SOU 1981:23

Tekniska hjälpmedel för handikappade : delbetänkande från Integrationsutredningen

DELBETÄNKANDE FRÅN INTEGRATIONSUTREDNINGEN

%%

ekniska , hJalp

* medel , ; fOI' handlkappade

S%

..gmeäacfä ;: LMV *

lm

,.

!: n ||| .

,", ,v F” ,! Å WU".— &! f 1

| _ _ V

& Statens offentliga utredningar

ww 1981:23 W) Utbildningsdepartementet

Tekniska hjälpmedel för handikappade

Delbetänkande från Lntegrationsutredningen Stockholm 1981

Omslag Jan Bohman Jernström Offsettryck AB

ISBN 91-38-06218-6 ISSN 0375-250X Gotab, Stockholm 1981

Till statsråden Elisabeth Holm och Britt Mogård

Regeringen bemyndigade genom beslut den 8 juni 1978 statsrådet Mogård att tillkalla sju ledamöter och två sakkunniga att utreda frågan om integration av handikap- pade elever i skolväsendet jämte sammanhängande frå- gor.

Följande ledamöter och sakkunniga ingår idag i utred- ningen.

Ledamöter:

Lennart Orehag, överdirektör, skolöverstyrelsen, tillika ordförande Ulf Crona, gymnastiklärare, Riksförbundet för döva och hörselskadade barn Åke Martinsson, slöjdlärare, Riksförbundet för rörelse- hindrade barn och ungdomar Margit Odelsparr, jur. kand., ledamot av riksdagen Olle Pekkari, studierektor, Synskadades riksförbund Birgitta Rydle, ämneslärare, ledamot av riksdagen Bengt Wiklund, journalist, ledamot av riksdagen

Sakkunniga:

Gunvi Larsson, departementssekreterare, utbildningsde- partementet

Torsten Odre, speciallärare, De handikappades riksför- bund

Huvudsekreterare i utredningen är departementssekrete- raren Richard Lagercrantz, utbildningsdepartementet. Biträdande sekreterare är byrådirektören Birgitta Magnus-

son, socialstyrelsen och avdelningsdirektören Åsa Ham- mar, statens institut för Iäromedelsinformation. Anna- Märta Israelsson, skolöverstyrelsen, är assistent i utred- ningen. Ett stort antal experter är förordnade i utredning- en. Fil. kand. Harry Svensson är expert på heltid. Följande experter har deltagit i diskussionerna kring detta betän- kande: skolkonsulenten Kenneth Eklindh, departements- sekreteraren Bengt-Olov Mattsson, skolinspektören Len— nart Pettersson och skolkonsulenten Brita Sjöqvist. Utredningen har antagit namnet Integrationsutredning-

en.

Utredningen har tidigare lagt fram följande betänkan- den: Huvudmannaskapet för specialskolan (SOU 1979:50), Undervisningen för synskadade elever — plane- ring i ett kortare perspektiv (DsU 1979z11), Gymnasial utbildning för döva och gravt hörselskadade i Örebro (DsU 1979:14), Personell assistans för handikappade (SOU 1979:82) samt Handikappad Integrerad Normaliserad Utvärderad (SOU 1980:34).

Detta betänkande är skrivet med stor stil för att under- lätta för synskadade att läsa det. Betänkandet finns även som talbok. Stockholm den 12 mars 1981 Lennart Orehag Ulf Crona Åke Martinsson Margit Ode/Sparr Olle Pekkari Birgitta Ryd/e Bengt Wiklund /Richard Lagercrantz Åsa Hammar Birgitta Magnusson

Harry Svensson

lnnehåH

Förord

1.

3.1 3.2 3.3 3.4

3.5

4.1

4.2

4.3

4.4 4.5

5. 5.1

Betänkandets uppläggning och sammanfatt- ning

Begreppet tekniska hjälpmedel

Centrala myndigheter, institutioner m.m. på hjälpmedelsområdet

Handikappinstitutet . . . Sjukvårdshuvudmännens upphandlingsbolag Landstingen och hjälpmedelscentralerna Statens institut för Iäromedelsinformation och rikscentralerna för pedagogiska hjälpmedel Övriga myndigheter, institutioner m.m. på undervisningsområdet

Reg/er, anvisningar m.m. för hjälpmede/sför- sörjning och miljöanpassning . . Förordningar och anvisningar inom utbild- ningsområdet samt omfattningen av det statli- ga stödet . . . . . . . Den tekniska hjälpmedelshanteringen i lands- tingens regi . . . Tekniska hjälpmedel åt handikappade" | arbetsli- vet . . . . . . . . . . Anpassning av den fysiska miljön Sammanfattning

Våra undersökningar på skolans område Hörselskadade

13 15 17 17 19 20 25

33

39

39 54 57 60 64

67 68

5.2 Synskadade . . . . . . . . . . . . . . . 71 5.3 Rörelsehindrade . . . . . . . . . . . . . 74 5.4 Sammanfattning . . .- . . . . . . . . . . 76

6. Några synpunkter på hjälpmedelsförsörjning-

en . . . . . . . . . . . . . 79 6.1 Statens institut för läromedelsinformation . . 79 6.2 Rikscentralerna för pedagogiska hjälpmedel . 80 6.3 Några kommuner . . . . . . . . . . . . . 86 6.4 Reselärarna och syncentralerna .. . 89 6.5 Konsulenterna för rörelsehindrade och hjälp- medelscentralerna . . . . . . . . . . 92 6.6 Erfarenheter och synpunkter |nom hörselområ- det...................95 6.7 Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . 96 7. Sko/ans framtida hjälpmedelsförsörjning . . 97 7.1 Några utgångspunkter . . . . . . . . . . 97 7.2 Ett ökatlandstingskommunalt ansvar . . . 101 7.3 Handikappinstitutet och hjälpmedelsförteck- ningen..... ..........107 7.4 Justering av hjälpmedelsersåttningen . . . . 109 7.5 Den fysiska miljön . . . . . . . . . . . . 109 7.6 Den framtida läromedelsförsörjningen . . . 112

Bilaga: Hjälpmedelsförteckning, utarbetad av Tomtebo- dagruppen,1978 . . . . . . . . . . . .115

Förord

Sommaren 1980 publicerade vi ett delbetänkande (SOU 1980:34) — Handikappad, Integrerad, Normaliserad, Utvär- derad — där vissa riktlinjer för den framtida handikappoli- tiken drogs upp. Vi utgick i våra resonemang bl. a. från begreppen "integrering" och "normalisering". Vi konsta- terade att det i hög grad varit på dessa begrepp som den hittillsvarande handikappolitiken vilat. Begreppen hade använts som något slags nyckelord för den politik man velat föra. I betänkandet visade vi att när begreppen började användas under 1950- och 1960-talen då var situationen för de gravt handikappade barnen och ungdo- marna helt annorlunda än vad den är i dag. Huvuddelen av dem vårdades och fick sin undervisning på särskilda institutioner. Dessa låg dessutom i samhällenas utkanter. Begreppen "integrering" och "normalisering" infördes som någon form av "kamptermer". Begreppen skulle skapa enighet om en färdriktning bort från institutionerna, bort från de slutna vårdformerna och in i samhället. Människor med grava handikapp skulle ges samma rätt som andra att ta del av det gemensamma arvet från de föregående generationerna: skolorna, bostäderna, teat- rarna, biblioteken osv. tillhörde också dem. Få tvekade om innebörden av begreppen "integrering" och "normalise- ring".

I dag är de flesta institutioner nedlagda. Huvuddelen av de svårt handikappade barnen och ungdomarna bor hemma hos sina föräldrar och går i den vanliga skolan — precis som andra barn och ungdomar. Begreppen "inte- grering" och "normalisering" kan inte längre— som förr— användas som kamptermer för att ange en färdriktning bort från institutionerna. Nu handlar det i stället mer om

en färdväg djupare in i samhället, in i en samhällsgemen- skap. De handikappade kan därvid -— i långa stycken — slå följe med de icke handikappade.

! betänkandet påpekade vi att många av de problem — kanske huvuddelen — som de handikappade barnen och ungdomarna i dag upplever i skolan är likartade dem som många andra barn och ungdomar upplever. Vi kallade dessa problem för "generella". Övergången förskola- lågstadiet betraktas sålunda av många handikappade ofta som för abrupt. Klasserna anses som för stora och lärarna räcker inte till för den individualisering av undervisningen som läroplanen föreskriver och eleverna behöver. Även elevvårdspersonalen anses ha för många barn och ung- domar att sörja för. Vidare saknas det ofta speciallärare, omsättningen av de ordinarie lärarna är för stor, det finns inget fast system för vikariatstjänster och skolledarna är ofta för arbetstyngda för att ha tid över för enskilda elever. Många upplever dessutom ämnessplittringen som för stor — i synnerhet på högstadiet. De pekar vidare på betygssystemet som befrämjar konkurrens och utslag- ning och som gör det svårt att häva ett dåligt utgångsläge — som t. ex. ett handikapp. Gemensamt för dessa problem som upplevs av handikappade är att de angår de flesta elever— oberoende av om de har ett funktionshinder eller inte. Exemplen på sådana generella problem kan lätt mångfaldigas.

Många problem som de handikappade barnen upplever är emellertid "specifika" för dem. För endast den som är synskadad finns det t. ex. anledning att diskutera om en Magnivision (ett slutet TV-system) skall inköpas. Klassens alla läromedel måste kanske i ett annat fall föras över på punktskrift, skolgårdarna byggas om — cykelställ tas bort, trappnedgångarförses med staket etc. — reliefmarkeringar inne i skolorna förbättras e. d. Den hörselskadade kan ha stora problem med klassrum eller andra lokaler i skolan som inte akustikbehandlats. Olika former av teknisk apparatur som hörapparater, hörselslingor i golvet 9. d. måste fungera. Den som är rörelsehindrad och sitter i rullstol behöver viss bredd på dörrarna i skolan, hissar, särskilda ramper e. d. Den som är allergisk kan behöva en egen inhalator, en luftrenare eller ett särskilt rum i skolan

för att ta mediciner i. Gemensamt för alla dessa problem är att de är specifika för de handikappade ungdomarna och att de åtgärder som kan vidtas för att lösa problemen i allmänhet inte kan utnyttjas av andra ungdomar.

I det nämnda delbetänkandet diskuterade vi — mot bakgrunden av en sådan här probleminventering — vilka riktlinjer som borde läggas ut för den framtida skolpoliti- ken för handikappade. Borde staten — som Handikappför- bundens centralkommitté (HCK) och De handikappades riksförbund (DHR) föreslagit i flera olika sammanhang under senare tid — gå in med någon form av "garanti" e. C]. för att just handikappade elever skall få de resurser de behöver? Borde staten närma sig t. ex. det "generella" problemet att klasserna är för stora genom att helt enkelt ta på sig den merkostnad kommunen får för att skapa en liten klass för en elev med ett handikapp? Eller borde staten ta på sig kostnaden och ansvaret för attt. ex. olika typer av tekniska hjälpmedel — "specifika" för de handi- kappade — snabbt togs fram och kostnadsfritt ställdes till förfogande?

Av stor betydelse för våra resonemang och för våra ställningstaganden ide här frågorna var de förändringar i användningen av "handikapp"-begreppet som gjort sig märkbara under senare år. Precis som begreppen "in- tegrering" och "normalisering" hade detta begrepp tidi- gare en ganska entydig innebörd. Det var främst de "klassiska" handikappen — synskador, hörselskador och rörelsehinder — som avsågs med begreppet. Efter hand vidgades emellertid betydelsen. Nya grupper anslöt sig till den officiella handikapprörelsen och samhällets "handi- kapp"-politik förändrades i motsvarande grad. I dag åsyftas med begreppet, enligt t. ex. statens handikapp- råds definitioner, människor som har ett eller flera av ett tjugotal beskrivna — sins emellan mycket olika — fysiska funktionshinder eller kroniska sjukdomar samt även män- niskor med olika former av allvarliga psykiska och känslo- mässiga skador. Sedan Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH) anslutit sig och vunnit medlemsskap i HCK har begreppet ytterligare utvidgats.

Vårt uppdrag omfattar visserligen, sa vi oss i det nämnda betänkandet, endast elever med vissa av de nu

angivna funktionshindren/skadorna/sjukdomarna. Vi an- såg det emellertid trots detta nödvändigt att överväga konsekvenserna av de förslag vi kunde tänkas lägga fram åtminstone för de övriga grupper som idag åsyftas med begreppet "handikappad" — och för vars intressen handi— kapprörelsen arbetar. Om vi t. ex. övervägde olika statliga åtgärder (statsbidrag, särskilda anvisningar e. d.) för att gravt rörelsehindrade elever eller gravt synskadade — som ingår i våra direktiv— skulle garanteras sådana "generella" förhållanden som små klasser där de fick sin undervisning tillsammans med andra icke handikappade elever, då ansåg vi det nödvändigt att även beakta konsekvenserna av motsvarande — statliga — åtgärder för elever med andra grava funktionshinder, psykiska störningar e. d. Någon jämförelse mellan olika handikappgruppers mer eller mindre uttalade behov av sådana generella åtgärder som t. ex. små klasser ansåg vi oss inte kunna göra.

En annan omständighet av betydelse förvåra ställnings- taganden i dessa frågor var att statsmakterna under senare år — i stor politisk enighet — bedrivit en konsekvent decentraliseringspolitik på skolans område. Kommunerna har successivt getts allt större möjligheter att påverka skolans utformning, stödet till eleverna etc. Drivfjädrarna till denna politik — så som de avtecknar sig i de officiella dokumenten — har varit omsorgen om elever med speciel- la behov/speciella svårigheter. Endast ute i kommunerna, har man sagt sig, finns det förutsättningar att utforma det stöd och den hjälp varje elev behöver. Vi delar denna uppfattning.

I det nämnda betänkandet föreslog vi — mot den här bakgrunden — att vi inte borde inrikta vårt arbete på att endast peka ut vissa elevgrupper i grundskolan — dvs. de som råkar ingå i våra direktiv— som de som skulle komma i åtnjutande av olika sådana här "generella" åtgärder. Den avveckling av den statliga kontroll- och dirigeringsappa- raten som här påbörjats borde fortsätta, förklarade vi. Vår insats i dessa frågor fick i stället inskränkas till att skapa förutsättningar ute i kommunerna för att problem av denna generella karaktär där skulle kunna lösas från fall till fall. Utöver detta fick vår insats vara att söka öka kommunernas kunskaper om vad det kan innebära för en

ung människa under skolgång och utbildning att ha något av de funktionshinder som ingår i vårt uppdrag att utreda.

Däremot borde vårt statliga utredningsarbete, skrev vi, kunna inriktas mot konkreta förslag och reformer på de områden som vi i det föregående kallat "specifika" för de handikappade. Där kan vi föreslå att statsmakterna vidtar en serie åtgärder för att direkt förbättra förhållandena för de grupper som ingår i vårt utredningsuppdrag utan att förslagen behöver få prejudicerande inverkan på andra handikappgrupper eller grunddragen i den nuvarande skolpolitiken ändras.

I detta betänkande fullföljer vi de här resonemangen. Med stöd av en bred remissopinion på vårt tidigare nämnda delbetänkande lägger vi här fram riktlinjer och konkreta förslag på några av de områden vi i det föregående kallat "specifika" för handikappade. Vi före- slår därvid — bl. a. i likhet med vad HCK och DHR yrkat under flera år — att de handikappade lämnas statliga garantierför att de skall få de hjälpmedel de behöveri olika studiesituationer.

I början av år 1982 avser vi att lägga fram vårt slutbetänkande. Där kommer vi att ta upp många av de frågor vi i det föregående kallat för "generella" och föreslå de åtgärder vi bedömer nödvändiga för att kommunernas förutsättningar att sörja för de handikappade i skolans värld skall bli de bästa möjliga. Idet betänkandet kommer vi också att redovisa en stor del av den kunskap/erfarenhet som f. n. finns häri landet om vad det kan innebära att ha något av de funktionshinder som omnämnts i våra direktiv.

.. .. |"' ,'-

'."' H'...f.'T ,,|' ',.,'|| ,...,gft' |_ ä- ' '_'_'.' .' .' ,'."._,H _|.. l', _ ___ _ ., _ || __ || _| ' ”___, ,_ || - __|_:.'|||__|_ _ __ |_- ||' "|- |'_| _|_ '|', "r'_'_'..g___ _| I"" '. _| . __ ." .—| _ Tlf-', '_'... — 'if-”'i' -'.'| '.'-|.'."." J'."";' """-|""""'""' " .l , " . ."' "|" ll ,'='_'__ ,....__'_ | ,, ;" ,l',,l.."l d'.. . __ . ' .— ,' :. ' ' ..,!..- _" ' ..” . | ,' '.| . |L, _l, . -' _ .. .." . _ '., ... ____|_'_'_",,'.' _ .: __._ ,, 5'.'-J| .. ,;_. .. ...",_ __|. '_ _ ' "."';.'_'|___'..1 '”"1"",T',:" '.' .. ' fl--"" ...-..,: . tj.-'. , _. M.? _ ;.” ... | _ " |_._... . ___ ,__ ._ -. _,_ _. _ _._ an,; ..,, ._ __, _ ån,, _ __|,__ __. _ ._ _|... '. _ ('.'.'1'-""'| "._H_'______-.|3|'|_-J_'_'_.__u * - _. . ,. ('p'!- "j_l, - , . ., ." _ "'. _'.|._ _ _|"..._ .."|,.'..,,'"|.-.'|. '..J'rj'j” (| ' ' l' ' . "' "' 'l'_-.._.|'1iI La""" '." rik"". ':'-"'a'? ' I! . '- ,"' '- .'.'""" " .- » " l'.',',' '"i.|' '”". ' '>' ' _. . . - - . -- , |||-.....- ..... | . |"|' ' . ._ . _ .. _ - , . __ __ _"|_'=II1 hl'nmul-ht' _ ___. __ - __ . _ _ __ ,.. _ .:; _. _ __f _ A-Nh" =.__'i'*]-H!m(_lil'. ' " .- * ” -. __ - 'j ' _— ' ' tt = " .. _r1'__a|'|:p1bt .. _ f ._ .. _. ':, . ""'-|" Mår-"

., . - ; '_.*___ , , .a'lua'di THUNIT'

' ' ' ' .— -' -. . .. ' ' . -' " bunke-hmm?" ___ __ '_' .... qh'u' anamn”

:."- ”-.T-a.' "|E. ""'"-”:"" |.:.5

Hulk- Bums”.- ._

' jammad- tillåta.-mbt "” ' Elmia tahiti!-

__

"Imint. .n. _Im08_

1. Betänkandets uppläggning och sammanfattning

Idet här delbetänkandet föreslår vi en reformering av den hjälpmedelshantering som f. n. finns på skolans område. De regler vi i dag har är ytterligt komplicerade, de varierar bl.a. ofta från skolform till skolform och från handikapp- grupp till handikappgrupp. Vi har försökt återge allt vad som f. n. finns på området. Vissa avsnitt har därför blivit mycket omfattande och detaljerade. Vi presenterar dess- utom i betänkandet resultaten av ett antal nya undersök- ningar vi Iåtit utföra beträffande de handikappades hjälp- medelsförsörjning i skolan. Därframkommer bl. a. att det komplicerade regelsystemet ofta lett till att de handikap- pade — helt i onödan — fått vänta på sina hjälpmedel. Slutligen speglar vi några olika opinioner som f. n. finns hos skilda yrkesgrupper med stor erfarenhet från hjälp- medelsområdet. De ger bl. a. sina synpunkter på den framtida hjälpmedelsförsörjningen.

I kap. 7 redovisar vi våra ställningstaganden och förslag. I korthet innebär dessa att landstingen får det samlade ansvaret för hjälpmedelshanteringen — alltså även för hjälpmedelshanteringen i utbildnin'gsväsendet. Lands- tingens hjälpmedelsorgan — syncentralerna, hörcentraler- na och hjälpmedelscentralerna — får ett samlat ansvar för hjälpmedelsförsörjningen för förståndshandikappade, hörselskadade, rörelsehindrade, synskadade och talska- dade. Det omfattande regelsystem som byggts upp på skolans område kan avvecklas.

Vi föreslår att landstingen kompenseras för det vidgade ansvaret genom att den s. k. hjälpmedelsersåttningen justeras.

_ml'gunätaaåjvb narr aer: |

, 'rlhhnsnlwlabr .'|_'||'|l.£".__ ri

päiliänrl Hit crime ' ' ' årm'f'l. n i mna

' . '_rf'i'ättbirna taiu'vlm gammla—:||: mm:» I Mh'ljuål' ||| mgnlm ... _ Jäglnnöz'täiel'eiham " uumsmlqmm'l » illum - ehm " 3115:an Marma ' .Jw' ww: earl å'- 15535!kame _-.r'|"i1qt_|ijr'i tahitims'n _nåtv'qbråu'i' _qmll * qumtnl manual |

,. . '| . Wilsh'grnqiåjd ' ' lålrtulm'gnlå ' l,:umaqléw Tino nn 'åä'ålähhalnqlåid Bå- .,ahafuällulsatöd %,h' fed .absb -"|].E-l.'"!.|mo "Hello!? ' lm'målalp'mliv Hå mmm: Matens mammi

Ill 2 Begreppet "tekniska hjälpmede

Uttrycket "tekniska hjälpmedel" och "handikapp" har ofta i samhällsdebatten intimt förknippats med varandra. Detta kan ha underblåst föreställningen att ett handikapp eller en funktionsnedsättning närmast är en fråga av teknisk natur: rullstolen ger den rörelsehindrade möjlig- het att förflytta sig, hörapparaten ger den hörselskadade möjlighet att delta i samtal, Magnivisionen ger den synskadade möjlighet att läsa svartskrift etc. Vi protesterar mot ett sådant synsätt. Det tekniska hjälpmedlet är viktigt men mycket annat måste till för att den som har en allvarlig funktionsnedsättning ska/l uppleva en delaktig- het i samhället.

I det här delbetänkandet avser vi med begreppet "tekniska hjälpmedel" sådan teknisk utrustning som — efter adekvat utprovning — visar sig kunna reducera verkningarna av förlusten eller nedsättningen av en kroppsfunktion. Definitionen ansluter sig till den handi- kappinstitutet lagt till grund för sin s.k. hjälpmedelsför- teckning.

Eftersom gränserna mellan tekniska hjälpmedel, fysiska miljöförändringar och läromedel kan vara svåra attdra har vi i detta delbetänkande jämväl berört dessa angränsande områden.

3. Centrala myndigheter, institutioner m. rn. på hjälpmedelsområdet

Det finns f. n. ett stort antal myndigheter, institutioner m. m. som är involverade i samhällets omfattande hjälp- medelshantering. Vi har valt att i detta inledande avsnitt ge en presentation av de viktigaste av dessa myndigheter, institutioner m. m. och i korthet ange inriktningen av deras arbete.

3.1. Handikappinstitutet

I sitt betänkande (SOU 1967:60) Bättre hjälpmedel för handikappade föreslog handikapputredningen att ett handikappinstitutet skulle bildas. Enligt utredningens förslag skulle institutet främst vara inriktat på det egentli- ga tekniska utvecklingsarbetet och därmed sammanhäng- ande frågor, men institutet skulle även uppmärksamma miljöproblem, forsknings- och utvecklingsarbete samt förmedla information och erfarenheter. En likartad verk- samhet bedrevs sedan tidigare med statligt stöd av Svenska centralkommittén för rehabilitering (SVCR). Han- dikapputredningen föreslog att staten och sjukvårdshu- vudmännen skulle bli huvudmän för det nya institutet. Så blev inte fallet utan institutet, som inledde sin verksamhet 1 juli 1968, fick staten och SVCR som huvudmän. Samti- digt upphörde SVCR:s verksamhet inom områden som teknik och information och personalen övergicktill anställ- ning vid handikappinstitutet.

År 1976 övertog sjukvårdshuvudmännen det direkta ansvaret för handikapphjälpmedel från socialstyrelsen. Samma år tillsattes en utredning om den framtida sam- verkan mellan sjukvårdshuvudmännen och handikappin- stitutet. l betänkandet (Ds S 1976:8) Samverkan i handi-

kappinstitutet föreslog utredningen att endast staten och sjukvårdshuvudmännen borde stå som huvudmän för institutet. Utredningsförslaget förverkligades och fr. o. m. den 1 januari 1978 inträdde landstingsförbundet i stället för SVCR som huvudman vid sidan av staten. Samtidigt träffades en särskild överenskommelse om finansieringen av institutet. Överenskommelsen innebär att en viss del av den hjälpmedelsersåttning staten årligen betalar ur den allmänna sjukförsäkringen tillförs en fond. För åren 1980 och 1981 utgör hjälpmedelsersåttningen 62 kr. per invå- nare och år, av vilket belopp 2,50 kr. avsätts till institutets fond.

Det nya huvudmannaskapsförhållandet innebar även att institutet fick utvidgade uppgifter. Fram till år 1978 hade handikappinstitutet främst arbetat med att utreda behov av hjälpmedel, initiera och samorda forsknings- och utvecklingsarbete, prova hjälpmedel samt med infor- mations- och dokumentationsverksamhet. Från år 1978 övertog institutet Iandstingsförbundets tidigare arbete kring hjälpmedelsfrågor liksom ansvaret för policyfrågor av mera övergripande karaktär med avseende på hjälp- medelsverksamheten.

Handikappinstitutet leds av en styrelse med nio ledamö- ter jämte suppleanter. Ordförande och ytterligare tre ledamöter utses av regeringen medan landstingsförbun- det utser fem ledamöter. Av de fyra som är utsedda av regeringen, skall två vara företrädare för handikapporga- nisationerna. institutet har år 1980 drygt 100 anställda och en omslutning om ca 20 milj. kr.

Enligt stadgarna åligger det institutet särskilt

att följa utvecklingen på hjälpmedelsområdet och därvid beakta såväl sociala som tekniska aspekter, att ange hjälpmedelshanteringens inriktning och därvid utfärda de riktlinjer, tillämpningsföreskrifter m.m. som behövs, att svara för en kontinuerlig utgivning av en hjälpmedelsförteck- ning, att prova och egenskapsdeklarera hjälpmedel och därvid även bedö- ma skäligheten i olika hjälpmedels prissättning, att följa forsknings- och utvecklingsarbete på området, verka för en samordning av de verksamheter som bedrivs samt sprida känne- dom härom, att ge information om hjälpmedel och andra åtgärder för handikap- pade samt därvid bedriva biblioteks- och dokumentationsverksam- het,

att bevaka behovet av och medverka i utbildning av personal inom institutets verksamhetsområde, att bevaka frågor om yttre och inre miljöer, planfrågor m. m. som berör de handikappade, att nära samarbeta med AB Sjukvårdshuvudmännens Upphandlings- bolag (SUB), att biträda och samarbeta med sjukvårdshuvudmännen och statliga centrala organ med uppgifter inom handikappområdet samt hålla kontakt med de handikappades organisationer och övriga organi- sationer, företag och enskilda med uppgifter inom handikappom- rådet, samt att följa den internationella utvecklingen och samarbeta med organ i utlandet som bedriver verksamhet inom handikappområdet.

3.2. Sjukvårdshuvudmännens Upphandlingsbolag

Sedan det direkta kostnadsansvaret för tekniska hjälpme- del fr. o. m. den 1 januari 1976 övergick från staten till sjukvårdshuvudmännen, beslutade landstingsförbundets styrelse att den centrala upphandling av hjälpmedel som tidigare ombesörjts av den statliga Utrustningsnämnden för universitet och högskolor (UUH), fr.o.m. år 1977 skulle ske genom ett nybildat bolag, AB Sjukvårdshuvud- männens Upphandlingsbolag (SUB). Ur handikappinstitu— tets fond utbetalas årligen ett bidrag till SUB, som för år 1980 utgör 1,4 milj. kr.

SUB skall teckna centrala avropsavtal beträffande tek- niska hjälpmedel. Avtalen skall, så långt det är möjligt, omfatta de hjälpmedel som finns upptagna på handikapp- institutets hjälpmedelsförteckning. SUB träffar avtal med en eller flera leverantörer om pris, leveransvillkor m.m. Sjukvårdshuvudmännen svarar själva för alla kontakter med leverantörerna när det gäller leveranser, betalning, reklamationer o.d.

Samtliga avtal mellan SUB och hjälpmedelsleverantö- rerna tillkommer i nära samarbete med handikappinstitu- tet och av institutet anlitade sakkunniga, varvid bl. &. skäligheten av prissättningen bedöms. Sedan institutets tekniska provning är genomförd och den ekonomiska bedömningen är gjord, samordnas institutets och SUB:s information så att sjukvårdshuvudmännen utifrån handi- kappinstitutets produktinformation och SUB:s "Upphand- lingsnytt för handikapphjälpmedel" kan göra den förmån—

ligaste anskaffningen med hänsyn till egna erfarenheter, befintligt sortiment, lokal service, möjligheter att lagerhål- la m. m.

