SOU 1984:20

Datorer och arbetslivets förändring

Till Statsrådet och chefen för arbetsmarknadsdepartementet

Regeringen bemyndigade den 20 juli 1978 chefen för arbetsmarknads- departementet att tillkalla en kommitté med högst nio ledamöter med uppdrag att utreda datateknikens effekter på produktion och arbetsliv.

Med stöd av detta bemyndigande förordnade departementschefen den 1 december 1978 ledamöter och experter i kommittén. Kommitténs sammansättning och sekretariat framgår av bilaga 3.

Kommittén har antagit namnet dataeffektutredningen. Kommittén har i uppdrag att göra en samlad utredning av datatekni- kens framtida effekter på sysselsättning och arbetsmiljö. Förutom att utredningen bör ge underlag för principiella ställningstaganden i frågor som rör utvecklingen de närmaste 5 — 10 åren bör den också kunna tjäna som utgångspunkt för en fortlöpande bevakning av datateknikens ar- betsmarknadseffekter.

Kommitténs direktiv och tilläggsdirektiv framgår av bilaga 1 och 2. Dataeffektutredningens utredningsområde har varit omfattande. För att få underlag för bedömningar har därför ett flertal specialstudier, vissa i form av externa utredningsuppdrag och andra genomförda inom sekretariatet, initierats. Kommittén har således genomfört ett flertal branschstudier, gjort fördjupningsstudier av speciella problemområden och genomfört en enkätundersökning. Uppdrag har lagts ut på arbets- livscentrum, Ekonomiska forskningsinstitutet, statskontoret och Svens- ka institutet för opinionsundersökningar. Enskilda forskare har också bidragit till det framtagna utredningsmaterialet. Kommittén har vidare bedrivit försöksverksamhet med regionala utvecklingsprogram i Mal- möhus och Värmlands län.

Dataeffektutredningen har avgivit två delbetänkanden: ”Industrins datorisering —- effekter på sysselsättning och arbetsmiljö” SOU 1981 :17 och ”Kontorens datorisering — effekter på sysselsättning och arbetsmil- jö” Ds A 1981 :16. Den senare rapporten redovisade interimistiska ställ- ningstaganden på kontorsområdet som underlag för den datapolitiska propositionen ”Samordnad datapolitik” 1981/82:123. Kommittén har därutöver publicerat tretton departementsstenciler och tre debattböcker. En förteckning över det samlade utredningsmaterialet återfinns i bilaga 4.

För att få en bred förankring av de branschstudier utredningen ge- nomfört har referensgrupper utsetts som följt arbetet. Referensgrupper- na finns redovisade i bilaga 5.

Dataeffektutredningen får härmed överlämna sitt slutbetänkande. Tonvikten har i detta lagts på slutsatser och förslag till åtgärder. De överväganden som redovisas sammanfattar utredningens samlade rap- portering. Kommittén anser därmed sitt uppdrag fullgjort. Reservation har lämnats av ledamoten Jan Edgren. Särskilt yttrande har avgivits av ledamoten Alf Wennerfors.

Stockholm ijanuari 1984

Monica Ulfhielm Per-Erik Boivie Jan Edgren Birgitta Frejhagen Arne Gadd Tuve Lindeberg Margit Odelsparr Lennart Pettersson Alf Wennerfors

/Jan-Erik Ekenhill Anne Bark

Leif Drambo Lars Loman

Innehåll Förkortningar ............................. 1 Sammanfattning av förslag till åtgärder och finansiering . . 1.1 Förslag till åtgärder ...................... 1.2 Finansiering ........................... 2 Utredningens uppdrag, arbete, och avrapportering ...... 2.1 Inledning ............................ 2.2 Uppdraget ............................ 2.2.1 Dataeffektutredningens direktiv ............ 2.2.2 Tilläggsdirektiv ..................... 2.3 Kommitténs sammansättning och arbetssätt ........ 2.3.1 Sammansättning ..................... 2.3.2 Arbetssätt ......................... 2.4 Avgränsningar ......................... 2.5 Slutbetänkandet .........................

3.1 3.2

3.3 3.4 3.5 3.6 3.7 3.8

3.9

Slutsatser och förslag till åtgärder ..............

Utredningens syn på datoriseringen och dess effekter Datoriseringens effekter utanför arbetslivet ......... 1900-talet har ställt många krav på omställningar i arbetsli- vet ................................ Vad blir utmärkande för l980-talets arbetsmarknad? 1980-talet måste präglas av fortsatt teknisk utveckling . . . På vilket sätt förbättrar datatekniken konkurrenskraften? . Hur påverkar datatekniken arbetsmarknaden? ....... Hur förändras yrkesstrukturen? ................ Hur uppnås en effektiv dataanvändning? .......... 3.8.1 Inhemsk produktion av datateknik är en väsentlig förutsättning ....................... 3.8.2 Datatekniken skall främja en god arbetsmiljö 3.8.3 Möjlighet att påverka den egna arbetssituationen . . Kunskapsuppbyggnad och kunskapsspridning är en grund för effektiv teknikanvändning .................

13

15 15 18

23 23 23 23 24 25 25 26 27 28

31

31 31

34 34 37 37 38 41 42

43 43 44

46

4 4.1

4.2

4.3

4.4

Utredningens förslag till åtgärder ............... Regionala utvecklingsprogram ................ 4.1.1 Förslag .......................... 4.1.2 Bakgrund ......................... 4.1.2.1 Befintliga användarfrämjande aktiviteter i re- gionerna ..................... 4.1.3 Exempel på innehåll i ett regionalt utvecklingsutveck-

lingsprogram ....................... 4.1.3.1 Informationsspridning ............. 4.1.3.2 Rådgivning .................... 4.1.3.3 Erfarenhetsutbyte ................ 4.1.3.4 Utbildningsinsatser ............... 4.1.3.5 Samordning av resurser ............. 4.1.3.6 Utredningsarbete ................

4.1.4 ”Datatjänst” ....................... 4.1.5 Kombinationer av olika förslag ............ 4.1.6 Samordning med andra regionala insatser ...... 4.1.7 Motiv för regionala utvecklingsprogram ....... 4.1.8 Organisation ....................... 4. 1.8.1 Regional organisation .............. 4.1.8.2 Central organisation .............. 4.1.9 Finansiering ....................... Centrum för administrativ datautveckling .......... 4.2.1 Förslag ..... '. .................... 4.2.2 Bakgrund ......................... 4.2.3 Verksamhetsområden för centrum för administrativ datautveckling ...................... 4.2.3.l Forskning och industriellt utvecklingsarbete . 4.2.3.2 Användarfrämjande åtgärder ......... 4.2.4 Organisation ....................... 4.2.4.1 Detaljutformning av förslaget ......... 4.2.5 Finansiering ....................... Program för stimulans av svensk systemutveckling ..... 4.3.1 Förslag .......................... 4.3.2 Bakgrund ......................... 4.3.2.1 Behovet av bra systemutvecklingsmodeller och -metoder .....................

4.3.2.2 Behovet av stöd till systemutveckling ..... 4.3.3 Organisation ....................... 4.3.4 Finansiering ....................... Arbetsmarknadsutbildning och personalutbildning . . . . 4.4.1 Förslag .......................... 4.4.1.lStrukturomvandlingsutbildning för anställda inom ramen för AMU .............. 4.4.1.2 Datorkunskaper i AMU ............ 4.4.1.3 Riktlinjer för personalutbildning i ny teknik . 4.4.l.4 Utredning om finansiering av personalutbild-

ning ........................

4.4.2 Bakgrund .........................

57 57 57 58 58 59 60 60 60 61 61 62 62 63 64 65 65 67

68 69 70 70 72 72 73 73 74

74 78 80 80 81 81

81 81 82

82 83

4.5

4.6

4.7

II

5.1 5.2

5.3

4.4.2.1 Arbetsmarknadsutbildningens mål och uppgif- ter ......................... 4.4.2.2 Personalutbildningens mål och uppgifter . . . 4.4.2.3 Behovet av utbildning till följd av införande av ny teknik och större strukturomvandling . . . 4.4.2.4 AMUs roll .................... 4.4.3 Organisationen för AMU ................ 4.4.3.1 Riktlinjer för personalutbildning i datakun- skap ........................ 4.4.4 Finansiering av personalutbildning .......... 4.4.5 Utbildningsprogram för arbetslösa och personal som står inför omfattande strukturella förändringar 4.4.5.1 Datautbildning för arbetslös ungdom ..... 4.4.5.2 Företagsintern arbetsmarknadsutbildning i da- ta och elektronik ................. Åtgärdsprogram för kvinnor i samband med datorisering . 4.5.1 Förslag .......................... 4.5.2 Bakgrund ......................... 4.5.2.1 Vilka yrkesområden kommer att beröras? 4.5.2.2 Åtgärdsprogrammet ............... 4.5.3 Organisation ....................... 4.5.4 Finansiering ....................... Insatser för att förbättra arbetslivssituationen för handikap- pade med hjälp av datatekniken ............... 4.6.1 Förslag .......................... 4.6.2 Bakgrund ......................... 4.6.3 Organisation ....................... 4.6.4 Finansiering ....................... Forskning om arbetslivets datorisering ............ 4.7.1 Förslag .......................... 4.7.2 Bakgrund ......................... 4.7.2.1 Förslag till inriktning av forskningen ..... 4.7.3 Organisation ....................... 4.7.4 Finansiering .......................

Överväganden ..........................

Datorisering och sysselsättning ................ Sammanfattning ........................ Debatten om den tekniska utvecklingens effekter på syssel- sättningen är inte ny och förs inte bara i Sverige ...... Arbetslöshet och sysselsättning ................ 5.3.1 Minskad datorisering löser inte arbetslöshetsproble-

met — snarare tvärtom ................. 5.3.2 Rationaliseringseffekter har varit starkare än kom-

pensationseffekten inom näringslivet ......... 5.3.3 Det behövs trendmässiga förändringar för att arbets-

lösheten inte skall Öka .................

83 84

84 85 86

87 87

88 88

90 91 91 92 95 97 98 98

99 99 100 103 103 103 103 104 106 109 110

111

111 111

112 115

115

117

5.4

5.5

6.1 6.2 6.3

6.4

Produktivitet och välfärd ................... 5.4.1 Ökad produktivitet genom datorisering ökar välfär- den ............................ 5.4.2 Räcker det med att bara satsa på fler datorer för att öka välfärden? ...................... 5.4.3 Vi måste satsa mer på människan i arbetslivet . . . . Yrkesstruktur och kvalifikationskrav ............. 5.5.1 Datoriseringen förändrar yrkesstrukturen och yrkesk- valifikationerna både i industrin och på kontoren . . 5.5.2 Kvinnorna är en sårbar grupp i samband med dato- riseringen ......................... 5.5.3 Handikappades arbetsmarknad påverkas av datatek- niken ........................... 5.5.4 Datateknikens möjligheter att förbättra arbetsmark- naden för handikappade måste utnyttjas .......

Datorisering och arbetsmiljö .................. Sammanfattning ........................ Begreppet arbetsmiljö måste ges en vid tolkning ...... Arbetets organisation ..................... 6.3.1 Planerad organisationsutveckling för lyckade sats- ningar på datorisering ................. 6.3.2 Organisatoriska och tekniska förhållanden påverkar införandet av datasystem ................ 6.3.2.1 Organisatoriska förhållanden ......... 6.3.2.2 Tekniska förhållanden ............. 6.3.3 Risk för ökat ensamarbete ............... 6.3.4 Datasystem bör stödja ett ökat lokalt beslutsfattande 6.3.5 Datatekniken möjliggör en geografisk spridning av arbetsplatserna ...................... 6.3.5.1 Kan kraven på meningsfulla arbetsuppgifter uppfyllas vid hemterminalarbete? ....... 6.3.5.2 Arbete på en närarbetsplats måste förenas med en god arbetsmiljö ................ 6.3.5.3 Centrala skrivfunktioner bör decentraliseras . 6.3.6 Ökade forskningsinsatser för god arbetsorganisation . Arbetets innehåll ........................ 6.4.1 Tekniken kan utnyttjas till att skapa mer varierade arbetsuppgifter ...................... 6.4.2 Yrkeskunskap och yrkesroller påverkas av den nya tekniken ......................... 64.21 Fler befattningshavare kan få tillgång till mer information .................... 6.4.2.2 Traditionellt yrkeskunnande lagras ofta i data- baser ....................... 6.4.2.3 Kvalifrkationsnivån måste höjas redan nu

124 127 129 131 131 134 139

141

145 145 146 147 147 148 148 149 150 151 152 152 154 154 155 155 155 157

157

6.4.2.4 Många nya arbetsuppgifter kräver mindre av yrkeskunnande men mer av s k personliga egenskaper .................... 6.4.3 Låt människorna fatta de avgörande besluten 6.4.4 Gränsdragningsproblem mellan olika yrkesgrupper 6.4.5 Fördjupade studier om yrkeskunskapernas förändra- de karaktär ........................ 6.5 Arbetsgemenskap ........................ 6.5.1 Ökat ensamarbete och isolering i tillverknings- och processindustrin försvårar social kontakt ....... 6.5.2 Informationssystem kan minska eller förändra arbets- kontakterna mellan de anställda ............ 6.5.3 Kommunikation via dator kan leda till att språket formaliseras och utarmas ................ 6.6 Arbetsplatsens utformning ................... 6.6.1 Fysiska arbetsmiljöproblem i industrin ........ 6.6.1.1 Reparations- och underhållsarbete har ofta en besvärlig fysisk arbetsmiljö ........... 6.6.1.2 Robotar förbättrar den fysiska arbetsmiljö men förorsakar också olycksfall ........... 6.6.2 Fysiska arbetsmiljöproblem i kontorsmiljö ...... 6.6.2.l Ögonbesvär är ganska vanligt vid bildskärms- arbete ....................... 6.6.2.2 Muskelvärk och belastning förekommer vid al- la former av kontorsarbete ........... 66.23 Det finns inga belägg för att bildskärmar utsän- der farlig strålning ................ 6.6.3 Bildskärmsarbete bör bli föremål för ökad uppmärk- samhet från myndigheternas sida ........... 6.7 Arbetarskyddsverkets roll bör kompletteras ......... 6.8 Statsmakterna kan stödja en allmän utveckling mot en god teknikanvändning ....................... 6.8.1 Integriteten på arbetsplatsen måste ges ett bättre skydd ...........................

7 Datorisering och medbestämmande .............. 7.1 Sammanfattning ........................ 7.2 Medbestämmandet är viktigt för att stödja arbetsplatsdemo- kratin och en effektiv teknikanvändning ........... 7.2.1 Datateknikens användning berör flera områden som är traditionallt viktiga medbestämmandeområden 7.2.2 Ett välutvecklat medbestämmande för de anställda är viktigt för en bra användning av tekniken ...... 7.2.3 De anställdas medbestämmande behöver stödjas på olika sätt ......................... 7.3 Systemutveckling ........................ 7.3.1 Vilka krav kan vi ställa på bra modeller och metoder? 7.3.2 Behovet av flexibilitet och avtalsreglering ...... 7.3.3 Behov av samhällsinsatser ...............

159 160 160

161 162

162 162 163 164 164 164

164 164

166

166

167

167 168

171

172

173 173

174

174

175

177 178

7.4 7.5 7.6

8.1 8.2 8.3

8.4

8.5

8.6

SOU 1984:20 Stöd i lagar och avtal ...................... 180 Kompetenshöjning hos de anställda ............. 181 Ytterligare insatser för att stärka medbestämmandet är mo- tiverade ............................. 18] 7.6.1 Det behövs en samlad insats för att ta fram bra system- utvecklingsmodeller och -metoder ........... 18] 7.6.2 Spridningen av resultat från forskningen till arbetsli- vet behöver stimuleras ................. 182

7.6.3 Medbestämmandeprocessen måste komma igång tidigt vid utvecklingen och införandet av datatekniken . . . 183 7.6.4 De speciella problem som uppstår i koncernföretag i medbestämmandefrågor måste lösas ......... 183 7.6.5 De fackliga organisationerna på hela arbetsmarkna- den måste ges möjlighet till assistans från ombudsmän

och konsulter ...................... 185 7.6.6 Fackligt förtroendevalda måste ges ökade möjligheter

till utbildning ...................... 185 7.6.7 De anställda måste ges ökade möjligheter till utbild-

ning ............................ 185 7.6.8 Avtalens roll för ett reellt medbestämmande i datafrå-

gor bör utvärderas .................... 185 Datorisering, utbildning och forskning ............ 187 Sammanfattning ........................ 187 Varför behövs utbildning på dataområdet? ......... 188 Datakunskap för medborgarna ................ 189 8.3.1 Omfattningen av undervisningen i datakunskap . . . 189 8.3.2 Vem bör förmedla datakunskap för medborgare? . . 190 8.3.3 Snabbare och flexiblare lärarfortbildning av lärare på

grundskolan ....................... 19] 8.3.4 Bättre tillgång till utrustning på grundskolan . . . . 191 Datakunskaper i yrkesutbildningen ............. 192 8.4.1 Bättre grundutbildning av lärarna inom dataområdet 194 8.4.2 Ökad fortbildning för gymnasielärare ........ 194 8.4.3 Bättre tillgång till utrustning på alla nivåer inom yr-

kesutbildningen ..................... 195 Anställdas utvecklingsmöjligheter .............. 196 8.5.1 Dagens utbildning är inte tillräcklig .......... 197 8.5.2 Vem bär ansvaret för utbildning av de anställda? . . 198 8.5.3 Personalutbildningens omfattning ........... 199 8.5.4 AMUs ökade betydelse för personalutbildningen . . 199 8.5.5 Ökade insatser krävs .................. 202 8.5.6 Det krävs kompetenta företrädare för de anställda . 203 Det behövs forskning om datoriseringens effekter ..... 203 8.6.1 FRNs förslag till forskningsprogram ......... 204 8.6.2 UHÄs förslag till forskningsprogram ......... 206 8.6.3 STUs informationsteknologiprogram ......... 208 8.6.4 Forskningsbehovet är stort ............... 209

9 Informationssamhället — en utmaning —- någraframtidsskis- ser, problemformuleringar och datapolitiska perspektiv 9.1 Informationssamhället — mycket mer än mikroprocessorer 9.2 Det allmänna nordiska datanätet ger en helt ny kommuni- kationsdimension ........................ 9.3 Datatekniken skapar nya produktionsmiljöer ........

9.4 Datatekniken ger möjligheter till nya samhällsstrukturer 9.5 Informationssamhället ställer krav på samordnad datapoli-

tik ................................

Reservation av ledamoten Jan Edgren ................ Särskilt yttrande av ledamoten Alf Wennerfors ..........

Bilaga] Kommittédirektiv ..................... Bilaga 2 Kommittédirektiv, tilläggsdirektiv ............ Bilaga 3 Förteckning över medverkande i utredningsarbetet Bilaga4 Förteckning över publikationer från dataeffektutred- ningen ............................ Bilaga 5 Referensgrupper ...................... Bilaga 6 Medbestämmandeavtal ..................

211 211

212 213 214

216

Forkortningar

ALC Arbetslivscentrum Ani—S Arbetsmarknadsinstitut med särskilda resurser för olika handikappgrupper

AHL Arbetsmiljölagen AHS Arbetsmarknadsstyrelsen AMV Arbetsmarknadsverket AMU Arbetsmarknadsutbildning ASF Arbetarskyddsfonden ASS Arbetarskyddsstyrelsen CAD/CAM Datorstödd konstruktion/datorstödd produktion (Computer Aided Design/Computer Aided Manufacturing) DEK Data och elektronikkommittén DELFA Delegationen för arbetstidsfrågor DHR De Handikappades Riksförbund Ds Departementsstencil EAN European Article Numbering FOSAH Forskningssamverkanskommittén FoU Forskning— och utvecklingsarbete FRN Forskningsrådsnämnden HCK Handikappförbundens Centralkommitté HI Handikappinstitutet

INRA Utredningen rörande information om risker i arbetsmiljön IVF Institutet för verkstadsteknisk forskning

JÄMFO Delegationen för jämställdhetsforskning JämO Jämställdshetsombudsmannen KAFU Kommittén för arbetsmarknadsutbildning och företagsutbildning HBA Medbestämmandeavtal HBL Medbestämmandelagen NC—maskin Numeriskt styrd verktygsmaskin (Numerical Control) RDF Riksdataförbundet SCB Statistiska centralbyrån SHIO Sveriges hantverks— och industriorganisation

SIFO Svenska Institutet för Dpionionsundersökningar SIFU Statens Institut för Företagsutveckling SIPU Statens Institut för personaladministration och -utbildning SIND Statens industriverk SDU Statens offentliga utredningar STU Styrelsen för teknisk utveckling SUN Stiftelsen Samverkan universitet—näringsliv SYO Studie— och yrkesorientering

SÖ Skolöverstvrelsen UHÄ Universitet— och högskoleämbetet UVA Utvecklingsavtalet, dvs SAF—LO—PTK—avtalet VUC Verkstadstekniska utvecklingscentra

1. Sammanfattning av förslag till åtgärder och finansiering

1.1. Förslag till åtgärder

De förslag till åtgärder som beskrivs i detalj i kapitel 4 sammanfattas i det här kapitlet. Översiktliga förslag och synpunkter förekommer även i kapitel 5—9.

1] Regionala utvecklingsprogram (4.1) initieras på dataområdet för in-

formationsspridning, rådgivning, erfarenhetsutbyte, utbildningsin- satser och samordning av resurser.

Inom de regionala utvecklingsprogrammens ram föreslås att utåt- riktade datamiljöer (”datatjänst”) byggs upp dit småföretagare och andra yrkesutövare kan komma och få en leverantörsneutral rådgiv- ning och demonstration av datateknik samt en användarorienterad utbildning.

Programmen bör samordnas på regional basis av länsstyrelserna, och olika berörda regionala organ deltar i en informell ledningsor- ganisation. En central samordningsgrupp knuten till arbetsmark- nadsdepartementet bestående av företrädare för berörda departe- ment och arbetsmarknadens parter förslås få det övergripande ansva- ret för medelstilldelning, samordning och erfarenhetsutbyte mellan de regionala utvecklingsprogrammen.

De regionala utvecklingsprogrammen bör till huvuddelen finansie—

ras av medel som för närvarande disponeras av de regionala intres- senterna. Därutöver föreslås att 55 milj kr ställs till den centrala samordningsgruppens förfogande för hela programperioden på fem år. Vidare förutsätts att vissa delar av de regionala projekten kan finansieras via tillgängliga resurser hos olika myndigheter som AMS, ASF, SIND, STU, SÖ och UHÄ som disponerar särskilda medel för att stödja projektverksamhet. Omfattningen härav uppskattas till ca 50 milj kr. Centrum för administrativ datautveckling (4.2) inrättas med målsätt- ningen att skapa en hög kvalitet på de datatjänster och dataprodukter som erbjuds de mindre företagen. Centret skall utveckla programva- ra, standarder och metoder som tillfredsställer högt ställda krav i svenskt arbetsliv. En annan uppgift för centret kan vara att sprida och industriellt anpassa forskningsresultat.

Centrum för administrativ utveckling organiseras i form av en

stiftelse med STU och ASF som huvudmän. Vi överlåter detaljut- formningen till en organisationskommitté.

Vi föreslår en femårig försöksverksamhet. Staten föreslås bidra med 15 milj kr under försöksperioden.

El Program för stimulans av svensk systemutveckling (4.3) inrättas. För- slaget föreslås omfatta ett FoU-program för framtagning av bra sy- stemutvecklingsmodeller. Området omfattar ett flertal kunskapsom- råden och programmet bör därför ha en tvärvetenskaplig profil och basera sig på forskningsresultat från såväl de tekniska, samhällsinrik- tade som de humanistiska vetenskaperna samt försöksverksamhet i praktiska miljöer. Programmet bör dessutom få medel att finansiellt stödja systemutveckling i små och medelstora företag. En förutsätt- ning för stödet bör vara att de framtagna systemutvecklingsmodeller- na används. Ett sådant stöd bör vara speciellt viktigt för organisatio- ner med små egna utvecklingsresurser och som därför ofta är hänvi- sade till köp av standardsystem som kan vara mer eller mindre väl anpassade till verksamheten. Formerna för detta stöd bör utredas inom programmets ram.

Programmet leds av en grupp med representanter för ASF, STU och arbetsmarknadens parter.

Programmet föreslås få arbeta i fem år, samt för denna period få ett stöd på 1,5 milj kr för samordnings- och utredningsaktiviteter. FoU- verksamheten bör därutöver kunna finansieras via reguljära anslag. Omfattningen av stödet till systemutveckling läggs fast under pro- gramarbetets gång.

[! Arbetsmarknads- och personalutbildning (4.4) ges en central roll. Med strukturomvandlingsutbildning av anställda föreslår vi att det inom ramen för arbetsmarknadsutbildning avsätts särskilda medel för utbild- ning av personal som står inför omfattande strukturella förändringar till följd av bl a ny teknik. Avsikten är att genom utbildningsinsatser dels förebygga arbetslöshet, dels underlätta införande av ny teknik, vilket vi anser vara nödvändigt för att svenskt näringsliv skall kunna öka sin produktivitet och konkurrera med andra länder. Utbildning- en skall därför inriktas mot anställda som behöver fort- och vidare- utbildning inom sitt yrkesområde i samband med införande av ny teknik eller omskolning till annat yrke. Mot bakgrund av det förebyg- gande syftet med detta stöd bedömer vi det sannolikt att sådan utbildning som f n anordnas med statsbidrag i stället för permittering kan minska i den utsträckning sådan utbildning avser ny teknik. Vi föreslår därför en omfördelning av tillgängliga medel för utbildning av anställda inom AMUs ram.

Som vägledning för vilka sektorer som påverkas av omfattande strukturella förändringar bör AMS utfärda riktlinjer. Utbildningen inom ett enskilt företag skall följa en plan som upprättats av arbets- givaren i samråd med berörda fackliga organisationer. Utbildningens uppläggning bör ansluta till de riktlinjer som är under utarbetande av AMS i samråd med de centrala parterna på arbetsmarknaden. (se även nedan under "riktlinjer för personalutbildning”). Beslut fattas

av länsarbetsnämnden inom ramen för den del av AMU som anvisats för utbildning av anställda.

Datakunskaper i AMU föreslås få en utbyggnad genom att allmän datakunskap läggs in i kursplanen för den förberedande teoretiska utbildningen. I de yrkesinriktade kurserna bör detta följas upp och kompletteras med mer yrkesspecifika kunskaper om datateknikens tillämpningar.

Riktlinjerför personalutbildning för yrkeskategorier som berörs av datoriseringen är under utarbetande av AMS i samråd med de centra- la arbetsmarknadsparterna. Vi föreslår nu att AMS även ges i upp- drag att ta initiativ till en branschvis utveckling av de mer generella riktlinjerna.

Finansieringen avpersonalutbildningen bör ytterligare utredas. KA- FUs redovisning av olika finansieringsalternativ bör enligt vår me- ning kunna ligga till grund för ett särskilt utredningsuppdrag beträf- fande denna fråga.

El Ett åtgärdsprogram för kvinnor i samband med datoriseringen (4.5) genomförs. Programmet föreslås innefatta informationsspridning, utvecklings- och utbildningsprogram, särskilda insatser påjämställd- hetsområdet, lokala projekt, tex datastugor, samt utrednings- och forskningsinsatser om kvinnors arbetsmarknad i samband med att ny teknik införs.

Programmet bör utformas gemensamt av arbetsmarknadsdeparte- mentet, AMS, SÖ, JÄMO och arbetsmarknadens parter, och ledas av en gemensam grupp som är knuten till arbetsmarknadsdepartemen- tet.

Till programmet bör ställas särskilda medel för att finansiera lokalt initierade projekt och informationsinsatser. Vi anser att 4 milj kr per år under en femårsperiod bör avsättas för detta ändamål. El Ett utvecklingsprogram för att göra datatekniken tillgänglig för handi- kappade (4.6) genomförs. Programmet bör innefatta system för fort- löpande uppföljning av Ami-S anpassningsverksamhet, aktiv med- verkan och initiativtagande i olika FoU-satsningar tex teknikupp- handlingsprojekt samt informations- och utbildningsinsatser. Han- dikappinstitutet ansvarar för programmets genomförande. En pro- gramstyrelse inrättas med representanter från HCK, DHR, AMS och HI.

Finansieringen av projektverksamheten inom programmet bör i huvudsak kunna sökas hos etablerade forskningsfinansiärer. Pro- grammet beräknas dessutom behöva 1,5 milj kr i statligt stöd under en treårsperiod.

121 Forskning om arbetslivets datorisering (4.7) bör ske som en fortsätt- ning på vårt utredningsarbete. Vi ansluter oss till UHÄs förslag att förstärka forskningen inom en samhällsvetenskaplig fakultet. Verk- samheten bör kunna påbörjas under 1985. Forskningsresurserna bör omfatta tre professurer samt ytterligare fyra forskartjänster. Två av professurerna bör i enlighet med UHÄs förslag ges en beteendevetenskaplig respektive en organisationsteo-

retisk inriktning. Den tredje professuren bör ges en samhällsekono- misk inriktning.

För att stärka kompetensutvecklingen i ett uppbyggnadsskede och skapa förutsättningar för en livskraftig forskningsmiljö bör de fasta resurserna inte splittras på flera orter.

Forskningsprogrammet om arbetslivets datorisering beräknas kos- ta ca 2 milj kr/år.

1.2. Finansiering

För samtliga kommittéer gäller direktiv (dir l980:20) angående finansie- ring av reformer. Utgångspunkten skall enligt direktiven vara att alla förslag som kommittéerna lägger fram skall kunna genomföras inom ramen för oförändrade resurser inom det område som förslagen avser. Det innebär enligt direktiven att om kostnadskrävande förslag läggs fram skall det samtidigt visas hur förslagen kan finansieras genom om- prövning av pågående verksamhet inom utredningsområdet.

Vi kan inledningsvis konstatera att vi inte funnit det möjligt att inom vårt eget utredningsområde lämna förslag till fullständig finansiering genom omprioriteringar eftersom de satsningar som hittills gjorts från samhällets sida är av begränsad omfattning. Samtidigt har befintliga resurser inom olika sektorer som berörs av våra förslag beaktats.

De resurser som hittills satsats inom vårt utredningsområde initiera- des i den datapolitiska propositionen våren 1982 (prop l981/82:123). De förslag som då presenterades baserades bl a på förslag från utredningen. Den största satsningen avsåg att av ASFs fonderade medel få möjlighet att använda 50 milj kr under en femårsperiod för ett särskilt utvecklings- program för bättre arbetsmiljö och arbetsorganisation vid utnyttjande av datorer och mikroelektronik i arbetslivet. Vi anser att det inom detta program är möjligt att finanseria vissa projekt som kan komma fram inom de regionala utvecklingsprogrammen. Vidare föreslogs i proposi- tionen och som också senare godkändes av riksdagen att 4,5 milj kr under en treårsperiod med början under budgetåret 1982/83 skulle avsättas för att främja forskning och försöksverksamhet kring alternati— va systemutvecklingsmodeller. Vi föreslår att kvarvarande medel används för det samordnings- och utredningsarbete vad avser det systemutveck- lingsarbete som förslås i avsnitt 4.3.

Slutligen föreslogs i proposition och antogs av riksdagen att 10 milj kr under budgetåret 1982/ 83 skulle avsättas för att satsa på bred utbildning i datafrågor. Dessa medel har möjliggjort att de olika folkbildningsor- ganisationerna kunnat ta fram ett stort utbud av kurser inom dataområ- det. För innevarande budgetår har avsatts 3,5 milj kr till studieförbun- den för studiecirklar i datafrågor. Studieförbundens utbildningsresurser är en viktig regional finansieringskälla när de regionala utvecklingspro- grammen skall genomföras.

Vi anser det följaktligen inte möjligt att inom vårt eget utredningsom- råde föreslå sådana omprioriteringar att det för samtliga våra förslag föreligger förslag till finansiering. Detta har anmälts till ansvarigt stats-

råd. Vi har emellertid ansett det som angeläget att i största möjliga utsträckning tillgodose de krav som direktiven ställer och försökt finna finansieringskällor inom näraliggande områden. Det område som ligger allra närmast till hands är den satsning som sker för att främja den tekniska utvecklingen av datatekniken, nu senast genom regeringens förslag till ett nationellt mikroelektronikprogram. Vi anser att resurser av detta slag också är nödvändiga för att svensk industri skall kunna hävda sig i den internationella konkurrensen, och anser inte i första hand att omprioriteringar från dessa satsningar bör ske till förmån för våra för- slag. När det emellertid gäller vårt förslag angående forskning om ar- betslivets datorisering, ca 2 milj kr per år, anser vi, i den mån regeringen inte bedömer det möjligt att på annat sätt finansiera detta, att en omför- delning bör ske från vad som regeringen föreslår skall satsas på rent teknisk forskning.

När det gäller de regionala utvecklingsprogrammen ligger det nära till hands att se på de resurser som idag satsas regionalt. Inom industride- partementets ansvarsområde finns ett anslag för regionala utvecklings- insatser. Anslaget används för lokaliseringsstöd, glesbygdsstöd och re- gional utveckling. Fördelningen mellan dessa områden görs av regering- en. Vi anser att en stor del av de ca 50 milj kr som under en femårsperiod centralt föreslås fördelas till de regionala utvecklingsprogrammen bör ske genom en utökning av delanslaget för regional utveckling. Resteran- de medel föreslås finansieras genom de särskilda resurser för FoU samt övrig utredningsverksamhet som arbetsmarknadsdepartementet dispo- nerar.

Vad gäller förslaget om ett centrum för administrativ datautveckling liksom programmet för stimulans av svensk systemutveckling, anser vi att huvudmotivet för dessa satsningar är att uppnå en god arbetsmiljö för de anställda i vid mening. I begreppet arbetsmiljö lägger vi sådana faktorer som arbetets organisation, arbetsinnehåll och arbetsgemenskap. När det gäller programmet för stimulans av svensk systemutveckling anser vi därför att fonden för arbetsmiljöförbättringar kan användas för att finansiera detta förslag. Beträffande förslaget om ett centrum för administrativ datautveckling lämnar vi inget definitivt förslag till finan- siering, utan föreslår att den av oss föreslagna organisationskommittén ytterligare bör överväga detta. Två tänkbara alternativ vill vi dock näm- na: fonden för arbetsmiljöförbättringar eller, om centrat skulle lokalise- ras till Luleå, tillgängliga medel för att främja utvecklingen i Norrbotten.

Vårt förslag om strukturomvandlingsutbildning av anställda. föreslås genomföras inom ramen för befintliga resurser för arbetsmarknadsut- bildningen. På samma sätt föreslår vi att åtgärdsprogrammet för kvinnor i samband med datorisering finansieras genom att det 5 k jämställdhets- bidraget inom arbetsmarknadsutbildningen upphör.

För ett förslag föreligger inget fullständigt förslag till finansiering. Det avser ett åtgärdsprogram för att göra datatekniken tillgänglig för han- dikappade. Utöver den forskning som föreslås finansierad via befintliga resurser föreslås 1,5 milj kr under en treårsperiod för att programmet skall kunna genomföras.

Vi vill betona att vi anser genomförandet av ovan nämnda program

som synnerligen angeläget, även om vi inte kunnat finna en lämplig finansieringskälla. Det måste följaktligen vara möjligt att även genom omprioriteringar satsa på detta projekt.

Vi anser härmed att vi med de förslag till finansiering som nu redo- visas uppfyllt de krav som regeringen ställt i direktiven angående finan- sering av reformer.

Förutom att det återfinns ett finansieringsavsnitt i samband med att de olika förslagen presenteras i kapitel 4, framgåri nedanstående samman— ställning översiktligt våra förslag, totalkostnader samt förslag till finan- srermg.

SOU 1984:20 Sammanfattning av förslag till åtgärder och finansiering 21 Förslag Var- Statliga medel (milj kr) Anmärkning aktighet Ompriori— Nya resurser tering Års- Ars- kostn totalt kostn totalt 5 5 Regionala 5 år därefter 10 50 Medel föreslås tas från Industri- och utvecklings- regional Arbetsmarknadsdepartementets an- program finansiering svarsområde. Därutöver skall beaktas huruvida vissa delar kan finansieras via tillgängliga resurser som olika myndigheter disponerar för att stödja projektverksamhet (50 milj kr). Pro- grammen förutsätts emellertid till hu- vuddelen finansieras av regionala in- tressenter, såväl näringsliv som olika regionala organisationer. Centrum för 5 år, där— 3 15 Inget definitivt förslag lämnas till fi— administrativ efter upp- nansiering utan föreslås bli föremål för datautveckling dragsfinan- ytterligare överväganden av organisa- siering tionskommittén. På sikt förutsätts upp- dragsverksamhet, utvecklingsupp- drag, etc ge intäkter. Intäkten under uppbyggnadsperioden har beräknats till 5 milj kr. Program för 1 år 1,5 1,5 FoU-program för systemutvecklings- stimulans av modeller, c:a 10 milj kr, finansieras av svensk system- STU och ASF inom ramen för befint- utveckling liga resurser. Stöd till systemutveck- lingsarbete föreslås finansieras via fon- den för arbetsmiljöförbättringar. Struktur- tv 100 Avsätts inom ramen för AMU för an- omvandlings- ställda. utbildning Åtgärdspro- 5 år 4 20 Finansieras genom att det 5 k jäm- gram för ställdhetsbidraget inom arbetsmark- kvinnor nadsutbildningen upphör. Atgärdspro- 3 år 0,5 1,5 Programmets FoU-del förutsätts fi- gram för att nansieras via anslag från olika organ göra datatekni- och uppskattas till ca 10 milj kr. ken tillgänglig för handi- kappade Forskning om tv (2) 2 Avser fasta forskningsresurser inom arbetslivets högskolan ev genom omprioritering datorisering från den tekniska forskningen som fö-

reslås inom mikroelektronikprogram- met.

2. Utredningens uppdrag, arbete och avrapportering

2.1. Inledning

Regeringen beslutade den 20 juli 1978 att tillsätta en kommitté med uppdrag att utreda datateknikens effekter på produktion och arbetsliv. Vi påbörjade vårt arbete under våren 1979 och antog namnet dataeffekt- utredningen (DEU).

Föreliggande betänkande är vårt slutbetänkande och utgör en sam- manfattande redovisning av resultaten från vårt samlade utredningsar- bete. Vi inleder betänkandet med en kort översikt av vårt uppdrag, arbetsformer samt den samlade avrapporteringen. Kapitlet avslutas med en beskrivning av betänkandets uppbyggnad.

2.2. Uppdraget

2.2.1. Dataeffektutredningens direktiv

Under 1970-talets senare hälft fick datateknikens effekter på sysselsätt- ning och arbetsmiljö en alltmer framskjuten plats i samhällsdebatten. Den tekniska utvecklingen gav möjligheter till en snabb och bred intro- duktion av datorer inom de flesta grenar av förvaltning och näringsliv.

Inledningsvis var arbetsmiljöaspekterna på datoriseringen det områ- de kring vilket intresset fokuserades. Kunskaper om datorernas påver- kan på den fysiska arbetsmiljön gav även en ökad kunskap om effekter på arbetsorganisation, yrkesroller och arbetstillfredsställelse. De anställ- das inflytande över datorernas användning blev en central fråga i med- bestämmandediskussionerna som accentuerades i och med sjuttiotalets arbetslagstiftning. Den allt allvarligare situationen på arbetsmarknaden har resulterat i att datoriseringens effekter på sysselsättningen fått en alltmer framträdande plats i den allmänna debatten.

Dataeffektutredningens direktiv (Dir. 1978276), som återfinns i bilaga 1, speglar denna debatt och markerar behovet av en ”samlad utredning av datateknikens framtida effekter på sysselsättning och arbetsmiljö”. Vidare framhålls att utredningens resultat bör kunna tjäna som underlag för en fortlöpande bevakning av datateknikens effekter på arbetsmark- naden.

I direktiven framhålls att samarbete skall ske med den samtidigt

tillsatta data— och elektronikkommittén (DEK) och att vi skall kunna utnyttja material som DEK samlar in. I övrigt skall vår kartläggning och faktainsamling avse den aktuella omfattningen av datateknikanvänd- ningen i arbetslivet, planer på vidgad användning samt uppskattningar om framtida användning av datateknik.

I direktiven ges följande preciseringar vad avser utredningens upp- drag:

"Kommittén bör sedan analysera datateknikens effekter på sysselsättningen vid olika tänkbara förlopp av den framtida tekniska och ekonomiska utvecklingen. Såväl den totala sysselsättningen som utvecklingen för olika yrkesgrupper, i olika näringsgrenar och i olika delar av landet bör belysas. Kommittén bör diskutera i vad mån skilda utvecklingsförlopp i fråga om elektronikens användning har önskvärda eller skadliga effekter på sysselsättningen och i vad mån det går att påverka denna utveckling i önskvärd riktning.

Kommittén bör överväga i vad mån staten bör vidta särskilda åtgärder för att underlätta omställningar i samband med införande av datorer och automation eller för att styra denna utveckling på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till de sysselsatta. Särskilt bör behovet av utbildning för olika yrkesgrupper och behovet av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder belysas.

Vidare bör kommittén analysera de olika effekter på arbetsmiljön som datorer och automation kan ha. Såväl direkta ergonomiska problem som kontaktproblem på arbetsplatser, ökad kontroll av anställda och risk för bristande arbetstillfreds- ställelse i vid mening bör belysas. Likaså bör kommittén bedöma de förbättringar som kan göras tex genom att ensidiga eller farliga arbetsmoment röjs undan. Kommittén bör vidare diskutera datateknikens effekter på informationsflödet inom företag och förvaltningar samt de anställdas möjligheter att hävda sitt medbestämmande. Kommittén bör mot bakgrund av detta överväga behovet av åtgärder från statens sida för att främja arbetsmiljön.”

2.2.2. Tilläggsdirektiv

Efter det att regeringen presenterat sin datapolitiska proposition (prop. 1981/82:123) erhöll utredningen tilläggsdirektiv i september 1982. Till- läggsdirektiven återfinns i bilaga 2. Där preciserades de frågor som skulle behandlas i vårt fortsatta arbete.

Vi uppdrogs i direktiven att

[21 ”som komplement till DELFAs arbete ge en kort översikt över vilka särskilda möjligheter som eventuellt kan finnas att helt eller delvis ta ut produktivitets- vinster i form av kortare arbetstid. En utgångspunkt för diskussionen skall vara att full sysselsättning och effektivitet i produktionen skall upprätthållas" 121 ”göra en inventering av den forskning som fn bedrivs rörande olika sätt att utveckla datasystem samt bedöma behovet av ytterligare forskning inom området. Utredningen bör också undersöka problem och möjligheter i sam- band med hur kunskap om detta sprids till arbetslivet” D ”bedöma i vad mån regeringen med anledning av datatekniken behöver vidta särskilda åtgärder inom utbildningen av yrkesverksamma eller det reguljära utbildningsväsendet. Kommittén uppmanas att, i förekommande fall, lämna förslag till författningsändringar o dyl” :! ”belysa hur kvinnors situation i arbetslivet påverkas av datatekniken” :] ”belysa hur datatekniken kan påverka de handikappades situation i arbets- livet”

_ "med utgångspunkt i tillgängligt material om främst kontorens datorisering söka bedöma vilka förutsättningar för en regionalpolitiskt önskvärd spridning av arbetsplatser som datatekniken kan väntas ge under de närmaste åren” _ ”göra en begränsad studie av datoriseringen i små och medelstora företag”

Slutligen angavs att arbetet bör vara slutfört före utgången av 1983.

2.3. Kommitténs sammansättning och arbetssätt

2.3.1. Sammansättning

En komplett förteckning över de ledamöter, experter och sekreterare som deltagit i vårt arbete återfinns i bilaga 3.

Under utarbetandet av slutbetänkandet har utredningen och dess experter och sekretariat haft följande personsammansättning.

Ledamöter

Monica Ulfhielm, Arbetsmarknadsdepartementet, ordf Lennart Pettersson, 5

Arne Gadd, s Alf Wennerfors, m Margit Odelsparr, c Jan Edgren, SAF

Birgitta Frejhagen, LO Per-Erik Boivie, TCO Tuve Lindeberg, SACO/SR

Experter

Bo Hedberg, Arbetslivscentrum Nils Unga, Arbetsmarknadsstyrelsen (tom 83-10-21) Bo Oscarsson, Arbetarskyddsfonden Ivar Bengtsson, Arbetarskyddsstyrelsen Guy Lööv, Handikappförbundens Centralkommitté Björn Magnusson, Statistiska Centralbyrån Carl-Göran Högås, Arbetsmarknadsdepartementet Elisabet Kylerud, Arbetsmarknadsdepartementet (fr o m1983-11-01) Peter Docherty, Civildepartementet Torsten Löfgren, Industridepartementet Sture Strömqvist, Utbildningsdepartementet

Sekretariat Jan-Erik Ekenhill, sekreterare Anne Bark, biträdande sekreterare Leif Drambo, biträdande sekreterare Lars Loman, biträdande sekreterare Ann-Christin Torstensson, assistent

2.3.2 Arbetssätt

Vårt utredningsområde har varit omfattande. För att få underlag för våra bedömningar har vi därför initierat ett flertal specialstudier, vissa i form av externa utredningsuppdrag och andra genomförda inom sekretaria- tet.

Branschstudier

I strävan att få en så god bild som möjligt av datateknikens hittillsvaran- de spridning och effekter inom olika delar av arbetsmarknaden har fem delutredningar initierats. Gemensamt för dessa har varit att arbetet har utförts av externa utrednings- eller forskningsorganisationer. Resultaten har publicerats i form av departementsstenciler (Ds-serien). Fullständiga referenser återfinns i bilaga 4.

Studierna har behandlat datoriseringen inom bankerna, försäkrings- branschen, detaljhandeln, statsförvaltningen, kommuner och landsting.

Gemensamt för flertalet av dessa studier har varit att referensgrupper med representanter från kommittén och olika berörda parter har följt arbetet. I bilaga 5 återfinns en redogörelse för referensgruppernas sam- mansättning.

Studier av speciella problemområden

De speciella frågor som angavs i tilläggsdirektiven har utretts genom sju specialstudier. Sex av dessa har utförts inom sekretariatet, medan en har utförts på vårt uppdrag av en forskare. Samtliga studier har publicerats i form av departementsstenciler (Ds—serien). Fullständig förteckning återfinns i bilaga 4.

Studierna har behandlat problemområden sådana som produktivitet, sysselsättning och arbetstid. Vidare har forskningsläget vad gäller sy- stemutvecklingsmodeller belysts, kvinnors och handikappades arbets- marknadssituation analyserats, datateknik och decentralisering av verk- samheter belysts samt små och medelstora företag specialstuderats.

Försöksverksamhet i Malmöhus och Värmlands län.

Vi har bedrivit försöksverksamhet med regionala utvecklingsprogram i Malmöhus och Värmlands län. Länens förslag till utvecklingsprogram har publicerats i form av departementsstencil (Ds-serien). Fullständig förteckning återfinns i bilaga 4.

Studieresa

Delar av kommittén gjorde i mars 1983 en studieresa till England med huvudsyfte att studera de engelska satsningarna på utbildning av arbets- lös ungdom i datateknik i s k Information Technology Centres, ITEC.

Enkätundersökning

SIFO har på vårt uppdrag genomfört en undersökning av datorisering— ens effekter på sysselsättning och arbetsmiljö inom kontorsområdet.

Deba ttböcker

Utredningen har också tagit initiativ till tre debattböcker. Den ena, ”Bättre eller sämre med datorer? Fem arbetsplatser och datoriseringens problem” (Publica 1982), behandlar ämnet datorer och rationalisering och har framställts av docent Hans de Geer vid Stockholms Universitet.

Den andra , ”Jobb i framtid? Tankar om industriarbetet i 90-talets datorsamhälle" (Akademilitteratur 1983), behandlar ämnet framtidens industriarbetsplats. I huvudsak forskare och näringslivsrepresentanter har här fått ge sin syn i form av scenarier. Boken har givits formen av en antologi, sammanställd och försedd med kommentarer av utredningens huvudsekreterare Jan-Erik Ekenhill och dess expert Bo Hedberg.

Den tredje boken ”Kvinnojobb i framtid? Om kontorsautomation och kvinnors framtida arbetsmarknad” (Akademilitteratur 1984) har förfat- tats av kommitténs sekreterare Leif Drambo och Anne Bark. Boken behandlar datateknikens betydelse för kvinnors arbetsmarknadssitua- tion. Den har även publicerats i Ds-serien (Ds A 1983:9).

Delbetänkanden

Under utredningsarbetet har två delbetänkanden publicerats. I april 1981 överlämnades delbetänkandet ”Industrins datorisering — effekter på sysselsättning och arbetsmiljö”, SOU 1981 :17. Rapporten behandlade datoriseringen i produktionen inom verkstads- och processindustrin.

Interimsrapporten ”Kontorens datorisering — effekter på sysselsätt- ning och arbetsmiljö”, Ds A 1981216, överlämnades till arbetsmarknads- ministern i december 1981. Rapporten baserades på de branschstudier inom kontorsområdet som då var genomförda, och redovisade våra preliminära ställningstaganden på kontorsområdet för att därmed möj— liggöra att även detta område kunde beaktas i arbetet med regeringens datapolitiska proposition våren 1982.

2.4 Avgränsningar

Vi har i vårt utredningsarbete i allt väsentligt belyst de frågor som tas upp i direktiven. I några fall har en viss avgränsning mot direktiven skett, och förtjänar därför en särskild kommentar.

[] I direktiven sägs att utredningen bör ge underlag för bedömningar av utvecklingen på upp till 15 års sikt. Flera av de branschstudier som genomförts innehåller diskussioner om den framtida utvecklingen, med bedömningar av konsekvenserna för sysselsättning och arbets-

miljö. I debattboken ”Jobb i framtid ?” presenteras framtidsbilder av tio olika författare. Vi har bedömt att dessa olika framtidsbilder bildar ett intressant underlag för bedömningar av den framtida ut- vecklingen. Vi har avstått från att försöka formulera någon framtids- bild som skulle vara mer sannolik än andra. Istället har i kapitel 9 två av ovannämnda framtidsbilder tagits som utgångspunkt för en dis- kussion kring alternativa utvecklingsvägar och behovet av en samhäl- lelig datapolitik. [1 Direktiven anger vidare att vi skall redovisa uppskattningar av om- fattningen av den framtida användningen av datorutrustningar. Upp- skattningarna skall i huvudsak baseras på material från DEK och Statens industriverk (SIND). De redovisningar som det funnits un- derlag för hänför sig till industriproduktionen och återfinns i kapitel 5. Bedömningar av teknikspridningen inom övriga delar av arbetsli- vet och speciellt på kontoren har inte kunnat göras utifrån underlag från DEK och SIND, utan andra mera översiktliga bedömningar har fått göras. DEK hari november 1983 redovisat en undersökning (Ds I 1983128) som belyser investeringarna i datateknik i svensk industri 1980—82. En diskussion kring den framtida användningen bör kun— na förväntas i DEKs slutbetänkande. [11 Enligt direktiven skall sysselsättningseffekterna vid olika tänkbara förlopp av den framtida tekniska och ekonomiska utvecklingen bely- sas. Därvid bör bl a regionala effekter beskrivas. 1 olika delar av vårt arbete har regionala sysselsättningseffekter vid olika tänkbara för- lopp diskuterats. Exempelvis belyser sekretariatsrapporten ”Datorer och decentralisering” möjligheterna till lokalisering av verksamheter av regionalpolitiska skäl. Dessutom har vi tagit initiativ till försök med regional utvecklingsverksamhet i två län. Dessa projekt avser främst att stimulera den regionala utvecklingsverksamheten kring datatekniken i syfte att åstadkomma positiva effekter på sysselsätt- ning och arbetsmiljö. Dessa försök ligger vidare till grund för det förslag rörande regionala utvecklingsprogram som presenteras i ka- pitel 4. Någon fullständig rapport över regionala effekter har emeller- tid inte tagits fram.

2.5 Slutbetänkandet

Vi har fortlöpande avrapporterat vårt arbete i rapporter och delbetän- kanden. Avsikten med detta har varit att inte behöva tynga slutbetänkan- det med faktaunderlag. Slutbetänkandet har därför inriktats på de slut- satser och förslag till åtgärder som följer av vårt samlade arbete. De överväganden som redovisas har avsiktligt hållits kortfattade och är av sammanfattande karaktär.

En rad förslag till åtgärder har aktualiserats under vårt avslutande arbete. Många av dessa finns redovisade i detta slutbetänkande. Vi har valt att framhålla vissa av förslagen som huvudförslag. Dessa har fått en utförlig redovisning i kapitel 4. Övriga förslag återfinns i övervägande-

kapitlen 5—9, och har fått en förhållandevis översiktlig beskrivning. Vi har härmed velat markera ett antal viktiga åtgärdsområden, utan att presentera genomarbetade förslag.

Redovisningen av huvudförslagen placeras tidigt i betänkandet. Vi vill därmed uppnå två syften. Dels vill vi markera betänkandets inriktning, dels vill vi presentera förslagen till åtgärder så att de kan läsas fristående utan att man dessförinnan har läst övervägandedelen. Den senare tjänar som en fördjupad beskrivning av bakgrunden till förslagen.

I kapitel 3 presenteras våra sammanfattande slutsatser i ett arbetsmark- nads- och samhällsekonomiskt perspektiv. Kapitlet tjänar som utgångs- punkt för förslagen till åtgärder.

I kapitel 4 förs en inledande diskussion om samhällets styrmöjligheter över datateknikens användning, varefter våra huvudförslag till åtgärder presenteras.

Betänkandets övervägandedel, kapitel 5, 6, 7 och 8, redovisar våra överväganden inom de fyra utredningsområdena sysselsättning, arbets- miljö, medbestämmande respektive utbildning. I kapitel 9 avslutas be- tänkandet med en blick in i framtiden, om datateknikens betydelse för förändringar i samhället och behovet av en samhällelig datapolitik.

Vid utformningen av betänkandet har det varit en ambition att låta kapitel- och avsnittsrubriker beskriva innehållet tydligare än vad som annars är vanligt.

1'1411.|._a; - m:...r!" .

_,»l- 'ln'it'. !l”" 1-' vi ut: | , +- wwm

..|tll_1-I."|m|n_" ' Ndi "mg! .. k'li'lLl "I ”7,1. '|ka '|',-

1 SLUTSATSER OCH FÖRSLAG TILL ÅTGÄRDER

3. Utredningens syn på datoriseringen och dess effekter

Vi har i kapitel 2 redovisat våra direktiv. Av dessa framgår att det framförallt är datoriseringens effekter på sysselsättning och arbetsmiljö som uppdraget avser. Våra förslag till åtgärder ligger helt naturligt primärt inom det arbetsmarknadspolitiska området. Vissa följdfrågor ställs också som ett komplement till de mera övergripande frågeställ- ningarna kring sysselsättning och arbetsmiljö. I vårt uppdrag ingår ock- så att belysa vilka utbildningsbehov som uppstår som en följd av dato- riseringen och hur de anställdas möjligheter att hävda sitt medbestäm— mande påverkas.

Vi skall i detta kapitel redovisa våra övergripande överväganden av datoriseringen och dess effekter på arbetslivet som ett underlag till de förslag som utredningen presenterar. Men först skall vi i avsnitt 3.1 ge en bred översikt av datoriseringen i samhället, främst sett ur den enskilde individens perspektiv i andra situationer än i arbetslivet.

3.1. Datoriseringens effekter utanför arbetslivet

En säregenskap för datatekniken är att den tillämpas eller kan tillämpas inom de flesta verksamhetsområden och därmed får konsekvenser på hela samhället. Vi skall i enlighet med direktiven söka belysa datorise- ringens effekter på arbetslivet, såväl för den enskilde som för samhället. Andra utredningar har i uppdrag att belysa datatekniken ur andra aspek- ter. Vi har emellertid ansett det värdefullt att kortfattat beskriva hur datatekniken påverkar och kan komma att påverka den enskilde även utanför arbetslivet, dvs i egenskap av konsument, medborgare och hus- hållsmedlem. Människans inställning till och förutsättningar för att han- tera datatekniken i arbetslivet påverkas helt naturligt av erfarenheterna av tekniken utanför arbetet och tvärtom.

Den enskilde kan som konsument komma i kontakt med datateknik i handeln, genom teleköp och datoriserade betalningssystem samt ge- nom datorstödd konsumentrådgivning. Elektroniska ordermottagnings- system, datakassor och EAN-märkning (streckkoder) kan väntas påverka köpprocessen, affärernas tillgängliga sortiment samt servicegrad. Tele- köp innebär att beställning av varor sker med hjälp av teledatasystem för hemsändning eller hämtning. Automatiseringen av betalningsväsendet är redan långt utvecklat i vårt land. Exempel härpå är kredit- och

betalkort liksom bankomatkort. Elektroniska betalningssystem kan även utvidgas till hemmet genom ”telebanking”. Denna utveckling har påbörjats i såväl USA som Frankrike. En allmän bedömning är att föutsättningarna för eller behoven av en liknande utveckling i Sverige är mindre pga vårt mycket välutvecklade girosystem.

Den tekniska utvecklingen skapar också informationsteknik som kan användas i olika fritidsaktiviteter. De skiljer sig från TV genom att de ger möjligheter till en tvåvägskommunikation. Datatekniken kommer san- nolikt att inverka på människors sätt att tänka genom tex språkliga förändringar och genom sättet att bilda begrepp, dvs hela vår livsstil kan förändras. Effekten av sådana förändringar kan inte observeras på kort sikt utan först i efterhand i ett historiskt perspektiv. Ett relaterat fråge- komplex berör kvaliteten i kommunikationen mellan människor. Data- tekniken möjliggör att kontakter mellan individer och/eller grupper ersätts med datorförmedlade kontakter. Hur påverkas sammanhang, begriplighet och effektivitet när mänskliga kontakter i kommunikatio- nen försvagas eller bortfaller? Kommer en ökad datorisering av samhäl- lets relationer till medborgarna att försvaga en naturlig värdegemenskap eller kommer det ökade informationsutbudet att möjliggöra ökade socia- la kontakter? Vilka tillämpningar kommer att aktivera människor, vilka passiviserar?

Andra frågor rör huruvida datateknikens allt vidare tillämpning i vårt samhälle kan komma att påverka olika sociala grupperingar. Kommer situationen att förbättras eller försämras för dagens 5 k svaga grupper? Tekniken kan tillämpas för att avhjälpa den funktionsnedsättning som olika handikapp utgör. Genom tex text-TV kommer döva att kunna tillgodogöra sig informationen från TV på ett sätt som tidigare inte varit möjligt. Hemdatorer kan också överta en del arbetsuppgifter i hemmet, exempelvis matbeställning. Å andra sidan finns det en oro för att den datatekniska utvecklingen kommer att leda till ökade isoleringstenden- ser i allmänhet, och då särskilt drabba de handikappade.

Den enskilde såsom medborgare påverkas också av datatekniken i relation till myndigheter som service- och kontrollorgan. Även den enskildes delaktighet i de politiska beslutsprocesserna kan påverkas. Medborgarnas relationer till myndigheterna har förändrats när stora statliga datasystem tagits i bruk. Så har t ex de stora datasystemen i den allmänna försäkringen möjliggjort en administration av flera stora reform- er som sannolikt inte skulle ha varit administrativt genomförbara på något annat sätt. De stora systemen har även påverkat de vardagliga relationerna mellan medborgarna och myndigheterna. Standardiserade arbetsrutiner stärker en formell rättvisa och likformig hantering av olika ärenden, men försvårar att särskilda och mänskliga hänsyn beaktas. Utländska studier har visat att ansvaret hos enskilda tjänstemän också minskar vid datorstödd ärendehantering när olika tjänstemän svarar för skilda delar av arbetsprocessen, exempelvis datainsamling respektive ärendehantering. Ansvaret för hur systemet påverkar de individer som berörs av systemet minskar därmed, vilket exempelvis kan gälla att konstatera vem som har det egentliga ansvaret för fel som uppstår. En västtysk utredningen av enskilda medborgares överklaganden av myn-

digheters beslut visade bl a att i 68 procent av fallen var besluten grun- dade på felaktig information i de offentliga systemen.

En effektiv informationshantering är viktig, samtidigt som den ökade öppenheten mellan olika samhällsorgan inte får leda till att skyddet av den personliga integriteten försvagas. Allt oftare ställs integritetsfrågor- na mot andra samhällsintressen. Exempel härpå är frågan om samkör- ning mellan skilda register för kontrolländamål. Det är särskilt betydelse- fullt att kvalitén på data är hög i samband med samkörningar. I det här sammanhanget är det väsentligt att veta när, hur och varifrån den infor- mation som skall sambearbetas har insamlats och hur den har bearbetats före samkörningen.

Integritetsdebatten var mycket intensiv i Sverige under l970-talet. Datalagen stiftades och datainspektionen inrättades. Debatten har san- nolikt lett till en bred medvetenhet i samhället kring integritetsfrågor och skärpt medborgarnas krav. En allmän oro kvarstår dock för integritets- frågor.

I en rapport från humanistiska-samhällsvetenskapliga forskningsrå- det konstateras att det råder en klyfta mellan automatiseringsgraden hos förvaltningen och den rättsliga teoribildningen kring denna. Samspelet mellan olika lagar och förordningar blir allt mer komplex till följd av tillämpningen av ADB i den offentliga sektorn. Exempel på detta är regleringen av ADB-upptagningar i tryckfrihetsförordningen och vissa författningar i anknytning härtill.

Olika former av databrott har alltmer uppmärksammats i den allmän- na debatten. Här inbegrips allt från ungdomars ”spännande lekar” att via hemdatorer ta sig in i hemliga register till avancerade ekonomiska brott, exempelvis genom transaktioner mellan olika konton. Databrott är ofta förknippat med mycket liten risk för upptäckt. Det erfordras endast mindre anpassning av de arbetsrutiner som den skyldige utför i sitt dagliga arbete. I det här sammanhanget har det också diskuterats huruvida det föreligger ett samband mellan utvecklingen av ett kontroll- samhälle och den enskildes egen ansvarskänsla och samvete.

När det gäller beslut i företag, kommuner, landsting och riksdag kommer de i allt större utsträckning att fattas med hjälp av faktaunderlag och analyser som utförts med datorer som hjälpmedel. Risk föreligger därmed att experters och politikers kontakter med enskilda människor försämras och att beslut kommer att fattas utan att de känslor och värderingar som formas i direkt kontakt med andra människor finns med i beslutsunderlaget.

Ytterligare ett frågekomplex gäller människors och samhällets be- roende av tekniska system. Samhället kan bli mycket sårbart om det uppstår ett beroendeförhållande till ett system som successivt modifie- rats och byggts ut så att till slut ingen längre helt förstår hur hela systemet fungerar. Beslut baserade på sådana system kan då fattas utan att samt- liga regler och kriterier inbakade i systemet är helt kända. Ett dramatiskt exempel av denna karaktär är systemen vid US Strategic Air Command. Under perioden januari 1979 — juli 1980 slog datorn i North America Aerospace Defence Command larm 147 gånger om att sovjetiska missi- ler var på väg mot USA, dvs 147 falska alarm till skillnad från simulerade

övningar. Man är alltmer uppmärksam på denna form av sårbarhet i svenska tillämpningar av ADB.

Mångfalden av tillämpningen av datatekniken i samhället innebär att samtliga medborgare kommer i kontakt med denna teknik eller dess produkteri en eller flera av sina samhällsroller. Det område där kontak- ten med tekniken är av störst betydelse för ett stort och ständigt växande antal personer är i arbetslivet. För den enskilde kan datatekniken kom- ma att spela en central roll för utformningen av hans eller hennes arbetssituation vad avser arbetsmiljö, arbetsorganisation och yrkeskrav. När det gäller arbetsmarknaden totalt sett påverkas sysselsättningen i olika branscher och yrken. Det är dessa frågor som skall behandlas i det följande.

3.2 1900-talet har ställt många krav på omställningar i arbetslivet

Under 1900-talet har i de industrialiserade länderna ett stort antal om- välvningar ägt rum i ekonomin och på arbetsmarknaden. Ser vi på utvecklingen de senaste 30 åren kan vi exempelvis i Sverige konstatera stora sturkturförändringar på arbetsmarknaden. Förändringen av sys- selsättningen fördelad på näringsgrenar talar sitt tydliga språk.

(procentuell fördelning)

1950 1960 1970 1982 jord- och skogsbruk 19 14 8 5 industri, gruvor 32 34 29 23 byggnadsverksamhet 8 9 9 6 samfärdsel och handel 20 21 21 21 off och priv tjänster A _2_3_ & _42

100 100 100 100

Den här bilden återfinns i de flesta länder. Ser man bakom de procen- tuella förändringarna finner man att det i ett litet land som Sverige kan röra sig om 100 OOO-tals människor som fått söka sig arbete inom något annat område än de ursprungligen tänkt sig. På 30 år har antalet årsar- beten inom jord- och skogsbruk minskat med 400 000. På 20 år har antalet årsarbeten inom industrin gått ned med 200.000. Under de senas- te fem åren har den privata tjänstesektorn vuxit med 14 procent eller med närmare 80.000 årsarbeten. Den offentliga sektorn — som är stor i Sverige — har under samma period vuxit med 16 procent eller 180.000 årsarbeten. Den svenska arbetskraften uppgår idag till drygt fyra miljo- ner människor.

3.3. Vad blir utmärkande för 1980-talets arbetsmarknad?

De försök till mer långsiktiga framtidsbedömningar som utförts tyder på att utvecklingen under 1980-talet sannolikt kommer att utmärkas av en

fortsatt relativt svag ekonomisk tillväxt. Som en följd av de tekniska framstegen och produktivitetstillväxten tenderar dessutom den ekono- miska tillväxten att bli mindre sysselsättningskrävande, dvs för att upp- nå en viss bestämd sysselsättningsutveckling krävs en större tillväxt än tidigare. Samtidigt är möjligheterna för många länder att bedriva en expansiv tillväxtfrämjande politik begränsade av hänsyn till rådande ekonomiska balansproblem. Stora utlandsskulder medför en inskränk- ning av handlingsfriheten när det gäller att möta en otillräcklig arbets- kraftsefterfrågan med en traditionell expansiv ekonomisk politik.

Under de senaste årtiondena har den offentliga verksamheten varit en betydelsefull tillväxtfaktor. Detta gäller för många länder även om ten- densen varit mest utpräglad i Sverige. Under 1980-talet kommer emel- lertid enligt vår bedömning, svårigheter uppstå att bibehålla expansions- takten i den offentliga sektorn. Därtill kommer att investeringsaktivite- ten inom industrin under en följd av år har varit låg. I ett läge med svag marknadsutveckling och stark kostnadskonkurrens tenderar dessutom investeringarna att snarare gå till kostnadsbesparande rationaliseringar än till utbyggnad av produktionskapaciteten.

Utrikeshandelsberoendet medför stora krav på omställningar inom industrin. Utvecklingen tyder på att det kommer att krävas en successiv anpassning till ändrade produktionsbetingelser och en överföring av resurser till nya högförädlande industrier. Förutsättningar måste således skapas för en expansion av den kunskapsintensiva produktionen. Möj- ligheterna till en på sikt tryggad industrisysselsättning blir beroende av i vilken takt vi kan förbättra vår traditionella industris konkurrenskraft genom omdaning och förnyelse parallellt med en ökad satsning på kunskapsintensiva industrigrenar där vi kan nå komparativa fördelar.

I en ekonomi med låg tillväxt kommer strukturomvandlingsprocessen att medföra större påfrestningar än i en ekonomi i snabb utveckling, eftersom det finns färre expansiva områden att föra över arbetskraften till. Sammantaget är de allmänna nationella och internationella ekono- miska tendenserna sådana att det kommer att ställas utomordentligt stora krav på den ekonomiska politiken, av vilken arbetsmarknadspoli- tiken utgör en viktig del, för att den fulla sysselsättningen skall kunna upprätthållas.

Anpassningen på arbetsmarknaden sammanhänger med utvecklingen av och förändringarna i bruttoströmmarna på arbetsmarknaden. De stora strömmarna av arbetssökande och lediga platser har tidigare möj- liggjort en relativt smidig anpassning på arbetsmarknaden allteftersom betingelserna i ekonomin förändrats. Under 1970-talet har emellertid matchningsprocessen, sammankopplingen av arbetssökande och lediga platser, kommit att kännetecknas av en påtaglig tröghet. Det finns flera förklaringar härtill.

Arbetskraften har successivt blivit en mera fast produktionsfaktor. Rekryterings-, introduktions- och utbildningskostnaderna i samband med nyanställningar har ökat. Det ligger därför i företagens intresse att knyta den etablerade arbetskraften fastare till sig genom förmåner och åtgärder av olika slag. Dessa strävanden stöds och påskyndas av de fackliga organisationerna. Tonvikten på de interna arbetsmarknaderna

förstärks dessutom genom lagstiftning och avtal om ökad anställnings- trygghet. Bindningen mellan arbetsgivare och arbetstagare tenderar så- ledes att bli mera långsiktig. Härigenom får de interna arbetsmarknader- na en ökad betydelse. Rörligheten inom företagen underlättas dessutom av att företagsenheterna har blivit allt större. Inte minst inom den offent- liga sektorn finns stora arbetsgivare, och tonvikten på internrekrytering är här stark.

Att anställningsbesluten mera får karaktären av investeringsbeslut leder till en noggrannare ”sortering” av de arbetssökande i samband med rekryteringen till företagen. Genom denna selektiva urvalsprocess delas arbetskraften in i en del som av företagen bedöms vara konkur- renskraftig, och en annan icke konkurrenskraftig del. En sådan tudel- ning av de arbetssökande leder till en minskad flexibilitet. Arbetslöshets- problemet koncentreras härigenom i allt större utsträckning till vissa grupper. Det är dels ny- och återinträdande på arbetsmarknaden, dels arbetskraft som är mer eller mindre konkurrenssvag som ”sorteras ut”. De som får det allt besvärligare är således grupper som ännu inte kommit in på de interna arbetsmarknaderna eller som tvingats lämna dem. Arbetslöshetstiderna kommer som en följd härav att förlängas.

Genom den här skisserade utvecklingen minskar arbetskraftens rörlig- het mellan olika företag. Flödena av arbetssökande och lediga platser på den externa arbetsmarknaden blir mindre. Det är inte troligt att detta kan uppvägas av den ökade rörligheten inom de interna arbetsmarkna- derna. Som en konsekvens härav minskar arbetsmarknadens anpass- ningsförmåga och anpassningsbördan faller i allt högre grad på de grupper som har de sämsta förutsättningarna för att klara omställningar.

Det finns också tendenser till att den regionala rörligheten avtar. De främsta orsakerna till detta är sannolikt att efterfrågan på arbetskraft minskat. Det ekonomiska utbytet för den enskilde vid flyttning har också reducerats. Dessutom försvagas den geografiska rörligheten av ändrade attityder och levnadsmönster. En ökad andel enskilt ägda bostäder har också bidragit till att minska flyttningsbenägenheten.

Den lokala bundenheten är en av flera begränsningar i de sökandes arbetsutbud. Andra exempel är villkor i fråga om arbetstider (deltid, arbetstidens förläggning), arbetets art och beskaffenhet, arbetsplatsens belägenhet i kommunikationshänseende etc. Sådana begränsningar har blivit vanligare genom att nya grupper kommit ut på arbetsmarknaden. Kvinnors arbetsutbud begränsas eller försvåras fortfarande ofta pga brister i samhällets service bl a när det gäller barntillsyn och kommuni- kationer. Olika grupper av handikappade vill komma ut på arbetsmark— naden, och de politiska ambitionerna att finna sysselsättning för dessa har ökat.

Sammantaget kan sägas att den ekonomiska och tekniska utveckling- en ställer krav på ökad omställbarhet på arbetsmarknaden samtidigt som förändringar i arbetsmarknadens funktionssätt och människors värde- ringar har lett till en ökad tröghet i anpassningsmekanismerna på arbets- marknaden. Det centrala arbetsmarknadspolitiska problemet blir därför hur det växande gapet mellan omställningskraven å ena sidan och an- passningsförmågan å andra sidan skall kunna överbryggas. De arbets-

marknadspolitiska åtgärderna måste utformas med hänsyn till såväl den tekniska och ekonomiska krav som de ökade krav på trygghet som människorna ställer.

3.4 1980-talet måste präglas av fortsatt teknisk utveckling

Svenskt näringsliv är utpräglat exportinriktat. Detta skapar ett beroende av konkurrentländernas beteendemönster. Den tekniska utvecklingen får allt större betydelse för den ekonomiska tillväxten. 1 små öppna ekonomier som exempelvis Sveriges eller de övriga nordiska ländernas finns det inga möjligheter att avskärma sig ifrån användningen av ny teknik om den internationella konkurrensförmågan skall kunna bevaras. Datatekniken och mikroelektroniken kan efterhand väntas få ett mycket brett genomslag inom allt fler sektorer. Tekniken möjliggör fortsatt stora produktivitetsökningar inom industrin men framför allt produktivitets- ökningar inom helt nya sektorer, såsom stora delar av privat och offent- lig service. Men det kräver inte bara följsamhet, utan vi måste också inom vissa områden inta en ledande position. Den nya tekniken kan dels vara ett konkurrensmedel genom att bidra till en strukturell förnyelse, dels vara ett rationaliseringsinstrument. I båda fallen kan datortekniken bidra till en förbättrad position på den internationella marknaden. Vår hittillsvarande konkurrensförmåga har i hög grad varit baserad på ett högt teknologiskt kunnande och ett effektivt utnyttjande av tillgängliga resurser. Att satsa på elektronikindustrin och utnyttja datatekniken i produktivitetshöjande syfte är att fortsätta på den väg som gjort Sverige till ett välfärdsland.

Även den icke konkurrensutsatta sektorn bör sträva efter ett effektivt utnyttjande av datatekniken. Den offentliga sektorn kommer under de närmaste åren att utsättas för stora krav på besparingar samtidigt som det ännu finns många angelägna behov att tillgodose. Effektivisering bl a med hjälp av datateknik kan bidra till att upprätthålla eller utöka den icke konkurrensutsatta sektorns produktion till en lägre kOStnad. Rationaliseringar kan ge ekonomiskt utrymme för expansion i personal- intensiva sektorer som därmed ger upphov till nya sysselsättningstillfäl- len inom såväl den privata som offentliga sektorn.

3.5. På vilket sätt förbättrar datatekniken konkurrenskraften?

Datatekniken kan förändra olika verksamheters produktionsförutsätt- ningar dels genom att ingå i enskilda produkter dels genom att rationa- lisera produktionsprocessen i såväl varu- som tjänsteproduktion. SIND har gjort en bedömning av potentiella tillämpningsområden för elektro- nik i produkter och effekter härav. Verket bedömer att elektronikindu- strins produktion fram till 1990 bör kunna öka med 10— 15 procent per år. Produktiviteten ökar hela tiden varför sysselsättningseffekterna be-

' Vanligtvis brukar den- na betecknas ”teknik- faktor". Vi anser emel- lertid att beteckningen ”utvecklingsfaktor” ger en mer adekvat bild av vilka delar som ingår hä- ri. När vi i fortsättningen talar om "teknikfak- torn” så avser vi en del av ”utvecklingsfaktorn".

döms som neutrala eller svagt positiva.

Sin största betydelse har datatekniken emellertid som ett potentiellt rationaliseringsmedel som höjer produktiviteten i produktionsprocessen inom såväl varu- som tjänstesektorn.

Datateknikens produktivitetshöjande förmåga går inte att ange i någ- ra siffror. Förbättrad produktivitet som en följd av installation av en enskild industrirobot kan relativt enkelt mätas, men när datatekniken ingår som en integrerad del av en total produktionsprocess blir dess andel av produktivitetsförbättringen svår att beräkna. I administrativa tillämpningar blir mätproblemet än mer markant eftersom i detta fall även produktionsresultatet är svårt att mäta.

Samtliga våra rapporter ger entydigt belägg för datateknikens produk- tivitetshöjande förmåga, även om sifferuppskattningar är svåra att göra. Framförallt på kontorsområdet bedöms produktivitetsökningen bli kraftig.

Samtidigt som det förts en intensiv debatt om datoriseringens syssel- sättningseffekter till följd av dess antagna bidrag till en produktivitets- ökning kan vi konstatera att produktivitetsökningen mattats under 1970-talet, i synnerhet under dess senare hälft. En av orsakerna till dagens ekonomiska problem måste sannolikt förklaras av detta.

Produktivitetstillväxten är bl a en funktion av kapitalintensiteten, dvs kapitalmängden per arbetstimme, kapitalets utnyttjandegrad samt en utvecklingsfaktorl som fångar upp arbetskraftens och kapitalets kvalita- tiva förändringar.

Även om vi inte kan bedöma datateknikens del av utvecklingsfaktorn är det intressant att studera denna faktors utveckling de senaste decen- nierna. Från att under tidigare perioder ha bidragit till minst hälften av produktivitetsutvecklingen i industrin, var utvecklingsfaktorns bidrag till produktivitetstillväxten inom denna sektor enbart 26 procent 1976— 80. Samma mönster framträder om man betraktar hela näringslivet. Produktivitetsutvecklingen 1976—80 kan vara exceptionell eller också ge en antydan om vår bristande förmåga att utnyttja den rationaliserings- potential som finns i ny teknik.

Bryter vi upp utvecklingsfaktorn ytterligare i sina beståndsdelar kan vi konstatera att de delar som är hänförliga till organisationsutveckling, utbildning etc framförallt släpat efter. Vi kan kalla denna organisations- faktorn.

Sammanfattningsvis vill vi notera att en fortsatt satsning på investe- ringar i ny teknik är en förutsättning för välfärdsutvecklingen. Denna satsning måste emellertid i än högre grad än vad som idag sker kombi- neras med insatser på utbildnings-, arbetsorganisations-, inflytande- och arbetsmiljöområdet för att önskvärda produktivitetsförbättringar skall uppnås.

3.6. Hur påverkar datatekniken arbetsmarknaden?

Vi har tidigare i dessa övergripande överväganden kunnat konstatera att visserligen kan en kraftig tillväxt ske av elektronikindustrin, men att

denna enligt SIND endast ger en neutral eller svag positiv sysselsätt- ningseffekt. Skälet till detta är att elektronikindustrin hör till de industri- grenar som har stora möjligheter att rationalisera sin verksamhet med datateknik. 1978/79 var 123 000 sysselsatta i elektronikindustrin. En inhemsk elektronikproduktion har emellertid en viktig strategisk bety- delse till vilken vi återkommer.

SCB har bedömt att 1980 arbetade 25 000 inom ADB-branschen. SCB har emellertid endast kartlagt de "rena” datayrkena. Med spridningen av mikroelektronik har säkerligen olika mellanformer skapats där befatt- ningshavare har ADB-inriktade yrken utan att därför klassificeras inom denna kategori.

Ute i varu- och tjänsteproduktionen har nya yrken skapats för betjä- ning av datorutrustningar och analys av databearbetningsresultat. Data- tekniken ökar vidare vår förmåga att bearbeta data och sammanställa information. Olika former av informationstjänster har vuxit upp och kommer att växa upp kring datatekniken. Överhuvudtaget måste vi, när datateknikens sysselsättningseffekter bedöms, komma ihåg vår oförmå- ga att förutse de nya yrken och tjänster som kan bli en följd av denna teknik. Ambitiösa försök till sådana bedömningar har gjorts i den rap- port om bankdatorisering som ALC gjort på vårt uppdrag samt i debatt- boken ”Jobb i framtid? Tankar om industriarbetet i 90—talets datorsam— hälle”. Ytterligare visioner och analyser av yrkesstrukturens förändring är angelägna.

Datoriseringen skapar således en del arbetstillfällen. Dess förmåga att rationalisera produktionsprocesser minskar emellertid också behovet av personal per producerad enhet.

Flertalet av de rapporter som bildar underlag för detta betänkande har en likartad syn på nettoeffekterna av datoriseringen på sysselsättningen. Hittills har datoriseringen inneburit att en produktionstillväxt har kla- rats av med en relativt lägre sysselsättningsökning. I många rapporter uttrycks emellertid en farhåga att produktionsvolymen inte skall fort- sätta att växa i en omfattning som balanserar datoriseringens rationali- seringseffekt.

Datoriseringen förväntas gå långsammare i den offentliga sektorn än i den privata. Många statliga myndigheter är uppbundna till stora data- system som kräver mycket resurser att underhålla. Det minskade ekono- miska utrymmet i den offentliga sektorn kan förväntas verka tillbaka- hållande på rationaliseringsverksamheten i stat, kommuner och lands- ting, även om motsatsen vore det önskvärda.

Det är emellertid alldeles uppenbart att de ekonomiska balansproble- men är huvudorsaken till dagens sysselsättningsproblem. Detta har tvingat fram åtstramningsåtgärder inom den offentliga sektorn. Denna sektor har under de senaste 20 åren genom sin expansion genererat ny sysselsättning. Speciellt kvinnornas ökade arbetskraftsdeltagande har varit en följd av den offentliga sektorns expansion. Utbyggnaden har nu avstannat. Detta ger betydligt mer dramatiska och allvarliga effekter på sysselsättningen än datoriseringen kan förväntas ge.

