klinik som är fysiskt och administrativt integrerad med den somatiska vården. Typ 3. Klinik som är administrativt men ej fysiskt integrerad med den soma— tiska vården. Typ 4. Klinik belägen på sjukhus huvudsakligen för psykiatrisk vård (f.d. mentalsjukhus).

Drygt 40 % i åldern 70 år och däröver

Vid sjukhusklinikerna av typ 1 och 2 är svarsfrekvensen så låg att några säkra slutsatser om patienternas åldersfördelning i dessa knap- past kan dras. Relativt säkra slutsatser om åldersfördelningen bör

Tabell 10.10 Fördelning av patienter i psykiatrisk vård efter ålder och typ av vårdinrättning. Procent

Ålder Sjukhusklinik Sjukhem Enskilda Ålder- Familje- Totalt Antal pa— _—— för psy- vårdhem doms- vårds- tienter Typ 1 Typ 2 Typ 3 Typ4 kiskt hem" organi- sjuka sationen _|4 --- 15—24 2 4 2 2 l 1 — 1 2 420 25—49 13 26 15 18 12 15 2 18 16 3812 50—59 14 12 12 12 19 23 10 27 15 3 735 60—69 18 21 22 20 30 31 33 35 24 5 958 70—79 33 22 30 28 26 25 39 16 27 6 755 80—89 18 14 17 18 11 5 15 3 14 3459 90— 2 1 2 2 1 0 1 _ 2 400 Totalt 100 100 100 100 100 100 100 100 100 24 539

" Hem för störande vårdtagare.

Diagram 10.9 Patien- ter inom psykiatrisk vård fördelade efter åldersgrupp åren 1962, 1970 och 1976

kunna dras om samtliga typer av vårdinrättningar läggs samman. Andelen patienter 70 år och däröver varierade mellan lägst 19 % i familjevårdsorganisationen och högst 55% i hemmen för störande vårdtagare. 1 sjukhuskliniker typ 3 och 4 var ca hälften i den åldern. I sjukhem för psykiskt sjuka och i de enskilda vårdhemmen var an- delen mellan 30 och 40 %. (Tabell 10.10) Vid en jämförelse med åldersfördelningen bland patienterna år 1962 finner man att andelen äldre ökat kraftigt. Andelen patienter 70 år

35

30

25

20

15

10

CD>

%

”Åldringsvårdens läge" SOU 1963:47 "Kommunal utveckling" SOU 1976:40

25—49

'IIIIIIIIIIIIIIIIIII;

50—59

VIIIIIIIIIIIIIIIIIIA

VIII!IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIA

60—69

D1962A) []]19703) 51976

'IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIA

70—79

VIIIIIIIIIIIIIIIIIIJ

80—w Ålder

och däröver har nästan fördubblats. Uppskattningsvis torde det år 1976 ha funnits omkring 16 000 patienter i åldern 70 år och däröver jämfört med 8 000 år 1962. Mer än hälften av patienterna var år 1962 under 60 år. Andelen hade år 1976 sjunkit till 32 %. (Diagram 10.9)

Flera män bland de yngre, flera kvinnor bland de äldre

Materialet visar att det totalt fanns ungefär lika många män som kvinnor bland patienterna. Mellan olika åldersgrupper varierade där- emot könsfördelningen. Som framgår av tabell 10.11 fanns det betyd- ligt flera män än kvinnor i de lägre åldrarna medan andelen kvinnor var större i åldersgrupperna 70 år och däröver. Det senare förhållan- det kan förklaras av att medellivslängden är högre för kvinnor än för man.

Tabell 10.11 Patienter i psykiatrisk vård fördelade efter ålder och kön

Ålder Antal Procent Män Kvinnor Båda Män Kvinnor Båda könen könen

_14 _ _ _ _ _ _ 15—24 277 143 420 66,0 34,0 100 25—49 2 485 1 327 3 812 65,2 34,8 100 50—59 2 330 1 405 3 735 62,4 37,6 100 60—69 3 211 2 747 5 958 53,9 46,1 100 70—79 2 781 3 974 6 755 41,2 58,8 100 80—89 1 030 2 429 3 459 29,8 70,2 100 90—w 99 301 400 24,8 75,2 100

Samtliga 12 213 12 326 24 539 49,8 50,2 100

Många patienter skulle kunna skrivas ut

En fråga ställdes om hur många patienter som skulle kunna skrivas ut av medicinska skäl. Av de inkomna uppgifterna — frågan besvarades inte av alla avdelningar — framgår att 1 177 patienter, varav 62 % vis- tades i sjukhuskliniker, uppgavs kunna bli utskrivna. Som anledning till att så inte hade skett har uppgivits följande orsaker.

Antal patienter

Lämplig bostad saknades 224 Social hemhjälp kunde inte erhållas 99 Hemsjukvården otillräcklig 226 Annan icke medicinsk bedömning 628

Totalt 1 177

Enligt inkomna svar hade 5549 patienter kvar sin bostad i öppna marknaden. Uppgiften om eventuellt kommunalt bostadstillägg (kbt) saknas för 2730 av dessa patienter. Av de övriga hade 55 % kommu- nalt bostadstillägg, 13 % hade fått kbt indraget och 33 % hade aldrig haft sådant.

Nära hälften med mer än 5 års vårdtid

Beträffande vårdtidens längd har patienterna fördelats efter den se- naste vårdperiodens längd, tabell 10.12. Av materialet framgår att när— mare 30 % av patienterna har en vårdtid under 1 år medan 23 % har en vårdtid på mellan 1 och 5 år och återstoden ca 47 % har en vårdtid överstigande fem år. I tabell 10.13 redovisas patienterna efter kön samt fördelade på pensionärer och övriga med en vårdtid på mindre och mer än två år. Beträffande vårdtider under två år kan konstateras att män- nen utgör en större grupp än kvinnorna medan antalet är ungefär lika stort för patienter med en vårdtid överstigande två år. Oavsett vårdtid är könsfördelningen i det närmaste lika. Av de i undersökningen ingående drygt 24 500 pensionärerna utgör gruppen ålderspensionärer (67—w år) 56 %, förtidspensionärer/sjukbidragsberättigade 42 % och övriga (ej pensionärer) drygt 2 %.

Andelen kvinnor är större bland ålderspensionärerna oavsett den sammanlagda vårdtiden under de senaste fem åren. Däremot domine-

Tabell 10.12 Patienter i psykiatrisk vård fördelade efter den senaste vårdpe- riodens längd. Procent

___—___

Senaste vård- Patienter periodens längd _ 67—w år Fört.pens./ Övriga Totalt sjukbidr. berättigade ___—___— Mindre än 1 mån. 3,6 4,2 5,3 3,9 l— 6 mån. 8,8 7,1 14,7 8,0 6—12 ” 7,6 26,0 6,9 17,1 12—24 " 10,2 4,6 9,5 7,3 2— 5 år 21,3 10,5 23,7 15,9 5—10 ” 11,9 10,7 12,8 11,3 Över 10 år 36,6 36,9 27,1 36,5 Totalt 100 100 100 100

Tabell 10.13 Patienter i psykiatrisk vård fördelade efter kön och vårdtid under den senaste femårsperioden

___—___— Antal Procent

Män Kvinnor Båda Män Kvin- Båda

könen nor könen M_—

Pensionärer med mindre än två års vårdtid ålderspensionärer ] 421 2 289 3 710 38 61 100 förtidspensionärer sjukbidragsberättigade 1 213 848 2 061 59 41 100

Pensionärer med mer än två års vårdtid ålderspensionärer 4 084 5 846 9 930 41 58 100 förtidspensionärer sjukbidragsberättigade 5 092 3 137 8 229 62 38 100 Ö vriga 403 206 609 66 34 100

Totalt 12 213 12 326 24 539 51 49 100

rar männen både bland de förtidspensionerade/sjukbidragsberättigade och övriga långtidssjuka.

Hjälp vid sänggående

Ett mått på handikapp och vårdbehov är i vilken utsträckning patien- terna behöver hjälp vid sänggåendet. Av materialet framgår att 8 752 patienter (36 %) behövde hjälp vid sänggåendet, 37 % av dem behövde hjälp av två personer och nära två procent av fler än två personer. Av de patienter som behövde hjälp fanns 85 % i sjukhuskliniker.

Totalt måste 3 294 patienter (13 %) lägga sig tidigare än vad perso- nalen bedömde som önskvärt. Av dessa måste 83 % regelbundet göra detta. Ca 8 % behövde ej lägga sig tidigare varje dag och en lika stor grupp måste lägga sig tidigare ”ibland”.

Frågan om patienterna har möjlighet att få hjälp att lägga sig på dagen och sedan vara uppe på kvällstid har besvarats av 61 avdelningar (5 92; totalt 1 77—1 vårdplatser). På 27 avdelningar med 825 vårdplatser hade patienterna möjlighet till detta. På 12 avdelningar var detta undantagsvis möjligt och på 11 avdelningar fanns ingen möjlighet att få hjälp att lägga sig under dagen.

Hjälp med matning

Nära 3 000 patienter fick hjälp med att matas. Näring enbart via sond fick 206 patienter och 17 sondmatades som komplement till annat näringsintag. Antalet patienter som fick näring enbart via dropp var 55 och 23 fick dropp som komplement till annat näringsintag.

Mer än 2 400 rullstolsbundna

Av de i undersökningen ingående avdelningarna har 31 % lämnat upp- gifter om rullstolsbundna patienter. Materialet ger vid handen att 2 415 patienter var rullstolsbundna och av dessa hade 65 % mer än ett han- dikapp. Endast 18 % av avdelningarna har lämnat uppgifter om gravt hörselskadade. Vid dessa avdelningar var 453 patienter gravt hörsel- skadade och 369 gravt synskadade.

Två tredjedelar fick vistas ute så mycket som önskvärt

Från 1 121 avdelningar med drygt 29000 vårdplatser har redovisats uppgifter om patienternas möjligheter att över huvud taget vistas ute. Vid 1086 avdelningar med 97 % av de berörda vårdplatserna hade patienterna möjlighet att vistas ute om vädret så tillät. På fråga om patienterna får vistas ute så mycket som personalen bedömde önskvärt med hänsyn till patienternas tillstånd m.m. uppgavs att så var fallet för 63 % av patienterna Som skäl till att sammanlagt drygt 10 500 patienter inte fick vistas ute i önskvärd omfattning angavs i de flesta fall personalbrist (90 %). Det därnäst vanligaste skälet var olämpliga

klimatförhållanden eller brister i husets utformning eller omgivning. Dessa skäl uppgavs för ca en fjärdedel av patienterna. För 6 % av patienterna uppgavs att de saknade lämpliga kläder för utevistelse.

Stimulerande aktiviteter vanliga

En allmän fråga ställdes om huruvida det förekom olika stimulerande aktiviteter (utöver radio- och TV-program) t. ex. studieverksamhet eller andra kurser, underhållning, utflykter m.m. Vid så gott som samtliga avdelningar förekom sådan verksamhet. Samtidigt frågades hur ofta olika aktiviteter förekom och vilka som ordnade verksamheten. Stu- dieverksamhet anordnad genom studieförbund eller sjukhusets perso- nal var den verksamhet som bedrevs oftast — fyra eller flera gånger per månad. Underhållning i form av musik, film eller teaterföreställ- ningar förekom i genomsnitt minst två gånger per månad och guds- tjänster eller andaktsstunder ungefär lika ofta.

Tillgång till biblioteksservice i någon form fanns vid 1094 avdel- ningar (87 %), medan 23 avdelningar uppgav att sådan verksamhet saknades. Uppgift saknas från 149 avdelningar.

Hjälp med personliga tjänster

Några frågor ställdes om och i vilken omfattning patienterna kunde få hjälp av personalen utöver vård och behandling. Resultatet redovisas i följande tablå.

Hjälp med Procent av avdelningarna (] 266 st.) Ofta Ibland Sällan Uppg. saknas

Mindre ärenden 53 22 10 15 Rökning 44 12 20 24 Telefonsamtal 44 29 13 15 Brevskrivning 22 36 24 18 Högläsning 19 31 30 20 Behandlingsformer

Av undersökningsresultatet framgår att ca 20000 patienter av de i denna fråga redovisade drygt 23900 patienterna fick någon form av farmakologisk behandling. Ca 4000 patienter var medicinfria. Totalt uppgavs 71 patienter få elbehandling. Drygt 11 000 patienter fick någon form av arbetsterapi inkl. sysselsättning i skyddad verkstad eller i be- redskapsarbete. Någon form av socioterapi fick ca 8 300 patienter och 2 300 fick psykoterapi.

En fråga rörde s.k. miljöterapi. Därmed avses verksamhet organi- serad efter gruppvårdsprincip med stormöten och smågruppssamman— träden, gruppsykoterapi, personalgrupper och patientmedverkan i ut- formningen av vårdmiljön. Vid 21 % av avdelningarna förekom miljö- terapi och sådan verksamhet bedrevs inte vid 57 % av avdelningarna. Uppgifter saknas för 22 % av avdelningarna.

Möjligheter till ”permission”

Det förekommer i relativt stor omfattning att patienter inte har kunnat få "permission” _» som termen lyder bl.a. inom sjukvården — under den senaste fyraveckorsperioden trots att de skulle ha kunnat få det av vård- och behandlingsskäl. Av de svarande avdelningarna har följande skäl angetts (flera skäl kan ha angetts för samma patient) för utebliven permission. Svar har ej lämnats från 198 avdelningar.

Patienter har inte kunnat beredas Antal patienter permission p. g. a. att de inte

kunnat få hjälp av anhörig 6 991 hade lämplig bostad ! 093 kunnat få transport genom kommun eller landsting 214 kunnat få social hemhjälp 166 kunnat få hemsjukvård 72 annan anledning 974

Så gott som alla kunde få besök veckans alla dagar

Av de 331 vårdenheter (90 %) som besvarat frågan om besökstid hade 95 % besöksmöjlighet veckans alla dagar. Mer än hälften av de 307 vårdenheter som lämnat uppgift om besökstidens längd uppgav att man hade sju timmars besökstid eller mera per besöksdag, 60 enheter (20 %) hade mellan en och två timmars besökstid per besöksdag. Vid 309 vårdenheter av 321 svarande (96 %) uppgavs att besöksmöjligheter fanns även utöver den fastställda besökstiden. Endast 2 vårdenheter uppgav att besöksmöjligheter utöver den fastställda tiden saknades. För 314 vårdenheter (92 %) förekom besökstid även på kvällarna och vid 80 % av vårdenheterna hade barn under 12 år möjlighet att göra besök.

Särskild tillsyn av svårt sjuka och döende patienter vid de flesta avdelningar

I enkäten ställdes frågan om personal brukar avdelas eller extra perso- nal tillkallas för särskild tillsyn av svårt sjuka eller döende patienter, när anhöriga inte är närvarande. En tredjedel av avdelningarna (svar har lämnats från 941 avdelningar) uppgav att så ”oftast” skedde under dagen, ca 30 % svarade ”ibland” och 19 % svarade ”aldrig”. 14 % av avdelningarna uppgav att det inte var aktuellt. Procenttalen var i stort sett desamma för tillsyn under natten.

10.2.3. Lokaler, utrustning m. m.

Mer än en fjärdedel av vårdavdelningarna tagna i bruk före år 1940

Mer än en fjärdedel (28 %) av vårdavdelningarna (svar har lämnats från 1 019 avdelningar) togs i bruk före år 1940. Under perioden 1970

Tabell 10.14 Vårdavdelningarna i psykiatrisk vård fördelade efter år då de togs i bruk

År Antal vårdavdelningar Sjukhus- Sjukhem Enskilda Ålder- Totalt Procent klinik för vårdhem doms- psykiskt hem sjuka —1899 34 1 — _ 35 3 1900—1919 60 5 3 — 68 5 1920—1939 160 16 7 1 184 14 1940 —1949 35 24 5 — 64 5 1950—1959 132 33 19 — 184 14 1960—1964 103 21 8 1 133 9 1965—1969 69 36 44 6 155 11 1970—1974 109 22 34 2 167 12 1975a— 26 2 l — 29 2 Uppgift saknas 262 31 31 16 340 25 Totalt 990 191 152 26 1 359 100

" T. 0. m. 1976-02-02.

-—1976 (t. o. m. februari) togs 196 avdelningar (19 %) i bruk. Av dessa fanns 88 % i sjukhuskliniker. Vårdavdelningarna fördelade efter år när de togs i bruk redovisas i tabell 10.14. Under åren 1966—1976 (t.o.m. februari) har 460 avdelningar varit föremål för om- eller till-

byggnad.

En femtedel i rum med 5 eller flera sängar

Av ca 29 000 redovisade vårdplatser fanns en fjärdedel i enkelrum, Minst 45 % av vårdplatserna fanns i rum med 4 eller flera sängar. C;: 4400 vårdplatser fanns i rum med 6 eller flera sängar. Fördelningen av rum och vårdplatser framgår av tabell 10.15 och diagram 10.10.

Av de 4 400 vårdplatserna i rum med 6 eller flera sängar fanns 96 % vid sjukhuskliniker. Hälften av vårdplatserna i sjukhem för psykiskt sjuka fanns i enkelrum eller dubbelrum. Enkelrum dominerade vid ålderdomshem (88 %). I enskilda vårdhem fanns 41% och i familje- vårdsorganisationen 32 % av vårdplatserna i enkelrum.

Tabell 10.15 Rum och vårdplatser i psykiatrisk vård fördelade efter antal sängar i rummen

Antal sängar Rum Vårdplatser i rummet _— Antal % Antal "0

1 säng 7 531 53 7 531 26 2 sängar 3 108 22 6 216 21 3 ” 731 5 2 193 8 4 ” 1 862 13 7 448 26 5 " 247 2 1 235 4 6 eller fler 733 5 > 4 398 15

Totalt 14 212 100 >29 021 100

30 % 25 20 15 10 Diagram 10.10 Vård— 5 platser [ enheter för psykiatrisk vård för— delude efter lintu] 0 sängar i rummet i 1 säng 2 sängar 3 sängar 4 sängar 5 sängar 6 sängar procent

Hälften av rummen utan bekvämligheter

Rummens standard har förutom i antalet sängplatser också mätts efter tillgång till wc, tvättställ, bad/ dusch på rummen. (Diagram 10.11)

Ca 6 % av vårdplatserna (svar har lämnats för drygt 29 000 vård- platser) hade wc, tvättställ och bad/dusch på rummet och av dessa var nära hälften i enkelrum. 34 % av vårdplatserna hade tvättställ på rummet och 9 % både wc och tvättställ. Över hälften (52 %) av vård- platserna saknade alla de nämnda bekvämligheterna på rummet. Delvis kan detta bero på att många patienter kan skada sig eller förorsaka annan skada.

60 0/0

50

40

30 20

10

Diagram 10.11 Vård- - platser i enheter för

psykiatrisk vård för- Wc, tvätt- We, tvätt- Tvätt- Saknar delade efter bekväm- Släll. bad/ ställ ställ tvättställ ligheter på rummet i

dusch etc. procent

Tabell 10.16 Antal vårdplatser i psykiatrisk vård fördelade efter rumsstorlek och standard ___—___— Antal sängar Antal vårdplatser i rum som har Vårdplatser utan Totalt i rummet tvättställ etc.

WC, tvättställ WC, tvättställ Tvättställ

bad/dusch

Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % ___—___ 1 säng 731 46 I 055 39 3 375 35 2 370 16 7 531 26 2 sängar 486 30 508 19 2 604 28 2 618 17 6 216 21 3 ” 15 1 27 1 504 5 1 647 11 2 193 8 4 ” 372 23 | 008 37 2 264 23 3 804 25 7 448 26 5 " 5 0 30 ] 220 2 980 7 1 235 4 6 eller fler — —— 78 3 792 8 3 528 24 4 398 15

___—H

Totalt 1 609 100 2 706 100 9 759 100 14 947 100 29 021 100 %

Antalet vårdplatser fördelade efter rumsstorlek och förekomst av wc. tvättställ och bad/dusch redovisas i tabell 10.16.

Särskilda lokaler för arbetsterapi vanligast

Särskild lokal för arbetsterapi fanns för 97 % av vårdplatserna (svar har lämnats för närmare 31500 vårdplatser). Någon större skillnad mellan olika typer av vårdenheter fanns inte. Lokaler för socioterapi fanns för 73 % av patienterna. Vanligast förekommande var dessa 10- kaler på Sjukhusklinik (89 %) och minst vanligt på enskilda vårdhem (37 %). Träningslägenheter där patienter får ADL-träning som för- beredelse till ett självständigt boende, hade nära hälften av patienterna tillgång till. Möjlighet att före utskrivning bo i genomgångshem fanns för ca en fjärdedel av patienterna. Något flera patienter (34 %) hade möjlighet att få bo i övergångslägenhet innan de skrevs ut. Hur till- gången till de nämnda lokalerna varierar mellan olika typer av vård- enheter framgår av tabell 10.17.

Av de redovisade vårdplatserna (svar har lämnats för närmare 31 500 vårdplatser) hade ca 70 % tillgång till särskild lokal för sjukgymnastik.

Tabell 10.17 Andel patienter i psykiatrisk vård som har tillgång till vissa lokaler. Procenta

Typ av vård- Särskild lokal finns för Finns på vårdenheten eller är enhet knutet till enheten Sjuk- Arbets- Socio- Trä- Genom- Över- gymnas- terapi terapi nings- gångs- gångs- tik lägenhet hem lägenhet Sjukhusklinik 91 98 89 57 35 42 Sjukhem för psykiskt sjuka 24 97 40 30 7 15 Enskilda vård- hem 18 96 37 16 11 15 Totalt 69 97 73 46 27 34

a Beräknat på de enheter som besvarat frågan — ca 30 500 vårdplatser

Ca 90 % av patienterna i Sjukhusklinik hade särskild sjukgymnastik- lokal. medan endast 18 % av patienterna i enskilda vårdhem hade till- gång till sådan.

10.2.4. Tekniska hjälpmedel

Enkäten innehöll bl. a. frågor om vissa gemensamhetsutrymmen som var utrustade med hörselslingor, hörselstavar, bandspelare och andra kollektiva tekniska hjälpmedel. Uppgifter har lämnats för drygt 30900 vårdplatser. Bandspelare var det hjälpmedel som förekom mest. Nära hälften av samtliga patienter hade tillgång härtill men för en fjärdedel ansågs det vara i otillräcklig omfattning. Några större skillnader mel- lan olika typer av vårdenheter förekom inte. Hörselslingor och hörsel- stavar fanns för ca 10 % av vårdplatserna vid sjukhuskliniker och sjuk- hem för psykiskt sjuka. Andra typer av kollektiva hjälpmedel fanns för ca 3 500 vårdplatser.

Patientlyftar fanns tillgängliga på 195 avdelningar med sammanlagt drygt 5 600 vårdplatser (av totalt närmare 28 200 vårdplatser, för vilka uppgift lämnats). Vid 39 avdelningar med sammanlagt 910 vårdplatser uppgavs att patientlyftar inte var aktuella och vid 851 avdelningar med drygt 21700 vårdplatser saknades de helt. Patientlyftar var vanligast på sjukhuskliniker. Endast en avdelning med 14 vårdplatser i enskilt vårdhem hade detta hjälpmedel. Vid ca sex procent av de avdelningar som besvarat frågan ansågs antalet patientlyftar vara otillräckligt och lika stor andel ansåg att antalet inte alltid var tillräckligt.

Rullstolar fanns för närmare 21100 vårdplatser (svar har lämnats för närmare 28 400 vårdplatser). För 75 % av vårdplatserna ansåg per- sonalen att antalet rullstolar var tillräckligt, för 5 % ansågs att antalet var otillräckligt och för 18 % uppgavs att antalet inte alltid var till- räckligt. Vid 140 avdelningar med 3 286 vårdplatser saknades rullstolar.

Handikappanpassade sittmöbler (extra höga stolar m.m.) fanns vid enheter med drygt 6 400 vårdplatser (25 %; svar har lämnats för när- mare 25 500 vårdplatser). Sådana sittmöbler saknades således för när- mare 18 500 vårdplatser och för närmare 1 500 vårdplatser var sådana inte aktuella. För ca 60 % av vårdplatserna vilka hade tillgång till sitt- möbler ansågs att antalet var tillräckligt, för 18 % uppgavs ”inte alltid” och för något fler uppgavs antalet vara otillräckligt.

10.3. Hemsjukvården

Hemsjukvård i mera organiserade former började växa fram i början av 1950-talet. Ursprungligen betraktade Sjukvårdshuvudmännen den organiserade hemsjukvården som en temporär insats i avvaktan på ut- byggnad av den slutna somatiska långtidssjukvården. Hemsjukvården har emellertid utvidgats successivt och ses numera som ett alternativ till andra vårdformer för främst långvarigt sjuka patienter med behov av begränsade medicinska insatser. Hemsjukvården har härigenom

kommit att betraktas som en viktig del av företrädesvis den somatiska långtidssjukvården.

Med hänsyn härtill har PU gjort en särskild enkät för att belysa främst hemsjukvårdens innehåll och organisation. Enkäten tillställdes samtliga sjukvårdshuvudmän — landstingskommuner och landstings— fria kommuner — i början av december 1975. I huvudsak avser en- käten förhållandena den 15 december 1975.

I enkäten definierade PU begreppet hemsjukvårdspatient på följande sätt:

Med hemsjukvårdspatient avses somatiskt och psykiskt sjuka personer — i regel långtidssjuka — vilka vårdas utanför institutioner och till vilka eller deras anhöriga ekonomisk ersättning utgår från sjukvårds— huvudmannen. Till hemsjukvårdspatienter hänförs också sjuka perso- ner, vilka erhåller hemsjukvård, som bekostas av huvudmannen men förmedlas av primärkommun genom social hemhjälp eller av huvud— mannens hemsjukvårdarelsjukvårdsbiträden. Psykiskt utvecklingsstörda omfattas ej av denna enkät.

Varje landstingskommun och kommun som ej tillhör landstingskom- mun utgör ett sjukvårdsområde. Landet är indelat i 26 sjukvårdsom- råden. Sjukvårdshuvudmannen kan indela sjukvårdsområdet i ett eller flera sjukvårdsdistrikt, vanligen efter upptagningsområden.

10.3.1. Hemsjukvårdens innehåll m. m.

Individuella vård-/behandlingsprogram tillämpas inom hälften av sjukvårdsområdena

Hälften av huvudmännen uppgav att individuella vård- och behand- lingsprogram regelmässigt utarbetas för hemsjukvårdspatienterna. Så- dan verksamhet förekom för samtliga hemsjukvårdspatienter i tre sjukvårdsområden. Övriga huvudmän, som uppgivit att vård- och be- handlingsprogram förekommer, meddelade att verksamheten är be- gränsad antingen geografiskt eller till vissa patientkategorier. Som exempel på patientkategorier nämns spastiker och rörelsehindrade per- soner. I de fall program utarbetas i vissa sjukvårdsdistrikt rör det sig om försöksverksamhet.

Några huvudmän, som uppgivit att vård-Ibehandlingsprogram inte regelmässigt utarbetades, uppgav att sådana program utarbetades ibland men ej regelmässigt på grund av brist på bl.a. sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Några andra huvudmän har angivit att verksamhet med vård-/behandlingsprogram för hemsjukvårdspatienter planeras.

Regelbundna läkarundersökningar i fyra sjukvårdsområden

Fyra huvudmän uppger att hemsjukvårdspatientema regelmässigt ge- nomgår återkommande läkarundersökningar. I tre sjukvårdsområden förekommer regelmässigt återkommande läkarundersökningar både i hemmet och vid institutioner minst en gång per år och hos en huvud- man enbart vid institutioner.

De huvudmän, som besvarat frågan nekande, ombads kommentera hur ofta hemsjukvårdspatienterna genomgick läkarundersökningar. Svaren från 22 huvudmän på denna fråga gav följande fördelning:

Läkarundersökningar sker Antal huvudmän

Som försöksverksamhet i delar av sjukvårdsområdet I I samband med omprövning av hemsjukvårdsbidrag upp till _] är 5 l—3 är 2 Annat svar 14

Bland de huvudmän, som redovisats under Annat svar, lämnades bl. a. följande kommentarer: ”Läkarundersökning sker efter vederbö- randes eget initiativ”. "Helt individuellt och i relation till behovet för adekvat vard”. Vidare hänvisades till befintliga läkarmottagningar och institutioner inom sjukvårdsområdena för läkarundersökningar av hemsjukvårdspatienter.

Ronder hos hemsjukvårdspatienter i l ] sjukvårdsområden

På fråga om läkare tillsammans med bl. a. distriktssköterska gör åter- kommande besök (ronder) hos hemsjukvårdspatienterna uppgavs detta vara fallet i 2/5 av sjukvårdsområdena. I flertalet fall är verksamheten dock geografiskt begränsad.

Av tre huvudmän, som uppgivit att besök (ronder) sker regelbundet i hela sjukvårdsområdet, har två uppgivit att sådana besök görs endast på begäran av distriktssköterska eller vid behov. Ronder inom del/ delar av sjukvårdsdistrikt förekommer också och har då karaktären av försöksverksamhet. En huvudman hänvisar till den rådande läkarbris- ten som orsak till att ronder ej förekommer i hela sjukvårdsområdet.

Av 15 huvudmän. som meddelat att regelbundet återkommande ron- der ej förekommer, uppger flertalet att sådana hembesök sker sporadiskt och i huvudsak när behov föreligger. I flertalet fall är distriktssköter- skan den som initierar dessa hembesök.

[ allmänhet fastställda besöksrutiner för distriktssköterskorna

Distriktssköterskans roll är av central betydelse vid värden av hem— sjukvårdspatienter. l enkäten fick därför huvudmännen redogöra för om man fastställt nägra instruktioner för distriktssköterskorna. Av materialet framgår att i det närmaste samtliga huvudmän fastställt besöksrutiner för distriktssköterskorna. Riktlinjer för distriktssköters- kornas arbete finns i en normalinstruktion (MF 1964: 68). fastställd av dåvarande medicinalstyrelsen. [ fråga om sjukvård i hemmen heter det i instruktionen bl. a.: ”Distriktssköterska skall vidare övervaka den sjuk- vård i övrigt, som utövas i hemmen — icke minst åldringsvården — samt instruera i sådan vård.”

Nitton huvudmän hade föreskrivit att distriktssköterska skall besöka hemsjukvårdspatient en gång per månad. Flera av dem framhåller att

denna besöksfrekvens i praktiken är ett minimum. Fem huvudmän hade fastställt en mindre frekvent besöksverksamhet än en gång per månad. En av de två huvudmän, som ej fastställt besöksrutiner, kom- menterar detta förhållande med att framhålla att "besök sker efter individuellt behov”.

Kontinuerlig sjukgymnastik i 2/3 av sjukvårdsområdena

För stora grupper hemsjukvårdspatienter är sjukgymnastisk behand- ling av väsentlig betydelse. I runda tal ger 2/3 av huvudmännen sjuk- gymnastisk behandling till patienterna. Tio huvudmän gav kontinuerlig sjukgymnastik till patienterna i hemmen eller vid institutioner i hela sjukvårdsområdet. I övriga fall är sjukgymnastiska insatser geografiskt begränsade till vissa sjukvårdsdistrikt eller enbart förbehållna vissa patientkategorier. Orsakerna till denna begränsning anges vara bristen på sjukgymnaster.

Åtta huvudmän har uppgivit att kontinuerlig sjukgymnastik bland hemsjukvårdspatienterna ej förekommer. Detta är föranlett av bristen på sjukgymnaster och i några fall av att en organisation för verksam- heten saknas.

ADL—träning bland hemsjukvårdspatienter kontinuerligt i 3/5 av sjukvårdsområdena

För att underlätta och öva upp det dagliga livets aktiviteter (ADL) behöver vissa hemsjukvårdspatienter s.k. ADL—träning. I 3/5 av lan- dets sjukvårdsområden förekom kontinuerlig ABL—träning bland hem- sjukvårdspatienter. Inom sex sjukvårdsområden omfattade ADL—trä- ningen patienter i hela sjukvårdsområdet och i fem del eller delar av sjukvårdsområdena. Inom fyra sjukvårdsområden var ABL-träningen begränsad i form av bl.a. försöksverksamhet inom geografiskt avgrän- sade delar. Flertalet av de huvudmän som svarat att kontinuerlig ADL— träning ej förekom hänvisar till personalbrist.

Kontinuerlig sysselsättningsterapi bland hemsjukvårdspatienter be— drevs i hälften av landets sjukvårdsområden. Verksamhet förekom inom åtta hela sjukvårdsområden, medan den var geografiskt avgränsad i fem sjukvårdsområden. De huvudmän, som uppgivit att kontinuerlig sysselsättningsterapi ej förekom, hänvisar i övervägande antalet fall till bristen på arbetsterapeuter.

Kontinuerlig arbetsterapi lämnas av sju huvudmän (1/4). I tre fall gäller det hela sjukvårdsområden, medan det i övriga områden var fråga om en geografisk begränsning till del eller delar av sjukvårds- områdena. Bland de huvudmän som besvarat frågan nekande anförs att resurser eller personal för verksamheten saknas. Sju huvudmän besvarade inte frågan.

Handikapphjälpmedel till hemsjukvårdspatienter i samtliga sjukvårdsområden

! samtliga sjukvårdsområden provas och ordineras handikapphjälpmedel

till de hemsjukvårdspatienter som behöver sådana. Av kommentarerna att döma bedrivs denna verksamhet i regel i samarbete mellan hemsjuk- vårdscentralerna eller motsvarande och hjälpmedelscentralerna, på så sätt att hemsjukvårdscentralen initierar behovet och hjälpmedelscen- tralen tillgodoser detsamma.

Utlåning av sjukvårdsutensilier m. m. på de flesta håll

För att sjukvård i hemmet skall kunna bedrivas kan tillgång till vissa sjukvårdsutensilier vara erforderlig. Utlåningsförråd förekom i samtliga sjukvårdsområden. Beträffande huvudmannaskapet hade tolv huvud- män själva ansvaret för verksamheten, medan Röda korset självstän- digt bedrev verksamheten i två sjukvårdsområden. I de återstående tolv sjukvårdsområdena var ansvaret delat mellan sjukvårdshuvudmän- nen och Röda korset. Sjukvårdshuvudmännen svarade själva för 118 utlåningsförråd, medan Röda korset enligt inkomna uppgifter svarade för 569.

I en följdfråga fick huvudmännen besvara frågan om någon form av avgifter uttogs vid utlåning av sjukvårdsutensilier och hjälpmedel. Tre huvudmän uppgav att avgift togs ut, 22 att avgift inte togs ut. En huvudman besvarade ej frågan. Det torde sammanfattningsvis förhålla sig så att i de flesta sjukvårdsområden tas någon avgift inte ut och i den mån avgift förekommer är det en depositionsavgift.

Särskilda insatser för synskärpe-, hörselkontroll m. m. av hemsjuk- vårdspatienter i 15 sjukvårdsområden

En betydande del av hemsjukvårdspatienterna är äldre personer, av vilka en del av ålder får successivt försämrad syn, hörsel och tand- status. På fråga om hemsjukvårdspatienterna får genomgå synskärpe- kontroll, annan ögonundersökning, hörselkontroll och tandvårdskon- troll uppgav 15 huvudmän av de totalt 22 som besvarat frågan, att en eller flera av kontrollerna förekommer. Tolv av dem uppgav att samt- liga de ovannämnda insatserna gjordes enbart vid huvudmannens in- stitutioner. En huvudman lämnade därutöver synskärpekontroll i hem- met och en annan tandvårdskontroll i hemmet. En huvudman kunde medverka till synskärpekontroll och en annan till ögonundersökning vid institution samt hörselkontroll i hemmet.

Sju huvudmän redovisade inte några särskilda insatser. I kommen- tarerna framhålls bl. a. att insatser av detta slag inte görs genom hem- sjukvårdens försorg.

10.3.2. Varierande praxis i fråga om patientavgifter för vårdinsatser

I enkäten ställdes frågan om hemsjukvårdspatienterna som ett led i hemsjukvården genom huvudmannens försorg hade tillgång till olika vårdinsatser, antingen kostnadsfritt eller mot viss avgift för patienten.

Frågan om avgifter för läkarvård besvarades av 15 huvudmän (3/5). Bland dessa var läkarvård kostnadsfri för hemsjukvårdspatienterna i sex sjukvårdsområden. medan en sjukvårdshuvudman subventionerade kostnaderna och åtta tillämpade samma normer som gällde för läkar- besök i öppen vård, dvs. patienten betalade själv 15 kr. vid besök eller 25 kr. för hembesök av läkare. Några huvudmän hade infört ett "ra- battsystem" vid upprepade läkarbesök.

Åtta av de 16 huvudmän som besvarat frågan om läkemedel uppgav att läkemedlen var kostnadsfria för patienten, dvs. samma normer som vid sluten sjukvård tillämpades. De återstående åtta huvudmännen till- lämpade reglerna enligt lagen om allmän försäkring för sjuka i öppen värd, dvs. patienten betalade själv högst 20 kr. för läkemedelsinköpet på ett recept.

Av de 23 huvudmän som besvarat frågan om sjukgymnastik hade 18 infört kostnadsfri behandling. En huvudman subventionerade den sjuk— gymnastiska behandlingen. Fyra huvudmän tillämpade samma regler som gällde för patienter i öppen vård, dvs. patienten fick själv betala en avgift för varje behandling. Även för sjukgymnastisk behandling hade vissa huvudmän infört ”rabattsystem” för patienter, som ofta fick sådan behandling.

Kostnadsfri tandvård lämnade två huvudmän, varav en uppgav att kostnadsfri behandling gavs endast om den hade samband med patien- tens sjukdom. De återstående elva huvudmännen, som besvarat frågan, uppgav att några särskilda ekonomiska insatser för hemsjukvårdspa- tienternas tandvård inte gjordes från sjukvårdshuvudmannens sida.

Frågan om medicinsk fotvård för hemsjukvårdspatienter besvarades av tio huvudmän. Sex huvudmän lämnade kostnadsfri och två subven- tionerad medicinsk fotvård. Två tog ut avgifter. En huvudman fram- höll att medicinsk fotvård gavs till hemsjukvårdspatienterna inom lång- tidssjukvården.

Enligt lagen om allmän försäkring utgår ersättning för resekostnader i samband med läkarvård, tandvård, sjukgymnastik, besök hos distrikts- sköterska m. m. Patienten får dock själv betala högst åtta kr. (karens- belopp) för resan. I tio sjukvårdsområden ersatte huvudmannen hemsjukvårdspatien- ternas kostnader (karensbeloppet) för behandlingsresor. Detta gällde i stort sett för samtliga former av behandlingsresor. I vissa fall betalade huvudmannen enbart resor till läkare och/eller sjukgymnast. Två hu- vudmän subventionerade resorna och sex tillämpade samma regler som gäller för öppen vård, dvs. patienten fick själv betala karensbeloppet. Åtta huvudmän besvarade inte frågan.

10.3.3. Vård och tillsyn av hemsjukvårdspatienter dygnet runt vid akuta behov i l ] sjukvårdsområden

Ansvaret och insatserna från anhörigvårdare kan bli mycket betungan- de. De kan behöva avlastas för att få möjlighet till vila m.m. Totalt medverkade elva huvudmän till att vård och tillsyn kunde ges hem-

sjukvårdspatienter dygnet runt vid akuta behov. Av dessa kunde åtta lämna sådan hjälp i hela sjukvårdsområdet. I återstående sjukvårdsom- råden var verksamheten i vissa fall geografiskt begränsad till några kommuner eller förbehållen vissa patientkategorier. Av kommentarerna framkom bl. a. att insatser av nämnt slag inte var vanligt förekom- mande. En huvudman framhöll att denna vårdform är synnerligen kostnadskrävande.

Här aktuella vårdinsatser kunde inte lämnas av 15 huvudmän. En av dessa framhöll att hemsjukvårdspatienter med dessa vårdbehov tas in för tillfällig vård, antingen i akut- eller långtidssjukvård. En annan huvudman ansåg att en patient med ett vårdbehov i hemmet översti- gande 7—8 timmar/dygn bör beredas sjukhusvård.

Tillfällig intagning av hemsjukvårdspatienter i samtliga sjukvårdsområden utom ett

Sjukvårdshuvudmännen tillfrågades om det som ett led i hemsjukvår- den fanns möjligheter att inom den slutna vården behandla/ rehabilitera hemsjukvårdspatienter och/eller avlasta anhöriga.

Möjligheter till temporära vårdinsatser inom den slutna värden för hemsjukvårdspatienter fanns i samtliga sjukvårdsområden med ett un- dantag. Verksamheten omfattade hela sjukvårdsområdet i 23 fall, me- dan den var begränsad till ett visst eller vissa sjukvårdsdistrikt i två sjukvårdsområden. Beträffande den huvudman, som besvarat frågan med att möjlighet ej fanns, framhölls dock att vissa försök har gjorts att under sommartid ta in hemsjukvårdspatienter för att avlasta an- höriga och rehabilitera patienter.

I det närmaste samtliga huvudmän ansåg att behovet av denna be- handlingsform var större än resurserna. Framför allt åberopades bristen på platser inom långtidssjukvården, vilket resulterade i att vårdinsatser av nämnt slag endast kom i fråga vid akuta fall. I några sjukvårdsom- råden strävade man efter att hålla en viss platsreserv vid långvårdskli- niker och sjukhem.

Ingen särskild jourorganisation för hemsjukvårdspatienter

I vissa situationer behöver såväl anhöriga som hemsjukvårdspatienter snabbt kunna konsultera medicinskt kunnig personal. Huvudmännen tillfrågades därför om hemsjukvårdspatienterna och anhöriga hade till- gång till telefonjour inom sjukvårdsområdet samt under vilka tider på dygnet denna möjlighet stod till buds.

Huvudmännen hade ingen särskild jourorganisation för hemsjuk— vårdspatienter. I flertalet fall hänvisades dessa patienter till huvudman- nens reguljära jourverksamhet -i form av t. ex. sjukvårdsupplysningen, jourhavande läkare, sjuksköterska i primärvården eller distriktssköters- kornas beredskapsjour. I de fall jourverksamheten var tidsmässigt be- gränsad till helger och nätter hänvisades hemsjukvårdspatienterna un- der dagtid till huvudmannens institutioner.

10.3.4. S jukhusansluten hemsjukvård i begränsad omfattning

Under senare år har vissa sjukvårdshuvudmän påbörjat s.k. sjukhus- ansluten hemsjukvård. Denna vårdform har PU definierat på följande sätt.

Med sjukhusansluten hemsjukvård förstås att patienter får den vård i hemmet de behöver av läkare, sjuksköterska och sjukvårdsbiträde m.fl. som är anställda vid ett sjukhus och att patienterna snabbt kan tas in på sjukhus om behov föreligger.

Fem huvudmän uppgav att sådan hemsjukvård förekom. Östergöt- lands läns landsting bedriver sjukhusansluten hemsjukvård i anslutning till Valla sjukhus i Linköping. Under år 1974 omfattade verksamheten ca 25 000 vårddagar och i medeltal 68 patienter per dag. Blekinge läns landsting bedrev sjukhusansluten hemsjukvård i östra Blekinge för ca 65 patienter. Verksamheten planerades att utvidgas till långvårdsklini- ken i Karlskrona. Örebro läns landsting bedriver hemsjukvård inom en radie av tio minuters bilväg från Västra sjukhemmet i Örebro. Jämt- lands läns landsting har 5. k. ålderdomshemsansluten hemsjukvård. Malmö kommun bedriver viss verksamhet med respiratorspatienter i de enskilda hemmen för ca tio patienter. [ Göteborgs kommun finns s.k. nattsamariter för vård och tillsyn i hemmen.

10.3.5. Hemsjukvårdspatruller i två sjukvårdsområden

En annan verksamhet, som påbörjats under sen-are år i vissa sjukvårds— områden, är s.k. hemsjukvårdspatruller. Dessa har till uppgift att bl. a. lämna stödjande åtgärder inom den traditionella hemsjukvården. I en- käten har PU definierat hemsjukvårdspatrull på följande sätt.

Med hemsjukvårdspatrull förstås särskilt avdelad och vid sjukhus an- ställd behandlingspersonal, i regel inom ett visst upptagningsområde för hemsju-kvårdsuppgifter. Patrullens arbete utgör ett komplement till den traditionella hemsjukvården speciellt bland patienter med stort vård- behov bl. a. i form av aktivering och rehabilitering.

Två huvudmän uppgav att de hade hemsjukvårdspatruller. Krono- bergs läns landsting bedrev försöksverksamhet inom Växjöområdet se— dan ett år tillbaka. Vidare förekom hemsjukvårdspatruller i Örnsköldsvik i Västernorrlands läns landsting. Patrullen består av fyra sjukvårdsbiträ- den. Vården är inriktad på rehabiliterande åtgärder av tun-gskötta pa- tienter inom en radie av 1 mil från sjukhuset. Mellan 8 och 12 patien- ter per dag behandlas av patrullen.

10.3.6. Institutionsansluten dagvård för hemsjukvårdspatienter [ 22 sjukvårdsområden

Huvudmännen tillfrågades om institutionsansluten dagvård för hem- sjukvårdspatienter fanns inom sjukvårdsområdet samt om verksamhe- tens omfattning och innehåll m.m.

Tjugotvå huvudmän uppgav att dagsjukvård bland somatiskt sjuka hemsjukvårdspatienter förekom. Ett genomgående drag förefaller dock vara att speciell dagsjukvård för hemsjukvårdspatienter ej förekom. Hemsjukvårdspatienterna ingår tillsammans med andra patienter i verk- samheten. Beträffande platsantalet och antal patienter hänvisas till av- snitt 10.].

Innehållet i dagsjukvården är något varierande men består i stort sett av läkartillsyn och behandling, sjukgymnastik, ADL-träning, arbetstera- pi samt vid vissa institutioner även av fysikaliska bad. I vissa sjukvårds- områden lämnas dagsjukvård en till flera dagar per vecka, i undantags- fall fem hela dagar per vecka.

Sju huvudmän har summariskt kommenterat dagsjukvården för de psykiskt sjuka hemsjukvårdspatienterna. Någon speciell dagsjukvård för dessa patienter förekom ej, utan dessa patienter ingår i dagvården vid de psykiatriska klinikerna där sådan verksamhet förekommer.

10.3.7. Allmänna kommentarer från huvudmännen om hemsjukvårdens innehåll

I enkäten gavs även utrymme för eventuella kommentarer och redo- görelser för om ytterligare insatser inom hemsjukvården förekom.

Ett mindre antal huvudmän har lämnat kommentarer. En huvudman pekar på betydelsen av kollektivt boende för svårt handikappade per- soner. vilka inte behöver sjukhus- resp. sjukhemsvård, om alternativa boendeformer kan erbjudas i form av servicebostäder, t. ex. Fokuslägen- heter. En huvudman framhåller att tillgången på kvinnlig arbetskraft i glesbygderna har gjort hemsjukvården till en arbetsmarknadsmässigt betydelsefull faktor. På något längre sikt är det emellertid en risk att i alltför stor utsträckning lita till denna arbetskraftstillgång samtidigt som man underlåter att bygga ut den slutna långtidssjukvården i önskvärd omfattning.

10.3.8. Varierande normer för hemsjukvård

Enhetliga riktlinjer för bedömning huruvida en sjuk person i sin bostad skall karakteriseras som hemsjukvårdspatient med rätt till ersättning från huvudmannen saknas. Med denna utgångspunkt fick huvudmännen ett antal frågor rörande bedömningen av när en person skall räknas som hemsjukvårdspatient.

Villkoren för hemsjukvårdsbidrag varierande

Samtliga huvudmän med ett undantag krävde att hemsjukvårdspatien- ten skall vara stadigvarande bosatt i sjukvårdsområdet för att hemsjuk- vårdsbidrag skall kunna beviljas-*. Flertalet huvudmän (22) krävde ock- så att hemsjukvården skall ersätta erforderlig institutionsvård dvs. att patientens sjukvårdsbehov skall vara så uttalat att vederbörande är i be- hov av vård på sjukhem eller liknande långtidsvårdsinstitution. I an- slutning till denna fråga betonar en huvudman att svaret inte får tolkas

3 Med hemsjukvårds- bidrag förstås kontant- bidrag och/eller hjälp- timmar.

så att alla hemsjukvårdspatienter har ett aktuellt behov av institutions— vård. 1 2/3 av sjukvårdsområdena finns krav om att patientens sjukdom skall ha viss framtida varaktighet för att bidrag skall utgå. Längden på sjukdomens framtida varaktighet är av flertalet huvudmän satt till tre månader, i några fall anges även sex och i ett fall "12 månader i prin- cip”.

Andra krav redovisas för ungefär hälften av sjukvårdsområdena. Det är framför allt två krav, dels att medicinskt godtagbar vård skall kunna lämnas i bostaden, dels att vårdaren — vid kontantbidrag — är lämp- lig för uppgiften. Vad gäller lämplig vårdare framhåller en huvudman att förtidspensionärer och sjukskrivna personer inte är att anse som lämpliga vårdare,

Huvudmännens normer för bedömning av när hemsjukvårdsbidrag skall utgå är således olika. I vissa sjukvårdsområden gäller enbart krav om att patientens sjukdom skall ha en viss framtida varaktighet och att han är stadigvarande bosatt i sjukvårdsområdet. medan kraven i andra sjukvårdsområden är mer långtgående.

Generella inskränkningar av hemsjukvårdsbidrag med hänsyn till vårdarens ålder i 16 sjukvårdsområden

Huvudmännen fick också redogöra för om några generella inskränk— ningar i fråga om hemsjukvårdsbidrag fastställts med avseende på pa— tientens ålder etc. Tolv huvudmän hade fastställt sådana inskränkning- ar. Begränsningarna var helt knutna till vårdbehövande barns ålder.

Huvudmännen tillfrågades även om några generella inskränkningar i fråga om hemsjukvårdsbidrag med avseende på anhörigvårdarens ålder och släktskap med patienten förekom. Totalt uppgav 16 huvudmän att sådana inskränkningar fastställts med anknytning till vårdarens ålder. Ett mindre antal huvudmän har uppgivit att bidrag ej utgår när anhö- rigvårdaren är under 16 år. Flertalet huvudmän har å andra sidan infört begränsningar för bidrag när den anhörige uppbär ålderspension. Som regel reducerades bidraget till 200—300 kr. när den anhörige uppnått 70 års ålder. Några enstaka huvudmän betalade inte bidrag när anhö- rigvårdare fyllt 70 eller 75 år. Flera huvudmän kompletterade vården med social hemhjälp. när vårdaren uppnått högre ålder.

10.3.9. Olika sätt för ansökan, utredning och prövning av hemsjukvård

Ansökan på särskild blankett

Samtliga huvudmän utom en har utformat var sin speciella blankett för ansökan. I flera sjukvårdsområden används blanketten även för ansö- kan till andra former av sjukvård t. ex. långtidssjukvård.

I stort sett skall förutom personuppgifter lämnas uppgifter om bo- stadsförhållanden, fysiskt och psykiskt tillstånd eller någon form av s.k. vårdtyngdsberäkning, hjälpbehov, pensionsförmåner och uppgifter om vårdaren m.m. I vissa sjukvårdsområden skall patienten personli-

gen underteckna ansökan. medan ansökningsförfarandet i andra sjuk- vårdsområden ombesörjs av vissa befattningshavare bl.a. inom sjuk- vården. företrädesvis av distriktssköterskan.

Läkarintyg och social utredning i samtliga sjukvårdsområden

För att hemsjukvardsbidrag skall beviljas kräver samtliga huvudmän att patienten skall genomgå läkarundersökning och 'att läkarintyg utfär- das. För ändamålet har samtliga huvudmän utformat en blankett för läkarintyg. Dessa intyg upptar bl.a. diagnos/sjukdomshistoria, patien- tens ADL-funktion samt nuvarande vårdform. Undantag från kravet på läkarundersökning och läkarintyg förekommer dock. Några huvudmän framhåller att om hjälpbehovet är uppenbart och patienten nyligen vår- dats pa sjukvardsinrättning kan t. ex. fotostatkopia av sjukhusjournal godtas i stället för det fastställda läkarintyget.

[ samtliga sjukvårdsområden görs också någon form av social utred- ning. Utredningen görs i 21 sjukvårdsområden av distriktssköterska och/eller kurator. [ ett mindre antal sjukvårdsområden svarar 'hem- sjukvårdsbyrå ensam eller i vissa fall i samarbete med distriktssköterska och kurator för utredningen. 1 två sjukvårdsområden ombesörjer den primärkommunala socialvården vissa delar av utredningen vilken där- efter kompletteras av distriktssköterska.

Poängsystem för bedömning av vårdbehovet i ]] sjukvårdsområden

Vissa huvudmän har sedan ett antal år börjat tillämpa olika poängsys- tem eller s. k. vårdtyngdsberäkningar för bestämning av hemsjukvårds- patienternas vårdbehov. l elva sjukvårdsområden var sådana beräk- ningsmetoder införda. Tillvägagångssättet för beräkningarna är i samt- liga sjukvårdsområden olika med undantag av två områden som an- vänder sig av samma metod. ] vissa sjukvårdsområden är poängberäk- ningen detaljerad. Andra huvudmän nöjer sig med en redovisning av ett mindre antal funktionsnedsättningar.

De 15 huvudmän som inte använder sig av s. k. vårdtyngdsberäkning- ar skulle redovisa vilka grunder som huvudsakligen var avgörande vivd prövning av hemsjukvårdspatientens vårdbehov. Flertalet av dessa hu- vudmän pekar på det medicinska Vårdbehovet som grundläggande. Vårdbehovet fastställs i dessa fall ofta efter en bedömning av läkarin- tyg, utredningar och hembesök av distriktssköterska.

Prövning av patients eller anhörigvårdarens ekonomi i 7 sjukvårdsområden

Huvudmännen fick också redovisa i vilken utsträckning hemsjukvårds- patienternas resp. anhörigvårdarnas ekonomi var föremål för prövning i samband med att hemsjukvårdsbidrag beviljades. Fyra huvudmän prö- vade enbart patientens ekonomi, en huvudman enbart anhörigvårdarens och två huvudmän både patientens och anhörigvård-arens.

I första hand är det olika slag av pensionsförmåner som påverkar hemsjukvårdsbidragets nivå. I dessa fall är det huvudsakligen till patien- ten utgående handikappersättning och vårdbidrag till barn under 16 år som ingår i prövningen.

Ansökan avslagen på grund av ekonomiska skäl

Huvudmännen tillfrågades om patienter, vilka bedömts vara i behov av hemsjukvård. fått avslag på sin ansökan på grund av att inkomst eller förmögenhet varit för hög under år 1975. Samtliga huvudmän utom en uppgav att så inte varit fallet. Hos den huvudman som avslagit ansök- ningar på grund av nämnda skäl hade ca 10 personer fått sina ansök- ningar avslagna.

Anhörigvårdarens släktskap påverkar hemsjukvårdsbidragets nivå i 9 sjukvårdsområden

I vissa sjukvårdsområden påverkar enbart släktskap mellan hemsjuk- vårdspatienten och anhörigvårdare bidragets nivå. Nio huvudmän upp- gav att så var fallet. Någon enhetlig linje mellan huvudmännen om hur an—hörigvårdares släktskap med patienten påverkar vårdbidragets nivå saknas. Bidraget reducerades när nära anhörig t.ex. make/maka är vårdare och speciellt i de fall vårdaren är ålderspensionär. Samma ef- fekt ernås om huvudmannen med utgångspunkt från behovet av hjälp- timmar reducerar timantalet när vårdaren är anhörig. Sistnämnda re- duktionsregel tillämpades i ett sjukvårdsområde.

C entraliserad resp. decentraliserad bedömning av ansökningar i samma omfattning

Av intresse är att få kunskap om beredning/bedömning av patienternas ansökningar om hemsjukvård bereds centralt eller lokalt inom sjuk- vårdsområdet. Ett tillfredsställande svar på denna fråga lämnar inte enkätsvaren men de ger en bild av på vilken nivå dessa funktioner hand- läggs i sjukvårdsområdena.

Tio huvudmän angav att ansökningarna bereddes centralt. Ansök- ningarna behandlades i landstingets kansli eller motsvarande eller vid en central hemsjukvårdsbyrå eller hemsjukvårdscentral. De befattnings- havare som deltog i denna verksamhet var läkare — som regel lång- vårdsläkare _ sjuksköterska alternativt föreståndare vid hemsjukvårds- central och i vissa sjukvårdsområden även kurator, arbetsterapeut och sjukgymnast.

Tio huvudmän uppgav att ansökningarna behandlades på lokal nivå. Ansökningarna hänvisades antingen till hemsjukvårdsbyråer inom sjuk- vårdsområdet eller till distrikt knutna till långvårdskliniker på lasaretts- orter. [ beredningsarbetet deltog som regel långvårdsläkare, sjuksköters- ka alternativt hemsjukvårdsföreståndare eller distriktssköterska samt i vissa sjukvårdsområden även kurator.

I sex sjukvårdsområden, där ansökningarna bereddes både lokalt och

centralt, tillämpades i regel en form av tvåstegsbedömningar. l allmän- het gjorde -distriktssköterska på lokal nivå en grundbedömning och en sammanfattande beredning/bedömning gjordes i landstingets kansli av kurator eller motsvarande befattningshavare.

I vissa andra sjukvårdsområden gjordes beredningen på hemsjuk- vårdscentral varefter ansökan slutgiltigt avgjordes av långvårdsöver-lä— kare vid lasarett eller av chef för långvårdsblocket.

10.3.10. Sjukvårdshuvudmännens bidragsgivning vid hemsjukvård efter tre olika linjer

Enkäten omfattade även en rad frågor om bidragsgivningen vid hem- sjukvård. Bidragen ä-r i stort sett utformade efter tre olika linjer: A Kon'tantbidrag när anhörig vårdar patienten B Social hemhjälp med visst antal hjälptimmar per dag via primär- kommun C Hemhjälp med ett visst ant-al timmar per dag förmedlad av perso— nal anställd hos huvudmannen.

Varierande gränser för kontantbidrag

Huvudmännen fick redovisa om någon generell lägst-a resp. högsta gräns fastställts för kontant-bidrag vid anhörigvård. Uppgifterna avser förhållandet den 15 december 1975 och redovisas i tabell 10.18.

Av tabellen framgår bl. a. att 21 huvudmän fastställt en nedre gräns för kontantbidrag till anhöriga. Månadsbeloppen varierar mellan huvud- männen från 100 kr. som lägst till 520 kr., spridningen var således re- lativt betydande, med ett genomsnittsbelopp om 243 kr. Det bör i sam- manhanget »anmärkas att två huvudmän fastställt 300 kr. som ett gene- rellt belopp till samtliga anhöriga. Dessa huvudmän räknas här som om de fastställt ett lägsta belopp.

Bland de 5 huvudmän vilka inte fastställt någon nedre gräns för 'kon-

Tabell 10.18 Lägsta resp. högsta fastställda månadsbeloppet för kontantbidrag vid hemsjukvård den 31 december 1975

Lägsta Antal sjuk- Högsta Antal sjuk- månads- vårds- månads- vårds- belopp, kr huvudmän belopp, kr huvudmän 100—199 9 100— 299 _ 200—299 6 300— 499 3 300—399 4 500— 699 10 400—499 1 700— 899 2 500—599 1 900—1 099 5 Ej fastställt 5 1 100—1 299 1

1 300—1 499 — 1 500—1 699 — 1 700—1 899 1

Ej fastställt 4

Totalt 26 26

tantbidrag hänvisade två huvudmän till att samtliga anhörigvårdare an- ställdes som hemsamariter hos primärkommunen och erhöll ersättning efter antalet arbetade timmar. Övriga 3 huvudmän hade ej infört någon generell nedre gräns för kontantbidraget.

Enligt tabellen hade 22 huvudmän fastställt en generell övre gräns för kontantbidraget. Beloppen varierade högst avsevärt mellan huvud- männen från lägst 300 kr. till högst 1 700 kr., dvs. en skillnad om I 400 kr.; genomsnittsbeloppet var 727 kr. Utöver den generella högsta grän- sen för kontantbidrag framhöll 9 huvudmän att s.k. förhöjt kont-ant- bidrag kunde utgå efter särskilda beslut. I dessa fall kävdes i allmän- het att patienten behövde särskild omvårdnad eller i vissa fall att den anhörige avstod från förvärvsarbete.

De 4 huvudmän vilka ej fastställt en högsta nivå för kontantbidrag hänvisar till andra beräkningsgrunder. En huvudman framhöll att kon- tantbidraget inte fick överstiga kostnaderna på sjukhem och slutligen uppgav en huvudman att någon övre gräns inte fastställts.

Högre kontantbidrag till anhörig som avstår från förvärvsarbete

Totalt uppgav 15 huvudmän att kontantbidragets nivå påverkas när en anhörig avstår från förvärvsarbete för att vårda en patient. Metoderna för att kompensera anhörigvårdarens inkomstbortfall var mycket skif— tande mellan huvudmännen. Den vanligaste metoden var att högsta kon— tantbidrag utbetalas, vilket skedde i 6 sjukvårdsområden. ] några sjuk- vårdsområden kunde därutöver förhöjt kontantbidrag utgå. Fyra huvud- män ställde som villkor att patientens vårdbehov skulle vara relativt om— fattande för att anhörig skulle få högsta kontantbidrag. I tre sjukvårds— områden anställs vanligen den anhörige som hemsamarit och uppbär avtalsenliga förmåner. Ytterligare en huvud-man tillämpade hemsama- ritavtalet men enbart för den som var ensamstående, i övriga fall utgick det högre kontantbidraget. En huvudman hade infört maximering av kontantbidraget till hälften av den tidigare förvärvsinkomsten.

Kontantbidragen anpassade till basbeloppet i 9 sjukvårdsområden

Nio huvudmän uppgav att kontantbidragen indexregleras med basbe- loppet som utgångspunkt. Tio huvudmän gjorde återkommande juste- ringar -av kontantbidragen med hänsyn till prisutvecklingen. Av de åter- stående 7 huvudmännen uppgav 6 att de varken indexreglcrade eller justerade kontantbidragets nivå kontinuerligt. En lämnade inte kon- tantbidrag utan ersättning utgick till vårdaren enligt hemsamaritavtalet.

Hemsjukvårdstimmar genom sociala hemhjälpen i samtliga sjukvårdsområden utom ett

Hemsjukvård kan som tidigare framgått också ges i form av social hem- hjälp, dvs. hemsjukvården förmedlas av primärkommunalt anställd-a hemsamariter. I dessa fall ersätter sjukvårdshuvudmannen primärkom— munens kostnader för lämnat antal hjälptimmar. Mot denna bakgrund

tillfrågades huvudmännen om någon generell lägsta resp. högsta gräns fastställts för antalet hemsjukvårdstimmar förmedlade av primärkom- munernas sociala hemhjälpsverksamhet i december 1975.

Hemsjukvård förmedlad av den primärkommunala hemhjälpsverk- samheten förekom i samtliga sjukvårdsområden utom ett. En huvud- man ombesörjde själv denna verksamhet.

Av 13 huvudmän vilka fastställt en lägsta gräns för antalet hemsjuk- vårdstimmar framhöll en huvudman att vid t. ex. insulingivning till dia- betiker kan 1/2 timme per dag beviljas. Flertalet huvudmän hade dock 1 timme per dag som lägsta generella timgräns.

Av de 20 huvudmän, vilka fastställt en högsta generell gräns för an- talet hemsjukvårdstimmar, hade 11 satt gränsen vid 4 timmar/dag, 7 vid 5 timmar/dag och 2 vid 6 timmar/dag. Samtliga de 20 huvudmännen utom en framhöll att vårdtunga patienter efter särskild prövning kunde beviljas ytterligare hjälptimmar per dag.

Kombination hemsjukvårdstimmar och kontantbidrag i 23 sjukvårdsområden

Anhörig som vårdar t. ex, en förälder kan i vissa situationer behöva av- lastning i vårdarbetet. l—Iuvudmännen tillfrågades om hemsjukvård läm- nades både i form av kontantbidrag och i form av insatser av kommu- nal hemsamarit eller huvudmannens personal (hemsjukvårdare/sjuk— vårdsbiträde) till en och samma patient.

Denna form av s.k. »kombinationsbidrag gav 23 huvudmän. Den van- ligaste anledningen till att kombinationsbidrag lämnades var att pati- enten hade stort vårdbehov och att den anhörige därför behövde av- lastning och vila från sina vårduppgifter. Möjligheten till kombinations- bidrag sammanhänger i stor utsträckning med omständigheterna för vårdens bedrivande. I vissa fall svarar hemsamarit för vården under veckodagarna medan den anhörige tar över vården i samband med veckoslut. Kombinationsbidrag förekom även då hemsamarit vårdar patienten under dagtid och den anhörige under kvällar och nätter. ] andra fall och speciellt när vårdaren är ålderspensionär kan två vår— dare behöv—as för att klara av t. ex. morgonskötning av en vårdtung pa- tient.

Hemsjukvårdstimmar genom huvudmännens egen personal i 7 sjukvårdsområden

Utöver hemsjukvård i form av kontantbidrag och/eller vårdinsatser av hemsamariter lämnar vissa huvudmän också hemsjukvård genom egen personal (hemsjukvårdare/sjukvårdsbiträ'd'em. Huvudmännen tillfråga- des om någon generell lägsta resp. högsta gräns för antalet hemsjuk- vårdstimmar förmedlade av huvudmannens personal fastställts.

Vårdinsatser av nu nämnt slag förekom i sju sjukvårdsområden. Verksamhetens omfattning är mycket varierande. Flertalet huvudmän hade fastställt en lägsta gräns på l/2—l timme per dag och en högsta gräns på 4 tim-mar per dag.

Avgifter för hemsjukvård

Enkäten innehöll även en fråga om avgifter togs ut för hemsjukvård, vilken utfördes antingen av primärkommunernas hemsamariter eller av sjukvårdshuvudmannens hemsjukvårdarc eller sjukvårdsbiträden. Pati- entavgifter togs ut av fem huvudmän efter något varierande grunder och gäller för hemsjukvårdsinsatser förmedlade av primärkommunal hem- samarit. Tre huvudmän hänvisade till den av Svenska kommunförbun- det utfärdade rekommendationen om avgifter för social hemhjälp. Den fjärde huvudmannen framhöll att hemsjukvården var inkomstprövad och att normalt uttogs en avgift om l a 2 kr. per vårdtimme. Den fem- te huvudmannen meddelade att, om vårdtagaren enbart hade folkpen- sion, erlades en enhetlig avgift om 30 kr. i månaden oavsett antalet vårdtimmar och i övriga fall en avgift per timme beroende på inkomst.

10.3.11. Personal inom hemsjukvård m. m.

Särskild nämnd eller delegation beslutande organ i 22 sjukvårdsområden

Totalt har 22 huvudmän inrättat särskild nämnd eller delegation vilken på central nivå fattar beslut i hemsjukvårdsärenden. Flertalet huvud- män har givit dessa organ namn i anslutning till deras kompetens, t. ex. hemsjukvårds- och hjälpmedelsdelegationen, hemsjukvårdsbidragskom- mittén, vårdbidragsutskottet, centrala hemsjukvårdsdelegationen.

I flertalet sjukvårdsområden ingår i dessa delegationer en eller flera förtroendevalda ledamöter, i vissa fall landstingsråd. Härutöver med- verkar också som regel långvårdsöverläkare eller motsvarande läkare och förvaltnin-gspersonal från huvudmännens centrala kanslier som fö- redragande. I ett mindre antal sjukvårdsområden består delegationerna enbart av sjukvårdspersonal, t. ex. förtroendeläkare och tjänstemän från huvudmännens kanslier.

De typer av ärenden som handläggs i delegationerna är mycket skif- tande mellan olika huvudmän. I vissa sjukvårdsområden beslutar dele- gation i varje enskilt ärende. [ andra sjukvårdsområden har delegation fått ansvaret för mera övergripande och principiella frågor, t. ex. hem- sjukvårdens utformning i sjukvårdsområdet, upprättande av budgetför- slag, beslut i enskilda principiellt tekniskt svåra hemsjukvårdsbidrags- ärenden samt besvärsärenden om hemsjukvårdsbidrag. Även mellanfor- mer av de två nu redovisade funktionerna för delegationer förekom-

mer.

Personal inom huvudmännens centrala kanslier

Huvudmännen ombads att redovisa den förvaltnings- och eventuellt övriga personal inom de centrala kanslierna som i december 1975 hand- lade hemsjukvårdsfrågor av olika slag. Enligt redovisningen arbetade totalt 58 personer med hemsjukvårdsfrågor i totalt 19 sjukvårdsområ- den. Hur befattningshavarna fördelade sig på olika yrkeskategorier och arbete med hemsjukvårdsfrågor framgår av tabell 10.19.

Tabell 10.19 Antal anställda inom sjukvårdshuvudmännens centrala kanslier för- delade efter yrkeskategori och arbetstid med hemsjukvårdsfrågor

Yrkeskategori Antal befattningshavare som arbetar med hemsjukvårdsfrågor/ärende på (ungefärlig)

Timtid Deltid Heltid Totalt (1—19 (20—34 (35— tim./v.) tim./v.) tim./v.)

Kanslist/kontorist 6 12 22 Landstingsassistent, motsvarande Distriktssköterska/ arbetsterapeut Föreståndare Läkare

Kurator Övriga Totalt 24 6 28 58

FSA

— 7 19

l—wl-h- Il —-Nl-|>N

www-Aas

Antalet anställda i de olika sjukvårdsområdena varierar relativt kraf- tigt. Så har t. ex. 11 huvudmän mellan 1 och 2 anställda, medan 2 hu- vudmän har mer än 7 anställda. Med ledning av uppgifterna kan i run- da tal 40 personer i 19 sjukvårdsområden beräknas vara heltidssyssel- satta med hemsjukvårdsfrågor inom huvudmännens centrala kanslier. Att döma av de yrkeskategorier som arbetar med dessa frågor förefal- ler den övervägande delen sysselsatta med förvaltningsuppgifter av olika slag.

Hemsjukvårdsbyråer/hemsjukvårdscentraler inom flertalet sjukvårdsområden

Flertalet huvudmän har successivt byggt upp hemsjukvårdsbyråer eller hemsjukvårdscentraler på olika platser i sjukvårdsområdena. Totalt ha- de 21 huvudmän inrättat 55 hemsjukvårdscentraler. Sex huvudmän ha- de en central, 2 huvudmän 6 centraler. Vanligast var 2 och 4 centraler, som redovisat-s av resp. 5 huvudmän.

H emsjukvårdscentralernas arbetsuppgifter

I samtliga 21 sjukvårdsområden ombesörjde hemsjukvårdscentralerna förberedelse- och granskningsarbetet av bidragsansökningar, vilket in- nebär hembesök, kontakter med primärkommunen m. m. Vidare skedde uppföljning av de enskilda patienterna samt fortlöpande kontakt-er med anhöriga och vårdpersonal. I några sjukvårdsområden fattade också befattningshavarna vid centralen beslut i enskilda ären-den om hemsjuk- vård. Även ansvaret för viss behandling av hemsjukvårdspatienterna, t. ex. sjukgymnastik, arbetsterapi och kurativa uppgifter hade i några sjukvårdsområden förlagts till centralerna. Information om hemsjuk- vård till enskilda och myndigheter är en annan uppgift för hemsjuk- vårdscentralerna. Vidare har speciell-t ledningspersonalen vid vissa cen- traler att svara för arbetsledande funktioner i form av arbetstidssche-

man, personalrekrytering och instruktion. Härutöver kan nämnas mer administrativt inriktade uppgifter, t. ex. framtagning av material för kontantbidrag och för ersättning till primärkommunerna samt visst bud- getarbete. Vid sidan av hemsjukvården arbetade hemsjukvårdscentraler- na i vissa sjukvårdsområden också med intagning av patienter till den slutna långtidssjukvården, rekreationsfrågor, utlandsvård m. m.

Beslutande organ i anslutning till hemsjukvårdscentral

I 6 sjukvårdsområden har totalt inrättats 14 nämnder/delegationer i anslutning till hemsjukvårdscentraler. Delegationernas ansvarsområde var något varierande mellan sjukvårdsområdena. I vissa fall fattade den lokala delegationen samtliga beslut beträffande hemsjukvården i sin helhet inom centralens upptagningsområde medan den i andra fall i huvudsak hade att fatta beslut enbart i enskilda hemsjukvårdsärenden. Beslutanderätten kan dock vara begränsad i den meningen att beslut rörande t.ex. patienter med stort vårdbehov inte kan fattas av delega- tionen utan måste föras upp till den centrala delegationen.

Den varierande kompetensen för de lokala delegationerna i olika sjukvårdsområden sätter också sin prägel på personsammansättningen. I vissa sjukvårdsområden ingick såväl förtroendevalda som sjukvårds- personal medan delegationerna i andra sjukvårdsområden enbart be- stod av sjukvårdspersonal, t.ex. långvårdsöverläkare och föreståndare för hemsju'kvårdscentralen. I ett landstingsområde hade även förtroen- demän och personal från primärkommunernas socialförvaltningar knu- tits till de lokala delegationerna.

Personal vid hemsjukvårdscentraler

Totalt sysselsattes närmare 900 personer vid landets hemsjukvårdscen- traler. Hur personalen fördelade sig på olika yrkeskategorier och sys- selsättningsgrad inom hemsjukvårdscentralerna framgår av tabell 10.20. Samtliga huvudmän vilka redovisat att det finns hemsjukvårdscentral inom sjukvårdsområdet utom en har lämnat uppgifter om personalen vid hemsjukvårdscentralerna. Den huvudman vilken har hemsjukvårds- central men ej besvarat frågan om personal framhåller att det är social- förvaltningen som har ansvaret för såväl social hemhjälp som hemsjuk- vård och att de bå-da verksamhetsgrenarna administreras inom samma kansli.

Antalsmässigt utgör yrkeskategorin övriga den största med nära 39 % av samtliga anställda. Till denna kategori hänförs framför allt hemsjuk- vårdare och hemsamariter i två sjukvårdsområden, vilka utgör i det närmaste samtliga anställda inom gruppen övriga. Även den näst störs- ta yrkeskategorin, undersköterskor/sjukvårdsbiträden motsvarande drygt 18 % av de anställda har direkt vårdande arbetsuppgifter. Relativt sett fördelar sig övriga yrkeskategorier på mellan 3 och 11 % av de anställda.

Mindre än hälften är heltidssysselsavtta. Omräknat till heltid för dem

Tabell 10.20 Antal anställda inom hemsjukvårdscentraler fördelade efter yrkes- kategori och arbetstid

Yrkeskategori Antal befattningshavare som arbetar med hcmsjukvardsärenden på (ungefärlig)

Timtid Deltid Heltid Totalt (l—l9 (20—34 (35— tim./v.) tim./v.) tim./v.)

Arbetsterapeut/hjälpmedcls-

konsulent 2 4 35 4] Byråföreståndare/bitr.

byråföreståndarc 5 2 32 39 Kontorist 2 I 44 87 Kurator I | ] l6 28 Läkare 37 | 2 40 Sjukgymnast — 5 [7 22 Sjuksköterska/distrikts-

sköterska 54 10 36 100 Terapibiträde — 4 23 27 Undersköterska/sjukvards— __biträde 85 5 73 163 Ovriga 43 175 130 348

Totalt 229 258 408 895

som arbetar på tim- eller deltid inkl. de heltidsarbetande kan ca 575 personer sägas vara heltidssysselsatta vid landets hemsjukvårdscentraler.

I genomsnitt fanns det 16,3 anställda vid var och en av landets 55 hemsjukvårdscentraler. Antalet anställda vid varje central inom resp. sjukvårdsområde liksom också mellan sjukvårdsområden-a är emellertid mycket varierande. Vid centralerna finns i vissa sjukvårdsområden mer än 60 anställda. Vid de minsta centralerna fanns endast 2 a 3 anställda.

Tre huvudmän (Stockholms läns landsting, Östergötlands läns lands- ting och Malmö kommun) svarade tillsammans för drygt 65 % av samtliga anställda vid landets hemsjukvårdscentraler. I stor utsträck- ning sammanhänger dock denna kvantitativa dominans med att alla tre huvudmännen redovisat ett betydande tantal hemsjukvårdare, hemsa- mariter och sjukvårdsbiträden. Bland de övriga huvudmännen varierade antalet anställda mellan 0,5 och 7% av samtliga anställda vid hem- sjukvårdscentralerna i riket.

Distriktssjukgymnaster och distriktsarbetsrerapeuter i 12 sjukvårdsområden

I 18 sjukvårdsområden arbetade totalt 120 distriktssjukgymnaster bland hemsjukvårdspatienterna. Flertalet huvudmän beton-ade dock att be- handling av hemsjukvårdspatienter är en del av sjukgymnastern'as ar- bete. Av svaren framgår även att vissa tjänster var vakanta vid tid- punkten för undersökningens genomförande. Mellan sjukvårdsområde- na fanns som framgår av nedanstående tablå, betydande skillnader vad gäller antalet sjukgymnaster, som arbetade bland hemsjukvårdspatien- ter.

Antal sjukgymnaster Antal huvudmän

[_ 3 7 4— 6 4 7—10 4 ll—IS 2 l6—25 1 Summa 18

I genomsnitt skulle 6,6 sjukgymnaster arbeta i de 18 aktuella sjuk— vårdsområdena, men som framkommer av tablan är skillnaderna bety— dande. Norrlandslandstingen t.ex. svarade tillsammans för 44 92 av samtliga anställda distriktssjukgymnaster.

Distriktsarbetsterapeuter arbetade i 12 sjukvårdsområden bland hem- sjukvårdspatienter. [ hela landet fanns vid undersökningens genomfö- rande totalt 46 arbetsterapeuter anställda, dvs. närmare 4 per sjuk- vårdsområde i genomsnitt. Mellan sjukvårdsområden-a fanns emellertid stora skillnader i fråga om antalet distriktsarbetsterapeuter med arbete bland hemsjukvårdspatienter, från 1 till 18, som närmare framgår av följande tablå.

Antal distriktsarbets- Antal huvudmän terapeuter [_ 2 7 3— 4 2 5—10 2 11—18 I Summa 12

Av de 18 huvudmän, vilka hade distriktssjukgymnaster anställda, hade 12 också distriktsarbetsterapeuter anställda,

Hemsjukvårdare/sjukvårdsbiträden inom hemsjukvård hos 7 huvudmän

Huvudmännen skulle även redovisa om de hade hemsjukvård-are/sjuk- vårdsbiträden anställda utöver dem som eventuellt var direkt knutna till hemsjukvårdscentralerna.

Totalt hade 7 huvudmän 791 anställda hemsjukvårdare och 84 sjuk- vårdsbiträden, sammanlagt 875 personer, vilka utförde hemsjukvårds— uppgifter. Sammantaget inkl. undersköterskor, sjukvårdsbiträden, hem- samariter och hemsjukvårdare, direkt knutna till hemsjukvårdscentra- lerna, var närmare 1 400 personer anställda hos huvudmännen med di- rekta vårduppgifter i hemsjukvård. Fyrtio procent beräknas vara hel- tidssysselsatta, 35 % deltidssysselsatt-a (20—34 tim./v.) och 25 % tim- anställda (1—19 tim./v.).

Avtal mellan primärkommuner och landsting

Huvudmännen tillfrågades om de enligt den i kap. 2 omnämnda re-

kommendationen av Svenska kommunförbundet och Landstingsförbun- det hade tecknat avtal med primärkommuner inom sjukvårdsområdet om vårdinsatser till hemsjukvårdspatienter förmedlade genom kommu- nens sociala hemhjälpsverksamhet.

Av de 23 aktuella sjukvårdshuvudmännen hade 22 tecknat avtal. Av dessa hade 21 tecknat avtal med samtliga primärkommuner inom sjuk- vårdsområdet. I ett landsting hade (avtal träffats med samtliga primär- kommuner utom en. Ett landsting hade ej tecknat avtal med någon kommun inom sjukvårdsområdet. I enlighet med ett av detta landsting fattat beslut under år 1975 skulle emellertid avtal träffas mellan huvud- mannen och primärkommunerna i början av januari 1976.

10.3.12. Övriga frågor med anknytning till hemsjukvården Sjukvårdande insatser för långtidssjuka i ålderdomshem

Enligt gällande riktlinjer skall ålderdomshem ej bedriva sådan sjuk- vård som ges vid sjukhem och långvårdskliniker med ett und-antag, Det- ta gäller de ålderdomshem som utrustats med särskilda sjukavdelning- ar. I övriga fall kan dock ålderdomshem under vissa förhållanden till- fälligtvis accepteras som vårdgivare för långtidssjuka, t. ex. när den ena parten av ett på ålderdomshemmet samboende par blir bedömd som långtidssjuik. I dessa och liknande fall bör landstinget lämna primär- kommunen ekonomisk ersättning för vård av den långtidssjuke. De bå- da kommunförbunden har, som framgått tidigare (kap. 2), i en gemen- sam rekommendation till landsting och primärkommuner från år 1973 lämnat förslag till bl. a. ersättningsnormer för vård av långtidssjuka på ålderdomshem, den s.k. BLÅ—överenskommelsen.

Totalt 5 huvudmän uppgav att de medverkar med personal i vården av långtidssjuka vid ålderdomshem. Arten och graden av meddelad vård är dock skiftande. I två sjukvårdsområden förekom viss begränsad läkarmedverkan och i övrigt hänvisades till att distriktssjukgymnaster och distriktsarbetsterapeuter i mån av tid medverka-de i vården av des- sa patienter. Några huvudmän, vilka ej redovisat att de medverkade i vården av långtidssjuka vid ålderdomshem, hänvisade till att landstings- anställda läkare som regel är knutna till ålderdomshem och härigenom ges läkartillsyn även till långtidssjuka patienter vid ålderdomshemmen.

Hälsokontroller bland ålderspensionärer i 7 sjukvårdsområden

Enligt inkomna uppgifter bedrevs eller hade förebyggande verksamhet bedrivits i 11 sjukvårdsområden under senare år. Av dessa var emeller- tid 4 allmänna hälsokontroller för samtliga åldersgrupper i vuxen ålder antingen inom hela eller delar av sjukvårdsområdet. Förebyggande verksamhet direkt för ålderspensionärer hade förekommit eller förekom således i 7 sjukvårdsområden. Verksamheten var skiftande till omfatt- ning och innehåll. I ett sjukvårdsområde kallades samtliga 66-åringar år 1971 i en kommun till hälsokontroll. År 1974 kallades samma per- soner till förnyad hälsokontroll. [ ett annat landsting pågick allmän hälsokontroll av alla 70-åringar inom hela sjukvårdsområdet.

Försöksverksamhet med hälsokontroller av ålderspensionärer eller av 67-åringar pågick i 4 sjukvårdsområden. ] ett fall hade landstinget fat- tat beslut om att hälsokontrollerna skulle omfatta alla personer i åld- rarna 67 år och äldre inom hela sjukvårdsområdet fr. o. m. är 1976.

Information om hemsjukvård

Total-t hade 19 huvudmän under senare år på olika sätt skriftligen in- formerat allmänheten om möjligheterna till hemsjukvård. Av materia- let framgår att 10 huvudmän använt sig av flera informationskanaler t.ex. landstingskatalog och faktablad. Landstingskatalog eller vård— katalog som distribueras till samtliga hushåll var den vanligaste infor- mationskällan. Tre huvudmän, vilka själva på olika sätt informerat all— mänheten, hänvisade även till den av socialdepartementet utgivna So- cialkatalogen som distribuerats till landets samtliga hushåll.

Stöd till pensionärs- och handikapporganisationer m. m.

Totalt besvarade 20 huvudmän frågan. Under år 1975 anslog dessa hu- vudmän tillsammans närmare 8,7 milj. kr. till pensionärs- och handi- kapporganisationernas verksamhet. På grund av redovisningstekniska brister går det ej att särskilja bidrag till pensionärs- resp. handikappor- ganisationer. Till de 8,7 milj. kr. skall läggas ytterligare ej redovisade belopp för två huvudmän vilka hänvisar till att bidrag utbetalas via länshandikapprådet resp. landstingets sociala avdelningar. Av svaren framgår ej heller i vilken utsträckning anslagna medel är organisations- eller verksamhetsbidrag.

Enligt redovisningen lämnade en huvudman utöver kostnadsfria glas- ögon till barn och ungdomar även bidrag till anskaffande av glasögon till befolkningen i övrigt. Under år 1975 hade huvudmannen totalt an- visat 4,5 milj. kr. för bidrag till glasögoninköp. Av materialet framgår att ytterligare en huvudman under år 1975 fattade beslut om bidrag till glasögoninköp för hela befolkningen i sjukvårdsområdet fr.o.m. år 1976.

Utredningar om hemsjukvårdsverksamhet m. m. i 2] sjukvårdsområden

Huvudmännen har generellt ägnat utredningar inom hemsjukvård stor uppmärksamhet under senare tid. Således hade hemsjukvården varit föremål för utredning i 17 sjukvårdsområden. Utredningsförslagen ha- de genomförts i 9.

Flertalet utredningar som genomförts hade framför allt koncentre- rats på två områden, nämligen samverkansformerna och ersättnings- frågorna mellan primärkommuner och land-sting samt ersättningen till anhörig som vårdare. Hos några sjukvårdshuvu—dmän hade hemsjuk- vården i dess helhet tagits upp till behandling och förslag till bl. a. or- ganisatoriska och kvalitativa förbättringar lämnats. I några fall hade

den senare nämnda typen av utredningar gjorts i samband med över- syn av den slutna långtidssjukvården.

Huvudmännen tillfrågades även om det vid undersökningstillfället pågick någon utredning med sikte på att förändra hemsjukvården. I nio sjukvårdsområden var hemsjukvården föremål för utredning vid undersöknings—tillfället, Sammantaget med de utredningar som genom- förts undcr senare år och de utredningar som pågick vid undersöknings- tillfället hade hemsjukvården varit eller var föremål för utredningar i 2] sjukvårdsområden.

Beslut om hemsjukvård

Under sista halvåret 1975 hade 8 huvudmän fattat beslut som medförde förändringar av den framtida hemsjukvårdsverksamheten. [ flertalet fall hade beslut fattats i anslutning till fastställande av sjukvårdsplan och innebar vad gäller hemsjukvården en fortsatt utbyggnad. I ett sjuk- vårdsområde hade man som riktmärke satt en fördubbling av patient- antalet fram till år 1985.

Huvudmännen fick även besvara frågan om beslut förväntades under år 1976, vilka kom att medföra förändringar av hemsj'ukvårdsverk— samheten. Under året räknade l2 huvudmän med att fatta sådana be- slut inom en rad skilda områden. 1 ett flertal sjukvårdsområden pågick utredningar rav organisatorisk och annan art, som man räknade med skulle kunna bilda underlag för beslut under året.

F örsöksverksamhet inom hemsjukvård

Den försöksverksamhet som bedrevs i 6 sjukvårdsområden hade dels organisatorisk, dels vårdmässig anknytning. Vad gäller organisatoriska förändringar hänvisade en huvudman till att rätten att fatta beslut i fråga om primärkommunal samarithjälp till hemsjukvårdspatienter de— legerats till distriktssköterskor och kommunernas hemhjälpsassistenter på försök i 3 kommuner. En annan huvudman hade tillsatt en projekt- ledningsgru-pp med uppgift att bl. a. klargöra dels det medicinska och sociala hjälpbehovet vid hemsjukvård. dels i vilken utsträckning pa— tienter kan ges hemsjukvård.

Försöksverksamh—et med vårdmässiga inslag syftar i huvudsak till att höja hemsjukvårdens kvalitet. En huvudman hade anställt två under- sköterskor på två orter i sjukvårdsområdet med uppgift att lämna an— hörigvårdare instruktion och hjälp samt delta i aktivering och träning av hemsjukvårdspatienter. [ ett annat sjukvårdsområde drevs på försök en form av rehabiliterande hemsjukvård genom ortopediska kliniken vid centrallasarettet. Patienter inskrivna vid lasarettet vårdas i sina hem och får hemsjukvård genom primärkommunernas hemsamariter. I ett sjukvårdsdistrikt arbetade en gångassistent under ledning av distrikts- sjukgymnasten. Gångassistenten tränade uteslutande hemsjukvårdspa- tienter.

Försök med förstärkt hemsjukvårdsorganisation bedrev en huvud- man inom ett sjukvårdsdistrikt. Syftet med verksamheten är bl. a. att avkorta vårdtiden inom den slutna vården, lämna hemsjukvård till pa—

3 Tre huvudmän har redovisat patienter vid en viss tidpunkt — inte för hela året.

tienter som ej önskar komma till konvalescenthem samt lämna hem- sjukvård till patienter som ej är i behov av sluten vård. Personalen har dimensionerats för att kunna lämna hemsjukvård till ca 100 patienter med ett vårdbehov av i genomsnitt 4 timmar/dag. ] personalen ingår bl. a. läkare, sjukgymnaster. distriktssköterskor. kurator och 40 hemsjukvår- dare, totalt närmare 50 tjänster.

Planerad försöksverksamhet

En huvudman redovisade att försöksverksamhet med samordnad hem- vård och hemsjukvård avsågs efter överläggningar kunna påbörjas inom ett lämpligt distrikt i en primärkommun. Härutöver föreslogs en ut- vidgning av vakhjälp i hemmen till att omfatta samtliga primärkom- muner i sjukvårdsområdet. Vakhjälp skall motiveras utifrån ett medi- cinskt vårdbehov och kunna ges till patienter, som avvaktar intagning till sluten långtidssjukvård. som avlösning och till patienter som befin- ner sig i livets slutskede och vill sluta sina dagar i hemmiljö.

I två sjukvårdsområden räknade man med en satsning på mer kvali- tativt utbildad personal som t.ex. sjukgymnaster, arbetsterapeuter samt undersköterskor för hemsjukvårdsuppgifter. En huvudman hade fattat beslut om försöksverksamhet innefattande aktivering i form av bl.a. gruppverksamhet för hemmaboende psykiskt sjuka i en kommun. Lik- nande verksamhet planerades även i andra primärkommuner i sjuk- vårdsområdet. Slutligen avsåg en huvudman att under år 1976 på för- sök tillämpa en schablonmässig fördelning av kostnader för hemvård och hemsjukvård i en kommun. Genom denna fördelning avser man underlätta gränsdragningsfrågorna mellan huvudmännen inom ett i kommunen redan pågående försök med social samverkan.

10.3.13. Hemsjukvårdens omfattning och kostnader

Fyra personer av I 000 får hemsjukvård

Antalet hemsjukvårdspatienter som erhöll kontantbidrag och/eller hjälp- timmar bekostade av sjukvårdshuvudmannen var under år 1975 40 2933. Om man ställer patienterna i relation till den totala folkmäng— den i riket, hade 4,2 personer av 1000 hemsjukvård. Variationerna mellan olika sjukvårdsområden var stora. I Jämtlands län hade 10,4 personer på 1000 invånare hemsjukvård medan det endast var 1,9 i Uppsala län.

Variationerna mellan olika kommuner var än större. Lomma kom- mun hade endast 1,1 hemsjukvårdspatient per 1000 invånare medan Vansbro kommun hade 18,9. Nära hälften av kommunerna hade färre än 5 patienter per I 000 invånare. (Tabell 10.21)

Mer än hälften av patienterna i åldern 65—84 år

Den 31 december 1975 fanns i riket 34 328 hemsjukvårdspatienter. Av

Tabell 10.21 Kommunerna fördelade efter antalet hemsjukvårdspatienter per 1000 invånare under år 1975

Patienter per Kommuner Totala antalet ! 000 invånare ————-— patienter i resp. Antal % intervall

* 2,4 20 7.2 1 056 2,5— 4,9 ll6 41,6 16 824 5,0— 7,4 82 29.5 ll 606 7,5— 9,9 31 Il,2 5118 10,0—42,4 l3 4,7 2 041 l2,5—l4,9 8 2,9 1 515 |5,0—l7,4 2 0,7 263 17.5— | 0,4 164 Uppgift saknas 5 l,8 [ 706 Totalt 278 l00 40 293

dessa var 21403 (62,4 %) 65 år eller däröver och 11554 75 år eller äldre. Mer än hälften av hemsjukvårdspatienterna var i åldern 65—84 år. Ca 5 % var under 15 år.

Patienterna fördelade på bidragsform skiljer sig ål-dersm'ässigt något. Av de patienter som fick vård av hemsamarit eller motsvarande var 67 % ålderspensionärer jämfört med 59 % av dem som erhöll 'kon- tantbidrag och 56 % för dem som fick båda vårdformerna. Få patien- ter under 35 år fick hjälp av hemsamarit eller motsvarande (3,2 %). Patienternas åldersfördelning framgår av tabell 10.22.

I Västerbottens och Norrbottens län fanns en stor andel hemsjuk- vårdspatienter som var ålderspensionärer — 24 resp. 26 personer per

Tabell 10.22 Hemsjukvårdspatienterna fördelade efter ålder den 31 december 1975

Ålder Hemsjukvårdspatienter Totalt % Därav med Kontant- Hjälp- Kombina- bidrag timmar tionsbidrag — 4 510 1,5 2,2 0,3 0,7 5—l4 ] 148 3,3 5,4 0,5 2,4 l5—24 645 l,9 2,8 0,8 1,2 25—34 879 2,6 3,1 1,6 3,2 35—44 l 231 3,6 3,7 3,4 5,3 45—54 2 708 7,9 7,6 9,1 9,8 55—64 5 804 16,8 16,1 17,3 20,9 65—74 9 849 28,7 28,5 28,4 28,1 75—84 8 473 24,7 22,2 29,4 20,8 85—94 2 917 8,5 7,8 8,9 6,9 95—m 164 0,5 0,6 0,3 0,7 Totalt 34 328 100 100 100 100

Anmärkning: Sjukvårdshuvudmännen i Jämtland och Göteborg har endast redovisat totalantalet hemsjukvårdspatienter med kontantbidrag respektive hjälptimmar. Dessa patienter har åldersfördelats efter riksgenomsnittet bland hemsjukvårdspatienter. Vidare har två förvaltningsområden i Stockholms och Norrbottens län endast lämnat uppgifter om totalantalet patienter som erhöll hjälptimmar — även dessa har åldersfördelats efter riksgenomsnittet.

Diagram 10.12 Anhö- rigvårdare fördelade efter ålder och kön i procent

1000 av ålderspensionärerna. I Uppsala län däremot hade endast 6 av 1 000 ålderspensionärer hemsjukvård. (Tabell A !().4)

I de äldsta åldersgrupperna var andelen hemsjukvårdspatienter högre. l Norrbottens län hade en fjärdedel av de personer som fyllt 95 år hem- sjukvård. I två landstingsområden, Uppsala och Kronobergs län, fick ingen i denna åldersgrupp hemsjukvård. (Tu/well A 10.5)

Var femte ansökan om hemsjukvårdsbidrag avslagen

Under år l975 gjordes l5 835 nyansökningar om hemsjukvårdsbidrag (kontantbidrag och hjälptimmar). Av dessa avslogs 3 348 (21 %) i samt- liga sjukvårdsområden. (Tabell A 10.6) Som vanligaste skäl till avslag uppgav 14 huvudmän att patienterna ansågs vara s. k. primärkommu- nala vårdfall. Vidare uppgavs att patienterna hade otillräckligt vård- behov för hemsjukvård eller att sjukdomen var av akut karaktär.

Andelen ansökningar som avslogs varierade kraftigt mellan huvud- männen. Jönköpings läns landsting, som redovisade den högsta andelen avslag med 43 % av nyansökningarna. angav som främsta skäl till de ej beviljade ansökningarna att tillräckligt medicinskt vårdbehov inte före- låg. Jämtlands läns landsting vilket redovisade den lägsta avslagspro- centen hade 5 % ej beviljade ansökningar.

Vård främst genom anhörigvårdare

Av totalt 34328 hemsjukvårdspatienter den 31 december 1975 vårda- des 18 922 av anhöriga och erhöll kontantbidrag, 13 401 patienter fick hjälp av anställd vårdare och 2005 patienter fick både kontantbidrag och hjälptimmar.

30 0/o M!illnill"|||"Illllllllllllllllllll

—24

25

20

15

10

25—34 35—44 45—54 55—64 65—74 75—84 85—w Ålder

Tabell 10.23 Hemsjukvårdspatienterna fördelade efter ålder och bidragsform den 31 december 1975. Procent

___—___—_.__—__——

Ålder Andelen patienter som erhåller ___—___f Kontant- Hjälp- Kombina- Totalt bidrag timmar tionsbidrag" ___—___,— — 4 88,6 8,7 2,7 [00 5—14 89,5 6,3 4,2 100 15—24 80,6 16,0 3,4 100 25—34 67,9 24,7 7,4 100 35—44 55,4 36,2 8,4 100 45—54 50,5 42,6 6,9 100 55;64 52,7 40,0 7,3 100 65—74 55,2 39,0 5,8 100 75—84 48,9 46,2 4,9 100 85——94 52,6 42,4 5,0 100 95—(u 65,7 26,2 8,1 100 Totalt 55,2 39,0 5,8 100

___/___—

u Fem sjukvårdshuvudmän har inte redovisat patienter som erhöll kombinations- bidrag.

Totalt fanns den 31 december 1975 20 807 anhörigvårdare, av vilka 16454 var kvinnor och 4353 män (21 %). Andelen män varierade från högst ca 50 % i Kronobergs län till lägst ca 8 % i Värmlands län. Kronobergs län hade även den högsta andelen anhörigvårdare som var ålderspensionärer (63 %). Lägst andel hade Norrbotten med 19 % ålderspensionärer som anhörigvårdare. (Tribell A 10.7) Hur anhörig- vårdarna fördelar sig efter ålder och kön framgår av diagram 10.12.

Fördelningen mellan de olika bidragsformerna i olika åldersgrupper framgår av tabell 10.23.

Fördelas patienterna på de olika bidragsformerna, fick 55 % av samtliga patienter hemsjukvård enbart genom anhöriga medan 39 % fick vård enbart genom primärkommunala hemsamariter eller motsva- rande och nära 6 % kombinerad vård genom de nyss nämnda vård- givarna. (Tube/1 A 10.8) Kontantbidrag förekom mest och hjälptimmar minst i gruppen av patienter som var yngre än 25 år. Den åldersgrupp som hade den största andelen kombinerad vård var patienter mellan 35 och 44 år. En förklaring till detta kan vara att en stor del av anhörig- vårdarna var en förälder, som på grund av sin ålder behövde hjälp med vården.

Nära 17 % fick hjälp mer än 20 timmar per vecka

De 15 406 patienter, inkl. patienter med kombinationsbidrag, som er- höll vård av hemsamarit eller motsvarande, hade beviljats ett visst antal hjälptimmar per vecka. Av dessa patienter hade 21 % beviljats 1—-5 timmar per vecka, ca 30 % fick hjälp 6—10 timmar per vecka och en lika stor grupp fick 10—20 timmar per vecka. Nära 17 % fick hjälp mer än 20 timmar i veckan. De yngsta hemsjukvårdspatienterna hade den största andelen med mer än 20 hjälptimmar per vecka. I ålders- gruppen 15—24 år fick 70 % av patienterna hjälp mer än 10 timmar

Tabell 10.24 Fördelning av patienter i hemsjukvård efter ålder och antalet bevil- jade hiälptimmar per vecka den 31 december 1975. Procent

___—___

Ålder Antal hjälptimmar Totalt —5 6—10 1 1—20 21— ___— —24 18,1 26,3 32,9 22,7 100 25—44 20,1 32,0 25,2 22,7 100 45—64 19,9 32,9 30,0 17,2 100 65—84 21,8 31,2 31,4 15,6 100 85—m 22,5 30,0 30,1 17,4 100 & Totalt 21,2 31,5 30,6 16,7 100

M—

och ca hälften av dessa mer än 20 timmar per vecka (tabell 10.24). Några markanta skillnader i övrigt mellan olika åldersgrupper fanns inte.

Variationerna mellan sjukvårdsområdena var stora. Kopparbergs län hade inte beviljat någon patient mer än fem timmars hjälp per vecka. I Stockholms län hade något mindre än hälften av patienterna hjälp i denna omfattning. I Malmöhus län hade samtliga patienter mindre än elva timmars hjälp per vecka. Värmlands län gav däremot 86 % av pa- tienterna hjälp mer än tio veckotimmar. (Tabell A 10.9)

Om man beräknar antalet beviljade hjälptimmar per patient förde- lar sig sjukvårdsområdena enligt nedanstående tablå.

___—_

Huvudmännen fördelade efter antal beviljade hjälptimmar i genom- snitt per vecka och patient

___—— Hjälptimmar per vecka

Före- kom- —2,9 3,0— 6,0— 9,0— 12,0—15,0— 18,0— merej 5,9 8,9 11,9 14,9 17,9 Summa ___—_ Antal huvud- män 1 1 0 4 6 9 4 1 26

Ca 80 % fick mindre än 500 kr. per månad i kontantbidrag

Ca 21 000 hemsjukvårdspatienter med anhörigvård erhöll den 31 de- cember 1975 kontant-bidrag från huvudmännen. Av des-sa fick som ti- digare nämnts 2 005 patienter även hjälp av annan vårdare än anhörig. I ett landsting, Gävleborgs läns, förekom inte kontantbidrag.

Som tidigare nämnts varierade de fastställda maximi- och minimibi- dragen avsevärt mellan sjukvårdsområdena. Det högsta fastställda be- loppet som förekom var 1 700 kr., det lägsta 100 kr. per månad. Fyra huvudmän uppgav att en högsta gräns inte hade satts.

Storleken av faktiskt beviljade kontantbidrag framgår närmare av tabell 10.25. Av tabellen framgår bl.a. att av utgående kontantbidrag den 31 december 1975 var 80 % lägre än 500 kr. per månad och att endast 2 % av kontantbidragen översteg 1 100 kr. (Tabell A 10.10)

Tabell 10.25 Hemsjukvårdspatienterna fördelade efter kontantbidragets storlek

Månadsbelopp kr. Antal % — 150 668 3,2 151— 299 7821 37,3 300— 499 8 307 39,7 500— 799 273] IS,] 800—1 099 990 4,7 1 100— 410 2,0

Totalt 20 927 100

Även i detta sammanhang var variationerna mellan huvudmännen stora. Två huvudmän gav en ersättning understigande 300 kr./månad till mer än 80 % av patienterna. I—Iur andelen patienter med kontant- bidrag understigande detta belopp fördelar sig framgår av nedanstå- ende tablå.

Huvudmännen fördelade efter andelen patienter med kontant- bidrag understigande 300 kr./mån.

Kontant Andel patienter i procent Summa bådf- ."t' —24,9 25,0_ 50,0— 75,0— gar 51 49,9 74,9 Antal huvud— män ! IO 8 3 4 26

En huvudman betalade 500 kr./mån. eller mera i kontantbidrag till samtliga hemsjukvårdspatienter. En fjärdedel fick mer än 1 100 kr./ mån. (Tube/1 A 10.11)

Fyra huvudmän gav inte någon patient kontantbidrag på 500 -kr./ mån. eller däröver. Andelen hemsjukvårdspatienter med bidrag på mer än 500 kr./mån. redovisas i nedanstående tablå.

