SOU 1977:40

Socialtjänst och socialförsäkringstillägg : lagar och motiv : Socialutredningens slutbetänkande

Till Statsrådet och chefen för socialdepartementet

Socialutredningen överlämnade i juni 1974 principbetänkandet Socialvården Mål och medel (SOU 1974:39).

Utredningen har därefter fortsatt sitt arbete. Därvid har såsom sakkunniga ingått f. d. landshövdingen Thure Andersson, tillika ordförande, förbunds- ordföranden Sven Ahlgren (fr. o. m. den 13 juni 1975), landstingsdirektören Gillis Albinsson byråchefen Ingemar Andersson förbundsordföranden Bengt Blomdahl (fr. o. m den 13 juni 1975), riksdagsledamoten Lars Hen- riksorf, riksdagsledamoten Mary Holmqvist (avliden den 16 juni 1974), direk- tören Gunnar Krantz, riksdagsledamöterna Erik Larsson, Blenda Littmarck* (fr.o.m. den 6 december 1976) och Grethe Lundblad (.fr o. m. den 16 sep- tember 1974), hovrättsrådet Nils Mangård med uppdrag att tillika fortlöpande medverka i sekretariatets arbete förbundsordföranden Inga Sylvander (fr. o. m. den 13 juni 1975) samt f. d. riksdagsledamoten Daniel Wiklund. Efter framställning entledädes fr. o. m. den 15 oktober 1976 numera statsrådet Ingegerd Troedsso rån uppdraget som sakkunnig.

Som experter har medverkat f. borgarrådet Sören Carlson, kommunalrådet Sven-Gunnar Carlsson (fr. o. m. den 1 januari 1977), kanslirådet Birger Fors- lund, kommunalrådet Axel Gisslén, departementsrådet Lars Grönwall (fr. o. m. den 14 november 1975), socialdirektören Bengt Hedlén, kommunal- rådet Bengt Hedlund, kanslirådet Ingvar Hjelmqvist (fr.o.m. den 1 mars 1975), socialdirektören Sten Holmberg, professorn Alvar Nelson, byråchefen Carl C:son Norström (fr. o. m. den 1 november 1976), byråchefen Ivan Otto— son, direktören Berndt Rigbäck, socialchefen Birger Stark samt lagmannen Tor Sverne.

Grönwall, Krantz, Nelson, Norström och Sverne har medverkat i sekreta- riatets arbete.

Efter framställning entledigades fr. o. m. den 12 december 1975 direktören Paul Lindblom och fr. o. m. den 14 november 1975 lagmannen Carl-Edvard Sturkell från uppdraget att vara expert.

I utredningens sekretariat har som huvudsekreterare tjänstgjort departe- mentssekreteraren Jan Nasenius och hovrättsassessorn Anders Thunved. Vidare har som sekreterare tjänstgjort socialchefen Bengt Söderberg och so- cionomen Kristin Ritter. Tidigare har under olika perioder av utredningsupp- dragets avslutande del Sven—Gunnar Carlsson, rådmannen Bengt Fredelius och sekreteraren Björn Vrede tjänstgjort som sekreterare i utredningen.

I utredningens sekretariat har vidare medverkat assistenten Anna-Karin Jäderlund, kanslisten Anita Orrell, assistenten Anna-Maria Svanberg samt ti- digare under perioden kontoristen Britta Lögdberg.

Utredningen har i december 1975 överlämnat remissammanställningen Socialutredningen och remissorganens syn på framtidens socialvård (Ds S 1975:15) och i februari 1977 delbetänkandet Avgifter inom långtidsvården (Ds S 1977z2).

Socialutredningen framlade i det ovan nämnda principbetänkandet från 1974 sin principiella syn på hur samhällets socialvård bör utformas i avseende på mål och medel — inriktning, organisation och verksamhet.

Betänkandet blev föremål för en omfattande remissbehandling. Remiss- opinionen gav i väsentliga hänseenden stöd åt utredningens förslag. Under de år som därefter gått har en kritisk debatt och politiska initiativ liksom and- ra faktorer i utvecklingen skapat nya förutsättningar för socialutredningens ställningstaganden. Det är mot angiven bakgrund utredningen nu fullföljer sina principiella överväganden med förslag om hur socialvården, eller socialtjänsten som utredningen vill benämna ifrågavarande verksamhet. skall rättsligen regleras.

Utgångspunkten är de i principbetänkandet angivna övergripande målen. Härtill ansluter den helhetssyn som redan från det första delbetänkandet varit den bärande principen vid utredningens ställningstaganden.

I det följande anges grunddragen i socialutredningens reforrnförslag. En mer ingående redovisning ges i en särskild sammanfattning (SOU 1977z4l).

De föreslagna bestämmelserna om kommunens yttersta ansvar för den en- skilde och dennes rätt till bistånd är centrala och ansluter till de av utredning- en angivna övergripande målen. Samma gäller de förslag som går ut på att so- cialtjänsten skall aktivt medverka i samhällsutvecklingen. Förslaget om so- cialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen tillmäter utredningen härvid stor betydelse.

Den av utredningen föreslagna socialförsäkringsreformen benämnd social- försäkringstillägg faller utanför socialtjänsten men skapar i flera avseenden förbättrade förutsättningar för denna. Utredningens förslag i denna del inne- bär en radikal omprövning av de i principbetänkandet redovisade övervägan- dena.

Socialutredningen hari fråga om vårdåtgärder utan den enskildes samtycke fullföljt förslagen från principbetänkandet såvitt avser de underåriga. I fråga om de vuxna missbrukarna av beroendeframkallande medel föreslår utred- ningen en författningsstyrd samverkan mellan socialtjänsten och sjukvården. Förslaget syftar till att skapa en övergång från den medicinska behandlingen till en frivillig social rehabilitering. Utredningens (majoriteten) förslag inne- håller såvitt avser de vuxna inga bestämmelser om vård utan samtycke. Härutöver redovisar utredningen ett på principbetänkandets förslag byggt alternativ, som ger socialtjänsten möjlighet att med stöd av bestämmelser i social vårdlagstiftning genomföra insatser för vuxna utan samtycke.

Socialutredningen fäster i sina överväganden stor vikt vid att den enskildes integritet skyddas. Utredningens förslag om handlingssekretess, tystnads- plikt och registrering inom socialtjänsten skall medverka härtill.

För att fullgöra kommunens uppgifter inom socialtjänsten skall finnas en nämnd _ socialnämnden. Möjligheten för kommunfullmäktige att inrätta so-

ciala distriktsnämnder bibehålls. Utredningen har därmed fullföljt refomiar- betet om socialvårdens organisation som inleddes med det första delbetän- kandet (Lagstiftning om sociala nämnder i kommunerna, Ds S 1969zll).

I fråga om statens medverkan i den kommunala socialtjänstens finansie— ring anvisar utredningen, med frångående av sina förslag i principbetänkan- det, en finansiering via skatteutjämningsbidrag, vartill kommer finansiering- en av det föreslagna socialförsäkringstillägget och dess administration. Kvar står förslagen vad gäller de 5. k. utvecklingsbidragen.

Utredningen redovisar sina förslag i bl. a. fyra centrala lagar nämligen so- cialtjänstlagen, socialnämndslagen, lagen med särskilda bestämmelser om vård av underårig samt lagen om socialförsäkringstillägg.

Till utredningens förslag har beträffande vissa frågor fogats reservationer och särskilda yttranden.

Utredningens arbete är härmed slutfört.

Stockholm ijuni 1977

Thure A ndersson

Sven Ahlgren Lars Henrikson Grethe Lundblad Gillis Albinsson Gunnar Krantz Nils Mangård Ingemar Andersson Erik Larsson Inga Sylvander Bengt Blomdahl Blenda Littmarck Daniel Wiklund Han Nasenius Anders Thunved

Bengt Söderberg Kristin Ritter

Innehåll Sid. Förkortningar . 27 F örfattningsjörslag 31 1 Förslag till socialtjänstlag . 31 2 Förslag till socialnämndslag . . . . . . . 36 3 Förslag till lag med särskilda bestämmelser om vård av under- årig . . . . . . 41 4 Förslag till lag om socialförsäkringstillägg . 43 5_ Förslag till lag om ändring i föräldrabalken 46 6 Förslag till lag om ändring 1 brottsbalken . . 49 7 Förslag till lag om ändring 1 rättshjälpslagen (1972. 429). 51 8 Förslag till lag om ändring 1 lagen (1966. 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård 1 vissa fall. . 54 9 Förslag till lag om ändring 1 lagen (1962. 381) om allmän försäk- ring . . . 54 10 Förslag till lag om upphävande av lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet . . . . . 55 11 Förslag till lag om finansiering av statsbidrag till förskole- och fritidshemsverksamhet . 55 12 Förslag till barnomsorgsförordning 56 Inledning 1 Utredningsuppdraget m. m. 59 2 Utredningens arbete . 59 I Socialtjänsten Kapitel] Socialtjänstens mål . 65 1.1 Inledning. . . . . . . . . . . 65 1.2 Socialutredningens övergripande mål — en summering 65 1.3 Remissyttranden . . . 66 1.4 Socialutredningens överväganden och förslag 68 1.4.1 Målinriktad ramlag . 68 1.4.2 Ramlagens fördelar 68 1.4.3 Behovet av utbildning 69

1.4.4 Möjligheter till resultatvärdering . 1.4.5 Vilka mål bör anges i lagen? 1.4.6 Sammanfattande synpunkter .

Kapitel 2 Det kommunala ansvaret 2.1 Bestämningen 1 vårdlagarna av det kommunala ansvaret 2.2 Något om bakgrunden till gällande rätt .

2.3 Överväganden i principbetänkandet

2.4 Remissyttranden . . .

2.5 Socialutredningens överväganden och förslag

Kapitel 3 Socialtjänsten —funktinn och uppgifter . 3.1 Inledning. . . . 3.2 Gällande ordning . . 3.3 Överväganden 1 principbetänkandet 3.4 Remissyttranden . . . 3.5 Andra utredningsförslag m. m. . 3.5.1 Barnstugeutredningen 3.5.2 Fosterbarnsutredningen .

3.5.3 Invandrarutredningen. 3.5.4 Barnomsorgsgruppen . . 3.5.5 Undersökning om barnmisshandel . 3.6 Socialutredningens överväganden och förslag

3.6.1 Struktun'nriktade insatser 3.6.2 Allmänt inriktade insatser . 3.6.3 Individuellt inriktade insatser .

Kapitel 4 Rätten till bistånd

4.1 Inledning. . .

4.2 Rätten till bistånd enligt vårdlagarna . 4. 2.1 Socialhjälpslagen 4.2.2 Barnavårdslagen . 4.2.3 Nykterhetsvårdslagen . 4.3 Överväganden i principbetänkandet

4.4 Remissyttranden . . .

4.5 Socialutredningens överväganden och förslag . 4.5.1 Rätten till bistånd bör ges generell räckvidd 4.5.2 Nuvarande rätt till bistånd bör inte inskränkas 4.5.3 Rätten till bistånd bör omfatta nya grupper . 4.5.4 Biståndet skall ge skälig levnadsnivå m. m. . 4.5.5 Behovet kan ej tillgodoses på annat sätt . 4.5.6 Vissa andra frågor .

Kapitel 5 A Idreomsorg . . 5.1 Närmare överväganden krävs . .

5.2 Samhällsutvecklingen och de äldres situation

5.2.1 Antalet äldre ökar . 5.2.2 Före industrisamhället 5.2.3 Industrialiseringen och de äldre .

70 70 71

73 73 74 77 78 80

83 83 83 85 85 86 87 88 90 91 93 95 96 102 107

113 113 113 113 115 116 116 117 118 118 119 121 121 122 122

125 125 126 126 127 127

5.2.4 Vissa aktuella förhållanden . . . . . . . . . . 128 5.3 Problem och riktlinjer . . . . . . . . . . . . . . . 129 5.3.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . 129 5.3.2 Riktlinjer för äldreomsorgen . . . . . . . . . 129 5. 3. 3 Mål och medel i principbetänkandet . . . . . . 131 5.4 Remissyttranden . . . . . . . . . . . 132 5.4.1 Oenhetliga villkor för bostadsförsörjningen . . . . 132 5.4.2 Ansvarsfördelning social och medicinsk vård . . . 132 5.4.3 Det yttersta vårdansvaret . . . . . . . . . . 132 5.5 Viktiga välfärdsområden— fakta och förslag . . . . . . . 134 5.5.1 Att förbereda pensionering. . . . . . . . . 134 5.5.2 Självbestämmande förutsätter valfrihet . . . . . 134 5.5.3 Rätten till arbete . . . . . . . . . . . . 135 5.5.4 Självständighet och gemenskap . . . . . . . . 135 5.6 Boende. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 135 5.6.1 Enskilt boende . . . . . . . . . . . . . . 135 5.6.2 Bostadsplanering för äldre . . . . . . . . . . 136 5.6.3 De äldre bor fortfarande sämre än andra . . . . . 137 5.6.4 Boende med gemensam service . . . . . . . . 137 5.6.5 Behovsanpassade sociala tjänster . . . . . . . 139 5.6.6 Enhetliga villkor . . . . . . . . . . . . 139 56.7 Bestämning av begreppet servicehus . . . . . . 139 5.6.8 Helinackorderade pensionärer bör ha rätt att uppbära sin pension . . . , 141 5.6.9 Hemhjälp och motsvarande service bör få samma vill- kor för linansieringen . . . . . . . . . . . . 142 5.6.10 Vägledning och tillsyn . . . . . . 142 5.6.11 Kontakt och gemenskap med hela samhället . . . 142 5 .6. 12 Rätten till personlig integritet. . . . . . . . . 143 5.7 Aktiv sysselsättning. . . . . . . . . . . . . . 143 5.7.1 Antalet äldre som förvärvsarbetar . . . . . . . 143 5.7.2 Kontakt med sitt arbete . . . . . . . _ . . . 144 5.7.3 Rörlig pensionsålder . . . . . . . . . . . . 144 5.7.4 Politiskt arbete och föreningsliv . . . . . . . . 145 5.7.5 Behovet av information . . . . . . . . . . . 146 5.7.6 Många andra verksamheter . . . . . . . . . 146 5.8 Särskilda serviceinsatser . . . . . . . . . . . . . . 147 5.8.1 Social hemhjälp . . . . . . . . . . . . . . 148 5.8.2 Färdtjänst . . . . . . . . . . . . . . . 149 5.8.3 Tekniska hjälpmedel . . . . . . . . . . . . 150 5.8.4 Social jour . . . . . . . . . . . . . . . . 150 5.8.5 Service i särskilda situationer . . . . . . . . . 151 5.9Vård 151 5.9.1 Vårdansvaret . . . . . . . . . . . . . . . 151 5.9.2 Behovet av samverkan . . . . . . . . . . . 151 5.9.3 Långtidssjukvård . . . . . . . . . . . . . 153 5.9.4 Hemsjukvård och hemhjälp . . . . . . . . . 154 5.9.5 Särskilda vårdbehov . . . . . . . . . . . . 154

5.10Forskningm.m.................. 155

5.11 Sammanfattande synpunkter och förslag

Kapitel 6 Omsorgen om personer med handikapp 6.1 6.2 6.3 6.4 6.5 6.6 6.7 6.8 6. 9

Inledning. . . . Förskola, skola och övrig utbildning . Arbete .

Bostad . .

Den yttre miljön . Allmänna försäkringsförmåner . Individuella insatser . Färdmöjligheter Kulturpolitiska insatser .

6. 10 Handikapprörelsen

6.11 Socialutredningens överväganden och förslag

Kapitel 7 Principer för sociala insatser för enskilda och familjer . 7.1 7.2 7.3 7.4 7.5 7.6

7.7 7.8

Inledning. .

Övergripande mål och delmål Helhetssyn . . . Frivillighet och självbestämmande Normalisering . . . . Principer för vård utom det egna hemmet. 7. 6.1 Kontinuitet

7.6.2 Flexibilitet .

7.6.3 Närhet Planering av behandling

Det yttersta vårdansvaret .

Kapitel 8 Stöd- och hjälpinsatser i hemmet . 8.1 8.2

8.3

Nuvarande bestämmelser . Fosterbarnsutredningen . . 8.2.1 Fosterbarnsutredningens förslag . 8. 2. 2 Remissyttranden Socialutredningens överväganden och förslag 8.3.1 Stöd och hjälp 1 hemmet

8.3.2 Kontaktman

Kapitel 9 Vård 1 familjehem m.m. 9.1 Bsz 5 bestämmelser om fosterbarnsvård 9.1. 1 Inledning . . . 9.1.2 Fosterbamsbegreppet .

9.1.3 Vistelsehem . . 9.1.4 Anordnande av fosterbarnsvård . 9.1.5 Tillstånd att ta emot fosterbarn 9.1.6 Förhandsbesked .

9.1.7 Tillsyn över fosterhem 9.1.8 Tillsyn i annat fall . 9.1.9 Förbud att ta emot barn .

9.1.10 Upplysningsplikt

155

157 157 158 159 160 161 161 162 162 163 163 164

167 167 167 168 168 168 169 169 169 169 170 171

173 173 176 176 177 178 178 182

185 185 185 185 185 186 186 187 187 187 188 188

9.1.11 Förbud mot förflyttning. . . . . 188 9.1.12 Undantag från bestämmelserna i 47—49 åå BvL . . 189 9.1. 13 Besvärsregler . . . . . . . . . . . . . . . 189 9.1.14 Fosterlön . . . . . . . . 189 9.2 Bestämmelser i övriga vårdlagar om vård 1 enskilt hem . . . 190 9.3 Fosterbarnsutredningen . . . . . . . . . . . . 190 9.3.1 Fosterbarnsutredningens undersökningar . . . . 190 9.3.2 Principer för vård utom det egna hemmet . . . . 193 9.3.3 Familjehem . . . . . . . . . . . . . . 194 9.3.4 Rekrytering av familjehem . . . . . . . . . . 196 9.3.5 Hjälp och stöd till familjehem . . . . . . . . 196 9. 3. 6 Ersättningsfrågor . . . . . . . . . . . . . 196 9. 3. 7 Privatplacering av barn . . . . . . . . . 197 9.4 Remissyttranden över fosterbarnsutredningens förslag . . . 198 9.4.1 Allmänt. . . . . . . . . . . . . . . . . 198 9.4.2 Familjehem . . . . . . . . . . . . . . 198 9.4.3 Rekrytering av familjehem . . . . . . . . . . 201 9.4.4 Stödet till familjehem. . . . . . . . . . . 202 9.4.5 Utbildning av föräldrar 1 familjehem . . . . . . 202 9.4.6 Ersättningsfrågor . . . . . . . . . . . . . 203 9.4.7 Privatplacering av barn . . . . . . . . . . . 204 9.5 Socialutredningens överväganden och förslag . . . . . . 206 9.5.1 Inledning . . . . . 206 9.5.2 Vård och fostran 1 annat enskilt hem än vårdnadsha- varens . . . . . . . . . . . . . . . 208 9.5.3 Förflyttning av fosterbarn . . . . . . . . . . 212 9.5.4 Förhandsbesked. . . . . . . . . . . . . . 215 9.5.5 Förmedlingsverksamhet. . . . . . . . . 216 9.5.6 Vård 1 familjehem som resurs inom socialtjänsten . 216 9.5.7 Ersättningsfrågor . . . . . . . . . . . . . 218 Kapitel 10 Institutionell vard och behandling . . . . . 221 10.1 Nuvarande institutioner och för dem gällande bestämmelser . 221 10.1.1 Barnavårdsanstalter . . . . . . . . . . . . 221 10.12 Ungdomsvårdsskolor . . . . . . . . . . . 223 10.1.3 Vårdanstalter för alkoholmissbrukare . . . . . . 225 10.1.4 Inackorderingshem för alkoholmissbrukare . . . . 228 10.1.5 Behandlingshem för narkotikamissbrukare . _ . . 229 10.1.6 Hem för störande vårdtagare . . . . . . . . . 229 10.2 Institutioner i omvandling . . . . . . . . . . . . . 229 10.2.1 Platsutveckling m.m. . . . . . . . . . 229 10.2.2 Utvecklings- och försöksverksamhet . . . . . 232 10.2.3 Särskilt om försöksverksamheten inom socialvården i Skåne . . . . . . . . . . . . . . . 234 10.3 Överväganden i principbetänkandet . . . . . . . . . . 238 10.3.1 Riktlinjer för institutionsvård . . . . . . . . . 238 10. 3. 2 Huvudmannaskaps- och ansvarsfrågor . . . . . 240 10.4 Remissyttranden . . . . . . . . . . . . . . 243

10.41 Riktlinjer och 1nst1tut10nsstruktur . . . . . . . 243

11.1

11.3 11.4 11.5 11.6

12.1

13.1

13.3

10. 4. 2 Huvudmannaskap m. m. 245

10.5 Fosterbarnsutredningen . 250 10.6 Socialutredningens överväganden och förslag 253 10. 6.1 Institutioner som behandlingsresurs 253 10.6.2 Vårdansvar 255 10.6.3 Resursansvar . . . . . . 256 10.6.4 Kostnads- och behandlingsansvar 258 10.65 Institutionsplan . 260 1066 Vissa kompetensfrågor 260 Kapitel 11 Enskilds kostnadsansvar 263 Inledning. . 263 11. 2 Gällande rätt . . 263 11.2.1 Återbetalningsskyldighet för socialhjälp enl. ShjL 263 11. 2. 2 Ersättningsskyldighet för vårdkostnader . 267

Till socialutredningen överlämnad riksdagsskrivelse 268 Överväganden 1 principbetänkandet 268 Remissyttranden . . . 269 Socialutredningens överväganden och förslag 269

11 6.1 Inledning . 269 11.6.2 Ekonomisk hjälp . . 270 11.6.3 Stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär 270 11.6.4 Förälders kostnadsansvar 271 11.6.5 Övriga sociala tjänster . 273 11.6.6 Eftergift av ersättningsskyldighet 274 11.6.7 Sammanfattande synpunkter . 275 Kapitel 12 Förfarandet vid aterkrav . . . 277 Förfarandet hos länsstyrelsen— gällande rätt . 277 12. l. 1 Återkrav av utgiven socialhjälp . 277 12.1.2 Återkrav av kostnader för samhällsvård . 278 12.2 Socialutredningens överväganden och förslag . . 278 12.3 Särskilt om fullmakt för säkerställande av återbetalning . 280 Kapitel 13 Tillsyn och besvär 283 Inledning. . . 283 13. 2 Den statliga tillsynen . . . . . 284 13.2.1 Gällande bestämmelser om tillsyn m.m. 284 13.2.2 Konsulentorganisationen . 285 13.2.3 Överväganden i principbetänkandet 285 13.2.4 Remissyttranden . . . . 286

13. 2. 5 Socialutredningens överväganden och förslag . 287 Besvärskontrollen . . 290 13.3.1 Kommunalbesvär och förvaltningsbesvär 290

13.3.2 Vårdlagarnas besvärsbestämmelser . 292 13.3.3 Överväganden i principbetänkandet 293 13.3.4 Remissyttranden . . . . 293

13.3.5 Socialutredningens överväganden och förslag . 294

H Socialförsäkringstillägg och socialbidrag

Kapitell4 Tidigareöverväganden . . . . . . . . . . . . . . 301 14.1 Principbetänkandet . . . . . . . . . . . . . . 301 14.1.1 Grunder för socialbidraget . . . . . . . . . . 302 14.1.2 Administration . . . . . . . . . . . . . . 303 14.1.3 Förskotteringsärenden . . . . . . . . . . . 304

Kapitel 15 F örslag om vidgad grundtrygghet . . . . . . . . . . . 305 15.1 Remissyttranden m. m. . . . . . . . . . . . . . 305 15.1.1 Grunder för socialbidraget . . . . . . . . . . 305 15.1.2 Administration . . . . . . . . . . . . . . 306 15.1.3 Förskotteringsärenden . . . . . . . . . . . 307

15.2 Aktuell forskning om socialhjälp m. m. . . . . . . . . . 307 15.3 Socialutredningens omprövning . . . . . . . . . . . 308

Kapitellö Socialhjälpens ställning . . . . . . . . . . . . . 309 16.1 Socialhjälpens utveckling . . . . . . . . . 309 16.1.1 Antal hjälptagare m.m. årent.o. m.1974 . . . . 310 16.1.2 Kostnader . . . . . . . . . . . . . . . . 311 16.1.3 Familjetyper, ålderm. m. . . . . . . . . 311 16.1.4 Hjälpens varaktighet 1 enskilda fall. . . . . . . 313 16.1.5 Hjälpens omfattning' 1 enskilda fall. . . . . . . 315 16.1.6 Hjälpens sammansättning . . . . . . . . . . 315 16.1.7 Förskotteringsärenden . . . . . . . . . . . 316

16.2 Socialhjälpsnormer . . . . . . . . . . . . . . . . 317 16.3 Utredning och beslut . . . . . . . . . . . .' . . . 318 16.4 Orsaker till hjälpbehoven . . . . . . . . . . 318

16.5 Socialhjälp som komplement till socialförsäkringen m.m. . . 320 16.51 Sjukskrivna handikappade och pensionärer . . . 321 16.52 Förskotteringar . . . . . . . . . . . . . . 322 16.5.3 Arbetsbrist . . . . . . . . . . . . . . . . 323 16.54 Otillräckliga arbetsinkomster . . . . . . . . . 323 16.5.5 Kompletteringsärendenas andel av samtliga . . . 324 16.5.6 Socialhjälpsbehovet i kommunerna . . . . . . . 326

Kapitel 1 7 Socialförsäkringstillägg överväganden och förslag . . . . 327 17.1 Den allmänna försäkringens administration m. m. . . . . . 328 17.1.1 Allmän försäkringskassa . . . . . . . . . . . 323 17.1.2 Centralkontor . . . . . . . . . . . . . . 329 17.1.3 Pensionsdelegation . . . . . . . . . . . . . 329 17.1.4 Försäkringsnämnd . . . . . . . . . . . . . 330 17. 1. 5 Lokalkontor . . . . . . . . . . . . . . . 330 17. 1.6 Besvär . . . . . . . . . . . . . . 330

17.2 Ansökan om socialförsäkringstillägg m. m. . . . . . . . 330

17.3 Integritetsfrågor . . . . . . . . . . . . 331

17.4 Grunder för rätt till socialförsäkringstillägg . . . . . . . 332 17.4.1 Komplettering av socialförsäkring m.m. . . . . 332

17.4.2 Särskild dokumentation för socialförsäkringstillägg . 339

17.5

17.6

17.7

17.8

17.9

18.1

18.2

18.3

SOU 1977140 17.4.3 Andra alternativ . 341 Normer för prövningen . 342 17.5 .] Bostadskostnader 343 17.5.2 Uppehälle . . . . . . 343 17.5.3 Ytterligare prövnings- och avdragsregler . 346 17.54 Normnivåerna motsvarar nettobelopp . 346 Administration och vissa särskilda regler 347 17.6.1 Beslut . . 347 17.6.2 Förmögenhetsregler 347 17.6.3 Periodindelning m. m. . . 348 17.6.4 Individens eller familjens behov . 350 17.6.5 Utbetalning till annan 352 17.6.6 Samordning huvudregel . . _ . . 353 Existensminimum och socialförsäkringstillägg m. m. . 353 17.7.1 Syftet med skattemässigt existensminimum 353 17.7.2 Villkoren för existensminimum . . 353 17.7.3 Existensminimibeloppens bestämmande . 354 17.7.4 Förhållandet mellan socialförsäkringstillägg och exis- tensminimum . 354 Beskattning och pensionsgrundande inkomst för ATP 355 17.8.1 Hela beloppet bör ligga till grund 355 17.8.2 Kvarskatt och socialförsäkringstillägg . 357 17.8.3 Vissa registreringsfrågor m. m. 357 Kostnader och finansiering 358 17.9.1 Vissa beräkningar . 358 17.9.2 Finansiering genom statsmedel 358 17.10 Förutsättningar att omdana socialvården 359 17.11 Samarbete med den kommunala socialtjänsten . 360 Kapitel 18 Socialbidrag —fo'rsörjnings— och rehabiliteringsstöd 363 Behovsprövat ekonomiskt stöd vid arbetskonflikt . 364 18.1.1 Bakgrund . . 364 18.1.2 Gällande regler . . 364 18.1.3 Begränsning av samhällsstöd vid konflikt 365 1814 Allt fler arbetskonflikter . . . 366 18.1.5 Kommunernas erfarenheter och praxis 367 18.1.6 Socialutredningens överväganden och förslag . 368 18.1.7 Socialtjänstens övriga åtgärder . 369 Behovsprövat ekonomiskt stöd till vissa studerande 369 18.2.1 Gällande regler . 369 18.2.2 Studiestödet . 369 18.2.3 Kommunernas bedömning av de studerandes behov . . . . . . 370 18.2.4 Förslag till riktlinjer för socialbidrag till studerande . 371 Utbetalning av socialbidrag . 372 ”Socialbidrag” i stället för ”socialhjälp” 372 18.4

SOU 1977:40 Kapitel 19 Reformen i ett malperspektiv . . 373 Bilaga 1 Familjer med socialhjälp fördelade efter familjetyp, ålder och barnantal 1965—1974. . . 375 Bilaga 2 Räkneexempel över socialförsäkringstillägget. 377 111 Vård av underårig i särskilda fall Kapitel 20 Förutsättningar för sociala insatser utan samtycke 381 20.1 Bakgrund till gällande rätt 381 20.2 Barnavårdslagens systematik . 386 20.3 Överväganden i principbetänkandet 388 20.4 Remissyttranden . . . 389 20.5 Socialutredningens överväganden och förslag 390 KapitelZl Insatsernas art . 395 21 1 Tillbakablick . 395 21. 2 Överväganden' 1 principbetänkandet 399 21. 3 Remissyttranden . . . 400 21.4 Socialutredningens överväganden och förslag 401 Kapitel 22 Utredning 405 22.1 Gällande rätt . . . . 405 22.2 Socialutredningens överväganden och förslag 406 Kapitel 23 Omedelbart omhändertagande 409 23.1 Bakgrund till gällande rätt 409 23. 2 Överväganden i principbetänkandet 412 23 3 Remissyttranden . . . . 413 23.4 Socialutredningens överväganden och förslag 413 Kapitel 24 Om ansökan till länsrätt . . 417 24.1 Socialutredningens överväganden och förslag 417 24.1.1 Förutsättningar för ansökan 417 24.1.2 Nämndens prövning 418 Kapitel 25 Beslutande organ . 419 25. 1 Gällande rätt . 419 25.2 Överväganden 1 principbetänkandet 420 25.3 Remissyttranden . . . 421 25.4 Socialutredningens överväganden och förslag 421 Kapitel 26 Handläggningi länsrätt . 425 26.1 Inledning . . . 425 26.2 Förvaltningsprocesslagen . . 425 26.2.1 Anhängiggörande av mål 425 26.2.2 Utredning . . . 426 26.2.3 Skriftligt eller muntligt förfarande 427

26.2.4 Kommunikation

427

26.2.5 Om hörande av myndighet som beslutat i lägre in-

stans . . . . 429 26.2.6 Om muntlig förhandling 430 26.2.7 Vissa bevismedel 430 26.2.8 Beslut 431 26.2.9 Besvär . . . 433 26.2.10 Straff och vite 433 26.2.11 Övriga bestämmelser . . . . 433 26.3 Behovet av kompletterande förfaranderegler . 434 26.3.1 BvL: s särskilda bestämmelser . . . 434 26.3.2 Socialutredningens överväganden och förslag . 434 Kapitel 27 Länsrättens beslut om vårdtiden 439 27. 1 Gällande rätt . 439 27. 2 Överväganden 1 principbetänkandet 440 27. 3 Remissyttranden . . . 440 27. 4 Socialutredningens överväganden och förslag 441 Kapitel 28 Socialnämnden och den va'rdbehövande . 445 28.1 Vårdansvar . . . 445 28.1.1 Överväganden' 1 principbetänkandet 445 28.1.2 Socialutredningens överväganden och förslag . 445 28.2 Socialnämndens kompetens . . . 446 28.2.1 Socialnämnden och föräldrarna . 446 28.2.2 Socialutredningens överväganden och förslag . 451 28.3 Vårdens utformning. . 453 28.3.1 Gällande rätt . . . . . 453 28.3.2 Socialutredningens överväganden och förslag . 455 28.4 Vårdens upphörande. 456 Kapite129 Besvär. . 457 29.1 Gällande rätt . . . . 457 29.2 Särskilt om besvär' över beslut om vårdens utformning . 458 29.3 Socialutredningens överväganden och förslag 460 Kapitel 30 Lagen om tillfälligt omhändertagande (LTO) och 33 ,6' BvL m.....m........ 463 30.1 Bakgrund till gällande rätt 463 30.2 Tillämpningen av LTO. . 468 30.3 Socialutredningens överväganden och förslag 469 30.4 Särskilt om 375 BvL 470 IV Unga lagöverträdare Kapitel 31 Behandling av unga lagöverträdare . 471 31.1 Inledning. . 471 31. 2 Gällande rätt — åldersgruppen under 15 år. 471

31.3 Gällande rätt — åldersgruppen 15—18 år .

31.4

31.5 31.6 31.7 31.8

31.9 31.10

31.3.1 31.3.2 31.3.3 31.3.4 31.3.5 31.3.6

Polisens åtgärder . Åklagarmyndighetens åtgärder Häktningsregeln 1 1964 års lag . . Särskilda regler för domstolsförfarandet m. m. Domstolens åtgärder .

Socialnämndens åtgärder

Gällande rätt åldersgruppen över 18 år

31.4.1 31.4.2 31.4.3 31.4.4 31. 4. 5

Åklagarmyndighetens åtgärder Häktning . . Domstolsförfarandet Domstolens åtgärder . Barnavårdsnämndens åtgärder

Kriminalvård socialvård. . Myndighetsåldern och 25 & b) BvL Åtalsrättskommitténs förslag Pågående utredningar

31.8.1 31.8.2

Ungdomsfängelseutredningen (Ju 1974: 16). Utredningen (Ju 1974: 17) angående översyn av häkt- ningsbestämmelsema .

Principbetänkandet och remissyttrandena . Socialutredningens överväganden och förslag 31.101 31.102 31.103 31.104 31.105 31.106

Inledning

Straffbarhetsåldem . Åtalsunderlåtelse ' Straffprocessuella tvångsmedel Domstolens val av påföljd . Sammanfattning

V Vuxna missbrukare av beroendeframkallande medel

472 472 473 477 478 479 483 483 484 485 485 485 488 488 489 490 492 492

492 493 494 494 496 496 499 500 502

Kapitel 32 Vården av de vuxna missbrukarna .

32.1

32.3 32.4

Inledning. 32. 2 Gällande rätt . . .

32.2.1 Bestämmelser 1 social vårdlagstiftning.

32.2.2 Bestämmelser 1 sjukvårdslagstiftning LSPV: s huvudsakliga innehåll . Lagens tillämplighet vad avser alkohol- och narkoti- kamissbrukare . . .

32.2.3 Bestämmelser inom rättsvårdens/kriminalvårdens område . . . . . . . 32.2.4 Bestämmelser till skydd för allmän ordning och sä- kerhet m.m. Överväganden 1 principbetänkandet

Remissyttranden . . .

32.4.1 Allmänt om SU. s förslag 32.4.2 Särskilt om tillämpligheten av LSPV

505 505 505 505 508 509

512 518

519 520 524 524 525

SOU l977:40 32.5 Statistiska uppgifter . . 529 32.6 Regeringens skrivelse 1975- 02- 20 . 533 32.7 Socialutredningens överväganden och förslag . , 533 32.7.1 Vården av dem som missbrukar alkohol eller andra beroendeframkallande medel . 533 32.7.2 Närmare om samarbetsformerna . 538 VI Social nämnd Kapitel 33 De sociala nämnderna . 543 33.1 Socialnämnd och social distriktsnämnd. 543 33.1.1 Gällande rätt . . . 543 33.1.2 Överväganden' 1 principbetänkandet 547 33.1.3 Remissyttranden . . . . . . . 548 33.1.4 Tillämpningen av lagen om social centralnämnd m. m. . . . . . . . . . . 549 33.1.5 Socialutredningens överväganden och förslag . 551 33.2 Fakultativ (kommunallagsreglerad) nämnd 552 33.2.1 Gällande rätt . . . 552 33.22 Överväganden' 1 principbetänkandet 553 33.2.3 Remissyttranden . . . . 553 33.2.4 Socialutredningens överväganden och förslag . 553 Kapitel 34 Nämndens sammansättning m. m. . 555 34.1 Val av ledamöter . . . 555 34.1.1. Gällande rätt . . . 555 34.1.2 Överväganden' 1 principbetänkandet . 556 34.1.3 Socialutredningens överväganden och förslag . 556 34.2 Expertmedverkan . . . 557 34.21 Gällande rätt . . . . . . 557 34.2.2 Socialutredningens överväganden och förslag . 558 34.3 Vissa andra frågor . . 559 34.3.1 Gällande rätt . . . . . . 559 34.3.2 Socialutredningens överväganden och förslag . 560 Kapitel 35 Särskilda arbetsformer (ordförandebeslut och delegation) 563 35.1 Gällande rätt . . 563 35.1.1 Ordförandebeslut 563 35. 1. 2 Delegation . 564 35.2 Överväganden' 1 principbetänkandet 566 35.3 Remissyttranden . . . . 566 35.4 Socialutredningens överväganden och förslag 567 35.4.1 Behov av delegation 567 35.4.2 Delegationsregler . 567 35.4.3 Begränsningar' 1 delegationsrätten . 570 35.4.4 Ordföranden eller annan ledamot särskilt tillagd be- slutanderätt 572

Kapitel 36 Vissa jörvaltningsuppgifter . 36.1 Gällande rätt . . . 36.2 Socialutredningens överväganden och förslag

Kapitel 3 7 Om utredning vid nämnd 37.1 Inledning . . 37.2 Gällande rätt

37.2.1 37. 2. 2 37. 2. 3

Barnavårdslagen . Nykterhetsvårdslagen . Socialhjälpslagen

37.3 Socialutredningens överväganden och förslag

37. 3.1 37.32 37.3.3 37.3.4 37.3.5

Inledning . . . Inledande av utredning . . . . . Särskilda bestämmelser för utredningen . Dokumentation . . Utredningens bedrivande

Kapitel 38 Underårigs hörande m. m. 38.1 Inledning. .

38.2 Gällande rätt . .

38.3 Åldersgränser' 1 annan lagstiftning.. 38.4 Socialutredningens överväganden och förslag

Kapitel 39 Förfarandet vid nämnd . 39.1 Inledning. 39. 2 Förvaltningslagen .

39.2.1 39.2.2 39.2.3 39.2.4

Lagens uppbyggnad Lagens tillämpningsområde Lagens allmänna bestämmelser Särskilda bestämmelser för vissa ärenden

39.3 Förvaltningslagen och vårdlagarna 39.3.1 39.3.2 39.3.3 39.3.4 39.3.5 39.3.6 39. 3. 7 39. 3. 8

Inledning . . . . . . Förvaltningslagens tillämpningsområde . Ang. tolkningen av 14 & fjärde stycket BvL Regler om jäv . .

Ombud och biträde Hörande av part.

Särskilda bestämmelser om beslut och delgivning

Protokoll

39.4 Socialutredningens överväganden och förslag

39. 4 l 39.4.2 39.4.3 39.4.4 39.4.5 39.4.6 39.4.7

Inledning . . . . Förvaltningslagen och socialtjänstlagen Särskilt om jävsreglerna 1 förvaltningslagen . Ombud och biträde

Om underrättelse om beslut

Hörande av part .

Protokoll

39.5 Sammanfattning

573 573 574

577 577 577 577 579 579 580 580 581 582 582 583

585 585 585 586 586

589 589 589 589 590 592 595 598 598 599 599 600 601 601 602 602 603 603 604 606 607 607 607 608 608

VH Socialtjänstens samverkan med andra verksamhetsområden

Kapitel 40 Allmänt om samverkan . . 61 1 40.1 Överväganden i principbetänkandet 611 40.1.1 Behovet av samverkan 611 40.1. 2 Principer för samverkan . 611 40.2 Remissyttranden . . 613 40.3 Socialutredningens överväganden och förslag 615 40.3.1 Framtida reglering av samverkan 615 40.3.2 Allmänna principer för samverkan . 616 40.3.3 Skolan . . . . . . 617 40.3.4 Arbetsmarknadsorgan . . . . 617 40.3.5 Bostadsförmedling och bostadsföretag. 619 40.3.6 Försäkringskassorna 619 40.3.7 Landstingen . . 620 40.3.8 Samverkan i barnomsorgen . . . 628 40.3.9 Förebyggande verksamhet i övrigt m. m. 629 40.3.10 Samverkan i samhällsplaneringen 633 40.3.11 Frivilliga organisationer . 635 Kapitel 41 Föreskrifter om samverkan i enskilda ärenden . 641 41.1 Samverkan med rättsvårdande myndigheter . 641 41.1.1 Polisen . . . . 641 41.1.2 Åklagarmyndigheten . . 643 41.1.3 Åtalsrättskommitténs förslag . 644 41.1.4 Domstolarna . . 646 41. 1.5 Kriminalvården . . 646 41. 1.6 Familjerättsliga frågor . 647 41.2 Utlämnande av uppgifter från socialvården till andra myndighe- ter............. 648 41.3 Socialutredningens överväganden och förslag 652 41.3.1 Inledande synpunkter. . 652 41.3.2 Samverkan med rättsvårdande myndigheter 653 41 .3.3 Utlämnande av uppgifter från socialtjänsten till andra myndigheter . . . . . 659 41.3.4 Socialtjänstens kostnadsansvar 1 vissa fall 666 VIII Handlingssekretess, tystnadsplikt och socialregister Kapitel 42 H andlingssekretess och tystnadsplikt 667 42.1 Inledning. . . 667 42.1.1 Offentlighetsprincipen . . . 667 42.1.2 Yttrandefrihet, tryckfrihet och rätt till information . 668 42.2 Grundläggande bestämmelser om allmänna handlingar . 669 42.2.1 Myndighetsbegreppet . 669 42.2.2 Begreppet allmän handling . 671

42.3

42.4

42.5

42.6

42.7

42.2.3 Inkommen handling 42.2.4 Upprättad handling 42.2.5 Minnesanteckningar

42.2.6 Privatbrev . . . . . . 42.2.7 Förvaring av allmänna handlingar . 42.2.8 Diarieföring . . . 42.2.9 Utbekommande av allmän handling 42.2.10 Partsinsyn . . . . 42.2.11 Sekretess mellan myndigheter

42.2.12 Särskilda bestämmelser om utlämnande av allmän

handling . . Handlingssekretess' 1 sociala ärenden .

42.3.1 Handlingssekretessens omfattning enligt nu gällande regler. 42.3.2 OSK: s förslag om handlingssekretess på det sociala

området.

Socialutredningens överväganden beträffande handlingssekre-

tessen . . . . .

42.4.1 Huvudregeln . . .

42.4.2 Förtroendesituationens betydelse

42.4.3 Diarier . . .

42.4.4 Beslutisocialtjänstärende . . .

42.4.5 Sekretess beträffande familjerådgivning och medling. . . .

42.4.6 Mål och ärenden enligt 21 kap FB.

42.4.7 Sekretessens tidsbegränsning .

42.4.8 Hemlighållande av handling för den som berörs av

densamma .

42.4.9 Anmälares och uppgiftslämnares anonymitetsskydd

42.4.10 Sekretessen på skolområdet Tystnadsplikt . . . .

42.5.1 Gällande bestämmelser . . .

42.5.2 Vilka" är bundna av tystnadsplikt?

42.5.3 Tystnadspliktens omfattning

42.5.4 Obehörigt yppande. . .

42.5.5 Enskilds personliga förhållanden.

42.5.6 Uppgiftslämnande till massmedier m. m. 42.5.7 Tystnadspliktskommitténs förslag Socialutredningens överväganden beträffande tystnads- plikten. 42.6.1 Tystnadsplikten inom socialtjänsten 42.6.2 Meddelarskyddet

42.6.3 Vittnesplikten . . . .

42.6.4 Tystnadsplikt gentemot klienten.

42.6.5 LOFT. s bestämmelser dels om vilka som är bundna

av tystnadsplikt, dels om tystnadspliktens utsträck- ning . . . . . . .

42.6.6 Tystnadsplikten' mom skolan . Sammanfattning

672 672 673 674 675 676 677 681 684

685 685

685

688

688 688 691 691 693

694 695 695

695 697 699 699 699 700 702 702 703 704 706

708 708 715 717 718

719 719 720

Kapitel 43 Om socialregister m.m. 43.1

43.2

43.3 43.4 43.5 43.6 43.7 43.8

43.9

IX

44.1 44.2 44.3 44.4

44.5

Gällande bestämmelser' 1 sociallagarna om protokollföring och

723

bevarande av uppgifter . . . . . . . 723 Gällande bestämmelser om socialregister samt bakgrund och utveckling . . . . . . 725 43.2.1 Lagen om socialregister . 725 43.2.2 Historisk bakgrund 726 43.2.3 Fortsatt utveckling . 727 Socialregistersekretessen 727 Socialregisterbegreppet . 728 Personregister på data 729 Manuella personregister . 73] Dokumentation inom socialvården 732 Socialutredningens överväganden och förslag . 735 43.81 Behovet av dokumentation inom socialtjänsten 735 43.8.2 Allmänna överväganden beträffande dokumentation sett från integritetssynpunkt 737 43.8.3 Behovet av lag om socialregister . 737 43.8.4 Sekretessen . . . . 738 43.8.5 Uppgifter' 1 personakterna 739 43.8.6 Innehållet' 1 register . . . . 740 43.8.7 Utlämnande av uppgifter för forskningsändamål. 741 43.8.8 Förvaring av handlingar . 745 43.8.9 Gallring . 745 43.8.10 Statistik . 748 Sammanfattning 750 Ekonomi Kapitel 44 Kommunernas kostnader for socialtjänsten . . . 753 Socialvårdskostnadernas omfattning och utveckling generellt . 753 Socialvårdens andel . 754 Utdebitering per skattekrona . 754 Variationer mellan kommunerna 755 44.4.1 Grunder för jämförelsen . . . . . . . . . . 755 44.4.2 Variationer år 1972 mellan olika grupper av samtliga kommuner. . . . 756 44.4.3 Variationer åren 1974 och 1975 mellan 18 undersökta kommuner. 757 Framtida resursanspråk. . . 760 44.5.1 Överväganden 1 principbetänkandet 760 44.5.2 Remissyttranden 761 44.5.3 Kommunernas planer . 761 44.5.4 Kommunförbundets beräkningar 763 44.55 Långtidsutredningen . 764 44.56 Socialutredningens överväganden 765

Kapitel 45 Statsbidrag till kommunernas socialtjänst. 45.1

45.2

45.3

45.4

45.5

Statsbidragens storlek . .

45.1.1 Bidrag budgetåren 1972/ 1973 och 1976/1977

45.1.2 De statliga driftbidragens andel av kommunernas kostnader för socialvård. 45.1.3 Variationer mellan kommunerna år 1972

Överväganden' 1 principbetänkandet . .

45.2.1 Synpunkter på nuvarande bidrag

45. 2. 2 Krav på utformning av statsbidragen .

Remissyttranden . . 45.3.1 Allmänt driftbidrag . . . .

45.3.2 Utvecklingsbidrag och försöksverksamhet

45.3.3 Statsbidragens konstruktion 45 .3.4 Ersättning för utgiven hjälp till flyktingar och zigena-

re

Några av kommunalekonomiska utredningens synpunkter på statsbidragsgivningen Socialutredningens överväganden om ett allmänt driftbidrag . 45.5.1 Svårigheter att avgränsa begreppet socialtjänst . 45.5.2 Beräkningsmodeller för ett allmänt driftbidrag 45.5.3 Ett allmänt driftbidrags kostnadsutjämnande effekt .

45.6 Avvägning mellan statsbidrag till socialtjänsten samtskatteut- jämningsbidrag och socialförsäkringstillägg (soft) . 45.7 Överväganden om utvecklingsbidrag . 45 . 7.1 Barnomsorg . 45.7.2 Ferievistelse för barn . 45.7.3 Social hemhjälp . . . . 45.7.4 Vissa av socialvårdens institutioner 45.7.5 Bidragsförskott 45.7.6 Färdtjänst . . . . . . 45.7.7 Kommunala nykterhetsnämnder m.m. 45.7.8 Familjerådgivning . . . . . . 45.7.9 Utgiven hjälp till icke svenska medborgare . 45.7.10 Flyktingar . 45.7.11 Zigenare . . 45.7.12 Renskötande samer Kapitel 46 Avgifter . . . 46.1 Överväganden' 1 principbetänkandet 46.2 Remissyttranden . . . 46 3 Socialutredningens överväganden och förslag

Kapitel 47 Interkommunal ersättning .

Kapitel 48 Beräkningar av förändringar ! socialtjänstens kostnader och intäkter år ] 980 jämfört med dr1976 . 48.1 482

Barnomsorg . Äldreomsorg . . . . . . . . . . 48.2.1 Social hemhjälp och övrig öppen service .

769 769 769

770 771 772 772 772 773 773 774 775

776

776 777 777 777 779

780 782 783 784 785 787 788 788 789 790 790 792 793 795

797 797 798 799

801

803 803 804 804

48.2.2 Boende med gemensam service rn. m. 48.2.3 Färdtjänst .

805 806

48.2.4 Sammanställning av beräkningarna rörande äldreom-

sorgen 807 48.3 Övrig socialtjänst . . . . 807 48.4 Sammanställning av beräkningarna 808 X Övriga frågor Kapitel 49 Om rätten till biträde . 81 1 49.1 Särskilda bestämmelser om biträde 811 49.1.1 Barnavårdslagen . 811 49.1.2 Förvaltningslagen 812 49.2 Rättshjälp. . . . 813 49.2.1 Inledning . . . 813 49.2.2 Den allmänna rättshjälpen . 813 49.2.3 Rättshjälp åt misstänkt' 1 brottmål . 814 49.2.4 Rättshjälp genom offentligt biträde . 814 49.2.5 Rådgivning . . . . . . . 819 49.2.6 Särskilt om offentligt biträde' 1 ärende om intagning i ungdomsvårdsskola . . . . 819 49.2.7 Tillämpningen av rättshjälpslagen 820 49.2.8 Översyn av rättshjälpslagen 821 49.3 Socialutredningens överväganden och förslag 822 Kapitel 50 Om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet 827 50.1 Inledning. . 827 50.2 Asocialitetslagens huvudsakliga innehåll 827 50.3 Socialutredningens överväganden och förslag 829 Kapitel 51 Internationella adoptionsfrågor . . 831 51.1 Nämnden för internationella adoptionsfrågor . 831 51.1.1 Förmedlingsutskottets uppgifter . 831 51.2 Överprövning av positiva förhandsbesked . 832 51. 2.1 Frågans tidigare behandling 832 51.3 NIA: s förslag till lösningar 834 51.4 Socialutredningens överväganden och förslag 835 51.4.1 Förhandsbesked . 835 51.4.2 Tillsyn 836 51.4.3 Överprövning av förhandsbesked 838 XI Författningsförslagen Kapitel 52 Speicalmotivering . 839 Inledning 1 Socialtjänstlagen 839 2 Socialnämndslagen . . . . . . . 860 3 Lagen med särskilda bestämmelser om vård av underårig . . 877

SOU l977:40 4 Lagen om socialförsäkringstillägg . 892 5 Lagen om ändring i föräldrabalken 897 6 Lagen om ändring i brottsbalken 901 7 Lagen om ändring i rättshjälpslagen . 905 8 Lagaioniändnngi LSPV . . 906 9 Lagen om ändring i lagen om allmän försäkring 907 10 Lagen om upphörande av asocialitetslagen . 907 11— 12 Lagen om f1nansiering av statsbidrag till förskole- och fritids- hemsverksamheten samt barnomsorgsförordningen 907 XII Vården av vuxna missbrukare ett alternativ Inledning 909 Förslag till lag med särskilda bestämmelser om vård inom socialtjänsten 911 Kapitel 53 Sociala vårdinsatser utan den enskildes samtycke . 915 53.1 Grunder för sociala insatser utan samtycke 915 531.1 BakgrundtngäHanderäu . 915 53.1.2 Överväganden i principbetänkandet 917 53.L3 Rennssynranden 920 53.1.4 Alternativförslaget . 920 53.2 Insatsernas art . . . . 922 53.2.1 Gällande rätt . . . 922 53.2.2 Överväganden' 1 principbetänkandet 924 53.2.3 Remissyttranden 924 53. 2. 4 Alternativförslaget . 924 53.3 Lhredning . . . . 925 53.31 Gällande rätt . . . 925 53.3.2 Alternativförslaget . 926 53.4 Om ansökan till länsrätt 927 53.4.1 Gällande rätt . . . 927 53.4.2 Överväganden' 1 principbetänkandet 929 53.4.3 Alternativförslaget . 929 53.5 Omedelbart omhändertagande 930 53.5.1 Gällande rätt . . . . 930 53.5.2 Överväganden' 1 principbetänkandet 933 53.5.3 Remissyttranden 933 53.5.4 Alternativförslaget . 934 53.6 Ilandläggning ilänsrätt. 936 53.6.1 Gällande rätt . . . 936 53.6.2 Alternativförslaget . 936 53.7 Länsrättens beslut om vårdtiden 940 53.7.1 Gällande rätt . . . . . 940 53.7.2 Överväganden' 1 principbetänkandet 941 53.7.3 Remissyttranden 941 53.7.4 Alternativförslaget . 942 53.8 Verkställighet av beslut 943

53.8.1 Gällande rätt . . . . . . . 943 53.8.2 Överväganden i principbetänkandet 944 53.8.3 Alternativförslaget . 944 53.9 Vårdens innehåll . . . 945 53.9.1 Gällande rätt . . . 945 53.9.2 Alternativförslaget . 946 53.10 Besvär . . . . . . . 947 53.101 Gällande rätt . . . 947 53.102 Alternativförslaget . 948 Reservationer och särskilda yttranden . 949 Till avd. I . 949

Reservationer av Gillis Albinsson, Ingemar Andersson, Blenda Litt- marck, Nils Mangård och Daniel Wiklund.

Särskilda yttranden av Grethe Lundblad. Nils Mangård, Daniel Wik- lund och Alvar Nelson.

Till avd. 11 .

Reservationer av Ingemar Andersson och Sven Ahlgren gemensamt och av Blenda Littmarck.

Särskilda yttranden av Grethe Lundblad, Daniel Wiklund och Alvar Nelson.

Till avd. 111

Reservationer av Gillis Albinsson, Blenda Littmarck och Nils Man- gård.

Särskilda yttranden av Alvar Nelson och Berndt Rigbäck samt av Gunnar Krantz och Ivan Ottoson gemensamt.

Till avd. V .

Reservationer av Gillis Albinsson, Erik Larsson, Blenda Littmarck, Nils Mangård och Daniel Wiklund.

Särskilda yttranden av Ingemar Andersson, av Gunnar Krantz och Ivan Ottoson gemensamt samt av Inga Sylvander, Alvar Nelson och Berndt Rigbäck.

Till avd. VII Särskilda yttranden av Blenda Littmarck och Daniel Wiklund.

Till avd. IX Reservation av Ingemar Andersson.

Särskilda yttranden av Blenda Littmarck och Daniel Wiklund.

964

969

977

1005

1007

Förkortningar

AC AFL AMS AsocL ATP

BrB

BvL

CUF DKSN

FB FL FPL FPU FSS

HCK HD

JK JO

KAS kbh kbt KELP KL KR LAH LO LOB

LOFT

Adoptionscentrum

Lagen ( 1962:381 ) om allmän försäkring Arbetsmarknadsstyrelsen Lagen (1964z450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet Allmän tilläggspension

Brottsbalken Brottsförebyggande rådet Lagen ( 1960:97 ) om samhällets vård av barn och ungdom (bar- navårdslagen)

Centerns ungdomsförbund

De kristna samfundens nykterhetsrörelse

Föräldrabalken Förvaltningslagen (197lz290) Förvaltningsprocesslagen (197lz291) Folkpartiets ungdomsförbund Föreningen Sveriges socialchefer

Handikappförbundens centralkommitté Högsta domstolen

Justitiekanslern J ustitieombudsmannen

Kontant arbetsmarknadsstöd Kommunalt bostadstillägg till handikappade Kommunalt bostadstillägg till pensionärer Kommunal ekonomisk långtidsplanering

Kommunallagen ( 1977:179 )

Kammarrätten OSKzs förslag till lag om allmänna handlingar Landsorganisationen Lagen ( 1976:511 ) om omhändettagande av berusade personer m. m. TK:s förslag till lag om offentliga funktionärers tystnadsplikt

LR LSPV

LSt LTO LUL

MUF

NJA NIA NvL

OK OSK

PBU PI PRO

Ranva RB RegR RF RFHL RFV RIA

R 0 A RRV Rskr RSMH RSV

SACO SAF SAMSS

SBU SCB SCL SCN Seer SF SFS ShjL SIA SKTF SLAKO SM

Länsrätten Lagen (19662293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vis- sa fall

Länsstyrelsen

Lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande Lagen ( l964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöver- trädare, även förkortad 1964 års lag

Moderata samlingspartiets ungdomsförbund

Nytt juridiskt arkiv Nämnden för internationella adoptionsfrågor Lagen ( 1954:579 ) om nykterhetsvård (nykterhetsvårdslagen)

Offentlighetskommittén Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén

Psykiska barna- och ungdomsvården Polisinstruktionen ( 1972:511 ) Pensionärernas riksorganisation

Radioansvarighetslagen (19662756) Rättegångsbalken Regeringsrätten Regeringsformen Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare Riksförsäkringsverket Rådgivning i alkoholfrågor bedriven av DKSN Råd och Anvisningar (från socialstyrelsen) Riksrevisionsverket Riksdagens skrivelse Riksförbundet för social och mental hälsa Riksskatteverket Riksåklagaren; även regeringsrättens årsbok

Sveriges akademikers centralorganisation Svenska arbetsgivareföreningen Samordnad medicinsk och social service (ett för kommunför- bunden gemensamt projekt, 1976) Socialpolitiska bidragsutredningen Statistiska centralbyrån Lagen ( 1970:296 ) om social centralnämnd Sociala centralnämnden Sekretesslagen (1937z249) Statsanställdas förbund Svensk författningssamling Lagen ( 1956:2 ) om socialhjälp (socialhjälpslagen) Utredningen om skolans inre arbete Sveriges kommunaltjänstemannaförbund Samarbetsorgan mellan landsting och kommuner Statistiska meddelanden

soft Socialförsäkringstillägg SoS Socialstyrelsen SOS Sveriges officiella statistik

SoSaM Försöksverksamhet med utvecklingsarbete för social samver- kan SOU Statens offentliga utredningar Spri Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliserings- institut SPV Statens personalpensionsverk SR Statstjänstemännens riksförbund SSR Sveriges socionomers riksförbund SSU Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund SU Socialutredningen SUR Statens ungdomsråd SVP Socialvårdsprojektet (Stockholms Universitet i samarbete med

bl. a. SU 1975—76)

TCO Tjänstemännens centralorganisation TF Tryckfrihetsförordningen TK Tystnadspliktskommittén

TRU TV radio i utbildningen

URK Ungdomens röda kors

Vusk Vård utom skola

YFG ÖSK:s förslag till yttrandefrihetsgrundlag YFL Lagen ( 1954:243 ) om yrkesskadeförsäkring ÄBvL 1924 års barnavårdslag AKL Kommunallagen (1953z753)

Författningsförslag

1. Förslag till Socialtjänstlag

'

Härigenom föreskrives följande.

Socialtjänstens mål

15 Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämman- derätt och integritet och inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.

Det kommunala ansvaret

25 Varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område. Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver.

35. För att fullgöra kommunens uppgifter inom socialtjänsten finns i varje

kommun en socialnämnd. Närmare bestämmelser om socialnämnden ges i socialnämndslagen

(1978200).

Socialnämndens uppgifter

45. Till socialnämndens uppgifter hör att

göra sig väl förtrogen med enskildas Ievnadsförhållanden i kommunen, medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra samhällsor- gan, organisationer, föreningar och enskilda verka för goda miljöer i kommu— nen,

ge information om socialtjänsten i kommunen,

genom uppsökande verksamhet och på annat sätt främja förutsättningarna för goda levnadsförhållanden, lämna upplysningar, råd, stöd, vård, ekonomisk och annan hjälp till famil- jer och enskilda som behöver det.

Rätten till bistånd m. m.

5 5 Den enskilde har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov ej tillgodoses på annat sätt.

Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Bi- ståndet skall utformas så att det stärker den enskildes resurser för ett själv- ständigt liv.

6 5 Den enskilde kan även i andra fall än som sägs i 5 & inom ramen för so- cialtjänstens syften ges ekonomisk eller annan hjälp av nämnden.

Allmänna riktlinjer för socialnämndens verksamhet

75 Socialnämndens medverkan i samhällsplaneringen skall ske med ut- gångspunkt i nämndens sociala erfarenheter och särskilt syfta till att påverka utformningen av nya och äldre bostadsområden i kommunen. Nämnden skall också verka för att offentliga lokaler och allmänna kommunikationer blir tillgängliga för alla. Socialnämnden bör även i övrigt taga initiativ till åtgärder för att skapa en god samhällsmiljö och goda förhållanden för barn och ungdom, äldre och andra grupper som har särskilt behov av samhällets stöd.

85 Socialnämnden skall i den uppsökande verksamheten upplysa om soci- altjänsten och erbjuda grupper och enskilda sin hjälp. När det är lämpligt skall nämnden härvid samverka med andra samhällsorgan och med organisationer och föreningar vilkas verksamhet berör socialtjänsten.

9 & Socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom och vid behov i samverkan med andra samhällsor- gan, organisationer och föreningar.

Bestämmelser om vård av underårig i vissa fall ges i lagen (l978:00) med särskilda bestämmelser om vård av underårig.

10 & Socialnämndens insatser bör inriktas på att underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakter med andra. Detta kan ske genom hjälp i hem- met, färdtjänst eller annan service.

Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom rådgiv- ningsbyråer, sociala servicecentraler, social jour eller annan därmed jämförlig verksamhet.

Med den enskildes samtycke kan utses särskild person (kontaktman) eller familj med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga an- gelägenheter.

11 & Vård som beredes den enskilde i annat hem än det egna bör utformas så att samhörigheten med anhöriga och kontakten med hemmiljön främjas.

Socialnämnden ansvarar för att den som genom nämndens försorg har ta- gits emot i sådant hem får god vård.

Barnomsorgen

125 Kommunen skall genom barnomsorgen verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållan- den, i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom.

13 5 För barn som stadigvarande vistas i kommunen skall bedrivas förskole- och fritidshemsverksamhet.

14 5 Barn skall anvisas plats i förskola från och med höstterminen det år då barnet fyller sex år.

Barn vars skolgång har uppskjutits enligt 32ä andra stycket skollagen (1962z3l9) skall beredas möjlighet att fortsätta förskolan ytterligare ett år.

15 5 Barn som av fysiska, psykiska, sociala, språkliga eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling skall anvisas plats i förskola tidigare än som an- ges i 14 5 första stycket eller med förtur anvisas plats i fritidshem, om ej bar- nets behov av sådant stöd tillgodoses på annat sätt.

Socialnämnden skall genom uppsökande verksamhet taga reda på vilka barn som behöver anvisas plats i förskola eller fritidshem enligt första stycket.

16 & Kommunen skall genom en planmässig utbyggnad av förskole- och fri- tidshemsverksamhet sörja för att de barn som på grund av föräldrarnas för- värvsarbete eller studier eller av andra skäl behöver omvårdnad utöver vad som följer av 14 och 15 åå får sådan omvårdnad, om ej behovet tillgodoses på annat sätt.

175 Regeringen meddelar ytterligare föreskrifter om förskole- och fritids- hemsverksamhetens organisation och omfattning.

Äldreomsorgen

18 & Kommunen skall genom äldreomsorgen verka för att de äldre får möj- lighet till självständighet i livsföring och boende och till en aktiv och me- ningsfull tillvaro i gemenskap med andra.

Övergången från ett yrkesverksamt liv skall underlättas genom informa- tion och annat stöd.

195 Kommunen skall verka för att de äldre får goda bostäder och ge dem som har behov därav stöd och hjälp i hemmet och en i övrigt lättåtkomlig ser- vice.

För äldre med särskilda behov av stöd skall kommunen inrätta bostäder med gemensam service (servicehus).

Annan särskild omsorg

20 & Kommunen skall verka för att de som av fysiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att deltaga i samhällets gemenskap och att leva som andra.

Socialnämnden skall medverka till att den enskilde får ett boende som är anpassat efter hans särskilda behov.

Familjehem och andra hem för vård eller boende

21 & Socialnämnden skall sörja för att den som behöver vårdas eller bo 1 an- nat hem än det egna tages emot i familjehem eller annat hem för vård eller

boende. Bestämmelser om socialnämndens ansvar när barn vårdas i annat hem än

det egna finns även i föräldrabalken .

225 Det behov av hem för vård eller boende som är gemensamt för kom- munerna inom ett landstingsområde skall tillgodoses av landstingskommu- nen och kommunerna i området. Behovet av sådana hem och ansvaret för deras inrättande och drift skall re- dovisas i en plan. Planen upprättas av landstingskommunen och kommuner- na i området gemensamt. Den skall redovisas för länsstyrelsen.

23 & Vård i familjehem eller annat hem för vård eller boende skall bedrivas i samråd med socialnämnden. Regeringen meddelar ytterligare föreskrifter om vård i sådant hem.

Avgifter m. m. 245 Socialnämnden får återkräva ekonomisk hjälp enligt 5 &, om den har lämnats som förskott på förmån eller ersättning eller till den som befinner sig i arbetskonflikt. Socialnämnden får även återkräva ekonomisk hjälp som har lämnats med stöd av 6 &, om hjälpen har givits under villkor om återbetalning.

25 & Får underårig genom socialnämndens försorg vård i annat hem än det egna, är föräldrarna skyldiga att deltaga i kostnaden enligt grunder som re- geringen föreskriver. Av socialnämnden beslutade stöd- och hjälpinsatser av behandlingskarak- tär är ej förenade med kostnadsansvar för den enskilde i andra fall än som har

sagts nu.

26 5 För annan social tjänst får kommunen taga ut avgift enligt grunder som kommunen bestämmer. Avgiften får dock ej överstiga kommunens själv- kostnad.

Om avgift för plats i förskola som avses i 14 och 15 åå och om avgift inom äldreomsorgen finns särskilda bestämmelser.

27 5 Vill kommun föra talan mot enskild om ersättning för ekonomisk hjälp eller vård som avses i 24 och 25 åå, skall talan väckas hos länsstyrelsen inom tre år från det fordran uppkom.

Talan om ersättning får ej bifallas. om den ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller del därav kan antagas bli ur stånd att klara sin försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigt eller annars synnerliga skäl talar mot bifall till ersättningsanspråket.

285 Socialnämnden får helt eller delvis efterge ersättningsskyldighet som avges i 24 och 25 åå.

Socialstyrelsens och länsstyrelsens uppgifter

29 & Socialstyrelsen skall följa och vidareutveckla socialtjänsten i riket. Till ledning för socialnämndernas verksamhet utfärdar socialstyrelsen allmänna råd.

30 & Länsstyrelsen skall

följa socialnämndernas tillämpning av denna lag, biträda nämnderna med råd i deras verksamhet, främja samverkan på socialtjänstens område mellan kommunerna och andra samhällsorgan,

även i övrigt tillse att socialnämnderna fullgör sina uppgifter på ett ända- målsenligt sätt.

Hem för vård eller boende som har inrättats för kommunerna inom ett landstingsområde gemensamt står under länsstyrelsens tillsyn.

Övriga bestämmelser

31 5 Vill enskild person eller sammanslutning inrätta hem för vård eller bo- ende, skall tillstånd sökas hos länsstyrelsen. Sådant hem står under tillsyn av socialnämnden i den kommun där hemmet är beläget.

Vad som sägs i första stycket gäller även hem som har inrättats för vård under en begränsad del av dygnet.

Om enskilda vårdhem finns särskilda bestämmelser.

32 & Föreligger missförhållande vid hem för vård eller boende skall länssty- relsen förelägga ledningen för hemmet att avhjälpa missförhållandet.

Är missförhållandet allvarligt eller efterkommes ej av länsstyrelsen med- delat föreläggande, får länsstyrelsen meddela förbud mot fortsatt verksam- het.

33 5 Till böter dömes den som 1. utan tillstånd driver hem för vård eller boende som avses i 31 å, eller

2. istrid mot förbud som har meddelats enligt 32 & fortsätter verksamheten vid hem för vård eller boende. Allmänt åtal får väckas endast efter anmälan av länsstyrelsen.

34 5 Vad i denna lag sägs om landstingskommun och landstingsområde skall på motsvarande sätt gälla kommun som ej tillhör landstingskommun och så- dan kommuns område.

35 5 Talan föres genom besvär 1. mot socialnämnds beslut i fråga om bistånd enligt 5 5 hos länsrätten, 2. mot länsstyrelsens beslut i fråga om ersättning enligt 27 5 hos kammarrätten, 3. mot länsstyrelsens beslut i fråga om tillstånd enligt 31 5 eller förbud en- ligt 32 5 hos socialstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den Genom lagen upphäves l. barnavårdslagen (1960197), 2. lagen ( 1954:579 ) om nykterhetsvård, 3. lagen (195612) om socialhjälp, 4. lagen ( 1976:381 ) om barnomsorg.

2. Förslag till Socialnämndslag

Härigenom föreskrives följande

Socialnämnd

] 5 I varje kommun skall finnas en socialnämnd. Socialnämnden fullgör uppgifter enligt socialtjänstlagen (l978:00), lagen (l978:00) med särskilda bestämmelser om vård av underårig eller annan för—

fattning.

25 Socialnämnden skall själv eller genom ombud föra kommunens talan i mål och ärenden som enligt socialtjänstlagen ( l978:00) eller annan lag eller författning ankommer på socialnämnden. Socialnämnden skall även i övrigt handha förvaltning och verkställighet i den mån det ej på grund av lag eller annan författning eller fullmäktiges be- slut ankommer på social distriktsnämnd eller på annan nämnd.

3 5 Socialnämnden skall hos fullmäktige, kommunstyrelse och övriga nämnder och hos andra myndigheter göra de framställningar som nämnden finner påkallade.

Socialnämnden får inhämta yttranden och upplysningar från kommunsty- relse och övriga nämnder och från beredningar och tjänstemän i den egna kommunen, när det behövs för nämndens verksamhet.

Social distriktsnämnd

45 Kommunfullmäktige får besluta att i kommunen också inrätta två eller flera sociala distriktsnämnder, var och en för ett distrikt.

5 5 Social distriktsnämnd skall följa utvecklingen inom distriktet och hos so- cialnämnden anmäla behovet av åtgärder beträffande samhällsmiljön, den sociala planeringen och den allmänt förebyggande verksamheten. Socialnämnden får uppdra åt distriktsnämnd att bereda ärenden som avses i första stycket.

6 5 Social distriktsnämnd avgör ärende som enligt socialtjänstlagen (1978:00) eller annan lag eller författning ankommer på socialnämnden och som avser vård eller annan åtgärd beträffande enskild person, om ej kommunfullmäk- tige har beslutat annorlunda beträffande viss grupp av ärenden.

75 Vad i denna lag eller annan författning sägs om socialnämnd skall ha motsvarande tillämpning på social distriktsnämnd. Detta gäller ej vad som sägs i 2 5 andra stycket och i 3 5 första stycket beträffande framställning hos fullmäktige. Har i lag eller annan författning meddelats bestämmelse som avviker från vad nu sagts, gäller dock den bestämmelsen.

Socialnämndens sammansättning m. m.

85. Följande bestämmelser i 3 kap. kommunlagen(1977:179)gä11eri tillämp- liga delar socialnämnd

2 5 om antalet ledamöter m. m., 3 5 första stycket om valbarhet m. m., 45 om rätt till ledighet från anställning, 5 5 första stycket om mandattid, 5 5 tredje stycket om verkan av ledamots avgång, 65. utom Stockholms kommun, om ordförande och vice ordförande,

7 5 om tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid sammanträde, 8 5 om suppleants tjänstgöring m. m., 9 5 första stycket om beslutsförhet, 105 om beslutsförfarande och protokoll rn. m., 11 5 om delgivning m.m., 12 5 om reglemente och delegation.

95 Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får ej avse vad som an- kommer på nämnden enligt 2, 6 och 7 55 lagen ( 1978:00 ) med särskilda be- stämmelser om vård av underårig. I kommun där social distriktsnämnd ej har inrättats får dock beslutande- rätten i fråga som avses i första stycket uppdras åt särskild avdelning som be- står av ledamöter eller suppleanter i nämnden.

105. Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller föräld- rabalken och lagen ( l947:529) om allmänna barnbidrag avse endast uppgifter

som anges i följande lagrum 1 kap. 45, 2 kap., dock ej uppgifter enligt 7 5. 3 kap., 7 kap. 25, 7 5, dock ej om avtalet innefattar åtagande att utge engångsbelopp, och 11 ?"

föräldrabalken , 55 lagen om allmänna barnbidrag.

11 5 Om rätt för nämndens ordförande eller särskilt förordnad ledamot att i vissa fall fatta beslut finns bestämmelser i föräldrabalken och i lagen ( 1978:00 ) med särskilda bestämmelser om vård av underårig.

Handläggnlng av ärende

12 5 Socialnämnden skall utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom ansökan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda åtgärd av nämnden. Nämnden får höra den saken rör och annan som kan lämna upplysning i ärendet.

13 5 Vad som har framkommit vid utredning och som har betydelse för åren- dets avgörande skall tillvaratagas på betryggande sätt. Handling rörande enskilds personliga förhållanden skall förvaras så att den icke kan åtkommas av obehörig.

145 Den enskilde bör hållas underrättad om de journalanteckningar eller andra anteckningar som förs beträffande honom.

15 5 I ärende hos socialnämnd gäller 4 och 5 55 förvaltningslagen (1971 1290) om jäv.

Därjämte gäller, oavsett vilka besvärsregler som är tillämpliga, i alla ären- den enligt socialtjänstlagen (1978:00) följande bestämmelser i förvaltningsla-

gen

6 5 om ombud och biträde, 8 5 om vägledning av part, 9 5 om tolk, och 10 5 om remiss.

165. Avser ärende hos socialnämnd myndighetsutövning, gäller oavsett be- svärsmedlet därjämte följande bestämmelser i förvaltningslagen (l97lz290)

om parts rätt till insyn,

15 om kommunikation, 16 5 om parts rätt att meddela sig muntligen, 17 5 om beslutsmotivering, 19 5 om rättelse av beslut, och 20 5 om ansvar.

5 .5'

Vad som sägs i första stycket gäller på motsvarande sätt då fråga är om ansökan eller yttrande till annan myndighet i mål eller ärende som rör myn- dighetsutövning hos denna.

175 Den som enligt 165 denna lag eller 15 5 förvaltningslagen (19711290) skall ges tillfälle att yttra sig har rätt att få företräde inför nämnden, om ej sär- skilda skäl föranleder annat. Den som beredes tillfälle att yttra sig skall underrättas om sin rätt att få fö- reträde inför nämnden.

18 5 Barn som har fyllt 15 år har rätt att själv föra sin talan i mål eller ärende enligt socialtjänstlagen (1978:00) eller lagen (l978:00) med särskilda bestäm- melser om vård av underårig.

Lämnande av uppgifter m. m.

195 Om förbud att lämna ut allmän handling och om tystnadsplikt finns be- stämmelser i sekretesslagen (1978200).

20 5 Om det är behövligt från vårdsynpunkt eller för handläggning av ären- de, får uppgifter rörande enskilds personliga förhållanden lämnas mellan tjänstemän och andra som är verksamma inom socialtjänsten.

215. Socialnämnden får lämna ut uppgifter rörande enskilds personliga för- hållanden, om nämnden finner det nödvändigt för att

1. tillgodose behov av vård enligt lagen (1978300) med särskilda bestäm— melser om vård av underårig, lagen (l967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda och lagen ( 1966:293 ) om beredande av sluten psy- kiatrisk vård i vissa fall,

2. kunna göra ansökan eller avge yttrande 1 ärende enligt föräldrabalken , namnlagen (1963z521), lagen (l964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, lagen ( 1964:542 ) om personundersökning i brottmål och brottsbalken ,

3. förhindra dubbelutbetalningar av ekonomiska bidrag,

4. kunna föra talan om återkrav beträffande utgiven ekonomisk hjälp,

5. göra polisanmälan om misstänkt förestående eller begånget brott. Om skyldighet för nämnden att i övrigt avge yttrande i frågor som rör en- skilds personliga förhållanden finns särskilda bestämmelser i lag eller med stöd av lag meddelade föreskrifter.

22 5 Vad som sägs i 20 och 21 55 gäller ej uppgifter, som erhållits i familje- rådgivnings- och medlingsverksamhet.

23 5 Var och en som får kännedom om att underårig misshandlas i hemmet eller annars där behandlas på sådant sätt att det är fara för hans hälsa eller ut- veckling bör anmäla detta till socialnämnden.

Myndighet vars verksamhet berör barn och ungdom samt den som är an- ställd hos sådan myndighet är skyldig att genast till socialnämnden anmäla förhållande beträffande underårig som påkallar åtgärder av nämnden. Vad som nu har sagts gäller även läkare, lärare, sjuksköterskor och barnmorskor som ej har sådan anställning.

24 5 Socialnämnden har rätt att av allmän försäkringskassa eller erkänd ar- betslöshetskassa få uppgifter om ekonomisk hjälp som har utgivits till en- skild.

Socialnämnds register

25 5 I sådant personregister hos socialnämnd som utgör sammanställning av uppgifter får ej intagas uppgifter som är ägande att röja enskilds personliga förhållanden. Vad som sägs i första stycket utgör ej hinder mot att i personregister taga in uppgifter om enskilds inkomst— och förmögenhetsförhållanden samt om sådan inom socialtjänsten beslutad åtgärd som innebär myndighetsutövning och lagrum varå beslut om sådan åtgärd grundas.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar före- skrifter om register som sägs i första stycket.

26 5 Anteckningar och andra uppgifter i personakt som tillhör socialnämnds personregister skall utgallras tre år efter det sista anteckning i akten gjordes. Uppgift 1 personregister som avses i 25 5 första stycket denna lag skall ut- gallras tre år efter det de förhållanden uppgiften avser har upphört. Gallring skall vara avslutad senast kalenderåret efter det gallringsskyldig- heten inträdde.

27 5 Originalhandling som rör utredning om fastställande av faderskap och underhållsbidrag får ej gallras med stöd av bestämmelserna i 26 5.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får medge även annat undantag från gallringsplikten.

28 5 Regeringen kan besluta att socialnämnd ur personregister skall lämna ut uppgifter till statistiska centralbyrån.

Övriga bestämmelser

295 Ärende som avser vård eller annan åtgärd beträffande enskild person kan flyttas över till annan socialnämnd, om denna samtycker till det.

30 5 I mål eller ärende enligt socialtjänstlagen (1978:00) eller lagen (1978z00) med särskilda bestämmelser om vård av underårig får delgivning ej ske med tillämpning av 12 eller 15 5 delgivningslagen (19701428).

Denna lag träder i kraft den då lagen ( 1970:296 ) om social centralnämnd m. m. upphör att gälla.

3. Förslag till Lag med särskilda bestämmelser om vård av underårig

Härigenom föreskrives följande.

Beredande av vård

15 Underårig som ej kan ges behövlig vård på annat sätt skall beredas vård med stöd av denna lag om I. brister i omsorgen om den underårige eller annat förhållande i hemmet medför fara för hans hälsa eller utveckling eller

2. den underårige utsätter sig för allvarlig fara i sådant hänseende genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller annat därmed jämförbart beteende.