Under 1970-talet har produktivitetsförändringarna inom industrin överstigit produktionsvolymförändringarna. Rationaliseringseffekten

har således varit starkare än kompensationseffekten. Arbetskraftsbeho- vet inom industrin har kontinuerligt minskat under perioden. För det övriga näringslivets del, dvs i huvudsak den privata tjänstesektorn, har dess andel av den totala sysselsättningen hållit sig i stort sett konstant under de senaste 20 åren.

Som tidigare nämnts har naturligtvis datoriseringen bidragit till pro- duktivitetsförbättringen. Men även andra typer av strukturella föränd- ringar som lett till moderniserade produktionsprocesser, nya material etc har spelat en avgörande roll. Att avstå från att utnyttja tillgängliga rationaliseringsinstrument är ingen rimlig strategi. Det skulle ju enbart minska vår möjlighet att konkurrera på den begränsade marknad som står till förfogande. Snarare poängterar den ovan beskrivna utveckling- en efterfrågeutvecklingens avgörande betydelse för sysselsättningsut- vecklingen.

Kompensationseffekten måste i framtiden bli starkare. Det krävs åt- gärder som skapar förutsättningar för en expansion av den privata och offentliga tjänstesektorn som är tillräckligt starka för att kunna ge trend- mässiga förändringar. Vi bedömer att en betydelsefull ”motor” i denna förändring är de mindre företagen i kombination med regionala och lokala initiativ. Denna inställning har väglett oss i vårt val av förslag till åtgärder.

Vi har tidigare visat på att produktivitetsförbättringar är en förutsätt- ning för en positiv utveckling av näringslivets konkurrenskraft. Vi har också visat på faktorer som kan hämma denna utveckling t ex eftersläp- ningen i organisationsfaktorn. Bristande resurser inom den offentliga sektorn kan också verka tillbakahållande.

Bland industriländerna pågår för närvarande en teknologisk upprust- ning där ett flertal länder satsar på en exportledd expansion med data- tekniken som en av motorerna. Det finns risk att detta kan skapa en situation där fortsatta produktivitetsförbättringar ger ringa utbyte i pro- duktionsvolymsförbättringar.

Oron för sysselsättningen har på kontinenten lett till en intensiv debatt om arbetstidsproblematiken relaterad till arbetslöshet, medan debatten i Sverige har varit mer avvaktande. Detta ärinte särskilt förvånande med tanke på att arbetslöshetsproblemet i Sverige inte är lika omfattande som i många andra länder. Dessutom har de senaste decennierna känne- tecknats av olika typer av arbetstidsreformer, t ex lägre pensionsålder, längre semester, utökad föräldraledighet m m. I den utsträckning den nya tekniken skapar förutsättningar för en reducering av livsarbetstiden är det naturligt att pröva möjligheterna att utforma en arbetstidspolitik som ett nytt instrument för att uppnå full sysselsättning. Syftet skall då vara att se denna som en del av välfärdspolitiken. Det gäller att organi- sera arbetsmarknaden på ett mer flexibelt sätt och möjliggöra variationer i arbetstiden under olika perioder i livet på ett sätt som motsvarar enskilda människors behov och önskemål.

Att försöka lösa arbetslöshetsproblemet genom sänkt arbetstid måste betraktas som en defensiv politik. Som uttryck för en frivilligt vald välfärdsprioritering är dock arbetstidsreformer självklart av intresse. Skälen för arbetstidsreformer i riktningen mot större valfrihet för den

enskilde bör således vara välfärdspolitiska, inte arbetsmarknadpolitiska. En fortsatt öppen diskussion om ett friare arbetsliv behövs. En absolut rätt för var och en att välja sin arbetstid är naturligtvis en omöjlighet. Men med större flexibilitet i arbetstiden än idag skulle fler människor kunna få en högre personlig välfärd utan att det ökar offentliga budget- underskott eller produktionens kostnader. Flexibiliteten får naturligtvis inte kullkasta grundläggande fördelningspolitiska mål.

I ett annat ekonomiskt läge där förutsättningar för fortsatta reformer föreligger kommer naturligtvis arbetstidsreformer att vägas mot höjd ekonomisk standard för den enskilde. Vi anser att datatekniken kan bidra till att dessa förutsättningar kommer till stånd och vi är övertygade om att fortsatta arbetstidsreformer betraktas som angelägna. Aktuella åtgärder i sammanhanget kan röra veckoarbetstiden, semestrar m m, men också andra utbudspåverkande åtgärder som generösare vuxenstu— diestöd, föräldraförsäkring, delpensionsmöjligheter etc.

3.7. Hur förändras yrkesstrukturen?

Vi har i vårt utredningsarbete kunnat konstatera att datasystemen fram- förallt ersätter olika typer av rutinarbeten. Enklare manuella ingrepp i industriproduktionen elimineras och enklare beräknings— och utskrifts- arbete på kontor görs med datorhjälp. På sikt kommer även regi- streringsarbetet att försvinna. Vi ser positivt på att rutinarbetsuppgifter- na minskar och med kommunikationsteknikens hjälp fördelas på flera händer. Ett stort omställningsbehov kommer emellertid att bli följden för den personal som tidigare hade en stor del av detta rutinarbete i sina arbetsuppgifter.

För att förhindra utslagning från arbetsmarknaden är det av utomor- dentlig betydelse att den personal som tidigare varit sysselsatt med rutinartade arbetsuppgifter omskolas till nya uppgifter inom industrin och på kontoren. Det kommer att bli fråga om vidareutbildning i det nuvarande yrket till en ny inriktning som omfattar den nya tekniken. Det kommer säkerligen också som en följd av övertalighetsproblem i vissa branscher att bli fråga om omskolning till helt nya yrkesroller. Ett exempel på denna dubbla inriktning finns inom industrin. Industrin kommer att ha behov av kvalificerade yrkesarbetare. En del av de tem- poarbetare som idag finns inom industrin kan vidareutbildas till denna roll medan andra får omskolas bort från industrin. Här skall återigen upprepas vår oförmåga att bedöma de jobb som kan uppstå i samhället. Inom tjänstesektorn kommer olika former av informationstjänster att utvecklas, om vilka vi idag saknar kunskap och därför inte närmare kan precisera.

En stor del av de jobb inom kontorssektorn där datoriseringsmöjlig- heterna anses som goda innehas idag av kvinnor; 30 procent av de svenska kvinnorna befinner sig i dessa yrken vilket skall jämföras med en andel mindre än fem procent för männen. Dessutom arbetar hälften av alla yrkesverksamma kvinnor inom nio yrken, medan hälften av alla män arbetar inom 21 yrken. Inom verkstadsindustrin i Sverige svarade

kvinnorna för 16 procent av det totala antalet utförda arbetstimmar år 1979, men för de mest rutinbetonade arbetsuppgifterna svarade de för över hälften av antalet utförda arbetstimmar.

Många rutinarbetsuppgifter har varit inkörsportar för ungdomen till arbetslivet. Datoriseringen innebär att en viss blockering sker av dessa inkörsportar och större krav ställs på ungdomens grundutbildning. Sam- tidigt minskar nyrekryteringsbehovet som en följd av datateknikens rationaliseringseffekter om inte en ökad efterfrågan kan kompensera detta. Båda dessa tendenser verkar i en riktning som försvårar ungdo— mens inträde på arbetsmarknaden.

Vi anser att speciella åtgärder måste företas för att underlätta kvinnors och ungdomars omställnings- och anpassningsprocess till den nya ar— betsmarknadssituation datoriseringen skapar.

3.8. Hur uppnås en effektiv dataanvändning?

Vi har ovan redovisat att produktivitetsutvecklingen inte varit gynnsam under slutet av 1970-talet. Vi har också kunnat konstatera att utveck- lingsfaktorn som en del av produktivitetsutvecklingen visat mindre gynnsamma siffror speciellt vad avser de ”mjuka” delarna som organi- sation, utbildning etc.

Det finns naturligtvis flera förklaringar till dessa siffror men vi är övertygade om att en viktig förklaring är att datatekniken inte utnyttjas effektivt pga brister bl a i utbildning, organisation och medinflytande. Vi vill därför peka på en del förutsättningar för en effektiv teknikanvänd- ning.

3.8.1. Inhemsk produktion av datateknik är en väsentlig förutsättning

Den svenska produktionen av datateknik är framförallt inriktad på kommunikationsteknik och industriell elektronik. Själva datorn och dess styrsystem importeras i stor utsträckning. Så länge importen består av generella styrsystem har vi möjlighet att applicera dessa efter vårt eget synsätt på datateknikens användning. Med införandet av mini- och mikrodatorer får datasystem emellertid alltmer karaktären av färdiga system. Tekniken och användningssättet integreras i ett paket. Svensk industris exportframgångar har ofta varit baserade på gediget yrkeskun- nande och hög produktkvalitet. Vi ser en fara i att import av färdiga datasystem kan bidra till att vårt yrkeskunnande relativt sett försämras, till förfång för svenskt näringslivs konkurrenskraft. Det måste därför vara angeläget att det inom landet utvecklas hårdvara och framförallt mjukvara till datasystem som bevarar Sveriges konkurrensfördelar både vad gäller yrkeskunnande och kvalitet. Dessutom finns det en växande exportandel i den inhemska elektronikproduktionen. Denna har under 1970-talet vuxit från c:a 55 procent till c:a 63 procent. Produktutveckling, kunskapsuppbyggnad och därmed konkurrens- kraft i svensk elektronikindustri kan främjas med hjälp av teknikupp-

handling. Den offentliga sektorn bör här utnyttja sin roll som en stor beställare av datateknik.

3.8.2. Datatekniken skall främja en god arbetsmiljö

En grundläggande förutsättning för en effektiv dataanvändning är att de befattningshavare som dagligen kommer i kontakt med datasystem upp- lever dessa positivt. Det måste vara en målsättning för näringslivet och den offentliga förvaltningen att införa en teknik som främjar en god arbetsmiljö och en effektiv organisation. Nödvändiga komponenter i denna strävan är goda arbetsförhållanden och personalens arbetstill- fredsställelse. Vi anser dessutom att såväl vår kunskap på arbetsmiljö- området som vår förmåga att bygga in denna kunskap i datasystem kan ge Sverige konkurrensfördelar på världsmarknaden.

Utgångspunkten för kraven på en god arbetsmiljö är arbetsmiljölagen 2 kap 15, i vilken betonas att arbetsmiljön skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället. Detta innebär att arbetsförhållandena skall anpassas till människans förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende och att arbe- tet anordnas så att arbetstagaren själv kan påverka sin arbetssituation.

Vi har i vårt utredningsarbete använt oss av ett brett arbetsmiljöbe- grepp. Vi har således försökt väga samman arbetsmiljö och effektivitet genom att analysera den fysiska arbetsmiljön, arbetets organisation, arbetsinnehållet och arbetsgemenskapen.

De organisatoriska aspekterna har satts i förgrunden. Således får ett införande av datateknik inte enbart bestå av utveckling och inlärning av det fysiska hanterandet av utrustningen. En organisationsanalys bör paras med teknikinförandet. Denna analys måste ske i ett tidigt skede.

En organisationsanalys i samband med introduktion av datateknik bör bl a beakta två grundläggande kännetecken i datasystemen: El möjligheten att göra data i stora mängder mer lättillgänglig El möjligheten att styra tillverknings- och/eller administrativa processer

Det första kännetecknet, datalagringen, skapar tillsammans med kom- munikationsteknik en ökad tillgänglighet till information på olika orga- nisationsnivåer. Förbättrade beslutsunderlag kan tas fram och en sprid- ning av beslutsfattandet blir möjlig. Vi anser att datortekniken kan skapa nya förutsättningar för en demokratisk arbetsorganisation.

Det andra kännetecknet, datorteknikens möjligheter att styra proces- ser, måste sättas i relation till mänskliga behov att själv påverka sin arbetssituation enligt AML.

I kontorsmiljön bör datortekniken ses som ett hjälpmedel till över- blick och fördjupad kunskap i den enskildes arbetsituation. Hård upp- styckning av arbetsuppgifter som minskar den enskildes möjlighet att se samband bör undvikas.

Styrningen av processer i verkstads- och processindustrin kan inne- bära utglesning av personalen och monotona operatörsroller. Dessa roller kan undvikas genom olika organisatoriska lösningar som ger

möjlighet till arbetsrotation.

I vårt arbete har vi kommit i kontakt med vissa organisationsformer som vi bedömer som mindre lämpliga. Vi anser således att skrivarbete i möjligaste mån bör spridas ut i organisationen och att centraliserade skrivfunktioner undviks. Vi ställer oss också negativa till hemterminal- arbete om detta innebär en arbetsdelning som befäster okvalificerade och monotona jobb.

3.8.3. Möjlighet att påverka den egna arbetssituationen

En förutsättning för effektiva och väl fungerande datasystem är att den personal som direkt berörs av datoriseringen och dess fackliga företrä- dare ges möjlighet att delta i utvecklingsprocessen och får ett reellt inflytande på denna.

Det går inte att ge ett enkelt svar på frågan om arbetstagarnas inställ- ning till den tekniska utvecklingen. Om denna paras med att arbetstagar- nas inflytande i arbetslivet förstärks, och om den personalreduktion som produktivitetsvinster kan skapa i det egna företaget används till perso- nalökning inom andra områden i företaget eller i någon annan sektor av ekonomin, kommer intresset för den tekniska utvecklingen att kunna upprätthållas och utvidgas. I första hand är detta frågor för arbetsmark- nadens parter. Samhällets påverkan på inflytandefrågor kan ske genom lagstiftning, satsning på FoU och utbildning.

Det är således utomordentligt betydelsefullt att de anställda kan häv- da sitt inflytande. Arbetsorganisatoriska frågor kan inte väntas få en tillfredsställande lösning om inte de anställda på ett tidigt stadium ges möjlighet till medbestämmande, och som följd därav deltar aktivt i att utveckla datasystemen och de organisatoriska lösningar som väljs. Upp- läggningen av ett komplicerat datasystem förutsätter en omfattande kartläggning av hela arbetsplatsen, varvid många personers kunskaper om olika delar av arbetsprocessen måste tas till vara. Brister i männi- skors kunnande och utbildning kan vara ett större hinder för produkti- vitetsutvecklingen än brist på teknik och investeringar.

Parterna på den svenska arbetsmarknaden har av tradition haft en positiv syn på tekniska förändringar. När den tekniska utvecklingen lett till negativa konsekvenser för de anställda har problemen ofta blivit föremål för diskussioner och kanske reglering genom kollektivavtal mellan parterna på arbetsmarknaden. I flera fall har samhället trätt in med reglerade åtgärder tex lagstiftning på arbetstidens och arbetsmil- jöns områden. Andra samhällsinsatser på arbetsmiljöområdet är till- komsten av tillsynsmyndigheter som arbetarskyddsstyrelsen och yrkes- inspektionen.

Medbestämmandelagen har försett arbetsmarknaden med en rad nya styr- och skyddsmekanismer. Ju större konsekvenser den tekniska ut— vecklingen för med sig för det sociala systemet och därmed för de anställda, desto starkare krav kan dessa berättigat resa på medinflytande och på utformningen av arbetsmiljön. En förutsättning för att den tek- niska utvecklingens landvinningar skall kunna utnyttjas optimalt är således att arbetstagarna tillförsäkras ett inflytande så att deras krav på

en god arbetsmiljö i vid mening kan tillgodoses på arbetsplatserna.

Ett belysande exempel i denna riktning är det medbestämmandeavtal som slutits mellan huvudorganisationerna på den privata arbetsmark- naden det 5 k utvecklingsavtalet. Avtalet betonar företagets och de an- ställdas gemensamma intresse på ett antal områden. Det kan gälla effek— tivitet, arbetsorganisation, arbetsinnehåll, yrkeskunskaper och järn- ställdhet.

Den anställdes inflytande på utvecklingen av datasystem kan hävdas på ett flertal sätt. Om den anställde direkt berörs av ett datorsystem bör denne ges möjlighet att delta i utvecklingsgrupper där experter och lekmän gemensamt diskuterar sig fram till lösningar. Genom kontinuer- lig information och referensgruppsystem kan den anställde ges en över- blick över den totala rationaliseringsverksamheten i organisationen, och därigenom påverka även de långsiktiga rationaliseringsbesluten.

Den formella medbestämmandeprocessen vid systemutvecklingsarbe— te och det stöd som MBL och olika teknikavtal ger de anställdas fackliga organisationer i denna process, har naturligtvis stor betydelse för de anställdas inflytande. Vi har i ett flertal av våra rapporter diskuterat de krav som bör ställas på medbestämmandeprocessen vid utveckling av datasystem. Vi har betonat att medbestämmandeprocessen måste kom- ma i gång i ett mycket tidigt skede av datorsystemutvecklingen, att de anställda ges en reell delaktighet i beslutsfattandet och att de anställda ges ökade möjligheter till utbildning. Vi har konstaterat att de speciella problem med beslutsnivåer som kan uppstå i koncernföretag måste få en lösning. Vi har även betonat att de fackliga förtroendemännens kompe- tens måste höjas genom utbildning och ökad möjlighet till förhandlings- förberedelser. Lokala fackliga organisationers problem att få assistens av ombudsmän och konsulter måste också lösas.

Vi har i tidigare betänkanden pekat på lagstiftning som en möjlighet att reglera ovanstående problemområden, men samtidigt betonat vikten av att medbestämmandeavtal slutes på hela arbetsmarknaden.

Med SAF-LO-PTK-avtalet (utvecklingsavtalet) kan vi konstatera att centrala medbestämmandeavtal finns på hela arbetsmarknaden. Vi kan också konstatera att i SAF-LO-PTK-avtalet visas på lösningar av flerta- let av de problemområden vi redovisat. Ett samförstånd mellan parterna i synen på datateknik och dess introduktion i arbetslivet är en betydel- sefull konkurrensfördel för Sverige.

Det finns speciella s k systemutvecklingsmodeller för utveckling av datasystem. Vi anser att dessa modellers utformning spelar en väsentlig roll för medbestämmandeprocessen vid introduktion av datateknik. Speciellt har vi pekat på att modellerna bör inkludera såväl organisa- tions- och konsekvensanalyser som personalutvecklingsplaner. Forsk- nings- och utvecklingsinsatser där forskare och praktiker möts kring systemutvecklingsmodeller är av vikt för en fördjupad kunskap om systemutveckling och systemutformning.

3.9. Kunskapsuppbyggnad och kunskapsspridning är en grund för effektiv teknikanvändning

Den takt varmed den allmänna kunskapsnivån kring datateknik kan höjas kommer att bli bestämmande för hur och i vilken takt datatekniken förs in i såväl produktionssystem som på andra håll, och i vilken ut- sträckning attityderna till det nya kommer att vara positiva. Detta fäster uppmärksamheten inte bara på kvalitén i det reguljära skolsystemet inklusive högskolor och universitet, utan i ännu högre grad på den viktiga fort- och vidareutbildning som sker på arbetsplatserna och i arbetsmarknadsutbildningen. Avsevärda resurser behöver satsas på ut- bildningens område.

Övergång till datateknik inom olika arbetsområden ställer krav på återkommande fortbildning och vidareutbildning för både beslutsfattare och personer som har att använda de nya hjälpmedlen. Kraven på teoretisk föreståelse och förmåga till överblick ökar för många grupper. Antalet tempoarbeten och andra rutinmässiga uppgifter får samtidigt minskad omfattning i både industrin och kontorsarbetet. Den traditio- nella uppdelningen på arbetare och tjänstemän kan väntas få mindre betydelse. Kraven på teoretiska kunskaper och förmåga att ta ansvar ökar för arbetarnas del, samtidigt som ett antal traditionella industriar- betaryrken av manuellt slag eller okvalificerade rutinarbeten inom kon- torssektorn får minskad betydelse, i likhet med vad som tidigare skett med en rad hantverksyrken. Även specialister som utvecklar och inför datatekniska hjälpmedel behöver fortlöpande bygga upp sin kompetens och, inte minst, bredda sina kunskaper inom andra ämnesområden för att bättre kunna förstå teknikens funktion i en ofta komplicerad arbets- organisation. Det är således angeläget att de redan anställda i sin fort- bildning inte endast ges en teknisk påbyggnad, utan även garanteras bredare kunskaper om tex datoriseringens effekter på arbetsorganisa- tion och arbetsmiljö. Kvinnornas situation måste speciellt beaktas. Kvinnorna har i allmänhet en lägre kunskaps- och utbildningsnivå i teknik och data än männen.

Det primära ansvaret för utformningen av riktlinjer och utbildnings- planer för den företagsinterna fort- och vidareutbildningen bör ligga hos parterna. Ansvaret för utbildning av redan yrkesverksamma som berörs av omställningar måste också i första hand ligga på respektive arbetsgi- vare. Erfarenheterna visar att större företag liksom offentliga arbetsgi- vare har förutsättningar att ordna sådan utbildning på ett tillfredställan- de sätt. För mindre och medelstora företag är det svårare att avvara personal eller anställa ersättare under utbildningstiden. Det kan därför heller inte uteslutas att mindre företag har så bristfälliga kunskaper eller resurser för utbildning att en annars möjlig produktivitetsökning inte kommer till stånd. Idag kan inom" arbetsmarknadsutbildningens ram statsbidrag utgå till utbildning av anställda i mindre och medelstora företag i samband med datorisering. Att denna möjlighet inte utnyttjats i någon nämnvärd omfattning torde bero på avsaknaden av de riktlinjer och utbildningsplaner som förutsattes skulle komma till stånd när beslu- tet togs om denna bidragsform.

Arbetsmarknadsutbildningen måste också i större utsträckning än för närvarande kunna utnyttjas för redan anställda som hotas av arbetslös- het, och för att motverka flaskhalsproblem i företagen som följd av bristande kunskaper hos de anställda. Detta ställer stora krav på flexibi- litet i kursutbudet inom arbetsmarknadsutbildningen. Kursernas inne- håll måste ständigt anpassas till de krav som den tekniska utvecklingen ställer.

Datateknikens egen utveckling och den ökande användningen av datateknik skapar således nya och förändrade utbildningsbehov. Att genomföra de nödvändiga reformerna i utbildningssystemet är kompli— cerat av flera skäl. Kunskaper om datateknik är i många av de utbild- ningar som berörs ett nytt kompetensområde för lärarna. Det krävs därför såväl fortbildning för de redan yrkesverksamma som förändring- ar i lärarutbildningen. Att genomföra detta tar tid och kräver stora resurser. Tidsfaktorn är avgörande på grund av datateknikens snabba utveckling. Den allmänna resursknappheten leder till att förändringarna kräver omprioriteringar, för att den nödvändiga satsningen på lärarfort- bildning skall kunna genomföras under de närmaste åren.

Det finns således krav på utbildning i många olika former och för många olika grupper. Den snabba utvecklingen inom elektroniken skär- per betydelsen av att denna utbildning sätts in i ett tidigt skede och att den utformas så att möjlighet till fortbildning öppnas. Den nya genera- tionen, och då inte minst flickorna, måste få grundläggande kunskaper i datateknik redan i sin skolutbildning.

Flexibilitet och okonventionella lösningar måste bli centrala begrepp om detta skall kunna klaras. Ett nära samarbete mellan företag och utbildningsmyndigheter där tjänster och kapacitet ömsesidigt köps eller byts måste utvecklas. För såväl arbetssökande som anställda med all- mänt otillräcklig utbildningsbakgrund måste möjligheterna till en teore- tisk grundutbildning som grund för ytterligare specialiserad utbildning inom nya teknikområden vidgas.

Vi vill i detta betänkande betona att endast genom utbildningsinsatser som höjer den allmänna kunskapsnivån i arbetslivet kan en effektiv dataanvändning uppnås. Våra huvudförslag lägger huvudvikten vid en samordning av existerande kunskaper samt uppbyggnad och spridning av ny kunskap.

4. Utredningens förslag till åtgärder

Vi har i kapitel 3 framhållit en del förutsättningar för en effektiv data- användning, dvs en användning som förbättrar miljön, utvecklar och vidgar arbetsinnehållet och leder till mer engagerande yrkesroller. En grundläggande förutsättning är en bred kunskapsuppbyggnad som ger den enskilde arbetstagaren en möjlighet att efter sin egen förmåga närma sig datatekniken och utvecklas med denna i sin yrkesroll. Vi anser att denna kunskapsuppbyggnad underlättas om den får en lokal förankring med ansvarstagande av regionala och kommunala organ samt lokalt näringliv. Vi vill erinra om att svenska industriframgångar ofta varit baserade på ett gediget yrkeskunnande och hög produktkvalitet. Även med elektronik i produkter och produktionsprocesser måste denna kon- kurrensfördel bevaras. Det måste därför vara angeläget att maskinvara och framförallt programvara till datasystem utvecklas inom landet.

Vi anser att en effektiv dataanvändning främjas av att de befattnings- havare som i sitt dagliga arbete kommer i kontakt med datasystem får en positiv upplevelse av dessa. Den teknik som introduceras i näringslivet och den offentliga förvaltningen måste därför tillfredsställa högt ställda krav på arbetsmiljö och arbetsorganisation. Goda arbetsförhållanden och personalens arbetstillfredsställelse är grundläggande förutsättningar för en effektiv dataanvändning.

Ytterligare en förutsättning för effektiva och välfungerande datasy- stem är att den personal som direkt berörs av datoriseringen och fackliga företrädare ges möjlighet att delta i utvecklingsprocessen och får ett reellt inflytande på denna.

Förutsättningarna för att åstadkomma en effektiv dataanvändning kan sammanfattas i tre punkter:

[] Bred kunskapsspridning om datorer i arbetslivet. El Datorsystem som tillfredsställer högt ställda krav på arbetsorganisa- tion och arbetsmiljö. 121 Inflytande från de anställda och de fackliga organisationerna i sy- stemutvecklingsarbetet.

Dessa tre förutsättningar måste ingå i en syntes med en hög datateknisk expertkompetens för att uppnå en effektiv datoranvändning. Därigenom kan produktivitetsförbättringar uppnås som ökar näringslivets och för-

valtningars konkurrenskraft och skapar ett ekonomiskt utrymme för en fortsatt välfärdspolitik.

Vi har haft ovanstående synsätt som utgångspunkt inför utformningen av våra förslag till åtgärder. Innan vi går in på en mera detaljerad beskrivning av våra förslag skall vi föra en kort diskussion kring möjliga samhälleliga styrstrategier.

Den mest genomgripande formen av styrning som samhället kan tillgripa är lagstiftning. Regelverk läggs fast med olika former av sank- tioner mot överträdelser. Datalagen är ett sådant exempel. Lagstiftning- en kan även enbart bilda en ram och uppmana till avtal mellan arbets- marknadens parter. MBL är ett exempel på detta. Efterlevnaden av lagstiftningen kontrolleras genom olika åtgärder i form av tillsyn och inspektion. För detta ändamål kan myndigheter inrättas. Myndigheterna ges även i uppgift att som komplement till lagar utfärda föreskrifter. Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen är exempel på ovanstå- ende.

Vi har i vårt arbete diskuterat förändringar i såväl MBL som AML. Vad gäller MBL har vi emellertid gjort bedömningen att alternativet med förhandlingar och avtal mellan parter i första hand bör prövas för att vidareutveckla medbestämmandet. Vi har vidare funnit att regleringar av datormiljöer med hjälp av AML skulle bli alltför översiktliga och förordar därför föreskriftsarbete.

Sanktioner mot lagöverträdelser är ofta av ekonomisk art. Denna typ av styrning förekommer även i form av beskattning. Vi har i utredningen diskuterat datorskatt och ställt oss negativa till denna form av beskatt- ning. Vi anser att den skulle hämma produktivitetsutvecklingen och försämra vår situation på den internationella marknaden. Dessutom är datorbegreppet inte entydigt. Uppenbara definitionsproblem skulle uppstå. Vi har för övrigt ansett att det inte ingår i vårt uppdrag att lägga fram synpunkter på hur skatteuttaget bör fördelas mellan arbete och kapital.

Fonderingar i exempelvis investeringsfonder är andra exempel på ekonomiska styrmedel. Vi har diskuterat finansieringen av personalut- bildningen. KAFUS redovisning av olika finansieringsalternativ bör enligt vår mening kunna ligga till grund för ett särskilt utredningsupp- drag beträffande denna fråga.

Styrning sker även i form av olika ekonomiska stimulanser till nä- ringsliv och förvaltningar. Här finns en rad olika stödformer. Mottaga- ren kan vara ett enskilt företag, en grupp företag, en branschorganisa- tion etc. Stödet kan ske direkt eller via myndighet, institut, program etc. Även ändamålet skiftar. Internutbildning, metodutveckling, försöks- verksamhet, pilotsystem, alternativ teknik, prototyper, dvs olika typer av förebilder, är exempel på stödobjekt. Vi föreslår i avsnitt 4.3 ett stöd till systemutveckling i små och medelstora företag. Ett annat konkret exem- pel på ekonomiska stimulanser är ASFs utvecklingsprogram för ny teknik, arbetsorganisation och arbetsmiljö.

ASFs utvecklingsprogram stödjer specifika projekt. En annan metod är att mera övergripande stimulera kunskapsspridningen i företag och förvaltningar, att premiera samverkan, information, rådgivning och er-

farenhetsutbyte. Vårt förslag om regionala utvecklingsprogram (4.1) har denna senare inriktning.

Statliga myndigheter och verk kan också tjäna som förebilder. Expe- rimentverksamhet, kompetensuppbyggnad etc sker då inom myndighe- tens eller verkets ram och sprids sedan till olika intressenter. Teknikupp- handling är ett exempel på hur staten kan påskynda prototyputveckling och kommersiell spridning av datasystem och datateknik. Statliga verk tjänar också som informatörer och rådgivare. Exempelvis bedriver kon- sumentverket denna typ av verksamhet. Vi föreslår att ASS bygger upp en kompetens som utöver nuvarande verksamhet möjliggör en kun- skapsstödjande roll på dataområdet.

Samhället kan även initiera utvärderingar av ny teknik, t ex i statskon- torets regi, eller tillsätta olika utredningar vars resultat bidrar till en allmän kompetenshöjning.

Samhällets satsningar på utbildningsområdet påverkar utvecklingen på lång sikt och är ett exempel på en ”mjuk” form av styrning. Styrning- en sker via ungdomsskolan, högskolan, vuxenutbildningen och arbets- marknadsutbildningen. Det pågår idag en diskussion om olika förslag till en ökad samverkan mellan de olika utbildningsformerna. Våra för- slag i avsnitt 4.4 syftar till en ökad samordning av företagens personal- utbildning och AMUs verksamhet. Vi föreslår att AMU stödjer företa- gens vidareutbildning av anställda för att underlätta strukturomvand- lingen. Vi vill också skapa utrymme för utbildning av arbetslösa i företag och förvaltningar.

En annan långsiktigt verkande styrform är FoU. Denna kan bedrivas på högskolan och universitet, via forskningsfonder, på institut och i företagen. Även på FoU-området sker en integration mellan olika forsk- ningsformer i allt större utsträckning. Vi lägger förslag för att främja FoU genom att föreslå centrum för administrativ datautveckling (4.2), forskning kring systemutvecklingsmodeller (4.3) och forskning om ar- betslivets datorisering (4.7).

Slutligen vill vi nämna samhällets möjlighet att via kampanjer påverka attityder och normer. Vi har två förslag på detta område, dels ett åtgärds- program för kvinnor (4.5), dels ett särskilt utvecklingsprogram för att göra datatekniken tillgänglig för handikappade (4.6). Dessa båda inne- håller även FoU- och utbildningsinsatser.

Flera av våra förslag har en regional anknytning. Våra regionala förslag är dessutom relaterade till varandra. Vi skall därför inledningsvis dels motivera vår regionala inriktning, dels ge en överblick över de regionala förslagen.

Vi anser det viktigt att föra ut datafrågorna på stor bredd till många grupper och alla delar av landet. Detta är både ett effektivitets-, demo- krati- och jämlikhetskrav. Datafrågorna måste förankras regionalt och lokalt, och understödja en regional spridning av expertkunnande. Re- gionala och kommunala organ samt lokala företag måste känna ett ansvar att själva driva datafrågorna. Våra förslag har därför ofta karak- tären av hjälp till självhjälp. Vi'föreslår att regionala utvecklingsprogram initieras. Dessa innebär att regionala intressenter genom informations- spridning, rådgivning, erfarenhetsutbyte, utbildningsinsatser och sam-

ordning av såväl mänskliga som maskinella resurser fördjupar den re- gionala kompetensen på dataområdet (se avsnitt 4.1).

Ett regionalt utvecklingsprogram kan bli drivfjädern och bilda bas för en kompetensuppbyggnad som stimulerar till olika specifika insatser. Vi sammanfattar en del sådana exempel i figur 421.

Figur 4:1 "datatjänst" datastugor Regionala utveck- lingsprogram lokala datacentra

datautbildningsprogram för ar- betslösa och personal som står inför omfattande strukturella förändringar

"Datatjänst" är en utåtriktad datamiljö dit småföretagare och andra yrkesutövare kan komma och få en leverantörsneutral rådgivning och demonstration av datateknik samt en användarorienterad utbildning. ”Datatjänst” är inriktad på en yrkesmässig användning av datateknik. Det bör kunna bidra till framförallt de mindre företagens kompetensut- veckling.

I en datastuga finns enklare datorutrustning tillgänglig för allmänhe- tens bruk. Datastugan bedriver en öppen, utåtriktad verksamhet där allmänheten får en första kontakt med datatekniken.

Lokala datacentra syftar till att på exempelvis kommunal basis sam- ordna såväl mänskliga som maskinella resurser på dataområdet och därmed uppnå samordningseffekter. Kommunal förvaltning, lokalt nä- ringsliv, skola etc samordnar t ex utbildning, systemutveckling och sy- stemanvändning för att hjälpas åt i sin dataanvändning.

Speciella insatser behövs för vissa grupper på eller utanför arbets- marknaden. Vi föreslår att inom ramen för AMU särskilda medel avsätts för utbildning av personal som står inför omfattande strukturella för- ändringar till följd av bl a ny teknik. Detta ger det enskilda företaget möjlighet att utbilda sin egen personal. Vi redovisar i avsnitt 4.4.1 dess- utom två konkreta projekt som ger regionens arbetslösa möjlighet till sådan utbildning.

I det regionala utvecklingsprogrammet ingår utbildningsprogram med utbildning i enklare programmering och systemering, träning i använ- dandet av olika programvara samt enklare elektronikkonstruktion. Ut- bildningen kan vara uppdragsinriktad mot det lokala näringslivet. Verk- samheten kan drivas fristående med kommunen, AMU och lokalt nä- ringsliv som initiativtagare, eller integreras i ett företag som besitter mera omfattande dator- och elektronikutrustning och kompetens.

Vi vill påpeka att de förslag med regional anknytning som redovisats ovan skall betraktas som exempel på organisatoriska lösningar. Vi inser att skilda regionala villkor kan skapa förutsättningar för andra kombi-

nationer, andra initiativ. Överhuvudtaget blir de regionala och lokala intiativen och idérikedomen mycket betydelsefull för utvecklingen inom dataområdet.

Sammanfattningsvis vill vi framhäva att samtliga våra förslag är av stimulerande karaktär. Vi försöker stimulera genom att skapa experi- mentmiljöer, pilotsystem, förebilder och goda exempel. Vi inrättar pro- gramverksamhet för att med kunskapsuppbyggnad skapa krafter som leder till en positiv utveckling. Vi föreslår forskningsinsatser med samma syfte. Med subventioner av utbildningssatsningar försöker vi undvika de negativa effekter strukturomvandlingen orsakad av bl a datateknik kan innebära för vissa grupper.

Vi lägger således inga förslag med målsättningen att stoppa eller bromsa datautvecklingen.

Vi motiverar detta med att teknologiskt kunnande har varit och måste förbli utgångspunkten för det svenska välfärdssamhällets utveckling. Sverige måste satsa på ett avancerat utnyttjande av datateknik inriktat på att hållajämna steg i datautvecklingen i största allmänhet, men också på att skapa nischer inom enskilda teknikområden.

Vi inser också att möjligheterna är begränsade att styra teknikutveck- lingen. Den tekniska utvecklingen på dataområdet försiggår i en inter- nationell miljö. Mycket av utvecklingen av såväl maskinvara som pro- gramvara sker utanför Sveriges gränser. Möjligheterna att påverka via internationella organisationer är begränsade. Att göra sig självförsörjan- de på datateknikområdet är inget realistiskt alternativ. Snarare är den svenska elektronikindustrin beroende av exportmöjligheter och interna- tionella kontakter för sin existens och fortlevnad. Sverige måste accep- tera att ligga i periferin när det gäller den övergripande styrningen av datautvecklingen. Detta hindrar inte att vi kan vara ledande inom enskil- da teknikområden, exempelvis data- och elektronik i produktionen.

Vår inriktning blir snarare att styra mot en positiv användning av datatekniken som tar hänsyn till grundläggande mänskliga behov i ar- betslivet vad gäller arbetsmiljö, arbetsinnehåll och gemenskap.

Fortsättningsvis skall vi mera i detalj beskriva de olika förslagen. Vi vill påpeka att den turordning i vilken vi valt att redovisa våra förslag inte skall betraktas som en rangordning. Vi vill emellertid betona försla- get om regionala utvecklingsprogram (4.1). Vi anser att regionalt base- rade insatser är ett effektivt medel för att få till stånd en god teknikan- vändning som samhället bör främja och bevaka. Vi ger därför detta förslag högsta prioritet. Flera av våra andra förslag är dessutom beroen- de av att de regionala utvecklingsprogrammen kommer till stånd.

4.1. Regionala utvecklingsprogram

4.1.1. Förslag

Vi har i samband med vårt utredningsarbete bedrivit en försöksverksam- het med regionala utvecklingsprogram på dataområdet i Värmlands och Malmöhus län. Försöksverksamheten redovisas i sin helhet i rapporten

Ds A 1983: 16. Vi vill vidareutveckla denna verksamhet och ge fler regio- ner möjlighet att sätta igång utvecklingsprogram. Vi föreslår samtidigt en organisatorisk bas och visar på finansieringsmöjligheter för ett sådant utvidgat program.

Det primära syftet med ett regionalt utvecklingsprogram är att i regio- nen samla den kunskap som finns på dataområdet samt sprida och vidareutveckla denna kunskap. Informationsspridning, rådgivning, er- farenhetsutbyte, utbildningsinsatser och samutnyttjande av såväl mänskliga som maskinella resurser för att uppnå samordningseffekter blir naturliga moment i ett utvecklingsprogram.

Vi föreslår att det inom de regionala utvecklingsprogrammens ram byggs upp utåtriktade datamiljöer (”datatjänst”) dit småföretagare och andra yrkesutövare kan komma och få en leverantörsneutral rådgivning och demonstration av datateknik samt en användarorienterad utbild- ning.

Vi ser ett flertal motiv för de regionala utvecklingsprogrammen. Da- tafrågorna bör föras ut på stor bredd till många grupper över hela landet. En regional och lokal förankring är viktig. Det skapar närhet till proble- men. Det ger också möjlighet till samspel och samverkan mellan olika intressenter på en operativ nivå. Ansvaret för att driva datafrågorna måste spridas till olika regionala och lokala intressenter (kommuner, lokalt näringsliv, regionala organ).

De mindre företagen utgör en expansiv kraft på arbetsmarknaden. Dessa företags förmåga att anskaffa och rätt utnyttja datateknik blir betydelsefull. Det råder brist på datakunskap i regionerna utanför Stock- holmsområdet. En samordning av tillgängliga resurser är nödvändig. Vi vill betona att de regionala och lokala initiativen, idérikedomen och variationen utgör en förutsättning för vårt förslag. Vi vill inte likforma den regionala datautvecklingen. Programmen skall spegla de regionala behoven.

Målsättningen med de regionala utvecklingsprogrammen skall vara att i ett sammanhang utveckla och sprida datakunnandet som sådant och samtidigt garantera att tekniken tas i bruk på ett sätt som förbättrar miljön, utvecklar och vidgar arbetsinnehållet och leder till mer engage- rande yrkesroller. Programmen skall vidare skapa och utveckla nya verksamheter och därmed främja sysselsättningen och regionens nä- ringsliv.

Programmen bör på regional basis samordnas av länsstyrelserna. Andra berörda regionala organ kan medverka i en informell lednings- organisation. Till den regionala ledningsgruppens förfogande bör stå ett sekretariat som initierar utvecklingsverksamhet och samordnar pågåen- de projekt.

Vi föreslår att en samordningsgrupp bildas på departementsnivå med berörda departement och arbetsmarknadens parter representerade. Led- ningsgruppen får ansvar för initiering av de regionala utvecklingspro- grammen och för medelstilldelningen, samt blir på central nivå ett forum för diskussion och erfarenhetsutbyte. På sikt bör det övervägas om det löpande programarbetet kan föras över till myndighetsnivå.

4.1.2. Bakgrund

Vi har i vårt utredningsarbete kunnat konstatera att utvecklingen på mini- och mikrodatorområdet gett allt fler företag och organisationer möjlighet att till ett relativt rimligt pris använda sig av datateknik. Samtidigt beläggs att kunskapsnivån inte står i paritet med teknikens möjligheter. Rapporterna ”ADB i kommuner och landsting” (Ds A 198315) och ”Datoriseringen av administrativa rutiner i små och medel- stora företag" (Ds A l982:10) pekar på att detta är en hämsko på den fortsatta teknikspridningen och betonar att riskerna för ett ineffektivt utnyttjande av datateknik är uppenbara. Arbetsmiljöaspekter och infly- tandefrågor kan t ex komma i kläm.

Kunskapen om datateknik är fortfarande expertbetonad och koncen— trerad till Stockholmsregionen. Den ökande spridningen av mini- och mikrodatorteknik skapar emellertid ”öar” av kunskap lokalt ute på enskilda företag, enskilda organisationer och hos enskilda individer. De regionala utvecklingsprogrammen syftar till att samordna, sprida och vidareutveckla denna kunskap. Detta skall bidra till att ny teknik tas i bruk på ett sätt som förbättrar miljön, utvecklar och vidgar arbetsinne- hållet samt leder till mer engagerande yrkesroller. På det sättet kan en i vidare mening positiv användning av ny teknik ske. Endast genom en till människornas förutsättningar anpassad teknisk förnyelse kan konkur- renskraften hos svensk industri och effektiviteten i förvaltningen ges ett verkligt tillskott.

Det finns uppenbara ”flaskhalsar” som bromsar spridningen av data— teknik i regionerna (utanför Stockholms län) och som hämmar kun- skapsspridningen av god teknikanvändning. En faktor är den begränsa- de tillgången till dataexperter. Enligt SCB finns hälften av landets ADB-personal i Stockholms län medan den andra hälften är spriddiöver landet. En annan hämmande faktor är det begränsade kurs- och konfe— rensutbudet för dataexperter i regionerna, vilket minskar kontaktmöjlig- heterna för denna grupp. Även användarutbildningen är mindre omfat- tande.

Tillgången på referens- och demonstrationssystem i regionerna är dessutom begränsad. Företag med likartade behov av datateknik och/ eller med likartade erfarenheter befinner sig ofta på långa avstånd från varandra vilket hämmar naturliga kontakter.

Speciellt för mindre företag kan tröskeln till en egen dataanvändning vara hög. Ett mindre företag har ofta inte tillgång till egna experter på dataområdet. Ett beroende av datorleverantörer och konsulter kan bli följden, ett beroende som det mindre företaget drar sig för att skapa. Den bristande interna kunskapen kan göra det svårt att överblicka de utbild- ningstillfällen som ges. Konferenser och litteratur blir ofta för avance— rade för en oerfaren mindre företagare. Dessutom är personalen i små företag hårt uppknuten till sina arbetsuppgifter med små möjligheter att få ersättare. Det blir således svårt att delta i kurser och konferenser. Även om möjlighet till utbildning ges kan det vara svårt att relatera utbildning- ens innehåll till den egna situationen i företaget. Det föreligger följakt- ligen ett behov av skräddarsydd utbildning förlagd till företagen.

4121. Befintliga användarfrämjande aktiviteter i regionerna

Av ovanstående bakgrundsbeskrivning framgår att de användarfräm- jande åtgärder som idag riktas mot mindre företag i regionerna är bristfälliga. En de] aktiviteter pågår emellertid vilka vi kortfattat skall belysa.

RDF genomför en del användarfrämjande aktiviteter. Sju referensgrup- per har inrättats där användare sammanstrålar och diskuterar gemem- samma problem:

personal och utveckling metoder och hjälpmedel teknologisk utveckling

leverantörsbevakning

externa relationer FoU

övrigt

DDDDDEIEI

Grupperna skall följa utvecklingen inom sina respektive områden. Ge- nom referensgruppernas försorg utges publikationer inom ämnesområ- det, och utredningsaktiviteter genomförs för att öka kunskapen hos medlemsföretagen. RDF ger också mot debitering råd vid upphandling, kontraktsskrivning och avtalsfrågor. Förbundet bedriver dessutom in- formationsservice för allmänheten, studenter, konsulter, företag, orga- nisationer m fl och besvarar frågor om 121 leverantörer, produkter, tjänster, konsulter etc [] utbildning [1 litteratur, handböcker, tidskrifter El utredningar, prognoser, statistik

RDFs verksamhet är idag i huvudsak riktad mot större företag. Enligt uppgift pågår kontakter mellan RDF och SHIO- Familjeföretagen för en breddning av RDFs verksamhet mot mindre företag. En sådan utveck- ling skulle bidra till att förbättra situationen för de mindre företagen.

Dataindustriutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1974:10) att SIFU skulle svara för användarfrämjande åtgärder riktade mot de mind- re företagen. SIFU bedriver idag kursverksamhet med de mindre företa- gen som huvudmålgrupp. 1982/83 genomgick ca 20 000 personer SIFUs kurser. Förutom kurser i datateknik finns kurser i bygghantverk och marknadsföring. SIFUs datakurser är inriktade på industriell datateknik såsom datatillämpningar inom byggnads- och verkstadsindustri, CAD- teknik, mikroelektronik etc. Däremot förekommer inte kurser i admini- strativ databehandling i någon större omfattning.

En fråga som naturligtvis måste ställas då regionala utvecklingspro- gram diskuteras är vilka möjligheter de regionala utvecklingsfonderna har för att bedriva en motsvarande verksamhet. Man kan därvid konsta- tera att utvecklingsfondernas insatser på dataområdet är mycket varie- rande. Det förekommer såväl rådgivningsverksamhet som utbildnings- insatser av skiftande karaktär och omfattning. I Värmland har den regionala utvecklingsfonden varit mycket aktiv i uppbyggnaden av re-

gionala utvecklingsprogram. Däremot bör inte utvecklingsfonderna en- samma stå för en verksamhet motsvarande ett regionalt utvecklingspro- gram. Den regionala utvecklingsfonden kommer emellertid att vara en väsentlig resurs såväl personellt som finansiellt vid genomförandet av ett regionalt utvecklingprogram.

Vi förutsätter att vid genomförande av regionala utvecklingsprogram omfattande samarbete sker med RDF och SIFU för kunskaps- och erfarenhetsutbyte.

4.1.3 Exempel på innehåll i ett regionalt utvecklingsprogram

Som redan konstaterats har olika regioner olika behov av kunskapsupp- byggnad på dataområdet. Vi skall nedan visa exempel på vad som kan ingå i ett regionalt utvecklingsprogram. Avsikten är att ge idéer till innehåll. Varje region får sedan bygga sitt program enligt egna behov.

Det finns sex hörnstenar i ett regionalt utvecklingsprogram: informationsspridning

rådgivning erfarenhetsutbyte utbildningsinsatser

samordning av resurser

utredningsarbete

DDDDEID

Vi skall nedan kortfattat belysa var och en av dessa hörnstenar och använda framförallt Värmlandsprojektet som utgångspunkt för vår re- dovisning.

4.1.3.I Informationsspridning

Detta kan ta former av kampanjer riktade till allmänheten, till skolele- ver, till företagare och anställda. Informationspridningen kan ha den allmänna målsättningen att aktivera olika grupper för datafrågor, rikta sig'till specifika grupper eller vara begränsad till ett specifikt teknikom— råde som bedöms vara eftersatt i regionen. Därvid skapas sådana insik- ter och attityder att kunskapen om datateknikens möjligheter och be- gränsningar ökar.

4.1.3.2 Rådgivning

Mindre företag har ofta ingen datakompetens internt, utan blir i sitt agerande beroende av konsulter och leverantörer. Företagaren kan få problem att välja mellan olika förslag och alternativ. Motsvarande pro- blem gäller för de fackliga organisationerna. Bristen på kunskap kan även få till följd att företagaren helt avstår från att försöka utnyttja datatekniken. En rådgivning som gör det möjligt att bedöma alternativ och möjligheter innan kontakten med dataleverantören tas måste vara av värde. Rådgivningen kan med fördel vara av uppsökande karaktär för att även de tveksamma skall nås. I Värmland bedriver utvecklingsfonden

uppsökande verksamhet som stöd för etablering av CAD-tekniken inom det regionala utvecklingsprogrammets ram. Rådgivningen kan alterna- tivt ha karaktären av kontaktförmedling med hänvisning till lämpliga rådgivare.

INRA föreslog i sitt betänkande Information om arbetsmiljörisker (SOU l982z30) att försöksverksamhet med rådgivning om god teknikan- vändning på det kontorstekniska området skulle ske i arbetslivscentrums regi. Förslaget har mötts med viss tveksamhet i remissopinionen. Arbets- marknadsministern anför i budgetpropositionen 1984/85 att arbete med en sådan inriktning som utredningens förslag om god teknikanvändning avser, redan ha inletts och hänvisar till projekt som stöds av STU och ASF, t ex ASFs program för utveckling av ny teknik, arbetsorganisation och arbetsmiljö.

Vi anser att den rådgivande verksamheten i ett regionalt utvecklings— program kan vara ett sätt att tillgodose INRAs intentioner.

4.1.3.3 Erfarenhetsutbyte

Företag och organisationer som redan är etablerade dataanvändare kan på företagsträffar och seminarierjämföra sina erfarenheter inbördes och överföra kunskap till dem som står i begrepp att ta sig an datatekniken. Även fackklubbar har behov av den typ av erfarenhetsutbyte.

4. I .3.4 Utbildningsinsatser

För denna typ av insatser finns flera målgrupper. Vi har i vårt utred- ningsarbete kunnat konstatera att fortbildning av de redan yrkesverk- samma blir en viktig förutsättning för en positiv dataanvändning. Stöd kan ges till fortbildningsprogram för denna grupp. Dels kan olika initia- tiv tas till fortbildning, dels kan pågående utbildningsinsatser ute på företagen stödjas och samordnas.

Utbildningsinsatserna bör inte enbart syfta till att föra ut kunnande om användningen av datateknik och elektronik, utan också innehålla moment av kunskap som belyser datoriseringens effekter och hur dessa skall mötas och bemästras. De fackliga organisationernas engagemang i utbildningsplaneringen bör säkras. Fackliga förtroendemän blir en målgrupp för utbildningsinsatserna. Planerings- och utredningsarbete med sikte på att anpassa det traditionella skolväsendet till de regionala behoven är ett annat inslag som kan ingå i utbildningsinsatserna.

Ett flertal statliga utredningar, exempelvis gymnasiutredningen, kom- vuxutredningen och kommittén för arbetsmarknadsutbildning och före- tagsutbildning, har betonat de positiva effekter som kan uppnås genom en vidgad samverkan mellan olika utbildningsanordnare. Initiativ i den- na riktning kan tas på dataområdet inom ramen för ett regionalt utveck- lingsprogram. I Värmland har enskilda gymnasier, FoU- rådet, högsko- lan, länsarbetsnämnden, länsskolenämnden, näringslivet, LO- och TCO-distrikten, landstinget och länsstyrelsen gått samman med målsätt- ningen att samordna och vidareutveckla det regionala utbudet av utbild-

ning inom dataområdet samt skapa en ökad flexibilitet i utbildningsin- satserna.

Vi nämner i andra sammanhang i detta betänkande förslag på samar- bete mellan olika utbildningsanordnare. I tex avsnitt 4.4.1 om AMU utvecklas tanken på samarbete mellan ett enskilt företag och arbetsmark- nadsmyndigheterna i uppbyggnaden av ett utbildningsprogram för ar- betslösa och för anställda inom företag som står inför omfattande struk- turella förändringar som följd av bl a ny teknik. Initiativ i den här riktningen kan tas inom ramen för ett regionalt utvecklingsprogram.

Vi besökte i mars 1983 England för att bl a studera s k Information Technology Centres. Vid dessa datacentra, som finns spridda över Eng- land i sysselsättningssvaga regioner, får arbetslös ungdom utbildning inom dataområdet. Vi beskriver i avsnitt 4.4.1 hur en svensk motsvarig- het skulle kunna byggas upp. Initiativ till denna typ av satsning skulle också kunna ske inom ramen för ett regionalt utvecklingsprogram.

Ytterligare ett initiativ som kan ligga inom ett regionalt utvecklings- programs ram är uppbyggnaden av s k datastugor. I en datastuga finns datorutrustning tillgänglig för allmänheten. Datastugan bedriver en öp- pen, utåtriktad verksamhet där allmänheten får en första kontakt med datatekniken. Allmänheten kan också erbjudas en grundutbildning på dataområdet i datastugans regi. Pilotprojekt har förekommit i Stock- holm med datastugor som begränsats till kvinnor mellan 14—24 år för att försöka öka kvinnors intresse för datateknik.

4.1.3.5 Samordning av resurser

Vi har ovan redovisat samordningsvinster som kan uppnås på utbild- ningsområdet. Vi ser även andra möjligheter till att uppnå samordnings- effekter.

1 små och medelstora kommuner behövs en samordning av resurser inom dataområdet på lokal nivå. Olika intressenter kan bilda en samar- betsgrupp för att sprida information om datateknik och samordna olika resurser.

De utbildningsresurser som finns lokalt kan behöva kartläggas för användning i ungdomsskolan, KOMVUX, AMU och studieförbundens verksamhet. Informationskampanjer kan initieras. Gemensamma ut- vecklingsprojekt är en annan möjlighet där exempelvis kommunen och lokalt näringsliv kan delta. Naturliga ”bryggor” mellan utbildningsan- ordnare och näringsliv kan skapas så att ungdomar genomför dataprak- tik i det lokala näringslivet och smidigt slussas ut i sysselsättning efter skolgången.

En teknisk integration av olika datorutrustningar kan ske i ”lokala datacentra”. Detta kan exempelvis gälla CAD-tekniken. Olika intressen- ter kan här samutnyttja sina resurser och bygga samman dessa i ett datanät. Utbyte av såväl dataprogram som utbyte av information från olika databaser blir möjlig. Utveckling och inköp av datasystem kan också ske gemensamt. Inköp, utveckling och utbildning kan därmed förbilligas.

I det regionala utvecklingsprogrammet i Värmland har ett flertal

kommuner planer på en samordning av den kommunala förvaltningens, det lokala näringslivets och skolans behov av dataresurser.

4.1.3.6 Utredningsarbete

Ett regionalt utvecklingsprogram måste kunna innefatta både omedel— bara åtgärder som kan sättas in utan någon längre tids förberedelse och mera långsiktiga insatser. För sistnämnda slag av åtgärder måste vissa resurser avdelas för utredningsverksamhet inom det regionala utveck- lingsprogrammet. Vi har i våra studier av datoriseringens effekter pri- märt studerat riksomfattande frågor och branschfrågor. De regionala utvecklingsprogrammen kan ge ytterligare en dimension. Erfarenheter- na från de regionala utvecklingsprogrammen inom vårt utredningsom- råde bör därför samlas upp och utvärderas. En utvärdering av i vilken mån de regionala utvecklingsprogrammen uppnår avsedd effekt bör också ske.

Slutligen kan en del idéer av mera långsiktig karaktär behöva utredas ytterligare. Det kan exempelvis gälla de långsiktiga behoven av data- utbildning. I Värmlandsprogrammet nämns också exempel på utred- ningsuppdrag som framförallt vilar på utvecklingsfonden.

4.1.4 ”Datatjänst”

Som vi tidigare påpekat saknar ofta mindre företag egen kompetens på dataområdet. Därmed har de också svårt att ta till sig teoretiska beskriv— ningar av olika datasystems funktionssätt. Vidare kan denna kompetens- brist leda till svårigheter att välja i olika dataleverantörers utbud. Det måste därefter vara värdefullt för ett mindre företag att få datasystem åskådliggjorda genom realistiska demonstrationer i leverantörsneutral miljö.

En del av ett utvecklingsprogram skulle således kunna vara att bygga upp en demonstrationsmiljö (”datatjänst”) för informationsförmedling, rådgivning och användarorienterad utbildning.

Som redovisas nedan i avsnitt 4. l .8 föreslår vi att ett mindre sekretariat håller samman arbetet i respektive regionalt utvecklingsprogram och skapar kontinuitet i arbetet. Detta sekretariat kommer under utveck- lingsprogrammets genomförande att bygga upp en ”kunskapsbank” om regionens situation och möjligheter på dataområdet. Sekretariatet blir därför ett embryo kring vilket ”datatjänst” kan byggas upp.

På det verkstadstekniska området har IVF inrättat en småföretagare- service. Företag med högst 200 anställda får gratis rådgivning i produk- tions- och verkstadstekniska frågor i 25 timmar, och ytterligare 80 tim- mars konsultation för halva priset. Oberoende av storlek kan företag få ovanstående service i arbetsmiljöfrågor. ”Datatjänst” kan bygga upp en motsvarande men bredare service.

4.1.5 Kombinationer av olika förslag

Vi har ovan presenterat en de] förslag som kan renodlas och genomföras

vart och ett för sig. Det finns emellertid även olika kombinationsmöjlig- heter. Ett lokalt datacentra kan tjäna som utgångspunkt för en diskus- sion om kombinationsmöjligheter. Som vi tidigare nämnt syftar ett lokalt datacentra till att samordna olika mänskliga och maskinella resurser på dataområdet i kommunal regi. Kommunala förvaltningar, det lokala näringslivet, skolor etc kan samordna t ex utbildning, systemutveckling och systemanvändning samt samutnyttja datorutrustning. Till denna miljö kan naturligtvis även ”datatjänsts” demonstrationsmiljö förläggas, en datastuga inrättas och datautbildning för arbetslösa anordnas. Det finns naturligtvis andra kombinationsmöjligheter som får anpassas efter regionens behov och förutsättningar.

4.1.6 Samordning med andra regionala insatser

Det pågår redan en del aktiviteter i regionerna på dataområdet. Vi nämner också exempel på detta på andra ställen i vårt betänkande. I Malmöhus län pågårt ex utvecklandet av forskarbyn IDEON. Där finns också stiftelsen SUN samt elektronikgruppen i Lund (EGIL) etc. På ett flertal platser pågår införande av datastugor. Genom ASFs utvecklings- program för ny teknik, arbetsorganisation och arbetsmiljö stöds ett omfattande kommunalt utvecklingsprojekt i Sandviken. Många andra exempel skulle kunna nämnas.

Regional utveckling planeras vidare bl a inom ramen för arbetet med industriella utvecklingsprogram, i regional samordning av utbildnings- insatser etc. I utvecklingsfondernas normala verksamhet pågår olika aktiviteter på dataområdet i form av rådgivning och utbildning.

Olika branschorganisationer såsom IVF och VUC bedriver FoU- arbete, informationsspridning och rådgivningsverksamhet.

Här kan även nämnas det av oss föreslagna centret för administrativ datautveckling (4.2). Dessa bör bli naturliga samarbetspartners i ett regionalt utvecklingsprogram.

Vi ser inte vårt förslag till regionala utvecklingsprogram på dataom- rådet som en ersättning för dessa aktiviteter utan som ett komplement. Vår målsättning är att via de regionala utvecklingsprogrammen fokusera datafrågorna och med hjälp av de regionala organens egen initiativför- måga få till stånd en samordning av den regionala datautvecklingen.

4.1.7 Sammanfattande motiv för regionala utvecklingsprogram

El Vi vill föra ut datafrågorna på stor bredd, till många grupper över hela landet. Under 1960- och 1970-talen berördes framförallt de större företagen av datoriseringen. 1980- talets ”nya våg” av datatek- nik skapar även möjlighet för de mindre företagen att utnyttja data- tekniken i sin verksamhet. Vi vill stimulera denna spridning och samtidigt befrämja datasystem som förbättrar miljön, utvecklar och vidgar arbetsinnehållet, leder till mer engagerande yrkesroller m m. [I Det är väsentligt att datafrågorna förankras regionalt och lokalt. Vi har under vårt utredningsarbete kunnat konstatera att datakraft och

dataexpertis är starkt koncentrerad till Stockholmsregionen. Vi vill stödja en regional spridning av expertkunnande. 121 Ansvaret för att driva datafrågorna måste spridas till skilda regionala intressenter (kommuner, lokalt näringsliv, regionala organ). De re- gionala och lokala organen måste känna ett ansvar för fortsatt kun- skapsspridning om datateknik och fortsatta satsningar på datateknik med ”positiva förtecken”. 121 Vi bedömer de mindre företagen vara en expansiv kraft i framtidens näringsliv. Dessa företags förmåga att ta till sig och rätt utnyttja datateknik blir betydelsefull. El Såväl maskinella som mänskliga resurser på dataområdet är knappa i dagsläget i regionerna utanför Stockholmsområdet. Vi vill med de regionala utvecklingsprogrammen få en samordning till stånd av datafrågorna mellan olika regionala organ. 1] Vi vill genomföra programmen under så obyråkratiska former som möjligt och befrämja lokalt ansvarsmedvetande och engagemang. Målsättningen är således att programmen skall spegla de regionala behoven med hänsynstagande till pågående eller redan genomförda aktiviteter i industriella utvecklingsprogram etc. Försöksverksamhe- ten i Värmlands och Malmöhus län visar att det går att finna sådana former. 111 Vi gör bedömningen att regionalt baserade insatser är ett effektivt medel att på kort sikt få till stånd aktiviteter som samhället bör främja.

4.1.8 Organisation

4.1.8.I Regional organisation

Länsstyrelsen har en central roll i en regions industriella utveckling. Det blir därför naturligt att länsstyrelsen tar på sig rollen som huvudman för och samordnare av de regionala utvecklingsprogrammen. En förutsätt- ning för ett positivt utfall av utvecklingsprogrammen är ett aktivt delta- gande av de regionala representanterna för arbetsmarknadens parter och andra berörda. Enligt den modell som prövats i Värmlands län har länsstyrelsen bildat en ledningsgrupp för utvecklingsprogrammen i vil— ken en bred representation av olika intressenter ingår. I Värmland ingår näringslivet genom handelskammaren, LO- och TCO-distrikten, utveck- lingsfonden, landstinget, högskolan och länsarbetsnämnden i lednings- gruppen. Andra organ med uppgifter inom FoU-området som IVF och VUC kan också vara representerade i ledningsgruppen.

För att skapa kontinuitet i utvecklingsarbetet och sammanhållning av utvecklingsprogrammens olika delprojekt bör som nämnts ovan ett se- kretariat bildas i respektive län. En huvuduppgift för sekretariatet blir att ta olika initiativ så att utvecklingsverksamheten kommer igång. Speciella ledningsgrupper för olika delprojekt kan dessutom bli nödvändiga. Ett exempel på regional organisation visas i nedanstående skiss.

Länsstyrelsen Utvecklingsfonden Landstinget Länsskolnämnden Länsarbetsnämnden Arbetstagarorganisationerna Handelskammaren

Ledn i ngs—

LÄNSSTYRELSEN grupp

DATATJÄ NST

del- projekt

lednings- grupp

Sekretariat

utbild- samord-

informa— råg erfaren- ningsin- ning av re- tions— givnin hetsut- satser surser t ex spridning g byte t ex data— lokala data-

stuga centra

Sekretariatet kommer under utvecklingsprogrammets genomförande att bygga upp en ”kunskapsbank” om regionens situation och möjligheter på dataområdet. Sekretariatet blir därför ett embryo till en permanent regional informations— och rådgivningscentral i datafrågor. Med sekre- tariatet som bas kan en demonstrationsmiljö för informationsförmed- ling, rådgivning och användarorienterad utbildning (”datatjänst”) inrät- tas.

4.1.8.2 Central organisation

Vi föreslår att en samordningsgrupp bildas på arbetsmarknadsdeparte- mentet. I gruppen bör ingå representanter från civil-, industri- och Utbildningsdepartementet samt arbetsmarknadens parter.

Huvuduppgifter för samordningsgruppen blir att initiera arbetet med de regionala utvecklingsprogrammen i regionerna, bistå vid bedömning av finansieringskällor och fördela medel till programmen. Samordnings- gruppen kan också skapa sig en överblick över den pågående program- verksamheten och agera så att olika projekt understödjer och/eller kom- pletterar varandra. En naturlig uppgift för samordningsgruppen blir att överföra kunskaper och erfarenheter från ett program till ett annat. Vidare kan en bred kompetens i arbetsmarknads-, arbetsmiljö- och datafrågor som ett komplement till den regionala kunskapen samlas i samordningsgruppen.

Samordningsgruppen bör därigenom bli ett forum för en allmän dis- kussion och erfarenhetsutbyte vad gäller regionala insatser på dataom- rådet och effekterna av dessa. Erfarenheterna från de regionala utveck-

lingsprogrammen kan därmed spridas till en bredare krets och initiativ tas vid sidan om programverksamheten.

Mängden av erfarenhetsmaterial kommer successivt att öka efterhand som de regionala utvecklingsprogrammen realiseras. Det kan dels gälla erfarenheter från genomförandeprocessen, dels erfarenheter av de regio- nala utvecklingsprogrammens effekter. Materialet kommer att behöva systematiseras, t ex för riksomfattande sammanställningar och utvärde- ringar. Det kan vidare finnas behov att vidarbefordra material för fort- satt bearbetning i t ex olika forskningsprogram. På sikt bör det övervägas om detta löpande programarbete kan överföras till en myndighet.

4.1.9 Finansiering

Finansieringen av ett regionalt utvecklingsprogram bör begränsas i tiden och förslagsvis gälla för en femårsperiod. Insatser bör därefter finansie- ras helt via traditionella kanaler.

Som framgått av den organisationsdiskussion som förts ovan förvän- tas ett regionalt utvecklingsprogram ha ett flertal finansiärer. Källorna kan dessutom variera för olika regioner. Vi vill här föreslå ett par finansieringskällor.

Programmen bör till huvuddelen finansieras av de statliga, landstings- kommunala och kommunala medel som för närvarande disponeras av de regionala intressenterna. Det kan t ex gälla medel som står till läns- styrelsernas, länsarbetsnämndernas, länsskolenämndernas, utvecklings- fondernas och särskilda FoU-organs förfogande. Det förutsätts vidare att näringslivet deltar i utvecklingsprogrammens finansiering, t ex via de regionala handelskammarna. De regionala utvecklingsprogrammen kommer emellertid också att kräva speciella finansiella insatser.

Vid genomförandet av de regionala utvecklingsprogrammen bör i ett första skede ett mindre belopp ställas till regionens förfogande. Medlen möjliggör sammankomster mellan berörda parter och ett första utkast till utvecklingsprogram. Medlen har en central funktion som en initial driv- kraft vid programstarten. Vi föreslår att den centrala samordningsgrup- pen tilldelas 5 milj kr för att initiera de regionala utvecklingsprogram- men.

Efter den ovan beskrivna initieringsfasen kommer den centrala sam- ordningsgruppen att tillställas programutkast från regionerna. Samord- ningsgruppen behandlar förslagen och fördelar medel för programmens genomförande dels från särskilt tilldelade medel, dels genom att beakta huruvida vissa delar kan finansieras via tillgängliga resurser som exem- pelvis ASF, AMS, SÖ, SIND, STU, UHÄ disponerar för att stödja projektverksamhet. De särskilt tilldelade medlen bör uppgå till 50 milj kr för hela programperioden, dvs i genomsnitt 10 milj kr per år.

De särskilt tilldelade medlen bör tas fram från tillgängliga resurser inom arbetsmarknads- och industridepartementets område. Arbets- marknadsdepartementet disponerar särskilda resurser för FoU-arbete samt övrig utredningsverksamhet, varav en del föreslås avsättas för de regionala utveckligsprogrammen. Industridepartementet har ett särskilt anslag för regionala utvecklinginsatser. Anslaget används för tre ända-

mål: lokaliseringsstöd, glesbygdsstöd och regional utveckling. Fördel- ningen mellan de olika ändamålen görs av regeringen. Detta möjliggör en utökning av anslaget till regional utveckling för att centralt kunna användas för de regionala utvecklingsprogrammen.

Som redan nämnts kommer vid genomförandet av de regionala ut- vecklingsprogrammen projektidéer att presenteras som helt eller delvis torde ha möjlighet att kunna finansieras via tillgängliga resurser som AMS, ASF, SIND, STU, SÖ och UHÄ disponerar för att stödja projekt- verksamhet. Samordningsgruppen bör beakta detta när det gäller regio- nens projektansökningar. Omfattningen härav är svår att uppskatta eftersom det blir beroende av de enskilda projektens inriktning och kvalitet. Vi bedömer dock att omfattningen borde kunna bli i storleks- ordningen 50 milj kr för hela programperioden. Sammanlagt skulle allt- så ca 100 milj kr på central nivå kunna satsas på de regionala utveck- lingsprogrammen.

Olika former av utbildningsinsatser bör kunna finansieras via arbets- marknadsutbildningen, exempelvis program för arbetslösa och personal som står inför omfattande strukturella förändringar.

4.2. Centrum för administrativ datautveckling

4.2.1. Förslag

Dataindustriutredningen (SOU 1974:10) gjorde bedömningen att 12 procent av företagen med 20— 100 anställda utnyttjade ADB 1971. 1983 använde 35 procent av arbetsställena med mindre än 50 anställda och 62 procent av arbetsställena med 50— 199 anställda ADB enligt SIFO. (SIFO-siffrorna skulle varit större om man räknat per företag). Expan- sionen har således varit kraftig.

Vi anser det viktigt att stödja framförallt de mindre företagen vid

val av datateknik uppbyggnad av kunskap om datateknik utveckling av programvara metodutveckling

DUBB

De mindre företagen saknar ofta egen kompetens på dataområdet och blir därför starkt beroende av datorleverantörers och datakonsulters information och kompetens. De mindre företagens kompetensbrist kan göra det svårt för dem att välja mellan olika leverantörserbjudanden. Den programvara som erbjuds är ofta tillverkad utom landet och till- fredsställer inte alltid högt ställda krav på ergonomiska lösningar, ar- betsorganisatoriska och arbetsmiljömässiga krav.

Med målsättningen att skapa en hög kvalitet på de datatjänster och dataprodukter som erbjuds de mindre företagen vill vi inrätta ett cen- trum för administrativ datautveckling. Centret skall utveckla program- vara, standarder och metoder som tillfredsställer högt ställda krav i

svenskt arbetsliv. Centfet skall även stödja den rådgivnings- och demon— strationsverksamhet vi föreslagit i avsnitt 4.1 (”datatjänst”).

Vi bedömer de mindre företagen vara en expansiv kraft i framtidens näringsliv. Dessa företags förmåga att anskaffa och rätt utnyttja datatek- niken blir därför betydelsfull.

Centret skall ta på sig utvecklingsuppdrag från enskilda användare och grupper av användare samt utveckla standardprogramvara. Centret kan också utveckla systemutvecklingsmetoder, standarder och metoder för utvärdering av datateknik anpassat för mindre företags behov. Cen- tret kan till delar genomföra detta utvecklingsarbete internt men även lägga ut uppdrag externt.

En annan uppgift för centret kan vara att sprida kunskap om forsk- ningsresultat och att industriellt anpassa resultaten. Detta möjliggör även ett samutnyttjande av datautrustning. Centret bör förläggas i nära anslutning till en högskola i en fristående organisation. Kontakter bör också skapas med företrädare för den forskning vi förslår i avsnitt 4.3 och 4.7.

Ytterligare en uppgift för ett centrum för administrativ datautveckling kan vara att bygga upp en databas över programvara, forskningsresultat etc. Denna databas och informationsspridning om centrets övriga verk- samhet bör utnyttjas för användarfrämjande åtgärder i samarbete med de i avsnitt 4.1 beskrivna regionala utvecklingsprogrammen samt RDF och SIFU.

Vi har haft den verksamhet som IVF och VUC bedriver på det verk- stadstekniska området som jämförelseobjekt i våra diskussioner om centrum för administrativ datautveckling. Vi bedömer att det i dagsläget behövs speciella initiativ vad gäller administrativ datateknik parallella till dem som sker på olika branschområden. På sikt kommer produk- tionsteknik och administrativ teknik alltmer att integreras, vilket bör innebära att olika specialinsatser kan samordnas. Detta föranleder oss att betona att ett nära samarbete måste upprättas med IVF och VUC, dels för att dra nytta av deras hittillsvarande erfarenheter, dels som en för- beredelse för en framtida samordning. Centret bör således förläggas på en ort där IVF och VUC finns. Nära kontakter måste också upprätthållas med andra branschforskningsinstitut.

I den offentliga sektorn bedrivs flertalet av de aktiviteter vi placerat på centrum för administrativ datautveckling i Statskontorets regi. Vi förut- sätter därför även en nära kontakt mellan centrum för administrativ datautveckling och statskontoret.

Ett centrum för administrativ datautveckling kommer enligt vår me- ning att bidra till att ny teknik tas i bruk på ett sätt som gagnar de små företagen, förbättrar miljön, utvecklar och vidgar arbetsinnehållet samt leder till mer engagerande yrkesroller.

Vi föreslår att ett centrum för administrativ datautveckling inrättas med start 1985 och att centret organiseras i form av en stiftelse med STU och ASF som huvudmän. Vi föreslår att detaljutformningen överlämnas till en särskild organisationskommitté.

4.2.2. Bakgrund

Redan dataindustriutredningen (SOU 1974:10) fick i direktiven uppdra- get att undersöka lämpligheten av att inrätta ett "centrum för dataut- veckling” på nationell basis. Enligt direktiven kunde till ett sådant centrum sammanföras uppgifter rörande bevakning av forsknings- och marknadsutveckling, kontaktskapande mellan svensk industri och ut- ländsk forskning, erfarenhetsutbyte mellan producenter och användare. Viss datateknisk forskning och utveckling skulle även kunna bedrivas där. Behovet av att inrätta centrala program och/eller programindexbib- liotek skulle enligt direktiven också prövas.

Ansatsen i dataindustriutredningens direktiv var bred. Inga avgräns- ningar till ett visst datateknikområde eller speciella användargrupper gjordes.

Dataindustriutredningen avfärdade i sitt slutbetänkande ett ”centrum för datautveckling” främst med en argumentation som betonar det olämpliga i att blanda samman FoU med användarfrämjande aktiviteter i samma organisation. Flera remissinstanser var inte eniga med utred- ningen i detta avseende.

Utredningen förordade resurskoncentration inom högskoleforsknin- gen för att stärka FoU-aktiviteterna. Användarfrämjande åtgärder för stora och medelstora företag ville man stödja via det omorganiserade Servi-Data (dvs RDF), och för mindre företag via SIFU.

Inställningen till en samordning av FoU och användarfrämjande åtgärder har förändrats sedan dataindustriutredningen lade sitt slutbe- tänkande. I olika sammanhang har på senare år försök gjorts att knyta samman forskning, industriellt utvecklingsarbete och användarfrämjan- de åtgärder. Här kan nämnas forskarbyar, teknikcentra (se FOSAM, betänkande ”Högskola i FoU-samverkan” SOU 1980146), avknopp- ningsföretag etc.

Ett flertal kollektiva forskningsinstitut bedriver praktiskt tillämpad forskning och teknisk utveckling genom samarbete mellan näringsliv och staten. Ett sådant exempel är IVF som bedriver kollektiv forskning för sina uppdragsgivare STU och Mekanförbundet. Även ASF har på senare år stött IVFs arbete. IVF åtar sig också uppdrag för enskilda företag eller grupper av företag. Den sistnämnda delen av IVFs verksam- het har vuxit snabbt under senare år och uppgår till 40 procent av verksamheten.

DEK har föreslagit att IVFs verksamhetsområde skall breddas. I sitt betänkande ”Datateknik i industriproduktionen” (SOU 1981:59) anser DEK att IVFs verksamhet bör kompletteras med såväl eget kvalificerat utvecklingsarbete som aktiva teknikspridningsinsatser. DEK föreslår inrättande av verkstadstekniska utvecklingscentra (VUC) och produk- tionstekniskt utvecklingscentrum för processindustrin (PUP) med fem huvuduppgifter:

121 Samordna och komplettera högskoleforskningen genom att tex in- itiera FoU mellan olika institutioner inom högskolan samt ta över forskningsprojekt och föra dem närmare den industriella tillämp-

ningsfasen.

Främja forskningssamverkan mellan högskolan och industrin. Bedriva industriellt utvecklingsarbete. Genomföra teknikspridningsinsatser. Bedriva teknikbevakning och teknikvärdering. DEKs förslag har resulterat i VUC i Linköping och Luleå.

Lll_ll_ll_.l

Av ovanstående framgår att insatser har gjorts att knyta samman verk- stadsteknisk forskning (inklusive datateknik i industriproduktionen), industriellt utvecklingsarbete och användarfrämjande åtgärder.

Situationen ter sig annorlunda vad gäller administrativ datautveck- ling. Kollektiva forskningsinsatser förekommer endast i begränsad om- fattning på den administrativa databehandlingens område. Inget institut motsvarande IVF eller andra 5 k branschforskningsinstitut har bildats. Vissa samverkande aktiviteter förekommer emellertid.

Genom STUS ramprogram för informationsbehandling har tex tio forskningslaboratorier inrättats. Fram till halvårsskiftet 1983 har labo- ratorierna huvudsakligen ägnat sig åt grundforskning. Ramprogram- mets avslutande tvåårsperiod 1983 —1985 kommer dock att innebära en mera tillämpningsorienterad inriktning av arbetet.

För att stödja samverkan mellan forskningen och näringslivet har STU och RDF ett samarbete. På handläggarplanet utformas ettåriga samarbetsplaner. På projektplanet utbyts idéer, kunskaper, erfarenheter, planer m m. Företagen har här möjlighet att ta del av forskarnas kunska- per och att konkret redogöra för sina problem så att ett forskningsprojekt får så stor verklighetsförankring som möjligt.

Statskontoret bedriver utrednings- och utvecklingsarbete inom ADB- området som primärt är riktat mot statsförvaltningen. Här skall nämnas Statskontorets arbete med konstruktion av standardavtal, ADB-hand- böcker, insatser på teknikvärderingsområdet och konstruktion av sy- stemutvecklingsmodeller.

I avsnitt 4.3 föreslår vi också att ett tvärvetenskapligt forskningspro— gram om systemutvecklingsmodeller gemensamt läggs upp av STU och ASF. Vi gör detta efter att ha konstaterat att forskningen för närvarande är eftersatt, att den behöver få en mera industriellt anpassad inriktning samt att den bör ges en mera tvärvetenskaplig profil.

En del användarfrämjande aktiviteter pågår också, vilket vi tidigare nämnt i avsnitt 4.1 om regionala utvecklingsprogram.

4.2.3. Verksamhetsområden för centrum för administrativ datautveckling

Vi skall i det följande analysera behovet av ett centrum för administrativ datautveckling. IVFs verksamhet används som utgångspunkt för vår analys.

Som vi redovisat i vår presentation av IVFs verksamhet kan de akti- viteter som skulle kunna vara aktuella för ett centrum för administrativ datautveckling indelas i tre huvudgrupper: forskning, industriellt ut- vecklingsarbete och användarfrämjande åtgärder. Vi skall använda den- na tredelning i det fortsatta resonemanget.

4.2.3.1 Forskning och industriellt utvecklingsarbete

Inom huvudgrupperna forskning och industriellt utvecklingsarbete vill vi visa på följande arbetsområden för ett centrum för administrativ datautveckling:

spridning av forskningsresultat industriell anpassning av forskningsresultat utveckling och modifiering av programvara utveckling och modifiering av systemutvecklingsmetoder och model- ler utveckling och modifiering av metoder (guidelines) för utvärdering av datateknik

standardiseringsarbete

teknikbevakning, t ex med hjälp av programvarubibliotek

El [113131]

DEJ

På större företag med en egen utvecklingsorganisation på dataområdet finns i regel förutsättningar för en intern bevakning och utveckling på ovanstående områden. RDFs medlemsföretag samarbetar dessutom kring vissa av områdena. Vi anser därför att de mindre företagen (med mindre än 200 anställda) bör vara den primära målgruppen för ett centrum för administrativ datautveckling, även om naturligtvis vissa områden kan intressera större företag.

Forskning inom informationsområdet pågår för närvarande bl a inom de av STU stödda forskningslaboratorierna. I avsnitt 4.7 föreslår vi forskning om arbetslivets datorisering. Centrum för administrativ data- utveckling bör stödja ett sådant forskningsarbete vilket kan ske på ett flertal sätt. Centrets roll kan exempelvis vara att föra ut forskningsresul- tat och förmedla kontakter mellan forskare och användare. Det blir därmed en demonstrationsmiljö för forskarna. Centret kan också behö- va anpassa forskningsresultaten till de mindre företagens behov i den omfattning de primärt är avpassade för större företag.