Huvudmännen fördelade efter andelen patienter med kontantbi- drag 500 kr./mån. eller mer

Kontant Andel patienter i procent Summa bidf- .ut' 0—24,9 25,0— 50,0— 75,0— gaf 61 49,9 74,9 100,0 Antal huvud— män 1 19 4 0 2 26

Största andelen med 500 kr./månad eller mera i ålders- gruppen 25—34 år

Kontantbidragets storlek varierade mellan olika åldersgrupper. Mer än 60 % av patienterna i åldersgruppen under 15 år hade bidrag under-

Diagram 10.13 Ge- nomsnittligt kontant- bidrag per månad för- delar efter hemsjuk- vårdspatienternas ålder

Tabell 10.26 Fördelning av hemsjukvårdspatienterna efter ålder och kontantbi- dragets storlek. Procent

Ålder Kr. /mån. —299 300—499 500—799 800— Summa

_ 4 66,0 19,3 12,6 2,1 100 5—14 60,2 25 ,0 10,4 4,4 100 l5—24 29,7 38,8 20,5 11,0 100 25—34 31,1 36,7 19,4 12,8 100 35—44 36,1 36,1 18,1 9,7 100 45—54 35,0 43,7 13,1 8,2 100 55—64 37,1 41,2 14,3 7,4 100 65—74 41,8 41,8 11,0 5,4 100 75—84 40,5 42,0 11,6 5,9 100 85—94 40,0 36,3 15,4 8,3 100 9.5—o) 32,3 41,7 20,4 5,6 100 Totalt 40,6 39,7 13,1 6,7 100

Anmärkning: Ett förvaltningsområde i Stockholms län har redovisat patien- terna efter ålder men inte efter bidragsbeloppets storlek. Dessa patienter har fördelats på olika bidragsstorlekar efter övriga förvaltningsområden i Stock- holms län. Jämtlands län och Göteborgs kommun har endast lämnat uppgift om totalantalet patienter som erhöll kontantbidrag. Dessa har fördelats efter riksgenomsnittet både vad gäller ålder och bidragsbeloppets storlek.

stigande 300 kr./mån. Åldersgruppen 25—34 år hade den största an- delen patienter med bidrag på 800 kr./mån. eller mera (13 %). (Tabell 10.26)

Det genomsnittliga kontantbidragets storlek för samtliga åldersgrup- per var 408 kr./mån. Gruppen 25—34 år har det högsta bidraget, 477 kr./ män., och de yngsta patienterna det lägsta, 322 kr./mån. (Diagram 10.13)

Genomsnittsbidraget, beräkna-t för samtliga patienter med kontant- bidrag i resp. sjukvårdsområde, varierar avsevärt. Kalmar län har det lägsta bidraget med 219 kr./mån., Västerbottens län det högsta med 874 kr./mån. Genomsnittsbidraget var som nyss nämnts 408 kr./mån. (Diagram 10.14)

Kr/man, 500

400 300 200 100

0

—4 5— 15— 25— 35— 45— 55— 65— 75— 85— 95— Ålder 14 24 34 44 54 64 74 84 94 w

Kr/man. 900

800

700 600 500

400

ACFOGBDPKDOMUWZRCNGLABYSEMMI

H uvudmännens bidragskostnader

Sjukvårdshuvudmännens kostnader under år 1975 för bidragsgivningen vid hemsjukvård var 292 milj. kr. Fördelningen av kostnaderna mellan olika bidragsformer framgår av tabell 10.27. Tabellen innehåller inga kostnadsuppgifter för personal m.m. vid hemsjukvårdscentraler.

Av tabell 10.28 framgår att anhörigvården är den bidragsform som är minst kostnadskrävande för huvudmännen. Närmare 29 % av bidrags- kostnaderna för hemsjukvård utgörs av kontantbidrag till 57 % av samtliga patienter under året. Den genomsnittliga bidragskostnaden per patient var 3 611 kr. Ca 40 % av patienterna vårdades av kommunala hemsamariter, för vilka kostnaden uppgick till närmare 62 % av de to- tala bidragskostnaderna.

Tabell 10.27 Kostnader för hemsjukvård fördelade efter bidragsform under år 1975

___—_______.____———

Kostnad för patienter vårdade av

___—____——————

Anhörig Kommunal Av sjukvårds- Totalt, vårdare, hemsamarit, huvudmannen kr. kr. kr. anställd vårdare, kr. Totalkostnad 83 202 177 180 052 093 28 736 493 291 990 763 Genomsnittskostnad per patient 3 611 11 032 9 531 7 242 Antal patientera 23 042 16 321 3 015 40 293

__________————-——- ” Samma patient kan förekomma i de olika summorna — totalt 2 085 patienter.

300 200 100 II 0 Sjukvårds-

område

Diagram 10.I4 Ge- nomsnittligt kontant— bidrag !ill hemsjuk- vårdspatienter efter sjukvårdsområden

Tabell 10.28 Fördelning av hemsjukvårdspatienter och kostnader efter bidrags- form under år 1975. Procent

R Vårdad av Patienter Kostnader x_— Anhörig vårdare 57,2 28,5 Kommunal hemsamarit 40,5 61,7 Av sjukvårdshuvudmannen anställd vårdare 7,5 9,8

Totalt 105,2(' 100

R_— l15,2 % av patienterna har vårdats både av anhörigvårdare och kommunal hemsamarit eller av sjukvårdshuvudmannen anställd vårdare.

Av summan i tabell 10.28 för andelen patienter framgår att 5,2 % (ca 2100 patienter) har fått vård av mer än en vårdgivare. Stora olik- heter finns mellan sjukvårdsområdena. Sex huvudmän uppgav att kom- bin-ationsbidnag inte hade förekommit, medan i ett sjukvårdsområde 35 % av patienterna fick hemsjukvård av mer än en vårdgivare.

Diagram 10.15 visar variationerna mellan huvudmännen vad gäller kostnaderna och antalet anhörigvårdade patienter i procent. Av ma- terialet framgår att i Gotlands län vårdades samtliga hemsjukvårdspa— tienter av anhöriga. Vidare kan noteras att 87 % av patienterna i Upp- sala län fick vård genom anhörig medan huvudmannens bidragskost- nader för dessa uppgick till 54 % av den totala bidragskostnaden. Som tidigare framgått tillämpas inte systemet med anhörigvårdare i Gävle- borgs län. Den lägsta andelen anhörigvårdade patienter redovisar Väst— manlands län (30 %) för vilka huvudmannens kostnader uppgick till 9 % av de totala bidragskostnaderna.

Genomsnittskostnaden för de patienter som vårdades av anhörig va-

Diagram 10.15 Hem- rierade från lägst 1 813 kr./år, Kalmar län, till högst 9 744 kr. per pa- ilgsljzzgisrpg'iggg ”" tient och år i Jönköpings län. Den genomsnittliga kostnaden för riket Fördelade på sjukl var som tidigare nämnts 3 611 kr. under år 1975. vårdshuvudmän Genomsnittskostnaden för patienter vårdade av kommunal hemsa- 100 0/0 = 90 I = 80 I = 70 I : 60 . | 50 i = = * = = i i i = 40 I I . . . . _ ' = = = | = = = = ' * 30 = = | : . | | ! g | = = | = . . I . . I I = I . = . I . . _ _ | 20..- ..IIIi...ll . . .nu. :=! :HEI-lg::==l==l=l= 10l.ll.lllll.. II.... lla-:l . ull—lill .'|I'||.llil|' OSN!===—'=:=:=—=!==:=E!===!!!Ekvärr ABCDEFGHIKLMNOPRSTUWXYZACBDMMOGområde [] Andel pat. som vårdas av anhörig E Andel av tot.kostn. för pat. som vårdas av anhörig

marit var som tidigare framgått 11032 kr. under året. Variationerna av genomsnittsbeloppet mellan huvudmännen var emellertid betydan- de. Kalmar län redovisade den lägsta genomsnittskostnaden med 3 895 kr. och Västerbottens län den högsta med 22585 kr. per patient och år. Av de sju huvudmännen som uppgav att de hade anställda vårdare hade Kalmar län den lägsta genomsnittskostnaden (5 537 kr.) och Norr- bottens den högsta (17 837 kr.). (Tabell 10.29)

Tabell 10.29 Sjukvårdshuvudmännen fördelade efter genomsnittskostnad per hemsjukvårdspatient år 1975

Genomsnittskostnad Antal huvudmän med genomsnitts- Genomsnitts- kr./är kostnad för patienter vårdade av kostnad för ___—_ samtliga pa- Anhörig Kommunal Av huvud- tienter hemsamarit mannen anställd vårdare — 1 999 1 2 000—- 3 999 16 1 2 4 000— 5 999 5 1 5 6 000— 7 999 1 4 3 10 8 000— 9 999 2 3 4 10 000—11 999 8 2 3 12 000—1 3 999 4 1 14 OOO—1 5 999 1 16 000—1 7 999 2 l 1 18 000—19 999 20 000— 1 Förekommer inte 1 2 19 Totalt 26 26 26 26

Kostniadsvariationerna mellan kommunerna vad gäller den av hu» vudmännen bedrivna hemsjukvårdsverksamheten var betydande. Sjuk- vårdshuvudmännens genomsnittskostnad var lägst i Botkyrka kommun med 1 879 kr. och högst i Lycksele kommun med 19 804 kr. I Kalmar län understeg sjukvårdshuvudmannens genomsnittskostnad totalt i samt- liga kommuner 4 000 kr. per patient och år. I nästan alla kommunerna i Jönköpings och Västerbottens län hade sjukvårdshuvudmännen en genomsnittskostnad överstigande 10 000 kr.

Genomsnittskostnaden för patienter som vårdades av anhörig varie- rade från lägst 1437 kr. i Ydre och Kungsörs kommuner till högst 12 274 'kr. per patient och år i Sävsjö kommun. Av de 15 kommuner, för vilka redovisades en genomsnittskostnad för anhörigvårdare under 2 000 kr./år, låg elva i Kalmar län.

Genomsnittskostnaderna för de patienter som vårdades av 'kommu- nala hemsamariter låg väsentligt högre. I 35 % av kommunerna var kostnaden 12000 kr./patient/år. (Tabell 10.30) Den lägsta kostnaden hade Perstorps kommun med 1 723 kr. och den högsta Tranemo med 28409 kr. Åtta kommuner hade en genomsnittskostnad överstigande 20 000 kr./patient/år.

Tabell 10.30 Sjukvårdshuvudmännens genomsnittskostnad per patient. Kommun- vis år 1975

&

Genomsnittskostnad Antal kommuner/Genomsnitts- Genomsnitts- kr./år kostnaden per patient som kostnad för vårdades av samtliga pa- tienter kom- Anhörig Kommunal Av huvud- munvis hemsamarit mannen anställd vårdare ___—___ — 1 999 15 1 2 2 000— 3 999 100 9 3 27 4 000— 5 999 22 12 5 40 6 000— 7 999 3 20 4 46 8 000— 9 999 5 39 3 28 10 000—11 999 4 41 3 14 12 000—13 999 1 24 2 13 14 000—15 999 19 5 16 000—17 999 14 4 18 000—19 999 4 2 20 000— 8 ] Förekommer inte 10 9 252 Uppgift saknas 118 78 6 96 Totalt 278 278 278 278

10.4. Enkät om vårdplaneringslistorna

Socialstyrelsen inhämtar kvartalsvis uppgifter om vårdplatssituationen inom akutsjukvården. Uppgifterna omfattar sluten vård och avser bl. a. totalantalet vårdplatser, beläggningen och antalet väntande på intag- ning med viss gradering efter förtur. Uppgifter om de väntandes ålder, väntetidens längd, preliminär diagnos etc. inhämtas inte. I syfte att få en överblick över i vilken utsträckning pensionärer förekom bland de väntande [kompletterade socialstyrelsen på PU:s begäran vårdplanerings- statistiken med uppgift om ålder för de väntande per den 1 oktober 1975. Åldersuppgifter lämnades för ca 85 000 av de 106 000 väntande.

Innehållet i vårdplaneringsstatisti-ken varierar. Vissa sjukhus redovi- sar inte väntelistor klinikvis. Visst bortfall sker också på grund av fel- aktiga uppgifter. Det totala bortfallet i antalet befintliga på vårdplane- ringslistor anses dock vara förhållandevis ringa, sannolikt högst något I OOO-tal.

10.4.1 106 000 väntade under perioden den ] oktober—31 december 1975

Av de ca 106 000 personer som fanns på vårdplaneringslisna vid perio- dens början väntade de flesta, ca 33 000, på allmän kirurgisk vård. Drygt 15 000 väntade på ortopedisk kirurgi och knappt 9 000 på lång- vårdsmedicin, K-1 och K—2 platser. (Tabell 10.31)

I Stockholms läns landsting vän-tade 23 658 personer på intagning.

Tabell 10.31 Patienter på vårdplaneringslista den 1 oktober 1975 fördelade på kliniktyp, hela riket

Kliniktyp Antal %

Allmän kirurgi 32 858 31,0 Ortopedisk kirurgi 15 240 14,3 Plastikkirurgi 9 028 8,5 Gynekologi och obstetrik 8 483 8,0 hångvårdsmedicin, K—l Pl. 6 655 6,3 Qron—, näs- och halssjukd. 6 316 6,0 Ogonsjukdomar 6 311 6,0 Allmän internmedicin 4 269 4,0 Pediatrik 3 076 2,9 Urologisk kirurgi 2 418 2,3 l::ångvårdsmedicin, K-Z Pl. 2 116 2,0 Ovriga kliniker 9 167 8,7

Totalt 105 937 100

Detta motsvarar ca 16 per 1000 invånare. I övrigt varierar antalet väntande per 1 000 invånare från 6,3 på Gotland till drygt 2,3 i Upp- sala län. I hela riket väntade knappt 1,3 personer per 1 000 invånare på intagning till sluten vård.

1042 Nära 30 % av de väntande i åldern 65 år och däröver

Jämfört med vårdplaneringsstatistiken för perioden den 1 oktober— 31 december 1975 redovisade sjukvårdshuvudmännen åldersuppgifter för ca 20 000 eller 20 % färre väntande. Flertalet huvudmän lämnade dock fullständiga kvantitativa uppgifter jämfört med den 'löpande vård— planeringsstatisti'ken. Fördelningen mellan könen var ungefär lika med någon övervikt för kvinnorna.

De följande uppgifterna etc. baseras på ett skatt-at material. Skatt- ningen innebär att uppgifterna per den 1 oktober 1975 totalt sett skri- vits upp ca 20 %. Uppskrivningen har skett per sjukvårdshuvudman och åldersgrupp.

Av samtliga väntande var ca 30 000 eller 28 % i åldern 65—w år. Fördelningen mellan könen var jämn med någon övervikt för kvin- nor i de högsta åldersgrupperna. (Diagram 10.16)

Mindre än 1% av rikets befolkning i åldrarna t.o.m. 39 år var upptagna på väntelista den 1 oktober 1975. Motsvarande siffra för personer 65 år och äldre var 2,4 %. (Diagram 10.17)

10.4.3 Mest till kirurgiska kliniker och långvårdskliniker

För att få en viss uppfattning om arten av sjukdom begärdes i social- styrelsens enkät också uppgifter om patienternas fördelning efter ålder och k'liniktyp. De inkomna uppgifterna var emellertid i detta avseende mycket bristfälliga. Uppgifter lämnades endast beträffande drygt 9 000 patienter i åldern 65 år och äldre, alltså för ca en tredjedel av patien- ter i den åldern på vårdplaneringslistorna. De patienter, för vilka upp- gifter lämnades fördelade sig på kliniktyp enligt följande.

16

14

12

mmm-

II

Diagram 10.16 Perso- ner uppförda på vård- planeringrlistor efter ålder och kön. —

VIII/II

Totalt 48 097 män, 0 57 593 kvinnor —39 40—49 50—59 60—69 70—79 80—89 90—95—w Ålder Klinik Procent Medicinsk 6 Kirurgisk 36 Ortopedisk 7 Qron- l Ogon- 12 [__ångvårds- 32 Ovriga 6

Summa 100

Med hänsyn till de stora bristerna i materialet kan de angivna pro- centtalen inte anses representativa för samtliga väntande patienter i ål- dern 65 år och däröver.

%

_;

Diagram 10.17 Perso- ner uppförda på vård- planeringslista i pro- cent av befolkningen () iresp. åldersgrupp, riket —39 40—49 50—59 60—69 70_79 (30—gg 90—w Ålder

11 Hjälpmedel för handikappade

Det är medicinens främsta uppgift att göra allt för att återställa funk- tionsförmågan efter sjukdom eller skada som medfört ett handikapp. Det kan t. ex. gälla den som utsatts för fysisk eller annan skada eller den som genom normalt åldrande i högre ålder åsamkas olika slag av funktionsnedsättningar. Mer eller mindre uttalade funktionsdefekter kan dock trots detta kvarstå. I dessa fall bör den handikappade kompensera de nedsatta funktionerna genom att utnyttja andra. Det är en uppgift för rehabiliteringsinstitutionerna. Hjälpmedel för handikappade har be— tydelse som komplement till kroppens egen förmåga till rehabilitering. De tekniska åtgärderna är således en viktig del av den medicinska och sociala rehabiliteringen.

Hjälpmedel gör det lättare för personer med funktionsnedsättningar att klara den dagliga livsföringen så att de inte i alla situationer blir hänvisade till andras hjälp. Tekniska hjälpmedel är ofta en förutsättning för att handikappade skall kunna leva ett någorlunda oberoende liv. Behovet av hjälp och stöd från olika samhällsorgan blir mindre. Be- hovet av institutionell vård kan minskas eller uppskjutas. Även behovet av t. ex. social hemhjälp blir mindre om den handikappade har goda hjälpmedel. Möjligheten för sjuka, handikappade och äldre att bo kvar i sin invanda miljö underlättas om behovet av åtgärder i boendemiljön och hjälpmedel tillgodoses på ett adekvat sätt. Genom arbetstekniska hjälpmedel, vid behov i kombination med lämpliga förflyttningshjälp- medel, ökar möjligheten för den handikappade att kunna klara ett yrkesarbete.

För att samhället skall kunna tillgodose de växande behoven på vårdområdet och erbjuda den vård den enskilde behöver är det ange— läget att tillvarata alla möjligheter att bedriva ett effektivt arbete i såväl sluten som öppen vård inom ramen för tillgängliga resurser. Den tek- niska utvecklingen i form av bl. a. hjälpmedel skapar möjligheter som i olika avseenden underlättar vårdarbetet. Tekniska åtgärder och hjälp- medel för handikappade fyller en viktig uppgift när det gäller att un- derlätta arbetet inom sjukvård, hemsjukvård, ålderdomshem samt öp- pen vård i olika former.

PU har som framgått av kap. 8—10 genom intervjuundersökningen, kommunenkäten och sjukvårdsenkäterna sökt få fram uppgifter om 21

handikapp bland förtids- och ålderspensionärer och deras beroende av hjälpmedel. Uppgifter har också inhämtats om vissa hjälpmedel för vårdarbetet och förekomsten av hjälpmedel i bl.a. gemensamhetslo- kaler.

1 1 .1 Snabb utveckling genom aktiv reformverksamhet under 1960- och 1970-talen

11.1.1 S jukvårdshuvudmännen och handikappinstitutet har ansvaret

En viss organisation för att tillhandahålla handikappade hjälpmedel, främst proteser, byggdes upp kring sekelskiftet inom vanföreföreningar- na. År 1915 började landstingen och de landstingsfria städerna lämna ekonomiskt stöd till kostnaderna för stödjebandage och proteser som ordinerades vid vanföreanstalterna. År 1937 övertog staten motsva- rande bidragsgivning, vilken år 1941 vidgades till att även gälla hjälp- medel som ordinerats vid lasarettens ortopediska avdelningar. Genom reformer främst under 1960- och 1970-talen har möjligheterna till kostnadsfria hjälpmedel utvidgats, bl.a. till hjälpmedel för den dagliga livsföringen (ADL-hjälpmedel).

Tillhandahållandet av hjälpmedel är numera en angelägenhet för sjukvårdshuvudmännen inom ramen för och i anslutning till sjukvårds- uppgifterna. Deras hjälpmedelsverksamhet avser ordination, utprov— ning, träning, prövning, anpassning, information, rådgivning, instruk- tion, demonstration, tillverkning, utlåning och reparation. Staten har tagit på sig ett successivt växande ansvar för verksamheten genom att lämna sjukvårdshuvudmännen statsbidrag till anskaffande av hjälpmed- len.

Fr.o.m. den 1 januari 1976 har sjukvårdshuvudmännen övertagit hela ansvaret för verksamheten med hjälpmedel åt handikappade. De tidigare speciella statsbidragen har avlösts av en hjälpmedelsersättning som utbetalas från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen — f.n. 22 kr. per invånare och år, fr.o.m. den 1 januari 1978 39 kr. per in— vånare och år. De huvudmän som medverkar vid anskaffning av kost- nadsfria eller prisnedsatta glasögon till barn och ungdom under 19 år får en förhöjd hjälpmedelsersättning.

Med ett samlat ansvar hos sjukvårdshuvudmännen för hjälpmedels- verksamheten har Landstingsförbundet haft att svara för en förteckning över de hjälpmedel som skall vara kostnadsfria, hjälpmedelsförteck- ningen. Till Landstingsförbundet har också knutits ett organ som i hu- vudsak övertagit de uppgifter som tidigare ankom på ett särskilt hjälp- medelsråd inom socialstyrelsen.

Nu gällande riktlinjer för hjälpmedelshanteringen innebär i korthet ökad beslutsrätt för landstingen, större valfrihet när det gäller pro— dukterna, vidgat förtroendemannainflytande och ökad information om produkterna.

Sedan sjukvårdshuvudmännen övertagit ansvaret för hjälpmedels- verksamheten har socialstyrelsens direkta medverkan i stort sett bort-

fallit —— frånsett de kostnadsfria förbrukningsartiklarna. Som statlig förvaltningsmyndighet för sjukvård och socialvård har dock styrelsen ansvar för en betydande del av samhällets åtgärder för handikappade. Styrelsen skall därför följa och påverka utvecklingen av hjälpmedels- verksamheten och öva den tillsyn som styrelsen anser erforderlig.

Sedan den 1 januari 1973 finansieras vissa särskilt specificerade för- brukningsartiklar, som används av handikappade, genom den allmänna försäkringen. De distribueras genom apoteken. Dessa förbrukningsar- tiklar intar en särställning inom hjälpmedelshanteringen och kan jäm- ställas med kostnadsfria läkemedel. Det är här fråga om bl.a. ar- tiklar av engångskaraktär som fortlöpande förbrukas av den handi- kappade. Som exempel kan nämnas bandage m.m. för colostomi- och ileostomiopererade, injektionsutrustning för diabetiker samt hjälpmedel för personer med urin- och tarminkontinens eller urinretention. So- cialstyrelsen upprättar förteckning över dessa hjälpmedel.

Handikappinstitutet, som inrättades år 1968 med staten och Svenska centralkommittén för rehabilitering (SVCR) som huvudmän, har fyra huvuduppgifter. Institutet skall verka för att utredningar, forskning och utveckling inom hjälpmedelsområdet främjas och samordnas. Det skall vidare prova och egenskapsdeklarera tekniska hjälpmedel. Därjämte skall institutet bedriva information och utbildning och viss uppdrags- verksamhet inom hjälpmedelsområdet. Den 1 januari 1978 övertas hu- vudmannaskapet för institutet av staten och Landstingsförbundet. In— stitutet får samtidigt till uppgift att svara för den tidigare nämnda hjälp- medelsförteckningen.

11.1.2 Snabb kostnadsökning

Statsbidraget till hjälpmedel uppgick budgetåret 1960/61 till 8 milj. kr. Det hade budgetåret 1965/66 ökat till 35 milj. kr. och var 1970/71 uppe i 116 milj. kr. För budgetåret 1974/75 uppgick statsbidraget till 152 milj. kr., vartill kom ca 20 milj. kr. för enklare hjälpmedel och ca 56 milj. kr. för förbrukningshjälpmedel som finansierades i annan ord- ning. Den allmänna försäkringens kostnad för bidrag till förbruknings- hjälpmedel var år 1975 ca 65 milj. kr. Däri ingår kostnader som före år 1973 föll på sjukvårdshuvudmän och kommuner.

För år 1976 uppgick den från sjukförsäkringen utgående hjälpme- delsersättningen till 196 milj. kr. och utlämnade förbrukningsartiklar till 82 milj. kr. Den totala hjälpmedelskostnaden för samtliga typer av hjälpmedel var år 1976 således 278 milj. kr.

11.1.3 Regional organisation under uppbyggnad

I anslutning till handikappinstitutets inrättande uttalade departements- chefen (prop. 1968: 41, SU 1968: 88, rskr 1968z206), att en väl ut- byggd organisation i sjukvårdsområdena för hjälpmedelsverksamheten är en förutsättning för att tillgodose de handikappades behov av hjälp- medel. Detta förutsatte i sin tur, att sjukvårdshuvudmännen förstärkte och kompletterade den organisation för hjälpmedelsverksamheten som

1 Handikappinstitutet: Gröna Serien 9/1976 Landstingens hjälp- medelsorganisation.

de dittills byggt upp. Det fortsatta uppbyggandet borde sikta till att för varje sjukvårdsområde skapa ett centralt organ för hjälpmedelsuppgif— terna. Detta borde sörja för att den samordning som behövdes kom till stånd mellan de olika av varandra beroende delarna av sjukvårdshu- vudmännens hjälpmedelsverksamhet.

En av handikappinstitutets första åtgärder var att arbeta fram en plan för en utbyggnad av en kvalificerad fältorganisation för hjälp- medelsverksamheten. De lokala stödjepunkterna i denna plan var lands- tingens hjälpmedelscentraler. Vägledande information om hjälpmedels- centraler utarbetades av socialstyrelsen, institutet m. fl. och publicerades år 1973 som bilaga till medicinalförfattningar (1973: 69).

I en inventering av vissa fakta om hjälpmedelscentraler som handi- kappinstitutet gjorde under år 1976 framkom en totalt sett positiv utveckling av uppbyggandet av de regionala resurserna.l Fördelningen av resurserna var emellertid ojämn. Totala antalet befattningshavare vid hjälpmedelscentralerna var ca 270. Den största yrkesgruppen inom hjälpmedelshanteringen var arbetsterapeuter — närmare 30 procent av alla anställda vid hjälpmedelscentralerna. Teknikergruppen utgjorde 13 %.

Förutom ett 40-tal hjälpmedelscentraler fanns ett 30—tal ortopediska verkstäder och ett 80-tal hörcentraler med tillgång till verkstadsservice. Dessutom fanns 12 synhjälpcentraler. Antalet träningslägenheter inom sjukvården var ca 125.

I anslutning till inventeringen framhöll institutet,, att teknikerinslaget vid hjälpmedelscentralerna var anmärkningsvärt lågt. Ett problem, som också uppenbarligen måste ägnas större intresse, var den ojämna ut- byggnaden av verksamheten i olika landstingsområden.

Med något undantag finns i dag i samtliga landsting en speciell för- troendemannagrupp som ansvarar för hjälpmedlen. Främst gäller deras insatser planering, uppföljning och samordning. Hjälpmedelshantering- en har anknutits till ett befintligt organ, exempelvis sjukvårdsstyrelse, hemsjukvårdsdelegation eller särskild hjälpmedelsnämnd. De handi- kappades intressen har i allmänhet tillgodosetts genom att länshandi— kappråden på olika sätt kopplats till beslutsprocessen för hjälpmedels- verksamheten, t. ex. genom remissförfarande, referensgrupper eller per- sonalunion.

Man räknar med att det totalt finns ca 25 000 befattningshavare med rätt att ordinera hjälpmedel. Dessa ägnar sig dock som regel inte enbart åt detta område. Speciellt inom den slutna långtidssjukvården har sedan länge funnits resurser avdelade för att tillgodose föreliggande hjälpme- delsbehov för äldre patienter. Främst gäller detta den slutna vården men man har också betjänat den öppna vården.

Som exempel på organisation och erfarenheter av hjälpmedelsverk- samheten i ett sjukvårdsområde lämnas här en kort redovisning av för- hållandena i Jämtlands län är 1975.

Jämtlands län hade år 1975 133433 invånare av vilka 18,2 % var 65 år och äldre. I länet fanns en hjälpmedelscentral, två träningskök, en ortopedverkstad och en hörcentral. Hjälpmedelscentralen som bör-

jade sin verksamhet år 1969 hade vid starten två anställda. Personal- styrkan har därefter utökats och uppgår till sex befattningshavare, en föreståndare, en distriktsgymnast, en distriktsarbetsterapeut, en re- paratör, en kanslist och en arkivarbetare.

Kostnaderna för ordinerade hjälpmedel har stigit kraftigt under se- nare år. År 1970 utlämnades i länet på l 958 ordinationer hjälpmedel för 798 000 kr. År 1975 var antalet ordinationer 5 295 med en hjälp- medelskostnad om 2 472 000 kr. Härtill skall läggas kostnader för ordi- nerade hjälpmedel vid den ortopediska verkstaden och vid hörcentralen. Hjälpmedelskostnaden uppgår totalt till 4370 000 kr. under år 1975. För hjälpmedelsverksamheten under år 1975 disponerade landstinget ett anslag om drygt 5 milj. kr. Utöver kostnader för ordinerade hjälp- medel bekostas även reparation av hjälpmedel med undantag för däck och slangar till bl.a. rullstolar. Inte heller batterier till hörapparater bekostas av landstinget.

Rätten att ordinera hjälpmedel följer i stort sett tidigare av social- styrelsen utfärdade anvisningar. Hjälpmedel på den av Landstingsför- bundet förda hjälpmedelsförteckningen ordineras av läkare, distrikts— sköterskor, arbetsterapeuter, sjukgymnaster och i vissa fall av bandage- mästare vid den ortopediska verkstaden.

Med beredning av ärenden rörande ordinerade s. k. kostsamma hjälp- medel (mer än 5 000 kr.) och sådana hjälpmedel som inte finns upp- tagna på hjälpmedelsförteckningen arbetar en referensgrupp. I denna grupp medverkar överläkare vid långvårdsklinik, en arbetsterapeut, en sjukgymnast, chefskurator samt föreståndaren vid hjälpmedelscentra- len. Gruppen bereder hjälpmedelsärenden som med yttrande överläm- nas till sjukvårdsnämnden för beslut. Under ett år räknar gruppen med att ca 250 ärenden skall behandlas.

Rutinerna vid hjälpmedelscentralen följer i stort sett de föreskrifter som socialstyrelsen tidigare utfärdat. Befattningshavarna med rätt att ordinera hjälpmedel ordinerar dem på en ordinationsblankett. Ordina- tionen vidarebefordras därefter till hjälpmedelscentralen där den grans- kas för kontroll om hjälpmedlet finns uppfört på hjälpmedelsförteck- ningen, att befattningshavaren har ordinationsrätt och att ordinationen är utfärdad för viss patient m. m.

Expediering av hjälpmedlet sker därefter ofta direkt från hjälpmedels- centralens lager till patientens bostad. Sådana hjälpmedel som inte lager- förs, bl. a. s.k. kostsamma hjälpmedel, rekvireras från resp. leverantör för direkt leverans till den handikappade.

Ansvaret för hjälpmedelscentralens verkstad har reparatören. Han reparerar ur funktion satta hjälpmedel, installerar vid behov nya hjälp- medel i hemmen samt renoverar återtagna hjälpmedel så att de kan lämnas ut på nytt. Vidare medverkar reparatören vid utprovning av hjälpmedel i hemmen och anpassar eller bygger om hjälpmedel på verk- staden. Större ombyggnader av t. ex. el-rullstolar sker i allmänhet genom handikappinstitutet.

Distriktsarbetsterapeuten har sitt arbete vid hjälpmedelscentralen och hela länet som arbetsfält. För sina resor disponerar terapeuten en skåp-

2 Svenska röda korsets utlåningsförråd. En rapport från ”Arbets- gruppen för översyn av SRK:s utlåningsför- råd”. Stockholm 1975 (stencil).

buss. Terapeuten får den största delen av sitt arbete genom remisser från läkare, distriktssköterskor m.fl., ca 20 remisser. Terapeuten gör ca 40—50 hembesök per månad. Genom långa resavstånd får tera- peuten ofta vistas borta 3 år 4 dagar i taget.

Beträffande frågan om arbetstillfredsställelse för personalen vid hjälp- medelscentralen är det genomgående draget att man upplever otillfreds- ställelse på grund av för stor arbetsbörda och att endast hinna med det mest akuta arbetet. Bl.a. blir informationen om användning av hjälp- medlen eftersatt. Den största otillfredsställelsen enligt personalen är att man känner till att endast de personer som får kontakt med ordinatörer får hjälp, samtidigt som det i länet finns många som kanske med relativt enkla hjälpmedel skulle ha stora möjligheter att kunna bo kvar i sina bostäder och själva kunna klara sin dagliga livsföring, om de fick hjälp.

1 1.1.4 U tlåningsförråd

Sedan lång tid tillbaka har sjukvårdshuvudmännen, enstaka kommuner samt Svenska röda korset drivit förråd för utlåning av sjukvårds- materiel och handikapphjälpmedel etc. PU har genom kommunenkäten och hemsjukvårdsenkäten inhämtat uppgifter om sådana utlåningsför- råd. I Landstingsförbundets anvisningar och förteckningar rörande de tek- niska hjälpmedel för vilka sjukvårdshuvudmännen har kostnadsansvar (Cirkulär AC 51/75, 1975-10-09) framhålls bl. a. att utlåningsförfarandet bör vidgas och att det är särskilt lämpligt att utlåning förekommer vid korttidsbehov av hjälpmedel. Kravet att hjälpmedel utlämnas av perso- nal, som är väl insatt i patientens behov, framhålls. Utbyggnaden av sjukvårdshuvudmännens utlåningsverksamhet har i första hand ägt rum vid hjälpmedelscentralerna och de större sjuk- husen samt på vissa orter vid sjukstugor, vårdcentraler, distriktsläkare- och distriktssköterskemottagningar. Tre typer av förråd, med uppgift att svara för utlåning av hjälpme- del till bl. a. hemsjukvårdspatienter, kan förekomma . hjälpmedelsförråd drivna av sjukvårdshuvudmännen . hjälpmedelsförråd drivna enligt avtal mellan sjukvårdshuvudmännen och Svenska röda korsets distriktsstyrelser. Sjukvårdshuvudmännen svarar för alla eller vissa kostnader i samband med utlåningsverk— samheten (lokal-, materiel- och personalkostnader) medan Röda korsets lokalorganisation tillhandahåller förrådsförvaltare och ev. svarar för vissa andra omkostnader . hjälpmedelsförråd drivna av Svenska röda korsets lokalorganisatio- ner utanför nyss nämnda avtal. Som framgår av PU:s kommunenkät fanns i april 1975 även utlå- ningsförråd för hjälpmedel i primärkommunal regi. Denna verksamhet förekommer dock endast i ett 10-tal kommuner.

Enligt en av Svenska röda korset gjord kartläggning ökade organisa- tionens förråd i antal fram till mitten av 1960—talet, då det fanns 2 126 förråd. Antalet minskade därefter och uppgick vid utgången av år 1974 till 1 4712. Under år 1973 utlånades från dessa förråd ca 30 000

hjälpmedel. Utlåningsverksamheten har successivt koncentrerats till att gälla företrädesvis hemsjukvårdspatienter. Den tidigare splittringen när det gällt att förse en rad andra organisationer, sjukvården, kommuner, institutioner m.fl. med materiel ur förråden har enligt kartläggningen minskat med tiden. En bidragande orsak har varit att såväl sjukvården som institutionerna och kommunerna byggt upp egna resurser. En del förråd har förlorat i betydelse till följd av urbaniseringen; den allmänna standardhöjningen har gjort vissa hjälpmedel mindre efterfrågade. Det ökade behovet av information om den service som finns att tillgå genom förråden har enligt kartläggningen inte kunnat mötas av lokalorganisa- tioner med begränsade resurser.

Röda korsets centralstyrelse har rekommenderat distriktsstyrelserna att ta upp överläggningar med resp. sjukvårdshuvudman om utlånings- verksamheten. Distriktsstyrelserna bör sluta avtal med respektive sjuk- vårdshuvudman beträffande verksamhetens omfattning och innehåll för de förråd som skall drivas av Röda korset med finansiellt stöd av sjuk- vårdshuvudmannen. Hjälpmedelsförråd drivna av Röda korsets lokal- organisationer, vars funktion inte övertas av sjukvårdshuvudmännen, skall enligt centralstyrelsen upprätthållas endast om verkligt behov av verksamheten föreligger. En sådan behovsprövning bör återkomma kon- tinuerligt i takt med sjukvårdshuvudmännens utbyggnad av hjälpme- delsförsörjningen. Hjälpmedelsförråd, som inte bedöms erforderliga, bör enligt centralstyrelsen avvecklas i samråd med resp. distrikt.

11.2. Individuellt förskrivna hjälpmedel

11.2.1. Ålder och ordinerade handikapphjälpmedel

Utrustningsnämnden för universitet och högskolor (UUH) bedrev under perioden 1 januari 1973—31 december 1975 försöksverksamhet med statistik över vissa statsbidragsberättigade handikapphjälpmedel. Ur de olika promemorior som UUH redovisat i ämnet har följande uppgifter hämtats över bl. a. åldern på de personer vilka ordinerats hjälpmedel under budgetåren 1973/74 och 1974/75.

Statistikuppgifterna avser enbart vissa hjälpmedel ordinerade i hela riket samt ortoser/proteser enbart vid åtta ortopediska verk- städer. Under budgetåret 1974/75, den 1 oktober 1974, utökades sta- tistikverksamheten till att omfatta också hörselhjälpmedel ordinerade inom tre sjukvårdsområden.

Under budgetåret 1973/74 omfattade försöksverksamheten 22 241 st. hjälpmedel till en kostnad av 38,4 milj. kr. och budgetåret 1974/75 55 112 st. hjälpmedel till en kostnad av 58,5 milj. kr. Under de båda budgetåren beräknas nybeställda hjälpmedel ha utgjort 86 % av kost- naderna, återstoden faller på reparationer och kompletteringar.

Medianåldern för de personer som ordinerats hjälpmedel var 63,8 år budgetåret 1973/74 och 63,4 år budgetåret 1974/75. Det är alltså företrädesvis äldre personer som ordinerats hjälpmedel. Adderas de

Tabell 11.1 Andelen personer efter ålder som under budgetåren 1973/74 och 1974/75 erhållit hjälpmedel.

___—__h—

Ålder Synhjälpmedel Ortoser/proteser Rullstolar Övriga trans- Hemhjälp- Kommunika- Totalt Antal personer port och för- medel tionstekniska per 1 000 inv. Hyttningshjälp— hjälpmedel i resp. medel åldersklass som erhållit hjälpmedel

___—___—

Budgetår Budgetår Budgetår Budgetå r Budgetår Budgetår Budgetår Budgetår

73/74 74/75 73/74 74/75 73/74 74/75 73/74 74/75 73/74 74/75 73/74 74/75 73/74 74/75 73/74—73/74 74/75 74/75

___—_m—

——16 12,2 12,2 7,3 64 1,60 17—29 7,7 10,5 6,5 ,96 1,71 30—49 18,4 19,6 14,4 64 3,16 50—59 19,4 13,5 14,7 ,86 5,97 60—69 21,1 14,6 20,2 46 9,27 70—79 15,6 16,9 22,1 8,48 16,41 80—89 4,7 10,8 12,1 13,01 26,31 90—W 0,3 1,1 , 13,45 29,22 Åldersupp-

0,5 1,5

gift saknas 2,4 ___—___—

Summa 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 2,56 5,13

%—

'QNsl'og-nxocx—. er NNN

..

Novia—0056”! MQINOOOXMON—

'.

»

(*INOV,"1'*I»CN__ND('*IKN WINNDMIXNQ'I— ooovdamo o v—MNN

__M— mmm—h'oxNo _NNv—l Nv—lv—tv—

..

"WINVHQrONNN— ———N— —t_..—.N.—. |__—Nv— _lv—tv—(N— ooeorxlnoxm—m &ONDQ'QONNN— —-—-—'N— v—tMN ——m—c

..

OFOFQWNOND coax—trasawoo _chquth FIN—Navm— mmm—qaom Nwov—leNo—l

m -—

*DQ'OOQONN—(N

vhaoqmwo mmmox—oxNo N—lex_=rlxm hh—mwQ-WN

vinnar—wmvs MMNDINOOQ'N—l

en 90. _. _. _, m.! O q _. ax_ _. N __ N "I O "1 N

personer som de båda budgetåren erhållit hjälpmedel visar det sig att närmare 56 % av det totala antalet var 60 år och äldre. Förhållandet kan också illustreras genom en fördelning av de personer som ordinerats hjälpmedel i förhållande till befolkningen i olika åldersklasser. Granskar man de olika åldersklasserna var för sig finner man en successiv ökning i varje åldersklass av andelen personer som ordinerats hjälpmedel. Under budgetåret 1974/75 var andelen 1,60 0/00 i åldersklassen 0—16 år och 29,22 0/00 i åldersklassen 90 år och äldre. Fördelat på samtliga åldrar ordinerades hjälpmedel till 2,56 0/00 av befolkningen under bud- getåret 1973/74. Under det därpå följande budgetåret hade siffran sti- git till 5,13 0/00. Ökningen torde orsakas av dels en volymmässig för- ändring, dels av förbättrad statistikföring.

I sammanhanget bör erinras om att statistiken inte omfattar hela det statsbidragsberättigade hjälpmedelssortimentet, ej heller s.k. enklare hjälpmedel samt förbrukningshjälpmedel inom lagen för allmän försäk- ring.

Av tabell 11.1 framgår bl. a. hur åldersklasserna relativt fördelar sig på olika hjälpmedelsområden under budgetåren 1973/74 och 1974/75.

11.2.2. Intervjuundersökningen

Som framgår av kap. 8 innehåller PU:s intervjuundersökning uppgifter om förekomsten av handikapp och behovet av hjälpmedel etc. bland pensionärerna. Av förtidspensionärerna använde nära 16 % hjälpme- del vid förflyttning och drygt 10 % behövde personlig hjälp vid för- flyttning utanför bostaden. Uppräknat på samtliga förtidspensionärer innebär nyss nämnda procenttal att ca 45000 förtidspensionärer an- vände hjälpmedel vid förflyttning och att ca 29 000 behövde personlig hjälp vid förflyttning utanför bostaden. Av ålderspensionärerna var det något mer än 18 % (uppräknat ca 194000) som använde hjälpmedel vid förflyttning; 11 % (Uppräknat 116 000) behövde personlig hjälp vid förflyttning utanför bostaden. (Tabell 11.2)

Tabell 11.2 Sängbundenhet och behov av hjälp vid förflyttning. Procent

Ålder Sängbundna Använder hjälp- Behöver personlig medel vid för- hjälp vid förflytt- fiyttning ning utanför

bostaden

Förtidspensionärer

16—24 —— 1 5,6 15,6 25—44 4,5 17,3 17,1 45—54 5,1 21,6 14,4 55—64 1,0 13,5 7,3

Samtliga 2,1 15,7 10,3

Ålderspensionärer

60—69 1,2 8,3 3,5 70—79 2,8 15,7 9,0 80— 10,3 44,0 30,1

Samtliga 3,7 18,3 11,0

Tabell 11.3 Hjälpmedel för förflyttning i olika åldersgrupper. Procent

Ålder Käppar Bockar Kryckor Rullstol Annat hjälp- medel

Förtidspensionärer 16—24 1,3 2,6 1,3 7,8 9,1 25—44 6,8 0,0 1,5 10,7 2,8 45—54 13,8 0,6 1,3 8,5 2,5 55—64 8,7 0,0 3,1 1,0 2,3

Samtliga 9,3 0,2 2,5 3,9 2,6

Ålderspensionärer

60—69 6,3 1,4 0,3 2,0 0,6 70—79 13,2 0,3 0,6 2,2 1,1 80— 32,4 3,9 2,3 7,1 4,5

Samtliga 14,4 1,3 0,8 3,0 1,6

En tredjedel av pensionärerna i åldern 80 år och däröver använder käppar v-id förflyttning och drygt 7 % rullstol. Bland förtidspensionä- rerna är rullstol vanligast i åldern 25—44 år. (Tabell 1 1.3 ).

Av förtidspensionärerna hade närmare 8 % nedsatt syn och 17 % nedsatt hörsel. Motsvarande procenttal för ålderspensionärerna var 9 resp. 30. Många hade hörapparat, men använde den inte.

11.2.3 Hjälpmedel vid institutioner etc.

I kommunenkäten (kap. 9) ställdes frågor rörande handikapp och hjälp- medel beträffande pensionärer i servicebostäder och ålderdomshem. Andelen gravt handikappade var 1 900 eller 28 % i servicebostäder och 24 000 eller 42 % i ålderdomshem. Fördelningen av de närmare 26 000 handikappade personerna i servicebostäder och ålderdomshem framgår

av tabell 11.4. På frågan hur ålderdomshemmen var utrustade med kollektiva han-

Tabell 11.4 Förekomsten av handikapp bland boende i ålderdomshem och service- bostäder 1975

Servicebostäder Ålderdomshem Antal Procent Antal Procent

Gravt rörelsehindrade (som dagligen an- vänder rullstol eller liknande hjälpmedel) 910 47,7 6 446" 26,8 Helt sängbundna 9 0,4 626” 2,6 Oförmåga att hålla urin/avföring 349 18,4 8 210 34,2 Synskadade (blinda eller saknar ledsyn) 164 8,5 1 714 7,1 Helt döva 12 3,4 631 2,6 Psykiskt störda (oroliga/förvirrade/ passiva) 362 18,0 5 862 24,4 Störande (t. ex. på grund av alkohol- problem) 61 3,3 533 2,2

Summa 1 890 100 24 022 100

" Därav 3 802 med rullstol och 254 med personlyft. ” Därav 110 med specialsäng och 68 med personlyft.

dikapphjälpmedel i gemensamhetsutrymmen visar svaren att 366 hem hade bandspelare för avlyssning av talböcker m. m.. 576 hem hörsel- slingor i radio/TV-rum m.m. och 91 hem var utrustade med andra kollektiva hjälpmedel av de totalt 1 154 hemmen ingående i undersök- ningen.

lnom den somatiska långtidssjukvården (kap. 10) var nära 21000 patienter eller ca 58 % av samtliga rullstolsbundna. Av de rullstols- bundna patienterna måste 18 600 ha hjälp för att komma i och ur rull- stolen.

Knappt 5 % var svårt synskadade, dvs. blinda eller saknade ledsyn. Cirka 3 % av patienterna hade så grav hörselnedsättning att det inte var möjligt att med tal kommunicera med dem. Man kan anta att det utöver dessa blinda och döva patienter finns ett stort antal patienter med mindre uttalade svåra syn- och hörselnedsättningar.

Drygt 14 % (5 000) av patienterna hade afasi eller liknande talrubb- ningar som gjorde det svårt att förstå deras tal. Av dessa var det 1 119 patienter som behövde behandling för sin talrubbning, men endast 644 av dem fick sådan behandling.

Även enkäten beträffande den somatiska långtidssjukvården innehöll en fråga om det i de gemensamma utrymmena för varje långvårdsen- het —- samlingssalar e. (1. — fanns hörselslingor, hörstavar, bandspe- lare för avlyssning av talband och andra kollektiva hjälpmedel.

Endast en mindre del av enheterna ansåg att utrustningen var till- räcklig i fråga om hörselslingor och hörstavar. Tillräckligt med band- spelare ansågs finnas på 42 % av enheterna.

Hörselslingor saknades helt för 72 %, hörstavar för 77 % och band- spelare för 39 % av samtliga enheter. Det förelåg betydande skillnader mellan olika sjukvårdsområden i fråga om tillgången på nu angivna hjälpmedel.

Frågorna i enkäten gällde också avdelningarnas tillgång till kollek- tiva rullstolar, handikappanpassade sittmöbler, bandspelare, hörsel- slingor och en del andra hjälpmedel.

Enligt svar från 1 186 avdelningar med 36 619 vårdplatser fanns rull- stolar för patienterna. Vid 58 % av avdelningarna ansågs att antalet rull- stolar var tillräckligt, vid 30 % att antalet inte alltid var tillräckligt samt vid 13 % — främst primärkommunala enheter — att det var otill- räckligt.

Handikappanpassade sittmöbler (extra höga stolar, coxitstolar m.m.) fanns på 63 % av avdelningarna (motsvarande 66 % av vårdplatserna). Vid 37 % av avdelningarna med 12500 vårdplatser (34 %) saknades sådana möbler. För 58 % av avdelningarna med handikappanpassade sittmöbler ansågs att antalet var tillräckligt, 27 % svarade ”inte alltid”. För 16 % var antalet otillräckligt.

Vid 73 % (motsvarande 26000 vårdplatser) av avdelningarna sak- nades bandspelare. Vid de avdelningar som hade bandspelare ansåg 21 % att antalet var tillräckligt, 7 % att det var otillräckligt.

På 13 % av avdelningarna var vissa gemensamhetsutrymmen tillräck-

ligt utrustade med hörselslingor. På 84 % (motsvarande 30000 vård- platser) saknades hörselslingor.

Patientlyftar fanns tillgängliga på avdelningar med sammanlagt ca 35 500 patienter (nära 95 %). Patientlyftar förekom mest i landstings- drivna enheter. l primärkommunala enheter hade 80 % av vårdplat- serna och i enskilda vårdhem 76 % tillgång till patientlyftar. Patient- lyftar fanns mest på kliniker.

Drygt 15 % av de avdelningar, som besvarat frågan, ansåg att antalet patientlyftar inte var tillräckligt. Det rörde sig om 5 500 patienter. Lika stor andel svarade, att antalet patientlyftar inte alltid var tillräckligt.

Vid 60 % (motsvarande 21 000 av patienterna) av avdelningarna an— vändes patientlyftarna ofta, 36 % sällan. En mindre andel, 4 % (mot— svarande 1 500 patienter), använde aldrig patientlyftarna.

Tillgång till ABL-hjälpmedel för patienterna har stor betydelse för deras möjligheter att klara sig själva och vara aktiva förutsatt att pa- tienterna kan träna sig att använda hjälpmedel. På frågan om patien— terna stimuleras till egna aktiviteter t. ex. att äta och klä sig själva, ansåg man sig vid drygt tre fjärdedelar av avdelningarna och vårdplat- serna göra detta ofta, vid ca en femtedel ibland och vid ca 3 % sällan.

I fråga om förflyttningshjälpmedel, hjälpmedel för hygieniska be- styr, på— och avklädning samt intagande av mat och dryck, ansåg mellan 80 och 90 % av avdelningarna att tillgången var tillräcklig. Enskilda vårdhem hade högsta och primärkommunala enheter lägsta andelen som svarade ”tillräckligt".

Beträffande hjälpmedel för läsning, skrivning och fjärrstyrning av egen TV var andelen avdelningar som svarade ”tillräckligt" 76, 68 resp. 64 %.

En förhållandevis stor andel av långvårdsplatserna saknade tillgång till aktivitetsstimulerande hjälpmedel. Det gällde främst läsning, 15 %, skrivning och fjärrstyrning för egen TV, vardera inemot 30 %.

Tillgången på hjälpmedel av olika slag för kollektivt eller individuellt bruk visar genomgående att tillgången är mindre vid de små landstings- drivna sjukhemmen än i övrigt.

I fråga om den psykiatriska långtidssjukvården (kap. 10) finns upp- gifter från 31 % av avdelningarna om rullstolsbundna patienter. Vid dessa avdelningar var 2 415 patienter rullstolsbundna och av dessa hade 65 % mer än ett handikapp. Endast 18 % av avdelningarna har lämnat uppgifter om gravt hörsel- och synskadade. Vid dessa avdelningar var 453 patienter gravt hörselskadade och 369 gravt synskadade. De flesta i båda grupperna hade dessutom ytterligare något handikapp.

Uppgifter om förekomsten av hörselslingor, hörstavar, bandspelare och andra tekniska hjälpmedel i vissa gemensamhetslokaler lämnades för ca 90 % av de redovisade vårdplatserna. Bandspelare var det hjälp- medel som förekom mest. Nära hälften av patienterna hade tillgång härtill men för en fjärdedel ansågs det vara i otillräcklig omfattning. Några större skillnader mellan olika typer av vårdenheter förekom inte. Hörselslingor och hörstavar fanns för ca 10 % av vårdplatserna i sjuk- huskliniker och sjukhem för psykiskt sjuka. Endast omkring hälften ansågs vara i tillräcklig omfattning.

Patientlyftar fanns tillgängliga på 195 avdelningar med sammanlagt 5 613 vårdplatser (18 % av de avdelningar som besvarat frågan). Vid 39 avdelningar med sammanlagt 910 vårdplatser uppgavs att patient- lyftar inte var aktuella och vid 851 avdelningar med 21 714 vårdplatser saknades de helt. Patientlyftar var vanligast på sjukhuskliniker (154 av- delningar). 39 avdelningar med 1282 vårdplatser i sjukhem för psy— kiskt sjuka hade patientlyft. Endast en avdelning med 14 vårdplatser i enskilt vårdhem hade detta hjälpmedel. Vid ca sex procent av de avdelningar som besvarat frågan ansågs antalet patientlyftar vara otill- räckligt och vid lika många avdelningar ansågs att antalet inte alltid var tillräckligt. Vid 23 % av avdelningarna (motsvarande 1384 pa- tienter) användes patientlyftarna ofta, vid ca 60 % sällan och vid 12 % användes de aldrig.

Rullstolar för patienterna fanns vid 774 avdelningar med 21090 vårdplatser. Vid 75 % av avdelningarna (motsvarande 15700 vård- platser) ansågs att antalet var tillräckligt. 5 % ansåg att antalet rull- stolar var otillräckligt och 18 % uppgav att antalet inte alltid var till- räckligt. 140 avdelningar med 3 286 vårdplatser saknade rullstolar.

Handikappanpassade sittmöbler (extra höga stolar m.m.) fanns på 24 % av de avdelningar (6437 vårdplatser) för vilka uppgifter läm- nats. Vid 712 avdelningar (18 448 vårdplatser) saknades sådana. På 45 avdelningar med 1 476 vårdplatser var sådana sittmöbler inte aktuella. Vid 60 % av avdelningarna ansågs att antalet handikappanpassade sitt- möbler var tillräckligt, 18 % svarade ”inte alltid” och för något fler var antalet otillräckligt.

Bandspelare saknades på 73 % av avdelningarna (motsvarande 24 372 vårdplatser). Antalet bandspelare ansågs otillräckligt på 2 % av avdel- ningarna. Vid 7 % av avdelningarna (2 148 vårdplatser) ansågs att an- talet var tillräckligt.

Enligt PU:s enkät beträffande hemsjukvården förekom kontinuerlig ADL-träning bland hemsjukvårdspatienter i 3/5 av landets sjukvårds— områden. Inom sex sjukvårdsområden omfattade ABL-träningen pa- tienter i hela sjukvårdsområdet och i fem, del eller delar av sjukvårds— områdena. Inom fyra sjukvårdsområden var ADL-träningen begränsad i form av bl. a. försöksverksamhet inorn geografiskt avgränsade delar. Slutligen kan tilläggas att samtliga huvudmän provar ut och ordinerar hjälpmedel till de hemsjukvårdspatienter som behöver sådana.

12 Förberedelse till livet som pensionär

12.1. Direktiven, m. m.

I direktiven till PU framhålls att det framstår som angeläget att sam— hället medverkar till att underlätta övergången till anpassningen till livet som pensionär och till 'att de äldres tillvaro får ett sådant inne- håll att pensionstiden blir meningsfull och positiv. Utbyggnaden av samhällets ekonomiska trygghetsanordningar får därför kompletteras med olika insatser för en god social omvårdnad i vid mening. I direk- tiven tas således upp frågan om samhällets medverkan i verksamhet, som syftar till att underlätta övergången och anpassningen till pensio- neringen — verksamhet för förberedelse till livet som pensionär.

Som tidigare nämnts tillsattes PU i anslutning till att regeringen lade fram förslag om en lagstadgad sänkning av pensionsåldern från 67 till 65 år. Med en allmän sänkning av pensionsåldern kunde förutses en betydande ökning av antalet ålderspensionärer. Vid tidpunkten för för- slagets framläggande planerades också förslag om ökade möjligheter till en rörlig pensionsålder, för en mjukare övergång från arbete till pension. Sedermera framlades i detta syfte förslag till bl.a. en 'helt ny pensionsförsäkring för delpension i kombination med deltidsarbete. Även denna reform kunde förutses öka antalet personer som genom pensioneringen kunde tänkas vara i särskilt behov av något slags er- sättning för det arbete de lämnade. Såväl sänkningen av den allmänna pensionsåldern som delpensionsförsäkringen trädde i kraft den 1 juli 1976.

Enligt SCB:s befolkningsprognoser som närmare redovisas i kap. 17 beräknas antalet personer i åldern 65 år och däröver öka fram till år 1990, varefter en minskning skulle inträda. Under de närmaste 15 åren med år 1975 som utgångspunkt beräknas antalet personer 65 år och äldre komma att öka med närmare 15 000 per år för att år 1990 utgöra drygt 220 000 fler än är 1975.

Som framgått av kap. 8 genomfördes PU:s intervjuundersökning då utredningsförslaget om delpension var aktuellt. Av de blivande pensio- närerna (åldern 60—66 år) svarade 15 % att de ”troligen” skulle ut- nyttja möjlighet till delpension. Enligt riksförsäkringsverkets statistik var antalet delpensionstagare per 1 000 :av inskrivna försäkrade i åldern 60—64 år med sjukpenninggrundande inkomst (minst 4 500 kr.) i juli 1977 ca 100—110 för män och 82 för kvinnor.

12.2. PU:s intervjuundersökning

12.2.1. Ålderspensionärer

För att få en bild av i vilken utsträckning man förberedde sig för pen- sionsåldern, ställdes följande subjektivt hållna fråga:

”Innan Ni pensionerades, gjorde Ni då upp några speciella planer (t.ex. resor, nytt arbete, fritidsintressen osv.) på vad Ni skulle göra efter pensioneringen?”

Som framgått av kap. 8 sade sig totalt endast 13 % av ålderspensio- närerna i förväg ha gjort upp några speciella planer på vad man skulle göra när man blev pensionerad. (Tabell 12.1)

De yngre hade i större utsträckning än de äldre gjort upp planer. Männen hade i betydligt större utsträckning än kvinnorna gjort upp planer.

Vid intervjun ställdes också frågan: ”Tycker Ni att pensionstiden hit- tills har blivit bättre eller sämre än vad Ni hade väntat Er”.

Svaren på frågan visar, att trivseln med pensionstiden blev ”som vän- tat” i större utsträckning för åldersgrupper, som hade en större andel som gjort upp speciella planer. Å andra sidan uppgav grupper med liten sådan andel, att trivseln med pensionstiden blev bättre än vän- tat. (Tabell 12.2)

'De som inte förvärvsarbetade vid pensioneringen hade i minst ut- sträckning gjort upp planer. omkring en femtedel av de pensionärer som arbetade vid intervjutillfället och av dem som slutade i samband med pensioneringen hade gjort upp speciella planer inför pensione- ringen.

Av viss betydelse för livet som pensionär är kännedomen om rättig- heter och förmåner för pensionärer. Som framgått av kap. 8 uppgav

Tabell 12.1 Speciella planer för pensionstiden. Procent

Ålder Gjort upp speciella planer Män Kvinnor Båda könen 60—69 26,1 11,1 17,8 70—79 18,4 7,1 12,2 80— 1 7,0 2, 5 8,7 Samtliga 20,7 7,1 13,4

Tabell 12.2 Planer inför pensioneringen och trivsel med pensionstiden. Procent

Ålder Gjort upp Trivsel med pensionstiden Vet ej speciella ___—__— planer Bättre än Sämre än Som väntat väntat väntat 60—69 17,8 32,5 7,3 46,6 8,4 70—79 12,2 50,7 5 ,7 34,1 6,4 80— 8,7 44,7 1,9 36,6 10,1

Samtliga 13,4 44,7 5,5 38,5 7,7

___—___—

en knapp fjärdedel av ålderspensionärerna att de inte kände till rättig- heter och förmåner medan en dryg fjärdedel var tveksamma beträf- fande sina kunskaper. Det är framför allt de äldsta (80 år och äldre) och de rörelsehandikappade som säger sig inte känna till eller är tveksamma beträffande sina förmåner och rättigheter — endast 37— 38 % säger att de känner till dem. Kvinnorna sade sig i större utsträck- ning än männen inte känna till rättigheter och förmåner. Den oftast uppgivna informations-källan om man skulle vilja veta mer om sina rättigheter och förmåner som pensionär är försäkringskassan. Över en tredjedel skulle vända sig dit. En stor andel skul-le även vända sig till socialbyrån.

12.2.2. Blivande ålderspensionärer

För blivande ålderspensionärer har förberedelsen till livet som pensio- när för att pensionstiden skall bli mer meningsfull och positiv större aktualitet. Genom sänkningen av den allmänna pensionsåldern och införandet av delpensionsförsäkringen blir frågan aktuell för allt större grupper. När det gäller personer som söker delpension, torde man dock kunna utgå från att de själva i större utsträckning än de, som får pen- sion vid 65 års ålder, är på det klara med hur de vill använda pensions- tiden.

Eftersom sänkningen av den allmänna pensionsåldern inte trätt i kraft när intervjuundersökningen gjordes, kom gruppen blivande ålders- pensionärer att omfatta personer i åldern 60—66 år.

När det gäller delpensionsreformen tillfrågades de 408 intervjuper- sonerna, om de trodde att de kom att utnyttja möjligheten till delpen- sion i förening med förvärvsarbete. I sammanhanget bör det erinras om att intervjuerna gjordes våren 1975 och riksdagen vid den tidpunk- ten inte hade tagit ställning til-l förslaget.

Totalt svarade 15 % att »de ”troligen” kom att utnyttja möjligheten till delpension. 58 % svarade ”troligen inte” och 14% ”vet inte”. 14 % av de blivande pensionärerna har man inga svar från. (Tabell 12.3)

Tabell 12.3 Blivande pensionärer som kom att utnyttja möjligheten till delpension, efter ålder och kön. Procent

Ålder Kommer att utnyttja möjligheten till delpension Ja, tro- Nej, tro- Vet ej Ej svar Summa ligen ligen inte

Båda könen 60—63 år 19,2 55,3 14,4 11,0 100 64—66 " 4,2 63,4 II,] 21,3 100 Män 60—66 år 18,3 63,6 l4,4 3,7 100 Kvinnor 60—66 år 12,6 52,6 I2,9 22,0 100 Män och kvinnor 60—66 år 15,2 57,5 l3,5 13,8 100

Tabell 12.4 Blivande pensionärer. Speciella planer för pensioneringen. Fördelning efter ålder, kön och sysselsättning. Procent

Har gjort Har ej Ej svar eller Summa upp planer gjort upp indirekt Bastal planer intervju

60—63 år 25,8 64,6 9,6 100,0 291 64—66 år 15,4 67,5 17,1 100,0 117 Mån (samtliga) 32,0 66,3 1,6 [00,0 182 Därav:

Arbetar heltid(deltid) 36,3 62,4 l,3 [00,0 l52 Arbetar ej (4,3) (91,4) (4,3) 100,0 21 Kvinnor (samtliga) 15,6 64,6 l9,8 100,0 226

Därav:

Arbetar heltid/deltid 26,6 73,4 — 100,0 83 Arbetar ej 8,4 59,8 31,8 [00,0 99

Samtliga 23,0 65,4 11,6 100,0 408

Bland de blivande pensionärerna sade sig, som framhållits i kap. 8, personer i åldern 60—63 år i större utsträckning än personer i åldern 64—66 år ha gjort upp speciella planer för pensionstiden. (Tabell 12.4)

Männen säger i större utsträckning än kvinnorna att de gjort upp planer. Till viss del kan denna skillnad mellan könen bero på att en femtedel av kvinnorna av olika anledningar inte kommit att svara på denna fråga. Både bland männen och bland kvinnorna är det de för- värvsarbetande som gjort upp planer.

Totalt tyckte mellan 28 och 35 % (varierande för olika ämnen) att de var tillräckligt informerade om sin kommande ålderspensionering. Även om skillnaderna inte är stora så är andelen som tycker sig till- räckligt informerad störst när det gäller pensionens storlek och minst när det gäller hyresbidrag, bostadstillägg m.m. (Tabell 12.5)

När det gäller uppdelningen på två åldersgrupper kan inga större skillnader iakttas. Bland de äldre — de som är närmast sin ålderspen- sionering — är andelen som inte svarat större än bland de yngre. Bland de yngre är andelen som anser sig tillräckligt informerad om ”hyresbidrag, bostadstillägg, m. m.” och (framför allt) ”övriga sociala och ekonomiska förhållanden” större än bland de äldre. Andelen som anser sig tillräckligt informerad ökar med ökande utbildning. Andelen är lägst bland personer med enbart folkskola.

De som har förvärvsarbete tycker i större utsträckning än de ej för- värvsarbetande att de är tillräckligt informerade om sin kom-mande å'l- derspensionering. Bland de förvärvsarbetande är det genomgående kon— torsanställda, tekniker, tjänstemän m.fl. som i störst utsträckning an- ser sig tillräckligt informerade. När det gäller pensionens storlek säger

Tabell 12.5 Blivande pensionärer. Andel som anser sig tillräckligt informerad inför pensioneringen. Fördelning efter ålder, skolutbildning, huvudsakligt yrke eller sysselsättning. Procent

Tillräckligt informerad när det gäller Indirekt Bastal ___—__— intervju Pensionens Hyresbi- Övriga Åldrandet eller storlek drag, bo- sociala somsådant ”ej svar”

stads- och eko-

tillägg nomiska

m m förhållan-

den 60—63 år 34,7 28,9 33,3 31,3 8,2 291 64—66 år 34,2 25,0 24,0 33,4 16,3 117 Folkskola 30,3 24,2 25,6 28,6 12,1 311 Yrkesutbild-

ning utöver folkskola (38,9) (28,0) (28,0) (36,5) (5,4) 36 Realskola/

grundskola

eller mer 53,6 ' 45,8 58,9 45,5 5,0 61 Aldrig haft

förvärvs- arbete (36,6) (32,7) (28,7) (36,6) —— 24 Har f n ej

arbete men har tidigare arbetat med

prod-ldistr- _arbete 25,1 25,5 21,5 31,1 5,8 51 Övriga (33,8) (27,6) (27,9) (40,0) (2,9) 26 Arbetar f n

Prod-/distr-

anställda 33,5 29,8 30,7 34,5 1,5 131 Kontorsanst,

tekniker m 11 55,8 38,3 51,3 35,2 — 68 Övriga (40,5) (21,6) (33,7) (28,6) (2,4) 42

Samtliga 34,6 27,8 30,8 31,9 10,4 408

sig 56 % ha tillräcklig information mot 34 % bland dem som arbetar med produktions— och distributionsarbete.

Bland de ej förvärvsarbetande är det de som arbet-at med produk- tions- eller distributionsarbete som i minst utsträckning svarar att man anser sig tillräckligt informerad. De som aldrig haft förvärvsarbete tyc- ker i något större utsträckning än de som inte arbetade vid intervju- tillfället men tidigare haft arbete, att de är tillräckligt informerade.

12.3. Utvecklingen

Pensioneringen och pensionstiden har tidigare främst betraktats som ett ekonomiskt trygghetsproblem. Det har gällt att inom ramen för till- gängliga resurser kompensera pensionären för det inkomstbortfall han drabbas av under ålderdomen. Det är först under 1960-talet och hu- vudsakligen under dess senare del, som intresset väckts för andra pro-

'blem pensionären kan möta. Det är här bl. a. fråga om hur man skall

förebygga att pensionstiden upplevs negativt och hur man skall göra pensionstiden innehållsrik och meningsfull. Intresset för dessa frågor har alltmer ökat och verksamhet i olika former har vuxit fram. Sorn bidragande orsaker härtill kan nämnas sänkningen av pensionsåldern, yngre och friskare pensionärer, gjord-a rön och erfarenheter.

Frågan om förberedelse och anpassning till pensionstiden behandla- des av de nordiska socialministrarna vid deras möte i Stavanger i slu- tet av juni- 1969. Bland problem som togs upp var övergången från ak- tivt yrkesarbete till pensionär och betydelsen av att förbereda sig för ett liv som pensionär i god tid. Man utgick från att det kunde finnas ett stort antal pensionärer, som hamnat i en riskfylld livssituation där- för att de inte känt till vad pensionärstillvaron innebar och de inte för- berett sig. De hade inte fått någon *hjälp under själva anpassningspro- cessen. De frågor som behandlades var främst ökad information i fråga om vissa huvudområden, såsom arbete, fritidsa'ktiviteter, ekonomi, bo- ende, hälsa, sociala relationer.

Frågor om förberedelse till livet som pensionär har under senare år också tagits upp inom Europarådet.

12.3 . 1 Samhällets verksamhet

Någon centralt organiserad eller i lag och författning reglerad verk- samhet för att förbereda människorna för pensionsåldern, omfattande information om såväl ekonomiska och sociala frågor som andra frågor av vital betydelse för ett efter omständigheterna innehållsrikt liv efter inträdet i pensionsåldern förekommer inte i Sverige f.n.

Svenska kommunförbundet har i skriften Kommunala insatser för pensionärer under 70-talet, som utkom år 1972, bl.a. visat på angelä— genheten av att den enskilda människan i god tid före sin pensionering funderar över hur hon eller han skall ge sin pensionstid ett menings- fullt innehåll. Här kan, framhålls det, exempelvis kommunen i sam- arbete med bl. a. fackliga organisationer, studieförbunden m.fl. göra en aktiv insats för att ge kommuninvånare insikt i nödvändigheten att på olika sätt förbereda sig (för pensionstiden och samtidigt informera om den fritidsverksamhet och de övriga möjligheter till fortsatt a'ktivt liv som står till buds. Det understryks vidare att det inte räcker med att man i kommunen tar goda initiativ till olika verksamheter. Man måste också se till att de som skall nyttja dem vet om att de finns. Även den stora gruppen blivande pensionärer *har glädje av att känna till hur pensionärsservicen är ordnad i kommunen och bör alltså nås av infor— mationen.

Avsikten med de relaterade uttalandena i ifrågavarande skrift är att ute i kommunerna väcka de ansvariga förtroendemännens intresse för saken då det är uppenbart att en sådan informationsverksamhet för blivande pensionärer är mycket angelägen.

I PU:s kommunenkät ställdes en fråga om det inom kommunen fö- rekom någon form av verksamhet som tog sikte på att förbereda per- soner på sin förestående pensionering och i så fall vem som bedrev

verksamheten. Frågan besvarades av 272 kommuner. Verksamhet re- dovisades av 32 kommuner. [ övriga kommuner bedrevs ingen verk- samhet. Man torde dessutom kunna utgå från att de kommuner, som inte direkt besvarade frågan, inte hade någon verksamhet att rappor- tera. Verksamheten bedrevs av tre kommuner i egen regi. Bland hu- vudmän för verksamheten redovisades vidare pensionärsorganisationer (i 9 kommuner), fackliga organisationer (3), studieförbund (10), ar- betsgivare (2) samt försäkringsbolag (1). Gotlands, Blekinge, Kristian- stads, Skaraborgs och Norrbottens län hade ingen kommun, där verk— sam-het bedrevs. I övriga län fanns verksamhet i enstaka eller några få kommuner, mest i Stockholms län (4 kommuner) samt Södermanlands och Värmlands län (vardera 3 kommuner). Arbetsgivare, som bedrev verksamhet, fanns i Västmanlands och Gävleborgs län, fackliga orga- nisationer i Stockholms och Kalmar län.

I enkäten ombads kommunerna att lämna en kort beskrivning i vil- ken form och med vilket innehåll verksamheten bedrevs samt (uppskat- tat) antal personer som beräknades delta. Det var endast ett fåtal kom- muner, som lämnade en kort redogörelse eller kommentarer. I Linkö- ping bedrev kommunen ett slags uppsöka-nde verksamhet på de största arbetsplatserna genom en tjänstman, som informerade inför vederbö- randes pensionering. Pensionärsorganisationerna informerade genom broschyrer med upplysning om olika aktiviteter. I Jönköpings kommun bedrevs verksamhet av studieförbund under medverkan av bl. a. expert från försäkringskassan för information om de allmänna pensionerna och expert från företaget för information om företagets pensioner. Vi- dare medverkade juridisk expert när det gällde frågor om arv, gåva, testamente. I Enköping drevs studiecirklar med ett 50—tal deltagare. I Säffle "hade ABF en studiecirkel med ca 12 del-tagare genom pensio- närsföreningar. I Hallstahammar planerade ABF starta en studiecirkel ”Omkring de 60" för personer i åldern 55—60 år. Studiecirkeln skulle behandla bl.a.: att lämna yrkesarbetet, ändrade levnadsförhållanden, ”tid att iaktta hälsan”, sociala rättigheter.

12.3.2. Enskild verksamhet

Sedan några år tillbaka drivs på olik-a håll kurser och annan upplys- ningsverksam—het för blivande pensionärer. I det följande lämnas exem- pel på aktiviteter av olika slag, som syftar till förberedelse till livet som pensionär — till en meningsfull och innehållsrik pensionstid.

Sedan år 1972 anordnar Studieförbundet Vuxenskolan (SV) kurser för ledare av studiecirklar, som tar upp ämnen för blivande pensionä- rer. Som kursunderlag för studiecirklarna används en bok benämnd Är med innehåll, som tillkom efter uttalat behov både från äldre och från dem som sysslade med ungdomar och pensionärer.

Boken har använts vid försökscirklar sedan år 1972. Den nuvarande versionen av materialet, som kom ut år 1976, bygger på denna försöks- verksamhet samt de erfarenheter och den utvärdering som studieför- bundet gjort. Verksamheten h-ar riktat sig till både dem som nyligen gått i pension och dem som ännu inte uppnått pensionsåldern. Dess—

utom *har boken använts vid ålderdomshem och institutioner för att göra personer i olika åldrar och framför allt dem som arbetar inom vårdyrken bekanta med denna typ av diskussion kring åldrandets pro- blem. Boken År med innehåll har tio kapitel och syftar till att ge en allmän uppfattning om de problem som kan bli aktuella, när man ar- betar bland äldre samt när man vill försöka förstå sitt eget åldrande.

För cirklar för förberedelse inför pensionen rekommenderar studie- förbundet följande temauppläggning:

Behöver vi förbereda pensionen — vad har arbetet för betydelse för oss Hur mycket får jag i pension

Åldrandet och personligheten Juridiska frågor

Vår hälsa — att äta och leva rätt

Social service — sociala rättigheter — boende

Behöver vi kontakt och gemenskap

Vår framtid — avslutande diskussion

Studieförbundet understryker att vilken uppläggning man än väljer för cirkelarbetet bör diskussioner vara det grundläggande. Som ledning för detta finns diskussionsfrågor i anslutning till varje kapitel.

Enligt uppgift hade studieförbundet i maj 1977 ca 250 utbildade cir- kelledare i landet. Antalet studiecirklar i förbundets regi uppgick läs- året 1974/75 till 147 med drygt 1 500 deltagare och läsåret 1975/76 till 176 cirklar med ca 1 850 deltagare.

Cirklarna var spridda över hela landet så när som på fyra län, där ingen cirkel anordnats under något av läsåren. Antalet studiecirklar var störst i Stockholms län båda läsåren (82 cirklar med 873 deltagare resp. 98 cirklar med 1 074 deltagare). Därnäst kom under läsåret 1974/ 75 Västerbottens län med 14 cirklar och 124 deltagare sa.-mt läsåret 1975/76 distriktet Kristianstads—Malmöhus län med 13 cirklar och 148 deltagare samt Norrbottens län med likaledes 13 cirklar men med 90 deltagare. I övriga län där cirklar anordnats har antalet cirklar va- rierat mellan 1 och 11.

Avsikten är numera att studiecirklarna skall vända sig till dem som har fem år kvar till pensioneringen.

Förutom genom cirkelverksamheten sprider förbundet information ute i distrikten om åldrandets problem och förberedelse för pensione- ringen. Såväl distriktsombuden som en centralt till förbundet knuten studiekonsulent bedriver en uppsökande verksamhet med information till förtroendevalda, genom anordnande av informationsträ—ffar med fö- retagsledningar, statliga och kommunala tjänstemän samt genom an— ordnande av seminarier och föreläsningskvällar.

Som exempel på andra studieförbund, som nyligen satt igång med motsvarande kursverksamhet kan nämnas Arbetarnas Bildningsförbund (ABF), Tjänstemännens Bildningsverksamhet (TBV) och Medborgar- skolan.

ABF bedrev under våren 1977 en försöksverksamhet med samman- lagt 53 studiecirklar i olika delar av landet. Antalet cirkeldeltagare upp— gick till 520. Som kursmaterial användes skriften Att bli pensionär,

Studiematerial om hur det är att sluta jobba. Skriften behandlar följan- de frågeställningar.

Hur skall vi arbeta i studiecirkeln Arbetets värde Pensionen Delpension vid deltidsarbete Ålderspension Förtidspension Skatteavdrag på allmän pension Hur kan man överklaga beslut om allmän pension Att bli äldre Intelligens Minnet Äldre och inlärning Socialpsykologiskt åldrande Pensionärernas Riksorganisation, PRO PRO:s organisation Vad vill PRO Fritidsverksamhet inorn PRO Boende och service Litteratur om att bli äldre

Vid försöksverksamheten prövades olika metoder. Bl. a. anordnades på Uddevallavarvet några cirklar, som under arbetstid studerade mate- rialet. Initiativet och rekryteringen skedde genom den fackliga organisa- tionens försorg.

Försöksverksamheten blev uppskattad varför ABF inför verksam- hetsåret 1977/78 anser sig ha all anledning att tro att studiematerialet kommer till stor användning. Tillsammans med LO och PRO har ABF lagt upp en plan som går ut på att det är de fackliga organisationerna, som i sin studieverksamhet inkluderar Att bli pensionär. PRO till- handahåller oftast cirkelledare, dessutom genomförs ute i distrikten utbildning av ledare av cirklar i detta ämne. Satsningen kompletteras med en rekryteringsfilm, som ABF gjort utifrån TRU—serien, Den långa fritiden. Filmen heter Att göra pensionärer och kommer att finnas till- gänglig på samtliga ABF-distrikt. Med utgångspunkt från TRU-serien har ABF framställt ytterligare en film, Planera för pension, som fram— för allt kan användas under cirkelstudierna.

TBV utarbetade år 1975 ett studiematerial, som hittills använts i sammanlagt 35 cirklar i olika delar av landet, 12 läsåret 1975/76 och 23 läsåret 1976/77. Antalet deltagare var sammanlagt 360, varav 132 läsåret 1975/76 och 228 läsåret 1976/77. Av det sammanlagda kurs- antalet för de båda läsåren ägde nio rum i Göteborgs och Bohus län med 83 deltagare, sju i Stockholms län med 78 deltagare, fem i Koppar- bergs län med 57 deltagare och fyra i Malmöhus län med 39 deltagare. I tre län hölls en kurs per läsår medan det i övrigt rörde sig om enstaka kurser.

Det utarbetade studiematerialet visade sig vara av mindre intresse för många. Ny studiehandledning har därför utarbetats. Huvudsyftet

med den nya skriften Planera för pension är att deltagarna ges tillfälle att på ett strukturerat sätt förbereda sin egen pensionering. I planerings- stadiet inför kursarbetet skisserades följande delmål:

att finna vägar att lösa de viktigaste gemensamma problem som delta- garna anger att varje deltagare efter kursen skall ha ett eget ”handlingsprogram” för de närmaste åren efter pensioneringen tillfällen till social samvaro och stimulans med eventuella uppfölj- ningskurser.

Medborgarskolan startade våren 1977 cirkelverksamhet. Några uppgif- ter om antal cirklar och antal deltagare finns inte tillgängliga. På sko- lans riksorganisation räknar man dock med att verksamheten skall komma igång i större omfattning under hösten 1977.

Som studieunderlag används skriften Pensionering, psykologiska och sociala aspekter. Skriftens innehåll upptar nedanstående ämnesområ- den.

Pensionering

Arbete Sociala roller och rollförändringar Behov och motivation Försvar och personlighet Åldrandet

Fritid och aktivitet Förberedelse för pensionering.

Man vänder sig till pensionärer, blivande pensionärer samt perso- nal på ålderdomshem/vårdhem. Såsom experter kommer att anlitas psykolog, sociolog, soci-alassistent, kurator eller liknande. PU fick i februari 1975 regeringens medgivande att lämna bidrag med högst 50 000 kr. till kostnaderna för en konferens i april samma år om förberedelser till livet som pensionär, anordnad av arbetsgrup- pen för studiet av de äldres problem. Gruppens verksam-het beskrivs närmare i kap. 16. Anföranden, inlägg och diskussioner vid konferen- sen, av gruppen betecknad symposium, har publicerats i skriften För— beredelse till livet som pensionärl. Som bakgrund till symposiet fram- hölls i förordet, :att det är alldels uppenbart, att många människor helt försummar att förbereda sig till livet som pensionär och dock kan många i våra dagar räkna med att få leva i minst 15 år efter inträdet i pensionsåldern och somliga ännu längre. Föreligger då inte ett behov att väcka människors intresse att förbereda sin tillvaro som pensionär? Frågan gäller: När och hur denna information skall sättas in och vad den skall innehålla. I symposiet deltog sociologer, psykologer, sam- hällsvetare, företagsläkare och representanter för myndigheter och or- ganisationer, bl.a. socialdepartementet, socialstyrelsen, landsting, 'kom- munal socialvård och pensionärsorganisationer. 1 Förberedelse till livet På symposiet lämnades översikter över vad som gjorts på området i som PenSionäf, Udfle' olika länder. Vidare behandl—ades olika problemställningar, bl. a. för- valla 1975" Redaktorer Carl Ström, Yngve väntningar inför och anpassning till pensioneringen, hälsa, arbetsför- Zotterman.

måga och arbetsanpassning hos äldre, åldrandet och personligheten, be- varande av hälsan under åldrandet, sysselsättning och fritidsaktivitet. Ett avsnitt av symposiet behandlade information i samhällsfrågor. Det gällde arbetsmarknad, juridiska frågor inför livet som pensionär, pen- sionsförmåner och beskattning, boendeformer för pensionärer. Ett annat avsnitt, kallat ”Att påverka”, behandlade frågor om de äldre i företagen och deras arbetsuppgifter (behovet av avtrappning, fördelar och olägen- heter för samhälle, näringsliv och de äldre). Även frågor om verksam- hetens organisation togs upp. Under förhandlingarnas gång blev det uppenbart att många organisationer och institutioner måste aktivt del- ta i verksamheten.

Symposiet avslutades med en paneldiskussion som mynnade ut i att ett samarbetsorgan — ett officiellt sanktionerat organ —— borde bildas. Det borde vara en naturlig sak för socialdepartementet att svara för verksamhetens finansiering.

12.3.3. Pågående forskning

Betydelsen av förberedelse till livet som pensionär och upplevelsen av pensioneringen och pensionstiden har hittills i liten utsträckning upp- märksammats inom forskning och utvecklingsverksamhet. Inom karo- liska institutets laboratorium för stressforskning bedrivs under ledning av docent Lennart Levi och i samarbete med bl. a. PU två projekt — Grängesprojektet och SPP-studier — som närmare beskrivs i Kap. 16.

Projekten avser tillämpade tvärvetenskapliga studier i syfte att kart- lägga ålderspensionärers psyko-sociala situation och kroppsliga, psy— kiska och sociala välbefinnande samt effekterna av pensioneringspro- cessen som sådan, inbegripet studier rörande effekterna av förbere- delse för pensioneringen.

13. Enskilda organisationer, verksamhet, inriktning, omfattning

Ett stort antal enskilda organisationer arbetar inom olika delar av det sociala området och kompletterar samhällets verksamhet. De går ofta in på områden, som är oprövade och kan snabbt rycka in där det råder uppenbara brister. De når lätt kontakt med enskilda människor i behov av omedelbar hjälp. Enskilda organisationer deltar bl.a. i uppsökande verksamhet, tillgodoser olika slags hjälpbehov och bedriver Väntjänst- och kontaktverksamhet. Organisationerna tar ofta initiativ och driver försöksverksamhet, innan samhället — på grundval av deras erfaren— heter — engagerar sig i verksamheten.

Enskilda organisationer som verkar inom näraliggande områden har ofta utvecklat ett närmare samarbete i organiserade former. Handi- kapporganisationerna samarbetar genom Handikappförbundens central— kommitté. Motsvarande samarbete förekommer också på andra områ- den, t.ex. genom Sveriges frikyrkoråd, Svenska scoutunionen, Svenska kyrkans diakoninämnd. Ett organiserat samarbete mellan enskilda orga- nisationer och myndigheter förekommer också. Handikapprörelsen har samrådsorgan med centrala verk och myndigheter. Genom handikapp- råd på olika nivåer — statliga, landstingskommunala och primärkom- munala — har samarbetet i övergripande handikappfrågor fått fasta former.

I en enkät som gjordes i februari 1972 av en av enskilda organisatio- ner tillsatt arbetsgrupp redovisades 92 organisationer med varierande arbetsuppgifter och omfattning av verksamheten. Av de 63 organisatio- ner, som besvarade enkäten var det l7 som redovisade insatser direkt riktade till pensionärer.

Bland verksamhet, redovisad i enkäten och direkt riktad till pensio- närer, kan nämnas pensionärshem (Sv. diakonisällskapet), pensionärs- hem, ålderdomshem, gästhem (Diakonissanstalten Samariterhemmet Uppsala), pensionärshem-gästhem (Stockholms stadsmission). Även Sv. Missionsförbundet och Mosaiska församlingen driver ålderdomshem. Bland verksamhet av annat slag kan nämnas hjälp— och rådgivnings- byråer (Göteborgs kyrkliga mission), uppsökande hjälparbete och be- sökstjånst (Sociala missionen i Stockholm), besöksverksamhet (Lions international). Frälsningsarmén driver hjälp- och rådgivningsbyråer, hemhjälps- och besöksverksamhet, sommargårdar, pensionärshem och pensionärsklubbar. Svenska röda korset bedriver bl. a. kontaktverksam-

het, dagcentrals- och sysselsättningsverksamhet samt fotvård.

Under sitt arbete har PU haft som mål ati söka kartlägga all enskild verksamhet, när det gäller pensionärer och handikappade, dess innehåll och omfattning. Det har emellertid visat sig vara svårt av olika skäl att göranen sådan kartläggning. Det går inte alltid att skilja ut verksamhet för pensionärer och handikappade från verksamhet som en organisation i övrigt bedriver. Mycket av verksamheten bedrivs självständigt på det lokala planet och redovisas inte till riksorganisationen osv. Det är där- för inte möjligt för PU att [här närmare redovisa verksamhet för pen- sionärer som bedrivs av många organisationer som en del av deras allmänna verksamhet. Det anförda har endast nämnts som exempel på enskild verksamhet. I kap. 9 redovisas de enskilda ålderdomshemmen och i kap. 10 de enskilda sjukhemmen. Röda korsets verksamhet med utlåningsförråd tas upp i kap. ll. Studieförbundens och andra organi- sationers medverkan i t. ex. ålderdomshem och sjukhem redovisas sum— mariskt i kap. 9 och 10. .

I det följande behandlas närmare endast sammanslutningar som har som enda eller huvudsakliga uppgift att främja och tillvarata pensionä- rers och handikappades intressen. Bland organisationer som arbetar på specialområden för pensionärer redovisas Rikskommittén för pensio- närsgymnastik.

13.1. Pensionärsorganisationer

I slutet av 1930-talet började pensionärerna sluta sig samman i särskilda organisationer för att i olika sammanhang arbeta för gemensamma intressen. Det har vuxit fram organisationer med olika syften. Två organisationer, Pensionärernas riksorganisation och Sveriges Folkpen- sionärers Riksförbund, söker mera allmänt tillvarata pensionärernas in— tressen. Härutöver finns en rad speciellt inriktade pensionärsorganisatio- ner, t. ex. efter yrke: Statspensionärernas riksförbund, Kommunalan- ställdas pensionärsförbund, Enskilda företags tjänstepensionärer; efter religiösa intressen: Riksförbundet för pensionärers gemenskapsgrupper.

I det följande lämnas en kort redogörelse för de två allmänna pen- sionärsorganisationema Pensionärernas riksorganisation och Sveriges ' Folkpensionärers Riksförbund.

13.1.1. Pensionärernas riksorganisation (PRO)

PRO bildades år 1942 under namn av Sveriges folkpensionärers riks- . organisation. Organisationen fick sitt nuvarande namn år 1965. Huvud- uppgiften var vid tillkomstenatt verka för bättre levnadsförhållanden för pensionärerna, högre pensioner, bättre vårdmöjligheter och över huvud taget ökad trygghet på äldre dagar. Under årens lopp har även studie- och fritidsverksamheten samt förströelse och sällskapligt um— gänge inom föreningarna fått allt större omfattning. Genom en stor och alltjämt växande fritidsverksamhet har många pensionärers ensamhet

och isolering brutits. PRO bedriver också en uppsökande verksamhet, där så kan ske i samarbete med kommunerna.

Det finns ingen åldersgräns för medlemskap. Make/maka, Som inte är pensionär, kan också bli medlem. 'År 1947 uppgick medlemsantalet i PRO till 50 000 medlemmar. År 1953 hade medlemsantalet stigit till 100000, år 1964 till 200000, år 1974 till 300000 och år 1976 till 344 000, motsvarande ca 28 % av antalet ålderspensionärer. Inom orga— nisationen räknar man med 350 000 medlemmar vid halvårsskiftet 1977 fördelade på mer än 1 300 föreningar, spridda över hela landet.

PRO:s ändamål är enligt stadgarna att: . skapa en enhetlig riksorganisation, omfattande alla pensionärer oav- sett pensionsform — i pensionärsföreningar, som godkänner Riks- organisationens stadgar; ' . 0 som intresseorganisation inom förhandlingsrättens ram påverka lag- stiftningen för åstadkommande av en levnadsstandard, som garan- terar trygghet och god åldringsvård; . främja pensionärernas kulturella intressen; . driva en verksamhet, som främjar pensionärernas fritidsintressen i form av studier, hobby och övriga aktiviteter.

Medlemmarna organiseras i pensionärsföreningar »— PRO:s lokala organisationer. Då två eller flera föreningar är verksamma i en kom- mun, bildas vanligen en samarbetskommitté för samarbetet mellan för- eningarna. Det finns 278 "sådana kommittéer. För samtliga pensionärs— föreningar inom ett visst fastställt område, i regel ett landstingsområde, finns centralorgan (distrikten).

Kongressen, som består av 250 av distrikten valda ombud, är PRO:s högsta beslutande organ. Den sammanträder vart fjärde år. Minst två gånger varje år sammanträder representantskapet, som består av distrik— tens ordföranden. Styrelsen, som väljes av kongressen, är högsta beslu- tande organ mellan kongresserna, då representantskapet inte är samlat. Styrelsen har bl. a att se till att av kongressen och representantskapet fattade beslut verkställs.

PRO förvärvade år 1970 Gysinge herrgård i Uppland. Herrgården iordningställdes till en pensionärernas egen kursgård. Fram till femårs- jubileet 1976 hade mer än 6 000 pensionärer bevistat kurser där sedan starten. Antalet beräknas år 1977 ha stigit till upp emot 8 000.

PRO ger ut en tidskrift — Pensionären.

Det ankommer huvudsakligen på föreningarna att organisera studie- och fritidsverksamheten inom sitt verksamhetsområde. PRO centralt och distrikten står för en central och regional studieverksamhet med framför allt utbildning i organisatorisk verksamhet, t. ex. utbildning av föreningsledare, studieorganisatörer, cirkelledare, ledare för hobby-, gymnastik- och motionsverksamhet, vidareutbildning av konsulenter etc. Centralt framställs också kurs- och informationsmaterial. PRO-ledning och distrikt medverkar med information i föreningarna.

Alla de aktiviteter som samlas under beteckningen fritidsverksamhet har med åren blivit en allt betydelsefullare del av verksamheten. År 1976 uppgick antalet studiecirklar till 8 763 -— en, ökning med 388 cirk-

Tabell 13.1 PRO:s fritidsverksamhet. Antal cirklar, grupper etc. samt deltagare i dessa &_ År Studiecirklar Hobbygrupper Gymnastik, motion

Cirklar Deltagare Grupper Deltagare Grupper Deltagare ___—__

1967 4 346 49 202 1 512 19 319 781 16184 1970 6 231 67 476 | 737 26 653 1 594 33 986 1972 7 189 74 766 1 654 22 130 1 818 41 916 1974 8 101 83 926 1 803 16 896 2 238 59 930 1976 8 763 90 675 1 982 25 530 2 413 76 658 R

lar från året innan. Antalet deltagare var ca 91000. Antalet hobby- grupper redovisades till 1982 med närmare 25 530 deltagare. Gymna- stikgrupperna uppgick år 1976 till 2413 med över 45000 deltagare. Promenader och andra sportbetonade aktiviteter samlade drygt 32000 deltagare. Verksamhetens utveckling framgår närmare av tabell 13.1.

Den största omfattningen har studiecirklarna i konsthantverk med över 19 000 deltagare år 1975, litteraturcirklarna med omkring 14500 deltagare och språkcirklarna med 11 000 deltagare. Studier kring länder och landskap samlade över 12 000 deltagare. PRO-distrikten och dess föreningar organiserar reseverksamhet för pensionärer. Det gäller resor både inom och utom landet.

PRO har en särskild ombudsman för fritidsfrågor. Numera har PRO också en ombudsman för sociala frågor.

Tillsammans med Arbetarnas Bildningsförbund (ABF) och LO ger PRO ut den 1 kap. 12 omnämnda kursboken Att bli pensionär. Den vänder sig främst till blivande och nyblivna pensionärer och ger infor- mation om hur man förbereder sig för pensionsdagen. Kursen har *kom- pletterats med filmer ur en serie TRU-program i TV med titeln Den långa fritiden. Kursen handlar om attityder till åldrande och pensione- ring och om behovet av att förbereda sig för pensionärstiden.

Med ekonomiskt stöd från landstingen sedan år 1975 har en konsu- lentorganisation byggts upp i distrikten. PRO har i Stockholm, Örebro, Eskilstuna, Malmö och Västerås konsulenter med bidrag av kommunala medel.

Anslag från landsting och kommuner har haft stor betydelse för PRO:s möjligheter att anordna fritidsverksamhet. Landstingsanslagen uppgick år 1976 till närmare 2,6 milj. kr. Sedan år 1973 har PRO stat— ligt stöd till sin centrala verksamhet. Anslaget var 250 000 kr. år 1976 och uppgår för år 1977 till 285 000 kr.

PRO är medlem i en nordisk samarbetskommitté, bildad år 1968 för samarbete mellan pensionärsorganisationer i de nordiska länderna. Kommitténs ändamål är bl. a. att verka för:

. samordning av sociallagstiftningen i de nordiska länderna . höjd bostadsstandard enligt gällande normaltyp utan särprägel av åldringsbostäder . utbyggnad av servicecentra inom tätort, samt ökat kommunikations- nät för boende i glesbygd till social service.

13.12. Sveriges F olkpensionärers Riksförbund (SFRF)

SFRF, som bildades år 1939, är enligt sina grundsatser en sammanslut- ning av pensionärsföreningar över hela landet. Förbundet skall vara en samlande enhet för dessa föreningar för att därigenom skapa en känsla av gemenskap i ett större sammanhang. SFRF skall bevaka utvecklingen på det ekonomiska och sociala området så att de förmåner och rättig- heter som rör pensionärer och likställda verkligen kommer dem till del på ett rätt sätt. Bevakningen bör ske såväl på det kommunala planet som på riksplanet. SFRF skall också ha intresset riktat mot framtiden för att väcka och stimulera utvecklingen mot fortsatt förbättring av de äldres villkor i samhället. Sammanfattningsvis kan SFRF:s arbetsupp— gifter i stort sägas vara att främja pensionärernas intressen och Öppna vägar till aktivitet, kunskap och gemenskap.

Som medlemmar kan alla, som uppbär pension av något slag och helst är fyllda 60 år, vinna inträde. Som pensionär räknas även den som har förtidspension. Maka/make till pensionär kan vinna inträde. Dess- utom kan person, som av intresse för förbundets verksamhet är villig att i mera betydelsefulla uppgifter biträda i dess arbete, inväljas som medlem.

SFRF ger ut en tidskrift — Veteranposten.

SFRF arbetar i distrikt, f. n. 25 med 350 föreningar och 46 000 med- lemmar. Distriktsorganisat'ionen avses följa länsgränserna men med se- parata distrikt för Stockholm, Göteborg och Malmö.

SFRF får statsbidrag, liksom bidrag av landsting och primärkom— muner. Statsbidraget var 28 000 år 1976 och uppgår till 45 000 kr. för år 1977.

] studie- och kulturfrågor samarbetar SFRF med Studieförbundet Vuxenskolan enligt ett år 1975 träffat avtal på riksnivå.

Bland aktiviteter i föreningarna nämns gruppverksamhet (studiecirk- lar, gymnastik, sång, musik, teater, bridge, filateli), reseverksamhet (i bygden, landskapsresor, teaterresor, utlandsresor), kurser och konferen- ser (bl.a. folkhögskolekurser) samt kontakt och information (besöks- verksamhet, telefonkedja, dagcentraler). Vidare anordnas regionala ut- bildningskurser för distrikts- och förbundsfunktionärer ordnade med stöd av landsting och studieförbund samt pensionärskurser.

13.1.3. Samhällsstöd till pensionärsorganisationerna

Såväl staten som landsting och kommuner lämnar ekonomiskt stöd till pensionärsorganisationernas allmänna verksamhet. Statsbidraget är som nyss nämndes 285 000 till PRO och 45 000 till SFRF för år 1977. Landstingsförbundet har (cirkulär AC 8/77) rekommenderat lands- tingen vissa normer för bidragsgivningen till bl. a. pensionärsorganisa— tioner. Enligt dessa normer utgår landstingsbidrag till inom landstinget verksam distriktsorganisation, som tillhör en riksorganisation vars verk- samhet främjar uteslutande pensionärers intressen och som är öppen för medlemskap för alla pensionärer. Organisationen skall ha minst 1 000 inom landstingsområdet bosatta medlemmar och lokalavdelningar

i minst 1/3 av kommunerna inom landstingsområdet eller färre kom— muner om deras sammanlagda invånarantal uppgår till minst hälften av länets befolkning. Bidraget skall av distriktsorganisationen användas till kostnaderna för administration och regional verksamhet. Landstingens anslag för år 1977 till fritidsverksamhet bland folkpensionärer m.fl. utgör sammanlagt 3,8 milj. kr.

Som framgår av kap. 9 lämnar även primärkommunerna ekonomiskt stöd till pensionärsorganisationerna, för år 1975 beräknat. ca 8_milj. kr.

13.2. Handikapporganisationer

Allt efter arten av sina insatser för handikappade kan organisationerna grovt sett delas in i följande grupper:

. Organisationer av handikappade . Organisationer för handikappade . Särskilda organisationer med hjälpverksamhet som huvudsaklig upp- gift . Allmänna organisationer med verksamhet som anpassats för handi- kappade . Allmänna organisationer i övrigt.

13.2.1. Organisationer av handikappade

De första handikapporganisationerna var kamratföreningar för gemen- skap, hjälp och stöd. Denna inriktning finns kvar och har alltjämt stor betydelse. Handikapporganisationerna är emellertid nu främst intresse— organisationer med syfte att förändra samhället så att handikappade får samma livsvillkor som andra. Organisationerna har breddats. Handi- kappföreningar finns i alla kommuner och i länen. På riksplanet är de sammanslutna i förbund som inbördes samverkar. Handikapprörelsen kan i dag sägas vara en folkrörelse.

Det finns 23 riksorganisationer som kan hänföras till gruppen handi— kapporganisationer. Av dessa samverkar 21 i Handikappförbundens centralkommitté (HCK). Under riksorganisationerna finns föreningar på läns- och kommunnivå, tillsammans omkring 1 200 föreningar med ca 300 000 medlemmar. De handikappades riksförbund (DHR), som är en organisation för rörelsehindrade, har den mest förgrenade organisa- tionen med lokalavdelningar i ca 190 kommuner. DHR är inte med- lem i HCK.

För handikapporganisationernas länsföreningar finns HCK-kommit- téer i alla län. För lokalföreningarna bildas HCK-kommittéer i kom- munerna. HCK har ett handikappolitiskt program Ett samhälle för alla, som utgör grunden för organisationernas samverkan. De olika förbun- den har också antagit program för sin verksamhet. DHR:s program, för att ta ett exempel, heter Till ett samhälle utan handikapp.

De insatser som samhället gör på handikappområdet har i hög grad påverkats av handikapprörelsens pionjärinsatser och förslag till föränd-

ringar. Mycket av det som numera är självklar samhällsservice har börjat i organisationerna. Det gäller t. ex. färdtjänst, vårdartjänst, bo- stadsanpassning, talböcker.

Handikappföreningarna har en omfattande studieverksamhet, vanli- gen i cirklar och på veckosluts- och veckokurser och som regel i sam- verkan med studieförbund. Oftast sker det i samarbete med Arbetarnas Bildningsförbund (ABF), dit 15 handikappförbund är anslutna. Inom ABF finns en kommitté för studier på handikappområdet. Handikapp- organisationer samverkar även med andra studieförbund, t. ex. Studie- förbundet Vuxenskolan.

Handikapporganisationerna ordnar även studier med anknytning till den egna organisationens specialområde. Synskadades riksförbund har exempelvis studiecirklar i punktskrift, Sveriges dövas riksförbund i teckenspråk. Kurser för anhöriga förekommer också.

Några organisationer bedriver verksamhet i anslutning till vård och behandling. Svenskt förbund för ileo-, colo- och urostomiopererade och Riksföreningen för laryngectomerade t. ex. har bland sina medlemmar byggt upp en organisation av uppsökare som i samarbete med sjuk- vården håller kontakt med sjuka personer före och efter operation och stöder dem i deras anpassning till den nya situationen. Även inom Riks- förbundet för social och mental hälsa inser man värdet av de insatser som medlemmar med sjukdomserfarenhet kan göra för att stödja psy- kiskt sjuka inom och utom vårdinstitutioner att anpassa sig i den sociala gemenskapen.

Sedan omkring tio år erhåller handikappförbunden särskilt statligt stöd för sin studieverksamhet, bl.a. till studiekonsulenter hos skolöver- styrelsen och handikappförbund. Konsulenterna skall lämna handikap- pade information och vägledning om studiemöjligheter både inom det reguljära utbildningsväsendet och inom folkbildningen. De skall hålla fortlöpande kontakt med handikappföreningarna och stimulera med— lemmarna och andra handikappade att delta i studier och kulturell verksamhet. Konsulenterna skall också hålla kontakt med det övriga föreningslivet och genom information öka handikappades möjligheter att delta i det.