25 Vård enligt denna lag beslutas av länsrätt efter ansökan av socialnämnd. Ansökan skall innehålla en redogörelse för den underåriges situation, ti- digare vidtagna åtgärder och den vård som socialnämnden avser att anordna.

35 I beslutet skall anges den tid under vilken vård enligt denna lag längst får bestå. Denna tid får ej överstiga tre månader från det vården inleds. Länsrätten kan dock förordna att vård som har beslutats på grund av förhållanden som anges i l 5 1 får bestå under längre tid eller tills vidare. Länsrätten får förordna om omedelbar verkställighet av beslutet.

45 Länsrättens beslut om vård förfaller, om socialnämnden ej inom 14 dagar från det att länsrättens beslut har kunnat verkställas vidtagit åtgärd för att bereda den underårige vård utom hemmet. Är den underårige ej omhändertagen enligt denna lag, räknas tiden från det den unge varit till- gänglig för vård.

5 5 Om socialnämndens befogenheter ges föreskrifteri 12—14 55. Beträffande vårdens innehåll och utformning gäller i övrigt bestämmelserna i socialtjänst-

lagen (l978:00).

6 5 När vård enligt denna lag ej längre behövs, skall den förklaras avslutad. Beslut om detta fattas av socialnämnden.

Har förordnande enligt 3 5 andra stycket meddelats, skall socialnämnden inom ett år från dagen för verkställighet av beslutet och därefter årligen pröva om vård enligt denna lag alltjämt skall bestå.

Vård som har beslutats med stöd av denna lag skall upphöra senast när den unge fyller 18 år.

Omedelbart omhändertagande

75 Socialnämnden får omedelbart omhändertaga underårig om det är sannolikt att den underårige behöver beredas vård enligt denna lag samt länsrättens beslut ej kan avvaktas med hänsyn till risken för den un-

deråriges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras.

Kan socialnämndens beslut om omhändertagande ej avvaktas, får beslut om omhändertagande fattas av nämndens ordförande eller annan ledamot som nämnden har förordnat. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

8 5 Beslut om omedelbart omhändertagande skall underställas länsrätten för prövning senast fyra dagar efter det beslutet fattades. Underställt beslut skall av länsrätten prövas så snart det kan ske och, om synnerligt hinder ej föreligger, inom fyra dagar från det handlingarna inkom till rätten. Har underställning ej skett inom föreskriven tid, förfaller beslutet.

95 Fastställer länsrätten beslutet, skall socialnämnden senast inom två veckor efter det omhändertagandet skedde ansöka hos länsrätten om att den underårige skall beredas vård enligt denna lag. Om särskilda skäl fö- religger, får länsrätten på nämndens begäran förlänga denna tid till högst fyra veckor. Föreligger ej längre skäl för omhändertagande eller har ansökan om vård ej gjorts till länsrätten inom den angivna tiden, skall omhändertagandet genast upphöra. Häktas den underårige, förfaller beslutet om omhändertagande.

Länsrättens prövning

105 Mål enligt denna lag skall prövas skyndsamt. Är den underårige omhändertagen, skall förhandling i målet hållas inom en vecka från det ansökan om vård inkom. Denna tid får förlängas om ytterligare utredning eller annan särskild omständighet gör det nödvändigt.

11 5 Mål om vård enligt denna lag skall av länsrätten avgöras vid muntlig förhandling.

Socialnämndens befogenheter

125 Beslut om omhändertagande eller beslut om vård enligt denna lag medför rätt för socialnämnden att bestämma hur vården skall ordnas och var den unge skall vistas under vårdtiden. Vården bör så snart som möjligt förläggas till den underåriges hem.

13 5 Socialnämnden eller den åt vilken nämnden har anförtrott vården skall ha uppsikt över den underårige samt, om det behövs för vårdens genomfö- rande, bestämma om hans personliga förhållanden. Den underårige får un- derkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att genomföra vården. Regeringen meddelar ytterligare föreskrifter härom.

145 Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vård eller omhändertagande enligt denna lag, får socialnämnden meddela föreskrift beträffande förälders eller annan vårdnadshavares umgänge med den un- derårige eller bestämma att den underåriges vistelseort ej skall röjas för denne.

Övriga bestämmelser

155 I mål eller ärende enligt denna lag får läkare förordnas att undersöka den underårige. Om det är nödvändigt för undersökningens genomförande, får rätten eller socialnämnden förordna att den underårige skall inställas till undersökningen genom polismyndighetens försorg.

165 I kallelse av enskild part till förhandling i mål enligt denna lag får rätten utsätta vite. Uteblir part som har kallats att vid vite inställa sig person- ligen vid förhandlingen, får rätten förordna att han skall hämtas till rätten an- tingen omedelbart eller till senare dag.

175 Polismyndighet skall på begäran av socialnämnd eller av ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat lämna handräckning för att genomföra beslut om vård eller omhändertagande enligt denna lag.

185 Talan mot socialnämndens beslut föres hos länsrätten genom besvär, om nämnden l. i fall som avses i 3 5 andra stycket avslagit framställning rörande un- derårigs placering i visst hem,

2. avslagit framställning om vårdens avslutande,

3. med stöd av 145 meddelat föreskrift beträffande umgänge med den underårige eller vägrat att uppge hans vistelseort.

Mot länsrätts beslut om läkarundersökning enligt denna lag får talan ej föras. I övrigt gäller i fråga om besvär mot länsrätts beslut bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (l97lz29l).

Denna lag träder i kraft den

4. Förslag till Lag om socialförsäkringstillägg

Härigenom föreskrives följande.

Inledning

1 5 Den som är försäkrad enligt lagen ( 1962:381 ) om allmän försäkring och inskriven i allmän försäkringskassa har rätt till socialförsäkringstillägg enligt denna lag.

25 Socialförsäkringstillägget administreras av riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna. Tillägget betalas ut av den försäkringskassa hos vilken den försäkrade är inskriven.

Förutsättningar för socialförsäkringstillägg

35 Socialförsäkringstillägg kan utgå då försäkrad l. uppbär sjukpenning enligt lagen (1962z381) om allmän försäkring eller lagen (19761380) om arbetsskadeförsäkring eller motsvarande ersättning som utgår enligt annan författning eller på grund av regeringens förordnande, utan att vara berättigad till sjukpenning eller motsvarande ersättning upp— fyller de villkor för sjukpenning som anges i 3 kap. 75 lagen om allmän försäkring, uppbär föräldrapenning enligt lagen om allmän försäkring,

2. uppbär ersättning enligt lagen (l973:370) om arbetslöshetsförsäkring eller kontant arbetsmarknadsstöd enligt lagen (l973:371) om kontant ar- betsmarknadsstöd,

utan att vara berättigad till kontant arbetsmarknadsstöd uppfyller de all- männa villkor för rätt till sådant stöd som anges i 4 och 5 55 nämnda lag,

enligt intyg av socialnämnden är förhindrad att åtaga sig förvärvsarbete på grund av vård av barn som ej har kunnat beredas plats inom samhällets barnomsorg eller tillfällig vård av anhörig som är sjuk eller handikappad.

3. uppbär utbildningsbidrag under arbetsmarknadsutbildning i form av dagpenning eller Stimulansbidrag,

uppbär särskilt vuxenstudiestöd enligt studiestödslagen (l973:349),

4. uppbär dagpenning enligt värnpliktslagen (1941 :967), civilförsvarslagen (196074) och lagen (19661413) om vapenfri tjänst,

5. uppbär inkomster av förvärvsarbete på heltid eller i skyddad syssel- sättning vilka är otillräckliga i förhållande till den försäkrades och hans barns behov.

4 5 Socialförsäkringstillägg kan ej utgå om den eller de omständigheter enligt 3 5 som utgör grund för tillägg endast till en del innebär förvärvs- eller försörjningshinder.

Vad som sägs i 3 5 l beträffande sjukpenning gäller ej den som är berättigad till sjukpenning enligt 3 kap. 1 5 andra stycket lagen (19622381) om allmän försäkring eller som skulle ha varit berättigad till sjukpenning enligt detta lag- rum om försäkringskassan hade känt till samtliga förhållanden som hade fö- relegat.

5 5 Har försäkrad ansökt om förmån som betalas ut av allmän försäkrings- kassa, får socialförsäkringstillägg utgå i förskott för senare avräkning mot förmånen.

Socialjörsäkringstilläggets beräkning

65 Socialförsäkringstillägget beräknas efter den försäkrades bruttobehov. Detta fastställes enligt föreskrifter som regeringen eller myndighet som re-

geringen bestämmer meddelar med ledning av dels följande normbelopp för uppehälle. dels den försäkrades utgifter för bostad.

Normbeloppen utgör räknat för år i procent av basbeloppet enligt lagen ( 1962:381 ) om allmän försäkring för den månad tillägget avser för

ensamstående försäkrad 100 försäkrad som stadigvarande sammanbor med make 80 varje barn till den försäkrade som stadigvarande sammanbor

med honom

i åldern 0 9 år 30 i åldern 10 15 år 45 i åldern 16 — 17 år 60

75 Från bruttobehovet enligt 65 framräknas nettobehovet med hänsyn till den försäkrades och hans barns inkomster av förvärvsarbete och social- försäkringsförmåner samt övriga inkomster och tillgångar enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Inkomster och tillgångar som avser barn skall därvid endast avräknas normbeloppet för barnet.

Socialförsäkringstillägget fastställes till det belopp som motsvarar netto- behovet med tillägg för vad som skall erläggas i preliminär skatt.

85 För försäkrad som stadigvarande sammanbor med make skall netto- behovet framräknas med hänsyn till båda makarnas inkomster och tillgångar om

1. även andre maken uppfyller någon av de förutsättningar för social- försäkringstillägg som anges i 35 eller

2. andre makens inkomster eller tillgångar enligt 7 5 överstiger hans eget nettobehov.

95 Om det är uppenbart att försäkrad ej har behov av socialförsäkrings- tillägg, får försäkringskassan besluta att tillägg ej skall betalas ut. även om villkoren för rätt till socialförsäkringstillägg är uppfyllda.

105 Socialförsäkringstillägg utgår för månad eller kortare tid. Kan rätten till socialförsäkringstillägg beräknas för längre tid än en månad, får tillägget beviljas för sådan längre tid. Om förmån som socialförsäkringstillägget kompletterar betalas ut till an- nan än den försäkrade, får försäkringskassan besluta att tillägget skall betalas ut på samma sätt.

Övriga bestämmelser

11 5 Som make anses vid tillämpning av denna lag även annan med vilken den försäkrade har varit gift eller har eller har haft barn, om de stadigvarande sammanbor.

Med den försäkrades barn jämställes vid lagens tillämpning makes barn och barn till sammanboende som sägs i första stycket samt barn som har ta- gits emot i den försäkrades hem för vård och fostran.

1 Omtryckt l976:612.

125 SocialförsäkringstilläggA utgår av statsmedel.

13 5 Bestämmelserna i 20 kap. 4—6 och 8—13 55 lagen (1962z38l) om allmän försäkring om återbetalningsskyldighet, preskription. utmätningsförbud. uppgiftsskyldighet samt talan mot beslut och annan överprövning har mot— svarande tillämpning i fråga om socialförsäkringstillägg.

Denna lag träder i kraft den

5. Förslag till Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrives i fråga om föräldrabalken1 dels att nuvarande 6 kap. 145 skall betecknas 6 kap. 15 5 och nuvarande 11 kap. 175 betecknas 11 kap. 18 5,

dels att 4 kap. 10 och 11 55 samt rubriken till 6 kap. skall ha nedan angiven

lydelse,

dels att i balken skall införas nya bestämmelser, 6 kap. 14 och 16—23 55 och 11 kap. 17 5, samt närmast före 6 kap. 1 och 16 55 nya rubriker av nedan an-

givna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

105

I ärende om antagande av adoptiv- barn skall rätten inhämta upplys- ningar om barnet och sökanden samt huruvida vederlag eller bidrag till barnets underhåll är givet eller ut— fäst. Har barnet ej fyllt 18 år, skall yttrande inhämtas från barnavårds- nämnden i den kommun där sökan- den är kyrkobokförd och från barna- vårdsnämnden i den kommun där den som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd.

I ärende om antagande av adop- tivbarn skall rätten inhämta upplys— ningar om barnet och sökanden samt huruvida vederlag eller bidrag till barnets underhåll är givet eller ut- fäst. Har barnet ej fyllt 18 år, skall yttrande inhämtas från socialnämn— den i den kommun där sökanden är kyrkobokförd och från socialnämn- den i den kommun där den som har vårdnaden om barnet är kyrkobok- förd. Socialnämnden kan lämna för- handsbesked om enskilt hems lämplig- het som adoptivhem. Förhandsbeske— det gäller längst ett år.

Fader eller moder, vars samtycke till adoptionen ej erfordras, skall ändock höras, om det kan ske. Vid adoption av adoptivbarn skall vad nu sagts i stället

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

gälla adoptanten eller, om make adopterat andre makens barn, var och en av makarna. Finns särskild förmyndare vars samtycke ej erfordras, skall även han höras.

115

Mot rättens beslut i ärende om antagande av adoptivbarn får talan fullföljas av sökanden eller den som skall höras i ärendet.

Mot socialnämnds beslut att genom förhandsbesked förklara hem icke vara lämpligt som adoptivhem får ta— lan föras hos länsrätten genom besvär.

6 kap. Om vårdnaden 6 kap. Om vårdnad och vård

Vårdnaden 1—13 åå 14 5

Innan rätten avgör mål eller ärende angående vårdnad om barn ska/] rät- ten, om föräldrarna ej äro ense eller det eljest föreligger särskilda skäl där- till, höra socialnämnden i den kom- mun där den som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd.

Vården 16 5

Barn under 16 år får ej utan social- nämndens medgivande beredas vård och fostran i annat enskilt hem än vårdnadshavares.

Har förhandsbesked lämnats enligt 4 kap. 10 _5', etfordras ej medgivande enligt första stycket.

175

Socialnämnden skall medverka till att barn som avses i 16 _5' får god vård och fostran samt i övrigt gynnsamma uppväxt/örhållanden, verka för att barnet får lämplig utbildning samt lämna vårdnadshavaren och den som vårdar barnet råd, stöd och annan hjälp som de behöva.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Socialnämnden skall följa vården av barnet till dess barnet har fyllt 16 år.

18%

Om det erfordras,/rån barnavårds- synpunkt, får socialnämnden förbjuda person som har sitt hem inom kom- munen att utan nämndens medgivan- de mottaga annans barn under 16 år för vistelse i hemmet som ej är tillfäl— lig.

195

Har barn mottagits för vård och fostran i hem som avses i 16 55", får so- cialnämnden i den kommun där hem- met är beläget för viss tid eller tills vidare förbjuda vårdnadshavare att taga barnet-från hemmet, om det fö- religger risk som ej är ringa för skada på barnets kroppsliga eller själsliga hälsa om det skiljes/”rån hemmet.

Beslut som sägs iförsta stycket får meddelas att gälla i avvaktan på att ärendet kan slutligt avgöras, dock högst fyra veckor, om sådant förbud är påkallat av sannolika skäl men er- forderlig utredning ej har kunnat slut- föras.

Förbud enligt denna paragraf utgör ej hinder för att barnet skiljes från hemmet på grund av beslut enligt 21 kap.

205

Socialnämndens ordförande får meddelaförbud enligt 19 _5', om social- nämndens prövning ej kan avvaktas utan/ara eller allvarlig olägenhet.

Beslut som ordföranden har fattat med stöd av första stycket gäller tills vidare i avbidan på nämndens pröv— ning. Nämndens sammanträde skall hållas utan dröjsmål och senast inom tio dagar från ordförandens bes/ut.

Nuvarande lydelse

Denna lag träder i kraft den

6. Förslag till

Föreslagen lydelse 21 5

Enskild person eller sammanslut- ning får ej bedriva verksamhet för för— medling av barn under 16 år.

225

Mot socialnämndens beslut i fråga som avses i 16, 18 och 19 555/”år talan föras hos länsrätten genom besvär.

235

Den som åsidosätter bestämmelser- na i 16 eller 21 59 eller överträderför- bud som har meddelats med stöd av 18 eller 19 $$ dömes till böter.

Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast efter anmälan av socialnämnden.

11 kap.

175

Finner socialnämnden att någon bör förklaras omyndig eller att god man bör förordnas för honom, skall nämnden anmäla detta till överför- myndaren. Anmälan till överförmyn- daren skall också göras, om nämnden finner att någon ej längre bör vara omyndigförklarad.

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives i fråga om brottsbalken dels att 31 kap. 25 skall upphöra att gälla, dels att 31 kap. 15 och 38 kap. 25 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

31 kap.

Kan den som begått brottslig gär- ning bliva föremål för vård enligt barnavårdslagen, må rätten, efter hö- rande av barnavårdsnämnd eller, i fråga om den som är inskriven såsom elev vid ungdomsvårdsskola, skolans styrelse, överlämna åt nämnden eller styrelsen att föranstalta om erforder- lig vård.

Om det för den dömdes tillrätta- förande eller av hänsyn till allmän laglydnad finnes påkallat, må jämte överlämnande till vård enligt barna— vårdslagen dömas till dagsböter, högst etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

Är någon, som begått brottslig gär- ning, i behov av vård inom socialtjäns- ten, må rätten, efter hörande av soci- alnämnd, överlämna åt nämnden att föranstalta om erforderlig vård.

Om det för den dömdes tillrätta- förande eller av hänsyn till allmän laglydnad finnes påkallat, må jämte överlämnande till vård inom social- tjänsten dömas till dagsböter, högst etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

38 kap.

25

Har domstol överlämnat någon till vård enligt barnavårdslagen eller la- gen om nykterhetsvård men finnes, vid prövning i därför stadgad ord- ning, att i lag angivna förutsättning- ar icke föreligga för sådan vård eller vård av det slag som barnavårds- nämnd eller nykterhetsnämnd i ytt— rande till domstolen förklarat sig ämna anordna, äger efter ansökan av åklagare den rätt som först dömt i målet undanröja förordnandet om överlämnande till vård och döma till annan påföljd för brottet.

Denna lag träder i kraft den

Har domstol överlämnat någon till vård inom socialtjänsten men finnes därefter att vården ej kan genomföras med den dömdes samtycke eller, vid prövning i därför stadgad ordning, att i lag angivna förutsättningar bris- ter för vård av det slag som social- nämnd i yttrande till domstolen för- klarat sig ämna anordna, äger efter ansökan av åklagare den rätt som först dömt i målet undanröja förord- nandet om överlämnande till vård och döma till annan påföljd för brot- tet.

7. Förslag till Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom förskrives att 41—45 55 rättshjälpslagen1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

41 52

Offentligt biträde kan förordnas i mål eller ärende

1. hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående intagning enligt 8 eller 9 5 eller utskrivning enligt 16 eller 19 5 lagen (1966:293) om be- redande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

2. hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskrivning i eller utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt lagen ( 1967:940 ) an- gående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller placering av sär- skolelev enligt 28 5 samma lag,

3. hos förvaltningsdomstol angåen- 3. angående avslutande av vård en- de tvångsintagning i allmän vård- ligt lagen (1 97800) med särskilda be- anstalt för alkoholmissbrukare enligt stämmelser om vård av underårig, 18 eller 55 5 lagen (1 954 :5 79) om nykterhetsvård eller kvarhållande en- ligt 45 5' samma lag,

4. angående omhändertagande för samhällsvård enligt 29 5 barnavårds- lagen (196097) eller utredning enligt 30 55" samma lag eller angående sådan samhällsvårds slutliga upphörande en- ligt 42 51" samma lag,

5. hosförvaltningsdomstol angåen- de intagning [ eller utskrivning från ungdomsvårdsskola enligt barnavårds- lagen (1 960.'97).

6. hos utlänningsnämnden enligt utlänningslagen ( 1954:193 ),

7. angående förpassning eller utvisning enligt utlänningslagen (1954: 193),

8. angående avvisning enligt utlänningslagen (1954:193) , dock ej hos po- lismyndighet, såvida icke utlänningen enligt 35 5 samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

9. angående verkställighet enligt utlänningslagen (1954:193) , om under- ställning skett hos centrala utlänningsmyndigheten med stöd av 58 5 andra stycket eller hänskjutits dit med stöd av 58 5 tredje stycket samma lag eller om utlänningen enligt 35 5 samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

10. angående uppehållstillstånd, om utlänningsnämndens yttrande på grund av 12 5 första stycket utlänningslagen (1954:193) skall inhämtas,

11. angående föreskrifter som meddelas enligt 10 5, 345 eller 51 5 femte stycket utlänningslagen (1954:193) ,

12. angående hemsändande av utlänning med stöd av 71 5 första stycket utlänningslagen (1954:193) ,

1 Lagen omtryckt 1973z247. ? Senaste lydelse 1975:1365.

3 Senaste lydelse 1974:1091.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

13. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 26 kap. brottsbalken ,

14. angående återintagning i anstalt enligt 29 eller 30 kap. brottsbalken , 15. angående verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd enligt lagen ( 1963:193 ) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge an- gående verkställighet av straff m. m. eller lagen ( 1972:260 ) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

16. angående utlämning enligt lagen ( 1970:375 ) om utlämning till Dan- mark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller

behandling,

17. angående kastrering enligt lagen ( 1944:133 ) om kastrering, om giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats,

18. hos regeringen enligt 1 5 andra stycket lagen ( 1975:1360 ) om tvångs- åtgärder i spaningssyfte i vissa fall.

Offentligt biträde skall alltid förord- nas när fråga uppkommer hos social- nämnd om omedelbart omhänderta- gande eller beredande av vård enligt lagen (1 97800) med särskilda be- stämmelser om vård av underårig.

425

Offentligt biträde skall utses för den som åtgärden avser, om det be- hövs för tillvaratagande av dennes rätt. Vid bedömningen av behovet skall särskilt beaktas om i väsentligt hänseende motstridiga sakuppgifter lämnats under utredningen eller be- tydelsefulla sakförhållanden i övrigt är oklara.

Offentligt biträde enligt 41 fjörsta stycket skall utses för den som åtgär- den avser, om det behövs för tillva- ratagande av dennes rätt. Vid be- dömningen av behovet skall särskilt beaktas om i väsentligt hänseende motstridiga sakuppgifter lämnats under utredningen eller betydelse- fulla sakförhållanden i övrigt är okla- ra. Offentligt biträde enligt 41 35 första stycket 3 eller andra stycket utses för barnet och föräldrarna eller annan vårdnadshavare gemensamt. Offent- ligt biträde kan även utses särskilt för föräldrarna eller annan vårdnadsha-

vare.

43 53

Offentligt biträde förordnas av rättshjälpsnämnd efter ansökan av den som åtgärden avser eller anmä- lan av den myndighet som handläg- ger målet eller ärendet. I ärende hos

Offentligt biträde förordnas av rättshjälpsnämnd, om ej annat följer av vad nedan sägs. F örordnande med- delas efter ansökan av den som åtgärden avser eller anmälan av den

Nuvarande lydelse

regeringen får anmälan göras av che- fen för det statsdepartement, till vil- ket ärendet hör, eller av tjänsteman som departementschefen bestäm- mer.

Föreslagen lydelse

myndighet som handlägger målet el- ler ärendet. I ärende hos regeringen får anmälan göras av chefen för det statsdepartement, till vilket ärendet hör, eller av tjänsteman som depar- tementschefen bestämmer.

Förordnande gäller även när talan fullföljes eller meddelat beslut under- ställes annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan myn- dighets avgörande.

*Ansökan eller anmälan upptages av den rättshjälpsnämnd inom vars verk- samhetsområde den som åtgärden avser är bosatt eller, i fråga om den som ej är bosatt i landet, av den rättshjälpsnämnd som regeringen bestämmer.

Ansökan eller anmälan får upptagas av annan rättshjälpsnämnd än som

följer av tredje stycket, om nämnden finner särskilda skäl föreligga.

Offentligt biträde i mål eller ärende som avses i 41 5 första stycket 3 eller andra stycket förordnas av länsrätt. Bestämmelserna i första—tredje styck- ena äger därvid motsvarande tillämp- ning.

445

Har den som åtgärden avser till offentligt biträde själv föreslagit någon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra av— sevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat.

I fråga om offentligt biträde äger bestämmelserna i 21 5 andra och tredje styckena, 22 5 första och andra styckena samt 23 5 motsvarande tillämpning.

Ersättning till offentligt biträde fastställes av rättshjälpsnämnden och utgår av allmänna medel.

Ersättning till offentligt biträde fastställes av rättshjälpsnämnden och utgår av allmänna medel. [ mål eller ärende som avses i 41 55 första stycket 3 eller andra stycket fastställes ersättningen av länsrätten.

45 54

I mål eller ärende som avses i 41 5 får offentligt biträde föranstalta om sådan utredning som är skäligen på- kallad för tillvaratagande av dens rätt som åtgärden avser och som ej kan erhållas genom myndighet som handlägger målet eller ärendet. Har offentligt biträde ej utsetts, får rätts- hjälpsnämnd som avses i 43 5 på an- sökan av den som åtgärden avser be- sluta om utredning.

I mål eller ärende som avses i 41 5 får offentligt biträde föranstalta om sådan utredning som är skäligen på- kallad för tillvaratagande av dens rätt som åtgärden avser och som ej kan erhållas genom myndighet som handlägger målet eller ärendet. Har offentligt biträde ej utsetts, får rättshjälpsnämnd eller länsrätt som avses i 43 5 på ansökan av den som åtgärden avser besluta om utred- ning.

4 Senaste lydelse 1974: 1091 .

1 Senaste lydelse 1974:510

Nuvarande lydelse

Den som efter beslut av offentligt biträde eller rättshjälpsnämnd med- verkat vid utredning har rätt till er- sättning av allmänna medel enligt bestämmelser som regeringen med- delar. Ersättningen fastställes av rättshjälpsnämnden.

Föreslagen lydelse

Den som efter beslut av offentligt biträde eller rättshjälpsnämnd eller länsrätt medverkat vid utredning har rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Ersättningen fastställes av rättshjälpsnämnden eller länsrätten.

Denna lag träder i kraft den

8. Förslag till Lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiat- risk vård i vissa fall

Härigenom föreskrives i fråga om lagen ( 1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 12 a 5, av nedan angivna lydelse, dels att rubriken närmast före 13 5 skall sättas närmast före 12 a 5.

12 a5 Har någon som missbrukar beroendeframkallande medel intagits på sjukhus med stöd av denna lag, skall överläkaren eller den han bemyndigar med patientens samtycke underrätta socialnämnden om patienten har behov av sociala stöd- och hjälpinsatser som icke lämpligen kan ges genom sjuk- vårdshuvudmannens försorg.

Denna lag träder i kraft den

9. Förslag till Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrives att 10 kap. 3 5 lagen ( 1962:381 ) om allmän försäk- ring skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap. 3 51

Därest pensionsberättigad i annat fall än som avses i 2 5 under hel må-

Därest pensionsberättigad i annat fall än som avses i 2 5 under hel må-

Nuvarande lydelse

nad är intagen i annan anstalt än sjukhus eller ock tillfälligt vistas utom anstalten, äger den som driver anstalten att, i den mån regeringen så förordnar, uppbära så stor del av den pensionsberättigades å månaden belöpande folkpension, som svarar mot kostnaderna för vården eller för- sörjningen på anstalten, varvid den pensionsberättigade dock skall äga erhålla visst belopp för sina person- liga behov_ Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, för detfall att den pensionsberättigade åtnjuter vård eller försörjning mot avgift, som er- lägges av kommun eller landstings- kommun. _

Föreslagen lydelse

nad är intagen i annan anstalt än sjukhus eller ock tillfälligt vistas utom anstalten, äger den som driver anstalten att, i den mån regeringen så förordnar, uppbära så stor del av den pensionsberättigades å månaden be- löpande folkpension, som svarar mot kostnaderna för vården eller försörj- ningen på anstalten, varvid den pen- sionsberättigade dock skall äga er- hålla visst belopp för sina personliga behov.

Åtnjuter barn, för vilket barntillägg utgår, i annat fall än som avses i 2 5 sista stycket under hel månad vård på anstalt eller eljest vård på allmän be— kostnad, äger den som driver anstalten eller det kommunala organ som svarar för vårdkostnaden att, i den mån regeringen så förordnar, uppbära så stor del av barntillägg för månaden som svarar mot vårdkostnaden.

Denna lag träder i kraft den

10. Förslag till Lag om upphävande av lagen (1964:450) om åtgärder vid samhälls- farlig asocialitet

Härigenom föreskrives att lagen ( 1964:450 ) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet skall upphöra att gälla vid utgången av ......

11. Förslag till Lag om finansiering av statsbidrag till förskole- och fritidshems- verksamhet

Härigenom föreskrives följande

1 5 För finansiering av statsbidrag till förskole- och fritidshemsverksamhe- ten inom kommunernas barnomsorg skall arbetsgivare årligen erlägga avgift beräknad enligt de grunder som anges för arbetsgivares socialförsäkringsav- gift till sjukförsäkringeni 19 kap. 1 5 lagen( 1962:381 )om allmän försäkring.

Avgiften utgår med en och tre tiondels procent av det belopp på vilket av- giften skall beräknas.

25 I fråga om debitering av uppbörd av avgift har lagen ( 1959:552 ) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. motsva- rande tilllämpning. Avgifterna tillföres staten.

Denna lag träder i kraft den

12. Förslag till Barnomsorgsförordning

Härigenom föreskrives följande.

1 5 I denna förordning ges närmare bestämmelser om den förskole- och fri— tidshemsverksamhet inom barnomsorgen som föreskrives i socialtjänstlagen

(l978:00).

25 Förskoleverksamheten avser barn som ej har uppnått skolpliktig ålder och barn vilkas skolgång har uppskjutits enligt 32 5 andra stycket skollagen (1962:319) . Förskoleverksamheten bedrives i form av förskola och familjedaghem och annan kompletterande förskoleverksamhet. Förskola kan organiseras som daghem eller som deltidsgrupp. I daghem mottages barn för vistelse minst sju timmar om dagen. I deltidsgrupp mot- tages barn under tid som understiger den som gäller för vistelse i daghem.

3 5 Fritidshemsverksamheten omfattar barn till och med 12 års ålder. F ritidshemsverksamheten bedrives i form av fritidshem och därtill anknu- ten fritidsverksamhet samt familjedaghem. I fritidshem mottages barn för vistelse den del av dagen då barnet ej vistas i skolan.

4 5 Förskola som avses i 14 5 första stycket socialtjänstlagen (l978:00) skall omfatta minst 525 timmar om året.

Kan förskola på grund av barnens restider eller av andra skäl icke bedrivas i den omfattning som anges i första stycket, får den delas upp på två år. Barn som beröres av sådan uppdelning skall anvisas plats i förskolan från och med höstterminen det år då barnet fyller fem år. Sådan förskola skall omfatta sam- manlagt minst 700 timmar.

5 5 Socialnämnden skall verka för att barn som avses i 14 och 15 55 social- tjänstlagen( 1978:00 ) utnyttjar den plats som har anvisats och informera för- äldrarna om verksamheten och syftet med denna.

6 5 I kommunen skall finnas en av kommunfullmäktige antagen plan för för- skole- och fritidshemsverksamheten. I planen skall redovisas behovet av för- skolor, familjedaghem, fritidshem och annan förskole- och fritidshemsverk- samhet inom kommunen samt på vilket sätt behovet skall tillgodoses. Planen skall avse en period av minst fem år.

7 5 Vistas barn på sjukhus, i barnhem eller annan institution, skall huvud- mannen för denna sörja för att barnet får tillfälle att deltaga i verksamhet som motsvarar den som erbjudes i förskola eller fritidshemsverksamhet.

8 5 Kommunens rätt enligt 26 5 socialtjänstlagen (l978:00) att taga ut avgift för plats i förskola gäller endast i den mån verksamheten överstiger 15 timmar i veckan eller 525 timmar om året.

Denna förordning träder i kraft den

Inledning

1. Utredningsuppdraget m. m.

Socialutredningens direktiv finns i statsrådsprotokollet över socialärenden den 8 december 1967. De har i vissa delar kompletterats genom särskilda ut- redningsuppdrag och vissa frågor har utredningen haft att behandla med för- tur. Socialutredningens tre delbetänkandenl är resultat av sådana priorite- ringar och särskilda uppdrag.

Ett samlat grepp på hela det omfattande utredningsuppdraget tog socialut- redningen genom sitt principbetänkandez. Betänkandet blev föremål för en remissbehandling som i omfattning och intensitet torde ha få motsvarigheter inom det socialpolitiska reformarbetet. År 1975 lade utredningen fram en re- dogörelse för remissyttrandena3.

Utredningens direktiv från år 1967 har utförligt redovisats i principbetän- kandet. Här torde det räcka med att helt kort ange grunddragen.

Socialutredningen har sålunda haft att göra en allmän översyn av de tre so- ciala vårdlagarna - nykterhetsvårdslagen, socialhjälpslagen och barnavårdsla- gen. Denna lagstiftning skulle genom översynen anpassas till samhällsut- vecklingen och till utvecklingen av metoder och resurser för vård och be- handling. En viktig uppgift för utredningen har varit att pröva möjligheterna att sammanföra lagarna och samordna den kommunala socialvården.

Förutom de lagtekniska frågorna skulle utredningsarbetet omfatta frågor om vårdens innehåll och anordningar för att tillgodose och även så långt möj- ligt förebygga vård- och hjälpbehov. Vård- och behandlingsmetoder, samord- ning av åtgärder och samverkan mellan olika samhällsorgan och institutioner etc. borde sålunda granskas.

För en mer fullständig överblick över de uppdrag som har givits och full- gjorts får utredningen hänvisa direkt till direktiv och avgivna betänkanden.

2 Utredningens arbete

Principbetänkandet och remissyttrandena över detta utgör grunden för det utredningsarbete som socialutredningen har slutfört med föreliggande betän- kande, men den vidare utvecklingen har givetvis i olika avseenden påverkat

' Lagstiftning om sociala nämnder i kommunerna. Ds S 1969: 1 ]. Ålderdomshemsavgifter. Ds S 1970:6.

Avgifter inom långtids- vården. Ds 5 197722.

2 Socialvården Mål och medel. SOU 1974139

(Sammanfattning SOU 1974:40). 3 Socialutredningen och remissorganens syn på framtidens socialvård. Ds S 1975115.

förutsättningarna för det omfattande socialpolitiska utredningsuppdrag som det här har varit fråga om. Här bör även uppmärksammas vissa initiativ från regeringen under utredningsarbetets slutskede. Dessa redovisas längre fram.

En central del av utredningens arbete har gällt utformningen av social- tjänsten. Denna del av betänkandet (avd. 1) redovisar resultatet av utredning- ens arbete avseende frågor om socialtjänstens mål, kommunens yttersta an- svar för att den enskilde får det stöd och den hjälp han behöver, kommunens skyldigheter inom socialtjänsten och den enskildes rätt till bistånd, omsorgen om de äldre och de handikappade, olika vårdformer, ersättningsfrågor och statens och medborgarnas kontroll genom tillsyn och besvär. Till utred- ningens viktigaste förslag hör de som gäller socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen och andra insatser som syftar till att främja den sociala utvecklingen. Den ökade betydelse utredningen vill ge verksamhetens struk- turinriktade och allmänt inriktade insatser markeras också genom den före- slagna benämningen socialtjänst. Begreppet socialvård syftar enligt utred- ningen på insatser för den enskilde, medan socialtjänst bättre täcker både de samhällsinriktade och de individinriktade insatserna.

Ett annat resultat av utredningens arbete är förslaget om en socialförsäk- ringsreform (avd. 11) som syftar till att bygga ut grundtryggheten i olika be- hovssituationer.

I fråga om sociala insatser utan den enskildes samtycke har utredningen så- vitt gäller de underåriga (avd. III) arbetat efter de riktlinjer som drogs upp i principbetänkandet och har— mot bakgrund av gällande rätt m. m. även be- handlat frågor som gäller sociala insatser för unga lagöverträdare (avd. IV).

I fråga om sociala vårdinsatser för vuxna missbrukare av beroendeframkal- lande medel (avd. V) har förutsättningarna varit följande.

Efter remissbehandling av principbetänkandet överlämnade den dåvaran- de regeringen genom en skrivelse i februari 1975 remissyttrandena till utred- ningen för beaktande i utredningens återstående arbete. I skrivelsen uttalades bl. a. följande: ”Vid utformningen av förslaget till ny socialvårdslag m. m. bör åtgärder utan den enskildes samtycke vad gäller barn och ungdom regle- ras i särskild lag med utgångspunkt i det av utredningen föreslagna förfaran- det, innefattande socialnämndens medverkan. Beträffande övriga åtgärder utan den enskildes samtycke bör utredningen undersöka möjligheterna till enhetliga bestämmelser utanför socialvårdslagstiftningen.” Det följande utredningsarbetet har resulterat i ett majoritetsförslag som förutsätter att behövliga vårdinsatser för dem som missbrukar alkohol eller andra beroendeframkallande medel kan ges med stöd av sjukvårdslagstift- ningen i situationer då det finns behov av att ge vård utan den enskildes sam- tycke. Utredningen föreslår en nära och i vissa hänseenden författningsstyrd samverkan mellan sjukvården och socialtjänsten. Förslaget upptar såvitt av- ser de vuxna missbrukarna inga bestämmelser om vård utan samtycke.

Vid en orientering om utredningens läge som efter regeringsskiftet i okto- ber 1976 hölls inför den nye socialministern förklarade socialutredningens ordförande på fråga att utredningen hade möjlighet att inom ramen för gäl- lande direktiv utarbeta två alternativ i avseende på möjligheterna att använda tvång mot vuxna missbrukare. Ett som utgår från den tidigare regeringens in- tentioner i tilläggsuppdraget från februari 1975 och ett som bygger på utred- ningens förslag i principbetänkandet.

Utredningen har mot angiven bakgrund utarbetat ett alternativ med den utgångspunkten att vårdinsatser utan den enskildes samtycke skulle kunna vidtas med stöd av social vårdlagstiftning (avd. XII).

Den helhetssyn som socialutredningen har sökt tillämpa i fråga om soci- altjänsten får konsekvenser för bl. a. nämndorganisationen (avd. VI) och samverkan med andra verksamhetsområden (avd. VII). Utredningen har här, som i många andra sammanhang, byggt vidare på den grund som principbe- tänkandet lade.

En vidgad samverkan mellan socialtjänsten och andra områden utgör en av flera faktorer som särskilt aktualiserar skyddet av den personliga integri- teten. Socialutredningen tar upp frågorna om handlingssekretess, tystnads- plikt och socialregister i avd. VIII.

Efter principbetänkandets förslag i fråga om socialtjänstens ekonomi, och då särskilt statsbidragen, har förutsättningarna ändrats och utredningen har omarbetat detta förslag (avd. IX).

Utredningsarbetet har i övrigt omfattat vissa särskilda frågor (avd. X), var- till hör en av regeringen överlämnad riksdagsskrivelse rörande behovet av ingripanden mot asocial livsföring. Utredningens arbete i frågan har resulterat i förslag om att lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet upphävs. Vidare föreslås i denna avdelning en vidgning av rätten till offentligt biträde i mål eller ärenden som avses i avd. III.

Utredningen lägger fram förslag till socialtjänstlag, socialnämndslag, lag om socialförsäkringstillägg m. m. Specialmotiveringar till lagförslagen redo- visas i avd. Xl.

Inom utredningen har bl. a. i arbetsgruppens form ett flertal experter tagit en aktiv del i sekretariatets arbete med utformningen av lagförslag och annat underlag för kommitténs ställningstaganden. Vissa reform- och utrednings- förslag har förberetts i arbetsgrupp under ledning av utredningens ordföran- de.

Utredningen har haft omfattande kontakter även under denna avslutande utredningsfas. I vissa avseenden har emellertid förutsättningarna varit andra än under arbetet med principbetänkandet. Sistnämnda betänkande och re- missbehandlingen av detta kan ses som en kommunikation mellan utred- ningen och de ca 400 remissinstanserna. Dessa täcker hela det socialpolitiska fältet och näraliggande områden. Härtill kommer att kommittén år 1975 ut- ökades med representanter för de tre fackliga huvudorganisationerna, vari- genom de anställda inom socialvården blivit direkt företrädda i utredningen.

Utredningsarbetet har krävt överläggningar, informationsutbyte och sam- råd med såväl olika myndigheter och organ som andra utredningar etc. van- ligen på sekretariatsplanet vartill kommer kontakter med olika frivilliga or- ganisationer.

Socialutredningen har vidare varit representerad i den av utredningen ti- digt initierade försöksverksamheten med utvecklingsarbete för social sam- verkan (SoSam). Samma gäller ett av sociologiska institutionen vid Stock- holms universitet bedrivet projekt (Socialvårdsprojektet). Dessutom har ut- redningen i samråd med socialdepartementet, socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet låtit genomföra en organisationsundersökning i ett tiotal kommuner. Vidare har utredningen tagit del av den särskilda försöksverk- samhet som bedrivs inom socialvården i Skåne.

Utredningens sakkunniga, experter och sekreterare har på olika sätt med- verkat i debatt och information om frågor som utredningsuppdraget berör. I särskilda utredningsfrågor har företrädare för utredningen besökt sociala förvaltningar och institutioner m. m. och därvid tagit del av erfarenheter och synpunkter från människor som berörs av verksamheten.

Information om socialutredningens arbete har lämnats även på det inter- nationella planet. Utredningen har följt den socialpolitiska utvecklingen i andra länder genom att delta i olika internationella kongresser och ta del av socialpolitisk litteratur m. in En fortlöpande kontakt har i skilda samman- hang och på olika nivåer hållits med de andra nordiska länderna. Utredningen har i sitt arbete beaktat harmoniseringssträvandena inom det nordiska sam- arbetet på det socialvårdspolitiska området.

Ett flertal framställningar och skrivelser har överlämnats till socialutred- ningen för beaktande.

Utredningen har sedan principbetänkandet lämnades efter remiss yttrat sig över följande betänkanden och promemorior.

1968 års utbildningsutrednings betänkande Högskoleutbildning — hälso- och sjukvårdslinje, social servicelinje, medicinsk assistentlinje, arbetstera- peut- och sjukgymnastlinje (U-SOU 1973258).

Fosterbarnsutredningens betänkande Barn- och ungdomsvård ( SOU 1974:7 ).

Riksdagens justitieutskotts skrivelse 1974-02-22 med begäran om yttrande över motion 1974:1255 om bekämpning av alkohol- och narkotikamissbruket inom kriminalvårdens anstalter m. m. 1968 års utbildningsutrednings betänkanden Högskoleutbildning — jurist- linje, förvaltningslinje, social linje (U-SOU 1973159) samt Administratörer i stat och landsting (Ds U 1973zl7).

Kommunalekonomiska utredningens betänkande Statsbidrag till kommu- nal färdtjänst, hemhjälp och familjedaghemsverksamhet ( SOU 1974:41 ).

1968 års barnstugeutrednings betänkande Barns fritid ( SOU 1974:42 ). Departementspromemoria med förslag till ändringar i förmynderskapslag- stiftningen m. m. Förmynderskap (Ds Ju 1974z7).

Utredningens om skolans inre arbete betänkande Skolans arbetsmiljö ( SOU 1974:53 , 58).

Invandrarutredningens huvudbetänkande Invandrarna och minoriteterna ( SOU 1974:69 , 70).

Socialdepartementets skrivelse 1974-10-29 med begäran om yttrande rö- rande omhändertagande av alkoholhaltiga drycker, berusningsmedel m. m.

Betänkande och förslag till lärarhandledning avgivna av utredningen rö- rande sexual- och samlevnadsfrågor i undervisnings- och upplysningsarbetet Sexual- och samlevnadsundervisning ( SOU 1974:59 ).

Socialstyrelsens och Allmänna barnhusets utredning om barnmisshandel och skadlig uppväxtmiljö Barn som far illa.

Alkoholpolitiska utredningens betänkande Alkoholpolitik ( SOU 1974:90 —93).

Bosättningslåneutredningens betänkande Bättre bostad för flera ( SOU 1975:5 ).

Departementspromemoria med förslag till ändringar i lagstiftningen om bouppteckning m. m. Dödsboanmälan (Ds Ju 1975z6).

Departementspromemoria angående ny lagstiftning om behandling av häktade m.fl. (Ds Ju 1975z8).

Departementspromemoria angående faderskap och vårdnad (Ds Ju 1975117).

Departementspromemoria angående nämndorganisation, underställning m.m. (Ds Kn 1975z3).

Offentlighets- och sekretess]agstiftningskommitténs betänkande Lag om allmänna handlingar (SOU 1975z22).

Kommunaldemokratiutredningens betänkande Kommunal demokrati (SOU 1975141).

Övervakningsnämndutredningens betänkande Kriminalvårdens nämnder ( SOU 1975:16 ).

Departementspromemoria med rapport om utredningsväsendet (Ds Ju 1975114).

Socialdepartementets skrivelse 1975-07-18 med begäran om yttrande över Kungl. Maj:ts stadga för ungdomsvårdsskolorna.

Boende- och bostadsfmansieringsutredningarnas betänkanden Bostadsför- sörjning och bostadsbidrag (SOU 197551, 52).

Nykterhetsvårdens anstaltsutrednings betänkande Inackorderingshem- men för alkoholmissbrukare (Ds S 1975z8).

Förvandlingsstraffutredningens betänkande Bötesverkställighet (SOU 1975z55).

Barnomsorgsgruppens betänkande Samverkan i barnomsorgen ( SOU 1975:87 ).

Organisationskommitténs för skyddat arbete betänkande Organisation för skyddat arbete ( SOU 1975:82 ).

Tystnadspliktskommitténs betänkande Tystnadsplikt och yttrandefrihet ( SOU 1975:102 ).

Departementspromemoria angående ändrade bestämmelser om ersättning till de enskilda övervakama inom kriminalvården (Ds Ju 197623).

Sexualbrottsutredningens betänkande Sexuella övergrepp ( SOU 1976:9 ). Arbetsgruppens för översyn av sociala linjens utbildning utredningsrapport Sociala linjens utbildning.

Frivårdens storstadsutrednings betänkande Frivård i storstad (Ds Ju 1976z9).

Utredningens rörande viss yrkesinriktad rehabiliteringsverksamhet betän- kande Yrkesinriktad rehabilitering ( SOU 1976:38 ).

Nykterhetsvårdens erkända och enskilda vårdanstalters personalorganisa- tionsutrednings delbetänkande Utbildning (Ds S 1976:6).

1974 års skolhälsovårdsutrednings betänkande Skolhälsovård ( SOU 1976:46 ).

Åtalsrättskommitténs betänkande Färre brottmål ( SOU 1976:47 ). Socialdepartementets skrivelse 1976-12-30 med begäran om yttrande över förslag från socialstyrelsens översynsutredning inom delprojektet Övriga ar— betsmiljöförbättringar.

Socialutredningen har inte annat än undantagsvis kunnat beakta ny eller änd- rad lagstiftning eller vad som eljest förekommit efter den 1 april 1977.

I Socialtjänsten

1 Socialtjänstens mål

1.1. Inledning

Socialutredningen (SU) behandlar i föreliggande kapitel med utgångspunkt i principbetänkandet1 socialtjänstens mål, särskilt i avseende på hur dessa bör komma till uttryck i en socialtjänstlag. I samband härmed diskuteras även utredningens förslag att den nya lagen delvis ges karaktär av ramlag.

I kapitlet återges först de av utredningen i principbetänkandet valda över- gripande målen. Efter en därpå följande redovisning av remissyttrandena över målfrågorna och lagens uppbyggnad framlägger utredningen sina över- väganden och förslag i denna del. Härvid understryks att den föreslagna la- gens inslag av rambestämmelser ökar behovet av vägledande mål för verk- samheten.

Vidare redovisas vissa förutsättningar för en sådan lag: behovet av omfat- tande utbildningsverksamhet för att lagens intentioner skall kunna förverk— ligas samt nödvändigheten av fortsatt utveckling i fråga om metoder och re- sultatvärdering. Därefter behandlas kortfattat frågor om vilka slag av mål som skall anges i lagen samt målens konsekvenser för dels den enskilde, dels kommunen. Kapitlet avslutas med sammanfattande synpunkter.

1.2. Socialutredningens övergripande mål — en summering

SU har i sitt principbetänkande angett vissa generella mål för socialtjänsten av klart övergripande karaktär.

Målen är:

demokrati; — jämlikhet och solidaritet; — trygghet.

Underlaget för målbestämningama i principbetänkandet utgörs av vissa grundläggande värden och analyser av samhället och dess funktioner. Således ger behandlingen av olika samhällsförhållanden i principbetänkandets kap. 7 och samhällsutvecklingen i kap. 8 underlag för bestämningar av de övergri- pande målen.

1SOU 1974z39, kap. 90. 31.

Dessa mål för socialtjänsten knyter an till värderingar och krav som bildar grund för hela det demokratiska samhällslivet. De utgör följaktligen en viktig grundval för såväl lagstiftning som andra riktlinjer avseende olika former av samhällsverksamhet. Först då dessa värden konkretiseras och preciseras i delmål får de karaktären av en särskild målsättning för socialtjänsten.

1.3. Remissyttranden

Av nära 400 remissvar redovisar inte fullt 270 av svaren synpunkter på ut- redningens förslag om övergripande mål. Närmare 180 av dessa uttalar sig po- sitivt om förslaget. Ca 130 remissinstanser har inte funnit anledning att sär- skilt kommentera förslaget om övergripande mål. En klar majoritet av re- missinstanserna har således i denna del endera reagerat positivt eller inte kommenterat förslaget. Till dei princip positiva hör socialstyrelsen, skolöver- styrelsen, svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsar- bete, länsstyrelsema i Blekinge, Jämtlands, Jönköpings, Kronobergs, Älvs- borgs och Örebro län. Samma uppfattning har socialförvaltningarna i Stock- holms och Norrköpings kommuner. Även socialhögskolomas Studentkårers organisation är positiv.

En negativ inställning svarar närmare 50-talet remissinstanser för, medan ett 40-tal ger uttryck för tveksamhet.

Av de kritiska omdömena går många ut på att de föreslagna övergripande målen är för allmänna och vaga. De positivt inställda däremot anser att må- len på den övergripande nivån måste ges en sådan generell utformning som i principbetänkandet. En del remissorgan säger att ett otillräckligt empiriskt underlag bidragit till att göra målen allmänna. Denna vaghet skulle i sin tur få till följd att man kan lägga in olika värderingar i och tolkningar av en och samma målformulering. Bakom sådan kritik står tex riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Malmöhus, Skaraborgs, Västmanlands och Östergötlands län, husmodersförbundet Hem och samhälle, centerns kvinnoförbund, Sve- riges läkarförbund m fl. Enstaka kritiska svar går så långt att de betecknar de övergripande målen som ”politiskt allmängods” (Svea hovrätt), ”värdelad- dade slagor ”, osv. Sådan kritik företräds av bl a RÅ, SAF, moderata kvinno- och ungdomsförbunden samt Trelleborgs och Enköpings kommuner.

SU har ovan understrukit att socialtjänstens mål är desamma som för det demokratiska samhällslivet i dess helhet. Många både positiva och negativa svar tar upp målfrågan från en sådan relationsaspekt. Sålunda påpekas inte sällan att det råder en samstämmighet mellan de mål som utredningen före- slagit för socialtjänstens del och de mål som gäller för samhällslivet i övrigt. Denna föreställning om ”harmoni” mellan målen kan sedan tas som ut- gångspunkt för endera accepterande eller kritik av utredningens förslag. I förra fallet anses utredningen på ett riktigt sätt ha integrerat socialtjänsten i samhällsverksamheten. ] senare fallet finner andra remissorgan, som delar uppfattningen om värdegemenskapen, att samhällsmålen ändå blir för opre- cisa för en sådan speciell samhällsfunktion som socialtjänsten utgör. Hit hör tex riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH). Trots att SU konkre- tiserat målen i delmål, av utredningen betecknade huvudfunktioner, fram-

hålls inte sällan behovet av att de föreslagna målen preciseras och ges en på- tagligt praktisk innebörd.

Andra remissinstanser återigen anser att det inte råder harmoni utan tvärt- om konflikt mellan de mål utredningen angett för socialvården och de prio— riteringar som gäller för vissa andra samhällsområden. Sådana konfliktrisker finns mellan exempelvis ”jämlikhet” och ”ekonomisk tillväxt”. Socialstyrel- sen hör till de remissinstanser som påpekar detta.

Även inom socialtjänsten kan det föreligga risker för inkonsekvenser och målkonflikter av olika slag. Några remissinstanser bl. a. TCO menar att demokratimålet strider mot principbetänkandets förslag ifråga om tvångsom- händertaganden av vuxna såsom en konsekvens av trygghetsmålet (nuvaran- de förslag redovisas i avd. V). Därför, har det hävdats, behövs ett mål som griper över de båda ovan nämnda.

En riktning i kritiken ifrågasätter inte målen i sig till vare sig innehåll eller form. Kritiken går i stället ut på att de konkreta förslagen inte på långt när kan förväntas förverkliga målen. Ett förverkligande av utredningens jämlik- hetsmål skulle således fordra att utredningen vidgat rätten till socialbidrag och givit detta en helt annan fördelningspolitisk effekt än utredningen tänkt sig. Liknande synpunkter har anförts ifråga om demokratimålet. Bland kri- tikerna kan nämnas socialstyrelsen, socialhögskolan i Östersund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund (SKTF) och folkpartiets ungdomsförbund (FPU).

En annan näraliggande kritik ifråga om avståndet mellan mål och verklig- het går ut på att de föreslagna målen markerar en för hög ambitionsnivå för socialtjänstens del. Målen skulle göra anspråk på en central i stället för en komplementär samhällsfunktion för socialtjänsten. Sådan kritik framför bl.a. TCO, FPU, socialdemokratiska kvinnoförbundet, arbetsgruppen vid Lida behandlingshem och Nacka kommun.

Viss kritik syftar till att bygga ut utredningsförslaget med nya övergripande mål. ”Rätten till arbete”, som bl. a. den socialdemokratiska Broderskapsrö- relsen pläderar för, samt ”frihet”, som LO och flera andra för fram, hör till dessa. Det framförs också önskemål om att inte bara politiska utan även re- ligiösa värden markeras i målsättningen för socialtjänsten. Domkapitlet i Härnösand och svenska kyrkans diakoninämnd hör till de remissorgan som framför sådana krav. Ett annat målförslag markerar strävan till en fortsatt po- sitiv utveckling med termen ”tillväxt av välfärden” som socialhögskolan i Örebro lanserar.

Omkring 130 remissorgan har yttrat sig över vad SU säger om den framtida lagen. De allra flesta uttalar sig i huvudsak positivt om utredningens syn- punkter och förslag. Bara ett tjugotal är uttalat negativa eller tveksamma.

De positiva remissinstansema åberopar i stort sett samma synpunkter som SU anfört såsom motiv för en reglering vilken till väsentlig del kan betecknas som ramlagstiftning. Till de positiva hör kammarrättema i Stockholm, Gö- teborg och Sundsvall, Svenska kommunförbundet, Sveriges socialförbund liksom ett flertal kommuner. Även utredningens uppfattning att vissa frågor måste, utifrån främst rättssäkerhetssynpunkter, få en fastare reglering möter starkt gensvar. Så är fallet i yttrandena från socialstyrelsen, Stockholms so- cialförvaltning, Svensk kuratorsförening m. fl.

Klart uttalad kritik riktas från vissa håll mot förslaget att lagfästa en vidg-

ning av den enskildes rätt till socialt bistånd (service). Detta anses kunna få till följd att besvärsinstans kommer att döma över kommunalpolitiska beslut och prioriteringar samt därmed begränsa den kommunala självstyrelsen. Åt- skilliga remissorgan understryker att en ramlagstiftning måste kompletteras för att stora standardskillnader mellan kommunerna, godtycke och bristande rättssäkerhet skall kunna undvikas. Sådana synpunkter framför bl. a. riksre- visionsverket, länsstyrelserna i Kristianstads, Blekinge, Malmöhus samt Gö- teborgs och Bohus län, flera kommuner såsom Eskilstuna, Mjölby och Stor- uman, liksom socialhögskolor och handikapporganisationer.

1.4. Socialutredningens överväganden och förslag

1.4.1. M ålinriktad ramlag

Den nuvarande sociallagstiftningen innehåller en förhållandevis fast och de- taljerad reglering i fråga om medborgarnas rättigheter, socialvårdens förfa- ringssätt och förutsättningar för stöd, hjälp eller annat bistånd.

Även i den nya socialtjänstlagen måste bl. a. den enskildes grundläggande rätt att erhålla bistånd i olika former bestämmas och ges en fast reglering. Man får även räkna med att andra författningar, allmänna råd och prejudi- katbildning etc. och efter hand vunna erfarenheter skall ge erforderlig stadga åt lagens tillämpning, dock utan att binda denna för hårt. Socialtjänstlagen bör nämligen till stor del få en utformning som avviker från de nu gällande socialvårdslagarnas detaljreglering och ges karaktär av en målorienterad ram- lag. Det viktigaste blir här att ange intentionerna och syftet med verksamhe- ten i dess helhet liksom för dess olika delar. Denna typ av lagstiftning till- erkänner socialtjänsten stora möjligheter att i samarbete med den enskilde bestämma på vilka vågar man skall nå de angivna målen.

Till skillnad från förslaget till socialtjänstlag har den socialpolitiska lagstift- ningen vanligen en preciserad reglering. Så är fallet med de olika socialför- säkringsförrnånerna och detsamma gäller SU:s förslag om socialförsäkrings- tillägg (avd. II). Denna fasta reglering med klart avgränsade ersättningsvillkor är i viss mån möjlig tack vare en socialvård som tillgodoser mycket skiftande behov. De möjligheter som redan den nuvarande socialvården har till sådana individuellt avpassade insatser bör i den framtida socialtjänsten vidgas. En första förutsättning härför gäller utformningen av själva lagen.

Enligt SU:s uppfattning finns ett viktigt samband mellan frågan om mål- angivelser i lagen och dennas inslag av ramlag. Ju större frihet som ges att utforma socialtjänsten desto starkare blir kravet på att lagen anger vägledande mål för verksamheten.

1.4.2. R amlagens fördelar

Som redan antytts ger en ramlagstiftning större frihet vid val av tillväga- gångssätt än en lagstiftning med detaljbestämmelser. Därmed kan också stör- re hänsyn tas till den enskildes behov och önskemål. Likaså blir det möjligt att på ett bättre sätt tillvarata de förtroendevaldas och de anställdas kunskaper och erfarenheter. En sådan lag bör därmed rymma större förutsättningar än

den nuvarande lagstiftningen att utifrån de angivna målen och värderingarna tjäna berörda enskilda personer och grupper. Inom ramen för en sådan lag ryms också skillnader som beror på olika förutsättningar och behov och på förändringar som med tiden följer av nya kunskaper grundade på forskning och praktiska erfarenheter. En målorienterad reglering kommer att kunna främja en fortgående utveckling av socialtjänsten eftersom lagen inte läser verksamheten i fixerade rutiner och handlingsmönster. Lagen medger mer praktiska, av formella föreskrifter mindre bundna överväganden än tidigare lagstiftning och ökad inriktning på orsaksförhållanden.

Det friare val socialtjänsten genom en sådan lagkonstruktion får att till- sammans med den enskilde finna det lämpligaste tillvägagångssättet bör ge den förutsättningar att verka på ett ändamålsenligt sätt.

Som förut sagts står det samtidigt klart att socialtjänstlagen i vissa avseen- den måste innehålla en mer preciserad reglering. Det gäller här frågor om rät- tigheter, rättssäkerhet och integritet.

l.4.3 Behovet av utbildning

Redan det hittillsvarande reformarbetet i fråga om socialvårdens organisation enligt en helhetssyn som SU lade grunden till genom ett tidigare förslag har inneburit ökade krav på förtroendemän och anställda. Då en målinriktad lag träder i kraft kommer den helhetssyn och de möjligheter till ett friare åtgärds- val som en sådan lag medger att ställa ytterligare fordringar på erfarenheter och kunskaper hos socialtjänstens utövare. Om intentionerna med den nya lagen skall kunna förverkligas måste förtroendevalda och anställda få del av en på den nya lagstiftningen inriktad utbildning. Det finns annars risk för att lagstiftningen kommer att skapa en osäkerhet som på sina håll kan leda till uteblivna eller i varje fall otillräckliga insatser i situationer där det tidigare gavs preciserade anvisningar om hur man skulle gå tillväga. En omfattande utbildningsverksamhet är därför enligt utredningens mening nödvändig för att verksamheten skall kunna praktiskt omdanas i enlighet med den nya la- gens syfte.

SU förutsätter att förutom socialstyrelsen både landstings- och kommun- förbundet kommer att svara för en omfattande utbildningsverksamhet i sam- band med reformen. Denna bör påverka utformningen av såväl grund- som vidareutbildningen och bedrivas i både interna och externa former. Det är viktigt att utbildningen för förtroendemän och personal kan starta i ett så ti- digt skede som möjligt. En betydelsefull inriktning synes vara att i utbild- ningen söka klara ut hur de nya sociala reformerna skall på bästa sätt praktiskt förverkligas på det lokala planet.

Arbets- och behandlingsmetoder måste vidareutvecklas för att de möjlig- heter som dels lagen och dels socialförsäkringsreformen (avd. II) ger skall kunna utnyttjas fullt ut. Redan pågår ett viktigt utvecklingsarbete med många skilda projekt som initierats och bedrivs av olika myndigheter, kom- muner och organisationer, såsom socialstyrelsen, kommunförbundet m. fl. Verksamheten samordnas bl. a. genom delegationen för social forskning inom socialdepartementet. Även en forskningsanknuten social yrkesutbild- ning bör ge goda möjligheter till fortsatt metodutveckling. Vidareutbildning-

en av socionomer är likaså en viktig förutsättning för socialtjänstens praktis- ka förverkligande.

l.4.4 Möjligheter till resultatvärdering

En lag som anger målen för socialtjänsten gör det möjligt att bedöma i vad mån denna utvecklas i önskvärd riktning eller inte. Det är givetvis ofta svårt att utvärdera social verksamhet. Metodproblemen är stora. Man kan emeller- tid räkna med att metoderna förbättras. Även här pågår en viktig utveckling genom att prövning och förbättring av utvärderingsmetoderna ofta ingår som en betydelsefull del i många av projekten inom forsknings- och försöksverk- samheten.

Inom den framtida socialtjänsten torde således genom att målen anges di- rekt i lagen finnas större möjligheter än inom den nuvarande socialvården att bedöma hur verksamhetens resultat svarar mot de uppställda målen. För att detta skall vara möjligt krävs emellertid att de övergripande målen omformas till mer konkreta och preciserade delmål.

1.4.5. Vilka mål bör anges i lagen?

SU vill på nytt understryka att sociala mål som överensstämmer med rege- ringsformens principer bör vägleda inte bara socialtjänsten utan all samhälls- verksamhet. För den del av samhällsverksamheten som SU:s arbete omfattar har utredningen valt som övergripande vissa sociala mål som gäller även and- ra samhällsområden. Sådana mål skulle få en skäligen begränsad effekt om de gällde bara för socialtjänsten. Den framtida socialtjänstens möjligheter att nå resultat i fråga om såväl generella som mer individinriktade insatser är starkt beroende av att även annan verksamhet i samhället är inriktad mot so- ciala mål. Härför krävs en fortgående samhällsutveckling. SU anser därför att de övergripande mål som utredningen valt får betydelse särskilt i en utveck- ling på lång sikt av såväl socialtjänsten som samhället i övrigt.

Dessa mål förutsätter eller innefattar grundläggande politiska och sociala värden och krav som inte alltid kommer till direkt uttryck i själva målformu- leringarna.

Ett sådant krav är allas rätt till meningsfullt arbete. Arbetet utgör en grund— val för såväl samhällets bestånd som för den enskildes försörjning och väl- färd. Arbete under goda betingelser är en demokratisk rättighet som innefat- tar de värden som kommer till uttryck i målen jämlikhet och solidaritet samt trygghet.

Demokrati förutsätter frihet i flera grundläggande hänseenden i relationen mellan den enskilde och samhället. Det gäller den enskildes rätt att inom vida gränser bestämma över sin situation, att ge uttryck för sin mening och att söka påverka andra. Utredningen innefattar därför principen om den enskil- des frihet i främst demokratibegreppet. Den enskildes rätt till personlig inte- gritet har nära samband med friheten som demokratisk rättighet.

Det ligger i linje med de övergripande målen och till dem knutna politiska och sociala värden att socialtjänsten medverkar i en utveckling som syftar till att förbättra människornas levnadsförhållanden i den mening som ryms i be-

greppet livskvalitet. Denna omfattar såväl materiella som ideella faktorer. Som närmare framgår av avsnitt 40.3.11 har folkrörelserna — politiska och fackliga föreningar, kristna samfund och andra ideella organisationer och fri- villiga sammanslutningar på det sociala området sedan länge utifrån sina olika idémässiga utgångspunkter och livsåskådningar spelat en i flera avse- enden viktig roll inom socialvården. De har gjort pionjärinsatser i fråga om metoder för socialt arbete. Av grundläggande betydelse är att folkrörelsein- satserna har bidragit till att öka gemenskapen och förankra solidaritetsidéer- na. Samverkan med folkrörelserna bör i fortsättningen särskilt bidra till att ge den nya socialtjänsten en demokratisk förankring hos allmänheten.

De övergripande målen bör komma till uttryck i lagen. De är av sådan grundläggande betydelse för den framtida socialtjänstens utveckling att de bör framträda i en portalparagraf . Härmed framhävs de övergripande målens vikt och deras uppgift att tjäna som sociala och politiska riktmärken både för socialtjänstens dagliga arbetsinsatser och för det fortsatta reformarbetet.

Till dessa mål som med nödvändighet måste vara allmänt utformade bör i lagen knytas mer konkreta och preciserade mål och medel. Det är här bl. a. fråga om socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen, allmänt fö- rebyggande insatser, information, individ- och familjeinriktade insatser i form av behovsprövad ekonomisk hjälp och andra sociala tjänster. De ifrå- gavarande målen redovisas i kap. 3 under huvudgruppema strukturinriktade insatser, allmänt inriktade insatser, individuellt inriktade insatser.

Den föreslagna socialtjänstlagen bör alltså innehålla såväl de av utredning- en valda övergripande målen som de redovisade delmålen, vilka utgör medel för att förverkliga de övergripande målen.

Förslaget till socialtjänst innebär utvidgade rättigheter för den enskilde och större åtaganden för samhället. Vad gäller samhällets skyldigheter åläggs pri- märkommunen ett yttersta ansvar för att den enskildes behov' av vård och omvårdnad blir tillgodosett. Detta kommunala ansvar, som hänför sig till de angivna målen, behandlas i kap. 2.

Vad som är kommunens skyldighet och yttersta ansvar bildar grund för den enskildes rättigheter. Dessa beskrivs, i fråga om rätten till bistånd, i kap. 4.

1.4.6. Sammanfattande synpunkter

SU anser att de övergripande målen inte är eller skall vara exklusiva för so- cialtjänsten. De bör i stället utgöra politiska riktmärken för samhällslivet i stort.

De i principbetänkandet redovisade och i föreliggande betänkande ytterli- gare utvecklade målen bör på flera sätt komma till uttryck i lagen. Denna bör således omfatta både de allmänt formulerade övergripande målen som an- ges i socialtjänstlagens portalparagraf och deras konkretisering i huvud- funktioner. De senare utgör den framtida socialtjänstens kärna i form av strukturinriktade, allmänt inriktade och individuellt inriktade insatser. Där- med får de allmänna övergripande målen den närmare bestämning som er- fordras för att de skall kunna vara vägledande för socialtjänstens verksamhet och utveckling.

Som tidigare framhållits har SU fått övervägande stöd i remissbehandling- en för sitt förslag till övergripande mål. Kritiken att målen är för allmänt for— mulerade bortser från det faktum att en övergripande målsättning måste ges generell utformning. Självfallet bör dock dessa mål preciseras och konkreti- seras, vilket skett bl. a. genom de i principbetänkandet angivna huvudfunk- tionerna och den ovan nämnda systematiseringen i föreliggande betänkande. Till sist skall målen fortlöpande konkretiseras på den lokala nivån genom de enskilda kommunernas utformning av de sociala tjänsterna.

2 Det kommunala ansvaret

2.1. Bestämningen i vårdlagarna av det kommunala ansvaret

[ detta kapitel tas upp till bedömning frågan om och i vilken utsträckning kommunen bör ha ansvaret för socialtjänsten. Inledningsvis berörs hur den- na fråga regleras i gällande vårdlagar. Dessa har tillkommit vid skilda tid- punkter och avser olika vårdområden. Det har lett till att vårdlagstiftningen i många hänseenden framstår som oenhetlig och splittrad till både innehåll och utformning.

I lagen ( 1954:579 ) om nykterhetsvård, nykterhetsvårdslagen (NvL) ges ingen bestämning av kommunens ansvar och kompetens såvitt avser verksamhe- tens utformning. De nykterhetsvårdande uppgifternas karaktär av att vara kommunala framgår av lagens bestämmelser om den kommunala nämndor- ganisationen. Såsom huvudregel gäller således enligt 3 5 NvL att i varje kom- mun skall finnas en kommunal nykterhetsnämnd. Kommunens ansvar framgår av de uppgifter som i lagen lagts på nämnden.

Socialhjälpsverksamheten däremot har i lagen ( 1956:2 ) om socialhjälp, so- cialhjälpslagen (ShjL) uttryckligen angivits vara en kommunal angelägenhet. I 1 5 ShjL föreskrivs att varje kommun skall se till att den som vistas i kom- munen erhåller den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och förhål- landen i övrigt kan anses tillfredsställande. Kommunen skall vidare sörja för att den som vistas i kommunen och som finnes vara i behov av hjälp erhåller sådan i enlighet med vad i lagen närmare anges. De inledande bestämmel- serna anger således ett ansvars- och kompetensområde. Inom detta område ges kommunen frihet vid utformningen av verksamheten, en frihet som be- gränsas endast av lagens särskilda bestämmelser om socialnämndens uppgif- ter. Sålunda är socialnämnd obligatorisk i varje kommun. De uppgifter som i lagen ålagts nämnden får kommunen inte uppdra åt annat organ att ombe- sörja.

Även samhällets barna- och ungdomsvård är sedan länge en kommunal angelägenhet. Iden inledande bestämmelsen i lagen (1960297) om samhällets vård av barn och ungdom, barnavårdslagen (BvL) sägs syftet med samhällets barnavård vara att främja en gynnsam utveckling av de unga och goda upp- växtförhållanden i övrigt för dem. Härefter anges i 2 5 kommunens ansvars- och kompetensområde. Där sägs att varje kommun skall sörja för sin barna- vård enligt vad i lagen stadgas samt även i övrigt genom lämpliga anordning-

ar och åtgärder verka för det i l 5 angivna syftet. Kommunens ansvar har principiellt lagts på barnavårdsnämnden. Den skillnaden föreligger emellertid i förhållande till ShjL att utrymme lämnats för kommunen att låta annan nämnd handha sådana uppgifter som faller inom ramen för den generellt fö- rebyggande verksamheten.

Gemensamt för de båda sistnämnda lagarna är således att kommunens ansvars- och kompetensområde anges. Inom detta område ges bestämmelser om de uppgifter som skall åvila det kommunala organet. Kommunen får med de begränsningar som kan följa av att särskilda uppgifter tillagts nämnd efter egna förutsättningar och villkor utforma den kommunala verksamheten inom ramen för de syften lagen avser att tjäna.

Bland de bestämmelser i vårdlagarna som lägger socialvårdande uppgifter direkt på en kommunal nämnd förtjänar i detta sammanhang att särskilt be- aktas stadgandet i 6 5 ShjL enligt vilket socialnämnden har att göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad och verka för att detta blir tillgodosett (se härom under 2.2). Vidare kan framhållas bestämmelsen i 3 5 BvL som ålägger barnavårdsnämnd att göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms levnadsförhållanden inom kommunen samt särskilt uppmärksam- ma sådana underåriga som med hänsyn till kroppslig eller själslig hälsa och utrustning, hem- och familjeförhållanden samt omständigheterna i övrigt kan anses vara särskilt utsatta för risk att utvecklas ogynnsamt. Det ankom- mer även på nämnden att verka för önskvärda förbättringar i fråga om kom- munens barnavård. Enligt 31 5 BvL har vidare den enskilde tillagts en rätt till vård under i lagrummet närmare angivna omständigheter.

Enligt 4 5 1 mom. NvL ankommer det på motsvarande sätt på nykterhets- nämnd att verka för nykterhetsfrämjande åtgärder. Härjämte ges i 58 5 be- stämmelser om frivillig intagning i vårdinstitution.

Enligt såväl BvL som NvL gäller vidare att nämnden skall tillhandagå en- skilda med råd och upplysningar som har samband med nämndens verksam— hetsområde. Uppmärksammas bör i detta sammanhang den i 265 andra stycket BvL stadgade befogenheten för nämnden att lämna ekonomiskt stöd i anslutning till råd eller föreskrifter.

Den särskilda problematik som har avseende på samhällets möjligheter att bereda den enskilde vård utan dennes samtycke behandlas i avd. 111 och V.

2.2. Något om bakgrunden till gällande rätt

Enligt 1918 års fattigvårdslag var kommunerna inte skyldiga att bistå andra personer än dem som var i behov av ekonomisk hjälp. Den fattigvård som enligt lagen skulle lämnas dem var emellertid inte enbart av ekonomisk art. Till kommunernas skyldigheter hörde också att lämna s. k. understödstagare bistånd i personliga angelägenheter. Detta kom till uttryck i de stadganden varigenom kommunerna ålades att bl. a. bereda understödstagama erforder- lig vård. Fattigvården hade ett starkt inslag av rent personligt betonad hjälp- verksamhet.

Förelåg inte något ekonomiskt hjälpbehov var sålunda fattigvårdsstyrelsen inte skyldig att stå till tjänst med vare sig råd eller upplysningar eller på annat

sätt. Socialvårdskommittén, vars förslag1 låg till grund för ShjL, ansåg detta vara en brist samt föreslog att regler om bistånd även i andra fall skulle tas in i den nya lagen. Enligt förslagen skulle envar ha rätt att få råd och upp- lysningar eller annat bistånd om han var i behov därav för att kunna leva un- der tillfredsställande förhållanden och komma i åtnjutande av erforderlig vård eller för att i övrigt bli i tillfälle att behålla eller återvinna sin förmåga till självförsörjning. Även om anmälan till socialnämnd inte skett skulle det enligt förslaget åligga nämnden att ombesörja att behov av sådant bistånd blev tillgodosett. Det föreslogs vidare att besvär skulle kunna anföras hos länsstyrelsen i ärende rörande bistånd av här avsedd art.

Kommitténs förslag bedömdes emellertid i propositionen med förslag till lag om socialhjälp2 vara för vittsyftande. Många socialnämnder skulle enligt departementschefen inte vara tillräckligt rustade att bemästra alla de uppgif- ter som enligt förslaget skulle läggas på dem. Det var dock önskvärt, framhöll departementschefen, att nämnderna i all den utsträckning som var möjlig stod allmänheten till tjänst med råd och upplysningar samt annat personligt bistånd och detta oavsett om behov av ekonomisk hjälp förelåg.

I lagen intogs en allmän bestämmelse att socialnämnd skall tillhandagå all- mänheten med råd och upplysningar i frågor som äger samband med nämn- dens verksamhet samt, där så lämpligen kan ske, lämna annat bistånd i per- sonliga angelägenheter (65 första stycket). Det ankommer på nämnderna själva att fritt pröva om sådant bistånd i det enskilda fallet skall lämnas eller inte liksom att avgöra på vilket sätt biståndet skall ges. Besvärsrätt föreligger inte.

Frågan om kommunernas kompetens och ansvar för den enskilde upptogs härefter av bl. a. handikapputredningen. Enligt dess förslag3 borde ShjL kom- pletteras med en bestämmelse av innehåll att kommun skall sörja för att den som vistas i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande. Möjlighet till personlig omvårdnad skulle därvid tillkomma envar oavsett ekonomiskt hjälpbehov. De föreslagna bestämmelserna skulle dock inte innebära att kommunerna skulle vara skyldiga att svara för sådana åtgärder som enligt lag eller författ- ning åvilade annan huvudman såsom staten eller landstinget. Det var emel- lertid angeläget att socialnämnden vid behov förmedlade kontakten mellan den vårdbehövande och det organ som svarade för vårdverksamheten och detta oavsett om kommunen var huvudman för verksamheten eller ej.

Departementschefen framhöll i proposition i anslutning till förslaget4 att handikappvården under senare år ägnats ökande intresse från samhällets sida allt eftersom resurserna och möjligheterna att hjälpa vuxit. Nödvändigheten av en aktiv uppsökande verksamhet hade alltmer betonats. En ändamålsenlig lagstiftning utgjorde i detta sammanhang en viktig förutsättning. Oklarheter i lagstiftningen som kunde vara till hinder för en önskvärd utveckling måste undanröjas.

Det framhölls vidare i propositionen att ShjL tillkommit under andra för- hållanden än som nu var rådande. Den utformades i huvudsakligt syfte att bistå personer som behövde ekonomisk hjälp. Ett i allmänna ordalag hållet stadgande ålade emellertid socialnämnderna att ställa sin sakkunskap på det sociala området till förfogande för dem som ansåg sig behöva personligt bi- stånd.

1SOU1950111. 2Prop.l955:177. 3SOU 196753.

4 Prop. 1968z74.

Departementschefen framhöll även att kommunernas möjligheter att till- godose den enskildes behov av personligt bistånd nu var avsevärt större än då ShjL kom till. Härtill bidrog bl. a. förbättrade ekonomiska resurser och bär- kraftigare kommuner med vidgade förutsättningar för ett rationellt utnytt- jande av dessa resurser.

Departementschefen betonade vidare samhällets ansvar för medborgarnas personliga och ekonomiska trygghet. Den enskilde skulle inte vara hänvisad till anhörigs hjälp eller privat välvilja för att få sitt behov av trygghet tillgo- dosett. Ett system av anordningar hade successivt byggts upp för att tillgo- dose behovet av hjälp och bistånd. Systemets effektivitet berodde emellertid av att förmånerna verkligen kom den enskilde till godo, vilket förutsatte kun- skap om de individuella behoven. Sådan kunskap måste inhämtas där den en- skilde bodde. Det ankom därför enligt departementschefens uttalanden i första hand på kommunerna att se till att samhällets intentioner att skapa trygghet förverkligades.

Det var enligt vad vidare framhölls angeläget att den tveksamhet som råd- de i fråga om kommunernas kompetens att tillgodose den enskildes behov av personlig omvårdnad undanröjdes. Med tanke på den allmänna översyn av vårdlagarna som inletts borde ändringarna begränsas till vad som ound- gängligen krävdes för att kommunerna inte längre skulle tveka om sin rätt att aktivt engagera sig i hithörande frågor. Departementschefen föreslog där- för att i l 5 ShjL skulle föreskrivas att varje kommun skall tillse att den som vistas i kommunen erhåller den omvårdnad som med hänsyn till hans behöv och förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande. Kompletteringen var enligt vad departementschefen särskilt framhöll inte avsedd att medföra nå- gon ändring i förhållande till gällande rätt när det gällde innebörden av be- greppet socialhjälp eller besvärsrättens omfattning enligt ShjL.