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) har — efter samråd med landstingsförbundet — i skrivelse uppmanat länsar- betsnämnderna att uppta förhandlingar med vederböran- de landsting för att söka träffa överenskommelse om att inköp av speciella arbetstekniska hjälpmedel sker genom landstingens centraler och till pris som SUB träffat med leverantören.

3.3. Landstingen och hjälpmedelscentralerna

Ansvaret för tekniska hjälpmedel åt handikappade över- gick, som vi tidigare nämnt, den 1 januari 1976 från staten till sjukvårdshuvudmännen, dvs. till landstingen och till sjukvårdshuvudmännen i Göteborgs, Malmö och Got- lands kommuner. Staten står emellertid fortfarande för kostnadsansvaret genom den s. k. hjälpmedelsersåttning- en.

För den direkta hjälpmedelsförsörjningen har lands- tingen byggt upp särskilda centraler. lnom samtliga sjukvårdsområden finns i dag hörcentraler och hjälpme- delscentraler. Syncentraler är under uppbyggnad och innevarande år (1981) är det endast ett mindre antal sjukvårdsområden som saknar egen syncentral. Dessa centraler, liksom vissa andra landstingskommunala resur- ser för habilitering av handikappade barn och ungdomar, behandlas mer i detalj i det föjande.

3.3.1. Habiliteringsresurser vid barnkliniker

Inom ramen för sin sjukvårdsorganisation har landstingen byggt upp särskilda habiliteringscentraler eller behand- Iingscentraler för rörelsehindrade barn och ungdomar. Centralerna är knutna till sjukhusens barnkliniker, men vanligen lokalmässigt fristående och med egen personal, t.ex. sjukgymnast, kurator, logoped och förskollärare. För ledningen svarar ofta en habiliteringsläkare, knuten till den barnmedicinska kliniken.

År 1979 fanns det vid nio landsting tjänster som

förskolkonsulent för rörelsehindrade barn. Vid ytterligare sex landsting fanns motsvarande funktion utan att särskil- de tjänster inrättats. Genom att integreringen av rörelse- hindrade förskolebarn ökat har förskolkonsulentverksam- heten uppstått som ett komplement till de specialförskolor som landstingen bedriver vid habiliteringscentralerna. Förskolkonsulenternas huvuduppgift är att ge informa- tion, råd och stöd till vanliga förskolor där de rörelsehind- rade barnen går samt till barnens familjer.

Habiliteringsverksamheten utgörs i de flesta fall av habiliteringsmottagning, gymnastik och förskoleverk- samhet. Habiliteringsmottagningen svarar i nära samver- kan med barnklinikens övriga verksamhet för de fortlö- pande medicinska kontroller som sker i öppen vård. Sjukgymnastiken arbetar dels med barn inskrivna vid vårdavdelningarna, dels med barn i poliklinisk mottag- ning. Förskolorna kan fungera som alternativ till vanliga förskolor eller bereda barnen en tillfällig vistelse i sam- band med utredning eller intensivträning.

För barn och ungdomar med så pass grava funktions- nedsättningar att de är i behov av än mer kvalificerad behandling än vad habiliteringscentralerna kan erbjuda finns regionala institutioner i Umeå, Uppsala, Linköping och Göteborg. Dessa institutioner har inte bara en kvalifi- cerad medicinsk sakkunskap utan också en pedagogisk expertis som tillsammans kan ge den rörelsehindrade eleven ett allsidigt, individuellt avvägt stöd.

Under senare år talar man allt oftare om samordnad habilitering, med vilket avses en samordning och ett samlat ansvar för habiliteringen för alla handikappade barn och ungdomar. Omsorgskommittén har i en diskus- sionspromemoria (Ds S 1979:12) framlagt ett förslag om samordnad habilitering. Vidare har ett flertal landsting genomfört utredningar om hur landstingets olika habilite- ringsresurser skall samordnas.

3.3.2. Hjälpmedelscentra/erna

Inom varje sjukvårdsområde harsjukvårdshuvudmännen, som vi tidigare nämnt, byggt upp hjälpmedelscentraler, som svarar för sådana hjälpmedel som inte ingår i det sortiment som utlämnas av hörcentral eller ortopedisk

verkstad. I de områden som ännu saknar syncentral eller där syncentralen inte övertagit hela lagerhållningen av hjälpmedel för synskadade, ansvarar hjälpmedelscentra— len helt eller delvis ävenför denna hjälpmedelshanteringl stort kan man säga att hjälpmedelscentralernas huvud- sakliga verksamhet är inriktad på sådana hjälpmedel som är avsedda för personer med nedsatt rörelseförmåga. Centralernas hjälpmedelssortiment består i princip av sådana hjälpmedel som är upptagna på handikappinstitu- tets hjälpmedelsförteckning.

Hjälpmedelscentralen svarar för inköp, lagerhållning, distribution, utlåning och återtagande av hjälpmedel. Vidare medverkar centralen vid bl. a. utprovning, instruk- tion och träning samt uppföljning. Vid behov kan centra- len medverka vid teknisk anpassning och specialkonstruk- tion.

I dag finns det ca 40 hjälpmedelscentraler i landets 26 sjukvårdsområden. Verksamheten vid hjälpmedelscentra- lerna leds vanligen av en arbetsterapeut som tjänstgör som hjälpmedelskonsulent. Vid centralerna finns vanligen ytterligare arbetsterapeuter, tekniker/reparatörer samt förråds- och kanslipersonal. Vid vissa centraler finns även yrkesgrupper som sjukgymnaster, terapibiträden, ingen- jörer och särskilda konsulenter för barnhjälpmedel.

3.3.3. Hörcentra/erna

Inom samtliga sjukvårdsområden har sjukvårdshuvud- männen byggt upp särskilda hörcentraler, knutna till audiologiska avdelningar eller till öron-näsa-hals kliniker. Vid dessa hörcentraler sker utprovning av hörapparater samt viss teknisk service. lcentralernas verksamhet ingår även en pedagogisk och förebyggande hörselvård under ledning av en hörselvårdskonsulent. Denna verksamhet har successivt byggts upp under de senaste tjugo åren. Till den del den omfattar hörselvårdsfrågor i skolan kan den betraktas som ett frivilligt åtagande från landstingens sida.

Förutom hörselvårdskonsulenten kan personalen vid hörcentralen utgöras av bl. a. förstadielärare, hemvägle- dare, hörselpedagog, hörselvårdsassistent, hörselingen- jör, kurator, psykolog och teckenspråkstolk.

Vid sidan av sina samordnande uppgifter inom den pedagogiska hörselvården svarar hörselvårdskonsulen- ten för registrering av hörselskadade barn och för stöd till skolan. Det kan därvid vara fråga om skolplaceringsfrågor, rådgivning om hjälpmedel, akustikförbättrande åtgärder eller om uppföljning av elever. Konsulenterna biträder också i frågor som rör organisationen av särskilda under- visningsgrupper för hörselskadade. l hörselvårdskonsu- lenternas verksamhet ingår även stöd- och rehabilite- ringsinsatser för vuxna hörselskadade och vuxendöva, t. ex. inträningskurser för dem som ordinerats hörapparat och funktionsträningskurser samt kurs- och informations- verksamhet för olika kategorier som kommer i kontakt med hörselskadade.

Inom området hörselteknisk utrustning finns ett nära samarbete mellan hörcentralerna, enskilda skolor och skolöverstyrelsen (SÖ). l SÖ:s anvisningar för statsbidrag till hörselteknisk utrustning (se vidare avsnitt 4.1.2) anges att hörselvårdskonsulenten för individualintegrerade ele- ver och för elever i särskilda undervisningsgrupper för hörselskadade skall utreda hjälpmedelsbehov och rekom- mendera utrustning, varefter SÖ beslutar om statsbidrag. När behov av hjälpmedlet ej längre föreligger, skall skolan överlämna utrustningen till hörcentralen, som därefter kan låna ut den till annan elev eller grupp.

3.3.4. Syncentralerna

Optisk rehabilitering och synträning startade år 1971 vid AMU-centren i Furulund och Uppsala. Målsättningen med dessa s. k. syntekniska avdelningar var dels att förbättra den optiska rehabiliteringen, dels att förstärka de pedago- giska och sociala inslagen i rehabiliteringen. Då positiva resultat uppnåddes med denna verksamhet beslöt några landsting att starta motsvarande enheter i form av synhjälpscentraler.

År 1974 tillsatte landstingsförbundet en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta riktlinjer för den fortsatta utbygg- naden av centralerna. Utredningsarbetet redovisade år 1976 i rapporten "Synhjälpscentraler1976— en översiktlig rapport". Enligt denna utredning skall synhjälpscentraler- nas främsta uppgift vara att tillgodose behovet av optiska

synhjälpmedel, pedagogisk synträning och ADL-träning (anpassning till daglig livsföring). Liksom hörcentralerna, som tillkommit tidigare, skall synhjälpscentralerna utgöra en komplettering i den Vårdkedja som erfordras i en aktiv rehabilitering. Utredningen framhöll vidare att synhjälps- centralerna varken kan eller bör utgöra en fristående vårdenhet, utan måste organisatoriskt knytas till någon annan större vårdfunktion, t. ex. ögonklinik eller rehabili- teringsklinik. Redan befintliga synhjälpscentraler hade i flertalet fall anknutits till ögonklinikerna, med vilka syn- hjälpscentralen naturligt har det bredaste kontaktnätet. Detta beror på att de flesta patienter förutsätts vara nyligen undersökta på ögonkliniken innan synhjälpscen- tralens rehabilitering påbörjas.

Landstingsförbundets arbetsgrupp tog även initiativ till en undersökning om behovet av synhjälpscentraler. Undersökningen visade att ca 1 000 personer årligen i en representativ svensk befolkning på 1 milj. människor var klart i behov av synrehabiliterande åtgärder samt att ungefär 3/4 av dessa förväntas vara äldre än 55 år. Under en uppbyggnadsfas räknade utredningen med en syn- hjälpscentral inom ett landstingsområde med ca 300 000 invånare. Personalbehovet beräknades till:

1 synpedagog (heltid) 1 legitimerad optiker (halvtid) 1 ögonläkare (6 veckotimmar)

I ett utbyggt skede anges personalbehovet till:

3 synpedagoger 1 legitimerad optiker 1 verkstadsoptiker 1—2 kontorister 1 ögonläkare (VB-tjänstgöring)

För den nya yrkesgruppen synpedagoger saknades det utbildning, varför utredningen presenterade ett förslag till utbildningsplan. Sedan år 1976 har en sådan ettårig utbildning förlagts till Högskolan för lärarutbildning (spe- ciallärarlinjen) i Stockholm. Behöriga att genomgå denna utbildning är lärare, arbetsterapeut, leg. sjuksköterska, ortopist samt oftalmologassistent.

Inom ramen för socialstyrelsens projekt "Synvårdens innehåll och organisation" genomfördes i februari år 1978 en uppföljning av syncentralernas verksamhet. Vid denna tidpunkt fanns det 18 syncentraler (synhjälpscentral ersat- tes av benämningen syncentral år 1978) i 17 sjukvårdsom- råden. Av de befintliga 18 centralerna uppfyllde 8 helt den norm som rekommenderades under ett uppbyggnadsske- de i landstingsförbundets utredning från år 1976. Vidare framkom stora skillnader mellan centralerna i fråga om personalens utbildning och bakgrund, vilket bl. a. medfört att olika arbetsmetodertillämpades. Förutom att resurser- na för verksamheten varierade i många avseenden, varierade även inställningen till rehabiliteringsarbetets inriktning. Exempelvis skiljde sig insatserna för barn åt i stor utsträckning. Vid vissa syncentraler var barnverksam- heten intensiv, omfattande bl. a. samarbete med skolor och andra institutioner medan andra ägnade sig åt barnhabilitering i mycket begränsad omfattning.

Sedan februari år 1978 har ytterligare syncentraler tillkommit samtidigt som utbildningen av synpedagoger fortsätter. Denna successiva utveckling av verksamheten kan på sikt medföra att skillnaderna mellan olika syncen- traler reduceras.

Förutom de tidigare omnämnda personalkategorierna har vid några syncentraler anställts anpassningslärare och i vissa fall även synkonsulent.

3.4. Statens institut för läromedelsinformation och rikscentralerna för pedagogiska hjälpmedel

Läromedelsutredningen framhöll i sitt betänkande (SOU 1971:91) Samhällsinsatser på läromedelsområdet, att ansvaret för val av läromedel borde ligga på lokal nivå. Utredningen avvisade därmed tanken på ett centralt engagemang. En förutsättning för att läromedelsvalet skulle kunna ligga på lokal nivå var, enligt utredningen, att kommunerna fick tillgång till väsentligt förbättrad infor- mation om de läromedel som fanns att tillgå och om dessa läromedels pedagogiska egenskaper. Genom en förbätt— rad information hoppades man även kunna öka konsu- mentmedvetandet, vilket i sin tur kunde få gynnsamma

verkningar över hela Iäromedelsområdet från produktion till konsumtion. För att förverkliga dessa intentioner föreslog därför Iäromedelsutredningen att ett centralt register för läromedelsinformation skulle inrättas.

Som ett resultat av Iäromedelsutredningens arbete, beslöt riksdagen år 1973 att ett centralt organ, statens institut för läromedelsinformation (SIL), skulle inrättas fr.o.m. den 1 juli 1974 för Iäromedelsregistrering, läro- medelsinformation och för administration av stöd för produktion av läromedel inom bristområden.

Sedan den 1 juli 1977 är SIL dessutom central myndig- het för de fyra rikscentralerna för pedagogiska hjälpmedel för handikappade (RPH).

l betänkandet (SOU 1980:15) Läromedlen i skolan har utredningen om Iäromedelsmarknaden (ULÄ) föreslagit att SIL avvecklas och att huvudmannaskapet för RPH- centralerna övertas av SÖ. Förslaget har remissbehand- lats, men regeringen har ännu inte tagit ställning till förslaget.

Verksamheten vid de fyra rikscentralerna för pedagogis- ka hjälpmedel för handikappade (en central för vardera hörselskadade, rörelsehindrade, synskadade och för ele- verna i särskolan) regleras genom regeringensförordning av den 16 juni 1977. Beträffande rikscentralernas uppgif- ter, anger förordningen följande:

4 5. Rikscentralerna har till uppgift att främja utveckling, produktion och utlåning av samt information om pedagogiska hjälpmedel för synskadade, döva, hörselskadade och rörelsehindrade elever avsedda för utbildningar som står under tillsyn av skolöverstyrelsen samt för elever inom särskolan och förskolan för handikappade.

5 5. Det åligger rikscentral särskilt att

taga initiativ till produktion av pedagogiskt hjälpmedel för handikap- pade i samarbete med olika intressenter,

i samarbete med pedagogiskt, medicinskt och tekniskt sakkunnig svara för utprovning av för handikappade särskilt utformade pedagogiska hjälpmedel,

ge råd beträffande särskilda pedagogiska hjälpmedel för handikappade elever som avses i 4 5,

permanent och i andra former utställa undervisningsmateriel för handikappade,

utge förteckningar över pedagogiska hjälpmedel för lärare, elever och föräldrar,

Rikscentralerna skall även följa det pedagogiska forsknings- och utvecklingsarbetet inom i första hand handikappområdet.

De föreskrifter som SIL fastställt för rikscentralerna inne- håller flera för centralerna gemensamma delar, men föreskrifterna betonar även varje RPH-centrals egenart grundade på de olika målgruppernas behov. Gemensamt för centralerna är att de skall kartlägga behoven av, utveckla, framställa, utpröva, informera om och distribue- ra pedagogiska hjälpmedel för de olika handikappgrup- perna. Med undantag för de hörselskadades rikscentral anges även att utlåning av hjälpmedel ingår i centralernas arbetsuppgifter.

Som framgår av den följande redovisningen kom rikscentralerna ursprungligen till vid olika tidpunkter, fick från varandra olika organisatorisk ställning och medel anvisades från olika anslag, som skilda byråer inom SÖ begärde i sina anslagsäskanden. Nuvarande huvudman- naskap och samordning under SIL grundas på en utred- ning SIL genomförde 1975 på uppdrag av regeringen. I denna utredning föreslog SIL att myndigheten skulle bli huvudman för RPH-centralerna, främst för att erhålla en samordning och en närmare koppling mellan RPH- centralerna och det produktionsstöd, som SIL disponerar. SlL:s förslag antogs av regeringen och centralerna fick fr.o.m. den 1 juli 1977 SIL som huvudman.

3.4.1. Rikscentralen för pedagogiska hjälpmedel för synskadade (RPH—SYN)

RPH-SYN bildades år 1965 efter det att blind- och dövsko- leutredningen i sitt betänkande (SOU 1964:61) Grundsko- la för blinda och döva föreslagit att studiebiblioteket vid Tomtebodaskolan skulle byggas ut. Verksamheten vid rikscentralen omfattade inledningsvis specialskolan och de vid denna tidpunkt relativt få gravt synskadade elever som integrerats i vanliga klasser. Genom att antalet integrerade gravt synskadade elever har ökat, så har denna målgrupp kommit att ta den största delen av RPH-SYst resurser i anspråk.

RPH-SYN har också fått allt större uppgifter inom olika bildningsverksamheter utanför ungdomsskolan. I stigan- de omfattning försöker man även tillgodose de synsvaga

elevernas behov av särskilt tillrättalagd materiel. I takt med att verksamheten ökat har produktionen av punkt- skriftsböcker och talböcker förlagts utanför centralen, som numera främst har karaktären av en administrativ enhet för ordersamordning, information och redigering.

RPH-SYN, som är beläget på Tomtebodaskolans områ- de i Solna, har totalt ca 16 heltidstjänster. En fjärdedel av dessa tjänster finansieras med medel från AMS. Dess- utom utnyttjas ca 15 arvodesanställda punktskriftskopis- ter, som utför sitt arbete i hemmet. På produktionssidan samarbetar RPH-SYN med Westmannaprodukter inom Samhällsföretag AB. I Västerås sker punktskrifts- och reliefframställning, i Fagersta finns studiebibliotek med plastkopiering och i Norberg tryckeri och bokbinderi.

Till sin primära målgrupp räknar RPH-SYN ca 1800 gravt synskadade och synsvaga elever i förskolan, grund- skolan, sär- och specialskolan, gymnasieskolan och vux- enutbildningen. Till den sekundära målgruppen hör läs- svaga elever i grund- och gymnasieskolan, vilka äri behov av storstilsmateriel. Verksamheten vid RPH-SYN är inrik- tad på utveckling, redigering och bearbetning samt produktion och distribution av läromedel i form av punktskrift, talböcker, storstil och reliefframställning. RPH-SYN framställer dessutom studietekniska hjälpme- del, elev- och Iärarhandledningar och kursmaterial. RPH- SYN lånar ut studielitteratur samt sådana hjälpmedel som anskaffats genom SÖ:s anslag för tekniska stödåtgärder i gymnasieskola samt kommunal och statlig vuxenutbild- ning. Information sprids genom kataloger samt genom informationsträffar, föreläsningar och utställningar samt genom reselärarna inom Tomtebodaskolans regionala stödverksamhet för synskadade elever.

Gravt synskadade elever i grundskolan och gymnasie- skolan erhåller studiematerial kostnadsfritt medan kom- munerna får betala för de synsvaga elevernas materiel. Kataloger sänds gratis till de skolor där det finns synska- dade elever, medan institutioner och bibliotek debiteras självkostnadspris.

RPH-SYN bedömer sig sakna resurser för att ge försko- lans och särskolans elever berättigad service. Vidare har den ökade integrationen medfört att allt fler olika Iärome- del måste framställas i punktskrift för att eleven skall få

tillgång till samma läromedel som klassen i övrigt. Nuvarande resurser medger enligt rikscentralen inte att man kan ge full service.

3.4.2. Rikscentralen för pedagogiska hjälpmedel för rörelsehindrade (RPH-RH)

RPH-RH inrättades år 1967 som en bland flera åtgärder för att öka möjligheterna att integrera rörelsehindrade elever. Centralen förlades till Bräcke Östergård i Göteborg, som är västra sjukvårdsregionens institution för habilitering av barn och ungdomar med rörelsehinder. Verksamheten knöts till länsskolnämnden i Göteborgs och Bohuslän och arbetet kom i det första skedet att i viss utsträckning bedrivas efter mönster som utbildats inom Iänscentraler- na för pedagogiska hjälpmedel, som vid denna tidpunkt fanns knutna till Iänsskolnämnderna. Medel för verksam- heten vid RPH-RH anvisades över anslaget för Iänsskol- nämnderna. Uppgifterna blev inledningsvis att sam- manställa förteckningar över tillgängliga hjälpmedel och läromedel och ange deras användningsområde samt atti övrigt informera berörda lärare, bl.a. genom en perma- nent utställning. Successivt inriktades verksamheten på att bl. a. utveckla och initiera produktion av hjälpmedel som förbättrar de rörelsehindrade elevernas studiesitua- tion. Efter hand har arbetet också kommit att inriktas mot utveckling av läromedel, som tar hänsyn till de percep- tionssvårig heter och den begränsade erfarenhetssfär som ofta följer med ett rörelsehinder.

RPH-RH har totalt 4 heltidstjänster, fördelade på 7 personer. För vaktmästeriservice utnyttjas Bräcke Diako- nigård enligt särskilt avtal. Rikscentralen saknar egna tekniska resurser, men kan genom avtal med Bräcke Diakonigård utnyttja delar av den senares resurser. Rikscentralen samarbetar vidare med olika hjälpmedels- tillverkare samt med Chalmers tekniska högskola, handi- kappinstitutet och styrelsen för teknisk utveckling (STU).

RPH-RH:s målgrupp utgörs av ca 9 000 elever, fördelade på ca 1 100 i förskolan, ca 2 600 i grundskolan, ca 4 000i särskolan, ca 500 i gymnasieskolan samt ca 1 000 i

vuxenutbildningen.

Verksamheten är inriktad på dels utveckling och fram- ställning av individuellt anpassade hjälpmedel som underlättar elevernas studiesituation, dels — i stigande omfattning — på utveckling, utprövning och framställning av egentliga läromedel för framför allt de elever, vars rörelsehinder förenas med andra funktionsnedsättningar som perceptionsstörning eller talsvårigheter. RPH-RH lånar ut sådana hjälpmedel som anskaffats genom SÖ:s anslag för tekniska stödåtgärder i gymnasieskola samt kommunal och statlig vuxenutbildning eller sådana hjälp- medel, för vilka RPH-RH tidigare beviljats medel för inköp. Information sprids genom kataloger, genom informa- tionsträffar, föreläsningar, utställningar och genom de sju regionala konsulenterna för rörelsehindrade elever.

Material för primärgruppen tillhandahålls kostnadsfritt. Visst material, som producerats med hjälp av produk- tionsstöd med återbetalningsskyldighet, finns även till försäljning till den primära målgruppen. För material för kursverksamhet för personal debiteras beställaren kostna- derna för tryckning eller verkstadsarbete.

RPH-RH anser sig inte ha tillräckliga resurser för att tillgodose efterfrågan på förskolesidan, bl.a. beträffande information och utlåning. Vidare anser man sig sakna tekniskt kunnig personal för olika komplicerade beställ- ningsarbeten, för utveckling av specialhjälpmedel rn. m. Man saknar f. n. biträdespersonal för Iäromedelsproduk- tion och hjälpmedelsutlåning.

3.4.3. Rikscentralen för pedagogiska hjälpmedel för hörselskadade (RPH—HOR)

RPH-HÖR tillkom år 1969 som en försöksverksamhet inom det av SÖ bedrivna LIS-projektet (LIS = läromedel i specialundervisningen). Medel kom således att anvisas från SÖ:s anslag för pedagogiskt utvecklingsarbete inom skolväsendet. Rikscentralen förlades till en av de statliga specialskolorna för döva och gravt hörselskadade, Birgit- taskolan i Örebro. Tillkomsten motiverades främst av att elever med medfödd eller tidigt förvärvad dövhet eller grav hörselskada uppvisar en så pass påtaglig försening beträffande språkutveckling och läsförmåga att befintliga

läromedel i det närmaste blir oanvändbara.

Under sitt första skede byggde centralen upp resurser för bearbetning av befintliga läromedel samt för nykon- struktion av läromedel. Läromedlen, som har framställts med hjälp av enkla grafiska tekniker, har främst varit avsedda för specialskolans elever. Efter den första upp— byggnadsfasen har RPH-HÖR ställts inför problemet att söka infria de förväntningar på insatser som väckts bland lärare som undervisar lätt eller medelsvårt hörselskadade elever i vanliga klasser eller i särskilda undervisningsgrup- per för hörselskadade inom grundskolan och bland lärare inom andra former av specialundervisning i grundskola och särskola.

RPH-HÖR har totalt 9 heltidstjänster, fördelade på 10 personer. 3,5 av dessa tjänsterfinansieras med medel från AMS.

Till sin primära målgrupp räknar RPH-HÖR totalt ca 2 600 elever, varav ca 100 i förskolan, drygt 1 100 indi- vidualintegrerade i grundskolan, ca 400 i särskilda under- visningsgrupper i grundskolan, ca 700 i specialskolan samt ca 300 elever i gymnasieskolan och vuxenutbildning- en. Härtill kommer alla elever med tilläggshandikapp i form av hörselskador i särskolan. De läromedel som RPH-HÖR arbetar med har också en sekundär målgrupp i de ca 50 000 elever som har språkliga handikapp som läs- och skrivsvårigheter samt perceptionsstörningar inom särskolan, grundskolan och gymnasieskolan.

RPH-HÖR:s verksamhet omfattar utveckling, utpröv- ning och framställning av i huvudsak tryckta läromedel samt redigering och utgivning av sådana läromedel som tagits fram av enskilda lärare. Information sprids genom kataloger, genom informationsträffar, föreläsningar och utställningsverksamhet. RPH-HÖR:s verksamhet omfattar däremot ej hörselteknisk utrustning utan ansvaret för åtgärder inom detta område åvilar landstingens pedago— giska hörselvård.

Material till den primära målgruppen tillhandahålls kostnadsfritt, medan den sekundära målgruppen betalar ett självkostnadspris i de fall då RPH-HÖR kan förse dem med material.

RPH-HÖR:s problem är att man ännu inte kan täcka läromedelsbehovet för döva och hörselskadade i gymna-

sieskolan samt i vissa ämnen på grundskolans högstadi- um, i vissa fall för hela grundskolan. Den sekundära målgruppen kan endast erhålla ett mycket begränsat stöd från rikscentralen.

3.4.4. Rikscentralen fö__r pedagogiska hjälpmedel för särskolan (RPH—SAR)

Två år efter det att RPH- HÖR startat sin verksamhet inrättades det även en rikscentral för pedagogiska hjälp- medel för särskolan (RPH- SÄR) inom ramen för SÖ: s LIS- -projekt. Rikscentralen förlades ursprungligen till Upp- lands Väsby, men en stor del av utvecklingsarbetet utfördes vid Olovsdalsskolan i Umeå, varför RPH-SÄR i sin helhet överfördes dit den 1 juli 1972.

RPH-SÄR kom i det första skedet att inrikta arbetet på att skapa en organisation för bedömning av befintliga läro- medels användbarhet inom särskolan och behov av bearbetning. Inom denna organisation lades även grun- den för en utprövning av förlagsproducerade läromedel i olika produktionsfaser. LäromedelsframstälIningen, som till en början inriktades på olika slag av undervisningsmo- deller, har kommit att även omfatta bildmaterial, text- och bildmateriel i kombination, filmer och laborativt materi- al.

RPH-SÄR hartotalt 8 heltidstjänster, varav 1 bekostas av medel från AMS.

RPH-SÄst primära målgrupp omfattar ca 30 000 psy- kiskt utvecklingsstörda elever inom särskolans förskola, grundsärskola, träningsskola, yrkessärskola samt vuxen- utbildningen. Till den sekundära målgruppen kan hänfö- ras elever i grundskolan med perceptionsstörningar och läs— och skrivsvårigheter.

Centralens verksamhet omfattar numera utveckling, utprövning och framställning av i huvudsak tryckta Iäro— medel men även diaserier, filmer och laborativt material. Vidare sker bearbetning, revidering och färdigställande av tips eller prototyper från lärare. RPH-SÄR bedriver dess- utom en viss utlåning av pedagogiska hjälpmedel. Infor- mationsspridningen sker genom tidningen SÄR-NYTT, läromedelsförteckningar, informationspaket och utställ- ningar.

Den fortgående integreringen av särskolans elever i grundskolan har inneburit en ökad efterfrågan på rikscen- tralens tjänster samtidigt som informationsmålen blivit utspridda. Delar av RPH-SÄR:s resurser för läromedels- produktion har därför fått omdisponeras och i stället utnyttjas för information. RPH-SÄR anser sig fortfarande befinna sig i uppbyggnadsskedet och kan ännu inte helt täcka den primära målgruppens behov.