Information i olika sammanhang och i olika former är en viktig upp- gift för handikapporganisationerna. Som informationsorgan, medlems- tidningar och opinionsbildare har organisationernas tidskrifter stor be- tydelse. Åtskilliga läns- och lokalföreningar har egna tidskrifter. Infor- mation lämnas också genom broschyrer, affischer, flygblad och andra trycksaker. Även bildband och filmer framställs och utställningar ord- nas.

Handikapporganisationerna har en bred verksamhet för kontakt och gemenskap. Föreningarna ordnar ofta utflykter. Besök görs på teatrar, museer, biografer, varuhus, restauranger och i kyrkor. Resor inom lan- det och till utlandet anordnas. I dessa resor deltar också utvecklings- störda och rörelsehindrade.

Handikapporganisationer driver teaterverksamhet, sångkörer, idrotts- klubbar, schackklubbar och hobbyverksamhet. DHR har årligen kon- taktkurser för handikappade som bor på vårdinstitutioner eller eljest är

isolerade. Liknande kurser ordnas av Synskadades riksförbund för personer som nyligen förlorat synen.

Många föreningar har egna lokaler, där medlemmarna kan träffas på fritiden. Några har också rekreations- och semesterhem. Anlägg- ningarna har stor betydelse särskilt för rörelsehindrade, vissa psykiskt utvecklingsstörda och dövblinda med stort servicebehov. Många av dessa handikappade bor i isolerade miljöer —— ofta på institution.

Staten lämnar bidrag till handikapprörelsens verksamhet på riksplanet dels från anslaget Bidrag till handikapporganisationer under social- departementets huvudtitel, dels från anslaget Bidrag till de handikap- pades kulturella verksamhet under utbildningsdepartementets huvud- titel. Det förstnämnda anslaget var för budgetåret 1975/76 4,5 milj. kr. och för budgetåret 1976/77 5,5 milj. kr. Till kurs- och studieverksamhet utgick budgetåret 1975/76 från det andra anslaget 1,2 milj. kr. och till studiekonsulenttjänster sammanlagt 780000 kr. samt för budgetåret 1976/77 1,6 resp. 1 milj. kr. Anslaget Bidrag till handikapporganisatio- ner uppgår för budgetåret 1977/78 till 16,5 milj. kr. Speciella bidrag till studiekonsulenter, kurs- och studieverksamhet utgår inte längre. Stödet till denna verksamhet ingår, utan särskilda föreskrifter, i bidraget till organisationernas allmänna verksamhet. För särskilda projekt kan handikapporganisationerna erhålla bidrag från allmänna arvsfonden.

Svenska kommunförbundet har rekommenderat riktlinjer för kom- munernas bidrag till handikapporganisationernas lokala verksamhet.

Av kap. 9 framgår kommunernas ekonomiska bidrag (ca 5 milj. kr. 1975) till organisationernas lokala verksamhet. Landstingen stödjer på motsvarande sätt verksamheten på länsplanet. Enligt en inom Lands- tingsförbundet gjord sammanställning har landstingen för år 1977 an- slagit sammanlagt 9,2 milj. kr. till handikapporganisationerna. Drygt hälften av beloppet avser Stockholms län.

13.2.2. Organisationer för handikappade

Dessa organisationer kallas ibland också stödorganisationer. Exempel på sådana organisationer är Kronprinsessan Margaretas Arbetsnämnd för de Blinda och De dövstummas väl. De har som regel bildats av och drivs alltjämt av icke-handikappade. Som regel har de tillkommit för att stödja en viss handikappgrupp. Tidigare bedrev de sin verksamhet vid sidan av handikapporganisationerna, och handikappade själva hade inget eller endast ringa inflytande över verksamheten. Utvecklingen har i många fall medfört en ökad samordning mellan handikapp— och stöd- organisationernas insatser.

Från början var många av stödorganisationernas huvudsakliga syfte att med insamlade medel hjälpa behövande handikappade. Att lämna ekonomiskt stöd är alltjämt en viktig uppgift för många stödorganisa- tioner, men verksamheten har fått en delvis annan inriktning. Efter— hand som socialpolitiken byggts ut har bidragsgivningen övergått från att i huvudsak ha avsett enskilda individer till att mer och mer gälla stöd till forskning eller bidrag till driften av vissa projekt eller viss verksamhet t. ex. i en handikapporganisations regi.

13.23. Särskilda organisationer med hjälpverksamhet som huvudsaklig uppgift

Det finns många organisationer som arbetar för att över huvud taget hjälpa människor som av olika skäl befinner sig i svårigheter, däribland handikappade. Exempel på sådana organisationer är Lions Club och Röda korset. Hjälpen är ofta av ekonomisk art antingen som bidrag till enskilda eller i form av stöd till verksamhet. t. ex. för forskning, utbild- ning eller lägerverksamhet.

13.2.4. Allmänna organisationer med verksamhet som anpassats för handikappade

Organisationslivet i stort har i varierande grad handikappade med i sin verksamhet. Det är emellertid vanligt, att handikappade inte har möj- lighet att delta i det reguljära föreningslivet på grund av exempelvis lokalernas bristande tillgänglighet. I vissa fall görs långtgående insatser för att handikappade skall nås av verksamheten. Det är inte möjligt att i detta sammanhang gå igenom hela organisationsvärlden för att belysa de insatser som görs. Följande får tjäna som exempel.

Av de tio studieförbund som är godkända av skolöverstyrelsen, redo- visar sex förbund någon form av verksamhet på handikappområdet. Dessa förbund är:

Arbetarnas Bildningsförbund (ABF) Frikyrkliga Studieförbundet (FS) Nykterhetsrörelsens Bildningsverksamhet (NBV) Studieförbundet Folkuniversitetet (FU) Studieförbundet Vuxenskolan (SV) Sveriges Kyrkliga Studieförbund (SKS). Frikyrkliga Studieförbundet anordnar kurser för handikappade cir- kelledare och i handikappfrågor för anställda instruktörer. Dessutom bedrivs viss studieverksamhet bland handikappade som är medlemmar i till studieförbundet anslutna organisationer. Studieförbundet Folkuni- versitetet når enskilda handikappade genom sin studieverksamhet vid sjukhus, sjukhem och andra institutioner. Sveriges Kyrkliga Studieför- bund har sedan april 1975 en person anställd på deltid. Befattnings- havaren har -i huvudsak ägnat sig åt utredningen ”Gör kyrkan tillgäng- lig för handikappade” samt visst diakoniarbete.

De tre återstående studieförbundens verksamhet på handikappom- rådet — Arbetarnas Bildningsförbunds, Nykterhetsrörelsens Bildnings- verksamhets och Studieförbundet Vuxenskolans — kan sammanfattas enligt nedanstående tablå.

Nykterhetsrörelsens Bildningsverksamhet och Studieförbundet Vuxen- skolan vänder sig med sin studieverksamhet på handikappområdet ute- slutande till psykiskt utvecklingsstörda. Studiearbetet bedrivs både inom och utom institutioner för utvecklingsstörda. Studiecirkelverksamheten bland psykiskt utvecklingsstörda har expanderat kraftigt under senare år. Under år 1975 tillsattes inom utbildningsdepartementet folkbildnings- utredningen med uppgift att utreda vissa folkbildningsfrågor m. m. bl. a. 23

ABF NBV SV

Handikapporganisation/-er som medlem/- mar i studieförbund 15 O Handikappgrupp/-er för vilken/vilka verksamhet bedrivs hörselskadade döva synskadade psykiskt utvecklingsstörda rörelsehindrade medicinskt handikappade Studiekonsulent/-er Kommitté/-er/nämnd/-er centralt regionalt/lokalt Konferenser/kurser för instruktörer/ledare Konferenser/kurser för handikapp- organisationerna Studiecirklar för handikappade Studiematerial för handikappade

O

XIX—llxlll

)( 0

x

X

xxxNxxxxxx

XXX

)( )(

xxl

vissa gränsdragningsfrågor mellan folkbildning och annan vuxenunder- visning för de psykiskt utvecklingsstörda.

Arbetarnas Bildningsförbund har den mest omfattande verksamheten på handikappområdet. En stor del av handikapprörelsen har valt ABF som samarbetspartner på studieområdet. Ett flertal av de handikapp- förbund som inte är anslutna till ABF tar ändå ABF:s tjänster i an- språk för kurs- och konferensverksamhet genom sitt medlemskap i HCK.

Scoutrörelsen har sedan lång tid verksamhet för handikappade. Detta gäller flertalet av de olika scoutförbunden. Förbunden har handikap- pade med, dels integrerade i den reguljära verksamheten, dels genom särskilda insatser, t. ex. lägervistelser, där man särskilt vänder sig till handikappade barn och ungdomar. Genom den folkhögskoleverksamhet scoutrörelsen bedriver har betydelsefulla insatser gjorts för handikap— pade, främst psykiskt utvecklingsstörda.

Även inom statskyrkan och frikyrkorörelsen förekommer betydelse- fulla insatser för handikappade. Inom flera av frikyrkorna finns sär- skilda sektioner, som med sin verksamhet vänder sig direkt till handi- kappade, t. ex. De handikappades missionsförbund och De blindas krist- liga förening Syskonbandet. Utöver den traditionella verksamhet som be— drivs inom kyrkliga samfund kan nämnas att De handikappades mis- sionsförbund svarar för driften av en folkhögskola och Syskonbandet för driften av ett pensionärs- och semesterhem.

Inom en annan av de stora folkrörelserna, idrottsrörelsen, har handi- kappinsatser i liten utsträckning kunnat göras inom de olika idrottsför- bunden. För att få handikappade med i idrottsrörelsen har man därför valt att bilda Svenska handikappidrottsförbundet, som är ett av special- förbunden inom riksidrottsförbundet.

13.2.5. Allmänna organisationer i övrigt

Stora delar av organisationsvärlden vänder sig med sin verksamhet till

alla _ i allmänhet utan särskild tanke på att många människor som vill vara med inte kan det på grund av de hinder som handikapp med- för. Insatserna inom t. ex. politiska partier, fackföreningar, hembygds- föreningar, filatelistsamfund, brukshundsklubbar, miljögrupper, folk- dansgillen osv., för att verksamheten skall bli tillgänglig också för handi- kappade, är oftast sporadiska och uppfattas inte alltid som en självklar del av föreningens totala verksamhet.

13.3. Rikskommittén för pensionärsgymnastik

R_ikskommittén bildades år 1963 med representanter för Svenska Gym- nastikförbundet och Svenska Korporationsidrottsförbundet. Rikskom— mitténs huvudsakliga syfte är att genom kurser och konferenser utbilda ledare för pensionärsgymnastik samt sprida upplysningar och propa- ganda om verksamheten.

I den ursprungliga programskrivningen formulerade Rikskommittén följande målsättning:

Pensionärsgymnastiken syftar fysiskt till att stimulera blodcirkula- tionen, bevara musklernas elasticitet och ledernas smidighet, samt balans och koordination vilket leder till att bibehålla rörligheten så att de dag- liga sysslorna och hushållsbestyren lättare klaras av.

Psykiskt medför den fysiska träningen i grupp ett brytande av ensam- hetskänsla, isolering, inaktivitet och tristess samt skapar nya kontakter och umgängesformer.

Rikskommittén anordnar regelbundet speciella kurser för att utbilda ledare av pensionärsgymnastik. Särskilda gymnastikprogram ligger till grund för utbildningen. I programmen har hänsyn tagits till de äldres fysiska och psykiska möjligheter att delta. Pensionärsgymnastiken vän- der sig till friska ålderspensionärer.

På regional nivå (närmast länsnivå) arbetar under Rikskommittén samarbetskommittéer. Vidare har särskilda samarbetskommittéer re- kommenderats på det lokala planet. Till dessa skall knytas represen- tanter från gymnastikens och korpidrottens lokala organ, andra av pensionärsgymnastiken intresserade föreningar samt representanter för de kommunala organ och institutioner som handhar de äldres intresse- områden.

Lokalt har pensionärsgymnastiken kommit att arrangeras av relativt många olikartade organ med anknytning till och intresse för äldre. Bil- den domineras av grupper som är organiserade i anslutning till Svenska Gymnastikförbundet och Svenska Korporationsidrottsförbundet, men det finns lika många arrangerade av t. ex. pensionärsföreningar, bild- ningsförbund, husmorsföreningar och liknande samt framför allt av kommunernas egna nämnder.

Pensionärsmotionen har huvudsakligen varit organiserad inom Svens- ka Korporationsidrottsförbundet (Korpen) såväl centralt som regionalt och lokalt. Korpens olika lokalförbund, vilka som regel omsluter en kommun, handhar — efter sina resurser —— denna motionsform och kan

lätt nå erforderliga kontakter med resp. kommuns social- eller fritids- nämnder.

I Rikskommittén finns numera företrädare för socialstyrelsen, Lands- tingsförbundet, Svenska kommunförbundet samt pensionärsorganisatio- nerna. Till Rikskommittén finns knuten en permanent utbildningskom- mitté med uppgift att i första hand planera utbildningen av ledare för pensionärsgymnastik/motion, bl.a. årsplaner med ekonomiska beräk— ningar för utbildningsverksamheten och kursplaner för olika kurstyper.

En av socialstyrelsen tillsatt arbetsgrupp med uppgift att utreda olika frågor rörande motionsgymnastik och motionsidrott för pensionärer re- dovisade sina förslag och överväganden i Pensionärsgymnastik och pen- sionärsmotion (i serien Socialstyrelsen redovisar 1975/41). Arbetsgrup- pens mål hade varit att utforma riktlinjer för pensionärers gymnastik och motion i följande avseenden:

. organisation . utveckling av för åldersgrupperna lämpliga aktivitetsformer . ledarutbildning . information.

14. Personal och personalutbildning

Någon total bild av personal, som arbetar med uppgifter att ge pensio- närerna goda levnadsbetingelser i olika avseenden, är som också framgår av kap. 7 inte möjligt att få på g-rundval av tillgängliga uppgifter. Den följande redogörelsen beträffande personal, åldersfördelning, utbildning m. m. grundar sig på uppgifter från socialstyrelsen, statistiska central- byrån (SCB) och Svenska kommunförbundet. PU har genom sina enkä- ter inhämtat uppgifter om personal liksom också socialstyrelsen i sam- band med de båda sjukvårdsenkäterna.

Inom några områden finns relativt detaljerade uppgifter om personal, personalens ålder och utbildning rn. m. Det gäller främst personal, syssel- satt inom den sociala omvårdnaden av de äldre. Det finns sålunda upp- gifter om ålderdomshemmens och servicehusens personal samt om den inom den sociala hemhjälpen sysselsatta personalen. Beträffande övrig personal, t.ex. anställda fritidsledare, arbetsterapeuter, sjukgymnaster finns knapphändiga uppgifter.

När det gäller sjukvården finns inga uppgifter om personal och insat- ser speciellt för de äldre, eftersom sjukvårdsinsatserna i princip omfattar samtliga ålderskategorier. Personal som är särskilt aktuell i detta sam- manhang är emellertid distriktssköterskor, sjukgymnaster och arbetstera- peuter. Även undersköterskor har börjat få speciella uppgifter inom äldreomsorgen, framför allt inom hemsjukvården.

Den här lämnade redovisningen efter verksamhetsområden syftar till att så gott det går ge en bild av läget när det gäller personal, utbildnings- resurser m.m. Bilden kompletteras med uppgifter om vissa yrkeskate- gorier, huvudsakligen verksamma inom andra områden, men som också arbetar inom äldreomsorg och sjukvård.

14.1. Ålderdomshemmen 14.1.1 Nära 35 000 personer i arbete

Vid slutet av år 1975 fanns 1 152 kommunala ålderdomshem i landet med totalt 59 891 platser. Enligt SCB:s statistik arbetade närmare 35000 personer -i olika funktioner vid hemmen. Personalen fördelad efter yrkesfunktioner framgår närmare av tabell 14.1.

Tabell 14.1 Personalen vid ålderdomshemmen den 31 december 1975 efter yrkes- funktioner

Personalkategori Antal

Föreståndare 1 165 bitr. föreståndare 1 855 3 020

Undersköterska heltid 299 " deltid 281 580

Vårdbiträde heltid 8 545 ” deltid 10 207 18 752

Ekonomiföreståndare 107 Kokerskor 1 182 Ekonomibiträden heltid 2 006

” deltid 2 876 4 882

Vaktmästare 1 010 Sysselsättningshandledare 1 059 ”Timanställda 3 695 Totalt 34 287

14.1.2. Ca 27 000 årsarbetare

Exakta uppgifter om arbetstiden för de deltidsarbetande vid ålderdoms- hem finns inte tillgängliga. Vissa beräkningar har gjorts. Enligt en spe- cialbearbetning av kommunförbundets personalstatistik skulle antalet an- ställda, om samtliga arbetade heltid, den 1 mars 1975 uppgå till närmare 27 000 årsarbetare (exkl. Stockholm och Göteborg) fördelade enligt tabell 14.2.

Tabell 14.2 Ålderdomshemspersonalen i mars 1975 omräknad till heltidsarbetande

(årsarbetare? Personalkategori Antal % Vårdpersonal Ålderdomshemsföreståndare 2 882 Undersköterskor 393 Vårdbiträden 17 134

20 409 75,9 Behandlingspersonal Arbetsterapeuter, terapibiträden, sjukgymnaster och fotvårdsspecialister 649 2,4 Ekonomipersonal Ekonomiföreståndare och kokerskor 1 169 Ekonomibiträden 3 737

4 906 18,2 Övrig personal Vaktmästare och övrig personal 938 3,5 Totalt 26 902 100

" Exkl. Stockholms och Göteborgs kommuner.

År 1975 hade Kristianstads län det högsta antalet boende i ålderdoms- hem per årsarbetare, 2,6. Tre län, Södermanlands, Malmöhus och Älvs- borgs, hade mindre än två (1,9) boende per årsarbetare.

Variationerna mellan kommunerna var större än mellan länen. Sex kommuner hade mindre än 1,4 boende per årsarbetare, nämligen Nacka, Linköping, Landskrona, Lund, Tjörn och Hedemora (lägst, med 1 bo- ende per årsarbetare). En kommun, Askersund, hade 4,3 boende per års- arbetare och fem kommuner (Gnosjö, Örkelljunga, Bara, Munkfors och Gävle) mellan 3,0 och 3,4 boende per årsarbetare. Drygt hälften av kommunerna hade mellan 2,0 och 2,4 boende per årsarbetare.

14.1.3. Föreståndare och bitr. föreståndare Åldersfördelning

Uppgifter om föreståndarnas och bitr. föreståndarnas fördelning efter ålder den 1 mars 1975 har redovisats av Svenska kommunförbundet. Uppgifterna avser 1 165 föreståndare, men endast 1585 bitr. förestån- dare. Som nämnts tidigare var antalet bitr. föreståndare enligt SCB:s statistik 1 855 vid slutet av år 1975. Åldersfördelningen framgår av tabell 14.3.

Tabell 14.3 Föreståndare och bitr. föreståndare vid ålderdomshemmen efter ålder

Ålder Föreståndare Bitr. föreståndare Totalt Antal % Antal % Antal %

——l 9 — —- 1 0,1 1 — 20—24 24 2,1 111 7,0 135 4,9 25—29 80 6,9 238 15,0 318 11,6 30—34 96 8,2 237 15,0 333 12,1 35—39 121 10,4 213 13,4 334 12,1 40—44 151 13,0 202 12,7 353 12,8 45—49 148 12,7 170 10,7 318 11,6 50—54 167 14,3 166 10,5 333 12,1 55—59 213 18,3 135 8,5 348 12,7 60—64 162 13,9 99 6,2 261 9,5 65— 3 0,3 13 0,8 16 0,6

Totalt 1 165 100 1 585 100 2 750 100

Nära 47 % av föreståndarna var 50 år och däröver, 14 % 60 år och däröver. De bitr. föreståndarna var naturligt nog yngre, hälften under 40 år.

Utbildning

De den 31 december 1975 anställda ca 1 200 föreståndarna och drygt 1 800 bitr. föreståndarna fördelade sig efter utbildning enligt SCB:s statistik på sätt som framgår av tabell 14.4.

Ungefär hälften hade social utbildning (föreståndareutbildning, hem-

Tabell 14.4 Föreståndare vid ålderdomshemmen efter utbildning

Utbildning Antal % Föreståndareutbildning 2,5/3-årig 1 056 35,0 l-årig 309 10,2 Sjuksköterskeutbildning 609 20,2 Undersköterskeutbildning 384 12,7 Hemvårdareutbildning 85 2,8 Mentalskötareutbildning 215 7,1 Annan utbildning 260 8,6 2 918 Ej särskild utbildning 102 3,3 Totalt 3 020 100

vårdareutbildning). Sjukvårdsutbildning var nästan lika vanligt. 40 % av föreståndarna hade antingen sjuksköterske-, undersköterske- eller men- talskötareutbildning. Det är framför allt i två län där den övervägande delen av föreståndarna har sådan utbildning. Det gäller Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län, där 60 resp. 64 % har Sjukvårdsutbild- ning. Det kan här vara Malmö och Göteborg som dominerar sina resp. län. Båda kommunerna står utanför landsting och har således gemen- samt huvudmannaskap för socialvård och sjukvård.

Nuvarande utbildningsresurser m. m.

Svenska socialvårdsförbundet utbildade åren 1908—1964 föreståndare vid ålderdomshem. Vid förbundets utbildningsinstitut i Stockholm be- drevs undervisning kontinuerligt med intagning av 30 elever två gånger om året. Socialvårdsförbundets 3-åriga föreståndareutbildning ersattes från år 1965 av en utbildning omfattande 6 terminer. Läroplanen upp- hörde att gälla år 1970 och ersattes av en S-terminsutbildning. Utbild— ning, omfattande 2 terminer, finns för den som under minst tre år haft tjänst som föreståndare eller bitr. föreståndare vid ålderdomshem eller tjänstgjort som hemvårdsassistent (motsvarande) likaledes under minst tre år.

Utbildning av ålderdomshemsföreståndare bedrivs f. n. vid vårdskolor i Stockholm, Jönköping, Malmö, Örebro och Umeå. För inträde krävs att ha fyllt 18 år och ha förvärvat slutbetyg från grundskolans teoretiska lin- jer eller motsvarande utbildning. Utbildningens mål är att ge kunskaper och färdigheter för verksamhet som föreståndare för ålderdomshem och primärkommunal öppen åldringsvård. Utbildningen omfattar 5 terminer och innehåller vårdpraktik och teori.

Läsåret 1975/76 inrättades en ny studiegång omfattande 3 terminer, för den som gått gymnasieskolans vårdlinje samt arbetat minst 6 må- nader inom kommunal hemtjänst eller åldringsvård efter slutförd ut- bildning på vårdlinjen. I kursen får också tas in

0 undersköterskor med utbildning för ålderdomshem . undersköterskor med utbildning för sjukvårdssidan samt med minst åtta veckors arbete inom åldringsvård . hemvårdare med två- eller en-termins utbildning samt med minst 18 månaders arbete inom kommunal hemtjänst eller åldringsvård efter slutförd utbildning . skötare med slutförd kurs i psykiatrisk vård och med minst 6 måna- ders arbete inom hälso-, sjuk- eller åldringsvård varav minst två månader på ålderdomshem.

Fr.o.m. läsåret 1977/78 utbildas bl. a. föreståndare för ålderdoms- hem på den sociala servicelinjen inom högskolan. Denna utbildnings— linje ersätter efterhand de här beskrivna utbildningarna.

För sjuksköterskor finns 1-termins vidareutbildning. För inträde till denna utbildning krävs legitimation som sjuksköterska/sjukskötare samt tjänstgöring som sjuksköterska under minst 6 månader efter legitima- tion, varav förslagsvis 3 månader vid ålderdomshem med 40 vårdplatser och däröver samt 3 månader inom avdelning för långtidssjuka. Utbild- ningen syftar till att göra sjuksköterskan/sjukskötaren skickad för verk- samhet som föreståndare för ålderdomshem och primärkommunal öppen åldringsvård. Fr.o.m. läsåret 1977/78 ingår denna utbildning i högskolan (se vidare avsnitt 14.4.5).

Utbildning, omfattande 2 terminer, finns f.n. i Stockholm, Uppsala, Jönköping, Falun, Lund, Halmstad, Mariestad och Sundsvall för den som under minst tre år innehaft tjänst som föreståndare eller bitr. före- ståndare vid ålderdomshem eller tjänstgjort som hemvårdsassistent (mot- svarande) likaledes under minst tre år. Utbildningens mål är att ge per- soner med praktisk erfarenhet som föreståndare inom åldringsvård eller som hemvårdsassistent kompletterande kunskaper och färdigheter för att de skall fungera bättre i sin yrkesfunktion vid utredning, bedömning och tillgodoseende av behov av social service och omvårdnad hos äldre och/eller handikappade personer samt barnfamiljer. Utbildningen inne- håller i stort sett samma ämnen som 5-terminsutbildningen. Nytt läro- ämne är social servicekunskap som innefattar både åldringsvård och kunskap om social hemhjälp och övrig social service.

Närmare 5 00 elever under utbildning läsåret ] 976/ 77

Utbildningen av ålderdomshemsföreståndare (exkl. vidareutbildning av sjuksköterskor) omfattade läsåret 1973/74 288 elever varav 208 i 5- terminsutbildningen och 80 i 2-terminsutbildning. 3-terminsutbildningen påbörjades som nyss nämnts först läsåret 1975/76. Under läsåret ökades elevantalet till 336. Ökningen hänförde sig helt till 2-terminsutbildning- en. Trots tillkomsten av 3-terminsutbildningen var elevantalet läsåret 1975/76 335.

För läsåret 1976/77 hade platsantalet ökats till 456. Ökningen hän- förs främst till 3-terminsutbildningen, som omfattade 120 elever och

Tabell 14.5 Av Skolöverstyrelsen beslutad dimensionering av utbildning av föreståndare för ålderdomshem

och öppen åldringsvård

Kursens benämning Kur- Läsåret 73/74 Läsåret 74/75 Läsåret 75/76 Läsåret 76/77

sens _ _— __ _

längd Antal S:a Antal S:a Antal S:a Antal S:a klasser elever klasser elever klasser elever klasser elever

Föreståndare för ålderdomshem

och öppen åldringsvård (Läroplan UY2 70: 4)

5 term 13 208 13 208 12 192 12 192

Kompletterande utbildning av föreståndare för åldringsvård och hemvårdsassistenter (Läroplan 873: 614) 1 år 5 80 8 128 8 128 9 144 Kurs för utbildning till förestån- dare för social service och om- vårdnad (Läroplan SS 74: 2)

Summa

3 term ] 15 8 120 18 288 21 336 21 335 29 456

2-terminsutbildningen med 144 elever. Elevantalet i 5-terminsutbild- ningen är oförändrat. Antal klasser och elever i olika utbildningslinjer framgår närmare av tabell 14.5.

Beträffande utbildningskapaciteten på social servicelinje se avsnitt 14.4.1.

14.1.4. Undersköterskor

Närmare 600 undersköterskor; hälften på heltid

Av de 580 undersköterskorna (dec. 1975) tjänstgör 299 på heltid, varav 268 på ålderdomshem med mer än 50 platser. Största antalet underskö- terskor på heltid har Malmöhus län (55) och Stockholms län (42). Av de 281 undersköterskorna på deltid tjänstgör 248 på hem med mer än 50 platser. Gävleborgs län har största antalet (48), följt av Västmanlands län (32) och Malmöhus län (30). Uppgifter om åldersfördelning för undersköterskorna finns inte tillgängliga.

Av de 580 undersköterskorna har 501 genomgått 32-veckorskurs för utbildning av undersköterskor till ålderdomshem. De övriga 79 har ut- bildning som undersköterskor inom sjukvården.

Det andra läsåret på gymnasieskolans vårdlinje för hälso- och sjuk- vård samt åldringsvård ger kompetens som undersköterska. Utbild- ningen är uppdelad i en gren för hälso- och sjukvård och åldringsvård samt en gren för psykiatrisk vård. Den första grenen syftar till att ge de kunskaper och färdigheter som erfordras för verksamhet som under- sköterska inom hälso— och sjukvård samt åldringsvård. Den andra skall ge kunskaper och färdigheter som behövs för verksamhet som skötare inom psykiatrisk sjukvård eller motsvarande.

För undersköterskor vid ålderdomshem finns en särskild utbildning omfattande 32 veckor. För inträde krävs grundutbildning för vårdbiträ- den till ålderdomshem samt minst ett års tjänst som vårdbiträde vid

ålderdomshem. Utbildningens mål är att ge de grundläggande färdig- heter och kunskaper inom åldringsvård som behövs för undersköterskor vid ålderdomshem.

14.1.5. Vårdbiträden Nära 19 000 vårdbiträden, de flesta på deltid

Som framgått tidigare fanns den 31 december 1975 sammanlagt 18 752 vårdbiträden på ålderdomshemmen, 8 545 heltidsarbetande och 10207 deltidsarbetande. De flesta (7222; 40 %) hade gått igenom 7 eller 8- veckorskurs, 1776 23-veckorskurs och 264 gymnasieskolans vårdlinje. Ca 70 % av vårdbiträdena med den längre utbildningen och 65 % av dem med kortare kurs tjänstgör på hem med mer än 50 platser. För hälften av de 19 000 vårdbiträdena redovisades ingen särskild utbild- ning.

Av vårdbiträdena på ålderdomshemmen hade ca 10 % en 23-vec- kors utbildning. För tillträde till denna utbildning krävs att man fyllt 18 år. Utbildningen syftar till att ge eleverna de grundläggande färdig- heter och kunskaper inom åldringsvård, som behövs för vårdbiträden vid ålderdomshem. Utbildningen innehåller vårdpraktik och teori.

På ålderdomshem tjänstgör också vårdbiträden med utbildning som sjukvårdsbiträden. Även denna utbildning omfattar 23 veckor. För in- träde krävs att man fyllt 18 år. Utbildningen syftar till att ge eleverna de grundläggande färdigheter och kunskaper inom sjukvårdsarbetet som är erforderliga för sjukvårdsbiträden.

Av vårdbiträden på ålderdomshemmen hade närmare 40 % gått ige- nom en 8-veckorskurs för grundutbildning av vårdbiträden i sjuk- och åldringsvård med viss praktisk erfarenhet inom yrket. Denna kurs har ersatt dels 7-veckorskurs för grundutbildning av vårdbiträden till ålder- domshem, dels 7-veckorskurs för grundutbildning av sjukvårdsbiträden.

Till 8-veckorskursen fordras minst ett års arbete som sjukvårdsbiträde — varav minst 16 veckor på vårdavdelning — eller som biträde vid ål- derdomshem. Kursens syfte är att ge elever med praktisk erfarenhet inom yrket sådana teoretiska kunskaper att de, efter genomgången ut- bildning, är jämställda med dem som slutfört 23-veckors kurs för grund- utbildning av sjukvårdsbiträde/vårdbiträde till åldersdomhem. Ett mind- re antal vårdbiträden (ca 1,5 %) hade gått igenom gymnasieskolans vård- linje.

14.2. Social hemhjälp m. m. 80 000 personer för hjälp i hemmen

Enligt SCB:s årliga statistik beträffande den sociala hemhjälpsverksam- heten uppgick antalet personer den 31 december 1975 med uppgifter inom verksamheten till totalt ca 80 000, varav drygt 1 300 hemhjälps- ledare/hemvårdsassistenter (därav 1 200 tjänstemän) och 79000 hem- vårdare och hemsamariter.

Hemhjälpsledarnas/hemvårdsassistenternas (tjänstemännens) utbild- ning framgår av tabell 14.6.

Tabell 14.6 HemhjäIpsledarnas/hemvårdsassistenternas utbildning

Utbildning Tjänstemän Antal % Ålderdomshemsföreståndare 175 15 Hemvårdare 154 13 Socionom 35 3 Sjuksköterska 244 21 l-årig kompletteringskurs 22 2 Kontorsutbildad 280 23 Övriga 279 23 Totalt 1 189 100

Hemhjälpsledarnas/hemvårdsassistenternas uppgifter har behandlats 1 kap. 9.

Av de drygt 79 000 hemvårdarna och hemsamariterna den 31 decem— ber 1975 utgjorde hemvårdarna ca 5 %. Pensionärema får således hjälp främst genom hemsamariterna. Bland de sistnämnda var ca 15 000 anhö- riga, som var avlönade som hemsamariter. Endast en mindre del av hem- samariterna var heltidsanställda. (Tabell 14.7)

Största andelen hemvårdare med utbildning fanns i Västernorrlands län (100 %). Hög andel utbildade hade också Kristianstads (96 %) och Kronobergs län (95 %). Lägsta andelen utbildade fanns i Stockholms län (16 %). Tre fjärdedelar av hemvårdarna arbetade heltid. Högsta andelen heltidsarbetande (98 %) hade Jämtlands län, lägsta andelen (55 %) Stockholms län.

Av hemsamariterna hade totalt 29 % särskild hemsamaritutbildning. Största andelen utbildade fanns i Östergötlands län, där nära hälften hade särskild hemsamaritutbildning. Minsta andelen (13 %) utbildade hade Stockholms län.

Av hemsamariterna arbetade drygt 1 % heltid, 22 % deltid, 57 % var timanställda och 20 % anhöriga. Den största andelen heltidsanställda,

Tabell 14.7 Hemvårdare och hemsamariter efter heltids-, deltidsanställning m. m.

Antal Hemvårdare Heltidsanställda 3 157 Deltidsanställda 1 095 4 252 Hemsamariter Heltidsanställda 871 Deltidsanställda 16 371 Timanställda 42 777 Anhöriga, avlönade som samariter 14 966 74 985

Totalt 79 237

fanns i Stockholms län (4 %), den lägsta (0,1 %) i Älvsborgs län. Malmö- hus län hade den största andelen deltidsarbetande (65 %), den lägsta Gävleborgs län (5 %). Andelen anhöriga som hemsamariter varierade mellan 8 % (Stockholm län) och 32 % (Jönköpings län).

I sin kommunenkät ställde PU, som framgår av kap. 9, vissa frågor till kommunerna om möjligheterna att rekrytera hemsamariter. 155 kommu- ner uppgav att de hade svårigheter att rekrytera hemhjälpspersonal. Av dessa hade 89 kommuner rekryteringssvårigheter inom hela kommunen, 38 hade svårigheter att få personal till tätorterna och 64 kommuner till kommunens glesbygder. _

I tätorterna uppstod de största svårigheterna i samband med rekryte- ringen av semestervikarier. Där svårigheter förelåg att rekrytera personal till kommunens glesbygder var det bara i undantagsfall fråga om till viss årstid begränsade problem. Svårigheterna i glesbygden tycks främst orsa- kas av de långa avstånden och de dåliga kommunikationerna.

Åldersfördelning m. m.

I PU:s kommunenkät begärdes uppgifter om antalet hemvårdare/hem- samariter (inkl. anhörigvårdare) i kommunen fördelade efter ålder och kön den 30 april 1975.

I fråga om hemvårdarna lämnade 233 kommuner uppgifter i kommun- enkäten. Av de drygt 4000 hemvårdarna i landet fanns sammanlagt 2 757 i dessa kommuner. Deras fördelning efter ålder framgår av tabell 14.8.

255 kommuner lämnade uppgifter om hemsamariternas antal och de- ras fördelning efter kön och ålder. I dessa kommuner arbetade 57 283 hemsamariter. Fördelningen efter ålder framgår av tabell 14.9.

35 % av hemsamariterna var omkring 55 år eller äldre. Eftersom anhöriga i viss utsträckning inom hemsjukvården avlönas som hemsama- riter och är medräknade här, torde man kunna utgå från att de äldsta i stor utsträckning är sådana anhörigvårdare.

Hemvårdarna var betydligt yngre än hemsamariterna. Endast en fjär- dedel av hemvårdarna var i åldern 55 år och däröver.

Tabell 14.8 Hemvårdare fördelade efter kön och ålder

Ålder Män Kvinnor Totalt Antal %

—17 — 2 2 0,1 18—1 9 — 10 10 0,4 20—24 — 235 235 8,5 25—34 — 509 509 18,5 35—44 7 482 489 17,8 45—54 3 778 781 28,3 55—59 —— 436 436 15,8 60—66 2 265 267 9,7 67— 4 24 28 1,0

Totalt 16 2 741 2 757 100

Tabell 14.9 Hemsamariter fördelade efter kön och ålder

Ålder Män Kvinnor Totalt Antal %

—17 2 103 105 0,2 18—19 8 414 422 0,7 20—24 39 1 576 1 615 2,8 25—34 57 4 579 4 636 8,1 35—44 74 11 095 11 169 19,5 45—54 139 19 157 19 296 33,7 55—59 94 10 229 10 323 18,0 60—66 114 8 211 8 325 14,5 67— 93 1 299 1 392 2,4

Totalt 620 56 663 57 283 100 Utbildning

För hemvårdsassistenta/hemhjälpsledare finns den tidigare omnämnda utbildningen, omfattande 2 terminer.

För utbildning av hemvårdare finns två utbildningslinjer, linje A, om- fattande 1 läsår, och linje B, omfattande 1 termin.

För tillträde till linje A krävs att man fyllt 18 år och slutfört hemtek— nisk kurs om minst en termin eller motsvarande utbildning. Dessutom krävs minst sex månaders arbete i hem med minderåriga barn.

För linje B erfordras minst tre års arbete i hem med minderåriga barn eller på barnavårdande institution eller minst två års arbete som hem— samarit samt minst sex månaders praktik i sjuk- och/eller åldringsvård.

Hemvårdareutbildningens mål är att ge grundläggande yrkesutbild— ning för verksamhet som hemvårdare och ge de kunskaper som behövs för att kunna lämna hjälp i hemmet till barnfamiljer då den vårdhavande på grund av sjukdom, handikapp eller tillfällig oförmåga är förhindrad att utföra sitt arbete, samt att kunna lämna hjälp till gamla eller handi— kappade personer.

Som tidigare nämnts fanns enligt SCB:s statistik den 31 december 1975 totalt 75 000 hemsamariter i riket. Av dessa hade ca 30 % sär- skild hemsamaritutbildning. Som jämförelse kan nämnas, att något mer än en fjärdedel hade särskild utbildning 1971.

Hemsamaritutbildningen omfattade t. o. m. den 30 juni 1977 fem veckors utbildning. Den var helt teoretisk och hade sin tyngdpunkt på vårdkunskap. Mindre avsnitt om psykologi, kostkunskap, bostads/miljö- kunskap och barnkunskap ingick, men endast obetydliga delar av social servicekunskap. Idéer, principer och arbetssätt inom hemtjänst och äldreservice behandlades därför endast obetydligt enligt läroplanen.

Fr. o. m. den 1 juli 1977 förändrades utbildningen för hemsamariter- na. En gemensam utbildning för sjukvårdsbiträden, vårdbiträden och hemsamariter infördes då under beteckningen ”'Vårdbiträdesutbildning”. Den omfattar 20 veckor varav 10 är praktik. Den teoretiska delen för- delar sig på allmänna ämnen samt två lika stora ämnesblock, social servicekunskap som är orienterat mot socialvårdens arbetsområde och vårdkunskap med inriktning på hälso- och sjukvårdens arbetsområde.

Praktiken är uppdelad på hälso- och sjukvårdspraktik för dem som

avser att arbeta inom detta område samt praktik inom social service för dem som siktar på detta.

De som varit yrkesverksamma i minst ett år och saknar grundutbild- ning kan gå en avkortad kurs som enbart omfattar de 10 teoriveckorna.

20-veckorskursen finns inom gymnasieskolan som specialkurs samt inom arbetsmarknadsutbildningen (AMU-utbildning) som bristyrkesut- bildning. lO-veckorskursen för dem som har viss yrkesverksamhet finns som specialkurs i gymnasieskolan, inom AMU-utbildningen som brist- yrkesutbildning samt inom kommunal vuxenutbildning.

De som har genomgått den tidigare hemsamaritutbildningen erbjuds en kompletteringskurs vilken tillsammans med samaritutbildningen ger samma kunskaper som vårdbiträdesutbildningen. Denna kurs kommer i inledningsskedet att ges inom kommunal vuxenutbildning men förut- sättes även komma inom gymnasieskolan samt bristyrkesutbildningen inom AMU.

I kommunenkäten ställdes vissa frågor angående utbildningskurser för samariter. 240 kommuner uppgav att kurser anordnades för sama- riterna inom kommunen. Av de 149 kommuner som haft kurser för sina. samariter under de senaste tolv månaderna uppgav 32 att svårigheter förelegat att få personalen att genomgå utbildningen. Som skäl har nämnts bl a att för låg eller ingen ersättning utgått för kursdeltagandet samt att kurserna ägt rum på kvällstid. 187 kommuner uppgav att de ordnade regelbundna fortbildningskurser och/eller informationsträffar.

Enligt SCB:s statistik hade nära 9 600 hemsamariter genomgått fort- bildning under år 1975. Antalet hemsamariter som fortbildats motsvarar så—ledes mer än 1/10 av samtliga hemsamariter. Största antalet fortbilda- de fanns i Stockholms län (över 2000, motsvarande mer än 20 % av hemsamariterna).

I detta sammanhang kan nämnas, att kommunförbundet i samarbete med bl.a. Svenska kommunalarbetareförbundet år 1976 framställt ett studiematerial (omfattar 50 timmar) att användas i lokal studieverk- samhet i kommunerna — Åldringsvård i utveckling. Studieverksam- heten avses bl. a. för hemsamariter, vårdbiträden och undersköterskor, ekonomipersonal, hemvårdare, hemvårdsassistenter samt föreståndare vid ålderdomshem och servicehus. Avsikten är att utan avseende på tidigare utbildning genomföra ett aktiveringsprogram som bl. a. syftar till att påverka och nyansera attityder till äldre och handikappade, ut- veckla och förnya arbetsmetoder, tekniker och samarbetsformer. Utbild- ningsprogrammet kan enligt kommunförbundet med fördel genomföras i samband med organisationsutredning och planerade organisationsför- ändringar.

14.3. Vissa andra yrkeskategorier

Vissa yrkeskategorier arbetar både inom socialvård och sjukvård. För omsorgen om de äldre och de handikappade är av särskilt intresse i detta sammanhang arbetsterapeuter, sysselsättningshandledare, sjukgym- naster och distriktssköterskor.

14.3.1. Arbetsterapeuter, sysselsättningshandledare

Uppgifter om antalet sysselsatta arbetsterapeuter och sysselsättnings- handledare totalt inom socialvården finns inte tillgängliga. Enligt SCB:s statistik fanns den 31 december 1975 1059 sysselsättningshandledare verksamma vid ålderdomshemmen. Över hälften av dem arbetade vid hem med mer än 50 platser. Enligt PU:s kommunenkät fanns arbets- terapeut/fritidspersonal vid 26 och terapibiträde vid 42 dagcentraler. Om den i ålderdomshemsstatistiken och kommunenkäten sålunda redo— visade personalen har utbildning som arbetsterapeut, sysselsättnings— handledare e. d. framgår inte av uppgifterna.

A rbetsterapeuter

Socialstyrelsen gjorde i januari 1974 en inventering av arbetsterapeuter- nas utbildning m.m. Undersökningen omfattade totalt 2535 (heltids- eller deltidsanställda) personer som uppgav sig inneha arbetsterapeut- tjänst eller förestå arbetsterapiverksamhet. 187 av dem var män.

En fjärdedel (610) var anställda hos socialnämnder och 14 hos en- skilda ålderdomshem. Två tredjedelar var anställda hos landstingens sjukvårdsstyrelser (1 271) eller omsorgsstyrelser (409).

Av samtliga anställda under landstingens sjukvårdsstyrelser var ca 43 % 30 år eller därunder, medan nära 70 % var högst 40 år. Av an- ställda, som hörde till omsorgsstyrelserna var 36 % 30 år eller därunder och ca 60 % 40 år eller därunder. Den största delen av de landstings- anställda (73 %) arbetade inom den institutionella vården, ca 11 % inom såväl sluten som öppen vård och 14 % inom enbart öppen vård. Av de anställda hos socialnämnder var nära 70 % mer än 40 år, 20 % 31—40 år och 11 % 21—30 år.

En tredjedel av arbetsterapeuterna hade arbetsterapeututbildning. En stor del, totalt ca 60 %, angav att de saknade utbildning för arbetsterapeuter men hade viss övrig utbildning.

Inom de lägsta åldersgrupperna fanns en betydligt högre andel ut- bildade arbetsterapeuter, medan andelen utbildade sjönk påtagligt med stigande ålder.

Av förekommande arbetsmoment dominerade över lag ”Psykisk och fysisk träning för yrkes- eller fritidsbetonad verksamhet". Om man ser till utbildningen angav relativt sett fler arbetsterapeuter med utbildning att ”Fysisk träning och ADL-träning", "Anskaffning av och instruktion av tekniska hjälpmedel" samt ”Andra arbetsmoment” ingick i deras verksamhet. ”Sysselsättning” var vanligare bland dem som saknade utbildning för arbetsterapeuter.

Samarbete och samråd med annan personal gällde främst annan vårdpersonal och sjuksköterska resp. distriktssköterska. Därnäst kom läkare, kurator och sjukgymnast. Samarbete förekom i relativt sett större utsträckning bland arbetsterapeuter med utbildning jämfört med dem som saknade sådan. 27 % av arbetsterapeuterna hade samarbete med personal på ålderdomshem, 9 % med personal inom social hem- hjälp.

Antalet arbetsterapeuter inom olika sjukvårdsområden visade stora

skillnader både i fråga om antal anställda, som varierade mellan 395 i Stockholms län och 9 i Gotlands kommun, och deras utbildning.

I detta sammanhang kan också nämnas utbildning av hjälppersonal till arbetsterapeuter. Utbildningstiden är 1 termin. För inträde krävs slutförd grundutbildning för sjukvårdsbiträden eller motsvarande ut- bildning samt minst ett års tjänst som sjukvårdsbiträde, vårdbiträde eller motsvarande. Syftet är att ge kunskaper och färdigheter som be- hövs för hjälppersonal till arbetsterapeut.

S ysselsättningshandledare

För sysselsättningshandledare finns en särskild introduktionskurs, om- fattande 4 veckor/120 lektioner. Några speciella inträdeskrav finns inte. Syftet med kursen är att ge kunskaper och färdigheter för att med hjälp av olika tekniker och hjälpmedel aktivera och sysselsätta äldre, långvarigt sjuka och/eller handikappade, speciellt inom den öppna vår- den. Kursen avser yrkesorientering, arbetstekniker samt medicinsk re- habilitering.

14.3.2. F otvårdsspecialister

För utbildning av fotvårdsspecialister anordnas 1-terminskurser. För inträde krävs att man fyllt 17 år. Utbildningen syftar till att ge kun- skaper och färdigheter, som behövs för att fotvårdsspecialisten på eget ansvar skall kunna

. bedöma behandlingsform av fotvårdsbesvär och avgöra när dessa är av sådan art att samråd med läkare bör ske . utföra olika slag av behandlingar inom fotvården under hygieniskt betryggande former . ge råd beträffande fotbeklädnad och daglig fothygien.

Utbildningen omfattar dels fotvårdspraktik, dels teori. Vidare anordnas kompletteringskurs för yrkesverksamma fotvårds- specialister. Kursen omfattar 4 veckor/128 lektioner. För deltagande krävs minst 3 års erfarenhet som fotvårdsspecialist. Utbildningen har samma syfte som den nyss nämnda utbildningen av fotvårdsspecialister.

14.4. Utbildning inom högskolan 14.4.1 Social servicelinje

För utbildningen av föreståndare vid ålderdomshem samt hemvårds- assistenter föreslogs av 1968 års utbildningsutredning (U 68) en ”social servicelinje” i högskolan (SOU 1973: 58). Efter remissbehandlingen be- slutade regeringen att denna utbildning i likhet med övriga korta vård- utbildningar, som skulle ges i den kommande högskolan, skulle bli före- mål för en beredning inom departementet, Vård 76. Till denna bered- ning knöts en referensgrupp bestående av de centrala arbetsmarknads- parterna samt berörda statliga myndigheter och departement.

24

Samtliga som deltog i beredningens arbete var eniga om att utbild- ningen om 5 terminer till ålderdomshemsföreståndare var föråldrad. En enkätundersökning gjord av skolöverstyrelsen visade på behov av för- ändringar. Verksamhetsutvecklingen efter 1973 gjorde det också nöd- vändigt med en modifiering av U 68:s förslag.

Tillkomsten av vårdlinjen i gymnasieskolan 1971 medförde, att behov av en avkortad utbildning till föreståndare förelåg. För bl. a. dessa stu- derande skapades 1973 en treterminsutbildning. I detta läroplansarbete beaktades även hemvårdsassistenternas utbildningsbehov.

Förändringar av en utbildning måste bygga på kända yrkeskrav. Detta förde för Vård 76:s del fram till följande syn:

1. De två första kurserna A och B (terminema) av utbildningen, som i princip skall vara lika med gymnasieskolans utbildning, skulle ut- formas efter de yrkeskrav som finns utarbetade för hemsamariter, vård- biträden på ålderdomshem och hemvårdare. Dessa utarbetades under arbetet med den föreslagna tvååriga gymnasielinjen ”Social service och barnomsorg”.

2. Kurserna C, D och E (terminema 3, 4 och 5) skall vara lika med den befintliga, moderna treterminsutbildningen till föreståndare och hemvårdsassistenter. De olika ämnesblocken fördelades i Vård 76:s kursplan på sätt fram- går av tabell 14.10. Förändringen innebär att femterminsutbildningen gjorts nästan lika med den tidigare utbildningen på tre terminer + vårdlinjen. Läsåret 1977/78 finns sammanlagt 352 antagningsplatser. Det enda som fastställs centralt av UHÄ är utbildningsplanen. Den nu beskrivna kursplanen är endast ett exempel på vad ”Vård 76” ville lägga in i utbildningen våren 1976. Utvecklingen inom sektorn går snabbt och därmed förändras även dessa tjänstegruppers yrkesroller. De som studerar på den sociala servicelinjen från hösten 1977 kommer att vara färdigutbildade januari 1979 om de läser tre terminer och januari 1980 om de läser fem terminer. En viss anpassning av utbild- ningen måste ske om dessa nya studerande skall känna en överensstäm- melse mellan utbildningen och den verklighet de kommer att möta.

Tabell 14.10 Fördelningen på ämnesblock i sociala servicelinjen i högskolan

Ämnesblock Soc. ser- Soc. ser- vicelinje vicelinje 100 p 60 p (efter

vårdlinjens åk 1 o 2)

Hälso- och sjukvård inkl. anatomi o. fysiologi, mikrobiologi o. hygien, farmakologi, vård- praktik m. m. 28 31,8 Soc. serv. inkl. åldringsvård, särskilda målgr.,

soc. servicepraktik m. m. 59 47,6 Psykologi, arb. livsorientering, ”allmänna

ämnen” m. m. 13 20,6

Summa 100 100

14.4.2. Studiekurser i åldrande

Fr.o.m. vårterminen 1976 anordnas vid universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg, Umeå och Linköping studiekurser i åldrandet (Grundkurs A 1 om åldrandet). Kurserna vänder sig till bl.a. följande målgrupper: ålderdomshemsföreståndare, hemhjälpsledare, sjuksköterskor inom lång- tidsvården, vårdlärare, läkare, psykologer, socialarbetare samt arbets- terapeuter och sjukgymnaster inom åldringsvård och långtidsvård. Studiekursen avser en termins studier. Den ingår i tredje avdelningen av de allmänna utbildningslinjerna men kan också läsas fristående. Nor- malstudieplanen är fastställd av universitetskanslersämbetet (numera UHÄ) den 16 juni 1975. Utbildningen ges endast i den mån resurser står till förfogande. Utbildningens mål är att ge kunskap om biologiska och psykologiska förändringar hos den äldre människan, att ge insikt i de problem av psykologisk och social art som utmärker åldrandet, att ge den studerande förutsättningar att analysera den äldre människans roll i samhället och då särskilt ta fasta på hennes positiva möjlig- heter,

att ge praktisk erfarenhet av de äldres situation i samhället.

Inom studiekursen kan behandlas bl. a. följande moment: biologiskt åldrande, psykologiskt åldrande, socialt åldrande, den äldre människan och samhället. Vidare förekommer ett fördjupningsmoment, som skall ge fördjupad kunskap inom en speciell del av åldrandet och praktisk erfarenhet av den äldre människans livssituation. Momentet består dels av en teoretisk del, dels av ett praktiskt inriktat specialarbete. De stu- derande väljer fördjupningsområde efter behov och intresse.

Enligt Studieplanen bör utbildningen läggas upp så att studerande med skilda intresseinriktningar kan rikta in studierna mot problem som har speciell relevans för deras yrkesverksamhet. I särskilda projekt kan de studerande mer ingående inrikta sig på speciella gruppers problem eller ge förslag till planering för olika former av insatser för äldre. De studerande bör också få möjlighet till miljöpraktik.

Något krav på formell redovisning av särskilda förkunskaper är inte uppställt för tillträde till studier inom studiekursen. Dock rekommen- deras en tids yrkesverksamhet före studierna.

Någon begränsning i rätten att tillgodoräkna studiekursen i examen föreligger inte.

14.4.3. Utbildning av sjukgymnaster

Utbildningen av sjukgymnaster bedrivs fr.o.m. läsåret 1977/78 på en allmän utbildningslinje inom högskolan. Utbildningen omfattar fem ter- miner och t.v. krävs för tillträde lägst genomgången grundskola med betyg i vissa ämnen. Utbildningen finns f.n. i Stockholm, Uppsala, Lund och Göteborg. Läsåret 1978/79 planeras utbildning även i Umeå. F. 11. finns 346 antagningsplatser.

14.4.4. Utbildning av arbetsterapeuter

Fram till den 1 juli 1977 har arbetsterapeututbildningen varit en tre- årig specialkurs i gymnasieskolan. Fr.o.m. läsåret 1977/78 är utbild- ningen en allmän utbildningslinje inom högskolan. Utbildningen är tre- årig och t.v. gäller samma inträdeskrav som till den tidigare special- kursen, nämligen genomgången grundskola med krav på betyg i vissa ämnen. Utbildningen finns f.n. på tio orter och antalet antagnings- platser är ca 480.

14.4.5. Vidareutbildning av sjuksköterskor

Som nämnts tidigare ingår vidareutbildning för sjuksköterskor, liksom grundutbildningen, fr.o.m. läsåret 1977/78 i högskolan. Förutom den tidigare nämnda vidareutbildningen för ålderdomshem och öppen åld- ringsvård är även vidareutbildningen i öppen hälso- och sjukvård av intresse i detta sammanhang. Denna omfattar ett läsår. För läsåret 1978/79 planerar skolöverstyrelsen ca 290 antagningsplatser i denna utbildning.

14.4.6. Utredning inom vårdområdet

I juni 1977 tillsattes en kommitté för att utreda vissa frågor rörande vårdutbildningarna inom högskolan, bl. a. de här beskrivna utbildning- arna samt sjuksköterskeutbildningen. Kommittén (Vård -77) skall göra en samlad översyn av studieorganisationen för dessa utbildningar och bl. a. överväga möjligheterna till samordning mellan dem. Kommittén skall därvid beakta vårdarbetets karaktär av lagarbete och önskemål om att motverka en alltför långtgående specialisering. Genom studierna skall de studerande få en gemensam fond av kunskaper och erfaren- heter som sedan kan utvecklas i arbetslag inom vårdarbetet bl.a. i fråga om det grundläggande omvårdnadsarbetet. Vård -77 skall även komma med förslag rörande praktikfrågorna inom utbildningen. I denna del kan man vänta förslag redan i början av år 1978. Kommitténs arbete i övrigt skall vara färdigt i sådan tid att förslagen kan börja till- lämpas omkring år 1980.

IV Forskning, prognoser, planering

15. Åldrandet

Liksom allt levande förslits, förbrukas och åldras människan. Åldrandet är i och för sig en naturlig process. Det som vanligen betecknas som åld- rande uppträder olika tidigt och på olika sätt för de enskilda männi- skorna. Det har i alla tider varit en strävan att utforska åldrandeproces- sen, dess orsaker och förlopp i syfte att förlänga livet samt förebygga och mildra verkningarna av åldrandet.

Åldrandet medför en tillbakagång av människans kroppsliga och själsliga funktioner, som kan skapa handikapp, hjälp- och vårdbehov av olika slag. De sedan födelsen eller genom skada eller sjukdom handikap- pade har ett likartat behov av omvårdnad, hjälp och stöd som de av ål- der handikappade. Med åldrandet följer också förändring eller förlust av roller av olika slag, yrkesrollen, rollen som förälder etc. som i sig kan leda till problem, skapa inaktivitet och vårdbehov. Å andra sidan med- för åldrandet mycket av positivt värde, livserfarenhet, glädjen över barnbarn etc. Grunden för all omsorg om pensionärerna måste vila på resultat av utforskning av åldrandeprocessen, av faktorer —— medicinska, psykologiska, sociala —- som skapar vårdbehov, av möjligheterna att genom samhällsutveckling, samhällsplanering etc. förebygga i stället för att framkalla vårdbehov m.m. Det är här nödvändigt att se till männi- skans hela livssituation. Inte minst omsorgen om de äldre och de handi- kappade måste grundas på en sådan helhetssyn. Det är många områden och olika förhållanden som i ett komplicerat samspel styr den enskilde individens åldrande och de behov av omsorg, stöd och vård som kan uppkomma. Åldrandet är en samverkan mellan den biologiska utveck- lingen hos individen och den miljö, som han eller hon levt och lever i. Hur man upplever åldrandet är inte bara en produkt av den aktuella si- tuationen utan påverkas av utvecklingen allt sedan barndomen.

Mer än något annat måste omsorgen om de äldre och de handikap- pade vila på tvärfacklighet. Det gäller inte bara forskning och utveck- ling utan även och inte minst i det praktiska arbetet ute på fältet bland pensionärerna. Uttrycks tvärfackligheten i berörda discipliner kan här bl. a. nämnas medicin — med bl. a. långvårdsmedicin och psykiatri, fy- siologi, biokemi etc. — sociologi och psykologi, de båda senare bl. a. inom ramen för samhällets socialvård.

I det praktiska arbetet uttrycks tvärfackligheten ofta som integration. När det gäller de äldre är det kanske främst fråga om integration av sjukvård och socialvård. En sådan integration är också betydelsefull för

de handikappade. Ett av huvudmotiven för skapandet av den nuvarande socialstyrelsen som central myndighet för medicinska och sociala frå- gor var integration av sjukvård och socialvård. I propositionen (1967: 68, s. 79) pekade departementschefen bl.a. på följande i sam- manhanget relevanta förhållanden.

Distriktssköterskorna fungerar som ett betydelsefullt kontaktorgan mellan sjukvård och socialvård. Den slutna sjukvården kräver i stor utsträckning sociala insatser vid sidan av den rent medicinska vården. Över huvud taget är man alltmer medveten om att patientens sociala situation kan ha avgö- rande betydelse både för diagnosen och för att säkerställa behandlingsresul- tatet. En snabbare patientomsättning vid såväl de somatiska akutsjukhusen som de psykiatriska klinikerna, vilken är en följd av de effektivare behand- lingsmetoderna, blir endast möjligt att utnyttja om den utskrivningsklara patienten efter utskrivningen blir omhändertagen på ett tillfredsställande sätt, ifall han inte kan reda sig själv. Detta gäller kanske främst äldre personer. Åldringsvårdens och långtidssjukvårdens starka beroende av varandra är up- penbart. I samma mån som man genom hälsovård, social och medicinsk före- byggande vård och öppen sjukvård kan bereda åldringarna möjlighet att bo kvar i sina hem begränsas behovet av sluten sjukvård eller sluten åldringsvård. I detta sammanhang spelar både den sociala hemhjälpen och hemsjukvården en viktig roll. Även rehabilitering och handikappvård är enligt departements- chefen av synnerlig betydelse som led i samhällets insatser inom både sjuk- vården och socialvården.

I propositionen tar departementschefen också upp arbetet ute på fältet. Samarbetsbehovet mellan medicinsk vård och socialvård erkänns allmänt av företrädare för sjukvården och socialvården. En sedan länge märkbar ten- dens till intensifiering av detta samarbete gör sig alltmer gällande i takt med ökad och mera utbredd insikt att många sjuka eller nödställda människor måste bli föremål för både medicinsk och social omvårdnad för att effekten av vårdinsatsema skall bli den bästa möjliga. Socialvården kan underlätta sjukvårdens situation bl. a. när det gäller patienter, som måste ligga kvar på sjukhus därför att deras bostads- och hemförhållanden lägger hinder i vägen för utskrivning eller att plats på lämplig social vårdinstitution måste av- vaktas. Å andra sidan kan, anför departementschefen, medicinsk hjälp i många fall onödiggöra eller uppskjuta omhändertagande på ålderdomshem eller göra det möjligt för människor att försörja sig med eget arbete.

Verksamheten bl.a. inom forskning och utveckling måste enligt PU:s mening inriktas på att utröna

. orsakerna till åldrandet: olika faktorer som påskyndar åldrandet . möjligheterna att påverka åldrandeprocessen . möjligheterna att förebygga, fördröja och förhindra uppkomsten av vårdbehov, bl. a. genom inriktningen av samhällsutvecklingen samt påverkan på samhällsplanering . de rätta formerna för hjälp, stöd, vård; rätt form i rätt tid.

Grundläggande för omsorgen om pensionärerna är kunskaper om åld— randet, dess effekter biologiskt, psykiskt och socialt och de problem och behov det leder fram till för den enskilde och därmed också för samhället. Det är många frågor av medicinsk, psykologisk och social ka- raktär som kan ställas kring åldrandet och åldrandeprocessen. Här skall endast anges några exempel.

. Medicinska frågor

vad händer rent biologiskt, t. ex. beträffande regenerations- och adaptionsförmåga hos kroppens vävnader och organ, och vilka effek- ter lcder åldrandet fram till i form av t. ex. nedsatt rörelseförmåga, försämrad syn och hörsel, minnesförlust, förvirringstjllstånd och vilka behov av vård etc. uppstår till följd av sådana funktionsnedsätt- ningar sjukdomsrisker vid åldrande (hjärnblödningar; lårbensbrott etc.) jämte de behov som därav skapas för akutsjukvård, långtidssjukvård vad är sjukdom, vad är åldrande; en avgränsning av sjukdomar som inte har samband med åldrandet. fastställande av normalvärden för olika åldersgrupper, biologisk — funktionell ålder medicinska riskfaktorer av betydelse för åldrandet; medicinska risk- grupper förebyggande medicinska åtgärder (kost, motion, aktivitet etc.)

. Psykologiska och sociala frågor

hur upplever man åldrandet och sjukdomsrisken; kan upplevelsen rent psykologiskt skapa inbillade, mer eller mindre omedvetna eller faktiska sjukdomstillstånd etc. och därigenom skapa vårdbehov hur förändras intellektuella funktioner och vilka blir följderna förändras personligheten och i så fall effekterna därav

hur anpassar man sig till åldrandet och dess följder relationer och kontakt mellan generationer; attityder mellan genera- tioner

känslan av otrygghet, ängslan, oro, ensamhet och isolering betydelsen av sysselsättning, aktivitet; nedtrappning hur upplevs rollförlusterna och vilka blir följderna den fysiska och psykiska miljön

riskfaktorer -— riskgrupper

Syftet med samhällets olika insatser är att skapa goda levnadsvillkor för pensionärerna och bereda dem möjlighet till en meningsfull pen- sionstid.

Det finns flera teorier om åldrandets orsaker. Enligt en av dessa utgår man ifrån att åldrandet är en ärftligt betingad process. Den individ som haft föräldrar som levt länge har stora förutsättningar att själv få ett långt liv. Enligt en annan teori utgår man ifrån att åldrandet beror på störningar som inträffar efter födelsen. Så småningom blir summan av dessa skador så stor att förändringar börjar uppträda, kallade åldersför- ändringar. Det är sannolikt att åldrandet bestäms mer av biologiska och ärftliga faktorer än av miljöfaktorer. Psykologiska och sociala fak- torer har dock stor betydelse för anpassningen i samhället vid åldrandet. Ingen av förekommande teorier är mera allmänt accepterad.

PU vill i korta drag belysa åldrandet, dess orsaker och effekter, de be- hov av omsorg, hjälp och vård som uppstår, med kunskaper man nu har.

Det görs genom följande tre uppsatser 15.1 Åldrandet utifrån allmänna medicinska utgångspunkter. Av prof. Alvar Svanborg. 15.2 Åldrandet och dess psykiska sjukdomar. Av prof. C. G. Gottfries. 15.3 Psykologiskt och socialpsykologiskt åldrande. Av psykolog Stig Berg.

15.1. Åldrandet utifrån allmänna medicinska utgångspunkter

15.1.1. Åldrandeprocessen Många hypoteser

Det mänskliga åldrandets orsaker, vilka möjligheter det finns att utifrån nuvarande kunskaper om åldrandets yttringar bestämma "biologisk” el- ler ”funktionell” ålder och avgränsa åldrandets yttringar från symptom på sjukdom är ännu inte tillräckligt utforskade. Ingen av förekommande hypoteser om åldrandets orsaker är mera allmänt accepterad. De funda- mentala processer som leder till åldrande är i stort sett okända.

Den period av livet då människan växer innebär att celler delar sig och blir allt fler, vilket sker i många organ, eller att de vid livets början existerande cellerna ökar i storlek, vilket är fallet i t. ex. nervsystemet. Tillväxtperioden upphör i puberteten eller några år senare. Därefter av- tar cellerna i antal och storlek.

Det är dock tveklöst så att vissa funktioner, som celler, organ eller or- gansystem har, däremot inte når maximum i och med att tillväxtperio- den upphört. Individens prestationsförmåga förutsätter, i allt större om- fattning i modernt samhällsliv, erfarenhet och kunskaper som det tar levnadstid att inhämta. En mera övergripande värdering av mänsklig funktionsförmåga i relation till ålder är därför mycket svår att göra. Grundligt felaktiga förenklingar baserade på enstaka fysiska eller psyko- logiska funktionsmått är emellertid vanliga.

Det finns ett flertal hypoteser som söker förklara den enskilda cellens, organets och totalindividens åldrande. Ett par av de hypoteser som fors- kare f. n. bearbetar har uppenbart större uppslutning än många andra.

Den 5. k. ”fel-hypotesen” skulle innebära att de normala mekanismer som ansvarar för uppbyggnaden av vävnaders stomme av äggvitemate- rial ej är fullkomliga utan att misstag då och då begås. Den ackumule- rade effekten under årens lopp av dessa felaktiga synteser skulle leda till förändringar i cellen. Dessa förändringar försämrar funktionsförmågan och leder förr eller senare till celldöd. Det finns exempel inom medici- nen som visar att ändringar i ett enda av äggvitans grundelement, nämli- gen aminosyror — och många vävnadsäggvitor består av ett stort antal aminosyror — kan helt spoliera vävnadsäggvitans normala funktion.

En annan hypotes om åldrandets orsaker som också föranlett mycken diskussion under senare år säger att organismens förmåga att producera normala motreaktioner — försvarsreaktioner — vid t. ex. bakteriean-

grepp är begränsad och så småningom överskrides. Detta leder till ab- norma immunitetsreaktioner. Dessa kan då riktas mot den egna cellen. Den medicinska erfarenheten visar att sådan ”auto-immunitet” kan uppstå. Den kan utvecklas både hos ung och gammal men är väsentligt vanligare i hög ålder. Åldrandet anses av vissa immun-forskare kunna förklaras av att kroppens försvarsmekanismer så småningom riktas allt- mer mot den egna vävnaden.

Svårt dra gräns åldrande—sjukdom

Mycket talar för att åldrandet yttrar sig i specifika cellulära processer som bl. a. minskar motståndskraften mot flertalet av de sjukdomar som kan angripa människan. Gränsen mellan åldrandeprocesser och till- stötande sjukdom blir således allt svårare att dra ju äldre individen är. Ännu svårare blir denna gränsdragning hos de mycket gamla som ofta drabbas av flera tärande sjukdomstillstånd samtidigt. Det bör emellertid understrykas att det inte finns någon enda sjukdom som visat sig vara specifik för hög ålder. Men sjukdomars yttringar skiljer sig på väsentliga punkter hos ung och gammal. Behandlingskrav och behandlingsmetoder likaså.

Forskning om åldrandeprocesser förutsätter att sjukdomar som inte har uppenbart samband med åldrandet verkligen kan avgränsas från åld- randet i sig. I litteraturen saknas i stort sett exempel på seriösa försök att avgränsa och definiera de högre åldrarnas normala åldrande från sjukdomstillstånd, främst beroende på att redan frågeställningen är så avskräckande svår att t.o.m. ett första steg mot målet ter sig alltför krävande. De medicinska bidragen torde snarare ha försvårat en förut- sättningslös forskning än underlättat sådan. Många tillstånd som uppen- barligen beror på minskad motståndskraft mot mekaniskt slitage hos organ och organsystem, t. ex. s.k. ledarthroser och följder av ryggske- lettets minskade benvävnad, har inom medicinen getts karaktär av sjuk- dom och har av många forskare studerats separat från bakomliggande åldrandeprocesser.

Organ och organsystem åldras olika

Medicinska och andra erfarenheter visar att hastigheten i åldrandepro- cessen kan vara olika i olika organ och organsystem. Intellektuell för- måga kan hos vissa personer åldras utan att t. ex. skelettets stabilitet ännu är väsentligt nedsatt. Hos andra individer kan ryggskelettet bli skört medan anden fortfarande är stark. Inom andra stödjevävnader än skelettet, dvs. bindväven, sker med stigande ålder kemiska förändringar som minskar vävnadernas elasticitet. Det tar längre tid för hjärtat att passivt vidga sig efter hjärtmuskulaturens sammandragningar och därför hinner hjärtpumpen inte med lika många slag per minut på äldre dagar jämfört med i ungdomsåren. Bröstkorgens och lungornas elasticitet av- tar också. Den minskade elasticiteten i ögats brytande system gör att pu- pillens förmåga att vidgas och släppa in mycket ljus avtar. Likaså mins- kar förmågan hos linsen i ögat att korrigera så att man kan se på nära håll.

I muskulaturen synes muskeltrådar som är specialiserade på snabba sammandragningar åldras snabbare än de som har förmåga till långsam- mare rörelser.

Det har länge varit känt att syrgasförbrukningen är lägre hos den äld- re än hos den yngre, även i vila. Detta beror främst på att antalet celler som behöver syrgas för sin energiomsättning minskar men sannolikt även på att intensiteten i den enskilda cellens energiomsättning avtar i högre ålder.

I viss omfattning kan förändringar i t. ex. muskulaturen och stödje- vävnaden antas ha samband med minskad fysisk aktivitet. Men frågan är vad som är orsak och verkan. Minskar aktiviteten på grund av avta- gande fysisk förmåga enbart? Hur mycket bidrar den minskade lusten till fysisk aktivitet till dessa förändringar? Det svenska folket vet att stålfarfäder och vasaloppsveteraner kan _ om de verkligen ägnar sig åt fysisk träning — prestera förunderliga ting på landsvägar eller i fädrens spår. Det finns f. n. ingen adekvat jämförelse av fysisk prestationsför- måga hos en äldre och en yngre population som lever med samma grad av fysisk träning. Men — resurserna för fysiska topp-prestationer avtar efter ca 25 års ålder, för vissa topp-prestationer ännu tidigare, och pres- tationerna förutsätter mer träning ju äldre individen är.

Riskfaktorer

Under de senaste årtiondena har intresset ökat för kartläggning av så kallade riskfaktorer, ”'förslitnings-faktorer” etc., som är av betydelse för åldrandet liksom för förtidig sjukdomsutveckling. Åldrandet påverkas av en blandning av genetiska faktorer, miljöfaktorer samt sannolikt också av sjukdomstillstånd vars samband med den inre och yttre miljön sällan är uppenbart. Man vet en hel del om korttidseffekter på psykisk och fysisk hälsa av klimat, vattenföroreningar, luftföroreningar, ciga- rettrökning, radioaktiv strålning etc. Men i vilken utsträckning'miljöfak- torer av detta slag påverkar själva åldrandet är icke klarlagt.

Det finns ingenting som talar för att en rimlig grad av fysisk och psy- kisk aktivitet skulle negativt påverka biologiskt eller funktionellt åld- rande. Vissa leder, skelettet och huden kan uppenbarligen förslitas vid belastningar som överskrider hållfastheten. Men belastning av rimlig grad bidrar till vävnadens bestånd. Exempel är skelettet som stimuleras till nybildning av belastning men som redan efter några få dagars säng- läge läcker ut kalk i abnorm mängd, vilket bl. a. kan resultera i njursten. Ju äldre individen är desto svårare är det att reparera sådana förluster. Kvinnan, som i många andra sammanhang är medicinskt sett starkare än mannen, löper större risk än mannen att redan i 50—60-års ålder lida av skelettminskningens följder. Muskulatur bidrar till ledstabilitet och en välfungerande muskulatur minskar därför risken för ledslitage. Frågan om nervsystemets åldrande, i den mån detta kan avläsas som in- tellektuellt åldrande och personlighetsändringar vid stigande ålder, kom- mer att belysas senare i denna framställning. Det finns skäl att förmoda att även hjärna och övriga delar av nervsystemet snarare bibehåller

funktionsförmåga och vitalitet av att brukas än att en rimlig aktivitet skulle ”slita” på människan och göra oss förtidigt förbrukade.

Biologisk ålder

”Biologisk ålder” är ett begrepp som intresserar inte minst den medi- cinska och den biologiska sektorn. Därmed menas den del man tillryg- galagt av ett tänkt liv som förlöper helt utan sjukdomar, skador, miljö— gifter etc. och som avnjuts under en för individen avpassad aktivitet. Biologisk livslängd är således = individens livslängd under optimala levnadsbetingelser. Om biologisk livslängd kunde anas vore det genast lättare att finna fram till en kartläggning av alla de faktorer som förkor- tar mänskligt möjligt liv och att veta hur liv kan ges till åren.

Det finns f.n. ingen möjlighet att med rimlig grad av säkerhet be- döma biologisk ålder. Och det kommer att ta lång tid innan samband mellan åldrande och inre och yttre miljö kan skattas så att en människas maximalt tillmätta år kan skönjas.

I detta perspektiv är det intressant att värdera ”föryngringskurer” som bjuds mänskligheten. Hur skall effekten kunna registreras då tera- peuten saknar förutsättningar att ens ana patientens biologiska livs- längd?

Funktionell ålder

Däremot bör det med intensifierade forskningsresurser vara möjligt nå fram till att åldersgruppens funktionella förmåga och individens ”funk- tionella ålder” inom populationen skall kunna definieras.

I industriländerna spelar födelsedatum en överväldigande roll för all registrering. Vi påminns ständigt om vår kronologiska ålder. Samhället behandlar oss också, just utifrån kronologisk ålder, många- gånger på ett schablonmässigt sätt.

Främst i industriländerna ställs alltmer högljudda och berättigade krav på att den vetenskapliga världen skall kunna presentera metoder som tillåter bestämning av funktionell ålder som ersättning för den ste- reotypa klassificeringen i kronologisk ålder som nu dominerar tillvaron. Man är intresserad av att veta hur kronologiskt definierade åldersgrup- per skiljer sig åt vad gäller funktionell förmåga, sjuklighet etc. men man är också intresserad av hur arbetsförmågan hos den enskilda individen kan variera inom en ålderspopulation.

I yngre år och då pensionering blir aktuell behövs en värdering av ”funktionell ålder” främst för bedömning av yrkesförmåga, i de högre åldrarna för att behovet av sociala och medicinska stödåtgärder verkli- gen skall kunna fastställas. I definitionen av ”funktionell” ålder finns in- vävd inte bara åldrandets följder utan även resttillstånd efter tidigare sjukdomar och yrkesskador såsom exempelvis bullerskador, lungskador av typ silikos, ryggskador och andra leddefekter.

Medicinen alltför ensidigt inriktad mot sjukdomslära

Den kliniska medicinska forskningens i stort sett ensidiga inriktning mot

sjukdomslära har medfört en prioritering av forskning riktad mot sjuk- domsframkallande faktorer jämfört med åldrandeforskningen. Medici- nen måste beredas möjlighet att bredda forskning och undervisning till områden utanför den egentliga sjukdomsläran, dvs. till att omfatta basal gerontologisk forskning och undervisning liksom till vården och skötseln åt den av ålder handikappade. Den eftertanke som föds vid tillbakablic- kande mot de senaste decenniernas gerontologiska forskning pekar mot ett imperativt krav på en bättre medicinsk kontaktyta mot basal geron- tologisk forskning inom exempelvis biologi, beteende- och samhällsve- tenskaplig forskning. Åldrandeprocesser har aktualitetet inom en myc- ket stor del av medicinen och berör de flesta vuxenspecialiteterna. Men det fordras för en utveckling av medicinsk gerontologi att någon sektor kan mer, helst mycket mer, än genomsnittet :och förmår att samordna det geriatrisk/gerontologiska kunnande som finns inom medicinska del- sektorn i undervisning och utvecklingsverksamhet. Av specialiteten långvårdsmedicin, som etablerades i Sverige 1969, vars ansvarsområde till övervägande del är geriatrisk sjukvård, bör och kan naturligt växa fram ett sådant kunnande, under förutsättning att det även inom den specialiteten skapas enheter med resurser för utvecklingsverksamhet, forskning och undervisning.

Förutom dessa satsningar inom den kliniska medicinen krävs också vidgade resurser för en mer allmänbiologiskt inriktad gerontologisk forskning. På det experimentella planet torde det redan nu finnas tek- niska resurser för en djupare och mer omfattande åldrandeforskning än den som görs för närvarande. Den biologiska humana grundforskning- ens eftersläpning synes främst ha berott på att de många gånger avgö- rande bidragen från praktisk medicinsk sakkunskap saknats.

Det kommer att vara väsentligt för en utveckling av klinisk medicinsk gerontologi och geriatriskt kunnande att undersökningar kan genomfö- ras av hela populationer eller urval som är representativa för definier- bara och rimligt stora delar av helheten. Studier av sjuklighet hos popu- lationer —— epidemiologi — är en relativt ung vetenskap och grundläg- gande metodologi håller på att växa fram. För åldersforskning i vidare bemärkelse måste en liknande epidemiologisk teknik användas. Det är därför naturligt att medicinska discipliner går samman med sociologi, psykologi, fysiologi, biokemi etc. i ansträngningar att vidga kunnandet i gerontologi-geriatrik. Så har skett i en undersökning av 70-åringar i Gö— teborg (H 70).

Hälsoundersökning/populationsundersökning i Göteborg (H 70)

I Göteborg togs 1971/72 det första steget i en prospektiv, longitudinell bred gerontologisk/geriatrisk undersökning av en population 70-åringar. Det andra steget i undersökningen av samhällets seniorer togs 1976/77. Målsättningen är främst att ingående kartlägga de högre åldersgrup— pernas hälsotillstånd för att därmed kunna lägga grund för plane- ring av medicinsk vård och sociala stödåtgärder. Undersökningen om- fattar emellertid även en kartläggning av sociala levnadsförhållanden som kan vara av betydelse för hälsa och välbefinnande. Målsättningen

' är dessutom att söka utvärdera vilka förebyggande åtgärder som på sikt kan ge liv till åren och minska Vårdbehovet för sjukvårdens storkonsu- menter, nämligen de äldre. Undersökningen utformades också så att frå- gor om systematiska s.k. ”hälsoundersökningar” är motiverade i högre åldrar skall kunna belysas, och vad sådana ”hälsoundersökningar” i så fall skall omfatta.

I undersökningen finns inbyggda en mångfald undersökningsmoment som illustrerar normalt åldrande och som synes kunna bidra till den svåra avgränsningen av zonen mellan hälsa och sjukdom. Geriatrisk sjukvård saknar i stor utsträckning ”normalvärden” i de högre ålders- grupperna, vilket har stor medicinsk, ekonomisk och humanitär bety- delse.

Den undersökta delen av 70-åringarna synes vara representativ för to- talpopulationen 70-åringar i Göteborg. Undersökningen bestod dels av en hembesöksdel, där en sjuksköterska under i genomsnitt 1 1/2 timme gjorde ett stort antal iakttagelser och dels en poliklinisk undersökning på sjukhuset där 70-åringarna vistades under en dag från klockan 8 till klockan 16. I efterhand gjordes på vissa delgrupper bl. a. undersökning av matvanor och kroppssammansättning. H 70 var således mycket om- fattande. Här skall endast vissa iakttagelser omnämnas.

Är kvinnan sjukligare än mannen?

Kvinnans medellivslängd är för närvarande i vårt land ca 77 år mot mannens ca 73 år. Kvinnan lever således längre än mannen. I H 70 var 55 % kvinnor och ju högre upp i åldrarna desto mer dominerar kvinnor i populationen. Men, att (eller därför att?!), kvinnan lever längre än mannen efterfrågar hon redan i 70 års åldern proportionsvis mer sjuk- vård och konsumerar mer läkemedel än mannen. Vad gäller den slutna vården är en av förklaringarna säkerligen att en sjuk kvinna har svårare att få vård i hemmiljö av en man än tvärtom. Men då det gäller öppen vård måste förklaringen vara en annan. Är det verkligen så att kvinnan är sjukligare än mannen under sin livstid men så mycket segare att hon i alla fall överlever mannen. H 70 ger en god möjlighet att belysa dessa frågor och bearbetning av denna frågeställning pågår.

Redan nu kan dock sägas att — såvitt dessa liksom andra studier visat — kvinnan ej är mer åldrad och/eller sjuklig vid 70 år än mannen. Många fynd, t. ex. de som gäller hörsel, syn och psykologiska testvaria- bler, talar snarare för motsatsen. Vissa sjukdomar som t. ex. urinvägsin- fektioner, urininkontinens (oförmåga att hålla urinen) samt reumatiska ledsjukdomar är vanligare hos kvinnor än hos män. Men magsår, bråck, luftrörskatarr och andra infektionstillstånd, angina pectoris och hjärtin- farkt är vanligare hos mannen. Man frågar sig då naturligtvis om det är svårare och livshotande sjukdomstillstånd som skulle vara vanligare hos mannen än hos kvinnan. Som exempel kan nämnas att de flesta for- merna av cancer, svåra infektioner med blodförgiftning och sjukdomar i hjärtat och dess kranskärl som kan leda till akut hjärtsvikt är vanligare hos män än hos kvinnor, likaså sjukdomstillstånd som beror på alko- holskada, t. ex. levercirrhos. Mannen drabbas således oftare än kvinnan

i åldrar fram till 70 år av sjukdomar som på kortare tid kan leda till dö- den. Men å andra sidan finns en mångfald lindrigare sjukdomar, t. ex. infektioner av alla de slag, som drabbar mannen oftare än kvinnan. En övergripande bedömning talar knappast för att kvinnan skulle ha medi- cinska skäl till tätare läkarbesök och mera läkemedelsätande än man- nen.

Få med fysiska handikapp

Relativt få 70-åringar hade allvarliga fysiska handikapp. 15 % av män- nen och 8 % av kvinnorna hade rörelsehandikapp — ”kunde ej gå med lätthet" men av dessa klarade majoriteten sig med stöd av käpp. Handi- kapp som medförde t. ex. svårighet att ta sig i och ur sängen eller upp från en köksstol utan armstöd befanns ca 5 % av männen och 10 % av kvinnorna ha. Grava handikapp var ovanliga. Av 973 undersökta 70- åringar var 13 rullstolsbundna och endast 2 sängbundna. De vanligaste orsakerna till handikapp var halvsidig förlamning efter hjärnskada på grund av blodkärlssjukdom samt ledgångsreumatism. Det var intressant att finna att s.k. ”förslitningsåkommor” som t. ex. arthros i knä-, höft- och ryggleder mindre ofta orsakade rörelsehinder. Det bör emellertid understrykas att dessa siffror gällde rörelseförmåga inne i bostaden. Ef- tersom 2/3 av 70-åringarna bodde i hus som saknade hiss torde de prak- tiska konsekvenserna av dessa rörelsehinder vara betydligt väsentligare för förmågan till fysisk aktivitet, sociala kommunikationer etc. än vad som uppgifterna om handikapp inom bostaden låter antyda.

Kvinnor äter mer läkemedel än män

Läkemedelsförbrukningen hos 70-åringarna studerades i H 70 dels genom intervjumetodik, dels genom läkemedelsanalys i blod. Jämförel— ser mellan intervjuresultatet och blodkemiska analyser har hittills visat god överensstämmelse. Inte mindre än 77 % av kvinnorna och 61 % av männen stod på behandling med läkemedel. 9 % hade mer än 5 läkeme- del. Det högsta antalet läkemedel per individ var 24, varav 17 var för- skrivna för daglig konsumtion och 7 för medicinering vid behov.

Kvinnor äter mer läkemedel än män. Men det är inte särdeles förvå- nande att den ensamstående kvinnan, som kanske inte träffar och talar med en enda människa på en eller flera dagar, som bor i ett hus utan hiss och därför inte kan komma sig ut, eller drar sig för att gå ut, som har en undermålig belysning så att hon inte kan läsa utan stor ansträng- ning och därför inte läser annat än tidningsrubriker etc., lever så inak— tivt att hon inte kan hålla igång tarmen utan får bukbesvär som för henne till läkare (laxermedel!), ger henne oro för ensamhet och oro för framtida ökande tristess (psykofarmakal), hindrar henne att trötta ut sig på dagarna så att hon kan sova nattetid (sömnmedell).

Som regel goda matvanor

En mycket noggrann undersökning gjordes av 70-åringens näringsintag

och måltidsvanor. Genom kemiska analyser i urinen kunde intervjudata kontrolleras. H 70 innefattar dessutom studier av inte bara kroppsvikt och kroppslängd utan även av kroppssammansättningen — dvs. fettväv- nadens storlek, muskulaturens storlek, kroppsvattnets omfattning.

I stort sett tycks den göteborgske 70-åringen ha goda matvanor men spridningarna runt medelvärdet är stora. Ca 10 % bedömes äta för myc- ket och ca 10 % för litet för att täcka en rimlig grad av fysisk aktivitet. Av intresse'är att notera att en jämförelse med 50-åriga män och med 54—åriga kvinnor i Göteborg1 talar för att både man och kvinna i stor ut- sträckning anpassar sitt näringsintag till ett rimligt behov i samband med att den fysiska aktiviteten sjunker, t. ex. i anslutning till pensione- ring. Uppenbarligen var många 70-åringar medvetna om vissa basala näringsfrågor. Det är frestande att dra slutsatsen att den propaganda för riktigare kost som socialstyrelsen sänt ut och som givits av massmedia all skepticism till trots dock givit vissa positiva resultat. 70-åringar som ”lever på kaffe och bulle” _ vilket ansetts vara vanligt bland samhällets seniorer — är således ovanliga.

Dålig tandstatus

Tandstatus var enligt H 70 mycket dålig. Trots att de flesta som saknade egna tänder hade proteser var tuggförmågan usel. De som en gång fått protes tycks tro att då blir besöken hos tandläkare onödiga! Käkskelettet ändrar sig emellertid och därför behöver även proteser översyn. Nä- ringsstudierna visade att de som har dålig tuggförmåga trots detta oftast har ett adekvat intag av energi och näringsämnen. Men deras föda blir allt mer ”flytande” och innehåller allt mindre slaggprodukter. Detta ger förstoppning, behov av laxermedel, bukbesvär och andra obehag och dessutom känslan av att ha fått en ”åldersmage”, vilket alltså inte behö- ver vara fallet. Resultaten av H 70 visar på ett imperativt behov av vid- gade tandvårdsinsatser riktade mot de äldre.

Samband yrke—åldrande

Bearbetningen av undersökningsresultaten för att finna möjliga samband mellan nuvarande hälsotillstånd å ena sidan och tidigare yrke, t. ex. ex- position för buller, stendamm och asbest, vidare rygg- och ledpåfres- tande arbete etc. har visat sig vara möjlig. Men här krävs ytterligare och ännu mer detaljerade genomgångar, bland annat av de tidigare yr- kesredovisningar som gjorts i folk- och bostadsräkningar i landet. Genom samarbete med statistiska centralbyrån kommer materialet att kunna vidgas och fördjupas. Definitiva resultat saknas emellertid ännu. Vissa skäl talar dock för att t. ex. den stora könsskillnaden i hörselför- måga hos män och kvinnor (8 % av männen behövde hörhjälpmedel mot endast 1 % av kvinnorna) inte enbart beror på att männen varit bullerexponerade utan även att männen, även vad gäller hörseln, åldras fortare än kvinnorna. Detta synes gälla i vart fall upp till 70 års ålder. Nedsatt hörsel, i kombination med de äldres nedsatta psykomotoriska snabbhet, är handikapp som kan få allvarliga konsekvenser med inakti-

1 Undersökningar ut- förda av Bengtsson, Hallberg, Isaksson, Tibblin m. fl.

vitet, social isolering och tristess som följd. I stort sett var hörselhandi- kapp vanligare hos 70-åringarna än man tidigare förmodat.

Åldrande och intellektuell förmåga

Hur intellektuellt åldrad är en 70-åring? Hur har personligheten föränd- rats på grund av åldrandeprocessen? Det är förvånande att så litet varit — och är — känt om det normala åldrandets inverkan på de intellek- tuella funktionerna. Orsaken till denna brist på kunskap är inte att test- metoder lämpade för jämförelse av intellektuella funktioner hos yngre och äldre saknas. Orsaken är i stället att sådana studier av äldre ålders- grupper förutsätter att bland annat hälsotillstånd och sociala levnadsför— hållanden också är kända, och att undersökningarna även beaktat rim- liga krav på epidemiologisk undersökningsmetodik. Såvitt vi kan se ger därför H 70 en god chans till att bredda grundläggande kunskaper om de äldres intellektuella funktionsförmåga.

En annan viktig fråga är om, och hur, personligheten förändras i högre åldrar. Är det så att t. ex. benägenheten för aggressivitet och be- hovet av att dominera minskar i högre åldrar? Är den äldre mera ego— centrisk — mera självcentrerad i sin vardag — än den yngre? Eller är det resignation som färgar dem som dragit sig tillbaka från arbetslivet?

I litteraturen cirkulerar uppgifter om att åldrande skulle medföra inte bara ökande egocentricitet utan även ökande medvetenhet om kropps- sensationer och hypochondri. Kvinnans benägenhet för hypochondriska reaktioner uppges vara större än mannens och detta skulle, om så verkli- gen är fallet, kunna delvis förklara att kvinnan efterfrågar mer sjukvård än mannen. Frågan är emellertid om en sådan påstådd hypochondri verkligen är relaterad till åldersförändringen i sig. Det finns skäl att tro att frekvensen hypochondriska reaktioner är vanligare hos kvinnan i medelåldern än i högre åldrar, detta trots att kroppsfömimmelser som kunde misstolkas vara uttryck för sjukdom är vanligare i högre åldrar. Till detta kommer alla de sociala bakgrundsvariabler som rimligtvis måste minska välbefinnandet och öka benägenheten för en inåtvänd medvetenhet och hypochondriska reaktioner. Den övergripande slutsat- sen talar snarare för att de äldre accepterar alltför många symptom och tolkarf dem som uttryck för åldrandet i sig och att systematiska, regel- bundna undersökningar av de äldre är motiverade.

Trots att vi i materialbearbetningen ännu inte kunnat avgränsa grup- pen med definierad sjukdom som kan tänkas påverka den intellektuella funktionen från de övriga, visar resultaten för hela populationen att den intellektuella förmågan hos genomsnittssjuttioåringen är god och knap- past sämre än hos t. ex. 40-åringen/50-åringen. Möjligheten att jämföra åldrar emellan är emellertid begränsad av många skäl och definitiva slutsatser om intellektuellt åldrande och personlighetens möjliga förän- derlighet på grund av organ-ens åldrande kommer att dröja tills prospek- tiva resultat av undersökningar av stora, många och representativa po- pulationsurval blir tillgängliga.

Den psykomotoriska snabbheten mindre med åren

Många undersökningar liksom H 70 visar emellertid på en punkt enty- diga resultat, nämligen att en förmåga som uppenbart sjunker i högre åldrar är den psykomotoriska snabbheten. H 70:s resultat skulle tala för att det går långsammare att utföra ett arbete, men arbetet kan göras med i stort sett samma skärpa som i yngre dagar. Minnet är en förmåga med flera delfunktioner. 70-åringen hade, jämfört med t. ex. 20-åringen ingen nedsättning av förmågan att ”inprägla” siffror. Genomsnitts-70-åringen kunde minnas 6 siffror ”framlänges” och 3 siffror ”baklänges", dvs. tillhopa 9 siffror mot en 20-årings 6+4=10 siffror. Förmågan att lagra intryck under längre tid testades ej 1 H 70. Uppenbarligen måste de ofta drastiska ändringarna i de äldres sociala förhållanden som sker vid pensionsåldern påverka intellektuell aktivitet och personlighetsutveckling. Det finns flera sociologiska teorier om hur sociala faktorer, såsom ekonomi, status och prestige, anpassningsför- måga till plötsliga förändringar i sociala faktorer, boende landsbygd _— stad, påverkar individens åldrande, funktionsförmåga och tillfredsstäl- lelse med livet på äldre dagar.

I stort sett väl fungerande intellektuellt

Sammanfattningsvis talar de intellektuella testen, liksom personlighets- analyserna, för att 70-åringen trots att sjukdomssymptom, aktivitets- dämpande medicinering, social isolering etc. förekom i väsentlig omfatt- ning i materialet — har en i stort sett väl fungerande intellektuell för- måga. Ur intellektuell synpunkt bör för flertalet arbetsförmågan fortfa- rande vara god, under förutsättning att de äldres nedsatta psykomoto- riska snabbhet beaktas. Våra resultat talar för att denna åldersgrupp mycket väl skulle kunna klara en arbetsinsats där fysisk styrka och psy- komotorisk snabbhet ej är nödvändig. Dessutom visar resultaten att ett stort antal individer genom aktivitet skulle kunna bryta social isolering, minska ensamhetens oro och sömnsvårigheter, minska de besvär som förstoppning framkallar särskilt hos de äldre etc.

Relativt vanligt med lättare sjukdomstillstånd

Hur var då sjukligheten hos 70-åringen? Svar: Ur vissa synpunkter för- vånansvärt låg, ur andra högre.

Låg såtillvida att gravare handikapp av det slag som kräver vård på sjukhem eller sjukhus lyckligtvis förekom endast hos 3 %. Det är en låg siffra — sensationellt låg med hänsyn till vad man tidigare förmodat. Betydelsen av att en dylik kartläggning av vårdbehov göres även i andra högre åldersgrupper, så att basdata nödvändiga för planering av de högre åldrarnas behov av sluten vård göres kan ej nog understrykas. För närvarande är alltför litet känt om de ännu äldres — storkonsumenter- nas — institutionella vårdbehov.

Å andra sidan visade H 70 att lättare sjukdomstillstånd som rimligtvis borde åtgärdas om mera avancerade handikapp skall undvikas eller framflyttas icke var sällsynta bland 70-åringarna. Hälsotillståndet var 25

således mindre bra hos 70-åringen såtillvida att undersökningarna ändå avslöjade många symptom eller defekter. Redan vid den första under- sökningen på morgonen då patienten kom till sjukhuset, dvs. den all- männa undersökningen inkl. provtagning, gjordes per proband i genom- snitt ett fynd, som vi läkare lärt oss att vi skall åtgärda. Om man till detta lägger de fynd som senare under dagen gjordes av psykiater, ögon- läkare, öronläkare, röntgenolog och tandläkare växer fyndens antal. ”Fångsten” var inte bara kvantitativt betydande utan även kvalitativt i så motto att man i de flesta fall med tillgängliga medicinska resurser kunde bota eller lindra dessa symptom.

Några exempel: Var 3:e 70-åring uppgav att han eller hon inte kände sig frisk. Var fjärde kvinna och var femte man klagade över allmän trötthet. Var femte man hade kronisk luftrörskatarr (50% rökte dagli- gen) och ca var fjärde 70-åring hade tecken till hjärtsjukdom, som be- hövde behandling. Tecken på kärlsjukdom i hjärnan med nervskador hade emellertid endast ett par procent haft eller hade. Var tredje kvinna hade haft eller hade gallsten. Inte mindre än 29 % av männen hade vid undersökningen ljumskbråck, som i många fall påverkade rörligheten och fysisk prestationsförmåga. Cancer eller suspekt cancer iakttogs hos 7 % av de undersökta.

De sjukdomstillstånd som påvisades kunde i de allra flesta fall be- handlas så att allmänbefinnandet normaliserades resp. väsentligt för- bättrades.

Överdiagnostik

H 70 pekade också på ett annat problem, nämligen att läkare vid under- sökning av äldre patienter ofta gör sig skyldiga till överdiagnostik. Det kan inte vara rimligt att 48 % av en population 70-åriga kvinnor skulle lida av en sjukdom som högt blodtryck!? Men det beskedet hade 70- åringarna fått av andra läkare! Här sker således sannolikt en betydande överdiagnostik beroende på att sjukvården för närvarande inte vet hur zonen mellan normalt och sjukt skall avgränsas. Exempel: vid vilken blodtrycksnivå skall behandling ges i högre åldrar?

Det har synts oss vara av speciellt intresse att utröna i vilken omfatt- ning vissa läkemedel som är viktiga för de högre åldersgrupperna, såsom t. ex. digitalis, givits på rimliga indikationer och i rätt dosering. Hos äldre är andfåddhet och trötthet vid fysisk ansträngning int-e sällan före- kommande utan att detta behöver bottna i hjärtsymptom som lindras av digitalis. Dessutom är de äldre känsligare för många läkemedel, t. ex. di- gitalis, än yngre och överdoseringssymptomen kan ta formen av enbart trötthet och minskad aptit, dvs. av symptom som patienten — och läka- ren — kan tolka som uttryck för fortskridande åldrande. Preliminära slutsatser är att även ett så viktigt läkemedel som digitalis åt minst 1/3 av fallen givits i onödan, och att endast 60 % hade erhållit adekvat do- sering.

Sannolikt medför denna överdiagnostik för den enskilde sjukdoms- medvetande, rädsla för ansträngningar, risk för försämrad kondition etc. Risken för konditionsförluster ökar ytterligare av att de läkemedel som

ges icke sällan verkar tröttande och minskar muskelkraften. För sjukvår- dens del medför denna överdiagnostik ett onödigt resursutnyttjande och för samhället onödiga ekonomiska satsningar.

Vid undersökning av äldre individer ger en detaljerad penetration av individens levnadsförhållanden ofta väl så viktig information som även mycket kvalificerade medicinska och tekniska undersökningsmetoder. Den moderna medicinska undervisningens satsning på sjukhusbaserad och tekniskt dominerad undersökningsmetodik täcker inte det behov av kunskaper och erfarenhet som geriatrisk sjukvård och hemsjukvård stäl- ler. Ytterligare bearbetning av undersökningsdata i H 70 kommer att be- lysa i vilken omfattning social isolering och fysisk inaktivitet beror på probandernas egna handikapp — sjukdomar, tidigt åldrande — resp. på defekter i bostad eller bostadsmiljö. Men redan nu kan sägas att bo- stadsmiljön bidrar till de äldres sociala isolering. Vi bor i en del av värl- den där mörker, kyla, halka etc. hindrar särskilt den äldre att komma ut och träffa andra. Samtidigt bygger vi ett samhälle indelat i en mängd bostadsceller som tycks ytterligare isolera särskilt de handikappade och äldre.

15.2 Åldrandet och dess psykiska sjukdomar

Den åldrande människan får i större utsträckning än den yngre, såväl kroppsliga som psykiska sjukdomar. Till de senare räknas en grupp av sjukdomar som brukar gå under beteckningen åldersdemenser (demens = avtrubbning). I nedan presenterade framställning kommer såväl nor- malt åldrande och åldersdemenser som psykiska sjukdomar, vanliga i hög ålder, att diskuteras. Tills-tånden kan indelas på följande sätt:

Normalt åldrande Åldersdemenser Funktionella tillstånd i åldrandet.

15.2.1 Normalt åldrande Förlust av nervceller

Människans livslängd har en övre gräns. En ålder av ca 115—120 år torde vara den högsta tänkbara. Genom histologiska undersökningar har man kunnat visa, att det sker en ständig nervcellsförlusti hjärnan. Hjär- nan har från början ca 10—12 miljarder nervceller. På basis av histolo- giska undersökningar och minskning av hjärnans vikt har man antagit, att det kan föreligga en nervcellsförlust med upp emot 25—50 % i 80- årsåldern. Genom att mäta hjärnans blodgenomströmning har man också kunnat visa, att dess behov av syresatt blod kontinuerligt minskar, vilket sannolikt är en följd av det reducerade antalet nervceller.

Av stor betydelse för hjärnans funktion är de 5. k. signalsubstanserna. Signalsubstanser kallas de ämnen som på kemisk väg för impulsen från en nervcells ändtrådar till nästa nervcell. Såväl vid djurförsök som vid

undersökning på människa, har man kunnat visa, att omsättningen av vissa av dessa signalsubstanser reduceras med åldern.

F örsämring av minnesfunktioner och inprägling

Vid åldrandet inträder ofta en nedsättning av såväl sinnesorganens funktion som av motoriska, emotionella och intellektuella funktioner. Reducerad syn och hörsel samt försämrad lukt- och smakupplevelse blir ej ovanliga symptom. Även den spontana aktiviteten avtar. Vanliga tec- ken på åldrandet är en försämring av minnesfunktioner och inprägling med svårigheter att t. ex. lära in nytt. Påtagligt är också en nedgång i psykisk snabbhet. Saker och ting utförs i ett långsamt tempo med sti— gande ålder. Även känslomässiga funktioner påverkas. Förmågan att kontrollera känslomässiga behov kan reduceras.

Lägre psykisk insufficienströskel

Generellt gäller, att den mänskliga hjärnans reservkapacitet är tillräcklig för att det under normala omständigheter inte skall uppstå några psy- kiska insufficienssymptom, även om en person når mycket hög ålder (psykisk insufficiens = att man ej orkar med normal psykisk belastning utan måste ha hjälp). Åldrandet innebär, att man får en lägre psykisk insufficienströskel, dvs. sämre förmåga att stå emot psykisk belastning. Tyvärr är det så, att just den äldre ofta utsätts för kraftig sådan belast- ning. Den förändrade livssituation som pensionering innebär kan leda till ensamhet och isolering. Isoleringen medför att den nödvändiga intel- lektuella och emotionella Stimuleringen uteblir och därmed försämras den psykiska konditionen. En alltför skyddad miljö som innebär ”lugn, ro och vila” kan ha negativ effekt på den psykiska hälsan. Förlust av en nära anhörig är ett psykiskt trauma som ofta drabbar den äldre och är för denne minst lika svår att bära som för den unga människan. Många såväl psykologiska som sociala faktorer i vårt samhälle, påverkar ogynn- samt äldre människors livssituation. Om dessa negativa faktorer blir alltför belastande kan de, tillsammans med åldrandet, leda till psykisk insufficiens. Om psykisk insufficiens uppkommer hos en normalt åldrad människa är behandling nödvändig. Den bör inriktas på att rehabilitera, stimulera och stödja så att den drabbade inte glider in i ett inaktivitets- tillstånd (pseudodemens) som kan likna och feldiagnostiseras som äkta demens. Ibland kan även en relativt kort tids inaktivitet på sjukhus, sjukhem eller ålderdomshem vara tillräckligt för att sådan pseudode— mens skall uppkomma.