Genom en sådan ändring klarlades enligt vad departementschefen uttalade kommunernas förstahandsansvar för handikappvården. Detta skulle natur- ligtvis inte innebära att kommunerna i första hand var skyldiga att svara för åtgärder som enligt lag eller annan författning vilade på staten eller lands- tinget. Kommunerna borde emellertid i sådant fall om det behövdes förmedla kontakten mellan de vårdbehövande och det organ som svarade för vården. Departementschefen uttalade därvid att avvägningen av insatser på de om- råden där närmare bestämmelser om ansvarsfördelningen saknades torde kunna lösas i samråd mellan berörda parter. Det fick ankomma på socialsty- relsen att i den mån det behövdes ge huvudmännen anvisningar för verksam- hetens bedrivande. I anslutning härtill underströk departementschefen vik- ten av att de åtgärder varom här var fråga inte bara kom att avse fysiskt handi- kappade. Även psykiskt handikappade eller personer — yngre och äldre — som av andra skäl mötte mera betydande svårigheter i sin dagliga livsföring borde omfattas av åtgärderna.

I ett avseende borde emellertid kommunernas ansvar direkt fastslås i lag— texten. Det gällde den grundläggande förutsättningen för en god social om— vårdnad som låg i att samhällets organ skaffade sig kännedom om den en- skildes behov av hjälp och stöd oavsett hans ekonomiska situation. Denna skyldighet att bedriva en aktiv uppsökande verksamhet borde åvila social- nämnden och komma till uttryck genom ett tillägg till 6 5 ShjL. Där borde intas en bestämmelse enligt vilken det åligger socialnämnden att göra sig väl

förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad och verka för att detta blir tillgodosett.

] och 6 55 ShjL ändrades i enlighet med vad nu sagts. Såsom framgår av det anförda har den enskilde inte i andra fall än dem som omfattas av 12 5 ShjL tillagts en individuell rätt att få ett föreliggande hjälp- behov tillgodosett. Rätten till vård såsom den bestämts i lagen är således på samma sätt som i den gamla fattigvårdslagen avsedd enbart för de ekono- miskt hjälpbehövande. Andra vårdbehövande har att förlita sig på kommuns allmänna åligganden att enligt 1 5 ShjL bistå den enskilde.

De i 1 och 6 55 ShjL gjorda ändringarna avser hela det sociala vårdområdet. I den mån särskilda regler ges i BvL och NvL skall dock dessa gälla (jfr avsnitt 2.1).

Genom ändringarna i ShjL tillkom något för socialvårdslagstiftningen prin- cipiellt nytt. Först härigenom infördes bestämmelser som, obundna av vård- områdesgränser, avsåg alla dem som vistades i kommunen. Den tanke som väckts redan under förarbetena till lagen om ett övergripande ansvar för kom- munen för den enskildes sociala situation kom till klart uttryck. Det är mot denna bakgrund SU:s överväganden bör ses.

2.3. Överväganden i principbetänkandet

SU har i principbetänkandet anknutit till det synsätt som kommit till uttryck i förarbetena till berörda ändringar i ShjL. Utredningen har därvid anfört bl. a. följande.

I ett alltmer komplicerat samhälle får den enskilde allt större svårigheter att finna vägarna till den hjälp och service som samhället kan ge. De mång- skiftande hjälpbehov som kan uppstå i det enskilda fallet kan inte heller alltid tillgodoses genom ett regelsystem som till sina grunddrag är generellt. Det framstår därför som angeläget att ett organ i samhället tilläggs uppgiften att förmedla hjälpinsatser från andra samhällsorgan och tillgodose det behov av bistånd som därutöver kan föreligga i det enskilda fallet. Först härigenom skapas garantier för att den som behöver samhällets bistånd ges det stöd och den hjälp som i varje särskilt fall kan vara erforderliga. Det bör därför fast- läggas vilket organ som har det yttersta ansvaret för att den enskilde bereds erforderlig hjälp. Kommunen är den organisatoriska enhet som har de bästa förutsättningarna härför. Kommunen bör därför tilläggas ett yttersta ansvar för den enskildes sociala situation.

Ett på så sätt fastlagt ansvar innesluter i sig flera uppgifter för kommunen. Det bör således ankomma på kommunen som har det övergripande ansva- ret att göra sig underrättad om i kommunen föreliggande hjälpbehov.

Med det yttersta ansvaret följer även uppgiften att ge den enskilde råd och anvisningar såvitt avser i samhället förekommande hjälpmöjligheter samt att vid behov förmedla insatser från annat samhällsorgan. Det bör vidare ankom- ma på kommunen att tillgodose sådana individuella behov som inte tillgo- doses genom annat samhällsorgan. I första hand bör därvid kurativa och eko- nomiska åtgärder komma ifråga. Såsom den yttersta konsekvensen av det kommunala ansvaret följer skyldigheten att bereda den enskilde erforderlig vård.

2.4. Remissyttranden

Förslaget att lägga ett yttersta ansvar för den enskildes sociala situation på kommunen har allmänt fått ett positivt mottagande. Till de positiva remiss- instansema hör bl a RÅ, riksrevisionsverket (RRV) och övriga centrala myn- digheter, 12 länsstyrelser, kommun- och landstingsförbunden, Stockholms, Göteborgs och Malmö kommuner samt ett 20-tal organisationer, däribland de sex politiska organisationerna som yttrat sig i frågan, Sveriges läkarför- bund, Sveriges socionomers riksförbund (SSR), SKTF, TCO, pensionärernas riksorganisation (PRO) och svenska kyrkans centralråd. Av de ca 180 remiss- instanser som har tagit upp denna fråga har bara drygt ett 25—tal ställt sig tve- kande eller övervägande kritiska. Hit hör t.ex. länsstyrelserna i Älvsborgs och Gävleborgs län, Trollhättans, Borlänge, Uppsala, Sundbybergs och Kiru— na kommuner, kuratorsföreningen och socialhögskolan i Stockholm. Kriti- ken har i de flesta fall riktat sig mot SU:s uttalande om att skyldigheten att bereda den enskilde erforderlig vård följer som den yttersta konsekvensen av det kommunala ansvaret. Vad utredningen yttrat om övriga kommunala uppgifter som bör omfattas av det yttersta ansvaret hari allmänhet inte mött invändningar.

Det har om skyldigheten att bereda vård bl. a. sagts att det yttersta ansvaret närmast bör beskrivas som ett kurativt ansvar förenat med skyldighet att ta initiativ till erforderlig vård på olika områden men att en skyldighet för soci- alvården att själv ombesörja sådan vård, om annan huvudman underlåter eller vägrar att ge den, skulle få orimliga konsekvenser. Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar farhågor för att en socialnämnd då skulle kunna tvingas vidta en rad provisoriska åtgärder som innebär en icke godtagbar sänkning av vård- kvaliteten. Saken har också uttryckts så, att det vore rimligare att varje män- niskovårdande instans gavs ett absolut vårdansvar inom sitt ansvarsområde med skyldighet att rätta till eventuella brister i verksamheten, och att den kommunala socialnämnden inte kan ha det yttersta vårdansvaret på områden där vården sköts av statliga eller landstingskommunala organ. Några remiss— instanser föreslår att det yttersta ansvaret delas mellan kommun och lands- tingskommun. Kiruna kommun menar att det yttersta ansvaret rimligen måste tas av hela samhället, dvs. staten, och att kommunerna visserligen kan medverka till att detta ansvar uppfylls men då med klart givna skyldigheter.

Exempelvis Gislaveds och Falköpings kommuner befarar att om utred- ningens förslag om ett närmast obegränsat ansvar för den kommunala soci- alvården genomförs, andra samhällsorgan frestas att frigöra sig från ansvar för människornas sociala situation och helt enkelt hänvisar till socialvården att ta hand om alla problem som uppstår i samhället och som på något vis kan etiketteras som sociala.

I några svar har beklagats att SU inte närmare övervägt t. ex. arbetsgivarnas ansvar: det får inte vara självklart att samhället via socialvården utan vidare skall gå in och överta ansvaret för människor som slussas ut ur produktions— apparaten, och ansvarsfördelningen mellan samhälle och näringsliv måste ut- redas. I denna riktning uttalar sig t. ex. arbetsgruppen rörande försöksverk- samhet inom barna- och ungdomsvården. Vidare bör beaktas att även enskil- da människor måste känna ett yttersta ansvar; konsekvensen av att ansvaret

tas ifrån människorna blir att de passiveras. Detta framhålls av bl. a. Eskils- tuna kommun och kuratorsföreningen.

I några remissvar betonar man att utredningens förslag innebär i nuläget orealistiska krav på upprustning av kommunernas resurser, inte minst när det gäller metoder för olika specialiserade verksamheter.

Några instanser, bl. a. länsstyrelsen i Gävleborgs län och Lysekils kom- mun, finner det diskutabelt att så starkt som utredningen gjort betona soci- alvårdens yttersta ansvar utan att samtidigt förknippa det med befogenheter för socialvården i fall av konflikter myndigheter emellan om behovet av in- satser i de enskilda fallen. Bl. a. Borås kommun ställer frågor om hur social- vården skall kunna påverka andra huvudmäns resursprioriteringar och vilka krav på uppföljning som bör gälla när en klient hänvisas till annan vårdor- ganisation.

Även av de remissinstanser som i huvudsak tillstyrkt utredningens förslag har ett 60-tal understrukit behovet av en klarare bestämning av det kommu- nala vårdansvarets innebörd och — eftersom detta ansvar trots allt inte kan vara helt obegränsat dess gränser mot andra vårdhuvudmäns ansvarsom- råden. Hit hör bl. a. RRV, länsstyrelsen i Jönköpings län, landstingen i Upp- sala, Älvsborgs och Västernorrlands län, Örebro, Västerås och Lunds kom- muner samt socialdemokratiska kvinnoförbundet. Bland de områden som särskilt framhållits är den landstingskommunala sjukvården — inte minst långtidsvården och den psykiatriska vården samt omsorgsvård, den psykis- ka barna- och ungdomsvården (PBU), skolan och kriminalvården, men även de statliga försäkringarna och olika former av studiestöd har nämnts.

Bland övriga framförda synpunkter märks följande. Ett par remissinstanser, bl. a. landstingsförbundet, menar att det yttersta ansvarets innebörd bör preciseras så att det definitionsmässigt skiljer sig från det vårdansvar som enligt 3 5 sjukvårdslagen åvilar sjukvårdshuvudmannen. För undvikande av missförstånd bör övervägas att för kommunens räkning konsekvent använda termen ”yttersta ansvar” i stället för termen ”vårdan- svar”.

Det framhålls vidare att kommunens vårdansvar inte kan sträcka sig utan- för kommunens kompetens- och verksamhetsområde. Detta ansvar bör där- för motsvaras av skyldighet för även andra huvudmän inom vårdområdet att tillhandahålla erforderliga resurser (kommunförbundet m. fl.). Så bör kom- munens vårdansvar t. ex. inte konkret få åberopas för att avvisa en alkohol- missbrukare från klart motiverad behandling inom sjukvårdssektorn (SKTF). — Å andra sidan föreligger ett behov av att markera socialvårdens ansvar för ekonomisk hjälp till personer som är föremål för kriminalvårdande åtgärd ävensom för hjälp i olika former till de psykiskt utvecklingsstörda (SSR, TCO m. fl.).

Några remissinstanser, bl. a. kamratföreningen Länken i Göteborg och Sveriges frikyrkoråd, understryker att kommunernas yttersta ansvar inte får hindra dessa från att ekonomiskt och på annat sätt stödja frivilliga insatser.

2.5. Socialutredningens överväganden och förslag

1 föregående kapitel har SU angivit vilka övergripande mål som enligt utred- ningens mening bör gälla för socialtjänsten. Genom dessa mål särskilt so- lidaritets- och trygghetsmålen markeras bl. a. ett samhällets ansvar för de enskilda människornas sociala situation. En väl utbyggd och väl fungerande socialtjänst är ett medel att uppfylla detta ansvar.

Samhället verkar genom sina organ. Dessas verksamhet kompletterar var- andra i en mångfald hänseenden. Vid sidan av de krav i fråga om samarbete som följer härav framträder även kravet på att närmare bestämma vilket or- gan i samhället som ytterst skall ha ansvaret för den enskildes sociala situa- tion och därmed också för socialtjänsten. l principbetänkandet har SU uttalat att kommunen är det samhällsorgan som har de bästa förutsättningarna att bära ansvaret för att den enskilde be- reds erforderligt bistånd. Vad som förekommit vid remissbehandlingen för- anleder inte något ändrat ståndpunktstagande i denna del. Liksom enligt gäl- lande ordning bör därför socialtjänsten i första hand vara en kommunal upp- gift. Bestämmelse härom har tagits upp i 2 5 första stycket förslaget till so- cialtjänstlag. Genom bestämmelsen fastläggs kommunens ansvar för social- tjänsten — och samtidigt därmed den kommunala kompetensen på detta om- råde men också kommunens principiella ekonomiska ansvar för denna gren av den offentliga förvaltningen.

Såsom framhållits i kap. 1 är de övergripande mål som SU ställt upp för so- cialtjänsten sådana sociala mål som bör vara vägledande för all samhällelig verksamhet. Redan av detta, men också av en jämförelse mellan bestämmel- serna i lagförslagets första och andra paragraf, följer att målen bör styra även sådan verksamhet som bedrivs i kraft av den kommunala självstyrelsen. Det bör sålunda åligga kommunen att sörja för att socialtjänsten handhas och ut- vecklas i enlighet med de syften som angivits i kap. 1. Särskild lagbestämmel- se härom synes inte vara erforderlig.

Däremot torde det vara nödvändigt att i vissa hänseenden närmare reglera vilka särskilda uppgifter som — inom det angivna ansvars- och kompetens- området — bör åvila kommunerna när det gäller socialtjänsten. SU tar upp hit- hörande frågor i följande kapitel.

Vad härefter angår räckvidden och innebörden av det kommunala ansvaret för socialtjänsten fullföljer SU i sina förslag de tankegångar som legat till grund för 1 och 6 55 ShjL och som utvecklats vidare i principbetänkandet. Enligt utredningens bedömande är det nödvändigt att lägga ett yttersta an— svar på kommunen för att kunna ge den enskilde den trygghet som ligger i att vid uppkommande behov kunna få erforderlig hjälp. Detta innebär en vidgning av ansvaret i förhållande till gällande rätt. Med det yttersta ansvaret följer förutom skyldigheten att bedriva en uppsökande verksamhet jämväl skyldigheten att anvisa eller förmedla insatser från andra samhällsorgan samt att tillgodose det behov av omsorger som därutöver kan föreligga. Utredning- ens förslag innebär ytterst en skyldighet för kommunen att bereda den en- skilde erforderlig vård. Den enskildes ekonomiska förhållanden tilläggs där- vid, i motsats till vad nu är fallet, ingen självständig betydelse.

Utredningen föreslår således att i socialtjänstlagen tas upp en bestämmelse om att kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen

får det stöd och den hjälp som de behöver. Bestämmelsen återfinns i 2 5 andra stycket lagförslaget.

1 förarbetena till ShjL har framhållits att den där gjorda bestämningen av kommunens kompetens inte avsåg att leda till en begränsning av annan hu- vudmans ansvar såsom detta bestämts i lagar och andra författningar. Flera remissinstanser har i yttrande över SU:s principbetänkande framhållit de svå- righeter i detta hänseende som följer med utredningens förslag. Det har bl. a. framhållits att fastläggande av ett yttersta ansvar för kommunen kräver ett förtydligande såvitt avser andra huvudmäns verksamhet.

Det bör i anslutning härtill framhållas att utredningens förslag inte avser att leda till ändring av det ansvar som författningsenligt åvilar huvudmän för andra vårdområden. Förslaget är t. ex. inte avsett att leda till någon vidgning av kommunens ansvar i förhållande till sjukvården.5 Med det yttersta ansva- ret följer emellertid den uppgiften för kommunen att, liksom nu är fallet, vid- ta åtgärder i avbidan på att ansvarig huvudman kan bereda den enskilde er- forderlig vård.

Hälso- och sjukvården befinner sig för närvarande i ett viktigt utvecklings- skede. Behovet av förstärkt samverkan mellan sjukvården och socialtjänsten framträder tydligt.

År 1975 har en utredning (S 1975104) tillsatts med uppgift att utarbeta för- slag till helt ny lagstiftning för hälso— och sjukvården. Samarbetsfrågor som rör socialtjänsten och sjukvården bör enligt direktiven ägnas särskild upp- märksamhet. Utredningen bör i sina förslag beakta den nya sociallagstiftning som är under utarbetande.

SU finner mot nu angiven bakgrund ej skäl att söka närmare precisera an- svarsfördelningen mellan socialtjänsten och sjukvården. Fastmer bör i av- vaktan på att frågan om den framtida sjukvården utreds arbetet inriktas på att i en flexibel samverkan mellan de olika vårdområdena söka nå garantier för att den enskilde alltid kan beredas den hjälp till vilken han har rätt inom ett för kommunen fastlagt yttersta ansvar.

Inte heller i förhållande till kriminalvården medför utredningens förslag någon principiell ändring av nu rådande ansvarsförhållanden. Med den ut- gångspunkten att kriminalvårdens klienter skall ha samma rätt till social- tjänstens insatser som andra medborgare medför dock utredningens ställ- ningstagande i praktiken ett uttryckligt erkännande av socialtjänstens ansvar även för denna grupp.

Vad gäller kommunens skyldigheter och innehållet i de rättigheter som i kraft av det yttersta ansvaret skall tillkomma den enskilde är det såväl från rättssäkerhetssynpunkt som av hänsyn till behovet av att vinna enhetlighet i landet nödvändigt med en närmare bestämning av kommunens uppgifter. Utredningen tar upp dessa frågor till bedömande i kap. 3 och 4.

Utredningen tar i avd. VII till särskild behandling upp de frågor som gäller samarbetet med andra samhällsorgan, vilka frågor får ökad aktualitet genom utredningens ställningstaganden i frågan om det yttersta ansvaret.

5 Enligt direktiven för SU borde utredningsarbetet, med visst undantag, bedrivas med utgångs- punkt i att ansvarsfördel- ningen mellan de olika huvudmännen för hälso- och sjukvård samt social- vård i princip skall vara oförändrad.

3 Socialtjänsten — funktion och uppgifter

3.1. Inledning

I första kapitlet har SU bl. a. angivit de övergripande mål som bör gälla för samhällets socialtjänst. Andra kapitlet behandlar kommunens ansvar för vis- sa uppgifter inom kommunens ansvarsområde som kan härledas ur den giv- na målbestämmelsen. Uppgifterna föreslås i princip åvila socialnämnden i kommunen. '

SU lägger i avd. Vl fram förslag i fråga om socialnämnds organisation, handläggning av ärenden vid sådan nämnd m. m. Där behandlas också frågor om inrättande av sociala distriktsnämnder och om fördelningen av arbets- uppgifter mellan sådan nämnd och socialnämnden. Det föreslås bl. a. att di- striktsnämnd i större omfattning än som nu är fallet enligt lagen ( 1970:296 ) om social centralnämnd m. m. skall bedriva uppsökande och förebyggande verksamhet. Vad som sägs i det följande om socialnämnds skyldighet beträf- fande sådan verksamhet bör därför i huvudsak gälla även distriktsnämnd där sådan finns.

Förevarande kapitel tar närmast upp sådana bestämmelser i gällande vård- lagar som beskriver respektive nämnds uppgifter samt vad SU i princip- betänkandet säger om detta. Därefter återges huvuddragen i remissyttran- dena ifråga om nämndens uppgifter. Slutligen följer utredningens övervägan- den och förslag med avseende på de medel som socialtjänsten bör förfoga över i den målbestämda verksamheten.

3.2. Gällande ordning

Samtiga tre vårdlagar innehåller generellt formulerade bestämmelser som ålägger respektive nämnd långt gående uppgifter i förebyggande syfte genom att socialvården skall göra sig förtrogen med människornas levnadsförhål- landen och genom såväl allmänna anordningar som individinriktade insatser tillgodose föreliggande behov.

Således skall barnavårdsnämnd enligt 35 BvL

göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms levnadsförhållanden inom kom- munen samt därvid särskilt uppmärksamma sådana underåriga som med hänsyn

till kroppslig eller själslig hälsa och utrustning, hem- och familjeförhållanden samt omständigheterna i övrigt kan anses vara särskilt utsatta för risk att utvecklas ogynn- samt,

verka för önskvärda förbättringar i fråga om kommunens barnavård samt därvid i mån av behov och möjligheter främja anordningar för bättre fritidsförhållanden för barn och ungdom,

stödja den personlighetsutvecklande och samhällsfostrande verksamhet som utövas genom ungdomens egna sammanslutningar,

lämna allmänheten råd och upplysningar i frågor som äger samband med nämndens verksamhet.

Med stöd av 3 5 BvL har kommunerna inom barna- och ungdomsvården utvecklat en alltmer omfattande förebyggande verksamhet. Barnomsorgen, fritidsverksamheten och fältarbetet är några av de verksamhetsgrenar som kommit att tillmätas en allt större betydelse.

Enligt 3 a5 BvL skall barnavårdsnämnd lämna den som har vårdnaden om barn stöd och hjälp vid utövandet av vårdnaden. Om vårdnadshavare så begär skall bamavårdsnämnden i den kommun där han är kyrkobokförd utse särskild tjänsteman eller förtroendeman hos nämnden eller annan lämp- lig person (bamavårdsman) att lämna vårdnadshavaren sådant bistånd.

Enligt 4 5 1 mom. NvL skall nykterhetsnämnd inom sitt verksamhetsom- råde övervaka nykterhetstillståndet samt i enlighet med vad som sägs i NvL eller eljest är stadgat vidta åtgärder för dess förbättrande. Därvid åligger det nämnden särskilt

att söka förebygga och motverka onykterhet och dryckenskap genom upplysningar, råd och anvisningar till försäljare av alkoholhaltiga drycker samt genom åtgärder mot olovlig befattning med sådana drycker,

att verka för nykterhetsfrämjande åtgärder genom framställningar och yttranden till vederbörande myndigheter samt

att tillhandagå enskilda personer med de råd och upplysningar som äger samband med nämndens uppgifter.

Slutligen skall socialnämnd enligt 6 5 första stycket ShjL

göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad och verka för att detta blir tillgodosett, bestämma i vilka fall, i vilken omfattning och under vilka former socialhjälp skall meddelas,

tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar i frågor som äger samband med nämndens verksamhet samt, där så lämpligen kan ske, lämna annat bistånd i personliga angelägenheter.

Det framgår av kap. 2 att bestämmelsen i första ledet av 6 5 första stycket ShjL gäller för hela det sociala vårdområdet i den mån inte särskilda regler givits i BvL och NvL. 1 t. ex. 25 och 31 55 BvL samt 15 och 18 55 NvL finns regler om ingripande av barnavårdsnämnd resp. nykterhetsnämnd under spe- ciella förutsättningar. Utöver vad nu nämnts har barnavårdsnämnd, socialnämnd och nykter- hetsnämnd förvaltnings- och verkställighetsuppgifter inom sitt område. Des- sa behandlas i avd. VI.

Nämnderna har också ålagts uppgifter i andra författningar än vårdlagarna. Som exempel kan nämnas bamavårdsnämnds åligganden vid fastställande

av faderskap enligt föräldrabalken och nykterhetsnämnds skyldighet att avge yttranden m. m. enligt rusdrycksförsäljningsförordningen (19541521) och öl- försäljningsförordningen (19612159).

SU har i detta kapitel begränsat sig till att behandla de generella uppgifter som socialvårdslagstiftningen lagt på de sociala nämnderna. Då har inte tagits med sådana uppgifter som lagstiftningen beskriver i termer av den enskildes rätt (t. ex. 12 5 ShjL), vilka behandlas i annat sammanhang. Vad gäller utredningens förslag ifråga om rätten till bistånd i den framtida so- cialtjänsten hänvisas till kap. 4.

3.3. Överväganden i principbetänkandet

Målanalysen i principbetänkandet innefattar ett avsnitt med konkreta mål och uppgifter för socialvårdens verksamhet. Där har SU delat upp verk- samheten i åtta huvudfunktioner med hänsyn till uppgifternas syfte och innehåll. Dessa huvudfunktioner är medverkan i samhällsplanering, allmänt förebyggande insatser, information, behovsprövad ekonomisk hjälp, sociala tjänster, stöd och behandling i öppen socialvård, institutionellt förlagd vård och behandling samt social kontroll. De innefattar såväl samhällspåverkande och andra förebyggande insatser som individ- och familjeorienterade upp- gifter.

1 det följande (se 3.6) kommer SU att föra samman de sociala tjänsterna på ett något annorlunda sätt än som gjorts i principbetänkandet, nämligen i tre huvudområden:

strukturinriktade insatser; allmänt inriktade insatser; individuellt inriktade insatser.

Underlaget för bestämningen av dessa huvudområden utgör dels övervä- ganden i principbetänkandet, dels synpunkter som framkommit vid remiss- behandlingen av detta betänkande. Därför skall först huvuddragen i re- missyttrandena i denna del redovisas.

3.4. Remissyttranden

Huvuddelen av remissinstansema har inte anmärkt på SU:s indelning i huvudfunktioner. Några instanser, bland dem socialstyrelsen, är dock kri— tiska mot denna indelning. Socialstyrelsen urskiljer tre huvudgrupper av socialvårdsinsatser, nämligen samhällspåverkande åtgärder, sociala tjänster och avhjälpande åtgärder. En liknande mening framträder i vissa andra yttranden. Man vill också ändra terminologin — från huvudfunktioner till delmål. I flera fall har angivits delmål inom fyra huvudområden: samhälls- påverkande insatser, förebyggande verksamhet, socialtjänster samt bistånd i enskilda fall. Också andra indelningar förekommer.

Flera remissinstanser, däribland föreningen Sveriges socialchefer (FSS), har kritiserat SU:s val av institutionsvården som en huvudfunktion. Man

1sou l974:7.

ser ofta institutionsvården som en del av huvudfunktionen avseende insatser för enskilda och familjer. Samma synsätt har vissa remissinstanser ifråga om den behovsprövade ekonomiska hjälpen. Vidare uttalas i några yttranden tveksamhet huruvida social kontroll skall uppfattas som en av socialvårdens huvudfunktioner.

Remissinstansernas synpunkter på de mål och medel som SU angivit inom de huvudfunktioner den valt är till övervägande del positiva. Detta gäller särskilt inom huvudfunktionen medverkan i samhällsplanering. Mer ifrågasatt är den del av den allmänt förebyggande verksamheten som avser uppsökande verksamhet. Åtskilliga remissinstanser vänder sig här mot det mål utredningen angivit genom formuleringen ”inga väsentliga sociala pro- blem får förbli obearbetade av den anledningen att socialvården inte känner till dem".

Man har därvid dragit långt gående slutsatser om utredningens inten- tioner och uttryckt farhågor för att informationskällorna skulle komma att utnyttjas i den uppsökande verksamheten på ett sätt som hotade den enskil- des integritet. En mer eller mindre kritisk hållning intar t. ex. SKTF, SSR, Uppsala, Karlstads, Skövde och Lidingö kommuner.

Som redan antytts har behovsprövad ekonomisk hjälp såsom fristående huvudfunktion kritiserats. Även om flertalet remissinstanser inte vänder sig emot utredningens förslag finns åtskilliga som diskuterar andra lösningar. De anser att i varje fall delar av den ekonomiska hjälpen bör kunna överföras till försäkringskassorna. Enligt deras mening föreslår utredningen en alltför vidsträckt rätt till ekonomisk hjälp (socialbidrag). Särskilt med hänsyn till att den kommunala socialhjälpen sedan länge är hårt ansträngd både eko- nomiskt och personellt, förordar man en avlastning genom socialförsäk- ringen istället för ökad belastning. Som framgår av avd. 11 lägger SU nu fram ett förslag med sådan innebörd.

I fråga om social kontroll som huvudfunktion har endast få instanser yttrat sig. Av dessa, knappt ett tjugotal, utgör de positiva och de kritiska sva- ren hälften vartdera. Förutom kritik mot sakinnehållet anmärker man att ut- redningen varit för knapphändig, för översiktlig och summarisk, att modeller för verksamheten saknas osv. Till de kritiska hör TCO, Sveriges socionom- förbund, Sveriges sociologförbund och SSR.

Som sammanfattning kan dock sägas att utredningens behandling av mål och medel inom socialvårdens huvudfunktioner har övervägande stöd hos remissinstanserna.

3.5. Andra utredningsförslag m. m.

Här redovisas främst vad bl. a. barnstugeutredningen, bamomsorgsgruppen och fosterbarnsutredningen säger om den förebyggande verksamheten för barn och ungdom.

Fosterbarnsutredningen, som tillkallades år 1969, hade i uppdrag att utreda vissa frågor beträffande vården av barn och ungdom i fosterhem, barnhem och andra barnavårdande institutioner. I betänkandet Barn- och ungdoms- vårdl har utredningen behandlat de förebyggande insatsemas betydelse, fos- terbamsvården och barnhemsvården. Sedan utredningens förslag remissbe-

handlats har förslagen jämte remissvaren överlämnats till SU att beaktas i ut- redningens arbete.

SU har ansett det lämpligt att redovisa fosterbarnsutredningens olika för- slag med tillhörande remissyttranden i samband med behandlingen av mot- svarande ämnesområden i förevarande betänkande. I avsnitt 3.5.2 lämnas så- lunda en redogörelse för fosterbarnsutredningens överväganden m. rn. i fråga om allmänt förebyggande åtgärder. Beträffande övriga av utredningen be- handlade frågor hänvisas till kap. 7 samt avsnitten 8.2, 9.3, 9.4 och 10.5.

3 . 5. 1 Barnstugeutredningen

Utredningen konstaterade i sitt betänkande Förskolan 112 att 35 BvL inte medfört att barnavårdsnämndema i förebyggande syfte uppmärksammat för- skolebarnen lika mycket som t. ex. grundskolebarnen och, efter 1968 års änd- ring av 6 5 ShjL, åldringar samt handikappade vuxna. För flertalet barn med särskilda behov av stöd och stimulans hade daghem och lekskolor inte blivit de instrument i den förebyggande barnavården som var önskvärt. Utredning- en ansåg det viktigt att kommunerna byggde ut den uppsökande verksam- heten till att omfatta även förskolebarnen. I detta syfte behövde en samver- kan komma till stånd mellan de organ som fanns i kommunen för den fö- rebyggande verksamheten bland barn. Man borde främst pröva en samver- kan mellan barnavårdsnämnd och barnavårdscentral genom att en represen- tant för kommunens socialförvaltning i samband med den s. k. fyraårskon- trollen träffade och samtalade med barnen och deras föräldrar och därvid gav information om förskoleverksamhet och annan barnverksamhet inom kom- munen. För barn med särskilda behov betingade av fysiska, psykiska, sociala, känslomässiga, språkliga, miljömässiga eller geografiska handikapp föreslog man en samlad insats i form av uppsökande verksamhet. Kommunernas skyldighet att bedriva sådan verksamhet för barn och ungdom skulle preci- seras genom en ändring i 3 5 BvL. Vidare borde den särskilda förskolelag, som utredningen föreslog, innehålla ett stadgande om att barn med särskilda behov av stöd skulle uppmärksammas. Författningsförslagen skulle ses mot den bakgrunden att SU:s förslag beräknades leda till en förändrad och sam- ordnad sociallagstiftning. Förslagen avsågs senare kunna inarbetas i en sådan lagstiftning.

I prop. 1973:136 om förskoleverksamhetens utbyggnad och organisation förklarade sig föredraganden dela utredningens uppfattning att en ökad sam- ordning av barnhälsovårdens och socialvårdens verksamhet på det förebyg- gande området borde eftersträvas för att man skulle få till stånd en så ef- fektiv uppsökande verksamhet som möjligt för barn med särskilda behov. Under hänvisning till pågående försöksverksamhet i vissa kommuner enligt i huvudsak den modell som utredningen föreslagit förordade föredraganden emellertid att frågan om den uppsökande verksamhetens organisation sköts på framtiden. Föredraganden ämnade föreslå att en särskild arbetsgrupp till- kallades med uppdrag att följa försöksverksamheten och bl. a. på grundval därav utarbeta förslag till hur den uppsökande verksamheten lämpligen kun- de organiseras i olika kommuner samt hur ett vidgat samarbete mellan barn— hälsovård och social barnavård kunde utformas. Något förslag till ändring av 3 5 BvL upptogs därför inte i propositionen. I det förslag till lag om förskole- 2 SOU 1972:27 .

3 Rskr 1973z372, SFS 1973:1205. Sefr. o. rn. ] januari 1977 6 5 lagen (1976:381) om bamom- sorg som även gäller fri- tidsverksamhet.

verksamhet som sedermera antogs av riksdagen3 återfanns emellertid en be- stämmelse (5 5) om att kommun genom uppsökande verksamhet skall ta reda på vilka barn som på grund av behov av särskilt stöd behöver anvisas plats i förskola tidigare än enligt lagens huvudregel (höstterminen det år då barnet fyller sex år). Enligt propositionen borde den nyss nämnda arbets- gruppen även få i uppdrag att pröva om det fanns behov av närmare bestäm- melser i fråga om ansvaret för handikappade barns förskoleverksamhet.

3 . 5 . 2 F osterbarnsutredningen

I sitt betänkande Barn- och ungdomsvård framhöll även denna utredning att samhället i ökad omfattning borde satsa på allmänt förebyggande åtgärder, in- nefattande såväl ekonomiska stödformer som andra kollektiva anord- ningar för hjälp och service åt föräldrar och deras barn. Till den allmänt före- byggande verksamheten hörde enligt utredningen också omsorgen om män- niskornas boendemiljö. Denna är trots dagens höga materiella standard på många håll otillfredsställande. Många sociala problem, inte minst bland barn och ungdom, är ett direkt utslag av brister i boendemiljön. Det borde enligt utredningen vara en självklarhet att sociala och andra kommunala organ skall höras vid planeringen av nya bostadsområden.

Samhället borde även satsa mer på förebyggande åtgärder för barn och ung- domar som bedöms vara utsatta för risker av olika slag. För undvikande av särbehandling bör dessa åtgärder så långt möjligt vidtas inom ramen för sam- hällets normala service.

Fosterbarnsutredningen berörde därefter några av samhällets möjligheter till en utökad satsning på åtgärder som var ägnade att ge huvudsakligen in- dividuellt förebyggande resultat. Med förebyggande verksamhet på individu- ell nivå avsåg utredningen åtgärder för barn och ungdomar hos vilka symtom på sociala avvikelser ännu inte trätt i dagen men som likväl bedöms ha sär- skilda behov av stöd och stimulans. De möjligheter som togs upp till behand- ling avser föräldrautbildning, utnyttjande av barnavårdscentralerna. försko— lan, skolan och olika former av fritidsverksamhet samt utbyggnad av kom- munernas uppsökande verksamhet och samarbete med PBU och familjeråd- givningen.

Undervisning i familjekunskap ingår för närvarande i vissa ämnen i grund- skolan och gymnasieskolan. Varken inom grund- eller gymnasieskolan finns det emellertid något sammanhållet ämne eller moment inom ett ämne som behandlar föräldraskap. Viss föräldrautbildning bedrivs av några lands- ting i samband med mödravården samt av Svenska röda korset. Undervis- ningen berör dock till största delen barnets fysiska omvårdnad. Samma hu- vudsakliga inriktning på praktisk vård har den rådgivande och stödjande verksamhet samt i vissa fall undervisning som personal vid bamavårdscen- tralerna kan ge.

På vissa håll i landet förekommer dock försöksverksamhet med föräld- rautbildning, som syftar till att öka föräldrarnas förståelse för barnets ut— veckling och ge ökad insikt i samspelet inom familjen. Vidare har TRU (TV radio i ubildningen) sedan år 1971 sänt olika slags föräldraprogram inom ra- men för vuxenutbildningen.

Fosterbarnsutredningen föreslog att förberedande föräldrautbildning i större utsträckning än i dag skall ingå i såväl grundskolan som gymnasiesko- lan. Genom skolöverstyrelsens försorg behövde försöksverksamhet kring så— dan undervisning komma till stånd. Kunskaper om förskolebarns och skol- barns behov och utveckling borde kunna förmedlas genom förskola resp. sko- la. Den kursverksamhet som i dag bedrivs för blivande föräldrar skulle ut- vidgas och ingå i vuxenutbildningen. Utredningen föreslog att TRU vidgar och utvecklar sin utbildningsverksamhet i ämnet. Särskilda medel borde utgå till föräldrautbildning i radio och TV.

Barnavårdscentralerna har en unik möjlighet att komma i kontakt med alla barnfamiljer på ett tidigt stadium. Enligt fosterbarnsutredningen behö- ver personalen en bredare grundutbildning resp. fortbildning. Därigenom vidgas centralernas förutsättningar att dels upptäcka sociala brister och dels samarbeta med kommunala befattningshavare på ett effektivt sätt.

Utredningen underströk förskoleverksamhetens förebyggande effekt. ln- satser i form av förskoleplats (före sex års ålder) eller familjedaghemsplats skulle ofta kunna medverka till att lösa såväl temporära som mer perma- nenta kriser i familjen. För barn i skolåldern med olika svårigheter borde in- satser i största möjliga utsträckning göras inom ramen för det vanliga skolar- betet. När det gäller elever med sociala svårigheter menade utredningen att samarbetet med barnavårdande myndigheter är av stor betydelse.

Fritidsverksamhetjb'r barn och ungdomar ses som ett viktigt led i det all- mänt förebyggande arbetet. Man borde därför enligt utredningen satsa mera på fritidsanordningar och fritidsverksamhet. Även för vissa grupper av barn och ungdomar och i det individuellt förebyggande arbetet är olika former av fritidsverksamhet viktiga. Utredningen föreslog att bidrag ur allmänna arvs- fonden skall utgå till försök med fritidsaktiviteter för barn under sju åri likhet med vad som tidigare förekommit beträffande barn i åldrarna 7—12 år.

Kommunernas uppsökande verksamhet borde intensifieras, bl. a. genom utbyggd fältverksamhet, och i ökad omfattning samordnas med annan sam- hällsverksamhet. Inte bara primärkommunala funktioner borde enligt utredningen ingå i den förebyggande verksamheten. En betydande roll kan tilldelas PBU, vars förebyggande verksamhet borde förstärkas liksom dess samarbete med andra barna- och ungdomsvårdande organ. Vidare skulle familjerådgivningen i ökad utsträckning kunna användas i det förebyggande arbetet. Det borde där- vid enligt utredningens mening vara en fördel om denna verksamhet kunde knytas till den kommunala socialvården.

Remissyttranden över fosterbarnsutredningens betänkande

Vid remissbehandling av fosterbarnsutredningens betänkande har det stora flertalet remissinstanser uttryckligen ställt sig bakom utredningens förslag att samhället i ökad utsträckning bör satsa på förebyggande åtgärder. Vissa instanser understryker därvid särskilt vikten av omsorger i boendemiljön samt betydelsen av att man i den framtida planeringen av nya bostadsom- råden undviker faktorer som kan medverka till uppkomsten av sociala stör- ningar.

Flertalet remissinstanser behandlar utredningens förslag om föräldraut-

4sou 1974:69.

bildning varvid de i princip tillstyrker sådan utbildning. Ifråga om utbild- ningens utformning framförs däremot från skilda håll kompletterande eller avvikande synpunkter. Några instanser understryker att grund- och gym- nasieskolan bör svara för en grundläggande föräldrautbildning. Ett sam- manhållande ämne som behandlar barn- och föräldrakunskap bör då införas. Föräldrar bör få fortbildning med anknytning till mödra- eller barnavårds- central. En förekommande mening är att ”föräldraträning” bör bli obligato- risk dels i förskolan och upp i gymnasiet, dels vid mödra- och barnavårdscen- traler, medan en annan mening förordar att de närmare formerna för en sådan utbildning utreds.

Utbildningens innehåll och organisation måste vara sådana att i princip alla föräldrar och blivande föräldrar kan nås. Barnavårdscentralerna har i dag kontakt nästan uteslutande med mödrarna. En föräldrautbildning måste emellertid starkt inriktas på att nå även fäderna enstaka remissorgan pekar här på värnpliktstjänstgöringen som ett tillfälle för föräldrautbildning. Men skall alla nås måste samhället anpassa föräldrautbildningen till skiftande arbetstider, geografiska förhållanden etc. En framförd mening är att ut- redningens förslag behöver kompletteras med andra, mindre teoretiska ut- bildningsformer, t.ex. samtalsgrupper bestående av föräldrar och blivande föräldrar. Utbildningen bör även ge kunskaper om och aktivera föräldrarna när det gäller könsrollsfrågorna. Slutligen anser en instans att man framför allt genom att anlita radio och TV med användande av bästa kvällstid kan nå goda resultat på föräldrautbildningens område, medan en annan finner det utopiskt att tänka sig att program i radio och TV skulle kunna ha någon av- görande effekt på familjerelationerna utöver det direkta informationsvärdet.

Flera remissinstanser instämmer uttryckligen i utredningens övervägan- den när det gäller barnavårdscentralernas roll i det förebyggande arbetet och behovet av ett vidgat samarbete mellan bamavårdscentralerna och den primärkommunala socialvården.

På några håll vill man som antytts ovan vidga samarbetet till att omfatta mödravårdscentralerna och kanske även PBU, såvida inte psykologer knyts direkt till barnavårdscentralerna, något som också framförs i enstaka re- missyttranden. Någon vill utveckla bamavårdscentralerna till större enheter ”familjecentraler”. Dessa skulle fungera som träffpunkter för barnavårdare och andra och möjliggöra kontaktskapande verksamhet av olika slag.

Flera remissinstanser delar utredningens synpunkter på förskoleverksam- hetens förebyggande effekt. Vad gäller skolan menar man liksom utred- ningen att insatser för elever med olika svårigheter bör så långt möjligt göras inom ramen för det vanliga skolarbetet. Några pekar på att man kan förebygga skolsvårigheter genom att som redan sker i vissa kommuner på olika sätt samordna förskolan och grundskolans lågstadium. På så sätt kan man underlätta inträdet i skolan.

3.5.3 lnvandrarutredningen

1 betänkandet Invandrarna och minoriteterna4 behandlar invandrarutred- ningen vissa frågor som gäller social service m. m. för invandrare. En väsent- lig skillnad mellan Sverige och många aktuella utvandrarländer ligger i hu-

vudmannaskapet för social service. Denna skillnad innebär att flertalet in- vandrare kan ha svårigheter att orientera sig om den svenska organisationen på detta område, vilket ställer stora krav på informationsinsatser för att göra den sociala servicen känd. Den stora invandrarökningen under 1960-talet har medfört att den sociala serviceapparaten inte hunnit byggas ut och anpassas tillräckligt för att klara de problem som ofta uppkommer i kontakten mellan invandrare och sociala myndigheter. Det är i första hand bristfällig kommu- nikation mellan invandraren och socialarbetaren som förorsakar dessa svårig- heter. I synnerhet när det gäller sådan rådgivning där en god känslomässig och intellektuell kontakt mellan hjälpsökande och rådgivare är en förutsätt- ning, exempelvis långvarig samtalsbehandling, kan enligt utredningens upp- fattning social service inte ges på ett helt adekvat sätt genom tolk. Ytterligare ansträngningar borde därför göras för att öka antalet tvåspråkiga socialarbe- tare i landet.

Utredningen anförde vidare att uppsökande verksamhet som avser invandrare måste ha som ett viktigt mål att ge information om sociala rättig- heter och skyldigheter, service, vård och behandling. Kommunerna skulle i större utsträckning än hittills för denna verksamhet kunna engagera invand- rare med goda kunskaper om den svenska socialpolitiken. Den uppsökande verksamheten skulle också kunna bedrivas i samarbete med invandrarorga- nisationer eller svenska organisationer som engagerar sig i invandrarfrågor.

Vad särskilt gäller barna- och ungdomsvården erinrar utredningen om att uppväxtmiljön under förskoleåldem kan ha avgörande betydelse för barnets senare utveckling. Ett barn som växer upp i en stimulans- och kontaktfattig miljö riskerar att få allvarliga men i sin fortsatta utveckling, både socialt och intellektuellt. Aktiv tvåspråkighet hos invandrarbarn i förskolan borde därför främjas. Även i skolan måste dessa barns och deras föräldrars integritet re- spekteras och skyddas bl. a. genom åtgärder som ger barnen möjligheter att bli aktivt tvåspråkiga och genom att man där så är möjligt använder hem- språket som undervisningsspråk. Över huvud taget borde enligt utredningens mening en omsorgsfull uppmärksamhet ägnas åt tendenser till sådana stör- ningar i invandrarbarns och invandrarungdomars utveckling som har sin grund i identitetskriser och motsättningar mellan olika kultunnönster och som kan leda till djupgående sociala problem.

Hithörande frågor behandlas också av barnstugeutredningen i det tidigare nämnda betänkandet Förskolan II och av SIA.5

3.5.4. Barnomsorgsgruppen

Arbetsgruppen för samhällets barnomsorg (bamomsorgsgruppen) redovisade i betänkandet Samhällets barnomsorg6 bl. a. överväganden och förslag beträf- fande innehållet i och formerna för uppsökande verksamhet bland förskole— barn mot bakgrund av den försöksverksamhet som under socialstyrelsens ledning pågår i vissa kommuner. I anslutning härtill sökte gruppen analysera frågan om familjernas integritet kan anses bli hotad i samband med den upp- sökande verksamheten.

Socialstyrelsen har sedan hösten 1972 bedrivit försök med uppsökande verksamhet bl. a. i enlighet med barnstugeutredningens synpunkter och för- slag. Enligt arbetsgruppen visade erfarenheterna härifrån klart värdet av ett

5Utredningen om skolans inre arbete: Skolans arbetsmiljö ( SOU 1974:53 ).

6sou1975:s7.

intensifierat samarbete mellan landstingens mödra- och barnhälsovård och kommunernas socialvård. I flertalet försök har en socialarbetare varit under hel- eller deltid placerad vid bamavårdscentralerna. Arbetsgruppen betonade starkt att den uppsökande verksamheten måste samordnas med andra för socialvården väsentliga funktioner. Socialvården behövde enligt gruppen inrikta sina krafter på ett förebyggande arbete i nära och förtroendefull kontakt med människorna i deras närmiljö. Den uppsö- kande verksamheten borde så långt möjligt vara fri från ”uppspårande” och kontrollerande moment. Istället skulle ambitionen vara att lämna alla en av- passad och personlig information, att ge möjlighet till diskussion i frågor av särskilt intresse för den enskilde, att genom initiativ till och medverkan i oli- ka förebyggande verksamheter bygga upp ett förtroende för socialvården samt att i dialog med de boende få underlag för en bättre social planering. Det förtroende som socialvården härigenom kan få skulle enligt gruppen sanno- likt medföra ökad benägenhet från allmänhetens sida att vid eventuellt be- gynnande problem kontakta den socialarbetare man tidigare träffat och har förtroende för. Därmed förbättras också förutsättningarna för att socialvår- dens individuella stödinsatser skall få bestående värde.

För att de som arbetar med barnomsorgen på distriktsnivå skall kunna full- göra sina uppgifter borde enligt arbetsgruppen arbetet bedrivas som ett lag- arbete mellan socialvård och mödra- och barnhälsovård. Arbetslagen skulle genom ett allmänt förebyggande arbete bedrivet genom uppsökande verk— samhet söka få kontakt med blivande föräldrar och barnfamiljer för att för- medla det stöd som samhället kan erbjuda. Ett huvudsyfte i detta arbete bor- de vara att se till att barn som av fysiska, psykiska, sociala, språkliga eller and- ra skäl behöver särskilt stöd från samhällets sida får sina behov tillgodosedda.

Arbetslaget kunde vid behov knyta till sig andra befattningshavare inom kommunen eller landstinget, t. ex. representant från familjerådgivningen, barn- och vuxenpsykiater, logoped, sjukgymnast rn. fl.

De uppgifter arbetslaget skulle få var enligt arbetsgruppen av både allmänt och individuellt förebyggande karaktär. Till de allmänt förebyggande uppgif- terna hör sådana insatser som vänder sig till alla med det övergripande syftet att skapa förutsättningar för människor att själva ta itu med och förbättra sin situation. Uppgiften är här inte i första hand att lösa de boendes problem utan att bidra med metoder för att bygga upp kontakt och samarbete mellan bo- ende så att de själva på sikt kan lösa sina problem. Det kan gälla insatser för att förbättra barnfamiljernas miljö, information, föräldrautbildning m. m. De individuellt förebyggande arbetsuppgifterna omfattar kontakt med familjer med svårigheter eller i risksituationer för att ge hjälp och stöd. För att tidig kontakt skall kunna etableras är det enligt arbetsgruppen lämpligt att 50- cialvården vänder sig till alla blivande föräldrar genom mödravårdscentralen. Denna kontakt kan sedan följas upp vid barnavårdscentralen.

Barnomsorgsgruppen ägnade särskilda kapitel i betänkandet åt förskole- verksamhet för handikappade barn, invandrarbarn och barn på sjukhus. Gruppen ansåg att dessa kategoriers behov av särskilt stöd måste gälla oin- skränkt och inte endast ”så långt möjligt”. Vad angår handikappade försko- lebarn behandlades huvudsakligen frågan om ansvarsfördelningen mellan primär- och landstingskommunala huvudmän, varvid det primärkommuna- la ansvaret betonades.

Lagen (l976:381)om barnomsorg har fr. o. m. den 1 januari 1977 ersatt för- skolelagen och tillagt kommunerna ansvar för såväl förskole- som fritids— hemsverksamhet. Ansvaret för barn med särskilda behov och barn på sjuk- hus har utvidgats genom att begränsningen ”så långt möjligt” i förskolelagen inte överförts till den nya lagen (6 och 9 55).

Barnomsorgsgruppen behandlar i sitt betänkande översiktligt också frågan omförä/drautbildning. Gruppen såg sådan utbildning som ett medel vilket till- sammans med andra kan skapa goda uppväxtvillkor för barnen i samhället. Utbildningen borde utformas så att den i ömsesidigt utbyte människor emel- lan bidrar till att bygga upp ett kontaktnät mellan föräldrar samt mellan för- äldrar och personal i de olika miljöer där barn och föräldrar vistas. Det kan ske genom exempelvis gruppsamtal mellan föräldrar i samma situation och genom föräldrarnas eget deltagande i förskola och skola.

1 betänkandet skisserades följande fyra faser. Den första fasen av föräld- rautbildning koncenteras till barnets födelse och lokaliseras till mödra- och barnhälsovården samt BB. Under denna period bör sociala och psykologiska frågor kring föräldraskapet tas upp. Vidare bör ges förlossningsförberedelse samt kunskaper om barnets behov.

Den andra fasen bör inträffa när barnet är i förskoleåldem. Förskolan bör då vara ansvarig för utbildningen, som bör bedrivas i samarbete med barn- hälsovården.

När barnet är i skolåldern bör skolan i en tredje utbildningsfas ges ett dub- belt ansvar för föräldrautbildning, dels till föräldrar och dels till elever. Ele- verna bör genom föräldrautbildningen förberedas för vuxenroll och föräldra- skap.

Som en fjärde fas tänkte sig arbetsgruppen föräldrautbildning till alla vux- na.

3.5.5. Undersökning om barnmisshandel

Åren 1971—1974 genomförde socialstyrelsen i samarbete med stiftelsen All- männa barnhuset en undersökning om barnmisshandel, vilken utmynnade i rapporten ”Barn som far illa. En undersökning om barnmisshandel och skadlig uppväxtmiljö” (1975). Undersökningen omfattade samtliga ärenden enligt 25 5 a) första ledet BvL (barnmisshandel och annan skadlig behandling av barn) som anhängiggjorts under åren 1969—1970 hos rikets barnavårds- nämnder. Den till undersökningen knutna arbetsgruppen lade fram förslag om bl. a. allmänt förebyggande åtgärder, eftersom enbart individuella insat- ser inte är tillfyllest.

Arbetsgruppen ansåg att informationen om samhällets olika hjälpmöjlig- heter måste förbättras. Upplysningen borde sikta på dels att hjälpbehövande i större utsträckning än nu vänder sig till sociala centralnämnden och dels att man i ökad utsträckning fäster nämndens uppmärksamhet på barn som far illa. Man borde också ge kunskap om barnets utveckling och behov och hur vuxna kan reagera inför skiftande upplevelser som föräldrar. Arbetsgruppen betonade därför behovet av direkt undervisning inför föräldraskapet. Sådan undervisning borde sättas in på olika stadier i människors liv och ges till båda könen. Den kunskap som föräldrautbildning förmedlar kan på sikt

medföra att det slår igenom hos allmänheten att aga är en olämplig uppfost- ringsmetod som inte har stöd i lag.

Föräldrar måste enligt arbetsgruppen ges tillfälle till avkopplinig genom hjälp med barntillsynen. Detta gäller särskilt ensamma föräldrar. För att på- frestningen och bundenheten inte skall bli för stor behövs intellektuell, kul- turell och social stimulans. Möjlighet till tillfällig avlösning för mödrar eller fäder som behöver hjälp därmed är därför, menade arbetsgruppen, ett an- geläget önskemål. Med sociala centralnämnden som organisatör för en sådan verksamhet skulle man få bästa möjliga garantier för att anlitade personer är lämpade att ta hand om barn.

Problematiska situationer för barn har, betonade arbetsgruppen, ofta sam- band med de vuxnas akuta samlevnadskriser. Därför är det värdefullt att fa- miljer med sådana samlevnadsproblem får hjälp vid en framtida utbyggd fa- miljerådgivningsorganisation. Likaså borde PBU:s mål och organisation ses över och utvidgas så att denna resurs blir allmänt tillgänglig i de bamavår- dande organens arbete.

Psykologisk rådgivning är enligt arbetsgruppen också betydelsefull under graviditeten och i samband med förlossningen. Psykologer vid mödra- och bamavårdscentralerna och möjligheter till grupp- och individualterapi för mödrarna i detta skede är därför värdefulla resurser. Barnavårdscentralerna har särskilt stora möjligheter till insyn i barnens miljö. Den brist på sköter- skor som på många håll omöjliggör den värdefulla kontakt som hembesök innebär måste enligt gruppen avhjälpas. Man framhöll också behovet av ett fortsatt och utvidgat samarbete mellan sociala centralnämnden och barna- vårdscentralerna.

Förändringar i familjens yttre miljö, t. ex. en flyttning, kan enligt arbets- gruppen vara påfrestande för alla familjemedlemmar, och därmed förbundna svårigheter kan gå ut över barnen. Det är därför viktigt att kommunerna upp- märksammar dessa problem och hjälper till med att skapa kontaktmöjligheter för nyinflyttade. Därvid bör tillgodoses de speciella behov som t. ex. invand- rare har den första tiden i ett nytt land.

Förskolan är, menade arbetsgruppen, ett komplement till hemmiljön och ett viktigt stöd för alla familjer och särskilt för dem som nu lever under svåra förhållanden. För att en vistelse i förskolan skall vara till hjälp fordras dock att personalresurserna medger att personalen verkligen kan ägna barnen den tid de kräver. Ett samarbete mellan sociala centralnämndens och förskolans personal är enligt gruppen utomordentligt viktigt.

Även skolan kan kompensera många brister i hemmet. Men skolsituatio- nen kan också innebära påfrestningar genom sina olika krav. Arbetsgruppen hänvisade till ett uttalande av SIA att möjligheterna för skolan att påverka barnens sociala miljö bör ökas genom uppsökande verksamhet och föräldra- inriktade åtgärder. Skolans resurser bör inte vara ensidigt bundna till under- visningen utan kunna användas på ett friare sätt. Arbetsgruppen framhöll ytterligare vikten av att skolan uppmärksammar, tillmötesgår och hjälper skolbarn med svårigheter i hemmet.

Ett förbättrat samarbete inte endast mellan sociala centralnämnder och barnavårdscentraler utan också mellan dessa nämnder och bamtillsynsverk- samhet fann arbetsgruppen vara angeläget. Inforrnella sammankomster och gemensamma studiedagar för personal från de olika bamavårdsorganen re-

kommenderades. Personal från socialnämnden borde medverka vid barna- vårdscentralens mottagningar vid vissa tillfällen. Arbetsgruppen hänvisade till den tidigare nämnda försöksverksamheten i vissa kommuner med upp- sökande verksamhet till föräldrar och barn i samband med den medicinska fyraårskontrollen i syfte att ta reda på vilka barn som är i behov av särskilt stöd och stimulans för sin utveckling. Genom sådan verksamhet kunde samhällets stödinsatser enligt arbetsgruppen allmer få förebyggande ka- raktär. Ett ökat samarbete mellan olika barnavårdande organ borde resultera i att de resurser som finns i barnets omgivning i första hand tidigt utnyttjas i förebyggande syfte. En ökad satsning på uppsökande och förebyggande arbe- te bland förskolebarn med tonvikt på så låga åldrar som möjligt är enligt ar- betsgruppen det mest angelägna inom den kommunala socialvården. Detta krävs för att kunna skapa bästa möjliga uppväxtbetingelser för barnen och därmed undvika misshandel och vanvård.

Undervisning om barnmisshandel och skadlig uppväxtmiljö borde enligt arbetsgruppen ingå i utbildningen för alla vårdyrken. Vidare ansåg gruppen det vara synnerligen viktigt att all personal som kommeri kontakt med barn och ungdom under sin utbildning informeras om bestämmelsen om anmäl- ningsskyldighet till barnavårdsnämnd i 935 BvL. Dessutom borde all ny personal som anställs vid förskolor, barnavårdscentraler etc. bli upplysta om bestämmelsen och om hur den skall tillämpas.

Vid remissbehandling av arbetsgruppens rapport konstateras vanligen att de åtgärder som gruppen föreslagit bör kunna bidra till att förebygga bammiss- handel, bryta ”det sociala arvet” och skapa gynnsamma uppväxtförhållan- den för barnen. Övervägande antalet remissinstanser anser emellertid att ar- betsgruppens förslag är för allmänt hållna samt påpekar att dessa i stort sett överensstämmer med sådana som redan framförts i andra sammanhang.

3.6. Socialutredningens överväganden och förslag

Socialtjänsten behöver flera medel för att verka i den riktning de övergripan- de målen anger. Dessa medel kan också ses som mål på nivån under de över- gripande målen. SU hari principbetänkandet angivit sådana medel genom att beskriva socialtjänstens huvudfunktioner.

Utredningen har ovan (3.3), delvis med hänvisning till framkomna syn- punkter under remissbehandlingen, förutskickat en något annorlunda sys- tematisering än principbetänkandets av de medel socialtjänsten skall förfoga över i verksamheten, dvs. socialvårdens huvudfunktioner. Utredningen an- ser en lämplig utgångspunkt för systematiseringen vara att beteckna alla for- mer av socialnämndens sociala verksamhet huvudfunktioner som sociala tjänster. Att med sociala tjänster avse exempelvis endast de områden som brukar hänföras till social service och lämna strukturinriktade insatser eller insatser i form av vård och hjälp utanför skulle innebära att begreppet begrän- sas på ett otillfredsställande sätt. Med social tjänst bör avses varje social insats som socialnämnden svarar för och som direkt eller förmedlat tjänar den en- skilde och utgör medel för verksamhetens måluppfyllelse.

Socialtjänstens medel kan sammanföras i följande tre huvudgrupper.

Strukturinriktade insatser som syftar till en god social samhällsmiljö. Allmänt inriktade insatser, varmed åsyftas generellt utformade sociala t jäns- ter inom exempelvis barnomsorgen och äldreomsorgen.

Individuellt inriktade insatser som avser sociala tjänster direkt anpassade till den enskilda individens behov.

Någon klar avgränsning mellan de olika huvudgruppema kan inte göras. Med detta förbehåll kommer SU att i det följande närmare redovisa de sociala insatserna i dessa tre huvudgrupper. Den enskildes rätt till bistånd kräver i sin tur mer preciserade bestämningar. Dessa ges i kap. 4.

3.6.1. Strukturinriktade insatser

SU har i principbetänkandet redovisat det grundläggande synsättet att in- dividuella sociala problem utvecklas i ett samspel med miljön, såväl sam- hällsstrukturen i stort som närmiljön i primär- och sekundärgrupper. Det är därför viktigt att socialtjänsten påverkar samhällsstrukturen för att bidra till goda levnadsvillkor och för att förebygga uppkomst av individuella hjälp- behov.

Enligt SUzs förslag skall socialtjänsten medverka till sådana strukturför- ändringar i samhället att skillnader i levnadsvillkor utjämnas, att den sociala tryggheten omfattar alla, att gemenskapen och solidariteten mellan invånar- na stärks och att medborgarnas engagemang i gemensamma angelägenheter främjas.

I detta syfte skall socialnämnden medverka i samhällsplaneringen och arbeta med sociala problem i samhället. Dessa insatser ställer krav på sam- verkan med andra samhällsorgan samt med organisationer, grupper och en- skilda.

De sociala insatser som har en i första hand strukturpåverkande inriktning är följande:

— medverkan i samhällsplaneringen; » arbete med sociala problem i samhället; — uppsökande verksamhet.

Vart och ett av dessa medel behandlas närmare i följande avsnitt.

Medverkan i samhällsplaneringen Riks- och länsnivä

Ansvaret för samhällsplaneringen ligger hos olika organ på riks-, läns- och 10- kalnivå. Socialdepartementet, socialstyrelsen, länsstyrelsen och den kom- munala socialnämnden bör medverka på resp. nivå.

De ledande uppgifterna tillkommer på riksnivån socialdepartementet. Där- utöver bör socialstyrelsen dels medverka i översiktlig planering, dels ge underlag för insatserna på övriga nivåer. I styrelsens uppgifter ingår därmed att ge underlag för politiska beslut om resursfördelning på riksnivå och beslut som avser övergripande verksamhetsplanering inom den sociala sek- torn, att bidra med underlag för och även inverka på beslut som avser

andra sektorer på riksnivån och att tillhandahålla riktlinjer och planeringsun- derlag för de regionala och lokala nivåerna.

På länsnivån framträder främst uppgifterna att fungera som förmedlare mellan de båda övriga nivåerna samt att vara samordnare och rådgivare. Ansvarigt organ bör här vara den sociala enheten hos länsstyrelsen.7

Kommunens ansvar

Kommunerna har successivt fått ökat ansvar för samhällsplaneringen. Denna planering påverkar praktiskt taget alla sidor av medborgarnas levnadsvillkor.

Genom den fysiska planeringen påverkas bebyggelsestrukturen, trafiksy— stemet, förutsättningarna för rekreation och service samt samordningen av olika funktioner i den fysiska miljön. Den fysiska planeringen har därför be- tydelse för motverkande av boendesegregation, för möjligheterna till kontakt och gemenskap i miljön, för fastställandet av vilka resurser och vilken service som skall finnas i ett område och för olika gruppers möjligheter att få del av resurser och service. Den fysiska planeringen har således stor betydelse för den sociala miljön.

Kommunen har även ansvar för planering av bostadsförsörjningen. Häri ingår att kartlägga bostadsbehovet i kommunen och att planera för tillgodo- seendet av detta behov både kvantitativt och med avseende på boendemiljön. De kommunala bostadsbyggnadsprogrammen vidgas alltmer till program för hela boendemiljöns utveckling. Tillgången till god bostad och god bo- endemiljö har grundläggande social betydelse. Socialtjänsten har särskilt an- svar för vissa grupper som också har speciella bostadsbehov. Till de grupperna hör ungdomar, äldre, handikappade och personer i olika stadier av rehabili- tering.

Kommunen har i ökad omfattning fått ansvaret för en sysselsättningspla- nering som sträcker sig längre än till den planering av arbetsområden som ingår i den fysiska planeringen. Sysselsättningsutredningen föreslår8 att kommunens ansvar på detta område ytterligare markeras. En sysselsätt- ningsplanering som utgår från målet ”arbete åt alla” har också grundläggan- de social betydelse för alla kategorier. För ungdomar med brister i utbildning och yrkeserfarenhet samt för personer under rehabilitering är det ofta nöd- vändigt med särskilda åtgärder för att skapa sysselsättningsmöjligheter.

Enligt distributionsutredningens förslag9 kommer kommunerna att tillde- las uppgiften att upprätta varuförsörjningsplaner. Redan nu ingår i den socia- la servicen i många kommuner att distribuera lagad mat till pensionärer men även dagligvaror och apoteksvaror i glesbygd.

Den planering som här har berörts reglerar såväl offentlig som enskild verksamhet i kommunen. Härtill kommer planeringen av kommunens egen verksamhet som en viktig del av samhällsplaneringen. Häri ingår planering av institutioner och verksamhet inom bl.a. utbildning, fritidsverksamhet och social service.

Den kommunala samhällsplaneringen påverkar befolkningens fördelning på olika områden samt fördelningen av resurser till olika grupper. Med resur- ser avses här bl. a. tillgång till bostad, utbildning, rekreation och annan fri- tidsverksamhet, kommunikationer och service av olika slag.

7 SU har i principbetän- kandet föreslagit att den nuvarande konsulent- verksamheten på länsnivå sammanförs i en social enhet knuten till länssty- relsen.

8sou 197590. 9 sou l975:69—70.

All kommunal planering påverkar invånarnas levnadsvillkor. I den me- ningen är den en social planering. För att det skall vara motiverat att använ- da begreppet social planering bör dock en rad krav vara uppfyllda. Kraven avser den kommunala planeringens syfte, uppläggning och innehåll liksom dei planeringen medverkande.

1. Planerade åtgärder bör utgå från kunskap om den sociala situationen, dvs. invånarnas levnadsvillkor och särskilt då situationen för eventuella pro- blemgrupper. Antingen det gäller fysisk planering, bostadsplanering eller sysselsättningsplanering etc. är det angeläget att planeringen inleds med in— ventering och analys av de sociala behoven.

2. Planeringen bör medverka till en samordning av kommunens olika re- surser och verksamheter och bör styras av en social målsättning för de för- ändringar i den sociala situationen som planeringen avses leda till.

3. Planeringen bör bedrivas under medverkan av social sakkunskap och på sådant sätt att de människor som berörs av planeringen får tidig insyn i planeringsarbetet och därigenom möjlighet att påverka detta.

Socialtjänstens ansvar

Socialtjänsten kan påverka samhällsstrukturen genom att medverka i den kommunala samhällsplaneringen. Det ankommer på socialnämnden att i samverkan med övriga facknämnder närmare utveckla formerna för denna medverkan. Eftersom organisatoriska och andra förutsättningar varierar kraf- tigt mellan kommunerna bör formerna inte detaljregleras i socialtjänstlagen .

Innehållet i socialnämndens medverkan i samhällsplaneringen skall här utvecklas något närmare. Därvid sammanfattas medverkan i tre slag av in- satser:

tillföra underlag till planeringen; delta i planeringen; - delta i uppföljningen.

Tillföra underlag till planeringen

Denna uppgift innefattar beskrivning och analys av den sociala situationen. I den fysiska planeringen ingår som regel en omfattande teknisk och geogra- fisk områdesbeskrivning. Den bör kompletteras med en social områdesbe- skrivning. Den kan innehålla uppgifter om befolkningens sammansättning, inkomstförhållanden, bostadsförhållanden, servicestandard samt förekomst av speciella sociala problem av olika slag.

Vidare bör socialnämnden tillföra kunskap om sociala behov för olika grupper samt om iakttagna samband mellan miljöutforrnning och levnads- villkor (särskilt uppkomsten av problem). På motsvarande sätt bör nämnden tillföra planeringen av sysselsättning, bostäder, kultur- och fritidsverksamhet etc. kunskap om de sociala problemgruppemas behov.

Socialtjänsten har flera källor till den kunskap det här är fråga om. De re- gister socialtjänsten kommer att ha blir även med den begränsade registre- ring som SU föreslår i kap. 43 en sådan källa som bör kunna systematiskt

bearbetas. Den uppsökande verksamhet som erfordras för andra syften kan läggas upp så att den också ger material till planeringen. Socialarbetarnas per- sonliga erfarenheter av problem på olika områden är ytterligare en viktig käl- la. Fullgörandet av denna uppgift förutsätter vidare att socialtjänsten tillva- ratar de rön på detta område som den sociala forskningen tillhandahåller. Där så kan ske bör socialtjänstens företrädare tillvarata möjligheter till samverkan med högskolorna.

Delta i planeringen

Planeringsarbetet bör vara så organiserat i kommunen att socialtjänstens re- presentanter — förtroendemän och tjänstemän på olika nivåer — ges tillfälle att medverka i programarbete, analys av olika planaltemativ, planering av åt- gärder och genomförande av samordnade insatser.

Vid sitt deltagande i planering av nya områden och sanering av gamla skall socialtjänstens företrädare verka för följande delmål:

en allsidigt sammansatt social struktur: en planering av närmiljön som främjar kontakt och gemenskap;

möjligheter till differentierade kultur- och fritidsaktiviteter för alla; ett tillräckligt och väl lokaliserat utbud av social service; en lokalisering av lämpliga arbetsplatser och andra verksamheter som bidrar till att ge bostadsområdena ett mångsidigt socialt liv; väl utbyggda kollektiva resmöjligheter som tillgodoser även de handi-

kappades behov; ett bostadsutbud som tillgodoser också speciella sociala bostadsbehov i

icke segregerade former; — offentliga platser och byggnader så utformade att de blir tillgängliga för

alla;

differentierade sysselsättnings- och utbildningsmöjligheter för grupper med behov av särskilda insatser; - en aktiv konsumentverksamhet med inriktning i första hand på att stödja resurssvaga grupper.

Utöver denna medverkan i planeringens olika stadier bör färdiga planförslag remitteras till socialnämnden för yttrande. Det bör gälla fysiska planer, bo- stadsförsörjningsplaner, planer för sysselsättningen, planer för fritidsverk- samhet m. m. Nämnden skall därvid bedöma planemas sannolika effekter på levnadsnivån för olika grupper i kommunen jämfört med de övergripande målen för socialtjänsten.

Delta i uppföljningen

Utvecklingen av den sociala miljön, bostadssituationen, sysselsättningssi- tuationen och levnadsnivån i andra viktiga avseenden bör kontinuerligt föl- jas och analyseras av socialtjänsten. Socialnämnden bör hos kommunstyrel- sen/ fullmäktige ta de initiativ till åtgärder inom andra kommunala förvalt- ningsområden som denna uppföljning ger anledning till.

Genom att fortlöpande dokumentera erfarenheter av den kommunala

samhällsplaneringen kan socialtjänsten successivt skaffa sig en solidare grund för insatserna på detta område.

Arbete med sociala problem i samhället

Det är svårt för den enskilde att direkt påverka de förhållanden i samhället som bestämmer hans villkor. Först i samverkan med andra kan möjligheter härtill utvecklas och tas tillvara. SU har i principbetänkandet angivit som en uppgift för de sociala organen att aktivera medborgargrupper till insatser för att påverka sin situation. Denna uppgift, som utredningen där kallat grann- skapsarbete, ansluter sig nära till den sociala fältverksamhet som inriktas på miljöer där de sociala problemen finns eller befaras uppstå. Den särskilda ka- raktär sådan verksamhet har markeras ofta genom att de socialarbetare som deltar i den kallas fältassistenter. I principbetänkandet har fältverksamheten behandlats tillsammans med övriga allmänt förebyggande insatser.

Fältverksamhet och grannskapsarbete har, som redan antytts och som ytterligare utvecklas i det följande, mycket gemensamt. SU väljer därför att i detta betänkande behandla dessa båda metoder i ett sammanhang, friståen- de från såVäl samhällsplaneringen som insatserna i de individuella ärendena.

Till stor del har det grannskapsarbete som utvecklats i vårt land utgått från fältverksamheten. Denna verksamhet har även utan att direkt få form av grannskapsarbete kommit att ta upp metoder som används i detta. Någon egentlig gräns mellan arbetsområdena bör därför inte dras. I allmänhet har fältassistentema dock fått inrikta sig mer på förhållanden i gruppen och hos individerna än på de förhållanden i närsamhället som grannskapsarbetet av- ser att påverka. Detta beror på att många av dem som fältassistentema får kontakt med hör till grupper med särskilda problem. Därmed kommer deras arbete också att innehålla inslag av kurativt stöd i enskilda fall. Någon alltför skarp gräns bör därför inte dras mot individinriktat socialarbete.

Fält- och grannskapsarbetet skall inriktas på sådana lokala förhållanden som riskerar att utvecklas socialt ogynnsamt. Verksamheten skall drivas i kontakt och samverkan med berörda befolkningsgrupper och samhällsorgan.

Samverkan med de berörda människorna har sin grund i uppfattningen att varje individ har resurser som kan frigöras, utvecklas och förstärkas särskilt i samarbete med andra. Därför bör fält- och grannskapsarbetet stimulera till medverkan i ideellt, politiskt och fackligt föreningsliv och inom andra for- mer av samhörighet som bygger på intressegemenskap.

Att människor och myndigheter blir mer medvetna och får ökad kunskap om olika brister i samhället har naturligtvis ett värde i sig. Samtidigt står klart att detta inte är tillräckligt. Fält- och grannskapsarbetet skall bidra till att dels förebygga en ogynnsam utveckling i olika lokala sammanhang, dels avhjälpa konkreta brister i sådana miljöer.

Grannskapsarbete har i vårt land prövats systematiskt endast i begränsad omfattning. De försök som förekommit visar på både möjligheter och be- gränsningar.

Fält- och grannskapsarbete bör liksom annan verksamhet inom socialtjäns- ten bedrivas inom ramen för de mål och riktlinjer som författningarna och so- cialnämnden anger. Ärenden som aktualiseras i arbetet bör handläggas enligt

samma principer för kompetensfördelningen i beslutsprocessen som andra ärenden.

Ifrågavarande arbete bör initieras och utvecklas i ett samspel mellan för- troendemännen, socialarbetarna och de i området bosatta. Arbetet bör bedri- vas i nära samverkan med annan samhällsverksamhet, t. ex. fritidsverksam- het och skola, liksom med de frivilliga organisationerna.

Uppsökande verksamhet

I principbetänkandet har SU framhållit att många sociala problem visar på ett behov av fortlöpande uppsökande verksamhet liksom av kartläggning och analys av den sociala situationen. Också de utredningar m. ni. som redovi- sats tidigare i detta kapitel (se 3.5) har tämligen ingående uppehållit sig vid behovet av en aktiv uppsökande verksamhet.

Nuvarande sociala nämnders skyldigheter har som tidigare nämnts fast- lagts genom de tillägg till ShjL som trädde i kraft den 1 juli 1968. Lagen åläg- ger i 6 5 socialnämnden bl. a. ”att göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad och verka för att detta blir tillgodosett”.

Den citerade ändringen innebär enligt Råd och anvisningar från socialsty- relsen 2/ 69 ”att socialnämnden är skyldig dels att bedriva en aktiv, uppsö- kande verksamhet, dels att vidta åtgärder och/eller förmedla vårdinsatser för att tillgodose behov som den uppsökande verksamheten blottat”.

Målsättningen för den uppsökande verksamheten är enligt samma källa "att socialnämnden skall få dels en ingående kännedom om de enskilda medborgarnas behov av omvårdnad, hjälp och service av skilda slag, dels ett underlag för kommunernas planering på lång sikt av den sociala verksamhe- ten”.

SU har i principbetänkandet utgått från denna syn. Vissa remissinstanser har dock rest invändningar mot en så långt driven uppsökande verksamhet. Hänsynen till den personliga integriteten måste, menar man, sättas före kra- vet på att de sociala organen skall känna till alla förhållanden som kan visa på behov av sociala tjänster.

SU anser att dessa synpunkter förtjänar att beaktas. Samtidigt måste soci- altjänsten alltid ha för ögonen att det finns både enskilda och grupper av människor vilka har i olika avseenden viktiga behov som av flera anledning- ar inte tillgodoses. Det kan vara så att människorna inte känner till sina rät- tigheter. Vissa återigen avstår av andra skäl från att kontakta de sociala or- ganen. 1 här antydda fall kan en aktiv, uppsökande verksamhet ha en avgö- rande betydelse för de praktiska möjligheterna att bryta isoleringen och pas- siviteten och avhjälpa föreliggande behov. Målet måste vara att samhällets socialtjänst har så god kännedom om människors situation att vissa väsent- liga behov kan tillgodoses. Vid val av medel för detta mål måste hänsyn tas till den personliga integriteten (se avd. VIII). I sociala nödsituationer eller un- der andra svåra sociala förhållanden kan emellertid inte hänsyn till den personliga integriteten få hindra socialtjänsten från att gripa in för att göra någonting åt svårigheterna.

SU har i principbetänkandet påvisat hur information om enskilda personer fortlöpande samlas hos olika samhällsorgan och pekat på problemet hur den-

na information skall kunna utnyttjas på ett konstruktivt sätt utan att integri- teten äventyras.

En utgångspunkt för uppsökande verksamhet kan vara information om och erbjudanden av samhällets hjälp och tjänster. Bistånd i individuella fall kommer då främst att baseras på de upplysningar som den enskilde själv lämnar. En annan utgångspunkt kan vara att verksamheten ges en någorlun- da bred inriktning. Detta betyder att den skall vara generell i den meningen att den riktar sig till alla i grupper där särskilda behov kan väntas förekomma, t. ex. barnfamiljer, invandrare och ålderspensionärer.

Uppsökande verksamhet har hittills, som barnstugeutredningen framhål- ler, huvudsakligen gällt omsorger om äldre och handikappade. Sedan barn- omsorgslagen tillkommit har kommunerna också fått skyldighet att genom uppsökande verksamhet ta reda på vilka barn som behöver anvisas plats i för- skola och fritidshem på grund av särskilda behov av stöd och omsorger. I principbetänkandet har SU syftat till en kontinuerlig uppsökande verksamhet som när alla målgrupper för socialtjänsten.

En huvuduppgift som ansluter sig till det uppsökande arbetet är att kart- lägga de sociala förhållandena för att få underlag för planering och utveckling av socialtjänsten och annan samhällsverksamhet. Sådan kartläggning bör vara kontinuerlig.

Bestämmelser om socialnämndens medverkan i samhällsplaneringen och om nämndens uppgifter i övrigt av strukturpåverkande karaktär återfinns i 4, 7 och 8 55 förslaget till socialtjänstlag.

3.6.2. Allmänt inriktade insatser

Av de övergripande målen följer bl. a. att var och en så långt det är möjligt skall kunna råda över sina personliga förhållanden. För att detta skall kunna förverkligas fordras att samhället i olika situationer tillhandahåller sociala tjänster som förstärker den enskildes egen förmåga att ta ansvar för sin situa- tion. Dessa tjänster är allmänt inriktade i den meningen att de är avsedda att tillgodose omfattande behov i samhället och att villkoren för dessa sociala tjänster är generellt utformade. De utgör ett viktigt led i det förebyggande ar- betet. De har fått ökande betydelse som stöd för och resurs i det sociala be- handlingsarbetet.

Socialnämnden skall genom sociala tjänster av detta slag medverka till att de resurssvaga grupperna kan tillvarata sina demokratiska rättigheter och uppnå en normal levnadsnivå.

Medlen härför är flera. Av särskild vikt är insatser som avser att tillgodose behov av

— information;

barns och ungdoms omvårdnad och utveckling; arbete och försörjning; självständigt boende m rn;

— social jour.

Dessa medel behandlas närmare i följande avsnitt. Samma slag av tjänst kan vara aktuell inom flera områden. I sådant fall anges varje typ av insats under

den rubrik där den hör hemma. Tjänsten som sådan återkommer alltså un- der flera rubriker.

Det är angeläget att olika tjänster kan kombineras så att den enskildes be- hov blir väl tillgodosett. Både organisationen och administrationen måste vara sådana att samordningen underlättas. Det är också viktigt att tjänsterna tillhandahålls efter klart angivna riktlinjer. Endast när så sker kan den en- skilde bedöma när han har utsikt att få den hjälp han vill ha. Klara riktlinjer är också en förutsättning för att den enskilde skall kunna avgöra om det finns skäl att söka få till stånd ändring i villkoren för sociala tjänster.