Det finns i dag en brist på svensk standardprogramvara anpassad för små och medelstora företag. Med begreppet standardprogramvara på det administrativa området syftar vi på tre olika typer av programvara:

[] tillämpningar för specifika sakverksamheter, t ex lönerutiner, faktu- rering, materialadministration, produktionsplanering, 121 tillämpningar för administrativ service, t ex dokument- och informa- tionssystem, meddelandesystem, personlig planering och personliga arkiv, 111 hjälpsystem för datahanteringen, t ex databashanteringssystem, kommunikationssystem, dialoghantering etc.

En uppgift för ett center kan vara att verka för att sådan programvara tas fram i tex forskningslaboratoriernas regi. Centret kan också själv ta fram programvara, antingen på eget initiativ eller på uppdrag. I detta arbete kan ingå att modifiera existerande system till svenska krav på ergonomiska lösningar, arbetsinnehåll och arbetsorganisation. Genom

centrets försorg blir det möjligt för flera användare att gå samman om en gemensam utveckling av programvara. Centret bör även kunna lägga ut utvecklingen av programvara som uppdrag på olika företag och konsul- ter.

I dagsläget är de olika modellerna för värdering respektive utveckling av datasystem föga anpassade till de mindre företagens behov. Även inom detta område har ett centrum för administrativ datautveckling en uppgift. Samarbete bör också bedrivas med det forskningsprogram vi föreslår i avsnitt 4.3 om systemutvecklingsmodeller.

Centret kan bedriva ett aktivt samarbete med statskontoret och sprida kunskap till de mindre företagen om det utvecklings— och utvärderings- arbete som pågår i Statskontorets regi. Centret kan också assistera sina uppdragsgivare i standardiseringsfrågor.

Centret kan dessutom kontinuerligt bevaka teknikutvecklingen och bygga upp databanker över t ex forskningsresultat, tillgänglig program- vara med referens till användare, metodkartotek etc.

4.2.3.2 Användarfrämjande åtgärder

Den primära användarfrämjande åtgärden för ett centrum för admini- strativ datautveckling bör vara att stödja de aktiviteter som genomförs i de regionala utvecklingsprogram vi föreslagit i avsnitt 4.1. Detta kan ske genom att till regionerna sprida kunskap om forskningsresultat, informera om den egna programvaruutvecklingen, informera om ut- vecklingsresultat vad avser systemutvecklingmodeller, standarder, ut- värderingsmetoder m rn. Vi har ovan också föreslagit att centret skall bygga upp en databas över programvara, forksningsresultat etc. Denna databas bör även göras tillgänglig för företrädarna för de regionala utvecklingsprogrammen.

Centret förutsätts också ha nära kontakt med RDF och SIFU och utbyta kunskap och erfarenheter med dessa.

Som vi redovisat i avsnitt 4.1 föreslog INRA försöksverksamhet med rådgivning om god teknikanvändning på det kontorstekniska området. Den samlade insatsen av centret och de regionala utvecklingsprogram- men ligger följaktligen i linje med INRAs krav.

I ovanstående redovisning har vi försökt ge en total överblick av möjliga uppgifter för ett centrum för administrativ datautveckling. Vi föreslår att uppbyggnaden av centret sker successivt med en kontinuerlig utvärdering av gjorda erfarenheter. Detta innebär att centret inlednings- vis får koncentrera sina resurser på delar av den verksamhet vi föreslagit och utvidga verksamheten efterhand. Vi överlåter åt organisationskom- mittén att lägga fast centrets inriktning i detalj, med det påpekandet att programutvecklingen bör prioriteras.

4.2.4. Organisation

Som framgått av ovanstående beskrivning av ett centrum för administra- tiv datautveckling finns tre huvudmoment i dess verksamhet:

E! Utåtriktad verksamhet, t ex i form av informationsstöd till regionala utvecklingsprogram och RDF [] Utvecklingsarbete riktat mot specifika områden eller företag [] Utvecklingsarbete av mera generell karaktär av värde på nationell basis.

Centret föreslås bedriva eget utvecklingsarbete samt spridning och in- dustriell anpassning av forskningsresultat. Centret måste bedriva ett aktivt samarbete med högskolan även om detär organisatoriskt friståen- de från denna. Utvecklingsarbetet bör ges en profil mot de områden där högskolan har speciell kompetens och/eller där näringslivet har speciel- la behov. Centret föreslås förläggas i anslutning till en högskola.

Vi anser att det är väsentligt att centret placeras på en ort där IVF och VUC bedriver verksamhet. Dels kan erfarenheter utbytas under upp- byggnaden av centret, dels kan verksamheterna på längre sikt alltmer samordnas i takt med att datatekniken integreras inom produktion och administration.

En grundläggande förutsättning för centret är förmågan att vidmakt- hålla vitalitet och ligga i fronten på utvecklingsarbetet inom administra- tiv datateknik. De ovan beskrivna kontakterna med högskolan är en förutsättning för detta. En annan förutsättning är livaktiga kontakter med näringslivet. Utvecklingsarbetet måste tillfredsställa behov ute på företagen, i förvaltningar och på sikt leda till att centret kan finansiera allt större delar av sin verksamhet genom uppdrag.

Centrets vitalitet är inte enbart en funktion av inriktningen på verk- samheten. Även kompetensen spelar en väsentlig roll. Vi ser därför utbildningskapaciteten och rekryteringsmöjligheterna i regionen som betydelsefulla faktorer för beslut om placeringen av centrum för admi- nistrativ datautveckling.

Centret organiseras lämpligen som en stiftelse med STU och ASF som huvudmän. I styrelsen bör ingå representanter från samhället, (STU, ASF, statskontoret), industrin och de fackliga organisationerna.

Centret bör läggas i anslutning till en högskola men organisatoriskt vara fristående från denna. Detta underlättar samarbete samtidigt som ett samutnyttjande av datorutrustning kan ske. Att konstruera centrum för administrativ datautveckling som en fristående organisation vill vi framförallt motivera med att olika mål, medel och tidshorisont gäller för näringslivet och högskolan på FoU—området. Många forskningsprojekt avslutas inom högskolan vid den punkt där utvecklings- och anpass- ningsarbete för industriella tillämpningar startar. Detta är naturligt med den målsättning högskoleforskningen har. Centrum för administrativ datautveckling skall primärt bedriva industriellt utvecklingsarbete. För detta arbete kan forskningsresultat utgöra en grund men för industriell anpassning gäller andra målsättningar och ställs andra kompetenskrav än vid traditionell forskning. Yrkeskunnighet snarare än forskarkompe- tens och tillämpbarhet snarare än forskningsbarhet kommer att domi- nera centrets verksamhet. Vi betraktar centrum för administrativ data- utveckling som en brygga mellan forskningen och näringslivet.

Den lokaliseringsdiskussion som förts i utredningen har framförallt

kretsat kring Luleå och Stockholm. I Luleå kommer en systemvetenskap- lig linje på dataområdet att inrättas inom högskolan. IVF och VUC finns också representerade i Luleå. Ericsson har vid Erisoft initierat ett utveck- lingsarbete på programvaruområdet. Kompetens på detta område finns således redan på orten. Luleå borde ha förutsättningar att bli ett centrum för programvaruutveckling. För Luleå talar dessutom regionalpolitiska skäl. En förläggning till Luleå borde kunna bli en del i den satsning som föreslås i regeringens Norrbottensproposition.

I Stockholm bedrivs också ett kvalificerat forskningsarbete på data- området inom högskolan. IVF är etablerade i Stockholmsregionen. Kompetensen på programvaruområdet är välutvecklad i regionen. En placering i Stockholm garanterar att en stor avnämarkrets finns att tillgå på orten. Statskontret är dessutom placerat i Stockholm. Om centret också lokaliseras dit borde kontakterna med statskontoret underlättas och därmed öka samordningsmöjligheterna med den offentliga sektorns satsningar på programvaruområdet.

Det finns självklart ett flertal andra orter till vilken centrum för administrativ datautveckling kan förläggas. Om man tar som utgångs- punkt att IVF skall bedriva verksamhet på orten är exempelvis även Göteborg och Linköping tänkbara.

4.2.4.I Detaljutformning av förslaget

Vi överlåter åt en organisationskommitté att detaljutforma förslaget. Organisationskommittén bör ta fram ett detaljerat finansieringsförslag, föreslå placeringsort, avgöra vilka kvalifikationskrav som bör ställas på personalen etc.

I organisationskommittén bör STU, ASF, statskontoret samt represen- tanter för industrin och de fackliga organisationerna ingå.

4.2.5. Finansiering

Centrets verksamhet kommer till delar att intäktsfinansieras. Det gäller utvecklingen av programvara, metoder, standarder etc. Vi förutsätter att den intäktsfinansierade delen av centrets verksamhet successivt ökar.

Vi gör ingen detaljerad kalkyl på verksamheten utan överlåter detta till organisationskommittén. En överslagsberäkning ger emellertid vid handen att ett centrum för administrativ datautveckling successivt upp- byggt från 6 till 20 personer de första fem åren under motsvarande period borde öka sina årliga bruttokostnader från 1,5 till 6 milj kr.

Vi föreslår en femårig försöksverksamhet efter vilken en utvärdering bör ske. Vi förutsätter dessutom att verksamheten under försöksperioden årligen bedöms genom traditionell budgetbehandling.

Enligt ovanstående överslagsberäkning kommer centret att under för- söksperioden kosta ca 20 milj kr brutto. Vi bedömer att centrets intäkter under denna period kan finansiera ungefär en fjärdedel av verksamhe- ten. Efter försöksverksamhetens slut bör krav ställas att centret fortsätt- ningsvis till hälften finansierar sin verksamhet via intäkter. Försöksverk-

samheten föreslås starta 1985.

Staten föreslås bidra med 15 milj kr under försöksperioden. Den verk- samhet centrum för administrativ datautveckling kommer att bedriva bidrar till en god teknikanvändning i de mindre företagen, dvs en tek- nikanvändning som förbättrar arbetsmiljön i vid bemärkelse. En möjlig finansieringsväg vore att ta i anspråk medel ur fonden för arbetsmiljö- förbättringar. Här skall dock erinras om att dessa medel ursprungligen var avsedda för att ge förmånliga lån till mindre och medelstora företag i syfte att förbättra arbetsmiljön i existerande anläggningar. Vi är följ- aktligen medvetna om att intentionerna med fonden inte ligger i linje med att finansiera uppbyggnaden av nämnda centrum. Med hänsyn härtill bör det ankomma på organisationskommittén att ytterligare över- väga alternativa finansieringsmöjligheter. Om centret förläggs till Luleå kan även en finansiering via medel som ställts till förfogande med anledning av regeringens Norrbottensproposition vara tänkbar.

STU och ASF bör anvisas medel för att finansiera försöksverksamhe- ten vid centrum för administrativ datautveckling.

4.3. Program för stimulans av svensk systemutveckling

4.3.1. Förslag

Datatekniken är ett viktigt hjälpmedel i strävan att uppnå en effektiv verksamhet i arbetslivet. För att uppnå en god totaleffektivitet måste teknikens utformning stå i samklang med verksamhetens och de anställ- das behov. Det är därför direkt avgörande för totalresultatet hur utveck- lingsarbetet genomförs. Utvecklingsarbetets genomförande påverkas i hög grad av den systemutvecklingsmodell som följs, dvs den modell eller idealbild som beskriver hur själva utvecklingsarbetet bör gå till. En modell som stödjer ett effektivt utnyttjande av datatekniken bör inne- hålla former för hur man tar hand om organisations-, arbetsmiljö- och utbildningsmässiga frågeställningar under utvecklingsarbetet, liksom formerna för ett medbestämmande för de anställda som skall arbeta i en förändrad miljö. Bra systemutvecklingsmodeller som bygger på en så- dan helhetssyn och stödjer de anställdas medbestämmande saknas idag.

Men det räcker inte enbart med systemutvecklingmodeller av hög kvalitet. För många mindre och medelstora företag är det inte företags- ekonomiskt försvarbart att utveckla datasystem i egen regi eller att anlita en konsult för framtagande av ett skräddarsytt system. Man är hänvisad till de standardsystem som marknadsförs av datorleverantörer och kon- sulter. Dessa system är ofta utvecklade efter internationella förhållanden utan att särskild hänsyn har tagits till specifika svenska förhållanden. Ett exempel på detta är den långa och gedigna skolutbildning vi kostar på våra ungdomar. Ska den investeringen i kunskap följas upp i näringslivet kräver det datasystem som utgår och bygger vidare på en hög yrkeskun- skap hos breda grupper av anställda. Denna typ av system saknas ofta bland de importerade standardsystem som erbjuds på marknaden. De behöver alltså utvecklas och anpassas till svenska förhållanden. De

behöver dessutom ofta anpassas för den enskilda arbetsplatsen. Vi före- slår därför inrättandet av ett FoU-program vars huvudsyfte är att ta fram, sprida kunskap om och genom ekonomiskt stöd stimulera utnytt- jandet av bra datasystem.

Vi vill med detta förslag stödja utvecklingen av datasystem som till- fredsställer högt ställda krav i svenskt arbetsliv. Vi vill göra detta i två steg. Ett första steg blir att snabbt ta fram systemutvecklingsmodeller som säkrar en hög kvalitet på utvecklingsprocessen och därmed på det framtagna datasystemet. Vi vill i ett andra steg genom stöd till utveck- lingskostnader, utvecklingsbidrag, möjliggöra att ett större antal system utvecklas med hög ambitionsnivå och görs tillgängliga för övriga företag i en viss bransch eller delbransch.

Programmet kan sammanfattas enligt följande:

[I Fo U—program för framtagning av bra systemutvecklingsmodeller Området omfattar ett flertal kunskapsområden och programmet skall därför ha en tvärvetenskaplig profil. Verksamheten skall vara åtgärdsinriktad i den meningen att den uteslutande skall syfta till framtagandet av praktiskt användbara modeller och metoder. Dessa bör baseras på forskningsresultat från såväl de tekniska, samhällsin- riktade som de humanistiska vetenskaperna samt försöksverksamhet i praktiska miljöer. En bred spridning av kunskap om modellerna genom olika former av informations- och utbildningsaktiviteter bör stimuleras. El Medel till stödför systemutveckling Ett utvecklingsbidrag bör utgå till organisationer med små egna utvecklingsresurser som väljer att själva eller tillsammans med någon annan organisation utveckla datasystem inom ett område där det inte kan anses finnas några fullgoda standardsystem. Ovan beskrivna systemutvecklingsmodeller används i utvecklingsarbetet. Formerna för och omfattningen av detta stöd bör fastställas inom programmets ram.

Verksamheten bör bedrivas i nära samråd med arbetsmarknadens parter och eftersträva en praktisk förankring genom samarbete med företag och myndigheter.

Programmet föreslås vara i fem år. Den aktuella forskningen bedrivs i huvudsak med finansiering från ASF och STU. Vi föreslår därför att ASF och STU gemensamt får i uppdrag att genomföra det föreslagna programmet.

4.3.2. Bakgrund

4.3.2.I Behovet av bra systemutvecklingsmodeller och - metoder

Datateknikens införande på en arbetsplats innebär som regel föränd- ringar utöver att ett nytt hjälpmedel eller verktyg tillförs. Förändringar i arbetsmetoder, innehåll och fysisk arbetsmiljö, fördelningen av arbets-

uppgifter och nya kunskapskrav är exempel på konsekvenser av datatek- nikinförande. Alltför ofta har, pga brister i systemutvecklingsprocessen, införandet av ny teknik resulterat i oförutsedda negativa konsekvenser som i sin tur medfört att man i efterhand tvingats anpassa organisationen till den nya tekniken. För att undvika sådana överraskningar, och där- med ofta dåliga totallösningar, är det nödvändigt att utvecklingsarbetet präglas av en medvetenhet om datateknikens roll och dess effekter på hela organisationen. Vi kallar detta att ha en ”helhetssyn” på datatek- niken.

Idag är det vanligt att utvecklingen och införandet av datasystem genomförs utan denna helhetssyn. Istället har den tekniska utformning- en tagit merparten av alla resurserna i anspråk. De experter som i regel har huvudansvaret för systemutvecklingen saknar ofta både kompetens och uppdrag att analysera och finna lösningar till andra än rent datatek- niska eller tekniskt-ekonomiska problem. Berörda anställda kommer som regel in i arbetet alltför sent för att kunna påverka utformningen annat än i detaljer. Beslut av avgörande betydelse för verksamheten och personalen fattas i systemutvecklingprocessens tidiga skeden.

Genom sin helhetspåverkan är datateknikens utformning och använd- ning av stor betydelse för de anställda och deras fackliga organisationer. [ strävan att utforma datatekniska lösningar med hög totaleffektivitet bör det vara ett gemensamt intresse hos arbetsgivare och anställda att förändringarna tas emot positivt av de anställda. En medverkan och ett medbestämmande från de anställdas sida vid utvecklingen och införan- det av datatekniken på arbetsplatserna är därför viktig för att uppnå en god teknikanvändning. Det är särskilt viktigt att de anställdas medbe- stämmande kommer in tidigt i utvecklingsarbetet.

Till stöd för planerings- och utvecklingsarbetet används idag olika s k systemutvecklingsmodeller och systemutvecklingsmetoder. Dessa är framtagna dels för att beslutsfattarna skall uppnå en bättre styrning i utvecklingsarbetet, dels för att stödja det konkreta analys- och konstruk- tionsarbetet. I regel präglas dessa modeller och metoder av den tradition de vuxit upp ur. Traditionellt har dataexperter haft en helt dominerande roll vid utformningen av datatekniska lösningar. Det är också dataex- perternas syn på datatekniken och utvecklingsarbetet som ligger till grund för dessa modeller och metoder. Den systemutvecklingsmodell som är mest spridd idag, standardiseringskommissionens riktlinjer för administrativ utveckling (SIS—RAS-modellen), utgör heller inget stöd för ett utvecklingsarbete baserat på en helhetssyn och de anställdas verkliga medbestämmande. Tonvikten är istället lagd på tekniska val och pro- blem.

Systemutvecklingsmodeller är viktiga hjälpmedel för att styra och stödja utvecklingsarbetet. En systemutvecklingsmodell som leder till bra totallösningar bör möta följande krav:

B En tydlig beslutsgång. En modell bör innehålla klara beslutstillfällen och regler för hur beslutsunderlag skall utformas. Syftet är att göra det möjligt för alla inblandade att aktivt delta i beslutsprocessen rörande utvecklingsarbetet.

[1 Former för de anställdas medbestämmande. Här har beslutsmodellen en viktig roll, men former för medverkan i själva utvecklingsarbetet behöver också ingå. Medverkansformerna stödjer samarbetet mellan experter och berörda anställda. Speciella utbildningsinsatser för att förbättra de anställdas möjligheter till medverkan och medbestäm- mande bör också ingå. 121 Ett helhetsperspektiv. Systemutveckling betraktas som ett föränd- ringsarbete där inte bara det datatekniska hjälpmedlet utvecklas eller förändras, utan där även själva organisationen förändras. Detta syn- sätt innebär att utvecklingsarbetet även måste innehålla analyser av arbetsorganisationen, kartläggning av personalutvecklingsbehov och arbetsmiljöproblem m m. Likaså bör givetvis genomförandet av ut- vecklingsinsatser på dessa områden, förändringar i arbetsorganisa- tionen, genomförandet av personalutvecklingsinsatser och lösandet av olika arbetsmiljöproblem som en del i förändringsarbetet ingå. Vid de beslutspunkter där olika utvecklingsalternativ diskuteras finns på detta sätt hela förändringsbilden med i form av sådana konsekvens- analyser. Följden blir bättre underbyggda beslut.

En bra systemutvecklingsmodell behöver kompletteras med bra analys- verktyg, hjälpmedel eller metoder för att analysera och beskriva behov och utvecklingsalternativ. För analys och utformning av datasystem finns idag flera alternativa metoder. Vad som behöver uppmärksammas mer framöver är metoder för att beskriva konsekvenser och utvecklings- alternativ för arbetsorganisation, personalens utveckling och arbetsmil- jön.

Framväxten av nya datorstödda utvecklingshjälpmedel och det ökade utbudet av standardsystem har under senare tid väsentligt förändrat förutsättningarna för systemutvecklingsarbetet. Först och främst har det medfört att utvecklingen kan genomföras snabbare än vid traditionell utveckling i egen regi. Vid inköp av standardsystem kan det rent tekniska ut vecklingsarbetet begränsas till att vissa mindre anpassningar till den egna verksamhetens behov genomförs. Tonvikten i arbetet kan istället läggas på utvärdering av olika standardsystem och deras möjlighet att passa in i organisationen. Efter val av standardsystem blir emellertid ofta en anpassning av både system och organisation aktuell. Även vid utveck- ling i egen regi kan förutsättningarna variera starkt i termer av problem— ställningarnas olika komplexitet och i vad mån stora eller små personal- grupper berörs. Sammantaget illustrerar detta ett behov av alternativa modeller och metoder för skilda utvecklingssituationer. Vi vill här un- derstryka att alla sådana alternativa modeller kan och bör ha de egen- skaper som beskrivits ovan.

Modeller och metoder har alltså en stor betydelse för hur utvecklings- arbetet i praktiken organiseras och genomförs. Mot bakgrund av att det idag saknas modeller och metoder med de ovan angivna egenskaperna är det viktigt att stödja framtagandet av sådana. Om vi dessutom lyckas sprida kunskap och användning av dessa så har vi tagit ett viktigt steg mot en god teknikanvändning.

Samhället kan genom stöd till forskning och utveckling bidra till att

kunskap byggs upp kring systemutvecklingsmodeller och -metoder samt att kunskaperna omsätts i praktiskt användbara resultat.

Forskning med relevans för det ovan beskrivna området bedrivs idag inom olika vetenskapliga discipliner och med olika finansieringskällor. De huvudsakliga finansiärerna är STU och ASF. I grova termer kan STU sägas finansiera forskningen ur ett tekniskt perspektiv, under det att ASF finansierar mer beteendevetenskaplig forskning. Den modell- och me- todforskning som bedrivs sker som regel med STU-finansiering, medan forskning kring organisation, arbetsmiljö och inflytande i anslutning datateknikanvändning i allmänhet finansieras av ASF.

För att uppnå en helhetssyn i modell- och metodforskning är det nödvändigt med ett samarbete mellan olika discipliner. Viss sådan forsk- ning har också kommit till stånd på senare tid. Även tvärvetenskapligt inriktade forskningsprojekt med samfinansiering av STU och ASF finns planerade. Utvecklingen mot en ökad tvärvetenskaplighet och samfi- nansiering i forskningen kring utveckling av datatekniken är av stort värde. Det är samtidigt viktigt att de kunskaper som byggs upp inom forskningen kommer till uttryck i praktisk användning i arbetslivet. Det är därför nödvändigt med särskilda utvecklingsinsatser för att ta fram praktiskt användbara modeller och metoder, liksom att särskilda an- strängningar görs för att sprida dessa resultat till arbetslivet.

Mot denna bakgrund föreslår vi ett FoU-program för att ta fram bra och praktiskt inriktade modeller och metoder som understödjer en hel- hetssyn och ett medbestämmande vid datateknikanvändningen. Pro- grammet bör innebära framtagande av alternativa modeller och metoder i enlighet med ovanstående resonemang. Ett sådant arbete innebär till stor del en vidareföring av redan befintliga forskningsresultat till prak- tisk användning. Eftersom forskningen inom detta område hittills har varit splittrat över flera discipliner och finansiärer, behövs en samlad tvärdisciplinär satsning. Programmet bör innebära utveckling av bra modeller och metoder, praktisk försöksverksamhet och aktiviteter för att sprida resultaten.

Ett tvärdisciplinärt FoU-program innebär att vi på relativt kort tid kan få fram en uppsättning bra systemutvecklingsmodeller och -metoder för praktisk användning. Dessutom innebär det ett första steg på en mer långsiktig kompetensuppbyggnad inom ett område som är strategiskt viktig i vår användning av datatekniken. Det föreslagna FoU-program- met kan därför enligt vår mening utgöra en naturlig inledning på ett fortsatt arbete inom mer institutionella ramar. Vi förslår därför att pro- grammet genomförs under fem år, varefter ställning kan tas till formerna för fortsatt arbete.

För att nå målet ”bra systemutveckling i arbetslivet” krävs att kunska- perna om bra modeller och metoder får en bred spridning. Det är därför viktigt att det föreslagna programmet även får i uppdrag att sprida kunskap och användningen av de hjälpmedel som utvecklas där.

För att åstadkomma en bred kunskapsspridning är det nödvändigt att pröva olika tillvägagångssätt. Särskilda ansträngningar bör vidtas för att framställa lättillgängligt informationsmaterial. För att kunna följa upp informationsverksamheten bör utbildningsmaterial och kurser tas fram.

Även om alla spridningsaktiviteter inte behöver utföras inom program- met, så bör planering och samordning av spridningen vara en viktig

uppgift.

4.3.2.2 Behovet av stöd till systemutveckling

Vi ser det som angeläget att datasystem utvecklas som tillåter en arbets- fördelning där människan svarar för de arbetsuppgifter som vidmakt- håller och utvecklar yrkeskvalifikationerna. Att monotona och rutinar- tade arbetsuppgifter minskar i omfattning är naturligtvis positivt. Svensk industris exportframgångar har ofta varit baserade på gediget yrkeskun- nande och hög produktionskvalité.

Teknikupphandling har av flera utredningar anvisats som en möjlig- het att främja en positiv utveckling för svensk data- och elektronikindu- stri, men också för att främja utveckling av datasystem som utgår från svenska förutsättningar på exempelvis utbildningsområdet. Teknikupp- handling i denna betydelse innebär att den offentliga sektorn utnyttjar sin roll som stor beställare för att främja svensk dataindustri respektive att göra bra produkter tillgängliga för den svenska marknaden.

De avropsavtal som statskontoret nu utformar med strikta krav på leverantörerna är ytterligare ett sätt där den offentliga sektorns behov av teknik kan användas för att påverka teknikutvecklingen i positiv rikt- ning.

Det stöd som nu föreslås ska ses som ett komplement till dessa akti- viteter. Detta program syftar till att stödja den systemutveckling som bäst genomförs direkt ute i näringslivet. Med hjälp av programmets bidrag till utvecklingskostnader, utvecklingsbidrag, kan ett större antal system utvecklas med hög ambitionsnivå och göras tillgänglig för övriga företag i branschen eller delbranschen.

Vi har studerat ett franskt program vid utformningen av vårt förslag. I Frankrike inrättades en organisation som heter Agence de 1”Informati- que (AdI) för två år sedan. Man har idag ca 500 anställda och en budget på 300 miljoner per år. Organisationen är ett samhälleligt organ för att främja en bredare användning av datatekniken i fransk industri. En väsentlig del av arbetsinsatserna gäller systemutveckling och teknik- spridning. Detta sker i nära samarbete med olika branschorganisationer.

En vanlig arbetsmetod är att man upprättar trepartskontrakt mellan AdI, en branschorganisation och ett enskilt företag för systemutveckling av en produkt som man anser behövs inom en viss bransch eller del- bransch. I kontraktet ingår även aktiviteter för att senare sprida använd- ningen av den färdiga produkten till andra företag i branschen.

Det franska programmet har i dagsläget genomfört ett hundratal projekt enligt denna modell. Användningen av branschorganisationerna som förmedlare och också som bedömare över lämpligheten av en viss produkt har fungerat mycket väl.

Erfarenheterna av dessa franska insatser bör kunna användas även i Sverige. Vi kan antagligen nå om möjligt ännu större effekter på grund av vår relativa litenhet och närhet i kontakterna. Vi föreslår därför att branschorganisationerna aktivt medverkar i genomförandet av stödpro-

grammet. Branschorganisationerna bör kunna bidra med kunskap om existerande standardsystem vid bedömningar av ansökningar angående stöd till systemutveckling.

Vårt förslag är inriktat på små och medelstora företag. I takt med att datatekniken blir allt billigare blir det ekonomiskt möjligt även för de mindre företagen att skaffa sig egna datorer. Däremot kan det ställa sig svårt att ekonomiskt försvara en egen utveckling av de datasystem som man behöver. Eftersom utbudet av standardsystem från såväl datorleve- rantörer som s k programvaruhus ökar snabbt, uppfattas ofta standard- system som lösningen på problemet. De allt billigare datorerna ger en snabb spridning av datatekniken men även av användningen av stan- dardsystem. I många situationer är anskaffandet av ett standardsystem säkerligen också den bästa lösningen.

Som vi emellertid tidigare konstaterat måste en bra teknikanvändning innebära att datatekniken är nära anpassad till den verksamhet där den skall användas. Ett standardsystem är sällan särskilt väl anpassat till det enskilda företagets verksamhet. Genom dåligt anpassade standardsy- stem utnyttjar man inte datateknikens möjligheter att bidra till en effek- tivare verksamhet. För att åstadkomma en utveckling eller anpassning krävs investeringar i form av utvecklingspersonal och utbildning. Det kan vara svårt att företagsekonomiskt motivera sådana investeringar, delvis beroende på att det är svårt att i exakta ekonomiska termer beskriva de vinster som en sådan investering kan ge. Till bilden hör också att det kan vara svårt att nå mindre företag med information och utbildning. Vi anser att staten bör stimulera en bra teknikanvändning på dessa arbetsplatser genom stöd till systemutveckling.

Inom FoU-programmets ram bör utredas hur ett sådant stöd kan utformas och organiseras samt vilken omfattning det kan få. Följande utgångspunkter bör dock utgöra grunden för stödets inriktning.

D Utvecklingsstödet bör vara inriktat på såväl utveckling av nya da- tasystem som anpassning av standardsystem. 121 Stödet skall knytas till att organisationen introducerar och i ett kon- kret projekt använder modeller och metoder som tagits fram inom FoU-programmet ram. Cl Stödet skall täcka kostnaderna för den utbildning som är nödvändig för tillämpning av valda modeller och metoder. 121 Stödet kan därutöver även omfatta viss del av övriga kostnader för utvecklingsarbetet, förslagsvis 20 procent. [1 Arbetsgivare och lokal facklig organisation skall gemensamt utforma den projektplan som ansökan och stödet ska basera sig på. [1 Branschorganisation skall bedöma om något alternativt standardsy- stem finns att tillgå.

Utvecklingsstödet är en åtgärd för direkt spridning av bra teknikanvänd- ning till mindre organisationer. Det kan även förväntas få indirekta spridningseffekter, dels genom att organisationer som får stöd senare kan uppvisa goda exempel på bra teknikanvändning, dels genom att de utvecklade datasystemen kan få en spridning som bra standardsystem, tex inom en viss bransch.

4.3.3. Organisation

Programmet består av de två huvudaktiviteterna utveckling av bra sy- stemutvecklingsmodeller och -metoder samt stöd till systemutveckling.

En ledningsgrupp för programmet bestående av företrädare från ASF, STU och arbetsmarknadens parter bör tillsättas.

Den ena huvudaktiviteten, framtagandet av bra systemutvecklings- modeller, bör bedrivas i ett antal projekt inom ramen för de riktlinjer som beskrivits ovan. För att stödja den praktiska inriktningen på projek- ten bör man eftersträva medverkan från personer med praktisk erfaren- het av utvecklingsarbete och fackligt aktiva i projekten. Den tvärveten- skapliga kvalitén upprätthålls i första hand genom medverkan från forskare från olika discipliner.

Utvecklingsverksamheten skall vara åtgärdsinriktad och i huvudsak basera sitt arbete på kända forskningsresultat kring systemutvecklings- modeller och -metoder, arbetsorganisation, arbetsmiljö och former för de anställdas medbestämmande. Man bör därför avstå från traditionellt forskningsarbete. Däremot bör man föra vidare sådana behov till den reguljära forskningsverksamheten. Den i avsnitt 4.7 föreslagna organi- sationen för forskning om arbetslivets datorisering bör vara en värdefull samarbetspartner.

Programmet skall ha ansvar och resurser för att sprida sina resultat. Spridningsaktiviteter skall därför ha en framskjuten plats och olika spridningsinsatser bör prövas.

Den andra huvudaktiviteten, stöd till systemutveckling, bör detaljut- formas inom FoU—programmets ram.

4.3.4. Finansiering

Programmet bör för samordning och utredningsarbete under det första året få statligt stöd på 1,5 milj kr.

Huvuddelen av den aktuella forskningen inom landet har bedrivits och bedrivs med finansiering från ASF och STU. Spridning av forsk- ningsresultat ingår i dessa forskningsfinansiärers normala verksamhet.

Den FoU-verksamhet som programmet omfattar bör kunna finansie- ras gemensamt av ASF och STU inom befintliga ramar. Omfattningen på FoU-verksamheten avgörs givetvis av möjligheterna att engagera kom- petent forsknings- och utvecklingspersonal i dessa frågor. Vi har bedömt att ett belopp i storleksordningen 10 milj kr för en fem-årsperiod kan vara en rimlig ambitionsnivå.

Omfattningen av stödet till mindre organisationer för att stimulera en bra teknikanvändning föreslås bli utrett inom programmet. Ett belopp i storleksordningen 10 milj kr per år i tre år har diskuterats i kommittén. Mot bakgrund av stödets inriktning mot att använda datatekniken för att åstadkomma en bra arbetsmiljö i vid mening, vill vi peka på fonden för arbetsmiljöförbättringar som finansieringskälla.

4.4. Arbetsmarknadsutbildning och personalutbildning

4.4.1. Förslag

4.4.1.I Sturkturomvandlingsutbildning för anställda inom ramen för A M U

Vi föreslår att det inom ramen för arbetsmarknadsutbildning avsätts särskilda medel för utbildning av personal som står inför omfattande strukturella förändringar till följd av bl a ny teknik. Avsikten är att genom utbildningsinsatser dels förebygga arbetslöshet, dels underlätta införande av ny teknik vilket vi anser vara nödvändigt för att svenskt näringsliv skall kunna öka sin produktivitet och konkurrera med andra länder. Utbildningen skall därför inriktas mot anställda som behöver fort- och vidareutbildning inom sitt yrkesområde eller omskolning till annat yrke i samband med införandet av ny teknik. För att förstå en komplicerad teknisk process är det nödvändigt att ha goda teoretiska grundkunskaper. Vi förordar därför att även teoretisk preparandutbild- ning skall få ingå i strukturomvandlingsutbildningen.

Mot bakgrund av det förebyggande syftet med denna form av arbets- marknadsutbildning för anställda bedömer vi det sannolikt att utbild- ning som får anordnas med statsbidrag vid risk för permittering eller uppsägning kan minska i den utsträckning sådan utbildning avser ny teknik. Vi föreslår därför en omfördelning av de tillgängliga medlen för utbildning av anställda inom ramen för AMU.

Som vägledning för vilka sektorer som omfattas av omfattande struk- turella förändringar bör AMS utfärda riktlinjer. Ett stort utrymme bör dock lämnas för bedömningar av länsarbetsnämnderna i respektive län. Beslut fattas av länsarbetsnämnden inom ramen för den del av AMU som anvisas för utbildning av anställda.

Utbildningens uppläggning bör ansluta till de riktlinjer som är under utarbetande av AMS i samråd med de centrala parterna på arbetsmark- naden. Utbildningen inom ett enskilt företag skall följa en plan som arbetsgivaren upprättar i samråd med berörda fackliga organisationer efter de riktlinjer som respektive branschorgan utvecklar. Grundläggan- de dataorientering till varje kursdeltagare ser vi därvid som en självklar- het.

För dem som har kortare allmän skolutbildning än nioårig grundskola och som bedöms behöva en teoretisk förberedelse inför den yrkesteknis- ka påbyggnaden eller omskolningen till annat yrke, föreslår vi att teore- tisk preparandkurs får ingå i strukturomvandlingsutbildningen.

4.4.I.2 Datorkunskaper i AMU

I grundskolans läroplan ingår att ge eleverna orientering om datoran- vändning och grundläggande insikter om datorfunktioner och olika databehandlingsområden. Vi anser att sådan allmän orientering bör ingå

i all grundläggande skolutbildning. Vi föreslår därför att det i kursplanen för den förberedande teoretiska utbildningen läggs in allmän datakun- skap för samtliga deltagare. Detta bedömer vi kunna ske inom ramen för befintliga resurser. I de yrkesinriktade kurserna bör den grundläggande allmänna undervisningen dessutom följas upp och kompletteras med mer yrkesspecifika kunskaper om datateknikens tillämpningar. En så- dan revidering av befintliga läroplaner har redan påbörjats och måste kontinuerligt ske i samband med att utrustningen moderniseras.

4.4.1.3 Riktlinjer för personalutbildning i ny teknik

I interimsrapporten ”Kontorens datorisering” förde vi fram ett förslag om s k mallar för personalutbildningen. Dessa mallar skulle utarbetas av SÖ och AMS i samarbete med arbetsmarknadens parter. I samband med riksdagsbehandlingen av den datapolitiska propositionen ställde sig riksdagen bakom en motion som krävde detta. AMS har nu påbörjat ett arbete med generella riktlinjer för personalutbildning inom datateknik. Avsikten är att dessa skall kunna utvecklas branschvis. Därvid bör den kompetens som finns samlad inom de olika branschorganen för utbild- ningsfrågor kunna utnyttjas. Arbetsmarknadens parter har efter vad vi erfarit erbjudit sig att medverka vid spridning av information om dessa riktlinjer.

Vi vill här föreslå att AMS även ges i uppdrag att dels ta initiativ till en branschvis utveckling av de mer generella riktlinjerna, dels sprida kännedom om dessa riktlinjer.

4.4.1 .4 Utredning om finansiering av personalutbildning

Beträffande finansieringen av en ökad personalutbildning pekade vi i interimsrapporten om kontorens datorisering på möjligheterna att bygga upp utbildningsfonder, men avvaktade KAFUs förslag i frågan. KAFU har dock efter en omfattande analys av olika fondmodeller och finansie- ringssystem funnit att frågan bör avgöras i ett mer övergripande ekono- miskt-politiskt perspektiv.

Såväl LO som TCO har i sina remissyttranden över KAFUs betänkan- de framhållit vikten av att frågan om personalutbildningens finansiering snabbt kan få sin lösning och föreslagit att frågan blir föremål för fortsatt utredning. Mot bakgrund av det omfattande utbildningsbehov som re- dan finns, och som vi bedömer kommer att öka ytterligare till följd av den nya tekniken, anser vi för vår del att frågan om personalutbildning- ens finansiering är mycket angelägen.

Samhällets intresse för personalutbildning återspeglas bl a i de olika formerna av arbetsmarknadsutbildning för anställda. Vi anser emeller- tid att AMUs resurser på sikt kommer att bli otillräckliga för att tillgo- dose utbildningsbehovet hos både arbetslösa och sysselsatta. AMU mås- te i första hand vara till för dem som drabbats av arbetslöshet.

Enligt vår mening bör KAFUs redovisning av Olika fond- och finan- sieringsalternativ kunna ligga till grund för ett särskilt utredningsupp- drag beträffande denna fråga.

4.4.2. Bakgrund

4.4.2.1 Arbetsmarknadsutbildningens mål och uppgifter

Arbetsmarknadsutbildningen är efter platsförmedlingen det viktigaste arbetsmarknadspolitiska instrumentet. Arbetsmarknadsutbildningens uppgifter är dels att genom utbildning öka möjligheterna att få arbete för den som är arbetslös eller löper risk att bli det, dels att tillgodose företagen med sådan utbildad arbetskraft som efterfrågas.

Arbetsmarknadsutbildning bedrivs i flera former. Den mest omfattande delen av arbetsmarknadsutbildning avser personer som är eller riskerar att bli arbetslösa eller har en svag ställning på arbetsmarknaden. Utbild- ningen sker till största delen vid AMU-center, men kan även genom- föras inom det reguljära skolväsendet, i studieförbund eller genom köp i företag. Till vissa s k bristyrkesutbildningar har även icke arbetslösa tillträde.

För att motverka permitteringar och uppsägningar, främja jämställd— heten respektive underlätta införandet av datateknik kan arbetsmark- nadsutbildning även gälla anställda och ske i företag. Därvid lämnas statsbidrag i form av timstöd enligt särskilda bestämmelser. Dessa for- mer av arbetsmarknadsutbildning brukar sammanfattningsvis benäm- nas AMU i företag. Sedan hösten 1982 har en särskild satsning på vidareutbildning av anställda bedrivits inom bristyrkesutbildningens ram. Syftet är att motverka s k flaskhalsproblem i en kommande kon- junkturuppgång.

Vad gäller AMU i företag har bidrag för utbildning vid risk för permittering haft störst betydelse särskilt under åren 1976—78 då om- fattningen i genomsnitt uppgick till c:a 35 000 deltagare per år. Därefter har omfattningen varit förhållandevis liten. Fr.o.m. hösten 1982 då bidraget för sådan utbildning inom industrin höjdes från 20 kr till 35 kr per timme har omfattningen åter ökat. Budgetåret 1982/83 deltog 15 000 personer i utbildning istället för att permitteras eller sägas upp. Flask- halsutbildningen inom verkstadsindustrin omfattade under samma år 5 600 personer. För innevarande år räknar arbetsmarknadsstyrelsen med ungefär samma omfattning av den förstnämnda utbildningsformen. För flaskhalsutbildningen, som under innevarande budgetår är utvidgad till att gälla hela industrisektorn, har regeringen anvisat medel för 10 000 deltagare.

I budgetpropositionen (prop. 1983/84:100, bil. 10) föreslår arbets- marknadsministern att de nuvarande bidragen för AMU i företag samt sådan utbildning som ges inom ramen för bristyrkesutbildningen i syfte att motverka flaskhalsproblem, skall ersättas med ett enhetligt regel- och bidragssystem för utbildning av anställda. Tanken är att AMV tilldelas en medelsram för utbildning av anställda inom vilken länsarbetsnämn- derna får möjlighet att utifrån arbetsmarknadsläget i länet avgöra utbild- ningsinsatserna för anställda. Förslaget innebär att de nuvarande bidra- gen slopas. Beroende på konjunkturläge och utbildningens inriktning skall även utbildningsbidrag till deltagarna kunna utgå i de fall företagen

som motprestation anställer vikarier, anordnar ungdomsplatser eller tar emot ungdomar som praktikanter.

4.4.2.2 Personalutbildningens mål och uppgifter

KAFU har i sitt betänkande ”Utbildning för arbetslivet” (SOU 1983:22) konstaterat att arbetsmarknadens parter tillmäter personalutbildningen stor betydelse. Detta kommer bl a till uttryck i olika medbestämmande- avtal. KAFU finner att dessa till stora delar sammanfaller med de arbetsmarknadspolitiska målsättningarna. Detta gäller då främst sådan personalutbildning som avser att tillgodose företagens behov av yrkes- utbildad arbetskraft, tex introduktion på arbetsplatsen, fort- och vida- reutbildning men även arbetsledar- och arbetsmiljöutbildning. KAFU konstaterar dock att personalutbildningen är ojämnt fördelad mellan olika grupper av anställda och mellan anställda i stora och små företag, och poängterar i flera sammanhang att en väl planerad och genomförd personalutbildning riktad till fler grupper av anställda kan innebära stora fördelar inte enbart för företaget, utan även för samhället och de anställda. Utöver de bidrag som utgår för de olika formerna av AMU i företag saknar dock statsmakterna möjligheter att påverka företagens utbildning av anställda.

Vi delar KAFUs uppfattning att personalutbildningen borde kunna spela en betydligt större roll än idag för att åstad komma en hög, jämn och trygg sysselsättning. Vi instämmer också i KAFUs bedömning att det varken är önskvärt eller nödvändigt att upprätthålla någon strikt gräns- dragning mellan arbetsmarknadsutbildning och företagens interna per- sonalutbildning. Arbetsmarknadsministerns förslag i budgetpropositio- nen tolkar vi också som ett uttryck för denna uppfattning.

4.4.2.3 Behovet av utbildning tillföljd av införande av ny teknik och större strukturomvandling

I de olika rapporter som utgör underlaget för vårt betänkande framgår att de framtida kraven på arbetskraftens kunskaper kommer att föränd- ras kontinuerligt. Sverige är integrerat i världsekonomin och är därmed underkastat en hård konkurrens. För att kunna hävda sig i denna kon- kurrens måste vårt näringsliv och förvaltning kunna utnyttja existerande teknik på ett effektivt sätt, helst effektivare än våra konkurrenter. Detta ställer stora krav på arbetskraftens förmåga att ställa om till nya proces- ser och nya produktionsförhållanden. Den förändring som vårt närings- liv undergått sedan andra världskriget har på sitt sätt varit revolutione- rande. Vi tror att denna förändringsprocess kommer att accelerera under de närmaste 10— 15 åren. Datatekniken och mikroelektroniken kommer att utnyttjas inom snart sagt alla områden. Inga branscher eller sektorer av ekonomin kommer att undgå att påverkas.

De framtida kunskapskraven är svåra att i detalj ange, men i stort pekar våra rapporter mot att kunskapen om produkter och processer kommer att abstraheras och bli alltmer fjärmad från själva processen.

Vad som sker i olika produktionsprocesser kommer att anges i symbol- form. Vad som kommer att krävas av framtidens arbetskraft är därför kunskaper av allmänt teoretiskt slag kompletterade med goda kunskaper om själva processen ifråga. Vi anser att kunskaperna om själva processen inte får utarmas då detta kan medföra att möjligheterna till s k vardags- rationalisering helt eller delvis uteblir.

Även inom tjänsteproduktionen kommer alltmer av den information som krävs för beslutsfattande etc att vara datoriserad i en större omfatt- ning än f 11. Även detta ställer krav på de anställda för att kunna hantera informationen på rätt sätt.

De framtida kunskapskraven kommer att ställa höga kvalitativa krav på AMU. AMU måste dels ge alla elever en god teoretisk bas i vilken allmän datakunskap måste vara ett obligatoriskt inslag dels goda yrkes- specifika kunskaper om datateknikens tillämpningar.

KAFU har i sitt betänkande lämnat flera förslag som berör vidareut- bildning av redan anställda vilkas arbetsuppgifter förändras genom introduktion av ny teknik. KAFU har bl a föreslagit att de nuvarande motiven för statligt stöd till personalutbildning, AMU i företag, skall vidgas till att omfatta även utbildning som anordnas i förebyggande syfte och som avser att ge utsatta grupper förbättrad beredskap inför förändringar.

Vi har tidigare kommit till slutsatsen att det framför allt är behovet av mindre kvalificerade arbeten som kommar att minska. DEK har i sin rapport ”Yrkeskunnande och upplärning i industriföretag” (Ds 1 19833) pekat på risken för brist på kompetent personal med en omfat- tande praktisk yrkeserfarenhet kompletterad med ett teoretiskt kunnan- de på ingenjörsnivå. DEK har bl a föreslagit att man inom AMUs ram skall kunna erbjuda upp till två-åriga utbildningar motsvarande ingen- jörsnivå. De nuvarande reglerna medger inte detta. Vi instämmer i DEKs bedömningar och anser också att industrins framtida behov av personal med en omfattande praktisk erfarenhet kompletterad med teoretisk fortbildning måste lösas.

I ett system där länsarbetsnämnderna ges ett utökat handlingsutrym- me bör denna fråga kunna få sin lösning. Vi anser att vårt förslag om strukturomvandlingsutbildning bör göra det möjligt för AMU att ge- nomföra denna typ av utbildning.

4.4.2.4 AMUs roll

Yrkesmässiga obalanser är påtagliga i alla konjunkturlägen. Under åter- stoden av 1980-talet kommer arbetsmarknaden dessutom att präglas av omfattande strukturella förändringar. Den geografiska rörligheten hos arbetskraften har gått ned vilket gör att den yrkesmässiga rörligheten måste bli ännu större. Detta förhållande understryker AMUs framtida roll som ett mycket aktivt arbetsmarknadspolitiskt instrument.

Vi bedömer det också som nödvändigt att personalutbildningen i högre grad än för närvarande behöver inriktas mot den nya tekniken och att samhället bör stödja en sådan inriktning.

Vårt utredningsmaterial understryker det faktum att det är de korttids-

utbildade som möter de största anpassningssvårigheterna och som löper den största risken att bli arbetslösa när företagen introducerar ny teknik. För dessa grupper är utsikterna att få nytt arbete ofta mycket begränsade. Det är därför angeläget att arbetsgivarna kan möta olika förändringar genom bl a fortbildning och vidareutbildning av den egna personalen.

Det primära ansvaret för personalutbildningen vilar på arbetsgivaren men samhället bör på olika sätt kunna stödja en utveckling där arbets- givare erbjuder personalutbildning till sådana anställda som idag inte alls eller endast i ringa omfattning får delta i personalutbildning.

Enligt vår mening kan AMU i samspel med företagens egen personal- utbildning ge arbetskraften dessa nya kunskaper. Det ökar också sam- hällets möjligheter att fördela tillgängliga utbildningsresurser till de branscher och grupper av anställda som samhället finner skäl att stödja. Samtidigt kan företagens konkurrenskraft stärkas och arbetslöshet mot- verkas.

KAFU har lagt flera förslag som avser att stödja företagens möjlighe- ter att planera och genomföra personalutbildning. Bl a föreslås att AMU-centren i mån av ledig kapacitet skall kunna sälja olika tjänster till företag och kommuner, t ex konsultation om uppläggning av utbild- ningsplan, utformning av kursmaterial eller bidra med lärarinsatser. Enligt KAFU bör de små och medelstora företagen härvid prioriteras.

Enligt vår mening bör ett sådant utökat samspel mellan AMU och företagen utvecklas. Även andra former av samverkan i själva utbild- ningen bör åstadkommas. Såväl KAFU som arbetsmarknadsministern har betonat kraven på flexibilitet i AMU. Denna bör inte endast avse omfattning och inriktning utan även formerna och uppläggningen av utbildningen. I ett skede med stora strukturella förändringar på arbets- marknaden, varvid kraven på kunskaper av olika slag ökar, bör det vara angeläget att samordna och samutnyttja samhällets och näringslivets resurser för utbildning.

Vid en mer flexibel uppläggning anser vi att AMU bör kunna samver- ka med företag som har datateknisk utrustning, resurser för utbildning och en väl fungerande organisation för sin personalutbildning på så sätt att ett visst antal utbildningsplatser får köpas för utbildning av arbets- lösa eller anställda i andra företag som saknar resurser för utbildning. Vi visar i avsnitt 4.4.5. på ett konkret projekt med denna inriktning.

4.4.3. Organisationen för AMU

Enligt vår mening bör AMU i framtiden organiseras så att länsarbets- nämnderna får ett avgörande inflytande över hur utbildningen planeras och anpassas till de regionala kraven. Enligt KAFUs betänkande är detta den roll utredningen tänkt sig för länsarbetsnämnden. Vi menar att vad som i framtiden kommer att klassificeras som arbetsmarknadsutbildning eller personalutbildning kommer att bero på statsmakternas vilja att genom t ex utbildning utjämna konjunkturer eller stärka företagens kon- kurrenskraft genom införande av ny teknik. Detta medför helt klart att variationer mellan länen kommer att uppstå. Enligt vår uppfattning är en sådan utveckling nödvändig eftersom vi kan förvänta oss en mer

splittrad bild beträffande arbetsmarknadssituationen.

Som tidigare redovisats har arbetsmarknadsministern i budgetpropo- sitionen 1984 föreslagit att ett nytt enhetligt regel- och bidragssystem för arbetsmarknadsutbildning av anställda skall genomföras. Detta avser ge länsarbetsnämnderna vidgade möjligheter att prioritera olika utbild- ningsinsatser för anställda inom ramen för regeringens direktiv och tillgängliga resurser. KAFUs förslag till ny organisation innebär en långtgående decentralisering av beslutsbefogenheter. Detta innebär ock— så att ansvaret för AMU kommer att falla på arbetsmarknadsverket.

4 .4 .3.1 Riktlinjer för personalutbildning i datakunskap

Hur utarbetandet av riktlinjerna för de bransch- och yrkesspecifika kraven på datakunskap skall ske har vi redan antytt i inledningen till detta avsnitt. Mot bakgrund av det utökade inflytande över personalut- bildning som vi vill ge AMU och den flytande gräns mellan AMU och personalutbildning som därvid uppstår, är det naturligt att arbetsmark- nadsmyndigheterna på central och regional nivå får ta ansvar för detta arbete. AMS har nu startat ett arbete med uppläggning av generella rikt- linjer för personalutbildning med inriktning mot ny teknik. Avsikten är att dessa skall kunna utvecklas branschvis.

4.4.4. Finansiering av personalutbildning

Som framgått av KAFUS betänkande är den nuvarande inriktningen och omfattningen av personalutbildning ur samhällelig synpunkt mindre tillfredställande. Den riktar sig mot redan välutbildad personal. Som redan framgått anser vi det som högst väsentligt att personalutbildning- en ökar såväl i omfattning som att den omfattar andra grupper. Detta kan åstadkommas på flera sätt. Ett är att AMU i företag ökar och att gränsen mellan AMU och personalutbildningen blir alltmer flytande och att gränsen till stor del avgörs av arbetsmarknadslåget och de regionala skillnaderna. Länsarbetsnämnden får här ett avgörande infly- tande över vad som bör anses som AMU i företag och som personalut- bildning. Detta har arbetsmarknadsministern förordat i årets budget- proposition. Arbetsmarknadsutbildningens resurser är emellertid be- gränsade. För en bred satsning på datautbildning krävs en betydligt större satsning där såväl komvux och studieförbunden som företagens personalutbildning måste utgöra hörnstenar.

KAFU, som i tilläggsdirektiv fick i uppdrag att särskilt utreda frågan om utbildningsfonder, har i sitt betänkande grundligt diskuterat för- och nackdelar med olika modeller för utbildningsfonder och system för finansiering. KAFU lägger dock inte fram något förslag utan anser att frågan om utbildningsfonder är av mer övergripande arbetsmarknads- och utbildningspolitisk karaktär, varför den bör bedömas utifrån ett vidare ekonomiskt-politiskt perspektiv.

Vi anser att frågan om personalutbildningens finansiering är angelä- gen och anser därför att en särskild utredning bör tillsättas, varvid KAFUs redovisning av olika system för finansiering bör kunna ligga till grund för utredningsuppdraget.

4.4.5. Utbildningsprogram för arbetslösa och personal som står inför omfattande strukturella förändringar

Vi har hittills i avsnitt 4.4 redovisat våra förslag till åtgärder för anställda inom AMUs ram. Genom detta förslag understöds den strukturomvand- ling som är nödvändig också inom det enskilda företaget.

AMU är emellertid i första hand avsedd för arbetslösa och det är väsentligt att olika inriktningar av datautbildning ingår i AMUs regul- jära kursprogram. Utöver den reguljära arbetsmarknadsutbildningen kan den dock med fördel också användas på ett mindre konventionellt sätt. Vi har i vårt utredningsarbete kommit i kontakt med två sådana projekt som vi anser skulle kunna ges en bredare spridning. I det följan- de ges en redovisning av dessa projekt.

4.4.5.I Datautbildning för arbetslös ungdom

Arbetsmarknaden är i dagsläget speciellt problematisk för ungdomar. Många företag har anställningsstopp och klarar den naturliga avgången utan nyrekrytering. Detta drabbar speciellt de nytillträdande på arbets- marknaden vilka i stor utsträckning är kvinnor och ungdomar. Olika förslag att avhjälpa situationen har lagts, senast i form av den s k ung- domslagen. Barn- och ungdomsdelegationen satsar också under inneva- rande budgetår 21 milj kr på olika typer av projekt, många initierade av ungdomar.

I vårt utredningsarbete har vi kunnat konstatera att som en följd av bl a datoriseringen minskar antalet rutinartade arbeten vilka ofta har varit inkörsportar för ungdomen på arbetsmarknaden. Datatekniken tycks således förstärka de generella problem för ungdomar som finns på dagens arbetsmarknad. Samtidigt är data- och elektronikbranschen en framtidsbransch där sysselsättningen kommer att öka.

Speciella insatser på dataområdet för den arbetslösa ungdomen är därför angelägna.

1 Västerbotten planerar Umeå kommun och sparbanken i samarbete med länsarbetsnämnden att bygga vidare på ett engelskt projekt, Infor- mation Technology Centres, som vi kom i kontakt med vid ett studiebe- sök i England. Verksamheten föreslås innehålla två huvudaktiviteter:

El Datautbildning med tre inriktningar — utbildning inom icke skolmässiga ämnen — utveckling av egna idéer till småskaliga projekt eller företag — uppdragsarbete 121 Datastugan med öppen verksamhet på dagtid och kvällstid

Datautbildning kommer att bedrivas i lokaler som omfattar datorhall, föreläsnings- och seminarielokaler och arbetsrum. I lokalerna ges på dagtid undervisning för en grupp arbetslösa ungdomar i åldern 18—24 år.

Målsättningen med utbildningen är att förbereda och/eller introdu- cera ungdomarna på arbetsmarknaden med speciell inriktning på data-

och elektronikområdet. Avsikten är också att bedriva direkt arbetsmark- nadsanknuten verksamhet genom konkreta uppdrag och/eller utveck- ling av egna idéer till småskaliga projekt, samt att ge övning i kreativitet och problemlösning och bygga upp motivation och självförtroende. Den öppna verksamheten i form av datastuga ökar ungdomarnas kontaktnät samtidigt som den skapar förutsättningar för en ökad förståelse för datatekniken i samhället och över generationsgränserna.

Datautbildningen skall således vara verklighetsanknuten. Deltagarna väljer i ett tidigt skede ett projekt, vilket antingen kan bygga på en egen idé eller på ett uppdrag.

Projekten skall ha teoriinslag, men endast i direkt och naturlig anslut- ning till de problem deltagarna successivt stöter på under arbetets gång. Gemensamma moment kan vara arbets- och utredningsmetodik, presen- tationsteknik samt vissa grundläggande dataspecifika frågor. I övrigt utformas teoriinslagen efter deltagarnas projektinriktning och indivi- duella förutsättningar.

För datautbildningen erfordras en projektledare samt, beroende på omfattningen, ytterligare någon handledare. Därtill har man planerat att anlita gästföreläsare och specialister.

Huvuddelen av tiden skall upptas av uppdragsarbete eller utveckling av egna idéer till småskaliga projekt inom såväl programvaru- som maskinvaruområdet. Innan utbildningsverksamheten påbörjas skall projektledaren ha lagt upp en uppdragsbank bestående av beställda konkreta uppdrag. Uppdragen skall tidsmässigt vara korta och väl av- gränsade. Uppdrag inom data- och teknologiområdet behöver nödvän- digtvis inte innebära enbart programmering. Det finns utrymme för aktiviteter av de mest skiftande slag som kräver olika fackkunskaper, branschkännedom plus kunskap i informationsbehandling.

Ungdomarna rekryteras i samarbete mellan projektledning och ar- betsförmedling.

Datastugan, som är en öppen verksamhet, kommer att äga rum i avskilda lokaler. Verksamheten skall bestå av en i huvudsak obokad del under dagtid och en mera fast bokning under kvällstid för studieförbund och studiecirklar. Den öppna verksamheten innebär att delar av dataut- bildningens lokaler och utrustning görs tillgänglig för allmänheten un- der vissa tider. Allmänheten kan t ex utgöras av småföretagare, elever i ungdomsskolan, studiecirkeldeltagare, lärare, kommunalanställda, en- skilda dataentusiaster m fl. Datastugan skall vara öppen för alla oavsett ålder. Aktiviteterna dagtid måste vara övervakad och i viss mån hand- ledd. Det är dock inte meningen att personal i datautbildningen skall tjänstgöra vid datastugan. Studiecirkelverksamheten kvällstid förutsätts ha egna lärare och handledare.

Datastugans verksamhet skapar förutsättningar för ett ömsesidigt ut- byte av idéer och erfarenheter med datautbildningen. Den öppna verk- samheten kan också utgöra rekryteringsbas för innovatörer till dataut- bildningen, samt vara kontaktskapande och främjande för uppdrags- verksamheten.

Projektet föreslås finansieras enligt följande:

El Som huvudmän för verksamheten kommer kommunen, sparbanken och representanter för lokala företag att stå. Anknytningen till lokal företagsamhet är viktig för uppbyggnaden av uppdragsbanken. 121 Kommunen bekostar lokalhyra och lokaldriftskostnader. El Länsarbetsnämnden köper utbildningstjänster av datacentret varvid utbildningsbidrag utgår till ungdomarna enligt gällande regler för arbetsmarknadsutbildning. EJ Lokalt näringsliv köper uppdragstjänster. 13 Lokala data- och elektronikföretag ges möjlighet att ställa ut dator- utrustning i datastugan.

Två kurser om vardera 20—24 veckor och 15 deltagare har kostnadsbe- räknats till 1 milj kr per år. Bemanningen av datastugan har delvis bedömts kunna ske i form av beredskapsarbete.

4.4.5.2 Företagsintern arbetsmarknadsutbildning i data och elektronik

På samma sätt som vi nyss redovisat ett samarbetsprojekt avseende ungdomar, bör ett mer utvecklat samarbete kunna ske mellan AMU och företagen för utbildning av vuxna personer. Redan idag köper AMU utbildningsresurser i företag, men detta har till största delen skett inom ramen för den s k flaskhalsutbildningen och då gällt utbildning av personal som är anställda i företaget i fråga. Denna möjlighet bör enligt vår uppfattning kunna utvecklas och samordnas med utbildning av arbetslösa personer eller anställda i andra företag utan utbildningsresur- ser.

Tanken är att såväl utbildningsföretaget som AMU genom en sådan samordning ska kunna bedriva utbildningen till en lägre kostnad än om var och en genomför utbildningen i egen regi. I samspelet mellan AMU och företaget kan pedagogiken utvecklas och deltagarna får möjlighet till utbildning i reell miljö.

En förutsättning för ett sådant samarbete är att AMU genom kontroll och tillsyn av utbildningen garanterar den pedagogiska kvaliteten på utbildningen. På samma sätt som i utbildningsverksamheten bör vissa delar av utbildningen dock kunna ske i praktiska projekt, främst då i form av begränsade uppdragsarbeten från utbildningsföretaget eller det lokala näringslivet.

Utbildningsföretagen bör i första hand utväljas bland sådana elektro- nik- och datateknikföretag som är ledande i branschen och där en stor del av personalen utför arbetsuppgifter inom datateknik eller elektronik. Företaget i fråga bör bedömas ha ett relativt återkommande behov av att utbilda anställda. För närvarande pågår diskussion mellan AMS och enskilda företag om denna typ av utbildning.

Målsättningen med den företagsinterna utbildningen i data och elek- tronik är att ge korttidsutbildade som kan förväntas bli berörda av strukturomvandlingen i ett företag eller organisation en möjlighet till en praktikinriktad utbildning i data och elektronik. Det är också viktigt att de arbetslösa i regionen ges samma möjligheter till praktikinriktad ut-

bildning. Genom utbildning i data och elektronik blir också den utbil- dade arbetskraften mera attraktiv i det egna företaget eller organisatio- nen eller i det omgivande näringslivet.

Utbildningen ska kunna innebära en komplettering av befintliga yr- keskunskaper eller utgöra en inkörsport till nya uppgifter med inriktning på systemering, programmering, ord- och textbehandling, elektronik- konstruktion, försäljning, testning och provning etc. Genom samverkan mellan företaget eller organisationen och samhället bör det också vara möjligt att bedriva utbildningsverksamheten billigare än om var och en skulle driva den i egen regi.

Ytterligare en viktig aspekt är att genom den öppna verksamheten sprida kunskaper om datateknik i regionen. På sikt kan utbildningen också medverka till att en ny infrastruktur skapas i regionen, samt att nya verksamheter som bygger på datateknik och elektronik växer fram.

4.5. Åtgärdsprogram för kvinnor i samband med datorisering

4.5.1. Förslag

Vi har i enlighet med våra direktiv studerat kvinnornas arbetsmarknads- situation i samband med datoriseringen. Vi har därvid funnit att kvin- nor, särskilt lågutbildade kvinnor med rutinbetonade arbetsuppgifter inom såväl industrin som på kontoren, riskerar att få bära en stor börda av den omställnings- och anpassningsprocess som den tekniska utveck- lingen i kombination med den könssegregerade arbetsmarknaden kan ge upphov till under de kommande åren.

Om kvinnorna inte ges rimliga möjligheter att anpassa sin arbetsmark- nadssituation efter de förutsättningar som ny teknik skapar löper de risk att bli arbetslösa med allvarliga konsekvenser för såväl den enskilde som samhällsekonomin i stort. Vi bedömer situationen så pass allvarlig att den motiverar kraftfulla insatser från samhällets sida i syfte att underlät- ta denna omställnings- och anpassningsprocess. Samtidigt är det viktigt att kvinnor tillgodogör sig de möjligheter som den nya teknikens skapar. Detta gäller både nya arbetstillfällen och ett rikare arbetsinnehåll.

Mot denna bakgrund föreslår vi att ett konkret åtgärdsprogram for- muleras och genomförs. Programmet bör utformas gemensamt av arbets- marknadsdepartementet, AMS, SÖ, JämO, LO, SAF, SACO/SR och TCO, och ledas av en gemensam grupp som är knuten till arbetsmark- nadsdepartementet. Till programmet bör ställas särskilda medel för att finansiera lokalt initierade projekt.

De resurser vi föreslår inom ramen för de regionala utvecklingspro- grammen, t ex datastugor, bör utnyttjas i det regionala och lokala arbetet med att föra ut och anpassa åtgärdsprogrammet efter de lokala förutsätt- ningarna. Likaså skall naturligtvis den strukturomvandlingsutbildning vi föreslår utnyttjas. Det kan t ex bli aktuellt att utforma särskilda kurser för kvinnor.

Som viktiga element i ett sådant program föreslår vi bl a: 121 En saklig och opartisk information speciellt riktad till kvinnor om ny teknik. Härvidlag bör informationsmaterial tas fram som tex kan innehålla exempel på god teknikanvändning. 121 Olika utvecklings- och utbildningsprogram för kvinnor i samband med datorisering i anslutning till de regionala utvecklingsprogram- men och strukturomvandlingsutbildningen. [1 Särskilda insatser för uppföljning och förverkligande av jämställd- hetsavtalen mellan arbetsmarknadens parter samt jämställdhetsla- gens bestämmelser om aktiva åtgärder för jämställdhet i arbetslivet, bl a inom data- och elektronikbranschen. 121 Riktade insatser på datautbildningsområdet och andra områden i form av lokalt initierade och genomförda projekt som omfattar samt— liga län, t ex datastugeprojekt, dataläger, temadagar, tekniklaborato- rium, teknikverkstad och pilotprojekt. Dessa kan t ex ledas av studie- förbund, länsskolnämnd och länsarbetsnämnd i samarbete och bl a utnyttja de regionala utvecklingsprogrammens resurser. 121 Utrednings- och forskningsinsatser om kvinnors arbetsmarknad i samband med att ny teknik införs avseende sysselsättning, arbetsupp- gifter, arbetsorganisation m m.

För finansieringen av programmet bör en rad Olika kanaler kunna utnyttjas. När det gäller utvecklings- och utbildningsprogrammen (punkt 2) bör de finansieras inom ramen för de regionala utvecklings- programmen och strukturomvandlingsutbildningen. De aktiva åtgärder- na med anledning av jämställdhetslagen och jämställdhetsavtalen (punkt 3) bör finansieras genom det ordinarie jämställdhetsarbetet. Forskningsinsatserna (punkt 5) bör finansieras av JÄM FO och bör dess- utom kunna vara en naturlig del av den forskning om arbetslivets dato- risering som vi föreslår i avsnitt 4.7. När det slutligen gäller informa- tionsinsatser (punkt 1) och lokal projektverksamhet (punkt 4) bedömer vi att det behövs särskilda medel.

4.5.2. Bakgrund

Om kvinnor och män vore helt jämnt fördelade över näringsgrenar, yrken och positioner i arbetslivet skulle de beröras i lika stor eller lika liten grad av datoriseringen. Emellertid är detta inte fallet. Man brukar tala om arbetsmarknaden som könsuppdelad eller könssegregerad, dvs arbetsmarknaden är uppdelad i mer eller mindre isolerade segment som är typiskt manliga eller typiskt kvinnliga.

Vård, service och kontor är kvinnornas arbetsmarknad, medan till- verkningsindustrin är männens arbetsmarknad. Nära 3/4 av de offent- liganställda var kvinnor 1982 medan bara något mer än 1/5 av de anställda inom tillverkningsindustrin var kvinnor. Var tredje kvinna på arbetsmarknaden fanns 1980 inom de kvinnodominerade kontors- och serviceyrkena, medan männen uppgick till 4—5 procent i dessa yrken. Kvinnorna har dessutom en betydligt snävare arbetsmarknad än män- nen, och snävare arbetsuppgifter inom de olika yrkena.

En viktig utgångspunkt då det gäller att formulera åtgärder i samband med datorisering är att det grundläggande problemet är den könssegre- gerade arbetsmarknaden och inte datoriseringen i sig. Innebörden av detta är att de åtgärder som krävs skall syfta till att minska könssegre- geringen och inte hindra eller begränsa datoriseringens utveckling och spridning. Tekniken måste också utformas så att den underlättar arbetet med att minska könssegregeringen.

Vi har kunnat konstatera att data- och elektronikbranschen inte skiljer sig från den övriga arbetsmarknaden när det gäller könssegregeringen. Det traditionella könsrollsmönstret går igen trots att branschen är en av våra nyaste och medelåldern inom branschen är en av de lägsta på arbetsmarknaden.

Med tanke på att data- och elektronikbranschen även fortsättningsvis kommer att expandera kraftigt bör åtgärdsprogrammet inriktas mot att utnyttja denna expansion för att få en jämnare könsfördelning. Man kan t ex notera att personer med teletekniskt arbete endast till knappt fyra procent utgjordes av kvinnor 1980. Ändå är detta ett av de få industriyr- ken som expanderat mellan 1975 och 1980 enligt folk- och bostadsräk- ningen. Samtidigt bör man komma ihåg att även om ett yrkesområde inte expanderar så är yrkesrörligheten ofta mycket stor inom olika yrken, vilket innbär att aktiva åtgärder framgångsrikt bör kunna leda till en jämnare könsfördelning.

En likartad, om än inte lika extrem könssegregering som inom det teletekniska yrket, återfinnes i de ADB-orienterade yrkena. Under 1970—talet ökade denna yrkeskategori med i genomsnitt storleksord- ningen 7-8 procent per år, och uppgick 1980 till ca 25 000 personer. Därtill kom ca ytterligare 9-10 000 personer sysselsatta med dataregis- trering, efterbehandling, hjälpoperatörer m m. Ungefär två tredjedelar av ADB-personalen var verksamma inom området systemarbete/pro- grammering och en fjärdedel svarade för driften av datoranläggningar. Resterande utgjordes av beslutsfattare och arbetsledande personal inom ADB-området.

Kvinnorna är i minoritet av ADB-personalen och utgör endast 20 procent, vilket skall jämföras med arbetsmarknaden totalt där kvinnor- na utgör 46 procent. Vi ser det som särskilt angeläget att åtgärdsprogram- met stimulerar till en jämnare könsfördelning inom de ADB-orienterade yrkena och inom databranschen själv. ADB-branschen förväntas näm- ligen öka ytterligare under 1980-talet varför efterfrågan på ADB- utbil- dad personal också kommer att öka. Men därutöver har databranschen sjäv en strategisk betydelse då det gäller att minska könssegregeringen. Det är viktigt att företag som säljer utrustningar, system, utbildningar och tjänster och därvid både direkt och indirekt påverkar andra företag, själva lever upp till kraven på en mer balanserad fördelning av kvinnor och män inom olika yrken och positioner.

JämO har i en utredningsrapport ”Kontorsautomation och jämställd- het” uppmärksammat förhållandena inom databranschen. I rapporten föeslås en rad konkreta åtgärder som syftar till att förbättra situationen inom branschen själv. Därutöver ger JämO också förslag till åtgärder i samband med att företag och förvaltningar inför ny teknik. För att de

anställda skall kunna vara med och på ett effektivt sätt påverka utveck- lingen samt för att jämställdshetsaspekterna skall kunna beaktas, före- slår JämO en åtgärdskatalog med huvudsakligen följande innehåll:

121 Kontinuerlig och lättillgänglig information ges till alla anställda (med ett språk som är anpassat för mottagarna) om nya tekniska rön och om hur planerna på att införa ny kontorsteknik på företaget fortskrider. 121 Särskild information i jämställdhetsfrågor ges till beslutsfattare, arbetsledare, tekniker och systemexperter. Informationen bör be- handla bl a jämställdhetslagens respektive jämställdhetsavtalens krav på arbetsgivarna när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män, personalfrågor vid det egna företaget och konsekvenser för samhället av rationalisering och datorisering. 121 En särskild projektgrupp bör tillsättas med såvitt möjligt jämn köns- fördelning. Gruppen skall ha som uppgift att utreda hur införandet av den nya tekniken skall ske. I denna grupp bör representanter för de verkliga slutanvändarna ingå. De anställda utser genom sina or- ganisationer representanter. D Projektgruppen bör särskilt utreda effekterna av rationaliseringen för de anställda bl a ur jämställdhetssynpunkt. Gruppen skall kartlägga hur personalen påverkas generellt, vilket arbetskraftsbehov som kommer att föreligga sedan den nya tekniken införts, vilken komplet- terande utbildning som behövs för att de anställda skall behärska de nya tekniska hjälpmedlen, vilka yrkesgrupper som skall förfoga över den nya tekniken där sådana tvister kan tänkas uppkomma, hur arbetsorganisation och arbetsmetoder skall utformas osv. Projekt- gruppen skall också redovisa hur eventuellt övertalig personal skall utbildas eller ges nya arbetsuppgifter samt kostnaden för detta. Som ett viktigt mål bör sättas att rationaliseringen skall leda till en jämnare könsfördelning inom och mellan yrken. El Innan den nya tekniken införs måste en omfattande introduktions- utbildning genomföras för all personal, givetvis också deltidsan- ställd. Den bör lämpligen innefatta grundläggande teknisk utbild- ning om ADB-system och kontorsautomation samt sysselsättnings-, arbetsmiljö-, inflytande- och personalutvecklingsfrågor. 121 Planer måste finnas för omskolningsutbildning av personer som bli- vit övertaliga. Utbildningen kan läggas upp som en bred introduktion med senare specialisering mot olika områden. EJ För att bidra till en utjämning mellan könen i segregerade yrken bör arbetsgivaren som ett led i sitt aktiva jämställdhetsarbete ta fram en vidareutbildningi ADB för slutanvändarna. Detta kan ske i samråd med dataleverantören eller arbetsmarknadsverket. Utbildningen kan rikta sig till använ dare av ordbehandlare och terminaloperatörer med registreringsarbete som vill gå vidare till arbetsuppgifter som programmering, systemutveckling Osv. |:] En utvärdering bör göras av den nya tekniken när erfarenheterna börjar ta fastare form. Mätningar av effekten för personalen, hur jämställdheten inom olika yrkeskategorier har påverkats m m bör följas kontinuerligt.

Vi anser att dessa förslag skall vara ett viktigt underlag då åtgärdspro- grammet skall ges ett konkret innehåll. Vi vill också betona att jämställd- hetsaspekterna skall vara ett naturligt inslag i de regionala utvecklings- programmen.

4.5.2.] Vilka yrkesområden kommer att beröras?

Det framtida kontorsarbetet kommer utan tvekan att radikalt skilja sig från dagens till följd av införandet av nya elektroniska hjälpmedel. Övervägande skäl talar emellertid för att denna förändring kommer att ske stegvis, men den kräver ändå en framsynt planering för att föränd- ringen skall kunna ske på ett socialt acceptabelt sätt.

Förändringen kommer också att ske ojämnt, med några ”spjutspets- företag”, som redan idag har infört eller håller på att införa avancerade kontorsinformationssystem, samtidigt som andra kontorsarbetsplatser kanske ännu inte eller endast marginellt kommit i kontakt med den nya tekniken.

Det är också många faktorer som kan verka fördröjande på införan- deprocessen: investeringskostnader, osäkerhet om produktivitetsvin- ster, bristande insikter om arbetsorganisatoriska förändringar, brist på systemtekniker och programmerare och en konservativ inställning hos såväl chefer som hos de anställda som skall använda den nya tekniken.

De arbetsuppgifter som i första hand kan förväntas datoriseras på bred front är de förhållandevis enkla och rutinbetonade arbetsuppgifter- na av informationsbehandlande karaktär. Detta gäller också inom indu- strin. Därvid förändras arbetsorganisation och arbetsinnehåll, och ar- betskraftsbehovet kommer att reduceras och göra många traditionella yrkeskunskaper på såväl industri- som kontorsområdet föråldrade. Sam- tidigt kommer nya yrkeskunskaper att behöva utvecklas.

Som närmare skall redovisas i kapitel 5 finns det starka skäl som talar för en intensifierd kontorsrationalisring under de närmaste åren, liksom för en fortsatt hög rationaliseringstakt inom industrin. Även om en rad olika yrkesgrupper därvid kommer att påverkas, finns det mycket som tyder på att just kvinnodominerade yrken i hög grad kommer att beröras till såväl sitt innehåll som till sin omfattning.

Mot bakgrund av den tekniska utvecklingens karaktär och den inrikt- ning av rationaliseringsverksamheten som kan förväntas, har vi försökt bedöma vilka kvinnodominerade kontors- och serviceyrken som kan komma att beröras på ett eller annat sätt. Identifieringen av sådana yrken innebär självfallet inte att alla dessa kvinnors arbeten kommer att försvinna eller ens påverkas, och under alla omständigheter inte på en gång. Men det betyder att många av dem kommer att få bära en stor börda av den allmänna anpassningsprocess som den nya teknikens införande för med sig.

De traditionellt kvinnliga kontors- och serviceyrken som kommer att förändras till sitt innehåll och i vissa fall reduceras bedömer vi vara: sekreterare, maskinskrivare m fl, affärsbiträden m fl, bokförare och kontorskassörer, butiks- och restaurangkassörer, telefonister, laboranter och laboratoriebiträden, postassistenter och postexpeditörer, banktjäns-

temän, datamaskinoperatörer, tekniska biträden, medicinska assistenter och försäkringstjänstemän.

Det kan naturligtvis alltid diskuteras vilka yrken som bör ingå i en sådan här uppräkning. Man bör därför inte uppfatta denna uppräkning som fullständig. Samtidigt bör man vara medveten om att graden av påverkan på olika yrken kan skilja sig åt både till omfattning och karaktär. Vissa arbetsuppgifter vare sig kan eller bör datoriseras.

Det är t ex alldeles klart att sjukvårdsbiträden, ett av de mest kvinno- dominerade yrkena, på olika sätt kommer att påverkas av datorisering- en, men det är fortfarande mycket osäkert i vilken omfattning detta kommer att ske. Deras arbetsuppgifter är inte heller i huvudsak infor- mationsbehandlande. Denna grupp har därför inte tagits med. Andra yrken som kanske också i och för sig borde ha ingått i uppräkningen är tex tariffare, skadereglerare, resebyråtjänstemän, hotellportierer m fl, men dessa yrken har en i huvudsak jämn fördelning mellan kvinnor och män och har därför inte heller tagits med.

Det fanns ca 546 000 kvinnor enligt folk- och bostadsräkningen 1980 i de yrkesgrupper inom kontors- och serviceområdet som vi bedömer kommer att påverkas av datoriseringen, vilket motsvarar ca 30 procent av de yrkesverksamma kvinnorna. Dessa yrkens relativa betydelse för kvinnornas sysselsättning har visserligen minskat under den studerade perioden, från 32 procent 1975 till 30 procent 1980. Men det absoluta antalet kvinnor i dessa yrken har ökat från 520 000 till 546 000, vilket motsvarar en genomsnittlig ökning i storleksordningen 1 procent per år. Kvinnornas andel av kontors- och serviceyrkena har därmed ökat något, från 83 till 84 procent.

För männens del är förhållandet delvis det motsatta. Den relativa andelen har ökat något men ligger fortfarande under 5 procent av männens totala sysselsättning, medan antalet män i dessa yrken i stort sett varit oförändrat under den studerade perioden och uppgick 1980 till ca 105 000.

Dessa tendenser har medfört att yrkessegregeringen över kontorsom- rådet har ökat något mellan 1975 och 1980. Detta betyder inte bara att kvinnorna i ännu högre grad än tidigare har blivit känsligare för kontors- automationen utan också att kontorsområdet är ett av de mest kvinno- dominerade yrkesområden som finns.

Om kvinnorna i lika hög grad som männen skall kunna dra fördel av datoriseringens positiva sidor samtidigt som de negativa sidorna ska kunna lindras eller undvikas, måste betydligt större resurser än idag satsas på aktiva åtgärder för att minska arbetsmarknadens könssegrege- ring. Denna bedömning är synnerligen relevant för kontorsområdet.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att de kvinnodominerade yr- kesgrupper vi bedömer kommer att beröras av kontorsautomation totalt uppgick till 650 000 personer 1980, vilket motsvarade 16 procent av hela arbetskraften. Denna grupp har under perioden 1975 till 1980 ökat med i genomsnitt 1 procent per år och består till över 4/ 5 av kvinnor.