15.2.2 Åldersdemenser

De psykiska störningar som beror på hjärnskador benämnes organiska cerebrala syndrom. Bland dessa syndrom ingår de s.k. åldersdemen- serna. Dem-ens är en hjärnsjukdom, ofta progressiv, som karakteriseras av nedgång av intellektuella funktioner och en upplösning av den nor- mala personligheten, vilket kan registreras som störning i minnesfunk-

tioner, orientering, konstruktivt tänkande och affekter. Sjukdomar som går med demens kan drabba människan i alla åldrar, men då dessa sjuk- domar överväger i åldrandet, har begreppet demenssjukdomar vanligtvis fått avse åldrandets demenser.

Generella symptom vid demenstillstånd

Tillbakagång av intellektuella funktioner är vanliga symptom vid de- menssjukdomar. Patienten får försämrat omdöme, förmågan till abstrakt tänkande minskar och svårigheter att sätta sig in i nya situationer upp- står p. g. a. minskad förmåga att inprägla och behålla ny information. Detta leder till att patienten får svårigheter att tolka händelser i omgiv- ningen. En tillbakagång av minnesfunktioner är tidiga och påtagliga symptom vid demens. Som regel är det närminnet som först drabbas. Pa- tienten börjar ”leva i barndomen”. Efterhand drabbas även fjärrminnet. De störda minnesfunktionerna kan leda till allvarliga komplikationer. Husmodern glömmer i vilken ordning hon skall laga mat, hon kan slå på gasen men glömma att tända den osv. Patientens språkliga förmåga är som regel väl bevarad ända till sjukdomen nått stor omfattning var- för störda minnesfunktioner ofta kan döljas vid formell konversation.

Patienter med demens kan också uppvisa störningar av känslomässiga funktioner. De blir både mera ohämmade och egoistiska än tidigare. Per- sonlighetsdrag kan förgrovas. Detta kan leda till en karikering av per- sonligheten. Exempelvis kan sinne för ekonomi slå över i snålhet och gi- righet. Noggrannhet kan övergå i tvångsmässigt beteende. En utåtriktad, glad person kan bli ohämmat och störande glättig. Sexuella yttringar kan föras fram på ett för omgivningen opassande sätt. Så småningom le- der demensprocessen till personlighetsförfall. Patienten bryr sig inte längre om att klä sig ordentligt eller hålla sig ren. Om dessutom oför- måga att kontrollera urin och avföring tillkommer, blir behovet av hjälp och omhändertagande stort. Slutfasen präglas av höggradig psykisk av- trubbning. Endast de enklaste funktionerna som andning, sväljning etc. fungerar och ett totalt omhändertagande är nödvändigt.

I tidiga faser av demensprocessen kan man se olika psykiska sjuk- domsyttringar. Förändringar i stämningsläget är vanliga. Som regel får patienterna depr-es-sionstillstånd. Mera sällan uppträder hypomana reak- tioner dvs. tillstånd med inadekvat upprymdhet. Man kan även se psyko- tiska symptom, dvs. symptom som pekar på att individens verklighets- förankring är grovt störd, hörselhallucinationer, vanföreställningar etc. Tämligen ringa psykisk belastning kan leda till förvirring (konfusion). Förvirringen eller vilsenheten präglas av desorientering, hallucinationer och ibland även förföljelseidéer.

Störningar av rörelseförmågan kan föreligga. Den dementa patienten har en minskad motorisk aktivitet, som ibland kan vara så påtaglig, att patienten sitter hela dagen stilla i en stol. Patienten rör sig bara mellan sängen, toaletten, matbordet och stolen. Inkontinens, dvs. en oförmåga av sfinktrarna2 att kontrollera urinblåsa och tarmkanal, är också symp- tom som mycket ofta ingår i den grava demensen.

Det är vanligt att de symptom som för den demente patienten till lä-

3 Ringmuskler som kontrolllerar blåstöm- ning och tarmens tömning.

karen är kroppsliga besvär som exempelvis huvudvärk eller om i ryggen. Det är av vikt att den behandlande läkaren känner till detta så att onö- diga kroppsliga undersökningar kan undvikas.

Sekundära symptom eller följdsymptom vid demenstillstånd

Patienter med demens kan vara onormalt omständliga och perseverera, dvs. på ett sjukligt sätt upprepa saker. Eftersom deras förmåga till hel- hetsuppfattning är försämrad, accepterar de förklaringar på ”lägre nivå”. Dessa förklaringar är mindre genomarbetade och kan av omgiv- ningen uppfattas som vantolkningar. Så småningom kan reaktioner från omgivningen leda till att den demente får förföljelseidéer. Ett ej ovanligt fenomen är, att patienten vill dölja sin oförmåga till kvalificerade insat- ser genom att på ett överdrivet noggrant sätt hålla på med enkla rutiner. Isolering och/eller förnekande av psykiska symptom är andra försvars— mekanismer som ses hos äldre människor med demens. Hela tiden vill den sjuke dölja sin oförmåga. Det är helt naturligt att en demenspatient också får ångest och ängslan.

Å ldersdemensers indelning

Demens orsakas av sjukdomar i hjärnan som innebär en tillbakagång och undergång av hjärnvävnad. De viktigaste demenssjukdomarna hän- för sig till följande två huvudgrupper:

1. Genomblödningsstömingar

2. Sjukdomar som leder till degeneration av hjärnvävnad. Bland de 'senare dominerar helt den senila demensen. S. k. presenila (något tidigare uppträdande) demenser omfattar ett antal ovanliga till- stånd t. ex. Alzheimers och Picks, sjukdomar. Tyvärr råder begreppsförvirring vid benämning av åldersdemenser. Somliga författar-e talar om arteriosklerotiska och senila psykoser. Be- greppet psykos är dock felaktigt i detta sammahang. Det är också van- ligt att indela åldersdemenserna i presenila och senila demenser. Denna indelning utgår från tidpunkten för sjukdomens debut, före respektive efter 65 år. Denna indelning kan leda till direkta missförstånd då be- greppet presenil demens kan tolkas som ett tillstånd med för tidigt eller intensifierat åldrande, vilket ej är fallet. Många, inte bara lekmän utan även läkare, använder uttrycket senil demens synonymt med begreppet åldersdemens. Begreppet 'senil demens bör dock endast användas för att beteckna den demensform som debuterar i 65—90 års åldern och som ej beror på genomblödningsstöming.

Genomblödningsstömingar

Såväl högt blodtryck som förkalkning av hjärnans kärl, kan leda till att genomblödningen av hjärnan äventyras. Om hjärnan utsättes för för högt blodtryck under lång tid, kan de mindre blodkärlens väggar sjuk- ligt förändras. Så småningom kan detta leda till mindre blödningar i hjärnan; vid enstaka tillfällen även till större blödningar, s. k. slaganfall.

Numera kan man med framgång behandla högt blodtryck, så att dylika kärlförändringar förhindras.

Vid förkalkningen av hjärnans kärl uppstår förkalkade områden i kärlväggen som blir säte för blodkoagler. Blodkoaglerna kan slitas loss och som blodproppar täppa till smärre kärl och härigenom uppkommer den s. k. hjärninfarkten. Om hjärninfarkten är stor får patienten ett dra- matiskt insjuknande och kraftiga förlamnings- eller defektsymptom. Små infarkter är emellertid också vanliga och ger ofta endast tillfällig och övergående yrsel som symptom. Om många infarkter drabbar indi- viden blir hjärnans funktion alltmer reducerad och patienten blir de- ment. Denna demens som numera benämns multiinfarktdemens, karak- teriseras av ett episodiskt förlopp och mellan episoderna kan patienten tillfälligt förbättras, men allt eftersom episoderna blir flera tilltar de- mensen.

Även blodproppar, som kommer från hjärtat eller från kärl utanför hjärnan kan av blodströmmen föras till hjärnan och där orsaka infark- ter. Om blodproppen härstammar från källa utanför hjärnan, brukar den som regel vara större och leda till kraftiga och allvarliga bortfalls- symptom dvs. förlamningssymptom, talrubbningar etc.

Sjukdomar som leder till degeneration (tillbakabildning av hjärnvävnad )

Den senila demensen är en sjukdom som debuterar i åldern mellan 65 och 90 år. Sjukdomens orsak är okänd, men svenska undersökningar ger stöd för att ärftliga faktorer är av betydelse.

Vid obduktion finner man en tillbakabildning av hjärnvävnad, karak- teristiska fläckformiga förändringar som sannolikt är ansamlingar av nedbrytningsprodukter från nervceller, vilka gått under, och trådlik- nande bildningar, vilka sannolikt är nervbanor i upplösning. Dessa för- ändringar är inte specifika för senil demens utan kan ses, om ock i ringa utsträckning, även vid normalt åldrande. Vid senil demens är föränd- ringarna ofta mest uttalade i tinningloben och hjässloben. Förändringar kan även ses i andra delar av hjärnan. Som regel är hjärnstammen ej drabbad av de degenerativa förändringarna.

Sjukdomen har som regel ett jämnt stegrande förlopp, men kan likväl indelas i tre stadier. I första stadiet noterar man huvudsakligen minnes- svårigheter. Patienterna fungerar dåligt socialt och har en reducerad motorisk aktivitet. I nästa fas förvärras psykiska symptom och patienten får neurologiska symptom som ex. talsvårigheter. I slutstadiet är patien- tens psykiska funktioner helt utplånade. Eftersom böjmusklerna i ex- tremiteterna som regel har en något kraftigare tonus än sträckmusklerna får patienterna i slutfasen kontrakturer, vilket innebär att extremiteterna stelnar i sammandragna böjställningar. Sfinktrarna, dvs. de ringmuskler som kontrollerar blåstömning och tarmens tömning sviktar. I denna fas krävs ett totalt omhändertagande på sjukhus eller sjukhem.

Som tidigare nämnts är som regel hjärnstammen intakt hos patienter med senil demens. Detta innebär, att den centrala styrningen av hjärtat, andningen och tarmkanalen fungerar. Blodomlopp och andning fungerar

sålunda normalt och patienten kan tillgodogöra sig föda. Den senilde- mente patienten får likväl som regel ett förkortat liv. Överlevnadstiden, dvs. tiden mellan sjukdomens debut och dödens inträffande är 5—10 år. Det är av vikt att veta, att dessa patienter dör av samma sjukdomar och på samma sätt som individer utan demenssjukdom. Som regel är det in- fektioner eller hjärt-kärlsvikt som är dödsorsaken.

Vid de ovanliga s. k. presenila demenserna finner man för varje sjuk- dom typiska men olika lokaliserade degenerativa förändringar av hjär- nan, som kan leda till karakteristiska inslag i demensbilden. Förloppet är i allmänhet snabbare än vid den senila demensen.

Intressant i sammanhanget är att vid ett av dessa sällsynta presenila demenstillstånd har nobelpristagaren i medicin 1976, dr. C. Gajduseck, visat att sjukdomen orsakas av en sk. ”slow virus infection”, dvs. är en infektion på grund av ett långsamt växande virus, vilket innebär att en sjukdom som kallats åldersdemens i själva verket är en virusinfektion. Detta pekar på att den pessimistiska inställning som föreligger angående utredning och behandling av demens kan vara omotiverad. Det finns all anledning att bedriva en aktiv forskning vid demenstillstånd.

15 .2.3 Funktionella tillstånd i åldrandet

Funktionella tillstånd benämnes psykiska störningar som inte orsakas av direkt påvisbara skador av hjärnvävnaden. Det är av stor betydelse att skilja dessa sjukdomar från organiska hjärnsjukdom-ar exempelvis ål- dersdemenser, då funktionella tillstånd kan gå tillbaka med eller utan behandling. I England har man gjort undersökningar av patienter som intagits för psykiatrisk vård under åren 1951—1960. Vid denna under- sökning fann man, att det var ca 25 % av patienterna, som intogs p. g. a. organiska och 75 % p. g. a. funktion—ella sjukdomstillstånd. Funktionella tillstånd hos äldre människor orsakas som regel av flera faktorer. Såväl kroppsliga sjukdomar som psykologiska faktorer och so- ciala förhållanden kan samverka till att den äldre människan får psy- kiska symptom och blir psykiskt insufficient.

Depressionstillstånd

Depression är den vanligaste typen av psykisk störning. Förlust av vän- ner och anhöriga, kroppslig sjukdom samt oro inför framtiden är van- liga orsaker till depression-er hos gamla. Liksom hos yngre tar sig de- pressionen hos äldre uttryck i form av sänkt stämningsläge, ångest och hämning. Ofta är dessa depressionstillstånd lätta att känna igen. Hos den åldrade människan kan man dock ibland få 5. k. ”maskerade depressio- ner”. Detta innebär att de depressiva symptomen inte är så framträ- dande. Patienten uppvisar i stället sömnstörning och dålig aptit och kan få sjukliga föreställningar om att han är kroppsligt sjuk. Den depressiva hämningen gör att åldringen sitter stilla i sin stol och ger långsamma och ofullständiga svar på frågor. Den motoriska aktiviteten är i det när- maste helt upphävd. Det är lätt att förväxla detta tillstånd med ett de- menstillstånd.

Depressionstillstånd hos äldre människor är behandlingsbara. Hög ålder är inget som talar mot elektrochock-behandling. Även behandling med farmaka kan genomföras och ger som regel positivt resultat i 70 % av fallen. Efter behandling blir patienten helt frisk dvs. sjukdomen leder inte till några men.

Parafreni

Vid detta tillstånd uppvisar patienten sjukliga förföljelseidéer och hallu- cinationer. Någon skada på hjärnans funktion kan ej ses. Viktig orsak till psykotiska tillstånd av denna typ är social isolering. Människor, som under sitt tidigare liv haft kontaktsvårigheter, utgör en speciell risk- grupp. Deras isolering ökar under åldrandet genom kroppsliga handi- kapp, bl.a. nedsatt syn och hörsel. Om isoleringen blir alltför uttalad och föreligger under lång tid kan individen reagera med en parafreni.

Åldringar med parafrena tillstånd kan framgångsrikt behandlas. Här krävs en behandling med mediciner, men därutöver måste patienten få en stödterapi, som tar sikte på att bryta isoleringen. En engelsk under- sökning visar att 90 % av patienter med parafrena tillstånd kan bli för- bättrade.

Neuroser

Patienter med omedvetna konflikter eller brister i personligheten löper större risk för ökade anpassningssvårigheter under den sista livsfasen. Tidigare i livet har den äldre kanske kunnat bemästra sina problem tack vare en god livssituation och framgång i sitt arbete. Den ökade belast- ning som åldrandet innebär, inte minst ur social synpunkt, gör att neuro- sen bryter fram först i hög ålder. Neuroser hos äldre människor ger sig tillkänna i form av diffus ångest, depressiva symptom, inbillningssjuka samt tvångsmässiga symptom. Neuroser med hysteriska symptom debu- terar dock mera sällan i hög ålder.

Orsaken till neurostillstånd är psykogen dvs. den finns i den sjukes uppväxt eller miljö. Behandlingen bör därför innebära en stödjande kontakt och en social rehabilitering. Även om orsaken är psykogen ute- sluter inte detta att behandling med mediciner kan vara av värde.

Eftersom, enligt den ovan nämnda engelska undersökningen, 75 % av åldringar som intagits på psykiatriska sjukhus har funktionella tillstånd är en aktiv diagnostik av avgörande betydelse. Som framgått av avsnittet om ålwdersdemenserna är prognosen vid dessa organiska tillstånd dålig. Vid funktionella tillstånd är den avsevärt bättre. Enligt den engelska rapporten kan inte mindre än 90 % av parafrenierna förbättras genom adekvat behandling. Prognosen för depressionstillstånd och neuroser torde vara minst lika god. Om de funktionella tillstånden misstolkas som demenstillstånd får detta allvarliga konsekvenser för den enskilde. Om en åldring med funktionellt tillstånd intagits på sjukhus och rätt behand- ling uteblir, är sjukhusmiljön så hämmande för den åldrade individen, att tillståndet ej läker ut, utan tvärtom kan förvärras. Efter några måna-

ders sjukhusvistelse kan allvarliga ”hospitaliseringsskador” uppkomma och framgångsrik behandling är ej längre möjlig.

15.2.4 Epidemiologiska synpunkter

Åldersdemenser

Av åldersdemenserna är de former som beror på multiinfarktdemens och senil demens vanligast förekommande. Tidigare har man antagit, att senil demens var en mycket vanlig sjukdom. Numera anser man, att denna sjukdom överdiagnostiserats och att den sannolikt inte är vanli- gare än multi-infarkt demens. Dessa två åldersdemensformer utgör san- nolikt mer än 95 % av alla åldersdemenser. De övriga åldersdemensfor- mema är sålunda tämligen sällsynta. I några undersökningar har man försökt få en uppfattning om antalet åldersdemenser i en population (ål- dersdemensernas prevalens). Vissa av dessa undersökningar har utförts med personliga intervjuer varför de har ganska hög tillförlitlighet. I ta- bell 15.1 är några viktiga icke-skandinaviska, i tabell 15.2 skandinaviska undersökningar upptagna. Som framgår av tabell 15.1, är prevalensen av senil och arteriosklerotisk (multi-infarkt) demens i de icke-skandinaviska undersökningarna 3,6—4,6 % av individer 65 år eller äldre. Prevalensen av alla psykosformer i åldersgruppen är 3,9—8,0 %. I de skandinaviska undersökningarna är prevalensen av senil och arteriosklerotisk (multi- infarkt) demens hos individer som är 60 år eller äldre 1,0—5,0 %. I den svenska undersökningen, utförd av Åkesson (1969), var prevalensen så

Tabell 15.1 Prevalens av senila och arteriosklerotiska psykosera i 5 icke-skandi- naviska undersökningar

Undersökningar Antal Procent fall Senil och Annan Lätt Totalt arterio- organisk demens antal sklerotisk psykos psykoser psykos Sheldorn, 1948 265 England 369 3,9 — 11,7 3,9 Gruenberg, 1961 265 USA 1 592 — —- — 6,8 Parsons, 1961 265 England 228 4,4 — — 7,0 Primrose, 1962 >65 Skottland 222 3,6 0,9 — 5,4 Kay et al. 1964 265 England 297 4,6 1,0 5,7 8,0

0 Senil och arteriosklerotisk psykos är synonymt med senil och multi-infarkt demens.

Tabell 15.2 Prevalens av senila och arteriosklerotiska psykoser" i 5 skandina- viska undersökningar

Undersökningar Antal Procent fall Senil och Annan Lätt Totalt arterio- organisk demens antal sklerotisk psykos psykoser psykos

Bremer, 1951 260 Norge 119 2,5 —— — 6,7

Essen—Möller, 1956 260 Sverige 443 5,0 — 10,8 6,1 Nielsen, 1963 > 60 Danmark 978 3,1 — 15,4 6,8 Jensen, 1962 260 Danmark 546 1,1 1,1 — 3,1 Åkesson, 1969 260 Sverige 4 198 1,0 — _ __

'I Senil och arteriosklerotisk psykos är synonymt med senil och multi-infarkt demens.

låg som 1,0 %. Det måste framhållas att Åkesson i sin undersökning en- dast medtog patienter som var desorienterade, vilket kan förklara hans låga siffra. I den danska undersökningen utförd av Jensen (1963) före- kom också en låg siffra (1,1 %). Jensen medräknade endast icke-sjuk- husintagna fall, vilket förklarar hans låga prevalens av åldersdemenser. Essen-Möller utförde 1956 en undersökning 'i södra Sverige och fann i denna en prevalens av 5,0 % bland 60-åringar eller äldre med åldersde- menser. Essen-Möllers undersökning har uppföljts av Hagnell (1966, 1970). Han gjorde en återundersökning av pat-ientmaterialen 10 år efter Essen-Möllers undersökning. Samtliga patienter som insjuknade under 10-årsperioden medtogs, vilket förklarar varför Hagnell fick en så hög frekvenssiffra som 9,1 % bland 60-åringar och äldre med åldersdemen- ser. Hagnells siffra är sålunda inte en prevalenssiffra då insjuknanden under en 10-årsperiod medtagits.

Enligt undersökningar utförda i England befinner sig fortfarande en stor del av de åldersdementa patienterna i hemmen. Kay och medarbe- tare (1964) gjorde en inventering, vilken visade att 5 % av individer som var 65 eller äldre och befann sig utanför sjukhus eller institutioner, var åldersdementa. En liknande undersökning gjondes i Danmark 1963 (Jen- sen) och hans resultat pekade på att 1,1 % av 65-åringar eller äldre som fanns utanför sjukhus och institutioner, var dementa.

I de här relaterade prevalensundersökningama har man också angivit något, som kallas lätt demens. Vad detta begrepp egentligen innefattar

3 I undersökningen har deltagit dr Rolf Adolfs- son, psykolog N. Axelsson, professor C. G. Gottfries, pro- fessor G. Tibbling och dr B. Winblad.

är svårt att uttala sig om. Patienter med denna diagnos beskrives ha en social oförmåga, men de är inte allvarligt invalidiserade. Med tämligen måttligt stöd kan de tas om hand antingen i hemmen eller på ålderdoms- hem. Lätt demens är egentligen en olämplig benämning på en sjukdoms- grupp eftersom diagnosen lätt demens skulle kunna betyda att dessa fall senare utvecklar grav demens. Detta är emellertid inte säkerställt, varför det är tänkbart att lätt demens i själva verket betyder att fysiologiskt åldrande med sociala komplikationer föreligger.

Om så skull-e vara fallet, innebär det intressanta aspekter på samhäl- lets äldreomsorg. Frekvensen lätt demens anges i ovannämnda under- sökningar variera mellan 2,6 och 15, 1 %. Om man tillåter sig beräkna ett medelvärde i de sex undersökningarna ligger detta på ca 8 %.

Sammanfattningsvis kan man om prevalensundersökningar säga, att de pekar på att upp m-ot 5 % av alla som är 65 år eller äldre får allvar- liga åldersdemenstillstånd, medan ytterligare ca 8 % får lätt social inva- liditet som kräver stödåtgärder exempelvis i form av vård på ålderdoms- hem eller i en utbyggd, differentierad hemvård.

Egna undersökningar i Västerbottens län

I juli 1975 uppdrog Västerbottens läns landsting åt socialmedicinska in- stitutionen vid Umeå universitet, att göra en totalinventering av antalet åldersdementa på institutioner i Västerbottens län.3 Målsättningen med undersökningen var att inventera antalet institutionaliserade personer som var 65 år eller äldre. Dessutom utreddes hur många av de institu- tionaliserade individerna, som var åldersdementa. Även vårdtyngd be- räknades.

Samtliga institutioner i Västerbottens län, som vårdar äldre männi- skor, blev föremål för undersökning:

Ålderdomshem Psykiatriska sjukhus (Umedalens sjukhus) Sjukhem för psykiatriskt lättskötta patienter (Hällnäs avd. 5—6 och Flurkmark)

Hällnäs pensionärsavdelning Långvårdskliniker Sjukhem Akutsjukhus.

På ålderdomshem, sjukhem, långvårdskliniker, Hällnäs pensionärsav- delning, sjukhem för psykiatriskt lättskötta samt psykiatriska sjukhus, undersöktes alla intagna som var 65 år eller äldre. På akutsjukhus un- dersöktes enbart de som var 65 år eller äldre och där åldersdemensdia- gnos misstänktes föreligga. Hos samtliga skattades demensgrad och vårdtyngd.

Västerbottens län har sammanlagt 237 000 invånare. I länet pågår en urbanisering. Yngre människor flyttar från inlandet till kustområdet, speciellt till kustområdets städer Umeå och Skellefteå.

Baspopulationen i vår undersökning (hösten 1975) utgjorde 34 240 in- divider 65 år eller äldre. Av undersökningen framgick att 3 520 av dessa

(10,3 %) var institutionaliserade. De institutionaliserade fördelade sig enligt följande:

Ålderdomshem 1 993 Somatisk långvård 1 109 Psykiatrisk långvård 393 Akut-kliniker 35

Totalt 3 520

Totalsiffran anger sålunda alla institutionaliserade personer som är 65 år eller äldre oberoende av om de intagits p. g. a. sociala indikationer el- ler med anledning av kroppslig eller psykisk sjukdom. Dessutom är i to- talsiffran 35 patienter inkluderade som tillfälligt vårdas på akutklinik och där demensutredning pågår. I vårt material av institutionaliserade åldringar fanns en överrepresentation av kvinnor. Likaså fann vi en överrepresentation av institutionaliserade åldringar från kustområdet trots att det i inlandet procentuellt borde finnas fler åldringar än i kust- området. En förklaring till dessa fynd kan vara, att dementa män i större utsträckning vårdas i hemmen av sina friska kvinnliga anhöriga än tvärtom. I det aktuella området är de flesta sjukhusen belägna i kust- området. Närheten till sjukhuset kan förklara varför fler åldringar från kustområdet än från inlandet tagits omhand på sjukhus. Undersök- ningen pekar på att man kan förvänta sig, att det finns åldringar i inlan- det, speciellt män, som är i behov av långtidsvård.

Av de 3 520 institutionaliserade åldringarna var 36,5 % allvarligt de- menta enligt vår skattningsskala. Det visade sig, att det procentuellt största antalet demenser fanns på de psykiatriska sjukhusen. Inte mindre än 74 % av dessa åldringar var dementa. På långvårdskliniker och sjuk— hem var 60 % dementa. Av intresse är att 17,1 % av de på ålderdoms- hemmen intagna var dementa.

Antalet dementa åldringar på institutioner i Västerbottens län är så— lunda 1 268. Detta är 3,7 % av baspopulationen (34 240). Siffran 3,7 % kan inte uppfattas som en prevalenssiffra eftersom vi inte undersökt fre- kvensen av åldersdemenser i populationen utanför institutioner. Man kan vidare utgå från att ca hälften av dessa 1 268 patienter har demens på bas av infarkter och att den andra hälften har senil demens. De and- ra demensformerna utgör sannolikt sammantagna mindre än 5 %. Vid en nyligen gjord inventering på psykiatriska sjukhus i Västerbottens län befanns ca 15 patienter ha diagnosen Alzheimers sjukdom. Vid Hun- tingtons chorea är prevalensen 4—8 s-t/100 000 invånare, vilket innebär att man kan förvänta sig ungefär lika många patienter med Huntingtons chorea som det finns med Alzheimers sjukdom. De övriga demensfor- merna, Picks sjukdom, Jacob Creutzfeldts sjukdom och Heidenheins subakuta encefalopati är direkt sällsynta.

Vår skattning av vårdtyngd visade, att det förelåg ett mycket kraftigt samband mellan demensgrad och vårdtyngd. Allvarligt dementa indivi- der utgör stor vårdtyngd.

Ett viktigt fynd vid den gjorda undersökningen är att 340 individer av de 1993 som vårdades på ålderdomshem uppfattades vara gravt de- menta. Det kan ifrågasättas huruvida ålderdomshemmen har tillräck- liga resurser att ta hand om dessa.

På ålderdomshem är 1 653 (5,1 %) personer intagna, vilka ej är de- menta enligt vår undersökning. Dessa intagna kan närmast uppfattas ha ”lätt demens”. Enligt ovan citerade prevalenssiffror bör ca 8 % av 65— åringar eller äldre kunna rubriceras som lätt dementa.

Epidemiologiska synpunkter på funktionella syndrom i åldrandet

I en studie från England som utfördes 1951—1960 ökade antalet första— gångsintagningar i sluten psykiatrisk vård för män med 31 % och för kvinnor med 41 %. Antalet första-gångsintagningar fördelade sig olika på olika åldersgrupper. Antalet första-gångsintagna, som befinner sig i medelåldern ligger mellan 120—180/100000 invånare. Frekvensen av första-gångsintagna stiger brant efter pensionsåldern och ligger för per- soner över 75 år på mellan 340—400/100 000. Ca 50 % av de intagna åldringarna uppvisar affektiva syndrom (huvudsakligen depressioner, men även enstaka maniska tillstånd). Ytterligare 25 % av de intagna åldringarna har parafrenier och neuroser. De sista 25 % har intagits på grund av organiska cerebrala syndrom, dvs. huvudsakligen åldersdemen- ser.

15.3. Psykologiskt och socialpsykologiskt åldrande

Det psykologiska och socialpsykologiska åldrandet har sin grund i en samverkan mellan den biologiska utvecklingen hos individen och den miljö, som han eller hon har levt och lever i. Den psykologiska funktio- nen under ålderdomen är därför inte bara en produkt av den aktuella si- tuationen utan är påverkad av utvecklingen allt sedan barndomen. Posi- tiva och negativa faktorers påverkan gör att variationen mellan olika in- divider ökar med ökande ålder. Psykologiska faktorer kan påverka situa- tionen under ålderdomen både positivt och negativt. Det kan t. ex. gälla att negativa attityder från omvärlden skapar inaktivitet, som leder till ökat vårdbehov, medan positiva attityder kan förhindra detta och minska behovet av service och omvårdnad.

15.3.1. Intellektuella funktioner

Intellektuell funktion eller intelligens är inte något enhetligt begrepp utan kan delas upp i ett stort antal delfaktorer. Dessa delfaktorer kan i sin tur delas in i två huvudgrupper. Den ena gruppen består av relativt allmänna funktioner som logisk förmåga och spatial förmåga (formupp- fattning), funktioner som inte i så stor utsträckning är grundade på kunskap eller erfarenhet. Den andra gruppen består av mer speciella funktioner t. ex. språklig förmåga och numerisk förmåga, funktioner som i hög grad bygger på kunskap och erfarenhet.

Intellektuella funktioner är utan tvekan det mest studerade området inom åldrandets psykologi. Den främsta frågan har varit, om de intel- lektuella funktionerna visar nedgång under åldrandet. Tvärsnittsstudier,

dvs. att olika åldersgrupper jämförs vid samma tidpunkt, har visat kraf- tiga nedgångar i den intellektuella funktionen under åldrandet. Detta var också länge den förhärskande åsikten, men nyare, longitudinella un- dersökningar, dvs. samma åldersgrupp jämförs vid olika tidpunkter, har gett andra resultat. Man finner inte här någon nedgång i de erfarenhets- grundade funktionerna, och nedgången i de allmänna funktionerna är mindre markant.

Faktorer som visat sig påverka den intellektuella funktionen under åldrandet är bl.a. tidigare skolutbildning, den intellektuella nivån från början samt den allmänna hälsan, faktorer som också belyser mer all- männa aspekter på intellektuell funktion under ålderdomen.

Betydelsen av den kulturella miljön för den intellektuella funktionen har visats, när man relaterat resultaten från intelligenstest till ålder och tidigare utbildning. Man fann då, att antalet år i skolan hade större sam- band med testresultaten än åldern hos dem som testades. En del av den skillnad man ser mellan äldre och yngre i tvärsnittsundersökningar be- ror därför snarare på skillnader i utbildning mellan olika generationer än skillnader i ålder. I Sverige är t. ex. medelutbildningstiden för 20- åringar ca 10 år, medan den för 70-åringar är mellan 6 och 7 år.

Den ”ursprungliga” intellektuella förmågan i ungdomen har också vi- sat sig ha betydelse för utvecklingen under åldrandet. Studier har visat, att personer med mycket god intellektuell förmåga visar liten nedgång i allmänna funktioner och en ökning i de erfarenhetsgrundade funktio- nerna. Människor med genomsnittliga förmågor bibehåller i stort nivån i de erfarenhetsgrundade funktionerna, medan det sker en nedgång i de allmänna. Personer med låg ursprunglig förmåga visar nedgång i båda grupperna av funktioner. Naturligtvis spelar yrke och sysselsättning un- der livet stor roll här, och skillnaderna i utveckling är därför troligen miljöpåverkade. Nyligen genomförda studier har också visat på möjlig- heten till förbättring av den intellektuella förmågan under ålderdomen genom en mer positiv miljö.

Den fysiska hälsans betydelse för den intellektuella funktionen har alltmer börjat uppmärksammas. Redan en mycket liten försämring i det allmänna hälsotillståndet visar sig i den intellektuella förmågan mätt med intelligenstest. Försämrad hälsa har främst gett utslag i de erfaren- hetsgrundade funktionerna, men även de allmänna funktionerna påver- kas. Påverkan sker vid försämrad hälsa i allmänhet, men har visat sig särskilt kraftig vid hjärt- och kärlsjukdomar. Samband har t. ex. visats vid högt blodtryck. Sjukdomar som påverkar hjärnan ger naturligtvis också påverkan på de intellektuella funktionerna.

Åldrandet innebär alltså normalt inte någon nedgång i erfarenhets- grundade intellektuella funktioner, medan det sker en viss nedgång i all- männa funktioner. Sjukdomar kan däremot ge en kraft-ig påverkan.

15.3.2. Minne och inlärning

En vanlig föreställning om åldrandet är, att man med ökande ålder får allt sämre minne och allt svårare att lära sig saker. Experimentella stu-

dier i laboratorier har till viss del bekräftat detta, men man har också genom att visa på orsakerna till nedgången kunnat anvisa tekniker för att underlätta inlärningen.

En viktig aspekt vid inlärning hos äldre är takten i inlärningen och återgivandet av det som inlärts. Om denna takt är alltför snabb, påver- kar detta kraftigt inlärningen. Om tillräcklig tid ges, är emellertid skill- naderna mellan äldre och yngre små.

Motivationen för inlärning är ofta mindre hos äldre än hos yngre. Till detta bidrar inte minst de förväntningar som finns om dålig inlärnings- förmåga. Med relevant och meningsfullt material kan emellertid motiva- tionen öka, och skillnaden äldre—yngre bli mindre. Många äldre upple- ver också inlärningssituationer som stressande. Det emotionella klimatet i inlärningssituationen är därför av stor betydelse. Äldre har även visat sig ha stor hjälp av att lära sig tekniker för att organisera och ordna det som skall läras in.

Ett problem vid all inlärning är interferens, dvs. att tidigare inlärt på- verkar den nya inlärningen. Med ökande ålder ökar erfarenheterna, och då blir också risken för påverkan från det tidigare inlärda större. Vid jämförelse äldre—yngre måste också hänsyn tas till miljöeffekter, t. ex. effekten av skolutbildning, som tidigare diskuterats. Med goda betingel- ser bör emellertid inte inlärningsförmågan hos äldre vara särskilt annor- lunda jämfört med yngre.

Nära relaterat till inlärning är minnet. Man talar här om korttids— minne och långtidsminne. De minnesstudier som finns bland äldre är delvis motsägande men tyder på en viss försämring i korttidsminnet. Nedgången är emellertid relativt liten under det normala åldrandet och mycket individuell. Exempelvis kan 20-åringar .i Sverige av upplästa siff- .ror i medeltal återge 6 framlänges och 4 baklänges. Hos 70-åringar är motsvarande siffror 6 och 3. Många upplever också subjektivt ett för- sämrat minne, men där testningar med minnestest i de flesta fall inte be- kräftar detta. Sjukdomar som påverkar hjärnan, som arteriosklerosis ce- rebri och senil demens ger däremot en kraftig påverkan på minnesfunk- tionen.

En vanlig föreställning är att långtidsminnet blir oförändrat eller bättre med ökande ålder. Det finns emellertid inga objektiva bevis för detta. De ”tidiga minnen”, som hänvisas till, är oftast bara material som upprepats många gånger, och att det därför skett en överinlärning.

15.3.3. Psykisk snabbhet

Ett generellt fenomen under åldrandet är en ökande långsamhet. Denna återfinns inte bara vid psykomotoriska funktioner utan också vid varse- blivning. Reaktionstidsökningen orsakas troligen av förändringar i cen- trala nerv-systemet, men man kan inte heller bortse från faktorer som hälsa och olika möjligheter att i det dagliga livet få träning i att reagera snabbt. Variationen mellan olika individer är också stor. I en ameri- kansk studie har t. ex. visats att fysiskt vältränade äldre var snabbare än 20—30-åringar utan fysisk träning. Den ökande långsamheten bör emel- lertid inte överdrivas. eftersom den praktiskt inte har så stor betydelse.

15.3.4. Personlighet

Åldrandet innebär egentligen inte någon förändring av personligheten. De små förändringar man emellertid ibland kan finna är av typ ökad passivitet, ökad inåtvändhet, ökad vanebundenhet, ökad försiktighet. Detta kan i de flesta fall ses som ett försvar i den situation, som många upplever under ålderdomen.

Inåtvändhet innebär tillbakadragenhet. Det kan gälla allt från aktivi- teter och intressen till kontakter och relationer till andra människor. Om de förväntningar som riktas mot en människa är negativa, dvs. man tror, att han eller hon inte klarar av så mycket, om de roller som finns minskar, så är det naturligt att man försvarar sin självkänsla genom att i så liten utsträckning som möjligt utsätta sig för dessa negativa upplevel- ser. De förväntningar som riktas mot äldre är inskränkande och nega- tiva, och att inåtvändhet då blir ett försvar under åldrandet är inte så underligt.

Passivitet är ett förhållande, som har nära anknytning till inåtvänd- het. Det sker i form av nedgång i intensitet och frekvens av känslor, am- bitioner och strävan efter att kontrollera sin miljö, medan konformitet och självkontroll ökar. Detta är också ett sätt att reagera på inför den roll och de förväntningar samhället har på den som är äldre.

Med ökande ålder finns en tendens till ökad försiktighet i beslutsfat- tande. I många fall beror detta på att man hellre underlåter att fatta be- slut än att ta en viss risk. Bakom denna ökade försiktighet ligger dels en minskad psykisk snabbhet, dels att de förväntningar som riktas mot äld- re är negativa. Man vill inte gärna utsätta sig för misslyckanden.

Vanebundenhet eller rigiditet är en egenskap, som ofta tillskrivs äldre. Man talar också ibland om dogmatism och konservatism. De undersök- ningar, som finns kring ålder och dessa egenskaper, är mycket motsä- gande, och det är egentligen inte möjligt att på ett enkelt sätt säga, om det sker en ökning eller inte med ökande ålder. Man kan också vara vanebunden på en mängd olika sätt.

Man måste emellertid ha klart för sig generations- och kulturskillna- der, när man talar om ett begrepp som vanebundenhet. De studier som gjorts av rigiditet och ålder har främst varit av tvärsnittstyp. En typ av undersökning som understryker kulturskillnader. Longitudinella under- sökningar visar däremot att rigiditet troligen bestäms av kulturella fak- torer och är oberoende av åldrandet.

Vanebundenheten kan också ses som ett försvar. När man upplever ett hot mot sin självkänsla och jaguppfattning, är det lättare att hålla fast vid det gamla, beprövade, och inte ge sig in på något nytt.

Eftersom den ökande vanebundenheten, försiktigheten, passiviteten och inåtvändheten är försvar i en social situation, skall detta inte ses som något statiskt. Förändringar i den sociala situationen ger också för- ändrade försvar. Ökade möjligheter till ansvar, aktivitet, medinflytande och meningsfulla roller i samhället är sätt att påverka och förändra va- nebundenhet, försiktighet, passivitet och inåtvändhet bland äldre.

15.3.5. Anpassning till ålderdomen

Samhället är uppbyggt av ett nät med sociala relationer, där det finns olika positioner som svarar mot olika funktioner. Mot dessa positioner riktas en rad förväntningar från omvärlden, och de individer som har positionerna har också egna förväntningar. Det uppstår en roll med för- väntningar och normer för beteendet.

De roller man har är av stor betydelse för upplevelsen av vem man är eller jag—upplevelsen. Denna upplevelse skapas genom samspelet med andra människor. En minskning av kontakter och roller kan innebära depersonalisation och jagosäkerhet.

Åldrande innebär för många att man förlorar en rad roller. En av de viktigaste rollförlusterna är förlusten av arbetsrollen vid pensioneringen, och inom familjen förändras rollerna genom att barnen flyttar hemifrån. De förväntningar som finns i sam-spelet med andra är också ofta av ne- gativ natur. Rollförlusterna gör att äldre utesluts i många sociala sam- manhang, och det sker ingen förberedelse för rollförlusterna, och sam- hället ger ofta inte heller äldre några nya uppgifter. Detta tillsammans med negativa attityder kan leda till en process, som slutar i inaktivitet och ökat vårdbehov. Enligt den s. k. aktivitetsteorin är fortsatt aktivitet från medelåldern upp i ålderdomen viktig för en god anpassning. Ett sätt att minska rollförlusterna och ge möjligheter till att skaffa nya rol- ler är en successiv nedtrappning i samband med pensioneringen. Äldre måste också få ha inflytande över utformningen av service, omvårdnad, fritidsaktiviteter etc.

Som en motsats till aktivitetsteorin står disengagemangsteorin. Den säger, att ett lyckligt åldrande kräver, att den åldrande individen och samhället ömsesidigt drar sig från varandra. Denna process är biologiskt och psykologiskt nödvändig och oundviklig. Ett minskat antal roller är alltså enligt denna teori bara naturligt och riktigt.

En omfattande forskning har bedrivits kring aktivitetsteorin och dis- engagemangsteorin. Ingen av dem har visat sig helt sann, men de har inte heller visat sig helt falska. Det tycks inte vara så mycket föränd- ringar i aktivitetsnivån, som är av betydelse för ett lyckligt åldrande el- ler inte. Viktigare är, om förändringen är frivillig. En del människor vill vara aktiva och upplever bristande tillfredsställelse, om de tvingas till inaktivitet. Andra vill ha mindre aktivitet och upplever då otillfredsstäl- lelse, om de tvingas till aktivitet. Kontinuiteten är viktig.

Tidigare arbetstillfredsställelse i yrket tycks inte ha så stor betydelse för upplevelsen av pensioneringen och tillvaron som pensionär. Vikti- gare är i stället god hälsa, bra ekonomi samt positiva förväntningar in- för olika sociala kontakter och aktiviteter. Intresset för någon form av fortsatt arbete tycks vara relativt stort direkt efter pensioneringen men försvinner sedan snabbt.

Pensioneringen kan för många innebära påfrestningar men kan också ge möjligheter till utveckling, självförverkligande. Många finner då tid och möjligheter att utveckla nya intressen eller fortsätta gamla. De akti- viteter som man ägnar sig åt måste upplevas som meningsfulla och jag-

utvecklande. Om de inte blir detta, blir det bara en pseudoaktivitet för att slå ihjäl tiden.

De flesta personlighetsforskarna har påpekat betydelsen av aktivitet och ansvar, för att en människa skall utvecklas positivt. Viktigt för det psykiska välbefinnandet är spänningen mellan vad man redan åstad- kommit och det som återstår att uträtta. Behovet av aktivitet visas också i experiment som utförts i stimulansfattig miljö, s.k. sensorisk depriva- tion. Personer som totalt avskärs från sinnesintryck och aktiviteter visar mycket snart olika störningar. Det kan vara i form av försämrad tanke- förmåga, förändrad jag-uppfattning, hallucinationer etc. Hjärnan är be- roende av att få stimulering utifrån genom sinnesintryck och aktiviteter.

15.3.6. Relationer mellan generationer

En individs uppfattning om vad en äldre människa är har sitt ursprung i hur hon eller han upplevde äldre människor som barn. Barndomens syn på åldrandet kommer att färga, hur man en gång kommer att uppfatta sig själv som gammal. Nyckelpersonerna vad gäller åldrandeupplevelsen är inte de äldre utan de yngre vuxna. Det är de som avgör status posi- tion för äldre på den sociala rangskalan.

Undersökningar, främst utländska, har visat, att barns syn på äldre ofta är genomgående negativ eller neutral. Äldre uppfattas av barn all- mänt som svaga, långsamma, gnälliga etc. Barnen anser, att ålderdomen ofta innebär ekonomisk otrygghet, ensamhet, känsla av att ej vara till nytta etc. Några svenska studier har emellertid visat något mer positiva attityder. Attitydema till äldre vanierar också något beroende på om man riktar dem mot personer inom eller utom släkten. Mot personer inom släkten är attityderna mer positiva. Inom familjen är det främst kvinnorna, som svarar för kontakten med äldre, vilket troligen beror på att det enligt nuvarande könsrollsmönster är kvinnorna mer än männen som svarar för de känslomässiga relationerna i familjen.

Äldres upplevelser av yngre är mindre studerade. En vanlig föreställ- ning är, att äldre har negativa attityder till yngre, men det tycks snarare vara så, att attityderna är försiktigt positiva eller neutrala. Kontaktfre- kvensen äldre—yngre tycks vara störst på landsbygden och mindre sam- hällen och minst i storstäder.

15.3.7. Isolering

Att vara ensam innebär olika saker för olika människor. Man kan känna sig mycket ensam, fast man kanske har många, som kommer på besök, och som man själv besöker. Man kan därför skilja mellan subjektiv och objektiv ensamhet eller isolering. Objektiv ensamhet står för hur många människor man umgås med, och hur ofta dessa kontakter äger rum. Den subjektiva ensamheten är, som man själv upplever den, och det är denna man talar om, när någon anser sig ensam, fastän han eller hon objektivt sett kan ha ganska många vänner runt omkring sig.

Ålderdomen innebär för många både subjektiv och objektiv isolering.

Orsaken till detta är försämrad hälsa, barnen flyttar till andra orter, ma- ka/make dör, vänner och bekanta dör. Undersökningar har visat, att ,

mellan 15 och 25 % upplever subjektiv isolering under ålderdomen, och i många av dessa är också objektivt isolerade.

Den viktigaste orsaken till upplevelse av isolering tycks vara, att kon— takten med barnen är dålig, och att man är änka eller änkling. Kontak- terna med grannar och vänner tycks i vårt samhälle vara av mindre be- tydelse. Likaså tycks deltagande i föreningsliv och liknande ha relativt liten betydelse för att bryta isolering. Subjektivt isolerade tycks jämfört med icke-isolerade uppleva sig ha en sämre hälsa, göra mer läkarbesök, uppleva mer trötthet etc. Många av dem som säger sig vara isolerade anser också, att de upplevt pensioneringen som påfrestande, och att kon- takten med barn, släktingar och vänner blivit sämre efter pensione- ringen.

15.3.8. Upplevelse av hälsa

Ett stort antal undersökningar har gjorts om de äldres upplevelse av sin hälsa. Man har ofta funnit, att den äldres uppfattning skiljer sig från den bedömning, som hans eller hennes läkare gjort. Det vanligaste har varit, att den äldre själv varit mer optimistisk än läkaren. Man har upp- levt sig vara bättre än vad den medicinska undersökningen visat.

Optimismen rörande hälsan ökar med ökande ålder. Orsaken till denna ökning kan ses som en anpassning till sociala förändringar och rollförändringar. Enligt de förväntningar som många har, innebär åld- randet sjukdom. och om man då får försämrad hälsa, upplevs inte detta som något onaturligt. Aspirationsnivån förändras. och det blir en annan skala för bedömningen frisk—sjuk. Detta är en anpassning, som skyddar för alltför stora psykiska påfrestningar i samband med försäm- rad hälsa. Hälsoskattningens samband med anpassning visas vid pensio— neringen. Många nypensionerade upplever direkt efter pensioneringen sin hälsa som dålig jämfört med personer, som varit pensionerade några år. Sänkningen av aspirationsnivån har inte hunnit ske. Subjektiv dålig hälsa upplever också ofta personer, som känner sig isolerade och perso- ner med allvarliga psykiska besvär.

Sammanfattning och slutsatser

Åldrandet innebär normalt inte någon markant nedgång i intellektuell förmåga, inlärning eller minne. Påverkan kan emellertid ske vid försäm- rad hälsa, och då särskilt vid hjärt- och kärlsjukdomar.

Personligheten förändras inte under åldrandet, utan de förändringar, som sker är ett försvar i den situation, som många äldre befinner sig i. Detta är inte statiskt, utan en förändrad social situation förändrar också försvaren.

Rollförluster i samband med pensionering och åldrande kan innebära påfrestningar på individen, påfrestningar, som tillsammans med nega- tiva attityder till äldre kan skapa inaktivitet och ökat vårdbehov. Många klarar emellertid av rollförlusterna och får en realistisk anpassning till

ålderdomen. Det medför emellertid ofta, att aspirationsnivån måste sän- kas. Detta syns inte minst på att man accepterar en sämre hälsonivå än tidigare. Viktigt för anpassning under ålderdomen är, att kontinuiteten i de sociala förhållandena kan bibehållas, och att övergången från yrkes- verksamhet till pensionering sker mjukt.

15 .4 Sammanfattning

Av innehållet i de tre arbetena framgår, att nuläget av samlad kun- skap om olika aspekter på åldrandet och dess problem innebär en i åt- skilliga hänseenden mera positiv bild av verkligheten än vad man hittills ofta velat föreställa sig. Detta förhållande ger anledning till vissa prak- tiskt viktiga slutsatser.

Rent allmänt kan sägas, att även om fysiologiska åldersförändringar i vävnader och organ gör sig gällande i ökande grad med stigande ålder, kan dock dessa förändringar länge kompenseras genom lämplig livsfö- ring. Det vanliga, normala, åldrandet har ett mer eller mindre successivt fortskridande förlopp, i vilket övergången ofta är flytande mellan åld- rande och sjukdom. En med åldern ökande frekvens av småkrämpor, sinneshandikapp o.dyl., kan — om t.ex. överdiagnostik kan undvikas ofta framgångsrikt behandlas i vanlig praxis och kompenseras med t. ex. tekniska hjälpmedel av olika slag. Den i fråga om livsinnehåll aktiva och positiva levnadstiden har visat sig genomsnittligt längre än vad man kanske tidigare ofta föreställt sig gälla annat än i undantagsfallen. Först i slutet av 70-årsålderns dekad ökar relativt snabbt behovet av stöd och hjälp från omgivningens sida. Den sk. 70-årsundersökningen i Göteborg har sålunda på ett ganska överraskande sätt kunnat dokumentera, att ganska långt upp i levnadsåldrarna bibehålles i allmänhet ett förhållan- devis gott fysiskt och psykiskt välbefinnande. Detta borde mer än nu påverka planeringen av de mera resurskrävande vårdinsatsernas dimen- sionering och utformning, speciellt i den institutionella långtidssjukvår- den. Samtidigt borde det också innebära ökad inriktning på differentie- rade, särskilt sooialt förankrade, förebyggande äldreomsorger, vilket även motiveras av följande förhållanden.

I psykiskt funktionshänseende synes under vanliga hälsobetjngelser inga åldersförändringar uppträda som i sig innebär något egentligt handikapp, när det gäller förmågan att klara vardagslivets påfrestningar även i framskriden ålder. Däremot kan åldrandet, särskilt omkring pen- sioneringen och tiden närmast därefter, som en ofta socialt värdeladdad reaktion på förändrade levnadsförhållanden, få en psykologiskt betingad framtoning av psykisk insufficiensbenägenhet — i och för sig ibland motiverande psykiatrisk specialistvård. En sådan psykogen reaktionsbe- nägenhet kan underlättas av kroppslig nedkommenhet. Den synes även kunna vara ett resultat av en interferens mellan ett normalt fysiologiskt åldrande och sociala komplikationer, t. ex. ökad ensamhet, isolering och beroendebenägenhet, kanske även med ett inslag av institutionaliserings- effekt. Ett exempel härpå är den s.k. lätta demens som beskrivs i Väs- terbotten-undersökningen och som bör bli föremål för ytterligare upp-

märksamhet i planering och utformning av äldreomsorgerna. Liknande psykogena eller psykosociala faktorer kan åtminstone delvis tänkas ligga bakom sådana förhållanden (70-årsundersökningen i Göteborg) som äld- re kvinnors större sjukvårdsbehov och läkemedelskonsumtion än äldre mäns i samma ålder.

Den förändrade positiva syn på åldrandets biologiska, medicinska och psykosociala aspekter som utvecklingen fört fram till öppnar stora möj- ligheter för framgångsrika insatser i vård—, behandlings- och om- sorgshänseende. Detta gäller för den medicinska delen både kroppssjuk- vård och psykiatrisk vård och i socialt hänseende framförallt all före- byggande verksamhet.

Sammanfattningsvis kan sålunda sägas, att det föreliggande materialet ger anledning till omprövning på många punkter av hittills gällande vär- deringar av den äldre populationens speciella behov av vård— och ser- viceinsatser, att äldreomsorgerna. har sin medicinska tyngdpunkt förhål- landevis sent, dvs. i åldrarna över 75 år, och att förebyggande — även medicinska — insatser med framförallt en social förankring av bl. a. psykosociala skäl synes särskilt betydelsefulla i den fortsatta utform- ningen av samhällets äldreomsorger.

16. Forskning och utvecklingsverksamhet

16. I Utvecklingen

16.1.1 Sporadiska undersökningar under 1940- och 1950—talen Början med ålderdomshemmen 1938 och 1950

För sitt utredningsarbete gjorde socialvårdskommittén, som verkade un- der åren 1938—1951 med uppgift att verkställa en översyn av social- vården och framlägga därav föranledda förslag, en undersökning be- träffande ålderdomshemmen och de personer som bodde där.1 En fråga som kommittén speciellt ville få belyst var om det fanns ytterligare vårdbehov, som särskilda grupper såsom långvarigt kroppssjuka, psy- kiskt sjuka m.fl. kunde ha. Det var emellertid en summarisk under- sökning. l—Iemmen skulle ange om vederbörande ansågs vara i behov av vård på sinnessjukhus, vårdhem för lättskötta sinnessjuka, hem för kro- niskt sjuka eller annan specialanstalt.

Socialstyrelsen gjorde under 1940-talet ett par undersökningar, men dessa avsåg endast vissa specialfrågor, nämligen ena gången (1947) vård- kostnaderna vid ålderdomshemmen och den andra (1948) ålderdoms- hemsföreståndarinnornas utbildning. Dessutom gjordes i en del län, där åldringsvården haft särskild aktualitet, undersökningar om vårdtagarnas hälsotillstånd och vårdbehov.

För att få underlag för den omdaning som ålderdomshemsreformen år 1947 syftade till, gjorde socialstyrelsen våren 1950 en undersökning av förhållandena på ålderdomshemmen.2

Undersökningen avsåg dels själva hemmen (ålder, platsantal och be- läggning, driftkostnader m. m.), dels de boende (kön. civilstånd, hälso- tillstånd, vårdtiden och behov av vård på specialanstalter m. m.). Av de 28 000 boende betecknades mer än hälften som sinnesabnorma, kroniskt sjuka eller lytesbehäftade. Mer än 3000 hade inte fyllt 60 år.

Ålderspensionärernas levnadsförhållanden år 1954

Den första riksomfattande undersökningen av svenska ålderspensionä- rers levnadsförhållanden utfördes år 1954 på uppdrag av 1952 års åld- ringsvårdsutredning. Förutom riksundersökningen gjordes motsvarande undersökningar för Stockholm och Göteborg. Tidigare hade endast vissa delproblem beträffande levnadsförhållandena hos vissa grupper av äldre belysts.

] Kommunernas ålderdomshem (SOU 1940: 22).

3 Ålderdomshemmen och deras vårdtagare år 1950 (SOS).

3 Åldringarnas livs- villkor och vårdbehov, Ragnar Berfenstam och Herman Hedqvist. Uppsala 1960.

4 De förtidspensionera- des anpassnings- problem, G. Westerlund och S. Marke, Stockholm 1959.

Undersökningen var inriktad på att kartlägga pensionärernas bostads— förhållanden, hushållsförhållanden och hälsotillstånd. Dessutom behand- lades aktivitet, kontakter med andra personer, trivsel och ekonomi. Materialet samlades in genom direkta intervjuer med drygt 1 000 ålders- pensionärer.

Både livsvillkoren och vårdbehov — Uppsala län 1958—59

På uppdrag av Uppsala läns landsting utförde socialmedicinska institu— tionen vid Akademiska sjukhuset i Uppsala en undersökning av åldrings- vårdssituationen i Uppsala län år 1958—59.” Utredningens syfte var att bedöma behovet av platser för åldringsvård, vård av långvarigt kropps- sjuka inkl. platser för gamla med nedsatta psykiska funktioner samt be- hovet av stödåtgärder för vård i hemmet. Undersökningen omfattade de boende vid länets ålderdomshem samt en fältinventering av såväl landsbygd som städer i länet. Närmare 4 000 personers vårdbehov un- dersöktes, varav ungefär hälften bedömdes av läkare. Antalet personer som var i behov av vård på kronikerhem, senilavdelning och ålderdoms- hem beräknades liksom antalet som var kvalificerade för motsvarande vård men med möjligheter att stanna kvar i bostaden. En prognos gjor- des också för vårdbehovet i länet 1965 och 1970.

Förtidspensionärernas förhållanden uppmärksammas

En annan studie i slutet av 50-talet gällde förtidspensionering. I sam- band med nedläggningar av vissa delar av verksamheten inom Svenska Cellulosa Aktiebolaget (SCA) förtidspensionerades en del av den äldre arbetskraften. En sociologisk undersökning utfördes av Gunnar Wester- lund och Sven Marke för att belysa hur förtidspensioneringen inverkat och hur en förutsedd förtidspensionering betraktades av anställda vid företaget.4

För flertalet av de undersökta personerna tycktes inte pensioneringen innebära några större anpassningssvårigheter. Tre fjärdedelar av pensio- närerna tyckte att de blivit pensionerade vid lämplig tid och lika många betecknade anpassningen till pensioneringen som lätt och var glada över att ha blivit pensionerade. De blivande pensionärerna hade huvudsakli- gen en positiv inställning till pensioneringen. Ca 70 % räknade med en lätt anpassningsprocess och endast 8 % tyckte illa om att bli pensione- rad. De svårigheter man väntade sig av pensioneringen gällde framför allt ekonomin.

16.1.2 Bred kartläggning av åldrings— och handikappvården i början av 60-talet

I december 1960 fick socialpolitiska kommittén regeringens uppdrag att kartlägga åldringsvården. Av stor betydelse för kartläggningen var resul- taten av 1960 års folkräkning och allmänna bostadsräkning. Kommittén utförde egna undersökningar, nämligen

0 en kommunundersökning för inventering av kommunernas anord- ningar för öppen och sluten åldringsvård, . en landstingsundersökning för en liknande inventering beträffande landstingens anordningar för öppen åldringsvård, . en anstaltsundersökning för inventering av antalet vårdplatser för långtidssjuka m. m., 0 en patientinventering rörande samtliga patienter på sjukhus och sjuk- hem o. dyl.

Uppgifterna avsåg förhållandena den 12 april 1962 och omfattade alla personer som var födda 1895 eller tidigare. Uppgifter från samtliga kommuner, landsting och landstingsfria städer insamlades? Resultaten av undersökningarna kom att ligga till grund för kommitténs övervä- ganden och förslag.

Samtidigt med kartläggningen av åldringsvården gjordes en omfattan- de kartläggning av den sociala omvårdnaden av handikappade, huvud- sakligen genom enkäter till kommuner och landsting.”

16.1.3 Genombrott under 1960-talet

Behovet av forskning för planering och reformer blir allt klarare

Under slutet av 1950-talet uppstod en intensiv debatt om vad som bör- jade kallas social forskning. Med detta avsågs vanligen forskning som berörde innebörden och verkningarna av olika socialpolitiska anord— ningar. Frågor om social forskning behandlades vid skilda tillfällen och i olika sammanhang i riksdagen. Till socialpolitiska kommittén överläm— nades en riksdagsskrivelse av den 9 maj 1962 (nr 203) i anledning av motioner (likalydande motionerna I: 193 och II: 238) angående former för en intensifierad och planmässig social forskning. Till kommittén överlämnades också en skrivelse till statsministern den 1 mars 1963 från den s.k. Möllerkommittén om inrättande av ett permanent organ för åldringsforskningens planering. Som resultat av sitt arbete framlade so- cialpolitiska kommittén år 1964 förslag till inrättande av ett socialpoli- tiskt utredningsinstitut.7 Dess uppgift skulle bl. a. vara att belysa social- politikens innebörd och verkningar och att samordna den sociala forsk- ning och utvecklingsverksamhet som bedrevs på olika håll i landet. För- slaget kom dock inte att förverkligas.

Forskningens betydelse för planering, reformverksamhet och praktisk tillämpning kom under 1960-talet att framstå allt klarare.

Forskningsberedningen tog upp frågan om den sociala forskningen. Särskilda arbetsgrupper tillsattes för att behandla olika frågor om den samhällsvetenskapliga forskningen. Resultatet redovisades i olika rap- porter.S

Behovet av samordning av forskning och utvecklingsverksamhet och systematiskt utnyttjande av resultaten blev allt angelägnare. Olika åtgär— der vidtogs. I april 1969 inrättades samarbetskommittén för social forsk- ning, knuten till socialdepartementet. Kommittén hade till uppgift att ta upp frågor om undersökningar av allmänt intresse som aktualiserades

5 Åldringsvårdens läge (SOU 1963: 47).

" Social omvårdnad av handikappade (SOU 1964: 43).

7 Ett socialpolitiskt utredningsinstitut (SOU 1964:59).

3 Samhällsforskning (Lund 1968); PM angå- ende informations- och dokumentationsfrågor inom samhällsveten- skaperna (stencil).

i det socialpolitiska arbetet och främja samarbete i sådana frågor mellan förvaltningen och den vetenskapliga forskningen.

Den 1 juli 1974 inrättades delegationen för social forskning, som helt övertog samarbetskommitténs uppgifter den 1 december 1975. Dele— gationen har till uppgift att med utgångspunkt i departementets verk- samhetsområden svara för bedömning och samordning av pågående och planerade projekt avseende forsknings- och utvecklingsarbete samt för- söksverksamhet inom den sociala sektorn. Delegationen har också till uppgift att initiera forsknings— och utvecklingsarbete av betydelse för socialpolitiken. Delegationen skall även biträda socialdepartementet för samråd i principiella frågor rörande forsknings- och utvecklingsarbete samt försöksverksamhet inom departementets område och i frågor om utveckling på längre sikt av denna verksamhet.

Budgetåret 1970/71 tillkom under socialdepartementets huvudtitel ett särskilt anslag till forsknings- och utvecklingsarbete samt försöksverk- samhet. Från anslaget utgår bidrag dels till undersökningar på det so- ciala området, dels till särskild försöksverksamhet med olika insatser för vård och service i glesbygdsområden, Bidrag kan utgå bl.a. för prövning och utvärdering av socialpolitiska reformer och nya metoder inom det sociala området, liksom för undersökningar som tar sikte på en utveckling av sociala insatser på ett visst område i fråga om såväl mål och metoder som organisation och resursanvändning.

Institutet för arbetsmarknadsfrågor ombildades den 1 januari 1972 till institutet för social forskning med uppgift att bedriva målinriktad forskning.

En professur i socialt arbete inrättades i Göteborg den 1 juli 1977. Samtidigt med utvecklingen på central nivå har forskning och utveck- lingsverksamhet vuxit fram på regional och kommunal nivå. Under 1960-talet blev det allt vanligare att kommuner gjorde undersökningar angående bl. a. de äldres levnadsförhållanden och servicebehov. Verk- samheten torde åtminstone delvis ha initierats av de bostadsinventeringar och den uppsökande verksamhet som bl. a. blev resultat av socialpoli- tiska kommitténs arbete.

Åldringsforskningen i riksdagen

Åldringsforskningen har under 1960-talet och därefter bl. a. blivit före— mål för behandling i riksdagen. En professur i geriatrik — i Uppsala _ inrättades budgetåret 1966/67. Vikten av en ökad satsning på åldrings- forskningen har tagits upp i flera motioner. Statsutskottet uttalade i ett utlåtande över en motion i frågan år 1969 (nr 46), att utskottet delade uppfattningen om önskvärdheten av ökade forskningsresurser inom det geriatriska området.

Vid 1971 års riksdag väcktes en motion (1971: 869) om ett program för utbyggnad av åldringsforskningen. I motionen framhävdes att bris- terna av många upplevdes som störst inom det sociala och psykologiska området. I motionen framhölls vidare att åldringsvård och åldringsforsk- ning är nära beroende av varandra. Forskningens uppgift vore dels att

ständigt fungera som återkoppling och uttala sig om effekten av sam- hällets olika åtgärder, dels att producera kunskap om åldrandets villkor i övrigt. Vidare betonades att vårdkostnader och övriga sociala utgifter för den äldre befolkningen är högst betydande, och att forskningen skulle kunna bidra till att minska Vårdbehovet, vilket som det hette, ofta inte berodde på själva åldrandet utan på felaktigheter i miljön. Forsk- ning på området skulle sålunda dels kunna minska vårdkostnaderna, dels öka chanserna för individen att leva ett rikare liv. I motionen före- slogs utarbetande av ett program för en stegvis utbyggnad av åldrings- forskningen både på det geriatriska-medicinska området och det geron- tologiska-samhällsvetenskapliga fältet.

Utbildningsutskottet (UbU 1971: 3) delade motionärernas uppfattning om önskvärdheten av ökade forskningsresurser, men underströk betydel- sen av att resultaten av den dittillsvarande verksamheten snarast utvär- derades så att statsmakterna och utbildningsmyndigheterna fick bättre grundval för den fortsatta planeringen. Motionen föranledde därför inte någon åtgärd från riksdagens sida.

I en motion år 1972 (1972: 191) krävdes på nytt ett program för en stegvis utbyggnad av åldringsforskningen på både det geriatriska och det gerontologiska området. Utbildningsutskottet (UbU 1972: 4) föreslog riksdagen att hemställa att en bedömning gjordes av utfallet av den geriatriska verksamheten i Uppsala och att samtidigt en kartläggning gjordes av annan forsknings- och utbildningsverksamhet inom de geria- triska och gerontologiska områdena.

I motioner (1976/77: 1145 och 1306) framhålls att det är nödvän- digt att en satsning sker på integrerad tvärvetenskaplig forskning och undervisning i gerontologi. Undervisningen bör förankras i inhemsk forskning, och den gerontologiska undervisningen måste integreras i alla former av vårdyrkesutbildning. Läkare, psykologer, sociologer, arkitek- ter, socionomer m.fl. bör ingå i ett tvärvetenskapligt gerontologiskt in- stitut. Motionärerna hemställde, att riksdagen begär inrättandet av ett institut för tvärvetenskaplig gerontologisk forskning och undervisning med anknytning till något universitet. Utbildningsutskottet (1976/77: 20) föreslog avslag på motionerna med hänvisning till sitt uttalande i be- tänkande 1975: 9 att frågan om inrättnade av nya fristående forsk- ningsinstitut bör prövas i ett helhetsperspektiv som innefattar en om- sorgsfull granskning av alla tänkbara alternativ att tillgodose forsknings- behov inom aktuella sektorer. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Särskilda resurser direkt inriktade på forskning m.m. beträffande åldrande, vård av äldre och handikappade

FoU-verksamheten som rör frågor om åldrande och omsorg om äldre och handikappade bedrivs vid universitet och högskolor, departement, kommittéer, landsting, kommuner, organisationer. Verksamheten vid universiteten berör olika discipliner. En viss tvärfacklighet förekommer bl. a. i Uppsala. Den försöksverksamhet med tvärvetenskapliga studie-

kurser vid filosofisk fakultet om åldrandet. som startade i Uppsala vår- terminen l976 och som nu bedrivs också i Lund, Göteborg och Lin— köping, kan komma att bidra till ökad aktivitet i fråga om tvärfacklig FoU-verksamhet på området.

Förutom den verksamhet, som bedrivs vid universitet och högskolor inom ramen för deras ordinarie verksamhet, finns speciella resurser di- rekt inriktade på frågor om åldrande, handikapp och äldreomsorg. Vid Uppsala universitet finns som nyss nämnts sedan budgetåret 1966/67 en professur i geriatrik, vid Göteborgs universitet en professur i handikapp- forskning sedan den I juli 1970 och en professur i långvårdsmedicin särskilt geriatrik sedan den 1 juli 1976.

Handikappinstitutet inrättades den I juli 1968 och har en central upp- gift för planering, samordning och genomförande av forskning och ut- vecklingsarbete på handikappområdet.

Två särskilda institut, som drivs i form av stiftelser, har skapats. Institutet för gerontologi i Jönköping började sin verksamhet år 1970. Huvudman för verksamheten är en allmännyttig stiftelse med Jönkö— pings läns landsting som största intressent. I styrelsen finns bl. a. före- trädare för landstinget samt olika forskare. Landstinget blir fr. o. m. år 1978 huvudman för institutet.

Syftet med Institutet för gerontologi är att verka för vetenskaplig forskning kring åldrande och åldringsvård samt praktisk tillämpning inom området. Verksamheten har särskild inriktning på beteendeveten- skaplig gerontologi, men ei" värvetenskaplig syn på åldrandet betonas. Genom den beteendeveten kapliga betoningen arbetar främst psykolo- ger vid institutet. I olika projekt har man emellertid ett nära samarbete med andra yrkeskategorier, t. ex. läkare, socialarbetare och arkitekter. Arbetsuppgifterna vid institutet består av forskning och utredningsverk— samhet samt undervisning.

Forsknings- och utredningsverksamheten vid Institutet för gerontologi är främst inriktad på olika former av social åldringsvård, somatisk lång- vård och psykogeriatrik men även frågor rörande den äldres roll i sam- hället och förberedelse för pensioneringen.

Institutet leds av en nämnd med representanter för bl. a. Jönköpings läns landsting och Svenska kommunförbundets länsavdelning samt olika forskare. T. 0. m. 1977 års utgång hade institutet givit ut 30 forsknings- rapporter i olika frågor. Institutet har medverkat med undervisning vid ett stort antal kurser hos olika myndigheter, organisationer och skolor.

Gerontologiskt Centrum i Lund inrättades den 1 juli 1974. Huvud- man för verksamheten är Föreningen för vård av kroniskt sjuka i Skåne.

Gerontologiskt Centrum har till uppgift att

. producera kunskaper i gerontologi genom forskning . distribuera sådana genom undervisning . upprätthålla kontakter som främjar verksamheten.

I verksamhetsberättelsen för år 1975 redovisades nio pågående forsk- ningsprojekt.

I fråga om informations- och undervisningsverksamhet gör Geronto- logiskt Centrum insatser i form av

. medverkan i tidskrifter, böcker m. m. . planering och organisering av undervisning ' föreläsningar, seminarier, föredrag och lektioner.

Skilda typer av undervisning har ägt rum på anmodan av landsting, kommuner, organisationer och sammanslutningar. Undervisningen har främst gällt de typer av personalkategorier som förekommer inom åld- ringsvården eller åldringssjukvården.

I detta sammanhang kan också nämnas arbetsgruppen för studiet av de äldres problem och dess verksamhet. Arbetsgruppen bildades vid års- skiftet 1972/73 och består numera av representanter från myndigheter, fackliga och andra organisationer, som har intresse för gruppens arbete. Syftet med arbetsgruppens arbete är

0 att precisera och definiera de äldres problem 0 att ta initiativ till forskning och utredningar syftande till att bereda äldre en meningsfull sysselsättning anpassad efter deras kreativa po- tential och individuella arbetsförmåga . att planera symposier och sprida information i hithörande frågor.

Arbetsgruppen har anordnat en rad symposier där frågor som rör de äldres förhållanden behandlats. Gruppen har givit ut skrifter på symposiernas tema: Pensionering och sysselsättning (1973), Arbetsmil- jöns anpassning till människan (1974), Boendeformer för pensionärer (1975), Förberedelse till livet som pensionär (1975), Teknik för äldre handikappade (1976), Delpension —— deltidsarbete (1976), Arbete och sysselsättning för de äldre (1977).

Vidare kan nämnas att det sedan april 1976 finns en särskild förening för åldersforskning, Riksföreningen för åldersforskning.

Föreningen har till ändamål att verka för forskning kring åldrandets problem genom att stödja, organisera och samordna åldersforskningen, främst med sikte på de grundläggande medicinska och naturvetenskap- liga forskningsuppgifterna. Föreningen har vidare att främja utarbetan- det av nya undersöknings- och behandlingsmetoder samt stödja upplys- ningsverksamheten om åldersforskningens mål och medel. Föreningens medlemmar är enskilda personer, företag eller organisationer.

16.2. Inventeringar Projektinventering 1969 — F orskningsprojekt 1967—1969

Samarbetskommittén för social forskning gjorde en kartläggning per den 1 juli 1969 av aktuella forskningsprojekt på det sociala området. Resul- tatet publicerades i Forskningsprojekt, undersökningar m.m. på det so- ciala området 1967—1969 (Ds S 1970: 2). Doktors- och licentiatavhand- lingar samt annan forskning på högre nivå fördes till forskningsprojekt medan exempelvis 2- och 3-betygsuppsatser, mindre utredningar och undersökningar utförda inom förvaltning, landsting, kommuner, enskilda organisationer etc. fördes till undersökningsprojekt.

Av totalt redovisade 966 projekt hänfördes 68 (7 %), därav 36 avslu-

tade, 27 pågående och 5 planerade, till ämnesområdet åldringsvård. 21 betecknades som forskningsprojekt och 47 som undersökningsprojekt. Över hälften av projekten som avsåg åldringsvården utfördes av kom- munerna. 30 av projekten var klientundersökningar, 10 gällde behovs— beräkningar och 2 vård- och behandlingsproblematik. Av de 5 plane- rade projekten avsåg 1 behovsberäkningar, 2 klientundersökningar samt 2 organisation, rationalisering. Projekten rörde i allmänhet socialmedi- cinska och sociologiska frågor.

Övervägande antalet projekt var undersökningar inom kommuner om pensionärers eller pensionärers och handikappades levnadsförhållanden och situation, inkomster, bostadsförhållanden, servicebehov etc. De torde ha lagts till grund för planering och utformning av kommunernas verk- samhet för äldre och för handikappade och var sannolikt ett led i den uppsökande verksamhet, bostadsinventeringar etc., som förordades i 1964 års program för äldreomsorgen.

Bland projekten kan nämnas en serie av Svenska kommunförbundet bedrivna rationaliseringsprojekt såsom ”Handläggning av ärenden rö- rande åldrings- och handikappvård”, ”Funktionsgruppering och arbets- rutiner vid ålderdomshem”, ”Samband mellan storlek och driftkostnader vid ålderdomshem” och ”Ålderdomshemmens kosthåll”.

Bland projekt som rörde ålderdomshemmen kan vidare särskilt näm- nas en psykologisk och administrativ kartläggning av ålderdomshemmen i Jönköpings län. Syftet var dels att kartlägga hur gästerna på ålder- domshemmen psykologiskt och fysiskt upplever sin situation, dels att söka belysa eventuella samband mellan å ena sidan ålderdomshemmens organisationsformer och resursallokering och å andra sidan pensionärer- nas trivsel och aktivitet. Ett annat projekt gällde en intervjuundersök- ning av samtliga i Malmö stads ålderdomshem under år 1968 boende gäster för belysning av relationen mellan medicinskt tillstånd och socialt vårdbehov. En intervjuundersökning i Lund syftade till att belysa ålder- domshemmens funktion för såväl de inackorderade som för personalen.

Projekt bedrevs också på länsplanet. Stockholms läns landsting hade en särskild åldringsvårdskommitté för åldringsvård och landstingsstöd till pensionärsverksamhet. Jönköpings läns landsting redovisade ett pro- jekt som rörde dels behovet av utbildning av personal inom åldrings- vården, dels anställande av en arbetsterapeut tjänstgörande inom länets kommunala åldringsvård. Ett projekt med länsstyrelsen i Kalmar län som huvudman gällde den slutna åldringsvården inom länet, nuläge och utbyggnadsbehov. Syftet var att ge kommunerna underlag och stimulera dem att utarbeta översiktsplaner på åldringsvårdens område.

Även länsstyrelsen i Gävleborgs län drev ett åldringsvårdsprojekt. Genom Spri utfördes en tvärsnittsundersökning av långtidssjukvården. Syftet var att förbättra planeringen i långtidssjukvården genom att un- dersöka vilka patienter som är långvårdspatienter, vilka faktorer som gör dem till det, fördelningen av patienter på glesbygd och tätort samt vilka sjukdomar som är karakteristiska för långvårdspatienter.

I Stockholm utförde socialvårdens planeringskommitté i samarbete med socialmedicinska institutionen vid karolinska institutet två intervju- undersökningar rörande gamla i Stockholm. Den första undersökningen,

som genomfördes år 1966, omfattade intervjuer med 630 ensamboende personer i åldrarna 70—90 år. År 1969 gjordes en motsvarande studie på drygt 500 70—90-åringar, som var samboende i Stockholm. Inter- vjuerna utfördes av hemsamariter. lntervjufrågorna gällde fysiskt och psykiskt hälsotillstånd, bostadsförhållanden, den dagliga livsföringen, konsumtionsvanor samt vissa bedömningsfrågor till intervjuaren.

Genom de båda undersökningarna erhölls en bild av de gamlas sociala och medicinska förhållanden samt av deras hjälp- och vårdbehov såsom läkarkontakt, hemhjälp, vård på akutsjukhus, ålderdomshemsplats, pen- sionärslägenhet.

Resursinventering — Kartläggning i april 1972 I början av år 1971 tillsattes inom samarbetskommittén för social forsk- ning en särskild utredningsgrupp med uppgift att göra en analys av be- hov, resursfördelning och inriktning av den sociala sektorns forskning och utvecklingsarbete samt av forskningens och utvecklingsarbetets roll i den sociala sektorns planering.

Till grund för sin analys och sina förslag utförde utredningsgruppen en kartläggning, avseende budgetåret 1969/70 eller kalenderåret 1970.9

Utredningsgruppen använde begreppet socialsektorn i en tämligen vidsträckt betydelse. I kartläggningen sökte gruppen inkludera allt FoU- arbete som belyser socialpolitiken (inkl. hälso- och sjukvård) eller kan antas vara av betydelse för dess inriktning och utveckling. Gruppens syfte med undersökningen var att få en grov bild av hur resurserna —— de ekonomiska och organisatoriska — fördelade sig på skilda, i vid me- ning socialpolitiska tillämpningsområden. I undersökningen redovisades inte enskilda projekt. Undersökningen byggde på uppfattningen att FoU-arbetet inom socialsektorn i första hand måste betraktas som ett instrument för utvecklingen av verksamheten inom sektorn och dess olika delområden. Uppgiftslämnarna skulle så långt möjligt fördela FoU—verksamheten på skilda tillämpningsområden, bl. a. åldringsvård och handikappvård.

Enkätundersökningen visade att de totala resurserna till FoU inom so- cialsektorn uppgick till ca 261 milj. kr. 1969/70 (1970). Häri inräknas inte universitet, högskolor och undervisningssjukhus, vilka inte under- sökts vid kartläggningen, eftersom många metodproblem återstod att lösa i fråga om undersökningar av universitets- och högskolesektorns forskningsresurser.

Under åldringsvård redovisades resurser till forskning och utveck- lingsverksamhet som främst avsåg åldrandets problem och de äldres levnadsförhållanden såsom bostad, ekonomisk situation, vård- och ser- vicebehov samt fritidsverksamhet. Viss FoU med betydelse för åldrings- vårdens utformning kan även finnas redovisad under andra tillämp- ningsområden, exempelvis under sociala serviceåtgärder eller befolk- ningens sammansättning och levnadsförhållanden.

I enkäten redovisades som resurser till åldringsvårdsforskning 0,5 milj. kr. Forskningen var till största delen socialvetenskapligt inriktad. Bland de enheter som själva bedrivit åldringsforskning nämndes läkarstationen

9 Resurser och organi- sation för forskning och utvecklingsarbete inom socialsektorn (Ds S 1973: 1).

i Dalby, Svenska kommunförbundet och socialvårdens planeringskom- mitté i Stockholm.

Forskningsresurserna till sociala serviceåtgärder uppgick till 1,1 milj. kr. Området omfattade boendeservice, barnstugor, social hemhjälp, färd- tjänst, service i glesbygdsområden, upplysning angående sociala förmå- ner. Av inventeringen framgår inte hur stor del av forskningsresurserna som avsåg social service speciellt inriktad på de äldre.

Vid den av utredningsgruppen genomförda kartläggningen av forsk- ningsresurserna togs handikappvård upp som ett särskilt tillämpnings- område. Till handikappområdet fördes all FoU avseende somatiskt, psy- kiskt och socialt handikappade, exempelvis forskning angående handi- kappades (vuxna och barn) levnadsförhållanden, såsom bostad, ekono- misk situation, vård- och servicebehov, fritidsverksamhet, utbildning och förvärvsarbete (arbetsvård, omskolning, arbetsträning, skyddade verkstäder) samt FoU-arbete rörande tekniska hjälpmedel för handikap- pade. Området fick alltså vid denna kartläggning en vid definition och innefattade såväl ekonomiska och sociala serviceåtgärder som vissa ar- betsmarknadsfrågor.

De mesta resurserna inom social FoU-verksamhet gick enligt enkäten till handikappområdet. Detta område hade även flera enheter som be- drivit och/ eller fördelat medel till forskning än övriga områden av di- rekt socialvårdskaraktär. Sålunda uppgav tjugo enheter att de bedrivit handikappforskning. Det viktigaste organet, handikappinstitutet, hade fördelat forskningsresurser i betydande omfattning. Bland privata insti- tutioner som bedrivit handikappforskning märktes Riksförbundets för utvecklingsstörda barn forskningsenhet ALA-stiftelsen (ALA — anpass- ning till liv och arbete), stiftelsen teknisk hjälp åt handikappade samt personaladministrativa rådet (PA-rådet).

De sammanlagda resurserna till handikappforskning uppgick enligt enkäten till 12,6 milj. kr. under redovisningsperioden. Drygt 30 % av handikappforskningen finansierades av statliga myndigheter. Forsknings- råd och statliga eller privata fonder finansierade ungefär 54 % av FoU- resurserna.

Forskning inom medicinsk teknik dominerade och upptog 40 % av forskningsresurserna (5 milj. kr.); 20 % (2,6 milj. kr.) av resurserna av- såg teknisk-naturvetenskaplig forskning. En fjärdedel av resurserna (3,1 milj. kr.) gick till socialvetenskaplig-psykologisk-pedagogisk forskning och 13 % (1,7 milj. kr.) till socialmedicinsk forskning.

Handikappinstitutet svarade för ca 2,3 milj. kr. av de i enkätunder- sökningen redovisade totala resurserna för forskning på området (12,6 milj. kr.). Även andra organ spelade en viktig roll för finansieringen av handikappforskningen. Styrelsen för teknisk utveckling uppgav t. ex. att ca 3,8 milj. kr. fördelats till forskning med medicinsk-teknisk inriktning på handikappområdet.

Kommunernas verksamhet i Social idébank år 1972

Inför 1972 års studiedagar i Kalmar inventerade Föreningen Sveriges Socialchefer det utvecklingsarbete inom socialvårdssektorn, som till följd

av den debatt som initierats, på ett högst konkret plan pågick ute i kom— munerna.!" Avsikten var också att såvitt möjligt belysa hur den pågå- ende måldebatten präglade detta utvecklingsarbete och därmed social- vårdens utveckling. Inventeringen omfattade 124 utvecklingsprojekt.

Projekten insamlades med utgångspunkt från tio givna rubriker-block:

Målformuleringsprojekt

Samhällsplanering och samhällsarbete Kartläggnings- och undersökningsmetodik Allmänt förebyggande integrerade projekt

Glesbygdsprojekt Organisationslösningar

Tekniska projekt och administrativa rutiner

Informationsprojekt

Personaladministrativa projekt

Behandlingsmodeller.

Projekt som rör åldringsvård och handikappvård redovisas under de olika rubrikerna. Projekt mera direkt inriktade på åldringsvård och han- dikappvård behandlade uppsökande verksamhet, pensionärers levnads- förhållanden, integrerad medicinsk och social öppen vård, fotvård, ser- vicehus, aktiveringsträffar för handikappade, städservice för pensionärer, höjning av äldre pensionärshems standard och servicegrad, bostadshotell för pensionärer, hemsändningsservice för ålders- och förtidspensionärer, jourtjänst och telefontjänst för pensionärer, larmanordningar, pensio- närsråd, personalplanering vid ålderdomshem.

Social idé- och erfarenhetsbank hos kommunförbundet

År 1974 tillskapades ”Social idé- och erfarenhetsbank” hos Svenska kommunförbundet, som åtog sig att i samråd med en referensgrupp be- stående av representanter för delegationen för social forskning vid so- cialdepartementet, socialstyrelsen, institutet för social forskning, För- eningen Sveriges Socialchefer och berörda fackliga organisationer in- samla och sprida information om utvecklings- och forskningsprojekt som kunde vara till nytta för kommunernas sociala verksamhet.

Syftet kan sammanfattas i följande punkter:

— att genom insamling och spridning av information om aktuellt ut- vecklings- och forskningsarbete inom den sociala sektorn underlätta överföring av idéer och erfarenheter till nytta för kommunernas so- ciala verksamhet — att genom information om aktuella utvecklings- och forskningsinsat- ser bespara kommunerna dubbelarbete samt medverka till bättre effekt av satsade resurser samt — att stimulera till och erhålla underlag för konferens- och utbildnings- verksamhet som behandlar utvecklings- och forskningsarbete på det sociala området.

Den första projektkatalogen omfattade tiden juli 1973 till augusti 1974 och avsåg under perioden planerade, pågående eller avslutade projekt. I katalogen, publicerad i februari 1975, redovisades 258 projekt, där- ibland 25 projekt som direkt rörde äldreomsorgen. 27

10 Social idébank (Malmö 1973).

11 Serien rapporter från laboratoriet för klinisk stressforskning Karolinska Institutet nr 48.

De flesta projekten drevs som utvecklingsarbete på lokal nivå. Projek- ten var bl. a inriktade på boendeformer och boendeservice fö' pensionä- rer och handikappade, uppsökande verksamhet, jourverksaml'et, utprov- ning av nya larmsystem samt olika serviceinsatser i glesbygd.

Hösten 1977 har en ny idé- och erfarenhetskatalog publicerats i vil- ken även ingår sammanfattande textavsnitt. I idébanken relovisas 54 projekt, varav 45 pågående, inom området Äldreomsorg. l f(rtsättning- en kommer en ny skrift att publiceras varje höst. Även centrala tema- konferenser anordnas kring sådant forsknings- och utveckingsarbete som är av betydelse för utvecklingen av kommunernas sociala verk- samhet.

Inventering av projekt åren 1970—1975 om de äldres situation

Vid sin kartläggning skall PU uppmärksamma det forsknings- och ut- vecklingsarbete av betydelse för de äldres situation som utförts i olika sammanhang.

För att få en bild av FoU-verksamheten, när det gäller pensionärerna och deras situation, verksamhetens omfattning och inriktning. har PU i samarbete med karolinska institutets laboratorium för klinisk stressforsk- ning genomfört en inventering av forskningsprojekt, utredningsverksam- het m.m. inom området åldrande och de äldres situation i samhället åren 1970—1975. Laboratoriet bedriver med bidrag från anslaget till forsknings- och utvecklingsarbete samt försöksverksamhet under social- departementets huvudtitel en serie forskningsprojekt rörande reaktioner på pensionering samt ålderspensionärers situation och hälsa. Som en del ingår sammanställningar av in- och utländsk forskning.

Resultatet av inventeringen finns publicerat i rapporten Inventering av projekt under tidsperioden 1970—1975 inom området åldrande och de äldres situation.11

Syftet med kartläggningen har varit att få en överblick över forsk- ningsprojekt samt utredningar, undersökningar och försöksverksamheter inom området ”åldrande och de äldres situation” i Sverige, och att i samband härmed se vilka forskare/utredare och institutioner som är verksamma inom området samt vilka delområden dessa täcker in. Vida— re har avsikten varit att försöka tillgodose det behov av information och dokumentation på området, som finns såväl hos forskningsinstitutioner och enskilda forskare som hos myndigheter.

Utgångspunkten var att göra en bred kartläggning där i princip alla aspekter på åldrande- och äldreproblematiken skulle ingå. Undantag från denna regel utgjordes av projekt av rent medicinsk, statistisk eller försäkringsteknisk natur, vilka ansågs vara av mindre intresse i detta sammanhang.

Till utgångspunkt för avgränsningen av ämbetsområdet och innehållet i kartläggningen togs universitetskanslersämbetets (UKÄ) normalstudie- plan för grundkurs om åldrandet. Denna innehåller huvudrubrikerna —— biologiskt åldrande — psykologiskt åldrande

— socialt åldrande — den äldre människan och samhället.

Projekt av intresse vid inventeringen var dels vetenskapliga undersök- ningar och utredningar (Iägst trebetygsnivå, vid socialhögskolorna dock lägst tvåbetygsnivå), dels utvecklings- och försöksverksamheter samt även organisationsutredningar och liknande. Inventeringen avsåg såväl avslutade och pågående som planerade projekt under perioden 1970— 1975.

Kartläggningen genomfördes som en postenkät riktad till de institutio- ner och kliniker vid universitet, högskolor, undervisningssjukhus och centrallasarett samt till de ämbetsverk, kommittéer, länsstyrelser, fonder och organisationer som kunde förväntas bidra till inventeringen. Totalt utsändes 303 förfrågningar. Kommuner och landsting tillfrågades inte då deras verksamhet redan finns dokumenterad i kommunförbundets pro- jektkatalog resp. Spris utredningsbank. Projekt som kommuner och/eller landsting deltagit i finns ändå i en del fall med i inventeringen. De har då rapporterats genom andra organ.

Bl. a. med utgångspunkt från fördelningen av projekt på olika ämnes- områden kan man anta att brister med avseende på fullständighet fram- för allt uppkommit inom områdena biologiskt åldrande, handikapp och arbetslivet.

Projekten redovisas dels i form av projektblad, dels som en projekt- lista där projekten endast presenteras med institution, titel och förfat- tare. Totalt redovisas 116 projektblad samt 154 titlar i projektlistan.

Projektlistan domineras av uppsatser från universitet och högskolor (96 av 154 titlar) samt rapporter från vårdcentralen i Dalby (29 titlar).

För att få en överblick över forskningsområdet har vissa kategorise- ringar och sammanställningar gjorts. På grund av de ibland knapphän- diga upplysningarna har endast en grov indelning varit möjlig. Projekt- bladen redovisas under rubrikerna:

— ämnesområde

_ typ av undersökning — institution

— begynnelseår

— finansiär

— publiceringsform.

De i projektlistan upptagna projekten redovisas endast under rubri— kerna:

— ämnesområde — institution — publiceringsår.

Det inkomna materialet har delats upp på 24 ämnesområden (samt en ”övrigt"-kategori). (Tabell 16.1). En sådan uppdelning kan givetvis ald— rig bli definitiv och inte heller endimensionell. Så innehåller t. ex. den första kategorin ”populations- och hälsoundersökningar” i sig flera titlar som skulle kunna kategoriseras under andra rubriker.

Projektens fördelning på ämnesområden får således läsas med stor

12 Inom parentes anges antalet projektblad] antalet titlar i projekt- listan.

Tabell l6.l Redovisade projekt fördelade efter ämnesområde

Ämnesområde Antal Antal på projektblad projektlista

Populations- och hälsoundersökningar l6 Planering, organisation 15 Befolkningsutveckling De äldre i arbetslivet Pensionsförberedelse

Förtidspension, delpension

Pensionering och pensionärsliv Motion och fysisk aktivitet Bostäder Kategoriboende Långtidsvård Spec behov hos äldre Social åldringsvård Psykogeriatrik (teori, diagnostik) Psykogeriatrik (behandlingsmetoder) Optimalt åldrande i teori och praktik Yrkesrollen i åldringsvården Attityder till åldrandet och ålderdomen Åldrandet och familjen Döende och död Åldrandet i olika kulturer och religioner Personlighet och psykiska funktioner hos äldre Upplevelse av hälsa och sjukdom, miljö och miljöförändringar

Kognition Övrigt

_uNNhä—OowooN-th-h-hhm— N uNwOmwmwNob—OONOOOooOmk—i

ON CNN .— .— QN—

Totalt

_. _.

154

försiktighet. Detta gäller speciellt projektlistan, där ett stort antal projekt endast kunnat klassificeras efter titeln. De 24 ämnesområdena är av- gränsade enligt följande.12

Populations- och hälsoundersökningar är brett upplagda, ofta longitudi- nella studier med ett stort antal försökspersoner. Projekten har vanligt- vis flera huvudmän då man inom samma ram försöker belysa såväl medicinska och psykologiska som sociologiska och ekonomiska förhål- landen. (16/3)

Planering och organisation. Tillsammans med populationsundersökning- arna innehåller denna kategori flest projekt. De har oftast ämbetsverk, landsting och större organisationer som huvudmän. Ibland ingår fält- och s.k. brukarundersökningar för belysning av delproblem. Utvärde- ringsförsök av de nya framarbetade riktlinjerna ingår också. (15/5)

Befolkningsutveckling. Här finns endast ett projekt, till karaktären me— todutveckling, som avser uppbyggande av ett generellt prognossystem för integrerade befolkningsprognoser. (1/0)

De äldre i arbetslivet. I denna kategori återfinns endast två projekt på projektblad — en longitudinell studie av olika åldersgrupper manliga industrianställda samt en av arbetsmarknadsstyrelsen utförd studie av anpassningsgruppernas verksamhet. Problem rörande ”utslagning”, del-

och förtidspension har förts till en egen kategori, något som delvis för- klarar det låga antalet titlar under denna rubrik. I projektlistan finns dock 8 undersökningar om t. ex. äldres möjligheter till arbete. (2/8)

Pensionsförberedelse. Några studieförbund anordnar studiecirklar i äm- net pensionering, där man förbereder individen på vilka problem han ev. kommer att möta som pensionär och hur man på bästa sätt bearbe- tar dessa. De fyra projekten under denna rubrik utgörs av sådana orga- niserade förberedelser samt försök till utvärdering av deras effekt. (4/0)

Förtidspension, delpension. I tre av de fyra projekten på projektblad finns riksförsäkringsverket med som huvudman. På projektlistan finns 9 uppsatser i ämnet; alla utförda vid någon av socialhögskolorna i Ian- det, en del ingående i större projekt t.ex. Vilhelminaundersökningen som återfinns under kategorin populationsundersökningar. (4/9)

Pensionering och pensionärsliv. De fyra projekten på projektblad be- handlar omställningen från aktivt yrkesliv till pensionärstillvaro sedd ur olika perspektiv. Tre av dem utförs vid karolinska institutets laborato- rium för klinisk stressforskning. (4 / 20)

Motion och fysisk aktivitet. Finns endast representerat med två titlar i projektlistan. (0/2)

Bostäder. De tre projekten på projektblad behandlar bostadsstatistik, utarbetande av planlösningar för lägenheter som kan passa äldre och handikappade samt normer för smålägenheter. (3/0)

Kategoriboende (ålderdomshem, pensionärshem, servicehus o. likn.). Undersökningarna på projektblad kartlägger bl. a. aktivitet, service- och vårdbehov samt medicinkonsumtion bland pensionärerna på ålderdoms- hem. I några fall, då huvudintresset inte varit inriktat på boendeformen som sådan, har undersökningar, som gjorts på ålderdomshem, placerats under andra rubriker, t. ex. ”Spec. behov hos äldre". Vad beträffar pro- jektlistans 20 titlar har klassificeringen oftast skett med endast rubriken som information. (4/20)

Långtidsvård. Förutom på de två projektbladen under denna rubrik återfinns långvårdsprojekt t.ex. under rubriken ”Planering, organisa- tion”. (2/1)

Speciella behov hos äldre. Här redovisas 8 projekt som behandlar åtgär- der för att förebygga riskmoment och praktiskt-konkret underlätta de äldres situation. Innehållsmässigt är variationsbredden hos dessa under- sökningar mycket stor och kan gälla så skilda områden som larm- och säkerhetsanordningar och resvanor. (8 / 4)

Social åldringsvård. Projekten omfattar såväl förebyggande åldringsvård, typ försöksverksamhet med dagcentrum och kontaktverksamhet, som

mer generella problem t. ex. sociala och ekonomiska frågor rörande hem- hjälp och hemsjukvård. (3/19)

Psykogeriatrik (teori, diagnostik). Dessa 9 projekt behandlar framför allt senil demens: Kartläggning av dess förekomst. Belysning a/ sjukdoms— förloppet. Fastställande av psykiska funktionen. Utprovning av skatt- ningsskalor. (9/2)

Psykogeriatrik (behandlingsmetoder). De 10 projekten behandlar fram— för allt försök med aktivering och miljöterapi. (10 / 3)

Optimalt åldrande i teori och praktik. Projekten avser huvudsakligen de försök till teori- och modellkonstruktion inom det gerontolcgiska områ- det, ibland kombinerade med empiriska undersökningar, son syftar till att belysa optimalt åldrande. Nyckelord är: rollteori, aktivitet och livs- tillfredsställelse. (11/5)

Yrkesrollen i åldringsvården behandlar yrkesrollsuppfattning och perso- nalutbildning (4/3)

Attityder till åldrandet och ålderdomen. Tre av de fyra projekten på pro- jektblad behandlar den syn som barn har på äldre och hur äldre fram- ställs i seriemagasin. (4/6)

Å ldrandet och familjen innehåller endast två projekt. (2 / O)

Döende och död. De två projekten på projektblad under denna rubrik ingår i socialdepartementets utredning ”sjukvård i livets slttskede”. (3/2)

Åldrandet i olika kulturer och religioner innehåller tre projelcblad, samt- liga från Uppsala universitet. (3/ 2)

Personlighet och psykiska funktioner hos äldre. Projektblade'. och de sju uppsatserna i listan behandlar anpassning, behov, självuppfattning m. m. (1/7)

Upplevelse av hälsa och sjukdom, miljö och miljöförändringar. De två projekten på projektblad behandlar upplevelse av hälsa och upplevelse av boendet. Ett flertal uppsatser i listan skildrar hur de åkte upplever vistelsen på ålderdomshem. (2 /11)

Kognition. Under denna rubrik finns på projektblad två undersökningar från Institutet för gerontologi. Det rör sig i bägge fallen om normering av test. (2/2)

Övrigt innehåller några uppsatser om rena metodproblem samt de stu- dier som varit omöjliga att kategorisera. (0/ 19)

Projekten har fördelats efter typ av undersökning enligt följande. (Se även tabell A 16.1)

Typ av undersökning Antal projekt ###—___— Teori, modellkonstruktion 4 Metodutveckling, testprovning 8 Utvärdering l4 Förklarande undersökningar 24 Beskrivande undersökningar 23 Utredningar 32 Ovrigt 11 Totalt 116

”___—___—

Det är vanligt, att projekten har flera syften, som då var för sig ford- rar olika undersökningsmetoder. Exempelvis innehåller gruppen Utred- ning ofta delundersökningar av beskrivande karaktär samt utvärderingar av försöksverksamheter osv. Projekten har dock klassificerats efter sin övergripande inriktning. Alltför knapphändig information i en del fall kan göra bedömningen osäker.

Hypotesprövning och undersökningar av experimentell natur har förts till förklarande undersökningar i den mån det inte rört sig om utvärde- ring av behandlingsprogram, kursverksamhet o.dyl., då de klassificerats som ”utvärdering”. Utprovning av mätinstrument och skattningsskalor av olika slag i t. ex. psykogeriatriska sammanhang har förts till katego- rin ”metodutveckling”. Fortlöpande försöksverksamheter utan angivande av avslutande utvärdering, studiecirklar o. likn. återfinns i kategorin ”öv- rigt".

De flesta projekt har klassificerats under rubriken Utredning, mest på grund av de många planerings- och samordningsprojekt som startats de senaste åren.

Flera institutioner står ofta bakom ett och samma projekt och kan t. ex. ansvara för var sin delstudie. Det har därför i en del fall varit svårt att avgöra vem som är huvudman för hela projektet. Alla i ett pro- jekt omnämnda institutioner tas därför upp, vilket betyder att totala an- talet blir 172. (Tabell A 16.2)

Mest förekommer universitet och högskolor (49). Häri ingår även undervisningssjukhus. Departement och ämbetsverk förekommer 30 gånger, därav socialstyrelsen 10. Institutet för gerontologi i Jönköping står bakom 29 projekt och ”organisationer”, institutioner — en kategori som innehåller kommunförbundet, Spri m.fl. —— förekommer i 27 pro- jekt.

På universitet, högskolor och undervisningssjukhus har intresset främst knutits till populations- och hälsoundersökningar, psykogeriatris— ka problem och optimalt åldrande. Som huvudmän står departement och ämbetsverk (spec. socialstyrelsen), i första hand bakom projekt avseende planerings- och organisationsfrågor men även populations- och hälso- undersökningar.

Av projektlistans 154 titlar kommer 96 (62 %) från universitet och

Tabell 16.2 Projektbladens fördelning på begynnelseår och ämnesområde % Ämnesområde Före 1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976 Ej Totalt 1970 och an- pla- givet nera- de

___—___ Populations- och hälsoundersök-

ningar 5 l 5 2 l ] Planering, organisation 2 6 3 4 Befolkningsutveckling ] De äldre i arbetslivet ] Pensionsförberedelse ] 2 Förtidspension, delpension l Pensionering och pensionärsliv ] Motion och fysisk aktivitet Bostäder l Kategoriboende 2 2 Långtidsvård 2 Spec behov hos äldre 1 2 Social åldringsvård ] Psykogeriatrik (teori, diagnostik) l 2 Psykogeriatrik (behandlings-

metoder) l 2 1 2 3 ] Optimalt åldrande i teori och

praktik l 2 4 l 2 ] Yrkesrollen i åldringsvården 2 I Attityder till åldrandet och ålder-

domen I 1 I Åldrandet och familjen ] Döende och död Åldrandet i olika kulturer och

religioner [ l ] Personlighet och psykiska funk-

tioner hos äldre I ] Upplevelse av hälsa och sjukdom,

miljö och miljöförändringar ] l 2 Kognition ] l 2

N...... _N._.,_

.— ...—.

O SDMOoN-ÄUO-h-P-ÄN—VION

...

|») &» NNA &—

Totalt 15 8 11 13 10 13 25 15 6 116

högskolor och 29 (19 %) från vårdcentralen Dalby. På universiteten och högskolorna har verksamheten nästan uteslutande varit koncentrerad till socialhögskolorna, psykologiska och sociologiska institutionerna samt Sköndalsinstitutet.

De 116 projekten på projektblad fördelar sig på avslutade, pågående och planerade projekt enligt följande.

Avslutade 41 Pågående 59 Fortlöpande 11 Planerade 5

1 16

Antalet nystartade projekt ökade markant år 1975. (Tabell 16.2) F. ö. kan även år för år spåras en viss ökning av antalet behandlade ämnes- områden. De flesta populations- och hälsoundersökningarna startade omkring 1970, medan utredningar rörande planerings- och samordnings- frågor rönt ett allt större intresse under de två senaste åren.