Information

SU har i principbetänkandet angivit två huvudsyften för den sociala infor- mationen: att förmedla kännedom om verksamheten samt att förmedla vär- deringar och kunskaper av betydelse för opinionsbildningen. Med utgångs- punkt i denna bestämning kan målet för social information sägas vara

att upplysa om målen för samhällets socialpolitik; att belysa sociala förhållanden och problem samt dessa problems ut- bredning och tänkbara orsaker; att ge kunskap om socialtjänsten samt om rättigheter och skyldigheter för medborgarna på detta område; — att stimulera till ökad aktivitet och ge förutsättningar för var och en att framföra erfarenheter och synpunkter samt tillvarata sin rätt till medin- flytande i sociala frågor.

Informationen måste ges i olika former och på sådant språk att den når till och förstås av var och en. Information har dock visat sig ha svårt att nå fram till alla grupper i samhället. Det är nödvändigt att söka former och vägar som tar till vara möjligheter till direkt personlig information. Här har folkrörelser- na stor betydelse. Genom dessa ökar också medborgarnas möjligheter att återföra erfarenheter och synpunkter till samhällets organ. För att fungera väl måste informationen vara ömsesidig. Socialtjänstens organ bör därför samverka med föreningar och organisationer i detta syfte. Samarbetet bör utformas så att organisationerna får möjligheter att bedriva sin informationsverksamhet utifrån egna värderingar, t. ex. i politiskt och re- ligiöst hänseende, i nykterhetsfrågor osv.

Informationen bör ingå i all socialtjänst vara en integrerad del av denna. Socialtjänsten är vitt förgrenad. Den när i förskolor och fritidshem både barn och föräldrar. Den ger personlig kontakt med många i de kulturellt, politiskt och ekonomiskt svaga grupperna. Genom olika former av före- byggande verksamhet skapas förutsättningar för breda kontakter bland män- niskor och organisationer. Omsorgen om och insatserna för äldre ger också många personliga kontakter. Motsvarande gäller vid insatser för handikap- pade. Alla dessa och andra inom socialtjänsten förekommande kontakter ger rika tillfällen att på ett naturligt sätt ge information och att tillsammans med mottagarna finna de lämpliga formerna för en konkret och begriplig upplysning.

Socialstyrelsen bör på det centrala planet ansvara för information i sociala frågor och förfoga över medel till detta ändamål. Inforrnationsinsatsema

10 Informationsfrågor re- dovisas och diskuteras i Social information — en förstudie (Socialstyrelsen 1976). Möjligheterna att förbätt- ra informationen om sam- hällsorganens verksamhet skall enligt direktiven prö- vas av den år 1976 tillsatta utredningen om kontak- terna mellan medborgare och samhällsorgan.

bör i betydande omfattning kunna göras av organisationer av olika slag. Det ekonomiska stöd organisationerna behöver för detta bör ges genom socialstyrelsen.

Nya vägar och former för information till och kontakt med allmänheten bör prövas. Press, radio och television är medier som i ökad utsträckning bör kunna engageras i detta syfte.10 Lokalradion bör här kunna bli ett utmärkt kommunikationsmedel.

Kommunerna har ansvar för social information på den lokala nivån. So- cialstyrelsen bör på olika sätt verka för en utveckling av den sociala in- formationen också på lokal nivå, där även länsstyrelsen har vissa uppgifter till kommunernas tjänst. Myndigheterna på central och regional nivå bör således samverka med kommunerna genom allmänna råd och på annat sätt.

Den sociala informationsverksamheten har en relativt sett mycket skif- tande omfattning och inriktning i de olika kommunerna. Generellt torde gälla att stora informationsbehov inte är tillgodosedda. Nu som tidigare synes det kanske allvarligaste problemet vara hur man skall nå vissa grupper som har särskilt stora behov av information. Ansträngningarna bör gå ut på att få kontakt med dem på ett meningsfullt sätt. Frågorna om dessa behov och hur de skall tillgodoses måste ges ökad vikt vid informations- planering i avseende på resurser, metoder och inriktning etc.

Barns och ungdoms omvårdnad och utveckling

Barnstugeutredningen har i sitt under 3.5.1 nämnda betänkande Förskolan II angivit följande övergripande mål för förskolan.

Förskolan bör sträva efter att i samarbete med föräldrarna ge varje barn bästa möjliga betingelser att rikt och mångsidigt utveckla sina känslo- och tankemässiga tillgångar. Förskolan kan därigenom lägga grunden till att barnet utvecklas till en öppen, hänsynsfull människa med förmåga till inlevelse och till samverkan med andra i stånd att komma fram till egna omdömen och problemlösningar. — Förskolan bör hos barnet lägga grunden till en vilja att söka och använda kunskap för att förbättra såväl egna som andras levnadsvillkor.

Dessa mål bör kunna gälla alla sociala tjänster som avser att stödja barns omvårdnad och utveckling. Familjen behöver sådant stöd i flera former.

Det blir allt vanligare att båda föräldrarna förvärvsarbetar. Denna utveck- ling kan väntas fortsätta. Även i andra avseenden omstruktureras den tradi- tionella kvinnliga vårdarrollen till ett mellan föräldrarna delat vårdansvar. Samtidigt står klart att behovet av vårdinsatser utanför den egna familjen kommit att öka och ställer stora krav på sociala anordningar. Sådana resurser innefattas i begreppet barnomsorg. Detta begrepp bör enligt SU:s mening få omfatta hela den del av den kommunala socialtjänsten som avser verksam- heten för barn och ungdom (se 12 5 förslaget till socialtjänstlag och special- motiveringen till denna paragraf). För de särskilda ansvarsuppgifter som kommunerna har ålagts i lagen (l976:381) om barnomsorg — att anordna och driva förskolor och familjedaghem samt annan kompletterande förskoleverk-

samhet ävensom fritidshem och därtill anknuten fritidsverksamhetll — an- vänder SU begreppen förskoleverksamhet och fritidshemsverksamhet (se 13—17 55 förslaget till socialtjänstlag).

I många barnfamiljer har en av föräldrarna ännu som huvudsaklig uppgift att sköta hem och barn. Sjukdom samt olika sociala och psykologiska faktorer kan medföra att denne förälder är borta från hemmet. För att varken barnens omvårdnad eller därtill hörande uppgifter i hemmet då skall bli eftersatta bör samhället kunna tillhandahålla social hemhjälp. En sådan social tjänst kan också i vissa fall ingå som ett led i mer omfattande insatser till stöd för en fa- milj och därmed även för barnens utveckling. Social hemhjälp som avser and- ra områden än barns omvårdnad och utveckling redovisas i sitt sammanhang. Möjligheten att få råd och stöd i frågor som rör barn och deras utveckling är en viktig del i den förebyggande verksamheten. Det är angeläget att denna möjlighet tillhandahålls i former och på platser som känns naturliga för den det gäller. I såväl barnavårdscentralens som förskolans uppgifter ingår att ge föräldrar sådana tjänster. Insatserna kan i bägge fallen finna både individuel- la och kollektiva former. Möjligheterna att samordna viss del av denna verk- samhet hos barnavårdscentral och förskola bör utvecklas. För att tillgodose behov av psykologisk/ psykiatrisk rådgivning och behandling bör socialtjäns- ten även samverka med PBU.

Också föräldrautbildning är betydelsefull. Behovet av ökade insatser på detta område har understrukits av såväl fosterbarnsutredningen som barn- omsorgsgruppen. Även om ansvaret för huvuddelen av de insatser som här krävs vilar på andra organ bör socialnämnden ta de initiativ till samarbete och vidta de andra åtgärder som den finner erforderliga på detta område.

Samhällets fritidsverksamhet är självfallet av stor betydelse för barns och ungdoms omvårdnad och utveckling. Frågor som gäller samhällets ansvar för fritidsverksamhet för barn i skolåldern har behandlats av barnstugeutred- ningen i betänkandet Barns fritid.12 Även SIA har i sitt betänkande Skolans arbetsmiljö berört dessa förhållanden. SU delar den mening som framträder i båda dessa betänkanden att samhället tydligare än nu måste ta ansvar för att barns behov av lek och av aktiv och stimulerande fritid kan tillgodoses. For- merna härför kan vara många. Fritidshem, fritidsgårdar, kvartersgårdar, parklek och verksamhet i skolan är exempel på några. Stöd till föreningar och verksamhet under föräldraansvar är andra exempel. Möjligheterna att sam- ordna verksamheten för olika åldrar bör tas till vara.

Arbete och försörjning

I målet för sociala tjänster i förebyggande och stimulerande syfte anges att insatserna skall tillhandahållas i sådana former att den enskildes egen förmå- ga förstärks. Grundläggande är möjligheten till försörjning genom eget arbe- te.

Sociala tjänster av direkt betydelse för möjlighet till arbete är givetvis bi- 11 Se även barnstugeut- träde vid arbetsanskaffning rn. in. Det är här fråga om dels att förmedla kon- redningens betänkande takt med arbetsförmedling/arbetsvård eller i vissa fall arbetsgivare, dels mer Barns sommar(SOU omfattande insatser i anslutning till individorienterade åtgärder (se 3.6.3). In- 197594)— satserna på detta område bör också gälla förmedling av utbildning för arbete. I? sou 1974;42_

SU vill i detta sammanhang starkt understryka att de arbetsberedande åtgär— derna i inskränkt mening många gånger inte är tillfyllest. Vissa grundläggan- de förutsättningar måste även tillgodoses. Dit hör t. ex. möjligheter för handikappade att ta sig till och från arbetsplatsen. vilket ofta fordrar resurser i form av färdtjänst (se 5.8.2).

Till andra sociala tjänster av betydelse för möjlighet att ta och behålla ett arbete hör många gånger förskole- och fritidsverksamheten. Denna har be- handlats ovan utifrån barnens behov och intressen. Härtill kommer också uppgiften att ge föräldrarna tillfälle att förbättra sina möjligheter till försörj- ning samt till personlig utveckling genom att ha förvärvsarbete eller genomgå utbildning. Också detta har berörts av bl. a. barnstugeutredningen. SU vill i sammanhanget särskilt understryka att denna verksamhet bör utformas så att den tillgodoser barns rätt till trygghet och kontinuitet i omvårdnaden.

Rådgivning som gäller exempelvis konsumentfrågor och den personliga ekonomin hör till de sociala tjänster som är viktiga för försörjningen och lev- nadsnivån. Rådgivning av detta slag kan bli aktuell bl. a. då ekonomisk hjälp lämnas och särskilt om den hjälpsökande själv tar upp frågor kring hushåll- ningen. Också i andra sammanhang bör sociala organ kunna tillhandahålla tjänster av detta slag, t. ex. i samband med information om andra rättigheter, vid besvärande skuldsättning osv. Som framgår under 3.6.3 föreslår SU att fa- miljerådgivningsverksamheten förs över på socialnämnden.

Utredningens förslag om såväl allmänt som individuellt inriktade insatser i form av ekonomiska ersättningar behandlas i kap. 4 och avd. 11.

Självständigt boende m. m.

Förutsättningarna för ett självständigt liv under goda villkor är i hög grad förbundna med möjligheten att ha en egen ändamålsenlig bostad. En del personer har till följd av sjukdom, handikapp eller ålder svårt att helt klara sig själva. De som varaktigt eller tillfälligt har nedsatt förmåga att klara ele- mentära livsfunktioner behöver ofta hjälp med både göromål i hushållet, personlig hygien och vård. För att de ändå skall kunna bo självständigt behö- ver de sociala tjänster av flera slag. Dessa tjänster kan erbjudas dels i sam- band med olika former av boende med gemensam service, dels utan sådant samband.

Mer omfattande behov av tjänster är lättast att tillgodose i någon form av boende med mer eller mindre inbyggd service. Detta utesluter inte självstän- dighet i boendet. Många kan dock tveka inför ett uppbrott från den bostad och den miljö som de är vana vid. Det bör vara möjligt att välja sociala tjäns- ter som gör att man kan bo kvar sålänge man vill.

Till betydande del gäller dessa frågor de äldre och de handikappade. SU har med hänsyn till betydelsen av socialtjänstens omsorger för dessa grupper valt att behandla de sociala tjänster som särskilt avser de äldre resp. personer med handikapp sammanhållet i särskilda kapitel (kap. 5 och 6).

I nämnda kapitel diskuterar utredningen behoven av generella insatser för att möjliggöra en självständig tillvaro för äldre och handikappade. Hit räknas förutom boende förberedelse av pensionering, åtgärder ifråga om sysselsätt- ning och aktiviteter, social hemhjälp, färdtjänst, tekniska hjälpmedel m. m.

Social jour

Sociala tjänster bör vara tillgängliga när de behövs. Behoven uppträder lika väl under veckoslut, helger och nätter som under dagtid i en arbetsvecka. Detta behov är givetvis i viss grad beroende av strukturella förhållanden. Be- hovssituationen är knappast densamma i exempelvis tätbefolkade, urbanise- rade områden och i glesbygdskommuner. Med förbehåll härför kan man tala om två huvudområden ifråga om allmänhetens behov av att komma i kon- takt med socialtjänsten även under kvällar, helger osv.

Det ena behovsområdet gäller företrädesvis ensamstående personers be- hov av kontakt och hjälp i olika avseenden. En stor grupp utgör här de äldre, vilkas behov av social jour behandlas under 5.8.4. Men här återfinns också många yngre och medelålders personer som befinner sig i krissituationer. Er- forderliga åtgärder kan i vissa fall begränsas till ett lugnande samtal och se- nare insatta stödfunktioner. I andra fall behövs däremot vissa omedelbara re- sursinsatser i form av socialtjänst eller sjukvård.

Det andra behovsområdet omfattar i första hand barn och ungdom men även vuxna familjemedlemmar. De latenta problemen utlöses ofta under fri- tiden, bl. a. i samband med alkoholförtäring. I en del fall kan enbart sociala insatser vara tillfyllest, i andra fall kan efter annans förmedling sociala insat- ser ingå som ett led i mer omfattande åtgärder.

Som framgår av kap. 30 medför tillämpningen av LTO behov av en social jour- och beredskapsverksamhet som inte alltid tillgodoses. Avsaknaden av en effektiv social service i detta avseende kan inverka menligt på möjligheten att tillämpa lagen på avsett sätt.

Frågan om jourverksamhet bör ses även i samband med vissa andra socia- la verksamhetsformer, särskilt fältverksamheten (3.6.1). Fältassistenterna möter ofta även individuella behov som kräver omedelbara insatser.

SU anser det synnerligen angeläget att behovet av en allmän social jour tillgodoses på ett tillfredsställande sätt i kommunerna. Utredningen vill där- för starkt understryka nödvändigheten av att frågan bringas till sin lösning.

Bestämmelserna i 4 5, 75 andra stycket, 85 samt 105 första och andra styckena förslaget till socialtjänstlag avser bl. a. sådana allmänt inriktade in- satser som berörts i detta avsnitt. Barnomsorgen behandlas som nämnts i 12—1755. Riktlinjer för äldre- och handikappomsorgen ges i 18—20 55.

3.6.3. Individuellt inriktade insatser

SU har tidigare i detta kapitel framhävt betydelsen av samhällspåverkande samt allmänt förebyggande och stimulerande insatser. Socialt arbete av så- dant slag kan bl. a. förväntas minska behovet av individuella stöd- och hjälp- åtgärder. Insatser som är särskilt anpassade till behov hos en enskild eller en familj kommer dock alltjämt att vara betydelsefulla. I vissa lägen blir det sådana åtgärder som tillförsäkrar den enskilde en skälig levnadsstandard och stärker hans resurser för ett självständigt liv.

Ur de övergripande målen kan härledes följande delmål för sociala tjänster som avser att ge individuellt anpassad hjälp.

Det bör åligga socialnämnden att, i samverkan med den eller dem som be- rörs, vid behov bistå enskilda och familjer med sociala tjänster som har till

'3 Begreppet ärende och frågor om registrering behandlas i kap. 43.

syfte att avlägsna eller begränsa uppkomna sociala svårigheter och som främ- jar möjligheter till självständig tillvaro.

Insatserna bör präglas av den helhetssyn som SU tillämpat på allt socialt arbete. Av denna följer att det är förhållandena i det enskilda fallet som måste styra valet av insatser och arbetsmetoder. Behoven bör uppmärksammas och mötas i ett tidigt skede. Bästa möjligheterna härtill uppstår när den enskilde har sådan kunskap om och tilltro till verksamheten att han själv tar initiativet till kontakt. En god information och en uppsökande verksamhet i erbjudande form bör kunna medverka till sådan kunskap och tilltro. De faktiska möjlig- heterna att erbjuda sociala tjänster och verkligen ge stöd och behandling i en problemsituation är naturligtvis av största betydelse när det gäller att vinna förtroende för verksamheten.

Angivna delmål för individuella stöd- och hjälpinsatser ställer krav på flera medel. Dessa kompletterar ofta varandra och de kan också kombineras med allmänt förebyggande sociala tjänster. Ekonomiskt bistånd i form av kommunal behovsprövad hjälp kommer även efter genomförande av SU:s föreslagna socialförsäkringsreform att bli en för de berörda betydelsefull individ- och familjeinriktad social tjänst. En- ligt utredningens intentioner bör denna verksamhet få ökad förebyggande och rehabiliterande inriktning. SU behandlar de föreslagna ekonomiska an- ordningarna i kap. 4 samt i avd. 11. Se även nedan om borgen.

Av andra former avseende stöd och hjälp med individuell inriktning kan nämnas

upplysningar, samtal och rådgivning i fråga om ekonomi, barnupp- fostran, samlevnad osv; — andra förebyggande insatser och hjälpåtgärder som motiveras av den aktuella situationen; — fortlöpande kontakt för stöd och rådgivning vid problembearbetning (bl. a. familjerådgivning, varom mera nedan, gruppterapi, psykodrama); erbjudande av behandling och vård i olika former; — insatser som gäller nyinflyttades och invandrares förhållanden.

Insatser av sådant slag syftar till att förstärka den enskildes egen förmåga. Socialtjänsten bör kunna erbjuda medborgarna goda möjligheter att få indi- viduellt avpassad hjälp när de känner osäkerhet eller råkar i svårigheter. Des- sa insatser kan många gånger behöva kombineras med andra sociala tjänster. Den som behöver bistånd bör kunna välja mellan de olika former av insatser socialtjänsten kan erbjuda eller anvisa. Det bör således i princip vara möjligt att efterfråga enstaka sociala tjänster — exempelvis ekonomisk hjälp — och samtidigt avvisa erbjudanden om andra insatser som avser behandling.

De individuellt riktade insatserna bör utmärkas av erbjudanden och av att den enskilde har självständigt ansvar för sin situation. Stöd i de former som här avses bör i många fall kunna erhållas utan formell ärenderegistrering.13

Bestämmelser avseende individuellt inriktade insatser finns bl. a. utom i 4 5 — i 5, 6, 9—11 55 förslaget till socialtjänstlag.

De begränsningar som i vissa fall kan gälla rätten att avvisa vård framgår av SU:s förslag till lag med särskilda bestämmelser om vård av underårig (se avd. 111) samt i fråga om vuxna i avd. V.

Till de individuellt inriktade insatserna hör som nämntsfami/jerädgivning- en. Genom tilläggsdirektiv i december 1971 fick SU i uppdrag att lägga fram förslag rörande denna verksamhets utformning och organisation. SU ägnade ett särskilt kapitel (kap. 22) i principbetänkandet åt härmed sammanhängan- de frågor. Utredningen framhöll därvid att fortsatt uppdelning av lands- tingens familjerådgivning och den kommunala socialvården på skilda huvud- män var mindre lämplig. Utredningen ansåg att familjerådgivningen till upp- gift och karaktär låg nära socialvården. Utredningen föreslog därför att kom- munerna skulle svara för familjerådgivningen, som borde bli en lagstadgad uppgift. Detta innebar att alla medborgare oavsett samlevnadsform borde ges möjlighet att kostnadsfritt få kvalificerad hjälp med bearbetning av relations- problem. Familjerådgivningen borde i detta syfte byggas ut och dess förebyg- gande karaktär förstärkas. Informationen om verksamheten borde förbättras. Nödvändig sekretess, inklusive frihet från registrering, måste garanteras den som söker familjerådgivningens tjänster.

Hur familjerådgivningen skulle inlemmas i socialvårdsorganisationen bor- de kommunerna enligt SU själva avgöra. Utredningen redovisade tre alter- nativa organisatoriska lösningar, nämligen att familjerådgivningen

a) utgjorde en självständig förvaltning under socialnämnden,

b) bildade särskild enhet eller motsvarande inom socialvårdsförvaltningen,

c) ingick som funktion i socialvården utan att vara en särskild organisato- risk enhet för uppgiften.

Vid valet mellan de tre alternativen borde kommunerna beakta vissa särskil- da förutsättningar som borde vara uppfyllda för att familjerådgivningen skul- le fungera tillfredsställande. Här hade sekretessen och klientens möjligheter att vara anonym grundläggande betydelse. De komplicerade och ömtåliga problem familjerådgivningen ställs inför motiverade viss specialisering också i en ny organisation. Därigenom skulle bl. a. behovet och värdet av fortbild- ning, fördjupning i metodfrågor samt yrkesmässig erfarenhet lättare kunna tas tillvara. Det var enligt SU vidare angeläget att erfarna familjerådgivare kunde utnyttjas för handledning och samråd. Tillgången på konsulter var också en viktig förutsättning som borde tryggas genom avtal med i första hand landstingen. Familjerådgivningen borde dimensioneras på sådant sätt att den utåtriktade, pedagogiska verksamheten kunde fullgöras.

SU betonade som nämnts i principbetänkandet att organisationsfrågan bor- de lösas utifrån varje kommuns behov och förutsättningar. Utredningen fann det därför olämpligt att förorda en konsekvent tillämpning av endast ett av de tre skisserade alternativen, även om utredningen gav visst förord för al- ternativ b). Utredningen pekade på att förenandet av familjerådgivning med annan funktion inom socialvården kunde leda till svårbemästrade rollkon- flikter som det fanns anledning att uppmärksamma. Risken för rollkonflikter ledde enligt utredningen till den slutsatsen att befattningshavare verksam inom den kommunala socialvården inte borde förena familjerådgivning med annan socialvårdspräglad funktion.

De mindre kommunernas behov torde enligt utredningen kunna tillgodo- ses genom att två eller flera kommuner delade tjänst som familjerådgivare el- ler att kommun köpte tjänster av en närbelägen kommun. Sådana lösningar skulle också skapa större förutsättningar att förfoga över flera familjerådgiva-

re. Det stöd och det samråd mellan yrkesverksamma rådgivare som utred- ningen bedömde vara viktigt skulle därigenom i viss utsträckning kunna till- godoses.

Vid remissbehandlingen av principbetänkandet lämnades SU:s uttalanden i fråga om familjerådgivningens framtida uppgifter och allmänna utformning i huvudsak utan erinran. En stor majoritet drygt 160 — av de remissinstanser som yttrat sig i frågan ställde sig vidare positiva till kommunalt huvudman- naskap för verksamheten. Bland det 90-tal instanser som därvid särskilt be- handlade de organisatoriska lösningarna förordade ungefär hälften där- ibland SSR i vart fall i ett inledningsskede — alternativ b), medan återstoden — däribland socialstyrelsen, TCO och SKTF föredrog alternativ c). Negativa till kommunalt huvudmannaskap var ca 40 remissinstanser och ett 20-tal var tveksamma. Till remissorgan som markerade familjerådgivningen såsom en speciell funktion utan att avvisa kommunen som huvudman hörde famil- jelagsakkunniga, läkarförbundet samt flera landsting och länsstyrelser. Ett landstingskommunalt huvudmannaskap, i varje fall övergångsvis, föror- dades av bl. a. moderata kvinnoförbundet, folkpartiets kvinnoförbund samt åtskilliga länsstyrelser och landsting samt några kommuner. Ett skäl härför var att socialvården och familjerådgivningen inte har samma sekretessbe- stämmelser, en fråga som SU i föreliggande lagbetänkande behandlar nedan under avd. VIII.

Flera remissinstanser understryker att kyrkliga/ ekumeniska och folkrörel- seförankrade familjerådgivningsbyråer bör finnas även i framtiden.

Vad som förekommit sedan principbetänkandet avlämnades ger inte SU anledning att ändra de ställningstaganden beträffande familjerågivningen som gjordes i detta betänkande. Vad särskilt angår frågorna om huvudman- naskap och organisation bör rådgivningsverksamheten sålunda vara en upp- gift för den kommunala socialtjänsten med frihet för kommunen att med beaktande av de särskilda förutsättningar som angivits i principbetänkandet välja den organisatoriska lösning som kommunen finner lämplig.

Någon särbestämmelse avseende familjerådgivningen har inte tagits upp i förslaget till socialtjänstlag. Den ingår i den allmänna rådgivande verksamhet som åligger socialnämnden enligt 4 och 1055 lagförslaget.

Frågan om sekretess och tystnadsplikt inom familjerådgivningen berörs i avd. VIII (se bl. a. avsnitt 42.4.5 och 42.6.1). I övrigt hänvisas till 22 5 försla- get till socialnämndslag med specialmotivering.

Borgen

Enligt 14 5 tredje stycket ShjL får kommunfullmäktige medge att social- nämnden, om socialhjälp anses böra utgå till bekostnad av utbildning eller in- köp av redskap eller verktyg eller till annat dylikt ändamål, i stället för att be- vilja kontant understöd tecknar borgen för lån som erfordras för ändamålet. Som exempel på ”annat dylikt ändamål” anges i förarbetena anskaffning av bostad. Kommuns rätt att ta upp lån och teckna borgen regleras i 4 kap. 7 och 8 55 KL som bestämmer längsta amorteringstid m. m. Det ankommer på full- mäktige att bestämma omfattningen av borgensåtagandet. Socialnämnden avgör om socialhjälp i det enskilda fallet skall utgå i form av borgensåtagande för lån.

Användningen av bcrgensinstitutet inom socialhjälpen varierar mellan kommunerna och i vissa kommuner torde det över huvud taget inte komma till användning. Bidragande orsaker till detta torde främst vara att de i lagen angivna behovsområdena i viss utsträckning torde vara tillgodosedda genom arbetsmarknadsstödet och studiemedelsstödet. Den åsikten har även fram- förts att det i princip är olämpligt att socialhjälp till livsuppehälle lämnas genom borgen. Justitiekanslern har i beslut den 27juni 1969, vilket överläm- nats till SU, framhållit att det i princip är olämpligt att frivillig socialhjälp till livsuppehälle utgår som borgen och att det endast borde komma ifråga då det gällde att täcka större engångsbelopp, varvid en ytterligare förutsättning bor- de vara att hjälptagaren bedöms kunna klara amortering och räntor på lånet utan att för sitt livsuppehälle samtidigt vara beroende av socialhjälp. JK fram- höll vidare att det var olämpligt att kommunen skaffade sig säkerhet för sina borgensåtaganden i socialhjälpsärenden, vilket kunde leda till att kommunen förbisåg ShjL:s bestämmelser om treårig preskription av rätten att föra talan om återkrav. Denna regel fick under inga förhållanden åsidosättas genom att kommunen skaffade sig egen säkerhet för sitt borgensåtagande.

Som SU anfört redan i principbetänkandet anser SU att socialnämnden även i fortsättningen bör få behålla sin nuvarande möjlighet att teckna borgen för lån. Främst torde detta få praktisk betydelse i fråga om näringshjälp och då det gäller att hjälpa den enskilde med att få fram större kapitalbelopp exempelvis för anskaffande av bostad.

Då rätt till bistånd föreligger i enlighet med vad som sägs i följande kapitel kan borgen inte komma ifråga, eftersom den enskilde då har rätt till bistånd från nämnden och inte behöver nöja sig med borgen för lån från annat håll. Borgensinstitutet kan därför komma till användning endast i sådana fall där socialnämnden utan att skyldighet föreligger finner det förenligt med social- tjänstens syfte att lämna ekonomisk hjälp (65 förslaget till socialtjänstlag).

Formerna för hjälp enligt den föreslagna socialtjänstlagen är inte bundna och SU anser därför inte nödvändigt att särskilt ange att hjälp kan lämnas i form av borgen. Till följd av reglerna om de kommunala organens kompetens blir det kommunfullmäktige som måste bestämma i vilken omfattning soci- alnämnden äger ställa borgen. Om fullmäktige beslutar härom blir det sedan socialnämnden som skall fatta beslut i det enskilda fallet. Av kommunalla- gen följer vidare att borgensåtagandet inte kan sträcka sig längre än fem år.

___. FJ—;_ _ F Winn-' '.l'. WW! f.]! l'-_ namram-liir

. _IT i:. __ .I .1__ .

.; ,Jliiu | . ,

. I ll "ur-I'- -- - .

.,ri 'li'lqu. -r"l'i,'

Ill.-tft ilj ,, .

i:". rar-'En ",

4 Rätten till bistånd

4.1. Inledning

Som framhållits i kap. 2 och 3 bör det yttersta ansvaret för den enskildes sociala situation åvila kommunen genom dess socialnämnd. Med ett yttersta ansvar följer förutom uppgiften att anvisa och förmedla insatser från andra samhällsorgan — även uppgiften att lämna den enskilde det bistånd i övrigt som han behöver. 1 den följande framställningen skall frågan om det yttersta ansvaret tas upp från en annan utgångspunkt,'nämligen utifrån frågan om de förutsättningar under vilka den enskilde skall ha en i lag angiven rätt till sociala tjänster. Innan utredningens ställningstaganden i denna del re- dovisas skall bestämmelserna om rätt till stöd och hjälp enligt nu gällande vårdlagar närmare belysas.

4.2. Rätten till bistånd enligt vårdlagarna

4.2.1. Socialhjälpslagen

Förutsättningarna för ekonomiskt bistånd inom socialvården anges i 12 och 1355 ShjL. Enligt 125 föreligger rätt till ekonomisk hjälp under där närmare angivna omständigheter. Rätt till socialhjälp till livsuppehälle och erforderlig vård har den som inte fyllt 16 år och den som inte kan försörja sig genom eget arbete på grund av ålder, sjukdom, lyte eller annars bristande kropps- eller själskrafter eller som av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete, under förutsättning att han själv saknar medel och hans behov inte tillgodoses på annat sätt. I fråga om den som inte fyllt 16 år skall hjälpen även avse uppfostran.

Minderårighet anges som framgår av det anförda som en förutsättning vid sidan av andra för erhållande av socialhjälp enligt 125 (obligatorisk socialhjälp). I fråga om barns försörjning finns grundbestämmelserna i 7 kap. 1 5 föräldrabalken (FB), där det sägs att föräldrarna skall sörja för barns uppehälle och utbildning 'om inte barnet har egna tillgångar. Underhålls- skyldigheten upphör inte i något fall förrän barnet fyllt 16 år. Samma ål- dersgräns gäller alltså enligt 125 ShjL för skyldigheten att meddela soci- alhjälp på grund av minderårighet. ShjL och BvL sammanfaller i viss ut-

sträckning då det gäller att tillgodose barns behov. Gränsen mellan lagarna har i stort sett dragits så att hjälpbehov i hemmet tillgodoses genom so- cialhjälp och hjälpbehov utom hemmet genom samhällsvård eller andra barnavårdande åtgärder.

För att rätt till socialhjälp skall inträda skall den enskilde av orsaker som ovan sagts själv sakna medel till sitt uppehälle eller till erforderlig vård. Vidare skall hjälpbehovet inte tillgodoses genom bistånd från annan, t. ex. genom att hjälp lämnas av annan myndighet. När akut behov av social- hjälp inte föreligger saknar socialnämnden befogenhet att lämna hjälp enligt 12 5.

I 13 5 ges bestämmelser om s. k. frivillig socialhjälp. Enligt vad där sägs får socialhjälp meddelas enligt grunder som kommunfullmäktige bestämmer eller, om sådana grunder inte bestämts, efter vad socialnämnden prövar erforderligt. Den frivilliga socialhjälpen skall avse behov som det inte åvilar annan myndighet att tillgodose. Socialhjälpen är ett komplement till övriga sociala förmåner. Den utgår när annan hjälp är otillräcklig eller inte kan erhållas. Socialhjälpen skall vara habiliterande eller rehabiliterande samt fö- rebyggande. 1 145 ShjL sägs att socialhjälp bör lämnas på sådant sätt att den behövande såvitt möjligt blir i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina. Socialhjälpens främsta syfte är att bidra till social rehabilitering. Det är för att detta syfte skall uppnås viktigt att socialnämnden samverkar med andra myndigheter. Arbetsvården och försäkringskassorna har därvid stor betydelse. Kassorna ägnar särskild uppmärksamhet åt dem som varit sjuka över 90 dagar i avsikt att utreda möjligheterna att återföra den sjuke till hälsa och arbete. Arbetsvården har möjligheter att anordna arbetsprövning, arbetsträning, yrkesutbildning eller omskolning. Ytterst vilar dock ansvaret för den enskildes situation på socialnämnden (om samar- betsfrågor, se vidare kap. 40).

Socialhjälp skall i princip utgå kontant. Socialnämnden skall emellertid inte bara lämna socialhjälp till uppehälle. Den är även ansvarig för att den hjälpbehövande erhåller den vård som är erforderlig. Vården skall företrä- desvis lämnas i det egna hemmet. Den kan även lämnas genom inackor- dering bl.a. i annat enskilt hem eller i vårdhem. Den enskildes rätt till vård är emellertid liksom rätten till ekonomisk hjälp beroende av att sådana förhållanden som anges i 125 föreligger.

Mot socialnämndens beslut i fråga om socialhjälp får talan föras genom förvaltningsbesvär (545 ShjL).

I förevarande sammanhang bör även erinras om bestämmelserna i 1 5 ShjL. Där sägs att varje kommun skall tillse att den som vistas i kommunen erhåller den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande. Såsom närmare utvecklats i kap. 2 har syftet med bestämmelsen varit att undanröja den tvekan som förelegat såvitt avser kommunernas kompetens att tillgodose den enskildes behov av per- sonlig omvårdnad. Bestämmelsens syfte har inte varit att leda till ändring i vad avser innebörden av begreppet socialhjälp eller besvärsrättens om- fattning enligt ShjL. Syftet har således inte varit att tillskapa en individuell rätt till sociala insatser utan att klargöra kommunens kompetens och dess allmänna ansvar inom ifrågavarande område.

4.2.2. Barnavårdslagen

Såsom framgått av vad nyss anförts upptar 125 ShjL bestämmelser om en social förmån som den enskilde under angivna betingelser har rätt till. Även BvL innehåller bestämmelser som uttryckligen anges innefatta sociala rättigheter för den enskilde.

Alltsedan tillkomsten av ÄBvL har beredande av samhällsvård åt värnlösa eller nödställda barn varit en viktig uppgift inom barnavården. Bestäm- melserna härom i ÄBvL överfördes till BvL med endast den mer väsentliga ändringen att åldersgränsen för rätt till samhällsvård höjdes från 16 till 18 år.

I 31 5 första stycket BvL sägs att, om någon som inte fyllt 18 år behöver vård och fostran på grund av att föräldrarna avlidit eller övergivit honom, barnavårdsnämnden skall omhänderta honom för samhällsvård, om behovet inte tillgodoses på annat sätt. Med det sistnämnda avses bl. a. sådana fall då anhörig eller annan åtar sig att sörja för barnet.

Enligt 31 5 andra stycket skall barnavårdsnämnden även i andra situa- tioner omhänderta barnet för samhällsvård. Är någon som inte fyllt 18 år i behov av specialvård eller annan vård och fostran utom hemmet på grund av att föräldrarna inte kan bereda honom sådan vård eller annars underlåter att tillfredsställande sörja för honom och kan behovet inte tillgodoses på annat sätt skall nämnden omhänderta den unge för samhällsvård. Omhän- dertagande som nu sagts sker endast på begäran av föräldrarna eller med deras samtycke. Barnet skall lämna sitt samtycke om det fyllt 15 år. Kravet på barnets samtycke är emellertid inte ovillkorligt. Om särskilda skäl fö- religger kan avsteg från huvudregeln göras. Med undantagsbestämmelsen har bl. a. åsyftats de fall då samtycket saknar betydelse, såsom vid debilitet eller liknande sinnesbeskaffenhet hos den unge.

Stadgandet i andra stycket är tillämpligt även vad gäller 5. k. ekonomiskt övergivna barn. Därmed avses sådana i fosterhem placerade barn för vilka fosterlönen helt eller delvis uteblivit. Kan fosterföräldrarna inte behålla bar- net i en sådan situation och har föräldrarna inte heller möjlighet att själva ta hand om barnet befinner det sig i samma läge som de värnlösa barnen.

För tillämpning av 31 5 andra stycket förutsätts att situationen inte är sådan som anges i 25 5 BvL. Omhändertagande kan alltså inte ske om för- utsättningarna för ingripande med stöd av 255 a) eller b) föreligger.

Talan mot bamavårdsnämnds beslut i fråga som avses i 315 BvL får föras genom förvaltningsbesvär (80 5).

Såsom närmare kommer att beskrivas i det följande (se avd. 111) skall barnavårdnämnden enligt 255 BvL vidta åtgärd om någon som inte fyllt 18 år misshandlas i hemmet eller annars där behandlas på sådant sätt att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsätts för fara eller om hans utveckling äventyras på grund av föräldrarnas eller annan vårdnadshavares olämplighet som fostrare.

Nämnden skall även enligt samma lagrum vidta åtgärd om någon som inte fyllt 20 år på grund av brottslig gärning, missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel eller av annan jämförlig anledning är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets sida.

Föreligger förhållande som anges i 255 skall barnavårdsnämnden söka

åstadkomma rättelse genom en eller flera förebyggande åtgärder och får även bestrida vissa kostnader för genomförande av sådana åtgärder (26 5). Bedöms förebyggande åtgärder vara gagnlösa eller har sådana åtgärder vid- tagits utan att medföra rättelse skall den unge omhändertas för samhällsvård (29 5).

BvL lägger som framgår av det anförda ovillkorliga uppgifter på nämnden. Det är en skyldighet för nämnden att i beskrivna situationer vidta efter förhållandena avpassade åtgärder.

Bakom bestämmelserna ligger som ett huvudsakligt syfte att till skydd för den underårige bereda honom bistånd i ett utsatt läge. Mot den nämnden ålagda skyldigheten får anses svara en rätt för den enskilde att i angivna situationer få bistånd genom samhällets försorg, även om den enskilde inte alltid kan genom förvaltningsbesvär över bamavårdsnämnds beslut få sin rätt till bistånd prövad i högre instans.

4. 2 . 3 N ykterhetsvdrdslagen

Om det framgår av nykterhetsnämnds undersökning att den det är fråga om missbrukar alkoholhaltiga drycker skall nämnden, där så prövas er- forderligt och gagneligt, söka bibringa honom insikt om vådan av alko- holmissbruk samt vidta för hans rättelse lämpade hjälpåtgärder(14 5 1 mom. NvL; jfr 1—7 55 tillämpningskungörelsen (19551528) till denna lag).

NvL upptar vidare en bestämmelse som till sitt innehåll svarar mot 31 5 BvL. Sålunda ges i 585 möjlighet för den enskilde att efter hänvändelse till nykterhetsnämnden få erforderligt bistånd. Den som är hemfallen åt alkoholmissbruk kan enligt denna paragraf efter egen ansökan beredas fri- villig vård på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Ansökan om sådan intagning skall göras hos anstaltens föreståndare eller hos socialstyrelsen. Vid ansökan skall till styrkande av vårdbehovet fogas läkarintyg enligt fast- ställt formulär. För intagning erfordras vidare att den vårdbehövande skrift- ligen förbinder sig att stanna på vårdanstalten under viss tid som bedöms erforderlig med hänsyn till vårdbehovet, dock högst sex månader.

4.3. Överväganden i principbetänkandet

Ifråga om SU:s överväganden i principbetänkandet såvitt angår rätt till eko- nomisk hjälp — socialbidrag hänvisas till avd. 11 (kap. 14).

Betänkandet behandlar även allmänt frågan om den enskildes rätt till bistånd genom socialvården. Denna rätt borde enligt utredningen vidgas både när det gäller kretsen av hjälpberättigade och i fråga om formerna för hjälpinsatser. Det konstaterades att de uppgifter som bör åvila kommun inom ramen för dess yttersta ansvar för den enskildes sociala situation blir ovillkorliga för kommunen endast i den mån de svarar mot för den enskilde fastlagda rättigheter. Trygghetsmålet ansågs kräva att det skall finnas en rätt för den enskilde att få samhällets bistånd när han inte själv förmår klara sin livsföring på ett skäligt sätt. Såvitt avser barn och ungdom borde biståndet även omfatta den omsorg och fostran som inte kan ges av vård- nadshavaren. Om ett föreliggande behov skall tillgodoses av annan hu-

vudman, borde kommunens uppgifter i första hand vara att ge upplysning om eller förmedla insatser från sådan huvudmans sida. Kommunen borde i samråd med den enskilde utifrån förhållandena i det särskilda fallet pröva vilken åtgärd som är bäst ägnad att avhjälpa hans behov.

Utredningens ställningstagande innebar alltså att det borde läggas fast en för hela vårdområdet gällande rätt för den enskilde att få erforderligt bistånd från socialvården. Under den gjorda bestämningen skulle bl. a. rym- mas de rättigheter som nu tillkommer den enskilde enligt såväl ShjL som övriga vårdlagar.

De lokala förhållandena i den enskilda kommunen blir givetvis av be- tydelse för insatsemas inriktning och utformning. Den rättsliga regleringen i en kommande vårdlag av kommunens socialvårdande verksamhet borde därför inte vara alltför detaljerad. Den måste emellertid klart fastlägga den enskildes rätt till bistånd i situationer då han inte själv kan tillgodose sina behov. I betänkandet föreslogs slutligen att talan mot beslut som gäller de för den enskilde fastlagda rättigheterna skulle kunna föras genom förvalt- ningsbesvär på samma sätt som för närvarande i huvudsak gäller enligt ShjL och BvL.

4.4. Remissyttranden

Den i föregående avsnitt gjorda hänvisningen till referat i avd. 11 gäller även remissyttrandena över principbetänkandet till den del de behandlar rätten till socialbidrag.

SU:s förslag att vidga den individuella rätten till bistånd och därmed rätten att anföra förvaltningsbesvär inom socialvårdsområdet har bedömts övervägande positivt av två tredjedelar av det 65-tal remissinstanser, där- ibland omkring 15 kommuner, som behandlat förslaget.

Inom denna majoritet understryker dock flera remissinstanser att den enskildes rättigheter måste preciseras närmare i den blivande lagen, särskilt inom serviceområdet. Mot utredningens ställningstagande att undvika de- taljreglering anför t. ex. kammarrättema i Stockholm, Göteborg och Sunds- vall att lagstiftaren, om en socialvård av visst materiellt innehåll anses vara angelägen, får se till att sådana resurser ställs till kommunernas förfogande att vården kan genomföras. Skulle man å andra sidan av kostnadsskäl tvingas stanna vid en mer begränsad ambition, bör det klart framgå av lagen var grän- sen för ovillkorlig rätt till socialvård går. Till dem som ställer sig positiva till utredningens förslag hör flertalet länsstyrelser. Länsstyrelsen i Stockholms län anser dock att frågan om den reella innebörden av en utvidgad rätt till so- cial service och därmed en utvidgad besvärsrätt måste bli föremål för fortsatt ingående utredning. Därvid bör beaktas att den tänkta utvidgningen av be- svärsrätten är ytterst betydande och djupt ingripande i den kommunala själv- styrelsen. Samma inställning redovisar Stockholms kommun. Ett par länsstyrelser framhåller att det kan bli svårt att avgränsa kommunens ansvar och att socialstyrelsen kan behöva fortlöpande meddela råd och anvisningar i form av vägledande normer för att underlätta besvärsprövningen. Flera re- missinstanser, däribland kommunförbundets styrelse, understryker att vid

prövning av besvärsärenden skälig hänsyn måste tas till takten i uppbyggna- den av kommunens resurser.

Några få kommuner, däribland Göteborgs kommun, ställer sig avvisande till den föreslagna utvidgningen av rätten att anföra förvaltningsbesvär.

4.5. Socialutredningens överväganden och förslag

4.5.1. Rätten till bistånd bör ges generell räckvidd

De allmänna socialpolitiska anordningarna bildar grunden för det svenska trygghetssystemet. Inom detta utgör socialförsäkringarna en hörnsten. Deras syfte är bl. a. att garantera kompensation för inkomstbortfall på grund av sjukdom eller av annan orsak. Utmärkande för socialförsäkringarna är att de knyter rätten till ekonomiskt bistånd till generella förutsättningar och att de inte bygger på individuell behovsprövning.

SU föreslår i avd. 11 att den grundtrygghet som innefattas i socialför- säkringssystemet utvecklas i nya former och byggs ut att omfatta nya be- hovssituationer genom det 5. k. socialförsäkringstillägget.

Ett socialförsäkringssystem som bygger på generella förutsättningar kan inte reglera alla de situationer där den enskilde kan ha behov av samhällets insatser. Främst ShjL:s bestämmelser om socialhjälp har kommit att svara för en ekonomisk utfyllnad efter individuell behovsprövning i de fall där de generella stödformerna visat sig vara otillräckliga.

I systemet för grundtrygghet ingår förutom de generella och individuella ekonomiska stödformer som nu nämnts även bestämmelser vilkas syfte är att trygga den enskildes behov av personlig vård och omvårdnad. Här bör erinras om BvL:s bestämmelser för tillgodoseende av barns eller ungas behov av trygghet. Uppmärksammas bör även NvL:s bestämmelser om stöd och hjälp till samt vård av den som missbrukar alkohol.

Samhället har således genom bestämmelser om rätt till vård eller annan hjälp enligt BvL, NvL och ShjL inom varje vårdområde sökt tillgodose den enskildes behov av bistånd i vissa situationer. Rätten till sociala vårdinsatser är knuten till olika vårdområden och avser olika målgrupper såsom barn och ungdom, missbrukare etc. De åtgärder som lagen anvisar är begränsade. 31 5 BvL öppnar vägen endast till omhändertagande för samhällsvård och tilläg- ger enligt sin ordalydelse inte föräldrarna rätt att påkalla andra insatser. På motsvarande sätt är den i 58 5 NvL angivna rätten till vård begränsad till att avse ingång på vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Den i 26 5 BvL och 14 5 NvL angivna skyldigheten för vederbörande nämnd att lämna bistånd i form av förebyggande åtgärder resp. hjälpåtgärder inträder endast under vissa för- utsättningar. Vad gäller 12 5 ShjL reglerar den endast rätten till ekonomisk hjälp och under samma förutsättningar rätten till vård.

De nuvarande vårdlagarna visar således en oenhetlig bild, där rätten till ekonomisk hjälp inte klart avgränsas från rätten till bistånd i annan form och där anknytningen till vårdområden försvårar en samlad bedömning.

Socialvården arbetar i dag utifrån helt andra utgångspunkter än dem som gällde då de olika vårdlagarna kom till. Behovet av behandlingsinsatser be-

döms efter den enskildes hela sociala situation och lämnade stöd- och hjälp- insatser avser ofta hela familjen.

Inför den samordning av den sociala vårdlagstiftningen som nu förestår är det angeläget att finna en bestämning av den enskildes rätt att vid sidan av socialförsäkringarnas ekonomiska stödformer få efter individuella förutsätt- ningar och behov anpassad omvårdnad, vård, ekonomisk hjälp eller annan form av bistånd. En sådan rätt bör ingå som ett led i den grundtrygghet som bör tillkomma envar i samhället. En ändrad lagstiftning för det sociala området bör således öppna vägen för en verksamhet som inte på sätt nu är fallet är knuten till vårdområden och bör ge de sociala nämnderna vidgade möjligheter att anpassa erforderliga insatser till den enskildes behov och önskemål. Rätten till bistånd bör ges generell räckvidd och socialnämndens möjligheter att anpassa insatserna efter individuella behov bör inte begränsas genom lagens bestämmelser.

4.5.2. Nuvarande rätt till bistånd bör inte inskränkas

En given utgångspunkt vid bestämmandet av rätten till bistånd bör vara att den enskildes rätt till sociala insatser inte skall begränsas i förhållande till vad som nu gäller utan skall omfatta de i vårdlagarna förut angivna situationerna. Det finns därför anledning att mot bakgrund av de principer som ligger till grund för dessa bestämmelser finna förutsättningarna för en sådan rätt.

Utmärkande för rätten till bistånd enligt ShjL är den direkta anknytningen till behovet av ekonomisk hjälp. Kan till följd av i lagen närmare angivna omständigheter den enskilde inte klara sin försörjning och tillgodoses be- hovet inte på annat sätt, inträder rätten till socialhjälp till uppehälle och till erforderlig vård. Övriga vårdlagar har i fråga om i respektive lag angivna rättigheter andra utgångspunkter, där behovet av ekonomisk hjälp inte för- utsätts för rätten till bistånd.

Jämlikt 31 5 BvL föreligger rätt till samhällets bistånd för barn vars för- äldrar avlidit eller övergivit dem. Här utgör barnets behov av omvårdnad grunden för samhällets åtgöranden. Rätt till bistånd föreligger också när barnet är i behov av specialvård eller annan vård utom hemmet och för- äldrarna inte kan bereda barnet den erforderliga vården eller underlåter att annars tillfredsställande sörja för barnet. Även här framträder således en på barnets behov av omvårdnad grundad rätt till hjälp från samhällets sida.

Bestämmelserna i 25, 26 och 29 55 BvL har samma utgångspunkter. Bar- navårdsnämnden har skyldighet att vidta vissa åtgärder till skydd och om- vårdnad för den unge under i Iagrummen nämnare angivna omständigheter, och som framhållits under 4.2.2 får mot dessa skyldigheter anses svara en rätt för den enskilde att i dessa situationer få bistånd genom samhällets försorg. Enligt NvL finns som angivits under 4.2.3 möjlighet att erhålla hjälp i olika former inklusive institutionell vård och behandling. Till grund för bestäm- melserna om frivillig ingång på vårdanstalt för alkoholmissbrukare i 58 5 NvL ligger bl. a. överväganden om den styrande effekten av bestämmelser om tvångsintagning samt om de behandlingsmässiga fördelar som är att vinna med frivillig vård. Även här är fråga om ett från den enskildes ekonomiska förhållanden fristående behov av vård som tillgodoses inom socialvården.

De i gällande vårdlagar intagna bestämmelserna om rätt till bistånd vilar på den förutsättningen att den som till följd av olika omständigheter inte kan klara sin försörjning eller i övrigt den dagliga livsföringen skall beredas erforderlig hjälp genom samhällets försorg. Denna förutsättning bör klart framgå även i en ny sociallag. SU föreslår därför att i 55 första stycket socialtjänstlagen tas in en bestämmelse om att den enskilde har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov ej tillgodoses på annat sätt. Den rätt den enskilde på så vis tilläggs svarar därvid mot det yttersta ansvar som enligt vad utredningen ti- digare anfört bör åvila kommunen. Den av SU föreslagna rätten till bistånd inrymmer till en början den rätt till sociala insatser som kan utläsas ur de nuvarande vårdlagarna men lämnar i fråga om valet av åtgärd frihet för socialnämnden att i samråd med den enskilde finna hjälpinsatser anpassade till omständigheterna i varje särskilt fall. Rätten till bistånd har som framgår knutits till den enskildes möjligheter att klara sin försörjning och livsföringen i övrigt.

Under en sådan bestämning ryms såsom redovisats i utredningens prin- cipbetänkande mycket skiftande förhållanden. Härunder ingår de situationer som beskrivs i 31 5 BvL. Vad angår i 25 5 BvL beskrivna förhållanden bör erinras om att utredningen, som vidare utvecklas i avd. Ill, föreslår att även fortsättningsvis möjligheter bör finnas att bereda underårig vård även om samtycke till sådan vård inte föreligger. Det bör enligt förslaget åvila nämnden att i angivna situationer ta upp frågan om beredande av vård åt underårig. I samma utsträckning som samhället skall anses ha skyldighet att vidta åtgärder mot den enskildes vilja måste det även föreligga rätt för den enskilde att på frivillig grund ta samhällets tjänster i anspråk.

Den särskilda rätten att få barnavårdsman förordnad (jfr 3 a 5 BvL) har ta- gits upp till bedömande i avsnitt 8.3.2.

Vad angår de i NvL angivna situationerna är förhållandena annorlunda. Som framgått av den ovan lämnade redogörelsen förutsätter intagning på vårdanstalt med stöd av 18 eller 58 5 NvL att den vårdbehövande är hem- fallen åt alkoholmissbruk. Rätt för den enskilde att få och skyldighet för nämnden att ge vård inträder således först vid ett mera långtgående missbruk. Vid missbruk av alkohol eller narkotika uppkommer därför fråga om när rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen skall inträda. Det får därvid anses uppenbart att den som vänder sig till socialnämnden för att få hjälp för sitt missbruk inte i något fall kan avvisas. Socialnämnden bör alltid med tillgängliga resurser söka tillgodose det föreliggande hjälpbehovet. Är om- ständigheterna sådana att den enskilde inte längre kan klara sin livsföring inträder skyldighet för nämnden att medverka till att den enskilde bereds erforderlig vård (se även avd. V).

Den föreslagna rätten till bistånd avser även de situationer som omfattas av bestämmelserna i 125 ShjL. En betydande del av de hjälpbehövande som här avses kommer att kunna ges ekonomisk hjälp med stöd av de föreslagna bestämmelserna om socialförsäkringstillägg. Övriga som till följd av bristande försörjningsförmåga är i behov av samhällets bistånd skall vara berättigade härtill i minst samma omfattning som nu är fallet. Den ekono- miska hjälpen kommer med utredningens förslag att utgöra en av flera vägar att tillgodose den enskildes behov av hjälp. Med en beskrivning av rätten till

bistånd som har sin utgångspunkt i frågan om den enskildes möjligheter att klara den dagliga livsföringen blir det emellertid inte nödvändigt att göra so- cialbidraget till en särskilt reglerad hjälpform.

4.5.3. Rätten till bistånd bör omfatta nya grupper

Vad hittills anförts motsvarar nuvarande rätt till bistånd. Under den fö- reslagna bestämmelsen faller de barn och unga som nu bereds hjälp med stöd av BvL, de alkoholmissbrukare vilkas vårdbehov nu tillgodoses med stöd av NvL samt de som enligt ShjL har rätt till ekonomisk hjälp för att kun- na klara sin försörjning.

Det valda sättet att bestämma rätten till bistånd, vilket har sin utgångs- punkt i frågan om den enskildes möjligheter att klara sin livsföring, leder emellertid till att nya grupper förs in under denna rätt.

Som den tidigare framställningen visat föreligger i dag ingen generell rätt till vård. Rätten till vård är enligt 125 ShjL knuten till frågan om ekonomiskt hjälpbehov. En generell regel om rätt till samhällets hjälp för alla dem som är i behov därav för sin försörjning och sin livsföring i övrigt kommer att inrymma, förutom de grupper som nyss angivits, även andra som behöver hjälp från samhällets sida. Det gäller t. ex. de äldre och handikappade som i sitt dagliga liv är beroende av andras insatser. Det står således klart att en handikappad som för sin livsföring inte kan undvara särskilda insatser bör vara berättigad till sådana enligt den föreslagna bestämmelsen. Även äldre som för den dagliga livsföringen måste ha t. ex. social hemhjälp bör på samma grunder vara berättigade härtill.

Den föreslagna rätten till socialt bistånd innebär att den som efterfrågar ekonomisk hjälp inte kan anses berättigad härtill med mindre han saknar förmåga att på annat sätt klara sin försörjning eller sin livsföring i övrigt. Till ledning vid denna bedömning bör tjäna de normer som anvisats för pröv- ning av rätten till socialförsäkringstillägg enligt vad närmare anförs i kap. 17. På motsvarande sätt bör i fråga om andra biståndsformer nämndens bedöm- ning göras mot bakgrund av vad som framkommit vid utredning rörande den enskildes möjlighet att själv klara sin situation.

4.5.4. Biståndet skall ge skä/ig levnadsnivå m. m.

Under rätten till bistånd ryms skiftande situationer där insatsemas art be- stäms av förhållandena i varje särskilt fall. Såsom framhållits i principbe- tänkandet (s. 261 f.) bör biståndet utformas så och ges i sådana former att den enskilde tillförsäkras skäliga levnadsvillkor. Inom biståndet bör således in- rymmas resurser för personlig utveckling och meningsfylld aktiv livsföring i övrigt, bl. a. i avseende på fritid, rekreation och sociala kontakter.

Biståndet skall tillgodose föreliggande behov men också utformas så att det ökar den enskildes förutsättningar att i framtiden själv klara sin försörjning och den dagliga livsföringen i övrigt. Rehabiliteringssynpunkten måste till- mätas stor betydelse vid biståndets bestämmande. Som utredningen anfört i principbetänkandet bör således förebyggande och rehabiliterande aspekter beaktas inom ramen för den föreslagna rätten till bistånd.

Under hänvisning till vad nu anförts föreslår utredningen att i 5 5 andra stycket socialtjänstlagen tas in en bestämmelse om att biståndet skall till- försäkra den enskilde en skälig levnadsnivå och utformas så att det stärker hans resurser för ett självständigt liv.

4.5.5. Behovet kan ej tillgodoses på annat sätt

Rätten till bistånd bör begränsas till de situationer där den enskildes behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Huruvida så kan ske får bedömas efter de möjligheter som i praktiken föreligger vid den tidpunkt när frågan om socialtjänstens bistånd aktualiseras. Rätt till omedelbar (tillfällig) ekonomisk hjälp bör t. ex. kunna föreligga även om den hjälpsökande bedöms i och för sig vara i stånd att genom arbete klara sin försörjning (jfr specialmoti- veringen till 5 5). Vänder sig den som på grund av sjukdom är i behov av samhällets insatser till nämnden för att få hjälp, bör nämndens uppgift vara att genom kontakter med ansvarig huvudman verka för att erforderliga vårdåtgärder kommer till stånd men också, som framhållits i kap. 2, att i avbidan härpå vidta erforderliga åtgärder. Socialnämnden skall visserligen inte överta annan huvudmans ansvar, men kommunens yttersta ansvar kan stundom medföra att nämnden tillfälligt får vidta åtgärder som an- kommer på denna huvudman.

4.5 .6 Vissa andra frågor

De sociala insatserna skall lämnas efter samråd med den enskilde hjälp- behövande och/eller i fråga om underårig hans föräldrar. På grundval av gjord utredning skall nämnden erbjuda hjälp som är anpassad till förhål- landena i varje särskilt fall. Lagen bör således inte anvisa vissa hjälpformer såsom i dag är fallet med socialhjälp och omhändertagande för samhällsvård.

Det tidigare nämnda, av SU föreslagna socialförsäkringstillägget kommer att tillgodose försörjningsbehov som i dag ombesörjs av socialvården. Re- formens betydelse för den ekonomiska hjälpens omfattning och funktion inom socialtjänsten behandlar SU i avd. 11. Utredningen gör där i kap. 18 även vissa preciseringar i fråga om rätten till sådant ekonomiskt bistånd samt tar ställning till vissa frågor av formell och administrativ natur. Vad gäller dessa bestämningar av det ekonomiska biståndet inom socialtjänsten hänvisas således även till utredningens överväganden och förslag i avd. 11.

Sociala stöd- och hjälpinsatser kan antas komma att ges i vidare omfattning än vad som följer av den angivna rätten till bistånd. Det torde saknas an- ledning att utöver de bestämmelser som berörts i kap. 3 reglera sådana insatser. Dock bör socialnämndens kompetens att lämna sådan hjälp klart framgå av lagen (6 5 socialtjänstlagen ). Frågan om insatsens art samt den en- skildes kostnadsansvar bör därvid — i vissa fall utifrån fastställda taxor — be- stämmas i samråd med den enskilde. Sådana överenskommelser får karak- tären av avtal som inte behöver särskilt regleras.

SU föreslår alltså att i socialtjänstlagen tas in en bestämmelse om rätt för den enskilde till bistånd genom socialnämndens försorg. Härigenom utsträcks grundtryggheten i samhället till att omfatta förutom ett social-

försäkringssystem med dess ekonomiska stödformer rätt till efter individuel- la förhållanden anpassad vård, omvårdnad eller annat bistånd.

För att denna trygghet skall kunna förverkligas fordras att socialtjänsten i kommunerna får erforderliga resurser härför. Det är likaså av stor vikt att dessa resurser inte bara finns som en tillgång för dem som efterfrågar dern. Den enskilde bör informeras om och i en uppsökande verksamhet erbjudas de sociala tjänster som han behöver.

,...-||| || - , . ' ml "'"." "' ' " ".".""""" "'"';""" "" " ""'" . '='-" ';|'; |: .

" '-'.'|,!,"'| "'"",f: ',11"|'"F.':"'|,.' "."!'|, '.'j,""'L.".|'|l' |'|.|T'.r i?.l' ' | . .'. |."" ..”a.,.| ...-_.."ll" " """",'|',-|_ '.'" '-",',' |'. h." .. "U.-H 'Äf"',t"""'.'"""'—'"" .'Ii. l'i..'?|. .' .ru—: .". |l.'l .l

nu.-r

"ä'" "'i'.-"RW " -,1.' "'1'".'.'...',"""f'" "ä'-" rf, T",|.| '.'l..|—. . 'anm'l '.| |.|'..' '.|._ .I'T

'.|-.,... MWh. illa"-'_'". ...-..... . . .. . ”"En, - "|'.'.|f ' ',.|J,:I.H'T,,å 'frui _.,_.._ jä""""'" ,,,.J, - ,, ,, ,,,, ., ,,,, ,,_,,,,,,,,, ,,,, , ,,

l'u ., ""'.|r |"|..'"-.. ||'. . ' ' |""'"""" N,,|jt..w.l'l." ,,,,,T .| _ -. ,,. -..|- . ,, . .. ,.,,' .,,', ,__:_, '] ,,». ,, .,.._ ”_j... . ',',|. . ,_,,..... , |., '|, ,, . , _ ,, 5”, ,,,:I, , H,. ,' ,,,, .,'J ',l,l.h||,| ,.|'i . ,_. - '|., .-: _ . ,| , .;cm. ' ,, "|, || ,,

,,,,,,,,,,,,,. ....'.,E- _ "=, .,.j' ,,',, .|,.|,.' -,',,,,|,...._','_, ,,,

J'. , ”.|-,,. ,,.._, j" .. ,J',,,ll ' I'"",,, ",,',l ,, ., _, ,, , , ,,| _,.-.|,.', " ,, ,, . ...,, ', .,, . . ”.'., ..", ,, '_'", ,,F'l',..|",'-.,' F:, ':

, ,, ,,,,,,,.t,.., ,.'l'glj'g, . |||. ['. . ., . . .'.,J|,",. .'.,|_ .| ';.»r _ .-

. |.,: |:...' (' . ' _

,ll l..',. .l ..l . ||

,,,,151,-""1"."..'.-1',l,,|_ .

" "M:-U'! " =,I'"2',",,',:' "" """ ,1'"'Jdl "" ' ' 'n '| ',||' ,,|l|.' ' 'ulv'.

'| " ' ' " .- '|l | .

. ,,,-'i,,,,,,,,,,,,.,,,l 'l.'_'l" ,!':|._"|..".|, |'.| . ...-. .)," ' "'

. .. . "Jin,k .lf'"' ' ...- "-,'-."' ,, _ | . .. _

||,,.',',.,,..--..'||.,,l. . ”=.-"'". |." ,'

|.|, | . _" .','.,_'.J,_' ' " ., . ..

.. ,|| 4] , |, | ||, * , ,|,, | | .

"r' r'T' ,, ."'."" . ,,,Pgå... .'. " ' '

”U' ”% '.'liil'j'hl '# "'"" " l '— |.- i'll-*I

'...'...",5,,'- -

.' _ ,,,HT'.'_'.'|_ '|"._

..j,l. |... .. -,"'.1 -':,-','Il" .. _

J'n' ' "'" "_ ' | ,,_,,.,| ,,gtmm. ,,,j,.,,.,,.', ,-' ,,, ., . '.'.'| "u'f' '||' ':'”J . . . - , ', ,,-._'.,,,, ,',' .'H

,.', l url-FL,, , j: . - ,,t,

M . ""I'l'it,,,,,,| |

__,,',-| r."... . "'.-H., ., -' _.

,,. ',..,,|,.,,_ ,. .. ,

.. . '- .. .|.|'-| | | . I I '. ' ' , |.ii.lJ.|| .

- .; .. . - ,, hä"

, .. ',| .. . minut

ri"- ' L |

5 Äldreomsorg

5.1. Närmare överväganden krävs

Socialutredningen har i principbetänkandet behandlat ett antal s.k. mål- grupper som kräver särskilda insatser i fråga om sociala tjänster'. En sådan särskild målgrupp utgör de äldre. De övriga målgrupperna i principbetän- kandet är familjer med barn, ungdomar, missbrukare av beroendeframkal- lande medel samt handikappade. Flera av dessa gruppers förhållanden har under de senaste åren varit föremål för utredningar och principiella ställ- ningstaganden samt konkreta förslag som grund för det fortsatta reformar- betet. På det familjepolitiska området har ett flertal utredningar arbetat och lagt fram viktiga förslag. Här kan nämnas familjepolitiska kommittén, fos- terbarnsutredningen, barnstugeutredningen, familjestödsutredningen och utredningen om skolans inre arbete. En särskild handikapputredning är se- dan lång tid i arbete och har under de gångna åren initierat många reformer på området. Missbruksproblemen har tagits upp av bl. a. alkoholpolitiska utredningen och anstaltsutredningen.

Flera av principbetänkandets målgrupper har således blivit behandlade i olika sammanhang. Vissa av dem synes inte fordra någon ytterligare genom- gång i detta betänkande. ] fråga om andra målgrupper krävs närmare över- väganden. När det gäller socialtjänstens insatser för barn och ungdom liksom för vuxna missbrukare behandlar SU dessa frågor ingående i avd. III och V. Omsorgen om personer med handikapp behandlas i kap. 6. I fråga om de äldre pågår inom socialdepartementet genom pensionärsundersökningen (S 1974106) en kartläggning av ålders- och förtidspensionärernas situation i dagens samhälle. En analys av de framtida utvecklingstendenserna skall gö- ras med hänsyn till bl. a. befolkningsutvecklingen. Kartläggningen skall vidare innefatta en undersökning av olika vägar då det gäller att tillförsäkra pensionärerna goda levnadsbetingelser. Den är avsedd att ge underlag för den framtida utformningen och inriktningen av samhällets insatSer för de äldre. I det läget finner SU det angeläget att redovisa utredningens uppfattning om hur äldreomsorgen i framtiden bör utformas.. En utgångspunkt är här direktiven för SU. I dessa framhöll dåvarande departementschefen bl. a. följande. De äldre har under senare år rönt sam- hällets uppmärksamhet i allt högre grad. Behov av vård och omvårdnad för äldre kan föreligga oavsett om det finns ett ekonomiskt hjälpbehov.

1sou 197439 kap. 11.

Riktlinjer för den sociala omsorgen om denna grupp samt anordningar för öppen vård m. m. bör ingå som viktiga moment i en ny lagstiftning. An- svarsfördelningen mellan primärkommuner och landstingskommuner bör närmare preciseras. Möjligheterna till samverkan mellan primärkommuner- na inbördes och mellan dessa och landstingen bör beaktas. Uppgifterna för ålderdomshem samt andra hem och servicebostäder m.m. för de äldsta bör prövas. Vidare framhålls i direktiven att utredningsarbetet bör bedrivas utifrån förutsättningen att ansvarsfördelningen mellan de olika huvudmän- nen för hälso- och sjukvård samt socialvård i princip skall vara oförändrad.

5.2. Samhällsutvecklingen och de äldres situation

5.2.1. Anta/er äldre ökar

Antalet ålderspensionärer ökar under de närmaste 15 åren. De äldsta ålders- grupperna ökar allra mest. Tabell 5.1 visar med 1975 som utgångsår den vän- tade utvecklingen fram till år 1990. Som en följd av de låga födelsetalen un- der 1920- och 1930-talen väntas därefter en period med sjunkande siffror för de högre åldersgrupperna.

Tabell 5.1 Totalbefolkningen 1975-1990 efter ålder i [ OOO-tal och procent

Ålder Antal 1975 1980 1985 1990

—64 69576 6995,2 7027,9 7077,0 % 84,8 83,8 83,2 82,9 65— 1250,8 1352,8 1423,8 l460,0 % 15,2 16,2 16,8 17,1 Därav: 65—69 439,0 441,8 439,6 434,23 70—79 587,2 649,8 683,0 685,4 80—89 203,5 2342 2670 2998 90— 21,1 27,0 33,5 40,0

Källa: Statistisk årsbok.

Som framgår av tabell 5.1 ökar under perioden 1975—1990 antalet personer som är 65 år eller äldre från omkring 1 1/4 milj. till närmare 1 1/2 milj. eller med bortåt 2 procentenheter av andelen i befolkningen. Mot slutet av perio- den minskar åldersgruppen 65—69 år inte bara relativt utan även i absoluta tal, medan de äldsta (90 år eller äldre) blir dubbelt så många.

Antalsmässiga förändringar i befolkningens ålderssammansättning är självfallet av största betydelse för den sociala planeringen. Härtill kommer emellertid, om man ser den historiska utvecklingen i ett inte alltför trångt tidsperspektiv, ingripande kvalitativa förändringar i fråga om bl. a. de äldres levnadsmönster och livsinnehåll. SU behandlade i principbetänkandet hu- vuddragen i den socialpolitiska utvecklingen (kap. 1) och de sociala proces- serna (kap. 8). Denna utveckling speglar den snabba omvälvningen av sam- hällets och därmed de olika befolkningsgruppernas ekonomiska, politiska och sociala förhållanden. Dessa förändringar är inte minst genomgripande för de äldre.

5.2.2. Före industrisamhälle!

Det gamla bonde- och hantverkarsamhället utvecklades långsamt. De äldres erfarenheter och kunskaper inom bl. a. yrkeslivet var därför många gånger av stor betydelse för yngre generationer. Där rådde även en arbetsgemenskap mellan generationerna som sträckte sig ner i de agrara underklasserna. Den låga mekaniseringsgraden förutsatte mycket kroppsarbete och manuella ar— betsinsatser som till en del var enkla och som kunde skötas av de äldre. Kol- lektivet hade att självt tillgodose tillsyns- och undervisningsbehov av olika slag. Här fanns många gånger inte bara utrymme för utan även behov av ar- betsinsatser från de äldres sida. De gamla bodde, levde och arbetade tillsam- mans med anhöriga av yngre generationer. De levde i ett produktivt sam- manhang, där göromålens meningsfullhet ofta var påtaglig och där de äldre hade en plats i produktionen. Även livets början och slut — födelsen och dö- den ägde rum i hemmet och i kretsen av anhöriga. Dessa händelser inord- nades på ett naturligt sätt i den livsordning som rådde i bondesamhället.

Det sagda innebär ingen idealisering. De sysslor som anförtroddes de äldre hörde inte till de mest ansedda. Arbetet kunde också vara alltför krävande. Både den självägande bondeklassens och de agrara underklassernas åldringar stod vanligen under andras välde, inom eller utom familjen. De gamlas möj- ligheter att själva hävda auktoritet i dåtidens samhälle gällde kanske särskilt gentemot barnen. De undantagsstugor som bestods åldringarna inom bonde- klassen kunde också lämna mycket övrigt att önska. Man skall heller inte glömma att många gamla, sjuka och fattiga var hänvisade till en eländig ”ge- menskap” i dåtidens fattigstugor eller utträngda till primitiva bostäder i by- arnas utkanter, tämligen avskärmade från någon social gemenskap med det starkt skiktade samhället i övrigt.

5 .2.3 Industrialiseringen och de äldre

Den industriella expansionen kom att kraftigt förändra de äldres situation. Här skall bara några viktiga tendenser anges.

Industrialiseringen medförde att en allt större del av arbetskraften togs i anspråk för arbete utanför hemmet. Industrins förläggning krävde ofta att den arbetssökande måste flytta från hemorten. Kravet på arbetskraftens rör- lighet ökade således starkt. Mekanisering och effektivisering gav inte längre plats för äldres begränsade arbetsinsatser. Den nya tidens industriarbetare var också svårt trångbodda. Knappa löner inom penninghushållningens ram gav inte heller så mycket utrymme i kosthåll och logi för kanske medellösa äldre anförvanter.

Den gemenskap på gott och ont som fanns i naturahushållningens värld blev inte längre funktionell i ett samhälle med nya förutsättningar för pro- duktionen. Kvar fanns de känslomässiga banden mellan anförvanter av skil- da generationer och därmed också helhjärtade insatser från de yngre till de äldre anförvanternas hjälp, något som kan symboliseras med den s. k. hem- madotterns uppoffrande insatser för sina föräldrar. Men utvecklingens hu- vudströmmar löpte i andra fåror. Enskild välgörenhet och social patriarka- lism inom näringslivet kunde på sin höjd skjuta upp och något modifiera en utveckling som innebar att staten och kommunerna tog över försörjning av

2 Landstingen, perspektiv 1975—79, Landstingsför- bundet 1975.

3 Dödsorsaker 1974. SOS. Stockholm 1976.

4 Människa i kris. Stock- holm 1976.

och omsorg för de äldre icke yrkesverksamma grupperna. Dessa funktioner ombesörjs nu genom socialförsäkring, social äldreomsorg, långtidssjukvård m. m. Även födelsen och döden har blivit händelser som i större utsträck- ning än förr har överförts på samhällets institutioner.

5.2.4. Vissa aktuella _ förhållanden

Den materiella standarden, uttryckt i ekonomiska termer och i möjligheter att efterfråga varor och service, har stigit kraftigt med produktionen. Ut- vecklingen består av dels en reell standardtillväxt, dels en förändrad behovs- struktur som följd av omvandlade produktions- och samhällsförhållanden.

De äldre har i ökande grad lämnat arbetslivet. En orsak härtill är att de för- bättrade pensionerna ger den enskilde större valmöjligheter än förr. Men en del får också lämna arbetslivet mot sin vilja. Den snabba strukturomvand- lingen av industrin under senare årtionden och de vidgade möjligheterna till pensionering har påskyndat och accentuerat denna utveckling. Även social- vårdsinstitutioner berörs av förändringarna inom produktionen. Vid exem- pelvis ålderdomshemmen, som tidigare drevs som naturahushåll, fanns förr många meningsfulla göromål vilka i dag delvis ersatts med arbetsterapi och liknande sysselsättningar.

Behovet av hälso- och sjukvård är mångdubbelt större bland äldre än bland yngre. Redan i femtioårsåldern är antalet vårddagar ungefär dubbelt så stort som i tjugoårsåldern. De som är över 70 år utgör bara en tiondel av befolkningen men svarar ändå för ungefär hälften av alla vårddagar.2 Också när det gäller den sociala omsorgen behöver de äldre betydligt större insatser än andra. Från att tidigare ha varit en del av kärnfamiljens vårdfunktioner har som redan sagts dessa uppgifter nästan helt övergått till samhället.

Fritiden var förr begränsad och likaså rekreationsmöjligheterna. Den so- ciala strukturen och de primitiva kommunikationerna begränsade självfallet hårt handlingsalternativen för de äldre till deras närmaste vardagsmiljö, där de positiva faktorerna var gemenskapen med anhöriga och en välkänd krets närmast utanför.

Även om reformerna inom den obligatoriska skolan var blygsamma då da- gens pensionärer var barn har kunskapsnivån i förhållande till tidigare ge- nerationer höjts. Samtidigt har samhället blivit mer komplicerat. Anpass- ningen till samhällsförhållandena ställer andra krav på kunskap och oriente- ring än förr. Trafikförhållandena är ett konkret exempel.

I dag är det totala utbudet till pensionärerna i fråga om kursverksamhet, resor, föreningsliv och andra kulturella aktiviteter, förströelser och övriga former av samvaro mycket stort. Bristen på nära kontakt med någon en- samheten, isoleringen är ändå ett svårt problem för bl. a. dem som överle- ver jämnåriga, anhöriga och vänner. Ibland resulterar isoleringen och andra problem i självmord. År 1974 tog 165 män och 43 kvinnor eller tillsammans 208 personer över 70 år sitt liv.3 Det relativa antalet självmord bland män i de övre åldrarna har ökat.4

I fråga om ”politiska resurser” kan konstateras att pensionärerna utgör en stor del av befolkningen, varför de är en politisk maktfaktor, främst genom sina organisationer. Den enskilde pensionären däremot måste sägas ha mindre möjligheter att påverka sin livssituation än den yngre yrkesxerksam-

ma medborgaren har. Den snabba utvecklingen inom arbetslivet och andra områden av det moderna samhället gör att tidigare erfarenheter och kunska- per inte är av samma betydelse som i ett samhälle med en långsam utveck- ling.

5.3. Problem och riktlinjer

5.3.1. Allmänt

Som ovan konstaterats har pensionärerna fått såväl bättre materiell levnads- standard som förhöjd kunskapsnivå liksom en högre grad av oberoende. Man kan då fastslå att pensionärerna gjort betydande välfärdsvinster. Samti- digt möter de svårigheter av skilda slag. Det kan här vara fråga om direkta välfärdsförluster, dvs. att man har fått det sämre i ett bestämt avseende. För- ändringen kan gälla i förhållande till andra samtida samhällsgrupper eller till tidigare skeden i ens eget liv eller ijämförelse med tidigare generationer.

Pensionärernas dagliga tillvaro påverkas av hur de bor och hur samhället svarar i form av service och vård för de omsorger som tidigare de närstående gav. Svårigheterna inom de nämnda områdena har samband med den för- ändrade roll som uppstår vid pensioneringen och som kan sammanfattas i begreppen bristande gemenskap, isolering och passivering. Socialtjänsten kan och bör medverka till en positiv utveckling som befrämjar gemenskap och bryter isolering och passivitet.

5.3.2. Riktlinjer för äldreomsorgen 195 7 års riktlinjer

Samlade riktlinjer beträffande omsorgen om de äldre utformades av stats- makterna år 19575 på grundval av 1952 års åldringsvårdsutrednings betän- kande Åldringsvård.6 1957 års riktlinjer är i stora drag fortfarande grundläg- gande för utformningen av äldreomsorgen. Riktlinjerna kan sammanfattas enligt följande.

Samhällets äldreomsorg bör avse den efterfrågan som grundas på de äldres behov i fråga om bostäder, omvårdnad och service. Denna efterfrågan bör tillgodoses inom ramen för ett så långt möjligt fritt konsumtionsval.

Full sysselsättning är ett mål inte endast i fråga om de fullt arbetsföra utan även beträffande de endast delvis arbetsföra i olika åldrar som kan och vill ställa sig till arbetsmarknadens förfogande.

Allt bör göras för att så många äldre som möjligt skall kunna få leva kvar i sina invanda miljöer. Kommunerna bör därför ytterligare bygga ut hemtjäns- ten. Verksamheter för att bereda de äldre förströelse är av stort värde.

Sjukvården bör byggas ut så att det blir möjligt att ge alla äldre som är sju- ka en vård vilken syftar till att så långt våra kunskaper räcker återföra dem till hälsa eller relativ hälsa. Även i fråga om sjukvården bör olika former av öppen vård uppmuntras. En kvalificerad öppen vård kräver väl utbildad per- sonal.

Ålderdomshemmen är inte avsedda för akut eller långvarigt sjuka perso-

5Prop. 195738, SoU 170. Rskr 383.

ösou 1956;1.

7 Prop. 1964:85,SoU106. Rskr245.

ner. Ansvaret för sjukvården är inte en primärkommunal angelägenhet. Man måste dock kunna bereda viss sjukvård vid hemmen. Ålderdomshem- men skall inte behöva lämna en aktiv sjukvård men väl sådan sjukvård som kan betecknas som god hemsjukvård. Vården av de sjuka vid ålderdoms- hemmen bör bedrivas i intimt samarbete mellan vederbörande kommunala organ samt landstingens organ för sluten och öppen sjukvård.