Därtill kommer en rad yrken och arbetsuppgifter inom industrin som är rutinbetonade och som i stor utsträckning innehas av kvinnor, tex paketerare, emballerare, avsynare, textilarbetare, pressare m fl.

Det kan tex nämnas att inom verkstadsindustrin svarade kvinnorna för 16 procent av det totala antalet utförda arbetstimmar år 1979, men för de mest rutinbetonade arbetsuppgifterna svarade kvinnorna för över hälften av antalet utförda arbetstimmar. Antalet kvinnor med industriel- la yrken är väsentligt färre än kvinnor med kontors- och serviceyrken, och de har dessutom ofta liten erfarenhet av informationsarbete. Därför är det viktigt att denna grupp ges stöd i form av särskilt riktade insatser i samband med den omställnings- och anpassningsprocess som datori- seringen medför inom industrin.

4.5.2.2 Åtgärdsprogrammet

Det är mot denna bakgrund vårt förslag om ett åtgärdsprogram skall ses. När det gäller dess utformning bör programmet bl a innehålla utbild- nings— och informationsinsatser. Det bör ankomma på den särskilda grupp som skall handha programmet att utforma det konkreta innehål- let. Vi vill dock framhålla att de åtgärder JämO föreslagit i samband med införande av ny teknik liggeri linje med vad vi anser kan vara lämpliga åtgärder.

När det gäller de särskilda datastugeprojekt för kvinnor som vi anser bör byggas ut och omfatta i stort sett hela landet, bör denna del av åtgärdsprogrammet samordnas med de övriga aktiviteter vi föreslår i detta betänkande. I de regionala utvecklingsprogrammen ingår bl a datastugor. Det är då naturligt att dessa resurser samordnas och görs tillgängliga för olika grupper. Vi vill dock i detta sammanhang framhålla att det enligt våra erfarenheter, i vart fall i ett inledningsskede, är angeläget att datastugeverksamheten organisatoriskt utformas så att kvinnor får reella möjligheter att utnyttja dess resurser. Detta kan t ex lösas genom att datastugan hålls öppen för enbart kvinnor under vissa tider, eller genom andra arrangemang som bedöms lämpliga med hän- syn till förutsättningarna.

Det kan också finnas anledning att göra den noteringen att i takt med att ungdomar redan under sin skoltid kommer att få utbildning om datorer, minskar behovet för dessa att utnyttja datastugorna. Däremot kommer under en mycket lång tid framöver behovet att kvarstå för kvinnor som inte kommit i kontakt med datorer under sin skoltid, men som skulle vilja göra det nu.

I avsnitt 4.7 föreslår vi att forskning startas om arbetslivets datorise- ring. I samband härmed är det naturligt att datoriseringens effekter på yrkesgrupper som kan bedömas påverkas i högre grad än andra ingår. Detta gäller såväl inom industrin som inom kontors— och serviceområ- det. Det är också angeläget att forskningsprogrammet utformas så att det studerar datoriseringens effekter ur ett jämställdhetsperspektiv. Det blir härvid naturligt att kontorsautomationens effekter kommer att bli ett viktigt forskningsområde. Om ett sådant forskningsprogram skulle kom- ma till stånd bör det byggas upp i nära kontakt med bl a JÄMFO.

Sammanfattningsvis föreslår vi att en särskild arbetsgrupp får i upp- gift att utforma och verkställa ett åtgärdsprogram med särskild inrikt- ning på att underlätta den omställnings- och anpassningsprocess dato-

riseringen leder till för kvinnor inom såväl industrin som kontors- och serviceområdet. Programmet bör ledas av arbetsmarknadsdepartemen- tet och utnyttja de resurser som vi i övrigt föreslår i form av regionala utvecklingsprogram, strukturomvandlingsutbildning, forskning om ar- betslivets datorisering m m. Därtill bedömer vi att programmet bör få disponera särskilda medel för lokal projektverksamhet, särskilda utbild- nings- och informationsinsatser m m.

Programmet bör innehålla åtgärder som minskar könssegregeringen inom data- och elektronikbranschen, underlättar anpassningen på före- tag och förvaltningar i samband med datorisering, ger särskilt stöd till kvinnor i kontors- och serviceyrken samt inom industrin i form av utbildningsinsatser, uppmuntrar kvinnor att göra otraditionella utbild- nings- och yrkesval, samt genom studier ökar kunskaperna om datori- seringens effekter på sysselsättning och arbetsmiljö för särskilda risk- grupper.

4.5.3. Organisation

Under hösten 1983 och våren 1984 genomförs en kampanj för att främja utvecklingen av rekrytering och vidareutbildning av kvinnor till indu- strin. Kampanjen leds av jämställdhetssekretariatet inom arbetsmark- nadsdepartementet och består bl a av en rad lokala projekt. Det övergri- pande syftet är att vidga kvinnors arbetsmarknad för att minska köns- segregeringen.

Det förefaller lämpligt att denna kampanj får sin fortsättning i det åtgärdsprogram för kvinnor som vi föreslår och därvid ges en viss tyngdpunktförskjutning mot kontors- och serviceområdet. De erfaren- heter som nu vunnits inom ramen för kampanjens arbete bör kunna utnyttjas. Vi finner det därför naturligt att arbetsmarknadsdepartemen- tet tar initiativ till att bilda den arbetsgrupp som skall utforma och verkställa åtgärdsprogrammet.

Med tanke på att datoriseringen ännu befinner sig i en inledningsfas och kommer att utgöra en väsentlig del av framtidens arbetsliv, bör programmet löpa över en längre period. Som en utgångspunkt för pla— neringen kan därför fem år vara lämplig.

4.5.4. Finansiering

De insatser som erfordras för att underlätta kvinnornas anpassnings- och omställningsprocess i samband med datorisering kan till stor del finansieras inom ramen för de åtgärder vi i övrigt föreslår, samt genom det ordinarie jämställdhetsarbetet.

Härutöver bedömer vi dock att också särskilda medel bör ställas till förfogande för att åtgärdsprogrammet skall få avsedd effekt. Mot bak- grund av de erfarenheter som för närvarande finns från ”industrikam- panjen” förefaller en rimlig satsning, med hänsyn till de övriga åtgärder som föreslås, behöva uppgå till mellan 3 —5 miljoner kronor per år.

Arbetsmarknadsministern föreslår i årets budgetproposition att de olika bidrag som inom arbetsmarknadsutbildningens ram idag utgår till

utbildning av anställda i företag, slås samman till ett enhetligt bidrag. Detta ligger också i linje med vårt förslag till strukturomvandlingsbi- drag. Samtidigt anser vi att det fortfarande finns behov av särskilda medel för att främja jämställdheten på arbetsmarknaden. Vi vet av erfarenhet att kvinnor ofta kommer på undantag i samband med gene- rella stödformer. Vi föreslår därför att den summa, ca 4 miljoner kronor per år, som det särskildajämställdhetsbidraget uppgått till, överförs från anslaget för arbetsmarknadsutbildning till det åtgärdsprogram vi före- slår för kvinnor.

En väsentlig del av dessa medel bör finansiera lokalt initierade pro- jekt. Härvidlag ser vi de lokala projekt som redan startats inom ramen för ”industrikampanjen” som exempel på viktiga projektområden som bör fortsätta och framför allt utvidgas till att avse även de kvinnor som befinner sig inom kontors- och serviceyrken och omfatta hela arbets- marknaden. Projekten bör läggas upp så att alla län blir berörda.

4.6. Insatser för att förbättra arbetslivssituationen för handikappade med hjälp av datatekniken

4.6.1. Förslag

Datatekniken kommer alltmer in i de handikappades arbetsliv. Handi- kappade berörs, liksom övriga anställda, av att datatekniken används i rationaliseringsverksamheten på arbetsplatserna. Nya arbetshjälpmedel reser inte sällan behov av speciella anpassningar för att bli tillgängliga för handikappade. Samtidigt skapar den nya tekniken möjligheter att bygga nya avancerade handikapphjälpmedel som kan öppna dörrar till nya yrken eller vidgade arbetsuppgifter.

Det är viktigt att de möjligheter som datatekniken skapar utnyttjas för att skapa bättre förutsättningar för handikappade. Lika angeläget är det att de speciella anpassningsbehov som kan uppstå i den reguljära data- teknikanvändningen får snabba lösningar. Detta motiverar speciella insatser för att stimulera kunskapsuppbyggnad, FoU-verksamhet samt informations- och utbildningsverksamhet inom området ”datatekniken i handikappades arbetsliv”.

Vi f öreslår därför inrättandet av ett särskilt utvecklingsprogram för att göra datatekniken tillgänglig för handikappade. HI föreslås bli värd för programmet. En ledningsgrupp med representanter från HI, AMS, HCK och DHR ansvarar för programmets inriktning. En sådan inrikt- ning bör innehålla följande:

I:] En utveckling av ett system för fortlöpande dokumentation av erfa- renheter från den pågående anpassningsverksamheten. En sådan do- kumentation bildar en erfarenhetsbank som är värdefull både för den fortsatta anpassningsverksamheten och för bedömningen av behovet av samordnade FoU—insatser. Behovet av ett datorstöd för den fort- löpande dokumentationen bör speciellt prövas. I ett inledande skede kan det vara lämpligt att dokumentationen omfattar anpassningar

som sker genom Ami-S försorg. Därmed täcks merparten av pågåen- de verksamhet. På sikt bör även anpassningar som utförs av olika utbildningsanordnare, såsom vissa folkhögskolor och gymnasier, samt inom samhällsföretag dokumenteras. El Aktiv medverkan i olika FoU-satsningar för att göra datatekniken såväl fysiskt som funktionellt mer tillgänglig för olika handikapp- grupper. Ett viktigt exempel är att initiera och medverka i teknikupp- handlingsprojekt. D Insatser för att information och utbildning i dessa frågor når väsent- liga grupper. Kunskaperna behöver fortlöpande föras ut till använd- ning i arbetslivet. Här är arbetsmarknadsinstitut, anpassningsgrup- per och SYO- konsulenter viktiga exempel.

Vikten av att samlade insatser på detta utvecklingsområde kommer till stånd, motiverar att programmet får särskilt statligt stöd på 1,5 milj kr för den inledande treårsperioden. Det statliga stödet är uteslutande ämnat att underlätta initieringen av en samlad utvecklingsverksamhet inom ett mycket viktigt område. Stödet täcker därmed enbart en viss basverksamhet inom programmet. Därutöver bör programmet söka fi- nansiering via kontakter med olika FoU- finansiärer. Programmet skall utvärderas efter tre år.

Programverksamheten bör samordnas med HIs övriga hjälpmedels- verksamhet. Vi föreslår dessutom att frågan om datateknikens tillgäng- lighet för handikappade tas upp i arbetarskyddsstyrelsens pågående föreskriftsarbete rörande datateknik och arbetsmiljö.

Vi föreslår också att gällande beloppsgränser för bidrag för arbetstek- niska hjälpmedel samt anpassningar på arbetsplatsen tas bort.

4.6.2. Bakgrund

Vid datateknikens införande på arbetsplatserna krävs ofta speciella anpassningar för att handikappade skall kunna arbeta med de nya hjälpmedlen. Sådan anpassningsverksamhet sker ofta med statliga bi- drag och under medverkan från de Ami-S som finns runt om i landet. I vår rapport ”Datateknik och handikappades arbetsliv” (Ds A l983:13) belyses att anpassningsverksamheten ofta sker ovetande om att liknande insatser gjorts tidigare i andra delar av landet. En viktig orsak till detta är att det saknas effektiva former för att föra erfarenheter och lösningar vidare. Följden blir naturligtvis onödigt dubbelarbete i många fall, och ett totalt sett fördyrat anpassningsarbete. Med de begränsade personella och ekonomiska resurser som idag står till buds för dessa anpassningar är det mycket viktigt att man successivt kan bygga vidare från tidigare gjorda erfarenheter. Vi konstaterar att någon form av gemensamt system för dokumentation av utförda anpassningar och erfarenheter kring dessa bör vara en värdefull tillgång i Ami-S verksamhet.

Anpassning av datatekniken till handikappades behov sker även hos olika utbildningsanordnare, såsom vissa folkhögskolor och gymnasier. De anpassningsbehov som finns där kan ofta ha stora likheter med det som finns i arbetslivet. Handikappforskningen vid Göteborgs universitet

bedriver viss FoU-verksamhet i samarbete med utbildningsanordnare, främst inriktad på datatekniska arbetshjälpmedel för rörelsehindrade. Anpassning av datatekniken sker även inom delar av Samhällsföretags verksamhet. Det är viktigt att även erfarenheterna från dessa anpass- ningsverksamheter görs tillgängliga via det gemensamma dokumenta- tionssystemet.

En sådan dokumentation skulle samtidigt vara en värdefull bas för att bedöma behovet av forsknings- och utvecklingsinsatser inom handi- kapphjälpmedelområdet. Även för HI bör därför ett sådant dokumen- tationssystem vara av stort intresse. Merparten av anpassningsverksam- heten sker i Ami-S regi. Ett lämpligt tillvägagångssätt bör vara att i ett första steg utveckla ett dokumentationssystem anpassat för behoven hos HI och Ami-S. Därefter kan dokumentationsverksamheten utvidgas till att omfatta även övriga anpassningar. Utvecklingen av ett dokumenta- tionssystem bör således ske i nära samarbete mellan HI och Ami-S.

En förbättrad dokumentation och erfarenhetsspridning är en viktig insats för att förbättra handikappades tillgång till tekniken. Ytterligare , insatser för att öka tillgängligheten till tekniken behövs inom forskning och utveckling.

För människor med grava handikapp innebär en anpassning av ett databaserat hjälpmedel ofta att speciell utrustning behöver anslutas till befintlig datorutrustning. På samma sätt kan framtagning av speciella datorbaserade arbetshjälpmedel innebära att en standardbetonad dator- utrustning förses med särskild kringutrustning. Det kan t ex gälla utrust- ning för syntetiskt tal eller röstigenkänning, taktil kommunikation eller olika former av manöverorgan för rörelsehandikappade. Det är viktigt att anslutningen av dessa hjälpmedel inte stöter på rent tekniska pro- blem. Här kan behövas utvecklingsinsatser för att fastställa hur den tekniska kommunikationen skall vara utformad mellan värddatorer och sådan kringutrustning. Behovet av standardiseringsarbete bör utredas.

Anordnandet av en fungerande anslutning av hjälpmedlet utgör grun- den för en utformning av en fungerande dialog mellan den handikap- pade och datasystemet. Ofta krävs dock även en anpassning eller på- byggnad av programvaran i datasystemet för att få en enkel och smidig dialog mellan människa och maskin. Programvaran är som regel inte utformad med tanke på att dialogen skall ske via dessa speciella in- och utorgan.

Principerna för en bra dialog via t ex taktil display för en synskadad skiljer sig självklart från motsvarande dialogprinciper för en seende operatör. Framtagandet av sådana dialogprinciper eller ”umgänges- språk” bör vara en lämplig FoU-uppgift.

Eventuellt kan det vara lämpligt med utveckling av speciell program- vara, ”dialogpaket”, med vilken man lätt kan skräddarsy en lämplig dialog. Ett sådant ”paket” skulle i likhet med de speciella in- och utor- ganen vara tillgängliga som handikapphjälpmedel.

AMS har i en skrivelse till Arbetsmarknadsdepartementet nyligen framhävt vikten av att teknikupphandling för mikrodatorer med kring- utrustning för handikappade genomförs. Man föreslår att HI ges resur- ser för att bygga upp organisation och former för att genomföra detta.

Ovanstående är exempel på FoU-insatser som är inriktade på att göra datatekniken tillgängligare för handikappade. FoU- verksamheten bör utgöra ett komplement och utveckling av de FoU-insatser som idag görs inom området vid bl a handikappforskningen vid Göteborgs universitet och högskolan i Jönköping.

Avslutningsvis vill vi betona vikten av att den ökade kunskapen, som är följden av bättre erfarenhetsåterföring och FoU-verksamhet, sprids och kommer till snar användning ute i arbetslivet. Först därigenom kan dessa olika insatser bidra till en ökad tillgänglighet till tekniken. Särskilt viktigt är det att information och utbildning når de organisationer som arbetar med anpassningsverksamhet eller information och utbildning av handikappade. Det gäller t ex Ami utbildningsanordnare, anpassnings- grupper, hjälpmedelskonsulenter, SYO-konsulenter och handikappor- ganisationer. För handikappade som genom datatekniken kan få nya arbetshjälpmedel ärinte minst en utbildning och träning i handhavandet av stor vikt.

HI har en verksamhet som omfattar såväl forskning och utveckling som information och utbildning inom området tekniska hjälpmedel.

Med tanke på datateknikens allt större utbredning på arbetsmarkna- den bedömer vi det nödvändigt att särskilda ansträngningar görs för att tekniken skall göras tillgänglig för handikappade. Vi föreslår därför att ett utvecklingsprogram inrättas med syfte att på olika sätt förbättra arbetslivssituationen för handikappade med hjälp av datatekniken. Vi har i denna bakgrund givit exempel på insatser i denna riktning.

Utvecklingsprogrammet skall innebära en samlad satsning under tre år för att sätta igång utvecklingsverksamheten på området samt finna lämpliga former för fortsättningen. HI är en lämplig huvudman för ett sådan program. Nära samarbete med AMS och handikapporganisatio- nerna bör etableras inom programmets ram.

Projektverksamheten bör i huvudsak kunna finansieras av etablerade FoU-finansiärer. För att i inledningsskedet bygga upp och samordna programmet krävs dock särskilda resurser. Även vissa utvecklingsinsat- ser kan medföra sådana behov. Finansiering berörs vidare nedan.

Datateknikens tillgänglighet för handikappade bör ses som en grund- läggande arbetsmiljöfråga. Frågan bör därför enligt vår mening beaktas i arbetarskyddsstyrelsens pågående föreskriftsarbete angående datatek- nik och arbetsmiljö.

En del hjälpmedel innehåller så mycket avancerad teknik att kostna- derna överstiger bidragsgränsen på 50000 kronor för arbetstekniska hjälpmedel. Även om behoven av dyrbara hjälpmedel idag bedöms som förhållandevis få, så kan bidragsgränsen i framtiden leda till allvarliga problem för enskilda handikappade. För att göra tekniken tillgänglig för alla som har behov av olika anpassningar bör bidragsgränsen tas bort.

Av samma skäl bör bidragsgränsen på 50 000 kronor för särskilda anordningar på arbetsplatsen tas bort.

4.6.3. Organisation

HI är huvudman och ansvarar för programmets genomförande. Det är tänkt att innehålla ett antal utvecklingsprojekt inom de områden som skisserats ovan.

En ledningsgrupp med representanter från HCK, DHR, AMS och HI fastställer programmet inriktning och beslutar om användningen av särskilda resurser. Till programmet knyts en sekreterare som ansvarar för den dagliga ledningen och samordningen. Programsekreteraren tar fram projektförslag som fastställs av ledningsgruppen. Projektet genom- förs med deltagande från olika berörda organisationer.

Programmet utvärderas efter tre år, med förslag till fortsatt verksam- het.

4.6.4. Finansiering

Programmet bör vara ett gemensamt intresse för de medverkande orga- nisationerna, vilket i första hand innebär medverkan i olika utvecklings- projekt.

Finansieringen av projektverksamheten inom programmet bör i hu- vudsak kunna sökas hos etablerade FoU-finansiärer. Här kan nämnas FRNs grupp för handikappfrågor, STU och ASF. I avsikt att skapa en första grund för uppbyggnaden av programverksamheten bör staten därutöver anslå särskilda resurser. Dessa skall bestrida kostnaderna för programsekreteraren under inledningsskedet, men även viss övrig ut- vecklingsverksamhet som behöver särskild finansiering. Det kan tex gälla den föreslagna utvecklingen av ett gemensamt dokumentationssy- stem för HI och Ami-S, samt framtagning av informations-och utbild- ningsmaterial.

Vi föreslår därför att HI tilldelas särskilt statligt stöd med 500 000 kr per år i tre år som en bas för att bygga upp den föreslagna programverk- samheten. Verksamheten kommer alltså därutöver att behöva finansie- ringsstöd från etablerade FoU-finansiärer.

Slopande av bidragsgränserna berör idag ett fåtal fall, och bedöms inte leda till några större kostnadshöjningar. Kostnaderna bör därför kunna rymmas inom befintliga budgetramar.

4.7. Forskning om arbetslivets datorisering

4.7.1. Förslag

Vi har utrett datoriseringen och dess effekter sedan 1979. Trots ett omfattande material, vilket bla omfattar ett 20-tal rapporter, föreligger fortfarande många brister i kunskapen om datoriseringens effekter på arbetslivet. Vi anser att flera av dessa kunskapsluckor måste fyllas med forskningsarbete.

I vårt delbetänkande betonades de tvärvetenskapliga aspekterna på datoriseringens effekter. Såväl naturvetenskapliga, samhällsvetenskap-

liga som humanistiska perspektiv måste läggas på den datatekniska utvecklingen. Arbetsgrupper på FRN och UHÄ har utrett behovet av forskningsinsatser om datatekniken och dess effekter. FRN har kallat detta forskningsområde ”datateknikens utveckling, användning och ef- fekter”, medan UHÄ använt beteckningen ”datorsamhällets utveck- ling”. Båda arbetsgrupperna har bedömt forskningsbehovet som omfat- tande. UHÄ har föreslagit att två professurer inrättas inom området, varav den ena i Stockholm budgetåret 1985/86.

Vi delar uppfattningen att det föreligger ett stort forskningsbehov och ser ett tillgodoseende av detta som en förlängning och fördjupning av vårt utredningsarbete. Med hänsyn till forskningsbarhet och kompetens bör forskningen för närvarande avgränsas till att gälla olika aspekter av arbetslivets datorisering.

Som viktiga forskningsfrågor vill vi peka på produktivitet, sysselsätt- ning, arbetslöshet, livsarbetstid, yrkesstrukturer, kvalifikationskrav, ar- betsorganisation, arbetsinnehåll, arbetstidsförhållanden, systemutveck- ling, besluts- och inflytandeprocesser samt utbildning.

För att kartlägga och analysera dessa frågeställningar med avseende på datoriseringen krävs en tvärvetenskaplig teoretisk bas som hämtar sin kunskap från olika discipliner. Därutöver behövs tillgång till experi- mentmiljöer.

Mot bakgrund härav och med hänsyn till att datoriseringen kommer att påverka och förändra allt större delar av arbetsmarknaden och utgöra ett väsentligt inslag i framtidens arbetsliv, ansluter vi oss till UHÄs förslag att förstärka forskningen inom samhällsvetenskaplig fakultet. Verksamheten bör kunna påbörjas under 1985 och inriktas mot arbets- livets datorisering. Vi vill dock understryka vikten av att forskningsre- surserna i ett uppbyggnadsskede inte splittras på flera orter utan hålls samman geografiskt.

Forskningsresurserna bör omfatta tre professurer samt ytterligare fyra forskartjänster. Två av professurerna bör i enlighet med UHÄs förslag ges en beteendevetenskaplig respektive en organisationsteoretisk inrikt- ning. Den tredje professuren bör ges en samhällsekonomisk inriktning och bl a omfatta produktivitet, sysselsättning och arbetslöshet.

För att stärka kompetensutvecklingen i ett uppbyggnadsskede och skapa förutsättningar för en livskraftig forskningsmiljö, bör de fasta resurserna kompletteras med ett system av gästforskare och adjungerade professurer för att tillvarata den kompetens som finns internationellt och nationellt.

4.7.2. Bakgrund

1980 uppdrog regeringen åt FRN att utarbeta ett samlat program för forskning rörande datateknikens framtida användning.

I rapporten ”Forskning om datateknikens användning” (82: 16), utar- betad av en arbetsgrupp inom FRN, redovisas ett förslag till forskning kring datateknikens effekter, användning och utveckling. Nämnden an- slöt sig till huvudlinjerna i de av arbetsgruppen framlagda förslagen till forskningsprogram.

Programmet har indelats i tre huvudgrupper:

[1 Forskning kring de grundläggande förutsättningarna för teknikens utveckling och tillämpning. El Forskning som syftar till att utveckla tillämpningar av tekniken. El Forskning som syftar till att utveckla själva tekniken.

FRN konstaterar att ingen av de tre huvudinriktningarna för närvarande har tillräckliga resurser. De största eftersläpningarna gäller dock forsk- ning kring de grundläggande förutsättningarna för datateknikens ut- veckling och tillämpning. De forskningsinsatser som FRN föreslår på detta område omfattar forskning kring individen, forskning kring verk- samheter samt forskning kring samhällets funktioner. De resurser som föreslås tillföras denna forskningsinriktning bör enligt FRN ges formen av

121 nya fasta forskningsresurser inom UHÄ-området i form av professu- rer eller forskningscentra, El särskilda anslag till projektforskning, El särskilda anslag till experimentverksamhet, 13 samordning av sektorforskning och övriga åtgärder inom dataområ- det med forskningen inom utbildningsdepartementets område.

Totalt beräknar FRN att det behövs insatser av en storleksordning som motsvarar mellan 150 och 200 forskartjänster samt följdkostnader för teknisk och administrativ personal.

Även UHÄ har undersökt forskningsbehovet inom dataområdet. Ver- kets datareferensgrupp föreslog i sin rapport ”Förstärkning av högre utbildning och forskning inom dataområdet” (UHÄ-rapport 1981 :16) en förstärkning med bla 28 nya professorer under perioden 1982/83— 1986/87. Av dessa föreslogs 22 inom området teknikutveckling och teknikanvändning samt 6 inom området datorsamhällets utveckling.

Som ett led i sin långtidsplanering tillsatte UHÄ 1981 en arbetsgrupp för forskning och forskarutbildning i personal- och arbetslivsfrågor. Grup- pen har lämnat en slutrapport (UHÄ- rapport 1982: 19) där man behand- lat och kommit med förslag om resursförstärkningar inom området datorsamhällets utveckling. I rapporten diskuteras och konkretiseras fem olika delområden för framtida forskning.

1 Forskning som analyserar samspelet melan datoriseringen och ar- betsförhållanden. 2 Forskning som analyserar samspelet mellan datateknik—arbetsvill- kor — livsvillkor. 3 Forskning kring datateknikens användning för styrning och demo- kratisk utveckling i arbetslivet. 4 Forskning om datateknik och sysselsättningsgrad, regional utveck- ling och yrkes-/kvalifikationsstrukturer. 5 Pedagogiskt inriktad forskning med syfte att analysera utbildningens roll i samband med datoriseringsprocessen.

Gruppens förslag om resursförstärkningar inom området datorsamhäl- lets utveckling innebär att två professurer skall inrättas.

Av UHÄ:S anslagsframställning för budgetåret 1984/85 framgår att UHÄ i sin femårsplan beräknat medel för att förstärka forskningen om datorsamhällets utveckling med två professurer, varav den första i Stockholm budgetåret 1985/86 och den andra i Göteborg 1988/89.

Vi delar FRN:s uppfattning att det för närvarande förefaller mest angeläget att prioritera och ge de relativt största resursförstärkningarna till det forskningsområde FRN kallar ”grundläggande förutsättningar för teknikens utveckling och tillämpning” och som närmast torde svara mot vad UHÄ kallar ”datorsamhällets utveckling”.

Som grund för detta ställningstagande vill vi i första hand hänvisa till våra principiella diskussioner i kapitel 5 om bl a sysselsättning, produk- tivitet och yrkesstrukturer. Här konstaterar vi bl a att ”...i och för sig bidrar datoriseringen och den tekniska utvecklingen till att öka produk- tiviteten och därmed välfärden. Samtidigt förefaller det dock som om vår förmåga att utnyttja den nya teknikens möjligheter på ett effektivt sätt tenderat att släpa efter.”

Bakgrunden till dessa slutsatser är att ”organisationsfaktorns” bidrag till produktivitetsutvecklingen avtagit under senare år. Denna faktor kan, för att använda FRNs terminologi, sägas avspegla de ”grundläg- gande förutsättningarna för teknikens utveckling och tillämpning”. Nå- gon liknande tendens gäller inte för ”teknikfaktorn”, som i sin tur kan sägas avspegla den ”rena” teknikens kvalitativa utveckling.

Under utredningsarbetet har vi kontinuerligt kunnat konstatera bris- ter vad gäller forskning kring arbetslivets datorisering. På vitala områ- den saknas överhuvudtaget forskningsinsatser idag. Detta har för vår del gjort det nödvändigt att initiera och finansiera Olika forskningsprojekt vid bl a Ekonomiska forskningsinstitutet (EFI), arbetslivscentrum, Stockholms universitet och inom ramen för sekretariatets eget arbete för att erhålla underlag för våra överväganden och bedömningar.

Rapporteringen från dessa projekt har klargjort behoven och inrikt- ningen av fortsatta forskningsinsatser. Vi kan på grundval härav instäm- ma i FRNS och UHÄS uppfattning om det stora forskningsbehov som föreligger och vars tillgodoseende i sjäva verket torde vara en viktig förutsättning för att den nya teknikens möjligheter skall kunna utnyttjas på ett effektivt sätt och utvecklas i socialt acceptabla former.

4. 7.2.1 Förslag till inriktning av forskningen

I det följande skall vi helt kort, utifrån de erfarenheter utredningsarbetet gett oss, precisera den inriktning vi anser att denna forskning bör ha och som också stämmer väl överens med FRNs och UHÄs uppfattningar.

I vårt delbetänkande ”Industrins datorisering” (SOU 1981:17) fram- hävs behovet av fördjupade kunskaper om arbetsorganisatoriska lös- ningar i datamiljöer. Vi gör bedömningen att möjligheterna till varieran- de orgnisatoriska lösningar vid datorisering gör det väsentligt med un- dersökningar om hur en god arbetsorganisation kan utformas i olika miljöer. Vi vet att det idag råder stor osäkerhet ute på företag och

förvaltningar när det gäller organisatoriska lösningar.

Vi betonar också behovet av forskningsinsatser om yrkeskunnande och datateknik. Detta gäller särskilt frågan om de förändringar i kraven på yrkeskunskaper som sker dels genom att datasystemet övertar arbets- uppgifter, dels genom omfördelning och förändrat arbetsinnehåll av arbetsuppgifter och konsekvenserna av detta.

Krav på forskning om arbetsorganisation och datateknik framfördes även i interimsrapporten ”Kontorens datorisering” (Ds A 1981:16). Vi föreslår ökade forskningsinsatser på temat ”framtidens kontor” speciellt inriktad på vilka möjligheter tekniken ger att decentralisera samman- hållna verksamheter där organisatoriska lösningar skapar goda arbets- miljöer, och beslutsformer som möjliggör decentralt beslutsfattande.

Där påpekas också att datatekniken, accentuerad av kommunika- tionstekniken, på sikt kommer att påverka samhällets infrastruktur. Vid forskning om ”framtidens kontor” bör därför önkvärda samhällsstruk- turer bilda utgångspunkt för bedömningarna av teknikens möjligheter.

Ett annat område som pekas ut är de faktorer som påverkar teknik- spridningen. Vi konstaterar exempelvis att metoder för mätning av pro- duktivitet i tjänstesektorn behöver utvecklas. Vidare framhåller vi att studier bör initieras om hur organisatoriskt arv och föreställningar om arbetsorganisation och arbetsprocesser påverkar beslutsprocessen vid introduktion av datasystem. Vi anser också att forskning om de olika motiv som styr olika intressenters agerande vid införande av datateknik måste belysas.

1 bägge rapporterna har vi framhävt behovet av FoU kring systemut- vecklingsmodeller. Vi har också genomfört ett särskilt projekt som stu- derat hittillsvarande forskningsinsatser på området och hur forsknings- resultaten sprids. Våra åtgärdsförslag till FoU om systemutvecklingsmo- deller återfinns i avsnitt 4.3.

När det gäller datoriseringens effekter på sysselsättningen har vi kon- staterat att det med nuvarande kunskapsläge inte är möjligt att dra några säkra slutsatser om hur den samlade sysselsättningen kommer att påver- kas. Metoder för konsekvenskalkylering, input—outputanalys och eko- nometriska modeller behöver utvecklas för att studera de framtida effek- terna av datoriseringens sysselsättningseffekter.

För arbetslöshetsproblematiken och dess koppling till den tekniska utvecklingen behövs grundforkning om komplexa samband mellan å ena sidan makroekonomiska variabler och å den andra sidan mikroeko- nomiska processer. Detta är nödvändigt om man skall kunna ta hänsyn till det ömsesidaga beroendet mellan olika delar av ekonomin och sam- tidigt beakta utvecklingen inom enskilda branscher och företag.

Det finns således ett behov av att koppla samman branschanalyser och fallstudier med nationella ekonometriska modeller. Sådan kunskap kan ge viktiga bidrag då det gäller att vidta åtgärder mot arbetslöshet. Vi har i kapitel 5 särskilt pekat på möjligheten av att vidareutveckla den s k ”Österrikemodellen”.

I olika sammanhang har vi pekat på att arbetslivets datorisering ger upphov till en anpassnings- och omställningsprocess för många arbets- tagare. För att underlätta denna förändring bör forskningen omfatta

identifiering av yrkesgrupper som befinner sig i särskilt utsatta pcsitio- ner samt de utbildningsbehov som föreligger för dessa grupper. En pedagogiskt inriktad forskning måste också analysera utbildningens roll i de förändringsprocesser datoriseringen ger upphov till. Detta gäller såväl företags- som samhällsfinansierad forskning.

I detta sammanhang har vi bl a pekat på kvinnodominerade kontors- yrken och den utbildning dessa grupper måste erbjudas. Överhuvudtaget medför datoriseringen att vi måste öka vår kunskap om hur könssegre- geringen på arbetsmarkanden kan minska i snabbare takt än hittills så att anpassningsprocesserna fördelas någorlundajämt mellan olika grupper.

För att få till stånd en regionalt balanserad datautveckling och stimu- lera till en god teknikanvändning har vi föreslagit regionala utvecklings- program. Om sådana kommer till stånd uppstår behovet av uppföljning och utvärdering. En viktig del av forskningen bör därför vara att syste- matisera och generalisera de erfarenheter och kunskaper som kommer fram inom ramen för dessa program.

Härvidlag föreligger ett ur forskningssynpunkt unikt tillfälle till expe- rimentmiljöer där olika utgångspunkter och förutsättningar skapar möj- ligheter till komparativa studier. Liknande möjligheter torde skapas inom ramen för det åtgärdsprogram vi föreslår för kvinnor i samband med datorisering.

En positiv inställning till användning av datorteknik grundar sig i botten på förväntningar på välfärdsvinster som följd av datateknikens bidrag till en hög tillväxt av produktiviteten. Forskning om datatekni- kens påverkan på produktiviteten måste därför bli ett grundläggande moment i forskning kring datoriseringens effekter. Speciellt inom tjäns- tesektorn finns stora brister i kunskapen om sambandet mellan produk- tivitet och ny teknik.

Utnyttjandet av datateknikens möjligheter liksom dess kvalitativa utveckling är knuten till den del av produktivitetsökningen som vi kallat ”utvecklingsfaktorn”. Kunskapen om utvecklingsfaktorns komponenter och ytterligare nedbrytning i dess delkomponenter är också ett väsentligt forskningsmoment för att öka förståelsen av datoriseringens effekter. Speciellt de ”mjuka” delarna av utvecklingsfaktorn, den s k organisa- tionsfaktorn, måste ytterligare belysas.

Ytterligare kunskaper måste också byggas upp om möjliga vägar att ta ut produktivitetsvinster. Här är t ex nationalräkenskaperna ofullständi- ga i vissa avseenden. De valmöjligheter som föreligger vad gäller pro- duktivitetsvinsternas fördelning mellan ökad offentlig och/eller privat konsumtion och/eller reducerad livsarbetstid (flexible life scheduling) behöver kartläggas och analyseras. Sådana studier bör kunna ge viktiga bidrag till val av möjliga och önskvärda välfärdsutvecklingar som dato- riseringen skapar förutsättningar för.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det föreligger ett stort forsk- ningsbehov i samband med arbetslivets datorisering. Om vi vill öka näringslivets konkurrenskraft och säkerställa en positiv välfärdsutveck- ling bör vi i första hand inrikta forskningen mot att öka vår kunskap om hur den nya teknikens möjligheter skall tillvaratas på ett effektivt sätt samtidigt som den tekniska utvecklingen ges socialt acceptabla former.

Med hänsyn till forskningsbarhet och kompetens anser vi att forsk- ningsområdet bör avgränsas till arbetslivets datorisering. Härvidlag blir forskningsfrågor om produktivitet, sysselsättning, arbetslöshet, regional utveckling, livsarbetstid, yrkesstrukturer, kvalifikationskrav, arbetsor- ganisation, arbetsinnehåll, arbetstidsförhållanden, systemutveckling, besluts- och inflytandeprocesser samt utbildning av väsentlig betydel- se. Detta område motsvarar också i stort sett vårt utredningsuppdrag och överensstämmer med den inriktning UHÄ och FRN föreslagit. Forskningsområdet är därmed av tvärvetenskaplig natur och skär över flera ämnesområden.

För att kartlägga och analysera dessa frågeställningar med avseende på datoriseringen krävs med andra ord en tvärvetenskaplig teoretisk bas, som hämtar sin kunskap från olika discipliner som ekonomi, arbets- marknadsteori, sociologi, arbetsvetenskap, organisationsteori, social- psykologi, pedagogik och systemvetenskap.

Därutöver behövs, som FRN understrukit, tillgång till experiment- miljöer för såväl utveckling av teknik som tekniska tillämpningar. De regionala utvecklingsprogrammen som vi föreslår bör kunna erbjuda unika experimentmiljöer.

4.7.3. Organisation

Mot denna bakgrund och med hänsyn till att datoriseringen kommer att påverka och förändra allt större delar av arbetsmarknaden och utgöra ett väsentligt inslag i framtidens arbetsliv ansluter vi oss till UHÄs förslag att förstärka forskningen om datorsamhällets utveckling inom samhälls- vetenskaplig fakultet. Planeringen bör ske på sådant sätt att verksamhe- ten kan påbörjas under 1985 och till en början avgränsas till att avse arbetslivets datorisering. Vi anser således att forskningsresurserna bör byggas upp i något snabbare takt än vad UHÄ föreslagit.

Forskningsresurserna bör, som vi ser det, i ett första steg kunna omfatta tre professurer samt ytterligare fyra forskartjänster. Två av professurerna bör i enlighet med UHÄs förslag ges en beteendeveten- skaplig respektive en organisationsteoretisk inriktning. Den tredje professuren bör ges en samhällsekonomisk inriktning och omfatta äm- nesområdet produktivitet, sysselsättning , arbetslöshet, yrkesstrukturer, kvalifikationskrav m m dvs det fjärde av de fem delområden UHÄs arbetsgrupp föreslagit.

Sammantaget skall forskningsresurserna representera ett brett kun- skapsfält så att en tvärvetenskaplig inriktning garanteras, och att därmed en allsidig belysning av datoriseringens effekter i olika avseenden kom- mer till stånd redan från början. Därtill kommer följdkostnader för teknisk och administrativ personal, utrustning m m.

För att stärka kompetensutvecklingen i ett uppbyggnadsskede och skapa förutsättningar för en livskraftig och flexibel forskningsmiljö, föreslår vi att de fasta resurserna kompletteras med ett system av gäst- forskare och adjungerade professurer för att engagera och tillvarata den kompetens som finns internationellt och nationellt.

Skulle det visa sig att all erforderlig kompetens inte omedelbart finns

att tillgå, bör ändå motsvarande medel tilldelas en samhällsvetenskaplig fakultet för att därigenom på ett flexibelt sätt ytterligare kunna öka kompetensen. Den organisatoriska uppbyggnaden behöver då inte ome- delbart låsas till enstaka individer, ämnen eller inriktningar. Efter hand kan sedan en framgångsrik forskningsverksamhet växa fram och ges mer fasta organisatoriska former. Denna metod förordades av forskarutbild— ningsutredningen (SOU 1977:63) då det gällde nya forskningsområden.

UHÄ har, som tidigare nämnts, föreslagit att två professurer inrättas, varav den ena vid Stockholms universitet under budgetåret 1985/86. Vi har ingenting att erinra mot Stockholm som lokaliseringsort. Stockholm uppfyller kanske bättre än någon annan ort de krav på en välutvecklad informationsteknologisk infrastruktur som forskningen bör ha geogra- fisk närhet till.

Vi vill samtidigt understryka vikten av att de knappa forskningsresur- serna inte splittras på flera orter i ett uppbyggnadsskede, utan hålls geografiskt samman. Detta bör nämligen öka förutsättningarna för kom- petensutveckling, tvärvetenskaplighet och en livskraftig forskningsmil- jö. Detta hindrar givetvis inte att den fortsatta uppbyggnaden äger rum på andra orter i enlighet med UHÄs förslag.

Av samma skäl bör det allvarligt övervägas om inte forskningen om arbetslivets datorisering bör bedrivas inom ramen för en egen institution för att obehindrat kunna arbeta över ämnes- och institutionsgränser. En sådan organisatorisk lösning understryker vikten av att forskningen om arbetslivets datorisering bör betraktas utifrån ett bredare perspektiv än den enskilda disciplinens och ges en tvärvetenskaplig inriktning.

4.7.4. Finansiering

Om man utgår från de beräkningsgrunder FRN använt i sin rapport (82:16) skulle man få följande kalkyl för de fasta resurserna:

3 professurer a 200 000 kr/år 600 000 4 forskartjänster å 150 000 kr/år 600 000 6 tjänster administrativ och teknisk personal

är 120 000 kr/år _ 720 000

30 000 kr per forskartjänst i utrustnings- kostnader 210 000

ca 2,5 milj/år

Vi anser att forskningen på detta område i dagens läge är eftersatt och bör komma igång så snart som möjligt. Finansieringen bör i första hand ske genom att statsmakterna ställer nya medel till förfogande. I andra hand bör det vara möjligt att inom ramen för det nationella mikroelek- tronikprogrammet skapa en bättre balans mellan å ena sidan forskning om den rena tekniken och å andra sidan forskning om teknikens effekter på individer, arbetsliv och samhälle. Den del av forskningsverksamheten som har direkt anknytning till jämställdhetsforskning bör kunna finan- sieras av JÄMFO.

11. ÖVERVÄGANDEN

5. Datorisering och sysselsättning

5.1. Sammanfattning

Sambanden mellan sysselsättning, arbetslöshet och teknisk utveckling är komplicerade. Enligt vår uppfattning är det med nuvarande kunskaps- läge inte möjligt att med någon större grad av säkerhet avgöra om datoriseringen, som enskild faktor, ger upphov till arbetslöshet i sam- hällsekonomin som helhet. Däremot kan arbetslöshetsproblem uppkom- ma på kort sikt för vissa yrkesgrupper eller inom enskilda branscher och sektorer.

Vi har kunnat konstatera att rationaliseringseffekten varit större än kompensationseffekten inom näringslivet. Detta har medfört att arbets- kraftsefterfrågan kontinuerligt minskat inom näringslivet sedan 1965. Samtidigt har under senare år sysselsättningsutvecklingen inom den offentliga sektorn avtagit väsentligt. För att inte arbetslösheten skall öka måste den ekonomiska politiken skapa förutsättningar för trendmässiga förändringar samtidigt som arbetsmarknadspolitiken måste underlätta den omställningsprocess datoriseringen leder till.

Vi har inte funnit att en dämpning av datoriseringens spridningstakt eller begränsning av tillämpningsområden skulle vara någon lösning på arbetslöshetsproblemet. Även om det på kort sikt skulle ge vissa positiva effekter, skulle arbetsmarknadssituationen förvärras på längre sikt.

Den tekniska utvecklingens rationaliseringseffekt medför emellertid förändringari arbetskraftsbehov, yrkestrukturer och kvalifikationskrav. Detta är ingenting nytt, utan ett utmärkande drag för samhällsutveck- lingen. Den anpassnings- och omställningsprocess datoriseringen ger upphov till måste på olika sätt underlättas för enskilda individer och ske på ett för alla parter socialt acceptabelt sätt.

Vi har funnit det särskilt angeläget att stödja sådana grupper som kan bedömas få bära en alltför stor börda. Våra förslag har utformats med hänsyn härtill, samtidigt som de syftar till att förverkliga viktiga samhäl- leliga välfärdsmål.

Datoriseringen skapar förutsättningar för en ökad produktivitetstill- växt. Samtidigt förefaller det dock som om vår förmåga att utnyttja den nya teknikens möjligheter på ett effektivt sätt tenderat att släpa efter. Bakgrunden till detta är att ”organisationsfaktorns” bidrag till produk- tivitetsutvecklingen avtagit under senare år. Någon liknande tendens har vi inte kunnat finna för ”teknikfaktorns” del.

Vid sidan om den ”rena” tekniska utvecklingen måste därför organi- satoriska faktorer beaktas i minst lika hög grad, om en ökad produkti- vitetstillväxt skall komma till stånd. Detta betyder i så fall en fortsatt välfärdutveckling, som kan tas ut som en kombination av ökad privat och offentlig konsumtion samt en fortsatt reducering av livsarbetstiden.

5.2. Debatten om den tekniska utvecklingens effekter på sysselsättningen är inte ny och förs inte bara i Sverige

Frågan huruvida den tekniska utvecklingen leder till arbetslöshet är lika gammal som industrialismen. Embryot till denna debatt kan man spåra ända tillbaks till antiken. Kejsar Vespasian, som styrde romarriket från år 69 till 79, vägrade att använda ett mekaniskt hjälpmedel för att flytta tunga stenkolonner på marken, eftersom ”det skulle ta arbetet från de fattiga och därmed beröva dem deras försörjningsmöjligheter”.

I synnerhet under kristider med hög arbetslöshet har den ”teknologis- ka” arbetslösheten diskuterats. Den debatt som förs idag om datorise- ringens sysselsättningseffekter är därför principiellt sett ingenting nytt.

Under mellankrigstiden fördes t ex en intensiv debatt om rationalise- ringens konsekvenser. Den resulterade i bl a att den statliga rationalise- ringsutredningen tillsattes 1936, som tre år senare lämnade sitt slutbetän- kande (SOU 1939: 13). För att ge ett något bredare perspektiv på vårt eget utredningsarbete och dagens ”rationaliseringsdebatt” kan det finnas skäl att inledningsvis uppehålla sig något vid de diskussioner som fördes inom ramen för den utredningen.

Utredningens syfte var enligt sina direktiv att klargöra på vilket sätt samhället och medborgarna lättast kunde anpassa sig till den nya situa- tion som rationaliseringsverksamheten skapade. Huvuduppgiften var att föreslå åtgärder till förebyggande och hindrande av negativa sociala verkningar vid rationalisering. Vad som främst avsågs var arbetskraftens sysselsättningsmöjligheter dvs frågan om uppkomsten av arbetslöshet vid rationalisering.

Det utmärkande för flertalet industrigrenar under 1920- och 1930-ta- len var enligt utredningen stigande produktionsvolym, ökad produkti- vitet och ett ökat antal sysselsatta. Expansionen inom näringslivet ansågs vara så stark att arbete kunde ges åt såväl nytillträdande som åt arbetskraft som frigjordes ur produktionen till följd av rationaliseringar. De stora variationerna i arbetslöshet, inte minst kring 1920 och 1930, ansågs i huvudsak vara en följd av konjunkturväxlingar.

Utredningen var övertygad om att ”de systematiska strävandena att förbilliga produktionen” skulle komma att fortsätta och att detta skulle medföra mycket betydande ”omgestaltningar inom främst den indu- striella produktionen”. Man påpekade att tekniska framsteg skapade helt nya eller väsentligt utvidgade näringsgrenar och yrken, delvis på bekostnad av gamla. Som exempel på denna omvandlingsprocess nämn- de utredningen att bilen, radion och elkraften ledde till uppkomsten av produktionsgrenar som tidigare inte alls eller kanske bara i obetydlig

omfattning förekommit: bilfabriken, radiofabriken, fabriker för fram- ställning av elektriska apparater, elektriska installationsfirmor, radioaf— färer m m.

Men tillkomsten av nya produktionsgrenar medförde att andra mins- kade eller helt försvann. Bilismen minskade behovet av hästar, vilket i sin tur minskade behovet av fodermedel, varigenom ökade jordarealer ställdes till förfogande för odlandet av brödsäd. Bilismen undanträngde de gamla vagnfabrikerna. Bilen byggdes väsentligen av järn och stål medan vagnarna byggdes av trä, vilket i sin tur minskade efterfrågan på trävaror men ökade efterfrågan på järn och stål.

Å andra sidan bidrog bilismen till uppkomsten av en vidsträckt bebyg- gelse omkring de stora städerna. Uppkomsten av denna villabebyggelse stegrade efterfrågan på trävaror och bidrog till skapandet av en ny produkt, det monteringsfärdiga huset. Den vidgade möjligheten att an- vända elkraften som drivkraft medförde förändringar i industrins loka- lisering. Företagen blev mindre beroende av tillgången på vattenfall, genom att elektrisk kraft kunde transporteras billigt långa sträckor. På det sättet kunde småindustri växa upp på orter som annars saknade möjligheter för industriell verksamhet.

Samtidigt innebar den ökade användningen av elektriska apparater att oljan och gasen undanträngdes, varvid användningen av fotogenlam- por, gasspisar osv i det närmaste upphörde helt eller nedgick till en obetydlighet.

Den omställningsprocess utredningen beskrev skapade vad man kal- lade ett ”transfereringsproblem”. Den arbetslöse måste föras över till ett nytt företag, kanske till ett nytt geografiskt område eller till ett nytt yrke. Detta ”transfereringsproblem” ansåg utredningen blev svårare därige- nom att en rationaliseringsprocess ofta ägde rum samtidigt inom ett flertal företag inom samma bransch, varigenom efterfrågan mera all- mänt gick ned för ett visst slag av arbetskraft.

Utredningen diskuterade också en annan ofta framförd synpunkt, nämligens att rationaliseringen istället för att skapa arbetslöshet bidrog till att minska densamma. Om en rationaliseringsåtgärd inte kom till stånd skulle ett företag till följd av minskad konkurrenskraft kunna tvingas avskeda flera arbetare än i samband med den företagna rationa- liseringsåtgärden eller kankse helt lägga ned verksamheten.

Och utredningen fortsatte: ”Det här påvisade förhållandet torde san- nolikt i och för sig i flertalet fall vara fullt riktigt. Ett företag som ej rationaliserar blir omodernt och kan icke bestå i konkurrens med andra företag. Emellertid kan detta förhållande icke dölja det faktum att ratio- naliseringsåtgärder, åsyftande att frigöra arbetskraft, ofta medför direk- ta avskedanden. Om sedan i vissa fall avskedandena skulle blivit större, därest ingen rationalisering kommit till stånd, så belyser detta rationa- liseringens värde, men belyser icke rationaliseringsprocessens allmänna karaktär och syfte, som ju måste vara besparande även för arbetskraftens del och därmed i första hand arbetslöshetsskapande. Rationaliseringen framstår alltså som den omedelbara anledningen till avskedanden och i samband med avskedanden uppkomma problem, som påfordra samhäl- lets ingripande”.

Rationaliseringens omedelbara tendens att öka arbetslösheten ansåg utredningen vara allvarlig och motiverade att olika åtgärder vidtogs till ”skydd för den därav drabbade arbetskraften”. Samtidigt slog utred- ningen med skärpa fast att rationaliseringstakten inte fick dämpas, efter- som den skapade förutsättningar för en expansion av näringslivet.

Den ”omställningsarbetslöshet” det var fråga om skulle man komma till rätta med genom geografisk rörlighet hos arbetskraften och möjlig- heter att utbilda sig till nya yrken. Om utvecklingen emellertid skulle bli sådan att rationaliseringen fortskred i sådan takt att näringslivet även på längre sikt inte visade sig kunna ”uppsuga all frigjord arbetskraft”, uppkom enligt utredningen vad man kallade ”permanent” arbetslöshet. ”Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas”, fortsatte utredningen, ”om icke rationaliseringen, som ju vanligtvis tar sikte på att så vitt möjligt eliminera användandet av mänsklig arbetskraft inom produktionen, såsom en konsekvens i ett sådant fall bör föranleda en motsvarande sänkning av tiden för de enskilda individernas deltagande i produktions- processen”.

Även från teoretiska utgångspunketr har teknikens sysselsättningsef- fekter diskuterats under lång tid. Redan de klassiska ekonomerna under 1800-talet hade delade meningar om tekniken skapade arbetslöshet. En av de teorier som formulerades, kompensationsteorin, är aktuell än idag. Enligt detta synsätt träder ett antal ”kompensationsmekanismer” i kraft som kompenserar ”rationaliseringseffekten” av bl a ny teknik.

Den tekniska utvecklingen leder till att nya branscher och produkter skapas, som ökar den allmänna efterfrågenivån i samhällsekonomin. Detta skapar ny sysselsättning i dessa branscher. En annan mekanism går via marknadens prissystem. Teknisk utveckling leder till sänkta kostnader och därmed till lägre priser på den producerade varan eller tjänsten. Reallönen ökar och därmed efterfrågan, produktionen och sysselsättningen.

Ytterligare en mekanism kan vara att rationaliseringen leder till avske- danden, vilket pressar ned lönenivån och reducerar de totala kostnader- na. Följden blir att priset faller, efterfrågan ökar och därmed sysselsätt- ningen.

Den internationella debatten under senare år har framför allt kretsat kring frågan huruvida ”kompensationseffekten” eller ”rationaliserings- effekten” kommer att överväga i samband med ny teknik. Några säkra slutsatser om hur den samlade sysselsättningen kommer att påverkas av den nya tekniken kan dock inte dras från denna debatt. Därtill är oenigheten allför stor. Däremot råder stor enighet om att verkningarna kan bli högst olika inom skilda sektorer, branscher, regioner eller yrkes- grupper. Likaväl som mikroelektroniken skapar nya arbetstillfällen och yrkesgrupper kommer andra att minska eller helt upphöra.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att frågan om den tekniska utvecklingen leder till arbetslöshet inte på något sätt är ny. Rationalise- ringsutredningen kom på sin tid fram till att rationaliseringar skapar arbetslöshet som i huvudsak är av ”omställningskaraktär” och därför kan lösas genom att arbetskraften ges möjligheter att anpassa sig geogra- fiskt och yrkesmässigt till den tekniska utvecklingen. I det fall ”rationa-

liseringseffekten” skulle bli större än ”kompensationseffekten”, dvs om ”permanent” arbetslöshet skulle uppstå, förordades en minskning av arbetskraftsutbudet genom förkortad arbetstid, men också tankar om förtidspension, lägre pensionsålder och längre obligatorisk skolgång fördes fram som tänkbara åtgärder.

Den intensiva internationella debatt som förts under senare år har inte på något entydigt sätt kunnat besvara frågan om den tekniska utveck- lingen, och då framför allt om datoriseringen, leder till arbetslöshet.

5.3. Arbetslöshet och sysselsättning

5.3.1. Minskad datorisering löser inte arbetslöshetsproblemet — snarare tvärtom

Sambandet mellan arbetslöshet och teknisk utveckling är inte så enkelt som man vid en första ytlig betraktelse kan förledas till att tro. Redan arbetslösheten i sig är en komplicerad och sammansatt företeelse och kan närmast betraktas som en kombinationseffekt orsakad av en rad olika faktorer av ekonomiskt, politiskt, tekniskt och socialt slag.

Vi har under utredningsarbetets gång blivit mer och mer övertygade om att det med nuvarande kunskapsläge och tillgängliga metoder inte är möjligt att med någon större grad av säkerhet avgöra om den tekniska utvecklingen i sig ger upphov till arbetslöshet i samhällsekonomin som helhet. Däremot kan arbetslöshetsproblem uppkomma på kort sikt för vissa yrkesgrupper eller inom enskilda branscher och sektorer till följd av den tekniska utvecklingen.

Problemet blir naturligtvis inte enklare därigenom att det endast är en del av den tekniska utvecklingen, datoriseringen, som i detta samman- hang är av intresse och där utredningsuppdraget dessutom är att uttala sig om effekterna på 15 års sikt. Vi har inte funnit det meningsfullt eller möjligt att göra prognoser för datoriseringens långsiktiga effekter av- seende arbetsmarknaden i sin helhet. Däremot har vi i olika samman- hang redovisat ett antal ”framtidsbilder” som beskriver olika utveck- lingsförlopp.

Svårigheten sammanhänger med, som nyss nämndes, att arbetslöshe- ten beror av en hel rad faktorer, varav en del har sammanfattats i den modellskiss som schematiskt återges i figur 1. I modellen tänkes ny teknik påverka produktionsprocessen (tjänste- och varuproduktion), konsumtionsprocessen (privat och offentlig) samt utbildningssystemet. Produktions- och konsumtionsprocesserna påverkar produktivitet och produktionsvolym, som i sin tur bestämmer efterfrågan på arbetskraft. Arbetskraftsutbudet tänkes i sin tur bestämmas av bl a utflödet från utbildningssystemet.

Sambanden mellan produktivitet, produktionsvolym, arbetskrafts- efterfrågan och arbetskraftsutbud bestämmer effekterna på arbetsmark- naden — överskott eller underskott av arbetskraft.

De förenklingar som införts för att renodla problemställningen är uppenbara. Arbetskraftsutbudet bestäms inte enbart av nytillträdande

Figur ]. En modellfär sambandet mellan ar- betslöshet och teknisk ut-

veckling.

arbetskraft från bl a utbildningssystemet utan också, som figuren visar, av en rad andra faktorer som tex arbetsmarknadspolitiken, yrkesfre- kvenser, pensionsålder, förtids- och deltidspensioneringens omfattning, det sociala regelsystemet för ledighet bl a barn- och utbildningsledighet, semesterns längd, normalarbetsveckans längd osv, eller kortare uttryckt av livsarbetstidens längd.

NY TEKNIK

Konsumtions- processen

Produktions- processen

Utbildnings- systemet

nya maskiner rationalisering arbetsmiljö inflytande

skolor och uni- versitet, vuxen- utbildning

nya produk- ter och marknader

PRODUKTIVITET ARBETSKFIAFTS- EFTERFRÅGAN

PRODUKTIONSVOLYM (BNP) ARBETSKRAFTS- UTBUD

Livsarbetstid

ARBETSMAR K- NADSPOLlTl K

ARBETSLÖSHET

Arbetsvecka Helgdagar Semester Utbildning Omsorg Förtidspension Deltidsarbete Pension

Produktiviteten bestäms i sin tur inte enbart av investeringar i ny teknik som robotar, datorer, terminaler och andra datatekniska hjälp- medel och deras bidrag till produktivitetsutvecklingen, utan också av tekniska och organisatoriska rationaliseringar s k vardagsrationalise- ringar, nya produkter, arbetskraftens kunskaper, färdigheter, motiva- tion och inflytande, arbetsmiljöförhållanden, strukturförändringar på olika nivåer, infrastrukturen, kapacitetsutnyttjandet etc. Dessutom på- verkas produktiviteten av produktionsvolymen på så sätt att en svag

tillväxt av produktionsvolymen ofta också ger en svag tillväxt av pro- duktiviteten och tvärtom.

Slutligen bestäms produktionsvolymen inte enbart eller ens till sin huvuddel av att den nya tekniken skapar ökad efterfrågan genom nya produkter, utan i första hand av den allmänna efterfrågenivån i samhäl- let. Denna bestäms av sådana faktorer som världshandelns utveckling, konjunkturer, ekonomiskt-politiska åtgärder, relativa priser och kostna- der, inflationstakten etc.

Mot denna bakgrund kan man fråga sig om det överhuvudtaget är möjligt eller ens meningsfullt att försöka isolera en av alla dessa faktorer, nämligen datoriseringen, och studera dess effekter på arbetslösheten. Sådana försök vore i och för sig motiverade om man genom t ex någon form av ”dataskatt” avsåg att dämpa datoriseringens spridningstakt och tillämpningsområden i förhoppningen att komma till rätta med arbets- löshetsproblemet.

Vi har emellertid inte funnit några skäl som talar för att en sådan strategi skulle vara en särskilt ändamålsenlig metod att lösa arbetslös- hetsproblemet på. Även om det på kort sikt skulle kunna ge vissa positiva effekter, skulle enligt vår uppfattning arbetsmarknadssituationen för- värras på lång sikt. En särskild ”datorskatt” skulle också innebära att andra maskininvesteringar premierades, och därtill kommer svårigheten att överhuvudtaget avskilja investeringar i datateknisk utrustning från annan teknisk utrustning.

Det är ur såväl välfärdspolitisk som ekonomisk synpunkt angeläget att Sverige bibehåller och helst förstärker sin internationella position, som ett tekniskt avancerat land. Vi får inte släpa efter i den tekniska utveck- lingen eller i den nya teknikens tillämpning vare sig i industriproduktio- nen eller kontorsproduktionen. Detta skulle kunna hämma produktivi- tetsutvecklingen, försvaga konkurrenskraften, dämpa välfärdsutveck- lingcn och i själva verket försvåra lösningen av arbetslöshetsproblemet.

5.3.2 Rationaliseringseffekten har varit starkare än kompensationseffekten inom näringslivet.

Huruvida arbetslösheten ökar, minskar eller är oförändrad samman- hänger med tre samverkande faktorer och deras inbördes förändringar: produktionstillväxten, produktivitetstillväxten och arbetskraftsutbudet.

När produktivitetsökningen är större än produktionsvolymens ök- ning minskar arbetskraftsefterfrågan. Om arbetskraftsutbudet samtidigt skulle vara oförändrat eller öka betyder det att arbetslösheten ökar. För att arbetslöshetsnivån skall vara oförändrad måste produktionsvoly- mens procentuella tillväxt vara lika stor som summan av produktivitets- tillväxtens och arbetskraftsutbudets procentuella ökning.

Om vi kunde bestämma i vilken utsträckning datoriseringen påverka- de dessa faktorer vore det också möjligt att exakt avgöra datoriseringens sysselsättningseffekter på den totala arbetsmarknaden. Detta har vi inte funnit möjligt att göra, utan skulle i så fall förutsätta fortsatta studier på området. I detta sammanhang skall dock nämnas att i vissa länder, bl a i Österike, har intressanta metoder prövats, vilka borde kunna utvecklas

Figur 2. Produktions- och produktivitetsförändring i förhållande till föregå- ende år inom industrin (SNI 2 —- 3 ).

ytterligare. Under 1970-talet har produktivitetsförändringarna inom industrin

överstigit produktionsvolymförändringarna i enlighet med figur 2. Den- na tendens har som synes även hållt i sig under 1980-talets första år. Innebörden av detta är att arbetskraftsbehovet inom industrin konti- nuerligt minskat under perioden. Man kan dock inte härav dra den slutsatsen att det enbart skulle vara produktionsteknikens utveckling som bidragit till detta förhållande. Som tidigare nämnts är det en rad faktorer som bestämmer produktivitetsutvecklingen. Utvecklingen bely- ser ändå det förhållandet att den industriella varuproduktionen kan öka utan en motsvarande ökning av arbetsinsatsen, s k ”jobless growth”.

Procent

10 ......" produktivitet -—- produktion

8

1971 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83

Den långsiktiga förändring som ägt rum under de senaste 20 åren (1963— 1982) har enligt arbetskraftsundersökningarna medfört att indu- strins andel av den totala sysselsättningen reducerats från en 1/3 (32,3 procent) till något mer än 1/5 (23,7 procent). Genom utnyttjande av bl a en alltmer avancerad och automatiserad produktionsteknik och en för- bättrad industriell organisation har det varit möjligt att producera allt större produktionsvolym med en allt mindre insats av arbetskraft. Den- na tendens kan förutses fortsätta, inte minst till följd av en fortsatt produktionsteknisk utveckling.

En liknande utveckling har jordbrukssektorn genomgått, som under motsvarande period i stort sett halverades när det gäller sysselsättningen, från 12,9 procent 1963 till 5,6 procent 1982.

För det övriga näringslivets del, dvs i huvudsak den privata tjänstesek- torn, har dess andel av den totala sysselsättningen hållit sig i stort sett konstant (ca 27 procent) under de senaste 20 åren. Vad som dock bör observeras är att sedan mitten av 1970-talet har produktivitetstillväxten varit större än produktionstillväxten, och därmed har arbetskraftsbeho- vet minskat även där (se fig 3).

Procent

u.....- produktivitet --— produktion

6 _ _.A 7

4 I ,, Ä .: k". 3 .. : I & .... & !, .-' "- ." I * ""- 2 XVI svar:-_ _! I, Xx ". V i'-._ I = l ' ...,. , Xxg. '_- l ' I »; .' 0 ___—L—l_———>==='—'- i I __1 V

—T_—l—T—1—I—lå—T_T_I—l_i—l— 1971 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 År

Huruvida detta är av tillfällig natur eller inledningen till en mer långsik- tig strukturell förändring är naturligtvis för tidigt att uttala sig om med säkerhet. Om man emellertid enbart skulle beakta produktivitetsutveck- lingen inom den privata tjänstesektorn tyder våra studier på att man kan förvänta sig att produktivitetsökningen under de kommande åren i vart fall inte kommer att avta, utan snarare förstärkas till följd av kontorsau- tomationen.

Detta konstaterande säger sjävklart ingenting om vad som kommer att hända med sysselsättningen inom denna sektor. Den nya tekniken harju inte bara en rationaliseringseffekt. Den innehåller också i sig många möjligheter till en expansion av redan befintlig tjänsteproduktion och etablerandet av helt ny tjänsteproduktion med nya tjänster, varav många inte ens kan förutses idag.

Det som under de senaste 20 åren ökat sysselsättningen är den offent- liga sektorns expansion. Sektorn har under denna period fördubblat sin andel av den totala sysselsättningen, från 18,8 procent 1963 till 36,2 procent 1982. Inte minst den kommunala sektorn har varit något av en motor för sysselsättningsutvecklingen och haft utomordentlig stor bety- delse för kvinnornas kontinuerligt ökande arbetskraftsdeltagande.

Under de allra senaste åren har emellertid en avgörande förändring inträffat i detta avseende. Den årliga utbyggnaden av den kommunala verksamheten ökar inte längre i samma takt som tidigare, utan har reducerats till 1-1,5 procent mot 4-5 procent under 1960- och 1970-talen. Under både 1981 och 1982 halverades expansionenjämfört med närmast föregående år. För 1982 beräknas för första gången det totala antalet sysselsatta minska med 3 000 personer, vilket kan jämföras med en ökning på 30 000-40 000 personer per år under tidigare perioder. Enligt Kommunförbundets prognoser förutses kommunerna under de närmas- te åren inte kunna efterfråga mer än ca 1 500-3 000 nya arbetstillfällen per år.

Den omedelbara orsaken bakom kommunernas kraftigt reducerade

Figur 3. Produktions- och produktivitetsförändring i förhållande till föregå- ende år inom "övrigt " nä- ringsliv.

utbyggnadsplaner uppges vara statens åtstramningsåtgärder gentemot kommunsektorn. Detta hänger i sin tur samman med den allmänna ekonomiska situation Sverige, tillsammans med flertalet övriga industri- länder, befinner sig ijust nu med bl a betydande underskott i statsbud- geten.

Även om detär helt klart att stora delar av den offentliga sektorn har och kommer att datoriseras, om än inte i samma takt och omfattning som näringslivet, kommer en utebliven eller kraftigt reducerad expansion av den offentliga sektorn att få betydligt mer dramatiska och allvarliga effekter på sysselsättningen än vad datoriseringen kan förväntas få.

Vi kan sålunda konstatera att under de senaste 20 åren har det totala arbetskraftsbehovet inom näringslivet i sin helhet reducerats. Som fram- går av figur 4 beror detta på att rationaliseringseffekten, varmed här avses de produktivitetshöjande faktorernas effekter på sysselsättningen, varit starkare än kompensationseffekten, dvs de produktionshöjande faktorernas effekter på sysselsättningen. Denna tendens har varit mest markerad för industrin, men gäller även det övriga näringslivet från mitten av 1970-talet.

Detta faktum har inneburit att den långsiktiga sysselsättningsutveck- lingen inom näringslivet varit i avtagande under hela perioden med undantag för periodens första år och konjunktursvängningar. Samtidigt visar figuren att den offentliga sektorn expanderat kontinuerligt, men med en viss utplaning mot periodens slut. Förhållandet är delvis en följd av en politisk viljeinriktning som medfört en omfördelning från närings- livet till den offentliga sektorn, som därmed kunnat expandera. Under 1970-talet har data- och elektronikbranschen expanderat kraftigt. Den årliga genomsnittliga produktionstillväxten uppgick till ca 8 pro- cent. Mellan 1975 och 1980 ökade enligt folk- och bostadsräkningarna antalet personer med ADB-orienterade yrken i genomsnitt med 7-8 procent per år. Branschen har därmed utgjort en viktig del av den nya teknikens bidrag till kompensationseffekten inom näringslivet,samtidigt som den naturligtvis har haft en stor betydelse för rationaliseringseffek- tens utveckling.

Under 1980-talet kan elektronikindustrin förväntas expandera än snabbare. Industriverket har bedömt att sektorns andel av den indu- striella produktionen är 1990 kan komma att uppgå till 12 procent, medan den idag uppgår till 6 procent. Samtidigt bedöms sysselsättnings- andelen öka från 4-5 procent till 6-7 procent. Anledningen till den mer begränsade ökningen av sysselsättningen är att automatiseringsmöj- ligheterna inom elektronikindustrin själv förväntas bli än mer tillvara- tagna och få sitt verkliga genombrott under de närmaste tio åren.

Vi ser det som angeläget att den svenska data- och elektronikindustrin ges förutsättningar att utvecklas till en betydande och konkurrenskraftig industri, som i viss utsträckning kan komplettera mer traditionell svensk basindustri.

Bortsett från rent industripolitiska motiv vill vi framhålla att även sysselsättningspolitiska skäl talar för en inhemsk konkurrenskraftig da- taindustri. De studier vi tagit del av talar entydigt för att om den data- och elektronikutrustning, som under alla omständigheter kommer att

Sysselsättningsindex 1 40

130

120

110

100

90

80

70

_ Sysselsättningsutv i näringslivet

Flationaliseringseffekt i näringslivet 60 ————— Kompensationseffekt i näringslivet

-——— Sysselsättningsutv i offentlig sektor

50

1963 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 År

införas i svenskt arbetsliv under de kommande åren, produceras inom landet istället för att importeras, ger detta påtagligt gynnsamma effekter på sysselsättningen. Förutsättningen är dock, som tidigare framhållits, att den står sig i utländsk konkurrens.

5.3.3. Det behövs trendmässiga förändringar för att arbets- lösheten inte skall öka

Om man betraktar de senaste 20 årens utveckling är det helt klart att rationaliseringseffekten har varit starkare än kompensationseffekten, och därmed reducerat arbetskraftsbehovet inom näringslivet. Det finns enligt vår uppfattning ingenting som talar för att denna effekt kommer att försvagas i framtiden med tanke på den tekniska utvecklingen inom såväl varu- som tjänsteproduktionen.

Det finns å andra sidan heller ingenting som säger att inte kompensa- tionseffekten i framtiden skulle kunna bli starkare. Det krävs emellertid

Figur 4. S ysselsättnings- utvecklingen i näringsli- vet och den offentliga sektorn samt rationalise- ringseffekten och kom- pensationseffekten inom näringslivet. Basår 1975. Logaritmisk skala.

1 så fall att åtgärder vidtas som skapar förutsättningar för en ökad efterfrågan av varor och tjänster, som är tillräckligt stor för att kunna ge trendmässiga förändringar. Medlet för detta är i huvudsak den ekono- miska politiken.

Eftersom vi bedömer att rationaliseringseffekten i vart fall inte kom- mer att försvagas under de kommande åren, och med hänsyn till att arbetskraftsutbudet kommer att öka med ca 26 000 personer årligen fram till 1990, anser vi det nödvändigt ur sysselsättningssynpunkt, att den ekonomiska politiken även fortsättningsvis ges sådan omfattning och inriktning att kompensationseffekten inom näringslivet hålls uppe på tidigare nivåer och helst blir så stark att arbetskraftsbehovet i vart fall inte fortsätter att minska. Det krävs därutöver att den offentliga sektorn fortsätter att expandera på sikt, även om den möjligheten just nu begrän- sas av de finansiella svårigheterna.

För att ange den omfattning det är fråga om bör man betänka att de åtgärder som vidtagits i expansivt syfte under de senaste 20 åren i form av bl a ekonomiskt—politiskt slag tillsammans med andra kompensa- tionsmekanismer, t ex uppväxten av en helt ny bransch, data- och elek- tronikbranschen, inte varit tillräckliga för att kompensationseffekten helt har kunnat neutralisera rationaliseringseffekten inom näringslivet. Å andra sidan har den offentliga sektorn kunnat expandera.

Inom industrin vill vi emellertid särskilt peka på den expansion som ägt rum inom elektronikbranschen och som varit en av förutsättningarna för ett konkurrenskraftigt näringsliv.

Enligt den enkät statens industriverk gjorde 1978 fanns det 325 företag som producerade elektronikprodukter. Dessa företag sysselsatte totalt 123 000 personer, varav 48 300 inom elektronikområdet. Av de 325 företagen uppgick antalet företag med mindre än 200 anställda till 268 stycken, vilket förmodligen är en underskattning, eftersom det kan vara svårt att spåra upp de allra minsta. Dessa företag sysselsatte 5 300 per- soner och 70 procent av dem etablerades efter 1965.

Även om de mindre företagen svarar för en mindre del av den totala sysselsättningen var det framför allt i dessa företag som de nya arbetstill- fällena tillkom genom nyetablering eller expansion. Under 1970-talets andra hälft ökade antalet sysselsatta i dessa med i genomsnitt 8 procent per år.

Elektronikföretagen uppvisar ofta en snabb tillväxttakt. Denna mot- svaras inte alltid av samma nettoökning av antalet sysselsatta. Däremot har en kraftig omfördelning av sysselsättningen skett inom företagen, från arbetare till tjänstemän. Som exempel kan nämnas Ericsson- koncernen som i Sverige sysselsatte totalt 30 800 personer år 1975, varav 63 procent var arbetare och 37 procent tjänstemän. År 1983 syssel- sattes totalt 33 000 personer, varav 48 procent arbetare och 52 procent tjänstemän. Antalet arbetare minskade alltså med ca 3 700 personer medan antalet tjänstemän ökat med 5 900 personer. Denna förändring av personalsammansättningen är delvis ett mått på hur arbetsinnehållet förändrats och förskjutits mot mer tjänstemannaarbete.

Liknande utveckling uppvisar ASEA, vars svenska moderbolag mins- kade antalet anställde med ca 900 personer mellan 1975 och 1983.

Minskningen rörde arbetare, med ca 2 000 personer medan antalet tjäns- temän ökade med drygt 1 000 personer.

Det är således främst i de mindre företagen som nya arbetstillfällen tillkommer, medan de större företagen tycks hålla en i stort sett oföränd- rad sysselsättningsnivå. Inom denna oförändrade nivå sker dock, vilket framgått av ovan redovisade exempel, en kraftig omstruktrurering av arbetskraften.

Det kan vara av särskilt intresse att poängtera att detta utvecklings- mönster som vi kunnat konstatera för elektronikbranschen, mer allmänt har visats gälla för bl a USAs industrisektor i sin helhet. 2/3 av alla nya industrijobb skapades i företag med mindre än 20 anställda och 4/5 av ' dessajobb hade skapats i företag som var mindre än fem år gamla. Detta mönster bekräftas också av andra studier från andra länder.

Mot bakgrund härav finner vi det angeläget att de mindre och medel- stora företagen ges förutsättningar att expandera respektive etablera sig. Vi vill särskilt framhålla vikten av att även mindre och medelstora företag utnyttjar den nya tekniken för att bli mer konkurrenskraftiga. Detta gäller inte minst företagssamheten inom den privata tjänstesek- torn, där de kanske största möjligheterna att öka sysselsättningen före- ligger.

Vi föreslår därför att en Särskild ”datatjänst” upprättas inom ramen för de regionala utvecklingsprogrammen i syfte att vara de mindre och medelstora företagen behjälpliga med en saklig och opartisk rådgivning, information m rn då det gäller att välja och utnyttja modern och avan- cerad kontorsteknik.

Det behövs emellertid också en avancerad kontorsteknisk utveckling, som sätter in de tekniska möjligheterna i ett större arbetsorganisatoriskt perspektiv och som direkt anknyter till pågående och kommande forsk- ning på området. Vi föreslår därför att ett centrum för administrativ datautveckling startas. Detta är inte minst viktigt med tanke på att tjänsteproduktionens produktivitetsökning kan få strategisk betydelse för den internationella konkurrenskraften.

Många av de nya sysselsättningstillfällen som tillkommer i framtiden kommer att ha direkt eller indirekt anknytning till informationsteknolo- gin. Med tanke på detta är det viktigt att påverka denna utveckling så att den bidrar till en någorlunda regionalt balanserad utveckling i olika avseenden. Hittills har datatekniken snarare förstärkt tendensen till centralisering och koncentration, i synnerhet till Stockholmsområdet, än verkat i en mer regionalt balanserad riktning.

De elektronikproducerande företagen är t ex mycket ojämnt fördela- de över landet. Av de 325 företag, som enligt industriverket fanns 1978, ligger 60 procent (190 stycken) i Stockholmsområdet. Dessa företag sysselsatte 3/4 av de elektroniksysselsatta. Av de 268 företag som hade mindre än 200 anställda fanns 1978 57 procent (159 stycken) i Stock- holm. Vid sidan om Stockholm är Göteborg och Malmö stora elektro- nikområden.

Den starka koncentrationen till Stockholm när det gäller tillverk- ningssidan har också sin motsvarighet när det gäller ADB-sidan. Av de 25 000 sysselsatta 1980 inom ADB-yrket fanns 49 procent i Stockholm.

Detta kan jämföras med att av de totalt sysselsatta på arbetsmarknaden fanns 20 procent i Stockholm. Medan Stockholm, tillsammans med Göteborg och Malmö är ”överförsörjt” med sysselsatta i datayrken, är andra regioner ”underförsörjda”, bl a Uppsala, Kalmar, Gotland, Kris- tianstad, Hallands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Ur ett regionalpolitiskt perspektiv kan man också uppmärksamma ett annat förhållande. Inom flera större elektronikföretag pågår, och har pågått, en betydande omstrukturering till följd av övergången från elek- tromekaniska produkter till elektroniska produkter och produktionspro- cessens datorisering. Den kombinerade effekten av detta kommer enligt industriverkets bedömningar innebära för tex Ericssons del att 6 000 arbetstillfällen, varav 80-90 procent (4 800-5 400) avser kollektivanställ- da, försvinner fram till 1990. En viss kompensation beräknas ske med ca 1 500-2 000 tillkommande arbetstillfällen, varav 80-90 procent avser tjänstemannabefattningar. De bortfallande jobben bedöms till ca 60 procent (3 600) beröra kvinnor.

Det är också stora lokaliseringsmässiga skillnader mellan de bortfal- lande och tillkommande arbetstillfällena. Endast i undantagsfall sam- manfaller de geografiskt. De regionala effekterna kan exemplifieras med orter som Visby, Olofsström, Vänersborg, Nynäshamn, Katrineholm, Norrköping, Karlskrona, Söderhamn och Östersund. Med normala mul- tiplikatoreffekter när det gäller indirekt berörda personer på en ort finns stor risk för att effekterna kan komma att bli betydande på dessa orter.

Det är mot bl a denna bakgrund man skall se våra förslag om regio- nala utvecklingsprogram. Dessa program syftar till att ge den datatek- niska utvecklingen en regionalt balanserad inriktning inte bara vad avser sysselsättningen, utan också att olika regioner ges förutsättningar att bygga upp en informationsteknologisk infrastruktur, vilket i sin tur kan få betydelse för en positiv utveckling av inte minst den privata tjänste- sektorn.

5.4. Produktivitet och välfärd

5.4.1. Ökad produktivitet genom datorisering ökar välfärden

Produktivitetsutvecklingen i en ekonomi, definierad som produktion per arbetstimme, är av avgörande betydelse för samhällets välfärdsut- veckling. Den ökade produktiviteten kan samhällets medborgare tillgo- dogöra sig på två olika sätt under förutsättning att ekonomin befinner sig i någorlunda balans. Den ena möjligheten är att öka produktion och därmed komsumtion och investeringar vid oförändrad arbetsinsats. Den andra möjligheten består i att reducera arbetsinsatsen vid oförändrad produktions- och konsumtionsnivå, men med bibehållen realkapitaltill- växt

Den ökade konsumtionen kan fördelas mellan offentlig och privat konsumtion och offentliga och privata investeringar. Den minskade arbetsinsatsen kan i sin tur tas ut som tex kortare arbetsvecka, längre semester, lägre pensionsålder etc. Hur fördelningen görs mellan de olika

möjligheter som existerar är inte i första hand en ekonomisk fråga utan en värderingsfråga som avgörs genom individuella och kollektiva beslut. I praktiken blir det ofta en kombination av de olika alternativen som realiseras.