3.5. Övriga myndigheter, institutioner m. m. på undervisningsområdet

SÖ:s verksamhet med avseende på tekniska hjälpmedel åt handikappade och andra frågor i anslutning till detta, kan indelas i tre huvudområden: rådgivning, beslut om statsbidrag och godkännande av viss utrustning.

Till den rådgivande verksamheten hör de skolkonsulen- ter som finns på byrå S 1 (grundskolan, specialundervis- ning m. m.), sektionen för specialundervisning. På denna sektion finns sålunda skolkonsulenter för döva/hörselska- dade/talskadade, rörelsehindrade, synskadade, särskolan och specialundervisning/särskild undervisning/skoldag- hem/sjukhusundervisning.

Vidare finns konsulenter och experter för handikappfrå- gor på undervisningsavdelningen förvuxenutbildning (V), som handlägger frågor rörande folkbildning, kommunal och statlig vuxenutbildning samt arbetsmarknadsutbild- n|ng.

Utvecklingsgruppen vid planeringsavdelningens byrå P 3 för skolanläggningar kan bistå med förslag till inred- ning och utrustning av skolor och lokaler i vilka handikap- pade elever skall undervisas.

I det följande avsnittet redovisar vi i detalj de olika statsbidrag som f. n. kan utgå för tekniska hjälpmedel m.m. åt handikappade i utbildning. Inom SÖ:s ansvars- område fattas beslut av följande byråer:

S 1 — Tekniska hjälpmedel åt rörelsehindrade och synskadade elever i gymnasieskolan

hörselteknisk utrustning i grundskolan och icke-obligatoriska skolor, samt hörselteknisk utrustning och andra hjälpmedel i de statliga specialskolorna.

V 1 — Tekniska hjälpmedel åt handikappade studerande vid folkhög- skolor samt tekniska hjälpmedel åt handikappade deltagare i studiecirk- lar. V 2 — Tekniska hjälpmedel åt rörelsehindrade och synskadade elever i kommunal och statlig vuxenutbildning samt viss hörselteknisk utrustning. P3-— Handikappanpassning av skolbyggnader till rörelsehindrade elevers behov i grundskola och icke-obligatoriska skolor, utvecklingsarbete och utredningar om utformningen av skolans lokaler. L3— Läromedel för handikappade. Förteckning över specialunder- visningsmaterial.

Till byrå S 1 finns knuten — vilket också särskilt här skall nämnas — en särskild arbetsgrupp som från såväl tekniska som pedagogiska utgångspunkter prövar de hörselteknis- ka hjälpmedel för skolbruk som får bli statsbidragsberät- tigade. Dessa hjälpmedel förs upp på en särskild lista.

I regeringens proposition 1980/81:107, om den statliga skoladministrationen m.m., föreslås en betydande omor- ganisation av SÖ. Ämbetsverkets uppgift skall | framtiden koncentreras till övergripande och långsiktiga uppgifter. Denna omorganisation kommer med all sannolikhet att påverka även SÖ:s insatser inom området tekniska hjälp- medel.

För synskadade, döva och hörselskadade samt talska- dade elever som inte kan följa undervisningen i det vanliga skolväsendet erbjuds undervisning vid de statliga specialskolorna. Synskadade elever får sin undervisning vid Tomtebodaskolan i Solna och, för synskadade med tilläggshandikapp, Ekeskolan i Örebro. Döva och hörsel- skadade elever undervisas vid Kristinaskolan' | Härnösand, Birgittaskolan | Örebro, Manillaskolan' | Stockholm, Väner- skolan' | Vänersborg samt Östervångsskolan' | Lund. Döva och hörselskadade med tilläggshandikapp får undervis- ning vid Åsbackaskolan i Gnesta medan barn med grava talskador liksom hörselskadade med beteendestörningar och vissa andra komplikationer undervisas vid Hällsbo- skolan i Sigtuna.

För dövas och hörselskadades del finns även särskilda klasser förlagda till grundskolan, s.k. externa klasser, samt gymnasial utbildning för döva och hörselskadade i Örebro. För den sistnämnda skolformen har särskilt avtal slutits mellan staten och Örebro kommun.

Tomteboda- och Ekeskolan samt Åsbacka- och Hälls- boskolan har hela landet som upptagningsområde. De fem dövskolorna har däremot regionala upptagningsom- råden. Den gymnasiala utbildningen för döva och gravt hörselskadade" | Örebro har hela landet som upptagnings- område.

Vid specialskolorna för döva, hörselskadade och talska- dade handhas hjälpmedelsfrågorna av särskilt anställda hörselingenjörer och hörseltekniker. I allmänhet är det emellertid även här landstingen som utprövat och utrustat de hörselskadade eleverna med de hörapparater de bär.

SÖ uppskattar specialskolans minimibehov av ingenjö- rer och tekniker inom hörselområdet till en av vardera kategorin per 100 elever. I dag ger8 hörselingenjörer och 5 hörseltekniker + viss arvoderad personal service åt drygt 1 100 elever.

När det gäller regional statlig stödverksamhet för hjälpmedelshanteringen i skolan skall främst nämnas reselärar— och konsulentorganisationen.

Till Tomtebodaskolan är knuten en förskolekonsulent- och rese/ärarverksamhet för synskadade barn och ungdo- mar. Innevarande läsår omfattar denna, på fem regioner organiserade, verksamhet 17 förskolekonsulenter och 21 reselärare. I 1981 års budgetproposition föreslås en utbyggnad om 6 förskolekonsulenter och 5 reselärare.

Förskolekonsulenterna har bl. a. till uppgift att:

[I råda och handleda föräldrarna i arbetet med det synskadade barnet l:] informera, råda och instruera förskolans personal om

den speciella träning synskadade barn behöver samt att följa barnets utveckling medverka vid barnets skolplacering samarbeta med olika sjukvårds- och habiliteringsor- gan

[IEI

Reselärarna skall stödja synskadade elevers undervis- ning i grundskola och gymnasieskola samt i möjligaste mån även i särskola, folkhögskola och annan vuxenunder- visning. Till reselärarnas arbetsuppgifter hör bl. a.:

El uppspårande och uppföljande verksamhet D rådgivning och planering av undervisningen i samråd

med elev, föräldrar och skola IZI information om läromedel, tekniska hjälpmedel och

metodiska frågor [I samarbete med inrättningar inom sjukvården samt skolhälsovård och elevvård

Reseläraren har i dag en mycket betydelsefull funktion beträffande hjälpmedelsfrågor genom att han/hon, ofta i samråd med synpedagogen vid landstingets syncentral, rekommenderar skolan att anskaffa de hjälpmedel som den synskadade eleven är i behov av.

Förskolekonsulenter och reselärare har regionkontor på följande orter:

Umeå/Luleå: Y, Z, AC och BD län örebro: D, E, T, U, w och x län Solna: AB, C och l län Göteborg: N, O, P, R och S län Växjö: F, G, H, K, L och M län

Med anledning av det förslag den av SÖ tillsatta BOU-utredningen (blinda-döva-utvecklingsstörda) fram- lade år 1975 har riksdagen beslutat att Ekeskolan och Åsbackaskolan skall fungera som pedagogiska centra. Ekeskolans verksamhet skall avse synskadade utveck- lingsstörda samt dövblinda och Åsbackaskolan döva och hörselskadade med utvecklingsstörning. Förutom obser- vation, utredning och träning skall dessa centra svara för rådgivning och service i olika avseenden till de nämnda handikappgrupperna. Ekeskolan disponerar för denna verksamhet resurser för en reselärare för vardera synska- dade utvecklingsstörda och dövblinda medan Åsbacka- skolan har en motsvarande tjänst för döva och hörselska- dade utvecklingsstörda. Inom landstingens omsorgsverk— samhet har även inrättats regionala reselärartjänster för synskadade och döva/hörselskadade elever i särskolan.

Utöver nu nämnda resurscentra finns — sedan år1979 — ett motsvarande centrum för synskadade vid Tomteboda- skolan i Solna. Vi har i ett tidigare delbetänkande (Ds U 1979:11) utförligare beskrivit verksamheten vid detta centrum.

Några statliga resurscentra för rörelsehindrade elever finns f. n. inte. Däremot har staten tagit ansvar för en

regional stödverksamhet för rörelsehindrade elever på ett likartat sätt som för synskadade. Vid sju länsskolnämnder finns således särskilda konsulenter för rörelsehindrade elever. Regionindelningen är följande:

Länsskolnämnden i Regionen omfattar Stockholms län AB och I län Uppsala län C, U, W och X län Östergötlands län E, F och H län Malmöhus län G, K, L och M län Göteborgs och Bohus län N, O, P och R län Örebro län D, 3 och T län Västerbottens län Y, Z, AC och BD län

| 1981 års budgetproposition föreslås en utbyggnad av konsulentverksamheten med två tjänster.

Varje konsulent för rörelsehindrade skall inom sin region bl.a. ansvara för:

III fortlöpande registrering av rörelsehindrade elever [Zl planering och organisering av skolgång El uppföljning av elevens skolgång i samarbete med vård, habilitering och elevvård El information om läromedel och tekniska hjälpmedel D studie- och informationsverksamhet [| kontakt med sö och RPH-RH

Konsulenterna har f. n. en mycket stor betydelse för de rörelsehindrade ungdomarna. De förenar ett pedagogiskt kunnande med en stor erfarenhet på det praktiska områ- det.

Någon motsvarighet till SÖ:s konsulenter för handikap- pade elever finns inte vid universitets- och högskoleäm- betet (UHÄ). Däremot disponerar UHÄ vissa medel för särskilda stödåtgärder för handikappade studerande (se avsnitt 4.1 ). Ansvaret för åtgärder för handikappade åvilar i stor utsträckning de enskilda universiteten och högsko- lorna. Vid varje universitet finns vid centralförvaltningen en kontaktperson för handikappfrågor som ansvarar för att de handikappade får erforderligt stöd i undervisnings- situationen. Vid övriga högskolor finns en motsvarande tjänsteman.

» . .) t-1.".. luéjifulmmla,l | |N|..

mu

WII

| "' i'll-|

_a

."".

I| ||'||_ '|'”

k,: HEJ" ;. ' " ._'.”

4. Regler, anvisningar m. m. för hjälpmedelsförsörjning och miljöanpassning

I detta kapitel redovisar vi regler och anvisningar som reglerar hjälpmedelsförsörjningen för handikappade. Vi inleder redovisningen med en genomgång av de regler som finns för hjälpmedelsförsörjningen för skilda handi- kappgrupper i olika skolformer. Vi har även kartlagt omfattningen av det ekonomiska stöd staten ger för anskaffning av tekniska hjälpmedel för handikappade i olika skolformer. I kapitlet redovisas även de bestämmel- ser som finns för tekniska hjälpmedel som den handikap- pade använder utanför skolan liksom de bestämmelser och bidragsformer som finns för att anpassa bl. a. skollo- kaler och bostädertill de krav som olika funktionsnedsätt- ningar ställer.

4.1. Förordningar och anvisningar inom utbildningsområdet samt omfattningen av det statliga stödet

I detta avsnitt tar vi upp alla de bestämmelser som finns inom utbildningsväsendets område samt omfattningen av det ekonomiska stöd staten ger för anskaffning av tekniska hjälpmedel inom olika utbildningar.

4.1.1. Tekniska hjälpmedel åt rörelsehindrade och synskadade elever i grundskolan

Skolförordningens 2 kap. 27 & säger att elev i grundskolan skall "i skälig omfattning tillhandahållas läromedel och annan materiel som fordras för en tidsenlig undervis- ning". Detta,tillsammans med skollagens1 kap. 2 & mom.

3 "Varje kommun skall sörja för undervisningen av barn i grundskola", kan sägas vara det närmaste man kan komma om man söker generella riktlinjer för ansvaret för anskaffningen av hjälpmedel åt handikappade elever i grundskolan. Varje enskild kommun förväntas således förse t. ex. de rörelsehindrade och synskadade eleverna som går i kommunens grundskolor med tekniska hjälp- medel.

RPH-RH och RPH-SYN kan under vissa omständigheter låna ut hjälpmedel till rörelsehindrade och synskadade elever i grundskolan. Denna verksamhet är dock av mycket begränsad omfattning och avser främst utlåning på kortare tid då man vill prova om en elev kan ha användning av ett visst hjälpmedel. Hjälpmedlen har ursprungligen anskaffats med medel ur anslagsposten Tekniska eller organisatoriska stödåtgärder m. m. åt han- dikappade elever i gymnasieskolan eller vuxenutbildning- en och som återlämnats till RPH-centralen när behovet upphört. Vid tre tillfällen har dock RPH-RH erhållit i engångsanvisning medel för inköp av speciella hjälpme- del, vilka även kan utlånas till elever i grundskolan.

Omfattningen av hjälpmedelsanskaffningen för rörelse- hindrade och synskadade elever i grundskolan är synner- ligen svår att överblicka genom att ansvaret åvilar varje enskild kommun. Vissa försök har dock gjorts att uppskat- ta kostnaderna för de synskadade elevernas hjälpmedel i skolan. En av SÖ tillsatt arbetsgrupp, den s. k. Tomtebo- dagruppen, beräknade år 1978 hjälpmedelskostnaderna till mellan 2 000 kr. och 30 000 kr. beroende av art/grad av synnedsättning och stadium i skolan.

Ett specialfall beträffande statliga insatser för rörelse- hindrade elever i grundskolan utgör byggnadsbidraget till "anordningar för rörelsehämmade elever", som redovi- sas i avsnitt 4.4. Vidare gäller byggnadsstadgans 55 42a och 48a om byggnaders tillgänglighet för rörelse- och orienteringshandikappade självfallet även på skolans område.

4.1.2. Tekniska hjälpmedel åt hörselskadade

Enligt förordningen om statsbidrag till kostnaderna för hörselteknisk utrustning m.m. inom viss kommunal

utbildning (1980:714) kan kommuner och landstingskom- muner erhålla bidrag till elever i grundskola, gymnasie- skola och kommunal högskoleutbildning. I 35 i den nämnda förordningen anges:

Statsbidrag till hörselteknisk utrustning får lä |nas till sådan utrustning som har anskaffats i enlighet med skolöverstyrelsens anvisningar. Bidrag lämnas

1. för lokal för särskild undervisningsgrupp för hörselskadade i grundskolan med 14000 kronor,

2. för undervisning i övrigt av elever med hörselsvårigheter i grund- skola och gymnasieskola samt av studerande med Iässvärigheter i kommunal högskoleutbildning med belopp som överstyrelsen bestämmer.

Likalydande bestämmelser ingick tidigare i 1513' förord- ningen om statsbidrag till byggnadsarbeten inom viss kommunal utbildning (19571318, ändr. senast 1980z715). Eftersom det statliga investeringsbidraget till skolbyggna- der upphör att utgå fr.o.m. den 1 juli 1981 har bestäm- melserna införts i den nya förordning, som inledningsvis omnämndes.

De medel (14 000 kr.) som kan utgå för utrustningen av lokal för särskild undervisningsgrupp har kommit att användas för akustikbehandling av skollokal och anpass- ning av skolbyggnader. För hörselskadad elev i behov av förstärkarutrustning i grund- eller gymnasieskolan utgår medel för inköp av sådan hörselteknisk apparatur. Vägle- dande är därvid Sö: 3 lista över "till statsbidrag godkänd utrustning". SÖ beräknar kostnaderna för enskild hörsel- skadad elevs förstärkarapparatur till 10 000—12 000 kr.

Skolöverstyrelsen har utfärdat detaljerade anvisningar (SÖ 1975- 02- 22) angående statsbidrag till hörselteknisk utrustning:

Normer för tillverkning och bedömning av hörselteknisk utrustning fastställs av SÖ på grundval av förslag, som upprättats av Karolinska institutets institution förteknisk audiologi. Dessa normer kan rekvireras från SÖ, byrå P 3. Förslag till inredning och utrustning av hörselklass- rum lämnas av SÖ, Utvecklingsgruppen på byrå P3.

Den hörseltekniska utrustning som är upptagen på SÖ:s förteckning över godkända hjälpmedel, är inte identisk med innehållet | handikappinstitutets hjälpmedelsförteck- ning. SÖ- -förteckningen upptar enbart sådana hjälpmedel som motsvarar de krav som ställs på hjälpmedel för skolsituationer.

SÖ:s anvisningar fortsätter:

Såsom villkor för statsbidrag gäller _, a) att den hörseltekniska utrustningen är typgodkänd av SO b) att utrustningen är rekommenderad av hörselvårdskonsulent eller

motsvarande expert samt 0) att utrustningen, när den ej längre behövs, överlämnas till hörcent-

ral vid centrallasarettet, för att kunna ställastill förfogande för annan hörselskadad elev eller annan hörselklass eller hörselklinik.

Senare i anvisningen anges att:

Ansökan om statsbidrag till'-hörselteknisk utrustning för hörselklass eller hörselklinik inges till 50 och skall vara åtföljd av a) av hörselvårdskonsulenten gjord utredning om behovet av utrust-

ningen samt b) uppgift om de beräknade kostnaderna för utrustningen eller, om denna redan anskaffats, de faktiska kostnaderna.

Hörselvårdskonsulenterna vid landstingens pedagogiska hörselvård spelaren viktig roll i samband med anskaffning av hörselteknisk utrustning. I de allra flesta fall är det hörselvårdskonsulenterna som, i samråd med hörcentra- lernas eller de audiologiska avdelningarnas läkare och tekniska experter, rekommenderar hörapparatur för de hörselskadade eleverna i grundskola och gymnasieskola. Konsulenterna har för övrigt också ofta varit engagerade i barnets/elevens problem vad gäller hörsel och hörappar- ter redan under barnets förskoleperiod. Det stöd hörsel- vårdskonsulenterna ger skolan beträffande hjälpmedel är dock ett frivilligt åtagande från landstingets sida, som ej regleras genom avtal.

Om kommunens ansvar säger SÖ:s nämnda anvisning- ar följande:

Det är angeläget att skolstyrelsen beaktar de krav beträffande akustiken som ställs på lokaler där utrustningen skall användas och, där så behövs, förbättrar akustiken. Det är angeläget att kommunen efter installation av den hörseltek- niska utrustningen låter verkställa leveranskontroll efter samråd med hörselteknisk expertis på hörcentral eller audiologisk avdelning.

Kommunen svarar för kostnader för översyn, reparation och juste- ringar som fordras för att hålla utrustningen i gott skick.

Hörselområdet är det enda område inom skolans hjälp- medelsförsörjning där det finns ett väl etablerat samarbe- te mellan staten, landstingen och kommunerna. Staten godkänner utrustningen och svarar för anskaffningskost- naderna, landstinget utreder elevernas behov samt ansvarar för lagerhållning och utlåning av tidigare, på

statliga medel, anskaffad utrustning medan kommunerna sva rarför underhållskostnaderna och de kostnader som är förknippade med eventuell förflyttning av slingor.

Ur anslaget Bidrag till byggnadsarbeten inom skolvä- sendet m.m. har för hörselteknisk utrustning under de senaste åren utgått följande belopp:

Budgetåret Kronor

1974/75 677 400 1975/76 675 539 1976/77 963 990 1977/78 1 384 207 1978/79 1 755 679 1979/80 1 898 043

Antalet elever som ur detta anslag under år1979 kom i åtnjutande av bidrag till hörselteknisk utrustning var sammanlagt ca 300 elever i grundskolan och gymnasie- skolan samt i fyra särskilda undervisningsgrupper.

Det som här sagts om hörselteknisk utrustning för hörselskadade elever gäller inte för elever i specialskolan och särskolan. För specialskolans externa klasser gäller dock samma bestämmelser som för särskild undervis- ningsgrupp för hörselskadade i grundskolan.

4.1.3. Tekniska hjälpmedel åt elever i specialskolan

Specialskolorna har staten som huvudman och kostnader- na för tekniska hjälpmedel i skola och elevhem bestrids ur reservationsanslaget Specialskolan m. m.: Utrustning m.m. Under detta anslag finns särskilda poster för bl.a. "hörsel- och talteknisk utrustning" samt för "underhåll av hörapparater". l nedanstående tabell redovisas de medel som anvisats under dessa anslagsposter de senaste åren.

Anslag till hörsel- och talteknisk utrustning samt underhåll av hörappara- ter.

Budgetår Hörsel- och tal- Underhåll av teknisk utrustning hörapparater 1977/78 561 000 177 200 1978/79 664 300 223 100 1979/80 682 100 167 000 1980/81 815 000 288 400

Från anslagsposten Inventarier, maskiner m.m. i spe- cialskolans utrustningsanslag bekostas bl.a. punktskrifts- maskiner och slutna TV-system (magnivision) för special- skolan för synskadade. I 1981 års budgetproposition har föreslagits att hela utrustningsanslagets olika delposter upphör och att resp. specialskola i stället tilldelas ett belopp för utrustning. Elevernas kropps/huvudburna hör- apparater tillhandahålls däremot av landstinget.

4.1.4. Tekniska stödåtgärder m. m. åt handikappade elever i gymnasisko/an

Under anslaget Bidrag till driften av gymnasieskolor beräknas medel för tekniska eller organisatoriska stödåt— gärder, såsom anskaffning av viss materiel, skolskjutsan- ordningar, personell assistans m.m. för handikappade elever.

SÖ utfärdar årligen anvisningar till kommunerna för ansökan om medel till tekniska stödåtgärder. 1980 hade anvisningarna (SÖ-FS 1980:142) följande lydelse:

Plan över medelsbehovet till tekniska stödåtgärder och hjälpmedel m.m. för synskadade och rörelsehindrade elever skall inges till SÖ senast den 1 oktober 1980. Ansökningar ingivna efter den 1 oktober kan beaktas endast om särskilda skäl föreligger. För kurser som påbörjas efter 1980-12-31 skall ansökan inges senast 1981-02—02. Planen skall vara upprättad på särskild blankett och vid första ansökningstillfället åtföljas av läkarintyg, utfärdat av specialist. Blanketten har nummer SÖ 21-001-5 April 1975 och kan rekvireras från skolöverstyrelsen, Blankett- förrådet, 106 42 STOCKHOLM. Statsbidraget utbetalas till skolstyrelsen respektive skolans styrelse utan rekvisition sedan SO godkänt planen för medelsbehovet. Statsbidrag utgår inte om handikappet beräknas vara av tillfällig natur.

Enligt regleringsbrev 1980-06-12 för budgetåret 1980/81 avseende anslag till gymnasiala skolor m. m. utgår statsbidrag till tekniska eller

organisatoriska stödåtgärder, såsom anskaffning av viss materiel, skolskjutsanordningar, personell assistans m. m. för handikappade elever vid gymnasieskolor och vid sådana privatskolor, som avses i privatskolförordningen i enlighet med uttalande i prop. 1965:1 (bil 10 s. 249 och 252) och efter SÖ:s prövning i varje särskilt fall, med högst 2 500 000 kronor.

När statsbidraget infördes budgetåret 1965/66, omfattade det 122 000 kr. En successiv ökning har därefter skett och fr. o. m. budgetåret 1978/79 har 2 500 000 kr. beräknats för ändamålet.

SÖ:s anvisningar fortsätter:

A. Synskadade och rörelsehindrade elever

För synskadade och rörelsehindrade elever kan statsbidrag i viss utsträckning utgå till skolskjutsanordningar, viss personell assistans och lektörshjälp. Vissa tekniska hjälpmedel utlånas för synskadade elever från rikscentralen för pedagogiska hjälpmedel för synskadade, Tomtebodavägen 11, 171 64 SOLNA, tel 08/736 01 40 och för rörelse- hindrade elever från rikscentralen för pedagogiska hjälpmedel för rörelsehindrade, Bräcke Östergård, Bräckevägen, 417 22 GÖTEBORG, tel 031/53 04 40/50.

För hjälpmedel som inte finns i lager på rikscentralerna kan statsbidrag utgå.

Den materiel som lånas ut eller för vilken statsbidrag beviljats åt synskadad eller rörelsehindrad elev skall, när den ej längre används av eleven i skolan, utan anmaning sändas till respektive rikscentral.

Föreskrifterna om statsbidrag till hörselteknisk utrustning behandlade vi i avsnitt 4.1.2. _

Som framgår av SÖ:s anvisningar, skall hjälpmedlen när de ej längre används av eleverna i skolan återsändas till RPH-RH eller till RPH-SYN, för att senare kunna utlånas till andra elever.

Vid prioriteringen av ingivna ansökningar om statsbi- drag till tekniska eller organisatoriska stödåtgärder har SÖ sedan budgetåret 1974/75, då anslaget maximerades, tillämpat följande policy: Först utbetalas 100 % av kostna- derna för personell assistans vid de gymnasiala utbild- ningar för gravt hörselskadade i Örebro och för svårt rörelsehindrade vid Skärholmens gymnasium samt kost- naderna för tolkar åt gravt hörselskadade inom vissa utbildningar. Därefter utbetalas 100 % av kostnaderna för tillstyrkta ansökningar om tekniska hjälpmedel. Återståen- de medel har under de senaste åren bara räckttill att betala några få procent av kommunens kostnader för skolskjuts-

anordningar och personell assistans.

Kommunerna har alltså hittills fått ett 100-procentigt statsbidrag för de tekniska hjälpmedel de skaffat för elever i gymnasieskolan. Byrå S 1 på SÖ beräknar att följande belopp utbetalats för hjälpmedel åt synskadade och rörelsehindrade elever under senare år.

Budgetår Kronor 1974/75 53 068 1975/76 156 257 1976/77 253 775 1977/78 168 555 1978/79 343 201 1979/80 216 338

| 1981 års budgetproposition (prop. 1980/81:100, bilaga 12) föreslås att det särskilda statsbidraget till tekniska eller organisatoriska stödåtgärder avskaffas och att medel för detta ändamål i stället beräknas under ett nytt anslag: Särskilda åtgärder på skolområdet. Om förslaget går igenom, blir länsskolnämnden den myndighet som i framtiden beviljar kommunerna medel ur detta anslag till åtgärder inom såväl grundskola som gymnasieskola. Av budgetpropositionens skrivning framgår det dock inte om staten även skall åta sig kostnadsansvaret för tekniska hjälpmedel åt rörelsehindrade och synskadade elever i grundskolan på samma sätt som hittills skett i gymnasie- skolan.

4.1.5. Tekniska stödåtgärder åt handikappade elever i kommunal och statlig vuxenutbildning

Bestämmelser om tekniska stödåtgärder åt handikappade elever återfinns i 84 5 förordningen (1971:424 omtryckt 1980:530) om kommunal och statlig vuxenutbildning. Denna paragraf lyder:

Till tekniska stödåtgärder för hörselskadade, synskadade och rörelse— hindrade elever utgår statsbidrag enligt samma grunder som vid gymnasieskolan. Statsbidraget fastställes och utbetalas av skolöver- styrelsen efter ansökan av kommunen.

SÖ har utarbetat särskilda anvisningar (SÖ—FS 1979z31) angående tekniska stödåtgärder m.m. åt handikappade elever i kommunal vuxenutbildning:

Plan över medelsbehovet till tekniska stödåtgärder och hjälpmedel m. m. för hörselskadade, synskadade och rörelsehindrade elever inges av skolstyrelsen senast i samband med kursstart till 80, byrå V 2. Planen skall vara upprättad på särskild blankett och vid första ansökningstillfället åtföljas av läkarintyg, utfärdat av specialist. Blan— ketten har nummer 80 31-063-3 Febr 76 och kan rekvireras från Skolöverstyrelsen, Blankettförrådet, 106 42 Stockholm (tel 08- 14 06 60/ 2298). Statsbidraget utbetalas till skolstyrelsen utan rekvision sedan SÖ godkänt planen för medelsbehovet. SÖ prioriterar ansökningar i enlighet med målen för kommunal vuxenutbildning. Hänsyn tas bl. a. till den sökandes syfte med studierna. Statsbidrag utgår inte om handikappet beräknas vara av tillfällig natur.

A. Synskadade och rörelsehindrade elever

För synskadade och rörelsehindrade elever kan statsbidrag utgå till skolskjutsanordningar, viss personell assistans och lektörshjälp. Vid bedömning av ansökningar om statsbidrag till skolskjuts fästes avseende vid om den studerande deltar i kurs anordnad på kortare resavstånd från bostaden. Vissa tekniska hjälpmedel utlånas för synskadade elever från rikscentralen för pedagogiska hjälpmedel för synskadade, Tomtebodavägen 11, 171 64 Solna, telefon 08- 736 01 40 och för rörelsehindrade elever från rikscentralen för pedagogiska hjälpmedel för rörelsehindrade, Bräcke Östergård, Bräckevägen, 417 22 Göteborg,t telefon 031 -53 04 40/50.