Då det gäller ålderdomshemmens storlek, utrustning och standard måste kommunerna lämnas stor frihet att bygga ut hemmen med beaktande av de lokala behoven. Redan år 1947 uttalades att en pensionär som så önskade i regel skulle kunna få eget rum och att därför minst hälften av platsantalet borde vara förlagt till enkelrum. I riktlinjerna understryks även att syssel- sättningsverksamheten bör utvecklas.

1964 års program

Med socialpolitiska kommitténs kartläggning och förslag som grund fram- lade regeringen7 ett av riksdagen sedermera antaget program för utbyggna- den av äldreomsorgen. Departementschefen konstaterar i propositionen att samhällets insatser syftar till att åt de gamla bereda ekonomisk självständig- het, en god bostad och vid behov personlig vård och omvårdnad. Program- met innehöll följande huvudpunkter.

Den allmänna försäkringen främst pensioneringen —— har gjort det möjligt för de äldre att i ekonomiskt avseende nå större oberoende och större val- möjligheter. I framtiden förändras förhållandena genom den allmänna till- läggspensioneringen. En fortsatt successiv standardhöjning av folkpensio- nerna är av grundläggande betydelse för att de äldre skall få del av välstånds- utvecklingen.

Bostäder för de äldre utgör en del av den allmänna bostadsförsörjning för vilken kommunerna bär ansvaret. De äldres bostadsbehov skall därför beak- tas vid den kommunala planeringen av bostadsbyggandet.

Programmet underströk vidare att de stora olikheterna mellan kommu- nerna beträffande äldreomsorgen framstår som mindre tillfredsställande. I fråga om sjukhemmen framhölls som väsentligt att främja byggandet av sjukhem med en miljö som har så litet sjukhusprägel som möjligt. Sjukhem- met blir för många patienter deras hem för mycket lång tid, kanske för åter- stoden av deras liv. Utan att ge avkall på sjukvårdsresurserna torde det vara möjligt att inrätta hemmen så att patientrum och dagrum får en betydligt mer hemliknande och trivsam miljö än vad som finns på många håll.

Det av statsmakterna beslutade åtgärdsprogrammet innefattade följande.

— Åtgärder för att skapa bättre bostadsförhållanden. Åtgärderna avsåg bl. a. en inventering av de äldres bostäder, en intensifierad bostadsför- bättringsverksamhet och i samband därmed anordnande av temporära bostäder. — Statsbidrag till kommunernas kostnader för hemhjälp för att underlätta en sådan utbyggnad av verksamheten att den över hela landet bättre svarar mot det verkliga behovet.

Ett tidsbegränsat statligt lånestöd till byggande av sjukhem för långtids- sjukvården. Lånen skulle vara ränte- och amorteringsfria under fem år.

Programmet syftade således till dels en kraftig satsning på bättre bostäder och en utbyggnad av särskilda serviceinsatser för att därmed göra det möjligt för de äldre att så länge som det går bo kvar i sin invanda miljö, dels en snabb utbyggnad av långtidssjukvården.

5.3.3. Mål och medel i principbetänkandet

I principbetänkandet (kap. 11) framhöll SU att insatserna för de äldre bör vägledas av självbestämmanderärr och normalisering. Vidare underströks att självbestämmanderätten förutsätter ett differentierat utbud av stöd- och ser— viceformer som individen själv skall kunna välja mellan inom ramen för till- gängliga resurser. Den innebär vidare att den service som valts skall ges utan ingrepp i den personliga integriteten.

Åldringsvården bör utformas under aktiv medverkan från de äldre själva och deras organisationer.

Normaliseringsprincipen innebär att man söker underlätta för de äldre att bo i en normal miljö. Det sker genom att vård och service tillhandahålls an- tingen i deras bostäder eller i närbelägna servicelokaler av olika slag. Princi- pen innebär också, framhöll utredningen, att utbudet av vård, service och fritidsaktiviteter så långt möjligt ges i samma former som för övriga medbor- gare med beaktande av de särskilda krav som kan gälla för äldre personer.

Socialvården bör enligt principbetänkandet genom samhällsplaneringen och genom impulser till andra samhällssektorer

medverka till att de äldres behov och förutsättningar beaktas i trafikplane- ringen; — medverka till att de äldre ges förutsättningar för meningsfull aktivitet samt

tillse att behovet av moderna bostäder för de äldre tillgodoses inom ramen för bostadsbyggandet i olika delar av kommunen liksom att erforderlig sa- nering och förbättring av det äldre bostadsbeståndet sker.

Tyngdpunkten i kommunens sociala åldringsvård bör ligga på ett differentie- rat utbud av sociala tjänster. Utbudet stöds med en uppsökande verksamhet som klarlägger behoven. Syftet skall vara

att motverka ensamhet och isolering och underlätta sociala kontakter; — att underlätta deltagande i kultur- och fritidsaktiviteter av olika slag samt att möjliggöra utövandet av de alldagliga livsfunktionerna i normal miljö.

I de fall då det inte är möjligt att tillgodose behoven inom ramen för vård och service i hemmen eller när pensionären föredrar kollektiva boendefor- mer, skall kommunen även kunna erbjuda ett sådant alternativ där intensi- vare service och tillsyn kan ges.

Utredningen underströk de äldres rätt att som alla andra medborgare få er- forderlig hälso- och sjukvård. Sjukvårdshuvudmannens principiella ansvar härför bör förverkligas på sådant sätt att den sociala åldringsvården inte

tvingas utöva sjukvård som normalt ankommer på sjukvårdshuvudmannen. Detta kräver att utbyggnaden av långtidssjukvården även i fortsättningen prioriteras.

5.4. Remissyttranden

5.4.1. Oenhetliga villkor för bostadsfo'r'so'rjningen

Bara ett mindre antal av remissinstansema har kommenterat vad utredning- en skriver om de äldre som särskild målgrupp. De som kommenterar prin- cipbetänkandet på den punkten är emellertid allmänt positiva — här kan av kommunerna nämnas exempelvis Malmö, Västerås, Örebro och Karlstad. Vissa remissinstanser menar dock att utredningen varit alltför summarisk. Till remissinstanser som hävdar att utredningen borde ha behandlat åld- ringsvården mer ingående hör länsstyrelsen i Kopparbergs län. Styrelsen pe- kar på de olika författningsmässiga förutsättningarna för ålderdomshem och servicehus och aktualiserar därvid vissa kontroll- och tillsynsfrågor.

Då de egentliga ålderdomshemmen emellertid är omgärdade av tämligen ingående bestämmelser om bl. a. förhandsgodkännanden, inspektioner och avgifter, under det att servicehus är ett författningsmässigt okänt begrepp, ställer sig länsstyrelsen frågan vad som vid en fortsatt utvecklingstrend enligt det anförda skall bli kvar av bl. a. kontroll i olika hänseenden över åldringars boendevillkor.

5.4.2. Ansvarsfördelning social och medicinsk värd

I det följande breddas redovisningen något utöver det målgruppsspecifika, nämligen till bl. a. frågor om ansvarsfördelning mellan social och medicinsk vård som i hög grad berör de äldre.

Husmodersförbundet Hem och samhälle samt Skövde, Trollhättans och Uddevalla kommuner hör till dem som med olika motiveringar menar att SU inte tillräckligt behandlat detta område.

Uddevalla kommun framhåller följande.

Nämnden skulle därför hälsa med tillfredsställelse, om utredningen erhölle tilläggs— direktiv att överse den serviceinriktade socialvården för äldre och handikappade.

Även PRO är kritisk mot gränsdragningen mellan åldringsvård och annan vård. Dessutom framhäver organisationen att olika vårdresurser måste byg- gas ut kraftigt.

5.4.3. Det yttersta vårdansvaret

Nära samman med problemet om gränsdragning och samverkan mellan oli- ka huvudmän för vårdformer som i hög grad berör de äldre hör SU:s förslag att kommunen skall ha ett yttersta vårdansvar. Detta förslag har, såsom re- dovisats i avsnitt 2.4, uppmärksammats av många remissorgan. Remissorgan som tar upp ansvarsfrågan är i allmänhet positiva till utred- ningens förslag, även om de inte finner detta invändningsfritt. Kommunförbundets styrelse ger uttryck för åtskilliga remissinstansers

mening då den uttalar farhågor för att kommunerna skall få ta på sig uppgif- ter som egentligen åvilar annan myndighet. Till remissorgan som kräver en klar gränsdragning mellan olika huvudmän hör Örebro kommun (sociala centralnäm nden).

Enligt centralnämndens mening torde emellertid kommunerna få betydande svårig- heter med det fullständiga vårdansvar utredningen förespråkar. Den enligt sociala cen- tralnämnden självklara ansvarsfördelningen i t. ex. institutionell vård och behandling mellan primärkommunal socialvård och landstingskommunalt tillhandahållande av sjukvårdsinsatser måste sannolikt noggrant regleras. Ett klarläggande av ansvarsför- delningen i praktiken mellan kommuner och landsting ingick också i utredningens uppdrag. I förhållande till kommunerna har också utredningen nu lämnat förslag vilka innebär en kraftig utvidgning av det primärkommunala vårdansvaret, resursansvaret och kostnadsansvaret. Emellertid har landstingens ansvar inte preciserats i motsvaran- de grad. Enligt centralnämndens mening borde landstingen således klart åläggas såväl vårdansvar. resursansvar som kostnadsansvar för erforderlig medicinsk vård, såväl inom institutioner som i öppen vård. Det torde vara av utomordentligt stor betydelse för en väl fungerande framtida institutionsvård att kravet på sjukvårdshuvudmannen formuleras så att tvekan ej kan uppstå om Sjukvårdshuvudmannens skyldighet att till— handahålla erforderliga medicinska resurser för enskild oavsett var individen vistas.

Liknande synpunkter anför t. ex. sjukvårdsstyrelsen i Göteborgs kommun samt länsstyrelserna i Jönköpings län och Älvsborgs län.

Samtidigt menar andra, som exempelvis Dals-Eds kommun, att redan nu måste socialvården ta på sig uppgifter som faller på landstinget.

Det yttersta ansvaret är i glesbygdskommunerna ingen "nyhet”. Otaliga exempel kan ges om äldre människor som i medicinska hänseenden skickas hem från lasarett i dålig kondition. Den sociala hemhjälpsorganisationen uträttar stora sjukvårdsuppgifter under mycket primitiva former. Ett fast mönster för kontakter med lasaretten och spe- ciellt "överheter" som läkare är en nödvändighet.

SPRI ser frågan från andra hållet och menar att inte bara socialvården utan även sjukvården dras med svårigheter på grund av annan huvudmans otill- räckliga resurser. Således tvingas sjukvården att i vissa fall behålla patienter längre än vad som erfordras av medicinska skäl därför att socialvårdens re- surser, när det gäller exempelvis hemsamariter och lämpliga bostäder, ej är tillräckliga. Dessa förhållanden understryker vikten av att samplanering och samordning kommer till stånd.

Några remissinstanser, exempelvis Sunne kommun, framhåller att den uppsökande verksamheten blir nödvändig för att kommunerna skall kunna uppfylla sitt ansvar.

Ett flertal remissinstanser understryker en uppfattning av den innebörden att ”sjukvårdsorganen bör åläggas ett motsvarande yttersta ansvar vad be- träffar sjukvårdsbehoven som kommunernas sociala organ vad gäller de so- ciala behoven” (Vilhelmina kommun).

Till det senare är att säga att hälso- och sjukvårdsutredningen (S 1975104) torde komma att lägga fram förslag om den enskildes lagfästa rätt till hälso- och sjukvård. I övrigt bör den i föreliggande betänkande mer ingående be- handlingen av äldreomsorgen och med denna förknippade problem vara äg- nad att tillgodose viktiga delar av den kritik som framkom i remissbehand— lingen.

5.5. Viktiga välfärdsområden — fakta och förslag

Som framgår under 5.3.3 underströk SU redan i principbetänkandet att soci- alvården i samhällsplaneringen bör medverka till att tillgodose de äldres be- hov i fråga om såväl trafik som sysselsättning och boende. Utredningen an- ser fortfarande att socialvården genom sådan planeringsmedverkan bör kun- na göra insatser som blir av stor betydelse för den enskilde pensionären. Detta avsnitt behandlar behovet av att förbereda pensionering samt disku- terar i övrigt mer allmänt och principiellt värderingar och mål för äldreom- sorgen. Från dessa utgångspunkter vidareutvecklar SU i resten av kapitlet mer preciserade överväganden och förslag hur äldreomsorgen bör utformas.

5 . 5. 1 A tt förbereda pensionering

Åldrandet är en normal process. Det sätter dock inte in vid en bestämd tid- punkt och fortlöper inte heller i samma takt för alla. Några når hög ålder med relativt väl bevarade krafter och funktioner. Andra drabbas långt tidigare av betydande försämringar av fysisk eller psykisk natur. Sådana biologiska för- ändringar kan ha sin grund i eller i hög grad förstärkas av att den sociala si- tuationen blir annorlunda, t. ex. genom utträde ur arbetslivet, förlust av make, andra anhöriga och gamla vänner eller förändringar i övrigt.

Vid pensionering uppstår därför för många en ny situation som man behö- ver förbereda sig inför. Möjligheter till en mer successiv övergång från ar- betsliv till pensionering bör kunna underlätta sådana förberedelser.

Än så länge tycks direkta förberedelser inför pensioneringen vara mindre vanliga. Enligt en intervjuundersökning år 1975 i pensionärsundersökning- ens regi skulle bara 13 % av ålderspensionärerna i förtid ha gjort upp några speciella planer på vad man skulle göra efter pensioneringen, ehuru sådana planer var vanligare bland de yngre ålderspensionärerna. Viss kursverksam- het som syftar till att underlätta övergången från aktivt yrkesliv till pensio— nering har kommit igång under senare år här i landet. Enligt SU är det vik- tigt att genom information m. m. underlätta anpassningen till de nya förhål- landena så att pensionstiden upplevs som meningsfull och positiv. Det är en uppgift för såväl myndigheter och folkrörelser som för företag och fackliga organisationer.

5.5.2. Självbestämmande förutsätter valfrihet

SU har tidigare i detta betänkande angivit de övergripande mål som bör gälla för socialtjänsten i dess helhet. Självbestämmanderätt och normalisering bör vara grundläggande principer för äldreomsorgen. Utredningen finner i re- missbehandlingen stöd för de principiella ställningstagandena men är samti- digt medveten om att även andra målangivelser, som exempelvis valfrihet, kan övervägas. SU ser emellertid valfriheten som en sida av självbestäm- manderätten. Denna förutsätter alltid möjlighet till val mellan olika (hand- lings-)altemativ för att begreppet självbestämmande skall vara meningsfullt och ha någon faktisk betydelse.

5.5.3. Rätten till arbete

Det är viktigt att lagstiftarens intentioner förverkligas så att den enskilde får reella möjligheter att välja mellan arbete och pensionering eller en kombina- tion av dessa mellan 60 och 70 år. Detta bör inte utesluta möjlighet för den som så vill att arbeta även efter fyllda 70 år. Den viktiga frågan om de äldres arbete utvecklas vidare under 57.

5.5.4. Självständighet och gemenskap

De sociala tjänster som har särskild betydelse för de äldre avser insatser som underlättar ett självständigt boende, som ger tillfälle till aktivitet och syssel- sättning och som ökar den enskildes handlingsfrihet och trygghet. Detta in- nebär även ökade möjligheter för den enskilde att styra sina egna livsvillkor. De sociala tjänsterna skall följaktligen stärka pensionärens självbestämman- de. Normalisering av de äldres villkor betyder strävan att bryta isolering och skapa förutsättningar för gemenskap och då inte enbart med andra äldre. Det är också viktigt att behovet av sociala tjänster kan tillgodoses vid den tidpunkt när det gör sig gällande.

5.6. Boende

En ändamålsenlig bostad är en självklar förutsättning för goda livsvillkor. Det ankommer på kommunen att svara för bostadsförsörjningen inom sitt område. I uppgiften ingår även skyldigheten att tillgodose de äldres bo- stadsbehov. SU behandlar i det följande bostadsfrågan för de äldre. Utgångs- punkten är given. Målen Självbestämmanderätt och normalisering innebär att de äldre skall leva och bo som andra och med andra, så långt detta över huvud taget kan förverkligas.

5.6.1. Enskilt boende

Det normala bör vara att människor behåller sin bostad även när de kommer upp i åren. Men i många fall inträffar förr eller senare den dag, då en enskild eller ett par makar vill byta bostaden mot en som är bekvämare och mer lätt- skött. Kanske vill man också byta bostadsort för att komma närmare anhöri- ga eller flytta till en centralare del av kommunen. Kommunens bostadsför- sörjningsprogram måste därför beakta de äldres situation och tillgodose de- ras behov av ändamålsenliga bostäder.

Boendet har nyligen aktualiserats av riksdagen, som för regeringen givit till känna behovet av att bostadsbyggnadsplaneringen blir belyst från de äld- res behovssynpunkt. Syftet skulle närmast vara att översiktligt konstatera i vilken mån planeringen på ny- och ombyggnadssidan tar hänsyn till ökning- en av de äldre och deras särskilda behov. I kontakt med motsvarande över- väganden inom socialdepartementets ansvarsområde skulle också undersö- kas frågor om gränsdragning mot vård inom institution liksom samord- ningsproblem då det gällde planering av social service.

Synpunkter skulle även redovisas på åtgärder som kunde anses behövliga för att bostadssektorn skulle motsvara de berättigade anspråk som olika äld- re åldersgrupper ställer och i ökande omfattning kommer att ställa.

Enligt uppgiftsmaterial avseende år 1975 som SU fått från pensionärsun- dersökningen skulle drygt hundratalet kommuner under de senaste åren ha genomfört inventering av pensionärernas bostadssituation.

Uppgifterna visar att pensionärernas bostadsstandard successivt har för- bättrats men att det fortfarande finns mindre goda bostäder framför allt i glesbygd. Genom förbättringslån och temporära bostäder försöker kommu- nerna lösa detta problem.

Under en period byggdes ett stort antal särskilda pensionärshem. Detta medförde då en klar förbättring av de äldres bostadssituation. Den fortsatta utvecklingen har emellertid inneburit att pensionärshemmen förlorat i bety- delse. Det framgår också av pensionärsundersökningen att intresset för och behovet av pensionärslägenheter avtar. Detta gäller i fråga om både pensio- närshem och pensionärslägenheter i andra bostadshus. SU ser denna utveck- ling som ett resultat av en allmänt bättre bostadssituation för dem som nu blir pensionärer. Enligt utredningens uppfattning bör inte byggas några ytterligare kategorihus såsom pensionärshem eller sådana servicehus som i vart fall i fråga om utbudet av service och andra aktiviteter är avsedda endast för pensionärer. Detta följer av normaliseringsprincipen.

5.6.2. Bostadsplanering, för äldre

I pensionärsundersökningen uppgav närmare 200 kommuner att de hade konkreta planer på att bygga särskilda bostäder för pensionärer i form av servicebostäder och/eller ålderdomshem. De flesta kommunerna avser att täcka pensionärernas bostadsbehov genom det allmänna bostadsbyggandet. Ett flertal kommuner påpekade att om pensionärerna erhöll kommunalt bostadstillägg till hela hyreskostnaden fanns det ingen anledning att bygga speciella pensionärslägenheter till äldre som enbart behövde en god bostad. Det var relativt få kommuner som planerade att bygga pensionärshem eller anskaffa s. k. insprängda pensionärslägenheter. Temporära pensionärsbostä- der, till vilka främst glesbygdskommuner kan få lån, planeras i viss ut- sträckning.

År 1975 ville 14 % av ålderspensionärerna flytta. Men för pensionärerna kan det vara särskilt svårt att få flytta dit de vill liksom att få stanna där de vill. För att den enskilde skall ha verklig valfrihet måste de olika bo- endealternativ som kan erbjudas också innebära möjligheter att få sådana sociala tjänster som underlättar ett självständigt boende. Så är inte alltid fallet. Ett annat problem är att många pensionärer, och då inte bara i gles- bygdsområdena utan även i tätorterna, genom förändringar i samhället prak- tiskt taget tvingas bort från bostäder och områden där de bott under kanske hela sitt yrkesverksamma liv. Sådana flyttningar kan vara särskilt svåra för äldre människor som vanligen inte är lika anpassningsbara som yngre. Det är naturligtvis av stor betydelse att den typen av omflyttningar i största möjliga mån begränsas. När de inte kan undvikas bör skadeverkningarna så långt möjligt förebyggas.

SU vill här understryka att pensionärerna måste kunna bestrida kost- naderna för en bostad med skälig standard. För att detta skall vara möjligt måste de kommunala bostadstilläggen vara tillräckliga. Skillnaderna i fråga

om de kommunala bostadstilläggens beloppsnivåer och grunder i övrigt är fortfarande stora mellan kommunerna.

Som diskuteras senare i detta avsnitt kräver det enskilda boendet inte sällan insatser av olika slag för att pensionären skall kunna vara med i en aktiv gemenskap med andra. Särskilt de helt ensamboende kan bli alltför isolerade. Pensionärsundersökningens tidigare åberopade material visar att år 1975 drygt 34 % (19 % av männen och 47 % av kvinnorna) av samtliga ålderspensionärer var ensamboende i sin bostad och andelen ökade naturligt nog med stigande ålder. Endast 4 % av ålderspensionärerna bodde tillsam- mans med barn.

5.6.3. De äldre borfort/arande sämre än andra

Trots stora samhällsinsatser, bl. a. i form av en omfattande upprustning av pensionärernas bostäder sedan mitten av 1960-talet, återstår fortfarande mycket att göra i fråga om ålderspensionärernas egna bostäder. Enligt pen- sionärsundersökningen hade år 1975 ålderspensionärerna i fråga om både ut- rymme och standard mindre goda bostäder än hela befolkningen.

Omkring 16 % av ålderspensionärerna 80 år eller äldre bodde omodernt. Extrautrustning i form av disk- och tvättmaskin samt frys är mindre vanlig bland ålderspensionärer än bland hela befolkningen i åldern 16—64 år.

Undersökningen från år 1975 visar också att ungefär en tredjedel av rö- relsehandikappade ålderspensionärer bodde i handikappanpassad bostad eller i institution, dvs. två tredjedelar synes ha fått reda sig ändå.

Vidare framgår av undersökningen att tre fjärdedelar av ålderspensio- närerna har viss kontakt med grannar (”utbyte av ord”) och närmare en tredjedel har någon person eller familj i bostadsområdet som man har ”utbyte av tjänster” med. Enligt undersökningen är ålderspensionärerna i detta av- seende mer isolerade än andra.

5.6.4. Boende med gemensam service

När behovet av omsorg och service nått en viss gräns aktualiseras frågan om boende och vård i gemensamma former. Sådant boende ger nya för- utsättningar för kontakt och samvaro med andra. Värdet av den ökade gemenskapen begränsas emellertid när den inskränks till en vårdmiljö som består av anställd vårdpersonal och boende som är jämgamla.

Nuvarande socialhjälpslag ålägger kommunen ”att anordna och driva hem för åldringar och andra personer, vilka äro i behov av vård eller tillsyn som icke eljest tillgodoses” (18 & ShjL). Lagen innehåller också bestämmelser om hemmens utformning och utrustning, om plan för ålderdomshem samt om befattningshavare och avgifter vid sådana hem.

Det centrala i bestämmelserna om ålderdomshem avser inte behov av bo- stad utan behov av vård och tillsyn som inte tillgodoses i annan form. F. n. finns i landet ålderdomshem med plats för omkring 60 000 personer. Gene- rellt sett har standarden kraftigt förbättrats, även om stora skillnader fortfa- rande kvarstår i fråga om olika hems standard. Alltjämt förekommer i äldre och omoderna hem flerbäddsrum och toaletter i korridorer. I många fall är de

enskilda rummen små. Hemmen ger en omvårdnad som tillgodoser stora vårdbehov. Genom sociala serviceinsatser, främst den sociala hemhjälpen, har också flyttningen till ålderdomshemmen kommit att förskjutas till högre åldrar med relativt stort behov av omvårdnad. Otillräckliga resurser inom långtidssjukvården medför också svårigheter att flytta över personer som be- höver sjukvård. Detta bidrar till att ålderdomshemmen får ta hand om äldre med allt tyngre vårdbehov.

En resurs med den höga grad av omsorg som ålderdomshemmen i dag er- bjuder bör i varje fall under överskådlig tid finnas inom den sociala äldreom- sorgen. I annat fall föreligger risk för att grupper av pensionärer inte får en boende- och serviceform som motsvarar deras aktuella behov. De skulle ris- kera att inte få erforderlig omsorg. Det är å andra sidan självfallet av största vikt att denna resurs inte överutnyttjas, dvs. svarar för en i förhållande till den enskildes behov alltför omfattande och kanske passiverande omvård- nad. Som framgår även senare anser också SU såsom synnerligen angeläget att kommunerna fortsätter den inledda utvecklingen mot standardförbätt- ringar av skilda slag ifråga om dessa hem.

Särskilt under de senaste åren har utvecklats vissa nya boendeformer för bl. a. äldre. Det gäller främst s. k. servicehus, som också benämns pen- sionärshotell, bostadshotell e. (1. Begreppet servicehus kan också avse del av fastighet. Det fanns i april 1975 ca 6 000 servicebostäder. Antalet ökar och kan nu beräknas uppgå till ca 8 000. Också inom denna typ av bostäder finns betydande standardskillnader. Pensionärsundersökningen har vid sin genomgång av kommunernas svar på undersökningens enkät funnit an- ledning att dela in servicehusen i fem olika grupper med hänsyn till graden av och formen för service. Denna boendeform förekommer ännu så länge främst i större kommuner och framför allt i de delar av landet som bildar ett band mellan de båda största städerna.

Ålderdomshem och servicehus skiljer sig åt när det gäller såväl utrymme som former för service. 1 ålderdomshemmet har man som regel sitt rum, i servicehuset sin lägenhet. I ålderdomshemmet har man i bästa fall möjlzghet att koka kaffe e. (1. på rummet. Där är man helinackorderad och betalar därmed för allt i ett pris.

Lägenheten i servicehuset hyr man med kontrakt på vanligt sätt och man har möjlighet att själv laga sin mat osv. Man kan också vara berättigad till kommunalt bostadstillägg för hyran i servicehuset. De tjänster mar. vill ha får man betala för. Sammanfattningsvis anser SU att medan ålderdoms- hemmen framförallt kan tillgodose trygghetsbehovet genom en omfattande service och omvårdnad bör servicehusen tillgodose en högre grad av själv— ständighet utan att åsidosätta tryggheten.

Kommunerna har i ökande omfattning intresserat sig för att på slzilda sätt utveckla den boendeform som servicehusen representerar. Detta har medfört att det nu byggs färre ålderdomshem än tidigare. En betydande del av de ålderdomshemsbyggen som startade år 1976 (totalt något iver 500 platser) avser om- och tillbyggnad av äldre hem.

5.6.5. Behovsanpassade sociala tjänster

Kommunerna bör eftersträva en variationsrik utformning av boendemöj- ligheter för äldre. Det är viktigt att man här ger förutsättningar för samvaro och gemenskap även med andra åldersgrupper. Inte bara de äldre kan ha behov av och intresse för god service i anslutning til' bostaden. Det är lämpligt att servicehusen kan tillhandahålla tjänster t. ex. servera mat — och möjligheter till sysselsättning, kulturella aktiviteter och samvaro också för andra än dem som bor där. Segregationstendenser måste brytas.

Det är viktigt att det kommunala bostadsförsörjningsprogrammet väl till- godoser de äldres särskilda behov liksom behovet av visst antal special- inredda lägenheter för rörelsehindrade. Det är också viktigt att utbudet av sociala tjänster till äldre blir väl avvägt och differentierat. Görs tillräckliga insatser på dessa två områden blir behovet av helinackordering mindre.

5 .6.6 Enhetliga villkor

För att stimulera kommunerna till en önskvärd variation bör byggnads- finansieringen vara enhetlig. Ålderdomshemmen finansieras nu med skat- temedel och vanlig upplåning. Servicehus och liknande byggs däremot med statliga bostadslån. Denna mer förmånliga möjlighet bör gälla alla de pri- märkommunala bostadsbyggen som här avses. Det statliga lånet täcker dock inte de faktiska byggnadskostnaderna, utan en betydande del måste kom- munerna finansiera på annat sätt. SU anser att lånenivån bör höjas så att hela kostnaden för servicehus kan finansieras med statliga lån. Därvid bör således även kostnader för gemensamhetsanläggningar som är dimensio- nerade för tjänster också till utanför servicehuset boende kunna inräknas i länet.

Den särskilda byggnadskvot som nu gäller för ålderdomshem bör slopas. I fortsättningen kan det räcka med ett begrepp för olika former av boende med gemensam service, nämligen servicehus.

Invändningar mot ordet ”servicehus” kan göras av bl. a. språkliga skäl. Man kan anse att själva benämningen ”service” med förekommande stav- ning och uttal är mindre väl valt. Utredningen har också sökt finna lämpligare alternativ men stannat för det nämnda, då den inte funnit något bättre. Man kan också peka på att begreppet ”hus” antyder att det alltid måste vara fråga om en särskild fastighet. Det avser emellertid inte SU. Benäm- ningen innefattar, som redan tidigare sagts, också servicebostäder i en del av ett hus; det kan omfatta ett antal lägenheter på ett eller flera våningsplan etc. SU anser att ordet i sig är av underordnad betydelse. Det får ses som en formell och teknisk benämning för alla de typer av boende det gäller. Namnet markerar också att inte bara äldre utan även andra med särskilda servicebehov kan komma i fråga som hyresgäster.

5.6.7. Bestämning av begreppet servicehus

Ett bostadhus med tillgång till service bör uppfylla vissa krav för att få betecknas som servicehus. SU anser att tre grundläggande krav bör vara uppfyllda.

Det första kravet är att bostaden bör vara så utformad och utrustad att den boende kan utveckla sina personliga resurser att leva ett självständigt liv.

Det andra kravet är att den boende varje tid på dygnet kan erhålla de tjänster han eller hon behöver för att klara sin tillvaro och känna sig trygg.

Det tredje kravet är att det skall finnas personal som kan bedöma när social eller medicinsk vård behövs och som svarar för att sådana insatser kommer till stånd. Det skall således finnas en organisation som kan tillgodose ett från tid till annan varierande behov.

Alla de anläggningar som fyller ovan ställda krav bör kallas servicehus. Detta innebär att också en service motsvarande den omvårdnad som ål- derdomshemmen ger i dag ryms inom servicehusbegreppet. Enligt SU:s bedömning måste kommunerna under överskådlig tid ha möjlighet att er- bjuda de äldre en sådan omvårdnad. Dessa hem kommer att vara servicehus med omfattande service och vård. En fortsatt förskjutning från denna form av helinackordering och till boende som är förenat med ett mer differentierat utbud av tjänster kan väntas medverka till en aktivering av de äldre.

Det är viktigt att servicehusen är centralt placerade i olika kommundelar. De måste ha ett tillräckligt stort befolkningsunderlag för att kunna erbjuda ett varierat utbud av sociala tjänster och aktiviteter, samtidigt som de av trivselskäl inte bör bli för stora. Man måste emellertid beakta att de be- folkningsmässiga förhållandena rn. m. i de olika kommunerna varierar kraf- tigt, varför förutsättningarna i fråga om servicehusens storlek och utbud av sociala tjänster skiftar.

Enligt utredningens mening bör servicelägenhetema ifråga om både ut- rymme och utrustning möjliggöra ett flexibelt utnyttjande. Lägenheter med ofullständig köksutrustning etc. begränsar handlingsfriheten och kan mot- verka normaliseringsprincipen i fråga om boende och daglig livsföring. Ut- rymmesstandarden bör i regel inte understiga två rum och kök.

I kommuner med relativt få ålderdomshemsplatser bör servicehusen i viss utsträckning kunna utformas olika med hänsyn till vilket servicebehov man skall tillgodose. Om nuvarande gränser för finansiering av olika bygg- nader slopas ger detta ökade möjligheter till en varierad utformning av servicehusen.

SU anser att ytterligare erfarenhet bör vinnas ifråga om bl. a. möjligheten att tillgodose mycket omfattande vård- och servicebehov inom ramen för serviceboendet. Frågor av detta slag bör bli föremål för en utvärdering inom förslagsvis fem år.

Även om själva begreppet ålderdomshem utmönstras anser SU som ovan sagts att resurser med motsvarande grad av omvårdnad kommer att behövas. Det betyder att sådana avgifter som nu tas ut vid inackordering i ålder- domshem även fortsättningsvis skall kunna tas ut i motsvarande fall. Det vanliga blir dock att särskild avgift tas ut för varje slags tjänst. Enligt ut- redningens uppfattning bör dessa avgifter anpassas så att den enskilde även i sådana fall disponerar ett belopp för personliga utgifter som minst motsvarar garantibeloppet vid helinackordering.

Serviceavgifterna bör utformas med hänsyn både till den avgift som hel- inackorderade har att betala och till kostnaderna avseende den dagliga livs- föringen, inklusive sociala tjänster, för de pensionärer som bor i annat eget

hem än servicebostad. Vad avgiftsfrågan i övrigt beträffar hänvisas till kap. 11 om den enskildes kostnadsansvar.

5.6.8. H elinackorderade pensionärer bör ha rätt att uppbära sin pension

SU:s förslag att mönstra ut ålderdomshemsbegreppet och räkna dessa hem som servicehus bör även resultera i att nuvarande inskränkningar i rätten för ålderdomshemmens pensionärer att själva uppbära sin folkpension upp- hävs. Bestämmelserna om sådana inskränkningar finns intagna i 10 kap. 3 & lagen om allmän försäkring (AFL). De regleras närmare i KK (1962:393) om rätt för kommunen eller annan att uppbära folkpension. Kungörelsens 1 & lyder:

Därest pensionsberättigad under hel månad är intagen i hem, som avses i 189" lagen om socialhjälp, eller åtnjuter vård eller försörjning mot avgift, som erlägges av kommunen, äger kommunen uppbära den pensionsberättigades folkpension för månaden samt därav tillgodogöra sig sina kostnader för vården eller försörjningen.

Med hem enligt 18% ShjL avses ålderdomshem. Regler med samma innebörd som denna bestämmelse från år 1962 kan följas långt tillbaka till en tid då man såg annorlunda än nu på förhållandet mellan myndigheterna och den enskilde. Inte heller var ålderdomshemmen då några inackorderingshem i dagens mening. De var fattigvårdsanstalter där vården, om den inte kunde helt eller delvis bekostas med pension eller på annat sätt, räknades som fattigvård in natura.

Redan 1947 års riksdag beslöt emellertid, mot bakgrund av 1946 års folk- pensionsreform, att ålderdomshemmen skulle vara kommunala inackorde- ringshem.8 Ovan nämnda bestämmelse från år 1962 har inte följt utveckling- en utan bygger på tidigare mönster.

Ifrågavarande bestämmelse är enligt utredningens mening sedan länge otidsenlig. SU:s vägledande mål för äldreomsorgen är Självbestämmanderätt och normalisering. Att då bibehålla och tillämpa bestämmelsen på ser- vicehusens helinackorderade pensionärer, vilkas servicebehov kommer att närmast motsvara de nuvarande ålderdomshemmens omvårdnadsnivå, skul- le helt strida mot dessa mål för äldreomsorgen. Som en följd av att so- cialhjälpslagen slopas och att de tidigare ålderdomshemmen blir servicehus bör enligt SU kommunens rätt att uppbära ifrågavarande personers folkpen- sion upphöra att gälla. SU lägger därför fram förslag till ändring i 10 kap. 3 & AFL på denna punkt.

Reformen kommer säkert att få praktisk betydelse så att flera pensionärer själva tar hand om pensionen och sköter inbetalningar m.m. eller låter en bank upprätta ett intressekonto och på så sätt ta hand om saken. Enligt pensionärsundersökningen uppbar i april 1975 mindre än hälften av ålder- domshemmens pensionärer sin pension själva. För något över 30 % gick penéronen direkt till kommunen och för 25 % till bank. Förhållandena skif- tade starkt lokalt och regionalt.

Givetvis vill många pensionärer också i fortsättningen ha den service det innebär att huvudmannen lyfter pensionen, uppbär avgifter och lämnar över resten till pensionären. Denna ordning blir möjlig också i framtiden men den kommer då att bygga på pensionärens fria vilja.9

8 Prop. 1947243.

9 Frågan om pensionärens möjlighet att låta annan, exempelvis kommunen, vara betalningsmottagare och hur framställningen går till regleras i KK (19621520) angående sättet och tiden för utbetalning av pension enligt lagen om allmän försäkring, m. m. 6 ;" första stycket och 8 &.

mProp. 1976/77:1 om minskad statlig detaljreg- lering av kommunerna m. m. berör bl. a. ålder- domshemmen.

1 de kommuner som inte utnyttjar rätten att uppbära pensionen blir det i princip ingen skillnad mot nu.

Vad slutligen beträffar det begränsade antalet fall med betalningsvägran etc. torde dessa svårigheter få lösas på annat sätt än genom att även i fortsätt- ningen inskränka rätten för samtliga som bor i ålderdomshem (resp. motsva- rande avdelningar i servicehus) att uppbära sin egen folkpension.

5.6.9. Hemhjälp och motsvarande service bärfå samma villkor för finansieringen

För att underlätta en önskvärd utveckling bör, som tidigare framhållits, skillnaderna vid finansiering av byggnadskostnader undanröjas. Det finns emellertid skillnader i fråga om finansieringen inte bara av byggnadskost- naderna utan även av driftkostnaderna. Således kan kostnader för hemhjälp till den som bor i servicehus, i särskild pensionärslägenhet eller i annat eget hem ge rätt till statsbidrag. Ålderdomshemmens driftkostnader berättigar däremot inte till statsbidrag, fastän de bl. a. innehåller kostnader för sådana insatser som svarar mot hemhjälp. Också denna inkonsekvens bör rättas till. Villkoren bör vara likvärdiga ifråga om statsbidrag (se om statsbidragens ut- formning avd. IX).

5.6.10. Vägledning och tillsyn

En fråga är i vad mån särskilda bestämmelser bör finnas för byggande av ser- vicehus och för den verksamhet som anordnas där.10 SU anser inte att det finns skäl för någon särskilt reglerad granskning av ritningar och andra bygg- nadshandlingar för just dessa hus. Socialstyrelsen bör genom allmänna råd ge vägledning och verka för att socialtjänsten ordnas och utvecklas på ett ändamålsenligt sätt. I denna generella uppgift bör ingå att ge råd om bl. a. planering av servicehus och synpunkter på deras funktion. Allmänna råd om planering bör lämnas efter samråd med bostadsstyrelsen, planverket, SPRI och kommunförbundet. På motsvarande sätt ingår i länsstyrelsens uppfölj- ning av socialtjänstlagens tillämpning att utöva tillsyn över servicehusen och deras verksamhet.

5.6.11. Kontakt och gemenskap med hela samhället

SU vill ytterligare stryka under att målet normalisering ställer särskilda krav på utformningen av boendemiljö och andra sådana anordningar som kommer att sätta sin prägel på de äldres dagliga livsföring. Deras miljö måste ses i ett helhetsperspektiv och planeras i samråd med de berörda på sådant sätt att den ger möjlighet till såväl enskildhet som gemenskap. Den en- skildhet och de kanske sparsamma kontakter med hemhjälpspersonal och andra socialt yrkesverksamma som pensionären har i den egna bostaden, i servicehus eller annan fastighet måste kompletteras med ”träffpunkter”. Dessa bör ge kontakter inte bara med generationskamrater och personal utan även med yngre.

Som sådana träffpunkter bör, vilket aktuell planering ger exempel på,

fungera bl. a. dag- eller områdescentraler som har att betjäna alla invånare i ett mindre, geografiskt område, dock i första hand barn och pensionärer. I dagcentralen kan exempelvis ingå ett fritidshem och i direkt anslutning till centralen kan förläggas ett antal servicelägenheter. Anläggningen bör hålla en vård/servicenivå som överensstämmer med föreliggande behov. Inom området skall även finnas daghem och bostadshus så att närområdet får en varierad befolkningssammansättning.

Dagcentralen bör bli en naturlig träffpunkt för människorna inom området, där de kan äta, bedriva olika slag av aktiviteter samt få social och medicinsk service. Därigenom skapas möjligheter för dem att lära känna varandra över generationsgränserna, leva ett rikare och intressantare liv och få del av vad samhället har att ge. Barn och pensionärer är de båda befolkningsgrupper som har mesta ”fritiden”. Det är viktigt att de äldre engageras i en samvaro med meningsfulla uppgifter i förhållande till barnen.

I verksamheten vid sådana träffpunkter kan förslagsvis ingå frivilliga pen- sionärsgrupper som svarar för lämpliga arbetsuppgifter. Här kan erinras om att med ålderdomshemmens förtroenderåd som föregångare utvecklas inom boende med gemensam service en organiserad samverkan mellan pensio— närerna som syftar till aktivitet och inflytande. Det skall också finnas ut- rymme för mycket skiftande aktiviteter i form av studie-, bildnings- och hobbyverksamheter av olika slag genom skilda studieförbund, olika för— eningar, kommunernas kultur- och fritidsverksamhet, skolans inre arbete etc. Under ett inledningsskede kan behovet av personal vara relativt stort för att verksamheten skall komma igång. På något längre sikt bör emellertid målet vara att pensionärerna själva och deras organisationer tar kontakter och utvecklar en aktiv självverksamhet som begränsar behovet av direkta personalinsatser.

5.6.12. Rätten till personlig integritet

SU har i detta kapitel starkt understrukit pensionärens roll som aktiv med- lem i ett samhälle och samtidigt framhållit riskerna för isolering och passi- vering. Å andra sidan kan ensamheten för vissa människor upplevas som vär- defull och stimulerande. En person som ytligt sett verkar isolerad kan ha le- vande kontakt med vitala kulturaktiviteter av olika slag. Det faller sig också för många människor naturligt att efter ett livslångt arbete vilja ta det lugnt och leva ett i varje fall till synes oengagerat liv. Denna rätt är självklar.

5.7. Aktiv sysselsättning

5.7.1. Antalet äldre som förvärvsarbeta/'

Arbetet bör inte vara endast en källa till försörjning. Medvetandet om att göra en insats, att medverka i den samlade produktionen kan också ge grund för en positiv självupplevelse. Även på annat sätt kan den enskilde uppleva att arbetet berikar honom eller henne. Vissa pensionärsgrupper har sådana erfarenheter. För andra återigen har arbetslivet inte givit så positiva upple- velser. Det är här ofta fråga om brister som först en demokratisering av ar- betslivet och fortsatta förbättringar av arbetsmiljön kan avhjälpa.

Som understrukits i inledningen till detta kapitel har de äldres arbetssitua- tion efter det industriella genombrottet radikalt förändrats. Men även senare skeden av den industriella utvecklingen har påverkat de äldres förhållanden på arbetsmarknaden. Arbetskraftstalen för de äldre har minskat. Mellan åren 1930 och 1970 sjönk andelen förvärvsarbetande män i åldersgruppen 60—69 år från 77,0 % till 56,4 %, medan kvinnorna låg på oförändrat drygt 17 %. En motsvarande nedgång kan konstateras för högre åldrar och gäller då båda könen.11 Tabell 5.2 visar mera preciserat utvecklingen mellan åren 1960 och 1970.

Tabell 5.2 Andelen förvärvsarbetande i de äldsta åldersgrupperna åren 1960, 1965 och 1970. Procent

Ålder Män Kvinnor Båda könen

1960 1965 1970 1960 1965 1970 1960 1965 1970

60—64 år 82,5 82,4 75,7 21,1 24,7 25,7 50,7 52,6 53,1 65—69 år 50,6 45,7 32,3 9,6 9,7 7,7 28,8 26,6 21,0 70—74 år 20,3 16,8 7,9 2,8 2,8 1,6 10,8 9,2 5,3 75— år 7 3 5,7 2,5 1,0 0,8 0,4 3,8 2,9 1,6

Källa: Folkräkningarna, SCB.

Andelen förvärvsarbetande män i åldern 60—64 år minskade medan ande- len förvärvsarbetande kvinnor ökade något. I åldersgruppen 65—69 år är an- delen låg eftersom den inrymmer ålderspensionärer. Men under perioden sjönk siffrorna mycket kraftigt, särskilt i fråga om männen från 51 % till 32 %. Även i de två högsta åldersklasserna (70 år och äldre) kan en successiv minskning av andelen förvärvsarbetande konstateras för både män och kvinnor.

5.7.2. Kontakt med sitt arbete

Även om anställningen upphör vid pensioneringen kan det vara av stor be- tydelse att företaget och fackföreningen inte släpper kontakten med tidigare anställda. Många pensionärer känner en stark bindning till sin gamla arbets- plats och sina gamla arbetskamrater. Det bör ses som en gemensam uppgift för arbetsmarknadsparterna och då inte minst fackföreningarna att organise- ra en meningsfull och berikande kontakt och gemenskap. För socialtjänsten bör det vara ett intresse att följa hur sådan verksamhet utvecklas och att vid behov ta de initiativ som erfordras.

5.7.3. Rörlig pensionsålder

De nedläggningar av företag som är en följd av den fortgående strukturom- daningen medför särskilt stora risker för den äldre arbetskraften. Även ökad rationalisering och effektivisering i övrigt har medfört besvärligare arbets- 11 Levnadsförhållanden, villkor för denna grupp. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder som satts in syf- Årsbok 1975,tabell 30, tar till att motverka en sådan utveckling och trygga arbete för de äldre. SCB. Ökade möjligheter till förtids- eller deltidspensionering underlättar samtidigt

en avgång från arbetslivet. Reformeringen av ålderspensioneringen verkar i båda riktningarna så att den ökar den enskildes frihet att välja tidpunkt för pensioneringen — att gå endera före eller också efter ordinarie pensionsålder. Det är, som SU sagt redan tidigare, av största betydelse att de som vill också kan få behålla ett till arbetsförmågan avpassat arbete även efter uppnådd pensionsålder. Viktigt är att den som lämnar arbetslivet i god tid förbereder sig på den omställning detta innebär. Till socialtjänstens uppgifter bör, som tidigare nämnts, höra att medverka till att övergången kan upplevas så posi- tivt som möjligt.

5.7.4. Politiskt arbete och förenings/iv

För en del som lämnar arbetslivet återstår åtskilliga levnadsår med kanske både förmåga och vilja att arbeta. De rådande produktionsförhållandena i de industriellt eller postindustriellt utvecklade samhällena ger emellertid be- gränsat utrymme härför. Andra pensionärer återigen är slitna av kanske hårt arbete under ett helt liv. Behoven av sysselsättning och aktivitet kan variera avsevärt hos olika pensionärsgrupper. Ett problem är givetvis att finna verk- samheter som framstår som meningsfulla och ändamålsenliga och som ger utrymme för Självbestämmanderätt och personlig utveckling.

Föreningsarbete i olika former bör här kunna vara av stor betydelse från aktiva insatser i själva föreningsarbetet till deltagande i de aktiviteter som organisationerna står för. Till betydande del bör den verksamhet som avser att ge de äldre aktivitet, sysselsättning och gemenskap kunna has omhand inom föreningslivet. Pensionärerna har själva starka riksorganisationer med många distrikts- och lokalföreningar. Dessa behöver och erhåller regelmäs- sigt stöd för sin verksamhet genom bidrag, tillhandahållande av lokaler osv. Detta stämmer väl med principen om självbestämmande. Norrnaliserings- principen talar för att verksamheten kan bedrivas också inom andra för- eningar, av bildningsförbund och, när direkta kommunala engagemang krävs, inom de uppgiftsområden som tillkommer kommunala socialnämn- der, fritidsnämnder, kulturnämnder och liknande.

I fråga om de äldres verksamheter gäller att finna avvägningar mellan de "specialiseringar” som behövs för att säkerställa pensionärernas intressen och en ”helhetssyn” över åldersgränserna. Detta gäller bl. a. medverkan i politiskt arbete och föreningsliv. Som uttryck för ett behov att föra fram pen- sionärernas intressen har i många kommuner bildats samarbetsorgan mellan pensionärsorganisationerna och kommunen, s. k. pensionärsråd. Åtskilliga sådana råd är under bildande men i många kommuner är samarbetet mera informellt. På motsvarande sätt förekommer också förtroenderåd vid de nu- varande ålderdomshemmen. SU ser sådana och andra uttryck för pensionä- rernas politiska och sociala engagemang i syfte att på olika sätt förbättra den egna gruppens förhållanden som ett meningsfullt arbete. Det är ägnat att stärka de äldres möjligheter till inflytande över sina villkor i enlighet med principen om självbestämmande. Utifrån strävandena till en normalisering är det emellertid också viktigt att pensionärerna aktivt medverkar i hela samhällslivet.

Enligt material från pensionärsundersökningen som SU tagit del av var ca

60 % av ålderspensionärerna anslutna till pensionärsförening, politiskt parti, fackförening, frikyrka eller handikappförening. Största anslutningen hade pensionärsorganisationerna, som ca 30 % av ålderspensionärerna tillhörde, därnäst politiska och fackliga organisationer. De yngre är oftare organiserade än de äldre.

Enligt samma undersökning skulle inte mindre än 89 % av ålderspensio- närerna ha röstat i 1973 års val; bland de yngsta ålderspensionärerna uppges andelen vara 96 %. Kvinnorna röstade i mindre utsträckning än männen.

SU har ovan ägnat spörsmålet om pensionärernas engagemang och kun- skaper i samhällsfrågor stor uppmärksamhet. Det beror på att utredningen i dessa faktorer ser en viktig förutsättning för de äldres medverkan i arbetet på en fortgående samhällsförändring och då inte bara i de avseenden som direkt berör dem själva.

5.7.5. Behovet av information

En viktig politisk resurs och förutsättning för aktiv medverkan i samhällsli- vet liksom för möjligheten att tillvarata sina intressen är kunskaper om vilka rättigheter man har som pensionär. I den ovan refererade undersökningen visade sig närmare en fjärdedel av ålderspensionärerna inte känna till vilka rättigheter de hade, medan drygt en fjärdedel var tveksamma i fråga om sina kunskaper. Den stora andelen negativa svar kan visserligen bero på att pen- sionärerna har tillräckliga kunskaper men samtidigt har så höga fordringar på sig själva i kunskapshänseende att de svarar negativt. Resultatet aktualiserar ändå en kommunal självprövning huruvida informationsinsatserna är till- räckliga och lämpligt utformade.

En annan fråga i undersökningen gällde om ålderspensionärerna visste vart de skulle vända sig för att få veta mer. Ungefär tre fjärdedelar kunde ge besked — vanligast försäkringskassan eller socialbyrån medan drygt en fjär- dedel inte visste vart man skulle vända sig.

Hela undersökningen visar att betydande informationsbehov inte är tillgo- dosedda trots att upplysningsverksamheten på olika nivåer byggts ut kraftigt under senare år.

5.7.6. Många andra verksamheter

Vid sidan av föreningsverksamhet av olika slag bedrivs, främst genom kom- munerna, en omfattande fritidsverksamhet. En stor del av sådan verksam- het är förlagd till ålderdomshem och dagcentraler. En sammanställning som pensionärsundersökningen gjort över förekomsten av olika verksamheter vid befintliga dagcentraler år 1975 visar på följande varierande utbud: lunch- och kaffeserveringar, fotvård, hårvård, badservice, sjukgymnastik, handledd hobbyverksamhet (terapi), studie- eller nöjesbesök i grupp utanför lokalerna, musik, teater, film, föredrag, sång etc., biblioteksverksamhet, pensionärs- gymnastik, studiecirkelverksamhet, annan gruppverksamhet, gudstjänster eller andaktsstunder m. m. Nästan alla dagcentraler hade handledd hobby- verksamhet (92 %). Vidare bedrev mer än hälften verksamhet i form av fot- vård (69 %), studie- eller nöjesbesök (64 %), musik-, teater-, filmunderhåll-

ning m. m. (61 %), lunchservering etc. (59 %) och biblioteksverksamhet (51 %). Lämplig industriell sysselsättning förekommer också i ökande om- fattning. ,

Utanför institutionerna bedriver eller understödet kommunerna en omfat- tande verksamhet. Studier är vanligast, men också olika typer av hantverk och hobbyarbete bedrivs i stor utsträckning. Filmförevisning, musikprogram och föreläsningar för pensionärer förekommer i över hälften av landets kom- muner. Även utställningar ordnas ganska ofta, liksom distribution av böcker genom bokbussar e. d. Utöver de uppräknade typerna av verksamhet före- kommer det dans, sång, simning, bridge, schack, golf, promenader, motion, pensionärsgymnastik m. m. Vårterminen 1975 beräknades ca 2 000 grupper ha bedrivit sådan gymnastik, utöver den som förekom i ålderdomshem och dagcentraler. Praktiskt taget alla kommuner har sådan verksamhet.

Pensionärsundersökningens material visar att de allra flesta kommuner (vanligen genom organisationer av något slag) ordnar utflykter för pensionä- rerna. Mer än en tredjedel av kommunerna medverkar till att underlätta re- kreationsresor eller -vistelser för dem.

En viktig form av aktiv tillvaro är besök hos anhöriga, vänner och olika institutioner. Här är väl fungerande allmänna färdmedel, kompletterade med särskild färdtjänst, ett viktigt instrument som möjliggör dessa besök och andra lokalresor m. m. Såväl kollektivtrafiken som färdtjänsten behöver ytterligare byggas ut för att motsvara behovet.

Omkring en femtedel av kommunerna söker genom subventioner stimu- lera pensionärerna att besöka teater, bio eller andra nöjestillställningar — ibland i form av speciella föreställningar för pensionärer på särskild tid. Vida- re kan nämnas att pensionärerna torde svara för en betydande andel av delta- garna i turist-, utflykts- och rekreationsresor inom och utom landet.

Den goda anslutningen till alla erbjudna verksamheter tyder på att pensio- närerna i stor utsträckning intresserar sig för och engagerar sig i sådana akti- viteter. Många pensionärer torde också uppfatta sin tillvaro som menings- full. Det har emellertid redan tidigare framgått att även om den positiva be- skrivningen ovan ger en generellt riktig bild i fråga om viktiga sidor av pen- sionärernas liv så finns också andra viktiga sidor som präglas av brister i oli- ka avseenden.

5.8. Särskilda serviceinsatser

SU har i det föregående berört åtskilliga frågor som gäller service till de äldre. Vissa serviceområden är särskilt betydelsefulla när det gäller självbestäm- manderätt och normalisering. Hit hör de sociala tjänster som gör det lättare att bo hemma, att uppleva handlingsfrihet och att känna trygghet. Viktiga områden av sådana tjänster gäller social hemhjälp, färdtjänst, tekniska hjälp- medel och social jour. Dessa områden skall därför behandlas särskilt i det föl- jande.

5.8.1. Social hemhjälp

Den som har svårt att själv klara av vardagliga sysslor städning, inköp och liknande, matlagning, klädvård, personlig vård och hygien måste kunna få den hjälp i hemmet han eller hon behöver. Detta är en förutsättning för att den det gäller skall kunna bo kvar i sitt hem.

Hemhjälpen bör organiseras så att tjänsterna är lätta att nå. Det kan därför vara lämpligt att samordna förmedling av hemhjälp med annan verksam- het som avser de äldre, t. ex. i en dagcentral eller i anslutning till ett service— hus. Sådana lokaler kan också utgöra bas för personal som arbetar inom hemhjälpen i ett visst bostadsområde. Den arbetsledande personalen och de som går i hemmen får på detta sätt ökade förutsättningar att arbeta i grupp. Därmed skapas möjligheter att bryta den isolering i arbetssituationen som är vanlig för den som utför arbete i hemmet hos pensionärer.

Även andra samordningsformer kan visa sig lämpliga. Sålunda kan social- tjänsten organiseras så att servicen till allmänheten tillhandahålls i integre- rade enheter på bostadsområdesnivå. En sådan enhet kan utom annat också innefatta uppgiften att förmedla hemhjälp och andra sociala tjänster till de äldre.

En väl organiserad och genomförd hemhjälp bör ta vara på och även ut- veckla den enskildes egen förmåga att klara sin situation. Några timmars hemhjälp per vecka kan många gånger vara tillfyllest för att även den som inte är direkt van vid hemsysslor eller som har väsentligt nedsatta krafter skall klara ett självständigt boende. Det är viktigt att framhålla att den perso- nal som arbetar i hemtjänsten inte får överta sysslor och åligganden från den person det gäller. Uppgiften är att gå in som enförstärkning. Därmed kom- mer också ett inslag av handledning i arbetet, särskilt gentemot den som är osäker i sin situation, t. ex. en äldre man som nyss blivit ensamstående och som är ovan att sköta ett hem. Kort uttryckt gäller det att utgå från vilken förmåga personen har vad han kan — och inte från vad han inte kan. Denna syn på arbetsinsatserna ställer i sin tur krav på utbildning, arbetsledning osv. för personalen.

Utöver uppgiften att hjälpa till att klara av olika vardagliga sysslor fyller hemhjälpen till viss del även behovet hos de äldre att träffa någon medmän- niska och få den stimulans som umgänge med andra kan ge. I många fall bör det vara möjligt att tillgodose detta behov på annat sätt. Det är viktigt att pensionärerna stimuleras att ta till vara möjligheter till aktivitet och samvaro med andra i gemensamhetslokaler eller få kontakt med pensionärsföreningar och andra organisationer. Här är det viktigt att personalen inom hemhjälpen ser sin uppgift vara att medverka till att den person det gäller får reda på vil- ka möjligheter som finns och även får den hjälp som kan behövas för att ta vara på dessa möjligheter. Det kan gälla t. ex. ledsagarservice vid färdtjänst, ekonomisk hjälp, kurser eller andra behov som det ankommer på socialtjäns- ten att tillgodose. I sådana fall bör hemhjälpspersonalen samarbeta med den övriga socialtjänsten. Också detta ställer krav på utbildning och arbetsledning av personalen. Men det är dessutom en organisationsfråga. En samordning av resurser och en grupptillhörighet för hemhjälpspersonal på sätt som dis- kuterats i det föregående kan medverka till att ge goda förutsättningar för en sådan inriktning av arbetet.

Frågan hur hemhjälpsarbetet organiseras, som studerats av pensionärsun- dersökningen, är naturligtvis av stor betydelse för verksamheten och dess re- sultat. Vissa erfarenheter tyder på behovet av förstärkta resurser för arbets- ledning och utbildning. Det pågår emellertid även viss verksamhet med självstyrande grupper. Denna innebär konkret att de anställda inom ett om- råde själva beslutar om fördelningen av arbetsuppgifterna genom att svara för schemaläggning, hur vakansfrågor skall lösas etc. Utredningen anser att olika organisationsformer bör prövas och att försöks- och utvecklingsarbete på detta område bör stimuleras.

Hemhjälpsverksamheten har allt sedan sin början i hög grad burits upp av deltidsarbetande medelålders icke yrkesutbildade kvinnor. Ändrade förut- sättningar i fråga om bl. a. kvinnans yrkesverksamhet medför emellertid att möjligheterna till en sådan rekrytering blir alltmer begränsade. Som tidigare framhållits måste utbildningen förbättras. Härvid bör övervägas i vad mån utbildning kan bli gemensam för hemhjälpspersonal och andra yrkesgrupper med vissa vårduppgifter. Den fortsatta utvecklingen av verksamheten bör i största möjliga utsträckning inriktas på att göra hemhjälpsarbetet till ett full-* värdigt yrke och heltidsarbete som man kan välja att ägna sig åt redan efter yrkesutbildningen i ungdomsåren.

Behovet av hemhjälp är av naturliga skäl störst i de högre åldrarna. Pen- sionärsundersökningen har funnit att 63 % av dem som är över 80 år får hemhjälp.

De allra äldsta behöver också mer omfattande hjälp. Enligt pensionärsun- dersökningen är antalet hjälptimmar per år och person i det närmaste dub- belt så stort i åldersgruppen över 85 år som i åldersgruppen 75—84 år. När hjälpbehovet blir mycket intensivt är det knappast möjligt att mer än tillfäl- ligt täcka det enbart genom hemhjälp. Var gränsen går mellan den situation då hemhjälp är mer lämplig och när andra former av hjälp och vård måste sättas in bör avgöras av förhållandena i det enskilda fallet. Den enskildes önskemål måste då så långt möjligt infrias. Det står klart att även om hem- hjälpen är personalkrävande så är det under nuvarande förhållanden ofta ekonomiskt försvarbart att tillhandahålla hemhjälp ca 20 timmar per vecka i stället för att upplåta plats i ålderdomshem eller motsvarande. Insatsernas omfattning måste dock bestämmas av sociala och humanitära hänsyn. De ekonomiska övervägandena får inte i första hand vara avgörande.

5.8.2. Färdtjänst

Rörelsehinder, avtagande krafter och försämrad hälsa leder bl.a. till in- skränkningar i den enskildes möjligheter att föra ett aktivt liv och att umgås med andra. Det är många gånger möjligt att begränsa effekterna av sådana förändringar och att därmed öka handlingsfriheten för den det gäller. Ett viktigt medel i detta sammanhang är färdtjänsten. Den bör ses som en specialform inom kollektivtrafiken och inte som en från denna fristående service. Kollektivtrafiken bör generellt utformas så att den är ändamålsenlig också för de äldre. För dem som ändå inte kan utnyttja vanliga allmänna färdmedel bör den särskilda färdtjänsten ge motsvarande service ifråga om så- väl resans ändamål som dess kostnad. Färdtjänsten bör dimensioneras så att

En försöksverksamhet redovisas i Socialjour, rapport från en försöks- verksamhet. Socialstyrel- sen 1976.

den tillgodoser det föreliggande behovet av denna service hos såväl yngre som äldre. En god färdtjänst skall finnas i alla kommuner. Iden mån en sådan service inte finns bör den enligt utredningens mening genomföras snabbt.

5 . 8 . 3 Tekniska hjälpmedel

Den tekniska utvecklingen har bl.a. inneburit ökade möjligheter att med hjälpmedel av olika slag göra det lättare att reda sig för den som på grund av nedsatt rörelseförmåga eller av liknande orsak eljest har svårt att klara sin dagliga tillvaro. Sådana hjälpmedel som tagits fram särskilt för den som har rörelsehinder eller annat handikapp är t. ex. rullstolar, proteser, grip- tänger, specialhandtag, toaletthöjare, hörapparater m.m. Dessutom har i tekniken utvecklats många hjälpmedel som inte är särskilt avsedda för rö- relsehindrade men som ändå är mycket lämpliga för dessa personer. t. ex. tvättmaskiner och andra hushållsmaskiner, bandspelare m. m. Som hjälp- medel räknas även sådant som främst har betydelse för utseendet och därför kan förebygga psykiska störningar i anpassningen till yrke och levnadsmiljö i övrigt.

Hjälpmedel ordineras av som regel landstingsanställd personal inom sjuk- hus och öppen vård och bekostas av landstingskommunerna. Här bör nämnas att den sociala hemhjälpspersonalen kan göra viktiga insatser genom att upptäcka och anmäla behov av tekniska hjälpmedel. Det är viktigt att man inom den kommunala socialtjänsten känner väl till de hjälpmedel som finns och möjligheterna att få dem.

5.8.4. Socialjour

En väl fungerande social jour är viktig bl. a. för de äldre (jfr även 3.6.2). Behov av sociala tjänster uppträder lika väl under veckoslut, helger och nätter som under dagtid i en arbetsvecka. Särskilt för många äldre som är ensamma och inte bor kollektivt kan det kännas tryggt att kunna nå socialtjänsten även efter vanlig kontorstid. Finns inte den möjligheten be- gränsas valfriheten när det gäller boendet.

Social jour kan organiseras på olika sätt. Utgångspunkten för val av or- ganisation bör vara att de sociala tjänster det gäller är lätt tillgängliga när de behövs. Jourverksamheten för äldre kan anknytas till servicehus, dag- centraler eller annan social institution. Den kan också samordnas med mer allmänt inriktad samhällsjour och med läkarjour. För flera kommuner ge- mensamma lösningar bör i vissa fall vara möjliga.

Genom jourverksamheten skall man kunna dels göra egna insatser. som kan gälla allt från att föra ett samtal med den som är orolig till att gå in i en direkt behandling, dels förmedla insatser från annan personal i den egna organisationen eller eventuellt från andra organ. Dubbelbemanning kan därför vara nödvändig. Verksamheten kräver resurser bakom själva jouren hemhjälp och akutvårdplatser i någon form.12

5.8.5. Service i särskilda situationer

Speciella anordningar med syfte att skapa trygghet för pensionären att inte bli lämnad ensam i nödsituationer e. (1. är den telefonservice som byggts upp, vanligen med kommunerna själva som huvudmän och i övrigt på initiativ av frivilliga organisationer. Nämnas kan också de möjligheter till ledsagare under promenader som förekommer. Ett annat sätt att i orga- niserade former bryta ensamhet och isolering är den besöksverksamhet/vän- tjänst som etablerats. Sådan verksamhet bedrivs i åtminstone en tredjedel av kommunerna men antalet berörda pensionärer synes vara rätt litet. Det utesluter givetvis inte att åtskilliga pensionärer kan uppleva denna kon- taktform mycket positivt.

Av vikt för tryggheten är också möjlighet för pensionärer att ansluta till något av de olika larmsystem som gör att man kan påkalla hjälp i skilda nödsituationer. Flera olika lösningar finns. Vissa innebär mänsklig kontakt så att pensionären själv tillkallar hjälp från en jourcentral e. (1. Andra bygger på, principen att en normalt förekommande men under viss tid utebliven aktivitet, t. ex. användning av toalett, kylskåp eller annat, skall utlösa larm. De båda systemen får anses komplettera varandra.

5.9. Vård

5 .9.1 Vårdansvaret

Sjukdom kan drabba människor i alla åldrar. Sådana sjukdomstillstånd som är mer långvariga och vårdkrävande är av naturliga skäl vanligare i högre åldrar. På den medicinska sidan är därför hälsokontroller och insatser för friskvård av stor vikt. Landstingen har ansvaret för all sjukvård. Inom äldre- gruppen förstärks vårdbehovet många gånger av ålderssvaghet, åldersföränd- ringar av andra slag och resttillstånd efter någon genomgången sjukdom (t. ex. efter en hjärnblödning eller en amputation). Många gånger kan det vara svårt att avgöra om det är sjukdom eller annan orsak som är huvudan- ledning till ett vårdbehov. När såväl kommunerna som landstingen har svårt att få vårdresurserna att räcka till leder detta lätt till olika meningar om vem som har vårdansvaret. För den person som behöver vården kan sådana oklarheter mellan huvudmännen föra med sig betydande olägenheter.

Riktlinjer för den fortsatta utvecklingen bör gå ut på att sjukvårdshuvud- mannen svarar för all hälso- och sjukvård för de äldre, även för dem som bor i servicehus. Det bör vidare vara socialnämndens uppgift att verka för att den samverkan mellan kommun och landsting som är nödvändig utformas så att behovet av medicinska insatser blir tillgodosett så väl som möjligt. Också formerna för socialtjänstens insatser för dem som under vistelse på landstingsinstitution behöver sociala tjänster måste klargöras i sådan sam- verkan.

5.9.2. Behovet av samverkan

Både när det gäller vård av långtidssjuka och då det är fråga om vård av dem vars vårdbehov i huvudsak beror på åldersförändringar finns skäl till såväl

13 Samordnad medicinsk och social service. Kom- munförbundet 1976.

medicinska som sociala insatser. Detta bör inte föranleda att primärkom- muner och landstingskommuner bygger upp tämligen likartade vårdresur— ser. Strävan bör i stället vara att tillsammans och i samverkan tillhandahålla de vårdresurser som krävs. En möjlighet att finna förutsättningar för hur ett sådant samarbete skall utformas bör kunna vara att söka avgränsa ansvaret för vården av de äldre.

De båda kommunförbunden har tagit olika initiativ ifråga om samverkan mellan social äldreomsorg och långtidsvård. De rekommenderade i novem- ber 1969 sådan samverkan genom särskilda organ (SLAKO) på såväl läns- som lokal nivå. Sådana organ finns nu i stor utsträckning på länsnivå, och de har utvecklats till samrådsinstanser även i andra frågor än social äldreomsorg och långtidsvård.

I fråga om de ekonomiska mellanhavandena mellan landstingskommuner och kommuner om bl. a. de äldre har flera rekommendationer utfärdats. Landstingsförbundet utfärdade exempelvis i februari 1968 rekommendation till landstingskommunerna att använda ett utarbetat förslag till principavtal då de önskade anlita den kommunala hemsamaritorganisationen för timin- satser inom hemsjukvården.

Landstingsförbundet gav ijuni 1973 en rekommendation om ersättnings- normer för vård av långtidssjuka i ålderdomshem. I förarbetena till rekom- mendationen framhålls att ålderdomshemmen inte skall vara substitut för institutioner direkt avsedda för vård av långtidssjuka. Lika litet skall lands- tingskommunernas institutioner vara substitut för bristande kommunala re- surser såsom platsbrist i ålderdomshem, avsaknad av bostad för patienten. bristande hemhjälpsservice. Det förutsätts att ålderdomshem skall tillfälligt- vis ge vård åt långtidssjuka 1) då en långtidssjuk, som vårdats hemma, på grund av yttre omständigheter inte längre kan vårdas i det egna hemmet och han inte omedelbart kan få plats inom sluten långtidssjukvård, 2) då en i ål- derdomshem boende person blir bedömd som långtidssjuk och överflyttning till enhet för långtidssjukvård av olika skäl anses böra anstå samt 3) då den ena parten av ett i ålderdomshem samboende par blir bedömd som långtids- sjuk.

Vidare har de båda kommunförbunden under åren 1974 och 1975 bedrivit ett gemensamt utvecklingsprojekt om samordning av medicinsk och social service (SAMSS) i syfte att finna praktiska metoder för bättre samordning mellan landsting och kommuner ”i gränsområdet mellan sjukvård och soci-

alvård”.13 Ett enhetligt huvudmannaskap för långtidssjukvård och åldringsvård har

diskuterats vid skilda tillfällen. Vanligen har tanken varit att landstingen skulle överta kommunernas uppgifter i varje fall när det gäller ålderdoms- hemmen. Någon gång har också nämnts möjligheten att ge kommunerna ansvar för långtidssjukvården.

Som tydligt framgår av tidigare avsnitt i detta kapitel rymmer äldreomsor- gen många olika service- och vårdfunktioner. Åtskilliga av dessa är gemen- samma för flera åldersgrupper. Att hos sjukvårdshuvudmannen bygga upp en särskild organisation för äldreomsorg är inte förenligt med norrnalise- ringsprincipen. Ett enhetligt huvudmannaskap bör därför inte komma i frå- ga. Det rimliga alternativ som återstår blir då att dels söka bestämma vilket

ansvar var och en av huvudmännen har, dels ytterligare bygga ut olika for- mer av samarbete mellan dem.

Om ett behov av vård är så omfattande att det inte kan tillgodoses i hem- met inte ens med den tillgång till sociala tjänster som finns i ett servicehus eller liknande — bör orsaken till vårdbehovet vara av underordnad betydelse. Det viktiga bör vara att vederbörandes tillstånd kräver aktiva medicinska in- satser och en längre tids institutionell vård. Detta tillstånd kan antas inträda när ett vårdbehov mer varaktigt kräver insatser dygnet om. Det bör då an- komma på sjukvårdshuvudmannen att svara för institutionell vård och medicinska insatser.

5.9.3. Läitgtidss/trkvär'd

SU anser att socialstyrelsens principprogram för långtidssjukvård14 i sin be- skrivning av långvårdsfunktionen sammanfattar viktiga egenskaper hos denna ifråga om avgränsningar mot korttidssjukvården (s. 12).

ljämförelse med den slutna korttidsvården har man inom långtidssjukvården

ett lugnare verksamhetstempo,

— ett resursbehov som mera är inriktat på terapi och aktivering än på diagnostik, ett stort omvårdnads— och tillsynsbeh0v, — låg läkartäthet samt — förutsättningar för en mera hemliknande vårdmiljö.

Långtidssjukvårdens huvudfunktion inom en integrerad hälso— och sjukvårdsorga- nisation kan därför sägas vara att i så hemliknande former som möjligt tillgodose så- dana mer långvariga behandlings—, aktiverings-, omvårdnads- och tillsynsbeh0v, som inte kräver tillgång till den slutna korttidsvårdens speciella resurser och som inte kan tillgodoses i öppen vård elleri hemsjukvård.

Programmet slår också fast ”att vistelse på långvårdsinstitution måste fungera som en boende/Orm (kursiverat här) för många långtidssjuka männi- skor" (5.22).

I fråga om relationerna till den sociala åldringsvården framhåller socialsty- relsens principprogram bl. a. följande (5. 20).

En långsiktig avgränsning av verksamhetsområdet långtidssjukvård mot den sociala åldringsvården i enlighet med angivna riktlinjer förutsätter väsentligt utökade resurser inom långtidssjukvården. Även om ålderdomshemmens sjukvårdande insatser på sikt begränsas kommer man sannolikt att också i fortsättningen få räkna med ett gränsom- råde, där det är oklart om en äldre persons vårdbehov skall karakteriseras som åldrings- vård eller långtidssjukvård. För att dessa människor inte skall hamna i ett ingenmans- land är det — speciellt på kort sikt och under en relativt lång övergångstid — angeläget med ett nära samarbete över huvudmannaskapsgränser på såväl funktionärs- som för- troendemannanivå.

Samarbetet bör i fråga om den långtidssjukvård som har kommunen som upptagningsområde kunna innebära att det är kommunen som svarar för de sociala tjänster som behövs under institutionsboende, inkl. kurativa uppgif- ter och vissa kontakter med anhöriga osv. Detta utesluter givetvis inte att

'4 Socialstyrelsen anser, 197633.

15 Avgifter inom långtids- vården. Delbetänkande III. Ds S 1977:2.

'6 Uppgiften från pensio- närsundersökningen.

personal som svarar för sådana insatser helt eller delvis har sin arbetsplats inom vårdinstitutionen.

Det kan erinras om att SU i februari 1977 avlämnat ett delbetänkande om avgifter för s. k. utförsäkrade inom långtidsvården]5

5.9.4. Hemsjukvård och hemhjälp

Hemsjukvården har blivit en betydelsefull resurs inom sjukvården. Antalet patienter med hemsjukvård uppgick den 31 december 1973 till 31 061 och samma tid år 1974 till 35 435. Siffran från år 1973 motsvarar 40,2 % och 1974 års siffra 44,7 % av alla som var 70 år eller äldre.16 Sjukvårdshuvudmännen planerar en väsentlig utbyggnad av hemsjukvården.

Enligt en överenskommelse mellan de båda kommunförbunden rekom- menderas huvudmännen att uppdra åt socialnämnden att administrera även hemsjukvården. Många gånger måste dessa insatser kombineras med social hemhjälp. Ofta får den personal som svarar för sådan hemhjälp också med- verka i hemsjukvården. Det framstår som angeläget att kvaliteten på dessa insatser hålls på hög nivå. Detta förutsätter i sin tur att den personal som kommunen ställer till förfogande för sådana göromål får lämplig utbildning, vilket Sjukvårdshuvudmännen bör svara för. SU vill dessutom särskilt fram- hålla att distriktssköterskeorganisationen måste byggas ut väsentligt för att motsvara sjukvårdsbehovet inklusive de krav som hemsjukvården i service- bostäderna ställer.

5.9.5. Särskilda vårdbehov

Nuvarande socialhjälpslag innehåller särskilda bestämmelser om s. k. stö- rande vårdtagare (21 & ShjL). Där stadgas att det åvilar landstingskommunen att bereda erforderlig vård och tillsyn för den som på grund av sitt beteende inte lämpligen kan vara i ålderdomshem. F. n. finns 14 särskilda hem för denna grupp. Den 2 februari 1976 bodde 452 personer i dessa hem. Gruppen består huvudsakligen av sådana äldre som är gravt alkoholskadade. SU:s för- slag om institutionella vårdresurser och vårdinsatser innefattar också denna grupp (se kap. 10). Utredningen anser att uppgiften att bereda erforderlig vård ankommer på kommunen men ser inte anledning att i socialtjänstlagen be- hålla särskilda bestämmelser om störande vårdtagare i ålderdomshem.

Det finns en annan till antalet ökande grupp av äldre som kräver särskilda hänsyn när det gäller vård och tillsyn. Den består av dem som drabbas av se- nil demens och därför behöver uppmärksamhet under hela dygnet. För dem krävs som regel omfattande insatser i form av omvårdnad och tillsyn. Detta bör utan alltför stora kostnadsanspråk kunna ordnas i lugna och hemlika miljöer i mindre institutioner. För de äldre som har omfattande vårdbehov av annan orsak kan det vara störande att bo tillsammans med senildementa. Hänsyn till såväl dessa patienter som till andra talar således för att de se- nildementa beredes en till deras kroppsliga och psykiska vårdbehov mer anpassad vård. Vårduppgiften ankommer då på sjukvårdshuvudmannen.

5.10. Forskning m.m.

Den kraftiga ökningen av antalet äldre bidrar till att problem kring åldrandet och de äldres situation i samhället kommer att vara en av de allra viktigaste sociala frågorna under många år framöver. Forskning och utvecklingsarbete behövs som en resurs i den fortsatta planeringen. Så långt det är möjligt bör reformverksamheten inom äldreomsorgen grundas på resultat och erfaren- heter av forskning och utvecklingsarbete.

Forskningen i fråga om de äldres förhållanden och utvecklingsarbetet inom äldreomsorgen berör ofta flera områden. Det är viktigt att denna forsk- ning m. ni. inte begränsas till de olika disciplinerna utan bedrivs tvärveten- skapligt.

5 . 1 1 Sammanfattande synpunkter och förslag

De av SU föreslagna övergripande målen demokrati, jämlikhet och solidari- tet samt trygghet gäller för hela socialtjänsten och därmed även för äldreom- sorgen. För denna verksamhet har som ytterligare mål angivits självbe- stämmanderätt och normalisering. I detta kapitel söker utredningen närmare ange hur äldreomsorgen bör utformas i enlighet med dessa riktlinjer. Vad som sägs i kapitlet sammanfattas i det följande.

Samhället bör i största möjliga utsträckning utformas så att behovet av speciella service— och vårdinsatser för äldre förebyggs. Därutöver bör äldre personer erbjudas de speciella tjänster som deras förhållanden kräver.

De äldre bör så länge de kan och vill beredas möjlighet att bo hemma. Viktigt är också att äldre människor så länge de kan och vill har möjlighet att delta i arbetslivet.

Det är vidare av stor vikt att de stimuleras till ett aktivt samhällsliv för att motverka isolering och passivitet.

Det bör finnas goda möjligheter för den enskilde att i för honom eller hen- ne lämpliga former förbereda sin pensionering.

Den som så behöver bör erbjudas boende med gemensam service under så självständiga former som möjligt och med en service som är anpassad efter de personliga behoven. Den enskilde bör själv ha hand om sina ekonomiska angelägenheter i den mån han inte väljer att ta hjälp av annan.

Finansieringsvillkoren bör vara desamma för byggande av olika bostäder med gemensam service. Samma statsbidrag för hemhjälp bör gälla oavsett om tjänsterna ges vid boende med gemensam service eller i annat eget hem.

Att de äldre har samma rätt till god hälso- och sjukvård som andra kräver bl. a. fortsatt utbyggnad av hemsjukvård och långtidssjukvård så att dessa resurser motsvarar behoven.

Det delade huvudmannaskapet i fråga om social och medicinsk vård för- utsätter samverkan vid såväl planering som administration och praktiskt vårdarbete.

Forskning och utvecklingsarbete samt systematiserade erfarenheter i öv- rigt bör utgöra en viktig resurs i reformarbetet inom äldreomsorgen.

Bestämmelser med allmänna riktlinjer för kommunens äldreomsorg har tagits upp i 18 och 19 då förslaget till socialtjänstlag.