Undert ex 1970-talet har produktivitetstillväxten utnyttjats för att dels öka konsumtionen med i genomsnitt 2 procent per är, dels att reducera livsarbetstiden med i genomsnitt 0,6 procent per år.

Den reala produktionen i 1975 års priser ökade från 263 miljarder kronor till 314 miljarder under perioden 1970-1979, dvs i storleksord- ningen 20 procent. Eftersom befolkningen under motsvarande period endast ökade med 2-3 procent ökade levnadsstandarden, mått som BNP per capita, inte oväsentligt. Relativt sett togs större delen av denna standardutveckling ut i form av offentlig konsumtion, som ökade med 33 procent, medan den privata konsumtionen ökade med 20 procent. Bruttoinvesteringarna ökade däremot endast med 5 procent.

Samtidigt med en ökning av konsumtionsnivån togs en del av produk- tivitetstillväxten ut i form av reducerad livsarbetstid och i motsvarande mån en ökning av den fria tiden. Mellan 1970 och 1979 ökade den fria tiden med storleksordningen 380 miljoner timmar, dvs det totala antalet utförda arbetstimmar reducerades från 6 351 miljoner timmar 1970 till 5 969 miljoner 1979 eller med 6 procent. Detta skedde i form av en förkortning av normalarbetsveckan, förlängd semester, sänkt pensions- ålder m m.

Samtidigt som arbetstiden förkortades ökade antalet sysselsatta, vilket framför allt var en följd av att de kvinnor som kom ut på arbetsmarkna- den arbetade deltid. Förkortningen av den tid under vilken de sysselsatta deltagit i produktionen har varit en förutsättning för att öka arbetskrafts- deltagandet.

Vad som kan noteras i detta sammanhang är att den välfärdsutveck- ling som samhället väljer att ta ut i form av reducerad livsarbetstid inte avspegler sig i en motsvarande ökning av bruttonationalprodukten. Man kan därför få det felaktiga intrycket av att det inte skulle vara fråga om en standardhöjning då livsarbetstiden reduceras, vilket det självfallet är. Det mått som vanligen används på standardhöjningar, BNP per capita, bör därför kompletteras i bl a här berört avseende för att ge en mer rättvisande bild av välfärdsutvecklingen.

De produktivitetsvinster vi förutser datoriseringen kommer att med- föra under de kommande åren bör, sedan den nödvändiga realkapital- tillväxten säkrats, tas ut som en kombination av ökad offentlig och privat konsumtion och reducerad livsarbetstid på det sätt som tidigare skett. En viss restriktion föreligger dock jämfört med tidigare med hänsyn till vår utlandsskuld.

Det är uppenbart att den nya tekniken skapar förutsättningar för en reducering av livsarbetstiden. I detta perspektiv är det naturligt att arbetstidspolitiken utformas till ett instrument för att ge välfärdsutveck- lingen ett allsidigt innehåll. Den bör kunna bli ett stöd för en mer flexibel organisering av arbeten och arbetstider, inte enbart den dagliga och veckovisa arbetstiden utan överhuvudtaget arbetstiden över hela livscy- keln. Detta bör i sig kunna stärka produktivitetsutvecklingen.

Det förefaller också vara så att det finns ett förhållandevis stort önskemål om kortare arbetstid. I SCBs undersökningar om levnadsför- hållanden uppger ca 20 procent av de heltidsarbetande, dvs 550 000 personer, att de skulle vilja arbeta mindre med motsvarande förändring av bruttolönen. Undersökningarna gjordes 1975, 1977 och 1979. Det är möjligt att en förändring skett under de senaste åren till följd av reallö- neminskningar. Vi vet dock ingenting om detta eftersom frågan inte längre finns med i SCBs undersökningar.

I den internationella debatten har emellertid arbetstidspolitiken i hög grad kopplats till lösningen av arbetslöshetsproblemet. Detta kan kanske vara förståeligt mot bakgrund av att arbetslösheten i många industrilän- der uppgår till över 10 procent. I en OECD-rapport uppges att arbetslös- heten inom OECD-området för närvarande uppgår till ca 35 miljoner personer och att det skulle behöva tillkomma 20 000 nya arbetstillfällen per dag fram till 1986 för att få ner arbetslösheten till 1979 års nivå.

Man bör också komma ihåg att Sverige redan har en mycket låg genomsnittlig årsarbetstid per sysselsatt. Ijämförelse med ett antal andra industriländer hade dessa en ca 15 procent längre genomsnittlig arbets- tid än Sverige 1979, ett förhållande som dock förefaller hålla på att ändras under de allra senaste åren.

En anledning till den låga årsarbetstiden i Sverige sammanhänger bland annat med att vi redan genomfört en rad olika åtgärder som i internationell vetenskaplig debatt ibland brukar sammanfattas med be- greppen ”flexible life scheduling” och ”work sharing”. Vi har t ex redan ett i internationell jämförelse omfattande deltidsarbete, även om detta deltidsarbete är ojämnt fördelat mellan män och kvinnor. Det finns möjligheter för den som så önskar att gradvis trappa ner sin yrkesverk- samhet genom deltidspension där staten kompenserar en del av inkomst- bortfallet.

Ledighet för vård av barn, kortare arbetstid för småbarnsföräldrar, ledighet för studier, fackliga och politiska uppdrag, språkundervisning, ackumulering av semesterdagar till mer sammanhängande ”sabbatspe- rioder”, kontinuerlig skiftgång, kortidsvecka m m är andra exempel som bidragit till att reducera årsarbetstiden och ökat flexibiliteten i livsar- betstidens organisering. I regeringens proposition om särskilda syssel- sätningsåtgärder för budgetåret 1983/84 har ytterligare steg tagits. DEL— FA har också i uppgift att föreslå åtgärder i denna riktning. Dessutom har under 1970-talet en generell arbetstidsförkortning av normalarbets- veckan skett till 40 timmar. Semestern har också förlängts med en vecka och pensionsåldern har sänkts till 65 år.

Dessa olika åtgärder bildar tillsammans en arbetstidspolitik som inte haft sin utgångspunkt i arbetslöshetsproblemet utan i andra motiv som t ex bättre omsorg om barnen, ökad jämställdhet, förbättrade arbetsvill- kor, större flexibilitet, ökad produktivitet m m, kort uttryckt ökad väl— färd. Samtidigt har detta medfört att arbetskraftsdeltagandet ökat.

Enligt vår uppfattning bör även fortsättningsvis arbetstidspolitiken ha sin utgångspunkt i produktivitetstillväxten och inte i arbetslöshetspro- blemet. Den bör vara ett medel att uppnå olika välfärdspolitiska mål. Det betyder att en reducering av livsarbetstiden i första hand skall ses

som en välfärdsökning och inte som ett medel att minska arbetslösheten. Det finns emellertid ingenting som hindrar att man vid den konkreta utformningen av arbetstidspolitiken även utreder dess eventuella effek- ter på arbetslösheten.

De huvudsakliga medlen mot arbetslöshet måste dock vara den eko- nomiska politiken, arbetsmarknadspolitiken och regionalpolitiken. Ar- betstidspolitiken kan vara ett komplement.

5.4.2. Räcker det med att bara satsa på fler datorer för att öka välfärden?

Samtidigt som det förts en intensiv debatt om datoriseringens sysselsätt- ningseffekter till följd av dess antagna bidrag till en produktivitetsök- ning, kan vi konstatera att produktivitetstillväxten har minskat under 1970-talet, i synnerhet under dess senare hälft. Även om orsakssamban- den är ytterst komplicerade och osäkra kan det ändå anses vara av stor betydelse att analysera de samband och faktorer som kan tänkas ligga bakom nedgången i produktivitetsökningen.

Produktivitetstillväxten är bl a en funktion av kapitalintensiteten, dvs kapitalmängden per arbetstimme, kapitalets utnyttjandegrad samt en utvecklingsfaktor som fångar upp arbetskraftens och kapitalets kvalita- tiva förändringar. Man kan i sammanhanget notera att vad som i litte- raturen ibland kallats för teknikfaktorn, totalproduktiviteten eller rest- posten i detta fall ersatts med uttrycket ”utvecklingsfaktor”, eftersom detta uttryck måste anses vara mindre missvisande än i vart fall uttrycket ”teknikfaktor”, som ju för tanken till att det enbart skulle vara fråga om den rena teknikens kvalitetsförbättringar. Teknikfaktorn uttryckeri den- na analys den investeringsbundna delen av totalproduktiviteten (embo- died technical change).

Under perioden 1973-1980 uppgick den årliga och genomsnittliga produktivitetsökningen i industrin till knappt 2 procent, medan den för närmast föregående period (1965-1973) uppgick till nära 6 procent. Bakom denna betydande nedgång döljer sig åtminstone två olika orsa- ker.

Under 1970-talets första hälft gav kapacitetsutnyttjandet ett negativt bidrag till produktivitetsökningen. Under dess senare hälft var det inte längre det låga kapacitetsutnyttjandet som i huvudsak förklarade ned- gången i produktivitetsökningen, utan det faktum att utvecklingsfaktorn avtog dramatiskt.

Man kan t ex notera att utvecklingsfaktorns bidrag endast svarade för 26 procent av produktivitetstillväxten i industrin under perioden 1976-1980, medan motsvarande bidrag för hela perioden (1973-1980) uppgick till 84 procent och för tidigare perioder legat kring minst 50 procent.

Samma mönster framträder om man betraktar hela näringslivets ut- veckling. Den genomsnittliga produktivitetsökningen har även här kon- tinuerligt avtagit under senare år. Under perioden 1963-1970 ökade produktiviteten årligen med nära 5 procent, men under de senaste åren

Figur 5. Produktivitets- tillväxten inom näringsli- vet och bidragen från ka- pacitetsutnyttjandet och utvecklingsfaktorn. Ba- sår 1975. Logaritmisk skala.

har den årliga produktivitetsökningen halverats och har uppgått till 2,2 procent.

Liksom då det gäller industrin är det kapitalintensiteten och kapaci- tetsutnyttjandet som är den huvudsakliga förklaringen till nedgången under 1970-talets första hälft, men därefter är det i huvudsak utveck- lingsfaktorn (se figur 5). Mot periodens slut tycks dock såväl kapacitets- utnyttjandet som utvecklingsfaktorn ge låga bidrag till produktivitets- ökningen.

Index

115 110

100

90

75

__ Produktivitetstillväxt

—--- Bidr från kapacitetsutnyttjandet

—— _— Bidr från utvecklingsfaktorn 55

1963 65 67 69 71 73 75 77 79 81 År

Under 1960-talet bidrog utvecklingsfaktorn med 65 procent av produk- tivitetsökningen och under 1970-talets första hälft med 67 procent. Men under 1970-talets andra hälft (1976-1981) uppgick bidraget en- dast till 34 procent. När det gäller kapacitetsutnyttjandet var förhållan- det det omvända bortsett från de allra sista åren. Under 1970-talets senare hälft bidrog kapacitetsutnyttjandet med 66 procent av produkti- vitetsökningen, medan bidraget under den första hälften uppgick till 33 procent.

Det förefaller tydligen vara så, om man får tro dessa resultat, att problemet med den avtagande produktivitetsökningen har övergått från att ha varit ett i huvudsak investerings- och uttnyttjandeproblem till ett i huvudsak ”kvalitativt" problem som sammanhänger med faktorer bak- om utvecklingsfaktorn.

Detta konstaterande betyder självfallet inte att ansträngningarna att öka investeringstakten bör avmattas. Men det betyder, enkelt uttryckt, att det inte räcker med att enbart satsa på fler datorer. Det måste också till någonting mera för att produktivitetsutvecklingen skall återställas till tidigare nivåer. Om inte detta sker saknas ju förutsättningarna för de valmöjligheter som diskuterades i föregående avsnitt och därmed en fortsatt välfärdsutveckling.

5.4.3. Vi måste satsa mer på människan i arbetslivet

Det vi kallat ”utvecklingsfaktorn” är ett sammanfattningsmått på alla de faktorer som påverkar produktiviteten med undantag för kapitalinten- siteten och kapacitetsutnyttjandet. Grovt sett skulle man kunna säga att utvecklingsfaktorn dels består av den tekniska utvecklingen, dvs att den ”rena” tekniken genomgår kvalitativa förbättringar, dels av den orga— nisatoriska utvecklingen, dvs sådana faktorer som bl a är relaterade till människor och deras relationer och viljeyttringar, men också sådana faktorer som strukturrationaliseringar, produktförändringar m m.

Beräkningsmässigt kan man dela upp utvecklingsfaktorn i en ”teknik- faktor” och en ”organisationsfaktor”, där den förra sålunda tänkes avspegla produktivitetsbidraget på grund av rent tekniska framsteg så- som t ex övergången från den andra generationens datorer till den tredje generationens. Organisationsfaktorn tänkes avspegla produktivitetsbi- draget till följd av organisatoriska förbättringar av olika slag, t ex att de anställda får utbildning i hur tredje generationens datorer utnyttjas på ett effektivt sätt.

Man bör hålla i minnet att det är en rad olika faktorer som ingår i organisationsfaktorn och att det finns mycket begränsade möjligheter att kvantifiera de ingående faktorernas olika bidrag. Det måste med andra ord här bli fråga om bedömningar utifrån mer kvalitativa studier och analyser av vilka faktorer som i olika sammanhang kan anses ha haft en mer väsentlig betydelse.

Om man förfar på detta sätt är det möjligt att beräkna teknikfaktorns respektive organisationsfaktorns respektive bidrag till produktivitetsut- vecklingen. Resultaten från sådana beräkningar sammanfattas i figur 6, som visar utvecklingen för näringslivet under perioden 1963-1981.

Det visar sig härvid att för det första har organisationsfaktorn haft större betydelse för utvecklingsfaktorn än teknikfaktorn, vilket framgår av kurvornas lutning. Organisatoriska förbättringar, utbildningsstan- dard, vardagsrationaliseringar, arbetsmiljöförhållanden m m skulle med andra ord ha betytt mera för produktivitetsutvecklingen än ny teknik, införd direkt via investeringar.

För det andra är det en nedgång i organisationsfaktorn som förklarar nedgången i utvecklingsfaktorn och därmed i produktivitetsökningen. Slutligen har bidraget från organisationsfaktorn för vissa år (1977, 1979 och 1980) varit negativt, vilket resulterat i att även utvecklingsfaktorn gett ett negativt bidrag till produktivitetsökningen åren 1977 och 1980. Det vore naturligtvis önskvärt att kunna dela upp organisationsfaktorn i de komponenter vari den består och beräkna dessa komponenters bidrag till produktivitetsutvecklingen för att få en djupare insikt om vilka åtgärder som behöver vidtas för att vända produktivitetsutveck- lingen. Detta är dock som sagt förenat med stora mättekniska problem, inte minst av det skälet att en del betydelsefulla faktorer inte är mätbara i ekonomiska termer. Hur mäts t ex arbetstagarnas motivation?

Vi gör ändå den bedömningen, inte minst mot bakgrund av resultaten från våra mer kvalitativt inriktade studier, att faktorer som har anknyt- ning till människor och deras relationer i arbetslivet samt till företags och

Index

_ Utvecklingsfa ktorn

Figur 6. Utvecklingsfak- 80 torns tillväxt inom nä- ringslivet samt bidragen från !eknikfaktom och organisationsfaktorn. Basår 1975 . Logaritmisk skala. 1963 65 67 69 71 73 75 77 79 81 Är

— — — Teknikfaktorn

""'”" Organisationsfaktom

organisationers flexibilitet och anpassningsförmåga till nya produk- tionsbetingelser, är av avgörande betydelse när det gäller organisations- faktorns utveckling i samband med datorisering. Vi tänker härvid på sådana saker som utbildning, arbetsorganisation, kreativitet, arbetsti- der, motivation, inflytande etc, men ocså på byråkratiseringstendenser och organisationsstelheter.

Vi skulle således vilja tolka situationen så att i och för sig bidrar datoriseringen och den tekniska utvecklingen överhuvudtaget till nya möjligheter att produktiviteten och därmed välfärden ökar. Samtidigt förefaller det dock som om vår förmåga att utnyttja den nya teknikens möjligheter på ett effektivt sätt tenderat att släpa efter.

Om detta är riktigt måste man därav dra slutsatsen att det är utomor- dentligt angeläget att satsa på utbildning, arbetsorganisatoriska förbätt- ringar, inflytandefrågor, anpassningsbarhet, avbyråkratisering osv. Man skulle kanske kunna uttrycka det så att det inte är tillräckligt att enbart satsa på investeringar i ny teknik och nya maskiner. Vi måste också satsa på människan i arbetslivet om vi vill få till stånd en optimal utveckling.

Vi skulle till och med vilja gå så långt att det kanske är viktigare än någonsin att vidta åtgärder som är ägnade att skapa förbättrade förut- sättningar för ökade utbildningsinsatser som underlättar den anpass- nings- och omställningsprocess den nya tekniken ger upphov till. Detta gäller såväl utbildning som ökar den allmänna kompetensnivån, som mer yrkesinriktad utbildning mot nya eller förändrade yrkesroller.

Arbetsorganisation och arbetstid måste utformas på ett flexibelt sätt så att teknikens möjligheter tas till vara på ett effektivt sätt. Samtidigt måste de anställda ges ökade möjligheter att påverka såväl den tekniska som organisatoriska utvecklingen så att erfarenheter, idéer, kreativitet och ansvarstagande kommer till sin rätt både före, under och efter de föränd— ringsprocesser datoriseringen medför.

Den oro många människor kan känna inför att gamla arbetsuppgifter förändrar karaktär eller försvinner måste mötas med en social planering som löper parallet med den tekniska utvecklingen, och där risken för

övertalighetsproblem uppmärksammas på ett tidigt stadium så att lämp- liga åtgärder kan sättas in. Våra huvudförslag har därför i hög grad inriktats mot att få till stånd en god teknisk utveckling, innebärande att sysselsättning, utbildning, arbetsorganisation m m ges hög prioritet och för alla parter acceptabla lösningar.

5.5. Yrkesstruktur och kvalifikationskrav

5.5.1. Datoriseringen förändrar yrkesstrukturen och yrkeskvalifikationerna både i industrin och på kontoren

Utnyttjandet av datakraft kommer att på olika sätt påverka yrkesstruk- turer och yrkeskvalifikationer. Förändringen kan sannolikt tänkas gå snabbare än under tidigare perioder, vilket ställer ökade krav på bl a vidareutbildning och omskolning för nya yrkesroller. Samtidigt förefal- ler det som om yrkeskvalifikationerna rent allmänt ökar, vilket ytterli- gare skärper kraven på utbildning.

Dataregistrerare är en ny yrkesgrupp som tillkommit genom datorise- ringen och med tämligen rutinbetonade arbetsuppgifter. Den fortsatta utvecklingen tenderar dock att reducera denna yrkesgrupp. Samtidigt har den nya tekniken skapat högt kvalificerade arbetsuppgifter och nya yrken som datorkonstruktörer, systemerare, programmerare, driftperso- nal av datacentraler, servicepersonal m fl, yrkesgrupper som hittills expanderat kraftigt.

Visserligen kan i ett första steg, och i vissa fall, datoriseringen medföra en utarmning av arbetsinnehållet och att nya monotona och rutinbeto- nade arbetsuppgifter skapas. I ett nästa steg förefaller det dock som om den fortsatta datoriseringen automatiserar även dessa arbetsuppgifter. Slutresultatet skulle med andra ord bli en allmän höjning av kvalifika- tionsnivån.

Överhuvud taget tyder erfarenheterna på att det är de rutinbetonade arbetsuppgifterna som i första hand automatiseras och därmed reduce- ras eller försvinner de yrkesgrupper som utför sådana arbetsuppgifter. Sådana tendenser har vi kunnat konstatera för såväl varu- som tjänste- produktionen.

Ett exempel är verkstadsindustrin. Mellan 1970 och 1979 reducerades arbetsuppgifter med den lägsta kvalifikationsgraden (C) med 3,2 procent per år, räknat i antal timmar. Den högsta kvalifikationsgraden (A) reducerades däremot med endast 0,05 procent per år, medan mellangra- den (B) reducerades med 0,7 procent per år.

Det tycks således vara så att samtidigt som det totala arbetskraftsbe- hovet reduceras, sker denna reduktion snabbast bland de lägsta kvalifi- kationsgraderna. Detta är i huvudsak en följd av rationaliseringar, men kan också till en viss del förklaras av att de lägre befattningsnivåerna förhandlats upp.

I förlängningen kan man skönja att datorstödd och robotiserad till- verkningsteknik medför att ett begränsat antal, men högt kvalificerade arbetsuppgifter blir kvar. Om man ser till de mest avancerade produk-

tionssystem som finns idag är det just vad som också har inträffat. 1981 startade t ex Yamazaki Machinery Works Ltd en fabrik för tillverkning av maskindelar. Det krävs 12 personer att driva fabriken under tre skift: sex operatörer vardera på de två dagskiften och ingen under nattskiftet. För att producera motsvarande volym med traditionell produktionstek- nik skulle det ha erfordrats 220 personer. Samtidigt ligger utbildnings- nivån hos operatörerna på teknisk gymnasienivå och högskolenivå.

De prognoser DEK gjort tyder på en fortsatt hög rationaliseringstakt inom industrin. År 1990 förutses att antalet NC-maskiner uppgår till 8 000-13 000, antalet robotar till 6 000-9 000, vilket motsvarar en tillväxt- takt på 17-26 procent, och antalet PBB-system till 1 500-2 000. PBB är förkortningen för produktion med begränsad bemanning.

Det är självfallet att denna utveckling i hög grad påverkar yrkesstruk- turen. Robottekniken ökar t ex behovet av högt kvalificerade tekniker för konstruktion, installation, drift och underhåll samt personal för försäljning, marknadsföring m m. Samtidigt medför den fortsatta robo- tiseringen att en rad arbetsuppgifter av mer eller mindre rutinbetonad karaktär automatiseras. Därmed försvinner eller reduceras vissa yrkes- kategorier.

Det är som tidigare framhållits förenat med stora svårigheter att ange omfattningen av den omställningsprocess övergången till modern pro- duktionsteknik medför. De internationella studier vi tagit del av antyder dock attt ex robotiseringen innehåller en sådan rationaliseringseffekt att arbetskraftsbehovet kan reduceras med storleksordningen 2-5 arbets- tillfällen netto per installerad robot. Om detta skulle vara riktigt, och med utgångspunkt från att DEK uppskattat att det kommer att finnas 6 OOO-9 000 robotar 1990, innebär det att en rationaliseringspotential på storleksordningen 12 000-45 000 arbetstillfällen skulle kunna tas ut genom robotiseringen fram till 1990.

Detta räkneexempel säger självfallet ingenting om vad som därvid skulle inträffa med den totala sysselsättningen och arbetslösheten, utan antyder endast en tänkbar storleksordning av den anpassning av yrkes- trukturer och kvalifikationer till modern produktionsteknik som inte bara är möjlig ur teknisk synpunkt och önskvärd ur produktivitetssyn- punkt, utan som också är nödvändig med hänsyn till konkurrenskraft och därmed till möjligheten av att kunna bibehålla eller öka den totala sysselsättningen i samhällsekonomin.

Det är emellertid inte enbart inom varuproduktionen vi förutser för- ändrade yrkesstrukturer och höjda kvalifikationskrav. Inom tjänstepro- duktionen kan nog förändringarna förväntas bli minst lika omfattande, och kanske mer markerade, eftersom rationaliseringstakten kan förvän- tas bli betydligt högre där än vad som varit fallet tidigare.

Det finns en rad skäl som talar för att man måste förutse en intensifie- rad rationalisering av kontorsproduktionen och vars förutsättning är det tekniska genombrott som mikroelektroniken och dess tillämpning repre- senterar. Kontorsarbetet har, jämfört med tillverknings- och jordbruks- arbetet, hittills varit arbetsintensivt. De huvudsakliga kontorstekniska hjälpmedlen har varit skrivmaskinen, den mekaniska räknemaskinen och telefonen — hjälpmedel som introducerades i början av detta år-

hundrade och som därefter utvecklats förvånansvärt långsamt.

Nu står hela den mikroelektroniska arsenalen till förfogande i form av integrerade kontorsinformationssystem som kan hantera både data, text, bild och ljud med hjälp av databaser, stordatorer, mini- och personda- torer, terminaler, ordbehandlare, interna och externa kommunikations- system sammankopplade via kommunikationssatelliter till internatio- nella datanät, elektronisk post, datorstödda TV- och telefonkonferens- system, teledatasystem, periferiutrustning som diskettstationer, flexski- vor, video disc, mikrofich, laser och fotoskrivare.

På programvarusidan utvecklas allt kraftfullare programmerings- språk som kan användas på allt fler områden. Samtidigt eftesträvar man en förenklad hantering med hjälp av olika hjälpfunktioner.

Den genomsnittlige kontorsarbetarens kapitalutrustning har hittills varit väsentligt lägre än industriarbetarens och jordbruksarbetarens. Denna situation kan förutses radikalt förändras i framtiden. Typiska kontorsfunktioner som ordbehandling, beräkningar, kommunikation, arkivering och annan informationshanterande verksamhet kommer att utnyttja datakraft i ökad utsträckning som ett kraftfullt hjälpmedel. På samma sätt som elkraften en gång var förutsättningen för det industriella arbetets rationalisering kan man kanske säga att datakraften kommer att vara förutsättningen för kontorsarbetets rationalisering.

En av drivkrafterna till en sådan utveckling är det faktum att produk- tivitetsutvecklingen i samhällsekonomin varit avtagande under 1970-ta- let. Det finns, som tidigare framhållits, flera faktorer bakom denna utveckling. En faktor som ibland framhålls är övergången från en i huvudsak varuproducerande verksamhet med hög produktivitet till en i huvudsak tjänsteproducerande verksamhet med lägre produktivitet. Om detta skulle vara riktigt finns det anledning att förmoda att ökade an- strängningar kommer att göras för att just rationalisera tjänsteproduk- tionen. Den tekniska utvecklingen har ju också skapat förutsättningen för detta.

Framväxten av tekniska hjälpmedel som helt eller delvis kan automa- tisera allt större delar av kontorsarbetet, den jämfört med andra sektorer hittills relativt låga produktivitetsutvecklingen inom kontorsproduktio- nen, även om man här bör komma ihåg svårigheterna att mäta produk- tiviteten, samt den avtagande produktivitetsökningen i ekonomin som helhet talar för en ökad och tämligen omfattande kontorautomation. Därtill kommer ytterligare en faktor som måste beaktas i sammanhang- et, nämligen den relativa kostnadsutvecklingen mellan arbetskraft och datakraft, som pekar hän mot en mer kapitalintensiv kontorsproduk- tion.

Den omställnings- och anpassningsprocess som kommer att äga rum inom såväl industri- som kontorsarbetet vad avser arbetsinnehåll och yrkesroller måste mötas med omfattande utbildningsinsatser. Våra hu- vudförslag har också utformats med tanke på detta.

Samtidigt är det uppenbart att den lågutbildade arbetskraften kommer att möta de förhållandevis största omställningsproblemen och därmed bör ges det största utbildningsstödet. Den särskilda strukturomvand- lingsutbildning vi föreslår är utformad med hänsyn till detta.

5.5.2. Kvinnorna är en sårbar grupp i samband med datorise- ringen

Mycket talar för att kvinnor, särskilt lågutbildade kvinnor med rutinbe- tonade arbetsuppgifter inom såväl industrin som på kontoren, kommer att få bära en stor del av den omställnings- och anpassningsprocess datoriseringen ger upphov till. Skälen till detta är flera.

[: Kvinnor är i högre grad än män koncentrerade till ett begränsat antal

yrken.

|: Kvinnor befinner sig i högre grad än män i de lägre befattningsskik-

ten inom både industrin och på kontoren, dvs där arbetsuppgifterna år rutinbetonade. [ Mikroelektroniken kommer att spridas snabbast till de yrkesområden

där kvinnorna är koncentrerade. E Mikroelektroniken kan i första hand tillämpas och ersätta arbetskraft

där arbetsuppgifterna är rutinbetonade.

[: Kvinnorna har inte i lika hög grad som männen utnyttjat de nya

sysselsättningstillfällen som den nya tekniken i sig har skapat. [ Kvinnorna har på grund av sin lägre fackliga aktivitet sämre möjlig-

heter att påverka datateknikens utformning och införande. E Kvinnor har till följd av sociala faktorer sämre förutsättningar att finna nytt arbete om de skulle bli arbetslösa till följd av datorisering- en. El Kvinnorna har till följd av sina sämre politiska positioner mindre

möjligheter att påverka hur datoriseringens produktivitetsvinster

skall fördelas.

För att få ett någorlunda allsidigt perspektiv på kvinnornas sysselsätt- ningssituation måste emellertid utöver teknikens påverkan även ytterli- gare två omständigheter av stor betydelse beaktas.

Den ena omständigheten sammanhänger med det förhållandet att den höga inflationen under senare tid har urholkat reallönerna. För att kompensera köpkraftsbortfallet väljer många arbetstagare att utöka sin arbetstid där så är möjligt. Detta gäller också bland de deltidsarbetande, som ju till större delen består av kvinnor.

Konsekvensen blir att en ökad arbetskraftsefterfrågan tillgodoses inom ramen för den arbetskraft som redan finns på arbetsmarknaden. I det fall det rör sig om deltidsarbetande kvinnor betyder det ökade svårigheter för nytillträdande kvinnor som söker sig till traditionellt kvinnliga yrken och näringsgrenar.

Den andra omständigheten sammanhänger med den uteblivna expan- sionen inom den offentliga sektorn. Kvinnornas stadigt ökande arbets- kraftsdeltagande förklaras framför allt av den offentliga sektorns expan— sion, inte minst kommunernas och landstingens volymökning under 1960- och 1970-talen. De offentliganställda är till 70 procent kvinnor och mer än var tredje person på arbetsmarknaden arbetar inom den offent- liga sektorn. Idag arbetar 55 procent av samtliga yrkesverksamma kvin- nor inom den offentliga sektorn och majoriteten av dessa i kommunerna.

Som tidigare framhållit förutses dock en väsentligt lånsammare ex- pansion av kommunernas verksamhet under kommande år. Om detta skulle bli fallet betyder det att kommunerna inte längre blir den motor för kvinnornas sysselsättningsutveckling som de varit tidigare.

Såväl en utebliven eller kraftigt reducerad expansion av den kommu- nala sektorn, vilket i första hand skulle drabba nytillträdande kvinnlig arbetskraft, som direkta nedskärningar av verksamheter, vilket dessut- om skulle drabba de redan yrkesverksamma kvinnorna, får så stora effekter på kvinnornas sysselsättningssituation att detta måste anses betydligt allvarligare än de effekter datoriseringen kan ge upphov till.

Det är således tre samverkande faktorer som gör kvinnornas framtida arbetsmarknadssituation tämligen kritisk, inte minst för de nytillträdan- de kvinnornas del. Ny teknik gör det möjligt att öka produktionen utan en samtidig ökad efterfrågan av arbetskraft. Om inte produktionsökning- en förmår kompensera produktivitetssökningen minskar till och med arbetskraftsbehovet.

Bägge dessa utvecklingsalternativ är fullt möjliga när det gäller kon- torsautomationens effekter på kvinnodominerade kontorsyrken. Samti- digt måste man dock komma ihåg att informationsteknologin i sig kan komma att skapa många nya arbetsuppgifter och yrken inom kontors- och serviceområdet.

Den ökade arbetstiden bland deltidsarbetande kvinnor och en mins- kad eller utebliven expansion av den offentliga sektorn försvårar situa- tionen ytterligare, och inte minst den sistnämnda faktorn kan ge betyd- ligt mer dramatiska effekter på kvinnornas arbetsmarknad än datorise- ringen.

En grundläggande orsak till att datoriseringen ger effekter för kvin- nornas del är den könssegregerade arbetsmarknaden, dvs det förhållan- det att kvinnor och män är ojämnt fördelade på yrken och näringsgrenar. ] en av våra studier har vi dock kunnat visa att könssegregeringen

Index (%)

Index OECD Figur 7. Könssegrege- ringens utveckling på ar- betsmarknaden 1963-— 1982 mätt med två olika index (OECD och D).

62 60

1963 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 År

kontinuerligt har minskat under 1970-talet och för perioden 1963 —1982 har minskningen uppgått till ca 1 procent per år (se figur 7).

Samtidigt visade studien att det kommer ta mycket lång tid, om ingenting radikalt skulle inträffa, innan statsmakternas målsättning om en i huvudsakjämn könsfördelning på arbetsmarknaden uppnås. För att fördela datoriseringens effekter mera balanserat mellan män och kvin- nor är det därför angeläget att det aktivajämställdhetsarbetet påskyndas. En annan orsak är att kvinnorna är koncentrerade till arbetsuppgifter som är rutinbetonade och därmed förhållandevis enkla att datorisera. Detta gäller både inom industrin och på kontoren.

Inom t ex verkstadsindustrin svarade kvinnorna för 16 procent av det totala antalet utförda arbetstimmar år 1979, men för de mest rutinbeto- nade arbetsuppgifterna svarade kvinnorna för över hälften av antalet utförda arbetstimmar.

De traditionellt kvinnliga kontors- och serviceyrken som kommer att förändras till sitt innehåll och i vissa fall reduceras, bedömer vi vara: sekreterare, maskinskrivare m fl; affärsbiträden m fl; bokförare och kontorskassörer; butiks- och restaurangkassörer; telefonister; laboran- ter, laboratoriebiträden; postassistenter, postexpiditörer; banktjänste- män; datamaskinoperatörer; tekniska biträden; medicinska assistenter; försäkringstjänstemän.

Tabell ]. Kvinnodominerade yrken som bedöms påverkas av kontorsautomation

Yrke (?>—siffernivå) enl FOB 1975 1980 KVINNOR MÄN KVINNOR MÄN antal % % _ antal % % 290 Sekreterare, maskinskrivare m fl 242 892 15,0 1,54 244 165 13,54 1,43 333 Affärsbiträden m fl 129 308 7,99 1,41 119 416 6,62 1,54

201 Bokförare och kontorskassörer 39 316 2,43 0,57 56 063 3,1 1 0,54 204 Butiks- och restaurangkassörer 23 864 1,47 0,03 23 884 1,32 0,05 653 Telefonister 18 098 1,12 0,01 19 473 1,08 0,01 014 Laboranter, laboratoriebiträden 14 065 0,87 0,22 16 21 | 0,90 0,20 651 Postassistenter, postexpeditörer 12 145 0,75 0,17 14 135 0,78 0,19 292 Banktjänstemän 12 046 0,74 0,38 14 973 0,83 0,37 291 Datamaskinoperatörer 11 648 0,72 0,17 12 685 0,70 0,21 008 Tekniska biträden 5 901 0,36 0,09 6 054 0,34 0,06 203 Bankkassörer 4 883 0,30 0,02 4 578 0,25 0,01 045 Medicinskt-tekniska assistenter 3 670 0,23 0,01 4 060 0,23 0,02 297 Försäkringstjänstemän 2 631 0,16 0,05 10 280 0,57 0,11 Summa 520 467 32,14 4,66 545 977 30,27 4,74 Totalt på arbetsmarknaden 1 619 109 42,05 57,95 1 803 638 44,96 55,04

I tabell 1 har dessa yrkesgrupper sammanställts med utgångspunkt från folk- och bostadsräkningarna 1975 och 1980. Yrkesbenämningarna är de som används i denna statistik, och man bör notera att varje yrkesgrupp på s k tre- siffernivå innehåller många olika yrkesbenämningar. I tex gruppen ”sekreterare, maskinskrivare m fl” ingår ca 200 yrkesbenäm- ningar.

Tabellen visar dels antalet kvinnor i varje yrkesgrupp, dels dessa kvinnors andel av det totala antalet kvinnor på arbetsmarknaden. An-

delen kvinnor i sekreteraryrket uppgick, som framgår av tabellen, till 15,0 procent 1975, medan motsvarande andel för männen uppgick till 1,54 procent.

Av tabellen framgår vidare att antalet kvinnor i dessa yrken uppgick till 546 977 år 1980 och att deras andel av det totala antalet kvinnor på arbetsmarknaden uppgick till 30 procent, dvs nära var tredje kvinna.

Övervägande delen av dessa kvinnor, ca 3/4, hade mindre än två års yrkesutbildning. Yrkesrörligheten är också mycket stor, något som för övrigt gäller hela arbetsmarknaden. Av de som 1975 fanns i kvinnornas största yrke, dvs gruppen ”sekreterare, maskinskrivare”, återstod endast ca hälften (120 000) 1980. Men ännu fler nyrekryterades, så att det totala antalet i yrket var större 1980 än 1975. Av de nyrekryterade var nära 40 procent (ca 50 000) 24 år eller yngre.

En hög yrkesrörlighet innebär med andra ord ett samtidigt omfattande nyrekryteringsbehov. Detta gäller inte bara om yrket expanderar utan också för stangnerande yrken och branscher. Ett exempel på detta är tekobranschen. År 1975 var antalet beklädnadsarbetare 75 000, men minskade till 55 000 år 1980. På grund av yrkesrörligheten hade trots detta 40 procent av beklädnadsarbetarna nyrekryterats sedan 1975 och en tredjedel av dessa kom direkt från studier.

Nettoförändringar döljer inte bara den stora yrkesrörligheten på ar- betsmarknaden, utan också strukturella förändringar. När dett ex gäller sekreterargruppen har denna reducerats inom det privata näringslivet med 7 procent mellan 1975 och 1980, men ökade i den offentliga sektorn med 12 procent under motsvarande period. Fortfarande återfinns dock 55 procent av sekreterargruppen inom näringslivet och 45 procent i den offentliga sektorn. Vi vet inte i vilken utsträckning reduceringen inom näringslivet är en följd av kontorsautomationen.

Det vore naturligtvis önskvärt att närmare kunna precisera i vilken omfattning kvinnor inom kontors- och serviceyrken kommer att påver- kas av kontorsautomationen i framtiden. Detta kan emellertid inte ske med någon högre grad av säkerhet, eftersom konsekvenserna är beroen- de av en rad olika faktorer vars utveckling vi inte känner till.

En möjlighet består dock i att genom konsekvenskalkyler få en upp- fattning om olika utvecklingsmöjligheter. Man bör dock hålla i minnet att sådana kalkyler inte säger någonting om vad som faktiskt kommer att inträffa, utan uttrycker endast vad som skulle inträffa om de gjorda förutsättningarna skulle vara riktiga och allt annat hålls konstant.

Med dessa reservationer i minnet kan vi konstatera att givet ett antal förutsättningar om kontorsproduktionens tillväxt och produktivitetsut- veckling, kvinnornas arbetskraftsdeltagande och yrkesval kan den ”potentiella arbetslösheten” bland kvinnlig kontorspersonal komma att bli betydande under de närmaste 15 åren om man inte i tid uppmärksam- mar problemet.

Det förtjänar att understrykas att ”potentiell arbetslöshet” inte skall tolkas som att dessa kvinnor också skulle bli arbetslösa. Det är snarare ett uttryck för storleksordningen av den anpassnings- och omställnings- process som kan komma att bli följden av kontorsautomation vid vissa givna förutsättningar och antaganden.

Figur 8. Riskområdetför kvinnodominerade kon- tors- och serviceyrken till föld av kontorsautoma- tion, I 985 —— 2000.

Den potentiella arbetslösheten bland kvinnlig kontors- och service- personal kan till stor del förväntas bestå av nytillträdande kvinnor, om de skulle söka sig till traditionellt kvinnliga kontorsyrken samt av kvin- nor inom kontors- och serviceyrket, om de inte ges förutsättningar och möjligheter till vidareutbildning och omskolning.

Samtidigt bör framhållas att det möjliga ”riskområdet” varierar kraf- tigt mellan ett antal olika utvecklingsförlopp som vi bedömer som mest sannolika. De två mest extrema alternativen ger risknivåer på 2,3 respek- tive 37,0 procent år 2000, vilket motsvarar storleksordningen 10 000 respektive 185 000 kvinnor (se figur 8).

Procent

40 35 30

25

15

10

1980 1985 1990 1995 2000 År

I det första fallet förutsätts att kontorsproduktionen till och med 1990 kommer att tillväxa med i genomsnitt 3 procent per år för att därefter minska till 2,5 procent per år fram till år 2000. Samtidigt antas produk- tivitetsökningen uppgå till 1,5 procent per år i genomsnitt till och med 1990, för att därefter öka till 2,0 procent per år. Kvinnornas arbetskrafts- deltagande förutsätts dessutom öka i tämligen måttlig takt.

1 det andra extremfallet förutsätts att tillväxten kommer att uppgå till 2,0 procent per år i genomsnitt för hela perioden, samtidigt som produk- tivitetesökningen antas ligga på 3 procent per år under hela perioden. Kvinnornas arbetskraftsdeltagande antas i detta fall tillväxa i en sådan takt att det år 2000 när samma nivå som männens arbetskraftsdeltagan- de.

Det bör åter understrykas att den potentiella arbetslösheten bland kvinnlig kontors- och servicepersonal inte nödvändigtvis eller ens tro- ligtvis behöver innebära en reell arbetslöshet.

Under förutsättning att kvinnor förändrar sitt yrkesval, vilket natur- ligen kommer att inträffa om arbetslösheten skulle öka bland dessa yrkesgrupper, samt ges förutsättningar att utbilda sig för nya yrkesroller

kan de mycket väl komma att erhålla arbete inom yrken som expanderar eller behålla yrken med nytt eller förändrat arbetsinnehåll. Det finns ju också, som tidigare påpekats, en rad arbetsuppgifter som inte kommer att påverkas av datoriseringen.

En sådan omorientering förutsätter i sin tur bl a att kvinnor väljer andra utbildningsvägar, ges förutsättningar till omskolning och vidare- utbildning samt en effektiv studie- och yrkesvägledning. Särskilt finns det anledning att kvinnorna drar nytta av den expansion som den nya tekniken skapar vad gäller såväl nya branscher, t ex data- och elektronikbranschen, som nya yrken, t ex ADB-yrken. Överhuvudtaget kan informationsteknolo- gin komma att skapa yrken och tjänster som vi idag inte kan förutse.

Samtidigt är, som nämnts tidigare, yrkesrörligheten stor på arbets- marknaden, vilket innebär att ett omfattande nyrekryteringsbehov kom- mer att finnas kvar även i yrken som minskar till föld av kontorsauto- mation, som en konsekvens av att den offentliga sektorns expansion avtar eller av andra skäl. Även fortsättningsvis kan alltså utbildnings- och yrkesval ske med hänsyn till såväl intresse som arbetsmarknadsut- veckling.

Under alla omständigheter kommer det ändå bli fråga om en betydan- de omställnings- och anpassningsprocess många kvinnor måste genom- gå under de närmaste 15 åren. Det är mot denna bakgrund man skall se vårt förslag om ett åtgärdsprogram för kvinnor i samband med datori- sering.

5.5.3. Handikappades arbetsmarknad påverkas av datatekniken

Det är svårt att ange några mått för hur segregerad arbetsmarknaden är för handikappade. Huvudskälet till detta är att själva begreppet handi- kapp är relativt. Handikapp är med andra ord ingen egenskap hos individen, utan uppstår i konfrontationen mellan människor och miljö. En skada eller sjukdom leder till ett funktionshinder som i sin tur ger upphov till ett handikapp om miljön i vid bemärkelse inte är anpassad.

Med denna innebörd av begreppet handikapp blir gruppen som om- fattas av det mycket stor och mycket heterogen. Det kan i en diskussion kring datateknikens betydelse vara lämpligt att göra en avgränsning av gruppen. Vi utgår här från den avgränsning som görs i rapporten ”Da- tateknik och handikappades arbetsliv” (Ds A l983:13). Rapporten kon- centreras kring dem som har någon form av informations- och kommu- nikationshandikapp, dvs döva/ hörselskadade, rörelsehindrade, för- ståndshandikappade, synskadade och talskadade.

Med denna utgångspunkt torde man kunna tala om att det finns vissa handikappyrken, dvs yrken där ovan nämnda funktionshinder är över- representerade. Denna slutsats kan dras utifrån tillgänglig arbetsmark- nads— och utbildningsstatistik.

AMS publicerar en månatlig statistik över placeringsyrkena för ett antal handikappgrupper. Vad den entydigt visar när det gäller hörselska- dade, rörelsehindrade, förståndshandikappade och synskadade är att få placeras inom tekniskt arbete. En undersökning av synskadades arbets-

marknadssituation från 1976, ”De synskadade i förvärvslivet", visade att synskadade är överrepresenterade i sekreterar— diktafonskrivaryrken och mycket underrepresenterade som tekniker.

Statistik som i det här sammanhanget bäst belyser yrkesinriktningen torde vara utbildningsstatistiken. l ”Handikappade elever i det allmänna skolväsendet”(SOU l982:19), redovisas uppgifter om synskadades, döva/hörselskadades, samt rörelsehindrades fördelning på olika utbild- ningslinjer i gymnasieskolan läsåret 1979/80. Av dessa uppgifter fram- går följande:

IZI Rörelsehindrade är klart överrepresenterade på distributions- och kontorslinjen. Döva och hörselskadade väljer i större utsträckning än övriga elever tvååriga yrkesinriktade utbildningar. Synskadade är överrepresenterade på de humanistiska linjerna. El Utvecklingsstörda får sin yrkesutbildning vid landstingens yrkessär- skolor. Några vanliga linjer där är verkstadsteknisk linje, distribution och kontor samt grafisk linje. El Förutom dessa allmänna utbildningslinjer finns det olika specialut- bildningar för olika handikappgrupper, bl a utbildning av gravt hör- selskadade till stansoperatörer.

Den slutsats man kan dra av dessa uppgifter är att olika typer av kontors- yrken är mycket vanliga. Denna sektor kommer i framtiden att genomgå stora förändringar. Datoriseringen leder också till rationaliseringar med minskat personalbehov. Lagerarbete och grafiskt arbete tillhör en sektor som redan nu genomgår stora rationaliseringar pga datatekniken, vilket bl a drabbar Utvecklingsstörda.

Även om bilden inte är helt entydig med en klart avgränsad arbets- marknad, kan man ändå till en viss grad karaktärisera den som segrege- rad. Den domineras också av yrkesområden med ett minskande perso- nalbehov som en följd av ökad datoranvändning. Därmed skulle man kunna teckna en mörk framtidsbild: datoriseringen resulterar i en ökad utslagning.

Samtidigt som dessa mer traditionella handikappyrken minskar i om- fattning öppnar datatekniken möjligheter för nya och/eller förbättrade arbeten. Datoriseringen blir ett hjälpmedel i två avseenden. Dels har olika datayrken skapat nya arbetsmöjligheter, tex programmerare när det gäller synskadade, dels används allt oftare hjälpmedel som antingen sammankopplas med en dator eller vars viktigaste beståndsdel utgörs av exempelvis en mikrodator.

Dessa hjälpmedel underlättar eller öppnar tidigare stängda arbeten. Ett stort antal exempel kan här ges. En gravt rörelsehindrad med för- måga att röra endast några fingrar kan arbeta som redaktör med hjälp av en fjärrstyrd och specialanpassad skrivfunktion. Med hjälp av en punkt- skriftsbandspelare som är hopkopplad med en skrivmaskin skulle en dövblind kunna arbeta med liknande uppgifter. Datoriseringen inom televerket har öppnat möjligheter för synskadade att utföra arbetsupp- gifter som tidigare var reserverade för seende. Med hjälp av syntetiskt tal kan talskadade klara ett arbete som kräver vissa telefonkontakter. Gravt

rörelsehindrade har hittills varit utestängda från industriarbete. Föränd- ringen av arbetet inom industrin, från att stå vid en maskin till övervak- ning i ett kontrollrum, skapar helt nya förutsättningar för gravt rörelse- hindrade att delta i industriarbete.

Ytterligare exempel på arbeten som underlättats eller rent av möjlig- gjorts tack vare datatekniken ges i rapporten ”Datateknik och handikap- pades arbetsliv”.

De yrkesområden som traditionellt varit överrepresenterade bland ovan nämnda handikappgrupper tillhör en krympande sektor till följd av datoriseringen. Sker inga förändringar i yrkesval är det knappast orealistiskt att anta att arbetsmarknadssituationen blir ännu svårare för dem. Parallellt med denna negativa utveckling skapar emellertid data- tekniken bättre förutsättningar att klara nya arbetsuppgifter. Vad som krävs för att man skall kunna tillgodogöra sig dessa förutsättningar är en annan inriktning på yrkesvalet. För att uppnå detta måste eleverna styras in på andra utbildningslinjer än idag med hjälp av bl a en bättre studie- och yrkesorientering.

5.5.4 Datateknikens möjligheter att förbättra arbetsmarknaden för handikappade måste utnyttjas.

För att datatekniken ska kunna utnyttjas för att skapa fler arbetstillfällen för handikappade krävs bättre kunskaper om dess möjligheter. Kun- skapsspridningen förutsätter emellertid kunskapsuppbyggnad i form av dokumentation av gjorda insatser.

Mycket av arbetet med att anpassa arbetsplatser med hjälp av datatek- nik sker på lokal nivå. Ofta sker det inom ramen för verksamheten vid ett arbetsmarknadsinstitut med särskilda resurser för vissa handikapp- grupper (Ami-S). Konsulter är också många gånger inkopplade i arbetet. Dessa arbetsinsatser får dock sällan ytterligare spridning trots att de många gånger skulle kunna appliceras på andra arbetssituationer.

För att förbättra kunskapsspridningen krävs en central dokumenta- tion av de insatser och erfarenheter som görs vid arbetsplatsanpassning- ar där datatekniken utnyttjats som hjälpmedel. En sådan samlad doku- mentation blir en värdefull hjälp i det lokala arbetet som även framledes kommer att spela en väsentlig roll i utvecklandet av nya tekniska lös- ningar.

Denna centrala dokumentation och kunskapsspridning tjänar inte bara syftet att stimulera det lokala utvecklingsarbetet. 1 lika hög grad är uppgiften att informera om den nya teknikens möjligheter till Ami, anpassningsgrupper, skyddskommittér, SYO-konsulenter rn m. I avsnitt 4.6 utvecklas uppgifterna för och organisationen av denna dokumenta- tion.

Informationsspridningen förefaller också vara bristfällig vad gäller de olika bidragsmöjligheter som finns idag. Kontakter med representanter för arbetsgivare visar att kunskaperna om dessa bidragsmöjligheter är mycket begränsade. Det gäller både bidrag för arbetsbiträde, arbetstek- niska hjälpmedel och särskilda anordningar på arbetsplatsen. Dessa bristande kunskaper hämmar ett brett utnyttjande av de tekniska lös-

ningar som i dagsläget står till buds. Det är därför nödvändigt med ytterligare informationsinsatser främst från arbetsförmedlingens sida på detta område.

Vad gäller den personal som arbetar med arbetsplatsanpassningar och yrkesinriktad rehabilitering, saknar den idag många gånger tillräcklig kunskap om hur datatekniken kan utnyttjas som ett hjälpmedel för handikappade i arbetslivet. Kraven som måste ställas på personalen gäller inte bara hur hjälpmedlen fungerar rent tekniskt, utan också under vilka förhållanden de skall kunna användas på en arbetsplats. För att höja kompetensnivån krävs fortbildningsinsatser i teknikanvändning.

För de personalkategorier vid Ami-S som genomgår utbildning vid lärarhögskolan bör enligt vår mening särskilda krav på djup och bred arbetslivserfarenhet ställas vid intagningen.

Utnyttjandet av datatekniken i hjälpmedel för handikappade har re- sulterat i allt högre kostnader för dem. Allt oftare överskrider de bidrags- taket på 50 000 kronor. Möjligheter finns visserligen att överskrida det maximala beloppet, men de är begränsade. I framtiden kan detta leda till problem för dem som behöver mer avancerade anpassningar. Någon gräns för bidragsbeloppets storlek bör enligt vår mening inte finnas, utan värdet av att ge människor goda arbetsmöjligheter bör istället betonas. Ett slopande av bidragstaket torde inte heller leda till några större kostnadsökningar för samhället, då det rör sig om ett fåtal hjälpmedel. Av samma skäl bör maximibeloppet, som f n uppgår till 50 000 kronor, för särskilda anordningar på arbetsplatsen , t ex anpassningar av maski- ner eller personalutrymmen, tas bort. För båda dessa stödformer gäller vissa begränsningar för belopp över 30 000 kronor.

Själva hjälpmedelshanteringen måste också förenklas. Idag leder reg- lerna ibland till onödiga tidsutdäkter. Maximibeloppet på 30.000 kronor för länsarbetsnämnderna bör därför avskaffas. Vidare bör det också bli möjligt att rekvirera arbetstekniska hjälpmedel och därefter debitera sökandes länsarbetsnämnd.

I handlingsprogrammet i handikappfrågor som samtliga riksdagspar- tier ställt sig bakom, föreslås att sjukvårdshuvudmännen får det samlade och fulla ansvaret för all hjälpmedelsverksamhet. En sådan organisa- tionsförändring underlättar utprovningen och ordination, och den en- skilde behöver inte vända sig till olika organ i samma typ av ärenden. Här föreslås inte denna förändring med vi anser att frågan bör utredas.

Ibyggnadsstadgans & 42a anges att alla byggnader utom enskilda skall vara tillgängliga för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsför- måga. Ett motsvarande krav bör enligt vår mening kunna ställas vid införande av ny teknik i arbetslivet. Kravet omfattar både programvaran och hårdvaran och innebär att en allmän miniminivå för tillgänglighet anges. Den teknik som sedan används skall antingen från början vara anpassad eller möjlig att anpassa utan alltför komplicerade ingrepp. I praktiken innebär kravet någon form av standardisering.

För att skapa bättre förutsättningar för att göra arbetsmarknaden mer tillgänglig för de handikappade, kan teknikupphandling utgöra en fram- komlig väg. Goda möjligheter borde på så sätt finnas att utveckla hjälp- medel med ett brett användningsområde och relativt låga inköpskostna-

der. En viktig utgångspunkt för ett teknikupphandlingsprojekt måste vara att få fram datoriserade hjälpmedel som kan få en bred spridning till många yrkeskategorier.

Vi vill dock i detta sammanhanget framhålla att teknikupphandling inte får begränsa möjligheterna att i skilda sammanhang pröva andra lösningar. Det finns arbetsplatser som kräver helt egna anpassningar. Olika lokala initiativ kommer därför alltid att spela en viktig roll. Dess- utom får inte andra insatser med att ta fram datorstödda hjälpmedel avstanna under de år ett teknikupphandlingsprojektet pågår.

Standardiseringsarbete innebär också FoU-insatser för att finna lämpliga kommunikationsvägar mellan människa och dator. Det gäller tex att kunna motta information för dem som är synskadade och att kunna ge information till dem som är gravt rörelsehindrade.

Avslutningsvis vill vi framhålla betydelsen av att låta teknikens möj- ligheter att främja de handikappades möjligheter till arbete utnyttjas.

6. Datorisering och arbetsmiljö

6.1. Sammanfattning

Begreppet arbetsmiljö har i detta kapitel getts samma vida tolkning som i arbetsmiljölagen. Med detta som grund tar vi upp fyra olika aspekter av arbetsmiljö: arbetets organisation, arbetets innehåll, arbetsgemen- skap och arbetsplatsens utformning.

Effekterna av ett datasystem bestäms i stor utsträckning av hur arbetet organiseras. Genom sin kapacitet att sprida information kan datatekni- ken utnyttjas till ett ökat lokalt beslutsfattande. Många datasystem har emellertid också medfört nya arbetsmiljöproblem som från början inte förutsetts, t ex ensamarbete och minskade sociala kontakter. För att stödja tidiga organisationsdiskussioner i ett projekt föreslår vi forsk- ningsinsatser om hur en god arbetsorganisation kan utformas i olika miljöer. STU, arbetarskyddsfonden och de olika branschforskningsor- ganen bör också i sina forskningsprogram inkludera en teknikutveckling som även innebär en förbättring av arbetsmiljön.

Konsekvenserna av data- och telekommunikationsteknikens roll i den tilltagande internationella arbets- och ansvarsfördelningen är en fråga som vi anser måste utredas närmare. Datatekniken påverkar även yrkes- kunskaperna och förändrar deras karaktär när de traditionella kunska- perna och arbetsuppgifterna delvis byggs in i datasystemen. Rutinarbets- uppgifter kan försvinna eller spridas ut till allt fler personer. Kraven på tekniskt kunnande, flexibilitet och abstrakt tänkande ökar. Vi föreslår ökade forskningsinsatser om hur yrkeskunskaperna förändras till sin karaktär.

Användningen av datateknik har i allmänhet inneburit avsevärda förbättringar av den fysiska arbetsmiljön, även om vissa yrkesgrupper, tex reparatörer, i vissa fall fått en besvärligare miljö att arbeta i. Bild- skärmsutrustningar uppvisar fortfarande brister i den ergonomiska ut- formningen, och vi anser därför att de borde genomgå jämförande produkttest i t ex Statens Provningsanstalts regi.

Arbetarskyddsverkets traditionella roll som en reglerande och kon- trollerande myndighet har hittills i första hand gällt den fysiska arbets- miljön. Utarbetandet av föreskrifter för bildskärmsarbete, robotarbets- platser m m är av stor vikt. Denna roll anser vi emellertid inte vara tillräcklig för att styra utvecklingen av datatekniken i socialt acceptabla former. Betraktas tillsynsmyndigheternas roll i ett framtidsperspektiv

anmäler sig frågor som tex ett breddat ansvarsområde, behov av ny kompetens och en förändrad inriktning av verksamheten. Vi anser att detta måste utredas närmare. I första hand bör myndigheten utarbeta en plan för hur kompetensen i ett stramt budgetläge kan breddas på dessa områden.

Då det finns behov av att stimulera utvecklingen av teknik som be- främjar en god arbetsmiljö vill vi framhålla några möjliga stödjande åtgärder. Teknikupphandling är tex ett sätt att bygga upp en riktad efterfrågan på önskvärda produkter. I detta sammanhang vill vi erinra om vårt tidigare förslag om en statlig upphandling av flerfunktionster- minaler (se "Kontorens datorisering” Ds A 1981:16). Det borde också vara möjligt att låta den offentliga förvaltningen starta pilotprojekt eller utveckla demonstrationsexempel. Detta fordrar dock att myndigheterna utvecklar långsiktiga ADB- strategier.

] syfte att skydda den enskildes integritet på arbetsplatsen föreslår vi också en förstärkning av datalagen.

6.2. Begreppet arbetsmiljö måste ges en vid tolkning

I föregående kapitel, liksom i våra tidigare betänkanden, har vi sökt ge uttryck för en positiv tekniksyn. Ett ökat utnyttjande av datatekniken bör paras med en strävan att såväl förbättra arbetsmiljön som att skapa ett reellt medbestämman de för de anställda. Vi har härvid använt begreppet arbetsmiljö i den vida bemärkelse som anges i arbetsmiljöla- gen.

En grundregel i arbetsmiljölagen är att arbetsförhållandena skall an- passas till människans förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende. _ Arbetet skall också ge möjligheter till engagemang och arbetsglädje. Utgångspunkten är att arbetsmiljön utgör en helhet. De psykiska och sociala konsekvenserna av arbetsmiljön kan inte härledas till en viss avgränsad del. Detta sysnsätt innebär att såväl fysiska som organisato- riska och sociala arbetsmiljöfaktorer både påverkas och påverkar var- andra.

I denna helhet är arbetsorganisationen ett exempel på en väsentlig faktor som har direkta konsekvenser för de sociala och psykologiska förhållandena. Förhållanden som t ex arbetsbelastning, samarbete, in- flytande och personlig utveckling, monotoni och stress i arbetet och möjligheter till kontakter kan även få effekter på hälsan. Men arbetsor- ganisationen är också viktig för utformningen av den fysiska arbetsmil- jön, dvs olika arbetstekniska (arbetstyngd, arbetsställning), fysikaliska (buller, belysning, klimat) och kemiska miljöfaktorer.

Med denna tolkning av begreppet arbetsmiljö som grund, tar vi upp följande fyra aspekter av arbetsmiljö:

IZI Arbetets organisation. Det är viktigt att diskussioner om och plane- ring av organisationsförändringar kommer igång i inledningsskedet av ett systemutvecklingsprojekt.

IZI Arbetets innehåll. Målsättningen vid införandet av datoriserade sy- stem måste vara att skapa varierande arbetsuppgifter med möjlighe- ter till ansvarstagande och självständighet. Arbetsinnehållet får inte försämras. IZI Arbetsgemenskap. Vid införandet av datasystem förändras ofta ar- betskontakterna mellan de anställda då kommunikatio nen alltmer sker via datorer. Riskerna för social isolering och specialisering måste motverkas och de personliga kontaktvägarna bibehållas. D Arbetsplatsens utformning. Datoriseringen har ofta medfört nya pro- blemområden, t ex synbesvär vid bildskärmsarbete, brister i terminal- arbetsplatsens ergonomiska utformning, nya olycksfallsrisker vid ro- botanvändning och underhållsarbetarnas arbetsvillkor.

6.3. Arbetets organisation

6.3.1. Planerad organisationsutveckling för lyckade sats- ningar på datorisering

Utvecklandet och införandet av datorsystem kan inte ses som en isolerad och fristående företeelse i en verksamhet. Teknologin (t ex maskiner, program eller rutiner) och de anställda samordnas via en struktur (ar- betsorganisation) för att bidra till en uppgift (verksamhet). Alla variab- lerna hör intimt samman. En förändring av teknologin (t ex ett nytt datorsystem) medför därför konsekvenser för såväl arbetsuppgifterna, arbetsorganisationen som för de anställda. En brist på helhetsyn vid genomförandet av förändringar ändrar inte det faktum att konsekven- ser, och därmed en rad förändringsbehov, uppstår. Förändringsbehoven blir då snarast krav.på anpassningar till de redan genomförda föränd- ringarna.

Det är inte enbart den tekniska utrustningen som är avgörande för produktiviteten och för investeringarnas lönsamhet. Organisationen av arbetsuppgifterna spelar en mycket stor roll. Sättet att organisera arbetet är viktigt inte enbart för effektiviteten i verksamheten (jämför kapitel 5, organisationsfaktorn), utan har också betydelse för de anställdas möjlig- heter att få meningsfulla arbeten i en god miljö.

I samband med installation av avancerad produktionsutrustning eller teknikstöd genomförs ofta förändringar av arbetsorgani sationen. Den tekniska lösningen får ofta styra sådana förändringar utan tanke på vad de egentligen innebär för de anställda i form av styrning, enformighet och beslutsmöjligheter.

För högt arbetstempo, ökad arbetsbörda, stark styrning av systemet m in kan lätt leda till en försämrad arbetsmotivation och minskat enga- gemang. Humvida den anställde tjänar systemet eller betjänas av det kan ha avgörande betydelse för de anställdas inställning. Kunskapen om den direkta produktionen försvinner om de anställda förvandlas till syste- mets servicearbetare. Därmed minskar också förmågan att lösa tillfälliga problem självständigt, t ex vardagsrationalisera m m, vilket är väsentliga aspekter även ur produktivitetssynpunkt.

Många av de traditionella ADB-systemen har kännetecknats av en så klart förväntad lönsamhet att teknikens möjligheter snarare än väl underbyggda rationaliseringsbedömningar har fått bilda underlag för beslut om teknikinförandet. Men allteftersom datarutinerna har sofisti- kerats har behovet av att se datoriseringen som en del av en mer vittom- fattande organisationsutvecklingsprocess ökat, liksom behovet av mer utförliga lönsamhetsbedömningar. Man kan konstatera att organisa- tionsförändringar som påtvingats i efterhand gett upphov till mindre väl fungerande nödlösningar och därmed ett berättigat missnöje hos perso- nalen.

För en given teknisk produktionsuppläggning är en mängd olika organisationsformer möjliga. Likaså kan tekniken användas och varie- ras för att möjliggöra en bestämd önskad arbetsorganisation. Valet av organsationslösningen bestäms dock som regel av beslutsfattarnas eko- nomiska överväganden, kunskaper samt värderingar om människor och arbeten. Det är viktigt att alla berörda parter redan på idéstadiet av ett systemutvecklingsprojekt deltar i diskussioner om organisationens ut- formning, vilka problem som finns och hur dessa bör lösas. På detta sätt borde det gå att minska riskerna för olämpliga organisationsutformning- ar.

Vi anser det nödvändigt att organisationsdiskussioner kommer igång i ett tidigt skede av den utredningsverksamhet som föregår ett systemin- förande. Den önskvärda arbetsorganisationen måste utgöra en viktig utgångspunkt för systemutformningen. Många datasystems effektivitets- höjande effekter kan vara lätta att urskilja, medan effekterna av orga- nisationsförändringar däremot kan vara svårare att bedöma. Att låta organisationsförändringarna ”värka ut” i efterhand kan skapa bristande överensstämmelse mellan organisationen och systemet, och därmed dämpa, eller helt eliminera, den förväntade rationaliseringseffekten.

6.3.2. Organisatoriska och tekniska förhållanden påverkar införandet av datasystem

Införandet av datatekniska tillämpningar i såväl produktion som admi- nistration är inte enbart en fråga om kostnader och tillgång på nya produkter. Den nya tekniken skall oftast fogas in i en redan fungerande verksamhet som har en viss tröghet mot förändringar. Det talas i sådana sammanhang ofta om organisatoriska och tekniska arv.

6.3.2.1 Organisatoriska förhållanden

De anställdas attityder till de förändringar införandet av ny datateknik medför är i hög grad beroende av i vad mån deras erfarenheter, förvänt- ningar, strävanden och trygghetskrav beaktas. Förändringar vars inne- börd och konsekvenser individen inte känner till, skapar lätt osäkerhet och därmed också en negativ inställning. Möjligheter att delta i och påverka utvecklingsarbetet kan däremot leda till en positivare inställ- ning, vilket kan underlätta introduktionen av systemet.

Om förväntningarna på ett nytt datasystem skall kunna uppfyllas får

det inte på kort sikt ha en högre teknologisk nivå än vad personalens kunskapsnivå och s k datamognad medger. Med datamognad avses vana och tidigare erfarenhet av att arbeta med datasystem. Datamognad avser även ett företags samlade kompetens och erfarenheter av att utveckla, utvärdera och använda datatekniken på ett ändamålsenligt sätt.

De kunskaper om analys av problem och förändringsbehov som finns tillgänglig inom ett företag har också betydelse för hur man lyckas med genomförandet av förändringar. Mycket beror också på personalens förtroende för specialisterna, vilket givetvis har ett visst samband med deras bakgrund och kunskaper inom området. Samtidigt är personalens tidigare erfarenheter av samarbete med dataspecialister styrande för hur de uppfattar den nuvarande situationen. Bristande kommunikation mel- lan experter och användare kan dessutom uppkomma pga olikheter i t ex utbildning, språk och värderingar. I organisationer där det finns en ambition att låta användarna medverka i utvecklingsarbetet kan sådana kommunikationsproblem medföra en dämpad införandetakt. l organi- sationer där sådana ambitioner inte finns kan totallösningen istället bli sämre.

Stora dataavdelningar och systemförvaltningar kan också medföra att gamla organisatoriska mönster bibehålls, och därmed försvåras införan- det av ny teknik. I många fall saknas även motiv för snara förändringar av nuvarande system. De statliga centrala verken kan utgöra ett exempel på detta. I dessa organisationer går mellan 60 och 80 procent av system- utvecklingspersonalens arbetsinsatser till systemunderhåll. Detta be- gränsar utrymmet för planering av nyutveckling och omläggning till mer decentraliserade och lokalt anpassade systemlösningar. Framtagandet av långsiktiga ADB-planer torde dock kunna medföra en förändring i dessa avseenden.

Slutligen inverkar den existerande arbets— och beslutsorganisatio— nen. Denna påverkas ofta av ett införande av ny datateknik. Om arbets- organsationen inte bildar utgångspunkt för teknikens införande är ris- ken stor för ineffektiva lösningar.

6.3.2.2 Tekniska förhållanden

Tidigare investeringar i teknisk utrustning kan som tidigare nämnts ha en dämpande effekt på spridningen av ny teknik. I många företag och organisationer är investeringsbeloppen i datorutrustning ansenliga, och det finns därför en naturlig strävan att utnyttja dessa så länge det är ekonomiskt och tekniskt försvarbart. Den befintliga utrustningen med- för dessutom ofta en låsning till en eller ett fåtal leverantörer när det gäller den framtida anskaffningen av datorutrustning. Anledningen till detta är den brist på standarder som råder på datamarknaden, vilket försvårar en hopkoppling av utrustningar från olika leverantörer. Tek- nikspridningen inom företagen möter därmed ett motstånd av såväl teknisk som ekonomisk natur.

Komplexa ADB-system i kombination med gamla tekniska lösningar får ofta ett omfattande systemtekniskt underhåll som följd, vilket be- gränsar möjligheterna till nytänkande och nyutveckling. Stora inves-

teringar har gjorts i själva utvecklandet och införandet av de redan befintliga datorbaserade systemen. De är integrerade med den befintliga verksamheten och utgör därmed ett organisatoriskt hinder mot föränd- ringar. Inom industrin finns dessutom annan gammal teknisk utrustning som kan verka hindrande på nyutvecklingen av bra datorlösningar.

Det finns emellertid också stimulerande faktorer som brukar kallas ”teknikens imperativ”. Med det avses att den tekniska utvecklingen skapar en alltmer förfinad och avancerad teknik som i sig själv innehål- ler en uppmaning till användning, även om de rationella skälen inte är så starka. De som i första hand är mottagliga för teknikens imperativ är de specialister som redan tidigare har ett stort tekniskt kunnande och teknikintresse. Deras önskan om att använda det senaste inom det data- tekniska området enbart för att det finns tillgängligt, kommer även i fortsättningen att vara en viktig förklaring till införandet av ny teknik och till en förfining av den befintliga. Leverantörernas strävan att påver- ka specialisterna förstärker denna utveckling.

En annan sida av teknikens imperativ är den allmänna legitimitet som datatekniken har som rationaliseringsinstrument. Det finns därför ett visst tryck på den organisation som vill rationalisera sin verksamhet att använda sig av just datatekniken. Att ha en omfattande datoriserings- verksamhet tas i många fall som intäkt för att man bedriver en effektiv rationaliseringsverksamhet. Denna typ av teknikens imperativ påverkar troligen i första hand beslutsfattare som har ansvar för företagets eller organisationens rationaliseringsverksamhet. Inom den offentliga sek- torn kan dock benägenheten att investera i ADB motverkas av minskade ekonomiska resurser. Politikerna kräver allt oftare att införandet av ADB skall föregås av kalkyler som visar en omedelbar kvantifierbar ekonomisk lönsamhet. Detta kan medföra att investeringar i ny teknik som först på sikt ger mätbara ekonomiska vinster förhindras.

6.3.3. Risk för ökat ensamarbete

Dagens arbetsorganisation inom den varuproducerande industrin inne- bär ofta att ett fåtal anställda arbetar i varje produktionsavsnitt. Avstånd och buller förhindrar oftast direktkommunikation mellan de olika pro- duktionsavsnitten. Allteftersom automationsgraden ökar kommer per- sonalbehovet att minska. Det blir då färre och färre arbetare i varje avsnitt. Den ursprungliga organisationen medför att det blir långt mellan arbetstagarna och de får ensamma ansvara för respektive avsnitt. Denna utglesning innebär bl a en isolering som medför minskade möjligheter att diskutera problem i produktionen, minskat erfarenhetsutbyte och avlösningssvårigheter.

Vid planeringen av nya anläggningar och ny utrustning är det viktigt att ta hänsyn till och planera för kommande förändringar. Framtida förändringar kommer troligtvis att innebära en ökad automationsgrad och ett minskat personalbehov. Ar betsorganisationen bör vara så utfor- mad att den innehåller en beredskap för sådana förändringar utan att arbetsmiljön försämras för den personal som finns kvar. Utglesningen av personal beror ofta på bristande anläggningsplanering i dessa avseen-

den. Grupparbete med närbelägna arbetsplatser är oftast den arbetsor- ganisatoriska lösning som bäst klarar av de förändringar som orsakas av en ökad automation.

Inom processindustrin är utvecklingen mot arbete i hytter och kon- trollrum mycket vanlig. Flera arbetsuppgifter som tidigare utförts ”på golvet” har flyttats in till ett manöverrum, vilket bl a medfört en avsevärd förbättring av den fysiska arbetsmiljön för operatören. Men detta har också fått till följd att operatören oftast arbetar ensam.

Problemen med ensamarbete, monotoni och låg bemanning skulle kunna lösas genom att flera kontrollrum byggs samman till ett större komplex. Exempel på detta finns bl a på Gruvöns pappersbruk. På detta sättskapas möjligheter till sociala kontakter mellan operatörer som annars skulle ha arbetat ensamma. Dessutom blir det möjligt för opera- törerna att kunna hjälpa varandra när processerna kommer i obalans samt ersätta och stödja varandra vid frånvaro, upplärning och utbild- ning.

Den nya tekniken ger, som tidigare nämnts, möjligheter att organisera arbetet på ett flertal olika sätt. Det är en fråga om att välja, och detär då väsentligt att inte enbart beakta den rent fysiska arbetsmiljön, utan att även ta hänsyn till människans psykiska och sociala behov. Problem som tex ensamarbete, monotoni, stress och anspänning och andra hälsomäs- siga effekter lätt kan glömmas bort i ansträngningarna att skapa en bättre fysisk arbetmiljö.

6.3.4. Datasystem bör stödja ett ökat lokalt beslutsfattande

En spridning av ansvar, befogenheter och beslutsfattande inom ett före- tag utgör ett led i en förbättring av den totala ar betsmiljön för de anställda, samt bidrar till en ökad effektivitet av verksamheten. Men för detta krävs en förbättrad och utbyggd tillgång till information om före- taget ute på arbetsplatserna. Datorkraften har här genom sin kapacitet att sprida information till ett stort antal personer en stor funktion att fylla.

För att t ex kunna planera och lägga upp sitt eget arbete krävs känne- dom om vilka order som står på tur, hur brådskande de är, hur material- förrådet och råvarulagret ser ut etc. Ändringar i produktion och tillverk- ningsmetoder kräver ekonomisk information osv. Datorbaserade infor- mationssystem av olika slag kan förmedla denna typ av information till berörda funktioner för att skapa det handlingsutrymme som behövs.

Bristande kunskaper eller omedvetna värderingar hos beslutsfattarna, samt ovana eller oförmåga att föreställa sig en annan arbetsutformning kan förklara varför så lite förverkligats av alla de idéer som tycks finnas om en decentraliserad styrning. Denna oförmåga att se andra lösningar finns ofta också hos systemutvecklingspersonalen när de skall översätta personalens kravspecifikationer till systemspecifikationer.

Vi ser det som väsentligt att datasystemen utformas så att de skapar möjligheter till ett mer decentraliserat beslutsfattande. En utveckling mot ökat utnyttjande av kontroll och övervakningsmöjligheter skulle motverka strävandena mot en ökad självständighet och inflytandegrad

för företagens anställda. En ökad medvetenhet om att konstruktionen av datoriserade system också kräver en medveten konstruktion av organi- sationen är därför nödvändig. Det är här väsentligt att de anställda får bidraga med sina kunskaper och idéer om en bra arbetsutformning. Detta ställer krav på bra systemutvecklingsmodeller och metoder.

6.3.5. Datatekniken möjliggör en geografisk spridning av arbetsplatserna

Utvecklingen inom data- och telekommunikationstekniken möjliggör helt nya organisatoriska lösningar för ett företag eller en organisation. Delar av ett företag kan utlokaliseras, t ex en skriv- eller registrerings- central. Produktionsplanering, informationsbehandling och tjänstepro- duktion kan decentraliseras och utföras på distans, t ex i närarbetsplat- ser eller vid en hemterminal. Vi anser att detta i och för sig kan ha gynnsamma regionalpolitiska effekter, men vi vill samtidigt betona att en målsättning måste vara att flytta ut organisationsdelar med en mer sammanhållen verksamhet. Möjligheterna att skapa goda arbetsförhål- landen och beslutsformer som möjliggör ett lokalt inflytande torde där- med öka.

Vi vill i detta sammanhang också fästa uppmärksamheten på data- och telekommunikationsteknikens inverkan på lokaliseringen av produk- tionsresurser och arbets- och ansvarsfördelningen i transnationella före- tag. Redan idag märker vi tendenser till en tilltagande internationell arbetsdelning, t ex import av programmerings- och systemeringstjänster från u-länder till i-länder. Tusentals indier arbetart ex redan för japans- ka företag med sådana arbetsuppgifter. Utvecklingen inom den närmas- te framtiden kommer att påverka både lokaliseringen av utvecklings- och produktionsresurser i företag och import och export av tjänster, samt även konkurrensförhållanden mellan stora koncerner och små företag. Denna utveckling får givetvis konsekvenser för såväl sysselsätt- ning som medbestämmande. Vi har i vårt arbete i huvudsak studerat den enskilde arbetstagarens arbetssituation, medan den här nämnda utveck— lingen berör andra relationer, nämligen de mellan olika företagsenheter- och funktioner i ett internationellt perspektiv. Vi anser att denna utveck- ling och dess möjliga konsekvenser måste utredas närmare.

6.351. Kan kraven på meningsfulla arbetsuppgifter uppfyllas vid hemterminalarbete?

Hemterminalarbete, dvs ett arbete vid en terminal som är placerad i hemmet, är en arbetsform som möjliggjorts genom den nya tekniken. De arbetsuppgifter som kan vara aktuella i denna arbetsorganisation är sådana som kräver ett minimum av interaktion och kontakter med kollegor och så lite instruktion som möjligt. Hittillsvarande erfarenheter pekar på att sådana arbetsuppgifter antingen är högt kvalificerade, t ex programmerare, börs/aktiemäklare och forskare, eller rutinartade, strukturerade och maskinbundna, som tex registrering och ord- och textbehandling, Denna distinktion är viktig att göra då förutsättningarna

för meningsfulla arbetsuppgifter skiljer sig betydligt för de två katego- rierna.

De främsta drivkrafterna för enskilda individer att arbeta i hemmet är troligen möjligheterna till en större personlig flexibilitet och mer fritid. Det kan finnas möjligheter att förlägga arbetstiden till tidpunkter som är mer familje- eller intresseanpassade än den normala kontorstiden. Min- skade arbetsresor gör det möjligt att utöka arbetstiden utan att vara borta från hemmet en större del av dagen. Den frigjorda tiden kan också användas till olika fritidsaktiviteter.

Teoretiskt finns också möjligheten att delar av tiden arbeta på ett traditionellt kontor. Denna möjlighet beror dock på avståndet. Att pe— riodvis arbeta på kontoret kan förhindra en isolering från verksamheten och kollegor, vilket är en av de mer uppenbara riskerna med hemtermi- nalarbete. De informella kontakterna och kommunikationen försvinner. Just de sociala kontakterna är annars en av huvudorsakerna till att man arbetar utanför hemmet. Människor har behov av att diskutera och utbyta erfarenheter om olika problem etc med sina kollegor. Möjlighe- terna att göra karriär och att bli befordrad kan också minska dels pga nya organisationsformer, dels pga att den anställde inte är så att säga ”direkt synlig” och därmed lätt kan glömmas bort.

Det kan även finnas risk för en ökad övervakning och styrning via datasystemen då arbetsledare och chefer kan känna ett ökat behov av formella kontroller. Samtidigt försvinner det sociala stödet från denne. Det kan också finnas anledning att tro att arbetsledningen kommer att utövas olika beroende på vilka arbetsuppgifter det gäller. Enahanda och maskinstyrda uppgifter kan råka ut för mycket detaljerade kontrollsy- stem. Möjligheterna till omväxling och personlig utveckling i arbetet, samt till att se helheten i det minskar. När det gäller mer kreativa och kvalificerade uppgifter är det däremot ofta svårt att bryta ned det på en tillräcklig nivå för maskinstyrda kontroll- och mätsystem.

I debatten kring hemterminalarbete nämns ofta att denna arbetsform bl a gör det möjligt att sköta barntillsynen i hemmet. Ord- och textbe- handling och ADB-arbete i övrigt kräver dock en hög grad av koncen- tration och precision, vilket även med hänsyn till barnens behov torde göra det oförenligt med barntillsyn.

Vi har i detta betänkande, liksom i tidigare rapporter, starkt betonat kravet på en arbetsorganisation som innebär meningsfulla arbeten, goda kontakter med arbetskamrater, möjligheter att utvecklas i sitt arbete samt möjligheter till överblick och inflytande. Vi ser mycket små möjlig- heter att organisera ett ensidigt och rutinartat hemterminalarbete, tex skriv— och registreringsarbete, på ett sätt som tillfredsställer dessa krav. För de som har kreativa och kvalificerade uppgifter kan dock arbetet i sig vara tillräckligt utvecklande och självständigt så att de inte i samma utsträckning berörs av den sociala isolering som hemterimalarbete in- nebär om de under en viss del av arbetstiden föredrar att arbeta i hemmet.