För inköp av tekniska hjälpmedel som inte finns i lager på rikscentra- len kan statsbidrag utgår.

Den materiel som lånas ut eller för vilken statsbidrag beviljats åt synskadad eller rörelsehindrad elev skall, när den ej längre används av eleven i skolan, utan anmaning sändas till respektive rikscentral.

Föreskrifterna om statsbidrag till hörselteknisk utrustning behandlade vi i avsnitt 4.1.2.

Anvisningarna förtekniska stödåtgärder i gymnasiesko- lan och motsvarande anvisningar för kommunal vuxenut— bildning är således mycket likartat utformade. I båda anvisningarna anges t. ex. att det finns möjlighet att låna hjälpmedel för synskadade och rörelsehindrade från resp. RPH-central samt att hjälpmedlen, för vilka statsbidrag erhållits, efter användningen skall återsändas till RPH- centralen. Vissa viktiga skillnaderfinns emellertid. Det står t.ex. att SÖ prioriterar ansökningarna i enlighet med målen för kommunal vuxenutbildning samt att hänsyn tas till den sökandes syfte med studierna. Några sådana formuleringar återfinns inte i anvisningarna för tekniska

eller organisatoriska stödåtgärder i gymnasieskolan.

Av följande tabell framgår kostnadsutvecklingen i vad avser tekniska hjälpmedel åt handikappade i kommunal vuxenutbildning. Det är att märka att kostnaderna motsva- rar de faktiska utlägg kommunerna haft, eftersom något kostnadstak här inte införts av statsmakterna. Kostnader- na bestrids ur förslagsanslaget Bidrag till kommunal vuxenutbildning m.m.

Tekniska hjälpmedel i kommunal vuxenutbildning

Budgetår Kostnader för tekniska hjälpmedel

Syn- Hörsel- Rörelse- Totalt skadade skadade hindrade

1977/78 47 668 9 464 193 57 355 1978/79 13269 21101 13317 47 687 1979/80 33 585 66 096 500 110 181

Ökningen av kostnaderna för tekniska hjälpmedel åt hörselskadade beror på att portabel förstärkarutrustning för trådlös överföring successivt börjat bekostas över förevarande anslag i stället för över anslaget Bidrag till byggnadsarbeten inom skolväsendet m.m. (se avsnitt 4.1 .2). Vidare visartabellen att kostnaderna för hjälpmedel åt rörelsehindrade varierat kraftigt år från år.

Under anslaget Statliga skolor för vuxna: Utbildnings- kostnader, beräknas medel för tekniska stödåtgärder för handikappade elever. Budgetåret 1980/81 anvisades 18 800 kr. för dessa åtgärder. Dessa medel skall även täcka kostnaderna för de handikappade elever, som deltar i distansundervisning och som på grund av handikappets art inte kan infinna sig vid de kortare kurser som skolan anordnar.

l anslagsframställningen för budgetåret 1980/81 f'am- höll SÖ att det för grundutbildning av vuxna (5. k. alfabetiseringsundervisning) saknades regler för statsbi- drag till tekniska stödåtgärder motsvarande dem som finns för gymnasieskolan och kommunal och statlig vuxenutbildning. SÖ motiverade behovet med att fysiskt handikappade vuxna ofta har en bristfällig skolbakgrund, varför flera av dem kan vara presumtiva deltagare i

grundutbildningen. Föredragande statsråd delade SÖ:s uppfattning och för budgetåret 1980/81 anvisades 250 000 kr. för tekniska stödåtgärder. Med anledning av detta infördes ett tillägg i förordningen om grundutbildning för vuxna, & 183, med följande lydelse (1980:356):

Till tekniska stödåtgärder för hörselskadade, synskadade eller rörelse- hindrade elever utgår statsbidrag enligt samma grunder som vid gymnasieskolan. Statsbidraget fastställs och utbetalas av skolöversty— relsen efter ansökan av kommunen.

4.1.6. Bidrag till handikappverksamhet vid folkhögskolorna

Statsbidrag till driften av folkhögskolor utgår i form av allmänt bidrag och tilläggsbidrag. Det allmänna bidraget beräknas med hänsyn till antalet elevveckor under redo- visningsåret för en folkhögskola och en genomsnittlig lärarlönekostnad för samtliga folkhögskolor. Vid beräk- ningen av detta allmänna schablonbidrag tas speciell hänsyn till om det funnits handikappade elever vid

folkhögskolan. I 87å folkhögskoleförordningen (1977: 551) anges att:

Antalet elevveckor vari har ingått studerande som är fysiskt, psykiskt, socialt eller språkligt handikappade skall höjas med det tal som motsvarar antalet kursveckor multiplicerat med halva antalet handi- kappade kursdeltagare.

Vid beräkningen av det allmänna bidraget till folkhögsko- lan multipliceras således antalet elevveckor med handi- kappade deltagare med bidragskoefficienten 1,5 jämfört med koefficienten 1 för övriga studeranden.

| de anvisningar SÖ utfärdat (SÖ-FS 1977:23) med anledning av nämnda paragraf står det:

För att det förhöjda bidraget inom schablonens ram skall utgå gäller följande:

med fysiskt handikappade studerande avses blinda och synsvaga som även med vanliga korrektionsglas har svårighet att läsa vanlig text, hörselskadade och döva, rörelsehindrade samt dokumenterat medi- cinskt handikappade och talskadade;

med psykiskt handikappade avses psykiskt utvecklingsstörda och andra förståndshandikappade samt personer med dokumenterade psykiska besvär;

med socialt handikappade avses studerande med dokumenterade sociala problem såsom alkohol- eller narkotikabruk, eller som tidigare varit intagna på kriminalvårdsanstalt 9. d.;

med språkligt handikappade avses dels studerande med dokumen- terade läs- och skrivsvårigheter, dels invandrare som har bristande färdigheter i svenska språket. Härmed avses invandrare som saknar sådana språkliga kunskaper som är nödvändiga för att utan stödun- dervisning i svenska kunna följa en kurs på grundläggande nivå inom den reguljära vuxenutbildningen (t. ex. studieförbundens priokurser i svenska eller de första delarna i kommunala vuxenutbildningens högstadiekurser i svenska). Schablonbidraget utgår inte till invandrare med danska, norska eller isländska som modersmål.

Förutom att 5 87 använder det vida handikappbegreppet genom att nämna fysiskt, psykiskt, socialt eller språkligt handikappade, inkluderar SÖ:s precisering av fysiskt handikappade även "dokumenterat" medicinskt handi- kappade. Så är t. ex. inte fallet i gymnasieskolans anslag för tekniska eller organisatoriska stödåtgärder.

Med ordet "dokumenterat" avser SÖ:s anvisningar att:

problemen registrerats av läkare, nämnd eller myndighet och att skolan informerats på förhand eller att skolan blivit medveten om problemen under kursen och att detta kan verifieras.

SÖ:s anvisningar fortsätter:

För alla fyra handikappgrupperna gäller att de studerande är i behov av extra stödåtgärder i någon form i denna totala pedagogiska situatio- nen, dvs. i undervisning eller i av skolan organiserade fritidsaktivite- ter.

För handikappade deltagare enligt ovan får sko/an använda scha- blonbidraget för följande slag av kostnader (obs! att till personlig utrustning för enskild studerande används inte detta bidrag): 3 ökad Iärartäthet, som betingas av handikappet och som möjliggör dels mindre grupper, dels individuell stödundervisning D personlig assistans i den pedagogiska situationen

tolk och lektörshjälp teknisk utrustning för att underlätta studiearbetet för de studerande (dock ej "fast" utrustning såsom teleslingor, rullstolsramper etc., för vilka särskilda bidrag utgår) schemalagd social träning D resor som är nödvändiga för studiearbetet (dock ej personliga resor,

hemresor)

E talböcker, punktskriftsmaterial samt annan stadigvarande pedago- giskt material i handikappundervisningen D av skolan organiserade fritidsaktiviteter av olika slag efter kursti- den. Obs! att bidraget får användas för sådana merkostnader som den handikappade har, t. ex. för material och resor, utöver vad som gäller för övriga studerande vid skolan.

I")

Ifolkhögskoleförordningen finns det vidare bestämmelser där hänsyn tagits till att vissa folkhögskolor har betydligt

större behov än andra skolor. | 594 nämnda förordning står det:

Tilläggsbidrag kan utgå som särskilt stöd till kostnader under ett redovisningsår för åtgärder för studerande som är fysiskt, psykiskt, socialt eller språkligt handikappade. Fråga om sådant tilläggsbidrag prövas av skolöverstyrelsen med hänsyn till varje folkhögskolas särskilda behov.

l SÖ:s anvisningar (SÖ-FS 1977:23) till denna paragraf anges följande:

Iden mån schablonbidraget inte är tillräckligt för att ge stöd åt särskilt resurskrävande handikappade studerande, kan tilläggsbidrag utgå till extra förstärkningsåtgärder. Sådant bidrag skall sökas hos SÖ' | början av varje arbetsår i särskild ordning. Till ansökan skall fogas en total budget för den planerade handikappverksamheten, där det skall framgå vilka kostnader som ryms inom schablonen och vad som måste täckas med tilläggsbidrag. Det skall också anges vilka andra bidrag och inkomster som skolan fått för handikappverksamheten.

Skolor, som senare under arbetsåret planerar korta kurser för handikappade vilket inte anmälts vid arbetsårets början och där schablonbidraget beräknas vara otillräckligt, kommer att beredas möjlighet att i början av vårterminen ansöka om tilläggsbidrag i särskild ordning. Av blankett och cirkulär från SÖ vid ansökningstillfäl- lena kommer närmare föreskrifter och råd förtilläggsbidragets använd- ning att meddelas.

Av nedanstående tabell framgår hur stor del av folkhög- skolans särskilda medel för handikappverksamhet som tagits i anspråk för tekniska hjälpmedel.

Tekniska hjälpmedel i folkhögskolan

Budgetår Kostnad för tekniska hjälpmedel åt:

Rörelse- Syn- Hörsel- Övriga handi- hindrade skadade skadade kappade

1977/78 152 771 41 060 11 998 15 026 1978/79 107 439 16 766 23 517 62 354 1979/808 117 861 51 473 1 134 21 606

aPreliminära uppgifter.

Till skillnad från bl.a. gymnasieskolan och kommunal vuxenutbildning, behöver inte folkhögskolorna returnera de anskaffade tekniska hjälpmedlen till någon RPH- central. Tanken är att hjälpmedlen skall finnas kvar på folkhögskolan för att eventuellt senare kunna användas av någon annan studerande.

Inom ramen för det tilläggsbidrag som anvisats som extra förstä rkningsresu rs för handikappade, avsätts sedan några år 1 milj. kr./år för sådana kompletteringar i byggnader som ökar de enskilda skolornas åtkomlighet för handikappade studerande. Merparten av medlen (700 000 kr.—860 000 kr. per år) har använts för att göra enskilda skolor mera tillgängliga för rörelsehindrade elever.

4.1.7. Tekniska hjälpmedel för handikappade deltagare i studiecirklar

Under anslaget Bidrag till Studieförbunden beräknas medel för bidrag till produktion av studiematerial samt tekniska eller organisatoriska stödåtgärder för handikap- pade.

Varje enskilt studieförbund sammanställer en projekt- beskrivning som inges till SÖ, som har att fördela medlen. Det belopp som stått tillgängligt för "tekniska och organi- satoriska stödåtgärder" har bl.a. använts till så olika åtgärder som anpassning av undervisningslokaler, teknis- ka hjälpmedel, undervisningsmaterial och barnpassning. För budgetåren 1977/78 och 1978/79 har, enligt studieför- bundens redovisningar, kostnaderna för Iokalanpassning och tekniska hjälpmedel uppgått till:

Budgetår Lokalanpassning, kr Tekniska hjälpmedel, kr 1977/78 189 701 71 796 1978/79 204 702 55 223 1979/80 164 506 59 772

I likhet med folkhögskolorna behöver inte heller studieför- bunden åerlämna de tekniska hjälpmedel som anskaffats med statsbidrag. Tekniska hjälpmedel kan även anskaffas för andra handikappgrupper än hörselskadade, rörelse— hindrade och synskadade.

4.1.8. Tekniska hjälpmedel åt handikappade studerande vid universitet och högskolor

T. 0. m. budgetåret 1976/77 tillämpades ett system med rambelopp för varje svårt handikappad studerande. Ursprungligen var denna resurs enbart avsedd för stöd- undervisning och Iektörshjälp till gravt sysnkadade och hörselskadade, men kom senare att omfatta såväl andra handikappgrupper som stödformer. Rambeloppet utgjor— de 3 700 kr. (1976 års kostnadsläge) för varje svårt handikappad studerande och termin. För gravt hörselska- dade studerande eller studerande i forskarutbildning fick detta belopp höjas till 4 200 kr. vid behov.

I samband med högskolereformen avskaffades rambe- loppen. Varje högskola kom i stället att avsätta 0,1—0,2 % av sina sammanlagda anslag för grundläggande högsko- leutbildning till särskilda stödinsatser för handikappade. Ett undantag utgör dock sektorn för utbildning för under- visningsyrken genom att UHÄ under berört anslag begär särskilda medel för stödåtgärder för handikappade stude- rande. För budgetåret 1979/80 erhöll UHÄ i anslag 191 000 kr. Inom ramen för tilldelade medel kan högskolorna inom denna sektor hos UHÄ ansöka om medel för stödåtgär- der.

Beträffande större kostnader av investeringskaraktär kan de enskilda universiteten och högskolorna efter framställning till UHÄ erhålla medel ur anslaget Inredning och utrustning av lokaler vid högskoleenheterna m.m.

De totala kostnaderna för olika stödåtgärder åt handi- kappade i högskolan är svåra att bedöma. UHÄ beräknade kostnaderna budgetåret 1978/79 till drygt 1,2 milj. kr. Men därtill borde rätteligen läggas kostnaderna för byggnads- styrelsens anpassning av lokaler, hjälpmedel och Iärome- del som bekostas av arbetsmarknadsverket samt vissa kostnader för speciella läromedel, vilka i regel belastar läromedelscentralernas anslag utan att separat redovisas som kostnader för stödåtgärder åt handikappade stude- rande.

4.2. Den tekniska hjälpmedelshanteringen i landstingens regi

Landstingen ansvarar för att personer med fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar kostnadsfritt erhåller de hjälpmedel som behövs för den dagliga livsföringen. För denna verksamhet erhåller landstingen stöd från staten. I 1 5 förordningen (1975:963) om ersättning till sjukvårds- huvudman för handikapphjälpmedel och sjuktransporter anges:

Landstingskommun och kommun som ej tillhör landstingskommun erhåller enligt denna förordning ersättning från sjukvårdsförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för tillhandahållande av

1. hjälpmedel åt handikappade (hjälpmedelsersättningen),

2. transport med ambulansbil eller annat fordon som är särskilt anpassat för sjuktransport (sjuktransportersättningen).

Hjälpmedelsersättningens storlek regleras av 25, vars senaste lydelse (1979:853) är:

Hjälpmedelsersättning lämnas med 62 kronor om året för varje invånare som var bosatt inom sjukvårdsområdet vid årets början.

Landstingskommun eller kommun som ej tillhör landstingskommun skall därvid medverka till att glasögon avgiftsfritt eller till nedsatt pris tillhandahålls barn och ungdomar under 19 år som är bosatta i sjukvårdsområdet.

Av hjälpmedelsersåttningen skall ett belopp, som motsvarar 2 kronor och 50 öre för varje invånare som vid årets början var bosatt inom sjukvårdsområdet tillgodoföras handikappinstitutets fond.

I syfte att bl. a. uppnå en enhetlig hjälpmedelsförsörjning för hela landet utger handikappinstitutet en hjälpmedels- förteckning. På denna förteckning uppförs de hjälpmedel som institutet efter provning rekommenderar landstingen att kostnadsfritt utlämna till handikappade.

Hjälpmedelsförteckningen, som utkommer fyra gånger per år, upptar ett stort antal hjälpmedel från enkla hemhjälpmedel som nålpåträdare och nagelsax till avan- cerade tekniska hjälpmedel för kommunikation som läs- maskiner och styrsystem för elektriska skrivmaskiner.

l hjälpmedelsförteckningen anges vidare vilka yrkes- grupper inom landstinget som bör ha rätt att ordinera olika hjälpmedel. Den som har ordinationsrätt har av landstinget tilldelats ansvaret att till sjukvårdsområdets innevånare ordinera hjälpmedel. Bland de ordinationsbe- rättigade yrkesgrupperna återfinns olika läkarkategorier,

arbetsterapeut, sjukgymnast, distriktssköterska, ortope— disk chef, hörselvårdskonsulent och logoped. Något förenklat kan man säga att i de fall ordinationen måste föregås av omfattande utredningar av behov och alterna- tiva lösningar, är det enbart läkare vid specialkliniker som innehar ordinationsrätt. Som exempel kan anges Iäsma- skinen Öptacon för gravt synskadade, som endast kan ordineras av överläkare, biträdande överläkare och avdel- ningsläkare vid ögonklinik samt läkare vid syncentral. Enklare hjälpmedel, t.ex. armstöd för toalettstol, kan däremot ordineras av sjukgymnast, arbetsterapeut och distriktssköterska.

| hjälpmedelsförteckningen anges även om s. k. SUB- avtal slutits, dvs. om AB Sjukvårdshuvudmännens Upp- handlingsbolag (SUB) har träffat avtal med hjälpmedels— leverantören om det pris landstinget skall betala vid inköp av hjälpmedlet (se avsnitt 3.2).

Inledningsvis nämndes att handikappinstitutets hjälp- medelsförteckning endast är en rekommendation av de hjälpmedel som de enskilda landstingen kostnadsfritt bör utlämna. Landstingen fattar själva beslut om att följa förteckningen eller att göra avvikelser från denna. Vanli- gen är de avvikelser man gör av mindre omfattning. Beslut om detta fattas av en förtroendemannagrupp, som leder den lokala hjälpmedelsverksamheten inom landstinget.

Handikappinstitutets hjälpmedelsförteckning består av följande delar:

D Särskilda hjälpmede/s/istan, som upptar dyrbara hjälpmedel, t. ex. eldrivna rullstolar, slutna TV-system och styrsystem för elektriska skrivmaskiner. Handikappinstitutet rekommenderar att diskussion i förtroendemannagruppen föregår ordination varigenom läkarens ordination förankras, diskussionen breddas och alternativa lösning- ar övervägs. D Funktionsträningshjä/pmedel, bl. a. träningsredskap för arm, ben och balans, ståstöd och träningscykel. |:| Förflyttningshjälpmedel som t. ex. rullstolar, lyftar, cyklar och trampbilar. [| Hemhjälpmedel avsedda för av- och påklädning, intagande av mat och dryck, hushållshjälpmedel, hygienhjälpmedel och sängar. Cl Kommunikationshjälpmede/ under vilken rubrik ingår hjälpmedel för förståndshandikappade, hörsel- och/eller synskadade, rörelse- hindrade samt talskadade. Antalet hjälpmedel upptagna under denna rubrik är stort och omfattar bl. a. hörapparater, signalanord- ningar, läs- och skrivhjälpmedel, bandspelare och optiska hjälpme- del. III Medicinska hjälpmedel som omfattar nerv- och hjärtstimulatorer.

El Ortopedtekniska hjälpmedel som skor och hålfotsinlägg samt ortoser och proteser. D Under rubriken Ovriga hjälpmedel ingår bl. a. bröst-, ögon- samt öron- och näsproteser och peruker.

I handikappinstitutets hjälpmedelsförteckning ingår även ett särskilt avsnitt om kostnadsfria förbrukningsartiklar. De artiklar, sortiment och ordinationsrättigheter som anges i förteckningen över kostnadsfria förbrukningsartik- lar är, till skillnad från övriga delar av hjälpmedelsförteck- ningen, i sin helhet bindande för landstingen. Till de kostnadsfria förbrukningsartiklarna, vilka jämställs med kostnadsfria läkemedel, hör bl. a. injektionssprutor för diabetiker, bandagematerial för stomi och inkontinens. Ansvaret för anskaffning och tillhandahållande av dessa artiklar åvilar Apoteksbolaget AB.

Landstingens ordination av hjälpmedel bygger på utlå- ning, dvs. landstinget äger formellt de hjälpmedel som är utlånade till de handikappade. Någon åtskillnad görs inte mellan korttids- eller Iångtidsutlåning utan den handikap- pade har tillgång till hjälpmedlet så länge han/hon är i behov av det. När behovet upphör skall hjälpmedlet återgå till landstinget för att i princip kunna utlånas till annan behövande. Vid en eventuell återanvändning tas dock hänsyn till bl.a. hygien, kostnad och förslitning, varför vissa hjälpmedel närmast får karaktären av en- gångsartiklar.

Den totala årliga kostnaden för hjälpmedel enligt hjälp- medelsförteckningen har ökat avsevärt under 1970-talet. Enligt handikappinstitutets beräkningar uppgick kostna- derna år 1970 till ca 100 milj. kr. År 1979 hade de direkta hjälpmedelskostnaderna, personal ej inbegripet, stigit till ca 700 milj. kr.

För barn och ungdomari skolåldern kan gränsdragning- en mellan Iandstingets och kommunens ansvar beträffan- de kostnader och tillhandahållande av hjälpmedel i vissa sammanhang upplevas som oklar. I princip är gränsdrag- ningen den, som vi visat i det föregående, att kommunen, i egenskap av utbildningshuvudman, har ansvaret för de hjälpmedel som enbart används i skolan. Vanligen blir det då fråga om sådana hjälpmedel för rörelsehindrade och synskadade där det inte kan vara rimligt att hjälpmedlen förflyttas från bostaden till skolan. För hörseltekniska

hjälpmedel i skolan gäller, som vi har visat, speciella bestämmelser — staten svarar för kostnaderna, lands- tingen utprovar och lånar ut hjälpmedlen medan kommu- nen ansvarar för att denna utrustning underhålles. Genom landstingets försorg förses handikappade med sådana hjälpmedel av mera personlig karaktär som behövs i den dagliga livsföringen, t. ex. hörapparat, rullstol och vit käpp, samt alla de hjälpmedel som den handikappade behöver i bostaden.

Ett specialfall bland hjälpmedel för hemmabruk utgör texttelefonen, som kan ordineras till döva, gravt hörsel— skadade, dövblinda eller talskadade personer som inte, eller endast med stor svårighet kan kommunicera med hjälp av vanlig telefon. Befattningshavare inom lands- tinget ansvarar för utprovning och ordination medan staten, utanför hjälpmedelsersåttningen, svarar för kost- naderna för inköp av texttelefonen.

l förordningen om ersättning till sjukvårdshuvudmän- nen för handikapphjälpmedel anges även att huvudmän- nen skall medverka till att glasögon tillhandahålls avgifts- fritt eller till nedsatt pris till barn och ungdomar under 19 år.

Landstingsförbundet har i cirkulär (AC 32/75) rekom- menderat landstingen att lämna bidrag enligt följande:

Synundersökning: vid synundersökning utförd av optiker ersätts de kostnader som överstiger patientavgiften vid ögonklinik. Om barnet är yngre än 8 år äger dock endast ögonläkare rätt att genomföra synundersökningen.

Glas: sjukvårdshuvudmännen bär hela kostnaden för standard- glas.

G/asögonbågar: bidrag med 50 kronor.

Handikappinstitutet utreder f. n., tillsammans med SUB och landstingsförbundet, formerna för glasögonbidrag.

4.3. Tekniska hjälpmedel åt handikappade i arbetslivet

l arbetsmarknadskungörelsen (1966z368) i dess senaste lydelse (1980:339) föreskrivs följande i 5 58.

Till handikappade utgår bidrag till kostnaden för speciella arbetsteknis- ka hjälpmedel som de behöver för att kunna utföra sitt arbete eller, i fråga om dem som är inskrivna vid arbetsmarknadsinstitut och

handikappade ungdomar, för att fullgöra praktisk yrkesorientering. Bidrag utgår även till företagare eller fria yrkesutövare som är handikappade. Bidrag enligt första stycket utgår med högst 50 000 kronor.

Kostnaderna för varje enskilt hjälpmedel är således därmed maximerat till 50 000 kronor. För den del av hjälpmedelskostnaden som överstiger 30000 kr. råder vissa begränsningar i och med att sådana bidrag budget- året 1980/81 inte får överstiga 1 milj. kr.

I många fall är det inte tillräckligt att enbart förse den handikappade med arbetstekniska hjälpmedel, utan även "expertundersökningar" och förändringar på arbetsplat- sen kan erfordras. | 60 5, första stycket, nämnda förord- ning anges:

Vid anställning av handikappad eller, om särskilda skäl föreligger, för anställd som blivit handikappad utgår till arbetsgivaren bidrag till kostnad för expertundersökningar och till sådan särskild anordning på arbetsplatsen som är nödvändig för att den handikappade skall kunna utföra arbetet. Bidrag utgår även till arbetsgivare, som för praktisk yrkesorientering eller för praktiktjänstgöring eller annan tillfällig anställning ställer plats till förfogande för handikappad ungdom, samt till företagare eller fri yrkesutövare som är handikappad.

Som framgår av de citerade bestämmelserna är det inte skolan, utan arbetsmarknadsmyndigheterna, som ekono- miskt bidrar till att handikappade elever har tillgång till hjälpmedel och att arbetsplatsen anpassas under den praktiska yrkesorienteringen, praktiktjänstgöring, feriear- bete eller annan tillfällig anställning.

Senare i 605 anges följande.

Bidrag enligt första stycket utgår med belopp som motsvarar hela kostnaden, om anordningen saknar värde för annan arbetstagare än den handikappade, och med lägst halva och högst hela kostnaden i annat fall. Bidraget får dock ej överstiga 50 000 kronor.

För den del av kostnaden för särskilda anordningar som överstiger 30000 kronor råder, på samma sätt som för arbetstekniska hjälpmedel, vissa begränsningari och med att dessa kostnader under budgetåret 1980/81 inte får överstiga 2,5 milj. kr.

Under budgetåret 1979/80 lämnades 893 bidrag till särskilda anordningar på arbetsplatsen och 2 086 bidrag till speciella arbetstekniska hjälpmedel. AMS räknar med att behovet av bidrag kommer attöka under de kommande åren. För budgetåret 1981/82 beräknar man 1 125 bidrag

till särskilda anordningar och 2 300 bidrag till arbetsteknis- ka hjälpmedel.

Landstingsförbundet och AMS har träffat en överens- kommelse om fördjupat samarbete mellan landstingens hjälpmedels-, hör- och syncentraler och Iänsarbetsnämn- derna i fråga om arbetstekniska hjälpmedel. År 1978 uppmanade AMS, efter samråd med landstingsförbundet, länsarbetsnämnaderna att uppta förhandlingar med vederbörande landsting för att söka träffa överenskom- melser om att inköp av speciella arbetstekniska hjälpme- del sker genom landstingens centraler (se avsnitt 3.2). Målet är att ett aktuellt hjälpmedel utprovas och inköps av centralen till ett pris som följer de avtal som slutits för landstingens räkning av SUB med enskilda hjälpmedelsle- verantörer. Landstinget sänder därefter räkning på kost- naderna för hjälpmedlen till länsarbetsnämnden.

I 62 5 arbetsmarknadskungörelsen anges följande:

Bidrag eller län för att anskaffa personbil eller motordriven invalidvagn utgår till handikappad som är beroende av sådant fortskaffningsmedel för att få sin utkomst av arbete eller för att förvärva utbildning med yrkesinriktning.

Det medicinska behovet av fordon skall styrkas med läkarintyg. Intyg som icke är utfärdat av läkare hos länsarbetsnämnd skall prövas av denne.

Det här bidraget är maximerat till 30 000 kr. under förutsättning att den handikappades bruttoinkomst per år understiger 34 000 kr. Bidraget reduceras vid högre bruttoinkomst och utgår inte alls om inkomsten överstiger 50 000 kr. per år. Utöver detta bidrag utgår ett särskilt, icke inkomstprövat, bidrag för sådana ändringar och anord- ningar som krävs för att den handikappade skall kunna använda fordonet. Om särskilda skäl föreligger kan lån utgå, motsvarande skillnaden mellan fullt bidrag (30 000 kr.) och beviljat bidrag.

Under budgetåret 1979/80 har antalet bidrag och lån uppgått till 1349 resp. 173. AMS beräknar att antalet bidrag under budgetåret 1981/82 kommer att öka till 1 600 och antalet lån till 350.

Moped är upptagen på handikappinstitutets hjälpme- delsförteckning och kan under vissa förutsättningar ordi- neras till någon som har nedsatt rörelseförmåga. I stället för moped kan enligt institutets rekommendationer ett

kontantbelopp för inköp av bil utgå. Kontantbelopp kan dock inte utgå om den handikappade erhållit bidrag från AMS för anskaffning av fordon. För att erhålla moped eller kontantbidrag från landstinget är det däremot inte nöd- vändigt att fordonet skall användas för resor till arbete eller yrkesinriktad utbildning, vilket är ett villkor för att lån eller bidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen skall utgå.