I fråga om projekten har publicerats 24 akademiska avhandlingar och 32 rapporter. I övrigt redovisas stenciler (33), tidskriftsartiklar etc. (Tabell A 16.3)

Projektlistans titlar, som mest utgöres av uppsatser, har kunnat klassi- ficeras endast efter publiceringsår enligt följande.

Publiceringsår Antal projekt 1970 9 1971 37 1972 22 1973 22 1974 19 1975 17 1976a 1 1 Ej angivet 17

154

" Avser pågående och planerade projekt.

Samtliga i enkäten uppgivna finansieringskällor har tagits med varför totalantalet överstiger 116. Det bör erinras om att landsting och kommu- ner, som tidigare framhållits, inte tillställts enkäten. Vanligast förekom- mande är ”fonder och stiftelser” (Tabell A 16.4).

Av de sju populations- och hälsoundersökningar, för vilka departe- ment och ämbetsverk står som finansiärer, svarar socialstyrelsen för sex. Bakom en SIFO-undersökning år 1975 står sex olika organisationer och institutioner.

Inventeringar beträffande handikappforskning åren 1970—1975

I handikappinstitutets projektplanering och samordningsverksamhet in- går inte endast att söka överblicka pågående forskning och utveckling avseende hjälpmedelsfrågor och därmed sammanhängande frågor i Sve— rige utan i görligaste mån även vad som pågår på olika håll utanför lan- det.

Handikappinstitutet gjorde i augusti 1973 en första enkät till ca 350 olika institutioner om ev. pågående projekt inom handikappområdet och läget för sådana projekt. Totalt redovisas i denna enkät 146 projekt på nordiskt språk, 123 på engelska.13

En ny inventering gjordes i november 1974 med förfrågan beträffande läget den 1 januari 1975. Totalt registrerades 221 projekt på nordiskt språk, varav 85 registrerats även 1973 och 136 var nytillkomna.14

Vid en inventering av avslutade och pågående projekt i december 1976, gjord av nordiska nämnden för handikappfrågor i samarbete med handikappinstitutet, rapporterades 213 projekt, varav 107 tidigare re- gistrerade och 106 nytillkomna.15

13 Registrering av nor— diska projekt inom handikappområdet 1973-07—01; Handikapp- institutet 12/1973.

” Registrering av nor- diska projekt inom handikappområdet 1975-01-01; Handikapp- institutet 2/75.

15 Registrering av nor- diska projekt inom handikappområdet 1977; nordiska nämnden för handikappfrågor.

16.3. Några aktuella forskningsprojekt Att bli pensionerad

Vid karolinska institutets laboratorium för klinisk stressforskning pågår forskning rörande ålderspensionärers psyka-sociala situation och kropps- liga, psykiska och sociala välbefinnande samt om effekterna av pensio- neringsprocessen som sådan. Huvudsyftet är att identifiera högrisksitua- tioner, högriskgrupper och högriskreaktioner för att med utgångspunkt från detta föreslå samhälls- och/eller individcentrerade åtgärder för att förebygga ohälsa och sänkt välbefinnande och förbättra livskvaliteten för pensionärer. En longitudinell studie av SPP-anslutna tjänstemanna- gruppers förväntningar inför och reaktioner på ålderspensionering har inletts. 1 250 tjänstemän undersöks. I samarbete med Grängeskoncernen har igångsatts en serie undersökningar av 530 personer som gått i pen- sion år 1973, går i pension undersökningsåret resp. har tre år kvar till pensioneringen. För en experimentgrupp kommer miljöförbättrande åt- gärder att sättas in och utvärderas.

De förtidspensionerades situation belyses i ett forskningsprojekt som utförs vid sociologiska institutionen i Stockholm i samarbete med statens arbetsklinik. Huvudsyftena med projektet är . beskrivning och analys av de strukturella faktorerna bakom ökningen

av antalet sjukbidragsinnehavare och förtidspensionärer (arbetsmark- naden, hälsotillståndet, befolkningens ålderssammansättning, sjuk- vårdskonsumtion etc.) ' beskrivning och analys av de individuella faktorerna bakom sjuk- resp. förtidspension (utbildning, arbetsmarknadskarriär, sjukkarriär, attityder till arbete etc.) . beskrivning av levnadsbetingelserna hos sjuk- och förtidspensionärer i termer av psykiska, sociala, ekonomiska och medicinska faktorer . beskrivning och analys av arbetets icke-ekonomiska funktion, dvs. arbetets betydelse för sociala relationer, självkänsla, trivsel. Materialet insamlas genom register- och intervjuundersökningar. En undersökning utförs även av två matchade grupper som är lika så långt

som möjligt utom i avseende på arbete. Den ena gruppen arbetar me- dan den andra är förtidspensionerad. En specialstudie rörande yngre förtidspensionärers rehabiliteringsbehov har även knutits till projektet.

Två forskningsrapporter — Förtidspension eller arbete? av Hans Berglind och Förtidspensionärernas situation av Hans Olson-Frick — har nyligen publicerats av sysselsättningsutredningen (SOU 1977: 88).

Longitudinella studier

Vid vårdcentralen i Dalby pågår en prospektiv undersökning av 1969 och 1970 års folkpensionärer. Sedan år 1969 har hälsokontroller uppre- pats vartannat år. Undersökningsprogrammet har omfattat medicinsk, social, ekonomisk, psykologisk och odontologisk bedömning av hälsotill- stånd och psyko-social funktions- och anpassningsförmåga. Föreliggande resultat visar en stor variation i sjukdomsbild och förlopp liksom i den psykiska och sociala åldrandeprocessen, vilket pekar mot behov av sjuk-

vårdsorganisatoriska och socialpolitiska åtgärder för de gamla som tar större hänsyn till individualitet och behovsstruktur hos varje enskild individ.

Projektet Social åldersforskning ingår till en de] i det ovannämnda projektet men syftar även till att analysera och beskriva åldrandepro- cessen ur levnadsnivåsynpunkt fr.o.m. pensioneringstidpunkten och ett antal år framåt. En viktig del i studien gäller även en historisk belys— ning av gruppens tidigare levnadsförhållanden och den samhällsmiljö som påverkat och format dessa. Vid nästa undersökningsomgång skall problemdrabbade pensionärer intensivstuderas. Olika personalgrupper som är involverade i vårdarbetet kommer även att intervjuas om hem- sjukvården och andra former av öppen åldringsvård.

I Göteborg pågår sedan 1971/72 en omfattande populationsstudie 70- åringar i Göteborg. Syftet är att kartlägga denna äldre populations so— ciala förhållanden och hälsotillstånd, erhålla basala data för sjukvårds- planering, bidra till kunskaper om normala åldrandeprocesser och kli- niska s.k. normalvärden för högre åldersgrupper samt samla erfarenhet av s. k. hälsokontroll i högre åldersgrupper.

År 1971/72 utvaldes ] 148 män och kvinnor (ca 3/10) systematiskt ur den 70-åriga Göteborgspopulationen. År 1976/77 utvaldes på samma sätt ca 3/10 ur den göteborgska 70-årspopulationen och dessutom undersök- tes åter individerna från 1971/72 års undersökning.

Studien omfattar en hembesöksdel, då uppgifter inhämtas om person- data, bostad, boendetrivsel, kommunikationer, sociala kommunikationer, utbildning, yrke, ekonomi, vårdbehov, sjukvårdskonsumtion, synskärpa och ljusförhållanden vid läsplatsen samt läkemedelskonsumtion. En poli- klinisk undersökning omfattar en laboratoriedel, en allmänmedicinsk undersökning, ögonundersökning och ekg (hela urvalet) samt psykologi—, psykiatri-, tandundersökning, audiometri och somatometri (delurval) samt på '75-åringarna röntgenundersökning. Utöver detta ingår under- sökning av kroppssammansättning och en kostundersökning i den under- söktes hem (delurval). I den nu pågående undersökningen har lagts in även vissa s. k. operativa moment. Som exempel kan nämnas att effek- ten av fysisk aktivitet på cirkulation, respiration och muskulatur stude- ras.

Föreliggande resultat har illustrerat bl. a. förekomst av sociala miss— förhållanden som påverkar hälsotillståndet, förekomsten av sjukdom och handikapp i denna åldersgrupp — data av betydelse för planläggning av medicinsk vård och sociala stödåtgärder — samt förekomst av s.k. riskfaktorer och möjligheter till förebyggande av ohälsa. Erfarenheterna från den första undersökningen talar för att denna longitudinella studie även kommer att tillåta slutsatser angående normala åldrandeprocesser och bidra till kunskapen om kliniska referensvärden i högre åldersgrup- per. Ett 40-tal publikationer har redovisats.

Utvärdering av servicehus I Örebro pågår en utvärderingsstudie av servicehuset Brolyckan. Projek- tets syfte är att beskriva hur det är att bo på Brolyckan i jämförelse

med att bo på traditionella ålderdomshem och sjukhem. Metodiken som används är dels inventering av basförutsättningar som motiv och direktiv vid uppförandet av de olika boendeformerna, ekonomiska och administrativa förhållanden, hjälpbehov och boendestruktur, dels inter- vjuer med de boende och personal.

Aktivering av senildementa

Vid Gerontologiskt Centrum i Lund har ett projekt bedrivits som syftar till att studera vilka effekter som erhålls vid personalutbildning och akti- vering av senildementa patienter. Projektet inleddes med kurser för per- sonalen vid fem avdelningar vid två sjukhus. Vid aktiveringsträffar för patienterna har personalen sökt att öka patienternas orientering i tid och rum och höja deras vakenhetsgrad. Ungefär 120 patienter har deltagit. Test och skattningar av patienterna har utförts före och efter försöks— perioden. Enkäter har riktats till personalen innan aktiveringen starta- des och efter försökets slut.

Några försöksverksamheter

Alfa-projektet äldreomsorg avser en kombinerad forsknings— och för- söksverksamhet inom en av Storstockholms kommuner med syfte att åstadkomma en modell för bättre kommunikation mellan kommunen och de äldre. Projektet inleddes med en kartläggning av de äldres för- hållanden och önskemål angående boende, hemservice, arbete, fritid, inflytande etc. En analys av de erhållna resultaten har lett fram till en rad åtgärder från kommunens sida rörande hemsamariter, uppsökande verksamhet, fritid m. m. vilka skall utvärderas.

Projektet Grannansvar avser en försöksverksamhet i Stockholm rö- rande möjligheten att komplettera den sociala hemtjänsten med ett nät av kontakter inom de äldres närmaste omgivning. Avsikten är att för- söka engagera äldre utan hälsobesvär, skolungdomar, frivilliga organisa- tioner, intresseorganisationer m. fl. i en kontaktverksamhet som riktar sig till äldre med social hemhjälp så att ensamhet och isolering kan brytas samt ge de äldre mer hjälp och fler tillfällen till sysselsättning och stimulans.

I Stockholms län bedriver kommunförbundets länsavdelning och landstingets hälso- och sjukvårdsnämnd försöksverksamhet för att för- bättra de äldres levnadsförhållanden. Syftet är att finna former för att dels tillvarata de äldres egna möjligheter att leva ett så självständigt liv som möjligt, dels förbättra samverkan mellan kommunernas och lands- tingets planering och verksamhetsområden. För att samla in underlags- material har bl. a. brukarundersökningar genomförts. En omfattande studiecirkelverksamhet har bedrivits i samarbete med pensionärs- och handikapporganisationerna.

Ett samverkanspro jekt

Kommunförbundet, Landstingsförbundet, socialstyrelsen och Spri har in-

lett ett gemensamt utredningsarbete inom områdena primärvård, äldre- omsorger och samverkan. I en förstudie som publicerades i början av år

1977 redovisas bl. a. vissa grundläggande principer för äldreomsorgens utformning."? Det fortsatta arbetet rörande äldreomsorgen drivs nu i tre

projekt, nämligen

— Boende, service och vård för äldre — Sjukvård i hemmet —— social hemtjänst — Omhändertagande av åldersdementa patienter.

Projektet Boende, service och vård för äldre har delats upp i tre del- aktiviteter: I Att insamla och sammanställa synpunkter från olika berörda kate- gorier (patienter, pensionärer, anhöriga, personal) för att få erfaren- hetsåterföring från olika äldreomsorgsverksamheter. 11 Att studera livssituationen och de äldres flyttning från olika boende- och vårdformer för att söka kartlägga vad som brister i den gamla miljön och vad som är attraktivt i det utbud av service som man söker/flyttar till. III Att sammanställa och komplettera ett statistiskt underlag som kan visa kvantitativa effekter av olika utvecklingsaltemativ inom äldre- omsorgen samt göra en genomgång av övrigt material som belyser utveckling och tendenser inom problemområdet boende, vård och service. En intervjuundersökning av pensionärer som flyttar från en boende- form till en annan ingår i projektet.

Huvudsyftet med projektet Sjukvård i hemmet _ social hemtjänst är att få gränsdragning och samverkan mellan de båda huvudmännen. Med utgångspunkt från en principiell ansvarsfördelning skall förslag utarbetas till samarbetsmodeller beträffande arbets- och kostnadsfördelning. Hit- tills har fältstudier gjorts bl.a. genom kartläggning av hemsjukvårds- och hemtjänstinsatser i ett par landsting och en kommun.

Den gemensamma förstudien ledde även fram till ett fortsatt projekt- arbete — Omhändertagande av åldersdementa patienter. I projektet kommer de åldersdementa att beskrivas i funktions- eller beteendetermer på en relativt konkret nivå. Behovsgruppens omfattning skall studeras med hjälp av tillgängligt material. Försöksverksamheter och aktiviteter inriktade på de åldersdementa patienterna skall även beskrivas varvid miljöns betydelse speciellt beaktas. Efter en kartläggning av var de ål— dersdementa i dag vårdas och belysning av olika vård- och boendefor- mers för- och nackdelar skall förslag utarbetas angående lämplig vård- nivå/omhändertagandeform för den enskilde individen.

18 Primärvård, äldre- omsorger, samverkan. Förstudier inför ett gemensamt utrednings— arbete. Av Landstings- förbundet, Svenska Kommunförbundet, Socialstyrelsen och Spri (Stockholm 1977).

1 Befolkningsprognos för riket 1976—2000. SCB:s skriftserie Infor- mation i prognosfrågor 1976: 3.

17. Prognoser

I direktiven för pensionärsundersökningen framhålls bl. a. att utbyggna— den av samhällets insatser i fråga om vård och service m.m. för de äldre måste fortsätta för att svara mot de behov som följer av befolk- ningsutvecklingen. Befolkningsprognoser liksom prognoser om arbets- kraftsutveckling, inkomst, pensioner etc. är grundläggande för belysning av såväl de äldres situation i framtiden som inriktning m.m. av sam- hällets insatser. I detta kapitel sammanfattas aktuellt prognosmaterial.

17.1. Befolkningsprognos för åren 1976—2000

Befolkningsutvecklingen under perioden 1960—1975 har redovisats i kap. 3. Utvecklingen kan i korthet sammanfattas på följande sätt.

Den totala folkmängden i riket ökade från 7,5 miljoner till 8,2 miljo- ner eller med 9,5 % mellan åren 1960 och 1975. Antalet personer i åldrarna under 18 år var i stort sett oförändrat, medan åldersgruppen 18—64 år ökade med drygt 8 % och gruppen över 65 år med 41 %. Sammanlagda antalet personer i åldrarna över 65 år ökade under den aktuella perioden från 888 000 till 1 251 000, dvs. från 12 till 15 % av den totala folkmängden, medan personer som var 75 år och äldre ökade med nära 115 000 och gruppen över 80 år med 84 000. Utvecklingen visar också att en tyngdpunktsförskjutning mot högre åldrar ägt rum inom samtliga åldersgrupper över 60 år. Det är framför allt i de högsta åldersgrupperna som ökningen är störst, vilket även belyses av diagram 17.1 och 17.2.

Statistiska centralbyrån (SCB) gör återkommande befolkningsprogno- ser eller snarare projektioner, dvs. framskrivningar av befolkningen efter ålder och kön enligt vissa antaganden om förändringsfaktorema. Den senaste avser åren 1976—2000 och utgår från befolkningsfördelningen vid slutet av år 1975 enligt SCB:s register över totalbefolkningen (RTB).1 Underlaget för projektionen, såsom antaganden om födelse- och dödlig- hetsutvecklingen samt om den utrikes omflyttningen, är utförligt beskri- vet i rapporten. Fruktsamheten antas ligga på en lägre nivå i framtiden än under de gångna decennierna. Beräkningar av antalet personer efter kön och ålder för enskilda år fram t. o. m. är 2000 har utförts enligt olika antaganden om den framtida externa migrationen. För en fram- skrivning av den äldre befolkningen spelar emellertid denna faktor en

relativt liten roll, varför de alternativa antagandena om en framtida nettoimmigration av 0 eller 10000 personer i stort sett ger samma resultat.

En betydligt större inverkan på befolkningsprognosen för högre åld- rar har dödligheten. Här skulle därför alternativa antaganden för död- lighetsutvecklingen och dess inverkan på befolkningsnumerären i de övre åldersskikten allteftersom decennierna framskrider säkerligen vara av stort intresse. I den aktuella prognosen har man antagit att dödlig- heten för män under 80 år håller sig på 1975 års nivå medan man för åldrarna över 80 år antagit en årlig nedgång med 5 0/00 fram till år 1985 följd av konstant dödlighet. För kvinnorna under 50 år har man stan- nat för antagandet om en konstant dödlighetsnivå, men fr.o.m. 50- årsåldem och uppåt har man räknat med en årlig l-procentig minsk- ning fram till år 1985, följd av en oförändrad dödlighetsnivå. I kap. 3 har dödstalen för män och kvinnor från 60-årsåldem och uppåt åter- givits för den gångna 15-årsperioden.

Vid en bedömning av de framtida befolkningsförändringarna före- ligger, som framhållits i kap. 3, vissa avgränsningsproblem, när gruppen ålderspensionärer skall fastställas.

Från den 1 juli 1976 sänktes den allmänna pensionsåldern till 65 är, samtidigt som nya regler om rörlig pensionsålder trädde i kraft. De nya reglerna ger den enskilde olika möjligheter att förlägga pensioneringen mellan 60 och 70 års ålder. Det är således numera inte möjligt att av- gränsa ålderspensionärerna till en befolkningsgrupp som uppnått en viss ålder. Av praktiska skäl, bl. a. för beräkningen av relationstal, har man emellertid behov av att laborera med en fixerad pensionsålder. PU räk- nar generellt åldersgruppen 65 år och äldre som ålderspensionärer.

17.1.1. Beräknad total folkökning med 250 000 fram till år 2000

Befolkningssituationen i framtiden kommer enligt prognosen att kän- netecknas av en stagnation i befolkningsökningen och en åldrande be- folkning. Under perioden 1975—2000 beräknas den totala folkmängden öka med ca 250 000 personer varav drygt 100 000 kan hänföras till pen- sionärsgruppen och 290 000 till åldersgruppen 18—64 år. Barn- och ung- domsgruppen beräknas däremot minska med ca 160 000 personer.

Folkmängden år 1975 samt beräknad folkmängd åren 1980, 1985, 1990, 1995 och 2000 i vissa åldersgrupper framgår av tabell 17.].

Tabell 17. 1 Folkmängdens utveckling åren 1975—2000 (1 OOO-tal)

År I åldern Hela folk- —— mängden 0—17 18—64 65—(0

1975 2 013 4 945 1251 8 208 1980 1 986 4 954 1 359 8 298 1985 1 891 5 045 1 433 8 368 1990 1 852 5 094 1 471 8 417 1995 1 853 5 161 1435 8 449 2000 1 852 5 237 1 368 8 457

Diagram 17.1 Ålders- fördelningen i befolk- ningen över 65 år i absoluta tal.

1 OOO—tal invånare 1940 1960 1970 1980 1990 2000

1300'-—————————---————- : -—— 1200' ———————————————— Ål ———

,, i lll

500'

400' 300' 200'

1 00'

% 70—74 år

17.1.2. Gruppen 60—64 år minskar

Utvecklingen av åldersgruppen 60—64 år är av intresse av olika skäl. Det är aktuellt i den åldern att börja planera för sin pensionering —- för- bereda sig för innehållsrika pensionsår, att trappa ner sin förvärvsverk- samhet genom delpensionering etc. Antalet personer i denna ålders- grupp var 482000 år 1975. Gruppen beräknas minska till 426000 år 2000. (Diagram 17.3 och tabell A 17.1)

17.13. Ökning av gruppen 65 år och däröver fram till år 1990, därefter minskning

Antalet personer i åldrarna över 65 år beräknas öka fram till år 1990, varefter en minskning skulle inträda. Under de närmaste 15 åren med år 1975 som utgångspunkt beräknas antalet personer i åldrarna över 65 år komma att öka med nästan 15 000 per år för att år 1990 utgöra drygt 220 000 fler än år 1975. Antalet personer 70 år och äldre beräknas

SOU 1977: 98 % 1940 1960 1970 1980 1990 2000 100

90 80 70 ii II 60

li 50 |

40

30

20

65—69 år

öka med ca 20 000 i genomsnitt per år. I tabell 17.2 redovisas i femårs— intervaller den väntade ökningen av befolkningen och antalet personer över 65 år samt de äldres andel av hela befolkningen. En schematisk översikt över utvecklingen i de olika åldersskikten erhålls i diagram 17.4 och 17.5.

De äldre väntas under de närmaste 15 åren öka mer i absoluta tal än den totala befolkningen. En viss reduktion i ökningen av antalet äldre sker dock i slutet av perioden. Relativt sett kommer andelen personer i åldrarna 65 år och äldre att vara störst år 1990 då de närmare 1,5 miljoner ålderspensionärerna beräknas utgöra 17,5 % av hela befolk- ningen.

Tabell 17. 2 Beräknad folkmängdsökning i åldersgruppen 65 år och däröver åren 1975—2000 enligt SCB med år 1975 som bas (1 OOO-tal)

1975 1980 1985 1990 1995 2000

Ökning av hela

befolkningen — 90 160 209 241 249 Ökning av personer 65—w år — 108 182 220 185 118 Andelen personer 65—w år av hela befolkningen (%) 15,2 16,4 17,1 17,5 17,0 16,2

Diagram 17.2 Ålders- fördelningen i befolk- ningen över 65 år. Procent.

Tabell 17. 3 Utvecklingen av antalet personer i åldrarna 65—w år under perioden 1975—2000 (1 OOO-tal)

Ålder 1975 1980 1985 1990 1995 2000

Antal % Antal % Antal ", Antal % Antal % Antal %

65——69 439 35,2 442 32,5 440 30,7 436 29,6 385 26,8 359 26,3 70—74 345 27,2 381 28,0 385 26,8 384 26,0 379 26,4 336 24,5 75—79 242 19,3 272 20,0 301 21,0 304 20,6 305 21,2 300 21,9 80—84 141 11,2 163 12,0 185 12,9 206 14,0 208 14,5 209 15,3 85—89 62 5,0 75 5,4 88 6,1 101 6,8 112 7,8 113 8,4 90—w 21 1,7 26 1,9 33 2,3 40 2,7 46 3,2 51 3,8 Summa 1 250 100 1 359 100 1 432 100 I 471 100 1 435 100 1 368 100

17.1.4. Drygt 200 000 fler i åldern 75 år och däröver år 2000

Samtidigt som antalet personer i åldern 65 år och äldre beräknas öka och utgöra en allt större del av befolkningen, inträder en förskjut- ning mot högre åldrar inom gruppen. År 1975 utgjorde åldersgruppen 65—74 är närmare 2/3 av hela gruppen 65 år och äldre, medan den år 2000 endast beräknas utgöra hälften. I absoluta tal kan gruppen 65—74 år under de närmaste 10 åren förväntas öka med närmare 40 000 personer för att därefter successivt minska med ca 130 000 per- sonen

Betraktar man däremot trenden inom gruppen 75 år och äldre kan man räkna med en kraftig uppgång fram till år 1990, följd av en obe- tydlig stegring mot sekelskiftet. År 2000 beräknas det finnas drygt 200 000 fler personer i åldern 75—w år än är 1975. Utvecklingen inom de enskilda femårsklasserna fram till år 2000 framgår av tabell 17.3. Vill man se trenden bakåt i tiden framgår den av diagram 17.], som ger åldersfördelningen i absoluta tal och av diagram 17.2. som återger de motsvarande procentuella fördelningarna.

Den beräknade kraftiga ökningen av andelen personer i pensionsåld- rarna bör sättas i relation till antalet personer i arbetsför ålder. Det finns grundad anledning anta att den stora ökningen av antalet förvärvsarbe- tande, vilken ägde rum under perioden 1960—1975, inte kommer att fortgå någon längre tid. Beräkningar beträffande arbetskraften redovisas i avsnitt 17.2.

17.1.5. Kvinnorna dominerar

Det finns ett kvinnoöverskott i samtliga åldersklasser, vilket ökar allt- eftersom decennierna framskrider. Förklaringen ligger till största delen i den betydande manliga överdödligheten och dess successiva ökning inom samtliga åldersskikt, där dödstalen är av en sådan nivå, att de nämnvärt påverkar befolkningsnumerären. ] högre åldrar tycks anta— let kvinnor per 1000 män redan nu ligga omkring 2000 eller uppnå resp. överstiga denna nivå före sekelskiftet. (Tabell 17.4; diagram 17.6.)

Folkmängd i 1 OOO-tal

260

240

220 60—64 kvinnor

60—64 mån 200

180

65—69 män 160

1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 År

Diagram 17.3 Folk- mängden i åldern 60— 69 år i femårsklasser åren 1970—2000.

Tabell 17. 4 Medelfolkmängden för män och kvinnor inom vissa åldersgrupper (] OOO-tal) åren 1970—2000"

År 65-—74 år 75—84 år 65—»w år 75—w år 80—w år

M Kv M Kv M Kv M Kv M

1970 324 378 140 192 490 609 166 231 76 1975 360 418 155 223 545 693 185 275 84 1980 381 441 174 256 587 762 207 322 95 1985 377 440 193 289 608 809 231 369 107 1990 375 443 203 306 621 845 246 402 119 1995 351 421 200 305 599 835 248 414 125 2000 316 378 199 308 565 801 249 423 125

& Uppgifter för 1980—2000 är hämtade ur SCB:s befolkningsprojektion år 1976.

17.1.6. Förändringar i familjesituationen belyses inte

Som framgår av resultaten av PU:s undersökningar, som bl.a. visar sambandet mellan familjesituation och vårdbehov för de äldre, är en faktor att ta hänsyn till i planeringen av omvårdnaden av de äldre deras familjesituation sådan den avspeglas i civilståndsfördelningen. Någon projektion, som inkluderar denna variabel, ingår emellertid ej i SCB:s ordinarie prognosprogram. En analys av civilståndsföränd- ringarna i medelåldern och uppåt skulle troligen ge ett tillräckligt under-

85 år—w

M Kv 26 40 30 52 33 66 38 81 43 96 48 109 50 1 I4

Diagram 17.4 Folk- mängden i åldern 70 år och däröver i femårs- klasser åren 1970— 2000.

SOU 1977: 98 Folkmängd i 1 OOO-tal 220 200 ...... .... 70—74 år _. kvinnor 180 75—79 är

kvinnor

70—74 är män

80—84 är kvinnor 75—79 år

120 mån

100—

80— 85—89 år

I kvinnor 80—84 är män

85—89 är män 904—94 år kvmnor

90_—94 år man 95— år kv 95— år män

1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 År

SOU 1977: 98 SS.—89 år / ' kvmnor I 240— I 220— I I 2004 I I _ ___-""»? 85—89 är mån 180 ," "” —*80_—84 år ', kvmnor I / I I ; I 160 I 1 x' ' ”"'”-%— 80—84 är män I I I — : z4eo____,)75—79 år

, l' ', kvinnor 1401 I I ___—N .. — ...-75—79 år man l'l// 'å'.- ___

' ' / [4] ..-- "'- : w,”.oaum-gg ... ,, - - -._

*. 70—74 år '._ " kvinnor

”= 70—74 är män

100 65—69 är kvinnor 65—69 är män so-l 60—64 är kvinnor 60

1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 År

lag för en befolkningsprognos, omfattande en eller ett par decennier. I de högre åldrarna inverkar inte det förändrade äktenskapsmönstret i någon högre grad på möjligheterna att förutsäga den framtida civil- ståndsfördelningen. Man bör dock ta hänsyn till den ökade skilsmässo- frekvensen i såväl lägre som högre åldrar.

Den nuvarande fördelningen av den äldre befolkningen efter civil-

Diagram 17.5 Folk- mängds/örändringar i den äldre befolkningen med utgångspunkt från år 1970. Procent.

Befolkningspyramid över män och kvinnor i ettårsklasser från 65 år 1975 % Män 1975 Kvinnor % Födelseår

_ _ L _]_- 0,31876—1880

] 1,7 1881 —1 885

]- 5,6 1886—1890

10,0[ T ]123 1891—1895

_1 ]»20,0 1896—1900

]»272 1901—1905

]*329 1906—1 910

1000-tal50 40 30 2010 0 0 10 20 30 40 50

Befolkningspyramid över män och kvinnor i ettårsklasser över 65 år 1985 % Män 1985 Kvinnor % Födelseår

]- o,4 1886—1890

] 2,5 1891—1895 ]* 7,2 1896—1900

14,2 1901 —1 905

]*21,4 1906—1910

25,91911—1915

28,4 1916—1920

h—r—Jlx—v—J

1000-tal 50 40 30 2010 0 0 10 20 30 40 50

Befolkningspyramid över män och kvinnor i ettårsklasser över 65 år 1995 % . Män 1995 Kvinnor % Födelseår

0,7 1896—1900

] 3,4 1901—1905

1 ]— 9,1 1906—1 910

J 115,61911—1915

121,41916—1920

]»252 1921—1925

Diagram 17.6 Befolk-

ningspyramider över i ]»245 1926—1930 män och kvinnor åren

1975, 1985 och 1995, 1000-tal 50 40 30 20 10 0 0 10 20 30 40 50

stånd och kön har redovisats i kap. 3. Proportionen av bestående äkten- skap bland männen ligger ända upp i 75—årsåldern mellan 70 och 80 procent. I åldersgruppen 80—84 år är ännu hälften av männen gifta, medan proportionen änklingar stiger och andelen frånskilda avtar. Rela- tivt konstant genom hela den redovisade åldersskalan håller sig procent— andelen ogifta män. Bland kvinnorna är andelen som lever i äktenskap betydligt lägre, men genom att man i dessa åldrar hela tiden har ett be- tydande kvinnoöverskott är skillnaderna i antalet gifta män och gifta kvinnor inte lika frapperande som procentfördelningen antyder. Propor- tionen av ej gifta kvinnor i befolkningen över pensionsåldern är emeller- tid påfallande hög antingen man betraktar problemet numerärt eller procentuellt. Ett annat förhållande av betydelse i sammanhanget är skillnaderna i dödlighet mellan de olika civilstånden. De gifta såväl bland kvinnorna som bland män har en påfallande låg dödlighet jäm- fört med ogifta, änklingar och änkor samt frånskilda. Rangordningen inbördes mellan dessa tre grupper av ej gifta följer i stort sett den här angivna ordningen, men tendenserna är betydligt mindre markerade bland kvinnorna, där dödlighetsskillnaderna inte heller har samma selektiva betydelse för befolkningsutvecklingen. Dessa skillnader måste man ta hänsyn till, om man vill göra en befolkningsprognos efter civil- stånd i de övre åldersskikten.

17.1.7. Beräknade befolkningsförändringar på läns— och kommunnivå

Befolkningsprognoser, som avser Sverige som helhet, innebär en stark begränsning, om man vill belysa frågan rörande de äldre i samhället och deras sociala och medicinska omvårdnad. Det finns som framgår av kap. 3 stora regionala skillnader i befolkningsstrukturen och i fråga om de faktorer som påverkar de demografiska förhållandena. Den inrikes om- flyttningen försvårar dock förutsägelser om den framtida befolknings- strukturen inom olika regioner och kommuner, vilka borde utgöra en viktig förutsättning för en rationell planering av omsorgen om pensio— närerna. En sådan planering måste ta hänsyn till, att pensionärerna, om de så önskar, skall få bo kvar i sin invanda miljö.

På grundval av länsplaneringen har inom arbetsmarknadsdeparte- mentet med utgångspunkt från folkmängdsuppgifter per den 31 decem- ber 1975 gjorts s.k. nollframskrivning av den äldre befolkningen för länen t.o.m. år 1990 och för kommunerna t.o.m. år 1985. Nollfram- skrivning innebär att hänsyn inte tagits till omflyttningar över läns- och kommungränser. F.ö. har SCB:s riksvärden för de olika demografiska ändringsfaktorernas framtida utveckling använts. Beträffande fruktsam- hetstal har dock en del län justerat riksantagandena.

Utvecklingen av åldersgrupperna 70—79 år, 80—89 år samt 90 år och däröver redovisas länsvis i tabellerna A 17.2 a—d. De högsta och lägsta procenttalen för ökningen bland länen redovisas i tabell 17.5.

Framskrivningarna på kommunnivå avser åldersgrupperna 65 år och däröver samt 80 år och äldre. Båda grupperna har bl. a. satts i relation

Tabell 17. 5 Ökningen av antalet personer 70 år och äldre i olika åldersgrupper i länen 1976—1990 högsta och lägsta tal; procent

Period 70—79 år 80—89 år 90—u) år

Högst Lägst Högst Lägst Högst Lägst 1976/80 AB 16,5 G 2,8 BD 25,6 L 9,2 BD 36,2 M 3,0 1981/85 AB 10,9 H,I 0,9 BD 23,2 G 5,9 AC 33,0 M 9,7 1986/90 AB 5,1 H 5,2 AB 18,3 G4,8 BD 29,7 C 10,9

Tabell 17. 6 Kommunerna fördelade efter antalet personer i åldern 65 år och däröver per 1 000 invånare i åldern 18—64 år i resp kommun

Antal personer Antal kommuner per 1 000 År 1975 Beräknat för år 1980 1985 — 99 7 7 5 100—149 15 10 10 150—199 21 19 19 200—249 38 24 20 250—299 80 70 54 300—349 64 76 92 350—399 36 42 34 400—449 15 24 37 450—499 — 5 6 500— — l 1 Summa 278 278 278 Genomsnitt för hela riket 253 275 287 Medianvärde 284 305 314

till hela folkmängden samt till antalet invånare i åldern ltt—64 år i resp. kommun.

År 1975 uppgick antalet personer i åldern (15—m år per 1000 in- vånare i åldern 18—64 år för hela riket till 253. År 1980 beräknas an- talet ha stigit till 275 per 1000 och år 1985 till 287. De lägsta talen bland kommunerna avser samtliga år Tyresö (63. 76 resp. 84) och de högsta Sotenäs (463. 503 resp. 505). I tabell 176 har kommunerna för- delats efter antalet personer i åldern 65—m år per 1000 invånare i åldern ]8—64 åri resp. kommun.

Antalet personer i åldern 80 år och däröver per 1000 invånare i åldern 18—64 år var för hela riket i genomsnitt 45 personer år 1975 och beräknas öka till 53 personer år 1980 och 60 personer år 1985. Utveck- lingen i kommunerna belyses schematiskt i tabell 17.7.

17.2. Arbetskraften

I olika sammanhang och för skilda syften har gjorts och görs uppskatt- ningar och prognoser beträffande den framtida arbetskraften. Till ar-

Tabell 17. 7 Kommunerna fördelade efter antalet personer i åldern 80 år och däröver per 1 000 invånare i åldern 18—64 år i resp kommun

Antal personer Antal kommuner per 1 000 År 1975 Beräknat för år

1980 1985 — 9 3 2 — 10— 19 8 6 7 20— 29 25 19 12 30— 39 35 17 17 40— 49 55 36 17 50— 59 60 49 36 60— 69 48 54 55 70— 79 27 42 53 80— 89 13 26 31 90—— 99 4 19 19 100—109 »— 7 20 110— —— 1 11 Summa 278 278 278 Genomsnitt för hela riket 45 53 60 Medianvärde 52 61 69

betskraften räknas sysselsatta och arbetssökande. Arbetskraften påverkas av bl. a. befolkningsutvecklingen för olika åldersgrupper, immigration och emigration. Den regionala arbetskraften påverkas också av om- flyttning. Även politiska beslut, t. ex. om arbetstidsförkortning, längre semester, socialförsäkringarnas utformning, bl.a. föräldraförsäkringen och delpensioneringen. utbildningen påverkar arbetskraften. Slutligen har attityden till arbete. förvärvsintensiteten etc. betydelse. Beräkningar och prognoser måste därför göras med osäkra antaganden och de be- tecknas för den skull ofta som räkneexempel.

Grundläggande är befolkningsutvecklingen. Som framgår av avsnitt 17.1.1 beräknas antalet personer i åldern 18—64 år enligt SCB:s be- folkningsprognos öka med 9000 mellan åren 1975 och 1980, med 140000 mellan åren 1980 och 1990 samt med 143000 mellan åren 1990 och 2000. Den sammanlagda ökningen av åldersgruppen uppgår alltså till ca 292 000. Av olika skäl kommer inte hela ökningen att bli ett nytillskott till arbetskraften. Närmare 80 % av befolkningen i åldern 16—64 år tillhör nu arbetskraften. Utanför arbetskraften finns omkring 1 miljon (bl. a. studerande, värnpliktiga, ej arbetsföra) i denna ålder.

I det följande redovisas exempel på uppskattningar och prognoser av tillgång och efterfrågan på arbetskraft i framtiden, vilka gjorts för skilda syften.

17.2.1. Arbetskraften i allmänhet

Statistiska centralbyrån (SCB) har beräknat den tänkbara utvecklingen av den totala arbetskraften under perioden 1975—2000. Prognosen in- nehåller dels en framskrivning av arbetskraften till 1980, dels vissa kalkyler för utvecklingen fram till år 1990 och till år 2000. SCB:s pro-

1 Långtidsutredningen 1975 (SOU 1975: 89) Sysselsättningsutred- ningen Arbete åt alla (SOU 1975: 90). Delegationen för ar- betstidsfrågor Kortare arbetstid När? Hur? (SOU 1976: 34).

gnos och kalkyler har legat till grund för bl.a. långtidsutredningens, sysselsättningsutredningens och delegationens för arbetstidsfrågor be- dömningar från olika utgångspunkter beträffande utvecklingen av ar- betskraftenl.

SCB:s prognos bygger på de tre komponenterna befolkning, relativa arbetskraftstal och arbetslöshet. Prognosen innebär i princip en fram- skrivning av de observerade tendenserna för utvecklingen av sysselsätt- ningsgraden för män och kvinnor under perioden 1965—1974. Andelen kvinnor bland sysselsatta personer antas öka. För männens del innebär prognosen för åren 1975—1980 att antalet sysselsatta minskar med nära 30000 personer. Minskningen faller nästan helt på männen i åldern 55—74 år, huvudsakligen i åldrarna över 65 år.

Under perioden 1980—1985 beräknas antalet personer i arbetskraften öka i samma takt som under perioden 1970—1975. Efter 1985 antas arbetskraftens tillväxt successivt sjunka för varje femårsperiod ända fram till år 2000. Till större delen beror detta på att kvinnornas rela- tiva arbetskraftstal i många åldersgrupper väntas sluta öka omkring år 1985 i och med att det relativa arbetskraftstalet för dem då när samma nivå som männens.

Utvecklingen av arbetskraften, antalet arbetstimmar m.m. enligt SCB:s prognoser och kalkyler framgår närmare av tabell 17.8.

Antalet sysselsatta antas alltså öka med 636 000 mellan åren 1975 och 2000. Befolkningsökningen har som nyss nämnts beräknats till 292 000 under samma tid i åldersgrupperna 18—64 år. Den totala befolknings- ökningen väntas uppgå till 250000. Ökningen av arbetskraften beror bl. a. på en beräknad ökad förvärvsfrekvens bland kvinnorna.

Långtidsutredningen pekar för perioden fram till år 1980 på vissa beslutade reformer som kan antas påverka förvärvsfrekvensen. Del- pensioneringen väntas sålunda påverka förvärvsfrekvensen negativt, medan den planerade daghemsutbyggnaden verkar i motsatt riktning. Den reformerade vuxenutbildningen antas främst påverka frånvaron. Långtidsutredningen räknar med en något minskad förvärvsfrekvens

Tabell 17. 8 Antal sysselsatta, antal arbetsveckor per sysselsatt, medelarbetstid per vecka och per år, samt totalantal arbetstimmar per år enligt AKU-definition

År Antal Arbetade Semester- Medel- Antal Antal sysselsattaa veckor veckor arbetstid arbets— timmar (1 OOO-tal) per år per vecka timmar per syssel- per år satta och milj år 1965 3 675 43,52 4,1 41,68 6 664,88 1 814 1970 3 831 43,06 4,1 39,32 6 486,35 1 693 1975 4 035 42,51 4,2 37,03 6 350,82 1 574 1980 4 164 41,46 5,0 36,39 6 284,09 1 509 1985 4 392 41,32 5,0 34,63 6 284,66 1 431 1990 4 516 41,18 5,0 33,04 6144,30 1 361 1995 4 599 41,14 5,0 31,53 5 966,58 1 297 2000 4 671 41,11 5,0 30,00 5 760,84 1 233

a Exklusive frånvarande värnpliktiga

för män, från 80 procent till 78,6 procent under perioden 1975—1980. Minskningen är beroende på dels den sänkta pensionsåldern, dels en ökning av antalet förtidspensionärer. För kvinnorna räknar långtids— utredningen med att förvärvsfrekvensen skall öka från 59,3 till 64,3 procent. Ökningen är främst hänförlig till kvinnor med barn i förskole- åldern där man räknar med en ökning med tolv procentenheter (från 60 till 72 procent) och kvinnor i åldern 45—54 år där man räknar med en ökning med tio procentenheter (från 75 till 85 procent).

Dessa prognosticerade förvärvsfrekvenser leder enligt långtidsutred— ningen till en något mindre ökning av antalet personer i arbetskraften än under perioden 1970—1975. Hela ökningen av antalet personer i arbetskraften under perioden 1975—1980 kommer att bestå av kvinnor. Till 40 procent kommer dessa kvinnor att ha barn under sju år.

Frånvaron antas öka för männen dels p. g. a. ökad ledighet för stu- dier, dels p. g. a. ökat utnyttjande av föräldraledigheten. Beträffande medelarbetstiden per vecka räknar långtidsutredningen med två alterna- tiv, ett med 40-timmarsvecka och ett med 371/2-timmarsvecka. Den beräknade medelarbetstiden för män i de båda alternativen är 40,6 respektive 38,6 timmar mot 41,0 timmar i dag. Medelarbetstiden för kvinnor uppgår till 31,1 respektive 30,1 timmar mot 31,5 timmar i dag. Långtidsutredningen räknar vidare med fem veckors semester.

För perioden fram till år 1980 beräknar långtidsutredningen att an— talet personer i arbetskraften skall öka med 0,6 % per år — dvs. med ca 25 000 personer per år. Trots fler personer i arbetskraften kommer emellertid antalet arbetade timmar att minska 0,2 procent per år exklu- sive förkortning av veckoarbetstiden och en minskning med 1,1 procent vid en arbetstidsförkortning till 37,5 timmar per vecka. En arbetstids- förkortning med 6,25 procent (2 1/2 timme) skulle innebära att minsk- ningen av antalet arbetade timmar förändrades från 1 procent till 5,5 procent under perioden.

Långtidsutredningens beräkning av arbetskraften för perioden 1980—— 2000 bygger på kalkylen för perioden 1975—1980. En grundförutsätt- ning i denna fortsättningskalkyl utgörs av antagandet om en fortgående utjämning mellan män och kvinnor i fråga om relativa arbetskraftstal, arbetslöshet och arbetstid. År 2000 antas en fullständig utjämning i dessa avseenden ha skett. Vidare antar långtidsutredningen att netto- invandringen är noll samt att 30-timmarsveckan är fullständigt genom- förd vid slutet av seklet. Under perioden 1980—2000 som helhet kom- mer den totala sysselsättningen i timmar enligt denna kalkyl att minska med ca 1/2 procentenhet per år, dvs. ungefär i samma takt som tidigare. Den ganska kraftiga arbetstidsförkortningen under analysperioden för- väntas i medeltal kompenseras av en ökning i förvärvsfrekvensen. Denna ökning faller helt på kvinnorna. En viss minskning i männens förvärvs- frekvens har inkluderats i kalkylen som en direkt följd av ökningen i kvinnornas förvärvsfrekvens. Gjorda antaganden leder emellertid till betydande variationer mellan 1980- och 1990—talen. Under 1980-talet dominerar effekten av den ökande förvärvsfrekvensen. Den genomsnitt- liga minskningen av arbetskraftsutbudet i timmar uppgår till 0,2 % per

år jämfört med 0,6 % under 1990-talet. Effekten av den ökande för- värvsfrekvensen börjar då ebba ut och arbetstidsförkortningseffekten tar överhand.

Sysselsättningsutredningen refererar långtidsutredningens arbetskrafts- kalkyl men understryker att man vill betrakta den mer som ett räkne- exempel än som en prognos. Utredningen vill i stället se den totala sys- selsättningen i landet som beroende av beslut och åtgärder inom både det privata näringslivet, stat och kommuner. Arbetskraftsutbudet be- stäms ytterst vid varje tillfälle av de förhållanden som gäller i samhället: utbudet av arbetstillfällen och dessas regionala fördelning, löner och andra anställningsvillkor liksom barntillsynsmöjligheter, kommunika- tioner, utbildningsmöjligheter etc. Sysselsättningsutredningen presente- rar i sitt betänkande också några alternativa räkneexempel angående arbetskraftens storlek.

Utifrån ett antagande att kvinnor är 1975 skulle förvärvsarbeta i sam- ma utsträckning som män skulle det året ha funnits ytterligare ungefär 600 000 personer i arbetskraften. Räknar man på samma sätt för år 1980 skulle långtidsutredningens arbetskraftstal behöva ökas med 400 000 kvinnor, dvs. från 1,9 miljoner till 2,3 miljoner. Långtidsutredningen antar också att männens förvärvsfrekvens kommer att sjunka. Antar man i stället att männen över 45 år kommer att förvärvsarbeta i lika hög grad år 1980 som år 1970 ökar arbetskraftsresurserna med ytterligare 80 000 personer.

Ett annat sätt att beräkna den potentiella arbetskraften är enligt ut- redningen att utgå från att förvärvsfrekvensen för män i hela landet skulle vara lika hög som i Jönköpings län och för kvinnor lika hög som i Stockholms län. (Jönköpings län och Stockholms län ligger högst i landet för män respektive kvinnor). Räknar man på detta sätt skulle arbetskraften kunna utökas med 380 000 personer. I detta exempel räk- nar man alltså med att förvärvsfrekvensen skall ligga högre hos män än hos kvinnor.

Delegationen för arbetstidsfrågor framhåller, att långtidsutredningen beräknat arbetskraften utifrån vissa antaganden, men att andra beräk- ningar visar en betydligt större potentiell arbetskraft. Avgörande är enligt delegationen vilka antaganden som görs om kvinnlig förvärvs— frekvens.

17.2.2. Arbetskraften inom hälso— och sjukvården

Hälso- och sjukvård svarar idag för nära en fjärdedel av den totala offentliga tjänsteproduktionen (produktionsvärdet), framhåller långtids- utredningen. Andelen av den offentliga sysselsättningen är över 30 % räknat i antal arbetstimmar och något lägre räknat i antal sysselsatta personer. Antalet sysselsatta inom hälso- och sjukvård beräknades uppgå till över 290 000 personer år 1975, varav ca 220 000 landstingsanställda.

Av de landstingsanställda arbetade enligt delegationen för arbetstids— frågor år 1975 ca 55 procent heltid. Årsarbetstiden per landstingsan- ställd uppgick år 1974 till 1 415 timmar per anställd.

För att bibehålla oförändrad ambitionsnivå inom sjukvården krävs, framhåller delegationen, ett personaltillskott på ca 30000 fram till år 1980. Den personalökning som krävs för att landstingen skall kunna fullgöra sin planerade verksamhet under perioden 1975—1980 kan upp- skattas till mellan 60 000—105 000.

Det lägre alternativet fås enligt delegationen om sysselsättningsgraden är densamma år 1980 som år 1975. Det högre erhålls om deltidsarbetet ökar i omfattning och om hänsyn tas till att landstingen sannolikt har underskattat utvecklingen under den senare delen av planperioden (1975—80). Skillnaden mellan oförändrad ambitionsnivå och lands- tingens planer innebär bl.a. att dagens vakanser skall fyllas och att väntetiderna skall förkortas.

Tillgången och efterfrågan på sjukvårdspersonal väntas enligt delega— tionen bli mer balanserad fram till år 1980 även om t. ex. viss läkarbrist kommer att råda även efter detta år. Denna brist skulle accentueras ytterligare vid en normalisering av läkarnas arbetstider till 40 timmar per vecka. I dag varierar den fastställda läkararbetstiden mellan 42,7 och 44,2 timmar.

De ”mått” som finns tillgängliga i landstingens planer är, framhåller sysselsättningsutredningen, uteslutande kvantitativa och uttryckta i antal vårdplatser. Däremot saknas möjligheter att beskriva den kvalitativa utvecklingen till följd av t. ex. en ökad personaltäthet med större möj- lighet till kontakt mellan personal och patienter. Samma sak gäller en- ligt utredningen i viss mån också andra beskrivningar av framtiden. I den mån dessa inte är direkt kopplade till finansieringsanalyser kan de dock ge en konkret beskrivning av vad som skulle hända om olika mål för sjukvården uppnås. Hur mycket personal går t. ex. åt om alla äldre som idag står i kö till sjukhem skall beredas plats? Vilka är konse- kvenserna av att alla patienter som har fysiska möjligheter till detta skall ha rätt att vistas uppe till klockan sju på kvällen?

Inom socialdepartementets sjukvårdsdelegation har man tagit upp frågor av detta slag inom långtidssjukvården. Arbetsgruppen för alterna- tiva bedömningar av personalbehov inom hälso-, sjuk— och socialvård diskuterar vårdstandarden för den enskilde patienten. Man har därvid utgått från olika antaganden om personaltätheten.

Sjukvårdsdelegationens arbetsgrupp har valt att beskriva tre olika nivåer på personaltäthet vid en given utveckling av antalet vårdplatser (en ökning med i genomsnitt 2 000 platser per år 1972—1985, vilket ger totalt 58 000 platser 1985). De tre nivåerna definieras på följande sätt:

Ambitionsnivå a. Personaltäthet 1973 framskriven efter utbyggt vård- platsantal.

Ambitionsnivå b. Personaltäthet vid samtliga långtidssjukvårdsenheter uppräknad till den nivå som nu föreligger vid centrallasarettens lång- tidssjukvårdsenheter.

Ambitionsnivå e. Personaltäthet vid samtliga enheter uppräknad till en sådan nivå att vårdens kvalitet höjs till en nivå i enlighet med vissa uppsatta krav. Man skulle bl. a. tillgodose följande behov: _— att ge patienterna samma hygieniska standard som friska människor

Tabell 17. 9 Personalbehov inom långtidssjukvården (1 OOO-tal)

År Antal anställda enligt nivå a b c

1985 66 74 75 Ökning 1973—1985 27 36 37

—— att tillse att patienter som kan vistas uppe också får göra detta — att tillse att patienter aktiveras på något sätt med t. ex. träning i all- dagliga livsfunktionér i normal miljö, samtal, sällskapsspel etc. En jämförelse av personalbehoven enligt de tre ambitionsnivåerna ger de resultat som redovisas i tabell 17.9. Differensen mellan det högsta och lägsta alternativet är 1985 är ca 9 000 anställda.

Personalbehovet ökar kraftigt om en arbetstidsförkortning till 30 tim- mar per vecka genomförs. Även en nedgång till 35-timmarsvecka på— verkar personalstyrkan starkt. Till en del beror det dock på hur arbets- tidsförkortningen tas ut. Om minskningen blir proportionell för alla kategorier erhålls den största minskningen. Om den endast gäller hel— tidsarbetande blir effekten mindre. Grovt sett kan man räkna med att en arbetstidsförkortning som gäller heltidsarbetande ger en personalökning på 6 % vid 35—timmarsvecka och 15 % vid 30-timmarsvecka fram till år 1985. Behovet av personalökning enligt den högsta ambitionsnivån skulle i det förra fallet uppgå till totalt 42 000, varav 5 000 på grund av arbetstidsförkortningen.

En utbyggnad enligt något av de alternativ som arbetsgruppen disku- terar ger enligt sysselsättningsutredningen både en ökning av antalet vårdplatser och i två fall en högre vårdstandard. Sex procent av befolk- ningen i åldern 70 år och äldre skulle därmed kunna beredas plats inom långtidssjukvården år 1985. Den nuvarande bristen på ca 10 000 platser skulle också ha försvunnit. På den här punkten är emellertid antagan- dena osäkra, framhåller utredningen, eftersom efterfrågan på denna typ av vårdplatser också beror på utvecklingen av andra vårdformer. En snabb nedskärning av platserna på ålderdomshemmen kan medföra att efterfrågan ökar, medan en utbyggnad av den öppna vården och den akuta kroppssjukvården kan komma att minska efterfrågan.

Med utgångspunkt från oförändrad vårdstandard kan enligt syssel- sättningsutredningen befolkningsutvecklingen från 1972 fram till 1980 för hela hälso- och sjukvårdssektorn beräknas kräva mellan tio och elva procent i ökade ekonomiska resurser, varav närmare sju procent till följd av åldersförskjutningar och knappt fyra procent till följd av be- folkningstillväxten. Totalt innebär befolkningsförändringarna att sjuk- vården är i behov av ett resurstillskott på en och en halv procent per år enbart för att nuvarande standard skall kunna bibehållas. I personal skulle detta enligt utredningen ha inneburit ett behov av ca 25 000 ny- anställda 1973—1979 och ytterligare ca 30000 nyanställda fram till 1985. Redan under åren 1973—1975 har antalet anställda ökat med ca 40000, vilket innebär att ambitionsnivån höjts och att en del av den

beräknade ökningen redan blivit genomförd. Till en del beror det också på, enligt utredningen, att medelarbetstiden per sysselsatt minskat, vilket ökat personalbehovet.

Enligt landstingens planer på fem års sikt och enligt tillgängliga sjuk- vårdsplaner kan antalet sysselsatta inom hälso- och sjukvården i sin helhet, framhåller sysselsättningsutredningen, beräknas öka med 4,6 % per år 1973—1979 och därefter med 2,7 % per år fram till år 1985. Det innebär att 90 000 personer behöver nyanställas till år 1979 och ytter- ligare 65 000 till år 1985.

Inom hälso- och sjukvården ökade, anför utredningen vidare, antalet anställda under 1960-talet genomsnittligt med nära 6 % per år om man undantar ökningen till följd av arbetstidsförkortningen från 45 till 42,5 timmar per vecka. Samma relativa utvecklingstakt som under 1960-talet skulle medföra behov av 115 000 nyanställda 1973—1979 och 160000 1980—1985. En förkortning av arbetstiden till 35 timmar per vecka innebär år 1985 ett ytterligare personalbehov motsvarande 50000 an— ställda vid oförändrad standard och 70 000 anställda vid en utveckling i enlighet med landstingens planer samt 80 000 vid samma utveckling som under 1960-talet.

Det kan enligt sysselsättningsutredningen konstateras att den syssel- sättningsökning som framgår av landstingens planer är åtskilligt snab- bare än den som redovisats för oförändrad ambitionsnivå. Orsakerna härtill är flera. Alternativet med oförändrad ambitionsnivå är en ren framskrivning av de förhållanden som råder idag medan landstingens planer bygger på andra förutsättningar. Bl. a. utgår planerna från att de vakanser som finns i nuläget skall kunna fyllas under den kommande femårsperioden. Detta innebär främst en förbättrad vårdstandard i form av större möjligheter till patientkontakt och personlig omvårdnad. Dess— utom förutsätts att deltidsarbetet i likhet med vad som skett under se- nare år kommer att öka. Den återstående sysselsättningsökningen er- fordras huvudsakligen för utbyggnad i takt med befolkningsföränd- ringarna och för att förkorta väntetider.

17.2.3. Arbetskraften inom socialvården

Enligt kommunernas planer (KELP 74—78) skulle, framhåller lång- tidsutredningen, den kommunala tjänsteproduktionen inom området service till pensionärer och handikappade komma att öka med ca 2,3 % per år under perioden 1975—1980.

Kommunförbundet har för sysselsättningsutredningens räkning gjort en utblick mot mitten av 1990-talet.

Vid ett alternativ med oförändrad ambitionsnivå blir det en syssel- sättningsökning räknad i helårsarbete på omkring 5 000 personer mellan 1975 och 1980. För närvarande erhåller ca 30 % av alla pensionärer, 67 år och äldre, hjälp av kommunen inom den icke institutionsbundna servicen. Denna grupp kan beräknas öka med 35 % till följd av att an- talet personer i de äldsta åldersgrupperna blir större. En sådan ökning skulle alltså ge sysselsättning för 5 000 helårsarbetande.

En högre standard vore att också låta personaltätheten vid ålderdoms- hemmen stiga i takt med att andelen i de äldsta åldersgrupperna ökar. Om personaltätheten ökar från nuvarande 0,6 till 0,7 år 1980 kan per- sonalbehovet beräknas öka med ytterligare 5000. Detta skulle enligt sysselsättningsutredningen totalt sett ge samma sysselsättningsökning som kommunernas egna planer, dvs. ge en tvåprocentig årlig personal— ökning.

Ett tredje alternativ vore, framhåller utredningen, att bygga ut i sam- ma takt som under 1960—talets senare hälft. Ett sådant alternativ skulle kunna betraktas som behovsrelaterat, eftersom det ger samma utveck- ling som under en period då kommunernas resurstillväxt inte gav samma bindningar som idag. Det skulle kunna ge en kraftig ökning av personal- tätheten samtidigt som andelen hjälpta personer över 65 år skulle öka. Det skulle enligt detta alternativ i framtiden inte behöva vara fler per- soner på ålderdomshem än i dag. Denna ambitionsnivå skulle ge 19 000 nya sysselsättningstillfällen fram till år 1980.

Den nyss nämnda arbetsgruppen inom socialdepartementets sjukvårds- delegation har även behandlat frågan om personalbehovet i framtiden inom den primärkommunala åldringsvården. I de räkneexempel som valts för att belysa olika kombinationers effekt för personalbehovet år 1985 har gruppen utgått från följande alternativ med år 1973 som bas.

Boende i ålder- Andelen personer domshem i åldern 65 år och däröver med social hemhjälp %

Rak framskrivning 78 000 25 (hänsyn endast till befolknings- ökningen i högre åldrar) Ambitionsnivå ]. 69 000 25 2. 63 500 30 3. 58 000 35

Personaltätheten har också antagits öka på ålderdomshemmen med 33 resp. 66 % beroende på den ökande vårdtyngden när färre men äldre personer bor på ålderdomshem samt på den icke institutionella sidan med 10 resp. 20 %. I de olika alternativen ligger en ökad ambi- tion när det gäller vården beträffande såväl kvaliteten/personaltätheten som antal personer som får hjälp i någon form.

De olika alternativen ger enligt arbetsgruppen en procentuell ökning av personal jämfört med förhållandena 1973 på 30,1 %, 48,3 %, 55,1 % resp. 87,3 %. I den raka framskrivningen beror ökningen enbart på det ökande antalet personer i högre åldrar år 1985. I de övriga alterna- tiven har hänsyn tagits till en ökande vårdtyngd, en successivt ökande personaltäthet och i sista alternativet en kraftig standardförbättring kva- litativt (stor personaltäthet) och kvantitativt (stor andel hjälpta per- soner).

De olika alternativen har valts för att belysa vilka effekter beträf- fande personalbehov som erhålls vid olika fördelningar mellan boende

på ålderdomshem och i icke institutionella former samt med avseende på varierande personaltäthet.

17.3. Pensionssystemet

17.3.1. Folkpensionerna

I sitt betänkande Pensionsfrågor m.m. (SOU 1977: 46) redovisar pen- sionskommittén uppgifter om den beräknade utvecklingen fram t.o.m. år 1985. Enligt dessa beräkningar skulle antalet personer med folk- pension uppgå till 1,8 miljoner år 1980 och till 1,9 miljoner år 1985. (Tabell 17.10)

År 1975 hade ca 19 % av befolkningen något slag av folkpension. Andelen kan enligt beräkningarna väntas öka till ca 22 % år 1980 och 23 % år 1985. En bidragande orsak till ökningen är sänkningen av pensionsåldern till 65 år den 1 juli 1976.

Tabell 17. 10 Antalet försäkrade med folkpension

I början Ålders- Förtids- Hustru- Änke- Barn- Summa" Kbt av år pension pension tillägg pension pension

1960 738 800 143 100 33 700 55 000 27 000 997 600 538 000 1965 827 200 150 600 41 700 84 400 35 900 1 139 800 580 700 1970 946 600 187 900 53 700 100 700 34 300 1 323 200 657 900 1975 1 061 700 288 900 68 000 105 800 44 600 1 569 000 739 000 19770 1 283 000 250 000 51 000 88 300 43 500 1 715 800 820 000 1980” 1 351 000 260 000 54 000 89 000 44 000 1 798 000 900 000 1985" 1 429 000 272 000 56 000 92 000 44 000 1 893 000 1 000 000

" Härtill kommer personer med handikappersättning. b Beräknat. Utvecklingen efter år 1975 påverkas till stor del av sänkningen av pensionsåldern till 65 år den 1 juli 1976.

17.3.2. A TP-pensionerna

Pensionskommittén söker också belysa utvecklingen av ATP-pensio- nerna från tiden fram t.o.m. år 1985. Såväl antalet ATP-pensionärer som genomsnittsbeloppen för utgående pensioner ökar kraftigt varje år. Antalet försäkrade med tilläggspension enligt pensionskommitténs be- räkningar framgår av tabell 17.11.

Pensionskommittén beräknar att f. n. nära 60 % av folkpensionä- rerna har ATP-pension. Andelen beräknas ha stigit till närmare 80 % år 1985. Prognosen omfattar ålderspensioner, förtidspensioner (sjuk- bidrag), hustrutillägg och änkepensioner. (Tabell 17.12)

Pensionskommittén har även gjort ett försök att dela upp ATP-pensio— nerna efter tilläggspensionens storlek. (Tabell 17.13). Summan av antalet tilläggspensionärer är här större än vad som angivits i tabell 17.12 bero- ende på att änkepensionärer med såväl änkepension som egen ATP re- dovisats både bland änkepensionerna och bland ålders- eller förtidspen- sionerna.

Tabell 17. 11 Antalet försäkrade med tilläggspension

I början Ålders- Förtids- Änke- Barn- Summa av år pension pension pension pension

1963 2 500 4 500 6 400 4 200 17 600 1965 51 300 17 600 19 600 12 700 101 200 1970 224 600 70 300 68 100 30 000 393 000 1975 419 900 173 700 136 400 40 000 770 000 1977a 622 000 158 000 168 000 42 000 990 000 1980” 769 000 178 000 231 000 48 000 1 226 000 1985a 1 000 000 200 000 346 000 52 000 1 598 000

” Beräknat. Utvecklingen efter år 1975 påverkas till stor del av sänkningen av pensionsåldern till 65 år den 1 juli 1976.

Tabell 17. 12 Antalet folkpensionärer med resp. utan ATP

I början av år Med ATP Utan ATP Summa

1978 1 004 000 702 000 1 706 000 1979 1 073 000 657 000 1 730 000 1980 1 140 000 614 000 1 754 000 1981 1 206 000 567 000 1 773 000 1982 1 270 000 524 000 1 794 000 1983 1 329 000 484 000 1 813 000 1984 1 388 000 444 000 1 832 000 1985 1 446 000 403 000 1 849 000

Tabell 17. 13 ATP-pensionernas utveckling (januari varje angivet år)

ATP-pensionens Antal (1 OOO-tal) år storlek, % av basbeloppet/år 1978 1980 1985 Antal % Antal % Antal % Under 15 148 14,4 148 12,5 150 9,7 15—30 130 12,6 128 10,9 130 8,4 30—45 117 11,4 116 9,9 118 7,6 45—60 104 10,1 101 8,6 103 6,7 60—75 91 8,8 93 7,9 89 5,8 75—90 78 7,6 81 6,9 78 5,1 90—105 64 6,2 69 5,9 63 4,1 Över 105 298 28,9 442 37,5 815 52,7 Summa 1 030 100 1 178 100 1 546 100

Det är således en snabb ökning av antalet ATP-pensionärer i den högsta klassen, som beräknas för de närmaste åren.

Riksförsäkringsverket har i december 1977 till regeringen lagt fram förslag beträffande procentsatserna för uttag av ATP-avgifter för åren 1980—1984. I samband härmed har verket gjort en antalsprognos för ATP-systemet under åren 1977—2020.

Riksförsäkringsverkets prognos grundar sig på det antal personer som vid utgången av år 1975 fanns i den allmänna försäkringens register. Detta antal har skrivits fram med användning av en differentierad död- lighet för aktiva resp. förtidspensionärer. Den totala dödligheten mot-

svarar de av statistiska centralbyrån i Information i prognosfrågor 1976: 3 publicerade ettåriga dödsriskerna utan framtida reduktion av dödligheten. Antalet varje år nytillkommande 16-åringar har hämtats ur centralbyråns i samma publikation redovisade befolkningsprognos, varvid alternativet med nettoinvandring 10 000 personer använts. Migrationen har beräknats med utnyttjande av migrationstal skattade på riksförsäk- ringsverkets material och under antagande om en årlig förstagångsin- vandring på ca 25 000 personer. Antal förtidspensionärer har beräknats med utnyttjande av invalidiserings- och rehabiliteringssannolikheter som även de är skattade på riksförsäkringsverkets material. Förvärvsmönstret för tidigare år har sedan fått avgöra huruvida ATP skall beräknas utgå eller ej.

Som framgår av tabell 17.14 beräknas den aktiva befolkningen, dvs. personer i åldern 16—65 år som ej uppbär sjukbidrag eller förtidspen- sion, successivt öka något under innevarande sekel. I det korta perspek- tivet, fram till år 1985, beräknas den aktiva befolkningen öka med ca 62000 personer eller med 1,2 %. Under samma period beräknas det totala antalet ATP-pensionärer öka med ca 458 000 eller med 47 %. Den till volymen största ökningen utgörs av ålderspensionärer som be- räknas öka med ca 282 000 eller med 46 %.

Tabell 17. 14 Aktiv befolkning och pensionärer (1 OOO-tal) åren 1977—2020 enligt riksförsäkringsverket

1 januari Aktiva ATP-pensionärer med Summa ATP- år (16—65 år ___—__— pensionärer utom för- Ålders- Förtids- Familje— tidspensio- pensiona pension pension närer) 1977 5 015 611 156 210 977 1978 5 006 653 162 228 1 043 1979 5 006 694 169 247 1 110 1980 5 017 734 174 263 1 171 1985 5 077 893 197 345 1 435 1990 5 102 1 051 205 400 1 656 1995 5 134 1 122 217 414 1753 2000 5 189 1 141 239 415 1 795 2010 5 132 1 260 287 415 1 962 2020 4 998 1 452 272 415 2 139

a Exkl. förtida uttag av ålderspension.

På längre sikt, dvs. fram till år 2000 och åren därefter blir ökningen av antalet ATP-pensionärer ännu större. T. ex. mellan åren 1977—1995 har verket räknat med att den aktiva befolkningen kommer att öka med ca 119000 personer eller med 2,4 % medan antalet ATP-pensionärer ökar med ca 776 000 personer eller med 79 %. I följande sammanställ- ning illustreras utvecklingen i form av dels det totala antalet ATP—pen- sionärer, dels antalet ålders- och förtidspensionärer i relation till antalet aktiva några år under den aktuella prognosperioden.

SOU 1977: 98 År Antalet ATP-pensionärer Antalet ålders— och förtidspensionärer i relation till antalet med ATP i relation till antalet aktiva aktiva 1977 0,19 0,1 5 1980 0,23 0,18 1985 0,28 0,21 1990 0,32 0,25 1995 0,34 0,26 2000 0,35 0,27 2010 0,38 0,30 2020 0,44 0,34

Riksförsäkringsverket antar i sin prognos att den procentuella an- delen av de aktiva som har pensionsgrundande inkomst kommer för männens del i stort sett att vara konstant under hela prognosperioden. Andelen beräknas variera mellan 89,9 och 91,0 % bland de aktiva män- nen. För kvinnornas del antas andelen successivt öka från 68.6 % år 1977 till 80,8 % år 1995 för att åren därefter vara så gott som konstant.

18. Planeringen

18.1. Kommunernas planering

Samlade uppgifter om kommunernas ekonomiska långtidsplanering finns redovisade i kommunal ekonomisk långtidsplanering (KELP). De senast publicerade uppgifterna avser åren 1975—1979. KELP som bl. a. om- fattar befolkningsutveckling, skattesatser samt kommunernas byggnads- och investeringsplaner, bildar underlag för länsplaneringen och samman- ställs slutligt av statistiska centralbyrån och bostadsstyrelsen.

De flesta kommuner har en relativt god planering beträffande bo— stadsförsörjningen, ålderdomshem och servicebostäder. I långtidsplane- ringen redovisas inte närmare uppgifter om beräknad utveckling av vård- och hjälpbehov bland pensionärer och de resurser av olika slag, förutom investeringar, som kan behövas för att tillgodose dessa.

I PU:s enkät i april 1975 till kommunerna ställdes vissa frågor om deras planering för pensionärer främst under den kommande tioårsperio- den. Frågorna gällde bl. a. bostäder, pensionärshem, servicebostäder, ålderdomshem, serviceåtgärder av skilda slag.

1 8.1.1 Läget enligt kommunenkäten i april 1 975

Översiktsplan för äldreomsorgen i ett fåtal kommuner

Svenska kommunförbundet har förordat att kommunerna upprättar en s. k. översiktsplan för äldreomsorgen. En sådan plan bör grundas på bl. a. följande underlagsmaterial:

. fakta om befolkningsutvecklingen med särskild uppmärksamhet på gruppen 70 år och däröver . ingående kunskaper om kvantiteten och kvaliteten av den verksamhet kommunen förfogar över, dvs. bostadstillgång, hemtjänstverksamhet, kollektiv social service, fritidsverksamhet, ålderdomshem m. m. . landstingets resurser och planerad utbyggnad av sjukvården, särskilt långtidsvården och den öppna hälso- och sjukvården ' uppgifter från den uppsökande verksamheten om pensionärernas si- tuation och behov.

Enligt PU:s kommunenkät i april 1975 hade 43 av rikets 278 kommu-

ner upprättat en s. k. översiktsplan för verksamheten bland pensionärer. I 9 kommuner pågick arbete med en sådan planering. Översiktsplane- ringen i 27 kommuner omfattade högst fem år. Bland dessa kommuner fanns det emellertid flera som inte hade någon egentlig översiktsplan för äldreomsorgen utan ansåg att kommunens långtidsplanering (KELP) ut- gjorde en översiktsplan. Enligt enkäten var det endast ett 20-tal kom- muner som färdigställt en översiktsplan för äldreomsorgen i kommun- förbundets mening omfattande en 10-årsperiod.

Planer för den uppsökande verksamheten och sociala hemhjälpen saknas i många kommuner

Uppsökande verksamhet hos bl. a. pensionärer har till främsta syfte att uppdaga och tillgodose hjälp- och vårdbehov. Genom den uppsökande verksamheten får kommunerna även underlag för planering och utarbe— tande av en översiktsplan för omsorgen om pensionärerna.

I kommunenkäten uppgav 122 kommuner att de hade planer för den uppsökande verksamheten. I 55 av kommunerna hade den uppsökande verksamheten planlagts för de närmaste två åren, i 45 kommuner för de närmaste fem åren och i 10 kommuner för de närmaste tio åren.

I stort sett lika många kommuner (121) uppgav att de hade en plan för social hemhjälp. Dessa planer omfattade i 66 kommuner 5 år och i 8 kommuner 10 år. Planeringen avsåg i allmänhet både hemhjälpsbehovet i förhållande till befolkningsutvecklingen och en beräkning av driftkost- naderna. I över hälften av kommunerna omfattade planeringen även be- hovet av hemsamariter.

Planer för dagcentralverksamhet fanns i 91 kommuner, främst i Stock- holms och Malmöhus län (13 resp. 12 kommuner). I vardera Göteborgs och Bohus län samt Gävleborgs län planerade 5 kommuner dagcentra— ler. För tre län, nämligen Uppsala, Kronobergs och Gotlands, redovisa- des inga planer när det gäller dagcentraler.

Cirka hälften av kommunerna (138) uppgav att de hade en plan för fårdtjänstens utbyggnad. Planerna omfattade vanligen 2 eller 5 år. En- dast 5 kommuner hade planer som omfattade längre tid än 5 år.

Två tredjedelar av kommunerna hade planer på att bygga särskilda bostäder för pensionärer

Under åren närmast före år 1975 hade 105 kommuner genomfört in- venteringar av pensionärernas bostadssituation. Pensionärernas bostads- standard bedömdes som regel vara relativt god, men fortfarande fanns det undermåliga bostäder framför allt i glesbygd. Genom förbättrings- lån och temporära bostäder försöker kommunerna lösa detta problem. Konkreta planer på att bygga särskilda bostäder för pensionärer fanns i 188 kommuner. Planerna omfattade som regel servicebostäder och ålderdomshem. Det var relativt få kommuner som planerade bygga pensionärshem eller anskaffa s.k. insprängda pensionärslägenheter.

Temporära pensionärsbostäder planerades i större utsträckning.

De flesta kommunerna avsåg att täcka pensionärernas bostadsbehov genom det allmänna bostadsbyggandet. Ett flertal kommuner påpekade att det, om pensionärerna erhöll kommunalt bostadstillägg till hela hyreskostnaden, inte fanns någon anledning att bygga speciella pensio- närslägenheter till pensionärer som enbart behövde en god bostad.

Planer på att uppföra ytterligare pensionärshem fanns i 19 kommu- ner. Sammanlagt skulle enligt planerna 37 hem med 397 lägenheter byggas. Av dessa skulle 14 pensionärshem med 101 lägenheter tas i bruk under åren 1975—1976, 19 hem med 246 lägenheter under åren 1977—1979 och 4 hem med 20 lägenheter efter år 1979.

I 17 kommuner i 12 län hade man planer på att avsätta lägenheter, s.k. insprängda lägenheter i den kommunala bostadsproduktionen för uthyrning till pensionärer. Sammanlagt 580 sådana lägenheter planera- des, de flesta i Malmöhus och Värmlands län.

Planer på att uppföra temporära bostäder med sammanlagt 1 030 lä- genheter fanns i 29 kommuner i 9 län. Av lägenheterna beräknades 41 % bli färdigställda under åren 1975—1976, 39 % under åren 1977— 1979 och 19 % år 1980 eller senare. Största antalet lägenheter plane- rades i Jämtlands län.

Enligt kommunenkäten planerade 117 kommuner, spridda i samtliga län, att bygga 203 serviceanläggningar med totalt ca 9 400 lägenheter under åren 1975—1985 enligt följande.

____________—————————————

____________—_——-————

År Enheter Lägenheter 1975—1976 62 3 413 1977—1979 111 4 967 1980—1985 26 1 045 1986— 4 70 Totalt 203 9 495

_______———————————-—

Ytterligare ett antal kommuner uppgav att de skulle bygga service- bostäder, men hade inte några mera konkreta planer.

Planeringsuppgifterna för de närmaste åren tyder på att ytterligare ca 3 000 pensionärer för varje år kan beredas bostad i servicelägenheter. Att resurstillskottet skulle minska så kraftigt som planeringsuppgifterna visar under perioden 1980—1985 är knappast troligt. Sannolikt sam- manhänger detta med att kommunerna som regel inte planerar för så lång tid framåt. Det visar bl. a. planeringsuppgifter från socialstyrelsen.

Socialstyrelsen inhämtar varje år uppgifter om kommunernas planer beträffande servicebostäder och ålderdomshem. Enligt de planer, som redovisats till socialstyrelsen och sammanställts av styrelsen i juni 1977 skulle antalet planerade serviceanläggningar med byggstart under åren 1977—1979 uppgå till 205 med sammanlagt 11 251 lägenheter. Härtill skulle komma om- och tillbyggnad av 46 enheter med totalt 1 528 lägenheter enligt tabell 18.1 .

Tabell 18. ] Planerat byggande av servicebostäder (socialstyrelsens uppgifter, juni 1977)

___—_

År Nybyggnad Om- och till- Totalt antal byggnad Enheter Lägen- Enheter Lägen- Enheter Lägen- heter heter heter ___—_ 1977 69 3 203 18 453 87 3 656 1978 67 2 766 23 673 90 3 439 1979 69 5 282 5 402 74 5 684 __x Totalt 205 11 251 46 1 528 251 12 779

M_—

Enligt kommunenkäten planerade 73 kommuner under en 10-års- period sammanlagt 3 292 ålderdomshemsplatser enligt följande.

3.—

År Enheter Platser ___—___— 1975—76 38 I 233 1977—79 50 I 754 1980—85 7 305

Totalt 95 3 292

Huvuddelen av de planerade ålderdomshemsplatserna avsåg tillbygg- nad av befintliga hem.

Även när det gäller ålderdomshemmen skiftar uppgifterna om plane- ringen snabbt. Enligt uppgifter till socialstyrelsen (sammanställda i juni 1977) planerades under åren 1977—1979 totalt 2 075 platser i 83 ålderdomshem genom nybyggnad eller om- och tillbyggnad. (Tabell 18.2.)

En utbyggnad enligt uppgifterna i PU:s kommunenkät beträffande planerade serviceanläggningar och ålderdomshem skulle medföra, att ytterligare ca 14000 pensionärer skulle kunna beredas plats i sådana anläggningar år 1985. Eftersom man får förutsätta att en del ålder- domshemsplatser utmönstras, skulle resurstillskottet uppskattningsvis medföra att ca 75 000 pensionärer skulle kunna erbjudas denna service år 1985.

Förverkligas planerna skulle antalet platser i förhållande till antalet invånare 80 år och äldre vara i det närmaste oförändrat år 1985. Det

Tabell 18. 2 Planerad utbyggnad av ålderdomshem (socialstyrelsens uppgifter, juni 1977)

År Nybyggnad Om- och till- Totalt byggnad

Hem Platser Hem Platser Hem Platser a_— 1977 10 423 31 506 41 929 1978 8 381 20 417 28 798 1979 5 203 9 145 14 348

_a

Totalt 23 1 007 60 1 068 83 2 075

___—__

var främst i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län en utbyggnad av ålderdomshem och servicebostäder planerades. Servicebostäder pla- nerades framför allt i Stockholms och Göteborgs kommuner.

De län, där minst antal servicebostäder eller platser i ålderdomshem planerades var i Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Jämt- lands och Skaraborgs län. Det största antalet ålderdomshemsplatser pla- nerades i Gävleborgs, Kopparbergs, Älvsborgs och Malmöhus län. I Stockholms län, Övre Norrland och östra Mellansverige planerades till helt övervägande del servicebostäder.

I förhållande till antalet invånare 80 år och äldre skulle Västerbottens län fortfarande år 1985 ha högst antal servicebostäder och platser i ålderdomshem. Därnäst kommer Västmanlands, Örebro, Skaraborgs och Södermanlands län. Södermanlands län skulle ha en bättre ställning än är 1975, medan Västerbottens och Västernorrlands län skulle ha försämrat sin ställning i förhållande till övriga län. De tre storstads— länen skulle fortfarande ha minst antal platser i förhållande till antalet invånare 80 år och äldre liksom Blekinge, Gotlands och Östergötlands län. Kalmar län skulle förhållandevis ha minskat sina resurser, medan Hallands län skulle ha förbättrat sin position. (Diagram 18.1)

Kommunernas servicenivå när det gäller servicebostäder och platser i ålderdomshem skulle sett till hela riket vara ungefär densamma år 1985 som 1975 vid en utbyggnad enligt de i kommunenkäten redo- visade planerna. Mellan enskilda län och kommuner finns dock varia- tioner.

18.1.2. Pågående utveckling av kommunernas planering

Utvecklingen mellan åren 1975 och 1977 har inneburit att alltfler kom- muner lägger särskild vikt vid sin planering av äldreomsorgen. De av kommunförbundet rekommenderade översiktsplanerna för äldreom- sorgen som år 1975 tillämpades i ett litet antal kommuner har nu vun- nit ytterligare spridning samtidigt som kraven på en för hela kommu- nen sammanhållen planering har skärpts. Det stora flertalet kommuner använder sig numera av en planeringsmodell som kommunförbundet utvecklat. Denna modell tar sikte på att utveckla den samordnade pla- neringen i kommunen utifrån gemensamma planeringsförutsättningar. Sådana gemensamma förutsättningar skall ange ramar och villkor för facknämndernas verksamhetsplanering, den fysiska översiktsplaneringen och detaljplaneringen, den ekonomiska ett- och flerårsplaneringen samt planeringen för särskilda områden (trafik, sysselsättning etc.).

Kommunplaneringen har utvecklats i ett mångårigt utvecklingsarbete och bygger på erfarenheter från praktiska försök i flera kommuner. Utvecklingsarbetet fortsätter genom kommunförsök med att utveckla metoder för verksamhetsplanering på förvaltningsnivå.

Bakgrunden till utvecklingen är enligt skriften Kommunplanering — Nya krav ställs på kommunernas planering till följd av statens ökade

engagemang inom samhällsplaneringen — Kommunsammanläggningarna har förändrat kommunerna både till storlek och struktur

Diagram 18.] Antal servicebosta der och ålderdomshemsplatser per 100 i åldern 80 år och äldre åren 1975 och 1985 enligt kommunenkaren.

o

I nvanare

——24,9

& 30,0—34,9 25

:

O—29,9

— Den kommunala verksamheten ökar kraftigt — Knappheten på resurser blir alltmer märkbar. Vidare vill man genom denna modell ytterligare förankra planerings- arbetet i de politiska organisationerna och ge dem underlag för priori— teringar mellan olika verksamhetsområden. Möjligheterna att över- blicka, styra och samordna planeringsarbetet antas också öka genom modellen. Innebörden av begreppet verksamhetsplanering har i kommunför— bundets skrift angetts vara en regelbundet återkommande planerings- aktivitet som syftar till att — på ett systematiskt sätt beskriva verksamheten med tanke på behov, innehåll och konsekvenser och därmed vara ett hjälpmedel vid av- vägning av resursinsatser mellan olika verksamheter — underlätta samordning av såväl olika verksamheter som planerings— former

— ge underlag för kommunledningens riktlinjer och ramar i fråga om verksamhetens framtida innehåll och omfattning. Vidare betonas att verksamhetsplaneringen kan knytas såväl till ända- målsinriktad indelning av kommunens verksamhet som till den formella förvaltningsindelningen. För att man skall kunna bedöma behovet av bl. a. äldreomsorg antas det vara önskvärt att man delar kommunen i geografiska områden.

Exempel som utgår från detta vidgade synsätt på planeringen finns nu och därmed har en klar markering av kommunernas ökade ambi- tioner inom området blivit skönjbar. Planeringen av äldreomsorgen tar i större utsträckning än tidigare hänsyn till sådana faktorer som med- inflytande från de äldre, insikt om behovet av samordning, samt an- passning till den ekonomiska planeringen.

Debatten om en utveckling av samhällsplaneringen har pågått under några år. Särskild uppmärksamhet har riktats mot frågorna om ett ökat medborgarinflytande och frågan om de sociala aspekternas betydelse för planeringen. Frågorna har bl. a. behandlats i flera statliga utred— ningar — socialutredningen, kommunaldemokratiutredningen och boen- de- och bostadsfinansieringsutredningarna. Utvecklingen speglas även i olika projekt, t. ex. av den av Landstingsförbundet, kommunförbun- det, socialstyrelsen och Spri initierade och drivna försöksverksamheten som behandlar olika problem inom äldreomsorgen. Ett projekt som kan ha betydelse för utvecklingen är det av kommunförbundet med stöd av socialdepartementet drivna projektet — sociala aspekter i samhällspla- neringen.

Målet är att sociala hänsyn och kunskap om människors livsvillkor skall prägla planeringsarbetet. Det innebär att sociala bedömningar förs fram i alla delar av planerings— och beslutsprocessen. Oavsett om det gäller verksamhetsplanering för exempelvis äldreomsorg, fysisk plane- ring eller ekonomisk planering.

1 Socialstyrelsen anser (1976: 1).

2 Socialstyrelsen anser (1976: 3).

18.2. Planering för sjukvården

Den sjukvårdspolitiska målsättningen har under senare år inriktats på att få till stånd en omstrukturering av sjukvården med ökad satsning på öppna vårdformer och en ökad närhetsservice genom utbyggnad av allmänläkarvården och specialistvården utanför sjukhus. Vidare ökas insatserna när det gäller sjukdomsförebyggande åtgärder. Till grund för utvecklingen av sjukvården efter den givna målsättningen utarbetar centrala organ och sjukvårdshuvudmännen riktlinjer och planer.

Två utredningar, vars arbete kan ha stor betydelse för sjukvårdens utveckling i framtiden, arbetar f. n. inom socialdepartementet. Hälso- och sjukvårdsutredningen har till uppgift att utarbeta förslag till en helt ny lagstiftning för hälso— och sjukvården. Regionsjukvårdsutredningen har att utreda regionsjukvårdens organisation m. m. Vidare kan erinras om den i kap. 10 omnämnda utredningen avseende vissa frågor rörande hälso- och sjukvård för äldre.

Socialstyrelsen har i sitt principprogram Hälso- och sjukvård inför 80-talet (HS 80)1 skisserat en hälso- och sjukvårdsstruktur, som be- dömts svara mot de framtida kraven. Socialstyrelsen har vidare lagt fram ett principprogram för långtidssjukvård.2 Primärvården, omfattan- de bl. a. vårdcentraler, lokala sjukhem och hemsjukvård skall enligt pro- grammet primärt ansvara för hälsotillståndet hos befolkningen inom ett givet betjäningsområde. Samordningen av hälso- och sjukvården med den primärkommunala socialvården framhålls som en nödvändig- het. Länssjukvården skall avse patienter med livshotande tillstånd och andra sjukdomstillstånd, som kräver tillgång till personella och tek— niska resurser, vilka av olika skäl måste koncentreras till ett eller ett fåtal sjukhus inom varje sjukvårdsområde. Endast en mindre del av långtidssjukvården faller inom länssjukvården. Regionsjukvården an- svarar enligt HS 80 för patienter, som erbjuder speciellt svårbemästrade problem och som kräver samverkan mellan ett antal högt utbildade specialister samt ev. också särskilt dyrbar eller svårskött utrustning.

Beträffande långtidssjukvården framhåller socialstyrelsen i princip— programmet, att långtidssjukvårdens platsresurser för såväl somatiskt som psykiskt sjuka behövs för patienter i relativt hög ålder med ett be- gränsat behov av resurskrävande medicinska insatser, men med ett van- ligen mycket stort behov av personligt omhändertagande. Det blir en huvuduppgift för lokala sjukhem att i nära anslutning till hemorten och i så hemliknande former som möjligt med hänsyn till patienternas sjuk- domstillstånd tillgodose sådana behandlings—, omvårdnads- och tillsyns- behov för långtidssjuka, som behöver sluten vård. De behandlingsre- surser som lokaliseras till de lokala sjukhemmen, kan betraktas som en komplettering av vårdcentralernas resurser och kan även användas för dagvård för personer, som bor i sina hem eller i ålderdomshem. Även senildemensvården bör så långt möjligt decentraliseras och bedrivas vid lokala sjukhem, samordnad med den somatiska långtidsvården. Sam- tidigt bör enligt HS 80 vårdansvaret för senildemensvården samordnas med den somatiska sjukhemsvården och ligga hos somatiska långvårds-

läkare, alternativt allmänläkare. l HS 80 framhålls önskvärdheten av att sjukhem, vårdcentraler och dagsjukvård samlokaliseras.

Landstingens och därmed också hälso- och sjukvårdens planering har successivt utvecklats under 1960- och 1970-talen. Som en följd av bl. a. socialdepartementets sjukvårdsdelegations förslag om ett system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner utarbetar numera sjukvårds— huvudmännen 10-åriga principplaner omfattande bl. a. hälso- och sjuk- vård. Principplaner med horisontår 1985 har färdigställts av flertalet huvudmän. Centrala organ, bl. a. socialstyrelsen, Spri och Landstings- förbundet gör fortlöpande sammanställningar och utvärderingar av de nämnda planerna och prognoserna.

Insamling av uppgifter angående landstingens planer för samman- ställning och analys på central nivå har genomförts av socialstyrelsen åren 1967, 1969 och 1971 (RUPRO = Rullande prognosundersökning) och av Landstingsförbundet åren 1971 (LKELP = Iandstingskommunal ekonomisk långtidsplanering), 1973 och 1974 (LKELP/RUPRO). Efter avtal år 1974 mellan Landstingsförbundet och socialstyrelsen samarbe- tar dessa organ direkt beträffande årliga LKELP-undersökningar. Den senaste är LKELP 77. En sammanfattning, Landstingens planer 1976— 1982, har publicerats med redogörelse för landstingens planer omfat- tande verksamhet, personal och ekonomi.3 Syftet med undersökningen av sjukvårdshuvudmännens planer anges främst vara att få underlag för bedömning av vilken utveckling som är att vänta i framtiden inom landstingssektorn. Det gäller utvecklingen av verksamhetens volym och sammansättning mätt i verksamhets—, personal- och kostnadstermer. LKELP 77 omfattar i likhet med de tidigare LKELP- resp. RUPRO- undersökningarna den verksamhet som landsting, landstingsfria kom- muner samt karolinska och akademiska sjukhusen bedriver.

18.2.1. LKELP 77

Öppen vård alltmer i distriktsmottagningar och vårdcentraler

Läkarbesöken beräknas öka med 5,3 miljoner under den studerade plan- perioden 1976—1982. Omräknat till läkarbesök per invånare innebär detta en ökning från 2,1 år 1976 till 2,7 år 1982. Läkarbesöken för- väntas i större utsträckning ske vid distriktsläkarmottagningar och vård- centraler. Av totalantalet läkarbesök beräknas 48,2% fullgöras vid distriktsläkarmottagningar och vårdcentraler år 1982, vilket skall jäm- föras med 40,3 % under år 1976.

Enligt planerna kommer en större del av samtliga läkarbesök att avse allmänläkarvård. Andelen ökar från 35,4 till 40,6 %. Även satsningen på specialistvård utanför sjukhus fortsätter. Denna del av specialist- vården ökar sin del av den sammanlagda öppna specialistvården från 7,9 till 13,2 %.

Beträffande distriktsvården redovisas besök avseende mödra- och barnhälsovård, sjukvård m.m., vid distriktssköterskemottagningar etc. Antal besök planeras öka från 10 till 11,3 miljoner, en årlig öknings-

3 Landstingsförbundet och socialstyrelsen: Landstingens planer 1976—1982 Samman- fattning.

Diagram 18.2 Utveck- lingen 1976—1982 av vårdplatser per vård- grensgrupp.

Källa: Landstingens planer 1976—1982. Sammanfattning.

takt på i genomsnitt 2,1 %. Antalet tjänster beräknas öka med drygt 1 000, motsvarande en ökning med 4,5 % per år.

Platsökning med 1,6 % per år inom den slutna vården

Den planerade utvecklingen inom sjukvården, uttryckt i vårdplatser visar en kraftig utbyggnad av platser för somatisk långtidssjukvård och en viss minskning av vårdplatser för somatisk korttidssjukvård och psykiatrisk sjukvård, vilken kompenseras av en ökande öppen vård. Under perioden fram till år 1982 planerar huvudmännen en ökning av det totala Vårdplatsantalet med 12 000 platser eller med 1,6 % per år. (Diagram 18.2.)

Inom den somatiska långtidssjukvården ökar antalet vårdplatser en- ligt planerna med 13 700 vårdplatser, nämligen från 40400 till 54100 år 1982. Utbyggnaden av Vårdplatsantalet måste bedömas med hänsyn till bl. a. i vilken utsträckning satsning på andra vårdformer, exempelvis hemsjukvård, och samplanering med primärkommuner äger rum.

Vårdplatser (1 OOO-tal)

+ 5,0 D.. per år

50

45 ./. 0,1?8 per år

40

35

30 ./. 0,8 % per år

År 1 976 77 78 80 82 __._.._.— Somatisk akutvård _ Somatisk långtidssjukvård .--------- Psykiatrisk vård

För den somatiska korttidssjukvården planeras en obetydlig minsk- ning av Vårdplatsantalet. Antalet vårdplatser per 1 000 invånare beräk— nas sålunda minska från 5,3 till 5,2.

Inom det psykiatriska vårdområdet räknar huvudmännen med att kunna minska platsantalet under perioden 1976—1982 från 31 800 till 30300, medan samtidigt en ökning av den öppna vården äger rum. Platsminskningen planeras i huvudsak ske vid lasarett för psykiatrisk vård. Antal vårdplatser per 1000 invånare beräknas minska från 3,9 till 3,6.

Prioritering av den somatiska långtidssjukvården

Långtidssjukvården tillhör liksom öppen vård de s. k. prioriterade vård- områdena. Detta innebär t. ex. att byggnadstillstånd (igångsättningstill- stånd) för byggnader avsedda för långtidssjukvård prioriteras före t. ex. byggnadstillstånd för byggnader avsedda för somatisk korttidssjukvård. Beträffande tillstånd att inrätta läkartjänster prioriteras sådana som är avsedda för långtidssjukvård och öppen vård.

Den somatiska långtidssjukvården byggs som tidigare nämnts ut med 13700 vårdplatser under åren 1976—1982, vilket innebär en ökning med 34 % under perioden. Antalet vårdplatser per 1 000 invånare 70 år och äldre ökar från 49 år 1976 till 57 år 1982. (Tabell 18.3.)

Förutom förändringen av antalet personer 70 år och äldre måste ök- ningen av Vårdplatsantalet enligt planerna även bedömas med hänsyn till bl. a.

— antal patienter på väntelista — överföring av patienter till långvård från somatisk akutvård och psykiatrisk vård — omfattning av köpta tjänster från primärkommun och enskild hu- vudman

Tabell 18. 3 Vårdplatser, läkarbesök och tjänster 1976—1982, sjukhusansluten somatisk långtidssjukvård, samtliga huvudmän

1976 1982 Index 1982 Årlig 1976=100 procentuell förändring Antal vårdplatsera 40 402 54 121 134 + 5,0 Antal vårdplatsera per 1 000 inv 70 år och äldre 48,6 57,3 Antal läkarbesöka (] OOO-tal) 168 259 154 + 7,5 Antal läkarbesök" per inv 70 år och äldre 0,20 0,27 Antal läkartjänsterb 350 597 171 + 9,3 Antal läkartjänster” per 1 000 inv 70 år och äldre 0,42 0,63

& Inklusive rehabilitering. ” Avser tjänster med krav på vidareutbildning inom långvårdsmedicin. Källa: Landstingens planer 1976—1982. Sammanfattning.

— i vilken utsträckning man satsar på andra vårdformer, exempelvis hemsjukvård. Antalet läkartjänster med krav på vidareutbildning i långvårdsmedi- cin beräknas enligt LKELP 77 öka från 350 till 600 och antalet sjuk- skötersketjänster med krav på vidareutbildning i långtidsvårc enligt LKELP 76 från 3062 till 4293. Räknat per 1000 invånare i åldern 70 år och äldre ökar antalet läkartjänster från 0,42 till 0,63 och antalet skötersketjänster från 79,5 till 84,1. Ett problem är här att det ofta är svårt att rekrytera sjuksköterskor till denna vårdform.

Uppgifter per landsting (motsvarande) vad gäller utvecklingen av antalet vårdplatser framgår av tabell A 18.]. Avtalsplatser m.m. hos annan huvudman beaktas för år 1976.

Ökad hemsjukvård mest genom hemsamarit

Den planerade utvecklingen av hemsjukvården redovisas i antal bi- dragstagare och kostnaderna för hemsjukvårdsbidrag (anhörig- eller kontantbidrag) och egna/köpta tjänster för hemsamariter. (Tabell 18.4.)

Antal bidragstagare (vårdade) beräknas öka med drygt 6 500 mellan åren 1976 och 1982, från ca 37 100 till ca 43 600. Den största ökningen, procentuellt och i absoluta tal, svarar den vårdform för där bidrags- tagare vårdas av hemsamarit. Antalet vårdade av anhöriga beräknas öka från 22000 till 24 200. Omräkning till samtliga bidragstagare per 1 000 invånare 70 år och äldre ger 44,6 år 1976 och en ökning till 46,2 år 1982. Det bör emellertid observeras att stora skillnader föreligger mellan huvudmännen. Relationstalet varierar år 1982 för huvudmännen mellan 117 och 23 per 1 000 invånare 70 år och äldre.

Frågan om vilken satsning på hemsjukvård som planeras kan inte enbart besvaras utifrån uppgifter om antal bidragstagare utan man måste även se till vilka övriga insatser som görs per vårdad inom hem- sjukvårdens ram. I LKELP 76 efterfrågas enbart uppgifter om antal bi— dragstagare samt kostnader för hemsjukvårdsbidrag och kostnad för egna/köpta tjänster för hemsamariter.

Tabell 18. 4 Utvecklingen inom hemsjukvården 1976—1982, samtliga huvudmän. Kostnader i miljoner kronor, 1976 i 1976 års priser och löner, 1977—1982 i 1977 års priser och löner

1976 1982 Index 1982 Årlig 1976=100 procentuell förändring Antal bidragstagare 37 071 43 593 118 —— 2,7 därav bidragstagare vårdad av anhörig 21 956 24 230 110 —— 1,7 därav bidragstagare vårdad av hemsamarit 15 115 19 363 128 —— 4,2 Antal bidragstagare per 1 000 inv 70 år och äldre 44,6 46,2 Kostnader'1 384 589

aAvser hemsjukvårdsbidrag och kostnad för egna/köpta tjänster för hem- samariter. Källa: Landstingens planer 1976—1982. Sammanfattning.

18.2.2. Sjukvårdshuvudmännens planer till år 1985

Socialstyrelsen, Spri och Landstingsförbundet har i samarbete (Spri- rapport 5/76) sammanställt principplanerna från 16 sjukvårdsområden. Avsikten med rapporten är att presentera ett så enhetligt material som möjligt, vilket kan ligga till grund för sjukvårdshuvudmännens och centrala instansers bedömningar av den planerade utvecklingen på lång sikt inom bl. a. hälso- och sjukvård. Att sammanställningen begränsas till 16 av 26 huvudmän sammanhänger dels med att vissa sjukvårds- huvudmän använt en annan planhorisont än år 1985, dels med att vissa sjukvårdshuvudmän inte hade färdigställt principplaner, då rapporten utarbetades. I de 16 principplanerna beräknar huvudmännen att vård- platsantalet i den slutna somatiska korttidsvården minskar med knappt 3 % från basåren 1971—73 till 1985. Vårdplatsantalet inom den slutna psykiatriska vården beräknas minska under perioden med ca 25 %. Vårdplatsantalet i sluten somatisk långtidssjukvård planeras däremot öka med ca 65 % under samma period. Antalet läkarbesök per invånare beräknas öka från 1,9 till 3,1 eller med ca 63 %.

Socialstyrelsen har för egen del i en rapport (Socialstyrelsen redo- visar 1976: 7) sammanställt och kommenterat siffermaterial ur LKELP 75 och de 16 principplanerna i syfte att skapa ett gemensamt siffer- material som centrala organisationer kan utnyttja för fortsatt bearbet- ning och analys.

Socialstyrelsen framhåller, att den i planerna redovisade minskningen av antalet vårdplatser för psykiatri tyder på att huvudmännen vid dimen- sioneringen av den somatiska långtidssjukvården räknat med att under perioden fram till 1985 föra över åldersdementa patienter från psykiatrisk vård till somatisk långtidssjukvård.

Antalet åldersdementa patienter som vårdas inom psykiatrin mot- svarar enligt inventeringar som redovisas av åtta huvudmän 7,0 vård- platser per 1 000 invånare 70 år och äldre. Den planerade ökningen av antalet vårdplatser för den somatiska långtidssjukvården kan enligt socialstyrelsen till stor del förklaras av organisatoriska överflyttningar av patienter och resurser från psykiatrin.

Enligt socialstyrelsens sektorprogram för långtidssjukvård kan be- hovet av vårdplatser inom den somatiska långtidssjukvården beräknas uppgå till 70—75 vårdplatser per 1000 invånare 70 år och äldre efter överföring av åldersdementa patienter från psykiatrin.

Sektorprogrammet har varit föremål för en omfattande remissbe— handling. Få remissinstanser har ansett att de däri angivna dimensione- ringsalternativen 70—75 vårdplatser per 1 000 invånare 70 år och äldre är för höga. Däremot har huvudmännen i vissa storstadsregioner ut- tryckt farhågor för att de kan vara tilltagna i underkant.

För att uppnå det vårdplatsantal som erfordras enligt sektorprogram— mets dimensioneringsalternativ krävs under perioden 1974—1985 en utbyggnad av vårdgrenen somatisk långtidssjukvård för riket med 2 170 resp. 2 615 vårdplatser i genomsnitt per år.

I remissyttranden över sjukvårdshuvudmännens principplaner har socialstyrelsen i övervägande antalet fall ansett att resurserna för so-

matisk långtidssjukvård beräknats i underkant. I vissa fall uttrycks också liknande farhågor i principplanerna.

Av vad som framkommit i denna sammanställning av material ur sjukvårdshuvudmännens planer finns det enligt socialstyrelsen starka skäl att anta att den nuvarande bristsituationen inom långtidssjukvår- den kommer att bestå till 1980 och därefter förvärras fram till 1985. Några tecken på att huvudmännen planerar att bygga ut hemsjukvård, dagsjukvård eller öppen vård för somatiskt långtidssjuka i en omfattning som kan kompensera en hotande brist på vårdplatser inom denna vård- gren kan, anser styrelsen, inte utläsas ur materialet.

18.2.3. Förstudie om äldreomsorger

I ett pågående utredningssamarbete mellan kommunförbundet, Lands— tingsförbundet, socialstyrelsen och Spri har som nämnts i kap. 16 bl. a. genomförts en förstudie om äldreomsorger publicerad år 1977 i rap- porten Primärvård—Äldreomsorger—Samverkan. En bedömning av hur behovet av långtidssjukvård skall tillgodoses fram till år 1985 måste, framhålls i rapporten, innefatta såväl vårdformen somatisk långtids- sjukvård som de övriga vårdformer vilka f.n. ställer resurser till för— fogande för vård av långtidssjuka.

Sjukvårdshuvudmännens långsiktiga principplaner för hälso- och sjukvård anger i allmänhet att somatiskt långtidssjuka som vårdas inom somatisk korttidsvård bör överföras till somatisk långtidssjukvård. Fler- talet planer anger också som önskvärt att föra över somatiskt långtids- sjuka från primärkommunala ålderdomshem och åldersdementa från psykiatri till somatisk långtidssjukvård.