6 Omsorgen om personer med handikapp

6.1. Inledning

Många människor är på grund av handikapp i behov av insatser från sam- hällets sida. Handikapp kan föreligga såväl i fysisk och psykisk som i social mening. Det består som regel i mera betydande svårigheter att klara den dag- liga livsföringen, att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra. Dessa svårigheter kan inte ses isolerat som en följd av den enskilda männi- skans egenskaper utan måste ses i samband med den miljö i vilken hon lever. Samspelet mellan människan och miljön, varvid inte bara avses närmiljön (familjen etc.) utan den sociala miljön i dess helhet, är i detta sammanhang mycket betydelsefullt.

Begreppet handikapp är ett relativt begrepp. Bl.a. kan förändringar i den handikappades omgivning undanröja eller i alla fall bidra till att minska handikappet] Det är inte minst sett från denna synpunkt viktigt att söka ska- pa förhållanden som ger den enskilde möjlighet att ta tillvara och utveckla sina resurser och att verka och leva som andra. En mängd olika faktorer är härvid av betydelse. exempelvis

— arbetsmöjligheter, — arbetsplatsförhållanden, utbildningsmöjligheter, bostadsförhållanden,

— kommunikationsmöjligheter, — trafikförhållanden i övrigt, hälso- och sjukvårdsförhållanden, kulturellt utbud, fritidsaktiviteter, - socialpolitiska anordningar.

För att minska svårigheterna för dem som är handikappade krävs alltså på en rad av områden insatser från samhällets sida.

Under de senaste 15 åren har samhällets insatser också ökat kraftigt. Såväl staten som landstings- och primärkommunerna är starkt engagerade i detta arbete. Syftet är därvid att så långt det är möjligt skapa förutsättningar för en- var att delta i den gemenskap som samhället utgör och att leva ett normalt liv. Med andra ord brukar syftet anges vara integration och normalisering.

1 Om begreppet handi- kapp m. m. se principbe— tänkandets. 309 f.

Genom tillkomsten av statens handikappråd och inrättande av handikapp- råd i länen och i kommunerna har skapats former för samarbete med handi- kapporgänisationerna. Härigenom har dessa organisationers kunskaper om handikappades situation, problem och behov kunnat tillvaratas.

För att belysa utvecklingen på handikappområdet kan nämnas att de stat- liga insatserna för det stöd som mer direkt avser personer med handikapp un- der budgetåret 1977/78 beräknas kosta 6 740 milj. kr. Vidare kan under bud- getåret förtidspension från ATP till handikappade beräknas utgå med 2 400 milj. kr. Femton år tidigare var statens kostnader för stöd åt personer med handikapp 450 milj. kr.

Till statens insatser på handikappområdet kommer landstingens och kom- munernas, vilka framför allt avser omvårdnad, bostäder, färdtjänst, hemhjälp och annan service samt rehabilitering. Omfattningen av dessa insatser har ökat på ett sätt som i stort svarar mot ökningen av de statliga insatserna.

I följande avsnitt lämnas en närmare redogörelse för olika former av insat- ser i omsorgen om personer med handikapp.

6.2. Förskola, skola och övrig utbildning

Beträffande förskola, skola och övrig utbildning skall de som är handikappade ha samma rätt som andra. De skall alltså i princip delta i samma verksamhet som andra barn, ungdomar och vuxna. Detta förutsätter tillgång till särskilda anordningar för att tillgodose individuella behov. Sådana anordningar i form av personella, psykologiska, tekniska och andra stödåtgärder har fortlöpande införts i den reguljära utbildningsverksamheten. För kvalificerade behov finns speciella anordningar.

Utvecklingen på undervisningsområdet har medfört att vissa föråldrade anordningar, t. ex. vanföreanstalterna, har avvecklats. En liknande utveck- ling pågår inom omsorgerna för psykiskt utvecklingsstörda. Skolinternaten ersätts av integrerat boende i elevhushåll och undervisning i vanliga skolor. Speciella boendeformer utformas hemliknande och läggs in i vanlig bebyg- gelse som bostadslägenheter eller villor.

Barn med handikapp har förtur inom förskoleverksamheten. Den kommu— nala skyldigheten sträcker sig längre för dem än för andra barn. I allmänhet har barn rätt till plats i förskola när de är sex år, men särskilda insatser skall göras för yngre barn som på grund av handikapp har särskilt behov av stöd och stimulans för sin utveckling.

I skolan har olika slags specialundervisning stor betydelse för att skapa möjlighet för barn med handikapp till integrerad skolgång. Andra viktiga för- stärkningsåtgärder för sådana barn är lärare med specialutbildning, klasser med färre elever, tekniska hjälpmedel och personlig assistans. Barn som på grund av svårt rörelsehinder eller annat handikapp behöver särskild omvård- nad och behandling för att kunna delta i undervisningen får detta inom lands- tingens elevhemsorganisation. Även för dessa barn gäller att de skall gå i van- liga klasser och skolor. För elever som till följd av dövhet, hörselskada, syrr- skada eller talskada inte kan gå i den vanliga skolan finns specialskolan. 0cl:- så undervisningen för dessa barn integreras i ökande utsträckning. Psykiskt

utvecklingsstörda får sin undervisning i särskolan. Denna skolform har genom omsorgslagen år 1968 väsentligt förstärkts och byggts ut bl.a. genom tillkomsten av träningsskolan. Detta betyder att stora grupper barn och ung- domar som tidigare stod utanför reguljär undervisning nu får social träning. Särskolans yrkesskola har också byggts ut kraftigt.

Elever med handikapp har i gymnasieskolan tillgång till motsvarande för— stärkningsåtgärder som eleverna i den obligatoriska skolan. De flesta kan där- för numera gå i vanliga gymnasieskolor. För elever med särskilt kvalificerade behov meddelas omvårdnad och behandling genom den statliga styrelsen för vårdartjänst dels vid Ingemundskolan i Solna, dels vid Skärholmens gymna- sium i Stockholm. Flertalet av dessa elever bor hemma eller i elevhushåll. Eleverna i Skärholmens gymnasium är integrerade både i undervisning och boende.

Eftergymnasiala studier och studier vid folkhögskolor möjliggörs för elever med handikapp genom vårdartjänst. Det innebär en kvalificerad, individuell social omvårdnad i vardagslivet. Denna service ordnas och betalas av staten genom styrelsen för vårdartjänst. Den lämnas i regel av den kommunala hemhjälpsorganisationen. Behovet av vårdartjänst ökar särskilt vid folkhög- skolorna. Detta är ett uttryck för att folkhögskolan är speciellt lämpad för många handikappade.

6.3. Arbete

Allas rätt till arbete är en viktig ideologisk riktpunkt men för många männi- skor med handikapp ännu inte en verklighet. Samhället har därför byggt upp ett system av åtgärder i syfte att undanröja de svårigheter som personer med handikapp har att få arbete. Till dessa åtgärder hör arbetsprövning, arbetsträ- ning och yrkesutbildning. Av stor betydelse är också anpassningskurser som föregår egentlig yrkesutbildning. Kurserna ordnas bl. a. för synskadade, döva, hörselskadade, psykiskt utvecklingsstörda, psykiskt sjuka och rörelse- hindrade. Den som deltar i arbetsmarknadsutbildning får utbildningsbidrag.

Många behöver särskild service på arbetsplatsen för att klara arbetet. Staten kan i sådana fall betala arbetsgivaren för arbetsbiträde och för särskilda an- ordningar på arbetsplatsen. Bidrag kan också beviljas för anskaffning av ar- betstekniska hjälpmedel. Vidare kan till personer med handikapp utgå bidrag och lån för köp av bil som de behöver för att komma till och från arbetsplat- sen. Dessutom kan åtgärder för anpassning av fordonet till individuella be- hov finansieras. Den som är handikappad kan också få kostnadsfri körkorts- utbildning. Stödet till bil innefattar slutligen även befrielse från årlig bilskatt och omsättningsskatt samt viss återbäring av bensinskatt. Den som har handikapp och önskar starta eget företag kan få statlig näringshjälp.

Det statliga stödet till halvskyddad sysselsättning är en annan insats för att hjälpa personer med handikapp in på den öppna arbetsmarknaden. Stödfor- men innebär att arbetsgivare som anställer person med handikapp kan få eko- nomisk ersättning med upp till 90 % av de avtalsenliga lönekostnaderna. Den halvskyddade verksamheten skall bedrivas i samråd med de fackliga or- ganisationerna. Anpassningsgruppernas arbete är också en viktig insats.

Grupperna skall bl. a. finna lämpliga arbetsuppgifter, anpassa arbetsplatser och främja anställning av personer med handikapp.

Eftersom dagens arbetsmarknad ställer höga krav på de anställda, har ord- nats olika former av skyddat arbete. Detta avser att skydda personer med handikapp från konkurrensen om arbetstillfällen och från alltför höga pre- stationskrav. Platserna i skyddat arbete står till arbetsförmedlingens förfo- gande. Det anordnas i form av beredskapsarbete, hemarbete och arbete i skyddade verkstäder. Arkivarbete betyder att arbetsmarknadsverket betalar den anställdes hela lön. Sådant arbete ordnas företrädesvis hos statliga och kommunala myndigheter. Det är en mellanform av arbete på öppna mark- naden och skyddat arbete. Benämningen arkivarbete är numera missvisande. Arkivarbetarnas uppgifter skiftar starkt.

6.4. Bostad

En god bostad har grundläggande betydelse för att personer med handikapp skall kunna delta i samhällets gemenskap och leva som andra. Den är en vik- tig förutsättning för att klara ett arbete och delta i social och kulturell gemen- skap. Enligt den uppfattning som numera råder har var och en rätt till ett eget boende. Ingen skall bo på institution om det inte föreligger ett medicinskt el- ler därmed jämförligt skäl.

Det bostadspolitiska programmet innebär att alla skall få rymliga, välpla- nerade och ändamålsenliga bostäder som svarar mot deras särskilda behov. Kommunerna ansvarar för bostadsförsörjningen. De har också ansvar för att bostadsområdena utformas väl och ger invånarna god miljö. service och kom- munikationer. Den fortgående höjningen av den allmänna bostadsstandar- den gör bostäderna ändamålsenligare också för handikappade. I ett betydel- sefullt tillägg år 1976 i 42 a & byggnadsstadgan föreskrivs att bostäder skall ut- formas så att de blir tillgängliga för och kan utnyttjas av personer med handi- kapp. De flesta klarar sig bra i en modern normalbostad. För svårare rörelse- hindrade och andra svårt handikappade är den emellertid i allmänhet inte ändamålsenlig.

Kvalificerade behov i boendet kan tillgodoses endast med särskilda insat- ser. En sådan är bostadsanpassningsbidraget. Detta är en statlig stödform som får användas både för äldre och för nya bostäder. Bidraget utgår oavsett handi- kappets orsak. Det är avsett för sådana åtgärder som behövs för att tillgodose de primära bostadsfunktionerna att i bostaden kunna sova och vila, sköta sin hygien, laga mat och äta samt förflytta sig. Bidraget är maximerat till 15000 kr men får överskridas om särskilda skäl föreligger. Sådant förhöjt bidrag är särskilt betydelsefullt vid totalanpassning av bostäder för svårt rörelsehind- rade.

Den viktiga bostadspolitiska grundsatsen om rätt till eget boende gäller alla. För att erbjuda svårt rörelsehindrade och andra svårt handikappade goda bostäder med service är det emellertid ofta nödvändigt att anordna service- enheter. Sådana förekommer numera i ett stort antal kommuner. En rekom- mendation från kommunförbundet om mellankommunal ersättning i de fall då hyresgästerna kommer från andra kommuner har stor betydelse för ut-

byggnaden av dessa enheter. Även kommunförbundets rekommendation om kommunalt bostadstillägg för handikappade (kbh) har stor betydelse för handikappades möjligheter att bo bra. Stödet utgör en hyressubvention som i huvudsak innebär att bostadskostnaden inte överstiger ca 20 % av hyres- gästens inkomster.

6.5. Den yttre miljön

Bestämmelserna i 42 a & byggnadsstadgan är ett viktigt uttryck för samhällets strävanden att göra den yttre fysiska miljön tillgänglig för alla. Där föreskrivs bl. a. att utrymmen i byggnad till vilka allmänheten har tillträde eller som ut- gör arbetslokal skall utformas så att de blir tillgängliga för och kan utnyttjas av personer som på grund av handikapp har nedsatt rörelse- eller orienterings- förmåga. Vidare skall enligt 48 a & byggnadsstadgan sådana ändringar av byggnad som är att hänföra till nybyggnad uppfylla skäliga anspråk på handi- kappanpassning. En utveckling av den sociala miljöplaneringen inom kom- munerna är viktig.

6.6. Allmänna försäkringsförmåner

Den allmänna försäkringen har förmåner av stor ekonomisk betydelse för de handikappade. Den som har fyllt 16 år kan fram till den allmänna pensions- åldern vid 65 år få antingen hel eller halv förtidSpension inom folkpensione- ringen. Förutsättning är att arbetsförmågan varaktigt minskat på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsför- mågan. Förtidspensionen är lika stor som den vanliga ålderspensionen. Är nedsättningen inte varaktig men kan den ändå väntas bestå under avsevärd tid, kan den försäkrade i stället få sjukbidrag. Den som har förvärvsarbetat viss tid kan också få förtidspension från ATP. För dem som saknar ATP eller har låga ATP-belopp utgår fördubblade pensionstillskott. Inkomstprövade förmåner inom folkpensioneringen är hustrutillägg och kommunalt bo- stadstillägg till folkpension.

Särskilda folkpensionsförrnåner åt handikappade är handikappersättning och vårdbidrag. Handikappersättning tillkommer försäkrad över 16 år som för avsevärd tid har fått sin funktionsförmåga nedsatt i sådan omfattning att han i sin dagliga livsföring behöver mera tidskrävande hjälp av annan eller för att kunna förvärvsarbeta behöver fortlöpande hjälp av annan eller på an- nat sätt får vidkännas betydande merutgifter. Den som är blind, döv eller gravt hörselskadad har alltid rätt till handikappersättning. Ersättningen är 60, 45 eller 30 % av basbeloppet oavsett hjälpbehovets omfattning eller merut- gifternas storlek.

Föräldrarna till barn under 16 år kan får vårdbidrag om barnet på grund av sjukdom, psykisk utvecklingsstöming eller annat handikapp för avsevärd tid är i behov av särskild tillsyn och vård. Vårdbidraget motsvarar halv eller hel förtidspension.

6.7. Individuella insatser

Möjligheterna till ett eget, självständigt och integrerat boende beror inte bara på bostadens tekniska utformning. Härutöver kan behövas individuellt zan- passade hjälpmedel för den dagliga livsföringen och personlig hjälp i Ibo- staden. Personlig hjälp lämnas av kommunerna som social hemhjälp. Stats- bidrag utgår för verksamheten med 35 % av kostnaderna. Hjälpen av ser främst städning, uppköp och matlagning. Genom den sociala hemhjälpen lämnas i ökande omfattning också personlig service som assistans vid prome- nader, besök på kulturinstitutioner och i andra situationer i syfte att bryta handikappades isolering. Den ger även hjälp i form av avlösning åt den som vårdar anhörig med handikapp.

Verksamheten med tillhandahållande av hjälpmedel åt personer med handikapp har stor betydelse för deras möjlighet att leva normalt och obero- ende. Syftet är att de skall få de hjälpmedel som de behöver med hänsyn till det individuella handikappet. Verksamheten kännetecknas av att hjälpmed- len i princip är kostnadsfria för den enskilde och att de tillhandahålls utan in- komstprövning och även utan övre gräns för hjälpmedlets kostnad. Också re- paration och underhåll av hjälpmedel sker utan kostnader för den enskilde.

Sjukvårdshuvudmännen har ansvar för verksamheten med hjälpmedel åt personer med handikapp. De uppbär härför hjälpmedelsersättning, vilken ut- går från sjukförsäkringen.

Behov av vissa förbrukningsartiklar tillgodoses genom apoteken och beta- las av sjukförsäkringen. Vissa hjälpmedel i bostäderna finansieras genom bo- stadsanpassningsbidrag, och arbetstekniska hjälpmedel tillhandahålls av ar- betsmarknadsverket. Hjälpmedel åt handikappade i skolor och annan utbild- ning finansieras av medel som skolöverstyrelsen disponerar.

Sjukvårdshuvudmännens hjälpmedelsverksamhet omfattar bl. a. utprov- ning, ordination, anpassning, information och träning. Till verksamheten hör också att tillhandahålla tolktjänst för samtal mellan döva och hörande.

Handikappinstitutet är centralt organ på hj älpmedelsområdet. Dess uppgif- ter avser bl. a. planering och samordning av forsknings- och utvecklingsar- betet. Institutet prövar hjälpmedlens lämplighet. Det är också informations- organ på hjälpmedelsområdet. Institutet har sedan tillkomsten drivits av sta- ten och Svenska centralkommittén för rehabilitering. Den 1 januari 1978 kommer landstingsförbundet att inträda som huvudman för handikappinsti- tutet tillsammans med staten.

6.8. Färdmöjligheter

Goda möjligheter till förflyttning har en grundläggande betydelse för att per- soner med handikapp skall kunna delta i samhällslivet. Fråga om det allmän- na färdväsendets anpassning till handikappades behov spelar härvid en viktig roll. Åtgärder för att öka denna anpassning kommer att tas upp i en allmän trafikpolitisk proposition senare i år.

Som komplettering till de allmänna anordningarna för förflyttning fordras en god färdtjänst i alla kommuner. Denna behövs för att vi skall kunna för-

verkliga kravet på integration och normalisering för personer med handikapp. Med färdtjänst avses kommunal eller landstingskommunal transportservice för personer som på grund av handikapp har svårt att anlita allmänna kom- munikationer eller förflytta sig på egen hand. Till verksamheten utgår stats- bidrag med 35 % av kostnaderna.

Färdtjänst finns i nästan alla kommuner, men den är av skiftande art. En- ligt förarbetena till bestämmelserna om statsbidrag till färdtjänst skall en god färdtjänst betjäna alla vars handikapp motiverar att de har tillgång till denna särskilda transportservice. Resenärens behov av personlig hjälp vid färden skall tillgodoses och färd kunna påkallas lätt och utan omgång. Rätt att anlita färdtjänsten inom en viss kommun skall innebära rätt att använda den i alla andra kommuner. Avgiften för färdtjänsten skall motsvara avgiften för färd med allmänna kollektiva kommunikationer.

Syftet med det år 1975 införda statsbidraget till färdtjänst är att underlätta för kommunerna att bygga upp en god färdtjänst. Vid införandet av statsbi- draget förutsattes det att kommunerna utnyttjar det statliga stödet för avsed- da förbättringar av denna verksamhet. Statsbidragsreglerna gäller försöksvis för åren 1975—1977. Riksrevisionsverket har i uppdrag att utvärdera bidrags- systemet och redovisa utvärderingen till regeringen före den 1 oktober 1977. Bidragssystemets fortsatta konstruktion kommer därefter att övervägas.

6.9. Kulturpolitiska insatser

Inom kulturpolitiken har införts en rad åtgärder för att kulturlivet skall vara tillgängligt för personer med handikapp. Framställning av talböcker och böcker i punktskrift för synskadade samt lättlästa böcker för psykiskt utveck- lingsstörda finansieras med statliga medel. För kurser, studier, bl. a. i studie- cirkelform, information och annan kulturell verksamhet bland handikappade utgår likaså statligt stöd. I en nyligen avlämnad proposition2 angående kul- turella insatser för handikappade föreslås ytterligare åtgärder och ökade resur- ser på området. Som mål för insatserna uttalas att personer med handikapp skall ha tillgång till samma kulturutbud som andra och att särskilda åtgärder måste vidtas för dem som på grund av handikapp är utestängda från viss kul- turell verksamhet.

6.10. Handikapprörelsen

Handikappades egna organisationer har varit en viktig förutsättning för sam- hällets ökade insatser på handikappområdet. Handikapprörelsen omfattar ca 20 specialförbud och har nära 300 000 medlemmar. Den är genom sina för- eningar företrädd i hela landet. Inom handikapprörelsen finns mycken kun- skap samlad om skilda handikappgruppers situation, problem och behov. Rö- relsen har haft stor betydelse både vid utformningen av målen för samhällets insatser och i det fortlöpande reformarbetet. Samhällets ekonomiska stöd till handikapprörelsen har ökat gradvis under senare år. Statens bidrag avser riksförbundens verksamhet. Landstingskom- 2Prop. 1976/77:87.

3 Jfr 6 & lagen om barn- omsorg och däremot svarande 16 å förslaget till socialtjänstlag.

munerna stöder länsorganen och kommunerna de lokala föreningarna. Här- utöver erhåller handikapporganisationerna särskilt stöd för sin ungdomsverk- samhet. För särskilda projekt kan dessutom beviljas bidrag från allmänna arvsfonden. I den nyss nämnda propositionen angående kulturella insatser på handikappområdet föreslås för statens del ett väsentligt ökat stöd till handi- kapprörelsen. Förslaget innebär vidare att stödet skall utgå utan närmare fö- reskrifter om bidragens användning.

6.11. Socialutredningens överväganden och förslag

SU har i kap. 3 redogjort för socialtjänstens ansvar när det gäller att påverka samhällsstrukturen och att medverka i samhällsplaneringen. En väsentlig uppgift är härvid att tillse att markanvändning och byggande sker på sådant sätt att de svårigheter handikapp kan innebära minskar eller försvinner. Bl. a. måste såväl vid nyproduktion av bostadshus som vid ombyggnad av äldre bo- stadsbebyggelse behovet av bostäder och serviceanordningar för personer med handikapp bevakas. Vidare skall socialtjänsten verka för att offentliga lokaler och allmänna kommunikationer blir tillgängliga för alla.

Kommunen har ett yttersta ansvar för att de som vistas i kommunen får den hjälp och det stöd de behöver. För att kommunen skall kunna fullgöra de uppgifter som följer med detta ansvar måste kommunen inom socialtjäns- ten bedriva uppsökade verksamhet. Härvid bör särskilt uppmärksammas de som av fysiska eller andra skäl möter mer betydande svårigheter i den dagliga livsföringen. I samband med den uppsökande verksamheten skall social- tjänsten ge information om vilka resurser samhället har att avhjälpa eller minska dessa svårigheter. Socialtjänsten skall tillsammans med den enskilde och i samarbete med andra samhällsorgan verka för att den handikappade får erforderliga resurser.

En viktig del av den uppsökande verksamheten rör barnen. Socialnämn- den skall genom denna verksamhet försöka skaffa sig kunskap om vilka barn som på grund av handikapp är i behov av särskilt stöd. Verksamheten bör dock hållas så fri som möjligt från uppspårande och kontrollerande inslag och i stället inriktas på att på ett naturligt sätt få kontakt med föräldrarna till dessa barn och att lämna information om socialnämndens möjligheter att hjälpa dem. Socialnämnden är vidare skyldig att anvisa barn som av fysiska, psy- kiska, sociala, språkliga eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling plats i förskola tidigare än från 6 års ålder. De skall också ges förtur till plats i fritidshem.3 Härigenom skall dessa barn beredas möjlighet till gemenskap med andra barn och bättre förutsättningar för ett normalt liv. Med hänsyn till att insatser ofta samtidigt kan behövas från hälso- och sjukvårdssidan måste givetvis ett nära samarbete äga rum i dessa frågor mellan de två vårdområ- dena.

Möjligheten att komma ut i arbetslivet har som tidigare nämnts betydelse inte endast för försörjningen utan även för den sociala gemenskapen. Soci- altjänsten bör verka för att möjlighet härtill ges. Socialtjänstens och arbets- marknadens organ måste utveckla samarbete för att tillgodose behovet av ar- betsträning, yrkesutbildning, skyddad sysselsättning osv. Vidare bör social- tjänsten kunna förmedla kontakter med arbetsförmedlingen i enskilda fall.

Tillgång till en god och rymlig bostad är likaledes av stor betydelse i detta sammanhang. För dem som inte kan klara sig i en normal bostad krävs sär- skilda insatser. I många fall finns för dessa behov i den övriga bostadsbe- byggelsen inlagda handikapplägenheter. För att bereda personer med svårare handikapp en tillräckligt god och rymlig bostad samt erforderlig service är det emellertid ofta nödvändigt att anordna serviceenheter som rymmer dels ett mindre antal lägenheter för personer med handikapp, dels utrymmen för ser- viceanordningar. Sådana serviceenheter kan förläggas i närheten av ett dag- centrum. Enligt SU:s mening bör det likaväl som då det gäller byggande av servicehus för äldre ges möjlighet att med statliga byggnadslån finansiera byggandet av serviceenheter för personer med handikapp.

Ett sätt att underlätta boendet för personer med handikapp är att tillhan- dahålla social hemhjälp. Detta kan minska många av de svårigheter som fö- religger för dessa personer. Den sociala hemhjälpen bör därvid kunna tillhan- dahållas inte enbart för utförande av hushållsgöromål utan även för att bryta isolering och för att hjälpa dem som är handikappade eller sammanbor med personer med handikapp att komma ut i gemenskapen. Härigenom kan också skapas bättre förutsättningar för dessa personer att få del av det kulturella ut- budet.

Såväl i sistnämnda hänseenden som när det gäller att komma till och från arbetsplatser är givetvis färdtjänsten utomordentligt viktig. Socialnämnden bör följaktligen se till att de som har behov av hjälp med att förflytta sig får sådan hjälp. Hör färdtjänsten hemma under landstinget får socialnämnden medverka till att den enskildes behov i detta hänseende tillgodoses av lands- tinget. Det finns också anledning att pröva om den befintliga färdtjänsten motsvarar det behov av hjälp som föreligger och överväga utvidgning av verksamheten.

Personer med handikapp har slutligen givetvis samma rätt som andra män- niskor till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i öv- rigt. Detta innefattar inte endast rätt till ekonomisk hjälp utan till all den om- vårdnad som de behöver och som ej tillgodoses på annat sätt.

Som allmänna riktlinjer för de kommunala insatserna på handikappområ- det har SU i 20 & förslaget till socialtjänstlag angivit att kommunen skall ver- ka för att enskilda som av fysiska eller andra skäl möter betydande svårighe- ter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra. Vidare skall socialnämnden verka för att den enskilde får ett bo- ende som är anpassat efter hans särskilda behov.

7 Principer för sociala insatser för enskilda och familjer

7.1. Inledning

SU har 1 kap. 3 redovisat de sociala insatser som socialnämnden skall svara för. Där behandlas förutom strukturinriktade även allmänt resp. individuellt inriktade insatser. De av utredningens förslag som gäller de strukturpåver- kande åtgärderna utgör en viktig vidgning och nyorientering av social- tjänstens verksamhet. Samtidigt står det klart att såväl de allmänt (3.6.2) som de individuellt inriktade insatserna (3.6.3) även i framtiden kommer att vara direkt avgörande för socialtjänstens verksamhet i förhållande till enskilda och familjer. Det gäller här insatser i det egna hemmet, i annat hem eller i förrn av institutionell vård och behandling.

Som framgår av de ovan nämnda avsnitten i kap. 3 är det fråga om ett brett register av sociala tjänster från tjänster av mer allmän karaktär till sådana som är direkt avpassade efter ett individuellt behov.

7.2. Övergripande mål och delmål

Föreliggande kapitel utgör en ansats till en övergripande redovisning av prin- ciper som bör gälla för socialtjänstens verksamhet i förhållande till enskilda och familjer. De principiella frågorna har SU redan tidigare ingående behand- lat i sitt principtänkande och utredningen återkommer till dem på olika stäl- len även i föreliggande betänkande. Kapitlet är därför i första hand att anse som en kortfattad summering som grundas på en mer utförlig behandling i andra delar av SU:s dokumentation, till vilken då kan hänvisas. Således åter- finns redovisningen av och förslagen om de övergripande målen i principbe- tänkandets ingående behandling av socialvårdens mål och medel. I förelig- gande betänkande har de sin plats i kap. 1. De i mål- och medelanalysen re- dovisade delmålen eller huvudfunktionerna har behandlats i olika avsnitt av kap. 3 till vilket hänvisningar redan gjorts.

1 Lagstiftning om sociala nämnder i kommunerna (Ds S 1969111).

2 Barn- och ungdomsvård (SOU 1974:7).

7.3. Helhetssyn

En grundläggande princip som varit vägledande för SU:s arbete allt sedan ti- den för det första delbetänkandetl är helhetssynen som sedan vidareut- vecklades i principbetänkandet. Det skulle föra för långt att här redovisa hur detta synsätt kommit att prägla olika delar av utredningens förslag. Här kan istället hänvisas till vad som sägs under 14.2 i principbetänkandet. Härutöver vill SU i föreliggande sammanhang i fråga om socialtjänstens arbetssätt en- dast understryka en viktig följd av helhetssynen. Det är att olika sociala tjäns- ter många gånger måste samordnas och ingå i en samlad insats för att före- bygga eller avhjälpa den enskildes eller familjens sociala och ekonomiska svå- righeter. Vidare är givetvis samverkan med andra samhällsorgan ofta en för- utsättning för en riktig tillämpning av helhetsprincipen.

7.4. Frivillighet och självbestämmande

I principbetänkandet har SU framhållit som viktigt att klienterna har med- bestämmande i handläggningen av sitt ärende och att individinriktade insat- ser grundas på den enskildes frivilliga medverkan. Dessa principer bör avse behandling och vård lika väl som stöd och hjälp i andra former. Valet av in- satser skall därmed göras tillsammans med den eller dem det gäller. I under- laget för detta val måste ingå gemensam bedömning av den aktuella situa- tionen och den enskildes eller familjens egna möjligheter. Insatserna skall syfta till att frigöra och förstärka den egna förmågan. Vidare måste hänsyn tas till de faktiska möjligheter som socialtjänsten har. SU anser att arbetspro- cess, lösningar och beslut skall vara resultat av gemensamma insatser och att den enskilde också skall kunna uppfatta saken så. I samarbetet bör gälla att klienten själv behåller ansvaret för sin situation.

Också fosterbarnsutredningen har i sitt betänkande2 betonat principen om frivillighet. Utredningen konstaterar att utvecklingen inom barna- och ung— domsvården liksom inom socialvården i övrigt under senare år gått mot ökad frivillig vård. Även i de fall där barn och ungdomar på grund av svåra sociala förhållanden måste skiljas från sin familj är det enligt fosterbamsut- redningen angeläget att i möjligaste mån skapa förutsättningar för både för- äldrar och barn att medverka vid val av lämplig vårdform.

7.5. Normalisering

Särskilt i fråga om omsorgen om de äldre och om personer med handikapp har SU angivit normaliseringsprincipen som ett mål för verksamheten (kap. 5 och 6). Detta synsätt hos utredningen har givetvis räckvidd långt härutöver. Då SU förordar allmänna socialpolitiska anordningar, såsom socialförsäk- ringstillägget (soft), framför en utvidgning av socialhjälpen är detta uttryck för samma betraktelsesätt. Även andra utredningar, såsom fosterbarnsutred- ningen, anger normaliseringen som en viktig socialpolitisk princip, här i fråga om vård och behandling av ungdomar i enskilda fall.

Fosterbarnsutredningen framhöll att samhällets insatser för människor med särskilda behov bör få en sådan utformning att de i så liten utsträckning som möjligt upplevs som särbehandling. Såväl förebyggande insatser som vård- och behandlingsåtgärder bör göras med hjälp av samhällets allmänna sociala service. Ökad satsning på förebyggande verksamhet innebär enligt ut- redningen att principen om normalisering i hög grad tillgodoses. Principen bör så långt möjligt följas även när barn och ungdomar måste skiljas från sina föräldrar. Sådana omplaceringar skall således innebära så begränsade föränd- ringar som möjligt i barnets eller den unges livsföring. Kontakterna med för- äldrar, lärare, skolkamrater etc. bör inte upphöra såvida inte detta av särskilda skäl bedöms vara nödvändigt. Om ett barn placeras i annan familj bör man sträva efter att finna en familj som barnet känner sedan tidigare eller en miljö som inte är alltför främmande. Återkommande omplaceringar, som ofta bry- ter kontakter och därmed ger otrygghet inför framtiden, bör undvikas.3

7.6. Principer för vård utom det egna hemmet

SU har i principbetänkandet givit vissa riktlinjer för vård utom det egna hem- met. Med hänvisning i övrigt till principbetänkandet (10.7) behandlas de olika principerna kortfattat i det följande.

7.6.1. Kontinuitet

Förtroendefulla relationer utgör grunden för ett framgångsrikt individuellt behandlingsarbete. Det är därför viktigt att sådana kontakter består och ut- nyttjas under hela behandlingstiden. Detta gäller även när vård i annan familj eller en tids vistelse i institution ingår som led i behandlingen. Kravet på största möjliga kontinuitet gäller även övriga samhällsorgans medverkan i behandlingsplanering och vid genomförande av olika insatser.

7.6.2. Flexibilitet

Alla stöd- och hjälpinsatser måste anpassas till den enskildes aktuella förut- sättningar och behov samt till hans eller hennes totala sociala situation. Detta kräver ett brett register av handlingsalternativ, där olika resurser, bl. a. insti- tutionella, är lätt åtkomliga och möjliga att förena med ett individuellt åt- gärdsprogram. Flexibilitet bör prägla såväl arten av insatser som tidpunkten för dem.

7.6.3. Närhet

Som tredje princip av grundläggande betydelse i förevarande sammanhang har SU i principbetänkandet angivit närhet. Denna princip är viktig av flera skäl. Också fosterbarnsutredningen fram- höll att det är angeläget att den vård och behandling som ges från samhällets sida i framtiden så långt möjligt sätts in i närmiljön. Härigenom kan principen 3 Jfr. avsnitten 3_5_2 och om normalisering lättare tillgodoses. De positiva kontakter som en ung män- 8.3.

niska har med t. ex. kamrater och vuxna i närmiljön kan, menade utredning- en, vara till hjälp i behandlingsarbetet. Möjligheterna till framgång i behand- lingen torde ofta vara större om inte bara ”symtombäraren” utan även andra berörda i en familj och övrig social omgivning deltar. Vidare kan flera olika resurser lättare sättas in i behandlingen, eftersom det oftast är den egna kom- munen som förfogar över dessa resurser. Fosterbarnsutredningen ansåg där- för att placeringar av barn och ungdom i första hand bör göras inom den egna kommunen. Men utredningen angav också motiv för att barn och unga i vissa fall placeras långt från hemorten tillfälligt eller mer varaktigt. Exempel på så- dana motiv är lämpliga släktinghem på annan ort och krav på miljöbyte för att häva narkotikamissbruk.

Utöver redovisade skäl för närhetsprincipen har SU i principbetänkandet anfört att närhet mellan institutioner och hemort underlättar kontakten med de anhöriga och gör det möjligt att utnyttja institutionens resurser för hela fa- miljen. På samma sätt underlättas vidare en fortsatt kontakt med olika sam- hällsorgan i hemorten. Närheten påverkar också möjligheterna att finna flex- ibla lösningar under det löpande behandlingsarbetet.

7.7. Planering av behandling

SU:s grundsyn på människan bygger på förutsättningen att var och en har re- surser som genom olika insatser kan frigöras och förstärkas. Varje människa har därmed möjlighet till utveckling. De insatser som krävs kan vara av både generell och individuell karaktär. De generella åtgärderna kan förebygga eller i varje fall minska behovet av stöd och behandling i enskilda fall. Inriktning- en och omfattningen av de generella åtgärderna har därför tydligt samband med kravet på individuella insatser när det gäller både omfattning och art. Detta innebär att vid planering av behandling i det enskilda fallet uppmärk- samheten också bör vara riktad på vilka förändringar som kan behöva göras när det gäller samhällspåverkande och allmänt förebyggande verksamhet.

För att fördjupa analysen av orsakssammanhangen i sociala bristsituatio- ner och inte behöva lita för mycket på den yttre symtombilden bör social- tjänsten i ökad utsträckning ha möjlighet att tillsammans med personer med annan utbildning och erfarenhet, t. ex. psykiater, läkare för somatisk vård och psykolog överlägga om lämpliga insatser för den enskilde.

Ett sådant samarbete vid analys, utredning och val av insatser förutsätter ofta att de olika deltagarna i arbetslaget är lätt tillgängliga och att det finns riktlinjer för denna samverkan, antingen på det sättet att socialtjänsten själv tillhandahåller dessa tjänster eller genom ett nära samarbete med sjukvården eller PBU.

Ett sådant gruppsamarbete, där den enskilde deltar, kan i mer komplice- rade ärenden ge en klarare bild av den enskildes svårigheter och möjligheter. Härigenom kan också ett tidskrävande och ofta påfrestande remissförfarande undvikas.

Vid val av insatser i det enskilda fallet är vidare en analys av de förväntade effekterna av olika handlingsalternativ av stor vikt. Det sociala arbetet måste givetvis alltid ta hänsyn till gällande lagregler, bl. a. för att klarlägga rätten till

bistånd och för att trygga rättssäkerheten. I det föregående framgår att valet inom den ram lagen ger bör göras tillsammans med den eller dem insatserna gäller. Valet bör alltså i normalfallet grundas på en överenskommelse mellan klienten och socialarbetaren om vilken förändring som eftersträvas i den en- skilda situationen och vilka handlingsalternativ som är aktuella, under hän- synstagande till vilka kostnader som är förbundna med vart och ett av dessa alternativ.

Det handlingsalternativ som väljs bör beskrivas i en behandlingsplan som klargör problem och åtgärdsval.

Effekten av gjorda insatser bör följas i samråd mellan den enskilde (famil- jen) och socialarbetaren. Därvid kan det visa sig att behandlingsplanen behö- ver ändras. När behandlingen genomförts enligt planen bör en utvärdering göras. Denna avser att visa om man nått syftet med behandlingen. Om så inte är fallet bör man söka orsaker härtill och överväga ny behandlingsplan. Även utvärderingen bör så långt möjligt göras tillsammans med klienten.

Liksom fosterbarnsutredningen vill SU framhålla att av normaliserings- och närhetsprinciperna följer att, när det gäller barn och ungdom, vård i för- äldrahemmet bör föredras framför placeringar utanför hemmet. Vård i det egna hemmet bör man kunna förbättra genom att sätta in en eller flera hjälp- och stödåtgärder, t. ex. familjeterapi. Andra viktiga kontakt- och stödformer är under utveckling. Det är här fråga om insatser som går ut på att ge föräld- rarna och barnen stöd genom andra familjer, som bl. a. kan utgöra en repli- punkt vid kriser.

I den mån placering utanför föräldrahemmet måste göras är det i allmänhet lämpligast att välja vård i annan familj framför vård i institution. Som stöd och hjälp måste också finnas andra resurser för att temporärt eller permanent användas i vårdarbetet. Dessa resurser bör vid behov kunna sättas in oavsett om den unge bor i eller utanför föräldrahemmet. Sålunda kan den ovan nämnda familjeterapin för många barn och ungdomar betyda ett alternativ till placering utanför föräldrahemmet och där sådan placering skett — ofta un- derlätta återföreningen av barn och föräldrar. Även heltidsplats i förskola kan vara ett alternativ till placering utanför föräldrahemmet eller utgöra ett ut— märkt komplement till vård i annan familj elleri institution. Plats i fritidshem eller hos dagbarnvårdare kan, menar utredningen, utnyttjas på liknande sätt. Vidare bör skolans sociala anordningar vid samarbete mellan skola och kom- munens sociala organ kunna få betydelse i vård- och behandlingsarbetet. Den kommunala fritidsverksamheten bör också kunna utnyttjas i detta arbete. Bland övriga kommunala stödresurser bör främst den sociala hemhjälpen kunna utgöra en viktig tillgång när barn och ungdomar vårdas i föräldrahem- met eller hos annan familj. Andra resurser än primärkommunens måste ock- så kunna tas i anspråk. Sålunda utnyttjar t. ex. många sociala nämnder PBU i det direkta vårdarbetet.

7.8. Det yttersta vårdansvaret

I principbetänkandet och i kap. 2 i detta betänkande har SU framhållit att pri- märkommunen bör åläggas ett yttersta ansvar för den enskildes sociala situa- tion. Utredningen har konstaterat att detta ansvar bl. a. bör innebära skyldig-

het för kommunen att ta erforderliga initiativ för att den enskilde skall få den vård han eller hon behöver även när det gäller annan huvudman samt att be- reda erforderlig vård i den mån sådan vård inte tillhandahålls av annan.

De särskilda ansvarsfrågor som uppstår vid vård i institution behandlas 1 kap. 10.

8 Stöd- och hjälpinsatser i hemmet

8.1. Nuvarande bestämmelser

Barnavårdsnämnds skyldighet att lämna den enskilde den hjälp och den värd han behöver regleras i BvL. I 3 aé BvL framhålls sålunda att bamavårds- nämnden skall lämna den som har vårdnaden om barn stöd och hjälp vid ut- övandet av vårdnaden. På begäran av vårdnadshavaren skall enligt samma paragraf barnavårdsman utses. I övrigt är nämndens skyldighet att vidta åt- gärd knuten till vissa i lagen särskilt angivna indikationer. Nämnden kan emellertid i andra fall än som anges i lagen med den enskildes medgivande lämna honom den hjälp och det stöd som bedöms erforderligt. Inom det in- dividuella vård- och behandlingsarbetet har inriktningen mot tidigt insatta åtgärder varit tydlig. Nya former för stöd och behandling såsom gruppterapi, familjeterapi m. ni. har växt fram.

Förekommer missförhållande vad gäller barns och ungdoms vård, fostran och utveckling åligger det barnavårdsnämnden att ingripa. Förutsättningarna för ingripande finns angivna i 25 % BvL. Där görs åtskillnad mellan förhållan- den som avser föräldrarnas eller annan fostrares olämplighet eller oförmåga att själva fostra barnet samt förhållanden som avser den unges beteende. En närmare beskrivning av dessa förutsättningar följer i avd. 111.

Om förhållandena är sådana som sägs i 25 & kan barnavårdsnämnden vidta en eller flera förebyggande åtgärder (26—28 åå) eller besluta att omhänderta den unge för samhällsvård (29 å). Lagen upptar fyra olika slag av förebyggan- de åtgärder, nämligen hjälpåtgärder innefattande råd och stöd, förmaning och varning, föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden samt övervak- ning. Förstnämnda åtgärd exemplifieras i förarbetena med hänvisning till PBU, läkare eller annan sakkunnig för rådfrågning eller annan undersökning, behandling av sjukdom, kroppsfel eller lyte, byte av vistelseort eller bostad, utbildning och arbetsanställning samt fritidssysselsättning och föreningsan- slutning m. rn. Förmaning är avsedd att riktas till föräldrar eller annan fostra- re. Varning är avsedd att riktas till den unge själv. Föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden får enligt 27 & meddelas honom själv, hans föräld- rar eller annan fostrare. En sådan föreskrift kan gälla behandling för sjukdom eller annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet, sysselsättning, arbetsan- ställning, vistelseort eller bostad, förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar eller förbud att använda rusdrycker eller narkotiska medel. Även

annan liknande föreskrift får meddelas.

Nämnden har rätt att för genomförande av vad som från dess sida tillråtts eller föreskrivits bestrida kostnaderna för rådfrågning, undersökning, be- handling, utbildning 0. d. samt lämna bidrag till resor, kläder, annan utrust- ning och omkostnader i övrigt.

Förebyggande åtgärder får vidtas vare sig samtycke av den unge själv eller hans vårdnadshavare finns eller ej. Det övervägande flertalet av dem som blir föremål för sådana åtgärder vistas i föräldrahemmet. Dessutom görs insatser av vårdkaraktär för många barn och ungdomar med eget och vårdnadshava- res samtycke utan att 25 & BvL är tillämplig, medan vederbörande bor hos för- äldrarna. Sådana insatser förekommer i praxis i ökande omfattning. Den rättsliga grunden för dessa är ett uttalande av andra lagutskottet under för- arbetena till BvL, enligt vilket hjälpåtgärder och liknande åtgärder med sam- tycke av den underårige och hans föräldrar kan vidtas även om förhållande som avses i 25 & inte är för handen.

Vård i det egna hemmet kan däremot som regel inte äga rum beträffande den som omhändertagits för samhällsvård. Den som blivit föremål för om- händertagande skall enligt 36% överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig anstalt. Vård i enskilt hem bör i första hand komma i fråga. Den som omhändertagits enligt 25 5 på grund av eget beteende får intas i ungdoms- vårdsskola. Den som inskrivits vid sådan skola skall så snart som möjligt överföras till vård utom skolan. För sådan vård får han överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig anstalt (66 å). Med ”enskilt hem” menas i dessa sammanhang enligt förarbetena till BvL inte den unges eget hem. En förut- sättning för vård i det egna hemmet efter omhändertagande är alltså enligt dessa bestämmelser att barnavårdsnämnden förklarat samhällsvården defini- tivt eller villkorligt avslutad eller, beträffande elev vid ungdomsvårdsskola, att han utskrivits från skolan. Tillfälliga vistelser i det egna hemmet, t. ex. i samband med permission från ungdomsvårdsskola, har dock inte ansetts möta något hinder.

I beslut den 13 april 1970 anförde J 0, som vid inspektion uppmärksammat att barnavårdsnämnd i flera fall låtit den som omhändertagits för samhälls- vård enligt 29 & BvL under långa perioder vistas i föräldrahemmet utan att samhällsvården förklarats helt eller villkorligt upphörd, att lagen inte borde tolkas så restriktivt att varje återvändande till föräldrahemmet i annan form än tidsbestämd permission måste föregås av ett beslut om upphörande eller villkorligt upphörande av samhällsvården. Det kunde enligt JO tvärtom många gånger vara lämpligt från vårdsynpunkt att exempelvis efter en lyckad permission låta den omhändertagne vara kvar någon tid i föräldrahemmet, innan frågan om villkorligt upphörande av samhällsvården drogs inför nämn- den för prövning. Även i andra fall än i samband med tidsbestämda permis- sioner borde en placering i föräldrahemmet kunna godtas under en kortare tid. Enligt J O borde BvL:s bestämmelser på detta område ändras så att det klart framgick i vilken utsträckning pågående samhällsvård kunde förenas med placering av den underårige i föräldrahemmet. Socialutredningens upp- märksamhet borde särskilt fästas på detta spörsmål.

Beträffande elev vid ungdomsvårdsskola hade samma fråga tagits upp ti- digare av andra lagutskottet med anledning av en riksdagsmotion. Motionä- rerna hade funnit det orimligt att genom formella bestämmelser låsa fast

verksamheten så att styrelse för ungdomsvårdsskola hindrades att i de fall det bedömdes lämpligt placera elev för vård utom skolan i det egna hemmet med fortsatt stöd från skolan. Utskottet uttalade att det i samband med en allmän översyn av BvL fanns skäl att överväga fråga om en ändring på denna punkt. Riksdagen tillkännagav i skrivelse den 11 november 1966 till Kungl. Maj:t vad utskottet anfört.

Under år 1970 tillsattes på regeringens initiativ en arbetsgrupp med uppgift att planera och framlägga förslag till försöksverksamhet för metodutveckling inom barna- och ungdomsvården. Försöksverksamheten skulle bl. a. avse åt- gärder som förebygger eller minskar behovet av placeringar i ungdomsvårds- skola, alternativ till sådan institutionsvård och stödverksamhet för elever som utskrivits från ungdomsvårdsskola. Efter ansökan av arbetsgruppen medgav regeringen i februari 1972 att socialstyrelsen i samråd med arbets- gruppen skulle få bedriva försöksverksamhet med placering av ungdoms- vårdsskoleelever i eget hem. Efter prövning i varje särskilt fall skulle social- styrelsen få utsträcka permission att gälla längre tid än fyra veckor, dock högst fyra månader. Förlängning av permissionen skulle därefter kunna ske ytterligare två månader. Senare har en perrnissionstid på sex månader redan från början godkänts.

Från försöksverksamheten har hittills följande resultat rapporterats. Vid en jämförelse mellan hempermittenter och elever som vårdats utom skola, 5. k. Vusk-elever,1 har framgått att färre hempermittenter än Vusk-elever har av— brutit vistelsen utom skolan inom 30 dagar. Fler hempermittenter än Vusk- elever har klarat en längre aktuell vistelse utom skolan än den närmast fö- regående placeringen i vård utom skola. En positiv förändring under aktuell vårdtid anges i fråga om missbruk och kriminalitet ha inträtt i större utsträck- ning för hempermittenterna' än för Vusk- eleverna.

De bestämmelser i NvL som beskriver olika hjälp- och vårdåtgärder utom in- stitution avser dels öppen vård utan samband med anstaltsvistelse, dels vård under villkorligt anstånd med tvångsintagning på vårdanstalt, dels vård un- der permission eller efter utskrivning från sådan anstalt. Till den förstnämnda gruppen hör de typer av hjälpåtgärder som exemplifieras i 14 &. Sådana åtgär- der, t. ex. hjälp till lämplig anställning, till ombyte av verksamhet eller vis- telseort eller till kontakt med läkare, avser den som missbrukar alkoholhal-

tiga drycker. Hit hör även övervakning enligt 15—17éö. Övervakning kan

komma i fråga beträffande den som är hemfallen åt alkoholmissbruk och dessutom uppfyller någon av de specialindikationer som anges i lagen. Den som utses till övervakare skall bl. a. ha tillsyn över den som är ställd under övervakning och försöka befordra sådant som kan vara honom till hjälp. Övervakning skall också anordnas beträffande den som beviljats villkorligt anstånd med tvångsintagning på vårdanstalt. I den mån det anses påkallat får jämte övervakning i sådant fall meddelas föreskrifter rörande vederbörandes sysselsättning, vistelseort eller annat. Sådana föreskrifter kan t. ex. avse vis- telse i viss eller vissa kommuner eller i anvisad bostad eller visst arbete (36 5). Under permission från vårdanstalt åligger det nykterhetsnämnden i den per- mitterades vistelsekommun _att bistå honom med lämpliga hjälpåtgärder jvusk är den allmänt (50 &, 58 5). Den som är permrtterad skall i regel stå under övervakning. Vare använda förkortningen sig övervakning anordnas eller inte får anstaltens styrelse som villkor för per- för vård utom skola.

2 Bam- och ungdomsvård (SOU 1974:7).

mission meddela sådana föreskrifter som nyss nämnts (51 &, 58 5). Bestäm- melserna i 50 och 51 %& gäller även den som utskrivits efter tvångsintagning på vårdanstalt. Övervakning och föreskrifter får då meddelas för högst ett år räknat från utskrivningen. De är däremot inte tillämpliga på den som utskri- vits efter att ha frivilligt gått in på anstalt enligt 58 &.

Enligt ShjL äger den som av olika skäl ej kan försörja sig och ej kan få sina behov tillgodosedda på annat sätt rätt att få socialhjälp till sitt livsuppehälle och till erforderlig vård (12 å). Socialhjälpen behöver emellertid ej vara bun- den till dessa villkor utan kan utgå även i andra fall (13 å). Om behov av vård föreligger skall socialnämnden se till att sådan i första hand lämnas i den vårdbehövandes hem (14 & fjärde stycket). Som nämnts i kap. 4 är möjlighe- ten till vård enligt ShjL knuten till behovet av ekonomisk hjälp. Enligt för- arbetena till 14 & kan vårdbehov tillgodoses i det egna hemmet t. ex. genom att socialnämnden betalar kostnaderna för hemsamarit.

8.2. Fosterbarnsutredningen

8.2.1. F osterbarnsutredningens förslag

Fosterbarnsutredningen anförde angående barn och ungdom2 att vård och behandling enligt utredningens uppfattning i ännu större utsträckning än f. n. bör kunna ges medan barnen bor kvar i föräldrahemmet. Denna form av vård som alternativ till vård i annan familj eller i institution förutsatte dock att en del av de nuvarande resurserna omfördelades. Vistelse i föräldrahemmet skulle således enligt utredningen kunna kombineras med olika hjälp- och stödåtgärder på ett sådant sätt att man åstadkommer en effektiv vård och be- handling. För att vidgade möjligheter till vård i föräldrahemmet skall kunna skapas måste samarbetet mellan olika sociala funktioner utvecklas.

Utredningen skisserade en modell för den kommunala bama- och ung- domsvården i vilken ingick en s. k. behandlingsenhet. Denna borde i fråga om personal, vårdplatser och behandlingsresurser göras flexibel. Till enheten kunde knytas socialarbetare, läkare, psykologer, annan vårdpersonal, fritids- ledare m. fl. Även föräldrar borde kunna delta i enhetens arbete, Den ser- vice och behandling som skulle ges via enheten borde kunna användas såväl när barn vårdas i föräldrahemmet som när det skeri annan familj eller i in- stitution. Enheten kunde t. ex. vara ett centrum för olika former av familje- terapi.

Föräldrarna borde enligt utredningen kunna erhålla både ekonomisk hjälp och hjälp av personellt slag. De borde ges ett sådant stöd att barn inte skall behöva skiljas från sin familj av materiella skäl. Ekonomisk hjälp till föräld- rarna skulle i många fall kunna förebygga ett omhändertagande för samhälls- vård. Sådan hjälp är även motiverad från samhällsekonomiska synpunkter på grund av de avsevärda kostnaderna för vård i fosterhem, barnhem och ung- domsvårdsskola. Om ett barn trots allt måste omhändertas borde ett omfat- tande och mångsidigt ekonomiskt stöd kunna leda till att barnet snabbare kan återvända till hemmet och riskerna för förnyat omhändertagande minska. Det borde enligt utredningen inte heller accepteras att barn placeras i annan familj eller i institution därför att föräldrarna saknar t. ex. bostad, barntillsyn

eller arbete. Utredningen betonade förskolans, dagbarnvårdarnas och fritids- hemmens roll i fråga om hjälp med barntillsyn och deras betydelse för vård- arbetet.

Åtgärder av servicekaraktär skulle enligt fosterbarnsutredningen också kunna åstadkommas genom att hemvårdare och barnvårdare utnyttjas för mer direkt vård. Utredningen framhöll att vissa kommuner redan använder hemvårdare för arbete i familjer med sociala problem och att i Göteborg på- gick försök med hemvårdare i s. k. multiproblemfamiljer. Resultaten av så- dan verksamhet talade enligt utredningens mening för att en ökad satsning på den sociala hemhjälpen för denna typ av uppgifter kan ge goda effekter. Utredningen ansåg det viktigt att hemvårdarna har tillgång till viss handled- ning eller möjlighet till samråd med socialarbetare. För att hemvårdare skall kunna göra en effektiv insats i barnfamiljer med sociala problem borde de få bättre möjligheter än f. n. till fortbildning. Utredningen förslog att försöks- verksamhet med fortbildning av hemvårdare skulle påbörjas i arbetsmark- nadsstyrelsens regi och i samarbete med skolöverstyrelsen och kommunför- bundet.

Slutligen anförde utredningen att hittillsvarande erfarenheter från försök i både Sverige och andra länder tyder på att i många fall bättre resultat kan upp- nås med s. k. familjeterapi än med traditionell vård. Härmed menas en be- handlingsform som bl. a. syftar till att förbättra relationerna inom familje- gruppen. Genom att flytta behandlingen in i hemmet vill man få familjemed- lemmarna att förstå de problem som finns och medverka i lösningen av dem. Det är enligt utredningen önskvärt att familjeterapi kan bedrivas för att för- hindra att barn skils från sin familj. I passiverande, understimulerande mil- jöer kan sådan terapi vidare ge den stimulans och aktivitet som ger barnen möjlighet till en mer normal utveckling. Även i de fall då barn placerats utan- för hemmet är det av värde att familjesituationen kan påverkas för att möj- ligheterna till en återförening skall kunna förbättras och riskerna för en ny placering utanför föräldrahemmet minskas. I många fall är det också angelä- get att förbättra familjens eller de enskilda familjemedlemmarnas störda re- lationer till omvärlden, t. ex. grannar, arbetsplatsen, skolan, myndigheter etc. (samhällsarbete). Någon klar gräns mellan familjeterapi och samhällsarbete finns enligt utredningen inte.

Utredningen ansåg alltså att man i större utsträckning borde pröva famil- jeterapi inom samhällets barna- och ungdomsvård. Denna behandlingsform tillgodoser kravet på såväl närhet som medinflytande från de behandlades sida. Utredningen ville prioritera vård i föräldrahemmet framför vård som in- nebär att barnet skils från föräldrarna. Försöksverksamhet med familjeterapi borde enligt utredningen påbörjas i ett antal kommuner. Försöken borde avse olika former av familjebehandling, således också sådan som har inslag av samhällsarbete. Social centralnämnd skulle vara huvudman för försöken. Ett nära samarbete förutsattes kunna ske med barnavårdscentral, förskola, skola, PBU m. fl.

8.2.2. Remissyttranden

Vid remissbehandling av fosterbarnsutredningens betänkande i denna del har utredningens förslag om ökat stöd från samhällets sida för vård i föräld-

rahemmet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av så gott som samtliga re- missinstanser. Detsamma gäller förslaget om ökad satsning på den sociala hemhjälpen och försöksverksamhet med fortbildning på detta område. Vik- ten av resursförstärkning och samordning av insatser understryks på flera håll. Även kravet på välutbildad personal framhålls. En instans betonar att vård utanför hemmet bör ses som en undantagsåtgärd och om möjligt begrän- sas till att omfatta sådana fall där förebyggande åtgärder och stöd till vården inom familjen inte givit det önskade resultatet. En annan instans påpekar att frågor som rör den enskildes och familjens integritet i samband med famil- jestödjande insatser bör observeras. Vad angår fortbildning av hem- och bar- navårdare anser ett par instanser att utbildning för de enligt utredningens me- ning förändrade arbetsuppgifterna för sådan personal bör inordnas i det regul- jära utbildningssystemet.

Utredningens förslag att man i större utsträckning bör pröva familjeterapi inom samhällets barna- och ungdomsvård tillstyrks av flertalet remissinstan- ser. Några instanser, som i princip är positiva, anför dock vissa reservationer. Man anser det angeläget att förväntningarna på familjeterapi inte överbe- tonas. En instans anser att den föreslagna familjeterapin innebär en särbe- handling av både barn och föräldrar och att den negativa attityden till detta i många fall kommer att omöjliggöra sådan terapi, en annan att kravet på en familjeterapeut ovillkorligen måste sättas synnerligen högt, vilket leder till att utbudet av familjeterapeuter kommer att vara begränsat och gör familje- terapin till en synnerligen exklusiv vårdform. Även ett par andra instanser framhåller familjeterapins exklusiva natur genom att understryka att den är mycket kostsam samt tids- och personalkrävande. Det påpekas också att många inte önskar släppa in utomstående i sitt familjeliv på det sätt som av- ses. Man framhåller att familjeterapin kommer att få reserveras för de familjer som har ett flertal sociala m. fl. problem och att andra familjer får hjälpas med andra typer av insatser. Utredningens förslag om försöksverksamhet med få- miljeterapi tillstyrks eller lämnas utan erinran av så gott som samtliga remiss- instanser. En instans framhåller därvid att de familjeterapeutiska metoderna för att bli av väsentlig betydelse måste integreras i det sociala arbetet. En an- nan instans understryker att försöksverksamheten bör omfatta såväl famil- jeterapi som samhällsarbete.

8.3. Socialutredningens överväganden och förslag

8.3.1. Stöd och hjälp ihemmet

Ett av socialtjänstens mål är att skapa ekonomisk och social trygghet för män- niskorna. För flertalet människor är känslan av trygghet starkt bunden till möjligheten att kunna bo i sitt eget hem och i sin normala miljö. Socialtjäns- tens insatser skall därför i första hand inriktas på att genom olika former av stöd, hjälp och service möjliggöra detta. För dem som ej kan beredas vård i det egna hemmet skall insatserna ges i sådan form att de främjar samhörig- heten med anhöriga och kontakter med hemmiljön. När det gäller underåriga som måste beredas vård utom hemmet skall det åligga nämnden att verka för att vården så snart som möjligt åter kan förläggas till den underåriges eget hem.En genomgående linje i SU:s förslag är alltså att så långt det är möjligt

respektera den enskildes önskan att bo hemma och att inte avskära de kon- takter som han i regel har där.

Hur socialtjänsten på bästa sätt skall kunna ge stöd och hjälp i hemmet kan med hänsyn till de mångskiftande situationer detär fråga om, den förändring av samhället som sker och den utveckling av nya metoder som ständigt pågår inte uttömmande anges. Här kan endast — utan anspråk på fullständighet — omnämnas en del av de möjligheter socialtjänsten har att främja den enskil- des boende i det egna hemmet. Redogörelsen för dessa möjligheter kommer därjämte med hänsyn till att socialtjänstens insatser på olika områden in- gående beskrivits i andra kapitel — att göras förhållandevis summarisk.

lnnan SU lämnar en redogörelse för de stöd- och hjälpinsatser som kan gö- ras i hemmen, vill SU framhålla att utredningen nu fullföljer den i princip- betänkandet redovisade grundtanken att socialtjänstens insatser skall — med det undantag som anges i lagen med särskilda bestämmelser om vård av un- derårig — grunda sig på frivillighet och samverkan. Verksamheten skall såle- des bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. Något utrymme för förmaning, varning, föreskrifter eller övervakning kom- mer därför inte att finnas (se mer härom i avd. 111 och V). Härigenom bör bätt- re förutsättningar skapas för ett samarbete med dem som är i behov av stöd och för att kunna ge dem en meningsfull hjälp. Samtidigt ställs också större krav på den sociala nämnden.

En första förutsättning för att den enskilde skall kunna bo hemma är gi- vetvis att han har medel till sin försörjning och till sin livsföring i övrigt. Ar- betsmöjligheterna har här en avgörande betydelse. Härtill kommer den trygg- het som tillförsäkras den enskilde genom det nuvarande generella socialpo- litiska bidragssystemet. Som framgår av avd. 11 föreslår SU därutöver i syfte att bygga ut den nuvarande grundtryggheten i olika behovssituationer en so- cialförsäkringsreform som innebär en rätt till socialförsäkringstillägg.

Ett socialförsäkringssystem som bygger på generella förutsättningar kan emellertid inte reglera alla de situationer där den enskilde har behov av sam- hällets insatser. Systemet måste därför kompletteras med en rätt till bistånd i de fall socialförsäkringen ej tillgodoser den enskildes behov av hjälp till sin försörjning och sin livsföring (se kap. 4). Därjämte bör socialnämnden i likhet med vad f. n. är fallet kunna lämna hjälp i vidare utsträckning än vad den en- skilde har rätt att kräva. Denna möjlighet bör kunna utnyttjas inte minst i den förebyggande verksamheten.

Enbart ekonomisk hjälp är naturligtvis inte alltid tillräcklig för att ge män- niskorna det stöd de behöver i sina hem. Mången gång krävs stöd och hjälp i annan form. När det gäller barnfamiljerna har i detta hänseende förskole- och fritidshemsverksamheten den dominerande rollen. Denna verksamhet har betydelse såväl för att skapa gynnsamma utvecklingsmöjligheter för bar- nen som för att bereda föräldrarna möjligheter till förvärvsarbete, utbildning, sociala kontakter osv. SU anser därför att en fortsatt utbyggnad av denna verksamhet är utomordentligt viktig. En annan resurs som har stor betydelse för barnfamiljerna är tillgången på barnvårdare. SU vill därför också under- stryka hur viktigt det är att socialnämnden noga följer behovet av barnvår- dare och strävar efter att tillgodose detta.

En del barnfamiljer har behov av andra än dessa mer generella stöd- och hjälpinsatser. Socialnämnden bör därför särskilt då det gäller barnfamiljerna

bedriva en uppsökande och förebyggande verksamhet. Här spelar social- nämndens kontakter med mödravårds- och barnavårdscentraler en stor roll (se kap. 40). Genom sådana kontakter får socialnämnden bättre förutsätt- ningar att kunna erbjuda råd, stöd och hjälp i rätt tid. Vidare bör det vara na- turligt att socialnämnden i samband med förskole- och fritidshemsverksam- heten anordnar föräldraträffar eller på annat sätt informerar om vilka möjlig- heter nämnden har att lämna hjälp. Samråd bör också ske med grundskolans och skolhälsovårdens personal om i vilka fall socialnämndens insatser är önskvärda. Nämnden bör i dessa sammanhang sträva efter att lämna hjälpen i samförstånd med föräldrarna och barnet och på sådant sätt att barnets upp- växtförhållanden i hemmet tryggas.

En insats som prövas av kommunerna i allt större utsträckning är den verk- samhet som av fosterbarnsutredningen benämnts hemma-hos—arbete. Med hemma-hos-arbete avses i detta sammanhang praktiska insatser i form av hushållsarbete m. m. och samtal av mer eller mindre behandlingsmässig in- riktning. Hemma-hos-arbetet syftar till att tillvarata och utveckla familjens egna resurser och därmed göra det möjligt för den att bättre bemästra sin si- tuation i fråga om både inre och yttre villkor. 1 verksamheten bör hnnas hand- ledare till vilka hemma-hos-arbetarna kan vända sig för att få hjälp med att bearbeta de problem som uppstår under arbetet i familjen.

I slutet av år 1974 beslöt regeringen att till socialdepartementet skulle kny- tas en ledningsgrupp för försöksverksamheten inom socialvården. Försöks- verksamheten skulle ske mot bakgrunden av SU:s och fosterbarnsutredning- ens betänkanden och ha till syfte bl. a. att ge praktiska erfarenheter inför re- formarbetet inom socialvården. Ledningsgruppen har tagit initiativ till fort- bildning för personer som är sysselsatta med behandlingsarbete i barnfamiljer med sociala problem hemma-hos-arbete — och till viss försöksverksamhet på området. Fortbildningen har bedrivits som arbetsmarknadsutbildning en- ligt läroplaner som uppgjorts av skolöverstyrelsen. Den riktar sig i första hand till hemvårdare men även barnskötare, socialpedagoger, fritidspedagoger och fritids- och ungdomsledare har medtagits. l fortbildningen har ingått praktik. Erfarenheterna av det första årets fortbildning och försöksverksamhet har va- rit positiva och har nu utvidgats till flera kommuner. Vid sidan härav pågår av kommunerna själva initierad försöksverksamhet på området. Det finns alltså anledning att räkna med att denna verksamhet kommer att få allt större omfattning. Det är därför också angeläget att kommunerna tillser att det finns personal som kan leda verksamheten och utvärdera den.

Ett annat sätt att stödja barnfamiljer med särskilda problem, vilket prövas inom vissa kommuner, är att engagera en annan familj att hjälpa den först- nämnda familjen. Stödfamiljen eller som SU hellre vill kalla den kontaktfa- miljen skall vara beredd att hjälpa inte endast barnen utan även andra med- lemmar av den andra familjen. Det kan vara fråga om att hjälpa familjen att lösa olika relationsproblem men också att hjälpa den i kontakten med omgiv- ningen och myndigheter. Kontaktfamiljen bör därjämte vara beredd att un- der helger eller vid akuta kriser ta hand om den andra familjens barn.

Ytterligare en metod som prövas för att hjälpa enskilda över akuta krissi- tuationer är att inrätta dagcentraler eller basstationer. Dessa centraler eller stationer har som främsta syfte att hjälpa enskilda och familjer i deras hem- miljö. De utgör en resurs inom den öppna vården men har också möjligheter

att erbjuda tillfällig dygnsvård. En sådan möjlighet kan vara av betydelse exempelvis för att kunna komma igenom en kritisk situation i en barnfamilj.

En väsentlig uppgift i förevarande sammanhang har också familjerådgiv- ningen. Denna verksamhet, som inrymmer familjeterapi och liknande be- handlingsmetoder, befinner sig i utveckling. Enligt SU:s uppfattning bör en fortsatt utveckling stödjas. Det bör därför vara en angelägen uppgift för kom- munerna att skapa en väl utbyggd familjerådgivning (jfr. 3.6.3).

SU föreslår vidare som en form av stödjande verksamhet att kontaktman skall kunna utses såväl för ungdom som för vuxna. Kontaktmannen skall ha till uppgift att finnas till hands och hjälpa dem som har behov av sådant stöd. Avsikten är att kontaktman skall kunna förordnas bl. a. i de situationer som avses i 3 a & och 26 & BvL samt 14 och 15 åå NvL. En förutsättning är dock att den för vilken kontaktman förordnas är öppen för denna form av stödjan- de och rådgivande verksamhet. I många kommuner har ett sådant kontakt- mannaskap redan i allt större utsträckning fått ersätta övervakningsinstitutet. En närmare redogörelse för innebörden av kontaktmannaskapet lämnas i av- snitt 8.3.2.

Socialnämnden bör därjämte kunna förmedla kontakter med PBU, läkare, psykolog, alkohol- och narkomanvårdskliniker osv. Vid behov bör nämnden också kunna bekosta den rådgivning och behandling som därvid förekom- mer.

Som framgår av det ovan sagda finns f. n. i kommunerna med eller utan direkt stöd av staten en strävan att söka sig fram på nya vägar i det förebyg- gande och stödjande arbetet. Det finns enligt SU:s mening all anledning att uppmuntra denna försöksverksamhet, att följa den, utvärdera den och sprida kunskap om vunna erfarenheter. Socialstyrelsen har här en väsentlig uppgift.

En utomordentligt viktig och kostnadskrävande uppgift för kommunerna är vidare att bereda äldre och personer med handikapp möjlighet att bo kvar i sina hem och iden miljö, som de är vana vid. Av avgörande betydelse i detta sammanhang är att kommunerna kan tillhandahålla hemvårdare och hem- samariter i erforderlig utsträckning. En fortsatt och ökad satsning på hemhjäl- pen är därför nödvändig (se bl.a. 5.8.1).

En annan mycket viktig insats är färdtjänsten (se 5.8.2). Om möjligheten att bo kvar hemma skall bli ett realistiskt alternativ, krävs emellertid därut- över andra insatser. Allt ller kommuner har börjat att bygga servicehus med service även för kringboende (se 5 .6). Där ges möjlighet till samvaro. Man kan vidare inta måltider och få hårvård, fotvård, bad och hjälp i olika angelägen- heter. Andra åtgärder som kan bidra till att göra kvarboendet i det egna hem- met möjligt är att service lämnas i bostaden. Matdistribution är en sådan ser- viceåtgärd. En annan är att hårvård, fotvård osv. erbjuds i hemmet. I vissa fall kan också hjälp med snöskottning vara av betydelse.

Åtgärder måste också vidtas så att äldre och personer med handikapp som bor hemma inte blir isolerade utan får möjlighet till kontakt med andra män- niskor och stimuleras till skilda aktiviteter. Färdtjänsten kan här vara till stor hjälp men även andra åtgärder krävs. I många kommuner görs insatser för att skapa tillfällen till lämpliga arbetsuppgifter eller annan meningsfull syssel- sättning. Det förekommer en omfattande verksamhet med sammankomster för sällskapsspel, för kursverksamhet, för terapi, för gymnastik etc. Denna verksamhet får i allmänhet ett mycket positivt mottagande och kan säkerli-

3 LU 1975/76:33 s. 103 f.

gen utvecklas i än högre grad. De som deltar i verksamheten bör också få möj- lighet att själva påverka denna. Det finns därför anledning att låta pensionärs- föreningar och handikappföreningar medverka då verksamheten planeras.

Det åligger socialtjänsten att tillgodose behovet av service även för äldre och personer med handikapp vilka ej bor i tätorterna. Kontakt med dem bör kunna erhållas genom exempelvis distriktssköterskor, lantbrevbärare, biblio- teksbussar osv. En hemvårdare kan i dessa fall mången gång tjäna samma funktion som en kontaktman. Färdtjänst och servicebuss är andra betydel- sefulla hjälpmedel.

Sammanfattningsvis kan sägas att socialtjänsten i fråga om att bereda en- skilda stöd och hjälp i hemmet har att arbeta över ett mycket stort fält. Sam- hällsutvecklingen medför att åtgärdssystemet ej får stelna i en given form, utan att en ständig utveckling måste äga rum. SU har därför ej ansett sig i so- cialtjänstlagen böra närmare precisera hur dessa insatser skall ske utan har nöjt sig med att fastslå socialnämndens ansvar i detta hänseende och att i sto- ra drag ange verksamhetens inriktning (se 10 & lagförslaget).

Slutligen bör erinras om att socialtjänstens insatser i hemmet liksom i öv- rigt måste ses som en del av hela samhällsverksamheten. Strukturellt beting- ade sociala och ekonomiska brister och problem måste lösas genom grund- läggande politiska åtgärder. Därigenom bör behov av socialtjänstens stödin- satser ofta kunna förebyggas.

8.3.2. Kontaktman

I föregående avsnitt har socialtjänstens insatser för att stödja och hjälpa den enskilde i hans hem beskrivits summariskt. Anledningen till att beskrivning- en gjorts kortfattad är att en ingående redogörelse lämnats för dessa insatser i andra avsnitt i betänkandet. I ett hänseende har emellertid en sådan redo- görelse ej lämnats på annan plats, nämligen i fråga om möjligheten att utse kontaktman. SU återkommer därför i detta avsnitt till denna åtgärd.

Genom att slopa institutet övervakning och i stället införa möjligheten att i samråd med den enskilde utse kontaktman har SU fullföljt tankegångarna i principbetänkandet om frivillighet i den öppna vården. Möjligheten att för- ordna kontaktman är emellertid avsedd att kunna utnyttjas i betydligt fler si- tuationer än dem som f. n. föranleder förordnande av övervakare. Kontakt- man bör sålunda kunna utses så snart den enskilde har behov att få stöd, råd och hjälp av annan person. Det kan vara fråga om en vårdnadshavare som begår stöd och hjälp vid utövandet av vårdnaden, alltså den situation som åsyftas i 3 a & BvL. Det kan emellertid också vara en situation då socialnämn- den på grund av barnets förhållanden söker kontakt med föräldrarna och er- bjuder en kontaktman.

Enligt 3 a & BvL kan barnavårdsman utses endast på begäran av vårdnads- havare. En omstridd fråga är om inte barnavårdsman borde kunna utses även på begäran av förälder som inte har vårdnaden om barnet men väl rätt till um- gänge med detta. Frågan var föremål för diskussion i samband med riksdags- behandlingen av förslaget till de nya vårdnadsregler som trädde i kraft den 1 januari 1977. Flera motioner hade då väckts om att det borde införas en rätt till kontaktman för umgängesberättigad. Lagutskottet gjorde i samband här- med följande uttalande.3

Enligt utskottets uppfattning måste det även utan uttryckligt lagstöd anses ligga i bar- navårdsnämnds allmänna uppgifter att lämna den umgängesberättigade råd och stöd vid utövandet av umgängesrätten. Utskottet vill understryka vikten av att så också sker. Om konflikter uppstår mellan vårdnadshavaren och den andre föräldern är det an- geläget att man söker bilägga dessa på ett så tidigt stadium som möjligt. Inte minst sett från barnets synpunkt är det som utskottet anfört i det föregående av betydelse att bar- net inte hindras från umgänge med den förälder som är skild från vårdnaden. Om inte barnavårdsnämnden och dess tjänstemän medverkar till ett biläggande av föräldrarnas konflikter i nu angivet hänseende kan detta så småningom leda till att frågan om um- gängesrätten måste tas upp i domstol med risk för verkställighet genom polismyndig- hets försorg. Mot bakgrund av det anförda måste det enligt utskottets mening te sig som en angelägen uppgift för barnavårdsnämnden att söka få till stånd praktiska lös- ningar på problemen med umgängesrätt.

Utskottet kan emellertid inte ansluta sig till motionärernas ståndpunkt att den um- gängesberättigade skall kunna få en särskild kontaktman utsedd för sig. Detta skulle kunna leda till att vårdnadshavaren får en kontaktman och den umgängesberättigade en annan vilket inte kan anses lämpligt.

Utskottet har således den uppfattningen att motionernas syfte i och för sig redan är tillgodosett inom ramen för gällande lagstiftning. Vid den hearing som utskottet har haft i ärendet med bl. a. företrädare för sociala myndigheter har också bekräftats att man söker ge den umgängesberättigade råd och hjälp. Utskottet finner sig dock inte kunna bortse från att det kan ha förekommit att den umgängesberättigade avvisats un- der hänvisning till att 3 a & endast nämner vårdnadshavaren. Med hänsyn till frågans vikt anser utskottet det därför erforderligt att barnavårdslagen ändras så att det klart framgår att barnavårdsnämnden är skyldig att bistå även den umgängesberättigade. Be- stämmelsen i 3 a ;” bör därför bli föremål för översyn. Hur denna skall bedrivas bör det ankomma på regeringen att bestämma.

Sedan riksdagen anslutit sig till utskottets mening har regeringen i skrivel- se den 25 november 1976 överlämnat till SU att göra översynen av 3 a & BvL.

SU delar utskottets uppfattning att det inte kan vara lämpligt att ge den umgängesberättigade en ovillkorlig rätt att få kontaktman utsedd. Detta skul- le, som utskottet anfört, kunna leda till att en kontaktman utsågs för vård- nadshavaren och en för den umgängesberättigade. En sådan ordning skulle t. o. m. kunna vara ägnad att stärka motsättningarna mellan föräldrarna. Där- emot anser SU det inte vara nödvändigt att vårdnadshavaren skall ha begärt en kontaktman för att ett ärende om utseende av kontaktman skall tas upp till prövning. Socialnämnden har därför enligt SU:s förslag möjlighet att såväl på eget initiativ som på framställning av den umgängesberättigade ta upp frå- gan om kontaktman skall utses. En annan sak är att kontaktman ej kan för- ordnas om vårdnadshavaren, trots de skäl som anförts för behovet av kon- taktman, ej går med på det. Handläggningen av ett sådant ärende kan emel- lertid enligt SU:s mening anses som ett normalt led i den socialnämnden ålig— gande uppgiften att medverka till biläggande av konflikter mellan barnets för- äldrar.

Socialnämnden får således enligt SU:s förslag i 10 & tredje stycket social- tjänstlagen vidare möjligheter än f. n. att ta upp frågan om kontaktman skall utses. I ett annat hänseende innebär förslaget däremot till synes en begräns- ning i förhållande till 3 a & BvL. Enligt denna paragraf har vårdnadshavaren rätt att få barnavårdsman utsedd. Enligt SU:s förslag ankommer det på so- cialnämnden att pröva om behov av kontaktman föreligger. I praktiken bör

detta dock ej medföra någon större skillnad, eftersom varje vårdnadshavare som begär kontaktman också torde vara i behov därav.

Också vid oenighet mellan föräldrar som gemensamt har vårdnaden om barn, i eller utanför äktenskap, bör kontaktman kunna förordnas.

En kontaktman kan behövas, när relationerna mellan föräldrar och deras barn är störda. Kontaktmannen kan emellertid också ha en funktion att fylla i många andra situationer. Många människor har behov av att ha någon per- son att vända sig till i mer eller mindre kritiska situationer. Kontaktmannens väsentligaste uppgift är därför ofta att vara ett personligt stöd. Vidare kan det, då det gäller att förmedla kontakter med andra vårdorgan, vara av värde att ha tillgång till en i samråd med den enskilde utsedd kontaktman. Har den en- skilde besvär med beroendeframkallande medel kan kontaktmannen för- medla läkarbesök, besök på alkohol- eller narkomanvårdspoliklinik etc. I vis- sa fall kanske en kontaktman även kan hjälpa den enskilde att bryta sig loss ur en i sammanhanget olämplig miljö. Kontaktmannen bör också kunna un- derlätta för den enskilde att ordna utbildning, att söka arbete och att skaffa bostad. Han bör därjämte, framför allt beträffande ungdom, söka hjälpa den enskilde till en meningsfylld fritidssysselsättning.

Kontaktmännen kommer enligt SU:s förslag att ha betydelsefulla och mångskiftande uppgifter. Dessa uppgifter kommer att ställa stora krav såväl på kontaktmannens personliga egenskaper som på hans kunskaper. I vissa fall kommer att krävas att kontaktmannen ägnar åtskillig tid åt denna sin uppgift. Detta medför emellertid inte att SU förordar att särskilda tjänstemän alltid tilläggs denna uppgift. Tvärtom kan mången gång en förtroendeman eller en helt utanför socialtjänsten stående person vara att föredra. Bl. a. är det av stor betydelse att den enskilde får en kontaktman som han känner förtroende för. Kontaktmän bör därför kunna utses såväl bland socialförvaltningens tjäns- temän som bland personer som står utanför denna krets.