6.352. Arbete på en närarbetsplats mäste förenas med en god arbetsmiljö

På en närarbetsplats sammanförs flera arbetsplatser till lokala arbets- centra i vanliga bostadsområden. Personal från olika företag, myndig- heter och organisationer delar på lokalerna och den tele- och datautrust- ning som finns där. Ett företags anställda kan arbeta i den närarbetsplats som ligger närmast hemmet. Närarbetsplatser skulle kunna finnas över hela landet. Det blir därmed möjligt att ”ta med sig” en anställning när man flyttar genom att arbeta i närarbetsplatsen i den nya bostadsorten.

Liksom vid hemterminalarbete torde de främsta drivkrafterna för enskilda individer att arbeta på en närarbetplats vara möjligheter till personlig flexibilitet vad gäller fördelningen arbete, arbetsresor och fritid. Gemenskapen med människorna i den egna närmiljön kan för- bättras. Men många av de risker som gäller för hemterminalarbete gäller även för närarbetsplatser, tex minskade karriärmöjligheter och social isolering från arbetskamrater. Arbetsledare kan pga de långa avstånden mellan sig själva och de anställda vilja ha en ökad övervakning och kontroll via datasystem. Kontakter och en viss arbetsgemenskap med anställda från andra företag kan däremot utvecklas. Det kollegiala stö- det försvinner emellertid. Olika arbetsgivare kan också medföra bety- dande svårigheter ur facklig synpunkt. Vem tar t ex det fulla arbetsgivar- ansvaret vid förhandlingar rörande förhållanden på närarbetsplatsen?

Arbetsuppgifterna i en närarbetsplats kan vara av samma karaktär som vid hemterminalarbete. Det är dock möjligt att ett större antal olika typer av kontorsfunktioner kan inrymmas. Det har uttryckts oro för att det främst skulle vara anställda med rutinartade arbetsuppgifter som skulle arbeta i dessa närarbetsplatser. Som en del av ett forskningspro- jekt drivs för närvarande en form av närarbetsplats i Sverige. I detta försök deltar till övervägande del kvalificerad personal med fria yrken: konsulter, tekniker, produktionsplanerare, fors kare, bankrepresentan- ter för nya banktjänster etc. Huruvida detta skulle vara typiskt för en närarbetsplats om de vore vanligt förekommande är dock svårt att bedöma.

Iden mån det kan bli fråga om att ensidiga och rutinartade arbetsupp- gifter utplaceras på detta sätt, gör vi bedömningen att möjligheterna till en god arbetsmiljö i begreppets vida betydelse är tämligen begränsade. Detta gäller speciellt om all arbetstid förläggs till närarbetsplatser, och om inga möjligheter till omväxlande arbetsuppgifter finns.

6.3.5.3 Centrala skrivfunktioner bör decentraliseras

Skrivcentraler kännetecknas av att kontorets skrivarbete samlas i en organisatorisk enhet. Vi anser att denna typ av central organisationsform som ensidigt är inriktad på skriv- och registreringsarbete bör undvikas. Arbetsmiljökrav motsvarande dem som ställs på andra kontorsmiljöer måste även ställas på Skrivcentraler. Den ökade integrationen mellan traditionella ADB-system och kontorsinformationssystem is k flerfunk- tionsterminaler bör istället kunna understödja en decentralisering. Fler-

funktionsterminaler ger möjligheter till en mer flexibel arbetsorganisa- tion med en breddning av olika befattningshavares kompetensområde. En långsiktig lönsamhetsbedömning som tar hänsyn till arbetsmiljö- aspekter, förbättrad kommunikationsteknik och billigare utrustning borde däremot kunna ge möjligheter till en decentralisering av dagens skrivfunktioner.

En möjlig utveckling är att fristående Skrivbyråer som specialiserat sig på skrivarbete ökar i omfattning. Kommunikationstekniken kan härvid utnyttjas till att flytta ut dem till glesbygdsregioner, vilket som ett regio- nalpolitiskt instrument måste betraktas som ett positivt alternativ till arbetslöshet. Vi anser dock att arbetet inte ensidigt bör vara inriktat på skriv- och registreringsarbete, utan att hela verksamheter måste finnas. Servicecentralen i Gällivare, SIGA, är ett exempel på en sådan regional- politisk satsning. Arbetsuppgifterna har här en större bredd än vad som är vanligt på en traditionell skrivbyrå, och sträcker sig från dataregistre- ring och mikrofilmning via ordbehandling till tryckeri, fotosättning och spedition. Denna bredd kan göra det möjligt att skapa mer omväxlande arbetsuppgifter.

6.3.6. Ökade forskningsinsatser för god arbetsorganisation

Vi har i detta kapitel betonat det starka sambandet mellan lyckade satsningar i datasystem och organisationsutveckling. Det är därför vik- tigt att organisationsdiskussioner kommer igång i ett tidigt skede av den utredningsverksamhet som föregår införandet av datasystem och annan teknisk utrustning, och att alla berörda parter deltar. För att främja och stödja detta föreslår vi ökade forskningsinsatser för att visa på hur olika organisatoriska lösningar skapar goda arbetsmiljöer och beslutsformer som möjliggör ett decentraliserat inflytande.

6.4. Arbetets innehåll

6.4.1. Tekniken kan utnyttjas till att skapa mer varierade arbetsuppgifter

Den nya teknikens effekter på arbetets innehåll beror i stor utsträckning på hur den utnyttjas. Den kan i och för sig medföra en utarmning och en ökad uppdelning av arbetet, samt även ett minskat behov av såväl yrkeskunskaper som möjligheter till sociala kontakter. Detta kan gälla både de uppgifter som utförs med någon form av datorstöd och den del av de manuella arbetsuppgifter som kan styras av olika datatekniska tillämpningar. Båda kategorierna kan lätt struktureras, programmeras och formaliseras. Arbetsprocesser kan därför ofta delas upp i mindre enheter som standardiseras och programstyrs. Vissa arbetsuppgifter ris- kerar därmed att bli mer avgränsade och rutinmässiga. Även mer kvali- ficerade arbetsuppgifter kan automatiseras och ersättas av passiv över- vakning eller helt bortrationaliseras.

En sådan utveckling är emellertid varken önskvärd eller förutbe- stämd. Det är istället fullt möjligt att utnyttja tekniken till att skapa

meningsfullare och mer varierade arbetsuppgifter. Både den datorstyrda tillverkningsutrustningen och den datorstödda administrativa styrning— en av produktion gör det möjligt för överordnade att bättre överblicka hela produktionsprocessen. Det torde därmed vara möjligt att organise- ra arbetet i mer sjävständiga grupper, då ju arbetsledare och chefer har möjligheter att hela tiden följa tillverkningen och känna till i vilken bearbetningsfas en viss produkt befinner sig.

Det är väsentligt ur både individens och företagens synvinkel att arbetsdelningen inte överbetonas. Arbetsuppgifterna måste bli mångsi- digare igen, bl a genom en integration av produktions- och sidouppgifter som t ex planering och uppläggning av arbetet, omprogrammering och viss reparation av maskiner osv. Arbetscyklerna bör inte enbart bli längre utan också ge både fysisk och psykisk omväxling.

Den nya tekniken gör det möjligt att frikoppla operatören från maski- nen så att denne blir fysiskt mindre bunden till den. NC-maskiner och robotar behöver inte ständig övervakning. Nya former av lag- eller grupparbeten kan därmed bli möjliga. Om de olika lagdeltagarna bidrar med olika kompetenser kan såväl yrkeskunskaperna som arbetsinnehål- let vidgas på ett positivt sätt. Genom att fungera som en informations- källa kan datasystemet också bidra till att ge de anställda en bättre överblick och uppfattning om sammanhangen i arbetet.

När organisationen förändras pga ny teknik påverkas även de löpan- de kontakterna under arbetets gång mellan de arbetande. Utgleshing på arbetsplatserna är vanlig då det direkta arbetet minskar i omfattning pga mer automatiserade tillverkningsmetoder. Detta kan inverka på trivseln i arbetet. Betydelsen av sådana kontakter torde vara speciellt stor för många slag av rutinarbete med låga krav på yrkeskunskaper. I kritiska situationer saknas dessutom möjligheter till stöd och hjälp av arbetskam- rater, vilket kan öka risken för och förekomsten av olycksfall.

Det bör dock påpekas att individens inställning till sin arbetsuppgift är betydelsefull för hur tekniken upplevs. Om t ex skrivarbetet uppfattas som det centrala i sekreterarrollen kan en automatisering av rättstavning och redigeringsarbetet upplevas som utarmande. Om däremot målsätt- ningen är att få en vidgad arbetsroll kan en rationalisering av skrivar- betet skapa sådana möjligheter.

På kontorssidan har många rutinarbetsuppgifter försvunnit genom att de har överförts till datasystem. De rutinarbetsuppgifter som kvarstår går att spridas och fördelas på flera. Detta kan ge utrymme till en vidgad arbetsroll genom en delegering av andra arbetsuppgifter. Inrättandet av IR-system, dvs Information Retrieval, och textkommunikationssystem kan förändra sekreterarnas roll som ”buffert” till handläggare och che- fer. De kan bistå med informationssökning ur databaser och vara en förmedlande länk i textkommunikation mellan olika befattningshavare.

Det är också möjligt att handläggare och chefer själva helt kan ta över sådana arbetsuppgifter. Skrivarbetet kan fördelas på många fler. På sikt kan kontorsinformationssystemen få som följd att behovet av en tradi- tionell sekreterarfunktion minskar betydligt. Det är därför viktigt att systemen kan utgöra grunden för en arbetsutvidgning som i sin tur kan öka arbetsgemenskapen mellan olika yrkeskategorier.

6.4.2. Yrkeskunskap och yrkesroller påverkas av den nya tekniken

Datoriseringen av produktionsapparaten, liksom informationsteknolo- gin i dess helhet, rör dispositionen av och tillgången till information, kunskap och erfarenhet. Kompetensen i att använda material och meto- der kan delvis byggas in i den elektroniska styrutrustningen, och oper- törsarbetet kan istället inriktas mot maskinbetjäning. Inom kontorsom- rådet kan beräkningsprinciperna förenklas och standardiseras, och yr- keskunskaper och beräkningsregler kan systematiseras och byggas in i datasystemen. Men det motsatta kan också gälla, så att den enskildes yrkeskunskaper tas till vara och kan utvecklas i samspel med datatekni- ken.

Klart är emellertid att datatekniken påverkar yrkeskunskaperna och förändrar deras karaktär. Yrkeskunskapen förknippas intimt med yrkes- rollen, och kunskap och yrkesskicklighet är några av förutsättningarna för att kunna känna arbetsglädje. Yrkeskunskapernas betydelse måste därför bevaras i samband med teknikens intåg. Detta är också mycket viktigt med tanke på organisationsfaktorns stora betydelse för utveck- lingsfaktorn och produktivitetsutvecklingen. Yrkeskunskaper utgör en kvalitativ aspekt av arbetskraften. Förändras de förändras också förmå- gan att effektivt utnyttja tekniska investeringar. Det är därför dubbelt viktigt att satsa på utbildning, goda yrkeskunskaper och andra faktorer som har anknytning till människor och deras relationer i arbetslivet.

6.421. Fler befattningshavare kan få tillgång till mer information

Genom datorernas förmåga att sprida information till ett stort antal människor finns förutsättningar för en ökad kunskapsspridning till alla anställda. Utvecklingen mot allt billigare datorkraft gör detta såväl ekonomiskt som praktiskt möjligt. Allt fler kan därmed få möjlighet att få en bättre överblick över verksamheten och på så sätt få en större förståelse för den egna insatsens betydelse.

En ökad informationstillgänglighet kan förbättra förutsättningarna för de anställda att kunna göra 5 k vardagsrationaliseringar; för att finurlighet och kreativitet skall kunna utvecklas krävs kännedom om ett större sammanhang.

Genom en ökad informationsspridning kan en mer decentraliserad beslutsorganisation också byggas upp. Lägre placerade befattningsha- vare kan få den information om helheten som krävs, samtidigt som de besitter viktig lokal kunskap som kan vara betydelsefull för ett effektivt beslutsfattande.

6.422. Traditionellt yrkeskunnande lagras ofta i databaser

Kraven på yrkeskunnande och erfarenhet minskar allteftersom yrkes- kunskaper byggs in och lagras i databaser. Värdefull kunskap förs över från yrkesarbetarna till maskinerna med hjälp av specialister. Genom att

lagra dessa kunskaper i datasystemen kan produktionen effektiviseras — handgrepp, moment och rutiner görs mycket snabbare av en dator än av en människa.

Kunskapslagringen i databaser innebär dock på lite sikt att mydtet få anställda på företaget fullständigt behärskar tillverkningen. Tekniker och specialister kan hantera datorerna och systemen, men de har endast mycket begränsade kunskaper om den egentliga produktionen. De nya och yngre anställda får inte längre tillfälle att förvärva de gamla hant- verksmässiga yrkeskunskaperna, utan deras arbetsuppgifter blir istället mycket enahanda och monotona. Yrkeskunskaperna lever visserligen i många fall kvar i företag och organisationer, men iställt för att förmedlas vidare riskerar de att dö ut i takt med att de kvalificerade arbetarna går i pension.

Det är med andra ord arbetare med kort utbildning som mest har drabbats av de negativa effekterna av rationaliseringar. Arbetsinnehållet har försämrats i takt med att yrkeskunskaperna lagras i databaser. I slutänden drabbar detta också företagen.

Motsvarande utveckling sker på tjänstemannasidan, i t ex försäkrings- bolag och försäkringskassorna. Beräkningsregler m m programmeras in, och personalen utbildas inte längre i de grundläggande principerna. Detta kan göra det svårare för dem att betjäna kunder då de själva inte alltid förstår vad som sker. De förlorar därmed också förmågan att behärska krissituationer och att rätta till felaktigheter.

6.423. K valifikationsnivån måste höjas redan nu

I ett första steg tycks datoriseringen ha gett upphov till två olika tenden- ser: de få intressanta jobben blir allt intressantare medan de många .rutinarbetena blir allt mer utarmade. Specialisterna förstår datasystemen och användarna hanterar dem utan att egentligen förstå vad som händer.

Det nämns ofta att utbildningsnivån i arbetet hela tiden höjs och att uppgifterna får ett rikare innehåll med större krav på och möjligheter till att kunna planera och lägga upp det egna arbetet. Avancerade maskiner medför avancerade och intressanta arbeten. Nya högt kvalificerade ar- betsupgifter och yrken tillkommer, t ex programmerare, systemerare och tekniker.

Samtidigt talas det om att arbetet sönderdelas och utarmas allt mer. Delar av flera okvalificerade arbeten kombineras till nya. Detta ställer låga krav på utbildning och kunskap, och ger små möjligheter till att tänka och planera själv. De avancerade maskinerna tar över de intres- santa arbetsuppgifterna från allt fler människor.

Hittills har vi troligen rört oss mot en polarisering när det gäller krav på yrkeskunnande. I ett nästa steg av datoriseringsprocessen kommer dock många rutinbetonade arbetsuppgifter att automatiseras. Därmed reduceras eller försvinner de yrkesgrupper som utför sådana arbetsupp- gifter.

Att de rutinbetonade arbetsuppgifterna i allt större utsträckning för- svinner i framtiden får dock inte utnyttjas för att negligera arbetsmiljön idag. Vi anser att alla skall ha möjligheter att känna stolthet i yrket och

kunna utvecklas såväl yrkesmässigt som personligt i arbetet. Det måste vara möjligt att i större utsträckning än idag förena planeringen och utförandet av arbete. En operatör skulle t ex själv kunna utföra program- meringen av sin maskin, istället för att som idag endast plocka in och ut material medan programmeringen sker på ett kontor av en särskild instruktör.

6.424. Många nya arbetsuppgifter kräver mindre av yrkeskunnande men mer av s k personliga egenskaper

Som vi nämnt medför ofta datoriseringen att inlärda kunskaper blir föråldrade och att yrken förändras. Det ställs ofta krav på ett ökat tekniskt kunnande samt flexibilitet, dvs kunskaper och förmåga att betjäna flera maskiner. Arbetets innehåll och organisation kräver mind- re av yrkeskunnande jämfört med äldre utrustning, men mer av sådana kvalifikationer som kan anses vara personliga egenskaper och förmåga till abstrakt tänkande.

I och med att kunskap systematiseras och byggs in i datasystem förlo- rar de anställda den direkta kontakten med den produktion eller verk- samhet de är satta att övervaka eller hantera. Kunskaperna abstraheras, de förlorar sin omedelbara verklighetsanknytning. Kraven på abstrakt tänkande ökar därför naturligt, såsom förmåga till processförståelse, selektiv uppmärksamhet, informationssökning och sannolikhetsvärde- ring.

Kunskapskraven på operativa verksamheter minskar. Allt större krav ställs istället på kunskaper på en mer övergripande nivå, t ex kunskaper i programvaruutveckling för styrning av processer i såväl produktion som administration. Kraven på intellektuell kapacitet, problemlösnings- förmåga samt förmåga att se möjligheter ökar.

Nya arbetsuppgifter av typen övervakning och bevakning ställer ock- så ökade krav på inre motivation och drivkraft. Ordningssinne, lugn, noggrannhet, stabilitet, intresse, intuition och ansvarskännande är and- ra exempel på de personliga egenskaper som allt mer kan komma att krävas i framtiden.

Abstrahering av kunskap kan göra det svårt för vissa grupper av människor som inte är vana vid en sådan arbetsmiljö. Det är viktigt att ingen utestängs från arbetsmarknaden av dessa skäl.

Datoriserade system kan också medföra att de anställda utsätts för såväl s k över- som understimulering. Överstimulering är resultatet av ett alltför kraftigt informationsflöde. Den anställde förmår inte reagera på och prioritera bland all information som produceras, och därmed bidrar den inte heller till ett bättre beslutsfattande. Det är framförallt besluts- fattare som kan drabbas av överstimulering. Understimulering kan bli följden av ensamarbete och monotona arbetsuppgifter där egentligen ingenting händer och kraven på uppmärksamhet är låga. Arbetet kan då bli en kamp mellan trötthet och anspänning.

6.4.3. Låt människor fatta de avgörande besluten

Informationsbehandlingsarbetet kan fördelas på olika sätt mellan män- niska och dator. I ett fall styr människan dialogen, gör bedömningar och svarar för hela beslutsprocessen. Tekniken används således enbart som ett stöd i ärendehanteringen, och befattningshavaren avgör själv om och när datasystemet skall användas. Motpolen är en situation där datorn styr dialogen. Människan tillfrågas upprepat om bedömningar, beordras via bildskärm att göra vissa prioriteringar och avkrävs inmatning av val och uppgifter. Tekniken kan även styra befattningshavarens bedömning av ärendets sakinnehåll.

Mellan dessa två poler kan man tänka sig en situation där människan och datorn delar på intiativ och insatser i beslut processen. Hon kan få råd från datorn att prioritera bland ärendena på ett visst sätt eller att ta hänsyn till vissa faktorer vid handläggningen. Befattningshavaren styr här tekniken även om den ger en viss ledning i hur ärendet bör behand- las.

Dessa nivåer är tämligen renodlade, och många datasystem kommer säkert att innehålla delar av alla nivåer. Enskilda befattningshavares inflytande över systemet kommer att variera, och bero på formaliserbar- heten i bl a arbetsuppgifternas innehåll. Ärenden som lätt kan formali- seras, tex vissa tekniska beräkningar, beräkning av penningbelopp och datumbevakning, kan i stor utsträckning automatiseras. Vid uppgifter med ett mer ostrukturerat innehåll av t ex utredningskaraktär kommer individen troligen att ha en högre frihetsgrad och enbart använda data- tekniken som stöd.

Vi ser det som angeläget att datasystem utvecklas som tillåter en arbetsfördelning där människan tar hand om de mer skicklighetskrävan- de, omväxlande och utvecklande arbetsuppgifterna. Datasystemen bör vara inriktade på att underlätta handläggningen av arbetsuppgifter ge- nom att vara ett stöd och ge ledning. Avgörande beslut bör fattas av de anställda. Vi anser det vara positivt att rutinarbetsuppgifter minskar, men det är samtidigt viktigt att andra arbetsuppgifter och utvecklings- möjligheter skapas för den personal som berörs. Mindre kvalificerad personal skulle kunna få möjlighet att i större utsträckning sköta olika slag av handläggaruppgifter om ett system för datorledd handläggning utvecklas där fördelningen av kontroll- och rimlighetsbedömningar är balanserad mellan människa och maskin.

6.4.4. Gränsdragningsproblem mellan olika yrkesgrupper

Den nya tekniken kan medföra en förändrad arbetsfördelning mellan olika grupper av anställda. Det gäller de känsliga frågorna om vilka grupper som i fortsättningen skall ha ansvaret för vissa arbetsuppgifter, om vissa grupper skall få ta över andra gruppers traditionella arbetsupp- gifter etc. Detta är viktiga frågor då de i grunden har att göra med en yrkesgrupps yrkeskunskaper och karriärmöjligheter, samt i förlängning- en kanske med en yrkesgrupps framtida överlevnad och existens.

När yrkeskunskaper systematiseras och byggs in i datasystem kan det

bli möjligt för andra yrkesgrupper att utföra delar av en viss yrkesgrupps arbetsuppgifter just därför att datasystemet utför de uppgifter som krä- ver en specifik utbildning och yrkeserfarenhet. Frågan uppkommer då om vem det är som skall få utnyttja tekniken till att utföra dessa arbets- uppgifter. Den blir också så mycket mer betydelsfull då det allmänt anses angeläget att personal som i huvudsak har rutinarbetsuppgifter bör få möjlighet att vidga sitt arbetsområde och successivt ta på sig mer kvalil- ficerade arbetsuppgifter. Det talas t ex om att sekreterare ska kunna ta över en del av handläggarnas administration och utredande arbetsupp- gifter. I rapporten ”ADB i kommuner och landsting” (Ds A 198315) refereras fall där handläggarna motsätter sig detta. Å andra sidan är det lika möjligt för handläggarna att ta över t ex redigeringsarbetet, och att behovet av sekreterarhjälp kan minska med en ökad användning av textkommunikationssystem som ett planeringsinstrument.

Två andra yrkesgrupper som står inför stora gränsdragningsproblem är läkarsekreterare och sjukvårdspersonal (sjuksköterskor, undersköter- skor och laboratorieassistenter). Läkarsekrerarna har kunnat ta över viss administrativa arbetsuppgifter från vårdpersonalen, vilket har lett till att läkarsekreterarnas yrkeskunskaper har utvecklats och att deras patient- ansvar blir den administrativa omsorgen om patienten. Vårdpersonalen avlastas därmed arbetsuppgifter som tar tid från patientvården, och läkarsekreterarna (som saknar vårdutbildning) kan känna att de ingår i ett lagarbete. Samtidigt upplever vårdpersonalen det ofta som negativt att bli fråntagen patientadministrationen. Att gå vidare i karriären mot administrativa arbetsuppgifter försvåras om läkarsekreterarna tar över en stor del av de administrativa uppgifterna.

Liknande problem finns dessutom mellan tex kartritare och beräk- ningsingenjörer, verkstadsarbetare och produktionstekniker, och mel- lan journalister, grafiker och tjänstemän på tidningarna. Frågan gäller hela tiden vem som skall göra vad i produktionen. Dessa förhållanden kan dock påverkas och får lösas genom förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden. Inom t ex den grafiska branschen har man ingått ett teknikavtal för att trygga den grafiskt utbildade personalens arbets- uppgifter även vid förändringar av tekniken.

Vi anser det betydelsefullt att gränsdragningsproblem uppmärksam- mas och ordentligt diskuteras igenom på ett tidigt stadium. Det är väsent- ligt att ha en god beredskap och samverka i dessa frågor inför utveckling- en av nya datasystem. Utvecklingen måste påverkas så att ingen yrkes- grupp övergångsvis drabbas ensidigt av t ex utarmning och försämrade karriärmöjligheter. Långsiktigt måste man dock acceptera att vissa yr— kesgrupper försvinner och andra tillkommer.

6.4.5. Fördjupade studier om yrkeskunskapernas förändrade karaktär

Vi har i detta kapitel belyst hur datatekniken påverkar yrkesrollerna. Rutinarbetsuppgifter försvinner eller sprids ut på fler händer, yrkeskun- skaper systematiseras och byggs in i datasystem och gränsdragningspro- blem mellan olika yrkesgrupper uppstår.

Mot denna bakgrund ser vi det som angeläget med fördjupade studier av hur datatekniken förändrar yrkeskunskapernas karaktär. Vad inne- bär det att förmågan till abstrakt tänkande kommer att värderas högt på arbetsmarknaden i framtiden? Kommer utvecklingen inom industri och kontor att gå liknande vägar vad gäller förändrade yrkeskunskaper och abstrakt tänk ande? Denna typ av frågeställningar bör leda till väsentliga forskningsinsatser.

6.5. Arbetsgemenskap

6.5.1. Ökat ensamarbete och isolering i tillverknings- och processindustrin försvårar sociala kontakter

Några av de risker som ofta diskuteras i samband med ökad automati- sering och förändrad produktionsteknik är isolering och utglesning mel- lan arbetskamrater. De anställda arbetar med robotar och NC-maskiner istället för med andra människor. Starkt formaliserade planeringssystem som MPS (material- och produktionsplaneringssystem) kan också redu- cera behovet av kontakter. Utglesningen kan medföra att sociala och fackliga kontakter försvåras eller upphör. Minskade kontakter mellan de arbetande hämmar kollektivkänslan, solidariteten och sammanhållning- en på arbetsplatsen, vilket allvarligt reducerar fackföreningarnas möjlig- heter att fungera.

I en avancerad processindustri utförs arbetet till stor del från en hytt, ett manöverrum eller ett kontrollrum. Mycket ofta arbetar operatören ensam i sitt rum, isolerad från såväl den smutsiga och bullriga processen som från arbetskamraterna. En stabil process kan övervakas av en enda . person, vilket är allt mer vanligt underi synnerhet nattskiftet. En process i ”kris” kräver däremot en helt annan bemanning, men det tycks finnas en tendens till att stabila siutationer förutsätts när bemanningen läggs upp.

Denna typ av ensamarbete i kontrollrum tycks inte ha någon direkt motsvarighet inom verkstadsindustrin. Däremot är det sannolikt att liknande effekter kan uppstå av det ökade skiftarbetet för vissa katego- rier arbetare, i första hand maskinoperatörerna. Dessutom förekommer en utglesning av personal pga automation.

6.5.2. Informationssystem kan förändra arbetskontakterna mellan de anställda

ADB-och kontorsinformationssystem kan innebära en strikt uppdelning av arbetsuppgifter i arbetsmoment fördelade på olika individer eller grupper av individer. Detta leder lätt till att arbetskontakterna mellan de anställda minskar. Det är t ex möjligt att sekreterararbetet specialiseras alltmer på skrivarbete med ett minimalt behov av kontakter med arbets- kollegor. Ett extremfall vore hemterminalarbete för rutinarbetsuppgifter där arbetsuppgifterna liksom det färdiga resultatet levereras via datanä- tet.

Arbetssituationen behöver dock inte vara fullt så extrem för att arbets- kontakterna med andra ska minska. Enahanda och monotona uppgifter som utförs vid en bildskärmsterminal, t ex olika former av inregistrering, kräver knappast några arbetskontakter annat än när fel uppstår. Kon- takter med arbetsledare eller andra avdelningar blir då nödvändiga för att rätta till situationen. En utveckling mot en genomdatoriserad arbets- plats där kommunikationen mellan arbetskollegor nästan uteslutande försiggår via dator är dock knappast trolig. Detta beror dels på att alla arbetsuppgifter inte går eller är lönsamma att datorisera, dels på att brister och ofullkomligheter i datasystemen gör mänskliga kontakter nödvändiga.

Informationssystem tycks ofta formas med det perfekta som norm eller måttstock. Den mänskliga faktorn, variationer och undantag får inte tillräckligt med utrymme. När arbetet fungerar som det ska blir detta därför en sak mellan människan och datorn. Det perfekta är normalt och i sådana situationer behövs egentligen inga arbetskontakter. Men när något fel begås blir problemen plötsligt synliga, och de anställda måste kontakta varandra för att klara upp situationen. Effekten blir lätt att kommunikationen mellan arbetskamrater väsentligen kommer att hand- la om obehagligheter. Problem har uppstått och någon måste besluta om hur ett undantag skall hanteras.

Vi anser att en större medvetenhet och varsamhet när det gäller för- ändringar i kommunikation och kontakter mellan anställda är nödvän- dig från systemkonstruktörernas sida för att förhindra en fortsatt utveck- ling i denna riktning. Kommunikationsteknikens effekter på den enskil- des arbetssituation måste därför analyseras i ett tidigt stadium av ett systemutvecklingsprojekt, då möjligheterna till en förutsättningslös ar- betsutformning är som störst.

6.5.3. Kommunikation via dator kan leda till att språket formaliseras och utarmas

De terminaler, vanligtvis bildskärmsterminaler, som används för kom- munikation har ett begränsat textutrymme. Det blir därför lätt naturligt att man strävar till att minimera längden på meddelandena. Det finns då en risk att språket blir formaliserat och torftigt. Genom datorernas krav på fullständig entydighet och exakthet riskerar också nyanserna i språket att försvinna.

Datoriseringen kan få långsiktiga konsekvenser för vårt språk. Det formaliserade språket kan komma att påverka vår begreppsutbildning, och därmed påverkas också vårt språk och vårt sätt att tänka. Datasy- stem kan t ex göra det svårare att ta hänsyn till en kunds speciella situation. Passar hon inte in i systemets norm klassas hon som ett ”icke normalfall”. ”Icke normal” är man dock enbart i förhållande till syste- mets norm, medan det ”icke normala” i det verkliga livet kan vara högst vanligt förekommande. Datoriseringen påverkar därmed det nyansera- de språkbruket då det inte är möjligt att vara ”både-och” utan endast ”antingen-eller”.

De anställda tillägnar sig också normalt datasystemets speciella ter-

minologi, vilket visserligen kan underlätta kommunikationen mellan dem själva men som dock gör det svårt för utomstående att förstå vad som menas. Uttryck som att ”vi skall ta en bild på dig” kan i en dator- miljö helt enkelt innebära att man på en bildskärm tar fram all infor- mation som finns lagrad om en viss person.

6.6. Arbetsplatsens utformning

6.6.1. Fysiska arbetsmiljöproblem i industrin

Fysiska arbetsmiljöproblem som tex buller, damm, tunga lyft samt kemiska hälsorisker har i stor utsträckning undanröjts eller förbättrats genom den ökade tillämpningen av automatiserade och datorstödda system. Effekterna på arbetsmiljön kan dock bli mycket olika för olika yrkeskategorier. Operatörerna i manöver- och kontrollrum har fått en avsevärd fysisk arbetsmiljöförbättring. Reparatörerna måste dock vistas ute i produktionsmiljön när de går in och reparerar eller ersätter en trasig maskin. Utrustning och bearbetningsföremål har alltför ofta inte utfor- mats för mänsklig hantering. Dessa arbeten karaktäriseras normalt ock- så av dåliga arbetsmiljöförhållanden i övrigt, t ex stora olycksfallsrisker, låga kunskapskrav, isolering etc.

Ett vanligt problem i dagens industri är de ”restarbeten” som uppstår vid automatiseringen av tillverkningsutrustning, dvs arbetsuppgifter som inte varit möjliga eller lönsamma att automatisera och som de anställda därför får utföra. Dessa arbetsuppgifter är också ofta ett resul- tat av en bristfällig planering av anläggningen eller av att den använda utrustningen inte fungerar som planerat.

6.6.I.1 Reparations- och underhållsarbetare har ofta en besvärlig fysisk arbetsmiljö

Reparatörer och underhållsarbetare i processindustrin är en yrkesgrupp som i motsats till många andra fått en oförändrad ellert o m försämrad arbetsmiljö att arbeta i. I och med att en stor del av arbetsuppgifterna i en högt automatiserad processindustri utförs i avskärmade utrymmen har trycket lättat på utformningen av den fysiska arbetsmiljön i själva anläggningen. Där kan smuts, hög temperatur och drag m ni vara stora fysiska miljöproblem.

I de allra flesta fall måste reparationer utföras under tidspress efter- som produktionen måste igång igen så snart som möjligt. Det finns sällan tid att vänta på att utrustningen skall svalna, varför arbetet måste utföras på en het och smutsig utrustning och ofta i en besvärlig arbets- ställning i ett trångt utrymme med dålig eller ingen belysning.

Det har visats att processanläggningar med en hög grad av automation kräver fler reparatörer än anläggningar med en lägre automationsgrad. Detta understryker vikten av att den fysiska arbetsmiljön inte får negli- geras i högautomatiserade produktionsavsnitt. Vi anser det därför vara väsentligt att förbättringar av den fysiska arbetsmiljön inom industrin

fortsätter även på tillverkningsavsnitt som betraktas som obemannade.

Reparatörsarbetet kan emellertid på längre sikt komma att avsevärt förändras som en följd av automatiska felsökningssystem. Sådana sy- stem meddelar omedelbart vilken modul eller komponent i tillverknings- utrustningen som ska bytas. Detta kan innebära att en reparation kan inskränka sig till ett utbyte av den berörda modulen, och tiden ute på golvet kan därmed komma att minska. Reparatörernas yrkeskunnande vad gäller felsökning och diagnos kommer då samtidigt att kraftigt förändras.

6.6.I.2 Robotar förbättrar den fysiska miljön men förorsakar också olycksfall

Arbete i påfrestande miljöer, t ex i olämplig temperatur, rök och buller, hari många fall kunna automatiseras med hjälp av industrirobotar. Men industrirobotar medför ofta också nya olycksfallsrisker. Sedan slutet av sjuttiotalet har ca 15 arbetsolyckor med industrirobotar rapporterats per år. Flera av olycksfallen inträffade när operatören var innanför robotens arbetsområde för feljusteringar eller rengöring. Roboten har då startat oavsiktligt genom felmanöver eller pga elektriskt fel. De vanligaste ska- dorna är sår- eller klämskador. Det är alltså inte i första hand under löpande drift som olycksfall inträffar. Inkörningsperioden, feljustering- ar och felprogrammeringar är istället de kritiska faktorerna.

Den tekniska utvecklingen kan också medföra ökade problem ur olycksfallssynpunkt. Industrirobotar kan fås att reagera på omgivningen med hjälp av känselorgan. Roboten korrigerar själv sina rörelser. För människan i robotens närhet blir det alltså svårt att kunna förutsäga robotens rörelser och tänkbara fel.

Med tanke på att det föreligger risk för olycksfall vid arbete med industrirobotar är inte lämpligt att förlägga arbetet helt avskilt. Andra anställda kan inte uppfatta om en olyckshändelse inträffar, och möjlig- heterna att ingripa är därmed små.

6.6.2. Fysiska arbetsmiljöproblem i kontorsmiljö

Negativa effekter av datorisering inom kontorsområdet har framförallt uppmärksammats i samband med införandet av bildskärmsterminaler. Problemen rör framförallt ögonbesvär, trötthet och stress vid väntetider, stillasittande, bundna arbetsställningar och ensidiga arbetsrörelser, eller besvär i muskler och leder. Det finns även en uttalad oro för strålnings- risker. Det kan heller inte uteslutas att det kan förekomma vissa långsik- tiga effekter och besvär som idag är okända.

Alla upplever dock inte dessa problem i samma utsträckning. De personer som använder datasystem och bildskärmsterminaler som ett hjälpmedel och en integrerad del av andra arbetsuppgifter tycks inte påverkas i samma utsträckning som de som har bildskärmsarbete som sin huvudsakliga arbetsuppgift. Det förefaller som om förutsättningarna för att bildskärmsarbete skall kunna utföras utan höga besvärsfrekven- ser är att den tekniska utrustningen används som ett väl integrerat

hjälpmedel i en arbetsrutin där terminalintensivt arbete på ett naturligt sätt varvas med mindre ögon- och muskelansträngande arbete. I en hårt terminaliserad miljö kan det dock vara svårt att ordna med omväxlande arbetsuppgifter.

6.621. Ögonbesvär är ganska vanligt vid bildskärmsarbete

Ögonbesvär hör till de mest omtalade problemen vid bildskärmsarbete. Ögonbesvären beror främst på att arbetet vid bildskärm innebär helt andra och mer synkrävande arbetsbetingelser än vad konventionellt kontorsarbete gör. Det finns också en hypotes om att ögonbesvär har att göra med den dammtransport mellan människa och maskin som den statiska elektriciteten hos bildskärmarna förorsakar. Personer som arbe- tar vid bildskärmar känner ofta att de anstränger ögonen i betydligt större utsträckning än personer i liknande arbete utan bildskärm. Bild- skärmsterminaler kan dock inte anses vara direkt skadliga för ögonen.

Bildskärms- och tangentbordsutrustningar har förbättrats under åren, men de uppvisar fortfarande brister i den ergonomiska utformningen. Detta gäller terminaler i allmänhet och ordbehandlings- och minidator- utrustning i synnerhet. De senare har idag samma brister på anpassning till användarna som den första generationen bildskärmsterminaler på sin tid hade.

Bildskärmarna har oftast ljusa tecken på mörk botten. Detta innebär att inplaceringen av de mörka bildskärmarna i vanliga kontorsmiljöer ofta leder till syn- och belysningsproblem genom att öka risken för synförsvårande och besvärande bländning. För starka kontraster är tröttande för ögonen. Det finns idag även bildskärmar med mörka tecken på ljus botten, vilket är att föredra ur bl a belysningssynpunkt. En del av dem är dock inte flimmerfria och de kan ibland uppfattas som för ljusa. Det är ännu inte utrett om även dessa ger upphov till direktbländ- ningsproblem. Om så är fallet måste lösningen på problemet sökas i helt ny teknik. Ett exempel på sådan teknik är det utvecklingsarbete av flytande kristallbildskärmar som pågår på bl a Chalmers Tekniska Hög- skola i Göteborg.

Vi anser att hårda krav bör ställas på den ergonomiska utformningen av terminal- och arbetsplatsutrustning. Detta gäller i synnerhet för de arbetsplatser där utrustningen kommer att användas intensivt.

6.622. Muskelvärk och belastning förekommer vid alla former av kontorsarbete

Trötthet och värk i nacke, rygg och skuldror förekommer ofta vid ter- minalarbete. Besvären kan framförallt bero på av arbetet framtvingade ensidiga rörelsemönster och fixerade arbetsställningar i kombination med olämplig arbetsorganisation och bristfällig arbetsutrustning. Arbetarskyddsstyrelsen har i sin stora pågående undersökning av hälsorisker vid bildskärmsarbete inte kunnat finna någon skillnad idetta avseende mellan personal som arbetar med eller utan bildskärmstermi- naler. En stor andel i båda grupperna har dock muskel och ledbesvär,

vilket tyder på att det finns andra gemensamma arbetsmiljöfaktorer som är avgörande. Det skulle t ex kunna vara fråga om ensidiga rörelsemöns- ter och felplanerade arbetsplatser, stillasittande och liten omväxling m in. En bra utformning av arbetsplatsen och arbetsuppgifterna skulle därför kunna undanröja många av orsakerna till värk och andra besvär från muskler och leder.

6.623. Det finns inga belägg för att bildskärmar utsänder farlig strålning

Det har uppstått en ganska stor oro kring olika rapporter från USA och Kanada som berättat om hur gravida bildskärmsoperatörer fått missfall eller missbildade barn. Med anledning av dessa rapporter planeras nu ett forskningsprojekt i USA där ett stort antal graviditeter ska undersökas med avse ende på bl a arbete vid bildskärm. Arbetarskyddsstyrelsen står i nära kontakt med de amerikanska forskarna för att snabbt kunna ta del av deras resultat. Arbetarskyddsstyrelsen skall dessutom i samarbete med socialstyrelsen genomföra en epidemiologisk undersökning om sambandet mellan bildskärmsarbete och missfall i Sverige. Det finns emellertid ännu ingen forskning som styrker ett samband mellan bild- skärmsarbete och missfall eller missbildningar.

] Sverige har frågan tagits upp av bl a kommunaltjänstemannaförbun- det. I tex Göteborg har detta resulterat i att gravida kvinnor på flera förvaltningar kan begära omplacering för att slippa bildskärmsarbete tills det bevisats att det är ofarligt.

6.6.3. Bildskärmsarbete bör bli föremål för ökad uppmärk- samhet från myndigheternas sida

Det är mycket angeläget att arbetarskyddsstyrelsens arbete med framta- gande av olika föreskrifter om arbetsmiljö och datateknik påskyndas som ett komplement till arbetsmiljölagen. Vi ser det som angeläget att föreskrifter om arbete vid bildskärmsterminal utarbetas.

Vi anser också att de bildskärmsterminaler som förekommer på den svenska marknaden bör genomgå någon form av objektiv produkttest- ning eller varudeklaration med avseendes på vissa fysikaliska och ergo- nomiska parametrar som är besvärsframkallande. Genom sådana test skulle man få fram vilka som är mest lämpliga ur arbetsmiljösynvinkel. Statens Provningsanstalt skulle t ex kunna ha hand om denna testnings- verksamhet. Tillverkarna av bildskärmsterminaler kan genom en sådan produkttest också få en objektiv kritik av sina produkter, och därmed en förbättrad möjlighet till en riktig produktutveckling.

Vi är medvetna om de problem det kan innebära att formulera bestäm- melser och exakta krav vad gäller arbetsinnehåll, kon taktmöjligheter och möjligheter att påverka den egna arbetssituationen. Vi anser dock att även mer allmänna råd från arbetarskyddsstyrelsen borde kunna utgöra ett stöd vid införandet av datateknik.

6.7. Arbetarskyddsverkets roll bör kompletteras

Vi har tidigare i detta kapitel föreslagit en rad åtgärder för att styra användningen av datatekniken i en sådan riktning, att de förutsättningar tekniken ger för att åstadkomma positiva förändringar inom arbetslivet kan tas till vara. Vi har också betonat det viktiga i att särskilt arbetslivets sociala aspekter måste beaktas vid tillämpningen av tekniken.

l arbetsmiljölagen och medbestämmandelagen regleras de fackliga organisationernas rättigheter gentemot arbetsgivaren. Den skyldighet arbetsgivaren har att förhandla med arbetstagarnas fackliga organisatio- ner innan beslut fattas om större förändringar på en arbetsplats, innebär att arbetstagarna i många fall har möjligheter att påverka besluten om införande och tillämpning av den nya tekniken.

Kompletterande avtal finns numera på samtliga avtalsområden. Vid sidan av medbestämmandeavtalen finns avtal om ny teknik inom både den privata och offentliga sektorn. Sannolikt har den omfattande regle- ringen genom lagar och avtal bidragit till att den hittills genomförda datoriseringen av det svenska arbetslivet kunnat genomföras utan jäm- förelsevis större konflikter.

Teknikens fortsatta utveckling kommer enligt vår bedömning att även i framtiden föra med sig stora förändringar på arbetsplatserna. Föränd- ringar i produktionsinriktning och produktutrustning kommer att skapa nya organisatoriska och arbetsmiljömässiga förutsättningar.

Tidigare erfarenheter visar att det inom vissa områden är svårt att formulera klara och entydiga föreskrifter för att eliminera risker i den fysiska miljön och förebygga arbetsskador. Samtidigt medför använd- ningen av den nya tekniken att även de mer komplexa sociala och psykologiska förhållandena bör bevakas och kontrolleras i ännu högre grad.

Internationellt sett har Sverige en framskjuten position när det gäller forskning kring olika aspekter av sambanden mellan arbetsmiljö och datorisering. Ändå har vi ett relativt dåligt grepp om förhållandena ] datoriserade miljöer. Avsaknaden av närmare formulerade krav när det gäller användning av datorer i arbetslivet är delvis en avspegling av den nämnda bristen på specifik kunskap inom de komplexa sociala och psykologiska områdena. Det är också tveksamt om det är möjligt att formulera entydiga regler för dessa områden.

Det finns ett glapp mellan inriktningen av forskningen och de behov som finns av forskningsresultat som grund för föreskrifter. Idag görs mest olika beskrivningar av miljöer som ur olika aspekter är att betrakta som dåliga, medan utvecklandet av alternativ och bättre lösningar görs i ganska liten utsträckning. Det är ofta svårt att uttrycka visioner i konkreta idéer, vilket troligen är orsaken till att de många beskrivning- arna så sällan resulterar i konkreta förslag. Som komplement till dagens problemorienterade forskning behöver vi mer teoretisk forskning kring arbetets innehåll: vad är ett bra arbete och hur kan man nå dit? Forsk- ningen behöver en mer offensiv och handlingsorienterad inriktning.

Det finns dock idag en viss reglering av användningen av datorer i arbetslivet. Den tidigare anvisningen om avläsning av bildskärmar är

under omarbetning till en föreskrift för arbete vid bildskärmar, och kommer att röra den ergonomiska utformningen av såväl själva bild- skärmen som miljön runt om, inklusive vissa arbetsorganisatoriska frå- gor. Arbetarskyddsstyrelsen arbetar för närvarande även med att utfor- ma allmänna råd om datorer i arbetslivet, vilket berör vilka mer allmän- na arbetsmiljöaspekter som bör tas med i bedömningen och planeringen av införandet av ett datoriserat system. I vissa av de författningar som reglerar speciella branscher eller verksamheter har också krav som syftar till att reglera användningen av datorbaserad utrustning arbetats in. Som exempel på detta kan nämnas den nyligen utkomna föreskriften AFS 1983 :9 Maskiner i grafiskt arbete, som i ett avsnitt tar upp och behandlar bildskärmsutrustning. I övrigt finns datorisering endast med i form av mindre kommentarer i olika anvisningar och förskrifter.

Datorbaserad produktion och datateknik kan visserligen medföra en rad fysiska miljörisker som ännu är tämligen ofullständigt utredda. Det kan t ex gälla ergonomiska problem men även strålningsrisker, vilka för närvarande är föremål för forskning både i Sverige och utomlands. Introduktionen av automatiserad utrustning som t ex robotar i industrin kan medföra nya risker för arbetsskador. Men den nya tekniken kan också leda till en rad andra, icke önskvärda effekter. Det handlar om förändringar i arbetsinnehåll, psykiska och sociala effekter som t ex kan bestå i mera monotona och enformiga arbeten, ensamarbete och stress. Andra frågor av intresse i sammanhanget har att göra med arbetets organisation, risk för ökade klyftor mellan olika grupper av anställda och minskad självständighet i arbetet, de anställdas medverkan i beslut om systemuppbyggnad och förhållandet leverantörsföretag och köpare av utrustning och system.

Frågor av det här slaget kan endast i begränsad utsträckning fångas upp och regleras i föreskrifter som behandlar användningen av datatek- nik i arbetslivet. Den snabba utvecklingen inom datatekniken ger därför anledning att reflektera närmare över den roll arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen kan och bör spela i samband med utvecklingen och användningen av datorer i arbetslivet. Lika viktigt är att i dessa sammanhang överväga vilken roll tex företagshälsovården och arbets- marknadens parter genom sin samverkan på arbetsplatserna kan spela för att skapa en miljö som inte bara är sund och säker, utan som också kan skapa utvecklande arbetsuppgifter och stimulera enskilda och grup- per av anställda.

Värden av de slag vi anser att man bör utveckla vid tillämpningen av datateknik i arbetslivet, kan som nämnts inte entydigt uttryckas i före- skrifter eller tillgodoses genom kontrollinsatser. ] arbetslivet finns det emellertid ett stort behov av kunskapsstöd för att åstadkomma en sådan utveckling som vi ser som önskvärd. Det handlar inte enbart om skydd av de anställda eller de berättigade krav de anställda har gentemot arbetsgivaren, utan också om användarnas, företagens och förvaltning- arnas behov av stöd för att kunna hävda sina krav i systemutvecklings- arbetet etc gentemot leverantörsintressen för att ge användarna kontroll över tekniken. Strävan skall också vara att genom datatekniken utveckla arbetets innehåll och organisation på ett sätt som överensstämmer med

de mål som uttrycks i lagar och avtal.

Arbetarskyddsverkets traditionella roll som en reglerande och kon- trollerande myndighet är med andra ord inte tillräcklig för att styra utvecklingen av datatekniken i socialt acceptabla former. För att kunna ge arbetslivet det stöd som vi anser nödvändigt kommer såväl samhällets tillsynsorganisation som t ex företagshälsovården att ställas inför delvis nya krav. Dessa hänger samman med behoven att ta tillvara de möjlig- heter som den snabba utvecklingen av datatekniken kan ge när det gäller att skapa ett utvecklande och berikande arbetsliv.

Mot denna bakgrund, och med hänsyn till den fortsatt breddade användningen av datateknik i svenskt arbetsliv som kan förutses, är det enligt vår mening viktigt att belysa vilka insatser arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen kan bidra med i detta sammanhang. Det är vidare angeläget att belysa hur dessa myndigheter kan ge företag, förvaltningar och anställda samt deras organisationer det kunskapsstöd som kommer att behövas i en rad olika miljöfrågor som aktualiseras av datatekniken. Det är därför viktigt att se över vilken kompetensutveckling som behövs för att tillsynsmyndigheterna skall kunna öka sina insatser som gäller ny teknik. Nya krav kan komma att ställas på yrkesinspektörerna, vilka idag huvudsak ligen rekryteras bland kunniga tekniker. Deras kunska- per om psyke-sociala arbetsmiljöaspekter är begränsade. Det kan därför bli viktigt att vidga yrkesinspektörernas kompetensområde så att det i större utsträckning kommer att omfatta psyko-sociala arbetsmiljöaspek- ter.

Som angetts ovan utgör också företagshälsovården en resurs i sam- manhanget. Företagshälsovårdens verksamhet regleras i avtal mellan parterna på arbetsmarknaden. Den operativa inriktningen bestäms som regel i företagshälsovårdskommittéer, skyddskommittéer eller motsva- rande där parterna är företrädda. Det är enligt vår mening angeläget att dessa styrande organ uppmärksammar de områden vi här behandlat, och söker inrikta företagshälsovårdens förebyggande verksamhet mot dessa.

Det bör även ankomma på arbetsmarknadsparterna i deras lokala samarbete, att med stöd av AML, MBL och de teknikavtal som ingåtts ta upp och söka lösa de omnämnda frågorna. Att arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen intar en oberoende ställning gör emellertid att de har goda möjligheter att fungera som neutrala kunskapsförmedlare och rådgivare i dessa frågor. Vi föreslår därför att deras roll i sammanhanget utreds närmare. En sådan utredning bör belysa hur kraven på tillsyns- myndigheterna på sikt kan förväntas förändras till följd av datorisering- en, och hur detta kan resultera i krav på komplettering av verksamheten, omprioriteringar och nya kompetenskrav. Vi anser det vara väsentligt att en sådan belysning snabbt kommer till stånd med hänsyn till det växan- de behovet av insatser av detta slag i arbetslivet. Verket bör även utarbeta en plan för hur det i ett stramt budgetläge kan klara en sådan breddning av kompetensen.

6.8. Statsmakterna kan stödja en allmän utveckling mot en god teknikanvändning

Det finns behov av att stödja och stimulera utvecklingen av teknik som befrämjar en god arbetsmiljö. Eftersom arbetsmiljön består av så många olika aspekter kan integrerade ansatser vara nödvändiga för att få fram bra helhetslösningar.

Projekt som är innovativa på arbetsmiljöområdet genom att de tex prövar eller utvecklar nya ergonomiska lösningar på bildskärmsteknik, prövar nya organisatoriska former i systemlösningar eller utvidgar tra- ditionella yrkesroller, löper större risk att utsättas för oförutsedda kost- nader och en extra lång utvecklingstid. Ett sätt att stimulera en sådan utveckling är att ge statligt stöd i form av t ex offentlig teknikupphand- ling. En sådan ansats gör det inte enbart möjligt att påverka en utveck- ling mot en för människorna bättre anpassad arbetsmiljö, utan bör också göra det möjligt att effektivare utnyttja de tekniska investeringarna.

Teknikupphandling är ett medel för den offentliga sektorn och nå- ringslivet att bygga upp en riktad efterfrågan på en önskvärd utveckling eller önskvärda produkter som annars inte skulle ske på kort sikt. DASIS (datoriseringprojekt inom sjukvården) och Compis (skoldatorn) är två exempel på teknikupphandlingsprojekt som drivs idag. Vi villi detta, sammanhang hänvisa till datadelegationens betänkande om teknikupp- handling (Ds C 198318). Vi vill också erinra om vårt tidigare förslag att låta t ex statskontoret tillsammans med svenska leverantörer ta fram Specifikationer på och upphandla en s k flerfunktionsterminal för att öka möjligheterna till att arbeta med olika uppgifter och därmed skapa en mer flexibel arbetsorganisation.

Arbetarskyddsfonden driver ett projekt, det 5 k utvecklingsprogram- met, för att stödja praktiska systemutvecklingsprojekt som vill tillämpa ny kunskap om god arbetsmiljö, ny teknik och bra systemutvecklingsfor- mer. Det ska bidra till att ny teknik tas i bruk på ett sätt som förbättrar miljön och utvecklar och vidgar arbetet, samt leda till mer engagerande yrkesroller och innehållsrika arbetsuppgifter. Programmets resurser ska göra det möjligt för företag och förvaltningar att i utvecklingsledande projekt höja ambitionsnivån när det gäller teknikval och teknikens til- lämpning i organisationen. Vi vill också peka på det särskilda ansvar som STU och branschforskningsinstituten har för att i sina forsknings- program inkludera teknikutveckling som även innebär en förbättring av arbetsmiljön.

Den offentliga förvaltningen kan också sätta igång pilotprojekt eller vidareutveckla väl fungerande kontorsinformationssystem till demon- strationssystem för att sprida kunskap om god teknik och bra systemlös- ningar. Detta fordrar dock att myndigheter och förvaltningar påbörjar mer långsiktiga analyser av hur den framtida ADB-användningen på- verkas av verksamhetens utveckling, något som idag nästan helt saknas. Datoriseringen på regional och lokal nivå, smådatoranvändning och kontorsautomation vid de myndigheter som idag har en stor användning av traditionell ADB går väsentligt långsammare än vad som allmänt förutsätts. Den främsta orsaken till detta är de små utvecklingsresurserna

på icke-central nivå; den största delen av dessa resurser läggs på de centrala systemen. Den offentliga sektorn skulle kunna utgöra en ut- märkt förebild för den utveckling statsmakterna vill stödja och upp- muntra. Moderna datoriserade förvaltningssytem skulle dessutom kun- na utgöra en del av vår tjänsteexport.

Det är också viktigt att insatserna för information och rådgivning om god teknikanvändning förstärks. INRA föreslog en försöksverksamhet med sådan rådgivning om ny teknik, arbetsmiljö och arbetsorganisation organiseras. Förslaget har mötts av viss tvecksamhet i remissopinionen. I årets budgetproposition säger arbetsmarknadsministern att arbete med en sådan inriktning som INRAs förslag om god teknikanvändning avser redan har inletts, och hänvisar till projekt som stöds av STU och arbe- tarskyddsfonden.

Vi har tidigare nämnt att den rådgivande verksamheten i det av oss föreslagna regionala utvecklingsprogrammet kan vara ett sätt att tillgo- dose INRAs intentioner. Det vore också önskvärt att de olika bransch- forskningsinstituten ges förutsättningar att förmedla information om datateknik. Datatekniska tillämpningar sprider sig snabbt till olika bran- scher. Därmed får företagen i dessa branscher också behov av rådgiv- ningsverksamhet, vilket de olika branschforksningsinstituten bör kunna utföra.

6.8.1. Integriteten på arbetsplatsen måste ges ett bättre skydd

Debatten om den personliga integriteten har alltmer kommit i fokus i samband med upprättandet och utnyttjandet av personregister för olika ändamål. Den allmänna debatten har framför allt kommit att handla om de register som används i samhällsplaneringen, t ex folk- och bostadräk- ningen. Vi vill i detta sammanhang peka på vikten av att integritetsfrå- gorna på arbetsplatsen också uppmärksammas.

Datatekniken kan användas för kontroll av enskilda anställda på arbetsplatsen bl a genom att styr- och kontrollsystem används på sådant sätt att uppgifter i dessa kan återföras på enskild anställd. En utveckling i denna riktning medför att den enskildes integritet hotas.

Enligt datalagen kan datainspektionen lämna tillstånd till inrättandet av personregister innehållande personuppgifter som utgör omdöme eller annan värderande upplysning om den registrerade. Det bör övervägas om inte datalagen bör skärpas, så att man lokalt får möjlighet att ta ställning till om den typ av uppgifter det här är fråga om ska få registre- ras och utnyttjas vid bedömning och värdering av enskilda anställda.

Vi anser därför att datalagen i detta avseende bör kompletteras för att bättre skydda den anställdes integritet på arbetsplatsen.

7. Datorisering och medbestämmande

7.1. Sammanfattning

För att datatekniken skall utnyttjas till bra, effektiva totallösningar måste den utformas utifrån en helhetssyn och ett reellt medbestämmande för de anställda. Vi syftar med begreppet helhetssyn på det ömsesidiga beroendet mellan datatekniken och arbetsorganisation, arbetsinnehåll, fysisk arbetsmiljö och personalens utveckling som måste beaktas vid utvecklingen och införandet av datatekniken. Datateknikens utform- ning har med andra ord stor betydelse för de anställdas arbetssituation. En viktig förutsättning för bra, effektiva totallösningar är att arbetsgi- vare och anställda är överens om hur den framtida arbetssituationen skall se ut. Ett reellt medbestämmande för de anställda under planering, utveckling och införande av datatekniken är därför nödvändig. Av sär— skild vikt är att medbestämmandeprocessen kommer till stånd i idé- och planeringsstadiet, då mål och förutsättningar för utvecklingsarbetet for- muleras.

De anställdas förutsättningar att utöva sitt medbestämmande kan stödjas på olika sätt. Vi anger i detta kapitel tre centrala stödområden.

Stöd genom bra systemutvecklingsmodeller- och metoder. Modeller och metoder som stödjer en helhetssyn och de anställdas medbestämmande under utvecklingsarbetet saknas idag. Vi anser att en samlad insats krävs för att ta fram bra systemutvecklingsmodeller och -metoder. Vi förslår därför ett tvärdisciplinärt FoU-program som ett av våra huvudförslag, vilket redovisas i avsnitt 4.3.

Spridningen av forskningsresultat behöver också stimuleras. Vi före- slår därför att olika organisationer, exempelvis fackliga organisationer, ska kunna få ekonomiskt stöd så att en sådan spridning kommer till stånd.

Stöd genom lagar och avtal. MBL med åtföljande avtal på central och lokal nivå är av stor betydelse. Centrala medbestämmandeavtal finns nu på i stort sett hela arbetsmarknaden. Den efterföljande avtalsbildningen på lokal nivå, såväl generella avtal som i anslutning till specifika utveck- lingsprojekt, är en viktig grund för det lokala medbestämmandet. Vi föreslår inga förändringar av gällande lagstiftning som reglerar medbe- stämmandet, utan förutsätter att förbättringar i första hand kan lösas genom avtal mellan parterna. Däremot vill vi framhålla följande:

EI Medbestämmandeprocessen måste komma igång tidigt vid utveck- lingen och införandet av datatekniken. EI De speciella problem som uppstår i koncernföretag i medbestäm- mandefrågor måste lösas. CI Det är viktigt att de lokala fackliga organisationerna ges möjlighet till assistans från ombudsmän och konsulter. IZI Fackligt förtroendevalda och övriga anställda måste ges ökade möj- ligheter till utbildning.

1 avsikt att bringa kunskap kring medbestämmandeavtalens betydelse för att skapa ett reellt medbestämmande, föreslår vi att initiativ från centralt håll tas till en utvärdering när avtalen har verkat en tid.

Stöd genom kompetenshöjning hos de anställda. Ett viktigt stöd för medbestämmandet är de anställdas kunskaper om såväl datateknikens möjligheter och effekter, bra systemutvecklingsmodeller som lagar och avtal.

7.2. Medbestämmandet är viktigt för att stödja arbets- platsdemokratin och en effektiv teknikanvändning

Datatekniken är ett viktigt hjälpmedel för att åstadkomma en ökad effektivitet på arbetsplatserna. För att åstadkomma detta är det ytterst angeläget att de datatekniska hjälpmedlen fungerar väl tillsammans med de anställdas behov och krav på en bra arbetsmiljö. Det måste därför vara ett gemensamt intresse för arbetsgivare och anställda att vara överens om datateknikens användning och utformning. Ett välutvecklat medbestämmande är därför en förutsättning för en bra teknikanvänd- ning på arbetsplatserna.

7.2.1. Datateknikens användning berör flera områden som är traditionellt viktiga medbestämmandeområden

Vi har i tidigare avsnitt konstaterat att datateknikens användning i arbetslivet berör såväl sysselsättningen och yrkesstrukturen som de an- ställdas arbetsmiljö i vid mening. De omställningar som kan bli aktuella kommer att ställa krav på bl a personalplanering och personalutveck- ling, förändringar i arbetsorganisation och arbetsinnehåll m m.

Gemensamt för områdena personalplanering, arbetets organisation och innehåll, fysisk arbetsmiljö och personalutveckling är att de utgör viktiga arbetsfält för de fackliga organisationerna. Datateknikens intåg i arbetslivet berör alltså ett flertal viktiga medbestämmandefrågor. Detta faktum har inte minst manifesterats genom det ökade intresse som data- frågorna har fått inom de fackliga organisationerna i form av datakon- ferenser, fackliga handlingsprogram, facklig utbildning, dataombuds- män på förbundsnivå samt olika former av teknikavtal.

Som tidigare framhållits måste datatekniken betraktas som en integ- rerad del av övriga förhållanden på arbetsplatsen. Förhållandet att da- tatekniken, liksom nya tekniska hjälpmedel i övrigt, är en del i helheten kan illustreras med hjälp av följande bild av en organisation.

Arbetsorganisation

och innehåll

Personalplanering och utbildning

arbetsmiljö

Datatekniska hjälpmedel

Figuren skall illustrera att det finns ett ömsesidigt beroende mellan olika delar av en organisation, där delarna, var och en och tillsammans, bidrar till en välfungerande organisation. Om förändringar genomförs i någon av delarna ställs det i regel krav på förändringar i andra delar för att helheten skall fungera. Dessutom visar figurerna att det vid en föränd- ring i verksamheten är möjligt att välja vilken del som skall spela över- ordnad respektive underordnad roll. Inte minst av detta skäl har de anställdas medbestämmande en viktig roll att fylla.

7.2.2. Ett välutvecklat medbestämmande är viktigt för en bra användning av tekniken

Utvecklingen av datasystem på arbetsplatserna har traditionellt genom- förts av experter. Dataexperter i form av systemutvecklare och program- merare har i regel intagit en mycket central roll i detta arbete. Resultatet har alltför ofta blivit en expertprodukt där man i otillräcklig utsträck— ning tagit hänsyn till verksamhetens och de anställdas behov. Föränd- ringar i arbetsorganisation och fysisk arbetsmiljö samt krav på utbild- ningsinsatser har snarast haft karaktären av nödvändiga anpassningar till den nya tekniken än av genomtänkta behov. Totalt sett blir sådana lösningar sällan effektiva, vare sig man ser till enbart teknisk-ekonomisk effektivitet eller organisationens totala effektivitet.

Det är därför väsentligt att de frågor som är viktiga för organisationen får komma in i utvecklingsarbetet på ett tidigt stadium innan de datatek- niska lösningarna är låsta. Därigenom ökar möjligheterna för bra total- lösningar där arbetsorganisationen, arbetsmiljön och personalen ut- vecklas i samklang med datatekniken. En viktig förutsättning för bra lösningar är att de anställda ges möjlighet att utöva sitt medbestämman- de under utvecklingsarbetet.

Under de senaste åren har det ansetts allt viktigare att den berörda personalen medverkar i det praktiska systemutvecklingsarbetet på ar- betsplatserna. Personalen kommer dock som regel in på ett sent stadium i utvecklingsarbetet. Ofta är även deltagandet mera inriktat på utbild-

ning inför den kommande förändringen än reellt medbestämmande. Syftet blir att sätta in personalen i det nya datasystemets funktion som en förberedelse för införandet. Med denna typ av deltagande från de anställda får man fortfarande räkna med bristeri den slutliga lösningen. Ett deltagande från de anställda bör enligt vår mening baseras på en reell möjlighet att påverka utvecklingsarbetet, dvs utgöra en del i medbestäm- mandearbetet. Därigenom kan ett slutresultat uppnås som baseras på de anställdas kunskaper om, och krav på, Verksamheten. Det slutliga resul- tatet kan därmed tas emot positivt av de anställda.

En avgörande förutsättning för en reell påverkan på datateknikan- vändningen är att medbestämmandet kommer in tidigt i utvecklingspro- cessen. Om de anställda kommer in på ett sent stadium innebär detta i regel att viktiga förutsättningar är låsta och handlingsutrymmet alltför begränsat för att någon reell påverkan på slutresultatet skall vara möjlig. Redan innan arbetsgrupper tillsätts för att genomföra ett utvecklingsar- bete har grundläggande beslut ofta fattats i idé-eller planeringsarbetet. Det är därför viktigt att även finna former för de anställdas medbestäm- mande under planeringen, då mål och förutsättningar för utvecklings- arbetet formuleras.

7.2.3. De anställdas medbestämmande behöver stödjas på olika sätt

Datatekniken motiverar en ökad aktivitet från de anställdas sida i med- bestämmandefrågor. Tekniken griper in i ett flertal viktiga områden. Samtidigt är datatekniken en relativt ny företeelse, varför det i stor utsträckning saknas fungerande former för hur medbestämmandet kan utövas. Till stor del är medbestämmandets former en fråga för arbets- marknadens parter. Samhället bör dock, enligt vår mening, genom olika insatser stödja en utveckling mot ett ökande medbestämmande i dessa sammanhang.

Följande tre områden är av central betydelse för att stödja de anställ- das medbestämmandemöjligheter.

1 Utveckla modeller för hur utvecklingsarbetet skall genomföras. Bra utvecklingsmodeller som understödjer en helhetssyn och de anställ- das medbestämmande saknas. 2 Lagar och avtal. Ett flertal lagar är av grundläggande betydelse i sammanhanget. Avtal på central och lokal nivå har träffats. 3 Öka de anställdas kompetens inom området. För en reell påverkan krävs såväl kunskaper om datatekniken som dess samband med övriga medbestämmandeområden.

Dessa tre områden är inte oberoende av varandra. Tvärtom är insatser inom de tre områdena relativt sammanflätade. Stöd i form av bra utveck- lingsmodeller eller träffade avtal förutsätter utbildning av de anställda för att nå avsedd effekt.

7.3. Systemutveckling

I systemutveckling av mer traditionellt snitt används ofta systemutveck- lingsmodeller och/eller systemutvecklingsmetoder i avsikt att underlät- ta, systematisera och renodla utvecklingsarbetet. Dessa modeller och metoder har i allmänhet en utpräglad teknisk inriktning och är därför otillräckliga för att stödja den syn på utvecklingen vi här har givit uttryck för. Vi kan därför konstatera att ”bra” systemutvecklingsmodeller som stödjer en helhetssyn och de anställdas medbestämmande behöver tas fram.

Det kan här vara på sin plats att utveckla begreppen modell och metod, samt ge en skiss på vad vi avser med goda modeller och metoder. När vi i fortsättningen talar om modeller och metoder avses alltid systemutvecklingsmodeller respektive - metoder.

Såväl modeller som metoder är viktiga hjälpmedel i systemutveck- lingsarbetet. Grovt kan man säga att modellen anger de övergripande principerna efter vilka utredningsarbetet skall utföras, medan metoder är mer handfasta hjälpmedel i arbetet. Modell och metod hänger sam- man på det sättet att modellens synsätt eller principer delvis förverkligas genom användningen av en uppsättning av metoder.

I modellen återfinner man den sammanhållna bilden av vad utveck- lingsarbetet skall omfatta, exempelvis i form av centrala beslutspunkter, vilka frågor som skall behandlas och hur beslutsunderlagen skall se ut. Modellen återspeglar därmed ett synsätt på vad som är viktigt (för beställaren eller användaren) i sammanhanget. Därmed bör den också förmedla en syn på hur arbetet skall organiseras, hur användare och fackliga företrädare skall komma in i arbetet etc.

Av detta framgår att modellen är mycket central i samarbetet mellan olika intressenter, såväl specialister som beställare och personal. Model- lcn gör det möjligt för samtliga inblandade att förvissa sig om var i utvecklingsarbetet de befinner sig, när nästa beslutstillfälle är och vad som skall behandlas, vilka som deltar osv.

Modeller illustreras ofta genom ett större eller mindre antal utveck- lingsfaser eller etapper som anger ramen för utvecklingsarbetet i form av ett antal (grovt sett) kronologiska aktiviteter. Nedanstående figur visar en vanlig etappindelning av en modell.

Utredning Konstruktion Drift och

förvaltning

Medan modellen anger synsätt, utvecklingsorganisation och vad som skall göras (i olika faser) kan metoderna sägas vara hjälpmedlen i arbetet för att göra de analyser, kartläggningar m ni som behövs som beslutsun- derlag enligt modellen. Det kan gälla metoder för att kartlägga och beskriva målsättningen, kartlägga och beskriva olika former av krav och behov, ekonomiska kalkyler etc.

En modell behöver på detta sätt stödjas av metoder av olika slag. Ofta finns det flera metoder att välja på inom samma område.

7.3.1. Vilka krav kan vi ställa på bra modeller och metoder?

I strävandena att förverkliga en medverkan från personalen och en helhetssyn i utvecklingsarbetet måste speciella krav ställas på de model- ler och metoder som används. I det följande ger vi exempel på hur sådana krav kan eller bör ta sig uttryck.

De anställdas medbestämmande kan utövas dels genom direkt med- verkan av berörd personal, dels genom deras fackliga representanter. Modellen bör ange formerna för hur medbestämmandet skall förverkli- gas i utvecklingsarbetets olika faser vad gäller tidpunkter, omfattning, samarbets- och beslutsformer. Olika former är möjliga, t ex medverkan i det konkreta utvecklingsarbetet och/eller medverkan i beslutsfattan- det. Vikten av en tidig personalmedverkan bör särskilt markeras. Be- slutsunderlagens innehåll och utformning föreskrivs med speciell ton- vikt på begriplighet för alla berörda.

När de anställda eller deras fackliga representanter deltar i själva utvecklingsarbetet måste metoderna väljas eller utformas med speciella krav på kommunikationsaspekterna. De måste fungera för såväl exper- ter som lekmän samt även underlätta samarbetet. Metoderna skall till- godose speciella krav på begriplighet när resultaten presenteras.

För såväl modell som metoder gäller att medverkan är speciellt viktig i utvecklingsarbetets tidigare faser där inriktning, mål och förändrings- krav kartläggs och fastställs.

Modellen skall präglas av att teknikens möjligheter passas in i verk- samhetens, individernas och arbetsorganisationens behov och möjlighe- ter. Modellen skall också ange hur och när frågorna, utöver de traditio- nellt tekniska, skall hanteras. Vid en värdering av olika förändringsalter- nativ skall en helhetsbild vara tillgänglig. När olika tekniska lösningar är möjliga är det därför nödvändigt att konsekvenserna för helheten _ analyseras. En sådan konsekvensanalys kan t ex beröra förändrat arbets- innehåll, omplaceringar, utbildningsbehov, ensamarbete, styrning och kontroll, fysisk och psykisk arbetsmiljö. Modellen skall ange hur konse- kvenserna bör beskrivas.

Konsekvensanalyser är speciellt viktiga när alternativa förslag dis- kuteras eller när en slutlig kravspecifikation skall fastställas. Kon- sekvensanalysen bildar underlag för bättre beslut och ger dessutom möjlighet att initiera förändringsarbete på ett tidigt stadium, vilket ökar sannolikheten för att förändringen i sin helhet blir lyckad. Sådant för- ändringsarbete kan bl a innebära utveckling av arbetsorganisationen, utbildning av personalen eller förändringar i arbetsmiljön.

Metoder för genomförande av ovannämnda konsekvensanalyser be- hövs som komplement till övriga utvecklingsmetoder.

En förändringsprocess kan inte anses avslutad förrän en utvärdering är genomförd. Den kan utföras av, eller under medverkan från, de anställda. Här kan de tidigare uppställda målen samt kravspecifikatio- nerna med sina konsekvensbeskrivningar jämföras med den genomför- da förändringen. Utvärderingen ger underlag för kompletterande ut- vecklingsinsatser där det behövs, förutom att den ger ytterligare värde- fulla erfarenheter för framtida förändringsarbete. Utvärderingen är där- för en viktig del i utvecklingsmodellen.

7.3.2. Behovet av flexibilitet och avtalsreglering

Det går inte att finna en enda generell modell som är bra i alla system- utvecklingssituationer. Vad som är viktigt är att finna alternativa model- ler för olika situationer. Vi skall här ta upp några skäl till att modellerna behöver anpassas till olika situationer.

På en arbetsplats kan olika utvecklingsprojekt variera kraftigt sins- emellan när det gäller förändringens omfattning. Hur stor del av orga- nisationen berörs? Hur många anställda är berörda? Innebär detta stora omställningar för många eller små omställningar för få? Även om man på arbetsplatsen kommit överens om en gemensam grundmodell, bör den inför det konkreta projektet anpassas till de aktuella förutsättning- arna. Modellen får aldrig uppfattas otymplig eller otillräcklig i det konkreta arbetet. Då används den inte. En sådan anpassning av model- len bör alltid ha formen av avtal mellan berörda parter.

Under de senaste åren har användningen av datorstödda verktyg för systemutveckling ökat kraftigt. Exempel på detta är applikationsgenera- torer, programgeneratorer och kraftfulla högnivåspråk. Dessa verktyg ger möjlighet att utveckla datasystem snabbare och billigare än vad tidigare metoder tillåtit. Ett sätt att använda verktygen är att under kravspecifikationsarbetet ta fram olika alternativ eller skisser på tänk- bara datatekniska lösningar. En fördel med detta är att användarnas kravarbete underlättas av de konkreta illustrationerna i form av datasy- stem med vilka man kan experimentera. Vid nya eller förändrade krav kan skissen kompletteras. Detta sätt att arbeta kallas ofta experimentell systemutveckling.

Det är viktigt att betona att expertimentell systemutveckling är en ny metod och inte en modell. Experimentell systemutveckling ger nya möj- ligheter för användarna att specificera krav på datasystemet. Det är emellertid fortfarande lika viktigt med en bakomliggande modell som garanterar en helhetssyn på utvecklingsarbetet. Det finns anledning att i detta sammanhang uppmärksamma de förändrade förutsättningar för beslutsfattandet som blir en följd av att gränserna mellan kravspecifika- tionsarbetet och själva konstruktionen av datasystemen suddas ut. Risk föreligger att de nya verktygen genom sin kraftfullhet och ”dragnings- kraft” i alltför hög grad sätter de mer teknikanknutna frågorna i centrum vid kravarbetet. Frågorna om arbetsorganisationen, personalens utbild- ning, arbetsmiljön osv får inte komma i skymundan.

Datorstödda utvecklingsverktyg kommer att få en ökad användning, och det är viktigt att systemutvecklingsmodellens roll som garant för helhetssynen säkras. Det ömsesidiga beroendet mellan modell och nya metoder bör därför studeras, varefter anpassningar kan göras i såväl framtida modeller som metoder.

I takt med att datoranvändningen har blivit mer spridd och dataspe- cialisterna en allt knappare resurs har emellertid företagens utveckling av egna datasystem i ökande omfattning ersatts med inköp av s k stan- dardsystem. Införskaffandet av standardsystem måste dock, liksom fö- retagens utveckling av egna datasystem, passas in i en övergripande utvecklingsmodell. Det finns anledning att förmoda att en sådan modell

väsentligt skiljer sig från en modell för s k egenutveckling, främst när det gäller beslutsprocessen.

Införskaffandet av standardsystem skiljer sig från företagens utveck- ling av egna datasystem genom att den normalt genomförs under en betydligt kortare tidsperiod. Beslutsprocessen från idé till införande blir alltså mer komprimerad. Vidare innebär införskaffandet en värdering av alternativa systern, vilket förutsätter att man som utgångspunkt har skaffat sig en god bild av verksamhetens behov och krav. Vid alternativ- värderingen är konsekvensanalyser ett viktigt instrument, vars genom- förande i vissa fall kan underlättas av att de aktuella standardsystemen kan observeras i drift i andra organisationer som tidigare köpt dessa. Vid inköp av standardsystem kan en viss företagsegen utveckling också visa sig nödvändig i form av anpassningar till den egna verksamhetens spe- cifika behov.

Det finns alltså behov av olika former av stöd vid införskaffandet av standardsystem. Det gäller såväl en övergripande modell som t ex meto- der för alternativvärderingar och konsekvensanalyser. Mot bakgrund av att utbudet och användningen av standardsystem med all sannolikhet kommer att öka är det viktigt att studier och utvecklingsarbete kring ovannämnda frågeställningar bedrivs.

Nya hjälpmedel och metoder kommer även i framtiden att förändra sättet att utveckla och införa datatekniken i organisationer. Vi kommer därför att ha behov av återkommande anpassningar så att nya modeller, metoder och hjälpmedel samverkar till att helhetssynen och medbestäm- mandet i användningen av datatekniken bibehålls.

Oberoende av vilket skäl anpassningar av modellerna behöver göras, så är det grundläggande för de anställdas medbestämmande att parterna är överens om den aktuella modellen. Enskilda utvecklingsprojekt bör därför alltid baseras på avtal mellan parterna om hur utvecklingsarbetet skall gå till.

7.3.3. Behov av samhällsinsatser

Användningen av bra systemutvecklingsmodeller och -metoder ute i arbetslivet behöver öka. Samhället kan här spela en viktig roll genom att stödja en utveckling av modeller och metoder, och sprida såväl känne- domen som användningen av dem.

I sekretaritatsrapporten ”Systemutvecklingsmodeller för bra teknik- användning” (Ds A 198317) har behovet av forskning och resultatsprid- ning inom detta område behandlats. Rapporten visar att det idag råder brist på forsknings- och utvecklingsinsatser för att ta fram bra modeller. Dessutom konstateras att det finns anledning att göra ytterligare insatser för att sprida uppnådda resultat till arbetslivet.

7.4. Stöd i lagar och avtal

Det är av fundamental betydelse att formerna för de anställdas medbe- stämmande regleras. Detta sker genom lagar och de avtal som successivt

tecknas inom olika delar av arbetslivet. Av största vikt är givetvis med- bestämmandelagen (MBL) och de medbestämmandeavtal som slutits på central och lokal nivå. Som vi tidigare framhållit är även lokala avtal inför enskilda utvecklingsprojekt av stor betydelse. Vi ger i bilaga 6 en redovisning av huvuddragen i de centrala medbestämmandeavtal som träffats. Dessutom ges en kort redovisning av annan lagstiftning som är av betydelse för medbestämmandet. Redovisningen har koncentrerats till de delar som är av speciellt intresse vid införandet och användandet av datatekniken på arbetsplatserna.

7.5. Kompetenshöjning hos de anställda

Goda systemutvecklingsmodeller, lagstiftning och avtalsreglering är som nämnts viktiga instrument för att skapa möjligheter för medbestäm- mande vid datoriseringen i arbetslivet. Men för att åstadkomma ett reellt medbestämmande måste dessa instrument paras med kunskaper om datateknikens möjligheter och effekter samt kunskaper om utvecklings- modellernas, lagarnas och avtalens möjligheter och begränsningar. Utan dessa kunskaper kommer instrumenten att kraftig minska i betydelse för medbestämmandet. Behovet av utbildningsinsatser och erfarenhetsupp-I byggnad är därför stort inom arbetstagarorganisationerna. Vi begränsar oss här till att framhålla den stora betydelse en kompetenshöjning hos de anställda har för medbestämmandet. Frågan diskuteras ytterligare i sam- band med övriga utbildningsfrågor i kapitel 8.

7.6. Ytterligare insatser för att stärka medbestämman- det är motiverade

Insatser till stöd för de anställdas medbestämmande kan framförallt göras på sådana områden som bra systemutvecklingsmodeller, utbild- ning för de anställda och deras fackliga företrädare samt avtalsreglering- ar av förhållandena kring datateknik och medbestämmande. Vi skall i detta avsnitt ange områden där vi anser att ytterligare insatser är moti- verade.

Flera av de frågor som tas upp bör i första hand lösas genom avtal mellan parterna. Det åligger inte oss att formulera konkreta förslag i dessa frågor, men vi vill ändå markera vikten av att frågorna får en

lösning.

7.6.1. Det behövs en samlad insats för att ta fram bra systemutvecklingsmodeller och -metoder

Vi har konstaterat att dagens utbud av modeller och metoder behöver kompletteras med ”bra” modeller och metoder. Med ”bra” avses här att dessa stödjer en helhetssyn och ett medbestämmande i utvecklings- och införandearbetet.

Vi föreslår därför ett FoU-program för framtagning av bra modeller

och metoder. Programmet skall ha en tvärdisciplinär inriktning och stor tonvikt skall läggas vid spridningen av dessa kunskaper. Vi föreslår också ett stödprogram för systemutveckling till organisationer med små egna utvecklingsresurser. De modeller som tas fram i FoU-programmet skall användas i ett sådant utvecklingsarbete. Förslagen redovisas utför- ligt i avsnitt 4.3.