4.4. Anpassning av den fysiska miljön

År 1966 infördes i byggnadsstadgan bestämmelser om att allmänna lokaler skulle byggas på sådant sätt att de var tillgängliga för personer med rörelsehinder. Bestämmel- serna har successivt utvecklats och 42a 5 i byggnadsstad- gan har numera följande lydelse (1976:678).

Bostäder för annat ändamål än fritidsändamål och de utrymmen i byggnad till vilka allmänheten äger tillträde eller som utgör arbetslokal skola utformas så att de bliva tillgängliga för och kunna nyttjas av personer vilkas rörelseförmåga eller orienteringsförmåga är nedsatt till följd av ålder, handikapp eller sjukdom.

Bostadsbyggnad i två våningar och bostadsbyggnad med högst två bostadslägenheter får uppföras utan hiss eller motsvarande anord- nmg.

Byggnadsnämnden kan medgiva undantag från kravet på tillgäng- lighet till bostadsbyggnad med högst två bostadslägenheter, där så påkallas med hänsyn till terrängförhållanden.

Byggnadsnämnden kan i fråga om arbetslokal medgiva undantag från de i första stycket angivna kraven, där så påkallas med hänsyn till arten av den verksamhet för vilken lokalen är avsedd.

Dessa bestämmelser om att bostäder (med undantag av fritidshus), allmänna lokaler samt arbetslokaler skall vara utformade på ett visst sätt, gäller handikappgrupperna rörelsehindrade, synskadade och hörselskadade. Regle- rna föreskriver att nyproducerade bostäder efter den 1 juli 1977 skall ha en viss grad av handikappanpassning. Flerbostadshus i merän två våningar skall t. ex. efter den 1 juli 1979 förses med hiss. Beträffande arbetslokaler kan vissa undantag medges. Det gäller därvid främst arbets- lokaler inom tillverknings- och processindustrin som på grund av arbetets natur endast med svårighet eller inte alls kan anpassas till t. ex. rörelsehindrade arbetstagare.

Statens planverk har, som komplement till svensk

byggnorm (SBN), utfärdat föreskrifter (PFS 1979:6) om tillämpningen av bestämmelserna om byggnaders till- gänglighet för handikappade. I dessa föreskrifter precise- ras även vad som avses med "utrymme till vilken allmänheten ägertillträde, lokal upplåten för allmänheten samt arbetslokal".

Med utrymme i byggnad till vilken allmänheten äger tillträde avses tjänstelokal, expeditionslokal eller annan motsvarande lokal hos statlig eller kommunal myndighet, som är avsedd för mottagning av besö- kande allmänhet, samt sjukvårdslokal, skollokal, bibliotekslokal, sam- lingslokal, busstation, järnvägsstation, flygterminal, apotek, kiosk eller annan lokal avsedd att betjäna eller att användas av allmänheten; ävensom i erforderlig utsträckning kapprum, väntrum, omklädnings- rum, duschrum, klosettrum, kassa, spärr etc. belägna i omedelbar anslutning till och anordnade för sådana lokaler samt entréutrymmen fram till trappa och till hiss i flerbostadshus och liknande samt entréutrymme till affärslokal.

Med arbetslokal avses i dessa bestämmelser utrymme i byggnad för kontors-, hantverks-, handels-, undervisnings-, eller industriändamål som utgör arbetsplats samt erforderliga bilokaler såsom sammanträ— desrum, kapprum, hygienutrymmen, matrum, fritidslokal etc.

Förutom att skolan ingår, återfinner vi i denna förteckning ett stort antal andra lokaler som besöks av handikappade ungdomar, och som skall vara anpassade för deras behov.

Byggnadsstadgans 483 5 anger att man vid ombyggnad skall tillämpa nybyggnadskraven i den omfattning som erfordras för att skäliga anspråk på bl.a. handikappan- passning skall uppfyllas. Höga kostnader, byggnadstek- niska hinder, kulturhistoriska eller miljömässiga värden kan medföra att alla anspråk på anpassning inte kan uppfyllas. I 48a 5 anges vidare att handikappanpassning- en endast skall avse de delar av byggnaden som är föremål för ombyggnation. Hänsyn tas till omfattningen av ombyggnadsarbetena och vilka funktioner som påver- kas då man avgör vilka delar av byggnaden som skall resp. inte skall handikappanpassas.

Som vi tidigare nämnt har beslut nyligen fattats (prop. 1979/80:10, bil. 3, FiU 1979/80:287) att det nuvarande statsbidraget till investeringar i skolbyggnader skall avvecklas fr. o. m. den 1 juli 1981. Hittills— och fortfarande en tid — gäller emellertid dessa regler varför en kort redogörelse för dem lämnas i den del de avser handikapp- anpassning.

Enligt förordningen (1957:318) om statsbidrag till bygg- nadsarbeten inom viss kommunal utbildning (ändrad senast 1980:715) kan statsbidrag utgå för skolbyggnader för grundskola, kommunal och landstingskommunal gymnasieskola, särskola i fråga om lokaler som ingår i grund- eller gymnasieskolans byggnader samt för vårdut- bildning i landstingskommunens gymnasiskola om loka- lerna ingår i den kommunala gymnasieskolan.

Kommunerna kan vid beräkningen av statsbidraget även erhålla kompensation för den merkostnad som sko/byggnadens anpassning för rörelsehindrade elever kan förväntas medföra.

För ny- och ombyggnation sker denna kompensation genom att statsbidraget om 35 % av bygg n'adskostnader- na räknas upp med 0,2 %. Någon särskild ansökan om extra medel för handikappanpassning behöver ej göras, utan bedömningen sker i samband med SÖ:s ordinarie behandling av statsbidragsfrågan. Genom denna uppräk- ning av statsbidraget med 0,2 % harföljande belopp utgått till grund- och gymnasieskolan under senare år:

Budgetår Kronor

1977/78 1 048 102 1978/79 1 309 936 1979/80 1 481 189

Uppgifterna för budgetåret 1979/80 grundas på prelimi- nära uppgifter om byggnadsprisindex och en liten föränd- ring kan därför senare komma att ske.

Kommunerna kan även, i samband med ombyggnad, hos SÖ ansöka om statsbidrag för särskilda projekt som syftar till att anpassa miljön för rörelsehindrade. Antalet projekt, för vilka statsbidrag beviljats samt kostnaderna har under senare år varit följande:

Budgetår Antal projekt Kronor

1977/78 7 510 200 1978/79 12 773 600 1979/80 10 970 800 1980/81 3 mån. 11 1315400

I samband med att investeringsbidragettill skolbyggna- tioner avskaffas, försvinner alltså även de särskilda med— len för handikappanpassning. För grundskolans del sker detta den 1 juli 1981 och för gymnasieskolan ett år senare.

För sådana förändringar som behöver göras i de handikappades hem, finns det ett särskilt s. k. bostadsan- passningsbidrag. Detta bidrag finansieras med statsbi- drag. I 35 i kungörelsen (1975:327) om bostadsanpass- ningsbidrag (ändrad 1979z255) anges följande.

Bidrag utgårför åtgärd inom och i anslutning till bostadslägenhet som behövs för att handikappad skall kunna utnyttja lägenheten på ändamålsenligt sätt. Bidrag utgår dock endast om lägenheten fyller skäliga krav på god bostadsstandard.

Bidrag får utgå för åtgärd som tillgodoser den handikappades behov av sjukvård, om åtgärden är av mindre omfattning och det finns särskilda skäl att genomföra den med stöd av statsbidrag.

Medför åtgärden att lägenhetens standard höjs, utgår bidrag endast om åtgärden är av väsentlig betydelse för den handikappade, är av mindre omfattning och ej utgör ett led i en större upprustning.

I fråga om utrustning, som anskaffats med stöd av bidrag enligt denna kungörelse eller motsvarande äldre bestämmelser, utgår bidrag för reparation om åtgärden inte är att hänföra till normalt bostadsun- derhåll och kostnaden uppgår till mer än 400 kronor.

De åtgärder som kan komma i fråga kan indelas i tre grupper:

3 Åtgärder som gör standardutrustningen i bostaden användbar för personer med funktionsnedsättningar. Exempel på sådana åtgärder är anpassning av arbetshöjder, utbyte av vattenkranar eller golvbe- läggning. 0 Åtgärder som avser sådan extra utrustning eller anordning som normalt inte brukar finnas i eller i anslutning till vanliga bostäder, t. ex. automatiska dörröppnare, ramper och lyftanordningar. :| Åtgärder som avser omdisponering av befintligt bostadsutrymme och extra bostadsyta, t.ex. uppställningsplats för rullstol, ökat utrymme i kök, badrum och kommunikationsutrymme.

Bostadsanpassningsbidraget är inte inkomstprövat, men däremot maximerat till 20 000 kr. När det gäller särdeles nödvändiga åtgärder för att den handikappade skall få ett acceptabelt boende och inga andra realistiska lösningar finns att tillgå kan ett högre belopp utgå. Exempel på åtgärder som inte vanligen inryms under kostnadstaket är installation av hissar och omfattande ändringar av bostadens planlösning.

För upprustning av bostad finns det slutligen s.k.

förbättringslån. Dessa är främst avsedda för äldre perso- ner och handikappade med lägre inkomster. Upprustning- en kan bestå av t. ex. indragning av vatten och avlopp, förbättrad köksinredning, värmeisolering och vissa andra energibesparande åtgärder.

4.5. Sammanfattning

I princip kan man säga att anskaffningen av tekniska hjälpmedel för handikappade i utbildning åvilar den som är huvudman för utbildningen. Inom vissa utbildningar innefattar detta ansvar även ett kostnadsansvar, inom andra utbildningar inte. Därtill kommer att kostnadsan- svaretinom vissa utbildningar är olika för olika handikapp— grupper.

Inom grundskolan har kommunen det totala ansvaret, dvs. även det ekonomiska, för att rörelsehindrade och synskadade elever erhåller erforderliga hjälpmedel. På samma sätt har landstinget ansvaret för alla elever inom särskolan.

Inom icke-obligatoriska utbildningar som gymnasiesko- lan och kommunal högskoleutbildning har däremot staten åtagit sig att svara för kostnaderna förtekniska hjälpmedel åt rörelsehindrade och synskadade. Kommunen, eller annan ansvarig för utbildningen, ansvarar dock för det praktiska arbete som är förknippat med att anskaffa hjälpmedlet.

För de hörselskadade eleverna gäller andra regler. Här har staten åtagit sig ett ekonomiskt ansvar och utbetalar statsbidrag till hörselteknisk utrustning, oavsett om den skall användas i grundskola eller gymnasieskola. Lands- tingen ansvarar för behovsutredning och rådgivning. Det kommunala ansvaret för hörselteknisk utrustning kan därför sägas vara begränsat till enbart drift och underhåll av utrustningen.

Går man utanför utbildningssektorn finner man att staten även åtagit sig ett direkt ekonomiskt ansvar för de tekniska hjälpmedel som handikappade behöver i arbets- livet genom de bidrag som länsarbetsnämnderna kan utbetala till arbetsgivare. Dessutom ger staten län eller bidrag till handikappade som är i behov av ett fordon för att nå sin arbetsplats eller yrkesinriktade utbildning.

Den absolut största hjälpmedelsverksamheten bedrivs i Iandstingens/sjukvårdshuvudmännens regi, vilka har ansvaret för samtliga de hjälpmedel som den handikap- pade behöver. Undantagna är dock sådana hjälpmedel som uteslutande är avsedda att användas i undervisnings- situationen eller vid förvärvsarbete. Många av de hjälp- medel som landstingen kostnadsfritt lånar ut till den handikappade för användning i bostaden, anskaffas på andra vägar om motsvarande hjälpmedel skall användas i skolan eller på arbetsplatsen. Många gånger är det emellertid så att det hjälpmedel landstinget försett en handikappad med — t. ex. en hörapparat— används i såväl hemmet som i skolan. Genom den s. k. hjälpmedelsersått- ningen erhåller landstingen ekonomiskt stöd från sta- ten.

Även när det gäller möjligheterna att förändra den fysiska miljön råder det skillnader mellan olika handikapp- grupper och skolformer. Genom byggnadsstadgans bestämmelser om att byggnader skall vara tillgängliga för rörelsehindrade och orienteringshandikappade (hörsel- skadade och synskadade) har statsmakten på ett mera övergripande sätt sökt tillgodose vissa handikappgrup- pers behov. Inom vissa områden ingriper staten på ett mera direkt sätt med ekonomiska stödåtgärder. Statsbi- draget till hörselteknisk utrustning har av kommunerna i viss mån kunnat utnyttjas för akustisk sanering. Folkhög- skolan har under senare år disponerat 1 milj. kr. för att göra byggnaderna mera tillgängliga för handikappade. Likaså har studieförbunden erhållit vissa medel för lokal- anpassning. Inom ramen för det statliga stödet till bygg- nadsarbeten inom viss kommunal utbildning har extra medel utbetalats om byggnaderna genom installation av bl. a. hissar och ramper anpassats till de rörelsehindrades behov. AMS disponerar medel för att anpassa arbetsplat- ser och genom bostadsanpassningsbidrag och förbätt- ringslån kan bostaden förändras.

De statliga medlen för att anpassa skolbyggnader till rörelsehindrade elevers behov försvinner i och med att investeringsbidraget till skolbyggnader avvecklas. Där- med har kommunerna fått ett totalt ansvar för att grund- skolans och gymnasieskolans lokaler är tillgängliga för alla handikappade.

5. Våra undersökningar på skolans område

Inom ramen för dets. k. SAMSPEC-projektet (samordning av specialpedagogisk forskning) genomfördes år 1978 en kartläggning av integrerade hörselskadade elever i grund- skolan (Hammerstadt, B. & Amcoff, S., Integration av hörselskadade elever i grundskolan: En kartläggning vårterminen 1978. Pedagogisk forskning i Uppsala nr 15, 1979). Denna undersökning ger en tidigare saknad statis- tisk redovisning av de integrerade elevernas situation bl. a. vad avser tillgång till hörseltekniska hjälpmedel och genomförda akustikförbättrande åtgärder.

På likartat sätt hade tidigare situationen för rörelsehind- rade elever, integrerade i grundskolan, redovisats i ett antal rapporter från det 3. k. PRESS—projektet vid nuvaran- de institutionen för praktisk pedagogik vid Göteborgs universitet (Paulsson & Grip, Skolintegrering av rörelse- hindrade barn och ungdomar, 1976 samt Paulsson & Marsk, Skolintegrering av rörelsehindrade elever i grund- skolan, 1978). Undersökningen redovisar förhållandena läsåret 1974/75.

För integrationsutredningens del var det även önskvärt att erhålla motsvarande material för döva/hörselskadade och rörelsehindrade elever i gymnasieskolan samt syn- skadade elever i såväl grundskola som gymnasieskola. På utredningens initiativ påbörjades därför en sådan under- sökning år 1979 vid Uppsala universitets pedagogiska institution. Resultaten av denna, liksom tidigare genom- förda undersökningar, vad avser tillgång till tekniska hjälpmedel och miljöförbättrande åtgärder redovisas i följande avsnitt.

1 Undersökningen av

hörselskadade ungdo- mar i åldern 16—21 är är utförd av skolpsy- kologen Bo Hammar- stedt, socionomen Tord Lind och docen- ten Sven Amcoff.

5.1. Hörselskadade1

Samtliga elever som ingår i undersökningarna har en hörselnedsättning av sådan omfattning att de erhållit hörapparat. Att man har erhållit hörapparat är dock inte liktydigt med att man använder den regelbundet i skolar- betet. Skälen till detta kan vara flera. För elever med en mycket grav hörselskada ger hörapparaten en mycket begränsad hjälp. Hörapparaten är dessutom ännu ett ofullständigt hjälpmedel på så sätt att den dels ger ett förvrängt ljud, dels ställer stora krav på den fysiska miljö i vilken den skall användas. Slutligen kan man anföra psykologiska aspekter på hörapparatanvändningen som dels är betingade av det två tidigare skälen, dels kan bero på att en ung människa, som i och för sig skulle ha nytta av hjälpmedlet, inte utåt och på ett synbart sätt vill påtala sin nedsatta hörselfunktion.

Nedanstående diagram visar att hörapparatanvänd- ningen är betydligt lägre i gymnasieskolan än i grundsko- lan. Ett undantag utgör dock de med en hörselnedsättning mellan 61—90 dB, som har en hög apparatanvändning oavsett om de gåri grundskola eller gymnasieskola. Totalt sett använder 78 % av de hörselskadade eleverna i grundskolan hörapparatjämfört med 57 % i gymnasiesko- Ian.

Studerar man hörapparatanvändningen bland elever med olika skolplacering, erhåller man följande resultat:

Hörapparatanvändning bland hörselskadade elever i skilda hörselned- sättningsinterva/I.

Procentuell andel Gruppens genom- elever som använ- snittliga hör- hörapparat selnedsättning i decibel (dB) Grundskolan Vanlig klass 72 49 "Hörselklass" 91 70 Extern klass 92 94 Gymnasieskolan Vanlig klass 59 48 Alvik 91 64 Örebro 50 98

Den låga användningen av hörapparater vid den gym- nasiala utbildningen i Örebro kan delvis förklaras av att eleverna där har så pass grav hörselnedsättning att hörapparat inte hjälper dem. Hörapparatanvändningen kan dock inte enbart ses som en funktion av hörselned- sättningen. Ett klassrums akustiska egenskaper kan med- föra avsevärda svårigheter för en hörselskadad elev att utnyttja hörapparaten. Detta, tillsammans med bl. a. lägre hörselnedsättning, kan vara en av förklaringarna till den låga hörapparatanvändningen bland eleverna i vanlig klass. I SAMSPEC-projektets grundskoleundersökning bedömde hörselvårdskonsulenterna att 22 % av de hörsel- skadade eleverna i vanliga klasser undervisades i klass- rum som var olämpliga ur akustisk synpunkt. Anmärk- ningsvärt i detta sammanhang är de stora variationerna mellan olika län. Hörselvårdskonsulenternas bedömning- ar varierarfrån 100 % lämpliga skollokaler i vissa län till ca 40 % i andra län. I en kommun har endast 2 av 29 elever tillgång till klassrum som är acceptabla ur akustisk synpunkt.

l gymnasieundersökningen ställdes frågan "Har några akustikförbättrande åtgärder kunnat vidtagas för eleven i skolan?". Hörselvårdskonsulenternas svar redovisas i följande tabell.

Genomförda akustikförbättrande åtgärder i olika gymnasieskolor uttryckt i procent.

Akustikförbätt- Gym nasieform rande åtgärder Hörselgymn. Hörselgymn. Vanligt i Örebro i Alvik gymn. Bra ändå — 4 22 Ja, tillräckligt 47 66 7 Ja, något 45 26 11 Nej 8 — 54 Ej svar — 4 16

100 100 100

Undersökningarna visaratt detframföralltärhörselska- dade elever i vanliga gymnasieskolor som möter dålig

akustisk miljö. Däremot är situationen bättre vid hörsel— gymnasiet i Örebro och framför allt vid Alviksskolan i

Stockholm. Att Örebro ligger sämre till än Alvik kan bl. a. förklaras av olikheter i linjeutbudet. l Alvik går merparten av

eleverna på teoretiskt inriktade linjer medan Örebro har ett stort antal elever på tvååriga praktiskt inriktade linjer där det både kan vara svårt att tillrättalägga den fysiska miljön och att utnyttja sin hörapparat. Detta visar sig även när man studerar antalet klassrum per elev som utrustats med hörselslinga, trådlös förstärkarutrustning e. d. Frånsett skillnaderna mellan Alvik och Örebro är det äter de hörselskadade eleverna i vanliga gymnasieskolor som ger markanta brister, vilket framgår av följande tabell.

Antal klassrum per elev som utrustats med slinga e. d. i olika gymnasieskolor uttryckt i procent.

Teknisk utrustning Gymnasieform i klassrummet

Hörselgymn. Hörselgymn. Vanligt i Örebro i Alvik gymn. Ja, alla 42 4 14 Ja, några 37 65 5 Ja, ett 16 30 11 Nej 5 — 65 Ej svar — — 5 100 100 100

l grundskolan hade — vid undersökningstillfället — samtliga elever i specialskolans externa klasser och, med undantag av två elever, "hörselklasseleverna" tillgång till förstärkarutrustning i klassrummen. Däremot saknade drygt 40 % av de hörselskadade eleverna i vanliga grund- skoleklasser sådan utrustning.

Av stor betydelse är även att den hörseltekniska utrust- ningen blir föremål för regelbunden kontroll och uppfölj- ning, åtminstone en gång pertermin. Samtliga grundsko- Ieelever i externklasserna samt merparten (93 %) av eleverna i "hörselklasserna" erhöll detta. Situationen för eleverna i de vanliga klasserna var däremot betydligt sämre. Hörselvårdskonsulenterna ägde vid undersök-

ningstillfället kännedom om förhållandena för ca 2/3 av de integrerade eleverna. Av dessa hade i sin tur ca 2/3 (48 % av samtliga integrerade) regelbunden kontroll av utrust- ningen varje termin. Variationerna mellan olika län var dessutom betydande. Situationen för eleverna i vanliga gymnasieskolor var likartad. För endast 40 % av elevgrup- pen hade konsulenterna varit säkra på att utrustningen kontrollerades regelbundet minst en gång per termin. Sammanfattningsvis kan man konstatera att situationen beträffande tillgång till hörselteknisk utrustning och mil- jöförbättrande åtgärder är sämstförindividualintegrerade elever och i synnerhet då för elever i gymnasieskolan.

5.2. Synskadade2

Undersökningen av synskadade elever, födda mellan åren 1958 och 1972, omfattar alla elever i grundskolan, gym- nasieskolan och folkhögskolan som våren 1980 var regi- strerade hos reselärarna. Totalt omfattar undersökningen 1 223 synsvaga och 76 gravt synskadade elever i de tre nämnda skolformerna.

Antaletsynskadade eleveri grundskolan, gymnasieskolan och folkhög- sko/an.

Grund- Gymnasie- Folkhög-

skolan skolan skolan Synsvaga 990 111 11 Gravt synskadade 51 16 8

Reselärarna har bedömt elevernas tillgång till tekniska hjälpmedel. Av resultaten, som redovisas av följande sammanställning, framgår att ungefär var femte synska- dad elev har färre hjälpmedel än vad reselärarna anser vara erforderligt. Att eleven har färre hjälpmedel kan i vissa fall bero på att skolan av olika skäl inte förmått anskaffa dem. Särskilt bland de äldre eleverna kan dock en lägre hjälpmedelstillgång bero på elevernas ovilja att använda tekniska hjälpmedel, något som framkom i de undersökningar från hörselområdet som vi redovisade i föregående avsnitt.

? Undersökningen av synskadade elever föd- da 1958—1972 är utförd av fil. lic. Nils Trowald.

Reselärarnas bedömning av elevernas tillgång till tekniska hjälpmedel uttryckt i procent.

Synsvaga Gravt synskadade

Grund- Gymnasie- Folkhög- Grund- Gymnasie- Folkhög- skolan skolan skolan skolan skolan skolan

Eleven har färre hjälp-

medel än som erfordras 18,5 28,3 — 13,2 25,0 37,5 Eleven har så gott som

alla erforderliga hjälp- medel 79,2 68,9 90,9 79,2 75,0 62,5 Eleven har mer hjälp medel än som erfordras 2,3 2,8 9,1 7,6 — — 100 100 100 100 100 100

Det är naturligtvis av stor betydelse att eleverna får sina hjälpmedel i tid. Som framgår av nedanstående samman- ställning är så inte fallet för ungefär var femte synsvag elev. Hälften av de gravt synskadade eleverna i gymnasie- skolan och folkhögskolan måste vänta så pass länge på sina tekniska hjälpmedel att problem uppstår. Här kan man inte utesluta att de ansökningsrutiner som hittills tillämpats när det gäller statsbidrag till tekniska hjälpme- del inverkat. Skolornas ansökningar har hittills behandlats av SÖ först under den senare delen av höstterminen.

Väntetid på de tekniska hjälpmedlen uttryckt i procent.

Synsvaga Gravt synskadade

Grund- Gymnasie- Folkhög- Grund- Gymnasie- Folkhög- skolan skolan skolan skolan skolan skolan I stort sett i tid 73,5 70,3 72,7 75,0 50,0 50,0 Viss försening som or- _ sakat en del problem 13,7 12,6 9,1 23,1 50,0 37,5 Stor försening som or- sakat avsevärda problem 4,1 5,4 — 3,4 — 12,5 Uppgift saknas 8,7 11,7 18,2 1,5 - — 100 100 100 100 100 100

Även lärarna äri behov av vissa tekniska hjälpmedel för att bedriva en bra och meningsfull undervisning. Det kan t. ex. vara fråga om speciella skrivmaskiner för att åstad-

komma punktskrift jämväl för läraren. Reselärarnas bedömning är att det här råder stora brister, framför allt för gravt synskadade elever, vilket framgår av nedanstå- ende tabell.

Lärarnas ti/Igång till hjälpmede/uttryckt i procent.

Hjälpmedel för undervisning av

Synsvaga Gravt synskadade Ja, i stort sett 96,2 75,3 Nej, uppenbara brister 3,8 24,7 100 100

Förbättringar av den fysiska skolmiljön genom t. ex. färgsättning, belysning och ledfyrar har gjorts för ca 20 % av de synskadade eleverna i grund- och gymnasieskolan samt för ca 10 % av de studerande vid folkhögskolorna.

Läromedelsförsörjningen för synskadade elever har i tidigare undersökningar visat sig vara ett av de stora problemen i samband med integrationen. Förutom att gravt synskadade elever är i behov av punktskrifts- och talböcker, finns det ett betydande antal synsvaga elever som också är i behov av specialanpassade läromedel, t. ex. storstilstryck. Reselärarna har bedömt att drygt 300 av de synsvaga eleverna i grundskolan, gymnasieskolan och folkhögskolan hade sådana behov vid undersöknings- tillfället. Enligt reselärarnas uppgifter förelåg det betydan- de brister i elevernas tillgång till specialanpassade läro- medel. Främst var det de synsvaga eleverna som inte fick sina behov tillgodosedda. Bland de gravt synskadade var det främst studerande vid folkhögskolor som saknade läromedel.

Problemet med försenade Iäromedelsleveranser utgör ett mycket allvarligt problem för de gravt synskadade eleverna. Mindre än hälften av eleverna, i gymnasieskolan endast 25 %, fick, enligt undersökningen, sina läromedel i tid.

3 Undersökningen av fysiskt handikappade elevers utbildning efter den obligatoriska skol- an är utförd av fil. kand. Lars Grip.

Gravt synskadade elevers väntetid på läromedel uttryckt i procent.

Grund- Gymnasie- Folkhög-

skolan skolan skolan I stort sett i tid 45,1 25,0 37,5 Viss försening som or- sakat en del problem 47,1 56,2 37,5 Stor försening som orsa- kat avsevärda problem 11,8 18,8 25,0 100 100 100

En inventering av synskadade elever i särskolan i Stockholms län (Svensson, H., Synskadade i särskolan: En inventering av synskadade utvecklingsstörda elever i Stockholms län. Pedagogisk forskning i Uppsala 16, 1979) visar att dessa elever har tillgång till betydligt färre hjälpmedel än synskadade elever i grundskolan. Under- sökningen visar t.ex. att endast 15% av eleverna i grundsärskolan har tillgång till den speciella bänk som används av flertalet synsvaga elever i grundskolan. Endast en elev har skrivmaskin medan punktskriftsma- skin, slutet TV-system (Magnivision) och Abacus inte förekommer hos någon elev. Däremot har var fjärde elev tillgång till kassettbandspelare.

5.3. Rörelsehindrade3

Det omfattande PRESS-projektet, som kartlagt skolinte- greringen av rörelsehindrade elever i grundskolan, visar att ca 1/3 av eleverna i vanlig klass och ca 2/3 av eleverna i "rh-klass", vid undersökningstillfället, använde någon form av tekniska hjälpmedel i undervisningssituationen. Exempel på sådana hjälpmedel är specialkonstruerad bänk eller stol, elektrisk skrivmaskin, bandspelare, glidfritt bänkunderlägg och speciallinjal.

Som vi tidigare visat inom både hörsel- och synområ- det, avtar elevernas vilja att använda tekniska hjälpmedel med stigande ålder. Detta gäller även de rörelsehindrade eleverna. Förutom att de handikappade eleverna inte vill avvika från kamraterna, pekar PRESS på det problem som är förknippat med de många klassrum som används

fr.o.m. högstadiet.

Våren 1977 genomförde PRESS en rektorsenkät som bl. a. visade på några av de åtgärder som vidtagits ute på skolorna och kostnaderna härför. PRESS redovisade följande tabell.