Det kan inte bortses från att många kontaktmannaskap kräver särskilda kunskaper. SU finner det därför viktigt att framhålla att utbildning på detta område bör ske dels genom fortsatt utbildning av socialtjänstens personal-, dels genom utbildning i form av kursverksamhet m. m. av personer utanför denna krets, vilka ställer sig till förfogande. Viss del av denna utbildning kan behöva differentieras med hänsyn till vilka kontaktmannaskap som åsyftas.

Med den betydelse SU tillagt kontaktmannen är det viktigt att han ges för- utsättningar att kunna fylla sin funktion. Insatser från kontaktmannens sida kan i vissa akuta situationer krävas under hans arbetstid. SU utgår ifrån att han i sådana fall skall kunna beredas erforderlig ledighet från arbetet.

En annan fråga som måste lösas på ett tillfredsställande sätt är ersättnings- frågan. Som SU tidigare anfört kan uppdraget vara mycket tidskrävande och insatserna får inte sällan göras på obekväm tid. Det är också ofta förenat med utgifter. Kontaktmannen bör därför ha ett skäligt arvode och ersättning för utgifter. Att författningsreglera arvodes- och ersättningsfrågan synes emeller- tid ej lämpligt. I stället bör det överlämnas till kommunerna att själva lösa denna fråga.

9 Vård i familjehem m.m.

9.1. Barnavårdslagens bestämmelser om fosterbarnsvård

9.1.1. Inledning

Förälder som har barn i sin vård skall sörja för att barnet får god vård och omvårdnad. Kan föräldrarna inte ta hand om barnet kan de antingen själva eller genom barnavårdsnämndens försorg bereda barnet vård och fostran i annat enskilt hem. BvL upptar särskilda bestämmelser om dessa barn som bereds vård och fostran i annat hem än det egna och som i BvL benämns fosterbarn.

9. 1 .2 F osterbarnsbegreppet

Med fosterbarn avses enligt 46 & första stycket BvL barn under 16 år, som vårdas och fostras i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller särskilt för- ordnad förmyndare som har vårdnaden om barnet. Som fosterföräldrar be- tecknas de som i sitt hem mottagit fosterbarn och som fosterhem ett hem vari fosterbarn mottagits.

För att ett fosterbarnsförhållande i BvL:s bemärkelse skall anses föreligga erfordras att den i vars hem barnet vistas ger barnet den vård och fostran som en far eller mor normalt svarar för. Det krävs således att uppfost- ringsplikten övergått till den som har barnet i sin vård.

Elev vid ungdomsvårdsskola som får vård utom skolan i form av fa- miljevård anses inte som fosterbarn, även om eleven är under 16 år. Som fosterbarn betraktas inte heller psykiskt utvecklingsstört barn som vårdas i enskilt hem enligt bestämmelserna i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

9.1.3. Vistelsehem

Det händer givetvis ofta att barn placeras hos andra utan att något fos- terbarnsförhållande uppstår. Så är fallet när föräldrarna eller den som har vårdnaden om barnet tillfälligt behöver hjälp med den omedelbara vården av barnet och därför lämnar bort det till någon annan, utan avsikt att på denne överlåta ansvaret för att barnets behov i alla olika hänseenden till-

godoses. Det händer t. ex. att barn i händelse av sjukdom i föräldrahemmet placeras tillfälligt hos släktingar och grannar eller att barnet utan att för- äldrarna kan följa med bereds vistelse i enskilt hem under sommarferier. Sådana hem där barn sålunda placeras tillfälligt brukar kallas Vistelsehem. Föräldrarna behåller i sådana fall mycket av det omedelbara ansvaret för barnet.

9.1.4. Anordnande av fosterbarnsvård

Som framgått av det anförda kan föräldrarna själva anordna vård av den unge i annat enskilt hem. Det förekommer även ofta att barnavårdsnämnden tar initiativet till sådan vård. Sådana placeringar kan grunda sig på frivilliga samförståndslösningar inom ramen för hjälp- och stödåtgärder enligt 265S BvL eller utgöra sådana frivilliga hjälpåtgärder som anses kunna vidtas utan att förutsättningar för åtgärd enligt 25,S BvL föreligger. I förarbetena till BvL nämns placering eller kvarblivande för längre eller kortare tid i fa- miljevård som exempel på förebyggande åtgärd enligt 26 &. Med familjevård torde därvid inte ha åsyftats vård i fosterhem. Placering i fosterhem som förebyggande åtgärd har i ett år 1970 avgjort ärende inte godtagits av re- geringsrätten.

Den som har omhändertagits för samhällsvård skall enligt 36 & BvL över- lämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig anstalt. Nämnden skall välja den vårdform som med hänsyn till bl. a. den omhändertagnes ålder, ut- veckling och egenskaper får anses bäst främja hans väl och tillgodose behovet av uppsikt över honom (36 å andra stycket). Vård i enskilt hem bör i första hand komma i fråga. Därmed menas inte den omhändertagnes eget hem. Barn som omhändertagits för samhällsvård och som placerats i annat enskilt hem än föräldrahemmet är under förut angivna förutsättningar att anse som fosterbarn.

När någon i enlighet med det anförda överlämnas för vård och fostran i an- nat enskilt hem än det egna blir således bestämmelserna om fosterbarnsvård i BvL tillämpliga. Detta gäller såväl när barnet är omhändertaget för samhälls- vård som i andra situationer. Om särskilda skäl föreligger får barnavårds- nämnden besluta att även barn i Vistelsehem tills vidare skall anses som fos- terbarn och sålunda falla under bestämmelserna i BvL (465 andra stycket BvL). Bestämmelsen har tillkommit för att hindra att någon undgår foster- barnstillsynen enligt BvL genom att påstå att barn som vistas hos honom inte fostras i hemmet. Tillämpningsområdet är dock inte begränsat till dessa fall utan beslut kan meddelas beträffande varje vistelsebarn som av särskilda skäl anses böra ställas under samma tillsyn som fosterbarn.

9.1.5. Tillstånd att ta emot fosterbarn

Enligt 47 & första stycket BvL får barn som inte är omhändertaget för sam- hällsvård mottas i enskilt hem som fosterbarn endast om barnavårdsnämn- den i den kommun där hemmet är beläget meddelat tillstånd till detta. Tillståndet skall avse visst bestämt barn. Tillståndet får lämnas endast om nämnden finner att barnet kommer att erhålla god vård och fostran samt i öVrigt gynnsamma levnadsförhållanden (475 andra stycket). Närmare fö-

reskrifter om prövning av ansökan om tillstånd m.m. finns i kungörelsen (1960:594) om fosterbarnsvård.

Är barn omhändertaget för samhällsvård gäller inte bestämmelserna om tillstånd om barnet placeras i fosterhem inom kommunen. Prövningen av hemmets allmänna lämplighet skall dock ske enligt samma grunder som gäller vid tillstånd (47; fjärde stycket).

9.1.6. Förhandsbesked

Enligt 47 å tredje stycket BvL får barnavårdsnämnd meddela förhandsbesked om ett hems allmänna lämplighet som fosterhem. Sådant besked är inte bindande för nämnden. Enligt förarbetena bör ett förhandsgodkännande alltid följas av ny prövning sedan det tilltänkta fosterbarnet valts ut. Det anses nämligen angeläget att man inte ger avkall på principen att barn och fosterföräldrar skall passa för varandra. Risken för att barnavårdsnämnden vid den slutliga prövningen kommer till ett annat resultat än vid den pre- liminära kan, anförs det, minskas om den första prövningen sker med till- räcklig omsorg och grundlighet. Vid prövningen bör så ingående upplys- ningar som möjligt inhämtas om de tilltänkta fosterföräldrarnas önskemål beträffande barnet.

9.1 .7 Tillsyn Över fosterhem

Barnavårdsnämnden skall enligt 49 å ha noggrann tillsyn över alla fosterhem inom kommunen i syfte att trygga att varje fosterbarn får god vård och fostran samt i övrigt gynnsamma levnadsförhållanden. Nämnden skall även verka för att fosterbarn får den utbildning som anses lämplig med hänsyn till barnets anlag och övriga omständigheter. Nämnden skall enligt lagrum- met lämna råd åt fosterföräldrar som är i behov därav. För tillsyn över fosterbarn och fosterhem skall enligt den nyss nämnda kungörelsen nämn- den anlita biträde av för uppgiften lämpade, särskilt utsedda personer (fos- terbarnsinspektörer). Det åligger således varje barnavårdsnämnd att för till- syn av fosterhemmen inom kommunen utse en eller flera fosterbarnsin- spektörer. Kungörelsen innehåller detaljerade föreskrifter om hur foster- barnsinspektör skall utöva sin verksamhet.

Tillsyn som nu sagts varar som regel till dess fosterbarnet fyller 16 år. I fråga om både fosterbarn och sådant vistelsebarn beträffande vilket reglerna om fosterhem skall gälla kan emellertid nämnden besluta att tillsynen skall förlängas under viss tid, högst tre år. För sådant beslut krävs att särskilda skäl föreligger. Ett sådant skäl kan vara att den underåriges fortsatta utbildning behöver främjas (46 & tredje stycket).

9.1.8. Tillsyn i annat fall

Barn som omhändertagits för samhällsvård och som placerats i enskilt hem utan att vara fosterbarn står under nämndens tillsyn endast i den mån det följer av allmänna bestämmelser i bl. a. 39å BvL. Enligt 39å skall den barnavårdsnämnd som har befattningen med den omhändertagne noggrant

följa hans utveckling och se till att de krav som ställs i 35% är uppfyllda. Nämnden skall enligt vad där sägs bl. a. se till att den omhändertagne får god vård och fostran samt den utbildning som hans personliga förutsätt- ningar och övriga omständigheter påkallar. Nämnden skall vid behov bereda den omhändertagne ny placering i samma eller annan vårdform. Om miss- förhållande uppmärksammas av annan nämnd än den som har befattningen med den omhändertagne, skall den förra nämnden underrätta i första hand den senare nämnden och i andra hand länsstyrelsen. I brådskande fall får nämnden själv sörja för den omhändertagnes värd (40 å). Nämnd som har befattningen skall själv eller genom den åt vilken nämnden anförtrott vården av omhändertagen ha uppsikt över honom samt bestämma rörande hans person och personliga förhållanden. Nämnden får också meddela bestäm- melser om föräldrarnas rätt till umgänge med omhändertagen (41 å).

9.1.9. Förbud att ta emot barn

Om det erfordras från barnavårdssynpunkt får barnavårdsnämnden enligt 51 & BvL förbjuda person som har sitt hem inom kommunen att utan nämn- dens medgivande ta emot annans barn under 16 år för vistelse i hemmet annat än tillfälligt. Sådant förbud äger giltighet även vid flyttning till annan kommun. Bestämmelsen har tillkommit för att kunna förhindra att barn tas emot i hem där förhållandena är sådana att det kan befaras att barnet inte kommer att erhålla tillfredsställande vård. Förbudsvägen kan vara den enda vägen att komma till rätta med missförhållanden vid exempelvis som— marbarnsplacering. Det liggeri sakens natur att förbudsmöjligheten bör an- vändas med största försiktighet.

9.1 . 10 Upplysningsplikt

För att fosterbarnstillsynen skall kunna fullgöras har i 48,5 stadgats skyl- dighet för fosterföräldrar att till barnavårdsnämnden eller dess företrädare lämna önskade upplysningar om barnet, dess vård och fostran samt därmed sammanhängande förhållanden. Om fosterföräldrarna flyttar skall de anmäla detta hos nämnden inom en vecka.

9.1.11. Förbud mot förflyttning

Barn som inte är omhändertaget för samhällsvård kan i princip tas från fosterhemmet av vårdnadshavaren, oavsett vad som tidigare avttlats mellan honom och fosterföräldrarna. Hans rätt att bestämma över barnets person, inbegripet dess vistelseort, begränsas inte då barnet placeras i fosterhem. Enligt 50 & kan vårdnadshavaren emellertid i vissa fall av barnavårdsnämn- den meddelas förbud mot att flytta barnet från fosterhemmet. Förutsätt- ningen för detta är att det föreligger risk som inte är ringa för skada på barnets kroppsliga eller själsliga hälsa om barnet skils från hemmet. Förbud meddelas av barnavårdsnämnden i den kommun där fosterhemmet finns och gäller för viss tid eller tills vidare. Det skall avse föräldrarna eller annan som har vårdnaden om barnet. Bestämmelsernas räckvidd begränsas där-

igenom att llyttningsförbud som meddelats av barnavårdsnämnd inte utgör hinder mot att barnet skils från fosterhemmet på grund av beslut av länsrätt enligt 21 kap. FB.

9.1.12. Undantag/rån bestämmelserna i47—49 5955 BvL

Regeringen kan enligt 52 och 53 åå medge barnavårdsnämnd dispens från bestämmelser om tillståndstvång, uppgiftsskyldighet och tillsyn enligt 47—49 && beträffande av nämnden omhändertagna barn som överlämnats till fosterhem i annan kommun. En sådan generell dispens syftar till att underlätta storstädernas verksamhet rörande utackordering av omhänder- tagna barn. Stockholms kommuns barnavårdsnämnd har fått sådan dispens, senast till utgången av år 1977 (kungörelser l960:722 och 19751865). Dispens från de angivna bestämmelserna kan även beviljas av barnavårdsnämnd och avse visst fosterhem inom kommunen. Beslut om sådan dispens för- utsätter att synnerliga skäl föreligger. Den skall avse bestämd bostad och får förbindas med nödvändiga villkor. Om fosterbarn tas emot i hemmet skall anmälan ofördröjligen göras hos nämnden. Detta skall föreskrivas i dispensmedgivandet. Dispensregeln kan komma till användning t. ex. be- träffande enskilt hem som skall ingå som behandlingsresurs i fråga om ung- domsvårdsskoleelever, i den mån hemmet skall fungera som fosterhem och inte som Vistelsehem.

9.1.13. Besvärsregler

Enligt 80 g” BvL får talan föras mot nämndens beslut att förklara vistelsebarn som fosterbarn samt mot nämndens beslut att förlänga tillsynen över fos- terbarn. Talerätt föreligger även om nämnden beslutat att ej meddela tillstånd till mottagande av fosterbarn eller genom förhandsbesked förklarat hem inte vara lämpligt som fosterhem. Slutligen får talan även föras över nämn-. dens beslut i fråga som gäller förflyttning av barn enligt 50% samt i fråga om rätt att ta emot vistelsebarn enligt 51 & BvL.

9.1 . 14 Fosterlön

Den ersättning som fosterföräldrarna erhåller för sin vård av fosterbarnet brukar kallas fosterlön eller fosterlega. Är barnet omhändertaget av bar- navårdsnämnd ansvarar nämnden för fosterlönen. Bestämmelser om rätt till ersättning för sådana utgifter finns i 71—74 %& BvL, se kap. 11. Om fosterbarnet inte är omhändertaget av barnavårdsnämnd ansvarar vårdnads- havaren för fosterlönen. Den av kommunerna utgivna fosterlönen utgår i regel enligt kommunförbundets rekommendationer. Enligt dessa bör er- sättningens lägsta belopp vara 90 % av det basbelopp som gäller vid ingången av året. Det förutsätts dock att ersättning kan utgå även med högre belopp när det är befogat med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Särskild ersättning bör utgå för vissa slags kostnader, t. ex. viss utrustning, läkarvård och fickpengar. Sådan särskild kostnadsersättning är skattefri. I fråga om själva fosterlönen gjordes tidigare som regel ingen uppdelning

' Jfr avsnitt 3.5

på arvode för fosterföräldrarnas vårdinsats och gottgörelse för sedvanliga kostnader för barnet, vilket innebar att hela fosterlönen utgjorde skattepliktig inkomst. Taxeringsmyndigheterna prövade sedan i vilken mån kostnader för fosterbarn skulle vara avdragsgilla. För denna prövning hade riksskat- teverket fastställt normalavdrag som medgavs om inte högre avdrag moti- verades av omständigheterna i det särskilda fallet. Numera utgör endast arvodet skattepliktig inkomst, se vidare i det följande.

9.2. Bestämmelser i Övriga vårdlagar om vård i enskilt hem

Vad angår NvL:s bestämmelser skall här till framställningen i föregående avsnitt endast läggas att föreskrift för den som fått villkorligt anstånd med tvångsintagning på vårdanstalt eller permitterats eller utskrivits från sådan anstalt kan innehålla att vederbörande skall undergå vård inom familje- vården.

Vård enligt ShjL kan om det behövs lämnas i form av inackordering i enskilt hem. Sådan inackordering får dock inte ske med mindre soci- alnämnden förvissat sig om att den enskilde kommer att få en god om- vårdnad.

9.3. Fosterbarnsutredningen

9.3.1. F osterbarnsutredningens undersökningar

Innan fosterbarnsutredningens förslag] såvitt avser fosterbarnsvården re— dovisas ges här en sammanfattande beskrivning av de undersökningar be- träffande fosterbarnen som utredningen lät genomföra.

Under åren 1970 och 1971 lät fosterbarnsutredningen genomföra tre olika undersökningar.

En av undersökningarna har utredningen kallat fosterbarnsvårdens om- fattning i kommunerna. Undersökningens syfte var att belysa omfattningen av och de dåvarande formerna för fosterbarnsvården i kommunerna.

En andra undersökning, fosterbarnsundersökningen, syftade till att belysa vilka barn som blir fosterbarn och anledningen till att de placeras i fosterhem. En tredje undersökning kallas barnhemsundersökningen. Syftet var främst att kartlägga landstingens (kommunernas) synpunkter på barnhemsvården samt att inhämta aktuella uppgifter om barnhemmens vårdresurser och or- ganisation. Denna undersökning redovisas ej här.

Enligt undersökningen om fosterbarnsvårdens omfattning i kommmerna fanns det vid undersökningstillfället totalt närmare 25 000 barn 001 ung- domar som erhöll vård utanför föräldrahemmet. Omkring 85 % ax dessa (ca 21 000) vistades i öppna vårdformer som fosterhem, annat enskiit hem e. d. medan övriga (nästan 4000) fanns i institutioner av olika slag. — 17 000 barn nästan 70 % av samtliga — fanns i fosterhem, 3 000 ungdomar 16 år och äldre var av barnavårdsnämnder utplacerade

i enskilda hem,

500 var utplacerade av ungdomsvårdsskolorna i enskilda hem, 400 hade av ungdomsvårdsskolor placerats i lägenhet, utskrivningsav- delning och liknande, — 700 vårdades inom ungdomsvårdsskola, — 1700 barn och ungdomar fanns i barnhem, 600 ungdomar bodde i inackorderingshem och omkring 800 i annan in- stitution för vård eller i vissa fall för utbildning.

Totalantalet fosterbarn har under tiden 1950—1971 minskat med drygt hälf- ten. Under 1960-talet skedde en minskning med omkring 1 000 fosterbarn per år. Det minskade totalantalet fosterbarn under 1960-talet förklarades nästan helt av minskningen i antalet privatplacerade, medan antalet om- händertagna barn ligger på i stort sett oförändrad nivå.

Utredningens undersökning visar att 75 % av landets fosterbarn var om— händertagna för samhällsvård och 25 % var 5. k. privatplacerade fosterbarn.

Av samtliga fosterbarn som av barnavårdsnämnd var omhändertagna för samhällsvård i september 1970 (drygt 3/4 av det totala antalet 17000) var 66 % placerade i fosterhem beläget i annan kommun.

Av de för samhällsvård omhändertagna fosterbarnen kom ca 40 % från de tolv största kommunerna. Något mindre än 30 % hade placerats av me— delstora kommuner och drygt 30 % av de minsta kommunerna. Stockholm hade placerat 78 % av sina fosterbarn i annan kommun, medan motsvarande siffra för de minsta kommunerna var 54 %. Det förekommer alltså en av- sevärd förflyttning över kommungränsema när bam placeras i fosterhem.

Barnavårdsnämnderna meddelade under sista halvåret 1969 2355 för- handsbesked om ett hems allmänna lämplighet som fosterhem. 961 (41 %) av förhandsbeskeden avsåg blivande adoptivhem. Ansökan om tillstånd att ta emot fosterbarn under år 1969 bifölls i 4 386 fall, av vilka 925 (21 %) avsåg blivande adoptivbarn. Beslut om förbud att skilja fosterbarnet från fosterhemmet förekom bara i tolv fall är 1969.

Besök i alla fosterhem i den egna kommunen gjorde drygt 92 % av bar- navårdsnämndema. Då det gäller fosterhem i annan kommun gjordes besök i vissa hem av 28 % av nämnderna och besök i alla hem av 11 %. En orsak till nämnda förhållanden torde bl.a. vara att många kommuner — ca 22 % — inte hade fosterbarn i annan kommun. Andra orsaker som upp- givits av nämnderna var att besök görs endast vid ”särskilda skäl”, vid adoption, etc. När besök inte medhinns upprätthåller man i åtskilliga fall kontakten brevledes och per telefon.

Under år 1969 gjordes anmälan till barnavårdsnämnder om missförhål- landen i fosterhem i 70 fall, vilket utgör 0,4 % av alla fosterbarnsplaceringar.

Antalet ungdomar 16 år och däröver som var placerade i enskilda hem var vid undersökningstillfället 2938, varav två tredjedelar var placerade i annan kommun. De tolv största kommunerna hade placerat 47 % av dessa ungdomar.

Enligt fosterbarnsundersökningen hade en stor andel av placeringarna skett långt ifrån barnens hemmiljö. Närmare 30 % av de omhändertagna fanns i fosterhem som låg 30 mil eller mer från föräldrarnas bostad. Så gott som hälften fanns 10 mil eller mer från föräldrahemmet.

Även om långväga placeringar ibland kan vara motiverade (t. ex. för att

bryta ett pågående missbruk) eller ibland förklarliga av andra skäl (t. ex. släktskap) tycks många långväga placeringar inte vara motiverade från vård- synpunkt.

Missbruk av olika slag hos barnet var enligt fosterbarnsundersökningen ovanligt som skäl för omhändertagande för samhällsvård. Det hänger sam- man med att flertalet av fosterbarnen omhändertagits när de var små.

För nästan hälften av de omhändertagna barnen hade under år 1970 gäl- lande beslut om samhällsvård fattats under barnets fyra första levnadsår. För ca 20 % fattades beslutet när barnen var i åldrarna 4—6 år och för mindre än 1/3 när barnen var i skolpliktig ålder.

Som formellt skäl för omhändertagande hade för den största andelen om- händertagna fosterbarn (62 %) 3155 andra stycket BvL(begäran av föräldrarna eller deras samtycke) åberopats 31 & första stycket (föräldrar avlidit eller över- givit barnet) var betydligt ovanligare(6 %). 25gS _ a) första punkten (misshan- del, fara för kroppslig eller själslig hälsa) hade tillämpats på 9 % av de om- händertagna. 25 & a) andra punkten (fostraren olämplig, oförmåga) var det näst vanligaste skälet och hade använts i 32 % av fallen. Däremot förefaller

5 & b) (brottslig gärning, missbruk eller annan anledning) ha tillämpats för ett mycket litet antal barn. Antalet omhändertagandeskäl uppgick i genom- snitt till 1,1 per barn.

Som framgår av nedanstående figur var nästan hälften av barnen yngre än 4 år vid tidpunkten för omhändertagandet och omkring 70 % yngre än 7 år.

48

Ålder 0—3år år 7— 9år 10—12år 13—15år

De omhändertagnafosterbarnens ålder när vid undersökningsti/l/äl/et gällande beslut om samhällsvård/attades (i procent).

Vid tidpunkten för undersökningens genomförande var åldersfördelning- en helt annorlunda. Omkring 30 % av de omhändertagna fosterbarnen var yngre än 7 är, omkring 40 % var 7—12 år och hela 30 % 13—15 år.

Vid jämförelse mellan dessa åldersfördelningar framgår att många fos- terbarn varit omhändertagna för samhällsvård under lång tid.

Av de vid undersökningstillfället omhändertagna barnen var det drygt 1/3 som tidigare varit föremål för åtgärd enligt BvL. Den vanligast före- kommande åtgärden var omhändertagande för samhällsvård enligt 3155 and- ra stycket. Därefter följde övervakning enligt 268 _ med stöd av 25%" _ a). Ju mindre kommuner det var fråga om (placerandekommuner), i desto mindre grad hade barnen varit föremål för tidigare åtgärd av något slag.

Så gott som hälften av de omhändertagna barnen hade någon gång vistats i barnhem. En övervägande del av dessa barnhemsplaceringar började samma år barnet föddes eller åren efter. Det förefaller vara så att ju större kommuner barnen kom från, desto större andel av barnen hade varit i barnhem.

Många fosterbarn hade bott i samma fosterhem under hela omhänder- tagandetiden. Drygt 40 % av dem hade också bott i det aktuella foster— hemmet under längre tid än fem år. De omhändertagna hade genomsnittligt funnits i fosterhemmen kortare tid än privatplacerade.

Dock hade 25 % av de omhändertagna bott i annat fosterhem tidigare. Så gott som hälften hade någon gång vistats i barnhem. Många har alltså omplacerats en eller flera gånger.

Av de omhändertagna hade nästan 1/4 tidigare varit placerade i annat fosterhem än det nuvarande. De flesta hade tidigare varit i fosterhem endast en gång, och för drygt hälften gällde vistelsetider på sex månader eller längre. För ungefär 30 % av de barn som tidigare vistats i fosterhem var anledningen till att denna placering upphörde att de biologiska föräldrarna själva ville överta vården. För omkring 20 % gällde att fosterföräldrarna själva inte ville fortsätta vården, trots att barnets problem enligt barnavårdsnämndens uppgift var ordinära.

Omkring 40 % av fosterbarnen var släkt med sina fosterföräldrar. Släkt- skap var som väntat betydligt vanligare bland de privatplacerade än bland de omhändertagna barnen. Närmare 1/3 av de senare var släkt med fos- terföräldrarna. Förutom att släktskap förelåg var det många fosterföräldrar som kände barnet innan fosterhemsplaceringen aktualiserats.

Skälet till att man blir fosterförälder tycks till stor del vara något slag av fosterhemstradition. Omkring 30 % av fosterbarnen bodde i fosterhem där minst en av parterna under sin barndom kommit i kontakt med fos- terbarnsvård. Över 1/ 3 av de omhändertagna fanns i fosterhem som tidigare haft fosterbarn.

Fosterhem och enskilda hem där föräldrarna hade social, psykologisk eller barnpsykologisk utbildning och/eller speciell erfarenhet förekom i viss ut- sträckning. Enstaka kommuner hade anordnat särskild kursverksamhet för fosterföräldrar, i vissa fall i form av brevkurser. Stora svårigheter förelåg att få fram lämpliga fosterhem för tonåringar.

Fosterlön hade utgått för nästan alla omhändertagna barn. Vad gäller fosterbarnens skolsituation genomförde SIA under våren 1972 en undersökning som omfattade 43 slumpvis utvalda rektorsområden med drygt 32000 elever, varav 320 (1 %) var fosterbarn (och 15 eller 0,05 % barnhemsbarn). Undersökningen visar bl. a. att fosterbarn (och barnhems- barn) i högre utsträckning än övriga elever kommit att erhålla olika former av stödundervisning, att vid nyplacering av fosterbarn förberedande kon- takter mellan avlämnande och mottagande skola togs i ca 40 % av fallen samt att löpande kontakter mellan skolan och kommunens barnavårdande myn- digheter uppehölls i ca 30 % av fallen.

9.3.2. Principer för vård utom det egna hemmet

Fosterbarnsutredningen uttalade i betänkandet Barn- och ungdomsvård att en större satsning på förebyggande åtgärder för barn och ungdom och en utbyggnad av samhällets hjälp och stöd till föräldrarna enligt utredningens uppfattning skulle komma att leda till ett minskat behov av vård utanför föräldrahemmet. De barn och ungdomar, som i föräldrahemmet inte kan ges den värd de behöver, borde enligt utredningen i största möjliga ut-

sträckning få vård i annan familj. Denna vårdform är, menade utredningen, att föredra framför vård i institution bl. a. därför att den i högre grad än institutionsvården kan tillgodose principerna om normalisering, närhet. f ri- villighet och medinflytande. Omplaceringen av den unge skall medföra så små förändringar som möjligt. Kontakterna med den tidigare miljön bör i görligaste mån bibehållas. Vård bör i första hand ske inom den kommun där den unge har sin hemort. Placeringen i annan familj bör ske under medverkan av den unge och hans föräldrar. Samhällets stöd till den ”nya" familjen bör ökas och barnavårdsnämndens tillsyn förbättras. Härigenom skulle enligt utredningen syftet med vården — att varaktigt återförena den unge med hans egna föräldrar eller, när detta inte är möjligt, skapa en normal, stabil livsmiljö i annan familj — kunna uppfyllas bättre än som är fallet för närvarande.

9.3.3. Familjehem

Fosterbarnsutredningen föreslog att den nuvarande fosterbarnsvården ersätts av vård i enskilda och kommunala familjehem. De enskilda familjehemmen svarar enligt förslaget mot de fosterhem som kommunerna använder sig av i dag. De kommunala familjehemmen skulle enligt förslaget vara en utvecklad form av familjehem. Exempel på denna typ av hem finns redan i några kommuner. I sådana hem tillhandahåller kommunen bostad. möbler och i vissa fall kost. Vårdarna är som regel anställda på heltid av kommunen. Traditionella former av kommunala familjehem är inackorderingshem i lä- genheter för ungdom, ungdomshem, kommunala ”storfosterhem”, heltids- anställda föräldrar etc. Andra, nyare former förekommer också. Familje- hemmen skulle enligt utredningen så långt möjligt också träda i stället för dagens barnavårdande institutioner, barnhem etc. Det skulle ankomma på varje kommun att sörja för att barn och ungdom kan beredas vård i fa- miljehem. Normaliserings- och närhetsprincipen borde komma till uttryck genom att vården i familjehem i första hand sker inom den kommun där den unge har sin hemort.

Tillsynen över familjehemmen skulle enligt utredningens förslag åvila barnavårdsnämnden i den kommun som har inrättat kommunalt familjehem eller den barnavårdsnämnd genom vars försorg den unge bereds vård i enskilt familjehem. Om det skulle visa sig motiverat från vårdsynpunkt att anlita ett familjehem utanför den egna kommunen borde den placerande bar- navårdsnämnden ändå ha tillsyn över hemmet. En sådan placering borde emellertid inte få ske utan att barnavårdsnämnden i vistelsekommunen blivit hörd.

Kommunernas skyldighet att sörja för vård i familjehem borde begränsas till att gälla till dess den unge fyller 18 år. Detta skulle dock inte hindra att kommunerna använder vård i familjehem även för äldre ungdornar när detta är lämpligt.

Vård i familjehem borde enligt utredningen komma till användning inte bara för barn och ungdomar som omhändertagits för samhällsvård utan också för andra underåriga som behöver sådan vård, under förutsättning att föräldrarna och ofta också den unge själv är införstådda med det lämpliga i detta.

Benämningen vård i familjehem borde vara reserverad för den värd som sker genom barnavårdsnämndens försorg. Placeringar i annat enskilt hem som äger rum på privat väg skulle därför falla utanför bestämmelserna om familjehem. Fosterbamsbegreppet borde enligt utredningens förslag ut- mönstras ur lagstiftningen.

Enskilda familjehem

Utredningen föreslog att de enskilda familjehemmen skulle få större resurser och mer stöd av samhället än vad fosterhemmen som regel får för när- varande. Barnavårdsnämnden borde sörja för att en kontinuerlig kontakt kan hållas med hemmen. De som vårdar barnet borde vid behov få in- formation och hjälp. Kommunen skulle i större utsträckning än nu till- handahålla pedagogisk och annan materiel.

De enskilda familjehemmen skulle enligt utredningens mening kunna användas för både längre tids vård och korttidsplaceringar. I princip torde det bli mindre vårdkrävande barn och ungdomar som placeras i denna typ av hem. Hemmen skulle sannolikt i stor utsträckning komma att användas för yngre barn. Utredningen ansåg det från vårdsynpunkt inte lämpligt att många barn samtidigt vårdas i hemmet. Antalet samtidigt vårdade barn borde därför som regel begränsas till två. I undantagsfall, t. ex. om samtliga placerade barn är syskon, skulle antalet kunna vara högre.

Kommunala familjehem

Kommunala familjehem borde enligt fosterbarnsutredningen inrättas för att man skulle få hem med fastare anknytning till den kommunala socialvården än som är fallet med fosterhem av traditionell typ. De kommunala famil- jehemmen borde drivas av barnavårdsnämnden. Åtminstone en av Vårdarna borde vara anställd på heltid av kommunen. Anställningsförhållandena för denne vårdare skulle vara desamma som för exempelvis dagbarnvårdare. Minst en av Vårdarna borde ha social eller pedagogisk utbildning eller särskild erfarenhet av samhällets barn- och ungdomsvård. Erfarenheter av fritids- och föreningsverksamhet bland ungdomar borde också kunna vara kva- lificerande. Det torde i regel vara lämpligt att kommunen tillhandahåller bostad liksom vissa inventarier och olika slag av pedagogisk och annan materiel som barnen behöver. De kommunala familjehemmen borde främst vara avsedda för äldre barn och ungdomar, men detta uteslöt enligt ut- redningen inte att de också används för vård av yngre barn. Vård i kom- munalt familjehem borde, menade utredningen, kunna utgöra ett direkt alternativ till placering i institution. I de flesta fall torde de kommunala familjehemmen komma att användas för korttidsvård. De borde i så stor utsträckning som möjligt fungera som en vanlig familj. För att undvika att hemmet får institutionskaraktär borde antalet barn och ungdomar som samtidigt vårdas i hemmet i regel inte överstiga fyra. Strävan efter nor- malisering innebar också enligt utredningen att hemmen inte borde vara differentierade i fråga om kön och ålder. De borde utnyttjas både för placering av barn och ungdomar som omhändertagits för samhällsvård och för andra

ungdomar som har behov av speciellt stöd. De 5. k. storfosterhemmen som många kommuner anlitar i dag skulle troligen i en del fall kunna ombildas till eller ersättas av kommunala familjehem.

9.3.4. Rekrytering av familjehem

Vad angår den framtida rekryteringen av i första hand enskilda familjehem framhöll utredningen barnavårdsnämndens ansvar för att barnets nya vår- dare har tillräckliga kunskaper om barns behov och utveckling. Kraven på att barnet får en uppfostran som utvecklar det enligt dess förutsättningar och behov är särskilt stora när ett för samhällsvård omhändertaget barn har beteendestörningar eller är understimulerat. Barnavårdsnämnden måste väl- ja familjehemmen med stor omsorg och under vårdtiden ge hemmet allt tänkbart stöd. Utredningen pekade samtidigt på faran av att välja familjehem som alltför mycket skiljer sig från den miljö som den unge är van vid tidigare. Vidare framhölls att Vårdarna i familjehemmet måste kunna samarbeta med barnets föräldrar och ha god kontakt med förskolan och andra samhällsinsti- tutioner. Det är, underströk utredningen, angeläget att placeringen i familje- hem förbereds genom att barnet och dess föräldrar får diskutera val av famil- jehem och i förväg besöka hemmet. Stor vikt borde läggas vid utbildning av fosterföräldrar.

9.3.5. Hjälp och stöd till familjehem

Enligt utredningen borde de ökade kraven på vårdare i familjehem föranleda större insatser från samhället i form av hjälp och stöd till familjehemmet. Den sociala hemhjälpen och förskolan utgjorde exempel på användbara stöd- resurser. Försöksverksamhet med utbildning av fosterföräldrar hade i sam- råd med utredningen påbörjats i ett antal kommuner. Utredningen föreslog att denna utbildning görs permanent och att de kommuner som vill anordna sådan utbildning får möjlighet till det. Utbildningen borde bedrivas som arbetsmarknadsutbildning. Kommunerna skulle vidare enligt förslaget i stör- re utsträckning än hittills anordna allmän informations- och kontaktverk- samhet i frågor som är viktiga för familjehemmen.

9.3.6. Ersättningsfrågor

Utredningen ansåg att olika regler borde gälla för ersättning till kommunala och enskilda familjhem. I det kommunala familjehemmet skulle åtminstone en av makarna vara anställd på heltid av kommunen. Anställningen innebar att lön utbetalades oavsett antalet barn och ungdomar som vårdas i hemmet. Kommunen hade att svara för de sociala avgifterna i den ordning som gäller för andra anställda hos kommunen. Beskattning av inkomst skulle ske på vanligt sätt. Utöver lönen borde kostnadsersättning utgå enligt upprättat av- tal. Denna kostnadsersättning kunde utgå per barn och dag och borde avse kostnader för mat, resor, flckpengar och andra löpande utgifter. Dessutom tillkom ersättningar av engångskaraktär såsom kostnader för läkar- och tand- läkarvård, kläder e. d. Samtliga kostnadsersättningar föreslogs vara skatte- fria.

För de enskilda familjehemmen föreslogs ersättnings- och skattefrågor i normalfallet bli av samma natur som för flertalet av de nuvarande fos- terhemmen. Ersättning borde utgå med ett bestämt arvode per barn och månad. Utöver arvodet borde kostnadsersättning erhållas för mat, kläder, pedagogiskt materiel m. m. Ersättningen skulle enligt utredningens förslag i skattehänseende betraktas på samma sätt som annan ersättning för utfört arbete. Beskattningen borde alltså avse det nettobelopp som kvarstår sedan ersättningen minskats med kostnaden för den vårdade. Ersättningen för vård i enskilda familjehem föreslogs sålunda vara skattepliktig endast såvitt den gäller vårdarens arbetsinsats. Ersättningen för kostnader skulle däremot vara skattefria. För undvikande av tvistigheter borde ersättningen delas upp i en del som avser ersättning för det utförda arbetet och en del som avser gottgörelse för kostnader. Utredningen förutsatte att kommunförbundet även i fortsättningen utfärdar rekommendationer i fråga om ersättningarna.2

Ersättning för barn som vistas hos särskilt förordnad förmyndare

Enligt utredningen borde, till skillnad mot vad som för närvarande är fallet, ersättning för vård kunna utgå från barnavårdsnämnden även då barnet har en särskilt förordnad förmyndare som vårdnadshavare och dennes hem anlitas som familjehem.

9.3.7. Privatplacering av barn

Som nyss nämnts borde enligt utredningens mening endast sådan vård i annat hem som sker genom bamavårdsnämnds försorg såsom förebyg- gande åtgärd eller efter omhändertagande för samhällsvård betecknas som vård i familjehem. Annan placering eller s. k. privatplacering av barn skulle enligt förslaget vara undandragen nämndens kontroll. Utredningen erinrade därvid om att syftet med bestämmelserna om tillståndstvång har varit att så långt som möjligt skapa garantier för att barnet och de blivande fos- terföräldrarna passar för varandra. Det kunde emellertid enligt utredningen ifrågasättas om det under nuvarande förhållanden på barn- och ungdoms- vårdens område längre är tillräckligt motiverat att behålla ett generellt till- ståndstvång vid privatplaceringar. Utredningen framhöll bl. a. svårigheterna att kontrollera efterlevnaden av bestämmelserna härom och att ingripa mot placeringar som skett utan tillstånd och anförde att samhällets ansvar för att barnen får en så god uppväxt som möjligt borde vara lika starkt om barnet vårdas hos sina föräldrar som om det vårdas i annan familj. Ut- redningen föreslog därför att gällande bestämmelser om tillstånd vid pri- vatplacering av barn slopas. Utredningen hade därvid övervägt att föreslå anmälningsskyldighet vid sådana placeringar men med hänsyn till de möj- ligheter som föreligger för nämnderna att få kännedom om sådana placeringar funnit att sådan skyldighet ej borde införas.

Barnfrän utlandet

Enligt utredningen förelåg emellertid särskilda problem när det gäller de barn som kommer från utlandet till Sverige för att bli adopterade. Deras

2 Fosterbarnsutredning— ens förslag till uppdelning av fosterlönen har haft till resultat att kommunför- bundet har ändrat sina re- kommendationer till kommunerna. Kommu— nalskattelagstiftningen har ändrats enligt utred- ningens förslag. Skatt tas numera ut endast på arvo- desdelen.

ställning ansågs vara mer utsatt än övriga privatplacerade barns. Därtill kom att samhället ställt sig bakom en adoption av det övervägande antalet ut- ländska barn som kommer till landet, vilket borde medföra särskilt ansvar för samhället att hålla dessa barns levnadsförhållanden under uppsikt fram till dess adoptionsfrågan avgjorts. Utländska myndigheter ville dessutom ofta ha garantier för att det nya hemmet står under tillsyn till dess adoptionen är klar. Utredningen föreslog därför att en särskild bestämmelse förs in i BvL enligt vilken utländskt barn under 16 år, som i adoptionssyfte tas emot i enskilt hem, skall stå under tillsyn av barnavårdsnämnden till dess adoptionen ägt rum. Nuvarande bestämmelser om förhandsgodkännande i 47é tredje stycket borde ändras att i stället gälla hems lämplighet som adoptivhem.

9.4. Remissyttranden över fosterbarnsutredningens förslag3

9.4.1. Allmänt

Utredningens förslag att barn och ungdomar som i föräldrahemmet inte kan ges den vård de behöver i första hand bör få vård i annan familj tillstyrks eller lämnas utan erinran av alla remissinstanser. De flesta godtar att sådan vård benämns vård i familjehem liksom utredningens förslag att familjehem kan vara antingen enskilt eller kommunalt. I allmänhet accepteras också vad utredningen anfört om principerna för vården.

Utredningens förslag att fosterbarnsbegreppet utmönstras ur lagstiftning- en lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Av de instanser som sär- skilt berört frågan tillstyrker några utredningens förslag medan flertalet är tveksamma eller avstyrker förslaget.

Den nuvarande benämningen, som har motsvarigheter i andra språk, kan enligt barnavårdsnämnden i Stockholm numera anses neutral och utan sådan belastning i det allmänna språkbruket att det skulle motivera ett slopande. Göteborgs kommun och nämnden för internationella adoptionsfrågor (NIA) konstaterar att mot bakgrund av den internationella förankring som begrep- pet har kan ett slopande vålla vissa praktiska problem.

9.4.2. Familjehem Enskildafamiljehem

Utredningens förslag i fråga om enskilda familjehem tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.

Vissa meningsskiljaktigheter förekommer dock beträffande vilken typ av familjehem som i olika fall bör väljas.

3 Fosterbarnsutredningens betänkande jämte remissyttrandena över detta har som nämnts överlämnats till SU för beaktande. Någon sammanställning av remssyttran— dena synes inte ha publicerats tidigare. Med hänsyn till att fosterbarnsutredningens huvuduppgift varit att utreda frågan om den framtida motsvarigheten till den nu- varande fosterbarnsvården har SU funnit sig böra lämna en mer utförlig relogörelse för remissutfallet i denna del än som ansetts erforderligt beträffande övriga av fos- terbarnsutredningen behandlade frågor.

Flera remissinstanser vill prioritera vård i enskilda familjehem framför vård i kommunala. Östergötlands läns landsting anser att det enskilda familje- hemmet bör prioriteras då detta utgör en mera normal miljö för barnet. Lik- nande synpunkter framförs av Södermanlands och Skaraborgs läns landsting samtjörskoleseminarieti Umeå. Älvsborgs läns landsting menar att placeringar i enskilt familjehem måste anses vara det lämpligaste då det gäller längre tids placering. Örebro kommun har en motsatt uppfattning och menar att det är angeläget att man inte låser placeringen i de olika hemmen till vissa tidsin- tervaller, så att den ena typen av hem får korttidsplaceringar och den andra långtidsplaceringar.

Kommunala familjehem

Förslaget om inrättande av kommunala familjehem tillstyrks av många re- missinstanser, dock i flera fall med vissa reservationer. Flera remissinstanser understryker nödvändigheten av att undvika traditionella institutionsplace- ringar men anser att de anvisade personalresurserna är otillräckliga om de kommunala familjehemmen skall åta sig behandlingsuppgifter för mer värd- krävande barn och ungdomar.

Den typ av kommunala familjehem som fosterbarnsutredningen presen- terar måste ses som värdefulla resurser i samhällets barnavård, anser social- styrelsen. men kan inte anförtros alla de vård- och behandlingsuppgifter som det finns behov av. Socialstyrelsen menar att de kommunala familjehem- men kan utgöra ett värdefullt instrument i den kommunala barnavården men att de har många begränsningar. Vid upprepade vårdbehov kommer kontinuiteten i vården att vara svår att upprätthålla. Systemet med kommu- nala familjehem kan säkerligen vara ett värdefullt vårdalternativ i många kommuner. Det finns skäl att stimulera ytterligare försöksverksamhet av den typ som beskrivs i utredningen. Att därifrån ta steget till att generellt förorda denna vårdform för alla kommuner fordrar mycket goda motivering- ar.

Av den preliminära utvärdering som gjorts av försöksverksamhet som be- drivits med kontrakterade familjehem på Gotland framgår det, enligt social- styrelsen. att resultaten varit positiva. Man har bl. a. i dessa fosterhem lyckats bereda plats för de barn som tidigare behandlades i barnhem. De problem som finns gäller krav på löneförbättringar och regelrätta arbetsförhållanden, avser brister i handledning och utbildning samt berör omplaceringar.

Länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings och Blekinge län tillstyrker utred— ningens förslag. Länsstyrelsen i Stockholms län anför att de kommunala fa- miljehemmen synes bygga på en riktig tanke men att betydligt större resur- ser torde krävas om utredningens målsättning i denna del skall kunna för- verkligas. Inte minst kräver personalfrågan bl. a. behovet av ständiga avby- tare stor uppmärksamhet. Risken är annars stor för att dessa hem i stället kommer att utvecklas till institutioner med alltför knappa resurser, vari- genom mycket av det huvudsakliga värdet med denna vårdform skulle gå förlorat.

Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Jönköpings län. Länssty- relsen framhåller bl. a. att tanken med den lilla gruppen, de familjeliknande förhållandena, är riktig men genom att åtminstone en av Vårdarna skall räk-

nas som heltidsanställd får formen lätt en institutionell prägel. Krav på se- mester, vikarier etc. kan komma att resas med vad därav följer av kompli- kationer för barnen.

Även Norrbottens läns landsting och Köpings kommun påpekar att genom bl. a. anställningsförfarandet finns risk för att de kommunala familjehem- men kommer att uppfattas som institutioner.

Älvsborgs läns landsting framhåller att de kommunala familjehemmen kan komma att utgöra ett värdefullt komplement till andra vårdformer men att de i första hand bör utnyttjas i akuta situationer och för korttidsvård.

Några remissinstanser framför att de kommunala familjehemmen bör kunna utgöra ett alternativ till institutionsvård. Stockholms barnavårds— nämnd, nämnden/ör sorionomutbildning och FSS anser att förslaget om kom- munala familjehem har många positiva drag och betonar att sådana hem kan erbjuda en gemenskap som är svår att uppnå på en ordinär institution. Sam- tidigt kan familjehemmen, om de är väl rustade, utföra ett mer kvalificerat vård- och behandlingsarbete än vad som i allmänhet kan presteras i vanliga fosterhem.

Karlsborgs kommun anför att små kommuner bör ges möjlighet att sam- verka vid inrättandet och driften av kommunala familjehem.

Flera remissinstanser är i princip positiva till utredningens förslag men förordar ytterligare överarbetning av förslaget och fortsatt försöksverksam- het. Länsstyrelsen iSkaraborgs län, Kristianstads läns landsting, TCO och A ll- männa barnhuset anser att frågan behöver analyseras och prövas ytterligare före ett slutligt ställningstagande.

Personalfrågorna berörs av kommunförbundet som i övrigt anför att utred- ningen ger ett värdefullt uppslag till hur man i vård- och behandlingsarbetet så långt möjligt skall kunna undvika den traditionella utvägen att göra insti- tutionsplaceringar. Kommunförbundet framhåller att den föreslagna vårdfor- men innehåller många problem av försäkrings-, skatte- och arbetsrättslig na- tur som inte beaktas av utredningen.

Liknande synpunkter framförs av Malmö kommun som anser att förslaget om kommunala familjehem är tilltalande. Kommunen menar att en fast bindning av vård i familjehem till övrig kommunal service är angelägen. För- slaget bör dock överarbetas.

Flera remissinstanser uttrycker tveksamhet inför förslaget om inrättande av kommunala familjehem. Det är framför allt frågorna om personalbehov och anställningsförhållanden som anses problematiska.

Landstingsförbundet ställer sig tveksamt till utredningens förslag och me- nar att frågorna om anställningsformer, arbetstid m. rn. bör bli föremål för mera konkreta förslag. Stockholm läns landsting anser att de kommunala fa- miljehemmen kommer att vara synnerligen dåligt rustade för att svara mot varje barns specifika behov. Landstinget anser vidare att det föreslagna an- ställningsförfarandet knappast kan stå i överensstämmelse med gällande praxis och avtal på arbetsmarknaden.

Göteborgs kommun anser att personaldimensioneringen är orealistisk och menar att det finns risk för att hemmen utvecklats till någon sorts "andra klassens barnhem”. Gotlands kommun påtalar att det finns risk för att de kommunala familjehemmen kan medföra något av den opersonliga miljö som ofta finns i barnhemmen.

Slutligen förklarar sig några remissinstanser ämna återkomma till frågan om kommunala familjehem när de yttrar sig över SU:s förslag.

9.4.3. Rekrytering av familjehem

Flera remissinstanser framhåller vikten av att rekrytera familjehem inom kommunen för att tillgodose närhetsprincipen. Bl. a. några större kommuner framhåller dock svårigheten att tillgodose behovet av familjehem om man begränsar rekryteringen av sådana hem till den egna kommunen.

Älvsborgs läns landsting samt Göteborgs kommun understryker betydelsen av att ansträngningar görs för att kunna placera barn och ungdomari famil- jehem inom kommunen så att närhetsprincipen kan tillgodoses, men anser det samtidigt högst osannolikt att det för samtliga barn, som nu placeras utanför kommunen, skulle vara möjligt eller ens önskvärt att kunna bereda familjehemsplats inom kommunen. Även Stockholms läns landsting anser att möjligheterna att tillämpa närhetsprincipen, på det sätt utredningen föresla- git, i första hand blir beroende av om erforderligt antal fosterhem kan rekry- teras inom den egna eller möjligen i angränsande kommuner.

Barnavårdsnämnden i Stockholm framhåller att svårigheterna inom stock- holmsområdet att rekrytera fosterhem är utomordentligt stora. Barnavårds- nämnden uttalar vidare att behovet av placeringar utanför den egna kommu- nen är, framför allt för de större kommunerna, mycket större än vad som framgår av utredningen. Göteborgs kommun har liknande erfarenheter som Stockholm.

Göteborgs och Bohus läns landsting anser att det är svårt att rekrytera till- räckligt antal familjehem som uppfyller kraven på lämplighet. Borås kom- mun erinrar om att det föreligger vissa svårigheter att rekrytera familjer som har intresse för och under en längre tid orkar ta på sig ett så kvalificerat och psykiskt påfrestande heltidsengagemang. En möjlighet att lösa denna pro- blematik kan vara att värdfamiljer kontinuerligt erhåller handledning av en kvalificerad familjeterapeut.

Landstingen i Skaraborgs och Malmöhus län, Örebro kommun och Allmänna barnhuset betonar att det behövs regionalt placerade tjänstemän som hjälper till vid placering av barn utanför den egna kommunen och framhåller värdet av de nuvarande barnavårdsombudens verksamhet.

Statens invandrarverk anser det viktigt att man vid en fosterbarnsplacering utöver barnets karaktär och utvecklingsmöjligheter också tar hänsyn till språkliga, kulturella och religiösa aspekter. Verket betonar vidare att svårig- heterna att finna fosterhem för invandrarbarn bör till en viss grad kunna minskas genom fortlöpande kontakter med invandrarbyråer och invandrar- organisationer. Dessa har nämligen ofta god kännedom om enskilda invan- drarhems förutsättningar att fungera som fosterhem.

Foster/öräldrarnas riksförbund anför att enligt uppgifter från enskilda fos- terföräldrar deras bekantskapskrets utgör en viktig rekryteringsbas vid an- skaffning av nya fosterhem. Ett mycket enkelt och effektivt sätt att förbättra denna rekrytering skulle vara att kontinuerligt informera de olika lokalför- eningarnas medlemmar om behovet av fosterhem inom deras region.

9.4.4. Stödet till familjehem

Utredningens förslag om ökade insatser från samhällets sida i form av hjälp och stöd till familjehemmet tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser. Bland remissinstanser som särskilt understrukit vikten av ökade stödåtgärder är Södermanlands läns landsting, Borås och Göteborgs kommuner, TCO, SA CO och FSS.

Stockholms läns landsting framhåller att ökat kvalificerat stöd och fortlö- pande handledning till familjehemmen är den mest angelägna åtgärden och att utredningen mer ingående borde ha belyst och analyserat frågan om per— sonalåtgång och kostnader.

Göteborgs och Örebro kommuner betonar den av utredningen föreslagna behandlingsenhetens betydelse då det gäller stödet till familjehemmen (se under 8.2.1). Örebro kommun, som har erfarenhet av en vårdgrupp som är knuten till socialförvaltningen för kontakt med fosterföräldrar och handlägg- ning av olika frågor beträffande fosterbarn, framför att det för såväl fosterför- äldrar som socialarbetare varit en styrka att ha denna grupp att vända sig till och få stöd i olika frågor.

Förutom resande fosterhemsinspektörer som bl.a. genom kontinuerliga besök följer barnens förhållanden i fosterhemmen har Stockho/ms barnavårds- nämnd lokalombud ute i kommunerna. Nämnden har vidare efter dispens prövat principen om att den nämnd som placerat barnet har vårdansvaret kvar även i de fall då barnet placeras i annan kommun. Härigenom har det varit möjligt att stödja och följa upp placeringar av barn och ungdomar utan- för den egna kommunen.

Nämnden för socionomutbildning understryker behovet av att betydligt större satsningar görs inom forsknings- och utbildningsområdena för att stödja den som handhar vård av barn och ungdom, vare sig denna ges i för- äldrahem, familjehem eller institution. Förskoleseminariet i Umeå framhåller vikten av att fosterföräldrarna vid behov erbjuds specialisthjälp samt utbild- ning rörande barns behov och utveckling.

Utredningens förslag om ökat samhällsstöd till familjehemmen finner/ör- skoleseminariet i Stockholm vara positiva men anser att det i dagens situation är orealistiskt att föreslå att förskolans personal skall åläggas att delta i regel- bundna träffar med vårdare i familjehemmen. Resurser i form av personal- förstärkning i förskolan måste sättas in för att arbetsuppgifter av här nämnt slag skall kunna realiseras.

9.4.5. Utbildning av föräldrar i familjehem

Till de stödresurser som utredningen rekommenderar hör också föräldraut- bildning. De remissinstanser som behandlat utbildningen av föräldrar i fa- miljehem ställer sig som regel positiva till utredningens förslag. Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar om att utredningen betonar att stora krav, speciellt rörande kunskaper om barns behov under olika utvecklingsstadier, bör ställas på vårdare i familjehem. Enligt styrelsens uppfattning htr dess försöksverksamhet med utbildning av fosterföräldrar utfallit väl. Styrelsen vill därför i likhet med de länsarbetsnämnder som deltagit i försöksverksamheten rekommendera en fortsättning i form av utbldning

av vårdare i familjehem. Styrelsen vill vidare tillstyrka att utbildningen av vårdare för familjehemmen under en övergångstid anordnas såsom brist- yrkesutbildning inom arbetsmarknadsutbildningen. Men på sikt bör utbild- ningen — i likhet med vad som skett beträffande försöksutbildningen av dag- barnvårdare — successivt övertas av kommunerna och inordnas i den regul- jära vuxenutbildningen.

Sko/överstyrelsen anser att den ovan nämnda utbildningen av fosterföräld- rar i form av försöksverksamhet inom arbetsmarknadsutbildningen även bör kunna anordnas som specialkurs i gymnasieskolan samt som särskilt yrkes- inriktad utbildning inom kommunal vuxenutbildning. Länsstyrelsen i Mal- möhus län anför att förberedande föräldrautbildning i grundskolan och gym- nasieskolan har en viktig funktion att fylla. Fosterföräldrarna i kommunala familjehem måste betraktas som socialarbetare och deras uppgifter kräver kunskap och förmåga att på rätt sätt stödja och hjälpa barnen. En kvalificerad utbildning är därför nödvändig.

Bland övriga remissinstanser som framhåller behovet av utbildning kan nämnas socialstyrelsen, Stockholms läns landsting, socialkonsulenterna i Väst- manlands län, landstingsförbundet, kommunförbundet, Västerås, Örebro och Borås kommuner samt Svenska kommunalarbetareförbundet.

Kommunförbundet anser att det otvivelaktigt finns ett stort och uppdämt utbildningsbehov som detär nödvändigt att tillgodose. Däremot är det enligt förbundet tveksamt om behovet i huvudsak kan tillgodoses genom arbets- marknadsutbildning eller inom det reguljära skolväsendet. Kommunförbun- det anser att kursmaterial bör förhandsproduceras och utbildning anordnas för handledare. Förbundet erbjuder sig att ge synpunkter vid läromedels- produktion och att på olika sätt föra ut materialet till kommunerna.

Malmö kommun anser att behovet av grundutbildning framstår som så angeläget att utredningens förslag snarast bör genomföras och att kurser för utbildning av fosterföräldrar bör föras ut i hela landet.

9.4.6. Ersättningsfrågor

Utredningens förslag om ekonomisk ersättning till familjehemmen och upp- delning av ersättningen i en omkostnadsdel och en skattepliktig arvodesdel tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser. Med hänsyn till att förslaget redan föranlett ändringar i kommunförbundets rekommen- dationer och i kommunalskattelagstiftningen i den av utredningen önskade riktningen, torde någon redovisning av enskilda remissyttranden inte er- fordras i denna del.

Utredningens förslag om ersättning för barn som vistas hos särskilt för- ordnad förmyndare har lämnats utan erinran av så gott som samtliga re- missinstanser. RR V, Västerås, Malmö och Karlsborgs kommuner, som be- handlat frågan, tillstyrker förslaget.

RRV anför att med hänsyn till den vidgning av kommunernas sociala åtaganden som ägt rum under de senaste åren finner verket det vara naturligt att vistelse i särskilt förordnad förmyndares/vårdnadshavares hem skall kun- na komma i fråga som förebyggande åtgärd och att ersättning skall kunna utgå för detta. RRV anser därför liksom utredningen att definitionen på familjehem bör utformas så att denna möjlighet inte utesluts.

9.4.7. Privatplacering av barn

Utredningens förslag att slopa tillståndstvånget vid privatplacering av barn tillstyrks uttryckligen av några remissinstanser.

Kammarrätten i Göteborg delar utredningens uppfattning att tillräckliga skäl inte längre föreligger att behålla ett generellt tillståndstvång vid privat- placering av barn i fosterhem. Härvid beaktar kammarrätten att barnavårds- nämnd enligt förslagen skall ha kvar rätten att enligt 51 & BvL förbjuda per- son inom kommun att utan nämndens medgivande ta emot annans barn un- der 16 år för vistelse i hemmet annat än tillfälligt. Denna bestämmelse bör kunna utgöra viss garanti för att olämpliga privatplaceringar av barn inte skall komma till stånd.

Karolinska institutet instämmer i utredningens förslag men finner det an- geläget att barnavårdsnämnden får vetskap om att barn på privat väg placeras i annan familj.

Örebro, Sala, Köpings och Sjöbo kommuner samt Göteborgs kommun till- styrker utredningens förslag. Sala kommun anför:

Eftersom privatplacering av fosterbarn oftast gäller till nära anhörig förekommer redan nu att ansökan om tillstånd inte inges. Kan man exempelvis genom folk- bokföringen avisera om sådan placering torde i framtiden tillståndstvång ej erfordras. Någon form av uppföljning måste anses lämplig.

Helsingborgs kommun menar att det bör räcka med den allmänna skyl- dighet barnavårdsnämnden har att tillse att alla barn har gynnsamma hem- förhållanden. Enligt Västerås kommun är utredningens förslag realistiskt och behöver inte innebära någon försämring av dessa barns situation. Förslaget bör dock enligt kommunen kompletteras med en bestämmelse om att även fosterföräldrar i likhet med vad som enligt 3 aå BvL gäller för vårdnads- havare skall ha rätt att från barnavårdsnämnden få stöd och hjälp av en särskilt utsedd barnavårdsman.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Blekinge och Malmöhus län samt landstinget i Kristianstads län är tveksamma till en så genomgripande ändring som den av fosterbarnsutredningen föreslagna. Den först nämnda länsstyrelsen menar att det kan finnas skäl för en viss uppmjukning av bestämmelserna i fö- revarande hänseende, varför de bör ses över. Bestämmelser som syftar till att ge barn och ungdom trygghet i tillvaron bör emellertid bibehållas, fram- håller länsstyrelsen i Malmöhus län och fortsätter:

] vart fall borde stadgas skyldighet för mottagare av privatplacerade barn under tolv år att anmäla förhållandet till socialnämnden i orten. En annan möjlighet är att som skånska barnavårdsförbundet föreslagit en avisering från folkbokföringen till barnavårdsnämndema sker för alla barn som flyttas till annan familj.

Sundsvalls kommun tillstyrker förslaget, dock under uttalande av viss tvek- samhet. Även Sveriges skolkuratorers förening är tveksam till slopandet.

Det övervägande antalet remissinstanser avstyrker dock förslaget. Socialstyrelsen har i sitt remissarbete hört samtliga socialvårdskonsulenter och från dem fått en enhetlig uppfattning att tillståndstvånget bör finnas kvar. Man har utifrån arbetet på fältet förklarat att just förekomsten av en lagregel hindrar många olämpliga placeringar.

Flera remissinstanser framför att tillståndstvånget bör vara kvar, eftersom

det har en preventiv effekt och förebygger olämpliga placeringar. Väster- norrlands, Kristianstad och Kalmar läns landsting menar att vetskapen om till- ståndskravet inneburit att många olämpliga placeringar har kunnat förhind- ras.

S tockho/ms barnavårdsnämnd anför:

Genom att tillståndstvång är föreskrivet för mottagande av fosterbarn och lagens bestämmelser härom kunnat åberopas — har man kunnat undvika åtskilliga olämpliga placeringar. Utredningen synes ha förstorat svårigheterna att kontrollera tillstånds- tvångets efterlevnad. Möjligheterna är i själva verket ganska goda, även i större kom- muner, att få kännedom om ifall någon för längre tid mottar annans barn utan att först ha tillstånd från barnavårdsnämnden.

Vikten av att genom tillståndstvånget kunna förhindra olämpliga pla- ceringar understryks också av Lunds och Karlskrona kommuner och socio- nomförbundet.

Betydelsen av samhällets stöd till fosterhemmen ger bl.a. länsstyrelsen i Skaraborgs län uttryck för samt anför:

Motivet för slopandet av tillståndstvånget tycks bl. a. ha varit att endast ett fåtal ansökningar om sådan placering avslagits varje år. Man kan emellertid anta att en hel del mindre lämpliga placeringar kunnat hindras på ett tidigt stadium tack vare samråd under hand mellan berörd nämnd och vederbörande föräldrar utan att formellt beslut påkallats. Det har också påpekats att det är svårt att kontrollera att bestämmelsen om tillstånd efterlevs. Detta måste enligt länsstyrelsens förmenande vara en svag motivering för slopandet av en bestämmelse, som visat sig vara ändamålsenlig och betydelsefull. Man torde därför snarare böra effektivisera dess efterlevnad än låta den utgå ur lagen.

Förslaget att slopa tillsynen över de hem, som tagit emot privat placerade barn. förefaller också svagt motiverat. I stället bör denna tillsyn enligt länsstyrelsens upp- fattning förstärkas i samma mån som stödet till de enskilda familjehemmen vidgas.

Länsstyrelsen i Stockholms län har starka betänkligheter mot utredningens förslag att tillstånd inte längre skall krävas när det gäller att ta emot pri- vatplacerade barn, vilken grupp vid fosterbarnsundersökningens genomfö- rande utgjorde 25 % av samtliga fosterbarn. Länsstyrelsen anför:

Varken förhållandet att tillståndstvånget inte alltid efterlevs eller svårigheterna att kontrollera efterlevnaden utgör enligt länsstyrelsens uppfattning tillräckliga skäl för att slopa nu gällande system. Även om man när det gäller de privatplacerade fos- terbarnen inte alltid getts tillfälle till en prövning enligt 4755 barnavårdslagen före placeringen får, så fort man får kännedom om att hemmet finns, detta status som fosterhem och därmed sammanhängande tillsyn och stöd utan att det behöver uppfat- tas som en misstroendeförklaring mot fosterföräldrarna.

Flera remissinstanser, bl. a. socialkonsulenterna i Jönköpings, Västman- lands, Kopparbergs och Gävleborgs län, Västernorrlands läns landsting, Vetlan- da kommun, TCO och socialhögskolan i Stockholm, pekar på att tillstånds- tvånget har ett trygghetsmoment som innebär ett skydd för barnen och ett stöd för föräldrarna.

Karlskrona kommun framhåller att barnavårdsnämnden på ett ”naturligt” sätt kommer in och kan ge råd och stöd åt blivande fosterföräldrar. Eksjö kom- mun och Allmänna barnhuset menar att ett tillståndsförfarande är ett effektivt sätt att få kännedom om de barn som behöver samhällets särskilda stöd.

Slutligen kan nämnas några remissinstanser som utan någon utförlig motivering avstyrker utredningens förslag, nämligen A lvsborgs läns landsting, Gnosjö och Jönköpings kommuner, FSS samt sociala barna- och ungdornsserni- nariet.

Barn från utlandet

Utredningen föreslår dels att nuvarande bestämmelse om förhandsgodkän- nande ändras till att i stället gälla ett hems lämplighet som adoptivhem, dels att en särskild bestämmelse förs in i BvL enligt vilken hem som mottagit utländskt barn under 16 år i adoptionssyfte skall stå under tillsyn av bar- navårdsnämnden till dess adoptionen ägt rum.

Av de remissinstanser som behandlat frågan stöder Karolinska institutet utredningens båda förslag. Köpings kommun tillstyrker den föreslagna änd- ringen i fråga om förhandsgodkännande medan Örebro kommun tillstyrker förslaget om tillsyn i angivna hem.

Länsstyrelsen i Stockholms län, Älvsborgs läns landsting, NIA samt adop- tionscentrum har synpunkter som bl. a. innebär att utredningens förslag borde vidgas till att gälla även svenska barn som privatplaceras i avvaktan på adop- tion.

NIA vill inte förorda ett system ”som skulle göra det legalt att helt på egen hand och utan någon kontakt med behörig svensk myndighet föra in barn i landet i adoptionssyfte”. Enligt nämnden är det därför nödvändigt att utred- ningens förslag om förhandsbesked görs obligatoriskt.

Statens invandrarverk påpekar att det i landet - utan att adoptionssyfte föreligger — finns ett relativt stort antal utländska barn som vistas här utan sina legala vårdnadshavare. Det kan gälla flickori 12—14-årsåldem som vistas här i svenskt eller utländskt hem och används för att passa familjens barn. Det kan också vara fråga om barn som lämnats kvar i Sverige t. ex. för skolgång — då föräldrarna återvänt till hemlandet. Ofta privatplaceras dessa barn av föräldrarna hos släktingar och bekanta landsmän i Sverige utan vare sig invandrarverkets eller barnavårdsnämndernas kännedom. Det är nödvändigt att invandrarverket, som har att utfärda uppehållstillstånd för de utomnordiska barnen, får barnavårdsnämndernas utlåtande om sådana fosterhems lämplighet och att nämnderna kan utöva den kontroll som be- hövs för att tillförsäkra dessa barn en god uppväxtmiljö och tillvarata deras intressen i skolhänseende. Detta och andra skäl talar enligt verket emot förslaget att slopa tillståndstvånget.

9.5. Socialutredningens överväganden och förslag

9.5.1. Inledning

Framställningen tidigare i detta kapitel visar att vård i annat enskilt hem än det egna förekommer i betydande utsträckning. Placering i sådan vård kan ha olika syften.

Ett syfte kan vara att bereda underårig den vård och fostran som föräldrar eller annan vårdnadshavare normalt svarar för enligt FB men av någon anledning inte kan ge. Är den underårige då under 16 år blir han att betrakta som fosterbarn i BvL:s mening, och BvL:s bestämmelser om fosterbarnsvård träderi tillämpning (se 9.1). Fosterbarnsplacering kan som nämnts ske genom samhällets försorg men också på privat väg, med eller utan medverkan från de sociala myndigheternas sida.

Såsom framgått av vad tidigare anförts kan emellertid vård i annat enskilt hem än det egna anordnas genom socialvårdens försorg för längre eller kor- tare tid utan att ett fosterbarnsförhållande enligt BvL uppkommer. Sådan vård har blivit en allt viktigare resurs i det sociala arbetet, framför allt när det gäller barn och ungdomar men också i fråga om vuxna. Inom kom- munerna pågår f.n. omfattande försöksverksamhet med denna vårdform varvid olika modeller prövas.

Fosterbarnsutredningen har föreslagit att den nuvarande fosterbarnsvår- den skall ersättas av vård i enskilda och kommunala familjehem. där de enskilda familjehemmen enligt förslaget svarar mot de fosterhem som kom- munerna i dag använder sig av (se 9.3.2). Benämningen vård i familjehem bör dock enligt utredningen reserveras för den vård som ordnas genom den sociala nämndens försorg. Å andra sidan skall även äldre ungdomar(över 18 år) kunna beredas vård i familjehem. Begreppet fosterbarn bör utmönstras ur lagstiftningen. Fosterbarnsutredningens förslag har som redovisats under 9.4 vunnit övervägande stöd hos remissinstanserna.

Som synes är det av fosterbarnsutredningen förordade begreppet vård i familjehem både mer inskränkt och mer vidsträckt än begreppet foster- barnsvård. Det är mer inskränkt så tillvida som det inte omfattar de privata fosterhemsplaceringarna som nu faller under BvL:s tillsynsbestämmelser. Det är mer vidsträckt eftersom familjehemmen avses skola ta emot inte bara barn under 16 år för "vård och fostran” utan även barn som mer tillfälligt har behov av vård utom det egna hemmet samt dessutom ung- domar. SU har vid sina överväganden funnit att utöver allmänna bestämmelser om vård i enskilt hem — också i fortsättningen särskilda bestämmelser behövs för sådan vård och fostran av barn i annat enskilt hem än det egna som mot- svarar den nuvarande fosterbarnsvården. De frågor som därvid kräver en för- fattningsmässig reglering har sådan anknytning till de familjerättsliga vård- nadsbestämmelserna i FB att även de särskilda bestämmelserna om ”foster- barnsvård” bör tas in i FB (jfr förslaget till ändring i 6 kap. FB).

SU ansluter sig om än med viss tvekan — till fosterbarnsutredningens för- slag att begreppet fosterbarn skall utmönstras ur författningarna. Det har emellertid varit svårt att finna ett annat begrepp som klart och kortfattat an- ger den form av vård som omfattas av de föreslagna bestämmelserna i FB, nämligen då barn under 16 år bereds vård och fostran i annat enskilt hem än vårdnadshavares. SU använder därför även i fortsättningen i detta betänkan- de stundom termerna ”fosterbarn”, ”fosterbarnsvård”, ”fosterföräldrar” och ”fosterhem" för denna vårdform där det kan underlätta förståelsen av texten. Därmed vinns också den fördelen att man vid tillämpningen av de nya be- stämmelserna i FB kan hämta ledning av den tolkning rättspraxis givit be- greppet fosterbarnsvård.

1 det följande behandlas i avsnitten 9.5.2—5 de principer och särskilda be- stämmelser som bör gälla för fosterbarnsvården. Bestämmelserna föreslås som nämnts skola tas in i FB. De allmänna principerna för vård i annat enskilt hem som resurs i det sociala arbetet tas upp till behandling i avsnitt 9.5.6. Er- forderliga bestämmelser i denna del synes ha sin plats i socialtjänstlagen (se 11, 21 och 23 & lagförslaget).

Har fosterbarnsvård anordnats av socialnämnden behövs givetvis inte nå- got särskilt tillstånd enligt de föreslagna bestämmelserna i 6 kap. 15 _»5," FB. ] övrigt synes nämnden i fråga om denna vårds innehåll m. m. böra beakta både bestämmelserna i FB och bestämmelserna i socialtjänstlagen i de delar dessa kompletterar varandra.

9.5.2. Vård ochfostran i annat enskild hem än vårdnadshavarens

] FB ges bestämmelser om vårdnad. Såsom framgår av 6 kap. l &" FB står barn under vårdnad av bägge eller den ene av sina föräldrar eller av särskilt förordnad förmyndare till dess barnet fyllt 18 år eller ingått äktenskap. FB upptar bestämmelser om vårdnadshavarnas — som regel föräldrarnas skyld- digheter gentemot barnet. Föräldrarna skall enligt vad närmare anges i 6 kap. FB sörja för barnets person och ge det en sorgfällig uppfostran. De skall se till att barnet erhåller uppehälle och utbildning.

Föräldrarna kan överlåta på annan att utöva den faktiska vården av barnet. l situationer där föräldrarna inte själva kan ha barnet i sin vård kan det bli nödvändigt för dem att lämna barnet till ett annat enskilt hem. De som i sitt hem tar emot barnet övertar på föräldrarnas begäran de uppgifter i fråga om vården av barnet som annars vilar på föräldrarna. Föräldrarna har emellertid kvar sitt bestämmande över barnet och kan därför när som helst återta vården av detta.

När barnet på så sätt tas emot för vård och fostran i annat enskilt hem — fosterbarnsvård — aktualiseras frågan om behovet av bestämmelser som ger samhället möjlighet att följa vården och medverka till att barnet får de om- sorger som det behöver. Den tidigare framställningen har visat att detär van- ligt att den sociala nämnden (barnavårdsnämnden, sociala centralnämnden etc.) på föräldrarnas begäran medverkat vid anordnandet av vården. Då bar- net genom nämndens försorg bereds vård i annat enskilt hem svarar nämn- den enligt vad förut sagts för att barnet får god vård. SU föreslår i sitt förslag till socialtjänstlag att vård som bedrivs i familjehem skall ske i samråd med nämnden. Med det nämnden tillagda ansvaret för vården följer skyldighet för nämnden att medverka till att barnet bereds sådan vård som svarar mot bar- nets behov, att delta i beslut som rör vården samt att kontinuerligt följa den- na (se också de föreslagna bestämmelserna i FB 6:17).

Det anförda innebär att när nämnden på föräldrarnas begäran eller med de- ras medgivande anordnar vård av barnet nämnden inträder vid sidan av för- äldrarna som ansvarig för vården. Motsvarande skall gälla då underårig i en- lighet med vad närmare sägs i avd. 111 bereds vård med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om vård av underårig. Frågan blir då om särskilda bestämmelser bör finnas för de situationer när föräldrarna utan nämndens medverkan själva vill ge barnet vård och fostran i annat enskilt hem.

Det förekommer ganska ofta att barn under någon tid måste beredas vård i annat enskilt hem. Så kan vara fallet när barnet på grund av sjuk- dom i hemmet tillfälligt placeras hos någon släkting. Det förekommer även att barnet under ferier eller under skolterminer får vistas hos annan familj. ! sådana situationer behåller föräldrarna själva mycket av bestämmandet över och omvårdnaden om barnet och detta kan därför alltjämt sägas ha sitt hem hos föräldrarna (se 9.1.3 om Vistelsehem).

Skilda från dessa är de situationer där föräldrarna på grund av svårigheter i relationerna till barnet, på grund av sjukdom eller av annan anledning ej längre själva kan ta del i vården och fostran av barnet utan måste överlämna hela sitt bestämmande över detta till annan, dvs. till vad som kallas fosterbarnsvård (9.1.2). I dessa situationer kan barnets förhållanden vara sådana att särskilda krav bör ställas på dem som i föräldrars ställe skall ge barnet vård och fostran. Det är ofta viktigt att placering av barnet föregås av en utredning som avser frågan om barnets särskilda behov och dess möjligheter att anpassa sig till förhållandena i det nya hemmet.

Enligt fosterbarnsutredningens förslag bör endast den värd som sker genom socialnämndens försorg vara underkastad nämndens tillsyn medan placeringar i enskilda hem som sker på privat initiativ bör falla utanför. Nuvarande tillståndsgivning vid privatplaceringar föreslås således upphävd utom såvitt avser utländska barn, varom mera nedan. Fosterbarnsutred- ningen framhåller därvid att samhällets ingripande mot missförhållanden bör ske enligt samma regler oberoende av var barnet vistas. Svårigheten att kontrollera efterlevnaden av bestämmelserna ligger även till grund för fosterbarnsutredningens förslag att slopa tillståndstvånget.

Förslaget att slopa tillståndstvånget har som tidigare nämnts avstyrkts eller bemötts med tveksamhet av det övervägande antalet remissinstanser. Det har bl. a. framhållits att härigenom skulle en för barnens skydd viktig kontrollfunktion falla bort. Särskilt har framhållits att tillståndskravet lett till att i många fall olämpliga placeringar av barn kunnat undvikas. Det har uttalats att i dessa situationer reglerna om bamavårdsnämnds in- gripanden enligt 25 å BvL är otillräckliga för att förhindra att barnet placeras i en miljö där det inte kan få tillräcklig stimulans i sin utveckling. I sådana situationer har kravet på tillstånd inneburit att socialnämnden fått tillfälle att tillsammans med föräldrarna finna ett hem som bättre tillgodosett barnets behov. Det har i flera remissvar betonats att den omständigheten att svå- righeter förelegat vid kontroll av efterlevnaden av bestämmelsen i sig inte bör utgöra grund för att upphäva bestämmelsen så länge den visar sig ha betydelse för tillvaratagande av barnens intressen.

I de fall där föräldrarna avser att mer varaktigt anförtro annan vården och fostran av barnet bör enligt SU till skydd för barnet men även till stöd och hjälp åt föräldrarna och dem som tar emot barnet finnas bestämmelser som ger socialnämnden möjlighet att medverka vid bedömningen av om det hem till vilket barnet skall lämnas svarar mot barnets särskilda behov och att de tilltänkta fosterföräldrarna har förutsättningar att ge barnet de omsorger som det behöver.

Socialnämndens medverkan vid beredande av vård och fostran i annat enskilt hem än föräldrarnas kan emellertid vara viktig även från en annan synpunkt. Flyttningen av barnet till en ny miljö kan medföra stora på-

frestningar för barnet. Det är därför angeläget att socialnämnden när det behövs medverkar vid överilyttningen. Det kan ofta vara nödvändigt att barnet inledningsvis får vistas i det nya hemmet under en kortare tid — en ”'inskolningstid” — för att utfallet av vården skall kunna bedömas.

Det är således angeläget att anordnandet av mer varaktig vård i annat en- skilt hem än det egna föregås av samråd mellan föräldrarna, socialnämnden och de blivande fosterföräldrarna. Barnets egen uppfattning bör därvid till- läggas stor betydelse. Socialnämndens uppgift skall vara att till skydd för barnet medverka till att barnet i det nya hemmet kan få den vård och omvårdnad som det behöver.

SU har funnit socialnämndens medverkan så viktig att enligt utredningens förslag i FB 6:16 barn ej utan nämndens medgivande bör få beredas vård och fostran i annat enskilt hem än föräldrarnas. Vad nu sagts bör emellertid en- dast gälla barn under 16 år.