Uppgifter från principplanerna om antalet platser år 1985 för sluten vuxenpsykiatrisk vård visar en minskning i en omfattning som gör det motiverat att anta att åldersdementa patienter kommer att överföras till somatisk långtidssjukvård.

Huvudmännens planer för sluten somatisk korttidsvård innebär en relativt måttlig minskning av antalet vårdplatser räknat per 1 000 in— vånare fram till år 1985. Primärkommunernas utbyggnadsplaner tyder på en viss reducering av antalet ålderdomshemsplatser (per 1000 in— vånare 70 år och äldre) samtidigt som en ökad utbyggnad av service- boendet för äldre kommer att ske.

Om alla de överföringar av patienter till somatisk långtidssjukvård som diskuteras i planerna skulle realiseras fram till år 1985 skulle detta innebära oförändrad behovstäckning i förhållande till dagens situation. Detta framgår enligt rapporten vid genomgång av 21 sjukvårdshuvud- mäns planer.

Den nuvarande bristsituationen inom långtidssjukvården kommer att bestå till år 1985 och överföringar från korttidsvården och ålderdoms- hem kan, konstateras i rapporten, sannolikt ej komma till stånd under perioden. Nuvarande ambition vad gäller utbyggnaden av antalet vård- platser skulle också medföra svårigheter att överföra åldersdementa från psykiatrin till somatisk långtidssjukvård.

Den planerade utbyggnaden, räknad i antal vårdplatser per 1 000 invånare 70 år och däröver, ger enligt rapporten följande resultat.

Planerad utbyggnad år 1985 64 0/00 vårdplatser (70 år—w) Resurser för basåret 49 0/00 ” Resursökning 15 0/00 vårdplatser (70 år—w)

Resursanspråk för omför- delning av patienter i fel vårdform 18,6 0/00 vårdplatser (70 år—w)

Relativ minskning 3,6 0/00 vårdplatser (70 år—w)

] absoluta tal innebär utbyggnaden dock en kraftig ökning av antalet vårdplatser enligt följande.

Årlig utbyggnad 1960—1974 1 500 vårdplatser 1975—1980 2 000 ” (enl. LKELP 75) 1980—1985 2 500 " (enl. 21 huvudmäns planer applicerat på riksnivå) 1980—1985 4 800 ” (enl. socialstyrelsens

principprogram för lång— tidssjukvård räknat efter 75 0/00 vp)

Utbyggnadstakten för åren 1980 1985 måste enligt rapporten öka betydligt om utvecklingen fram till år 1980 fullföljs enligt LKELP 75.

18.2.4. Antalet vårdplatser inom somatisk långtidssjukvård drygt 1 000 färre år 1977 än planerat

I den tidigare omnämnda sammanfattningen av landstingens planer 1976—1982 görs vissa jämförelser mellan planerna enligt LKELP och den faktiska utvecklingen.

Det kan konstateras att den faktiska utvecklingen av det totala an- talet vårdplatser åren 1973—1976 understiger den planerade utveck- lingen.

Nedskärningen av platser för psykiatrisk vård har gått snabbare än beräknat. Planerat antal vårdplatser för somatisk långtidssjukvård har överstigit den faktiska utvecklingen. Planerna har enligt LKELP 77 justerats upp i jämförelse med LKELP 76.

V Framtidsaspekter

19 Sammanfattning av utvecklingstendenser

I detta kapitel sammanfattas resultatet av kartläggningen och vissa ut- vecklingstendenser med sikte på framtiden.

1941—1945, 1951—1955, 1961—1965 och 1971—1975 26 3.3 Folkmängden den 31 december 1960,1965,1970,1975 och 1976 . . . . . . . . . . . 33

3.4 Antalet personer (1 000— tal) i åldern 67 år och däröver fördelade på olika åldersklasser den 31 december 1960,

1965,1970 och 1975 . . . . . 35 3.5 Befolkningen 1 de äldsta åldersgrupperna åren 1960, 1965,

1970 och 1975 fördelad på män och kvinnor. Procent . 36 3.6 Antal personer i åldrarna 70 år och däröver per 1 000 av

folkmängden i resp. län den 31 december 1975 . . . . 37 3.7 Antal folkpensionärer med förtidspension/sjukbidrag i

januari åren 1960—1975 . . . . . . . . . . . 41

3.8 Antalet personer med förtidspension/sjukbidrag i januari 1964 och 1975; köns- och åldersfördelning. Absoluta tal 42 3.9 Ökningen från år 1964 till år 1975 av antalet folkpensio- närer med förtidspension/sjukbidrag i olika åldersgrupper.

Procent _ _ , _ 42 3.10 Ökningen från år 1964 till år 1975 av antalet folkpensio-

närer i åldrarna 60—66 år med förtidspension/sjukbidrag.

Procent . . . . . . . . . . . . . . . 43 3.11 Personer med förtidspension/sjukbidrag i januari 1975,

fördelning efter ålder. Procent . . . . . . . . . 43 3.12 Folkpensionärer med förtidspension/sjukbidrag i januari

åren 1960—1975, fördelning efter kön . . . . . . . . 45 3.13 Tilläggspensionärer med förtidspension/sjukbidrag i ja-

nuari åren 1964—1975, fördelning efter kön . . . . . 45 3.14 Andelen förtidspensionärer i januari 1966 med mentala

rubbningar i olika åldersgrupper . . . . . . 48 3.15 Beviljade förtidspensioner av arbetsmarknadsskäl under

åren 1972—1974; efter ålder och kön . . . . 48 4.1 Andelen förvärvsarbetande i åldersgrupperna 60—69 år

samt 70 år och däröver. Procent . . . . . . . . . 52 4.2 Andelen förvärvsarbetande i de äldsta åldersgrupperna

åren1960,1965 och 1970. Procent . . . . . . . . . 52

4.3 Relativa arbetskraftstal (årsmedeltal) för åldersgruppen 65—74 åriolika regioner . . . . . . . . . . . .. 54

4.4

4.5

4.6

4.7

4.8 4.9

4.10

4.11 4.12

4.13 4.14 4.15 4.16 4.17 4.18 4.19 4.20

4.21

4.22 4.23

4.24

4.25

5.1

5.2 5.3

5.4

Arbetslöshet i åldersgruppen 65—74 år. Procent av be- folkningen i arbetskraften ——- relativa arbetslöshetstalet 1963—1976; årsmedeltal

Befolkningen i åldern 65—74 år efter huvudsaklig verk- samhet år 1963, 1975 och 1976; årsmedeltal. Procent .

Inkomsttagarna i åldern 67 år och däröver efter inkomst. Procent

Inkomsttagarna i åldern 67 år och däröver efter inkomst och kön. Procent

Medel- och medianinkomster (i 1973 års priser)

I inkomststatistiken åren 1971 och 1973 redovisade per- soner i åldern 65 år och däröver fördelade på inkomst- klasser m.m. Procent

Inkomsttagarna efter huvudsaklig inkomst åren 1971 och 1973. Procent

Antal personer, som deklarerat skattepliktig förmögenhet Personer i åldern 65 år och däröver med skattepliktig för- mögenhet år 1975 efter förmögenhetsstorlek .

Medelförmögenhet år 1975 . . . . . . Ålderspensionärer med folkpension jämte annan pension Pensionstagare fördelade efter ålder och pension Samtliga pensionärer fördelade på inkomstklasser och olika slag av pension. Procent . . . . . Inkomstens sammansättning för olika åldersgrupper med pension år 1977. Procent . . . . . . Pensionärema fördelade efter kön, ålder och medelin- komst

Pensionärer i åldern 60 år och däröver fördelade efter

total pension. Procent . . . . Pensionärer i åldern 67 år och däröver fördelade efter arbetsinkomst och kapitalinkomst. Procent . De sammanlagda pensionerna i åldersgruppen 67 år och däröver . . . . . . . . . Total arbetsinkomst i åldersgruppen 67 år och däröver Pensionsförmåner och pensionstagare under år 1975 vid sidan av den allmänna försäkringen , . . . Antalet personer med egenpension inom den allmänna försäkringen och med tjänstepension . . Kostnader för egen- och familjepensioner under år l975,

milj. kr.

Antalet personer i åldern 65 år och däröver efter kön

och hushållstyp (1 000— tal) Ensamboende i de äldsta åldersgrupperna Sammansättningen av hushåll med hushållsföreståndare

i de äldsta åldersgrupperna (1 000- tal) . Boende i hushåll med minst en person i åldern 65 år och däröver efter bostadens kvalitetsgrupp år 1970 .

57

58

59

60

60 61

62 62

63

64

65

67

67

67

68

69 69

73

74

75

80 81

81

82

5.5 Hushåll med hushållsföreståndare i åldern 65 år och

däröver efter bostadens kvalitetsgrupp . . . . . . . 84 5.6 Bostäder i kvalitetsgrupp 7 efter hushållsföreståndarens

ålder..................... 85 5.7 Ensamboende hushållsföreståndare i åldrarna 65 år och

däröver med bostad i kvalitetsgrupp 7 . . . . . . 85 5.8 Ensamboende i enfamiljshus kvalitetsgrupp 7 i de äldsta

åldersgrupperna . . . . . . . . . . . . . 86 5.9 År 1975 beviljade bostadsanpassningsbidrag högre än

maximibeloppet (befintliga hus) , _ _ , . . . . _ , 91 5.10 De handikappades ålder . . . . . . . . . . . . 92 5.11 De handikappade fördelade efter handikappets art, un-

dersökningen år 1975 . . . . . . . . . . . . . . . 93 6.1 Antalet hjälptimmar i genomsnitt . . _ _ _ . , 98 6.2 Antal arbetstimmar (1 000- tal) inom sociala hemhjälpen;

äldre (67—w år) och handikappade . . . . . . . . 100 6.3 Kommuner med även annan verksamhet inom den öppna

vården för äldre och handikappade än social hemhjälp . 102 6.4 Omfattningen av öppen vård (exkl. social hemhjälp) un-

der en vecka åren 1974—1976 . . . . . . . . . . . 103 6.5 Antal besök på dagcentral i början av året . . . . . . 104 6.6 Antal ålderdomshem fördelade efter platsantal . . . . 104 6.7 Platsantalet på ålderdomshemmen åren 1960—1974 . . 105 6.8 Antalet vårdplatser i enkelrum i olika avdelningar på

ålderdomshem åren 1962—1974. Procent . , . . , _ 106

6.9 Kommunerna fördelade efter andelen (ll/(,,,) personer i åldern 67 år och däröver i ålderdomshem åren 1971,

1973 och 1974 . . . . . . . . . . . 107 6.10 Ålderdomshemmens gäster fördelade efter ålder. Procent 108 6.11 Andelen 1 resp. åldersgrupp 1 ålderdomshem. Procent . . 109 6.12 Personal vid ålderdomshemmen åren 1962—1974 . . . 110 6.13 Personal, uppdelad efter funktioner, vid ålderdomshem-

men åren1962—1974. Antal . . . . . . . . . 111 6.14 Vårdpersonalen fördelad på olika kategorier åren 1962—

1974....... .............'111 6.15 Antal hem med personal för specialuppgifter . . . . . 112 6.16 Föreståndarnas och bitr. föreståndarnas utbildning åren

1962—1974 . . . . . . . . 112 6.17 Patienternas fördelning efter ålder (april 1962). Procent . 114

vård fördelade efter var de vistades 1975-10—01 i procent . 256 10.4 Patienter i somatisk långtidssjukvård fördelade efter kön

och ålder den 1 oktober 1975 i procent . . . . . . 260 10.5 Patienter i somatisk långtidssjukvård fördelade efter antal

personer som biträder vid sänggåendet 1975- 10- 01 i procent 265 10.6 Antal patienter i somatisk långtidssjukvård som måste lägga

sig tidigare än personalen bedömde önskvärt 1975-10-01 . 265 10.7 Antalet patienter som under år 1975 avlidit vid enheter för

långvarigt kroppssjuka i relation till samtliga avlidna — sjuk—

vårdsområdesvis . . . . . . . . . 270 10.8 Vårdplatser och patienter i dagsjukvård vid låndstingsdrivna

enheter 1975- 10- 01 — sjukvårdsområdesvis . . . . . . 271 10.9 Patienter inom psykiatrisk vård fördelade efter åldersgrupp

åren 1962, 1970 och 1976 . . . . . . . 276 10.10 Vårdplatser i enheter för psykiatrisk vård fördelade efter

antal sangar1rummet1procent . . . . . 283 10.11. Vårdplatser i enheter för psykiatrisk vård fördelade efter

bekvämligheter på rummet i procent . . . . . . . . 283 10.12 Anhörigvårdare fördelade efter ålder och kön i procent . . 310 10.13 Genomsnittligt kontantbidrag per månad fördelat efter hem-

sjukvårdspatienternas ålder . . . . . . . . . 314 "10.14 Genomsnittligt kontantbidrag till hemsjukvårdspatienter

efter sjukvårdsområden . . . . . . . 315

19.1. Mål och inriktning

19.1.1. Socialpolitikens mål — den enskildes trygghet

Socialpolitiken syftar allmänt till att ge den enskilde trygghet i olika si- tuationer. Den skall tillgodose såväl materiella behov som behov av personlig vård och omvårdnad. Samhällets insatser speciellt för förtids- och ålderspensionärer syftar till att bereda ekonomisk självständighet, en god bostad och vid behov vård, omvårdnad och service av olika slag.

Samhället förändras bl. a. genom fortsatt urbanisering och industriell utveckling. Socialpolitiken i vid mening måste anpassas till föränd— ringarna och utvecklingen i samhället. I socialpolitikens syften ligger också olika slag av förebyggande insatser för att göra det möjligt för alla att leva ett självständigt liv och minska eller förhindra behovet av vård och omvårdnad.

19.1.2. Riktlinjer

De av statsmakterna antagna riktlinjerna, 1957 års riktlinjer och 1964 års program, för utbyggnaden och utvecklingen av äldreomsorgen samt utvecklingslinjerna för handikappvården, som de kommit till uttryck i olika sammanhang, äger fortfarande sin giltighet och kan ligga till grund för den fortsatta utbyggnaden och utvecklingen av omsorgen om de äld- re och handikappade.

Bland äldre och handikappade finns många som på grund av fysiska och psykiska brister har svårigheter att leva normalt. Handikapp av olika slag som drabbat dessa grupper ger upphov till särskilda problem och behov. Det är samhällets uppgift att förebygga uppkomsten av så-

dana behov och, om så inte kan ske, tillgodose de särskilda behoven genom olika insatser.

Gällande riktlinjer och uttalanden för utformningen av samhällets in- satser för de handikappade och de äldre kan sammanfattas enligt föl- jande

samhället utformas så att behovet av speciella service- och vård- insatser förebyggs

samhällets insatser inriktas på den efterfrågan, som grundas på be- hov, betingade av handikapp och ålder, i fråga om bostäder, omvård- nad och service; efterfrågan bör tillgodoses inom ramen för ett så långt möjligt fritt konsumtionsval, vilket kan väntas öka i takt med förbättrade pensioner och andra inkomster

full sysselsättning är ett mål inte endast i fråga om de helt arbetsföra utan även beträffande de endast delvis arbetsföra i olika åldrar, som kan och vill ställa sig till arbetsmarknadens förfogande

handikappade och äldre skall kunna få leva kvar i sina invanda mil- jöer och ha tillgång till goda och ändamålsenliga bostäder i en för dem lämplig social och yttre miljö; bostaden bör vid behov indivi— duellt anpassas efter handikapp

handikappade och äldre stimuleras och aktiveras, så att de kan föra ett självständigt liv och klara sig på egen hand i sin hemmiljö

anhöriga och andra som tar aktiv del i vården i hemmet bör bistås

när så behövs måste hjälp i hemmen ställas till förfogande och olika former av öppen vård uppmuntras i syfte att minska behovet av insti- tutionsvård

de handikappade och äldre bör på ett naturligt sätt kunna delta i samhällslivet och dess olika aktiviteter; pensionärernas och de handi- kappades organisationer liksom folkrörelserna i övrigt bistås i sin verksamhet

den som så behöver erbjuds boende med gemensam service under självständiga former och med en omvårdnad och service anpassad efter de personliga behoven

tillräckliga resurser måste finnas för vård och sjukvård, som syftar till att återföra till hälsa eller relativ hälsa

ålderdomshemmen skall inte lämna en aktiv sjukvård men väl sådan sjukvård, som kan betecknas som god hemsjukvård

vården av handikappade och sjuka bör bedrivas i intimt samarbete mellan kommuner och landsting

såväl öppen som sluten vård kräver väl utbildad personal. Till dessa riktlinjer kan på grundval av uttalande i PU:s direktiv läg- gas, att det är angeläget att samhället

medverkar till att underlätta övergången och anpassningen till livet som pensionär och till att de äldres tillvaro härigenom får ett sådant innehåll att pensionstiden blir meningsfull och positiv.

19.2. Förberedelse till en meningsfull pensionstid

19.2.1. Att vara förtidspensionär

Åldrandet kan ha många positiva sidor och man kan successivt förbe— reda sig och anpassa sig till livet som pensionär. En förtidspensionering kan bli aktuell under mera dramatiska former och det finns ofta inga möjligheter att förbereda sig för ett liv som förtidspensionär. Det kan ställa stora krav på psykisk styrka och anpassningsförmåga till helt nya förhållanden. Kunskaperna om hur en förtidspensionär upplever sin pensionering och anpassningen till denna är otillräckliga. Som framhål- lits i kap. 16 bör forskning och utvecklingsverksamhet inriktas på att be- lysa bl.a. dessa förhållanden. Av särskild betydelse bör vara att upp- märksamma dem, som blivit förtidspensionärer på grund av grava sjuk— domstillstånd och handikapp.

PU har genom sin intervjuundersökning — den första riksomfattande undersökningen av förtidspensionärerna — sökt belysa de förtidspensio- nerades situation ur olika aspekter. Undersökningar om förtidspensionä- rernas förhållanden har gjorts i en del kommuner.

Som framgår av kap. 16 pågår med bidrag av socialdepartementet ett forskningsprojekt vid sociologiska institutionen i Stockholm i samarbete med statens arbetsklinik om de förtidspensionerades situation. Huvud- syftet med projektet är att beskriva och analysera de strukturella fakto— rerna bakom ökningen av antalet förtidspensionärer, att beskriva och analysera de individuella faktorerna bakom förtidspension, att beskriva förtidspensionärernas levnadsbetingelser samt beskriva och analysera ar- betets icke—ekonomiska funktion.

Två forskningsrapporter har som nämnts i kap. 16 publicerats av sys- selsättningsutredningen (SOU 1977: 88). Den ena rapporten Förtidspen- sion eller arbete? är en studie av utvecklingen och regionala variationer. Den andra rapporten — Förtidspensionärernas situation — skildrar bl. a. några förtidspensionärers situation.

I den första rapporten konstateras, att den kraftiga ökningen av anta- let förtidspensionärer inte har samband med förskjutningen av befolk- ningen mot högre åldrar. Ökningen är inte heller primärt resultatet av den liberalisering av lagstiftningen, som ägde rum etappvis åren 1970 och 1972. Lagändringarna får enligt rapporten ses som ett resultat av de problem som tornade upp sig för den äldre arbetskraften under 60-talets senare hälft. Ökningen av antalet förtidspensionärer kulminerade under perioden 1970—1973 för att därefter avta något. Preliminära uppgifter för 1976/77 tyder enligt rapporten på att antalet börjat öka igen. En för- tidspensionering kan, framhålles i rapporten, innebära lösningen på en eljest bekymmersam försörjningssituation, men den kan också ha nega- tiva konsekvenser, t.ex. ekonomisk standardsänkning, social isolering, försvagad självkänsla och beroende av andra.

Den andra rapporten innehåller, förutom ett avsnitt om förtidspensio- neringen ur ett internationellt perspektiv och ett annat om aktuella un- dersökningar, bl. a. PU:s intervjuundersökning, en redogörelse för en in- tensivundersökning bland förtidspensionärer. Det fanns, framhålls i rap-

porten, mycket som tydde på att många förtidspensionärer upplevde sig leva .ett socialt utsatt liv och att omgivningen såg på dem med misstänk- samhet och skepsis. Det enda socialt accepterade skälet till förtidspen- sion är sjukdom. Den sociala acceptansen blir större vid gravare sjuk- domstillstånd. Vidare kunde tidigare arbeten innebära såväl fysiskt, psy- kiskt som socialt slitage. En förlust av arbetsrollen medförde praktiskt taget i samtliga fall en förändring av andra roller i statustänkande rikt- ning.

19.2.2. Att bli och vara ålderspensionär

Av kap. 15 framgår, att nuläget av samlad kunskap om olika aspekter på åldrandet och dess problem innebär en i åtskilliga hänseenden mera positiv bild av verkligheten än vad man hittills ofta velat föreställa sig, även om fysiologiska åldersförändringar länge kompenseras genom lämp- lig livsföring. En med åldern ökande frekvens av småkrämpor, sinnes- handikapp o.d. kan ofta framgångsrikt behandlas i vanlig praxis och kompenseras med t. ex. tekniska hjälpmedel av olika slag. Den i fråga om livsinnehåll aktiva och positiva levnadstiden har visat sig genom- snittligt längre än vad man kanske tidigare ofta föreställt sig gälla annat än i undantagsfallen. Först i slutet av 70-års ålderns dekad ökar relativt snabbt behovet av stöd och hjälp från omgivningens sida. Det framgår bl. a. av PU:s olika undersökningar.

Den s.k. 70-årsundersökningen i Göteborg har kunnat dokumentera, att ganska långt upp i levnadsåldrarna bibehålls i allmänhet ett förhål- landevis gott fysiskt och psykiskt välbefinnande. Detta borde mer än nu påverka planeringen av de mera resurskrävande vårdinsatsernas dimen- sionering och utformning, speciellt i den institutionaliserade långtids- sjukvården. Samtidigt borde det också innebära ökad inriktning på diffe- rentierade särskilt socialt förankrade, förebyggande äldreomsorger.

Den förändrade positiva syn på åldrandets biologiska, medicinska och psykosociala aspekter, som bl. a. forskningen fört fram till, öppnar stora möjligheter för framgångsrika insatser i vård-, behandlings- och om- sorgshänseende. Detta gäller för den medicinska delen både kroppssjuk- vård och psykiatrisk vård och i socialt hänseende framför allt förebyg- gande verksamhet.

Det föreliggande materialet ger anledning till omprövning på många punkter av hittills gällande värderingar av den äldre populationens spe- ciella behov av vård- och serviceinsatser. Äldreomsorgen har sin me- dicinska tyngdpunkt förhållandevis sent, dvs. i åldrarna över 75 år, och att förebyggande _ även medicinska — insatser med framför allt en social förankring av bl. a. psykosociala skäl synes särskilt betydelse- fulla i den fortsatta utformningen av samhällets äldreomsorg.

Pensioneringen och pensionstiden har tidigare främst betraktats som ett ekonomiskt trygghetsproblem. Det är först under 1960-talet som in- tresset väckts för andra problem pensionären kan möta. Det är här bl. a. fråga om hur man skall förebygga att pensionstiden upplevs negativt och hur man skall göra pensionstiden innehållsrik och meningsfull. In-

tresset för dessa frågor har alltmer ökat och verksamhet i olika former har vuxit fram. Pensioneringen upplevs på olika sätt. Många ser fram emot pensions— åren med stora förväntningar och förhoppningar om ett självförverkli- gande som man inte förmått åstadkomma tidigare under yrkesverk- samma år med tidsbrist. Andra har inte så stora förväntningar på pen- sionstiden och en del ser fram mot den med stor oro.

Den omständigheten att man blir ålderspensionär innebär ingen an- nan förändring än att man får mera tid för egen del och att man kan sakna arbete och arbetskamrater. Som pensionär skall man efter egen önskan kunna ta del i samhällslivet och allt vad däri inryms av för- eningsliv, kulturella aktiviteter, hobbies och olika slag av sysselsättning, förströelser osv. Vidare skall man kunna odla sina intressen och söka samvaro med dem som man trivs tillsammans med och får största ut— byte av. Samhället bör på allt sätt främja detta, bl. a. genom stöd åt olika föreningar och organisationer. För det stora flertalet ålderspensio- närer torde inga särskilda åtgärder behövas i samhällets regi. De bör kunna stimuleras till självverksamhet och deltagande i samhällets all- männa utbud av fritidsverksamhet och kulturaktiviteter.

För att få en bild av hur man upplevde pensionstiden och i vilken ut- sträckning man förberedde sig för livet som pensionär ställdes i PU:s in- tervjuundersökning vissa frågor.

Av åldersgruppen 60—69 år bland ålderspensionärerna, alltså de ny- blivna pensionärerna, var det enligt PU:s intervjuundersökning 47 % som ansåg att trivseln med pensionstiden var som väntat, 33 % tyckte att det var bättre än väntat. 7 % ansåg det vara sämre än väntat. I gruppen 70—79 år ansåg drygt 50 % pensionstiden bättre än väntat, 34 % som väntat och närmare 6 % sämre än väntat. Det är således inga större skillnader mellan åldersgrupperna när det gäller upplevelsen av pensionstiden.

De flesta ål—derspensionärer (61 %) upplever enligt intervjuundersök- ningen inga direkta problem som pensionärer. Andelen var något hög- re (62 %) i åldersgruppen 70—79 år och mindre (58 %) i gruppen 80 år och däröver. En viss skillnad föreligger mellan könen. En lika stor andel (drygt 40 %) av männen ansåg att pensionstiden blivit som man väntat sig resp. bättre än väntat. Av kvinnorna var det däremot 47 % som tyckte att pensionstiden blivit bättre än väntat och 36 % att den blivit som väntat.

Nyblivna pensionärer 60—69 år med problem upplevde sysslolös- het, ekonomiska svårigheter, ensamhet och "att man anses ingenting värd” som de största problemen. För de äldre åldersgrupperna var som framgår av följande tablå ensamheten det största problemet. Av de ny- blivna pensionärerna hade 9 % ofta och 18 % någon gång saknat arbe- tet. Av samtliga ålderspensionärer var det ca hälften, som aldrig saknat sitt arbete. Intervjuundersökningens material är för litet för en mera ingående analys av vilka grupper som har problem som pensionärer, spårande av riskgrupper etc. Undersökningen ger ändå en antydan om vilken inriktning verksamhet för förberedelse till livet som pensionär bör 'ha. Ingen skulle behöva uppleva sin pensionering som pro'blemfylld

Problem för ålderspensionärer. Procent i olika åldersgrupper

60—69 70—79 80— Totalt

Sysslolöshet 6,4 5,1 2,9 5,l Ekonomiska svårigheter 8,5 6,5 2,3 6,4 Ensamheten 4,6 9,6 12,0 8,4 Att man anses ingenting värd,

känner sig utanför etc. 5,0 2,9 1,9 3,4 Annat 7,7 5,0 6,1 6,0 Vet ej 4,0 5,3 7,4 5,3

i de avseenden som pensionärerna här själva angett.

Som framgår av redogörelsen beträffande verksamheten i olika for- mer och dess utveckling är förberedelse till livet som pensionär till stor del en fråga om information. Det kan gälla åldrandet och dess problem, som det kan belysas genom forskning och vetenskap, i syfte att göra människan rustad att förstå och på rätt sätt möta de problem som 'kan uppkomma medicinskt, psykologiskt och socialt. Det kan gälla samhällsinformation i olika frågor, t. ex. arbetsmarknadsfrågor, boen- de, juridiska spörsmål, pensionsförmåner, möjligheter att få hjälp och vård, tillgång till fritidsaktiviteter av olika slag.

Enligt intervjuundersökningen ansåg sig knappt hälften av ålders- pensionärerna känna till sina rättigheter. Av åldersgruppen 60—69 år var det 53 %; 22 % var tveksamma och 24 % kände inte alls till sina rättigheter. Av de blivande ålderspensionärerna ansåg mellan 28 och 35 %, att de var tillräckligt informerade. Som framgått tidigare ansåg man sig bäst informerad när det gäller pensionens storlek och sämst när det gäller hyresbidrag, bostadstillägg m. m.

Det torde i första hand ankomma på de statliga myndigheterna att i samarbete med kommunala myndigheter, folkrörelserna, fackliga or- ganisationer, pensionärsorganisationer m.fl. var och en inom sitt om- råde bedriva upplysningsverksamhet i olika former, även i ämnen, som är speciellt viktiga för blivande ålderspensionärer. Det förekommer också i viss utsträckning. I pensionsfrågor ger riksförsäkringsverket in- formation. De allmänna försä'kringskassorna och deras organisation för service och samverkan, Försäkringskasseförbundet, har en omfattande informationsverksamhet i samarbete med riksförsäkringsverket.

I fråga om vård och omvårdnad har socialstyrelsen en central ställ- ning. Enligt sin instruktion (3 5) skall styrelsen bedriva upplysnings- verksamhet inom sitt verksam-hetsområde — socialvård samt hälso- och sjukvård. Det bör innefatta skyldighet att i olika former sprida kun- skap om åldrandet och dess problem — medicinskt, psykologiskt och socialt — och möjligheterna att lösa problemen på grundval av forsk- ning och erfarenhet. Styrelsens informationsverksamhet avser också fö- rebyggande hälso- och sjukvård, innefattande möjligheterna att före- bygga åldrandet och dess verkningar, upplysning om kost och mot-ion, betydelsen av aktivitet i olika avseenden. Styrelsens verksamhetsområ- de omfattar också socialvården med bl. a. social hemhjälp och färd- tjänst.

På samma sätt som riksförsäkringsverket har att svara för informa- tionsverksamhet i pensionsfrågor och socialstyrelsen när det gäller hälso- och sjukvård samt socialvård, torde det ankomma på arbetsmark— nadsverket att sprida upplysning i arbetsmarknadsfrågor och bostads- styrelsen i bostadsfrågor.

När det gäller handikappfrågor har handikappinstitutet och statens handikappråd speciella funktioner. Även dessa organ bedriver upplys- nin—gsverksamhet.

Socialutredningen framhåller i sitt slut—betänkande (SOU 1977:40), att det är viktigt att genom information m.m. underlätta anpassningen till de nya förhållandena så att pensionstiden upplevs som meningsfull och positiv. Det är enligt utredningen en uppgift för såväl myndighe- ter och folkrörelser som för företag och fackliga organisationer.

De problem som redovisats i PU:s intervjuundersökning i samband med pensioneringen och de ämnen som tagits upp i kurserna för för- beredelse till livet som pensionär rör främst

. Hälsa hälsovård hälsoundersökningar, hälsokontroller . Arbete successiv anpassning av arbetet; nedtrappning . Bostad flyttning till annan bostad, till servicehus etc. 0 Ekonomi klarhet beträffande den ekonomiska situationen vid pensionering 0 Hobbyverksamhet m. m. intresse för och engagemang i lämplig verksamhet före pensioneringen . Kontaktverksamhet kontakt med föreningsliv, kulturliv etc. . Informationsverksamhet om åldrandet och dess problem (fysiskt, psykiskt, psykologiskt, socialt; generationsmotsättningar etc.) hälsovårdsupplysning (kost, motion etc.) betydelsen av aktivitet; olika former för aktivering av äldre arbete bostad ekonomi kontaktverksamhet hobbyverksamhet etc. allmän social information problem i samband med pensionering.

Allt större grupper ställs nu — genom den sänkta allmänna pensions- åldern och delpensionsförsäkringen — inför pensioneringen, då de än- nu är aktiva och vitala. Svårigheterna med övergången till livet som pensionär ”kan därigenom bli större. Det är därför av stor betydelse för samhället att de blivande pensionärerna förbereder sig på de för- ändringar pensioneringen för med sig. En rätt förberedelse kan bidra

till att pensionstiden blir mera meningsfull och innehållsrik för den en- skilde. Aktiva, vitala pensionärer innebär minskade krav på hjälp och vård av olika slag.

Den verksamhet, som nu håller på att växa fram för förberedelse till livet som pensionär är splittrad till såväl innehåll som organisation och saknar en samordnande ledning. I verksamheten är nu på ett eller annat sätt engagerade eller berörda . staten, främst genom socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, arbets—

marknadsverket och bostadsstyrelsen 0 kommuner 0 utbildningsanstalter (bl. a. folkhögskolor) ' enskilda organisationer (fackliga organisationer, studieförbund, pen- sionärsorganisationer) . arbetsgivare.

PU -har genom sin intervjuundersökning inte kunnat tillfredsställ-ande belysa de problem som blivande och nyblivna pensionärer ställs inför i samband med pensioneringen. Undersökningsresultaten ger endast en anvisning om problemen, deras art och omfattning. De problem, som blivande och nyblivna pensionärer möter borde kartläggas och analy- seras mera ingående som underlag för åtgärder från både det allmän- nas, organisationers och de enskilda människornas sida.

19.3 Uppsökande verksamhet, information, rn. m.

19.3.1. För personlig trygghet

Upprinnelsen till den numera i socialhjälpslagen föreskrivna skyldighe- ten för kommunerna att bedriva uppsökande verksamhet var de s.k. in- venteringar som socialpolitiska kommittén föreslog i betänkandet Bättre åldringsvård (SOU 1964: 5) för att undersöka dels pensionärernas bo- stadsförhållanden i syfte att få en grund för snabba åtgärder för att be- reda dem bättre bostäder dels behovet av hjälp, vård och tillsyn. Avsik- ten var att det härigenom skulle skapas en trygghet och garanti för god personlig vård och omvårdnad.

Handikapputredningen lade i sitt betänkande Kommunerna och den sociala omvårdnanden (SOU 1967: 53) fram förslag om föreskrifter i so- cialhjälpslagen om skyldighet för kommunerna att bedriva uppsökande verksamhet. Huvudsyftet var att fastställa kommunernas kompetens att tillgodose den enskildes behov av personlig omvårdnad.

I den proposition (1968: 74), som grundade sig på handikapputred- ningens betänkande, med förslag till ändringarna i socialhjälpslagen an- förde departementschefen i denna fråga bl. a. följande (5. 14):

Samhället har ett ansvar för medborgarnas ekonomiska och personliga trygghet. Den enskilde skall inte vara hänvisad till anhörigas hjälp eller annan privat välvilja för att få sitt behov av trygghet tillgodosett. Ett system av anordningar har successivt byggts upp för att tillgodose behovet av hjälp och bistånd. Systemets effektivitet beror dock av att förmånerna kommer den enskilde tillgodo, vilket förutsätter kunskap om de individuella beho-

ven. Sådan kunskap måste inhämtas där den enskilde bor. I regel är det också där som hjälpen måste sättas in. Därför är det i första hand kommunerna som måste se till att samhällets intentioner att skapa trygghet förverkligas.

Av gjorda uttalanden framgår att den uppsökande verksamheten är avsedd att vara ett väsentligt inslag i det sociala välfärdssystemet. Den skall vara en garanti för individens personliga vård och omvårdnad — den personliga tryggheten — på samma sätt som lagen om allmän för- säkring är en viktig grund för ekonomisk trygghet. Genom den upp- sökande verksamheten får kommunerna kännedom om de enskilda be- hoven och också underlag för planeringen av resurser m. m.

19.3.2. Brister i många kommuner

I PU:s kommunenkät har den uppsökande verksamhetens organisation och omfattning undersökts. Enligt de inkomna uppgifterna bedrevs upp- sökande verksamhet kontinuerligt i 206 kommuner. Av dessa kommuner hade 41 inte lämnat uppgifter om omfattningen under april 1975. I de 165 kommunerna besöktes ca 8 000 pensionärer och 3 800 kontaktades per telefon i april 1975.

Uppsökande verksamhet bedrevs över huvud taget inte i 72 kommu- ner. Av dessa hade 33 dessutom inte genomfört någon behovsinvente- ring och endast 10 hade gjort sådan under åren 1974—1975.

Verksamheten sköts till övervägande del av fast anställd personal främst hemvårdsassistenter. Att hemvårdare/samariter bedriver upp- sökande verksamhet förekommer i betydligt mindre utsträckning. I 5 kommuner ansvarade förtroendemän helt för den uppsökande verksam- heten och i 9 kommuner i samverkan med personal.

Ca 700 anställda bedrev uppsökande verksamhet. I allmänhet an- vände de dock en realtivt liten del av sin arbetstid till denna uppgift. Uppskattningsvis uppgick deras sammanlagda tid för uppsökande verk- samhet till ca 100 tjänster. Med tanke på att det fanns ca 1,3 miljoner pensionärer i riket, som utgör den potentiella gruppen för uppsökande verksamhet, måste personalresursen betraktas som mycket begränsad. Att bedriva uppsökande verksamhet genom postenkäter o.d. utan per- sonliga besök synes bli allt vanligare, vilket måste anses som en felaktig form och inte motsvara syftet.

19.33 Den uppsökande verksamheten — ingen garanti för personlig trygghet

Att döma av resultatet av PU:s kartläggning fungerar den upp- sökande verksamheten i de flesta kommuner inte som den garanti för personlig vård och omvårdnad — personlig trygghet _ som avsetts och förutsatts. Den uppsökande verksamheten blir därmed inte det instru- ment som är nödvändigt för ett förebyggande arbete, för att tillgodose behov och för att sätta in rätt hjälp i rätt tid. Det är angeläget att pröva alla vägar att nå kontakt, ge och få information och på så sätt skapa möjligheter att förbättra livssituationen för många människor. Den upp- sökande verksamheten är primärt ett sätt att nå den enskilde och er-

bjuda de tjänster samhället kan ge för att goda levnadsbetingelser skall uppnås. Genom den uppsökande verksamheten får kommunerna som ti- digare nämnts också betydelsefull kunskap som underlag för sin plane- ring.

Den uppsökande verksamheten är ett led i samhällets insatser för handikappade och äldre i syfte att bereda dem goda levnadsbetingelser. Det må gälla hälsa, bostad, tekniska hjälpmedel, sysselsättning, hjälp i hemmet av olika slag, sjukvård, färdtjänst etc.

Det är viktigt att pröva nya vägar att nå de enskilda människorna i syfte att ge dem det stöd de kan behöva. Den decentralisering av resur- serna ut till bostadsområdena som många kommuner genomfört och andra planerar är ett steg i rätt riktning att komma nära människorna och erbjuda dem den service samhället har att ge. Det är också angelä— get att den uppsökande verksamheten inom socialvården och sjukvården samordnas och att man kan finna lämpliga former för en sådan samver- kan.

19.3.4. Information

En del av den uppsökande verksamhetens uppgifter är att ge råd och upplysning, sprida information om de olika anordningar samhället kan ställa till förfogande för att underlätta den dagliga livsföringen och för- bättra levnadsbetingelserna för pensionärerna. Denna rådgivnings- och upplysningsverksamhet kan riktas direkt till den enskilde och dennes be- hov av hjälp och stöd i olika former. Det bedrivs också en mera allmän upplysningsverksamhet från skilda håll.

Genom socialkatalogen, utarbetad och distribuerad av socialdeparte- mentet, ges en allmän information till hela befolkningen om socialför- säkringarna, socialvården samt hälso- och sjukvården. Riksförsäkrings— verket ger som redan nämnts i samarbete med Försäkringskasseförbun- det ut broschyrer och annan information om socialförsäkringarna. So- cialstyrelsen meddelar upplysning i kost-, hälso- och sjukvårdsfrågor. I arbetsmarknadsfrågor bör det ankomma på arbetsmarknadsverket att lämna information liksom det bör ankomma på bostadsstyrelsen att in- formera i bostads- och bidragsfrågor. En viktig allmän upplysningsverk- samhet mera inriktad på lokala förhållanden bedrivs genom kommuner och landsting. Kommunenkäten innehöll vissa frågor härom i syfte att belysa förekomsten av sådan verksamhet, dess art och omfattning. Be- träffande landstingens verksamhet ställdes vissa frågor i PU:s hemsjuk- vårdsenkät.

Enlig-t kommunenkäten (1975) bedrev 105 kommuner information di- rekt riktad till pensionärer. Många kommuner sänder ut broschyrer till bl. a. nyblivna pensionärer. Program för olika verksamheter sänds också ut till pensionärerna. I vissa kommuner ges information via pen- sionärsorganisationer eller genom att kommunen anordnar informa- tionsträffar. Annonsering i dagspressen förekommer också. Även tid— skrifter riktade till pensionärerna ges ut fortlöpande.

Enligt hemsjukvårdsenkäten (1975) hade totalt 19 av de 26 huvud- männen under senare år på olika sätt skriftligen informerat allmänheten

om möjligheterna till hemsjukvård. Av materialet framgår att 10 huvud— män använt sig av flera informationskanaler t. ex. landstingskatalog och faktablad. Landstingskatalog eller vårdkatalog som distribueras till samt- liga hushåll är den vanligaste informationskällan.

I PU:s intervjuundersökning ställdes vissa frågor beträffande känne- domen om rättigheter och förmåner. Frågorna var schematiska och av- sedda att belysa intervjupersonernas egen syn på sina kunskaper och inte avsedda som ett mått på vad man faktiskt kände till. En fjärdedel av förtidspensionärerna uppgav att de inte kände till rättigheter och för- måner, medan nästan en tredjedel var tveksamma beträffande sina kun- skaper. Bland ålderspensionärerna var det knappt en fjärdedel, som an- gav att de inte kände till rättigheter och förmåner. En dryg fjärdedel var tveksamma beträffande sina kunskaper. Av de blivande pensionärerna var det knappt en tredjedel som ansåg sig känna till pensionärernas rättigheter och förmåner.

En annan fråga i intervjuundersökningen gällde vart man skulle vända sig för att få mera information. Över en fjärdedel av förtidspen- sionärerna visste inte vart de skulle vända sig. Bland ålderspensionä- rerna var det över hälften. Av de blivande pensionärerna var det en fjärdedel, som uppgav att de inte visste vart man skulle vända sig för att få uppgifter om pensionärernas förmåner rn. rn.

19.3.5. Behov av större informationsinsatser framför allt från kommunerna

Resultatet av PU:s intervjuundersökning visar, att osäkerhet och okun- nighet om de anordningar som samhället ställer till förfogande för pen- sionärerna är vitt utbredd. Man vet i stor utsträckning inte heller vart man skall vända sig för råd och upplysningar. För att vara effektiv och nå alla måste informationen i hög grad vara anpassad till och inriktad på lokala förhållanden. Det är närmast en uppgift för kommunerna att genom den uppsökande verksamheten och genom mera allmän information sprida kännedom om vad samhället har att erbjuda pensio- närerna i olika situationer. Att döma av undersökningsresultatet behövs det större informationsinsatser från framför allt kommunernas sida som ett led i strävan att förbättra pensionärernas levnadsbetingelser. Pen- sionärernas organisationer har också en viktig uppgift i detta samman- hang.

19.4. Ekonomisk självständighet och trygghet

19.4.1. Arbete Minskande förvärvsfrekvens

Genom sammanvägning av tillgänglig statistik för den förvärvsarbe- tande befolkningen kan den trendmässiga förändringen i tiden av för- värvsintensiteten i olika åldersgrupper belysas. Den äldsta statistikserien

i detta sammanhang är folkräkningarna. Av detta material framgår att andelen förvärvsarbetande i de äldre åldersklasserna minskat successivt från 1930-talet fram till 1970—års folkräkning, som f.n. är den senast publicerade med uppgifter om förvärvsfrekvenser.

Under perioden 1930—1960 var minskningen av andelen förvärvsar- betande i åldrarna över 60 år relativt sett måttlig, med undantag för den äldsta åldersklassen, 70 år och äldre, som slutade förvärvsarbeta i steg- rad takt. Enligt folkräkningarna har efter år 1960 förvärvsintensiteten minskat mera påtagligt bland personer över 60 år och för män i synner- het. För männens del har förvärvsfrekvensen i åldrarna över 60 år för varje femårsklass under 1960-talet minskat totalt från 40 % till närmare 30 %. Särskilt framträdande är reduktionen av förvärvsfrekvensen i åld- rarna över 65 år. För kvinnornas del har förvärvsintensiteten mellan åren 1960 och 1970 i stort sett legat kvar på samma nivå, närmare 9 %. Detta förhållande orsakas av en ökad förvärvsintensitet i åldrarna 60— 64 år medan åldrarna däröver minskat sin förvärvsverksamhet.

De numera månatliga arbetskraftsundersökningarna (AKU) bekräf- tar att andelen äldre personer i arbetskraften (= sysselsatta och arbets- sökande) minskar successivt. År 1963 tillhörde 43 % av männen i åld- rarna 65—74 år arbetskraften mot 20 % år 1975. Motsvarande tal för gifta kvinnor i samma åldrar var 9 resp. 5 % och för ej gifta kvinnor 13 resp. 7 %. Mellan åren 1975 och 1976 har minskningen fortsatt, relativt sett kraftigt för männens del. En bidragande orsak till förändringen mel- lan åren 1975 och 1976 torde vara att den allmänna pensionsåldern sänktes från 67 till 65 år den 1 juli 1976.

Genom AKU kan också arbetskraftstalen på regional nivå belysas. Genomgående för de tre regionerna i riket (skogslän, storstadslän samt övriga Syd- och Mellansverige) är en fortgående minskning av arbets- kraften såväl bland männen som bland kvinnorna i åldrarna 65—74 år under perioden 1963—75. Under den aktuella perioden har i de tre re- gionerna var för sig de relativa arbetskraftstalen mer än halverats för båda könen med undantag för kvinnor i övriga Syd- och Mellansverige, som minskat något från ett redan lågt utgångsvärde. Även på regional nivå har de relativa arbetskraftstalen mellan åren 1975 och 1976 fortsatt att minska och speciellt påtagligt för män i storstadslänen.

Minskningen av personer i åldrarna 65—74 år i arbetskraften enligt AKU mellan åren 1963 och 1974 motsvaras huvudsakligen av en ökning av gruppen arbete i eget hushåll och gruppen övriga. Till gruppen öv- riga hänförs bl. a. pensionärer. Männen uppger ofta pension som orsak till att de inte förvärvsarbetar. Kvinnorna däremot redovisas vanligen i gruppen arbete i eget hushåll även om de i själva verket också är pensio- narer.

Nedtrappning till pensioneringen

Utöver arbetskraftstalen i pensionsåldrarna lämnar AKU också uppgif- ter om åldersklasserna 60—67 år, dvs. den period då förberedelsen inför förestående ålderspensionering börjar. För män i dessa åldersklasser kan konstateras en successiv nedtrappning av förvärvsintensiteten, vilken

tycks ha accentuerats i åldrarna efter 64 år. Förvärvsintensiteten bland kvinnorna i åldrarna 60—61 år är däremot högre år 1976 än den var 1963. För kvinnor i åldrarna över 61 år är utvecklingen densamma som för männen fast på en lägre nivå. I detta sammanhang förtjänar näm- nas, att antalet hustrutillägg, vilka utgår till gift kvinna mellan 60 och 65 års ålder, vars make har ålders- eller förtidspension, ökade från nära 34 000 år 1960 till 68 000 år 1975.

Liten del arbetar efter pensioneringen

] PU:s intervjuundersökning ingår vissa frågor om förvärvsarbete bland ålderspensionärer. Detta material visar bl. a. att bland ålderspensionä- rer, 60 år och äldre, var det totalt ca 9 % som arbetade vid intervjutill- fället, andelen är högst bland de yngsta och bland män. Det bör i sam- manhanget betonas att varken folkräkningarna eller AKU är jämförbara med intervjuundersökningen eftersom den senare omfattar enbart perso— ner 60 år och äldre som vid intervjutillfället uppgav sig ha någon form av ålderspension. De flesta ålderspensionärerna som hade förvärvsar- bete arbetade på deltid, dvs. mindre än 35 timmar per vecka. Intervju- personerna fick också ta ställning till olika skäl varför man arbetade och flera orsaker fick anges. De oftast uppgivna skälen till att man arbetar är ”för att ha något att göra” och "för att det är roligt och intressant”. Ekonomiska skäl till att förvärvsarbeta kommer först på tredje plats bland de uppgivna orsakerna och en nästan lika stor andel förvärvsarbe- tar ”för att träffa andra människor”.

Av de intervjuade slutade en tredjedel förvärvsarbeta före pensione- ringen och en lika stor andel i samband med pensioneringen. Ca 15 % hade förvärvsarbetat efter pensioneringen men arbetade inte vid inter- vjutillfället. Benägenheten att förvärvsarbeta fram till och efter pensio- neringen är olika mellan könen. Bland de intervjuade männen hade drygt två tredjedelar fortsatt efter eller slutat förvärvsarbeta i samband med pensioneringen mot en tredjedel av kvinnorna. Nästan hälften av de intervjuade kvinnorna hade slutat förvärvsarbeta före pensioneringen mot 17 % för männen.

Pensionering vid rätt tidpunkt för de flesta

lntervjuundersökningen ger också viss belysning av de ålderspensionera- des uppfattning om pensioneringstidpunkten. Den allmänna pensionsål- dern var 67 år vid intervjutillfället. Frågor av detta subjektiva slag är svåra att formulera och svaren svåra att tolka men man bör ändå få en allmän bild av vad pensionärerna anser själva. De flesta pensionärer (70 %) ansåg att de pensionerades vid rätt tidpunkt, 12 % ansåg sig vara pensionerade för sent, nära 8 % tyckte att tidpunkten var för tidig och en nästan lika stor andel var tveksam. Inga större skillnader mellan könen eller mellan olika åldersgrupper kan noteras.

Av de 9 % av ålderspensionärerna som vid intervjutillfället förvärvs- arbetade ansåg två tredjedelar, att de pensionerats vid rätt tidpunkt, och 19 % att de pensionerats för tidigt. De pensionärer som slutade

arbeta vid pensioneringen fick besvara frågan: ”Om Ni hade haft möj- lighet att fortsätta att arbeta t.ex. på halvtid när Ni pensionerades, skulle Ni ha gjort det då?” Ca 70 % av dessa pensionärer skulle absolut inte eller troligen inte ha fortsatt att arbeta, 20 % skulle absolut eller troligen ha fortsatt arbeta och 7 % var tveksamma.

19.4.2. Inkomst

Ökande inkomster

Genom den årliga inkomst- och förmögenhetsstatistiken kan i viss ut- sträckning framför allt ålderspensionärernas ekonomi belysas. Inkomst- statistiken omfattar alla personer som deklarerat eller skönstaxerats av skattemyndigheterna. Vidare kan man från och med inkomståret 1974 också få uppgift om pensioner för icke deklarerande personer. Över åren visar denna statistik endast utvecklingen av den skattepliktiga in- komsten. Det bör därför observeras att förändringar av taxeringsbe- stämmelserna påverkar grundmaterialet.

Antalet inkomsttagare 67 år och äldre var i inkomststatistiken nära 600 000 år 1961 mot 779 000 år 1973. Det innebär att år 1961 var ca 80 % i dessa åldrar inkomsttagare i denna mening mot ca 72 % år 1973. Mellan de båda åren har en kraftig förskjutning mot högre inkomstklas— ser ägt rum. 1 inkomstlägen med en skattepliktig inkomst på 20 000 kr. och mer återfanns 4 % av personer i åldern 67 år och äldre är 1961 mot 21 % år 1973. Motsvarande tal för samtliga inkomsttagare var 10 resp. 56 %. Denna förändring för pensionärernas del torde bero på änd- ringar i deklarationsplikten, förbättrade pensionsförmåner, bl. a. genom ATP, och den allmänna pris- och löneutvecklingen.

Görs en motsvarande jämförelse mellan könen över tiden visar detta att kvinnorna över 67 år är i lägre inkomstklasser än männen. År 1973 hade t. ex. 14 % av kvinnorna en taxerad inkomst på 20000 kr. eller mer mot 28 % för männen. Ser man på medelinkomsten i fasta priser visar denna dock en snabbare ökning för kvinnorna än för männen. Mellan åren 1961—1973 ökade medelinkomsten för kvinnorna med 40 % mot 26 % för männen. År 1961 var skillnaden mellan männens och kvinnornas taxerade medelinkomster 6000, år 1973 6300 kr., i 1973 års priser. Trots en relativt större förbättring för kvinnorna i ål- dern 67 år och äldre har således inkomstgapet mellan könen ökat. Jäm- förs hela gruppen 67 år och äldre med samtliga inkomsttagare har den relativa ökningen av den taxerade medelinkomsten mellan åren 1961 och 1973 varit snabbare, för samtliga inkomsttagare 34 % mot 26 % för äldregruppen.

Mest inkomst av tjänst

Inkomststatistiken lämnar också information om vilka inkomstslag som taxerats. Detta material visar att de äldre i högre grad har inkomst av tjänst och av kapital än samtliga inkomsttagare. Inkomst av tjänst är det största inkomstslaget (96 %). M-ed inkomst av tjänst jämställs i detta

sammanhang pension. Bland inkomsttagarna i allmänhet, där inkomst av tjänst är dominerande (94 %), tillkommer även inkomster från jord- bruksfastighet och rörelse.

Ägde 1/3 av den samlade skattepliktiga förmögenheten

Den nedre gränsen för skattepliktig förmögenhet var 200000 kr. in- komståret 1975. Av samtliga personer med skattepliktig förmögenhet detta år var ca 1/3 eller drygt 70 000 i åldern 65 år och däröver. De ägde också 1/3 av den samlade skattepliktiga förmögenheten (87 miljar- der kr.). Medelförmögenheten för personer 65 år och äldre var dock nå- got lägre än för samtliga personer som deklarerat skattepliktig förmö- genhet.

19.4.3. Pension Många har pension utöver folkpension

I en specialbearbetning av statistiken för inkomståret 1974 har pensionä- rernas inkomstförhållanden belysts. Denna bearbetning visar att under året ca 540000 personer över 67 år hade enbart folkpension och en lika stor grupp (550 000) hade folkpension jämte annan pension. Under året uppbar i genomsnitt 397000 personer ATP. Det innebär således att drygt 150 000 personer skulle ha annan pension än ATP som kom- plement till folkpensionen. Andelen med enbart folkpension stiger med ökande ålder naturligt nog, eftersom de äldre ålderspensionärerna inte har haft samma möjligheter till kompletterande pensioner t. ex. ATP.

Personer i åldern upp till och med 66 år som hade någon form av pension över huvud taget beräknas till 585 000, vilket innebär 8,2 % av befolkningen i dessa åldrar. Av dessa pensionärer hade ca 500 000 något slag av folkpensionsförmån, varav ca 207000 enbart folkpensionsför- mån. Vad gäller åldrarna 60—66 år var nära 60 % av männen utan pension mot endast 43 % av kvinnorna.

Pensionen främsta inkomstkällan

För samtliga ålders- och förtidspensionärer utgjorde pensionen den huvudsakliga taxerade inkomsten. Totalt utgjorde pensionen 80 % av inkomsten, andelen var något högre för män än för kvinnor. Arbetsin- komsten uppgår till totalt ca 20 %, något högre för kvinnor än för män. Inkomst av fastighet och tillfällig förvärvsverksamhet utgör endast ett par procent av den taxerade totalinkomsten. Arbetsinkomstens andel av totalinkomsten minskar successivt med stigande ålder och på motsva- rande sätt ökar pensionernas betydelse vid högre ålder.

Drygt 20 miljarder i pensioner

Under inkomståret 1974 hade samtliga pensionärer en arbetsinkomst om drygt 7 miljarder kr., därav 2,4 miljarder för personer i åldern 67 år och

äldre. Av de 2,4 miljarderna i arbetsinkomst svarade männen för 73 %. Bland ålderspensionärerna var det i huvudsak i de yngre åldersgrup- perna man hade arbetsinkomst. De sammanlagda pensionerna uppgick till drygt 20 miljarder kr. Beloppet delades ungefär lika mellan män och kvinnor medan kvinnorna var ca 250 000 fler. Detta förhållande åter- speglas också i att den sammanlagda medelpensionen var lägre för kvin- norna (10 399 kr.) än för männen (14 216 kr.).

19.5. God bostad

19.5.1. Bostad och bostadsmiljö Förbättrad bostadsstandard

Socialpolitiska kommittén konstaterade i sin kartläggning i april 1962 att 315 000 personer i åldern 67 år och däröver saknade wc i bostaden, 130 000 vatten och avlopp samt 285 000 centralvärme. Enligt folk— och bostadsräkningens klassificering av bostandsstandard hade på landsbyg- den ca 83 % bostäder i den lägsta kvalitetsgruppen. Det innebar att för många äldre den dåligt utrustade bostaden var belägen långt från sam- hällen och butiker, låg illa till ur kommunikationssynpunkt och kanske långt från grannar.

För att snabbt skapa bättre bostadsförhållanden för de äldre innefat- tade 1964 års program särskilda åtgärder. De avsåg bl. a. en inventering av de äldres bostäder, en intensifierad bostadsförbättringsverksamhet — med inriktning också på relativt enkla anordningar — och inom ramen för verksamheten anordnande av s.k. temporära bostäder i avfolknings— kommuner.

Enligt folk- och bostadsräkningarna bodde som framgår av följande tablå 47 % av hushållsföreståndarna i åldern 65—w år i bostäder i kva- litetsgrupperna 4—7 år 1960 mot 10 % år 1975. Det bör emellertid upp- märksammas att folk- och bostadsräkningarna grundar sig på ett for- mellt boendebegrepp, nämligen mantalsskrivningen. En person kan därför i bostadsräkningen redovisas som boende i viss bostad, fastän han i praktiken bor på annat håll, exempelvis ålderdomshem.

Hushåll med hushållsföreståndare i åldern 65 år och däröver efter bostadens kvali- tetsgrupp, procent

a_—

Kvalitetsgrupp År 1960 1965 1970 1975

1—2 34 48 64 78 3 17 17 17 11 4—7 47 34 19 10 därav 7 17 11 6 . . uppgift saknas 2 1 1 1 Totalt 100 100 100 100

Antalet hushållsföreståndare 569 000 651 000 741 000 843 000

Utvecklingen har således inneburit en avsevärd förbättring av lägen- heternas kvalitet för hushåll med föreståndare i åldern 65 år och däröver. En bidragande orsak härtill torde bl. a. ha varit det bostads- byggnadsprogram om ca 1 milj. lägenheter under åren 1965—1974 som statsmakterna uttalade sig för i mitten av 1960-talet. Vidare har 1964 års program beträffande de äldres bostäder bl.a. medfört att nära 136000 bostäder rustats upp under budgetåren 1964/65—1975/76 med stöd av förbättringslån. Genomförandet av programmet har alltså haft god effekt.

Många bland de äldsta har fortfarande låg bostadsstandard

Enligt PU:s intervjuundersökning bodde 88 % av ålderspensionärerna i bostäder på den öppna marknaden och 12 % i bostäder speciellt av- sedda för pensionärer eller på institution. Andelen institutionsboende i någon form stiger med ökande ålder — 11 % av pensionärerna i åldern 70—79 år och 31 % av de äldsta vistas på institution (ålderdomshem, sjukhem, sjukhus) eller bor i pensionärshem, servicehus/pensionärsho- tell.

Av förtids- och ålderspensionärerna bodde ca 80 % i fullt moderna lägenheter och 3 % i lägsta kvalitetsgruppen (kval. grupp 7). Fortfa- rande saknade emellertid många främst bland de äldsta, sådana bekväm- ligheter som vatt-en, avlopp och wc.

Av förtidspensionärerna saknade 3 % vatten eller avlopp och ca 8 % var utan varmvatten. Nära 14 % saknade dusch eller bad, 6 % wc och lika många centralvärme. Av ålderspensionärerna saknade nära 10 % vatten, lika stor andel avlopp, ca 15 % varmvatten och omkring 19 % dusch/bad. De äldsta ålderspensionärerna (80 år och däröver) hade ge- nomgående sämre utrustn—ingsstandard än de övriga. Härtill kommer att det sannolikt finns pensionärer som har exempelvis wc och bad i bosta- den, men på grund av handikapp och en icke handikappanpassad bostad inte kan begagna sig av bekvämligheterna.

De blivande pensionärerna bodde något bättre än förtids- och ålders- pensionärerna. De äldre bodde något sämre än de yngre.

Totalt var det 6 % av såväl förtids- som ålderspensionärerna som bodde i handikappanpassad bostad. Av de blivande pensionärerna var det 3 %. Av förtidspensionärer med rörelsehandikapp var det 18 %, av ålderspensionärer med rörelsehandikapp 12 % som hade handikappan- passad bostad.

Många bor i hus utan hiss

För många pensionärer är hiss mer eller mindre en nödvändighet om man bor en eller flera trappor upp. Av förtidspensionärerna bodde 29 % och av ålderspensionärerna 22 % en eller flera trappor upp i hus som saknar hiss. De rörelsehandikappade har det något lättare. Av för- tidspensionärerna med rörelsehandikapp var det 19 % och av ålderspen- sionärerna 15 %, som bodde en trappa upp eller mera från bottenplanet i hus som saknar hiss.

Särskilda bostäder m. m.

För att skapa goda bostäder för pensionärerna har de flesta kommuner tidigare byggt pensionärshem och anskaffat s.k. insprängda pensionärs- lägenheter. Den främsta orsaken därtill har varit att bereda pensionä- rerna goda bostäder till rimliga kostnader.

Enligt socialpolitiska kommitténs kartläggning i april 1962 förekom pensionärshem, insprängda pensionärslägenheter samt bostäder med för- bättringslån. Med insprängda pensionärslägenheter avsågs då lägenheter, för vilka utgick statliga s.k. pensionärsbostadsbidrag. Uttrycket beteck- nar nu lägenheter i vanliga hyreshus, vilka förhyrs av kommunen och återuthyrs till pensionärer.

I 1879 s. k. pensionärshem bodde år 1962 36000 ålderspensionärer (5 % av samtliga). Dessutom fanns enligt redovisade uppgifter om- kring 1000 lägenheter för handikappade i pensionärshem. Pensionärs- hemmen hade sammanlagt 32 400 lägenheter, varav 19 000 på rum och kokvrå och 13 400 större.

I PU:s kartläggning år 1975 redovisades 2494 pensionärshem med 41297 lägenheter i 251 kommuner. Av pensionärshemmen var 2329 kommunala. En viss ökning har alltså ägt rum sedan år 1962. Över 80 % av lägenhetsbeståndet omfattade ett rum och kök/kokvrå, därav nära hälften rum med kokvrå. Över hälften av lägenheterna (55 %) sak- nade både bad och/eller dusch. För en tredjedel av lägenheterna fanns möjlighet till bad i källaren. Nära 7 % av lägenheterna saknade wc och 3 % centralvärme. I vissa län var 70 år 80 % av lägenheterna hänförliga till kvalitetsgrupperna 3—7. Av pensionärshem med två eller flera vå- ningsplan saknade 97 % hiss.

För 557 av hemmen fanns planer på förändringar. Av dessa skulle 73 ändras om till servicehus. Lägenheterna i 433 pensionärshem skulle på sikt hyras ut till andra hyresgäster än pensionärer och 51 hem skulle ri- vas eller användas för andra ändamål än bostäder.

S. k. insprängda pensionärslägenheter har redovisats av 202 kommu- ner. Det rör sig om nära 22 000 lägenheter. Hälften av dem fanns i de s.k. storstadslänen. Antalet insprängda lägenheter — alltså lägenheter med statliga pensionärsbostadsbidrag — var 1] 400 i april 1962. Någon jämförelse kan inte göras mellan de två undersökningarna.

I 1964 års program ingick bl.a. att förbättra pensionärernas bostads- förhållanden i främst glesbygdskommuner (det s.k. inre stödområdet) genom att anordna s.k. temporära bostäder — monteringsfärdiga hus —- med hjälp av statliga förbättringslån. Byggandet av temporära bostä- der ökade kraftigt fram till år 1968, men avtog sedan i allt snabbare takt, dock med en viss uppgång år 1973.

Enligt PU:s kommunenkät 1975 fanns ca 5 300 temporära bostäder med omkring 7 500 hyresgäster. Mer än hälften (55 %) av lägenheterna bestod av två rum och kök. Även 3-rumslägenheter förekom. Lägenhe- terna hade god standard. Så gott som samtliga hade moderna bekväm- ligheter (inkl. bad eller dusch). De temporära bostäderna har förlagts i omedelbar närhet av ålderdomshem (1/3) och pensionärshem (1/4). Hu— vuddelen av bostäderna är förlagda i anslutning till bostadsbebyggelse. Det har också varit avsikten att de temporära bostäderna skulle förläg-

gas till bebyggelse för att tillsyn och annan service skulle kunna ordnas. Av hyresgästerna i ca 1 500 lägenheter, förlagda i omedelbar närhet av ålderdomshem, hade endast hyresgästerna i 283 lägenheter möjlighet till kontinuerlig tillsyn därifrån.

I 75 kommuner — de flesta i Norrlandslänen — redovisades tempo- rära pensionärsbostäder. I 29 kommuner i nio län fanns planer på att uppföra temporära bostäder — sammanlagt 1 030 lägenheter. Av dessa planerades nära hälften i Jämtlands län.

Önskemål om flyttning

Enligt PU:s intervjuundersökning önskade nästan en fjärdedel av för- tidspensionärerna flytta till en annan bostad. I allmänhet ville man flytta till lågt flerfamiljshus (11 %), villa/radhus (6 %) och högt flerfa- miljshus (2 %). Närmare 2 % ville flytta till pensionärshem och ett fåtal (0,3 %) till servicehus. Av ålderspensionärerna var det totalt 14 % som ville flytta. Omkring 6 % ville flytta till lågt och ca 2 % till högt flerfa- miljshus. Drygt 1 % ville flytta till villa/radhus. Ca 2 % önskade komma till pensionärshem och en lika stor andel till servicehus. Något mindre än 1 % ville flytta till ålderdomshem. Av de blivande pensionä- rerna ville knappt 1 % flytta till pensionärshem och ett fåtal till pensio- närshotell/servicehus.

God bostad — en uppgift för kommunerna

I 1964 års program framhölls att bostäder för de äldre utgör en del av den allmänna bostadsförsörjningen, för vilken kommunerna bär ansva- ret. De äldres bostadsbehov skall därför beaktas vid den kommunala planeringen av bostadsbyggandet.

Samhällets insatser har — bl. a. genom 1964 års program — allt mer inriktats på att skapa förutsättningar för pensionärerna att så länge som möjligt bo kvar i den vanliga bostaden och därmed skapa förutsätt- ningar för ett självständigt liv. Grundläggande härför är en lämplig och ändamålsenlig bostad.

Genom fortlöpande undersökningar har man kunnat konstatera att många pensionärer bott och fortfarande bor sämre än andra och att de äldsta bor sämst. Gamla, ensamstående pensionärer i glesbygd har den lägsta bostadsstandarden. Pensionärernas bostadsstandard har dock för— bättrats markant under senare är, framför allt i tätorterna. Fortfarande bor emellertid många pensionärer i dåliga bostäder. Nyproduktionen av bostäder har under de senaste årtiondena varit hög, vilket medfört att många pensionärer fått bra bostäder. De blivande pensionärerna bor bättre än de redan pensionerade. Genom den allmänna förbättringen av bostadsstandarden kommer frågan om särskilda åtgärder för att till- godose pensionärernas behov av goda och ändamålsenliga bostäder att successivt minska i betydelse. Eftersom de äldre gärna vill bo kvar i sin bostad, torde man dock få räkna med att de även i framtiden kan Visa sig bo sämre vid jämförelse med yngre befolkningsgrupper.

Den satsning som gjorts under senare år för att sanera äldre bebyg-

gelse har medfört förbättringar av hyresgästernas boendemiljö. Eftersom det ofta är äldre, som bor i denna bebyggelse, är sådana åtgärder av stor betydelse för en förbättring av pensionärernas bostadsstandard. Problem kan dock uppstå i samband med sanering speciellt i de fall de boende tvingats flytta till andra områden av kommunen. Detta förhållande torde inte minst gälla pensionärer och äldre personer varför särskild hänsyn måste tas till dessa grupper.

I de fall bostadsområden, inom vilka det bor en större andel pensio- närer, skall förändras, bör man överväga möjligheten att i en fastighet eller del av sådan i området inrymma servicebostäder. Pensionärema kan då beredas tillfälle att flytta direkt från sin gamla bostad till service- bostad i samma bostadsområde. Temporära förbättringar kan i vissa fall behövas i avvaktan på mera genomgripande förbättringar av bostadsbe- ståndet.

Pensionärerna tillbringar en stor del av sin tid i bostaden. Därför är det viktigt att lägenheten är rymlig, bekväm, lämpligt utformad i fråga om dörrar, trösklar, badrum etc. och lättskött. En modern, Välplanerad bostad och om så behövs individuellt anpassad efter handikapp och ut- rustad med tekniska hjälpmedel av olika slag — undanröjer i hög grad behov av hjälp. Det är därför viktigt att dessa synpunkter beaktas i bo- »stadsplaneringen. Av stor betydelse i detta sammanhang är komplette- ringen av byggnadsstadgan som trädde i kraft den 1 juli 1977. Som framgått tidigare är det trots betydelsefulla insatser endast en mindre del av de handikappade som har handikappanpassade bostäder. Det är angeläget, att detta förhållande uppmärksammas och åtgärder vidtas i det befintliga bostadsbeståndet.

De riktlinjer, som tillämpas eller kan komma att tillämpas beträf- fande bostadens utrymmesstandard bör helt naturligt gälla även pensio- närer, som bor i någon form av specialbostäder t. ex. servicebostäder.

Statens planverk har i samarbete med bostadsstyrelsen utarbetat ett förslag till ändrade bestämmelser i Svensk byggnorm (SBN) där minsta lägenhetsstorlek för smålägenheter definieras. Förslaget överlämnades till regeringen 1976-12-16 och har remissbehandlats. Bestämmelserna föreslås tillämpliga på alla typer av självständiga bostadslägenheter, olika typer av specialbostäder och handikappbostäder. För bostäder av- sedda för personer med särskilt vårdbehov eller handikapp bör dess- utom särskilda krav kunna ställas.

Förslaget innebär bl. a. att sovplats med fönster skall kunna avskiljas i bostadslägenhet om 1 rum och kök, att kokvrå skall stå i direkt för- bindelse med vardagsrum samt att uteplats skall, där förhållandena så medger, finnas i form av lämpligt utformad balkong eller på mark i anslutning till lägenheten. Minsta lägenhetsstorlek skall vara 40 m3.

För enpersonsbostäder med gemensamma bostadsutrymmen som er- sätter funktioner i den privata bostaden, kan vissa avsteg från bestäm- melserna göras om de gemensamma utrymmena är så utformade, ut- rustade och belägna att bostadens funktion som helhet motsvarar nor- malbostadens.

Pensionärema är i högre grad än andra beroende av att bostaden är lättillgänglig. Många pensionärer, även rörelsehandikappade, har som

nyss nämnts inte tillgång till hiss trots att de bor en eller flera trappor upp. Många äldre och handikappade blir härigenom mer eller mindre mot sin vilja hänvisade till att ständigt vistas i sin bostad. En bostad i markplan utan trappor är ofta en god lösning. En del pensionärer före- drar emellertid att bo högre upp och bör då ha tillgång till hiss. Finns inte hiss, kan vid vissa sjukdomstillstånd eller olycksfall intagning i in- stitution bli aktuell i fall där pensionären eljest kunde ha vistats i hem- met.

Möjligheterna att skaffa en bra bostad beror än i dag för många pen- sionärer på om de har möjlighet att erhålla kommunalt bostadstillägg (kbt) till hyreskostnaden. F. n. har ca 800 000 pensionärer kbt. Ett lågt kbt kan innebära att pensionärerna får bo kvar i dåliga bostäder, vilket i sin tur kan medföra större krav på det allmänna för omvårdnad och service. Det kan i detta sammanhang erinras om att ålderspensionä- rerna fr.o.m. den 1 januari 1978 får möjlighet att under vissa förhål- landen välja mellan kbt och statskommunalt bostadsbidrag.

Pensionärernas behov av goda bostäder måste bevakas i den allmänna bostadsplaneringen och deras möjligheter att hyra sådana bostäder för- bättras genom ett kommunalt bostadstillägg som täcker hyran. Pensio- närerna bör ges möjlighet att bo i moderna lägenheter med hiss. Efter- som det framför allt är glesbygdspensionärerna som har låg bostadsstan- dard måste deras situation speciellt uppmärksammas. Av olika skäl upp- kommer behov av flyttning till lämpligare bostad i allmänhet tidigare för glesbygdspensionärerna än för dem som bor i tätort. Det är därför viktigt att det finns tillgång till goda bostäder i närmaste tätort.

Även en helt modern bostad kan vara så utformad att den skapar pro- blem för äldre och handikappade. Problemen kan ofta lösas genom rela- tivt små förändringar av bostaden och komplettering med tekniska hjälpmedel anpassade efter individens behov. Genom utnyttjande av bo- stadsanpassningsbidrag och tekniska hjälpmedel finns det stora möjlig- heter att förbättra boendemiljön för pensionärerna. De bör därför infor- meras om dessa möjligheter och från myndigheterna erhålla all hjälp, som behövs i samband med ansökningsförfarandet.

Att bygga bostäder, s.k. pensionärshem, förbehållna pensionärer kunde och kan fortfarande ha ett visst berättigande i en situation, där det föreligger brist på moderna lägenheter, eller på orter, som saknar en bostadsmarknad. [ en tid då den allmänna bostadsstandarden var låg, var anordnandet av pensionärshem ett sätt att garantera pensionärerna en god bostad — i varje fall en som var betydligt bättre än den de läm- nade. I dagens läge fyller många av pensionärshemmen inte kraven på goda och ändamålsenliga bostäder. Några kommuner har avvecklat pen- sionärshem och i andra planeras en avveckling.

Som framgår av de redovisade uppgifterna om pensionärernas bo- stadsförhållanden är det de äldsta i glesbygd som bor sämst. De bor också så till att det är svårt att organisera och garantera den hjälp de kan vara i behov av. Så länge detta förhållande består, kan anordnandet av temporära bostäder vara en lösning på problemen.

I och med att bostadsstandarden förbättras, även för pensionärerna, förlorar den övriga statliga bostadsförbättringslåneverksamheten i bety-

delse. 1964 års program innebar en väsentlig utvidgning av lånemöjlig- heterna. Bl.a. kunde lån erhållas till relativt enkla förbättringar. Verk- samheten utvecklades också snabbt, men har under senare år minskat — en naturlig utveckling med tanke på den allmänna förbättringen av bo- stadsstandarden. Verksamheten kan förväntas minska även i fortsätt- ningen. PU har under sitt arbete planerat att göra en mera detaljerad kartläggning av förbättringslåneverksamheten i syfte att följa upp effek- terna av 1964 års program, behovet av verksamheten, dess administra- tion etc. PU har emellertid avstått från en sådan kartläggning med hän— syn till att riksdagen hos regeringen begärt en kartläggning och översyn av pensionärernas boendeförhållanden. Frågan övervägs f.n. inom bo- stadsdepartementet.

Utvecklingen på bostadsmarknaden har medfört successiva förbätt- ringar av lägenhetsbeståndet. Detta har bl. a. inneburit att behovet av specialanordningar för pensionärernas boende inte varit lika uttalat som tidigare. Enligt uppgifter ur bl.a. folk- och bostadsräkningarna och PU:s intervjuundersökning visar det sig dock att pensionärsgruppen bor i sämre bostäder än befolkningen i övrigt. Pensionärernas bostadsförhål— landen måste därför särskilt uppmärksammas, bl. a. i den uppsökande verksamheten och vid särskilda bostadssociala inventeringar. Alla tänk- bara åtgärder måste vidtas för att de pensionärer som ännu bor i dåliga bostäder skall få en bättre boendemiljö.

19.5.2. Den yttre miljön

Många har långt till affär, läkare etc.

För att något belysa den yttre miljö, i vilken pensionärerna lever, ställ- des i PU:s intervjuundersökning vissa frågor som gällde . avstånd till service såsom livsmedelsbutik, kommunikationer, post- kontor

. avstånd till läkare och sjuksköterska ' kontakteri bostadsområdet.

Som framgår av redovisningen i kap. 8 hade 9 % av förtidspensionä— rerna mer än 3 km och 3 % mer än '1 mil till livsmedelsaffär. De rörel— sehandikappade hade längre väg än övriga till livsmedelsaffär, kommu- nikationer och postkontor. De äldre hade i allmänhet längre väg än de yngre. Av ålderspensionärerna hade 11 % mer än 3 km till livsmedelsaf- fär och 3 % mer än 1 mil. Av de blivande pensionärerna var det nära 3 % som hade mer än 1 mil till livsmedelsaffär. Som jämförelse kan nämnas, att drygt 19 % av befolkningen enligt ULF hade minst 1 km till livsmedelsaffär. Enligt intervjuundersökningen hade ca 24 % av så- väl förtids- som ålderspensionärerna minst 1 km till livsmedelsaffär.

Närhet till läkare, sjuksköterska och apotek är särskilt betydelsefullt för pensionärerna. Av både förtidspensionärerna, ålderspensionärerna och de blivande pensionärerna hade ca 20 % mer än 1 mil till läkare, ca 10 % mer än 1 mil till sjuksköterska.

Alla har inte möjlighet till utevistelse

Av betydelse för en god boendemiljö är möjligheterna att kunna vistas

ute i friska luften. Något mer än hälften av förtidspensionärerna hade balkong och 45 % egen uteplats. Mer än hälften (55 %) av de yngsta ål- derspensionärerna hade balkong. I gruppen 70—79 år var det 46 % och av de äldsta 30 %. Av de blivande pensionärerna hade 60 % egen ute- plats och 58 % balkong. En relativt liten andel av pensionärerna (2 % av förtids- och 1 % av ålderspensionärerna) hade 5 km eller längre till grönområde. Något mer än var tionde hade 1—3 km.

Många har inga kontakter i bostadsområdet För att något kunna belysa den psykiska miljö, i vilken pensionärerna lever, ställdes dels en fråga om man bytte ord med grannar, när man möttes. dels en fråga om man utbytte tjänster med grannar. Ca 75 % av ålderspensionärerna och 86 % av de blivande pensionärerna uppgav att det var vanligt (mycket vanligt eller ganska vanligt) att man bytte ord med grannar. Totalt uppgav 1/3 av förtidspensionärerna och något mindre än 1/3 av ålderspensionärerna, att man hade någon person eller familj i bostadsområdet som man utbytte tjänster med. I fråga om de blivande pensionärerna var det 38%. Ålderspensionärerna bodde i mindre utsträckning än vad som gäller hela den övriga befolkningen en- ligt ULF i områden där man utbyter tjänster med varandra. De är i detta avseende mer socialt isolerade än andra. Detta kan dock till en del bero på att man bor mer geografiskt isolerad än den övriga befolk- ningen.

Bättre fysisk och psykisk boendemiljö PU:s intervjuundersökning visar att många pensionärer inte har tillgång till närservice på sätt som vore önskvärt. I vad mån detta kan påverka behovet av hjälp av olika slag kan inte bedömas eller belysas genom in— tervjuundersökningen.

Vidare kan konstateras att många pensionärer inte har möjlighet att på ett enkelt sätt komma ut en stund för promenad eller annan utevistel- se i lämplig miljö. I vissa fall torde det innebära att de är hänvisade till att vistas inom hemmets väggar hela eller största delen av dagen, kanske hela året utan den stimulans och avkoppling en utevistelse innebär. Det är angeläget att dessa frågor uppmärksammas i den uppsökande verk- samheten och inom den sociala hemhjälpen.

En stor del av pensionärerna uppgav, att kontakterna i bostadsområ- det var dåliga. Vad som kan dölja sig här bakom av isolering och en- samhet, kan inte belysas av undersökningen. Det är angeläget, att för- hållandet uppmärksammas i den uppsökande verksamheten samt inom den sociala hemhjälps- och dagcenterverksamheten.

Behovet av vård och service måste minimeras genom bl. a. åtgärder som tar sikte på att förbättra boendemiljön. Pensionärernas möjlighet att klara sig själva är i hög grad beroende av om de varor och tjänster de behöver finns inom rimligt avstånd. Bland dem som uppgivit sig vilja flytta hade en del som skäl angett, att de ville flytta till område med bättre service.

Bostadens närmiljö är också viktig. I bostadsmiljön bör man kunna få kontakt med andra människor, få frisk luft, motionera och bedriva and-

ra utomhusaktiviteter. I den yttre miljön finns ofta mycket som hind- rar handikappade personer att klara sig själva och kunna utnyttja vad samhället erbjuder. Det är angeläget, att de äldres och handikappades speciella behov och önskemål beaktas i bostadsmiljön och bostadsplane- ringen.

Både bostads- och närmiljön kan vara sådan att några genomgripande förbättringar inte kan göras inom rimlig tid och till rimliga kostnader. Ur samhällets synpunkt kan dock relativt stora investeringar i en god miljö — som underlättar livsföringen i stället för att skapa servicebehov — vara lönsamma.

19.6. Personlig vård och omvårdnad

19.6.1. Trygghet, kontakt m. m. Kontakter och önskemål om kontakt

Pensionärema kan sägas bo mer isolerat än befolkningen i övrigt enligt PU:s intervjuundersökning. En liten del har dock 3 km eller mera till närmaste granne. Många bor ensamma i enfamiljshus. Även om man har nära till grannar, har man som nyss framgått kanske inga kon- takter. En fjärdedel av pensionärerna utbyter inte ord med grannar i bostadsområdet, omkring två tredjedelar utbyter inte tjänster med gran- nar. Av de blivande pensionärerna är det en större andel som utbyter ord eller tjänster. Yngre har mera grannkontakter än äldre.

Alla umgås inte heller med barn, annan släkt, vänner eller bekanta. Av förtidspensionärerna var det 4 %, av ålderspensionärerna nära 2 % — av dem med rörelsehandikapp 3 % _ som enligt intervjuundersök- ningen inte umgicks med släkt och vänner.

Till intervjupersonerna ställdes frågan ”känner Ni Er personligen mycket ensam?” Det var alltså en subjektiv bedömning som skulle redo- visas. Av förtidspensionärerna kände sig 37 % (14 % ofta, 23 % någon gång) ensamma och 57 % gjorde det inte. Av ålderspensionärerna var det 28 % (8 % ofta, 20 % någon gång) som kände sig ensamma och 69 % gjorde det inte. Det var främst de äldsta som kände sig ensamma, mer än var tionde kände sig ofta ensam. Av de blivande pensionärerna var det 20 % som ofta eller någon gång kände sig ensamma.

För att något kunna belysa pensionärernas syn på kontakter från kommunernas sida ställdes i intervjuundersökningen några frågor härom. Av förtidspensionärerna tyckte 65 % att kommunen ”borde ordna” eller ”absolut borde ordna” så att någon regelbundet per telefon eller besök hade kontakt, medan 10 % var tveksamma. Närmare 3/4 av de blivande pensionärerna tyckte, att kommunen skulle ordna med kon- taktverksamhet. Önskemål om kontakt minskar med stigande ålder. Bland ålderspensionärerna var det 56 % som önskade kontaktverksam- het och 13 % var tveksamma. Det är främst de yngre, som anser att kommunen skall ordna regelbunden kontakt.

Kommunernas åtgärder

I kommunenkäten ställdes särskilda frågor om kommunernas an-

ordningar för att skapa trygghet och möjligheter till kontakter för pen- sionärerna. Verksamhet bedrivs för skilda syften, t. ex. hjälp i krissitua— tioner eller en fortlöpande personlig kontakt för att bl. &. bryta isolering. Social jourtjänst förekom i 80 kommuner i olika former, från social jour tillgänglig dygnet runt till möjligheter att vid veckoslut eller helger via telefon (90000) nå socialvårdspersonal. Endast 12 kommuner syntes ha en jourverksamhet med möjlighet att direkt nå telefonkontakt med so- cialvårdspersonal, som är avdelad för uppgiften och som vid behov kan ordna hjälp i bostaden. Det är främst de största kommunerna som har organiserat sådan jourverksamhet. [ få kommuner är jourverksamheten avsedd endast för pensionärer.

En försöksverksamhet med social jour närmast inriktad på samarbete med polisen har bedrivits i 18 kommuner. Verksamheten, som inte avsett jour för pensionärernas speciella behov, har redovisats av socialstyrelsen i Social jour (Socialstyrelsen redovisar 1977: 4).

Under senare år har olika larmsystem kommit i marknaden. I PU:s kommunenkät uppgav 11 kommuner att de anordnat larmsystem hos pensionärer som bor i vanliga bostäder och 20 planerade sådana larm. Socialstyrelsen har, som nämnts 1 kap. 9, i samråd med PU gjort en sär— skild kartläggning och utredning rörande olika larmsystem. De flesta pensionärer, som hade tillgång till sådant larm bodde i pensionärshem eller någon typ av servicebostäder. Det var endast några få kommuner som hade installerat trygghetslarm hos pensionärer som hade bostad i den öppna marknaden, som nyss nämnts.

Pensionärer, som ville känna trygghet genom regelbunden telefonkort- takt, kunde få sådan service i 94 kommuner. Huvuddelen av dessa kom- muner bedrev själv denna verksamhet. I vissa fall hade hemsamariter uppgift at-t hålla regelbunden telefonkontakt med pensionärer som så önskade. I övriga kommuner var det i allmänhet Röda korset eller i några kommuner pensionärsorganisationer.

Annan kontaktverksamhet, t.ex. i form av Väntjänst eller liknande, redovisades av likaledes 94 kommuner. Det var endast ett fåtal av dem som bedrev verksamheten i egen regi. Som regel var det Röda korset, kyrkan eller pensionärsföreningar, som svarade för verksamheten. Ca 900 personer erhöll besök under vecka 17/19'75.

För många pensionärer är ensamheten och isoleringen ett stort pro- blem. Det skapar otrygghet och kan verka nedbrytande både psykiskt och fysiskt och skapa vårdbehov som eljest skulle kunna undvikas eller i varje fall uppskjutas. Det inger en stark känsla av osäkerhet att inte snabbt kunna få kontakt med någon i akuta situationer eller om ensam- hetskänslan blir för stor. På kvällar, nätter och helger är oron oftast störst samtidigt som möjligheterna att få kontakt är minst. Detta pro- blem kan bl. a. medföra att pensionärer som både vill och skulle kunna bo kvar i sin bostad, i förebyggande syfte söker komma till ålderdoms- hem eller annan institution. Som framgår av kap. 15 har Göteborgsun- dersökningen bl. a. gett till resultat, att ett stort antal individer genom aktivitet skulle kunna bryta social isolering och minska ensamhetens oro och sömnsvårigheter.

Intervjuundersökningen visar, att en stor del av pensionärerna känner

sig ensamma, lever isolerade och önskar kontakt i någon form. Med handikapp och åldrande följer också stor risk att råka i situationer, då snabb hjälp är nödvändig. Behovet av lättillgänglig social och medicinsk jour är därför stort. Den uppsökande verksamheten måste innehålla el- ler kompletteras med en fortlöpande personlig kontakt, speciellt för pen- sionärer, som önskar det.

Förutsättningarna för pensionärerna att så länge som möjligt bo kvar i sina vanliga bostäder ökar väsentligt om trygghet skapas genom en väl utbyggd jour för råd och hjälp i sociala, medicinska och medmänskliga frågor. En snabb utbyggnad av en sådan jourverksamhet kräver intimt samarbete mellan primärkommuner och sjukvårdshuvudmän. En ge- mensam användning av resurser och utnyttjande av modern kommuni- kationsteknik skulle kunna bidra till en väsentligt ökad trygghet för pen- sionärerna. Samordnade jourcentraler synes vara särskilt angelägna för kommuner, som har svårigheter att anordna en egen jourverksamhet och inte har underlag för sådan verksamhet. Vidare kan larmsystem för pensionärer som bor i vanliga bostäder, pensionärshem eller servicebo- städer utan nattpersonal kopplas till en central jour som har resurser härför. Pensionärema kan på detta sätt snabbt få kontakt med jourcen- tralen.

Jourverksamhet och larmsystem är till för att påkalla hjälp i akuta si- tuationer. De-t är den hjälpbehövande eller någon i hans omgivning som här tar initiativet. Den fortlöpande personliga kontakt, som många pen- sionärer behöver, kräver initiativ och aktivitet, inte från pensionärens sida, utan från någon annan. Det gäller att på ett naturligt sätt skapa en förtroendefull, i många fall daglig kontakt, med pensionären. De flesta pensionärer (88 %) har telefon och en telefonkontakt kan således lätt skapas. Det är emellertid det personliga besöket, som är mest värdefullt för pensionären. Bl.a. i glesbygd kan brevbäraren som regelbundet kommer på besök, vara en naturlig kontakt. Många kommuner har träffat avtal med postverket om medverkan från lantbrevbärarnas sida i kontaktverksamheten för pensionärerna.

I detta sammanhang kan även erinras om det av socialpolitiska kom- mittén framlagda förslaget om kontaktpersoner by- och kvartersvis — en verksamhet lämplig för bl. a. olika organisationer såsom pensionärs- föreningar och Röda korset.

Av stor betydelse för att bryta ensamhet och isolering och skapa kon- takt och gemenskap är anordnandet av dagcentraler och fritidsaktivite— ter av olika slag. Här har inte bara kommunernas socialvård och sam- hällets resurser för kultur och fritidsverksamhet utan pensionärerna själva genom sina organisationer, ideella föreningar. studieförbund m. fl. en väsentlig uppgift.

Slutligen kan erinras om det i kap. 16 omnämnda projektet Grann- ansvar rörande möjligheten att komplettera den sociala hemtjänsten med ett nät av kontakter inom de äldres närmaste omgivning.

19.6.2. Social hemhjälp

Vid sin kartläggning i april 1962 konstaterade socialpolitiska kommittén att social hemhjälp fanns i nästan alla kommuner och omfattade totalt

6 % av antalet personer i åldern 67 år och däröver. Skillnaderna mellan kommuner och län var stora. En kommun rapporterade att 28 % av pensionärerna fick kommunalt organiserad hemhjälp. Inom den sociala hemhjälpen arbetade över 16 000 hemsamariter.

Mellan 25 och 35 % klarade sig utan hjälp

I syfte att få en uppfattning om pensionärernas behov av hjälp och de- ras utnyttjande av de möjligheter samhället erbjuder ställdes i PU:s in— tervjuundersökning vissa frågor. Av förtidspensionärerna klarade sig en fjärdedel helt utan hjälp. Den lägsta andelen redovisades för de yngsta. Det är bland dessa de mest handikappade och hjälpbehövande finns. De yngsta fick också i störst utsträckning tillräcklig hjälp. Åldersgruppen 25—44 år hade den största andelen (5 %), som inte fick tillräcklig hjälp. Totalt var det 4 % av de intervjuade förtidspensionärerna som varken klarade sig själva eller fick tillräckligt med hjälp när det gällde en eller flera av vardagliga sysslor.

Av ålderspensionärerna var det drygt en tredjedel som klarade sig helt utan hjälp. Det var framför allt de äldsta och de rörelsehandikap- pade som behövde hjälp. Av dem i åldern 80 år och däröver var det en- dast 8 % och av de rörelsehandikappade 5 % som klarade sig helt utan hjälp. Totalt var det 3 % av de intervjuade ålderspensionärerna som varken klarade sig själva eller fick tillräckligt med hjälp när det gällde en eller flera vardagliga sysslor.

Mesta hjälpen från anhöriga och grannar

Den mesta hjälpen fick man från hushållsmedlem, grann-e eller bekant. Nära 43 % av förtidspensionärerna och 26 % av ålderspensionärerna fick hjälp dagligen, inkl. lördag och söndag, 5 % fick hjälp en gång i veckan och 2 % två gånger i veckan. Av de äldsta ålderspensionärerna fick 44 % hjälp, 32 % daglig hjälp inkl. lördag och söndag.

Drygt 14 % av förtidspensionärerna uppgav sig ha hjälp av hemsama- rit, de flesta en gång i veckan. Drygt 1 %, huvudsakligen i de yngre ål- dersgrupperna, fick hjälp dagligen inkl. lördag och söndag. Av de inter- vjuade ålderspensionärerna uppgav sig 17 % ha hjälp av hemsamarit. Andelen var 6 % för åldersgruppen 65—69 år, 17 % för åldersgruppen 70—79 år. Totalt fick 1 % hjälp dagligen inkl. lördag och söndag. I åldersgruppen 80 år och däröver var det 3 %. De flesta pensionärer (.7 ä 8 % av samtliga) hade hjälp av hemsamarit en gång i veckan, 3 % två gånger i veckan och ungefär samma andel 4—6 gånger i veckan.

Varierande omfattning i kommunerna

PU:s kommunenkät avsåg bl. a. den sociala hemhjälpens omfattning och organisation. Vidare begärdes en åldersfördelning för de personer, som fick social hemhjälp. Alla kommuner lämnade inte uppgifter om ålders- fördelningen.

Enligt kommunenkäten kan konstateras att hemhjälpens omfattning fortfarande varierade starkt mellan kommunerna. Det är dock uppen- bart att andelen hjälpta ålderspensionärer i genomsnitt är mindre i kom— munerna i Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län. än i kommunerna

i övrigt. I detta område återfanns 8 av totalt 12 kommuner i vilka mindre än 15 % av ålderspensionärerna fick hemhjälp. 10 av de 12 kommuner i landet med en andel av hjälpta ålderspensionärer översti- gande 40 % låg i Norrland. Enligt kommunenkäten gavs i april 1975 hjälp till ca 18 % av ålderspensionärerna. Intervjuundersökningens och kommunenkätens siffror stämmer väl överens.

Närmare 60 % av hushållen som fick hemhjälp hade högst 15 tim- mars hjälp under april 1975. I dessa fall avsåg hjälpen förmodligen i hu- vudsak städning och liknande arbetsuppgifter någon gång per vecka. Av hushållen hade under månaden 13 % mellan 16 och 20 timmars hjälp och 30 % över 20 timmars hjälp. Hemhjälp gavs i genomsnitt 19 tim- mar per hjälpt hushåll och månad. Ålderspensionärer fick ett mindre antal hjälptimmar än handikappade under 67 år. Yngre än 30 år fick dubbelt så många hjälptimmar (38 timmar i genomsnitt) som hushållen i allmänhet.

Andelen med social hemhjälp är större bland de ensamstående än bland flerpersonshushåll. Detta gäller upp till 85-årsåldern, varefter an- delen hjälpta flerpersonshushåll överstiger andelen enpersonshushåll med hemhjälp.

Enligt SCB:s fortlöpande statistik över hemhjälpsverksamheten upp- gick antalet personer i åldern 65 år och däröver samt handikappade vecka nr 6 år 1975 till sammanlagt 214 000, som kan jämföras med de 218 000 med social hemhjälp under april månad samma år enligt kom- munenkäten. Räknat för hela år 1975 fick 328 000 äldre och handikap- pade social hemhjälp enligt SCB:s statistik. Utvecklingen under senare år framgår av följande tablå.

1974 1975 1976 Antal hjälpta under året 319 338 328 553 341 580 Antal hjälpta en vecka 207 717 214 022 219 379

Kraftig utbyggnad

Den sociala hemhjälpen har byggts ut kraftigt sedan socialpolitiska kommittén gjorde sin kartläggning i april 1962. Då hade ca 6 % av ål- derspensionärerna social hemhjälp mot ca 18 % vid PU:s kartläggning i april 1975. Orsakerna till denna utveckling får bl. a. sökas i en ökad splittring av hushållsgemenskapen och en ökad andel kvinnor på arbets- marknaden. Satsningen på en förbättring av bostadssituationen och hjälp i hemmet har medfört att en allt större andel av de äldre och de äldsta kan bo kvar i sina hem. Det visar bl. a. bostadsstatistiken. Den ut- byggda service som numera lämnas har gjort det möjligt för många pen- sionärer att bo kvar i sin vanliga bostad betydligt längre än tidigare. Andelen pensionärer med social hemhjälp varierar avsevärt mellan kommuner och län. Det är omöjligt att fastställa några allmänna nor- mer. Man kan inte påstå att man gjort för mycket i områden där en mycket stor del av pensionärerna får hemhjälp eller för litet i områden med låga siffror. Behoven kan tillgodoses på olika sätt. Stor aktivitet på ett område kan kompensera en mindre verksamhetsgrad på ett annat.

Både behoven och möjligheterna att tillgodose dem växlar från ort till annan och från tid till annan.

Även om det rör sig om en relativt liten andel, visar intervjuunder- sökningen, att behovet av hjälp i hemmet inte är fullt tillfredsställt. Å andra sidan kan den stora andelen pensionärer med ett par timmars hjälp per vecka tyda på att hemhjälp lämnas i fall där behovet inte kan vara så stort. Det är angeläget, att de pensionärer som bäst behöver hjälp får sådan och att de får hjälp i den utsträckning som är nödvändig för att ge dem goda levnadsförhållanden. Den uppsökande verksamhe— ten, den fortlöpande kontakten samt prövningen och prioriteringen av hjälpbehovet är av avgörande betydelse för den sociala hemhjälpens rätta omfattning och inriktning.

Relativt enkla tekniska hjälpmedel kan väsentligt underlätta den dag- liga livsföringen och minska behovet av hjälp. En av den sociala och medicinska fältpersonalens angelägnaste uppgifter är att uppmärk- samma på vilket sätt och i vilken utsträckning pensionärernas dagliga liv kan underlättas med olika slags tekniska hjälpmedel, bostadsförbättring och andra liknande miljöförbättrande åtgärder.

Den sociala hemhjälpen är nu i hög grad inriktad på att tillgodose materiella behov t. ex. städning, matlagning m.m. Efterhand som allt- flera pensionärer bor bättre, ofta centralt med god tillgång till närser- vice minskar behovet av hemhjälp av det traditionella slaget. Utveck- lingen kan dock samtidigt föra med sig ett ökat behov av hemservice, ef- tersom möjligheter att bo kvar hemma ökar ytterligare.

Annat innehåll i hemhjälpsverksamheten

Den sociala hemhjälpens roll, uppgifter och organisation bör förändras. Den personal, som har att svara för service till pensionärerna i deras hem, kommer i nära kontakt med pensionärerna, lär känna dem och de- ras miljö. De har därför stora förutsättningar att medverka till att pen- sionärerna får en efter förhållandena meningsfull pensionstid och goda levnadsbetingelser. Det gäller inte bara att tillfredsställa materiella be— hov utan även att hjälpa individen att så långt möjligt bibehålla sin in- tellektuella, emotionella och fysiska förmåga och därigenom leva ett ak- tivt liv och i största möjliga utsträckning klara sig själv.

Den personal, som arbetar hos pensionärerna bör söka ge pensionä— rerna stimulans att komma ut och träffa andra människor och delta i olika aktiviteter ute i samhället.

Denna personal bör även kunna fylla en funktion inom den upp- sökande verksamheten. Genom sitt arbete bör den kunna få kännedom om andra pensionärers levnadsförhållanden och eventuella behov av hjälp och stöd.

A rbetslag i bostadsområdena

Enligt kommunenkäten varierade det genomsnittliga antalet samariter, som varje hemvårdsassistent/hemhjälpsledare var arbetsledare för, från mindre än 20 till över 500. I över 100 kommuner var varje hemvårdsas- sistent arbetsledare för mer än 100 samariter. I lika många kommuner hade varje hemvårdsassistent ansvar för över 250 pensionärshushåll med

social hemhjälp. Det fanns kommuner, där en hemvårdsassistent sva- rade för mer än 600 sådana hushåll. Uppgifterna tyder på att kontakten mellan hemvårdsassistent å ena sidan samt samarit och pensionär å den andra måste vara ytterst ringa. Trots detta uppgav 239 kommuner att alla personer som ansöker om hemhjälp får som regel hembesök, 25 kommuner uppgav att det skedde i undantagsfall och 6 kommuner att det nästan aldrig inträffade. Hemvårdsassistentens uppgift kan med hän- syn till verksamhetens omfattning i vissa fall endast bli att förmedla hemsamariter till dem som beviljas hemhjälp.

Det är nödvändigt, att hemvårdsassistenterna kontinuerligt följer hemsamariternas arbete i de enskilda hemmen och tillsammans med hemsamariterna uppmärksammar förändringar i pensionärernas hjälp- behov och levnadssituation. För att en individinriktad service i hemmen skall komma pensionärerna till godo i rätt tid och på rätt sätt fordras att hemvårdsassistenten vistas bland pensionärerna och blir förtrogen med deras behov samt att hemvårdsassistent och pensionär lär känna var- andra.

Hemvårdsassistenten bör också ha nära kontakt med bl. a. ålderdoms— hem, servicebostäder, dagcentraler samt nära samarbete med övrig so- cial vårdpersonal och med sjukvårdspersonal. Samarbete krävs också med pensionärsorganisationer och andra föreningar samt kännedom om det kulturella utbudet och övriga fritidsaktiviteter.

En förändring av den sociala hemhjälpsverksamheten enligt de an- givna riktlinjerna förutsätter en spridning av organisationen ut i olika delar av kommunen. Alltflera kommuner börjar också tillämpa en di- striktsindelning för social hemhjälp och social service. En decentralise- ring till bostadsområden och mindre tätorter med särskilda lokaler som replipunkt för hemhjälpspersonalen, som arbetar i arbetslag i området under ledning av en hemvårdsassistent, förekommer också.

En förändring av hemhjälpsorganisationen till distriktsindelning och arbetslag kan komma att kräva ökade personalresurser, främst hem- vårdsassistenter. Samtidigt skapas emellertid en garanti för att hjälpen lämnas till dem som bäst behöver.

En förändrad social hemhjälp kräver en utbildning med annat inne- håll än den nuvarande.

19.6.3. Serviceinsatser som kompletterar social hemhjälp

Vid sidan av den sociala hemhjälpen har efter hand vuxit fram olika former av hjälp och stöd till pensionärer, som har bostad i öppna mark- naden. Det gäller matdistribution, matservering, restaurangverksamhet, fotvård, anordningar för sysselsättning och fritidsaktiviteter, gymnastik m. m.

Liten verksamhet år 1962

Socialpolitiska kommittén konstaterade vid sin kartläggning i april 1962, att arrangemang av angivet slag inte hade någon stor omfattning. De re- presenterade en begynnande verksamhet för att skapa kontakt och akti- vitet. De vilade på frivilliga insatser, även om kommunernas finansiella och organisatoriska stöd var av största betydelse. Variationerna från ort

till annan blev därför med nödvändighet stora. Handikapputredningen konstaterade i sitt betänkande Kommunerna och den sociala omvård- nanden (SOU 1967: 53), att den sociala omvårdnaden av handikappade var föga utbyggd i kommunerna. Förhållandena var dock bättre än när socialpolitiska kommittén gjorde sin undersökning. Förbättringarna av- såg emellertid i stort sett kommuner som redan år 1962 redovisade mer aktivitet än genomsnittet.

Serviceinsatser av något slag i de flesta kommuner år 1975

Kommunernas aktivitet har under 1970-talet ökat och en successiv ut- byggnad av öppenvårdsinsatser har ägt rum.