Kostnader orsakade av elevens handikapp

Antal redo- Minimi- Genomsnitt- visade kost- och maximi- lig kostnad nadsuppgifter kostnad

Anpassning av 18 300 resp. 5 8763 skollokaler 118 000 Specialbänk — 5 100 resp. 200b stol 4 000 Särskild skrivma- 5 700 resp. 1 740 skin 3 500 Övriga undervis- 4 200 resp. 1 550 ningshjälpmedel 4 000 eller läromedel

& ”Vid beräkning av genomsnittskostnaden har två extremvärden inte

medtagits i tabellen, då de ger en kraftig förskjutning av medelkostna- den (den blir då 18 217 kr.). Den ena extremkostnaden om 110 000 kr. gäller en hiss som installerats, den andra ombyggnad av främst högstadiet. bÄven här har extremkostnaden 4 000 kr. borträknats. Med detta inräknat blir medelkostnaden 960 kr.

I vissa fall hade det uppstått svårigheter när det gällde att få fram medel till någon eller några av de kostnader som anges i tabellen. När rektorerna karakteriserat de svårigheter som de mött, återfinner man i deras svar synpunkter som "fasta riktlinjer och praxis saknas", "trög het i beslutsprocessen", "svårt med förhandsbesked från politiker" etc. Betydelsen av att man påbörjar plane- ringen i god tid om man vet med sig att extra medel behövs, framgår av det svar en rektor gav: "För att klara den demokratiska beslutsprocessen bör behoven presen- teras ca 17 månader före läsårsstart".

När PRESS-projektet sammanfattar sina erfarenheter i slutrapporten från år 1978 ser man dock relativt ljus på snuadonen:

När det gäller de ekonomiska satsningarna tycks skolorna i nästan samtliga fall ha uppfyllt rh-elevernas behov. Miljöanpassningar, anskaffande av tekniska hjälpmedel, anställning av elevassistent samt särskild skolskjuts har genomförts där behov förelegat. Endast enstaka önskemål har inte kunnat uppfyllas t. ex. installation av hiss i ett parfall resp. ombyggnad av samtliga delar av skolbyggnaderna.

Lars Grips undersökning av förhållandena i gymnasiesko- lan våren 1980 visade också på en positiv situation. Ca 1/4 av eleverna använde tekniska hjälpmedel. Mycket få brister kunde konstateras, elevernas behov har genomgå- ende tillgodosetts. Förekommande svårigheter uppgavs främst bero på att man f. n. utredde elevens behov eller att han valt att inte använda sig av t. ex. skrivmaskin trots stor nedsättning av skrivförmågan etc.

Med hänsyn till elevernas linjeval har mer omfattande förändringar av undervisningslokaler och material mer sällan erfordrats i gymnasieskolan. Linjer där teknisk, maskinell och annan utrustning utnyttjas har valts i mycket liten utsträckning av elever med grava rörelsehin- der.

5.4. Sammanfattning

Vi tycker oss finna ett genomgående mönster för hörsel- skadade, synskadade och rörelsehindrade elevers benä- genhet att använda sig av tekniska hjälpmedel — ju äldre man är, desto färre hjälpmedel vill man använda. En av förklaringarna är säkerligen den ovilja, som många tonå- ringar har, att avvika alltför mycket från kamraterna. Vi är dock även medvetna om att det institutionssystem som tillämpas fr. o. m. högstadiet många gånger kan göra det besvärligt för handikappade elever att använda tekniska hjälpmedel. Förutom att den fysiska miljön kanske inte är tillrättalagd i alla klassrum, måste eleven många gånger själv förflytta hjälpmedlen under rasterna. Önskan om atti stället vara tillsammans med kamraterna kan då göra att man helt avstår från att använda sig av hjälpmedlen. För de hörselskadade elevernas del kan man konstatera att situationen beträffande tillgång till hörselteknisk utrustning, regelbunden kontroll och uppföljning samt miljöförbättrande åtgärder är sämst för de individualinte- grerade eleverna och i synnerhet då för elever i gymna-

sieskolan.

För synskadade elever synes väntan på hjälpmedlen utgöra det största problemet, särskilt för elever i gymna- sieskolan och folkhögskolan. Jämfört med läromedelsför- sörjningen utgör dock hjälpmedelsfrågorna mindre pro- blem för de synskadade eleverna. Dålig tillgång till anpassade läromedel för synsvaga och de långa vänteti- derna på punktskrifts- och talböcker är synnerligen allvar- liga problem.

Undersökningarna inom rh-området tyder på att hjälp- medelsförsörjningen för dessa elever fungerar någorlun- da tillfredsställande.

6. Några synpunkter på hjälpmedelsförsörjningen

I detta avsnitt redovisar vi ett antal synpunkter från myndigheter, kommuner, konsulenter m.fl. rörande den nuvarande hjälpmedelshanteringen och rörande det framtida reformbehovet.

6.1. Statens institut för läromedelsinformation (SIL)

SIL hari ett flertal sammanhang erinrat om att integrerade handikappade elever i gymnasieskolan kan få statsbidrag för tekniska stödåtgärder men att denna möjlighet saknas för gravt handikappade elever i grundskolan. RPH— centralerna stöter, enligt SIL, allt oftare på problemet i och med att ett större och större antal handikappade elever integreras i det vanliga skolväsendet. Närt. ex. de synska- dade eleverna fanns på specialskolan hade de därtillgång till tekniska hjälpmedel. Vid integration, då varje elev måste ha sitt speciella hjälpmedel följer emellertid inte resurserna med. Kommunerna får många gånger extra utgifter då de mottar en elev från specialskola eller då en elev med gravt handikapp börjar sin skolgång i årskurs 1. Kan kommunerna inte ta de utgifterna eller måste pruta ned dem, hindras eller försvåras en verklig integration. SIL framhållervidare att då detär mycket sällsynt, att det i en kommun finns flera elever med behov av samma speciella hjälpmedel, skulle det för eleverna och kommu-' nerna vara en fördel, om hjälpmedlen kunde lånas ut via t. ex. RPH. Kommunerna skulle besparas en utgift för en utrustning, som endast en elev kommer att använda under en begränsad period av sitt liv. Eleverna skulle garanteras tillgång till lämpliga hjälpmedel oavsett i vilken kommun de får sin undervisning. Dyrbara utrustningar skulle också

utnyttjas mer effektivt än tidigare. En satsning på in köp av utlåningshjälpmedel innebär alltså, enligt SIL, en rationa- lisering till gagn för eleverna och kommunerna.

Senast i anslagsframställningen för budgetåret 1981/82 har SIL framfört det här förslaget. Framför allt är det RPH-RH i Göteborg, som enligt SIL, skulle kunna få igång en fungerande hjälpmedelsutlåning. SIL tänker sig därvid att denna central skulle utökas med ett antal "depåer" i landet. I SlL:s Iångtidsbedömning av verksamheten vid RPH-centralerna för perioden 1982/83—1985/86 anfördes bl.a. följande.

RPH-RH behöver resurser för att kunna bygga upp depåer av hjälpme- del och stöd till de sju regionala konsulenterna för rörelsehindrade. Ett förråd av pedagogiska hjälpmedel för rörelsehindrade på närmare håll än rikscentralen är ett huvudsyfte med dessa regionala depåer.

Mot bakgrund av integreringen, de möjligheter den tekniska utveck- lingen med avancerade hjälpmedel erbjuder och önskemålet om att tillgodose hela målgruppens behov, dvs. också förskolans, särskolans och vuxenutbildningens, ställs stora förväntningar på centralen.

Vidare kommer utvecklingen inom elektroniken mot små och avancerade utrustningar inom dataområdet att öppna nya vägar för undervisningen av elever med grava rörelsehinder. Bevakningen av och medverkan i en sådan utveckling måste räknas in i centralens resursbehov för perioden. Inköp av avancerade tekniska hjälpmedel som eleven behåller hela skoltiden ställer allt större ekonomiska krav. Produktion av informationsmaterial, läromedelsförteckningar och manuskript kräver också större personalstyrka.

6.2 RPH-centralerna

De fyra RPH-centralerna har redovisat sina synpunkter på hjälpmedelshanteringen direkt till oss i integrationsutred- ningen.

RPH-RH har dels redogjort för sin nuvarande utlånings- verksamhet, dels angett vilka hjälpmedel det närmast kan bli fråga om vid en utökad utlåningsverksamhet. RPH-RH har slutligen redogjort för de tre gånger (se avsnitt 4.1.1) då staten beviljat särskilda medel för inköp av "utlånings- hjälpmedel".

De hjälpmedel som RPH-RH har att låna ut, utgörs av sådana hjälpmedel som tidigare anskaffats för rörelse- hindrade elever i gymnasieskolan och som bekostats med medel ur SÖ:s anslag för Tekniska eller organisatoriska stödåtgärder rn. m. åt handikappade elever i gymnasie- skolan.

Läsåret 1978/79 omfattade utlåningen 50 nya lån av dyrbar teknisk utrustning till gymnasieskolan. Därtill kom ca 100 kortvariga lån av pedagogiska hjälpmedel. Motsva- rande utlåningsfrekvens var för läsåret 1979/80 20 för dyrbarare utrustning och ca 51 kortvariga län.

I november år1979 hade RPH-RH följande antal tekniska hjälpmedel utlånade resp. på lager:

Antal

Utlånade På lager Skrivmaskiner 57 6 Specialbänkar 23 5 Kommunikationssystem 41 8 PMV-printer, POSSUM (i stället för vanliga skrivmaskiner) 8 6 Sep. tangentbord 12 6 Bandspelare 26 12 Räknemaskiner 24 12

RPH—RH angav följande tekniska hjälpmedel som kunde bli aktuella för utlåning till rörelsehindrade elever i grundskolan.

Ungefärlig Skattat kostnad per behov, antal styck, kronor

Hjälpmedel för talkommunika- tion TV med tangentbord 5 000 5 Individuella anpassningar

till ovanstående hjälpmedel 5—15 000 3 Elektroniskt pekbord för Bliss anslutbart till TV eller skrivare 20 000 5 Autocom, (elektronisk kom-

munikationstavla) 15 000 7 Bliss-skrivare 20 000 7 Hjälpmedel för skrivning Possum skrivsystem 25 000 5 PMV-printer 30 000 2 Separata tangentbord 11 000 3

Kompletterande impulsgivare till redan inköpta tangent-

bord 12 000 9 Anpassad miniräknare 25 000 5 Specialtillverkade skrivut-

rustningar för enskilda elever 25 000 5 Hjälpmedel för träning eller inlärning Possum Basic Skill 10 000 1 Zygo pektavla 4 500 3 Programmerbara inlärnings-

och svarsapparater typ PISA 6 000 5 Separata tangentbord till

ovanstående hjälpmedel 2 000 5 Hjälpmedel för andra akti- viteter Specialanpassad elektronisk

orgel 15 000 3 Farrograph ritmaskln 3 000 3 Elektrisk passare 5 000 3

Av de i RPH—RH:s behovsförteckning upptagna hjälp- medlen återfinns Possums skrivmaskin, PMV-printer och separata tangentbord i handikappinstitutets hjälpmedels- förteckning, dvs. de är hjälpmedel som handikappinstitu- tet rekommenderar landstingen att gratis ställa till den handikappades förfogande i bostaden.

Utifrån gjorda erfarenheter bedömer RPH-RH att hjälp- medel, vars kostnad överstiger 3—4 000 kr. kan ligga på en sådan nivå att vissa kommuner kan ha svårigheter att inköpa dem. Ytterligare ett skäl till varför en kommun tvekar eller vägrar att inköpa ett hjälpmedel till en rörelsehindrad elev, förutom högt pris, är om hjälpmedlet årframställt speciellt för en enda elev och troligen inte kan användas av någon annan elev senare. Rikscentralen anger vidare att man ofta erhåller förfrågningar från skolförvaltningarnas inköpsavdelningar eller rektorer angående möjligheterna att få statsbidrag till dyra hjälp- medel för rörelsehindrade elever i grundskolan. Många säger sig bli förvånade över att specialla bidrag inte finns och har svårt att förstå att dessa kostnader skall drabba kommunen. "Man får ju bidrag till hörseltekniska hjälp- medel", är ett vanligt argument.

Vid tre tillfällen har staten emellertid, framhåller RPH- RH, beviljat särskilda medel till RPH-RH för inköp av dyr utrustning, avsedd för utlåning till elever i grundskolan. För budgetåret 1973/74 anslogs 50 000 kr., för budgetåret 1977/78150 000 kr. och för budgetåret 1978/79 43 500 kr. I sin anslagsframställning för budgetåret 1977/78 motive- rade SÖ medelsbehovet på följande sätt:

Inköp av speciella skrivsystem och talkommunikationshjälpmedel. Dessa hjälpmedel skulle kunna lånas ut under längre tid till gravt rörelsehindrade elever som inte kan skriva direkt på skrivmaskin eller som inte kan tala.

Med hjälp av t. ex. system bestående av ett specialanpassat tangent- bord som står i förbindelse med en TV-skärm kan en icke-talande elev (som kan läsa och skriva) föra ett samtal med sin omgivning.

Cirka tio procent av eleverna i klass för rörelsehindrade, dvs. omkring 40 elever, skulle behöva sådana hjälpmedel i skolarbetet. I dag är det några elever som har tillgång till dem. Eftersom priset per anläggning kan ligga mellan 10 000 och 20 000 kronor anser många kommuner att staten borde tillhandahålla denna utrustning för gravt hörselskadade elever. Rikscentralen borde kunna medverka genom en utlåning för längre tid och därigenom göra en ordentlig utprövning möjlig.

Staten har således vid tre tillfällen under 1970-talet gjort avsteg från principen att det är kommunerna själva, utan tillgång till "öronmärkta" medel, som skall ansvara för anskaffningen av hjälpmedel till rörelsehindrade elever i grundskolan. Staten har emellertid för budgetåret 1979/ 80—1980/81 avvisat motsvarande krav från RPH-centraler- nas nya huvudman SIL.

RPH—SYN lånar, liksom RPH-RH, ut hjälpmedel som tidigare införskaffats genom bidrag från SÖ:s anslag till tekniska eller organisatoriska stödåtgärder för handikap- pade elever i gymnasieskolan. Den största delen av rikscentralens verksamhet berör dock utveckling, redige- ring och bearbetning samt produktion, utlåning och distribution av läromedel i form av punktskrift, talböcker, storstil och reliefbilder.

Det nuvarande sortimentet av hjälpmedel, som utlånas till gravt synskadade och synsvaga elever företrädesvis inom grund- och gymnasieskolan, består enligt RPH- SYN:s uppgifter av:

Antal

Skrivmaskiner: vanliga 10

plakatskrift 4 punktskrift 18 IBM Brailler 16 Kassettbandspelare med tillbehör 29 Diktafoner 2 Kalkylatorera vanliga 12

för gravt synskadade 30 Specialbord med tillbehör 17 Lässkivor (IA) 3 Stolar 5 Manuskripthållare 13 Pappersslutsvarnare 1 Mlkrometera 2 Skjutmåtta 4 Ljusindikatorer 1 Microficheapparatera 3 Magnivisioner 10 Läsapparata 2 Tavelläsareai form av TV + kamera 2 Lampor av olika slag 71 Golvstativ 1 Div. optiska hjälpmedel 6

'"'Är ej upptagna i hjälpmedelsförteckningen.

Beträffande dessa hjälpmedel bör alltså noteras att vissa inte är upptagna i handikappinstitutets hjälpmedels- förteckning. För Magnivision, ett slutet TV-system som ger hög förstoringsgrad, gäller, vilket inte framgår av sammanställningen, att det finns en speciell modell, avsedd för skolbruk, som ej är upptagen på hjälpmedels-

förteckningen.

När det gäller behov av utlåningshjälpmedel hänvisar RPH-SYN till den utredningen som genomfördes av den s. k. Tomtebodagruppen. Denna arbetsgrupp tillsattes år 1977 av SÖ för att utreda frågan om den fortsatta planeringen av undervisningen för synskadade elever. Tomtebodagruppen redovisar i sin slutrapport år1978 en detaljerad hjälpmedelsförteckning, som omfattar allt från enkla hjälpmedel för några 10-tals kronor till avancerade hjälpmedel i kostnadsläget 25—30 000 kr. Förteckningen tar upp hjälpmedel för både gravt synskadade och synsvaga elever i förskola, grundskola och gymnasie- skola. Förteckningen återges i sin helhet i bilaga 1.

Tomtebodagruppen räknar med följande hjälpmedels- kostnader per elev:

Kostnada

Förskolan: gravt synskadade 2 000 synsvaga 2 000 Lågstadiet: gravt synskadade 2 900b uttalat synsvagac 29 400 övriga synsvaga 2 000 Mellanstadiet: gravt synskadade 4 500 synsvaga 6 550 Högstadiet: gravt synskadade 8 200 synsvaga 1 500 Gymnasiet: gravt synskadade 2 000 synsvaga 4 400

”Kostnaderna avser budgetåret 1977/78. ”Här ingår ej kostnaderna (ca 20 000 kr.) för Iäsmaskinen Öptacon. CMed uttalat synsvaga avses här elever i behov av Skol-Magnivi- sion.

Det bör framhållas att beräkningar av den typ som Tomtebodagruppen utfört är mycket generella till sin karaktär och tar därmed inte hänsyn till mera specifika hjälpmedelsbehov som kan föreligga för vissa synska- dade. Trots detta har vi valt att återge Tomtebodagrup- pens beräkningar eftersom de åtminstone ger en antydan om hjälpmedelskostnaderna.

RPH—HÖRär som vi tidigare redogjort förfrämst inriktad på utveckling, utprövning och framställning avi huvudsak

tryckta läromedel. Frågor rörande hörselteknisk utrust- ning handhas av landstingens hörcentraler och av den hörseltekniska expertis som finns vid varje specialskola för döva och hörselskadade. RPH- HÖR har avstått från att ge oss synpunkter på de nu aktuella frågorna.

RPH- SÄR framhåller att det inte råder något uttalat behov av tekniska (= funktionskompenserande) hjälpme— del. Rikscentralens målgrupp, de psykiskt utvecklingsstör- da eleverna, har i stället ett större behov av funktionsträ- nande hjälpmedel. RPH-SÄR erinrar emellertid om att gränsen mellan pedagogiska och tekniska hjälpmedel är oklar. Vissa pedagogiska hjälpmedel förutsätter tekniska hjälpmedel (t. ex. band/bandspelare). Vissa av de pedago- giska hjälpmedel som RPH-SÄR utvecklar kräver tillgång till tekniska hjälpmedel, vilka många gånger saknas på de grundskolor där psykiskt utvecklingsstörda elever indi- vidualintegreras. RPH-SÄR anser sig dock f. n. varken äga personella eller lokalmässiga resurser för att bedriva någon form av utlåningsverksamhet av de tidigare nämn- da hjälpmedlen.

6.3. Några kommuner

Vi har bett 20 kommuner att ge oss synpunkter på den tekniska hjälpmedelshanteringen främst för rörelsehind- rade och synskadade elever i grundskolan och gymnasie- skolan. De valda kommunerna är desamma som ingick i den studie av läromedelsförsörjningen som utredningen om Iäromedelsmarknaden (ULÄ) genomförde år 1977. Kommunerna representerar olika storlek och geografisk spridning. Nedan redovisas de svar och synpunkter som erhållits från följande kommuner. Falkenberg, Gällivare, Gävle, Lycksele, Malmö, Mölndal, Skellefteå, Sunne, Västervik samt Östra Göinge.

De problem och svårigheter som skolstyrelserna/skoldi- rektörerna mött varierar från kommun till kommun. I Västervik, där skolstyrelsen disponerar särskilda medel för anskaffning av utrustning till handikappade elever, anser man att hjälpmedlen kan inköpas utan större problem, men att man däremot har betydligt större ekonomiska och praktiska problem när det gäller lokaler

och personell assistans i samband med integrationen av handikappade elever. Kostnaden för hjälpmedel bedömer man i Västervik som marginell i förhållande till kostnaden för att handikappanpassa lokaler, extra lärarresurs och personlig assistans. Söker man en kontrast till situationen i Västervik, kan kanske svaret från Lycksele vara represen- tativt för mindre kommuner som mött resurskrävande elever. l Lycksele, som har ett mycket mindre elevunderlag än Västervik, anser man att kostnaderna för tekniska hjälpmedel är betungande för den kommunala budgeten och ofta är det omöjligt att förutse kostnaderna.

Problem kring tekniska hjälpmedel för rörelsehindrade elever återkommer i många svar. Säkerligen beror detta på att hjälpmedlen många gånger måste "skräddarsys" för att kunna tillgodose elevens behov. Genom denna individuella anpassning kan därför inte ett hjälpmedel utan vidare överlåtastill någon annan rörelsehindrad elev. I exempelvis Malmö har ett FMV-skrivsystem, som kostat ca 25 000 kr. i inköp, stått magasinerat sedan två år, då man inom kommunen f. n. inte har någon rörelsehindrad elev, som är i behov av just detta hjälpmedel.

l bl. a. Lycksele och Östra Göinge har man funnit att hjälpmedelsfrågan för synskadade är lättare att klara än för andra handikapp. Till stor del beror detta på att hjälpmedlen är enhetligare och i de flesta fallen inte behöver specialanpassas.

Elevunderlaget i en kommun av Malmös storlek möjlig- gör en återanvändning av hjälpmedel för synsvaga elever. Går man till en mindre kommun, t. ex. Gävle finner man dock att det kan uppstå vissa problem.

Behovet av tekniska hjälpmedel har i Gävle kommun hittills kunnat tillgodoses trots ekonomiska svårigheter. Samverkan mellan de olika rektorsområdena i kommunen sker i största möjliga utsträckning. Dock uppstår problem av administrativ art, t. ex. vid beslutsfattandet. Leveranstiderna är ibland orimligt långa och leveranserna försenade vilket försvårar eller omöjliggör elevens integrering.

De ekonomiska svårigheterna och behovet av statligt stöd återkommer i många svar. Skellefteå tar upp risken att eleven kanske inte får den bästa möjliga utrustningen:

Inköp av tekniska läromedel för handikappade elevers behov på gymnasieskolan täcks i sin helhet med statsbidrag. Något motsvarande system för grundskolan finns inte, vilket måste tveklöst betraktas som

en klar brist. Val av för eleven mest adekvat hjälpmedel kan komma att förfuskas på grund av ekonomiska hänsyn om det blir fråga om dyrbarare hjälpmedelslnköp.

Kostnadsansvaret för hjälpmedel är olika i olika skolfor- mer som vi visat. Sunne tar upp de problem som kan uppstå vid t. ex. övergången från specialskola till hemorts- skola eller från grundskola till gymnasieskola:

När en elev lämnar specialskolan för att integreras i grundskolan så följer inte de tekniska resurser med som eleven hade tillgång till på specialskolan. Mottagande kommun får extra utgifter och i vissa situationer ett onödigt merarbete, som till stor del kunnat undvikas om övergången till grundskola varit bättre. Eleven skall sedan vidare till gymnasieskola eller annan utbildning. Den tekniska utrustning som kommunen inköpt, kan kommunen (skolstyrelsen) säga som så om, att de hjälpmedel eleven fått var ett lån under tiden på grundskolan.

Få av de tillfrågade kommunerna har någon organiserad samverkan mellan olika rektorsområden när det gäller handikapphjälpmedel. Svaret från Skellefteå är säkerligen representativt för många kommuner:

Inte så sällan saknas ett samlat grepp om befintliga tekniska hjälpmedel för handikappade i kommunen, när det gäller typ av hjälpmedel, var de är placerade, ålder på materialet samt vilken målgrupp hjälpmedlet är riktat till.

I Västervik har man löst samordningen på så sätt att frågor som rör synsvaga elever administreras av en rektor och frågor som rör hörselskadade eller rörelsehindrade av en annan rektor. Med anledning av integrationsutredningens förfrågan har man i Falkenberg startat en central fö rvaring av tekniska hjälpmedel för synskadade. Ur denna depå kan utlåning sedan ska i den mån efterfrågat hjälpmedel finns att tillgå där.

Många svar tar upp behovet av en förbättrad s.a"nord- ning av hjälpmedelsförsörjningen. Malmös sva r torde vara representativt för inställningen i många kommu- ner:

Det vore ur flera synpunkter önskvärt att skapa en organisatzicn, som kunde ge service åt kommunerna. Hjälpmedlen skulle dlå kunna utnyttjas maximalt. Det skulle gå snabbare att få fram ett önskat hjälpmedel och servicen skulle förenklas. Staten bör svara för (ostna- derna. Det verkar vara ändamålsenligt att knyta föreslagen verksamhet till rikscentralerna för rh och syn, som ger service åt hela landet.

Malmö utvecklar även tanken om decentraliserade enhe- ter för utprövning och utlåning av hjälpmedel.

Det kan uppstå praktiska svårigheter att i alla lägen få en smidig samverkan mellan enskilda kommuner och rikscentralerna. Det borde vara möjligt för staten att tillsammans med landstingen skapa lokala utlöpare, där länssjukhusen finge tjäna som bas. Man kunde då utnyttja all befintlig expertis och många tekniska stödåtgärder av mindre komplicerat slag kunde effektueras lokalt med ett bibehållet statligt grundansvar.

Även Gävle tar fasta på den hjälpmedelsverksamhet som bedrivs i landstingens regi:

l kommuner, t. ex. Gävle, där landstinget redan inrättat hjälpmedels- central och syncentral vid sjukhusen, vore det önskvärt att också denna utlåningsverksamhet skulle utökas så att grundskolans elever även kunde låna hjälpmedel för användande i skolan.

Skellefteås förslag till framtida organisation uppvisar många likheter med tidigare redovisade förslag från bl.a. RPH-RH och SIL:

Det förefaller vara mer ändamålsenligt att de utlånade hjälpmedlen efter användningen på en skola förvaras och administreras av länsskolnämnden i varje län. En alternativ uppläggningsplats kan vara habiliteringscentralerna. Den övergripande planeringen av utlånings- verksamheten av dyrare och mer individanpassade tekniska hjälpme- del bör dock handhas av RPH utan att för den skull materialen behöver läggas upp centralt för hela landet utan kan knytas till länsskolnämn- derna eller habiliteringscentralerna.

Skellefteå går dock ett steg längre och föreslår att eleven får behålla de hjälpmedel som han/hon erhållit under skoltiden.

Ur många synpunkter vore det önskvärt att hjälpmedlen inte behöver återställas utan att eleven vid avslutad skolgång igrundskolan och/eller gymnasieskolan själv får behålla hjälpmedlet. Det måste vara av stor betydelse för den f. d. eleven att fortsättningsvis ha tillgång till hjälpmedlet som bedömts nödvändigt att ha i skolan.

6.4. Reselärarna och syncentralerna

Samtliga reselärare vid Tomtebodaskolans regionskontor för stödverksamhet åt synskadade elever liksom syncen- tralerna i Falun, Linköping, Lund, Stockholm och Örebro har gett oss synpunkter på den tekniska hjälpmedelshan- teringen åt synskadade elever.

Flera reselärare tar upp problemet med att de synska— dade eleverna får vänta alltför lång tid på sina hjälpmedel. Reselärarna i den mellersta regionen (Örebro) säger t. ex.:

Ett av de mest framträdande problemen är svårigheten att inom rimlig tid, mer än 4 veckor, ta fram föreslagna och nödvändiga hjälp- och läromedel. Väntetiden, som kan uppgå till 6 månader och mer, tror vi beror på dels otympliga handläggningsrutiner vid beslutsfattande, dels på ibland orimliga leveranstider.

Motsvarande åsikter framförs även av syncentralerna i Falun och Örebro. Den senare syncentralen framhåller:

Beslutsprocessen efter ordination synes många gånger vara onödigt komplicerad och tar onödigt lång tid. Övergången från grundskola till gymnasieskola medför ibland att eleven måste vänta på hjälpmedel hon tidigare haft till dess den nya huvudmannen gett klartecken. Även reselärarna i den östra regionen (Solna) tar upp kostnadsansvaret för hjälpmedel:

Det stora problemet när det gäller tekniska stödåtgärder för eleverna i skolan är att kommunerna ensamma får stå för alla kostnader. Detta innebär att synskadade elever kan få olika förutsättningar beroende på i vilken kommun de bor. Bidragsbestämmelserna är dessutom olika för olika handikapp.

Syncentralerna i Linköping och Lund ser mer positivt på nuvarande förhållanden. Från t. ex. Lund framhålls:

I de flesta kommuner fungerar nuvarande system bra. En förutsättning för detta är givetvis att respektive skola/kommun får adekvat informa- tion om behövliga hjälpmedel.