7.6.2. Spridningen av resultat från forskningen till arbetslivet behöver stimuleras

I rapporten ”Systemutvecklingsmodeller för bra teknikanvändning” be- handlas förutom behovet av forskningsinsatser även behovet av aktivi- teter för att sprida kunskaperna till arbetslivet. Det senare är givetvis av yttersta intresse om man vill betrakta forskningen som ett instrument att åstadkomma en bra teknikanvändning. I rapporten konstateras att spridningen av forskningsresultat ibland sker genom direkta kontakter mellan forskare och avnämare. Vanligare är dock att spridningen sker via t ex forskningsfinansiärer, intresseorganisationer, konsulter, utbild- ningsanordnare eller fackliga organisationer. Dessa kan genom olika aktiviteter förmedla intressanta kunskaper vidare till sina medlemmar, kunder etc. Aktiviteterna kan innebära spridning av forskningsrappor- ter, anordnande av kurser eller konferenser, arrangerande av träffar mellan forskare och avnämare m m.

Av avgörande betydelse för spridningen av forskningsresultat är att materialet har en utformning som är inriktad på mottagarens behov och intresse. Detta ställer krav på forskarens engagemang och kunskaper om kunskapsförmedling, men de som åtar sig att ge spridning av tillgängliga forskningsresultat kan också bidra med viktiga insatser i detta avseende.

Behovet av att förbättra spridningen av forskningsresultat är generellt. Frågan tas upp i den forskningspolitiska propositionen (1981/821106). I denna markeras vikten av att statsfinansierade forskningsprojekt även planeras och budgeteras med avseende på hur information och resultat- spridning skall ske. Berörda myndigheter uppmanas att inom givna ramar beakta detta. Vidare berörs frågan i samband utbildning av fors- kare och forskarstuderande i ämnet forskningsinformation.

Genom ett regeringsbeslut ijuni 1979 gavs FRN i uppdrag att i samråd med UHÄ och berörda högskolor utforma och genomföra försökspro- gram med utbildning i forskningsinformation. FRN tillsatte en arbets- grupp med representanter för nämnden, UHÄ och delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning (DFI). I en delrapport föreslås bl a att varje projektplan för ett forskningsprojekt skall innehål- la en bedömning av i vilken utsträckning och på vilket sätt resultaten skall spridas. Dessutom förslås i den forskningspolitiska propositionen att en systematisk utvecklings- och försöksverksamhet under de närmas- te åren avseende dels högskolans kontaktorganisation, dels organisation och former för spridande av information om forskning och forsknings- resultat. UHÄ föreslås samordna denna verksamhet.

Dessa insatser, vilka är ägnade att förbättra forskarens och högskolans kunskaper och möjligheter att fungera bättre i spridandet av forsknings-

resultat, är mycket väsentliga. Forskaren är en given nyckelfigur när det gäller resultatspridningen, oavsett om resultaten sprids genom direkta kontakter med avnämare eller om det sker via organisationer. I det ovannämnda förslaget om FoU-program för bra systemutvecklingsmo- deller har vi också speciellt betonat att spridningsaktiviteter skall inrym- mas i programmet och planeras in från början.

Vi vill i detta sammanhang ändå belysa vikten av att även andra deltar i spridningsarbetet. I många fall anser vi att spridningen av forsknings- resultat därmed kan ske på ett effektivare sätt. Fackliga organisationer eller andra intresseorganisationer kan lätt nå sina medlemmar, känner ofta till deras behov etc. De kan därför vara intresserade av att engagera sig i en ren resultatförmedling, men även av att bearbeta material, anordna kurser eller seminarier för medlemmarna m m. De kan på detta sätt ha en Viktig roll i spridningsarbetet.

Det kan i sammanhanget nämnas att Riksdataförbundet sedan en tid regelbundet sprider forskningsresultat till sina medlemmar från forsk- ning som finansierats av STU. Den verksamheten har bedömts så vär- defull att den också uppbär ekonomiskt stöd från STU. Verksamheten har givit sådana positiva resultat att vi anser att även andra intresseor- ganisationer kunde ges möjlighet att arbeta på samma sätt.

Vi anser att forskningsfinansiärerna på ett värdefullt sätt kan stödja. resultatspridningen genom att ge finansiellt stöd till den som är intres- serade av ett aktivt spridningsarbete. Genom sådana insatser kan forsk- ningsresultat även nå ut till de delar av arbetslivet som normalt saknar resurser att på egen hand tillgodogöra sig forskningsresultat i den form de normalt presenteras. Det kan bl a gälla små företag eller lokala fackliga organisationer.

7.6.3. Medbestämmandeprocessen måste komma igång tidigt vid utvecklingen och införandet av datatekniken

Utvecklingen och införandet av ett datasystem på en arbetsplats sker som regel via successiva beslut från de övergripande besluten i plane- ringen av rationaliseringsinsatser, via målformuleringar och tillsättan- det av arbetsgrupper till alltmer detaljerade utformningsbeslut. Succes- sivt bestäms på detta sätt inriktningen på arbetet via ett antal vägval. Ett sent påbörjat medbestämmandearbete innebär att viktiga vägval redan är gjorda och möjligheterna till reell påverkan därmed är begränsade.

Vikten av en tidig medverkan från lokala fackliga representanter är också uppmärksammad i de flesta medbestämmandeavtalen. Dessutom anger avtalen i regel att de anställda skall beredas möjlighet att medver- ka i det förändringsarbete och den arbetsplatsutformning som rör de egna arbetsförhållandena.

7.6.4. De speciella problem som uppstår i koncernföretag i medbestämmandefrågor måste lösas

Medbestämmandeanspråk enligt MBL kan endast riktas mot den egna arbetsgivaren i tex det dotterbolag där man är anställd. De större

investeringsbesluten i en koncern fattas däremot oftast på koncernnivå. På samma sätt kan den långsiktiga planeringen och målformuleringen för rationaliseringsverksamheten i dotterbolaget ske på koncernnivå. Detta kan få som följd att medbestämmandet på lokal nivå får en begränsad omfattning.

En speciell situation uppstår i koncernföretag i de fall dataavdelning- en utgör ett eget dotterbolag. Sådana bolag är vanliga i de svenska storföretagen. Vid utvecklingen av datasystem kan följden bli att den långsiktiga planeringen sköts av koncernledningen och det kortsiktiga planerings- och utvecklingsarbetet av datadotterbolaget, medan de som berörs av datoriseringen arbetar i ett annat dotterbolag inom koncernen.

De berördas fackliga organisationer förhandlar med ledningen för det egna dotterbolaget. Denna ledning har krav på sig att informera och primärförhandla enligt MBL även om planerings- och utvecklingsarbe- tet sker i andra delar av koncernen. Det uppstår emellertid en risk att information och förhandling får en formell karaktär utan möjligheter till ett reellt medbestämmande. Former måste skapas som säkrar substan- tiell information och förhandling samt ett aktivt deltagande i systemut- vecklingsarbetet av dem som berörs av datoriseringen.

Av de centrala medbestämmandeavtalen har avtalet inom bankområ- det och SAF-LO-PTK-avtalet reglerat hur den övergripande informatio- nen skall skötas. När det gäller förhandlingar enligt llå MBLi frågor som berör flera enheter anges vissa principer. I övrigt markeras i dessa avtal, liksom i ytterligare ett par avtal, behovet av lokala överenskom- melser.

7.6.5. De fackliga organisationerna på hela arbetsmarknaden måste ges möjlighet till assistans från ombudsmän och konsulter

För många lokala fackliga organisationer är datafrågor ett relativt nytt arbetsområde. För ett aktivt medbestämmandearbete inom området krävs en uppbyggnad av den fackliga kompetensen. Vi skall senare poängtera vikten av utbildningsinsatser. Ytterligare ett viktigt sätt att bygga upp den egna kompetensen är att dra nytta av andras erfarenheter. Ombudsmän och arbetstagarkonsulter kan på ett värdefullt sätt bidra med sina erfarenheter och expertkunskaper på detta område och därige- nom assistera det lokala facket i dess arbete med datafrågorna. Det kan gälla arbetet med att bygga upp en allmän kunskap och beredskap, exempelvis i samband med formulering av handlingsprogram och stra- tegier, men det kan också gälla assistens i arbetet med specifika utveck- lingsprojekt, expertbedömningar eller framtagande av underlag inför förhandlingar.

Särskilt för mindre fackklubbar är det angeläget med hjälp från om- budsmän eller arbetstagarkonsulter. Erfarenheter från de regionala skyddsombudens arbete i mindre företag visar att en kompetenshöjning kan komma till stånd med hjälp av externa kontakter. Ombudsmän och arbetstagarkonsulter kan visserligen aldrig ersätta klubbens eget enga- gemang och kunskapsuppbyggnad, men de kan utgöra ett viktigt stöd.

Frågan om anlitande av arbetstagarkonsulter på arbetsgivarens be- kostnad har reglerats i flertalet medbestämmandeavtal. På det kommu- nala och landstingskommunala området har frågan ännu inte fått sin lösning. Vi anser att det är angeläget att frågan får en lösning även inom denna sektor. De formella hinder som kan finnas för ett avtal inom den kommunala sektorn kan lösas genom en ändring av lagen om facklig förtroendeman och/eller av kommunallagen.

7.6.6. Fackligt förtroendevalda måste ges ökade möjligheter till utbildning

Ett aktivt medbestämmande i datafrågor förutsätter en kompetensupp- byggnad hos de lokala fackliga organisationerna. Kunskaper är en förutsättning för att facklig medverkan i utvecklingsarbetet skall vara meningsfull. Redan idag återfinns i ett par av medbestämmandeavtalen överenskommelser om facklig förtroendevalds rätt till utbildning i an- slutning till medverkan i utvecklingsarbete. Frågan om facklig utbild- ning behandlas vidare i kapitel 8.

7.6.7. De anställda måste ges ökade möjligheter till utbildning

De anställdas medbestämmande i samband med datateknikutveckling kan hävdas dels genom de lokala fackliga organisationerna, dels genom att de berörda själva medverkar i utvecklingsarbetet. Det är särskilt viktigt att de anställda kan medverka på ett meningsfullt sätt vid föränd- ringar som berör den egna arbetssituationen.

En meningsfull medverkan kräver kunskaper om datateknikens möj- ligheter liksom dess betydelse för arbetsmiljön och arbetsorganisatio- nen. De förändringar som arbetet leder fram till ställer krav på nya kunskaper. Det är därför viktigt att de anställda ges möjlighet till utbild- ning både för medverkan i utvecklingsarbetet och inför den nya arbets- situationen.

[ de centrala medbestämmandeavtalen betonas i regel vikten av att de anställda medverkar vid förändringar av den egna arbetssituationen. När det gäller utbildning av de anställda begränsas denna utbildning oftast till vad som är nödvändigt för att de nya arbetsuppgifterna skall klaras.

Vi vill särskilt betona vikten av att de anställda ges kunskaper för en meningsfull medverkan i förändringsarbetet. Frågan om utbildning av de anställda behandlas vidare i kapitel 8.

7.6.8 Avtalens roll för ett reellt medbestämmande i datafrågor bör utvärderas.

Såväl centrala som lokala avtal är en förutsättning för att tankarna bakom MBL skall konkretiseras och förverkligas. Vi har i detta avsnitt pekat på behovet av flera insatser i syfte att ytterligare stärka medbe- stämmandet i datafrågor. I flertalet fall är dessa av karaktären att de lämpar sig för reglering i avtal mellan centrala eller lokala parter. Vi har

därför inte lagt några konkreta förslag utan begränsat oss till att markera vikten av att man finner lösningar på dessa punkter.

Vi har under utredningsarbetets gång diskuterat behovet av förstärk- ningar i den arbetsrättsliga lagstiftningen mot bakgrund av att stora delar av arbetsmarknaden länge saknat medbestämmandeavtal. I och med att sådana avtal nu finns på hela arbetsmarknaden, finns det en grund för fortsatt avtalsarbete på lokal nivå. Det finns därför enligt vår mening inget skäl att nu föreslå förändringar i gällande lagstiftning.

Det är idag svårt att se vilken roll medbestämmandeavtalen i prakti- ken spelar för medbestämmandet i datafrågor på arbetsplatserna, delvis beroende på att avtalen ännu är nya på stora delar av arbetsmarknaden. Den utveckling som har inletts med avtalen bör därför få fortsätta och ges tid att visa vad den leder till. Visar det sig att den inte ger tillräckligt stöd för medbestämmandet, finns fortfarande möjligheten att senare återkomma till frågan om lagstiftning.

8. Datorisering, utbildning och forskning

8.1. Sammanfattning

I detta avsnitt konstaterar vi inledningsvis att det finns och kommer att finnas ett stort behov av utbildning inom dataområdet. Detta behov föreligger hos den enskilde i egenskap av såväl samhällsmedborgare som arbetstagare. Som medborgare krävs en kunskapsnivå som möjliggör ställningstaganden till datateknikens utveckling och användning. Det finns behov av särskilda åtgärder för bred utbildning i datafrågor de närmaste åren. Som arbetstagare krävs att den enskilde både måste ges och ta till vara möjligheterna till utbildning för att kunna möta nya krav i arbetslivet. I yrkesutbildningen och i fortbildningen av redan yrkes- verksamma bör ingå såväl allmänna teoretiska grundkunskaper, yrkes- specifika kunskaper som goda datatekniska kunskaper.

De datakunskaper som enligt vår mening bör ges alla medborgare skall primärt bekostas av samhället. Detta innebär att ansvaret faller på det allmänna skolväsendet. Därmed har också samhället ansvar för att utbildningen ges tillräcklig omfattning och kvalitet. Viktiga förutsätt- ningar härför är att lärarna ges möjlighet till fortbildning och att nöd- vändig utrustning finns tillgänglig.

Samhället har även ansvar för att utbildningen ges ett sådant innehåll att den svarar mot de krav som ställs på arbetsmarknaden. All yrkesin- riktad utbildning bör därför innehålla såväl allmänna datakunskaper som yrkesspecifika sådana. Däremot är det arbetsgivarna som har det primära ansvaret för de anställdas behov av fort- och vidareutbildning, men det kommer även att ställas krav på samhällsstöd för att framför allt anställda med kort utbildningstid ska få den fortbildning som behövs för att inte slås ut från arbetsmarknaden. De anställda behöver kunskaper både för att kunna medverka och forma hur tekniken ska användas och för att använda och utnyttja de nya datorstödda verktygen på ett effek- tivt sätt. De omställningar som blir följden av att ny teknik införs kommer att accentuera dessa behov.

Vi anser således att kraven på fort- och vidareutbildning är så omfattande att en samhälleligt engagemang är nödvändigt. Inom ramen för den arbetsmarknadsutbildning som äger rum i företag föreslår vi därför att det avsätts särskilda medel för utbildning av personal som står inför omfattande förändringar bl a till följd av ny teknik. Arbetsmark- nadsutbildningens resurser kommer emellertid inte att vara tillräckliga

för att också klara de anställdas behov. Därför föreslår vi att KAFUs redovisning av olika finansieringsalternativ gällande personalutbild- ning utreds närmare.

Datoriseringen kommer att påverka och förändra allt större delar av arbetsmarknaden och utgöra ett väsentligt inslag i framtidens arbetsliv. Mot denna bakgrund anser vi att forskning kring arbetslivets datorise- ring bör ges ökade resurser. Även forskning kring systemutvecklingsmo- deller som integrerar olika aspekter på införandeprocessen av datatek- nik bör öka. Insatser för spridning av kunskaper om systemutvecklings- modeller bör ingå i detta arbete.

8.2. Varför behövs utbildning på dataområdet?

Genom den syn på teknikens tillämpning i samhället som vi förespråkar följer att utbildningen utgör ett väsentligt styrmedel för att på sikt skapa de nödvändiga förutsättningarna för en positiv tillämpning av tekniken.

Vi har valt två utgångspunkter för behandlingen av utbildningsfrågor- na. För det första ett samhälleligt perspektiv där vi understryker vikten av goda kunskaper hos alla medborgare. Detta för att garantera ett medborgerligt inflytande över datatekniken och för att stärka den enskil- des ställning på arbetsmarknaden. För det andra har vi som utgångs- punkt haft ett arbetslivsperspektiv där vi understryker betydelsen av goda kunskaper i samhället i stort och och då i synnerhet hos arbetskraf- ten. Det senare anser vi vara en förutsättning för att garantera ett, utifrån såväl företagsekonomiska som samhällsekonomiska utgångspunkter, effektivt utnyttjande av datatekniken. _

I våra tidigare betänkanden ”Industrins datorisering” (SOU 1981:17) och ”Kontorens datorisering” (Ds A 1981 : 16) har vi understrukit utbild- ningens roll. Att utbildningen tilldelats en viktig roll inom dataområdet har flera orsaker. Man kan peka på att i stort sett samtliga idag yrkes- verksamma fick sin grundläggande utbildning när datatekniken — om den fanns tillämpad i någon större omfattning överhuvudtaget — var ett mycket specialiserat område. Något behov av kunskaper hos flertalet ansågs då inte föreligga. Idag är läget det motsatta. Datatekniken tilläm— pas inom snart sagt alla områden. Detta har medfört att behovet av kunskaper har uppstått hos flertalet yrkesverksamma för att dessa bättre skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Till detta skall läggas att eftersom datatekniken griper in överallt får den också stora återverkning- ar på samhällets sätt att fungera och dess uppbyggnad. För att inte datatekniken skall vara ett fält helt dominerat av dess egna experter krävs därför att så många medborgare som möjligt får en orienterande kunskap om datateknikens möjligheter och dess konsekvenser vid olika användningssätt. Men det är viktigt att utbildningen utformas på olika sätt för olika grupper i samhället. Datatekniken måste ses i sitt samhäl- leliga sammanhang. Utbildningen måste därför belysa hur olika tillämp- ningar påverkar olika grupper i samhället på såväl kort som lång sikt. Utbildningens innehåll måste präglas av en helhetssyn där tekniska, ekonomiska och sociala moment belyses. Utbildningen måste ge kun-

skaper så att enskilda ges förutsättningar att bedöma olika datasystem.

Sammanfattningsvis vill vi framhålla följande. Utbildning spelar en central roll för ett medborgerligt inflytande över teknikens användande. Utbildning är också nödvändig för att säkerställa ett effektivt införande av ny teknik inom produktion och administration.

8.3. Datakunskap för medborgarna

Som ett långsiktigt mål bör gälla att alla medborgare skall ges en grund- läggande och adekvat utbildning inom dataområdet. Med detta menar vi att varje medborgare ges kunskaper som är avpassade och relaterade till vars och ens individuella behov som samhällsmedborgare, förvärvs- arbetande, förälder, konsument etc.

Behovet av en allmän medborgerlig utbildning inom dataområdet har inte enbart understrukits av oss i våra tidigare betänkanden, utan även i olika sammanhang av DEK, datadelegationen samt SÖ. För att det framtida utnyttjandet av informationsteknologin skall ske under demo- kratisk kontroll, har man pekat på vikten av att alla medborgare är insatta i denna nya teknik.

8.3.1. Omfattningen av undervisningen i datakunskap

Enligt nu gällande läroplan för grundskolan, Lgr 80, bör alla elever på högstadiet inom ramen föri första hand samhälls- och naturorienterande ämnen samt matematik orienteras om användningen av datorer i sam- hället och om den snabba utvecklingen inom området. Uppmärksamhe- ten bör främst riktas mot datorprogrammens uppgifter och metoder för problemlösning. Likaså bör några områden uppmärksammas där den snabba tekniska utvecklingen har särskild betydelse.

SÖ har under hösten 1983 genomfört en kartläggning av situationen beträffande dataundervisning och datortillämpning. Enkäten omfattade samtliga skolor, dvs grundskolor, gymnasieskolor och kommunala vux- enskolan (komvux). Enkätmaterialet är ännu ej bearbetat, men följande slutsatser kan dock dras. Ca 30 procent av samtliga skolor har ingen som helst undervisningi datalära. I grundskolorna är andelen högre. Flertalet skolor har endast ett fåtal lärare med någon fortbildning inom dataom- rådet. Omfattningen på denna fortbildning uppgår till högst fem veckor, oftast endast två å tre veckor. Några få skolor, främst gymnasieskolor med stort inslag av tekniska ämnen har lärare med goda datakunskaper, dvs antingen i form av högskoleutbildning som en del i examen eller i form av omfattande fortbildning. Flera skolor erbjuder studiecirklar på fritiden för intresserade lärare.

Ca 50 procent av samtliga skolor har ingen lokal planering för data- lära och datortillämpningar i undervisningen. Detta trots att samtliga skolor enligt läroplanen (lgr 80) skall ha lokal planering för sin under- visning. Detta gäller fr o m innevarande läsår även för gymnasieskolan.

Efter beslut i regering och riksdag anslogs för budgetåret 1982/83 10 milj kr till en satsning på bred utbildning i datafrågor. Medlen fördela-

des på så sätt att skolöverstyrelsen fick 6 milj kr att fördela på studieför- bunden i form av tilläggsbidrag för studiecirklar inriktade mot dataom- rådet, datacirklar. Av resterande medel fördelades 3,5 milj kr på orga- nisationer och andra utbildningsanordnare för kostnader i samband med information och utbildning av allmänheten i datafrågor. Av dessa avsåg 2,5 milj kr utvecklingsåtgärder av olika slag, som tex framställ- ning av studiematerial, cirkelledarutbildning, inköp av läromedel etc.

Det tilläggsbidrag som fördelades mellan studieförbunden för data- cirklar resulterade i en omfattning på datacirklar på 60 000 studietim- mar. Som jämförelse kan nämnas att för innevarande budgetår är det totala antalet studietimmar med högre statsbidrag maximerat till 6 300 000 timmar.

Anslaget för bred utbildning i datafrågor förnyades inte i budgetpro- positionen för år 1983/84. Föredragande statsrådet hänvisade till att en utvärdering av den hittills genomförda verksamheten borde avvaktas. Uppdraget att utvärdera verksamheten föll på datadelegationen. Denna har i rapporten ”Bred utbildning i datafrågor”, som överlämnats till regeringen, redovisat erfarenheterna och lämnat förslag till förnyade insatser inom området bred utbildning i datafrågor. I tilläggsbudget I för budgetåret 1983/84 (prop 1983/84:25) har regeringen föreslagit att 3,5 milj kr ges till studieförbunden för studiecirklar i datafrågor.

I 1984 års budgetproposition meddelar utbildningsministern att inga särskilda tilläggsbidrag föreslås utgå under budgetåret 1984/85 för datacirklar. I samma proposition föreslår civilministern att datadelega- tionen ges 1 milj kr för informations- och utbildningsprojekt samt stöd till försök med datautbildning i kommunal regi.

I detta sammanhang bör också några andra utbildningsanordnare nämnas. Riksdataförbundet har genom sitt studiepaket ”Datalära” nått ut till ca 250 000 personer (antalet sålda elevhäften). SIPU har tagit fram ett liknande studiepaket för främst den statliga förvaltningen men även för annan offentlig förvaltning. Som målgrupp anges i stort sett samtliga inom statlig förvaltning, dvs ca 500 000 personer. Såväl Riksdataförbun- dets som SIPUs paket innehåller vad man kan kalla medborgerlig utbild- ning, främst som en bas för den mer företags/förvaltningsspecifika utbildning som sedan följer.

Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att aktiviteter pågår i denna fråga. Det är emellertid allvarligt att de intentioner om'datautbild- ning och lokal planering som finns i läroplanen för grundskolan inte kommit längre. SÖ har fastlagt att arbete med frågorna kring utbildning för datasamhället kommer att ingå som ett permanent program i dess verksamhet. Vidare har SÖ anmält att man i anslagsframställan för 1985/86 kommer att redovisa förslag till åtgärder inom dataområdet.

8.3.2. Vern bör förmedla datakunskap för medborgare?

Vi anser att datakunskap för medborgare huvudsakligen är en angelä- genhet för samhället. Det faller på samhället att svara för att de långsik- tiga målen för datakunskap för medborgare uppnås. Enligt vår mening skall kunskaper av denna typ främst förmedlas av grundskolan och

komvux samt studieförbunden. Utbildningen skall ge en balanserad bild samt integrera tekniska, ekonomiska och sociala aspekter av datatekni- ken. Även andra utbildningsanordnare kan naturligtvis genomföra den- na utbildning. Som tidigare nämnts genomför såväl Riksdataförbundet som SIPU utbildning med denna inriktning.

Vi anser att en fortsättning av nuvarande satsningar på datafrågor är nödvändig. Folkbildningen har av tradition spelat en viktig roll i arbetet med att föra ut information och öka det medborgerliga kunnandet inom olika områden. Denna roll kommer att vara mycket väsentlig inom dataområdet. Vi kan därför endast understryka att behov föreligger för fortsatt stöd till både datacirklar och utbildning av cirkelledare. Det senare anser vi vara av central betydelse eftersom cirkelledaren i detta sammanhang får en mycket viktig roll.

Vi anser också att radio och TV är utmärkta medier för att nå ut med information. Utbildningsradion, kan och bör spela en central roll för att föra ut information i datafrågor. Detta kan också ske i samarbete med ett eller flera studieförbund.

8.3.3. Snabbare och flexiblare lärarfortbildning av lärare på grundskolan

Sverige är inte det enda land där lärarfortbildningen släpar efter. Rap- porter från andra länder som England, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland och USA pekar på samma problem. Resurser för lärarfort- bildning krävs för att undervisning i datalära skall komma till stånd och få önskvärd kvalitet. Vi anser att det nuvarande fortbildnings- systemet med femveckorskurser med hel eller delvis bibehållen lön inte uppfyller de krav som måste ställas om man inom rimlig tid skall få fram erforderligt antal utbildade lärare. Enligt vår mening bör fortbildningen knytas närmare kommunens egen utveckling av skol- väsendet. Detta är också tanken bakom överflyttning av ansvaret för lärarfortbildningen från staten till kommunerna. En fortbildning upp- lagd i två steg skulle enligt vår uppfattning bli såväl billigare som få snabbare genomslagskraft. Modellen innebär att varje kommun låter en eller flera lärare per skola genomgå omfattande fortbildning med grundläggande utbildning inom dataområdet, motsvarande 10 alterna- tivt 20 poäng. Denna typ av fortbildning bör ges av högskolan. Dessa lärare svarar sedan för den lokala fortbildningen inom respektive skola eller rektorsområde och kommun. Ett sådant system bör enligt vår mening snabbare tillgodose det fortbildningsbehov som finns för lärar- na. 1 budgetpropositionen för år 1984/85 föreslås också att en eller två lärare per högstadium ges en kvalificerad fortbildning. Dessa lärare svarar sedan för såväl undervisning som fortbildning av sina kolleger. Vi vill även peka på utbildningsradions roll i fortbildningsarbetet.

8.3.4. Bättre tillgång till utrustning på grundskolan

För att utbildningen i grundskolan skall vara realistisk och kunna an— knytas till olika ämnen måste en adekvat utrustning finnas till hands. I

budgetpropositionen för år 1984/85 föreslås att ett särskilt stimulansbi- drag för anskaffning av datorutrustning och programvara för grundsko- lans högstadium införs. Stimulansbidraget innebär att i genomsnitt 20 000 kr satsas per högstadium och år i tre år.

I England subventionerar staten anskaffningen av utrustning med 50 procent under förutsättning att kommunen anordnar fortbildning inom dataområdet för två lärare. Mot bakgrund av vad som ovan anförts om en mer kommunalt anpaSSad fortbildning med utnyttjande av handle- dare bör en liknande modell övervägas för Sverige. Den utvärdering som f n pågår av COMPIS-datorn som är ett resultat av TUDIS-projektet (TUDIS: teknikupphandling-datorn i skolan) kommer att vara avslu- tad i och med detta läsår. I samband med att resultaten från utvärdering- en föreligger bör den engelska kopplingen mellan utrustning och lärar- fortbildning övervägas.

8.4. Datakunskaper i yrkesutbildningen

Det framtida kunskapsbehovet är inget absolut begrepp. Det är dels avhängigt den takt i vilken ny teknik införs i arbetslivet, dels vilket kanske är viktigast, på vilket sätt ny teknik utnyttjas i arbetslivet. Data- tekniken får inte medföra att arbetsinnehållet utarmas utan måste ta sikte på att ta till vara och fördjupa de anställdas kunskaper. Detta synsätt förs också fram i SAF-LO-PTK-avtalet.

Man skall inte bortse från att det i vissa situationer ur strikt företags- ekonomiskt synvinkel kan vara mer lönsamt att satsa på en stab av kunniga tekniker för utveckling av produktionen och låta övrig personal endast fungera som servicestyrka till produktionsapparaten. Vi anser emellertid detta vara ett kortsiktigt synsätt som på sikt i stället kommer att leda till ökade kostnader för företaget. Om man i stället vid införan- det av ny teknik utnyttjar de anställdas kunskaper och ger dessa goda möjligheter till fördjupade kunskaper samt gör det möjligt för dem att aktivt medverka och påverka införandet av ny teknik, leder detta till ett effektivt utnyttjande av tekniken. Vi är övertygade om att detta synsätt är en förutsättning för att investeringar i ny teknik skall bli lönsamma. Vi delar med andra ord den ofta framförda uppfattningen från flera framgångsrika företag att ”människan är vår viktigaste resurs”.

För att göra den framtida arbetskraften väl skickad för sina arbetsupp- gifter bör den enligt vår mening få följande kunskaper. Som grund bör gälla att all yrkesutbildning innehåller en bred allmänteoretisk utbild- ning. Denna allmänna utbildning bör sedan kompletteras med yrkes- specifik teori. Beträffande kunskaper inom dataområdet bör alla i sin yrkesutbildning få såväl allmänna kunskaper om datatekniken, dess möjligheter och risker, som ämnesanknuten datakunskap. Den senare innebär att alla ges goda kunskaper i hur datatekniken utnyttjas i olika yrken, alltifrån ganska elementärt datorstöd inom servicesektorn till avancerad tillämpning inom områden som konstruktionsarbete i indu- strin. Vissa yrkesutbildningar måste helt naturligt innehålla en mer tek-

niskt inriktad datautbildning. Vi avser här grupper som kommer att ha arbetsuppgifter närmare tekniken, som t ex underhålls- och reparations- arbeten samt utvecklings- och konstruktionsarbeten inom dataområdet.

Utifrån ovan i korthet angivna utgångsläge bör därför yrkesutbild- ningen inom gymnasieskolan ochjämförbara delar av komvux innehålla en allmänorienterande undervisning inom dataområdet som bygger vi- dare på undervisningen i grundskolan. Syftet är att ge alla elever en god förståelse för och insikter i datateknikens möjligheter och dess konse- kvenser för individ och samhälle. Därutöver bör inom varje linje respek- tive gren och andra varianter ingå ämnesanknuten undervisning inom dataområdet. Vi avser här att alla elever ges en realistisk bild av hur datatekniken tillämpas inom yrkeslivet. Detta innebär att elever inom exempelvis vårdlinjen bör ges kunskaper i hur datatekniken utnyttjas inom vårdadministrationen, alltifrån patientregistrering till patientöver- vakning. Elever inom den tekniskt-industriella sektorn på gymnasiesko- lan bör ges kunskaper i hur exempelvis NC-maskiner programmeras, hur industrirobotar utnyttjas i samspel med annan utrustning etc. Elever inom el-teleområdet måste helt naturligt ges en djup kunskap om hur de olika utrustningarna är konstruerade och uppbyggda. Denna grupp kommer att svara för underhålls- och reparationsarbete.

Inom AMU gäller helt naturligt motsvarande krav. Även här måste varje elev få en grundläggande teoretisk utbildning i enlighet med vad som bl a KAFU fört fram.

Inom högskolan gäller i princip samma krav som inom all annan yrkesutbildning. Även här bör alla studerande ges en ämnesanknuten datakunskap. Vi menar att även om den direkta kontakten med datatek- niken är ringa bör alla studerande ges kunskaper om tekniken. Som exempel kan nämnas att samhällsvetare och beteendevetare med all sannolikhet kommer att utnyttja datorstöd i sitt framtida arbete. Biblio- tikarier utnyttjar redan datorstöd i sitt arbete. Ekonomer inriktade mot arbete i företag eller förvaltningar bör naturligtvis i sin yrkesutbildning ha goda kunskaper om t ex datoriserade redovisningssystem.

Beträffande högskoleutbildningar inriktade mot dataområdet, de da- tatekniska och datavetenskapliga linjerna samt den systemvetenskapliga linjen, vill vi framföra följande. I sin grundläggande yrkesutbildning bör studerande inom de mer tekniskt inriktade linjerna inte bara ges kunska- per och förståelse för teknikens användning utan även en god kunskap om teknikens effekter och konsekvenser inom en organisation som ett företag eller ett samhälle. Vi vill understryka att den systemvetenskapliga linjen måste ges en fast förankring i ett samhällsvetenskapligt synsätt.

Anledningen till att vi så starkt vill framhäva nödvändigheten av goda kunskaper inom såväl allmän datalära som yrkesanknutna tillämpning- ar är följande. För det första anser vi att förutsättningen för att vi skall få ut de produktivitetshöjande effekterna av införandet av datatekniken är att användarna är väl motiverade. Det andra skälet är att s k vardags- rationaliseringar kräver att alla yrkesverksamma har goda kunskaper om såväl arbetsprocessen som hur datatekniken kommer in som stöd och hjälpmedel. Utan kunskaper om detta samspel anser vi att det finns risk för att framtida produktivitetsvinster uteblir.

Förnyelse av olika studieplaner inom gymnasieskolan, s k supple- ment, för att utbildningarna bättre skall anpassas till nya krav inom yrkeslivet sker fortlöpande. SÖ samarbetar oftast med representanter för branschen ifråga för att få en god bild av kraven. Genomförandet av förändringar vilar sedan på respektive kommun, vilket kan medföra att tiden från ändring till full genomslagskraft kan bli lång beroende på vilken övergångstid som SÖ fastställer. Arbetsmarknadsutbildningen följer egna läroplaner som utarbetats av SÖ efter samråd med AMS och arbetsmarknadens parter. Inom AMU har dock ett snabbare genomslag av förändringar i läroplanerna kunnat ske.

När det gäller utveckling och anpassning av utbildningen inom hög- skolan har UHÄ det övergripande ansvaret. UHÄ anger de huvudsakliga målen för de olika utbildningslinjerna och har därför en central roll i utvecklingen och anpassningen av den högre utbildningen. På de enskil- da högskoleenheterna svarar sedan linjenämnderna för den lokala an- passningen av respektive utbildningslinje inom de ramar UHÄs allmän- na måldokument ger.

För lokala linjer och enstaka kurser spelar däremot den enskilda högskolan en central roll. Det är den som initierar och planerar utbild- ningarna utifrån de behov som finns inom högskolans kringliggande område. Enstaka kurser spelar en viktig roll vid all diskussion om fort- och vidareutbildning. Dessa kurser, som varierar i längd alltifrån någon vecka till en termin eller längre, kan utnyttjas flexibelt för olika insatser.

Flera utredningar har pekat på att signaler om ändrade krav på yrkes- utbildningar inte fångas upp tillräckligt snabbt. Dessutom riskerar pla- neringsprocessen att bli utdragen då den oftast medför krav på olika former av omprioriteringar. Slutligen svarar olika lokala organ för själva verkställigheten av förändringen, vilket medför att genomförandet kan få ett utdraget förlopp.

8.4.1. Bättre grundutbildning av lärarna inom dataområdet

Vi vill här ta upp ett särskilt område inom högskoleutbildningen, näm- ligen lärarutbildning. Eftersom denna grupp svarar för överföring av kunskaper till kommande generationers yrkesverksamma krävs enligt vår mening särskild uppmärksamhet. För närvarande finns datakunskap och ämnesanknuten datakunskap i mycket ringa omfattning. I sin an- slagsframställning för budgetåret 1984/85 pekar UHÄ på bristen inom detta område. UHÄ och SÖ har en arbetsgrupp som sedan hösten 1983 utreder frågan och hur man skall möta dessa utbildningsbehov. Vi kan endast understryka vikten av detta område blir föremål för åtgärder snarast möjligt.

8.4.2. Ökad fortbildning för gymnasielärare

För att få den omfattning på undervisningen i gymnasieskolan som vi anser nödvändig i dels allmän datakunskap, dels ämnesanknuten data-

kunskap krävs, vilket vi redan framhållit, en snabbare genomförd lärar- fortbildning. Denna bör syfta till att ge alla lärare inom gymnasieskolan kunskaper inom dataområdet med tyngdpunkt på hur datatekniken kan utnyttjas inom respektive område. Detta innebär att lärare i humanistis- ka ämnen ges en mer orienterande kunskap medan lärare i naturveten- skapliga och tekniskt-industriella ämnen ges en djupare kunskap inom området, alltiftån simulering av experiment till programmering av NC-maskiner och robotar. Detta kräver en mer differentierad lärarfort- bildning. Vissa lärargrupper måste ges en relativt omfattande fortbild- ning som omfattar en termin, dvs 20 poäng.

Den nuvarande omfattningen av lärarfortbildningen, särskilt med inriktning mot ämnesanknuten fortbildning, är enligt vår mening otill- räcklig. Resurserna för lärarfortbildning måste därför öka. Alla uppslag till hur denna skall påskyndas utöver ökade resurser bör utnyttjas. Vi vill också peka på att denna fortbildning av olika lärarkategorier, främst de inom naturvetenskapliga och tekniska ämnen samt ekonomiska ämnen, inte är en engångsföreteelse under en avgränsad tidsperiod. Fortbildning av lärare måste ges en stor omfattning under överskådlig tid.

8.4.3. Bättre tillgång till utrustning på alla nivåer inom yrkesutbildningen

Tillgången på adekvat utrustning på samtliga nivåer inom yrkesutbild- ningen, alltifrån gymnasiskolan och AMU till högskolans forskarutbild- ning, är enligt vår mening central. Utan tillgång till utrustning i tillräck- lig omfattning och av någorlunda modernt snitt blir undervisningen något av ett ”torrsim”. För att säkerställa tillgången på adekvat utrust- ning krävs att utbildningsanordnare samverkar både med varandra och med det lokala näringslivet.

Det nuvarande systemet med bidrag för ersättning av föråldrad utrust- ning i gymnasieskolan bör utformas så att det ger kommunerna möjlig- het att hålla eleverna med en modern utrustning. Även hyra av utrust- ning bör vara möjligt. Detta system bör enligt vår mening utformas så att det även ger kommunerna bidrag för ersättningsanskaffningar inom andra sektorer än de som nu omfattas, dvs teknisk-industriella och teknisk-naturvetenskapliga. Vi menar att tillgången på datorkraft inom gymnasieutbildningar som ekonomisk linje (två- såväl som treårig), samhällsvetenskaplig linje, distributions- och kontorslinje etc måste vara god. Vi tror att med ett gynnsammare bidragssystem och tillgång till utrustning som t ex den nya skoldatorn, kan gymnasieskolorna ges till- gång till adekvat utrustning. I budgetpropositionen för år 1984/85 före- slås också ett förbättrat bidragssystem för detta ändamål.

Beträffande utrustningssituationen inom högskolan har flera utred- ningar, bl a UHÄs datareferensgrupp, understrukit att högskolans utrust- ning konstant kommer att vara föråldrad med nuvarande ersättnings- och nyinvesteringstakt. Vi vill därför peka på vikten av att den ram som ställs till UHÄs förfogande ges sådan omfattning att de utrustningspla- ner högskolorna upprättar inom dataområdet kan genomföras inom en

treårsperiod. På flera högskolor sker arbete med ett samlat program för utrustning inom dataområdet. Detta arbete kommer att samordnas av UHÄ. Vi vill understryka att arbetet bör ske så snabbt som är möjligt. Vi vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på vissa brister avseende utrustningen vid lärarfortbildningen. Lärarna kommer i sitt dagliga arbete i kontakt med mikrodatorer varför högskolorna inte endast kan fortsätta att bedriva undervisning anpassad till stordatorer.

8.5. Anställdas utvecklingsmöjligheter

Som framgått av kapitel 5 har vi haft en mycket omfattande strukturför- ändring av svenskt näringsliv. Detta har medfört att många arbeten med samma benämning idag som för ett tiotal år sedan helt har förändrats till sitt innehåll. Vi anser att denna förändringsprocess inte enbart kommer att fortsätta, utan även på grund av datatekniken kommer att ske i ett accellererande tempo.

Ny teknik ger möjligheter till produktivitetsvinster genom successiv övergång från arbetsintensiva till kapitalintensiva metoder. Datatekni- ken kommer att få en allt större betydelse inom varu- och tjänsteproduk- tionen. En följd av den tekniska utvecklingen blir ökade krav på rörlig- het och omställning för arbetskraften. Förskjutningen mot mer högför- ädlad produktion kommer att öka behovet av utbildad arbetskraft och kraven på omskolning och vidareutbildning kommer att öka i omfatt- ning.

De rapporter som ligger till grund för detta betänkande visar också att många arbeten kommer att förändras. Rapporten ”Jobb i framtid? Tan- kar om industriarbetet i 90-talets datorsamhälle” pekar mot de krav som kommer att ställas på den framtida industriarbetskraften. Ett ofta upp- repat tema i de olika uppsatserna i rapporten är att kunskaperna blir alltmer abstrakta och ofta byggs in i olika program- och maskinvaror. Vad som sker i olika processer gestaltar sig i form av symboler och samband. Detta ställer helt nya krav jämfört med tidigare, då olika grupper inom industrin kunde få kunskaper genom att direkt delta och påverka pro- duktionsprocesserna. Andra rapporter som berör tjänsteproduktion, privat såväl som offentlig, pekar mot ett alltmer utbrett datorstöd i arbetet. Även här riskerar man att vitala moment i arbetet byggs in i systemen och får en styrande i stället för stödjande effekt. Man har pekat på att inom försäkringskassorna styr datasystemets krav på information personalens agerande gentemot sina kunder.

Andra utredningar, tex den utbildningsekonomiska utredningen ”Ut- bildning för framtid” (Ds U 1983z9), pekar på att den omstrukturering som skett måste fortsätta och alltmer inriktas mot 5 k kunskapsintensiv produktion. Sveriges tidigare komparativa fördelar, dvs vårt försprång i olika avseenden vad gäller tillgång på råvaror, billig energi, närhet till den västeuropeiska marknaden etc, har minskat i betydelse. Vad som återstår är därför att satsa på produkter där insatsen av kvalificerat kunnande är stort och där anpassningen till olika kundbehov ingår som en viktig konkurrensfördel. Samtidigt kommer våra traditionella basin-

dustrier att spela en stor roll, inte minst sysselsättningsmässigt. För att kunna konkurrera på ett effektivt sätt måste dessa industrier utvecklas fortlöpande.

Andra menar däremot att behovet av djupa datakunskaper inte kom- mer att bli särskilt stort. Några amerikanska forskare anser att även om antalet anställda i industrier med avancerad tekniktillämpning ökar snabbare än inom andra grenar av ekonomin, så är det totala antalet fortfarande förhållandevis litet jämfört med exempelvis servicesektorn. De slutsatser forskarna drar är följande:

III De allmänna kraven på utbildningsnivån kommer inte att förändras på något nämnvärt sätt. IZI Eftersom ingen kan förutse var i ekonomin nya arbeten skapas och vilka som får dessa samt svårigheterna att förutsäga kvalifikations- kraven inom de närmaste 40 åren bör alla ges en god allmän utbild- ning med tyngdpunkten inom humaniora, naturvetenskap etc. El Eftersom förändrade krav på anställdas kunskaper kan uppstå myc- ket snabbt, kräver detta ett system för fort- och vidareutbildning som är mer flexibelt än nuvarande och som måste arrangeras inom ramen för ett system av återkommande utbildning.

Forskarnas slutsatser kan summeras med att de utbildningspolitiska effekterna av högteknologin är att en god allmänutbildning kommer att vara viktigare än en smal yrkesinriktad utbildning. De specifika yrkes- kunskaperna lärs bäst på den enskilda arbetsplatsen.

I DEKs rapport ”Yrkeskunnande och upplärning i industriföretag” (Ds 1 198313) hävdas att företagen kan lära ut det yrkestekniska kunnan- det men att samhället däremot måste ge en god teoretisk bas.

Vilka slutsatser kan dras beträffande framtidens krav på arbetskraf- ten? Rent allmänt krävs bättre språkkunskaper och bättre kunskaper om andra länders kulturer, särskilt sådana där vi av tradition saknar djupare kunskaper. Det krävs förmåga att anpassa produkter och tjänster till respektive marknads specifika krav. Slutligen krävs också förmåga att samverka på hemmaplan för att åstadkomma integrerade lösningar där såväl investering, drift som övriga tjänster ingår.

Dessa mer allmäna krav säger i sig inget om de krav som framtiden ställer på arbetskraftens kunnande inom dataområdet. Vi vill emellertid dra vissa slutsatser. För att en exportledd tillväxt av svensk ekonomi skall ske krävs att företagen i Sverige utnyttjar datatekniken på minst samma effektiva sätt som konkurrentländerna, helst ännu bättre. Här anser vi att en väl fungerande fort- och vidareutbildning av all yrkesverk- sam personal spelar en viktig roll.

8.5.1. Dagens utbildning är inte tillräcklig

Våra erfarenheter pekar mot att även hos avancerade datoranvändare känner personalen ett behov av allmänorienterande datakunskap. I rap- porten ”ADB i kommuner och landsting” (Ds A l983:5) konstateras att det ofta saknas utbildningsplanering som anger när utbildningen skall

genomföras, utbildningens omfattning, vilka som skall delta etc. Av rapporten framgår också att det föreligger ett stort utbildnings- och fortbildningsbehov hos såväl nuvarande som framtida användare av datateknik. Det finns tendenser i systemutvecklingsarbetet och i större systemutvecklingsprojekt att minska på utbildningen när projektkalky- lerna riskerar att överskridas. Vi anser att utbildningen måste ges lika hög prioritet som andra investeringar.

Vi vill kraftigt understryka vikten av att berörd personal ges god utbildning så att de på ett tidigt stadium kommer in i beslutsprocessen rörande datorisering. För att kunna förverkliga de mål som finns för medbestämmandet krävs att personalen och dess företrädare besitter goda kunskaper. Vi utgår från att berörd personal alltmer kommer att aktivt delta i systemutvecklingsarbete, och för att detta skall kunna ske krävs god utbildning av berörda personer.

8.5.2. Vem bär ansvaret för utbildning av de anställda?

En grundläggande princip är att arbetsgivaren har det primära ansvaret för fort- och vidareutbildning av personalen. Det finns dock många exempel på att samhället av olika skäl funnit anledning att frångå denna princip. Inom arbetsmarknadsutbildningens ram utgör såväl den för- söksverksamhet med fortbildning av anställda inom industrin i syfte att motverka flaskhalsproblem, som de olika formerna av AMU i företag sådana undantag. Enligt gällande bestämmelser kan bidrag för utbild- ning bl a utgå vid risk för permittering eller uppsägning, för att främja jämställdhet på arbetsmarknaden och i samband med införande av ny teknik i små och medelstora företag.

Det är alltså i princip arbetsgivaren som svarar för kostnaderna för personalutbildning. Det är också arbetsgivaren som svarar för att utbild- ningen ges en lämplig inriktning och att utbildningen utvecklas och anpassas till de nya krav som ställs på arbetskraften.

Vi anser det värdefullt att såväl RDF som SIPU tagit fram utbildnings- paket riktade mot yrkesverksamma inom näringsliv och förvaltning. Kommunförbundet har dessutom anpassat RDFs paket till kommunala förhållanden. Dessa utbildningsinsatser riktade mot yrkesverksamma kan sägas vara av allmän karaktär. Till detta skall bl a läggas insatser av SIFU, som är mer specialinriktade mot olika yrkesgrupper.

KAFU har i sitt slutbetänkande ansett det angeläget att flytta fram samhällets positioner när det gäller personalutbildning. KAFU anser att AMU i företag skall kunna bedrivas på ett mer förebyggande sätt. KAFU menar att nuvarande motiv för statligt stöd till personalutbildning skall vidgas till att omfatta även utbildning som anordnas för att ge utsatta grupper en förbättrad beredskap inför förändringar.

Personalutbildningen omfattas i regel av de olika medbestämman- deavtal som träffats på arbetsmarknaden. För en närmare redovisning av i medbestämmandeavtalen, se bilaga 6.

8.5.3. Personalutbildningens omfattning

Omfattningen av personalutbildningen är det svårt att få uppgifter om, då det saknas offentlig statistik. KAFU gjorde en uppföljning av under- sökningen som utredningen om företagsutbildning (SOU 197712) ge- nomförde. Resultaten visas nedan:

Andel av de anställda (hel- och deltid) som under de senaste tolv månaderna deltagit i någon utbildning på arbetstid. Särredovisning efter socionomisk grupp och arbets- givare. Procent.

Privat Statligt Kommunalt Samtliga anställda anställda anställda

1975 1979 1975 1979 1975 1979 1975 1979 A. Produktions- och distributionsanställda m fl icke facklärda 10,6 15,3 24,6 34,5 16,1 26,1 12,0 20,0 facklärda 16,8 26,0 48,0 59,2 35,4 46,4 21,6 32,6 samtliga 12,6 19,0 33,0 42,8 19,8 30,5 15,5 23,9 B. Kontorsanställda, tekniker m fl lägre tjänstemän 26,5 31,3 40,4 51,2 31,2 47,0 30,3 39,1 högre tjänstemän 52,4 56,7 55,2 59,0 48,0 57,3 52,4 57,5 samtliga 40,6 45,8 50,2 56,9 40,3 52,8 43,0 50,2 Samtliga 22,3 29,4 45,1 52,8 27,9 40,1 26,7 35,7

Som framgår är fördelningen av personalutbildningen ur för delnings- synpunkt inte tillfredsställande. Enligt KAFU kan det något tillspetsat sägas att den genomsnittlige deltagaren i personalutbildning är en man i 25-45 års åldern med god formell utbildning som arbetar heltid i en högre befattning inom ett större företag eller större kommun.

8.5.4. AMUs ökade betydelse för personalutbildningen

Ett viktigt mål för AMU är att överbrygga yrkesmässiga obalanser. En strävan är därför att AMU planeras alltmer medvetet så att man genom utbildning av anställda och arbetslösa motverkar uppkomsten av flask- halsar i produktionen, samtidigt som de arbetslösa kan få en utbildning som leder till stadigvarande arbete.

Genom den särskilda satsning på fortbildning av anställda i industrin i syfte att motverka flaskhalsproblem har AMUs möjligheter att lägga upp utbildning efter enskilda företags behov ökat. Detta har underlättats av att modulindelade läroplaner har börjat utvecklas. Närmare samver- kan med företagen vid planering och genomförande av AM U-kurser kan ytterligare förstärka AMUs roll som ett offensivt arbetsmarknadspoli- tiskt medel.

De yrkesmässiga obalanser som den tekniska utvecklingen medför ger AMU en allt viktigare roll. Förändringar i yrkesstruktur och arbetsupp- gifter ställer stora krav på flexibilitet. I ett skede med snabba förändring- ar som vi kan förvänta oss under överblickbar framtid, förstärks därmed AMUs betydelse. Behovet av AMU kommer att förbli stort. Även AMUs roll i personalutbildningen måste bli betydande.

Under innevarande budgetår kommer AMU att omfatta 132 000 del- tagare fördelade på utbildning vid AMU-centra, AMU i företag samt utbildning inom det reguljära utbildningsväsendet med utbildningsbi- drag.

[ kompletteringspropositionen 1983 (prop 1982/83:150) föreslogs att den verksamhet som bedrivits inom verkstadsindustrin med utbildning av redan anställda skulle utökas till att omfatta resten av industrin. Syftet med denna utbildning av redan anställda är att förebygga s k flaskhals- problem inför en väntad konjunkturuppgång. Verksamheten beräknas budgetåret 1983/84 omfatta 10 000 personer. För att företag skall kunna beviljas sådan utbildning av redan anställd personal krävs i regel någopn form av motprestation från företagets sida, exempelvis att företaget erbjuder en plats som beredskapsarbete. Det vilar på länsarbetsnämnden att i samband med beslut om utbildning av yrkesverksamma förhandla med respektive företag om lämplig motprestation. Utbildning av anställ- da kan också ges inom ramen för AMU i företag. Dessa olika former redovisas i 8.5.2.

Arbetsmarknadsministern har i årets budgetproposition föreslagit att de nuvarande bidragen för AMU i företag samt sådan utbildning som ges inom ramen för bristyrkesutbildningen och som avser fortbildning av anställda inom industrin, skall ersättas med ett enhetligt bidrags- och regelsystem för utbildning av anställda. Tanken är att länsarbetsnämn- den inom en given medelsram och utifrån arbetsmarknadslåget i länet får avgöra utbildningsinsatserna för redan anställda. Arbetsgivare och berörd facklig organisation skall vara överens om utbildningens upp- läggning och innehåll samt uttagning av deltagare. Länsarbetsnämnden skall godkänna planen.

Genom detta förslag ökar länsarbetsnämndens inflytande över perso- nalutbildningen, vilket vi mot bakgrund av de omfattande utbildnings- behoven vi tidigare redovisat anser angeläget.

Vi vill emellertid framhålla att om de samhälleliga prioriteringarna skall få något reellt genomslag i personalutbildningen krävs att resurser- na för AMU bibehålls på en hög nivå. Vi menar vidare att det inom denna ram är angeläget att avsätta en viss kvot för vad vi vill kalla strukturomvandlingsutbildning. Först genom en sådan prioritering blir AMU ett offensivt medel som kan medverka till den positiva utveckling som vi eftersträvar — ökad produktivitet, exportfördelar, meningsfulla arbeten och bättre service.

Utbildningen kan därvid planeras mer långsiktigt som ett led i pro- duktionsutvecklingen och större hänsyn kan tas till både företagets och de anställdas individuella behov av kunskaper. Utbildningen bör delvis inriktas mot nya eller förändrade arbetsuppgifter till följd av införande av ny teknik, men bör också i det enskilda fallet kunna innebära omskol- ning till annat yrke. Det är därvid väsentligt att utbildningen inte ensi- digt är inriktad mot teknikanvändning. Innehållet i utbildningsplanen skall alltid medge förståelse för den tekniska processen, arbetsmiljöris- ker, organisationsförändringar, information om lagar som är tillämpliga m m.

De grupper som i första hand berörs av datoriseringen är dels kvali-

ficerade yrkesarbetare, dels anställda med monotona manuella arbets- uppgifter eller enklare kontorsrutinarbete. Utbildningsbehoven varierar starkt mellan dessa grupper. Anställda med enklare kontorsgöromål eller rutinbetonade monteringsarbeten har ofta en kort formell utbild- ning som inte kommer att vara tillräcklig i ett arbetsliv där alltmer av arbetet innebär att utnyttja uppgifter, ofta i form av symboler eller i diagram och tabellform, som förmedlas via bildskärmar och terminaler. Detta gäller i hög grad kvinnor på både kontor och inom industrin. För att kunna utföra och förstå de nya arbetsuppgifterna krävs för dessa grupper inte endast en påbyggnadskurs inom yrket, utan även grundläg- gande teoretiska kunskaper. Detta har, som vi redan redovisat, påpekats av olika forskare. Vi föreslår därför att en grundläggande teoretisk preparandkurs skall ingå i strukturomvandlingsutbildningen för an- ställda som har kortare formell utbildning än nioårig grundskola, och som för att klara omställningen till nya arbetsuppgifter eller nytt yrke behöver en teoretisk komplettering.

Enligt vår uppfattning kommer den form av samhälleligt stöd för utbildning som anordnas för att förhindra permittering eller uppsägning att avta om vårt förslag genomförs. Utbildning som anordnas i ett skede när verksamheter är hotade av driftsinskränkning eller nedläggning kan sällan planeras annat än utifrån kortsiktiga behov.

Till vägledning för vilka sektorer (företag eller yrkesområden) som kan anses vara utsatta för omfattande strukturomvandling utarbetas riktlinjer av AMS, men ett stort utrymme för regionala bedömningar bör lämnas. Bedömningarna av vilka delar av arbetsmarknaden som kan anses vara eller bli berörda av strukturomvandling bör inte göras för snäva.

För att AMU skall kunna ta sitt utökade ansvar för vidareutbildning och omskolning krävs enligt vår mening att länsarbetsnämnderna får ett avgörande inflytande över AMU i respektive län.

I vårt betänkande ”Kontorens datorisering” (Ds A 1981:16) föreslog vi att SÖ och AMS skulle ges i uppdrag att tillsammans med arbetsmark- nadens parter utarbeta ”mallar” för hur internutbildningen kan utform- as för olika grupper av anställda. 1 riksdagsbehandlingen av den data- politiska propositionen (prop l982/83:123) ställde riksdagen sig bakom en motion som föreslog att mallar skulle utarbetas. AMS har nu påbörjat ett arbete med att utarbeta generella riktlinjer för personalutbildningen i datateknik. Avsikten är att dessa senare skall kunna utvecklas bransc- hvis.

Redan idag sker en utveckling av kurs- och läroplaner inom yrkesin- riktad utbildning via samråd med arbetsmarknadens parter. Initiativ till denna revideringsverksamhet tas oftast av SÖ eller AMS. [ vissa fall kan även olika branschorganisationer ta initiativ till en revidering. Vi utgår från att detta utvecklade samrådsförfarande inom yrkesutbildningsom- rådet även utnyttjas för att utveckla och precisera kraven på datakunska- perna för arbetsmarknadens olika grupper. Vi föreslår därför att de olika branschorgan som finns för utbildningsfrågor även får ansvar för att utarbeta yrkes- och branschspecifika krav på datakunskaper. För att arbetsgivare och anställda skall få kännedom om dessa riktlinjer föreslår

vi att AMS via länsarbetsnämnderna, distriktsarbetsnämnderna och kursnämnderna i AMU sprider kännedom om dessa riktlinjer. Härvid har också arbetsmarknadens parter, centralt och regionalt, ett givet ansvar för den vidare spridningen.

8.5.5. Ökade insatser krävs

Sammanfattningsvis kan konstateras att det finns och kommer att finnas ett stort och växande behov av fort- och vidareutbildning samt omskol- ning. Genom detta kan två mål uppnås. Dels ett fördelningspolitiskt mål där man via utbildning ger utsatta grupper möjlighet till fortsatt arbete, dels ett effektivitetsmål, där den rationaliseringspotential som införan- det av datatekniken innebär utnyttjas fullt ut. Vi vill hävda att trots den principiella inställningen att arbetsgivaren skall svara för att fortbild- ning ges till berörd personal kommer detta inte att vara tillräckligt. Samhället måste enligt vår mening ta ett aktivt ansvar för fort- och vidareutbildning samt omskolning för att de mål som vi skisserat ovan skall förverkligas.

Det omfattande utbildningsbehovet kräver att utbildningssystemet blir mer flexibelt än idag. Det framtida fort- och vidareutbildningsbeho- vet kommer inte att minska, snarare tvärt om. Vad som krävs är följakt- ligen inte en engångsansträngning för att tillfälligtvis möta nya krav, utan en fortlöpande utveckling och anpassning av utbildningsväsendet.

I samband med riksdagens beslut om reformering av den högre utbild- ningen (prop 1975z9) fastslogs att den fortsatta planeringen av utbild- ningssystemet skall utgå från återkommande utbildning som modell för individernas utbildningsplanering. Denna princip gäller fortfarande, vilket vi vill understryka i detta sammanhang. Bland de åtgärder som vidtagits av generell art för att främja återkommande utbildning kan nämnas dels det vidgade tillträdet till högskolan och andra satsningar på vuxenutbildning, dels det studiestöd som utgår för vuxenstuderande. Studiestöd riktade mot vuxenstuderande finansieras via vuxenutbild- ningsavgivten som fn uppgår till 0,25 procent av den totala lönesum- man.

För att tillgodose de behov av dels bred allmän orienterande utbild- ning inom dataområdet, dels mer yrkesspecifik datakunskap som vi anser nödvändiga för att samhälle och näringsliv skall komma i åtnjutan- de av den nya teknikens positiva effekter och samtidigt minimera dess nackdelar, är AMUs resurser otillräckliga.

Omstruktureringen i arbetslivet ställer krav på hela utbildningsväsen- det. Den kommunala vuxenutbildningen är den utbildningsanordnare som i första hand har att möta utbildningsbehov hos den vuxna befolk- ningen. Kompletterande kurser i datalära och datakunskap på grund- skole- och gymnasieskolnivå måste tillhandahållas. Vi bedömer det ock- så som nödvändigt att personalutbildningen i högre utsträckning än f n kan utnyttjas för att tillgodose utbildningsbehov rörande den nya tek- niken. För att detta skall kunna ske på bred basis måste frågan om personalutbildningens finansiering lösas.

I rapporten ”Kontorens datorisering” pekade vi på att utbildningsfon-

der kunde vara ett instrument för att säkerställa en tillräcklig omfattning av utbildning inom dataområdet. Samtidigt framförde vi att detta områ- de studerades av KAFU. KAFU har i sitt slutbetänkande framfört att frågan om personalutbildningens finansiering är av så pass övergripan- de karaktär att den bör behandlas utifrån ett vidare ekonomiskt-politiskt perspektiv. Vi delar KAFUs bedömningar och vill understryka att frågan om personalutbildningens finansiering är mycket angelägen. Vi föreslår därför att frågan om personalutbildningens finansiering blir föremål för en särskild utredning.

8.5.6. Det krävs kompetenta företrädare för de anställda

1 en alltmer datoriserad produktion och administration kommer kravet på goda kunskaper hos de fackliga företrädarna att öka. Det kommer att krävas kunskaper för att kunna delta tidigt i investeringsbeslut och införandeprocesser. För att systemutvecklingen skall kunna ske på ett för alla parter effektivt sätt, dvs där såväl strikt företagsekonomiska som organisatoriska aspekter beaktas, krävs att de företrädare för olika per- sonalgrupper som deltar i systemutvecklingsarbetet besitter goda kun- skaper.

Facklig utbildning bedrivs och betalas av de fackliga organisationer-. na. För central kursverksamhet utgår ett bidrag per organisation som sedan får fördela detta. Omfattningen av den fackliga utbildningen inom dataområdet påverkas för det första av omfattningen av de resurser som står organisationerna till buds för facklig utbildning, och för det andra av det förhållandet att fackliga förtroendemän inte har rätt till obegrän- sad nedsättning av arbetstiden för fackliga uppdrag. Facklig utbildning hänförs till detta.

Vi anser det mycket angeläget att de fackliga organisationerna ges möjligheter att på olika sätt ge sina företrädare på olika nivåer en god kunskap där de fackliga värderingarna av datoriserngens möjligheter och konsekvenser för teknikinförande ges stort utrymme. Inom ramen för de medel som finns för MBL-utbildning sker utbildning även inom dataområdet. I vilken utsträckning som en expansion av utbildning inom dataområdet är möjlig kan vara svårt att bedöma. Vi utgår dock från att de fackliga organisationerna ger hög prioritet åt denna utbild- ning.

8.6. Det behövs forskning om datoriseringens effekter

8.6.1. FRNs förslag till forskningsprogram

Som en följd av riksdagens beslut med anledning av motioner angående utbildning och forskning om datateknik, uppdrog regeringen 1980 åt FRN att utarbeta ett samlat program för forskning rörande datatekni- kens framtida användning. Nämnden tillkallade en arbetsgrupp med representanter för forskningsorganisationer, näringslivsorganisationer, fackliga organisationer m 11. 1982 överlämnade FRN arbetsgruppens

rapport ”Forskning om datateknikens användning” (82:16) till regering- en.

Arbetsgruppen fastslår inledningsvis att begreppet datateknik måste ses i vid bemärkelse inom ett framtida samlat forskningsprogram. En heltäckande definition av vilken teknik som skall anses som datateknik är svår att enas om i en period då tekniken är i ständig och snabb utveckling. Den betydelse tekniken har för samhället eller för den enskil- de medborgaren måste vara ett kriterium av större vikt för en sådan bedömning än en formell avgränsning med hänsyn till den tekniska konstruktionen hos en viss tillämpning.

Gruppen fastslår besträffande ett ”samlat forskningsprogram” att det måste vara samlat i den bemärkelsen att ”det ger uttryck för en samlad strategi för forskningens utveckling snarare än ett samlat program för forskningens detaljinriktning”. I rapporten indelas forskningsuppgifter- na i tre huvudgrupper:

EI Forskning kring de grundläggande förutsättningarna för teknikens utveckling och tillämpning, med andra ord forskningsinriktningar som studerarar egenskaperna och behoven hos användarna av tek- niken, dvs människan som individ eller i grupp, organisationer och företag samt samhället i stort. . III Forskning som syftar till att utveckla själva tekniken. III Forskning som syftar till att utveckla tillämpningar av tekniken. Denna forskning ser gruppen som en förenande länk mellan de båda ovan nämnda områdena.

Arbetsgruppen konstaterar att ingen av de tre huvudområdena för när- varande har tillräckliga resurser. Den största eftersläpningen gäller dock forskningen kring de grundläggande förutsättningarna för datatekni- kens utveckling och tillämpning. Gruppens förslag till områden för forskningsinsatser rör följaktligen till helt övervägande delen denna forskningsinriktning. Därutöver redovisas vissa synpunkter på inrikt- ningen inom de båda andra huvudområdena.

De forskningsområden som beskrivs för temat ”de grundläggande för- utsättningarna” är följande. I:] Forskning kring individen — Människokroppens funktioner — Psykologiska och psykosociala faktorer — Kunskapshantering — Kommunikation — Individen i verksamheter EI Forskning kring verksamheter — Styrsystem, regelsystem, beslutsfattande — Strukturfrågor — Kunskaps—och informationshantering — Effektivitet hos verksamheter III Forskning kring samhällets funktioner — Ekonomi och samhällsstruktur

—— Demokrati och styrsystem —— Juridik och regelsystem — Värderingar och kultur —- Kommunikation

— Undervisning och utbildning

I rapporten pekas dessutom på några utvecklingslinjer inom forskning för utveckling av teknik och tekniktillämpningar som kan bedömas ha nära anknytning till ovanstående effektområden, nämligen multiproces- sorssystem, komponentteknik, säskilt kemisk och biokemisk, teknik för förstärkning av människokroppens funktioner då dessa försvagas eller bortfaller samt utveckling av arbetsplatsutrustning, undervisningshjälp- medel, tillämpad kontorsautomation, programvara för stora datasystem och metoder för miljökontroll och miljöövervakning.

När det gäller frågan om hur forskningsresurserna inom området ”de grundläggande förutsättningarna” bör organiseras och byggas upp före- slår arbetsgruppen att detta sker genom

III fasta forskningsresurser inom UHÄ-området i form av professurer eller forskningscentra, EI särskilda anslag till projektverksamhet, [] särskilda anslag till experiment verksamhet, El en samordning av sektorforkning och övriga åtgärder inom dataom- rådet med forskningen inom utbildningsdepartementets område

Resursförstärkningarna till denna huvudinriktning anser arbetsgruppen bör vara så omfattande att de medger en täckning av samtliga tre delom- råden inom temat och att varje delområde får ett tillskott av fasta och rörliga resurser på en nivå som skapar reella möjligheter till kompetens- utveckling och förutsättningar att påverka utvecklingen inom dataom- rådet.

Ambitionsnivån innebär enligt de redovisade beräkningarna att det krävs insatser av en storleksordning som motsvarar 150 till 200 forskar- tjänster samt följdkostnader för teknisk och administrativ personal, utrustning m m. De totala kostnaderna för de föreslagna förstärkningar- na uppgår till mellan 60 och 75 milj kr per år, inberäknat 10 milj kr per år för experimentverksamhet.

[ rapporten konstateras således att de forskningsinsatser som hittills skett inom dataområdet har varit otillräckliga. Även om forskning med syfte att utveckla själva datatekniken och dess tillämpningar kommer att kräva ytterligare insatser i framtiden, framhålls att de relativt sett största samhälleliga insatserna bör inriktas mot forskning kring de grundläg- gande förutsättningarna för teknikens utveckling och tillämpning.

Det betonas att eftersläpningen på detta område måste hämtas in för att individer och samhället skall kunna ställa väl underbyggda krav på tekniken och dess tillämpningar. Först då kan man uppnå både en teknik- och produktutveckling som kan bli konkurrenskraftig och en samhällsutveckling av det slag som man definierar som önskvärd.

8.6.2. UHÄs förslag till forskningsprogram

Även UHÄ har undersökt forskningsbehovet inom dataområdet. Ver- kets datareferensgrupp föreslog i sin rapport ”Förstärkning av högre utbildning och forskning inom dataområdet” (1981:16) en förstärkning med bl a 28 nya professurer under perioden 1982/83—1986/87. Av dessa föreslogs åtta inom områden som är av väsentlig betydelse för utvecklingen av tekniken, 14 inom området tillämpning och teknikan- vändning samt sex inom området ”datorsamhällets utveckling”.

Som ett led i sin långtidsplanering tillsatte UHÄ 1981 en arbetsgrupp för forskning och forskarutbildning i personal- och arbetslivsfrågor. Gruppen har lämnat en slutrapport (UHÄ- rapport 1982219) där man behandlat och kommit med förslag om resursförstärkningar inom om- rådet datorsamhällets utveckling. I rapporten sägs att datatekniken och dess användning är en dominerande styrfaktor bakom utformningen av arbetsliv och samhällsliv i övrigt. Datatekniken utvecklas i en accelere- rande takt och griper in i allt fler områden av samhället. I syfte att bidra till en konkretisering av ett så stort område som datorsamhällets utveck- ling har gruppen angivit fem viktiga delområden för framtida forskning.

121 Forskning som analyserar samspelet mellan datoriseringen och ar- betsförhållanden. Forskningen inom detta område syftar till att iden- tifiera nuvarande utvecklingslinjer och därmed bl a bidra till kunskap för utformning av framtida yrkesroller. Som exempel på viktiga del- frågor anges — arbetets organisation och innehåll, — människors utvecklingsmöjligheter i arbetet,

— ledarskap, —— sociala relationer,

— inflytande över egen arbetssituation,

— arbetstidsförhållanden samt

— arbetsplatsens fysiska och ergonomiska utformning.

Forskning inom detta område kan således bidra med kunskap hur tek- niken kort- och långsiktigt påverkar arbetslivet. Uppmärksamhet bör bl a riktas på processer och tillstånd som hänger samman med begrepp som motivation, kognition och emotion. IZI Forskning som analyserar samspelet mellan datateknik-arbetsliv- livsvillkor utanför arbetet är angelägen enligt arbetsgruppen för att få en helhetsbild av hur tekniken påverkar livsvillkoren i stort. Datatek- nikens konsekvenser för familjeliv, boende, kultur- och samhällsen- gagemang, hälsa och välbefinnande är av intresse att kartlägga. So- ciologisk, psykologisk och medicinsk kunskap bör kunna utnyttjas i såväl kartläggande som mer normativt inriktad kunskapsutveckling. El Forskning kring datateknikens användning för styrning och demo- kratisk utveckling i arbetsliv och samhälle anges som ytterligare ett viktigt forskningsområde. Häri bör bl a ingå — analys av beslutsprocesser och inflytande vid systemutveckling, — analys och utformning av olika former av datoriserade styrmodel-

ler för varu- och tjänsteproduktion, — analys och utformning av informationssystem för att olika intres- senter, bl a de anställdas fackliga organisationer, skall kunna be- döma ett företags eller en förvaltnings tillstånd och framtidsmöj- ligheter. D Sociostrukturella analyser av datorbaserade informationssystem, varvid avses bl a teoretiska analyser på samhällsnivå, främst inrikta- de på följande relationer:

datateknik 4———> samhällets norm- och

värdesystem ———————> arbetsmarknad och företag

Analyserna kan t ex omfatta frågor om

— datateknik och sysselsättningsgrad, — datateknik och regional utveckling samt —— datateknik och yrkes- och kvalifikationsstruktur.

[] Pedagogiskt inriktad forskning med syfte att analysera utbildningens, både företags- och samhällsfinansierad roll i samband med datorise- rin gsprocessen : — analyser av funktion, innehåll och organisation av utbildning/ vidareutbildning i samband med datorisering, — analys av långsiktiga konskvenser av förändringar knutna till utbildning och lärande samt

— analyser av datorn som ett instrument i utbildningssammanhang.

Kunskap och forskning kring frågor som rör arbetsliv och datorisering anser arbetsgruppen kunna medverka till att förebygga en ur individ- och samhällsperspektiv icke gynnsam utveckling, ta tillvara de positiva effekter som datateknologin och dess användning kan ge samt bidra med kunskapsunderlag för gränsdragningar vad gäller teknikens användning i samhället.

Gruppens förslag om resursförstärkningar inom området datorsam- hällets utveckling innebär att två professurer skall inrättas. Den ena skall enligt arbetsgruppens förslag förläggas till Stockholm och föreslås få en beteeendevetenskaplig inriktning. Professuren skall ha sin teoretiska bas inom socialpsykologin och motsvarar det första delområdet. Den andra professuren föreslås förläggas till Göteborg och ges en administrativ inriktning. Professuren skall ha en mer organisationsteoretisk tyngd- punkt och motsvarar det tredje delområdet.

UHÄ har efter remissbehandling behandlat arbetsgruppens förslag och funnit det vara en välmotiverad förstärkning av den fasta forsk- ningsorganisationen för arbetsvetenskaplig forskning. Verket anser det klokt att med tanke på det statsfinansiella läget koncentrera resurserna till Stockholm och Göteborg , eftersom den arbetsvetenskapliga forsk- ningen där är jämförelsevis väl utvecklad och etablertad. Det framhålls också att tjänsterna ifråga har prioriterats av de samhällsvetenskapliga

fakultetsnämnderna vid universiteten i Stockholm och Göteborg.

UHÄ räknar således med att föreslå att en professur i forskning om datateknik och arbetsliv inrättas vid universitetet i Stockholm 1985/86. Tjänsten bör enligt UHÄ ges beteendevetenskaplig inriktning och om- fatta forskning om datoriseringens konsekvenser för individers och gruppers arbetsförhållanden. Dessutom räknar UHÄ med att föreslå att en professur i forskning om datateknik och arbetsorganisation inrättas vid universitetet i Göteborg 1988/89. Tjänsten bör enligt UHÄ ges organisationsteoretisk inriktning och omfatta datoriseringens konse- kvenser för bl a ledning, beslutsfattande och inflytande i arbetsorgani- sationerna.

8.6.3. STUs informationsteknologiprogram

Under hösten 1983 lade regeringen fram en proposition (prop l983/ 8428) med förslag om ett nationellt mikroelektronikprogram, NMP. Förslagen berör såväl stöd till teknisk utveckling och teknikupphandling inom industridepartementets verksamhetsområde som utbildnings- och forskningsinsatser inom utbildningsdepartementets verksamhetsområ- de.

Programmet som grundas på ett förslag från STU utgör det första blocket i ett planerat informationsteknologiprogram. Detta beräknas totalt kosta 714 milj kr under en femårsperiod, varav statliga medel beräknas till 549 milj kr. För genomförande av informationsteknologi- programmets första del (mikroelektronikprogrammet) föreslås i propo- sitionen ett anslag på 44 milj kr för budgetåret 1983/84.

1 STUs informationsteknologiprogram ingår tre block. Det första blocket har benämnts Komponentteknologi och siktar till utveckling av industriell kapacitet för tillverkning av mikroelektronikkomponenter. Detta block har formen av ett nationellt mikroelektronikprogram och innefattar ett antal konkreta insatser under en femårsperiod ifråga om utbildning och teknikspridning, grundforskning, målinriktad forskning samt teknikupphandling. De två andra blocken, som har en betydligt lägre grad av konkretise- ring, har kallats ”system” respektive ”relationer”. System omfattar ut- veckling av systemteknologi, maskin- och programvara för data-, kom- munikations- och reglersystem i vid mening samt genomförande av systemprov. Relationer omfattar forskning inom och samverkan med human- och samhällsvetenskaperna med syfte att dels stötta och vidare- utveckla informationsteknologin, dels uppmärksamma och bättre förstå informationsteknologins inverkan på människor och samhälle. Arbetet med dessa två block inom STU befinner sig på planeringsstadiet. I sitt ställningstagande till STUs program framhåller föredragande statsrådet att det mest angelägna är en satsning på ett nationellt mikro- elektronikprogram. Anledningen till denna prioritering är främst beho- vet av forskning och utveckling så att en inhemsk förmåga att konstruera och producera komponenter säkerställs. Samtidigt betecknas det i pro- positionen som värdefullt om pågående och planerade aktiviteter inom informationsteknologiområdet kan samlas till ett enhetligt och väl av-

vägt program.

Frågan om förhållandet mellan ett nationellt mikroelektronikpro- gram och de andra blocken i ett större informationsteknologiskt pro- gram har tagits upp i näringsutskottets betänkande (1983/8411 1). Enligt vad utskottet har inhämtat kan ett förslag till samlat informationstekno- logiskt program föreligga hösten 1984.

I detta sammanhang framhåller utskottet önskvärdheten av balans i de framtida statliga insatserna på informationsteknologins område. Statens insatser avseende systemteknik, programmeringsmetodik och relations- frågor bör enligt utskottet anpassas till de planerade insatserna på kom- ponentområdet i syfte att möjliggöra en motsvarande utveckling. Detta bör enligt utskottets mening beaktas vid prövning av anslagen till bl a STU under de kommande budgetåren.

8.6.4. Forskningsbehovet är stort

Med hänvisning till vad som refererats ovan råder det idag uppenbarli- gen stor enighet om behovet av forskningsinsatser inom området dato- rer, arbetsliv och samhälle. För egen del kan vi med utgångspunkt från de kunskaper som växt fram inom vårt utredningsarbete helt instämma i denna bedömning.

Vi är också av den uppfattningen att det idag finns förutsättningar att bygga upp en kvalificerad forskning om arbetslivets datorisering. I av- snitt 4.7 har vi i detalj redovisat och motiverat ett förslag till en sådan forskning och konkretiserat inriktning, omfattning och lokalisering. Detta bör kunna utgöra en del av ett mer samlat informationsteknolo- giprogram. I kapitel 7 har vi pekat på behovet av bra systemutvecklings- modeller för god teknikutveckling och -användning. I avsnitt 4.3 föreslår vi ett forsknings- och utvecklingsprogram för att ta fram och sprida kunskap om sådana modeller inklusive programvaruutveckling. Även detta förslag bör kunna utgöra ett bidrag till ett samlat informationstek- nologiprogram.

gift”. läggning? 1,1. .IJ'IPJ'QIIJI'ML

af,-ii

"ri-l'hi- '- r-é'I tr . .

9. Informationssamhället — en utmaning — några framtidsskisser,

problemformuleringar och datapolitiska perspektiv

9.1 Informationssamhället — mycket mer än mikroprocessorer

I vårt utredningsarbete har huvudintresset koncentrerats på hur ny infor- mationsteknologi kan påverka sättet att utföra arbetsprocesser i varu- och tjänsteproduktion.

Vid en vidgad användning av datateknik kan effekten bli en förändrad efterfrågan på mänsklig arbetskraft och/eller ett ändrat innehåll i mån- niskors arbete vad gäller tex arbetsvillkor, kunskapskrav etc. Gamla arbetsuppgifter kan helt försvinna och nya kan tillkomma. Datorisering- ens effekter via förändrade arbetsprocesser kan vara omfattande, men de kommer sällan helt överraskande och genomslagen tar tid. Det är därför inte helt omöjligt att genomföra perspektivstudier och framtidsut- sagor inom detta effektområde.

När datoriseringen griper in i själva produkterna blir förändringarna ofta mera genomgripande. Eftersom omställningstakten här ofta är myc- ket hög, ställs stora krav på företagens och de anställdas anpassningsför- måga. Nya tjänster och produkter blir möjliga att producera medan gamla och tidigare efterfrågade yrkeskunskaper och produktionsanlägg- ningar kan bli föråldrade över en kort tidsrymd. Prognoser på detta effektområde missar ofta dessa genomgripande förändringar och klarar sällan att förutse det snabba spridningsförloppet.

En av de viktigaste samhällsförändringarna i vår tid gäller framväxten av ett högteknologiskt informationssamhälle där informationsteknologi — datorer, artificiell intelligens och kommunikationsteknologi — ska- par nya förutsättningar för samhällsorganisation, beslutsprocesser, kul- turutbud, utbildning, arbetsorganisation och yrkesutbildning. Delar av samhällets infrastruktur står sannolikt under de närmaste decennierna inför stora förändringar.

Datoriseringens effekter på infrastrukturer i samhälle och organisatio- ner är kanske det allra minst uppmärksammade området och det som det forskats minst om. Dessa förändringar är ofta svåra att fånga, dels på grund av svårigheten att ta ett helhetsgrepp på samhället, dels på grund av karaktären av långsamma trendförändringar och dels på grund av de typiskt långa fördröjningarna mellan förändring och utfall. Vad gäller informationsteknologins effekter på samhällets infrastruktur är vidare t ex de allmänna datanätens abstrakta och svårsynliga karaktär sådant

som försvårar och fördröjer medvetenheten om problemet liksom bered- skapen till politisk styrning. Den tekniska fantasin och kunskapen om pågående investeringar i ny infrastruktur är ofta otillräcklig hos dem som har de formella befogenheterna, och det politiska uppdraget att styra datorsamhällets utveckling. Det finns därför en uppenbar risk att dessa förändringar av infrastrukturen först blir en nationell politisk angelägenhet när investeringarna sedan länge är genomförda och fram- tidens frihetsgrader försvunnit.