Enligt PU:s kommunenkät bedrevs år 1975 verksamhet med matdis- tribution i 98 kommuner, spridda i alla län. Vidare förekom någon form av matservering/restaurangverksamhet för pensionärer i 211 kommuner. Vid 388 ålderdomshem i 178 kommuner serverades mat även till andra pensionärer än dem som bodde på hemmet. Vid 93 dagcentraler i 44 kommuner hade man ordnat matservering eller restaurang. I 123 kom- muner serverades mat till pensionärer i över 600 andra lokaler, i huvud- sak skolbespisningar. Den 29 april 1975 intog uppskattningsvis över 12 000 pensionärer en måltid på någon av de nämnda anläggningarna varav 10 000 i ålderdomshem eller dagcentraler.

Av stor betydelse för pensionärernas välbefinnande och rörlighet är fotvården. Av landets kommuner bedrev 243 i egen regi eller subventio- nerade fotvård, bl. a. vid ålderdomshem och dagcentraler. Hårvård för pensionärer lämnades i 38 kommuner.

Den 1 oktober 1975 fanns färdtjänst i 268 av landets 278 kommuner. Färdtjänsten har utvecklats successivt sedan mitten av 1960-talet, främst under 1970-talet. Antalet redovisade personer med tillstånd att anlita färdtjänst uppgick den 1 oktober 1975 till sammanlagt 160 000 (uppgift från Malmö saknas). Av dessa var omkring 70 % i åldern 67 år och äld- re, motsvarande ca 12 % av befolkningen i den åldern. Andelen färd- tjänstberättigade i åldern 16—66 år motsvarade ca 15 % av förtidspen- sionärerna. Att döma av de uppgifter som lämnats är mer än hälften av antalet personer med tillstånd att anlita färdtjänst i åldern 70—84 år, mest kvinnor. Det är stora variationer mellan kommunerna i fråga om såväl regler och normer för verksamheten som antalet färdtjänstberätti- gade och antalet resor rn. m.

I 227 kommuner bedrevs pensionärsgymnastik, huvudsakligen av en- skilda organisationer. I de flesta av landets kommuner bedrivs numera fritidsverksamhet för pensionärer. Studiecirkelverksamhet är vanligast, men också olika kurser i hantverk och hobbyarbeten förekommer.

Distribution av böcker genom bokbussar eller verksamhet av typ ”Bo- ken kommer” förekommer i ett stort antal kommuner. Även andra akti- viteter förekommer i varierande grad, t.ex. utflykter i kommunens och/eller i enskilda organisationers regi. Som exempel på andra former kan nämnas subventionerad badservice vid offentliga badanläggningar, anordningar för semester/rekreationsvistelser, subventioner till resor med lokala kommunikationsmedel, subventionerade eller avgiftsfria tea- ter- och andra nöjestillställningar.

Färdtjänst och fotvård mest anlitad

Vid PU:s intervjuundersökning frågades om intervjupersonen under de senaste tre månaderna bortsett från social hemhjälp utnyttjat kommunal service. Det gällde främst matservering, matdistribution, fotvård, hår- vård, färdtjänst, dagcentralverksamhet. Som nyss framgått förekommer de nämnda verksamheterna i kommunerna i varierande grad —— i en del fall inte alls. Undersökningen belyser hur stor del av samtliga pensionä- rer i landet som utnyttjar anordningarna. Däremot anger undersök— ningen inte hur stor del av pensionärerna i en kommun som utnyttjar inom kommunen befintliga anordningar.

Som framgår av följande tablå är det enligt intervjuundersökningen bortsett från den sociala hemhjälpen främst fotvård och färdtjänst — det finns också att tillgå i de flesta kommuner — som utnyttjas av pen- sionärerna.

Andelen (%) av

Förtids- Ålders- pensionärerna pensionärerna Matservering 1,2 2,3 Hemsändning (matdistribution) 0,5 0,7 Fotvård 6,0 10,8 Hårvård 1,4 1,9 Färdtjänst 11,0 6,6 Dagcentral 2,1 2,7 Hobbyverksamhet etc. 1,8 0,4

För att underlätta den dagliga livsföringen för pensionär-erna har även utvecklats andra former av hemtjänst såsom tvätt- och städservice, badservice, snöröjning.

Kollektiv service i dagcentraler

En del av pensionärernas servicebehov tillgodoses i kollektiv form i dag- centraler, som är avsedda att komplettera, men också ersätta vissa delar av hemtjänsten. I PU:s kommunenkät redovisade 237 kommuner sam- manlagt 747 dagcentraler, varav 61 fristående, 45 i anslutning till servi- cehus, 603 i ålderdomshem och 38 gemensamma för ålderdomshem och servicehus. Verksamheten vid dagcentralerna var av varierande inne— håll. Mer än hälften kunde erbjuda både mat, kaffe, service och aktivi- teter. Å andra sidan kunde ett 10-tal erbjuda endast hobbyverksamhet och liknande.

Ökade krav på färdtjänsten

Behovet av speciella verksamheter vid sidan av sociala hemhjälpen i syfte att underlätta det dagliga livet för pensionärerna kan växla på olika orter. De måste skapas och utvecklas efter de behov som före- ligger i de enskilda kommunerna. Nya initiativ och försök behövs alltid för att finna lämpliga former för stöd och hjälp, som kan göra det möj- ligt för pensionärerna att bo kvar i sina hem.

För att kunna bryta ensamhet och isolering, få kontakt med samhälls- service, kommersiell service, det kulturella utbudet och besöka släkt och vänner är pensionärerna beroende av goda allmänna kommunikationer och möjlighet att utnyttja dem. Glesbygdens långa avstånd och svaga trafikunderlag har medfört allt sämre allmänna kommunikationer. Även i tätorterna finns kommunikationsproblem. Hit hör även samordningen av lokaltrafik, kompletteringstrafik och färdtjänst. Det ankommer på den kommunala trafikplaneringen att uppmärksamma och lösa dessa problem.

För att göra det möjligt även för de rörelsehandikappade och andra som inte kan utnyttja allmänna kommunikationsmedel måste så länge dessa inte gjorts tillgängliga för alla, finnas särskilda anordningar. Färd— tjänsten har under senare år utvecklats kraftigt för handikappade som har svårt att anlita allmänna kommunikationer eller förflytta sig på egen hand. Färdtjänsten är nödvändig som ett led i strävan att skapa goda levnadsbetingelser för pensionärerna. Det växande antalet pensionärer, framför allt den kraftiga ökningen av de äldsta pensionärerna, kommer att medföra ett växande behov av färdtjänst så länge inte den reguljära kollektivtrafiken blir anpassad .efter behoven.

Myndigheter, pensionärer och organisationer i samverkan

En stor del av pensionärernas servicebehov är knutet till bostaden, men en del kan tillgodoses i mer kollektiv form bl. a. i dagcentraler. En dag- central, där mat och kaffe serveras och där man kan umgås och i före- kommande fall få social service m. m. är av värde för många pensionä- rer. Härigenom bryts ensamhet och isolering och pensionärerna får sys- selsättning och förströelse. För många pensionärer kan samvaro i en mindre grupp bryta isolering och ensamhet och berika tillvaron. I en li- ten grupp kan finnas förutsättningar för att det uppstår nya vänskapsre- lationer samt att pensionären stimuleras till ett aktivare liv.

En dagcentral bör vara tillgänglig för alla, och bör därför ligga inom rimligt gångavstånd eller vara lätt att nå med allmänna kommunikatio- ner och en väl utbyggd färdtjänst. Verksamhetens innehåll och omfatt- ning måste anpassas efter föreliggan-de behov och resurser. En dagcen- tral kan lämpligen förläggas i anslutning till organisationen för den so- ciala hemhjälpen och uppsökande verksamheten i bostadsområdet. På så sätt kan skapas ett centrum för både personal och pensionärer, där de har möjlighet att lära känna varandra.

Åtskilliga kommuner har som tidigare nämnts öppnat skolornas och ålderdomshemmens matsalar för kringboende pensionärer. I viss omfatt- ning kan pensionärerna också få sitt behov av bad, fotvård och hårvård tillgodosett på ålderdomshemmen och även få möjlighet att delta i sys— selsättningsverksamheten där. På detta sätt får många en naturlig kon- takt med ålderdomshemmet samtidigt som hemmets pensionärer får kontakter utifrån.

Enligt intervjuundersökningen är som tidigare nämnts ensamheten ett stort problem för ålderspensionärerna. Därnäst kom ekonomiska svårig- heter och sysslolöshet. Många blir vid pensioneringen hänvisade till en- samhet, isolering och sysslolöshet utan stimulans till ett aktivt liv, som

kan ge pensionsåren ett meningsfullt innehåll. Med åldrandet följer också en rad olika förhållanden hänförliga till en människas fysiska och psykiska utrustning — förhållanden som har det gemensamt att de för- svårar för henne att leva normalt. Det gäller också yngre handikappade.

En av socialvårdens uppgifter inte minst i förebyggande syfte är att genom uppsökande verksamhet eller på annat sätt få kontakt med en— samma och isolerade och erbjuda dem möjligheter till gemenskap och sysselsättning för ett rikare, meningsfullt liv under pensionsåren.

Pensionärs— och andra organisationer har också en stor uppgift i att stimulera pensionärer till meningsfull sysselsättning och gemenskap med andra för att motverka isolering och passivitet. Verksamhet av olika slag, t. ex. Väntjänst, underhållning, sysselsättning, studieverksam— het, bör med fördel kunna bedrivas av pensionärerna själva, ideella för- eningar och studieförbund. Kulturell verksamhet och fritidsverksamhet för pensionärer bör inordnas i samhällets normala verksamhet av angi- vet slag. i

För äldre och handikappade kan det finnas många hinder som försvå- rar utnyttjandet av ett i sig rikt utbud av verksamhet. Det kan vara byggnadstekniska hinder i miljön. t. ex. höga trappor. tunga dörrar och avsaknaden av hiss. bristfälliga allmänna kommunikationer, otillräcklig information m. m. Även höga avgifter och en främmande och orolig miljö etc. kan lägga hinder i vägen. Pensionärsorganisationerna och de sociala myndigheterna bör -_därför gemensamt bevaka pensionärernas möjligheter att ta del av det allmänna utbudet av olika aktiviteter. Många hinder kan förmodligen undanröjas genom information och sam- arbete.

19.6.4. Servicebostäder

Alternativa boendeformer

I sitt betänkande Bättre åldringsvård (SOU l964: 5) angav socialpoli— tiska kommittén riktlinjer för åtgärder, som syftade till att ge de äldre god bostad, tillsyn och vård i hemmet. Kommittén anförde bl. a. i denna fråga (5. 86):

Ett ökat byggande av goda pensionärsbostäder bör på allt sätt stimuleras. Nya pensionärshem bör utrustas och utformas så att åldringars behov av viss tillsyn kan tillgodoses där. Målet bör vara att skapa en sådan kombination av goda, ändamålsenliga bostäder och samhällelig tillsyn, hjälp och omvård- nad i dessa bostäder att åldringarna så länge som möjligt kan bo i sina egna hem.

För åldringar, vilkas vårdbehov på grund av sjukdom eller av andra or- saker är så stort, att det inte kan tillgodoses i det egna hemmet, krävs insti- tutionell vård. Bortsett från akutsjukvården är det främst vård på ålder- domshem eller sjukhem som kommer i fråga. Vårdinstitutiorerna skall i första hand erbjuda åldringarna vård. De bör inte vara avsedda att tillgodose be- hovet av bostäder för åldringar, vilkas vårdbehov kan tillgodoses i vanliga bostäder.

Dessa riktlinjer har genom 1964 års program blivit vägledande för ut- byggnaden och utformningen av äldreomsorgen. De utgör grunden för vad som nu kallas normaliseringsprincipen, dvs. att varje individ så

långt möjligt och oavsett anledning till behov av Vård och serviceinsatser ges möjlighet att leva och verka i sin normala miljö. Då behovet av omsorg och service nått en viss gräns aktualiseras frågan om boende och vård i gemensamma former. Varje pensionär bör ha den boende- och serviceform som motsvarar det aktuella behovet. Ingen skall ges en i förhållande till behovet alltför omfattande omvårdnad, som i sig kan medverka till en passivisering med de återverkningar på hälsa och väl- befinnande det kan föra med sig.

Det kom att dröja in på 1970-talet innan alternativa boendeformer började utvecklas i någon mera nämnvärd omfattning. Debatten kom i hög grad att gälla servicebostäder som alternativ till ålderdomshem.

Serviceboende

Mot bakgrund av bl. a. normaliseringsprincipen och debatten om ålder- domshemmen gav socialstyrelsen år 1972 ut skriften Servicehus (Social- styrelsen redovisar nr 28). I skriften antar styrelsen att ålderdomshem- men kommer att minska i betydelse relativt sett och en ökad satsning på olika öppenvårdsåtgärder och andra boendeformer kommer att ske. Flera skäl talade enligt styrelsen för en kommunal satsning på service- hus för pensionärer. Baskravet för denna boendeform angavs vara möj- lighet till självständigt boende (lägenhet med hyreskontrakt). Utöver de enskilda lägenheterna borde i servicehuset även ingå kollektiva utrym- men såsom hobbyrum, läsrum, restaurang, gillestuga, kiosk samt lokaler för motion, hårvård och fotvård.

Under 1975 gjorde Svenska kommunförbundet i samverkan med so— cialstyrelsen en inventering av servicebostäder i sju kommuner. Denna inventering resulterade i skriften Serviceboende för äldre och materialet har sammanfattats i följande krav på serviceboende: . egen lägenhet av normal standard . eget hyreskontrakt . egen möblering ' servicefunktioner att utnyttjas efter eget val

reception dygnet-runt-trygghet

matservice möjlighet till sociala kontakter och samvaro i mån av utrymme och underlag, aktiviteter såsom fritidsverksamhet, fotvård, hårvård m. m.

. individuell service i form av social hemhjälp, hemsjukvård etc.

Avgiftssystemet för olika tjänster bör enligt kommunförbundet vara så utformat att det i första hand och så långt möjligt stimulerar till egen aktivitet och eget ansvar. Hyresgästen bör därför debiteras för hyres- kostnaden och särskilt för de tjänster som tas i anspråk, Servicebostä- derna bör vara placerade i närheten av affärer, post, bank och apotek. Det bör också i området finnas tillgång till öppen hälso- och sjukvård i form av läkare och distriktssköterska.

I anvisningarna till kommunenkäten har PU definierat serviceboende på följande sätt . egen lägenhet med hyreskontrakt; egen möblering

' kollektiva servicefunktioner (hjälp dygnet runt, matservice, gemen— samhetslokaler, social service i form av bl. a. fotvård, hårvård) att ut— nyttjas efter eget val . individuell service i form av social hemhjälp och hemsjukvård.

Utbyggnad under 1970-talet

I PU:s kommunenkät år 1975 redovisades 103 serviceanläggningar med sammanlagt närmare 6 500 lägenheter i 61 kommuner. I lägenheterna bodde närmare 6 900 hyresgäster. Huvuddelen av serviceanläggningarna ligger i de större kommunerna och i tätorter. Nära 80 % av servicean- läggningarna fanns i 19 kommuner med vardera mer än 60 000 invå- nare. Utbyggnaden har praktiskt taget skett under 1970—talet.

Moderna lägenheter

Enligt vad tidigare framgått skall serviceboende innefatta en lägenhet med normal standard. Nära 70 % av lägenheterna omfattade ett rum och kök eller kokvrå. Andelen lägenheter om två rum och kök eller kok- vrå utgjorde drygt 27 % och endast 3 % av lägenheterna hade tre eller flera rum. Bland de serviceanläggningar som färdigställts efter år 1973 har andelen lägenheter om två rum och kdkvrå ökat, medan lägenheter om tre rum eller flera har minskat i motsvarande mån. Produktionen av lägenheter om två rum och kök har varit relativt konstant.

Nästan 70 % av lägenheterna tillhör kvalitetsgrupp 1, dvs. de är ut- rustade med vatten, avlopp, wc, centralvärme, bad och balkong. Bland de redovisade lägenheterna fanns emellertid 103 som saknade bad eller dusch.

Varierande serviceutbud

För olika servicefunktioner var servicebostäderna utrustade med bl. a. följande gemensamma lokaler.

Andelen service- bostäder (%)

Hobbylokaler 88 Restaurang/matsal 85 Läsrum/bibliotek 81 Badavdelning 73 Rum för fot-lhårvård 68 Grupprum —— studierum 63 Motionsrum 45

Det är således ett varierande utbud som förekommer. Gemensam re- staurang/matsal finns inte till alla servicebostäder. Det behöver dock inte innebära, att hyresgästerna saknar möjlighet att få lagad mat. Mat- frågan kan vara ordnad på annat sätt. Detsamma gäller annan service.

Både personalorganisation och personaltäthet är varierande. Totalt arbetade under april månad 1975 ca 700 hemsamariter/hemvårdare i serviceanläggningarna. I 28 % av dessa leddes hemhjälpsarbetet av an-

läggningens föreståndare och i 21 % av anläggningarna av hemvårds- assistent, direkt knuten till anläggningen. I övriga anläggningar var den arbetsledande funktionen knuten till den reguljära hemhjälpsverksam— heten.

M ånga handikappade

Vid undersökningstillfället var drygt 1 800 personer (28 %) relativt gravt handikappade. Vid de olika servicebostäderna behövde 707 pen- sionärer hjälp med uppstigning — läggning, 726 med av- och påkläd- ning samt tvättning och 114 var i behov av hjälp med förflyttning till toalett, måltider etc.

Enligt personalens bedömning var 112 hyresgäster i behov av den ser- vice ålderdomshemmen kan lämna; 136 ansågs behöva vård inom lång- tidssjukvården. Under år 1974 hade sammanlagt 350 hyresgäster flyttat från serviceanläggningarna. Den största gruppen, 152 personer, hade flyttat till sjukhem, 51 personer till bostad i öppna marknaden, 44 till ål- derdomshem och 4 till bostad i pensionärshem.

En del vill flytta Det fanns vid undersökningstillfället också hyresgäster som önskade flytta från servicebostaden. Av dessa ville 80 flytta till ålderdomshem, 31 tillbaka till sin tidigare bostad. 28 till annan bostad i öppna markna- den och 7 till sjukhem.

I PU:s intervjuundersökning uppgav sig närmare 2 % av ålderspen- sionärerna vilja flytta till servicehus. Lika många ville flytta till pensio— närshem och inte fullt 1 % till ålderdomshem samt 13 % till bostäder i öppna marknaden. Det bör i sammanhanget observeras att servicehus (pensionärshotell) f. n. inte finns på så många platser i landet, varför denna boendeform torde vara obekant för ett stort antal pensionärer.

Servicebostäder —— för pensionärer med behov av vård och tillsyn

De i kommunenkäten redovisade serviceanläggningarna har varierande storlek, omfattning och utrustning. De inkomna uppgifterna visar att be- greppen servicehus, serviceboende ännu inte är klart definierade och av- gränsade. De uppgifter kommunerna lämnat till kommunenkäten har godtagits av PU också vad gäller servicehus, även om det i vissa fall har varit tveksamt om de skulle ha räknats som servicehus eller någon an- nan form av boende. Mot denna bakgrund har PU redovisat det in- komna materialet. På grundval av erfarenheterna från kommunenkäten har SCB bl. a. i samarbete med PU, som ett led i utvecklingen av en lö- pande statistik över servicehus genomfört .en provundersökning av för- hållandena den 31 december 1976. I denna undersökning redovisas en- ligt preliminära uppgifter 157 serviceanläggningar med 11 967 lägenhe- ter och 14 000 boende. I jämförelse med kommunenkäten visar prov- undersökningen att antalet servicelägenheter har ökat med ca 5 500 och antalet boende med ca 6 000 mellan april 1975 och december 1976. En del av ökningen sammanhänger med ett tillskott av nya anläggningar och lägenheter. Som framgår av kap. 18 planerades under perioden maj

1975—1976 närmare 3 000 nya lägenheter. Resten av ökningen får antas sammanhänga med förbättrad statistikföring och möjligen en vidgning av begreppet servicehus till vissa anläggningar som tidigare rubricerats med andra benämningar, t. ex. pensionärshem med god service för de boende. Det nu antydda visar på svårigheterna att enkelt och exakt fast- ställa begreppet serviceboende.

Socialutredningen (SOU 1977: 40) har i sina riktlinjer för äldreomsor- gen uppställt tre grundläggande krav för servicehus.

Alla de anläggningar som uppfyller kraven på 1) självständigt boende, 2) dygnetrunt-scrvice, 3) social och medicinsk omvårdnad bör enligt so- cialutredningen kallas servicehus. Detta innebär att också en service motsvarande den omvårdnad som ålderdomshemmen ger i dag enligt ut- redningens mening ryms inom servicehusbegreppet. Enligt utredningens bedömning måste kommunerna under överskådlig tid ha möjlighet att erbjuda de äldre en sådan omvårdnad. Hemmen kommer att vara servi- cehus med omfattande service och vård. En fortsatt förskjutning från denna form av helinackordering och till boende som är förenat med ett mer differentierat utbud av tjänster kan väntas medverka till en aktive- ring av de äldre.

Det är, framhåller socialutredningen, viktigt att servicehusen är cen- tralt placerade i olika kommundelar. De måste ha ett tillräckligt stort befolkningsunderlag för att kunna erbjuda ett varierat utbud av sociala tjänster och aktiviteter, samtidigt som de av trivselskäl inte bör bli för stora. Man måste emellertid beakta att de befolkningsmässiga förhållan- dena m.m. i de olika kommunerna varierar kraftigt, varför förutsätt— ningarna i fråga om servicehusens storlek och utbud av sociala tjänster skiftar.

Enligt socialutredningens mening bör servicelägenheterna både i fråga om utrymme och utrustning möjliggöra ett flexibelt utnyttjande. Lägen- heter med ofullständig köksutrustning etc. begränsar handlingsfriheten för de boende och kan motverka normaliseringsprincipen i fråga om boende och daglig livsföring. Utrymmesstandarden bör enligt utred- ningens men-ing i regel inte understiga två rum och kök.

I kommuner med relativt få ålderdomshemsplatser bör servicehusen, framhåller utredningen, i viss utsträckning kunna utformas olika med hänsyn till vilket servicebehov man skall tillgodose. Om nuvarande gränser för finansiering av olika byggnader slopas ger detta enligt social- utredningen ökade möjligheter till en varierad utformning av servicehu- sen.

Enligt socialutredningens mening bör ytterligare erfarenhet vinnas i fråga om bl. a. möjligheten att tillgodose omfattande vård- och service— behov inom ramen för serviceboendet. Frågor av detta slag bör bli före- mål för en utvärdering inom förslagsvis fem år.

Servicebostäderna måste enligt PU:s mening i första hand förbehållas pensionärer med behov av vård och tillsyn i den utsträckning, som kan ges i sådana bostäder. De bör därför utformas och utrustas för att be- reda pensionärer, som så behöver, en god bostad samt vård och tillsyn.

Samma normer om lägenhetsstorlek, utrymme m.m. som gäller det allmänna bostadsbeståndet bör också gälla servicelägenheter. I fråga om

äldre och handikappade kan goda utrymmen vara av särskild betydelse, eftersom det kan underlätta den dagliga livsföringen och även de hjälp- och vårdinsatser som kan behövas.

Någon generell lösning på hur olika kommuner bör planera, utveckla och utforma servicebostäder finns inte. Varje kommun måste utgå från sina behov och resurser, men också dra nytta av de erfarenheter man gjort och gör på olika håll.

Genom att förse redan befintliga bostadsbestånd, även i mindre tät- orter, där det kanske finns många pensionärer med ett omfattande ser- vicebehov, med kollektiv service kan temporära servicebostäder skapas som fördröjer eller kanske gör flyttningar helt onödiga. Personer som inte kan eller inte vill flytta från sin bostad, men som har ett stort be- hov av snabb tillgång till personal i akuta situationer kan bl. a. erhålla larmsystem i sin bostad på samma sätt som servicehusen. En förutsätt- ning för att kunna erbjuda trygghet för pensionärerna i sådana tempo- rära servicebostäder är en väl utvecklad jourverksamhet som vid larm kan avhjälpa akuta behov. Lägenheterna kan anpassas efter ev. handi- kapp med stöd av bostadsanpassningsbidraget.

Många av hyresgästerna i servicebostäderna är relativt vårdkrävande. Hyresgästerna blir med åren äldre och deras behov av hjälp och tillsyn kan förutses öka. Med tiden kan ett servicehus förändras till en institu- tion med allt mera vårdkrävande hyresgäster. Man har ännu inte erfa- renhet av en längre tids verksamhet. Som socialutredningen föreslagit bör en utvärdering göras av verksamheten.

19.6.5. Ålderdomshem

Som tidigare framhållits åligger det kommunerna enligt socialhjälpsla- gen att anordna och driva åldersdomshem. År 1947 uttalade statsmak- terna att en pensionär som så önskade i regel skulle kunna få eget rum. Enligt 1957 års riktlinjer måste man räkna med att ålderdomshemmen i stigande grad beläggs med äldre, som präglas av ålderssvaghet och skröplighet. Ålderdomshemmen skall inte behöva lämna en aktiv sjuk- vård men väl sådan sjukvård, som kan betecknas som god hemsjukvård.

Liten relativ ökning av platsantalet I PU:s kommunenkät har redovisats (april 1975) 1 154 kommunala ål- derdomshem med sammanlagt 58907 platser och 57 096 pensionärer. Härtill kommer speciella avdelningar för långvarigt sjuka, vilka klassi- ficerats som sjukhem, med ca 900 platser vid 25 av ålderdomshem- men. Vidare fanns 61 enskilda ålderdomshem med 1 766 platser. Det to- tala antalet ålderdomshemsplatser var alltså 61 586 med ca 59 600 pen— sionärer. Vid kartläggningen i april 1962 fanns 1345 kommunala hem med 39759 platser, inkl. särskilda sjukavdelningar. Räknat på befolk- ningen i åldern 67 år och däröver ökade platsantalet för hela riket från 5,2 till 5,7. För några län kan dock konstateras en viss minskning av det relativa platsantalet. Antalet hem i riket har minskat, medan antalet platser ökat. Det är de små hemmen som minskat i antal. En förnyelse av hemmen har successivt pågått.

År 1962 var drygt hälften av vårdplatserna i enkelrum mot 90 % år 1975. En kraftig standardförbättring har ägt rum också på annat sätt. År 1962 var exempelvis 11 % av rummen utrustade med wc mot 67 % år 1975. Även om standarden på detta sätt förbättrats finns det dock många rum som saknar toalett och tvättställ. Av pensionärerna på ål- derdomshemmen var det ca en fjärdedel, som var utan egen toalett och hade en boendestandard, som var lägre än den allmänt accepterade. Det kan vidare uppmärksammas, att kommunenkäten redovisat 2657 dub- belrum och 116 flerbäddsrum.

Allt äldre pensionärer

Vid kartläggningen 1962 var drygt hälften i åldern 80 år och däröver, år 1975 mer än två tredjedelar. Antalet icke ålderspensionärer har minskat. År 1962 var 1 369 (4 %) yngre än 60 år. Enligt kommunenkäten var 153 (0,25 %) under 54 år och 980 i åldern 55—64 år. Skälet till vistelsen i ålderdomshem för dessa personer framgår inte av undersökningen. Av de år 1974 inflyttade på hemmen var 18 födda år 1921 eller senare och 121 födda åren 1911—1920.

Få vill flytta

Det var enligt kommunenkäten en liten andel (drygt 2 %) som hade ut- talat önskemål om flyttning. De flesta ville flytta tillbaka till den gamla bostaden eller annan bostad i öppna marknaden. Ett mindre antal ville flytta till servicebostad eller sjukhem. Under år 1974 hade också drygt 1 % flyttat till bostad i öppna marknaden. De flesta (ca 8 %) hade ta— gits in som patienter i långtidssjukvården. Det var sammanlagt 10 % (exkl. avlidna), som under år 1974 lämnat ålderdomshemmen. Under året flyttade totalt 11274 in på ålderdomshem. Antalet avlidna skulle alltså kunna beräknas till ca 5 000.

Ökat vårdbehov

Beträffande Vårdbehovet tillfrågades kommunerna vid 1962 års kart- läggning om antalet boende på ålderdomshemmen, för vilka man ansökt om plats inom sjukvården eller på någon annan institution.

Socialpolitiska kommittén räknade på grundval av de lämnade upp- gifterna med att högst 10 % av gästerna var i behov av vård i annan form, främst långtidssjukvård. Andelen varaktigt sängliggande bedöm— des till 8 %. Häri ingick emellertid pensionärer på vissa sjukavdel- ningar. Ca 7 % av alla boende bedömdes ha anpassningssvårigheter.

I kommunenkäten har PU sökt belysa pensionärernas behov av vård och tillsyn (vårdtyngden) på tre sätt, nämligen genom att ta in schema- tiska uppgifter om . pensionärer med handikapp . servicebehovet vid undersökningstillfället ' långtidssjuka och på annat sätt särskilt vårdkrävande pensionärer.

På grund av den olika uppläggningen är 1962 och 1975 års kartlägg- ningar inte fullt jämförbara.

Enligt PU:s kommunenkät var uppskattningsvis 42 % av pensionärer-

na på ålderdomshemmen gravt handikappade varav 8 % gravt flerhan- dikappade. Av samtliga pensionärer betecknades 10% som psykiskt störda (oroliga och/eller förvirrade etc.) och nära 1 % som störande. Andelen pensionärer som var blinda eller saknade ledsyn utgjorde 3 % och de helt döva något mer än 1 %. Helt sängbundna var likaledes nå- got över 1 %. Drygt 14 % av pensionärerna var oförmögna att hålla urin eller avföring och 11% var gravt rörelsehindrade. Något över 11 000 pensionärer (ca 20 %) bedömdes vara i behov av tillsyn dag och natt med korta intervaller, därav ca 4 300 på grund av sitt psykiska till- stånd och 6 800 på grund av sitt fysiska tillstånd.

I fråga om servicebehovet dominerade hjälp med medicinering (38 000). Ca 14 000 fick hjälp med uppstigning och läggning och över 15 000 med av- och påklädning. Behov av hjälp med av- och påkläd- ning, tvättning och matning hade 4 400. Ca 20 000 pensionärer (35 %) hade omfattande behov av hjälp. Ca 9 000 (16 %) fick maten till rum- met och något fler, 9 600 (ca 17 %), fick hjälp med förflyttning (till toa- lett, måltider etc.). 4 100 (8 %) fick injektioner, 7 400 omläggning och/ eller kateterbyte. Ca 300 var i behov av mer kvalificerade Sjukvårdsin- satser. Sammanlagt beräknas 27 000 (46 %) av pensionärerna omfattas av dessa vårdinsatser. Då är inte de personer som enbart erhöll hjälp med medicinering och/eller injektioner medräknade.

Ca 8 000 långtidssjuka Kommunerna erhöll ekonomisk ersättning från landstingen för ca 4 600 pensionärer som bedömdes som långtidssjuka. För 900 pensionärer hade bidrag sökts men ännu inte beviljats och för ca 1 300 pensionärer skulle bidrag sökas. Härtill kom 1250 långtidssjuka i ålderdomshem i de fem län, där ersättning inte lämnades för långtidssjuka. Antalet långtids- sjuka på ålderdomshemmen (exkl. sjukavdelningar) kan således upp- skattas till ca 8 000 (14 %). Det fanns dessutom ca 1250 pensionärer som bedömdes vara lika vårdkrävande som de långtidssjuka. Omkring 16 % av pensionärerna ansågs således som mycket vårdkrävande.

Variationerna mellan länen är stora. Procentuella andelen handikap- pade av samtliga boende i ålderdomshem varierade mellan lägst 15 (Gotland) och högst 56 (Jämtland). I två län, Uppsala och Hallands, var det närmare 30 % av pensionärerna som bedömdes vara i ständigt be- hov av tillsyn. I Gotlands och Blekinge län var det mindre än 10 %.

Även om som tidigare sagts en jämförelse inte kan göras mellan de båda kartläggningarna 1962 och 1975, torde man dock kunna konsta- tera, att tillsyns- och Vårdbehovet för boende i ålderdomshem i april 1975 var större än för dem som fanns där i april 1962. Som framgått tidigare är pensionärerna också äldre och med åldern ökar behovet av tillsyn och vård.

Bättre rustade

Ålderdomshemmen har blivit bättre rustade att ta hand om mera vård- krävande pensionärer. Av de drygt 1300 föreståndarna i april 1962 hade något över 40 % specialutbildning för uppgiften. År 1975 fanns 1 165 föreståndare och 1855 bitr. föreståndare. Ungefär hälften hade

socialvårdsutbildning (föreståndareutbildning, hemvårdareutbildning). Sjukvårdsutbildning var nästan lika vanligt. Av vårdbiträdespersonalen hade år 1962 ca 6 % någon form av specialutbildning för sin uppgift, år 1975 omkring hälften. Vidare kan noteras, att personaltätheten vid ål- derdomshemmen ökat väsentligt. År 1962 var personaltätheten (antal pensionärer per befattningshavare) totalt 3,5 mot 2,0 år 1975 och räknat på vårdpersonalen 6,0 år 1962 mot 2,7 år 1975.

Vidare kan ökad medverkan av läkare på ålderdomshemmen konsta- teras i jämförelse med förhållandena i april 1962. I april 1962 hade när- mare 14 % av hemmen besök av läkare en gång per vecka mot 40 % i april 1975. Av de 1 154 ålderdomshemmen uppgav 894 att regelbunden hälsokontroll förekom,

Av kommunenkäten framgår. att omläggning. kateterbyte och mer kvalificerade Sjukvårdsinsatser utfördes till den helt övervägande delen av ålderdomshemmens personal. På 26 hem utfördes dessa uppgifter av distriktssköterska. Eftersom frågan endast besvarats av de hem, som vid undersökningstillfället hade pensionärer som var i behov av sådan hjälp, kan det dock finnas flera hem, som får hjälp av distriktssköterska om behov uppstår. Det kan vidare erinras om att nära 40 % av förestån- dare och bitr. föreståndare hade sjuksköterske—. undersköterske— eller mentalskötareutbildning.

Det är särskilt betydelsefullt, att pensionärerna på ålderdomshemmen har möjlighet till meningsfylld sysselsättning, avpassad efter vars och ens behov och intresse. Härför kan behövas särskilda resurser. Enligt SCB:s statistik fanns den 31 december 1975 1 059 sysselsättningshand- ledare verksamma vid ålderdomshemmen. Över hälften av dem arbe- tade vid hem med mer än 50 platser.

Pensionärernas egen medverkan och inflytande, när det gäller ålder- domshemmens skötsel har successivt stärkts. Nästan 75 % av alla ålder- domshem hade förtroenderåd eller samrådsgrupper.

Ålderdomshemmen en nödvändig resurs Som tidigare framhållits är ålderdomshemmen enligt socialhjälpslagen avsedda för ”åldringar och andra personer, vilka äro i behov av vård el— ler tillsyn som inte eljest tillgodoses”. Det är således behovet av vård och tillsyn, som är det primära.

Ansvaret för en god boendemiljö och social service åvilar primärkom- munerna även för personer med ett omfattande vårdbehov oavsett om detta är betingat av sjukdom eller annan orsak. Sjukvårdshuvudmännen skall ansvara för alla typer av Sjukvårdsinsatser oberoende av var pen— sionären vistas, i bostad i öppna marknaden, pensionärshem, servicebo— stad eller ålderdomshem.

Ett ökat samarbete mellan sjukvårdshuvudmännen och primärkom— munerna är nödvändigt, om de grupper, som bäst behöver samhällets stöd, skall kunna få bästa möjliga levnadsvillkor i förhållande till sin si— tuation. Socialpolitiska kommittén framhöll redan i Åldringsvårdens läge vikten av vidgat samarbete mellan kommuner och landsting. So- cialstyrelsen har i sitt principprogram för långtidssjukvården bl.a. an- fört följande (5. 20).

Även om ålderdomshemmens sjukvårdande insatser på sikt begränsas kom- mer man sannolikt att också i fortsättningen få räkna med ett gränsområde, där det är oklart om en äldre persons vårdbehov kan karakteriseras som åldringsvård eller långtidssjukvård. För att dessa människor inte skall hamna i ett ingenmansland är det — speciellt på kort sikt och under en relativt lång övergångstid —— angeläget med ett nära samarbete över huvudmannaskaps- gränser på såväl funktionärs- som förtroendemannanivå.

Socialutredningen framhåller i sitt slutbetänkande, att samarbetet i fråga om den långtidssjukvård som har kommunen som upptagningsom- råde kan innebära, att det är kommunen som svarar för de sociala tjäns- ter som behövs under institutionsboende. inkl. kurativa uppgifter och vissa kontakter med anhöriga osv. Detta utesluter givetvis inte att perso- nal som svarar för sådana insatser helt eller delvis har sin arbetsplats inom vårdinstitutionen.

Socialutredningen föreslår som tidigare framhållits, att begreppet ål- derdomshem slopas och anser att också en service motsvarande den om- vårdnad som ålderdomshemmen ger i dag ryms inom servicehusbegrep- pet. Enligt socialutredningens bedömning måste dock kommunerna un- der överskådlig tid ha möjlighet att erbjuda de äldre en sådan omvård- nad. Dessa hem kommer att vara servicehus med omfattande service och vård. Samma statsbidragsregler föreslås gälla för ifrågavarande typ av serviceanläggningar som för andra servicehus.

I de senaste årens debatt har ålderdomshemmen kommit att framstå som en i viss mån förlegad vårdform. Detta är riktigt såvitt gäller pen- sionärer som inte är i behov av den kvalificerade dygnet-runtvård och tillsyn, som ålderdomshemmen ger. I denna debatt har man då helt bortsett från den stora grupp, som enligt PU:s kartläggning bor i ålder- domshem och som i olika avseenden är svårt handikappade eller ålders- svaga. Vidare har man bortsett från de många inom långtidssjukvården och andra vårdformer, som skulle kunna beredas helt andra levnadsbe- tingelser om de kunde få bo i ålderdomshem.

Skall de grupper, som det här är fråga om, kunna beredas goda lev— nadsvillkor, är det enligt PU angeläget, att inte bara få ett intimt sam- arbete mellan huvudmännen när det gäller t. ex. planering utan även finna nya samarbetsformer, när det gäller det praktiska arbetet ute på fält-et. I nuvarande läge med starkt ökande vårdbehov måste gränserna mellan ålderdomshem och sjukhem göras mera rörliga och anpassas till verkligheten. En del ålderdomshem med god standard och lämplig ut— formning i övrigt skulle sannolikt kunna ta emot särskilt vårdkrä- vande pensionärer under förutsättning att de fick ökade resurser här- för. En förutsättning är bl.a. att sjukvårdshuvudmannen i samarbete med primärkommunen går in med de sjukvårdsresurser i fråga om t. ex. personal som kan behövas. Genom att de lokala sjukhemmens verksam- het anknyts till det serviceutbud, som vårdcentralerna förutsätts komma att representera, förbättras enligt socialstyrelsen möjligheterna avsevärt till en allsidig bedömning och behandling av patienterna inom den slutna primärvården.

Enligt PU:s mening har ålderdomshemmen som vårdform — oavsett om landsting eller primärkommuner är huvudmän för dem -— en viktig funktion i den rad av åtgärder, som syftar till att ge pensionärerna goda

levnadsförhållanden. Särskilt gäller det de grupper som glömts bort i den debatt som förts om ålderdomshemmen och som mest av alla är be- roende av samhällets speciella omsorger. Dessa grupper kan förväntas öka genom befolkningsutvecklingen som medför en kraftig ökning av de äldsta åldersklasserna. Dessa åldersgrupper måste beredas så goda lev- nadsbetingelser som möjligt i olika avseenden och få del av den stan- dardförbättring som äger rum i samhället. Den inledda utvecklingen med förnyelse och upprustning på den omhändertagandenivå som i dag representeras av ålderdomshemmen får därför inte avstanna.

19.6.6. Hälso— och sjukvård

Med handikapp och åldrande följeri många fall en sviktande hälsa. PU har därför på olika sätt försökt att få uppgifter om pensionärernas häl- sotillstånd.

För belysning av pensionärernas hälsotillstånd i allmänhet fick inter- vjupersonerna i PU:s intervjuundersökning dels lämna uppgifter om långvarig sjukdom (besvär, handikapp, svaghet), dels göra en subjektiv bedömning av hälsotillståndet, även i jämförelse med andras. I kommun- enkäten inhämtades uppgifter om gravt handikappade och sjuka i ser- vicebostäder och ålderdomshem. I hemsjukvårdsenkäten har uppgifter erhållits om patienter, som vårdas i hemmen.

Genom de av socialstyrelsen i samarbete med PU gjorda enkäterna beträffande den somatiska och psykiatriska långtidssjukvården har vissa uppgifter erhållits om i vilken utsträckning pensionärerna vårdas inom dessa vårdformer. Uppgifter om väntande patienter har erhållits genom de båda enkäterna samt genom vårdplaneringsstatistiken. Uppgifter om totala antalet pensionärer, som är patienter inom öppen och sluten akut- sjukvård finns inte.

Många uppger sig vara handikappade och sjuka

Av naturliga skäl — förtidspension beviljas som regel på grund av han- dikapp och sjukdom — angav så gott som samtliga förtidspensionärer långvarig sjukdom (besvär, handikapp, svaghet) enligt intervjuundersök- ningen. Andelen sängbundna var dock låg (2 %). Av förtidspensionä- rerna bedömde 17 % sitt allmänna hälsotillstånd som gott, 38 % som dåligt och 44 % något däremellan. Jämfört med andra i samma ålder ansåg 70 %, att de hade sämre hälsa, 25 % ungefär lika och 5 % bättre hälsotillstånd än andra. Ca 4 % använde rullstol vid förflyttning. När- mare 8 % var gravt synskadade och 17 % hörselskadade.

Av ålderspensionärerna uppgav drygt tre fjärdedelar långvarig sjuk- dom (besvär, handikapp, svaghet). Andelen i åldersgruppen 80 år och äldre kan uppskattas till 86 %. Totalt var 4 % av ålderspensionärerna — av dem i åldern 80 år och äldre 10 % — helt eller delvis säng- bundna. Endast en liten del av intervjupersonerna ansåg, att deras häl- sotillstånd var sämre än andras i samma ålder. De flesta ansåg, att deras hälsotillstånd var bättre eller ungefär lika med andras. Ca 3 % använde rullstol, av dem i åldern 80 år och däröver 7 %. Omkring 32 % i den

åldern använde käppar vid förflyttning. Ca 11% av ålderspensionä— rerna hade nedsatt syn och närmare 27 % nedsatt hörsel.

Hälften av de blivande ålderspensionärerna (60—66 år) angav långva- rig sjukdom e. d. I jämförelse med andra ansåg 54 % sig ha gott och 9 % dåligt hälsotillstånd, 37 % något däremellan.

40—50 % hade haft kontakt med läkare de senaste 3 månaderna

En viss bild av pensionärernas sjukvårdskonsumtion erhålls genom in- tervjuundersökningen. Av de intervjuade förtidSpensionärerna hade drygt hälften haft kontakt med läkare under de tre senaste månaderna, 14 % låg eller hade legat på sjukhus, 12 % hade haft kontakt med di- striktssköterska. En dryg fjärdedel hade inte haft kontakt med sjukvår- den eller sjukvårdande personal.

Bland ålderspensionärerna hade nära 45 % haft kontakt med läkare de tre senaste månaderna. Högsta andelen som haft kontakt fanns i de äldsta åldersgrupperna. Kontakt med distriktssköterska hade nära 12 % haft och drygt 8 % hade legat eller låg på sjukhus. Andelen ökar i de högre åldrarna. En mindre del (3 %) av ålderspensionärerna hade haft hembesök av läkare. Det är framför allt i de äldsta åldersklasserna hem- besök förekommer. Nästan två tredjedelar av ålderspensionärerna vän- der sig till en bestämd läkare, de äldre i något större utsträckning än de yngre. Något mer än 43 % av ålderspensionärerna hade inte haft kon- takt med sjukvården eller sjukvårdande personal under de tre senaste månaderna.

Av de blivande ålderspensionärerna hade 43 % under de senaste tre månaderna varit hos läkare. Kontakt med distriktssköterska hade drygt 6 % haft och 6 % hade legat på sjukhus. De blivande pensionärerna an- litade företagsläkare mera än pensionärerna.

Drygt 40 000 i hemsjukvård under 1975

Hemsjukvården är ett betydelsefullt inslag i vårdinsatsema för pensionä- rerna. Enligt PU:s hemsjukvårdsenkät var det under år 1975 drygt 40 000 patienter i riket, som erhöll kontantbidrag för anhöriga och/eller hjälptimmar genom hemsamariter m.fl. bekostade av sjukvårdshuvud- männen. Den 31 december 1975 var antalet hemsjukvårdspatienter 34300, varav 55 % vårdades av anhöriga, 39 % av anställda vårdare (hemsamarit m. fl.) och 6 % av både anhöriga och anställda vårdare. Av patienterna var 21 400 i åldern 65 år och däröver och 11 500 i ål— dern 75 år och däröver.

Sjukvårdshuvudmännens kostnader för bidragsgivning vid hemsjuk- vård (kostnader för anhörigbidrag och hemsamariter m.fl.) var 292 milj. kr. år 1975. Närmare 29 % av bidragskostnaderna utgjordes av kontantbidrag till anhöriga för 57 % av patienterna. Av de utgående kontantbidragen den 31 december 1975 var 80 % lägre än 500 kr./må- nad och endast 3 % översteg 1 100 kr./månad. Det genomsnittliga kon- tantbidraget var för riket 408 kr./månad. Skillnaderna mellan huvud- männen i fråga om utgående kontantbidrag var betydande.

Även vad gäller beviljade hjälptimmar genom hemsamarit var varia-

tionerna mellan sjukvårdsområdena stora. En huvudman hade inte be- viljat någon patient mer än fem timmars hjälp per vecka, medan en an- nan huvudman gav 86 % av patienterna mer än tio timmars hjälp per vecka.

Nära hälften av de boende i ålderdomshem gravt handikappade; l5 % långtidssjuka

Resultatet av kommunenkäten visar som tidigare framgått att närmare hälften av de pensionärer, som bor i ålderdomshem, har betecknats som gravt handikappade. Omkring 15 % bedömdes som långtidssjuka eller på annat sätt mycket vårdkrävande. Även i servicebostäderna fanns re- lativt många med handikapp och speciella vårdbehov.

86 % av patienterna inom somatisk långtidssjukvård 70 år och äldre

I enkäten rörande den somatiska långtidssjukvården redovisades nära 36 200 patienter. Av dessa var 86 % 70 år eller äldre, 55 % 80 år och däröver, drygt en tiondel mer än 90 år. Kvinnorna utgör två tredjedelar av patienterna. Av hela antalet 90-åringar och äldre var ca tre fjärdede- lar kvinnor.

Mer än en fjärdedel av patienterna hade 2—4 års vårdtid. Ett 100-tal hade en vårdtid på 20 år eller mera. Drygt 70 % av patienterna hade mycket stort vårdbehov. Til-1 gruppen med minsta omvårdnadsbehovet fördes 11 % av patienterna. De äldsta och de yngsta hade det största omvårdnadsbehovet.

För nära hälften av patienterna angavs Vårdbehovet bero på övervä- gande eller enbart somatisk funktionsnedsättning, för 7 % psykisk funk- tionsnedsättning. För många av patienterna (46 %) uppgavs både soma— tisk och psykisk funktionsnedsättning som orsak till Vårdbehovet. När- mare 60 % av patienterna var rullstolsbundna. Av dessa behövde de flesta hjälp med att komma i och ur rullstolen. Knappt 5 % var svårt synskadade, 3 % hade grav hörselnedsättning och 14 % talrubbningar. Nära en tredjedel av patienterna måste matas, ca 2 % måste få näring enbart genom sond och en halv procent enbart med dropp. Över 80 % av patienterna behövde hjälp vid sänggående, därav mer än hälften av två personer. Tre fjärdedelar av patienterna fick inte vistas ute så myc- ket som önskvärt med hänsyn till deras tillstånd och egna önskemål.

Nära 13 % av patienterna bedömdes inte ha regelbunden kontakt med vänner och anhöriga utanför institutionen. Ca 5 000 patienter hade haft möjlighet att vistas i bl. a. sin bostad över veckoslut m. m. (permis- sion) och ytterligare ca 10 500 patienter skulle ha kunnat beredas per- mission under den senaste fyraveckorsperioden. Den vanligaste orsaken till att de inte haft permission var att patienten inte kunnat få hjälp av anhörig. Omkring hälften hade kvar sin egen bostad. Den andra hälften hade ingen egen bostad att komma till vid permission eller ev. utskriv- ning.

Totalt ca 22 % av patient-erna bedömdes ha felaktig placering. För ca 12 % var det fråga om en omplacering inom långtidssjukvården. Av återstående drygt 9 % av hela antalet inskrivna patienter avsåg 3,5 %

patienter som skulle ha kunnat skrivas ut till egen bostad och 5 % till ålderdomshem. Antalet patienter som väntade på plats till och inom långvården uppgick enligt enkätsvaren samtidigt till ca 14000, varav 10 000 i åldern 70 år och däröver.

Drygt 2 100 väntande vistades i ålderdomshem. Av långvårdsenheterna hade 154 nära anknytning till vårdcentral el- ler läkarstation. Ca 36 % av sjukhemmens vårdplatser hade på detta sätt tillgång till öppenvårdsresurser. Förlagda i anslutning till eller i omedelbar närhet av ålderdomshem var 90 sjukhem, sjukavdelningar vid ålderdomshem och enskilda vårdhem.

Totalt hade två tredjedelar av vårdplatserna tagits i bruk åren 1965— 1975. Av vårdplatserna fanns en femtedel i enkelrum, mer än en fjärde- del i 2-bäddsrum, 4 % i 3-bäddsrum, 40 % i rum med 4 sängar och 8 % i rum med 5 eller flera sängar.

Ökande andel äldre bland patienterna inom den psykiatriska vården

l enkäten om den psykiatriska vården redovisades totalt 24 539 patien— ter, motsvarande ca 80 % av antalet vårdade i de 369 enheter som be- svarat enkäten. Andelen patienter 70 år och däröver varierade mellan lägst 19 % i familjevårdsorganisationen och högst 55 % i hemmen för störande vårdtagare. I sjukhemskliniker var ca hälften i den åldern och i sjukhem för psykiskt sjuka och i de enskilda vårdhemmen mellan 30 och 40 %. En jämförelse med åldersfördelningen bland patienterna år 1962 visar att andelen äldre ökat kraftigt. Det fanns år 1976 flera män än kvinnor bland patienterna i de lägre åldrarna medan andelen kvinnor var större i åldersgrupperna 70 år och däröver.

Mätt i den senaste vårdtidens längd hade närmare 30 % av patien- terna en vårdtid under 1 år, medan 23 % hade en vårdtid på mellan 1 och 5 år och återstoden en vårdtid överstigande fem år.

Ca 36 % av patienterna behövde hjälp vid sänggåendet. Totalt måste 13 % lägga sig tidigare än vad personalen bedömde som önskvärt. Nära 3 000 patienter fick hjälp med att matas. Mer än 2400 (10 %) av pa- tienterna var rullstolsbundna. En tredjedel av patienterna fick inte vistas ute så mycket som önskvärt.

Det förekom i relativt stor omfattning att patienter inte kunnat få ”permission”, trots att de skulle ha kunnat få det av vård- och behand- lingsskäl. Som främsta orsak hade angetts att patienterna inte kunnat få hjälp av anhörig eller inte hade lämplig bostad.

Av de inkomna uppgifterna framgår, att många patienter skulle kunna skrivas ut. Som anledning till att så inte skett uppgavs bl. a. att lämplig bostad saknades, social hemhjälp inte kunde erhållas, hemsjuk- vården var otillräcklig.

Mer än en fjärdedel av vårdavdelningarna var tagna i bruk före år 1940. En fjärdedel av vårdplatserna fanns i enkelrum, men minst 45 % fanns i rum med fyra eller fler sängar. Ca 4 400 vårdplatser fanns i rum med sex eller flera sängar. Det bör uppmärksammas, att enkäten på grund av bortfall inte omfattar samtliga institutioner.

Hälso— och sjukvård — en uppgift för sjukvårdshuvudmännen

Som framgår av PU:s kartläggning intar hälso— och sjukvården en cen- tral ställning i stödet till och omvårdnaden av pensionärerna. En stor del av dem är gravt handikappade och sjuka. Många vårdas i sina hem, andra i servicebostäder och ålderdomshem, en stor del inom akutsjuk- vård samt somatisk och psykiatrisk långtidssjukvård.

Pensionärema har självfallet samma rätt till hälso- och sjukvård som andra. Inte minst gäller det förebyggande och rehabiliterande insatser. Dröjsmål eller försummade behandlings— och rehabiliteringsinsatser vid rätt tidpunkt kan få ödesdigra konsekvenser för patienten med ökat vårdbehov och krav på vårdresurser. Alla möjligheter att behandla och rehabilitera de äldre patienterna måste nogsamt tas till vara och upp- märksammas i de enskilda fallen. Det är sjukvårdshuvudmännens upp- gift att driva förebyggande verksamhet och oavsett var patienten vistas, tillgodose behovet av sjukvård och rehabilitering.

Förebyggande insatser

Samhällets hälso- och sjukvård skall i första hand förebygga uppkoms- ten av ohälsa, handikapp och vårdbehov. Under de senaste tio åren har hälso- och sjukvården inte minst i förebyggande syfte byggts ut i olika former och för olika grupper. Många står under kontinuerlig hälsokon- troll eller har möjlighet till det under en stor del av sitt liv. För de yngsta finns barnavårdscentralerna och 4-årskontrollen. Under hela skoltiden står eleverna under medicinsk kontroll. Under värnplikt och militär- tjänstgöring står männen under läkarkontroll. Företagshälsovården har byggts ut kraftigt under de senaste åren. Allt fler yrkesgrupper och de- ras arbetsmiljö står under fortlöpande kontroll. Under sitt yrkesverk- samma liv får de aktiva i allt större utsträckning tillgång till företagshäl- sovård.

För att bedriva en aktiv förebyggande vård krävs det inte bara att otillfredsställda sociala behov spåras upp och avhjälps utan i lika hög grad att sjukdomar upptäcks i tid. I och med pensioneringen upphör för många, som tidigare haft företagshälsovård, företagsläkare/anvisningslä- kare att vända sig till, bl. a. den fortlöpande hälsokontrollen. Den hälso- kontroll, som för många har fungerat hela livet i dess olika skeden, upp- hör således vid en tidpunkt då den verkligen skulle behövas inte minst för att förebygga eller uppskjuta uppkomsten av vårdbehov i olika for- mer. Pensionärer, som tidigare haft kontinuerlig kontakt med viss be- stämd sjukvårdspersonal förlorar denna kontakt i och med pensione- ringen. En förebyggande hälso- och sjukvård för pensionärsgrupperna borde i organiserade former rymmas inom primärvården.

Utbyggnad av primärvården

Sjukvårdsbehoven skall avhjälpas på lägsta möjliga vårdnivå och man siktar därför på en kraftig utbyggnad av primärvården. Vårdcentraler eller läkarstationer skall i första hand svara för sjukvården. Varje kom- mun skall i princip ha minst en vårdcentral enligt socialstyrelsens hälso-

och sjukvårdsprogram inför 1980-talet. Samordnade centraler för so- cialvård samt hälso- och sjukvård har skapats på en del håll.

Som framgått har en del pensionärer långa reseavstånd till läkare och sjuksköterska/distriktssköterska. En ytterst ringa del får hembesök av läkare — betydligt vanligare dock beträffande äldre än yngre patien- ter. Kontakten med patienten 'i hans egen miljö är av avgörande bety- delse i olika avseenden. Sjukvårdspersonalen kan då bilda sig en upp- fattning om patientens sociala miljö och anpassa insatserna efter bl. a. resurserna i hemmivljön. Inte minst för pensionärerna är det angeläget att hälso- och sjukvården finns lätt tillgänglig i deras närhet.

En viktig del av primärvården, framför allt för pensionärerna, är di- striktssköterskeorganisationen. Som tidigare framhållits synes denna or- ganisation inte ha byggts ut i takt med det ökade antalet pensionärer och därmed det ökade Vårdbehovet, som i många fall kan tillgodoses i hemmet. En förstärkning och utbyggnad av primärvården måste därför också avse en ökad satsning på distriktssköterskeorganisationen.

Förändrad hemsjukvård

Det bästa för många patienter — inte minst för de äldre — är att kunna vara kvar i sin hemmiljö. Sjukvårdshuvudmännen har också i ökad ut- sträckning lämnat bl. a. hjälp och ersättning till hemsjukvårdspatienter.

En fråga av stor betydelse är hemsjukvårdens medicinska och vård- mässiga innehåll. Av PU:s enkät framgår att vårdens innehåll i många avseenden inte uppfyller de krav man kan ställa på god hemsjukvård. Om sjuka och handikappade skall få möjlighet att få stanna kvar i den invanda miljön och där få social och medicinsk trygghet i hemsjukvår- dens form krävs enligt PU:s mening betydligt ökade insatser för sjuk- vård och rehabilitering.

Hemsjukvården består, som bl. a. resultatet av PU:s enkät visar, i hu— vudsak av sociala hjälpinsatser, bekostade genom bidrag från sjukvårds— huvudmännen till anhörigvårdare och samarithjälp. Den traditionella hemsjukvården har emellertid i vissa fall börjat kompletteras, oftast som försöksverksamhet med andra personalinsatser. Sjukhusansluten hem- sjukvård, hemsjukvårdspatruller, dagsjukvård och andra liknande for- mer har också börjat växa fram.

En stor del av hemsjukvården utförs av anhörigvårdare. Under senare år har antalet anhörigvårdare ständigt minskat och denna utveckling kan väntas fortsätta. En inte ringa del av hemsjukvårdspatienterna är i behov av en viss tillsyn och möjlighet till snabb hjälp dygnet runt. Dessa personer har nu i allmänhet hjälp av anhörigvårdare, som dock endast ersätts för en betydligt mindre hjälpinsats än den verkliga. Den sanno- lika minskningen av antalet anhörigvårdare kan antas medföra stora svårigheter för en fortsatt utbyggnad av hemsjukvården framför allt i glesbygd.

Till stor del utför kommunernas hemhjälpspersonal, enligt över— enskommelse mellan landsting och kommun, hemsjukvård under över- inseende av distriktssköterskorna. Den oklara gränsdragningen mellan den sociala hemhjälpen och hemsjukvården har medfört stora problem

både för huvudmännen och patienterna. Hemsjukvården har utvecklats till en form av ekonomiskt bidrag från sjukvårdshuvudmännen, medan kommunerna genom den sociala hemhjälpen svarar för det praktiska ar— betet i allt större utsträckning.

Vad gäller det administrativa förfarandet i samband med ansökan om hemsjukvård kan konstateras att huvudmännen utformat ett i vissa styc- ken och i förhållande till sina kostnader tungrott system. Avståndet mel- lan beslutsfattare och den enskilde patienten är stort.

Den försöksverksamhet som bedrivits i syfte att inom ramen för givna resurser finna lämpliga samarbetsformer mellan olika huvudmän inom socialvården har bl. a. visat, att de ekonomiska bidragen intagit en do- minerande plats i diskussionerna om vård och behandling av enskilda patienter. Vid försöksverksamheten i Ljusdal inom det s.k. SOSAM- projektet har ett schablonbidrag tillämpats — landstinget betalade 24 % av kostnaderna, kommunen 76 %. Först då detta system genomförts, kom diskussionerna att mera röra sig om patienternas vård och be- handling.

Hemsjukvårdens tre komponenter

Vården av sjuka i hemmen kan sägas innefatta tre komponenter, l) so- cial omvårdnad, 2) medicinsk vård och behandling och 3) finansiering av vårdkostnaderna.

Den rent sociala omvårdnaden är som tidigare framgått i stort sett densamma som lämnas genom den sociala hemhjälpen. Det bör vara en uppgift för primärkommunerna att tillgodose de sociala hjälpbehoven även inom hemsjukvården. Med tanke på att den sociala omvårdnaden i dessa fall kan vara speciell ställer den särskilda krav på personalen. Den bör inte bara ge en god service och vård utan också kunna ta initiativ till förebyggande åtgärder och stimulera och aktivera patienten. I sitt ar- bete måste vårdpersonalen få hjälp och ledning av kunnig social och medicinsk personal.

Den medicinska vården åligger sjukvårdshuvudmännen. En nödvän- dig förutsättning för en hemsjukvård med medicinskt och rehabilite— rande innehåll är en väl utbyggd primärvård. Av grundläggande och av— görande betydelse är distriktssköterskeorganisationen. Som PU konstate- rat har denna organisation inte byggts ut i takt med det ökande antalet pensionärer.

En effektiv vård i hemmet kräver möjligheter att snabbt kunna be- reda patienter, som blir i behov av det, sluten vård för rehabilitering el- ler tillfällig avlastning av vårdare, t. ex. genom en kort, intensiv medi- cinsk rehabiliteringsperiod som följs upp genom kontinuerlig behand- ling i hemmet. Möjlighet att snabbt kunna erhålla sluten vård vid behov ger också trygghet för patienten, anhöriga och ansvariga för hemsjuk- vården.

Hemsjukvård samordnad med dagsjukvård kan medföra väsentligt ökade möjligheter till en aktiv vård och rehabilitering och vara stimule- rande för patienten. En för-utsättning är dock att dagvården kan med- delas inom ett rimligt avstånd från bostaden. Dagsjukvården är också

ett viktigt komplement til-l den slutna vården. Dagsjukvård bedrevs vid 81 landstingsdrivna enheter den 1 oktober 1975. Antalet vårdplatser var totalt 1016 och antalet inskrivna patienter 2184. Dagsjukvården är alltså nu av relativt ringa omfattning. En effektiv hemsjukvård och an- nan öppen vård förutsätter en väl utbyggd dagsjukvård som en av basre- surserna.

Frågan om finansieringen av vårdkostnaderna bör tas upp till särskild prövning. Sjukvårdshuvudmännens uppgift är att meddela sjukvård och tillhandahålla resurser härför, tillräckliga för att ge hemsjukvården ett medicinskt och terapeutiskt innehåll. Kostnaderna för vård i hemmet, såväl social som medicinsk, bör finansieras på vanligt sätt — den sociala omvårdnaden eventuellt genom handikappersättning och som annan so- cial hemhjälp, den medicinska vården genom sjukförsäkringen. De ökade möjligheterna för sjukvårdshuvudmännen att få ersättning från sjukförsäkringen vid behandling i hemmet är härvid av stor betydelse.

Otillräcklig platsökning inom den somatiska långtidssjukvården

En viktig del av sjukvården för pensionärer lämnas genom långtidssjuk- vård, såväl den somatiska som den psykiatriska. I 1964 års program förutsattes en väsentlig utbyggnad av vårdresurserna.

Antalet vårdplatser inom den somatiska långtidssjukvården ökades kraftigt under 1960-talet, men antalet platser hade ändå inte nått det mål som sattes upp i samband med antagandet av 1964 års program. Hittills under 1970-talet har antalet vårdplatser inte ökat i den utsträck- ning som varit nödvändig med hänsyn till framför allt det ökande anta- let äldre. Såväl socialstyrelsen som Spri har konstaterat att ökningen och den planerade utbyggnaden av antalet vårdplatser inom långtidssjukvår- den är otillräcklig.

Ingen hemliknande miljö

Enligt programmet borde långtidssjukvården ges en så hemliknande miljö som möjligt. Av det material som i korthet redovisats i kap. 10 framgår bl. a. att den hemmiljö som förutsatts i 1964 års program inte har skapats. Utbyggnaden av långtidssjukvårdens institutioner har fort- farande en markant sjukhuskaraktär. Patienters önskemål om bl. a. upp— stigning och sänggående, utevistelse m.m. kan inte tillgodoses. Såväl dessa förhållanden som uttalanden från personalen tyder på otillräck- liga resurser och brister i olika avseenden som tillsammans försvårar förverkligandet av och ej sällan motverkar ett rehabiliterande vårdinne- håll. Även förhållanden utanför långtidssjukvården påverkar på liknan- de sätt patienternas levnadsbetingelser. Som exempel kan hänvisas till uppgifterna om att patienter, bl. a. på grund av svårigheter att få hjälp i hemmet, inte kan beredas ”permission”, som av humanitära och medi- cinska skäl kan ordineras. Många har heller inte längre något hem, eftersom detta har avvecklats. En bidragande orsak härtill kan vara att det kommunala bostadstillägget dragits in efter viss tids vård inom lång- tidssjukvården. Det har också uppgivits, att patienter inte har kunnat

skrivas ut på grund av brist på t.ex. social hemhjälp eller plats på ålderdomshem.

Såväl den somatiska som den psykiatriska långtidssjukvårdens yttersta syfte bör liksom för all annan sjukvård vara att återställa hälsan och i det fall detta inte är möjligt förebygga försämring och vara allmänt re- habiliterande. Ingen skall behöva vistas inom långtidssjukvården, som inte är i behov av dess kvalificerade resurser för diagnostisering, be- handling och rehabilitering. För de många som är beroende av långtids- sjukvårdens kvalificerade resurser och som är hänvisade till att till- bringa lång tid där bör enligt PU:s mening tankarna i 1964 års program om en mera hemliknande miljö realiseras i större utsträckning än som hittills synes ha varit fallet.

Många av ålderdomshemmen torde, som tidigare berörts, vara lämp- liga som komplement till långtidssjukvården. De kan erbjuda en helt an— nan miljö än sjukhus och sjukhem för patienter som framför allt är i be- hov av allmän omvårdnad, viss behandling och tillsyn men inte av sjuk- vårdens mera kvalificerade resurser.

Med det ökande antalet pensionärer kommer en allt större del av sjuk- vårdsresurserna att tas i anspråk för framför allt de äldre. Hälso- och sjukvården för de äldre kommer som tidigare nämnts (kap. 10) att be- handlas av utredningen avseende vissa frågor rörande hälso- och sjuk- vård för äldre.

Vården av personer med senil demens

Som framgår av kap. 15 pekar gjorda undersökningar på att upp mot 5 % av individer som är 65 år eller äldre får allvarliga åldersdemenstill- stånd, medan ytterligare ca 8 % får lätt social invaliditet, som kräver stödåtgärder exempelvis i form av vård i ålderdomshem. Enligt den i kapitlet omnämnda Västerbottenundersökningen var av de 3 520 perso- nerna i åldern 65 år och äldre i olika institutioner (ålderdomshem, psy- kiatriska sjukhus, sjukhem för lättskötta patienter, långvårdskliniker, sjukhem och akutsjukhus) 36,5 % allvarligt dementa. Det procentuellt största antalet demenser fanns på de psykiatriska sjukhusen. Inte mindre än 74 % av patienterna 65 år och däröver betecknades som dementa. På långvårdskliniker och sjukhem var 60 % dementa. Av dem, som bodde i ålderdomshem var det ca 17 %, varav många gravt dementa. Antalet dementa i åldern 65 år och däröver på olika institutioner i Västerbottens län motsvarade närmare 4 % av länets befolkning i samma ålder. Enligt undersökningen fanns ett kraftigt samband mellan demensgrad och vårdtyngd.

I kommunenkäten betecknades ca 10 % av dem, som bodde i ålder- domshem, som psykiskt störda. Härtill kom ca 1 % som betecknades som störande. Omkring 4 300 pensionärer totalt behövde tillsyn dag och natt på grund av sitt psykiska tillstånd. Enligt enkäten om den somatiska långtidssjukvården angavs Vårdbehovet bero på övervägande eller enbart psykisk funktionsnedsättning för 7 % av patienterna. För många av pa- tienterna uppgavs både somatisk och psykisk funktionsnedsättning som orsak till Vårdbehovet. Äldre, som drabbas av demenssjukdomar, vårdas

således i dag både inom olika sjukvårdsenheter och andra institutioner, bl. a. ålderdomshem.

Det får anses otillfredsställande, att vården av personer med åldersde- mens är spridd på olika vårdformer. F.n. synes det närmast vara slum— pen, som avgör var den åldersdemente patienten hamnar.

Som nyss nämnts riskerar sannolikt ca 5 % av befolkningen i åldern 65 år och däröver att råka ut för åldersdemens. Demenstillstånd har hit- tills uppfattats som "hopplösa tillstånd”, för vilka behandlingsmöjlig- heterna i det närmaste är obefintliga. Det har också lett till en inhuman behandling där somliga hamnat på sjukhus eller sjukhem inom den psykiatriska vården och andra inom den somatiska långtidssjukvårdens olika vårdformer eller i t. ex. ålderdomshem. Det är dock svårt att få en säker uppfattning om hur många det verkligen finns för vilka en psyko- geriatrisk sjukdom är den huvudsakliga orsaken till Vårdbehovet. Pa— tienter, som är omhändertagna enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) måste med nuvarande lagregler vår— das inom den psykiatriska vårdorganisationen.

I sitt principprogram för långtidssjukvård (Socialstyrelsen anser 1976: 3) framhåller socialstyrelsen bl. a. att en viss, sannolikt inte så li- ten, del av patienterna med psykogeriatrisk sjukdom, är i behov av en- dast ringa eller ingen somatisk eller psykiatrisk sakkunskap i form av specialistläkare, såvida inte försämring inträffar. Dessa patienter kräver emellertid ofta en fortlöpande tillsyn och kan därigenom bli i behov av sluten vård. Hemvård av patienter med stort tillsynsbehov av denna ka- raktär kräver vanligen omfattande och bundna vårdengagemang av de anhöriga. Då det gäller förvirrade och till rummet desorienterade pa- tienter med stort tillsynsbehov är det enligt socialstyrelsen inte heller lämpligt med vård på ålderdomshem, dels därför att de kan störa de öv- riga gästerna på hemmet, dels därför att personalen saknar utbildning för och erfarenhet av omfattande övervakningsuppgifter av detta slag.

En omstrukturering av den psykiatriska vården, som leder till att pa- tienter med psykogeriatriska och andra likartade sjukdomstillstånd i fortsättningen kan tas om hand vid enheter för integrerad psykiatrisk- somatisk långtidssjukvård ökar, framhåller socialstyrelsen, resursbeho- vet inom detta vårdområde. Takten i denna omstrukturering påverkas 'i hög grad av ambitionsnivån i fråga om kravet på rätta vårdresurser för patienter med psykogeriatriska sjukdomstillstånd.

I det mer långsiktiga perspektivet förutsätts dock att vårdresurserna för den aktuella patientkategorin förs över från det psykiatriska vård- området till den somatiska långtidssjukvården. En sådan utvidgning av vårdområdet långtidssjukvård till att i betydligt större utsträckning än hittills innefatta patienter med psykogeriatriska sjukdomstillstånd kom- mer att få återverkningar inte bara på långtidssjukvårdens fortsatta in- riktning utan också i hög grad på dess framtida omfattning.

Genom epidemiologiska undersökningar kan man sannolikt noga be- räkna i vilken omfattning sluten vård för åldersdemenser behövs. För många med åldersdemens torde mindre vårdhem med en hemliknande miljö och med en för uppgiften väl utbildad personal vara den lämp- ligaste och mest humana vårdformen.

Tandvård

Enligt PU:s intervjuundersökning hade 44 % av förtidSpensionärerna egna tänder, 20 % både protes och egna tänder samt 34 % enbart pro— tes. Drygt 2 % var helt utan tänder. Av ålderspensionärerna hade 22 % enbart egna tänder och lika stor andel både protes och egna tänder. Ca 52 % hade enbart protes och närmare 4 % var helt utan tänder. An- delen med enbart egna tänder minskar med stigande ålder. Av personer i åldern 80 år och äldre var det 13 %, som hade enbart egna tänder, drygt 8 % hade varken protes eller egna tänder. Totalt hade 36 % av de intervjuade förtidspensionärerna varit hos tandläkare det senaste året och av ålderspensionärerna 28 %. Andelen sjunker med stigande ålder.

Förtidspensionärerna har betydligt sämre tandstatus än befolkningen i samma ålder enligt ULF. Även ålderspensionärernas tandstatus får i all- mänhet anses vara dålig. Det är därför viktigt, att pensionärernas tand- status uppmärksammas. Det är angeläget för deras välbefinnande, att de erhåller kontinuerlig tandvård.

19.6.7. Hjälpmedel för handikappade

I olika sammanhang har tidigare framhållits olika hjälpmedels stora betydelse för den enskilde och för vårdarbetet. Problem och behov av- seende hjälpmedel och miljöanordningar som kompenserar olika funk- tionsnedsättningar är som regel inte specifika för någon viss ålders- grupp. Däremot kan vissa problem och behov vara mera aktuella för vissa åldersgrupper än för andra. Behovspanoramat bör därför inriktas dels på de varierade behoven vid olika funktionsnedsättningar, dels på hur frekvensen av dessa behov kan variera inom olika åldersgrupper. Vissa sådana behov är betingade av sämre finmotorik och/eller svik- tande koordinationsförmåga, som t. ex. måste beaktas vid utformning av olika manöverorgan såsom vred, handtag, strömbrytare etc. Andra behov — besläktade med de förra — är att åstadkomma enkla processer för att manövrera tekniska apparater. Vidare kan behov föreligga av särskilt omsorgsfullt tillrättalagd och tidskrävande träning under sak— kunnig ledning avseende bruket av resp. hjälpmedel. Efterstudier av hur ofta och när hjälpmedlen används kan vara värdefulla.

Vid bedömningen av hjälpmedelsfrågan måste också hänsyn tas till vissa psykologiska aspekter. Än i dag torde det vara ett allmänt accep- terat synsätt, att med stigande ålder ökar skröplighet och handikapp och att det hör till livets gång. Det är inget att göra något åt. De äldre torde också ha det svårare att ur olika synpunkter acceptera tekniska hjälpmedel. Kommande pensionärer torde emellertid på ett helt annat sätt acceptera och leva med sådana hjälpmedel av olika slag, vilket dock inte kommer att minska behovet av bl.a. lättillgänglig informa- tion, ordentlig utprovning och installation av ordinerade hjälpmedel samt inte minst en rationell uppföljningsverksamhet.

Frågan om tekniska hjälpmedel för äldre har under senare år särskilt uppmärksammats. En utredningsgrupp — Teknik för åldringar, TÅ- gruppen — har med ekonomiskt stöd av styrelsen för teknisk utveck- ling behandlat ämnet i en rapport Teknik för åldringar (STU-utred-

ning nr 27 1975). I rapporten har gruppen velat visa hur, på olika områden, ett enkelt konstruktionsarbete, utvecklingsarbete eller mer avancerat forsknings- eller utredningsarbete skulle kunna leda till kon- struktioner, produkter och instrument som väsentligen skulle kunna underlätta de gamlas vardagsliv och arbete och i vissa fall göra det onödigt att flytta till en vårdinstitution. Gruppen framhåller, att man varken bland medicinska eller tekniska forskare har tillräckligt beak- tat den speciella teknologi som skulle kunna lösa många av de äldres problem.

Utredningsgruppen föreslog inrättandet av ett statligt forskningsråd för ändamålet. Rådet skulle ha två huvudsyften, det ena att stödja och initiera forskning om den åldrande människans behov av teknik, det andra att stödja utvecklingsarbete inom området. Särskilda medel skulle ställas till rådets förfogande. För att pensionärerna i egenskap av konsumenter skulle få sina intressen beaktade föreslog gruppen vidare att en särskild sektion skulle inrättas inom konsumentverket, som i samarbete med handikappinstitutet skulle ta tillvara de äldres och de handikappades intressen ur specifik konsumentsynpunkt. Grup- pen riktade också uppmärksamheten på vårdpersonalens tunga arbete och arbetssituation.

Utredningsgruppens rapport lades till grund för ett symposium i februari 1976, anordnat av arbetsgruppen för studiet av de äldres problem, med temat teknik för äldre och handikappade.1 Symposiet avsåg att dels belysa vad som finns av tekniska hjälpmedel för olika handikapp, dels analysera behovet av nya hjälpmedel. Symposiet inrik- tade sig inte bara på teknik för individen (i hemmet resp. på institu- tioner) utan även på tekniska hjälpmedel för vårdpersonalen. I rapporten framhålls bl. a., att man har ganska god kunskap om yngre handikap- pades behov, men vet relativt litet om hur tillgänglig teknik kan an- vändas för de äldre eller om de speciella behov dessa kan ha. För de äldre kompliceras teknikproblemet av att de ofta drabbas av multihan- dikapp. En komplicerande faktor är dessutom att inlärningen försvåras med stigande ålder. Stor vikt bör läggas på de vardagliga hjälpmedel som behövs för att göra det friska åldrandet så bekymmersfritt som möjligt och på att informationen om att sådana hjälpmedel finns och var de finns verkligen når fram.

Genom ökade insatser i bostaden kan det institutionella Vårdbehovet uppskjutas. Förbättringar av bostaden och hjälpmedel av olika slag innebär också att man kan få ut mera av personalinsatserna i den öpp- na vården.

En brist, när det gäller hjälpmedel av olika slag, är att de psykologiska aspekterna inte tillräckligt uppmärksammats. Man måste genom forsk— ning och på annat sätt söka öka kunskaperna om hur människan upp- lever handikapp och tekniska hjälpmedel. Ökad information, både till enskilda och olika personalgrupper, i olika former om hjälpmedel och deras användning är angelägen. Utbildning för personal i olika vård- former, när det gäller tekniska hjälpmedel och deras användning, är också angelägen. Med rätt hjälpmedel kan de äldre och de handikappa- de få ett rikare och meningsfullare liv och bättre levnadsförhållanden över huvud taget.

1 Rapporten Teknik för äldre och handi- kappade (Sthlm 1976) under redaktion av Carl Ström och Yngve Zetterman.

19.7. Handikapp och hjälpbehov

Orsaken till samt arten och omfattningen av behovet av hjälp och stöd i olika former för skilda åldersgrupper är grundläggande för planeringen av samhällets insatser och utnyttjande av tillgängliga resurser. Vid pla— neringen av PU:s kartläggning diskuterades möjligheterna att genom uppgifter om ålder, handikapp och hjälpbehov kunna belysa vårdtyngden för olika åldersgrupper i olika vård- och stödformer. En förutsättning här— för vore emellertid att individuella uppgifter insamlades för pensionärer med social hemhjälp, färdtjänst, boende i ålderdomshem och servicebo- städer, vårdade inom långtidssjukvården etc. Dessa planer fick emellertid slopas med hänsyn till att en sådan undersökning skulle bli både omfat- tande och kostsam samt med hänsyn till de tekniska problem som kunde tänkas uppstå mot bakgrund av gällande datalagstiftning. I de undersök- ningar som genomfördes begärdes i stället bl. a. kollektiva uppgifter om handikapp och hjälpbehov utan anknytning till den enskilde. En viss upp- fattning om vårdtyngd m. m. i olika hjälpformer kan man härigenom få. Detta medför emellertid att man inte kan belysa vårdtyngden m. m. t. ex. i de olika åldersgrupperna.

I PU:s intervjuundersökning har arten av handikapp och även behovet av hjälp satts i relation till vissa åldersgrupper i fråga om såväl förtids- pensionärer som ålderspensionärer och blivande ålderspensionärer. Även dessa uppgifter är schematiska och utgör inte exakt mått på vårdtyngden —- om tillförlitliga sådana mått över huvud taget har konstruerats. En urvalsundersökning kan därför endast ge en grov bild av förhållandena. Intervjuundersökningen anger för olika åldersgrupper bl. a. förekomsten av handikapp och tekniska hjälpmedel. Vidare erhålls uppgifter om hur man själv klarar vissa dagliga sysslor, såsom inköp av livsmedel, matlag- ning, tvätt, i vilken utsträckning man får hjälp och om man får tillräckligt med hjälp.

Enligt intervjuundersökningen använde nära 16 % av förtidspensio- närerna hjälpmedel vid förflyttning och drygt 10 % behövde personlig hjälp vid förflyttning utanför bostaden. Bland förtidspensionärerna var rullstol vanligast i åldern 25—44 år. Av förtidspensionärerna hade vidare närmare 8 % nedsatt syn och 17 % nedsatt hörsel. Av ålderspensionärer- na var det något mer än 18 % som använde hjälpmedel vid förflyttning; 11 % behövde personlig hjälp vid förflyttning utanför bostaden. En tred— jedel av pensionärerna i åldern 80 år och däröver använde käppar vid förflyttning och drygt 7 % rullstol. Av ålderspensionärerna hade 9 % nedsatt syn och 30 % nedsatt hörsel. Många hade hörapparat, men alla använde den inte.

I kommunenkäten och i enkäterna om långtidssjukvården finns upp- gifter om arten och omfattningen av sjukdom och handikapp bland pen— sionärerna i de olika boende- och vårdformerna. Sjukvårdsenkätema skil- jer sig något från kommunenkäten när det gäller definitioner av handi- kapp m. m. Även om inte en exakt jämförelse kan göras, får man ändå en viss uppfattning om situationen. Resultatet av enkäterna framgår av föl- jande sammanställning. De som Fokus-anläggningar betecknade service- bostäderna är som regel avsedda för yngre, gravt handikappade personer och har tidigare i allmänhet drivits av Stiftelsen Fokus. Vid en gransk-

ning av sammanställningarna och jämförelse mellan servicebostäder och ålderdomshem bör det observeras att genomsnittsåldern för de boende i ålderdomshemmen var fem år högre än för de boende i servicebostä— der exkl. Fokus-anläggningar.

Typ av handikapp Andelen (%) i

Servicebostäder Ålder- Lång- ———— doms- tidssjuk- Fokus Övriga hem vård Somatisk

Gravt rörelsehindrade 84,5 9.8 11,3 57,9

Helt sängbundna 0,3 0,1 1,1 . . oförmåga att hålla urin eller avföring 2,2 5,2 14,4 ..

Synskadade 1,0 2,5 3.0 4,8 Helt döva 0,3 0,9 1,2 3,1 Psykiskt störda 1,3 5,1 10,3 7,2

Störande 0,6 0,8 0,9 . . Summa 90,2 24,4 42,1 Därav flerhandikappade 16,1 3,3 8,2

En direkt jämförelse med kartläggningen 1962 kan inte göras, efter— som delvis andra frågor ställdes i denna undersökning. Av de i ålder- domshemmen boende var nära 8 % varaktigt sängliggande (inkl. gäster på avdelningar för långvarigt sjuka), ca 7 % hade anpassningssvårig- heter, drygt 3 % på grund av sjukligt åldrande t. ex. senil demens. An- delen sängbundna skulle således ha minskat, medan andelen psykiskt störda ökat.

Andelen handikappade i ålderdomshem enligt kommunenkäten var högst i Jämtlands län (56 %) och lägst i Gotlands län (15 %). Bland kom- munerna varierade andelen mellan lägst 7 och högst 98 %. För hälften av kommunerna redovisas procenttal mellan 30 och 50 %, för 78 kommu- ner 50 % eller mera. För 19 kommuner var procenttalet mindre än 20. Variationerna mellan de olika ålderdomshemmen var betydligt större. Kommunerna i storstadsregionerna har en större andel handikappade på ålderdomshemmen än övriga kommuner i riket.

I fråga om hjälpmedel för handikappade redovisas högsta andelen med rullstol i Fokusanläggningar (83 %). I övriga servicebostäder liksom i ålderdomshem använde ca 7 % rullstol mot 58 % inom långtidssjukvår- den. Personlyft användes för 17 % av de boende i Fokusanläggningarna, för 1 % i servicebostäder och för ungefär en lika stor andel i ålderdoms- hem. Specialsäng förekom endast i ett fåtal fall i Fokusanläggningar och i än mindre utsträckning i övriga servicebostäder och i ålderdomshem.

Av de boende i ålderdomshem var ca 20 % i behov av tillsyn dag och natt. I fråga om Fokusanläggningarna var motsvarande procenttal ca 38 och för övriga serviceanläggningar drygt 4.

Servicebehovet på Fokusanläggningarna gäller för mer än hälften av de boende uppstigning/läggning, tvättning och matning. På ålderdomshem- men dominerar vid sidan av dessa servicebehov mera medicinskt betonade behov såsom medicinering, injektioner, omläggning och kateterbyte. I

fråga om andra servicebostäder än Fokusanläggningar är som framgår av följande sammanställning behovet av hjälp störst vid förflyttning och medicinering.

Servicebehov (% av boende)

Servicebostäder Ålder- ___ doms- Fokus Ovriga hem

Mat till rummet 22,8 6,6 15,9 Uppstigning/läggning 54,1 8,2 24,6 Av- och påklädning, tvättning 52,5 8.6 27,2 Av- och påklädning, tvättning, matning 12,0 3,5 7,7 Byte av blöjor/draglakan 9,5 4.6 15,3 FörHyttning (till toalett, måltider) 6,3 17,1 16,9 Medicinering 6,3 19,6 67,8 Injektioner 1,9 2,3 7,5 Omläggning, kateterbyte 8,2 3,5 13,0 Mer kvalificerade Sjukvårdsinsatser 1.6 0.1 0,6 Antal personer", % av samtliga boende . . . . 46,0

" Exkl. medicinering och/eller injektioner.

På ålderdomshemmen uppgavs ca en fjärdedel ha hjälp vid uppstig- ning och läggning, en lika stor andel med av- och påklädning och tvätt- ning samt ca 8 % med av- och påklädning, tvättning och matning. Byte av blöjor/draglakan behövdes för 15 %, hjälp vid förflyttning till toalett eller måltider för 17 %. För boende i ”övriga servicebostäder” är omvård— nadsbehovet som framgår av sammanställningen betydligt mindre.

Minst 50 % av pensionärerna var i behov av vårdinsatser på ålder- domshemmen i Östergötlands, Gävleborgs, Kronobergs och Jämtlands län. Storstadsregionernas kommuner hade den högsta andelen pensio- närer med behov av vårdinsatser. Andelen varierade i kommunerna i riket mellan 5 och 96 %.

Som tidigare framhållits är uppgifterna om servicebehov i ålderdoms- hem och servicebostäder inte helt jämförbara med dem som samlats in i fråga om långtidssjukvården. I enkäten om den somatiska långtidssjuk- vården har patienterna indelats i fyra grupper beroende på arten och gra- den av omvårdnadsbehov. De mest vårdkrävande har hänförts till grupp 4, vilket innebär att de är sängliggande hela dagen eller matas under hela måltiden. Denna grupp utgör ca 36 % av patienterna. Grupp 3 utgör en nästan lika stor andel (ca 35 %). I denna grupp ingår patienter som har ett något mindre omvårdnadsbehov, t. ex. måste hjälpas till, på och från toalett eller är inkontinenta. I grupp 2 ingår patienter som har ett mindre uttalat omvårdnadsbehov, t. ex. behov av hjälp med övre och nedre toalett, och i denna grupp ingår ca 18 % av patienterna. Till grupp 1 slutligen, patienter med det minsta omvårdnadsbehovet, har hänförts 11 % av patienterna.

Även om olika mått använts och en exakt jämförelse inte kan göras, står det klart att den somatiska långtidssjukvården tar hand om de mest vårdbehövande. Det framgår emellertid också klart att ålderdomshemmen i allmänhet har pensionärer med stort omvårdnadsbehov. När det gäller

enstaka ålderdomshem är så gott som samtliga pensionärer handikappade med omfattande vårdbehov. Det bör också vara ålderdomshemmens upp— gift att ta hand om pensionärer med stort behov av omvårdnad, som inte behöver sjukvårdens kvalificerade resurser.

Utöver de institutionsvårdade visar PU:s material också att många av de pensionärer som bor i sina hem har stort behov av hjälp och stöd i olika former.

19.8. Samhällsservice inom olika åldersgrupper

PU har i olika undersökningar sökt få uppgifter, som belyser i vilken ut— sträckning olika åldersgrupper anlitat olika slag av samhällsservice. I in- tervjuundersökningen redovisas boende- eller vårdformer, uppgifter om social hemhjälp samt uppgifter om i vilken grad man tagit i anspråk andra former av service. Med hänsyn till urvalsstorleken kan resultatet endast redovisas för relativt stora åldersgrupper och i huvudsak på riksnivå.

Enligt intervjuundersökningen anlitade totalt nära 8 % av förtidspen- sionärerna och 12 % av ålderspensionärerna särskilda boendeformer eller institutioner inom sjukvården, som närmare framgår av följande samman— ställning.

Pensio- Service- Ålder- Sjukhem Sjukhus Samtliga närshem hus/pen- domshem

sionärs- hotell

Förtidspensionärer

16—24 — 1,3 —— 10,4 2,6 14,3 25—44 |,5 1,5 — 10,0 6,4 19,4 45—54 1,9 _ 0,6 6,6 3,1 12,2 55—64 2,3 — — ,8 0,8 , Samtliga 2,1 0,2 0,1 3,4 2,0 7,8 Ålderspensionärer 60—69 2,3 0,8 — 0,3 — 3,4 70—79 4,2 1,4 3,9 0,8 0,3 10,6 80— 6,5 1,6 19,1 2,6 1,3 31,5 Samtliga 4,0 1,3 ,3 1,0 0,4 12,0

Av kommunal service i övrigt, förutom social hemhjälp, begagnade sig pensionärerna främst av fotvård och färdtjänst i varierande grad för olika åldersgrupper. Totalt var det ca en fjärdedel av såväl förtids- som ålders— pensionärerna med bostad i den öppna marknaden som anlitade någon form av service förutom social hemhjälp, som framgår av nedanstående sammanställning.

För att kunna få en mera detaljerad åldersfördelning och för att söka belysa ev. lokala variationer i olika åldersgrupper begärdes i kommunen- käten vissa åldersuppgifter. Det gällde pensionärer i pensionärshem, tem- porära bostäder, servicebostäder och ålderdomshem samt pensionärer med social hemhjälp och färdtjänst. Åldersuppgifter begärdes även för patienter inom hemsjukvård och långtidssjukvård, såväl den somatiska

Social Mat- Fotvård Hårvård Färd- Dag- hemhj. serv. tjänst central

Förtidspensionärer

16—24 14,0 3,9 2,6 — 19,5 5,2 25—44 17,6 1,8 7,5 4,1 10,9 4,3 45—54 18,0 4,4 7,5 1,2 12,5 2,5 55—64 12,7 —— 5,6 0,8 10,0 1,6 Samtliga 14,5 1,2 6,0 l 4 11,0 2,1 Ålderspensionärer 60—69 6,0 2,4 4,2 1,5 3,2 2,5 70—79 16,5 2,4 12,7 1,7 7,3 3,3 80— 38,6 2,2 17,5 2,8 11,7 1,2 Samtliga 17,0 2,3 10,8 1,9 6,6 2,7

som den psykiatriska. Uppgifter har inte redovisats från samtliga kom- muner och sjukvårdsinrättningar. I fråga om kommunerna saknas ålders- uppgifter bl. a. för Stockholms kommun. De relationstal som räknats fram på grundval av lämnade uppgifter stämmer väl överens med de rikssiffror som erhållits i intervjuundersökningen.

Av de inkomna uppgifterna att döma får praktiskt taget alla pensionä- rer i åldern 90 år och däröver samhällets stöd i någon form (servicebostad, social hemhjälp, ålderdomshem, långtidssjukvård). I åldersgruppen 70— 74 år rör det sig om närmare 18 % och i gruppen 65—69 är nära 8 % som närmare framgår av följande sammanställning.

Procent av samtliga i åldersgruppen

65— 70— 75— 80— 85— 90— Samt- 69 74 79 84 89 w liga

5 13,4 26,4 37,6 39.7 35.1 17, Servicebostäder" (0,) (0,4) (0,7) (1,0) (1,2) 02) (O,) Ålderdomshem 1,5 4,5 12,1 23,6 39,8 4, 2 1 6 Social hemhjälp 8 2 0 5 Somatisk långtidssjukv. 0,6 1,3 3,0 6,0 12,1 22,2 0 8 7 6 Psykiatrisk sjukvård 1,4 1,6 2,3 2,6 2,6

Samtliga 17,5 35,5 58,0 78,1 99,8 2,

" Boende i servicebostäder delvis förda också under social hemhjälp.

En viss övertäckning av ovan redovisade uppgifter kan förekomma. Orsaken härtill är att undersökningarna genomförts vid olika tidpunkter, t. ex. kommunenkäten i april 1975 och undersökningen av den somatiska långtidssjukvården i oktober 1975. I huvudsak torde dock uppgifterna visa det faktiska förhållandet och övertäckningsgraden får betraktas som försumbar.

De får därför betraktas som representativa och har använts för bl. a. uppskattning av framtida behov av service, t. ex. platsbehov inom lång— tidssjukvård och ålderdomshem.

Många pensionärer vårdas också inom akutsjukvård. Några aktuella uppgifter om hur stor del av olika åldersgrupper det här rör sig om finns inte tillgängliga. På grundval av den i kap. 6 nämnda undersökningen

av sjukvårdskonsumtionen år 1970 beräknades följande andelar i olika åldersgrupper vårdas inom den somatiska akutsjukvården år 1972.

Ålder Andel (%) av åldersgruppen i somatisk akutsjukvård 1972

65—69 0,84 70—74 0,94 75—79 1,35 80—84 1,81 85—-w 1,96

Förtidspensionärerna kan inte klart avskiljas på samma sätt som ål- derspensionärerna. Man kan t. ex. inte utgå från att en ung patient inom långtidssjukvården är förtidspensionär. I fråga om den service samhället lämnar till förtidspensionärerna torde man därför få hålla sig till intervju- undersökningens resultat och de åldersgrupper som där redovisas. Ålders- pensionärerna däremot är en mera enhetlig grupp.

Av de ca 760 000 personerna i åldern 67 år och däröver omfattades enligt 1962 års kartläggning 140 000 av samhällets insatser i olika former enligt följande:

Särskilda bostäder 7,6 % Social hemhjälp 4,7 % Ålderdomshem 4,5 % Långtidssjukvård 1,7 %

Summa 18,5 %

Enligt PU:s kartläggning fick av åldersgruppen 65 år och däröver, som år 1975 utgjorde 1 225 000 personer, 327 000 eller 27 % samhällets stöd i någon form. Andelen med social hemhjälp ökade från år 1962 från 5 % till 18 % och vårdade i somatisk långtidssjukvård från 2 till 3 %. Vid jäm- förelsen bör observeras att 1975 års siffror också innehåller årsklasserna 65—66 år, vilket innebär att den faktiska ökningen är ännu större. Ök- ningen beror givetvis till en del på att de äldsta och därmed de mest vård- krävande ökat i snabb takt. Mellan åren 1960 och 1975 har t. ex. antalet personer över 80 år ökat med ca 83 000 personer. Den kraftiga ökningen i fråga om den sociala hemhjälpen beror till stor del på samhällets strävan att genom förbättrade bostäder och hjälp efter behov göra det möjligt för pensionärerna att bo kvar i sina hem.

I fråga om den somatiska långtidssjukvården har andelen i åldersgrup- perna 80—89 år samt 90 år och däröver ökat avsevärt sedan år 1962. Då vårdades ca 6 % av personer i åldrarna över 90 år i denna vårdform mot ca 22 % år 1975. Motsvarande siffror för personer i åldern 80—89 år var ca 3 resp. 8 %.

Den ökande andelen pensionärer i ålderdomshem, sjukhem etc. är sannolikt en följd av —— förutom den ökade livslängden — utvecklingen. Bl. a. genom den ökade förvärvsfrekvensen, framför allt bland kvinnorna, har möjligheterna att ta hand om de mera vårdkrävande anhöriga i hem- men minskat. Antalet anhörigvårdare inom hemsjukvården har också relativt sett minskat.

Andelen av olika åldersgrupper, som omfattas av samhällets hjälp- och stödåtgärder, varierar mellan olika län och inom länen mellan olika kommuner. Av speciellt intresse är åldersgrupperna i åldern omkring 75 år och däröver. Av gruppen 70—79 år var det enligt PU:s kartläggning ca 22 % som hade social hemhjälp eller bodde i ålderdomshem eller var patienter inom långtidssjukvård. Beträffande denna grupp redovisades för social hemhjälp och ålderdomshem de högsta talen för Västerbottens län, totalt 33 %, och i fråga om långtidssjukvård Stockholms och Norr- bottens län (2 %).

Beträffande åldersgruppen 80 år och däröver redovisades det högsta talet för Västerbottens län i fråga om social hemhjälp (44 %). för Väst- manlands län för ålderdomshem (22 %) och för Stockholms län i fråga om långtidssjukvård (9 %). För länen redovisade högsta och lägsta tal framgår av följande sammanställning.

Andel (%) av åldersgruppen

70—79 80—w

Lägst Högst Lägst Högst Social hemhjälp 10,9 28,9 23,6 44,0 Ålderdomshem 0,5 4,1 5,3 21 ,6 Somatisk långtidssjukvård 1,2 2,1 4,7 9,3 Sammanlagt 15,4 34,7 47,5 72,3

Den lägsta andelen för boende i ålderdomshem redovisas för Stock- holms kommun, som har andra resurser att tillgå, bl. a. servicebostäder och väl fungerande pensionärshem.

Högsta sammanlagda andel redovisades för Västerbottens län i fråga om båda åldersgrupperna. Även för Norrbottens län redovisades höga procenttal (29 resp. 66). Det lägsta talet redovisades för Malmöhus län (15 %) och Kristianstads län i fråga om gruppen 70—79 år samt för Stockholms län (48 %) och Malmöhus län (48 %) i fråga om gruppen 80—w år.

Av PU:s undersökningar framgår inte orsakerna till de stora variatio- nerna. En förklaring till de höga talen för Norrlandslänen kan vara geo- grafiska och klimatologiska förhållanden. T. ex. långa avstånd och svåra vintrar kan göra, att samhället måste sätta in åtgärder av stor omfattning. Även andra förhållanden kan ha betydelse, t. ex. sysselsättningssvårighe- ter i huvudsak bland kvinnorna. Detta kan medföra en ökad satsning på den offentliga sektorn, bl. a. äldreomsorgen.

I det föregående har angetts hur stor andel av olika åldersgrupper, som har social hemhjälp. För att belysa behovet av social hemhjälp bör antalet med social hemhjälp ställas i relation till antalet i resp. åldersgrupp, som bor utanför institution. Eftersom uppgifter inte finns tillgängliga om patienternas fördelning inom långtidssjukvården kommunvis, kan hänsyn när det gäller kommunala variationer tas endast till ålderdomshemmen.

I flertalet av de kommuner som lämnat uppgifter bodde mellan 40 och 60 % av samtliga i åldern 80 år och däröver i ålderdomshem eller hade

social hemhjälp. Ser man bara till ålderdomshemmen bodde i allmänhet mellan 15 och 20 % av åldersgruppen i ålderdomshem. I 16 kommuner var det 25 % eller mera. För åldersgruppen 75—79 år var andelen i de flesta kommuner mellan 4 och 7 %.

Av samtliga i åldern 80 år och däröver i resp. kommun hade mindre än 20 % social hemhjälp i 7 kommuner. I flertalet kommuner låg procent- talet mellan 30 och 50. I 8 kommuner, främst Norrlandskommuner, var procenttalet 65 eller däröver. När det gäller åldersgruppen 75—79 år var procenttalet mellan 20 och 40 i 170 kommuner, mindre än 10 % i 3 och 40 % eller meri 13 kommuner.

Som tidigare framhållits kan på grundval av PU:s undersökningar en analys inte göras av orsakerna till de stora skillnaderna mellan olika län och mellan olika kommuner. Det är därför inte möjligt att med utgångs- punkt i undersökningsresultatet ange något slags normalbehov för skilda åldersgrupper, när det gäller olika former av hjälp, stöd och vård. Under- sökningsresultaten kan inte heller läggas till grund för påståenden av typ att ett lågt antal platser på ålderdomshem kompenseras av väl utbyggd social hemhjälp eller att lågt antal platser inom långtidssjukvården kom- penseras av ett högt platsantal på ålderdomshem.

Vårdbehoven kan tillgodoses på olika sätt bl. a. beroende på lokala förhållanden. Stor aktivitet på ett område kan kompensera en mindre verksamhetsgrad på ett annat. Både behoven och möjligheterna att till- godose dem växlar från ort till annan och från tid till annan. Det är därför nödvändigt att söka göra en samlad bedömning av de insatta åtgärderna och deras omfattning.

19.9. Prognoser och planering 19.9.1 Befolkningsutvecklingen

Befolkningssituationen i framtiden kommer att kännetecknas av en stagnation i befolkningsökningen och en åldrande befolkning, vilket när- mare diskuteras i kap. 17. Under perioden 1975—2000 beräknas den totala folkmängden öka med ca 250 000 personer varav drygt 100 000 kan hänföras till pensionärsgruppen och 300 000 till åldersgruppen 18—64 år. Barn— och ungdomsgruppen förväntas däremot minska med ca 160 000 personer.

Totalt beräknas åldersgruppen 65 år och däröver öka med 118 000 under perioden 1975—2000. Samtidigt som antalet personer i dessa åldrar ökar och utgör en allt större del av befolkningen, inträder en förskjutning mot högre åldrar inom gruppen. I absoluta tal kan gruppen 65—74 år under de närmaste 10 åren förväntas öka med närmare 40 000 personer för att därefter fram till år 2000 successivt minska. I fråga om gruppen 75 år och äldre kan man räkna med en kraftig uppgång fram till år 1990, följd av en obetydlig stegring mot sekelskiftet. År 2000 beräknas det finnas drygt 200 000 fler personer i åldern 75 år och däröver än år 1975. Ut— vecklingen inom de enskilda femårsklasserna fram till år 2000 framgår av följande tablå.

Förändring av antalet personer 65—w år (1 OOO-tal) från år 1975 till år 2000

Ålder 1975 1980 1985 1990 1995 2000 Beräknat antal år 2000 65—69 439 3 1 —3 —54 —80 359 70—74 345 36 40 39 34 —9 336 75—79 242 30 59 62 63 58 300 80—84 141 22 44 65 67 68 209 85—89 62 13 26 39 50 51 113 90—w 21 5 12 19 24 30 51 Totalt 1 250 109 182 221 184 118 1 368

Som framgår av PU:s kartläggning är det framför allt de äldsta ålders- grupperna, som behöver hjälp och stöd i olika former. En markant för— ändring av behoven framträder i åldersklasserna 75 år och däröver. I åldersgruppen 90 år och äldre är så gott som samtliga föremål för sam- hällets omsorger av olika slag.

Befolkningsutvecklingen kännetecknas också av en kvinnodominans i de högre åldrarna vilken kan beräknas öka i framtiden. I dessa åldrar tycks antalet kvinnor per 1 000 män redan nu ligga omkring 2 000 eller uppnå resp. överstiga denna nivå före sekelskiftet. Genom att kvinnorna lever längre än männen, dominerar kvinnorna inom olika hjälp— och vård— former.

Ensamstående får i högre grad samhällets hjälp och stöd bland de yngre ålderspensionärerna än de gifta eller på annat sätt samboende. Det före- ligger således ett samband mellan familjesituation och behov av hjälp. Utvecklingen av den äldre befolkningens civilståndsfördelning eller sam- boendeformer har därför betydelse för hjälp- och vårdformernas utbygg- nad och omfattning. Ett annat förhållande av betydelse i sammanhanget är skillnaderna i dödlighet mellan de olika civilstånden. De gifta bland såväl kvinnorna som männen har en påfallande låg dödlighet i jämförelse med de ensamstående i samma åldrar.