Reselärarna är i sina svar eniga om att syncentralerna bör spela en viktig roll i den framtida hjälpmedelsförsörjning- en för integrerade synskadade elever. Från den norra regionen (Umeå) framförs följande synpunkter:

En välfungerande syncentral skulle kunna handha utlåningsverksam- heten. Så länge syncentraler inte finns i alla län är väl RPH-Syn den naturliga utlåningscentralen, under förutsättning att den får erforder- liga resurser.

Som framgår av svaret från den norra regionen, och som vi också visat i det föregående, saknas det ännu syncen- traler i vissa län. Därtill kommer att syncentralerna främst är inriktade på att tillgodose de synsvagas behov. Reselä- rarna i den östra regionen föreslår därför att RPH-SYN även i fortsättningen skall handha utlåningen av hjälpme- del åt gravt synskadade. Denna utlåning fungerar dock enigt dessa reselärare f. n. inte helt utan problem.

Utlåningsförrådet kan inte vara baserat på vad gymnasieelever har lånat och lämnat tillbaka utan på det verkliga behovet. RPH:s låneverksamhet fungerarf. n. inte bra. En lösning är att ge RPH utökade

resurser, en annan att samarbeta med syncentralerna så att de kan låna ut hjälpmedel till skolorna.

Samtliga kontaktade syncentraler anser att det erfordras någon form av samordning och utlåningsverksamhet. Syncentralen i Örebro (syntekniska avdelningen) säger:

Då de flesta av de hjälpmedel som används av våra synskadade elever i skolorna, även används på arbetsplatser och i hemmen, kunde man tänka sig att de mest kostnadskrävande hjälpmedlen t. ex. Magnivi- sion, med olika utrustningar skulle ställas upp i ett regionalt lager. Därifrån skulle hjälpmedlen kunna lånas ut på kortare eller längre tid, till t.ex. arbetsvården eller skolor eller hemmen, utan att skilda huvudmannafrågor skulle komplicera det hela.

Åsikten om var dessa "regionala lager" skall lokaliseras samt vem som skall vara huvudman för dessa varierar något mellan syncentralerna. Syncentralen i Stockholm anser att:

Det vore mest praktiskt att lägga utlåningsverksamheten på syncentra- lerna där man har möjlighet att låna ut alla hjälpmedel oavsett kostnad.

Även syncentralen i Lund framhåller den roll som syncen- tralen bör spela, men syncentralen vill inte frånta kommu- nen det ekonomiska ansvaret för de hjälpmedel som används i skolan.

Vi tror inte man bör ta ifrån kommunerna ansvaret för tekniska hjälpmedel i skolorna. Vi tror inte heller på en enda stor RPH-Syn utlåningscentral i Stockholm . . .

Eftersom det idag finns 21 syncentraler och ytterligare några startar i år torde det vara naturligare att man på dessa syncentralers hjälpme- delsförråd lägger de tekniska hjälpmedlen för skolan . ..

De allra flesta hjälpmedlen finns idag på lager på syncentralen. De köps in på SUB avtal, vilket onekligen hjälpertill att hålla priserna nere. Korta leveranstider och lägre priser skulle komma alla till del.

Lunds förslag utgår således från att syncentralen inköper och lånar ut de synhjälpmedel som eleverna behöver i. skolan medan kommunen debiteras kostnaderna för denna verksamhet.

Syncentralen i Linköping vill å sin sida att undervis- ningsväsendet skall ha ansvaret för hjälpmedelsutlåning- en:

lntegreringen harju endast startat, och kommunerna är inte riktigt invanda i den nya situationen. Man måste nog ge dem tid till detta och, vilket är oerhört viktigt, bearbeta dem frenetiskt från regionens reselärare och landstingets synpedagog. Länsskolnämnd och lärome-

delscentral inom varje kommun måste bli huvudintressentiena. Jag finner det anmärkningsvärt, varför ej tekniska stödåtgärde skulle kunna finnas samlade inom dessa läromedelscentraler. Ett m|y|ket gott föredöme är Iäromedelscentralen i Linköpings kommun.

Reselärarna anger en mängd "billiga" och dyinarare hjälpmedel som kan vara lämpliga för korttids- och Iångtidsutlåning. I stort sett överensstämmer iangivna hjälpmedel med den lista som Tomtebodagruppen sam- manställt (se bilaga 1). Korttidsutlåning avser idetta sammanhang utlåning av hjälpmedel, som man önskar pröva innan man beslutar om inköp. Även flertalet av de tillfrågade syncentralerna ger en förteckning övei både "billiga" och dyrbarare hjälpmedel, som bör ingåi kort- och långtidsutlåningsverksamheten. Syncentralen Lund anser dock att det är av underordnad betydelse att diskutera utlåning på kort eller lång tid. Principer bör i stället vara att hjälpmedlet lånas ut när behov föreligger och återtas när det ej längre används.

6.5. Konsulenterna för rörelsehindrade och hjälpmedelscentralerna

Vi har fått synpunkter på den nuvarande hjälpmede'shan- teringen från samtliga konsulenter för rörelsehindrade elever. Hjälpmedelscentralerna i Kristianstads och Väster- bottens län har dessutom inkommit med synpunkter.

Rh-konsulenten Brita Berglunds erfarenheter (Z, Y, AC och BD-län) återfinns i flera andra svar från konsulenter- na:

Jag kan inte erinra mig att någon kommun direkt vägrat att inköpa ett rekommenderat hjälpmedel, men väl förhalat det dels på grund av tveksamhet i ansvarsfrågan dels på grund av ekonomiska skäl. Varje gång frågan om ett tekniskt hjälpmedel av mera ovanligt slag tas upp, kommer alltid frågan om möjligheten till statsbidrag upp.

Erfarenheterna vid hjälpmedelscentralen i Kristianstad är likartade:

Vad gäller kommunernas benägenhet att inhandla hjälpmedel till sina rörelsehindrade elever, så är vår erfarenhet att "billigare" (under 3 000 kronor) hjälpmedel och sådana som man räknar med kan återanvändas inköps utan större tveksamhet. Det är betydligt svårare och framför allt tidskrävande att få anslag till dyrare eller specialanpassade hjälpme- del.

Problem med att kunna pröva ett hjälpmedel innan man fattar beslut om eventuell anskaffning återkommer i flera av svaren från konsulenterna. Rh-konsulenten Sten Frenn- berg i Linköping uppger t. ex. att han känner till en elev som väntat i drygt ett halvt år på att få prova att skriva med hjälp av Possumsystemet. (Vid våra kommunkontakter framkom det, som vi tidigare nämnt, att i Malmö står ett annat skrivsystem, PMV-system, magasinerat sedan två år tillbaka. Kanske det på motsvarande sätt står ett hjälpmedel oanvänt som Sten Frennbergs elev direkt, eller efter modifiering, kunde utnyttja.)

Får man inte möjighet att pröva hjälpmedlen innan anskaffningen, kan man riskera att hamna i den situation som återges av rh-konsulenten Gudrun Norberg (C, U, W och X-län):

Tvekan, i vissa fall helt negativ inställning, märks när skolan tidigare till annan rh-elev rekommenderats inköp av hjälpmedel, som sedan visat sig direkt olämpligt, där man upptäckt att billigare acceptabel variant finns, eller där användningstiden varit påfallande kort.

Rh-konsulenten Göran Tholén (N, O, P och R-län) säger i sitt svar att det inte enbart är det vi vanligen karaktäriserar som hjälpmedel som kan vara problematiska, utan hela undervisningsmiljön:

Om med hjälpmedel även avses elevens arbetsplats vill jag rikta uppmärksamheten på ämnet hemkunskap. För att en rörelsehindrad elev skall erhålla en tidsenlig undervisning i detta ämne kan det ibland vara nödvändigt med särskild arbetsenhet för rullstolsbunden elev. Få kommuner är beredda att göra detta eftersom kostnaderna kan uppgå till ca 50 000 kronor.

Stor enighet råder bland rh-konsulenterna att det bör vara RPH-RH som ansvarar för utlåningen av dyrbarare hjälp- medel. Gudrun Norberg säger:

Utlåning av dyra hjälpmedel bör, som nu sker, administreras av RPH-Rh. Därfinns kunskap och bedrivs utvecklingsarbete. Återanvänd- ningen garanteras. Organisation kring hjälpmedel för korttidslån kan diskuteras. Antingen bör resurserna ökas på RPH-Rh eller så bör det decentraliseras till vissa kommuner med stort underlag av rh—elever och med lämpligt geografiskt läge.

Ett genomgående tema i konsulenternas svar är decentra- liserade utlåningsenheter. Brita Berglund i Umeå, som har hela norra Sverige som arbetsområde, skriver:

Den utlåningsverksamhet som RPH-Rh bedriver är naturligtvis av stort

värde, men de nuvarande resurserna räcker inte till för att täcka det behov som finns ute i kommunerna. Personligen anserjag att eleverna inom min region ej har samma möjligheter som elever i andradelar av landet beroende på de enorma avstånden. Att få chansen til* utpröv- ning och anpassning av ett speciellt hjälpmedel som man kan 'örmoda eleven skulle vara i behov av innebär många gånger så stora traktiska och ekonomiska hinder, att man söker i stället nödlösningar. Min högsta önskan har länge varit att det till RPH-Rh fanns knuten en filial i denna region.

Rh-konsulenten Göran Tholén i västra Sverige tar upp samarbetet med landstingens hjälpmedelscentraler:

Som rh-konsulent samarbetar jag ofta med landstingens hjälpmedels- centraler. Detta sker bl.a. när skolorna behöver hjälp för att finna lämpliga Skolmöbler. Samarbetet kan även avse andra hjäbmedel, exempelvis skrivmaskiner. Jag anser detta samarbete borde utökas och regleras, särskilt avseende Skolmöbler.

Även landstingens hjälpmedelscentraler synes vara posi- tivt inställda till att RPH-RH erhåller ökade resurser för utlåning av hjälpmedel samtidigt som man anser att samarbetet med hjälpmedelscentralerna bör utökas. Hjälpmedelscentralen i Kristianstad säger:

För grundskolans rörelsehindrade elever finns regionala konsulenter. Hos denna konsulent finns samlad stor pedagogisk erfarenhe'. Denna måste tas i anspråk i samband med individualintegrering. Attfåfram en förstärkning på RPH-Rh med ökade utlåningsmöjligheter och då främst av mer avancerat pedagogiskt material är önskvärt. Dessutom borde ett ökat samarbete med landstingens hjälpmedelscentraler vad gäller tillhandahållande av hjälpmedel som normalt ingår i dess sortiment vara möjligt och önskvärt. Hjälpmedelscentralerna har tillgång till kvalificerad personal på området.

På samma sätt som reselärarna för synskadade elexer och RPH-SYN uppvisar en stor enighet om vilka hjälpmedel som bör lånas ut, är rh-konsulenternas och RPH-RH:s förteckningar identiska till betydande delar. lncm rh- området betonar man dock de dyrbarare hjälpmedlen i större utsträckning än inom synområdet. Som frarrgår av Gudrun Norbergs svar, kan korttidsutlåningen för ttprov- ning av ett visst hjälpmedel många gånger tendera att bli långvang:

Erfarenhetsmässigt vet vi, att t. ex. elektrisk skrivmaskin ifta bör prövas av elev under ganska lång tid. Först sedan motorisk, intelektuell och mognadsmässig kapacitet sammanvägts, samt behov ocl förmå- ga dokumenterats, kan man rekommendera inköp.

6.6. Erfarenheter och synpunkter inom hörselområdet

Vid en konferens som Svensk teknisk audiologisk förening (STAF) anordnade i mars 1980 diskuterades bl. a. tekniska problem i samband med integrationen av hörselskadade elever. I den sammanfattande rapport som föreningen sammanställt efter konferensen redovisar några hörsel- ingenjörer sina erfarenheter inom området.

För hörselingenjören Lars Lidström i Boden medför de stora avstånden i Norrbotten att arbetet kan vara betung- ande. Avståndet mellan "yttereleverna" i hans distrikt är hela 58 mil. Vidare nämner han att 20 av de 106 integrerade eleverna inte vill använda hörseltekniska hjälpmedel trots att de äri behov av dem. Även hörseling- enjören Bert Thalenius, verksam vid specialskolan i Vänersborg, säger sig ha mött en allt mer negativ attityd till hjälpmedel från elevernas sida. En annan faktor som försvårar hjälpmedelsplaneringen är lärarnas olika arbets- sätt. En viktig fråga för den hörseltekniska expertisen är hur mycket de kan styra hjälpmedelsanvändningen och vad man kan kräva av lärarna. Hörselingenjören Per-Åke Johansson i Linköping har också mött vissa svårigheter att få lärarna att förstå behovet av hörselteknisk utrustning och att använda den på rätt sätt. Därmed fungerar även felrapporteringen från skolan dåligt. Hörselingenjören Sven- Ölof Ekblorn' | Örebro betonar betydelsen av plane- ring inför stadieövergångarna. Förutom att man då ger information i flera steg till beröda personalkategorier, så måste man bl. a. diskutera val av lokal och akustikförbätt- rande åtgärder. De senaste åtgärderna är, enligt hörsel- ingenjörerna Stig Viklund i Umeå och Jan Waldehagen i Härnösand, så pass tids- och arbetskrävande att de måste påbörjas i mycket god tid före skolstarten. Därvid bör man även beakta möbelvalet, som kan minska kostnaderna för övrig akustikbehandling. Ibland kan åtgärder som man gör för en grupp handikappade medföra problem för en annan grupp. Ett exempel som ofta anförs är heltäcknings- mattorna, som för de hörselskadades del dämpar buller medan de för allergikernas del medför att irriterande partiklar samlas i dem. Lägger man in lösa mattor i de

hörselskadades klassrum kan dock problemet delvis lösas enligt Per-Åke Johansson.

6.7. Sammanfattning

Av de synpunkter som inkommit framgår det att det finns en bred opinion för en förändring av skolans hjälpmedels- försörjning. Som skäl anges bl. a. atteleverna måste vänta orimligt länge på sina tekniska hjälpmedel, att det är svårt att under nuvarande förhållanden prova olika hjälpmedel, att det kan vara svårt för konsulenter och reselärare att övertyga kommunerna om att vissa hjälpmedel verkligen är nödvändiga och att kostnaderna är mycket betungande för vissa kommuner.

SIL, RPH-RH och konsulenterna för rörelsehindrade elever anser att man bör bygga upp regionala hjälpme- delsdepåer, underställda RPH-RH, för utlåning av tekniska hjälpmedel. Inom synområdet anser man att landstingens syncentraler kan spela en betydelsefull roll. Inom hörsel— området är landstingens hörcentraler redan i betydande omfattning engagerade i skolans hjälpmedelsfrågor och här gäller det enligt erhållna synpunkter närmast att förstärka befintliga resurser.

Flertalet av de tillfrågade kommunerna efterlyser ett statligt stöd inom hjälpmedelsområdet. Däremot varierar åsikterna om hur detta stöd skall utformas. I vissa fall efterlyser man enbart statliga pengar, i andra fall kom- menterar man behovet av en utlåningsverksamhet där man antingen utnyttjar RPH—centralernas eller lands- tingens olika centraler för hjälpmedel.

7. Skolans framtida hjälpmedelsförsörjning

7.1. Några utgångspunkter

Handikappades försörjning med tekniska hjälpmedel i skolan har hittills inte präglats av någon mer långsiktig eller medveten styrning från statsmakternas sida. Detta torde ha framgått av vår tidigare redogörelse. Hjälpme- delspolitiken har kännetecknats av kortsiktiga insatser som vidtagits vid skilda tidpunkter för att lösa de för stunden mest akuta problemen.

Vid en reformering av skolans hjälpmedelshantering bör givetvis den utgångspunkten gälla att statsmakternas hjälpmedelspolitik skall förenhetligas. De regler som idag varierar från handikappgrupp till handikappgrupp och från skolform tilll skolform måste samordnas eller i vart fall utformas så att det samhälleliga engagemanget framstår som konsekvent eller rimligt. De handikappade har rätt att kräva att den framtida hjälpmedelshanteringen — också i skolans värld — blir klart och logiskt utformad så att det bl. a. inte skall råda något tvivel om vem som där har ansvaret för dessa frågor.

För att den framtida hjälpmedelshanteringen skall kun- na fungera tillfredsställande räcker det emellertid inte att som en utgångspunkt fören reformering uppställa krav på samordning och förenhetligande av skolans regler. Per- spektivet måste vidgas och en rad andra utgångspunkter för en reformering anges. I det följande anger vi några av dessa. Som kommer att framgå av redogörelsen är det närmast fråga om sådana "utgångspunkter" där pågåen- de utvecklingstrender på utbildnings- och hjälpmedels- området beskrivs.

En mycket viktig utgångspunkt för en reformering av skolans hjälpmedelshantering är den snabba tekniska

utvecklingen på hjälpmedelsområdet. 1950-talets genom- brott för transistorn, 1960-talets utveckling av den s.k. integrerade kretsen och 1970-talets mikroprocesser och mikrodatorer ledde till att nya och alltmer avancerade hjälpmedel utvecklades för handikappade. Särskilt under 1970-talet gick utvecklingen mycket snabbt. Ett exempel är introduktionen av Iäsmaskinen Öptacon för gravt synska— dade. Det är ett hjälpmedel där den synskadade för en liten TV-kamera över texten och då får, på små vibrerande piggar, en direkt återgiven "bild" av bokstaven som avläses med pekfingret. De två första exemplaren av Optaconen kom till Sverige är 1971. Året därpå anord- nades den första kursen för presumtiva Öptaconanvända- re. Innevarande år använder ca 200 gravt synskadade regelbundet detta hjälpmedel.

När Optaconen introducerades innebar det en revolu- tion för många gravt synskadade genom att de på egen hand fick möjlighet att läsa svartskrift. Många ansåg säkerligen vid den tidpunkten att gränsen var nådd för vad tekniken kunde erbjuda den gravt synskadade. Utveckling- en har gått vidare och i dag finns det i Förenta Staterna läsmaskiner som på elektronisk väg kan omvandla tryckt text till tal. När man tekniskt löst identifieringen av våra bokstäver "å, ä och ö" samt utvecklat ett förståeligt svenskt syntetiskt tal kan dessa hjälpmedel få en praktisk användning även här.

Det finns i dag slutna TV-system (Magnivisioner) som gör det möjligt för många med endast obetydliga synres- ter att läsa svartskrift, det finns portabla kommunikations- hjälpmedel för dem som saknar tal, det finns avancerade styrsystem för skrivmaskiner och elektriska rullstolar etc. Den tekniska utvecklingen går emellertid så snabbt att många av dessa hjälpmedel om några år kan vara ersatta av andra. Till detta kommer de ständigt ökade möjlighe- terna att specialanpassa hjälpmedel till enskilda personer, till deras skilda behov, olika livssituationer etc. Vid en reformering av skolans hjälpmedelshantering bör följd- aktligen eftersträvas en nära koppling mellan teknologi/ forskning på de här områdena och skolans vardagliga hjälpmedelsproblem.

En "baksida" av den nu beskrivna tekniska utvecklingen på hjälpmedelsområdet, eller— om man så vill —ytterligare

en utgångspunkt för vårt arbete, är att kostnaderna för hjälpmedlen ökar/avinartat. Den nyss nämnda Optaconen kostar t. ex. i dag ca 20 000 kronor. En Specialanpassad skrivutrustning 30 000 kronor eller mer.

len tid — som vår — då samhällsekonomin är ansträngd ställs det stora krav på att befintliga resurser utnyttjas på ett effektivt sätt. Vi har visat i det här betänkandet att den hjälpmedelsförsörjning som under åren byggts upp i skolans värld till stor del stått utanför samhällets övriga hjälpmedelsförsörjning. Skolan har byggt upp en friståen- de administration, bl. a. förfördelning av statligt hjälpme- delsstöd och för utlåning av hjälpmedel. Samtidigt är skolans hjälpmedelsverksamhet av begränsad omfattning vilket försvårar återanvändning av hjälpmedel då en elev slutar skolan. Särskilt märkbart är detta inom grundskolan där de flesta hjälpmedlen tillhör primärkommunen. I det föregående har vi gett exempel på dyra hjälpmedel som bara blivit liggande oanvända eftersom ingen annan elev i kommunen varit i behov av dem. Genom att ansvaret för hjälpmedel i skolan dessutom är skilt från ansvaret för hjälpmedel it. ex. bostaden löper man även en risk för en dubblering som inte alltid kanske är nödvändig eller samhällsekonomiskt motiverad.

Enligt vår mening bör en utgångspunkt för den framtida hjälpmedelshanteringen i skolans värld vara att de nu nämnda samhällsekonomiska aspekterna tillmäts ökad betydelse.

När det gäller elevernas utbildningsbeteende är det några andra utgångspunkter vi harförvårt arbete: Förinte så länge sedan fanns de flesta gravt funktionshindrade barn och ungdomar på särskilda institutioner eller på specialskolor. Dessa låg i allmänhet långt från deras föräldrahem. Hjälpmedelsförsörjningen var inte något större problem eftersom den ombesörjdes av resp. insti- tution/skola. I dag är situationen förändrad. Huvuddelen av de här eleverna bor hemma hos sina föräldrar och de går i den vanliga grundskolan. Resurserna de tidigare hade på sina specialinstitutioner har inte "följt med" dem till hemkommunerna. Däremot kraven på fungerande hjälpmedel.

De allra flesta elever som lämnat grundskolan har under senare år kunnat beredas plats på det gymnasiala skolsta-

diet. Detta har också i hög utsträckning gällt elever med olika typer av fysiska handikapp. Den direkta övergången från grundskolan till den dominerande skolformen på åldersstadiet—gymnasieskolan—har emellertid varitlägre för handikappade än för icke handikappade. Enligt vår mening måste vi utgå ifrån att ungdomar med allvarliga funktionshinder i framtiden bereds minst samma möjlig- heter som andra ungdomar att få gymnasial utbildning. Detta kommer att kraftigt öka kraven på en fungerande hjälpmedelshantering på detta stadium.

En annan omständighet som kommer att öka — och delvis förändra — kraven på hjälpmedelshanteringen på det gymnasiala stadiet är elevernas utbildningsbeteende enligt den s.k. återkommande utbildningens modell. Karakteristiskt för ett sådant utbildningsbeteende är att studierna fördelas över en längre tid och sker vid flera tillfällen. Den utbildning som nu ges i en i stort sett sammanhängande utbildningsperiod blir då uppdelad på ett antal mindre studieperioder med självständiga utbild- ningsmål. Idén om den återkommande utbildningen som utgångspunkt för planeringen av hela utbildningssyste- met efter den obligatoriska skolan fick en officiell sanktion i och med riksdagens ställningstaganden till bl. a. försla- gen från 1968 års utbildningsutredning (U 68), från syssel- sättningsutredningen och från utredningen om skolans inre arbete (SIA). Ett utbildningsbeteende enligt denna modell ställer krav inte bara på snabba hjälpmedelsleve- ranser utan även på en ökad samordning mellan skolans hjälpmedelshantering och den hjälpmedelshantering som finns utanför skolans värld. Eleverna kommer ju i framtiden att i allt högre utsträckning gå från arbete till studier och från studier till arbete eller kombinera arbete och studier.

De fysiskt handikappade ungdomar som under senare år genomgått gymnasieskolan har gjort det på vissa speciella studievägar. På några linjer och specialkurser har det inte alls funnits några elever med allvarligare fysiska handikapp. Rörelsehindrade och synskadade har främst "valt" studievägar med en teoretisk inriktning. Hörselskadade har "valt" yrkesinriktade. Enligt vår mening har här hjälpmedelsfrågorna spelat en stor roll. Vid en reformering av skolans hjälpmedelshantering

måste dessa frågor tillmätas en stor betydelse. Skolans hjälpmedelshantering måste öppnas i synnerhet mot arbetslivets.

7.2. Ett ökat landstingskommunalt ansvar

De utgångspunkter för en reformering av dagens hjälp- medelshantering i skolan som vi angett i det föregående leder, enligt vår mening, snabbt tankarna till ett ökat landstingskommunalt ansvar. De gravt handikappade ungdomar som numera i allt högre utsträckning bor hemma hos sina föräldrar och går i den vanliga skolan, får redan i dag ett omfattande stöd och en ansenlig hjälp från Iandstingshåll. Landstingen representerar ett stort kun- nande på hjälpmedelssidan. Handikappinstitutet förmed- lar kontakten med hjälpmedelsforskningen och verkar för en rationell hjälpmedelshantering. En inkorporering av skolans hjälpmedelsförsörjning i den landstingskommu- nala verksamheten skulle — enligt vår mening — inte bara leda till en ökad trygghet för de handikappade utan också vara samhällsekonomiskt motiverad. I det följande disku- terar vi mer i detalj konsekvenserna av ett sådant vidgat landstingskommunalt ansvar.

Som vi har visat i det föregående ansvarar i dag landstingen för den övervägande delen av hjälpmedels- försörjningen i samhället. Samtliga landsting har inrättat särskilda hör- och hjälpmedelscentraler och endast några få landsting saknar ännu syncentral. Vid dessa centraler utprovas och utlånas alla de hjälpmedel som den handi- kappade behöver t. ex. hemma. Landstinget ansvarar t. ex. för sådana hjälpmedel som eleven behöver för att göra läxor och andra hemuppgifter. Vissa av hjälpmedlen är således identiska med dem som skolan — kommunen —i dag skaffar för att eleven skall kunna delta i undervisning- en. Vid de landstingskommunala hjälpmedelscentralerna utprovas vidare och ordineras sådana hjälpmedel av personlig karaktär, t. ex. optik, rullstolar och huvud- /kroppsburna hörapparater, som den handikappade stän- digt är i behov av oavsett om de skall användas i skola, på fritid eller i arbete. Genom det samarbete som bedrivs mellan AMS och landstingen, ger landstingens olika

centraler ett betydande stöd åt de yrkesverksamma personer som har ett handikapp.

Om landstingets engagemang i hjälpmedelsförsörj- ningen utvidgades till att omfatta hela utbildningsväsen- det inkl. förskolan, skulle praktiskt taget alla frågor kring tekniska hjälpmedel för barn och ungdomar ligga under en enda huvudman. Därigenom skulle man i framtiden slippa diskussioner om vem som har ansvaret för hjälp- medelshanteringen och vart man skall vända sig för att få hjälp. Man skulle inte heller behöva ta ställning till om hjälpmedlet skall användas i skolan eller i hemmet. För ett sammanhållet Iandstingsansvar talar även det förhållan- det att de flesta kommunala beslut om hjälpmedelsan- skaffningar i dag har föregåtts av omfattande kontakter med berörd personal inom landstinget. Med en enda huvudman skapas förutsättningar för att den enskilde utan dröjsmål skall få tillgång till erforderliga hjälpme- del.

Ett sammanhållet hjälpmedelsansvar skapar således förutsättningarför en mer rationell hjälpmedelshantering. Genom ett större underlag än vad enbart skolan har löper man mindre risk för att tekniska hjälpmedel ligger oan- vända i lager. Andra fördelar är att hjälpmedelsbehovet regelbundet kan prövas och den handikappade kan få nya och mera ändamålsenliga hjälpmedel efter en relativt kort väntetid. Till de främsta fördelarna hör att hjälpmedlen kan följa eleven genom hela utbildningssystemet. Som vi tidigare visat måste man många gånger i dag skaffa en ny hjälpmedelsuppsättning då eleven går från en utbildning till en annan.

Även om RPH-centralerna skulle få väsentligt utökade resurser för hjälpmedelsutlåning anser vi inte att tillnär- melsevis samma fördelar kan uppnås som om lands- tingen har det samlade ansvaret för all hjälpmedelsför- sörjning åt handikappade barn och ungdomar.

Konsekvenserna av förslaget blir olika för olika handi- kappgrupper. För hörselskadadei grundskolan gäller i dag — vilket vi redogjort för i det föregående — att ansvaret för den hörseltekniska utrustningen är tredelat. Staten svarar för anskaffningskostnaderna, landstingen för utredning- en, utprovningen och lagerhållningen av återtagen utrust- ning medan slutligen kommunerna främst svarar för

underhållet av utrustningen. Den egentliga kunskapen om hörselteknisk utrustning återfinns således främst inom landstingets organisation där hörcentralerna, den peda- gogiska hörselvården med hörselvårdskonsulenterna utgör betydande resurser. Det kommunala undervisnings- väsendet har i allmänhet ingen egen expertis inom området hörseltekniska hjälpmedel.

För hörselskadade elever innebär vårt förslag således att det hittillsvarande statliga ekonomiska ansvaret för de hörseltekniska hjälpmedlen överförs på landstingen. Det blir då samma huvudman som får ansvaret för ekonomi, utprovning och lagerhållning av den tekniska apparatu- ren. Vi föreslår att jämväl underhållet av den tekniska apparaturen överförs på landstingen. Vi räknar inte med att förslagen skall behöva innebära några större praktiska förändringar för de hörselskadade barnen.