Datateknik (informationsteknologi)

Processer Infrastruktur Produkter Figur 9:l Informations- teknolo ins effekter ( Käl- la: NO?! 1981:14) Produktion Administration Tjanster Varor

Vi skall i detta avslutande kapitel vidga perspektivet något såväl i tid som rum och använda vår debattbok ”Jobb i framtid?” som utgångspunkt för diskussionen.

9.2. Det allmänna nordiska datanätet ger en helt ny kommunikationsdimension

ADN — det allmänna nordiska datanätet, eller Datex som televerket nu kallar det — är det framväxande nätverk för digital kommunikation som på sikt möjliggör kommunikation både från och till institutioner och hushåll, samt mellan datorer och datoranvändare i hela Norden. Det allmänna datanätet är redan nu förutsättningen för att bankomaterna, uttagsautomaterna för pengar, skall kunna kommunicera med sina mo- derdatorer. Datanätet skapar på sikt förutsättningar för nya tjänster, geografisk utlokalisering av produktion, elektronisk post, bank- och köptjänster från hemmen, hemarbete m m.

Det allmänna datanätet invigdes officiellt hösten 1981 i Sverige. Hur många uppmärksammade det? Ändå medför nationella och lokala da- tanät i kombination med stordatorer och hemdatorer, databanker och servicebyråer tillsammans en förändring av landets infrastruktur som i historiens ljus säkert kan jämföras med järnvägsbyggandet. Vi står nu tekniskt på tröskeln till ett samhälle där datorkraften kommer att upp- träda på ett liknande sätt som elkraften. På sikt finns det terminaler och vägguttag hos flertalet hushåll. Redan idag kan en kraftfull hemdator köpas för obetydligt mer än vad en videoanläggning kostar.

Det finns i huvudsak tre typer av nationella datanät i Sverige. Det enklaste, Datel, utnyttjar det vanliga telefonnätet och modern (modula-

tor/demodulator, en signalöversättare) för kontakt mellan terminaler och centraldatorer. Det allmänna datanätet, Datex, är specialbyggt för digital kommunikation. Det är kretskopplat (circuit switching) och ger användaren direkt förbindelse vid anrop. Datex-nätet täcker redan Nor- den samt har förbindelse med det västtyska Datex-L och därigenom med Datex-nätet i Canada.

En tredje datanätstyp, Telepak, bygger på en annan ”informations- packningsteknik", packet switching. Det är lite långsammare men billi- gare än Datex. Via Telepak når svenska datoranvändare de länder som inte kan nås via Datex. Norpak i Norge, IPSS/PSS i Storbritannien. Datex-P i Västtyskland och Telenet/Tymnet i USA är nåt med packet switching.

Utöver dessa allmänna datanät finns privatfinansierade (ej allmänna) nät för olika specialfunktioner. ARPA-nätet, the SOURCE och I.P. SHARP-nätet är några sådana exempel. Bankernas internationella transfereringar går i ökande utsträckning över SWIFT-nätet.

9.3. Datatekniken skapar nya produktionsmiljöer

Ny kommunikationsteknik, mikrodatorer, maskinintelligens i proces-- styrning och processövervakning skapar nya produktionsmiljöer. En specialist på produktionsteknik, Hans Sundqvist från TELI, beskriver i ”Jobb i framtid” 90-talets industrimiljö enligt följande:

Uppdelningen inom produktionen — konstruktion, detaljtillverkning, elektro- niktillverkning, slutmontering samt provning —- har kvarstått sedan 60- och 70-talen, men arbetsmetoder och samordning har förändrats. Framför allt har datatekniken förändrat hela tillverkningsprocessen från början till slut. Den 5 k CAD/CAM-tekniken har blivit utvecklad och används inom all industri. Denna teknik har integrerats med datatekniska system för planering, uppföljning och styrning.

Översiktligt fungerar produktionssystemet enligt följande. Ett produktbehov uppstår, vilket ger impuls till konstruktionsavdelningen att konstruera. Konstruk- tören gör sin konstruktion helt färdig vid dataterminalen utan några övriga hjälpmedel. Detta medför att — efter simulering av funktionen — alla konstruk- tionsdata är lagrade i dataminnet. Impuls till inköpsavdelning ger direkt utskrift av beställningssedlar på bildskärm, som gäller ingående köpdetaljer och råmate- rial och där leveransdatum redan finns utskrivet.

Datakontakt har skett med leverantör. Här krävs det en mänsklig bedömning om priserna är godtagbara med hänsyn till kalkylerat pris på produkten. Det finns visserligen redan uträknat, men företaget vill ha en mänsklig bedömning.

Därefter ges klartecken till beställning, varvid mangenomför beredning och tidsplanering av tillverkningen. Detta sker helt automatiskt i databasen. Efter Ieveranskontroll av inkommet råmaterial startar tillverkning av produkten.

Vid detaljtillverkning används ett antal olika CNC-maskiner, som tillverkar detaljen med information från konstruktionsdata helt utan mänsklig inblandning genom att maskinerna styrs direkt on line. Det är innebörden av CAD/CAM- tekniken.

Det finns en mindre grupp mekaniskt kvalificerade arbetare, vilka krävs för vissa bearbetningsmetoder som CNC-maskinerna ännu inte klarar av. Denna

grupp har också hand om avsyning och kontroll av detaljen. Övrig operativ personal består av ett fåtal övervakare för att kontrollera maskinernas funktions- säkerhet och kunna ingripa omgående om övervakningssystemet eventuellt inte skulle upptäcka vissa udda fel.

DetaIjtillverkningsenheten fungerar vad man under 80-talet kallade PBB (Pro- duktion med Begränsad Bemanning). För att snabbt klara service och underhåll på maskinerna håller sig företaget med egna, kvalificerade reparatörer/tekniker, som har utbildats av maskinleverantörerna. Dessa personer har till enda uppgift att se till, att maskinen inte stannar mellan planerade servicestopp.

Den avdelning som slutligen monterar ihop mekaniken med och elektronik. Kompletta produkter sätts ihop av en och samma person. Det ger stor tillfreds- ställelse i arbetet vilket också visas av att de flesta ”knapptryckare” och överva- kare i andra tillverkningsled strävar efter att hamna på monteringavdelningen.

Den efterföljande systemprovningen har inte förändrats nämnvärt från 70—80-ta1et, frånsett att man nu använder mer avancerade provutrustningar. Provningsprogrammen finns datormässigt uppgjorda, varför någon speciell grupp för detta ej behövs.

Det innebär att provprogrammen finns tillgängliga on line, direkt från CAD/ CAM-systemet.

Den personal som sköter provningen har en speciell högskoleutbildning. Den- na grupp arbetar mycket intimt ihop med konstruktörerna via dataterminal under felsökningsarbetet. Därmed kan man säga att CAD/CAM-cirkeln är sluten.

Det finns en del utmaningar i ovanstående skiss. Den indikerar en utglesning av personalen på verkstadsgolvet, vilket ställer krav på ökade produktionsvolymer i industrin totalt sett och/eller överföring av resur- ser till andra sektorer där arbetskarft efterfrågas. Skissen indikerar också ökade kvalifikationskrav på arbetskraften. Det ställer krav på ökade utbildningsinsatser såväl internt i företagen som i samhällets regi.

Skissen antyder även en mera flexibel organisation. Det ger möjlighe- ter till nya organisatoriska lösningar. I produktverkstäder kan mark- nadsföring — konstruktion — produktion — försäljning komma när- mare varandra. Arbetslag bestående av såväl tjänstemän som arbetare kan ges vidgade arbetsuppgifter, resultatansvar, planeringsansvar och omfattande uppgiftsrotation.

Skissen pekar dessutom på att gränserna mellan olika yrkeskategorier kan komma att suddas ut. Det ställer nya krav på arbetsmarknadens parter att agera i en riktning som underlättar en sådan omställning. Det ställer också krav på yrkesutbildningen.

9.4. Datatekniken ger möjligheter till nya samhälls- strukturer

Bo Hedberg beskriver i ”Jobb i framtid?” olika alternativa strukturer för tjänsteproduktion under 90-talet:

Kombinationen av datanät och utvecklingen av ord- och textbehandlingssystem (skrivautomater och kommunikationssystem, elektroniska brevlådor m m) gör det möjligt att förlägga en hel del skrivarbete, övervakningsarbete från terminal etc till hemmen. Via telefonjacket kan den s k distansarbetaren stå i förbindelse med sin uppdragsgivare eller huvudarbetsplats.

Ordbehandlingen höjer produktiviteten och skapar nya förutsättningar för utskrift och distribution av brev, dokument och rapporter. Sekretarrollen står inför en påtaglig omvandling, om den utveckling som nu inletts får fortsätta. Ett sätt att använda den nya tekniken har redan prövats i flera länder. Man flyttar ut sekretarna till hemmen, sätter en ordbehandlingsmaskin på köksbordet och köper skrivtjänster som förmedlas och levereras via telefonnätet. Detta system på tjäns- teproduktionens område liknar de förlagssystem som var vanliga i knallebygder— na och som bland annat leksaksindustrin fortfarande i viss utsträckning utnyttjar. Hemproduktionen kompletterar fabriks- och kontorsproduktionen.

En sådan utveckling kan visst ha fördelar för några människor, men i huvudsak är modellen skrämmande. Vilka är det som sänds tillbaka till hemmen? Männen eller kvinnorna? De i organisationens topp eller de i dess botten?

Distribuerad ordbehandling kan bli datoriserad isolering. Sekreterargruppen sprängs och packas in i hyresområden och radhus. Hur går det med den fackliga sammanhållningen? Arbetsgemenskapen?

Exakt samma teknik kan emellertid vara befriande för löntagare som har mera stimulerande arbetsuppgifter och/eller som av fritt val väljer att sälja sina tjänster från hemmet eller annan egen arbetsplats. En artikel i Dagens Nyheter hösten 1980 om en systemprogrammerare på FOA som arbetar via datorterminal från sin bostad i skärgården kan väl illustrera detta. Likaså kan tekniken hjälpa rörelse- handikappade och äldre till ett ökat eller fortsatt deltagande i arbetslivet.

Den nya teknologin kan inte bara användas för att underlätta hemarbete i stadsmiljöer. Kvalificerad tjänsteproduktion kan utföras från snart sagt varje. punkt i landet som har telefonförbindelse. En grupp systemprogrammerare kan slå sig ned i Ådalen. Ett analys- och prognoskollektiv med ett par billiga hemda- torer kan exportera tjänster från Karesuando.

Samma teknik som kan isolera sekreterare i lägenhetsmoduler kan också an- vändas för att samordna och organisera tjänsteproduktionen - och viss varupro- duktion - i en stadsdel eller ett sysselsättningsvagt brukssamhälle. Med samhället, kvarteret, stadsdelen som organisatorisk bas kan framtida kvarterskoncerner organisera och samordna lokal produktion. Då blir sekreterarna inte satelliter till stora kontor. I stället säljer de som kollektiv sina tjänster till olika köpare på tjänstemarknader. ”Tensta Bruk” och ”Koppoms Förenade Tjänstekooperation” är snart möjliga att förverkliga.

Dessa skisser på alternativ tjänsteproduktion illustrerar några alternativ på samhällsnivå. Tekniska möjligheter och sociala arrangemang (infra- struktur, samhällsorganisation, politiska beslutssystem m m) ger sam- hällsutveckling. Valet mellan en framtida datorisering på hemnivå (hem- arbete m m) och en datorisering på institutionsnivå (närarbete m m) är exempel på en utmaning och ett oerhört viktigt strategiskt val för infor- mationssamhällets utveckling. En datorisering på hemnivån är förknip- pad med hemarbete, home banking, home shopping, datorstödd under- visning, elektronisk post, tidning och betalningsförmedling samt ett ökat mediabud i hemmen. En datorisering på institutionsnivå (närarbetsplat- ser, lokala datorcentra, grannskapscentraler) är mera förenlig med be- fintliga institutioner i samhället som post, bank, skola, daghem, biblio- tek och tidning.

I sin förläggning kommer ovanstående framtidsbilder i den mån de förverkligas att ge upphov till nya livsstilar. Ökade kunskapskrav i arbetet, utsuddandet av gränserna mellan olika yrkeskategorier, det ökade kontaktnätet i dator- och kommunikationsteknikens spår, möjlig-

heter att förlägga delar av arbetet i närmiljön eller hemmet påverkar naturligtvis även sociala och kulturella mönster.

9.5. Informationssamhället ställer krav på en samordnad datapolitik

Vi tar ingen ställning till i vilken omfattning ovanstående framtidsbilder kommer att realiseras och i så fall i vilken takt. Bilderna visar emellertid på tendenser och i vilka troliga riktningar informationssamhället kom- mer att gå. De visar också på behovet av en samordnad datapolitik.

Datorteknikens snabba utveckling mot högre prestanda till lägre pris mot superdatorer och fjärde generationens datorer för kvalificerade användare, eller mot billiga mikroprocessorer för allterminaler, person- datorer, hemdatorer och intelligenta styrdon har ägnats stort spaltutrym- me i både vetenskapliga tidskrifter och populärpress. Utvecklingen på datorområdet är både imponerande och fascinerande.

Likväl är det inte datortekniken ensam som föranleder utredare, kon- sulter och politiker världen över att forma planer och ansatser till politik och program. Det är det faktum att datorteknik, kommunikationsteknik och modeller för styrning, beslut och konsekvensberäkningar (t ex Al - artificiell intelligens) börjar integreras som ger teknikutvecklingen en helt ny styrka och dimension. Telematik, informationsteknologi, C&C (Computers and Communiation) är några begrepp för denna samord- ning av datorer, kommunikationssystem och programvara.

Motståndarna till en datapolitik missar denna samordningseffekt och jämför ofta datorn med andra isolerade maskiner eller verktyg (”Vi har ju ingen politik för symaskiner, skrivmaskiner eller blyertspennor”). Men informationsteknologin har en helt annan förändringskraft och räckvidd. Den kan skapa nya infrastrukturer i samhället. Den kan på- verka företagsstrukturer och arbetsorganisation. Den kan förändra rela- tionen mellan arbete, hem och fritid. Den kan påverka människors kommunikation och kunnande. Den kan kort sagt förändra vår kultur!

Dessa förändringar kan t ex påverka arbetets lokalisering och sam- bandet mellan arbetsliv, samhällsliv och familjeliv. Hemarbete och ar- bete på närarbetsplatser är redan nu en teknisk möjlighet för många anställda. Former för sådant arbete och erfarenheter av redan inledda försök måste bli föremål för studier och utvecklingsarbete. Ett samhälle med omfattande arbete på hemnivån skiljer sig med säkerhet avsevärt ifrån ett samhälle, där nya former för kollektivt arbete på arbetsplatser utvecklas. Vägvalet mellan datorisering på hemnivå eller på institutions- nivå berör åtskilliga institutioner förutom den konventionella arbets- platsen. Skolan, banken, affären, tidningen, biblioteket, fackklubben etc är samhällslösningar för institutionsnivån.

Samtidigt som informationssamhället skapar stora risker och ställer oss inför svåra strategiska val, skapas också nya förutsättningar och lockande möjligheter. Det kan gälla en decentralisering av företagens verksamhet och ett utvecklat självbestämmande för arbetslag och pro- duktionsställen. Det kan också gälla etableringen av ny och konkurrens-

kraftig tjänsteproduktion på orter där konventionell varuproduktion eller råvarubearbetning inte längre är möjlig, och där samhällskapital i form av skolor, bostäder, transporter och omsorgsinstitutioner, för att inte tala om sociala nätverk och mänskligt kunnande, riskerar att gå till spillo eller underutnyttjas.

Informationssamhället ställer med säkerhet nya krav på utbildningen på skolans och yrkeslivets områden. Mera grundläggande ändras förut- sättningarna för kunskapsbildning och kunskapsutveckling i arbetslivet vid en förskjutning mot mera övervakade arbetsuppgifter, instrument- kontakt med produktionsflöden och programmerade arbetsverktyg. He- la samhällskroppen ”skelettet”-— infrastrukturen, ”nerv-banorna" — informationssystemen, ”hjärnan” — planeringsprocesserna och besluts- modellerna samt ”språket” och uttrycksmedlen står inför förändringar.

Därför är den utveckling som nu inleds på informationsteknologins område ett uppenbart politikområde, en problematik med hot och möj- ligheter som måste hanteras tvärvetenskapligt och departementsövergri- pande. Utvecklingen måste vidare vägledas av en vision om önskvärda framtider och en politisk ambition att minimera de negativa effekter som kraven på omställningar i framförallt i arbetslivet medför, samt medver- ka till att medborgarna ges möjlighet att ta ställning till olika utvecklings- alternativ för ett framtida samhälle.

Det behövs därför en samlad datapolitik. Enligt vår mening skulle följande kunna skapa förutsättningar för detta.

El Datapolitiken bör få en tvärvetenskaplig och departementsövergri- pande styrning. Vi tror att denna styrning underlättas om den sker i statsrådsberedningen El Vi menar också att det är svårt att bevaka datafrågorna via kommit- téväsendet. Den snabba utvecklingen på dataområdet försvårar den traditionella rapporteringen i form av stenciler och betänkanden. Å andra sidan talar samma snabba utveckling på datorområdet för att regeringen bör förfoga över ett organ som kontinuerligt bevakar datafrågorna, ett organ från vilket regeringen kan få snabba gensvar på den förda politiken. Vi menar att ett dataråd knutet till statsråds- beredningen vore en lämplig lösning. Rådet bör ses som ett forum i vilket berörda huvudintressenter — statsmakterna, datoranvändar- na, datorleverantörer och arbetsmarknadens parter — kan diskutera och söka nå fram till en samstämd bedömning av utvecklingen och dess anspråk på åtgärder. Tyngdpunkten i rådets diskussion och verksamhet i övrigt bör ligga på den förväntade utvecklingen på sikt och på utvecklingen i dess huvuddrag. Rådet bör kunna ta initiativ till studiegrupper och tillkalla experter för belysning av aktuella spörs- mål. Rådet bör även utnyttjas som remissorgan i frågor som berör dataområdet. Rådet bör däremot inte ha några uppgifter av operativ karaktär. Verkställigheten av de skilda åtgärder som kan komma att bli aktuella bör ankomma på existerande organ.

'. fit. '

Reservation

Av ledamoten Jan Edgren

1. i fråga om avsnitt 4.2 Centrum för administrativ dataut- veckling

Förslaget innebär att ett centrum för administrativ datautveckling inrät- tas. Centret skall ha särskild inriktning mot de mindre företagen och skall bl a ha i uppgift att utveckla programvara, standards och metoder. Centret skall under en femårig försöksperiod byggas upp till i storleks- ordningen 20 personer. Efter försöksperioden anses att centret bör hälf- tenfmansieras via avgifter.

Jag anser inte att utredningen visat att föreslagna centrum för admi- nistrativ datautveckling skulle kunna tillföra företagen i allmänhet och de mindre företagen i synnerhet något påtagligt utöver det utvecklings- arbete som redan sker i näringslivet och befintliga forskningsinstitutio- ner.

Utvecklingen på det administrativa dataområdet är mycket snabb. Internationellt sett anses Sverige ligga långt framme när det gäller före- tagens standard inom det administrativa dataområdet. ”Att det i dagslä- get behövs speciella initiativ” och att det föreslagna centret skulle kunna bidra till att i nämnvärd grad höja nivån på den administrativa datatek- niken i de svenska företagen är därför mycket diskutabelt.

Jämfört med de resurser som man i användarföretag, leverantörsföre- tag, konsultföretag och serviceföretag satsar på produkt— och program- utveckling blir föreslagna centrum för administrativ datautveckling mycket marginellt. Centret kommer att få svårt att hänga med i utveck- lingen och att upprätthålla tillräcklig kompetens. utvecklingen av pro- gramvara är vidare arbetskrävande och detta medför att centrets insatser bara kan få en begränsad räckvidd och beröra en begränsad grupp företag. När det gäller centrets funktion att ge stöd till den regionala rådgivningsverksamhet som utredningen föreslår i annat sammanhang kan den sannolikt ordnas bättre genom att det regionala organet har frihet att upphandla den service som behövs på marknaden. Samman- fattningsvis ifrågasätter jag starkt att inrättande av ett centrum för administrativ datautveckling kommer att fylla en meningsfull funktion och reserverar mig därför mot förslaget.

2. i fråga om del av avsnitt 4.3 Program för Stimulans av Svensk Systemutveckling

Förslaget består av två delar. Den första delen gäller inrättande av ett FoU-program för att ta fram och sprida information om bra system- utvecklingsmodeller. Jag anser att denna åtgärd är mycket värdefull och biträder denna del av förslaget. Påpekas bör dock att det finns en risk i standardisering av systemutvecklingsmodeller. Någon bästa systemut— vecklingsmodell för alla situationer finns inte utan valet av modell måste alltid bero på omständigheterna i det enskilda fallet.

Jag är däremot mycket tveksam till den andra delen av förslaget som innebär att ekonomiskt stöd, utvecklingsbidrag, skall kunna utgå till företag med små resurser som utvecklar datasystem inom områden där det inte finns fullgoda standardsystem.

För det första krävs att det bedömande organet kan avgöra att det system som skall utvecklas har avsedda kvalitetsegenskaper och angelä- genhetsgrad. Detta kommer i många fall att vara en mycket svår uppgift. För det andra bör man kunna fastställa att det är fråga om ett utveck- lingsarbete som inte skulle kommit till stånd utan ekonomiskt stöd. För att ett ekonomiskt stöd för systemutveckling i företag skall vara menings- fullt måste det sålunda ges med stor restriktivitet. [annat fall finns stor risk för att det föreslagna utvecklingsbidraget för systemutveckling en- dast blir en ny subventionsmöjlighet som kan snedvrida konkurrensför- hållandena mellan olika företag.

Särskilt yttrande

Av ledamoten Alf Wennerfors

I avsnitt 4.2 föreslås att ett centrum för administrativ datautveckling skall inrättas med start 1985. Centret skall organiseras i form av en stiftelse med STU och ASF som huvudmän. Under en femårig försöks- period beräknas bruttokostnaden bli ca 20 milj kr. Staten skall bidraga med 15 milj kr.

Självfallet finns det ett behov av denna verksamhet så som utredning- en beskrivit den. Åtskilliga små och medelstora företag efterfrågar infor- mation om forskningsresultat och inte minst om industriell anpassning av dessa forskningsresultat. Man vill också ta del av utvecklingen på programvaruområdet. Man har behov av att studera systemutvecklings- metoder och -modeller.

Men samtidigt som jag instämmer i detta måste jag anmäla mina principiella invändningar. I en så dynamisk och expansiv bransch och mot bakgrund av balansproblemen i svensk ekonomi ser jag inte något behov av att samhället tar på sig uppgifter av detta slag. Detta sker redan inom branschen om än i ringa omfattning än så länge. ] en marknads- ekonomi styr efterfrågan utbudet.

Mina ovan framförda synpunkter gäller också det förslag som fram- förs i avsnitt 4.3. Utredningen föreslår att ASF och STU skall genomföra och finansiera ett program för utveckling av systemutvecklingsmodeller. Självfallet bör man satsa på systemutveckling inom en dynamisk bransch. Men detta måste vara en uppgift för progressiva företag i branschen.

Kommittédirektiv

Bilaga 1

©

&& %%

Datateknikens effekter på sysselsättning och arbets- miljo Dir. 1978:76 Beslut vid regeringssammanträde 1978—07—20.

Departementschefen, statsrådet Wirtén. anför. Datatekniken har under det senaste årtiondet brutit igenom på allvar och påverkat arbetslivet inom de flesta grenar av förvaltning och näringsliv. Den skapar nya utvecklingsmöjligheter som detär viktigt att ta vara på men ställer samtidigt stora krav på omStällning och förnyelse. Sannolikt ligger de största förändringarna ännu i framtiden.

I början fick datorerna sin huvudsakliga användning som hjälpmedel för matematiska beräkningar i tekniska och vetenskapliga sammanhang. På det administrativa området började datorer införas under 1950-talet. Genom transistorisering av datorerna under 1960-talet möjliggjordes lägre priser samtidigt som driftsäkerhet och prestanda kunde förbättras. Detta innebar ett genombrott för utnyttjande i större skala. De senaste årens utveckling av s. k. integrerade kretsar har inneburit ytterligare kraftigt förbättrade prestanda till lägre priser. De har öppnat möjligheter till decentralisering av databehand- lingen. Också inom telekommunikationema sker en snabb teknisk utveck- ling, som bl. a. gör det möjligt att till låga kostnader sända data över långa avstånd.

Hittills har datatekniken blivit mest utbredd inom området administrativ databehandling. Kontorsarbetet har i stor utsträckning redan fått ändrat innehåll. Hantering av in- och utbetalningar. bokföring och statistik i alla former sker idag övervägande med hjälp av datorer. Under de närmaste åren väntas allt ller kontor få elektronisk utrustning för lagring. bearbetning och utskrift av text. Vidarebefordran och utbyte av data väntas I stor omfattning komma att ske genom olika datanät. inte minst det allmänna datanät som televerket bygger upp.

Datateknik används för specialiserade uppgifter inom kommunikations- sektom. bl. a. för övervakning och styrning av luftfart. fartyg, telekommu- nikationer och järnvägstransporter. Specialiserade datasystem används också inom sjukvården för t. ex. patientdata och i försvaret för stridsledningssys-

Dir 1978z76

tem. Inom industrin tillämpas datatekniken allt mer i olika produktionsproces- ser. Automation betraktas i alla industriländer som ett viktigt medel att öka industrins produktivitet. Datorer används vid processkontroll inom exem- pelvis pappers-. stål-, cement- och kemisk industri. De utnyttjas för styrning av prodttktionslinjer inom bl.a. varvs-. bil-, gruv- och tryckeriindustrin. Datorer används också i samband med s. k. numeriskt styrda verktygsma— skiner. De utgör även en viktig grundkomponent i industrirobotsystern. Vid sidan av detta har halvledartekniken fått ökad tillämpning bl. å. när det gäller mät- och styrutrustning inom industrin. Mängden mindre datorer har ökat. snabbt.

! svensk industri fanns år 1977 ca 600 industrirobotar installerade. De används bl. a. för tunga och monotona arbeten och där andra besvärliga arbetsmiljöproblem finns. Robotarna är ofta en länk mellan olika automatiskt styrda maskiner. l viss omfattning utför de egna arbetsoperalioner, t. ex. svetsning. slipning. gradning och målning. Personalens arbetsuppgifter omfattar då främst maskinbetjäning av olika slag. lndustrirobotar av den typ som finns i dag får anses ha ett mycket ston användningsområde inom bl. a. verkstadsindustrin.

Den svenska dataindustrin har under l960- och l970-talen vuxit snabbt, och under det närmaste decenniet väntas den f?r minst lika hög tillväxttakt. Den kan anses svara för en väsentlig del av svensk industris utvecklingspo- tential.

Vissa försök har gjort att kvantitativt uppskatta datorteknikens olika effekter på sysselsättningen. Sålunda lät 1971 års dataintlustriutredning en särskild referensgrupp student sysselsättningsfrågorna. Referensgruppen framhöll i sin rappon' att en ändrad näringsstruktur var den dominerande orsaken till förskjutningar mellan olika yrkesgruppets inbördes storlek. Den tekniska utvecklingen beskrevs av referensgruppen som en av flera förkla- ringar till ändringar i näringsstrukturen. Dittills (dvs. fram till l974) ansågs datatekniken ha fått störst effekt på sysselsättningen i kontorsområdet. där antalet sysselsatta av allt att döma skulle ha ökat ännu mer än det faktiskt gjorde om inte datorer hade införts. Datatekniken bedömdes vidare ha haft en marginell effekt i riktning mot ökad koncentration av arbetstillfällen i storstadsområdena.

Dalaindustriutredningens arbete ltar följts av ett fortlöpande utrednings- atbete inom statens industriverk. Även inom statistiska centralbyrån har försök gjorts att beräkna datateknikens arbetsmarknadseffekter. ] slutrap- porten ADB och arbetskraften (Information i prognosfrågor l977z2l) berä- knas nettoeffekten i kontorsområdet motsvara ett bortfall av 30 OOO—40000

sysselsättningstillfällen. ' Utredningspromemoria nr 3 till betänkandet (SOU l974zl0) Data och näringspoli- tik.

Sedan de nämnda beräkningarna gjordes har det totala antalet sysselsatta i kontorsområdet fortsatt att öka. Det är ändå sannolikt att datorerna på många håll har minskat behovet av personal. Om tjänstesektorn i framtiden inte ökar sin totala sysselsättning lika snabbt som hittills kan datoriseringen inom kontorsområdet framdeles komma att leda till nya och större sysselsättnings- problem. lnom andra områden som t. ex. den grafiska industrin eller delar av kommunikationsområdet (post. tele, sjöfart, järnvägar osv.) har elektroni- kens införande medfört att en del yrkesgrupper nu synes vara på väg att försvinna.

Inom tillverkningsindustrin kan — som framgår av vad jag nyss anförde — ind ustrirobotar på kort tid komma att ersätta många människors yrkesarbetc. Vilken betydelse automationen i framtiden kan få på den totala industrisys- selsättningen är emellertid dåligt känt. Vissa överväganden gjordes i den nämnda slutrapporten från statistiska centralbyrån. Några forskningsprojekt i ämnet pågår vidare vid svenska universitet och högskolor liksom utomlands. Det är i det sammanhanget viktigt att hålla i minnet att industrisysselsätt- ningen under en följd av år har minskat. Minskningen har delvis haft sin orsak ien fongående rationalisering och teknisk utveckling av produktionen. Men trots tendensen till minskad sysselsättning på längre sikt har industrin under högkonjunkturerna regelbundet haft brist på yrkesutbildade arbetare. vilket har stimulerat ansträngningarna att automatisera produktionen.

Med datatekniken följer en rad nya yrken. För många av dessa krävs specialiserade utbildningar. vilka ofta behöver revideras med hänsyn till den tekniska utvecklingen. De som har en utbildning inom otnrådet behöver ofta fortbildning för nya uppgifter inom samma område. Utbildning inom dataområdet pågår försöksvis både i gymnasieskolan och i ett antal efter- gymnasiala utbildningsvägar. Det är angeläget att utbild_ningen i framtiden blir så allmän att de utbildade kan välja mellan olika arbeten samtidigt som behovet av specialkompetens tillgodoses. I sistnämnda hänseenden är det viktigt att utbildningen kan planeras med ledning av tillförlitliga prognoser över behovet av arbetskraft i de berörda yrkena. '

Utvecklingen av datorer och automation har således väsentlig betydelse för en bedömning av framtida kvantitativa förändringar av sysselsättningen och behovet av utbildning för olika yrken. Tekniken har dessutom ofta omväl- vande effekter på arbetets innehåll och arbetsmiljön. Gamla arbetsuppgifter ersätts av nya och den fysiska arbetsmiljön kan ändras radikalt. informa- tionsflödet. medmänskliga relationer och beslutsformer påverkas på skilda sätt.

En omtvistad fråga är i vad mån det finns något generellt samband mellan automation och arbetstillfredsställelse. Vad industrin beträffar finns vissa forskningsresultat från 1960-talet och början av 1970-talet2 som tyder på att

ZSe t. ex. Bertil Gardell: Produktionsteknik och arbetsglädje (l97ll.

arbetstillfredsställclsen sjunker Vid övergång från hantverk till tempoarbete för att sedan åter öka vid övergång från tempoarbete till processöver'vakad industri. Det sistnämnda positiva sambandet mellan arbetsglädje och övergång från tempoarbete till processindustri har senare ifrågasatts.

Ett vanligt skäl till att företag inför industrirobotar är -- förutom att de förbättrar lönsamheten — att robotarna löser besvärliga arbetsmiljöproblem. Elektroniken gör det möjligt att ta bort många tunga. ensidiga eller farliga arbetsmoment. Men den kan också skapa nya arbetsmiljöprobletn. Övervak- ning av automatiska produktionssystem är ofta enformig och kan leda till minskade kamratkorrtakter på arbetsplatsen. Det finns risk för att personalen känner sig kontrollerad av olika styrsystem. ! vissa företag synes automa- tionen ha ökat behovet av skiftarbete, medan utvecklingen på andra håll inger hopp om att detta problem skall kunna lösas genom fortsatta tekniska förbättringar. Bildskärmar och liknande utrustning ger upphov till särskilda ergonomiska problem. För stora grupper av anställda i kontor och inom kommunikationssektom medför datorerna en mängd enformigt inkodnings- arbete, samtidigt som den handläggande personalen kan avlastas rutinmäs- siga arbetsuppgifter i samband med exempelvis statistikföring och registre— ring av data.

Den ny:-. tekniken kan således medföra stora förändringar både till det bättre och till det sämre. Den ställer stora krav på de anställdas förmåga till omställning. Själva omställningen kan vara svår för den enskilde även i de fall då den ger möjligheter till förbättring av dennes situation.

Det är viktigt att den tekniska utvecklingen sker under former som löntagarna kan överblicka och påverka. De anställda har idag laglig rätt till medbestämmande i fråga om viktigare ändringar av förhållandena på en arbetsplats. Sådana frågor som införande av datorer och automation eller val mellan olika slags utrustning kan i princip inte avgöras utan att de anställda i förväg informeras och får möjlighet att förhandla. Detta kan dock försvåras av olika praktiska omständigheter, t. ex. att ett företag är beroende av omf'atn tande dalakornmunikation med andra företag eller med avlägsna datacentra— ler. vilkas systemval är givna på förhand. Datasystemens stora betydelse för informalionsllörlet i större företag kan också ge upphov till helt nya rutiner för information och beslutsfattande i företagen.

Den tekniska utveckling som hittills har skett har främjats av att de anställda och de fackliga organisationerna har bedömt den som önskvärd. Den väntade utvecklingen mot alltmer komplicerad teknik kan göra det nödvändigt för parterna på arbetsmarknaden att utveckla formerna för samråd och medbestämmande. Det gäller såväl i samband med forskning och planering som vid konkreta beslut om införande av ny teknik.

Dessa och liknande frågor har tagits upp i rapporter från såväl LO och TCO som politiska partier och i debattskrifter. På det internationella planet har

Internationella arbetsorganisationen (ILO) i en rapport varnat bl. a. för att en alltför snabb utveckling kan få stora sysselsättningsmässiga konsekvenser. Flera riksdagsmotioner har behandlat behovet av en kartläggning av datateknikens sysselsättningseffekter. Arbetsmarknadsutskottet konstate- rade i höstas att beräkningar av datateknikens sysselsättningseffekter anses tyda på att arbetstillfällena blir färre. Betydande förändringar av arbetsmiljö och arbetsinnehåll inträffar dessutom i både industri och förvaltning. framhöll utskottet (AU 1977/78z4, rskr l977/78:l7). Arbetsmarknadsut- skottet fann det därför angeläget att man gör en bred kartläggning av datateknikens framtida effekter på arbetsliv och sysselsättning. En sådan kartläggning skall utgöra en betydelsefull komplettering av den utrednings- verksamhet på andra delar av dataområdet som redan har satts igång. Utskottet hemställde att riksdagen som sin mening skulle ge regeringen tillkänna vad utskottet anfört. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Flera av de berörda frågorna har som jag nämnt blivit studerade i såväl offentliga utredningar som olika forskningsorgan. De studier som hittills har gjorts av datateknikens framtida effekter på sysselsättning och arbetsmiljö har dock varit allmänt hållna eller haft karaktär av räkneexempel. En kommitté bör därför nu tillkallas för att göra en samlad utredning av datateknikens framtida effekter på sysselsättning och arbetsmiljö. Utred- ningen bör ge underlag för principiella ställningstaganden i frågor som rör utvecklingen under de närmaste 5—10 åren och under de närmaste 15 åren. Den bör också kunna tjäna som utgångspunkt för den fortlöpande bevakning av datateknikens arbetsmatknadseffekter som bl.a. statens industriverk svarar för.

Jag har i denna fråga samrått med industriministern. som senare idag kommer att begära bemyndigande att tillkalla en kommitté för utredning av datateknikens och elektronikens effekter på näringslivets utveckling. Det är väsentligt att de båda utredningarna arbetar i nära samband med varandra så att dubbelarbete undviks och vunna erfarenheter fortlöpande kan utnyttjas av de båda utredningarna.

En utgångspunkt för den av mig föreslagna kommitténs överväganden måste vara en kunskap om datorernas användning i olika delar av förvaltning och näringsliv och var det finns långt framskridna planer på att vidga utnyttjandet av sådan utrustning. Kommittén bör kunna redovisa en uppskattning av den framtida användningen av dessa hjälpmedel. Därvid bör utredningen till väsentlig del kunna utgå från material som tas fram av den kommitté som industriministern avser att tillkalla och av statens industri- verk. Även utomstående experter bör i mån av behov kunna anlitas för att belysa tekniska eller ekonomiska frågor.

Kommittén bör sedan analysera datateknikens effekter på sysselsättningen vid olika tänkbara förlopp av den framtida tekniska och ekonomiska

utvecklingen. Såväl den totala sysselsättningen som utvecklingen lör olika yrkesgrupper, i olika näringsgrenar och i olika delar av landet bör belysas, Kommittén bör diskutera i vad mån skilda utvecklingslörlopp i fråga om elektronikens användning har önskvärda eller skadliga elTekter på sysselsätt- ningen och i vad mån det går att påverka denna utveckling i önskvärd riktning.

Kommittén bör överväga i vad mån staten bör vidta särskilda åtgärder för att underlätta omställningar i samband med införande av datorer och automation eller för att styra denna utveckling på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till de sysselsatta. Särskilt bör behovet av utbildning för olika yrkesgrupper och behovet av olika arbetsmarknadspolitiska atgärder bely- sas.

Vidare bör kommittén analysera de olika effekter på arbetsmiljön som datorer och automation kan ha. Såväl direkta ergonomiska problem som kontaktproblem på arbetsplatser. ökad kontroll av anställda och risk för bristande arbetstillfredsställelse i vid mening bör belysas. Likaså bör kommittén bedöma de förbättringar som kan göras (. ex. genom att ensidiga eller farliga arbetsmoment röjs undan. Kommittén bör vidare diskutera datateknikens effekter på informationsflödet inom företag och förvaltningar samt de anställdas möjligheter att hävda sitt medbestämmande. Kommittén bör mot bakgrund av detta överväga behovet av åtgärder från statens sida för att främja arbetsmiljön.

Kommittén bör i sitt arbete kunna ta upp även andra frågor än dem jag nu har nämnt med anknytning till datateknikens effekter på arbetslivet. Det är lämpligt att kommittén under sitt arbete samråder med övriga pågående utredningar inom dataområdet,

Med ltänsyn till den snabba utvecklingen inom dataområdet är det angeläget att utredningsarbetet bedrivs så att konkreta resultat och förslag till åtgärder kan läggas fram inom en relativt snar framtid. Detta kan exempelvis ske i delbetänkanden eller genom framställningar i olika delfrågor.

Under budgetåret 1978/79 läggs bl. a. sysselsättningsntredningens slutbet- tänkande fram lör regeringens ställningstagande. och en rad viktiga frågor rörande stål-. varvs- och tekoindustrierna kommer också att behöva avgöras i en nära framtid. i den man som utredningen om datateknikens sysselsätt- ningsell'ekteranser sig ha synpunkterav betydelse för dessa olika frågor är det angeläget att de läggs fram i sådan tid att de kan beaktas.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för arbetsmarknadsdepartementet

att tillkalla en kommitté med högst nio ledamöter med uppdrag att utreda datateknikens effekter på produktion och arbetsliv. att utse en av ledamöterna att vara ordförande.

att besluta om sakkunniga, experter. sekreterare och annat biträde åt kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen föreskriver att kostnaderna för kommittén skall belasta tolfte huvudtitelns kommittéanslag.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan. (Arbetsmarknadsdepartementet)

Kommittédirektiv

Bilaga 2

,6 & %& %%

Tilläggsdirektiv till dataeffektutredningen (A 1978: 05) Dir 198267 Beslut vid regeringssammanträde 1982-09-09

Chefen för arbetsmarknadsdepartementet, statsrådet Eliasson anför: Den 20 inli 19 78 beslöt regeringen att tillsätta en kommitté med uppgift att utreda datate knikens effekter på sysselsättning och arbetsmiljö. Kommittén, som antog namnet dataeffektutredningen, har hittills överlämnat ett delbetänkande benämnt (SOU 1981:17) "Industrins datorisering" samt en interimsrapport med titeln (DsA 1981:16) ”Kontorens datorisering - effekter på sysselsättning och arbetsmiljö". Kontorsrapporten bygger huvudsakligen på branschstudierl inom statsförvaltningen samt bank- och försäkringsbranschema genomförda av statskontoret, arbetslivscentrum och Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm på uppdrag av dataeffektutredningen. Både delbetänkandet och interimsrap— porten anmäldes för riksdagen i propositionen (prop. 1981/82:123, bil. 4) om samordnad datapolitik. Regeringen bör nu — som jag nämnde vid min anmälan av propositionen — i tilläggsdirektiv precisera vilka frågor som skall behandlas i utredningens fortsatta arbete.

Dataeffektutredningen har hittills främst uppehållit sig vid teknikens tillämpning inom två stora områden, nämligen industrins produktion och kontorsområdet. Kontorsautomationen har hittills studerats huvudsakligen inom statsförvaltningen. Som jag nämnde vid min anmälan av propositionen återstår det att belysa några viktiga delar av arbetsmarknaden, nämligen handeln samt landsting och kommuner.

Arbetslivscentrum och Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshög- skolan i Stockholm har nu slutfört tre undersökningar av handelns

l"Kontorsautomation i statsförvaltningen — effekter på sysselsättning och arbets- miljö" (DsA 1981:15), " Bankdutorisering i 80 talsperspektiv - några möjliga utvecklingsalternativ, kon- sekvenser och styrmedel" (DsA 1981: 13), "Datoriseringen i försäkringsbranschen" (DsA 1981:14).

Dir 198267

dator isering? vilka finansierats av bl. a. dataeffektutredningen. Efter initiativ av datacffektutredningen har statskontoret påbörjat en studie av effekterna av administrativ databehandling hos landsting och kommuner på uppdrag som regeringen gav den 29 april 1982. Enligt uppdraget skall statskontoret genomföra denna studie i samarbete med dataeffektutredningen, Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet. Dataeffektutredningen behö- ver enligt min mening inte ta initiativ till några fler separata undersökningar av enstaka näringsgrenar eller yrkesområden.

Arbetets produktivitet har under lång tid tenderat att Öka, bl. a. till följd av datatekniken. Den utvecklingen kan förutses fortsätta, vilket ger möjligheter till ökad levnadsstandard. kortare arbetstid eller bådadera. Utredningsarbete inom arbetstidsamråde! bedrivs av delegationen för arbetstidsfrågor (DELFA). I delegationens uppgifter ingår bl. a. att göra analyser av arbetstidsförkortningars effekter på ekonomi. sysselsättning. deltidsarbete. familjeförhållanden och fritidsvanor. Hittills har DELFA publicerat två rapporter, "Kortare arbetstid. När? Hur?" (SOU 1976:34) och "Arbetstiderna inför 80-talet" (SOU 1979:48). På uppdrag av DELFA har SCB år 1982 också belyst deltidsarbetets utveckling i rapporten "Byta arbetstid— Byta jobb ' Inriktningen av delegationens arbete har nyligen behandlats av riksdagen (SOU 1981/82: 55. rskr 1981/82: 436). Dataeffektut— redningen bör som komplement till DELFAzs arbete geen kort översikt över vilka särskilda möjligheter som eventuellt kan finnas att helt eller delvis ta ut produktivitetsvinster i form av kortare arbetstid. En utgångspunkt för diskussionen skall vara att full sysselsättning och effektivitet i produktionen skall upprätthållas.

Som jag framhöll i propositionen är det sannolikt av stor betydelse för både effektiviteten och arbetsmiljön att berörd personal kopplas in på ett tidigt stadium i systemutvecklingen när datasystem införs. Arbetarskyddsfonden har tillförts resurser för att närmare undersöka förutsättningarna för detta. Dataeffektutredningen bör för sin del som en förstudie göra en inventering av den forskning som f. n. bedrivs rörande olika sätt att utveckla datasystem samt bedöma behovet av ytterligare forskning inom området. Utredningen bör också undersöka problem och möjligheter i samband med hur kunskap om detta sprids till arbetslivet.

Dataeffektutredningen har tidigare behandlat olika frågor i samband med utbildning avskilda slag. Det har främst gällt utbildning av yrkesverksamma genom 1. ex. internutbildning i företag och arbetsmarknadsutbildning samt utbildning av skyddsombud och andra fackliga förtroendemän. Det reguljära utbildningsväsendet har också berörts. Utredningen bör i sitt fortsatta arbete försöka bedöma i vad mån särskilda åtgärder med anledning av datatekniken

2"Bra affärer med datorer?" (DsA 198207). "Bakom butikerna" och "Tekniken i butiken" (Arbetslivscentrum l982).

bör vidtas av regeringen på något av dessa områden och därvid också, i förekommande fall, lämna förslag till författningsändringar o. dyl.

Dataeffektutredningen bör vidare försöka belysa hur kvinnors situation i arbetslivet påverkas av datatekniken. Tillgänglig sysselsättningsstatistik bör huvudsakligen användas men i de fall då befintliga statistiska data inte är tillräckliga bör ytterligare uppgifter inhämtas. Det bör vara möjligt att avgöra om de personer som genom datatekniken har fått nya arbetsuppgifter inom ett företag är desamma som de som har förlorat sina arbetsuppgifter på grund av datatekniken. Vidare bör kunskap om datateknikens spridning på olika delar av arbetsmarknaden ingå. Arbetet bör ske i nära kontakt med jämställdhetsombudsmannen.

På motsvarande sätt bör utredningen också söka belysa hur datatekniken kan påverka de handikappades situation i arbetslivet. Som jag har berört i propositionen (1981/82:123) om samordnad datapolitik kan ny teknik öka möjligheterna för personer med handikapp att förvärvsarbeta, dels genom att nya arbetsuppgifter tillkommer dels genom att nya hjälpmedel utvecklas. Den parlamentariska utredningen (198202) med uppgift att utreda de handikappades situation på arbetsmarknaden skall enligt sina direktiv (Dir. l982z40) studera de handikappades möjligheter på arbetsmarknaden istort. Utredningen (1981202) om arbetsmarknadsverkets ansvarsonn'åde och organisation skall göra en samlad genomgång av de arbctsmarkuadspolitiska stödformerna (Dir. 1981165). Dataeffektutredningen bör därför begränsa sin studie till att gälla erfarenheter av olika försök m. ut. där handikappade har beretts arbete inom dataområdet eller där ny teknik medverkat till att öka handikappades sysselsättningsmöjligheter. Dataeffektutredningen bör söka belysa i vilken utsträckning införandet av ny teknik kan antas medföra ökade svårigheter för arbetshandikappade att få och behålla ett arbete, exempelvis som en följd av att vissa slags arbetsuppgifter rationaliseras bort eller genom att möjligheter till omplaceringar minskat. Dataeffektutredningen bör härvid samråda med de nyss nämnda utredningarna.

Datatekniken kan möjliggöra decentralisering av arbetsplatser. Datorer i förening med nya kommunikationssystem kan utgöra instrument för att bibehålla eller skapa sysselsättning i glesbygd. Det kan därmed också ge nya förbättringar för regionalpolitiska åtgärder. Utredningen bör med utgångs- punkt i tillgänligt material om främst kontorens datorisering söka bedöma vilka förutsättningar för en regionalpolitiskt önskvärd spridning av arbets— platser som datatekniken kan väntas ge under de närmaste åren. Utredning- en bör därvid också söka belysa möjligheterna att i samband med en sådan decentralisering tillgodose behovet av variation och kamratgcmenskap i arbetet. inflytande över beslut som fattas liksom att i övrigt åstadkomma en gud arbetsmiljö. Jag vill erinra om att jag den 13 augusti 1982 har medgett att utredningen får disponera högst Sf) 000 kr. för studie av ökad användning av

av datateknik på regional nivå.

Utredningen bör slutligen göra en begränsad studie av datoriseringen i små och medelstora företag. Denna studie skall främst syfta till att visa i vad mån datoriseringens förlopp och konsekvenser kan antas vara annorlunda i små och medelstora företag än i större.

De olika delstudier som jag nu har nämnt bör kunna redovisas var för sig i form av delrapporter. Eftersom frågan om datateknikens effekter på sysselsättning och arbetsmiljö nyligen har varit föremål för riksdagens behandling anser jag det inte motiverat att dataeffektutredningen nu utarbetar något omfattande slutbetänkande med anspråk på att behandla alla aspekter på arbetslivets datorisering. Utredningen bör emellertid i ett relativt kort betänkande försöka sammanfatta de olika resultat som har kommit fram under utredningens samlade arbete. Utredningen bör därvid - liksom utredningen tidigare har gjort beträffande industriproduktionens och kontorens datorisering — försöka sätta in resultaten i ett större samhälls- ekonomiskt perspektiv. Datateknikens produktivitetseffekter och övriga förändringar som den förorsakar skall bedömas mot bakgrund av den allmänna samhällsutvecklingen. Utredningen bör också dra de arbetsmark- nadspolitiska slutsatser som resultaten kan föranleda och i förekommande fall utarbeta förslag till åtgärder inom det område som utredningen behandlar. Arbetet bör vara slutfört före utgången av år 1983.

Jag vill erinra om direktiven (198020) till samtliga kommittér och särskilda utredare angående finansieringen av reformer.

Jag hemställer att regeringen som tilläggsdirektiv ger dataeffektutredning— en tillkänna vad jag nu har anfört om dess fortsatta arbete.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan. (Arbetsmarknadsdepartementet)

Bilaga 3 Förteckning över medverkande i

utredningsarbetet

Kommitté

Ordförande

Bernt Ekinge, fp Monica Ulfhielm, A—dep

Övriga ledamöter

GöstaFagerberg,s Lennart Pettersson, 5 Arne Gadd, s AlfWennerfors,m Laerohansson,c

Margit Odelsparr, c Stellan Artin, SAF Olof Gustavsson, SAF Håkan Lundgren, SAF Jan Edgren, SAF Birgitta Frejhagen, LO Nils Unga, TCO Lars-Gunnar Lendenius, TCO Per—Erik Boivie, TCO Hans Sandebring, SACO/SR Tuve Lindeberg, SACO/SR

Experter BoHedberg,ALC Berit Rollen, AMS NilsUnga,AMs

Bo Oscarsson, ASF IvarBengtsson,ASS

Guy Lööv, HCK Björn Magnusson Jonny Tedenfors, SIF Jan—Erik Nyberg, A-dep Anders Reuterswärd, A—dep Carl-Göran Högås, A—dep Elisabet Kyleryd, A—dep Gert Jönsson, B-dep Peter Docherty, C—dep

(1978-12—01—1981-03—31) (1981-04-01 —)

(1978—12-01—1982-11-25) (1978-12—01—) (1982-11—26—) (1978-12-01—) (1978—12-01—1982-04—30) (1982-05—01—) (1978-12-01—1979-06—30) (1979-07-01—1981—12-07) (1981-12—08—1982—11-25) (1982-11-26—) (1978-12-01—) (1978—12—01—1981—02-18) (1981—02-19—1982-12-31) (1982-01—01—) (1978—12-01—1979-10—31) (1979-11-01—)

(1979-03_15_) (1979-03-15—1981—02-18) (1981—02—19—1983—10-22) (1981—03-15—) (1979-03-15—)

(1982-05—14—) (1979-03-15—) (1981—11-01—1982—01-17) (1979-03—15—1981-03—15) (1979-01—29—1982—09-22) (1982—10-01—) (1983-11—01—) (1979-09-03—1982-12-15) (1981—03-15—)

Bertil Brodén, I—dep Torsten Löfgren, I-dep Sture Strömqvist, U-dep

Sekretariat

Jan Stephansson, sekr Leif Torpefält, sekr Jan—Erik Ekenhill, sekr Barbro Erlander, bitr sekr Bertil Thorslund, bitr sekr Carin Thuresson, bitr sekr Jan-Erik Ekenhill, bitr sekr Lars Loman, bitr sekr Leif Drambo, bitr sekr Sture Wallander, bitr sekr Anne Bark, bitr sekr Ingrid Hellström, ass Annika Sandberg, ass Ann—Christin Torstensson, ass

(1979-03-15—1982-01-31) (1982—02-01—) (1982-04—19—)

(1979-03—21—1981—03—31) (1981—03—16—1981-09-30) (1981—12-15—) (1979-03—01—1980—09—30) (1979-03—01—1981-08—31) (1980—03—01—1981-08-16) (1980-05-01—1981—12—14) (1981-08—17—) (1981-12—01—) (1981—12-01-1982-08-31) (1982—09-01—) (1979-07—16—1980-08—10) (1980-09-01—1981—12—31) (1982-02-01—)

Bilaga 4 Förteckning över publikationer från Dataeffektutredningen

I SO U—serien INDUSTRINS DA TORISERING — effekter på sysselsättning och arbetsmiljö, SOU 1981:17.

I Ds—serien BA NKDA TORISERING I 80— TA LSPERSPEKTI V— några möjliga utvecklingsalternativ, konsekvenser och styrmedel, Ds A 1981:13. Utarbetad inom arbetslivscentrum på uppdrag av dataeffektutredningen. DA TORISERING 1 FÖRSA'KRINGSBRA NSCHEN, Ds A 1981:14. Utarbetad inom Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm på uppdrag av dataeffektutredningen. KONTORSA UTOMA TION I STA TSFÖR VALTNINGEN— effekter på sysselsättning och arbetsmiljö, Ds A 1981:15. Utarbetad inom statskontoret på uppdrag av dataeffektutredningen. KONTORENS DA TORISERING— effekter .på sysselsättning och arbetsmiljö, Ds A 1981:16. BRA AFFA'RER MED DA TORER?(datoriseringen inom handeln), Ds A l982z7. Utarbetad inom arbetslivscentrum på uppdrag av dataeffektutredningen. DA TORISERINGEN I SMÅ OCH MEDELSTORA FÖRETAG, Ds A l982:10 EFFEKTER A V NY TEKNIK PÅ PROD UKTI VITET, SYSSELSÄTTNING OCH ARBETSTID, Ds A l983:1. ADB I KOMMUNER OCH LANDSTING — effekter på sysselsättning och arbetsmiljö, Ds A 198315. Utarbetad inom statskontoret i samråd med Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet på uppdrag av dataeffektutredningen. SYSTEMUTVECKLINGSMODELLER FÖR BRA TEKNIKANVÅ'NDNING _ om behovet av forskning och resultatspridning, Ds A 1983:7. KONTORSA UTOMA TION OCH K VINNORS FRAMTIDA ARBETSMARKNAD, Ds A 198319. DATORER OCH DECENTRALISERING, Ds A 1983111.

DA TA TEKNIKEN OCH HA NDIKAPPADES ARBETSLIV — om möjligheter till en positiv teknikanvändning, Ds A l983:13.

REGIONALA UTVECKLINGSPROGRAM — försöksverksamhet i Värmlands och Malmöhus län, Ds A l983:16.

UTVECKLINGEN A V PRODUKTION OCH PRODUKTIVITET! SVENSK EKONOMI 1963— 1981, Ds A 1983 : 17. Utarbetad av docent Yngve Åberg vid Stockholms Universitet på uppdrag av bl a dataeffektutredningen.

Debattböcker BA'TTRE ELLER SA'MRE MED DA TORER ?Fem arbetsplatser och datoriseringens problem, Publica 1982. Utarbetad av docent Hans de Geer vid Stockholms Universitet på uppdrag av dataeffektutredningen.

JOBB I FRAMTID?Tankar om industriarbetet i 90-talets datorsamhälle. Antologi sammanställd och försedd med kommentarer av kommitténs huvudsekreterare J an—Erik Ekenhill och experten Bo Hedberg. Akademilitteratur 1983. KVINNOJOBB I FRAMTID?Om kontorsautomation och kvinnors framtida arbetsmarknad. Utarbetad av kommitténs

sekreterare Leif Drambo och Anne Bark. Akademilitteratur 1984.

Bilaga5 Referensgrupper

Dataeffektutredningen har genomfört ett flertal bransch studier. För att få en bred förankring av arbetet med dessa har referensgrupper utsetts som följt utredningsarbetet.

Studierna av bankernas datorisering som redovisats i rapporten "Bankdatorisering i ett åttiotalsperspektiv — några möjliga utvecklings- alternativ, konsekvenser och styrmedel”, Ds A 1981:13, följdes av en referensgrupp bestående av:

Larz Johansson dataeffektutredningen, ordf. Nils Unga dataeffektutredningen Morgan Abrahamsson Handelsbanken

Björn Landin Spadab Karl—Erik Svensson Svenska Bankmannaförbundet Kjell Nyström Svenska Bankmannaförbundet Jan Stephansson dataeffektutredningen

Studierna av försåkringsbranschens datorisering som redovisats i rap- porten ”Datorisering i försäkringsbranschen”, Ds A 1981:14, följdes av en referensgrupp bestående av:

Jan Stephansson dataeffektutredningen, ordf. Björn Magnusson dataeffektutredningen Rolf Nylén Försäkringsbranschens arbetsgivarorganisation Magnus Grenninger Försäkringstjänstemannaförbundet

Studierna av datoriseringen i handeln som redovisats i rapporten ”Bra affärer med datorer?”, Ds A l982z7, initierades av Handelsanställdas förbund, Handelstjänstemannaförbundet och dataeffektutredningen. Arbetet följdes av en gemensam styrgrupp bestående av:

Lars E Lindström Handelsanställdas förbund, ordf. Rune Lindberg Handelsanställdas förbund Kenth Pettersson Handelsanstålldas förbund

Erik Hjerpe Handelstjänstemannaförbundet Stefan Melander Handelstjänstemannaförbundet Alf Wennerfors dataeffektutredningen Jan Stephansson dataeffektutredningen

Studierna av datoriseringen i kommuner och landsting som redovisats i rapporten ”ADB i kommuner och landsting”,Ds A l983:5,följdes av en ledningsgrupp bestående av:

Gösta Fagerberg/Arne Gadd Jan—Erik Ekenhill Göte Jonsson/Benny Andersson Folke Edström Krister Gustavsson Lennart Hallebrant Ulf Mårtensson Sven Nyberg

dataeffektutredningen, ordf. dataeffektutredningen, sekr. Svenska Kommunförbundet Landstingsförbundet statskontoret SACO/SR—K Kommunaltjänstemannaförbundet Svenska Kommunalarbetareförbundet

Medbestämmandeavtal på central nivå

MBL betecknas som en ramlag i den meningen att den innehåller all- mänt hållna regler som, för att fungera väl, förutsätts anpassas och utvecklas efter lokala förhållanden. Det har också varit lagstiftarens mening att det vidgade inflytande som har grundlagts genom MBL på detta sätt skall föras vidare avtalsvägen.

I och med att utvecklingsavtalet mellan SAF-LO-PTK träffades våren 1982, saknas nu centrala medbestämmandeavtal bara inom vissa mindre områden.

I det följande lämnas en redovisning av inom vilka branscher centrala medbestämmandeavtal, MBA, har slutits. En kort genomgång av de delar av de centrala avtalen som är viktiga i samband med användningen av datatekniken på arbetsplatsen kompletteras med en redovisning i vilken omfattning lokala medbestämmandeavtal slutits.

Staten

Det första medbestämmandeavtalet träffades 1978 på det statliga arbets- tagarområdet, MBA-S, mellan Statens avtalsverk (SAV), numera Statens Arbetsgivarverk, och SACO/SR, SF och TCO-S. Tyngdpunkten för medbestämmandet är lagt på den lokala nivån. Lokala avtal kan slutas på sex medbestämmandeområden, varav "rationalisering och admini- strativ utveckling” är ett.

MBA-S ger de lokala arbetstagarorganisationerna rätt till representa- tion i lednings-, styr- och arbetsgrupper för rationaliseringsarbete. De fackliga företrädarna har rätt till utbildning för sin medverkan.

I lokala avtal kan arbetsgivarens förhandlingsskyldighet förstärkas genom att förhandlingar föreskivs i vissa frågor. Om ett lokalt avtal slutits har arbetstagarorganisationerna viss temporär vetorätt. Detta gäl- ler vid oenighet kring uppläggning, arbetsformer, undersökningsmeto- der och hjälpmedel vid rationalisering.

De lokala arbetstagarorganisationerna har rätt att anlita externa ar- betstagarkonsulter i samband med rationalisering. Framställan görs till de centrala arbetstagarorganisationerna, som beslutari frågan. Finansie- ring sker inom ramen för medel som regeringen ställer till förfogande.

Inom området ”rationalisering och administrativ utveckling” har lo-

kala avtal träffats av såväl generell karaktär som kopplade till enskilda systemutvecklingsprojekt. I juli 1983 hade total fem generella och 35 projektanknutna avtal träffats vid 30 myndigheter.

Bankerna

Inom bankområdet träffades i början av 1979 medbestämmandeavtal mellan Bankinstitutens arbetsgivareorganisation (BAO) och SBmf.

Avtalet har en generell inriktning, men vissa områden framhålls där det anses som speciellt viktigt och angeläget att de anställda deltar i beslutsprocessen. Områden som nämns är

[] principer för delegering och decentralisering som rör organisation, metodik och teknik, El administrativa styrsystem som berör organisations- och arbetsförhål- landen, El införande av väsentlig förändring i datasystem, [] program för personalutbildning och personalutveckling.

Riktlinjer dras också upp för medbestämmandet inom vissa områden. Organisations- och datafrågor framhålls speciellt. I-Iär betonas vikten av att den lokala arbetstagarorganisationen medverkar redan från idé- och förstudiestatidet. Systemförslags konsekvenser ur personalsynpunkt skall belysas fortlöpande i utvecklingsarbetet.

Den lokala arbetstagarorganisationen har möjligheter att anlita ar- betstagarkonsulter (”sakkunnig konsult”) på företagets bekostnad för frågor som har större räckvidd. Banken kan hänskjuta frågan till för- handling. I annat fall beslutar den lokala fackliga organisationen.

Inom koncerner lämnas övergripande information till berörda enhe- ter. Rätt föreligger till gemensam facklig representation i beslutsorgan, fasta kommittér och projektgrupper som handlägger frågor av väsentlig betydelse för flera enheter. Detta gäller även facklig representation i grupper inom ”samägda företag”, tex Bankdata. Avtalet förutsätter närmare lokala överenskommelser.

Avtalet förutsätter vidare att medbestämmandet via lokala avtal byggs in i bankens ordinarie beslutsorganisation. Man skiljer här på banknivå och arbetsplatsnivå. Grundläggande är att de anställda skall beredas möjlighet att påverka beslut som rör de egna arbetsförhållandena.

NARK konstaterar i sitt slutbetänkande ”MBL i utveckling” (SOU 1982:60) att ungefär 75 procent av de anställda inom bankområdet omfattas av lokala medbestämmandeavtal.

De statligt ägda företagen

För de statligt ägda företagen har våren 1979 medbestämmandeavtal träffats mellan Statsföretagens förhandlingsorganisation (SFO) och LO/ PTK.

Avtalet omfattar tre medbestämmandeområden; planering, organisa- tion samt personal. Inom området organisation behandlas organisa-

tionsutveckling och datorisering. De anställda skall ges möjlighet att medverka i utformningen av den egna arbetssituationen samt det för- ändrings- och utvecklingsarbete som berör den anställde. De lokala arbetstagarorgansationerna har rätt att delta i planering, utveckling och genomförande vid införande av ny teknik och systemutveckling.

I de områden som regleras i avtalet gäller att förhandling skall ske. Lokalt kan överenskommas om s k integrerad förhandling, dvs att med- bestämmandet utövas inom företagets ordinarie organisation. Vid oenig- het kan MBL-förhandling begäras.

De lokala arbetstagarorganisationerna har rätt att på företagets be- kostnad utse och anlita arbetstagarkonsulter. Uppnås inte enighet om uppdraget vid förhandling, fattas beslutet av arbetstagarorganisationer- na.

Avtalet tar inte upp förhållandet i koncerner. I förhandlingsprotokol- let fastställs dock de lokala parternas rätt att träffa överenskommelse om att behandla vissa frågor på koncernnivå.

NARK konstaterar att det på SFO-området träffats ett 50-tal lokala medbestämmandeavtal.

K ooperationen

Våren 1979 träffades även medbestämmandeavtal för kooperationen- mellan Kooperationens förhandlingsorganisation (KFO) och LO/PTK.

KFO-avtalet har på de områden som belyses i denna bilaga i stort samma innehåll som SFO-avtalet. När det gäller anlitandet av arbetsta- garkonsulter kan emellertid arbetsgivaren enligt KFO-avtalet påkalla central förhandling om enighet inte kan uppnås på lokal nivå. Den berörda fackliga organisationen har rätt att utse arbetstagarkonsulter om oenighet kvarstår efter centrala förhandlingar.

NARK konstaterar att endast ett fåtal lokala medbestämmandeavtal har träffats. Man uppskattar att enbart 3% av de anställda inom området omfattas av lokala avtal.

Försäkringsbranschen

På försäkringsområdet har Försäkringsbranschens arbetsgivareorgani- sation (FAO) sommaren 1979 träffat likalydande medbestämmandeav- tal med FTF respektive De samverkande akademikerorganisationerna (SAO).

Avtalet fastställer att alla verksamhetsområden omfattas. Vissa områ— den framhålls som särskilt viktiga, däribland

företagsorganisation,

datorer och datorbaserade system,

personalplanering,

program för utbildning och utveckling av personal samt arbetsorga- nisation.

DUBB

De anställda skall ha möjlighet att medverka i planeringen av det egna arbetet och arbetsplatsens utformning. Företaget svarar för de anställdas vidareutbildning.

I lokala avtal regleras främst medbestämmandeformerna. Dessa skall anpassas till företagets organisations- och beslutsstruktur. Man skiljer på företagsnivåfrågor och arbetsplatsfrågor.

De lokala arbetstagarorganisationerna har rätt att begära arbetstagar- konsult i företagsnivåfrågor som innebär väsentliga förändringar och är av stor betydelse för de anställda. Vid oenighet kan företaget hänskjuta till förhandling och kan i sista hand stämma till förtroendenämnd för skiljedom. I annat fall beslutar arbetstagarorganisationerna.

Avtalet förutsätter att lokala avtal träffas före utgången av 1980. De lokala avtalen skall godkännas centralt för att bli bindande.

Nära nog hela försäkringsområdet är täckt av lokala medbestäm- mandeavtal.

Kommuner och landsting

Under hösten 1980 träffades medbestämmandeavtal (MBA-KL) för den kommunala och landstingskommunala sektorn mellan å ena sidan Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet, och å den andra SKaf, KTK och SACO/SR-K. Ett i princip likalydande avtal har träffats på det kommunala utbildningsområdet (MBA-KLU).

Avtalet reglerar under vilka former — information, förhandling och partsammansatta organ — som medbestämmandet skall ske. De mate- riella frågorna förutsätts få sin lösning genom att lokala avtal träffas. Sådana kan träffas inom sju områden. Avtalsformulär ingår i avtalet som bilagor.

Bilaga B, ”organisationsutveckling och rationaliseringsverksamhet (OR)”, innehåller en del med gemensamma bestämmelser och en del som anger frågor som skall regleras lokalt. De gemensamma bestämmel- serna träder inte i kraft förrän lokala avtal träffats. I bilaga B anges att OR skall planeras, bedrivas och utvecklas i samverkan med de anställda. De anställda skall informeras om planerade åtgärder och uppnådda resultat. Vid ”viktigare förändring” har arbetstagarorganisationerna rätt att delta i utrednings- och planeringsarbetet samt i genomförandet, förutom att fortlöpande få information. Fackliga förtroendemän har rätt till utbildning för att kunna medverka i OR-projekt. Som frågor för lokal reglering anges bl a

[I] medverkansformer, — arbetsformer, undersökningsmetoder och hjälpmedel vid OR samt El riktlinjer för information till anställda.

Frågan om arbetstagarkonsulter skall få anlitas är ännu inte löst inom detta avtalsområde.

MBA-KL omfattar även avtal om jämställdhet mellan kvinnor och män.

I september 1983 har sex landsting och 20 primärkommuner träffat lokala medbestämmandeavtal. Landstingsavtalen omfattar samtliga bi- lageområden, medan de primärkommunala enbart omfattar en eller några av bilagorna. Fem primärkommunala avtal omfattar bilaga B.

Det privata näringslivet

För det privata näringslivet träffade SAF, LO och PTK våren 1982 ett medbestämmandeavtal, som parterna har kallat utvecklingsavtal (UVA). Avtalet syftar allmänt till att främja utvecklingen av företagens verksamhet.

I avtalet görs inledningsvis en allmän deklaration om målsättningen med utvecklingsavtalet. Av denna framgår att utveckling och effektivi- sering av företagen jämte tryggad sysselsättning är frågor av gemensamt intresse för företag och anställda. Utvecklingsverksamheten i ett företag har flera mål. Hög effektivitet inom alla arbetsenheter och på alla nivåer i företagen är avgörande för konkurrenskraft, anställningstrygghet och sysselsättning. Vidare skall arbetet och arbetsmiljön utformas med ut- gångspunkt från de krav som lag och avtal ställer på en god arbetsmiljö. Arbetsorganisationen och den enskildes arbete utformas så att de an- ställda ges en så engagerande och stimulerande arbetssituation som möjligt. Jämställdhet mellan män och kvinnor är också ett viktigt mål.

Tre utvecklingsområden tas speciellt upp:

E] utveckling av arbetsorganisationen, [] teknisk utveckling samt EI företagets ekonomi och resursfrågor.

Inom dessa områden har vissa grundläggande principer överenskom- mits. Arbetsorganisationen måste fortlöpande utvecklas på alla nivåer för att öka företagets styrka och kompetens och därigenom bidra till trygghet och sysselsättning. Utveckling av arbetsorganisationen skapar också möjligheter att bättre tillvarata de anställdas erfarenheter och kunskaper. Arbeten, ledningsformer och styrsystem som är stimulerande och engagerande för de anställda skall därvid eftersträvas.

Omväxlande och utvecklande arbetsformer eftersträvas så att den enskilde kan öka sina kunskaper och erfarenheter i arbetet och därige- nom kunna få mera krävande och ansvarsfulla arbetsuppgifter. Det är väsentligt att arbetet och arbetsorganisationen utformas med utgångs- punkt från de anställdas behov av en god arbetsmiljö. En utveckling av arbetsorganisationen kan tex omfatta produktivitetsfrämjande åtgär- der, införande av lagarbete, grupporganisation, arbetsväxling eller ar- betsutvidgning m m.

De anställda skall ges möjlighet att medverka i utformningen av den egna arbetssituationen samt att delta i förändrings- och utvecklingsar- bete som rör det egna arbetet. De anställdas idéer är ett viktigt inslag i utvecklingsarbetet. De anställda bör, enskilt och i grupp, stimuleras att aktivt delta i problemlösningar. Till områden av betydelse i detta sam- manhang hör effektivitet, rationalisering, planering, arbetsorganisation, teknisk utveckling och energihushållning.

Parterna är överens om att såväl fortlöpande som mer omfattande teknisk förnyelse erbjuder många möjligheter som måste tillvaratas för att företagen skall överleva, vinna framgång och därmed också trygga arbete och anställning. Investeringar möjliggör produktivitetesutveck-

ling och skapar också möjligheter att introducera nya produktionssy- stem, utnyttja modern teknik, utveckla de anställdas kunskaper och därmed att öka företagets konkurrenskraft.

Vid teknisk förändring skall ett gott arbetsinnehåll eftersträvas liksom de anställdas möjligheter till ökad kompetens och till att ta ansvar i arbetet. De anställdas kunskaper bör tas tillvara och deras möjligheter till samarbete och kontakt med arbetskamrater främjas.

När teknisk utveckling som innebär viktigare förändring för de an- ställda planeras skall de fackliga organisationerna ges möjlighet att medverka. Arbetsgivaren redovisar de bedömningar som aktualiserar den nya tekniken, de tekniska, ekonomiska, arbetsmiljö- och sysselsätt- ningsmässiga konsekvenser som kan överblickas samt eventuellt förslag att tillsätta projektgrupper.

Det är viktigt att de anställda ges möjligheter till vidareutveckling av sina yrkeskunskaper. Företaget ska i så god tid som möjligt tillhandahål- la utbildning för de nya arbetsuppgifter som tekniken medför. Sådan utbildning ska ske på företagets bekostnad och med oförändrade anställ- nings- och löneförmåner.

Formerna för medbestämmandet skall avgöras genom lokala överens- kommelser. I dessa överenskommelser anges i vilka frågor medbestäm- mandet skall utövas i MBL-förhandlingar, linjeförhandlingar respektive partssammansatta organ.

Övergripande information inom en koncern skall ges till de i koncern- en ingående företagen. Vid övergripande beslut som innebär viktigare förändring lokalt skall förhandlingar ske enligt llé MBL. Koncernled- ningen och de lokala arbetstagarorganisationerna bör träffa avtal om hur medbestämmandet skall utövas i frågor som berör flera enheter.

De lokala arbetstagarorganisationerna har i företag med minst 50 anställda rätt att förhandla om anlitande av arbetstagarkonsulter inför förändring av väsentlig betydelse. Konsulten betalas av företaget.

Efter antagande av UVA på förbundsnivå gäller avtalet på lokal nivå. I oktober 1983 har ca 80% av förbunden antagit avtalet.

Annan lagstiftning med betydelse för medbestämmandet

Annan lagstiftning vid sidan om MBL som kan ha betydelse för de anställdas medbestämmande vid datorisering är lagen om anställnings- skydd, lagen om styrelserepresentation, förtroendemannanlagen, ar- betsmiljölagen, främjandelagen och datalagen. Kortfattade beskrivning- ar av respektive lag ur medbestämmandesynvinkel har sammanställts i det här avsnittet.

Lagen om anställningsskydd ger överläggningsrätt för de fackliga or- ganisationerna vid varsel från arbetsgivaren om uppsägning eller per- mittering.

Lagen om styrelserepresentation ger de anställda rätt att utse två leda- möter och två suppleanter i styrelsen för aktiebolag, ekonomiska fören- ingar och koncerner med minst 25 anställda. De antälldas representanter

har samma rättigheter och skyldigheter som övriga styrelseledamöter, men skall dessutom speciellt bevaka de anställdas intressen och arbeta för en öppen information från styrelsen till övriga anställda. Genom att en av arbetstagarerepresentanterna har rätt att delta i de arbetsutskott och liknande organ som bereder ärenden till styrelsen, ges möjlighet att påverka det förberedelsearbete som föregår styrelsemötena.

Förtroendemannalagen reglerar arbetsförhållandet mellan den fackli- ge förtroendemannen och dennes arbetsgivare. I lagen ges förtroende- mannen rätt till ledighet för det fackliga uppdragets fullgörande. Häri inkluderas inte enbart fackligt arbete på den egna arbetsplatsen, utan också studier och annat fackligt arbete, t ex centralt fackligt arbete och fackliga sammankomster som i varje fall har en indirekt betydelse för det fackliga arbetet på den egna arbetsplatsen. Ledighetens omfattning och förläggning skall i första hand bestämmas vid överläggning mellan ar- betsgivaren och den lokala fackliga organisationen. Om de lokala par- terna vid överläggning inte kan enas om ledighetens omfattning eller förläggning bestämmer den lokala fackliga organisationen inom vissa ramar detta med stöd av sitt tolkningsföreträde.

Enligt arbetsmiljölagen skall skyddsombud utses vid alla arbetställen med minst fem arbetstagare. Skyddsombuden skall också företräda ar- betstagarna i skyddsfrågor och verka för tillfredsställande skyddsförhål- landen. De skall också delta vid planeringen av nya och ändrade lokaler, anordningar, arbetsprocesser och arbetsmetoder liksom vid planeringen av användning av ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall. Skyddsombuden skall även delta i planeringen på varje stadium som är av betydelse från arbetsmiljösynpunkt, och få möjlighet att lämna sina synpunkter så tidigt att de i verkligheten påverkar besluten. De har rätt att ta del av de handlingar och få de upplysningar som de behöver för sina uppdrag. I vissa situationer har skyddsombuden rätt att avbryta ett arbete tills yrkesinspektionen tagit ställning till om det skall fortsätta. Skyddsombuden har de rättigheter till ledighet som framgår av förtro- endemannalagen. En skyddskommitté skall tillsättas vid arbetsställe där minst 50 arbetstagare regelbundet arbetar och vid andra arbetsställen om arbetstagaren begär det. Skyddskommittén skall planera och övervaka skyddsarbetet. Fördelningen av platser mellan arbetsgivare och arbets- tagare i skyddskommittén regleras inte av lagen utan får bestämmas av parterna.

Sedan början av 1970-talet har bildats ett stort antal anpassningsgrup- per som har till uppgift att främja nyanställning av äldre arbetstagare och handikappade, trygga fortsatt anställning samt förbättra dessa grup- pers arbetsförhållanden. Verksamheten har numera sin grund i den s k främjandelagen. I anpassningsgrupperna deltar förutom arbetsgivaren länsarbetsnämnden och berörda fackliga organisationer. Främjande- lagen ger också möjligheter till bildandet av samrådsgrupper när läns- arbetsnämnden finner detta påkallat. I samrådet kan anpassningsgrup- pen delta och vid behov kompletteras med fler företrädare för parterna, länsarbetsnämnden och kommunen.

Datalagen reglerar primärt integretetsfrågor. Lagen skiljer på registre- ring av personuppgifter som uppfyller vissa allmänna villkor och regis-

trering av känsliga uppgifter. För att upprätta ett register över persona- len krävs idag att arbetsgivaren erhållit licens från Datainspektionen. Licensgivningen innebäri sig ingen granskning av de register som ämnar upprättas. För registrering av känsliga personuppgifter såsom brott, straff, religion, ras etc, fordras dessutom särskilt tillstånd i de fall regist- ret skall innehålla värderingar och omdömen. Vid tillståndsgivningen förutsätts att de anställda godkänner registreringen samt att de informe- ras om Datainspektionens beslut.

Statens offentliga utredningar 1984

Kronologisk förteckning

PPS—*Nd

16. 17. 18. is. 20.

PPPFPP'?PPT'

Sociala aspekter på regional planering. l. Värdepappersmarknaden. Fi. Domstolar och eko—brott. Ju. Långtidsutredningen. LU 84. Huvudrapport. Fi. Sektorstudier. LU 84. Bilagedel 1. Fi. Särskilda studier. LU 84. Bilagedel 2. Fi. Långtidsutredningen. LU 84. Bilagedel 3. Fi. Näringstillstånd. Ju. Förslag till lag om Kooperativa föreningar. l. Kompletterande motståndsformer. Fö. . Rösträtt och medborgarskap. Ju.

Rösträtt och medborgarskap. Bilaga. Ju. Samordnad narkotikapolitik. S. RF 10:5. Ju. Ekonomisk brottsligheti Sverige. Bakgrund, övervägande, åtgärder. Ju. Förvärv i god tro. Ju. Sveriges internationella transporter. K. Arbetsmarknadsstriden |. A. Arbetsmarknadsstriden Il. A. Datorer och arbetslivets förändring. A.

Statens offentliga utredningar 1984

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Kommissionen mot ekonomisk brottslighet. 1. Domstolar och eko-brott. [3] 2. Näringstillstånd. [B] 3. Ekonomisk brottslighet i Sverige. Bakgrund, övervägande, åtgärder. [15] 1983 års rösträttskommitté. 1. Rösträtt och medborgarskap. [11] 2. Rösträtt och medborgarskap. Bilaga. [12] RF 10:5_ [14] Förvärv i god tro. [16]

Försvarsdepartementet Kompletterande motståndsformer. [10]

Socialdepartementet Samordnad narkotikapolitik. [13]

Kommunikationsdepartementet Sveriges internationella transporter. [17]

Finansdepartementet

Värdepappersmarknaden. [2] Långtidsutredningen. 1. Långtidsutredningen LU 84. Huvudrap- port. [4] 2. Sektorstudier. LU 84. Bilagedel 1. [5] 3. Särskilda studier. LU 84. Bilagedel 2. [6] 4. Långtidsutredningen. LU 84. Bilagedel 3. [7]

Arbetsmarknadsdepartementet

Konfliktutredningen. 1. Arbetsmarknadsstriden |. [18] 2. Arbets- marknadsstriden ||. [19] Datorer och arbetslivets förändring. [20]

Industridepartementet Sociala aspekter på regional planering. [1] Förslag till lag om Kooperativa föreningar. [9]

___—___—

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningens nummer i den kronologiska förteckningen.

i'll '.'.lu [iw]. " [[ll ** .. .'

[

”..-.,.

', i, .4 ] el , ISBN 91-38-08228-4