Befolkningsprognoser, som avser Sverige som helhet, innebär en stark begränsning, om man vill belysa frågan om de äldre i samhället och deras sociala och medicinska omvårdnad. Det finns som framgår av kap. 3 stora regionala skillnader i befolkningsstrukturen och i fråga om de faktorer som påverkar de demografiska förhållandena. Den inrikes omflyttningen försvårar dock förutsägelser om den framtida befolkningsstrukturen inom olika regioner och kommuner, vilka borde utgöra en viktig förutsättning för en rationell planering av omsorgen om pensionärerna. En sådan pla- nering måste *bl. a. ta hänsyn till att pensionärerna, om de så önskar, skall få bo kvar i sin invanda miljö. Ökningen av antalet personer 70 år och äldre väntas bli särskilt markant i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Västerbottens och Norrbottens län perioden 1976—1990. Ökningen beräknas bli minst i Kronobergs och Uppsala län.

19.9.2. Forskning och utvecklingsverksamhet

FoU-verksamhet kring åldrandet och dess problem har hittills varit rela— tivt begränsad både internationellt sett och i Sverige. Under senare år

synes intresset emellertid ha ökat. Bl.a. har i Sverige flera doktorsav- handlingar behandlat åldrande och pensionering. Behovet av FoU på området är stort. Området spänner över ett vitt fält och omfattar såväl åldrandet ur biologiska, psykologiska och sociala aspekter som de äldres situation i samhället över huvud taget.

Som framhållits i kap. 15 har utvecklingen och inte minst den hittills bedrivna forskningen fört fram till en förändrad positiv syn på åldran— dets biologiska, medicinska och psykosociala aspekter som öppnar stora möjligheter för framgångsrika insatser i vård-, behandlings- och om- sorgshänseende och därmed goda levnadsbetingelser och förutsättningar för en meningsfylld pensionstid för pensionärerna. Detta gäller i socialt hänseende framför allt all förebyggande verksamhet och för den medi- cinska delen både kroppssjukvård och psykiatrisk vård.

På grund av befolkningsutvecklingen under kommande år med stark ökning av antalet äldre kommer problem kring åldrandet och de äldres situation i samhället att vara en av de viktigaste sociala frågorna under många år framöver. FoU-verksamhet behövs som underlag för att lösa problemen. Så långt det är möjligt bör samhällets åtgärder för att ge de äldre en meningsfull pensionärstillvaro och goda levnadsbetingelser, in- nefattande även vård och omvårdnad, grundas på resultat och erfaren- het av FoU-verksamhet, som måste ingå som en del i planeringen för de äldre.

Försöksverksamheten med tvärvetenskapliga studiekurser vid univer- siteten i Uppsala, Lund, Göteborg och Linköping om åldrandet kan bli grundläggande för utveckling av utbildningen på olika nivåer som rör åldrandet och dess problem. Man torde få räkna med att kurser kom— mer att behövas även inom socialhögskolorna och på olika nivåer och i varierande omfattning i annan utbildning för vårdpersonal. Även ut- vecklingen inom utbildningsområdet torde sålunda komma att driva fram FoU-verksamhet om åldrandet och dess problem. Studiematerial saknas i stor utsträckning f. n.

Uppläggningen av normalstudieplan för försökskurserna inom uni- versiteten anger på sitt sätt inriktningen av FoU-verksamhet. Studieplanen tar upp bl. a. följande moment.

Biologiskt åldrande

Teorier om åldrandets orsak

Livsföring och åldrande Anatomiska förändringar med ökande ålder Fysiologiska förändringar med ökande ålder Översikt över de vanligaste sjukdomarna under ålderdomen

Psykologiskt åldrande

Psykiska funktioners utveckling med ökande ålder och dessa föränd- ringars betydelse för beteendet Sinnesorganens åldrande

Perception Psykomotorik

Intellektuell utveckling, problemlösning, kreativitet Inlärning Minne och glömska Personlighet Psykisk anpassning och psykiska störningar

Socialt åldrande

Människans relationer till andra människor och hur sociala faktorer kan påverka åldrandet Roller och rollförändringar under livet Attityder till åldrandet Åldrandet och familjen Sexuellt beteende och sexuell utveckling med ökande ålder

Generationsmotsättningar

Upplevelse av hälsa och sjukdom Upplevelse av miljö och miljöförändringar Döende och död Åldrandet i olika kulturer och religioner

Livsåskådningsfrågor

Den äldre människan och samhället

Samhällets planering för de äldre och de äldres villkor och insatser i samhället

Befolkningsutveckling

Behov och service Den äldre människan i arbetslivet Förberedelse för pensionering

Pensionering

De äldres fritid Äldres boende och bostäder

Förebyggande åldringsvård Social åldringsvård Långtidssjukvård Psykogeriatrik Aktivering och rehabilitering

FoU-verksamheten avseende de äldre bör i stor utsträckning vara tvärfacklig. De nämnda universitetskurserna torde driva fram och främja en sådan tvärfacklighet.

Ett program för FoU-verksamhet inom de ovan angivna områdena Biologiskt åldrande, Psykologiskt åldrande, Socialt åldrande, Den äldre människan och samhället bör utarbetas till ledning för forskningsinstitu- tioner, myndigheter m.fl. Ett forskningsprogram måste spänna över ett vitt fält såsom medicin, socialmedicin, geriatrik, gerontologi, psykologi, sociologi, men även praktiska åtgärder, organisationslösningar o. (1.

De äldres och de handikappades, ålderspensionärernas och förtidspen- sionärernas problem, är i stor omfattning desamma eller berör varandra

nära — åldrandet medför ofta handikapp. De punkter som nyss angetts för inriktningen av FoU-verksamhet beträffande de äldre och deras pro— blem gäller i stor utsträckning också för de handikappade. Handikapp- forskningen bör ha i stort sett samma inriktning och vara tvärfacklig. När det gäller handikappforskningen har handikappinstitutet och pro- fessuren i Göteborg en väsentlig uppgift att arbeta för en sådan inrikt- ning och tvärfacklighet.

I de synpunkter och exempel som lämnas i det följande begränsar sig PU till FoU-verksamhet, som kan anses mest angelägen för planering och praktisk reformverksamhet för att skapa goda levnadsbetingelser för pensionärerna. Rent medicinsk FoU-verksamhet ligger utanför ramen för PU:s uppdrag. Detsamma gäller FoU-verksamhet beträffande arbetslivet.

För en mera långsiktig planering och reformverksamhet behövs i förs- ta hand forskning om faktorer i samhället som skapar problem och vård- behov, särskilt behov av institutionsvård. Sjukdom och handikapp kan ofta vara betingad av miljön. Till grund för inriktningen av samhälls- utvecklingen och samhällsplaneringen måste ligga forskning kring hur sjukdomar och handikapp uppstår och hur vårdbehov skall kunna före- byggas och minimeras. Det är en av FoU-verksamhetens främsta upp- gifter att skapa ett fast underlag för förebyggande åtgärder inte minst när det gäller samhällsutveckling och samhällsplanering. Bland projekt som kan komma i fråga kan nämnas . Faktorer i samhället som skapar problem och vårdbehov med tonvikt

på de institutionella vårdbehoven . Samhällsplanering för de handikappade och de äldre 0 En kartläggning av möjliga och rimliga insatser för att förebygga

handikapp.

All förebyggande verksamhet måste prioriteras. Det kan här gälla så- väl medicinskt som socialt förebyggande insatser. Exempel på projekt. som kan komma i fråga, är följande . Hälsokontrollers betydelse för förebyggande av vårdbehov: deras ef-

fekter på sjukdomsmönster etc.

. Gränsdragning åldrande — sjukdomar. Vad är normalt åldrande, vad är sjukdom? Vad är normalvärden i olika avseenden för de äldre? . Spårande av grupper, som löper risk att uppleva pensioneringen olyckligt och hur det skall kunna förebyggas ' Förebyggande åtgärders betydelse för senareläggning av tyngre vård- insatser. Ett annat område som tar sikte på möjligheterna att förebygga upp- komsten av vårdbehov är människans relationer till andra människor, generationernas förhållande till varandra, ensamhet och isolering. Klyftan mellan den unga generationen och den äldre växer. En av många orsaker är bristen på kunskaper om den äldre människan. I Göte- borgsundersökningen H 70 kan konstateras att '70-åringen i verkligheten är mera vital än man väntat sig. Men ofta misstolkas den äldre indivi- dens långsammare reaktionsförmåga som ett uttryck för mer generell intellektuell nivåsänkning. Hur ofta missuppfattar inte också den yngre generationen den äldres nedsatta hörselförmåga som ett uttryck för mer allmän funktionsnedsättning. Det finns skäl att tro att en saklig infor-

mation till ungdom om den äldre individen skulle vara av stor betydelse för att minska klyftan mellan unga och äldre i samhället.

Bland angelägna forskningsområden kan här nämnas . Beskrivning av avvikande symtom hos äldre, t. ex. allmän känslighet, psykiska förändringar Upplevelser av hälsa och sjukdom Upplevelser av miljö och miljöförändringar Ensamhet och isolering Åldrandet och familjen; förhållandet mellan generationerna Roller och rollförändringar och deras inverkan på livssitu-ationen Attityder till de handikappade och de äldre.

Av betydelse för insatsen av förebyggande åtgärder är att få ökade kunskaper om hur man upplever sig som pensionär. Det gäller såväl för- tids- som ålderspensionärer. Det är viktigt att få veta vilka förändringar en pensionering medför i fråga om livssituationen och levnadsförhållan- den. I detta sammanhang bör också framhållas, att det är angeläget att få kunskaper om planerad förberedelse för pensionering och dess bety- delse som förebyggande faktor. Bland projekt, som bör komma i fråga, kan här nämnas . Förberedelse för pensionering, dess betydelse som förebyggande fak- tor

0 Pensioneringen — upplevelsen av pensioneringen . Delpensionering . Sociala och andra effekter av pensionering. Sett på kort sikt får FoU-verksamheten inriktas mera direkt på ome- delbar praktisk tillämpning för lösning av akuta behov och problem, när det gäller pensionärernas levnadsförhållanden.

Kartläggning av aktuella vårdbehov och hur dessa skall tillgodoses på ”lägsta omhändertagandenivå”, deras uppkomst och förebyggande är ständigt en angelägen uppgift. Det är också angeläget att få ökade kun- skaper om samspelet mellan olika åtgärder, t.ex. social hemhjälp — servicehus — ålderdomshem — hemsjukvård — långtidsvård i olika kommuner och landsting.

De äldres och de handikappades bostadsförhållanden har stor betydel- se för deras möjligheter till ett självständigt liv under trygga former. Det är därför viktigt att få veta mera om olika boendeformer och boende- miljöer och deras inverkan på hjälpbehov, isolering, passivisering.

De äldres och de handikappades aktivering och sysselsättning är av största vikt inte bara som förebyggande utan också för möjligheterna till ett meningsfullt liv. Kunskaperna om aktiveringens och sysselsätt- ningens betydelse måste uppmärksammas. Det gäller äldre och handi- kappade såväl utanför som i institution. Här kommer bl. a. dagcentra- lerna och deras innehåll in. Vidare har folkrörelserna stor betydelse, liksom de äldres och de handikappades egen medverkan i organisation och drift av verksamhet av skilda slag.

En aktuell fråga av stor praktisk betydelse är hemsjukvårdens innehåll och organisation. Inte minst gäller det personalstruktur, personalrekryte— ring och utbildningsinsatser.

Samordning av olika åtgärder är en angelägen uppgift. Flera projekt

på detta område har avslutats eller pågår. Det gäller bl. a. samordning sjukvård — socialvård, hemsjukvård — social hemhjälp.

När det gäller de äldre och de handikappade är medicinska och socia- la problem invävda i varandra. Det finns ett vidsträckt gränsområde, där samordning och samarbete är nödvändigt, inte minst i fråga om FoU- verksamhet. Det är väsentligt att undersökningar kan genomföras av hela populationer eller urval som är representativa för definierbara och rim- ligt stora andelar av helheten.

Patienter med ålderssjukdomar och åldersdemenser är en av de största patientgrupperna. En viktig uppgift för forskningen är att få fram lämp- liga behandlingsformer för de senildementa.

Systematiska undersökningar av den äldre populationens hälsotillstånd behövs, inte bara för att avslöja och behandla sjukdom och förebygga handikapp, dvs. minska ”underdiagnostik” som inte är ovanlig i högre åldersgrupper utan även för att minska en ”överdiagnostik” som sker i icke ringa omfattning. De behövs inte minst för att bredda kunskaperna om vad som menas med ett normalt åldrande.

En kartläggning av behovet av FoU-verksamhet, när det gäller problem rörande åldrandet och de äldres situation pågår inom delegationen för social forskning. En arbetsgrupp, i vilken PU är representerad, kommer att inom kort lägga fram förslag till delegationen om FoU-verksamhet inom äldreomsorgen.

19.9.3. Arbete och pension

Den framtida förvärvsfrekvensen bland de äldre I 1975 års långtidsutredning (SOU 1975: 89) lämnas en prognos för det framtida arbetskraftsutbudet. Beträffande den grupp som här är av intresse dvs. personer 65 år och äldre pekar utredningen på de av riksdagen under mitten av 1970-talet beslutade pensionsreformerna. Detta förhål- lande är av central betydelse vid bedömningen av arbetskraftsutbudets framtida utveckling för denna grupp.

Under perioden 1975—1980 förutser utredningen för kvinnor i åldern 65—69 år en fortsatt nedgång av det relativa arbetskraftstalet, medan för åldersgruppen 70—74 år en stabilisering på 1975 års mycket låga nivå förutses. Även för män i åldern 65—69 år räknar utredningen med en fortsatt nedgång medan arbetskraftstalet för gruppen 70—74 år beräknas minska något från ett redan lågt utgångsvärde.

Vad gäller antalet personer i arbetskraften i åldrarna 65—69 år under perioden 1975—1980 räknar utredningen med att gruppen minskar med i runda tal 18 000 personer till ca 56 000 år 1980; en årlig reduktion med 5,5 % förutses. Av personer i åldern 70—74 år beräknas år 1980 ca 24 000 personer finnas i anbetskraften. Mellan 1975 och 1980 förutses en minsk- ning om ca 1 000 personer eller 1 % per år.

Statistiska centralbyrån (SCB) har gjort vissa alternativa beräkningar av utvecklingen för tiden fram till år 2000. Den prognostiserade utveck— lingen efter år 1980 får ses som ett av många möjliga utvecklingsförlopp.

För män i åldersgruppen 65—69 år beräknar SCB enligt huvudpro— gnosen under åren 1980—1985 en fortsatt nedgång av de relativa arbets-

kraftstalen från 19,3 till 16,5 % varefter en oförändrad nivå fram till år 2000 förutses. Även för 70—74-åriga män förutses en minskning av de relativa arbetskraftstalen, från 10,9 % år 1980 till 9,0 år 1985, medan det relativa arbetskraftstalet för tiden därefter antas bli oförändrat. Kvinnornas förvärvsfrekvens väntas få en omvänd utveckling. SCB antar att eftersom de relativa arbetskraftstalen för kvinnor i yngre åldersgrup- per kommer att nå samma nivå som för män på längre sikt bör förlop- pet bli detsamma för kvinnor i åldern 65—69 år i samma åldersgrupp. Mot den bakgrunden antas därför det relativa arbetskraftstalet efter år 1980 stiga i accelererande takt för att år 2000 nå samma nivå som för män (6,6 till 16,5 %). För kvinnor i åldern 70—74 år väntas arbets- kraftstalet få ett liknande förlopp, men inte nå samma nivå som män- nens under prognosperioden. Det beräknas öka från 2.7 år 1980 till 7,2 % år 2000.

Att söka förutse andelen förvärvsarbetande bland de äldre i framtiden är förenat med stora svårigheter. Flera nu ej iakttagbara faktorer kan komma att påverka utvecklingen. Hit kan bl. a. räknas det framtida be- hovet av arbetskraft. strukturella förändringar, en fortgående förbättring av arbetsmiljön, lönesättning och andra förmåner samt skattepolitik. På kort sikt finns redan nu iakttagbara omständigheter som pekar mot att andelen äldre i arbetskraften kan antas minska i framtiden. Den mest betydelsefulla faktorn är en fortgående förbättring av såväl de allmänna pensionerna som tjänstepensionerna. Detta förhållande torde på sannolika grunder medföra att den ekonomiska stimulans arbetet kan innebära inte blir lika stor för de äldre i framtiden. I sammanhanget förtjänar nämnas att enligt PU:s intervjuundersökning bland de förvärvsarbetande ålders- pensionärerna kom ekonomiska skäl först på tredje plats bland de upp- givna orsakerna till att man arbetade. Av pensionärerna ansåg 70 % att de pensionerades vid rätt tidpunkt medan 12 % ansåg sig vara pensione— rade för sent och 8 % för tidigt. Även om nu nämnda procenttal skall tolkas med försiktighet tyder de på att majoriteten av pensionärerna pen— sionerades vid rätt tidpunkt enligt deras egen bedömning. Andra och ännu mer svårfångade faktorer som stress och jäkt i yrkeslivet påverkar också andelen äldre i arbetskraften. Slutligen bör också i detta sammanhang nämnas de yngres och medelålders attityder till de äldre i arbetskraften. Sammantaget förefaller det mot ovan angiven bakgrund som om man har att räkna med att andelen äldre förvärvsarbetande kommer att minska i framtiden.

Framtida pensioner

I avsnitt 4.3 Pensionssystemet redovisas utvecklingen av det allmänna pensionssystemet under perioden 1962—1975. Vidare lämnas en över- sikt av gällande pensionsbestämmelser. Även de olika formerna av sär- skild tjänstepension behandlas och utbetalningarna av dessa pensioner under år 1975 belyses.

Under avsnitt 7.1 behandlas folkpensions- och ATP-kostnaderna åren 1960—1975 i fasta priser. I anslutning härtill konstateras att den genom- snittliga allmänna pensionen inklusive kommunalt bostadstillägg år 1960

var 6 514 kr. och ökade till år 1975 till 12 850 kr. i fasta priser. Utveck- lingen har varit gynnsammare för förtidspensionärerna eftersom dessa år 1975 hade betydligt högre genomsnittlig ATP-pension, 6 334 kr. mot 2300 kr. för ålderspensionärerna. Vid sidan av förbättringarna av de allmänna pensionerna har också arbetsmarknadens parter träffat avtal om kompletterande pensionssystem, vilka kommit att omfatta allt fler arbetstagare samtidigt som dessa pensioner förbättrats för de enskilda. Jämsides med de fortgående förbättringarna av socialförsäkringsförmå- ner, kompletterande pensionssystem och ökade omvårdnadsresurser har de äldre åldersgrupperna i ökad utsträckning slutat förvärvsarbeta eller trappat ner sin förvärvsfrekvens.

I det följande görs med utgångspunkt i gällande lagstiftning ett försök att belysa den framtida utvecklingen av den allmänna pensioneringen. Framskrivningen, som sträcker sig fram till år 1990, bygger på förut— sättningen oförändrade grunder för pensionsförmånerna till ålders— och förtidspensionärer.

Beräkningar av framtida folkpensionsförmåner. Med utgångspunkt i basbeloppet i december 1977. som var 11800 kr., redovisas i följande sammanställningar storleken av hel ålders- och förtidspension under ett år inom folkpensioneringen. I detta sammanhang bör det erinras om att folkpensionen är värdebeständig genom förmånernas anknytning till basbeloppet.

I början Pension från folkpensioneringen kr. per år till av år

Ensam pensionär Ett pensionärspar

Folk- Pensions- Summa Folk— Pensions- Summa pension tillskott pension pension tillskott pension Ålderspension 1975 11 210 2124 13 334 18 290 4 248 22 538 1980 11 210 4 366 15 576 18 290 8 732 27 022 1985 11210 5310 16520 18290 10620 28910 1990 11210 5 310 16 520 18 290 10 620 28 910 Förtidspension 1975 11210 2124 13 334 18 290 4 248 22 538 1980 11210 8 732 19 942 18 290 17 464 35 754 1985 11 210 10 620 21 830 18 290 21 240 39 530 1990 11 210 10 620 21 830 18 290 21 240 39 530

Av sammanställningen framgår att folkpensionens grundbelopp, 95 % av basbeloppet, till ensam pensionär resp. 155 % till ett pensionärspar förutses förbli konstanta under perioden. Däremot kommer pensionstill- skotten till den som har låg eller ingen ATP att påverka utgående pen- sioner. F. n. (december 1977) är pensionstillskottet till ålderspensionärer 29 % av basbeloppet och höjs den 1 juli varje år till dess det tillsam- mans med eventuell ATP uppgår till garantinivån 45 % den 1 juli 1981. Förtidspensionärer är tillförsäkrade dubbla pensionstillskott. Detta till- skott ökar årligen med 8 % tills garantinivån, 90 % av basbeloppet, upp- nås den 1 juli 1981.

Ålders- och förtidspension från folkpensioneringen kan höjas med barntillägg, handikappersättning, kommunalt bostadstillägg och hustru- tillägg. De båda sistnämnda tilläggen är inkomstprövade förmåner. Hustrutillägg utgår till maka mellan 60 och 65 års ålder, vars make är ålders- eller förtidspensionär, med högst 60 % av basbeloppet. Makar- nas sammanlagda pension blir således 155 % av basbeloppet. F. 11. utgår hustrutillägg till ca 57 000 kvinnor. Kommunalt bostadstillägg (kbt) ut— går enligt de grunder kommunen bestämmer. Bostadstillägg utbetalas numera i alla kommuner. Enligt redovisningen i avsnitt 4.3.4 beräknas i juni 1977 780 000 eller 46 % av folkpensionärerna uppbära kbt. Un- der året beräknas kostnaderna för kbt till 1 833 milj. kr., vilket motsva- rar ett genomsnitt om ca 2350 kr./år per kbt-berättigad pensionär. Fr. o. m. den 1 januari 1978 öppnas även möjligheter för folkpensionärer att få statskommunalt bostadsbidrag om detta ger högre bidrag än det kommunala bostadstillägget.

Under en följd av år har antalet pensionärer som blivit berättigade till kbt ökat. På grund av det ökade antalet ATP-pensionärer och pen- sionärer med tjänstepension har dock bostadstillägget relativt sett mins— kat i betydelse. År 1960 uppbar 61 % av pensionärerna kbt mot ca 48 % år 1975 och som nyss nämnts 46 % år 1977. Med hänsyn till ATP-pen- sionernas och tjänstepensionernas framtida ökade betydelse är trenden såvitt gäller bostadstilläggen att de relativt kommer att minska i bety- delse. Vid oförändrad ambitionsnivå beräknas för t. ex. år 1985 drygt 43 % av pensionstagarna uppbära kbt, vilket innebär att antalet pensio- närer med kbt detta år skulle vara ungefär lika många som år 1977, dvs. omkring 770 000.

ATP-pension. ATP innefattar ålderspension med 60 % av den årliga inkomsten, uttryckt som ett genomsnitt av den försäkrades 15 bästa år i arbetslivet. Bortsett från vissa äldre åldersgrupper krävs 30 års förvärvs- arbete för full pension. Den årliga pensionsgrundande inkomsten beräk- nas på inkomster som ligger mellan 1 och 7,5 basbelopp. Reglerna för pensionsåldern överensstämmer med motsvarande regler för folkpension. ATP innefattar också förtidspension och familjepension. Tilläggspensio— neringen är värdebeständig genom förmånernas anknytning till bas- beloppet.

I tabell l9.1 görs ett försök att med uppgifter ur olika källor söka belysa antalet ATP-pensionärer och storleken av utgående pensioner till ålders- och förtidspensionärer under perioden 1975—1990. Uppgifterna för år 1975 avser faktiskt utbetalda pensioner. Tabellen bygger vidare på dels den i betänkandet Pensionsfrågor m.m. (SOU 1977: 46) redo- visade beräkningen av storleken på utgående pensioner under perioden 1978—1985, dels en extrapolering av dessa beräkningar fram till år 1990. Slutligen har riksförsäkringsverkets beräkningar av antalet per- soner med ålders- resp. förtidspension, redovisade i verkets förslag till avgiftsuttag för ATP för åren 1980—1984 (se avsnitt 17.3.2) lagts till grund för tabellen.

Av tabell 19.1 framgår att antalet förtidspensionärer med ATP be- räknas öka med ca 30000 eller med nära 18 % under perioden fram till år 1990. ATP-pensioner för ålderspensionärer beräknas få allt större

Tabell 19.1 Beräknad utveckling av antalet ATP-pensionärer med ålders- och förtidspension, perioden 1975—1990, i 1 OOO-tal och procent ___________________._______._—_—-—_

ATP-pensionens storlek År 1975 1980 1985 1990

I % av bas- ATP—pensionen Älders- Förtids- Ålders- Förtids- Ålders- Förtids- Ålders- Förtids- beloppet i kr. vid bas- pensio- pensio- pensio- pensio- pensio- pensio- pensio- pensio- beloppet 11 800 närer närer närer närer närer närer närer närer kr. Antal % Antal % Antal Antal Antal Antal % Antal % Antal %

37 42 45 43 34 28

_

84 54 51 57 51 58 5,1 54 51 51 51 11

0 76 1 74 5 72 ,9 65 9 9 5 l

_

YTONONON'CXV'tl/äoo

— 15 —— 1770 82 19,5 19 11 15— 30 1 771— 3 540 68 16,2 14 8 30— 45 3 541— 5 310 57 13,6 13 7 45— 60 5 311— 7 080 49 11,7 12 6 60— 75 7 081— 8 850 40 9,5 12 6,

6 7 5

v—lv—

m—OODONON—OO

44 37

60 51

75— 90 8 851—10 620 33 7,9 12 90—105 10 621—12 390 25 6,0 13 45 32 24 105— 12 391— 66 15,7 78 4 , 292 557 799

Summa 420 100 173 100 735 100 175 100 893 100 198 100 1052 __________________________________.__——————-—-—

_»ONDOND'IIWON

mom—O'lemo msrsr'st'mNNso

mmmva-noom wmmmmmmm mhhhhowm —qua—ov oooovvmm WONONONCNONONND ooaäwwöm

ln _— [x rx sr .— 0 O .— m

mNNNNN'Nh 8 (x

.— (t' 0 N 8 _

betydelse. Med utgångspunkt i antalet ålderspensionärer med ATP år 1975 beräknas en ökning fram till år 1980 med 75 %, till år 1985 med nära 113 % och slutligen till år 1990 med drygt 150 %. År 1975 uppbar 40 % av folkpensionärerna med ålderspension även ATP-pension. Detta relativtal kan med ledning av uppgifterna i tabellen fram till år 1980 beräknas öka till ca 55 %, till år 1985 till ca 63 % och slutligen till år 1990 till ca 73 %. Sistnämnda år kommer dock nära 400 000 eller drygt en fjärdedel av ålderspensionärerna att inte vara berättigade till ATP.

Utöver den antalsmässiga ökningen av ATP-pensionärerna kommer de utgående pensionerna för tillkommande pensionärer successivt att för- bättras genom ökat antal intjänade poängår. Av tabellen framgår bl. a. att andelen förtidspensionärer med pensioner överstigande 90 % av bas- beloppet år 1975 var 52 % och att denna andel ökar successivt fram till år 1990 då den beräknas vara drygt 80 %. Andelen ålderspensionärer med motsvarande pensioner beräknas från ett lägre utgångsvärde år 1975 (nära 22 %) öka snabbare för att år 1990 uppgå till drygt 78 % av de ålderspensionärer som då uppbär ATP-pension.

Till de här redovisade ATP—pensionerna skall även läggas folkpen- sion. För den pensionär som har 90 % av basbeloppet i ATP—pension blir den sammanlagda folk- och ATP-pensionen 21 830 kr. för ensam pensionär vid basbeloppet 11 800 kr. För ett pensionärspar där ena maken har en motsvarande ATP-pension blir den totala pensionen 32 332 kr. och denna pension beräknas öka något fram till år 1981 med hänsyn till förbättringarna av pensionstillskotten för den av makarna som saknar ATP-pension. Slutligen bör det erinras om att vid sidan av de allmänna pensionerna kan de avtalsmässigt reglerade tjänstepensio- nerna väntas få ökad betydelse. Under år 1975 beräknas pensioner av detta slag ha utgått till 483000 pensionstagare, därav 373000 egen- pensionärer. De sammanlagda tjänstepensionskostnaderna har beräknats till 4525 milj. kr. eller nära 18 % av de totala pensionskostnaderna under samma år.

19.9.4. Framtida behov och krav på resurser

Många fakta om den framtida utvecklingen är mer eller mindre säkert kända. När det gäller omsorgen om pensionärerna, kan man beräkna den kommande befolkningsutvecklingen. Andra faktorer, som påverkar ut— vecklingen och omfattningen av verksamheten, måste bedömas med ett relativt stort mått av osäkerhet och en del kan inte förutses över huvud taget. Verksamhetens volym, innehåll och standard beror i hög grad på politiska beslut, som i sin tur grundas på utveckling och resursanspråk inom andra sektorer. Av stor betydelse är den s. k. ambitionsnivån, dvs. hur mycket av samhällsresurserna i form av personal, investeringar etc. som satsas på omsorgerna för att öka omfattningen och framför allt kva- liteten i förhållande till nuläget.

F ramskri vning

I det följande görs med utgångspunkt i 1975 års förhållanden en fram- skrivning av utvecklingen med hänsyn till befolkningen 65 år och äldre

m. m. under åren 1980, 1985 och 1990. Framskrivningen förutsätter oförändrad ambitionsnivå, dvs. nuvarande standard och lagstiftning m. m. inom de olika verksamhetsformerna. Vad gäller samhällets kostnader för lämnad hjälp och vård beaktas ej influtna avgifter av olika slag. Kostnads- framskrivningen tar ej heller hänsyn till framtida förändring av priser och löner, utan bygger med något undantag på 1975 års kostnadsnivå.

Bostadsförbättringslån. Från en långivning omfattande drygt 18 000 lägenheter budgetåret 1965/66 har antalet upprustade lägenheter med stöd av bostadsförbättringslån successivt minskat till drygt 6 000 lägenheter budgetåret 1975/76. 1 runda tal har minskningen varit i genomsnitt 10 % per år sedan mitten av 1960-talet. Med hänsyn till den kraftigt förbättrade bostadsstandarden under 1960- och 1970-talen finns det anledning anta att långivningen i framtiden kommer att få mindre betydelse. I samman- hanget kan erinras om att frågan om de äldres boende och därmed bostads— förbättringslåneverksamheten f. n. "behandlas inom bostadsdepartementet.

En framskrivning enligt angivna förutsättningar och med nuvarande bestämmelser ger följande resultat i 1975 års prisnivå.

Budgetår Antal upp- Totalt rustade lånebelopp lägenheter milj. kr.

1975/76 6 000 107 1980/81 4 000 71 1985/86 3 000 54 1990/91 3 000 54

Bostadsanpassningsbidrag. Antalet beviljade bostadsanpassningsbidrag har ökat successivt och var under budgetåret 1975/76 närmare 5 600 med ett belopp om totalt 42 milj. kr. Ökningen kan antas fortsätta i framtiden men samtidigt dämpas på längre sikt bl. a. på grund av föreskrifterna i byggnadsstadgan om handikappanpassning av nyproducerade och reno- verade lägenheter och en viss mättnadsgrad. Utvecklingen av antalet be- viljade bidrag och kostnader antas ha följande förlopp.

Budgetår Antal Bidragskostnader bidrag milj. kr.

1975/76 5 600 42 1980/81 10 000 75 1985/86 12 500 94 1990/91 10 000 75

Pensionärshem och insprängda lägenheter. Under år 1975 fanns i riket totalt 63 400 lägenheter i pensionärshem och insprängda pensionärslägen- heter. I dessa bostäder bodde 45 promille av befolkningen över 65 år. Enligt kommunernas planer för perioden 1975—1980 kommer produk— tionen av bostäder av detta slag att vara blygsam. Om oförändrad ambi- tionsnivå skall behållas för denna typ av bostäder krävs följande antal bostäder i framtiden.

År Antal lägenheter i pensionärshem och insprängda lägenheter

1975 63 400 1980 65 300 1985 70 000 1990 73 200

Social hemhjälp. Social hemhjälp i olika former har under åren fått en allt större betydelse för handikappade och äldre. Under år 1975 fick 328 500 ålderspensionärer och handikappade hjälp i sina hem i form av social hemhjälp. Med ledning av den väntade befolkningsutvecklingen kan antalet hjälpta och kostnaderna beräknas till följande.

År Antal hjälpta Kostnader totalt äldre och handikappade milj. kr.

1975 328 500 1 240 1980 369 000 1 393 1985 400 000 1 510 1990 421 000 1 590

Färdtjänst. Färdtjänsten har byggts ut kraftigt under 1970-talet och omfattade år 1975 totalt 160 000 personer med tillstånd att anlita färd- tjänst. I runda tal beräknas 115 000 personer eller 72 % av de färdtjänst- berättigade vara ålderspensionärer. Med denna utgångspunkt blir fram- skrivningen av antalet färdtjänstberättigade följande.

År Antal färdtjänst- Kostnader berättigade milj. kr.

1975 160 000 178 1980 175 000 195 1985 188 000 209 1990 197 000 219

Hemsjukvård. Under år 1975 hade enligt PU:s hemsjukvårdsenkät to- talt 40 300 personer hemsjukvård. Av dessa beräknas närmare 23 000 vara 65 år och äldre. Under åren 1976—1982 beräknar landstingen att det totala antalet vårdade kommer att öka från 37 000 till 43 600, varvid räknats med en något höjd ambitionsnivå. En framskrivning på grundval av PU:s enkät skulle ge följande resultat.

Är Antal personer Kostnader för i hemsjukvård bidrag milj. kr.

1975 40 300 292 1980 42 800 310 1985 44 700 324 1990 45 900 333

Tekniska hjälpmedel. Hjälpmedelsverksamheten har under en följd av år ökat väsentligt. Budgetåret 1970/71 var den totala kostnaden för utlämnade hjälpmedel 116 milj. kr. och under år 1976 närmare 278 milj. kr., dvs. mer än en fördubbling på fem år. Även om nya tekniskt avan- cerade och kostsamma hjälpmedel kommer att introduceras på marknaden under det närmaste decenniet, antas en viss mättnadsgrad inträda, varför ökningstakten kan antas minska något.

År Kostnader milj. kr.

1975 275 1980 395 1985 401 1990 404

Servicebostäder. Under 1975 fanns enligt PU:s kommunenkät 6500 servicebostäder med tillsammans 6 900 pensionärer. Kommunerna pla— nerade enligt enkäten för perioden 1975—1985 ytterligare ca 9 400 lägen- heter i servicehus. Enligt SCst provundersökning skulle den 31 december 1976 finnas ca 12 000 servicebostäder och enligt socialstyrelsens statistik planerades för åren 1977—1979 sammanlagt 12 800 lägenheter. På grund- val av dessa uppgifter kan antalet servicebostäder år 1980 uppskattas till 25 000. För tiden därefter har antalet beräknats med ledning av andelen av befolkningen i åldern 65 år och däröver, som år 1980 kan antas bo i servicebostäder.

År Antal lägenheter Antal boende i servicehus pensionärer

1976 12 000 14 000 1980 25 000 29 300 1985 29 600 34 600 1990 31 600 37 000

Ålderdomshem. 1 riket fanns år 1975 drygt 60 600 platser i enskilda och kommunala ålderdomshem. Under perioden 1975—1985 planerade kommunerna att bygga 3 300 nya ålderdomshemsplatser, dvs. en årlig ökning med 330 platser. Med den väntade befolkningsutvecklingen och vid oförändrad ambitionsnivå i fråga om platsantal skulle behovet vara följande fram till år 1990.

År Antal platser Driftkostnader i ålderdomshem milj. kr.

1975 60 600 2 254 1980 72 800 2 708 1985 83 200 3 094 1990 92 200 3 429

Långtidssjukvård. I somatisk långtidssjukvård fanns år 1975 totalt 40 337 platser enligt preliminära uppgifter från socialstyrelsens statistik över hälso- och sjukvård för samma år. Av det totala platsantalet avser i runda tal 14 600 lasarettskliniker och andra lasarettsavdelningar, 22 100 av sjukvårdshuvudmännen, 1 000 av primärkommuner och 2 600 av enskilda drivna sjukhem/vårdhem. Av patienterna i somatisk lång- tidssjukvård var 91 % 65 år och äldre. Mellan åren 1976—1982 plane- rar sjukvårdshuvudmännen utbyggnad av den somatiska långtidssjuk- vården med 13 700 platser. Enligt den i kap. 10 redovisade undersök- ningen av den psykiatriska vården är 1975 var 23 900 patienter ålders- och förtidspensionärer. Av dessa patienter var 57 % ålderspensionärer och 43 % förtidspensionärer. Vid undersökningstillfället hade 76 % av patienterna en vårdtid på mer än 2 år. I den psykiatriska vården var platsbeläggningen 88 %, varför det framräknade platsantalet blir högre än det nyss nämnda patientantalet. Mellan åren 1976—1982 planerar sjukvårdshuvudmännen att minska platsantalet i pyskiatrisk vård med 1 500 platser. Med utgångspunkt i platsantalet i somatisk långtidssjuk- vård och patientantalet (pensionärer) i psykiatrisk vård år 1975 och med hänsyn till den väntade befolkningsutvecklingen för personer 65 år och äldre skulle behovet bli följande fram till år 1990. Det bör påpekas att hänsyn inte har tagits till patienter uppförda på väntelista eller pa- tienter som anses felplacerade.

År Platsbehov i långtidssjukvård Driftkostnader i milj. kr. Somatisk Psykiatrisk Totalt Somatisk Psykiatrisk Totalt vård vård för vård vård för

pensio- pensio- närer närer

1975 40 400 26 800 67 200 2 987 2 010 4 997 1980 44 000 28 300 72 300 3 254 2 122 5 376 1985 50 000 29 700 79 700 3 697 2 227 5 924 1990 55 000 30 500 85 500 4 067 2 287 6 354

Sammanfattning. I tabell 19.2 redovisas en sammanfattning av den framräknade utvecklingen inom olika områden för pensionärsomsorgen.

Framräkningen omfattar inte allt offentligt tjänsteutbud som berör pen- sionärerna. Sålunda beaktas inte t. ex. öppen sjukvård, sluten akutvård, viss fritidsverksamhet och rabatter vid färd med kollektiva transportmedel. Det bör också anmärkas att beräkningarna inte heller upptar några inves— terings- och utrustningskostnader för olika slag av institutioner. Beräk— ningarna bygger som tidigare nämnts på oförändrad ambitionsnivå (oför- ändrad standard- eller servicenivå). Hänsyn har inte tagits till olika slag av kvalitetsförbättrande åtgärder såsom ökad personaltäthet och utgles— ning av platsresurser vid institutioner. Vidare har inte eventuella framtida reala löneförbättringar för personalgrupperna inom berörda sektorer be- aktats. De sålunda framräknade kostnaderna får ses som ett basaltemativ eller om man så vill ett minimialternativ.

Tabell 19.2 Utvecklingstrender åren 1975—1990 vid oförändrad ambitionsnivå baserad på befolkningen 65—w år (antal pensionärer, lägenheter, platser m.m. i ] OOO-tal och kostnader 1 milj. kr. i 1975 års priser)

________________________——————————-——

Sektor År 1975 År 1980 År 1985 År 1990

An- An- An- Kost- An- An- An- Kost- An- An- An- Kost— An- An- An- Kost- tal tal tal nader tal tal tal nader tal tal tal nader tal tal tal nader pen- bi- lä- pen- bi- lä- pen- bi- lä- pen- bi- lä- sio- drag, gen- sio- drag, gen- sio- drag, gen- sio- drag, gen- nä- lån heter nä- lån heter nä- lån heter nä- lån heter rer plat- rer plat- rer plat- rer plat-

ser ser ser ser

_______________-__——

— 107 — 4 —— 71 —— 3 — 54 — 3 —— 54 — 42 _ 10 — 75 — 13 —— 94 — 10 — 75 — 275 — — —— 395 — —— —— 401 — —- — 404 — 1 240 369 — — 1 393 400 —— —— 1 510 421 — — 1 590 —- 178 175 — — 195 188 — — 209 197 — _ 219 — 292 43 — -— 310 45 _ —— 324 46 —— — 333 63 — — — 65 — — —— 70 — — — 73 — 12 —— 29 — 25 —- 35 — 30 —— 37 — 32 —— Ålderdomshem — 61 2 254 — — 73 2 708 —— _— 83 3 095 — —— 92 3 429 Långtidssjukvård — 67 4 997 — —— 72 5 376 -— — 80 5 924 —— — 86 6 354

____________________.___—————————

Summa 543 12 203 9385 616 14 235 10523 668 16 263 11611 701 13 283 12458 Förändring från 1975 — — — — — 2 32 1138 — 4 60 2226 — 1 80 3073

_____________________——————-————————

Bostadsförbättringslån —— Bostadsanpassningsbidrag — Tekniska hjälpmedel —— Social hemhjälp 329 Färdtjänst 160 Hemsjukvård 40 Pensionärshem och insprängda lägenheter -— Servicelägenheter 14

*”)Illlllll

U tvecklingstendenser

] kap. 15 framhålls, att den förändrade positiva syn på åldrandets biologiska, medicinska och psykosociala aspekter, som utvecklingen fört fram till, öppnar stora möjligheter för framgångsrika insatser i vård-, behandlings- och omsorgshänseenden. Detta gäller för den medicinska delen både kroppssjukvård och psykiatrisk vård och i socialt hänseende framför allt all förebyggande verksamhet. Det föreliggande materialet ger anledning till omprövning på många punkter av hittills gällande värde— ringar av den äldre populationens speciella behov av vård- och service- insatser, att äldreomsorgen har sin medicinska tyngdpunkt förhållandevis sent, dvs. i åldrarna över 75 år och att förebyggande — även medicinska —— insatser med framför allt en social förankring av bl. a. psykosociala skäl synes särskilt betydelsefulla i den fortsatta utformningen av sam- hällets äldreomsorger, byggande på bl. a. självbestämmande, normalise— ring och integrering. Handikappomsorgen håller på att utvecklas efter dessa linjer, vilket resulterat i ett nytt synsätt och delvis nya former för omvårdnad, vård och behandling. Verksamheten för handikappade synes på detta sätt åtminstone i vissa avseenden ha kommit längre än äldre- omsorgen.

Utvecklingen bestäms också i hög grad av politiska beslut, prioritering när det gäller användningen av samhällets resurser, människors attityder etc. Utvecklingen inom andra samhällsområden är också avgörande för inriktning och styrning av utvecklingen.

Befolkningsutvecklingen gör att omsorgen om framför allt de äldre nu är och under många år kommer att vara en av de största och angelägnaste sociala frågorna. Det gäller i första hand de grupper, som på grund av handikapp, sjukdom, ålderssvaghet, ensamhet och isolering är i särskilt behov av samhällets stöd. Omsorgen om pensionärerna måste ges en hög prioritet.

Socialpolitiska kommittén, på vars betänkanden 1964 års reformpro- gram grundades, förklarade som tidigare framhållits, att målet bör vara att skapa en sådan kombination av goda, ändamålsenliga bostäder och samhällelig tillsyn, hjälp och omvårdnad i dessa bostäder, att pensio- närerna så länge som möjligt kan bo i sina egna hem. För dem, vilkas vårdbehov på grund av sjukdom eller andra orsaker är så stort, att det inte kan tillgodoses i det egna hemmet, krävs institutionell vård. Vård- institutionerna skall i första hand erbjuda vård. De *bör inte vara av- sedda att tillgodose behovet av bostäder för pensionärer, vilkas vård- behov kan tillgodoses i vanliga bostäder.

Det har sedan länge, bl. a. i 1964 års program, stått klart att pensio- närer — även de med särskilda behov — skall beredas möjligheter att få bo i vanliga bostäder och att institutionsvård skall tillgripas, när behovet av vård och dygnet-runt-service så kräver. Det är emellertid först under 1970-talet alternativa boendeformer med möjligheter till bl. a. dygnet- runt-service börjat skapas i någon större utsträckning. Samtidigt har ålder- domshemmen alltmera kommit att framstå som en resurs för de mer vård- krävande.

Långtidssjukvårdens resurser har förbättrats. Syftet med denna vård-

gren bör liksom för all annan sjukvård vara att återställa hälsan, före- bygga försämring och vara allmänt rehabiliterande.

Det finns två grupper pensionärer, som behöver en hög grad av vård och omvårdnad. Den ena gruppen gäller personer som på grund av gravt handikapp av något slag är i behov av hjälp och tillsyn dygnet runt och omfattande social omvårdnad. Den andra gruppen är på grund av sjukdom i behov av den vård, som endast kan ges inom sjukvårdens ram med sikte på förbättring och rehabilitering samt utskrivning till hemmet eller kollek- tiv boendeform, när sjukvårdens kvalificerade resurser inte längre behövs. Det rör sig här inte om klart avgränsade grupper. Sjukvårdshuvudmännen har ansvaret för sjukvården. Primärkommunerna har, som tidigare fram- hållits, ett ansvar när det gäller social omvårdnad.

lnom somatisk långtidssjukvård beräknas den 1 oktober 1975 ca 1 500 patienter ha kunnat skrivas ut till sina hem och 1 800 till ålderdoms- hem. Å andra sidan fanns ca 10 000 väntande till långtidssjukvård. Platsbehovet skulle således »kunna beräknas till 47 100 år 1975. En del av dem som bodde i ålderdomshem år 1975 ansågs i kommunenkäten inte vara speciellt vårdkrävande och skulle ha kunnat flytta till t. ex. servicebostäder. För 2 100 hade ansökan om plats inom långtidssjuk- vården ingetts. Å andra sidan uppgavs som nyss nämnts att ca 1800 patienter i somatisk långtidssjukvård skulle kunna bo i ålderdomshem. De här redovisade siffrorna visar att en ökning eller minskning inom ett område påverkar platsbehvovet inom ett annat område.

Av den tidigare redovisningen framgår, att en allt större del av de äldsta åldersgrupperna finns i ålderdomshem och inom långtidssjukvården. Det framgår också att det för många av pensionärerna i ålderdomshem är en fråga om att tillgodose omfattande behov av omvårdnad. Det gäller även långtidssjukvårdens patienter med behov av kvalificerad sjukvård. Under- sökningarna visar emellertid också, att det finns sjuka på ålderdomshem, som borde beredas plats inom sjukvården, och patienter inom långtids— sjukvården, som skulle kunna skrivas ut till det egna hemmet eller till en kollektiv boendeform bl. a. ålderdomshem. Det finns inga klara gränser.

Mot bakgrund av det sagda, den tidigare utvecklingen och det aktuella läget lämnas här en kort översikt över utvecklingstendenser, som nu pekar på omvärdering, förändring och på andra sätt att använda tillgängliga resurser än de hittillsvarande.

God bostad. I sitt slutbetänkande Bostadsförsörjning och bostadsbidrag (SOU 1975: 51) angav boende- och bostadsfinansieringsutredningama mål för bostadspolitiken. Bostadspolitiken skall grundas på en helhetssyn som beaktar inte bara själva lägenheterna och hushållens möjligheter att efterfråga en viss lägenhetsstandard. Den måste också avse den yttre miljö och de sociala förhållanden som uppkommer i ett bostadsområde, delvis som en följd av bostadsbeståndets sammansättning. Bostadspolitiken skall således främja en utveckling av bostadsmiljöer som präglas av mångsidigt socialt liv och ger förutsättningar för kontakter mellan människor i olika levnadssituationer. Bostadsmiljön skall vara sådan att fysiska, sociala och psykiska handikapp inte utgör hinder för att bo i visst område. För att uppnå dessa generella mål krävs stora förändringar i befintliga bostads-

områden. Målen förutsätter en fortlöpande anpassning av bostadsmiljön till förändrade behov.

Varje bostadsområde skall ha tillgång till service i sådan omfattning att inte vissa grupper, bl. a. pensionärer, blir utestängda från vissa om- råden på grund av att de inte kan tillgodose angelägna behov av service. Samhällsservicen skall främst vara inriktad på att bl. a. tillgodose pensio- närer, som tillbringar nästan hela sin tid i bostadsområdet och som har behov av kontakter med andra och har ett med åldern tilltagande behov av personlig omsorg. Åtgärder, som syftar till förbättring för svaga grupper som redan bor i ett område bör komma i första hand.

Utredningarna föreslog en särskild lag om bostadsförsörjningen rn. m. med föreskrifter om bl. a. bostadssocial inventering. I förslag till änd- ringar i byggnadsstadgan föreskrivs, att stadsplan skall ta hänsyn till de fordringar, som bör uppställas på god social miljö. Utredningarnas be- tänkande och förslag övervägs efter remissbehandling f. 11. inom bostads— departementet.

Sociala hemhjälpen. I många kommuner håller den sociala hemhjälpen på att förändras genom en decentralisering och samordning ut till bostads— områdena samtidigt som antalet heltidsarbetande samariter ökar. Arbets- formerna förändras bl.a. genom arbetslag och den nära kontakten med Iedningspersonalen. Härmed skapas bättre förutsättningar för att i den sociala hemhjälpen inlemma annan verksamhet, t. ex. uppsökande verk— samhet, och förändra dess innehåll med sikte på att genom rehabilitering och mer kontaktskapande verksamhet göra det möjligt för pensionären att i större utsträckning klara sig själv och få en mera innehållsrik pen- sionstid.

Den förändring av den sociala hemhjälpens organisation och innehåll, som sålunda inletts i några kommuner och kan förväntas bli genomförd i andra under de närmaste åren, kan komma att kräva större arbetsinsat- ser. Å andra sidan innebär en sådan förändring av rationalisering genom en bättre prövning av hjälpbehoven och genom heltidsarbetande personal, som kan inordnas i arbetsschema och samverkan i sitt arbete på ett annat sätt än de nu deltidsarbetande eller timanställda. Förändrade arbetsupp- gifter för samariterna med bl. a. ansvaret för uppsökande verksamhet och kontaktverksamhet samt en aktivering av pensionärerna kommer att på kort sikt öka personalinsatsen, men på lång sikt att minska den.

Hemsjukvård. Som PU kunnat konstatera föreligger brister i fråga om hemsjukvården, när det gäller framför allt vårdens innehåll. Hemsjuk— vården bör, om den skall kunna bli likvärdig med annan sjukvård och nå sitt syfte, ges mera av förebyggande, sjukvårdande och rehabiliterande insatser. Detta kräver ökade personalresurser såsom läkare, distriktsskö- terskor och undersköterskor samt sjukgymnaster och arbetsterapeuter.

Färdtjänst. Genom den s.k. Hakoutredningens förslag i betänkandet Handikappanpassad kollektivtrafik (SOU 1975: 68) har frågan om att göra de allmänna kommunkationsmedlen mera lättillgängliga för handi— kappade aktualiserats. Man torde därför kunna förvänta, att utvecklingen går i en sådan riktning och att färdtjänsten i motsvarande grad på sikt minskar.

Sysselsättning-, kontaktverksamhet m.m. I fråga om aktiviteter av

detta slag torde man kunna räkna med att pensionärerna själva inte minst genom sina egna organisationer, kommer att göra allt större insatser inom detta område. Genom sänkningen av den allmänna pensionsåldern och genom delpensioneringen kan man räkna med att det kommer att finnas ett stort antal vitala pensionärer, som på grund av yrkeserfarenhet etc. bör ha stora möjligheter att engagera sig i verksamheten på olika sätt.

Servicebostäder. Både på kort och lång sikt torde man få räkna med att serviceboendet främst kan tillhandahållas de pensionärer — förtidspen- sionärer och ålderspensionärer — som är i behov av den omvårdnad och tillsyn, som kan ges i servicebostäder. Skall pensionären kunna bo i service- bostaden resten av sitt liv eller intill dess institutionsvård blir nödvändig, måste serviceanläggningarna ha resurser för att kunna tillgodose relativt stora vårdbehov.

Ålderdomshem. I och med att kommunerna anordnar servicebostäder får ålderdomshemmen i allt större utsträckning mer vårdkrävande pen— sionärer. Som PU tidigare framhållit kommer en sådan förändring sanno- likt att kräva ökade insatser från sjukvårdshuvudmännens sida.

I detta sammanhang kan också erinras om de Sjukvårdsinsatser som behövs på ålderdomshemmen. Ökade insatser av bl. a. läkare och sjuk- sköterskor kan vara nödvändiga där. Som framgår av kartläggningen var det år 1975 endast i ett fåtal ålderdomshem distriktssköterskorna med- verkade med sjukvårdande insatser.

Sjukvårdshuvudmännen bör ha ansvaret för den medicinskt förebyg- gande och den sjukvårdande delen av verksamheten, primärkommunerna för den socialt förebyggande delen och den sociala omvårdnaden. I fråga om den rehabiliterande delen av verksamheten —— medicinsk och social rehabilitering — krävs ökat samarbete mellan sjukvårdshuvudmän och primärkommuner.

Långtidssjukvård. Skall långtidssjukvården fungera som all annan sjuk- vård med inriktning på att patienten skall få komma tillbaka till sitt hem eller till en annan inte sjukvårdspräglad miljö, krävs ökade insatser och resurser, bl. a. för rehabilitering. Vidare kan konstateras, att en del pa— tienter måste läggas för tidigt på dagen, de får inte komma ut i önskvärd utsträckning och inte alltid få hjälp med personliga tjänster etc.

Vården av senildementa. Som framgått tidigare är vården av personer med senil demens splittrad. I det mer långsiktiga perspektivet förutsätts, att vårdresurserna för denna patientkategori förs över från det psykiatriska vårdområdet till den somatiska långtidssjukvården. Det behövs vidare forskning kring dessa problem och utveckling av metoder för vård och behandling.

Personal, som arbetar med dessa grupper, måste ha utbildning inriktad på metoder och problem inom detta speciella vårdområde.

Personal och personalbehov. Som tidigare framhållits är det inte möjligt att få en total bild av personal, som arbetar med uppgifter att ge pensio- närerna goda levnadsbetingelser i olika avseenden. I kap. 7 har tillgängliga uppgifter sammanställts. Framför allt inom sjukvården är det svårt att skilja ut personal, som arbetar för pensionärer och hur stor del av arbets- tiden, som används för dessa uppgifter. De uppgifter, som kunnat sam- manställas, omfattade år 1973 sammanlagt 135 000 befattningshavare

inom social hemhjälp och ålderdomshem samt viss personal inom lång— tidssjukvården. De redovisade uppgifterna motsvarade ca 3,5 % av ar- betskraften.

Av stort intresse i sammanhanget är befattningshavarnas åldersfördel- ning, som visar i vilken utsträckning personal måste nyrekryteras inom de närmaste åren.

Uppgifter om åldersfördelning för all personal finns inte tillgängliga. PU har inhämtat uppgifter härom beträffande hemvårdare, hemsama- riter, föreståndare vid ålderdomshem och anhörigvårdare inom hem- sjukvården. Att döma av uppgifterna skulle inom de närmaste åren följande antal lämna sina anställningar av åldersskäl (fyllda 60 år 1975).

Antal Andel (%) av

yrkeskåren ca Hemvårdare 295 1 1 Hemsamariter 9 654 17 Föreståndare vid ålderdomshem 165 14 Bitr. föreståndare vid ålderdomshem 112 7

Inom den sociala hemhjälpen pågår en viss omstrukturering sedan en tid tillbaka, som innebär att heltidsarbetande hemsamariter ökar. En bi- dragande orsak härtill är de avtal, som träffats mellan Svenska kommun- förbundet och Kommunalarbetareförbundet med sikte på bl. a. att öka antalet heltidsarbetande inom sociala hemhjälpen.

För oförändrad ambitionsnivå inom sjukvården krävs ett personaltill- skott på ca 30 000 mellan åren 1975 och 1980 enligt delegationen för arbetstidsfrågor. För att landstingen skall kunna fullgöra sin planerade verksamhet under samma period uppskattas personalökningen till mellan 60 000 och 105 000 beroende på förekomsten av deltidsarbete.

Personalbehovet inom långtidssjukvården har bedömts av en särskild arbetsgrupp inom socialdepartementets sjukvårdsdelegation. Arbetsgrup- pen har beräknat behovet av personalökning mellan åren 1973 och 1985 till 27 000 vid oförändrad ambitionsnivå och i fråga om ökad ambitions- nivå, då man räknat på två alternativ, till 36 000 resp. 37 000. En ev. ar- betstidsförkortning skulle påverka personalbehovet starkt.

Även i fråga om socialvården har arbetsgruppen räknat med olika alternativ. Personaltätheten har beräknats öka på ålderdomshemmen be- roende på den ökande vårdtyngden när färre men äldre personer bor i ålderdomshem. Även på den icke institutionella sidan räknar arbetsgrup- pen med ökad personaltäthet. En oförändrad ambitionsnivå (”rak fram- skrivning” med 78 000 platser på ålderdomshem och 25 % med social hemhjälp) skulle ge en personalökning med ca 30 % eller närmare 35 000 personer, inberäknat deltidsarbetande framför allt hemsamariter. Vid högre ambitionsnivå skulle det röra sig om en ökning mellan 55 000 och 100 000 beroende på ambitionsgraden.

Den för långtidssjukvården och socialvården uppskattade sammanlagda personalökningen mellan åren 1975 och 1985 uppskattas av arbetsgruppen till ca 65 000 vid oförändrad ambitionsnivå och till minst 90 000 vid en förhöjd ambitionsnivå (med deltidsarbetande i samma omfattning som

1975). Antalet sysselsatta på arbetsmarknaden beräknas under samma period öka med ca 360000. Ökningen av personalbehovet inom lång- tidssjukvården och socialvården skulle således motsvara minst närmare en femtedel av arbetskraftstillskottet.

Som framgår av kap. 17 beräknas befolkningsökningen mellan åren 1975 och 2000 till totalt 292 000 i åldersgruppen 18—64 år. Den totala befolkningsökningen väntas uppgå till 250 000. Antalet sysselsatta antas samtidigt öka med 636 000, beroende bl. a. på en beräknad ökad förvärvs- frekvens bland kvinnorna. Antalet arbetade veckor minskar på grund av bl. a. den femte semesterveckan. Medelarbetstiden per vecka beräknas också minska, liksom antalet timmar per sysselsatt och år.

Utvecklingen när det gäller arbetskraften är svår att förutse. Politiska beslut, t. ex. den femte semesterveckan och en ev. arbetstidsförkortning samt människors attityder till arbete har stor betydelse för utvecklingen. I fråga om behovet av arbetskraft har reformer, som ger längre semester eller kortare arbetstid, särskilt stor inverkan inom vårdområdet. Personal måste finnas tillgänglig dygnet runt. Rationalisering kan genomföras en- dast i begränsad utsträckning.

Utbildning i förändring. Erfarenheter, forskning och utvecklingsverk- samhet leder fram till nya metoder inom förebyggande och rehabiliterande verksamhet, vård och behandling. Det är angeläget att erfarenheter och rön på olika håll förs uti praktisk tillämpning på fältet. Här har utbildning i olika former en viktig roll. Innehållsmässigt behöver utbildningen av personal för hälso-, sjuk- och socialvård fortlöpande anpassas till föränd- ringarna i verksamheten. De krav som verksamheten ställer på en yrkes- grupp bör komma till uttryck i utbildnings- och kursplaner.

19.9.5. Planering

Med hänsyn till den väntade befolkningsutvecklingen är och kommer omsorgerna om de äldre att vara en av vår tids stora sociala frågor. Dessa frågor prioriteras också i olika sammanhang och politisk enighet torde råda om nödvändigheten av fortsatta insatser för att tillförsäkra de äldre goda levnadsbetingelser i olika avseenden. Om samhället skall stå rustat för att tillgodose olika behov måste insatserna planeras och genomföras så att de på bästa sätt anpassas till den faktiska behovsut- vecklingen och ett effektivt utnyttjande av resurserna.

Redan socialpolitiska kommittén tog upp frågor om planering av äldre- omsorgen. Kommittén konstaterade, att de flesta kommuner inte tycktes ha en mera systematisk planering av äldreomsorgen på längre sikt. Frågan om formerna för ett samarbete mellan kommunerna inbördes och mel- lan kommuner och landsting togs också upp. Vidare föreslog kommittén, att vid ansökan till socialstyrelsen om statsbidrag till social hemhjälp skulle fogas en plan för åldringsvården inom kommunen. Planen skulle innehålla uppgifter om åtgärder för att förbättra bostadssituationen för de äldre, verksamheten vid ålderdomshem och den öppna vården. En redogörelse skulle också lämnas om under året vidtagna åtgärder. Vidare skulle anges de åtgärder som planerades för utbyggnad av verksamheten.

Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet beslöt år 1969,

som nämnts i kap. 2, att gemensamt rekommendera primärkommuner och landsting att på grundval av vissa riktlinjer i en framlagd rapport vidareutveckla samarbetet mellan den kommunala åldringsvården och långtidssjukvården. Samverkan mellan huvudmännen skall ske genom särskilda organ (SLAKO) dels på länsnivå, dels på lokal nivå. Vidare rekommenderade de båda förbunden viss lokalmässig samordning av långtidssjukvårdens och åldringsvårdens resurser samt samplanering av den halvöppna och öppna åldringsvården samt långtidssjukvården. Som framhållits i kap. 18 har kommunförbundet förordat, att kommunerna upprättar en s. k. översiktsplan för äldreomsorgen. I fråga om hälso- och sjukvården upprättar sjukvårdshuvudmännen numera enligt bl. a. ett för- slag av socialdepartementets sjukvårdsdelegation enhetliga lO-åriga prin- cipplaner. Flertalet huvudmän har färdigställt sådana planer med hori- sontår 1985.

Att döma av uppgifterna till PU:s kommunenkät förekom år 1975 i allmänhet inte någon mer systematisk och organiserad planering av t. ex. den modell socialpolitiska kommittén förutsatte redan år 1963. Den kommunala ekonomiska långtidsplaneringen (KELP), som nu drivs i organiserade former, har medfört att de flesta kommuner beträffande bostadsförsörjning, ålderdomshem och servicebostäder har relativt god planering. I denna långtidsplanering redovisas dock inte närmare beräk- nad utveckling av t. ex. vård- och hjälpbehov bland pensionärer och de resurser av olika slag, förutom investeringar, som kan behövas för att tillgodose dessa.

Sjukvårdshuvudmännen å sin sida utarbetar förutom de tidigare nämn- da principplanerna som också utvärderas på central nivå, planer omfat- tande verksamhet, personal och ekonomi (LKELP). Enligt avtal samar— betar Landstingsförbundet och socialstyrelsen direkt beträffande årliga LKELP-undersökningar.

Det moderna komplicerade samhället med dess specialisering och funk- tionsuppdelning kräver väsentligt mer av systematisk planering än tidigare samhällsförhållanden. Samtidigt har emellertid krav på en mera integre- rad, på en helhetssyn grundad planering vuxit fram. ] stigande grad har också hävdats att ökande kunskap om människans livssituation och sam- bandet med närmiljön måste ligga till grund för planeringen. Välfärd och andra begrepp, levnadsvillkor, livskvalitet används för att sammanfatta sådana förhållanden som är av betydelse för människan och för vad hon eftersträvar.

Utvecklingen har lett fram till allt klarare insikt om att människornas behov och krav på den miljö de skall leva i måste tas som utgångspunkt för all planering. Helhetssynen och inriktningen på inte enbart kvantita— tiva utan även kvalitativa välfärdsaspekter förutsätter en total samhälls- planering som ytterst syftar till bättre levnadsbetingelser för människorna. Helhetssynen i samhällsplaneringen innebär att planeringen av olika verk- samheter måste samordnas. Som för andra grupper påverkas de äldres och de handikappades levnadssituation av planeringen inom andra sam- hällssektorer än hälso— och sjukvård och socialvård. Här kan erinras om t. ex. bostadsplanering och trafikplanering. Planeringen av olika sektorer och verksamheter kan därigenom ses som delar av en total samhällsplan.

På grundval av kunskaper och erfarenheter om de äldre och handi- kappades faktiska levnadsförhållanden och situation i samhället skall planeringen syfta till att förbättra deras totala livsmiljö och levnads- situation. Planeringen måste i allt större utsträckning inriktas på före- byggande av uppkomsten av vårdbehov och sociala problem.

Som framgår av kap. 18 tillämpades de av kommunförbundet rekom- menderade översiktsplanerna för äldreomsorgen i ett litet antal kommu- ner år 1975, men har därefter vunnit ytterligare någon spridning. Det stora flertalet kommuner använder sig numera av en planeringsmodell som kommunförbundet utvecklat med sikte på en samordnad planering för kommunens olika verksamheter. Ännu återstår emellertid åtskilligt utvecklingsarbete innan man nått fram till något som verkligen kan be- tecknas som ”välfärdsinriktad samhällsplanering".

En förutsättning för en rationell planering är att kunskaper och erfaren- heter fortlöpande samlas, sammanställs, systematiseras och kompletteras med sikte på användning för planeringsändamål.

SCB insamlar och analyserar fortlöpande material rörande svenska folkets levnadsförhållanden i åldern 16—74 år. För att kontinuerligt kun— na följa utvecklingen för pensionärerna behövs en utvidgning av denna statistik. I sammanhanget vill PU peka på att intervjuundersökningen visat, att undersökningar av denna typ med äldre personer än 74 år är fullt genomförbara och av stor betydelse för kännedom om de äldres levnadsförhållanden och för planeringen av insatserna för att tillförsäkra dem goda levnadsbetingelser.

Den fortlöpande statistiken rörande omfattning och innehåll i olika verksamheter för pensionärer är inte tillräcklig för att ge en vidgad och fördjupad bild som behövs för att följa utvecklingen och planera fram- tiden. Den är inte systematiskt uppbyggd och samordnad. T. ex. inom långtidssjukvård anges antalet vårdplatser ibland med antalet fastställda platser och ibland med antalet disponibla platser. Det förekommer också att platser i dagsjukvård räknas som långtidssjukvårdsplatser.

På grund av de betydande bristerna i nämnda och andra avseenden har PU för sin kartläggning och analys måst genomföra omfattande under- sökningar. På grundval av dessa undersökningar bör en plan göras upp för löpande statistik och periodiskt återkommande utvidgade undersök- ningar som komplettering till denna. En rationellt och enhetligt uppbyggd statistik, som täcker verksamhetsområdet, är grunden för planeringen på riks—, region- och kommunnivå.

Planeringen av i dag på riksplanet samt landstings- och kommunnivå utmärks inte av en helhetssyn. Trots riktlinjer och rekommendationer planeras t. ex. sjukvården för sig och socialvården för sig, oftast utan större samordning.

Erfarenheterna från den av PU genomförda kartläggningen bekräftar att olika verksamheter är beroende av och påverkar varandra. Det finns och bör finnas ett samspel mellan olika verksamhetsformer, såväl öppna som slutna. PU:s undersökningar visar också att en viss andel av de insti- tutionsboende av olika slag är vad som betecknas som felplacerade, me- dan andra utanför institutionerna väntar på möjligheten att beredas plats. För vissa av t. ex. de patienter som skulle ha kunnat skrivas ut från lång-

tidssjukvård har som hinder härför bl. a. åberopats att tillräckliga resur- ser i form av social hemhjälp eller hemsjukvård saknats.

Statiska framräkningar av platsbehov grundade på befolkningen i vissa åldrar inom ett verksamhetsområde i en kommun blir ofta verk— ningslösa om inte samtidigt klarhet ernås om den planerade utvecklingen av närliggande områden. Med utgångspunkt i den framtida åldersfördel- ningen kommer t. ex. ett bibehållande av nuvarande platsantal i ålder- domshem att automatiskt få återverkningar på behovet av och omfatt- ningen av bl. a. social hemhjälp, hemsjukvård, servicebostäder och sjuk- hem. Vid enbart oförändrad ambitionsnivå som riktmärke måste således mindre resurser på ett område kompenseras med ökade insatser på andra. I vad som hittills skett i fråga om planering har dessa problem ägnats föga uppmärksamhet av kommun resp. landsting och i än mindre utsträckning i en samplanering mellan de båda huvudmännen.

Ett nära samarbete krävs också för att tillgängliga resurser skall ut- nyttjas på bästa sätt. Sjukvårdens dyrbara resurser bör användas för sjuk- vård och rehabilitering samt i förebyggande syfte. Detta förutsätter emel- lertid att resurser på kommunal nivå finns för de pensionärer som är i behov av kvalificerad omvårdnad, dock inte sjukvård. Prövning av nya metoder och andra förändringar kräver en nära samordning av olika vårdgrenar så att alla möjligheter till förbättringar och effektivitet utnytt- jas. Även frågor av detta slag bör ingå i planeringen.

Med hänsyn till de ökade behov av olika slag, som kan emotses, är det nödvändigt att planeringen för omsorgen om pensionärer skjuts i förgrunden. En väl fungerande planering är av särskild betydelse som underlag för de politiska ställningstaganden som måste göras på olika nivåer. Planerna bör därför utarbetas på riks—, läns- och kommunnivå. Det gäller såväl hälso- och sjukvård som socialvård. Planerna måste utarbetas i intimt samarbete mellan olika huvudmän och avse hela verk- samhetsområdet. En plan måste grundas på en helhetssyn och omfatta behov och resurser för olika verksamheter i öppna och slutna former. I planen måste sålunda ingå bostadsplanering för pensionärer, service- bostäder, social hemhjälp och hemsjukvård, annan verksamhet i öppna former, dagsjukvård, ålderdomshem, långtidssjukvård (somatisk och psykiatrisk). Det är av stor vikt, att personalfrågor och personalutbild— ning ägnas särskild uppmärksam-het. Planerna skall utgöra grunden för utvecklingen som skall syfta till att ge pensionärerna goda levnadsbe- tingelser.

1 9. 10 Sammanfattning

Enligt direktiven har pensionärsundersökningen (PU) huvudsakligen tre uppgifter, nämligen att 0 mot bakgrund av socialpolitiska kommitténs kartläggning belysa ut- vecklingen och följa upp effekterna av 1964 års program ' kartlägga pensionärernas situation i dagens samhälle . göra en analys av de framtida utvecklingstendenserna med hänsyn till bl. a. befolkningsutvecklingen.

Resultatet av PU:s arbete och analys kan sammanfattas i följande punkter:

Riktlinjer m. m.

0 det är samhällets uppgift att förebygga uppkomsten av särskilda be- hov av hjälp och stöd på grund av ålder och handikapp och, om så inte kan ske, tillgodose de särskilda behoven genom olika insatser 0 omsorgen om de äldre och handikappade är en av våra viktigaste sociala frågor och måste ges hög prioritet . gällande riktlinjer för omsorgen om de äldre och handikappade äger fortfarande sin giltighet och kan ligga till grund för den fortsatta ut- byggnaden och utvecklingen; socialutredningen, som i dessa frågor samverkat med PU. redovisar i sitt slutbetänkande riktlinjer för framtiden

Förberedelse inför pensionering

. allt större grupper ställs inför ålderspensioneringen, då de ännu är aktiva och vitala; en rätt förberedelse kan bidra till att pensionstiden blir mer meningsfull och innehållsrik för den enskilde; den kursverk- samhet m.m. som nu håller på att växa fram är splittrad till såväl innehåll som organisation och saknar en samordnande ledning; de problem som blivande och nyblivna pensionärer möter bör kartläg- gas och analyseras som underlag för åtgärder från både det allmän- nas, organisationers och de enskilda människornas sida

Uppsökande verksamhet, information

0 den uppsökande verksamheten _ avsedd som en garanti för person- lig vård och omvårdnad — har stora brister; den uppsökande verk- samheten är inte alltid det instrument som är nödvändigt för ett före- byggande arbete, för att tillgodose behov och för att sätta in rätt hjälp i rätt tid; det är viktigt att pröva nya vägar att nå de enskilda människorna; det är angeläget, att den uppsökande verksamheten inom socialvården och sjukvården samordnas . osäkerhet och okunnighet om de anordningar sam-hället ställer till förfogande för pensionärerna är vitt utbredd bland dem; det behövs större informationsinsatser från framför allt kommunerna

Boende

0 bostäder för pensionärer utgör en del av den allmänna bostadsför— sörjningen; deras bostadsbehov skall därför beaktas vid den kommu- nala planeringen av bostadsbyggandet . fortfarande bor många pensionärer sämre än andra, de äldsta bor sämst; många har bostäder med lägsta standard, utan moderna be- kvämligheter . en modern, Välplanerad bostad — om så behövs individuellt anpas- sad efter handikapp och utrustad med tekniska hjälpmedel av olika slag —— undanröjer i hög grad behov av hjälp

0 trots betydelsefulla insatser är det endast en mindre del av de handi- kappade som har handikappanpassade bostäder; det är angeläget att detta uppmärksammas och åtgärder vidtas i det befintliga bostads- beståndet

0 de s.k. pensionärshemmen avvecklas i en del kommuner; det finns i dag pensionärshem, som inte fyller kraven på goda och ändamåls- enliga bostäder ' de äldsta i glesbygd bor sämst; anordnandet av s.k. temporära bo- städer kan vara en lösning på problemen . i och med att bostadsstandarden förbättras, förväntas förbättrings- låneverksamheten minska i betydelse . pensionärernas bostadsförhållanden måste särskilt uppmärksammas, bl.a. i den uppsökande verksamheten och vid särskilda bostadsso— ciala inventeringar; alla tänkbara åtgärder måste vidtas för att de pensionärer som ännu bor i dåliga bostäder skall få en bättre boende- miljö . förutsättningarna för pensionärerna att så länge som möjligt bo kvar i sina vanliga bostäder ökar väsentligt om trygghet skapas genom en väl utbyggd jour för råd och hjälp i sociala, medicinska och med- mänskliga frågor; en snabb utbyggnad av sådan jourverksamhet krä- ver intimt samarbete mellan primärkommuner och sjukvårdshuvud- man

Hjälp i bostaden, m. m.

0 det är angeläget, att de pensionärer som bäst behöver hjälp får sådan och att de får hjälp i den utsträckning som är nödvändig för att ge dem goda levnadsförhållanden; den fortlöpande kontakten samt prövningen och prioriteringen av hjälpbehovet är av avgörande be- tydelse för den sociala hemhjälpens rätta omfattning och inriktning . även om det rör sig om en relativt liten andel är behovet av hjälp i hemmet inte fullt tillfredsställt

. det är angeläget att inom ramen för den sociala hemhjälpen upp- märksamma på vilket sätt och i vilken utsträckning pensionärernas dagliga liv kan underlättas med olika slags tekniska hjälpmedel, bo- stadsförbättring och andra liknande miljöförbättrande åtgärder 0 den sociala hemhjälpens roll, uppgifter och organisation bör föränd— ras; det gäller inte bara att tillfredsställa materiella behov utan även att hjälpa individen att så långt möjligt bibehålla sin intellektuella, emotionella och fysiska förmåga och därigenom leva ett aktivt liv och i största möjliga utsträckning klara sig själv; den sociala hem- hjälpen bör även kunna fylla en funktion inom den uppsökande verk- samheten . hemvårdsassistenterna bör kontinuerligt följa hemsamariternas ar- bete i de enskilda hemmen och tillsammans med hemsamariterna uppmärksamma förändringar i pensionärernas hjälpbehov och lev- nadssituation

' en förutsättning för en förändring av hemhjälpsverksamheten är en

spridning av organisationen och resurserna ut till bostadsområdena och mindre tätorter

' en förändrad social hemhjälp kräver en utbildning med annat inne- håll än den nuvarande . pensionärs- och andra organisationer har en stor uppgift i att stimu- lera pensionärer till meningsfull sysselsättning och gemenskap med andra för att motverka isolering och passivitet; verksamhet av olika slag bör med fördel kunna bedrivas av pensionärerna själva, ideella föreningar och studieförbund; kulturell verksamhet och fritidsverk- samhet för pensionärer bör inordnas i samhällets normala verksamhet

Serviceboende

. servicebostäderna måste i första hand förbehållas pensionärer med behov av vård och tillsyn i den utsträckning som kan ges i sådana bostäder; de bör därför utformas och utrustas för att bereda pensio- närer, som så behöver, en god bostad samt vård och tillsyn . genom att förse redan befintliga hyreshus, där det kanske finns många pensionärer med ett omfattande servicebehov, med kollektiv service kan temporära servicebostäder skapas som fördröjer eller kanske gör flyttningar helt onödiga . verksamheten med servicebostäder bör utvärderas

. ålderdomshemmen har en viktig funktion i den rad av åtgärder, som syftar till att ge pensionärerna goda levnadsförhållanden; det gäller grupper som mest av alla är beroende av samhällets speciella om- sorger, vilka grupper kan beräknas öka genom befolkningsutveck— lingen; den inledda utvecklingen med förnyelse och upprustning på den omhändertagandenivå som i dag representeras av ålderdomshem- men får därför inte avstanna

Hälso— och sjukvård

. det är angeläget, att hälso- och sjukvården finns lätt tillgänglig för pensionärerna i deras närhet; kontakten med patienten i hans egen miljö är av avgörande betydelse, Sjukvårdspersonalen kan bilda sig en uppfattning om patientens sociala miljö och anpassa insatserna efter bl. a. resurserna i hemmiljön ' en förstärkning och utbyggnad av primärvården måste också avse en ökad satsning på distriktssköterskeorganisationen . den oklara gränsdragningen mellan den sociala hemhjälpen och hem- sjukvården har medfört stora problem för både huvudmännen och patienterna; hemsjukvården har utvecklats till en form av ekonomiskt bidrag från sjukvårdshuvudmännen, medan kommunerna genom den sociala hemhjälpen svarar för det praktiska arbetet i allt större ut- sträckning . hemsjukvårdens innehåll uppfyller i många avseenden inte de krav man kan ställa på god hemsjukvård; om sjuka och handikappade skall få möjlighet att få stanna kvar i den invanda miljön och där få

social och medicinsk trygghet i hemsjukvårdens form krävs betydligt ökade insatser för sjukvård och rehabilitering . den somatiska långtidssjukvården har kraftigt byggts ut men antalet vårdplatser har ändå inte nått det mål som sattes upp i samband med antagandet av 1964 års program; hittills under 1970—talet har antalet vårdplatser inte ökat i den utsträckning som varit nödvändig med hänsyn till framför allt det ökande antalet äldre 0 den hemmiljö, som förutsatts i 1964 års program, har inte skapats på sjukhemmen . såväl den somatiska som den psykiatriska långtidssjukvårdens yt— tersta syfte bör liksom för all annan sjukvård vara att återställa häl- san och i det fall detta inte är möjligt förebygga försämring och vara allmänt rehabiliterande; ingen skall behöva vistas inom långtidssjuk- vården, som inte behöver dess kvalificerade resurser och rehabilite- ring ' många av ålderdomshemmen torde vara lämpliga som komplement till långtidssjukvården; de kan erbjuda en helt annan miljö än sjuk- hus och sjukhem för patienter som framför allt är i behov av allmän omvårdnad, viss behandling och tillsyn men inte av sjukvårdens mera kvalificerade resurser

. det får anses otillfredsställande att vården av personer med ålders- demens är spridd på olika vårdformer; för många med åldersdemens torde mindre vårdhem med en hemliknande miljö och med en för uppgiften väl utbildad personal vara den lämpligaste och mest hu- mana vårdformen

. pensionärernas tandvård måste uppmärksammas; det är angeläget för deras välbefinnande, att de erhåller kontinuerlig tandvård . man måste genom forskning och på annat sätt söka öka kunskaperna om hur människan upplever handikapp och tekniska hjälpmedel; ökad information, både till enskilda och olika personalgrupper, i olika former om hjälpmedel och deras användning är angelägen, likaså utbildning av personal i olika vårdformer, när det gäller tek- niska hjälpmedel och deras användning

Planering

. så långt det är möjligt bör samhällets åtgärder för att ge pensionä- rerna en meningsfull pensionärstillvaro och goda levnadsbetingelser, innefattande även vård och omvårdnad, grundas på resultat och er- farenhet av forsknings- och utvecklingsverksamhet; FoU-verksamhet måste ingå som en del i planeringen för pensionärerna . en helhetssyn och inriktning på inte enbart kvantitativa utan även kvalitativa välfärdsaspekter måste prägla planeringen även för de äldre och handikappade ' planeringen måste i allt större utsträckning inriktas på förebyggande av uppkomsten av vårdbehov och sociala problem 0 en plan bör göras upp för löpande statistik och periodiskt återkom- mande utvidgade undersökningar som komplettering till denna; en rationellt och enhetligt uppbyggd statistik, som täcker verksamhets-

området, är grunden för planeringen på riks-, region- och kommun- nivå . planeringen av i dag på riksplanet samt landstings- och kommunnivå utmärks inte av en helhetssyn

0 ett nära samarbete krävs för att tillgängliga resurser skall utnyttjas på bästa sätt ' planeringen av omsorgen om pensionärerna måste skjutas i förgrun- den som underlag för de politiska ställningstaganden som måste göras på olika nivåer

' planeringen på riks-, läns- och kommunnivå måste grundas på en helhetssyn och omfatta behov och resurser för olika verksamheter i öppna och slutna former, såväl hälso— och sjukvård som socialvård, och resultera i en för olika huvudmän gemensam plan för olika nivåer, omfattande bl. a. bostadsplanering, servicebostäder, social hemhjälp, hemsjukvård, annan verksamhet i öppna former, dagsjuk- vård. ålderdomshem, långtidssjukvård (somatisk och psykiatrisk).

Förteckning över texttabeller

Tab.nr 3.1 Översikt över befolkningsförändringar och fruktsamhets- tal åren 1960—1975 . . . 25

6.18. Andel patienter (exkl. patienter i primärkommunal och privat sjukvård) i april 1962 .; % av samtliga personer i

resp. åldersgrupp . . . . . . . . . . . . . . 115 6.19 Sjukvårdsresursernas fördelning på olika vårdformer . , 116 7.1 Folkpensions- och ATP- kostnader åren 1960—1975 i

1975 års priser, milj. kr.; ålders- och förtidspension . . 128

7.2. Genomsnittlig utbetald pension per pensionstagare åren 1960—1975, folkpension, ATP och kbt i 1975 års priser 130 7.3 Bostadsförbättringslån budgetåren 1960/61—1974/75 . 131

7.4 7.5 7.6 7.7 7.8

7.9

7.10

7.11

7.12

8.1

8.2

8.3

9.1

9.2

9.3

9.4 9.5

9.6 9.7

9.8 9.9 9.10 9.11

9.12 9.13

9.14 9.15 9.16

9.17

Social hemhjälp åren 1960—1975 Ålderdomshem åren 1960—1975 . . . Handikapphjälpmedel 1960/61—1974/75 Långtidssjukvård 1960—1975 Personer 1 åldern 67 år och däröver med social hemhjälp och i ålderdomshem. Antal (i 1 000- tal) och andel (i "A".) Antal platser i ålderdomshem och somatisk långtidssjuk- vård

Personal inom kommunal socialvård för vård och om- vårdnad av äldre samt inom sluten somatisk långtids— sjukvård

Kostnader för pensionärer i absoluta och relativa tal för respektive sektor milj. kr. i 1975 års priser 1960—1975 Kostnader för ålders- och förtidspensionärer i relation till bruttonationalprodukten (BNP) i 1975 års priser Urvals- och populationssiffror för olika strata Sjukdomar och symtom på vissa sjukdomsgrupper enligt ULF. Antal tillstånd per 1000 personer i resp. ålders— grupp

Förtidspensionärer — Modern bostad. Fördelning efter

ålder. Procent

Hemhjälpen i olika åldersgrupper och hushållstyper april

1975

Personer med social hemhjälp. Procent av befolkningen

i resp. åldersgrupp . . . . . . Kommunerna fördelade efter andelen personer (%) med social hemhjälp i olika åldersgrupper (exkl. dem i ålder- domshem) . . . . . . . . Hushållen fördelade efter antal hjälptimmar. Procent Hushållen efter hushållsföreståndarens ålder, hushålls- typ och genomsnittligt antal hjälptimmar under april 1975 Ålderspensionärer med social hemhjälp lördag/söndag Kommunerna fördelade efter antal hemsamariter och hjälpfall per hemvårdsassistent

Pensionärer boende i pensionärshem efter ålder och kön

Servicebostäder fördelade efter år då de tagits i bruk . Servicebostäder fördelade på olika grupper efter anlägg— ningenstyp Servicebostäder i anslutning till annan typ av service- anläggning . . . Personal i servicelägenheter . . . Hyresgästernas åldersfördelning i servicebostäder (exkl. Stockholm). Procent . . . Handikappade boende i servicebostäder

Hjälpbehov hos de boende i servicebostäder Social hemhjälp i olika typer av servicebostäder under

april 1975 . . . . Ålderdomshem och platser efter ar då de tagits i bruk .

132 l32 133 133 l34

136

138

140 141

146

161

188

190

191 191

192 193

196 213 217

222

223 224

225 226 227

227 230

9.18 Rummen fördelade efter utrustning . . . . . . . . . 233 . 9.19 Boende i ålderdomshem i procent av samtliga i resp.

åldersgrupp — efter kommunstorlek . . . . . . 236 9.20 Pensionärer i ålderdomshem fördelade efter handikapp

Procent . . . . . . . . . 236 9.21 Kommunerna fördelade efter andelen handikappade i ål-

derdomshem . . . . . . . 237 9.22 Pensionärema i ålderdomshem fördelade efter hjälpbehov 238 9.23 Ålderdomshemmen fördelade efter läkartillsyn . . . . 243 9.24 De enskilda ålderdomshemmen fördelade efter ägarkate-

gori . . . . . . . . . . . 248 9.25 Enskilda och kommunala ålderdomshem fördelade efter

storlek (april 1975). Procent . . . . . . . . . . 249 9.26 Boende i enskilda och kommunala ålderdomshem förde-

lade efter vårdavgiftens storlek (april 1975). Procent _ . 250 10.1 Vårdplatser i somatisk långtidssjukvård fördelade efter

år då de togs i bruk . . . . . . 257 10.2 Antal vårdplatser i somatisk långtidssjukvård fördelade

efter rumsstorlek och standard . . . . 258 10.3 Patienter i somatisk långtidssjukvård den 1 oktober 1975

fördelade efter kön och ålder . . . . . . 260 10.4 Patienter i somatisk långtidssjukvård fördelade efter den

senaste vårdperiodens längd . . . . . . . . . . . 262 10.5 Patienter i somatisk långtidssjukvård fördelade efter ål-

der och omvårdnadsbehovsgrupp . _ . . . . . 263 10.6 Stimulerande aktiviteter inom den somatiska långtids-

sjukvårdens olika avdelningar . . . . . . . . . . . 266 10.7 Tillgång till ADL- hjälpmedel för patienternas aktivering

avdelningsvis somatisk långtidssjukvård . . . . . 273 10.8 Enheter som besvarat respektive inte besvarat enkäten

om psykiatrisk vård . . . . . . . . . 274 10.9 Vårdplatser i psykiatrisk vård enl. sjukhusförteckningen

1974 och redovisade patienter den 2 februari 1976 . _ , 275 10.10 Fördelning av patienter i psykiatrisk vård efter ålder och

typ av vårdinrättning. Procent . . . . . . . . 276

10.1 1 Patienter i psykiatrisk vård fördelade efter ålder och kön 277 10.12 Patienter i psykiatrisk vård fördelade efter den senaste

vårdperiodens längd. Procent . . . . . . . . . . . . 278 10.13 Patienter i psykiatrisk vård fördelade efter kön och vård-

tid under den senaste femårsperioden . . . . . . . 278 10.14 Vårdavdelningarna i psykiatrisk vård fördelade efter år

då de togs i bruk . . . . . . . 282 10.15 Rum och vårdplatser i psykiatrisk vård fördelade efter

antal sängar i rummen . . . . . . . . 282 10.16 Antal vårdplatser i psykiatrisk vård fördelade efter rums-

storlek . . . 284

10.17. Andel patienter i psykiatrisk vård som har tillgång till vissa lokaler. Procent . . . . . . . . . . . . . . . 284

10.18

10.19

10.20

10.21

10.22

10.23

10.24

10.25

10.26

10.27

10.28

10.29

10.30

10.31

11.1

11.2

11.3

11.4

12.1 12.2

12.3

12.4

12.5

Lägsta resp. högsta fastställda månadsbeloppet för kon- tantbidrag vid hemsjukvård den 31 december 1975 Antal anställda inom sjukvårdshuvudmännens centrala kanslier fördelade efter yrkeskategori och arbetstid med hemsjukvårdsfrågor

Antal anställda inom hemsjukvårdscentraler fördelade

efter yrkeskategori och arbetstid .

Kommunerna fördelade efter antalet hemsjukvårdspa- tienter per 1000 invånare under år 1975

Hemsjukvårdspatienterna fördelade efter ålder den 31 december 1975

Hemsjukvårdspatienterna fördelade efter ålder och bi- dragsform den 31 december 1975. Procent Fördelning av patienter i hemsjukvård efter ålder och antalet beviljade hjälptimmar per vecka den 31 december 1975. Procent

Hemsjukvårdspatienterna fördelade efter kontantbidra—

gets storlek

Fördelning av hemsjukvårdspatienterna efter ålder och kontantbidragets storlek. Procent . . . . Kostnader för hemsjukvård fördelade efter bidragsform år 1975 . . . . . Fördelning av hemsjukvårdspatienter och kostnader efter bidragsform under år 1975. Procent Sjukvårdshuvudmännen fördelade efter genomsnittskost- nad per hemsjukvårdspatient år 1975 . .

Sjukvårdshuvudmännens genomsnittskostnad per patient. Kommunvis år 1975 . . . . Patienter på vårdplaneringslista den 1 oktober 1975 för-

delade på kliniktyp, hela riket . . . Andelen personer efter ålder som under budgetåren 1973/74 och 1974/75 erhållit hjälpmedel _ . . Sängbundenhet och behov av hjälp vid förflyttning. Pro- cent .. Hjälpmedel för förflyttning i olika åldersgrupper. Pro- cent

Förekomsten av handikapp blånd boende i ålderdoms-

hem och servicebostäder 1975 Speciella planer för pensionstiden. Procent Planer inför pensioneringen och trivsel med pensions- tiden. Procent Blivande pensionärer som kom att utnyttja möjligheten till delpension, efter ålder och kön. Procent . Blivande pensionärer. Speciella planer för pensionering- en. Fördelning efter ålder, kön och sysselsättning. Procent Blivande pensionärer. Andel som anser sig tillräckligt informerade inför pensioneringen. Fördelning efter ål-

309

311

314

315

316

319

328

329

330

330 335

335

336

337

14.1

14.2

14.3

14.4 14.5

14.6 14.7

14.8 14.9 14.10

15.1

15.2

16.1 16.2

17.1 17.2

17.3

17.4

17.5

17.6

17.7

17.8

17.9 17.10

der, skolutbildning. huvudsakligt yrke eller sysselsättning. Procent PRO:s fritidsverksamhet. Antal cirklar grupper etc. samt

deltagare i dessa

Personalen vid ålderdomshemmen den 31 december 1975 efter yrkesfunktioner

Ålderdomshemspersonalen i mars 1975 omräknad till heltidsarbetande (årsarbetare)

Föreståndare och bitr. föreståndare vid ålderdomshem- men efter ålder . . . . Föreståndare vid ålderdomshemmen efter utbildning Av SÖ beslutad dimensionering av utbildning av före— ståndare för ålderdomshem och öppen åldringsvård Hemhjälpledarnas/hemvårdsassistenternas utbildning Hemvårdare och hemsamariter efter heltids-, deltidsan- ställning rn. m. . . . . . . Hemvårdare fördelade efter kön och ålder Hemsamariter fördelade efter kön och ålder Fördelningen på ämnesblock i sociala servicelinjen i hög- skolan Prevalens av senila och arteriosklerotiska psykoser i 5 icke- Skandinaviska undersökningar Prevalens av senila och arteriosklerotiska psykoser i 5

Skandinaviska undersökningar , . . Redovisade projekt fördelade efter ämnesområde

Projektbladens fördelning på begynnelseår och ämnes- område

Folkmängdens utveckling åren 1975—2000 (1 000- tal) Beräknad folkmängdsökning i åldersgruppen 65 år och däröver åren 1975—2000 (1 OOO-tal) enligt SCB Utvecklingen av antalet personer i åldrarna 65—w år un- der perioden 1975— 2000 (1 000- tal)

Medelfolkmängden för män och kvinnor inom vissa ål- dersgrupper (1 000- tal) åren 1970—2000 Ökningen av antalet personer 70 år och äldre i olika ål— dersgrupper i länen 1976—1990 högsta och lägsta tal; procent

Kommunerna fördelade efter antalet personer i åldern

65 år och däröver per 1 000 invånare i åldern 18—64 år iresp.kommun. . .. Kommunerna fördelade efter antalet personer i åldern 80 år och däröver per 1 000 invånare i åldern 18—64 år iresp. kommun .

Antal sysselsatta, antal arbetsveckor per sysselsatt, medel-

arbetstid per vecka och per år, samt totalantalet arbets- timmar per år enligt AKU- definition Personalbehov inom långtidssjukvården (1 000- tal) Antalet försäkrade med folkpension

338

348

358

358

359

360 362 364 364

365 366

370

394

395 420

424 431

433

434

435

440

440

441

442 446 449

17.11 17.12 17.13 17.14

18.1

18.2

18.3

18.4

19.1

19.2

Antalet försäkrade med tilläggspension Antal folkpensionärer med resp. utan ATP

ATP— —pensionernas utveckling (januari varje angivet år) Aktiv befolkning och pensionärer (] 000— tal) åren 1975—- 2000 enligt riksförsäkringsverket . , , . Planerat byggande av servicebostäder (socialstyrelsens uppgifter, juni 1977) Planerad utbyggnad av ålderdomshem (socialstyrelsens

uppgifter, juni 1977) . . . . . Vårdplatser, läkarbesök och tjänster 1976—1982 sjuk— husansluten somatisk långtidssjukvård, samtliga huvud— män

Utvecklingen inom hemsjukvården 1976—1982, samtliga

huvudmän. Kostnader 1 miljoner kronor, 1976 i 1976 års priser och löner, 1977—1982 i 1977 års priser och löner Beräknad utveckling av antalet ATP-pensionärer med ålders- och förtidspension, perioden 1975—1990, i 1 000- tal och procent

Utvecklingstrender åren 1975—1990 vid oförändrad am- bitionsnivå baserad på befolkningen 65—w år (antal pen- sionärer, lägenheter, platser m.m. i 1000-tal och kost- nader i milj. kr. i 1975 års priser)

450 450 450

451

456

456

463

464

547

Förteckning över textdiagram

3.1

(.)—lb.) '.)th)

3.6

3.7

3.8

3.9

3.10

4.1

4.2

4.3

4.4

5.1

6.1

6.2

Kvarlevande vid stigande ålder från och med 60 år enligt

Dödsfallsprofiler åren 1900, 1925, 1950 och 1975 Årliga dödstal för män och kvinnor i 5-årsåldersklasser från 60 år och däröver 1960—1975 . . . . . Folkmängden fördelad efter civilstånd, kön och ålder 1 ett- årsklasser åren 1960 och 1975 . . . . Civilståndsfördelningen bland män och kvinnor över 60 år i Sverige i procent inom varje 5—årsåldersklass i proportion till åldersklassens storlek. . . . . . Befolkningssammansättningen den 31 december 1976' 1 åtta extremkommuner . . . . . . Antal folkpensionärer med förtidspension/sjukbidrag i ja- nuari resp. år efter ålder per 1 000 av samtliga i resp. åldersgrupp . . . . . . Förtidspensionärernai januari 1966 fördelade efter diagnos- grupp . . . . . . . .

Hela antalet förtidspensionärer samt förtidspensionärer med mentala rubbningar som orsak till förtidspensionen, januari 1966

Antal nybeviljade förtidspensioner/sjukbidrag under ar 1974 med fördelning efter diagnosgrupp 1 åldrarna 16—19 ar och 60—66år. . . . . . . . Relativa arbetskraftstal för åldersgruppen 65—74 ar (årsme- deltal) enligt arbetskraftsundersökningarna, fördelning efter kön och civilstånd. Procent. . . . . Relativa arbetskraftstal (årsmedeltal) för åldersklasserna 60 —74 år samt 16—74 ar åren 1963 och 1976 . . Förekomsten av pension i åldersgruppen 60 år och däröver år 1974. . . . . . . Pensionärema fördelade på inkomstklasser efter samman- räknad inkomst år 1974. Procent . . . . . . Totala antalet boende i bostadshushåll med minst en person i åldern 65- -w år fördelat på bostäder i olika kvalitetsgrupper åren 1965 och 1970. . Antal äldre och handikappade som erhållit hjälp genom den sociala hemhjälpen under en vecka' 1 januari—februari åren 1966—1975 . . . . . Arbetstimmarna' mom den sociala hemhjälpen, bekostade av landstingen under 1974, fördelade på äldre och handikappa- de. Procent

27 28

31

34

39

44

46

47

50

54

56

65

66

83

97

100

6.3

6.4

6.5

6.6

6.7

6821 6.8b 6.8c 6.8d

7.1 7.2

7.3 9.1 9.2 9.3a 9.3b 9.4 9.5 9.6 9.7 9.8

9.9

Ålderdomshemmens gäster den 15 maj 1950, den 12 april 1962 samt den 31 december 1971 och 1975 procentuellt för— delade på åldersgrupper (år 1962 omfattar den äldsta grup- pen 80—w år) .

Andelen av åldersgruppen 67 år och däröver i ålderdoms— hem den 15 maj 1950, den 12 april 1962 samt den 31 decem- ber 1970—1975. (År 1962 omfattar den äldsta åldersgrup- pen 80—w år) . Fastställt antal vårdplatser för långvarigt kroppssjuka den 31 december aren 1963—1975 . . . . . Antal vårdplatser för långvarigt kroppssjuka den 31 decem- ber aren 1963—1975 per 1 000 av antalet personer i åldern 70 år och däröver . . . Antal vårdplatser för långvarigt kroppssjuka per 1 000 per- soner i åldern 70 ar och däröver, aren 1965 och 1974, länsvis Vårddagar per 10 000 invånare efter ålder och kön år 1970. Somatisk akutvård . . . .

Vårddagar per 10 000' 1nvånare efter ålder och kön ar 1970. Somatisk långvård . . . Vårddagar per 10 000' 1nvånare efter ålder och kön ar 1970. Psykiatrisk vård.. . Vårddagar per 10 000'1nvånare efter ålder och kön år 1970. Samtlig vård . . . . . . . . Pensionskostnader åren 1960—1975 i 1975 års priser . Antal personer i ålder 67 år och däröver med social hem- hjälp under en vecka i januari—februari eller boende i ål— derdomshem den 31 december åren 1971 och 1975 per 1 000 av samtliga 1 samma ålder, länsvis . . Vissa kostnadsuppgifter för pensionärer 1960—1975' 1 1975 års priser . . . . Antal pensionärer och handikappade med social hemhjälp 1 april 1975. Fördelning efter ålder . . Färdtjänstberättigade den 30 april 1975 fördelade efter ål— der Procent . . . . . . . Färdtjänstberättigade 65 år och äldre' 1 olika åldersgrupper i förhållande till hela befolkningen' 1 resp. åldersgrupp . Färdtjänstberättigade i procent av befolkningen i resp. ål— dersgrupp den 30 april 1975 . . . . . Dagcentraler öppna för alla pensionärer fördelade efter an— tal verksamheter. Procent . . . . Lägenheter i pensionärshem fördelade efter storlek och standard (april 1975). Procent . . . . . Antal lägenheter' 1 temporära bostäder fördelade efter stor- lek (april 1975), länsvis . . . . Boende i temporära bostäder (april 1975) fördelade efter ålder och kön. Procent . . . . .

Antal serviceanläggningar fördelade efter av kommunen bedrivna verksamheter (april 1975) . . Lägenheter 1 serviceanläggningar fördelade efter storlek och

108

109

117

118

118

122

122

123

123 129

135

139

189

202

203

203

207

211

214

215

219

standard (april 1975). Procent . . . . . 220 9.10 Boende i servicebostäder den 30 april 1975 fördelade efter ålder och kön. Procent . . . . . . . . . . . . 225

9.11 Antal vårdplatser i ålderdomshem samt lägenheter i ser- viceanläggningar per 100 invånare 80 år och däröver (april

1975), länsvis . . . . . . . . . . . . . . . . 229 9.12 Andelen i åldern 80 år och däröver av de boende i ålder-

domshem (april 1975), länsvis . . . . . . . . . 234 9.13 Boende i ålderdomshem i åldern 80 år och däröver i pro—

cent av samtliga' 1 åldersgruppen, länsvis . . . . . 235 9.14 Andelen handikappade' 1 bra resp. mindre goda ålderdoms-

hem (30 april 1975), länsvis . . . . . . . 237 9.15 Olika verksamheter vid kommunala ålderdomshem. Pro-

cent. . . . . . . . . . . . . . 244 9.16 Boende i ålderdomshem fördelade efter vårdavgiftens stor-

lek (april 1975). . . . . . . . . . . . 246 9.17 Boende' 1 ålderdomshem fördelade efter vårdavgiftens stor-

lek (april 1975), länsvis . . . 247

10.1 Vårdplatser i somatisk långtidssjukvård 1975- 10— 01 i rela— tion till antalet' 1nvånare 70 år och äldre, sjukvårdsområdes-

vis . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 252 10.2 Fördelning av vårdplatser i somatisk långtidssjukvård på olika vårdnivåer och huvudmän i procent . . . . . . 253

10.15. Hemsjukvårdspatienter och kostnader år 1975. —— Förde- lade på sjukvårdshuvudmän. . . . . . . . . . . 316

10.16

10.17

17.1 17.2 17.3

17.4

17.5

17.6

18.1

18.2

Personer uppförda på vårdplaneringslistor efter ålder och kön. — Totalt 48 097 män, 57 593 kvinnor . Personer uppförda på vårdplaneringslista i procent av be— folkningen i resp. åldersgrupp, riket. . Åldersfördelningen' 1 befolkningen över 65 år i absoluta tal Åldersfördelningen 1 befolkningen över 65 år. Procent . Folkmängden i åldern 60—69 år i femårsklasser åren 1970 —2000. . . . . . . . . Folkmängden' 1 åldern 70 ar och däröver' 1 femårsklasser aren 1970—2000 . . . . . . . . Folkmängdsförändringar' 1 den äldre befolkningen med ut- gångspunkt från ar 1970 . . . . Befolkningspyramider över män och kvinnor åren 1975 1985 och 1995 . . . Antal servicebostäder och ålderdomshem per ]00 invånare i åldern 80 ar och äldre aren 1975 och 1985. . . . Utvecklingen 1976—1982 av vårdplatser per vårdgrens-

grupp

.]. :. , f.. t...-.."kL. LEZL.

SUMF1>81978 S Tuomo.» M

320

320 432

433

435

436

437

438

458

462

955611?” 151311 91 samaa-9 ISSN 0375 250x