SU:s förslag innebär att socialnämnden bereds tillfälle att medverka vid anordnande av vård och fostran av barn under 16 år i annat hem än det egna. Härigenom ges nämnden möjlighet att förhindra en från barnets syn- punkt olämplig placering. Det kan inte vara tillfredsställande att den som i en situation, då annans insatser vid vårdens utövande är nödvändiga, väljer att på egen hand placera barnet i en annan familj skall vara underkastad andra regler än den som vänder sig till socialnämnden för att få dess medverkan. Barnet bör inte genom föräldrarnas beslut kunna undandras det stöd och den hjälp som regler om medgivande avser att tillförsäkra barnet i en för barnet ofta svår situation.

SU finner det således angeläget att socialnämnden bereds möjlighet att vid behov medverka vid vårdens anordnande. Lika viktigt är emellertid att nämnden, om så anses erforderligt, kan följa vården i det enskilda hem- met. Socialnämndens medverkan under vårdens utövande kan vara bety— delsefull i flera hänseenden.

Fosterbarnsplacering har som regel sin grund i att föräldrarna oftast under en övergångstid — saknar förmåga att själva ge barnet erforderlig vård. Då barnet bereds vård i enskilt hem är avsikten i allmänhet att barnet så snart som möjligt skall kunna återvända hem. Det är inte minst med hänsyn härtill av största betydelse att socialnämnden medverkar till att bar- nets kontakter med föräldrarna består. Betydelsen härav framgår av de av fosterbarnsutredningen redovisade uppgifterna. Nämnden bör således med- verka till att barnet får besöka föräldrahemmet men även till att föräldrarna får träffa barnet i fosterhemmet. Över huvud taget bör nämnden på olika sätt söka se till att barnets kontakter med syskon och föräldrar hålls levande.

Den som tar emot barnet för vård och fostran inträder i vissa avseenden istället för föräldrarna och med samma uppgifter som annars åvilar dessa. De som vårdar barnet får således träffa de avgöranden rörande barnet som sam- manhänger med den dagliga vården. Fosterföräldrarna kan emellertid ställas inför frågor som är av stor betydelse för barnet såsom frågor rörande val av utbildning eller beredande av särskild behandling på sjukhus. Det ligger i sa- kens natur att de som har barnet i sin vård i den utsträckning det är möjligt skall fatta sådana beslut i samråd med föräldrarna och i förekommande fall med barnet. Det är en viktig uppgift för nämnden att medverka till att fos-

terföräldrarnas kontakter med föräldrarna upprätthålls så att de kan ta del i beslut som rör barnet.

En fortlöpande kontakt från nämndens sida är emellertid av betydelse även i ett annat hänseende. Genom denna kan nämnden där så behövs lämna fos- terföräldrarna stöd och hjälp vid vårdens utövande. Ofta kan det vara nöd- vändigt att förse fosterhemmet med särskild utrustning för att barnets behov skall kunna tillgodoses.

Socialnämnden bör således följa vården av den som mottagits för vård och fostran i annat hem än det egna. Det ligger i sakens natur att de som tagit emot barnet på nämndens begäran skall lämna upplysningar om barnet, om vården och om därmed sammanhängande frågor. Av vad förut sagts följer även att fosterföräldrarna bör ta kontakt med nämnden innan de be- slutar i frågor av väsentlig betydelse för barnet.

De uppgifter som enligt det anförda bör ankomma på nämnden ställer anspråk på sådana resurser inom socialtjänsten att möjligheter ges för en fortlöpande stödjande och hjälpande kontakt med det hem där barnet vårdas.

Den nämnden tillkommande uppgiften att följa vården av de barn som genom föräldrarnas försorg bereds vård och fostran i annat enskilt hem bör även avse de situationer där barnet tas emot i hem i annan kommun. Den nämnd som lämnat sitt medgivande till vården bör således ha kvar sin tillsyn. Nämnden bör emellertid ha möjlighet att överflytta ärendet i enlighet med bestämmelsen i 29 & förslaget till socialnämndslag.

Uppgiften att följa vården bör pågå till dess barnet fyllt 16 år. Anledning att beträffande äldre barn tillägga nämnden särskilda befogenheter med av- seende på vården föreligger enligt utredningens mening inte.

SU:s förslag innebär således att socialnämnden bör ges samma ansvar för de barn som genom föräldrarnas försorg bereds vård och fostran i annat enskilt hem som för de barn som nämnden placerar i annat hem än det egna.

De här föreslagna bestämmelserna har avseende endast på de barn som bereds vård och fostran i annat enskilt hem, de som nu i BvL betecknas fos- terbarn. Det är således först när föräldrarna överlåter sitt bestämmande över barnet på annan som de här föreslagna bestämmelserna blir tillämpliga. Vid bedömningen av när så skall antas vara fallet kan vägledning hämtas av den uttolkning fosterbarnsbegreppet fått i rättstillämpningen. Det bör således uppmärksammas att kortare tids placering hos annan under ferier, under skoltermin eller då vården annars mera tillfälligt överlåtes på annan inte omfattas av den föreslagna regleringen. För att ett foster- barnsförhållande skall föreligga räcker det inte med att barnet vårdas i annat hem än det egna, dvs. får mat, husrum och tillsyn i det ifrågavarande hem- met. Därutöver fordras att Vårdarna har trätt i föräldrarnas ställe för barnet och ger barnet den fostran som föräldrar normalt ger sitt barn.4

Utsträckt tillsyn

Enligt 46 å andra stycket BvL får nämnden om särskilda skäl föreligger be- sluta att barn som av föräldrarna tillfälligt placerats i annat hem, vistelsebarn, skall anses som fosterbarn och falla under bestämmelserna för sådana barn. 4Råd och anvisningar Bestämmelsen har tillkommit för att hindra att någon undgår fosterbarns- 137/ 1961.

tillsynen genom att påstå att barn som vistas hos honom inte fostras i hans hem. Beslut kan meddelas även i andra fall beträffande vistelsebarn som av särskilda skäl anses böra ställas under nämndens tillsyn (9.1.4).

SU finner med beaktande av den stadga begreppet fosterbarn vunnit ej an- ledning att av först nämnda skäl bibehålla särskild reglering för vistelsebarn. Ej heller finns enligt utredningen skäl att bibehålla bestämmelser som ger nämnden möjlighet att anordna särskild tillsyn beträffande vistelsebarn. Nå- gon motsvarighet till bestämmelsen i 46 å andra stycket BvL bör därför inte tas upp i en kommande lagstiftning.

Förbud att ta emot vistelsebarn

I undantagsfall kan sådana förhållanden föreligga i ett hem att detta är klart olämpligt för vård av barn över huvud taget. Om nämnden beträffande så- dant hem har anledning anta att man där avser att ta emot barn för vård, har nämnden enligt 51 å BvL befogenhet att meddela förbud mot att ta emot an- nans barn under 16 år utan att nämnden dessförinnan lämnat sitt tillstånd.

Enligt SU bör på sätt fosterbarnsutredningen föreslagit även i fortsättning- en socialnämnden kunna meddela förbud som nu sagts. En bestämmelse härom har därför tagits upp i FB 6:18.

9.5 .3 F ör/lyttning avfbsterbarn

Beträffande de fosterbarn, som inte är omhändertagna för samhällsvård. har föräldrarna kvar sitt bestämmande över barnet. De kan således när som helst ta barnet tillbaka från fosterhemmet eller flytta det till ett annat fosterhem. Har barnet vistats lång tid hos fosterföräldrarna och fått en fast förankring i det nya hemmet kan en sådan förflyttning vara till allvarlig skada för barnet. Det har därför ansetts nödvändigt att till barnets skydd införa bestämmelser om rätt att i vissa fall förbjuda förflyttning. Vid BvL:s tillkomst övervägdes att föra in regler i FB om överflyttning av den rättsliga vårdnaden i situationer som nu sagts. Häremot invändes emel- lertid bl. a. att en förflyttning av barnet inte alltid kunde sägas vara sådant missbruk av vårdnadsrätten som enligt FB bör utgöra förutsättning för att domstol skall kunna frånta föräldern den rättsliga vårdnaden.

I samband med tillkomsten av BvL övervägdes även att låta möjligheten att förhindra förflyttning ingå under BvL:s bestämmelser om förebyggande åtgärder och om omhändertagande för samhällsvård. Förslaget avvisades under hänvisning bl. a. till att detta skulle leda till att förutsättningarna för omhändertagande på ett otillfredsställande sätt utvidgades.

Som framgått under 9111 valde man därför i BvL att särskilt reglera de förutsättningar under vilka barnavårdsnämnden skall kunna förhindra en förflyttning av fosterbarnet. ] 50 ;" BvL upptogs sålunda en bestämmelse att om det skulle vara till avsevärd skada för ett fosterbarn att skiljas från foster- hemmet barnavårdsnämnden i den kommun där hemmet är beläget får för viss tid eller tills vidare förbjuda föräldrarna eller annan vårdnadshavare att ta barnet från fosterhemmet. Nämnden får enligt samma lagrum meddela interimistiskt beslut med en giltighetstid av högst fyra veckor.

F B:s verkställighefsreg/er

Nära sammanhängande med dessa bestämmelser är FB:s regler om verkstäl- lighet av dom eller beslut som rör vårdnaden.

Den som har vårdnaden om barnet har som förut sagts rätt att bestämma var barnet skall vistas. Finns barnet hos annan än vårdnadshavaren och vill denne, när vårdnadshavaren begär det, inte lämna barnet ifrån sig, kan på vårdnadshavarens begäran domstolen förklara att barnet skall överlämnas.

Domstolen får i vissa fall besluta om vem av föräldrarna som skall ha vårdnaden om barnet. Domstolen kan även förordna att vårdnaden skall an- förtros särskilt förordnad förmyndare. Den av föräldrarna som inte har del i vårdnaden har som regel rätt att umgås med barnet. Kan föräldrarna inte enas i fråga om umgängesrätten avgörs frågan av domstol.

Domstolen har således i tre hänseenden att fatta beslut som rör barnet nämligen i fråga om överlämnande av barn, om vårdnad och om umgänges- rätt. I syfte att bereda barnet erforderligt stöd och hjälp i situationer, då domstols beslut eller dom inte frivilligt efterkoms, har i 21 kap. FB intagits bestämmelser om verkställighet av dom eller beslut som nu sagts.

Enligt FB 2111 skall verkställighet av vad allmän domstol i dom eller be- slut bestämt om vårdnad eller umgängesrätt eller om överlämnande av barn sökas hos länsrätten. '

Innan länsrätten förordnar om verkställighet får den uppdra åt ledamot el- ler suppleant i barnavårdsnämnden eller åt tjänsteman inom barnavården att verka för att den som har barnet om hand frivilligt skall fullgöra vad som åligger honom. Sådant uppdrag får även lämnas åt annan lämplig person (FB 21:2).

Länsrätten skall således i första hand söka medverka till att överflyttning- en skeri frivilliga former. Överlämnas inte barnet frivilligt får länsrätten för- ordna om verkställighet. Länsrätten kan därvid förelägga vite eller, om det anses nödvändigt, besluta om att barnet skall hämtas genom polismyndig- hets försorg. Även om länsrätten beslutat om verkställighet finns en möjlig- het att i första hand göra ett försök att genom uppdrag som nyss nämnts få barnet frivilligt överlämnat. Om särskilda skäl föreligger får länsrätten, för att underlätta barnets förflyttning, föreskriva att barnet tillfälligt skall tas om hand på lämpligt sätt.

I vissa situationer föreligger hinder mot förflyttning som nu sagts. Har barnet fyllt 15 år får enligt FB 21:3 verkställighet inte ske mot barnets vilja utan att länsrätten finner det nödvändigt med hänsyn till barnets bästa. Det- samma gäller om barnet inte fyllt 15 år men nått sådan mognad att dess vilja bör beaktas på motsvarande sätt.

Ett annat hinder mot verkställighet kan vara att länsrätten finner att för- hållandena ändrats så väsentligt sedan domstolen beslutade att det med hän- syn till barnets bästa är påkallat att frågan om ändring av vad som bestämts om vårdnad och umgängesrätt bör prövas av allmän domstol. Länsrätten får även i annat fall vägra verkställighet om risk som inte är ringa föreligger för skada på barnets kroppsliga eller själsliga hälsa.

Slutligen bör uppmärksammas att överflyttning kan komma ifråga i andra situationer än nu nämnts. Enligt FB 21 :6 får således den som har vårdnaden om barnet även om dom eller beslut som förut sagts inte föreligger påkalla

länsrättens åtgärd för att få barn som vistas hos annan återfört till sig. Så får även ske när föräldrar eller adoptivföräldrar gemensamt har vårdnaden och en av dem utan beaktansvärda skäl egenmäktigt bortfört eller kvarhåller bar- net samt den andre begär rättelse (FB 2127). Även i angivna situationer skall de nyss nämnda bestämmelserna gälla.

Överflyttning av barn i enlighet med vad nu sagts skall ske på ett för barnet så skonsamt sätt som möjligt. FB upptar bestämmelser vars syfte är att så långt möjligt underlätta förflyttning. Sålunda föreskrivs bl. a. att vid hämtning av barn ledamot av nämnden skall vara närvarande och om möjligt även läkare.

Bestämmelserna i 21 kap. FB kan sägas i stor utsträckning tillgodose de intressen som 50; BvL avser att skydda. Under förarbetena till 21 kap. FB ifrågasattes därför om inte 50%" borde upphävas i samband med att 21 kap. trädde i kraft. En fråga om förflyttning av fosterbarn ansågs emellertid kunna uppkomma utan samband med ett verkställighetsärende varför be- stämmelsen i BvL bibehölls. För att samma bedömningsnormer skulle gälla ändrades uttrycket i 505 ”vara till avsevärd skada” till ”föreligger risk, som ej är ringa, för skada”.

Socialutredningens bedömning

Vad först angår frågan om behovet av bestämmelser rörande förflyttning av barn utöver de i 21 kap. FB angivna kan anföras följande.

Socialnämnden bör enligt SU:s förslag kunna följa vården av de barn som mottagits för vård och fostran i annat enskilt hem än föräldrarnas. Socialnämndens insatser avseende bl. a. stöd och hjälp, upplysning och väg- ledning skall syfta till att i samverkan med dem som vårdar barnet och barnets föräldrar bereda barnet trygga uppväxtförhållanden och goda lev- nadsbetingelser i övrigt. Socialnämnden skall medverka till att överbrygga de svårigheter som kan uppkomma då den faktiska men ej den rättsliga vårdnaden övergår på annan. I denna verksamhet, vars syfte är att i första hand vara barnet till hjälp och stöd, bör finnas utrymme för nämnden att förhindra att förälder till skada för barnet flyttar barnet från fosterhemmet. Rätten att meddela sådant förbud bör ingå bland de befogenheter som bör tillkomma nämnden för att nämnden skall kunna tillvarata barnets intressen. Den omständigheten att förälder eller annan vårdnadshavare har möjlighet att enligt 21 kap. FB påkalla rättens medverkan vid överflyttning bör således inte i och för sig leda till att nämndens befogenheter i nu angivet hänseende begränsas. Dock bör länsrättens beslut enligt 21 kap. FB gälla framför beslut av nämnden.

Den fråga som därefter uppkommer är om det finns anledning att vid sidan av de särskilda bestämmelserna om vård av underårig uppta regler om rätt för nämnden att meddela förbud som nu sagts. SU vill därvid hänvisa till sina överväganden i avd. 111. Som där närmare anförts får på ansökan av social- nämnden länsrätten besluta om vård av underårig som på grund av brister i omsorgen om honom eller annat förhållande i hemmet utsätts för fara till häl- sa eller utveckling och som till följd därav är i behov av vård som inte kan tillgodoses på annat sätt. Beslutar länsrätten om vård övergår på nämnden be- fogenheten att- bestämma var den underårige skall vistas och hur vården skall

anordnas. Länsrätten skall där så kan ske i beslutet ange under hur lång tid vården längst får pågå.

De angivna bestämmelserna har således sin grund i att barnet genom föräldrarnas åtgärder utsätts för fara och att barnet till följd därav är i behov av vård. Det skulle vara att gå utöver syftet med bestämmelserna att därunder även inrymma den situation som nu beskrivs i 50 & BvL. Förhållandena kan ju vara sådana att föräldrarna såväl med hänsyn till sina personliga egenska- per som till de förhållanden varunder de lever mycket väl kan ta barnet om hand, men anledning att förbjuda överflyttning likväl kan föreligga med hän- syn till den tid som barnet vistats i fosterhemmet och den fasta förankring som barnet fått där. SU finner således att socialnämndens befogenheter att förhindra skadliga förflyttningar bör regleras särskilt. Bestämmelser härom har tagits upp i FB 6:19 0. 20.

9.5.4. Förhandsbesked

Enligt 47% tredje stycket BvL kan den som ämnar ta emot fosterbarn få förhandsbesked från socialnämnden rörande hemmets allmänna lämplighet som fosterhem. Sådant besked är inte bindande för nämnden vid därefter företagen prövning av om tillstånd att ta emot fosterbarn skall ges.

SU föreslår som nämnts att barn under 16 år ej skall få beredas vård och fostran i annat enskilt hem än föräldrarnas med mindre socialnämnden lämnat sitt medgivande. Något generellt behov av att kunna ge förhandsbe- sked i sådan fråga föreligger inte enligt utredningens mening.

I ett hänseende bör emellertid nämnden redan före placeringen i hemmet kunna ge besked rörande hemmets allmänna lämplighet, nämligen vid ifrå- gasatt adoption.

Enligt FB skall rätten ge tillstånd till adoption. Rätten skall enligt FB 4:6 pröva huruvida adoptionen lämpligen får äga rum. Tillstånd får inte ges med mindre adoption finnes vara till gagn för barnet. I ärendet skall rätten beträffande underårig inhämta yttrande från socialnämnden (FB 4:10).

Det är framför allt vid ifrågasatt adoption av barn från utlandet ofta nöd- vändigt att innan sökanden kan komma ifråga som adoptivförälder det fö- religger utredning rörande hans lämplighet (jfr ifråga om utländska adop- tivbarn kap. 51). Även i andra situationer kan det vid ifrågasatt adoption vara nödvändigt att i förväg utreda det tilltänkta hemmets lämplighet. Social- nämnden bör därför kunna meddela förhandsbesked rörande enskilt hems lämplighet som adoptivhem. Har förhandsbesked meddelats får beskedet er- sätta det tillstånd som annars skall inhämtas innan barn tas emot för vård och fostran. Nämndens vidare bedömning i fråga om adoption får i sådant fall re- dovisas i det yttrande som nämnden enligt vad förut sagts skall avge till domstolen.

Förhandsbesked bör ges begränsad giltighet. Det får således inte förekom- ma att personer på grund av ett förhandsbesked som lämnats för lång tid se- dan tar emot barn i sitt hem. En lämplig avvägning nås om förhandsbeskedet gäller för en tid av högst ett år.

Bestämmelser om förhandsbesked i enlighet med vad nu sagts föreslås in- tagna i FB 4:10.

9.5.5. För/ned/ingsverksamhet

[ 54å BvL stadgas att enskild person eller sammanslutning inte utan so- cialstyrelsens tillstånd får bedriva förmedlingsverksamhet beträffande fos— terbarn. Syftet med bestämmelsen är inte att förhindra att enskild person eller sammanslutning i något enstaka fall förmedlar fosterhem utan tillstånd. Vad som kräver tillstånd är privat förmedling av så pass stor omfattning att den kan betecknas som förmedlingsverksamhet.

l fosterbarnsutredningens förslag har möjligheten att bedriva förmedlings- verksamhet med tillstånd av socialstyrelsen slopats. Enligt utredningens mening fanns det inga sakliga skäl för att tillåta en sådan verksamhet.

SU finner på sätt fosterbarnsutredningen föreslagit att bestämmelse om förbud mot förmedlingsverksamhet bör tas in i kommande lag. Utredningen har med beaktande av det nära samband denna fråga har med övriga här ovan berörda frågor funnit att bestämmelsen bör upptas i det avsnitt i FB, som enligt utredningens förslag skall reglera vård och fostran utom hemmet av den som är under 16 år. Bestämmelsen återfinns i FB 6:21.

9.5.6. Vård ifamiljehem som resurs inom socialtjänsten Principerför vård och behandling

Såsom framgår av SU:s i föregående kapitel redovisade förslag bör de sociala insatserna utformas så att möjligheterna att bereda den enskilde stöd och hjälp i den egna miljön ökar. ] förslaget till socialtjänstlag anger utredningen att socialnämndens insatser bör inriktas på att underlätta för den enskilde att bo hemma. Med en fortsatt utbyggnad av de förebyggande insatserna kom- mer, som bl. a. fosterbarnsutredningen framhåller, antalet barn och unga som behöver beredas vård utanför det egna hemmet att minska. Detta kan emel- lertid leda till att de som måste beredas vård i annat enskilt hem kommer att ha ett större vårdbehov.

Det bör ankomma på socialnämnden att då den enskilde behöver vård i annat hem än det egna i första hand pröva om den behövliga vården kan ges i annat enskilt hem. Framför allt för barn och ofta även för unga är vård i enskilt hem att föredra framför annan vård. Vård i familjehem bör emellertid inte vara förbehållen de underåriga. Många gånger kan sådan vård vara ett bättre alternativ än institutionell vård även för vuxna.

SU föreslår som närmare framgår av avd. 111 att underårig i vissa särskilt angivna situationer skall kunna beredas vård även om samtycke till sådan vård inte föreligger. Har vård beslutats får socialnämnden bestämma var den underårige skall vistas under vårdtiden och hur vården i övrigt skall anordnas. Av vad tidigare sagts följer att socialnämnden därvid i första hand bör pröva om vård i annat enskilt hem kan komma ifråga.

Från såväl normaliserings— som närhetssynpunkt är det. som fosterbarns- utredningen framhåller, som regel önskvärt att barnet eller den unge bereds vård på kortare avstånd från föräldrahemmet än vad i dag oftast är fallet. Därmed är inte sagt att placering i annat enskilt hem alltid skall behöva ske inom den egna kommunen. även om en sådan placering bör vara hu- vudregel. I vissa situationer kan det vara nödvändigt att bereda den un-

derårige vård på avstånd från hemmiljön, t. ex. för att bryta ett missbruk av beroendeframkallande medel som uppkommit i den kamratkrets som den unge tillhör.

Nämndens ansvar jör vård i, familjehem

Vård i familjehem bör vara en resurs vid sidan av andra som vid behov skall kunna erbjudas den enskilde. Sådan vård skall således kunna komma ifråga t. ex. då det är nödvändigt att bereda en tonåring en tids vistelse i annan miljö i avvaktan på att svårigheter i föräldrahemmet klaras upp. Som förut framhållits kan vård i familjehem även vara en lämplig vårdform för vuxna.

Socialnämnden anordnar vård som nu sagts och nämnden bör även ha ansvaret för vården. I 11 å andra stycket socialtjänstlagen föreslår utredning- en att socialnämnden ges ansvar för att den som genom nämndens försorg tagits emot i enskilt eller annat hem får god vård. Med detta ansvar följer skyldighet för nämnden att följa vården och när det behövs ge stöd och hjälp. Det sagda innebär att nämnden vid sidan av föräldrarna har ansvaret för att underårig får god vård.

Nämnden får emellertid inte besluta i frågor som rör vården av den enskil- de utan dennes samtycke. Som anges i förslaget till socialtjänstlag skall so- cialnämndens insatser för den enskilde utformas och genomföras tillsam- mans med honom. Föreligger beslut om vård enligt den särskilda lagen (avd. 111) får nämnden emellertid även utan samtycke av den som berörs därav fatta de beslut som är nödvändiga för vårdens genomförande.

Det är en viktig uppgift för den nämnd som har ansvaret för vården att följa denna och när det gäller barn ge föräldrarna och dem som vårdar barnet erforderlig hjälp vid vårdnadens utövande. SLI hänvisar därvid till fosterbarnsutredningens betänkande där denna fråga utförligt behandlats?

Lika viktigt är att socialnämnden medverkar till att den som ges vård utom det egna hemmet får möjlighet att upprätthålla kontakterna med an— höriga och med hemmiljön. Byte av skola bör undvikas där så är möjligt. Utredningen föreslår att i socialtjänstlagen anges att vård som bereds den enskilde i annat hem än det egna skall utformas så att samhörigheten med anhöriga och kontakten med hemmiljön främjas (ll & första stycket).

Enskilda och kommuna/a_fbmil/ehem

Enligt fosterbarnsutredningens förslag skall för vård av barn och ungdom under 18 år finnas familjehem. Familjehemmen kan enligt förslaget vara kommunala eller enskilda. Bestämmelser ges i förslaget om det antal barn som får tas emot i hem som nu sagts.

Flera remissinstanser har varit kritiska mot utredningens förslag såvitt av- ser de kommunala familjehemmen. Det har bl. a. framhållits att de av utred- ningen förordade resurserna för de kommunala familjehemmen varit otill- räckliga och att svårigheter att i sådana hem anordna en efter den unges be- hov anpassad vård kan uppkomma. Vid den försöksverksamhet som på

5sou l974:7s. 321.

grundval av bl. a. fosterbarnsutredningens förslag har bedrivits i Skåne har i det inledande skedet vissa svårigheter mött att anordna kommunala famil- jehem i enlighet med förslaget.

Enligt SU:s bedömande bör vård i familjehem vara en resurs som inte är bunden till vissa åldersgrupper. Sådan vård bör kunna komma ifråga såväl för barn och unga som för vuxna som behöver beredas vård och om- vårdnad i de former som vård i familjehem medger. Beträffande denna vårdform pågår försöksverksamhet i olika kommuner. Av den av foster- barnsutredningen lämnade framställningen framgår att på olika håll i landet prövas nya vägar för att tillgodose kommunernas behov av resurser för sådan vård och för att genom upplysningsverksamhet, utbildning samt stöd och hjälp i enskilda fall göra vården effektiv. Vården används inte bara för de barn och unga som behöver vistas i annan familj för längre tid utan även för dem som är i behov av omedelbara insatser. I syfte att kunna hålla viss beredskap i kommunerna framför allt för dessa akuta situtationer görs försök med kontrakterade familjehem och med kommunala familje- hem. Uppmärksammas bör även de nära vård i familjehem liggande hjälp- insatser som består i anlitande av s. k. stödfamiljer (eller kontaktfamiljer, se 8.3.1).

Det finns enligt SU:s mening ej skäl att i ett sådant utvecklingsskede, där ännu ej tillräckligt underlag för slutliga ställningstaganden föreligger, i lag ange olika typer av vård i familjehem. Den pågående försöksverksamheten med olika vårdformer bör enligt SU fortsätta utan en sådan styrning. Social- tjänstlagen bör därför uppta endast de bestämmelser som erfordras för att reg- lera vården som en resurs för dem som behöver vård i annan familj än den

egna.

Utbildning

Det är som redan tidigare framhållits en viktig uppgift för socialnämnden att medverka vid utbildning och fortbildning av dem som i sitt hem tar emot annan för vård. SU vill i denna del ansluta sig till fosterbarnsutredningen vars förslag biträtts av remissinstansema (se 9.3.5 och 9.4.5). Lika viktig som ut- bildningen är emellertid en allmän information och möjligheter till stöd och hjälp i frågor som rör vårdens utövande.

9 . 5 . 7 Ersättnings/i'ägor

Socialnämnden kommer med utredningens förslag att medverka såväl vid placering i fosterhem (familjehem eller annat enskilt hem) som vid an- ordnande av vård i övrigt i familjehem. Socialnämnden bör, då nämnden an- ordnat vården, i förhållande till den som tar emot barnet eller den unge för vård svara för ersättning för vården. Föräldrarna till underårig bör vara skyl- diga att ta del i denna kostnad i enlighet med de bestämmelser utredningen föreslagit i kap. 11.

SU ansluter sig till fosterbarnsutredningens förslag i fråga om ersättning till familjehemmen. Ersättning bör således utgå med visst arvodesbelopp per månad och barn, vilken ersättning bör utgöra skattepliktig inkomst.

Till familjehemmen skall därutöver utgå icke skattepliktig ersättning för mat, kläder etc. Motsvarande bör gälla för den som i annat fall tar emot barn för vård och fostran i enlighet med vad som sagts förut i detta kapitel.

'.' .l '! ll '. _| |"| ! _ ll' _” : I ' np"”'.' ä'. 1 murar .EH”r| ..'-.- = ' ..li.J ' ?.;qu ',""'.'f...F"-" '-|"g,.||'i.'. ',' " _ht'T'L... "t'-'i" mvh.”, "I ,...' I | ' ..,, ”.'—,...". _ i

a .

' [" "'.' '.'.j_="|'"' " d' "Ill"; [' ' '"""l.'"" .'""" "':',"'. tb'i. ,|| ..' . .. .

||I 'u- |

""' l' "E'." "."'"_'_"l":"'ii'|"'l-,.' |||?" "'I-'”' lf'å'l'v'li'f'jr' 'lli -. ',l . ' l|L"' |". . || ""'| '.' | 1". 'tl' | | |

". ' - ...- " _ , . ,. l" .,','.'.'_:l.i'q,' .1-. ,, ' '|' ' t' '... " ...., . .. . . . |' | ' = '- ' |. '. ' . ll . T' ' .|'- " |I .. '"." "" 4 i" "| . . ...-..._....ll'-., , ...... .. . . .

,_ 'Tlljlj' "+,. E.".'ll""'l' ' : I||J |' | , | ||." | ':' ' I.. . ..' l...”. -.' . ..... ' .' """ ' "41,1" '," '%'; "' "' -.'.'.. ""."-'_""'""'" '.' ',',,.;' ..', '. ' 'Ef'uf'” ile-lllijil'llll' .' 'L "_ | "|"' 4.2 "|| |" : ' || |" || I'""'" -'.. ..' 'fl-fi"",', .. ' ' '. " '

_|' _ _ |t," ' l . .. . .. | , - _ ». ut'... " = .. "" ' ll ...,- |,'.'i,, .' ' l. .. .' " ' . " ".: .". . ..'|' .. " .'."'."" '..'. ' ,.,,.i ' .- '. 1. "'.| .. w,,” .. - m...-"hit . ':..l. _ _ .ru ' 'L'l "."'. '." .' är:-I.."; ' 'g'.” .- ," "|..' |.'. _ ".J'l'iw'" ".!" '_-. ., | i."" ' ._ l" 'ij.'u-' _""j?,..'|"; Faq" ""." ' . ' " '.."'.. . | . '.|" _ ',|| ' .. , :., .,."' ' 'å' " " .. '.|'. l'l'- "'|'" .. . :' . .- ,

15.3-'g',» ' . '.'.-'

... ._. r.]'., '.|..1

&å'r äga.-,. _ _ . .

".'l,”i'.i..,..t , -'. '-..-' :".i'|"'—""' ..,. ...

10 Institutionell vård och behandling

10.1. Nuvarande institutioner och för dem gällande bestämmelser

10.1 . 1 Barnavårdsansralrer

Barnavårdsanstalt är enligt den definition som ges i BvL sådan för vård och fostran av barn och ungdom under arton år avsedd anstalt som inte är att hänföra till sjukvårdsanstalt, till hem för psykiskt efterblivna, blinda, döva eller vanföra eller till sådant elevhem som står under tillsyn av central myndighet. Följande särskilda former av barnavårdsanstalter anges i lagen:

barnhem av olika slag, såsom spädbarnshem, mödrahem, upptagninghem och specialhem; — barnkolonier, vilka tar emot barn för vistelse under begränsad del av året; förskolor ochfriria'shem, vilka regelbundet tar emot barn för begränsad del av dygnet; — elevhem, vilka är knutna till skolor och har till ändamål att underlätta elevernas skolgång.

Enligt stadgan (1960:595) för barnavårdsanstalter finns fyra former av barn- hem:

spädbarnshem för späda barn som inte åtföljs av sina mödrar; mödrahem, huvudsakligen för späda barn med deras mödrar; upptagningshem, huvudsakligen för barn som är i behov av tillfällig vård och fostran eller av observation antingen de omhändertagits för sam- hällsvård eller för utredning enligt 30;; BvL; samt special/rem, huvudsakligen för barn som är i behov av längre tids vård och fostran och inte lämpligen kan placeras i enskilt hem.

För varje landstingskommun skall socialstyrelsen efter förslag av landstinget fastställa barnhemsplan. I planen skall upptas barnhem till sådant antal och av sådan art att behovet av olika slags bamhemsvård blir ändamålsenligt tillgodosett. Även ändring av planen fastställs av socialstyrelsen. Landstingskommun har att inrätta och driva bl. a. de barnhem som finns upptagna i barnhemsplanen ”i den mån annan icke drager försorg därom”. Om kommun eller landstingskommun ämnar inrätta barnhem skall plan

för hemmet och dess verksamhet underställas regeringen eller om regeringen sä bestämmer socialstyrelsen. Önskar annan än kommun eller lands- tingskommun inrätta barnhem krävs tillstånd. Ansökan om sådant tillstånd skall göras hos regeringen eller, om den så bestämmer, hos socialstyrelsen.

När verksamheten påbörjas vid annan barnavårdsanstalt än barnhem skall anmälan därom göras hos socialstyrelsen eller om regeringen så bestämmer hos vederbörande länsstyrelse.

Socialstyrelsen har rätt att beträffande varje barnavårdsanstalt meddela föreskrift om det högsta antal barn och unga som samtidigt får vårdas där.

Medgivande till intagning i barnhem lämnas av dess innehavare eller ledning eller den, till vilken beslutanderätten överlämnats. Om barnhemmet är upptaget i barnhemsplan skall. om så kan ske, samråd äga rum med läns- styrelsen om önskad intagning.

Beslut om intagning i specialhem skall av hemmets ledning ofördröjligen anmälas till länsstyrelsen såvida inte länsstyrelsen tillstyrkt intagningen vid det samråd som föreskrivs i BvL.

Barnhem är skyldigt att lämna meddelande till länsstyrelsen om de barn som vid kvartalsskiftet sammanhängande vårdats i hemmet under mer än ett halvt år.

Den som omhändertagits för samhällsvård eller utredning på grund som anges i 25% b) BvL och som placerats i barnavårdsanstalt skall stå under noggrann uppsikt. Om det anses erforderligt kan den omhändertagne un- derkastas sådan begränsning i rörelsefriheten som befinns erforderlig för hans egen, övriga intagnas eller personalens säkerhet, för upprätthållande av ordningen inom anstalten eller till förhindrande av rymning. Den om- händertagne får dock inte hållas avskild från övriga intagna annat än under helt kort tid utan att föreståndaren meddelat särskilt beslut om isolering. Isolering får i intet fall äga rum under längre tid i följd än tre dygn. Mot den som inte fyllt femton år får isolering inte tillgripas utan att läkare sam- tyckt därtill. När det gäller isolering av den som fyllt femton år skall läkaren snarast möjligt underrättas. I sådana fall får isolering inte fortgå längre tid än ett dygn utan läkares medgivande. Om beslutad isolering skall ordföranden i barnhemmets styrelse ofördröjligen underrättas.

För varje barnavårdsanstalt skall finnas en läkare som åtagit sig att över- vaka hälsotillståndet hos de intagna och anstaltens personal samt att utöva tillsyn över vårdavdelningarna. Där så bedöms erforderligt bör ledningen för barnavårdsanstalt i samråd med anstaltens läkare anlita bistånd av den psykiska barna- och ungdomsvården, barnpsykiater och barnpsykolog.

Barnavårdsnämnd är skyldig att öva tillsyn över varje barnavårdsanstalt inom kommunen. Finner nämnden att de för anstalten gällande bestäm- melserna åsidosätts eller anledning eljest föreligger till anmärkning mot anstalten, dess anordningar, personal, verksamhet eller förhållanden i övrigt, skall anmälan ofördröjligen göras hos länsstyrelsen. Om länsstyrelsen finner att det föreligger missförhållande vid barnavårdsanstalt inom länet skall anstaltens ledning eller innehavare åläggas att vidta åtgärder för att avhjälpa missförhållandet. Länsstyrelsen skall underrätta socialstyrelsen om sådant åläggande. Om åläggande bedöms vara gagnlöst eller åläggande meddelats utan att medföra'nöjaktig rättelse ankommer det på socialstyrelsen att åter- kalla lämnat tillstånd eller att meddela förbud mot fortsatt verksamhet.

Med uromplanshem avses sådana barnhem som inte ingår i de fastställda barnhemsplanerna. Det vanligaste är att dessa hem inte klassificerats som tillhörande någon bestämd kategori av barnhem.

Utomplanshemmen har många gånger tillkommit som ett resultat av strä— vanden att bedriva en kompletterande verksamhet till de traditionella barn- hemmen. I några fall rör det sig om fosterhem som utökat det antal barn de tar emot. I andra fall har hemmen tillkommit på kommunens initiativ för att få en större flexibilitet.

Bland utomplanshemmen återfinns också de två så kallade riksbarnhem- men, Edesta och Sundsgården.

Vanligen är landstingskommun huvudman för barnhem. Bland huvud- männen återfinns dock som framgår av tabell 10.1 även kommuner, för- eningar och stiftelser.

Tabell 10.1 Antal barnhem 1975-01-01 fördelade på olika huvudmän och typ av barnhem Typ av barnhem Lands- Kommun Kommun Annan Summa ting utom inom anord- landsting landsting nare Spädbarnshem 13 2 — — 15 Mödrahem 4 l — — 5 Spädbarns- o mödrahem 2 — l 3 Upptagningshem 72 19 — 5 96 Upptagningshem med spädb. avd 2 - — l 3 Specialhem 16 4 — 5 25 Utomplanshem 3 .— 4 10 17 Summa 112 26 4 22 164

10.1 .2 U ngdomsvårdsskolor

Bestämmelser om ungdomsvårdskolor finns i BvL och i stadgan (l960:728) för dessa skolor.

Staten inrättar och driver ungdomsvårdsskolor som har till uppgift att be- reda vård, fostran och utbildning åt dem som omhändertagits för samhälls- vård och inskrivits som elever vid skolorna. Särskilda former av ungdoms- vårdsskolor är skolhem och yrkesskolor. Skolhem är avsedda huvudsakligen för skolpliktiga elever och yrkesskolor för elever för vilka skolplikten upp- hört. Specialavdelning får finnas vid ungdomsvårdsskolorna.

Ungdomar som vistas i ungdomsvårdsskola kan vara intagna för utred- ning, för observation eller vara inskrivna vid skolan.

Socialstyrelsen är central myndighet för skolorna och beslutar om in- skrivning av elev och har att fördela eleverna på de enskilda ungdoms- vårdsskolorna. Därvid skall hänsyn _tas till elevens behov av stöd och be- handling.

Ungdomsvårdsskola skall stå under ledning av en styrelse. Det åligger styrelsen att utöva den bestämmanderätt över eleverna som enligt BvL till- kommer barnavårdsnämnd i fråga om andra omhändertagna. Styrelsen skall

vidare besluta om val av vårdform samt om utskrivning av elever. Under styrelsen beslutar skolans rektor om vården av eleverna och förbereder deras utskrivning.

Vården av elever inskrivna vid ungdomsvårdsskola äger rum inom eller utom skolan. Om så bedöms lämpligt kan elev beredas arbete eller utbildning annorstädes än i skolan. Vård utom skolan skall anlitas så snart det kan ske. För sådan vård får eleven överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig anstalt. I sådana fall skall övervakare utses av skolans styrelse. Elev som vårdas utom skolan skall åtenas för vård inom skolan om hans uppförande eller andra omständigheter ger vid handen att sådan vård är erforderlig.

Elev i ungdomsvårdskola kan underkastas sådan begränsning i rörelse- friheten som befinns erforderlig för hans egen, övriga elevers eller perso- nalens säkerhet, för upprätthållande av ordningen inom skolan eller till för- hindrande av rymning. Elev får dock inte hållas avskild från övriga elever annat än under kort tid utan att rektor meddelat särskilt beslut om isolering.

Isolering får inte avse längre tid än som oundgängligen erfordras och skall i intet fall äga rum under längre tid i följd än tre dygn eller, där eleven fyllt arton år, sex dygn. Utan att skolans rådgivande psykiater sam- tyckt därtill får isolering inte tillgripas mot den som inte fyllt femton år.

Isolering skall omedelbart avbrytas om rådgivande psykiatern framställer begäran därom.

Utskrivning av elev skall ske när

a) ändamålet med vården får anses uppnått;

b) eleven behöver vård, fostran eller utbildning som bättre kan beredas på annat sätt än genom ungdomsvårdskolans försorg eller

c) eleven enligt dom som som vunnit laga kraft intagits i fångvårdsanstalt.

Utskrivning skall ske senast när eleven fyller tjugo år eller, om han om- händertagits efter det han fyllt sjutton år, senast tre år efter omhänder- tagandet.

Genom beslut om utskrivning upphör samhällsvården. Under vissa för- utsättningar kan dock i beslut om utskrivning förordnas att samhällsvården skall bestå.

Staten är huvudman för samtliga 18 ungdomsvårdsskolor. Platsantal och geografisk belägenhet framgår av tabell 10.2.

Tabell 10.2 Ungdomsvårdsskolor 1975/76 med platsantal och geografisk belägenhet

Disp ant Fastst ant Kommun Län platser platser 75-07—01 För manliga elever Bärby yrkesskola 39+6a 50 Uppsala C Fagared yrkesskola 40+8 61 Mölndal 0 Gräskärrs yrkesskola 40+8 54 Uddevalla 0 Hammargårdens yrkesskola 32 52 Ekerö AB Johannisbergs yrkesskola 24 35 Kalix BD Långanäs yrkesskola 26 49 Eksjö F Margretelunds yrkesskola 24 28 Lidköping R Råby yrkesskola 35+6 53 Lund M Stigby yrkesskola 21+8 24 Jönköping F Sundbo yrkesskola 40+16 60 Fagersta U Lövsta skolhem 50+6 63 Nyköping D Vemyra skolhem 24 40 Sollefteå Y Östra Spång skolhem 30 40 Örkelljunga L F ör kvinnliga elever Brättegårdens yrkesskola 20+6 26 Vänersborg P Håkanstorps yrkesskola 16 22 Vingåker D Ryagårdens yrkesskola 32+10 59 Örkelljunga L Eknäs skolhem 23 27 Enköping C Folåsa skolhem 14 21 Linköping E

530+74 764

" Utskrivningsavdelningar i närbelägna tätorter. Dessutom drivs i Göteborg under led- ning av eftervårdskonsulenten två hem (hospits) för ungdomsvårdsskoleelever från samtliga skolor (sammanlagt 14 platser).

10.1 .3 Vårdanstalter för alkoholmissbrukare Allmänna Vårdanstalter

Bestämmelser som reglerar verksamheten vid allmänna Vårdanstalter för alkoholmissbrukare finns intagna dels i NvL och dels i kungörelsen (1955z528) med vissa tillämpningsföreskrifter till denna lag.

Enligt NvL är allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare

1. anstalt eller avdelning därav, som av staten inrättas för sådant ändamål;

2. av landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan anordnad anstalt el- ler avdelning därav, vilken av Konungen erkänts såsom allmän vård- anstalt för alkoholmissbrukare. Sådant erkännande kan när som helst åter- kallas.

Socialstyrelsen har tillsyn över de allmänna vårdanstaltema som skall stå under ledning av en styrelse. Vid anstalten skall finnas föreståndare. Fö- reståndare kan också utses för avdelning av anstalt. I sådant fall gäller vad som i lagen stadgas om föreståndare också föreståndare för avdelning. Behandlingen av de intagna på allmän vårdanstalt skall anpassas efter vårdens huvudsakliga syfte att återföra dem till ett nyktert liv. Den intagne

är skyldig att följa de för anstalten gällande ordningsföreskrifterna samt att fullgöra det arbete ”som ur synpunkten av en ändamålsenlig vård ålägges honom”.

Tvångsintagning kan ske på allmän vårdanstalt (18 & NvL). Det är länsrät- ten som beslutar om sådan intagning. Beträffande indikationerna för tvångs- intagning se avd. V (avsnitt 32.2.1).

Möjlighet finns också för person som är hemfallen åt alkoholmissbruk att frivilligt ingå på anstalt av detta slag. Villkoret är att personen ifråga hos anstaltens föreståndare eller hos socialstyrelsen gjort framställning att få komma in på anstalten för vård och skriftligen förbundit sig att stanna kvar på anstalten under viss tid som bedöms erforderlig, dock högst sex månader. Den som på detta sätt är intagen på anstalt kan kvarhållas under den tid som anges i den skriftliga förbindelsen (58 & NvL).

Den som har att föranstalta om verkställighet av beslut om tvångsin- tagning på allmän vårdanstalt skall hos socialstyrelsen ansöka om att an- staltsplats anvisas. Socialstyrelsen har sedan att bestämma på vilken anstalt tvångsintagning skall ske.

Om någon hos föreståndare för allmän vårdanstalt ansökt om att frivilligt bli intagen på anstalten skall ansökan överlämnas till socialstyrelsen för prövning och beslut. Vid prövningen skall tillses att den anstalt som an- sökningen avser är lämplig för sökanden med hänsyn till dennes ålder, sinnesart, hälsotillstånd, arbetsförmåga och tidigare livsföring. Är anstalten inte lämplig för sökanden men plats kan beredas på annan anstalt. skall han tillfrågas om han accepterar detta. Utan eget medgivande får sökanden inte tas in på annan anstalt än den som ansökningen avser.

Socialstyrelsen har rätt att förordna om överflyttning av intagen person från en allmän vårdanstalt till en annan. Denna rätt gäller såväl tvångsintagna som frivilligt ingångna.

Beträffande vårdtid, försökspermission, övervakning m. m. må hänvisas till framställningen under 32.2.1.

Enskilda våre/anstalter

Endast frivillig vård kan förekomma vid enskild vårdanstalt. Verksamheten vid sådan anstalt regleras inte av NvL. Statsbidrag kan dock utgå enligt samma grunder som gäller för de erkända anstalterna. Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet även för enskilda anstalter.

Anordnare av enskild anstalt är ofta någon stiftelse eller ideell organisation, men även kommuner och landsting driver anstalter av detta slag.

Sammanlagt finns 4 statliga, 20 erkända och 27 enskilda Vårdanstalter. Platsantal, geografisk belägenhet och ägare för de olika anstalterna redovisas i tabell 10.3.

Det finns även föreningar och stiftelser som driver institutionsverksamhet utan statsunderstöd. Deras verksamhet finansieras genom insamlade me- del, kommunala bidrag eller sjukförsäkringsförmåner som utgår under vis- telse på institutionen. Ett litet antal institutioner i enskild regi finns också.

Tabell 10.3 Vårdanstalter för alkoholmissbrukare 1975/76. Platsantal, geografisk belägenhet. ägare

Allmänna Antal Kommun Län Vårdanstalter platser Statliga anstalter Gudhem 96 Falköping R Runnagården 46 Örebro T vårdavd Brotorp 42 ” T Venngarn 60 Sigtuna AB vårdavd Hornö 10 Enköping C Statens vårdanstalt vid Östersunds sjukhus” 53 Östersund Z Summa 307 Erkända anstalter Ägare Björstorp 52 Hässleholm L Föreningen Lunds stifts prästers nykterhets- och

diakoniförbund upa

Dagöholm 40 Katrineholm D Stiftelsen Dagöholm Edshemmet 36 Upp] Väsby AB Stockholms kommun Hessleby sjukhus 67 Eksjö F Konung Oscar II:s jubileumsfond Holma—Karlsvik 109 Höör M Föreningen Lunds stifts prästers nykterhets— och diakoniförbund upa Holmforshemmet 39 Boden BD Stiftelsen Holmforshemmet Hägerstad 32 Åtvidaberg E Stiftelsen Hägerstad slott Hemmet Lindåsen 36 Töreboda R Stiftelsen Hemmet Lindåsen Pålyckehemmet 56 Karlskrona K Stiftelsen Pålyckehemmet Ribbingebäck 51 Uppsala C Stockholms stadsmission Romanäs 126 Tranås F Stiftelsen Romanäs Ryds Brunn 63 Tingsryd G Stiftelsen Ryds Brunn Stornäset 66 Sundsvall Y Stiftelsen Stornäset Vårnäs 53 Vingåker D Stiftelsen Vårnäshemmet Västerbyhemmet 44 Gotland I Stiftelsen Västerbyhemmet Västkusthemmet 80 Mark P Stiftelsen Västkusthemmet Åsbrohemmet 200 Askersund T Stiftelsen Åsbrohemmet Rällsögården 62 Ljusnarsberg T Stiftelsen Rällsögården Älvgården 66 Hedemora W Föreningen Hemmet Älvgården upa Östfora 91 Uppsala C Stockholms kommun

Summa 1 369 Totalt 1 6 76

Enskilda Antal Kommun Län anstalter platser

Arödshemmet 22 Uddevalla 0 Stiftelsen Arödshemmet Dennicketorp 31 Filipstad S Stiftelsen Dennicketorp Ekbacken 22 Mullsjö R Stiftelsen Ekbackens rekreationshem Eksätra 26 Uppsala C Uppsala läns landsting Ekåsa vårdhem 40 Lerum P Göteborgs kommun Glösbohemmet 19 Bollnäs X Gävle kommun Hamnvikshemmet 30 Nynäshamn AB Stockholms kommun Hindbyhemmet 30 Malmö M Malmö kommun Hällnäs vårdhem 42 Vindeln AC Västerbottens läns landsting Härnö vårdhem 20 Strängnäs D Strängnäs stifts diakonistyrelse Karolinergården 53 Åre Z Stockholms kommun

Enskilda anstalter Antal Kommun Län Platser Kungsörstorp 43 Kungsör U Stockholms kommun Kurön 65 Ekerö AB Frälsningsarmén Kydingeholm 57 Östhammar C Stockholms kommun Lida vårdhem 28 Strängnäs D Stockholms kommun Nolaskogs konv.hem 32 Örnsköldsvik Y Västernorrlands läns landsting Nordsjöhemmet 44 Ljusdal X Gävleborgs läns landsting Pettersbergsgården 21 Stockholm AB Stockholms kommun Röda korsets konvhem 30 Jönköping F Jönköpingsdistriktet av Svenska röda korset Scheelegården 32 Mark P Stiftelsen Scheelegårdens sjukhem Solvikshemmet 40 Ydre E Stiftelsen Solvikshemmet Stora Främsbacka 21 Falun W Kopparbergsdistriktet av Svenska röda korset Tingsätra vårdhem 32 Södertälje AB Stockholms distrikt av Svenska nykterhetsvårds- förbundet Tärnan 48 Hedemora W Stockholms kommun Utbyhemmet 20 Göteborg 0 Göteborgs kommun Öberga 32 Älvsbyn BD Norrbottens läns landsting Öjersjöhemmet 17 Partille O Stiftelsen Öjersjöhemmet Summa 897

”Drivs av Jämtlands läns landsting enligt särskilt upprättat avtal. Staten betalar ersättning för underhåll och drift mot landstingets självkostnader (exkl. avskrivningskostnader för sjukhusbyggnaden).

10.1.4 lnackorderingshemför alkoholmissbrukare

Enligt socialstyrelsens Råd och anvisningar 1963 (nr 162) är inackorderings- hem för alkoholmissbrukare i princip avsedda för personer som har och kan sköta förvärvsarbete men som har problem med fritiden. Klienterna bor och intar sina måltider på hemmet där de också tillbringar en stor del av fritiden. För sin inackordering betalar de en avgift. På hemmet finns personal som vid behov lämnar klienten hjälp med personliga angelägenheter av olika slag. Genom nykterhetsnämndstjänsteman eller övervakare kan ytterligare vård och hjälp erhållas, framhålls det i socialstyrelsens anvisning- ar, som i övrigt bl. a. innehåller följande synpunkter på inackorderingshem- mens verksamhet.

Inackorderingshemmet kan exempelvis användas för person som är i be- hov av särskilt effektiv tillsyn på fritiden, som har särskilt svåra bostadsför- hållanden eller som under någon tid behöver leva skild från hustrun eller familjen och den vanliga miljön. Tillgång på inackorderingshem kan även i vissa fall göra det möjligt att undvika eljest indicerad eller nödvändig intagning på vårdanstalt. Vistelse på inackorderingshem kan också användas som övergång från vård på anstalt till fullständig frihet eller efter sjukvård för alkoholskadade. Det må nämnas att föreläggande att bo på inackor- deringshem kan användas som lydnadsföreskrift vid 5. k. kvalificerad över- vakning (36 & NvL), vid försökspermission och — beträffande tvångsintagen person — utskrivning från allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare (51, 54 åå NvL).

Den inackorderade betalar för sin inackordering avgift till hemmet. Denna avgift får ej överstiga belopp som socialstyrelsen funnit skäligt, och den

är i allmänhet inte högre än att den boende har möjlighet att fullgöra för- sörjningsplikter, sanera sin ekonomi 0. d.

Eftersom inackorderingshemmet är avsett att vara en halvöppen vårdform för alkoholmissbrukare med bl. a. bostadsproblem av mer tillfällig natur, är det önskvärt att den inneboende har arbetsfrågan löst vid inflyttningen eller att klienten förväntas kunna få arbete inom kort tid därefter. Problem med arbetet och bostadsfrågan liksom beträffande förhållandet till familjen bör under vistelsetiden i möjligaste mån lösas. Med anledning av detta och att vistelsen på hemmet i första hand har ett förebyggande syfte bör vistelsetiden begränsas och i princip inte överskrida åtta månader.

Inackorderingshemmen för alkoholmissbrukare drivs av kommunerna. År 1975 fanns ca 90 hem fördelade på 65 kommuner.

Statsbidrag utgår till såväl anordnandet som driften av inackorderings- hemmen. Driftbidraget utgör 75 % av den styrkta nettokostnaden.

10.1.5. Behandlingshem for narkotikamissbrukare

Med behandlingshem för narkotikamissbrukare avses sådan institution som erhåller statsbidrag för att bereda vård av narkotikamissbrukare. Villkoren för statsbidrag finns angivna i det regleringsbrev rörande anslag till nyk- terhetsvård m. ni. som regeringen utfärdar för varje budgetår. I regleringsbre- vet förordas speciella villkor för bl. a. anordnande och drift. Ingen åtskillnad görs här mellan behandlingshem och inackorderingshem.

Enligt riksdagsbeslut år 1968 bör Sjukvårdshuvudmännen ha ansvaret för att behandlingshem och Vårdanstalter för narkotikamissbrukare anordnas i erforderlig utsträckning så länge inte överenskommelse träffats om fördel- ningen av vårdansvaret på annat sätt.

Speciella behandlingshem/inackorderingshem för narkotikamissbrukare har i huvudsak inrättats i de tre storstadsregionerna. Hittills har kommu- nerna anordnat flera hem av detta slag än landstingen. Även stiftelser fö- rekommer som huvudmän i några fall.

10.1.6. H emjör störande vårdtagare

21 & ShjL innehåller bestämmelser om s. k. störande vårdtagare. Där stadgas att det ankommer på landstingskommunen att bereda erforderlig vård och tillsyn för den som med hänsyn till sitt beteende inte lämpligen kan vara i ålderdomshem. År 1976 fanns 14 särskilda hem för denna grupp. I februari 1976 bodde 452 personer i dessa hem. Gruppen består huvudsakligen av äld- re, gravt alkoholskadade men också av senildementa personer.

10.2. Institutioner i omvandling 10.2.1 Platsutveckling m. m.

Enligt den rapport som avgivits av socialstyrelsens institutionsutredning' har antalet institutionsplaceringar inom barna- och ungdomsvården minskat mycket kraftigt. Ett betydande antal barnhem och flera ungdomsvårdsskolor .. . _ , _, ens lagesrapport ]. Socral- har lagts ned under den senaste lO-årspenoden. De uppgifter som lamnas styrelsen Dnr HB här nedan är hämtade ur utredningens rapport. 2/19:l43,Sept.1975.

' Institutionsutredning-

Vad barnhemmen beträffar har antalet särskilda spädbarnshem minskat med cirka 100 sedan 1970. Även mödrahemmens antal har minskat kraftigt. Mödrahemsplatser fanns vid undersökningstillfället (1.1.1975) endast i sju län. Vid en rundringning som institutionsutredningen gjorde i september 1974 visade det sig att endast tio av landets samtliga kommuner hade någon placerad på mödrahemsplats.

Det fanns 96 rena upptagningshem och tre upptagningshem med späd- barnsavdelning. Antalet platser var 1 162 resp. 63. År 1970 fanns 115 sådana hem med sammanlagt 1 963 platser. Det innebär en minskning med 41 % på fem år.

Vid undersökningstillfället var 26 specialhem i verksamhet, varav 25 till- hörde barnhemsplan. Sammanlagda platsantalet inom barnshemsplanen uppgick till 262. Motsvarande siffror var år 1970 33 hem och 372 platser.

Antalet s. k. utomplanshem (se 10.1.1) uppgick till 17 varav ett mödrahem och ett specialhem. De övriga hade av socialstyrelsen fått tillstånd respektive godkännande att driva barnhemsverksamhet utan närmare angivande av typ.

SU gav i sitt principbetänkande uttryck åt den uppfattningen att på längre sikt institutioner med mer än 20—25 platser inte bör eftersträvas. Därvid bör, framhöll SU, varje behandlingsenhet inte överstiga sex till åtta klienter.

Institutionsutredningen hävdar att barnhemmen i allmänhet anpassat sin storlek efter vad som angetts som önskvärt. Sålunda uppges 93 % av samtliga barnhem ha 20 eller färre platser och 96 % 25 platser eller färre. Drygt hälften av samtliga barnhem hade tio platser eller mindre. Endast två barn- hem hade fler än 30 platser.

Antalet i ungdomsvårdsskolorna för observation intagna ungdomar och an- talet inskrivna elever har med undantag för år 1966 kontinuerligt sjunkit sedan år 1964. År 1970 var antalet 683 för att år 1973 vara nere i 410. Nedgången har fortsatt.

Antalet skolor har minskat från 25 år 1965 till 18 år 1975. Samtidigt som hela institutioner lagts ned har ett antal avdelningar vid olika skolor stängts. Platsantalet på många avdelningar har också dragits ned. Vidtagna åtgärder har inneburit att antalet disponibla platser på skolorna minskat från 1 031 år 1965 till 540 i juli 1975. Som framgår av tabell 10.2 är ung- domsvårdsskolorna genomgående större än barnhemmen. Ingen skola har ett fastställt platsantal understigande 14.

Enligt institutionsutredningens redovisning är antalet placeringar på de allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare i stort sett detsamma som för tio år sedan. Samtidigt har en ökning skett på de enskilda anstalterna. Platsantalet på de allmänna vårdanstalterna, som 1.1.1975 var 1 754, har se- dan slutet av 1960-talet minskat med omkring 300. Samtidigt har de enskilda vårdanstalternas platsantal ökat med ca 400 till 897.

Enligt den statistik som institutionsutredningen redovisar har andelen frivilligt intagna på nykterhetsvårdsanstalter ökat från 65,9 % år 1965 till 90,4 % år 1974.

Sjukpenning har alltid utgått till klient intagen på enskild vårdanstalt. Sedan 1.7.1974 utgår sjukpenning även till dem som tas in på allmänna Vårdanstalter. Det finns inte tillräckligt underlag för att bedöma vilka kon- sekvenser den reformen kan få för utnyttjandet av de allmänna vårdan-

stalterna. Från några håll redovisades strax efter reformen en markant ökad tillströmning till dessa anstalter. Sjukpenningsreformen har också inverkat på arbetsdriften vid de allmänna vårdanstalterna. Idag arbetar färre intagna i verkstäder, jordbruk, trädgårdar m.m.

Som framgår av tabell 10.3 har drygt hälften av vårdanstalterna för alko- holmissbrukare 41 eller fler platser. Högsta antalet platser, 200, har Åsbro- hemmet. Endast 11 % har 20 eller färre platser. När socialstyrelsen senast (1.8.1974) upprättade förteckning över behand- lingsenheter och frivilliga organisationer med särskild inriktning på narkoti- kamissbrukare fanns det sammanlagt 171 platser på statsbidragsberättigade behandlingshem / inackorderingshem. För några år sedan ansågs behovet av speciella behandlingshem för narko- tikamissbrukare vara stort inte minst i stockholmsregionen. Efterfrågan har dock varierat sedan Stockholms kommun år 1973 öppnade två hem. Vissa ti- der utnyttjades inte hemmen i full utsträckning varför institutionerna både av behandlingstekniska och av ekonomiska skäl tvingades att erbjuda andra kommuner platser. Nu förefaller emellertid resurserna såväl i stockholmsre- gionen som på andra orter återigen att vara för små. Till flera behandlingshem är det köer. Beläggningen på inackorderingshemmen för alkoholmissbrukare är rätt låg, redovisar nykterhetsvårdens anstaltsutredning i ett betänkande.2 Således var ca en fjärdedel av hemmens totala platsantal outnyttjad under år 1974. Från 16 slumpvis utvalda inackorderingshem samlade anstaltsutredning- en in uppgifter om gäster vilka var bosatta i hemmen under vecka 19 år 1973. Enkätsvaren visar att endast 20 % av gästerna hade förvärvsarbete. Liknan- de uppgifter har utredningen erhållit vid studiebesök och genom andra ut- redningar och undersökningar som studerats. ' Vid en undersökning företagen år 1966 hade över hälften av gästerna förvärvsarbete och endast 4 % var pensionerade. Detta innebär således att många gäster numera vistas i inackorderingshemmen även under dagtid. Ca 80 % av gästerna hade en eller flera anstaltsvistelser bakom sig. Jämfört med 1966 års undersökning var det dock färre som kom direkt till inac- korderingshemmen från anstalt. Anstaltsutredningen konstaterade att hem- mens karaktär av övergång mellan anstaltsvård och ”fullständig frihet” del- vis hade förändrats och förskjutits mot att numera utgöra ett alternativ till anstaltsvård. Detta intryck, framhöll utredningen, förstärks av att en fjärdedel av gästerna har egna bostäder men vistas i inackorderingshem längre eller kortare tider när problem uppstår med att klara det egna boendet. Enkäten visade att vistelsetiderna varierade kraftigt men genomsnittet låg mellan tre och sex månader. Ca 60 % av gästerna hade varit inskrivna mer än en gång vid inackorderingshemmet och för 40 % av gästerna översteg den sammanlagda vistelsetiden ett år. I bidragskungörelsen finns en bestämmelse att statsbidrag inte skall utgå för gästs vistelse i inackorderingshem som överstiger ett år. Motivet härför har varit att begränsa vistelsen vid hemmen och stimulera den primär- kommunala nykterhetsvården att slussa ut gästerna till egna bostäder. Rege- ""aCkorder'PEShemmen . . . . .. for alkoholmissbrukare. ringen kan bevrlja dispens från denna bestammelse. Betänkande av nykter- Anstaltsutredningen sade sig dock ha erfarit att det blivit allt vanligare hetsvårdens anstaltsut- med ett kringgående av bestämmelsen genom tillfällig utskrivning av gäs- redning (DsS 1975z8).

tema och inskrivning på nytt efter en kortare period. Av enkätsvaren framgår att det finns gäster som skrivits in 30—40 gånger och sammanlagt vistats fem år i hemmet. Företrädare för öppenvården har framhållit att vissa av gästerna i inackorderingshemmen behöver det stöd det kollektiva boendet utgör och den service med mathållning och städning som hemmen kan erbjuda. Enligt anstaltsutredningens mening fyller inte inackorderingshem- men i dessa fall någon funktion i en Vårdkedja. Snarare har de kommit att betraktas som en mer definitiv boendeform med viss service för gästerna.

Anstaltsutredningen var av den uppfattningen att inackorderingshemmen i dag används både som alternativ till anstaltsvistelser i krissituationer och som eftervårdande åtgärd. I dessa funktioner torde, framhöll utredningen, utbyggnaden av inackorderingshemmen ha bidragit till att minska behovet av platser på anstalter. Den ursprungliga målsättningen (se 1014) för den halvöppna vårdform som inackorderingshemmen utgör har inte lika stor aktualitet, hävdade an- staltsutredningen, och framförde bl.a. följande synpunkter.

Såväl bostads- som arbetsmarknad har i dag en annorlunda struktur än år 1963 då socialstyrelsen utfärdade Råd och anvisningar för hemmen. Det har blivit lättare att erhålla bostäder men svårare på arbetsmarknaden för människor som missbrukar beroendeframkallande medel. Under senare år har det vidare blivit allt vanligare med förtidspensionering av alkoholmissbrukare och därmed kan man inte längre tala om ”personer som har och kan sköta förvärvsarbete men har särskilda problem med fritiden” som den enda kategorin gäster vid hemmen. Många av gästerna saknar varje form av sysselsättning under dagtid. Det har också kunnat konstateras att gäs- terna i dag uppvisar en gravare missbruksbild och att även missbrukare av narkotiska preparat och kriminellt belastade personer i en icke obetydlig utsträckning vistas vid hemmen. Dessa förhållanden ställer andra krav på hemmen än tidigare framför allt beträffande personaltäthet och personalens utbildning samt vårdinnehållet. Men för att man skall kunna precisera dessa krav och kvantifiera behovet av inackorderings- hemsplatser måste hemmens roll inom den totala vårdkedjan fastslås. Skall hemmen endast erbjuda ett skyddat boende eller skall de ges en vidare målsättning och förändras till s.k. behandlingshem med ett direkt vårdinnehåll? Utredningen har bibringats den uppfattningen att såväl personal inom nykterhetsvården som de politiskt ansvariga i kommunerna anser att hemmen företrädesvis bör vara aktivt behandlande inslag i en för gästen fastställd behandlingsplan där öppna. halvöppna och slutna vårdformer ingår i mån av behov. I denna behandlingsplanering måste vidare ett aktivt samarbete komma till stånd mellan de olika vårdresursernas företrädare. inte minst med sjuk— vårdsresurser på orten. som alkoholpolikliniker och psykiatriska kliniker. Om hemmen inte ges möjlighet att repliera på dessa resurser kan hela behandlingsarbetet komma att äventyras. Ett gott samarbete leder till snabba insatser för att bryta begynnande missbruksperioder. Inackorderingshemmet får inte bli en institution dit klienterna skickas när öppenvårdens resurser är otillräckliga och en längre eller kortare vistelse på vårdanstalt framstår som enda möjlighet för klienten.

Inackorderingshemmens främsta fördel ligger i deras lokala anknytning som torde lämpa sig väl för vård— och behandlingsprogram som bygger på principerna om närhet, kontinuitet och flexibilitet.

10.2.2. Urvecklings- och försöksverksamhet

Försöksverksamhet med samtidig vård av såväl manliga som kvinnliga vårdtagare har bedrivits vid Vårdanstalter för alkoholmissbrukare. Fram till

december 1974 har sådan verksamhet bedrivits vid två statliga, fem erkända och 13 enskilda anstalter. Det övervägande flertalet av dessa anstalter tar emot såväl ensamstående som par (makar eller motsvarande samlevnads- form). Tre erkända anstalter — Lindåsen, Västkusthemmet och Östfora — har endast tagit emot par.

I januari 1975 lämnade socialstyrelsen en redogörelse till socialdeparte- mentet för erfarenheterna av försöksverksamheten. Styrelsen konstaterade att erfarenheterna är övervägande goda. Enligt styrelsens mening bör sam- vård genomföras på samtliga anstalter. Styrelsen hemställde därför att rege- ringen lämnar medgivande för samtliga anstalter att oberoende av stadgar el- ler särskilda föreskrifter ta emot såväl män som kvinnor för vård på dessa in- stitutioner. Socialstyrelsens skrivelse har överlämnats till socialutredningen.

Nykterhetsvårdens anstaltsutredning framhöll i sitt tidigare åberopade be- tänkande att det blivit allt vanligare att även kvinnliga gäster tas emot i inac- korderingshem för alkoholmissbrukare. Orsaken uppgavs vara dels en libera- lare hållning till samvård av män och kvinnor, dels ett ökat antal kvinnliga alkoholmissbrukare bland nykterhetsnämndernas klienter. Erfarenheterna av denna samvård beskrevs som delade. På vissa hem har man talat om det positiva i att bryta den enkönade miljön. Andra framhåller dock problem som kan uppstå när kvinnliga och manliga gäster vistas i samma hem. Trots såväl goda som mindre goda erfarenheter av denna samvård var det anstalts- utredningens uppfattning att en fortsatt utveckling i riktning mot samvård vid institutioner är viktig och bör eftersträvas.

När det gäller barnhem och behandlingshem för narkotikamissbrukare är det vanligast att samvård av båda könen sker. I sitt tidigare nämnda betän- kande Barn- och ungdomsvård uttalade fosterbarnsutredningen att alla for- mer av differentiering av dem som vårdas i barn- och ungdomshem bör und- vikas så långt som möjligt.

Genom dispens har ungdomsvårdsskolorna fått rätt att i samma skola ta emot både pojkar och flickor. Erfarenheterna härav är hittills goda.

Vilken typ av preparat som klienterna missbrukar är en av de faktorer som hittills legat till grund för en uppdelning mellan olika institutioner. Sedan länge har det funnits anstalter eller vårdhem för alkoholmissbrukare. Då vårdbehovet till följd av det tilltagande bruket av centralstimulerande medel ökade, inrättades speciella vårdinrättningar för narkotikamissbrukare.

Den uppdelningen har ifrågasatts. SU uttalade i sitt principbetänkande att differentiering med hänsyn till olika yttre symtom bör överges. Enligt so- cialstyrelsens institutionsutredning har utvecklingen gått mot en samtidig vård oavsett preparat. F lera institutioner kallar sig idag behandlingshem eller kollektiv för drogmissbrukare.

Det råder emellertid. framhöll institutionsutredningen. delade meningar om särvård eller samvård är lämpligast. Några av de vanligaste argumenten för och emot formulerade utredningen på följande sätt.

Narkotikamissbrukare är en grupp som har haft särskilda svårigheter att få sina vård- behov tillgodosedda. En från socialarbetare ofta redovisad erfarenhet är att sjukvården avvisar hjälpsökande missbrukare. De anses för besvärliga för andra patienter och inte minst för personalen. Ytterligare ett skäl att inrätta speciella avdelningar för narkotika- missbrukare ansågs vara deras abstinensbesvär.

De ovan beskrivna svårigheterna är i och för sig också aktuella för stora grupper al-

koholmissbrukare. dvs. de som inte kan betala för den vård de vill ha. Rädslan för nar— kotikamissbrukare är emellertid om möjligt större än vad den är för alkoholmissbru— kare. Narkotikamissbruket är fortfarande omspunnet av mytbildning och panikartade reaktioner från såväl samhällets som enskilda människors sida.

Många socialarbetare anser således att narkotikamissbrukare inte skulle få den vård som de behöver om det inte fanns speciella vårdinrättningar.

Ett annat argument som förs fram då och då är den skillnad i ålder som ofta finns mellan dem som vistas på en vårdanstalt för alkoholmissbrukare och dem som vistas på ett behandlingshem för narkotikamissbrukare. Skillnader i grundläggande värde— ringar och förhållningssätt till yttervärlden är ett annat. Dessa skillnader skulle medfö- ra svåra problem i samvården.

Bland argumenten för samvård märks det som tidigare sagts, nämligen att missbru- ket av preparatet i och för sig endast är ett symtom på bakomliggande orsaker och att en uppdelning efter preparat fixerar problemen till själva missbruket. Klienten går in i en roll som narkoman eller alkoholist istället för att bearbeta de egentliga problemen.

Ett ytterligare argument som förts fram är att det visat sig att ett stort antal missbru— kare i praktiken är blandmissbrukare och att det är tillgången på preparat som är avgö- rande för vad man använder.

I sitt principbetänkande framhöll SU att statsbidragsbestämmelserna ibland låser skilda verksamheter till former som inte från alla synpunkter är de mest ändamålsenliga. Institutionsutredningen berörde också de nuvaran- de statsbidragsbestämmelserna. Enligt utredningens mening hämmar dessa bestämmelser utvecklingen av institutionsvården och hindrar att vård och behandling inriktas på de bakomliggande problemen i stället för på missbru- ket och det preparat som används.

Nykterhetsvårdens anstaltsutredning konstaterade i sin rapport om kart- läggningen av verksamheten vid inackorderingshemmen för alkoholmiss- brukare att 9 % av dem som vid undersökningstillfället vistades i hemmen var narkotikamissbrukare. Bland tillfrågad personal råder det delade me- ningar om att ha gäster med enbart alkoholmissbruk tillsammans med miss- brukare av narkotiska preparat. Några hade i stort sett goda erfarenheter, me- dan andra påtalade den uppdelning i grupper som blir följden. Dessa ”klick- bildningar” uppges leda till konflikt mellan grupperna. Den sannolika orsa- ker härtill anses vara åldersskillnader och generationsmotsättningar.

Gästernas ålder i inackorderingshemmen varierade från några enstaka som inte fyllt 20 år till personer som var över 70 år. Vid undersökningstillfäl- let var 42 % 50 år och äldre medan 15 % var under 30 år. Andelen för den sistnämnda gruppen hade tredubblats från 5 % år 1966 till 15 %.

Förklaringen till detta ville anstaltsutredningen söka dels i det tilltagande alkoholmissbruket i allt lägre åldrar, dels i tidigare omnämnt förhållande att många inackorderingshem även tar emot narkotikamissbrukare och att des- sa oftast återfinns i yngre åldersklasser.

10.2.3. Särskilt om försöksverksamheten inom socialvården iSkäne

På statsmakternas initiativ pågår i Skåne en försöksverksamhet som skall ge praktiska erfarenheter inför det reformarbete som förslagen från SU och fosterbarnsutredningen syftar till. Försöksverksamheten bedrivs i Malmöhus och Kristianstads län. Den väntas vara slutförd i och med utgången av budgetåret 1977/78.

Enligt direktiven skall försöksverksamheten främst avse barna- och ungdomsvården men även beröra nykterhetsvården och narkomanvården. Den skall utformas så att primärkommunerna ges möjlighet att som huvudman för vården pröva nya behand- lingsmetoder och ta det sammanhållna vårdansvaret för såväl den öppna som den institutionella vården oavsett om den är allmänt förebyggande eller utgör ett direkt led i behandlingen. Försöksverksamheten skall förutom primärkommunala resurser omfatta landstingskommunala och statliga institutionsresurser i form av barnhem, ungdomsvårdsskolor och nykterhetsvårdsanstalter. Dessutom är det meningen att genom försöksverksamheten få en rad frågor som gäller samordningen mellan pri- märkommunernas socialverksamhet och landstingskommunernas hälso— och sjukvård belysta. Försöken skall innefatta sådana åtgärder som kan stimulera till lösning av individuella vård- och behandlingsproblem i närmiljö och som kan minska behovet av institutionsplaceringar.

En ledningsgrupp har knutits till socialdepartementet med uppgift att bedriva för— söksverksamhet inom socialvården. I gruppen ingår representanter för socialdepar— tementet, socialstyrelsen, landstingsförbundet och kommunförbundet samt företrä— dare för kommuner inom försöksområdet. Till ledningsgruppen har knutits en re- ferensgrupp med företrädare för de fackliga organisationerna. Den direkta ledningen av försöksverksamheten handhas av en lokal projektgrupp med bl.a. representanter för skånelandstingen och kommunförbundets länsavdelning.

En utvärderingsgrupp bestående av sociologer från sociologiska institutionen vid Lunds universitet dokumenterar fortlöpande erfarenheterna av försöksverksamheten och kommer att framlägga slutrapport under år 1978.

lnslittirionsvården

Försöksverksamheten innebär för samtliga skånekommuner ett ändrat utnyttjande av institutionsvård vid ungdomsvårdsskolorna Råby, Ryagården och Östra Spång samt vid vårdanstalterna för alkoholmissbrukare Holma-Karlsvik och Björstorp. De prin- ciper om närhet, kontinuitet och flexibilitet som SU och fosterbarnsutredningen för- ordade har varit vägledande för uppläggningen av försöksverksamheten. Sålunda har varje institution tilldelats ett begränsat upptagningsområde inom försöksområdet för att möjliggöra en utökad samverkan enligt dessa principer. Kommunerna får där- igenom också förutsättningar att utöva sitt sammanhållna vårdansvar då varje kom- mun i princip endast skall samarbeta med en ungdomsvårdsskola och en vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Under försökstiden har man fått dispens från de lagar och författningar som reglerar verksamheten vid institutionerna. På ungdomsvårdsskolorna har man således fått möjlighet till intagning på frivillig bas och ett förenklat intagningsförfarande för denna grupp. På vårdanstalterna beslutar resp. föreståndare om intagning av frivilliga vård- sökande.

Försöksledningen tog hösten 1975 initiativ till en rad konferenser, till vilka re- presentanter för institutioner och socialförvaltningar i Skåne inbjöds liksom repre- sentanter för angränsande vårdområden. Dessa konferenser syftade till att ge infor- mation om försöksverksamheten och gav även tillfälle till diskussion om fördelningen av vård- och behandlingsansvar. Konferenserna stimulerade också till personkontakter och resulterade i en ömsesidig hospitering mellan förvaltningar och institutioner. Under våren 1976 studerade representanter för SU försöksverksamheten vid ett besök i Skåne.

Närheten mellan institutioner och hemmiljö upplevs som positiv av de institutioner och kommuner som deltari försöksverksamheten liksom de förbättrade möjligheterna till samarbete. Fortfarande finns dock uppenbara brister att avhjälpa innan samarbetet fungerar tillfredsställande. 1 någon kommun ställer man sig bakom idéerna för för— söksverksamheten men man anser sig inte med befintliga resurser ha möjlighet att

regelbundet besöka institutionerna och ta det sammanhållna vårdansvaret. Försöks- ledningen har därför med hjälp av socialstyrelsens chefspsykolog inlett diskussioner med några förvaltningar och institutioner om fördelningen av vård- och behand- lingsansvar i syfte att finna en modell för gemensam behandlingsplanering som man kan samarbeta kring i enskilda vårdärenden, då man tror att en planerad vårdinsats på sikt kan ge tidsvinster som kan komma behandlingsarbetet tillgodo.

valerhersvården'

För nykterhetsvården har det varit svårt att upprätthålla kravet på närhet vid in- stitutionsplaceringar, då det f. n. råder brist på vårdplatser i Skåne. Vårdanstalterna i Skåne har inte heller tillräckliga personella resurser. Eftersom man haft ett mycket stort antal ansökningar till anstaltsvård har man således på grund av såväl plats— som resursbrist varit tvungen att hänvisa patienter för vård på anstalter utanför Skåne.

Björstorp, som en längre tid endast vårdat frivilliga, har inte ansett sig med oför- ändrade resurser ha möjlighet att vårda även tvångsomhändertagna, varför denna kategori i första hand har hänvisats för vård på Holma-Karlsvik.

Andelen tvångsansökningar har ständigt minskat i ett totalt sett ökat antal an- sökningar till anstaltsvård för alkoholmissbrukare. På skåneanstalterna anser man dock att många av dem som kommer frivilligt inte 'är mer motiverade för vård än de tvångsintagna.

Vissa svårigheter med tillämpningen av närhetsprincipen har kunnat iakttas. Så- lunda anser man sig på Holma-Karlsvik ha misslyckats med patienter som har sin hemvist alltför nära anstalten. dvs. i Höörs kommun. Denna omedelbara närhet med- för både att avvikningar sker till hemmet och att det är lättare att smuggla in sprit på anstalten.

Från socialförvaltningarna inom försöksområdet har framhållits att det upplevs som ett problem att man tvingas placera de mer svårbehandlade så långt hemifrån (till de statliga anstalterna). eftersom det här rör sig om personer som behöver de största vård- insatserna såväl från institutionen som från kommunens socialvård.

Vårdtiden uppges ha minskat vid vårdinstitutionerna och är nu i genomsnitt 6—8 veckor. Från olika håll betonas betydelsen av ett bättre samarbete med sjukvården. Bl. a. framhålls att sjukvården bör ges ökade möjligheter att ta emot patienter för avgiftning. Försöksledningen har inlett diskussioner med Sjukvårdshuvudmännen i syft