Inte heller för eleverna vid specialskolorna för döva och hörselskadade innebär vårt förslag några större föränd- ringar. Även där ansvar landstingen för de individuellt utprovade hörapparater eleverna behöver. Övriga teknis- ka hjälpmedel m. m. för eleverna finansieras i dag direkt över anslagen till skolorna. l vad mån någon förändring där kan vara motiverad i ett längre perspektiv får den nu diskuterade eventuella lokalintegreringen av specialsko- lan med vanlig grundskola utvisa.

För rörelsehindrade och synskadade elever innebär vårt förslag emellertid vissa betydelsefulla förändringar i förhållande till vad som gäller i dag. Med ett övergripande landstingskommunaltansvarför hjälpmedelshanteringen behöver man inte längre ta hänsyn till var i utbildnings— systemet den enskilde befinner sig. Reglerna i t. ex. grundskolan blir de samma som i gymnasieskolan. Man behöver inte heller ta hänsyn till om hjälpmedlet primärt skall användas i bostaden eller i skolan. Det hjälpmedel eleven får i t.ex. grundskolan kan behållas även om eleven byter skolform eller tar ett sabbatsår.

I motsats till vad som gäller för döva och hörselskadade barn och ungdomar saknar emellertid landstingen f. n. den kunskap i pedagogiska frågor rörande synskadade och rörelsehindrade barn och ungdomar som är en förutsättning fören hjälpmedelshantering iskolan. Denna kunskap finns i dag hos de statliga, regionala konsulen-

tema för rörelsehindrade barn och ungdomar, på insti— tutioner typ Bräcke Östergård, på Tomtebodaskolans och Ekeskolans resurscentra, hos förskolekonsulenterna och reselärarna för synskadade och på de statliga RPH- centralerna. Ett framtida, övergripande landstingskom- munalt hjälpmedelsansvar kräver därför en samordning med dessa pedagogiska resurser; ett utnyttjande av den kunskap som där finns. I det följande utvecklar vi detta mer i detalj.

De landstingskommunala syncentralernas nuvarande primära uppgifter är, som vi visat i det föregående, att tillgodose synsvaga personers hjälpmedelsbehov. Vid endast några av landets syncentraler har verksamheten utvidgats till att även omfatta gravt synskadades behov. Vid de centralerna ingår bland personalen även anpass- ningslärare och sådana synkonsulenter som tidigare var anställda av Synskadades riksförbund (SRF).

Utprovningen och ordinationen av tekniska hjälpmedel åt gravt synskadade elever kan således f. n. inte tillgodo- ses av landets syncentraler. Samtidigt är det främst beträffande dessa barn och ungdomar som de pedagogis- ka frågorna är viktiga. Vi föreslår att de resurser som i dag och framdeles kommer att finnas vid Tomtebodaskolans resurscenter i Solna får utnyttjas för det här ändamålet. Omfattande hjälpmedelsutprovningar och svårare peda- gogiska bedömningar bör överlåtas till detta centrum. Redan i dag finns där möjligheter att under kortare period inackordera, inte bara det synskadade barnet, utan också barnets föräldrar, lärare etc. för att under lugna förhållan- den pröva ut de hjälpmedel den synskadade behöver. Det får därefter ankomma på landstinget att skaffa fram de hjälpmedel som utprovats och gratis ställa de till den synskadades förfogande.

Vid ordination av vissa tekniska hjälpmedel — t.ex. Iäsmaskinen Öptacon — är det särskilt viktigt att de nu nämnda pedagogiska frågorna uppmärksammas. Öpta- conläsning bygger på en speciell teknik, som inte alltid är lätt att lära. Hjälpmedlet bör därför inte ordineras innan en godtagbar läshastighet uppnåtts så att nyttan av hjälp- medlet kan bedömas. Förutom en inledande undervisning i Optacontekniken är den synskadade eleven i behov av fortsatt träning och uppföljning under ledning av en lärare

med särskild kompetens. Tillgången på sådana lärare är ojämnt fördelad över landet. Tyngdpunkten när det gäller utprovningen av Öptaconer för synskadade barn och ungdomar bör, enligt vår mening, i framtiden ligga vid det statliga resurscentret för synskadade vid Tomtebodasko- lan. För att Tomtebodaskolan skall kunna fullgöra denna uppgift krävs dock förstärkta lärarresurser. Vi vill i sam- manhanget erinra om att i årets budgetproposition före- slagits att medel anvisas för att bygga upp tekniska resurser vid Tomteboda resurscenter (prop. 1980/81:100, bil. 12 s. 301). Därmed skapas, enligt vår mening, förut- sättningar för bl.a. en Optaconundervisning.

Den vita käppen är kanske ett ännu tydligare exempel på ett hjälpmedel som kräver en pedagogisk instruktion och träning. Här är det verkligen inte fråga om en "teknisk" hantering utan omfattande kunskaper krävs i bl. a. förflytt- nings- och orienteringsteknik. Även här tror vi att Tomte- boda resurscenter tillsammans med förskolekonsulenter- na och reselärare måste fylla en central funktion. Särskilt viktigt är att det finns lärare som kan besöka eleven på hemorten för att där undervisa i förflyttnings- och orien- teringsteknik.

RPH-SYN har, som vi tidigare redogjort för, hittills endast i begränsad utsträckning bedrivit utlåning av hjälpmedel till synskadade. Enligt vår mening kan en avveckling av denna verksamhet därför ske så snart som landstingen övertagit ansvaret för skolans hjälpmedels- försörjning. De tekniska hjälpmedel som RPH-SYN f. n. förvaltar kan lämpligen överlåtas till Tomtebodaskolans resurscenter.

När det gäller tekniska hjälpmedel åt rörelsehindrade barn och ungdomar i skolan spelar självfallet pedagogiska hänsyn motsvarande roll som för synskadade. Inte heller här har landstinget emellertid några traditioner att falla tillbaka på. Ytterst få hjälpmedelscentraler har byggt upp ett kunnande i dessa frågor. De resurser vi f. n. har är, som vi tidigare nämnt, den statliga RPH-RH i Göteborg, de regionala, landstingskommunala institutionerna för rörel- sehindrade samt de statliga konsulenterna för rörelse- hindrade barn och ungdomar.

RPH-RH i Göteborg har, som framgått av det föregåen- de, haft en mycket stor betydelse för de rörelsehindrade

barnens hjälpmedelsförsörjning. Det var den enda statliga rikscentralen för pedagogiska hjälpmedel som — vid vår enkät — fick ett oreserverat stöd från alla tillfrågade. Tekniska hjälpmedel hart. ex. kunnat specialanpassas för enskilda elever vid RPH-RH. En omfattande utåtriktad verksamhet har bedrivits med bl.a. utställningar som turnerat i landet. RPH-RH har även medverkat vid olika forsknings- och utvecklingsprojekt. Ett stort kunnande har följaktligen byggts upp vid rikscentralen under åren. Vid ett landstingskommunalt ansvar för hjälpmedelshante- ringen måste detta kunnande tillvaratas. Vi föreslår att RPH-RH:s hjälpmedelsengagemang bibehålls tills mot- svarande kunnande byggts upp vid handikappinstitutet (se vidare nästa avsnitt).

Som vi tidigare nämnt utgör även de olika regionala habiliteringsinstitutioner som f. n. finns viktiga resurser för de rörelsehindrade. Vi vill här särskilt peka på den verksamhet som under åren bedrivits vid Bräcke Öster- gård i Göteborg, vägg i vägg med RPH-centralen. Bräcke Östergård har fungerat som ett regionalt utredningscent- rum för barn med svåra rörelsehinder. Institutionen har kunnat erbjuda inte bara kvalificerad medicinsk vård och behandling utan också skolutbildning på olika nivåer. Dessutom har det pågått en omfattande konsultverksam- het. Under senare år har Bräcke även medverkat i grund- och vidareutbildning av personal inom vårdsektorn (läka- re, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, sjuksköterskor) samt inom skolan (speciallärare). Möjligheter har öppnats till forskning och utveckling inom medicinsk/teknisk, pedago- gisk och social verksamhet.

Enligt vår mening är det viktigt att också det kunnande som byggts upp vid institutioner av typ Bräcke Östergård utnyttjas när landstingen i framtiden övertagit hjälpme— delsansvaret. Institutioner av denna karaktär bör för de rörelsehindrade fylla samma funktion som Tomteboda- skolans resurscenter för de synskadade.

De regionala konsulenterna för rörelsehindrade barn och ungdomar representerar slutligen, enligt vår mening, i det här sammanhanget en ovärderlig sakkunskap. Vi menar att det alltid vid ordination av tekniska hjälpmedel åt rörelsehindrade är nödvändigt att beakta de speciella betingelser som råder i en undervisningssituation. RH-

, j SOU 1981:23 Sko/ans framtida hjälpmedelsförsörjning 107 l

konsulenterna är den yrkesgrupp som därvid bör fungera som en förmedlande länk mellan pedagogik och hjälpme- delsordination. All ordination av hjälpmedel som skall användas i skolan börföljaktligen ske i samråd med dessa konsulenter. För att detta emellertid skall fungera måste deras antal kraftigt utökas under de kommande åren.

7.3. Handikappinstitutet och hjälpmedels- förteckningen

Hittills har handikappinstitutet endast i begränsad utsträckning varit engagerad i frågor som rör tekniska hjälpmedel för barn och ungdomar i utbildning. För att tillfredsställande kunna möta de krav som ett vidgat ansvar medför, anser vi det vara nödvändigt att institutet förstärks med pedagogisk kunskap inom områdena för- ståndshandikappade, hörselskadade, rörelsehindrade, synskadade och talskadade. Utan denna kunskap tror vi inte att institutets forsknings- och utvecklingsarbete, provningsverksamhet, informationsverksamhet och ut- bildningsverksamhet kan tillgodose utbildningsväsendets behov. En förstärkning av handikappinstitutet enligt dessa riktlinjer anser vi också vara av stor betydelse i och med att SÖ:s konsulentverksamhet inom bl.a. handikappområ- det, enligt propositionen (1980/81:107) om den statliga skoladministrationen m.m. föreslås avvecklas. Dessa konsulenter på SÖ har under årens lopp haft en stor betydelse bl.a. då det gällt att sprida information och kunskap om tekniska hjälpmedel i undervisningssamman- hang.

Den hjälpmedelsförteckning som handikappinstitutet utger fungerar genom sina rekommendationer som en "rikslikare" för landstingens hjälpmedelsverksamhet. Vi anser att de principer som kommer till uttryck i denna förteckning t. v. även bör gälla utbildningsväsendet. Vi vill således inte i nuvarande läge föreslå några förändringar av de rekommendationer beträffande vilka yrkeskategori- er som äger rätt attordinera hjälpmedel. Vi har dock redan tidigare poängterat betydelsen av att utprövning, ordina- tion etc. sker i samråd med pedagogisk sakkunskap. På sikt kan det finnas skäl för att genomföra en översyn av vilka

grupper som bör ha rätt att ordinera hjälpmedel.

Under rubriken "Kommunikationshjälpmedel" har hjälpmedelsförteckningen en uppdelning på följande grupper: förståndshandikappade, hörselskadade, rörelse- hindrade, synskadade och talskadade. Därmed begränsar man de grupper som kan komma i åtnjutande av kost- nadsfria kommunikationshjälpmedel. Andra celar av hjälpmedelsförteckningen, med undantag av de kostnads- fria förbrukningsartiklarna innehåller däremot inte några angivanden av vilka funktionsnedsättningar som skall föreligga för att hjälpmedel skall kunna ordineras. Vi finner att den avgränsning som anges under 'ubriken "Kommunikationshjälpmedel" även kan gälla utbild- ningsväsendets hjälpmedelsförsörjning. Vi föreslår såle- des inte att några nya grupper skall tillgodoses när landstinget övertar skolans hjälpmedelsförsörjning. Om samhället i framtiden finner skäl för att utvidga verksam- heten till att omfatta nya handikappgrupper skall dock skolan självfallet inkluderas.

För att tillgodose utbildningsväsendets behor måste dock vissa förändringar av hjälpmedelsförteckningen genomföras. Som framgår av de förteckningar som RPH-RH och RPH-SYN (se avsnitt 6.2) sammanställt beträffande nuvarande hjälpmedelssortiment och framti- da behovs finns det hjälpmedel som f. n. inte är upptagna på institutets hjälpmedelsförteckning. Vi finner det därför angeläget att handikappinstitutet tillsammans rred före- trädare för RPH-centralerna och pedagogisk expertis genomför en översyn av vilka hjälpmedel som bör uppföras på förteckningen. Enligt vår mening bör därvid de hjälpmedel som anses särskiltlämpade föranvändning i undervisningssammanhang särskilt markeras i hjälpme— delsförteckningen.

De anvisningar som finns beträffande "utomlänsordi- nation" av tekniska hjälpmedel anser vi t. v. även bör gälla för utbildningsområdet. Enligt det s.k. utomlänsavtalet skall vid remissvård samråd ske mellan värd- och hem- | landsting om hjälpmedelskostnaden beräknas överstiga ' 5 000 kr. Hemlandstinget debiteras däremot inte kostna- der som understiger 100 kr. Vid vård i annat fall skall alltid samråd ske med patientens hemlandsting före O'dinatio- nen. Inom utbildningsområdet torde "utomlänso*dinatio-

nen" främst bli aktuell i samband med folkhögskolestudi- er samt studier vid universitet och högskolor då dessa utbildningar är riksrekryterande.

7.4. Justering av hjälpmedelsersättningen

Enligt de beräkningar vi gjort har kommunerna f. n. kostnader förtekniska hjälpmedel åt handikappade elever i grundskolan motsvarande ca 3 milj. kr. Vi föreslår att hjälpmedelsersättningen (se avsnitt 3.1) höjs med detta belopp när landstingen övertar skolans hjälpmedelsför- sörjning.

Vi föreslår dessutom att hjälpmedelsersättningen höjs med de belopp som hittills utgått från utbildningsdepar- tementets huvudtitel som riktade statsbidrag för hjälpme— del åt handikappade på det gymnasiala skolstadiet och på högskolan. Vi har beräknat dessa statsbidrag, för vilka vi redogjort i kapitel 4, till 3 milj. kr.

De övriga förändringar av hjälpmedelsersättningen som kan vara motiverade till följd av vårt förslag får tas upp i de förhandlingar mellan stat och landsting som måste till för att fastställa den slutliga nivån på ersättning- en.

När det gäller de totala kostnaderna för samhällets hjälpmedelshantering är att märka att betydande rationa- liseringsvinster torde uppstå till följd av vårt förslag.

7.5. Den fysiska miljön

Byggnadsstadgans generella bestämmelser om att offent- liga byggnader skall anpassas till handikappades behov förutsätter att ägaren av byggnaderna själv står för kostnaderna. På skolans område har staten — som vi redogjort för i det föregående — i vissa fall gått in med statsbidrag för att den fysiska miljön skall anpassas till handikappades behov. Statsmakternas politik har emel- , lertid inte heller här—i likhet med på hjälpmedelsområdet — präglats av konsekvens eller långsiktig planering. Stats- bidragsreglerna har varit olika från handikappgrupp till handikappgrupp och från skolform till skolform.

Vi har diskuterat om staten även på detta område borde ta ett ökat ekonomiskt ansvar i framtiden. Utgångspunk- ten — har vi sagt oss— skulle i så fall vara att reglerna skulle vara lika från handikappgrupp till handikappgrupp och från skolform till skolform. Så här har vi resonerat.

När det gäller ett statligt ekonomiskt stöd förinstallation av hissar och särskilda ramper för rörelsehindrade är det fråga om klara och entydiga åtgärder. Det finns redan idag normer för t. ex. erforderlig storlek på hissar och rampers lutning. Det är emellertid avsevärt svårare att ange sådana klara normer för åtgärder avsedda för andra grupper av handikappade. Vi vet visserligen i grova drag vilken bullernivå som kan vara acceptabel för en stor grupp hörapparatbärare. Vi vet vilken belysningsstyrka vissa synsvaga behöver för att kunna läsa. Vi vet att vissa heltäckande textilmattor ger allergiska barn stora besvär etc. Det är emellertid svårt att utifrån denna kunskap bestämma generella kriterier för när statsbidrag skall utgå. Skall statsbidrag t.ex. utgå för förbättringar av skolans belysning men ej för ommålning av lokaler? Båda åtgärderna medför att synsvaga lättare kan orientera sig i skolan. Skall statsbidrag utgå för installation av ventila- tionsanordningar men ej för att ta bort heltäckningsmat- tor? Båda åtgärderna förbättrar miljön för allergiker. Skall statsbidrag utgå för akustisk sanering av klassrum men ej för motsvarande åtgärder i skolmatsalar?

Även om man lyckas formulera generella kriterier för när statsbidrag skall utgå för sådana här ändamål blir det emellertid nödvändigt att ha en omfattande administra- tion för handläggningen av dessa ärenden. Varje ärende måste ju detaljgranskas för att se om den föreslagna åtgärden står i överensstämmelse med den generella normen på området och därigenom är statsbidragsberät- tigad. En sådan statlig administration torde stå i dålig överensstämmelse med den utformning av den framtida skoladministrationen som regeringen nyligen uttalat sig för (prop. 1980/81:107).

En alternativ lösning vore att tilldela kommunerna ett generellt statsbidrag för handikappanpassning av skollo- kaler. Kommunerna skulle få använda pengarna till de fysiska miljöförändringar för handikappade de själva finner lämpligt. Mot ett sådant generellt miljöanpass-

ningsbidrag talar emellertid svårigheterna att kontrollera att de åtgärder som företas verkligen är sådana som på ett adekvat sätt tillgodoser olika handikappgruppers behov och att medlen inte enbart används för underhåll och renovering av allmän karaktär. Om även denna kontrolle- rande funktion skulle överges vore statsbidraget liktydigt med ett allmänt statligt bidrag för att förbättra kommuner- nas ekonomi.

Med hänsyn till de synpunkter vi nu anfört har vi i utredningen slutligen stannat för att föreslå att det skall vara kommunerna som skall ha det totala ansvaret— alltså även det ekonomiska — för att de skolbyggnader som står under deras förvaltning utformas så att de tillgodoser de handikappades behov. Reglerna bör vara lika för alla handikappgrupper. Det statsbidrag som i dag utgår för hörselteknisk utrustning (se avsnitt 4.1.2) bör således upphöra. I övrigt föreslår vi här inte några förändringar i den ansvarsfördelning mellan stat och kommun som f. n. gäller (se avsnitt 4.5). Vi föreslår inte heller någon ändring av de regler som i dag finns rörande särskilda handikapp- anpassningar för elever i folkhögskolor och i studiecirk- lar.

lntegrationsutredningen anser emellertid, att aktiva insatser bör göras av myndigheter som t. ex. SÖ, handi- kappinstitutet och statens planverk vad gäller att sprida information och kunskap om hur man på lokal nivå kan utforma den fysiska skolmiljön, så att den inte utestänger någ ra elever. I det här sammanhanget bör nämnas att deti dagarna kommit ut ett mycket omsorgsfullt genomarbetat material från SÖ där olika modeller föreslagits för hur närmiljön kan anpassas till skilda handikappgrupper. Materialet heter Skolhus för alla, Ett diskussionsunderlag för anpassning av skolbyggnader till elever med handi- kapp — Exempel i ord och bild, och har utarbetats av arkitekterna Britta Abramson och Sten Samuelsson. Kun- skap av denna typ som redan idag finns bör, enligt vår mening, få stor spridning ute i kommunerna så att inte bara beslutsfattare utan också föräldrar, elever etc. får idéer om hur man på olika sätt kan förändra närmiljön.

7.6. Den framtida läromedelsförsörjningen

Vi har i det föregående föreslagit att den hjälpmedelshan- tering som hittills bedrivits vid RPH-centralerna, företrä- desvis RPH-RH och RPH-SYN, avvecklas i och med att landstingen får det samlade ansvaret för hjälpmedelsför- sörjningen. RPH-centralerna skall istället koncentrera sin verksamhet på produktion av läromedel, avsedda för de primära målgrupperna, dvs. döva och hörselskadade, psykiskt utvecklingsstörda, rörelsehindrade och synska— dade.

Liksom vi tidigare påvisat inom hjälpmedels- och miljöområdet, har statens ansvar inom läromedelsområ- det heller inte varit konsekvent utformat. Så behöver t. ex. kommunerna inte betala något för talböcker åt gravt synskadade elever i grundskolan. Har eleven däremot vissa synrester som gör att han endast behöver talböckeri vissa speciella sammanhang måste kommunerna stå för kostnaderna. Dessa kostnader beror på om boken tidigare är inläst eller ej. En kommun som är snabb med att beställa talböcker får stå för hela inläsningskostnaden. En annan kommun som av skilda skäl väntat med beställningen, betalar däremot endast en expeditionskostnad eftersom boken redan är inläst och endast behöver kopieras. Vi finner detta vara orättvist. Vi anser att staten skall bära kostnaderna för alla de läromedel som RPH-centralerna producerarför sina primära målgrupper och att kommun- erna således inte skall debiteras för RPH-centralernas tjänster.

Vi vill i detta sammanhang även fästa uppmärksamhet på vissa föräldrars läromedelsbehov. Detta gäller i syn- nerhet föräldrar som själva är gravt synskadade men som har seende barn. Vi anser att RPH-SYN kostnadsfritt skall låna ut tal- eller punktskriftsböcker till dessa föräldrar så att de därigenom kan hålla sig ä jour med barnens skolarbete.

Våra undersökningar visar att läromedelsförsörjningen för RPH-centralernas primära målgrupper inte fungerar helt utan problem. Så måste t. ex. många gravt synska- dade elever vänta så pass länge på sina punktskrifts- och/eller talböcker att det uppstår betydande svårigheter i undervisningen. Vi anser att RPH—centralerna måste vara

så dimensionerade att eleverna inte tvingas vänta på sina hjälpmedel på grund av bristande resurser vid centraler- na.

RPH-centralernas verksamhetsområde är, som vi tidiga- re sagt, begränsat till vissa särskilt angivna handikapp- grupper. Det finns emellertid många elever i vårt skolvä- sende som har motsvarande behov av särskilda lärome- del. De fårtill största delen lita till läromedel, saluförda på den allmänna marknaden eller till sådana som gjorts av enskilda lärare. Urvalet för dessa elever med särskilda läromedelsbehov är således mycket litet. Från skolhåll finns ett önskemål att man från RPH-centralerna skall kunna köpa det material som centralerna framställer för sina primära målgrupper. Det finns vidare önskemål om att RPH-centralerna skall kunna utveckla, utpröva och framställa läromedel också för dessa elever med särskilda läromedelsbehov. Vi anser att dessa önskemål måste beaktas i högre utsträckning i fortsättningen.

Bilaga1 Hjälpmedelsförteckning

utarbetad av

Tomtebodagruppen, 1978

A Gravt synskadade elever

Gravt synskadade förskolee/ever Perkins punktskriftsmaskin Pedagogiskt träningsmateriel Ritutrustning Bjällerboll, handboll med pipljud

Gravt synskadade lågstadiee/ever Perkins Kassettbandspelare Hörlurar

Kassetter (60 min.) 10 stå 10:— Mikrofon Ritmuff med tillbehör

Reglett Abacus Öptacon Almanack (varje årskurs a 10:—) Laborativt materiel

Gravt synskadade mel/anstadieelever IBM-Brailler

Namnteckningsram

Talmeter

Reliefkoordinatplatta Nålpåträdare Kompl. till symaskin

Skrivmaskin (Facit Privat) Kassetter (60 min.) a 10:— Almanack (varje årskurs) å 10:— Materiel för fria aktiviteter, ritmateriel

Pris 1.000:— 500 :— 200 :— 275 :—

1.975:— ca 2.000:—

1 000:— 800:— 100:— 100:— 100:— 200:—

40:— 30:—

30:— 500:—

2 900:—

2 900:— 10:— 40:— 100:— 10:— 70:—' 800:— 100:— 30:— 500:—'

4 560:— ca 4 500:—

116

Gravt synskadade högstadieelever Speech Plus 2 300:— Ljusindikator 150:— Mikrometer 800:— Skjutmått 500:— Hushållstekniska hjälpmedel 150:— Kassetter (60 min.) 10 st ä 10:— 100:— Kassettbandspelare 4 000:— Ritmateriel 200:— 8 200:— Gravt synskadade gymnasieelever Kalkylator 2 500:— Kassetter (60 min.) 10 st å 10:— 100:— Ritmateriel 200:— 2 800:—

B Synsvaga elever

Synsvaga förskolee/ever Synbänk, liten 1 500:— Stol 175:— Lysrörsarmatur 300:— Lässtöd 40:— 2 015:— ca 2 000:—

Synsvaga lågstadiee/ever (magnivisionsläsare) Ljusbord 200:— Manuskripthållare 140:— Kassettbandspelare 1 400:— Hörlurar 100:— Kassetter (60 min.) 10 stå 10:— 100:- Mikrofon 100:— Skolmagnivision 27 000:— Svängbar stol på hjul 350:— 29 390:— ca 29 400:—

Synsvaga Iågstadiee/ever (övriga)

Ljusbord 200:— Manuskripthållare 140:— Kassettbandspelare 1 400:- Hörlurar 100:— Kassetter (60 min.) 10 st a 10:— 100:— Mikrofon 100:—

2 040:—

Synsvaga mellanstadiee/ever lntensivljuslampa 300:— Microfiche 1 900:— Rörligt Iäsplan 925:— Kassetter (60 min.) 10 st ä 10:— 100:— Skrivmaskin (Facit Privat) 800:— Synbänk med parallellinjal och kantlist 1 300:— Svängbar stol på hjul 350:— Skrivmaskinsbord + tillbehör 875:— 6 550:—

Synsvaga högstadieelever Kassetter (60 min.) 10 st a 10:— 100:— Kalkylator 350:— Lysrörsarmatur (3 st) 900:— Extra texthållare 140:— 1 490:— ca 1 500:—

Synsvaga gymnasieelever Kassetter (60 min.) 10 st ä 10:— 100:— Kassettbandspelare 4 000:— Mätverktyg för teknikämnen (ex. klockskjutmått) 300:—

4 400:—

Statens offentliga utredningar 1981

Kronologisk förteckning

HS 90: Hälsorisker. S. HS 90: Ohälsa och vårdutnynjande. S. HS 90: Hälso- och sjukvård i internationellt perspektiv. S. HS 90: Utgångspunkter och riktlinjer för det fansens arbetet. S. Ny arbetstidslag. A. Översyn av lagen om församlingsstyrelse. Kn. Lag om vård av missbrukare i vissa fall. S. Översyn av sjölagen 1. Ju.

Enhetligt huvudmannaskap för högskolan. U. Datateknik i varkstadsindustrin. |. Datateknik i processindustrin. I. Inrikesflyget under 1980-talet. K. Närradio. U. Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m. m. Kn. Grundlagsfrågor. Ju

Film och TV i barnens värld. U. Industrins datorisering. A. Minskat tobaksbruk. S. Översyn av radiolagen. U. Omprövning av samvetsklausulen. Kn. . Internationellt patentsamerbete III. H. . Sjukersättningsfrågor. S.

Tekniska hjälpmedel för handikappade. U.

Statens offentliga utredningar 1981

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Översyn av sjölagen 1. [8] Grundlagsfrågor. [15]

Socialdepartementet

Hälso- och sjukvård inför 90-talet. 1. Hälsorisker. (112. Ohälsa och vårdutnyttjande. [2] 3. Hälso- och sjukvård i internationellt perspektiv. [3] 4. Utgångspunkter och riktlinjer för det fortsatta arbetet. [4] Lag om vård av missbrukare i vissa fall. [7] Minskat tobaksbruk. [18] Sjukersättningsfrågor. [22]

Kommunikationsdepartementet Inrikesflyget under 1980-talet. [12]

Utbildningsdepartementet

Enhetligt huvudmannaskap för högskolan. [9] Närradio. [13] Film och TV i barnens värld. [16] Översyn av radiolagen. [19] Tekniska hjälpmedel för handikappade. [23]

Handelsdepartementet Internationellt patentsamarbete III. [21]

Arbetsmarknadsdepartementet

Ny arbetstidslag. [5] Industrins datorisering. [17]

Industridepartementet

Data- och elektronikkommittén. 1. Datateknik i verkstadsindu- strin. [10] 2. Datateknik i processindustrin. [11]

Kommundepartementet

Översyn av lagen om församlingsstyrelse. [6] Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m.m. [14] Omprövning av samvetsklausulen. [20]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

|, = | n Il'll :

|| __L' IS HIM-_

IlQll |—

.I'Å :..—":: &. WL

n.

lll." HL. 'l.ll

in,

|I'

[lin, tå.—M..

J"". *:. ri.” [II.-[i I-"-*I' "

,..r. #: 1.—

W. H..;Pijui”

%;"!th

.. ...... $%.- ** .?

i 151 EM LiberForIag 123392???